KYRKOR, KASTALER OCH STORGÅRDAR PÅ SÖDRA

En analys av kyrkans och kastalens relation till storgårdar i Öja, Hamra och Sundre

Magisteruppsats i arkeologi universitet VT2011 Nathalie Johansson Handledare: Anders Carlsson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING 3 1.1 INTRODUKTION 3 1.2 SYFTE 3 1.3 FRÅGESTÄLLNINGAR 3

2. KYRKOR OCH KASTALER 4 2.1 KYRKORNA 4 2.1.1 De tidigare kyrkorna 4 2.1.2 Öja 5 2.1.3 Hamra 5 2.1.4 Sundre 6 2.1.5 Datering av kyrkorna 7

2.2 KASTALERNA 8 2.2.1 Öja 10 2.2.2 Hamra 10 2.2.3 Sundre 10

3. STORGÅRDAR 12 3.1 LANDSKAPET 12 3.1.1 Vägnätet 12 3.1.2 Hamnar 13 3.2 NAMN 14 3.3 PRÄSTGÅRDAR 14

3.4 ÖJA 16 3.4.1 Namn 16 3.4.2 Prästgården 17 3.4.3 Fornsaker och lämningar 17

3.5 HAMRA 19 3.5.1 Namn 19 3.5.2 Prästgården 20

1

3.5.3 Fornsaker och lämningar 20

3.6 SUNDRE 21 3.6.1 Namn 21 3.6.2 Prästgården 22 3.6.3 Fornsaker och lämningar 22

4. 23 4.1 Socknen 23 4.2 Gården Kastelle 24 4.3 Problematiken 25

5. SLUTSATS 25

6. SUMMARY 27

7. REFERENSER 28

ABSTRACT The Gotland countryside is littered with medieval churches and stone buildings. Amongst these buildings are the stone towers, ”kastaler”, whose basic function are still being debated amongst scholars. This essay will discuss the importance of these two types of structures and their position in the landscape together with the relationship between the different farms located around the ecclesiastic land in finding rural seats or estates, ”storgårdar”. Scholars have detected a pattern regarding how the farms and their land form what seems to be a larger rural estate together with the present-day rectory, which was probably the main house, due to the close proximity to the stone tower and the church, which can be dated to early 12th century, or even very late 11th century. It is this triangle of stone tower, church and rectory that this essay has focused on, and how they form a very likely site for a major rural estate.

Framsidebild från Riksarkivets hemsida (Gotland, generalkartor, Carta von Gottlant Anno 1646, 0400:19A:001 a)

2

1. INLEDNING 1.1 INTRODUKTION Storsudret är Gotlands sydligaste område, med runt 1000 invånare och är ett populärt turistmål under somrarna. Det besökarna kommer för att beundra är inte bara Sudrets speciella natur, utan det rika historiska landskap som finns relativt välbevarat. Sudret är indelat i fyra socknar – Öja längst i norr, Vamlingbo i väster, Hamra i öster och Sundre längst ner i söder. Dess sockenkyrkor har stått sedan medeltidens begynnelse. Den äldsta av dem är Hamra, enligt Strelows Cronica Guthilandorum (Thunmark-Nylén 1980:26), byggd kring 1046.

Vid tre av dessa kyrkor står medeltida byggnader vars ursprungliga funktion länge undgått forskare. De kallas kastaler, då man antar att de haft ett försvarsrelaterat syfte. Anders Andrén (2009) menar att kastalerna tillsammans med kyrkan de ligger bredvid har ett samband med en storgård som skall ha legat i närheten och som ska ha gett socknens sitt namn. Oftast misstänker man att storgården är den nuvarande prästgården, som i sådant fall skulle förklara både kyrkans och kastalens placering och ursprungliga funktion (att vara till storgårdsägarens förfogan), samt även kunna förklara hur socknen fått sitt namn.

1.2 SYFTE Syftet med denna undersökning är att öka förståelsen för kyrkans, kastalens och storgårdens relation till varandra i rummet, och storgårdens relation till kyrkan, kastalen och övriga gårdar i socknen.

1.3 FRÅGESTÄLLNINGAR Hur ser relationen ut mellan kyrkan och kastalen? Hur ser relationen ut mellan kyrka och kastalen och en förmodad storgård? Hur ser relationen ut mellan storgården och sockenterritoriet? Vad finns det för relation mellan storgårdarna på Storsudret? Vad kan Vamlingbos skillnader och likheter belysa det mönster som är diskuterat i grannsocknarna?

3

2. KYRKOR OCH KASTALER 2.1 KYRKORNA Gotland är känt för den stora koncentration av medeltida kyrkor, både i välbevarat tillstånd och genom de ruiner av kyrkor som finns, inte minst i innerstad. Som Gunnar Svahnström skriver i sin och Erland Lagerlöfs sammanställning av gotländska kyrkor, ”Av Gotlands 95 i bruk varande kyrkor tillhörande svenska kyrkan är alla utom tre medeltida. Under storhetstiden hade Visby ytterligare 13 och landsbygden ytterligare minst 4 kyrkor... För ett så begränsat område som Gotland är det en hög siffra och ett vittnesbörd så gott som något om den tidiga medeltidens välstånd.” (Lagerlöf och Svahnström 1991:19). De kyrkor som ska diskuteras i denna uppsats tillhör denna tidiga medeltid och är även de ett bevis på den stora rikedom som fanns på ön under denna period.

