Litterär Förmedling På Gymnasiet En Läromedelsanalys Av Tre Antologier Avsedda För Gymnasieskolans Svenskämne

Linköpings universitet Lärarprogrammet

Johan Nicklasson

Litterär förmedling på gymnasiet En läromedelsanalys av tre antologier avsedda för gymnasieskolans svenskämne

Examensarbete 15 hp Handledare: Bengt-Göran Martinsson LIU-LÄR-L-EX--10/17--SE Institutionen för kultur och kommunikation

Institutionen för beteendevetenskap och lärande Seminariedatum

581 83 LINKÖPING 15 april 2011

Språk Rapporttyp ISRN-nummer

Svenska/Swedish Examensarbete grundnivå LIU-LÄR-L-EX--11/17—SE

Titel: Litterär förmedling på gymnasiet - En läromedelsanalys av tre antologier avsedda för gymnasieskolans svenskämne

Title: Literary intermediation - an analysis of three anthologies designed for the subject Swedish at the upper secondary school.

Författare: Johan Nicklasson

Sammanfattning

Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att göra en läromedelsanalys av tre antologier vars målgrupp är elever som läser svenska på gymnasiet. Till analysen har tre antologier från tre olika förlag valts ut, Dialog från Natur och Kultur, Källan från Bonnier Utbildning AB och Levande texter från Liber AB. Uppsatsen tar sin bakgrund i liknande analyser av antologier som tidigare gjorts, vilka dock har en betydligt större omfattning. Analysen syftar till att undersöka vilken litterär förmedling som sker i dessa antologier. Vidare är analysen av antologierna i första hand kvantitativ och berör innehållet i antologierna med avseende på författare, epoker och genrer. Viss hänsyn tas också till hur innehållet är strukturerat. I analysen framkommer att urvalet av primärtexter skiljer sig mer åt ju längre fram i litteraturhistorien som nedslaget görs och att urvalet av texter från 1900-talet och fram till nutid därför skiljer sig mycket åt i de olika antologierna. Vidare framkommer att kvinnliga författare i alla tre antologier är klar underrepresenterade och att utländska författare dominerar över svenska. I litteraturgenomgången framkommer att styrdokumenten hos många lärare upplevs som diffusa i sin karaktär och öppna för tolkning varför tryckta läromedel, som ofta utgör stommen i undervisningen, kommer att fungera normerande. Mot bakgrund av detta kommer den litteraturförmedling som sker i antologierna att ligga till grund för den uppfattning av litteraturhistorien som skapas hos såväl elever som lärare. Då antologierna i mycket visar sig skilja sig åt beträffande urval kommer alltså litteraturhistorien att beskrivas och uppfattas olika beroende på vilka antologier som används i undervisningen. Litteraturundervisningen i skolan har, med den litteratursyn som kan skönjas i kursplanerna, flera dimensioner varav litteraturhistoria är en. Samtliga tre antologier kan utifrån detta fungera som instrument för ett litteraturhistoriskt orienterande men är allt för fragmentariska i urvalet för att läsningen av dessa texter ska kunna ersätta läsningen av hela verk.

Nyckelord: Antologi – Läromedel – Kanon - Gymnasiet

Innehåll

1. Inledning ...... 5 2. Syfte och frågeställning ...... 6 2.1 Syfte ...... 6 2.2 Frågeställningar ...... 6 3. Urval ...... 7 3.1 Dialog...... 7 3.2 Källan antologi ...... 9 3.3 Levande texter ...... 10 4. Metod och metodproblem ...... 11 5. Avgränsningar ...... 12 6. Litteraturgenomgång ...... 13 6.1 Litterär förmedling och litteratursyn ...... 14 6.1.1 Bengt-Göran Martinsson - Tradition och betydelse ...... 14 6.1.2 Boel Englund- Skolans tal om litteratur ...... 15 6.2 Gymnasiets litterära kanon och tidigare gjorda analyser av skolantologier ...... 16 6.2.1 Lars Brink - Gymnasiets litterära kanon ...... 16 6.2.2 Annica Danielsson- Tre antologier - tre verkligheter...... 18 6.2.3 Christoffer Dahl- Ett annorlunda Brus ...... 20 6.2.4 Jan Thavenius- Svenskämnets historia ...... 21 6.2.5 Charlotte Flyckeberg och Inga-Lena Gulllbrand- Kanon eller kakafoni ...... 21 6.3 Kursplanerna för svenskas tal om litteraturundervisning ...... 22 7. Resultat ...... 23 7.1 Författarna ...... 24 7.1.1 Fördelning av författarna med avseende på nationalitet ...... 24 7.1.2 Fördelning av författarna med avseende på könstillhörighet ...... 27 7.1.3 De mest förekommande författarna ...... 29 7.2 Epoker ...... 36 7.3 Sammanfattande resultat ...... 46 8. Diskussion ...... 48

8.1 Urvalet/Författarurvalet ...... 48 8.1.2 Urvalet i förhållande till kursplanerna...... 50 8.2 Författarnas könstillhörighet ...... 50 8.3 Författarnas nationalitet ...... 52 8.4 Resultatet i förhållande till tidigare forskning ...... 53 8.5 Litterär förmedling och antologiernas relevans för undervisningen ...... 55 8.6 Slutdiskussion: ...... 58 Referenser ...... 61 Bilagor ...... 63

1. Inledning Efter fem års studier på lärarprogrammet har jag hunnit med att besöka och vara verksam på ett flertal gymnasieskolor. Detta har främst skett under den verksamhetsförlagda utbildningen men även, under den sista tiden, då jag har börjat min egentliga lärarprofession på en gymnasieskola. I svenskämnet har jag vid dessa tillfällen stött på en ansenlig mängd av olika typer av läromedel. Då det på större skolor har funnits mycket olika läromedel att tillgå har urvalet väckt en del frågor hos mig. Dessa frågor har handlat om hur valen av läromedel påverkar undervisningens innehåll. Då det gäller svenskämnets litteraturundervisning har mitt intresse främst riktats mot den omfattande flora av olika antologier som finns att tillgå. Vid en ytlig överblick av de på skolorna mest frekvent förekommande antologierna ger dessa intrycket av att i mycket likna varandra. Vid en närmare granskning framgår det ganska snart att antologierna skiljer sig en hel del åt såväl när det gäller omfattning, kompletterande texter och uppgifter som när det gäller antologiernas urval av texter. Jag har vid denna insikt ställt mig frågan vad läromedlens likheter och olikheter får för betydelse i undervisningen. Lars Brink (1991) menar i Gymnasiets litterära kanon: Urval och värderingar i läromedel 1910-1945 att kursplanerna för svenskämnet är diffusa i sin karaktär och öppna för tolkning varför läroböckerna i mycket blir styrande för verksamheten (s.191 f). Även Gun Malmgren menar, i Svenskämnets historia (1999), på samma grunder att läromedlen blivit betydelsefulla för hur undervisningen utformas (s.90 ff). Kanske är det så att läromedel blir en norm och ett rättesnöre då styrdokumenten ses som så tolkningsbara. I förlängningen blir då antologiernas innehåll styrande för litteraturundervisningens innehåll och antologiernas urval blir, i ett sådant resonemang, en norm för en litterär kanon i skolan. Med utgångspunkt i att läromedel i mycket styr och påverkar undervisningen och att då antologier i förlängningen i mycket påverkar vilken litteraturhistoria och kanske även litteratursyn som förmedlas till eleverna vill jag med detta arbete göra en analys av några på marknaden förekommande antologier. Till analysen har valts Källan antologi från Bonnier utbildning, Levande texter från Liber AB och Dialog från Natur och kultur. Ett förtydligande och en motivering av urvalet följer i ”Urval”.

2. Syfte och frågeställning

2.1 Syfte Utgångspunkten för studien är att antologier i undervisningen används som komplement till annan läsning och inte själva utgör för stoffet i litteraturundervisningen. Ingen av de i studien ingående antologiernas författare utger sig heller för att täcka hela litteraturhistorien. Syftet med jämförelsen av de tre antologierna är därför att utröna hur relevanta dessa antologier är för användning i gymnasieskolans litteraturundervisning och vilken roll antologierna kan spela i densamma. Vidare är syftet att utröna vilken bild av litteraturhistorien och litteraturen som sådan dessa antologier förmedlar.

2.2 Frågeställningar Ovanstående syfte har resulterat i följande frågeställningar:

Vad skiljer de olika antologierna åt i fråga om urval och innehåll vad avser författare, litterära verk och litteraturhistoriska epoker och vilken är således den litteraturhistoria som via dessa parametrar målas upp i de tre antologierna?

Är dessa antologier relevanta att använda som undervisningsmaterial i gymnasieämnet Svenskas litteraturundervisning?

3. Urval För att göra en analys av antologier med gymnasieelever som åsyftad målgrupp har jag varit tvungen att göra ett urval. Detta då en analys av samtliga på marknaden förekommande antologier av flera och uppenbara skäl är omöjlig. Ett tänkbart tillvägagångssätt skulle därför kunna vara att utgå från de mest sålda antologierna på marknaden. De mest sålda läromedlen skulle kunna antas vara de mest använda varför de av detta skäl skulle ha relevans för den typ av analys som här ämnas. Dock visade det sig för mig omöjligt att få tillgång till några tillförlitliga data kring försäljning av läromedel då förlagen själva ställer sig ovilliga till att lämna ut en sådan information. Även Brink (1991, s.187 f) betonar svårigheten i urvalet då ingen statistik finns att tillgå beträffande försäljning av antologier. Ett annat scenario skull kunna vara att helt enkelt göra en undersökning på ett representativt antal skolor för att få en bild av vilka antologier som är de mest förekommande och lästa. Detta skulle dock för mig hamna utanför ramarna för den tidsåtgång som det aktuella arbetet givits. Jag har därför gjort ett på flera sätt subjektiv urval, baserat på mina egna erfarenheter. Jag har helt enkelt valt de antologier som jag själv stött på i undervisningssituationer och på de skolor som jag i olika sammanhang har besökt. Jag har även tagit hänsyn till att de är utgivna på stora och väletablerade förlag vilket borde borga för att de också, utan att som tidigare nämnts ha tillgång till någon försäljningsstatistik, har stor genomslagskraft på marknaden. Vidare har jag valt antologier som ingår i större läromedelspaket och som utgivits under en relativt sett lång tidsrymd varför de också för mig upplevs som bekanta. Jag har i urvalsprocessen även varit i kontakt med de respektive förlagen för att få en bild av hur de själva uppfattar sina antologier och vilken målgrupp de har. De tre antologierna som jag slutligen valt är Dialog från förlaget Natur och Kultur, Källan från Bonnier Utbildning AB och Levande texter från Liber AB. De tre valda antologierna får en närmre presentation nedan.

3.1 Dialog Den antologi som i fortsättningen kommer att benämnas Dialog består av två delar. Dialog klassikerna och Dialog 1900-tal ingår i ett läromedelspaket från förlaget Natur och kultur. Läromedelspaketet utkom första gången i slutet av 70-talet och har reviderats ett antal 7

gånger sedan dess. I paketet ingår, förutom de två valda antologierna, Litteraturhistoria klassikerna, Litteraturhistoria 1900-tal samt en lärarhandledning. Antologierna är uppdelade på samma sätt som litteraturhistorian, det vill säga med en del för det som man kallar för klassikerna och en del för 1900-talet. Den senaste upplagan av läromedelspaketet, ur vilken de behandlade antologierna är hämtade, utkom 2000. Dialog klassikerna omfattar 352 numrerade sidor och Dialog 1900-talet omfattar exakt lika många vilket tillsammans gör att den heltäckande antologin omfattar 704 sidor. Antologins indelning har gjorts såväl tematiskt som efter epoker. Framförallt är det i den andra delen, den som rör 1900-talet, som de flesta kapitlen har en tematisk rubrik. Exempel på sådana tematiskt samlade kapitelrubriker är ”1900-tal”, ”Världskrigens tid” och ”Framtider”. Förutom kapitelindelningen har man i innehållsförteckningen samlat kapitlen under vilka år de berör. Varje presenterad epok åtföljs av en studiehandledning som består av textfrågor, fördjupningsuppgifter och lästips. Många av kapitlen avslutas med kuriosa i form av visdomsord från den aktuella epoken. Illustrationsmaterialet i Dialog - antologierna liknar i mycket det som finns i Källan. I den första delen finns mest målade konstverk medan illustrationerna i 1900-talsantologin mest består av fotografier. Författare till den första delen, Dialog klassikerna, är Dick Widing, Lars Berglund och Lena Schlagerström. Författare till den andra delen, Dialog 1900-tal, är Runo Lindskog och Anna Widing Niemelä.

Via en av mig initierad mejlkonversation kommenterar Martina Lorentsson, redaktör på förlaget Natur och Kultur Dialog-serien så här:

Det här materialet har ett ganska traditionellt upplägg med historisk bakgrund och författarporträtt som åtföljs av utdrag ur världslitteraturen. Målgruppen finns huvudsakligen på de studieförberedande programmen. (Lorentsson, 2010).

I förordet till den första av de två delarna i antologin poängteras att endast prosa och lyrik finns representerat medan dramat finns i en separat antologi. Vidare hänvisar författarna till utrymmesskäl när de berättar att de fokuserat på den klassiska europeiska litteraturen. Även här hänvisar de till andra antologier från samma förlag. Författarna visar också i förordet på att de utländska författarna har en särställning gentemot de svenska genom att de nyöversatts och därmed också presenteras med ett modernare och för eleverna mer lättillgängligt språk.

Den stora skillnaden på den andra delen av antologin är enligt förordet att antologiförfattarna nu försöker att ringa in fler kulturformer än de rent litterära. Man betonar också att urvalet är subjektivt varför några namn kan upplevas som saknade och att en del av det som tidigare upplevts som radikalt och nyskapande i dag ses som klassiskt medan annat helt har glömts bort.

3.2 Källan antologi Källan antologi är uppdelad i två delar, Antologi 1 sträcker sig från forntiden till och med romantiken och Antologi 2 behandlar Realismen fram till och med modern tid. Den andra delen behandlar dessutom drama från forntiden fram till idag. Källan skiljer sig på så sätt markant från de två andra antologierna genom att ha en tydlig genreindelning. Hela den första delen, och stora delar av den andra delen, tillskrivs epik och lyrik. På slutet av den andra antologin behandlas sedan dramat som en egen fristående del. I denna del görs ett kronologiskt urval av dramatexter, från antiken och fram till idag. Huvudrubrikerna i Källan antologi har främst satts efter en etablerad norm för epokindelning. I några fall, främst i underrubrikerna till de större avsnitten (epokerna) finns dock indelningar av mer tematisk karaktär. Illustrationsmaterialet i Källan är rikt med en blandning av målad konst och fotografier. Författare till Källan Antologi 1 är Anita Kretz under medverkan av Hans Johansson, Susanne Staf och Eva Töllner. Även till den andra delen, Källan Antologi 2, är Anita Kretz författare, nu under medverkan av Hans Johansson, Susanne Staf, Mariann Thorin och Eva Töllner. Lena Rydorff på Bonnier utbildning säger vid en mejlkonversation följande om Källan Antologi 1 & 2:

För att effektivisera arbetet och underlätta planeringen, har vi valt att lägga upp Källan antologi i två avsnitt: Epiken och lyriken behandlar det skrivna ordet och dramatiken och det talade ordet. Litteraturhistoriens män och kvinnor presenteras medvetet mer som de verkligen var, än som upphöjda diktarfurstar eller sångmör. Många verk refereras utförligt. Varje epok inleds med en fyllig historisk bakgrundsbeskrivning, eftersom alla elever inte läser historia. Historiska tidslinjer klarlägger placeringen i tid. Ordförklaringar och faktarutor kompletterar texten. Illustreringen i 4-färg, oftast konstverk, belyser tiden, stämningarna och trenderna. Ett omfattande register ingår. (Rydorff, 2010).

