Beowulfkvädet

Diktverket Beowulf, som utspelar sig i Danmark och Sverige under 500-talet e. Kr, tillhör världslitteraturen. Det har bevarats på fornengelska i ett manuskript i Eng- land från omkring år 1000 och anses allmänt ha komponerats skriftligt av en kristen Bo Grä s lu n d fornengelsk diktare som en i huvudsak fiktiv berättelse. När frågan om bakgrunden till detta unika epos här för första gången utsätts för en ingående kritisk granskning ur ett samlat arkeologiskt, historiskt och språkligt perspektiv, framstår denna uppfattning som ohållbar. Fram träder en ursprunglig muntlig hednisk dikttradition med Beowulfkvädet bakgrund i en faktisk verklighet på Själland och Gotland och i viss mån i Uppland strax före, under och efter den stora klimatkatastrofen åren 536–550, folkvandrings- Den nordiska bakgrunden tidens slut. Beowulfkvädet har av allt att döma överförts som ett enhetligt muntligt diktverk från östra Sverige till East Anglia omkring år 600 för att sedan under viss kristen bearbetning traderas i skilda fornengelska dialektområden och till slut för evigas på manuskript på västsaxisk dialekt i södra England. • Beowulfkvädet

Bo Gräslund är professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet.

Bo Gräslund

Distribution: eddy.se ab e-post: [email protected] ISSN 0065-0897 Box 1310, 621 24 Visby. Telefon: 0498-25 39 00 ISSN 1100-6358 http://kgaa.bokorder.se ISBN 978-91-87403-27-9

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 149

OPIA 64 2 sid2 3

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CXLIX OPIA 64

BO GRÄSLUND Beowulfkvädet Den nordiska bakgrunden

UPPSALA 2018 4

Abstract Bo Gräslund, Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden (Beowulf: The Scandinavian back- ground). Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 149, OPIA 64. Uppsala, 2018, 290 pp. ISSN 0065-0897 and 1100-6358, ISBN 978-91-87403-27-9.

The Old English poem Beowulf is usually regarded as a largely fictional story, based partly on folk beliefs, and as written by a Christian poet in England around AD 700. However, the issue of its origins has never been made the subject of critical study from a multidisciplinary perspective. Here, the author presents an analysis of the problem based on the archaeological, historical, linguistic and geographical content of the poem. The archaeological and historical time horizon of the narrative is the first half of the 6th century AD. The historical content and the figure of Beowulf have no analogues in Old English traditions, only in Scandinavian and to some extent Continental sources. Fundamental features of the material content of the poem were unknown in England. A Christian poet in England would scarcely have been in a position to depict as accurately and tangibly as in the poem the pagan society of eastern Scandinavia and its material culture, cremation rites, social ideology and historical events. It is argued that the poem was originally composed in eastern Scandinavia and transferred by a professional bard to East Anglia around AD 600, probably in connection with a royal dynastic marriage. It seems to have been transmitted orally in various Anglian dialects, receiving a slight Christian colouring in the process, and to have finally been preserved in a Saxon dialect in a manuscript in southern England around AD 1000. From this perspective it seems possible to reinterpret much of the geographical, historical and mythical content of the poem. The Geat people are constantly associated with the sea between the Danes and the Swedes and are said to live on an island. The epithet weder for the Geats does not refer to ‘weather’ or ‘storm’, but to the ram, an official symbol of the Gutes on the island of Gotland during the Middle Ages. Thus, the four ‘Swedish wars’ were not fought with Gauts on the Swedish mainland, but with Gutes. The cryptic information in the poem Ynglingatal concerning the death of the Swedish king Egil can be reconstructed accordingly. The residence of the Gutes is hypothetically located in south-eastern Gotland and the royal Danish hall of Heorot in south-eastern Zealand. The events of the poem seem to coincide with the catastrophic climatic events in Scandinavia in the years AD 536–550. The poem’s monsters are interpreted as typical Germanic complex metaphors for the terrible starvation, blazing volcanic skies and violent wars of the time.

Keywords: Beowulf, Broskov, Danes, East Anglia, Egil, gold rings, Gauts, Gutes, Heorot, Hygelac, Jutes, Lejre, coats of mail, paganism, Skilfing, Stavars hus, Sutton Hoo, Svear, Swīorīċe, Swēoðēod, sǣweall, Torsburgen, Ynglingatal, vädur.

Omslagsbild: »I högstävat skepp över havets stråt». Beowulfkvädet 238–239. Detalj från bildsten, Sanda kyrka, Gotland, 400–500 e.Kr. Gotlands museum, Visby. © Författaren, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur och Institutio- nen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet. ISSN 0065-0897 ISSN 1100-6358 ISBN 978-91-87403-27-9 Printed in Sweden 2018 Textgruppen i Uppsala AB 5 Innehåll

FÖRORD ...... 11

1. INLEDNING ...... 13

2. REALIA ...... 17 Manuskript och text ...... 17 Versmått ...... 18 Översättningar ...... 18 Handling ...... 20

3. FRÅGAN OM KVÄDETS UPPKOMST ...... 22 Hävdvunnen uppfattning ...... 22 Arvet efter Tolkien ...... 23 Arbetets syfte och utgångspunkt ...... 26

PRIMÄR KÄLLANALYS 1 4. OSTYRKTA PREMISSER ...... 29 Nordiska traditioner i England ...... 29 Materiell miljö i England ...... 30 Skriftlig komposition ...... 31 Kristen komposition ...... 31 Slutsats ...... 31

5. TIDSBESTÄMNING ...... 33 Inledning ...... 33 Manuskript ...... 33 Språklig datering ...... 33 Historisk datering ...... 35 Arkeologisk datering ...... 39 Slutsatser ...... 42

6. ARKEOLOGISK AVGRÄNSNING ...... 43 Inledning ...... 43 Halsringar och armringar ...... 43 Ringbrynjor ...... 46 Kremering och gravform ...... 49 Slutsatser ...... 50 6

7. RESULTAT AV PRIMÄR KÄLLANALYS ...... 52

PRIMÄR KÄLLANALYS 2 8. FOLKNAMNET ĠĒATAS ...... 55 Inledning ...... 55 Västergötland ...... 56 Östergötland ...... 58 Öland ...... 59 Gotland ...... 59 Ett havsanknutet folk ...... 59 Ēalond utan ...... 61 Folkepitetet weder ...... 64 Rausing pekar ut Gotland ...... 66 Väduren som gutnisk symbol omkring år 1030 ...... 67 Väduren i tidig gotländsk kyrkokonst ...... 68 Den gotländska menighetens sigill ...... 68 Är väduren ett gammalt gutniskt totemdjur? ...... 70 Efterleden -mark i wedermearc ...... 71 Kan ġeatas språkligt syfta på gutar? ...... 71 Vagoth ...... 74 Slutsatser ...... 76

9. ANNAN ÖSTSVENSK ANKNYTNING ...... 78 Swīorīċe och Swēoðēod ...... 78 Epitetet skilfing ...... 78 Beowulf av kunglig sveasläkt ...... 79 Andra möjliga släktsamband ...... 80 Slutsatser ...... 81

10. ICKE-KRISTNA KULTURSEDIMENT ...... 82 Inledning ...... 82 Materialistisk värdegrund ...... 83 Ödets väv ...... 85 Järtecken ...... 86 Gravsed och själstro ...... 86 Skölds hädanfärd ...... 90 Hedniska offer i kultbyggnad ...... 91 Korp, örn, varg och svin ...... 92 Allfader Odin – Allfader Gud ...... 93 Herebeald och Balder ...... 94 Skilfing ...... 95 Brísinga men ...... 96 Ringens särskilda laddning ...... 97 Andra anspelningar på förkristna gudar ...... 99 7

Hel och Helvetet ...... 100 Antalet följesmän ...... 100 Den stora Ormen ...... 101 Sigemund och Fitela ...... 102 Kvinnans roll i hallen ...... 102 Sierska och klagosångerskor ...... 103 fӯr on flōde ...... 103 Talesätt ...... 104 Slutsatser ...... 104

11. DIKTKONST I NORDEN ...... 107 Inledning ...... 107 Samhälleliga förutsättningar ...... 107 Språklig medvetenhet ...... 110 Slutsatser ...... 112

12. KVÄDETS MUNTLIGA KARAKTÄR ...... 113 Allmänna drag ...... 113 Berättarstruktur ...... 115 Slutsatser ...... 120

13. RESULTAT AV PRIMÄR KÄLLANALYS 2 ...... 121

KONSEKVENSANALYS 14. GOTLAND ...... 123 sǣwealle nēah ...... 123 Stavgard i Burs ...... 124 Bandlundviken ...... 127 Kraterrösen ...... 128 »Folkets borg» ...... 130 Finna land ...... 132 Slutsatser ...... 133

15. HEOROT ...... 134 Sjöfärden dit ...... 134 Stevns Klint ...... 135 Stenvägen vid Broskov ...... 136 Heorot är inte Lejre ...... 139 Slutsatser ...... 140

16. SVEAR OCH GUTAR ...... 142 Krigisk ofärd över havet ...... 142 Borg, hägnad och fredade fält ...... 144 Beowulfkvädet och Ynglingatal ...... 150 8

Sveainflytande på Gotland ...... 158 Beowulfs roll i krigen ...... 160 Slutsatser ...... 162

17. RYTTARNA KRING BEOWULFS GRAV ...... 163

18. NÅGRA SPRÅKLIGA DETALJER ...... 166 Allmänt ...... 166 Personnamn ...... 167 Namnefterleden -þēow ...... 168 Æppelfealu ...... 170 Fornengelska ord unika för Beowulfkvädet ...... 171 Osammansatta ord ...... 171 Sammansatta ord ...... 172 Slutsatser ...... 172

19. FRÅN NORDEN TILL ENGLAND ...... 173 Inledning ...... 173 Sutton Hoo ...... 174 Direkt förmedling ...... 179 Slutsatser ...... 185

20. TRADERING, BEARBETNING OCH NEDSKRIFT I ENGLAND 186 Inledning ...... 186 Möjlig traderingsgång ...... 186 Hur skrevs kvädet ner? ...... 189 Slutsatser ...... 191

21. ALLEGORISK GESTALTNING ...... 192 Inledning ...... 192 En metaforisk värld ...... 192 Tidens stora trauma ...... 193 Grendel ...... 196 Siġle ...... 201 Varför reser Beowulf till Heorot? ...... 202 Nerbränd bebyggelse ...... 207 Ormen bränner ner gårdar ...... 207 Beowulf ingen maratonsimmare ...... 211 Lever Hygelac eller spökar han bara? ...... 212 Slutsatser ...... 214

22. BEOWULF OCH GUTA SAGA ...... 216 Namnlikheter ...... 216 Fred mellan svear och gutar ...... 218 Slutsats ...... 221 9

23. KRONOLOGI ...... 222 Inledning ...... 222 Personer ...... 222 Strider mellan svear och gutar ...... 229 Strider mellan daner och heathobarder ...... 229 Strider mellan daner, friser och jutar ...... 229 Slutsatser ...... 230 Sammanfattande tidsbild ...... 230

SUMMERANDE ÅTERBLICK ...... 233

APPENDIX 1 Vädurnålen från Rovalls ...... 248

APPENDIX 2 Några nordiska folknamn ...... 249 Inledning ...... 249 Götar, gutar, goter ...... 249 Jutar ...... 252 Gjutning som libationsoffer? ...... 254 Guden Odin som Gautr ...... 254 Svear ...... 255

REFERENSER ...... 258 10 11 Förord

Mitt intresse för Beowulfkvädet går långt tillbaka, men det var först på äldre dagar jag grep mig an ämnet. Nu har det sysselsatt mig i åtskilliga år, om än vid sidan av mycket annat. Den enda deadline jag haft är den som naturen oombedd brukar dra rakt framför näsan på oss. Många är de kolleger och vänner jag hemsökt med frågor och med bön om granskning av manuskript i olika stadier av ofullbordan och som generöst delat med sig av konstruktiv kritik, information, uppslag, litteraturtips, goda råd, service och uppmuntran: Magnus Alkarp, Anders Andrén, Birgit Arrhe- nius, Stefan Brink, Göran Burenhult, Ylva Bäckström, Bryony Coles, Fran- çois-Xavier Dillmann, Rune Edberg, Torsten Edgren, Kristina Ekero Eriks- son, Lennart Elmevik, Johan Engström, Lotta Fernstål, Per Frölund, Anne- Sofie Gräslund, Elisabeth Gräslund Berg, Hans Göthberg, Pekka Hakamies, Hans Helander, Frands Herschend, Helena Hulth, Peter Jackson, Magnus Källström, Lars-Gunnar Larsson, Thomas Lindkvist, Jonathan Lindström, John Ljungkvist, Tomas Matsson, Lotta Mejsholm, Jan Mispelaere, Håkan Möller, Agneta Ney, Jenny Nygren, Neil Price, Thure Stenström, Anneli Sundkvist, Olle Sundqvist, Gustav Svedjemo, Rolf Torstendahl, Gustaf Trot- zig, Lisa Wahlbom, Per Widerström, Per-Axel Wiktorsson, Jonas Wikborg, Henrik Williams, Torun Zachrisson och Arne Zettersten. Skulle något namn olyckligtvis ha fallit bort har jag sparat mitt varmaste tack åt vederbörande. En akademisk ensamvarg av författarens skapnad är blott ett får i ulvaklä- der. Utan stöd från er andra i flocken, tackor som vädurar, hade jag aldrig kommit i mål. Att jag sedan på grund av vacklande förstånd inte alltid följt era anvisningar förminskar inte er insats. Ett särskilt och djupt känt tack vill jag rikta till Lennart Elmevik. Utan hans generösa och tålmodiga hjälp och vägledning under slutfasen av arbetet hade jag aldrig kommit loss ur de germanska avljudens klor och fått rimlig styrsel på kapitel 8 och Appendix 2. Den fasta basen för mitt arbete har varit Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet samt Uppsala universitetsbibliotek med dess Karin Boye-filial, allt i skönaste symbios med Konditori Fågelsången. Ett varmt tack till dem alla, till ledning såväl som personal. Ett stort tack vill jag också ge till Maj Reinhammar för redaktionellt arbete och John Wilkinson för teknisk produktion. Berit Wallenbergs stiftelse, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur och forskningsprojektet Viking Phenomenon har generöst bistått 12 med medel för publicering, Gustav Adolfs Akademien därtill vid två tillfällen med resemedel. För detta tackar jag varmt. Slutligen ett stort tack till Neil Price och Lars-Erik Edlund som antagit mitt arbete för gemensam publicering vid Institutionen för arkeologi och Kungl. Gustav Adolfs Akademien.

Uppsala i mars månad 2018

Bo Gräslund 13 I. INLEDNING

Beowulfkvädet är det äldsta större bevarade litterära verket i Europa utanför den antika världen. Med sina 3182 långrader är det också det längsta bevarade forngermanska diktverket vid sidan av Niebelungensången. Om Beowulf- kvädet ska kallas epos eller inte är i mycket en definitionsfråga (Harris 2000). Till omfånget är Beowulfkvädet ungefär tjugosju procent av Odysséen och tjugo procent av Iliaden. Att recitera kvädet på fornengelska tar litet mindre än två och en halv timme oavsett om man gör det halvsjungande till harpa som Benjamin Bagby eller som Trevor Eaton reciterande utan taktvila och utan ackompanjemang. Den tillvaro som skildras i kvädet kan i dag te sig främmande och där finns också en del overkliga inslag. Ändå är det en storslagen berättelse som med sina litterära kvaliteter, sitt mänskliga djup och sin skarpa tidsatmosfär har en given plats i den äldre världslitteraturen. Diktens handling utspelas i östra Danmark och östra Sverige under 500-talet. Men då språket är fornengelska är kvädet betydligt bättre känt i den engelsk- språkiga världen än i Norden. Den rådande uppfattningen att kvädet är en själv- ständig litterär produkt av en fornengelsk poet har sedan länge dämpat intresset hos nordiska och kontinentala forskare. Kontrasten är stor till strömmen av studier från engelskspråkigt område, inte minst Nordamerika. Som det äldsta stora uttrycket för engelskspråkig litteratur engagerar Beowulfkvädet såväl lärd som lekt i den engelsktalande världen. Att Beowulfkvädets enda bevarade manuskript har en äventyrlig bakgrund länder till eftertanke: If the Beowulf manuscript had been destroyed […] no one could guess that a poem of such a quality had once existed. There could be no compelling reason to believe that any Germanic people had developed the art of secular heroic poetry to epic pro- portions, or if it had, that such an epic would deviate so sharply from the classical tradition as well as from most current aesthetic norms. Niles 1983a s. 249 I dag må Beowulfkvädet te sig unikt, men i den värld där det en gång skapades var det kanske inte mer unikt än en glimmande stjärna i rymden. Litteraturen om Beowulfkvädet är enorm. Redan kring sekelskiftet 1900 hördes forskare sucka uppgivet över en situation som R. W. Chambers några decennier senare målande beskrev som att »a whole library is written around our poem» (Chambers 1932 s. 1). Att i dag ta del av allt vore som att försöka tömma Östersjön med tesked. Å andra sidan finns en stor bibliografisk litteratur att tillgå. Av nyare sådan kan nämnas Fry (1969), Greenfield & Robinson (1980), Short (1980), Hasenfratz (1993) och Kiernan (2013). Därtill kommer 14 moderna resonerande forskningshistoriska översikter som A Beowulf Hand- book utgiven av Robert Bjork och John Niles (Bjork & Niles 1997) och Klae- ber’s Beowulf and the Fight at Finnsburg av R. D. Fulk, Robert Bjork och John Niles (Fulk et al. 2009). Under det senaste seklet har kvädet uppmärksammats föga som källa till skandinavisk äldrehistoria. En sträng källkritisk skola kom tidigt att stämpla äldre nordiska historiska källor som så skröpliga att många forskare aktat sig noga för att ertappas i så tvivelaktigt sällskap. Till detta hör i högsta grad Beo- wulfkvädet, som ju allmänt uppfattas som en i huvudsak fri litterär skapelse. Stela akademiska ämnes- och utbildningsgränser har samtidigt motverkat engagemang i så ämneskomplexa forskningsuppgifter som kvädet bjuder på. Som arkeolog saknar jag själv filologisk skolning och mången språklärd Beo- wulfkännare har motsvarande begränsningar i fråga om den faktiska värld som dikten rör sig i. Frågan är om någon Beowulfforskare någonsin nått upp till den mångvetenskapliga kompetens som ämnet vore betjänt av. Men när nu vår akademiska värld är så dysfunktionellt ordnad och då all erfarenhet visar att tvär- vetenskaplig samverkan sällan förmår avhjälpa sådana brister annat än marginellt, återstår för forskarsamhället att försöka hantera dilemmat med enskilda forskare som verkar i ett ämnespluralistiskt perspektiv i så konstruktiv anda som möjligt. Om icke, ja då skulle Beowulfianas mogna druva snart anta ett russins skrumpna skepnad. För att slippa höra det från någon annan, karakteriserar jag mig här själv metaforiskt som en gammal gatukorsning som tar in doftinformation från kvarte- rets alla artfränder för att sedan, från korgens trygga hägn, gläfsande avge sitt omdöme från en byrackas ogenerade perspektiv. Som bekant gav Beowulfkvädet, annan fornengelsk samt fornnordisk och fornfinsk litteratur J. R. R. Tolkien inspiration till The Lord of Rings, ett verk som i sin tur gett inspiration till en hel industri av mytisk populärkultur. Men så har också gestalten Beowulf påtagliga drag av modern seriehjälte. Kvädets fornengelska originaltext innehåller många oklarheter som har samband med skador på manuskriptet eller på missförstånd, bortfall, uteslutning och tillägg i samband med muntlig och skriftlig hantering på den tid det begav sig. Att originaltexten i stort sett löper utan skiljetecken kan också skapa oklarhet. I nutida textutgåvor är vanligen mer än fem procent av alla ord i kvädet på något sätt korrigerade eller emenderade med hänvisning till sådana omständig- heter, låt vara ofta på ett trovärdigt sätt. I sin Beowulf. A glossed text presenterar Michael Alexander en förklarande förteckning över alla sådana i hans egen textversion (Alexander 2005 s. xix f., 219–229). Till det kommer brister i vår uppfattning om dåtidens kulturella och ideologiska referensramar och i kun- skapen om det fornengelska språket. Ett problem är också att kvädet bara är känt genom ett enda manuskript. Allt samverkar till att överförandet av den fornengelska texten till modern språkdräkt i betydande utsträckning blir en frå- ga om tolkning. Ingen översättning om än aldrig så god kommer någonsin att kunna ses som slutgiltig. 15

För textinnehållet kan man alltså inte lita på enstaka översättningar, hur ut- märkta de än är, inte heller på några få. I mitt arbete har jag gjort bruk av ett fyrtiotal översättningar till i första hand engelska, svenska, danska, tyska och ytterligare några språk. Den fornengelska originaltexten måste dock alltid råd- frågas. Där minsta tveksamhet funnits har jag med hjälp av grammatik, ord- böcker och glossarer själv analyserat grundtexten som den presenteras i Frede- rick Klaebers Beowulf and the Fight at Finnsburg (Klaeber 1950) fjärde upplaga bearbetad av Robert D. Fulk, Robert E. Bjork och John D. Niles (Fulk et al. 2009), men med ett getöga ibland också på textutgåvor av Jack (1994), Wrenn (1995) och Alexander (2005). När jag citerar ur kvädet på svenska utan att ange referens, är det med en egen översättning i syfte att ge en så enkel och tydlig version som möjligt av textens innehållsliga budskap. Poetiska värden får då med nödvändighet stå tillbaka. Vad gäller texter på latin har jag själv normaliserat äldre svenska över- sättningar. Namn på personer kända genom senare nordiska källor återges vanligen i modern nordisk språkform: Eadgils–Adils, Halga–Helge, Healfdene–Halvdan, Hrothulf–Rolf, Ohthere–Ottar, Onela–Ale [Åle], Ongentheo(w) [Angantyr]– Egil, Scyld–Sköld, Scyldingas–Sköldungar och Scylfingas–Skilfingar. Namn ur nordisk gudavärld liksom namn och företeelser ur nordisk mytologi återges med nusvensk skrivning: Balder, Frö, Fröja, Frigg, Loke, Odin, Ran, Tor, Yng- ve, Ägir, Angerboda [Ångerboda], Fenrisulven, Midgårdsormen och Rag- narök, med all respekt för deras fornisländska former Baldr, Freyr, Freya, Frigg, Loki, Óðinn, Rán, þórr, Yngvi, Ægir, Angrboða, Fenrisúlfr, Miðgarðs- ormr och Ragnarǫkr. Några terminologiska påpekanden. Med hänvisning till den negativa underton som i tidigkristna texter ofta färgar uttryck som »hednisk», används numera ofta termen »förkristen». Men då inget pejorativt finns i forskningstermen hednisk och då en föreslagen ersättning som »nordisk polyteism» (Sturtevant 2012) inte åtföljs av något hanterbart adjektiv, följer jag traditionen i Beowulf- forskningen att inte göra detta till ett problem. Jag använder således »hednisk» och »förkristen» som synonyma uttryck. Jag har också att bekänna mitt ohistoriska bruk av termen »skandinavisk» som synonym till »nordisk». Å andra sidan har detta haft statlig sanktion ända sedan 1946, då ett visst samnordiskt flygbolag bildades och det används också allmänt internationellt. Termen »Anno Domini» (AD/e.Kr) ersätts numera ofta med det religions- neutrala »Common Era» (CE), på svenska »enligt vår tideräkning», »enligt västerländsk tideräkning» (e.v.t). Men då denna nyordning tycks mig helt befriad från semantisk logik håller jag här fast vid traditionell terminologi. Med »den mellersta järnåldern» sammanfattas i denna bok de arkeologiska skedena romersk järnålder (0–375 e.Kr.) och folkvandringstid (375–550 e.Kr.), med den »yngre järnåldern» perioderna vendeltid (550–750 e.Kr.) och vikingatid (750–1050 e.Kr.). 16

Hänvisningar till originaltexten sker i noter under text genom nummer på versrader i textutgåvan i Fulk et al. (2009). Med uttrycket »den kristna rösten» syftar jag inte på någon tänkt kristen för- fattare av kvädet utan på vad jag uppfattar som det slutliga uttrycket för en kristen bearbetning av traditionen om Beowulf. »Den kristna rösten» ska inte heller förväxlas med Stanley Greenfields bredare begrepp »the authenticating voice» (Greenfield 1976). Undersökningen presenteras i tre argumentationssteg baserade på en kvalitativ värdering av källmaterialet i relation till arbetets syfte, vilket är att försöka bedöma var, när och hur Beowulfkvädet kommit till. Som helt avgörande framstår då behovet att datera kvädets historiska, arkeologiska och språkliga innehåll samt att karakterisera diktens materiella värld (kap. 4–7), faktorer till vilka all generell tolkning av kvädet enligt min mening har att förhålla sig. Som ett andra steg i den primära källanalysen undersöks be- rättelsens ideologiska, geografiska och topografiska miljö, släktförhållanden, komposition och mer därtill (kap. 8–13). Med utgångspunkt från resultatet av den primära källgranskningen genom- förs sedan en omfattande konsekvensanalys som bitvis, men inte genomgåen- de, är av mer hypotetisk karaktär (kap. 14–23). Den slutsats om kvädets uppkomst som den primära analysen resulterar i står helt fri från konsekvensanalysen. 17 2. REALIA

Manuskript och text Handstilarna anses med betydande säkerhet datera manuskriptet till perioden 1000–1010. Beowulfkvädets enda bevarade manuskript tillhörde förmodligen något klosterbibliotek i England innan det kom ut på marknaden i samband med klos- terväsendets upplösning på 1500-talet. År 1563 befann det sig i Lawrence Nowells ägo för att senare hamna i Sir Robert Cottons (1571–1631) bibliotek som i sin tur övergick i statlig ägo år 1702. Det var med knapp nöd manuskriptet räddades undan den förödande branden i Cotton Library i Ashburnham House i Westminster i London den 23 oktober 1731, av allt att döma genom att i sista stund kastas ut genom ett fönster. Dra- matiken illustreras av scenen där den 80-årige förre kunglige bibliotekarien Dr Richard Bentley, tillfällig nattgäst hos sin efterträdare och namne till son, skru- dad i nattskjorta och peruk hoppar ut genom ett fönster med 400-talsmanu- skriptet Codex Alexandrinus under armen (Keynes 1996 s. 113 f.). Då väggen bakom bokskåpet där Beowulfmanuskriptet förvarats hade börjat brinna, har de flesta av arken brandskador i ytterkanten. Sedan dess är manuskriptet mycket skört och har sedan mitten av 1800-talet renoverats flera gånger (J. Harrison 2009), senast helt nyligen. Efter branden överfördes manuskriptet till British Museum men har sedan länge tillhört British Library. Som minne av att i Cotton Library ha varit placerat under en byst av kejsar Vi- tellius, översta hyllan A, nr 15 från vänster, är manuskriptet där katalogiserat under beteckningen Cotton Vitellius A XV. Manuskriptet på 140 sidor pergament är indelat i 44 kapitelliknande partier, feng. s. fit(t). Den ursprungliga texten löper i stort sett som obruten prosa medan moderna utgåvor tillämpar nutida system för punktering, meningsbyggnad, ordsammansättning och liknande. Manuskriptet är producerat på pergament av två skrivare som avlöst varandra mitt i en mening på rad 1939b (Fulk et al. 2009 s. xxvii), som om pennan plötsligt fallit ur handen på den förste. Mycket tyder på att det var dessa två skrivare som introducerade styckeindelning och fittjenummer (Fulk 2006). År 1612 lät Sir Robert Cotton binda samman Beowulfkvädet med sju andra fornengelska texter, kopierade av samma två skrivare och med ytterligare fyra andra manuskript. Kvädet om Beowulf uppmärksammades första gången på allvar år 1787 av det danske gehejmerådet, islänningen Grímur Jónson Thorkelín. Under när- mast följande år lät Thorkelín först bekosta en avskrift av manuskriptet och sedan göra ytterligare en med egen hand. Då manuskriptet sedan dess varit utsatt 18 för betydande påfrestningar, har dessa två avskrifter varit viktiga för rekon- struktionen av flera textavsnitt (Kiernan 1986; Fulk 2010). Det var dock nära att även dessa gick upp i rök när Thorkelíns hus i Köpenhamn år 1807 sattes i brand, ironiskt nog som en följd av den engelska flottans bombardemang. Den fornengelska grundtexten publicerades första gången 1815 av Thorkelín tillsammans med hans egen översättning till latin, De Danorum rebus gestis secul. III & IV Poëma Danicum dialecto Anglosaxonica (Thorkelin 1815). Både Thorkelíns edition av texten och hans översättning har dock brister som var up- penbara redan för hans samtid. Värdet av Thorkelíns insats tycks i huvudsak vara begränsat till de två avskrifterna och till att han gjorde kvädet känt för fors- karsamhället (Fjalldal 2008). Manuskriptet saknar rubrik. Titelnamnet Beowulf lanserades av Nils Fredrik Severin Grundtvig som år 1820 gav sin danska översättning titeln Bjovulvs Drapen. Et Gothiskt Helte-Digt fra førrige Aar-Tusinde af Angel-Saxisk paa Danske Riim (Grundtvig 1820). Uttalet av namnet Beowulf är som Grundtvig ger anvisning om Bjovulf.

Versmått Kvädets versmått motsvarar en ålderdomlig samgermansk fornyrðislag som genom taktvila avdelas i två halvverser, vardera med två tonhöjningar samt med svagtoniga stavelser på växlande plats och i varierande antal. Antalet stavelser i svag taktdel skiftar ganska fritt och kan i två kortrader, dvs. en långrad, växla mellan åtta och sexton starktoniga stavelser, ibland bara en i första halv- versen och en i den andra. Versmåttet uttrycks alltså i hög grad genom betoning. Verserna är ibland så långa att de närmar sig rytmisk prosa. Dikten är orimmad i modern mening men systematiskt stavrim – allitteration – har motsvarande mnemotekniska funktion. I stavrimmet är alla vokaler lik- värdiga medan konsonanter och sammansatta konsonantljud som sk, sp och st bara rimmar på sig själva (Wickberg 1914; Collinder 1954 s. xiii f., Stockwell and Minkova 1997; Orchard 2003; Russom 1998; Creed 1990, 2003; Lönnroth 2017 s. 16–29). Ungefär samma versmått återfinns i Heliand och Hilde- brandslied och äldre Eddadikter och skymtar i en del skandinaviska runinskrifter från folkvandringstid.

Översättningar Den första översättningen av kvädet var som nämnts Thorkelíns till latin år 1815, och den första till ett modernt språk Grundtvigs till danska fem år senare (Grundtvig 1820). Redan år 1847 gav Frederik Schaldemose ut en ny dansk översättning, därtill med fornengelsk parallelltext. De första översättningarna till modern engelska gavs ut av Kemble (1833, 1835–1837), Wackerbarth 19

(1849), Thorpe (1855) och Earle (1892). De har följts av en ström av översätt- ningar och hundravallen är för länge sedan sprängd. De första översättningarna till tyska gjordes av Leo (1839), Ettmüller (1840), Grein (1857, 1867), Simrock (1859) och Heyne (1863), till franska av Botkine (1877) och till italienska av Grion (1883). Utöver Grundtvigs och Schaldemoses översättningar har kvädet översatts till danska av Frederik Rönning (1883), Adolf Hansen (1910), Barry Wilmont (1983) och Andreas Haarder (1975, 2001). Till norska har Henrik Rytter (1929) översatt kvädet till landsmål och Jan W. Dietrichson till bokmål (1976). Till finska har omkring hälften av kvädet1 översatts av Rudolf Dillström (1927) och i sin helhet av Osmo Pekonen och Clive Tolley (1999). År 1889 utkom Rudolf Wickbergs översättning till svenska under titeln Beo- wulf. En fornengelsk hjeltedikt (Wickberg 1889), som kom i reviderad utgåva år 1914. Dessförinnan hade Erik Björkman översatt kvädets sista tredjedel, raderna 2207–3182, de som handlar om Beowulfs sista strid med Ormen, hans begravning och striderna mellan geatas och svear (Björkman 1902, omtryckt i Björkman 1951). År 1954 publicerade så Björn Collinder en helt ny översätt- ning under titeln Beowulf. Några år senare kom Sune Lindqvists översättning av omkring sextio procent av kvädet under titeln Beowulf dissectus. Snitt ur fornkvädet jämte svensk tydning. I. Text och allmän kommentar (Lindqvist 1958). Lindqvist var ute i rent forskningssyfte och sorterade ut partier som han uppfattade som sekundära och förde samman avsnitt om samma tema som är utspridda på olika håll i grundtexten. Frands Herschend har översatt kvädets Finnsburg-episod liksom det separata Finnsburg-fragmentet (Herschend 1997b). Björn Collinders översättning tar stor hänsyn till poetiska värden och för- medlar en suggestiv arkaisk stämning väl i klass med Seamus Heanys berömda tolkning 1999. Det går dock ibland ut över grundtexten. Wickberg och särskilt Lindqvist tar mindre hänsyn till metrik och är sakligt sett mer texttrogna. Lind- qvists översättning är nog den enda till något språk gjord av någon med rimligt goda språkkunskaper som är expert på tidens materiella och sociala värld. Ty- värr blev hans planerade vetenskapliga utvärdering av kvädet aldrig fullbordad. Hugh Magennis har skrivit ett tänkvärt arbete om den näst intill omöjliga konsten att översätta Beowulfkvädet med full respekt för både sakinnehåll, metrik och modern läsbarhet (Magennis 2011). Beowulfkvädet finns för närvarande i fullständiga översättningar till minst fyrtio språk: arabiska, bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, frisiska, grekiska, hebreiska, indonesiska, isländska, italienska, japanska, kata- lanska, kinesiska, koreanska, kroatiska, latin, lettiska, litauiska, nederländska, norska, persiska, polska, portugisiska, ryska, serbiska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, telugu, tjeckiska, tyska, turkiska, thai, ukrainska och ung- erska. Antalet översättningar till japanska och kinesiska är elva respektive tio.

1 1–1472, 2961–2981. 20

På CD finns flera intalningar på fornengelska och modern engelska, en på turkiska och en på telugu. Teoretiskt har bortåt hälften av jordens befolkning till- gång till kvädet på sitt eget språk.

Handling Den grundläggande handlingen i kvädet består av tre huvudpartier. Den första knyter dock an till den andra som i sin tur knyter an till den tredje. Beowulf, systerson till kung Hygelac av geaternas folk, har hört berättas att ett odjur hemsöker danakungen Hrothgars hall Heorot/Heort, dvs. Hjort, troligen så benämnd efter prydande hjorthorn på gavlarna utomhus eller möjligen inomhus. Hallen omtalas uttryckligen som hornprydd, hornreċed.2 Beowulf ut- rustar ett fartyg och reser med tretton följeslagare över havet för att erbjuda Hrothgar hjälp som denne tacksamt tar emot. Redan första natten i Heorot stövlar odjuret Grendel in, rycker åt sig en av Beowulfs män och slukar honom på stående fot. Beowulf griper tag i Grendels arm som efter en hård kamp slits av vid axeln. Dödligt sårat flyr monstret ut i natten tillbaka till sin vattenfyllda boning. Nästa dag firar alla segern och Beo- wulf belönas rikligt av kung Hrothgar. Men redan samma kväll hemsöks hallen igen, denna gång av Grendels moder som kommer för att hämnas sin son. Hon griper Æschere, kung Hrothgars förtrogne, och bär honom med sig ut i natten. Nästa dag marscherar en hel trupp till kärret där odjuren håller till. Beowulf dyker ner i full stridsmundering och i ett slutet rum under vattnet utkämpar han en fruktansvärd strid med Grendels mor som han efter stor möda lyckas döda. Avslutningsvis hugger han huvudet av Grendel som ligger där döende. Beo- wulf återvänder sedan i triumf till Heorot med sina män, tillsammans bärande Grendels väldiga huvud. Än en gång blir Beowulf rikligt belönad av Hrothgar. Nästa morgon reser Beowulf och hans män hem med alla sina gåvor och tas emot i kung Hygelacs kungsgård där Beowulf berättar för alla om sina upplevelser. I nästa steg är vi i slutet av Beowulfs liv då han länge varit kung över geaterna. En jättestor mordisk orm huserar i ett gammalt stenröse fullt av praktfulla klenoder från vilket han gör våldsamma eldsprutande utfall och bränner ner geaternas bygder vida omkring, inklusive Beowulfs kungsgård. Än en gång tar Beowulf sitt ansvar och beger sig med elva man mot Ormen. Men väl där inser han att han måste utföra uppdraget ensam. Ormen är en fruktansvärd mot- ståndare som Beowulfs arvsvärd inte biter på. I sista stund får han hjälp av sin unga släkting Wiglaf och tillsammans gör de slut på ormen. Men Beowulf har blivit illa tilltygad och dör snart. Kvädet avslutas med att Beowulf under högtidliga former kremeras tillsammans med en överdådig utrustning och begravs i ett pampigt monument synligt på långt håll från havet.

2 704. 21

Det tredje och kortaste huvudtemat i kvädet gäller strider mellan geater och svear. I samband med Beowulfs kamp med Ormen och inför hans begravning återberättas minnen av flera krig mellan dessa folk som till slut leder till geaternas slutliga underkastelse. Genom hela kvädet slingrar sig, likt revor i en rabatt, flera andra sidobe- rättelser om äldre händelser med anknytning till Hygelacs, Beowulfs och Hrothgars släkt och till danernas historia. Dit hör partierna om Hygelacs och Beowulfs krigståg mot Rhenmynningen i Frankerriket och om en ödesdiger strid vid Finnsburg på södra Jylland. Några korta notiser knyter an till gestalter i kontinental germansk folktradition, som de om Sigemund/Sigfrid drakdöda- ren och om Modthrytho, vars egentliga namn dock tycks vara Fremu (Kock 1920; Fulk 2004) och hennes make Offa, anglisk kung före utvandringen till England. 22 3. FRÅGAN OM KVÄDETS UPPKOMST

Hävdvunnen uppfattning Forskning om annan äldre episk europeisk diktning som Iliaden, Odysséen och Niebelungensången utmärktes länge av en strid mellan »unitarier», som främst såg dessa verk som författade av stora diktare, och »analytiker», som i första hand uppfattade dem som uttryck för lång muntlig dikttradition. För Beowulf- kvädet var den perioden förhållandevis kort. Medan Thorkelín (1815) och Ett- müller (1840) närmast tog för givet att kvädet var en direktöversättning till fornengelska från fornnordisk muntlighet, tänkte sig redan Grundtvig att kvä- det författats av en fornengelsk poet (Grundtvig 1820). En av de sista som menade, främst på språkliga grunder, att kvädet i allt väsentligt speglar en nordisk muntlig tradition, var Gregor Sarrazin (1888, 1897). Kvädet anses således sedan länge vanligen ha komponerats skriftligt av en kristen fornengelsk poet med utgångspunkt från nordiska berättartraditioner han på något sätt kommit i kontakt med (Chadwick 1912; Chambers 1932; Ma- goun 1953; Farrell 1972; Bruce-Mitford 1974, 1975, 1986; Sorrel 1992; New- ton 1993; Hill 2002; North 2007; Fulk et al. 2009 s. clxxxi–clxxxiii). Denna premiss uppfattas dock vanligen som så självklar att den sällan uttalas. En ut- värderande översikt av tvåhundra års Beowulfforskning (Fulk et al. 2009) redovisar inte någon sentida forskning som ger uttryck för en i grunden avvikande mening. Samma uppfattning råder på nordiskt område. Den svenska Natio- nalencyklopedin andas full visshet: »Kvädet har författats av en okänd fornengelsk skald» punkt slut (Frykman 1990). Alldeles enhetlig är dock inte denna syn: It is likely that the poem’s composition had more than one oral stage and more than one written stage. The poem has a decided unity, but the argument from design does not prove the existence of a single designer. Although it is by no means required that we renounce the idea of a single author, to talk of “the Beowulf-poet” is to over- simplify […] much of the poem may have been available in oral verse tradition before a monk dipped his quill in ink. (Alexander 2005 s. xi) Kenneth Sisam har som en av flera möjligheter framhållit att kvädet ursprungligen författats muntligt i England och en tid reciterats muntligt innan det skrivits ner (Sisam 1965 s. 67). John D. Niles i sin tur talar om en komplex bakgrund av oral dikt och olika scenarier för nedskrift (Niles 1997). Men frånsett Edward B. Irving (1989) tycks få sentida forskare uppfatta Beowulfkvädet som en i allt väsentligt nedskriven muntlig tradition. Och oavsett vilken hybridisk oral/skriftlig bakgrund man räknar med, är det svårt att finna någon Beowulf- forskare som argumenterar för att kvädet representerar en från början samman- 23 hängande nordisk muntlig tradition. En del nordiska arkeologer, som Gad Rau- sing (1985) och Lotte Hedeager (2011 s. 182), tycks dock, med utgångspunkt från kvädets tydliga nordiska folkvandringstida karaktär, outtalat räkna med en bakomliggande nordisk muntlig tradition. Åtskilliga forskare har pekat ut East Anglia under Sutton Hoo-tid i början av 600-talet, men också senare, som en trolig inkörsport för de nordiska traditioner som på något sätt måste ligga bakom kvädet. Det grundläggande skälet till att Beowulfkvädet anses ha skrivits av en fornengelsk poet är naturligtvis att det är återgivet på god fornengelska på ett manuskript bevarat i England och har en del tydliga kristna inslag och tonfall. Det kan tyckas gott nog. Men ingen tes är så stark att den går fri från kravet på när- mare granskning, något som i detta fall knappast blivit gjort sedan Raymond Chambers’ dagar (Chambers 1932). Sedan dess har dock mången mås cirklat över Nordsjöns böljor. När tanken att kvädet författats av en fornengelsk poet under slutet av 1800-talet väl slagit rot, stelnade den snart till axiom. Förgäves letar man efter en samlad vetenskaplig argumentation för denna tes i modern tid. När någon gång ett sakargument anförs är det vanligen i förbigående i samband med en forskningshistorisk tillbakablick. Frånsett att kvädet bevarats på fornengelska och har vissa kristna inslag, tycks de enda argumenten av någon kaliber vara sådana som att »the style and sentiments of Scandinavian verse are very far from those of Beowulf» eller att the extant Scandinavian material is so much later, its most ancient ingredients, if tru- ly ancient, so fragmentary, that no valid view can be formed of the nature of Scan- dinavian, presumably East Norse heroic poetry of the eighth, ninth or tenth centuries. (Stanley 1994 s. 13) Nu bör dock en jämförelse inte i första hand göras med sen norrön diktning utan med sådan nordisk tradition som har rötter i den mellersta järnåldern som vissa fornaldarsagor och äldre eddadikter, vilka snarare har större likheter med Beo- wulfkvädet än med sen norrön diktning. Och vad det beträffar finns inte något äldre fornengelskt diktverk som på minsta sätt är jämförbart med Beowulf- kvädet.

Arvet efter Tolkien Att kvädet trots vissa kristna inslag speglar en tydligt hednisk värld upplevdes länge som besvärande för tesen om en kristen poet som författat för kristna lä- sare och auditorier. En kritisk skola lade också kvädets författare till last åtskil- liga sakliga motsägelser och andra litterära »svagheter». Men sedan J. R. R. Tolkien den 25 november 1936 inför British Academy hållit sitt berömda an- förande om Beowulfkvädet ändrades allt. Tolkien hävdade att kvädet är ett genomtänkt och välbalanserat diktverk av en stor författare och tänkare som i första hand bör bedömas som dikt och inte analyseras sönder i antikvariska, 24 språkhistoriska och mytologiska smulor i syfte att belysa frågan om diktens uppkomst. Det faktum att berättelsen utspelas i en förgången tid i ett avlägset hedniskt Skandinavien blir då inte något motsägelsefullt utan kan ses som ett avsiktligt grepp av en stor författare för att få till en verkningsfull poetisk dynamik (Tolkien 1936). Reaktionen kom först ett dussin år senare sedan Beowulfforskningen hämtat sig från andra världskriget. Men då kom den rejält. Trots att Tolkien inte dolde att hans uppfattning mest byggde på konstnärlig känsla, välkomnades hans in- lägg som ett Alexanderhugg som löste upp den knut som länge fjättrat tesen om en kristen fornengelsk författare. Effekten blev dramatisk. Sällan har uttrycket paradigmskifte varit mer befogat. Med en elegant åtbörd hade Tolkien förpas- sat hela frågan om en kritisk granskning av kvädets uppkomst till forskningens bakgård. Där hukar den sig än i dag, ringaktad och ringrostig: Tolkien’s achievement was to salvage Beowulf from the hand of the critics who were blind for the factor that made the poem great. It is hard to imagine, but Beowulf was once studied either as Scandinavian history, a repository of artefacts for archaeologists or as an archive of Old English linguistic features and grammatical forms. In his own day Tolkien helped to rescue the poem for posterity. (Tolley 2007 s. 48) Ändå har Tolkiens tes inte bestyrkts vetenskapligt i efterhand mer än vad han själv gjorde, dvs. knappast alls. Tolkien bedömde inte Beowulfkvädet i första hand som expert på det fornengelska språket utan i allt väsentligt som den in- kännande författare, mytforskare och mystiker han också var. I Tolkiens efterföljd har en betydande gren av Beowulfforskningen utveck- lat en sofistikerad litteraturpsykologi där praktiskt taget allt i kvädet tolkas som uttryck för den antagna författarens litterära och ideologiska avsikter och kulturella bakgrund. Skulle allt som tillskrivits denna skapande ande läg- gas samman till en gestalt, framträder ett litterärt geni unikt för sin germanska samtid. År 1953 kastade Francis Magoun Jr in en näve grus på scenen med sin analys av kvädets formelspråk med utgångspunkt från Milman Parrys och Albert Lords tolkning av homerisk och sentida sydslavisk oral epik. Magoun hävdade att kvädet vuxit fram genom att flera olika muntliga traditioner om gestalten Beowulf sekundärt vävts samman till ett större diktverk (Magoun 1953; jfr 1959 och 1963), en analys som Albert Lord själv fann övertygande (Lord 1969). Magoun säger det inte rent ut, men mellan raderna i flera av hans arbeten tycker man sig kunna utläsa uppfattningen att berättelsen i huvudsak har nordiskt ursprung. Hans inlägg skakade om, men med sin något okritiska tillämp- ning av Lords och Parrys tolkningsmodell kom det inte att på längre sikt påver- ka den allmänna uppfattningen att kvädet komponerats självständigt och skriftligt av en fornengelsk poet. I dessa yttersta dagar har dock Tolkiens tes om kvädets genomtänkta litterära struktur åter börjat ifrågasättas. Exempelvis har Tom Shippey, efter att ha noterat vissa nordiska drag i kvädets namnskick, pekat på en rad kompositions- 25 mässiga brister som tycks oförenliga med tanken om en fornengelsk författare, samtidigt som han försiktigt aktiverat frågan om kvädets möjliga orala bakgrund (Shippey 2014). Den helt dominerande tolkningen är ändå sedan länge att en lärd, kristen fornengelsk poet skrivit ett självständigt och enhetligt diktverk med utgångs- punkt från spridda nordiska och germanska traditionsrester: Beowulf is the work of a great artist, a work carefully planned and organized, excel- lent in form and structure, and composed with a sense of style unique in the poet’s age […]. I regard the work as composed in writing, and the author as trained in the art of the scop and educated as a clerk. In him the best of pagan antiquity and of the Christian culture of his time had fused; and we have in his work an achievement un- equaled in English poetry before Chaucer. (Brodeur 1959 s. viii) The poet composed, I believe, at court; he sure was well educated, sophisticated and aristocratic. He knew the old heroic legends and traditions; he was a man of the world as well as of the court; he was a Christian. (Brady 1982 s. 202) If he was a monk or other professional religious – which is a reasonable hypothesis – he obviously had a great affection for the things and values of the secular world […]. If he was a chieftain or court poet or itinerant singer wandering, like the fictional bard Widsith, from court to court – another possible hypothesis, though possibly a less likely one – he certainly had a deep vein of spirituality. (Ringler 2007 s. xcvii) Trots att denne författare varit efterlyst av Forsknings-Interpol i tvåhundra år, är han fortfarande så skugglikt undflyende att han nästan får Homeros att fram- stå som av kött och blod. Att en författare till ett storverk som Beowulfkvädet skulle ha förblivit anonym medan poetiska småhandlare som Cædmon och Cynewulf gått till eftervärlden med namn kan naturligtvis bero på att tidens tand gnager utan urskiljning. Men det faktum att de flesta andra fornengelska och äldre germanska litterära verk är precis lika anonyma väcker ändå frågan om det verkligen är en författare i ordets egentliga mening vi här söker efter. Beowulfkvädet är fullt av motsägelsefulla drag i stort och smått, något som tidigare ofta lades poeten till last som uttryck för klent författarskap men som numera i Tolkiens efterföljd ofta uppfattas som genomtänkta litterära grepp. Naturligtvis förlorar en berättartradition all historisk trovärdighet genom att bearbetas av en skapande andes litterära peristaltik. Mycket riktigt har axiomet om en fornengelsk poet berövat Beowulfkvädet all legitimitet som historiskt dokument (se exempelvis Gahrn 1986; Søby Christensen 2005; D. Harrison 2009), så till den grad att det inte ens ses som meningsfullt att utsätta det för en källkritisk prövning. Arvet efter Tolkien vilar tungt över Beowulfforskningen. För mycket länge sedan hävdade Bernhard ten Brink att kvädets påtagliga »behag» (Behagen), »klarhet» (Klarheit), »mildhet» (Milde) och »förfining» (Verfeinung) omöjliggör tanken på någon annan germansk uppkomstmiljö än det anglo-saxiska England (ten Brink 1888 s. 181). Men en sådan idyllisering 26 av kvädet är det nog inte många som skriver under på i dag. Däremot påpekas ibland att Beowulfkvädet till stil och anda avviker så mycket från senare norrön och nordisk diktning att det utesluter ett fornnordiskt original. Men då bör man också fråga sig varför kvädet skiljer sig så mycket från all annan känd fornengelsk diktning och varför det inte finns något jämförbart fornengelskt hjäl- teepos med fornengelskt tema. För övrigt finns betydande likheter mellan Beowulfkvädet och vissa nordiska fornaldarsagor och Eddadikter som speglar händelser från samma folkvandringstid som Beowulfkvädet. Manuskriptets fornengelska språk är den sydengelska dialekten Late West Saxon. Men samtidigt är kvädet fullt av rudiment av äldre angliska dialekter från östra och mellersta England. Det ger en motsägelsefull bild som pekar än hit och än dit på ett sätt som länge omöjliggjorde enighet om när, hur och var kvädet författats. Den möjligheten har då framhållits att författaren, för att få till den rätta arkaiska stämningen, avsiktligt tryfferat sitt verk med ålderdomli- ga språkdrag från olika dialektområden. Men en sådan bild av en spränglärd språkhistoriker på avvägar tycks ändå de flesta rygga inför. Vanligen lutar man i stället åt tanken att författaren avsiktligt gjort bruk av ett gemensamt ålder- domligt skaldespråk, ett slags fornengelskt koiné (sammanfattat i Fulk et al. 2009 s. xliv–clxii), en tanke som dock inte heller undgått kritik (Megginson 1992).

Arbetets syfte och utgångspunkt Efter tvåhundra års forskning kan man tycka att det inte borde finnas så mycket mer att säga om Beowulfkvädet. När jag här ändå ska försöka ta ett helhets- grepp på frågan om kvädets uppkomst är det för att just detta fält sedan gammalt ligger i träda. Problemet har inte blivit kritiskt belyst på mycket länge, om ens någonsin. Min avsikt är att se om det trots allt inte går att nå fram till en mer evidensbaserad bedömning av denna för all tolkning av kvädet helt avgörande fråga. Först sedan detta problem blivit bättre utrett finns såvitt jag förstår för- utsättningar för en inträngande litterär analys av kvädets mening, syften och bakgrund. De nordiska »analogier» eller »paralleller» till kvädet som ofta uppmärk- sammats (Chambers 1932 s. 129–195, 451–485, 491–503; Garmondsway et al. 1980; Theodore Andersson 1997 s. 129–134, 146–148; Fulk et al. 2009 s. 294– 307, 313–315) är självfallet av intresse för Beowulfforskningen. Men efter mycket lång tids tradering har de blivit så urvattnade och motsägelsefulla att de tenderar att mer fördunkla än förtydliga den centrala frågan om kvädets uppkomst. I detta arbete beaktas de därför endast undantagsvis och sekundärt. Inte heller kan paralleller till keltisk, antik och annan litterär tradition, som ibland pekats ut som inspirationskällor för kvädets poet, komma ifråga. Sådana perspektiv kan bli aktuella först om det kan göras klart att kvädet komponerats självständigt av en fornengelsk poet. 27

Frågan om kvädets uppkomst bör således i första hand bedömas utifrån diktens egen utsaga och andra något så när samtidiga relevanta språkhistoriska, historiska, arkeologiska källor. Beowulfkvädets språk är fornengelska och dikten har vissa kristna inslag. Ändå finns inte en skymt av fornengelsk tradition i berättelsen. Den geografiska och historiska kontexten är rent skandinavisk och det skildrade samhället i grunden hedniskt. Trots att en sådan motsägelse nästan skriker på uppmärk- samhet, hör den till de minst diskuterade av alla problem kring dikten. Det är som om frågan anses utredd en gång för alla. I själva verket har den aldrig äg- nats en grundligare undersökning. Ända sedan tanken att kvädet författats av en fornengelsk poet slagit rot under slutet av 1800-talet, har den fortlevt ostörd utan utförligare argumentation vare sig för eller emot. Någon nämnvärd diskussion om vad i kvädet som kan vila på nordisk tradition och vad rent innehålls- ligt, förutom de kristna inslagen, som kan spegla en fornengelsk poets skaplyn- ne är likaså svår att finna. Tiden tycks mig nu mogen att vända på perspektivet och ställa följande frå- ga. Vad finns det för vetenskapligt källmaterial som grund för uppfattningen att Beowulfkvädet komponerats i England?

28 29 PRIMÄR KÄLLANALYS 1 4. OSTYRKTA PREMISSER

Nordiska traditioner i England Efter ett helt livs arbete med kvädet menade Beowulfforskningens stora portal- gestalt Frederick Klaeber att diktens grundteman helt återgår på nordisk tradition (1950 s. cxiv; jfr cxvi): That the themes of the main story, i.e. the contest with the Grendel race and the fight with the dragon, are of direct Scandinavian provenience, may be regarded as practically certain. The same origin is to be assigned to the distinctly historical episodes of the Swedish-Geatish wars of which no other traces can be found in Eng- land. Då dessa teman väl sammanfattar kvädets huvudhandling, är det tydligt att Klae- ber inte menade att den fornengelske författaren bidragit med något alls till berät- telsens grunddrag. Att mig veterligt ingen argumenterat mot Klaebers uppfattning eller ens kommenterat den, kunde ju bero på att frågan är en het potatis, men såvitt jag förstår är den bara iskall. I själva verket är den fundamental. Bortåt ett dussin av kvädets furstar bland daner och svear figurerar i olika nordiska källor och geaternas kung Hygelac återfinns i kontinentala källor. Därmed kan de flesta av dessa personer med viss säkerhet uppfattas som historiska gestalter under slutet av 400-talet och första hälften av 500-talet, folkvandringstidens slut. Samtidigt framstår kvädet nästan som en handbok över tidens materiella och ideologiska värld i Norden. Beowulfkvädet representerar ett klart avgränsat historiskt-arkeologiskt ramverk av betydande tro- värdighet. Den fråga som då måste ställas är hur en fornengelsk författare kan ha kommit över denna information om historiska, materiella och andra förhållanden i Norden? Jag bortser då från möjligheten att den fromt kristna poet med klosterbak- grund, som vanligen pekas ut, gjort en studieresa till hedningarna i östra Skan- dinavien för att samla in traditionsmaterial till sitt epos. Ett så extremt osannolikt alternativ har jag heller aldrig sett föreslaget. Men i så fall återstår bara att det var i England den tänkta poeten fått kännedom om ett antal olika muntliga nordiska traditioner om händelser och miljöer i östra Skandinavien under första hälften av 500-talet. Men det är mycket sällan denna premiss formuleras explicit. Problemet är att inte minsta spår av sådana traditioner finns i det övriga fornengelska skriftmaterialet, vilket ändå är bortåt tio gånger större än Beowulf- 30 kvädet,3 inte heller i äldre anglo-latinsk litteratur. Inget relevant förvikingatida nordiskt litterärt traditionsmaterial är överhuvudtaget känt från England. Den på fornengelska bevarade thuladikten Widsid räknar visserligen upp ett antal danska och svenska folkvandringstida furstenamn men gör det helt utan historisk kontext och utan samband med berättelsen i Beowulf. Ingenting i diktens innehåll knyter an till England och den har också av allt att döma ställts samman i nordvästra Tyskland eller södra Danmark. (Se kap. »Summerande åter- blick».) Även om denna brist inte är ett bevis för att sådant material inte existerat i England i äldre fornengelsk tid, är ändå den motsatta slutsatsen betydligt troligare. Denna brist kan helt enkelt inte negligeras. Samtidigt finns en mängd material i nordiska arkeologiska och nordiska och norröna skriftliga källor som kan knytas till Beowulfkvädet, inklusive vad som allmänt uppfattas som möjliga reflexer av gestalten Beowulf. Det är mer än an- märkningsvärt att sådant material uteslutande bevarats i Norden med dess sena skriftkultur och inte alls i England med dess långt äldre skrifttradition. Det är förvånande hur sällan de frågor ställs som aktualiseras av premissen om nordiskt traditionsstoff i England. Hur och när kom detta till England och hur omfattande var det? Tog poeten del av det på fornengelska eller fornnordiska och, i förra fallet, i muntlig eller skriftlig form? En av de få i modern tid som tagit problemet med kvädets traditionsbakgrund på allvar är Sam Newton. Men när han i sin mycket läsvärda bok The Origins of Beowulf and the Pre-Viking Kingdom of East Anglia hävdar att det bara kan vara i England den fornengelska skalden fått kännedom om händelser och personer i kvädet som inte omtalas i nordiska källor (Newton 1993 s. 20– 26), faller resonemanget på att inga spår av dessa finns i fornengelska källor heller och på att det bygger på en helt ostyrkt premiss, nämligen att kvädet för- fattats i England. Ingen vetenskaplig argumentation är starkare än sin svagaste länk. Men i antagandet att Beowulfkvädets fornengelska författare haft tillgång till nordiskt traditionsstoff finns inga länkar överhuvudtaget, vare sig svaga eller starka.

Materiell miljö i England Kanske är det insikt om denna brist som ibland föranlett antaganden att poeten använt sin egen fornengelska omvärld som mönster för kvädets materiella värld. Men som framgår av följande kapitel har detta inte varit möjligt. Avgö- rande delar av kvädets materiella och därmed också ideologiska miljö har inte varit tillgängliga för en poet i England under fornengelsk tid (kap. 4–6).

3 Jag bortser här från det korta fristående Finnsburg-fragmentet som behandlar samma tema som Finnsburg-episoden i Beowulfkvädet. Det berör nämligen inte huvudtemat i kvädet och de två texterna speglar också tydligt oberoende traditioner om samma händelse (Amodio 2014 s. 323– 326). 31

Skriftlig komposition Beowulfkvädet är från första till sista rad fullt av uttryck för muntlig versbunden diktning (kap. 12). Mycket har sagts om relationen mellan oral och skriftlig kultur under fornengelsk tid i allmänhet, men någon undersökning som visar att Beowulfkvädet måste ha komponerats skriftligt och inte kan ha komponerats muntligt har jag inte lyckats spåra. Hade en sådan funnits skulle referenser till den ha funnits i överflöd. I bästa fall förklaras denna konflikt mellan antagande och källmaterial med att poeten skrivit sitt verk under systematiskt användande av den muntliga epikens hela register av litterära grepp. Och när »berättaren» i kvädet flera gånger talar som till ett auditorium, förklaras det med att poeten medvetet använt det litterära knepet att uttrycka sig som om han talade till ett auditorium eller räk- nade med att hans verk skulle högläsas för sådana. Helt klart kan andra förkla- ringar tänkas. Att en skribent under tiden ifråga – språkhistorisk datering ca 675–725 – skulle ha genomfört ett så avancerat litterärt projekt så konsekvent och i så stor skala ter sig ytterst osannolikt. Jag känner inte till något annat samtidigt större germanskt versbundet diktverk som med säkerhet kan sägas ha komponerats skriftligt på det sätt som antagits för Beowulfkvädet. Vad just fornengelsk litteratur i övrigt beträffar, är det mycket litet som kan sägas representera skriftlig komposition. Så länge tyngdlagen består och upp är upp och ner är ner, kan det inte vara självklart att ett överflöd av spår av muntlig diktning ska ses som uttryck för skriftlig komposition. Långt rimligare tycks mig slutsatsen vara att traditionen om Beowulf ursprungligen i allt väsentligt komponerats och traderats muntligt och först sekundärt formats som ett skriftligt verk.

Kristen komposition När någon äntligen tar sig för att analysera kvädets hedniska innehåll i relation till de kristna inslagen framgår det med all önskvärd tydlighet att de senare är ytliga och motsägelsefulla och sekundärt lagts ovanpå en mycket tydlig hednisk kärna (kap. 10).

Slutsats En förutsättning för antagandet att Beowulfkvädet komponerats självständigt av en fornengelsk poet är att denne haft tillgång till en inte obetydlig mängd relevanta muntliga nordiska traditioner. I det rika fornengelska skriftmaterialet finns dock inga spår av sådana. Att en fornengelsk poet skulle ha tecknat kvädets materiella miljö utifrån sin egen omvärld framstår likaså som imaginärt. 32

Föreställningen att diktens genomgående muntliga karaktär speglar en skriftlig komposition är inte bara overklig utan saknar också stöd i jämförbart litterärt källmaterial. Alla dessa för tesen om en fornengelsk författare helt avgörande premisser framstår med andra ord som fria antaganden. Den fjärde premissen, den om en kristen komposition, kan visserligen motiveras utifrån kvädets text men kan ändå bara upprätthållas genom förträngning av kvädets tydligt hedniska kärna. Man frågar sig då hur tesen att Beowulfkvädet komponerats skriftligt av en kristen poet i England kunnat bli så etablerad. Varför antar man exempelvis inte att kvädet komponerats muntligt i en sekulär miljö i England med utgångs- punkt från muntliga nordiska traditioner och att de kristna dragen tillfogats se- kundärt under muntlig tradering eller i samband med nedskrift eller kopiering? Ett svar kan vara att tanken då skulle ligga nära att den nordiska tradition man här hänvisar till i själva verket representerat en sammanhängande muntlig nordisk komposition överförd till fornengelska. Så vill man kunna hävda att kvädet komponerats av en engelsk poet, måste man också anta att denne gjort det skriftligt. Och då god skrivförmåga i sin tur under äldre fornengelsk tid så gott som uteslutande var förbehållen kristna miljöer, måste man också hävda att kvädet komponerats som ett kristet verk. Det ena förutsätter det andra. 33 5. TIDSBESTÄMNING

Inledning Frågan om kvädets uppkomst brukar vanligen behandlas i ett jämförande litte- rärt eller språkhistoriskt perspektiv, endast sällan i ett historiskt-arkeologiskt. Men då en jämförande litterär undersökning förutsätter att man utgår från det som först måste beläggas, nämligen att kvädet skrivits av en fornengelsk för- fattare, kan det perspektivet komma ifråga först sedan problemet med kvädets uppkomst blivit grundligt utrett. Därmed återstår att låta det sakliga, språkliga, historiska och arkeologiska källmaterialet komma till tals.

Manuskript Det enda bevarade manuskriptet, producerat med anglosaxisk minuskelstil, anses på främst paleografiska grunder allmänt ha producerats av två skrivare nå- gon gång under åren 1000–1010 (Fulk et al. 2009 s. xxv ff.). Otaliga resonemang har förts om möjliga äldre manuskript. Länge har betydande enighet rått om att det nuvarande manuskriptet föregåtts av minst ett äldre. En nu av många forskare omfattad mening, baserad på lexikala, ortografiska, paleografiska och andra kriterier, är att den bevarade manuskripttexten uppvisar spår av åtminstone ett äldre manuskript från tiden strax före eller efter år 700 (Neidorf 2014a).

Språklig datering Premissen att Beowulfkvädet skrivits av en fornengelsk skald har gjort det naturligt att i första hand inrikta arbetet med att datera dikten på språkhistoriska frågor. Beowulfkvädets språk är i huvudsak Late West Saxon, den saxiska dialekt i södra England som från senare delen av 800-talet var ledande litterärt språk i England. Men som nämnts finns här också ålderdomliga dialektdrag som pekar bakåt mot angliskt område i Northumbria, Mercia och East Anglia. Länge rådande enighet om att kvädet skapats under 700-talet, eller strax före och efter, bröts i samband med en konferens i Toronto år 1980 (Chase 1981a), som inledde en lång period då många, inte minst på litterära grunder, förordade en senare datering, ofta till sen vikingatid (Davis 2006; North 2007; Frank 2007; Damico 2016). 34

Sammantaget har kvädet tillskrivits dateringar till allt mellan åren 600 och 1100 (Drout 2014). Till bilden hör också en nu nästan utdöd agnostisk skola som sett pessimistiskt på möjligheten att någonsin kunna datera kvädet: I readily confess that I should be at a loss to tell when, where, by whom, and under what circumstances, this greatest of all early-Germanic epics was composed. (Renoir 1986 s. 68) I now consider it axiomatic that the problem of the poem’s date is insoluble. (Earl 1994 s. 16 f.) The embarrassment, even the scandal of Old English scholarship is not merely that we have no accepted date for Beowulf but that we can not even agree on a century. (Howe 1997 s. 216) Until new facts surface, all we can say with assurance when asked when, by whom and for whom the poem was composed is that we are not sure. (Bjork & Obermeier 1997 s. 33) Most problems, from the existence of God to the dating of Beowulf are just too hard for us, involving propositions that we can neither prove nor refute. (Frank 2007 s. 863) Som nämnts har dock pendeln nu åter svängt mot en äldre datering och det med eftertryck. Det började med Robert D. Fulks magistrala verk A History of Old English Meter (Fulk 1992) som lyfte fram en rad språkliga och poetiska drag i kvädet av ålderdomlig karaktär, speciellt dess strikt metriska bruk av vokalän- delser i enlighet med »Kaluzas regel» (Kaluza 1909; jfr Neidorf & Pasqual 2014). Fulk drog slutsatsen att dikten inte kan ha komponerats senare än år 825 om det skett i Northumbria och inte senare än 725 om det skett i Mercia, det senare enligt hans mening det mest troliga. Under senare år har Fulk själv (2014) samt forskare som Leonard Neidorf (2013, 2014b, 2014c, 2015), Tom Shippey (2014), Megan Hartman (2014), Thomas Bredehoft (2014), George Clark (2014) och Aaron Ecay & Susan Pintzuk (2016) utifrån en samlad vär- dering av olika drag i kvädet dragit slutsatsen att det cirkulerat i England senast någon gång under åren 685–725. Avgörande är att denna slutsats i motsats till många tidigare inte bygger på enstaka element utan på en samlad värdering av en mängd ålderdomliga lingvistiska, metriska, lexikala, semantiska, syntaktiska, onomastiska,4 ortografiska och paleografiska drag, med andra ord en hel serie av varandra i huvudsak oberoende faktorer vars kumulativa utsaga det ter sig svårt att komma förbi. För första gången på tvåhundra år tycks frågan om en datering av Beowulf- kvädets text nu stå på förhållandevis stadig mark, befriad från en snårskog av motsägelsefulla argument baserade på enskilda faktorer och intuitiva intryck. Man kan därför förstå att Leonard Neidorf rest ragg (Neidorf 2015) när en så tung dokumentation viftas bort till förmån för lösa allegorier till sociopolitiska

4 I detta fall skrivfel beträffande personnamn. 35 förhållanden i England som skulle datera kvädet till en tid efter år 1040 (Dami- co 2015). Här måste dock ett viktig tillägg göras. Den slutsats som kan dras av detta är inte att berättelsen om Beowulf komponerats i slutet av 600-talet eller början av 700-talet, endast att den cirkulerat i England vid denna tid. På grund av bristen på äldre jämförande fornengelskt skriftmaterial går det helt enkelt inte att komma längre tillbaka på språkhistorisk väg, även om berättelsen skulle vara äldre. I denna situation återstår såvitt jag förstår att gå tillbaka till ruta ett. Där vän- tar den försummade uppgiften att värdera kvädets historiska och arkeologiska innehåll.

Historisk datering Den enda hållpunkten för en mer precis skrifthistorisk datering av kvädets handling, noterad redan av Grundtvig (1817, 1820), är två frankiska källor, Libri historiarum decem och Liber historiae Francorum, som knyter an till kvädets uppgifter om kung Hygelacs död i Frisland. I slutet av dikten, då Beo- wulf blickar tillbaka på sitt liv, förs flera gånger på tal hur Hygelac i samband med ett plundringståg mot Frisland efter vissa inledande framgångar stupar, hur Beowulf själv dräper den man som dödat Hygelac och hur han till slut lyckas ta sig hem över havet.5 Libri historiarum decem (Krusch & Levison 1951; Buchner 1956) är förfat- tad av Gregorius, biskop av Tours, som levde åren 539–594. Det aktuella avsnittet (III:3), troligen skrivet åren 573–575 (Buchner 1956 s. xxi), lyder: His ita gestis, Dani cum rege suo nomen Chlochilaichum evectu navale per mare Gallias appetunt. Egressique ad terras, pagum unum de regno Theudorici devastant atque captivant, oneratisque navibus tam de captivis quam de reliquis spoliis, reverti ad patriam cupiunt; sed rex eorum in litus resedebat, donec navis alto mare conprae- henderent, ipse deinceps secuturus. Quod cum Theudorico nuntiatum fuisset, quod scilicet regio eius fuerit ab extraneis devastata, Theudobertum, filium suum, in illis partibus cum valido exercitu ac magnum armorum apparatu direxit. Qui, interfectu rege, hostibus navali proelio superatis oppraemit omnemque rapinam terrae restituit. (Krusch & Levinson 1951 s. 99) Efter dessa händelser färdades danerna med sin kung Chochilaich med en flotta över havet till Gallien. Sedan de landstigit plundrade de ett område i Theoderiks rike och tog fångar. När de lastat fartygen med fångar och annat byte, beredde de sig att återvända till hemlandet. Men deras kung slog sig ner på kusten i väntan på att fartygen skulle nå ut på djupt vatten för att sedan följa efter. När Theoderik fick höra att hans land härjats av främlingar sände han dit sin son Theodebert med en stor och välutrustad här. Denne dödade kungen och slog därefter fienderna som han besegrade i en sjöstrid och återförde så hela bytet till landet.

5 2355–2369, 2500–2510, 2910–2922. 36

Liber historiae Francorum är en anonym skrift från omkring år 727 avfattad på knaggligt latin och som för det aktuella avsnittet (19) i huvudsak bygger på Gregorius, om än med mindre tillägg (Krusch 1888): In illo tempore Dani cum rege suo Chochilaico cum navale hoste per alto mare Gal- lias appetent, Theuderico paygo Attoarios vel alios devastantes atque captivantes, plenas naves de captivis alto mare intrantens rex eorum ad litus maris resednes. Quod cum Theuderico nuntiatum fuisset, Theudobertum, filium suum, cum magno exercitu in illis partibus dirigens. Qui consequens eos, pugnavit cum eis caede mag- na atque prostravit, regem eorem interficit, preda tullit et in terra sua restituit. Vid den tiden kom danerna med sin kung Chochilaic med en stor fientlig flotta över havet till Gallien, där de härjade och tog fångar i attavarernas land och andra delar av Theoderiks rike. Sedan de fyllt skeppen med fångar och byte begav de sig ut till öppna havet medan deras kung stannade kvar vid kusten. När Theoderik fick höra detta sände han sin son Theodebert med en stor här till området. Efter att ha förföljt dem stred han mot dem i ett stort och blodigt slag och krossade dem, dödade deras kung, tog tillbaka allt byte och återförde det till det land där det hörde hemma. Anmärkningsvärt är att den folkgrupp Attaoarios som här omtalas och som bodde en bit innanför Rhens mynning av allt att döma motsvarar de hetvarer som i Beowulfkvädet omtalas i samband med Hygelacs död.6 Det stämmer väl med krönikeuppgifterna att händelsen inträffade inom den austrasiska delen av Frankerriket där Theoderik var kung. Det bör också nämnas att Dæghrefn, namnet på den man som enligt Beowulfkvädet7 dödar Hygelac och sedan själv blir dödad av Beowulf, är ett typiskt frankiskt, icke fornengelskt namn, något som Klaeber menar ger kvädets skildring av Hygelacs krigståg mot hetvarerna ett drag av autenticitet (Klaeber 1950 s. xl, 215). Beowulfkvädet omtalar också flera gånger friserna som Hygelacs fiender.8 Lämningar av en serie försvarsanläggningar längs nordvästra Galliens och södra Englands kuster från första hälften av första årtusendet (Higham & Ryan 2013 s. 34–36) låter ana att Hygelacs raid inte var det första av nordliga germa- ners sjöburna plundringståg i området. Enligt kvädet har geatas efter Beowulfs död att vänta fiendskap från mere wīo ingasmilts, ett uttryck som brukar transkriberas till merewīonges(as)9 och allmänt tolkas som Merovingern/Merovingerna. Slutsatsen är kanske språkligt inte helt tvingande (Stanley 1997 s. 201) men stämmer väl med krönikornas uppgifter om att Hygelac strider mot Theodebert, som var av Merovingernas ätt, liksom mot folknamnet Hugas i kvädet10 som knappast kan syfta på annat än »Franker» (Goffart 1981; Fulk et al. 2009 s. 310). Enligt Liber Monstrorum de diversis generibus (Lib. 1, kap. 2) från tiden omkring år 700 eller åtminstone 650–750 (Lapidge 1982), som bevarats i flera manuskript från 800- och 900-talen, förvaras vid Rhens mynning ett jättelikt

6 2363, 2916. 7 2501. 8 1207, 2912, 2915. 9 2921. 10 2502, 2914. 37 skelett av en kung Higlac[us] av Geternas folk som stupat där i samband med ett plundringståg: De Hyglaco Getorum rege. Et fiunt (monstra) mirae magnitudinis, ut rex Higlacus, qui imperavit Getis et a Francis occisus est, quem equus a duodecimo aetatis anno portare non potuit; cuius ossa in Rheni fluminis insula, ubi in Oceanum prorumpit, reservata sunt et de longinquo venientibus pro miraculo ostenduntur. (Efter Lapidge 1982 s. 176 f.) Om Hygelac, Geaternas konung. Och det finns [monster] av enorm storlek, sådana som kung Hygelac som regerade över Geaterna och som dödades av frankerna, han som när han var tolv år ingen häst orkade bära. Hans ben förvaras på en ö i floden Rhens mynning där de förevisas som ett under för avlägsna besökare. Enighet tycks råda om att uttrycket Chlochilaich, qui imperavit Getis av både språkliga, geografiska och andra skäl inte kan syfta på geterna, ett folk vid nedre Donau innanför Svarta Havet, utan avser just geaterna. Liber Monstrorum överensstämmer också med Beowulfkvädet såtillvida att båda källorna uppger att många geater stupar under dessa strider och att Hyge- lacs kropp blir kvar hos frankerna. Att Gregorius omtalar Hygelac som danernas konung är bara skenbart pro- blematiskt. Hygelac kan ju knappast ha genomfört ett plundringståg mot Fris- land utan att ha samverkat med danerna, kanske inte heller utan ett visst deltagande från deras sida. Förmodligen hade dessutom både friser och franker tidigare haft erfarenhet av daner som objudna gäster längs sina kuster. När Hyge- lac i Liber Monstrorum omtalas som kung över »geterna» syftar det som nämnts med stor sannolikhet på geater. Magouns (1954b) och Lapidges (1982) antagande om en viss påverkan från den fornengelska Beowulftraditionen på framställningen i Liber Monstrorum har avfärdats av Augustine Thompson som bestämt argumenterar för ett tradi- tionsinflytande från frisiskt håll (Thompson 2001). Hennes argument stöds av Timothy Burberys slutsats att de jättelika ben som enligt Liber Monstrorum länge skulle ha funnits kvar efter Hygelac och förevisats som en stor märkvär- dighet av allt att döma var ben av ullhårig mammut från den sista istiden som påträffats i stor mängd i just det aktuella området. Vissa av mammutens ben är också förvånansvärt lika människoben (Burbery 2015). Inget i kvädet eller frankiska källor sägs om att Hygelac skulle ha varit speciellt stor. De påtagliga sambanden mellan Beowulfkvädet och de frankiska krönikorna och att inget tyder på något beroendeförhållande dem emellan gör att de skep- tiska rösterna om deras trovärdighet ifråga om Hygelacs krigståg är få. En kritisk stämma tillhör historikern Arne Søby Christensen. Han menar att stavningen av namnet Chlochilaicus varierar så kraftigt att det kan ifrågasättas om namnet har med Hygelac/Hugleikr att göra (Søby Christensen 2005). Men enligt språkforskare ligger variationen inom rimliga gränser: Chlochilaicus, Chlochilaico, Chlochilaicho, Chochilaico, Chochilaco, Chrochilaico, Hrodo- laicum hos Gregorius och Chochilaico, Chochelaico, Chochilago, Hlodilago, Chodilaico, Chrodilaico, Chlochilaico, Chodilaico i Liber historiae Franco- 38 rum (Fulk et al. 2009 s. 310). Som Klaeber noterar skiljer sig namn som Chlochilaicus och Chochilaicus bara obetydligt »from the true form which we should expect *Chogilaicus» (Klaeber 1950 s. xli, not 1). Ljudmässigt anses alltså Chochilaich generellt svara mot fvn. Hugleikr och kvädets fornengelska form Hygelāc. Även om det inte kan anses bevisat att Chlochilaicus och Cho- chilaicus är samma person som kvädets Hygelac, är sannolikheten betydande att så är fallet. Föga tyngd har också argumenten att sådana uppgifter i Liber historiae Francorum som saknas hos Gregorius, exempelvis de om Attavarerna, måste ha fantiserats ihop eftersom de inte styrks av andra källor (Søby Christensen 2005). De kan ju återgå på både skriftlig och muntlig tradition som inte bevarats. Ett annat av Søby Christensens argument är att man inte kan sätta tilltro till Beowulfkvädets uppgifter om Hygelac i Frisland eftersom kvädet i övrigt är fullt av fabulerande och övernaturliga inslag. Mot det kan invändas att historierna om Grendel, Grendels mor och Ormen varken berör kvädets historiska innehåll eller smittar av sig på kvädets beskrivning av materiell och ideologisk miljö. För övrigt torde, som jag visar längre fram, dessa »mytiska» inslag inte vara särskilt mytiska utan återgå på en tidstypisk metaforik som under traderingens gång kommit att uppfattas som bokstavligt menad. På samma sätt torde de dunkla uppgifterna om Beowulfs hemfärd från Frisland simmande med trettio rustningar på armen ursprungligen ha speglat faktisk sjöfärd under rodd (kap. 21). Med utgångspunkt från berättarordningen hos Gregorius har Hygelacs död tidigare hänförts till åren 510–515 men sätts numera vanligen till åren 521–526 (Storms 1970; Farrell 1982 s. 189 f., 210; Fulk et al. 2009 s. 311). Efter nog- grann vägning av källorna menade dock redan Chambers att Hygelacs död kan ha inträffat närmare år 530 (Chambers 1932 s. 381–387). Samma uppfattning annonseras av titeln på Francis Magouns artikel The Geography of Hygelac’s Raid on the Lands of the West Frisians and the Haett-ware, ca 530 A.D., låt vara att Magoun inte redovisar argumenten i sin text (Magoun 1954a). Även Søby Christensen har argumenterat för en datering till slutet av 520-talet, med en dragning åt 530. Han hänvisar bland annat till att Theoderik (kung åren 511– 534), att döma av Gregorius, i övrigt inte tycks ha gett sin son Theodebert uppdrag som härförare förrän mot slutet av sin regeringstid (Søby Christensen 2005 s. 65). Jag kan bara finna en annan sådan uppgift hos Gregorius, och det är att Theodebert fick ansvar för krigföringen mot västgoterna i Spanien omkring år 532 (Gregorius Lib. 3, 21). Det är dåligt med information om de aktuella merovingernas födelseår. Theodebert anses ofta vara född någon gång omkring år 505, ibland så sent som 512. Hans mor Eustere brukar tilldelas olika födelseår mellan 488 och 496. En- dast det tidigaste av dessa är förenligt med ett så tidigt födelseår för Theodebert som 505. Att denne kan ha fötts senare antyds också av att han förlovade sig (med Wisigarde) och blev far först år 530 och ingick äktenskap (med Deuderia) 39 först år 533 (Gregorius 3:20, 22). Även om tidens brådmogna frankiska kunga- ämnen kan ha fått formellt ansvar i krig i unga år, får de ändå antas ha åtmin- stone kommit i målbrottet innan de satts att självständigt leda stora härtåg. Det lilla vi vet om Theodeberts tidiga levnad ger alltså goda argument för att anta att Hygelacs död i Frisland ägde rum först omkring år 530 plus/minus enstaka år. I kapitel 4 argumenterar jag för att kvädets huvudhandling utspelas inom en period av tjugo–tjugofem år efter Hygelacs död. Förutom Hygelac (Hugleik) kan även danakungarna Healfdene (Halvdan), Halga (Helge), Hrothgar (Roar), Hrothulf (Rolf) och sveakungarna Ongen- theo(w) (Angantyr/Egil), Ohthere (Ottar), Onela (Ale/Åle) och Eadgils (Adils) genom andra historiska källor med viss säkerhet bedömas som historiska personer under slutet av folkvandringstid (Klaeber 1950 s. xxx–xlv; Chadwick & Chadwick 1932 s. 135 ff.; Malone 1962 s. 126–216). Att Adils kan ha varit sveakung ett stycke in i tidig vendeltid är oväsentligt i sammanhanget, då kvädet följer honom endast till hans makttillträde. Kvädets information om två parallella kungliga släktled hos daner (Sköldungar) och svear (Skilfingar) under andra hälften av folkvandringstid tycks hålla ganska god historisk rimlighet. Namnskicket i Beowulfkvädet inom kungliga släkter hos geater, daner och svear bygger på allitteration och variation av samma art som hos många andra folkvandringstida germanska härskargrupper (Nerman 1913, 1931; Flom 1917; Wessén 1927b s. 14–64; Bosley 1939). Då det också förekommer under yngre järnålder kan det inte användas som dateringsmedel i detta sammanhang men det är ändå väl förenligt med dateringen av kvädets handling till folkvandringstid.

Arkeologisk datering Knut Stjerna pekade tidigt ut en grupp arkeologiskt identifierbara element i kvädet i form av svärd, särskilt ringsvärd, hjälm, särskilt svinhjälm, ringbrynja, begravningsriter och dödsföreställningar som typiska för sen folkvandringstid och tidig vendeltid i Skandinavien (Stjerna 1903, 1905, 1912). Den arkeologiska bilden har senare kompletterats av bland andra Birger Nerman (1948), Sune Lindqvist (1948a, 1948b), Rosemary Cramp (1957), Rupert Bruce-Mitford (1974, 1975), Hilda Ellis Davidson (1980), Catherine Hills (1997) och Leslie Webster (1998). Jag noterar dock att alla dessa i första hand betonat vad i kvädet som kan be- läggas arkeologiskt i Norden respektive England under vad man då uppfattat som Beowulfkvädets tillkomsttid men inte vad som inte påträffats i dessa om- råden från olika tider. Under yngre romersk järnålder och folkvandringstid utmärks Skandinavien av en enastående guldrikedom som en följd av stora romerska tributbetalning- 40 ar, plundring och utbetalning av sold under senromersk tid och äldre folkvandringstid (Herschend 1980; Fischer 2005). Denna tillförsel upphörde dock i betydande utsträckning i samband med romarrikets sönderfall. Genom att nordborna deponerade stora mängder guld i jorden under sen folkvandringstid har den efterföljande vendeltiden blivit arkeologiskt sett förhållandevis guldfattig. Från denna tid saknas föremål av massivt guld så gott som helt i fynden i hela Norden. I kvädet används även uttryck som direkt pekar på massivt guld som bēagas ond brād gold,11 ’ringar och grovt guld’, liksom wundnan golde,12 ’vridet guld’, och bēah-wriðan,13 vilka uttryck knappast kan avse annat än ringar i massivt guld. Samma omdöme gäller ringar som sådana. Halsringar och armringar finns i stort antal i skandinaviska fynd från senromersk tid och folkvandringstid (Lund Hansen 2001), men väl att märka endast av guld. Från den efterföljande äldre vendeltiden däremot är hals- och armringar som bortblåsta ur det arkeologiska materialet i hela Norden och det oavsett metall. Kontrasten till folkvandringstiden är total. Själv känner jag bara till en halsring av brons från hus 08 i Eke- torp från yngre vendeltid. Skulle enstaka andra motsägande fynd ha undgått min kännedom, förblir de ändå undantag som bekräftar regeln. Några få sam- mankopplade amulettringar av järn från senare delen av vendeltiden (exempelvis Hållans Stenholm 2011) representerar något helt annat. Som ett grundtema genom hela kvädet går allt tal om ringar och om furstar som generöst delar ut ringar, beag, beah och i sammansättningar14 och hrinġ.15 I flera fall talas uttryckligen om halsringar.16 Här demonstreras som i eldskrift att kvädets huvudsakliga handling ligger i tiden före omkring år 550. Allt tal i kvädet om guld i överflöd, särskilt i form av ringar, som ju allmänt varit av guld och då ofta massivt guld, är en tydlig indikation om att kvädets materiella miljö är fast förankrad i tiden före år 550. I kvädet omtalas kung Hrothgars hall Heorot som goldfāh,17 ’guldgnistran- de’. Hallens tak sägs invändigt vara golde fāhne,18 ’skinande av guld’, och mjödbänkarna, medubenċ moniġ […] goldeġereġnad, dvs. guldprydda.19 Fyra gånger omtalas Heorot som goldsele, ’guldhall’,20 låt vara att det möjligen, men bara möjligen, också kunde syfta på att där utdelas guld. Att det här skulle röra sig om diktmässig konvention, poetisk överdrift eller mytisk föreställning är

11 3105. 12 1382. 13 2018. 14 35, 80, 352, 523, 894, 921, 1102, 1163, 1177, 1195; 1211, 1216, 1487, 1657, 1719, 1750, 2018, 2041, 2172, 2176, 2284, 2370, 2635, 2763, 2812, 2826, 2995, 3009, 3014, 3105, 3163, 105. 15 1091, 1195, 1202, 1507, 1970, 2010, 2245, 2345, 2809, 3017, 3034, 3053. 16 1195. 2172, 2809, 3017. 17 308. 18 927. 19 776–777. 20 715, 1253, 1639, 2083. 41 verkligen inte givet. I hallbyggnader från denna tid i Gudme på Fyn, i Borg på Lofoten, i Slöinge i Halland, på Helgö i Mälaren med flera platser har försmält guld hittats i stolphål, vilket tolkats som att stolpar i huset på något sätt varit guldprydda (Petersen 1994 s. 36; Herschend 1995 s. 222 ff., 1998 s. 49; Holm- qvist 1979 s. 56 ff., 64 f.; Arrhenius 2011; Lundqvist 2000). Fynd av guldgubbar i kulthuset i Uppåkra har tolkats på samma sätt (Larsson & Lenntorp 2004 s. 42; Larsson 2006). Dessa arkeologiska iakttagelser ger en faktisk bakgrund till beskrivningen i kvädet av Heorot som goldsele gumena ġearwost wisse fǣttum fāhne,21 ’krigarnas guldhall med gnistrande plattor’. Guldgubbar har också påträffats i flera andra hallbyggnader i Skandinavien från den mellersta järnåldern, som i Slöinge i Halland och Helgö i Mälaren. När sveakungen Egil angrips av geaterna tar han sin tillflykt till vad som benämns fæsten,22 ett uttryck som i ett annat sammanhang23 likställs med ēorðweard. Det kan knappast tolkas som annat än att han tar skydd i vad som i dag kallas fornborg. Är min tolkning av hrēosnaburh hos geaterna riktig syftar även det på en fornborg. Bruket av fornborgar under järnåldern i Sverige sammanfaller i hög grad med deponeringen av massivt guld. Borgar grundas, byggs ut och används all- mänt under mitten och andra hälften av romersk järnålder och under folkvandringstid. Inga kända exempel finns från äldre vendeltid. Även spår av använd- ning av fornborgar från denna tid är ytterst få (Olausson 2011a, 2011b, 2011c, 2011d). Förhållandena tycks vara likartade i exempelvis mellersta Norge (Yst- gard 2014 s. 175–214). Det är svårt att inte koppla det till att äldre vendeltid, skedet närmast efter katastrofåren 536–550 (Gräslund 2007; Gräslund & Price 2012; Price & Gräslund 2014; se också kap. 21), i första hand var en tid av fred- lig ekonomisk, social och demografisk återhämtning med gott om utrymme för intern återexpansion av bebyggelsen. Ett annat exempel på detaljer i kvädet, som kunde uppfattas som fantasifulla men som snarare speglar en forntida verklighet, är uppgiften att Heorot är innan ond ūtan īrenbendum,24 ’innan och utan fäst med järn’, och īrenbendum fæst,25 ’säkrad med järnband’. Detta översätts vanligen som om byggnaden hål- lits samman med järnförband. Men en sådan byggnadsteknik har varken be- hövts eller varit genomförbar och är inte heller arkeologiskt belagd. Som på- pekats av Fulk et al. (2009 s. 162) antyder formuleringen Duru sōna ornan fӯrbendum fæst26 om Heorots port, den som Grendel slår upp, att denna varit prydd med järnbeslag som på medeltida nordiska kyrkportar. Frasen kan när- mast översättas med att Grendel ’öppnade dörren som var beslagen med smi- desband’.

21 715–716. 22 2950. 23 2334–2335. 24 774. 25 998. 26 721–722. 42

Denna tolkning bekräftas av fynden av ett stort antal plattjärn i form av spi- raler och andra figurer som prytt de breda dubbelportarna till den palatsliknande hallbyggnaden på Kungsgårdsplatån i Gamla Uppsala, anlagd under äldre vendeltid och således obetydligt yngre än Heorot (Hedlund 1993; Karlsson 2011; Ljungkvist & Frölund 2015). Även formuleringen innan ond utan i kvä- det får en begriplig mening genom de järnbeslag till en inre port som påträffats i hallbyggnaden (muntlig information av John Ljungkvist okt. 2017). Uttryck som »bunden» och »fjättrad» bör i det här sammanhanget uppfattas bildligt, som att det magiska eldsmidda järnet binder i betydelsen att det säkrar huset och ger skydd åt dess folk.

Slutsatser Det skrifthistoriska källäget ger tydligt besked om att huvudberättelsen om Beowulf utspelar sig under några årtionden närmast före mitten av 500-talet, alltså under folkvandringstidens sista decennier. Ett avsevärt antal av kvädets kungliga personer av danaätt och sveaätt kan också genom andra källor beläg- gas som något så när säkra historiska gestalter under denna tid. Några få typbestämbara föremål omtalade i kvädet, såsom ringsvärd, svin- hjälm och ringbrynja, kan hänföras till både folkvandringstid och äldre vendeltid. Det avgörande är dock att det inte finns någon arkeologisk materia i kvädet som inte hör hemma i folkvandringstid och ingen som enbart tillhör vendeltid. Detta i förening med den stora fokuseringen på ringar och i viss mån på massivt guld ger en fast förankring av kvädets huvudhandling och materiella miljö till tiden före år 550, sen folkvandringstid. Den arkeologiska dateringen av kvädets materiella miljö är med andra ord i god samklang med den historiska dateringen av kvädets handling. Det bör då också noteras att de arkeologiska kronologisystemen numera är oberoende av skrifthistorisk datering. De historiska och arkeologiska källorna står här helt fria från varandra. Tillsammans ger det historiska och arkeologiska källmaterialet en fast för- ankring av Beowulfkvädets huvudhandling och materiella miljö till sista delen av folkvandringstiden, decennierna närmast före år 550. En så snäv arkeologisk avgränsning av en skriftligt bevarad nordisk historisk tradition av denna ålder är något unikt. Det framstår som extremt osannolikt att en skrivkunnig kristen fornengelsk poet kunnat teckna denna distinkta och trovärdiga historisk-arkeologiska bild av en för honom tidsmässigt, geografiskt och miljömässigt mycket avlägsen värld. 43 6. ARKEOLOGISK AVGRÄNSNING

Inledning Här upprepas i viss mån vad som sagts tidigare, men då syftet är ett annat och frågan är central för tolkningen av kvädet är det ofrånkomligt. Kvädets arkeologiska innehåll beskrivs ofta i ganska allmänna ordalag och nästan genomgående med andra syften än det jag här fokuserar på. Helt klart kan den arkeologiska bilden specificeras tydligare. Då är det viktigt att notera inte bara vilken specifik materiell kultur som kvädet representerar utan också vad som inte brukar påträffas i Norden respektive England från tiden för kvä- dets handling och tiden närmast därefter.

Halsringar och armringar Som en röd tråd genom Beowulfkvädet går som nämnts det myckna talet om ringar och om furstar som generöst delar ut ringar eller åtminstone borde göra det. Ringar omtalas inte mindre än 44 gånger, i de flesta fall som beag, beah27 men också som hrinġ.28 I åtminstone fyra fall talas uttryckligen om halsringar.29 Hilda Ellis Davidson har föreslagit att den healsbēaga mǣst,30 ’den största av halsringar’, som drottning Wealhtheow överlämnar till Beowulf, syftar på brēostgewǣde litet längre fram i texten,31 som då borde tolkas som bröst- smycke och inte som brynja. Det leder hennes tankar till de stora svenska folkvandringstida guldhalskragarna från Möne, Ålleberg och Färjestad, sammansatta av sju, fem respektive tre filigranöversållade guldringar (Pesch 2015a) och som fungerat som just stora bröstsmycken (Ellis Davidson 1980 s. 358). Uppslaget är intressant men syftningsmässigt knappast oveder- sägligt. Halsringar och armringar finns i stort antal i skandinaviska fynd från senromersk tid och folkvandringstid. Anmärkningsvärt är att de enbart förekommer i guld. Någon annan metall för ringar än guld omtalas inte heller i Beowulf- kvädet.

27 35, 80, 352, 523, 894, 921, 1102, 1163, 1177, 1195, 1211, 1216, 1487, 1657, 1719, 1750, 2018, 2041, 2172, 2176, 2284, 2370, 2635, 2763, 2812, 2826, 2995, 3009, 3014, 3105, 3163, 105. 28 1091, 1195, 1202, 1507, 1970, 2010, 2245, 2345, 2809, 3017, 3034, 3053. 29 1195, 2172, 2809, 3017. 30 1195. 31 1210. 44

Lika anmärkningsvärt är att det inte finns ett enda säkert fynd av egentliga hals- och armringar av guld från den efterföljande äldre vendeltiden i hela Nor- den och knappast av någon annan metall heller.32 Hur är det då med nyssnämnda guldhalskragar? Från Gamla Uppsala Väst- hög kommer en liten ansiktsmask i guldfiligran som är nästan identisk med an- siktsmasker på guldhalskragen från Möne i Västergötland (Pesch 2015b s. 263, 283). Västhögen har visserligen anlagts under slutet av 500-talet eller början av 600-talet (Ljungkvist 2005), men i elitkretsar i Gamla Uppsala, Valsgärde och Vendel användes ofta gamla praktföremål som gravgods. I just Västhögen finns senromerska spelpjäser av elfenben och kaméer som var ett par hundra år gamla när de lades ner i graven. Goda argument finns för en datering av Mö- nekragen till senast mitten av 500-talet (Pesch 2015c s. 511–515). Så om den lilla filigranfiguren från Västhögen hört till en guldhalskrage betyder det inte att sådana tillverkats eller var i allmän cirkulation under äldre vendeltid. Och då halskragar precis som halsringar är okända som gravgods kan det heller inte uteslutas att den lilla ansiktsmasken tillhört någon annan föremålstyp av äldre ursprung. Som förut nämnts utmärks Skandinavien under yngre romersk järnålder och folkvandringstid av en enastående guldrikedom ytterst baserad på direkt och indirekt tillförsel från det romerska imperiet via centrala och östra Europa, en införsel som avtog med det romerska rikets fall men i viss mån fortgick genom kontakter med Bysans (Herschend 1980; Fischer 2005; Kent Andersson 2011 s. 90–92). Eftersom nordborna mot slutet av folkvandringstid tycks ha depone- rat guld i jorden i stor skala, har den efterföljande tiden kommit att framstå som förhållandevis guldfattig. För att få ut mesta möjliga av det guld som fanns kvar, fulländade man då tekniken att inom en ram av tunna guldväggar infatta slipade ädelstenar mot en bakgrund av tunna guldbleck, en metod som ändå gav intryck av överdådig guldglänsande lyx. Genom teknisk sparsamhet förnyades på så sätt ädelmetallsmidet under äldre vendeltid i en stor del av den germanska världen till ojämförligt mästerskap. I skandinaviska elitmiljöer tycks begreppet ring under folkvandringstid vara synonymt med guld. Uttryck i kvädet som bēah-wriðan33 och wundnan golde,34 ’vridet guld’, kan alltså knappast avse annat än massivt guld i form av vridna halsringar eller armringar. I norrön litteratur tycks också ordet baugr i bemärkelsen ’ring’ syfta på sådana av just guld (Nerman 1960). I samma riktning pekar uttrycket brād gold, ’grovt guld’, i samband med en ring.35 I uttrycket bēagas ond brād gold,36 ’ringar och grovt guld’, syftar det se-

32 Jag bortser från ett antal enkla spiralarmringar med platt bronsband av den typ som hittats i ett vendeltida hus (hus Ö) i Eketorps borg på Öland (Iversen & Näsman 1978). Halsring i hus nr 08, Eketorp, opublicerad. Muntl. uppgift av Frands Herschend. 33 2018. 34 1382. 35 3105. 36 3105. 45 nare rimligen på gediget guld, kanske i form av sådana guldtackor som ingår i de makalösa skatterna från Tureholm i Södermanland och Timboholm i Väs- tergötland på 12 respektive 7 kilo rent guld (Kent Andersson 2011 s. 80–84). Andreas Haarder översätter här med ’barrer’ medan Collinder väljer ’råguld’ och Alexander ’thick gold’. Att brād här kunde betyda ’bred’ motsägs av att guldföremål av sådana former inte är kända från folkvandringstid. Kvädet nämner endast sällan vad alla dessa ringar är gjorda av, men när så sker är de alltid av guld. Denna tystnad kan enligt min mening bara förstås mot bakgrund av att traditionen om Beowulf uppstått i en folkvandringstida elitmil- jö i Norden, där alla vet att ringar alltid är av guld. Den magiska aura som omger begreppet ring kan omöjligen ha varit gripbar för en fornengelsk poet. Regelrätta massiva hals- och armringar oavsett metall lyser nämligen med sin frånvaro i det fornengelska arkeologiska materialet ända från slutet av romersk tid till åtminstone början av vikingatid, dvs. under all äldre fornengelsk tid. Det enda kända i ringväg tycks vara en guldfingerring från Norwich i Norfolk, några få halvmånformiga, icke-massiva ringar i annat material påträffade i barngravar och en enkel halsring gjord av en mässingsstång från West Hesterton i Yorkshire (Pollington et al. 2010 s. 298– 300) samt ett halvdussin enkla fingerringar med hopsnodda ändar av silver och koppar (Høilund Nielsen 2013). Praktfulla furstegravar som de från Sutton Hoo i East Anglia, Prittlewell i Essex och Taplow i Birminghamshire avviker inte från mönstret. Att hals- och armringar saknas i det av statusföremål av guld överflödande rika depotfyndet från Staffordshire (Leahy & Bland 2014) skulle visserligen kunna bero på skattens mycket speciella sammansättning (G. Williams 2014), men ringar saknas också i andra skattfynd. Enstaka fynd av s.k. ringsvärd av allmängermansk typ förändrar inte bilden. Denna frånvaro av massiva guldringar och brist på massivt guld i England sammanfaller med en mycket begränsad införsel av guldsolidi till England efter att romarna läm- nat landet omkring år 410. Den nästan maniska fixering vid ringar som uttryck för furstlig makt och social prestige som utmärker Beowulfkvädet kan således knappast spegla furste- miljöer i England under äldre fornengelsk tid. Bilden skulle inte ändras nämn- värt av fynd av enstaka större guldringar i England. Desto bättre överensstäm- mer den med förhållandena i Norden vid tiden för kvädets handling, slutet av folkvandringstid, dock inte för den efterföljande vendeltiden. Termer som beag och hrinġ figurerar också i en del andra äldre fornengelska texter men då bara i ett fåtal fall och mest i förbigående och i sammanhang som speglar kontinentaleuropeisk och inte fornengelsk tradition, som i Waldere (I, 29) och Wīdsið (65, 73, 74, 90). Exemplen är också försvinnande få i förhållan- de till Beowulfkvädet, trots att detta bara representerar en tiondedel av all fornengelsk litteratur. En viss omtalan av ringar i sena texter som Maldon, The Exeter Maxim 5 och The Seafarer kan förklaras med att de tillkommit under sen vikingatid då gammal germansk ringtradition i viss mån revitaliserats i Eng- land genom närkontakt med nordbor. 46

Ringbrynjor Ringbrynjan var den tidens skottsäkra väst. Den nästan magiska kraft den till- mäts illustreras i kvädet av scenen där Grendels moder försöker sticka ihjäl Beowulf med en kraftig kniv men hindras av hans ringbrynja.37 Ringbrynjor av järn uppträder genom hela kvädet på samma höga prestige- nivå som hjälmar. Det är inte förvånande. Endast den högsta sociala eliten hade råd att hålla sig med en figursydd skyddsdräkt av tjugo–trettiotusen små järn- ringar konstfärdigt sammanlänkade med koppar- eller järnnitar. En sådan särk, den kallas så ibland, kostade skjortan. Att uppträda offentligt iklädd ringbrynja och guld- och granatgnistrande hjälm, svärd och sköld, åföljd av en välbeväp- nad hird kan jämföras med att glida fram i en Rolls Royce Silver Cloud med uniformerad chaufför och en svärm eskorterande motorcykelpoliser. Brynjor omtalas i kvädet med olika ord och ordkombinationer inte mindre än 77 gånger högt räknat och 39 gånger lågt räknat (Scheman 1882 s. 25–27).38 Det vanligaste ordet är byrne och därnäst syrce/serce och hrinġ, de sistnämnda enskilt och i sammansättningar ofta som kenning för byrne. Därtill enstaka exempel på net och hræġl (Brady 1979 s. 110–128; Morini 2013). Ringbrynjor är arkeologiskt belagda från Sverige, Danmark och Norge från hela den mellersta och yngre järnåldern, dvs. romersk järnålder, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid och från både jordfästnings- och brandgravar (Fredman 1992). I månget gravfynd är järnringarna för få för en brynja och torde i många fall ha hört till nackskydd till en hjälm. Förmodligen har ringbrynjor från romersk järnålder i Norden varit av romersk fabrikation, men en inhemsk tillverkning antas ha tagits upp under folkvandringstid och vendeltid (Arwids- son 1939; Fredman 1992). Ett gott exempel på en ringbrynja är den 8 kilo tunga ringmassan från Vendelgrav XI i Uppland från tidig vendeltid. Ringbrynjor finns också återgivna i bild från sen folkvandringstid och äldre vendeltid på figurfriser till hjälmar av skandinavisk typ från Vendel grav XIV liksom på bronsmatrisen från Björnhovda i Torslunda på Öland för framställning av for- mar för gjutning av just hjälmbilder. Allt tyder således på att ringbrynjor tillhört krigarens paradutrustning i furstliga kretsar i kvädets Swīorīċe. Bortsett från den stora skeppsgraven i Sutton Hoo i East Anglia, anlagd omkring år 625, finns inte ett enda känt fynd av en ringbrynja i England från hela skedet 400–1000 AD (Morini 2006, 2013; Pollington 2008 s. 42; Owen- Crocker 2011 s. 226). Inte heller är sådana avbildade på den bildfris av förgyllt silver, sannolikt till en hjälm, i den praktfulla Staffordshireskatten (Pitts 2015). Då ringbrynjan i Sutton Hoo-graven lagts ner tillsammans med en hjälm och en sköld som allmänt uppfattats som av östsvensk tillverkning, eller möjligen pro-

37 1541–1556. 38 Allt beroende på hur man värderar uttryck som också kunde representera hela stridsutrust- ningen men som i de flesta fall ändå torde avse ringbrynjor: fyrd-searo (232, 2618), gūð-searo (8215, 328), gūð-gewǣde (227, 2617, 2623, 2730, 2851, 2871), heaðo-rēaf (401), heaðo-wǣd (39), here-wǣd (1897), hilde-ġeatwe (674, 2362). 47 ducerade i East Anglia av östsvenska hantverkare eller på annat sätt under öst- svenskt inflytande, har man ofta betraktat även brynjan som av trolig skandinavisk härkomst (Bruce-Mitford 1974, 1978; Morini 2006, 2013). Det ter sig särskilt rimligt då hjälm, sköld och ringbrynja är en känd uppsättning skyddsvapen för en dåtida skandinavisk furste. Det finns goda skäl att anta att ringbrynjan i Sutton Hoo kommit till East Anglia från Skandinavien. Frånvaron av ringbrynjor i det äldre anglosaxiska England kan omöjligen bero på bristande teknisk kapacitet, vilket också framgår av ringnackskydden till hjälmarna från Benty Grange (Bruce-Mitford & Luscombe 1974) och Coppergate i York (Tweddle 1984), låt vara båda från 700-talet. Den kan knappast heller bero på särskilda begravningsförhållanden i England. Om ringbrynjor hade använts av den fornengelska eliten borde det ha framträtt tydligt i den enorma mängden undersökta brandgravar från 400- och 500-talen och jordfäst- ningsgravar fram till mitten av 600-talet. Denna frånvaro kan knappast heller förklaras med att bara vissa män fick vapen med sig i graven och att bara vissa av dessa försågs med ringbrynja. Så var fallet också i Skandinavien. Den stora mängden vapengravar från äldre fornengelsk tid talar ett annat språk. Som Leslie Alcock framhållit tycks man helt enkelt i England ha föredragit att strida i lätta och smidiga bröstskydd av läder (Alcock 1987 s. 298 f.). I själva verket kan en krigare som inte dignar under en tung ringbrynja utveckla långt mer av för strid så livsviktiga egenskaper som spänst, snabbhet och uthållighet. För övrigt lär de allra flesta krigare även i Skandinavien ha stridit utan ringbrynja. När allt kommer omkring var den dyrbara ringbrynjan mest till för att visa att man tillhörde samhällets allra högsta sociala skikt. Kanske ringbrynjan rent av i första hand var förbehållen duellartade strider furstar emellan? Den italienska lingvisten Carla Morini har inventerat alla skriftliga belägg för ringbrynjor i fornengelsk dikt, prosa, lagar och testamenten och funnit att sådana antingen konsekvent förknippas med utlänningar eller tidigast är från sen vikingatid. Hon har också visat att de äldsta inhemska engelska bildbe- läggen för ringbrynjor är först från 1000-talet, helt i överensstämmelse med den arkeologiska bilden (Morini 2006, 2013). Här vill jag själv tillägga att i fornengelska texter där ringbrynjor nämns och handlingen tidsmässigt ligger inom äldre fornengelsk tid, som The Wanderer (94), Waldere (I:17, II:17), Elene (II:100) och det separata Finnsburgfragmen- tet (44), är den skildrade miljön inte fornengelsk utan kontinentaleuropeisk. Anmärkningsvärt är också att det enda kronologiska undantag jag känner till, den brynjeklädda krigaren på Franks Casket, ett troligt northumbriskt arbete från första hälften av 700-talet, illustrerar en kontinetalgermansk berättartradi- tion, nämligen Völsungsagan. Morini menar också: The almost complete absence of any surviving example in the material culture of the fifth to seventh centuries in England is all the more unusual when the evidence for the use and manufacture of ring mail in the areas of the Continent closely linked with England in the fifth and sixth century is considered. One can only assume that the 48

first Anglo-Saxon settlers either lacked the relevant manufacturing techniques, or failed to hand them down as they settled in an alien land. […] It seems that the adap- tion of chain-mail coat as a component of war gear in Anglo-Saxon warrior society came about only through the influence of Scandinavian battle fashion, experienced presumably in the Viking raiding and latterly via the Scandinavian settlement of England in the Late Anglo-Saxon period. (Morini 2006 s.166; jfr 2013) Jag noterar också att av alla ord i Beowulfkvädet som klart syftar på brynja, åtminstone sexton är unika för detta verk, låt vara alla utom ett i form av sam- mansättningar. Det rör sig om fyra sådana med byrne, sex med serċe/syrċe, två med hræġl, två med net(t) och ett med vardera īren, scrud, gewǣde, hom, searo, pād, sceorp och ϸrēat. Då har jag ändå utelämnat åtskilliga ord och uttryck som skulle kunna syfta på brynja men som också kan avse hela stridsut- rustningen.39 Nio av dessa sammansättningar har också efterleder som är unika för Beowulfkvädet: -iren, -net, -scrud, -gewǣde, -hom, -searo, -pad, -sceorp och -ϸrēat.40 Endast fyra av grundorden för ringbrynja, byrne, net, hræġl och hrinġ, återfinns i andra fornengelska texter. När Beowulf och hans tretton följeslagare landstiger på stranden i danernas land och marscherar upp mot Heorot, framhålls att brynjorna rasslade, syrċan hrysedon.41 När de sedan vandrar vidare heter det:42 Gūðbyrne scān heard hondlocen; hrinġīren scīr song in searwum […] gangan cwōmon Stridsbrynjan sken, hård och länkad för hand. De blanka jänringarna sjöng i rust- ningarna […] då männen kom gående Samma skarpa visuella bild frammanas när Beowulf en stund senare stiger in i hallen:43 on him byrne scān, searo-net seowed smitϸes orϸancum hans brynja sken, ett stridsnät flätat av skicklig smed Det är knappast en tillfällighet att det germanska ordet för brynja återgår på ett ord med betydelsen blänka (Morini 2006, 2013). Den som formulerat dessa rader måste rimligen själv ha upplevt den klara klangen från ringbrynjor under marsch och sett dem blänka i solen och i eld- härdens sken. Han visste också att värdera den svåra konsten att länka samman otaliga små ringar av järn till en funktionell helhet. Den personen kan knappast ha varit verksam i England.