2.1.1 DE TIDIGARE KYRKORNA De nuvarande kyrkorna i Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre är daterade till 1200- och 1300-talen. De är av gotisk typ, tvåskeppiga med ett torn, och byggda av sandsten. Under 1900-talet genomgick kyrkorna restaureringar och renoveringar, då man även fann lämningar efter tidigare kyrkor under de nuvarande kyrkornas golv. I t.ex. Öja fann man murarna av en absidkyrka från 1100-talet (Lagerlöf och Svahnström 1991:265). Även i Hamra är en tidigare kyrka daterad till 1100-talet känd. Denna ska ha visat på starka influenser från österled, då den var uppförd i grekisk korsformig stil (Gislestam 1975:93-94)

Så som med uppförandet av hus, så är sten inte det första man byggde med. Ett flertal träkyrkor är kända på ön, som man funnit genom arkeologiska undersökningar (Lagerlöf 1984:33), både genom att finna faktiska lämningar av dem i de nuvarande kyrkorna, eller bevarade under dem, och indirekt genom de s.k. kyrkogårdsfynden, funna i gravar, det vill säga senvikingatida kristna gravar på kyrkogårdarna (Andrén 2009:46). Man har dragit paralleller mellan dessa fynd, som är daterade till 1000-1100-tal, och förekomsten av en tidigare kyrka, byggd i trä. Flera forskare är överens om att kastalerna ska vara de första byggnaderna av sten ute på landsbygden (Berg 2004:76), så kopplingen mellan en tidigare träkyrka på platsen vid de nuvarande stenkyrkorna i Öja, Hamra och Sundre torde vara relativt säkert att tro på. Anders Andrén vill se förekomsten av en tidigare träkyrka på platsen för en nuvarande ur kontexten av en närliggande storgård (Andrén 2009:53), vilket skulle styrka förekomsten av stenkastaler. Varför kastalerna ligger just vid dessa platser, och inte vid alla andra kyrkor, då flera av dem som visar på förekomsten av en tidigare träkyrka ej har en närliggande kastal, är en fråga att bli diskuterad senare.

4

2.1.2 ÖJA ”Öja kyrka på Sudret tillhör Gotlands största och märkligaste kyrkobyggnader”. Så skriver Erland Lagerlöf om Öjas kyrka, och menar då på att kyrkan ej följer ”standarden” var gällande kyrkor på Gotland från tidig medeltid (Lagerlöf 1991:265). Jes Wienberg skrev om gotlänningarnas megalomani under den intensiva byggnadsperioden mellan 1130-1300 i sin artikel Gotlands guldålder – kyrkor, konjunkturer och korståg, och nämner där Öjas kyrka och kyrktorn som bland de som blev ”för höga, för långa, för breda och med Fig. 1 Öja kyrka (foto av förf.) för många konstfärdiga bilder” (Wienberg 2005:79). Öja kyrka är känd inte bara för sitt magnifika torn, utan även för Öjamadonnan och Öjakrucifixet, varav den senare är ett av de mest storslagna i sitt slag (Wierusz-Wolska 1997:21).

Kyrkan som den ser ut idag är treskeppig, med ett kor, ett långhus, och avslutat med ett torn. Den är daterad till 1200-1300-tal, då byggnationen började under tidigt 1200-tal, men kyrkan avslutades inte ordentligt förrän tidigt 1300-tal då tornet slutfördes (Lagerlöf 1991:265). Likt de andra kyrkorna på Sudret är Fig. 2 Plan över Öja kyrka (bild fr. BBR) Öja främst byggd av sandsten, med mindre detaljer i kalksten. Man kan läsa i Scriptorum Rerum Danicum, en medeltida urkund, att kyrkan invigdes 1232 (står även i Taxuslistorna (Wase 1995:91)), men som Torsten Gislestam skriver, så var kyrkan förmodligen inte helt klar, bara nog för att biskopen skulle kunna inviga den och hålla mässa (Gislestam 1998:3).

2.1.3 HAMRA Gotlänningarnas megalomani under medeltiden resulterade i, enligt Jes Wienberg, underliga kyrkor ute på landsbygden. Som sitt praktexempel har Wienberg valt Källunge kyrka, med texten ”Är det en stor snigel som

Fig. 3 Hamra kyrka (foto av förf.) kryper ur sitt skal? Är det ett smörlager för den europeiska 5

union? Nej, det är Källunge kyrka.” (Wienberg 2005:69). Kyrkorna ute på landsbygden innehåller bevis av snabbt ändrade planer, genom underliga storleksförhållanden (likt den mellan Källunges enorma kor och dess i jämförelse minimala långhus). Även Hamra visade på sådana skillnader, i en något mindre skala, vid dess ombyggnad på 1300-talet. Långhuset, som efter sitt namn, ska vara den längre delen av kyrkan, är i Hamra i jämn storlek med koret. Gunnar Svahnström anser att detta inte var med i planerna när man började bygga, så man fick korta ner långhuset för att pengarna förmodligen tog slut (Svahnström, 1991:160).