Förordet till antologin, där det för övrigt fokuseras mer på antologins plats i läromedelspaketet än hur urvalet av texter har gjorts, bekräftar det Rydorff säger med tillägget att antologin främst lämpar sig för de studieförberedande programmen. Den utgåva av Källan som behandlas här utgavs 1999 men finns fortfarande kvar i oförändrad tappning.

3.3 Levande texter Levande texter ingår i en serie av flera antologier och handböcker med Ulf Jansson som ensam författare. Då jag kontaktar förlaget Liber AB för information och rekommendationer kring antologin blir jag hänvisad till deras hemsida där alla deras läromedelspaket finns beskrivna. Dock har man där inte gjort några direkta uttalande om urvalsprinciper eller vilka elever antologierna främst lämpar sig för. Dock ges en del kommentarer kring den till antologin tillhörande handboken Levande litteratur som i stort behandlar samma texter och författare som antologin. Här menar man bland annat att:

Tyngdpunkten ligger på litteratur från 1800-talet och framåt. Presentationen av nyare författarskap har utformats för att passa A-kursens nedslag i modern litteratur. (Jansson, 1998).

Aya Stehager på Liber AB ger vid en kontakt via mejl inga ytterligare kommentarer annat än att hon menar att Levande texter främst lämpar sig för de yrkesförberedande programmen. I antologins förord finns i stort sett samma information och hänvisningar som det gör på förlagets hemsida. Angående urvalet har man dock gjort ett tillägg:

I en enda volym blir antalet texter något begränsat. För att i gengäld stimulera till mer av närläsning och fördjupad diskussion av texterna är varje text försedd med ett flertal frågor av olika slag.” (Jansson, 1998).

Antologin är i stort detta helt fri från illustrationer, endast ett fåtal foton finns i boken. Efter de flesta av texterna finns frågor av två slag. Först kommer frågor som mer är av instuderingstyp och fokuserar på texten som sådan vilka benämns ”Vad står det?” Efter dessa kommer frågor av lite vidare slag vilka, ”Tänk vidare”. Utöver detta finns i bokens slut en tematisk översikt över de i boken ingående texterna samt ytterligare instuderingsfrågor. Den version av Levande texter som här behandlas är utgiven 1998 men antologin lever kvar i en version som omarbetades 2004.

4. Metod och metodproblem Studien och jämförelsen av de tre antologierna har såväl kvalitativa som kvantitativa drag. Det kvantitativa består av de beräkningar som gjorts kring textutdragen i de respektive antologierna. Med textutdrag menas här de delar av antologierna som består av utdrag ur primärtexter. Beskrivning av kvantitativa och kvalitativa metoder finns bland annat i Alan Brymans Samhällsvetenskapliga metoder (2002). Det kvantitativa mått som här används är antal sidor, vilket får en närmare förklaring nedan. Den kvalitativa aspekten av studien handlar om de bedömningar som jag gör av antologiernas innehåll och struktur. Mitt arbetssätt är i mycket inspirerad av det sätt på vilket bland annat Danielsson (1988) gör kvalitativa bedömningar av antologier och handlar om kapitelindelning, epokindelning, författarurval etc.

För att hitta ett sätt att kvantitativt jämföra de tre antologierna har jag valt att lyfta ur all den textmassa i de respektive antologierna som består av textutdrag från primärtexter. Med textmassa menas här all den text som endast består av utdrag från primärtexter och textmassan måttenhet är spaltcentimeter. Spaltcentimetrar har sedan omvandlats till antal sidor ren textmassa, för en närmare beskrivning av detta, se bilaga 2. Både Danielsson och Brink drar sina slutsatser kring undersökta antologier utifrån det kvantitativa måttet antal sidor men de använder olika sätt att beräkna detta. Det finns en rad parametrar att ta hänsyn vid en konstruktion av en sådan metod och en viss skevhet i resultaten kommer alltid att finnas i och med de inneboende felmarginalerna som finns i olika mätmetoder. Brink talar i detta sammanhang bland annat om begreppet typrum med vilket åsyftas det sätt på vilket typerna är fördelade över sidorna, vilket ofta kan skilja sig åt mellan olika antologier (s.194).

De tre olika antologierna som jag analyserat liknar i mycket varandra i fråga om storlek på sidorna, sidmarginaler och teckenstorlek. I den komparativa aspekten av den aktuella studien har jag främst fokuserat på den procentuella fördelningen av de olika granskade kvantiteterna. Därför har jag gjort bedömningen att ingen större hänsyn behöver tas till de

eventuella skillnader som råder antologierna emellan med avseende på sidlayout och typrum (Brink, s.194).

Gällande epokerna så skulle det utrymme de fått helt enkelt kunna läsas av i de olika antologiernas innehållsförteckning vilket skulle vara tillräckligt för en komparativ studie böckerna emellan. Här har jag dock gjort bedömningen att det mått som här används, antal sidor ren textmassa, blir mer exakt och paralleller kan sedan dras till de antal sidor som de respektive epokerna spänner över.

I Källan finns en del texter som bryter den litteraturhistoriska kronologin genom att vara presenterade under ”fel” epok. Dessa texter är på något sätt inspirerade av eller anknyter till den aktuella epoken. På så sätt återfinns exempelvis moderna författare som Eyvind Johnsson och Hjalmar Gullberg under antiken. Detta beroende på att de texter som de här representeras av är starkt inspirerade av antika texter, i dessa fall Odysséen. I dessa fall har texturdragen räknats till den epok under vilken de är representerade.

5. Avgränsningar Vid arbetet med de tre antologierna har jag funnit att den här typen av läromedelsanalys kan ge upphov till en mängd olika angreppsvinklar och jämförelser. Med bakgrund av resultatet och tidigare forskning skulle exempelvis kanonbegreppet kunna problematiseras och analyseras på ett betydligt mer utförligt sätt än vad som här görs. Jag har istället försökt att fokusera på vad dessa tre antologier innehåller och vilken relevans de har för ett användande i litteraturundervisningen. Att helt utesluta att diskutera och beröra frågor som rör kanon och kanonisering ser jag dock som omöjligt.

Ett självklart alternativ till den undersökning som kommer att presenteras här skulle vara att göra en komparativ och historisk studie av antologier. Så har tidigare gjorts av bland annat Annica Danielsson i Tre antologier - tre verkligheter (1988) och Lars Brink i Gymnasiets litterära kanon (1992). Då Brink behandlar åren 1910-1945 och Danielsson åren 1945-1975 vore det intressant att undersöka vad som har hänt från 1975 fram till idag. Att i en analys av antologier även behandla de tillhörande handböckerna skulle kunna ge en ännu bredare 12

bas för att diskutera förmedlad litteratursyn och kanon. Vidare skulle analysen av antologierna kunna göras mer tematisk, på det sätt som Danielsson har gjort där hon fokuserar mycket på vilket kulturarv som förmedlas genom antologierna.

I en jämförelse av olika på marknaden existerande antologier vore det också av relevans att knyta en sådan studie till hur frekvent använda dessa antologier är och på vilket sätt de används i undervisningen. Då det, som tidigare påvisats, inte går att få fram någon statistik på försäljning av den här typen av undervisningen skulle ett tänkbart upplägg vara att helt enkelt fråga ett urval av gymnasielärare vilka antologier som finns på skolorna och vilka som verkligen används. Från detta skulle sedan en kartläggning kring på vilket sätt dessa antologier används i undervisningen kunna göras.

Christoffer Dahl (2010) menar i inledningen till Ett annorlunda Brus, en läromedelsanalys som bland annat diskuterar litteratursyn i det nämnda läromedlet, att hänsyn måste tas till en rad faktorer för att kunna göra en bedömning av ett läromedels förmedlade litteratursyn (s.27). Dessa faktorer presenteras nedan i litteraturgenomgången där det visas att en av dessa faktorer handlar om urval. I mitt arbete är det just urvalet som får huvudsakligt fokus och arbetet kommer därför att handla mycket om vad de analyserade antologierna innehåller. För att ge en mer rättvisande bild av den förmedlade litteratursynen skulle därför hänsyn behöva tas till allt annat som antologierna innehåller, främst då kanske de till texterna hörande arbetsuppgifterna. Ett ännu mer vidgat perspektiv vore att även analysera de till antologierna hörande handböckerna. I dessa finns ofta introduktioner till författare och epoker och dessa introduktioner skulle kunna jämföras med de textutdrag som presenteras i de tillhörande antologierna. Av tidsskäl har dock detta för mig omöjliggjorts.

6. Litteraturgenomgång Vid en övergipande genomgång av litteratur och forskning framträder mycket som till synes rör det aktuella fältet. Vid en närmare granskning visar det sig dock att den forskning som i sak rör just antologier för gymnasieskolan kvantitativt sett är starkt begränsad. Om blicken lyfts lite finns en mängd av forskning kring kanonbildning, litteraturläsning, litteraturundervisning etc. men i fråga om just studier kring antologier är det ett fåtal verk som framkommer. Att forskningen kring detta fält inte är så omfattande märks bland annat

på att samma namn återkommer i samtliga de avhandlingar som finns tillgängliga. Bengt- Göran Martinsson (1989) menar i Tradition och betydelse, visserligen så tidigt som 1989, att ”beskrivningen av gymnasieundervisningens litterära repertoar bara är i sin början” (s.160). Då jag försökt överskåda den aktuella forskningen på ämnet har jag funnit att inte så mycket har hänt sedan dess. De studier som gjorts har dessutom ofta betydande inslag av historiska återblickar och jämförelser medan den studien jag själv här kommer att presentera behandlar tre antologier som alla är utgivna inom loppet av tre år. Jag ska nedan kort redogöra för den forskning jag funnit relevant som utgångspunkt för min egen studie.

6.1 Litterär förmedling och litteratursyn Vid läsning av antologier i skolan sker en litterär förmedling till de elever som texterna presenteras för. Den litterära förmedlingen kan också sägas vara det som antologiernas existens bygger på. Vad som förmedlas och hur detta görs är i mycket beroende av vilken litteratursyn som tillåts råda. Dessa ovanstående begrepp är följaktligen viktiga att ta hänsyn till vid en bedömning och analys av antologier.

6.1.1 Bengt-Göran Martinsson - Tradition och betydelse Bengt-Göran Martinsson har i Tradition och betydelse - Om selektion, legitimering och reproduktion av litterär betydelse i Gymnasiets litteraturundervisning 1865-1968 (1989) bland annat undersökt studentuppsatser och läroverksstadgar och gjort en översikt över den litteraturpedagogiska debatten. I avhandlingen presenterar Martinsson, utifrån ovan nämnda bakgrund, olika förhållningssätt till litteraturen. I detta framkommer två huvudsakliga ståndpunkter till litteraturhistoriens plats i skolans litteraturundervisning (s.133 ff). Den första hävdar att litteraturhistorien har en självklar plats i litteraturundervisningen medan den andra menar att litteraturhistorien delvis är ett hot mot läsning av enskilda verk (s.113 f). Ur dessa förhållningssätt till litteraturens plats i undervisningen framkommer också, menar Martinsson, två olika föreställningar om litteratur (s.114). Det ena förhållningssättet handlar om att sätta litteraturen som sådan i fokus och att

låta verken själva och i sin helhet vara det huvudsakliga ändamålet för litteraturstudier. Det andra förhållningssättet är mer historiskt betingat och ser litteraturhistorien som en viktig del av vårt kulturella arv som har en naturlig plats i den övriga historien (s.115 ff). Det framkommer alltså att litteraturhistorien kan ses som ett hinder eller som ett hjälpmedel för litteraturundervisning i skolan. Dessa två förhållningssätt lever vidare och Martinsson visar på hur de återkommande har varit ett inslag i den litteraturpedagogiska debatten (s.132 ff).

Martinsson menar vidare att det verkar som om det finns ett samband mellan vad som läses och hur detta läses. Den litterärt rådande samhällsnormen torde således påverka samhällsmedborgarnas perception av litteraturen. Martinsson menar dock att det en del problem uppstår då man ska fastställa vad som faktiskt läses i ett skolsammanhang. Den sammanlagda repertoaren av tillgänglig litteratur, antologier inkluderat, är ju inte likställt med det som faktiskt läses utan ytterligare ett urval måste göras i undervisningssituationen. Martinsson hävdar dock att den norm som styr det första urvalet också i mycket styr det andra urvalet, den litteratur som faktiskt läses. Vidare menar Martinsson att vissa författare ofta får stort utrymme i antologier medan deras verk sällan läses i sin helhet. Han poängterar därför att man bör vara försiktig med att fastställa en litterär repertoar utifrån enbart antologier (s.155f). Ett konstaterande som är av högsta relevans för min undersökning.

6.1.2 Boel Englund- Skolans tal om litteratur I avhandlingen Skolans tal om litteraturen (1997) gör Boel Englund en jämförelse mellan skolantologier och litteraturläroböcker i Sverige och Frankrike och hur litteratur via dessa medier förs vidare till nästa generation. I sin avhandling konstaterar Englund bland annat:

(…) att betrakta en skolantologi som en textuell helhet innebär emellertid också att se till relationerna mellan dessa valda litterära texter och andra typer av texter eller meningsbärande inslag i den texthelhet som boken utgör. (s.88). Med detta påvisar Englund den redaktionella betydelsen för hur texterna uppfattas och förs vidare till eleverna vilka därmed bidrar till ett kulturellt återskapande.

Englund visar också i avhandlingen, i likhet med vad som framkommer i Danielsson (1988) och som nedan kommer att visas, hur läroböcker i början av 1900-talet via sin litteraturförmedling betonade nationalism, moraliska aspekter samt sökte att verka karaktärsdanande (s.127).

6.2 Gymnasiets litterära kanon och tidigare gjorda analyser av skolantologier Som tidigare nämnts är forskningen kring skolantologier kvantitativt sett relativt begränsad och vid en översikt av fältet figurerar ett fåtal författare som i hög grad också refererar till varandra. Nedan följer en kortfattad genomgång av några tidigare gjorda analyser av antologier. I sammanhang av gymnasieantologier är det omöjligt att inte diskutera kanon som begrepp. Begreppet är djupt komplext och har olika innebörd i olika sammanhang. I Gymnasiets litterära kanon, vilken kommer att redovisas närmre nedan, gör Lars Brink (1992) en översiktlig utredning av kanonbegreppet. Brink redogör här för den ursprungliga etymologiska betydelsen och för den metaforiska betydelsen som litteraturvetenskapen sedermera tillämpat (s.232 f). I min undersökning är kanon förpassad främst till ett skolsammanhang och representeras av de texter som uppträder i de respektive antologierna. Påpekas bör dock att denna kanon inte säger allt om en i samhället allmänt rådande kanon, vilket senare åter kommer att poängteras.

