Den så kallade stenmästargravstenen från 1570-talet i Vamlingbo kyrka på Gotland : text, tolkning och bakgrund Beyer, Jürgen Fornvännen 2011(106):2, s. [113]-126 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2011_113 Ingår i: samla.raa.se Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 113
Den så kallade stenmästargravstenen från 1570-talet i Vamlingbo kyrka på Gotland Text, tolkning och bakgrund
Av Jürgen Beyer
Beyer, J., 2011. Den så kallade stenmästargravstenen från 1570-talet i Vamlingbo kyrka på Gotland. Text, tolkning och bakgrund. (The so-called stone mason’s tombstone in the church of Vamlingbo, Gotland. Text, interpretation and back- ground). Fornvännen 106. Stockholm.
This is a study of a slab from the parish church of Vamlingbo, Gotland, probably dating from the 1570s and long believed to be the tombstone of a stone mason. Its Low German inscriptio n is edited with critical attention paid to earlier transcrip- tions. Possible dialect influences on the language of the inscription are discussed as are the spelling skills of the era’s stone masons. The paper further traces the reloca- tions of the stone back to the first mention in 1864. The original purpose of the stone is unclear. It may not have been intended as a stone mason’s tombstone at all. The paper closes with some methodological reflections on the transcription of inscriptions and on using tombstones as sources in cultural history.
Jürgen Beyer, Tartu University Library, ResearchCentre, W. Struve 1, EE–59001 Tartu [email protected]
Vamlingbo ligger längst söderut på Gotland. När gravhällen (fig. 1–3) finner man att inskriften man kommer in i kyrkan hittar man bland psalm- inte är så farligt skadad, men den är svårtolkad av böcker, vykort och små böcker som manar till andra skäl. Ett är att den är skriven på lågtyska. eftertanke ett litet häfte med en beskrivning av Dessutom anger den två skilda dateringar, 1577 kyrkan. Det visar vägen till många sevärdheter, och 1579. Men det största problemet uppstår nog och när turen har kommit till gravhällarna får när man vill läsa texten som gravskrift. man veta: »Bland övriga gravstenar märks en från Först något om det lågtyska eller plattyska. 1570-talet lagd över en stenmästare. Inskriptio- Detta språk talades (och talas delvis ännu) i hela nen är delvis skadad, men på själva stenen finns Nordtyskland. Språket började undanträngas av olika stenhuggarverktyg inhuggna» (Kortfattad högtyskan som skriftspråk i vissa områden redan beskrivning 2008, s. [9]). (Den vetenskapliga be- före reformationen, men språkbytet var en mycket skrivningen av kyrkan i serien Sveriges kyrkor har långsam process. På 1570-talet var det t.ex. för tyvärr inte utkommit ännu. Författaren, Bengt tyskar i Visby fortsatt naturligt med en lågtysk Stolt, har meddelat mig att manus har varit fär- gravskrift (Hamner 1933, s. 41, 79, 130; Svahn- digställt en längre tid, men att en flaskhals på ström & Svahnström 1986, s. 91; för medeltiden, Riksantikvarieämbetet hittills inte har låtit bo- se Gabrielsson 1971 & 1972). Ännu på 1630-talet ken passera.) var lågtyska gravinskrifter vanliga i Visbys dom- Vid en närmare granskning av den nämnda kyrka (Hamner 1933, s. 41, 100 f, 122,126, 175, 205,
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 114
114 Jürgen Beyer
Fig. 1. Gravsten i Vamlingbo kyrka, Gotland, sedd mot söder. Foto förf. —Stone slab in the church of Vamling- bo, Gotland, viewed toward the south.
Fig. 2. Gravsten i Vamlingbo kyrka, Gotland. Detalj. Foto förf. —Stone slab in the church of Vamlingbo, Got- land. Detail.
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 115
Den så kallade stenmästargravstenen 115
Fig. 3. Gravsten i Vamlingbo kyrka, Gotland. Detalj. Foto förf. —Stone slab in the church of Vamlingbo, Got- land. Detail.
226, 236). Vid denna tid hade redan en föränd- ventioner som var förhärskande på papper. Tro- ring ägt rum i Tyskland. Under de första decen- ligen har det två orsaker: den antika förebilden nierna av 1600-talet hade utgivningen av lågtys- och det faktum att de latinska bokstäverna är ka böcker minskat betydligt, men från och med enklare att hugga i sten. 1630-talet ökade de lågtyska tryckens antal igen. Alla bokstäverna på vår sten är således latins- Dessa använde emellertid ett något annorlunda ka versaler, men de uppträder med vissa varia- språk. Författarna försökte nu gärna återge tal- tioner. Vid sidan av de normala N finns också två språkets dialektala färg, framför allt i bröllops- spegelvända N (i »ANNO») – något som vid den- dikter. Tidigare hade man däremot skrivit en nor- na tid troligen inte betraktades som fel. A före- maliserad lågtyska (Sodmann 2000; Beyer 2009). kommer i två former (med och utan tvärstreck). Inskriften på vår gravhäll löper ett varv med- Medan de flesta S har likartad form, finns också sols kring stenen. Därmed står det redan klart att en spegelvänd variant och en annan som liknar stenen inte var avsedd att stå upprätt, utan den den spegelvända till utseendet. Kanske är de inga skulle ligga på marken eller i golvet. Det var ock- bokstäver utan markerar textens början och slut. så det vanliga sättet på Gotland långt fram i Fastän några bokstäver är skadade kan man tiden. Bokstäverna är upphöjda, vilket är vanligt genom noggrann jämförelse med bättre bevarade på Gotlands gravstenar från 1500-talets andra bokstäver i de flesta fall få en säker bestämning av hälft. 1600-talets gravstenar däremot har vanli- varje bokstav. Bokstävernas form stämmer bra gen ristade inskrifter, som var enklare att göra. med en datering till slutet av 1570-talet. Richard Fastän (låg)tyska och danska genomgående tryck- Steffen (1935, s. 6) anger stenens mått till 2 x 1,08 tes i gotiska versaler och gemener finner vi på m och betecknar materialet som Hoburgskalk- gravstenarna från tiden efter reformationen en- sten, medan David Gadd kallar den »marmor- dast latinska versaler (jfr Hamner 1933, s. 21). sten» (LA Visby: Personarkiv Gadd, A IX:1, nr 1, Epitafiernas texter följer däremot de skrivkon- s. 191).