Kyrkan, det ovannämnda till trots, följer den ”standard” som generellt finns att skåda i landsbygdskyrkorna på Gotland – tvåskeppigt med kor och långhus, och avslutat med ett torn. Hamras kyrka är, likt Öja, byggd i sandsten. Tornet i sig står inte helt symmetriskt med resten av byggnaden, då det är placerat vid långhusets sydvästra hörn, inte i ”mitten” (alltså väster), som brukar vara fallet. Fig. 4 Plan över Hamra kyrka (bild fr. BBR) Detta kan bero på den tidigare (alltså romanska) kyrkans arkitektur. Torsten Gislestam, tillsammans med andra forskare, är av åsikten att den osymmetriska placeringen av tornet beror på att den tidigare kyrkan inte var en avlång, treskeppig byggnad likt de andra på Sudret, utan att kyrkan var byggd i en grekisk korsform, med tornet som centralt med fyra kor byggda runt omkring, så byggnaden fick en korsform (Gislestam, 1975: 93-94). Under den restaurering kyrkan genomgick på 50-talet var golvet borttaget till viss del, och då kunde man se lämningarna efter murar som antydde denna tidigare konstruktion. Dessa lämningar är daterade till tidigt 1200-tal eller kanske sent 1100-tal.

2.1.4 SUNDRE Sundre kyrka är Gotlands sydligaste, belägen runt 2 kilometer från Gotlands sydligaste spets. Den är uppförd i sandsten, är daterad till 1200-talet, då tornet blev färdigställt under seklets senare del, och är således ”enhetligt romansk” i sin konstruktion (Lagerlöf och Svahnström 1991:236). Den följer den gotländska Fig. 5 Plan över Sundre kyrka (bild fr. BBR) standarden med ett mindre kor, ett långhus och ett torn i väster. 1931 utfördes en undersökning av Roosvall av de målade bräder man tidigare upptäckt i kyrkans väggskåp, som då daterade dem till 1200-talet. Senare undersökningar har däremot fått dem till att 6 vara från 1100-talet. Man anser att dessa ursprungligen tillhörde den träkyrka som stod på platsen där man senare uppförde den första stenkyrkan i Sundre (Norrby 1997:69). Denna kyrka, som man daterar till mitten av 1100-talet, fick senare ge plats åt den kyrka som nu står i socknen.

2.1.5 DATERING AV KYRKORNA Hans Nielssøn Strelow var en prost under 1600-talet, och färdigställde 1633 sin Cronica Guthilandorum, där han, bland annat, diskuterade kristendomens ankomst till Gotland, och åldern av kyrkorna på ön. Enligt hans uppgifter var de första kyrkorna tre i antal och placerade i de olika tredingarna, en i Stenkyrka (Norrtredingen), Attlingbo (Medeltredingen) och i (Södertredingen). Enligt Cronican ska ytterligare sex kyrkor ha byggts mellan S:t Olofs ankomst till Gotland år 1029, och 1050 – Sjonhem, , Dalhem, , och Hamra (Thunmark-Nylén 1980:26). Enligt Strelow är alltså Hamra den äldsta av de tre kyrkorna på Sudret. Han ger även dateringen 1086 till Öjas kyrka.

Som alltid med äldre källor är årtal det mest osäkra bland de fakta som delges. Man kan hoppas att de haft historiska källor som nu är förlorade, men oftast är det andrahandskällor och egen gissning som står till grund för dateringen. Thunmark-Nylén (1980) och Kyhlberg (1991) är två av de forskare som använder Strelows årtal som bas för deras undersökningar av Gotlands kyrkor, något som fick Dick Wase att reagera med stark kritik i en artikel (Wase 1995). Han använder sig av Lagerlöf och Svahnströms konsthistoriska dateringar, samt den information man fått från arkeologiska undersökningar, främst angående Visbykyrkorna men även kyrkor ute på landsbygden till att motbevisa Strelows dateringar, som skiljer sig markant från varandra (Wase 1995:85). Hans kritik påpekar brister som man brukar uppmärksamma när det gäller äldre källor – att författaren (Strelow i detta fall, men samma punkter tas upp med de flesta historiska/antika författare, t.ex. Herodotos, Thucydides, etc.) oftast inte har konkret fakta som bas för sina undersökningar, utan oftast är det andrahandskällor, t.ex. legender, sägner och traditioner, som gett författaren hans fakta. Ibland kan det även vara författarens egna teorier/gissningar som står till grund för hans arbete.

Vad man kan använda som motargument till Wase är att Strelows dateringar är av de ursprungliga kyrkorna, som idag ej längre finns kvar. Lagerlöf och Svahnströms dateringar är av den nuvarande kyrkan, så de är inte till mycket hjälp i att motbevisa Strelow. Vad som är hjälpsamt är de arkeologiska undersökningarna som genomförts på ett stort antal kyrkor på ön. Dessa har funnit både tidigare romanska kyrkor samt spår av träkyrkor, vilka kan dateras med hjälp av dendrokronologi. De träkyrkor man funnit är dock daterade till väldigt sent 1000-tal in på 1100-talet (Andrén 2009:46), vilket stämmer överens med en del av Strelows årtal, ifall det är träkyrkorna han 7 menar. Några av hans dateringar blir dock lite för ”tidiga” för att kunna bli verifierade av det arkeologiska materialet (främst de kyrkor som han anser byggdes innan 1050).