39 gūð-byrne (321), here-byrne (1443), īren-byrne (2986), īsern-byrne (671), syrċe (226, 334, 1111), here-syrċe (1511), beadu-serċe (2755), hioro-serċe (2539), leoðo-syrċe (1505, 1890), līċ-syrċe (550), beado-hræġl (552), fyrd-hræġl (1527), hrinġ-īren (322), here-net (1553), hrinġ-net(t) (1889, 2754), beadu-scrud (453, 2660), brēost-gewǣde, (1211), fyrd-hom (1504), fyrd-searo (232, 2618), here-pād (2258), hilde-sceorp (2155), īren-ϸrēat (330). 40 35, 80, 352, 523, 894, 921, 1102, 1163, 1177, 1195, 1211, 1216, 1487, 1657, 1719, 1750, 2018, 2041, 2172, 2176, 2284, 2370, 2635, 2763, 2812, 2826, 2995, 3009, 3014, 3105, 3163, 105. 41 226. 42 321–323. 43 405–406. 49

Kremering och gravform Kvädets beskrivningar av Hnæfs och Beowulfs kremeringar antas ofta återgå på att den fornengelska poeten känt till att hans förfäder under heden tid till- lämpat denna gravsed. Men som Hilda Ellis Davidson (1980 s. 361) påpekat skulle varken en så ytlig kunskapsbakgrund eller främmande litterära förebil- der ha räckt till som underlag för kvädets mycket konkreta skildringar av kremeringar. Under folkvandringstid i Norden var kremering den helt dominerande grav- seden, även om enstaka jordfästningsgravar förekom under slutet av perioden och äldsta vendeltid. Hur ser det då ut på fornengelskt område under den tid då poeten antas ha komponerat kvädet? Det mycket stora arkeologiskt undersökta gravmaterialet från äldre fornengelsk tid har nyligen blivit systematiskt utvärderat med hjälp av korrespon- densanalys och preciserad 14C-datering. Helhetsbilden är tydlig. I England minskade seden att kremera drastiskt redan under åren 560–570. Redan omkring år 600 hade bruket praktiskt taget upphört och jordbegravning blivit så gott som enarådande, särskilt på angliskt område (Bayliss & Hines 2013; Bay- liss et al. 2013; Hines 2013, 2015; Scull 2013, 2015). Seden att kremera hade således upphört minst ett århundrade innan kvädets poet antas ha skrivit sitt verk. Beskrivningarna av Beowulfs och Hnæfs kremeringar (kap. 10) vittnar om oförstörda hedniska själs- och dödsföreställningar. Den enastående realismen i skildringen av överdådig materiell utrustning på bålet, eldens smattrande, ljudet av skallar och kroppar som brister, blod som väller fram, vinddragets dån, rök som virvlar mot himlen, bålets antändning och utvald ved hämtad fjärran ifrån liksom andra ceremonier nästan förutsätter en personlig upplevelse av furstekremering bortom all erfarenhet för en kristen fornengelsk poet. Sedan Beowulf kremerats, byggs ett präktigt gravmonument över den döde. Något sådant är det dock inte tal om för Hnæf och hans medstupade vid Finns- burg. Efter kremeringen skingras sällskapet utan att ett ord spills på någon gravbyggnad. Som kontrast till den detaljerade skildringen av själva kremeringen i Finnsburg och till det omsorgsfulla byggandet av Beowulfs grav fram- står denna tystnad som betydelsebärande. Av allt att döma kan Finnsburg loka- liseras till sydvästra Jylland (Herschend 1997b s. 319–324) och mycket riktigt överensstämmer denna bild med en vanlig gravsed i området under denna tid, där de kremerade benen och föremålen fick ligga kvar öppet på marken som ett monument i sig för att sedan långsamt växa igen (Herschend 2009 s. 37 samt muntlig information). Kvädets mycket åskådliga skildringar av Beowulfs kremering och gravkon- struktion och av Hnæfs kremering kan omöjligen gå tillbaka på en boklärd kristen fornengelsk poets personliga erfarenhet, knappast heller på fornengelsk antikvarisk tradition. De speglar i allt väsentligt en tidstypisk nordisk folkvandringstida verklighet. 50

Slutsatser Ett bärande drag i det nordiska furstesamhälle som möter oss i Beowulf- kvädet är en stark social fixering vid dyrbara och prestigefyllda ting som ringbrynjor, hals- och armringar och gediget guld. Guld är den enda metall som nämns i samband med ringar, helt i överensstämmelse med att alla kända halsringar och armringar från folkvandringstid i Norden är av guld. Från den efterföljande vendeltiden finns knappt ett enda känt fynd av hals- och armringar av guld i hela Norden. Sådana saknas också helt i England från äldre fornengelsk tid, motsvarande nordisk folkvandringstid och vendeltid/me- rovingertid. Under detta skede är även föremål av massivt guld förhållan- devis sällsynta. Äldre fornengelsk poesi som omtalar ringar av prestigekarak- tär tycks också genomgående antingen återgå på kontinental tradition eller vara från vikingatid. Fornengelsk litteratur i övrigt kommer inte heller i när- heten av den bild av ritualiserad ringgivningskultur som utmärker Beowulf- kvädet. På samma sätt saknas i England fynd av ringbrynjor som säkert kan sägas vara fornengelska. Det enda kända fyndet, ringbrynjan från den stora skeppsgraven i Sutton Hoo, ingår i en tydlig skandinavisk kontext som gör det rimligt att anta att även den är av skandinavisk extraktion, speciellt som ringbrynjor också lyser med sin frånvaro i äldre fornengelskt skrift- och bildmaterial. Att en författare i ett land där ringbrynjor inte tillhört elitens normala utrustning skulle ha pepprat sitt epos med ringbrynjor, beskrivit dem målande från ett tydligt åskådarperspektiv och excellerat i språklig variation för dem är ytterst osannolikt. Morinis slutsats att Beowulfkvädet inte kan ha författats i England förrän under sen vikingatid, då brynjor börjar uppträda genom nordiskt inflytande (Mo- rini 2006, 2013), motsägs dock av att en mängd arkaiska lingvistiska, metriska, semantiska och onomastiska drag i kvädet i förening med ortografiska och paleografiska element i manuskriptet tydligt visar att berättelsen då redan hade cirkulerat i England under flera hundra år. Tanken att kvädet skapats i England genom kontakt med nordbor under vikingatid motsägs också av att traditionen om Beowulf vid denna tid knappast levt kvar i Norden i tillräckligt ursprunglig form för att kunna förklara kvädets distinkta folkvandringstida historiska och arkeologiska konkretion, vilken går långt utöver den i norrön och annan fornengelsk litteratur med motiv från folkvandringstid (med undantag för det korta Finnsburgfragmentet). Tre gånger omtalas i kvädet kung Hrothgars daner som hrinġdene,44 ’ringda- ner’. Somliga tänker sig att hrinġ här metaforiskt står för ringbrynjor, andra för ringar, båda tolkningarna är möjliga. Men oavsett vilket kan en sådan formulering bara ha runnit upp i huvudet på en person som själv upplevt det magiska skimret kring denna högstatusmateria i folkvandringstida furstemiljöer i Nor- den.

44 116, 1769, 1279. 51

Samma sak gäller kvädets beskrivningar av kremering och begravning. Den detaljerade realismen i dessa kan knappast en fornengelsk poet, allra minst en from kristen på angliskt område, ha haft personlig erfarenhet av under slutet av 600-talet eller 700-talet. Beowulfkvädet präglas från början till slut av en elitistisk social ideologi, manifesterad av bland annat ringbrynjor, hals- och armringar, gediget guld och praktfulla kremeringar. Den materiella-ideologiska bild av nordiska furstemil- jöer under första hälften av 500-talet som kvädet korrekt återger med stor pregnans har en fornengelsk poet saknat både samtidiga och av att allt att döma antikvariska referenser till. Ringar och massivt guld tycks inte heller ha funnits i hans samtids Skandinavien. Denna kontrastbild är så tydlig att den inte skulle rubbas av eventuellt tillkommande enstaka motsägande arkeologiska fynd i vare sig England eller Skandinavien. 52 7. RESULTAT PRIMÄR KÄLLANALYS 1

Den historiska dateringen hänför handlingen i Beowulfkvädet till slutet av folkvandringstid, decennierna före 500-talets mitt. Det är helt i överensstäm- melse med den arkeologiska värderingen av kvädets materiella miljö. Omfattande och mångsidiga språkhistoriska element i förening med ortografiska och paleografiska drag i manuskriptet visar att berättelsen cirkulerat i England senast vid tiden strax före eller efter år 700 och då mest troligt på angliskt område. Kvädet anses ha skapats av en fornengelsk poet med utgångspunkt från i England cirkulerande spridda traditioner om hjälten Beowulf och om händelser och personer i östra Skandinavien under 500-talet. Detta antagande motsägs av att inga sådana är kända i fornengelska källor trots ett rikt textmaterial utanför Beowulfkvädet. Sådana finns endast i norröna och nordiska källor. Från första till sista rad uppvisar Beowulfkvädet ett överflöd av uttryck för muntlig diktning i en omfattning som är svår att förena med tanken att dikten komponerats skriftligt. Något annat större äldre germanskt diktverk som otve- tydigt komponerats skriftligt är inte heller känt. Det överflöd av halsringar, armringar och andra föremål av massivt guld samt ringbrynjor, vilket utmärkt skandinaviska elitkretsar under folkvandringstid och som ger Beowulfkvädet en särskild ideologisk laddning, tycks helt ha saknats i England under äldre fornengelsk tid. En fornengelsk poet kan inte ha tecknat denna bild med ledning av vare sig ett samtida eller ett antikvariskt fornengelskt ramverk. Den gängse föreställningen att den stora skeppsgraven i hög 1 i Sutton Hoo i East Anglia från tiden omkring år 625 liksom exempelvis Staffordshireskatten från en senare del av 600-talet skulle spegla Beowulfkvädets materiella miljö är inte riktig. Tidsmässigt och i andra viktiga avseenden är den direkt missvisande. Den tidigare bristen på tydlig arkeologisk avgränsning av kvädets materiella värld har bidragit till att en betydande del av den Beowulflitteratur som försetts med arkeologiska illustrationer har ett direkt missvisande bildurval, ofta med vikingatida motiv. Den primära källanalysen har syftat till att bedöma om det funnits förutsätt- ningar för en fornengelsk poet att komponera Beowulfkvädet. Min slutsats är att det inte har stöd i något källmaterial. Beowulfkvädets historiskt och arkeologiskt tydligt avgränsade tidsram och mycket speciella materiella och ideologiska nordiska furstemiljö kan knappast ha tecknats i något annat område och vid någon annan tid än i Norden under sen folkvandringstid. Jag ser det som en tydlig anvisning om 53 att huvuddragen i berättelsen om Beowulf koncipierats i Skandinavien under 500-talet. Det möjliga tidsrummet för Beowulftraditionens ankomst till England kan därmed begränsas till någon gång mellan mitten av 500-talet och tiden omkring år 700, ett förhållandevis kort skede. Därmed går vi vidare till argumentationsnivå 2, kapitlen 8–12. 54 55 PRIMÄR KÄLLANALYS 2 8. FOLKNAMNET GĒATAS

Inledning Den förhoppningsfulle geografen får inte mycket till skänks i kvädet. Swīorīċe för ’Svearike’, ’Sveamakten’, och Swēo-ðēod45 för ’Sveafolket’, ’Sveafolkets land’, och Scedenīġ och Scedeland46 för Skåne är de enda skandinaviska geografiska beteckningar som kan ses som entydiga. Men det hjälper oss inte mycket. Kung Hrothgars hall Heorot är i första hand en hallbyggnad men kan sekundärt också stå för kungsgården och i vissa sammanhang för hela dana- väldet. Namn som Earna næs,47 ’Örnudden’, och Hrones næs(s),48 ’Valudden’, kan återgå på verkliga namn men är för allmänna för att säkert kunna identifieras. De är också snarast naturnamn, precis som hrefnes holt och hrefna wudu.49 De senare tolkas ofta som ’Korpskogen’ men i de sammanhang de förekommer kan de lika väl vara poetiska uttryck för ’mörka skogen’, dvs. ’storskogen’, att jämföra med exempelvis Myrkvið i Hlodskvida (8), ’Mörkveden’ (Lönnroth 2016 s. 456) eller bara »mörka skogen». Inte heller hrēosna beorh är nödvän- digtvis ett namn utan kan vara en platsbeteckning. I kvädets centrum står folkgrupperna ġēatas, dene daner, och swēon svear. I periferin figurerar ēotan jutar,50 frēsan/frӯsan friser,51 francan franker,52 hetware hetvarer,53 hūgas frankiska huger,54 heaðo-beardan,55 ġifðas,56 wendlas,57 brondingas,58 finnas,59 heaϸo-ræmas.60 De flesta låter sig lätt urskiljas geografiskt utom möjligen de fem sistnämnda, som dock har perifera roller i kvädet.

45 2383, 2495 och 2922. 46 1686, 19. 47 3031. 48 2805, 3136. 49 2935, 2925. 50 902, 1072, 1088, 1141, 1145. 51 1093, 1104, 1207, 2503, 2912, 2915; jfr frēslond 2357. 52 1210, 2912. 53 2363, 2916. 54 2502, 2914. 55 2032, 2037, 2067. 56 2494. 57 348. 58 521. 59 580. 60 519. 56

Med all rätt ses numera jutar och goter allmänt som oförenliga med Beo- wulfkvädets geografiska logik. Till saken hör också att kvädet explicit omtalar jutar som ēotan.61 Förslaget att ġēatas skulle vara geter (Leake 1967), ett folk bosatt väster om Svarta Havet, har på både språkliga och sakliga grunder be- mötts med skepsis. I kvädet omtalas Beowulfs folk som ġēatas inte mindre än sjuttiotvå gånger, däribland sextiofyra gånger som simplex,62 varav en gång som s. pl. ġēotena,63 i sammansättningar fyra gånger som weder-ġēatas,64 två gånger som sǣ-ġēatas65 och två gånger som ġeatmæcgum/ġeatmecga, ’geatmannen/geatmännen’.66 Utifrån sena apokryfiska uppgifter om forntida strider mellan svear och gö- tar (Skaldskaparmál 41, 55; Ynglingasaga 29; Skjǫldungasaga 12) har geatas sedan gammalt allmänt uppfattats som götar på det svenska fastlandet, en tolkning som ligger nära till hands rent språkligt. Men någon närmare saklig analys baserad på kvädets text är svår att finna. Utifrån tanken att geaterna för kvädets fornengelska författare bara var en mytisk folkstam någonstans i ett fjärran Skandinavien brukar det ses som meningslöst att undersöka frågan närmare. Inte sällan placeras geatas på kartan mitt på Sydsvenska höglandet med un- derförstådd mening att de kan ha bott lite var som helst i det som i dag kallas Götaland. Men beteckningen Götaland för allt område söder om Svealand är en sentida administrativ utvidgning av ett ursprungligen mycket snävare götabe- grepp. Av allt att döma har folknamnet götar under slutet av järnåldern och bör- jan av medeltiden endast syftat på folk i centrala Västergötland och i västra och mellersta Östergötland, möjligen tidvis också delar av Närke (Ståhl 1970 s. 130 ff.; Gahrn 1984; jfr Strid 2013). Områden som Bohuslän, Halland, Småland, Skåne, Blekinge och Öland tycks i äldre tid inte ha räknats som hemvist för gö- tar eller ingått i något särskilt götiskt rike. Som historiskt tänkbara alternativ för folknamnet geatas återstår därmed västgötar i Västergötland, östgötar i Östergötland och gutar på Gotland. Men då även Öland ibland har pekats ut diskuterar jag också denna möjlighet.

Västergötland Västergötland har alltid uppfattats som huvudalternativet för geatas hemland. Det beror säkert mycket på områdets geografiska närhet till Själland och Eng- land och på att äldre forskning kopplat geaternas strider med svearna i kvädet till fornisländska traditionsuppgifter om strider på Vänerns is mellan svea-

61 902, 1072, 1088, 1141, 1145. 62 195, 205, 260, 362, 374, 378, 491, 601, 625, 640, 676, 829, 1171, 1173, 1191, 1202, 1551, 1213, 1301, 1432, 1484, 1538, 1551, 1642, 1785, 1792, 1831, 1836, 1850, 1856, 1856, 1911, 1986, 1930, 2184, 2192, 2318, 2327, 2356, 2390, 2402, 2419, 2472, 2483, 2560, 2576, 2584, 2623, 2658, 2901, 2927, 2946, 2991, 3137, 3150, 3178. 63 443. 64 1492, 1612, 2379, 2551. 65 1850, 1986. 66 491, 829. 57 kungen Adils och Åle den opländske, där Adils sägs segra och Åle stupa (Yng- linga saga 29, Skáldskaparmál 44). Dock finns ingen uppgift i någon källa om att denne Åle skulle vara väst- göte eller götisk överhuvudtaget. Som många forskare visat bygger traditionen om Åle den opländske på missförstånd av Snorri eller hans källor, när- mast då Skjǫldunga saga. Det avgörande här måste vara Beowulfkvädets egen utsaga. Enligt kvädet ligger sveakungen Ale i strid med brorssönerna Adils och Ean- mund, vilka tar sin tillflykt till geaterna. Ale förföljer dem »över havet» till geaternas land där Eanmund dödas. Senare vänder lyckan och sveafursten Adils får hjälp av Beowulf att besegra och döda Ale. Här har det avsevärt äldre och betydligt mer sakliga Beowulfkvädet ett klart högre källvärde än de knappa och dunkla uppgifterna i den sena Ynglingasaga, låt vara att Snorri i viss mån kan ha byggt på äldre skaldediktning. Medan Snorri utgår från att Ale var en norsk konung, pekar Beowulfkvädet ut Ale som sveakung och farbror till Adils. I Ynglingatal uppges att Ale stupar i strid med Adils, i Beowulfkvädet i strid med Adils och Beowulf i förening. En koppling mellan Beowulfkvädet och Ynglingasaga och Skáldskaparmál skulle möjligen kunna vara att Ale enligt kvädet besegras under ’kalla om- ständigheter’, ’en kall sorgfärd’, cealdum cearsīðum,67 ett dunkelt uttryck som tolkats på det mest skilda sätt, liksom att Ynglingasaga talar om ett slag på Vä- nerns is. Men varken Ynglingatal eller Ynglingasaga antyder något om krig mellan svear och götar och Beowulfkvädet är mycket tydligt med att det rör sig om ett inbördeskrig mellan två fraktioner av kunglig sveaätt (kap. 16). I Beowulfkvädet anges klart att geaterkungen Hygelacs kungsgård ligger strax intill havet. Men bygden kring Göta älvs mynning framstår som ett mycket osannolikt område för de västra götarnas centralbygd, både med hänsyn till traktens karga småskalighet och på grund av att det är tveksamt om befolkningen där i äldre tid benämnts götar. Och även om geaterna mot förmodan bott kring Göta älvs mynning, skulle avståndet över havet till svearna bli för långt för att troliggöra de återkommande krigiska konfrontationerna över havet mellan geater och svear som kvädet talar om. Historiskt har de västra götarnas huvudbygd varit de rika jordbruksbygderna i centrala Västergötland. Och då Hygelacs kungsgård måste antas ligga i en produktiv jordbruksbygd med rikt omland kan endast centrala Västergötland komma ifråga. Men det står å andra sidan i direkt strid med uppgiften att Hy- gelacs kungsgård ligger strax intill kusten, att geatas inte mindre än fyrtiotvå gånger associeras med havet och att de upprepade gånger krigar mot svearna efter ömsesidiga färder »över havet» och »över vida vatten». Den stora sjön Vänern har ofta framhållits som det hav som förbundit svear och geatas. Men varken arkeologiskt material, historiska källor eller ortnamn antyder att området kring Vänerns norra kust kontrollerats av svear under folk-

67 2396. 58 vandringstid. Enligt Ynglingasaga kommer Värmland i någon mån i fokus för svearna i samband med att Olof Trätälja tillfälligt slår sig ner där med en utbry- targrupp, men då i direkt opposition till sveamakten och rimligen först under 600-talet. Och i åtminstone ett fall omtalas vattnet som förenar svearna och geaterna som hæf,68 ett uttryck med generell syftning på salthav. Inget tyder heller på att nordborna någonsin uppfattat Vänern som ett hav eller att man inte gjort skillnad på insjövatten och salthav.

Östergötland Långt naturligare ter sig då sjöfärder mellan östgötar och svear. Å andra sidan skulle sådana till stor del ha gått inomskärs och endast föga över det »vida hav» och de »vida vatten» som kvädet uttryckligen talar om. Dessutom har Östergötlands ekonomiska och befolkningsmässiga centrum aldrig legat i det småbrutna östra kustlandet utan i de rika fullåkersbygderna i landskapets västra och mellersta delar. Då kvädet är mycket tydligt med att geaternas kungsgård ligger i direkt anslutning till havet, skulle i så fall endast trakten strax innanför den långsmala Bråviken kunna komma ifråga. Då blir å andra sidan avståndet sjövägen till Själland i längsta laget i förhållande till tidsuppgifterna i kvädet. Ett starkt argument mot alternativet Östergötland är också kvädets egen inre logik. Vid Beowulfs besök hos Hrothgar påminner denne om att Beowulfs fader Ecgtheow äktat enda dottern till geaterkungen Hrethel69 och nämner då också att Ecgtheow, efter att ha dräpt Heatholaf av Wulfingarnas ätt, flydde till Hrothgar därför att geaterna inte vågade ta emot honom av fruktan för krig.70 Wulfingarna brukar uppfattas som identiska med Wyl- fings i Wīdsið som enligt samma källa har en härskare vid namn Helm. Hrothgars hustru Wealtheow kallas i Beowulfkvädet för Helming och antas ha varit ättling till denne Helm och därmed tillhörande Wulfingarna. Det skulle kunna förklara varför Ecgtheow vänder sig till Hrothgar för hjälp och varför denne gör upp i godo med Ecgtheows fiender, som ju då skulle vara hans hustrus fränder. Till saken hör att Wulfingarna i Skáldskaparmál, Hyndljujód, Völsungasaga, Sǫgubrot, Norna-Gests þáttr och Heimskringla identifieras med östgötar. Så om Ecgtheow efter att ha gjort sig till fiende med östgötarna först hade tänkt fly till geaterna, kan ju dessa inte vara öst- götar. Alternativen Östergötland och Västergötland motsägs också av en annan omständighet. Om geaterna hört hemma i något av dessa områden, kunde man tycka att det någon gång skulle ha markerats med särskiljande epitet som »väst-geater» och »öst-geater», på samma sätt som det i kvädet talas om

68 2477. 69 372–375. 70 459–464. 59

»syd-daner», »nord-daner», »väst-daner» och »öst-daner» och som Jordanes vid samma tid talar om Gautigoth, Ostrogoth och Vagoth. Det sker aldrig. I stället definieras geaterna flera gånger med epitetet weder i uttryck som wederġēatas och wederas. Som synes ger en närläsning av Beowulfkvädet i ett naturgeografiskt, topografiskt, historiskt och arkeologiskt perspektiv åtskilliga argument mot tanken att geatas är götar och inga för. I själva verket har ingen forskare kunnat peka ut en enda detalj i kvädets text som visar att geaterna är götar i vare sig Väster- götland eller Östergötland. Det tycks mig uppenbart att det gamla postulatet om en fornengelsk författare som haft en oklar uppfattning om nordisk geografi har fått ge abso- lution från kravet på källkritisk hållning till frågan om geaternas hemvist.

Öland Utifrån omständigheten att geaternas hemland omtalas som ēalond, dvs. en ö, drog Knut Stjerna slutsatsen att detta var Öland. Han hänvisar också till att Wulfstan under slutet på 800-talet omtalar Öland som Eowland (Bately 2009 s. 15). Stjerna menade också att tidsuppgifterna för Beowulfs båtfärd till danernas land är förenliga med avståndet från Öland, att ölänningarna i första hand skulle ha valt sjövägen till svearna och att öns topografi kunde stämma med vissa andra uppgifter i kvädet (Stjerna 1912). Så långt framstår Öland som ett rimligt alternativ. Det tycks också uppenbart att Öland i fastlandets perspektiv en gång har kallats ölandet, ett uttryck som efterhand övergått till ett regelrätt namn (Nyman 2002; Vikstrand 2007 s. 23 f.). Å andra sidan har förleden i eyland och ēalond olika språkliga ursprung, då det nordiska ey betyder ’ö’ och det fornengelska ēa betyder ’vatten’. Det finns dock ett annat och helt avgörande argument mot alternativet Öland. Inte minsta antydan finns i något källmaterial om att ölänningarna i äld- re tid någonsin kallat sig själva eller av andra kallats för götar eller något liknande. Det enda äldre folknamn för ölänningar som tycks vara känt är önningar (Brink 2008a), eventuellt återspeglat i Widsið som i samband med flera andra nordiska person- och folknamn nämner att Oswine weold Eowum (Widsið, 26), ’Oswin styrde över öborna’. Öland kan således omöjligen komma ifråga.

Gotland Ett havsanknutet folk För över tjugo år sedan vidareutvecklade jag Gad Rausings tanke att Beowulf hört hemma på Gotland genom att kraftigt betona kvädets uppgifter om att geaternas strider med svearna sker i samband med färder över havet, over hea- 60 fo,71 och att uttryck som ofer sǣ sīde72 och ofer (w)īd wœter73 rimligen är att tolka som ’över vida havet’ och inte över någon stor insjö. Framför allt lyfte jag fram Sune Lindqvists översättning av epitetet weder för geaterna som »vädur» och uppmärksammade att väduren under 1200-talet var officiell nationell symbol för gutarna och att döma av Guta saga troligen så även i början av 1000- talet (Gräslund 1993). Hygelacs kungsgård sägs uttryckligen ligga på kort gångavstånd från havet. Notiserna om närheten till kusten är många, konsekventa och entydiga.74 Till det kommer ständigt upprepade uppgifter om sjöfärder till och från geaternas hemland. Vid två tillfällen omtalas dessa som sǣmanna/sǣmannum,75 och en gång kallas kung Hæthcyn i samband med sitt angrepp på svearna som brimwī- san, ’havsfurste’.76 Havet omnämns inte mindre än 42 gånger i anslutning till geaterna på ett sätt som utesluter varje tillfällighet. Ofta rör det sig om ord som kan avse både hav och sjö, som sǣ, holm, lagu, brim och mere, men i de flesta fall framgår av sammanhanget att det är havet som åsyftas. Ibland används ock- så ord som enbart syftar på salthav, som ġeofon77 och hœf.78 Så gott som alla exempel gäller geaternas kontakter med danernas kungsgård eller med sveakungar och med Swīorīċe: sǣ,79 sǣcyning,80 sǣġēatas,81 sǣrinċ, ’havskri- gare’,82 sǣbāt, ’skepp’,83 sǣwudu, ’skepp’,84 sǣgenġa, ’skepp’,85 sǣġēap, »havsrymlig», ’för bruk på havet’,86 sǣmēϸe, ’havsutmattad’,87 sǣwong, ’strandäng’,88 sǣwylm, ’väg’,89 holm, ’hav’, 90 holmclif, ’havsklippa’,91 holmwylm, ’havsvåg’,92 wǣġholm, ’böljande hav’,93 wœter;94 wœterӯð, ’havs-

71 2477. 72 2394. 73 2472b. 74 194–216; 1914–1925, 2241–2243, 2335, 2411–2412, 2802–2808, 3132–3133, 3136, 3155– 3138. 75 329, 2954. 76 2930. 77 362. 78 1862, 2477. 79 2380, 2394. 80 2382. 81 1850, 1986. 82 690. 83 633. 84 226. 85 1882, 1908. 86 1896. 87 325. 88 1964. 89 393. 90 240, 632, 1914. 91 230, 1421, 1635. 92 2411. 93 217. 94 1904, 1989, 2473. 61 våg’,95 wǣgholm, ’böljande hav’,96 wēġlīðende,97swanrād, ’havsridväg’,98 la- gucrœftiġ, ’sjövan’,99 lagustrǣt, ’sjöväg’,100 lagustrēam, ’havsström’,101 brim,102 brimclif, ’havsklippa’,103 brīmlād, ’havsresa’,104 brimstrēam, ’havs- ström’,105 brimwīsa, »havsförare», ’kung’,106 merehrœġl, »havskläder», ’segel’,107 merelīdende, ’sjöfarare’.108 Två gånger109 kallas geaterna för sǣmanna, ’sjömännen’. Och när de hör talas om något utifrån har uppgiften förmedlats av sjöfarare.110 Att svearna vid något tillfälle kallas sǣmanna trots att de bor på fastlandet och att sveakungen Ale en gång omtalas som ϸone sēlestan sǣcyninga ϸāra ðe in Swīorīċe sinc brytnade,111 ’den ryktbaraste av sjökungar som fördelat smycken i Svearike’, är inte motsägelsefullt eftersom de kommer farande över havet till geaterna med krigiska flottor. Svearnas kärnområde i Uppsalatrakten låg också under den mellersta järnåldern direkt intill en inre vik av Östersjön. Åtskilliga ortnamn på sæ i området, exempelvis Sätuna vid Uppsala, har bildats då platsen låg vid en havsvik. Men när det gäller uttryck som knyter an till havet är ändå skillnaden himmelsvid mellan geaterna å ena sidan och svear och daner å den andra. Dessa uppgifter om att geaterna bor intill havet, reser över havet och mottar besök över havet är så många, så konsekventa och så entydiga att de måste till- mätas avgörande betydelse. Då det inte heller finns något i kvädet som pekar ut svenska fastlandet som geaternas hemtrakt, är det en rimlig slutsats att de bor på en ö. Som vi ska se bekräftas det av kvädets egen text.

Ēalond utan När Ormen i slutet av kvädet upptäcker att hans skatt är försvunnen, blir han rasande och bränner ner hela bygden, inklusive det geatiska folkets huvudborg och kungsgård:112

95 2242. 96 217. 97 3158. 98 200. 99 209. 100 239. 101 297. 102 2803. 103 222. 104 1051. 105 1910. 106 2930. 107 1905. 108 255. 109 329, 2954. 110 409b–410. 111 2382–2383. 112 2334–2335. 62

æfde līgdraca lēoda fæsten, ēalond ūtan, eorðweard ðone Elddraken hade med lågor i grund förstört folkets fäste på ön därute Det fornengelska ordet ēalond/ēaland är sammansatt av ēa, ’vatten’, och lond, ’land’, och betyder alltså »vattenland» i bemärkelsen ö.113 På kvädets väst- saxiska dialekt betyder ēalond/ēaland ö och inget annat. I den fornengelska översättningen från slutet av 800-talet av Bedas latinska Historia ecclesiastica gentis Anglorum har ēalond enbart denna betydelse. Till saken hör att Beowulf- kvädets manuskripttext är mycket tydlig på denna punkt (se Kiernan 2015 s. 2335) och att läsningen ēalond inte kan ifrågasättas och heller aldrig har blivit det. Önamn som Öland, Gotland, Åland, Själland, Lolland, Langeland visar tydligt att -land i äldre tid var ett naturligt suffix för stora öar i Östersjöområdet. Det gäller också Ösel, vars estniska namn Saaremaa, finska namn Saarenmaa och fornvästnordiska namn Eysýsla alla betyder ’ö-landet’ och alltså är synonyma med det svenska Öland. Den korrekta översättningen av uttrycket ēalond utan är således ’ön där ute’, sett då från ormhålans horisont. I den första generationen översättningar av kvädet tvekar man inte heller om detta. Ēalond utan översätts med »das Eiland draussen» (Leo 1839; Ettmüller 1840 s. 160), »øen derude» (Schaldemose 1847 s. 109), »Insel» (Heyne 1863, 1868) och »ön utanför» (Wickberg 1889). Det gäller i åtskilliga fall ännu i början av 1900-talet med exempel som »das Eiland von aussen her» (Trautmann 1904 s. 130 f.), »on its island without» (Child 1904 s. 64) och »l’île» (Pierquin 1912). Först ut med en annan tolkning tycks Sophus Bugge ha varit. Utifrån sin uppfattning att geatas var jutar på den jylländska halvön, frestades han att om- tolka ēalond till »ein vom Wasser an dem meisten Seiten umgegebenes Land» (Bugge 1869 s. 68) eller som »land am Meere» (Bugge 1887 s. 5). Därmed var bollen i rullning. Snart togs denna tolkning upp av andra som gärna såg att geatas hört hemma på det svenska fastlandet, som ju också är en stor halvö. Således överger Heyne sin ursprungliga tolkning »Insel» för att nu börja tala om »wasserreiches Land» och »Land am Meere» (Heyne 1898 s. 168). Sedan brister alla fördämningar. Gering stämmer in med »alle Gebiete am Ufer des Meeres» (Gering 1906), Gummere med »the stronghold all washed by waves» (Gummere 1909) och Wyatt och Chambers med »land that is bordered by water» (1914). På samma tema går Björkmans »vattensköljda fäste» (Björkman 1902). I sin andra reviderade upplaga behöll Wickberg »ön utanför» men lade, till synes motvilligt, in en fotnot till alternativet »kuststräckan» (Wickberg 1914). I sin nyligen utgivna översättning från år 1926 följer Tolkien mönstret

113 Genom påverkan från fornfranskans isle kom senare ett s att tränga ut fornengelskans a och omvandla ēaland till island. 63 med »from without that seaborded land» (Tolkien 2014 s. 81). Hos Rytter möter vi »havlandet» (1929), hos Klaeber »seabord» (1950), hos Kennedy och Morgan »the sea-bound land» (Kennedy 1952; Morgan 1952) och hos Collin- der »bygden längs stranden» (Collinder 1954). I dag dominerar variationer på detta tema fullständigt: »the land along the sea» (Donaldson 1975), »all the coastline» (Garmondsway et al. 1980), »a la orilla del mar» (Lerate y Lerate 1986) »coastal land» (Jack 1994; Alexander 2005), »from the seaboard to the interior» (Swanton 1997), »the coastal region» (Heaney 2000), »the coast beyond» (Alexander 2005; Chickering 2006), »the land by the sea» (Crossley-Holland 2008), »l’esplanade jusqu’à la mer» (Crépin 2007), »the entire coastline» (Ringler 2007), »das Land an der See» (Lehnert 2008), »seabord» (Fulk et al. 2009), »all the region surrounding» (Fulk 2010), »the seas headland» (Williamson 2011; Kiernan 2011) och »das Land an der Küste» (Frey 2013). Än mer kreativa är tolkningar som »inland fortresses and coastal strongholds» (Greenfield 1982), »entirely and from without» (Liuzza 1999) och »the tribal stronghold on the sea-coast» (Hudson 2007). Sune Lindqvist och Andreas Haarder hör till de få undantagen. Trots att Lindqvist placerar geaterna i Västergötland och Haarder någonstans på det svenska fastlandet, översätter de ēalond utan ordagrant, den förre med ’ölandet där ute’ (Lindqvist 1958), den senare med ’ølandet udefra’ (Haarder 2001). Inga av alla dessa avsteg från grundbetydelsen kan alltså motiveras språkligt och inga har heller lyckats övertyga rent språkhistoriskt. Som noteras i Fulk et al. (2009 s. 242) tycks också många forskare ha tagit dessa etymologiska sned- steg »reluctantly, for lack of unambiguous parallels». Det är lätt att förstå. Nå- gon annan omedelbar betydelse av ēalond än ’ö’ är inte känd. Denna omtolkning av ēalond saknar också sakligt stöd i texten i övrigt. Inget sägs i kvädet om att Ormen speciellt hemsöker ett kustområde, bara att den ödelägger stora områden.114 Tanken att en fornengelsk författare inte kan avkrävas geografisk precision för ett avlägset Skandinavien i förening med bristande insikt om alternativet Gotland som maktcentrum under järnåldern, har således förlett rader av forskare att blunda för den korrekta betydelsen av ett språkligt sett helt entydigt ord. Rimligare hade varit att konstatera att varken Västergötland eller Östergöt- land är öar och därför inte kan komma ifråga i sammanhanget. Eftersom geaternas kontakter över havet uteslutande sker med daner och svear, bör deras ö ligga någonstans mellan Själland och östra Svealand, med andra ord i södra eller mellersta Östersjön. Och då varken Bornholms, Ölands, Ålands eller Ösels inbyggare någonsin kallats för något som ens liknar geater, återstår endast Gotland, Östersjöns största och rikaste ö, belägen mitt emellan daner och svear. Som vi ska se i det följande är Gotland också den enda större ön i området med en befolkning som med sitt namn gutar kan leva upp till namnet geaters ursprungliga betydelse ’gjutare’.

114 2315–2333. 64

Folkepitetet weder Ett ständigt återkommande epitet för geaterna är som nämnts wederas. Enskilt, i sammansättningar och i olika böjningsformer förekommer benämningen inte mindre än tjugotvå gånger, närmare bestämt som wederas fem gånger,115 som wederġēatas fyra gånger,116 som wedera lēod sex gånger,117 som wedera ϸīo- den fyra gånger,118 som wedra helm två gånger119 och som wedermearc en gång.120 Epitetet weder förekommer elva gånger i pluralform, däribland fem gånger som simplex. I Beowulfglossarer och i de flesta översättningar anges weder allmänt betyda ’väder’, ’vind’, någon gång ’oväder’, ’storm’. Men märkligt nog översätts aldrig pluralformerna wedera, wedra, wederas oavsett språk, dock utan att lä- saren får veta varför. Såvitt jag förstår beror det på att man trots allt anar att »vindarna», »vädren» eller »ovädren» skulle fungera dåligt som folkepitet. I själva verket tillgriper många översättare uttryck som visar att man faktiskt värjer sig mot sin egen tolkning. För att få ett mer handfast uttryck lägger man exempelvis ofta till ett substantiv med konkret innebörd som i »väder-män», »väder- bor» eller »vädermarksbor». Ett annat grepp är att i början av kvädet pliktskyldigt tala om »storm-geatas» eller »storm loving geats» för att sedan snabbt gå över till olika omskrivningar (Crossley-Holland 2008 m.fl.). Ett annat sätt att slinka undan är att inte översätta wederas alls utan låta det fungera som ett epitet med dold innebörd: ’the Wederas’, ’the Weders’, ’die Wederas’, ’les Wederas’ osv. Särskilt långt från originaltexten går Collinder (1954), som till grundtextens wedera, wedera ϸīod o.likn. inte mindre än fjorton gånger fogar ordet mark, trots att uttrycket wedermearc bara förekommer en enda gång i kvädet. Inte ovanligt är heller att systematiskt översätta weder med ’gøter’ (Haarder 1975, 2001), ’geats’ (Alexander 2005) eller ’gauts’ (Ringler 2007), som om ordet weder överhuvudtaget inte förekom i texten. Till saken hör att inget i kvädet tyder på att geaternas hemland skulle utmär- kas av särskilt stormigt eller dåligt väder. Att inte minsta kenning finns på detta tema är ganska avslöjande. Två gånger i kvädet används verkligen weder i betydelsen ’väder’ men signifikativt nog då inte med syftning på geaterna. I det ena fallet gäller det vin- tervädret i Finnepisoden på sydligaste Jylland,121 i det andra det dåliga vädret under en av Beowulfs mytiska havsfärder långt hemifrån.122 Utifrån tanken att geaterna kan ha bott på Väderöarna och vid Väderöfjor-

115 423, 461, 498, 2120, 2186. 116 1492, 1612, 2379, 2551. 117 225, 341, 697, 1894, 2900, 3156. 118 2336, 2656, 2786, 3037. 119 2462, 2705. 120 298. 121 1136. 122 546. 65 den i norra Bohuslän gjorde Gillian Overing och Marijane Osborn i augusti 1985 det vällovliga experimentet att provsegla från Göteborg till Lejre på norra Själland. De kom fram till att färden på ett rimligt sätt överensstämmer med tidsuppgifterna i kvädet. De brimclifu blīcan som Beowulf möter vid framkomsten menar de motsvarar vita kritklippor vid infarten till Roskildefjorden (Ove- ring 1988; Overing & Osborn 1994 s. 1–37) (ett område som dock inte har sär- skilt mycket att bjuda på i den vägen). Bortsett från att inget tyder på att Beowulfs resa ställs till Lejre (se kap. 15), kan också invändas att väder inte finns belagt i ortnamn på Bohusläns fastland utöver Väderöfjor- den, som är uppkallad efter de små Väderöarna långt ute till havs. Inga som helst indikationer finns heller på att invånarna i norra Bohuslän i äldre tid kallats för vare sig götar eller med något som liknar »väder» eller »vädur». Att de små, vindpinade och ofruktbara Väderöarna långt ute till havs kan ha gett namn åt en mäktig folkgrupp är också uteslutet och det oavsett ordets betydelse. Detsamma gäller Hallands Väderö längre söderut. Rent sakligt är alltså tolkningen ’väder’ föga trolig. Mäktiga hallägande furstar som Hygelac och Beowulf har också med säkerhet bott i centrala bär- kraftiga jordbruksbygder som knappast varit mer utsatta för hårt väder än andra områden i södra Sverige. Ett så halvabstrakt begrepp som väder är överhuvudtaget osannolikt som folkepitet. Principerna för namngivning av folkgrupper har varit mångahanda, men ofta har utgångspunkten varit något verkligt eller förment kännetecknande av mer konkret natur. Då de språkliga beläggen för äldre folknamn ofta är tunna, finns stort utrymme för antaganden, men såvitt jag förstår lyser vädertermer som folkepitet helt med sin frånvaro i den rika forngermanska namnfloran (Rübekeil 2006; Springer 2006). Den traditionella tolkningen ’väder’ för weder framstår med andra ord som helt overklig. Den enda Beowulfkännare jag känner till med en annan tolkning är Sune Lindqvist som genomgående återger weder med ’vädur’. På sista raden på sista sidan i hans Beowulf dissectus, under rubriken »Ovanliga ord och betydelser» noteras som den självklaraste sak i världen (Lindqvist 1958 s. 144): Väder: ’vädur, gumse, bagge’. I plur. vädrar, en gängse benämning – utan för- smädlig biton – för gautarna. Mycket riktigt betyder weder på fornengelska inte bara ’väder’ utan också ’vädur, manligt får i allmänhet, bagge, gumse’. Ibland skrivs ordet också som weðer eller weður, alltså precis som ordet för väder.123 Man kan jämföra med gamla gutniska folkmål där ordet väder i sammansättningar ofta fick formen vädur och där svarta åskmoln kunde kallas »vädurbockar» (Herbert Gustavs- son 1941–1945 s. 1197 f.). Uttalet av orden för vädur och väder torde alltså ha legat mycket nära varandra på både urnordiska och fornengelska.

123 546, 1136. 66

Mot denna bakgrund kan jag inte föreställa mig att något nordiskt eller fornengelskt auditorium någonsin uppfattat kvädets weder som något annat än just ’vädur’. Nu hör det till saken att Lindqvist i sin översättning inte skrev vädurar utan, ibland kanske av metriska skäl, använde den ålderdomliga formen vädrar, i sammansättningar som vädrafursten, vädramännen osv. Utan tvivel har det bidragit till att få läsare uppfattat hans »vädrar» som vädurar. Lindqvists »vädra- män» ligger så nära »vädermän» att hans i sak radikalt avvikande tolkning tycks ha gått de flesta förbi. Vädur är till sin typ ett klassiskt folkepitet och mycket tyder på att Beowulf- kvädets wedra, wederas124 betyder ’vädurar’. Vad kvädet med all sannolikhet talar om är således Vädurarna, Vädur-gutarna, Vädur-fursten, Vädur-folket och Vädurmark. Själv tog Lindqvist inte upp frågan om vad hans »vädurar» kunde syfta på, förmodligen för att han var så fast i tanken att geaterna hörde hemma i Väster- götland. Att Rausing inte gjorde det trots sin uppfattning att geaterna var gutar, kan bara bero på att han inte observerat Lindqvists diskret framförda tolkning. Om nu geaterna i kvädet genomgående kallas för »vädurar» borde det träda fram även i andra källor. Det gör det också. Vädur slår an en välbekant klang från svensk medeltid.

Rausing pekar ut Gotland Som nämnts argumenterade Gad Rausing år 1985 för att Gotland är ġēatas hemvist, i första hand med hänvisning till alla uppgifter i kvädet om deras kontakter med daner och svear i samband med färder över havet och att tidsuppgifterna för Beowulfs båtfärd till kung Hrothgar stämmer väl med avståndet från Gotland till östra Själland. Rausing tog också fasta på två ortnamn och en lokal- angivelse i geaternas land. Earna nœs,125 den plats där Beowulf dör, menar han kunde vara halvön Arnkulla (Naggu) i Närs socken på sydöstra Gotland, strax norr om Bandlundviken. Hrones næs(s),126 den plats där Beowulf begravs, tolkar han som »Ronesnäs», som kunde vara namn på en dåtida udde norr om Ronehamn i Rone socken, alltså närmast söder om Bandlundviken inte långt söder om Arnkulla. Rausing menade också att den clif som är det första Beo- wulf och hans män ser när de sjöledes närmar sig hemlandet kunde vara den på långt håll synliga 37 meter höga klippan Hoburgen på Gotlands sydspets (Rau- sing 1985). Efter att ha läst Rausing anslöt jag mig några år senare till hans uppfattning att Beowulf hör hemma på Gotland men då inte med hänvisning till dessa platsnamn utan till Sune Lindqvists tolkning av weder som ’vädur’ och att

124 2900, 3156, 2462, 2656, 2705, 2786, 3037. 125 3031. 126 2805, 3136. 67 väduren enligt medeltida sigill fungerat som officiell symbol för gutarna. Jag pekade också på uppgifter i Guta saga som tyder på att väduren under början av 1000-talet haft en symbolisk betydelse för hela Gotland (Gräslund 1993).127 Som jag visat i det föregående omtalas också Beowulfs hemland entydigt som en ö.

Väduren som gutnisk symbol omkring år 1030 Enligt Guta saga låg helgi Olafr kunungr, den norske kungen Olav Haraldsson, en tid med sina skepp vid Åkergarn på nordöstra Gotland. Det bör ha varit i samband med hans resa till Novgorod år 1029 eller hemfärd därifrån år 1030 (Holmbäck & Wessén 1943 s. 304–311). Olavs besök tycks ha väckt oro på ön. Enligt Guta saga uppvaktades han nämligen där av en delegation »mäktiga män» under ledning av Ormika från Hejnum som till Olav överlämnade tolf vethru mith andrum klenatum, ’tolv vädurar och andra dyrbarheter’ (Guta saga 2:5). Det är anmärkningsvärt att dessa vädurar inte bara nämns först utan också är det enda av gåvan som specificeras till art och antal. Helt klart uppfattar traditionen i Guta saga dessa vädurar som viktigare än övriga gåvor, vilka ju ändå omtalas som klenatum, något som för denna tid knappast kan avse annat än dyrbarheter av silver. Hade vädurarna endast varit tänkta som utfodring av Olavs skeppsbesättningar skulle de knappast ha framhållits på detta sätt, och då skulle ju också tackor och lamm ha fungerat lika bra. Vädurarnas betydelse måste ligga på ett annat plan. Här anas att uppvaktningen av kung Olav till stor del motiverades av fruktan för dennes välkänt brutala missionsiver. I levande livet var Olav verkligen inte känd för helgonlikt beteende och de hedniska gutarna hade alla skäl att visa un- derdånig respekt. Jag uppfattar därför deras uppvaktning i första hand som en vördnadsfull gest mot den beryktade gästen, där de tolv vädurarna och de »mäktiga» männen skulle ses som representanter för hela det gutniska folket. Man kommer osökt att tänka på de tolv ryttarna kring Beowulfs grav (kap. 17) och att Åke Hyenstrand från arkeologiskt och onomastiskt material hypotetiskt skisserat en indelning av Gotland i tolv distrikt (Hyenstrand 1989, 1996). För en stor ö som Gotland med konstant storlek och naturliga gränser ter sig en re- gionindelning under järnåldern som långt mer sannolik än för de flesta andra av tidens politiska grupperingar. Eventuellt skulle Ormika kunna vara lagman för gutarnas allting och de andra männen lokala lagmän eller stormän. Namnet Ormika i en gotländsk kort inskrift från tiden ifråga har av Thorgunn Snædal antagits syfta på den aktuella mannen (Snædal 2005). Tilläggas kan att Olav

127 Utifrån Lindqvist och oberoende av mig har Tore Gannholm gjort samma koppling (1992 s. 28). I övrigt har dock G:s synpunkter på Beowulfkvädet mest drag av lokalpatriotisk väckelsepredikan. 68 enligt Guta saga inte behövde tillgripa våld för att övertyga Ormika och gutarna om värdet av att övergå till kristen tro. Som jag ser det är det alltså först med insikten att Beowulfkvädets geatas står för gutar och att epitetet weder för gutarna står för vädur, som denna notis i Guta saga blir begriplig. Det visar också att epitetet vädur som nationell symbol för det gutniska folket var högst levande ännu ett halvt årtusende efter hän- delserna i Beowulfkvädet.

Väduren i tidig gotländsk kyrkokonst En rad gotländska kyrkor spridda över hela ön, som de i Atlingbo, Eskelhem, Fröjel, Garda, Guldrupe, Hejde, Källunge, Linde, Mästerby, Sanda, Stenkyrka, Träkumla, Vamlingbo, Väte och Öja, har dopfuntar av kalksten utförda under andra hälften av 1100-talet i den s.k. Byzantiosstilen. På ena sidan pryds de av ett skulpterat vädurhuvud med kraftiga böjda horn. Att dessa trots det kristna sammanhanget representerar världsliga vädurar bekräftas av att funtarna i Atlingbo och Vamlingbo på motsatta sidan har ett skulpterat huvud av ett agnus dei, ett hornlöst lamm med nimbus bärande ett kors med baner (Lundquist 2012 s. 23, 42). I samband med att Nils Lithberg tolkar fåret på den gutniska menighetens sigill från 1200-talet som en vädur, anför han som ännu ett exempel på officiell gutnisk vädursymbolik en skulpterad vädur på tympanonfältet över ingången till sakri- stian i Tingstäde kyrka från omkring år 1190 och ett skulpterat vädurhuvud på ka- pitälet till en pelare i samma kyrkas långhus. Då Tingstäde var en av öns tre asyl- kyrkor och hyste tingsplatsen för öns norra treding, uppfattar Lithberg även dessa vädurar som en officiell gotländsk symbol (Lithberg 1936 s. 13). Den omständigheten att några tidiga dopfuntar även på fastlandet, exempelvis i Landeryds kyrka i Östergötland, i Vetlanda kyrka i Småland, i Lunds dom- kyrka och i några kyrkor i östra Skåne, också har sådana vädurhuvuden motsä- ger inte att det är frågan om en gammal symbol för det gutniska samhället. Dels är antalet förhållandevis litet, dels var inflytandet från gotländsk kyrkokonst stort i just östra Götaland. Tillsammans med de tolv vädurarna som gutarna enligt Guta saga presenterar Olav Haraldsson omkring år 1030, framstår de många vädurarna i tidig gotländsk kyrkokonst som en klar anvisning om att väduren ännu under tidig medeltid var en livskraftig symbol för det gutniska folket. Att den världsliga väduren i de allra flesta fall är ensam på dopfuntarna visar dess grundmurade ställning som symbol för det gutniska folket.

Den gotländska menighetens sigill Den gotländska landsbygdsbefolkningens sigill är känt genom en koppar- stamp128 från tiden 1225–1250 men också som avtryck på olika brev mellan år

128 SHM inv.nr 267:1. 69

1280 och slutet av 1500-talet (Lithberg 1936; Siltberg 2005; Stobaeus 2016). Före 1288 användes sigillet också av de gutniska invånarna i Visby. Visbybor- nas speciella sigill från tiden 1288–1340 är mycket likartat (Lithberg 1936 s. 6 f.). Senare påbjöd kung Magnus Eriksson att de gotländska och tyska menig- heterna i Visby skulle ha ett gemensamt sigill, omtalat 1347 och känt som avtryck från år 1385 (Lithberg 1936 s. 8). Den gutniska menighetens sigill visar ett stolt behornat får som bär en fladdrande korsprydd segerfana. I sigillets marginal läses följande text på leo- ninsk hexameter: gutenses signo, christus signato in agno som enligt en vanlig uppfattning uttyds: ’jag [:väduren] betecknar gutarna, Kristus betecknas med lammet’. Nils Lithberg menar också att den omständigheten att djuret saknar nimbus och är vänsterställt visar att det är världsligt och inte en agnus dei. I Fole på Gotland har påträffats en halv sigillstamp av koppar i något mindre format med en nästan identisk vädurbild som på den gotländska landsbygdsme- nighetens sigill. Den ursprungliga texten har dock slipats bort (af Ugglas 1938; Siltberg 2005 s. 300). Frågan kompliceras i någon mån av att får på gammalgutniska heter lamm och dess avkomma lammunge. Diskussionen om vad djuret på den gutniska menighetens sigill föreställer har också pågått i flera hundra år. Lithberg menar att denna världsliga vädur som symbol för gutarna på got- ländska sigill och sekret med början under andra hälften av 1300-talet efterhand glider över i en agnus dei med nimbus och obefintliga eller förkrympta horn (Lithberg 1936 s. 7, 11, 14–17). Själv menar jag att denna process träder tydligt fram redan på 1200-talssigillet. Den tanken har också väckts att inskriften på den gotländska menighetens sigill skulle tydas som »Gutarna betecknas av sigillet (fanan), Kristus av lammet» (Siltberg 2005 s. 291 f.). Per Stobaeus gör en liknande tolkning: »Jag (= sigillet) betecknar gutarna, Kristus betecknas med ett lamm» (Stobaeus 2016 s. 117). Denna uppfattning motsägs dock av ett yngre brevsigill från 1341 där fåret har förkrympta horn och nimbus men fortfarande är vänsterställt. Texten lyder: Hoc Wisbycenses agno designo gutenses, dvs. ’Med detta Visby- bornas får/lamm betecknar jag gutarna’ (Lithberg 1936 s. 7 f.; Siltberg 2005 s. 337). Här är det visserligen sigillet som talar, men samtidigt bekräftar det med egna ord att det är fåret som betecknar gutarna. Sigillfårets parallella bakåtvända horn är inte kraftfulla nog för en gutegum- se och liknar inte heller en gutetackas horn. Ett lamm är det inte heller. Behor- nade tackor har nog förekommit i mer ursprungliga fårraser på Gotland men av allt att döma i begränsat antal (Hallander 1989). Att gutniska baggars horn skulle ha sett ut på detta sätt före sentida inkorsningar motsägs också med eftertryck av de klassiskt svängda kraftiga hornen på ovannämnda dopfuntars världsliga vädurhuvuden. En möjlighet är naturligtvis att sigillets får är en sti- liserad vädur vars karaktär och kön i första hand signaleras av djurets stolta sta- tur. Jag menar dock att det inte föreställer något antingen–eller utan med full avsikt både en världslig vädur och ett kristet lamm. 70

Här ger dopfuntarna i Atlingbo och Vamlingbo vägledning. På ena sidan har dessa ett kraftfullt skulpterat vädurhuvud och på motstående sida en agnus dei. Här uppträder alltså världslig vädur och kristet lamm fristående från varandra men ändå tillsammans i en klart kristen kontext. Jag ser dessa två dopfuntar som ett förstadium till den gutniska menighetens sigill där vädur och agnus dei, kanske av utrymmesskäl, förenats till en enda hybridisk gestalt som är både vädur och lamm men ändå varken det ena eller det andra. Per Stobaeus talar om att det ser ut som ett »baggelamm» (Stobaeus 2016 s. 117), och enligt min mening är det just det som är hela poängen med sigillet. Mot bakgrund av ett gutniskt vädurperspektiv som sträcker sig bakåt långt bortom 500-talet, troligen ända till bronsåldern, ser jag det som en rimlig slutsats att 1200-talssigillet med en enda bild sammanfattar gutarnas urgamla världsliga identitet som vädur och deras nyvunna kristna identitet i gestalt av Guds lamm. Sigillets text gutenses signo, christus signato in agno skulle då i sak kunna tydas på följande sätt: ’Som vädur betecknar jag gutarna, som lamm står jag för Kristus.’

Är väduren ett gammalt gutniskt totemdjur? Här kanske någon invänder att fårskötsel väl har bedrivits överallt, inte bara på Gotland. Jovisst, men knappast någonstans under så goda betingelser som här. Det beror i första hand på att stora rovdjur som björn, varg och lodjur inte fanns på Gotland under järnåldern och förmodligen aldrig har funnits på ön (Ahlgren 2011), något som i hög grad begränsat förluster orsakade av rovdjur och därmed också kostnader för herdar. Fåret är ju det i särklass mest rov- djursutsatta av våra större tamdjur. Dessutom var konkurrensen från vilda be- tesdjur begränsad genom att älg, hjort, rådjur och vildsvin också saknades (Ahlgren 2011). Fårdriften har helt enkelt alltid varit ovanligt lönsam på Got- land. Med Olaus Magnus omdöme i åtanke, att de gotländska gumsarna var större, kraftigare och sturskare än på andra håll (Olaus Magnus 17:1), är det lätt att förstå att gutarna i brist på kraftfulla vilda djur kunde identifiera sig själva med väduren med dess imponerande hållning, aggressiva attityd och ledaregenska- per. En ilsken bagge är inte att leka med. Enligt min mening finns det goda skäl att överväga om inte väduren ända sedan protogermansk bronsålder varit något av ett totemdjur för gutarna. En med väduren jämförbar djursymbolik återfinns troligen i folknamnet svear som enligt flera forskares uppfattning kan spegla en tradition att uppsvenska furstar ända sedan bronsåldern identifierat sig med svin som totemdjur (Appendix 2). 71

Efterleden -mark i wedermearc Grundbetydelsen av ordet mark i nordiska och andra germanska språk är otve- tydigt ’märke’, ’gräns’. Eftersom skog ofta bildar naturlig gräns mellan bygder, har mark också kommit att betyda ’gränsskog, gränsbygd’, och i förlängningen avse skog i allmänhet. Inte sällan kombineras -mark med folkslagsnamn. Att gränsskogar på jylländska näset är bakgrunden till namnet Danmark är också en allmän uppfattning (Wessén 1984; Thorsten Andersson 2001; Gazzoli 2011). Men då mark även använts i överförd bemärkelse om områden närmast bortom gränsen (Hardt 2001; Thorsten Andersson 2001) kan det också ha en mer neutral geografisk betydelse som ’land’, som i fallet Danmark. Mot denna bakgrund är det svårt att se något motsägelsefullt i kvädets be- nämning Wedermearc för gutarnas ö, som för övrigt är nog så skogrik. En adekvat översättning torde vara ’Vädurland’, ’Vädurars land’.

Kan ġēatas språkligt syfta på gutar? Den allmänna uppfattningen är sedan länge att ġēatas i kvädet syftar på götar. Någon närmare diskussion i frågan är dock svår att finna. Vanligtvis konstateras bara att ġēatas språkligt motsvarar götar och därmed också avser götar. Att gēatas inte brukar anses avse hreidgoterna vid Wisłas (Weichsels) mynning, de enda goter som under Beowulftid kan ha funnits kvar i närområdet, torde hänga samman med att kontexten i övrigt är så skandinavisk. Därtill kommer att hreidgoterna aldrig omtalas utan förleden hreið-, däremot emellanåt som enbart Hreið (Ebel 2000; Thorsten Andersson 2008). Götar, fvn. gautar, urgerm. *gautōz (sing. *gautaz), är en bildning till stammen i preteritum singularis av verbet urgerm. *geutan, ’(ut)gjuta, hälla’. Nam- nen gutar och goter däremot återgår på ett urgerm. *gutaniz innehållande stammen i preteritum particip av *geutan (Wessén 1972 och, med utförliga littera- turhänvisningar, Thorsten Andersson 1996a, 1998a, 1998b, 2008, 2015). Bakgrunden till de olika avljudsformerna *gautōz och *gutaniz är oklar. Thorsten Andersson har dock utifrån en iakttagelse av Elias Wessén (1924 s. 113 ff., 1969 s. 22 f.) hänvisat till »att an-stammar», som i *gutaniz, »i svag- stadium enligt ett gammalt ordbildningsmönster uppträder som efterled» (Thorsten Andersson 2003; se också 1996b). Min slutsats i detta kapitel att folknamnet weder-geatas i Beowulfkvädet avser gutar bekräftar också att folknamnet gutar i gammal tid uppträtt som efterled. Mot denna bakgrund kan hreið- för goter i Wizłaområdet antas ha tillkommit som särskiljande epitet till både gutar på Gotland och huvudgruppen goter i Svartahavsområdet. Alla folknamnen götar, gutar och goter skulle således ytterst vara bildade till ett och samma verb, det nämnda urgermanska *geutan. Det är i god över- ensstämmelse med att götar och gutar liksom av allt att döma goter i gammal tid varit varandra geografiskt närboende. 72

Det finns anledning att räkna med att dessa folknamn med ursprunglig betydelse ’(ut)gjutare’ går tillbaka till protogermansk tid och har tillkommit senast under den yngre bronsåldern. Vad som kan ha (ut)gjutits är dock en annan fråga (se Appendix 2). Folknamnen gutar, goter och götar står alltså varandra nära i språkligt hän- seende, med den skillnaden dock att gutar och goter innehåller urgermansk kort u-vokal medan götar och det häremot svarande ġēatas har urgermansk au-diftong. Denna skillnad kan tyckas tala emot att kvädets ġēatas avser gutar. En sådan slutsats skulle dock stå i direkt strid med resultatet tidigare i detta kapitel enligt vilket det land som ġēatas bebodde inte kan vara vare sig Väster- götland eller Östergötland utan omtalas som en ö som av flera omständigheter tydligt utpekas som Gotland. Till denna information hör också epitetet weder, dvs. ’vädur’, för ġēatas, som ännu under sen vikingatid och äldre medeltid fungerat som officiell symbol för det gutniska folket. Någon motsvarande koppling mellan väduren och götar eller någon annan relevant folkgrupp kan inte beläggas. Detta kvädets epitet feng. weder, ’vädur’ (fvn. veðr, fsv. weþur, fgutn. weþer) står i kvädet fyra gånger som förled till namnet ġēatas, alltså weder- ġēatas. Vidare förekommer det i sammansättningar sex gånger som weder- lēod, ’vädurfolket’, fyra gånger som weder-ϸīod, ’vädurfurste’, två gånger som weder-helm, ’vädurfurste’ och en gång som weder-mearc, ’vädurlandet’. Där- till förekommer epitetet fem gånger som enkelt weder, pl. wederas, ’vädur’, ’vädurar’. Att detta epitet vädur i kvädet används så konsekvent och med sådan variation tyder på att det var välkänt på den östnordiska scen där berättelsen om Beo- wulf utspelas. Det är först när vi tar fasta på grundbetydelsen ’en som (ut)gju- ter’ som den funktionella innebörden av benämningen weder blir tydlig. Ordets primära funktion har ju rimligen varit att skilja ut »vädur-gjutarna» från den stora gruppen gjutare på det skandinaviska fastlandet, nämligen »väst-gjutare» (väst-götar) och »öst-gjutare» (öst-götar). Därmed återstår endast en känd grupp »gjutare» som kan svara mot kvädets wederġēatas, nämligen gutar på Gotland. Binamnet »vädur-gjutare» för gutar får då antas ha varit välkänt på östnordiskt område, precis som weder-ġēatas uppenbarligen varit i Beowulf- kvädet. Kvädets egna sakuppgifter, olika reala omständigheter, epitetet weder och medeltida sigill visar således med stor tydlighet att kvädets ġēatas avser gutar. Det är en evidens av sådan tyngd att den måste ges tolkningsföreträde framför tanken att ġēatas inte kan avse gutar, därför att namnet har gammal kort u-vokal. Min tidigare slutsats att huvudberättelsen i Beowulfkvädet knappast kan ha komponerats i England utan måste antas ha tillkommit i Skandinavien, tidigt överförts till England och där traderats på fornengelska under lång tid ger nya möjligheter att förstå namnformen ġēatas. Först och främst befriar det oss från den klavbindande tanken att det funnits en fornengelsk poet som med namnfor- 73 men ġēatas pekat ut ett visst nordiskt folk. En annan lärdom är att vi har att göra med två vitt skilda tidshorisonter. Den ursprungliga skandinaviska berättelsen har tillkommit under 500-talet och troligen överförts till England redan omkring år 600 (se kap. 19) medan namnet ġēatas träder fram i ett fornengelskt manuskript först fyrahundra år senare. Frågan är vad som hänt däremellan. Folknamnet ġēatas är i övrigt endast känt från den fornengelska thuladikten Wīdsið (57–58) där det figurerar i en ganska allmän skandinavisk kontext. Även i detta fall finns en avsevärd tidsskillnad mellan en ursprunglig nordgermansk muntlig tradition och slutligt fornengelskt manuskript. Även om man i England inledningsvis skulle ha förstått att Beowulfberättel- sens »vädur-gjutare» avsåg gutar, vilket inte är troligt då Gotland inte omtalas med namn i kvädet, är det osannolikt att denna vetskap kunnat överleva fyrahundra år av tradering i olika fornengelska dialektområden, en process som också tycks ha innefattat flera skikt av manuskript. En kort u-vokal i en öst- skandinavisk benämning för gutar kan då under traderingens gång efterhand ha ersatts av en på urgermanskt au återgående diftong genom att namnet trotts avse de götar som man genom vikingatidens kontakter med nordbor blivit väl medveten om. Eller omvänt, att man efterhand börjat tro att ett ursprungligt namn för gutar i själva verket avsett götar och då uttalat och skrivit det med diftong som i ġēatas. Ett helt annat stöd för tanken att ġēatas trots stamvokalismen avser gutar vill jag se i följande resonemang av Elias Wessén (1969 s. 24; jfr 1972). Med ut- gångspunkt från iakttagelser av Alexander Bugge har Wessén uppmärksammat att namnformer avseende goter i Västeuropa under 500-talet och gutar i Eng- land och Norge under medeltiden inte sällan har au-diftong. Till slut säger Wessén: »Att mansnamnet Gautr betyder ’en man från Gautland, en göt’ är gi- vetvis självklart. Men kan det o c k s å betyda ’en man från Gotland, en gute’? Eller en ’got’?» Wessén tycks inte vara främmande för att så kan vara fallet. Han skriver (1969 s. 22 f.): Folknamnen gutar–göter och götar står i ett regelbundet avljudsförhållande till varandra: urgerm. *gutonez (n-stam) och *gautoz (a-stam). Stamstavelsens rotform sammanhänger regelbundet med ordbildningen: stark rotform (*gaut-) förutsätter a-stamsböjning, svag rotform (*gut-) n-stamsböjning. Det k a n således vara fråga om s a m m a n a m n i t v å f o r m e l l a v a r i a n t e r, två olika stam- och avljudsformer. Kanske har den svaga formen (*gutonez) från början brukats i sam- mansättningar, som har betecknat grenar av den stora stammen, sådana som Austro-, Vesigotæ, isl. Hreiðgotar, Eygotar m.fl. Förleden kunde vara överflödig, och gutar kunde brukas ensamt, i viss motsats till gautar. Längre fram hos Wessén (s. 28) heter det: Etymologiskt kan de tre folknamnen götar, gutar och goter icke skiljas från varandra. De måste i varje fall ha ursprunglig gemenskap i innebörd och betydelse. Frågan har mycket diskuterats, men är fortfarande omstridd. Snarast torde de från början ha varit appellativer, nomina agentis till verbet gjuta (isl. gióta) med den allmänna betydelsen ’män’. Det är svårt att tänka sig att man under urgermansk och urnordisk tid, då avljudet var mycket mer levande än nu, har kunnat frigöra sig från det etymo- 74

logiska och semologiska sambandet med det starka verbet och tolka namnet annorlunda. Kontentan av Wesséns resonemang tycks vara att man vid tiden för Beowulf- kvädets tillkomst varit så medveten om den nära samhörigheten mellan namnen gutar och götar att det ibland, åtminstone om talaren själv inte var gute, kunde falla sig naturligt att använda *gautōz också om gutar (jfr också Wessén 1924 s. 81–119). Att uttalet av namnen götar och gutar ännu under urgermansk tid legat mycket nära varandra styrks också av att Beowulfkvädets särskiljande epitet weder- i wederġēatas annars inte skulle ha haft någon funktion. Ett annat exempel är uttrycket lēadgota för ’blygjutare’ i en fornengelsk lagtext (Clark Hall 2000 s. 213) där ordet för gjuta återges med kort stamvokal och inte med diftong. Flera språkforskare menar också att gotiskan och gutniskan har ett gemensamt språkligt ursprung, ja rent av att goterna ursprungligen kan ha kommit från Gotland (Thorsten Andersson 2003, 2008, 2015 m.fl.; Strid 2008). Med hänvisning till ett antal gotländska ortnamn som Gaut, Gautalver, Gute och Gutenviks menar vidare Ingemar Olsson att man på Gotland använt både *gaut- och *gut- för utgjutningar, utflöden av olika slag. Med ett lätt profetiskt tonfall pekar han i outtalad men tydlig Wessénsk efterföljd (Wesséns uppsats finns i Olssons referenslista) på möjligheten att gutar och götar »helt enkelt [skulle] vara två olika former av samma namn», och att med »denna tolkning gutar [skulle bli] på Gotland boende gautar, götar» (Olsson 1996b s. 13–19; citatet från s. 13). Jag vill här också nämna en möjlighet som Thorsten Andersson på språkliga grunder har övervägt, nämligen att en grupp götar flyttat över till Gotland (An- dersson 2003). Till saken hör vidare att Beowulftraditionen inte nödvändigtvis måste ha överförts till England från just Gotland. Troligare är att det skett genom svealändsk förmedling (se kap. 19). För en värld där skalder vandrat mellan olika furstehov och erbjudit sina tjänster kan man inte ens utesluta att traditionen överförts av en västgöte eller östgöte. Den bard som muntligt förmedlat Beo- wulftraditionen till England kan mycket väl ha varit en person som naturligt uttalat namnet för gutar med au-diftong. Dessa perspektiv öppnar således för flera möjliga förklaringar till namnet ġēatas (där ēa alltså svarar mot urgerm. au), nämligen att Beowulftraditionens urnordiska form för gutar inte alls överförts till England med kort u som stamvokal utan med au-diftong.

Vagoth I sin på grekiska avfattade Getica beskriver goterättlingen Jordanes den skandinaviska halvön med utgångspunkt från försvunna verk av bland andra Cas- 75 siodorus, statssekreterare hos Teoderik den store i Ravenna. Med början i norra Sverige inleder han med screrfennae samer, suehans svear och theusti. Där- efter nämner han vagoth (Getica 21–22). Theusti uppfattas numera av de flesta forskare som Tjustbor i nordöstra Små- lands kustband, en tolkning som stöds av en runsten i Västerljung i östra Sö- dermanland rest över en man som dött ą þiusti, ’i Tjust’ (Jansson 1960 s. 109 f.; Thorsten Andersson 2005a s. 594, 2009; Brink 2008a s. 92; Fridell 2010). Frågan är då vad vagoth står för. Eftersom Jordanes rör sig längs den svenska ostkusten har vagoth ibland tolkats som östgötar. Det stämmer dock illa med förleden va- och med att det rimligen är Jordanes senare nämnda ostrogoth som är östgötar. Naturligt nog har vagoth också tolkats som gutar. Sophus Bugge såg vagoth som en möjlig förvanskning av euagothi, »oldn. øy-gotar», och menade att det avser gutar (Bugge 1907). Eygotaland som benämning på Gotland förekom- mer också i vissa fornvästnordiska källor (Wessén 1924 s. 114, 1969 s. 23; Thorsten Andersson 2003) men då av allt att döma mest som en appellativisk benämning med syfte att skilja gutar från fastlandsgötar eller från hreiðgoter vid Wisłas (Weichsels) mynning. L. Fr. Läffler å sin sida tog fasta på fsv. vagher med betydelsen ’våg’, ’hav’ och uppfattade vagoth som vág-gotar ’våg-götar’, ’havs-gutar’, vilka han tolkade som gutar (Läffler 1907). Bugges och Läfflers förslag har dock haft svårt att slå igenom, förklarligt nog då inga belägg för »ö-götar» som namn på gutar finns i östnordisk tradition och då tolkningen ’våg-götar’ som regelrätt namn på gutar inte finns belagd i någon tradition överhuvudtaget. Jag bortser då från att gutarna i Beowulfkvädet två gånger omtalas som sǣgeatas. Denna förled sǣ- är nämligen bara ett av många poetiskt motiverade epitet för gutarna i kvädet helt underordnade det starkt identitetsbärande weder. Josef Svennung i sin tur har utgått från betydelsen ’bukt’ hos fsv. vagher och placerat vagoth vid Skälderviken i västra Skåne. Förslagets svaga historiska förankring demonstrerar dock Svennung själv när han, för att få det hela att gå ihop, tvingas deportera en hel grupp västgötar till Skåne (Svennung 1967 s. 54– 57). Bättre kontakt med känt götiskt område och med Jordanes geografiska ordning har Thorsten Anderssons förslag om den inre delen av den långa Val- demarsviken på gränsen mellan Tjust och Östergötland, där förleden i bynamnet Vammar (j Wagmare 1383) kan tolkas som fsv. vagher i betydelsen ’bukt’ (Thorsten Andersson 2009). Enligt min mening bör dock folknamnet vagoth ses i ett bredare källperspek- tiv. Etymologiskt är efterleden goth att sammanhålla med orden för ’gjutare’ i folknamnen götar och gutar. Och då den historiska traditionen endast känner till tre »gjutarefolk» i närområdet, väst-götar, öst-götar och gutar, varken fler eller färre, och då Jordanes omtalar de två förstnämnda som gauthigoth och ostrogoth, återstår endast ett känt »gjutarefolk» i östra Sverige som kan komma ifråga i detta sammanhang, nämligen gutar. 76

Att utan argument blunda för detta samfällda etymologiska, historiska och geografiska utpekande av vagoth som gutar ser jag som ogörligt. Därmed kan jag inte heller se något behov av att ur Jordanes vagoth frambesvärja nya folknamn för götar och gutar som är helt okända för den historiska traditionen. I detta kapitel har jag tidigare gjort troligt att ordet vädur under Jordanes tid var välkänt i östra Skandinavien både som separat benämning för gutar och som epitetisk förled till folknamnet gutar, med ursprunglig saklig betydelse ’vädur-gjutare’. Då vädur är det enda östnordiska förledsepitetet till namnet gutar som är känt och då ordets inledande stavelse dessutom har viss likhet med förleden i vagoth, är det detta vädur vi i första hand har att ta fasta på vid tolkningen av förleden va- i vagoth. Ett urnordiskt ord för vädur, fgutn. weþer, fsv. weþur har, såvitt jag förstår, knappast liknat något ord på grekiska och latin, Jordanes och Cassiodorus språk. Jag ser det därför som ett möjligt antagande att ordet vädur i samband med muntlig och skriftlig tradering på dessa och kanske andra språk i egenskap av obegripligt prefix till ett välkänt folknamn goth efterhand helt enkelt kom- primerats till ett enkelt va- på grekiska. Jordanes inleder sin geografiska beskrivning i Getica (17) med uppgiften att Scandza ligger mitt emot mynningen av floden Wisła (Weichsel). Vad som verkligen ligger mitt emot Wisłas mynning är den stora ön Gotland, för vars kontakter med det romerska imperiet och Bysans denna flod var helt avgöran- de. Den centrala roll som Wisła, vars mynningsområde länge kontrollerades av hreiðgoterna, hade som kontaktled mellan den senantika världen och Skandi- navien, är väl förenlig med slutsatsen att Jordanes eller hans källor känt till gutarna. Samma informationsperspektiv förklarar också varför Danmark i huvudsak tycks ligga utanför Jordanes synfält. Slutsatsen att Jordanes vagoth avser gutar fyller ut en annars svårförklarlig lucka i dennes i övrigt anmärkningsvärt goda geografiska vetande om Skandi- navien. Om det är något folk i östra Skandinavien som att döma av det arkeologiska materialet borde ha varit känt vid det östgotiska hovet i Ravenna och i östromerska elitkretsar i Bysans så är det just gutarna.

Slutsatser Historiskt och geografiskt kan endast två folkgrupper komma ifråga som Beo- wulfkvädets geatas, götar och gutar. Utifrån dunkla uppgifter i sena nordiska källor om svear och götar i ett av- lägset förgånget, har geatas hemland traditionellt uppfattats som beläget i Gö- taland i allmänhet, i första hand Västergötland, i andra hand i Östergötland. Ändå har ingen kunnat visa på något i Beowulfkvädet som pekar ut dessa om- råden. Kvädet är tydligt med att geatas hör hemma i en havsnära omgivning. Deras hemland omtalas dessutom uttryckligen som en ö, ēalond, en ö som att döma 77 av kvädets geografiska sammanhang bör ha legat i södra eller mellersta Öster- sjön. Eftersom ölänningar aldrig har kallats för götar återstår endast Gotland. Mycket pekar på att kvädets wedergeatas återgår på en östnordisk benäm- ning för »vädur-gjutare», där epitetet vädur- ursprungligen haft till funktion att skilja namnets bärare från andra »gjutare» i närområdet, dvs. öst-götar och väst-götar. Kyrklig gotländsk skulptur, uppgifter i Guta saga samt gutarnas sigill med tillhörande text visar också tydligt att väduren ännu under den äldre medeltiden fungerat som officiell symbol för det gutniska folket. Eftersom väd- uren inte är ett känt folkepitet för någon annan relevant folkgrupp i Nordeuro- pa, allra minst västgötar, östgötar och ölänningar, och då även annan geografisk information i kvädet pekar ut just Gotland, framstår det som en ofrånkom- lig slutsats att Beowulfkvädets wedergeatas, ’vädur-götar’ och wederas, ’väd- urar’ avser gutar. Att vädur rakt genom hela kvädet används som epitet för geatas utan närma- re förklaring eller platshänvisning, och då inte bara av dem själva utan också av daner och kvädets »berättare», liksom att kvädet inte explicit uttalar sig om var geatas hör hemma, tyder på att det var självklart för berättelsens ursprungliga auditorier att geatas och wederas står för gutar och wedermark för Got- land. Skulle detta mot förmodan ha varit känt för en fornengelsk författare, kan det knappast ha varit det för hans auditorier eller läsare. Det helt obestyrkta allmänna antagandet att kvädet författats av en fornengelsk poet har således tvingat generationer av forskare att medvetet feltolka ett ord som ēalond och omedvetet feltolka ett ord som weder, vilka båda tydligt pekar ut geatas som gutar. Samma ogrundade premiss har också hindrat förstå- elsen av platsangivelser som sǣwealle neah och hrēosnabeorh som ansluter väl till denna tolkning (se kap. 14). Det arkeologiska materialet visar att Gotland under romersk järnålder och folkvandringstid var en integrerad del inte bara av en syd- och mellaneuropeisk utan också av en västeuropeisk kulturkrets. Under den mellersta järnåldern uppvisar den stora ön Gotland en osedvanlig materiell rikedom, vittnande om ett vidsträckt internationellt kontaktnät och en kulturell och politisk betydelse i Nordeuropa väl i nivå med eller överträffande både Västergötlands och Öster- götlands. Flodvägen över det smala jylländska näset erbjöd också en betydligt kortare och tryggare färdled mellan Västeuropa och Gotland än den långa och farliga sjövägen över Skagerack, Kattegatt och Nordsjön. Gutarna har inte haft längre väg till Västeuropa än västgötar och östgötar och kortare väg än svear. Betraktar man frågan om stamvokalen i namnet ġēatas strikt etymologiskt utifrån tanken att kvädet författats av en fornengelsk poet, hamnar man i direkt konflikt med kvädets eget vittnesmål. Betraktas frågan däremot i ljuset av en nordisk bakgrund och i Elias Wesséns anda mot bakgrund av en komplex forntida verklighet, öppnar sig flera olika språkliga möjligheter att tolka namnet geatas som ’gutar’. Utifrån denna slutsats är det också naturligt att tolka folknamnet vagoth hos Jordanes som ’vädurgjutare’. 78 9. ANNAN ÖSTSVENSK ANKNYTNING

Inledning Slutsatserna att kung Hrodgars hall Heorot ligger på sydöstra Själland och att geatas är gutar på Gotland ger kvädet en påtaglig östskandinavisk tyngdpunkt, som blir ännu tydligare genom svearnas strider med gutarna i senare delen av kvädet. Kopplingen till östra Svealand kan dock göras ännu tydligare.

Swīorīċe och Swēoðēod I Beowulfkvädet talas två gånger om Swīorīċe, ’Sveamakten’, en gång med syftning på sveakungen Ales hemland129 och en gång i ett mer neutralt sammanhang.130 Vidare talas en gång om Swēoðēo,131 ’Sveafolket’, i överförd mening ’svearnas land’. Dessa beteckningar är okända i andra fornengelska texter. Benämningen Svithjod uppträder i sådana först i samband med nordiskt inflytande under sen vikingatid. Som Gösta Langenfelt noterat lyser dessutom ändelsen -rice som politisk-geografisk beteckning med sin frånvaro i andra fornengelska texter. Precis som på västnordiskt område används där konsekvent ändelsen -land (Langenfelt 1932). Genom att kvädet så tydligt representerar en östskandinavisk kontext från sen folkvandringstid utan minsta inblandning av senare tradition står vi här helt klart inför de äldsta säkra beläggen för benämningarna Svearike och Svitjud. Ett andra indirekt belägg för Svitjud återfinns i Jordanes samtidiga Getica, där svear först omtalas som suehans med gotisk ändelse och litet senare som suetidi (Getica 20) vilket är att se som en latinisering av Sueϸiuϸ (Svennung 1967 s. 33). Att Svea- rike och Svithjud varit i bruk som östsvenska benämningar åtminstone sedan folkvandringstid är helt i enlighet med Thorsten Anderssons språkhistoriskt grundade uppfattning att Svethiudh som maktcentrum för sveakungarna går tillbaka åtminstone till denna tid (Thorsten Andersson 2004, 2005b).

Epitetet skilfing I kvädet används epitetet scilfing/scylfing sammanlagt åtta gånger för fyra olika sveafurstar: Ongentheow/Egil, Onela/Ale, Othere/Ottar och Wiglaf. Som

129 2383. 130 2495. 131 2922. 79 framgår av följande kapitel kan epitetet ha samband med sveafurstars benägen- het att likt gudarna Odin, Frö och Fröja placera sina hallbyggnader på en arti- ficiellt upphöjd platå, fsv. skialf. Till saken hör också att sveakungen ansågs stamma från gudarna Frö och Odin, att Odin själv kallas för skilfing, att hans boning benämns Valaskjalf och hans högsäte Lidskjalf, liksom att Frö sitter i Hlidingskjalf och gudinnan Fröja bär tillnamnet Skjalf. Epitetet skilfing tycks alltså kunna kopplas till gudar som Odin, Frö och Fröja och deras antagna kungliga ättlingar av Ynglingaätten i Uppsala. Utanför Beowulfkvädet är epitetet skilfing känt i endast två fall. Det ena gäl- ler just kung Egil och är likaså bevarat genom östsvensk tradition i Ynglingatal (14), där Egil benämns skilfinga nið, ’Skilfingaättling’. Det andra är en anspelning i den äldre Eddan (Hyndluljóð 11) på sveakungar i allmänhet. Inget exempel finns på bruket av skilfing för annat än sveakungar under folkvandringstid och epitetet förekommer inte i andra fornengelska texter. Då det inte heller är känt i västnordisk tradition, där benämningen yngling i stället används, menade redan Noreen att skilfing är en specifik östsvensk benämning för Uppsalakung- ar (Noreen 1892 s. 224). I motsats till yngling är således skilfing inte en släktbenämning utan ett epitet med underförstådd ungefärlig betydelse ’gudaboren Sveafurste’. Epitetet skilfing knyter således klart an till östsvensk kunglig tradition och då uteslutande folkvandringstida sådan.

Beowulf av kunglig sveasläkt Att Beowulf själv talar om sin far Ecgtheow som en »ädel härförare», »känd» och »väl ihågkommen […] av alla» och »av visa män överallt»132 är en sak. Men att han hela sexton gånger omtalas som »Ecgtheows son» går långt utöver diktens behov av stående epitet och pekar klart ut faderns höga sociala position. Ecgtheows höga samhällsställning bekräftas också av att han kunnat gifta sig med kung Hrethels dotter och att kung Hrothgar tidigare engagerat sig kraftigt för hans sak. Allt tyder på att Ecgtheow tillhör en släkt jämbördig med konung- ars, kort sagt att han är av kunglig släkt. Inte mindre än fem gånger noteras i kvädet att Beowulf och Wiglaf är nära fränder, en gång även indirekt.133 Då Wiglaf explicit omtalas som Scilfing134 och då Wiglafs fader Wihstan i ett annat sammanhang kallas för kung Ales frände135 och då benämningen skilfing uteslutande är känd som epitet för sveakungar, måste den samlade slutsatsen bli att Ecgtheow och dennes son Beowulf är nära släkt med sveakungarna.136 Det stämmer i sin tur med vår tidigare slutsats att Ecgtheow varken kan vara gute eller östgöte. Notabelt är också

132 262–266. 133 2600–2605, 2675–2676, 2707, 2813–2814, 2876. 134 2602–2603. 135 2615–2619. 136 2813–2815. 80 att namnet Ecgtheow allittererar med Ynglingaättens kunganamn. Det gör för övrigt också namnet Ælfhere (kap. 22) liksom namnen Wiglaf, Wihstan och Wægmund som inleds med vokaliskt w. »Du är den siste av vår släkt, av Vägmundingarna, alla mina släktingar, de kraftiga furstarna, har ödet sopat bort», säger den döende Beowulf till Wiglaf.137 Eventuellt kan Vägmund vara Beowulfs farfar. Dessförinnan erinrar sig Wiglaf en ynnest som Beowulf visat honom genom att förläna honom wīċstede weliġne, Vägmundingarnas ’rika markegendom’ och folcrihta ġehwylċ, ’alla rättigheter bland folket’ som hans fader, alltså Ecgtheow, innehaft.138 Uppen- barligen låter Beowulf som barnlös vid sin död sin ärvda markegendom i Svea- land gå till sin unge frände Wiglaf. Anmärkningsvärt är att Beowulf strider med Ormen med ett svärd med epitetet incgelāf.139 Uttrycket har gäckat alla försök till accepterad tolkning (Fulk et al. 2009 s. 251). Sune Lindqvist föreslår dock betydelsen ’Inge-arv’ (1958 s. 60), av allt att döma med underförstådd innebörd ’kungligt sveaarv’. Det är i god överensstämmelse med Lars Hellbergs utredning av Inge- som förled i personnamn och ortnamn på germanskt område. Han menar att beteckningen Inge under järnåldern närmast varit synonym med ’sveakung’, Yngling (Hellberg 1979, 2013, 2014). Att danerna i kvädet två gånger omtalas som ingwine/ ingwina, ’Ingvänner’,140 skulle då kunna återspegla förutnämnda tradition om danernas uppsvenska ursprung. Nyligen har Erin Shaul sammanfattat den ofta ganska spekulativa diskussionen om dessa släktskapsrelationer, som för övrigt ofta utförts i ett fornengelskt författarperspektiv. Med hänvisning till en sed i furstliga fornengelska kretsar att låta bröder dela namnändelser, menar Shaul att efterleden i namnet Ecgtheow tyder på att denne kan vara bror till Ongentheow/Egil och att Beo- wulf därmed är Egils brorson (Shaul 2016). Det finns dock ingen annan indikation i den vägen. Men att Ecgtheow verkligen är nära släkt med sveakungarna bekräftas av just namnändelsen -ϸēow såsom markör för en gudarnas utko- rade kungliga tjänare i Swīorīċe.

Andra möjliga släktsamband I kvädet omtalas Beowulf som nefa Swertinges141 och på ett annat ställe142 som nefan Hererīces. Vanligen tolkas nefa här som systerson. I så fall skulle Her- eric och Swerting vara morbröder till Beowulf och söner till Hrethel. Men då Hereric i så fall är bror till Hygd är Swerting det också, och då är Hygd syster-

137 2811–2816. 138 2605–2010. 139 2577. 140 1044, 1319. 141 1203. 142 2206. 81 dotter till Beowulfs mor och därmed Beowulfs kusin på morssidan. Hrethel skulle i så fall ha haft minst fem barn, två döttrar och tre söner. Å andra sidan behöver nefa inte betyda annat än ’ättling’ i allmänhet och då skulle Swerting kunna vara av nästan vilken härkomst som helst. Samtidigt omtalas Hygelac som Swertings sonson,143 och då måste ju Hrethel vara son till Swerting. Och eftersom Beowulfs mor är dotter till Hrethel blir Swerting då Beowulfs morfar. Men två morfäder är ändå en för mycket. Och att nefa här skulle syfta på barnbarn är mindre troligt eftersom Beowulf också omtalas som nefa Hererīċes. Om det nu inte är som Norman Eliasson tänkt sig, att hereric inte alls är något namn utan ett beskrivande epitet, ’här- förare’, och att uttrycket nefan hererices syftar på sveakungen Ales brorsöner (Eliason 1978 s. 101), dvs. Adils och Eanmund. Det går här knappast att komma längre än att konstatera att Swerting och Hereric, om nu den senare alls har funnits, tillhör Beowulfs litet äldre släktkrets av för oss okänd natur.

Slutsatser Benämningarna Skilfing, Swīorīċe och Swēoðēod är inte kända från andra relevanta fornengelska texter. Däremot knyter alla tre på ett anmärkningsvärt sätt an till östra Skandinavien. Skilfing är endast känt som epitet för sveakungar under folkvandringstid. Kvädet ger klart besked om att Beowulf på farssidan är av kunglig sveasläkt, nära befryndad med Skilfingar. Denna omständighet, som ofta förbigås med tystnad, ger en fördjupande dimension åt hela berättelsen. Som vi ska se i det följande finns också en påtaglig östsvensk anknytning genom Beowulfkvädets och Ynglingatals skildringar av kung Egils död (kap. 16) och ett åtminstone troligt samband mellan kvädet och Guta saga ifråga om freden mellan svear och gutar (kap. 22).

143 2002–2003. 82 10. ICKE-KRISTNA KULTURSEDIMENT

Inledning Bortsett från att Beowulfkvädets språk är fornengelska återstår bara en saklig grund för uppfattningen att det skrivits av en fornengelsk författare, nämligen en del kristna inslag. Låt oss då se hur dessa är beskaffade, hur de avtecknar sig mot den samhällsbild och livssyn som i övrigt präglar kvädet och hur kvädets hedniska inslag förhåller sig till de kristna. Under en stor del av 1800-talet tyckte sig många forskare i Beowulfkvädet se en ursprunglig hednisk kärna som sekundärt överlagrats av kristna element. Den kanske mest explicita företrädaren var Blackburn (1897), som präglade det ofta använda uttrycket »the christian coloring of Beowulf». Uttrycket används även av Frederick Klaeber trots hans uppfattning att kvädet skapats av en kristen poet (Klaeber 1950 s. xlviii–li). För mer än etthundra år sedan redovisade Klaeber vad han såg som en rad distinkta kristna drag i Beowulfkvädet (Klaeber 1911, 1912). Andra har tyckt sig se dolda speglingar av och allusioner på fornengelsk patristik, liturgi och homiletik. Sedan länge har det också varit en vanlig uppfattning att dikten för- fattats av en kristen poet som redan från början gett dikten ett tydligt kristet innehåll, speciellt som det kristna rent litterärt tycks vara väl inarbetat i kvädet (Fulk et al. 2009 s. lxvii–lxxix). Enligt denna skola skulle de hedniska dragen i kvädet då ha lagts in från början av den kristna poeten för att ge dikten en tro- värdig arkaisk färg. I själva verket går åsikterna starkt isär. Många forskare har sett det kristna inslaget som begränsat och ytligt. Låt oss också konstatera att det råder en klar obalans i källäget såtillvida att vi har en stor referensram för dåtida kristen fornengelsk tradition men vet ganska litet om hednisk germansk tankevärld under samma tid. Det kan då vara lätt att läsa in dolda kristna allusioner även där sådana inte har funnits. Den andliga dimensionen och dess praktik, den som i kristen tid omtalats som forn siðr eller heiðinn siðr (Sundqvist 2005b), var i hednisk tid en integrerad del av tillvaron som man aldrig fann behövligt att motivera. Då det inte heller fanns något formellt trossystem och man saknade föreställningar om kommande frälsning och därmed ambitioner att frälsa, är det naturligt att den reli- giösa aspekten av tillvaron tog mycket liten plats i hjälteberättelser, i fornaldarsagor med motiv från den mellersta järnåldern liksom i annan äldre germansk tradition, exempelvis Niebelungensången. Att den hedniska guda- världen knappt apostroferas alls i Beowulfkvädet är alltså inte ägnat att förvå- na. En möjlighet är naturligtvis att hednisk föreställning ursprungligen tagit nå- 83 got större plats i Beowulftraditionen men sedan tonats ner under tradering i kristen fornengelsk miljö. Fast i så fall bara i viss mån. På det hela taget nöjer sig det jag kallar »den kristna rösten» i kvädet med fromma suckar om Herren Gud och med att beklaga att människor inte förstår bättre än att förbli i heden tro. Inga allvarliga försök görs i kvädet att omforma Hnæfs, Beowulfs och Skölds ytterst hedniska begravningar till kristna manifestationer. En gång hänvisas i kvädet till danerna med begreppet »hednisk», hæϸen,144 och två gånger till Grendel, hæðen/hæϸen.145 Som Kenneth Sisam noterat sker det med stark pejorativ betoning (Sisam 1965 s. 73), närmast som epitet för onda makter. I stället för att uppfatta detta som ett genomtänkt litterärt grepp av en kristen författare ser jag det som ett naturligt uttryck för kristna fornengelska barders negativa attityd till hednisk tro. Två gånger kallas även Ormens/Drakens gamla guldskatt för hæϸen,146 men då snarast med betydelsen ’mycket gammal’.

Materialistisk värdegrund Som en röd tråd genom kvädet går en stark fixering vid guld och annan materiell lyx som social värdemätare. Intresset för det materiella frodas visserligen även i kristna samhällen, men den oskrymtade glädje och stolthet över materiell rikedom som utmärker kvädet, som vore det livets högsta mening, står ändå långt från teoretisk kristen värdegrund i sådan fromt kristen klostermiljö som kvädets poet brukar förknippas med. Lika påfallande är den stora aktning för generositet med materiell egendom mellan furstar och följeslagare, mellan furstar inbördes och mellan människor i allmänhet som utmärker kvädet. Begreppet en konungs godhet under järnål- dern uttrycks också i hög grad med materiell frikostighet, vid sidan om egenskaper som mod, pålitlighet, lojalitet och trofasthet, det senare inte minst mot släkt (Raw 1992; Herschend 1998). I Beowulfkvädet framstår materiell giv- mildhet, sociala lojalitetsband och släktskapsethos inklusive blodshämnd som ett långt viktigare samhällskitt än någonsin kristen tro. För ett hedniskt tänke- sätt hade Grendels moder ett mycket legitimt motiv att angripa Heorot, hämnd för en dödad son. Kvädet genomsyras av en pessimistisk och deterministisk grundton och livssyn, fjärran från kristet hopp om kommande frälsning. Livet är skört och mycket annat att se fram emot finns inte än att få en värdig begravning och att kunna efterlämna ett aktat namn i den berättande traditionen. Så här tröstar Beowulf kung Hrothgar för hans förlust av vännen Æskhere147 sedan denne dö- dats av Grendels mor:

144 179. 145 852, 986. 146 2216, 2276. 147 1384–1389. 84

det är alltid bättre att hämnas en vän än att hemfalla åt sorg. Alla som lever här på jorden har att invänta slutet. Må var och en vinna ära före döden. För den döde krigaren är det det bästa. Redan från sådana allmänna utgångspunkter har åtskilliga forskare svårt att se kvädet som kristet i egentlig mening. Jag låter här W. W. Lawrence, Arthur G. Brodeur, Kenneth Sisam, Charles Moorman, William Whallon och Michael Cherniss komma till tals: But, though ever present, the Christianity is all on the surface […]. The real vitality of the epic lies in its paganism. (Lawrence 1928 s. 9) Although Beowulf was composed by a devout Christian, it is not a religious poem. The Christian concepts expressed in it are almost altogether restricted to God, heaven, hell, devil, and judgment; and the words which clothe these concepts are relatively few and simple. In the religious poems, on the other hand, the specifically Christian appellations are numerous and highly developed. Even the most pious sentiments placed in the mouths of Hrothgar and Beowulf are scarcely comparable with those uttered by Juliana, Elene, Andreas or Guðlac. (Brodeur 1959 s. 31) […] there is little in Beowulf that is distinctively Christian in the strict sense. The words and conducts of the ideal characters are for the most part designed to show qualities such as courage, loyalty, generosity, and wisdom, which are admired by good men of any creed. Other characteristics, such as determination and to exact vengeance, are not in accord with Christian doctrine […]. (Sisam 1965 s. 79) the whole of Beowulf, despite its Christian elements, is strongly and most un-Chris- tianly pessimistic in its view of life and history […] the unmitigated pessimism, the doctrine of an unyielding fate, the poet’s insistence upon the code of the comites and upon the obligations of kinship and the vendetta, the praise of the worldly heroism, and the glorification of prowess and courage for their own sakes […] point toward a deep-seated pagan tradition of thought and action which the Christianity of the poem has managed to color, but not to erase or disguise […] The stern ethical code which stems from family loyalty and its effects on society are far more central […] than is the Christian code of conduct, which not only forbids family feuds and acts of re- venge no matter how well justified, but in fact demands that all family relationships be put aside if necessary so that the Christian ideal of forgiveness and mercy may be followed […] The pessimism of Nordic mythology finally overshadows whatever brighter Christian colors the poem had in its conception displayed. (Moorman 1967 s. 5, 7 f., 11, 18) What cannot be accepted is the prevailing opinion that the epic shows signs of thor- oughgoing indebtedness to Scripture and liturgy; for the religious elements are actu- ally those of a barely reformed Germanic heathenism. (Whallon 1969 s. 117 f.) Heroic ideals […] pervade the poem […] The concepts […] embody essentially secular values and have nothing apparent to do with Germanic religion. They are ‘pre-Christian’, ‘Germanic’, and ‘heroic’, but not ‘pagan’ or ‘heathen […] Beowulf appears to be a Christianized heroic poem, in which Christianity is pervasive but su- perficial […] The poet (or poets) has inserted Christian comments and pious excla- 85

mations into his poem because he considers them necessary and appropriate […] The Christian piety of these exclamations is all on the surface. (Cherniss 1972 s. 125, 133 ff.) Detta om den ytligt kristna och genuint hedniska andan i kvädet. Dock finns långt mer än så av hedniska element i dikten.