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 116
116 Jürgen Beyer Medeltidens gravhällar har behandlats i forsk- Överst ningen under mycket lång tid, men de efterrefor- 1577·OEN[·B]EIGS·STAFAND matoriska gravstenarna har fått mindre upp- 1577: Steffen har endast »77». Enligt hans illustration märksamhet. Lokalhistoriker har förstås förteck- skulle stenen vara skadad före »77». Så är inte fallet. nat dem och konsthistoriker studerat de mera Inget tyder på att stenen skulle ha blivit restaurerad i elaborerade exemplaren, men ett mera systema- mellantiden. tiskt intresse kan först konstateras på senare år. OEN:Steffen:»(J)OEN». I1500-taletslatinska versaler Det pågår nu forskning om dessa föremål inom skulle det knappast förekomma ett J. Det skulle ersät- de vetenskapliga disciplinerna personhistoria, kul- tas av I (på liknande sätt görs V i stället för U). Säve och turmiljövård och arkeologi (Staecker 2002; 2003; Kristiansson läser »DEN». D-na är i denna inskrift 2007; Andersson 2007; Apelman 2008; Jonsson mycket bredare och därför kan D uteslutas. Före O-et är 2009) och ett lexikon över sepulkralkultur håller inskriften skadad; där skulle en mycket smal bokstav på att utges i flera band (Sörries 2002; Sörries & rymmas, t. ex. I. Gadd skriver därför som kommentar Knöll 2005). Vamlingbostenen reser emellertid till »oen»: »Trol. Ioen». ett antal frågor som denna forskning ännu inte [·B]EIGS: Läsningen av B som första bokstav är osäker. har behandlat. Kanske är det S. Det är också oklart om den sista bok- staven skall vara ett S. Den ser ut som ett spegelvänt S. Edition av texten Medan det som sagt förekommer spegelvända N i in- År 1935 publicerade Steffen en transkription och skriften skulle detta vara det enda exemplet på ett spe- en illustration av gravstenen. Bilden anges vara gelvänt S. Kanske markerar det endast avslutningen på »lav. T. Carlsson efter fot. R. Steffen» (Steffen inskriften och skall inte läsas som bokstav? E-et är 1935, s. 6). Steffens två textåtergivningar avviker mycket smalare än i resten av inskriften och både E och något från varandra. Äldre än Steffens är hand- I är mycket högre än det följande G. Uppenbarligen fat- skrivna transkriptioner av Per Arvid Säve (UUB: tas i-punkten över I-et. Det välbevarade I i »SEIL» Handskriftsavd.: S 40n, s. 57 (koncept); LA Vis- däremot har en tydlig i-punkt (i ordet »NICOLAVS» by: Film AB 33 (renskrift), s. 175), av prästen Karl är övre delen av i-et skadat). Före och efter »EIG» Peter Kristiansson (LA Visby: Personarkiv Kris- finns inget mellanslagstecken. Säve skriver »BEIG 8» tiansson, F III 10:1, nr 3, s. 40) och möjligen av i sin anteckningsbok och »BEIG3» i renskriften. Kris- arkivtjänstemannen Gadd (LA Visby: Person- tiansson har »8 Eigs».I ett koncept överväger han tolk- arkiv Gadd, A IX:1, nr 1, s. 190f.). En icke helt ningen »8aug.»(LAVisby: PersonarkivKristiansson, F nöjaktig avskrift av Kristianssons transkription III 10:3, opaginerad), men den kan uteslutas – såväl finnes i LA Visby: Avskriftssaml., vol. 80, fol. 71r. paleografiskt som innehållsmässigt. I det följande återges rad för rad texten i den STAFAND: S-et har en något annan form än i resten av form jag anser vara den mest korrekta. I kom- inskriften; kanske markerar det endast var texten bör- mentardelen nedan ryms de andra transkriptio- jar (liksom det spegelvända S sist i föregående ord mö- nernas avvikelser samt kommentarer till dem och ligen betecknar textens av-slutning). Vid T-et sitter det till vanskligheter i texten. Om en skadad bokstav lodräta strecket inte i mitten av tvärstrecket, men en kan läsas med rimlig säkerhet återges den utan bit till höger; möjligen kunde det också vara siffran 7. markering, annars i hakparenteser. Av utgivaren tillagda bokstäver som inte (eller nästan inte) Högra sidan uppifrån ner kan ses i originalet står i skarpa (<…>) paren- ER·DAGE·S·NICOLAVS·DAT·ES·DE·6DAG teser. Vid bokstäver som inte har kunnat rekonst- (STAFAND)ER: Steffen: »STAF AND ER»; Gadd: rueras står punkter på raden (. . .). Punkterna mitt »staf an der». Där finns inget mellanslags- tecken, men på raden (·) uppträder däremot på gravstenen som efter D skiftar skrivriktningen eftersom hörnet har ett mellanslagst ecken. Tal och bokstäver i mitt- nåtts. Säve skriver i konceptet »STARFAND — ER». fältet kan läsas när man betraktar stenen öster- R-et är tillfogat senare. Uppenbarligen trodde Säve, ifrån. Därför betecknas den västra raden som den när han hade kommit hem, att han hade glömt ett R i översta. transkriptionen. I hans renskrift står »STARFAND — ER». R-et har också smugit sig in hos Kristiansson.