Wase sammanställde en tabell över de kända kyrkorna på Gotland, där han listade deras konsthistoriska dateringar (från Lagerlöf och Svahnström), förekomsten och dateringen av en tidigare kyrka på platsen (genom arkeologiska undersökningar), Strelows dateringar samt de årtal som anges i taxuslistorna (Wase 1995:89-92). När det gäller det tre kyrkorna som undersöks i denna uppsats så finns det en markant skillnad mellan Strelows dateringar och de arkeologiska/konsthistoriska. Hamra ska alltså ha varit först, byggd år 1046, men de lämningar som finns under Hamra är daterade till sent 1100-tal (Gislestam 1975:94). I Wases tabell finns dock endast ”lösfynd?” nedskrivet. Öja ska ha kommit efter, år 1086, vilket skiljer sig mycket ifrån dateringen av den äldre romanska kyrkan man funnit under den nuvarande, vilket är ca 1175, i Wases tabell. Sist är då alltså Sundre, byggd enligt Strelow 1218. Arkeologin vid Sundre motsäger detta, då man har funnit lämningar av en äldre romansk kyrka, från 1100-talet, samt väggplankor från tidigt 1100-tal. Värt att nämna är att Vamlingbo kyrka ska, enligt Strelow, ha blivit uppförd 1072, då mellan Hamra och Öja, vilket även det motsäger de lämningar man funnit av en äldre kyrka (daterad till ca 1175, likt Öja).

2.2 KASTALERNA ”Få saker belyser så väl den äldre medeltidens samhälle som ett schackbräde med sina pjäser... Men på brädet finns pjäser, som inte föreställer personer: tornen, vilka påminner om den roll, som kastaler och kastell spelade som maktcentra från medeltiden och framåt.” (Svennewall 1992:113)

Det finns 12 kastaler på Gotland, och de kan bli indelade i två grupper (Prahl 1996:11) – runda, finns på södra Gotland och är byggda i sandsten, eller fyrkantiga, uppförda på norra Gotland och byggda i kalksten. Detta är en ganska förenklad indelning, men generellt sett stämmer den. Där forskarna är mer oense är kring kastalernas datering. Runt 1100-1200-tal är för det mesta den ålder man ger dessa torn, men vilken grupp som kom först är mer debatterat. Bland de som förespråkar de runda kastalerna som de äldsta finns Nils Tidmark och Hélène Geijer, medan Ola Kyhlberg förespråkar de fyrkantiga som de äldre (Prahl 1996:11). Göran Prahl (1996:7) anger som bevis för Kyhlbergs teori att försvarstorn i England under 1100-1200-talen gick från att vara fyrkantiga till att vara runda, då ”den runda [formen] anses med sitt 360 graders synfält vara den försvarsmässigt mer utvecklade av de två” (Prahl 1996:7). Trots denna schism i vilken av de två grupperna som är äldst

8

är det flest som tror på Tidmark, alltså att de runda är äldst. Man är inte säker på att influenserna till dessa torn kom just ifrån England – Tidmark till exempel föreslår ett samband med runda försvarstorn som funnits i Polen (Tidmark 1933:3), och Geijer ger som bevis övergången mellan runda normandiska borgar från 900-1000-talen till uppförandet av de fyrkantiga ”keeps” kring 1000-1200-tal (Geijer 1993:25).

Av dessa 12 kastaler är endast fyra av den runda formen. De finns i Sundre, Hamra, Öja och Västergarn , belägna i närheten av socknens kyrka och är förmodligen de första byggnaderna uppförda i sten ute på landsbygden (Berg 2004:76), då de flesta forskare tror att kastalens funktion antingen försvann eller förändrades när man började bygga stenkyrkor på sent 1100-tal.

De tre kyrkor som diskuterades ovan har alltså alla en kastal i närheten, belägen öster eller nordost om kyrkan. Närmast ligger Sundres kastal, och längst bort ligger Hamras, skillnaden i avstånden är dock ej särskilt stor.

Denna teori, att kastalerna ska ha haft något med ”sin” kyrka att göra är forskarna även oense om. Tidigare forskare har trott på detta, då alla kastaler (förutom möjligen Kruttornet) ligger nära en kyrka, och kyrkorna är ofta daterade till 1100-1200-tal. Nyare forskare (t.ex. Prahl 1996:18, Geijer 1993:26) tror dock att andra funktioner och behov har styrt uppförandet av dessa kastaler. Prahl anser att kyrkorna ligger för långt bort ifrån kastalen, och att det därför inte finns något samband mellan de två (Prahl 1996:18).