Ödets väv Att hänvisa till det oundvikliga ödet är karakteristiskt för hednisk germansk livsuppfattning (Ström 1985; North 1994). Ett visst stöd för antagandet att det myckna talet om wyrd i kvädet, som elva gånger används i betydelsen ’ödet’, ’det kommande’, återspeglar en nordisk ödestro finns i följande formulering i kvädet:148 Ac him dryhten forġeaf wīġspēda ġewiofu Wedera lēodum frōfor ond fultum ϸæt hīe fēond heora ðurh ānes cræft ealle ofercōmon

Men Drotten gav vädurarnas folk krigslyckans väv, kraft och stöd så att de alla vann seger över fienden med en mans hjälp Som påpekats av flera (Wormald 1978 s. 40; Robinson 1985 s. 46 f.; Mitchell & Robinson 1998 s. 71; jfr Bek-Pedersen 2011 s. 142) knyter uttrycket wīġspē- da ġewiofu, ’krigslyckans väv’, direkt an till förkristna föreställningar om en ödesvävande norna (Urd). Det stärker antagandet att det drythen som här sägs stå bakom denna lycka, och som något längre fram apostroferas som Gud, ursprungligen syftat på Odin, krigslyckans gud. Som Karen Bek-Pedersen gjort troligt, har tanken om väven som en metafor för individens förutbestämda livslott samband med att valet av varp oundvik- ligt styr resultatet ifråga om mönster. På så sätt har varpen naturligt kommit att stå för människans öde i stort och inslagen i väven för det som återstår av indi- viduellt livsval (Bek-Pedersen 2009). Genom att individens liv på detta sätt i allt väsentligt är förutbestämt av ödet, ligger det inte ens i gudarnas händer. Vi står här mycket långt från kristen föreställning om Vår Herre som lyssnar till bön och hjälper människor i nöd. Vad wyrd beträffar bör noteras att antikhedniska begrepp motsvarande wyrd lever vidare i senantik kristen filosofi uttryckta med latinets Fortuna och Fata (Weber 1969; Brill 1988 s. 83–100). I sin tolkning av Boethius De consolatione philosphiae (Moreschini 2005) översätter kung Alfred av Wessex dessa be-

148 696–699. 86 grepp med fornengelskans wyrd, som direkt motsvarar det fornnordiska urd. Men den omständigheten att wyrd i kvädet genomgående omtalas utan samband med kristna resonemang och i ytterligare minst ett fall149 tycks ha drag av personifierat öde (Fulk et al 2009 s. 244), tycks mig dock indikera att uttrycket i kvädet i åtskilliga fall reflekterar en förkristen livsuppfattning. Man får intrycket att »den kristna rösten» i kvädet uppfattar wyrd som ideologiskt oskyl- digt och därför lämnar det ostört.

Järtecken Inför Beowulfs vanskliga färd till Heorot sägs att geaterna hæl scēawedon.150 Uttrycket översätts allmänt med olika varianter på teckentydning, som att »ob- serve the omens» (Chickering 2006), »söka goda förebud» (Wickberg 1914), »ta heldige varsler» (Haarder 2001) eller »järteckenspejande» (Collinder 1954), med andra ord att utröna om relevanta omina ger klartecken för en lyckosam resa eller inte. Som Klaeber själv noterar rör det sig här helt klart om en hednisk sedvänja (Klaeber 1950 s. xlviii, 136 f.; jfr Fulk et al. 2009 s. 130).

Gravsed och själstro Det kanske mest genuint hedniska i Beowulfkvädet är skildringarna av Skölds, Hnæfs och Beowulfs begravningar. Möjligheten att »Den siste överlevandes klagan» är en korrumperad beskrivning av ytterligare en begravning (Owen-Crocker 2000 s. 61–84) ser jag som tveksam. Här återger jag i något förenklad prosa kvädets skildringar av Beowulfs och Hnæfs kremeringar, först berättelsen om Beowulfs kremering i ungefär den logiska ordning Sune Lindqvist samlat kvädets spridda notiser om denna begi- venhet. Geatas återges här som gutar: Wihstans son […] uppmanade sedan friborna kämpar att från fjärran hämta ved till den godes bål.151 Åt Beowulf gjordes då ett präktigt bål på marken. På det lade man hjälmar, sköldar och glänsande brynjor precis som han bett om.152 Åt honom byggde sedan gutarna på marken ett fast och starkt bål, behängt med hjälmar, sköldar och glänsande brynjor […]. Sedan lade klagande krigare den prisade fursten mitt på bålet. Sorgsna talar de om den mäktiges död. Även gråtsång av en kvinna [ev. med uppbundet hår] som framför sorgfyllda sånger. Hon sade sig vänta skräck, tider av fruktan för männen med mycket mord, hån och fångenskap.153

149 2574. 150 204. 151 3110–3114. 152 3172a–3142a. 153 3137–3155a. 87

Nu kallade Wihstans vise son samman sju framstående hirdmän ur konungens följe. Som åttonde kämpe gick han själv i spetsen mot bålet med en brinnande fackla i handen.154 Sedan rider tolv unga ädlingar kring bålet. De prisar kungen, klagar sin sorg med ett konstrikt kväde om mannen och hans gärning, så som man bör prisa sin älskade herre när han ska lämna sin kropp.155 Nu ska den mörka lågan växa och elden förtära kämparnas herre […]156 Så tänder krigarna det präktiga bålet och sotsvart rök stiger från veden. Smattrande lågor blandas med klagorop. Vinddraget lägger sig när benen brutits sönder av het- tan. Krigarna klagar sorgsna över sin herres död […] Himlen svalde röken.157 Gutarna byggde sedan en gravvård på klippan, bred och hög och vida synlig för sjö- farande. Det tog dem tio dagar att bygga hjältens grav. Skickliga män byggde på bäs- ta sätt en mur runt brandresterna.158 Den gamle [Beowulf] bad mig [Wiglaf] uppmana er att på bålstället bygga ett mäk- tigt monument som tecken på hans berömdhet.159 Sammantaget framstår detta som en fullödig beskrivning av en hednisk furstekremering i Norden under folkvandringstid. Först insamlas lämpligt bränsle och byggs ett bål för bästa kremeringseffekt. Sedan placeras den döde med praktfull utrustning på bålet som antänds under ceremoniella former, alltmedan åskådarna andäktigt betraktar det dramatiska skådespelet. Sedan elden brunnit ut byggs ett mäktigt monument direkt på bålplatsen över de förbrända benen och gravgåvorna. Det enda som kan tyckas falla ur ramen är den avslutande uppgiften som skulle kunna tolkas som att drakens skatter läggs i graven obrända: I högen lade de ringar och smycken, alla de dyrgripar de förut tagit ur skatten, läm- nade skatterna i jorden och guldet i gruset där det fortfarande ligger lika gagnlöst som förut för människor.160 Den arkeologiska anomali som ligger i en sådan extra skattnedläggning i Beo- wulfs grav kunde naturligtvis, som Richard Bradley påpekat, vara uttryck för mycket speciella traditioner i samband med just furstebegravningar (Bradley 2009). Men fynd efter furstliga kremeringar i Skandinavien brukar inte falla ur den allmänna ramen att statusföremål under järnåldern i Norden aldrig lades obrända i brandgravar, inte heller i furstegravar. Undantagen kan räknas i bråk- delar av promille. För övrigt sägs inte uttryckligen att drakens skatter är obrän- da. Den förnumstiga reflexionen om det förgängliga i materiell rikedom, lika typiskt kristen som otypiskt hednisk, tyder också på att detta textparti på något

154 3120–3125. 155 3169–3177a. 156 3114–3115. 157 3143–3156. 158 3157–3162. 159 3095–3097. 160 3165–3169. 88 sätt blivit sekundärt omstuvat under tradering i det kristna England. I samma riktning pekar det faktum att större ringar i Norden aldrig läggs i gravar under folkvandringstid och i England överhuvudtaget inte påträffas alls. Det helt av- görande i sammanhanget är att Beowulfs personliga utrustning bränns på bålet i enlighet med hednisk sed. Så till skildringen av hur Hnæf kremeras tillsammans med andra stupade efter striden vid Finnsburg:161 […] guld hämtades ur skatten. Härsköldungarnas bästa krigare var redo för bålet. Där kunde man se blodbestänkt brynja, helförgylld svinhjälm av hårt järn och flera ädlingar vanställda av sår, för många hade fallit på valplatsen. Då lät Hildeburh till Hnæfs bål överlämna sin egen son åt lågan och bränna hans kropp. Med arm om axel sörjde moder med klagande ord. En krigare läggs på bålet. Mot molnen virvlar mäk- tig likeld. Det smattrar från högen; nu smälter huvuden, sårportar brister, blod väller ur lemlästade lik. Lågan, den glupskaste av andar, sväljer alla som stupat i striden ur båda folken. En sådan realistisk ögonblicksskildring kan bara ha åstadkommits av en person som själv på nära håll upplevt hedniska kremeringar. Särskilt anmärkningsvärt är också dessa två kremeringsbeskrivningars indirekta vittnesmål om de komplexa själsföreställningar som utmärker förkristna, arkaiska bondesamhällen. I motsats till vad »den kristna rösten» i kvädet tycks tro, var föreställningar om en fortsatt tillvaro efter döden minst lika stark i hednisk som i kristen tankevärld. Skillnaden ligger på ett helt annat plan. I de flesta lågtekniska bondesamfund utanför högreligionernas krets tycks man ha laborerat med flera olika själsfunktioner, ibland en hel uppsättning. Vad död och begravning beträffar är dock bilden ganska enhetlig. Den själs- funktion som står för själva livskraften, funktionssjälen, lämnar kroppen i dödsögonblicket, med det sista andetaget. Den själsfunktion som representerar människans personlighet frigörs däremot först när kroppen bryts ner genom förruttnelse eller kremering. För att den döda då i överförd bemärkelse ska kunna få sin utrustning med sig till andra sidan måste denna finnas på plats hos personlighetssjälen när den frigörs, dvs. i graven i samband med jordfästning och på likbålet vid kremering. Mycket riktigt påträffas normalt endast okreme- rade gravgåvor i jordfästningsgravar och endast kremerade gravgåvor i brandgravar – aldrig tvärtom. Den enastående konsekvens med vilken denna logiska princip har tillämpats vid begravningar i Skandinavien och på de flesta håll Eu- ropa under förhistorisk tid vittnar bättre än något annat om det komplexa själs- begreppets djupa förankring i det förkristna samhället (Gräslund 1994). När Beowulf och Hnæf får med sig en överdådig stridsutrustning på bålet, när Beowulf spås att lämna sin kropp på bålet, när Wiglaf uppmanar till att med eldens hjälp förinta den dödes kropp liksom när utvalda män rider runt Beowulfs grav i väntan på att denne »ska bort och skiljas från sin förgängliga kropp», är det klara uttryck för en komplex hednisk själsuppfattning som räk-

161 1107–1124. Finnsburg nämns inte i Beowulfkvädet, endast i det separata Finnsburgfragmentet (36). Fulk et al. 2009 s. 283–285. 89 nar med att den personlighetsbärande anden dröjer kvar i kroppen för att fri- göras först genom eldens kraft. Kontrasten är stor till kristen och muslimsk föreställning om en enhetlig funktions- och personlighetssjäl som lämnar kroppen i själva dödsögonblicket, med det sista andetaget. I en sådan situation blir gravgåvor för efterlivet i de flesta fall meningslösa, då de kommer för sent för att följa med på färden. Det är alltså denna tanke om en personlighetsbärande själ som dröjer kvar i kroppen en tid efter döden som ligger bakom den hedniska seden med rika gravgåvor. Det är i ett nötskal bakgrunden till den stora kontrasten i Europa mellan ofta rikt utrustade förhistoriska hedniska gravar och den historiska och kristna tidens obefintliga eller torftiga gravgods. Mot denna bakgrund finns ingen anledning att läsa in något motsägelsefullt i följande rader:162 Þæt wæs þām gomelan gingæste word brēostġehyġdum, ær hē bæl cure, hāte heaðowylmas; him of hræðre gewāt sāwol sēcean sōðfæstra dōm Ibland har detta tolkats som att Beowulf yttrar sina sista ord, varefter hans själ enligt kristen föreställning lämnar kroppen för att möta sin rättmätiga dom. Men även om den läsarten kan vara möjlig rent språkligt, framgår det klart av skildringens helhet att det rör sig om ett sekundärt inskott av »den kristna rös- ten». Många översättare menar också att det språkligt är lika motiverat att uppfatta sammanhanget på följande sätt: Detta var den gamles sista ord innan han vigdes åt bålet med dess rasande lågor och innan hans själ lämnade kroppen för sin rättmätiga belöning. Denna inblick i hednisk själsuppfattning gör det också lättare att förstå Hroth- gars och danernas reaktion på Æskheres öde att bli bortförd, dödad och bara dumpad i terrängen av Grendelmor.163 När Beowulf senare berättar om denna händelse, beklagar han just att danerna aldrig fick tillfälle att kremera sin kam- rat.164 För Æskhere var detta en större tragedi än förlusten av livet, för utan denna omsorg riskerade han att gå miste om en fortsatt tillvaro efter döden. Beskrivningarna av Beowulfs och Hnæfs kremeringar vittnar om oförstörda hedniska själs- och dödsföreställningar. Den enastående realismen i skildringen av eldens smattrande, ljudet av skallar och kroppar som brister, blod som väller fram, vinddragets dån och röken som virvlar mot himlen, allt i förening med en överdådig utrustning på bålet, nästan förutsätter personliga upplevelser av furstliga hedniska kremeringar, som ända sedan slutet av 500-talet och bör- jan av 600-talet varit bortom all erfarenhet för en boklärd kristen fornengelsk poet. Det bekräftas också av »den kristna röstens» oförstående kommentar i kvädet om det olyckliga öde som väntar hedningar som låter sig kremeras:165

162 2817–2820. 163 Då Grendels moder är namnlös, nöddöper jag henne nu till Grendelmor. 164 2124–2129. 165 178–188. 90

[…] de kände inte Skaparen, gärningarnas domare, ej Herren Gud, de kunde inte prisa himlarnas värn, Härlighetens konung. Stackars den som genom olycklig strävan driver sin själ i eldens famn, inte kan hoppas på hugsvalelse, inte på återvändo! Lycklig är den som efter döden får komma till Herren och be om frid i faderns famn. Tidigmedeltida kristna såg jordfästning som den trygga förutsättningen för en konkret uppståndelse, och det är fullt klart att »den kristna rösten» uppfattar kremering som raka spåret till helvetet. Han saknar varje begrepp om den hedniska själsuppfattning och dödsföreställning som kvädet tydligt ger uttryck för, enligt vilken kremeringens syfte just är att garantera en fortsatt existens i en annan värld. En anmärkningsvärd detalj i beskrivningen av förberedelserna för Beowulfs likbål är att ’bålved hämtas fjärran ifrån’, ϸæt hīe bǣlwudu feorran feoran.166 Det kan bara betyda att man ville tillföra bålet ved som brann med vissa be- stämda egenskaper, kanske sådan som ger doft eller rök med särskild symbolisk eller magisk innebörd. För god brandeffekt har det knappast varit nöd- vändigt. Såvitt jag förstår återspeglar även denna detalj en genuint hednisk fö- reställning bortom all insikt hos en kristen poet som inte ens förstår kremeringens tankeinnehåll. Kvädets beskrivningar av förkristen gravsed, dödstro och själsuppfattning framstår som nästan övertydliga spår av en primär underliggande hednisk tradition som »den kristna rösten» missförstår, står främmande inför eller bara försiktigt kommenterar. Enbart detta är tillräckligt för att ifrågasätta hela tesen om en kristen och därmed fornengelsk författare till Beowulfkvädet.

Skölds hädanfärd Så till kvädets beskrivning av hur den döde Sköld med överdådig utrustning placeras på ett skepp som skjuts ut på havet för att sedan driva i väg:167 De lade sedan på skeppet den avhållne kungen, ringarnas utdelare, den berömde vid masten. Där var en mängd smycken från fjärran länder. Ej har jag hört att man präk- tigare rustat ett skepp med vapen och härkläder, svärd och brynjor; vid hans bröst låg en mängd smycken som skulle fara fjärran med honom i havets våld […] Vidare lade man ett gyllene fälttecken högt över hans huvud och lät vågorna bära honom, överlämnade honom åt havet. Sådana litterära begravningar i båt på havet, utan kremering som i Skölds fall eller med kremering i båt som i myten om Balder, har knappast hört vanlighe- ten till, om ens verkligheten. Fartyget med Sköld riskerade ju att stranda vid främmande kust, knappast en önskvärd slutstation för en frejdad furste, ett öde som också uteslöt varje möjlighet för efterlevande generationer att uttrycka rituell vördnad inför en anfaders grav. Och ett brinnande fartyg som Balders

166 3112–3113. 167 34–49. 91 skulle snart ha sjunkit och den döde hamnat halvkremerad på havets botten, även det en i nordisk tradition helt okänd destination för furstligt efterliv. Ändå är denna bild med fartyg fullt begriplig. Åtminstone sedan den mellersta bronsåldern och genom hela järnåldern har man i Norden sett skeppet som ett naturligt färdmedel till en hinsides tillvaro. Bakgrunden till denna föreställ- ning kan mycket väl vara att det öppna havet vid horisonten till synes stöter samman med himlen på ett sätt som inbjuder till tanken att man når celesta rym- der bara man seglar tillräckligt långt. Det gör det lätt att förstå föreställningen om skeppet och sjöresan som ett metaforiskt medium för den dödes färd till högre sfärer. Berättelserna om Sköld och Balder som med rik utrustning läggs i ett skepp som färdas över havet mot ett fjärran mål är därför enligt min be- stämda mening att läsa som poetiska metaforer för färden till ett fjärran döds- rike, oavsett om saken gällt kremering som i fallet Balder eller inte kremering som för Sköld och oavsett om begravningen sker i skepp på sjön eller skepp eller skeppssättning på land. Lika självklar som denna metaforiska bild av färd i båt till andra sidan torde ha varit i hednisk nordisk föreställning, lika obegriplig måste den ha varit för ett kristet auditorium i England, där begravning i skepp bara förekom i enstaka fall i East Anglia under tydlig nordisk påverkan under en mycket kort tid i bör- jan på 600-talet. Berättelsen om Skölds begravning kan omöjligen ha skapats av en kristen författare så okunnig om hednisk dödstro som »den kristna rös- ten» i Beowulfkvädet.

Hedniska offer i kultbyggnad Kvädets förkristna bakgrund träder tydligt fram också på andra sätt. Med ryn- kad näsa beskriver »den kristna rösten» hur kloka män vid Hrothgars hov offrar vid heliga platser för att få ett slut på Grendels hemsökelser:168 Hwīlum hīe ġehēton æt hærgtrafum wīġweorþunga, wordum bǣdon þæt him gāstbona ġeoce ġefremede wið þēodþrēaum. Swylċ wæs þēaw hyra, hǣþenra hyht. De åkallar ofta i offerhus med blodiga blotoffer och ber gastdödaren om hjälp mot folkets lidande. Sådan var deras sed, hedningars hopp. Detta ord hærg- tycks vara en direkt motsvarighet till fvn. họrgr, väl belagt från olika kultiska sammanhang i Norden (Sundqvist 2007 s. 143–163). Feng. traf har vanligen betydelsen ’tält’ eller annan enkel byggnadskonstruktion

168 175–178. 92

(Clark Hall 2000). Sune Lindqvist tolkar hærgtrafum som ’vid hargens pålar’ (1958 s. 19) och talar i en kommentar om ett »hedniskt offerställe med resta pålar» och jämför med Gutalagens stafgar thar (Lindqvist 1958 s. 144; Guta- lagen kap. 4). Klara arkeologiska belägg finns i Skandinavien för separata »offerhus», »kultbyggnader», ungefär samtidiga med händelserna i Beowulfkvädet, exempelvis den märkliga kultbyggnaden i Uppåkra i Skåne (Larsson & Lenntorp 2004) på bara en halv dagsresas avstånd från Heorot och som mycket väl kan ha ingått i kung Hrothgars välde. Andra exempel är Gudme på Fyn (Nielsen et al. 1994), Tissø på Själland (Jørgensen 2010), Järrestad i Skåne (Söderberg 2006), Slöinge i Halland (Lundqvist 2000), Borg vid Norrköping (Nielsen 2006), Lunda i Södermanland (Skyllberg 2008) och av allt att döma Helgö i Mälaren (Arrhenius 2011; jfr Zachrisson 2004 om andra hargliknande arrangemang på Helgö). Att en kristen författare skulle ha hittat på denna berättelse om blodiga hedniska offer i kulthus bara för att få tillfälle att markera sin avsky är som litterär tolkning modern i överkant. Troligare är att vi står inför ett av flera ställen i kvädet där »den kristna rösten» snällt återger kvädets hedniska tradition utan att fördenskull avstå från en kritisk eftersläng. Det framgår tydligt av sammanhangen att denna klart hedniska offerkult (jfr Sundqvist 2002, 2016) utförs på uppdrag av Hrothgar eller direkt under dennes egid. Hrothgar beskrivs alltså tydligt som en hednisk kung med uppdrag som högsta kultförrättare. Allt tyder på att berättelsen ursprungligen skildrat Hroth- gar som en hednisk furste och att de kristet färgade fraser han yttrar i vissa andra sammanhang lagts i hans mun sekundärt av kristna barder i samband med tradering på fornengelska.

Korp, örn, varg och svin Morgonen efter att Beowulf dödat Grendelmor hälsas solen och en ny dag väl- kommen av en korp. Och när kung Hrethel sörjer sonen Herebeald som dödats av ett vådaskott av brodern Hæthcyn, noteras att korpen inte får något lik att fröjdas åt, eftersom kungen inte förmår straffa sin egen son med döden.169 När det i kvädet spås att krigisk olycka kommer att drabba Beowulfs folk efter dennes död, frammanas följande bild:170 ej harpans klang väcker kämparna utan den svarta korpen, lysten efter de stupade, talar mycket, berättar för örnen hur gott det var vid måltiden då han och vargen glufsade i sig de fallna I egenskap av likätare är korp, örn och varg krigsguden Odins speciella följe- slagare (Nordberg 2003 s. 137–150). De figurerar visserligen också i kristna

169 2445–2449. 170 3024–3027. 93 fornengelska dikter som Elene och Andreas men då knappast som kristet tan- kegods i egentlig mening utan som kvarlevande folkligt bildspråk. En anmärkningsvärd plats intar också svin, swīn,171 och eofer,172 båda här med syftning på svin som hjälmprydnad, precis som uttrycken swīnlīc173 och eoforlīc,174 ’svinfigur’. I denna bemärkelse är swīn och eofer okända i andra fornengelska texter. Utifrån nordiskt skriftligt och arkeologiskt källmaterial och mot bakgrund av att jofur är känt som ett uppländskt runnamn med ett dussin exempel men är okänt i övriga Norden, liksom att svinet haft viss anknytning till gudar som Frö och Fröja som i sin tur stått sveakungarna nära, har flera forskare argumenterat för att vildsvinet i gammal tid varit totemdjur för sveakungarna (Harding 1941; Kovárová 2011; Beck 1965; se vidare Appendix 2). Det är också uppenbart att svinet ofta betraktats med skepsis i tidigkristna sammanhang.

Allfader Odin – Allfader Gud I alla skriftliga och arkeologiska källor sammantagna framstår Odin som den högsta nordiska gudomen, i paritet med antikens Zeus och Jupiter. Man kan diskutera om Odin är avbildad eller inte på guldbrakteater samtidiga med handlingen i Beowulfkvädet och om Odindyrkan speglar inflytande från Mith- raskult (Kaliff & Sundqvist 2004) eller hunnisk schamanism (Hedeager 2011). Hur som helst är det numera en allmän uppfattning att dyrkan av Odin är av hög ålder (Hultgård 2007). Så när det i kvädet flera gånger talas om alw(e)alda,175 ’Den allsmäktige’, eller fæder alwalda,176 ’Den allsmäktige Fadern’, kan det inte uteslutas att en ursprunglig nordisk tradition här syftat på Odin, han som i flera norröna källor kallas för Al(l)faðir, Alfọðr (Falk 1924:3; Price 2002; Hultgård 2007). I Landnámabók (140) omtalas Odin (eller möjligen Tor) som hinn almáttki áss, och även om kristet språkbruk här möjligen kan ligga bakom, visar det klart att Allfaderbenämningen varit allmän. Uttrycket alw(e)alda i kvädet kan möjligen vara kristet påverkat, men det gäller knappast Aldafọðr, ’Gammelguden’, ’Människofadern’, i Eddadikten Vafþrúðnismál (4:53), Alfọðr i Grimnismál (48) och Helgaqviða Hundingsbana I (38) (jfr Strandberg 2008). Kvädets eald- metod177 har samma betydelse och framstår därmed med stor sannolikhet som en anspelning på Odin, speciellt som uttrycket inte är känt från andra fornengelska texter. Mot denna bakgrund ter sig också Richard Norths tanke att ut-

171 1111, 1286. 172 1112, 1328. 173 1453. 174 303. 175 955, 1314, 928. 176 316. 177 945. 94 trycket æld æscwiga,178 ’den gamle spjutkämpen’, anspelar på Odin som rimligt (North 1997 s. 181). William Whallon menar att alla sådana uttryck i Beowulfkvädet som hālig god, metod¸ fæder, alwalda, drithen, heofon, hel och wyrd också är förkristna termer som inte behöver ha med kristen engelsk tradition att göra (Whallon 1962, 1965, 1969 s. 117–138). Han menar därför att Beowulfkvädet »to this extent is neither Christian nor unchristian but pre-Christian» (Whallon 1969 s. 122). I andra texter omtalas Odin också med andra epitet med liknande innebörd, Fimbultýr »Den evige guden» i Vọluspá (60), Veratýr »Världsguden», »Varats Gud», »Människors Gud» i Gylfaginning (20) och Grímnismál (3) och Hávi, Hōvi »Den höge» i Hávamál (111). En folkvandringstida brakteat från Fyn med manshuvud på en häst med runinskriften houar, ’den höge’, har därför, med rätt eller orätt, tolkats som en möjlig bild av Odin (Hauck 1981; Hedeager 1997a; Sundqvist 2002 s. 236 och 2009; Heizmann 2012; för Odinsheiti se Falk 1924). Den möjligheten finns alltså att kristna fornengelska barder eller skrivare oavsiktligt eller avsiktligt uppfattat ursprungliga nordiska uttryck för Odin som syftande på Gud allsmäktig och av detta inspirerats till att lägga in egna kommentarer i Guds namn. Det skulle också kunna förklara varför endast Gud Fa- der apostroferas i kvädet, aldrig Jesus Kristus.

Herebeald och Balder Tidigt uppmärksammades likheterna både i sak och ifråga om namn mellan myten om guden Balders död och berättelsen om kung Hæreths son Here-beald [-Baldr] (Nerman 1915; Lindow 1997). Herebeald dödas av brodern Hæth-cyn [Hǫð-r] genom ett felgånget pilskott179 på samma sätt som Balder av misstag dödas av ett pilskott från brodern Höder. I båda fallen drabbas de högättade anhöriga av oändlig sorg, i det förra fallet gudarna Odin och Frigg, i det senare kung Hæreth. När det i kvädet betonas att Hæreth inte förmår hämnas Herebeald genom att straffa Hæthcyn med döden,180 är det samma dilemma som möter Odin efter Balders död. Odin kan inte straffa Höder som är hans egen son, inte heller den onde anstiftaren Loke, som också har släktimmunitet efter att ha ingått fostbrödralag med Odin. Här framträder åter kvädets starka betoning av det förkristna samhällets släktethos. Trots att det i båda fallen rör sig om en olyckshändelse, är det likafullt ett svårt brott att döda en släkting. Jag noterar här också att Roberta Frank uppfattat kvä- dets uttryck om Hæthcyn att han miste mercelses, ’missade målet’, som en språklig nordicism (Frank 1981 s. 132).

178 2042. 179 2434–2469. 180 2435–2467. 95

Både Beowulfs, Skölds och Hengests skepp omtalas i kvädet som hrinġed- stefna,181’ringstävat’, ett uttryck som annars är okänt i fornengelska texter. Det knyter däremot an till Hrinġhorni som enligt Snorri är namnet på Balders be- gravningsskepp (Lindow 1997 s. 83). Dessa överensstämmelser knyter berättelsen om Herebealds död ännu när- mare till den nordiska Baldersmyten, samtidigt som de med stor tydlighet speglar en förkristen livsuppfattning. Myten om Balders död tycks dessutom vara återgiven på ett tiotal folkvandringstida guldbrakteater samtidiga med eller obetydligt äldre än kvädets handling (Hauck 2011a s. 16–28, 2011b s. 80–152). Utanför kvädet är traditionen om Balder inte känd från fornengelskt område.

Skilfing I kvädet förekommer scylfing/scilfing sammanlagt åtta gånger som epitet för inte mindre än fyra olika sveafurstar, Ongenϸeow/Egil,182 Onela/Ale,183 Othere/ Ottar184 och Wiglaf.185 Förleden scylf-/scilf- anses svara mot feng. scielf, scylf och vara synonym med fvn./fsv. skialf med betydelsen ’upphöjd plats, hylla’ (Elgqvist 1944). Tidigare förslag att skilfing återgår på en mytisk och föga känd gestalt Skjalf, på ortnamnet Skälv eller på platser med vakttorn (Björkman 1920; Elg- qvist 1944 och där anf. litt.) har nått föga acceptans (Sundqvist 2002 s. 96 ff. och not 125). Som Svante Norr och Anneli Sundqvist (Norr & Sundkvist 1995) liksom Mathias Bertell (2003) uppmärksammat, skulle benämningen skilfing kunna återgå på den östsvenska elitens sed att placera hallbyggnader på en helt eller delvis artficiellt upphöjd platå, fsv. skialf. Sådana hallplatåer påträffas på olika håll i östra Mellansverige under den mellersta och yngre järnåldern, däremot av allt att döma inte i södra och västra Skandinavien. Särskilt goda exempel är de magnifika hallplatåerna i Gamla Uppsala och det närliggande Valsgärde (Norr & Sundkvist 1995), där effekten ibland förstärkts ytterligare genom att man ut- nyttjat naturliga åspartier. Den stora kungsgårdsplatån i Gamla Uppsala med dess väldiga hallbyggnad från slutet av 500-talet eller början av 600-talet tycks vara en påbyggnad av minst en äldre underliggande platå (Hedlund 1993; Nordahl 1993; Ljungkvist 2013a; Ljungkvist & Frölund 2015), dessutom med bevarade byggnadsrester av trä. Ett annat exempel är Fornsigtuna (Hedman 1991). Terrasser av mindre dimensioner med annan funktion än underlag för hus är något annat och tycks spegla en förhållandevis komplex hierarkisk bosättningsordning (Skyllberg 2008; Ählström 2015).

181 1897; 31; 1131. 182 2487, 2925–2927, 2968. 183 63, 205, 2381. 184 2205. 185 2603. 96

Epitetet skilfing får en extra dimension genom att sveakungarna ansågs stamma från gudarna Frö och Odin. I Grímnismál (54:6) kallas Odin själv för Skilfing, hans boning för Valaskjalf och hans högsäte för Lidskjalf. I Hliding- skjalf sitter guden Frö och skådar ut över världen, han som under namnet Yng- ve sågs som Ynglingaättens anfader (Sundqvist 2002; Hellberg 2014; Steins- land 1995 s. 73–75). Även gudinnan Fröja bär tillnamnet Skjalf. Epitetet skilfing i Beowulfkvädet tycks alltså kunna kopplas till centrala gudar som Odin, Frö och Fröja och deras antagna kungliga ättlingar av Ynglinga- ätten. En närliggande tolkning av epitetet skilfing är således att det anspelar på de gudaättade sveakungarnas upphöjda boningar i direkt analogi med gudarnas upphöjda Skjalf-boningar. Epitetet skilfing skulle då i överförd mening kunna uppfattas som ’gudaboren sveafurste’. Begreppet skilfing har en påtagligt hednisk underton. Det nusvenska uttrycket »höjdare» har onekligen en värdig arkaisk återklang.

Brísinga men I samband med Hygelacs död omtalas det mytiska nordiska smycket Brísinga men såsom Brōsinga mene och sägs ha stulits av Hama från Eormenric,186 den mäktige goterkung som under åren omkring 350–375 behärskade en stor del av området mellan Svarta Havet och Östersjön. I norrön tradition möter vi dessa gestalter som Hamðis och Jǫrmunrekkr i bland annat Hamðismál (Glauser 1998). Brísinga men sägs ha tillhört gudinnan Fröja (ϸrymskviða 13,19; Gylfaginning 34; Skáldskaparmál 20). Smycket har också en viktig roll i myten om Lokes kamp med Heimdal som denna återges i Skáldskaparmál (8,16) och i Haustlǫng, Sǫrla ϸáttr och Hús- drápa (Dronke 1969 s. 322 ff.; Klingenberg 1978; Heizmann 2009; jfr Cöllen 2011 s. 93–117). Denna historia, som också återfinns i Niebelungensången, representerar helt klart en kontinentalgermansk-nordisk tradition utan känt nedslag i England. Som Birgit Arrhenius övertygande demonstrerat har Brísinga men ursprungligen varit en stor granatsmyckad halskrage av samma typ som den från Pietro- assa i Rumänien eller som bronshalsringen från Ekeby på Gotland med sin stora kapuschonggranat. Som hon också visat var menet ursprungligen namnet på den egyptiska gudinnan Hathors halssmycke i hennes gestalt av ko, ett namn som sedan överförts till kulten av gudinnan Isis, som i sin tur färgat av sig på den nordiska Frejakulten. Ordet brising av fvn. brisa med betydelsen ’flamma’, ’glöda’ kan ses som en motsvarighet till grekiskans och latinets beteckningar för granat, ἄνθραξ, ’antrax’ respektive carbunculus, ’karbunkel’. Mycket riktigt brukar Isis ofta avbildas på granatgemmer. I norrön tradition tycks dock

186 1199. 97

Brísinga men under början av 700-talet ha bytt skepnad till ett granatsmyckat ryggknappspänne. Gudinnan Fröjas halssmycke Brísinga men är således med all sannolikhet ett praktfullt ryggknappspänne som med sina gnistrande granater burits framtill under halsen på det sätt som framgår av flera nordiska bild- framställningar från sen vendeltid och tidig vikingatid (Arrhenius 1962, 2001, 2009, 2011). Med tanke på Gotlands nära relationer med östra Mellaneuropa är det fullt tänkbart att traditionen om Hama/Hemdir, Ermanrik och Brísinga men varit känd i östra Skandinavien och på Gotland under folkvandringstid och därmed kunnat infogas i kvädets berättelse. När det ’ädelstensprydda’, eorclanstā- nas,187 smycke som Hygelac enligt kvädet bär när han stupar i Frisland omkring år 530, liknas vid Brosinga mene, avses således inte nödvändigtvis Hamas Bri- singasmycke utan troligen bara en granatgnistrande halskrage eller stor halsring eller annat granatprytt halssmycke. Denna tradition om Brísinga men, som endast är känd i norrön och kontinentalgermansk hävd, är både genuint icke-kristen och icke-fornengelsk.

Ringens särskilda laddning Som tidigare framhållits är kvädet fullt av tal om ringar som förnämliga gåvor och statusbärande objekt. Någon annan metall än guld är det inte tal om. Det är som om hela tillvaron är ringomsluten. Den språkliga variationen för ringar i kvädet är märkvärdigt begränsad. Bortser vi från det speciella mene, som snarast betyder ’smycke’, förekommer bara två termer, baug (bauh, beag) 32 gånger och hrinġ 7 gånger (se kap. 6). Kontrasten är stor till annan statusmättad utrustning i kvädet där synonymerna nästan haglar över läsaren, en klar anvisning om en alldeles speciell laddning i orden baug och hrinġ. Det är också uppenbart att motsvarande nordiska ord baug och hringr under vikingatid och tidig medeltid haft en symbolisk betydelse i samband med rituella aktiviteter och vid svärjande av eder (Brink 1996; Zimmermann 2003; Sundqvist 2007, 2016a). Mycket tyder också på att hals- och armringar ända sedan den mellersta bronsåldern i Norden tillskrivits sär- skild magisk kraft. Möjligen kan ett samband också finnas med andra sedan bronsåldern kvarlevande ringformade symboler i form av sol och hjul. Genom att ringen på en gång binder samman och saknar slut är den en naturlig sinnebild för det bestående och återkommande i tillvaron och därmed också för evig trohet och för hela det kosmiska varat. Med utgångspunkt från Guta sagas inledning Alt ir baugum bundit har Tor- sten Blomkvist och Peter Jackson diskuterat sambandet mellan fvn. baugr och en magisk-judiciell praxis i det förkristna nordiska samhället inom ramen för en tradition med djupa indoeuropeiska rötter (Blomkvist & Jackson 1999).

187 1208. 98

Under romersk tid läggs hals- och armringar i Norden sällan och under folkvandringstid inte alls ner i gravar, däremot ofta i offerfynd, en fyndbild som Kerstin Cassel ser som en bekräftelse på hals- och armringarnas speciella symboliska laddning (jfr Cassel 1998 s. 65–70). Det motiverar frågan om inte människor kunde göra ringbundna överenskommelser även med högre makter, speciellt som självaste Odin vid ett tillfälle uppges svära ringed: Baugeið Óðinn, hygg ek, at unnit hafi (Hávamál 110). När danska vikingar år 876 slöt fred med kung Alfred, noteras i anglosaxiska krönikan att när deras ledare Guthrum svor ed på att lämna Alfreds land för gott, det skedde över en ’helig ring’, hálgan béage (Beck 1985b; Swanton 1996 s. 74 f.). Ett annat exempel är den märkliga Forsaringen av järn från Hälsingland från 800- eller 900-talet med en runtext som ger uttryck för ett lagbud som motiverar att den tolkas som en edsring (Brink 1996, 2010; Sundkvist 2007 s. 182 f., 2016a s. 377–392; 2016b). Olof Sundqvist har sammanfattat det skriftliga och arkeologiska källmate- rialets klara vittnesbörd om edsringens centrala roll i rituella och juridiskt-reli- giösa sammanhang i Väst- och Östnorden under yngre järnålder, inte minst i samband med kultbyggnader. I flera sammanhang talas om guldringar men det arkeologiska materialet visar att man ofta har fått nöja sig med järnringar (Sundqvist 2007 s. 164–185, 2016a s. 376–429), i god samklang med att guld inte var en tillnärmelsevis så vanlig metall under vikingatid som under den mellersta järnåldern. Mot denna bakgrund är det troligt att man uppfattat en brynja sammanlänkad av otaliga små ringar inte bara som en fysisk utan också som en magisk livför- säkring. Brynjan kallas i kvädet ibland rent av för hrinġ. På samma sätt kan beteckningar för Beowulfs, Skölds och Hengests skepp som hrinġedstefna, ’ringstävat’,188 och för Balders skepp som Hrinġhorni (Gylfaginning 49), ’ring- hornat’ i bemärkelsen ringstävat, ha uppfattats som en magisk garanti för lyckosam sjöfärd. Det fornengelska verbet bryttia/brytnian betyder ’fördela’, ’ge ut’ och substantivet brytta’fördelare, utdelare, givare’. Ändå väljer Collinder att tala om »guldringsbrytare»189 och »guldringars brytare»190 i stället för ’guldringsgiva- re’. Han till och med omvandlar sincgyfan,191 ’skattgivare’, till »ringbrytare». Man ser framför sig hur tidens furstar sitter i sina högsäten och med svällande bicepsar bryter guldarmringar som torra kvistar och delar ut bitarna till sina trogna. Det är både språkligt missvisande och sakligt osannolikt. Guldringar bryter man inte hur som helst, och inga i verklig mening sönderbrutna egentliga hals- och armringar av guld är heller kända i det arkeologiska materialet. En- staka avhuggna guldringar förändrar inte bilden, då fenomenet är förenligt med det aktuella fornengelska ordet.192

188 1897, 32, 1131. 189 35, 352, 2070. 190 1969. 191 1342 192 Att han verkligen tänker sig ett brytande av guldringar för hand framgår av Collinder 1972 s. 346. 99

Oavsett vilken symbolisk innebörd som ligger i Beowulfkvädets hals- och armringar, är det uppenbart att tidens ädelmetallringar hör hemma i en hednisk furstlig miljö med nära anknytning till gudavärlden, i första hand kanske Odin och Balder (Pesch 2015b s. 523–525). Av allt att döma har halsringar av guld varit värdighetstecken för särskilt den östsvenska Ynglingaätten under romersk tid och folkvandringstid (Sundqvist 2016a s. 425–429 och där anf. litt.). Ringens dominerande roll i Beowulfkvädet pekar tydligt ut en hednisk nordisk kulturtradition utan anknytning till fornengelsk tankevärld, vare sig kristen eller sekulär.

Andra anspelningar på förkristna gudar Uttrycket gāstbona i kvädet193 brukar tolkas som den kristna »berättarens» syn på hedniska gudar som representerande djävulen, han som i kyrkliga fornengelska kretsar kunde omtalas som »själars baneman». Men i så fall vilka gudar? Mot bakgrund av samtidens stora jordbrukskatastrof (kap. 21) framstår då fruktbarhetsguden Frö som en möjlig kandidat, inte minst eftersom, som Richard North noterat, Hrothgar i sammanhanget pekas ut som eodor Ingwi- na,194 närmast ’Ing-dyrkarnas furste’ och som hē wisan frēan Ingwina,195 ’Ing-dyrkarnas vise härskare’ (North 1997 s. 64). Som nämnts har North också pekat på möjligheten att epitetet incgelāf 196 för det svärd med vilket Beowulf utkämpar sin sista strid med Ormen motsvarar det svärd som Yngvi Frö enligt Skírnismál ger till Skírnir (North 1997 s. 75). North menar också att när Finn och Hengest i den separata Finnburgepisoden svär en ed på i[n]cegold197 det är en hednisk rit med anknytning till Yngve Frö (North 1997 s. 65–77). Även uttrycket inġesteald,198 som annars vanligen översätts med ’egendom i hemmet’ eller liknande, vill North knyta till Yngve Frö (s. 73). Å andra sidan är ordet gāstbona känt bara från Beowulfkvädet och både Collinder och Lindqvist prövar tolkningen ’jättars baneman’, antagligen med underförstådd syftning på guden Tor. Tanken är rimlig eftersom Grendel i kvä- det också kallas för jätte, eoten,199 och beskrivs som så stor att det krävs fyra man bara för att bära hans huvud.200 Vid Ragnarök kämpar ju också Tor med Midgårdsormen, som under Fimbulvinterns svält kan ha framträtt som en mörk jätteorm vältrande sig över en blodröd vulkanisk kvällshimmel som ett förebud om världens undergång (se kap. 21).

193 177. 194 1044. 195 1318–1319. 196 2577. 197 1107. 198 155. 199 761; 668. 200 1635–1639. 100

Hel och Helvetet Helt klart hänvisas i kvädet flera gånger till Helvetet i kristen mening med eller utan djävul med anhang.201 Men i åtminstone ett fall, Beowulfs genmäle till Un- ferth,202 kan man med Carol Clover ifrågasätta om inte referensen ursprungligen har gällt ett förkristet Hel (Clover 1980 s. 463 f.).

Antalet följesmän De tolv män som rider runt Beowulfs grav (se kap. 10) har ibland tolkats som en allusion på Jesu tolv apostlar (Klaeber 1911, 1912, 1950; McNamee 1960; Kaske 1968 m.fl.). Den fornengelska författaren skulle då ha uppfattat Beowulf i dennes kamp mot det onda som en Kristusgestalt. Så enkelt är det knappast. När Beowulf i början av kvädet beger sig till Heorot åtföljs han av fjorton man, och det sägs klart att han själv är femtonde man ombord.203 När sedan en av männen dödats av Grendel noteras att bara fjorton återstår.204 Som Gad Rausing påpekat, kan antalet femton stämma med två roddarlag om vardera tre par åror, dvs. 2 x 6 = 12 man, där varje lag har en egen styrman, alltså sammanlagt fjorton man förutom hövdingen Beowulf som rimligen stod över allt vad rodd heter. Det kan också ha rört sig om ett större fartyg om sex par åror, alltså med tolv roddare plus två rorsmän (Rausing 1985). Det intressanta är att båda dessa alternativ tydligt åskådliggörs på skeppsbilder på dåtida gotländska bildstenar som alltid visar två rorsmän, en i var ända av skeppet. Det är kanske onödigt att påpeka, men elva eller tretton man vid årorna fungerar inte. Att skaran består av särskilt utvalda män ur sam- hällets högsta skikt framgår tydligt av att hela sällskapet tycks vara utrustat med hjälm och ringbrynja. Ibland har också gjorts gällande att de män som följer Beowulf till hans strid med Ormen har apostlarnas antal. Men denna slutsats når man endast genom att räkna in den stackars träl, theow,205 som hittat Ormens skatt och tvingas följa med som vägvisare. När Beowulf och Wiglaf vänder sig till föl- jet och talar om trälen sker det i klart negativa tonfall som tydligt markerar att denne står utanför sällskapet.206 För övrigt sägs uttryckligen att Beowulf åtföljs av elva män när han går till strid med Ormen och att det är han själv som är den tolfte: Ġewāt þa twelfa sum torne ġebolgen dryhten Ġēata,207 ’Svällande av vrede gick då geaternas drott som en av tolv.’ Att hela sällska- pet, Beowulf inräknad, är tolv man bekräftas också av uppgiften något senare

201 101, 179, 788, 852, 1274. 202 588. 203 207–208. 204 1640–1642. 205 2221–2227b. 206 2406–2409. 207 2401–2402. 101 att Beowulf och Wiglaf har tio man i sitt följe när de går till strid med Or- men.208 När sedan Beowulf dör och det är dags för begravning fylls luckan efter honom ut av en annan man så att antalet åter blir tolv. Då vi här av allt att döma befinner oss på Gotland, är det rimligt att anta att Beowulf i kampen mot Or- men själv representerar ett av öns möjliga tolv ursprungliga distrikt, det där hans kungsgård ligger. Antalet tolv skulle då kunna hänföras till att hela det gutniska samhället står bakom sin ledare i kampen mot det onda och senare gemensamt visar honom sin respekt vid hans begravning. Kvädet ger således ingen information om att Beowulf åtföljs av tolv män vare sig i livet eller vid begravningen. Men även om han hade haft tolv man i sin hird, skulle det vara omotiverat att associera till Kristi apostlar. Att döma av fornaldarsagor, eddadiktning och annan äldre norrön tradition var tolv ett mycket vanligt antal i följessammanhang, som till och med förekommer i guda- världen (Sundqvist 1997).

Den stora Ormen Analogierna mellan Beowulfs kamp med Ormen och guden Tors strid med Midgårdsormen, som slutar med samtligas död, iakttogs tidigt. Men när Ursula Dronke till flera detaljlikheter fogar att Beowulf och Tor inte dör av ormarnas bett utan av deras giftiga andedräkt (Dronke 1969) är det bara delvis riktigt. Beowulf sägs uttryckligen dö som en följd av Ormens bett209 och därmed rimligen av bettets gift. Att det förkristna fornengelska samhället höll sig med en hel uppsättning hedniska gudar är klart. Även om inga omtalas med namn, återspeglas en del av dem indirekt och de träder också fram i de fornengelska veckodagarnas namn (North 1997). Men av Tors mellanhavanden med Midgårdsormen finns inga spår i annan fornengelsk tradition. Det odjur med vilket Beowulf utkämpar sin sista strid omtalas vanligen som drake i litteraturen. Men i kvädet kallas odjuret för draca bara fyra gånger och för wyrm hela arton gånger. Djuret tillskrivs också ringlande ormliknande rö- relser och inget sägs om ben eller fötter. Och när traditionen om Sigfrids/Sige- munds kamp mot Fafner återges i kvädet, kallas denne för wyrm tre gånger210 och draca bara en gång.211 Drakens dragningskraft i nutid har dock varit så stark att kvädets wyrm ofta översätts med drake. Den annars så saklige Wickberg översätter till hela sjuttio procent wyrm med drake. Man får leta länge för att finna någon som aldrig översätter wyrm med drake och ännu längre för att hitta någon som en enda

208 4847. 209 2711. 210 886, 891, 897. 211 892. 102 gång översätter draca med orm, om det överhuvudtaget förekommer. Denna nutida fäbless för drakar har inte gjort kvädet mer begripligt. I fornengelsk tradition i övrigt saknas spår av Fafner och Midgårdsormen som är äldre än vikingatid. Fabeldjuret drake tycks också komma in förhål- landevis sent i allmängermansk, fornengelsk och nordisk föreställning och främst genom kristet, bibliskt inflytande (Wild 1962; Rauer 2000; Rebschloe 2014). Det sammantagna intrycket är att en ursprunglig nordisk tradition i kvädet enbart talat om orm och att de få tillfällen då Beowulfs motståndare kallas för drake är resultatet av att vikingatida kristna fornengelska barder eller skrivare ändrat ett ursprungligt orm till drake. Översättningen av kvädets wyrm med ’lindorm’ (Collinder 1954:3039; Haarder 2001 s. 119, 127, 139) är en olycklig anakronism. Begreppet lindorm är en folketymologisk skapelse av långt yngre datum (Gräslund 2013).

Sigemund och Fitela I Beowulfkvädet anspelas som nämnts på traditioner om drakdödaren Sige- mund och om Fitela,212 gestalter välkända i nordgermansk och nordisk mytkrets, i den senare som Sigfrid och Sinfjǫtli (Dronke 1969, 2013, 2017; McKinell 2015). De tycks inte vara belagda i fornengelsk tradition från före vikingatid. Att motivet med smeden Völund återges på Franks Casket från första hälften av 700-talet och att fragment av Völsungatraditionen skymtar i Widsið och Waldere (Kopár 2012 s. 5–10; McKinell 2015; Ney 2017) manar dock till för- siktighet.

Kvinnans roll i hallen Typiskt för förkristen germansk elitmiljö är kvinnors centrala roll i hallen (En- right 1996 s. 189–194). Drottning Wealhtheow har den framträdande uppgiften i Heorot att på ett välkomnande sätt bjuda förnäma gäster att dricka213 och att under fridsmanande tal fördela dyrbara gåvor. Även dottern Freawaru bjuder gäster dryck i hallen214 liksom drottning Hygd på sitt håll.215 Här finns också ett klart samband med välkomnande valkyriegestalter i nordisk mytologi och bildkonst (Damico 1984; Ney 2012, 2017) men också med kvinnors roll som förrättare av hednisk libationsrit (Enright 1996; Nord- berg 2003; Sundqvist 2004, 2005a, 2007). Richard North menar rent av att ef-

212 867–902. 213 612–629; 1162–1163, 1168–1196. 214 2020–2021. 215 1980–1983. 103 terleden sibb i epitetet friðusibb för Wealþeow216 kan anspela på Sif som i fornnordisk mytologi serverar dryck i Valhall (North 1997 s. 235 f., not 126). Föga tvekan råder om att vi här står inför ett förkristet samhällsdrag.

Sierska och klagosångerskor I samband med kremeringen av Hnæf och hans folk uppträder en klago- sångerska.217 Om det är den sörjande Hildeburh eller någon annan är oklart. När Beowulf läggs på bålet uppträder en kvinna som framför klagosång efter klagosång, där hon spår ofärd för sitt folk gutarna i form av fientligt våld.218 Då denna sierska uppenbarligen komponerar för stunden är hon också helt klart att uppfatta som skald. Tyvärr är detta textparti svårt skadat och det går knappast, som man ofta gör, att utläsa att kvinnan har uppknutet hår eller är Beowulfs änka i gestalt av Hygd eller någon annan kvinna. Kvinnor som framför klagosånger i samband med begravning är ett inte ovanligt inslag i norrön litteratur (Bennet 1992). Både sierskor och diktande klagosångerskor är ett tydligt uttryck för förkristen tradition som inte hör hemma i ett kristet begravningssammanhang. fӯr on flōde Grendelmors och Grendels vattenomflutna underjordiska boning har ofta uppfattats som en anspelning på det kristna helvetet (Klaeber 1911, 1950 s. 183; Malone 1958 s. 306; Feldman 1987; Russom 2007 s. 234), i så fall en ovanligt fuktig variant av denna annars snustorra anstalt. Men också andra tolkningar förekommer, exempelvis att den speglar den kristna myten om syndafloden (Anlezark 2006 s. 291–367). Christopher Abram har uppmärksammat ett uttryck i Hrothars beskrivning av detta vattenfyllda tillhåll, þǣr mæġ nihta ġehwǣm nīðwundor sēon fӯr on flōde,219 ’där kan man varje natt se något förunderligt hemskt: eld i vattnet’. Abram menar att denna formulering knyter an till den norröna traditionen om gudarna Rán och Ägir och deras eldgnistrande, guldklädda hall under vattnet, en bild vars rötter tycks gå tillbaka till kontinentalgermansk tradition om den stora guldskatten i floden Rhen. Då uttrycket fӯr on flōde saknar motsvarighet i fornengelsk litteratur och inga andra spår av nämnda tradition finns på fornengelsk botten, menar Abram att den måste tillhöra det nordiska bakgrundsmaterial som kvädets fornengelska författare haft tillgång till (Abram 2010). Men då inget för kvädet re-

216 2016–2018. 217 1117–1118. 218 3150–3155. 219 1365–1366. 104 levant nordiskt bakgrundsmaterial överhuvudtaget är känt från England, är det mer troligt frågan om ett av många uttryck för en bakomliggande nordisk tradition. Har Abram rätt i sin tolkning av den faktiska bakgrunden till uttrycket fӯr on flōde, är det ett förkristet traditionselement med trolig anknytning till gudarna Rán och Ägir.

Talesätt Av Susan Deskis klargörande undersökning av »proverbs» i Beowulfkvädet, talesätt av olika slag, framgår att majoriteten bygger på förkristen och samtliga även på muntlig tradition och att bara en mindre del har kristna drag. Hon konstaterar också att en avsevärd del har nära norröna motsvarigheter, inte minst i Hávamál (Deskis 1996). Å andra sidan förefaller majoriteten av dessa talesätt vara allmänmänskliga visdomsord av det slag som utmärker de flesta samhällen med riskfyllda livs- villkor. I det här sammanhanget kan de därför knappast tillmätas annan betydelse än att de inte motsäger ett nordiskt ursprung.

Slutsatser En rad förkristna och delvis klart skandinaviska drag i kvädet avslöjar tydligt en äldre hednisk kärna som här och var sekundärt överdragits med en tunn kristen polityr. Större delen av Beowulfkvädet genomsyras av en förkristen tanke- värld med hedniska begrepp, myter och värderingar som »den kristna rösten» finner det nödvändigt att förhålla sig till, missförstår eller knappt ens lägger märke till. Att se detta som ett medvetet upplägg av den hypotetiska författaren är att förutsätta ett för sin tid unikt avancerat litterärt grepp. Det skulle också ha varit näst intill omöjligt för en fornengelsk författare att så korrekt beskriva kvädets hedniska gravseder och dödsföreställningar, som »den kristna rösten» själv inte ens förstår. De kristna inskotten i kvädet är i regel sidoställda den egentliga handlingen och hör främst till de stora mytiska partierna om Grendel, Grendelmor och Ormen. Ibland läggs de i mun på personer som framför tal, som Beowulf, Hrothgar, Hygelac, Unferth och Hrothgars strandvakt. I Beowulfs fall är det när han inför Hygelac talar om Grendel som en av dēofles,220 en av djävlarna, demonerna. Signifikativt nog talar »den kristna rösten» om Grendel på samma sätt ytterligare två gånger.221 När det gäller mer faktiska sammanhang, som stri-

220 2088. 221 756, 1680. 105 derna mellan geatas och svear och de vid Finnsburg eller Beowulfs sjöfärder till och från danerna, lyser de med sin frånvaro. I skildringarna av Skölds, Hnæfs och Beowulfs begravningar förekommer de bara sparsamt. Utan gudanamns nämnande tycks kvädet indirekt knyta an till en rad gudar i nordisk mytologi som Odin, Tor, Frö, Fröja, Balder, Höder, Heimdal, Rán, Ägir och Loke. Klara hedniska inslag förekommer i de flesta av kvädets huvudberättelser, de om Sköldungarna, Finnsburg, Grendel och Ormen, mer sparsamt i berättelsen om svearna. Å andra sidan är de senare nästan helt fria från kristna inslag. Av- slöjande är att krigen mellan svear och gutar inte inspirerat »den kristna rösten» till minsta fromhetssuck. Den kristna bearbetningen fokuseras på skrämmande gestalter som Grendel, Grendelmor och Ormen som skulle kunna associeras med den kristna trons fiender. Däremot tycks fornengelska barder ha uppfattat berättelserna om krigen mellan svear och gutar som något normalt värdsligt som inte behövde tillrättaläggas från ett kristet perspektiv. På samma sätt har kvädets skildring av de brutala striderna vid Finnsburg inte inspirerat till minsta utrop eller anspelning i kristen anda. Frånsett spridda suckar om Herren Gud är de distinkt kristna inslagen i kvädet få och ensidiga. Bibeln representeras endast av Gamla Testamentet och då enbart dess äldsta skikt. En gång alluderas på Kain, en gång på Abel, en gång på syndafloden och en gång på skapelseberättelsen.222 Inte minsta allusion finns på Nya Testamentet. Jesus Kristus lyser med sin frånvaro och därmed allt vad uppståndelse, himmelsfärd och återkomst heter. Av änglar, helgon, helig jungfru, frälsning, kors, apostlar, dogmatik, exeges och kyrkopolitik finns inte ett spår. Men såvitt jag förstår gäller ungefär samma bild också för annan fornengelsk litteratur, så det säger kanske inte så mycket. Då det var illa ställt med skrivkunnighet i sekulära kristna fornengelska kretsar, räknar man allmänt med att kvädets författare varit knuten till kyrka eller kloster (Wormald 1978). Frågan är dock om inte den kristna färgningen av Beowulfkvädet har långt mer drag av enkel folklig tro. Som många påpekat torde mycket av det i kvädet som brukar ses som tidstypiska kristna ordvändningar eller som uttryck för kristen moral och livssyn representera allmänmänskliga livsvärden som har föga med religion att göra och som var självklara även i en förkristen germansk värld. Här rör vi oss i en bred gråzon mellan dåtida förkristen och tidigkristen värdegrund. Det är svårt att karakterisera ett diktverk som kristet där inte en enda person iakttar kristen sed, tydligt ger uttryck för kristen livssyn eller uppträder med frälsande ambitioner och där ingen människa får en kristen begravning. Inte blir det bättre av att den person i kvädet som flitigast hänvisar till Herren Gud, kung Hrothgar, samtidigt är den som tydligast framställs som praktiserande hedning, därtill i ansvarig ställning. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Tol- kiens försök att tona ner den senare motsägelsen genom att tolka den som ett

222 107–110, 1261–1265, 1689–1693. 106 rent förbiseende från poetens sida (Tolkien 1936) blir krampaktigt i överkant. Ett annat exempel är Beowulf själv. Då denne i kvädet genomgående representerar hedniska tänkesätt och beteenden och inför sin död själv beställer och även får en praktfull hednisk begravning blir det väldigt krystat att han tackar Gud för segern över Grendel. Man frågar sig varför en kristen skribent med ambitionen att skildra en värld fylld av hedniska värderingar skulle vilja trassla till detta upplägg genom att låta några personer hemfalla åt en ytlig kristen fraseologi. Det är en motsägelse som långt bättre förklaras av en komplex tillkomsthistoria, där berättelsen grundlagts i en hednisk värld för att sedan traderas vidare i kristen miljö. I själva verket är det just tesen om en kristen författare som har fått bland- ningen av hedniskt och kristet i kvädet att motstå alla försök till övertygande tolkning. Denna blandning blir begriplig först när det står klart att kvädets ursprungliga berättelse är hednisk och först sekundärt gjorts till föremål för en ytlig kristen överarbetning. Därmed faller ännu en av grunderna för tanken att kvädet författats av en fornengelsk poet. 107 11. DIKTKONST I NORDEN

Inledning Argumentet att Beowulfkvädet inte kan ha skapats i Norden eftersom det inte finns något jämförbart samtida nordiskt diktverk, har drag av moment tjugo- två. I Norden etablerades ju den skriftkultur som krävs för att bevara muntlig diktning drygt ett halvt årtusende senare än i England. Frågan som bör ställas är i stället om det funnits förutsättningar för episk diktning i Norden under folkvandringstid och om det finns indirekta spår av en diktkultur från den tiden.

Samhälleliga förutsättningar Under yngre romersk järnålder och folkvandringstid var landskapet i södra och mellersta Norden i det närmaste totalutnyttjat i förhållande till rådande agrara förutsättningar. Mycket tyder på att folkmängden var väl i paritet med den på landsbygden vid varje annan tid före den industriella revolutionen. Den konst- närliga nivån var hög, det internationella kontaktnätet välutvecklat, den sociala hierarkin komplex. För Själlands del, ett område som är centralt i Beowulfkvädet, har man ut- ifrån ett enastående rikt gravmaterial tyckt sig kunna urskilja sex–sju olika sociala skikt, från kung överst till ofria i botten (Ethelberg 2011). Även bosätt- ningslämningar i Norden i allmänhet från den mellersta järnåldern pekar på en kvalitativ och kvantitativ stratifiering av samhället i flera socioekonomiska skikt. Från och med 200-talet finns i många byar i anslutning till större gårdar en särskild byggnad vars ena hälft fungerat som hall för representation och rituell aktivitet, funktioner som dock snart överfördes till en speciell separat hallbyggnad (Herschend 1993, 1998 s. 15–31, 2009 s. 251–260). I kvädet antyds att kung Hrothgar och hans maka inte övernattar i hallen223 utan i en annan när- liggande bostad eller åtminstone i en annan del av huset. Ett annat exempel på social stratigrafi är vapenofferfyndet från Illerup Ådal på östra Jylland från omkring år 200 e.Kr., där en så gott som komplett utrustning till en besegrad här på omkring tusen man av trolig norsk eller norsk-väst- svensk härkomst blivit rituellt förstörd och utslängd i mossen. I detta material framträder bilden av en välorganiserad militär hierarki i tre skikt, med ungefär två procent höga befälhavare, tjugo procent andra officerare och sjuttioåtta procent meniga soldater (Ilkjær 2002 s. 124, 134).

223 662–665, 920–927, 1008b–1010. 108

En sådan hierarkisering av samhället har knappast varit möjlig utan en betydande koncentration av ägande eller förfogande och kontroll av mark, allt i för- ening med en utbredd användning av ofri arbetskraft. Det klart ojämlika sam- hälle med en välbärgad maktelit som återspeglas i Beowulfkvädet, i annan äldre germansk diktning och i fornaldarsagor träder tydligt fram också i det arkeologiska materialet. Frågan är om inte södra och mellersta Norden vid denna tid stod på tröskeln till elementär statsbildning, låt vara med vaga politiska gränser uttryckta genom muntliga lojaliteter inom ett elitskikt. Det tål att tänka på att en förhållandevis välfungerande statsbildning som Wessex ännu i början av kung Alfreds tid administrerades på rent muntlig väg. Jag avslutar med att konstatera att det nordiska samhället under folkvandringstid låg på en betydligt högre komplexitetsnivå än det tidigmedeltida Island med dess enastående höga litterära kultur. Det kan tyckas obehövligt att argumentera för att ett så komplext samhälle kunde bära upp en utvecklad diktkultur. Självklart har det varit en fruktbar plantskola för muntlig hjältediktning och då även sådan av episk omfattning. I själva verket har goda förutsättningar funnits betydligt längre tillbaka. Redan i ungneolitisk tid, slutet av tredje årtusen- det f.Kr., var den sociala stratifieringen i södra Skandinavien påtaglig. Det ef- terföljande hierarkiska, krigiska och internationellt orienterade skandinaviska bronsålderssamhället (1800–500 f.Kr.) har varit av en komplexitet som uppfattats som nästan i paritet med vikingatidens (Kristiansen 2007, jfr 2013). Jonathan Lindström har argumenterat för att åtskilliga av bronsålderns komplexa hällristningsscener återger inte bara mytologiska motiv utan också berättelser och myter av världslig natur (Lindström 2010 s. 251–258). Och, som Stephen Glosecki framhållit, är det uppenbart att den avbildande konsten i Norden under järnåldern och på germanskt område i allmänhet, med sin för- kärlek för mytiska björnar, vargar, ormar, drakar och andra odjursliknande varelser, i grunden speglar en rik muntlig berättartradition (Glosecki 1986). Lika uppenbart är att många av den yngre järnålderns bildstenar på Gotland illustrerar en muntlig tradition av både mytisk, mytologisk och berättande art (Andrén 1993, 2012a, 2014; Gudmundsdóttir 2012, 2017; Helmbrecht 2012; Oerhl 2012). Som bekant avhandlar många prosaiska fornaldarsagor personer och händel- ser som i allt väsentligt hör hemma i den mellersta järnåldern. Ålderdomliga eddadikter som Skírnismál, Hjalmars dödssång, Hlǫðskviða, Hyndluljóð, Sigrdrífumál, Sigurðarkvida in skamma, Vǫlundarkviða och Vǫluspá speglar helt klart en materiell kultur som i allt väsentligt hör hemma i senromersk tid och folkvandringstid, i några fall möjligen äldre vendeltid (Nerman 1913, 1931, 1958a, 1960, 1961, 1963a, 1971). Det är anmärkningsvärt att den bild av materiell kultur med rötter i den mellersta järnåldern, som där förmedlas under lång tids tradering, inte uppgraderats i enlighet med senare moderiktningar. Till bilden av denna påtagliga sociala hierarki med diktmässigt buren hjälte- dyrkan hör också en inomnordisk krigs- och våldskultur som knappast stod vikingatidens efter. 109

Redan långt före järnåldern har alltså med säkerhet alla förutsättningar funnits i södra Skandinavien för en inhemsk episk hjältediktning. Att en sådan tradition gått mot förnyad blomstring i samband med den elitistiska hallkulturens uppkomst under mitten av romersk järnålder framstår som självklart. Det enda berättande medel som står till buds i en muntlig värld förutom bildkonst är det talade ordet. Men det behärskar man vanligen desto bättre och an- vänder desto mer. Sättet att berätta och argumentera var en konstart i sig där förmågan att lägga orden väl gav högt anseende. Enskilda dikter och diktsviter torde ofta ha framförts till harpa eller annan rytmisk klang inför auditorier av familj, släkt, hirdmän, vänner och gäster, och då inte bara av professionella barder och diktare. Nästan allt som berättades oavsett litterär form kunde de flesta människor återge helt eller delvis, alltefter förmåga och intresse. Under färden tillbaka till Heorot sedan Grendelmor dö- dats, framför en av krigarna, av allt att döma under pågående ritt, en konstfull dikt till Beowulfs ära.224 Vid ett annat tillfälle sträcker sig självaste kung Hroth- gar i nostalgisk stämning efter harpan och framkväder en dikt om händelser i det förgångna.225 Även om runskriften hade spritts över hela det germanska området senast under andra århundradet e.Kr., tycks den i Norden inte ha använts för litterära syften i egentlig mening utan mest för enkla funktionella och kanske rituella ändamål (Düwel 1998, 2010; Knirk 2002; Williams 1996, 1997, 2004; Brink 2005; Spurkland 2010). Samhället förblev i grunden muntligt. Även personer som varit söderut och lärt sig tala och kanske hjälpligt läsa och skriva latin eller grekiska var genom sin uppväxt djupt förankrade i en muntlig begreppsvärld. I dag tar vi främst in information genom ögonen och vänjer oss tidigt av med att använda det audiella minnet. Det talade ordet blir mest ett komplement. I muntliga samhällen däremot är den audiella minnesförmågan så vältrimmad att en normalbegåvad person kan framstå som en vandrande hårddisk, kapabel att memorera och återge muntlig information i till synes obegränsad mängd. Det mesta man hör av berättelser, myter, sägner, sånger och dikter stannar i minnet för att långt senare kunna återges med betydande precision (von Platen 1985; Ong 1982; Draak 1958; Bruford 1981; Jabbour 1969; Lord 1981; MacDonald 1978; Nagy 1986; Birgisson 2008). Mishiko Yano har uppskattat att en genom- snittlig recitatör i orala samhällen haft en memoreringskapacitet på omkring 1 500 kilobyte, riktiga proffs kanske fyra gånger mer (Yano 2006). I det perspektivet framstår Beowulfkvädet, som reciteras på tre och en halv till fyra tim- mar, bara som en munsbit. Föga förvånande utmärks arkaiska samhällen av en förmåga att redovisa släktrelationer i långa led vertikalt och horisontellt på både mödernet och fä- dernet, och då inte bara för egen släkt utan också för andras. Det är samma för- måga att memorera information och lagra minnesbilder som ligger till grund

224 867 ff. 225 2105–2114. 110 för naturfolks förmåga att orientera sig över stora avstånd i terräng där civili- sationsmänniskan går vilse på en kvart. Frånvaron av formell skola under järnåldern betyder inte att man saknade utbildningssystem. Barndom och ungdom var en enda lång utbildning för ett krä- vande vuxenliv. Barn fanns alltid i de vuxnas närhet, iakttagande och lyssnande på samtal, berättelser, sånger och diskussion. Alltefter ålder deltog man i praktiskt arbete med alltmer egen medverkan och eget ansvar. Utan att ha läst eller skrivit en rad hade man i tjugoårsåldern sugit till sig en stor del av samhällets praktiska kunnande, erfarenheter, seder, begreppsvärld, värderingar, andlighet, traditioner, myter, sånger, berättelser och estetik. Det var ett utbildningssystem som hade gjort sig förtjänt av höga PISA-poäng. Baksidan var att en stor del av samhällets kunskaps- och traditionsbank bara fanns i huvudet på de människor som för tillfället levde. I dag vet vi att den mellersta järnålderns byar i södra och mellersta Skandi- navien inte stod medeltidens efter i omfattning och komplexitet. Det innebär att de omöjligen kan ha fungerat utan ett muntligt traderat system för reglering av de många gemensamma rättsliga angelägenheter som hör bylivet till (Brink 2005). Även om vissa betrodda personer kan ha haft särskilt ansvar för sådan tradering, måste alla vuxna ha varit väl insatta i systemet. Kort sagt, redan by- arnas storlek och komplexitet under den mellersta järnåldern vittnar tydligt om den stora kapacitet för muntlig tradering och minneslagring som generellt ut- märker muntliga samhällen. I muntliga kulturer abstraherar, analyserar och strukturerar man inte i kate- gorier på samma sätt som i skriftbaserade samhällen utan använder mer konkreta, funktionella och situationsbetingade begrepp och förklaringar, med exempel från myt eller verklighet. Det betyder inte att man tänker och resonerar mindre intellektuellt, bara med andra medel.

Språklig medvetenhet Åtskilliga bokstäver i futharken, den äldre 24-radiga runraden, speglar latinska former. Det är därför anmärkningsvärt att man inte också övertog latinets bokstavsordning och bokstavsnamn, en paradox som ännu inte fått en allmänt accepterad förklaring. Ett annat uttryck för självständigheten i den tidiga nordiska skiftliga traditionen är att nordborna inte tog till sig latinska skrivtermer utan använde nordiska ord för att skriva (vríta, rísta), för skrivtecken (rún, stafr), för skrift, litteratur (vrít, wraita) och för bok (bók) (Wimmer 1887 s. 70; Holm 1975 s. 113 f.). Till bilden hör också att runorna över hela det germanska om- rådet tillskrevs ålderdomliga namn som ljudmässigt knyter an till centrala fö- reteelser och begrepp i det nordisk-germanska samhället (Williams 1996, 1997, 2004). Henrik Williams, som sett frågans djup, har föreslagit att futharken, sedan konsten att skriva väl blivit känd, uppkommit i en marginell del av Norden 111 med begränsad kontakt med romersk kultur (Williams 1997). Det är dock uppenbart att de äldsta beläggen för runskrift återfinns i sydvästra Skandi- navien (Höfler 1986; Düwel 2010; Barnes 2012; jfr Fischer 2005). Där finns också åtskilliga inskrifter på latin skrivna med romerska bokstäver, i flera fall dessutom på föremål med just runskrift. Rimligen var också de som introducerade futharken åtminstone hjälpligt bekanta med konsten att skriva på latin. Själv har jag svårt att förstå futharkens egenart på annat sätt än att man i den germanska världen sedan gammalt haft föreställningar om de enskilda fone- mens ljudvärde, särprägel och inbördes förhållande, som inte lät sig rubbas av latinets bokstavsordning. Att tala om ett »muntligt alfabet» är kanske att gå för långt, men den äldre futharkens bokstavsordning, begreppsvärld och i viss mån skrivtecken vittnar ändå tydligt om en fonemisk medvetenhet med förskriftlig bakgrund. Det kan i sin tur bara förstås i ljuset av en välutvecklad muntlig dikttradition. En sådan är i det närmaste otänkbar utan ett omfattande bruk av mnemotekniska medel som allitteration och assonans, det slag av konsonant- och vokalrim, som varit allmänt i muntlig diktning världen över och som för- utsätter en avsevärd fonemisk insikt och kontroll. Jag har svårt att tro att något ljudbaserat skriftsystem någonsin uppkommit utan en bakgrund i muntlig diktning. Mycket riktigt finns indikationer på allitteration i Norden under den mellersta järnåldern. Exempel finns i en del korta runtexter som på guldhornen från Gallehus på Sönderjylland från tiden omkring år 400 och guldbrakteaten från Tjurkö i Blekinge från sen folkvandringstid. Ett annat exempel är den namn- allitteration, konsonantisk såväl som vokalisk, som under folkvandringstid tillämpades av skandinaviska härskarsläkter som Ynglingaätten och Sköld- ungaätten (Nerman 1913, 1931; Wessén 1927b; Bosley 1939), enligt Beo- wulfkvädet också hos de gutniska Hredlingarna. Meningarna är delade, men den samlade mängden korta runinskrifter från den äldre järnåldern tycks trots tolkningsmässiga svårigheter vittna om förekomsten av metriska strukturer som kan spegla äldre former av exempelvis fornyrðislag, lióðaháttr och málaháttr (Sievers 1893; Herschend 2001b, 2012; Marold 2012b, 2013; Mees 2013). En mer kritisk hållning intar Schulte (2010). Möjligheten av ett samband mellan futharken och muntlig diktning förstärks av att Odin, skaldekonstens gud, enligt Snorri stod i en särskild relation till runorna (Hávamál 80, 111, 138–143; Ynglingasaga 6). Mycket pekar således på att det fanns en avsevärd fonemisk medvetenhet inom nordiska elitskikt långt innan man kom i kontakt med latinsk skriftkultur, något som endast kan förstås mot bakgrund av en gammal tradition för muntlig diktning. Detta är bara vad man kan vänta sig då det gäller alla kända samhällen i världen, även sådana på betydligt lägre komplexitetsnivå än det nordiska under järnåldern. Som Margaret Clunies Ross påpekat finns också betydande strukturella likheter mellan Beowulfkvädet och många fornaldarsagor, närmast då i form av 112

»retrospective monologue and prophecy […] and a dialogue of sorts in the Ūnferð episode» (Clunies Ross 2012 s. 127). Hon konstaterar också: Although the action of Beowulf is predominantly presented as a third-person narrative, it nevertheless includes a significant number of other kinds of discourse, many of which can be paralleled in fornaldarsagor and in poetry in eddic verse-forms out- side the prosimetrum form. (Clunies Ross 2012 s. 122) Ett annat exempel på litterära likheter är just nämnda episod där Unferth, kung Hrothgars ϸyle, offentligt gör narr av Beowulfs ungdomsäventyr. Som framför allt Carol Clover visat finns här stora formella överensstämmelser med norrön flyting (Clover 1980): The relation of the Unferð episode to the Norse flytings […] is immediate and de- tailed, both with respect to situation […] and the nature of the speeches themselves: in form […]; in tone […]; in the use of sarcasm […]; in the emphatic I/you contrast and the use of names in direct address; in the combat metaphor; in the matching of personal histories and the exposure of dubious and shameful deeds […]; in the use of familiar oppositions and paradigms; and in the such correspondences of detail as the charges of drunkedness and fratricide and the Hel curse. Beträffande mnemotekniska grepp med relevans för muntlig nordisk skaldediktning se Birgisson (2008 s. 111–147). Mot bakgrund av att både norrön skaldediktning och fornengelsk diktning var av mer memoriserande och mindre improviserande karaktär än den sentida muntliga serbokroatiska muntliga tradition som stått modell för Perrys och Lords »oral-formulaic theory» (Lönnroth 1971), är det rimligt att anta att detta drag också utmärkt nordisk muntlig tradition under den mellersta järnåldern.

Slutsatser Bakom den gamla uppfattningen att berättelsen om Beowulf inte kan ha komponerats i Skandinavien ligger den underförstådda tanken att det skandinaviska samhället, i motsats till det fornengelska, inte haft tillräckliga förutsättningar för avancerad diktkonst. Det är en felsyn. Redan långt före folkvandringstid har alla samhälleliga förutsättningar funnits för en rik hjältediktning i Norden och då även episk sådan. 113 12. KVÄDETS MUNTLIGA STRUKTUR

Allmänna drag Som stöd för minnet gör episkt muntligt berättande i stor utsträckning bruk av fasta fraser och vändningar och andra standardiserade teman och mönster. Att muntlig tradition i lågtekniska samhällen gärna tillgriper diktens form är naturligt eftersom det ger större utrymme för olika mnemotekniska grepp. Utmär- kande för muntlig diktning överallt i världen är också ett flitigt bruk av allitteration, assonans och rytm och av formelartade uttryck, stående epitet, upprep- ningar, synonymer, liknelser, metaforer och överdrifter, liksom kontrast och variation. Karaktäristiska drag är också additiv uppbyggnad, inlagda tal, diktning inom dikten, episodiska inskott, brist på cyklisk struktur, tal om det kommande i förflutet tempus samt uttryck för recitation som inför ett auditorium. Inte ovanligt för större diktverk är också inre motsägelser (Ong 1982; Lord 1987). Att Beowulfkvädet är överfullt av sådana drag är uppenbart (Pilch & Tristram 1979 s. 83–120, 160–172; Irving 1989) och tycks inte heller förnekas av någon. Behovet av variation i uttrycken hänger i hög grad samman med metrikens behov och med att avancerad minneskonst i stor utsträckning bygger på bild- associationer som måste varieras för att fungera. Mycket riktigt nöjer sig Beo- wulfkvädet inte med ett eller två ord för centrala begrepp som kung, krigare, ädling, svärd, brynja, skepp, hav och annat utan laborerar ofta med tio–tjugo synonymer enbart i simplex och med hela svärmar av sammansättningar, ofta av ganska målande art. För begreppet »hjälte» används inte mindre än 37 olika uttryck, vartill kommer rader av intrikata liknelser, kenningar och omskrivningar. För huvudpersonen Beowulf används 101 olika epitet, för Hrothgar 56. För begreppet »hus», »hall» används 13 olika ord bara i simplex (Schemann 1882). I A critical companion to Beowulf ger Andy Orchard en förteckning på formelartade fraser i kvädet över hela 40 sidor. Han menar dock att den skulle kunna utvidgas betydligt (Orchard 2003 s. 274–314). Sedan kan man ha olika uppfattningar om vad som definierar en sådan formel. Överdrifter i kvädet tar sig särskilt uttryck i att kungar och ädlingar tecknas i blomstrande färger, ibland med stark kontrast mellan positiva och negativa drag. Den präktige Beowulf framställs som en motsats till den tvivelaktiga ka- raktären Unferth, den demokratiske Beowulf till den tyranniske Hermod, den ädle Offa och den blida Hygd till den elaka Modthrytho/Fremu. Kvädets tydligt muntliga karaktär visas också av att texten till hela 41 procent består av tal i direkt anföring, att jämföra med 47 procent för Iliaden och 60 procent för Odysséen (Fulk et al. 2009 s. lxxxi–lxvii). 114

Drygt tjugo procent av Beowulfkvädet, nästan sjuhundra versrader, består av kortare och längre sidoställda inskott om något annat än huvudtemat. De mest omtalade är de om Sköld och sköldungarna, Sigemund/Sigurd drakdödaren, striden vid Finnsburg med Finns och Hnæfs begravning, gestalten Unferth, drottning Modthrytho/Fremu och Offa, Herebealds död, Hrethels sorg, Hroth- gars »predikan» och »Den siste överlevandes klagan» (Bonjour 1950; Bjork 1997). Sådana inskott är ovanliga i annan fornengelsk litteratur (Pitch & Tristram 1979 s. 117). Till en början uppfattades dessa inskott ibland som naturliga spår av en muntlig epik med komplex bildningshistoria. Men sedan kvädet under slutet av 1800-talet allmänt börjat betraktas som en produkt av en skrivande fornengelsk poet, fick denne i stället utstå postum kritik för den brist på logisk struktur som detta ger berättelsen. Efter Tolkien har man dock varit mer benägen att tala om medvetna litterära grepp av en stor författare. Följande citat sammanfattar väl tvåhundra års forskning i frågan (Bjork 1997 s. 193): Earliest commentaries considered digressions and episodes clumsy breaches of de- corum, extraneous matter interesting briefly for historical reasons, or proof of the poem’s multiple authorship. Later commentary particularly but not exclusively after 1936, viewed them as deliberate parts of an organic whole. The current trend is to regard the approximately twenty-eight digressions and episodes as appropriate in terms of the poem’s non-Aristotelian æsthetics and of their cultural function during the poem’s time of composition. Denna syn på frågan lämnar fältet öppet för fri tolkning både av varje enskilt inskott och av fenomenet som sådant. Själv ser jag dessa sidoberättelser i första hand som uttryck för additiv redo- visning av faktiska upplevelser av det slag som naturligt utmärker muntlig epik. Man kan jämföra med när Odysseus vid sitt besök på fajakernas ö lyssnar till invånarnas berättelser om sin historia, vilka han vid ett senare tillfälle själv återger i direkt anföring som en oupplöslig del av berättelsen om sina upplevelser (Odysséen, kap. 20). Att kvädets berättelse flera gånger återges som om den framfördes av en ta- lare inför ett auditorium är uppenbart. Redan det välkända inledningsropet Hwœt, ’hör upp’, ’lyssna’, ’hallå där’, är talande. Att samma uttryck förekom- mer även i andra fornengelska dikter betyder inte automatiskt att skrivande för- fattare här använt ett muntligt stilgrepp utan snarare på att fornengelsk poesi i betydande utsträckning reflekterar muntlig tradition. I själva verket finns inte mycket äldre fornengelsk dikt som med säkerhet kan sägas vara i allt väsentligt skriftligt komponerad (Amodio 2014; Pilch & Tristram 1979). I det följande tar jag upp ytterligare några drag i Beowulfkvädet som jag menar tydligt speglar en i grunden muntlig komposition men som inte brukar få nämnvärd uppmärksamhet. Flera gånger talas i kvädet om kommande händelser som om de redan hade inträffat, som när det tre gånger antyds att Heorot kommer att brännas ner av 115 fienden226 och många av hallfolket dödas. På samma sätt antyds att det gutniska samhället kommer att råka ut för svearnas hämnd.227 Detta slag av berättande spådom kan naturligt förklaras med att efterkommande barder kommit att sitta med facit i hand och kunnat komplettera dikten med sådant som hänt senare. Åtminstone ett tydligt exempel ges i kvädet på nydiktning av en hyllnings- dikt om Beowulf. När sällskapet återvänder till Heorot sedan Beowulf dödat Grendelmor och gett Grendel dödshugget, börjar en i sällskapet kväda en hyll- ningsdikt till Beowulfs ära, låt vara att det är oklart om det ska kallas improvi- sation eller inte (Eliason 1952). Den naturligaste förklaringen till alla dessa orala drag är att kvädets kärna tillkommit på muntlig grund. Närmast tänker jag mig att flera separata dikter om hjälten Beowulf efterhand förenats till en helhet under medverkan av flera olika skalder och barder. En sådan enligt min mening trolig tillkomstgång knyter an till Schückings förkättrade »Liedertheorie», med den skillnaden att Schücking tänkte sig att denna process ägt rum på anglosaxiskt område (Schücking 1905), medan jag menar att den huvudsakligen försiggått i östra Skandinavien. Viss tidsmässig oklarhet råder ifråga om de olika berättelser om svearnas och gutarnas inbördes strider som dyker upp på flera olika ställen i slutet av kvädet. För en tydlig helhetsbild krävs ett avsevärt pusslande från läsarens sida, som när Sune Lindqvist i Beowulf dissectus för samman utspridda partier om samma händelser till en enhet (Lindqvist 1958). Samma röriga struktur råder i praktiskt taget hela kvädet, till glädje för forskare som därmed fått en outsinlig källa till nytolkning. Men knappast någon skrivande författare med ambition att bli förstådd skulle medvetet arrangera texten så. Desto naturligare är sådana motsägelser i muntlig epik som uppstått genom att separata dikter och diktsviter efterhand fogats samman till en större enhet som sedan reciterats och bearbetats under lång tid av olika barder i skilda kontexter och områden, en process under vilken diktpartier också kan ha fallit bort.

Berättarstruktur Dramatiska berättelser framförda i hallbrasans sken på konstfull vers i rytmisk takt blev en integrerad del av varje lyssnares erfarenhet, speciellt om man hört dem flera gånger och kanske själv reciterat dem helt eller delvis antingen för sig själv eller för andra. I kvädet beskrivs hur Beowulf och hans män i Heorot andäktigt lyssnar till sånger om händelser och hjältedåd inom Hrothgars släkt. När de sedan återvänt hem och en man i gruppen berättar om allas äventyr, åter- ger han också dessa åhörda sånger som en del av deras gemensamma upplevelser. Han upprepar till och med de historier som Beowulf berättat i Heorot om

226 76–85, 1233–1235, 2050–2069. 227 2999–3005. 116 sin bakgrund och sina tidigare bedrifter. På samma sätt upprepar Beowulf vid sin hemkomst sådant som han tidigare själv berättat för Hrothgar. Sedan Beowulf besegrat Grendel och det upprymda sällskapet återvänder till Heorot, levererar en av Hrothgars skalder ett kväde om Sigemund och Hermod, som åhörs av Beowulf och hans män och som därmed automatiskt läggs till kvädets samlade berättelse om Beowulfs äventyr. När Beowulf står inför sin sista strid i livet, den mot Ormen, återkallar han i minnet sitt folks strider med svearna i närvaro av sina följeslagare som därmed kan föra hans ord vidare. På liknande sätt går det till vid Beowulfs begravning. I högstämda ordalag prisar följeslagarna hjältens dygder och bragder inför ett stort sällskap, som därmed i sin tur kan tradera det sagda vidare. Redan kvädets inledande utrop228 är en fin anfang till en muntlig berättelse: Lyss! Vi har sport om spjubärardaners folkdrottars dåd i forntidsdagar hört om de högbornes härliga bragder (Collinder 1954) Vad är det man har hört? Uppenbarligen berättelsen om Sköld och hans ätt och om hur Hrothgar låtit bygga sin präktiga hall Heorot. Men vilka är vi? Det troliga svaret är Beowulf och hans landsmän som räddar berättelsen till eftervärl- den genom att tradera den vidare. Den kristet präglade presentationen av hur Grendel vid Beowulfs besök angriper Heorot229 börjar med att denne avundsjukt lyssnar till det härliga livet inne i hallen: högljudd gamman och harposlag, klangfull skaldesång. Den kunnige kväder om ätters upphov i urtidsdagar. (Collinder 1954) Här talas alltså i klartext om barder som inför Beowulf och hans folk reciterar sånger om danernas gamla historia. Som nämnts lyssnar de även till Hrothgar när denne griper harpan och börjsar kväda om gamla minnen. På så sätt kan dessa föras vidare inom ramen för vad som efterhand blir kvädet om Beowulf. Beowulf introduceras i kvädet genom orden: »Då hörde där hemma Hy- gelacs kämpe, god man bland gutar, om Grendels dåd.»230 Det leder till att Beo- wulf rustar en båt och beger sig till Hrothgar. Från och med denna punkt återges allt som händer eller berättas antingen av någon av Beowulfs följeslagare eller av denne själv. Samtalen mellan kustvakten och Beowulf, mellan kustvakten och dörrvakten Wulfgar, mellan den senare och Hrothgar och till slut mellan

228 1–3. 229 89–91. 230 194–195. 117

Hrothgar och Beowulf har alla åhörts av någon i Beowulfs sällskap som följt med in till Hrothgars högsäte (en man sägs vakta båten och en annan vapnen utanför porten). På samma sätt kan man se på Hrothgars långa välkomsttal i början av nästa avsnitt och på umgänget i hallen där muntliga kväden framförs: »klangfullt to- nade skaldens sång i Heorot.»231 Senare återberättas också hur Unferth hånfullt tilltalar och retar Beowulf om dennes ungdomsäventyr och hur Beowulf svarar lika spydigt. Genom någon av de närvarande läggs även denna ordväxling till det blivande kvädet. Snart omtalas också hur drottning Wealtheow träder in i salen och bjuder skålar att dricka. Därpå återges ett citat av Beowulf: »Så sade Beowulf, son av Ecgtheow; fast var mitt uppsåt, när jag for till sjöss, satte mig i skeppet med min stridsmannaflock.» Rimligtvis är det någon av Beowulfs föl- jeslagare som på detta sätt återger såväl citat som berättande redogörelse och som inför Grendels kommande besök säger, i ett långt citat: »Jag räknar mig ej […].» Sedan lägger sig Beowulfs kamrater att sova i salen varvid Grendel kli- ver in och sliter en man i stycken. Då greppas han av Beowulf och de två slåss så att hallen bågnar, och till slut sliter Grendel sig loss till förlusten av sin ena arm. Då heter det: »Från syllarna där mången mjödbänk slets loss, smyckad med guld, när de rasande stred – så har jag hört.» Den sista kommentaren görs rimligen av en reciterande bard som inte varit närvarande utan som återger vad han hört av andra. Dagen efter att Grendel svårt skadad återvänt till sitt träsk, börjar en man under ritten tillbaka till Heorot dikta om Beowulfs hjältedåd och jämför dem med Sigemunds bragder. På så sätt infogas även den historien i kvädet:232 Beowulfs bragd blev hugfäst av många – det hette ofta att i nord och i syd, mellan storhav tvenne, i vida världen under valvet därovan fanns ingen annan som yppare var bland de huggvärnsbärande hövitsmännen […] En konungsman, myndig i målvett och minnesgod, som kunde ett otal av allehanda fornmannasägner, han formade nyord, dem han fogade konsträtt. Kunnigt och klokt om Beowulfs bragdfärd börjar han mäla. Han sätter sorgfälligt samman sitt tal med växlande ordval. Allting täljer han som han hört sägas om Sigmunds öden, om många stordåd och sällsamma ting, välsungens vigrön och vida färder, arvfejd och nidverk, som ingen man rätt vet utom han och med honom Fjotle,

231 496–97. 232 856–882. 118

ty slikt hade Sigmund för systersonen vittnat ett och vart – de var ju städse i alla slags kamper vapenbröder […] etc. (Collinder 1954) Här står vi inför ett typexempel på hur muntlig epik kan bildas. För att ge den rätta dimensionen åt Beowulfs bragd att döda Grendel återges en lång berättel- se om den mest kända av alla hjältar i dåtidens germanska värld, den om Sige- mund/Sigurd Fafnesbane. Allt åhörs av Beowulfs följesmän och kan därmed senare infogas i historien om dennes besök hos Hrothgar. I nästa scen prisar Hrothgar i långa tal Beowulfs dåd och Beowulf svarar med att berätta hur han dödade Grendel. Fast de närvarande redan vet och har hört allt förut, lagras även dessa tal i de närvarandes minne för att sedan åter- berättas tillsammans med annat man upplevt hos danerna. Därefter rustas Heorot för fest under vilken Hrothgar delar ut rika gåvor till Beowulf och hans män. I avsnittet därpå fortsätter festen:233 Hrodgars hovskald på harpan slog – till gamman för män som i mjödbänk sutto ville han en välkänd visa sjunga om skyldungen Hnäf, halfdaners hjälte, hur han hade fallit i det frisiska kriget […] (Collinder 1954) Och så berättas den långa historien om den dramatiska striden vid Finnsburg som avslutas med orden: »Visan var fullkväden, spelmannens sång.» Så blev även denna historia ihågkommen och inbakad i berättelsen om Beowulfs äventyr. När så i nästa kapitel drottning Wealtheow belönar Beowulf med bland annat en praktfull halsring, blir det naturligt att göra en utvikning till historien om den mytiska halsringen Brosinga mene som Hama sägs ha korpat åt sig från goterkungen Eormenric och som senare eventuellt ägdes av Hygelac innan han för- lorade den i Frisland, en händelse som också beskrivs. Att det inte uttryckligen berättas av någon av de närvarande och att Hygelac samtidigt uppges vara i livet kan tyda på att historien infogats sekundärt i samband med senare tradering. I följande kapitel för Hrothgar in samtalet på Grendels moder och marschen går till den blodiga tjärnen, där Beowulf håller ett litet tal till Hrothgar innan han dyker ner. I nästa scen är Beowulf i fullt slagsmål med Grendelmor som han efter en hård strid lyckas döda. Som avslutning ger han den döende Gren- del banehugg. När Beowulf sedan kommit upp beger sig sällskapet hemåt stolt bärande på Grendels huvud. Återkommen till Hrothgar berättar Beowulf om sin kamp i tjärnen och Hrothgar svarar med ett långt tal där han betonar hur viktigt det är för en furste att vara generös och god och inte en sådan taskmört som Hermod på sin tid. Så blir även det talet inkorporerat i ett kommande kväde.

233 1066–1070. 119

Nästa avsnitt handlar om avsked och avresa. Beowulf håller tal till Hrothgar som håller tal till Beowulf, allt rimligen inför uppmärksamt lyssnande följe- slagare. Berättelsen är således full av inslag som återger tal eller refererar till yttranden av olika personer. När man sedan kommer åter till Beowulfs hemkust, tar strandvakten emot och hjälper dem i land. Och just när man står inför mötet med den väna Hygd får man osökt hennes raka motsats i tankarna, den mordiska Modthrytho/ Fremu, skitförnäm och elak ända tills hon blev gift med och tog intryck av den ädle Offa, kung hos anglernas kontinentala förfäder. Så fogas även den episoden till berättelsen om Beowulf. När denne litet senare sitter i hallen, drar han själv en kortversion av sina upplevelser hos Hrothgar, som även innefattar vad han själv sagt där. Han berättar nu också om hur Hrothgar planerar att gifta bort sin dotter Freawaru med fienden Ingeld i hopp om att få slut på blodsfejden med Hadubarderna. Beowulfs långa berättelse om denna konflikt, vars utgång han ser pessimistiskt på, ger ett starkt intryck av autenticitet. Att kvädet inte an- tytt något om det förut kan betyda att Beowulf hört den känsliga historien i en- rum med Hrothgar utan lyssnande följeslagare. Det ödesmättade antydandet om att allt ändå kommer att gå åt pepparn för alla i Heorot har rimligen tillfogats senare av reciterande barder som suttit med facit i hand. Därpå berättar Beowulf om hur Grendel dödat en av hans män, Hondscioh, vilket är första gången denne nämns vid namn, liksom hur han besegrat Gren- del och rikligt lönats av Hrothgar. Beowulf berättar också om hur Hrothgar dagen därpå i glädjen börjar spela harpa och framföra sorgesamma sånger om gamla tider och sällsamma berättelser från sin ungdom, alltmedan alla glammar på tills Grendelmor dyker upp om kvällen och tar med sig Æskhere, om hur Beowulf själv dödar henne och hur Hrothgar åter lönar honom med rika gåvor. Till slut framför Beowulf själv ett hyllningskväde till Hygelac om sexton halvrader. Allt utspelas inför Beowulfs egna följeslagare och andra minnesgo- da hirdmän, skalder och personer i hallen, som på så sätt kan föra informationen vidare. Sedan följer ytterligare vittnesbörd om muntlig diktning när en reciterande »berättare» återkommer med orden »jag har hört […]», nämligen att Beowulf gav den halsring han fått av Wealtheow till drottning Hygd. Liknande vers- inledning möter oss ett par gånger i Ynglingatal: Frákr, ’Jag har hört’, och þat frákr enn, ’det hörde jag också’, þat frá huerr, ’det har alla hört’ (Yng- lingatal 8, 16, 22 enligt numrering i Noreen 1925). Sedan följer en panegyrisk berättelse om Beowulfs förträfflighet avslutad med uppgiften att hans foster- far och morfar Hrethel i början hade uppfattat honom som en dådlös mes. Av- slutningsvis belönas Beowulf av Hygelac med sjutusen »mantal» gods och gårdar. När Beowulf vid sin hemkomst berättar om vad han och hans följeslagare varit med om hos danerna, återger han inte en enda av de kristna allusioner som dessa händelser garnerats med i kvädet. Det är som om Beowulf aldrig hört 120 dem. Det har han ju inte heller om de tillfogats sekundärt i samband med tradering i England. Allt detta ser jag som åskådningsexempel på hur muntlig epik kan byggas upp. Dessa till synes ovidkommande inskott i kvädet är i själva verket en del av den muntliga epikens logiska struktur. Lika lätt som det är att se att kvädet överflödar av uttryck för muntlig diktning i nästan alla dess kända former, lika svårt är det att se vad som skulle spegla en litterär konstruktion tillkommen vid pulpet eller skrivbord. Med alla dessa oralt präglade avbrott, inskott, kronologiska kast, upprep- ningar och motsägelser är Beowulfkvädet bitvis kaotiskt. Såvitt jag vet finns inget annat litterärt förmodernt europeiskt verk med så komplex struktur som säkert kan tillskrivas skriven fiktion. Att muntligt berättande kan leva kvar länge i ett tidigskriftligt samhälle och påverka skrivande diktare är inget bevis för att Beowulfkvädet väsentligen komponerats av en skrivande författare. Det faktum att kvädet genomsyras av drag karakteristiska för muntlig diktning talar mer för den motsatta slutsatsen, att kvädet i allt väsentligt är uttryck för nedskriven muntlig epik.

Slutsatser Det nordiska järnålderssamhället ägde alla förutsättningar för muntlig diktning, även av episk omfattning. En annan slutsats är att Beowulfkvädet uppvisar så gott som alla kända litterära grepp för muntlig diktkonst. En tredje är att kvädet på många sätt tydligt reflekterar en muntlig berättargång, hur ett muntligt epos kan komma till. Beowulfkvädet ger i så hög grad uttryck för muntlig epik att det ter sig långt rimligare att anta att det i allt väsentligt komponerats muntligt än att det skrivits av en författare som imiterat den orala diktens form och struktur. 121 13. RESULTAT AV PRIMÄR KÄLL- ANALYS 2

De fyra föregående kapitlen ger rum för följande slutsatser. Beowulfkvädets huvudberättelse kan genom historiskt jämförelsematerial med betydande säkerhet hänföras till slutet av folkvandringstid, väsentligen 500-talets första hälft. Den kronologiska värderingen av kvädets materiella kultur överensstämmer väl med denna datering. Den elitmiljö som rakt genom kvädet uttrycks med prestigeladdade ting som halsringar, armringar, massivt guld och ringbrynjor är väl belagd arkeologiskt för nordisk folkvandringstid men saknas i England under fornengelsk tid ända fram till sen vikingatid. Kontrasten till nordiskt område är som mellan natt och dag. En fornengelsk författare kan således omöjligen på ett så distinkt sätt som sker i kvädet ha gestaltat denna speciella materiella och ideologiska miljö ut- ifrån sina egna referensramar, inte ens antikvariska sådana. Då arkaiska fornengelska språkelement klart visar att kvädets berättelse cirkulerat i England senast omkring år 700, kan han inte heller ha fått inspiration från sin egen tids Skandinavien, eftersom hals- och armringar och i allt väsentligt även massivt guld då saknas även där. Kvädets materiella och ideologiska miljö hänför sig till första hälften av 500-talet, folkvandringstidens slut. Lika uppenbart är att det mycket begränsade kristna inslaget i kvädet tillfogats sekundärt ovanpå en tydlig hednisk kärna. Särskilt talande är att kvädets »kristna röst» inte förstår de hedniska kremeringar med därtill hörande komplexa själsföreställningar som kvädet återger med stor realism. Kvädets skildringar av hedniska kremationer har också en konkretion som närmast förutsät- ter en självupplevd erfarenhet bortom all verklighet för en fornengelsk kristen poet. Brandgravar är exceptionellt ovanliga i England efter år 600 och rikt utrustade manliga jordbegravningar är mycket ovanliga från och med 600-talets andra fjärdedel. Påfallande är också frånvaron av kristna budskap i egentlig mening, att inte en enda person i kvädet framställs som buren av kristen tro och kristna ambitioner eller blir begravd enligt kristen sed. Slutsatsen är att en fornengelsk poet för att kunna skapa kvädet i dess fulla materiella och ideologiska kvintessens måste ha haft tillgång till ett så omfattande nordiskt traditionsgods att han skulle ha framstått som en osjälvständig kompilator. Men då inget sådant traditionsmaterial är känt från England, kan han inte tillskrivas ens en sådan roll. Bilden av kvädets mycket speciella kulturella och sociala miljö kan knappast ha tecknats i något annat område än i Skandinavien under sen folkvandringstid. Kvädets text gör också tydligt att geatas är ett havsorienterat folk i en havsomfluten omgivning någonstans mellan daner och svear, helt i överens- 122 stämmelse med att deras land uttryckligen omtalas som en ö. Någon annan stör- re ö i Östersjön med en befolkning som språkligt kan komma ifråga som geatas än gutar på Gotland är också svår att finna. Det i kvädet ständigt upprepade folkepitetet weder för geatas i betydelsen ’vädur’ knyter direkt an till att gutarna själva under äldre medeltid officiellt karakteriserade sig som vädurar. Under äldsta medeltid fungerade väduren som officiell symbol för det gutniska folket. Mycket pekar på att kvädets wedergeatas ska uttydas 'vädurgjutare' och att prefixet vädur- haft till funktion att skilja gutarna från andra grupper av »gjutare» i Skandinavien, som östgötar och västgötar. Då ordet vädur inte heller är känt som epitet för någon annan relevant folkgrupp i Norden, allra minst västgötar, östgötar och ölänningar, och då även annan geografisk information i kvädet pekar mot Gotland, tycks mig slutsatsen ofrånkomlig att kvädets wederas, ’vädurar’, och wedergeatas, »vädur-götar» syftar på gutar. Därmed framstår problemet med att geatas i motsats till gutar har lång u-vokal som underordnat. Flera möjligheter till naturlig förklaring finns också, som att lång u-vokal naturligt utvecklats i Eng- land eller att traditionen överförts till England genom en icke-gutnisk bard. Slutsatsen av undersökningen på den primära analysnivån, att kärnan i berättelsen om Beowulf skapats i östra Skandinavien som ett i allt väsentligt sammanhängande nordiskt hedniskt diktverk förstärks således ytterligare genom analysnivå steg 2. Då berättelsen om Beowulf knappast kan ha tillkommit som en fornengelsk litterär produkt, vare sig skriven eller muntlig, måste slutsatsen bli att den i allt väsentligt återgår på en sammanhängande nordisk muntlig tradition. Då episk muntlig tradition överallt i världen, oavsett fantasifulla och overkliga inslag, sällan ger uttryck för ren fiktion utan ytterst står på verklighets- grund, finns goda skäl att tro att detsamma gäller Beowulfkvädet, speciellt som personuppsättningen delvis är faktiskt historisk och dikten i huvudsak återger en för tiden korrekt materiell miljö. De två primära analysnivåerna pekar alltså på att kvädets berättelse överförts till England som ett i huvudsak sammanhängande östnordiskt diktverk och där klätts i fornengelsk språkdräkt, traderats vidare och till slut skrivits ner. En sådan process kan ses som en motsvarighet till hur en mängd kontinentalgermansk dikttradition från senromersk tid–folkvandringstid överförts till Skandinavien och därifrån till Island och i vissa fall ända till Grönland för att skrivas ner först långt in i medeltid. Därmed går vi vidare till konsekvensanalysen. 123 KONSEKVENSANALYS I det följande utförs en omfattande närläsning av kvädet med utgångspunkt i slutsatsen att Beowulfkvädets berättelse i huvudsak bygger på en nordisk dikttradition och att geaterna är gutar på Gotland.