6.2.1 Lars Brink - Gymnasiets litterära kanon Lars Brink har i Gymnasiets litterära kanon- Urval och värderingar i läromedel 1910-1945 (1992) gjort en analys av såväl litteraturhistorier, fristående verk som antologier under den aktuella perioden. De tre antologier som Brink behandlat är Översikt, Svensk litteratur, Emil Hildebrand läsebok och Svensk diktning. Dessa antologier är utgivna, i tur och ordning, under åren 1906-1908, 1917-1919, 1897-1919 och 1939-1931. Samtliga dessa fyra antologier har ett rikt omfång med mellan 841 och 1765 sidor. Även Brink väljer att som ett jämförelsemått undersöka hur många sidor som tilldelats varje författare och antalet sidor varierar från 12,1 till 22,1 (s.193 f). Brink menar att en stor skillnad mellan dessa fyra antologier och mer 16

nutida antologier är att författarna numer känner sig tvungna att i böckerna bifoga olika typer av studieanvisningar medan sådana i de äldre antologierna nästan helt utelämnats (s.196 f). Detta stämmer överens med den utveckling som Danielsson (1988) beskriver i Tre antologier - tre verkligheter, vilken närmare kommer att presenteras nedan, där den senare av de tre undersökta antologierna har betydligt fler studieanvisningar än den första (s.249 ff). Vid analysen av de fyra antologierna använder Brink begreppen adaption och didaktisering för att beskriva hur textens urval anpassats för att underlätta för eleven och hur studieanvisningar givits (s.196 f). Han menar vidare att kursplanerna under den aktuella perioden (1910-1945) verkade förutsätta att alla elever hade tillgång till en antologi. Däremot verkar det inte framgå hur dessa antologier ska vara strukturerade och vilket stoff de ska innehålla. Detta medför att utgivare av antologier på grundval av detta kan ta sig friheten att inte bara lägga tonvikt på vissa perioder utan även helt utesluta en eller flera perioder för att sedan anta att eleverna tillgodogör sig dessa perioder på annat sätt. Med bakgrund av detta kan jämförelser antologier emellan, enligt Brink, tendera att bli missvisande då utgivarna av dessa har olika intentioner med sina antologier och kanske inte alls gör anspråk på att täcka hela litteraturhistorien (s.195 f).

I en avslutande del behandlar Brink begreppet litterär kanon. Han gör först en utredning av begreppet som sådant där han först redogör för ordets etymologiska betydelse och sedan för den metaforiska användning som litteraturvetenskapen tillämpat (s.232 f). Brink fortsätter sedan med en redogörelse av gymnasiets litterära kanon enligt vad som framkommer i de fyra undersökta antologierna (s.245 ff). Av de kvantitativa framkomna resultaten finns bland annat en tabell där de författare som sammantaget getts mest utrymme i de fyra antologierna listats. Dessa författare är, i nämnd ordning: Tegnér, Geijer, Kellgren, Wallin, Stagnelius, Atterbom, Leopold, Lenngren och Thorild (s.245).

Brink visar i sin sammanfattning att enligheten mellan de fyra antologiernas urval är stor. Tyngdpunkten ligger på 1700- och 1800-talslitteratur, till stor del lyrik, medan äldre litteratur och 1900-talslitteratur nästan helt utelämnats (s.279 f).

Angående antologiernas roll i undervisningen så menar Brink, vilket tidigare nämnts i ”Inledning”, att ”den vaga skrivningen i kursplaner och stadgor gör att läroböckerna blir mycket styrande för verksamheten” (s. 191). Även Gun Malmgren är inne på samma linje då 17

hon i Svenskämnets historia (Thavenius, 1999) kritiserar kursplanerna för att vara alltför svårtolkade och diffusa. Hon menar därför, i enighet med Brink, att läromedlen får ett stort inflytande över undervisningen (s.103).

6.2.2 Annica Danielsson- Tre antologier - tre verkligheter I den mesta av den litteratur som jag funnit och som på olika sätt behandlar litteratururval för gymnasieskolans litteraturundervisning refereras det till Annica Danielssons Tre antologier - tre verkligheter (1988). I studien, som är en doktorsavhandling vid Lunds Universitet, gör Danielsson en undersökning av gymnasiets litteraturförmedling under åren 1945-1975. Danielsson gör i avhandlingen en komparativ studie mellan Äldre svensk litteratur och Svensk litteratur, Dikt och tanke samt Svenska för gymnasiet. Avhandlingen inleds med ett historiskt perspektiv på svenskämnet med avseende på stadgor, läroplaner och direktiv. I denna bakgrund talar Danielsson bland annat om olika aspekter av svenskämnet och belyser litteraturens ställning i ämnet (s.18ff). Hon visar här på en tendens inom ämnet där fokus har förskjutits från de språkliga studierna till litteraturen som sådan (s.19). Därefter följer en beskrivning av de tre antologierna i ett litterärt och i ett tematiskt perspektiv. I den resultatdel som presenteras, som också har betitlat avhandlingen (Tre antologier - tre verkligheter), menar Danielsson att stora skillnader föreligger mellan antologierna, såväl litterärt som tematiskt (s.249). Svensk litteratur, som är den äldsta av de behandlade antologierna, kan ses som representativ för en för skolbruk väletablerad kanon med huvudsakligen nationell prägel där författare som Tegnér, Geijer, Rydberg och Kellgren ges stort utrymme (ibid). Texturdragen presenteras i kronologisk ordning och tyngdpunkten ligger på 17- och 1800-talslitteratur. Poesin har en kvantitativ särställning gentemot prosan och dramatiken får lite utrymme. Av de 72 förekommande författarna är endast 7 kvinnor. Den genomsnittliga textmängden per författare är 14 sidor. Vidare visar Danielsson på att modernistisk litteratur i stort sett lyser med sin frånvaro (ibid). Tematiken i Svensk litteratur har i mycket anknytning till det religiösa området och har en patriotiskt danande karaktär, samhällsfrågor ges dock mindre utrymme (s.249 f). Danielsson visar också på att antologin ställer höga krav på sina läsare genom att återge texter utan att modernisera språket. Den har dessutom få studieanvisningar och de beskrivningar som finns av författarna har en 18

vetenskaplig karaktär (ibid). När Danielsson sammanfattar den litterära och tematiska granskningen av Svensk litteratur gör hon det genom att visa på en nationell, borgerlig och konservativ hållning till litteratururvalet (s.250). Hon menar vidare att dessa ideal avslöjar att antologin utkom i en tid då begreppet litterär kanon inte problematiserats på samma sätt som det idag gjorts.

Den andra antologin som Danielsson behandlar är Dikt och tanke och denna har enligt Danielsson ett bredare utbud såväl genremässigt som när det gäller texternas kulturella och geografiska härkomst (s.250). Även denna är kronologiskt ordnad, dock har tyngdpunkten förflyttats fram till 18- och 1900-talslitteratur. Texturvalet är här mindre omfattande än i Svensk litteratur och omfattar 199 författare som i snitt ges knappt sex sidor var. Endast 14 av de 199 författarna är kvinnor. Vidare så har den modernistiska litteraturen och arbetarlitteraturen här fått mer utrymme (s.250 f). Vad gäller tematiken så kan den även här betecknas som religiös, dock med en mer problematiserande hållning där människan framställs som en sökare, där existentiella frågor lyfts och där religionen inte ses som lika självklar (s.250). Dikt och tanke har, enligt Danielsson, inte heller samma nationalistiska prägel som Svensk litteratur, även om det även här är författare som Tegnér, Rydberg, Almqvist och Kellgren som får det största utrymmet (ibid.).

Den tredje antologin som ingår i Danielssons avhandling är Svenska för gymnasiet. I denna antologi presenteras 201 författare varav 16 är kvinnor. Danielsson poängterar det anmärkningsvärda i att denna antologi, som är utgiven senare, har en mindre andel kvinnliga författare än Svensk litteratur (s.252). Antologin är kronologiskt uppbyggd och prosan har fått en ännu starkare ställning, delvis på bekostnad av lyriken (s.252 f). Varje författare ges i snitt fyra sidor och de författare som får mest utrymme är Strindberg, Almqvist, Harry Martinsson och Fröding. Arbetarförfattarna tycks vidare skattas högt och ges mycket utrymme medan den modernistiska litteraturen ges relativt lite utrymme. Jämfört med de två andra antologierna minskar de äldre texterna avsevärt, fokus har här istället hamnat på 1900-talsförfattarna (s.252). Den religiösa tematiken är heller inte alls lika framträdande och texter som på olika sätt ställer sig kritiska till den kristna läran har tagits med. På samma sätt har den nationalistiska prägeln och den borgliga, idylliska bilden av familjen nästan helt

försvunnit. Svenska för gymnasiet förmedlar överlag en mörkare och mer komplex bild av samhället och samtiden än vad de två andra antologierna gör (s.253).

Sammanfattningsvis så menar Danielsson att en jämförelse mellan de tre antologierna och de stadgor, läroplaner och anvisningar som fanns vid tiden för de olika antologiernas uppkomst visar att antologiförfattarna tagit stor hänsyn till dessa faktorer. De värderingar som råder i de ovan nämnda officiella dokumenten är i mycket de som framkommer i antologiernas texturval (s.254 f). Danielsson noterar också den viktiga skillnaden att de två första antologierna verkar ha som huvudsakligt syfte att förmedla ett litterärt kulturarv, med de värderingar som där följer, medan den senare snarare fokuserar strömningar i samtiden och läsupplevelser (s.255 f).

6.2.3 Christoffer Dahl- Ett annorlunda Brus I Ett annorlunda Brus (2010) har Christoffer Dahl analyserat det populistisk a- och populära - läromedelspaketet för svenska, BRUS. Dahl beskriver läromedlet som liknande inget annat läromedel och ger en översikt över den läromedelsanalytiska debatt som Brus skapat (s.11 f). Dahl menar att tryckta läromedel, trots allt är det viktigaste och mest använda läromedlet i skolan. Dahl anger följande legitimerande funktioner som skäl till det tryckta läromedlets popularitet:

 Läromedlen har en kunskapsgaranterande - auktoriserande roll.  Läromedlen har en gemensamhetsskapande - sammanhållande roll, både tankemässigt - ideologiskt och praktiskt.  Läromedlen underlättar – genom kombinationen av de två förstnämnda funktionerna – utvärderingen av eleverna och deras kunskaper för lärarna.  Läromedlen underlättar i övrigt arbetet och livet först och främst för lärarna, men också för eleverna.

 Läromedlen har slutligen en disciplinerande roll. (s.13).

Dahl uppmärksammar vidare tre aspekter att ta hänsyn till då en uppfattning om litteratursyn i ett läromedel ska utrönas: Hur litteraturen förmedlas till läsaren, vilken litteratur som förmedlas och hur litteraturen diskuteras (s.27). Den första aspekten handlar om allt som finns runtomkring primärtexten, det vill säga förord, författarpresentationer, omslag, illustrationer etc. Den andra aspekten handlar helt enkelt om vilket urval som gjorts. Den tredje aspekten handlar om hur författare, urval och litterära epoker knyts samman med primärtexterna (ibid.).

6.2.4 Jan Thavenius- Svenskämnets historia I Jan Thavenius historiska överblick Svenskämnets historia (1999) figurerar samtliga de namn som nämnts i litteraturgenomgången ovan. I kapitlet ”Gymnasiets litterära kanon” gör Thavenius en genomgång av forskningen i ämnet där han främst utgår från de titlar som nämnt ovan. Thavenius konstaterar i boken bland annat att första hälften av 1900-talet ofta ses som litteraturundervisningens storhetstid. Den svenska litteraturen från 1700- och 1800- talet var då dominerande i undervisningen och bestod främst av en kärna av författare till vilka Tegnér, Geijer, Runeberg och Rydberg hörde (s.120 ff). Detta stämmer väl överens med de resultat som Danielsson (1988) uppvisar där den äldsta av de tre antologierna är den som har mest fokus på 1700- och 1800-tal. Till den ovan nämnda författarstaben kan Homeros, Sofokles, Shakespeare och Goethe fogas och hela litteraturhistorien hölls samman av en kronologisk ram (s.124). Efter första världskriget förändrades så synen på kanon och det som tidigare tagits för givet var inte längre lika självklart (s.127). Det är bland annat denna utveckling som Danielsson behandlar i Tre antologier - tre verkligheter (1988).

6.2.5 Charlotte Flyckeberg och Inga-Lena Gulllbrand- Kanon eller kakafoni Charlotte Flyckeberg och Inga-Lena Gulllbrand har i sin magisteruppsats Kanon eller kakafoni (1998) gjort en historisk överblick över antologier för den svenska gymnasieskolan. Den undersökta perioden för antologiernas utgivande är kortare, endast 25 år, än den som exempelvis Danielsson undersökt. Dock menar Flyckeberg & Gullbrand att de även under

denna korta period, från 70- till 90-talet, kan urskilja en tydlig utvecklingslinje. De menar att den upplösning av kanon som forskningen visar på efter andra världskrigen fortsätter i oförminskad takt, vilket de kan se i sin analys av antologierna (s.89).

6.3 Kursplanerna för svenskas tal om litteraturundervisning Kursplanerna för svenska i gymnasiet (Skolverket, 2000) talar lite om vad litteraturundervisningen i skolan ska innehålla och mer om vad den bör resultera i och vilka färdigheter och erfarenheter eleven bör uppnå genom litteraturundervisningen. Nedan kommer jag att lyfta fram det som tydligast och explicit finns uttryckt om litteratur i kursplanerna. I den allmänna delen, den som rör alla inom svenskämnet ingående kurser, betonas, under ”Ämnets syfte”, litteraturens roll som identitetsskapare men även som förmedlare av ett kulturarv:

Den kulturella identiteten uttrycks bl.a. i språket och litteraturen. Mötet med språk, litteratur och bildmedier kan bidra till mognad och personlig utveckling. Utbildningen i ämnet svenska syftar till att ge eleverna möjligheter att ta del av och ta ställning till kulturarvet och att få uppleva och diskutera texter som både väcker lust och utmanar åsikter.

Under rubriken ”Mål att sträva mot” står vidare att eleven:

[…]utvecklar sin fantasi och lust att lära genom att tillägna sig skönlitteratur i skilda former från olika tider och kulturer och stimuleras till att söka sig till litteratur och bildmedier som en källa till kunskap och glädje. och att eleven:

[…] får möjlighet att utveckla en beläsenhet i centrala svenska, nordiska och internationella verk och att tillägna sig kunskap om författarskap, epoker och idéströmningar i kulturer från olika tider[…]

Under rubriken ”Ämnets karaktär och uppbyggnad” beskrivs sedan hur litteratur och språk inte kan hållas isär som enskilda enheter utan att dessa tillsammans och i symbios bidrar till kommunikationsämnet svenska.

I kursplanen för Svenska A finns, även om dessa två beståndsdelar, enligt Skolverket, svårligen låter sig skiljas, mer språkliga än litterära aspekter av ämnet. Under ”Mål som eleverna ska ha uppnått efter avslutad kurs” står emellertid att läsa att eleverna ska:

[…] kunna formulera egna tankar och iakttagelser och göra egna bedömningar vid läsning av saklitteratur och litterära texter från olika tider och kulturer.

och att eleverna ska:

[…] känna till några vanliga myter och motiv i litteraturen, vilka speglar frågor som har sysselsatt människor under olika tider.

I kursplanen för Svenska B, som enligt den beskrivningen av de enskilda kurserna innehåller en större andel litteraturundervisning, står att läsa att eleven ska:

[…] kunna jämföra och se samband mellan litterära texter från olika tider och kulturer samt mellan texter med anknytning till vald studieinriktning[…] och att eleven ska:

[…] ha tillägnat sig och ha kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk och ha stiftat bekantskap med författarskap från olika tider och epokerna.