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 117
Den så kallade stenmästargravstenen 117 Han läser »starf an der». Denna emendation är för- versalerna»S»,»S»,längre ned»I»,»B»och ne- ståelig på en gravsten, men läsarten är behäftad med derst årtalet »1579». Ovanför kartuschen ses ett oklarheter: Det står inte något r i staf och texten är inte grekiskt kors. Alla bokstäver på stenen samt kar- grammatiskt korrekt. Det borde snarare ha varit starf tuschen är upphöjda, medan verktygen är inris- an de (dvs. dog den), men r-et vid det sista ordets slut tade. I stället för »I», »B» återger Kristiansson står faktiskt där. »I. Y.? B.» Det han läser som Y-ets vänstra del DAGE: Steffens transkription har »D(A)TE», medan (högra armen fattas) är nog ingen bokstav, men illustrationen visar »D...DE». A-et är skadat, men kan en del av ramverket. Kristiansson sätter för öv- läsas otvetydigt. Detsamma gäller för den följande rigt punkt efter varje bokstav i mittfältet. Dessa bokstaven. Det är ett G, inte T eller D. punkter finns inte. Säve och Steffen ger ingen NICOLAVS: Steffens transkription har »NIGOLAVS», transkription för mittfältets bokstäver. men hans illustration visar det korrekta »NICOLAVS». Utanför kartuschens fyra hörn finns fördjup- DAT·ES: Vänstra tvärbalken i T-et fattas, men det är ningar som är ungefärligen kvadratiska. Fältet omöjligt att läsa det halva T-et tillsammans med den nederst till vänster är tomt. Möjligen har det all- efterföljande punkten och det följande ordet som tid varit det. Det är möjligt att i alla de övriga »DAGES», vilket Steffen gör. stod IS eller, för att följa principerna för textåter- givningen: »I», »IS» och »IS». Vid det förs- Nederst från höger till vänster ta »I» läser Kristiansson, Steffens illustra- DECEMBER·DAT· tion och Gadd ett spegelvänt N. Det är möjligt. Tydligt ses den övre halvan av I-et som dock inte Vänstrasidan nerifrån upp har haft någon punkt. Vid det andra »IS» visar GO
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 118
118 Jürgen Beyer om det här kan vara en gravskrift. På 1500-talet angivelsen 1577, som för övrigt avviker från år- daterade man inte endast med månadsdagen (6 talet vid kartuschen, 1579. Det kan också påpekas december), utan också med hjälp av helgonda- att årtalet står långt från inskriftens övriga date- gar. På en gravsten, där det inte finns så mycket ringar. »D[·]ANNO» betyder kanske Dominianno, plats, tillför det dock inget att använda båda me- i dag mera känt i omvänd ordning, anno Domini, toderna samtidigt. Texten kunde vara ett citat »i Herrens år». Oen beig(s) ger tyvärr ingen me- från en almanacka, speciellt när man tar med de ning på vare sig lågtyska eller något annat gång- föregående orden: bart språk på 1500-talets Gotland. »AFANDER·DAGE·S·NICOLAVS·DAT·ES· I normaliserad form ser texten ut så här: »(st) DE·6DAG·DECEMBER·DAT» (av andra dagar Af ander dage S. Nicolaus dat is de 6. dag Decem- S:t Nicolaus det är den sjätte dagen i december det). ber, dat Gott s . . . . om seil genade d. anno 1577 Här möter dock problemet att mellan »AF» och oen beig(s)» ((st) Av andra dagar S:t Nicolaus det »ANDER» finns inget mellanslagstecken. Det är den sjätte dagen i december det Gud .... själ(?) nåde förekommer annars regelbundet. Ytterligare pro- [herrens?] år 1577 oen beig(s)). blem skapar de föregående bokstäverna, som inte Möjligen började stenhuggarna skriva ordet heller är avskilda med något mellanslagstecken: »stafander». Dels fattas här mellanslagstecknet, »ST». Möjligen är S tecknet på textens början som de kom att tänka på senare, dels är bok- och T en felskrivning. T-et är mycket asymmet- stäverna vid slutet av texten mycket samman- riskt och skulle nästan kunna vara siffertecknet 7 trängda. Denna tolkning betyder däremot inte – men vad skulle det betyda här? att texten också skall läsas i denna ordning. Sten- Ordet »ES» borde vara is eller – med 1500- huggarna följde troligen en förlaga, och de bör- talets stavning – ys (är, 3. pers. sg.). Möjligen speg- jade hugga i stenen där det var enklast för dem. lar detta stenhuggarnas uttal. »SEIL» i vänstra Inskriften är med all sannolikhet ingen grav- raden kunde också vara en uttalsvariant av ordet skrift. Även om det fattas några bokstäver är se(e)l, dvs. »själ» på svenska. Andra översätt- luckorna inte tillräckligt stora för att kunna rym- ningsmöjligheter av seil skulle vara »segel» och ma den mest väsentliga informationen som man »lina» (jfr Mensing 1927–35, bd 4, sp. 448–450, väntar sig av en gravsten: den dödas namn, döds- 454; Lasch et al. 1928–, bd 3, sp. 179, 192–194; dag, befattning o.s.v. Om man verkligen vill läsa Scheel et al. 1985–2006, bd 4, sp. 204 f, 217 f), ett namn in i texten så är det i översta raden: men de passar dåligt in i kontexten. D[omini] anno 1577·Oen Beigs·sta