14. GOTLAND sǣwealle nēah När Beowulf och hans män kommer hem från Heorot och går upp mot Hy- gelacs hall, sägs denna ligga sǣwealle nēah,234 dvs. ’nära sjövallen’ eller snarare ’nära havsvallen’. Detta sǣweall har vållat mycket huvudbry. Ibland över- sätts det ordagrant som »sea-wall» (Clark Hall 1950; Crossley-Holland 2008) eller »havvoll» (Rytter 1929). Många har dock bakom ordet weall sett klippor på stranden och översätter med uttryck som »strandklintens krön» (Collinder 1954), »sea-cliff» (Walton 2007; Jack 1994; Alexander 2005), »sea-side cliff» (Ringler 2007), »a secure cliff» (Heany 1999) eller »la falaise» (Crépin 2007). Andra blundar helt för ordet weall och översätter fritt med »the shore» (Klaeber 1950; Wrenn 1988; Mitchell & Robinson 1998; Fulk et al. 2009) eller »Meeresufer» (Heyne 1868; Lehnert 2008). Inget hövdingasäte under folkvandringstid har dock legat direkt inpå havs- stranden. Eftersom den skandinaviska eliten gärna ägnade sig åt plundring längs kusterna under den mellersta järnåldern (Herschend 2009 s. 329–385; Rau & Carnap-Bornheim 2012) aktade man sig noga för att själv synas som lockande byte på långt håll från havet. Vanligen placerades furstesäten en eller ett par kilometer från stranden och kusten, som Uppsala och Gudme, eller en knapp mil inåt i land som Uppåkra. Så när kung Hygelacs gård sägs ligga saewealle neah bör det betyda att den ligger nära kusten men ändå något indra- get. Men kan då en »havsvall» finnas ett stycke inåt land? Ja, men inte var som helst. I södra och mellersta Östersjöområdet finns stora sådana geologiska for- mationer framför allt på Gotland och i viss mån på Öland och i Blekinge, när- mare bestämt i form av Ancylus- och Littorinavallarna bildade under Ancylus- sjöns respektive Littorinahavets högsta nivåer under den mellersta respektive senare delen av den mesolitiska stenåldern. Littorinavallen har tillkommit vid det salta Littorinahavets högsta stabiliserade nivå för omkring 8 000 år sedan (Yu 2003).

234 1924b. 124

På Gotland är Littorinavallen som allra mäktigast och tydligast på öns syd- östra del just innanför Bandlundviken. Medan Ancylusvallen här återfinns en god bit inåt i land på en nivå av omkring 15 meter över havet, ligger den betydligt mäktigare Littorinavallen på 7–8 meters höjd bara en eller två kilometer från och parallellt med den nuvarande kusten. Mellan Littorinavallen och kusten är marken på sydöstra Gotland ofta ganska karg, varför gränsen för bebyggelsen i huvudsak går just vid eller strax öster om vallen. Genom att vallen inte är odlingsbar men i gengäld genomsläpplig, torr och fast, har den allmänt tagits i anspråk för bebyggelse, vägar och gravfält. I Burs och Närs socknar på sydöstra Gotland är Littorinavallen mäktigare och låg under järnåldern närmare havet än i någon annan del av Östersjöområdet. Med sin bredd på 200–400 meter och höjd på 3–4 meter dominerar den det flacka landskapet. Även i dag när vallen ofta är trädbevuxen står den tydligt fram i terrängen. Under folkvandringstiden då Littorinavallen bara låg någon kilometer från kusten, på sina håll som vid Bandlundvikens innersta del ännu mindre, var »sjövall», »havsvall» en mycket adekvat beteckning. Dessutom annonserar vallens innehåll av musselskal och andra marina fossiler tydligt även för lekmannen att den en gång bildats i kontakt med havet. En benämning som »havsvallen» skulle samtidigt ha skiljt ut Littorinavallen från den längre in belägna Ancylusvallen. På det gamla folkmålet i grannsocknen Lau går Littorinavallen under beteckningen burg, i analogi med benämningen »landborg» på Öland. Den har helt enkelt kallats för »burgen». Av allt att döma är det detta »burg» som går igen i sockennamnet »Burs» (Olsson 1984 s. 45, 57 f.; 1996b s. 55, 67 f.; jfr Gustavs- son 1972–1986), vilket visar hur kraftigt Littorinavallen dominerat landskapet i denna trakt. Benämningen »burg» kan tyckas tala emot tanken att uttrycket saeweall i kvädet skulle syfta på Littorinavallen. Men i Laumålet på sydöstra Gotland har ordet »vall» använts på liknande sätt för långsträckta steniga upphöjningar i terrängen (Gustavsson 1972–1986). Jag vill också peka på att äldre bebyggel- senamn med förleden Vall- i östra Svealand ofta ligger i nära anslutning till kraftiga grusåsar. Den mäktiga Littorinavallen har varit ett över hela ön välkänt märke i landskapet. Lika talande som uttrycket »nära havsvallen» kan ha varit för invånarna på sydöstra Gotland, lika obegripligt har det varit för fornengelska auditorier och sentida översättare.

Stavgard i Burs Just vid Bandlundviken i Burs socken fanns ett av Gotlands bäst skyddade hamnlägen i äldre tid med en mängd spår av aktiviteter från yngre järnålder. Under Beowulftid gick viken betydligt längre in än i dag, till en punkt mindre än en kilometer från den mäktiga Littorinavallen, just där denna är som mäkti- gast. Och precis där, sǣwealle nēah, ’nära havsvallen’, vid Känne i Burs ligger 125 en av Nordens mest monumentala gårdsbebyggelser från tiden ifråga. För den som närmat sig denna remarkabla bosättning från stranden har Littorinavallen framstått som en tydlig bakgrund. På en sandkörtel bara några hundra meter öster om den mäktiga vallen och i omedelbar anslutning till bördig jordbruksmark i söder ligger här en märklig grupp husgrunder. Huvudbyggnaden är ett jättehus, 67 meter långt och 11 meter brett på mitten, mot kortändarna avsmalnande till 8,5 meter. I husets norra kort- ända utanför en inre dörr finns en förstuga med stenlagt golv. Med sin längd och sina omkring en meter höga och lika breda stenmurar är huset utan motstycke. Det har haft två takbärande stolprader, dörröppningar i båda kortändarna och har avdelats på mitten genom en låg mur. Byggnadens bredd och mot ändarna in- svängda långväggar tyder på en avsevärd inre takhöjd. Även murverket till huset liksom de parallella stensträngarna som leder upp mot gården är imponerande. Åren 1928–1931 undersöktes lokalen delvis av John Nihlén, i första hand det stora huset men också två mindre hus omedelbart intill. Under det stora huset fanns spår av minst en äldre byggnad, av vilka en varit en cirka 40 meter lång och 10 meter bred stenhusgrund av typisk gotländsk karaktär (Nihlén 1932; Nihlén & Boëthius 1933). Av Gotlands omkring 1800 kända bevarade stenhusgrunder från den mellersta järnåldern (Svedjemo 2014 s. 69) är huset vid Stavgard det klart största (se Sved- jemo 2014, diagram 3.1.3). I storlek matchas den faktiskt inte av någon känd samtidig huslämning i Sverige eller Danmark, möjligen av någon enstaka i Norge. Med sina ursprungligen minst fem byggnader liggande nära tillsammans har denna bosättning mer karaktär av storgård än en ordinär gotländsk by från tiden. I folkmun har lokalen kallats Stavgard eller Stavars hus. I det stora husets norra del fanns en 2,5 meter lång och 80 cm bred eldhärd. Av de arkeologiska fynden att döma har denna del huvudsakligen använts för hantverksaktiviteter. Den södra delen med en något mindre härd och med fynd av vissa hushållsföremål tycks inledningsvis ha fungerat som hall och senare som bostad för en högstatusfamilj, troligen sedan en separat hallbyggnad enligt allmänt mönster uppförts under yngre romersk järnålder. Karaktären av stor- gård framhävs av minst fyra huslämningar, varav en eller två nu ganska för- störda. En nu bortodlad omkring 40 meter lång och 8 meter bred byggnad, 75 meter sydost om och parallellt med det stora huset, kan ha varit en separat hall. Ytterligare en byggnad av stora dimensioner kan dölja sig i en avlång jordplatå av husformat 20 meter nordväst om och parallellt med huvudbyggnaden. Trots ganska begränsade utgrävningar uppvisar gården de i särklass för- nämsta arkeologiska fynden av alla de bortåt femtio gårdar från den mellersta järnåldern på Gotland som undersökts arkeologiskt, ja rikare än de flesta andra undersökta enskilda förhistoriska gårdar i Sverige. Inne i huset påträffades sammanlagt 23 romerska silverdenarer huvudsakligen från senare delen av andra århundradet. I ett avfallslager strax öster om det stora huset framkom sju skärvor av västeuropeiska glasbägare samt ett 30-tal skärvor av romersk Terra sigillata, enligt Selling av en typ tillverkad under andra århundradet i Ober- 126 bayern för distribution till östra Europa (Selling 1938). I Norden i övrigt är denna lyxkeramik känd endast genom några få fynd i Sverige och ett halvdussin i Danmark (Helander 1997; Petersson 2007). I huvudbyggnaden framkom också fyra armborstfibulor av brons, en hornkam, pärlor, keramikskärvor spridda över hela huset, ett textilredskap av ben samt vävtyngder. Åtskilliga fynd till- hör 300–400-talen och de yngsta slutet av folkvandringstid. Några kufiska mynt från början av vikingatiden tyder på viss återanvändning under denna tid (Nihlén 1932; Nihlén & Boëthius 1933 s. 237–251; Stenberger 1964 s. 458 f.). Eftersom man vanligtvis var noga med städningen under järnåldern, är daterbara arkeologiska fynd från bostadshus ovanliga både på fastlandet och på Got- land. Mot den bakgrunden framstår föremålsfynden som enastående rika. Det arkeologiska materialet inklusive förbränt trämaterial från det nedrasade taket visar att gården brunnit. Inga C14-dateringar finns, men utifrån de yngsta daterbara föremålsfynden kan man med Arne Biörnstad (1955) utgå från att det skett vid mitten av 500-talet samtidigt med ett betydande antal andra daterbara brända hus på Gotland. Det stämmer i sin tur med kvädets uppgift att gutarnas kungsgård och mycket av öns bebyggelse i övrigt bränns ner235 vid ungefär denna tid. Till det mycket speciella med denna lokal hör också en flera hundra meter lång och 8–10 meter bred öst-västlig processionsliknande muromgärdad uppfart som sträcker sig från gårdsområdet ner mot den dåtida Bandlundvikens innersta del. Vägen begränsas av stenmurar med bitvis mycket grova block som skiljer ut dem från vanliga vastar och fämurar. Den södra av de två murarna når fortfarande bitvis meterhöjd medan den norra i betydande utsträckning monte- rats ner till bara 30–40 centimeters höjd och bitvis demolerats av ett djupt ma- skingrävt dike. Anläggningen är tydligt utmärkt på äldre kartor. Strax öster om gårdsområdet avslutas vägen till synes abrupt av en femtio meter bred åker, men fundamentet till den södra stenmuren anas på äldre kartor och visar att an- läggningen ursprungligen gått längre upp mot gården. Uppfartens sammanlag- da längd har i så fall varit minst 350 meter. Ännu i början av 1930-talet tycks murarna också ha fortsatt ytterligare ett par hundra meter ner mot viken, att döma av nivåförhållanden kanske efter att ha förlängts något under den yngre järnåldern. Nihlén & Boëthius uppfattar dessa och liknande mindre anläggningar som i första hand kultvägar i anslutning till rituella platser och gravar (Nihlén & Boëthius 1933 s. 155 ff.). Anläggningens stora bredd och delvis monumentala murar och det faktum att den sträcker sig mellan havsvikens dåtida innersta del rakt upp mot den unika gården ger dock mer intryck av pampig aveny mellan hamn och storgård, jämförbar med den mäktiga stenvägen vid Broskov på Själ- land (se nästa kapitel). Den palatsliknande huvudbyggnaden, det stora antalet hus på gården, den unika monumentala uppfarten mellan hamn och gård, det väl skyddade hamn- läget, den rika jordbruksbygden i närområdet i söder, de förnämliga arkeolo-

235 2325–2327, 2334–2335, 2305–2319. 127 giska fynden pekar ut en högstatusmiljö av högsta dignitet med vittfamnande internationella kontakter. Ingen annan känd bosättningslokal på Gotland uppvisar något motsvarande och definitivt ingen som legat sǣwealle nēah. Går- dens läge på sydöstra Gotland har varit strategiskt väl valt med hänsyn till öns livliga internationella kontakter med södra och sydöstra Europa under den mellersta järnåldern. Då huvudbyggnaden precis som gutarnas kungsgård i Beo- wulfkvädet brändes ner vid mitten av 500-talet, är det en rimlig hypotes att det är just den senare det är frågan om.

Bandlundviken I förordet till sin kommenterade utgåva av kvädets grundtext tycks Grundtvig ha sett Gotland som första alternativ som geaternas hemland (Grundtvig 1861 s. lvi): I Henseende til Skjaldens »Gothland» eller Vindmark (weder-mearc) da finder jeg, som sagt, al Grund til at giætte paa Øen Gothland, (Gulland), hvis ældgamle Bety- delighed som Sømagt er sikker nok […] I andra upplagan av sin danska översättning tar han inte lika bestämd ställning men avslutar med ett lätt profetiskt tonfall på följande sätt (Grundtvig 1865 s. xiv): Det vilde da ogsaa være ganske besynderligt, om der værken paa Ö-Gothland (Gulland) eller i noget af Gothlandene skulde opdages Spor af Veder-Marken, Hval-Naesset eller noget af de Stedsnavne som Angel-Skjalden vel har anvendt med Shakspearsk Flothed, men dog sikkert ikke grebet af Luften. Jag vet inte om Gad Rausing läst dessa rader, men uppenbarligen gick hans tankar i liknande banor. Utifrån några platsangivelser i kvädet ville han nämligen lokalisera Hygelacs och Beowulfs kungsgård till just trakten av Bandlundviken i Burs socken, dock utan hänvisning till »Stavars» gård (Rausing 1985). Först noterar Rausing att Beowulf och hans män möts av en välkänd syn när de sjöledes närmar sig hemkusten:236 fer brimstrēamas þæt hīe Ġēata clifu onġitan meahton, cūþe næssas flöt med skummig hals över havsströmmarna, tills de kunde se gutarnas klippor, de kända uddarna Utskjutande nœssas och höga klippor har funnits på flera håll runt Gotlands kuster, men uddar och näs särskilt på östsidan. Rausing menade att det som Beowulf och hans män först ser, när de närmar sig Gotland söderifrån, bör ha varit den monumentala 37 meter höga Hoburgsklippan på Gotlands sydligaste udde, som är synlig på flera sjömils avstånd.

236 1910–1912. 128

Earna nœs237 i kvädet kopplade Rausing hypotetiskt till Arnkull vid Naggu, en stor utskjutande udde vid havet i Närs socken, en halvmil norr om Band- lundviken. Platsen kallades på 1600-talet Örnkull/Örnakull och fungerade som siktmärke för sjöfarande (Rausing 1985). I kvädet omnämns Hrones nœss två gånger som platsen där Beowulfs grav anläggs nära havet.238 Inget namn Ronesnäs är känt i dag på Gotland men Rau- sing kopplar ändå namnet till Rone socken på sydöstra Gotland, där det under järnåldern torde ha funnits ett näs vid kusten nära nuvarande Ronehamn strax söder om Bandlundviken, precis som det gör i dag (Rausing 1985). Då hron på både fornengelska och fornnordiska har betydelsen ’val’, över- sätts kvädets Hrones nœss ofta med ’Valudden’. I mellersta Östersjön uppträ- der ibland både delfiner och större valar (i augusti 2014 exempelvis en knöl- val). Just genom sin relativa ovanlighet kan de ha gett namn till en plats där de kunde ses eller hade strandat. På gammalt Laumål på sydöstra Gotland har hron också haft betydelsen ’svin’, ’fargalt’ (Gustavson 1972–1986). En troligare tolkning av sockennamnet Rone är dock att det går tillbaka på ett urnordiskt *hraun, för stenhög eller liknande (Olsson 1996b s. 64; Elmevik 2011) och då syftat på de många stora stenrösen från bronsåldern, särskilt det mäktiga Uggårdaroir, som dominerar landskapsbilden innanför dagens enda näs i Rone socken. Kopplingen till Arnkull och ett i nutid okänt namn Ronesnäs i Rone socken är knappast glasklar; det är ändå anmärkningsvärt att dessa två namn endast finns inom ett mycket snävt område på Gotland som genom andra uppgifter i kvädet framstår som det avgjort mest troliga som platsen för gutarnas kungs- gård. När Beowulfs frände och hirdman Wiglaf meddelar folket att deras kung av- lidit, väljer han att göra det i hagan, rimligen en inhägnad plats av något slag, troligen en tingsplats. Det enda motsvarande ortnamn som är känt från Gotland är det Hagnasteϸu[m] som omtalas på en medeltida gravhäll i Näs på södra Gotland, ’platsen med inhägnaden’ (Elmevik 1979, 2000). Kanske är det mer än en tillfällighet att denna hägnad uttryckligen hänförs till Rone och att Beo- wulf blir begravd på Rones næss.

Kraterrösen I början av kvädets berättelse om Ormen sägs att den ruvar på en skatt:239 oð ðæt (ā)n ongan deorcum nihtum draca rīcs[i]an, sē ðe on hēa(ụm) h(of)e hord beweotode, stānbeorh stēapne; stīg under læġ eldum uncūð

237 3031. 238 2805, 3136. 239 2210–2214. 129

Ofta översätts detta med att Ormen bevakar sin skatt på en stupbrant bergshöjd, klippa eller liknande. Wickberg, Lindqvist och andra uppfattar dock stānbeorh som en gravhög eller ett gravkummel, säkert vägledda av uppgiften längre fram att skatten tidigare gömts i en beorh som uppförts på en udde nearocræftum fæst,240 dvs. underförstått »av människor». Då stēapne närmast betyder något brant som tornar upp sig torde en rimlig tolkning vara ett »högt och brant av människor gjort stenröse». Längre fram i kvädet omtalas samma anläggning med uttryck som beorh,241 beorges hyrde,242 under beorge243 och beorges weard.244 Uppgiften kort innan att Ormens närvaro får stenarna (stāne) att stinka245 i förening med uttrycket under stāncleofu246 pekar dock på ett stenröse. Uttrycket eorðsele247 får därför uppfattas antingen som ’omslutet rum’ eller som ett stenröse täckt av jord. Ut- trycket wealle i samband med röset248 torde därför närmast vara att uppfatta som stenmur. Strax därpå talas åter om wealle249 och sedan än en gång om stān- bogan, ’stenbåge’, ’stenvalv’. Ännu lite längre fram talas om under hārne stān,250 ’under gråa stenen’, och ännu lite senare om ūt of stāne.251 Sedan kommer det mest anmärkningsvärda:252 Ðā se æðeling ġīong, þæt hē bī wealle wīshycgende ġesæt on sesse; seah on enta ġeweorc, hu ðā stānbogan stapulum fæste ēċe eorðreċed innan healde Ädlingen gick i visa tankar fram till muren och sökte sig en sittplats. Han såg på jättars verk, hur ett stenvalv stött på pelare invändigt bar upp ett stadigt jordhus Här talas inte bara om stenbyggnaden som ett jordhus och om en gång som leder in i stenröset, þǣr on innan ġīong,253 utan återigen klart och tydligt om ett stenvalv. Alla dessa uppgifter sammantagna anger således klart att Ormen håller till i ett för länge sedan av människor byggt högt och brant jordtäckt stenröse med ett inre valv av sten och med en särskild ingång.

240 2241–2243. 241 2241–2243. 242 2304. 243 2559. 244 2524, 2580. 245 2288. 246 2540. 247 2410, 2515. 248 2526. 249 2542. 250 2553. 251 2557. 252 2715–2719. 253 2214. 130

Vad är då detta? Utifrån tesen om en fornengelsk författare har man ofta tänkt sig en förebild i form av brittiska, närmast då skotska megalitgravar från den yngre stenåldern. Andra, som mer betonat en skandinavisk tradition, har hänvisat till gånggrifter från samma tid i centrala Västergötland, geaternas antagna hemland par préférence. Tyvärr har bara en enda sådan grav undersökts arkeologiskt i modern tid, den vid Koparve i Lärbro socken på norra Gotland med en ursprunglig diameter på 23 meter. I dess centrum stod en nära 3 meter hög cirkelrund tornliknande mur- konstruktion av flata kalkstenar, som bildat ett inre rum där murarna fogats samman upptill för att bilda ett välvt tak. Kring och över denna konstruktion har lagts ett stort stenröse som kan ha varit jordtäckt. Kraterrösen finns än i dag i betydande antal längs Gotlands kuster. I Rone, Burs och Eke socknar på sydöstra Gotland, strax innanför eller på själva Litto- rinavallen, finns ett avsevärt antal större och mindre rösen av bronsålders- karaktär som kan antas rymma kupolgravar. Under den mellersta järnåldern torde de ha varit betydligt vanligare. Dessa suggestiva monument från det förgångna har varit som gjorda för att av folkfantasin fyllas med farliga väsen och mytiska skatter och att uppfattas som »verk av jättar» precis som det heter i kvädet. De stämmer också betydligt bättre med kvädets beskrivning av Ormens hem än västgötska och brittiska megalitgravar.

»Folkets borg» I kvädet berättas att kung Hrethels död utlöste fiendskap mellan svear och gutar och hård kamp över havet. Där sägs också att »Egils söner var tappra och krigiska, ville inte hålla fred över haven», och att de ymb hrēosna beorh eatolne inwitscear oft ġefremedon,254 dvs. att de ’ofta anställde förfärliga blodbad kring hrēosna beorh’. Detta hrēosna beorh har av de flesta uppfattats som ett platsnamn: »Hreos- naberget» (Collinder 1954; Lindqvist 1958), »Korpberget» (Wickberg 1914), »Mares’ Hill», dvs. Horsberget, Hästberget (Swanton 1997). Inget i texten anger dock att det rör sig om ett namn, det kan lika väl vara en beteckning för en plats, precis som hrefna wudu255 och hrefnes holt256 som brukar tolkas som Korpskogen, »Ravenswood», men som inte behöver betyda annat än ’mörka skogen’, ’mörkskogen’, ’storskogen’. I kvädet talas som förut nämnts om att hæfde līgdraca ēalond ūtan lēoda fæs- ten ēorðweard ðone glēdum forgrunden,257 dvs. ’hade elddraken med lågor för- stört folkets fäste där ute på ön’ (Wickberg 1914), I andra sammanhang anses

254 2475–2479. 255 2925. 256 2935. 257 2333–2335. 131 både fæsten och ēorðweard betyda ’befäst plats’ eller ’borg’. När kung Egil an- sätts av Hygelac söker han sig med sitt folk till en befäst plats, fæsten sēċean,258 som senare också uttrycks med ēorðweard.259 När vi nu kan göra troligt att vi befinner oss på Gotland kommer ett begrepp som »folkets borg» i ett helt annat ljus. Under folkvandringstid på Gotland kan lēoda fæsten, ’folkets borg’, ’hela folkets borg’, knappast syfta på något annat än Torsburgen, norra Europas i särklass största fornborg av sten. Den ligger strategiskt på mellersta Gotlands östra del på en 30 meter hög, delvis rakt stu- pande klippa, Gotlands största berg. Borgen täcker en yta på 100 hektar och dess kalkstensmur är hela 2 kilometer lång och som mäktigast där klippan är som lägst. Där klippan är brant och rak saknas mur. Detta gigantiska byggnads- verk torde ursprungligen ha rymt mer sten än hela Visby ringmur och lär också ha fått bidra med material till denna. Att döma av 14C-dateringar började borgen byggas på 300-talet men kom sedan att raseras och byggas upp igen och förstärkas och snart åter delvis raseras på nytt, troligen under början av 400-talet för att till slut restaureras och återanvändas på nytt under vikingatid, allt enligt ett ganska allmänt mönster för fornborgar i Norden. Den nu till bara 4–6 meters höjd nedrasade sluttande kalkstensmuren torde ursprungligen ha varit rak och kan efter successiva påbygg- nader ha nått en höjd på 8–10 meter och eventuellt haft en träpalissad upptill (Engström 1984). Anmärkningsvärt är att kalkstensmuren utsatts för våldsam brand och avsiktlig förstörelse någon gång under början av folkvandringstid (Engström 1984 s. 21–25). Då analys av kolets egenålder saknas vilar dock en viss osäker- het över 14C-dateringarna. Johan Engström, som utfört omfattande arkeologiska undersökningar av murverket vid både Ardre luke och Ala luke, menar att enda möjligheten för en fiende att bryta igenom en så väldig stenmur har varit att tända eld på stenmurens inre timmerverk. Han hävdar också att branden med åtföljande partiell rasering av Torsburgens stenmur inte kan förklaras på annat sätt än som resultat av en medveten handling (Engström 1984) utförd i »de- struktionssyfte […] av en belägrande fiende» (Engström 1991). Det faktum att gutarna satsat på ett så enormt försvarsverk som krävt arbets- insatser från hela öns befolkning kan bara tolkas som ett uttryck för sorgliga erfarenheter av tidigare fientliga överfall. Att Torsburgen var en gemensam an- gelägenhet för hela Gotland framgår också av dess enorma storlek jämfört med andra borgar på ön, dess relativt centrala läge långt från enskild bebyggelse, liksom av att den enligt Guta saga under hednisk tid stått under kontroll av gutarnas Allting (Engström 1984; Andrén 2012b). Allt pekar således på att Torsburgen under den mellersta järnåldern fungerat som centralborg för hela Gotland som skydd för öns civilsamhälle med kvin- nor, barn, åldringar och boskap. Därmed har platsen automatiskt blivit centrum

258 2950. 259 2334. 132 för öns militära försvar. Så när kvädet talar om att svearna »ofta anställde för- färliga blodbad kring hrēosna beorh» är sannolikheten stor att det varit vid just Torsburgen, den enda plats på Gotland som lever upp till kvädets benämning lēoda fæsten, ’folkets fäste’. Enligt kvädet angrips gutarna först av sveafurstarna Ottar och Ale och vid ett senare tillfälle av Ale ensam. Även om Torsburgen således kan ha varit delvis raserad redan vid Ottars och Ales angrepp, torde det resterande murverket och den Masada-liknande klippan ändå ha erbjudit öns bästa försvarsposition. Då den mäktiga Torsburgen måste ha varit vida känd, kan dess rasering ha gjort djupt intryck på omvärlden. Senare strider vid platsen mellan svear och gutar kan då ha blivit ihågkomna som utspelade vid »den raserade borgen». Men då uppgiften att »elddraken hade med lågor i grund förstört folkets fäste på ön» avser en senare händelse, iscensatt av kung Ale i samband med att han bränner ner en betydande del av öns bebyggelse, kan det vara frågan om borgens slutliga förstörelse efter att än en gång ha hjälpligt restaurerats. Jag ser det därför som ett rimligt antagande att det är vid Torsburgen Ale och Ottar anställer förfärliga blodbad och Ale senare fullbordar dess förstörelse. Det är således först när man förstår att geatas är gutar som kvädets uppgifter om hrēosna beorh och lēoda fæsten blir begripliga. Att hrēosna beorh skulle vara en förvanskning av en fornspråklig motsvarighet till namnet Torsburgen är inte sannolikt. Bakom detta hrēosna, particip- formen av det starka verbet feng. hrēosan, ’falla’, ’störta samman’, tänker jag mig i stället en urnordisk/urgutnisk motsvarighet till preteritum particip-formen av det fornvästnordiska svaga verbet hrasa (hrasaða, hrasaðr) med bland annat betydelsen ’störta, falla’, med andra ord ’rasa samman’. En karakteristik av borgen som den raserade kan då vid överföring till fornengelska ha formulerats som gehrēosen beorh, ’den raserade, sammanstörtade borgen’, eller möjligen hrēosende beorh, ’den fallande, sammanstörtande borgen’. Min slutsats är att kvädets fras ac ymb hrēosna beorh eatolne inwitscear oft ġefremedon i sak bör uttydas ungefär så här: »kring den raserade borgen [Torsburgen] anställde de [svearna] ofta hemska blodbad.»

Finna land I den spydiga ordväxlingen i Heorot med Unferth hävdar Beowulf att han, efter att sjöledes ha återvänt från sin ungdoms strider, av vågorna drivits ända till »finnarnas» land:260 Ðā meċ sǣ oþbær, flōd æfter faroðe on Finna land Sedan bar mig havet på sin ström, de svallande vågorna, till finnars land

260 579–580. 133

Utifrån uppfattningen att Beowulf hör hemma i Västergötland brukar denna uppgift tas som exempel på för kvädet typiskt orimliga uppgifter, oavsett om finna tolkas som samer eller finnar. Men om Beowulf är på väg hem till Got- land kommer saken i ett annat ljus. Drivs man ur kurs på väg söderifrån mot Gotland kan man lätt hamna on Finna land, oavsett om därmed avses finnar i Finland eller samer i norra Sveriges kustland. Det troligaste och även geografiskt närmaste alternativet är dock det förra. Även om finnar i Norge ända in i sen tid syftat på samer och om både Prokopios, Jordanes, Paulus Diaconus och Orosius förser finnar med förleden skrid- som pekar på samer, menar dock Elias Wessén att »finnar» åtminstone från 500-talet i östra Skandinavien i första hand har syftat på egentliga finnar (Wessén 1969 s. 34).

Slutsatser Hygelacs kungsgård sägs ligga inte bara nära havet utan också ’nära havsvallen’, seawealle neah. Det enda större område på Gotland där detta varit möjligt är i Burs socken i sydöstra delen av ön. Där ligger i ett skyddat hamnläge strax innanför den dåtida Bandlundviken med den mäktiga Littorinavallen som fond en av Nordens största och arkeologiskt rikaste kända gårdar från den mellersta järnåldern, Stavgard vid Känne. Två i kvädet omtalade platsnamn på ömse sidor om denna vik kan vara omtalade i kvädet. Denna märkliga kombination av omständigheter framstår som mer än en tillfällighet. I kvädet omtalas att svearna utför blodiga härjningar kring folkets ’raserade fäste’, hrēosna beorh. Arkeologiska undersökningar har visat att gutarnas gigantiska nationella försvarsverk Torsburgen delvis raserats genom fientligt angrepp en tid före de i kvädet aktuella händelserna. Ormens boning beskrivs på ett sätt som långt bättre överensstämmer med ett gotländskt kraterröse från bronsåldern än med mellanneolitiska gånggrifter i Västergötlands inland eller brittiska megalitgravar långt från de angliska trakter där kvädet antas ha koncipierats. Tidigare har dessa tre element i kvädet, seawealle, hrēosna beorh och Or- mens näste, framstått som svårförklarliga och föranlett de mest skiftande tolkningar. I ljuset av slutsatsen att geatas är gutar framstår de alla som fullt begripliga. Det ter sig som närmast otänkbart att en fornengelsk författare skulle ha haft tillgång till all den indirekta och direkta information som kvädet enligt kapitlen 8 och 14 ger om Gotland, och som ännu mer osannolikt att denna information varit tänkt att förstås av fornengelska auditorier. 134 15. HEOROT

Sjöfärden dit Den enda vägledning som kvädet ger om var danakungen Hrothgars hall Heorot/Hjort är belägen är beskrivningen av Beowulfs sjöfärd dit och besök där. Det föregående har gett kraftigt stöd åt Gad Rausings hypotes att Beowulfs båtfärd utgår från Gotland. Med hjälp av egna seglingserfarenheter på södra Östersjön försökte Rausing också att utifrån kvädets uppgifter bedöma målet för Beowulfs båtresa och hur lång tid den kan ha tagit (Rausing 1985). Rausing räknade med att sjöresan till Heorot sker med segel. Men i kvädet sägs ingenting om segel. Å andra sidan sägs inget om rodd heller, och tanken om segel kan tyckas få stöd av uttrycket att fartyget winde gefysed,261 dvs. förs av vinden. Å andra sidan är medvind en oerhörd hjälp också vid rodd och motvind rena plågan. För hemresan däremot talas om både segel och mast. Som bekant saknas säkra arkeologiska belägg för segel och mast under tiden för kvädets handling, inte bara i Norden utan också i det anglosaxiska England. En förklaring till talet om segel vid Beowulfs hemfärd är kanske att senare fornengelska barder eller skrivare med erfarenhet av segling sett problem med att få svängrum för åror, när man har åtta hästar ombord och därför tagit för givet att man seglade. Själv menar jag dock att den språkliga evidensen för att Beowulfs hemfärd från Frisland skedde genom rodd (kap. 21) talar för att hans färder till och från danerna skedde på samma sätt. Å andra sidan är det otänkbart att man under den mellersta järnåldern i Skan- dinavien och England inte känt till seglingens princip. Kanske är det så enkelt att endast statusfyllda krigsskepp för rodd och inte nymodiga råsegelfartyg för banal varutransport sågs som värdiga transportmedel för furstars färd till döds- riket, huvudmotivet på tidiga bildstenar med skepp. Plundringsfärder till sjöss var en uppskattad verksamhet för tidens sydskan- dinaviska elit, en aktivitet som i hög grad byggde på överraskande anfall och lika snabbt försvinnande. Roddfartyg har den stora fördelen att ge just sådant manöverutrymme även vid ogynnsam vind. Arkeologiska exempel på stora roddfartyg är skeppen från Nydam från 300-talet och troligen Sutton Hoo i East Anglia från början av 600-talet. Roddskepp av samma typ avbildas också på åt- skilliga svenska bildstenar från yngre romersk järnålder och folkvandringstid, framför allt på Gotland (Lindqvist 1941–1942; Nylén & Lamm 2003; Andrén 2012a).

261 217. 135

Rausings diskussion om tidsåtgången för Beowulfs båtfärd kräver en kommentar. Enligt kvädet siktas danernas kust oō ϸœt ymb āntīd ōϸres dōgores.262 Här utgår Rausing uppenbarligen från Collinders och Lindqvists tolkningar. Lindqvist skriver »följande dag under första vakten» och Collinder »allt intill ottan det andra dygnet». Klaeber är dock skeptisk mot tanken att āntīd motsvarar latinets hora prima och menar att ymb āntīd snarast kan förstås som ’i laga tid’, ’i vederbörlig tid’ (Klaeber 1950 s. 137; jfr Wrenn & Bolton 1973 s. 108; Chickering 2006 s. 60; Fulk et al. 2009 s. 308). I så fall bör ymb āntīd ōϸeres dōgores i första hand uppfattas som ’i god tid nästa dag’, underförstått ’i god tid före följande dags slut’. Det skulle innebära att resan som mest tar en dag, en natt och ytterligare en dag. För övrigt var det forntida dagsresebegreppet nog så mångtydigt, ibland omfattande själva dagtiden, ibland hela dygnet.

Stevns Klint Låt oss då med Rausing räkna med att Beowulf gör sin resa under början av sommaren då nattljuset tillåter oavbruten sjöresa dygnet runt och att man startar tidigt på morgonen och färdas mer eller mindre oavbrutet. Kvädet säger uttryckligen att vinden är gynnsam, winde ġefӯsed,263 vilket som Rausing noterar stämmer ganska väl med nutidens dominerande vindar på södra Östersjön under försommaren. Han räknar med en seglingshastighet på 4.1 – 4.8 knop för den ungefär 50 landmil långa färden från södra Gotland. Vid medvind kan en sådan hastighet inte heller vara något större problem att hålla genom rodd. Rau- sings uppskattning att man siktar Själlands kust under den andra dagens sena eftermiddag kan alltså hålla streck antingen man seglar eller ror. Inget sägs i kvädet om hur lång tid Beowulfs hemresa tar. Den som seglar från Gotland till Danmark ser ofta till att ha Skånes kust inom synhåll på styrbords sida. Färdas man sedan vidare mot Själland kommer snart Stevns Klints höga vita kritklippa i sikte likt en stor glänsande fyr, en väl- känd syn för sjöfarande i äldre tid. Och som Rausing noterat möter Beowulf och hans manskap strax för ankomsten till målet en säregen syn:264 Þæt ðā līðende land ġesāwon brimclifu blīcan, beorgas stēape då de resande såg land, skinande vita havsklippor, stupbranta berg Rausing tolkar dessa brimclifu blīcan, skinande vita havsklippor, som den 40 meter höga och 15 km långa branta vita kalkklippan Stevns Klint på sydöstra Själland. Tilläggas kan att bara några mil söderut ligger den 143 meter höga vita kalkklippan Möns Klint, vid gott väder synlig från Stevns Klint. Kritklip-

262 219. 263 217. 264 221–222. 136 por finns lite varstans längs Danmarks kuster, men i inget annat område i Skan- dinavien ser man tillnärmelsevis så mäktiga vita kritklippor som när man sjöledes närmar sig östra Själland.

Stenvägen vid Broskov Rausing hänvisar vidare till kvädets uppgift om den vackert stensatta väg som efter landningen leder Beowulf och hans manskap upp till Heorot:265 Strǣt wæs stānfāh, stīġ wīsode gumum ætgædere Fagert var vägen stensatt som männen gemensamt följde Som Rausing noterar är fler stensatta vägar från den mellersta järnåldern kända i trakten av Stevns än i hela det övriga Skandinavien. Hela området genomkor- sas av gamla vägar av olika slag och kvalitet, alltifrån yngre stenålder, brons- ålder och järnålder till medeltid, nästan genomgående med funktion att trygga transporter över låglänt fuktig mark. De flesta tycks ha anlagts under andra och tredje århundradet e.Kr. och flera är av betydande kvalitet, som de vid Hårlev, Karise, Varpelev och Broskov (Hansen & Nielsen 1979). Här finns också Skandinaviens största ansamling av rika gravar med romerska importföremål och guldföremål, exempelvis vid Himlingøje, Varpelev och Valløby, liksom många rika guldfynd från folkvandringstid (Lund Hansen 1991). På grund av den höga kritklippan finns dock ingen naturlig hamn på det egentliga Stevns. Mogens Schou Jørgensen menar att denna uppgift fylldes av de flacka stränderna på Stevns nordsida (Jørgensen 1988 s. 111, 1996). Utifrån denna fyndbild drog Rausing slutsatsen att Heorot inte legat vid Lejre utan någonstans på Stevns (Rausing 1985). Förvånansvärt nog nämner Rausing inte den unika och vackert stenlagda vä- gen vid Broskov i Bårsne sogn, Præstø amt, den enda kända förhistoriska väg i Skandinavien som lever upp till kvädets omdöme strǣt wæs stānfāh. Den ligger dock inte på det egentliga Stevns utan 20–30 kilometer åt sydväst. Där finns också en långt bättre hamn än vid Stevns, en väl skyddad vik strax innanför den ganska slutna Præstø Fjord, ett utmärkt och tidstypiskt hamnläge för ett furstligt boställe. Stenvägen vid Broskov, som ligger bara en knapp kilometer från buktens innersta del, går rakt över Hulebæks ådal i riktning nordnordost–sydsydväst och slutar på andra sidan ån vid mötet med en skogklädd höjd där den förgrenas i flera hålvägar. Vägen är omkring 70 meter lång och drygt 3,5 meter bred. Vä- gens norra parti har senare fått bilda underlag för en medeltida stenväg av långt sämre kvalitet.

265 320–321. 137

Vägen vid Broskov undersöktes noggrant av Georg Kunwald i slutet av 1950-talet. Tillsammans med fynd av två karakteristiska spjutspetsar av järn ger en 14C-datering en tidsfästning till sen romersk järnålder, en tid som Kunwald utifrån områdets rika gravfynd av romersk import hypotetiskt preci- serat till 260–280 e.Kr. (Kunwald 1996 s. 31). Vägen är lagd med förhållandevis stora plana stenar, noga utvalda för att kunna fogas tätt intill varandra. Kunwald menar att det inte hade fungerat om man bara på måfå tagit den ena stenen efter den andra och att man i stället valt ut ett halvdussin stenar åt gången med inbördes passning. De få små kvarvarande ytorna mellan de stora stenarna har sedan fyllts med mindre sten. Där så be- hövts har stenläggningen förankrats på ett stadigt fundament av grov sten, en konstruktion som gett vägen en inre stabiliserande spänning som hållit den in- takt i närmare tvåtusen år. För att vagnshjulen inte skulle skära ner över väg- kanterna har man markerat dessa med resta kantstenar. I sin norra ända dyker vägen ner i Hulebæksån. När denna del byggdes har man alltså varit tvungen att antingen tillfälligt avleda hela ån eller passa på under en extrem torrtid (Kunwald 1962). Broskovvägens tekniska kvalitet är så hög att man, som Kunwald noterar, får bege sig till Rom, Pompeji eller andra gamla romerska städer för att se något motsvarande (Kunwald 1962). Det råder knappast någon tvekan om att den person som lett arbetet med att anlägga vägen vid Broskov haft personlig erfarenhet av att bygga romerska vägar. Då romarna ofta anlitade militär för ända- målet kan man förmoda att vederbörande varit i romersk krigstjänst. Det finns således inget behov av att anta att uttrycket strǣt wæs stānfāh mås- te ha skapats av en författare som haft kännedom om gamla romerska vägar i England. Praktiskt taget det enda som i egentlig mening beskrivs i kvädet är vapen, va- penutrustning, smycken och hallbyggnader. Människor beskrivs inte alls, bortsett från att Egil och Hrothgar omtalas som gråhåriga, men det är mest en bild för att markera att de börjat bli till åren. Kvinnors utseende kommenteras över- huvudtaget inte. Vi får inte ens veta hur diktens huvudperson Beowulf ser ut, bortsett från att han är stor och stark. Inte ett ord spills heller på kläder. Så när det noteras att Beowulf och hans män går på en väg som är fagert stensatt för- står man att det rör sig om något alldeles extra. Ingen annan känd forntida stenväg i Norden är av tillnärmelsevis samma kvalitet som den vid Broskov. Då vägen ligger strax innanför ett ypperligt och skyddat hamnläge med ett utmärkt strategiskt läge för kommunikation med kontinenten med rika gravfynd från sen romersk järnålder på flera håll i den nära omgivningen liksom vid Snesere Torp fem kilometer åt nordväst och vid Udby åtta kilometer åt sydsydväst (Lund Hansen 1991; Kunwald 1996 s. 31), ser jag vägen vid Broskov som en ljudlig signal om en furstlig bosättning inte alltför långt bort i vägens förlängning, snarast då på höjden norr om Hulebæksån. Faktiskt berättar Beowulf när han kommer hem att Heorot är högt beläget.266

266 285. 138

Självfallet kan det finnas ännu inte upptäckta stenvägar på Stevns eller i dess omgivningar av motsvarande romerska kvalitet som den som utmärker vägen vid Broskov. Men så länge denna väg är den enda kända av denna kvalitet och har ett hamnläge överlägset allt på det egentliga Stevns, är det rimligt att anta att det faktiskt är just den som Beowulf och hans män beträder på sin väg upp till Heorot. Stranden vid den innersta Præstøfjorden är mycket flack. Hur går det ihop med kvädets uppgift att hamnen bevakas av en beriden strandvakt på en wealle?267 Det går alldeles utmärkt för precis intill den naturliga landningsplatsen längst in i fjordens sydvästra del, reser sig på norra sidan en höglänt avlång naturlig väst–östlig vall-liknande ås med perfekt utsikt över fjordens inlopp. Att denna höjd på en karta från 1820-talet kallas »Rytterbakken» torde dock vara en tillfällighet. Området kring vägen vid Broskov har varit idealiskt för en kungsgård, på bördig mark någon kilometer innanför en lagunliknande havsvik utom synhåll från öppna havet. Läget är jämförbart med samtidiga högstatusplatser som Gudme på Fyn, Gamla Uppsala i Uppland och Stavgard på Gotland. Risken för överfall så nära kusten måste ändå ha varit stor och det är knappast en tillfäl- lighet att Hrothgar precis som Beowulf håller sig med en permanent strandvakt. Antar vi som tidigare att Beowulf och hans manskap båtledes färdas från Gotland längs Skånes sydkust rakt över mot Själland, vägleds de snart av Stevns blänkande vita klippor och kan sedan följa Stevns kust till Fakse Bugt och därefter rakt in i Præstø Fjord strax utanför Broskov. I dikten förebådas tre gånger att Heorot kommer att drabbas av ofärd och brännas ner i samband med den pyrande konflikten med Ingeld. Hans folk Heaðobeardas, ‘stridsbarder’, antas allmänt ha varit bosatta längs den tyska kusten söder om de danska öarna. Om således Sköldungarnas kungsgård på sydöstra Själland bränns ner strax före eller omkring år 550, är det en god hypotes att den därefter, eventuellt genom Rodulfs/Rolf Krakes försorg, förläggs till Lejre med dess mer skyddade läge på norra Själland i förhållande till är- kefienden Heaðobeardas. Vid ett tillfälle talar Beowulf med Hrothgar om danakungar som härskare även över Scedenīġ, dvs. Skåne:268 kom detta smedernas underbara verk i händerna på danernas konung […] Det kom i den bäste världskonungs ägo bland dem vid de båda haven, som i Skåne utdelade skatter. Uppgiften är i samklang med att kung Hrothgars daner i kvädet också kallas östdaner. Om Sköldungarnas kungsgård låg på sydöstra Själland, har det varit ett väl valt läge även utifrån behovet att kontrollera Skåne.

267 229. 268 1680–1686. 139

Heorot är inte Lejre Men vad blir det då av Lejre? Traditionellt har det ju tagits för givet att Heorot är identiskt med Lejre på nordvästra Själland längst in innanför den långa och smala Roskildefjorden, det Lejre som sena historiska källor omtalar som Sköl- dungarnas stamort på jorden. Uppfattningen att det är Lejre som är Heorot har också hämtat näring i den traditionella tanken att Beowulf kommer resande från Västergötland, vilket dock en rad omständigheter talar emot. Som framgått ovan pekar kvädets färdbeskrivning inte alls mot Lejre utan mot sydöstra Själland. Lejre är inte heller omnämnt i kvädet, Hrothgars hall kallas aldrig för något annat än Heorot. Lejre omtalas inte heller i någon äldre fornengelsk text. Under åtskilliga år har arkeologiska spår av en furstlig bosättning i Lejre med en hallbyggnad från andra hälften av 500-talet ansetts visa att platsen till- hör »Beowulftid» (Christensen 2007, 2008, 2010) och att kvädets Heorot är identiskt med Sköldungarnas legendariska Lejre. Ett bokverk på femhundra sidor med titeln Beowulf and Lejre (Niles 2007) har bidragit till att cementera denna uppfattning som länge har reproducerats som ett faktum bortom all diskussion. Denna tolkning har också hämtat näring ur åsikten att »Beowulftid» motsvarar tiden för fynden i den med Lejre samtidiga stora skeppsgraven i Sut- ton Hoo i East Anglia från omkring år 625. Men som jag visat tidigare är inte heller det riktigt. Trots mångåriga arkeologiska undersökningar vid Lejre har ännu ingen dokumentation presenterats som styrker ett tidsmässigt samband med den kronologiska kärnan i Beowulfkvädets huvudhandling, första hälften av 500-talet. Vid Fredshøj i Lejres närområde finns visserligen två folkvandringstida hus, men vid Mysselhøjgård vid det egentliga Lejre har ingen högstatusbebyggelse påträffats äldre än senare delen av 500-talet. Lejres storhetstid som centralplats ligger helt klart inom den yngre järnåldern, vendel- och vikingatid (Christensen 2015 s. 81–93). Jag noterar också att den stora slutpublikationen om Lejre- undersökningarna (Christensen 2015) utan ords nämnande tycks ha övergett tanken om ett kronologiskt samband mellan Lejre och Beowulfkvädet. Beowulfkvädet är tydligt med att det är kung Hrothgar som låter bygga Heorot269 men säger inget om när det sker. Flera gånger antyds också på ett ödesmättat sätt att Heorot inom en snar framtid kommer att brännas ner utan att något sägs om återuppbyggnad.270 Dessutom noteras i Rolf Krakes saga att det är att Rolf, enligt allmän mening densamme som kung Hrothgars brorson Ro- dulf, som förlägger Sköldungarnas kungsgård till Lejre: Hrólfr konungr setti þar hǫfuðstað sinn, sem Hleiðargarðr heitir (Rolf Krakes saga 16). Det är en uppgift som låter antyda inte bara att kungsgården tidigare legat på annan plats utan också att Lejre etablerats som kungsgård först efter kung Hrothgars död och efter att Heorot förstörts.

269 65–85. 270 76–85, 1233–1235, 2050–2069. 140

I den fornengelska thuladikten Widsið, som i huvudsak representerar en nordvästgermansk kontinental och syddansk tradition, omtalas både Hrothgar och Heorot (Widsið 45, 49), men det är lika tyst om Lejre som det är i Beowulf- kvädet. I både Widsith och Beowulfkvädet klipps den historiska traditionen abrupt av vid 500-talets mitt strax innan Sköldungarnas kungasäte av allt att döma förläggs till Lejre. Beowulfkvädet är alltså här i god överensstämmelse med Widsið och Rolf Krakes saga. Sköldungakungen Roars hall förstörs någon gång mot mitten av 500-talet och inte långt senare låter Rolf bygga hall i Lejre, helt i överensstäm- melse med de arkeologiska beläggen för en högstatusbebyggelse där under andra hälften av 500-talet. Den mycket omfattande och rika bebyggelsen från den mellersta järnåldern vid Gudme på sydöstra Fyn bör också nämnas i sammanhanget. Men även dit är avståndet från Gotland i längsta laget och skulle, precis som en färd till Lejre, förlänga Beowulfs båtfärd med ytterligare en dag. Inget i kvädet antyder heller att Beowulfs färd går genom långa smala sund eller mellan flera mindre öar. Färden beskrivs som om den går över öppet hav. Än mindre kan Heorot svara mot Jelling på södra Jylland, både av avståndsskäl och för att denna plats saknar arkeologiska spår av relevant bebyggelse äldre än 600-talet. Uppgifter i kvädet om tidsåtgången för Beowulfs sjöresa och om specifika lokala terrängdrag i samband med färden talar alltså bestämt för att Hrothgars kungsgård Heorot ligger på sydöstra Själland, inte vid Lejre. På Stevns har påträffats ett överdådigt och exklusivt gravmaterial från den mellersta järnål- dern som vittnar om en ekonomisk och social elits nära förbindelser med provinsialromerskt och romerskt område. Något sydväst om det egentliga Stevns, i trakten av Broskov strax innanför Præstø Fjord, finns en unik välbevarad sten- väg av romersk kvalitet som kan vara omtalad i kvädet. Platsen för Heorot kan då ha legat ett stycke upp i denna vägs förlängning. En sådan lokalisering stämmer väl med den historiska dateringen av Heorot och med kvädets uppgift om att Heorot kommer att brännas ner utan att något sägs om återuppförande. Det är också väl förenligt med den arkeologiska dateringen av högstatusbebyggelsen i Lejre till en tid efter mitten av 500-talet.

Slutsatser Den traditionella uppfattningen att Beowulfkvädet komponerats som fiktion av en fornengelsk poet med måttlig kunskap om nordisk geografi har dämpat intresset för att närläsa kvädet i ett geografiskt-topografiskt perspektiv. Slutsat- sen att kvädet i allt väsentligt vilar på en nordisk traditionsgrund ger dock andra förutsättningar och gör det möjligt att utifrån kvädets text åtminstone hypotetiskt lokalisera plasten för gutarnas och danernas kungsgårdar med ledning av mycket specifika uppgifter i kvädets text och unika arkeologisk-topografiska förhållanden. 141

Den enda del av Gotland som lever upp till kvädets uppgift om att kung Hygelacs kungsgård ligger på nära gångavstånd från havet och samtidigt sǣwealle nēah, ’nära sjövallen’, är ett begränsat område vid Känne i Burs socken på sydöstra Gotland, där den mäktiga geologiska formationen Litto- rinavallen träder fram i mer monumental form än i något annat område i hela Östersjöbäckenet. Just där, i ett utmärkt och skyddat hamnläge strax innanför den skyddande Bandlundviken, finns rester efter en praktfull bosättning med sällsynt rika bosättningsfynd från romersk järnålder och med en palatsliknande huvudbyggnad med få motstycken i Norden som också är förenad med vi- kens inre del genom en monumental och unik uppfart. Denna gård framstår som en fullt möjlig plats för gutarnas kungsgård. Platsbenämningen hrēosna beorh skulle kunna tolkas som ’den förstörda borgen’ och tillsammans med uttrycket lēoda fæsten, ’folkets fäste’, ’hela folkets borg’, representera den under slutet av 400-talet raserade monumentala borgen Torsburgen. Som förebild till Ormens tillhåll i kvädet passar ett gotländskt kraterröse med välvt stentak från äldre bronsåldern långt bättre än brittiska och västgötska gånggrifter. Inget i kvädet pekar på att danakungen Hrothgars hall Heorot skulle ligga vid Lejre på nordvästra Själland. Beskrivningen av Beowulfs sjöfärd från Gotland troliggör att de vita branta klippor Beowulf siktar vid framkomsten är de höga kritklipporna på Stevns Klint. Det är i sin tur förenligt med att den vackert stenlagda väg som Beowulf och hans män beträder när de går upp till kungens hall är den berömda stenvägen vid Broskov sydväst om Stevns, strax innanför ett utmärkt och skyddat hamnläge längst in i Præstø Fjord. Enligt kvädet har både danernas och gutarnas kungsgårdar bränts ner vid mitten av 500-talet. Om min lokalisering av gutarnas kungsgård till Stavgard i Känne är riktig, har den bränts ner också i verkligheten. Den här föreslagna lokaliseringen av danernas och gutarnas kungsgårdar under den mellersta järnåldern till Själlands respektive Gotlands sydöstra hörn framstår som idealisk i perspektiv av dessa områdens nära kontakter med det romerska imperiet. När Sköldungarnas huvudsäte senare förläggs till Lejre är den internationella geopolitiska scenen en helt annan. 142 16. SVEAR OCH GUTAR

Krigisk ofärd över havet I kvädets sista tredjedel möter vi här och var och i viss tidsmässig oordning uppgifter om strider mellan svear och geater. Så länge denna oklara berättar- struktur uppfattas som ett medvetet grepp av en fornengelsk författare är den svår att förstå och den fortsätter också att förbrylla (Earl 2015). Här kommer jag i stället att granska frågan från utgångspunkten att berättelsen har en nordisk bakgrund. Nedan har jag fört samman till fyra avsnitt sådana textpartier om dessa strider som hör samman händelsemässigt och därmed rimligen också i tid. De återges på något förenklad svensk prosa i en komprimerad version som dock i sak inte avviker från originaltextens budskap. I enlighet med kap. 9 respektive 12 återges dock geatas med ’gutar’ och hrēosnaburh med ’den raserade borgen’.

Krig 1 Beowulf berättar:271 Efter Hrethels död blev det fiendskap och strid mellan svear och gutar över vida vatten i hård, hätsk kamp. Egils tappra och krigiska söner ville inte hålla fred över havet utan anställde ofta hemska blodbad kring den raserade borgen. Krig 2 Beowulf fortsätter berätta:272 Mina fränder och vänner slog tillbaka fast en av dem fick betala med sitt liv, gu- tafursten Hæthcyn föll i striden. Det berättas att tidigt en morgon tog broder hämnd för broder då Egil mötte Eofor. Hans stridshjälm klövs och den gamle Skilfingen sjönk blek till marken. Eofor ville ha fullständig hämnd och hans hand svek inte vid hugget. En budbärare [eventuellt Wiglaf] berättar:273 […] för det är vida känt att Egil dödade Hredlingen Hæthcyn i Hrevnaved när gutarna gått till fientligt anfall mot stridsskilfingarna. Ottars förskräcklige gamle fader gav snabbt mothugg, fällde havsfursten och befriade sin maka, Ales och Ottars moder, den gamla damen vars guld man rövat. Sedan förföljde han sina fiender som utan ledare med knapp nöd slapp undan i Hrevneshult [mörka skogen]. Med sina trupper omringade han de stridströtta och sårade och svor hela natten förbannelser över den arma skaran och sa att han på morgonen skulle förgöra dem med svärd och

271 2472–2478. 272 2479–2489. 273 2922–3002. 143

hänga dem i galgen till glädje för fåglarna. Räddningen kom i gryningen när de modfällda hörde de gälla signalerna från Hygelacs horn och lurar och denne kom, ledd av spår som kamraterna lämnat. Då sökte den mäktige [Egil], klok och bekymrad, skydd för sitt följe. Fursten kände till Hygelacs bragder och styrka i strid och skyndade högre upp i landet. Han trodde sig inte kunna stå emot männen från havet som härjat vida och inte kunna skydda sina barn, ringar, skatter och kvinnor. Den gamle tog skydd i en försvarsborg. Nu blev det hetsjakt på svearnas män. Hygelacs märken gick fram över fredade ängar när Hredlingarna trängde fram till hägnaden. Där fick den gråhårige Egil, folkets konung, möta Eofors dom. Wulf Wonredson slog kungen med sitt vapen så att blodet forsade under håret. Men den gamle skilfingen blev inte rädd utan återgäldade med ännu värre slag så hjälmen sprack och Wulf föll blödande till marken. Då kom Hygelacs hirdman [Eofor] och slog Egil över hjälmen med sitt svärd så att kungen föll död ner. Många förband Wulfs sår och bar undan honom så fort de kunde, striden var vunnen, valplatsen deras. Den ene krigaren plundrar den andre. Från Egil tog Eofor brynjan, det hårda hjaltsvärdet och hjälmen och bar dem och den gråhåriges järnbrynja till Hygelac. För denna bedrift belönade gutarnas drott Wonredingarna Eofor och Wulf på ett överdådigt sätt. Åt var och en gav han hundratusen i land samt lyckta ringar och till Eofor gav han sin egen dotter till hustru. Det är denna fejd, denna dödliga fiendskap, som gör att jag väntar att svearna ska söka strid med oss [krig 3] så fort de får höra att vår kung [Beowulf] har dött. Krig 3 Dikten berättar:274 Detta hände i senare dagar när Hygelac stupat och svärden blivit hans son Heardreds död under sköldens skydd, då de segerrika stridsskilfingarnas hårda kämpar angrep och besegrade Hererics frände. Dikten berättar:275 Tvingade till flykt sökte sig Ottars söner [Adils och Eanmund] över havet till Heardred. De hade förhävt sig mot Skilfingarnas ryktbare furste [Ale], den bäste av sjökungar som delat ut skatter i Svearike. Det blev Heardreds öde. För sin gästfrihet ljöt Hygelacs son döden av hjärtsår när svärd svingades. Egils son [Ale] återvände sedan hem igen. Efter Heardreds fall lät han Beowulf hålla Bragestol och styra gutarna. Han [Ale eller, mindre troligt, Beowulf] var en god konung. Dikten berättar:276 Detta hände med Ottarsonen Eanmunds kvarlåtenskap. I striden dödade Wihstan denne flykting genom ett svärdshugg. Hem kunde han då bära den brunblanka hjäl- men, brynjan av ringväv och ett urgammalt jättesmitt svärd. Ale gav honom denna ståtliga stridsdräkt. Om dråpet, att Wihstan dödat hans brorsbarn, var det inte tal. Denne behöll utrustningen, svärd och brynja, i många år tills hans son var lika skicklig stridsman som sin fader. När så Wihstan stod inför döden gav han sin son [Wig- laf] bland gutarna en mycket stor stridsutrustning.

274 2200–2207. 275 2379–2390. 276 2611–2625. 144

Krig 4 Dikten berättar:277 I senare dagar tänkte han [Beowulf] på hämnd för furstens [Heardreds] död, blev en vän till den arme Adils och understödde Ottars son [Adils] med krigare och vapen över det vida havet. Han [Beowulf] hämnades sedan och dödade kungen [Ale] genom ett kallt sorgtåg. Kungen [Ale] miste livet. Som en bakgrund till de fyra krigen med svearna måste nämnas att borgen ifråga, som kan vara Torsburgen, omtalas som raserad redan i samband med det första kriget, i god överensstämmelse med 14C-dateringar av Torsburgens murverk. I så fall har gutarna utsatts för fientliga angrepp flera gånger tidigare, en gång då borgmuren raserades och minst en gång dessförinnan, erfarenheter som kan för- klara varför öns befolkning gått samman om detta enorma fästningsverk. Om svearna står bakom även dessa tidiga angrepp går inte att säga; tänkbara kandi- dater har det varit gott om. Sålunda erinrar sig kung Hrothgar inför Beowulfs hemfärd att det tidigare rått fiendskap mellan daner och gutar.278 De här redovisade fyra krigen mellan svear och gutar bör inte ses som isolerade. Vår slutsats att geaterna är gutar är väl förenlig med att svearna i samband med krig 2 angrips av »männen från havet» och att de själva under krig 1 och 3 inte angriper götarna landvägen utan gutarna sjöledes. Inte heller angrips svearna under krig 2 och 4 av götar till lands från söder eller sydväst utan av gutar över havet från sydost. För första gången ger det en begriplig bild av dessa konflikter. Här kan alltså minst fyra krigiska skeden mellan svear och gutar urskiljas: Krig 1. Ottar och Ale angriper gutarna. Om uppgiften att de anställer blodbad ofta (oft) är bokstavligt menad och inte bara allmänt förstärkande, är det frågan om flera angrepp. Krig 2. Gutarna ger tillbaka genom att kung Hæthcyn och hans bror Hygelac angriper svearna under kung Egil, varvid först Hæthcyn och sedan Egil stupar. Krig 3. Ale angriper gutarna, hos vilka hans upproriska brorsöner Adils och Eanmund tagit sin tillflykt, varvid den senare dödas av sveafursten Wiglaf. Krig 4. Beowulf och Wiglafs son Wihstan sluter upp bakom Adils i inbör- desstriden om sveamakten varvid Beowulf dödar Ale. Det sker rimligen på fastlandet.

Borg, hägnad och fredade fält Nu åter till det andra kriget mellan svear och gutar: […] för det är vida känt att Egil dödade Hredlingen Hæthcyn i Hrevnaved [Korp- skogen, ’mörka skogen’] när gutarna gått till fientligt anfall mot stridsskilfingarna.

277 2391–2396. 278 1855–1858. 145

Ottars förskräcklige gamle fader gav snabbt mothugg, fällde havsfursten [Hæth- cyn] och befriade sin maka, Ales och Ottars moder, den gamla damen vars guld man rövat. Sedan förföljde han sina fiender som utan ledare med knapp nöd slapp undan i Hrevneshult [Korpskogen, ’mörka skogen’]. Med sina trupper omringade han de stridströtta och sårade och svor hela natten förbannelser över den arma skaran och sa att han på morgonen skulle förgöra dem med svärd och hänga dem i galgen till glädje för fåglarna. Räddningen kom i gryningen när de modfällda hörde de gälla signalerna från Hygelacs horn och lurar när denne kom, ledd av spår som kamraterna lämnat. Det efterföljande textpartiet279 återges här på både fornengelska och svenska: Gewāt him ðā se gōda mid his gædelingum frōd felaġeōmor fæsten sēcean,eorl Ongenϸīo ufor onċirde; hæfte Hiġelāces hilde ġefrūnen, wlonces wīġcræft; wiðres ne truwode ϸæt hē sǣmannum onsacan mihte, heaðolīðendum hord forstanda bearn ond brӯde; bēah eft ϸonan eald under eorðweall. ϸā wæs ǣht boden Swēona lēodum; segn Hiġelāce[s] freoðowong ϸone forð oferēodon, syððan Hrēðlingas tō hagan ϸrungon. Då sökte den mäktige [Egil], klok och bekymrad, skydd för sitt följe i en befästning. Fursten kände till Hygelacs bragder och styrka i strid och skyndade högre upp i landet. Han trodde sig inte kunna stå emot männen från havet, som härjat vida, och inte kunna skydda sina barn, ringar och kvinnor. Så den gamle tog skydd i ett försvarsverk. Nu blev det hetsjakt på svearnas män, Hygelacs märken gick fram över fredade fält när Hredlingarna trängde fram till hägnaden. Här finns flera uppgifter av intresse. En är att kung Hæthcyn inledningsvis tar kung Egils drottning till fånga och lägger beslag på hennes guldsmycken. Då den gamla damen knappast deltar på slagfältet, tyder det på att Egil och hans drottning överrumplas i hallmiljö där det är naturligt att drottningen uppträder i full guldglänsande ornat. Vi får också veta att Egil går till motangrepp, dödar Hæthcyn och befriar sin maka. Men där sägs också att Egil, när han förstår att Hygelac närmar sig med förstärkning, ’retirerar högre upp’, oncirde ufor,280 enligt ganska allmän uppfattning i bemärkelsen inåt/uppåt land. Som tidigare visats talar starka skäl för att de angripande geaterna är gutar. Det stämmer väl med att de här kallas för sǣmanna, ’männen från havet’,281 precis som Beowulf och hans gutar benämns när de anländer till Heorot.282

279 2949–2960. 280 2951. 281 2954. 282 329. 146

Att ta sig in via Södertäljeleden och fortsätta inomskärs upp mot Uppland skulle ha varit ett onödigt långväga och riskfyllt försök att komma åt Sveakungen om det fanns enklare sätt. Troligast är att kung Egil befann sig med en mindre hird i nedre delen av Långhundraleden, förslagsvis i trakten kring Husa i Vada socken. Det är också osannolikt att gutarna någonsin haft militär makt att tränga ända in i svearnas kärnområde och döda sveakungen i hans egen högborg. Därför kan kvädets hagan knappast syfta på den gigantiska hägnad som nyligen påträffats spår av i Gamla Uppsala, speciellt som den upp- förts först i början av 600-talet (Beronius-Jörpeland et al. 2013; Wikborg 2017; Ekero Eriksson 2018). Mest troligt är att detta hagan hört hemma någonstans längs Långhundraleden. Det är obekant om sveakungarna cirkulerade mellan sina gårdar efter ett fast schema eller av säkerhetsskäl mer oregelbundet. Oavsett vilket har Egil uppenbarligen varit oförberedd på ett anfall. Tänkbara informatörer om Egils flytt- mönster skulle ha kunnat vara bröderna Wulf och Eofor som jag i annat sammanhang pekat ut som troliga högättade renegater från Svealand med ett sär- skilt horn i sidan till kung Egil. Om således Hæthcyn och Hygelac kan antas tränga in från sydost, ger hän- delseförloppet stöd för antagandet att Egil retirerar längs Långhundraleden i nordvästlig riktning mot Uppsala i det Swēoðēod som han direkt knyts till i kvädet283 och i det Swīorīce som han kopplas till genom sonen Ale.284 Händelsernas ordningsföljd är inte glasklar. Men uppenbarligen drar Egil vidare inåt land och tar först skydd i en borg, medan Hygelac och hans män följer efter för att sedan tränga fram över »fredade» fält vid en hägnad. Där kommer Egil i strid med Wulf för att sedan bli dödad av Eofor. Långhundraledens vattenled tycks under hela järnåldern ha gått tämligen obruten från Trälhavet ända upp till Vallby på gränsen mellan Östuna och Hus- by-Långhundra socknar där Stockholmsåsen slår bro över dalgången och däm- de upp en stor en sjö på östra sidan. Åsen brast i början av 1000-talet varvid sjön till stor del tömdes västerut (Skoglöv 2000 s. 15–18, 107–158). Just där, endast två mil från Gamla Uppsala, ligger på en kraftig höjd intill åsen den monumentala fornborgen Broborg med kontroll över omlastningsplatsen till nuvarande Storån, det mindre vattendrag som ledde vidare mot öppet vatten söder om Uppsala. Broborg framstår som Uppsalaområdets sista stora försvarslås längs Långhundraleden. I området strax intill och sydost om Broborg vittnar ortnamn som Tuna, Husa och Ärnavi om områdets betydelse. Under reträtten uppåt land söker Egil enligt kvädet skydd i en borg, fæsten sēcean,285 och bakom en eorðweall,286 den senare av andra textställen att döma inte nödvändigtvis uppförd av jord. Den enda stora fornborg i direkt anslutning till övre delen av vattenleden är just Broborg. Tyvärr ger de spridda små under-

283 2922. 284 2383, 2495. 285 2950. 286 2957. 147 sökningar som gjorts där föga underlag för slutsatser. Mest uppenbart är att borgens ursprungligen kraftiga dubbla murar och hela innanmäte blivit svårt skadade av eld under oerhörd hetta.287 Att döma av den allmänna tiden för an- vändning och förstörelse av andra mellansvenska fornborgar har detta rimligen skett vid ungefär denna tid, knappast senare. Ibland översätts kvädets hagan med något ord för befästning. Men grundbetydelsen för det fornengelska ordet haga är helt klart ’hägnad’, svarande mot fvn. hagi och fsv. hagh/haghi, ’gärdesgård’, ’inhägnad’. Att här skulle avses en funktionell befästning är alltså inte troligt. Många översättare väljer också nå- got uttryck för inhägnad som enclosure, encampment eller Einfriedung. Andra tycks ha frågat sig vad en hägnad har att göra i sammanhanget och tar till semantiska nödlösningar. I sina på sin tid inflytelserika Aanteekningen menade således P. J. Cosijn att diktaren här underförstår ett [bord]haga eller [wig]haga med bemärkelsen sköldmur (Cosijn 1892). Men i kvädet förekommer hagan också i ett annat och fredligt sammanhang där tolkningen sköldborg är helt omöjlig. Sune Lindqvist å sin sida (1958 s. 75) tänker sig att hagan kan vara ett ortnamn Hag. Men hagan ät ju singularis och äldre ortnamn på detta grundord är i östra Sverige, i varje fall som simplex, bara kända i plural form Haga. I äldre germansk och nordisk rättstradition har hägnade områden generellt haft ett högt rättsskydd och förknippats med förhöjda straffsatser. Traditionen att freda genom hägnad återspeglas än i dag i det tyska ordet för inhägnad, Ein- friedigung, »infredning». Det för många Beowulföversättare svårhanterliga uttrycket freoðowong för den mark som Hygelac beträder när han når fram till hägnaden, segn Hiġelāce[s] freoðowong ϸone forð oferēodon,288 framstår som viktigt i sammanhanget. Idylliserande tolkningar som »fridfulla ängar» eller »fredliga äng- ar» (Lindqvist 1958) passar illa i detta krigiska sammanhang. Räknar vi i stället med en hägnad kring en helig fridszon ter sig tolkningar som »fredade fält» (Collinder 1954), »fredet land» (Haarder 2001) och »protected field» (Fulk et al. 2009) som långt rimligare. Att det skulle röra sig om tunet vid Tuna eller om bynamnet Haga ett par kilometer åt nordost ser jag som mindre sannolikt. Grundbetydelsen i fvn. vång/vånga (m.) tycks vara just ’gärde, hage’, dvs. öppen hägnad mark (Ståhl 1975). Det i Norge ganska vanliga ortnamnet Vang(r) förekommer emellertid ofta i anslutning till centrala kultplatser i centrala bygder (Olsen 1915 s. 130–149, 1926 s. 217–230, 234–257). Det- samma tycks gälla åtminstone ett liknande ortnamn i Sverige, nämligen Väst- ra Vång i Hjortsberga socken i Blekinge med rika fynd av ädelmetall, vapen, glas och hästutrustning från järnåldern, inklusive 31 guldgubbar, allt tydligt indikerande rituell aktivitet under romersk tid, folkvandringstid, vendeltid och senare (Ekero Eriksson 2014; Henriksson et al. 2016; Henriksson & Nils- son 2016).

287 För en god sammanfattning se Fagerlund 2009. 288 2959. 148

Frågan måste alltså ställas om det är till Broborg Egil tar sin tillflykt och om det möjligen är fientlig brand i borgen som tvingar ut honom på öppen mark för att möta fienden. I så fall skulle hagan och freoðowong kunna syfta på en häg- nad fridszon vid den närliggande kultplatsen Ärnavi vid Husa i Husaby vid Husby-Långhundra kyrka, som i sin tur antyder en kungsgård i området. Tanken att det var i detta område kung Egil stupat bör också ses i ljuset av det märkliga gravfyndet från Brunnshögen centralt i detta område. Högen un- dersöktes i början på 1980-talet men har ännu inte bearbetats och publicerats. Den yngsta brandgraven A1 har ett gravgods från 500-talet som allmänt uppfattats som av kunglig karaktär. Bland de hårt förbrända föremålen märks ett femtiotal planslipade granater, några av exceptionell storlek och tjocklek och med möjligt bysantinskt ursprung, liksom granater i ursprunglig guldinfatt- ning. Ett förbränt guldföremål med granater har setts som del av en möjlig motsvarighet till den berömda skålen från Pietroassa i Rumänien från slutet av 300-talet. Till det kommer filigrandekorerade guldfragment, ett djurhuvudfor- mat föremål i förgyllt silver med granatögon och pärlstav i guld, föremål i silver, två fiskformade almandiner, skärvor av ljusgrönt och grönt dryckesglas, spelbrickor av elfenben av samma form som i Uppsala Västhög och i furstegraven vid Taplow i England, rester av guldcloisonné, turkoser och två vingfor- made almandinskivor, eventuellt också indirekta spår av silke (muntlig information Bertil Almgren, Gunnar Hedlund och Kent Andersson; se också Arrhe- nius 1985 s. 70, 1988; Menghin 1988, Kat. Nr XI, 4 a–b; Bratt 2008 s. 243 f.; Ljungkvist 2010, 2013b). Till fynden hör också 15–20 kilo brända djurben (Bäckström 2005). Nu åter till kvädets skildring av kung Egils död: Wulf högg först Egil med sitt vapen så att blod sprutade fram under håret. Men den gamle Skilfingen kände ingen fruktan och återgäldade snabbt det fruktansvärda slaget med än värre mynt och klöv Wulfs hjälm så att han föll blodig till marken. Men Wulf dog inte utan klarade sig, fast illa sårad. Då kom Hygelacs hårdföre krigare Eofor till platsen där hans broder låg och lät sitt av jättar smidda breda svärd vina över skölden och krossa jättars hjälm. Då vacklade kungen [Egil], folkets herde, och föll död ner. I graven påträffades en bit av ett bakre skallben av människa med ett kraftigt hack som osteologen Ylva Bäckström tolkat som orsakat av ett svärdshugg eller liknande och inte av kremationshetta. Anmärkningsvärt nog visar denna skada inga tecken på läkning, den har med andra ord direkt följts av döden (Bäckström 2005 s. 8). När det gäller så hårt brända skelettdelar kan köns- och åldersbestämning vara problematisk. I graven finns ben av minst tre individer: en man, en möjlig kvinna och en person av obestämt kön. Ett av dessa bedöms som maturus (Bäckström 2005 s. 5, Bilaga 1). Att utifrån tillgänglig information och av det arkeologiska materialet utläsa något direkt könsbestämmande är dock svårt. Ändå har gravens arkeologiska material allmänt uppfattats som manligt. Ett svärdshugg i skallen pekar också i första hand på manligt kön. 149

Trots sin sagolika rikedom finns i graven inga säkra spår efter vare sig svärd, hjälm eller brynja. Och då tycks ändå kremeringen ha skett på själva platsen för graven. På detta tyder enligt min mening både brandlagrets avlånga utsträck- ning och den enorma mängden djurben. I samma riktning pekar enligt Ylva Bäckström omständigheten att både människor, hästar, får och fågel representeras av ben från alla kroppsdelar liksom att 19 klor till en björnfäll låg ganska sammanhållna i brandlagret (Bäckström 2005 s. 9–11, Fig. 1–2). Då således graven av allt att döma också är platsen för kremeringen, framstår frånvaron av säkra spår av hjälm, svärd och brynja som anmärkningsvärd. I ljuset av Beowulfkvädets skildring av Egils död är den dock fullt begriplig: Den ene krigaren plundrar den andre. Från Egil tog Eofor brynjan, det hårda hjaltsvärdet och hjälmen och den gråhåriges järnbrynja och bar dem till Hygelac. Brunnshögen överglänser till och med Västhögen i Gamla Uppsala ifråga om gravens rikedom. Den ligger också alldeles för nära Uppsala för att inte representera en sveakung eller en nära frände till en Skilfingakung. Man bör vara återhållsam med att placera texthistoriskt kända kungar i gravhögar. Men då uppgiften att Egil höglagts i Uppsala bara finns i Yngligasagans extremt osannolika prosaversion om kungens död (se nedan) tränger sig denna tanke osökt på: kan det vara kung Egil som begravts i Brunnshögen? Jag ställer bara frågan, jag ger inget svar. Frågan kompliceras av att i en stor del av det germanska området under folkvandringstid–äldre vendeltid inte bara jordfästningsgravar utan också krema- tionsgravar ofta utsatts för sekundära ingrepp kort tid efter eller i samband med gravläggningen (Klevnäs 2015). Ett närliggande exempel är furstebegravning- en i Gnistahögen vid Uppsala (Hennius et al. 2017 s. 64, 395). Oavsett hur det förhåller sig med kung Egil och Brunnshögen framstår en fullständig bearbetning av gravmaterialet som en uppgift av hög prioritet. I kvädet figurerar som nämnts ytterligare ett hagan. När Wiglaf, eller om det är den s.k. budbäraren, underrättar folket om Beowulfs död gör han det i hagan,289 vilket brukar översättas med ’inhägnad’, ’läger’ eller liknande. Av allt att döma väljer Wiglaf att meddela det sorgliga budskapet på en plats med särskild rituell tyngd, en genom hägnad fredad gemensam samlingsplats. Nå- got ortnamn Haga är inte känt på Gotland men väl ett Hagnasteϸu[m], som är omnämnt på en medeltida gravhäll i Näs på Sudret och som av texten uttryckligen hänförs till just Rone. Som nämnts begravs ju Beowulf enligt kvädet vid Ronesnäs. Lennart Elmevik uppfattar detta Hagnasteϸu[m] som en dativform av fgutn. *Hagnasteϸar med betydelsen ’platsen med inhägnaden eller inhäg- naderna’ (Elmevik 1979, 2000). Denna topografiska rekonstruktion av det krigiska händelseförloppet i samband med kung Egils död är inte fri från spekulation. Men den är ändå anmärk- ningsvärt samstämd med topografiskt, arkeologiskt och onomastiskt källmate- rial längs Långhundraleden.

289 2892–2893. 150

Beowulfkvädet och Ynglingatal Som bekant finns några versrader i Ynglingatal och ett prosastycke i Ynglinga- saga om kung Egils död. Mindre bekant är att Beowulfkvädet har en utförlig skildring av samma händelse som ifråga om konkretion och saklig trovärdighet är överlägsen den i den nordiska traditionen. Ändå tolkas avsnitten i Ynglinga- tal och Ynglingasaga av många utan referens till Beowulfdikten, precis som om denna inte hade existerat som historisk källa. Och det gör den ju på sätt och vis inte genom att den allmänt uppfattats som skriven fiktion av en fornengelsk poet. Ynglingatal, avfattad på kviðuháttr, har enligt traditionen komponerats av norrmannen Tjodolf (Þjódólfr ór Hvini), enligt de flestas mening omkring år 900. Men dikten har också daterats till både 900-, 1000- och 1100-talet (över- sikt i Marold 2012a s. 3–5). Samtidigt är det en ganska allmän uppfattning att diktens äldre del, den som handlar om Ynglingakungarna i Uppsala, till sin kär- na ytterst ger uttryck för en äldre i huvudsak östsvensk tradition (se Sundqvist 2002 s. 39–52; 2016 s. 63–80; Birgisson 2008). Först anförs Snorris prosaversion av Egils död i Ynglingasaga: Då hände i Svithjod att den tjur som var avsedd till blotet var gammal och så välgödd att han blev folkilsken. När männen ville fånga den sprang den till skogs och blev galen. Den var länge i skogarna och var en stor plåga för människor. Kung Egil var en duktig jägare. Han red ofta om dagarna ut i skogarna för att jaga. En gång hade han ridit på jakt med sina män. Kungen hade jagat ett djur länge och red efter det i skogen bort från sina män. Då upptäckte han tjuren och red mot den och tänkte döda den. Tjuren vände sig mot honom och konungen satte spjutet i den så att det genomborrade den. Tjuren stack hornen i hästens sida så att både den och kungen föll. Kungen kom på fötter och ville dra sitt svärd. Tjuren stötte hornen till botten i hans bröst. Då kom konungens män dit och dödade tjuren. Konungen levde en kort tid och blev höglagd i Uppsala. Så här berättar Thjodulf. (Johansson 1991 s. 50 f.) En kort notis i Historiae Norwegiae (9) uppger likaså att en tjur orsakat Egils död. Ynglingasagas version är visserligen konkret men samtidigt overklig på ett sätt som ger intryck av sekundär utbrodering av en kryptisk versbunden muntlig tradition som den i Ynglingatal som Snorri samtidigt återger (Ynglingatal 17, enligt Noreen 14): Ok lofsǽll ór lande fló týss ǫttongr Tunna ríke enn flǽmingr farra trióno iotons eykr á Agle rauþ, sá’s of austmǫrk áþan hafþe brúna (?) hǫrg umb (?) borenn lenge, enn skíþlauss skilfinga nið hófess hiorr til hiarta stóþ. De två första raderna om trälen Tunnes uppror går vi här förbi. Här citeras först Adolf Noreens tolkning (med hans förklarande parenteser): 151

och på Egil färgade sitt galltryne rött det jättens kringflackande ök, som förut hade hän över österns vildmark länge burit omkring (?) sina ögonbryns (?) tempel (dvs. huvudet), och beskällarens (dvs. fargaltens) skidlösa svärd (dvs. vildsvinsbeten) stod till hjärtat på skilfingarnas ättelägg. (Noreen 1925) Som synes är Ynglingatals vers om Egils död så gott som obegriplig när den som här översätts så nära originaltexten som möjligt (bortsett från Noreens omotiverade vild- i vildmark). De små olikheterna mellan de olika handskrif- terna (Grape & Nerman 1914) gör oss inte klokare. Här hopar sig frågorna. Visst är en vildgalt ett farligt djur, men varför just en jättes galt? Varför sägs att galten går omkring med sitt huvud, det gör väl alla djur så länge de kan röra på benen? Har verkligen galten varit i österns vildmark och sedan återvänt? Var ligger i så fall den? I Roslagen? På andra sidan Östersjön? Och har inte svin ganska diskreta ögonbryn? Allt tyder på att det sakliga budskapet i dessa rader efter lång tradering blivit så förvanskat att det knappast kan ha varit begripligt ens för Snorri när han åter- gav dikten i Ynglingasaga. På fornvästnordiska är den enda säkert belagda betydelsen av ordet farri, ’tjur’ eller ’oxe’ (Blöndal Magnússon 1989). Betydelsen ’svin’ har visserligen också föreslagits (Kock 1934 § 2544) men knappast på ett övertygande sätt. För Snorri som islänning har det således varit naturligt att tolka Ynglingatals farri som tjur och att i Ynglingagsagan låta Egil dödas av en sådan. Henrik Schück såg dock saken annorlunda. Under hänvisning till urgerm. *farha-, ie. *porko-, fht. far(a) och feng. fearh liksom till fargalt och farre för ’galt’, ’svin’ och verben fara och färja för suggans födande i olika svenska dialekter, tolkade Schück Ynglingatals farra som ’galt’ (Schück 1907 s. 106). På samma grund tycks Elof Hellquist med viss tvekan luta åt Schücks tolkning (Hellquist 1922 [fargalt], 1939, 1948), medan Noreen som nämnts några år senare anslöt sig till Schück. Farre för avelsgalt är också väl dokumenterat i olika svenska och finlandssvenska dialekter (Tamm 1905 [fargalt]; SAOB [farre]; Rietz 1962 [far]; Ahlbäck 1992). Verb som fara och färja för suggans födande förekommer också i äldre väst- och östdanska dialekter (Kalkar 1881–1885 s. 509; Dahl et al. 1907 s. 168; Ømålsordbogen [far]). Trots att det således är uppenbart att farre på östnordiskt område i första hand avsett svin, har många översättare följt Snorris isländska tolkning och i motsats till Noreen och Schück översatt farri med tjur eller oxe: men oksen rødfarvede sit hovedsværd i Egils blod. Den (okse), som tidligere i en lang tid 152

havde båret sit hoved i østen, men stangerens skedeløse sværd (hornet) gennemborede Skilvinge-ætlingens hjærte. (Jónsson 1911) Men oxen vild sitt vassa pannsvärd färgade rött i Egils blod han som österut hade i skogen länge strövat till skräck för männen. Oxens svärd det skidlösa, Skilvingars ättling till hjärtat trängde. (Olson 1919) Men oxen vild sitt vassa pannsvärd färgade rött i Egils blod, han som österut hade i skogen länge strövat till skräck för männen. Oxens svärd, det skidlösa, Skilvingars ättling till hjärtat trängde. (Johansson 1991) Mais le bête de trait Du géant rougit Sur Egil l’épée Du museau du taureau Lui qui, naguère. Dans les forêts de l’est. Mais dépourvue de fourreau. L’épée du féroce S’enfonça jusqu’au cœur Du fils des Skilfingar. (Dillmann 2000) And the roamer, the draught-animal of the giant [BULL], which for long borne the cairns of the brows [HEAD] about the eastern forest, reddened its weapon of the bull [HORN] upon Egil. And the sheathes sword of the bull [HORN] stuck in the heart of the descendant of the Skilfingar. (Marold 2012a) Det avgörande för tolkningen av farri är således om man uppfattar ordet som fornvästnordiskt, då betydelsen ’tjur’ tycks ofrånkomlig’, eller om man ser det som östskandinaviskt, då betydelsen ’galt, svin’ är självklar. Att som många gjort välja översättningen oxe i stället för tjur gör inte dessa versrader mer begripliga. Hela poängen med en oxe är ju dess milda sinnelag som avhåller den från att stånga ihjäl folk. Traditionen om de äldre sveakungarna i Ynglingatal är betydligt dunklare än den om de yngre Vestfoldkungarna. Det visar med stor tydlighet att detta avsnitt hade förlorat mycket av sitt ursprungliga innehållsliga budskap redan innan det kom i Tjodolfs vård men också att denne inte i någon nämnvärd grad försökt att förtydliga och komplettera det. En bekräftelse på att partiet om Ynglingakungarna i allt väsentligt vilar på en östsvensk tradition är också att dess skildring av Egils död har klara berö- 153 ringspunkter med den i Beowulfkvädet, som ju står fri från fornvästnordisk tradition och dessutom har en påtaglig östskandinavisk tyngdpunkt. Eftersom Ynglingatal inte har komponerats på Island och då Tjodolfs inflytande på diktens äldre del tycks vara begränsat, finns heller inga skäl att tolka ordet farri i ett västnordiskt språkperspektiv. Allt talar för att det bör tolkas öst- skandinaviskt och översättas med ’galt’, ’svin’. I det följande kommer jag därför att diskutera frågan om Egils död från ut- gångspunkten att diktens farri syftar på en galt och att kvädets geater är gutar. Jag utgår också från Sune Lindqvists högst rimliga förmodan att det inte är nå- gon galt eller tjur som varit österut utan kung Egil själv: Och farretrynet färgade strövande jätteök på Egil rött, om i Östmark förut hade brynens harg kringburit länge. Men skidlöst på skilfingason stångarns svärd till hjärtat stod (Lindqvist 1936 s. 286) Frågan är då om min tolkning av Beowulfkvädet kan bidra till en sakligt sett mer meningsfull rekonstruktion av Ynglingatals ursprungliga budskap om kung Egils död. Kvädets skildring har ju en långt mer verklighetsnära prägel än den i Ynglingatal, föga förvånande då den tidsmässigt ligger långt närmare händelserna ifråga. Jag återger här kvädets avsnitt om Egils död på både forn- engelska290 och svenska: Ϸǣr wearð Ongenðīo ecgum sweorda, blondenfexa on bid wrecen, ϸæt se ϸēodcyning ðafian sceolde Eafores ānne dōm. Hynne yrringa Wulf Wonrēding wǣpne ġerǣhte, ϸæt him for swenġe swāt ǣdrum sprong forð under fexe. Næs hē fohrt swā ðēh, gomela Scilfing, ac forġeald hraðe wyrsan wrixle wælhlem ϸone, syððan ðēodcyning ϸyder onċirde. Ne meahte se snella sunu Wonrēdes ealdum eorle ondslyht ġiofan, ac hē him on hēafde helm ǣr gescer, ϸæt hē blōde fāh bugan sceolde, fēoll on foldan; næs hē fǣġe ϸā ġīt, ac hē hyne ġewyrpte, ϸēah ðe him wund hrine. Lēt se hearda Hiġelāces ϸeġn brād[n]e mēce, ϸā his brōðor læġ, ealdsweord eotonisc entiscne helm brecan ofer bordweal; ðā ġebēah cyning, folces hyrde, wæs in feorh dropen. Ðā wǣron moniġe ϸe his mǣġ wriðon, ricone ārǣrdon, ðā him ġerӯmed wearð,

290 2961–2983. 154

Där fick nu Egil, folkets furste den gråhårige hejda sig och finna sig i Eofors dom. Ursinnigt slog Wulf Wonredson Egil med sitt vapen så att blod sprang fram under håret. Men den gamle Skilfingen kände ingen fruktan och gav, så snart han hämtat sig, igen det fruktansvärda slaget med samma kraft. Färgad av blod fick Wulf ge sig och föll till marken. Död var han inte utan hämtade sig fast illa sårad. Då lät Hygelacs hårdföra krigare [Eofor], när hans broder låg där, sitt breda av jättar smidda svärd vina över [Egils] sköld och krossa hans hjälm. Där föll folkets herde till marken och förlorade livet. Slående är att Beowulfkvädet precis som Ynglingatal nämner att Egil blir ner- blodad, på samma sätt som kvädet säger att Wulf färgas röd av blod. Det kan tyckas naturligt att blodet rinner när någon misshandlas med skarpa vapen, men det noteras inte för någon annan av alla de furstar som lider en våldsam död i Ynglingatal och Ynglingasaga och är ovanligt också i skaldediktning. Att marken färgas röd när Domalde offras är ett skenbart undantag, då rinnande blod är just vad blotet går ut på. Som påpekats av flera är Eofor inte bara ett mansnamn utan betyder också ’galt’. Schück uppfattade därför Eofor i Beowulfkvädet som en mytisk galt som dödar Egil (Schück 1907 s. 106). Sune Lindqvist däremot uppfattar Yng- lingatals farra trióno, ’farretryne’, ’galttryne’ som en metafor för Eofors svärd (Lindqvist 1936 s. 301). Mig tycks det som en rimlig tolkning att traditionen bakom Ynglingatal här ursprungligen talat om att Egil, precis som Beowulfkvädet säger, föll för Eo- fors svärd och att detta efterhand kommit att tolkas bokstavligt, dvs. att Beo- wulf dödats av en verklig galt, en farre. Redan en sådan liten förändring skulle ha fått versen att haverera fullständigt rent sakligt. För att överhuvudtaget få en begriplig mening kan då förmodas att den fortsatta traditionen tillgripit kenningen om galtens bete som orsak till Egils död och ändrat en ursprunglig formulering om Eofors svärd som dras ur skidan till en kenning om galtens skidlösa bete. En annan möjlighet är att eofor funnits med från början som kenning för svinhjälm, den tidstypiska hjälm som upptill pryds av en plastisk galtfigur och som i Beowulfkvädet flera gånger benämns just eofer291 eller swīn.292 I kvädet

291 303, 1112, 1138. 292 1111, 1286, 1453. 155 figurerar också eofor som beteckning för härtecken, eofor hēafodseġn,293 och svinspjut, eofersprēot.294 Så här låter det när Beowulf och hans män anländer till kung Hrothgars hall.295 Om det är hjälmgalt eller kindskydd som glänser av guld är oklart: Galtar glänste över hjälmarnas kindskydd, bjärta av guld När Beowulf dyker ner i kärret för att kämpa mot Grendelmor är han väl rustad:296 Smyckad är hjälmen med bågformad krans, så som vapensmeden smidde den konstfullt för länge sedan och krönte med svingestalt Kvädet beskriver också vid två tillfällen hur svinhjälmar klyvs med svärd.297 När sölad av blod ringbundna svärdets vällda klinga med hamrad egg klyver hjälmens svin han stod vid min skuldra i striden och mitt huvud värjde när kämpar möttes och på hjälmgaltar slog I Skáldskaparmál (41) i Snorris Edda omtalas för övrigt Ales svinhjälm som Hildisvín, den hjälm som Adils med segrarens rätt tar hand om sedan Ale dödats. Hjälmar krönta med en plastisk svinfigur och svärd som klyver sådana tycks ha varit laddade bilder i dåtida diktning (jfr Beck 1965). De återfinns också i samtida östsvenskt arkeologiskt bildmaterial. En annan tolkningsmöjlighet tar fasta på Erik Hardings (1941), Heinrich Becks (1965) och Lanka Kováróvas (2013) förslag om ordet svin som bakgrund till folknamnet svear och deras tanke att vildsvinsgalten sedan gammalt varit totemdjur för sveakungarna (se Appendix 2 nedan). Som särskilt talande har man framhållit den bild av en hjälmklädd furste med käkar formade som vildsvinsbetar på frisen till den praktfulla hjälmen från grav XIV i Vendel i Uppland, en sveamakten i Uppsala närstående miljö. Här kan också nämnas en förgylld bronsfigur från en furstegrav från tidig vendeltid vid Gnista strax utan- för Uppsala i gestalt av ett vildsvinshuvud med uppstående bete och med en sli- pad granat som öga (Hennius et al. 2017), fyra liknande bronsfigurer från

293 2152. Stavningsvarianter som eofer och eafor förekommer. 294 1437. 295 304–305. 296 1451–1453. 297 1285–1287, 1326–1328. 156

Landshammar i Spelvik i östra Södermanland (Lamm 1962) och en rad bilder av liknande galthuvuden på hjälmar till krigarfigurer på frisen nedtill på hjäl- men i Valsgärde 7 (Arwidsson 1977 s. Abb. 26 och 120). Mot denna bakgrund tycks det mig fullt rimligt att uppfatta kung Egil som »galtkonung» och att han i Ynglingatal omtalas som »galt», »farre». Med farra trióno kan då dikten ursprungligen ha gett uttryck för att galtkonungen Egils huvud färgas rött av blod precis som det sägs i Beowulfkvädet. Därmed fram- står plötsligt hela verspartiet som sakligt begripligt. Eftersom guden Frej med sin nära mytologiska relation till sveakungarna färdas i en kärra dragen av galten Gullinborste (Gylfaginning 68), skulle ver- sens eykr, ett ord som normalt syftar på just dragdjur, här kunna vara en kenning för galt. Hur kommer då jätten i iotons eykr in i bilden? Anmärkningsvärt nog före- kommer en jätte också i Beowulfkvädets version där Eofors svärd omtalas som »av jättar smitt». Kan det vara denna jätte som spökar i iotons eykr? Avslutningsvis konstaterar jag att en fornvästnordisk översättning av farri som tjur eller oxe aldrig har kunnat förenas med en sakligt trovärdig tolkning av Ynglingatals rader om kung Egils död, medan en östskandinavisk översätt- ning av ordet som galt öppnar för flera sakligt rimliga tolkningar. Så har vi den egendomliga hänvisningen till galten som länge ’burit sitt huvud i österns vildmark’: sá’s of austrmǫrk áðan hafþe brúna hǫrg umb borenn lenge Bruna hǫrgr kan kanske med Noreen översättas med ’ögonbryns tempel’, ’ögonbryns helgedom’ men knappast som kenning för ett huvud som Egil eller någon galt eller tjur burit omkring i öster. Sune Lindqvist har tolkat bruna hǫrgr som ’ögonbrynens hus’ med syftning på Egils hjälm (Lindqvist 1921 s. 150 not), och troligen avser uttrycket de markanta ögonbrynsbågar som prydde tidens furstliga hjälmar. Dessa ofta guld- och granatprydda ögonbrynsbågar, avslutade med fågel- eller djurhuvuden, bidrog i hög grad till att ge hjälm- ansiktet en imponerande och litet skrämmande mänsklig framtoning. Ögon- brynsbågarna var inte bara ett funktionellt utan också ett magiskt skydd för hjälmens bärare. Hjälmar med ögonbrynsbågar var allmänna i Skilfingakung- arnas hemmiljö kring Uppsala, Valsgärde och Vendel. Vad austrmǫrk beträffar omtalas Gotland i Beowulfkvädet som wedermearc ’vädurmark’, ’vädurland’. Av andra sammanhang framgår att mark, ’skog’, på både fornengelska och fornnordiska sekundärt kan betyda ’område, land, stor ö’. Och skulle grundbetydelsen ’skogsmark’ ligga bakom, är Gotland ett nog så skogrikt landskap. Vad sedan angivelsen »öster» beträffar kan konstateras att forntidens öster vanligen motsvarar sydost i dag (Ellegård 1953; Lindström 1997) och att Gotland ligger sydost om Uppland. Austrmǫrk kan således här mycket väl avse Gotland. Och då Egils söner enligt Beowulfkvädet ofta härjat på gutarnas ö, lär rimligen även Egil själv ha varit inblandad, om inte annat som övergripande ledare. 157

En möjlig saklig omtolkning av de aktuella raderna i Ynglingatal blir då i korthet att galtkonungen Egil varit inblandad i strider på Gotland iklädd hjälm med ögonbrynsbågar (eventuellt krönt med en plastisk svinfigur). I Beowulfkvädet har Egil vuxna söner. Han omtalas också flera gånger som gammal vid sin död, vilket dock inte behöver betyda mer än femtiofem–sex- tiofem år; uppenbarligen är han fortfarande fullt stridsduglig. Enligt kvädet härjar först Egils söner hos gutarna, vilka i sin tur senare angriper svearna. Efter att Egil vid detta tillfälle först befriat sin maka som tagits tillfånga av gutarna, tar dessa skydd i skogen åtföljda av Egils förbannelser. Men när så Egil två gånger på avstånd hör den ryktbare Hygelacs lurar och horn och förstår att denne kommer med förstärkning, retirerar han uppåt landet med Hygelac och gutarna efter sig. Till slut kommer Egil i strid med Wulf och Eofor och stupar. Ordet flæmingr m. i Ynglingatals vers är bildat till verbet flæma, ’fly’, ett i norrön skaldediktning och prosa ovanligt ord. Dess primära betydelse är ’flykt’, ’flyende’, här då närmast ’den flyende’. Ordet brukar antingen inte översättas alls eller med ’kringflacka’, ’ströva’ eller liknande. Men som fram- gått ovan finns här verkligen en person som är på flykt, nämligen kung Egil själv. Beowulfkvädet visar klart att Egil inte dödas av någon tjur eller galt utan av Eofors svärd. Det tycks mig därför som ett rimligt antagande att skíþlauss som adjektiv till hiǫrr för ’svärd’ ursprungligen avsett Eofors ur skidan dragna svärd. Egil kallas i Ynglingatal för skilfinga nið, ’Skilfingaättling’. I Beowulfkvä- det används Skilfing inte mindre än åtta gånger som epitet för olika sveafurstar. Beowulfkvädet använder också uttrycken Gūð-Scilfingas298 och Heaðo-Scil- fingas,299 ’strids-skilfingar’, för sveakungar i allmänhet och för Ale i synner- het.300 Två gånger kallas Egil för gomela scylfing,301 ’den gamle Skilfingen’. I Eddadikten Hyndluljóð (11) möter vi Skilfing som epitet för en ätt utan närma- re precisering och i Grímnismál (54) som epitet för Odin. I andra fornengelska texter lyser Skilfing helt med sin frånvaro. Då således Skilfing inte kan kopplas till andra än sveakungar under folkvandringstid, knyter även detta epitet samman Beowulfkvädets tradition om kung Egils död med en östsvensk i Yng- lingatal. I Ynglingatal omtalas Adils som Ála dolgr, dvs. Ales fiende. Det är han ock- så i Beowulfkvädet. Den sena norröna traditionen om Ale den oplandske som en norsk konung som strider med Adils på Vänerns is är, som bland annat Sune Lindqvist övertygande visat (1936 s. 297 f.), en förväxling med den sveakung Ale som omnämns fyra gånger i Beowulfkvädet. Här vill jag också nämna att det ganska ovanliga uttrycket hiórr för svärd i Ynglingatal kan ha sin motsvarighet i ett av flera forskare (t.ex. Klaeber 1950;

298 2927. 299 2205. 300 63. 301 2487, 2968. 158

Alexander 2005; Chickering 2006) emenderat »heoro-» som förled till blac i Beowulfkvädet, heoro-blac, med betydelsen ’svärdsblek’ för Egil när denne dödligt sårad faller till marken sedan Eofor kluvit hans hjälm302 (andra har fö- reslagit hilde- som emendation; Fulk et al. 2009). I Ynglingatal förekommer ordet hiǫrr just i samband med kung Egil och ordet Skilfing. Avslutningsvis konstaterar jag att i de åtta versrader i Ynglingatal som handlar om kung Egils död en stor del av uttrymmet upptas av ord, uttryck, betydelser, företeelser och namn som farra, austrmǫrk, bruna hǫrg, á Agle rauþ, flǽmingr, ioton, Skilfing, som på något sätt har motsvarigheter i Beowulf- kvädets skildring av Egils död, eventuellt också heórr. Även benämningen Ála dolgr om Adils i Ynglingatal (22) bekräftas av Beowulfkvädet.303 Generellt sett måste den långt äldre och mer verklighetsnära framställningen i Beowulfkvädet ges tolkningsföreträde framför den sena och dunkla traditionen bakom Ynglingatal och Ynglingasaga. Kvädet gör det tydligt att Ynglinga- tals versrader om kung Egil ursprungligen inte handlat om att han dödats av vare sig en tjur, oxe, galt eller jätte. Rimligen har där i stället talats om att galtkonungen Egil, iklädd ögonbrynshjälm, tidigare härjat på Gotland och senare sårats av svärdshugg så att blodet runnit och därefter dödats av Eofors svärd. Att Egil i Ynglingatal får ett hugg i hjärtat och inte i huvudet skulle kunna vara en sekundär anpassning till tanken att kungen dödas av en galts bete eller en tjurs horn. Sammanfattningsvis menar jag att det sakliga budskapet i de aktuella raderna i Ynglingatal bör kunna restaureras på ungefär följande sätt: och galtkonungen Egil rustad i ögonbrynshjälm härjade länge på Gotland. Senare slogs den flyende Skilfingaättlingen blodig [av Wulf] och dödades därpå av Eofors [av jättar smidda] ur skidan dragna svärd. Att skildringarna av kung Egils död i Beowulfkvädet och i Ynglingatal återgår på en gemensam östsvensk tradition tycks mig uppenbart.