7. Resultat Nedan kommer merparten av de kvantitativa resultaten att redovisas. De kvantitativa resultaten består i huvudsak av jämförelse mellan de olika antologiernas innehåll beträffande författare och epoker samt hur sidorna i antologierna är fördelade med hänsyn till dessa två parametrar. Resultaten redovisas med hjälp av diagram och tabeller för att förtydliga och för att underlätta en jämförelse mellan antologierna. Då resultaten presenteras kommer jag även att föra en diskussion kring urvalet av texter och författare, uppdelning av kapitel och epoker samt vilket intryck de olika kapitlen ger. Resultatredovisningen nedan kommer främst att inriktas på författare och epoker och hur epokerna delas in och kategoriseras. Då epokerna presenteras görs också en övergripande analys av vilka genrer som förekommer och vilken/vilka genrer som är dominerande. Kring detta finns dock inga exakta tal eller grafiska redogörelser. I presentationen av författarna 23

kommer främst de mest frekvent förekommande författarna att behandlas. En komplett förteckning över de i antologierna ingående författarna finns i bilaga 1.

7.1 Författarna De två faktorer som tydligast skiljer olika författare åt och som jag finner ha relevans för en klassificering är könstillhörighet och nationell härkomst. Även om dessa faktorer inte säger något om den litteratur och de texter som författarna i antologierna representeras av kan dessa faktorer belysa hur författarurvalet har gjorts.

7.1.1 Fördelning av författarna med avseende på nationalitet Alla tre antologier består till allra största delen av europeiska författare. I vissa kapitel gör man, som kommer att visas då epokerna redovisas, en tydlig skillnad mellan den aktuella epokens svenska och utländska del medan svenska och utländska författare i vissa kapitel uppträder sida vid sida. Då de flesta utländska författare är av europeisk härkomst har jag funnit det mest relevant att titta på förhållandet mellan svenska och utländska författare utan att göra någon mer exakt indelning av den senare kategorin av författare. Nedan presenteras hur fördelningen mellan svenska och utländska författare ser ut i de respektive antologierna. De verk som har anonyma eller okända författare har av naturliga skäl inte räknats med här.

Fördelning av författarna med avseende på nationalitet: Levande texter 0%

37 Svenska författare Utländska författare 52

Figur 1: Fördelning av svenska och utländska författare i Levande texter, avseende antal författare.

Fördelning av författarna med avseende på nationalitet: Dialog

43 Svenska författare Utländska författare 72

Figur 2: Fördelning mellan svenska och utländska författare i Dialog, avseende antal författare.

Fördelning av författarna med avseende på nationalitet: Källan

95 Svenska författare Utländska författare 128

Figur 3: Fördelning mellan svenska och utländska författare i Källan, avseende antal författare.

För att förtydliga och för att skapa möjlighet till jämförelse finns ovanstående uppgifter sammanfattade i figuren nedan.

Procentuell fördelning av svenska och utländska författare 70 63 58 60 57

50 42 43 40 37 Svenska författare 30 Utländska författare 20

0 Levande texter Dialog Källan

Figur 4: Tabellen visar den procentuella fördelningen mellan svenska och utländska författare i samtliga de tre antologierna.

Ovanstående figur visar att Dialog, som ju är den mest omfångsrika antologin, har den klart största andelen utländska författare. Däremot är det ju Källan som sammantaget har det största antalet författare. Källan hamnar dock ”mellan” Levande texter och Dialog i den procentuella fördelningen av svenska och utländska författare. Det verkat alltså inte finnas något samband mellan hur många författare som finns representerade och hur fördelningen mellan svenska och utländska författare ser ut. Samtliga tre antologier har fler utländska än svenska författare representerade.

7.1.2 Fördelning av författarna med avseende på könstillhörighet Kvinnornas frånvaro, eller på senare tid relativt låga närvaro, i litteraturhistorien och därmed också deras representation i olika antologier har omdebatteras flitigt. Även om författarens kön kan ses som av ringa betydelse för hur en text läses ser jag ändå som relevant ur ett litteraturhistoriskt perspektiv att titta på hur fördelningen mellan manliga och kvinnliga författare ser ut i de undersökta antologierna. Nedan följer därför en presentation av fördelningen av antalet kvinnliga och manliga författare i de olika antologierna samt en beskrivning av den procentuella fördelningen.

Fördelning av författarna med avseende på könstillhörighet: Levande texter

Kvinnliga författare Manliga författare

Figur 5: Inbördes fördelning mellan manliga och kvinnliga författare i Levande texter, avseende antal författare.

Fördelning av författarna med avseende på könstillhörighet: Dialog

Kvinnliga författare Manliga författare

Figur 6: Inbördes fördelning mellan manliga och kvinnliga författare i Dialog, avseende antal författare. Diagrammet gäller hela antologin, alltså både del 1 och del 2.

Fördelning av författarna med avseende på könstillhörighet: Källan

Kvinnliga författare Manliga författare

183

Figur 7: Inbördes fördelning mellan manliga och kvinnliga författare i Källan, avseende antal författare. Diagrammet gäller hela antologin, alltså både del 1 och del 2.

För att förtydliga och för att skapa möjlighet till jämförelse finns ovanstående uppgifter sammanfattade i figuren nedan.

Procentuell fördelning av manliga och kvinnliga författare 90 80 70 60 50 Manliga författare 40 Kvinnliga författare 30 20 10 0 Levande texter Dialog Källan

Figur 8: Tabellen visar den procentuella fördelningen mellan antalet manliga och kvinnliga författare i samtliga de tre antologierna.

Figur 8 visar att fördelningen mellan de olika antologierna här är mer jämn än i fråga om författarnas härkomst. Den antologi som har den högsta andelen kvinnliga författare är Dialog, som ju hamnar i ”mitten” av de tre antologierna i fråga om antal författare. Däremot har Källan, som ju har det andra största antalet författare, den lägsta andelen kvinnliga författare. Inte heller här finns alltså något klart samband med hur många det totala antalet författare är och hur fördelningen ser ut.

7.1.3 De mest förekommande författarna För att ge en bild av vad de tre antologierna innehåller behöver författarnas nationalitet och kön kompletteras med vilka författare som förekommer, i vilken omfattning de förekommer och med vilken frekvens de förekommer. Därför kommer jag nedan att visa de mest förekommande författarna i de olika antologierna med avseende på hur många titlar och hur många sidor de respektive författarna representeras av. Endast de tio mest förekommande

författarna presenteras. Detta eftersom de övriga författarna får så lite utrymme, såväl med hänsyn till antal sidor som med hänsyn till antal titlar, att en jämförelse mellan dessa inte fyller något syfte. Däremot har antal sidor avrundats till hela sidor vilket gör att sammantaget fler än tio författare finns presenterade då flera författare finns på ”sista plats”.

De tio mest förekommande författarna avseende antal sidor per författare: Levande texter 35

Figur 9: De författare i Levande texter vars texter fått flest antal sidor. Sidantalen är avrundade till hela sidor. Detta gör att flera författare hamnar på sju sidor varför endast nio staplar finns i diagrammet.

Av ovanstående författare är 9 svenska och 6 utländska vilket motsvaras av procenttalen 60 och 40, det vill säga 60 procent svenska författare och 40 procent utländska. Detta är i stort sett samma förhållande som i figur 4 där fördelningen mellan samtliga i antologin ingående författare presenteras. Anmärkningsvärt är att ingen kvinna finns representerad bland dessa sammanlagt 15 författare.

De tio mest förekommande författarna avseende antal sidor per författare: Dialog 14

Figur10: De författare i Dialog vars texter fått flest antal sidor. Staplarna visar antal sidor och sidantalen är avrundade till hela sidor.

Dialog skiljer sig mot Levande texter genom att ha en mer jämn fördelning av sidor i fråga om de mest förekommande författarna. I Levande texter utmärker sig Strindberg genom att vara den klart mest förekommande författaren medan det här bara skiljer tre sidor till den 31

författare som hamnar på andra plats. Av ovanstående författare är 7 utländska och 3 svenska. Detta är att jämföra med tabell 4 där 37 procent av Dialogs författare är svenska och 63 procent utländska. Inga större avvikelser finns alltså mellan förhållande svenska - utländska författare bland de mest förekommande författarna och samtliga författare. Dialog har bland ovanstående tio författare en kvinna representerad vilket ju är lägre än det förhållande som presenteras i tabell 8.

De tio mest förekommande författarna avseende antal sidor per författare: Källan 20 18 16 14 12 10 8 6 4 2 0

Figur 11: De författare i Källan vars texter fått flest antal sidor. Staplarna visar antal sidor och sidantalen är avrundade till hela sidor.

I likhet med Levande texter har de bibliska texterna i Källan fått relativt stort utrymme medan Dialog inte har några bibliska inslag alls. En annan likhet med Levande texter är att Strindberg har klart flest antal sidor medan övriga författarnas utrymme är mer jämnt fördelat. Källan skiljer sig från bägge de andra antologierna genom att bara ha en svensk representerad bland dessa tio mest förekommande författare. Källan är ju också, enligt figur 4, den antologi som sammantaget har den största andelen utländska författare men här är förhållande mellan svenska och utländska författare alltså ännu mer ojämnt. Ingen kvinna finns representerad bland de tio författarna i figuren ovan.

I de tre antologierna finns tre författare som är gemensamma bland de tio mest förekommande, sett till antal sidor. Dessa är Strindberg, som ju är mest förekommande i samtliga tre antologier, Goethe och Homeros.

De tio mest förekommande författarna avseende antal titlar: Levande texter 8 7 6 5 4 3 2 1 0

Figur 12: De författare i Levande texter som representeras av flesta antal titlar. Staplarna visar antal titlar per författare.

Bland de författare som framkommer i figuren ovan är 11 svenska och 2 utländska. Detta är alltså i stort sett ett motsatt förhållande jämfört med figur 9 som visar antal sidor per författare. Den huvudsakliga förklaringen till detta är att de flesta av de i figuren ovan förekommande författarna främst är lyriker och att lyrikens karaktär gör att utdragen blir kortare, varför fler texter ryms. Anmärkningsvärt är här att svenska författare är så dominerande inom lyriken. Detta gör att förhållande mellan svenska och utländska författare

ser helt annorlunda ut än i figur 4 som visar den sammantagna fördelningen mellan författarna. Bland de 13 ovan presenterade författarna är 3 kvinnor och 10 män, fortfarande ett snedfördelat förhållande men med lite mer jämvikt än avseende antal sidor per författare.

De tio mest förekommande författarna avseende antal titlar: Dialog 8

Figur 13: De författare i Dialog som representeras av flesta antal titlar. Staplarna visar antal titlar per författare.

Bland de tio författare som förekommer i figuren ovan är 7 svenska och 3 utländska. Detta är att jämför med det förhållande som framkommer i figur 4 där 37 procent av författarna är svenska och 63 procent är utländska. I fråga om antal titlar är förhållande alltså, grovt räknat, det motsatta. Även här svenskarna främst lyriker vilket också gäller de förekommande utländska författarna. Gemensamma med Levande texter är Strindberg, Fröding och Stagnelius. Att både Levande texter och Dialog bland dessa författare har i huvudsak svenska lyriker man att bara tre av dessa är gemensamma kan i sig ses som anmärkningsvärt och ett tecken på den begränsning i urval som antologiförfattare måste ta 34

hänsyn till. Vid en anblick kan samtliga dessa författare ses som självklara för att representera svensk lyrik, ändå måste de alltså i vissa fall väljas bort eller ges ett begränsat utrymme.

De tio mest förekommande författarna avseende antal titlar: Källan 8

Figur 14: De författare i Källan som representeras av flesta antal titlar. Staplarna visar antal titlar per författare.

Av de författare som framkommer i figuren ovan är 2 utländska och 11 svenska. Detta är att jämföra med figur 11 där endast en svensk finns representerad och tabell 4 där 37 procent av författarna är svenska och 63 procent är utländska. Även här är det, i likhet med de andra två antologierna, främst lyriker som återfinns. Av de 13 författarna är 4 kvinnor och 9 män. I detta avseende, antal titlar per författare, är alltså Källan den antologi som ger kvinnliga författare det största utrymmet. Förklaringen till detta är dock densamma som för de andra två antologierna, lyrikens karaktär gör att fler texter få plats. Denna förklaring stöds av att Källan inte har någon kvinnlig författare representerad bland de tio största författarna sett till antal sidor. Gemensamma författare för alla tre antologier, bland de författare som presenteras med flest antal titlar, är Strindberg, Fröding och Stagnelius.

7.2 Epoker Ovan har jag visat på vilka författare som förekommer i de respektive antologierna, hur stort utrymme de olika författarna får och av vilken härkomst och kön författarna är av. Nedan följer en redovisning av hur textmassan är fördelad över de olika kapitlen. Författarna till de tre antologierna har valt olika uppdelning av kapitel och epoker varför en direkt jämförelse dem emellan gällande de klassiska litterära epokerna omöjliggörs. I figur 21 visas dock hur fördelningen mellan 1900-tal och övrig tid ser ur i de respektive antologierna. Vissa kapitel i antologierna är betitlade efter den aktuella litterära epoken medan andra har en mer tematisk prägel. I anslutning till det redovisade resultatet kommer jag därför att kommentera den indelning och benämning av kapitel som gjorts och vilka intryck dessa gör på mig som betraktare och läsare. Detta görs utifrån en utgångspunkt där antologiernas tänkta läsare, gymnasieelever, har en begränsad litteraturhistorisk förkunskap. De sidantal som förekommer i redovisningen nedan syftar på ren textmassa, se bilaga 2.

Fördelning av antal sidor textmassa: Levande Texter 60

10 Antal sidor Antal texter 0

Figur 15: Här visas den kapitelindelning efter epoker som författarna till Levande texter har gjort. Det angivna antalet sidor gäller ren textmassa (se bilaga 2). Den vänstra stapeln i stapelparen visar det totala antalet sidor i kapitlet och den högra stapeln visar antal texter i kapitlet. Kapitlen presenteras i tabellen i den ordning som de uppträder i antologin, från vänster till höger.

Snittextens längd för de respektive kapitlen, Levande texter

4 3,8 3,5 3,6 3 3,27 3,13 2,5 2,5 2,1 2 1,8 2,04 1,8 1,5 1,37 1,5 1 0,5 0 Snittlängd

Figur 16: Diagrammet visar vilken längd som snittexten har i de olika kapitlen.