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 119
Den så kallade stenmästargravstenen 119 perna av versaler – är det vanskligt att säga något ten på sitt tyska modersmål och lät prästen (som om, men i varje fall är det märkligt om det skulle var av svensk härkomst, jfr Lemke 1868, s. 417) ha stått »IS» tre gånger. formulera den svenska texten, eftersom Meisen Fram till 1800-talet hade varje gotländsk gård själv inte behärskade språket tillräckligt bra. Den sin särskilda gravplats på kyrkogården (Herlitz svenska förlagan verkar ha varit någorlunda kor- 1979, s. 33 f; Johansson et al. 2000, s. 156; jfr även rekt. På stenen kan man notera småfel såsom Jonkanski 2009). Mycket tyder på att stenarna »DDENNE» i stället för denne och »PRŸNA» i återanvändes i flera generationer utan att inskrif- stället för prÿdnad, men man förbryllas över att å ten anpassades efter de nya innevånarna. Redan återges med antingen ä eller a. v. Egen var upp- från medeltiden är detta gravskick känt: en namn- vuxen på Gotland och Meisen troligen inflyttad given präst fick en stor gravhäll, vars gravskrift dit under den danska tiden (Steffen 1935, s. 26; nämner hans namn. Efterföljarna begrovs under 1938, s. 25 f), då man hade danska som skriftspråk samma sten utan att inskriften ändrades. och skrev aa i stället för å. Kände de så dåligt till det förhållandevis nya skriftspråket på Gotland? Stenhuggarna och det skrivna ordet Hur skriver Meisen sitt modersmål? Texten Hur bra var de gotländska stenhuggarna på att består av åtta ord och innehåller, även med be- stava? Ett svar på denna fråga skulle kunna hjäl- traktande av tidens ganska så generösa stavnings- pa till att tolka stenens inskrift. Som texten står regler, intemindreän trefel: »GEBBET[sic]DEN ger den inte mycket mening, men om man ändrar AHRM[sic] GODT WRDT ES REILIG [sic] en bokstav här och där, för att kompensera för BELONEN» (Giv åt de fattiga. Gud skall rikligt be- stavfel, kan texten få ett nytt innehåll. Tyvärr kan löna det). Gebbet borde vara gebet, Ahrm är rätte- den också få många skilda innehåll, allt avhängigt ligen Armen, och i reilig fattas två bokstäver: reich- av vilket sätt texten korrigeras på. lich (ändelsen -ig däremot var acceptabel). Spe- Givetvis var det skillnader mellan konstnärer ciellt intressant är formen Ahrm. På detta sätt vid kungens hov och stenarbetare på den got- uttalades och uttalas Armen i Nordtyskland (jfr ländska landsbygden. För att bryta sten och för Mensing 1927–35, bd 1, sp. 174; Scheel et al. 1985– enklare bearbetning (t.ex. slipstenar) krävdes ing- 2006, bd 1, sp. 165–167). Denna regionalism till en läs- eller skrivkunnighet alls. De flesta av de trots är texten inte lågtysk som Steffen felaktigt gotländska stenhuggare som nämns i källorna påstår (1938, s. 20). Gebet, es och reichlich är utan från denna tid verkar ha varit tyskar eller danskar tvivel högtyska (de lågtyska formerna skulle vara (Steffen 1938, s. 4–7). Det behöver dock inte gäl- gevet, it och rik(e)lik). la enklare stenarbetare. Det var nog en hel del Utifrån dessa hundra år yngre exempel skulle gotlänningar ibland dem också. För att framstäl- man kunna föreställa sig att vamlingbohällens la gravstenar var det självfallet nödvändigt att stenhuggare inte var bättre på att stava och att känna till de latinska bokstävernas former, men deras text snarare återger uttalet än skriftsprå- hur mycket kunskaper utöver det kan man räkna kets tradition. I den del av texten som kan läsas med? utan problem finns en märklig ordform: es. Som Det finns ett annat minnesmärke på Gotland redan nämnts borde där ha stått ys. Också seil (om som utan tvivel är uppsatt av stenhuggare, men det står för se(e)l) tyder på att här skrevs lågtyska det är ingen gravsten. Fattigtavlan i Öja kyrka, som den tal ades. På samma sätt kunde man ock- Vamlingbos nordliga grannkyrka, donerades näs- så förklara att r fattas i sta(r)f. I delar av Nord- tanhundraår senare,1664, av stenhuggarna Ghert tyskland uttalas det inte efter lång vokal (scharfut- v. Egen och Elias Meisen. Minnesmärket består talas som Schaf), men om man vill läsa stafander av två delar som senare blivit sammanfogade (fig. som starf... måste man i så fall finna en lösning på 4). Varje del har sitt eget språk, på den ena tyska, de med denna läsart förbundna problemen (bl. a. på den andra svenska. Delarna behöver därför inte namnet på den avlidna). nödvändigtvis ha varit tänkta som en helhet från På 1500-talet var läs- och skrivfärdighet skil- början. Steffen (1938, s. 20–22) förmodade att da konster. Mest utbredd var förmågan att läsa Meisen såsom invandrare författade den ena tex- tryckt text, färre kunde läsa handstil och ännu
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 120
120 Jürgen Beyer Fig. 4. Fattigtavlan i Öja kyrka, Gotland. Foto förf. —Alms box backdrop in the church of Öja, Got- land.