Sveainflytande på Gotland Kan kvädets information om att svearna besegrar gutarna vid mitten av 500- talet kontrolleras arkeologiskt? Ja, i högsta grad. Från mitten och andra hälften av 500-talet och under 600-talet märks ett plötsligt svealändskt inflytande på Gotland ifråga om alla slags vapen, smycken, redskap, stilformer, gravtyper och gravseder. Allt tyder på en stark påver-

302 2488. 303 2380–2396. 159 kan från Svealand under tidig vendeltid, järnålderns period VIIA, tiden ca 550– 600 (Nerman 1963a; Høilund Nielsen 1991). Nästan ännu mer anmärknings- värt är dock att man nu på Gotland överger den gamla traditionen att bygga hus på stenmursgrund (Svedjemo 2014) till förmån för den fastländska modellen med stolphus utan stengrund. Det senaste jag tagit del av är annars Torun Zachrissons iakttagelse att det typiskt svealändska bruket att begrava kvinnor på lodjursfäll under vendeltid började tillämpas också på Gotland (Zachrisson & Krzewińska under utgivning). Allt sammanfaller med ett svealändskt inflytande även på ortnamn på både Gotland och Öland och en tydlig svealändsk språklig påverkan längs hela den svenska ostkusten ända ner på Öland, i Möre och östra Blekinge (Fries 1962; Hellberg 1979, 1988; Olsson 1996a, 1996b). Beowulfkvädet går alltså här på ett slående sätt hand i hand med arkeologiskt och språkligt material. Inflytandet från östra Svealand är massivt. Bilden är väl förenlig med att Wulfstan i sin reseberättelse tvåhundra år senare noterar att Gotland hör till svearna (Bately 2009). Enligt det s.k. Florensdokumentet skulle Gotland höra till svearna omkring år 1160 (Th. Lindkvist 1983 s. 284). Något motsvarande svealändskt arkeologiskt dokumenterat inflytande på götarnas centralbygder i Västergötland och Östergötland kan inte iakttas. Två runstenar i södra Uppland kan eventuellt kopplas till Guta sagas uppgifter om ett ömsesidigt fördrag med svearna. I Torsätra, Ryds socken i södra Uppland står en runsten, (U 614), från början av 1000-talet med följande orda- lydelse enligt Wesséns och Janssons tolkning: »Skule och Folke låter resa denna sten efter sin broder Husbjörn. Han blev sjuk ute då de tog gäld på Gotland» (Wessén & Jansson 1949 s. 21–26). Gäld kan de knappast ha tagit för egen del utan rimligen bara på sveakungens uppdrag, i god överensstämmelse med Guta sagas uppgift om gutarna som skattskyldiga till svearna. Alla dessa arkeologiska, historiska och språkhistoriska indikationer på ett plötsligt, starkt och bestående svealändskt inflytande på Gotland stärker i hög grad antagandet att Guta sagas uppgifter om att Avair Strabains fredsförhand- lingar med svearna kan gå tillbaka till tiden för slutstriderna mellan gutar och svear i Beowulfkvädet. Det tycks vara en allmän uppfattning att Guta sagas inledande partier ifråga om komposition, innehåll, stil, allitteration och andra drag rymmer en kärna av äldre muntlig förkristen tradition (Mitchell 1984; Kyhlberg 1991 s. 341 ff.; Peel 1999). Birger Nerman menar rent av att baugum i uttrycket alt ir baugum bundit (Guta saga 1:12) pekar tillbaka mot tiden före år 550, efter vilken prestigeladdade ringar, särskilt sådana av guld som baugr vanligen syftar på, helt lyser med sin frånvaro i det arkeologiska materialet på Gotland och i Norden i övrigt (Nerman 1960). Men även om uttrycket baugum bundit också kunde tolkas i överförd bemärkelse som uttryck för en rituell-judiciell nordisk och indoeuropeisk tradition, pekar det tillbaka mot förkristen tid (Blomkvist & Jack- son 1999). Det finns alltså goda skäl att anta att Guta sagas inledning rymmer spår av äldre hedniskt traditionsstoff. 160

Beowulfs roll i krigen De personer som sägs delta i krig 1–3 är Hæthcyn, Hygelac, Heardred, Eofor och Wulf. Ingenting sägs om Beowulf. Att något så centralt för en huvudperson i ett hjälteepos som deltagande i krig skulle förtigas är ytterst osannolikt. Det stämmer också med att Beowulf själv i efterhand säger att han inte deltagit i gutarnas anfall på svearna utan att detta utförts av hans »vänner och fränder» (bl.a. Hygelac och Hæthcyn) liksom att han »hört berättas», alltså inte upplevt, att Eofor dödat Egil. Uppgiften att Ale låter Beowulf överta tronen efter Heardred kan också ses som en bekräftelse på att Beowulf inte deltagit i dessa strider. Beträffande Beowulfs sveafrände Wiglaf sägs inget om att denne deltar i de tre första krigen, bara att han får ärva den stridsutrustning som hans fader Wihstan i egenskap av Ales följesman tagit från sveafursten Eanmund, sedan han dödat denne i strid under det tredje kriget. Det hela faller väl in i en logisk kontext. Även om Beowulf representerar det gutniska samhället är han på fädernet av kunglig sveasläkt och undviker i det längsta att bli indragen i striderna mot sina fränder (jfr Shaul 2016). Han säger också själv att han före kampen med Ormen aldrig varit i krig sedan han blivit kung.304 Inget i kvädet visar att Beowulf är kung över gutarna under de tre första krigen eller att han deltar i dessa. Här skymtar en förklaring till två omständigheter som länge förbryllat. Det ena är kvädets tystnad om Beowulfs förhållande till det andra könet. Inte ett ord spills på någon drottning eller annan kvinna i hans liv. Det andra är att när Beo- wulf efter Hygelacs död avböjer erbjudandet från änkan Hygd om att överta den gutniska tronen, vilket ju också kan ses som en invit till äktenskap, har detta lett till antaganden om att han är mer intresserad av det egna könet. Men då särskilt manlig homosexualitet var starkt socialt förtryckt i järnålderssamhället (Meulengracht Sørensen 1983; Price 2006; D. Clark 2009) framstår en öppet homosexuell man som närmast otänkbar som huvudperson i ett manligt hjäl- teepos, oavsett om det skulle vara frågan om muntlig tradition eller skriven fiktion. Beowulf avböjer visserligen, men eftersom han samtidigt ställer upp som nära rådgivare åt Hygds son, den unge tronarvingen Heardred, är det i praktiken ändå han som blir regent, ungefär som Axel Oxenstierna blev som förmyn- dare till Christina. Arrangemanget ger automatiskt Beowulf en angenäm närhet till Hygd, kanske rent av med tillträde till den regala sänghalmen. För när kvädet säger att Beowulfs ’eget hem’, his sylfes hām, är identiskt med ġifstōl Ġēata,305 dvs. ’gutarnas kungsgård’, som i sin tur rimligen bebos av drottning Hygd och tronarvingen Heardred, bör slutsatsen bli att Beowulf bor tillsammans med Hygd (beträffande ġifstōl se McGillivray 2008). I så fall kan Beo- wulf knappast ha ordnat det bättre för sig.

304 2733–2738. 305 2325–2327. 161

När Beowulf nöjer sig med rollen som rådgivare åt Heardred, framstår det mest som en manöver för att slippa blandas in i det hämndkrig som han inser att hans sveafränder kommer att starta så snart den förhatlige Hygelacs son Heardred vuxit till sig, så att hämnden kan tas ut på denne. Mycket riktigt und- går Beowulf att bli måltavla för Ales vrede när denne angriper gutarna och låter döda Heardred. Och vem blir kung över gutarna då om inte Beowulf! Kvädet är märkvärdigt tyst om var Beowulf håller hus när svearna dödar hans skyddsling Heardred. Håller han sig avsiktligt undan? Eller tvingas han till passivitet av Ale?306 Det enda som är klart är att han inte sitter hemma och ugglar, eftersom han får höra av andra att hans hem, kungsgården, blivit ned- bränt. I kvädet antyds att Beowulf uppfattar denna katastrof som ett straff för att han brutit mot ealde riht,307 närmast »traditionell social norm». Charles Moor- man har förmodat att det som tynger Beowulfs samvete kan vara brottet att ha dödat Ale, en frände (Moorman 1967 s. 16). Men det går inte ihop tidsmässigt; branden föregår Ales död. Men att Beowulf senare ger sitt stöd till Adils i kampen mot Ale har ändå drag av förräderi. För när Beowulf accepterar Ales erbju- dande om att överta tronen efter Heardred ingår han ett moraliskt och socialt bindande kontrakt. Och genom att döda Ale begår han också synden att döda en frände, låt vara som hämnd för en annan frände. Här erinrar man sig att Beo- wulf tidigare själv offentligt anklagat Unferth för att ha orsakat en frändes död.308 Så när Beowulf på sin dödsbädd yvs över att aldrig ha svurit falska eder309 har han förträngt ett och annat. Det är svårt att undgå intrycket att Ale väntar med att hämnas sin fader Egils död tills den förhatlige Hygelacs son Heardred blivit vuxen. Då slår Ale till, lå- ter döda Heardred och placerar på tronen Beowulf som han tycks uppfatta som en lojal frände. Men i så fall tar han miste. Heardred var inte bara Beowulfs kusin och en älskad morbrors son utan i praktiken också något av en styvson. Kvädet säger också klart och tydligt att ett av Beowulfs motiv för att stödja Adils i kampen mot Ale är hämnd för Heardreds död.310 Ale kan tycka sig ha goda skäl att angripa och en gång för alla underkuva gutarna som hämnd inte bara för fadern Egils död utan också för gutarnas oförskämdhet att ta hans gamla mamma till fånga och stjäla hennes guldsmycken. Att Ale är ute efter hämnd är högst begripligt. Och det gör han ordentligt. Han angriper gutarna, bränner ner deras bosättningar, dödar Heardred och lägger hela ön under svearnas kontroll. Sista spiken i kistan slås när han som en djupt förnedrande symbolisk akt bränner ner gutarnas kungsgård. Senare, i samband med Beowulfs begravning, pekas mycket riktigt Hygelacs angrepp på svearna ut som en självförvållad orsak till gutarnas

306 2319–2330. 307 2330. 308 587–589. 309 2738–2739. 310 2391–2392b. 162 underkastelse.311 När budbäraren kommer med nyheten om Beowulfs död, säger han nämligen beklagande att gutarnas angrepp på svearna skett onmed- lan,312 dvs. närmast ’i övermod’. Omdömet är begripligt eftersom gutarna ge- nomgående torde ha haft mindre vapenmakt än svearna och borde ha förstått att krig med dessa på lång sikt var utsiktslöst. Ligger det något i min tanke om Ormen som en metafor för kung Ale (kap. 21), innebär det att Wiglaf överger sin fader Wihstans sida av de två stridande sveafraktionerna och ansluter sig till motståndarna. På ena sidan står då Ale och Wihstan, på den andra sidan Adils, Eanmund, Beowulf och Wiglaf, samtliga av kunglig sveasläkt. Här anas en släktfejd av merovingiska dimensioner, där hämnd efter strikta hedersbegrepp i förening med kamp om makt, ära och rikedom får den onda cirkeln att snurra vidare generation efter generation. Denna berättelse hade varit värd sin egen Gregorius. Den bild av Beowulf som en osjälvisk idealist av närmast asexuell läggning, som en hastig läsning av kvädet kan förmedla, har alltså brister. Är det något Beowulf framstår som, så är det som en försiktig strateg och realpolitiker. Hela kvädet ger intryck av biografisk skönmålning utförd av personer som stått honom nära, i stora drag kanske redan under hans livstid och tiden närmast efter hans död.

Slutsatser Som framgått av kap. 11 är det uppenbart att Beowulf på farssidan är av kunglig östsvensk sveasläkt. Av kap. 9 framgår att det finns ett klart samband mellan folkvandringstidens Skilfingakungar och kvädets östsvenska beteckningar Swīorīce, ’Sveavälde’, och Swēoðēod, ’Sveafolket’ och att de senare inte är belagda i andra fornengelska texter före början av 1000-talet. Uppgifterna om de fyra krigen mellan svear och geatas faller in i ett begripligt mönster först när det står klart att de senare är gutar. Samma sak gäller Beo- wulfkvädets och Ynglingatals skildring av kung Egils död. Ynglingatals versrader om Egils död framstår som gravt demolerade både sakligt och språkligt. Den här gjorda analysen ger ytterligare stöd åt Sune Lindqvists slutsats (1936 s. 297–301) att berättelserna om kung Egils död i Ynglingatal och Beowulf- kvädet återgår på en gemensam östsvensk tradition. Detta resultat ger stöd åt tanken att kärnan i berättelsen om Beowulf på sin väg till England passerat öst- ra Svealand.

311 2922–3006b. 312 2926. 163 17. RYTTARNA KRING BEOWULFS GRAV

I samband med Beowulfs begravning rider tolv unga ädlingar runt hans grav, alltmedan de ger uttryck för sin sorg och framför kväden om den dödes mod och bedrifter:313 ϸa ymbe hlǣw riodan hilde-dēore, æϸelinga bearn, ealra twelfa, woldon ceare cwīðan, kyning mǣnan, word-gyd wrecan ond ymb wer sprecan: eahton eorlscipe ond his ellen-weorc; duguðum dēmdon. Runt högen red nu djärva stridsmän ädlingars söner, inalles tolv; de ville uttrycka sin sorg över kungens död kvad minnessånger och talade om mannen. De prisade hans ädelmod, märkliga dåd och manliga kraft Att ett antal män rider runt den dödes grav prisande hans förtjänster speglar en hedersritual i ett samhälle där den högsta eliten på ett självklart sätt låter sig representeras av beridna krigare. Men dåtidens nordiska samhälle var knappast ett sådant ryttarsamfund. Någon motsvarande ryttarritual i samband med begravning är inte heller belagd i annan nordisk, fornengelsk eller germansk tradition (Klaeber 1927). Klaeber är mycket försiktig i sin tolkning av denna ryttarscen och tycks räk- na med att den fornengelska författaren här helt enkelt gett fritt spelrum åt sin inlevelse och lagt in dessa ryttare som en allusion på Kristi apostlar (Klaeber 1927; se också kap. 10). Martin Puhvel, som noterat en del sentida folkliga seder i norra Europa där man defilerat runt gravar, dock aldrig till häst, tänker sig att den fornengelska poeten utgått från liknande folktraditioner, påverkad ock- så av litterära influenser (Puhvel 1983). Både Klaeber och Puhvel är således helt låsta i det fornengelska författarperspektivet. De enda folk i Europa under den mellersta järnåldern som bokstavligen ge- nomsyrats av en elitistisk ryttarkultur är de centralasiatiska hunnerna och dem närstående turkisktalande folk i mellersta och sydöstra Europa. Som bekant återger Jordanes en liknande ryttarscen i samband med hunnerkonungen Atti- las begravning år 453, troligen någonstans i nuvarande Ungern. Medan Attila ligger på lit de parade i ett sidentält, rider ett antal förnäma ryttare runt den döde framförande sånger om hans stordåd samtidigt som klagosånger ljuder (Jordanes 256–258).

313 3169–3174a. 164

För sjuttiofem år sedan pekade den danske sägenforskaren Niels Lukman på likheter ifråga om namn och personhistoria mellan folkvandringstidens Sköld- ungakungar och Sveakungar å ena sidan och olika hunniska härskare å den andra. Bakom Halvdan/Halfdan skymtar han hunnerfursten Huldin, bakom Hroth- gar/Roar/Roo hunnerfursten Roas och bakom sveakungarna Ottar och Adils hunnerkonungarna Octar och Attila. Ofta har man uppfattat det som att Luk- man såg de förra som identiska med de senare och att hunnerna skulle ha gjort sig till herrar i Norden. Men det enda Lukman tydligt säger, och även överty- gande visar, är att det finns ett påtagligt samband mellan sena nordiska sägen- traditioner om Sköldungar och Skilfingar och kontinentala hunnertraditioner liksom att de förra påtagligt influerats av de senare. En eventuell verklighets- bakgrund till sägnerna tycks Lukman mindre intresserad av, bortsett från att han menar att arkeologin visar att hunnertraditionerna förmedlats till Norden i första hand genom östsvenska kontakter med Donauområdet (Lukman 1943). På senare år har Lukmans arbete aktualiserats genom Lotte Hedeager som tryckt starkt på möjligheten av ett hunniskt maktövertagande i Norden under slutet av 300-talet och första hälften av 400-talet, främst med hänvisning till hunniskt inflytande på stilutvecklingen inom nordisk metallkonst och på guden Odins hybrida natur och schamanistiska väsen (Hedeager 1999a, 1999b, 2007, 2011). Hedeagers slutsatser har mött arkeologisk kritik (Näsman 2008, 2009) men senare har också Frands Herschend (2009 s. 406) och Anders Andrén (2014 s. 173–178) argumenterat för ett visst hunniskt inflytande på tidens krigiska elitmiljö i Norden. Uppenbarligen har hunnerna i Europa och deras ursprungssamhälle i det centralasiatiska Xiongnu-väldet haft en långt mer avancerad social, organisa- torisk och militär struktur än man tidigare räknat med och torde i viss mån ha bidragit till det tidigfeodala Europas framväxt (Kim 2013). Uppblomstrandet av sådana allmänna uttryck för germansk elitkultur i Europa under folkvandringstid och närmast följande tid som slipade granater i guldcloisonné, hästkult, hästbegravning, jakt med rovfågel, storhögsgravar och kammargravar i trä tycks också kunna kopplas till inflytande från hunner och andra centralasiatiska folk (Niles 2016). I östra Svealand är detta inflytande påtagligt. Det är också påfallande hur ledande skikt bland hunner och germaner snabbt blandades med varandra genom dynastiskt motiverade äktenskap. Berömda goterkungar som Theoderik och Odovakar tycks således ha haft hunniskt blod i ådrorna och östgoternas kung Valamer ha varit av ren hunnisk härkomst. An- märkningsvärt är också det dokumenterade bruket inom germanska elitgrupper att ta upp namn efter berömda hunniska furstar (Kim 2013). Mot denna bakgrund ter det sig rimligt att uppfatta de av Lukman anförda likheterna mellan äldre hunniska och yngre nordiska härskarnamn som uttryck för uppkallelse efter ryktbara hunniska furstar. Här vill jag lyfta fram Birgit Arrhenius nyligen presenterade analys av inne- hållet i den redan år 1846 utgrävda kvinnograven i den stora »Gullhögen» i Gamla Uppsala. Bland de kremerade artefaktresterna finns ett päronformat 165 remändebeslag av tunt guld med nu förlorade granater i verroterie cloisonnée, som brukar uppfattas som ett typisk hunniskt arbete från andra hälften av 400-talet. Då själva gravläggningen kan dateras till tiden omkring 600 eller nå- got tidigare, menar Arrhenius att föremålet kan ha tillhört den begravda kvinnans arvegods (Arrhenius 2015). Ett sådant föremål kan naturligtvis ha kommit dit på olika sätt. Men en möjlighet är att se det som uttryck för ett dynastiskt äktenskapsutbyte mellan svear och hunner under senare delen av 400-talet, att den begravda kvinnan således var ättling till en hunnisk furstedotter som ingått äktenskap med en sveafurste några generationer tidigare. Gravens belägenhet omedelbart intill den stora Västhögen från ungefär samma tid ger en tydlig vink om kvinnans höga rang. Det är inte självklart att allt guld som under folkvandringstid strömmade in till Norden, i första hand till Östersjööarna Gotland, Öland och Bornholm (Fischer 2005 s. 150–157), bestod av tributer eller plundringsgods från det romerska imperiet. En del kan också ha förmedlats av hunner och etniskt närstå- ende folk som ännu långt efter slaget vid Chalons år 451 och efter att de flesta goter dragit vidare mot sydväst kontrollerade betydande delar av mellersta och sydöstra Europa (Kim 2013). Genom lösensummor, plundring och tributer av- tvingade hunnerna romarna enorma mängder guld. Vid ett tillfälle vid mitten av 400-talet korpade man åt sig 4 ton rent guld på ett bräde (Kim 2013 s. 71– 73). Stämpelidentiteter i flera nordiska solidusskatter från 400-talet brukar ju också tolkas som att dessa inte samlats ihop av nordbor genom handel och plundring utan funnits sammanhållna på kontinenten utanför imperiet innan de transporterats norrut (Fagerlie 1967 s. 112–136; Fischer 2005 s. 150 f. o. där anf. litt.). Stadda vid kassa tillämpade hunnerna sedan ungefär samma politik som romarna genom att rekrytera främmande trupper till sin tjänst och binda till sig mäktiga germanska furstar och folk som vasaller eller militära samar- betspartners. Det torde med andra ord ha funnits goda förutsättningar för nordiska elitskikt, inte minst på det östeuropeiskt orienterade Gotland, att tillägna sig en del av det hunniska ryttarsamfundets spektakulära sedvänjor. Jag ser det därför som ett rimligt antagande att de deklamerande ryttarna runt Beowulfs grav speglar ett hunniskt kulturinflytande i nordiska elitkretsar några generationer tidigare, eventuellt förmedlat av gutniska legokrigare i hunnisk tjänst. Antalet tolv för dessa ryttare är ett karakteristiskt nordiskt element som ock- så kan jämföras med Beowulfs tolv roddare och Ormikas tolv vädurar i Guta saga. 166 18. NÅGRA SPRÅKLIGA DETALJER

Allmänt Då således kärnan i traditionen om Beowulf uppenbarligen till väsentlig del är skandinavisk, kunde man vänta sig att i kvädets fornengelska språk finna spår av en mer ursprunglig nordisk språkdräkt. Men då denna fråga ligger bortom min vetenskapliga behörighet inskränker jag mig här till några allmänna notiser och överväganden utifrån andras iakttagelser. Arthur Brodeur har noterat att inte mindre än 115 basord i kvädet ingår i fler sammansatta ord än i hela den övriga fornengelska litteraturen, att 143 basord ingår i fler sammansatta ord i annan litteratur än i Beowulfkvädet och att ett oproportionerligt stort antal sammansättningar är specifika för Beowulfkvädet. Ett exempel är substantiviska sammansättningar med gūð (krig, strid) som inledande ord. Bara 6 av 26 sådana exempel i Beowulfkvädet återfinns i andra fornengelska texter och av 23 sådana återfinns hela 20 i en enda text. I dessa avseenden skiljer sig således Beowulfkvädet tydligt från annan fornengelsk litteratur. Den av Fulk et al. (2009) uppdaterade ordförteckningen i Klaeber (1950) återger dock bara 21 substantiviska sammansättningar på gūð; av dessa återfinns endast en i andra fornengelska texter. Anmärkningsvärd är också Bro- deurs iakttagelse att inte mindre än 52 basord ingår i sammansättningar som är okända utanför kvädet och att 56 basord bildar betydligt fler sammansättningar i övrig fornengelsk litteratur än i Beowulfkvädet. Även i en lång rad andra språkliga avseenden menar Brodeur att kvädet skiljer ut sig. Då Brodeur har den gängse utgångspunkten att Beowulfkvädet författats av en fornengelsk poet drar han slutsatsen att denne, för att markera sitt kvädes speciella funktion och ämne, själv skapat många ord, särskilt sammansatta så- dana (Brodeur 1959 s. 9 ff., 28 f., 254–271). Mig tycks det rimligt att överväga om inte åtskilliga av dessa ord speglar ett ursprungligt skandinaviskt språk- bruk. Gregor Sarrazin noterade på sin tid en rad ord och uttryck som han såg som övertagna från en nordisk originaldikt och som han benämnde »Norroenicis- men» (Sarrazin 1888 s. 68): Þengel (fvn. þengill), þyle (fvn. þulr), þyrs (fvn. þurs), sess (fvn. sess), eodor (fvn. jaðarr), brimlad (fvn. brimleið), adfaru (jfr fvn. bálfọr), swanrad (jfr fvn. svana braut), feorhlegu (fvn. fjọrlag), facenstafas (fvn. feiknstafir), heaðolac, beadolac (jfr fvn. hildileikr), beadoleoma (jfr fvn. gunnlogi), werþeod (fvn. verþjóð), heafod- magas (jfr fvn. họfudniðjar), sæcyning (fvn. sækonungr), þeodcyning (fvn. þjóðkonungr), beaga brytta (jfr fvn. baugbroti), gamol (fvn. gamall), atol (fvn. atall), meagol (fht. megle, magle), feorhsēoc (fvn. fjọrsjukr), missan (fvn. missa), rædan (fvn. ráða), byrgian (fvn. bergja), hlēotan (fvn. hljóta), gewegan (fvn. vega), þing gehegan (fvn. þing heyja), healdan heafodwearde (fvn. hálda họfuðvọrð). 167

Sarrazin tog också upp ett antal vändningar och konstruktioner som i övrigt är okända i fornengelskan. Verbet forlēosan står i kvädet314 i flera fall i förbindel- se med ett dativobjekt, något som annars inte förekommer i fornengelskan men helt motsvarar fornnordiska konstruktioner med týna. Formuleringen mæl is mē tō fēran315 jämför Sarrazin med fornvästnordiska uttryck som mál er mér at ríða (Helgakviða Hundingsbana II, 49). Frasen iċ þe […] biddan wille […] ānre bēne 426316 överensstämmer ord för ord med biðja mun ek þik bœnar ein- nar i Sigurðarkviða III, 62. Den ovanliga allitterationen frēondum befeallen317 har sin direkta motsvarighet i fallin at frændum i Hamðismál (5). Allt enligt Sarrazin. En del av dessa ord är kanske inte helt unika för Beowulfkvädet utan har i vissa fall motsvarigheter i åtminstone poetiska fornengelska texter. Sarrazins exempel bedömdes av Klaeber som »interesting similarities rather than proofs of imitation» (Klaeber 1950 s. cxvii). Imitation skulle dock ha krävt en fornengelsk författare till kvädet och en sådan har enligt min mening inte funnits. Samtidigt har Klaeber själv bidragit med ytterligare en rad exempel på unika poetiska ord och uttryck i kvädet som han menar har nordisk rot: atoll, bront, eodor, lēod, beadolēoma, bona Ongentþēoves, gehēgan ðing, ic þē […] biddan wille […] ānre bēne, īsig, hæftmēce, hēah, gamol (som epitet för Healfdene), mæl is mē tō fēran (Klaeber 1950 s. cxvii). Roberta Frank (1981) har anfört ett antal uttryck i Beowulfkvädet som inte återfinns i andra fornengelska men väl i norröna texter och som hon ser som möjliga uttryck för att kvädet skapats sent i England under kontakt med nordiska vikingar. Ett är kvädets uttryck att Hæthcyn miste merċelstes,318 ’missade målet’, vilket Frank uppfattar som en språklig nordicism. Ett annat är lofġeorn- ost, ’traktande mycket efter berömmelse’, som i andra fornengelska texter bara finns med en negativ innebörd men som i norrön tradition (lofgjarn) genomgå- ende har samma positiva betydelse som i kvädet. Ett tredje är benċþelu,319 ’bänkbrädor’, som i övrigt är okänt i fornengelskan och som i äldre germansk litteratur endast återfinns i Eiríksmál som bekkþili (Frank 1981). Franks be- dömning har dock mött viss kritik (se Fulk et al. 2009 s. clxxi, 271 f.).

Personnamn Det kan vara problem att avgöra om personnamn är fornengelska eller nordiska då nordiskt skriftmaterial från tiden för kvädets handling är magert och de öst- skandinaviska och fornengelska språken hade betydande likheter. Andra svå-

314 1470, 2145, 2861. 315 316. 316 426. 317 1126. 318 2439. 319 486, 1239. 168 righeter är att ursprungliga nordiska namn i kvädet förvanskats i samband med tradering på fornengelska. Åtskilliga personnamn i kvädet som Sköld/Scyld, Halvdan/Halfdene, Helge/ Halga, Heorogar, Hredric, Hroar/Hrothgar, Rolf/Hrodulf, Ottar/Othere och Ale/Onela har dock nordiska motsvarigheter och är inte heller belagda som fornengelska (Björkman 1920; Wessén 1927b s. 53–59). Det gäller också namn som Ongentheow, Wealththeow och Ecqtheow (se nedan). Flera av dessa namn kan också genom senare nordiska källor beläggas som ungefär samtidiga nordiska historiska gestalter. Mycket tyder alltså på att en väsentlig del av den centrala namnfloran i kvä- det speglar ursprungliga nordiska namn som i flera fall förändrats i så hög grad att de måste antas ha traderats under lång tid på fornengelska (Björkman 1920; Wessén 1927b; Fulk et al. 2009 s. clxxi). Ett exempel kan enligt Wessén vara ombildningen av Aðils (*Aðgils) till det fornengelska Eadgils (*Auðgils) (Wessén 1927b s. 54 f., 57). Ongenþeow uppfattar Wessén som en ombildning av *AngilþewaR som i sin tur haft kortformen *AgilaR, dvs. Egill (Wessén 1927b s. 57 f.). Nyligen har också Leonard Neidorf pekat på olika slag av skrivfel som visar att kvädets skrivare i många fall stått helt främmande inför de personnamn och folknamn som där förekommer (Neidorf 2013).

Namnefterleden -þēow Tre av kvädets personnamn har, som redan Morsbach (1906 s. 277), Björkman (1920 s. 19) och Wessén (1927a, 1927b s. 110–118) noterat, en klart skandinavisk efterled, Wealh-þēow, Ecq-þēow och Ongen-þēow. Ordet þēo(w) är visserligen också fornengelskt men förekommer där normalt inte som namnefterled. Namnet Wealhþēo(w) har väckt särskild diskussion. Eftersom härtagna personer av keltisk börd ofta var slavar i det fornengelska samhället och ordet þēo(w) kan betyda både ’tjänare’ och ’slav’, har förleden wealh- i Wealhþēo(w) ofta tolkats som ett uttryck för keltisk härkomst (Klaeber 1950 s. 140; Damico 1984 s. 59–86). Men den socialt ofria tjänarposition, som både förled och efterled här ansetts anspela på, ter sig sakligt sett som helt orimlig för danernas drottning. Det faktum att Wealhþēow tillskrivs ett släktepitet som Helming pekar tvärtom ut henne som av hög börd. Samma tolkning av -þēo(w) som efterled måste också gälla Ongenþēow och Ecgϸeow, som båda tillhör samhällets absolut högsta skikt. Elias Wessén uppfattar Wealhþēow som en direkt etymologisk motsvarighet till fvn. Valþiófr (1927b s. 110–118) och detsamma gör E. V. Gordon. Denne menar att förleden wealh- är densamma som i det nordiska mansnamnet Valϸiófr, vars förled skulle motsvara ett allmängermanskt *wala med betydelsen ’utvald’, ’älskad’ och som är ganska vanligt som namnförled i äldre germansk tid. Hans slutsats är att namnet Wealhþēow kan uttydas ’chosen ser- 169 vant’, as denoting a person devoted to some god or power which was expected to show special favour» (Gordon 1935). Som noterats ovan står kvinnors uppgift att med dryck välkomna gäster i furstliga hallmiljöer nära den roll som innehas av kvinnliga kultförrättare i samband med hedniska libationsriter. Således menar Helen Damico att bilden av drottning Wealhþēow i kvädet knyter an till den nordiska mytologins valky- riagestalt i nordisk vikingatidstradition (Damico 1984). Då Wealhþēow är drottning och av hög börd är det denna högre form av tjä- nare vi bör föreställa oss. Precis som Gordon har Stefan Brink kopplat efterleden -þeo, motsvarande -þewar i äldre nordiska mansnamn, till en tjänande roll på ett högsta samhälls- plan, ibland kanske med innebörd av en gudoms tjänare (Brink 2003). Denna tolkning passar väl till mansnamnen Ecqþēow och Ongenþēow som båda tillhör den kungliga östsvenska skilfingasfären. Som Olof Sundqvist visat tycks just sveakungarna ha haft en roll inom kulten som gudarnas höga tjänare (Sundqvist 2002). Kopplingen mellan efterlederna -þeo(w) och -þewar är också uppenbar för namnet Ongenϸēow som i norrön tradition tycks identiskt med Angantyr/ Egil. Brink menar också att namnet Incgenϸēow i Wīdsið (116) kan tydas som ’guden Ings tjänare’ (Gordon 1935; Brink 2003). Det torde i så fall röra sig om Yngve i gestalt av guden Frö, den äldre Uppsalakultens främste gudagestalt till vilken kungarna av Ynglingaätten tycks ha stått i en särskilt tjänande relation, även genealogiskt (Sundqvist 2007). Att namnet Ecqþēow egentligen betyder ’svärdstjänare’ kan ses som ett utslag av ett tidstypiskt spel med flertydig metaforik, där namnets djupare innebörd är »svärdsbeväpnad tjänare» i bemär- kelsen »tjänande stridsman». Det finns därmed som jag ser det goda skäl att anta att namnändelsen -þeow i kvädet går tillbaka på ett nordiskt -þewar och att kvädets Wealhþēow, Ecqþēow och Ongenþēow ytterst har nordisk bakgrund. Wealhþēow i Beowulf- kvädet är det enda kvinnliga tjänarnamnet som är känt i fornengelska och norröna texter. E. V. Gordon menar också att det tillhör ett äldre germanskt namnbruk som i likhet med en mängd andra namn inte överlevt språkföränd- ringarna under övergången från den mellersta till den yngre järnåldern. Då Wealhþēow »from the nature of its elements» måste vara ett gammalt namn, menar Gordon också att det inte heller kan vara »invented by the Beowulf poet» (Gordon 1935 s. 175). Här kan också nämnas namnet Owlþuþewar på en romartida doppsko till en svärdskida från mossfyndet Torsbjerg i Danmark (Jacobsen & Moltke 1941 sp. 27–28, 1942 sp. 19–21) och namnet Laguþewa[z] från ett sköldhandtag av silver från Illerup i Danmark från omkring år 200 (Petersson 2004). Namnefterleden -þēow i kvädet framstår som ett gott exempel på hur hypotesen om en fornengelsk författare kan leda till slutsatser motsägelsefulla intill orimlighet samtidigt som ett nordiskt ursprungsperspektiv öppnar för en naturlig förklaring. 170

Æppelfealu Fyra av de åtta hästar som Hrothgar ger Beowulf som gåva omtalas på detta sätt: fēower mēaras lungre, ġelīċe lāst weardode, æppelfealụwe.320 Uttrycket æppelfealu har vållat huvudbry då det inte är känt från andra fornengelska texter. Efterleden -fealu uppfattas således ofta som en färgbestämning med betydelsen ’gul’, ’gulaktig’, ’gråbrun’, ’glänsande’ eller liknande (jfr fallow i modern engelska). Jennifer Neville, som noga granskat benämningar på och beskrivningar av hästar i fornengelska texter, lagar och testamenten från perioden 700–1200 e.Kr., har inte funnit minsta spår av benämningen æppelfealu. Hon menar därför att ingen hästmänniska i det forna England skulle ha förstått uttrycket (Neville 2006 s. 131–157). För nordiska och tyska översättare har æppelfealu sällan upplevts som ett problem. Ordet apelkastad är känt i Norden åtminstone sedan 1500-talet. Ef- terleden -kastad har sin direkta motsvarighet i uttrycket att en häst är »fallen efter» eller »fallen undan» sina föräldrar. Ordet apelkastad kan således mycket väl ha haft en synonym motsvarighet i *apelfallen i bemärkelsen att ha en äppelmönstrad arvslinje. Apelkastade hästar är ofta grå eller vitaktiga skimlar, partiellt mönstrade med mörkare »äppelformade» ringar. Apelkastad är alltså inte en färgbestämning. Äppelmönster kan förekomma på vilken bakgrundsfärg som helst men framträder särskilt tydligt på en ljus häst. »Apelgrå häst» betyder alltså inte att hästen är »grå som ett äpple» utan är en språklig sammandragning av »apelmönstrad grå häst». För övrigt är grått inte en äppelfärg. Ordet apelgrå som hästbeteckning förekommer redan i Njáls saga (57), apalgrár, liksom i svenska versioner av Staffansvisan med dess troliga medeltida bakgrund. Engelska översättningar som omtalar Hrothgars hästar som dappled torde alltså vara de som kommer en ursprunglig betydelse när- mast. I dag vet vi att äppelmönster är en urgammal hästegenskap i Europa. DNA-undersökningar av ett stort antal fossila hästben från den sista istiden för 20 000 år sedan till slutet av stenåldern för 4 000 år sedan har i hela sex fall dokumenterat den allel LP som är genetisk markör för detta drag. Då man också funnit genetiska markörer för de andra grundfärgerna för hästar på paleolitiska grottmålningar, uppfattas nu inte längre de 25 000 år gamla målningarna med vita apelkastade skimlar i grottan Peche Merle i södra Frankrike som fanta- sifoster utan som avbildningar av faktiska dåtida apelkastade vilda hästar (Provost et al. 2011). Det behöver alltså inte råda tvivel om att apelkastade hästar förekom i Euro- pa under Beowulftid. Rimligen har sådana också varit kända i fornengelska furstemiljöer även om de där kan ha omtalats med andra termer. Av allt att döma röjer ordet æppelfealu en nordisk tradition om »apelfallna»

320 2163–2165. 171 hästar. Som okänt för fornengelska barder och skrivare kan uttrycket felaktigt ha uppfattats som en färgbestämning av själva äppelmönstret, därav -fealu. Ordet æppelfealu må vara en detalj men framstår ändå som ett avslöjande vittnesbörd om den nordiska bakgrunden till Beowulfkvädets berättelse.

Fornengelska ord unika för Beowulfkvädet Närmare sjuhundra ord i Beowulfkvädet är inte belagda i andra fornengelska texter. Jag har dock inte funnit någon samlad förteckning över dem; finns en sådan är den i så fall mycket obeaktad. Med utgångspunkt från ordförteck- ningen i Fulk et al. (2009) har jag sammanställt en förteckning om 674 ord, varav 651 sammansatta och 23 osammansatta, de förra ofta kenningar. Som simplices ingår sådana ord ofta i kända fornengelska sammansatta ord och som sammansatta består de vanligen av kända fornengelska grundord.

Osammansatta ord Störst intresse har 23 osammansatta ord som inte återfinns i andra fornengelska texter: bealdian, visa mod,321 berian, rensa, klara upp,322 brenting, skepp,323 cēnðu, djärvhet,324 *dēagan, gömma, gömma sig,325 eolet, resa (?), hav(?),326 eotenisc, eotonisc, etonisc, entisc, jätte, gjord av jätte,327 fǣt, platta, bricka [av guld],328 fenġel, furste, kung,329 hæf, hav,330 hindema, senast,331 hilted, hjaltförsedd,332 hōs, följe,333 onhōhsnian, stoppa,334 rēoc, våldsam, vild,335 scenn, metallplatta, svärdsbeslag (?),336 sioloð, vatten, hav,337 st- renġel, hövding, furste,338 swaϸul, flamma, hetta,339 swīn, svinfigur på hjälm,340 ġewegan, strid.341

321 2177. 322 1239. 323 807. 324 2696. 325 850. 326 224. 327 1558, 2626, 2979. 328 2256. 329 1400, 1475, 2156, 2345. 330 1862, 2477. 331 2049, 2517. 332 2987. 333 924. 334 1944. 335 122. 336 1694. 337 2367. 338 3115. 339 782. 340 1111. 341 2400. 172

Sammansatta ord Av de 652 sammansatta ord i kvädet som inte är belagda i andra fornengelska texter och som sammanlagt förekommer 801 gånger, är 518 substantiviska. Listan är imponerande. Men då de flesta är sammansatta av kända fornengelska osammansatta ord, kan många av dem ändå ha använts i muntlig fornengelska utan att ha bevarats skriftligt. Ett uppenbart exempel är hell-bend. Men det är också möjligt att en del av dem i sin egenskap av just sammansättningar går tillbaka på nordiska uttryck. Det skulle eventuellt kunna gälla kvädets sele-ġyst, ’salsgäst.’342 Ett motsvarande namn saligastiR uppträder på en med äldre runor ristad sten vid Berga utanför Trosa i Södermanland och ytterligare fyra exempel på äldre namn med efterleden gastiR är kända i Norden (Källström 2009 s. 39).

Slutsatser I Beowulfkvädet tycks ordsammansättningar variera i en helt annan omfattning än i hela den övriga fornengelska litteraturen. Därtill kommer en oproportio- nellt stor mängd specifika ordsammansättningar i kvädet, som också i sin helhet skiljer ut sig i en lång rad andra språkliga avseenden. En avsevärd del av personnamnsfloran i Beowulfkvädet har samtidiga eller yngre nordiska motsvarigheter eller kan rekonstrueras som sådana, samtidigt som många av dem missförståtts under tradering på fornengelska. Särskilt anmärkningsvärda bland ett betydande antal troliga språkliga nordicismer är de tre furstenamnen på -theow och det flagranta æppelfealu.

342 1545. 173 19. FRÅN NORDEN TILL ENGLAND

Inledning Innan jag går vidare med ett försök att förklara hur traditionen om Beowulf överförts till England kan det vara lämpligt att sammanfatta ett urval resultat av det föregående: – Kvädets historiska skeende bryts abrupt av vid 500-talets mitt. – Viktiga materiella och ideologiska element i kvädet har i Skandinavien funnits senast före mitten av 500-talet och i England antingen inte alls eller flera hundra år senare. – Berättelsens geografiska scen är rent skandinavisk. – Berättelsens historiska kontext är rent skandinavisk. – Inget av kvädets historiska tradition återfinns i annat fornengelskt skriftmaterial. – Sådana traditioner finns däremot i nordiska skriftliga källor. – Inget av fornengelsk tradition finns i kvädet. – Kvädets indirekta geografiska information har knappast varit begriplig för fornengelska auditorier. – Ett tydligt samband finns mellan kvädet och östsvensk tradition i Ynglinga- tal. – Ett troligt samband finns mellan kvädet och gutnisk tradition i Guta saga. – Beowulf är på farssidan av kunglig sveasläkt. – En rik flora av hedniska föreställningar och tänkesätt lyser fram under en tunn kristen polityr. – Kvädets konkreta skildringar av nordiska kremeringar kan omöjligen ha åstadkommits av en kristen fornengelsk poet. – »Den kristna poeten» förstår inte de hedniska ritualer som han själv antas ha beskrivit. – Åtskilliga språkliga nordicismer återfinns i kvädet. – Arkaiska angliska språkdrag visar att berättelsen i England först traderats på angliskt område. – Arkaiska språkdrag visar att berättelsen cirkulerat i England åtminstone under slutet av 600-talet eller början av 700-talet. – Kvädets unika konkretion i skildringen av miljöer och situationer tyder på en relativt kort tid av »aktiv» tradering i Norden och på en tradering av mer »pas- siv» natur i England som medfört en viss »frysning» av berättelsen.

Sammantagna ger dessa och ytterligare omständigheter en klar anvisning om att berättelsen om Beowulf skapats och traderats muntligt i Skandinavien och 174 efter endast några generationer överförts till England, omformats till anglisk dialekt, traderats vidare under kristen bearbetning i olika fornengelska dia- lektområden och överförts till skrift på först anglisk och senare västsaxisk dialekt.

Sutton Hoo De sparsamma skriftliga källorna tiger så gott som helt om kontakter mellan England och Skandinavien under tiden från 500-talets mitt till vikingatidens början. Men det betyder inte att sådana inte funnits. Det arkeologiska materialet visar att angler i Kent under en tid upprätthöll förbindelser med gamla lands- män på södra och mellersta Jylland, kanske också med Norge. Det finns också betydande överensstämmelser i det arkeologiska materialet från 400-, 500- och 600-talen mellan sydöstra England och Skandinavien, inklusive östra Svealand och Gotland (Hines 1984, 1992; Bruce-Mitford 1974; Ljungkvist 2005, 2013). Klara arkeologiska indikationer på mer direkta kontakter med östra Skandi- navien före vikingatiden finns dock bara för en mycket kort tid och mellan två speciella områden: Suffolk i East Anglia och Uppland i östra Sverige. Kommu- nikationsmässigt kan sådana kontakter ha varit betydligt enklare att genomföra än man i förstone kan tro. Aristokratiska hallmiljöer med professionella barder och inflytelserika auditorier framstår som självklara medier för mottagning och spridning av traditionen om Beowulf. I det perspektivet är det omöjligt att gå förbi skeppsgraven i hög 1 i Sutton Hoo (Bruce-Mitford 1974, 1975, 1978, 1986; Carver 1992a, 1992b, 1998), båtgravfälten vid Vendel (Stolpe & Arne 1912) och Valsgärde (Arwidsson 1942, 1954; 1977) i Uppland och storhögarna i Gamla Uppsala (Lindqvist 1936). Redan snart efter upptäckten år 1939 av skeppsgraven i Sutton Hoo, en av alla tiders praktfullaste furstegravar i Europa, framhölls den som en arkeologisk illustration till Beowulfkvädets materiella och sociala värld och som en möjlig kod för att förstå frågan om kvädets uppkomst. Inledningsvis såg forskare som Herbert Maryon (1946) och Birger Nerman (1948) så stora likheter med fynden i båtgravarna i östra Svealand att de menade att det var en öst- svensk kung som begravts i den stora skeppsgraven i Sutton Hoo. Denna tanke har dock aldrig fått fotfäste och det på goda grunder. Bland de många praktföremålen i skeppsgraven i Sutton Hoo gäller likheterna med östra Sverige främst sköld och hjälm. Skölden med sin järnkrans, sina speciella prydnadsbeslag, sin kraftiga mittbuckla med stora runda nitknappar, sitt säreget omvikta järnhandtag och sin rörliga upphängningsögla på baksidan saknar motstycken i England men har distinkta motsvarigheter i Vendel och Valsgärde i Uppland, vad prydnadsbeslagen och bucklan beträffar också på Gotland. Skölden uppfattas också allmänt som på ett eller annat sätt av öst- svensk extraktion (Bruce-Mitford 1974 s. 45, 51–55, 1978 s. 91–99; Dickinson 175

& Härke 1992b; Dickinson 1992; Härke 1992a, 1992b; Ljungkvist 2013). Även om ornamentbeslagen på skölden från Sutton Hoo är av högre kvalitet än på de östsvenska motsvarigheterna, menar Angela Care Evans (2010 s. 55) att the magnificent iron boss, the foil strips, and the designs used to decorate the dragon can only have been created by craftsmen who had worked in the milieu that produced the Vendel XII shields. The richness of the Sutton Hoo shield with its limewood con- struction may suggest that it was assembled by Swedish craftsmen working to commission in the workshops of the royal Anglian court. Hjälmen med sin kraftiga mittribba, sina ögonbrynsbågar och sin bildkrans med krigarfigurer har påtagliga motsvarigheter i Valsgärde och Vendel (Bruce- Mitford 1974 s. 36–40, 51–55, 198–209, 1978 s. 91 f.; Marzinzik 2007) även om olikheter också finns. Mest påtagliga är likheterna i figurerna på hjälmarnas pressbleck och med ett liknande figurfragment från Östhögen i Gamla Uppsala. Evans ser det därför som möjligt att hjälmens bildkrans tillverkats antingen i östra Sverige eller av östsvenska hantverkare verksamma vid det östangliska hovet eller att formarna till bildkransen hämtats direkt från östra Sverige (Evans 2010 s. 49). Betydande likheter finns också mellan vissa figurscener på penningbörsen och hjälmen från Sutton Hoo och figurerna på bronsmatriserna från Torslunda på Öland (Bruce-Mitford 1974 s. 43–45, 55, 214–222), ett om- råde som vid denna tid stod i nära kontakt med östra Svealand. Hur olika man ändå kan tolka dessa likheter illustreras av två tidigare exper- ter vid British Museum. Först Rupert Bruce-Mitford (1974 s. 46): I hope that it will be now accepted by historians, linguists and students of Northern Literature, as well as by archaeologists – that there existed a direct and substantial connection between East Anglia and Sweden a hundred and fifty years and more before the commencement of Viking raids upon the British Isles. It seems to me certain that any questions of independent parallel development in Sweden and Suffolk from some supposed common continental source is completely ruled out. Medan Bruce-Mitford således bestämt avvisar möjligheten att dessa likheter är tillfälliga, varnar David M. Wilson för att dra vittgående slutsatser utifrån vad som råkar bli och inte bli arkeologiskt bevarat och upptäckt. Han menar att likheterna mellan Sutton Hoo och östra Sverige ifråga om båtgravskick, hjälm och sköld bara är uttryck för något tidstypiskt allmängermanskt och att »Sweden’s connections with Sutton Hoo, while remarkable, are coincidental» (David M. Wilson 1983 s. 166). Wilsons omdöme är berättigat som en varning om att allt inte behöver vara så enkelt som det ser ut. Men det kan ändå inte vara motiverat att principiellt frånkänna sådana likheter betydelse med hänvisning till okända omständighe- ter. Jag kan inte heller se att denna uppfattning godtagits av andra forskare. Mer än fyrtio år senare är likheterna fortfarande »remarkable». Till frågan om möjliga kontakter med Skandinavien hör också ringbrynjan i den stora skeppsgraven. Ringbrynjor var allmänna i furstliga kontexter i Nor- den och på kontinenten under en stor del av järnåldern. Men ringbrynjan från 176

Sutton Hoo är det enda kända exemplaret i England från fornengelsk tid över- huvudtaget. Allt som är känt i övrigt av sådana ting är ringhalsskyddet på hjäl- men från Coppergate i York och Benty Grange från 700-talet. Med hänvisning till denna flagranta lucka i det fornengelska materialet liksom till frånvaron av textevidens för bruket av ringbrynjor i dåtidens England, har Carla Morini dragit slutsatsen att det inte funnits någon inhemsk produktion av ringbrynjor överhuvudtaget i England före sen vikingatid (Morini 2006, 2013). Den enda kända ringbrynjan i en fornengelsk kontext har alltså påträffats i en hednisk skeppsbegravning av skandinavisk karaktär tillsammans med sköld och hjälm av lika påtaglig skandinavisk extraktion. Det är en stark indikation om att också brynjan kommit till England från Skandinavien men då inte som en separat praktpjäs utan som en del av en komplett skyddsutrustning för en östskandinavisk furste. Enbart i Sverige finns ett 30-tal fynd av spår efter ringbrynjor. I just östra Sverige finns sådana från gravar som Vendel III, VIII, X och XI i norra Upp- land och Valsgärde 8 nära Gamla Uppsala, alla från sent 500-tal och tidigt 600-tal (Fredman 1992; Stolpe & Arne 1912; Arwidsson 1939, 1954). I en grav i Gamla Uppsala har också påträffats rester av en ringbynja med trolig datering till yngre romersk järnålder (Arwidsson 1934; Fredman 1992). Långa ringbrynjor som den i Sutton Hoo avbildas också tydligt på figurfriser till flera hjäl- mar från båtgravarna i Vendel och Valsgärde liksom på de förut nämnda matri- serna från Torslunda på Öland. Gravfynd av ringar till ringnät är vanliga i övriga Sverige men i många fall går det inte att avgöra om de hört till brynjor eller till nackskydd till hjälmar eller både och. Ringnackskydd till hjälmar tycks ha varit mycket vanliga (Fred- man 1992). Endast ett fåtal andra båtbegravningar är kända från östra England. Inga tycks dock vara äldre än från tiden omkring år 600. De äldsta exemplen är just från East Anglia med båtgraven från Snape strax nordost om Sutton Hoo (Bruce-Mitford 1974 s. 114–140; Carver 1995). Den arkeologiskt sett furstligt rika centralorten Rendlesham (Scull et al. 2016), som av Beda utpekas som angliskt kungasäte under mitten av 600-talet (Beda 3:22) och som ligger bara sex kilometer upp längs floden mitt emellan Snape och Sutton Hoo, kopplar dessa två båtgravar till en och samma furstliga miljö. Som helhet är den överdådigt utrustade skeppsgraven i hög 1 i Sutton Hoo utan motsvarighet i England. Även om båtgravarna i Uppland kanske inte är äldre än de äldsta engelska, är det uppenbart att seden att begrava i ett fartyg vilar på en urgammal skandinavisk tradition om båten/skeppet som förmedlan- de länk med livet efter detta. Ända sedan bronsåldern har skeppet haft en central plats i skandinavisk kosmologi, mytologi och dödsföreställning, något som kommer till särskilt klart uttryck i otaliga bronsålderstida skeppsbilder på häll- ristningar och på gravfunna rakknivar liksom i skeppsformade gravar av sten (Ohlmarks 1946; Müller-Wille 1970; Schönbäck 1983; Capelle 1986; Crum- lin-Pedersen & Munch Thye 1995; Kaul 1998, 2004; Andrén 2012a, 2014; 177

Wehlin 2013). I dag vet vi också att rituella skeppsbilder på hällristningar i åtminstone Västsverige förekom långt in i romersk järnålder (L. Bengtsson 2013). När regelrätta båt- och skeppsbegravningar återkommer i Skandinavien under äldre romersk järnålder, som vid Slusegård på Bornholm (Crumlin- Pedersen 1991), i västra Norge under yngre romersk järnålder (Bonde & Stylegar 2106) och i metaforisk form på gotländska bildstenar under folkvandringstid, är det alltså snarast frågan om revitalisering av urgamla föreställning- ar. En bildsten med skeppsmotiv finns också vid Häggeby i Uppland (Nylén & Lamm 2003). Sambandet mellan skepp och dödsföreställning under folkvandringstid antyds av att gotländska bildstenar med skeppsbilder inte sällan påträffats nära eller i anslutning till gravar. Tanken att dessa bildstensskepp framställer en symbolisk färd till efterlivet stärks av att flera av dem, som de från Sanda kyrka nr 4 och Bro kyrkas sydfasad (Bokens omslagsbild; Lindkvist 1941–1942), har en rektangulär, tält- eller kammarliknande uppbyggnad mittskepps som en motsvarighet till de nävertäckta tältrummen i gravbåtarna i Valsgärde 6 och Vals- gärde 8 (Arwidsson 1942 s. 106–109, 1954 s. 107–112) och till den centrala träkammaren i gravskeppet i Sutton Hoo (Carver 1998 s. 122–131; Evans 2010 s. 32 f.). På taket till kammaren/tältet på skeppet på den magnifika bildstenen från Sanda syns en rad rundlar som skulle kunna återge sköldar hängda eller lagda på taket på samma sätt som åtskillig utrustning placerats på taket till kammaren i skeppet i Sutton Hoo. I detta ljus är det rimligt att anta att de gotländska bildstenarnas bemannade roddskepp representerar det fartyg med vilket den döde tänktes att under ståndsmässiga former och i skydd för sol och vind färdas till andra sidan, alltmedan roddarna med spjärnande ben, krökta ryggar och bågnande åror driver skeppet mot dess hinsides mål. Såvitt jag vet finns inga belägg för äldre traditioner om skepp i samband med dödsföreställningar på fornengelskt område. Inte heller tycks skeppet ha haft någon särskild symbolisk innebörd i dåtida kristen dödsföreställning. Till det möjliga inflytandet i Sutton Hoo från östra Sverige hör således inte bara en uppsättning kungliga skyddsvapen i form av sköld, hjälm, ringbrynja utan också själva idén om begravning i ett fartyg med kammarliknande grav- rum i dess mitt. Man kunde invända att skeppet i Sutton Hoo är dubbelt så stort som båtarna i Valsgärde och Vendel, men den bärande idén är densamma. Lika uppenbart icke-kristen som begravning i båt är den germanska djurornamentik och djursymbolik som överflödar på föremål från skeppsgraven i Sutton Hoo, med särskilt goda exempel på sköld, hjälm, penningbörs och det stora dräktspännet. Denna ornamentik har inte bara haft en dekorativ funktion utan speglar i första hand en hednisk världsuppfattning (Hedeager 2004; Pesch 2011 m.fl.), låt vara att traditionen levde kvar i England som estetik ännu några generationer in i kristen tid. Även om en del av praktföremålen i skeppsgraven i Sutton Hoo har sitt ursprung i kristna samhällen i västra Europa och i Medelhavsvärlden, är det 178 egentligen bara de två silverskedarna med namnen Saulos och Paulos som öp- pet ger uttryck för en kristen symbolik, eventuellt då med anknytning till det kristna dopet. Med hänvisning till en formulering i Snorris prosaiska Edda har David R. Wilson väckt tanken att den som brynsten formade stora spiran i skeppsgraven kan vara en symbol för Odin (David R. Wilson 1992 s. 168 f.). Denna tolkning har vunnit kraftigt i styrka genom Neil Prices och Paul Mortimers slutsats, med stöd i iakttagelser också av Dave Roper och Steve Pollington, att vänster öga saknas på ett av de åtta ansiktena på spiran. Därtill kommer deras observation att hjälmens vänstra ögonbryn, det vänstra ögat på det långa fågelliknande djuret som går ner över hjälmens ansiktsbild, liksom en av människofigurerna på den praktfulla penningbörsen, alla tycks ha tillverkats avsiktligt med det klara syftet att ge ett diskret intryck av att ögat egentligen saknas. Price och Morti- mer kan också visa på en rad andra exempel på nordiska ansiktsföremål från sen folkvandringstid, vendeltid och vikingatid där det ena ögat först tillverkats för att sedan tas bort inom ramen för en och samma avsiktliga handling. För- fattarna uppfattar det som ett uttryck för en strävan hos kungliga germanska krigsledare att ge sig själva en suggestiv framtoning som krigsguden Odins ställföreträdare på jorden (Price & Mortimer 2014). Meningen med att utrusta dessa ansiktsbilder med två ögon för att genast ta bort det ena har då inte varit att antyda att de furstliga bärarna offrat ett öga i Urdabrunnen utan att markera att de som representanter för Odin besitter gudomlig kunskap och makt. Denna kombination av överflödande rik materiell utrustning, meningsbäran- de hednisk ornamentik och ett gravskepp placerat mitt på ett hedniskt gravfält är en tydlig anvisning om icke-kristna avsikter och föreställningar. Skeppsgra- ven i Sutton Hoo bokstavligen lyser av hednisk dödstro och strävan att mani- festera makt och status i en omfattning som vid denna tid har kända motsvarigheter bara inom kungliga elitskikt i Uppland i östra Sverige. Som en tänkbar mottagningsmiljö i England för berättelsen om Beowulf trä- der Rendlesham i East Anglia naturligt fram. Platsen ligger vid floden Deben 6,5 kilometer nordost om det längre ner vid flodens lopp belägna Sutton Hoo och omtalas av Beda som östangliskt kungasäte under mitten av 600-talet (Beda 6:22). Den osäkerhet som frånvaron av synbara arkeologiska monument och högstatusfynd tidigare skapat, har nu skingrats genom systematiska under- sökningar med metalldetektor under en följd av år. En mängd fynd efter ädel- metallhantverk av högsta kvalitet och guldmynt från tiden närmast omkring Sutton Hoo pekar ut Rendlesham som en centralort av högstatuskaraktär mer än någon annan känd motsvarighet på anglosaxiskt område (Scull et al. 2016). Rendlesham framstår som en kunglig centralort av samma dignitet som Gud- me, Uppåkra och Gamla Uppsala. Med utgångspunkt från Sutton Hoo pekade Sune Lindqvist på sin tid ut Beowulfs unge frände, den sveaättade Wiglaf, som den som kan ha förmedlat traditionen om Beowulf till England (Lindqvist 1948a, 1948b, 1958). Han fö- reslog också att Wiglafs fader Wihstan kunde vara den Wuffa som skymtar 179 som den östangliska kungaättens grundare (Lindqvist 1948b s. 139). Rupert Bruce-Mitford å sin sida menade att en del av regalierna, framför allt hjälm och sköld, kunde vara gamla klenoder som hämtats fram ur släktens rustkammare för att läggas i graven, precis som Sune Lindqvist tidigare föreslagit be- träffande de östsvenska båtgravarna. Bruce-Mitford antog då att de kommit från östra Svealand till East Anglia under mitten på 500-talet med denne Wuffa (Bruce-Mitford 1974 s. 259). Men om det är som jag i det följande argumenterar för, nämligen att traditionen om Beowulf kom till England omkring eller snart efter år 600, lär Wiglaf då ha varit för gammal för sådana äventyr eller redan suttit i Valhall och knap- rat svinstek. Om Wiglaf överhuvudtaget haft någon roll i sammanhanget, kan han snarare i egenskap av Skilfingafrände med ärvd markegendom i Svealand antingen själv eller genom sitt hirdfolk ha medverkat till att förmedla sångtra- ditionen om Beowulf från Gotland till Swīorīċe. Rædwald var kung i East Anglia åren 599–624/625 och enligt Beda från år 616 även bretwalda, överkung i England söder om Humber (Keynes 1992). Det kan inte bevisas att det är han som begravts i det stora skeppet i Sutton Hoo, men bland de få tänkbara kandidaterna framstår han enligt de flestas mening som den överlägset starkaste kandidaten (Keynes 1992; Carver 1998 s. 23 f., 33 ff., 172; Archibald 2013). Naturligt nog har dessa likheter mellan Sutton Hoo och östsvenskt gravskick och materiell kultur intresserat många som försökt förstå de kontakter mellan Skandinavien och England som måste förutsättas, även om man antar att Beowulfkvädet författats av en fornengelsk poet. År 1954 pekade Francis Ma- goun ut East Anglia med Sutton Hoo i centrum som den länk mellan det öst- svenska Uppland och England som förmedlat vad han kallar »the ’Beowulf version’», själva kärnan i Beowulfkvädet, inkluderande uppgifterna om Hyge- lacs frisiska fälttåg (Magoun 1954a, 1954b). Även Sam Newton menar att det arkeologiska materialet tillsammans med ortnamn och olika genealogiska, onomastiska och historiska data pekar ut East Anglia som det område där Beo- wulfkvädet med stor sannolikhet koncipierats efter kontakter med i första hand Danmark, om än först under 700-talets första hälft (Newton 1993).

Direkt förmedling Naturligtvis kan långa kedjor av indirekta handels- och kulturförbindelser förmedla diktverk över stora avstånd. Men Beowulfkvädets storlek och dess påtagliga sociala, materiella och historiska fräschör talar ändå mer för direkt förmedling av en professionell bard än en indirekt kedja med många länkar. Lorenz Morsbach föreslog på sin tid, långt innan båtgraven i Sutton Hoo var känd, att traditionen om Beowulf kommit till England med en dansk furstedotter som genom äktenskap flyttat till det angliska Northumbria. Hans huvudar- gument var det oengelska namnet Wealϸēow i kvädet och det lika oengelska 180

Ingenϸēow i en northumbrisk källa (Morsbach 1906). Långt senare anslöt sig Klaeber till Morsbachs tanke att traditionen nått England via äktenskap mellan ett danskt och ett angliskt kungahus, dock utan att diskutera på vad sätt (Klae- ber 1950 s. cxv). Senare har Godfried Storms föreslagit att traditionen om Beo- wulf kommit till East Anglia genom att en ung östanglisk fursteson hämtat en hustru från antingen Själland eller Uppland (Storms 1970). Det är det senare alternativet jag här vill aktualisera. Kvinnlig exogami tycks ha varit norm i det bilaterala släktskapssystem som utmärker hela den gamla germanska världen. Det är väl belagt genom både historiska källor och äldre germanska lagar (Murray 1983; Winberg 1985) och trä- der fram också i språkhistoriskt material (Haubrichs 2007). Möjligheten att ut- ifrån arkeologiskt smyckematerial belägga kvinnligt utgifte på germanskt om- råde under den mellersta järnåldern har diskuterats av Birgit Arrhenius (1995) och Eldrid Straume (1995). Ulla Lund Hansen har argumenterat för att den ena- stående rika kvinnograven vid Tuna i Badelunda utanför Västerås från yngre romersk järnålder representerar en dynastiskt bortgift furstedotter från Him- lingøje på östra Själland (Lund Hansen 2001 s. 172), och Kent Andersson har kompletterat med tanken att kvinnans gravgods till en del består av hennes danska hemgift (Kent Andersson 2011 s. 45–47). I så fall är det inte uteslutet att kvinnan ursprungligen hört till kretsen kring kung Halvdan några generationer före Beowulfs besök i Heorot. Anders Andrén i sin tur har menat att brakteater i kvinnogravar utanför Norden kan ha haft till funktion att signalera etnisk tillhörighet för dynastiskt bortgifta nordiska kvinnor (Andrén 1991). Frågan om kvinnlig exogami i det forna anglosaxiska England har behandlats av Sue Harrington (2011). I dåtidens germanska elit har således unga döttrar representerat ett viktigt politiskt kapital. I Beowulfkvädet ges flera exempel. Danakungen Hrothgars dotter Freawaru gifts bort med den potentielle fienden Ingeld i hopp om bättre politiska relationer och danafursten Hnæfs syster Hildeburh blir i samma syfte bortgift med friserkungen Finn, i båda fallen dock med dåligt politiskt utfall. Hrothgars hustru Wealtheow är dotter till en Helm, eventuellt från Östergöt- land, Beowulfs fader Egctheow, som är av kunglig sveaätt, har äktat en dotter till gutakungen Hrethel, och sveakungen Ale tycks vara gift med kung Hroth- gars syster eller möjligen dennes i änkestånd försatta svägerska. På texthistoriska grunder har Alaric Hall hävdat att Beowulfs omdöme ofermāðmum (2993), om Hygelacs gest att som belöning till Eofor för att ha dödat kung Egil ge honom sin enda dotter till maka, ska tolkas som förtäckt kritik att han därmed förbrukat möjligheten att nyttja dottern som politiskt giftermålsinstru- ment (Hall 2006). Men då åtskilligt tyder på att denne Eofor inte är gute utan en högt uppsatt man av sveasläkt som allierat sig med gutarna, skulle även Hy- gelacs åtgärd falla väl in i ett dynastiskt giftermålsmönster. De äldsta av de få andra båtbegravningar som är kända i England har påträf- fats i just East Anglia och kan dateras till tiden omkring år 600. Samtidigt går seden att kremera mot en renässans i området. Bakom detta mönster har John 181

Hines och Martin Carver tyckt sig se en reaktion mot frankiskt kristet inflytande i samband med en aktiv kristen mission från det närliggande Kent. Franker- na tycks vid denna tid rent av ha gjort vissa politiska anspråk på södra England (Wood 1992). Mot denna bakgrund är de benägna att se det skandinaviska inslaget i skeppsgraven i Sutton Hoo som ett uttryck för att kungamakten i East Anglia medvetet strävat att mobilisera traditionella hedniska värden genom att söka politiska allianser med kända hedniska makter i Skandinavien (Hines 1992 s. 327; Carver 1995 s. 120 ff.). Som bland andra Hines noterat speglar det arkeologiska materialet i Skandinavien från den här tiden en tydlig maktför- skjutning från västra Norge till östra Sverige. Till saken hör också, som tidigare nämnts, att sveamakten just under vendeltid påtagligt vidgat sitt inflytande i södra Östersjöområdet. Då Beda uppger att kung Rædwalds hustru var hednisk (Beda 15), är det scenario som Hines och Carver målar upp väl förenligt med tanken om ett dynastiskt äktenskap mellan en östanglisk furste, i första hand då Rædwald, och en hednisk dotter till en mäktig Skilfing i Beowulfkvädets Swīorīċe. Det kan tyckas motsägelsefullt att en nykristnad furste som Rædwald skulle söka kontakt med hedniska makter. Men av allt att döma har Rædwald låtit döpa sig mindre av övertygelse än som följd av politiska påtryckningar från hans kristne överkung Æthelbert i Kent (Hogget 2010 s. 29). Ett sådant giftermål skulle också kunna ses som ett demonstrativt motdrag till kung Æthelberts tidigare giftermål med den kristna frankiska prinsessan Bertha, en förbindelse som ju blev upptakten till den hotfulla frankiska missionen i sydöstra England. Som särskilt John Hines påpekat (1984, 1992, 1993) ingick det angliska England och Skandinavien alltsedan folkvandringstid i ett gemensamt nord- västgermanskt kulturellt nätverk med en påtaglig gemensam kulturell identitet. Det är uppenbart att ledande politiska grupperingar i östra England och östra Svealand sedan lång tid tillbaka upprätthållit indirekta eller direkta kontakter på ett sätt som skapat goda förutsättningar för förmedling av traditionen om Beowulf till sydöstra England. Martin Carver menar att en dylik strävan efter politiskt stöd hos namnkunni- ga skandinaviska trosfränder inte bara förklarar skeppsgravarna i Sutton Hoo och Snape utan också varför denna sedvänja blev så kortlivad i England. Hela projektet med motstånd mot den frambrytande kristendomen höll ju bara en kort tid (Carver 1995). Jag ser det alltså som en klar möjlighet att traditionen om Beowulf förts till East Anglia från östra Svealand någon gång omkring eller kort efter år 600 i samband med att en ung östanglisk fursteson eller kung, mest sannolikt då Rædwald, tog en östsvensk furstedotter till maka. Ett sådant scenario ansluter väl till att de kulturella kontakterna mellan East Anglia och östra Svealand som de speglas i skeppsgraven i Sutton Hoo i allt väsentligt framstår som en engångshändelse. Hur kan då ett sådant arrangemang ha genomförts? Det går naturligtvis bara att spekulera om. Men jag föreställer mig att en östanglisk deputation rest till 182

östra Sverige för att bekanta sig med lämplig kvinnlig kandidat och hennes fränder, utbyta gåvor och diskutera villkoren för »affären». Ägde sådana förhandlingar rum i Uppsala har det rimligen skett i sveakungens 600 m2 stora magnifika hall på Kungsgårdsplatån, och i så fall har delega- tionen haft något att berätta om vid hemkonsten. Inga kända hus- och hallbyggnader som är ens i närheten av sådana palatsdimensioner är kända från dåtidens England (Hamerow 2011). Som den minst troliga färdvägen framstår då den långa och riskfyllda sjövä- gen över Nordsjön, Skagerack och Kattegatt och vidare genom Öresund och över Östersjön till Uppland. Hårda pålandsvindar, hävande kustsjö, sandbankar och få tillflyktshamnar gör att farvattnen utanför Jyllands västra och norra kust hör till norra Europas farligaste. Än mer osannolik är sjöfärd över Nordsjön till den svenska västkusten och därefter den långa och ännu i historisk tid logistiskt krävande och tidsödande landvägen till Uppland (jfr Retsö 2007). Som den avgjort kortaste, snabbaste, minst farofyllda och enklaste vägen framstår den korta båtfärden från East Anglia till nordvästra Tyskland och sedan flod- och landvägen över det smala schleswigska näset, som dessutom lämpligt nog var bebott av angliska stamfränder. Större delen av en sådan färd över näset kunde gå på floderna Eider, Treene och Rheider Au (Rejde Å). Att transportera ett fartyg den återstående korta biten till havsviken Schlei på öst- sidan har varit enkelt i det flacka landskapet (Maixner 2010). Man kan också ha lämnat fartyget, gått den sista biten och hyrt ett skepp för vidare transport till Uppland längs den svenska ostkusten. Vid bra väder behöver hela resan inte ha tagit mer än sju–tolv dygn i vardera riktningen. Det är ingen tillfällighet att Haithabu, under vikingatiden norra Europas största transitohamn mellan väst och öst, låg just där denna flodled ansluter till Schlei. Det är mot bakgrund av denna nästan spikraka och förhållandevis skyddade kommunikationsled mellan East Anglia och Uppland som de kontakter som anas bakom skeppsgraven i Sutton Hoo i första hand bör förstås. Sedan man väl kommit överens om äktenskap, kan den angliska deputatio- nen antingen ha väntat tills furstedottern blivit utrustad på lämpligt sätt eller återvänt hem och låtit henne komma efter senare med eget skepp, kanske följande försommar. Oavsett vilket reser hon inte tomhänt utan med omfattande personlig utrustning, betydande hemgift, ståndsmässiga gåvor, ett följe av högättade förtrogna av båda könen och servicepersonal. Säkert har där också ingått en bard eller ϸulr med uppgift att underhålla det egna sällskapet och det östangliska hovet med sånger och berättelser från hemlandet, av vilka den om hjälten Beowulf just då torde ha varit högaktuell i östra Sverige. Jag tänker mig att de flesta i ett sådant sällskap blev kvar i England för gott. En sådan ung högättad kvinna kan ha varit av svealändsk eller gutnisk börd eller både och. Att döma av Liber monstrorum, Gregorius av Tours och Wīdsið hade Hygelacs och gutarnas krigiska bravader i det frankiska Frisland gett eko i hela nordvästra Europa på ett sätt som kan ha gett en högättad gutnisk kvinna ett högt prestigevärde. Till saken hör också att Gotland tillsammans med östra 183

Svealand uppvisar tydligare arkeologiska relationer med sydöstra England vid denna tid än många andra områden i Norden (Ljungkvist 2005, 2013). I det föregående har jag gjort troligt att Beowulf och hans folk hör hemma på Gotland och att kärnan i diktens innehåll i betydande utsträckning tillkommit där. Men de nära kontakterna under äldre vendeltid mellan Gotland och öst- ra Svealand, som arkeologin, Beowulfkvädet och enligt min mening Guta saga gemensamt vittnar om, har också inneburit att berättelsen om Beowulf tidigt in- lemmats även i östsvensk tradition, speciellt som kvädets hjälte är av kunglig sveasläkt och hjälpt sveakungen Adils till makten. Det är också påtagligt att dikten i grunden håller en ganska positiv ton till svearna, aldrig kritisk och fientlig. Även om striderna mellan gutar och svear beskrivs i ett gutniskt perspektiv, är det anmärkningsvärt med vilket objektivt tonfall svearna framställs. Allt är väl förenligt med antagandet att berättelsen om Beowulf passerat östra Svealand innan den nådde England. Jordfästning i båtgrav tycks under vendeltid ha varit ett särskilt socialt sig- num för kungliga släkter i Skandinavien och andra elitgrupper. Att det saknas säkra fynd av båtgravar på Gotland från den yngre järnåldern är också i över- ensstämmelse med att gutarna vid övergången till vendeltid tycks ha under- ställts svearna rent politiskt. Inte heller finns belägg på en gutnisk kungamakt på Gotland under yngre järnålder. Frånvaron av båtgravar på ön kan alltså vara ett uttryck för att svearna inte tillät gutarna att ha en egen kungamakt. I så fall har båtgravskicket i East Anglia i början av 600-talet och i skeppsgraven i hög 1 i Sutton Hoo knappast inspirerats från Gotland. Jag tänker mig därför i första hand en östsvensk furstedotter av Skilfingasläkt, i andra hand en östsvensk-gutnisk högättad kvinna, vars äktenskap förmedlats av östsvenska fränder. Men som en möjlig bricka i det pågående religionspolitiska maktspelet i sydöstra England kan nog endast en Skilfingadotter ha godtagits. Ett dynastiskt äktenskap mellan East Anglia och östra Svealand skulle för- klara den uppländska karaktären på gravskick och delar av vapenutrustningen i skeppsgraven i Sutton Hoo. Den praktfulla hjälmen med sin karakteristiska östsvenska form, dekor och figurbildsvit och den stora paradskölden kan mycket väl ha tillverkats i Uppland. Tillsammans med den mycket oengelska ringbrynjan har de en påtaglig karaktär av statusfylld skyddsutrustning passande som gåva till en kunglig brudgum. Att sköld och hjälm var litet ålderstigna när de lades i graven omkring år 625 behöver dock inte, som ibland antagits, betyda att de kommit till England flera generationer tidigare. Eftersom utrustning av sådan kvalitet inte tillverkas på en eftermiddag, torde enda möjligheten att i tid få fram ståndsmässiga gåvor till brudgummen ha varit att plocka fram dem ur den kungliga husgerådskammaren. Att de då blev av en litet äldre modell gjorde mindre, eftersom de främst var avsedda att användas i paradsam- manhang i England och där ändå skulle uppfattas som exotiska. Tanken att en svealändsk brud medfört en eller flera skickliga hantverkare som tillverkat hjälm och sköld i Sutton Hoo-graven motsägs av att hjälmen då skulle varit av något modernare snitt. 184

Om Rædwald ibland i offentliga sammanhang uppträdde i denna praktfulla utrustning av regal svealändsk karaktär, kan den mycket väl ha fungerat som en signal till hans politiska omvärld om att han som motståndare till kristna frankiska maktanspråk minsann hade mäktiga hedniska bundsförvanter i unge- fär samma trakter och av samma krigiska kaliber som den ryktbare Hygelac, som härjat längs frankiska kuster. Det är en frestande tanke att denna utrustning kan ha stärkt Rædwalds politiska ställning och bidragit till hans upphöjning till bretwalda efter Æthelberts död år 616. Det är i detta perspektiv Bedas uppgifter om kung Rædwalds hedniska hustru blir intressanta. Först berättar Beda hur Rædwald gav kung Edwin av Northumbria en fristad mot dennes förföljare bara för att sedan, inför hot om krig och löften om pengar, låta sig övertalas att mörda Edwin. Men, säger Beda uppskattande, när Rædwalds hustru fick höra talas om detta förmådde hon sin make att avstå från en så skamlig handling (Beda 12). Mindre förtjust är han när han litet längre fram berättar att samma hustru övertalar Rædwald att återgå till heden tro. Enligt Beda fick det till följd att Rædwald i fortsättningen öppet dyrkade gamla hedniska gudar i ett särskilt tempel, där han vid sidan av ett kristet altare också höll sig med ett hedniskt sådant för bland annat människooffer (Beda 15). Den bild som Beda förmedlar av Rædwalds hustru är alltså att hon var en vil- jestark kvinna med ett stort inflytande över sin make och så djupt förankrad i hednisk tro att hon ogärna ville ha en kristen make. Den tanken ter sig särskilt rimlig om det gällt en medlem av den östsvenska Ynglingaätten vars kungar tycks ha haft en roll som hedniska kultfunktionärer av närmast gudomliga dimensioner (Sundqvist 2002). Så om Rædwalds drottning var av svealändsk härkomst är det inte otänkbart att hon själv och hennes fränder ställt som villkor för äktenskapet att maken skulle återgå till heden tro. Beda talar med avsmak om vissa doctores perversi som skulle ha biträtt Rædwald vid förrättandet av offer av människor och djur. Richard North tänker sig att de var schamaner med anknytning till gamla fornengelska Vanagudar som Yngve Frey och Njord (North 1997 s. 321 ff.). Men om Rædwalds hedniska hustru var en östsvensk furstedotter, skulle doctores perversi också kunna syfta på hedniska kultförrättare hon fört med sig hemifrån, väl medveten om hur trängd hednisk tro var i området. Det kan inte heller uteslutas att den from- me Beda med doctores perversi anspelar på riter med sexuella inslag, något som knappast var främmande för kulten av hedniska fruktbarhetsgudar. Det hela påminner om när Adam av Bremen ett halvt årtusende senare förfasar sig över nenia […] multiplices et inhonestae, de ’mångahanda oanständiga sånger’ som skulle ha framförts vid de hedniska offerriterna i Uppsala (Magister Adam Bremensis IV:27; Trillmich 1978 s. 472). Steget är nu kort till Martin Carvers tanke att Rædwalds handlingskraftiga änka haft ett finger med i planeringen av hans begravning (Carver 1998 s. 169). Lägger man till att seden att begrava i skepp var ny i England, att det hedniska båtgravskicket i Sutton Hoo är typiskt östsvenskt liksom att hela gravarrange- 185 manget kontrasterar mot vad som i övrigt var vanligt i East Anglia (Hogget 2007, 2010) är denna möjlighet väl förenlig med tanken att drottningen var från östra Sverige. Beda framställer Rædwald som en person som i religiösa frågor gärna an- vände både livrem och hängslen. Det ligger då nära till hands att anta att han själv föreskrivit att hans hedniska begravning skulle kompletteras med några symboliskt mättade kristna föremål, i första hand de två silverskedarna. Är man osäker om var den sista färden kommer att sluta är det lugnast att resa med dubbla pass. Det troliga är att skeppet i Sutton Hoo var ett anglosaxiskt fartyg. Men då det drygt 27 meter långa skeppet med 40 årpar helt klart var ett havsgående fartyg pampigt nog för en furstedotter och rymligt nog för en långresa med omfattande följe och utrustning, vill jag ändå peka på möjligheten att Rædwalds drottning bjudit sin make på hans sista resa i det skepp som hon själv en gång kan ha anlänt med till sitt nya hemland. Spår av reparationer av akterpartiet, av nit- hål och århål liksom av viss omnitning av skrovet visar tydligt att skeppet vid gravläggningen var nära pensionsgränsen (Evans 2010 s. 28).

Slutsatser Med de arkeologiska och historiska källor som står till buds framstår hög 1 i Sutton Hoo i East Anglia från omkring år 625 som en möjlig nyckel till förstå- elsen av hur traditionen om Beowulf förts från östra Sverige till England, eventuellt förmedlad av en östsvensk bard som omkring år 600 medföljt en öst- svensk furstedotter som ingått ett dynastiskt giftermål med en östanglisk furste, troligast då kung Rædwald. Den praktfulla hjälmen och skölden liksom ringbrynjan i skeppet i hög 1 i Sutton Hoo skulle då ha kunnat medföras som en gåva till denne Rædwald. Även det nyintroducerade båtgravskicket faller in i mönstret. 186 20. TRADERING, BEARBETNING OCH NEDSKRIFT I ENGLAND

Inledning Ännu under vikingatid kunde skandinaver och anglosaxare kommunicera med varandra ganska obehindrat utan tolk (Townend 2002 s. 183, 210). Det måste ha gällt i än högre grad i början av 600-talet, speciellt om den inledande kon- takten skedde med angliskt språkområde. Den lilla grupp personer från östra Sverige som jag här hypotetiskt låtit följa en kungadotter till sydöstra England bör alltså ha kunnat assimileras ganska snabbt rent språkligt. Sprungna ur en muntlig värld har de haft hela sin naturliga språkliga receptivitet i behåll och förhållandevis snabbt kunnat glida in i det lokala språket. Då den muntliga diktens formspråk, sociala miljö och funktion vid denna tid var ganska likartade i England och Skandinavien inom ramarna för en allmän- germansk kulturell miljö, borde en skandinavisk bard som reciterat sitt hem- lands sånger och berättelser, exempelvis den om Beowulf, ha blivit väl för- stådd. I den svagt utvecklade skriftkultur som då ännu rådde i England, har fornengelska lyssnare med oförstörda orala minnesfunktioner kunnat mer eller mindre ordagrant återge även ett långt diktverk framfört på en blandning av östsvensk och östanglisk tunga. För var gång berättelsen sedan reciterades vidare, har många nordiska språkdrag gradvis suddats ut och språket blivit alltmer fornengelskt om än med vissa kvarvarande östsvenska plats- och personnamn och speciella ord och uttryck.

Möjlig traderingsgång Som det mest troliga har jag här angett att kärnan i den hedniska traditionen om Beowulf överförts till England som ett från början sammanhållet diktverk. Möjligheten kan naturligtvis övervägas att en östsvensk bard vid det östanglis- ka hovet reciterat flera olika separata östsvenska dikter om Beowulf i ett sammanhang, vilka sedan vävdes samman till en helhet av östangliska barder. Men om de kunde uppfattas som en sammanhörande helhet har de ju i praktiken redan varit en sådan. Jag kan inte se något vägande skäl mot antagandet att kvädet om Beowulf redan från början överförts till England från Norden som ett sam- manhållet diktverk. Inslagen av äldre östanglisk, northumbrisk och mercisk anglisk dialekt i den sena västsaxiska språkversion, som kvädet i huvudsak är nedskrivet på, ger en vink om var i England kvädet inledningsvis traderats muntligt och kanske 187 också skrivits ner en första gång. Francis Magoun och Sam Newton har, som tidigare nämnts, antagit att kärnan i den fornengelska dikttraditionen om Beo- wulf i stort sett var färdigkoncipierad när den lämnade East Anglia för vidare tradering och bearbetning i Northumbria, Mercia och Wessex. Jag noterar ock- så Robert Fulks på lingvistiska drag grundade uppfattning att kvädets initiala angliska område knappast legat norr om floden Humber (Fulk 1992 s. 381– 392). Här är den bild som Magoun skisserar: There is nothing against the idea that all stories about Béowulf took shape in East Anglia and at the royal seat at Rendlesham, a couple of miles from Sutton Hoo, and from there spread to any part of England. A singer from anywhere who was visiting Rendlesham might have heard this or that Béowulf story in song once or a few times and learned it (the story); many a good singer can master a song at a single hearing. Our imaginary visitor later returns home and regales his local audience with his song of the subject or subjects. Thus, there is in a sense no limit to the spread of such material. However, the best singing tradition in Anglo-Saxon England seems to have been in the Anglian north and various linguistic features of the surviving Béowulf material point strongly to an Anglian origin for the particular performance or per- formances that have survived and, of course, likewise for such other stories as are introduced by way of embellishment. (Magoun 1954b s. 204) Även Swanton ser East Anglia, alternativt Mercia, under 700-talet som ett möj- ligt uppkomstområde för Beowulfkvädet: the bulk of the story-material – the semi-historical or mythical lays out of which the author composed his poem – came to England from across the North Sea some time during the second half of the sixth century. It would be perfectly appropriate that the poem should first have been recited in the hall at Rendlesham in the presence of one or other of Redwald’s successors. (Swanton 1997 s. 8) Liknande tankegångar har också framlagts av Joseph Harris (1985 s. 265 f.), TheodoreAnderson (1997 s. 146–148) och flera andra. Som bland annat Eddadiktning ger exempel på, kan muntlig tradering bevara äldre språkliga drag inom ramen för en i övrigt uppdaterad språkform. De olika inslagen av arkaisk anglisk dialekt i kvädet kunde då tyda på att den bevarade texten är resultatet av en kedja av muntliga versioner på angliskt område i East Anglia, Northumbria och Mercia och till slut i det saxiska Wessex. Tydliga paleografiska spår i manuskriptet tyder på en textförlaga redan omkring år 700, då rimligen på anglisk dialekt. Michael Lapidges åsikt, baserad på avskrivningsfel av enskilda bokstäver, att kvädet ytterst återgår på en skriven förlaga i minuskelstil från första hälften av 700-talet (Lapidge 2000), har kritiserats av Davis (2006) men på paleografiska grunder fått stöd av Clark (2009, 2014), Fulk (2014) och Neidorf (2014b, 2015). Utifrån en analys av skrivfel av egennamn i kvädet argumenterar Nei- dorf för att det ligger åtminstone två–tre århundraden mellan kvädets tillkomst och det enda bevarade manuskriptet (Neidorf 2013). 188

I ett sådant perspektiv framstår de arkaiska språkdragen från olika angliska regioner som långt mer begripliga. Kvädets fullgoda västsaxiska dialekt ger dock anledning förmoda att dikten traderats muntligt på västsaxiska under en inte så kort tid. Vi måste också beakta möjligheten att den fornengelska Beowulftraditionen förgrenats i delvis olika versioner som fortsatt att reciteras muntligt även efter en första nedskrift. I så fall måste vi också räkna med en viss påverkan fram och åter mellan olika muntliga versioner, mellan olika skriftliga versioner och korsvis mellan muntliga och skriftliga sådana (jfr diskussionen i Honko et al. 1998). Självklart var muntlig minneskonst en levande realitet i fornengelska elitgrupper långt efter att skrivkonsten etablerats, inte minst i Wessex efter områ- dets kulturella nedgång på 700-talet. Ännu långt in på 800-talet tycks analfabe- tismen ha varit utbredd i Wessex även i samhällets högsta skikt. Får man tro Assers biografi över kung Alfred från 893, var hela den administrativa appara- ten i Wessex, som omfattade en stor del av det sydliga England, muntligt organiserad. Han påstår också att Alfred som pojke hade så dålig tillgång till lärare att han lärde sig läsa först vid elva–tolv års ålder (Asser 8, 11; Smyth 1995; Pol- lard 2005). Trots det hade Alfred enligt Asser redan som ung breda kulturella intressen och älskade att lyssna till högläsning och muntliga framföranden (Asser 76–77, 81, 88). Av särskilt intresse är Assers flerfaldiga uppgifter om att Alfred tidigt var i stånd att memorera och recitera allt han hört berättas och läsas (Asser 22– 24), en förmåga som ju särskilt utmärker personer som i likhet med Alfred inte utsatts för systematiskt läsande i tidiga år. Asser betonar också att Alfred även långt senare som skrivkunnig hade kvar sin förmåga att memorera fornengelsk diktning utantill (Asser 76): However, he was a careful listener, by day and night, to English poems, most fre- quently hearing them recited by others, and he readily retained them in his memory. (Asser 22; Smyth 1995) John D. Niles anser att det var först i slutet av Alfreds regering (871–899) som tiden blivit mogen i södra England för nedskrift av gammal muntlig tradition, att man först då fått tillräcklig distans till sitt hedniska förflutna samtidigt som en läsande värdslig marknad börjat växa fram (Niles 1997). Med hänvisning till Alfreds stora intresse för oral diktning har Justin Pollard lekt med tanken att kungen »from his earliest years would have listened to Beo- wulf and his fight with Grendel» (Pollard 2005 s. 56). Betänker man vidare Alfreds av Asser betygade förmåga att recitera utantill hela diktverk och böcker som han lyssnat till, är det en lockande tanke att Alfred själv kunde recitera hela Beowulfkvädet. Mot denna bakgrund ter det sig fullt tänkbart att det var under denna tid Beo- wulfkvädet uppgraderades till västsaxisk dialekt och överfördes till västsaxisk text i något scriptorium med anknytning till kung Alfred. Här vill jag knyta an till Alfreds intresse för den senantika filosofen Boethius som bland annat tog sig uttryck i att han personligen översatte och kommente- 189 rade dennes De consolatione philosphiae till fornengelska. Som bland andra Heather O’Donoghue noterat finns påfallande likheter mellan Boethius av Aristoteles inspirerade moralfilosofi och budskapet i kung Hrothgars omtalade »predikan» inför Beowulfs hemfärd, med dess betoning på alla de faror en furste har att möta i form av högmod och fixering vid världslig framgång, makt och rikedom (O’Donoghue 1999 s. 118). Då Hrothgars oration nästan är som ett eko av Alfreds egen av Boethius och Gregorius inspirerade härskarfilosofi, måste också den möjligheten beaktas att denna passage i Beowulfkvädet kan ha fångat Alfreds särskilda uppmärksamhet. Genom Boethius var Alfred väl in- satt i de filosofiska nyanserna i senantika och tidigkristna begrepp som Fortuna och Fata. I sitt arbete med Boethius verk översätter han båda dessa begrepp med ordet wyrd (Weber 1969), samma wyrd som figurerar elva gånger i Beowulfkvädet i sammanhang som inte alls är särskilt kristna och som direkt svarar mot fvn. uerd med samma betydelse. Under långa perioder av kung Alfreds regeringstid var danernas plundringar i södra England rena landsplågan. Man kunde därför tro att ingen människa där skulle ha haft intresse av att lyssna till Beowulfkvädets berättelser om danernas förfäder. Men av allt att döma tog sig saxarnas fiendskap med danerna mer uttryck i religiösa än i etniska termer. Beowulfkvädet framställer för övrigt inte danerna som segerrika hjältar utan som ett gudlöst och olyckligt folk, hemsökt av en mordisk fiende som man inte själv förmår värja sig mot utan måste få hjälp utifrån för att bemöta. Kanske kvädets berättelser om de hedniska danernas elän- de rent av kan ha skänkt plågade saxare stunder av angenäm skadeglädje. Det faktum att den kristna överarbetningen av kvädet är relativt begränsad, högst odogmatisk, föga bibellärd och kyrkopolitiskt oskyldig talar emot att den utförts av en lärd präst, munk eller högre kyrklig dignitär. Då den dessutom är väl integrerad i kvädet rent litterärt, är det heller inte sannolikt att den utförts av någon skrivare. Troligast tycks det mig vara att de kristna inslagen tillkommit successivt i samband med muntlig recitering av kristna, teologiskt oskolade men litterärt tränade barder. Det kan ha skett redan under andra hälften av 600-talet då kristendomen blivit fast etablerad och ingen längre riktigt förstod vad heden tro gick ut på men medan respekten för förfädernas hedniska förflut- na fortfarande var påtaglig. I egenskap av engagerade traditionsbärare kan just professionella barder antas ha haft så stor respekt för en gången tids livssyn att man inte lät sin egen tids föreställningar göra alltför stort våld på en hednisk berättelse.

Hur skrevs kvädet ner? Det säger sig självt att fornengelsk minuskelstil inte kan ha använts för nedskrift av diktverk efter diktamen. Men även kursivstil som den i Anglo-Saxon Charters var alldeles för konstfull för att kunna fungera som snabbskrift i egentlig mening. 190

Nedskrift av muntlig diktning före inspelningsteknikens tid antas ofta ha skett efter diktamen. Men som Elias Lönnrots arbete med uppteckning av ka- relsk Kalevaladiktning visat, krävs då tillgång till en nästan stenografisk snabbskrift och en oerhörd kunskap om och inlevelse i den aktuella traditionen, en som i Lönnroths fall tillät honom att i efterhand själv sjungande memorera texten och på så sätt kontrollera och komplettera det han snabbt skrivit ner (Honko 2002a, 2002b). Enligt vad Bedas fornengelska översättare anger (Beda kap. 4) skrevs den il- litterata herden Cædmons dikter ner av munkar som æt his muðe wreoton ond leornodon, dvs. som ’från hans läppar skrivit och lärt’ (Niles 1983a s. 35). Det- ta brukar ibland ges som exempel på nedskrift efter diktamen men kan lika väl betyda att munkarna skrev ner i efterhand. Cædmons dikter var inte längre än att de med lätthet kunde memoreras i sin helhet. Jag ser det överhuvudtaget som osannolikt att kvädet skrivits ner direkt på diktamen under samarbete mellan bard och skrivare som två skilda professio- ner. Skulle det ha fungerat utan omfattande felskrift, måste dikterandet ha skett utstuderat långsamt under upprepad pausering och repetition, en ytterligt prö- vande uppgift för båda parter. Frågan är om inte även skrivaren måste kunna memorera hela verket. Det skulle ge helt andra möjligheter att med något slags stenografisk kursivstil skriva ner utan missförstånd och att genom memoreran- de i efterhand göra nödvändiga korrigeringar och kompletteringar. Som mest troligt ser jag dock att bard och skrivare förenats i en och samma person, en som under mumlande recitering med många pauser och repetitioner skrivit ner direkt ur minnet. Han kan då också genom recitering i efterhand i lugn och ro ha kontrollerat sin nedskrivna text. Såvitt jag förstår var det ungefär så grönländsk muntlig tradition på 1800-talet skrevs ner av skrivkunniga inui- tiska barder (Thisted 1998). Oavsett hur nedskrift gått till, måste man alltid räkna med minst en föregå- ende arbetsversion av texten på billigt underlag som troligen kasserats efter att ha blivit renskriven med minuskelstil på pergament. Samma arbetsgång bör ha gällt även om kvädet hade komponerats skriftligt. Det går knappast att komponera med minuskelskrift. Rimligtvis måste man tänka sig en liknande arbetsgång för nedskrift av en stor del av den nordiska litterära traditionen. Frågan är dock märkvärdigt litet diskuterad. Här erinrar jag mig en intressant artikel av Alger Doane där han hävdar att till synes omotiverade oregelbundenheter i många fornengelska manuskript ifråga om orddelning, punktering, diakritiska tecken, kapitäler och annat, med särskilda exempel från de två 900-talsmanuskripten Body and Soul, visar att kopierande skrivare arbetat med en stark reciterande inlevelse (Doane 1994). Men hans tanke om en kopierande skrivare bygger på premissen att förlagorna också författats skriftligt. Själv ser jag det som långt sannolikare att sådana spår av ett tydligt poetiskt deltagande från skrivarens sida speglar att texten ursprungligen komponerats muntligt och sedan skrivits ner av någon som själv 191 kunde recitera hela texten muntligt och därmed omöjligen kunde undgå att skriva med en viss reciterande inlevelse.

Slutsatser Traditionen om Beowulf har överförts från östra Svealand till East Anglia omkring år 600. Den har sedan traderats vidare muntligt under kristen och litterär bearbetning på anglisk dialekt i East Anglia, Mercia och Northumbria för att där troligen ha skrivits ner redan efter tre–fyra generationer. Traditionen har sedan under senare delen av 800-talet överförts till västsaxisk dialekt, först muntligt men därpå även i skriftlig form för att sedan på nytt hamna på pergament strax efter år 1000. 192 21. ALLEGORISK GESTALTNING

Inledning Många försök har gjorts att tolka kvädet utifrån vad som rent litterärt kan antas ha föresvävat en fornengelsk kristen författare, exempelvis att dikten är en kritik av germansk hjältedyrkan, en elegi över svunnen germansk hjältekultur eller en allegori över anglosaxisk politik under skilda tider. Men framför allt har man i ett kristet perspektiv sett Grendel, Grendelmor och Ormen som sinnebilder för allmän ondska med särskilt Grendel i sitt underjordiska tillhåll som en bild av djävulen själv. I så fall skulle, mirabile dictu, bemälda potentat ända sedan 500-talet ha legat oskadliggjord i sin egen dystra anstalt, enarmad och dekapiterad. Denna trösterika tanke faller dock på att kvädet knappast har skapats av en kristen författare. Samtidigt har skräckfigurerna Grendel, Grendelmor och Ormen liksom de monster Beowulf möter på havet uppfattats som uttryck för folklig övertro. Mot denna bild står dock att kvädet i övrigt utmärks av en anmärkningsvärd realism, konkretion och saklighet. Kontrasten är skarp nog att väcka frågan om det verkligen är frågan om primitiv folktro. För att kunna förstå kvädets monster måste vi tydligen söka oss andra vägar. Det bör då ske med utgångspunkt från att dikten i allt väsentligt är uttryck för en hednisk nordisk tradition.

En metaforisk värld Muntlig diktning laborerar i hög grad med bilder, och Beowulfkvädet är en enda stor uppvisning i konsten att formulera målande kenningar, metaforer och andra omskrivningar. På samma sätt vittnar skandinaviskt, allmängermanskt och äldre fornengelskt konsthantverk under 500- och 600-talen om ett raffine- rat metaforiskt tänkande med stiliserade och upplösta orm- och drakliknande djur och rovfåglar som ledmotiv. Så här beskrivs denna i en hednisk föreställ- ningsvärld grundade bildvärld av Leslie Webster (2005 s. 2): The visual culture of the fifth, sixth, and seventh centuries is grounded in an artfully constructed interplay of human and animal forms, in which recurring elements are very prominent. Hidden images, metamorphs and antithetical dualities abound. The highly analytical, formulaic style of the earliest metalwork (Salin’s Style I) produces densely articulated surfaces which also serve to conceal, rather than to reveal […] but the smoother, interlacing symmetries of the later Style II are equally designed to decoy the eye, revealing their content only on a closer interrogation […] This is a riddling world of paradox, antithesis and transformation, in which layered meaning can be encoded. 193

Som många noterat finns också en direkt koppling mellan tidens komplexa fi- gurala nordiska konsthantverk och det metaforiska tänkandet i muntlig diktning. I den schamanistiskt färgade tankevärld som utmärker denna avsiktligt dubbeltydiga konst är inte minst vilda monsterliknande djur centrala motiv (Söderberg 1905; Lie 1952; Hedeager 1997a, 1997b, 2004; Andrén 2000 s. 11, 26; Domeij 2005, 2009). Något man behärskade till fulländning i det forngermanska samhället var således att gestalta omvärlden metaforiskt genom monsterliknande varelser. Att stora samhällsolyckor under järnåldern kan ha gestaltats metaforiskt med skrämmande odjur är knappast konstigare än att man under medeltiden illustrerade Digerdöden med den kuslige Liemannen. Som Bergsveinn Birgisson visat har norrön skaldediktning en stark dragning åt just överdrivna och groteska kenningar vilka sedan kommit att sekundärt missförstås genom att uppfattas bokstavligt, med goda exempel bland annat från den östsvenska äldre delen av Ynglingatal (Birgisson 2008 s. 251–416). Det är mot denna bakgrund vi enligt min mening i första hand har att uppfatta gestalter som Grendel, Grendelmor och Ormen. Jag kommer här att tolka de två förstnämnda och i viss mån den senare som östnordiska allegoriska bilder av samtidens fruktansvärda svältkatastrof.

Tidens stora trauma Det är knappast meningsfullt att diskutera samhällsrelaterade förhållanden under mitten av 500-talet utan att beröra den svåra samhällskris som då drabbade norra Europa, ja hela norra halvklotet. Paleobotaniska data vittnar om att stora arealer tidigare öppen kulturmark växte igen för generationer framåt inte bara i Norden utan i stora delar av Europa norr om Alperna. Samtidigt skedde en drastisk minskning av mänsklig bosättning, inte minst i det klimatiskt känsliga Norden. Allt tyder på att gårdar och byar övergavs i stor skala som en följd av kraftigt minskad befolkning, troligen till minst hälften (Gräslund 2007 och där anf. litt.; Löwenborg 2011; Gräslund & Price 2012; Price & Gräslund 2014 och där anf. litt.). Kulturlandskapets enda egentliga funktion i äldre tid var produktion av livs- medel och andra resurser för människors behov. Så när både mänsklig bosätt- ning och kulturmark på kort tid krympte dramatiskt i Norden, kan det bara tolkas som ett uttryck för en hastigt minskad produktion i förening med en hastigt minskad befolkning. Allt pekar på en akut klimatkatastrof som orsakat en lika akut försörjningskris med svält och stor dödlighet som följd. Trädringsserier från hela norra halvklotet vittnar också om en extremt lång- sam skogstillväxt under hela perioden 536–550, om än med regionala variationer, något som enligt allmän mening endast kan ha orsakats av abnormt kalla somrar (Büntgen et al. 2016; Toohey et al. 2016). Och det var just somrarna hela tillvaron hängde på. För åren närmast efter år 536 uppvisar de grönländska och antarktiska in- landsisarnas årsarkiv en kraftig anrikning av sulfater som allmänt tolkas som 194 rester av vulkanisk svaveldioxid som fallit ner efter att under flera år ha cirkulerat i stratosfären och hindrat solljuset att nå jorden, allt med en kraftig global nedkylning som följd (Sigl et al. 2015; Büntgen et al. 2016; Toohey et al. 2016). Samlade utvärderingar av i första hand glaciologiska och dendrokronologiska data pekar på en sällsynt kombination av flera samverkande vulkaniska supereruptioner, den första i början av år 536, av allt att döma i västra Nord- amerika, en andra år 540 i tropikerna, eventuellt i El Salvador, och en tredje nå- got mindre år 547 okänt var (Sigl et al. 2015; Büntgen et al. 2016; Toohey et al. 2016; Dull et al. 2001). Problemet med vulkaniska supereruptioner är att gasmolnet slungas ända upp i stratosfären högt ovan molnen vilket gör att det undgår att sköljas ner av regn och kan cirkulera där uppe i flera år och hindra solens värme att nå jorden. Denna bild bekräftas av senantika uppgifter om att det var omöjligt att se vad det var som skymde solen. Hela scenariot bekräftas nämligen av ett halvdussin senantika författare som vittnar om att solen var så gott som helt skymd och verkningslös i Medelhavsområdet från början av mars år 536 ända till hösten 537, alltså under minst ett och ett halvt år. Följden blev kalla, fuktiga, mörka och ostadiga somrar med allvarlig missväxt på flera håll i norra Medelhavsom- rådet och i Mellanöstern (Arjava 2006). Missväxt med svält och massdöd rap- porteras också från östra Kina (Houston 2000). I samband med det första vulkanutbrottet år 536 antas den genomsnittliga tem- peraturen i Europa ha sjunkit 1,6–2,7 grader C i förhållande till föregående 30-årsperiod och vid den senare år 540 1,4–2,7 grader, allt med bestående klimat- effekter ända fram till omkring år 550. För norra Sveriges del har temperatur- sänkningen uppskattats till 3–4 grader och för mellersta Norges del 3,5 grader i årsmedeltemperatur. Nya jämförande dendrokronologiska undersökningar i Altai-området i Centralasien och det europeiska alpområdet vittnar om en förö- dande sommarkyla ända fram till mitten av 500-talet. Nyligen gjorda försök att rekonstruera hur växtsäsongen för jordbruk påverkats på norra halvklotet pekar på särskilt svåra följder för Skandinavien och Östersjöområdet. Rent allmänt farmstår perioden 536–545 som det kallaste decenniet på flera tusen år. Åtmins- tone fyra–fem av dessa år har också tolkats som direkt katastrofala för allt vad jordbruk heter (Sigl et al. 2015; Toohey et al. 2016; Andersson Stamnes 2016). Vad det teoretiska fenomenet »nukleär vinter» skulle innebära har således en avsevärd del av mänskligheten en gång redan erfarit i verkligheten. På en trästock från den stora Raknehögen i Östfold i Norge från just denna tid (Iversen 2017 Fig. 9) syns en svag antydan till årsring mellan två breda ljusa ringar. Dessa uppfattar jag som speglande trädtillväxten under vårarna år 535 respektive 538. De mellanliggande iskalla vårarna 536 och 537 skulle då bara representeras av ett enda svagt mörkt streck. En serie efterföljande tunnare års- ringar låter också ana effekten av 540 och 547 års vulkanutbrott med åtföljande långvarig kylig period ända till omkring år 550. Under hela tiden från 536 till mitten av 600-talet har alltså klimatet genomsnittligt varit ovanligt kylslaget. Av allt att döma rör det sig om den kallaste pe- 195 rioden på norra halvklotet under de senaste årtusendena. Att för den skull tala om Late Antique Little Ice Age (Büntgen et al. 2016) är dock knappast motiverat. Anmärkningsvärt nog tycks det möjligt att koppla denna naturkatastrof till de norröna myterna om Fimbulvintern (Gräslund 2007; Price & Gräslund 2016). I Gylfaginning i Snorris Edda och i Eddadikter som Hyndluljóð och Vafϸrúðnismál talas om den mytiska Fimbulvintern då solen inte har någon verkan eller tycks helt försvunnen efter att ha slukats av odjur. Där sägs också att Ragnarøk, då världen går under med människor, gudar och allt, inleds med två somrar i följd då vinterväder råder. Uppgifterna i Gylfaginning om att solen är borta två somrar i rad tyder på att det rör sig om samma händelse som omtalas av senantika författare. Liknande traditioner om att solen försvinner under lång tid med svåra följder för människor, djur och natur men ändå till slut kommer tillbaka återfinns i myttraditioner över hela norra halvklotet, låt vara vanligen svåra eller omöjliga att datera. Ett exempel är den finska Kalevaladikt- ningen. Mitt antagande (Gräslund 2007) att informationen i Kalevalasångerna 47 och 49 (Huldén & Huldén 1999) om att en långvarig förödande solför- mörkelse motsvarat Fimbulvintern vinner i sannolikhet genom den 46:e sång- ens beskrivning av en spjutspets av samma slag som i Vendel grav XII, en typ som knappast varit i bruk sedan 600-talet (Äyräpää 1925; Lindqvist 1945). Uppgiften i Eddadikten Vafϸrúðnismál om att bara ett enda människopar överlever Fimbulvintern för att sedan ge upphov till nya folkstammar (Vafϸrúðnismál 45) kan således mycket väl återgå på en folklig tradition om en dödlig svältkatastrof. En anmärkningsvärd arkeologisk iakttagelse är att man inte lät bränna eller riva ner de gårdar och byar som lämnats öde. Allt tyder på att de flesta bara fick stå och förfalla. En sådan spökbebyggelse torde länge ha fungerat som ett skrämmande monument över vad som skett och som en påminnelse om att Fimbulvintern skulle kunna komma tillbaka i slutlig apokalyptisk fullbordan i form av Ragnarök. Som om inte detta vore nog hemsöktes åtminstone södra, västra och mellersta Europa från och med år 541 av den justinianska böldpestpandemin som av allt att döma ytterst utlösts av klimatkatastrofen (Schmid 2015). Diagnosen böldpest har bekräftats genom DNA av pestbacillen Persinia yestis från skelett från kollektivgravar i södra Tyskland och Frankrike (Gräslund 2007 o. där anf. litt.). Pesten anses allmänt ha eliminerat 25–50 procent av befolkningen i drabbade områden i Europa (Lester 2006). Om pesten nådde Skandinavien är oklart men kan inte uteslutas (Gräslund 1973). På nordliga breddgrader torde dock klimatkatastrofens verkningar ha varit långt värre. Den möjligheten har också föreslagits att det fuktiga och kalla vädret under hela perioden orsakat att både djurens beten och säd, särskilt råg, kontaminerats med mjöldryga som lett till ergotism, en förgiftningssjukdom med oerhört hög dödlighet (Bondeson & Bondeson 2014). Men tillvaron lär periodvis ha varit rent mardrömslik även utan både pest och ergotism. 196

Vad som gör hela denna bild så vetenskapligt övertygande är att den är baserad på en hel serie inbördes oberoende källor i form av vulkanologiskt, glaciologiskt, paleobotaniskt, dendrokronologiskt, arkeologiskt och skrifthistoriskt källmate- rial, ett samfällt vittnesmål som borde tilltala vilken åklagare som helst. Ett inte alltför djärvt antagande är att de människor som drabbades hårdast av hungerkatastrofen var den stora gruppen trälar, obesuttna och småbönder. Samhällets översta skikt, den yppersta elit som möter oss i Beowulfkvädet, kom säkert lindrigare undan. Allt pekar således på en mycket reell bakgrund till den källmässiga dunkel- het som utmärker mitten och andra hälften av 500-talet och som alltid framstått som en naturlig gränslinje mellan senantik tid och tidig medeltid. Under denna övergångstid inträffade också en rad anmärkningsvärda förändringar ifråga om samhällsstruktur, språkutveckling, kulturlandskap, dräktskick och åtskilligt annat. Det är knappast heller en tillfällighet att många nordiska fornaldarsagor, dikter och diktfragment reflekterar traditioner från den blomstrande tiden före mitten av 500-talet och förhållandevis få från närmast följande tid. I alla tider har stor nöd medverkat till upplösning av sociala normer. Det är precis vad sierskan i Vǫluspá (44) säger om tillståndet i världen under Fim- bulvintern, den förfärliga storsvältens tid. Så här dystert tecknar hon situationen (tolkning av förf. med utgångspunkt från översättningar av texten i Co- dex regius av Brate 2004, Larrington 1996, Williams 2010 och Lönnroth 2016): Broder blir nu broders bane kusiner i blodskam avlar, hårt är i världen, mycken hordom; yxtid, svärdstid, sköldar klyvs, stormtid, vargtid; ingen människa skonar en annan Meningarna om Vǫluspás ålder är delade. Men knappast något av det i dikten som kan bestämmas arkeologiskt kan hänföras till annan tid än folkvandringstid och äldsta vendeltid (Nerman 1958a). Jag ser det som en klar anvisning om att dikten oavsett senare bearbetning till sin kärna återgår på en tid som ligger nära Beowulftid. Att en djupgående kris skakat det nordiska samhället i dess grundvalar, de- mografiskt, socialt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt är uppenbart.