Fram till kapitlet ”Norden efter 1830” följer kapitlen i antologin en epokindelning som får ses som klassisk. Därefter, de kapitel som gäller 18- och 1900-tal, sker en mer tematisk indelning av kapitlen. Antiken presenteras här som en enhet och den romerska antiken har helt utelämnats. Istället finns här, till skillnad mot i Dialog, utdrag ur såväl gamla som nya testamentet. Ett utdrag ur Medea och ett utdrag ur Kung Oidipus skiljer Levande texter från Dialog i och med att Dialog inte har något drama representerat under antiken. Till skillnad mot Dialog ingår svensk och nordisk medeltid i kapitlet ”Europeisk medeltid”. I bägge antologierna är dock medeltid synonymt med europeisk medeltid då inga utomeuropeiska texter presenteras under epoken. ”Medeltiden” är, precis som i Dialog, det kapitel som har flest anonyma författare. Detta har sin naturliga förklaring i förekomsten av textutdrag från olika sagor och lagar vilket ju från medeltiden utgör merparten av den nordiska litteraturen. Skillnaden mellan Dialog och Levande texter är under det behandlade 1600-talet densamma som i föregående kapitel, medan Dialog gör en åtskillnad mellan ”Renässansen och 1600- talet” och ”Svensk stormaktstid” har Levande texter samlat såväl svenska som utländska (europeiska) författare under kapitelrubriken ”Renässans och klassicism”. I kapitlet ”Upplysningen” har även svenskt 1700-tal fått plats under den rubrik som främst avser strömningarna i övriga Europa. Urvalet av texter, bland andra Robinson Crusoe, Stolthet och fördom, Candide och Bellmans epistlar, kan tolkas som att författarna till Levande texter vill lyfta fram epokens litterära aspekt något mer än författarna till Dialog där det verkar som om epokens idéer är det mest centrala, även om dessa idéer naturligtvis även kommer fram i de texter som Levande texter presenterar. Levande texter har som synes främst kapitelrubriker som tangerar det etablerade namnet för den aktuella litterära epoken vilket fortsätter i kapitlen ”Romantiken” och ”Realismen och naturalismen”. Levande texter skiljer sig på så sätt från Dialog som ju namngivit det motsvarande kapitlet efter de i kapitlet ingående författarna; ”Realister”. Dialog har också helt utelämnat naturalismen. ”Norden efter 1830” är det första kapitlet som har en rubrik av mer tematisk och konstruerad karaktär. ”Omvälvningarnas decennier” kan sägas behandla modernismen medan ”Manligt, kvinnligt och jämställt” har en ännu mer tematisk och efter texternas karaktär indelad prägel. ”Efterkrigstid” och ”I vår tid” pekar således snarare på en tidsrymd än tema, vilket ju också kapitlens namn pekar på.

Fördelning av antal sidor textmassa: Dialog 70 60 50 40 30 20 10 Antal sidor 0

Antal texter

tal

talet

Framtider

Realismen

Romantiken

Upplysningen

Antikens Rom Antikens

Svenska röster Svenska

Musik och filmoch Musik

Magisk realism Magisk

Nordiska röster Nordiska

Lyrisk förnyelse Lyrisk

Mot sekelskiftet Mot

Svenskt 1700 Svenskt

Svenskt 1800 Svenskt

Existensialismen

Världskrigens tid Världskrigens

Nordens medeltid Nordens

Antikens Grekland Antikens

Homeriskt 1900 Homeriskt

Europeisk medeltid Europeisk

Svensk stormaktstid Svensk

Nordamerikanska röster Nordamerikanska

Modernismens genombrott Modernismens

Renässansen och 1600 och Renässansen Gustavianer

Figur 17: Här visas den kapitelindelning efter epoker som författarna till Dialog har gjort. Det angivna antalet sidor gäller ren textmassa (se bilaga 2). Den vänstra av de två stapelparen visar det totala antalet sidor i kapitlet och den högra stapeln visar antal texter i kapitlet.

Snittextens längd för de respektive kapitlen: Dialog

6 5,6 5 4,8 4,6 4,8 4 4,4 4,5 4 3 2,9 3,3 2,9 2,3 2,4 2 1,7 2,1 2,2 1 1,2 1,5 1,4 1 1,4 1,2 1,2 1,1

…

… … …

…

… … …

…

… … … -

- Snittext

Mot Mot

Svensk Svensk

Nordens Nordens

Antikens Antikens

Europeisk

Framtider

Realismen

Homeriskt

Romantiken

Modernisme

Gustavianer

Renässansen Renässansen

Nordamerika

Världskrigens Världskrigens

Upplysningen

Antikens Rom Antikens

Svenskt 1800 Svenskt

Existensialism

Svenska röster Svenska

Musik och filmoch Musik

Magisk realism Magisk

Nordiska röster Nordiska Lyrisk förnyelse Lyrisk

Figur 18: Diagrammet visar vilken längd som snittexten har i de olika kapitlen.

”Antiken” är uppdelad i två underrubriker, grekisk litteratur och romersk litteratur. I såväl den grekiska som den romerska litteraturen är det epiken som är klart dominerande och inget drama finns representerad. Anmärkningsvärt är också att biblisk litteratur helt lyser med sin frånvaro. I övrigt kan det begränsade urvalet ses som klassiskt och som lutandes mot en lång litteraturhistorisk tradition. Medeltidslitteraturen är uppdelad i en europeisk och en nordisk del. Den europeiska delen består mestadels av lyrik medan den nordiska delen till stor del består av texter med okända författare såsom Den äldre eddan, Havamal och Erik Rödes saga.

”Renässansen och 1600-talet” är ett relativt sett litet kapitel bestående av endast fyra författare. Anmärkningsvärt är att Shakespeare endast representeras av två sonetter och alltså ingen dramatik. ”Svensk stormaktstid” är ett ännu kortare kapitel där endast tre författare finns representerade. Precis som under föregående tidperiod har författarna till Dialog valt att dela upp 1700-talet i en svensk och en utländsk del varav endast den senare har betitlats efter den klassiska litterära epokindelningen. Dock har Fruntimrets försvar, emot J J Rousseau av Nordenflycht fått en plats under ”Upplysningen” vilken väl kan förklaras av textens direkta koppling till en av de stora upplysningsgestalterna. Epiken representeras av Gullivers resor och de övriga texter är mer av utredande karaktär, bland annat Voltaires Traktat om toleransen. Av texternas karaktär att döma är upplysningen den epok som hittills i antologin fokuserat mer på epokens idéer snarare än dess litterära mångfald, vilket väl också kan ses som relevant.

Även för 1800-talet har författarna till Dialog valt att dela upp den svenska och utländska litteraturen. Den utländska litteraturen behandlas under ”Romantiken” medan den svenska behandlas under ”Svenskt 1800-tal”. Den korta snittexten förklaras främst av lyrikens dominans. Nästa kapitel i antologin är ”Realister” och just rubriksättningen kan under detta avsnitt ses som anmärkningsvärt. Alla de övriga rubrikerna till epokindelningarna är benämnda efter just epokerna medan rubriken här är benämnd efter de författare som verkade under de respektive epokerna. Precis som den frekventa förekomsten av lyrik under den föregående epoken förklarade att snittexten blev relativt kort, kan frånvaron av lyrik och den stora förekomsten av prosa här förklara varför snittexten blir relativt lång. Nästa kapitel, ”Lyrisk förnyelse”, är det enda i antologin som innehåller endast en genre.

Kapitlet ”Mot sekelskiftet”, som kan sägas bestå av svenska 80- och 90-talsförfattare, är den som ägnas klart mest utrymme i antologin, såväl sett till det antal sidor som den sträcker sig över (54) som till antal sidor textmassa (40). Här återfinns också August Strindberg som är den författare som i Dialog har givits klart mest utrymme. Det är faktiskt också här som ett utdrag ur ett drama (Ett drömspel) för första gången dyker upp i antologin. Snittexten, som i en jämförelse med de andra kapitlen hamnar någonstans i mitten, kan förklaras av blandningen av genrer.

Dialogs andra del, den som rör 1900-talet, inleds med Det futuristiska manifestet i kapitlet ”Modernismens genombrott”. När det gäller illustrationer har det nu skett en förändring från antologins första del där det nästan uteslutande målade konstverk som fick illustrera de olika kapitlen och verken. Nu är det främst fotografier som används, dock är det aktuella kapitlet relativt sparsmakat med illustrationer vilket också resulterar i att diskrepansen mellan det antal sidor som kapitlet sträcker sig över och antal sidor textmassa är relativt liten. De resterande kapitel som rör 1900-talet verkar ha skapats utifrån en i huvudsak tematisk klassificering. Detta hindrar dock inte att kapitlens namn i ett par fall tangerar en benämning på en epok eller genre som i ”Magisk realism” och ”Existentialismen”. Flera av kapitlen ger intryck av att vara skapade efter det att författarna har valts ut varefter kapitlet givits ett passande samlingsnamn. Till dessa kapitel hör ”Framtider” och ”Homerisk 1900- tal”. ”Framtider” verkar här också i stort sett vara synonymt med dystopier. Det avslutande kapitlet ”Svenska röster” är det kapitel som får mest utrymme i båda delarna av antologin.

Fördelning av antal sidor textmassa: Källan 140 120 100 80 60 40 20 Antal sidor 0 Antal texter

Figur 19: Här visas den kapitelindelning efter epoker som författarna till Källan har gjort. Det angivna antalet sidor gäller ren textmassa (se bilaga 2). Den vänstra stapeln i stapelparen visar det totala antalet sidor i kapitlet och den högra stapeln visar antal texter i kapitlet.

Snittextens längd för de respektive kapitlen: Källan 9 8 7,8 7 6 5,8 5 4,7 4,6 4 3 3,2 2 2,5 1,6 1,5 1,5 1,8 1,7 1,75 1 0,8 1 1,1 0,8 1,1 1,1 1 0 Snittlängd

Figur 20: Tabellen visar vilken längd som snittexten har i de olika kapitlen.

I det inledande kapitlet med den något kryptiska rubriken ”Allt eller intet” finns bland annat ett utdrag ur Koranen vilket antologin är ensam om. Detta utdrag ställs sida vid sida med Johannes uppenbarelse och Nostradamus Profetior. Den senare är exempel på texter som är skrivna i en annan tid än den som kapitlet berör men som på något sätt berör den aktuella tiden. Sådana texter finns i ett flertal av antologins kapitel och dessa texter är markerade med en symbol för att visa att de är skrivna i en annan tid. Förklaringen till symbolen ges i bokens förord och den exakta betydelsen sägs vara ”från en annan epok”. För en elev som inte från början är bevandrad i litteraturhistoria är dock symbolen och/eller symbolens innebörd lätt att förbise vilket gör att texten riskerar att för eleven tillskrivas den tid som för tillfället läses. Kapitlet är det enda i antologin som bryter den kronologiska ordningen då flera av de i kapitlet ingående texterna är skrivna efter de texter som presenteras i det kommande kapitlet. ”Kulturerna i forntiden” skiljer Källan från de andra två antologierna genom att ge ett vidare perspektiv på litteratur som tillkommit innan medeltiden. Här finns exempel på såväl indisk och kinesisk som egyptisk kultur. Anmärkningsvärt är också att Källan är den enda antologin där Gilgamesh finns med, här tillsammans med Enheduanna under underrubriken ”Den mesopotamiska litteraturen”.

Antiken har, i likhet med Levande texter och i motsatts till Dialog, delats in i en grekisk och en romersk del. Här har dock författarna till antologin valt att ge den grekiska och den romerska antiken varsitt kapitel medan de i Levande texter är underrubriker till kapitlet ”Antiken”. Kapitlet har dessutom underrubrikerna ”Äldre romersk litteratur” och ”Kejsartidens litteratur”. Kapitlet ”Medeltiden” är uppdelat i underrubrikerna ”Arabisk kultur och litteratur”, ”Europeisk medeltid”, ”Svenska ballader”,” Island-sagornas ö” och ”Svensk medeltid”. Den första underrubriken innehåller endast en text, Sindbad sjöfarare, hämtad ur Tusen och en natt, och rubriken kan väl därför antas ha uppkommit just för att texten inte gick att placera in under någon av de andra rubrikerna. Vid en snabb överblick av de olika rubrikerna i antologins skulle en sådan rubriksättning också kunna ge ett intryck av kulturell och etisk mångfald bland texterna vilket i det här fallet bara är delvis sant då endast en text får representera arabisk litteratur och kultur.

Källan är den enda av de tre antologierna som överhuvudtaget nämner begreppet barock, vilket sker i kapitlet ”Renässans, humanism och barock”. Det framgår dock inte vilken eller

vilka av de författare eller texter i kapitlet som går att knyta till detta begrepp. Att sätta rubriker som samlar och tematiserar samtidigt som de, eftersom de ingår i ett större kronologiskt sammanhang, gör anspråk på att vara relaterade till en specifik epok kan verka förvirrande och försvårande för en tänkt läsare som inte på förhand har några direkt litteraturhistoriska kunskaper. Detta är dock inte specifikt för just detta kapitel eller ens för Källan utan förekommer på olika ställen i alla de tre antologierna. Källan är även den enda av de tre antologierna där franskklassicismen givits ett eget kapitel.

Upplysningen presenteras i Källan i ett kapitel som dock har två underrubriker; ”Upplysningsidéerna” och ”Upplysningen i Sverige”. I likhet med Levande texter och i motsatts till Dialog har man här alltså knutit svenskt 1700-tal till den övergripande litterära epoken. I kapitlet ”Romantiken” ryms hela nio underrubriker som pekar på geografisk och kulturell spridning (”England under romantiken”, ”Tyskland, romantikens blå blomma och folksagor”,” Den franska romantiken”, ”Rysk romantik” och ”Svensk romantik”) och på epokens olika faser (”Förromantiken”, ”Nyklassicismen”, ”Högromantiken” och ”Från romantik till realism”). Källan är ensam bland de tre antologierna om att göra denna noggranna uppdelning av epoken, Dialog och Levande texter har ju som tidigare visats samlat alla sina texter under en rubrik-” Romantiken”. Den relativt korta snittlängden kan i mycket förklaras av lyrikens frekventa förekomst i kapitlet.

Precis som i de övriga antologierna anas en viss inkonsekvens i rubriksättning. Medan det föregående kapitlet åsyftar den litterära epoken i bestämd form har det aktuella kapitlets rubrik byggts på epokens litterära och innehållsliga drag. Precis som i det föregående kapitlet finns här en rik flora av underrubriker som ger en indikation av en viss mångfald. Den första underrubriken, ”Kvinnor med kraft och fantasi”, sticker ut från de andra genom att vara den enda underrubriken som inte har en geografisk koppling. Den svenska delen av kapitlet har givits underrubriken ”Norden”, detta trots att inga icke-svenska författare här finns representerade. Anmärkningsvärt är att samtliga författare som här finns representerade, undantaget Hans Alfredsson och Tage Danielsson som ju här utgör ett ”anakronistiskt” inslag, finns med i en eller två av de andra antologierna men att de där placerats in under andra epoker. Detta kan dock förklaras av att författarnas texter inte är gemensamma för

antologierna och att dessa författare verkat under en längre tid och med variation på sitt skapande vilket gör att olika texter kan placeras in under olika epoker.

Som det tidigare antytts så återfinns mycket av texterna och författarna under Källans rubrik ”Naturalism och symbolism” i Dialog och Levande texter under andra rubriker. Källan är också ensam om att omnämna symbolismen i rubriksättningen även om det är symbolismen som åsyftas i Dialogs ”Lyrisk förnyelse”. Även här finns en rad av underrubriker till kapitlet varav de flesta pekar på texternas geografiska och kulturella ursprung. En rubrik, ”Filosofer och andra som påverkat vårt tänkande”, skiljer sig dock från de andra genom att ha en tematisk prägel. Kapitlet har också två underrubriker som mycket väl, var för sig eller tillsammans, skulle kunna stå som rubriker till ett eget kapitel. Dessa två underrubriker är ”Det moderna genombrottet i Sverige” och ”90-talet” där den senare åsyftar svenskt (18)90- tal.