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 121
Den så kallade stenmästargravstenen 121 färre skriva. Allt detta gällde förstås gotisk skrift kan vara okonventionell (men det förekommer som både danska och tyska skrevs med. Latinsk även i tryckta texter) och varför avstånden mel- skrift hade man normalt endast användning för lan orden i slutet av en text är större eller mindre när man lärde sig latin eller franska. Kännedo- än i början. men om latinsk skrift var därför förmodligen fö- ga utbredd. Desto märkligare då att gravstenar Gravhällens placering genomgående använder sig av detta alfabet. An- Gravhällen befinner sig nu i kyrkans kor. Grav- tagligen kunde många annars läskunniga inte stenarna där har under århundradenas gång ofta läsa inskrifterna – något som tidigare forskning blivit omflyttade (Stolt 2007). 1864 såg Säve ste- inte har beaktat. nen på kyrkogården. 1890 skrev Kristiansson att På gotländska gravstenar påträffas många stav- den låg i tornkammaren. »Flyttningen till kor- fel. Många av dem befinner sig nära gränsen till golvet bör ha skett 1895, när ett restaurerings- det som kunde rymmas inom tidens skrivkon- förslag godkändes av Kungl. Maj:t, eller något ventioner. Andra avslöjar dialektalt inflytande. senare» (Bengt Stolt i brev 26/11 2008 till förf.). Dessutom finner vi vanliga skrivfel (t. ex. ddenna). 1935 skulle stenen enligt Steffen ligga på kyrko- Att skriva i sten går allt annat än fort. Hur var det gården (Steffen 1935, s. 6), en upplysning som möjligt att inte lägga märka till sådana fel? Min troligen är felaktig och kanske går direkt tillbaka gissning är att stenhuggarnas kunskaper i stav- på Säve. ning var mycket ringa. De var mästare i att formge Generellt kan det sägas att medeltida gravsätt- bokstäver, men de visste inte mycket om hur man ningar med gravhällar är sällsynta inne i Got- skulle kombinera dem. Tyvärr finns inga hus- lands landsbygdskyrkor. De döda begrovs på kyr- förhörslängder från 1500-talet, och när sådana kogården (Lindahl 1969, s. 41). Omkring år 1600 blir vanliga från 1600-talets slut hade läs- och började prästerna markera sina gravar i kyrkans skrivkunnigheten blivit avsevärt bättre. De upp- kor med gravhällar och epitafier. Med tiden kun- lysningar om stenhuggare som man kunde häm- de också andra framstående personer få plats där. ta ur sådana källor skulle nog inte kunna gälla för De övriga gravstenarna flyttades oftast in först 1500-talet. Troligen följde stenhuggarna alltid en under 1800-talet, d.v.s. när begravningarna i kyrk- förlaga. Det kan inte uteslutas att formen ddenne orna hade upphört (jfr Lejon 1997, s. 28–41). Nu fanns redan där och blev överförd bokstav för kunde trägolvet ersättas med stengolv, eftersom bokstav till stenen. Stenhuggarna brukade en- man inte längre behövde kunna öppna golvet för dast de bokstäver som de kände till. När de exem- begravningar. Därvid användes gärna den billi- pelvis inte var förtrogna med svenskt å läste de a gaste lösningen: att flytta in alla oanvända sten- eller ä av den handskrivna förlagan – på samma hällar från kyrkogården (jfr Stolt 2001, s. 101). sätt som en svensk idag nog inte skulle göra skill- nad mellan ungerskt ö och vid en avskrift. Två stenhuggargravhällar i Sundre ő Att stenhuggare var vana vid att skriva efter Steffen (1935, s. 5) nämner ytterligare två sten- förlaga måste också antas eftersom de ofta skrev huggargravstenar. Båda hade lågtyska inskrifter, på latin. Av sådana texter kunde de troligen inte daterade sig till året 1565 och fanns på kyrkogår- förstå så mycket, men normalt är resultatet för- den i Sundre, Vamlingbos sydliga grannsocken. hållandevis korrekt. Exempelvis kan på prästen Tyvärr finns de inte där l ängre eller så är de så Christen Christensens († 1656) gravhäll i Öja kyr- förvittrade att man ingenting kan se på dem. (En ka endast nämnas följande fel: »CHRISTANUS» annan möjlighet skulle vara att stenarna blivit ned- och »CIRISTIANUS» i stället för Christianus – grävda, som skett i Hemse;Lagerlöf & Stolt 1969, märkligt nog fel i ett av de mera allmänt kända s. 257). Av den ena stenen visar Steffen ett foto, av latinska orden. den annan ger han endast en transkription häm- Vissa förlagor visade troligen bokstävernas pla- tad från Gadd. Den finns även – med vissa avvi- cering på stenen, medan andra endast innehöll kelser – hos Kristiansson (som anger årtalet 1566) texten och överlät formgivningen på stenhuggar- och Säve som avtecknar hela stenen. Båda bekräf- na. Det skulle kunna förklara varför avstavningen tar lokaliseringen på kyrkogården (LA Visby:
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 122