Grendel Mer än ett halvdussin språkliga tolkningar av namnet Grendel har föreslagits. I första hand har man utgått från (se Steele 2003; Fulk et al. 2009 s. 467 f.): • feng., fvn. grindan, att i destruktiv bemärkelse ’mala ner’, ’förstöra’ • feng. *grandor och fvn. grand för ’ondska’, ’skada’ 197

• feng. grindel i betydelsen ’hinder’, ’skada’ • fvn. grindill med betydelsen ’storm’

Från dessa utgångspunkter har namnet Grendel närmast tolkats som »skadegörare». Någon allmän acceptans för denna tolkning finns dock inte. Insikten om tidens fruktansvärda svältkatastrof öppnar dock för en annan tolkning. Här vill jag lyfta fram fvn. grenna (-grenda, -grendr) med betydelsen ’göra mager’, ’göra tunn’, ’göra smal’, ’förminska’, ’tyna bort något’, ’göra grå’ (Heggstad 2010). Att verbet mest är känt från skaldediktning tyder på ål- derdomlighet. Namnet Grendel skulle då kunna uttydas »utsvältaren» och ses som en sinnebild för »Den Stora Svälten». Ändelsen -el förekommer i tre andra personepitet i Beowulfkvädet, nämli- gen þenġel,343 fenġel344 och strenġel,345 alla med betydelsen ’furste’, de två sist- nämnda utan motsvarighet i annat fornengelskt textmaterial. Klaeber kopplar uppenbarligen strenġel till adjektivet strang (strengest) med betydelsen ’stark’, i substantivform strenġo (Klaeber 1950 s. 402). Strenġel kunde då tydas som »den som visar styrka», »den mäktige». För uttrycket þenġel finns en motsvarighet i fvn, þengill, ’hövding’, ’kung’, vars förled ansetts hänga samman med verbet ϸēnian med betydelsen ’tjäna’ (Klaeber 1950 s. 412). I så fall kunde þenġel ses som en begreppslig motsvarighet till furstenamn med efterleden -ϸēow, som kvädets Ongen-ϸēow och Ecg-ϸēow. Här vill jag knyta an till Peter Jacksons diskussion om det dubbelbottnade i indoeuropeiska ord för gäst (Jackson 2010; jfr 2013). Han menar att det outtalade sociala kontrakt om ömsesidigt beteende som ligger i begreppet gäst ibland bryts och att ord för gäst då också kan ha negativ innebörd. Han tar bland annat upp de ord för gäst som med lite varierande stavning används i Beowulfkvädet för just Grendel och Grendelmor, sådana som ġest, giest, ġist, ġyst och gast. Jackson påpekar också att sådana fornengelska ord, när de uppträder som slutled i sammansättningar, inte tycks anspela på »gast» eller »ande» utan på något negativt gränsöverskridande. Jackson skriver vidare: Omständigheten att Grendel även betecknas som eoten (jfr fvn. iọtunn) är intressant i sammanhanget, eftersom det germanska substantivet *etuna vanligtvis brukar knytas till verbet *etan (ieur. < ieur. *h1ed) ’äta’. (Jackson 2010) Om jag förstår Jackson rätt menar han att Grendel är en sådan gränsöverskri- dande gäst som glufsar i sig på ett ovälkommet sätt, äter folk ur huset. Det ansluter nära till min språkliga tolkning av namnet Grendel som ’utsvältare’. Mot denna bakgrund kan Grendel inte vara ett namn i egentlig mening utan bör ses som en benämning: »den som orsakar svält», »utsvältaren», »den stora

343 1507. 344 1400, 1475, 2156, 2345. 345 3115. 198 svältaren». I analogi med medeltidens »Digerdöden» för »Den stora döden», kunde man här tala om »Digersvälten» i bemärkelsen »Den stora svälten». Tanken att Grendel är en benämning och inte ett namn i egentlig mening styrks av att det är okänt i den rika nordiska och germanska namnfloran. Att Grendel- mor inte har något namn är helt följdriktigt. Svältkatastrofens iskalla somrar måste ha orsakat abnormt låg avdunstning, hög luftfuktighet, förhöjda vattennivåer i sjöar och vattendrag och stigande grundvatten. Ur det träsk där Grendel och Grendelmor håller till sägs mycket riktigt att346 ϸonon ӯðgeblond up āstīgeð won tō wolcnum, þonne wind styreþ lāð gewidru, oðϸæt lyft drysmaϸ roderas rēotað där stiger mörka vågsvall mot molnen upp då vinden drar oväder samman tills luften mörknar och himlen gråter Likartade uttryck i samband med Fimbulvintern om vågor som slår ända upp mot himlen möter vi i Eddadikten Hyndluljóð (14): Haf gengr hríðum við himin siálfan líðr lǫnd yfir, en lopt bilar; þaðan koma snióvar ok snarir vindar; þá er í ráði at rǫgnum þrióti. Havet slår med stormvågor mot själva himlen, stiger över landen och luften ger vika därav kommer snöfall och skarpa vindar då är gudarnas undergång bestämd. Det är då anmärkningsvärt att bebyggelsen i exempelvis östra Mellansverige, som tidigare ofta legat på låglänta lermarker nära vatten, efter katastrofen i betydande utsträckning flyttas till högre och torrare mark i grannskapet, precis som om stigande grundvatten blivit ett problem (Gräslund 2007). Motsvarande flytt- ning till bättre dränerade marker kan iakttas på Gotland (Svedjemo 2014 s. 177). Det har således funnits goda skäl för nordborna att associera fukt, träsk, våt- mark och kyla med samtidens stora svältkatastrof och att inte längre se på

346 1374–1376. 199 våtmark som medier för välvilliga gudar utan tvärtom som tillhåll för onda makter som utsvältarna Grendel och Grendelmor. Frands Herschend menar att scenen där Beowulf i Grendelmors vattenrum hittar ett ’mäktigt fornsvärd’, ealdsweord ēacen,347 att försvara sig med, kan sättas i samband med den folkvandringstida seden som i Kragehul mosse att offra hela vapenutrustningar i vatten (Herschend 2009 s. 350). Slutsatsen att den våtmark som tidigare betraktats som ett medium för positivt inställda makter nu blivit tillhåll för onda sådana, som »Utsvältaren» och hans moder, stärks av det arkeologiska materialet. Efter mitten av 500-talet av- tar den urgamla seden i södra och mellersta Skandinavien att i stor skala depo- nera offer i våtmarker och sjöar för att nu i stället förlägga dem till fastare mark eller hallmiljö (Fabech 1991, 1994, 2007), låt vara att våtmarker inte överges helt och att sådana efterhand åter i viss mån tas i anspråk för offer (Fabech 1991; Hedeager 1999a; Zachrisson 1998 s. 117 f.; Andrén 2002; Lund 2004, 2010). Offerfynd med värdeföremål av metall från den efterföljande äldre vendeltiden är dock så gott som helt okända. Här anas en akut men gradvis över- gående förtroendekris för våtmark som medium för högre makter. När Grendel uppenbarar sig i Heorot heter det att Cōm on wanre niht scridan sceadugenga,348 ’där kom om natten skuggvandraren skridande’. Det kan kanske vara naturligt att kalla den som kommer om natten för skuggvandrare. Men jag vill ändå framföra tanken att utsvältaren Grendel kallas för skuggvandrare som sinnebild för den skugglika tillvaro som rådde även mitt på dagen när solen inte lyste alls under nära två år. Tanken om Grendel som en metafor för Den Stora Svälten stöds av att kvä- det tydligt markerar att Grendels illdåd drabbar inte bara människorna i Heorot utan hela danafolket.349 Heorot är inte bara danakungens hall utan står lika mycket för hela samfundet och för det bestående i världsordningen. Hur kommer då Grendelmor in i bilden? Att hon i princip beter sig på samma sätt som sonen, om än i mindre omfattning och mer kortvarigt, liksom att de två framställs som son och mor i samma vattenfyllda tillhåll, visar att de hör samman även metaforiskt. Glädjen över Beowulfs seger över Grendel skulle då kunna tolkas som ett uttryck för en tillfällig förbättring av det usla sommarväd- ret och Grendelmors uppdykande på scenen för en förnyad svält efter nya erup- tioner åren 540 och 547 (Sigl et al. 2015; Toohey et al. 2016). Grendelmors frånfälle och Grendels definitiva död skulle då kunna ses som slutet på allt elände vid tiden närmare år 550. Tanken att Grendel är en sinnebild för Den Stora Svälten får stöd i kvädets uppgift att Grendel vid Beowulfs besök redan sägs ha plågat danerna under hela tolv år.350 Det är i god överensstämmelse med att den globala nedkylning- en varade i tolv–fjorton år och att somrarna var allmänt bedrövliga hela perio-

347 1663. 348 703–704. 349 597–598, 634. 350 145–149; jfr 830–833. 200 den 536–550, även om vissa år kan ha varit något mindre besvärliga än andra. Och eftersom de sista oåren torde ha varit mindre katastrofala än de två första under den egentliga Fimbulvintern då solen inte lyste alls, är det naturligt att dikten låter blodshämnden tas ut av Grendels moder och inte av någon ännu ruskigare fadersgestalt. Som många noterat beskrivs Grendels yttre genomgående i vaga termer (t.ex. Amodio 2014 s. 281). Att han är människoliknande råder inget tvivel om, men inget sägs om hans utseende bortsett från hans brinnande ögon.351 Epiteten fokuserar mest på hur obehaglig han är. Till och med Grendels gångart, uttryckt med verbet scriðan, ’skrida’, är obestämt. Grendelmor är ännu mer odistinkt. Det kunde vara frestande att säga att det stämmer med att Grendel ursprungligen inte tecknats som en faktisk varelse utan som en förkroppsligande metafor för en dödlig svält. Å andra sidan är kvädet återhållsamt också med människors fysiska utseenden. Grendel är ju inte heller särskilt esoterisk när han vräker upp porten till Heorot.352 Av allt att döma svarar förleden fen- i Fenrer/Fenresulven mot fvn. fen (Dill- mann 1994) med betydelsen ’våtmark’, ’träsk’. Därmed knyter Fenrer, som genom att sluka solen är den som blir orsak till Fimbulvintern, precis som Gren- del an till både våtmark och tidens svält. Kanske är det inte en tillfällighet att Fenrers syster gudinnan Hel, dödsrikets härskarinna, enligt Gylfaginning (34) håller sig med ett fat som heter Hunger och en kniv som heter Svält.353 Det intressanta är då att Grendels våta tillhåll hela sex gånger omtalas med just ordet fen, två gånger som simplex354 och fyra gånger i sammansättningar: fenfreodo,355 fengelad,356 fenhlid357 och fenhop.358 Sambandet blir inte mindre av att Fenrers ångestförknippade moder Angrboda är jättinna och att Grendel och Grendelmor flera gånger associeras med jättar,359 vilket också illustreras av att det krävs fyra man för att bära Grendels avhuggna huvud på en stång.360 På motsvarande sätt sägs i Vǫluspá att odjuret Fenrer som slukare av himlakroppar och därmed iscensättare av Fimbulvintern uppträder í trollz hami, ’i ett trolls skepnad’ (Vǫluspá 40). Ännu en möjlig koppling mellan Grendel och Fenresulven är uppgiften att kung Hrothgar informerar Beowulf om att två gestalter med drag av Grendel och Grendelmor iakttagits i wulfhleoþu,361 ’vargsluttningar’, ’vargatrakter’, och att Grendelmor i sitt vattenfyllda tillhåll två gånger omtalas som

351 726–727. 352 720–722. 353 Omständigheter som Jonathan Lindström uppmärksammat mig på. 354 104, 1295. 355 851. 356 1359. 357 820. 358 764. 359 eoten 112, 668, 761; ϸyrs 426. 360 1635–1639. 361 1358. 201 brimwylf,362 ’sjövarginna’, ’vattnets varginna’, ett uttryck som är okänt i annan fornengelsk litteratur. Och även om det varit vanligt i äldre tid att utrusta odjur med flammande blick, bör det nämnas att när det ’står ett obehagligt sken liksom en eld’ ur Grendels ögon, him of eagum stod ligge gelicost leoht unfæger,363 det sprutar ryslig eld ur ögon och nos även på Fenrer i samband med det Ragnarök som följer på Fimbulvintern (Gylfaginning 51). Att eld står ur ga- pet också på Ormen, som här framstår som en förelöpare till Fenrers broder Midgårdsormen, är inte heller förvånande med tanke på dennes möjliga bakgrund i en eldflammande vulkanisk kvällshimmel. Jag påstår inte att Grendel och Fenrer är identiska men vill ändå peka på det påtagliga sambandet mellan träskbon Grendel i hans troliga egenskap av »ut- svältare» och Fenrer, »Träskis», som genom att sluka solen är den som orsakar svälten. Till saken hör också att myten om Fenrer som inleder Ragnarök genom att bita av guden Tyrs hand (Klas af Edholm 2014) tycks vara återgiven på någ- ra guldbrakteater med trolig datering till sen folkvandringstid eller tidig vendeltid, som den från Trollhättan (Axboe & Källström 2013). Med detta påstår jag inte att myterna om Ragnaröks världsundergång uppkommit som en direkt följd av vulkankatastroferna åren 536, 540 och 547. Lik- nande myter kan ha funnits tidigare inspirerade av äldre naturkatastrofer som det stora vulkanutbrottet på Thera/Santorini i Egeiska havet omkring år 1620 f.Kr. I så fall måste ändå 500-talets supereruptioner antas ha bidragit till att i högsta grad vitalisera och förnya äldre traditioner. Sammanfattningsvis ser jag det som en skälig hypotes att den östskandina- viska traditionen om Beowulf skapat gestalterna Grendel och Grendelmor som sinnebilder för tidens fruktansvärda svältkatastrof.

Siġle Tre gånger i kvädet omtalas ett föremål siġle.364 Ordet översätts vanligen med ’glänsande smycke’, men Sune Lindqvist menar att då det fornengelska siġel ockå används för ’sol’, ’solskiva’, så även i kvädet,365 detta siġle kan motsvara folkvandringstidens runda solskiveliknande guldbrakteat (Lindqvist 1958 s. 110). Även om en del guldbrakteater kan ha cirkulerat ännu under äldre vendeltid, tillhör den stora massan senare delen av folkvandringstid, tiden 450–550 e.Kr. Guldbrakteater har också påträffats i England, om än i mindre omfattning och där huvudsakligen i gravar, särskilt i det nordiskt influerade Kent (Gaimster 1992, 2011; Pollington 2008). Sett i detta perspektiv skulle sigle kunna svara mot de gulnar tǫflur (tafla n.) i Vǫluspá (Codex regius 59:3; Hauksbók 53:3) som påträffas av de gudar

362 1506, 1599. 363 726–727. 364 1157, 1200, 3163. 365 1966. 202 som överlevt Ragnarøk. Detta gulnar tǫflur tolkas vanligen som ’gyllene spelpjäser’. Spelpjäser är ganska vanliga i det arkeologiska materialet och har påträffats i flera hundra gravar från järnåldern, från romersk tid, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. Det är därför högst anmärkningsvärt att inga spelpjäser av guld eller annan metall är kända. De är nästan genomgå- ende av horn eller ben, även i gravar som är fulla av guld och ädelsten. De mest exklusiva spelpjäserna var av elfenben och valrosstand. Man får nästan intrycket att spelpjäser, som ju förflyttas på brädet i bestämda avsikter, tillskrevs en levande agens som krävde att de hämtades från levande varelser. Hur som helst, då aldrig vare sig spelpjäser eller spelbräden är av guld eller annan metall kan de inte associeras med gulnar tǫflur. Lars Lönnroths över- sättning ’guldtavlor’ avstår föredömligt från sådana associationer (Lönnroth 2016 s. 36 f., 52). Vǫluspá må vara en dunkel dikt men är ändå, precis som annan Eddadikt- ning, anmärkningsvärt fri från arkeologiska anomalier i form av överdriven, fantasifull och anakronistisk verklighetsbeskrivning. Då guldglänsande spelbrickor är okända över hela det germanska området under järnåldern och då, som Birger Nerman påpekat, uttrycket gultafla i början av 1500-talet använts med betydelsen ’guldmedaljong’ eller liknande, finns goda skäl att följa Ner- man och inte tolka gulnar tǫflur som spelpjäser utan i första hand som guldbrakteater. Epitetet undrsamlingar i Vǫluspá skulle också ha långt större relevans för guldbrakteaters enigmatiska bildvärld än för spelpjäser, även om de varit av guld (Nerman 1963b). Nermans tolkning är väl i linje med Morten Axboes uppfattning att den stor- skaliga deponeringen i jorden av guldbrakteater under slutet av folkvandringstid var ett uttryck för desperata offer till gudarna under Fimbulvinterns kata- strofår (Axboe 1999, 2001a, 2001b, 2004, 2005, 2007). Det stämmer i sin tur med att gulnar tǫflur i Vǫluspá återfinns i just gudarnas värld. Lindqvists uppfattning att kvädets siġle representerar en gyllene solskiva som metafor för guldbrakteat sammanfaller således väl med Nermans och Ax- boes tolkningar.

Varför reser Beowulf till Heorot? Vid ankomsten till danerna säger Beowulf ingenting till den undrande strandvakten om att han kommit för att slå ihjäl Grendel utan bara för att ge Hrothgar »stor- sinnat […] råd […] hur den vise och gode skall besegra fienden».366 Då mycket tyder på att vi tidsmässigt rör oss inom ramen för den stora svältkatastrofen, är det en rimlig tanke att det är just detta problem Beowulf vill ge råd om. Men på vad sätt skulle det ha kunnat ske? Välmenande råd om tidigare föga utnyttjade livsmedelskällor hade varit att slå in öppna dörrar. För övrigt lär den

366 277ದ279. 203 vilda naturens matresurser ha decimerats i nästan samma utsträckning som lantbrukets, åtminstone de på torra land. Men utebliven fotosyntes i kombination med låga vattentemperaturer torde ha inverkat menligt på den biologiska tillväxten även i sjöar och vattendrag. I Guta sagas mytiska inledning berättas att befolkningen på Gotland i ett dunkelt förflutet vuxit så mycket att ön inte längre kunde föda alla, med allmän svält som följd. Problemet löstes genom att tinget beslöt att låta en tredjedel av befolkningen utvandra. Sedan de utlottade först vägrat och förskansat sig på Torsburgen, begav de sig via Fårö till Dagö utanför Estland för att sedan dra vidare österut och till slut nå ända till Bysans (Guta saga kap. 1). Under början av 1200-talet berättar Saxo Grammaticus i Gesta danorum ut- förligt om en fruktansvärd svältkatastrof som drabbat danerna, av allt att döma någon gång under den mellersta järnåldern: Antingen det nu var för att jorden fått för litet regn eller för mycket värme, så dog säden bort och jorden gav nästan ingen skörd, förråden tog slut och hela området drabbades av hungersnöd, och maten var så knapp att man inte såg någon möjlighet att hålla svälten från dörren. Till slut hade det blivit så få människor kvar att bruka jorden att plogfårorna grodde igen och landet blev helt skogklätt som om det hade lagt av hela sin ursprungliga rika gräsgröda och nu strävade med sina täta massor av framväxande skog. (Saxo 8:13) Saxo berättar också att några män föreslog att man för att lätta på trycket skulle slå ihjäl barn och gamla. Efter upprörda protester beslöt dock tinget att i stället låta en del av befolkningen utvandra, vilket verkställdes genom lottning. De utlottade färdades via Blekinge och Gotland till Rügen för att så småningom nå ända till Italien. Saxo (kap. 8:13, 1–2) knyter här själv an till Paulus Diaconus berättelse i Langobardernas historia om hur en tredjedel av langobarderna efter lottning tvangs att utvandra från sitt gamla ursprungsområde sedan befolkningen vuxit så att landet inte längre kunde föda alla (Paulus Diaconus 1–3). Man har därför varit benägen att uppfatta Saxos berättelse som kopierad på Paulus framställ- ning. Men Saxos egen uppgift om att man ännu på hans tid runt om i Danmark kunde se spår i skogen efter gamla åkrar som vuxit igen, sedan befolkningen minskat på grund av svält, talar ett annat språk. I dag vet vi att öppen kulturmark växte igen i stor skala under mitten av 500-talet i stora delar av Norden och norra Europa och fortsatte att göra så flera generationer framöver. Vad den ursprungliga langobardiska utvandringen från nordvästra Tysk- land beträffar, torde den ha ägt rum något århundrade tidigare. Och då det finns distinkta olikheter mellan dessa tre utvandringstraditioner, finns skäl att tro att de inte alls återgår på något allmänt topos utan speglar en och samma faktiska bakgrund. Skalas en del mytiska inslag bort i dessa tre berättelser, återstår en kärna som inte behöver vara uttryck för kulturell spridning av en myt utan som mycket väl kan reflektera likartade följder av en och samma brutala verklighet. 204

Paulus var under flera år verksam vid Karl den stores hov i Aachen. I gruppen av andra germanska lärde där kan han mycket väl ha hört talas om en utvandring orsakad av klimatkatastrofen bland de langobarder som bodde kvar i sitt ursprungsområde, kanske just de som i Beowulfkvädet omtalas som Heaðobardan367 och i vissa andra källor endast som Barder. Om det nu inte var så att han hört talas om en utvandring från Danmark orsakad av svält och felaktigt kopplat den till traditioner om sina langobardiska landsmäns utvandring betydligt tidigare. Det finns skäl att vara skeptisk till uppgifterna hos Paulus och i Guta saga om att svälten orsakats av befolkningstillväxt. Massvält enbart av sådan orsak är något helt okänt utan hänger normalt samman med kraftiga störningar i den naturliga livsmiljön av det slag som Saxo talar om och som verkligheten bjöd på i rikt mått under den aktuella tiden. Det märkliga är således att de enda områden i Norden för vilka traditioner bevarats om en organiserad utvandring under järnåldern på grund av svält är just de områden som pekas ut i Beowulfkvädet, nämligen Gotland och Dan- mark. I detta ljus tycks det mig rimligt att anta att Beowulf reser till Hrothgar för att föreslå samma åtgärd som han själv kan ha varit med om att pröva där hemma i enlighet med berättelsen i Guta saga. Låt oss tänka oss följande hypotetiska scenario. Situationen var ungefär lika katastrofal överallt i Norden. Realpo- litikern Beowulf eller någon i hans omgivning kom då på idén att minska den värsta nöden genom att låta en del av befolkningen utvandra till varmare trakter. Sedan tinget tagit beslutet och detta verkställts, beger sig Beowulf till Hrothgar för att råda honom att göra detsamma, motiverad av den tacksamhetsskuld som han ärvt från sin fader Ecgtheow och som flera gånger förs på tal i kvädet. Det intressanta är då att Beowulf säger till Hrothgar att han före sin avresa slagit ihjäl ett antal niceras nihtes, ’nattliga vattenmonster’, som plågat hans landsmän:368 … ϸæt iċ ϸē sōhte, forϸan hīe, mæġenes cræft,mīn(n) cuϸon; selfe owersāwon, ðā iċ searwum fāh from fēondum, ϸǣr iċ fīfe ġeband, ӯðde eotena cyn, ond on ӯðom slog niceras nihtes, nearoϸearfe drēah, wræc Wedera nīð … – wēan āhsodon – forgrand gramum. Ofta översätts dessa fraser med utgångspunkt från att Beowulf i andra sammanhang sägs ha slagit ihjäl jättar och nattliga odjur under sin framfart på haven. Men här sägs faktiskt ingenting om vare sig hav eller sjöresa. Här talas bara om ’vå- gor’, ӯð, och om niceras, ’näckar’ (feng. nicor, ’vattenmonster’) och om ’av jät-

367 2032. 368 415–424. 205 tars släkt’, eotena cyn. Inte heller finns antalet fem (fife) i manuskriptet; det är en fri emendation som brukar motiveras med att niceras i ett annat sammanhang åt- följs av en allittererande antalsuppgift, nigene, ’nio’ (Fulk et al. 2009 s. 141). Det anmärkningsvärda är då att Grendels och Grendelmors vattentillhåll be- folkas av just niceras, underförstått att Grendel och Grendelmor själva är niceras.369 Vidare associeras Grendel flera gånger med eoten, ’jätte’.370 Mot denna bakgrund vill jag föreslå följande översättning: Mitt folk rådde mig kloka män ibland oss, våra bästa rådgivare att jag skulle uppsöka dig konung Hrothgar. För de visste att min förmåga hade prövats; de hade sett mig komma från striden blodig av fienden sedan jag slagit och dräpt ett helt släkte av jättar och i vågorna dödat nattliga vattenmonster. Det var ingen lätt uppgift, men jag lyckades befria vädurarna [gutarna] från plågan Det som förenar dessa monster med Grendel och Grendelmor är just att de hål- ler till i vatten, uppträder om natten och benämns niceras. Jag menar alltså att det är fullt möjligt att läsa detta stycke som en allegorisk hänvisning till att Beowulf genom ett tingsbeslut om utvandring hemma på Gotland just varit med om att motverka den med vattenmonster förknippade svälten och nu vill råda Hrothgar att vidta samma åtgärd. Hrothgar är dock inte ensam om ansvaret. Kvädet säger att mäktiga män hos danerna samlas för att rådslå om hur man ska kunna minska folkets lidande under Grendels tyranni: Monig oft gesæt rīce tō rūne; rǣd eahtedon hwæt swīðferhðum sēlest wære wið fǣrgryrum tō gefremmanne.371 Med utgångspunkt från Grendels och Grendelmors attacker på Heorot översätts detta fǣrgryrum vanligen med ’anfall’ eller liknande. Förleden fǣr- kan visserligen ha den betydelsen men dess grundinnebörd är ändå ’stor fara’, ’katastrof’. Jag förordar därför följande översättning: Många mäktiga män satt ofta till råds för att överlägga om hur man bäst skulle hantera den svåra hemsökelsen Kvädets uppgifter om att mäktiga män samlas för att rådslå är i god överens- stämmelse med Saxos och Guta sagas uppgifter om att beslut om utvandring tas gemensamt på tinget. Denna tolkning vinner i styrka genom att den aktuella passagen då inte läng- re framstår som ett omotiverat och obegripligt inskott i händelseförloppet utan som en naturlig länk i en logisk berättarstruktur. Det är i just detta sammanhang »den kristna rösten» i kvädet noterar att danerna »lovar ofta blodigt blotoffer i lund och harg och ber böner att djävulen i

369 845, 1411, 1427. 370 112, 668, 761. 371 171–174. 206 skepnad av gudarna ska hjälpa dem mot folkets hemsökelse» med det förnum- stiga tillägget att »sådan var hedningarnas sed och förhoppning».372 I själva verket beskriver denna passage ganska väl vad människor i Norden allmänt tycks ha gjort under den stora krisen. Morten Axboe menar att nordborna under tiden för fimbulkatastrofen bokstavligt talat vräkt ner sina samlade förråd av guld i markerna som desperata offer till gudarna (Axboe 1999, 2001a, 2001b, 2004, 2005, 2007). Det råder visserligen något olika åsikter om när inom folkvandringstiden dessa guldnedläggelser hör hemma, men även om dessa tar fart under yngre romersk tid och fortsätter under hela folkvandringstiden är det ändå uppenbart att verksamheten accelererar kraftigt mot slutet av folkvandringstid för att sedan abrupt avta. I en tid utan möjlighet att förstå de naturens mekanismer som utlöser klimat- katastrofer, kunde man knappast uppfatta klimatiskt orsakade nödår som annat än uttryck för missnöje från makternas sida. När så till slut den bittra insikten infinner sig, den som Eddadiktningen så tydligt ger uttryck för, att ingen hjälp står att få från gudarna som är lika maktlösa som människorna, återstår bara att hänvisa till det obegripliga ödet i gestalt av onda makter (Gräslund 2007). På samma sätt som man tänkt sig att Fimbulvintern orsakats av odjuret Fenris- ulven som slukar solen och månen, kan man ha föreställt sig svältdöden i gestalt av odjuren Grendel och Grendelmor som slukat människor. Här kunde det se ut som om jag är tillbaka i samma hjulspår som Knut Stjer- na (1905) och Birger Nerman (1963a), vilka menat att den i Guta saga omtalade utvandringen förklarar ödebebyggelsen på ön. Men människor överger inte välfungerande försörjningssystem utan reella orsaker, och den gotländska ödebebyggelsen bör ses i samma faktiska kontext som motsvarande fenomen i övriga Norden och Nordeuropa. Jag förordar alltså en rakt motsatt tolkning, nämligen att traditionens utvandring är ett uttryck för den nöd som orsakades av den akuta klimatkris som vid denna tid bevisligen drabbade hela norra Eu- ropa och ledde till att 30–50 procent eller mer av dåtidens omkring 2700 gårdar/hushåll på Gotland (Svedjemo 2014 s. 228) lades öde. Att kvädet i samband med Beowulfs resa till och vistelse i Heorot talar om sol som lyser och sol som går upp på morgonen och ner på kvällen kan tyckas motsägelsefullt. Men en så desperat åtgärd som utvandring av en del av befolkningen vidtas knappast förrän efter minst två svåra missväxtår i följd, alltså först sedan solen åter börjat synas på firmamentet. I så fall äger Beowulfs expedition rum tidigast sommaren 538 då solen åter börjat lysa men när vädret ändå var uselt. Men tar man uppgiften i kvädet att Grendel vid Beowulfs besök redan hemsökt danerna i tolv år på allvar, skulle besöket snarare äga rum efter den andra supereruptionen år 540 eller den tredje år 547.

372 170–179. 207

Nerbränd bebyggelse Förvånansvärt många gotländska ödehus från folkvandringstid tycks ha blivit nerbrända. Av de omkring 25 hus på Gotland som Arne Biörnstad år 1955 noterade som helt eller delvis arkeologiskt undersökta, har omkring 60 procent bränts ner. Sorterar man bort mindre uthus och hus med torftig dokumentation eller hus som bara blivit marginellt utgrävda, rör det sig om 75–80 procent av den då utgrävda bebyggelsen (Biörnstad 1955 s. 951–967). Det är en anmärk- ningsvärt hög siffra mot bakgrund av att dessa hus är spridda över hela Gotland och därmed representerar ett geografiskt genomsnitt. Här märks bland annat hela Vallhagar by i Fröjel socken om fem–sex gårdar och byn vid Rings i Hej- nums socken om tre gårdar. Husen i byn Vallhagar ligger så glest att bränderna inte kan skyllas på vådeld om det inte rått storm i byns längdriktning. Då dessutom en innebränd människa påträffades i två av husen, av vilka dessutom en blivit ihjälslagen före branden, stärks ytterligare intrycket av branden som en avsiktlig våldshandling. Mårten Stenberger, huvudansvarig för undersökning- en, menar också att Vallhagarbyn blivit avsiktligt nerbränd och att detsamma måste gälla många andra gårdar på Gotland (Stenberger 1955). Ett uttryck för avsiktlig förstörelse är också att det i ett av de nerbrända husen i Höglundar i Stenkyrka socken påträffats en innebränd kvinna som först dödats med två hugg i huvudet (Lundberg 1951). Nerbrända hus från denna tid har observerats lite varstans i Norden men inte i tillnärmelsevis sådan omfattning som på Gotland. I svearnas kärnområde i Uppland, där hundratals hus från den mellersta järnåldern blivit arkeologiskt undersökta, har på sin höjd 5–10 procent brunnit. Kontrasten till Gotland är enorm och visar att mängden nerbrända gårdar där inte kan skyllas på vådeld och andra normala brandorsaker. Det samlade materialet visar tydligt att Got- land under sen folkvandringstid drabbats av ett fientligt övervåld med omfattande nerbränning av bebyggelsen.

Ormen bränner ner gårdar Med denna bakgrund ter det sig svårt att inte knyta an till kvädets uppgifter om att kung Egils söner Ottar och Ale »ofta anställde förfärliga blodbad» hos gutarna och att Ale senare angrep och tvingade Gotland till underkastelse. Det plötsligt starka inflytandet från Svealand på Gotland, liksom på Öland, under närmast följande tid vad gäller föremålstyper, gravskick och ortnamn överens- stämmer väl med bilden av en avgörande militär framgång för svearna i södra Östersjöområdet. Ett sådant krigiskt övervåld är svårt att föreställa sig utan standardmedlet för krigföring i äldre tid, nerbrännande av fiendens byar, gårdar och förråd. Jag ser det som fullt möjligt att många bosättningar på Gotland sätts i brand i samband med de upprepade krigiska angrepp av svearna som omtalas i kvädet och som tycks ha börjat under 400-talet, tilltagit under 500-talet och kulminerat vid mitten av århundradet. Resonemanget stöds av Johan Engströms på arkeologiska 208 undersökningar grundade iakttagelse att gutarnas mäktiga centralborg Tors- burgen utsätts för våldsam brand som ett direkt uttryck för avsiktlig fientlig handling (Engström 1984). Så här omtalas i kvädet Ormen som gutarnas krigiska fiende:373 Då började gasten spy ut glöd, bränna upp härliga gårdar: lågan reste sig till människors fasa Den onde luftflygaren ville inte lämna något levande Ormens härjningar, fiendens angrepp syntes nära och fjärran, hur rövaren hatade och förföljde gutarna han svepte in landets invånare i eld och brand. Snart blev den hemska sanningen berättad för Beowulf att hans eget förnämliga hus, gutarnas kungsgård, gått upp i lågor (modifierat efter Wickberg 1914) Upplysningarna att Ale förhärjar gutarnas land och att Ormen bränner ner bebyggelse på ön överensstämmer alltså med arkeologins vittnesmål om att den gotländska bebyggelsen i betydande utsträckning bränns ner vid mitten av 500-talet. Jag ser det därför som rimligt att uppfatta den eld- och röksprutande Ormen som en allegorisk bild av hur kung Ale och svearna bränner ner gutarnas byar, inklusive deras kungsgård, härjar kring deras redan tidigare delvis förstörda nationella försvarsanläggning och underkastar dem politiskt. Frågan är alltså om inte Ormen är en personifikation av Ale själv, han som leder det avgörande brutala anfallet mot gutarna, låter döda deras unga kung Heardred och förmodligen plundrar dem intill märgen. Detta skulle stämma väl med tidsordningen i kvädet. Beowulf tar upp kampen mot Ormen först efter att gutarnas bebyggelse bränts ner, rimligen då av Ale. Och på samma sätt som Ormen dör före Beowulf, dör också Ale före Beo- wulf.374 I kvädet går Beowulf till strid mot Ormen med elva krigare. Det kan betyda att Beowulf bistår Adils i kampen mot Ale som ledare för en kontingent krigare med deltagare från var och en av öns tolv antagna administrativa enhe- ter, av vilka han själv representerar den tolfte. I kvädet talas om hur sveakungen Ale överlämnat ett ealdsweard etonisc, ’urgammalt jättesvärd’ eller ’av jättar smitt fornsvärd’, till Wiglafs far, svea- hövdingen Wihstan,375 med vilket denne sedan på Ales uppdrag dödar dennes brorson Eanmund. Att Wihstans son Wiglaf hjälper Beowulf att med detta av Ale donerade svärd döda Ormen ger extra relief åt tanken att den är en sinnebild för Ale själv.

373 2312–2319, 2321–2327. 374 2395–2396. 375 2616. 209

Guta saga uppger att Avair Strabein inför fredsförhandlingarna med svearna säger sig inte ha lång tid kvar. Om det ligger något i antagandet om sambandet Avair–Alvar–Ælfhere–Beowulf (kap. 22) skulle hela historien sluta med att Ale alias Ormen dör först och att Beowulf alias Avair dör något senare. Att Beowulf dör av skador han får i striden med Ormen kan då tolkas som att han i kampen mot Ale får skador som i förlängningen leder till hans död hemma på Gotland. Om mitt tidigare antagande är riktigt, att de lyckosamma fredsförhandlingar med svearna som Guta saga talar om hör samman med denna situation, har Beowulfs hjälp till Adils gett honom ett utmärkt läge inför förhandlingarna med svearna. Så även om Beowulf/Aivar är i dåligt skick, är det naturligt att gutarna vill ha just honom som förhandlare. Hans avslutande livsuppgift skulle då ha varit att med sin vän och frände kung Adils förhandla fram ett så gott långsiktigt fredsavtal som möjligt för gutarna. Jag vill här också väcka tanken att Ormens stora skatt i själva verket är en sinnebild för rikedomar som Ale/Ormen tidigare rövat från gutarna och som Beowulf sedan tar tillbaka när han dödar Ale eller som är plundringsgods som han och gutarna får som kompensation för det som man tidigare be- rövats. Får vi tro kvädet är traditionen om Sigurd känd vid kung Hrothgars hov. När Beowulf dödat Grendel hyllas han i Heorot som jämbördig med Fáfnisbani, låt vara att kvädet här inte refererar till Sigurd utan till dennes fader Sigemund.376 Att döma av flera bildstenar har också traditionen om Sigurd Fáfnisbani varit känd på Gotland under folkvandringstid (Ney 2017 s. 236–248). Att dikter om Sigurd drakdödaren kan ha traderats på Gotland antyds också av att Sigurds häst Grane med sin last av guld tycks vara avbildad på de folkvandringstida gotländska bildstenarna Tängelgårda I och Stora Hammar I i Lärbro socken (Andrén 1993; Ney 2012, 2017 s. 238–241). Jag instämmer med Agneta Ney i att den beväpnade mansfigur framför den uppspärrade käften på en tusen- fotingliknande ormfigur på Stenen Austr I i Hangvar socken lika väl kan visa Tyr framför Fenrisulven som Sigurd och Fáfnir. Nedtill syns en cirkel med spi- ralmönster och under den en skeppsstäv av folkvandringstida typ. På en bildsten från Martebo kyrka ses en liknande figur överst i bild, dock till hälften borta. Där finns ingen mansfigur men nertill ett roddskepp av folkvandringstida typ (Nylén & Lamm 2003 s. 30 f.). Anmärkningsvärt är att Sigmunds drake enligt Beowulfkvädet håller till under hārne stān, ’under den grå stenen’.377 Det är exakt samma uttryck som två gånger i kvädet används om tillhållet för Beowulfs orm/drake,378 en omständig- het som väckt åtskillig diskussion (senast Abram 2017). Då det inte finns någon historisk eller arkeologisk tradition i övrigt i Beowulfkvädet som säkert kan sä- gas vara yngre än folkvandringstid, framstår dess version av traditionen om

376 875, 884. 377 887. 378 2553, 2744. 210

Sigmund drakdödaren som det troligen äldsta uttrycket för den senare traditionen om Sigurd drakdödaren. Att man känt till denna berättelse på just Gotland och Själland är ganska naturligt med tanke på dessa områdens nära kontakter med kontinentalgermanskt område. När Beowulf återvänder till Gotland åtföljs han således enligt kvädet av ett nyförvärvat rykte som den store Sigmunds like som odjursdödare, om än bara metaforiskt. Den mytiska bilden kan sedan ha bearbetats vidare i gutniska kretsar genom sånger om Beowulfs bedrifter för att efter hans död byggas ut till en större allegorisk framställning av hans storverk i form av kampen mot Grendel och Grendelmor, alias Storsvälten, och striden mot Ale, alias Ormen. Bilden av Ormen kan dock vara mer komplex än så. Ormen, Grendel och Grendelmor har alla det gemensamt att de är aktiva bara efter mörkrets inbrott. Det ligger då nära till hands att hänvisa till de flammande blodröda himlar som under flera år efter stora vulkanutbrott kan uppträda runt om i världen efter solens nedgång, dvs. vid nattens början. Över sådana eldröda vulkaniska kvälls- himlar ses ofta ringlande mörka band, något som utmärkt illustreras av Edward Munchs fem olika målningar på temat »Skriet», som så tydligt ger uttryck för konstnärens skräckfyllda upplevelser av vulkaniska kvällshimlar hösten 1883 efter vulkanen Tamboras utbrott i augusti samma år (Gräslund 2007). Att så- dana kusliga blodröda vulkaniska kvällshimlar med mörka ormliknande sling- rande band varit allmänt synliga efter eruptionerna åren 536, 540 och 547 är ofrånkomligt. Som jag tidigare argumenterat för kan det vara sådana ålande mörka band som ligger bakom formuleringar i några Eddadikter med anknytning till Fim- bulvintern och som kan ha gett upphov till eller förstärkt eventuellt redan be- fintliga myter om Midgårdsormens blodiga kamp med gudarna som förebud om världens undergång i samband med Ragnarǫkr (Gräslund 2007; Gräslund & Price 2012; Price & Gräslund 2016). Till saken hör att Ormen i Beowulf- kvädet upprepade gånger beskrivs som flygande och då just om natten. Ett möj- ligt samband mellan Ormen i Beowulfkvädet och myten om Midgårdsormen föreslogs redan av Grundtvig i hans första översättning av kvädet (Grundtvig 1820) och har vidareutvecklats av andra (exempelvis Dronke 1969 s. 302–325; Earl 1994 s. 29–48). De mörka banden som på vulkaniska kvällshimlar ringlar vid horisonten är också i god överensstämmelse med att Midgårdsormen i norröna myter sägs omslingra hela världen. Kännetecknande för Ormen är också att den spyr ut eld och giftig rök. Det ger anledning att erinra om vulkanen Lakis utbrott på Island från juni 1783 ända till februari 1784 och vars giftiga gaser dödade en femtedel av öns befolkning, 90 procent av dess boskap och direkt och indirekt orsakade hundratusen- tals människors död i Västeuropa. Vintern 1783–1784 blev den strängaste i Eu- ropa och Nordamerika på 250 år. Inkluderar man sekundära följder av klima- tiska och andra miljöeffekter kan dödssiffran globalt ha uppgått till åtskilliga miljoner människor (Witze & Kanipe 2014). Då är ändå att märka att Lakis 211 utbrott bara var som en fjärilsfjärt jämfört med superutbrotten åren 536 och 540. Liksom utbrottet år 536 torde också det år 540 ha slungat upp gaserna i stratosfären. Men om det mindre utbrottet år 547 skett mer i närområdet som på Island, kan ett askmoln mycket väl ha drabbat Norden Hur som helst, då många gårdar och byar på Gotland tycks ha bränts ner i samband med Ales sista invasion av ön, torde – precis som kvädet säger – elds- flammor ha varit synliga runtom mot horisonten och hela ön ha svepts in i stick- ande rök. Då kan också bilden av den förskräcklige Ale naturligt ha glidit samman med den av den eldsprutande Ormen på den vulkaniska kvällshimlen. Därmed öppnar sig en möjlighet att se Ormen i Beowulfkvädet som en komplex metafor för hela den gutniska tragedin vid slutet av folkvandringstid som i en enda ondskefull gestalt sammanfattar kung Ales brutala övervåld på gutarna, den skrämmande Ormen/Midgårdsormen på den vulkaniska kvällshimlen och Den Stora Svälten. Det är i god överensstämmelse med att Beowulfs kamp med de metaforiska odjuren sker i tre omgångar, först med Grendel, därpå med Grendelmor och sist med Ormen. Ligger det något i denna bild, skulle Gotland ha drabbats värre än de flesta andra områden i Norden – svält och krigisk ofärd i en och samma förpackning.

Beowulf ingen maratonsimmare Vid sidan om berättelserna om Grendel, Grendelmor och Ormen har historierna om Beowulfs simfärder i ungdomen bidragit till den aura av overklighet som gett kvädet rykte för historisk otillförlitlighet. Den ena av dessa berättelser aktualiseras när Unferth, kung Hrothgars ϸyle, häcklar Beowulf för att i ungdomen ha förlorat en simtävling med Brekka om att komma först hem på havet. Beowulf svarar med en skrytsam beskrivning av hur han tagit sig hem i stormiga vågor i kamp med hemska havsodjur.379 Den andra berättelsen återkallas i minnet av kvädets »berättare» inför Beo- wulfs strid mot Ormen och beskriver hur Beowulf efter Hygelacs fall tar sig hem från Frisland simmande med trettio rustningar över armen.380 Den tredje är en kort notis som återges av Beowulf själv när han inför danerna presenterar sig och berättar om sina tidigare bragder.381 När den nordiska och grekiska mytologins gudar och jättar utför storverk brukar själva överdriften ligga i förstorade mänskliga egenskaper som styrka, för- stånd, aptit och liknande. Ingen gud eller jätte skulle ägna sig åt långsimning med trettio rustningar på armen helt enkelt för att ingen människa är i stånd att ta ett enda simtag med en drös rustningar över armen, hur stark han än är. Då dessa mytiska simäventyr i kvädet ligger i förfluten tid och Beowulfs båt- färder till och från Heorot är helt fria från mytisk fantasi, är det troligt att även

379 506–585. 380 2358–2369. 381 418–424. 212 dessa skildringar går tillbaka på en blomstrande metaforik där simmandet ursprungligen var en naturlig bild för färd över havet, en bild som under upprepad tradering spårat ur till en bokstavligt uppfattad berättelse. Mycket riktigt är det vad många forskare på rent språkliga grunder kommit fram till utifrån följande rader382 (Robinson 1965, 1974, 2000; Wentersdorf 1971, 1975; Earl 1979; Frank 1986): ϸonan Bīowulf cōm sylfes cræfte, sundnytte drēah; hæfde him on earme [ealra] ϸrītiġ hildeġeatwa, ϸā hē tō holme [ϸrong]g. Oferswam ðā sioleða bigong sunu Ecgϸeowes, earm ānhaga eft tō lēodum Om sedan ordet sund i dessa sammanhang kanske syftat på ’simning’, ’nata- tion’ (Fulk 2005) förändar det inte något. Som Fred Robinson noterat är det den dubiösa och medvetet misstänkliggö- rande karaktären Unferth som talar om simning i episoden med Brekka och inte Beowulf. Själv använder Beowulf uttrycket rōwan [rêon] med den klara betydelsen ’ro’ samt omskrivande ord som flēotan med betydelsen ’färdas på sjön’ eller ’segla’ (Robinson 2000 s. 86 ff.). Av allt att döma bygger den traditionella tolkningen på en kombination av felbedömning av originaltexten, misslyckad emendation och felöversättning. Både språkliga och litterära argument talar för att det ursprungligen rört sig om en tävling i rodd, inte i simning. Robinson ger följande sammanfattande omtolkning av de aktuella raderna (Robinson 2000 s. 85): From there [i.e. from the battle] came Beowulf by means of his own physical strength-undertook a journey on the sea. He had held battle-gear on his arm when he moved toward the sea …Then, alone and wretched, the son … Denna omtolkning tycks forskarsamhället med mindre reservationer allmänt ha tagit till sig och den har också influerat moderna översättningar. Andrew Coo- per menar också att den traditionella uppfattningen är oförenlig med kvädet även litterärt och sammanfattar diskussionen med dessa ord: »That Beowulf’s adventure with Breca was a boating adventure is now surely beyond reasonable doubt» (Cooper 2009). Det är alltså svårt att uppfatta någon av historierna om Beowulfs mytiska simmande som bokstavligt menad.

Lever Hygelac eller spökar han bara? Den uppmärksamma läsaren har säkert redan sett att här finns en hake. Om inte drar jag själv fram den i ljuset.

382 2359b–2362, 2367–2368. 213

Min metaforiska tolkning av Grendel och Grendelmor som uttryck för tidens svältkatastrof efter år 536 besväras av en kronologisk motsägelse, nämligen att Hygelac omtalas som levande vid Beowulfs besök hos Hrothgar, trots att han knappast kan ha varit vid liv efter år 530. Det är något som inte stämmer antingen med min metaforiska tolkning eller med kvädets uppgifter om Hygelac. Hur man än vrider och vänder på problemet med Hygelacs ålder och tidpunkten för hans död, hör den till de dunklaste i hela kvädet. Frågan måste där- för ställas om det verkligen är så säkert att Hygelac lever vid tiden för Beowulfs besök hos Hrothgar. När Beowulf dagen efter striden med Grendel belönas med armringar av guld och en ’praktfull halsring’, healsbēaga mǣst, noterar kvädets »berätta- re» att denna halsring är lika praktfull som Brosinga mene, det smycke som Hama en gång korpat åt sig från goterkungen Eormenric. Sedan sägs att Hy- gelac bar »denna ring» när han stupade i Frisland.383 I så fall skulle Hygelac ha varit död när Beowulf besöker Hrodgar. Men att det skulle röra sig om nyssnämnda healsbēag, som man ibland antar, motsägs av att jämförelseob- jektet Brosinga mene syftningsmässigt står närmare i texten liksom av att Beowulf vid hemkomsten inte alls ger ringen till Hygelac utan till dennes maka Hygd. Här finns två möjliga tolkningar. Antingen informerar skalden eller en i efterhand traderande berättare om att Hygelac bar ett gnistrande halssmycke när han senare stupade i Frisland, vilket skulle vara i linje med att han i kvädet lever när Beowulf kommer hem. Eller så säger skalden att Hygelac bar ett sådant smycke när han tidigare stupade i Frisland. Det senare alternativet får visst stöd av indikationer om att Hygelac inte finns i sinnevärlden i samband med Beowulfs besök hos Hrothgar. En sådan antydan kan vara att Hygelac inte finns med på scenen när Beowulf ger sig av till kung Hrothgar. Om Hygelac är i livet då, är det ett märkligt brott mot kvädets sociala konvenans att han inte är på plats och tar farväl av Beowulf med ett litet tal och ger honom kloka råd inför färden. Han finns där bara som en skugga i den meningen att Beowulf betecknas som Hygelācs ϸegn.384 Men det är ett formelartat epitet för Beowulf även långt senare i kvädet, när ingen tvekan råder om att Hygelac sedan länge är död.385 Ett annat tecken är att, när Beowulf och hans män kommer hem efter sjö- resan och går upp mot kungsgården, det inte är mötet med Hygelac de tycks se fram emot utan nöjet att få träffa Hygd. Ett tredje tecken är att Hygelac, när han vid Beowulfs hemkomst framträder i hallen, gör det med en ganska opersonlig framtoning. Han hälsar Beowulf väl- kommen med ett litet tal varpå Beowulf håller långa monologer om sina upplevelser utan att få minsta respons av Hygelac. Kontrasten är stor till de tidigare växelsamtalen mellan Beowulf och Hrothgar.

383 1192–1214. 384 194. 385 2977. 214

Den luddiga bilden av mötet i hallen i samband med Beowulfs hemkomst kommenteras av Kenneth Sisam på följande sätt (Sisam 1965 s. 44): The Geatish court is lifeless. Hygelac and Hygd are little more than names of a good king and his good queen […].The “Return” reads like the work of a well-equipped poet who has temporarily lost his inspiration, and drifts when he has not another adventure to tell of. I Beowulfs Rückkehr: Eine Kritische Studie drog Levin Ludvig Schücking på stilistiska och metriska grunder slutsatsen att hela skildringen av Beowulfs hemkomst komponerats av en annan poet än resten av kvädet (Schücking 1905). Han menar att den fornengelska poeten fångat upp och vävt samman två skilda berättelser: »Er verknüpfte sie in der er den Zeitraum zwischen beiden überbrückte» (Schücking 1905 s. 71–74). Liknande resonemang har förts av Francis Magoun med utgångspunkt från diskrepanser mellan Beowulfs egen berättelse vid hemkomsten om sina upplevelser hos danerna och den som läm- nats tidigare i kvädet (Magoun 1959). Flera detaljer sammantagna ger alltså en antydan om att Hygelac är död när Beowulf besöker Hrothgar. En möjlig förklaring till kvädets oklarhet på denna punkt kan vara den som Schücking och Magoun varit inne på, nämligen att det ursprungligen cirkulerat flera mindre dikter om Beowulf med delvis olika innehåll, eller olika versioner av samma dikt, som efterhand förenats till en enhet, något som kan ha föranlett kompletteringar och uteslutningar med viss motsägelse och otydlighet som konsekvens. Helt klart kunde min argumentation om tiden för Hygelacs död vara starkare. Men jag finner den ändå tillräcklig för att sätta frågetecken för kvädets uppgift att Hygelac lever vid tiden för Beowulfs besök hos kung Hrothgar.

Slutsatser Om den muntliga traditionen om Beowulf i efterhand i poetisk form skulle gestalta svältkatastrofens förfärliga obegriplighet och svearnas krigiska övervåld på gutarna, är ett verklighetsreportage det sista vi ska vänta oss. Genom att alla redan visste vad dramat handlade om, var det för dåtidens tankevärld naturligt att ge berättelsen en metaforisk utformning. Men ett så- dant grepp kräver ändå en scenisk bakgrund av verklighet, vilket förklarar den till synes halsbrytande kontrasten mellan fantasi och verklighet i Beowulfkvädet. I ett sådant perspektiv framstår gestalterna Grendel, Gren- delmor och Ormen mer som uttryck för sofistikerad intellektualism än primitiv folklig övertro. Allteftersom tiden gick och berättelserna om Beowulf fördes vidare, var det naturligt att insikten om den faktiska bakgrunden till gestalter som Grendel, Grendelmor och Ormen sjönk undan och att den blomstrande metaforiken efterhand, särskilt sedan traditionen kommit över till England, börjat uppfattas 215 som berättelser om faktiska händelser. Kanske kom man där rent av att uppfatta Grendel och Ormen som exempel på sådana märkliga odjur som man i äldre tid gärna förknippade med främmande trakter, ungefär som det illustreras på Olaus Magnus Charta marina. 216 22. BEOWULF OCH GUTA SAGA

Namnlikheter I kvädet antyds att Beowulf också har ett annat namn, att han i egenskap av släkting till Wiglaf heter Ælfhere: Wīglāf wæs hāten, Wēoxstānes sunu, lēofliċ lindwiga, lēod Scylfinga, mǣg Ælfheres,386 ’Wiglaf hette han, en skicklig sköldkämpe, skilvingahövding, Alvars släkting’. Även om sambandet inte är entydigt, uppfattar flera forskare Ælfhere som Beowulfs egentliga namn, speciellt som det vokalallittererar med Ecgϸeow, Beowulfs faders namn (Malone 1923, 236 f.; Woolf 1937 s. 7–9, 1939 s. 153–157; Collinder 1954 s. x–xi). I samma riktning pekar att namnet Ælfhere förs på tal enbart i samband med Wiglaf, Beowulfs sveasläkting. Mot denna bakgrund ligger det nära till hands att anta att Ælfhere/Alvar är Beowulfs ursprungliga namn som född av kunglig sveasläkt och att han fick det ganska udda namnet Beowulf först sedan han i sjuårsåldern adopterats av kung Hrethel. Varför får vi inte veta, men då Hrethel är hans morfar är det möjligt att han blivit föräldralös. Därmed blir det ofrånkomligt att ta upp vissa likheter mellan namnen Alvar, Avair och Tjelvar. De två senare var enligt Guta saga gutarnas första enande ledargestalter. Båda namnen har påtagliga likheter med kvädets Ælfhere/Alvar som kan vara Beowulfs ursprungliga namn. Men likheterna kan gå längre än så. Avairs tillnamn Strabain kan måhända syfta på att han var smalbent eller »strakbent» men har också ansetts kunna anspela på strålindade benklädnader i stil med de norska Birkebeinarnes på 1100-talet (jfr Peel 1999 s. 30). I så fall kan förleden stra- jämföras med en av de möjliga betydelserna hos förleden beow-, ’strå’, ’halm’, ’säd’. Om den adopterade pojkens ursprungliga namn varit Alvar/Aivar kan han ha fått namnet Beowulf när han adopterades av Hrethel, antingen som ett öknamn eller för att han kallade sig själv för »kornvarg» (Beowulf) eller »Stråben» (Strabein) efter att på pojkars vis vid något tillfälle ha styrt ut sig med benkläder av strån av korn, likt en raggig varg. Det enkla mansnamnet Ulf är det överlägset vanligaste bland äldre runnamn i Sverige men lyser helt med sin frånvaro i äldre gutniskt namnmaterial och finns bara noterat som efterled i ett fall. På samma sätt saknas Björn, det näst vanligaste enkelnamnet i svenskt runmaterial, på Gotland (Snædal 2005; Peterson 2007). Den naturliga förklaringen är att varg och björn aldrig funnits på Gotland. För en pojke från fastlandet däremot kan vargen ha varit en självklar statusbild. Att kvädet tydligt ger uttryck för att Beo- wulf såg ljust på sin uppväxt hos sin morfar, att han på morssidan var av gutnisk

386 2602–2604. 217 släkt och att han så påtagligt kom att identifiera sig med det gutniska folket, kan ha gjort det naturligt att låta Beowulf vara hans speciella gutniska namn, speciellt om det samtidigt gav en signal om hans svealändska ursprung. Norrön litteratur ger åtskilliga exempel på både namnbyte och bruket av tilläggsnamn (Mejsholm 2009 s. 104 ff.). En sådan tillkomsthistoria förklarar också varför namnet Beowulf är så ovanligt eller snarare unikt. Anders Andrén menar att namnet Tjelvar i Guta saga kan ses som en motsvarighet till det Tjalve som i norrön tradition är guden Tors tjänare, liksom att denne gud att döma av öns ortnamnsflora och namnet Torsburgen på dess stora centralborg kan ha varit något av gutarnas huvudgud (Andrén 2012b). Att Beo- wulfs möjliga ursprungliga namn Alvar har likheter med både Guta sagas Tjel- var och detta namn Tjalve, skulle då kunna tyda på att Beowulf som guta- konung haft samma tjänande position till gudarna som sveafurstar med namn med efterleden -theow som Beowulfs fränder Ecq-þēow och Ongen-þēow med betydelsen ’gudatjänare’. Som bekant omtalas Skölds son, Hrothgars farfar, i kvädets inledning två gånger som Beowulf. Sedan länge råder dock enighet om att det i ett ursprung- ligare manuskript endast stått Bēow (Bēaw) och att efterleden -wulf lagts till av en fornengelsk skrivare, påverkad av att hela kvädet handlar om Beowulf. För det talar att det längre namnet Beowulf här rubbar kvädets metrik och att senare anglosaxiska genealogier omtalar en viss Bēaw/Bēo(w) som Skölds son (Fulk et al. 2009 s. xlviii–li, 113, 117). De flesta texteditioner har därför numera Bēow för Skylds son. Namnet Beowulf på kvädets huvudperson skulle i så fall vara unikt, vilket stärker antagandet att det rör sig om ett tillnamn eller öknamn. Skulle, som ofta antas, förleden Beo- betyda ’bi’ och Beowulf ’bivarg’ och därmed syfta på björn, kan anföras att endast två exempel på namnet Björnulf är kända i nordiskt runmaterial, det ena på ett av två silverkärl i en rik silver- depå från 1000-talet från Gamla Uppsala, det andra på en runsten vid Svista strax norr om Gamla Uppsala (U 113; Peterson 2007; Gustavsson 2004), båda alltså från sveamaktens centrum. Men då enstaka exempel också finns från Norge och fornhögtyska miljöer (Beck 1965 s. 81–84) och tidsavståndet till kvädets berättelse är stort, säger det inte så mycket. Ett annat möjligt alternativ är att Beowulfs ursprungliga namn som Skilfing av Wægmundingarnas ätt är Wulf, och att förleden Bēo- lagts till efter adoptio- nen. För detta kan tala att Wulf allittererar på Beowulfs fränder Wihstan och Wægmund. Bärsärkagestalten Bọðvarr Bjarki (Hrólfs saga kraka, Bjarkamál i Gesta danorum, Bjarkarímur, Skiọldunga saga) anses allmänt spegla rester av dunkla sägner med anknytning till gestalten Beowulf. Hur mytiska Bödvars äventyr än kan te sig, är det ändå tydligt att de har en viss anknytning till händelserna i Beowulfkvädet och utspelar sig i sammanhang som kan hänföras till sen folkvandringstid/äldsta vendeltid. Som gäst vid Rolf Krakes hov dödar han ett odjur som hemsöker platsen (Hrólfs saga kraka, Gesta danorum), precis som Beo- wulf gör hos Rolfs farbror Hrothgar. Och precis som Beowulf, hjälper Bödvar 218 kung Adils i kriget mot kung Ale (Bjarkarímur, Skáldskaparmál, Skjọldunga saga). Mot denna bakgrund kan det vara skäl att se på Bödvars tillnamn bjarke/ bjarki. Detta har i traditionen bland annat kopplats till att han avlats av en björn och har en björn som fylgia (Hrólfs saga kraka, Bjarkamál). Men det skulle också kunna återgå på ett ord för näver, bark som under lång tradering kommit att missförstås som bjarke, ’björnunge’. Jag vill också väcka tanken om ett möjligt samband mellan Bödvars tillnamn bjarke och förlederna i Beowulf och Strabein, i analogi med namnet Birkebeiner, som tycks ha syftat på en speciell benklädnad av näver. Till saken hör också att Avair är den enda ledande äldre gestalt i Guta saga som sägs komma från sydöstra Gotland, närmare bestämt från Alva socken, ett namn som knyter an till Beowulfkvädets Alvar. Alva socken ligger inte långt från den unika praktgård från mellersta järnåldern som här hypotetiskt pekats ut som Hygelacs och Beowulfs kungsgård. Att denna gård i folkmun kallats för Stavers hus kan vara en folklig efterkonstruktion av det gamla gårdsnamnet Stavgard. De sägner om »Staver den Store» som är knutna till platsen ger intryck av en produkt av 1800-talets forntidsromantik (Lithberg 1933). Å andra sidan manar det till eftertanke att Avair och Staver i en gotländsk folksägen uppträder som en och samma person. Tilläggas kan att Guta saga förknippar Graipr, Tjelvars sonson, med Uggårdarroir, Gotlands största bronsåldersröse omedelbart innanför kusten vid Rone, inte långt från Beowulfs antagna grav- plats och kungsgård. Personnamnsefterleden -var (-vair) är ingalunda ovanlig, men det bör ändå noteras att den ingår i alla namn vilkas samband med gestalten Beowulf här hypotetiskt har diskuterats: Alvar, Avair, Bodvar och Tjelvar. Därtill kommer det möjliga sambandet mellan förlederna i namnet Beowulf och Avairs tillnamn Strabain. Antagandet att Avair i Guta saga bär spår av gestalten Beowulf vinner i styrka genom Ola Kyhlbergs iakttagelse att Avairs höga mansbot tyder på att han var av kunglig börd (Kyhlberg 1991 s. 238 f.). Var för sig säger dessa namnlikheter inte så mycket; källäget är inte det bäs- ta. Men det tycks mig ändå som en möjlig hypotes att de reflekterar en gammal tradition som förbinder Alvar/Beowulf med Guta sagas Avair Strabain.

Fred mellan svear och gutar Så här börjar andra kapitlet i Guta saga: Många konungar stred mot Gotland, medan det var hedniskt. Dock behöll gutarna alltid seger och sin rätt. Sedan sände gutarna många sändemän till Sverige. Men ingen av dem kunde göra fred förrän Avair Stråben från Alva socken; han gjorde först fred med svearnas konung. När gutarna bad honom fara, svarade han: »Som ni vet, är jag nu närmast död och fall. Ge mig då, om ni vill att jag skall fara i en sådan våda, tre mansböter, en för mig själv, en annan för min födde son, och en tredje för min hustru.» Ty han var klok och mångkunnig, så som sägner går om honom. Han 219

ingick i stadgad rätt med svearnas konung. Sextio marker silver vart år, det är gutarnas skatt, så att Sveriges konung skall ha fyrtio marker silver av de sextio och jarlen skall ha tjugo marker silver. Denna stadga hade han gjort med landets råd, innan han for hemifrån. Så gick gutarna frivilligt under svearnas konung, för att de måtte fria söka till Sverige på alla ställen utan tull och alla avgifter. Så har också svearna rätt att söka till Gotland utan kornband eller andra förbud. Skydd och hjälp skulle konungen ge gutarna om de tarvade det och krävde det. Sändebud skall också konungen och även jarlen sända till gutarnas ting och låta där uppta sin skatt. De sändebuden skall lysa fred för gutarna att fara över havet till alla platser, som tillhöra Uppsala konung, och likaså för dem som den vägen äger söka hit. (Holmbäck & Wessén 1943, språkligt något uppgraderad) Den inledande meningen – »många konungar stred mot Gotland medan det var hedniskt» – låter bekant. Det är precis vad Beowulfkvädet talar om. Någon be- skattning nämns däremot inte. Å andra sidan är det osannolikt att Ale efter segern över gutarna lämnat ön utan ett rikt byte. Och när Ale i nåder låter Beo- wulf efterträda Heardred som kung över gutarna, är det rimligen som en politiskt underordnad figur. Att detta vågspel från Beowulfs sida blev lyckosamt, liksom att han tidigare gett Adils en fristad, bör ha gett honom ett utmärkt läge för förhandlingar med Adils, sedan denne blivit kung över svearna. När gutarna ber Avair att fara till svearna och förhandla om fred svarar han: Mik vitin ir nu faigastan ok fallastan, ’som ni vet är jag nu så gott som död och slut’ (Guta saga, 2), med andra ord: »har jag inte lång tid kvar att leva.» Rim- ligen menar Avair att en man som känner krafterna avta har rätt att ställa villkor för ett sådant uppdrag. När Guta saga säger om Avair att hann var snieldr ok fielkunnugr, sa sum sagur af ganga, ’han var klok och mångkunnig, så som sägner gå om honom’ (Guta saga, 2, 10–11), låter det inte bara som en hänvisning till en äldre muntlig tradition om gestalten Avair utan också som ett eko av den bild av Beowulf som ges i kvädet. Uppgiften i Guta saga att många konungar stred mot gutarna under hednisk tid och att ingen kunde göra fred med svearna före Avair Stråben tyder på att dessa konungar var sveakungar. Frapperande är då att Beowulfkvädet skildrar en rad krig mellan gutar och olika sveafurstar och att man inte fick någon be- stående fred med svearna förrän efter det sista kriget, då Beowulf tagit över ansvaret. Jag menar alltså att det finns goda skäl att överväga möjligheten att Guta sagas tradition om framgångsrika förhandlingar mellan svearna och Avair återgår på överläggningar mellan Adils och Beowulf/Alvar/Aivar. Vad skulle i så fall Beowulf ha uppnått med förhandlingarna med svearna? Vi får då gå tillbaka till utgångsläget sedan Ale besegrat gutarna och låtit Beo- wulf överta tronen trots att han beskyddat Adils mot Ale. Som redan nämnts kan Ale ha motiverat detta beslut med att Beowulf trots allt var hans släkting och att Gotland redan var under svearnas kontroll. När senare Beowulf dödat Ale, hamnar Adils i ännu större tacksamhetsskuld till Beowulf, som ju är den som hjälpt honom till makten. Det är i det ljuset man kan fråga sig vad Aivar i 220

Guta saga i trolig gestalt av Alvar/Beowulf i Beowulfkvädet åstadkommer med sina förhandlingar med svearna. Jo, han återger gutarna deras frihet i den meningen att svearna avstår från att sätta in en egen regent över ön, samtidigt som gutarna får handelspolitiska fördelar och militärt beskydd till en kostnad av en årlig skatt. Om Guta sagas uppgifter om fredsförhandlingar med svearna ytterst går tillbaka till detta sammanhang, ter de sig faktiskt precis så framgångsrika som traditionen i Guta saga vill göra gällande. Det skrifthistoriska materialet ger inte minsta antydan om existensen av kungamakt på Gotland under yngre järnålder och äldre medeltid. Gutalagen (Holmbäck & Wessén 1943) är också den enda äldre lagsamling i Norden vid sidan av de isländska lagarna som helt tiger om kungamakt. Det är frestande att se det som ett uttryck för att svearna kontrollerat Gotland politiskt ända sedan övergången mellan folkvandringstid och vendeltid, något som självklart under- lättats om ön saknat inhemsk kungamakt med det stora enande symbolvärde en sådan kan ha. Frånvaro av uppgifter och tradition om gutnisk kungamakt under den yngre järnåldern är helt i linje med att ett avtal med svearna innefattat att gutarna skulle vara politiskt underställda sveakungen. I samma riktning pekar den omständighet som Tryggve Siltberg argumenterat för, att storleksskillna- den mellan gårdar på Gotland varit begränsad i äldre historisk tid jämfört med förhållanden på fastlandet (senast Siltberg 2013), något som de flesta forskare trots vissa meningskiljaktigheter tycks instämma i (jfr Svedjemo 2014 s. 191 ff.; Andrén 2009). En sådan underställd position behöver inte ha varit till gutarnas nackdel. Förutom handelspolitiska fördelar gjorde det Gotland långt mindre lockande som byte för fientliga plundrare. Den gemensamma svealändsk- gutniska handelskolonin som anlades i Kurland i början av 600-talet (Nerman 1958b) pekar i samma riktning. Ibland har Wiglaf pekats ut som Beowulfs efterträdare på tronen, men det saknar stöd i kvädets text. Ingenting sägs om någon efterträdare. Frågan är allt- så om det sista den pragmatiske Beowulf gör i livet är att i förhandlingar med svearna offra gutarnas kungamakt till förmån för ett gynnsamt skydds- och handelsfördrag. I Guta saga säger Aivar att han, om han ska förhandla med svearna, som er- sättning vill ha tre mansbot, ’en för sig själv, en för sin födde son, och en för sin hustru’, thry vereldi: att mir sielfum, annat burnum sunum minum, ok þriþia kunu (Guta saga kap 2, 6–9). Det kan tyckas tala emot att Aivar är Beowulf, eftersom denne i kvädet säger att han helst hade velat lämna arvet till ’min son’, sunum minum,387 precis som om han inte hade någon. Men att Beowulf strax före sin död inte har en son utan låter arvet gå till sin frände Wiglaf388 betyder inte att han inte tidigare haft en sådan och därmed inte heller en hustru. Beo- wulf talar faktiskt om »min son» precis som om han haft en sådan. Han gör det rent av med samma ord som Aivar talar om sin son (sunum minum). Det torde

387 2729–2732. 388 2813–2816. 221 också rent socialt ha varit närmast otänkbart under den mellersta järnåldern att sitta som kung i många år utan en drottning vid sin sida som värdinna i hallen. Att Aivar ställer krav på gutarna om mansbot kan ju knappast betyda att det var de som dödat hans son och hustru; rimligare är att anta att det är svearna som legat bakom. Så om Aivar är Beowulf kan han ändå ha menat att det var gutarnas övermod att börja krig med svearna som var orsak till hustruns och so- nens död. Svearna hade ju till Beowulfs bestörtning och sorg bränt ner hans kungsgård,389 och var skulle hustru och son ha befunnit sig om inte just där? Och eftersom utsikten att få mansbot av svearna torde ha varit minimala, är det begripligt att Beowulf kräver mansbot av gutarna när de begär att han ska reda ut de problem som de själva ställt till med. Man kan naturligtvis fråga sig varför det var så viktigt för Aivar att få mansbot, när han visste att hans dagar var räknade. Men i äldre germansk tid var mansbot inte bara en materiell ersättning utan minst lika mycket en social upp- rättelse som kunde tillåta mottagaren att dö i frid.

Slutsats Hela detta mitt resonemang om Avair och Beowulf är självfallet hypotetiskt. Det bygger ändå på så många överensstämmelser att man inte bara kan blunda för möjligheten att Guta sagas Avair med tillnamnet Stråben representerar de sista söndriga fragmenten av en gutnisk tradition om Beowulfkvädets Alvar/ Beowulf, eventuellt med tillnamnet Stråulf.

389 2324–2333. 222 23. KRONOLOGI

Inledning Kvädets absoluta och inre relativa kronologi är inte något som träder tydligt fram vid en första genomläsning. Tidigare var det därför ganska vanligt att översättare satte ungefärliga årtal på kvädets centrala personer och händelser, i första hand utifrån ett antaget årtal för Hygelacs död i Frisland men också med något ögon- kast på nordiska källor. Så gjorde Chambers (1932), Woolf (1939) och Klaeber (1950), vanligen dock utan närmare argumentation (Klaeber 1950 s. xxix–xlv). I den fjärde, postumt bearbetade utgåvan av Klaebers standardverk (Fulk et al. 2009) har dock alla årtal strukits. Det är förståeligt, för med ord kan man formulera nog så fria hypoteser utan att de uppfattas som annat än hypotetiska, medan siffror tenderar att tolkas som exakta även när de uttryckligen formuleras som un- gefärliga. Så det är närmast mot bättre vetande jag skrider till verket. Jag vill då understryka att det sker utan stöd av sena nordiska källor. Tidigare har jag funnit goda skäl för att sätta år 530 plus/minus enstaka år som ungefärligt närmevärde för Hygelacs död i Frisland. Utspridda i kvädet finns uppgifter om familjeförhållanden som kan bidra till att belysa frågan om handlingens och personers tidsrelationer. Jag utgår då från genomsnittligt drygt trettio år per generation. Även om det mest är män och sö- ner som figurerar i kvädet, måste vi räkna med lika stora proportioner döttrar i alla syskonskaror och därmed med åtminstone tre–fyra år mellan aktuella brö- der, hur fel det än kan bli i enskilda fall. Det går inte att visa att alla som uppträder i kvädet återgår på historiska personer. Men att åtskilliga gör det framgår av andra historiska källor och ifråga- sätts knappast av någon. När Michael Swanton skriver att »It is possible that (with the sole exception of Unferth), all the major figures mentioned by the poet had some basis in actuality» (Swanton 1997 s. 8), uttrycker han nog en ganska vanlig uppfattning, märkligt nog även bland forskare som anser att kvä- det är en självständig produkt av en kristen fornengelsk poet.

Personer Beowulf I litteraturen omtalas Beowulf ofta som yngling vid besöket hos Hrothgar eftersom drottning Wealhtheow tilltalar honom med hyse,390 ’ung man’, och

390 1217. 223

Hrothgar kallar honom ’ung’, geong.391 Men i deras perspektiv som äldre dam och herre behöver det inte betyda annat än att Beowulf i deras ögon framstår som förhållandevis ung. För när Beowulf träder inför kung Hrothgar talar han själv som om han hade sin ungdom bakom sig: »jag har i min ungdom (ġeogoϸe) utfört många bragder.»392 I den senare ordväxlingen med Unferth antyder han också att hans äventyr med Breca ägde rum när båda var unga.393 Beowulf säger med andra ord själv att han inte är purung när han kommer till Hrothgar. Han bör då vara åtminstone i 30-årsåldern, i god samklang med den status och respekt han bemöts med. Det stämmer också med att den till åren komne Hrothgar säger sig ha varit helt ung när Beowulfs fader Ecgtheow tidigare tog sin tillflykt till honom.394 Under Beowulfs besök hos Hrothgar omtalas Hygelac flera gånger som om han levde där hemma, och när Beowulf kommer hem tas han också emot av en levande Hygelac. Men när drottning Wealhtheow dagen efter Beowulfs strid med Grendel belönar Beowulf med guldringar och dessa av kvädets »berätta- re» jämförs med Brōsinga mene med kommentaren att Hygelac bar den när han stupade i strid med frankerna,395 skulle det kunna tyda på att han då redan är död. Om det nu inte bara är en upplysande förklaring gjord av en bard som senare reciterat berättelsen och hade kunskap om vad som hade skett. Om Hygelac lever under Beowulfs besök hos Hrothgar, äger detta rum före år 530. Men eftersom Beowulf deltog i Hygelacs frisiska fälttåg i sin ungdom och inte längre är direkt ung vid besöket hos Hrothgar, kan besöket också äga rum en bit in på 540-talet. Hypotesen om Grendel som sinnebild för den stora svälten med dess förankring till år 536 och tiden närmast efter är svår att förena med att Hygelac lever vid Beowulfs hemkomst. Om, som jag menar, Grendel är en allegori över den stora svälten med början åren 536–537, kan Beowulfs besök hos Hrothgar äga rum tidigast år 538, sedan samhällets värsta handlingsförlamning börjat släppa när solen efter den egentliga Fimbulvintern åter blivit synlig. Tar vi då fasta på kvädets uppgift att Gren- del vid Beowulfs besök redan plågat danerna i tolv år skulle Beowulfs besök äga rum först i slutet på 540-talet. Efter Hygelacs död omkring år 530 blir Beowulf »förmyndarregent» för Hy- gelacs son Heardred tills denne blir vuxen. När Heardred i sin tur stupar efter- träds han som kung av Beowulf, kanske i början eller mitten av 540-talet. Då Beowulf i sin ungdom deltar i Hygelacs krigståg omkring år 530, kan han vara född omkring år 510. Frågan om tidpunkten för hans död beror på hur all- varligt man tar på uppgiften att han regerade i femtio år och om dessa också ska anses innefatta hans tid som förmyndarregent eller inte. Förmodligen är dessa femtio år mest att se som en poetisk omskrivning av en ovanligt lång regerings-

391 1843. 392 408–409. 393 536–537. 394 459–467. 395 1192–1214. 224 tid i en tid då människors livstid, särskilt kungars, ofta var kort. Jag föreställer mig därför att Beowulf checkar ut för gott inte alltför långt efter mitten av 500-talet, gissningsvis omkring år 555.

Heardred Om Hygelacs död inträffar år 530, rimligen under sommarhalvåret då fälttåg normalt bedrivs, kan sonen Heardred vara avlad senast år 529 och tillträda som kung först i början av 540-talet. Han stupar under tredje kriget mellan svear och gutar, troligen under senare delen av 540-talet (se nedan).

Hrethel Inget sägs om Hrethels död. Men då han inte omtalas i samband med att gutarna under ledning av hans söner Hæthcyn och Hygelac anfaller svearna kan han vara död senast år 529. Om då Hygelac, tredje son till Hrethel och med minst en syster (Beowulfs mor), är född omkring 490–495, kan Hrethel vara född nå- gon gång åren 455–460.

Hygd Hygd blir Hygelacs maka någon gång före 530, troligen tidigare. Vid Beowulfs hemkomst från Hrothgar omtalas hon396 som mycket ung och som hustru till Hygelac sedan några få år. Det har därför ibland antagits att hon är Hygelacs andra hustru, eftersom denne vid tiden för kung Egils död redan har en giftasvuxen dotter (se ovan). Om Hygd är helt ung vid sitt giftermål, kan hon vara född någon gång 505– 510. Är hon mor till den dotter som Hygelac ger till maka åt Eofor kan hon vara född i början av 490-talet.

Hygelac I samband med Beowulfs besök i Heorot omtalas Hygelac av Beowulf uttryckligen som ’ung’, ġeong.397 Han benämns också som ung, ġeongne gūðcyning, i samband med Beowulfs hemkomst och då med tydlig hänvisning till att han tidigare medverkat till kung Egils död.398 Men att Hygelac då i själva verket är i mogen ålder framgår tydligt av att han i detta sammanhang ger sin dotter till maka åt Eofor som belöning för att han

396 1925–1929. 397 1831. 398 1969. 225 dödat kung Egil. Eftersom vi rör oss i en tid då flickor med all sannolikhet genomsnittligt knappast kom i puberteten före 15–17 års ålder, är det rimligt att anta att dottern ifråga åtminstone är så gammal. Men även om hon bara är hjälpligt giftasvuxen är hon rimligen minst 12–15 år. Alternativet – att dottern är ännu yngre, att Hygelac lovar henne till Eofor för framtida äktenskap – vore ju inte mycket till belöning för en giftasvuxen man. I kvädet antyds inte heller något sådant; där sägs bara klart och tydligt att han ger Eofor sin dotter, ond ðā Iofore forgeaf āngan dohtor.399 Att Hygelac inte är någon duvunge vid detta tillfälle framgår också av att den erfarne kung Egil, under hänvisning till att han ’hört om Hygelacs bragder och styrka i strid’, hæfde Higelāces hilde gefrūnen, wlonces wīgċræft,400 blir så be- stört när denne närmar sig att han flyr uppåt landet och tar skydd med sitt manskap i en borg. Mot denna bakgrund får Hygelac antas vara minst 30–35 år vid sin död och vara född senast åren 495–500.

Hæthcyn Hæthcyn stupar i samband med gutarnas anfall på svearna401 före år 530 eftersom Hygelac då ännu lever. Hæthcyn dödar som pojke av misstag brodern Herebeald med ett pilskott och borde då åtminstone vara i pilbågsålder. Att fadern lägger stor skuld på honom pekar på 10–15 års ålder. Eftersom Hygelac är den yngste av bröderna och inte nämns i sammanhanget, kan han då vara 5–10 år. Så om Hygelac är minst 35 år vid sin död omkring år 530, kan Herebealds död inträffa 25–30 år tidigare. Som äldre bror till Hygelac kan Hæthcyn då i sin tur vara född i mitten av 480-talet.

Hrothgar Då kung Roar flera gånger i samband med Beowulfs besök inte bara omtalas som gammal utan också som gråhårig och med begynnande kraftlöshet, är det rimligt att anta att han faktiskt är ganska gammal. Eftersom han själv säger sig ha blivit kung i unga år402 och beskrivs som gammal och grå vid Beowulfs besök403 kan han ha varit regent länge. För den skull behöver man inte sätta full tilltro till uppgiften att han redan regerat i femtio år.404 Antar vi att Roar då är i 65–70-årsåldern, kan han vara född någon gång 475–480.

399 2997. 400 2952–2953. 401 2922–2930. 402 465. 403 356–357, 1873, 1790–1793, 1886, 2110–2115. 404 1769. 226

Inget sägs om hans död eller om hans öde i samband med antydningarna om att Heorot kommer att brännas ner. Eventuellt dör Roar någon gång i slutet av 540-talet.

Heorgar Hergeir är äldre bror till Roar. Kan vara född omkring år 465.

Halga Helge är yngre bror till Roar. Kan vara född 480–485.

Healfdene Halvdan kan vara född omkring 440–445.

Hrothulf Rolf är son till Hrothgars äldre bror Helge. Tillhör ungefär samma generation som Beowulf och kan vara född omkring 505–510. Kan vara identisk med den nordiska traditionens Rolf Krake.

Wealhtheow När Ecgtheow flyr till Hrothgar är denne enligt egen utsago helt ung. Hrothgar betalar lösen för Ecgtheow för ett dråp denne begått hos Helmingarna med vilken Hrothgars hustru Wealhtheow i egenskap av Helming kan vara släkt. Då det tyder på att Hrothgar redan är gift med Wealhtheow, torde även hon vara till åren vid Beowulfs besök, låt vara kanske några år yngre än sin man. Vid Beowulfs besök har hon fortfarande en ung men giftasvuxen dotter hemma, Freawuru. Wealhtheow kan vara 60–65 år vid Beowulfs besök och vara född omkring 480–485.

Ecgtheow När Ecgtheow kommer som landsflyktig till Hrothgar är denne redan kung, om än enligt egen senare utsago helt ung. Det kan vara någon gång i början av 490-talet. Rimligen är Ecgtheow också yngre än sin svärfar kung Hrethel. Han kan då vara född någon gång i mitten av 460-talet. 227

Ongentheow Egil stupar när gutarna angriper svearna under ledning av Hæthcyn och Hyge- lac, senast år 529 men troligen tidigare. Då Egil vid sin död uttryckligen omtalas som gammal och gråhårig men ändå som någorlunda stridbar, kan han vara omkring 60–65 år och född omkring år 460.

Ohtere Ottar omtalas som son till Egil. Han deltar i svearnas första angrepp på gutarna, enligt ovan senast år 528 men troligen tidigare. Då Egil stupar senast år 529 kan Ottar vara kung senast samma år, troligen något tidigare. Inget sägs om Ottars död eller hans ålder, men han är rimligen död när hans söner Adils och Ean- mund tar sin tillflykt till gutarna eftersom hans bror Ale då uppträder som sveakung. Hans död kan infalla någon gång åren 515–530 och hans födelse omkring år 480–485.

Onela Ale är av allt att döma yngre bror till Ottar och griper makten hos svearna efter Ottars död då dennes söner Adils och Eanmund ännu är ganska unga. Ale uppges i kvädet405 vara gift med en kvinna som kan vara dotter till danakungen Halvdan eller [här saknas en del av texten] änka efter Hrothgars bror Helge (Malone 1959 s. 124–141). I förra fallet är hon syster till kung Hrothgar. Det gör inte nödvändigtvis Ale jämngammal med Hrothgar men ger en vink om att han inte är purung när han besegrar gutarna. Ale kan då vara född under andra hälften av 480-talet och död omkring eller strax efter år 550.

Eadgils Som söner till Ottar gör Adils och hans bror Emund uppror mot sin farbror Ale men tvingas fly till gutarna. Ale förföljer dem och låter döda Eanmund medan Adils kommer undan. Med Beowulfs hjälp besegrar Adils senare Ale som då dödas. Om Ottar är född omkring 480 kan Adils se dagens ljus omkring år 505– 510. Inget sägs om Adils död, men den inträffar uppenbarligen någon gång efter Beowulfs död som sätter punkt för hela kvädet, kanske på 560- eller 570-talet.

405 62–63. 228

Eanmund Emund kan som yngre bror till Adils vara född omkring år 515, som äldre bror omkring år 510. Stupar i samband med Ales anfall på gutarna, troligen i slutet av 540-talet.

Wihstan Westein deltar i Ales krigståg mot gutarna. Vid tiden för Beowulfs död sägs han ha varit död i »många halvår». Han uppträder som kung Ales frände och följeslagare i dennes anfall på gutarna och dräper personligen Ales brorson Emund.406 Att Westein inför sin död överlåter Emunds stridutrustning till sonen Wiglaf, som senare använder den i kampen mot Ormen, kan tyda på att Westein då är död. Han kan då vara född i början på 500-talet.

Wiglaf dyker upp i handlingen som Beowulfs följeslagare i samband med kampen mot Ormen. Han bär då nyss nämnda stridsrustning som hans fader Westein tagit från Eanmund och behållit »i många halvår» innan han inför sin död överlåter den till sin son.407 Det tyder på att det går ett antal år mellan Ales fälttåg mot Gotland och Beowulfs kamp mot Ormen. Wiglaf framhålls uttryckligen som ung i samband med Beowulfs kamp mot Ormen.408 Är han då i 20-årsåldern kan han vara född omkring år 530.

Ormen (wyrm, draca) I inledningen till avsnittet om kampen med Ormen sägs i kvädet att den äger rum ’i senare dagar’, ufaran dōgrum,409 i förhållande till både Hygelacs och Heardreds död och vid ett tillfälle då Beowulf är gammal. Informationen upprepas längre fram då tiden mellan Heardreds död och Beowulfs inträde på Adils sida i kampen mot Ale också anges som »i senare dagar», uferan dōgrum.410 Om Heardred enligt ovan stupar någon gång i början av 540-talet antyds därmed, och genom den historiska dateringen av Hygelacs död till omkring år 530, att Ormens och Beowulfs död inträffar omkring eller något efter år 550. Det bör den också göra om mitt antagande är riktigt att Ormen är en sinnebild för Ale.

406 2609–2625. 407 2620–2625. 408 2625–2627, 2810. 409 2200–2209. 410 2392. 229

Strider mellan svear och gutar Om mitt antagande är riktigt att det hrēosnaburh där Egils söner anställer svåra blodbad står för »den raserade borgen» och är gutarnas centralborg Tors- burgen, som av allt att döma blivit nerbränd och delvis raserad under sent 400-tal, kan krigen mellan svear och gutar börja redan då och fortgå i omgångar till mitten av 500-talet. Och om det handelspolitiska avtal mellan gutar och svear som antyds i Guta saga skulle återspegla ett avtal mellan sveakungen Adils och Beowulf, kan det ingås någon gång under 550-talet. Tar man uppgiften att Beowulf regerade i femtio år på allvar, vilket jag har svårt att göra, hamnar man i tiden kring år 580. De första striderna mellan svear och gutar som omnämns i kvädet är de när Egils söner Ottar och Ale angriper gutarna efter Hrethels död.411 De kan utspelas när som helst under 500-talets första tre decennier. Men utgår vi från att Hy- gelac stupar år 530 och dessförinnan hinner med ett angrepp på svearna, bör det vara senast år 528. Gutarna svarar alltså med ett angrepp på svearna under vilket Hæthcyn och Egil stupar och gutarna under Hygelac tar stort byte.412 Det äger i så fall rum senast år 529.

Strider mellan daner och heathobarder Heorot Hjort, kung Hrothgars hall, byggs rimligen någon gång under 500-talets två första decennier. I kvädet antyds att den kommer att brännas ner någon gång efter Beowulfs besök. Enligt ovanstående kan det tidigast ske omkring 538 men troligast först omkring år 550. Förövarna har då varit heathobarderna under Ingelds ledning, eventuellt med stöd från Rolfs sida Lejre på nordvästra Själland omtalas inte i kvädet, men enligt tidigmedeltida nordiska källor förläggs Sköldungarnas huvudsäte till Lejre av Rolf Krake, som av allt att döma motsvarar Hrothgars brorson Hrothulf i kvädet. De äldsta säkra dateringarna av arkeologiskt belagd statusbebyggelse i Lejre tillhör andra hälf- ten av 500-talet (se kap. 15).

Strider mellan daner, friser och jutar Kvädet ger inga hållpunkter för att datera dessa strider annat än att de inte beskrivs som mytiska utan som om de ägt rum inte alltför långt tillbaka, förslags- vis under slutet av 400-talet.

411 2472–2478. 412 2479–2489. 230

Slutsatser Tyngdpunkten för kvädets huvudhandling, den som berör Beowulfs kamp med Grendel, Grendelmor, Ormen och Ale, kan falla ungefär mellan åren 525–560. Med några få undantag bildar kvädets många direkta och indirekta tidsanvis- ningar i huvudsak en logisk ordning. Strukturen framträder dock inte på ett självklart sätt för läsaren. För en samlad bild krävs ett noggrant pusslande av många små bitar utspridda på skilda håll i kvädet. Tillsammans med de kronologiska motsägelserna om Hygelacs, Beowulfs och Hygds ålder, avslöjar det en brist på informerande avsikt som långt bättre kan förenas med bilden av en successivt framvuxen komplex muntlig tradition än med en litterärt medveten och strukturerad författare. Man kan tycka att en lång nödtid efter år 536 talar mot fortsatta krig under 540-talet. Historiens backspegel ger dock många exempel på att nöd och krig trivs alldeles utmärkt tillsammans.

Sammanfattande tidsbild Dateringsunderlaget för tidsuppgifterna redovisas i kapitel 23. Utgångspunkten är också slutsatsen att kvädet inte komponerats skriftligt som en litterär produkt av en fornengelsk författare utan ytterst återgår på en östnordisk muntlig tradition. Alla dateringar är närmevärden och måste av läsaren användas med om- döme. De bör dock kunna fungera som ett hjälpmedel om man vill orientera sig i den folkvandringstida verklighet som speglas i Beowulfkvädet.

Kvädets huvudhandling 530–550/560

Danafurstar Halvdan 440/445–? Heorgar 465–? Hrothgar 475/480–545 Helge 480/485–? Rolf 505/510–(575?) Wealhtheow 480/485–? 231

Gutafurstar Hrethel 455/460–före 529 Hugleik 495/500–530 Hæthcyn 485/490–529 Heardred 529 (senast)–545/550 Hygd 505/510–?). Alternativt 490–?

Gutafurste och Skilfingaättling Beowulf 510–555/560

Sveafurstar/Skilfingar Egil 460–senast 529 Ottar 480/485–515/530 Ale 485/490–550 Adils 505/510–560–570 Emund 510/515–545/550 Ecgtheow 465/470–? Wisten 500/505–? Wiglaf 530–?

Krig mellan svear och gutar

Krig 1. Slutet av 400-talet. Gotland. Krig 2. Efter ca 505 och före 528. Gotland. Krig 3. Senast 529. Sydöstra Uppland. Krig 4. 540-talet. Gotland. Krig 5. 550-talet. Fastlandet.

Hjort bränns ner av headobarder Omkring 550.