”Modernismens sekel” är det absolut största kapitlet i antologin och upptar större delen av antologins andra del. Trots hela 18 underrubriker så är det bara tre av dessa som representeras av en ensam författare. Detta får ses som lite då det, som tidigare påvisats, såväl i Källan som i de andra två antologierna förekommer rubriker som konstruerats för en specifik författare i de flesta kapitel. De många underrubrikerna visar också på en viss mångfald vilket också rubrikernas karaktär pekar på. Flertalet av underrubrikerna åsyftar författarnas och texternas geografiska och kulturella ursprung, exempelvis ”Tyskspråkiga författare”, ”Amerikanska författare” och ”Norden utom Sverige”. Några underrubriker pekar på ovanstående men ringar dessutom in texternas och författarna genremässigt, exempelvis ”Finlandssvenska lyriker”, ”Svenska modernistiska lyriker” och ”Lyriskt 40-tal” (här ryms endast svenska författare). Ytterligare några rubriker gör en tematisk inramning, exempelvis ”Existentialismen”, ”Arbetarförfattare”,” Krigs- och efterkrigslitteratur” och ”Kvinnoliv i litteraturen”. Tidigare har en antydan till inkonsekvens gjort gällande karaktären på underrubrikerna. Trots den till synes spretiga rubriksättningen i det aktuella kapitlet upplevs dock inte rubriksättingen här som inkonsekvent. Detta då kapitlet som tidigare visats täcker in i stort sett hela 1900-talet och upptar större delen av antologins andra del vilket gör att rubrikerna snarare fungerar orienterande och upplysande.

Genom att behandla drama i en egen del i antologin kan författarna till Källan sägas befästa och poängtera dramats plats i litteraturhistorien. Även om dramat sammantaget får mindre utrymme än lyriken och epiken får det ändå avsevärt mycket mer utrymme än i såväl Levande texter, där drama endast presenteras under ”Antiken” och under ”Renässansen och klassicismen”, som i Dialog som helt saknar dramainslag. Underrubrikerna bygger i stort sett på de underrubriker som återfinns under lyriken och epiken. Underrubrikerna följs av ytterligare en klarläggning om vad den aktuella delen av kapitlet handlar om, exempelvis ”Det antika Grekland-tragediförfattarna”, ”Renässans och barock- det Elisabetanska dramat” och” Modernismens sekel- Europeiska dramatiker i vårt århundrade”. Detta skulle vid en anblick på antologins innehållsförteckning kunna ge sken av att vara faktasidor med introduktion till den aktuella delen av kapitlet, så är dock inte fallet. Istället fungerar detta som en avgränsning av epoken vilket skulle kunna syfta till att visa på att det urval som i antologin gjorts på intet sätt är heltäckande för den epok som underrubriken rymmer.

7.3 Sammanfattande resultat

Procentuell fördelning av sidor, Antiken- 1900-tal och 1900-tal

80 72 70 67 60 56 50 44 40 33 Antiken-1900-tal 28 30 1900-tal 20 10 0 Levande texter Dialog Källan

Figur 21: Den procentuella fördelningen av textmassa mellan 1900-talet och tiden fram till 1900-talet. Här räknas, precis som i tabell 15-20 endast ren textmassa (se bilaga 2). 46

Föga förvånande är det här Dialog som har den jämnaste fördelningen mellan 1900-tal och övrig tid. Dialog är den enda antologin av de tre som har en egen del för 1900-talet. Det yttre omfånget är i det närmaste exakt lika stort för bägge delarna av antologin men i ren textmassa står 1900-talet för 44 procent av den totala textmassan. Att författarna till antologin gett 1900-talet en egen del tyder på en fokusering på denna tid vilket också framkommer i diagrammet ovan.

Antologierna i sin helhet, sammanfattning 4

3,5

2,5

2 Snittlängd per text

1,5 Snittlängd per författare

0,5

0 Dialog Levande texter Källan

Figur 22: Tabellens vänstra staplar visar snittlängden per text, sett till hela antologierna. De högra staplarna visar det antal sidor som varje författare tilldelas i snitt, sett till hela antologierna.

Källan, som ju är den antologi som är mest omfattande, sett såväl till antalet författare som till antal sidor, är också den antologi som ger varje text och varje författare minst utrymme. Här har alltså ett brett utbud presenterats på bekostnad av de längre texterna. Levande texter och Dialog liknar varandra i fråga om dessa parametrar. Dialog presenterar dock ett bredare utbud eftersom omfånget är större medan Levande texter har en mer komprimerad form.

8. Diskussion Kursplanerna för svenska i gymnasieskolan ger, som visats tidigare, vaga anvisningar om vad litteraturundervisningen i skolan bör innehålla. Medan flera andra nordiska länder har en mer detaljerad styrning av vad som i undervisningen bör ingå finns här mest ledtrådar som handlar om att litteraturen bör komma från olika platser och från olika tider. Detta ger skolor och lärare en stor frihet (och ett stort ansvar) att själva ta hänsyn till vilken litteratur som är relevant att fylla litteraturundervisningen med. I den villrådighet som där kan uppstå kan antologier och litteraturhandböcker vara till hjälp. Bland annat Danielsson (1988) har visat att det bland äldre antologier nästan funnits en rådande konsensus kring vilka texter och författare som har en plats i dessa skolantologier. Danielsson har också visat på, i enighet med bland annat Flyckeberg & Gullbrand (1998) hur kanon i efterkrigstid har lösts upp och blivit allt mer diffus i sitt faktiska innehåll. Flyckeberg & Gullbrand visar i sin undersökning på hur detta också tagit sig uttryck i efterkrigstidens skolantologier där ett givet författarurval blivit allt mer avlägset. Detta försvårar ytterligare det urval som lärare måste göra. En antologi kan i urval, volym, tematik etc. skilja sig avsevärt från en annan. Samtidigt menar såväl Brink som Danielsson att läromedlen faktiskt har en stor betydelse för undervisningens innehåll vilket gör ett kritiskt granskande av antologier högst relevant för litteraturundervisningen. Med bakgrund av ovanstående så verkar det alltså som om, sammanfattningsvis, kursplanerna ger stor frihet för tolkning och därmed också valfrihet i vilken litteratur som tillhandahålls elever. Många lärare lutar sig därför på läromedlen och i det här fallet antologierna i tron att läromedlen i sig är en tolkning av kursplanerna och antologierna då kanske förmedlar en för gymnasiet rådande kanon. Detta var mer oproblematiskt då antologierna i mycket likande varandra och berörde färre verk men då antologierna idag visat sig spreta åt olika håll ställs lärarna ändå inför en tolkningssituation och en valfrihet som ibland kanske är större än önskad.

8.1 Urvalet/Författarurvalet Föga överraskande visar det sig att det urval av författare som gjorts i de tre antologier som jag undersökt skiljer sig mer åt ju länge fram i litteraturunderhistorien antologierna kommer. Detta kan ses som självklart då det totala antalet författare som finns att göra ett urval från 48

ökar i takt med att kronologin framskrider. Trots detta finns den största enigheten gällande författarurval hos de tre antologierna inte i antiken utan framförallt i svenskt 1700- och 1800-tal. Bland de tio författare som fått mest utrymme, sett till antal förekommande texter, i var och en av de tre antologierna är tre författare gemensamma; Strindberg, Fröding och Stagnelius (se bilaga 1). Denna tendens är något som också antytts i Danielssons (1988) jämförelse av tre antologier från åren 1945-1975 där fokus, om än något förskjutet mot 1900-talet i den senare av antologierna, främst ligger på svensk 1700- och 1800-talslyrik med bland annat de författare som nämnts ovan (s.250 ff). Ett rimligt antagande är att ovan nämnda författare, Strindberg undantagen, tillsammans med sina samtida författarkollegor tillhör den grupp av ”antologiförfattare” som Martinsson (1989) nämner (s.155), det vill säga författare som får stort utrymme i antologierna men som i undervisningssammanhang sällan läses i form av hela böcker eller verk. I de antologier som jag undersökt visar det sig också att i de fall där såväl texter som författare överensstämmer i samtliga tre antologier sker detta oftast när det gäller svenskt 16-, 17- och 1800-tal. Så är fallet med exempelvis Stiernhielms Hercules, Wivallius Klagevisa över denna kalla och torra vår, Tegnérs Mjältsjukan och Stagnelius Till förruttnelsen (se bilaga 1). I en kanonisk upplösning verkar ändå, enligt det uppvisade exemplet, urvalet från den ”äldre” litteraturen vara belagt med en större enighet bland antologiförfattare vilket naturligtvis till stor del kan förklaras av urvalet av primärtexter är betydligt mindre än det är bland den moderna litteraturen. Om eleverna endast kommer i kontakt med dessa författare via antologier riskerar ”antologiförfattarna” att hos eleverna endast reduceras till och endast förknippas med dessa enda dikter. Denna vidareförmedlade litteratursyn är något som Englund (1997) berör då hon, som visats i litteraturgenomgången, påpekar att även det redaktionella arbetet och det sätt som texterna presenteras på är avgörande för det kulturella återskapandet (s.88). I förlängningen uppkommer ju också frågan vilken skada det ovan nämnda reducerandet av författare gör? Dessa författare, och kanske främst de utpräglade lyrikerna, kanske inte bör ha en större plats i litteraturundervisningen än att de kan presenteras med hjälp av enbart en antologi? Lyriken, om någon genre, lämpar sig i sin yttre form väl för antologier och enligt ovanstående resonemang är det också tack vare antologierna som de lever kvar i litteraturundervisningen. I den allmänna svenska litteraturhistorien bör naturligtvis dessa författare leva vidare- och förknippas också med sina hela verk - men i ett skolsammanhang är troligtvis alternativet till

att dessa författare reduceras till antologiförfattare att de helt negligeras i undervisningen och så småningom glöms bort helt.

8.1.2 Urvalet i förhållande till kursplanerna Kursplanerna för svenskämnet uttrycker att eleven ska få möjlighet att:

[…]utveckla en beläsenhet i central svenska, nordiska och utländska verk[…]

Frågan är dock vem som avgör vilka verk som är de centrala. Om antologierna får svara på frågan kanske det just handlar om de ovan nämnda författarna då de ju är desamma i de tre undersökta antologierna och dessutom verkar stämma väl överens även med äldre antologier. Mot bakgrund av detta uppkommer per automatik följdfrågan huruvida de korta textutdrag som presenteras i antologierna räcker för att utveckla en ”beläsenhet”. Denna fråga dröjer kvar för läraren att svara på.

Bland de tio författare i varje antologi som förekommer med flest antal sidor är det tre författare som är gemensamma för samtliga tre antologier; Homeros, Goethe, och Strindberg (se bilaga 1). Även detta är väl föga förvånande då dessa tre ju i en kanonisk tradition kan ses som fanbärare för sina respektive epoker. Kanske kan även dessa ses som antologiernas svar på kursplanernas krav på ”centrala verk”. Att inte enigheten beträffande urval bland de tre antologierna är större än så understryker den kanoniska upplösningen som tidigare nämnts och visar på det stora urvalet av primärtexter som antologiförfattarna har att ta hänsyn till. För en komplett översikt av alla gemensamma författare och texter samt unika författare för de respektive antologierna, se bilaga 1.

8.2 Författarnas könstillhörighet I Dialogs bägge delar finns sammanlagt 115 kända författare varav 27 är kvinnor och 88 är män vilket gör att 23 procent av författarna är kvinnor. Även om inte kursplanerna ställer några krav på en fördelning mellan kvinnliga eller manliga författare, eller för den delen något krav på att exempelvis kvinnliga författare överhuvudtaget ska förekomma kan dessa

siffror ses som anmärkningsvärda. För Källan gäller att 40 av 223 författare är kvinnor varav 26 återfinns bland den andra delen av antologins 102 författare (se figur 7). Sammanlagt, sett till antologins båda delar innebär detta att 19 procent av författarna är kvinnliga. I Levande texter är 17 författare av de sammanlagt 89 kvinnor vilket motsvarar 19 procent. I tabell 21 visas hur mycket de olika antologierna har fokuserat på 1900-talet gentemot övrig tid. Dialog är den antologi som har den största andelen sidor fördelade på 1900-talstexter och är ju också den antologi som har den högsta andelen kvinnliga författare. Levande texter har den näst största andelen 1900-talslitteratur och har också den näst största andelen kvinnliga författare. Källan har minsta andel sidor 1900-tals litteratur och har också den minsta andelen kvinnliga författare. Detta utjämnar ojämnheten antologierna emellan och ger en delförklaring till Källans låga andel kvinnliga författare. Utbudet av primärtexter med kvinnliga författare blir ju större ju längre fram i litteraturhistorien urvalet görs vilket gör att ju mer fokus en antologi har på 1900-talet och nutid, desto mer lika borde förhållandet mellan manliga och kvinnliga författare bli.

Med bakgrund av ovanstående förhållande i de tre antologierna väcks frågan på vilka grunder urvalet har gjorts. Som antytts kan ett skevt förhållande mellan manliga och kvinnliga författare enkelt förklaras och till och med ses som befogat då det gäller den äldre litteraturen med sitt begränsade urval av primärtexter. När det gäller litteratur som skrivits på 1900-talet ser ju dock utbudet av primärtexter helt annorlunda ut varför en mer jämn fördelning mellan manliga och kvinnliga författare hade känts relevant.

I fråga om de författare som givits mest utrymme visas ett ännu skevare förhållande mellan manliga och kvinnliga författare upp. Bland de tio författare som tilldelats flesta antal sidor i de respektive antologierna saknar både Levande Texter och Källan helt kvinnliga författare medan Dialog har en (se bilaga 1). När det gäller de författare som är mest förekommande med avseende på antal titlar finns en något bättre representation av kvinnliga författare i alla de tre antologierna (se figur 12-14). De här förekommande författarna är dock främst lyriker vilket gör att de kan representeras av fler texter utan att finnas med bland de författare som får mest utrymme sett till antal sidor. Anmärkningsvärt är också att ett flertal av de kvinnliga författarna i Källan och i Levande texter uppträder i kapitel vars rubrik syftar

på just författarnas könstillhörighet. Detta gäller i Källan kapitlet ”Kvinnoliv i litteraturen” och i Levande texter kapitlet ”Manligt, kvinnligt och jämställt”.

Ingenting i kursplanerna talar uttryckligen om huruvida de texter som ska ingå i litteraturundervisningen bör ha både manliga och kvinnliga författare varför det utifrån en sådan tolkning, hårddraget, skulle kunna gå att fylla litteraturundervisningen med texter skrivna av enbart manliga författare. Däremot så står det, under Ämnets syfte att: ”Den kulturella identiteten uttrycks bl.a. i språket och litteraturen. Mötet med språk, litteratur och bildmedier kan bidra till mognad och personlig utveckling. Utbildningen i ämnet svenska syftar till att ge eleverna möjligheter att ta del av och ta ställning till kulturarvet och att få uppleva och diskutera texter som både väcker lust och utmanar åsikter”. Om den kulturella identiteten ska uttryckas i litteraturen finns anledning att ifrågasätta, utan att för den sakens skull förespråka något som kan liknas vid kvotering, om inte urvalet av primärtexter från 1900-talet borde resultera i en något större andel kvinnliga författare i antologier tänkta för skolbruk. Mest anmärkningsvärt är att antologiförfattarna, som tidigare antytts, inte tagit chansen att presentera fler kvinnliga författare i den senare delen av litteraturhistorien där ju utbudet av primärtexter med kvinnliga författare är större.

8.3 Författarnas nationalitet Fördelningen av svenska och utländska författare är den faktor som tydligast skiljer de tre antologierna åt. Dialog har 37 procent svenska författare, Källan har 23 procent och Levande texter har 58 procent. I de figurer (figur 12-14) som visar de mest frekvent förekommande författarna med avseende på antal titlar är dock de svenska författarna i klar dominans i samtliga de tre antologierna. Förklaringen är dock densamma som när det gäller de kvinnliga författarnas relativt höga andel i dessa figurer, nämligen lyrikens dominans. Med bakgrund av detta verkar det som om antologiförfattarna, i samtliga tre antologier, ser lyrik som den viktigaste genren att belysa i den svenska litteraturhistorien. Detta verkar vara ett arv från tidigare generations antologier då såväl Danielsson (1988, s.249 ff) och Brink (1992, s.279) i sina undersökningar funnit den svenska 1700- och 1800-talslyriken dominerande, vilket också visats ovan.