122 Jürgen Beyer Personarkiv Kristiansson, F III 10:1, nr 3, s. 43; kring dem med ett skrivdon (som det vid den ibid., FIII 10:2: Inskriptioner(1881),s. 47f.;UUB: tiden inte fanns ett alltför stort urval av, jfr Cull- Kart- och bildavd.: Säve, nr 82). Texten lyder en- hed 2006; Beyer 2010, s. 63 f)? ligt Gad: En annan förklaring antar att stenens egent- »·ANNO·1565·AM·DAGE·SANTE·MATTEVS· liga textsida finns på baksidan. Gravstenarnas STARF·PETTER·LIFLENDER·DEN·GOT· baksidor, att döma av dem som står fritt under ett GNEDIG·SI»(anno 1565 på matteusdagen dog Pet- tak på vissa gotländska kyrkogårdar, är visserli- ter Livländer som Gud måtte vare nådig; LA Visby: gen inte alls bearbetade, men det utesluter ju inte Personarkiv Gadd, A IX:1, nr 1, s. 207 – alla N är att »övningsarbetets» baksida senare blev använd spegelvända). som en riktig gravsten. Möjligen fick graven vid Den hos Steffen avbildade stenen är skadad: något tillfälle en ny gravsten. Den gamla avlägs- nedre delen är borta. Kristiansson har ingen nades och blev liggande på fel sida (jfr Lange transkription av denna sten, men Gadd bjuder på 2009, s. 32). Säve såg i alla fall stenen år 1864 med både en transkription och en teckning: »NNO den nuvarande skådesidan uppåt på kyrkogår- ·1565DEM3·NOVEMB
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 123
Den så kallade stenmästargravstenen 123 Metodologiska överväganden om transkriptioner de äldre transkriptionerna – men med stor för- Man skulle kunna tro att de äldre transkription- siktighet. Likaså när ristningen har blivit upp- erna ger en bättre text än våra sentida läsnings- målad med färg. Sådana välmenta försök kan försök efter ytterligare några decenniers vittring vara mera missvisande än vägledande, som det och nötning. Men så behöver inte vara fallet. Vi t.ex. är fallet i Mästerby på Gotland. skall komma ihåg att forskarnas tekniska möjlig- Även beträffande flera epitafier kan vi i dag heter har förändrats. Under 1800-talet anteckna- nå bättre resultat än på Säves, Kristianssons, de forskaren oftast transkriptionen med blyerts i Steffens och Gadds tid. Det har sin orsak i att en anteckningsbok (det var inte lätt att transpor- många epitafier blivit restaurerade och då har tera bläck, jfr Beyer 2010, s. 63, 66). Vid hem- nya bokstäver kommit fram. Inte alla är dock de komsten renskrev och korrekturläste han den. Här rätta, när restauratören inte har haft filologisk kunde läsfel och emendationer uppstå såsom det hjälp. Som exempel kan nämnas den nyligen av- inte existerande R som Säve infogade i sin text. slutade restaureringen av epitafiet över David Om man sände transkriptionen till ett tryckeri Mevius (1609–70) i Wismar. Mevius var vicepre- kunde ännu fler fel smyga sig in. Också foton gen- sident i Wismarska tribunalen, den för Sveriges omgick i äldre tid omfattande bildbehandling tyska besittningar gemensamma överdomstolen. som gör dem till mycket problematiska källor. Som medlem av David Mevius-sällskapet fick jag Steffens foto t.ex. visar att stenen skulle vara ska- mig tillsända bilder av restaureringsverksamhe- dad på ett ställe som i själva verket är välbevarat ten. D en latinska texten var på flera punkter för- än idag. Nu är det visserligen ännu enklare att vanskad. En brevväxling (28–29/7 2009) med manipulera de digitala bilderna, men det kan sällskapets ordförande, Nils Jörn, som även han också göras i den goda sakens tjänst, t.ex. för att hade förvånat sig över språkfelen, klargjorde att få bokstäverna att framträda tydligare genom att texten skulle bli kontrollerad före arbetets av- öka kontrasten. slutning. Grundliga kunskaper om de gällande Vid studium av bevarade gravstenar på Got- språkens skrivkonventioner kan inte ersättas av land tvingas man gång på gång konstatera att vi ny teknik eller hantverksmässig skicklighet. inte kan lita på de äldre transkriptionerna. Det klagade redan Hamner över (1933, s. 7–14), men Stenarna som kulturhistoriska källor hans transkriptioner är heller inte felfria. Ett gott Den långt övervägande delen av gravstenarna på exempel från landsbygden är en sten som har gi- Gotlands landsbygd är inga stora konstverk. På vit upphov till en fantasifull sägen om klockaren några av dem ser inskrifterna till och med ganska Marcus Ploen i Hamra, Vamlingbos östra grann- klumpiga ut. Det gör kanske konsthistorikerna socken. Klockarens namn stavas i själva verket besvikna, men för andra forskare kan det vara en Plöön på gravstenen, men dessutom står vid hög- fördel. Möjligen beror stenarnas oprofessionella ra och vänstra kanten av stenen mera text än vad fason på att de är gjorda över personer med lägre Kristiansson (LA Visby: Personarkiv Kristians- social rang än vad som var normalt i Danmark. I son, F III 10:1, nr 3, s. 33) och Torsten Gislestam det egentliga Danmark måste alla gravstenar im- (1996, s. 38) har fått med. Gadds transkription är porteras, men på Gotland var det inte långt till något bättre (Personarkiv Gadd, A IX:1, nr 1, s. närmaste stenbrott. 141–143). Jag läser stenen på följande sätt: »1672 På en ö vars skriftspråk både före och efter DEN 18 NOVEMBRIS·AFSOMNA[D]... /...[V]S 1645 skilde sig avsevärt från det talade språket var HENRIKSON·PLÖÖN·KLOCKARE·HEER· valet av skriftspråk ingen självklarhet (jfr Ler- I·H [A]
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 124