I jämförelse med de fyrkantiga kastalerna så ligger de runda generellt sett lite längre bort (se Bilaga 1 i Geijer, 1993 för en komplett tabell med sammanställd fakta över de olika kastalerna på Gotland). Om man gör ett besök på dessa platser, som författaren gjort, är dessa skillnader dock marginella. Ser man

Fig. 6. Öja kyrka och prästgård sedd från Öja kastal (bild av till Fig. 6 så är avståndet på 100 meter inte förf.) särskilt långt, då man har god uppsikt över både kyrka och närliggande prästgård. Gällande funktionen i relation till kyrkan borde man kanske se till ett större perspektiv, nämligen att kyrkan tillsammans med kastalen har en funktion i relation till en möjlig storgård i anslutning till dessa två, och att det är därför som kastalen och kyrkan ligger så nära varandra (Andrén 2009:47). 9

2.2.1 ÖJA Den av de kastaler som diskuteras i denna uppsats som ligger längst i norr på Sudret är Öjas. Den ligger runt 100 meter nordost om kyrkan, och ostnordost om den nuvarande prästgården. Som man kan se i fig. 7 så finns inte mycket kvar av kastalen. Vad man dock har kvar visar att Öjas kastal är lite speciell i relation till de andra – de har en trappa (synligt till vänster i bilden) som Fig. 7 Öja kastal (foto av förf.) börjar utanför muren, men ju högre upp man kommer, desto mer sjunker den in i murverket. Geijer uppmärksammar detta genom att påstå att ”Öja kastal liknar ingen annan på Gotland just på grund av sin yttre murtrappa...” (Geijer 1993:14). Vad hon även uppmärksammar är den indelning bottenvåningen har, där det verkar som om den varit indelad i två. Resterna av muren/väggen finns fortfarande att skåda. Vad detta har haft för funktion är omöjligt att gissa, då det kan finnas en oändlig mängd av potentiella förslag, som alla har med hela kastalens funktion att göra.

Dateringen på Öjas kastal är lika problematisk som dateringen av alla Gotlands kastaler – 1100-tal eller 1200-tal, beroende på vilken forskare som skriver. Generellt sett tror dock de flesta att den är ifrån sent 1100-tal (Geijer 1993:14), likt sina jämlikar i Sundre och Hamra.

2.2.2 HAMRA Den kastal som är mest problematisk av dessa tre att beskriva är den vid Hamra kyrka. Inte mycket finns kvar av kastalen, då den i stort sett är en hög av sten. Man har dock, genom det som finns bevarat, kommit fram till en förmodad diameter och ålder. Den är förmodad att vara samtida med kastalerna vid Sundre och Öja – 1100-tal, och 22 meter i yttre diameter (Geijer 1993:Bilaga 1). Den ligger runt 200 meter öst om kyrkan, så längst ifrån sin kyrka av kastalerna på Sudret.

2.2.3 SUNDRE De flesta arkeologer och forskare (t.ex. Berg 2004; Geijer 1993) är överens om att kastalen i Sundre är byggd på 1100-talet, likt de andra runda kastalerna på ön. Den ligger 75 m nordost om Sundre kyrka, är byggd av sandsten och är bland de större på Gotland (Geijer 1993:Bilaga 1, Prahl 1996:Fig. 7). Förutom Kruttornet och kastalen i Lärbro är kastalerna numera ruiner (Prahl 1996:1), några i sämre skick än andra. Sundre är bland de som haft lättare att hantera tidens gång, och har 10 bevarade detaljer som berättar både om dess yttre konstruktion och dess innandöme. Bland annat finns fortfarande hålen för bjälkarna som ska ha varit de som bar upp de olika golven (Geijer 1993:12) kvar. En intressant iakttagelse som Kerstin Jonmyren gjort är relaterat till ett, enligt henne, förmodat försvarsverk uppfört i trä vid gården Vännes, som ligger precis bredvid kyrkan i Sundre (Jonmyren 1997a:368). Det upptäcktes på 1800-talet då man plöjde åkern tillhörande gården, och då fann man denna konstruktion. Jonmyren föreslår att det kan ha varit en föregångare till kastalen, som finns precis i närheten. Det är dock väldigt osäkert ifall detta stämmer, då andra forskare ej hörsammat detta i deras forskning. Likt Unghansegården i Öja har Vännesgården en koppling till Valdemar Atterdags erövring på 1300-talet, då en sägnen berättar om en ung mö som skyddade den danske konungen då han hade rest till Gotland innan sin invasion för att undersöka de folk Fig. 8 Sundre kastal (foto av förf.) han skulle gå i strid med senare. Hon gömde honom under sin kjol när han flydde från gotländska soldater, och som ett tecken på Atterdags uppskattning skulle ungmöns gård bli skonad från de danska soldaternas härjning. Sägnen säger att det var så gården fick sitt namn (Vännes – 'värnad', från soldaterna) (Jonmyren 1997b:19). Gårdens namn kan även komma ifrån dess placering invid Sundres kastal, då namnet kan ha skrivits a Vernanes på äldre gotländska, och betyder då ”[gården] vid värnet på näset”, alltså vid kastalen på näset (Enekvist 2009:213; Jonmyren 1997b:21).