Av de tre undersökta antologierna är Källan den som är mest omfattande sett till såväl antal sidor, antal sidor ren textmassa, antal texter och antal författare. De inbördes förhållandena mellan dessa parametrar är dock lite annorlunda fördelat än i de övriga antologierna varför Källan skiljer sig från de andra två antologierna genom att ha en betydligt kortare snittext och genom att ge varje författare betydligt mindre utrymme

8.4 Resultatet i förhållande till tidigare forskning I den undersökning som Danielsson (1988) gör av tre antologier framkommer att det antal sidor som ges per författare blir mindre i de nyare antologierna än i de äldre (s.250 ff). I det avseende skulle Källan vara den ”modernaste” av de tre här undersökta antologierna. Kanske liknar också en sådan antologi mer den textuella verklighet som dagens elever befinner sig där utbudet och tillgängligheten av olika texter blir allt större vilket resulterar i en ökad konkurrens mellan olika texter. Vilket som är att föredra, många författare och texter eller längre textutdrag, beror i mycket på vad syftet med användandet av antologierna är. Antologierna kan ses som ett redskap för att orientera i litteraturhistorien men också som ett underlag för litteraturläsning för läsningens skull. Bägge dessa användningsområden har, som visats i den tidigare genomgången, stöd i kursplanerna. Värt att nämna är också att ingen av de undersökta antologierna egentligen utger sig för att ge en heltäckande bild av litteraturhistorien. Istället visar antologiernas förord på de många kompletterande läromedel som finns att tillgå från det aktuella förlaget. Däremot talar ingen av vikten av kompletterande läsning i form av hela verk. Brink (1992) visar på hur kursplanerna under den tiden hans undersökning avser (1910-1945) verkar anta att alla skolor har tillgång till antologier men att det inte givits några anvisningar kring hur antologierna ska utformas varför förlagen däri hade stor frihet i hur man ville fokusera eller helt utesluta vissa epoker för att sedan anta att dessa av eleverna tillgodogjordes på andra sätt (s.195 f). Inte heller de av Brink undersökta antologierna utgav sig enligt Brink för att täcka in hela litteraturhistorien (ibid.).

Med bakgrund av Brinks och Danielssons undersökningar så verkar antologierna tendera till att få fler författare och fler texter på ett minskat antal sidor. Detta är naturligtvis i viss mån

en naturlig utveckling då utbudet av primärtexter blir större och större ju nyare antologierna är. Kanske gör också en sådan utveckling att antologierna mer och mer tar formen av ett verktyg för litteraturhistoriskt orienterande? Ju kortare texterna är desto mindre lämpar de sig för en läsning som sker för läsningen skull, den del av litteraturundervisningen som kursplanerna talar om och som inte rör litteraturhistoria. I en antologi där varje författare i snitt får 22 sidor, vilket är fallet i en av de av Brink undersökta antologierna, finns ett bättre underlag för textstudie och mer ingående läsning än vad det gör i de antologier som ingår i min undersökning. Av de tre antologierna som jag har undersökt utmärker sig Källan från de andra två genom att ha störst omfång, sett till såväl antal författare som till antal sidor, men också genom att vara den antologi som ger varje författare och text minst utrymme medan Levande texter och Dialog i detta avseende liknar varandra. Vilken antologi som lämpar sig bäst för litteraturstudier blir således en fråga om vad det är som ska studeras och förmedlas. Källan ger ju med sitt stora omfång ett rikt utbud av författare och presenterar på så sätt en bredare bild av litteraturhistorien. Kanske lämpar sig en sådan antologi bäst för ett litteraturhistoriskt orienterande? Källan och Dialog har längre textutdrag vilket borde göra dem mer lämpliga för studier av texten (litteraturen) som sådan. Ingen av antologierna med sina respektive författare och förord gör dock anspråk på att förmedla en komplett bild av litteraturhistorien. Därmed inte sagt att de inte uppfattas så av sina läsare. En antologi avsedd för skolbruk, med en kronologisk uppbyggnad som sträcker sig från antiken fram till nutid, kommer nog i många fall, då alla skolor är begränsade i sitt urval av läromedel, att behandlas och användas som en litteraturhistorisk kompass. Detta gör att det innehåll som antologierna presenterar inkluderat exempelvis den klart ojämna fördelningen mellan manliga och kvinnliga författare som alla de här undersökta antologierna besitter, sannolikt kommer att verka klart normerande för läsarnas bild av litteraturhistorien.

I den undersökning som Danielsson (1988) gör, finner hon att två av de tre antologierna verkar ha som främsta syfte att förmedla ett litterärt kulturarv medan den tredje och nyaste antologin istället fokuserar på strömningar i samtiden och läsupplevelser. Av de tre antologierna som ingår i min undersökning kan väl samtliga ses tillhöra den senare kategorin i det avseende att de spretar ganska mycket i sitt urval, både inom ramarna för det egna urvalet och i en jämförelse med varandra. Levande texter är den av de tre antologierna som i sin kategorisering och i sin rubriksättning mest har formen av en kronologisk översikt av 54

litteraturhistorien. Källan tenderar till att ha en mer tematisk struktur, till detta intryck bidrar bland annat de texter som har placerats in i ”fel” tid och som därmed bryter kronologin. Dialog har en struktur och en rubriksättning som i det mesta följer de litterära epokerna. I och med att Källan är den antologi som har det minsta omfånget faller det sig också naturligt att indelning är den som mest följer de litterära epokerna. Då omfånget blir större finns mer utrymme för fördjupningar och tematiska indelningar utan att för den sakens skull göra avkall på den litteraturhistoriska översiktsbilden. För alla de tre antologierna gäller dock, vilket tidigare antytts, att urvalet skiljer sig mer och mer ju närmre nutid som nedslaget görs och detta gäller även strukturen, indelningen och rubriksättningen. Detta gör att, med en applicering av de två typer av antologier som Danielsson nämner, samtliga tre antologier fram till 18–1900-tal främst kan ses som förmedlare av ett litterärt kulturarv. De delar av antologierna som presenterar 1900-talslitteratur skulle då kunna ses som fokuserande på strömningar i samtiden och läsupplevelser.

8.5 Litterär förmedling och antologiernas relevans för undervisningen För att förmedla en mer heltäckande bild av det intryck som de olika antologierna ger och den litteratursyn som kan skönjas i dessa har jag, vilket tidigare framgått, i resultatdelen gjort subjektiva bedömningar och kommentarer som bland annat rör kapitelindelning och tematisk struktur. Englund (1997) poängterar i sin jämförelse av antologier att den textuella helheten måste tas med i bedömningen vilket innebär att: ”se till relationerna mellan dessa valda litterära texter och andra typer av texter eller meningsbärande inslag i den texthelhet som boken utgör” (s.88) vilket tidigare citerats. På denna grund menar jag också att denna förmedlade textuella helhet kommer att verka klart normerande för de elever som läser antologin. Att döma av den erfarenhet jag själv har av litteraturundervisning på gymnasiet har många elever idag mycket begränsade litteraturhistoriska förkunskaper när de börjar på gymnasiet. Därför kommer den litteraturhistoria som presenteras för dem inte att granskas speciellt kritiskt. Därför, menar jag och utan att lägga någon värdering i detta, kommer en mindre traditionell och mer tematisk rubriksättning och kapitelindelning ha en stor påverkan

för dessa elevers uppfattning om litteraturhistorien i allmänhet och epok- och genreindelning i synnerhet.

Antologiers plats i undervisningen och vilka antologier som är lämpliga att använda i densamma är avhängigt av vilken litteratursyn som tillåts vara rådande och vilken plats i litteraturundervisningen som litteraturhistorien tillåts ha. Kursplanerna för svenska på gymnasiet betonar den kommunikativa aspekten av svenskämnet. Dock finns en del formuleringar som antyder litteraturhistoriens plats i ämnet, vilket visats i genomgången av kursplanerna ovan. Vidare betonar kursplanerna, vilket också tidigare visats, att språk, kommunikation och litteratur inte kan särskiljas utan bör fungera tillsammans i ämnet. Värt att betona i detta sammanhang är det konstaterande som såväl Brink som Malmgren gör och som tidigare påvisats i inledning och i tidigare forskning. De menar att kursplanernas vaga direktiv och öppenhet för tolkning gör att läromedlen får en stor betydelse för undervisningen. Ett rimligt antagande är då att antologierna inte är något undantag utan att de får förmedla en stor del av den litteraturhistoria som presenteras för eleverna. Martinsson (1989) talar om såväl olika synsätt på litteratur som olika sätt att se på litteraturhistoriens plats i litteraturundervisningen (s.133 ff). I ett synsätt där litteraturhistorien ses som ett hjälpmedel i skolans litteraturundervisning har antologierna en mer självklar plats. Speciellt kanske då antologier av den karaktär som de tre antologierna som här undersökts uppvisar med många korta texter från ett brett utbud av författare. För den som istället ser litteraturhistorien som ett hinder för litteraturundervisningen är knappast någon av de tre antologierna till något större nytta i undervisningen. Med en sådan infallsvinkel kan textutdragen i de flesta fall ses som alltför korta för att lämpa sig för någon annan typ av läsning än just ett orienterande i litteraturhistorien. Dock kan en sådan typ av läsning hos eleverna väcka ett intresse för vidare läsning, antologierna skulle då fungera som en typ av ”smakprov” av primärtexterna. Till detta lämpar sig alla de tre undersökta antologierna. Den tendens av snuttifiering som de tre antologierna här uppvisar gentemot i annan forskning undersökta antologier av äldre slag kanske också, i ett vidare perspektiv, speglar ett postmodernt textsamhälle.

Den karaktär som de tre antologierna uppvisar, med många författare och många och korta texter, kan också se som ett tecken på ett upplösande av kanon. När författarna var färre

och texterna längre, vilket ju är fallet i framförallt de antologier som Brink undersöker men också i de tidigare av Danielsson undersökta antologierna, var enigheten i fråga om urval större antologierna emellan. Flyckeberg & Gullbrand (1998) menar, som visats ovan, att den kanoniska upplösningen har tagits sig tydliga uttryck i efterkrigstidens skolantologier där det tidigare mer eller mindre givna författarurvalet nu reviderats grundligt och med en betydligt större spridning olika antologier emellan (s.89) . Detta syns alltså tydligt i de tre antologierna som här undersökts och förklaringarna till detta kan väl främst sökas i de stora samhälleliga förändringar som skett i efterkrigstid. En bidragande orsak till den stora litterära spridningen mellan antologierna är, som tidigare antytts, att ju längre fram i litteraturhistorien vi kommer, desto fler blir primärtexterna att ta hänsyn till varför spridningen av texturvalet i moderna antologier rimligtvis borde bli större. Vidare har ju såväl textbegreppet som läsningens grundvalar förändras i takt med de stora mediala förändringar som skett de senaste åren vilket gör att texterna i en antologi kanske anses som behövande vara av en annan karaktär för att kunna konkurrera om elevernas uppmärksamhet och intresse. Detta påverkar, enligt fört resonemang, också urvalet och den allmänna karaktären på antologierna. En tredje tänkbar förklaring till den stora spridningen beträffande antologiernas texturval, vilket väl också hör samman med samhälleliga förändringar, är att litteraturen, och i förlängningen då också antologierna, idag mindre fungerar som normerande rättesnöre än vad den gjorde exempelvis under 1900-talets första hälft. Danielsson (1988) visar bland annat på en starkt nationalistiska prägel i antologiernas texturval vilket gör att de antologierna i Danielssons undersökning i mycket fungerar som bärare av ett nationalt och nationalistiskt kulturarv (s.249 ff). Av detta finns idag relativt lite kvar vilket understryks av att texter med utländsk författare är i klar dominans i två av de tre undersökta antologierna.

I den inledande presentationen av de tre antologierna framkommer att de utgivande förlagen har olika tankar om de respektive antologiernas tänkta målgrupp. Enligt dessa uttalanden, av representanter på förlagen eller enligt antologiernas förord, lämpar sig Dialog och Källan främst för studieförberedande program medan Levande texter har sin huvudsakliga målgrupp på de yrkesförberedande programmen. Med bakgrund av detta så är en tydlig parallell att Levande texter är den antologi som är klart minst omfattande i sitt omfång. Levande texter är också den enda av de tre antologierna som har fler svenska än 57

utländska författare. Att höja upp andelen svenska författare kan möjligtvis vara ett grepp från antologiförfattarna för att öka tillgängligheten. Dessa författare kan möjligtvis även ses som lättare att referera till. I det övriga urvalet av författare och texter tenderar Levande texter att mer hålla sig till ett traditionellt urval med få författare och texter som ”sticker ut” vilket ju också är rimligt då urvalet är mindre omfattande. Undantaget ovanstående finns i fråga om urvalet inga uppenbara drag som visar på att Levande texter mer skulle vara lämpad för yrkesförberedande program än de andra två antologierna. Om analysen skull utökas till att också innefatta de till texterna hörande uppgifterna kan möjligtvis fler skillnader utskiljas. I sammanhanget är det också värt att ifrågasätta huruvida det för eleverna presenterade materialet, här tryckta läromedel i form av antologier, verkligen bör se annorlunda ut för de olika programmen då ju kurserna är desamma.

Påpekas bör att urvalet i de undersökta antologierna inte säger någonting om vad som verkligen presenteras i undervisningen utan bara vilka texter som eleverna får tillgång till då läraren förmedlar de aktuella antologierna. Martinsson (1989) poängterar i detta sammanhang att man bör vara försiktig med att fastställa en litterär repertoar utifrån urvalet i antologier (s.155 f).

8.6 Slutdiskussion: I ovanstående undersökning har jag analyserat tre antologier som alla har gymnasieelever som tänkt målgrupp. Vad som framkommit är att antologierna i stor utsträckning skiljer sig från varandra i fråga om urval av författare och texter. Antologierna är också strukturerade på olika sätt även om de alla i stort följer en kronologisk och litteraturhistorisk ordning. Vidare framkommer att alla antologier har en skev fördelning mellan andelen kvinnliga och manliga författare och att urvalet skiljer sig mer åt ju längre fram i litteraturhistorien urvalet gäller.

Tryckta läromedel verkar, av vad som framgår av litteraturgenomgången ovan och vad jag själv upplevt, stå för en betydande del av det innehåll som undervisningen består av. När det gäller antologier för skolbruk får då dessa ofta vara basen i litteraturundervisningen. I en tid då kanon blir ett allt mer vidgat och ifrågasatt begrepp kan det för läraren som ska undervisa i litteratur vara skönt att ha en antologi med ett begränsat urval av litteraturhistoriska texter att hålla i handen. Eftersom läroplanerna i sin karaktär är vaga i beskrivning av vad undervisningen bör innehålla får ofta läromedlen, i det här fallet antologier, en normerande roll, kanske för lärare men framförallt för elever. Om så är fallet visar det resultat som här presenteras att den normen kan komma att skilja sig år beroende på vilket läromedel, läs antologi, som för eleverna tillhandahålls. Den litteraturhistoria som framställs i de olika antologierna skiljer sig i stora delar åt. Vid ett oreflekterat läsande och användande av antologierna riskerar då den litteraturhistoria som i de respektive antologierna presenteras att för eleverna bli synonymt med en enda och riktig litteraturhistoria.