124 Jürgen Beyer skrivarens uttal, se Beyer & Penman 2011, s. 116– Tryckta arbeten 120.) Tyvärr är det svårt att särskilja dessa två Andersson, K., 2007. 60000 inventerade gravstenar är personers insatser, men något tyder på att sten- inte så lätta att hantera! Släkthistoriskt forum 26:2. Göteborg. huggaren ofta endast överförde bokstäver från Apelman, J., 2008. Gravhällar i Kalmar domkyrka 1681– förlagan till stenen utan att förstå så mycket av 2008. Kulturhistorisk utredning. Kalmar. innehållet. Dessa stenar berättar därför inte en- Beyer, J., 2009. Der Beginn Dorpater Gelegenheits- dast om det som den ofta knapphändiga inskrif- dichtung in Volkssprachen. Mit einer Edition dreier ten uttryckligen säger, utan avslöjar oavsiktligen niederdeutscher Gelegenheitsgedichte von Adrian även mycket annat. Verginius aus dem Jahr 1638. Schmelz, C. & Zim- dars, J. (red.). Innovationen im Schwedischen Groß- Dessutom måste vi minnas att stenarna många reich. Eine Darstellung anhand von Fallstudien. Schrif- gånger har blivit flyttade och återanvända. Deras tenreihe der David-Mevius-Gesellschaft 3. Ham- nuvarande placering kan därför inte tolkas på burg. samma sätt som fynd vid en arkeologisk utgräv- – 2010. Dr. Speners Fingernagel. Zum Umgang mit ning. Vi har bara några slumpvis bevarade före- Pflichtlektüre auf Reisen. Wolfenbütteler Notizen zur mål, men deras ursprungliga plats och spridning Buchgeschichte 35 (2010). Wiesbaden. Beyer, J. & Penman, L.T.I., 2011. The petitions of ‘a i rummet vet vi tyvärr inte mycket mer om än om supposed prophetesse.’ The Lübeck letters of Anna arkeologiska fynd som dyker upp i antikvitets- Walker and their significance for the Synod of handeln. Dort. A linguistic and contextual analysis. Goudri- aan, A. & Lieburg, F. van (red.). Re-examining the Arbetet har genomförts med stöd ifrån Carlsberg- Synod of Dort (1618–1619). Brill’s series in church history 49. Leiden & Boston. fondet, vetenskapstemat SF0180040s08 vid Tartu uni- Cullhed, P., 2006. Tag och skriv. Pennans historia / Take up versitetsbibliotek och Det Letterstedtske Selskab. Stort and write. A history of the pen. Uppsala universitets- tack till Tryggv e Siltberg i Visby och Bengt Stolt i Upp- biblioteks utställningskataloger 45. Uppsala. sala för hjälp och hänvisningar och till Kjell Blückert i Gabrielsson, A., 1971–72. Zur Geschichte der mittel- Uppsala/Stockholm och till redaktören för noggrann niederdeutschen Schriftsprache auf Gotland. Nie - språkgranskning. der deutsches Jahrbuch 94 & 95. Neumünster. Gislestam, T., 1996. Marcus Ploen. En invandrare på 1600-talet. De hundra kyrkornas ö 74. Visby. Hamner, J.W., 1933. Visby domkyrkas gravstenar. Got- Referenser lands gravstenar 1. Stockholm. Otryckta handlingar Hegardt, H., 1935. Källunge kyrka. Roosval, J. (red.). Uppsala Universitetsbibliotek (UUB): Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. Gotland, Handskriftsavdelningen: S 40n: Säve, P. A. Anteck- bd 2. Stockholm. ningsböcker. Gotland II., 1864, 8:o. Herlitz, J., 1979. Minnen från en bygd. Visby. Kart- och bildavdelningen: Säve, P. A. Ritningar, Aqva- Jonkanski, D., 2009. Lunden: Der Geschlechterfried- rell skitzer och handskrifna utkast om Gottl. fornföremål, hof als Zeugnis Dithmarscher Geschichte. DenkMal! nr 82 (före detta handskriftsavdelningens S 170:1 Zeitschrift für Denkmalpflege in Schleswig-Holstein –2). 16. Kiel. Landsarkivet i Visby (LA Visby): Johansson, A.R.; Felderman, K. & Franzén, C., 2000. Avskriftssaml., vol. 80. Hellvitrakten. Platser och historik A–Ö ... Lärbro. Film AB 33: Säve, P. A. Berättelser för år 1864 (original i Jonsson, K., 2 009. Practices for the living and the dead. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Aka de - Medieval and post-Reformation burials in Scandinavia. mien, Stockholm) Stockholm studies in archaeology 50. Stockholm. Personarkiv D. Gadd, A IX:1, nr 1. Kortfattad beskrivning av Vamlingbo kyrka ... Efter bearbet- Personarkiv K. P. Kristiansson, F III 10:1, nr 3: Inskrip- ning av ett material skrivet av Torsten Gislestam. u. st. tioner (1890). 2008. Personarkiv K. P. Kristiansson, F III 10:2: Inskriptioner Lagerlöf, E. & Stolt, B., 1969. Hemse kyrkor. Sveriges (1881). kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. Gotland 6:3. Stock - Personarkiv K. P. Kristiansson, F III 10:3: Inskriptioner holm. (odat.). Lange, H.G., 2009. Der Geschlechterfriedhof in Lun- den. Die Umgestaltung durch Harry Maaß 1937 bis 1939 und die gartendenkmalpflegerische Re-
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 125
Den så kallade stenmästargravstenen 125