11

3. STORGÅRDAR 3.1 LANDSKAPET

Fig. 9, karta över Storsudret med vägnätet utmarkerat, (Lantmäteriet, © Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande I 2011/0094)

3.1.1 VÄGNÄTET I Karl-Gustav Måhls forskning kring vägnätet på Gotland (Östergren 1989:36) har det kommit fram att det nuvarande vägnätet, vilket grovt kan ses på kartan ovan, ska kunna spåras tillbaka så långt som till 600-700-talen, då de så kallade kämpgravarna (varav en grupp finns vid Hamra annex, precis väster om Hamra kyrka) ska ha varit i bruk. Majvor Östergren skriver ”Vägnätet bör alltså, som Måhl ansett, vara förhistoriskt vilket har samband med det gotländska kulturlandskapets tidiga territoriella indelning och rumsliga stabilitet över tiden.” (Östergren 1989:36). Den kommunikation som bedrivs idag längs dessa vägar har kanske rötter långt tillbaka i tiden, även den tidsperiod som denna uppsats undersöker. Dagens vägar sammanbinder dessa storgårdsmiljöer, och enligt Måhl gjorde de även det under tidigare perioder. Hamra annex med sina fem husgrunder från äldre järnåldern (ATA-FF, Hamra) ger Måhls forskning en grund att stå på när det gäller Storsudret, då platsen kring Hamra kyrka uppenbarligen blivit använd under lång tid. Kanske har det funnits 12 liknande lokaler vid Sundre och Öja, men då landskapet är väldigt påverkat av mänsklig aktivitet, främst genom odling och plogning, har dessa med all sannolikhet försvunnit.

3.1.2. HAMNAR Var gällande hamnar är Storsudret, likt Gotland som helhet, rikt på naturliga vikar och laguner som enkelt kan fungera som ypperliga hamnar. Vad som är viktigt att komma ihåg är att vattenlinjen i Östersjön förändrat sig ganska drastiskt sedan vikingatiden, då den låg ca 2,3 m över vart den ligger idag kring år 1000 (och runt 1m över dagens läge kring år 1100). I Öja socknen finns , som idag är en av Gotlands viktigaste hamnar. Hamnen ligger i en naturlig vik, med kort avstånd till Öja kyrka och kastal. Dock finns det ingen medeltida lämning funnen i Burgsvik. Precis söder om Faludden i Öja socken finns Gamlehamn, som är ett fiskeläge med medeltida fornlämningar. Gamlehamn ligger i Stockviken, en djup vik som tidigare varit hel men som nu är delad av ett sund. Stockviken har förmodligen varit viktig för Hamra, då den södra delen, som ligger nära Hamra kyrka och kastal.

(Fig. 10, karta över fiskelägen vid Sundres södra kust, foto fr. Carlsson 2008:11) Dan Carlsson skrev 2008 en rapport om hamnar och fiskelägen från vikingatid och medeltid i Sundre, och fann att de två främsta lägena, omgivna av fornlämningar från dessa perioder, var Rivet och Barshage, söder om Sundre kyrka och kastal (Carlsson 2008:11). Till hjälp för vart Carlsson skulle leta använde han sig, förutom naturliga formationer i landskapet, av förekomsten av gravar/gravfält och fornlämningar i anslutning till hamnen/fiskeläget. Carlsson lade speciell vikt på

13 gravar/gravfält, då ”man kan tolka dessa gravar som en form av revir- eller ägomarkering för dem som stod bakom fiskehamnen” (Carlsson 2008:5). Genom dessa markörer valdes fyra troliga områden ut, och det utfördes undersökningar vid tre av dessa. Efter undersökningarna presenterade Carlsson då Rivet och Barshage som de troligaste kandidaterna. Vid Barshage hittades bevis för förekomsten av strandbodar, uppemot 15-20 stycken under medeltid (Carlsson 2008:14). Det fanns även indikationer för vikingatida aktivitet, dock inte av samma mängd som under medeltiden (Carlsson 2008:14-15). Rivet, å andra sida, blev lite mer komplicerat då inga konstruktioner likt vid Barshage hittades. På grund av den höga strandlinjen under vikinga- och medeltid låg Rivet längs ut på en udde/ö, skilt från huvudön genom en vik/sund. Carlsson undersökning fann dock genom en metalldetektor stora utslag för järn och andra metaller, som man antar ska finnas vid en hamn, vid denna vik/sund. Detta leder då Carlsson till att ha funnit den medeltida hamnen även vid Rivet.