Strider vid Finnsburg mellan daner, friser och jutar Slutet av 400-talet/början av 500-talet. 232 233 SUMMERANDE ÅTERBLICK

När det gäller ett så gammalt, stort och internationellt forskningsfält som Beo- wulfkvädet är det lätt att tro att allt blivit grundligt utrett sedan länge. Men när det gäller frågan om kvädets uppkomst har så inte varit fallet. »Böcker har sina öden», habent sua fata libelli, kan te sig som ett passande citat för ett verk med en så komplex tillkomsthistoria som Beowulfkvädet, desto mer som både dess originalmanuskript och sedan dettas två avskrifter varit nära att gå upp i rök. Men beaktas även frasens inledning Pro captu lectoris, med vilken Terentianus poängterade att litterära verk uppfattas olika alltefter läsarens premisser, stämmer det sämre. Traditionellt har Beowulfkvädet tolkats från ett mycket ensidigt perspektiv. För att en fornengelsk poet ska ha kunnat komponera berättelsen självstän- digt på det historiskt och arkeologiskt rimliga sätt som sker i kvädet, måste han ha haft tillgång till en hel uppsättning nordiska traditioner om Beowulfs skandinaviska värld. Av sådana traditioner finns dock knappt några spår i det övriga rika fornengelska skriftmaterialet och inte i någon annan fornengelsk käll- kategori heller. Denna för axiomet om en fornengelsk poet grundläggande premiss förflyktigas redan vid en första anblick, som morgondis som lättar inför solens första strålar. Den har inte stöd i något källmaterial. Utifrån premissen om en fornengelsk poet har det varit naturligt att man för- sökt lösa frågan om diktens bakgrund och uppkomst med språkhistoriska medel eller genom att jämföra med samhälls- och kulturförhållanden i England under skilda tider. Tyvärr har detta fått arkeologer på båda sidor om Nordsjön att falla i en hundraårig kollektiv sömn, likt Törnrosa och hennes stab på slottet. Den grundläggande uppgiften att värdera kvädets arkeologiska innehåll har därmed sedan länge kommit på undantag. Lätt yrvaken har jag här försökt att gottgöra denna försummelse. Trots att den antagna poeten ofta tecknats som en skrivkunnig from kristen verksam i kloster, antas han ibland som mönster för kvädets materiella och ideologiska ramverk ha använt sin egen tids sekulära överklassmiljö och kunskap om en äldre inhemsk hednisk tradition. Jag har därför granskat även denna förutsättning. Tidigare arkeologiska bedömningar har vanligen inskränkt sig till att jämfö- ra kvädets materiella kultur med vad som är arkeologiskt känt i England och Skandinavien under den tid då dikten antas ha komponerats i England. Men om cirkelresonemang ska undvikas måste kvädets materiella värld värderas utan förutfattade meningar om när och var dikten skapats för att sedan jämföras med vad som är arkeologiskt känt och inte känt i England respektive Skandinavien under olika tider. 234

Det kanske mest utmärkande för kvädets materiella och sociala elitmiljö är det ymniga talet om ringar av prestigekaraktär, ibland specificerade som halsringar eller armringar, vilkas enda omtalade metall är guld. I Norden är sådana ringar arkeologiska karaktärsdokument för yngre romersk järnålder och folkvandringstid, tiden ca 300–550, och är då också alltid av guld. Kontrasten är total till England, där fynd av hals- och armringar av guld eller annat material helt saknas alltifrån början av fornengelsk tid till sen vikingatid. Lika utslags- givande är den lika totala frånvaron av fynd av hals- och armringar i Norden från närmast följande tid, vendeltid, perioden ca 550–750, den tid då kvädet vanligen anses ha komponerats i England. En annan lika prestigefull artefakt som figurerar genom hela kvädet är ringbrynjan. Brynjor av denna typ var i bruk i elitkretsar i Norden under hela det första årtusendet, dvs. romersk järnålder, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid. Ett enda exemplar är känt från England, ringbrynjan från Sutton Hoo. Men då denna lagts ner i en hednisk skeppsgrav av klart östskandinavisk ka- raktär tillsammans med sköld och hjälm av lika tydlig östskandinavisk prägel, är det mycket som talar för att även ringbrynjan kommit från Skandinavien. Den enorma mängden undersökta gravar i England från äldre fornengelsk tid utan spår av andra ringbrynjor kan bara tolkas som att sådana inte var i allmänt bruk i elitkretsar i England före sen vikingatid. Denna flagranta frånvaro i England av halsringar, armringar och ringbrynjor från äldre fornengelsk tid bekräftas av att när sådana föremål omtalas i andra fornengelska texter från tiden före sen vikingatid, dessa antingen återger en kontinentaleuropeisk tradition eller, vad ringbrynjor beträffar, uttryckligen hänförs till utlänningar. Kontentan av detta är att den materiella miljö i Skandinavien som beskrivs i kvädet tillhör tiden före år 550 och aldrig har funnits i England under fornengelsk tid. En fornengelsk poet kan alltså omöjligen utifrån vare sig personlig erfarenhet eller antikvarisk tradition så levande ha beskrivit åsynen av gnistrande guldringar i furstliga hallar eller ljudet och blänket av ringbrynjor under marsch och inte heller varit i stånd att gestalta den sociala magin i denna materia på det sätt som sker i kvädet. Beowulfkvädets materiella värld speglar således en nordisk furstemiljö som för alltid gick i graven vid 500-talets mitt, helt i överensstämmelse med dateringen av kvädets historiska innehåll till 500-talets första hälft. Denna snäva tidshorisont, sen nordisk folkvandringstid, har jag här benämnt »Beo- wulftid». Kvädets arkeologiska bild brukar ofta likställas med den för den stora skeppsgraven i Sutton Hoo i East Anglia från omkring år 625 men föregår trots vissa påtagliga likheter denna med flera generationer. Sutton Hoo-tid är inte Beowulftid. I likhet med åtskillig annan nordisk tradition från den mellersta järnåldern klipps Beowulfkvädets berättelse abrupt av vid 500-talets mitt, den stora svält- katastrofens tid i Nordeuropa (kap. 21). 235

Även striderna mellan svear och geater, särskilt i samband med kung Egils död, liksom de mellan Finn och Hnæf samt skildringarna av skandinaviska kremeringar beskrivs i kvädet med en nästan filmisk konkretion som ger långt större intryck av ögonvittnesskildring än som litterärt formulerade sekler i efterhand i ett avlägset kristet England. Långt troligare är att sådana impressio- nistiska bilder återgår på omedelbar personlig erfarenhet i det Skandinavien där kvädets handling utspelas. Slutsatsen kan endast bli att en fornengelsk poet skulle ha saknat såväl samtidiga som antikvariska referensramar för att kunna teckna den centrala roll som halsringar, armringar, ringbrynjor och hedniska kremeringar spelar rakt genom hela kvädet, materiellt, ideologiskt och socialt. Eftersom hals- och armringar också saknas i Skandinavien under den hypotetiska skaldens tid, kan han inte ha fått inspiration därifrån heller. Beowulfkvädet överflödar av uttryck för muntlig versbunden diktning. Ändå anses det vanligen ha komponerats skriftligt. I den mån denna motsägelse alls diskuteras avfärdas den med att den fornengelska poeten skrivit sitt verk under systematiskt bruk av den muntliga diktningens hela arsenal av litterär rekvisita. Jag kan dock inte finna något relevant jämförelsematerial i samtida germansk diktning som ger stöd åt denna tanke, och inget sådant brukar heller anföras. Det är ett fritt antagande med enda funktion att legitimera tesen om en skrivande fornengelsk författare. Ingen av förutsättningarna för tesen om en fornengelsk poet, nämligen att denne haft tillgång till relevanta nordiska traditioner, tecknat kvädets materiella miljö utifrån sin egen omvärld och komponerat sitt verk skriftligt i muntlig form, har således stöd i något källmaterial. Redan en så elementär granskning visar att en fornengelsk poet skulle ha saknat förutsättningar att teckna bilden av väsentliga delar av Beowulfkvädets historiska, materiella, sociala och ideologiska ramverk, med andra ord att över- huvudtaget kunna skapa verket. Då kvädet inte heller innehåller minsta spår av insulär fornengelsk tradition, återstår som enda rimliga slutsats att grunddragen i berättelsen komponerats i Skandinavien för att senare överföras till England som ett i huvudsak sammanhängande muntligt diktverk. Ålderdomliga språkliga drag tyder på att Beowulfkvädets berättelse cirkulerat på angliskt område i England senast under slutet av 600-talet eller början av 700-talet. Arkaiska paleografiska och ortografiska element tyder också på att kvädet redan vid denna tid funnits i skriftlig form. Men detta anger inte någon bakre tidsgräns för kvädets tillkomst, endast den tid bortom vilken det inte finns tillräckligt med annat fornengelskt textmaterial att jämföra med. Helt klart finns i Norden direkta och indirekta spår av muntlig både versbunden och berättande dikt från den mellersta järnåldern. Att nordiska furste- miljöer i Skandinavien under folkvandringstid inte skulle ha odlat en rik muntlig berättarkonst, inkluderande episk diktning, närmast då på äldre former av det samgermanska versmåttet fornyrðislag, är kulturhistoriskt sett en orimlig tanke. Frågan är om det finns något känt skriftlöst samhälle i världen på mot- 236 svarande komplexitetsnivå som inte visat prov på muntlig diktning och då ofta även episk sådan. I själva verket har alla förutsättningar funnits för en blomstrande muntlig diktning i Norden även långt före hallkulturens uppkomst under romersk järnålder. Genom hela kvädet framträder en underliggande kärna av förkristna, starkt materialistiska föreställningar och livsvärden, till vilka de kristna inslagen tydligt fogats sekundärt. Något egentligt kristet budskap finns inte, ingen män- niska framställs som bärare av kristna ideal och ambitioner och ingen förunnas en kristen begravning. Den antagna kristna poeten förstår inte ens de hedniska själs- och dödsföreställningar som lyser fram i de skildringar av hedniska kremationer som han själv antas ha skrivit. Lika anmärkningsvärt är att den person som främst talar med kristen tunga, kung Hrothgar, samtidigt framställs som ansvarig ledare för hednisk kult. De kristna inslagen i kvädet är i huvudsak begränsade till korta moraliserande och fromma utrop och kommentarer som praktiskt taget aldrig inkräktar på det historiska och sakliga innehållet. Skildringar av livet i hallen och av krigiska strider mellan daner, friser och jutar liksom de mellan gutar och svear är så gott som fria från kristna inslag. Inte heller i de partier där de kristna inslagen är vanligast – de om Grendel, Grendelmor och Ormen – inverkar dessa på beskrivningen av kvädets sociala och materiella kultur. Slutsatsen kan knappast bli annan än att berättelsen om Beowulf tillkommit i en ursprungligen hednisk miljö och att de begränsade kristna inslagen fogats sekundärt till en förhållandevis oförstörd hednisk kärna. När så berättelsen traderats en tid i ett alltmer kristet England, är det naturligt om man där efterhand uppfattat en del hedniska inslag och bristen på kristna perspektiv som störande och lockats att göra en del korrigeringar och tillägg i kristen anda. Dessa är dock påfallande begränsade och löst tillfogade och berör främst onda gestalter som Grendel, Grendelmor och Ormen eller kommentarer om olika människo- öden, alltså sammanhang som naturligt kan inspirera till moraliserande kommentarer i kristen anda. Det har rimligen utförts av kristna fornengelska barder i samband med muntlig recitering inför kristna auditorier. Uppfattningen att Beowulfkvädet komponerats skriftligt av en kristen förfat- tare är således utomordentligt svagt grundad. Ändå har den på ett effektivt sätt fungerat som en sköldmur mot tanken att de nordiska traditioner i England man räknat med kan ha utgjorts av ett muntligt komponerat hedniskt och enhetligt nordiskt diktverk. Då folk som jutar och goter är oförenliga med kvädets historiska och geografiska ramverk, kan som geatas endast götar och gutar komma ifråga. Den traditionella uppfattningen att kvädets geater hör hemma i Västergötland eller Östergötland saknar dock stöd i kvädets text, ja, den till och med motsägs av den. Av historiska skäl kan inte heller Öland eller andra delar av det nutida ut- vidgade begreppet Götaland komma ifråga. Geaterna omtalas konsekvent som ett havsanknutet och sjöfarande folk som upprätthåller förbindelser över havet med daner och svear, sammanhang som 237 pekar mot södra Östersjöområdet. Mycket riktigt omtalas deras hemland uttryckligen som en ö, ēalond, ett språkligt sett helt entydigt ord. Någon annan större folkgrupp på en ö i Östersjön som kan svara mot kvädets geatas än gutar står inte att finna. Slutsatsen bör ses mot bakgrund av att den stora och välbe- folkade ön Gotland under den mellersta järnåldern utmärks av en påtaglig materiell rikedom, speglande vidsträckta och självständiga förbindelser med romerskt, provinsialromerskt, gotiskt och hunniskt område. Då som senare var Gotland en politisk, kulturell och ekonomisk makt att räkna med i norra Europa. Geaterna kallas i kvädet för wederas och omtalas med epitetet weder, ett ord som traditionellt översätts med ’väder’, ’oväder’, ’storm’. En sådan folkslags- beteckning framstår dock som helt overklig och saknar kända motsvarigheter på germanskt område. En sakligt sett långt mer trovärdig översättning av ordet weder tar fasta på detta ords andra fornengelska betydelse, nämligen ’vädur’ i bemärkelsen bagge, gumse. Den traditionella utgångspunkten att kvädet författats av en fornengelsk poet och att geaterna är götar på svenska fastlandet har således förmått generationer av forskare att blunda för att geaterna framställs som ett starkt havsrelaterat folk, att den enda egentliga betydelsen av det fornengelska ordet ēalond är ’ö’ och att den för ett folkepitet i särklass mest sannolika av två möjliga betydelser av det fornengelska ordet weder är ’vädur’ och inte ’väder’. Med sin utgångsform *gautōz, en bildning till preteritumformen i singularis av verbet urgerm. *geutan med betydelsen ’utgjuta’, står folknamnet gēatas språkligt nära namn som götar, gutar och goter. Att gēatas innehåller samma avljudsform som götar medan gutar och goter är bildade till avljudsformen urgerm. *gut- av verbet ifråga skulle kunna tala emot att geatas är gutar. Dock pekar förleden weder- i wedergeatas och att de senares hemland omtalas som en ö någonstans mellan daner och svear, i motsatt riktning. Något epitet som liknar weder är inte heller känt för något annat nordiskt folk. Därmed återstår endast gutar på Gotland. Slutsatsen bekräftas av att väduren under äldre medeltid fungerade som officiell nationell symbol för gutarna. Tyngden i dessa omständigheter är så stor att skillnaden i avljud mellan geatas i Beowulfkvädet och gutar inte kan tillmätas någon avgörande betydelse rent språkligt betraktat. Se härom avsnitt ?? ovan. Det är också möjligt att skillnaden är att tillskriva de fyrahundra åren av muntlig och skriftlig tradering i England. För övrigt kan kvädets berättelse mycket väl ha förmedlats till Eng- land av en icke-gutnisk bard som uttalat folknamnet gutar med au-diftong. Den primära källanalysen bildar en stabil grund för slutsatsen att Beowulf- kvädets materiella, geografiska, historiska, sociala och ideologiska ramverk inte kan vara en självständig litterär produkt av en kristen fornengelsk poet utan i allt väsentligt måste ha skapats muntligt i Skandinavien med dess goda förut- sättningar för episk diktning. När detta väl står klart, liksom att geatas är gutar på Gotland, visar en konsekvensanalys att många tidigare oförklarliga detaljer och sammanhang inte bara i kvädet utan också i andra källkategorier träder fram i klarare ljus. 238

Anmärkningsvärda topografiska och arkeologiska omständigheter pekar ut ett område i Burs socken på sydöstra Gotland, innanför den dåtida Bandlund- viken, som en möjlig plats för Hygelacs och Beowulfs kungsgård. Den enorma geologiska bildningen Littorinavallen kan vara omnämnd i kvädet som sǣweal och bildar här en effektfull bakgrund till en storgård med en av de största kända praktbyggnaderna i Norden från tiden ifråga, med ovanligt rika arkeologiska fynd och med en monumental uppfart innanför en väl skyddad hamn. Gutarnas under sent 400-tal av fientliga krafter delvis ramponerade nationella försvarsverk Torsburgen, Nordens största fornborg av sten, kan vara omtalat i kvädet som »folkets fäste» och »den raserade borgen». Gotlands unika valvslagna kraterrösen av kalksten från bronsåldern framstår som långt mer troliga förebilder till Ormens tillhåll än västgötska eller brittiska megalitgravar från den yngre stenåldern. De danska sköldungarnas kungasäte har en central roll i kvädet. Den ofta framförda tanken att kung Hrothgars hall Heorot motsvarar Lejre på nordvästra Själland är oförenlig med den arkeologiska och historiska dateringen av kvä- dets handling och med dateringen av den äldsta kända högstatusbebyggelsen i Lejre. En geografisk-topografisk närläsning av kvädet pekar mot sydöstra Själ- land, trakten av Broskov strax innanför Præstø Fjord, sydväst om den stora halvön Stevns, Nordens främsta rikedomscentrum under den mellersta järnål- dern. Den magnifika stensatta »romerska» vägen vid Broskov kan vara beskri- ven i kvädet. Av allt att döma har sköldungarnas huvudsäte omlokaliserats till Lejre först sedan Heorot i enlighet med kvädets berättelse bränts ner av fiender. Inga platsnamn i egentlig mening förekommer i kvädet och inget sägs om var danernas och gutarnas kungsgårdar är belägna. Platsen där kung Egil stupar namnges inte, inte heller friserkungens kungsgård trots de dramatiska händel- ser som där utspelas. Denna brist på tydliga geografiska referenser har ibland förklarats med att den fornengelska poeten inte eftersträvat någon geografisk precision i sin fiktiva skildring av ett Skandinavien han haft en otydlig uppfattning om. Själv ser jag den som ett naturligt uttryck för forngermanska diktares och konstnärers välkända ovilja att peka med hela handen när de kunnat uttrycka sig indirekt och metaforiskt. Denna geografiska förtegenhet är snarare en signal om att kvädets kärna tillkommit i en omgivning där auditorierna redan visste ungefär vad som hänt och på så sätt kunde förstå halvkvädna visor. Bristen på geografisk precision är i god överensstämmelse med slutsatsen att berättelsens kärna tillkommit i östra Skandinavien. Epitetet skilfing i Beowulfkvädet appliceras på inte mindre än fyra sveafurstar i det som där kallas Swīorīċe och Swēoðēod. Sveaelitens arkeologiskt väl belagda tradition, inte minst på en kunglig centralort som Uppsala med när- liggande satellitlokal Valsgärde, att ge sina präktiga hallbyggnader extra mo- numentalitet genom att placera dem på en skjalf, en upphöjd och ofta konst- gjord platå, kan ha varit ett sätt att markera och förstärka myten om sveakungarnas relation till gudarna Frö, Fröja och Odin, som sitter i sina upphöjda boningar med namn på -skjalf. Att epitetet skilfing i Beowulfkvädet liksom 239 benämningarna Swīorīċe och Swēoðēod återgår på en specifik östsvensk folkvandringstida tradition är uppenbart. Kvädet är mycket tydligt med att Beowulf genom sin fader Ecgtheow och sina fränder Wihstan och Wiglaf är av kunglig sveaätt. Denna ofta förbisedda omständighet ger en förtydligande dimension åt hela berättelsen. Kvädet redovisar minst fyra krig mellan svear och geater, som bildar ett begripligt mönster först när det står klart att de senare är gutar. Två av dessa krig utspelas på Gotland, två i östra Svealand. I det första av de senare stupar sveakungen Egil efter att först ha dragit sig inåt landet, eventuellt längs Lång- hundraleden i sydöstra Uppland. Dit tränger också gutarna fram till något som benämns hagan och freoðowong, dvs. till en ’hägnad’ i anslutning till ’fredade fält’, där kung Egil stupar. Slutsatsen att geaterna i Beowulfkvädet är gutar ger också möjlighet att hjälpligt rekonstruera det sakliga innehållet i Ynglingatals svårt demolerade versrader om kung Egils död. Att Beowulfkvädet och Ynglingatal här bygger på en gemensam traditionsbakgrund är uppenbart och förstärker bilden av kvä- dets östnordiska bakgrund. Ett stort antal sammansatta och åtskilliga osammansatta ord i kvädet är inte belagda i andra fornengelska texter. Åtskilliga enskilda ord och uttryck liksom flera personnamn har också en påtaglig nordisk affinitet. Att fornengelska skrivare tycks ha uppfattat ett betydande antal skandinaviska personnamn i kvädet som främmande faller in i mönstret. Hästuttrycket ǣppelfealu i kvädet torde ha varit svårbegripligt för anglosaxare, dock knappast för nordbor. Utifrån det fornengelska författarperspektivet har efterleden -þēow i dana- drottningen Wealhþēows namn ofta tolkats som ’tjuv’ eller ’träl’, närmast då med syftning på en kvinna av keltisk börd. Från en nordisk horisont framstår ’tjänare’ med underförstådd betydelse ’tjänare för högre samhällssyften’ eller ’gudatjänare’ som en kulturhistoriskt och språkhistoriskt långt mer trovärdig tolkning. Det gäller också namnen på sveafurstarna Ongenþēow och Ecgþēow. Kvädet är mycket sparsamt med direkt information om berättelsens inre tids- förhållanden. Läsaren får själv skapa sig en bild av dessa utifrån indirekt och direkt information om olika händelser och omständigheter. Detta drag överens- stämmer långt bättre med muntlig epik än med en strukturerad skrivande för- fattare. Här har jag upprättat ett hypotetiskt tidsschema för så många personer och viktiga händelser i kvädet som möjligt med angivande av ungefärliga hypotetiska årtal. Bortsett från vissa motsägelser ifråga om Hygelac och Beowulf hänger bilden på det hela taget väl samman. Jag har försökt göra troligt att bilden av Grendel, Grendelmor och i viss mån Ormen återgår på en ursprunglig allegorisk gestaltning av de svåra nödår som drabbade Norden åren 536–550, en period med katastrofalt sommarväder på hela norra halvklotet, inte minst i Skandinavien. Det hela började med en nära tvåårig solförmörkelse, väl belagd i senantika texter och troligen skönjbar ock- så i Edda- och Kalevaladiktning. Orsaken var en vulkanisk supereruption i bör- 240 jan av mars år 536, troligen i västra Nordamerika, påspädd av ytterligare en i tropikerna år 540 och en mindre eruption år 547, okänt var. En kraftig samtidig reduktion av mänsklig bosättning och av kulturlandskapet i norra Europa kan knappast tolkas som annat än uttryck för en kraftigt minskad befolkning som följd av en omfattande svält orsakad av en klimatbetingad akut jordbrukskatastrof. Min metaforiska tolkning av Grendel och Grendelmor i ljuset av dessa om- ständigheter möter vissa kronologiska svårigheter som kanske kan överbryg- gas, kanske inte. Hur som helst menar jag att gestalterna Grendel, Grendelmor och Ormen inte bör uppfattas som uttryck för primitiva folkliga föreställningar utan för en tidstypisk intellektualism som gestaltar faktiska omständigheter allegoriskt i visuell metaforisk form. Kvädet är fullt av mindre motsägelser som inte låter sig förklaras i ett traditionellt Tolkienperspektiv med en litterärt mycket medveten författare. Majo- riteten ligger på ett berättartekniskt plan och låter sig naturligt förstås i ljuset av en komplex historia av muntlig diktning och tradering. De historiska, topografiska, genealogiska och kronologiska motsägelserna i kvädet är förhållandevis få. Mitt i all fantasifull skildring av Grendel, Grendel- mor och Ormen har kvädets miljö och dialog en påtaglig verklighetsprägel och saklig trovärdighet. Gränsen är mycket tydlig mellan verklighet och fantasi eller snarare mellan saklig realism och vad som brukar ses som primitiv folktro men som knappast är det. Inte heller Beowulfs ungdomliga simfärder på havet torde vara så mytiska utan är av allt att döma metaforiska bilder av havsfärder under rodd som under traderingens gång blivit missförstådda som faktiska sim- färder. Kvädets skildring av Beowulf och hans relationer till Grendel, Grendelmor och Ormen har vissa likheter med berättelser i norrön och äldre nordisk folklore med mytiska gestalter som Bodvar Starke i Rolf Krakes saga och andra i Grettis Saga, Harðarsaga, Gullϸóris saga och hos Saxo. Även för den som inte är fullt lika kritisk till dessa traditioner som Magnús Fjalldal (1998), är det svårt att se dem som annat än apokryfiska avtryck av en möjlig Beowulfgestalt. Ur- sprungliga traditioner om Beowulf kan också ha smält samman med redan be- fintliga berättartyper. Men hur än detta material värderas tål det att upprepas att troliga litterära spår av gestalten Beowulf och andra historiskt kända händelser i Beowulfkvädet återfinns endast i Norden, inte på fornengelskt område. Kvädets grundperspektiv är klart östnordiskt, i allt väsentligt reflekterande en själländsk, gutnisk och i någon mån svealändsk tradition från tiden strax före mitten av 500-talet. Jag föreställer mig att kvädet kommit till ungefär på följande sätt. När Beo- wulf och hans följeslagare återkommer till Gotland medför de ett omfattande muntligt berättarmaterial om resan till kung Hrothgar, om samvaron i Heorot, om Beowulfs ordstrid med Unferth, om hans egen berättelse där om sin ungdoms bragder och hemfärd från Frisland samt om hans strider med Grendel och Grendelmor. I dessa berättelser ligger inkilade, likt russin i en kaka, åt- 241 skilligt annat man hört berättas i Heorot, inklusive ett stort antal citerade tal och yttranden och då inte bara vad andra sagt och olika berättelser man lyssnat till utan också yttranden och tal som man själv tidigare levererat. Hit hör traditionerna om Hrothgars släktbakgrund, om Sköld och hans begravning, om striderna vid Finnsburg och Hnæfs begravning och om den kontinentala myten om Sigurd/Sigmund. Alla sådana tillbakablickande partier, som ofta uppfattats som litterärt omotiverade inskott eller som uttryck för djuptänkta avsikter hos en fiktiv författare, återspeglar snarare Beowulfs och hans kam- raters självklara sätt i en muntlig värld att redovisa sina samlade upplevelser. Det förklarar också varför en del som berättats tidigare återberättas och det ibland flera gånger. När Beowulf och hans män efter hemfärden stiger i land och står inför att möta den uppskattade drottning Hygd, kommer samtalet osökt in på hennes raka motsats, den elaka Mothrytho/Fremu. När man en stund senare inför en lyssnande skara i hallen berättar om sina äventyr, omtalas även dessa sista re- flexioner som därmed blir ihågkomna och infogade i berättelsen. Att allt man hört berättas och upplevt, inklusive det man själv berättat, på detta sätt återberättas är en del av det muntliga berättandets självklara logik. I motsats till vårt nutida icke-orala samhälles förkrympta minneskapacitets torftiga alternativ att redovisa det vi upplevt och hört som komprimerade referat, återger man så mycket som möjligt i direkt anföring, ett naturligt grepp som också ger liv och konkretion åt berättelsen. Inte bara Beowulfs följeslagare utan också alla som varit med vid hemkomsten och lyssnat i hallen kan senare i olika sammanhang ha återgett hela eller delar av denna berättelse och medverkat till att föra den vidare. Så småningom byggs den ut med skildringen av Beowulfs kamp mot Ale alias Ormen och om hans död och begravning. I det senare sammanhanget gör sig tidigare krig och fiendskap med svearna naturligt påminda, återberättas och blir en organisk del av berättelsens helhet. De av mig förmodade metaforiska omtolkningarna av Beowulfs bedrifter till strider med Grendel och Ormen får då antas ha tillkommit genom poetisk utbrodering på Gotland. Flera gånger antyds i kvädet att Heorot kommer att brännas ner och gå under med svåra följder för Hrothgars familj. En så dramatisk händelse torde snart ha blivit allmänt känd i Norden och kan ha infogats i berättelsen i efterhand av öst- svenska barder. Kvädet är ingen biografi över Beowulf; vi får veta ganska litet om hans liv. Så på sätt och vis hade Tolkien rätt i att det inte är Beowulf som är kvädets huvudperson utan Grendel, Grendelmor och Ormen, kring vilka dikten är upp- byggd. Kvädets grundläggande tema är, som jag ser det, dessa odjur som uttryck för tidens ofärd. Men då Beowulf är den som ska ställa allt till rätta, blir det ändå alltid han som står i berättelsens centrum. Samtidigt uppfyller Beo- wulf den orala epikens naturliga behov av en tragisk hjältegestalt. Enligt min tolkning speglar kvädets innehåll till betydande del en muntlig dikttradition i Skandinavien, precis som Ettmüller (1840), Rönning (1883), 242

Sarrazin (1888) och andra tidigt men mer intuitivt antog, låt vara att Rönning tänkte sig att denna tradition redigerats av en fornengelsk »författare» i North- umbria. Även sentida forskare som Magoun (1953), Niles (1983), Creed (1990, 2003) och förmodligen ytterligare andra har snuddat vid denna tanke, om än med stor försiktighet. Manuskriptets fornengelska språk är en sen västsaxisk dialekt. Men då där också finns arkaiska element som pekar bakåt mot angliskt område i East Ang- lia, Mercia och Northumbria, är det en rimlig slutsats att berättelsen om Beo- wulf inledningsvis överförts till och traderats på angliskt område och först senare på saxisk dialekt i södra England. Och är det så, som man nu menar, att detaljer i manuskriptet speglar en tidig äldre skriftlig text, måste vi också räkna med möjligheten av en viss korsbefruktning mellan skriftlig och muntlig tradering i England. Kvädets påtagliga konkretion när det gäller krigiska händelser och materiell miljö tyder på en tidig »frysning» av huvudberättelsen. Endast en så kort tid för muntlig tradering fram till ett första manuskript som jag här räknat med, högst fem–sex generationer, kan förklara de konkreta och sakligt tro- värdiga ögonblicks- och miljöbilder från skandinaviskt 500-tal som utmärker kvädet. Det stämmer också med att kvädet ger så mycket rimlig skandinavisk geografisk, genealogisk, historisk och annan information och med det påtag- liga sambandet mellan Beowulfkvädet och östskandinavisk tradition i den äldre delen av Ynglingatal och i den arkaiska inledningen till Guta saga. Allt tyder på att berättelsen om Beowulf kommit över till England förhållandevis tidigt och genom få mellanhänder, mest troligt genom förmedling av en professionell bard. Som den i alla avseenden troligaste kontaktytan mellan England och östra Skandinavien före vikingatid framstår den stora skeppsgraven i Sutton Hoo i East Anglia med flera distinkta östskandinaviska drag ifråga om gravgåvor och gravskick. Här har jag tecknat en hypotetisk modell för hur traditionen om Beo- wulf kan ha överförts till England av en professionell bard i samband med ett kungligt giftermålsutbyte mellan East Anglia och östra Svealand vid tiden omkring år 600. Mycket tyder på att fornengelska barder och auditorier visste att dikten handlade om Skandinavien i gången tid och inte såg anledning att blanda in sådana inhemska hjälte- och släkttraditioner som måste ha cirkulerat i rikt mått vid fornengelska furstehov. Bortsett från en ytlig kristen uppgradering tycks traditionens skandinaviska hedniska kärna i stort sett ha lämnats orörd. Det är mot denna bakgrund den unika tidsfräschör, som är så utmärkande för kvädets beskrivningar av materiell kultur, begravningsscener och krigiska händelser, bör bedömas. Självklart kan överförandet av Beowulftraditionen till England med efterföl- jande muntlig och skriftlig tradering på fornengelska ha medfört förluster av både små och större diktpartier. 243

Sedan berättelsen väl börjat traderas på engelsk botten, tycks dess innehålls- liga kärna i stora drag ha stelnat och av allt att döma tidigt ha blivit nedskriven. Kontrasten till Beowulftraditionens nästan totala sönderfall i Norden efter sju– åttahundra år av muntlig tradering är dramatisk. Genom att skriftlig kultur slog igenom så sent i Norden, har traditionen om Beowulf här bara överlevt i form av motsägelsefulla och disparata fragment. Vi har alla skäl att vara tacksamma för att en fornengelsk kulturelit funnit denna främmande tradition värd att traderas med respekt och bevaras genom nedskrift. Det enda innehållsliga i kvädet som med säkerhet kan sägas ha tillkommit på fornengelsk mark är en viss kristen överarbetning. Som icke-filolog avstår jag från att bedöma vad det fornengelska bidraget i kvädet kan bestå av rent litterärt och vad av det kristna som kan vara helt nyformulerat och vad som kan ha tillkommit genom utbrodering av en hednisk kärna, t.ex. ifråga om kung Hroth- gars omtalade oration inför Beowulfs hemresa. Det är svårt att här gå förbi Wīdsið, ett diktverk på fornengelska, huvudsakligen bestående av osorterade uppräkningar av folk och furstar som »berätta- ren» säger sig ha besökt trots ett tidsspann på flera hundra år. Widsið, ’den vitt- bereste’, är heller inte ett namn i egentlig mening. I likhet med de flesta andra fornengelska diktverk är dess språk Late West Saxon, innehållande äldre angliska språkrester, och manuskriptet är från 900-talet. Ortografi, stavning, ordval och ordformer pekar dock på att Widsið som text formats förhållandevis tidigt, senast under 700-talet (Malone 1962; Neidorf 2014c). Widsið har en lätt kristen anstrykning, dock betydligt mindre än Beowulf- kvädet. Åtskilliga av de personer och folk som figurerar i Widsið återfinns i Beowulfkvädet, exempelvis Ongentheow, Hrothgar, Hrothulf, Heorot, svear, geater, syddaner, daner, kanske jutar m.fl. Dikten har en påtaglig nordvästkon- tinental och skandinavisk tyngdpunkt. Det stämmer väl med att berättaren Widsið säger sig tillhöra Myrvingernas folk, som av allt att döma hört hemma i nuvarande nordvästra Tyskland. Widsið skroderar över sin bekantskap med berömda furstar från vitt skilda tider runt om i Europa men knyter, lika litet som Beowulfkvädet, inte an till något fornengelskt. Många av de för oss i dag helt okända namn som Widsið räknar upp är knappast heller folknamn i egentlig mening utan eponyma namn efter kända furstar i stil med Beowulfkvädets helmingar, hredlingar och vägmundingar, benämningar som varit alltför kort- livade för att ha lämnat avtryck i andra bevarade skriftliga källor. Det finns således en avsevärd överensstämmelse mellan Beowulfkvädet och Widsið ifråga om kronologi, folkslag, härskarnamn och geografi. Precis som Beowulfkvädet avslutas Widsiðs historiska innehåll i skiftet mellan äldre och yngre skandinavisk järnålder. Inget i Widsið kan hänföras till senare tid än mitten av 500-talet, tiden för den stora svältkatastrofen i norra Eu- ropa och inledningen till det mörka skiftet mellan senantik tid och äldre medeltid i Europa. Även när det gäller Widsið är det meningslöst att tala om författare i vanlig mening. Widsið är i första hand en kontinental nordvästgermansk munt- 244 lig krönikevisa av thulatyp, som överförts till England och där under begrän- sad bearbetning traderats vidare muntligt på fornengelska innan den skrivits ner. Kemp Malone räknar med att traditionen bakom Widsið skapats i Europas nordvästra kontinentala hörn. Den första av dess tre thulor, menar han, kan ha tillkommit på Fyn i Danmark för att senare överföras till England via angler i nordvästra Tyskland (Malone 1962). Lotte Hedeager anser att hela traditions- kärnan i Widsið kan emanera från Gudme på Fyn (Hedeager 2011), en fullt rimlig tanke. Det kan enligt min mening inte ens uteslutas att traditionen bakom Widsið nått England på liknande vägar som de som här skisserats för Beowulf- kvädet, kanske rent av med samma traditionsbärare, och överförts till fornengelska och fått sin lätt kristna färgning på liknande sätt. Därmed finns skäl att ta upp frågan om Beowulfkvädets källvärde till diskussion. Genom att dikten har uppfattats som komponerad av en engelsk författare som självständigt omvandlat nordisk tradition och folktro till ett litterärt konst- verk har dess historiska källvärde uppfattats som lågt eller obefintligt. Om min tolkning har fog för sig, har kvädets kärna med dess olika inskott tillkommit under 500-talet i östra Skandinavien i form av separata muntliga dikter som efterhand vävts samman till en helhet som sedan efter kort tid överförts till England. Där har det traderats muntligt i tre–fyra generationer med i stort sett bibehållen huvudberättelse, bortsett från en viss kristen färgning och under misstolkning av ett ursprungligt allegoriskt bildtänkande vad gäller Grendel och Ormen och Beowulfs simfärder. Relativt kort tid har i så fall gått mellan händelserna i dikten och den »frysning» av huvudberättelsen som tycks ha skett genom överförandet till England, högst ett par generationer för de yngre och tre generationer för inskjutna äldre berättelser. Det är en mycket kort tid jämfört med de tjugo–tjugofem generationer av muntlig tradering som nordiska traditioner om händelser under den mellersta järnåldern i många fall utsatts för, innan de skrivits ned. Beowulfkvädets huvudhandling utspelas under kort tid. En del mindre berät- tande inskott – som de om Mothrytho/Fremu och Offa, Sigfrid och Sigemund, Hama och Brosinga men samt Skölds begravning – torde dock återgå på traditioner som redan var åtskilliga generationer gamla när de genom att återberättas länkades in i traditionen om Beowulf. Vad gäller tidsramen för kvädets materiella kultur är den vidare men ändå relativt snäv. Det som avgör det historiska källvärdet för ett diktverk är inte bara hur lång tid det traderats muntligt och hur olika skriftliga versioner påverkat varandra utan också hur många gånger det reciterats och redigerats muntligt, eller snarare hur många gånger det under recitering och skrivande passerat genom ett visst antal mänskliga hjärnor. Under loppet av ett århundrade kan det ha varit allt från tre–fyra till hur många gånger som helst. Under den relativt korta tid på omkring hundrafemtio år som jag här räknat med för Beowulfvädets muntliga tradering i Skandinavien och England, kan det ha reciterats från ett halvdussin till hundratals gånger. Det förstnämnda är föga troligt, och mot bakgrund av 245 kvädets påtagligt goda folkvandringstida konkretion är även det senare osannolikt. Jag föreställer mig därför att den gren av traditionen om Beowulf som bevarats till eftervärlden deklamerats tjugo–fyrtio gånger av ett något färre antal barder innan den skrivits ner. Till det kommer påverkan i samband med nedskrift och avskrift. Men mer än ett antagande är det inte. Även om Beowulfkvädet kan tillskrivas ett betydligt högre historiskt käll- värde än det så gott som obefintliga man traditionellt räknat med, gäller det inte rakt av. Frågan måste bedömas från fall till fall. Som all litteratur speglar muntlig diktning subjektiva intryck, känslor och avsikter, som under tradering återkommande utsatts för förändrande ingrepp. Även om Beowulfkvädet och större delen av dess persongalleri kan antas ha haft en faktisk bakgrund i östra Norden under slutet av folkvandringstid, har berättelsen aldrig gett uttryck för annat än personliga verklighetsuppfattningar, ungefär på det sätt som Jens Peter Schjødt räknar med för traditionen bakom många fornaldarsagor (Schjødt 2009). Trots att inslagen i kvädet om Grendel och Grendelmor från början knappast återgett faktiska händelser, är det troligt att de ursprungligen speglat en faktisk verklighet omgestaltad i allegorisk form. Jag ser det således som rimligt att generellt tillmäta Beowulfkvädet ett betydligt större historiskt källvärde än annan nordisk tradition som berör samma tid, exempelvis Ynglingasaga, Ynglingatal, Saxo och en rad fornaldarsagor. Mycket talar för att kvädets geatas är gutar på Gotland, att gutarnas kung Hygelac stupat under ett sjöburet plundringståg till Frisland, att en rad krigiska förveck- lingar utspelats mellan gutar och svear under senare delen av folkvandringstid som avgjorts till de förras nackdel, att en rad furstegestalter, rimligen också Beowulf själv, ytterst reflekterar personer som existerat, liksom att sköldungarnas kungasäte vid denna tid ännu låg på sydöstra Själland strax innan det brändes ner av fienden för att sedan omlokaliseras till Lejre på norra Själland. Det finns inga skäl att tro att den mellersta järnålderns arkeologiskt väldoku- menterade plundringsverksamhet i Norden uteslutande riktats mot nordiska grannfolk eller andra folk i den nära omgivningen. Säkert hemsöktes också utomnordiska kuster. Den expedition som tycks ha utgått från östra Svealand mot Ösel i Estland under sen vendeltid (Price et al. 2016) är troligen bara ett av många exempel på vikingatåg före vikingatiden. Den kombinerade svealänd- ska/gotländska bosättning som etablerades i västra Lettland under 600-talet (Nerman 1958b) har knappast grundats med fredliga medel och faller väl in i mönstret för sveamaktens expansion i södra Östersjön, som också berört Got- land, Öland och den svenska ostkusten både söderut och norrut. Hygelacs och Beowulfs raid mot det frankiska Frisland visar också att plundringståg med roddskepp kunde sträcka sig över stora avstånd. Lämningar av försvarsanlägg- ningar längs nordvästra Galliens och södra Englands kuster från första hälften av första årtusendet (Higham & Ryan 2013 s. 34–36) kan tyda på att Hygelacs plundringståg inte var det första nordiska i området, endast det äldsta kända. Av intresse här är också att frankiska källor är tydliga med att Hygelac tog 246 fångar, som visserligen befriades när Hygelac dödades men som säkert hade varit avsedda att förslavas. Jag påstår inte att Beowulfkvädet som det föreligger är resultatet av en strikt översättning från fornnordiska till fornengelska, även om det första muntliga överförandet av traditionen kan ha haft den karaktären. Det senare gäller säkert också en del andra fornengelska texter som Wīdsið, Deor och The Wanderer. Som helhet har processen varit mer komplicerad. I princip är Beowulfkvädet att betrakta som ett fornengelskt diktverk, med samma rätt som Vǫlsungasaga, Vǫlundarkviða, Atlamál, Hervarar saga och Hamðismál uppfattas som fornisländsk litteratur och inte kontinentalgermansk. Inte desto mindre är Beowulfberättelsens huvuddrag och dess sociala, ideologiska och materiella värld i allt väsentligt att se som nordisk. Det allmänna bruket av termen »författare» är en olycklig anakronism som försvårar förståelsen av de komplexa tillblivelseprocesser som ligger bakom många äldre germanska och norröna diktverk. Tjodolf må ha redigerat och be- arbetat en östsvensk tradition om den svenska Ynglingaätten och knutit samman den med yngre norska sådana, men att kalla honom författare till Yng- lingatals äldre del är en grov och missvisande förenkling. När det gäller Beowulfkvädet är begreppet författare berättigat endast om man räknar med en hel rad sådana. Först har vi de diktare i östra Skandinavien som skapat enskilda delar av berättelsen och den eller de som där förenat dem till en större enhet. Här finns också alla de som först på fornnordiska och sedan på fornengelska muntligt traderat och kanske adderat, dragit ifrån, lagt till rätta, missförstått och redigerat innehållsligt och litterärt. De få som bidragit med nedskrift och avskrift har troligen haft mindre inflytande på kvädets innehåll, form, stil, budskap och omfattning. I allt väsentligt framstår Beowulfkvädet som en kollektiv produkt av en rad själländska, gutniska och svealändska skalder och barder samt ett antal östangliska, northumbriska, merciska och västsax- iska barder och några få fornengelska skrivare, samtliga okända till namn och gestalt. Att kvädet enligt detta scenario haft en bakgrund i vitt skilda geografiska områden är inget unikt. Det gäller mycket av äldre norrön tradition i form av äldre Eddadiktning, Ynglingatal, Ynglingasagan och fornaldarsagor. Samma respekt för det främmande möter vi i norrön hantering av äldre tradition av kontinentalt ursprung trots en muntlig tradering på femhundra till tusen år. Att påstå att min konsekvensanalys stämmer väl överens med de primära källanalyserna kunde ha varit ett uttryck för cirkelresonemang. Men den om- ständigheten att konsekvensanalysen låter åtskilliga tidigare oförklarliga detaljer inte bara i Beowulfkvädet utan också i andra historiska källor och i andra källkategorier falla in i ett begripligt mönster visar att så inte är fallet. Jag vill dock än en gång understryka att slutsatsen att kvädets berättelse är av nordiskt ursprung bygger på den primära källanalysen och inte rubbas av eventuella in- vändningar mot konsekvensanalysen. Då ingen i verklig mening mångsidig analys av frågan om kvädets uppkomst 247 tidigare har gjorts, är det mer mot andras uppfattningar än andras forskningsre- sultat jag här har argumenterat. Ibland har jag oroligt frågat mig om min undersökning har nationalistiska undertoner men vill gärna tro att så inte är fallet, i varje fall inte mer än som gäller för andra med motsatt uppfattning om kvädets ursprung. Helt ofärgad av bakgrund och erfarenhet är väl ingen. Som jag ser det vilar ansvaret för att frågan om kvädets uppkomst blivit så försummad mindre på lingvister, litteraturforskare och historiker än på det arkeologiska forskarsamhället på båda sidor om Nordsjön, inte minst det nordiska som jag själv tillhör. Den bild jag här presenterat hade mycket väl kunnat läggas fram för ett halvt århundrade sedan. Den traditionella utgångspunkten att Beowulfkvädet skapats självständigt av en fornengelsk kristen författare har gjort det naturligt att tolka kvädet utifrån tankar om vad denne haft för syften och avsikter i stort och smått. Den som ger sig ut på så farofyllda vatten utan att låta surra sig vid masten riskerar att, tjusad av sireners sång, sugas in i en förtrollad värld av självbekräftande argumentation. Slutsatsen i denna bok, att kvädets berättelse i allt väsentligt är frukten av en komplex väv av muntlig diktning och tradering i Skandinavien med efter- följande muntlig och skriftlig tradering i England, kastar en mörk skugga över denna forskningstradition. För inte så länge sedan avfärdades tanken om ett nordiskt ursprung till Beo- wulfkvädet som en »absurd notion» som det inte finns »a shred of evidence for» (Stanley 1994 s. 13). Det tycks mig vara en förhastad slutsats. 248 APPENDIX 1 – VÄDURNÅLEN FRÅN ROVALLS

År 1897 påträffades i Rovalls i Vänge socken på Gotland ett depåfynd från den yngre bronsåldern. Förutom en armring av tunt guld med skålformade ändar, två spiralarmringar av brons, fyra slutna armringar av brons varav två fragmen- tariska, en välbevarad spjutspets av brons och några småsaker, ingick också en nål av brons av sällsam utformning. Nålhuvudet utgörs av ett framåtblickande utstående mansansikte med ögon, näsa, öron och mun. Ovanför huvudet reser sig på en lång hals ett fint skulpterat vädurhuvud med markerade ögon och mun och bakåtskruvade horn. Runt vädurens hals, strax ovanför manshuvudet, ligger en kraftig ring. Från varje sida av vädurhuvudet sträcker sig bakåt två långa hornliknande utskott, vart och ett avslutat med en ring i vilken hänger en respektive två kraftiga ringar. Allt är av brons men det kan inte uteslutas att både mansansiktets och vädurens konkava ögonhålor ursprungligen varit utfyllda med annat material, exempelvis bärnsten. Den bästa visuella effekten av denna märkliga figur ger ett perspektiv rakt eller snett framifrån, en naturlig position om nålen använts som dräktnål på axeln eller i en hårknut på huvudet. Guldarmringen och spjutspetsen ger en säker datering till bronsålderns period 5, omkring 900–700 f.Kr. Fyndet har ursprungligen lagts ner i våtmark och är ett offerfynd av för yngre gotländsk bronsålder ovanlig rikedom (Nerman 1916, 1954). Det är svårt att frigöra sig från tanken att manshuvud och vädurhuvud tillsammans representerar en antropomorf vädurgud och att det var till denne hela offerfyndet varit riktat. Vädurnålen från Rovalls tycks unik. Nermans antydan om att liknande skulpturala gumsehuvuden finns i Kaukasusområdet har inte tagits upp av andra. Nålens mansansikte har påtagliga likheter med ansikten på små bronsfigurer från dansk bronsålder. En undersökning av metallens härkomst vore synnerli- gen önskvärd. Det ligger lång tid mellan det unika vädurhuvudet från Rovalls från sen bronsålder, de folkvandringstida vädurgutarna i Beowulfkvädet och det gutniska väduremblemet från äldre medeltid. Ändå måste den möjligheten övervägas om inte vädurnålen från Rovalls är en signal om att väduren fungerat som totemdjur för gutarna ända sedan bronsåldern, på samma sätt som vildsvinsgalten kan ha gjort det för svearna (Appendix 2). 249 APPENDIX 2 – NÅGRA NORDISKA FOLK- NAMN

Inledning Som framgått av kap. 8 anses vanligen folknamnen götar och gutar ursprungligen ha betytt ’vi män’, ’vi människor’. Som framgår nedan anses även namnet jutar kunna tolkas som ’vi män’ ’vi människor’ och namnet svear som ’vi själ- va’, ’de egna’ (se nedan). Etnocentrisk namnskick av detta slag kan förekomma i lågtekniska isolat med ytterst begränsade omvärldskontakter. Men att döma av det arkeologiska materialet har det protogermanska Norden från första början varit ett förhållan- devis öppet samhälle både internt och i förhållande till övriga Europa. Den ex- trema isolering som hör samman med etnocentrisk namngivning har knappast funnits i indoeuropeiska språkmiljöer i Norden och avgjort inte för så stora och utåtriktade folkgrupper som götar, gutar, jutar och svear. Enligt gängse uppfattning skulle alltså Jylland, mellersta Sverige och Got- land ha befolkats av ’Människorna’ eller ’Männen’ och Mälardalen/Uppland av ’De egna’. Denna bild av centrala folkgrupper i Norden som så inkapslade i sig själva att de saknat behov att markera sin egenart i förhållande till omvärl- den bär inte sannolikhetens prägel. Att i själva verket etnocentrisk namngivning varit ovanlig framgår för övrigt av att germanska folknamn som de träder fram i äldre skriftliga källor i regel tydligt skiljer ut sig från varandra. Mot denna bakgrund ser jag det som väl motiverat att ta upp frågan om den semantiska bakgrunden till folknamnen götar, goter, gutar, jutar och svear till förnyad prövning.

Götar, gutar och goter Som konstaterats i kap. 8 torde folknamnet götar återgå på urgerm. *gautōz med betydelsen ’gjutare’ och vara bildat till det starka verbet urgerm. *geutan, ’gjuta, (ut)gjuta’. Folknamnen gutar och goter skulle däremot återgå på urgerm. *gutaniz, ’de gjutande’, bildat till en annan avljudsform av samma verb *geutan. Tanken att dessa bildningar till *geutan skulle syfta på ett folkslag som bott vid något kraftigt framvällande vatten tycks numera helt övergiven. Däremot lever det gamla förslaget att gjutare syftar på »män som utgjutare av sädes- vätska», underförstått »vi män som potenta representanter för hela folket» (Much 1893; Hellquist 1903, 1929, 1948; Thorsten Andersson 1993, 1996a, 250

1996b, 1998a, 1998b, 2005a, 2009, 2015). Denna hypotes återgår på uppgifter från mitten av 1800-talet om vissa isolerade lågtekniska folk i Arktis och Ama- zonas som definierat sig själva på detta sätt. Men detta sätt att referera till in- kommensurabla samhällstyper är sedan länge vetenskapligt förkastat, jämför- bart med att tolka ortnamn utifrån nutida språkformer i stället för från äldre be- lägg. Utan entydiga exempel från samhällen jämförbara med de nordiska under indoeuropeisk språktid, dvs. förhållandevis avancerade bofasta, boskaps- skötande plogjordbrukare, måste denna tanke om män som utgjutare av sädes- vätska avvisas redan a priori. I så krigiska och kulturellt avancerade samhällen som de nordiska varit ända sedan den senare delen av yngre stenåldern, hade det varit lätt att finna långt mer relevanta, uttrycksfulla och folkspecifika bilder för manlighet, mod och styrka än utgjutandet av sädesvätska. För övrigt skulle folk som benämnt sig själva på detta i sammanhanget närmast enfaldiga sätt med säkerhet ha bemötts med löje av grannar som talat ungefär samma språk som ju fallet var i Norden. Föga förvånande har andra språkforskare, som Hjalmar Lindroth och Josef Svennung, funnit hypotesen långsökt (Lindroth 1941; Svennung 1972 s. 65) och Jan de Vries uppfattat den som föga tillfredsställande (1961 s. 159). Inge- mar Olsson förtiger den helt som semantisk förklaring till namnet gutar (1996a, 1996b) och Jan Paul Strid, som tidigare uttalat sig tveksamt positivt (Strid 2008), tycks inte längre omfatta tanken (Strid 2013). Är det då viktigt i Beowulfkvädets perspektiv att förstå vad som kan ha utgjutits? Avgörande är det inte, men helt oviktigt är det inte heller. Och då problemet inte är etymologiskt utan kulturhistoriskt, tar jag mig friheten att lägga fram ett förslag som tar fasta på klart folkskiljande drag ifråga om gjutning som bevisligen en gång funnits i norra Europa. Under så gott som hela bronsåldern, ca 1800–500 f.Kr., tillverkade nordiska hantverkare komplicerade bronsföremål genom att med stort mästerskap gjuta brons, en legering av koppar och tenn, antingen i dubbelsidig form eller à cire perdue, dvs. med förlorad vaxmodell. I Norden tycks hamring och drivning mest ha gällt mindre föremål. Gjutning tillämpade man också på kontinenten men i långt mindre utsträckning. Där utvecklas i stället med motsvarande skicklighet konsten att hamra och driva stora föremål som kärl, sköldar och liknande. Särskilt under den yngre bronsåldern, ca 1100–500 f.Kr., går en tydlig skiljelinje mellan nordbor som flitiga gjutare av komplicerade föremål av brons och protogermanska grannar på kontinenten som excellerat i konsten att bear- beta bronsen till stora föremål genom att hamra och driva. Gjutning kan ingå som ett förberedande stadium till hamring, men den processen är förhållande- vis enkel. Själva slutprodukten är i allt väsentligt ett resultat av hamring. Åt- skilliga kontinentalt hamrade bronsföremål hamnade i Norden och en del gjut- na nordiska sådana på kontinenten (Kristiansen & Larsson 2005; Coles & Har- ding 1979). Bronsålderns nordbor ingick i ett komplext internationellt nätverk för lång- väga handel med bland annat koppar och tenn över hav och till lands längs flo- 251 der. Enligt metallanalyser av i Norden tillverkade bronsföremål har koppar hämtats främst från sydvästra Spanien, Sardinien, Cypern och nordöstra Tyro- len, tenn främst från de brittiska öarna (Ling et al. 2014; Ling & Uhnér 2015; Ling & Stos-Gale 2015). Till det kommer omfattande kulturella kontakter av annat slag mellan Norden och sydöstra Mellaneuropa. Föga förvånande visar föremålsformer liksom bilder på hällristningar och på föremål att Norden under hela bronsåldern var en integrerad del av en paneuropeisk symbolvärld (Ling & Uhnér 2015; Kristiansen & Suchowska-Ducke 2015). Mot denna bakgrund framstår det som ytterst osannolikt att nämnda olikheter mellan Norden och protogermanskt område på kontinenten ifråga om bronsgjutning inte varit väl- kända i hela norra Europa. Min tanke är då att namn som götar, goter och gutar och eventuellt jutar kan gå tillbaka på ett protogermanskt ord för ’gjutare’ i bemärkelsen ’metallgjutare’. Den stora geografiska spridningen av epitetet »gjutare» i Skandinavien kan tyda på att det ursprungligen lanserats av protogermanska folk söder om Nor- den som benämning på bronsgjutande grupper i Norden. Då konsten att gjuta i brons var ett komplicerat specialistarbete väl värt att vara stolt över kan det då efterhand ha tagits upp av en del av nordborna själva. Ligger det något i denna tolkning, är det naturligt om man snart fann det nödvändigt att komplettera benämningen gjutare med regionalt särskiljande epitet som i »väst-gjutare» i Västergötland, »öst-gjutare» i Östergötland och »vädur-gjutare» på Gotland. Tolkningen av folknamnen götar, gutar och goter som ’gjutare av metall’ får ett kraftigt stöd av finska och estniska namn på Gotland, Vuojonmaa respektive Ojamaa, båda med betydelsen ’gjutarnas ö’, ’gjutareland’. Aino Naert, som be- handlat dessa namn, presenterar ingen egen tolkning av vad som kan ha utgjutits men är klart obenägen att koppla efterleden -maa ’ö’ (eller ’land’ i bemär- kelsen stor ö) till ’vi män som utgjutare av sädesvätska’ (Naert 2004). De finska respektive estniska Vuo- och Oja- motsvarar betydelsemässigt urgerm. *gutaniz med betydelsen ’gjutare’. Tillsammans med efterleden ’ö’ utgör de ett klart argument för tolkningen ’(metall)gjutare’ och mot tolkningen av gautar som ’vi män som utgjuter sädesvätska’. I det senare fallet skulle ju Vuojonmaa och Ojamaa få den helt osannolika betydelsen ’mänön’, ’män- niskoön’, ’deras ö som utgjuter sädesvätska’. En sådan komplikation drabbar inte de mer verklighetsnära tolkningarna av Vuojonmaa och Ojamaa som direkta översättningar av ett namn med betydelsen ’gjutareön’ i bemärkelsen ’metallgjutareön’. En vidare slutsats blir då också att namnen Vuojonmaa och Ojamaa kommit till under en tid då betydelsen ’(metall)gjutare’ hos namnet gutar ännu var levande. På språkhistoriska grunder har bland andra Thorsten Andersson och Jan Paul Strid argumenterat för att goterna ursprungligen kommer från Skandinavien, i första hand Gotland (Andersson 2008, 2012; Strid 2013). Den tolkning av gju- tareepitetet för namnet goter som här föreslagits ger klart stöd åt deras uppfattning. 252

Området kring floden Wizłas (Weichsels) mynning är goternas äldsta historiskt kända bosättningsområde, som under den arkeologiska benämningen »Wielbarkkultur» kan hänföras till tiden ca 0–200 e.Kr. (Kaliff 2001 s. 2325). Det utmärks bland annat av flera karakteristiska skandinaviska fornlämnings- typer i form av gravhögar, resta stenar och domarringar. Däremot saknas spår av gotiska ortnamn (Thorsten Andersson 2003), trots att gotisk bosättning på texthistoriska grunder där kan antas ha bestått till mitten av första årtusendet. Eventuellt skulle arkeologiskt belagda förbindelser under sen bronsålder och tidig järnålder mellan östra Götaland/Gotland och östra delen av Lausitz-kul- turens område något längre västerut (Kaliff 2001 s. 4855) kunna representera goternas äldsta kontinentala bosättningsområde. Man frågar sig då när formen Gotland kan ha slagit igenom i östra Sverige. På en runsten i Torsätra i Bro socken i södra Uppland (U 614) från sen vikingatid är Gotland av allt att döma omnämnt som kulanti, och i Gutalagen och Guta saga är namnformerna Gutland och gutar enarådande. Ett belägg för formen Gotland i Wulfstans reseberättelse från andra delen av 800-talet (Bately 2009 s. 15; Sandred 1983 s. 419) kan förklaras med att det representerar västsaxisk fornengelsk dialekt. I Norden tycks formen Gotland komma först med lågtyskt inflytande under senmedeltid.

Jutar Folknamnet jutar, i forndansk tid belagt i singularformen jutæ, har ofta antagits ha samband med ett i norrön skaldediktning förekommande ýtar med betydelsen ’män’ (se t.ex. de Vries 1961 s. 294; Nielsen 1990 s. 213). Namnet jutar skulle då ursprungligen ha betytt ungefär detsamma som brukar antas när det gäller folknamnen götar, gutar och goter, nämligen ’vi män (människor)’ eller, som ifråga om namnet svear, ’vi själva’. En sådan tolkning möter dock flera hinder. Tanken att fvn. ýtar har med jutar att göra har hämtat näring ur benämningen yte/ytas för jute/jutar i några fornengelska källor. Dessa tycks dock representera dialektala västsaxiska former för ursprungliga fornangliska ord för jute/jutar som iute, ēote, ēotan och iotas (Malone 1962 s. 215 f.; jfr Wessén 1927a s. 53). Och då västsaxiskan i England stod betydligt längre från nordiska språk än fallet var med angliska dialekter i England, och då detta ytas inte heller har betydelsen ’män/människor’, är det svårt att se någon reell koppling mellan västsax. ytas jutar och fvn. ýtar. Ett me- mento är också att ýtar om jutar inte återfinns i något nordiskt språk. Ett annat problem är den primitiva självbild som denna hypotes tillskriver jutarna. Att karakterisera sig själva gentemot andra med ett introvert ’vi människor’ förutsätter en etnisk isolering av ett slag som ter sig otänkbar för Jylland efter jordbrukets införande för sextusen år sedan, ja, även långt dess- förinnan. 253

Ett argument för att namnet jutar inte, som skett, är att tolka utifrån ett urgerm. *eutan- är att det då inte kan kopplas till något känt indoeuropeiskt ord- material (Nielsen 1990 s. 182). Sammanfattningsvis framstår tanken om ett etymologiskt samband mellan folknamnet jutar och fvn. ýtar som så svagt underbyggd både sakligt och språkligt att den vid en fortsatt diskussion av namnet måste lämnas därhän. Mot denna bakgrund lanserar jag, i samråd med professor emeritus Lennart Elmevik, tanken att inte endast götar, gutar och goter utan även folknamnet jutar kan hänföras till urgerm. *geutan, ’gjuta’. Som urgerm. form för jutar får då ansättas *geutōz. Tesen baseras på den omständigheten att urgerm. *geutan i fornfrisiskan uppträder inte bara som som giāta men också som jāta (se t.ex. Wessén 1927a s. 55; de Vries 1961 s. 171; Köbler 2014). Detta jāta kommenterar Wessén på följande sätt: »I fornfrisiskan skulle […] ett urg. *eut- [...] utveckla sig till *at-, *jat-» med senare förlängning av a-vokalen. Om tidpunkten för denna utveckling säger han att »man kan förmoda» att den »inträtt redan på 700-talet» (Wessén 1927 s. 55). I nordfrisiska dialekter i det jylländska näsets sydvästra kustområde, liksom i saterfrisiskan i västliga Schleswig-Holstein, har motsvarigheten till vårt gjuta formen joote, på östfrisiska jütten och på västfrisiska jitte (ten Doornkat Kool- man 1882). Därmed kan det antagandet göras att det på södra Jylland, i gränsområdet mot Frisland, uppkommit en verbform fda. *jūtæ, ’gjuta’, med uddljudande j i stället för gj, en form som sedan spritts vidare norrut. I sammanhanget kan som jämförelse nämnas ett hos Feilberg (1886–1914, 2 s. 58) från Darums sogn, Ribe herred på sydvästra Jylland, upptaget verb juse, ‘strömme med magt, som vandet af en tud, blodet, hvor en åre er sprungen’, motsvarande fvn. gjósa, ’spruta’, urgerm. *geusan. Till verbet fda. *jūtæ har bildats folknamnet da. jyde (med tidig utveckling iū > ӯ), sv. jute, no. jute, jyde, jyte. Att jutar med den här presenterade tolkningen skulle vara enda gjutarenamn utan särskiljande epitet ser jag som ett möjligt uttryck för att jutarna som hem- mahörande på en utlöpare av den europeiska kontinenten var de första i Norden att kallas för »gjutare», namngivna då av nära protogermanska grannar i söder. Det kan ha skett redan under den mellersta eller äldre bronsåldern. Tolkningen av folknamnen götar, gutar, goter och jutar som ’(metall)gjutare’ kan tyckas åtminstone i någon mån motsägas av att inte alla centrala folkgrupper i södra Skandinavien under den mellersta järnåldern betecknats som »gjutare», endast götar, gutar och jutar. Men den breda spridningen är ändå talande nog. Vissa andra folknamn, såsom svear, kan också tidigt ha varit så etablerade att de fortsatt att hävda sig. Märkligare kan det då tyckas att folk i rika bronsåldersbygder som de östdanska öarna och Skåne inte kallats för »gjutare». Men det kan de mycket väl ha gjort tidigare. Hos både Jordanes och Snorri antyds en tradition om att den östdanska Sköldungaätten ursprungligen kommit från östra Sverige, eventuellt då under yngre romersk järnålder (Ner- 254 man 1922). I så fall kan namnet daner sekundärt ha trängt ut namnet med betydelsen ’gjutare’ i östra Danmark och Skåne.

Gjutning som libationsoffer? Som en tolkning av folknamnet götar har Kristoffer af Edholm föreslagit att det som utgjutits i sammanhanget är libationsvätska i någon form, vatten, mjölk, öl eller blod. Han har därvid som många andra också pekat på det möjliga språk- liga sambandet mellan orden gjuta och gud (af Edholm 2014). Tanken är att gudarna är de som kommer i åtnjutande av eller begjuts med libationsoffer, medan människorna är de utgjutande. Förslaget har sedan utvecklats vidare i ett större indoeuropeiskt perspektiv av Peter Jackson och Norbert Oettinger (Jack- son & Oettinger 2014). Denna tolkning har sedan bemötts av Thorsten Anders- son till sädesutgjutningens försvar (Andersson 2015). I viss mån skulle tolkningsalternativen bronsgjutning och libation kunna för- enas. Avancerad smideskonst har ju i myterna ofta förbundits med högre makter, och bronsålderns gjutningskonst var tillräckligt komplex för att uppfattas som gudagiven, samtidigt som den magiskt guldglänsande metallen kan ha setts som ett värdigt offer till gudarna. Stora offer kräver stora uppoffringar och den dyrbara flytande metallen kan ha varit en väl så aktad libationsvara som nå- gonsin djurblod och öl. Libationsoffer av flytande brons kan i så fall ha bidragit till att ytterligare stärka den känsla av etnisk identitet som innebörden av verbet gjuta redan i sig kan ha ingett. Libationsoffer har förekommit i många historiska högkulturer, är skriftligt belagda för nordisk vikingatid (Zimmermann 2006) och kan ha djupa rötter. Av naturliga skäl är dock de arkeologiska beläggen tunna. Men framför allt är det svårt att tro att libationsoffer i äldre germansk och protogermansk tid så till den grad dominerat över andra typer av offer, exempelvis djuroffer, att de gett namn åt hela folkslag. Min uppfattning är därför att gjutarenamnet i första hand kan sättas i samband med avancerad bronsgjutning som en speciellt nordisk profession under bronsåldern.

Guden Odin som Gautr Det enda sammanhang där tolkningen av gautr som utgjutare av sädesvätska kunde vara relevant gäller, som jag ser det, guden Odin. Ett av hans många binamn är just Gautr (Falk 1924 s. 11 f.; Price 2002 s. 100–107). När Snorri tolkar uttrycket gautatýr i Hákonarmál (1) som att Odin var götarnas speciella gud, kan det vara en sekundär omtolkning av ett namn Gautr som redan på Snorris tid förlorat sin ursprungliga betydelse ’utgjutaren’. Tolkningen ’götar- nas gud’ motsägs nämligen av att Odin anges som mytisk stamfader till inte bara goter, langobarder och flera fornengelska grupper (Sisam 1953; Moisl 255

1981) utan också till härskarätter som sköldungar i Danmark och ladejarlar i Norge och dessutom ses som grundare av sveakungarnas makt. Då dessutom ortnamnen direkt motsäger tanken om en särskild anknytning till götalandska- pen (Vikstrand 2001 s. 134–138), är det svårt att finna något som talar för gö- tarna som Odins särskilt utvalda folk. I alla de binamn, egenskaper och engagemang som utmärker Odin i myterna (Falk 1924) finns inte heller något som speciellt knyter honom till metallgjut- ning eller metallhantverk. Tolkningen av Odin som fruktbarhetsgud är kanske problematisk, men han framställs ändå som en påträngande kvinnokarl som ogenerat sprider sin säd bland både gudinnor, jättinnor och maninnor. Odin är den gud som har flest ättlingar, är far till flest gudar och är stamfar till flest jordiska folkgrupper. Så om det är något sammanhang där tolkningen av namnet Gautr som flitig utgjutare av sädesvätska kunde passa, så är det till bilden av Odin som All- fader, alltings upphov, far till många gudar och stamfader till många folk och härskarätter. Gautr som benämning på Odin kan då i överförd mening ursprungligen ha betytt ungefär ’den store befruktaren’.

Svear I jämförande syfte diskuterar jag här också folknamnet svear. Ursprunget är omstritt. En traditionell tolkning är att Tacitus benämning suiones är den latinska formen av ett urgermanskt *swihoniz med betydelsen ’de egna’, ’vi själ- va’, ’släkten’, ’de oberoende’ eller liknande (Noreen 1920; Ståhl 1972; Thor- sten Andersson 2005c o. där anf. litt.; Nyman 2005). Vid sidan av den latinise- rade formen suetidi nämner Jordanes också suehans, enligt Wessén »en rent gotisk språkform sweans, nom. pl. av en n-stam» (Wessén 1969 s. 30). Precis som ifråga om epitetet »gjutare» tillskrivs således här ett sedan gammalt internationellt orienterat jordbruksfolk en inkrökt självbenämning som knappast tål en närmare granskning i ett jämförande antropologiskt perspektiv. Wadstein (1920), som menar att en sådan förklaring saknar saklig relevans, förordar i stället betydelsen ’något som svinner undan’, i detta fall vattnet genom landhöjning i det flacka landskapet kring Svinnegarn i sydvästra Uppland. Den tanken har dock vunnit föga anklang och det inte minst på sakliga grunder. Det är lätt att hålla med Harry Ståhl (1972) när han på tal om båda dessa för- klaringar skriver att sådana tolkningar verkar abstrakta, och man har svårt att förstå dem vare sig man anser att svearna själva skapat namnet eller om man menar att något grannfolk ursprungligen använt det om svearna. Nyligen har Åke Sandström framkastat förslaget att folknamnet svear ska sam- manhållas med ett par ord för ’paddla’. Han medger dock att det möter språk- liga svårigheter (Sandström 2015 s. 307–309). Inte heller kan paddling ha fun- 256 gerat som ett folkskiljande drag, då det länge var det enda sättet att ta sig fram i båt oavsett var man bodde. Precis som ifråga om sädesutgjutarnamn skulle det i en värld där alla talade i stort sett samma språk uppstå problem om ett folk benämnde sig »vi själva» och omtalades som »de egna», »de själva». Svethiudh, som då kan tolkas unge- fär som ’vårt eget folk’ (Noreen 1920 s. 32), skulle då i utpekande form bli nå- got så meningslöst som ’egenfolket’, ’självfolket’ och Svearike bli ’egenväl- det’, ’självväldet’. Det är framför allt i sådan utpekande form som den traditionella tolkningen av namnet svear ter sig verklighetsfrämmande. Större tyngd har Lundafilologen Erik Hardings på huvudsakligen språkliga grunder men också på hällristningsbilder baserade uppfattning att namnet svear återgår på ett *swihonez, en adjektivisk k-avledning till basen sṷī med betydelsen ’svin’, allt utifrån tanken att vildsvinet i gammal tid varit något av ett totemdjur för svearna. Harding pekar också på svinets mytologiska relation till guden Frö och dennes i sin tur nära relation till sveakungarna (Harding 1941). För några år sedan har även religionshistorikern Lenka Kovárová i ett stort arbete om svinets roll i nordisk mytologi på omfattande arkeologiska, reli- gionshistoriska och onomastiska grunder argumenterat för att vildsvinsgalten fungerat som totemdjur för både gudarna Frö och Fröja och sveakungarna och därmed också för hela sveafolket (Kováróva 2011). Av allt att döma har svinet haft en stark symbolisk ställning bland kelter och germaner i allmänhet (Beck 1965; 1985c; Pesch 2015b s. 360–370) och vildsvinsgalten ofta uppfattats som en fylgia i strid. Såväl Harding och Beck som Kováróva menar dock att dessa föreställningar varit särskilt uttalade hos svearna. Under folkvandringstid och äldre vendeltid har svearna haft en mer än vanlig förkärlek för furstliga hjälmar krönta med plastiska svinfigurer. Som sär- skilt talande ser dessa forskare också bildfriserna på hjälmen från Vendelgrav 14, som bland annat avbildar en hjälmförsedd furste med käkar i form av svin- betar, en ren inkarnation av en galtkonung. Här kan också nämnas ett beslag i form av ett förgyllt vildsvinshuvud med en uppstående bete och ett spetsovalt öga av granat från Gnistahögen strax söder om Uppsala, en furstlig grav från tidig vendeltid (Hennius et al. 2017, fig. 94). Denna figur har direkta motsvarigheter i fyra liknande vildsvinshuvuden av brons från den rika furstegraven vid Landshammar, Spelviks socken i östra Södermanland (Lamm 1962, fig. 2). Dessa svinfigurer är i sin tur av samma typ som svinfigurerna på hjälmar på krigare avbildade på bildfrisen på hjälmen i Valsgärdegrav 7 utanför Gamla Upp- sala (Arwidsson 1977, Abb. 26 och 120). En annan talande detalj är det ryktbara bråket mellan sveakungen Adils och danakungen Rolf om svearnas gamla släktklenod, guldringen Svíagríss, och den tidigare dragkampen om ringen inom Rolfs släkt (Skáldskaparmál 45; Bjarkarímur; Hrólfs saga kraka; Kovárová 2011 s. 204–207). Att ordet gríss ursprungligen avsett just vildsvin (W. Beck 2004) och att just guldringar under järnåldern tycks ha fungerat som symboliska medier för edsbundna relationer stärker tanken om ett symboliskt samband mellan just sveakungar och vildsvin. 257

Mot denna bakgrund kunde det verka motsägelsefullt att det är bröderna Eofor (’galt’) och Wulf i gutarnas följe som i Beowulfkvädet dödar kung Egil. Namnet Jǫfur i olika former är under vikingatid så gott som uteslutande känt från Uppland, medan det på andra håll redan övergått till ett heiti med betydelsen ’furste’, ’härskare’ (H. Beck 1965 s. 189–195, 1985c; Kovárová 2011 s. 111–128; Peterson 2007 s. 143). Samtidigt är namnet Wulf okänt som simplex på Gotland (Peterson 2007), föga förvånande då varg aldrig funnits på ön. Mot denna bakgrund har både Harding (1941) och Kovárová (2011) oberoende av varandra pekat på möjligheten att bröderna Eofor och Wulf i Beowulfkvädet är av sveasläkt. Enligt min mening kan de i så fall tillhöra en oppositionell frak- tion av inbördes stridande kungliga sveafränder, kanske den som i kvädet representeras av Ottars söner. Med hänvisning till att svinbilder på hällristningar från den yngre bronsål- dern är särskilt frekventa i östra Sverige tänker sig både Harding och Kovárová att en sådan svinnamnstradition går tillbaka till bronsåldern. Som jämförelse anför man kontinentalgermanska folknamn som i sina latinska former tycks ha motsvarande djurkoppling: Eburones till just svin, Cherusci till hjort och Teu- rusci till tjur. Själv vill jag gärna komplettera med gutarnas vädur (kap. 8). I kap. 16 anser jag mig ha visat att en sådan vildgaltsymbolik för första gången möjliggör en meningsfull tolkning av Ynglingatals och Ynglingsagas förvirrade skildring av kung Egils död. Som jag här försökt visa lider traditionella tolkningar av folknamnet svear av samma semantiska och sakliga svagheter som traditionella förklaringar av namnen götar, gutar, goter och jutar Betydligt större trovärdighet har Hardings och Kovárovás förslag att folknamnet svear etymologiskt hör samman med ordet svin och att den kraftfulla, modiga, snabba och farliga vildsvinsgalten i gammal tid varit totemdjur för sveakungarna och deras närmaste i gudavärlden, Frö och Fröja, på samma sätt som väduren tycks ha varit det för gutarna. 258 REFERENSER

Abram, Christopher, 2010: New light of the illumination of Grendel’s Mere. Journal of English and Germanic Philology, 109: 2, s. 198–216. Abram, Christopher, 2017: Bee-Wolf and the Hand of Victory: Identifying the Heroes of Beowulf and Vǫlsunga saga. Journal of English and Germanic Philology, 116:4, s. 387–414. Aertsen, H. & Bremmer, R. Jr (eds.), 1994: Companion to Old English poetry. Amster- dam, The Netherlands: VU University Press. Ahlbäck, Olav, 1992: Ordbok över Finlands svenska folkmål, 2. Helsingfors. Ahlgren, Hans, 2011: On the origin of the mountain hare on the island of Gotland by means of DNA analysis. Master thesis, Stockholm University. Stockholm. Alcock, Leslie, 1987: Economy, Society and Warfare among the Britons and Saxons, c. 400 – c. 800 AD. University of Wales Press. Alexander, Michael, 2005: Beowulf. A glossed text. Penguin Books. Amodio, Mark C., 2014: The Anglo-Saxon Literature Handbook. Wiley Blackwell. Andersson, Kent, 2011: Guldålder. Svenska arkeologiska skatter. Balderson Förlag. Uppsala. Andersson, Theodore M., 1997: Sources and analogues. I: Bjork & Niles 1997, s. 124– 148. Andersson, Thorsten, 1993: Beowulf, götar och svear. Upsala Nya Tidning 6.1.1993. Även i Namnspalten i UNT, årg. 14, 12.9 1995–18.6 1996. Andersson, Thorsten, 1996a: Götar. Från götarna till Noreens kor. Hyllningsskrift till Lennart Elmevik på 60-årsdagen 2 februari 1996. Uppsala. S. 33–50. Andersson, Thorsten, 1996b: Götar, goter, gutar. Namn och Bygd 84, s. 5–21. Andersson, Thorsten, 1998a: Götar. RGA 12, s. 278–283. Andersson, Thorsten, 1998b: Goter. RGA 12, s. 402–403. Andersson, Thorsten, 2001: Länder- und Landschaftsnamen. § 2. Skandinavien. RGA 17, 2001, s. 557–569. Andersson, Thorsten, 2003: Gutϸiuda och Gutland – en tillfällig likhet? Namn och kulturella kontakter i Östersjöområdet. Handlingar från NORNA:s 30:e symposium i Visby 14–16 september 2001. Red. Staffan Nyström. Nornaförlaget. Uppsala. S. 74– 85. Andersson, Thorsten, 2004: Svethiudh: det svenska rikets kärna. Namn och bygd 92, s. 5–18. Andersson, Thorsten, 2005a: Skandinavische Stämme. RGA 28, s. 587–602. Andersson, Thorsten, 2005b: Svethiudh arkeologiskt förankrat. Namn och bygd 93, s. 13–15. Andersson, Thorsten, 2005c: Från Svethiudh till Svearike ur språklig synvinkel. Nam- nens dynamik. Utvecklingstendenser och drivkrafter inom nordiskt namnskick. Tret- tonde nordiska namnforskarkongressen. Tällberg 15–18 augusti 2003. Norna-rapporter. Uppsala. S. 53–76. Andersson, Thorsten, 2008: Eygotaland in der altnordwestnordischen Literatur. Namn och bygd 96, s. 5–11. Andersson, Thorsten, 2009: Altgermanische Ethnika. Namn och Bygd 97, s. 5–39. Andersson, Thorsten, 2012: Der nordgermanische Sprachzweig. I: Beck et al. 2012, s. 215–244. 259

Andersson, Thorsten, 2015: Goter, gutar, götar. Namn och Bygd 103, s. 125–127. Andersson Stamnes, Arne, 2016: Effect of temperature change on Iron Age cereal production and settlement patterns in Mid-Norway. I: Frode Iversen & Håkan Petersson (eds.), The agrarian life of the north 2000 BC – AD 1000. Studies in rural stettlement and farming in Norway. Portal, Kristiansand. S. 27–39. Andrén, Anders, 1991: Guld och makt – en tolkning av de skandinaviska guldbraktea- ternas funktion. Samfundsorganisation og regional variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. Red. Charlotte Fabech & Jytte Ringtved. Aarhus. S. 245–256. Andrén, Anders, 1993: Doors to the other worlds: Scandinavian death rituals in Gotlan- dic perspectives. Journal of European Archaeology, 1, 1993, s. 33–56. Andrén, Anders, 2000: Re-reading embodied texts – an interpretation of rune-stones. Current Swedish Archaeology 8, s. 7–32. Andrén, Anders, 2002: Platsernas betydelse. Norrön ritual och kultplatskontinuitet. Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual. Vägar till Midgård 2. Eds. K. Jennbert, A. Andrén & C. Raudvere. Lund. Nordic Academic Press, s. 299–342. Andrén, Anders, 2009: Vem lät bygga kyrkorna på Gotland? Saga och sed. Kungl. Gus- tav Adolfs Akademiens Årsbok 2009, s. 31–59. Andrén, Anders, 2012a: Från solnedgång till solnedgång. En tolkning av de tidiga got- ländska bildstenarna. Gotländska bildstenar. Järnålderns gåtfulla budbärare. Got- ländskt arkiv 2012, s. 49–58. Andrén, Anders, 2012b: Servants of Thor? The Gotlanders and Their Gods. News from Other Worlds: Studies in Nordic Folklore, Mythology and Culture. Eds. Merrill Kaplan & Timothy R. Tangherlini. Berkeley and Los Angeles. North Pinehurst Press. S. 92–100. Andrén, Anders, 2014: Tracing Old Norse Cosmology. The world tree, middle earth, and the sun in archaeological perspectives. Lund. Nordic Academic Press. Andrén, Anders, Jennbert, Kristina & Raudvere, Catharina (red.), 2004: Ordning mot kaos. Studier av nordisk förkristen kosmologi. Lund. Nordic Academic Press. Anglert, Mats, Artursson, Magnus & Svanberg, Fredrik (red.), 2006: Kulthus och döds- hus. Det ritualiserade rummets teori och praktik. Riksantikvarieämbetet. Stock- holm. Anglosaxiska Krönikan. Se Swanton 1996. Anlezark, Daniel, 2006: Water and Fire: The Myth of the Flood in Anglo-Saxon Eng- land. Manchester University Press, Manchester. Anlezark, Daniel, 2011: All at Sea: Beowulf’s Marvellous Swimming. Myths, Legends, and Heroes. Essays on Old Norse and Old English Literature in Honour of John McKinnell. Ed. Daniel Anlezark. University of Toronto Press. Archibald, Marion, 2013: Numismatic and the Chronological Models. I: Bayliss et al. 2013, s. 493–515. Arjava, Antti, 2006: The mystery cloud of 536 CE in the Mediterranean sources. Dum- barton Oaks Papers 59, s. 73–94. Arrhenius, Birgit, 1962: »Det flammande smycket». Fornvännen 57, 1962, s. 79–101. Arrhenius, Birgit, 1985: Merowingian garnet jewellery. Emergence and social implications. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm. Arrhenius, Birgit, 1988: Skandinavien und Osteuropa in der Völkerwanderungszeit. I: Menghin 1988, s. 441–447. Arrhenius, Birgit, 1995: Women and gold. On the role of women in society at the time of the Great Migrations and their relationship to the production and distribution of ornaments. Produktion og samfunn. Om erverv, specialisering og bosetning i Nor- den i 1. Årtusende. e. Kr. Beretning fra 2. nordiske jernaldersymposium på Gra- navolden Gjaestgiveri 7. – 10. Mai 1992. Red. Heid Gjöstein Resi. Varia 30. Oslo, s. 85–96. 260

Arrhenius, Birgit, 2001: Beliefs behind the use of polychrome jewellery in the German- ic area. Roman gold and the development of the early Germanic Kingdoms. Ed. Ben- te Magnus. KVHAA, Konferenser 51. Stockholm. S. 297–301. Arrhenius, Birgit, 2009: Brisinga men and the Menet necklace. Glaube, Kult und Herr- schaft: Phänomene des Religiösen im 1. Jahrtausend n. Chr. in Mittel- und Nord- europa. Akten des 59. Internationalen Sachsensymposions und der Grundprobleme der frühgeschichtlichen Entwicklung im Mitteldonauraum. S. 219–230. Arrhenius, Birgit, 2011: Helgö – pagan sanctuary complex. I: Birgit Arrhenius & Uaininn O’Meadhra (eds.), Excavations at Helgö XVIII. Stockholm. S. 11–43. Arrhenius, Birgit, 2015: Small items and major conclusions. A discussion of the find- ings from Gullhögen, Old Uppsala. I: Small things – wide horizons. Studies in honour of Birgitta Hårdh. Red. Lars Larsson, Fredrik Ekengren, Bertil Helgesson & Bengt Söderberg. S. 141–149. Arwidsson, Greta, 1939: Armour of the Vendel Period. Acta Archaeologica X, 1939, s. 31–59. Arwidsson, Greta, 1942: Valsgärde 6. Die Gräberfunde von Valsgärde. I. Uppsala. Arwidsson, Greta, 1954: Valsgärde 8. Die Gräberfunde von Valsgärde. II. Uppsala. Arwidsson, Greta, 1977: Valsgärde 7. Die Gräberfunde von Valsgärde. III. Uppsala. Asser. Se Keynes & Lapidge 2004. Axboe, Morten, 1999: The year 536 and the Scandinavian gold hoards. Medieval Archaeology 43, s. 186–188. Axboe, Morten, 2001a: Aaret 536. Skalk 2001, 4, s. 28–32. Axboe, Morten, 2001b: Amulet pendants and a darkened sun. Roman gold and the development of the early Germanic kingdoms. Ed. B. Magnus. KVHAA, Stockholm. S. 119–136. Axboe, Morten, 2004: Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit: Herstellungs- probleme und Chronologie. de Gruyter. Berlin. Axboe, Morten, 2005: Guld og guder. Ragnarok: Odins verden. Eds. T. Capelle & C. Fischer. Silkeborg Museum. S. 41–56. Axboe, Morten, 2007: Brakteatstudier. Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab. Nordiske Fortidsminder Serie B, 25. København. Axboe, Morten & Källström, Magnus, 2013: Guldbrakteater fra Trollhättan – 1844 og 2009. Fornvännen 2013, s.153–171. Baker, Peter S. (ed.), 2000: The Beowulf Reader. Routledge. Barnes, Michael P., 2012: Runes. A Handbook. The Boydell Press. Barras, Colin, 2014: The year of darkness. New Scientist, 18 Jan 2014, s. 34–38. Bately, J. M., 2009: Wulfstan’s voyage and his description of Estland: the text and the language of the text. I: Englert A. & Trakadas A. (eds.), Wulfstan’s Voyage. The Bal- tic Sea region in the early Viking Age seen from shipboard. Roskilde. S. 14–28. Bayliss, Alex & Hines, John, 2013: The frequency of furnished burial through time. I: Bayliss et al. 2013, s. 476–479. Bayliss, Alex, Hines, John, Høilund Nielsen, Karen, McCormack, Gerry & Scull, Chris- topher, 2013: Anglo-Saxon Graves and Grave Goods of the 6th and 7th Centuries AD: A Chronological Framework. The Society for Medieval Archaeology Monograph 33. London. Beck, Heinrich, 1965: Das Ebersignung im Germanischen. Ein Beitrag zur Germa- nischen Tier-Symbolik. Berlin. Walter de Gruyter. Beck, Heinrich, 1985a: Eid. RGA 6, s. 537–539. Beck, Heinrich, 1985b: Eidring. RGA 6, s. 549. Beck, Heinrich, 1985c: Eber. RGA 6, s. 331–337. Beck, Heinrich, 2001: Zur Götter-Anrufung nach alt-nordischen Quellen (in Sonderheit der Brakteaten). Kontinuitäten und Brüche in der Religionsgeschichte. Festschrift für Anders Hultgård zu seinem 65. Geburtstag am 23.12.2001. Herausgegeben von 261

Michael Stausberg in Verbindung mit Olof Sundqvist und Astrid van Nahl. Walter de Gruyter. S. 57–75. Beck, Heinrich, Geuenich, Dieter & Steuer, Heiko (eds.), 2012: Altertumskunde – Al- tertumswissenschaft – Kulturwissenschaft. Erträge und Perspektiven nach 40 Jah- ren Reallexikon der Germanischen Altertumskunde. de Gruyter. Beck, W., 2004: Schwein, § 2: Philologisches, § 2: Mythologisches. RGA 27, s. 471– 473. Beda. Bede. A History of the English Church and People. Translated and with an Intro- duction by Leo Sherley-Price. Penguin Books 1986. Bek-Pedersen, Karen, 2009: Fate and Weaving: Justification of a Metaphor. Viking and Medieval Scandinavia 2009, 5, s. 23–39. Bek-Pedersen, Karen, 2011: The Norns in Old Norse Mythology. Edinburgh. Dunedin. Bengtsson, Lasse, 2013: Rock Art Ships as a Method for Dating. Counterpoint: Essays in Honour of Professor Kristian Kristiansen. Ed. by Sophie Bergerbrant, Serena Sa- batini. BAR International Series 2508. S. 253–258. Archaeopress. Bennet, Helen, 1992: The Female Mourner at Beowulf’s Funeral: Filling in the Blanks/ Hearing the Spaces. Exemplaria 1992, 4, s. 35–50. Beronius-Jörpeland, Lena, Göthberg, Hans, Seiler, Anton & Wikborg, Jonas, 2013: Mo- numentala stolprader i Gamla Uppsala. Fornvännen, 4, s. 278–281. Bertell, Mattias, 2003: Tor och den nordiska åskan. Föreställningar kring Världsaxeln. Stockholm. Birgisson, Bergsveinn, 2008: Inn i skaldens sinn. Kognitive, estetiske og historiske skatter i den norrøne skaldediktingen. Bergen. Universitetet i Bergen. Biörnstad, Arne, 1955: Previous investigations of Iron Age building remains on Got- land. I: Stenberger M. & Klindt-Jensen O. 1955, s. 864–951. Bjork, Robert E., 1997: Digressions and episodes. I: Bjork & Niles 1997, s. 193–212. Bjork, Robert E. & Niles, J. D. (eds.), 1997: A Beowulf Handbook. Exeter. Bjork, Robert E. & Obermeier, Anita, 1997: Date, Provenance, Author, Audiences. I: Bjork & Niles 1997, s. 13–34. Björk, Tony & Wickberg, Ylva, 2015. Rows of wooden pillars. Continued research at the Degeberga linear monument, with further parallels and societal implications. Fornvännen 2015, 4, s. 241–256. Björkman, Erik, 1902: Beowulf. Fornengelsk dikt. Stockholm. Björkman, Erik, 1920: Studien über die Eigennamen im Beowulf. Halle. Björkman, Erik, 1951: Beowulf. Världslitteraturen i urval och översättning, del II, medeltiden. Hugo Gebers Förlag. S. 374–388. Blackburn, F. A., 1897: The Christian Coloring in the Beowulf. Publications of the Modern Language Association of America, XII, 1897, s. 205–225. Även i Nichol- son, Lewis E. (ed.), An Anthology of Beowulf Criticism. University of Notre Dame Press, Indiana. S. 1–21. Blomkvist, Torsten & Jackson, Peter, 1999: Alt ir baugum bundit. Skaldic poetry on Gotland in a Pan-Scandinavian and Indo-European Context. Arkiv för nordisk filologi 1999, s. 17–29. Blöndal Magnússon, Ásgeir, 1989: Íslensk orðsifjabók. Orðabók Háskólans. Reykjavík. Boethius, De consolatione philosphiae. Se Moreschini 2005. Bonde, Niels & Stylegar, Frans-Arne, 2016: Between Sutton Hoo and Oseberg – den- drochronology and the origins of the ship burial tradition. Danish Journal of Archae- ology 2016, 1–2, s. 19–33. Bondeson, Lennart & Bondeson, Tobias, 2014: On the mystery cloud of AD 536, a crisis in dispute and epidemic ergotism: a linking hypothesis. Danish Journal of Archae- ology 2014, 1–2, s. 61–67. Bonjour, Adrien, 1950: The digressions in Beowulf. Oxford. Bosley, Henry, 1939: The Old Germanic Principles of Name-Giving. Baltimore. 262

Botkine, Léon, 1877: Beowulf, épopée anglo-saxonne. Traduite en français, pour la première fois, d’après le text original. Le Havre, Lepelletier. Bradley, Richard, 2009: Beowulf and prehistoric archaeology. Mortuary practices and social order in the Middle Ages. Ed. Duncan Sawyer & Howard Williams. Essays in Burial Archaeology in honour of Heinrich Härke. University of Exeter Press, Exeter. S. 38–45. Brady, Caroline, 1979: Weapons in Beowulf: Analysis of the Nominal Compounds and an Evaluation of the Poet’s Use of them. Anglo-Saxon England 8, 1979, s. 79–141. Brady, Caroline, 1982: ‘Warriors’ in Beowulf: An Analysis of the Nominal Compounds and an Evaluation of the Poet’s Use of them. Anglo-Saxon England 11, 1982, s. 199– 246. Brate, Erik, 2004; Eddan. De nordiska guda- och hjältesångerna. 6 uppl. Norstedts. Bratt, Peter, 2008: Makt uttryckt i jord och sten. Stora högar och maktstrukturer i Mä- lardalen under järnåldern. Stockholm Studies in Archaeology 46. Bredehoft, Thomas, 2014: The Date of Composition of Beowulf and the Evidence of Metrical Evolution. I: Neidorf 2014a, s. 97–111. Brill, E. J., 1988: The Fate of Fortune in the Early Middle Ages: The Boethian Tradi- tion. Leiden. Brink, Stefan, 1996: Forsaringen: Nordens äldsta lagbud. Beretning fra femtende tvær- faglige vikingesymposium 1996. Red. Preben Sørensen Meulengracht & Else Roes- dal. Højbjerg. Brink, Stefan, 2003: Ambátt, seta, deigja, – þræll, þjónn, bryti. Termer för trälar belyser träldomens äldre historia. Trälar. Ofria i agrarsamhället från vikingatid till medeltid. Red. Th. Lindkvist & J. Myrdal. S. 103–117. Brink, Stefan, 2005: Verba Volant, Scripta Manent? Aspects of Early Scandinavian Oral Society. Literacy in Medieval and Early Modern Scandinavian Culture.Red. Pernille Hermann. University Press of Southern Denmark. S. 77–135. Brink, Stefan, 2008: People and land in Early Scandinavia. Franks, Northmen and State Formation in Early Medieval Europe. Eds. J. H. Garipzanov, P. Geary & G. Ur- banczyk. Brepols Publishers. S. 87–112. Brink, Stefan, 2010: Är Forsaringen medeltida? Hälsingerunor 2010, s. 109–117. ten Brink, Bernard, 1888: Beowulf. Untersuchungen. Strassburg. Brodeur, Arthur Gilchrist, 1959: The art of Beowulf. University of California Press. Berkeley and Los Angeles. Bruce-Mitford, Rupert, 1974: Aspects of Anglo-Saxon Archaeology. Sutton Hoo and other discoveries. London. Bruce-Mitford, Rupert (ed.), 1975: The Sutton Hoo Ship-Burial. I. Excavations, Back- ground, the Ship, Dating, and Inventory. British Museum. London. Bruce-Mitford, Rupert (ed.), 1978: The Sutton Hoo Ship-Burial. II. Arms, Armour and Regalia. British Museum. London. Bruce-Mitford, Rupert, 1986: The Sutton Hoo Ship-Burial: some foreign connections. Angli e Sassoni al di qua e al di la del Mare. Spoleto Settimane di Studio 32, I, s. 143–218. Bruce-Mitford, Rupert & Luscombe, Marilyn, 1974: The Benty Grange Helmet. I: Bruce-Mitford 1974, s. 223–252. Bruford, Alan, 1981: Memory, Performance, and Structure in Traditional Tale. ARV. ScandinavianYearbook of Folklore 37, s. 103–9. Buchner, Rudolf, u.å. [1956]: Gregor von Tours zehn Bücher Geschichten. Band 1: Buch 1–5. Berlin. Rütten & Loening. Bugge, Sophus, 1869: Spredte iagttagelser vedkommende de oldengelske digter om Beówulf og Waldere. Tidskrift for Philologi og pædagogik 8, 1868/1869, s. 40–78, 287–307. 263

Bugge, Sophus, 1887: Studien über das Beowulfepos. Beiträge zur Geschichte der Deutschen Sprache und Literatur 12, 1887, s. 1–112, 360–375. Bugge, Sophus, 1907: De nordiske Folkenavne hos Jordanes. Optegnelser. Fornvännen 2, s. 98–101. Burbery, Timothy J., 2015: Fossil Folklore in the Liber Monstrorum, Beowulf, and Me- dieval Scholarship. Folklore 126, 3, 2015, s. 317–335. Büntgen, Ulf; Myglan, Vladimir S.; Charpentier Ljungqvist, Fredrik; McCormick, Mi- chael; Di Cosmo, Nicola; Sigl, Michael; Jungclaus, Johann; Wagner, Sebastian; Krusic, Paul J.; Esper, Jan; Kaplan, Jed O.; de Vaan Michiel A. C.; Luterbacher, Jürg; Wacker, Lukas; Tegel, Willy & Kirdyanov, Alexander V., 2016: Cooling and societal change during the Late Antique Little Ice Age from 536 to around 660 CE. Nature Geoscience Vol. 9, February 2016, s. 1–5. Bäckström, Ylva, 2005: Osteologisk analys. Brunnshögen. Husby by, fornlämning 107, A1–3, Husby-Långhundra socken, Uppland. SAU Rapport 2005, 28 O. Capelle, Torsten, 1986: Schiffsetzungen. Praehistorische Zeitschrift 61, s. 1–63. Carver, Martin (ed.), 1992a: The Age of Sutton Hoo. The Seventh Century in North- Western Europe. The Boydell Press. Carver, Martin, 1992b: The Anglo-Saxon Cemetery at Sutton Hoo: An Interim Report. I: Carver 1992a, s. 343–371. Carver, Martin, 1995: Boat burial in Britain: ancient custom or political signal? I: Crum- lin-Pedersen & Munch Thye 1995, s. 111–124. Carver, Martin, 1998: Sutton Hoo. Burial Ground of Kings? British Museum Press. Cassel, Kerstin, 1998: Från grav till gård. Romersk järnålder på Gotland. Stockholm Studies in Archaeology 16. Chadwick, Hector Munro. 1912: The Heroic Age. Cambridge University Press. New York. Chadwick, Hector Munro & Chadwick Kershaw, Nora, 1932: The Growth of Literature. Volume I. The Ancient Literature of Europe. Cambridge University Press. Chambers, Raymond W., 1932: Beowulf. An Introduction to the Study of the Poem with a Discussion of the Stories of Offa and Finn. 2nd ed. Cambridge University Press. Chase, Colin (ed.), 1981a: The Dating of Beowulf. Toronto. Chase, Colin, 1981b: Opinions of the date of Beowulf. I: Chase 1981a, s. 3–8. Chase, Colin (ed.), 1997: The Dating of Beowulf. University of Toronto Press. Cherniss, Michael D., 1972: Ingeld and Christ. Heroic concepts and values in Old Eng- lish poetry. Mouton. The Hague/Paris. Chickering Jr, Howard D., 2006: Beowulf. A Dual-language Edition. Anchor Books. Child, Clarence Griffin, 1904: Beowulf and the Finnesburh fragment. Houghton, Miffin & Co. Christensen, Tom, 2007: A New Round of Excavations at Lejre (to 2005). I: Niles 2007, s. 109–126. Christensen, Tom, 2008: Ældste Lejre? Skalk 2008, 6, s. 18–24. Christensen, Tom, 2010: Lejre beyond the legend – the archaeological evidence. Sied- lungs- und Küstenforschung im südlichen Nordseegebiet 33, s. 237–254. Christensen, Tom, 2015: Lejre bag myten. De arkæologiske udgravninger. Med bidrag af Maria Panum Baastrup, Sara Belstrup & Julie Nielsen. Jysk Arkæologisk Selskab. Aarhus. Clark, David, 2009: Between Medieval Men: Male Friendship and Desire in Early Medieval English Literature. Oxford University Press. Clark, George, 2009: The Date of Beowulf and the Arundel Psalter Gloss. Modern Phil- ology 2009, s. 677–685. Clark, George, 2014: Scandals in Toronto: Kaluza’s Law and Transliteration Errors. I: Neidorf 2014a, s. 219–234. 264

Clark Hall, John R., 1950: Beowulf and the Finnesburg Fragment: a translation into modern English. Revised edition. Allen & Unwin. Clark Hall, John R., 2000: A Concise Anglo-Saxon Dictionary. Fourth edition. Clegg Hyer, Maren & Owen-Crocker, Gale R., 2011: The Material Culture of Daily Living in the Anglo-Saxon World. Exeter University Press. Clunies Ross, Margaret, 2012: Poetry in fornaldarsögur: Origins, Nature and Purpose. The Legendary Sagas: Origins and Development. Eds. A. Lassen, A. Ney & Á. Jakobsson. University of Iceland Press. Reykjavík. S. 121–138. Clover, Carol, 1980: The Germanic context of the Unferþ Episode. Speculum 55, 1980, s. 444–468. Coles, John M. & Harding, Anthony F., 1979: The Bronze Age in Europe. An Introduc- tion to the Prehistory of Europe c. 2000–700 B.C. Methuen & Co Ltd. Collinder, Björn, 1954: Beowulf. Översatt i originalets versmått. Stockholm. Collinder, Björn, 1972: Den poetiska Eddan. Översättning. Tredje omarbetade upplagan. Forum. Cooper, Andrew, 2009: Literary perspectives on the case for Beowulf’s rowing adven- tures with Breca. Stockholm university. oai:DiVA.org:su-50217. Cosijn, Peter Jacob, 1892: Aanteekningen Op Den Beowulf. Leiden. Cramp, Rosemary, 1957: Beowulf and Archaeology. Medieval Archaeology, 1, 1957, s. 57–77. Creed, Robert P., 1990: Reconstructing the Rhythm of Beowulf. Columbia. University of Minnesota Press. Creed, Robert P., 2003: How the Beowulf Poet Composed his Poem. Oral Tradition 18, 2, 2003, s. 214–215. Crépin, André, 2007: Beowulf. Paris. Le livre de poche. Crossley-Holland, Kevin, 1998: The Anglo-Saxon Elegies. The Folio Press. Crossley-Holland, Kevin, 1999: Beowulf. The Fight at Finnsburh. Edited with an Intro- duction and Notes by Heather O’Donoghue. Oxford University Press. Crumlin-Pedersen, Ole, 1991: Gravformer og gravskikke. Bådgravene. Slusegård- gravpladsen III. Ed. S. H. Andersen. Århus. S. 97–266. Crumlin-Pedersen, Ole & Munch Thye, Birgitte, 1995: The Ship as Symbol in Pre- historic and Medieval Scandinavia. Papers from an International Research Seminar at the Danish National Museum, Copenhagen, 5th–7th May 1994. Copenhagen. Cöllen, Sebastian, 2011: Der rätselhafte Gott. Heimdallr im Licht altnordischer Vor- stellungen von Ahnen und Ordnung. Uppsala. Dahl, B. T., Hammer, H, Dahl, H., 1907: Dansk ordbog for folket. Første bind. Køben- havn og Kristiania. Dahlerup, Verner, 1927: Ordbog over det danske sprog. Bd. 9. Gyldendal. København. Damico, Helen, 1984: Beowulf’s Wealhtheow & the Valkyrie Tradition. Madison. Damico, Helen, 2015: Beowulf and the Grendel-kin: Politics and poetry in eleventh century England. West Virginia University Press. Davidson, Hilda Ellis, 1958: The Ring on the Sword. Journal of the Arms and Armour Society 2, 1958, s. 169–171. Davidson, Hilda Ellis, 1980: Archaeology and Beowulf (revised 1980). I: Garmonds- way et al. 1980, s. 351–364. Davis, Craig, 2006: An ethnic dating of Beowulf. Anglo-Saxon England 2006, s. 111– 129. Deor. I: Crossley-Holland 1988, s. 31–35. Deskis, Susan E., 1996: Beowulf and the Medieval Proverb Tradition. Tempe, Arizona. Dickinson, Tanja, 1992: Shield bosses. I: Dickinson & Härke 1992, s. 4–24. Dickinson, Tanja & Härke, Heinrich, 1992a: Early Anglo-Saxon Shields. The Society of Antiquaries of London. London. 265

Dickinson, Tanja & Härke, Heinrich, 1992b: Typology of metal shield fittings. I: Dickinson & Härke 1992, s. 4–30. Dietrichson, Jan W., 1976: Beowulf-kvadet. Aschehoug. Dillmann, Franҫois-Xavier, 1994: Fenrir, Fenriswolf. RGA 8, s. 367–375. Dillmann, Franҫois-Xavier, 2000: Histoire des rois de Norvège par Snorri Sturluson. Première partie. Traduit du vieil islandais, introduit et annoté. Paris. Gallimard. Dillström, Rudolf, 1927: »Beowulf», Laivastolehti 2, 1927, s. 35–40, 73–75, 137–144, 176–180, 201–204, 243–246, 284–289, 316–321, 349–356. Doane, Alger N., 1994: The Ethnography of Scribal Writing and Anglo-Saxon Poetry: Scribe as Performer. Oral Tradition 9, 2 1994, s. 420–439. Domeij, Maria, 2005: Det bundna – djurornamentik och skaldediktning i övergången mellan hednisk och kristen tid. Gotländskt arkiv 2005, s. 146–154. Domeij, Maria, 2009: Segerns väv. Djurornamentik och skaldediktning under yngre järnålder. Triangulering. Historisk arkeologi vidgar fälten. Red. Mats Mogren, Mats Roslund, Barbro Sundner & Jes Wienberg. S. 69–82. Donaldson, E. Talbot, 1975: Beowulf. A New Prose Translation. W. W. Norton & Com- pany. ten Doornkat Koolman, J., 1882: Wörterbuch der Ostfriesischsen Sprache. Norden. Draak, Maartje, 1958: Duncan Macdonald of South Uist. Fabula 1(1), s. 47–58. Dronke, Ursula, 1969: Beowulf and Ragnarǫk. Saga Book 17, 4, s. 302–325. Drout, Michael C. D., Boyd, Phoebe & Bowman, Emily, 2014: ‘Give the People What They Want’: Historiography and Rhetorical History of the Dating of Beowulf Con- troversy. I: Neidorf 2014a, s. 157–177. Dull, Robert A., Southon, John R., Sheets, Payson, 2001: Volcanism, Ecology and Cul- ture: A Reassessment of the Volcán Ilopango. The eruption in the Southern Maya Realm. Latin American Antiquity 12, 1, s. 25–44. Duczko, Wladyslaw (red.), 1993: Arkeologi och miljögeologi i Gamla Uppsala. Studier och rapporter. OPIA 7. Uppsala. Düwel, Karl, 1998: Futhark. RGA 10, s. 273–276. Düwel, Karl, 2010: Altes und neues zur Entstehung der Runenschrift. Old and new aspects concerning the origin of runic script. Die Kunde N.F. 61, 2010, s. 229–258. Earl, James W., 1979: Beowulf’s Rowing-Match. Neophilologus 63, 1979, s. 285–290. Earl, James W., 1994: Thinking about Beowulf. Stanford University Press. Earl, James W., 2015: The Swedish Wars in Beowulf. Journal of English and Germanic Philology 114, 1, s. 32–60. Earle, John, 1892: The Deeds of Beowulf: An English Epic of the Eighth Century. Ox- ford. Ebel, F., 2000: Hreiðgoten. RGA 15, s. 153–154. Ecay, Aaron & Pintzuk Susan, 2016: The Syntax of Old English Poetry and the Dating of Beowulf. I: Neidorf et al. 2016, s. 144–171. Edda. Die Lieder des Codex Regius. Nebst verwandten Denkmälern. Bd 1. Text. Ed. G. Neckel, 5. verbesserte Auflage von H. Kuhn. Heidelberg 1983 [1914]. af Edholm, Klas, 2014: Tyr. En vetenskapshistorisk och komparativ studie av föreställ- ningar och gestaltningar kopplade till den forniranska guden Tyr. https://www.divaportal.org/smash/get/diva2:785780/FULLTEXT01.pdf. af Edholm, Kristoffer, 2014: Ms. Folknamnen goter och götar i religionshistoriskt perspektiv. Ekero Eriksson, Kristina, 2014: Guldgubbar ger unik inblick i järnåldern. Populär Hi- storia 1/2014. Ekero Eriksson, Kristina, 2018: Gamla Uppsala. Människor och makt i högarnas skugga. Norstedts. Elgqvist, Eric, 1944: Skälv och Skilfingar. Vad nordiska ortnamn vittna om svenska ex- pansionssträvanden omkring mitten av första årtusendet e. Kr. Lund. 266

Eliason, Norman E., 1952: The “improvised lay” in Beowulf. Philological Quarterly 31, 1952, 4, s. 171–179. Eliason, Norman E., 1978: Beowulf, Wiglaf and the Waegmundings. Anglo-Saxon Eng- land 7, 1978, s. 95–105. Ellegård, Alvar, 1955: De gamla nordbornas väderstrecksuppfattning. Lychnos. Lär- domshistoriska Samfundets Årsbok 1954–1955, s. 1–20. Elmevik, Lennart, 1997: Hagnasteϸar och Hagnesta. Ord och några visor tillägnade Kurt Zilliacus 21.7 1997. Helsingfors. S. 52–56. Elmevik, Lennart, 2000: Ortnamnselementen sta(d)- och -lösa. Namn och bygd 88, s. 69–87. Även i Elmevik 2016, s. 53–72. Elmevik, Lennart, 2011: Sv. och no. dial. ō som motsvarighet till urnord. au. Till diskussionen om den s.k. birkasvenskan. Studier i dialektologi och sociolingvistik. Fö- redrag vid Nionde nordiska dialektologkonferensen i Uppsala 18–20 augusti 2010. Utg. av Lars-Erik Edlund, Lennart Elmevik & Maj Reinhammar. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 116. Uppsala. S. 103–111. Elmevik, Lennart, 2016: Ortnamnsstudier i urval. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 140. Uppsala. Engström, Johan, 1984: Torsburgen. Tolkning av en gotländsk fornborg. Uppsala. Engström, Johan, 1991: Fornborgarna och samhällsutvecklingen under mellersta järnål- dern. Samfundsorganisation og regional variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. Red. Charlotte Fabech & Jytte Ringtved. Aarhus. S. 267–276. Enright, Michael J., 1996: Lady with a Mead Cup. Ritual, Prophecy and Lordship in the European Warband from La Téne to the Viking Age. Four Courts Press. Ethelberg, Per, 2011: Early State Formation in Southern Scandinavia – a proposal for a hierarchical terminology. The Iron Age on Zealand. Status and Perspectives. Ed. L. Boye. S. 67–73. Ettmüller, Ludwig, 1840: Beowulf. Heldengedicht des achten Jahrhunderts. Zum ersten Male aus dem Angelsächsischen in das Neuhochdeutsche stabriemend übersetzt und mit Einleitung und Anmerkungen versehen. Zürich. Evans, Angela Care, 2010: The Sutton Hoo Ship Burial. The British Museum Press. Exeter Maxims. Se Aertsen & Bremmer 1994. Fabech, Charlotte, 1991: Samfundsorganisation, religiøse ceremonier og regional variation. Samfundsorganisation og Regional Variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. Red. Charlotte Fabech & Jytte Ringtved. S. 283–303. Fabech, Charlotte, 1994: Reading society from the cultural landscape. South Scandina- via between sacral and political power. The archaeology of Gudme and Lundeborg. Ed. by P. O. Nielsen, K. Randsborg & H. Thrane. København. S. 169–183. Fabech, Charlotte, 2007: Fra ritualiseret tradition til institutionaliserede ritualer. Järnål- derns rituella platser. Red. Anne Carlie. Kulturmiljö Halland, Halmstad. S. 317– 342. Fagerlie, Joan M., 1967: Late Roman and Byzantine gold solidi found in Sweden and Denmark. American Numismatic Society. New York. Fagerlund, Dan, 2009: Fornborgen Broborg. Arkeologiska undersökningar 1982 och 1983. Upplandsmuseets rapporter 2009. Falk, Hjalmar, 1924: Odinsheiti. Kristiania. Farrell, Robert T., 1972: Beowulf, Swedes and Geats. Saga Book of the Viking Society 18, 1972, s. 224–286. Farrell, Robert T., 1982: Beowulf and the Northern Heroic Age. The Vikings. Ed. Robert T. Farrell. Phillimore & Co. Ltd. S. 180–216. Feilberg, Henning Frederik, 1886–1914: Bidrag til en ordbog over jyske almuesmål. I– IV. Kjøbenhavn. Feldman, Thalia Phillies, 1987: A Comparative Study of Feond, Deofl, Syn, and Hel in Beowulf. Neuphilologische Mitteilungen 88, 1987, s. 159–74. 267