konst ruktion. DenkMal! Zeitschrift für Denkma l- graveslabs as an expression of changes in belief. pfle ge in Schleswig-Holstein 16. Kiel. Gaimster, D. & Gilchrist, R. (red.). The archaeology Lasch, A. et al. 1928 ff. Mittelniederdeutsches Hand- of Reformation 1480–1580. The Society for Post-Me- wörterbuch, bd 1ff. Hamburg & Neumünster. dieval Archaeology, Monograph 1. Leeds. Lejon, K.O., 1997. Gravhällarna i Uppsala domkyrka – – 2007. Die Reformation auf Gotland. Innovation och människorna under dem. Uppsala stifts herda- und Tradition im Kirchenraum. Jäggi, C. & Staeck- minne 1:3. Uppsala. er, J. (red.). Archäologie der Reformation. Stu dien zu Lemke, O.W., 1868. Visby stifts herdaminne efter mesta- den Auswirkungen des Konfessionswechsels auf die dels otryckta källor utarbetadt. Örebro. materielle Kultur. Arbeiten zur Kirchen geschichte Lerbom, J., 2003. Mellan två riken. Integration, politisk 104. Berlin & New York. kultur och förnationella identiteter på Gotland 1500– Steffen, R., 1935. Stenhuggarverket på Gotland och 1700. Studia historica lundensia 11. Lund. dess utövare under 1600-talet. [Kap. 1]. Gotländskt Lindahl, G., 1969. Grav och rum. Svenskt gravskick från arkiv 7. Visby. me deltiden till 1800-talets slut. KVHAA:s Handling- – 1938. Stenhuggarverket på Gotland och dess ut- ar, Antikvariska serien 21. Stockholm. övare under 1600-talet. Kap. 3 och 4. Gotländskt Löfgren-Ek, A. & Ringborg, E., 1997. Den färgglada arkiv 10. Visby. gravstenen i S:t Anna. Linköpings stiftsbok 91. Lin - Stolt, B., 2001. Grötlingbo kyrka. Sveriges kyrkor. Konst- köping. historiskt inventarium. Gotland 9:2. Stockholm. Mensing, O., 1927–35. Schleswig-Holsteinisches Wörter- – 2007. Epitafierna i Vamlingbo. Stolt, B. Kyrkligt – buch, bd 1–5. Neumünster. Kulturellt – Gotländskt. Visby. Scheel, K. et al. 1985–2006. Hamburgisches Wörterbuch, Svahnström, G. & Svahnström, K., 1986. Visby Dom - bd 1–5. Neumünster. kyrka. Inredning. Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt Sodmann, T., 2000. Die Verdrängung des Mittel- inventarium. Gotland 11, 2. Stockholm. niederdeutschen als Schreib- und Druckersprache Sörries, R., 2002. Großes Lexikon der Bestattungs- und Norddeutschlands. Besch, W. et al. (red.). Sprach - Friedhofskultur. Wörterbuch zur Sepulkralkultur, bd 1: geschichte. Ein Handbuch zur Geschichte der deutschen Volkskundlich-kulturgeschichtlicher Teil. Braun- Sprache und ihrer Erforschung, bd 2. Handbücher zur schweig. Sprach- und Kommunikationswissenschaft 2, 2. Sörries, R. & Knöll, S., 2005. Großes Lexikon der Bestat- Berlin & New York. tungs- und Friedhofskultur. Wörterbuch zur Sepulkral - Staecker, J., 2002. Reformation materialized. 16th- kultur, bd 2: Archäologisch-kunstgeschicht licher century Danish graveslabs as an expression of Teil. Braunschweig. changes in mentality. Helmig, G. et al. (red.). Cent- Teuchert, W. et al., 1961. Die Kunstdenkmäler des Kreises re – Region – Periphery. Medieval Europe Basel 2002, Pinneberg. Die Kunstdenkmäler des Landes Schles- bd 2. Hertingen. wig-Holstein 9. München – 2003. A Protestant habitus. 16th-century Danish
Fornvännen 106 (2011) Art. Beyer 113-126:Layout 1 11-05-31 12.48 Sida 126
126 Jürgen Beyer Summary
A stone slab in the chancel floor of Vamlingbo churchyard but not necessarily at the exact spot parish church on Gotland has heretofore been where Säve saw it. termed a stone mason’s tombstone because it is The slab was possibly not meant to serve as a decorated with stone mason’s tools. In addition stone mason’s tombstone. After all, it seems to it bears an inscription and two dates, 1577 and lack the name of a deceased person, such as is 1579. The inscription is somewhat damaged, but found in the inscription of a tombstone at near- most of it can be deciphered. This paper presents by Sundre which also is decorated with stone an edition of the text together with variant read- mason’s tools. The tools on the Vamlingbo slab ings of earlier transcriptions. are not necessarily coeval with the inscription. The language of the inscription is Low Ger- The paper ends with some methodological man, a language widely used on Gotland at the reflections, discussing principles of transcription time. The Low German of the inscription differs and avenues for future research. Many older tran- in some respects from the standard language of scriptions have turned out not to be very accu- the period. This could be due to dialectal influ- rate. Even though tombstones may have been ences as well as to poor spelling skills: a monu- subjected to wear and tear in the meantime, it is ment in the nearby church of Öja made almost a still possible today to produce better readings. hundred years later suggests that the spelling Due to the ubiquity of the raw material on skills among stone masons were indeed quite Gotland, tombstones might have been used by poor. somewhat less affluent persons there than else- The author further discusses the original where. This might explain the relatively high location of the stone. It was first described in number of not very professionally executed grave 1864 by the well-known antiquarian Per Arvid slabs, which allow philological analyses of mis- Säve who had seen the slab in the churchyard. Ap- takes in the inscriptions. parently its original location was, indeed, in the
Fornvännen 106 (2011)