3.2 NAMN För att finna en storgård i en socken är namn ofta ett bra hjälpmedel. Beroende på namnets form kan det ge en bra bild över gårdens ålder och eventuell funktion. Självklart kan en gårds namn förändras över tid, men med tanke på att många av Sudrets gårdar har namn som tyder på hög ålder, fast än i moderniserade former, så känns det som en ovanlig sedvänja. Generellt sett är gårdsnamnen på Sudret personnamn, landskapsanvisningar eller yrkesbeteckningar av varierande ålder. En hel del av personnamnen är förkristna, men det finns även namn som Lasses, Petes, Tomase, Bertelsmässa, och så vidare, som är senare i ålder. Bland yrkesbeteckningarna är -arvenamnen väl representerade, likt Domerarve, Sindarve, Sutarve och Barkarve. Landskapsanvisningarna är även de väl representerade med Skogs, Strands, Roms, Storms samt gårdar med väderstrecksanvisningar (Västergårda, Norrgårda, Västlands, Suders och så vidare). Det finns idag inga gårdar med namn som har koppling till sockennamnen, men enligt Anders Andrén (2009:50) ska det ha funnits en gård vid namn Sundre som senare blev, bland annat, prästgården. Detta mönster skulle man kunna applicera på de andra prästgårdarna i socknen, då de likt Sundres prästgård legat i ägoblandning med gårdarna runt omkring. Detta kommer att diskuteras vidare senare i uppsatsen.

3.3 PRÄSTGÅRDAR I Qviströms Medeltida stenhus på Gotlands landsbygd sammanställde hon spridningen av medeltida stenhus på Gotland, både i Visby och på landsbygden. Av hennes kartor kan man se en tydlig koncentration på Sudret, och hon skriver att ”prästgårdarna utgör en stor andel av gårdarna med stenhusbelägg” (Qviström 1995:30). Ser man till de lämningar som finns vid prästgårdarna på 14

Sudret är dessa från medeltid.

Anders Andrén tar upp detta med prästgårdar i Vem byggde kyrkorna på Gotland?, där han genom sin diskussion om sockennamn och deras relation till kyrkorna i socknen argumenterar för att den gård som legat vid kyrkan senare gett namnet till socknen. Han använder sig av gårdar med snarlika namn till sin namn som bevis för detta, men säger även att ”de ursprungliga namngivande gårdarna omvandlades till prästgårdar” (Andrén 2009:40). Som tidigare diskuterades i denna uppsats finns det belägg för att träkyrkor ska ha stått på platsen för de nuvarande stenkyrkorna i socknarna (se Sundre kyrka, ovan). Andrén är av åsikten att en storgård ska ha uppfört en träkyrka vid sin gård, och senare med hjälp av andra gårdar omkring byggt en stenkyrka. Dessa stenkyrkor, som då ska ha varit romanska med dateringar kring 1100-tal, har hittats under samtliga av Sudrets kyrkor.

Johan Runer (2006) skriver även han om prästgårdarnas betydelse i sökandet efter storgårdar. Han skriver dock främst om skånska/danska storgårdar, där han säger att ”det [är] sannolikt att de skånska/danska prästgårdarna i många fall är utklyvningar ur en äldre stormannagård... Kyrkorna antas därigenom ha funderats och uppförts på stormannens initiativ och bekostnad. Slutsatsen bygger på att det i de historiska kartorna ofta finns en påvisbar geografisk närhet mellan kyrkan, prästgårdsbebyggelsen och den antagna stormansgården, vilka alla vanligen är centralt placerade.” (Runer 2006:73). Om man applicerar denna teori på situationen på Sudret finns det tydliga bevis som hjälper stärka den. Lägger man även till kastalens placering finns det ytterligare stora belägg till stöd för denna teori.

Kastalerna, som sagt, är en annan aspekt av denna plats som ger kraft till teorin om att prästgårdar ska ha varit storgårdar. De var bland de första stenbyggnaderna som uppfördes på ön, och har blivit indelade i två grupper – kastaler och gårdskastaler (se Kastalerna ovan och Vamlingbo nedan för jämförelse). Kanske ska alla kastaler ses som gårdskastaler, då dessa stenbyggnader är äldre än vad kyrkorna de är kopplade till är, och kanske är den viktiga relationen inte den mellan kyrka och kastal, utan den mellan gård och kastal. Det faktum att de flesta ligger i anslutning till en kyrka ska kanske ses mer som en indikation till prästgårdens tidigare funktion och status, alltså att den har varit en storgård innan den blev prästgård.

15

3.4. ÖJA

Fig. 11, Karta över Öja socken (foto fr. Stenberger 1947) 3.4.1. NAMN Ser man till de gårdsnamn som finns i Öja socken finns de flesta man kan tänka sig representerade – gårdar med yngre personnamn (t.ex. Lasses, Olofs), personnamn med tyskt inflytande (t.ex. Unghanse), namn med koppling till den omgivande naturen (t.ex. Skogs, Strands, Burge), gårdar med äldre personnamn (t.ex. Rudvier, Roes, L. Och St. Simmunde), och äldre yrkesbeteckningar (t.ex. Barkarve, Botarve).

Ser man till namnen på gårdarna vid kyrkan så finns socknens bot-gårdar här. Bot-namnen är man inte riktigt överens om vad de betyder. Ingemar Olsson, i Gotländska ortnamn, anser att det förmodligen är ett förkristet begrepp, översatt till 'böter, mansbot'. (Olsson 1996:71). Detta skulle ge gården en hög ålder, då Olsson argumenterar för att bot-namnen är förkristna, och kanske hade en relativt viktig funktion. Inte långt öster om Botvide ligger gården Domerarve, som förmodligen har koppling till socknens domare eller tingsman. Båda dessa gårdar ligger inte ens en kilometer ifrån kyrkan i socknen, vilket ger tyngd till deras möjliga betydelse och status i bygden.