Avslutningsvis så har de tre antologierna Källan, Dialog och Levande texter alla ett innehåll som är motiverat i litteraturundervisningen, som kan fungera som litteraturhistorisk orientering och som är relevant i förhållande till kursplanernas föresatser. Ingen av de tre antologierna kan dock, av naturliga orsaker, till fullo täcka in hela litteraturhistorien. Vidare har litteraturundervisningen, enligt vad som framkommer i kursplanerna och den presenterade litteraturen, fler dimensioner än den litteraturhistoriska. Antologier är, i den form som de här uppträder, enligt min mening främst verktyg för litteraturhistorisk orientering och kan således inte ensamma ligga till grund för litteraturundervisningens olika dimensioner. Då det gäller lyrik ser dock förhållande lite annorlunda ut. Dikter presenteras oftast, av naturliga skäl, i sin helhet varför antologiernas innehåll här mycket väl kan ligga till grund för djupare analyser och studier. Då antologierna används som litteraturhistorisk kompass har samtliga i studien ingående antologier tillräckligt med stoff för att kunna ge en god litteraturhistorisk inblick. Då stoffet i mycket skiljer sig åt, vilket visas i min undersökning, blir valet av antologi delvis avgörande för vilken litteraturhistoria som presenteras för eleverna. En antologi, med sin fragmentariska karaktär, kan dessutom bara delvis ersätta läsning av hela verk . Jag ser därför att antologier i svenskämnet helst bör kompletteras med annan läsning. Detta gör att eleverna får en mer nyanserad litteraturhistoria presenterad. En mer nyanserad presentation av litteraturhistorien gör i 59

förlängningen att kanonbegreppet fortsätter att problematiseras, förnyas och att öka i sin elasticitet.

Referenser

Brink, Lars, Gymnasiets litterära kanon: Urval och värderingar i läromedel 1910-1945, Uppsala. Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen, 1992.

Bryman, Alan, Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö, Liber AB, 2002.

Dahl, Christoffer, Ett annorlunda brus - ett läromedels litteraturförmedling i spänningsfältet mellan tradition och förnyelse. Licentiatuppsats vid Malmö högskola, 2010.

Danielsson, Annica, Tre antologier – tre verkligheter. En undersökning av gymnasiets litteraturförmedling 1945-1975. Lund, Studentlitteratur, 1988.

Englund, Boel, Skolans tal om litteratur. Om gymnasieskolans litteraturstudium och dess plats i ett kulturellt åter-skapande. Stockholm, HLS förlag, 1997.

Flyckeberg, Charlotte & Gullbrand, Inga-Lena, Kanon eller kakafoni? Synen på litteratur i kulturpolitik och gymnasieskola på 1970-talet och 1990-talet. Högskolan i Borås, 1998.

Malmgren, Gun, i: Thavenius, Jan (red), Svenskämnets historia. Lund, Studentlitteratur, 1999.

Martinsson, Bengt-Göran, Tradition och förnyelse: Om selektion, legitimering och reproduktion av litterär betydelse i gymnasiets litteraturundervisning 1865-1968. Tema Kommunikation, Universitetet i Linköping, 1989.

Thavenius, Jan, Gymnasiets litterära kanon, i: Thavenius, Jan (red), Svenskämnets historia. Lund, Studentlitteratur, 1999.

Digitala källor:

Skolverket, 2000-07-01, Kursplan för Svenska A. http://www.skolverket.se/sb/d/726/a/13845/func/kursplan/id/3205/titleId/SV1201%20- %20Svenska%20A

Skolverket, 2000-07-01, Kursplan för Svenska B. http://www.skolverket.se/sb/d/726/a/13845/func/kursplan/id/3206/titleId/SV1202%20- %20Svenska%20B

Skolverket, 2000-07-01, Ämnesbeskrivning för gymnasieskolans svenskämne. http://www3.skolverket.se/ki03/front.aspx?sprak=SV&ar=0809&infotyp=8&skolform=21&id =SV&extraId.

Undersökta läromedel

Kretz, Anita & Töller, Eva, Källan Antologi 1 och 2. Stockholm, Bonnier Utbildning AB, 1999.

Lindskog, Runo & Widing Niemelä, Anna, Dialog 1900-talet Antologi, 1: a uppl. Stockholm, Natur och Kultur, 2000. Widing, Dick & Schagerström, Lena, Dialog Klassikerna Antologi, 1: a uppl. Stockholm, Natur och Kultur, 2000.

Jansson, Ulf, Levande texter. Stockholm, Liber AB, 1998.

Övriga referenser

Lorentsson, Martina, redaktör på förlaget Natur och Kultur. Mejlkonversation 2010-11-19- 2010-11-25

Rydorff, Lena, marknadsförare på förlaget Bonnier utbildning AB. Mejlkonversation 2010-10- 13-2010-10-19

Stehager, Aya, förläggare på förlaget Liber AB. Mejlkonversation 2010-11-25-2010-11-20

Bilaga 1. Sammanställning av alla i antologierna förekommande författare.

Författarna presenteras utifrån vilka som är gemensamma för en, två eller samtliga av de tre antologierna och vilka som är unika för de respektive antologierna. För att gör översikten mer överskådlig har antologiernas kapitel klassificerats och samlats under ett antal epokrubriker. Dessa rubriker är alltså en konstruktion och en sammansättning av de olika antologiernas kapitel, samlade efter tid och litterär epok.

Antiken

Gemensamma för alla: Homeros, Sapfo,

Gemensamma texter för alla: Illiaden

Gemensamt för Källan och Dialog: Aisopos, Platon, Horatius, Vergilius, Ovidius

Gemensamt för Källan och Levande texter: Bibeln (GT), Euripides, Sofokles

Unika för Dialog: Inga

Unika för Levande texter: Inga

Unika för Källan: Enheduanna, Anita Goldman, Eyvind Johnson, Hjalmar Gullberg, William Saroyan, Hesiodos, Alkaios, Lucretius, Catullus, Cicero

Medeltiden

Gemensamma för alla: Dante Alighieri, Boccaccio, Den heliga Birgitta, François Villon

Gemensamma texter för alla: Divina Commedia, De hängdas ballad, Havamal

Gemensamma för Levande texter och Dialog: Inga

Gemensamma för Levande texter och Källan: Walther von der Vogelweide, Voluspa (anonym)

Gemensamma för Källan och Dialog: Tristan och Isolde (anonym), Rökstenen (anonym), Francesco Petrarca,

Unika För Dialog: Inga

Unika för Källan: Hildegard av Bingen, Maria de France, Gottfried von Strassburg och Heinrich von Frieburg, , Guillaume de Lorris och Jean de Meung, Geoffrey Chaucer, Snorre Sturlasson, Petrus de Dacia, Laxöla saga (anonym)

Unika för Levande texter: Bernart de Ventaadour

Renässansen, Klassicismen och barocken

Gemensamma för alla: Lars Wivallius, Georg Stiernhielm, Shakespeare, Cervantes,

Gemensamma texter för alla: Klagovisa över denna torra och kalla vår, Herkules, Don Quijote

Gemensamma för Levande texter och Dialog: Rousseau (i Levande texter under romantiken)

Gemensamma för Levande texter och Källan: Molière

Gemensamma för Källan och Dialog: Jean de La Fontaine

Unika för Dialog: Gaspara Stampa

Unika för Källan: Erasmus av Rotterdam, Martin Luther, Niccolo Machiavelli, Michel de Montaigne, François Rabelais, Lars Lucidor, Agneta Horn

Unika för Levande texter: Gustav Vasa, Israel Kolmodin

Upplysningen och svenskt 1700-tal

Gemensamma för alla: Jonathan Swift, Voltaire, Carl Mikael Bellman, Anna Maria Lenngren,

Gemensamma texter för alla: Fredmans epistlar

Gemensamma för Levande texter och Källan: Daniel Defoe

Gemensamma för Dialog och Källan: Hedvig Charlotte Nordenflycht, Johan Henrik Kellgren

Unika för Dialog: Inga

Unika för Källan: Carl von Linné, Olof von Dalin, Thomas Thorild,

Unika för Levande texter: Jane Austen

Romantiken (och svenskt 1800-tal)

Gemensamma för alla: Goethe, Mary Wollstonecraft Shelley, Edgar Allan Poe, Erik Johan Stagnelius, Erik Gustav Geijer, Esaias Tegnér, Johan Ludvig Runeberg (i Källan under realism), Carl Jonas Love Almqvist (i Källan under realism), Jane Austen (I Levande texter under upplysningen, i Källan under realism)

Gemensamma texter för alla: Den unge Werthers lidanden, Frankenstein, Till förruttnelsen, Mjältsjukan,

Gemensamma för Levande texter och Dialog: Robert Burns

Gemensamma för Levande texter och Källan: James Macpherson, Georg Byron, Heinrich Heine ( i Källan under realism)

Gemensamma för Källan och Dialog: Viktor Rydberg (i Källan under realism)

Unika för Dialog: Walter Scott, Charlotte Brontë

Unika för Källan: Friedrich Hölderin, Friedrich von Schiller, Joseph von Eichendorff, William Blake, William Wordworth, Samuel Taylor Coleridge, John Keats, Percy Bysshe Shelley, Ann Radcliff, Jakob och Wilhelm Grimm, Victor Hugo, Alexander Pusjkin, Nikolaj Gogol, H.C Andersen

Unika för Levande texter: Inga

Realismen, naturalismen och lyrisk förnyelse

Gemensamma för alla: Dickens, Guy De Maupassant, Émile Zola, Fjodor Dostojevskij, Charles Baudelaire

Gemensamma texter för alla: Oliver Twist, Brott och straff, Det ondas blommor

Gemensamma för Levande texter och Dialog: Inga

Gemensamma för Dialog och Källan: Arthur Rimbaud, Walt Whitman, Emily Dickinson, Oscar Wilde,

Gemensamma för Levande texter och Källan: Henrik Ibsen, Fredrika Bremer (i Levande texter under 1800-tal), Gustave Flaubert

Unika för Dialog: Harriet Becher Stove, Anton Tjechov,

Unika för Källan: Emily Brontë, Leo Tolstoj, Immanuel Kant, Fredrik Nietzsche, Rainer Maria Rilke, Joseph Conrad, Paul Verlaine, Anton Tjechov, Knut Hamsun, Ernst Ahlgren

Unika för Levande texter: Charlotte Brontë, Honoré de Balzac

Mot sekelskiftet:

Gemensamma för alla: August Strindberg, Verner von Heidenstam, Gustav Fröding, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman

Gemensamma texter för alla: Tjänstekvinnans son

Gemensamma för Dialog och Källan: Erik Axel Karlfeldt,

Unika för Dialog: Victoria Benedictsson,

Unika för Källan: Harriet Löwenhielm, Heinrich Hoffman, Elsa Beskow, Anna Maria Roos

Unika för Levande texter: Inga

1900-tal

Gemensamma för alla: Marcel Proust, Franz Kafka, Vladimir Majakovskij, Pär Lagerqvist, Gunnar Ekelöf, Hemingway, Moa Martinsson, Karin Boye, Harry Martinsson, Albert Camus, Erik Lindegren, Thomas Tranströmer, Kristina Lugn, Kerstin Ekman, Gabriel García Márquez

Gemensamma texter för alla: På spaning efter den tid som flytt, Kvinnor och äppleträd

Gemensamma för Levande texter och Källan: Andre Breton, Edith Södergran, Wilhelm Moberg, Stig Dagermalm, Samuel Becket, Sonja Åkesson, Nils Ferlin, Cornelis Vreeswijk, Sven Del Blanc, PC Jersild, Ulf Lundell

Gemensamma för Levande texter och Dialog: Erich Maria Remarque, Ivar Lo Johansson, Georg Orwell, Simon de Beauvoir, Torgny Lindgren, Inger Edelfeldt

Gemensamma för Källan och Dialog: Virginia Woolf, James Joyce, TS Elliot, Eyvind Johnson (I Källan under antiken), Väinö Linna, Ingmar Bergman, Jan Fridegård, Cora Sandel, Göran Tunström, Artur Lundqvist, Maria Wine, Jan Guillou, Birger Sjöberg

Unika för Levande texter: Yasar Kemal, V S Naipaul, Joyce Carol Oates, Klas Östergren

Unika för Dialog: Filippo Tommaso Marinetti, Guillaume Apollinaire, Maksim Gorkij, Katherine Mansfield, Gabriela Mistral, Derek Walcott, Eeva Kilpi, Günter Grass, Jean-Paul Sartre, Erik Satie, Elsie Johansson, Luis Bunuel, Halldor Kiljan Laxness, Arto Paasilinna, William Faulkner, John Steinbeck, Toni Morrisson, Margaret Atwood, Jose Saramago, Salman Rushdie, Henry Slesar, William Gibson, Stig Trenter, Per Olov Enquist,

Unika för Källan: Anna Achmatova, Marina Tsvetajeva, Thomas Mann, Berthold Brecht, Doris Lessing, Heinrich Böll, Alexander Solsjenitsyn, Pablo Naruda, Aksel Sandemose, Elmer Diktonius, Elin Wägner, Hjalmar Gullberg, Werner Aspenström, Lars Forssell, Dan Andersson, Evert Taube, Povel Ramel, Tage Danielsson, Sara Lidman, Bo Setterlind, Göran Palm, Lars Gustavsson, Göran Sonnevi, Jan Myrdal, Theodor Kallifatides, Tora Dahl, Stig Claesson, Anita Goldman, Marit Paulsen, Bodil Malmsten, Astrid Lindgren, Henning Mankell, Jonas Gardell, Peter Høeg, Eva Kilpi, Kenzaburo Oe, Wislawa Szymborska, Federico García Lorca, Fernando, Arrabal, Lars Noren

Bilaga 2

Förtydligande av metoddelen

För att lyfta ur den rena textmassan, bestående av textutdrag från primärtexter, har jag helt enkelt mätt hur stort utrymme texterna har i fråga om spaltcentimeter. Detta har sedan ställts i förhållande till det antal spaltcentimeter som finns på en hel sida. De texter som börjar på sidans övre del mäts från övre kant. De som slutar på sidans undre del mäts till nedre kant. Detta eftersom tomrummet i övre och nedre kant också hör sidan till. Om dessa skulle tas bort vid mätning skulle de relativa resultaten, de som ses i förhållande till antologins totala antal sidor, bli missvisande. Rubriken till texten har dock räknats med. Skillnader i storlek på rubrik finns naturligtvis och detta skapa en viss felmarginal. Dock tenderar rubriken att bli större ju längre texturdrag är vilket gör att felmarginalen procentuellt blir mindre och i sammanhanget närmast kan ses som försumbar. De få texter som finns mitt på sidan, det vill säga texter som har texter eller delar av texter såväl under som över sig på sidan, har bara mätts i dess absoluta form.

Då jämförelsen kring vilka som är de kvantitativt mest förekommande författarna i de respektive böckerna har även text som inte är texturdrag från ett skönlitterärt verk räknats med. Detta innebär att även den textmassa som behandlar författaren och dennes liv har räknats med. Därför har heller inte något exakt uträkning av vilket antal sidor som getts författarens gjorts utan jag har här istället räknat antal sidor i boken med alla typer av texter inkluderade. Samma mått som använts vid beräkning av hur stort utrymme de olika epokerna fått skulle naturligtvis kunna ha används även här. När det gäller frågan om hur stort utrymme de olika författarna fått, och därmed vilken betydelse för litteraturhistorien de tillräknas, ser jag dock som relevant att även räkna med det som skrivits om författarna varför alla typer av texter här räknats med.