Fischer, Svante, 2005: Roman Imperialism and Runic Literacy – The Westernization of Northern Europe (150–800). Uppsala. Fjalldal, Magnús, 1998: The long arm of coincidence. The frustrated connection between Beowulf and Grettis Saga. Toronto. Fjalldal, Magnús, 2008: To Fall by Ambition – Grímur Thorkelín and his Beowulf Edi- tion. Neophilologus 92, s. 321–332. Flom, G. T., 1917: Alliteration and Variation in Old Germanic Name-Giving. Modern Language Notes, 32, s. 7–17. Frank, Roberta, 1981: Skaldic Verse and the Date of Beowulf. I: Chase 1981a, s. 123– 139. Frank, Roberta, 1986: “Mere” and “Sund”. Two Sea-Changes in Beowulf. Modes of In- terpretation in Old English Literature: Essays in Honour of Stanley B. Greenfield. Eds. Phyllis Rugg Brown, Georgia Ronan Crampton, Fred C. Robinson & Kim R. Stafford. University of Toronto Press. S. 153–172. Frank, Roberta, 2007: A Scandal in Toronto: The Dating of “Beowulf” a Quarter Cen- tury on. Speculum 82, 2007, s. 843–864. Fredman, Per-Olof, 1992: Ringväv. Om ringbrynjor och liknande föremålstyper från förhistorisk tid och medeltid. C-uppsats. Uppsala universitet. Frey, Johannes, 2013: Beowulf. Das Angelsächsische Heldenlied. Reclam. Fridell, Staffan, 2010: Kring namnet Tjust. Etymologiens plass i namnforskningen. Rap- port från NORNAs 39. Symposium i Halden 11–13 mai 2010. Red. Olav Jørgen Jo- hannesen & Tom Schmidt. S. 143–151. Fries, Sigurd, 1962: Öländskt och uppsvenskt. En ord- och ortnamnsgeografisk studie över uppsvenska drag på Öland och längs Götalands östkust. Studia Philologiae Scandinavicae Upsaliensia 3. Uppsala. Fritzner, Johan, 1972: Ordbog over Det gamle norske Sprog. Rettelser og tillegg ved Finn Hødnebø. Universitetsforlaget. Fry, D., 1969: Beowulf and the Fight at Fínnsburh: A Bibliography. Charlottesville. Frykman, Erik, 1990: Beowulf. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra Böcker. Fulk, Robert D., 1992: A History of Old English Meter. University of Pennsylvania Press. Fulk, Robert D., 2004: The Name of Offa’s Queen: Beowulf 1931–2. Anglia: Zeitschrift für englische Philologie 122, 4, s. 614–639. Fulk, Robert D., 2005: Afloat in Semantic Space: Old English sund and the Nature of Beowulf’s Exploit with Breca. The Journal of English and Germanic Philology 104, No 4, s. 456–472. Fulk, Robert D., 2007: The Etymology and Significance of Beowulf’s Name. Anglo- Saxon, 1, 200, s. 111. Fulk, Robert D., 2010: The Beowulf Manuscript. Dumbarton Oaks. Fulk, Robert D., 2014: Beowulf and Language History. I: Neidorf 2014a, s. 19–36. Fulk, Robert D., Bjork, Robert E. & Niles, John D. (eds.), 2009: Klæber’s Beowulf and the Fight at Finnsburg. Fourth edition. Toronto, Buffalo, London. Gahrn, Lars, 1986: The Geatas of Beowulf. Scandinavian Journal of History 11, s. 95– 312. Gaimster, Märit, 1992: Scandinavian Gold Bracteates III, Britain. Money and Media in the Dark Ages. Medieval Archaeology 36, 1992, s. 1–28. Gaimster, Märit, 2011: Image and Power in the Early Saxon Period. Oxford Handbook of Anglo-Saxon Archaeology. Ed. by Helena Hamerow, David A. Hinton & Sally Crawford. Oxford University Press. S. 865–891. Gannholm, Tore, 1992: Beowulf. Gutarnas nationalepos samt Gutasagan. Burs. Garmondsway, G. N., Simpson, Jacqueline & Ellis Davidson, Hilda, 1980: Beowulf and its analogues. J. M. Dent & Sons Ltd. 268

Gazzoli, Paul, 2011: Denemarc, Tanmaurk Ala, and Confinia Norrmannorum: The An- nales Regni Francorum and the Origins of Denmark. Viking and Medieval Scandi- navia 7, 2011, s. 29–43. Gering, Hugo, 1906: Beowulf nebst dem Finnsburg-Bruchstück. Heidelberg. Glauser, J., 1998: Hamðismál. RGA 12, 1998, s. 473–476. Glosecki, Stephen, 1986: Men among monsters: Germanic animal art as evidence of oral literature. The Mankind Quarterly 27, 2, s. 297–314. Glosecki, Stephen, 2001: Beowulf and the Wills: Traces of Totemism? The Heroic Age. A journal of early medieval northwestern Europe, 5, Summer/Autumn 2001. Grape, Anders & Nerman, Birger, 1914: Ynglingatal I–IV. Uppsala. Greenfield, Stanley, 1976: The authenticating voice in Beowulf. Anglo-Saxon England 5, s. 51–62. Greenfield, Stanley, 1982: A readable Beowulf. The old English Epic Newly Translated. Southern Illinois University Press. Greenfield, Stanley & Robinson, Fred C., 1980: A Bibliography of Publications of Old English Literature to the end of 1972. Toronto, Buffalo. Gregorius. Se Krusch & Levinson 1951. Grein, Christian W. M., 1857: Bibliothek der angelsächsischen Poesie, in kritisch bearbeiteten Texten und mit vollständigen Glossar herausgeg. Göttingen. Grein, Christian W. M., 1867: Beovulf nebst den Fragmenten Finnsburg und Valdere in kritisch bearbeiteten. Cassel & Göttingen. Grion, Giusto, 1883: Beowulf: Poema epico Anglosassone del VII secolo, Atti della Real Accademia lucchese di science, lettere ed arti 22, s. 197–379. Grundtvig, Nik. Fred. Sev., 1820: Bjovulvs Drapen. Et Gothiskt Helte-Digt fra førrige Aar-Tusinde af Angel-Saxisk paa Danske Riim. Kiøbenhavn. Grundtvig, Nik. Fred. Sev., 1861: Beowulfes beorh eller Bjovulfs-drapen, det old- angelske heltedigt, paa grund-sproget. Kiøbenhavn. Grundtvig, N. F. S., 1865: Bjovulvs-Drapen, et høinordisk heltedigt, fra Anguls-Tungen fordansket. Kiøbenhavn. Gräslund, Bo, 1973: Äring, näring, pest och salt. Tor 1973, s. 274–293. Gräslund, Bo, 1993: Folkvandringstidens Uppsala. Namn, myter, arkeologi och historia. Kärnhuset i Riksäpplet. Uppland 1993, s. 173–208. Gräslund, Bo, 1994: Prehistoric Soul Beliefs in Northern Europe. Proceedings of the Prehisthoric Society, 60, s. 15–26. Gräslund, Bo, 2007: Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Årsbok 2007, s. 93–123. Gräslund, Bo, 2013: Lindorm och Midgårdsorm. Två blodsfränder med celest bakgrund. Institutionens historier. En vänbok till Gullög Nordquist. Uppsala. S. 245– 251. Gräslund, Bo & Price, Neil, 2012: Twilight of the Gods? The ‘dust veil Event’ of AD 536 in critical perspective. Antiquity, June 2012, s. 420–442. Gu+mundsdóttir, A+alhei+ur, 2010: Sagomotivet på de gotländska bildstenarna. Fallet Hild Högnadotter. I: Herlin Kernell 2012, s. 59–71. Gullϸóris saga. Íslendinga sögur, bd 4. Ed. Guðni Jónsson. Reykjavík 1946. Gummere, F., 1909: The Oldest English Epic. New York. Gustavsson, Herbert, 1941–1945: Gotländsk ordbok på grundval av P.A. Säves samlingar, 2, O–Ö. Uppsala. Gustavsson, Herbert, 1972–1986: Ordbok över Laumålet på Gotland på grundval av Mathias Klintbergs samlingar, I–IV. Dialekt- och folkminnesarkivet. Uppsala. Gustavsson, Helmer, 2004: Verksamheten vid Runverket i Stockholm. Nytt om runer – meldingsblad om runeforskning nr 17, Oslo, s. 28–30. Gutalagen. Se Holmbäck & Wessén 1943. 269

Guta Saga. The History of the Gotlanders. Ed. Christine Peel. 1999. Viking Society for Northern Research, London. Gylfaginning. Se Snorri Sturluson, Edda. Haarder, Andreas, 1975: Beowulf. The appeal of a poem. Aarhus. Haarder, Andreas, 2001: Sangen om Bjovulf. 2. Udgave. København. Hall, Alaric, 2006: Hygelac’s only daughter: a present, a potentate and a peaceweaver in Beowulf. Studia Neophilologica 2006, 78, s. 81–87. Hallander, Håkan, 1989: Svenska lantraser. Deras betydelse förr och nu. Bokförlaget Blå Ankan. Hamðismál. Se Edda. Hamerow, Helena, 2011: Anglo-Saxon Timber Buildings and Their Social Context. The Oxford Handbook of Anglo-Saxon Archaeology. Eds. Helena Hamerow, David Hin- ton & Sally Crawford. Oxford University Press. S. 128–155. Hansen, Adolf, 1910: Bjovulf. Overs. af Adolf Hansen og efter hans død gået efter og fuldført samt forsynet med en indledning og en oversættelse af brudstykket om Kam- pen i Finnsbourg af Viggo Julius von Holstein Rathlou. København. Hansen, V. & Nielsen, H., 1979: Oldtidens vejer og vadesteder, belyst ved nye Un- dersøgelser ved Stevns. Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie 1977, s. 72– 117. Harding, Erik, 1941: Språkvetenskapliga problem i ny belysning eller bidrag till nordisk och germansk språkhistoria. Lund. Hardt, M., 2001: Mark. RGA 19, s. 282–284. Harrington, 2011: Beyond exogami: marriage strategies in Early Anglo-Saxon England. Studies in Early Anglo-Saxon Art and Archaeology. Papers in honour of Martin G. Welch. Eds. S. Brookes, S. Harrington & A. Reynolds. BAR. British Series 527, 2011, s. 88–97. Harris, Joseph, 1985: Die altenglische Heldendichtung. Neues Handbuch der Literatur- wissenschaft, Vol. 6, Europäisches Frühmittelalter. Ed. Klaus von See. Wiesbaden. AULA. S. 237–276. Harrison, Dick, 2000: Sveriges historia: 600–1350. Norstedts. Harrison, Julian, 2009: Beowulf. Treasures in Focus. The British Library. London. Hartman, Megan E., 2014: The Limits of Conservative Composition in Old English Poetry. I: Neidorf 2014a, s. 79–96. Hasenfratz, R., 1993: Beowulf Scholarship: An Annotated Bibliography, 1979–1990. New York. Haubrichs, W., 2007: Germanic and gothic kinship terminology. The ostrogoths from the migration period to the sixth century: an ethnographic perspective. Eds. Sam J. Barnish & Frederico Marazzi. The Boydell Press. S. 143–173. Hauck, Karl, 1981: Völkerwanderungszeitliche Bildzeugnisse eines Allgottes des Nor- dens und ihre älteren mediterranen Analogien. Zur Ikonologie der Goldbrakteaten VII. Pietas. Festschrift für Bernhard Kötting. Eds. Ernst Dassman & K. Suso Frank. Münster. S. 566–583. Hauck, Karl, 2011a: Machttaten Odins. Die Chiffrenwelt der Brakteaten und die Metho- den ihrer Auswertung. Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit – Auswertung und Neufunde. Herausg. von Wilhelm Heizmann & Morten Axboe. de Gruyter. S. 1–60. Hauck, Karl, 2011b: Die Bildformeln der Goldbrakteaten in ihren Leitvarianten. (Zur Ikonologie der Goldbrakteaten, LV.) Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit – Auswertung und Neufunde. Herausg. von Wilhelm Heizmann & Morten Axboe. de Gruyter. S. 61–152. Hávamál. Se Edda. Heany, Seamus, 1999: Beowulf. London. 270

Hedeager, Lotte, 1997a: Skygger af en anden virkelighed. Oldnordiske myter. Samleren. Hedeager, Lotte, 1997b: Odins offer. Skygger af en shamanistisk tradition i nordisk folkevandringstid. Tor 29, 1997, s. 265–278. Hedeager, Lotte, 1999a: Topography. Depositions of Wealth in the Cultural Landscape. Glyfer och arkeologiska rum. En vänbok till Jarl Norbladh. Red. A. Gustafsson & H. Karlsson. Göteborg. S. 229–252. Hedeager, Lotte, 1999b: Myth and art: a passport to political authority in Scandinavia during the migration period. Anglo-Saxon Studies in Archaeology and History 10, s. 151–156. Hedeager, Lotte, 2004: Dyr og andre mennesker – mennesker og andre dyr. Dyreorna- mentikkens transcendentale realitet. I: Andrén et al. 2004, s. 219–252. Hedeager, Lotte, 2007: Scandinavia and the Huns: An interdisciplinary Approach to the Migration Era. Norwegian Archaeological Review 40, 1, s. 42–58. Hedeager, Lotte, 2008: Scandinavia before the Viking age. I: Brink 2008, s. 11–22. Hedeager, Lotte, 2011: Iron Age myth and materiality. An archaeology of Scandinavia AD 400–1000. Routledge. Hedlund, Gunnar, 1993: Södra kungsgårdsplatån. Utgrävningen 1992. I: Duczko 1993, s. 64–69. Hedman, Anders, 1991: Platåhusen. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Red. Agneta Allerstav. Stiftelsen Upplands-Bro fornforskning. S. 58–74. Heggstad, Leiv, Hødnebø, Finn, Simensen, Erik, 2012: Norrøn ordbok. 5. utg. Det Norske Samlaget. Heimskringla. Se Snorri Sturluson. Heizmann, Wilhelm, 2009: Der Raub des Brísingamen, oder: warum geht es in Húsdrá- pa 2? Analecta septentrionalia 2009. Papers on the History of North Germanic Cul- ture and Literature, RGA, Ergänzungsbd. 65, s. 502–530. Heizmann, Wilhelm, 2012: Die Bilderwelt der völkerwanderungszeitlichen Goldbrak- teaten als religionswissenschaftliche Quelle. I: Beck et al. 2012, s. 689–736. Helander, A., 1997: Ett Terra Sigillata-kärl i Linköping – det hittills nordligaste fyndet. Fornvännen 1997, 2, s. 49–56. Hellberg, Lars, 1979: Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria. Kalmar stads historia, I. Kalmar. S. 118–166. Hellberg, Lars, 1988: Brynäs och den gotländska bryan. Några gutniska terrängbeteck- ningar i ord- och namngeografisk kontext. Ingemar Olsson 25 august 1988. Medde- landen från institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet. MINS nr 28, s. 151–162. Hellberg, Lars, 2013 [1975]: Ortnamnen och den forntida sveastaten. Presentation av ett forskningsprojekt. Med en efterskrift av Thorsten Andersson. Namn och bygd 2013, s. 9–31. Hellberg, Lars, 2014: Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar. Med efterskrift av Thor- sten Andersson. Studia anthroponymica Scandinavica 32, s. 37–58. Helgaqviða Hundingsbana I–II. Eddukvæði. Ed. Gísli Sigurðsson. Reykjavik 1998. Hellquist, Elof, 1903: Om Fornjόtr. Arkiv för nordisk filologi 19, s. 134–140. Hellquist, Elof, 1922: Svensk etymologisk ordbok. Gleerups förlag. Hellquist, Elof, 1929: Det svenska ordförrådets ålder och ursprung. En översikt. Lund. Hellquist, Elof, 1939: Svensk etymologisk ordbok. 2 uppl. Gleerups förlag. Hellquist, Elof, 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. Gleerups förlag. Helmbrecht, Michaela, 2012: »En mansvärld». Berättande bilder på stenar i grupp C och D. I: Herlin Karnell, Maria 2012, s. 83–90. Hennius, Andreas, Sjöling, Emma & Prata, Sofia, 2017: Människor kring Gnistahögen. Begravningar från vendeltid, vikingatid och tidig medeltid. Med bidrag av Rudolf Gustavsson, Anna Kjellström, John Ljungkvist & Jhonny Therus. Upplandsmuseet & SAU. Uppsala. 271

Henriksson, Mikael, Nilsson, Björn & Watt, Margarethe, 2016: Västra Vång. Jernalder- kult i Blekinge. Skalk 2016, 4, s. 10–15. Henriksson, Mikael & Nilsson, Björn (red.), 2016: Vikten av Vång. En järnåldersplats tar form. Blekinge museum. Herlin Karnell, Maria (red.), 2012: Gotlands bildstenar. Järnålderns gåtfulla budbärare. Gotländskt arkiv 2012. Hermann, Pernille (red.), 2005: Literacy in Medieval and Early Modern Scandinavian Culture. University Press of Southern Denmark. Herschend, Frands, 1980: Myntat och omyntat guld. Två studier i öländska guldfynd. I. Det myntade guldet. II. Det omyntade guldet. Uppsala Även i Tor 1978–1979. Herschend, Frands, 1993: The Origin of the Hall in Southern Scandinavia. Tor 25, s. 175–199. Herschend, Frands, 1995: Hus på Helgö. Fornvännen 90, s. 221–228. Herschend, Frands, 1997a: Livet i hallen. Uppsala. Herschend, Frands, 1997b: Striden i Finnsborg. Tor 29, s. 295–333. Herschend, Frands, 1998: The idea of good in late Iron Age Society. Uppsala. Herschend, Frands, 2001a: Journey of Civilisation. The Late Iron Age View of the Hu- man World. Uppsala. Herschend, Frands, 2001b: “Written on terrestrial things” – a Discussion of Some Scan- dinavian Runic Inscriptions up to the 6th Century AD. Kontinuitäten und Brüche in der Religionsgeschichte. Festschrift für Anders Hultgård zu seinem 65. Geburtstag am 23. 12. 2001. Herausgeg. von Michael Stausberg in Verbindung mit Olof Sund- qvist und Astrid van Nahl. Walter de Gruyter. Berlin 2001. S. 352–380. Herschend, Frands, 2009: The Early Iron Age in South Scandinavia. Social Order in Settlement and Landscape. Uppsala. Herschend, Frands, 2013: Hygelacs horn och byman. Om konsten att blåsa med besked. Institutionens historier. En vänbok till Gullög Nordquist. Uppsala. S. 33–39. Hervarar Saga. Se Lönnroth 1995. Heyne, Mauritz, 1863: Beowulf. Angelsächsiches Heldendicht. Paderborn. Heyne, Mauritz, 1868: Beóvulf. Mit ausführlichem Glossar herausgegeben. Paderborn. Heyne, Mauritz, 1898: Beówulf. Mit ausführlichem Glossar herausgegeben. Sechste Auflage besorgt von Adolf Socin. Paderborn. Higham, Nicholas J. & Ryan, Martin J., 2013: The Anglo-Saxon World. Yale Unversity Press. Hill, John M., 2002: The social and dramatic functions of oral recitation and composition in Beowulf. Oral Tradition 17, 2, s. 310–324. Hills, Catherine, 1997: Beowulf and Archaeology. I: Bjork & Niles 1997, s. 291–310. Hines, John, 1984: The Scandinavian Character of Anglian England in pre-Viking period. British Archaeological Reports 124. Oxford. Hines, John, 1992: The Scandinavian Character of Anglian England: An Update. I: Car- ver 1992, s. 315–329. Hines, John, 1993: Clasps. Hektespenner, Agraffen. Anglo-Scandinavian Clasps of Classes A–C of the 3rd to the 6th centuries A.D. Typology, Diffusion and Function. KVHAA. Stockholm. Hines, John, 2013: Religion and Anglo-Saxon Burial Practices. I: Bayliss & Hines 2013, s. 548–554. Hines, John, 2015: Burial and Religion in pre-Christian Anglo-Saxon England. Dying Gods – Religious beliefs in northern and eastern Europe in the time of Christianisa- tion. Eds. Christiane Ruhman & Vera Brisk. Hannover. S. 73–83. Historiae Norvegiae. Utg. av Inger Ekrem & Lars Boje Mortensen, 2003. Museum Tus- culanum Press. Hogget, Richard, 2007: Charting conversion: burial as a barometer of belief. Anglo- Saxon Studies in Archaeology and History 14, 2007, s. 28–37. 272

Hogget, Richard, 2010: The Archaeology of the East Anglian Conversion. The Boydell Press. Holm, Gösta, 1975: Litteratur i runskrift och ett västgötskt ortnamn. Nordiske Studier. Festskrift til Chr. Westergaard-Nielsen på 65-årsdagen den 24 november 1975. Kø- benhavn. Rosenkilde og Bagger. S. 103–121. Holmbäck, Åke & Wessén, Elias, 1943: Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar. Fjärde serien: Skånelagen och Gutalagen. Stockholm. Holmqvist, Wilhelm, 1979: Swedish Vikings on Helgö and Birka. Studio Granath. Stockholm. Honko, Lauri, 2002a: The Kalevala as performance. The Kalevala and the World’s traditional Epics. Finnish Literature Society. Helsinki. S. 13–25. Honko, Lauri, 2002b: Comparing traditional epics in the eastern Baltic Sea region. The Kalevala and the World’s traditional Epics. Finnish Literature Society. Helsinki. S. 327–341. Honko, Lauri, Handoo, J. & Lord, J. M. (eds.), 1998: The Epic. Oral and written. Mysore. Houston, M., 2000: Chinese climate, history, and state stability in A.D. 536. The Years without Summer. Tracing A.D. 536 and its aftermath. Ed. J. D. Gunn. BAR Interna- tional Series 872. Oxford. S. 71–77. Howe, Nicholas, 1997: Afterword: The uses of uncertainty: On the dating of Beowulf. I: Chase 1997, s. 213–220. Hrólfs saga kraka. Hrólfs saga kraka og Bjarkarímur. Ed. Finnur Jónsson. København 1904. Hudson, Marc, 2007: Beowulf. Wordsworth. Huldén, Lars & Huldén, Mats, 1999: Kalevala. Finlands nationalepos. Atlantis. Stock- holm. Hultgård, Anders, 2007: Wotan-Odin. RGA 35, s. 759–785. Hyenstrand, Åke, 1989: Socknar och stenstugor. Om det tidiga Gotland. Stockholm Ar- chaeological Reports 22. Stockholm. Hyenstrand, Åke, 1996: Lejonet, draken och korset. Sverige 500–1000. Lund. Hyndluljóð. Se Sigurðsson 1998. Hållans Stenholm, Ann-Marie, 2011: Lilla Ullevi – en kultplats. Makt, kult och plats. Högstatutsmiljöer under den äldre järnåldern. Kultplatser. Stockholms Läns Mu- seum. Stockholm. S. 48–56. Härke, Heinrich, 1992a: Shield grips. I: Dickinson & Härke 1992a, s. 24–27. Härke, Heinrich, 1992b: Shield technology. I: Dickinson & Härke 1992a, s. 31–54. Höfler, O., 1986: Herkunft und Ausbreitung der Runen. Kleine Schriften. Ausgewählte Arbeiten zur germanischen Altertumskunde und Religionsgeschichte, zur Literatur des Mittelalters, zur germanischen Sprachwissenschaft sowie zur Kulturphilosophie und -Morphologie. Red. H. Birkhan. Hamburg. S. 285–307. Høilund Nielsen, Karen, 1991: Centrum og periferi i 6.–8. årh. Territoriale studier af dy- restil og kvindesmykker i yngre germansk jernalder i Syd- og Østskandinavien. Fra Stamme till Stat i Danmark. 2. Høvdingesamfund og Kongemagt. Red. P. Mortensen & B. M. Rasmussen. Aarhus. S. 127–154. Høilund Nielsen, Karen, 2012: Germanic animal art and symbolism. I: Beck et al. 2012, s. 589–632. Høilund Nielsen, Karen, 2013: Typology. I: Bayliss et al. 2013, s. 133–229. Ilkjær, Jørgen, 2002: Illerup Ådal – archaeology as a magic mirror. Jysk Arkæologisk Selskab. Aarhus. Irving, Edward B. Jr, 1989: Rereading Beowulf. University of Pennsylvania Press. Iversen, Frode, 2017: Estate division: social cohesion in the aftermath of AD 536–7. The agrarian life of the North 2000 BC–AD 1000. Studies in rural settlement and farming in Norway. Eds. Frode Iversen & Håkan Petersson. Portal Books. Kristiansand. S. 41–75. 273

Iversen, Mette & Näsman, Ulf, 1978: Smykkefund fra Eketorp II. Kuml 1977. Årbog for jysk arkæologisk selskab, s. 85–104. Jabbour, Alain, 1969: Memorial Transmission in Old English Poetry. Chaucer review 3, 1969, s. 174–190. Jack, George, 1994: Beowulf. A student Edition. Oxford University Press. Jackson, Peter, 2010: Antikleias klagan. Namnskick, gästfrihet och diktarspråk i det för- kristna Europa. Saga och Sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Årsbok 2010, s. 69–80. Jackson, Peter, 2013: Det urnordiska namnelementet -gastiz. Några språk- och reli- gionshistoriska sonderingar. Studia anthroponymica Scandinavica 30, 2012, s. 5– 18. Jackson, Peter & Oettinger, Norbert, 2014: Gott. Münchener Studien zur Sprachwis- senschaft 68,1, s. 119–125. Jacobsen, Lis & Moltke, Erik, 1941: Danmarks runeindskrifter. Atlas. Under medvirk- ning af A. Bæksted & K. M. Nielsen. Ejnar Munksgaards Forlag. København. Jacobsen, Lis & Moltke, Erik, 1942: Danmarks runeindskrifter. Text. Under med- virkning af A. Bæksted & K. M. Nielsen. Ejnar Munksgaards Forlag. København. Jansson, Sven B. F., 1960: Om runfynd. Sörmlandsbygden 1969, s. 109–118. Johansson, Karl G., 1991: Snorre Sturlason. Nordiska kungasagor, I. Från Ynglingasa- gan till Olav Tryggvasons saga. Stockholm. Fabel Bokförlag. Jónsson, Finnur, 1911: Snorri Sturluson, Heimskringla. Nóregs konunga sögur. Køben- havn. Jónsson, Finnur (ed.), 1967–1973 [1912–1915]: Den Norsk-Islandske Skjaldedigtning 800–1400. København. Jordanes. Getica. Om goternas ursprung och bedrifter. Övers. av Andreas Nordin. Stockholm 1997. Jurasinski, Stefan, 2007: The Feminine Name Wealhtheow and the Problem of Beo- wulfian Anthroponymy. Neophilologus, 91, 2007, s. 701–715. Jørgensen, Lars, 2010: Førkristne kultpladser – et forskningsprojekt omkring jernalderens og vikingetidens hedenske religion. Ændringer og udfordringer. Rapport fra workshop 1 på Nationalmuseet 29. September 2010. S. 130–135. Jørgensen, Mogens Schou, 1988: Vej, vejstrøg og vejspærring. Jernalderens landfærd- sel. Fra Stamme till Stat i Danmark. 1. Høvdingesamfund og Kongemagt. Red. P. Mortensen & B. M. Rasmussen. Aarhus. S. 101–116. Jørgensen, Mogens Schou, 1996: Oldtidens veje i Danmark. Braut 1. Nordiske Vej- historiske Studier 1996, s. 37–62. Kaliff, Anders, 2001: Gothic connections. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC–500 AD. Uppsala. Kaliff, Anders & Sundqvist, Olof, 2004: Mithraskulten. Religiös ackulturation under äldre järnåldern och folkvandringstiden. Uppsala. Kalkar, Otto, 1881–1885: Ordbog til det ældre danske sprog (1300–1700). Förste bind. København. Kaluza, Max, 1909: Englische Metrik in historischer Entwicklung. Normannia. Germa- nische-romanische Bücherei I. Berlin. Emil Felber. Karlsson, Karolina, 2011: Symbolisk dekoration. En studie av Järnspiralen som symbol under yngre järnålder. Fyra kandidatuppsatser höstterminen 2011. Institutionen för arkeologi och antik historia. S. 1–34. Kaske, Robert E., 1968: Beowulf. Critical Approaches to Six Major English Works: Beowulf through Paradise Lost. Eds. R. Lumiansky & H. Baker. Philadelphia. S. 3–40. Kaul, Flemming, 1998: Ships on bronzes: A study in Bronze Age religion and iconography. Publications from the National Museum. Copenhagen. Kaul, Flemming, 2004: Bronzealderens religion: Studier af den nordiske bronzealders ikonografi. København. 274

Kellogg, Robert, 1988: A concordance to eddic poetry. Colleagues Press. Kemble, John Mitchel, 1833: The Anglo-Saxon poems of Beowulf. London. Kemble, John Mitchel, 1835–1837: The Anglo-Saxon poems of Beowulf I–II. London. Kennedy, Charles W., 1952: Beowulf. The Oldest English Epic. Translated into allite- rative verse with a critical introduction. Oxford University Press. Keynes, Simon, 1992: Rædwald the Bretwalda. Voyage to the other World. The Legacy of Sutton Hoo. Red. Calvin B. Kendall & Peter S. Wells. University of Minnesota Press. S. 103–123. Keynes, Simon, 1996: The Reconstruction of a burnt Cottonian manuscript: The Case of Cotton Ms. Otho I. Electronic British Library Journal 1996, s. 113–160. Keynes, Simon & Lapidge, Michael, 2004: Alfred the Great. Asser’s Life of king Alfred and other contemporary sources. Penguin classics. Kier, Christian, 1915: Beowulf. Et bidrag til Nordens oldhistorie. København. Kiernan, Kevin S., 1986: The Thorkelin transcripts of Beowulf. Copenhagen. Kiernan, Kevin S., 1999 [1981]: Beowulf and the Beowulf manuscript. Revised edition. The University of Michigan Press. Kiernan, Kevin S., 2013: Beowulf Bibliography 1990–2012. Electronic Beowulf. Third edition. Kiernan, Kevin S., 2015: Electronic Beowulf. British library.http://ebeowulf.uky.edu/ ebeo4.0/CD/main.htm. Kim, Hyun Jin, 2013: The Huns, Rome and the birth of Europe. Cambridge University Press. Klaeber, Frederick, 1911: Die christliche Elemente in Beowulf. Anglia. Zeitschrift für englische Philologie 35, s. 111–136, 249–270, 453–482. Klaeber, Frederick, 1912: Die christliche Elemente in Beowulf. Anglia. Zeitschrift für englische Philologie 36, s. 169–199. Klaeber, Frederick, 1927: Attila’s and Beowulf’s funeral. Publications of the Modern Language Association of America 92: 2, s. 255–267. Klaeber, Frederick, 1950: Beowulf and the Fight at Finnsburg. 3d ed. Boston. Klevnäs, Allison, 2015: Give and take: grave goods and grave robbery in the early middle ages. Own and be owned: archaeological approaches to the concept of pos- session. Ed. by A. Klevnäs & C. Hedenstierna-Jonson. Stockholm Studies in Ar- chaeology 62. S. 157–188. Klingenberg, H., 1978: Brisingamen. RGA 3, 1978, s. 464–465. KLNM = Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformations- tid, bd 1–22, 1956–1978. Allhems Förlag. Knirk, James, 2002: Runes: Origin, development of futhark, function, applications, and methodological considerations. The Nordic languages. An International Handbook of the History of the North Germanic Languages. Vol. 1. S. 634–648. Kock, Ernst A., 1920: Interpretations and emendations of Early English Texts. Anglia 44, 103. Kock, Ernst A., 1934: Notationes norrœnæ. Anteckningar till Edda och skaldediktning. Lunds universitets årsskrift. N.F. Avd. 1. Bd 30. Nr 6. Kock, Ernst A., 1946: Den norsk-isländska skaldediktningen. I. Lund. Kopár, Lilla, 2012: Gods and Settlers. The Iconography of Norse Mythology in Anglo- Scandinavian Sculpture. Brepols. Kovárová, Lenka, 2011: The Swine in Old Nordic Religion and Worldview. University of Iceland. http://hdl.handle.net/1946/10143. Kristiansen, Kristian, 2007: The rules of the game. Decentralised Complexity and Power Structures. Socialising Complexity. Structure, interaction and power in archaeological discourse. Ed. by Sheila Kohring & Stephanie Wynne-Jones. Oxbow Books. Oxford. S. 60–75. 275

Kristiansen, Kristian, 2013: Households in Context. Cosmology, Economy and Long- Term Change in the Bronze Age of Northern Europe. The Archaeology of House- hold. Ed. by M. Madella, G. Kvács, B. Kulcsarne-Berzsenyi & I. Briz i Godino. Ox- bow Books. S. 235–268. Kristiansen, Kristian & Larsson, Thomas B., 2005: The Rise of Bronze Age Society. Tra- vels, Transmissions and Transformations. Cambridge University Press. Kristiansen, Kristian & Suchowska-Ducke, Paulina, 2015: Connected Histories: the Dynamics of Bronze Age Interaction and Trade 1500–1100 BC. Proceedings of the Prehistoric Society 81, 2015, s. 361–392. Krusch, B. (ed.), 1888: Liber historiae Francorum. Monumenta Germaniae Historica Scriptores rerum Merovingicarum II. Monumenta Germaniae Historica. Hannover. S. 241–328. Krusch, B. & Levison, W., 1951: Gregorii episcopi turonensis libri historiarum X. Scriptores rerum Merovingicarum, Tom 1, Pars 1. Hannover. Kunwald, Georg, 1962: Broskovvejene. Nationalmuseets Arbejdsmark 1962, s. 149– 167. Kunwald, Georg, 1996: Veje fra oldtid og middelalder i Broskov. Braut 1. Nordiske Vejhistoriske Studier 1996, s. 13–36. KVHAA = Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Kyhlberg, Ola, 1991: Gotland mellan arkeologi och historia. Theses and Papers in Ar- chaeology 34. Stockholm. Källström, Magnus, 2009: Från Berga till Göksten. Hugget i sten för evigheten. Red. Kerstin Cassel. Sörmlands museums Förlag. S. 37–55. Köbler, Gerhard, 2014: Altfriesisch-neuhochdeutsches und neuhochdeutsch-altfrie- sisches Wörterbuch. Giessen. Lamm, Jan Peder, 1962: Ett vendeltida gravfynd från Spelvik. Fornvännen, s. 277–299. Landnámabók. Íslendingabók. Landnámabók. Íslenzk fornrit 1. Red. Jakob Benedikts- son. Reykjavík 1986. Langenfelt, Gösta, 1932: Sweden. A Monograph on the Name of a Country. Neuphilo- logische Mitteilungen 32–33 (1931–1932), s. 92–121. Lapidge, Michael, 1982: Beowulf, Aldhelm, the Liber Monstrorum and Wessex. Studi Medievali Ser. 3, 23, s. 151–191. Lapidge, Michael, 2000: The Archetype of Beowulf. Anglo-Saxon England, 29, s. 5–41. Larrington, Carolyne, 1996: The Poetic Edda. Oxford World’s Classics. Oxford Univer- sity Press. Larsson, Lars, 2006: Harg, hall eller hof. Ett kulthus i Uppåkra. I: Anglert et al. 2006, s. 143–152. Larsson, Lars & Lenntorp, Karl-Magnus, 2004: The enigmatic house. Continuity for centuries. A ceremonial building and its context in Uppåkra, southern Sweden. Ed. Lars Larsson. Lund. S. 3–48. Lawrence, William W., 1928: Beowulf and epic tradition. Cambridge, Mass. Leahy, Kewin & Bland, Roger, 2014: The Staffordshire Hoard. New Edition. The Bri- tish Museum. Leake, Jane Acomb, 1967: The Geats of Beowulf. A Study in the Geographical Myth- ology of the Middle Ages. Milwaukee/London. Lehnert, Martin, 2008: Beowulf. Ein altenglisches Heldenepos. Stuttgart. Leisi Ernst, 1953: Gold und Manneswert im Beowulf. Anglia. Zeitschrift für englische Philologie 1952/53, s. 259–273. Leo, Heinrich, 1839: Bëόwulf, das älteste deutsche, in angelsächsischer mundart er- haltene, heldendicht nach seinem inhalte, und nach seinen historischen und mytho- logischen beziehungen betrachtet. Ein beitrag zur geschichte alter deutscher geisteszustände. Halle. 276

Lerate, Luis & Lerate, Jesús, 1986. Beowulf y otros poemas anglosajones (Siglos VII– X). Alianza Editorial. Madrid. Lester K. Little (ed.), 2006: Plague and the end of Antiquity: the Pandemic of 541–750. Cambridge. Lexicon poeticum antiquae septentrionalis. Ordbog over det norsk-islandske skjalde- sprog. Oprindelig forfattet af Sveinbjörn Egilsson. Forøget og på ny udgivet for det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab. 2. udgave. ved Finnur Jónsson. København 1931. Liber monstrorum = Haupt, Moriz (ed.), 2015 [1863]: Liber monstrorum de diversis generibus. ReInk Books. Lie, Hallvard, 1952: Skaldestilstudier. Maal og Minne 1952, s. 1–92. Lindkvist, Thomas, 1983: Gotland och sveariket. Gutar och vikingar. Utg. av I. Jansson. Statens Historiska Museum. S. 281–287. Lindow, John, 1997: Murder and vengeance among the gods. Baldr in Scandinavian Mythology. Helsinki. Lindqvist, Sune, 1921: Ynglingaättens gravskick. Fornvännen 1921, s. 83–194. Lindqvist, Sune, 1936: Uppsala högar och Ottarshögen. KVHAA. Stockholm. Lindqvist, Sune, 1941–1942: Gotlands Bildsteine 1–2. Stockholm. Lindqvist, Sune, 1945: Fornsvenska bilder till Kalevala. Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri. S. 497–505. Lindqvist, Sune, 1948a: Sutton Hoo och Beowulf. Fornvännen 1948, s. 94–110. Lindqvist, Sune, 1948b: Sutton Hoo and Beowulf. Antiquity 22, s. 131–140. Lindqvist, Sune, 1958: Beowulf dissectus. Snitt ur fornkvädet jämte svensk tydning. I. Text och allmän kommentar. Uppsala. Lindroth, Hjalmar, 1941: Namnet Gotland. Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning III, 1941, s. 107–115. Lindström, Jonathan, 1997: The orientation of ancient monuments in Sweden. Current Archaeology 5, 1997, s. 111–125. Lindström, Jonathan, 2010: Bronsåldersmordet. Om arkeologi och ond bråd död. Nor- stedts. Ling, Johan; Stos-Gale, Zofia; Grandin, Lena; Billström, Kjell; Hjärthner-Holdar, Eva; Persson, Per-Olof, 2014: Moving metals II: provenancing Scandinavian Bronze Age artefacts by lead isotope and elemental analyses. Journal of Archaeological Science 41, 2014, s. 106–132. Ling, Johan & Stos-Gale, Zofia, 2015: Representations of oxhide ingots in Scandinavian rock art: the sketchbook of a Bronze Age traveller? Antiquity 89, 2015, s. 191–209. Ling, Johan & Uhnér, Claes, 2015: Rock art and metal trade. Adoranten, 2014, s. 23–43. Lithberg, Nils, 1933: Stavar den Store. Gotländskt Arkiv 5, 1933, s. 61–66. Lithberg, Nils, 1936: Gotlands vapen. Meddelanden från Riksheraldikerämbetet, V, s. 5–19. Liuzza, Roy M., 1999: Beowulf. A new verse translation. Broadway Literary Texts. Ljungkvist, John, 2005: Uppsala högars datering och några konsekvenser av en omda- tering till tidiga vendeltiden. Fornvännen 2005, 4, s. 245–259. Ljungkvist, John, 2010: Influences from the empire: Byzantine-related objects in Swe- den and Scandinavia – 560/570–750/800 A.D. Byzanz – das Römerreich im Mit- telalter Teil 3, Peripherie und Nachbarschaft. Falko Daim & Jörg Drauschke (Hrsg.). Verlag des Römisch-Germanischen Zentralmuseums Mainz. Ljungkvist, John, 2013a: Monumentaliseringen av Gamla Uppsala. Gamla Uppsala i ny belysning. Red. Olof Sundqvist & Per Vikstrand under medverkan av John Ljung- kvist. S. 33–67. Ljungkvist, John, 2013b: Post-romersk globalisering. Spåren av Bysans i Sverige 560– 800 e.Kr. Institutionens historier. En vänbok till Gullög Nordquist. Uppsala. S. 151– 161. 277

Ljungkvist, John & Frölund, Per, 2015: Gamla Uppsala – the emergence of a centre and a magnate complex. Journal of Archaeology and Ancient History, 2015, 6, s. 1–29. Lord, Albert, 1960: The Singer of Tales. Cambridge MA. Harvard University Press. Lord, Albert, 1981: Memory, Fixity, and Genre in Oral Traditional Poetries. Oral Tra- ditional Literature: A Festschrift for Albert Bates Lord. Ed. John Miles Foley, Co- lumbus, Ohio. S. 451–461. Lord, Albert, 1987: Characteristics of Orality. Oral Tradition 2, 1, 1987, s. 54–72. Lukman, Niels Clausen, 1943: Skjoldunge und Skilfinge. Hunnen- und Herulerkönige in Ostnordischer Überlieferung. København. Lund, Julie, 2004: Våben i band. Om deponeringer i vikingetiden. Kuml. Årbog for jysk arkæologisk selskab, s. 197–220. Lund, Julie, 2010: At the Water’s Edge. Signals of Belief in Early England. Anglo- Saxon Paganism Revisited. Eds. Martin Carver, Alex Sanmark & Sarah Sample. Ox- bow Books. S. 49–82. Lund Hansen, Ulla, 1991: Himlingeøje-undersøgelserne. Om baggrunden for Stevns- områdets rige gravfund i yngre romertid. Samfundsorganisation og Regional Varia- tion. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. Red. Charlotte Fabech & Jytte Ringtved. Jysk Arkaeologisk Selskab. Højbjerg. S. 85–108. Lund Hansen, Ulla, 2001: Gold Rings – Symbols of Sex and Rank. Necklaces and bracelets in Scandinavia and Continental Europe from the Late Roman and Migra- tion periods. Roman Gold and the Development of the Early Germanic Kingdoms. Aspects of technical, sociopolitical, artistic and intellectual development, A.D. 1– 550. Symposium in Stockholm 14–16 November 1997. Red. Bente Magnus. KVHAA Konferenser 51, s. 157–188. Lundberg, Erik B., 1951: Järnåldersboplatsen vid Höglundar i Stenkyrka. Gotländskt arkiv 23, 1951, s. 7–29. Lundquist, Svenrobert, 2012: Medeltida stenmästare & dopfuntar på Gotland. Ro- manska skedet 1100–1200-talen. Bocksarve förlag, Lund. Lundqvist, Lars, 2000: Slöinge 1992–1996 – undersökningar av en boplats från yngre järnålder. Göteborg. Läffler, L. Fr., 1907: Anmärkningar till professor Sophus Bugges uppsats »Om nordiske Folkenavne hos Jordanes». Fornvännen 2, s. 102–112. Lönnroth, Lars, 1971: Hjálmar’s Death-song and the Delivery of Edda Poetry. Specu- lum 46, s. 1–20. Lönnroth, Lars, 1995: Isländska mytsagor. Translated and commented. Atlantis. Lönnroth, Lars, 2016: Den poetiska Eddan. Gudadikter och hjältedikter efter Codex regius och andra handskrifter. Översättning med inledning och kommentar. Atlantis. Lönnroth, Lars, 2017: Det germanska spåret. En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien. Natur & Kultur. Löwenborg, Daniel, 2012: An Iron Age Shock Doctrine: Did the AD 536-7 event trigger large-scale social changes in the Mälaren valley area? Journal of Archaeology and Ancient History 2012, 4. MacDonald, D. A., 1978: A Visual Memory. Scottish studies 22, 1978, s. 1–26. Magennis, Hugh, 2011: Translating Beowulf. Modern version in English verse. D. S. Brewer. Magister Adam Bremensis, Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum. Se Trillmich 1978, s. 137–503. Magoun, Francis P. Jr, 1953: The Oral-Formulaic Character of Anglo-Saxon Narrative Poetry. Speculum 28, s. 446–467. Magoun, Francis P. Jr, 1954a: The Geography of Hygelác’s Raid on the Lands of the West Frisians and the Hættware, ca 530 A.D. English Studies 35, 1954, s. 160–163. 278

Magoun, Francis P. Jr, 1954b: Béowulf and King Hygelác in the Netherlands. Lost Anglo-Saxon Verse Stories about the Event. English Studies 35, 1954, s. 193–204. Magoun, Francis P., 1959: ‘Beowulf A’: A Folk-Variant. Arv 14, 1958, s. 95–101. Magoun, Francis P., 1963: Béowulf B: A Folk-Poem on Béowulf’s Death. Early Eng- lish and North Studies presented to Hugh Smith in Honour his Sixtieth Birthday. Ed. A. Brown & P. Foote. S. 127–140. Maixner, Birgit, 2010: Fernhandelszentrum zwischen den Welten. Archäologisches Landesmuseum, Schleswig. Malone, Kemp, 1923: The literary history of Hamlet: The early tradition. New York. Malone, Kemp, 1939: Hygelac. English Studies 21, 1939, s. 108–119. Malone, Kemp, 1958: Grendel and His Abode. Studia Philologica et Litteraria in Hono- rem L. Spitzer. S. 297–308. Eds. A. G. Hatcher & K. L. Selig. Bern. Francke Verlag. Malone, Kemp, 1959: Studies in Historical Legend and in Current Speach. Rosenkilde & Bagger. Malone, Kemp (ed.), 1962: Widsith. Revised edition. Anglistica Vol. VIII. Copenhagen. Rosenkilde & Bagger. Marold, Edith, 2012a: Ynglingatal. Poetry from the King’s Sagas 1: From Mythical Times to c. 1035. Vol 1. Poetry from the King’s Sagas 1, Part 1. Ed. Diana Whaley. Brepols. S. 3–60. Marold, Edith, 2012b: Vers oder nicht Vers? Zum metrischen Charakter von Runenin- schriften im älteren Futhark. Futhark. International Journal of Runic Studies 2, 2011, s. 63–102. Marold, Edith, 2013: Entgegung zu Bernard Mees: »Early Runic Metrics: A Linguistic Approach». Futhark. International Journal of Runic Studies 2, 2012, s. 119–123. Maryon, Herbert, 1946: The Sutton Hoo Shield. Antiquity, vol. 20, 77, s. 21–30. Marzinzik, Sonja, 2007: The Sutton Hoo Helmet. British Museum Press. McGillivray, Murray, 2008: What Kind of Seat is Hrothgar’s gifstol? Studies in Phil- ology Vol. 105, 5, s. 265–283. McKinnell, John, 2015: The Sigmundr/Sigurðr Story in an Anglo-Saxon and Anglo- Norse Context. Medieval Nordic Literature in its European Context. Ed. Else Mun- dal. Dreyers Forlag, Oslo. S. 50–77. McNamee, Maurice B., 1960: Beowulf – An Allegory of Salvation? Journal of English and Germanic Philology 59, 1960, s. 190–207. Mees, Bernard, 2013: Early Runic Metrics: A Linguistic Approach. Futhark. Interna- tional Journal of Runic Studies 3, 2012, s. 111–118. Megginson, M. R., 1992: The Case against a ‘General Old English Poetic Dialect’. Prosody and Poetics in the Early Middle Ages. Essays in Honour of C.B. Hiatt. Ed. M. J. Toswell. University of Toronto Press. S. 117–132. Mejsholm, Lotta, 2009: Gränsland. Konstruktion av tidig barndom och begravnings- ritual vid tiden för kristnandet i Skandinavien. Uppsala. Menghin, Wilfried (ed.), 1988: Germanen, Hunnen und Awaren. Schätze der Völker- wanderungszeit. Verlag des Germanischen Nationalmuseums. Nürnberg. Meulengracht Sørensen, P., 1983: The Unmanly Man. Concepts of sexual defamation in early Northern society. Odense. Mitchell, Bruce & Robinson, Fred C., 1998: Beowulf. An edition with relevant shorter texts. Blackwell. Oxford. Mitchell, Stephen A., 1984: On the Composition and Function of Guta Saga. Arkiv för nordisk filologi, 90, s. 151–174. Lund. Moisl, Hermann, 1981: Anglo-Saxon royal genealogies and Germanic oral tradition. Journal of Medieval History 7, 1981, s. 215–248. Moorman, Charles, 1967: The essential paganism of Beowulf. Modern Language Quarterly 28, 1967, s. 3–18. 279

Moreschini, Claudio, 2005: (Hrsg.) Boethius: De consolatione philosophiae, opuscula theologica. 2. Auflage. Saur, München. Morgan, Edwin, 1952: Beowulf. A verse translation into modern English. The Hand and Flower Press. Morini, Carla, 2006: OE Hring: Anglo-Saxon or Viking Armour. Anglo-Saxon Studies in Archaeology and History, 13, s. 155–172. Oxford. Morini, Carla, 2013: The chain-mail coat terminology in Old English and the dating of Beowulf. Recording English, Researching English, Transforming English. Studies in English Medieval Language and Literature. Eds. Hans Sauer & Gaby Waxenberger. Peter Lang. S. 81–120. Morsbach, Ludwig, 1906: Zur Datierung des Beowulfepos. Nachrichten der K. Ge- sellschaft der Wissenschaften zu Göttingen. Philologisch-historische Klasse. S. 251–277. Much, Rudolf, 1893: Goten und Ingvaeonen. Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur 17, s. 178–224. Murray, Alexander, 1983: Germanic kinship structure: Studies in law and society in An- tiquity and the Early Middle Ages. Toronto. Müller-Wille, Michael, 1970: Bestattung im Boot. Studien zu einer nordeuropäischen Grabsitte. Offa 25: 6. Naert, Aino, 2004: Om Gotlands finska namn Voujonmaa. Namenwelten. Orts- und Personennamen in historischer Sicht. Herausg. von A. van Nahl, L. Elmevik & S. Brink. S. 228–232. Nagy, Joseph Falaky, 1986: Orality in Medieval Irish Narrative: An Overview. Oral Tradition 1/2, 1986, s. 272–301. Neidorf, Leonard, 2013: Beowulf before Beowulf: Anglo-Saxon Anthroponymy and Heroic Legend, Review of English Studies, 64, 2013, s. 553–573. Neidorf, Leonard, 2013: Scribal errors of proper names in the Beowulf manuscript. Anglo-Saxon England 42, dec. 2013, s. 249–269. Neidorf, Leonard (red.), 2014a: The Dating of Beowulf. A Reassessment. D. S. Brewer, Cambridge. Neidorf, Leonard, 2014b: Introduction, I: Neidorf 2014a, s. 1–18. Neidorf, Leonard, 2014c: Germanic Legend, Scribal Errors, and Cultural Change. I: Neidorf 2014a, s. 37–57. Neidorf, Leonard, 2016: Philology, Allegory, and the Dating of Beowulf. Studia Neo- philologica 2015, s. 1–19. Neidorf, Leonard & Pasqual, Rafael J., 2014: The Language of Beowulf and the Condi- tioning of Kaluza’s Law. Neophilologus 2014, 98, s. 657–673. Neidorf, Leonard, Pasqual Rafael J. & Shippey, Tom, 2016: Old English Philology. Stu- dies in Honour of R. D. Fulk. D. S. Brewer, Cambridge. Nerman, Birger, 1913: Studier över Svärges hedna litteratur. Uppsala. Nerman, Birger, 1915: Baldersagans älsta form. Edda 3, s. 1–10. Nerman, Birger, 1922: Härstamma danerna ifrån Svealand? Fornvännen 17, s. 129–140. Nerman, Birger, 1931: The poetic Edda in the light of archaeology. Coventry. Nerman, Birger, 1948: Sutton Hoo – en svensk kunga- eller hövdingagrav? Fornvännen 43, s. 65–93. Nerman, Birger, 1954: Yngre bronsåldern – en första svensk vikingatid. Fornvännen 49, 1954, s. 257–285. Nerman, Birger, 1958a: Hur gammal är Vǫlospá? Arkiv för nordisk filologi 73, s. 1–4. Nerman, Birger, 1958b: Grobin-Seeburg. Ausgrabungen und Funde. KVHAA. Stock- holm. Nerman, Birger, 1960: Gutasagan: alt ir baugum bundit. Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Årsbok 1958, s. 43–47. 280

Nerman, Birger, 1961: Hlǫðskviðas ålder. Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akade- miens Årsbok 1960, s. 79–86. Nerman, Birger, 1963a: Den gotländska vendeltiden och sveaväldets expansion. Histo- ria om Gotland . Red. Å. Sjöberg. Stockholm. S. 15–26. Nerman, Birger, 1963b: Vǫluspá 61:3, »gulnar toflor». Arkiv för nordisk filologi 78, s. 122–125. Nerman, Birger, 1971: De äldsta Eddadikterna. Arkiv för nordisk filologi 86, 1971, s. 19–37. Neville, Jennifer, 2006: Hrothgar’s horses: Feral or thoroughbred? Anglo-Saxon Eng- land 2006, 35, s. 131–157. Newton, Sam, 1993: The Origins of Beowulf and the Pre-Viking Kingdom of East Anglia. D. S. Brewer, Cambridge. Ney, Agneta, 2012: Välkomstmotivet på gotländska bildstenar i jämförelse med litterära källor från vikingatid och medeltid. I: Herlin Karnell 2012, s. 74–90. Ney, Agneta, 2013: Bland ormar och drakar. En jämförande studie av Ramsundsrist- ningen och Gökstenen. Scripta Islandica. Isländska sällskapets årsbok, Uppsala, 64, 2013, s. 17–38. Ney, Agneta, 2017: Bland ormar och drakar. Hjältemyt och manligt ideal i berättartra- ditioner om Sigurd Fafnesbane. Nordic Academic Press. Lund. Niebelungensången. Tolkad från medelhögtyskan och med inledning av John Evert Härd. Natur och kultur. 1998. Nielsen, P. O., Randsborg, Klaus & Thrane, Henrik, 1994: The archaeology of Gudme and Lundeborg: papers presented at a conference at Svendborg, October 1991. Akademisk Forlag. Copenhagen. Nielsen, Ann-Lili, 2006: Cult and power – about a small building and animal bones from the late Iron Age. Vägar till Midgård – Old Norse religion in long-term perspectives. Red. Andrén, Anders, Jennbert, Kristina & Raudvere, Catharina. Lund. Nordic Academic Press. S. 243–247. Nielsen, Niels Åge, 1990: Dansk etymologisk ordbog. Ordenes historie. 4. udg., 2. opl. Gyldendal. København. Nihlén, John, 1932: En gård från äldre järnåldern på Gotland. Ett preliminärt medde- lande. Arkeologiska studier tillägnade HKH Kronprins Gustaf Adolf. Stockholm. Nihlén, John & Boëthius, Gerda, 1933: Gotländska gårdar och byar under äldre järnål- dern. Studier till belysning av Gotlands äldre odlingshistoria. Stockholm. Seelig. Niles, John D., 1983a: Beowulf: The poem and its Tradition. Cambridge, Mass. Niles, John D., 1983b: Compound Diction and the Style of Beowulf. English Studies 62, s. 489–503. Niles, John D., 1986: Pagan survivals and popular beliefs. The Cambridge Companion to Old English Literature. Ed. Malcolm Godden & Michael Lapidge. The Press Syn- dicate of the University of Cambridge. S. 126–141. Niles, John D., 1997: Understanding Beowulf: Oral Poetry Acts. Journal of American Folklore 106 (420), s. 131–155. Niles, John D., 1999: Homo Narrans: The Poetic Anthropology of Oral Literature. Uni- versity of Pennsylvania Press. Philadelphia. Niles, John D., 2007: Beowulf and Leire. Featuring contributions by Tom Christensen, Marijane Osborn and others. Tempe, Arizona. Niles, John D., 2016: Hawkes, Horses, and Huns: The Impact of Peoples of the Steppe on the Folk Cultures of Northern Europe. Western Folklore 75, 2, s. 133–164. Nordahl, Else, 1993: Södra kungsgårdsplatån. Utgrävningarna 1988–1991. I: Duczko 1993, s. 59–63. Nordberg, Andreas, 2003: Krigarna i Odens sal. Dödsföreställningar och krigarkult i fornnordisk religion. Stockholm. 281

Nordin, Andreas, 1997: Jordanes. Getica. Om goternas urprung och bedrifter. Atlantis. Noreen, Adolf, 1892: Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal. Uppsalastudier tillegnade Sophus Bugge på hans 60-åra födelsedag den 5 januari 1893. Uppsala. S. 194–225. Noreen, Adolf, 1920: Nordens älsta folk- och ortnamn. Fornvännen 1920, s. 23–50. Noreen, Adolf, 1925: Ynglingatal. Text, översättning och kommentar. KVHAA Hand- lingar 28, 2, s. 193–254. Stockholm. Norna-Gests þáttr. I: Guðni Jónsson, Fornaldarsögur Norðurlanda, bd 1, s. VII. Reyk- javík 1954. Norr, Svante, 1998: To Rede and to Rown: Aspects of Early Scandinavian Kingship in Written Sources. Uppsala. Norr, Svante, 2008: Old Gold – the Helmet in Hakonarmal as a sign of its time. Vals- gärde Studies: the Place and its People, Past and Present. Ed. S. Norr. S. 83–114. Norr, Svante & Sundkvist, Anneli, 1995: Valsgärde revisited. Fieldwork resumed after 40 years. Tor 27, 2, s. 395–417. North, Richard, 1994: “Wyrd” and “wearð ealuscerwen”. Leeds Studies in English, n.s. 25, 1994, s. 69–82. North, Richard, 1997: Heathen gods in old English literature. Cambridge. North, Richard, 2007: The Origins of Beowulf. Oxford. Nylén, Erik & Lamm, Jan Peder, 2003: Bildstenar. 3 uppl. Visby. Nyman, Eva, 2002: Öland. RGA 21, s. 588. Nyman, Eva, 2005: Svear. RGA 30, s. 162–165. Näsman, Ulf, 2008: Scandinavia and the huns: a source-critical approach to an old question. Fornvännen. 103, 2, s. 111–118. Näsman, Ulf, 2009: Paradigm misused: de-railed debate. Fornvännen 104, 1, s. 45–47. O’Donoghue, Heather, 1999: Introduction and Notes. I: Crossley-Holland 1999, s. vi– xxvi, 108–124. Odysséen [2008]. Homeros. I tolkning av Ingvar Björkeson. Natur och Kultur. Oehrl, Sigmund, 2012: Ikonografiska tolkningar av gotländska bildstenar baserade på nya analyser av ytorna. I: Herlin Karnell, Maria (red.), Gotlands bildstenar. Järnål- derns gåtfulla budbärare. Gotländskt arkiv 2012, s. 91–106. Ohlmarks, Åke, 1946: Gravskeppet. Studier i förhistorisk nordisk religionshistoria. Stockholm. O’Keeffe O’Brian, Katherine, 1997: Diction, Variation, the Formula. I: Bjork and Niles 1997, s. 85–104. Olaus Magnus. Historia de gentibus septentrionalibus. Farnborough 1971. Olausson, Mikael (red.), 2011a: Runnhusa. Bosättningen på berget med de många husen. Stockholm. Olausson, Mikael, 2011b: Inledning. I: Olausson 2011a, s. 11–27. Olausson, Mikael, 2011c: Undersökningen av Runsa borg 2010. I: Olausson 2011a, s. 225–245. Olausson, Mikael, 2011d: När Mälardalens elit flyttade upp på höjderna. Om folkvandringstidens höjdbosättningar. Makt, kult och plats. Högstatusmiljöer under den äldre järnåldern. Kultplatser. Stockholm. S. 5–14. O’Loughlin, J. L. N., 1964: Sutton Hoo – the evidence of the documents. Medieval Ar- chaeology 8, s. 1–19. Olsen, Magnus, 1915: Hedenske kultminder i norske stedsnavne. Kristiania. Olsen, Magnus, 1926: Ættegård og helligdom. Norske stedsnavn socialt og religionshistorisk belyst. Oslo. Olsson, Emil, 1919: Norges kungasagor. Första delen. Lund. Olsson, Ingemar, 1984: Ortnamn på Gotland. Stockholm. Olsson, Ingemar, 1996a: Ortnamn på Gotland. Stockholm. Olsson, Ingemar, 1996b: Gotländska ortnamn. Visby. 282

Ong, Walter J., 1982: Orality and Literacy. The Technologizing of the Word. Methuen. Oppenheimer, Clive, 2011: Eruptions that shook the world. Cambridge University Press. Orchard, Andy, 2003: A Critical Companion to Beowulf. Woodbridge, Rochester. Overing, Gillian J., 1988: Reinventing Beowulf’s Voyage to Denmark. Old English Newsletter 21, 2. Binghamton. S. 31–39. Overing, Gillian R. & Osborn, Marijane, 1994: Landscape of desire. Partial Stories of the Medieval Scandinavian World. University of Minnesota Press. Owen-Crocker, Gale, 2000: The four funerals in Beowulf and the structure of the poem. Manchester University Press. Owen-Crocker, Gale, 2011: ‘Seldom does the deadly spear rest for long': Weapons and Armour in Anglo-Saxon England. The Material Culture of Daily Living in the Anglo-Saxon World. Eds. Maren Clegg Hyer & Gale Owen-Crocker. University of Exeter Press. S. 201–230. Paulus Diaconus: Langobardernas historia. Översättning av Helge Weimarck. Kom- mentar av Alvar Eriksson. Forum, Stockholm 1971. Peel, Christine (ed.), 1999: Guta Saga. The History of the Gotlanders. Viking Society for Northern Research, London. Pekonen, Osmo & Tolley, Clive, 1999: Beowulf: Suomennos, johdanto ja selitykset. Werner Söderström OY. Porvoo. Pesch, Alexandra, 2011: Fallstricke und Glatteis: Die germanische Tierornamentik. Al- tertumskunde–Altertumswissenschaft–Kulturwissenschaft. Erträge und Perspekti- ven nach 40 Jahren Reallexikon der Germanischen Altertumskunde. Ed. Heinrich Beck, Dieter Geuenich & Heiko Steuer. de Gruyter. S. 633–687. Pesch, Alexandra (red.), 2015a: Die Kraft der Tiere. Völkerwanderungszeitliche Gold- halskragen und die Grundsätze germanischer Kunst. Unter Mitarbeit von Jan Peder Lamm, Maiken Fecht & Barbara Armbruster. Verlag des Römisch-Germanischen Zentralmuseums. Mainz. Pesch, Alexandra, 2015b: Zur Ikonograhie und Hermeneutik der Goldhalskragen. I: Pesch 2015a, s. 333–509. Pesch, Alexandra, 2015c: Göttliche Kleinodien: Gesamtergebnisse. I: Pesch 2015a, s. 511–533. Petersen, Peter Vang, 1994: Excavations at Sites of Treasure Trove Finds at Gudme. The Archaeology of Gudme and Lundeborg. Red. Poul Otto Nielsen, Klaus Rands- borg & Henrik Thrane. København. Akademisk Forlag, 1994, s. 30–40. Peterson, Lena, 2004: Reflections on the Inscription laguϸewa on Shield-Handle Mound 3 from Illerup. Namenwelten. Orts- und Personennamen in historischer Sicht. Herausg. von Astrid van Nahl, Lennart Elmevik & Stefan Brink. RGA 44, s. 659–677. Peterson, Lena, 2007: Nordiskt runnamnslexikon. 5 rev. utg. Uppsala. Peterson, Pierre, 2007: Terra sigillata från Söderåkra i Möre, Småland. Fornvännen 2007, s. 200–202. Pierquin, Hubert, 1912: Le Poème anglo-saxon de Beowulf. Alphonse Picard & fils. Paris. Pilch, Herbert & Tristram, Hildegard, 1979: Altenglische Literatur. Carl Winter Univer- sitetsverlag. Heidelberg. Pitts, Mike, 2015: Latest insights from the Staffordshire hoard. British Archaeology, July August 2015, s. 8. von Platen, Magnus, 1985: Goda minnen. Kungl. Vitterhets Akademiens Årsbok 1985. Stockholm. S. 92–105. Pollard, Justin, 2005: Alfred the Great. The Man Who Made England. John Murray. Pollington, Stephen, 1996: The English warrior from the earliest time to 1066. Anglo-Saxon Books. 283

Pollington, Stephen, 2008: Anglo-Saxon Burial Mounds: Princely burials in the 6th and 7th centuries. Anglo-Saxon Books. Pollington, Stephen, Kerr, Lindsay & Hammond, Brett, 2010: Wayland’s Work – Anglo-Saxon art, myth and material culture from the 4th to 7th century. Anglo-Saxon Books. Price, Neil, 2002: The Viking Way. Religion and war in Late Iron Age Scandinavia. Uppsala. Price, Neil, 2005: Sexualität. RGA 28, s. 244–257. Price, Neil & Gräslund, Bo, 2014: Excavating the Fimbulwinter? Archaeology, Geomythology and the Climate Event(s) of AD 536. Past vulnerability. Vulcanic eruptions and human vulnerability in traiditional societies past and present. Aarhus University Press. S.109–132. Price, Neil & Mortimer, Paul, 2014: An Eye for Odin? Divine Role-Playing in the Age of Sutton Hoo. European Journal of Archaeology 17, 3, 2014, s. 517–538. Price, T. Douglas; Peets, Jüri; Allmäe, Raili; Maldre, Liina & Oras, Ester, 2016: Iso- topic provenancing of the Salme ship burials in Pre-Viking Estonia. Antiquity 90, 352, s. 1022–1037. Provost, M.; Bellone, R.; Benecker, N.; Sandoval-Castellanos, E.; Cieslak, M.; Kuz- netsova, T.; Morales-Muniz, A.; O’Connor, T.; Reissmann, M.; Hofreiter, M. & Ludwig, A., 2011: Genotypes of predomestic horses match phenotypes painted in Paleolithic works of cave art. Proceedings of the National Academy of Sciences, Nov. 15, 2011, vol. 108, no. 46, s. 18626–18630. Puhvel, Martin, 1983: The Ride around Beowulf’s Barrow. Folklore 94, 1, 1983, s. 108– 112. Rahmqvist, Sigurd, 1986: Gamla Uppsala by – Upplands största. Från Östra Aros till Uppsala. En samling uppsatser kring det medeltida Uppsala. Riksantikvarieämbe- tet. S. 254–271, 285–286. Rau, Andreas & von Carnap-Bornheim, Claus, 2012: Die kaiserzeitlichen Heeresaus- rüstungsopfer Südskandinaviens – Überlegungen zu Schlüsselfunden archäolo- gisch-historischer Interpretationsmuster in der kaiserzeitlichen Archäologie. I: Beck et al. 2012, s. 515–540. Rauer, Christine, 2000: Beowulf and the dragon. Parallels and analogues. Cambridge. Rausing, Gad, 1985: Beowulf, Ynglingatal and the Ynglingasaga. Fiction or History? Fornvännen 80, s. 163–178. Raw, Barbara, 1992: Royal Power and Royal Symbols in Beowulf. I: Carver 1992a, s. 167–174. Rebschloe, Timo, 2014: Der Drache in der mittelalterlichen Literatur Europas. Beiträge zur älteren Literaturgeschichte. E-bok. Renoir, Alain, 1986: Old English Formulas and Themes as Tools for Contextual Inter- pretation. Modes of Interpretation in Old English Literature. Essays in Honour of Stanley B. Greenfield. Eds. Phyllis Rugg Brown et al. Toronto. S. 65–79. Retsö, Dag, 2007: Människans mobilitet och naturens motsträvighet. Studier kring frå- gan om reshastighet under medeltiden. Stockholms universitet. Stockholm. RGA = Reallexikon der Germanischen Altertumskunde. Zweite völlig neu bearbeitete und stark erweiterte Auflage. 35 Bände. Herausgegeben von Heinrich Beck, Herbert Jankuhn, Kurt Ranke & Reinhar Wenskus, 1973–2008. Walter de Gruyter. Rietz, Johan Ernst, 1862–67 (1962): Svenskt dialektlexikon. Ordbok öfver svenska all- mogespråket. Gleerups, Lund. Ringbom, H., 1968: Studies in the narrative technique of Beowulf and Lawmans Brut. Åbo. Ringler, Dick, 2007: Beowulf. A New Translation. Hecket Publ. Co. Indianapolis. Robinson, Fred C., 1965: Beowulf’s Retreat from Frisia. Some Textual Problems in LL. 2361–2362. Studies in Philology 62, 1965, s. 1–16. 284

Robinson, Fred C., 1974: Elements of the Marvellous in the Characterization of Beo- wulf: A Reconsideration of the Textual Evidence. Old English Studies in Honour of John C. Pope. Eds. R. B. Burlin, E. B. Irving Jr & M. Borroff, s. 119–137. Även i Baker 2000, s. 79–96. Robinson, Fred C., 1985: Beowulf and the Appositive Style. University of Tennessee Press. Knoxville. Robinson, Fred C., 2000: Elements of the Marvellous in the Characterization of Beo- wulf: A Reconsideration of the Textual Evidence. I: Baker 2000, s. 79–96. Russom, Geoffrey, 1998: Beowulf and old Germanic metre. Cambridge University Press. Russom, Geoffrey, 2007: At the Centre of Beowulf. Myth in Early Northwest Europe. Medieval and Renaissance Texts and Studies. Ed. Stephen O. Glosecki. Tempe, AZ: ACMRS and Brepols S. 225–237. Rübekeil, L., 2006: Völker- und Stammesnamen. RGA 32, s. 487–500. Rytter, Henrik, 1929: Beowulf og striden um Finnsborg. Samlaget, Oslo. Rönning, Frederik, 1883: Beovulfs-kvadet. En literær-historisk undersøgelse. Køben- havn. Sandred, Karl Inge, 1983: Wulfstans resa, 800-talets slut. Gutar och vikingar. Red. Ingmar Jansson. Statens Historiska Museum. S. 417–423. Sandström, Åke, 2015: Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier av paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. Acta Academiae Regiae Gus- tavi Adolphi 135. Uppsala. Sanmark Alexandra & Sample, Sarah, 2011: Tingsplatsen som arkeologiskt problem. Etapp 3: Anundshög. Arkeologisk provundersökning – forskning. TAP Field Report No 3. Sanmark, Alexandra & Sample, Sarah, 2013: Arkeologin kan berätta mer om de nordiska tingsplatserna. Populär Arkeologi 2013, 4. SAOB = Svenska akademins ordbok. www.saob.se. Sarrazin, Gregor, 1888: Beowulf-Studien. Eine Beitrag zur Geschichte altgermanischer Sage und Dichtung. Berlin. Sarrazin, Gregor, 1897: Neue Beowulf-Studien. Englische Studien, 23, s. 221–267. Saxo Grammaticus, 2006: Saxos Danmarkshistorie oversat af Peter Zeeberg. Det Danske Sprog- og Literaturselskab & Gad Forlag. Schaldemose, Frederik, 1847: Beo-Wulf og Scopes Widsið, to angelsaksiske digte med oversættelse og oplysende anmærkninger. Kjøbenhavn. Schemann, Karl, 1882: Die synonyma im Béowulfsliede mit Rücksicht auf Composition und Poetik des Gedichtes. Münster. Schjødt, Jens Peter, 2009: Kan myten være virkelighed? Fornaldarsagaerne. Myter og virkelighed. Studier i de oldislandske fornaldarsögur Nordurlanda. Ed. Agneta Ney, Ármann Jakobsson, Annette Lassen. København. S. 167–180. Schjødt, Jens Peter, 2010: Ideology of the Ruler in Pre-Christian Scandinavia: Mythic and Ritual Relations. Viking and Medieval Scandinavia 6, 2010, s. 161–194. Schmid, Boris; Büntgen, Ulf; Easterday, W. Ryan; Ginzler, Christian; Walloe, Lars; Bramanti, Barbara & Stenseth, Nils Chr., 2015: Climate-driven introduction of the Black Death and successive plague reintroductions into Europe. Proceedings of the National Academy of Sciences of America 112, s. 3020–3025. Schulte, Michael, 2010: Runes and metrics. On the metricity of the older runic inscriptions. Maal og Minne 2010, s. 45–67. Schück, Henrik, 1907: Studier i Ynglingatal [2]. Uppsala universitets årsskrift 1907. Uppsala. S. 91–135. Schück, Henrik, 1909: Studier i Beowulfsagan. Uppsala universitets årsskrift. Upp- sala. Schücking, Levin Ludvig, 1905: Beowulfs Rückkehr. Eine kritische Studie. Halle. 285

Schönbäck, Bengt, 1983: The custom of burials in boat. Vendel Period Studies. Trans- actions of the Boat grave symposium in Stockholm, February 2–3, 1981. Stockholm, s. 123–132. Scull, Christopher, 2013: Burial Practise in Anglo-Saxon England. I: Bayliss et al., s. 523–529. Scull, Christopher, 2015: Chronology, Burial and Conversion: the Case of England in the 7th Century. Dying Gods – Religious beliefs in northern and eastern Europe in the time of Christianisation. Eds. Christiane Ruhman & Vera Brisk. Hannover. S. 73– 83. Scull, Christopher, Minter, Faye & Plouvier, Judith, 2016: Social and economic complexity in early medieval England: a central place complex of the East Anglian kingdom at Rendlesham, Suffolk. Antiquity 90, 354, s. 1594–1612. The Seafarer. I: Crossley-Holland 1998, s. 53–61. Selling, Dagmar, 1938: Terra sigillatafynd i det fria Germanien. Kulturhistoriska studier tillägnade Nils Åberg. Stockholm. S. 101–114. Shaul, Erin M., 2016: Ecgtheow, Brother of Ongentheow, and the Problem of Beo- wulf’s Swedishness. Neophilologus 2007, s. 263–275. Shippey, Tom, 2014: Names in Beowulf and Anglo-Saxon England. I: Neidorf 2014a, s. 58–78. Short, D., 1980: Beowulf Scholarship: An Annotated Bibliography. New York. Sievers, Eduard, 1893: Altgermanische Metrik. Halle. Max Niemeyer. Sigl, M; Winstrup M.; McConnell J. R.; Welten, K. C.; Plunkett, G.; Ludlow, F.; Bünt- gen, U.; Caffee, M.; Chellman, N.; Dahl-Jensen, D.; Fischer, H.; Kipfstuhl, S.; Kos- tick, C.; Maselli, O. J.; Mekhaldi, F.; Mulvaney, R.; Muscheler, R.; Pasteris, D. R.; Pilcher, J. R.; Salzer, M.; Schüpbach, S.; Steffensen, J. P.; Vinther, B. M. & Wood- ruff T. E., 2015: Timing and climate forcing of volcanic eruptions for the past 2,500 years. Nature 523, July 30, 2015, s. 543–549. Sigurðsson, Gísli, 1998: Eddukvæði. Mál og menning. Reykjavík. Siltberg, Tryggve, 2003: Gutniskt och tyskt förenas i Visby. Klenoder från Gotlands fornsal. Visby. S. 120–121. Siltberg, Tryggve, 2005: Gotlands landskapssigill och äldre judiciella sigill. Landsarki- vet i Visby 1995–2005. Red. T. Sundberg. Visby. S. 277–370. Siltberg, Tryggve, 2013: Gotlands landsbygdssamhälle under tidigmodern tid. Skatter- na, gårdarna och befolkningen. Arkiv på Gotland: 8. Landsarkivet i Visby. Simrock, Kurt, 1859: Beowulf: Das älteste deutsche Epos. Stuttgart. Sisam, Kenneth, 1953: Anglo-Saxon royal genealogies. Proceedings of the British Aca- demy 39, s. 287–348. Sisam, Kenneth, 1965: The structure of Beowulf. Oxford University Press. Clarendon Press. Skírnismál. Se Sigurðsson 1998. Skoglöv, Gunnar, 2000: Mälarens historia har format vår. Uppsala. Skyllberg, Eva, 2008: Gudar och glasbägare – järnåldersgården i Lunda. Gestalter och gestaltningar – Om tid, rum och händelser på Lunda. Eds. Gunnar Andersson & Eva Skyllberg. Riksantikvarieämbetet. S. 11–63. Smithers, George V., 1971: The Geats of Beowulf. Durham University Journal, 63, 1971, s. 87–103. Smyth, O. P., 1995: King Alfred the Great. Oxford University Press. Snorri Sturluson, Edda. Ed. Finnur Jónsson. København 1900. Snorri Sturluson, Heimskringla I–III. Íslenzk fornrit 26–28. Ed. Bjarni Aðalbjarnarson. Reykjavík 1979. Snædal, Thorgunn, 2002: Medan världen vakar. Studier i de gotländska runinskrifter- nas språk och kronologi. Uppsala. 286

Snædal, Thorgunn, 2003: Inskriften på brynet från Timans i Roma. Klenoder i Gotlands fornsal. Red. B. Rahde. S. 66–67. Snædal, Thorgunn, 2005: Ingen gute hette Sven. Gotländskt arkiv 2005, s. 33–39. Sorrel, Paul, 1992: Oral Poetry and the World of Beowulf. Oral Tradition, 7,1 1992, s. 28–65. Springer, M., 2006: Völker- und Stammesnamen. RGA 32, s. 500–506. Spurkland, Terje, 2010: The older Fuþark and Roman Script Literacy. Futhark. Inter- national Journal of Runic Studies I, 2010, s. 65–84. Stanley, Eric G., 1994: In the Foregound: Beowulf. D. S. Brewer. Stanley, Eric G., 1997: Some doubts and some conclusions. I: Chase 1981a, s. 197– 211. Steele, F. J., 2003: Grendel: Another dip into the etymological mere. English Language Notes 40, 3, 2003, s. 1–13. Steinsland, Gro, 1991: Det hellige bryllup og norrøn kongeideologi. En analyse av hierogami-myten i Skírnismál, Ynglingatal, Háleygjatal og Hyndluljóð. Solum For- lag. Stenberger, Mårten, 1955: The reasons for the abandonment of Vallhagar. I: Stenberger & Klindt-Jensen, s. 1161–1185. Stenberger, Mårten, 1964: Det forntida Sverige. AWE/Gebers. Stenberger, Mårten & Klindt-Jensen O. (red.), 1955: Vallhagar. A migration period settlement on Gotland, Sweden. Copenhagen. Ejnar Munksgaard Forlag. Stjerna, Knut, 1903: Hjälmar och svärd i Beowulf. Studier tillegnade Oscar Montelius. Stockholm. S. 99–120. Stjerna, Knut, 1905: Svear och götar under folkvandringstiden. Svenska Forn- minnesföreningens Tidskrift 12, 3, s. 339–360. Stjerna, Knut, 1912: Essays on Questions connected with the Old English Poem of Beo- wulf. London. Stobaeus, Per, 1916: Gotlandslammet. Tolkningar av bilder och inskrifter på medeltida gotländska sigill. Gutagåtor. Historiska problem och tolkningar. Red. Per Stobaeus. Visby. S. 109–137. Stockwell, Robert P. & Minkova, Donka, 1997: Prosody. I: Bjork & Niles 1997, s. 55– 83. Stolpe, Hjalmar & Arne, Ture J., 1912: Graffältet vid Vendel. Stockholm. Storms, Godfrid, 1970: The significance of Hygelac’s raid. Nottingham Medieval Studies XIV, 1970, s. 3–26. Strandberg, Mathias, 2008: On the etymology of compounded Old Icelandic Ódinn names with the second component -fǫðr. Scripta Islandica 2008, s. 103–120. Straume, Eldrid, 1995: On the question of exogami as a basis for distribution in the Ger- manic Iron Age. Produktion og samfunn. Om erverv, specialisering og bosetning i Norden i 1. Årtusende e.Kr. Beretning fra 2. nordiske jernaldersymposium på Gra- navolden Gjæstgveri 7.–10. Mai 1992. Red. Heid Gjøstein Resi. Varia 30. Oslo, s. 97–101. Strid, Jan Paul, 2008: De origine gothorum. Gotisk workshop. En uformelt formid- lingstræf. Odense. Mindre Skrifter udg. af Center for Middelalderstudier, Syddansk Universitet, Odense. S. 23–34. Strid, Jan Paul, 2009: Försvunna sjöars land – om ortnamnen i västra slättbygden. Skug- gor i ett landskap. Västra Östergötlands slättbygd under järnålder och medeltid. Re- sultat av ett tvärvetenskapligt projekt. Red. Anders Kaliff. Riksantikvarieämbetet. S. 47–102. Strid, Jan Paul, 2013: Retracing the Goths. Wulfila 311–2011. International Sympo- sium. Uppsala University, June 15–18, 2011. Eds. Anders Kaliff & Lars Munkham- mar. Uppsala universitet. 287

Ström, Folke, 1985: Nordisk hedendom: Tro och sed i förkristen tid. Akademiförlaget. Göteborg. Sturtevant, Paul B., 2012: Contesting the semantics of Viking religions. Viking and Medieval Scandinavia 8, 2012, s. 261–278. Ståhl, Harry, 1961: Götar. KLNM, Bd 6, s. 32–36. Ståhl, Harry, 1970: Ortnamn och ortnamnsforskning. Stockholm. Ståhl, Harry, 1972: Svear. KLNM, Bd 17, s. 479–483. Ståhl, Harry, 1975: Vang. KLNM, Bd 19, s. 489–491. Sundqvist, Olof, 1997: Myt, historia och härskare. Mytens och historiens roll i källor som speglar det förkristna skandinaviska härskardömet. Myter och mytteorier: reli- gionshistoriska diskussioner och teoretiska ansatser. Eds. Olof Sundqvist & Anna Lydia Svalaskog. Avdelningen för religionsvetenskap, Uppsala universitet. S. 93– 120. Sundqvist, Olof, 2002: Freyr’s offspring. Rulers and religion in ancient Svea society. Uppsala. Sundqvist, Olof, 2005a: Kvinnliga kultledares religiösa och sociala position i forntida Skandinavien. Chaos. Dansk-norsk tidskrift for religionshistoriske studier, 43, s. 9– 29. Sundqvist, Olof, 2005b: Siðr. RGA 14, s. 273–276. Sundqvist, Olof, 2007: Kultledare i fornskandinavisk religion. Uppsala. Sundqvist, Olof, 2016a: An Arena for Higher Powers. Ceremonial Buildings and Reli- gious Strategies for Rulership in Late Iron Age Scandinavia. Brill. Sundqvist, Olof, 2016b: Den torshammarliknande figuren på Forsaringen – en indikation på vikingatida Torskult i Hälsingland. Mellannorrland i centrum. Språkliga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Umeå. S. 209–240. Svedjemo, Gustaf, 2014: Landscape dynamics – Spatial analyses of villages and farms on Gotland AD 200–1700. Uppsala universitet. Svennung, Josef, 1967: Jordanes und Scandia. K. Humanistiska Vetenskaps Samfundet i Uppsala. Uppsala. Svennung, Josef, 1972: Jordanes und die gotische Stammessage. Studia Gotica. Die eisenzeitlichen Verbindungen zwischen Schweden und Südosteuropa. Vorträge beim Gotessymposium in Statens Historiska Museum, Stockholm 1970. Red. U. E. Hag- berg. Stockholm. S. 20–56. Swanton, Michael, 1996: The Anglo-Saxon Chronicle. J. M. Dent. Swanton, Michael, 1997: Beowulf: Revised Edition. Manchester University Press. Søby Christensen, Arne, 2002: Cassiodorus, Jordanes and the History of the Goths. Studies in a Migration Myth. Museum Tusculanum Press. København. Søby Christensen, Arne, 2005: Beowulf, Hygelac og Chlochilaichus. Om beretnings- kronologien i Beowulf. Historisk Tidskrift 2005. København. S. 40–79. Söderberg, Bengt, 2006: Några perspektiv på kulten i en härskarmiljö – Järrestad under yngre järnålder. Kulthus & Dödshus. Det ritualiserade rummets teori och praktik. Red. M. Anglert, M. Artursson & F. Svanberg. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. S. 154–164. Söderberg, Sven, 1905: Om djurornamentiken under folkvandringstiden. Antiqvarisk tidskrift för Sverige 9: 3, s. 1–93. Söderwall, Knut Fredrik, 1884–1973: Ordbok över svenska Medeltids-språket. Lund. Sǫgubrot af fornkonungum. I: Danakonunga sǫgur: Skjǫldunga saga. Knýtlinga saga. Ágrip af sǫgu Danakonunga. Íslenzk fornrit 35. Ed. Bjarni Guðnason. Reykjavík. Thisted, K., 1998: The Collection of Greenlandic Traditions: Oral and Semiliterary. I: Honko et al. 1998, s. 207–219. Thompson, Augustine, 2001: Rethinking Hygelac’s Raid. English Language Notes 2001, 1, s. 9–16. 288

Thorkelín, Grímur, 1815: De Danorum rebus gestis secul. III & IV Poëma Danicum dialecto Anglosaxonica. Copenhagen. Thorpe, Benjamin, 1855: The Anglo-Saxon poems of Beowulf, the Scôp or Gleeman’s tale, and the fight at Finnesburg. London.. Þrymskviða. Se Edda. Tolkien, J. R. R., 1936 [2002]: Beowulf and the Critics. Ed. M. D. C. Drout. Tempe, Ari- zona. Tolkien, J. R. R., 2014: Beowulf. A translation and commentary together with Sellic Spell. Ed. Christopher Tolkien. Houghton Mifflin. Harcourt. Tolley, Clive, 2007: Old English influence on The Lord of the Rings. Ed. Richard North & Joe Allard. Harlow, England. Pearson/Longman, New York. Toohey, Matthew; Krüger, Kirsten; Sigl, Michael; Stordal, Frode & Svensen, Henrik, 2016: Climatic and societal impacts of a volcanic double event at the dawn of the Middle Ages. Climatic Change 136 (3–4), s. 401–412. Townend, Matthew, 2002: Language and History in Viking Age England: Linguistic Relations between Speakers of Old Norse and Old English. Turnhut. Trautmann, Moritz, 1904: Das Beowulflied: als Anhang des Finn-Bruchstück und die Waldhere-Bruchstücke. Bonn. Trillmich, Werner, 1978: Quellen des 9. und 11. Jahrhunderts zu Geschichte der Ham- burgischen Kirche und des Reiches. Darmstadt. Tvauri, Andres, 2014: The impact of the climate catastrophe of 536–537 AD in Estonia and neighbouring areas. Journal of Estonian Archaeology 2014, 18, s. 30–56. Tweddle, Dominic, 1984: The Coppergate Helmet. York. af Ugglas, Carl R., 1938: Ett gotländskt domarsigill. Nordisk numismatisk årsskrift 1938. Underwood, Richard, 1999: Anglo-Saxon weapons and warfare. Stroud. Vafþrúðnismál. Se Edda. Vikstrand, Per, 2001: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandska- pen. Uppsala. Vikstrand, Per, 2007: Ortnamnen i Kalmar län del 7. Mörbylånga kommun, Bebyggel- senamn. Uppsala. Vikstrand, Per, 2011: Ullevi och Götavi. Makt, kult och plats. Högstatusmiljöer under den äldre järnåldern. Kultplatser. Stockholm. S. 58–66. Vogt, W. H., 1927: Der frühgermanischer Kultredner. ¿ulr, ¿ula und Aula in eddische Wissensdichtung. Acta Philologica Scandinavica 2, s. 250–263. de Vries, Jan, 1961: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. E. J. Brill. Leiden. Vǫluspá. Se Edda. Vǫlsungasaga. Fornaldarsögur Norðurlanda. Eds. Guðni Jónsson & Bjarni Vilhjálms- son. Reykjavík 1943. Wackerbarth, A. D., 1849: Beowulf. An Epic Poem. Translated from the Anglo-Saxon into English Verse. London. Wadstein, Elis, 1930: Sveriges namn. Fornvännen 1930, 25, s. 193–216. Waldere. Edited from Royal Library, Copenhagen. Ny Kgl. S. MS. 167b by Arne Zet- tersten. Manchester University Press 1979. Walton, M., 2007: The Book of Beowulf with the Fight at Finnsburg, Widsið, Deor, Cædmon’s Hymn, Waldere, and the Battle of Maldon in modern English verse trans- lations. Cayuga. The Wanderer. I: Crossley-Holland 1998, s. 21–29. Wardale, E., 1929: Beowulf: the Nationality of Ecgdeow. Modern Language Review, 24, 322. Weber, G. W., 1969: Wyrd: Studien zum Schicksalsbegriff der altenglischen und alt- nordischen Literatur. Frankfurter Beiträge zur Germanistik 8. Frankfurt. 289

Webster, Leslie, 1998: Archaeology and Beowulf. I: Mitchell and Robertson 1998, s. 183–194. Webster, Leslie, 2005: Visual Literacy in a Proliterate world. Literacy in Medieval and Early Modern Scandinavian Culture. Ed. Pernille Herman. University Press of Southern Denmark, s. 21–46. Wehlin, Joakim, 2013: Östersjöns skeppssättningar. Monument och mötesplatser under yngre bronsålder. Göteborg. Wentersdorf, Karl P., 1971: Beowulf’s Withdrawal from Frisia: A Reconsideration. Studies in Philology 68, 4, 1971, s. 395–415. Wentersdorf, Karl P., 1975: Beowulf’s Adventure with Breca. Studies in Philology, 72, 1975, s. 140–166. Wessén, Elias, 1924: Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria. Uppsala universitets årsskrift 1924. Uppsala. Wessén, Elias, 1927a: De nordiska folkstammarna i Beowulf. KVHAA Handlingar 36, 2. Stockholm. Wessén, Elias, 1927b: Nordiska namnstudier. Uppsala universitets årsskrift 1927. Uppsala. Wessén, Elias, 1969: Nordiska folkstammar och folknamn. En översikt. Fornvännen, 64, 1, s. 14–36. Wessén, Elias, 1972: Die gotische Sprache und ihre Überlieferung. Studia gotica. Die eisenzeitlichen Verbindungen zwischen Schweden und Südosteuropa. Vorträge beim Gotensymposion im Statens Historiska Museum, Stockholm 1970. S. 120–129. Wessén, Elias, 1984: Dänen. RGA 5, s. 175–177. Wessén, Elias & Jansson, Sven B. F., 1949: Upplands runinskrifter, 3. Stockholm. Whallon, William, 1962: The Christianity of Beowulf. Modern Philology LX, 2, s. 81–94. Whallon, William, 1965: The Idea of God in Beowulf. Modern Language Association 80, 1, s. 19–23. Whallon, William, 1969: Formula, character, and context: studies in Homeric, Old English, and Old Testament poetry. Washington. Whitelock, Dorothy, 1951: The Audience of Beowulf. Clarendon Press. Oxford. Wickberg, Rudolf, 1889: Beowulf, en fornengelsk hjältedikt. Westervik. Wickberg, Rudolf, 1914: Beowulf. En fornengelsk hjältedikt. Uppsala. Wīdsið. Se Malone 1962. Wild, Fr., 1962: Drachen im Beowulf und anderen Drachen. Wien. Williams, Gareth, 2011: Treasures from Sutton Hoo. The British Museum Press. Williams, Gareth, 2014: Why are there no coins in the Staffordshire Hoard? The British Numismatic Journal, Vol. 84, 2014, s. 39–51. Williams, Henrik, 1996: The Origin of the Runes. Frisian Runes and Neighbouring Tra- ditions. Proceedings of the First International Symposium on Frisian Runes at the Fries Museum, Leeuwarden 26–29 January 1994. Eds. T. Looijenga & A. Quak. Amsterdam. S. 211–218. Williams, Henrik, 1997: The Romans and the Runes – Uses of Writing in Germania. Runor och ABC. Elva föreläsningar från ett symposium i Stockholm våren 1995. Red. Staffan Nyström. Sällskapet Runica et Mediævalia. Opuscula 4. Stockholm. S. 177–192. Williams, Henrik, 2004: Reasons for runes. The First writing. Script Invention as His- tory and Process. Ed. Stephen G. Houston. Cambridge University Press. S. 262–273. Williams, Henrik, 2010: Völuspá-R. Valans spådom enligt Codex Regius-samlingen av mytdikter. Preprint-version. uu.diva potal.org/smash/get/diva2:131640/FULL- TEXT01. Williamson, Craig, 2011: Beowulf and Other Old English Poems. University of Penn- sylvania Press. Wilmont, Barry, 1983: Bjovulf. Et heltedigt fra Danmarks sagntid. Nordiske Landes Bogforlag. Wilson, David M., 1983: Sweden – England. Vendel Period Studies. Transactions of the Boat grave symposium in Stockholm, February 2–3, 1981. Stockholm. S. 163–166. 290

Wilson, David R., 1992: Anglo-saxon paganism. Routledge. Wimmer, Ludwig, 1887: Die Runenschrift. Berlin. Winberg, Christer, 1985: Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier. Rättshistoriskt biblioterk, 38. Stockholm. Witze, Alexandra & Kanipe, Jeff, 2014: Island on Fire. The extraordinary story of Laki, the forgotten volcano that turned eighteen-century Europe dark. Profile Books. Wood, Ian, 1992: Frankish Hegemony in England. I: Carver 1992a, s. 235–241. Woolf, Henry Bosley, 1937: The name of Beowulf. Englische Studien, 72, 1937, s. 7–9. Woolf, Henry Bosley, 1939: The Old Germanic Principles of Name-giving. Baltimore. Johns Hopkins Press. Wormald, Patrick, 1978: Bede, Beowulf and the Conversion of the Anglo-Saxon Aris- tocracy. Bede and Anglo-Saxon England. Papers in honour of the 1300th anniversary of the birth of Bede, given at Cornell University in 1973 and 1974. Ed. Robert T. Farrel. British Archaeological Reports 46, s. 32–95. Wrenn, C. L., 1973: Beowulf with the Finnesburg Fragment. Rev. and ed. W. F. Bolton. Harrap, London. Wyatt, A. J. & Chambers, R. W., 1920: Beowulf. Cambridge University Press. Yano, Mishiko, 2006: Oral and written transmission of the exact sciences in Sanskrit. Journal of Indian Philosophy 2006, 34, s. 143–160. Ynglinga saga. Se Snorri Sturluson, Heimskringla I. Ynglingatal. Se Snorri Sturluson, Heimskringla I. Yorke, B., 1990: King and Kingdoms of Early Anglo-Saxon England. Ystgaard, Ingrid, 2014: Krigens praksis. Organisert voldsbruk og materiell kultur i Midt-Norge ca.100–900 e. Kr. NTNU, Trondheim. Yu, Shi-Yong, 2003: The Littorina transgression in southeastern Sweden and its relation to mid-Holocene climate variability. Lund. Zachrisson, Torun, 1998: Gård, gräns och gravfält. Sammanhang kring ädelmetall- depåer och runstenar från vikingatid och tidig medeltid i Uppland och Gästrikland. Stockholm. Zachrisson, Torun, 2004: Det heliga på Helgö och dess kosmiska referenser. I: Andrén et al. 2004, s. 343–388. Zachrisson, Torun, 2011: Helgö – mer än ett vi. I: Bratt & Grönwall 2011, s. 79–100. Zachrisson, Torun & Krzewińska, Maja (under utgivning): The “lynx ladies”. Burials furnished with lynx skins, mainly female graves from the Migration and Merovingian period, found in present day Sweden. Sächsische Leute und Länder. The Naming and Localising of Group-Identities in the First Millenium AD. 66 Inter- nationales Sachsensymposion 12–16 September 2015. Ed. Matthias Hardt. Leipzig. Zimmermann, Ch., 2003: Ring- und Ringschmuck. RGA 25, s. 3–10. Zimmermann, Ch., 2006: Trankopfer. RGA 31, 2006, s. 125–132. Ählström, Jan, 2015: De upphöjda i Västmanland. Glimtar från gångna tider. Red. Kristina Jonsson, Britta Kihlstedt & Anna Arnberg. Stiftelsen Kulturmiljövård, Skrifter 6. Västerås. Äyräpää, Aarne, 1925; Etelä pohjanmaan Asutuskysymyksiä. Kalevalan Vuosikirja V, 1925. Ømålsordbogen. En sproglig-saglig ordbog over dialekterne på Sjælland, Lolland- Falster, Fyn og omliggende øer. Bind 4. 1998. Institut for Dansk Dialektforskning. Københavns Universitet. C. A. Reitzels Forlag. 291

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 1. Ivar Modéer: Småländska skärgårdsnamn. 1933. 2. Inger M. Boberg: Sagnet om den store Pans død. 1934. 3. G. Granberg: Skogsrået i yngre nordisk folktradition. 1935. 4. Gertrud Areskog: Östra Smålands folkmål. 1936. 5. B. Ohlsson: Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån. 1939. 6. Johan Götlind (och Samuel Landtmanson): Västergötlands folkmål. 1–4. 1940–1950. 7. Lennart Björkquist: Jämtlands folkliga kvinnodräkter. 1941. 8. Sven Rothman: Östgötska folkminnen. 1941. 9. Erik Brevner: Sydöstra Närkes sjönamn. 1942. 10. Verner Ekenvall: De svenska ortnamnen på hester. 1942. 11. Lars Levander och Ella Odstedt: Övre Dalarnes bondekultur. 1–4. 1943–1953. 12. Helmer Olsson: Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 1945. 13. Folke Hedblom: De svenska ortnamnen på säter. 1945. 14. Lars Forner: De svenska spannmålsmåtten. 1945. 15. Johan J. Törners »Samling af Widskeppelser». Med inledning och anmärkningar utg. av K. Rob. V. Wikman. 1946. 16. Carl Ivar Ståhle: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. 1946. 17. Bengt Holmberg: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 1946. 18. Oskar Loorits: Grundzüge des estnischen Volksglaubens. 1–3. 1949–1960. 19. Daniel Harbe: Folkminnen från Edsbergs härad. 1–2. 1950–1956. 20. Harry Ståhl: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 1950. 21. Lars Hellberg: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 1950. 22. Per Wieselgren: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svenskbyg- der. Ostharrien med Nargö. 1951. 23. Einar Törnqvist: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1–2. 1953. 24. Valter Jansson: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 1951. 25. Nils Tiberg: Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 1951. 26. Gunnar Linde: Studier över de svenska sta-namnen. 1951. 27. Gideon Danell: Ordbok över Nuckömålet. 1951. 28. Andrus Saareste: Petit atlas des parlers estoniens. 1955. 29. Sigurd Fries: Studier över nordiska trädnamn. 1957. 30. Nils von Hofsten: Eddadikternas djur och växter. 1957. 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg: Gammalsvenskbydokument. 1958. 32. Lars Alfvegren: r-genitiv och are-komposition. 1958. 33. Gösta Franzén: Runö ortnamn. 1959. 34. Nils von Hofsten: Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 1958. 35. Nils Tiberg: Runöbondens ägor. 1959. 36. Nils von Hofsten: Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 1960. 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790–1791. Med efterskrift och register utg. av Nils-Arvid Bringéus. 1961. 38. Nils Tiberg: Estlandssvenska språkdrag. 1962. 39. Elis Åström: Folktro och folkliv i Östergötland. 1962. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. 1963. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970–1971. 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 13.8 1970. 292

49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska språk. 1–2. 1970. 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 54. Vidar Reinhammar: Pronomenstudier. 1975. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbondenamn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Nor- den. 1990. 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 60. Staffan Fridell: Ortnamn på -ryd i Småland. 1992. 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfreður Örn Eiríksson. 1992. 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval Records and Place-Names. 1994. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. 1997. 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997. 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i forn- svenskans vokalsystem. 1998. 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. Namn- givning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk användning i svenska dialekter. 2000. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn. 2000. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food Research, Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetnologins 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per Peter- son. 2000. 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid – Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. 2001. 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårsdagen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 2001. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 2001. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Rein- hammar. 2002. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrspråkig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. 293

84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentarer av Bengt af Klintberg. 2004. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 2004. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Upp- sala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Upp- sala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. 89. Maj Reinhammar: Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. 2005. 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!” Red. av Bente Alver och Ann Helene Bolstad Skjel- bred. 2005. 91. Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden. 2006. 92. François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la repré- sentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires norroises. 2006. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salomonssons minne 3–4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. 94. Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 95. Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 2006. 96. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad. 2007. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i Upp- sala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007 99. Stefan Mähl: geven vnde screven tho deme holme. Variablenlinguistische Unter- suchungen zur mittelniederdeutschen Schreibsprache in Stockholm. 2008. 100. Carl Renmarck: Plurima Lingvæ Gothicæ Rudera. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2008. 101. Karin Wilson: Markusevangeliet i Lars Rangius samiska översättning från 1713. 2008. 102. Tingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545–1619. Utgivna av Allan Rostvik. 2008. 103. Nils-Arvid Bringéus: Åke Campbell som etnolog. 2008. 104. Kartan i forskningens tjänst. Föredragen vid ett symposium i Uppsala 23–25 november 2006. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund och Birgitta Svensson. 2008. 105. Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett symposium på Svenskt visarkiv 6–7 februari 2008. Utgivna av Gunnar Ternhag. 2008. 106. Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Redaktör: Maj Reinhammar. 2009. 107. Döden speglad i aktuell kulturforskning. Symposieföredrag utgivna av Anders Gustavs- son. 2009. 108. Thet Gothlendska Tungomålet. Språkkapitlet i Lars Neogards Gautauminning (1732). Utgivet med inledning och kommentar av Lars Wollin. 2009. 109. Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott. 2010. 110. Thorsten Andersson: Vad och vade. Svensk slåtter-, rågångs- och arealterminologi. 2010. 111. Klas-Göran Selinge: Språket i landskapet. Om runstenar, rågångar och byar. 2010. 112. Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 7.–9. April 2010. Herausgegeben von Len- nart Elmevik und Svante Strandberg. 2010. 113. Studier i svenska språkets historia 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Utgivna av Maj Reinhammar under medverkan av Lennart Elmevik, Staffan Fridell, Mats Thelander och Henrik Williams. 2010. 114. En medeltida ordspråkssamling på fornsvenska. Utgiven av Inger Lindell. 2011. 115. Rut Boström: Anders Sparrmans brev till Carl von Linné. En kulturhistorisk och språklig undersökning med naturvetenskapliga inslag. 2011. 294

116. Studier i dialektologi och sociolingvistik. Föredrag vid Nionde nordiska dialektologkonferensen i Uppsala 18–20 augusti 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Lennart Elmevik och Maj Reinhammar. 2011. 117. Anders Wepsäläinen: Stalotomterna. En kritisk granskning av forskningsläget rörande en omdiskuterad fornlämningstyp. 2011. 118. Matti Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar. Sammanställda och kommenterade av Torbjörn Söder. 2011. 119. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 1. Träd och växter som resurs. 2012. 120. Thorsten Andersson: Gamla strand- och önamn i Bråviksbygden. 2012. 121. Contact between Low German and Scandinavian in the Late Middle Ages. 25 Years of Research. Lennart Elmevik and Ernst Håkon Jahr (editors). 2012. 122. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 2. Åkerbruk och boskapsskötsel. 2012. 123. Växter och växtnamn – ett möte mellan botanik och språkvetenskap. Föredrag från ett symposium i Stockholm och Uppsala 25–26 november 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Inger Larsson och Staffan Nyström. 2013. 124. Mellan nation och tradition. Idéströmningar i 1800-talets insamlingar av folklore. Före- drag från ett symposium i Visby 27–28 september 2011. Utgivna av Ulf Palmenfelt. 2013. 125. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 3. Jakt, fångst och fiske. 2013. 126. Andreas Nordberg: Fornnordisk religionsforskning mellan teori och empiri. Kulten av anfäder, solen och vegetationsandar i idéhistorisk belysning. 2013. 127. Talemålsforsking i Norden dei siste 100 åra. Eit symposium i Åseral i 2011 i høve 100-årsjubileet for Didrik Arup Seips hovudfagsavhandling om åsdølmålet. Utg. av Lennart Elmevik & Ernst Håkon Jahr. 2013. 128. Nils-Arvid Bringéus: Örkelljungapåg och Lundaprofessor. 2013. 129. Sigvard Cederroth: Bondsagan. Utgiven av Iréne A. Flygare och Barbro Björnemalm. 2014. 130. Aspekter på ordspråk. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 27–28 april 2011. Utgivna av Lars-Erik Edlund och Bengt af Klintberg. 2014. 131. Medeltida storgårdar. 15 uppsatser om ett tvärvetenskapligt forskningsproblem. Utgivna av Olof Karsvall och Kristofer Jupiter. 2014. 132. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 4. Hus, hem och handel. 2014. 133. Från renhållningshjon till modeaccessoar. 10 000 år av relationer människa–hund i Sve- rige. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 15 februari 2013. Utgivna av Anne-Sofie Gräslund och Ingvar Svanberg. 2014. 134. Tryckta visor. Perspektiv på skillingtryck som källmaterial. Redaktörer: Märta Ramsten, Karin Strand och Gunnar Ternhag. 2015. 135. Åke Sandström: Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier av paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. 2015. 136. Mats Rydén: Johannes Franckenius och den svenska floran. En studie i växt- och namn- kunskap i 1600-talets Sverige. 2015. 137. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 5. Från vaggan till graven. 2015. 138. Pär Alexandersson: Ättestupans förvandlingar. Åldrande, hot och rädsla under 350 år. 2015. 139. »En alldeles egen och förträfflig National-Musik». Nio författare om Svenska folk-visor från forntiden (1814–1818). Redaktörer: Märta Ramsten och Gunnar Ternhag. 2015. 140. Lennart Elmevik: Ortnamnsstudier i urval. 2016. 141. Björn Bihl: Med stänk av dialekt. Dialektala och andra stilistiska drag i Frödings riksspråk- liga dikter. 2016. 142. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 6. Från nybyggarnas tankevärld. 2016. 143. Bengt af Klintberg: Kvinnan som inte ville ha barn. Sagotypen ATU 755, »Sin and Grace», i muntlig tradition och litterära verk. 2016. 144. Hiob Ludolf: Dictionarium Sueco-Germanicum. Utgivet med inledning och kommentarer av Gunnar Graumann och Lars Holm. 2017. 145. Samiskt liv i äldre tid. Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog redigerade av Ivan Eriksson med språkliga kommentarer av Olavi Korhonen. 2017. 295

146. Anders Hultgård: Midgård brinner. Ragnarök i religionshistorisk belysning 2017. 147. Musiketnologi – elva repliker om en vetenskap. Utgivna av Owe Ronström och Gunnar Ternhag. 2017. 148. Plurala ortnamn. Föredrag från ett symposium i Uppsala 6–7 oktober 2016. Utgivna av Staffan Nyström och Mats Wahlberg. 2018. 149. Bo Gräslund: Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden. 2018.

Bo Gräslund är professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet.

Bo Gräslund

Distribution: eddy.se ab e-post: [email protected] ISSN 0065-0897 Box 1310, 621 24 Visby. Telefon: 0498-25 39 00 ISSN 1100-6358 http://kgaa.bokorder.se ISBN 978-91-87403-27-9