Domerarve, i sin tur, och prästgården kan ha varit samma gård en gång i tiden. Andréns studie av 16 skattläggningskartor visar tydligt att dessa två gårdar legat i ägoblandning med varandra (Andrén 2009:51). Prästgården kommer att diskuteras mer ingående senare i denna uppsats.

Likt tidigare diskuterat finns det två koncentrationer av gårdar i Öja – en kring kyrkan samt en norr om Stockviken. Ser man till namnen i den andra koncentrationen finns här en del yngre personnamn (t.ex. Lasses, Petes, Olleifs), men även ett väldigt intressant namn av äldre ålder – Burge. Burge, till namnet sett, torde ligga topografiskt sett på en bra plats rent försvarsmässigt, likt på en kulle eller höjd. Namnet betyder 'berg', och har genom detta en koppling till ordet 'borg'. Detta skulle kunna vara ett tecken på att gården haft en förhöjd status vid sin tillkomst/namngivning.

Kan man tänka sig att dessa två koncentrationer, med tecken på två möjliga maktcentrar, var två samhällen innan sockenbildningen och kyrkans inmarsch? Kan prästgården/Domerarve ha varit storgården i norr, som byggde den kyrka som skulle komma att förena gårdarna runt omkring, till storgården i söders, Burges, förlust? Båda koncentrationer hade ”egna” hamnar – Burgsvik i norr och Stockvik i söder, med båda dessa gårdar placerade med god förbindelse till respektive hamn. Ser man till de tre sockennamn som diskuteras i denna uppsats – Öja, Hamra och Sundre – är alla dessa också enkla namn med direkt koppling till dess omgivande landskap. Öja är den första socknen man kommer till i denna ”halvö”. Hamra tyder på en förhöjning i landskapet, likt Burge som ligger väldigt nära sin granne. Sundre är den sydligaste spetsen på ”halvön” (och även på Gotland), och betecknar att detta är söder.

3.4.2 PRÄSTGÅRD Som tidigare nämnts finns det medeltida bebyggelse vid Öja prästgård. Byggnaden gick vid namnet ”Munkkällaren” då den undersöktes på 1940-talet av Gunnar Svahnström (ATA-PB, Gotland-Öja). Viss struktur av ett hus finns kvar, med fönsteröppningar och dörrhål, men byggnaden är till stor del förstörd.

Som nämndes ovan ska gården Domerarve och prästgården ha legat i ägoblandning, och även här vid Domerarve finns det tydliga lämningar efter ett medeltida hus. Här finns dock inga väggar kvar, endast grundmurar. Denna bebyggelse ligger inom synhåll från kyrkan, vilket den skulle ha gjort ifall dessa olika byggnader/gårdar en gång tillhört samma ägare.

3.4.3 FORNSAKER/LÄMNINGAR Gällande medeltida byggnader bortsett från Domerarve/prästgården finns det sådant vid Unghansegården, norr om Domerarve. Det är delar av ett tidigare hus med välvda tak, där två av 17 dessa finns bevarade i byggnaden. Avståndet är lite längre än det mellan Domerarve och prästgården, och det finns inga bevis på att dessa gårdar ska ha legat i ägoblandning med Unghanse. Trots detta skulle man kunna argumentera för Unghanses koppling till sina grannar i söder, men detta antagande skulle endast bygga på Unghanses placering. Även namnet är av senare, tyskt ursprung, vilket skulle sprida för mycket osäkerhet över antagandet.

Vid gården Botvide, precis väster om prästgården och Domerarve, har man funnit 5 flatmarksgravar (Fornsök, RAÄ Öja 23:1), undersökta av Gustaf Trotzig på 1960-talet, med en väsentlig mängd fynd. Främst fanns det ringspännen, dosspännen, pärlor , nålar, knivar och nitar (ATA-FF, Öja; SHM 31001:1, SHM 31001:2, SHM 31001:3 från Thunmark-Nylén, 1995). Att dessa gravar finns placerade här är kanske inte en tillfällighet. För att börja med Botvide själv och namnet 'Botvide', skulle detta kunna ha varit 'Bot-vidhr' under förkristen tid, vilket betyder 'helig plats för botning'. Den vanligaste tolkningen av ’Bot-vide’ är dock att det står för ’Botvids gård’. Men skulle den förra tolkningen vara korrekt, så skulle det kunna betyda att Botvide kanske har haft en väldigt viktigt rituell funktion under vikingatid, perioden då dessa gravar blivit anlagda. Fyndmaterialet är, som sagt, rikt med flera stora objekt. Botvides placering i relation till den förmodade storgården är också viktigt att uppmärksamma – den ligger i närheten men ändå separat från prästgården/Domerarves domäner. Man begravde inte sina döda på gården, så denna uppenbarligen heliga plats måste ha varit optimal för de dödas anhöriga.

Vid Petes, i den andra koncentrationen gårdar vid Burge, har man funnit en spännbuckla, samt en stor deposition av mynt. Dessa mynt härstammar från nästan alla av Gotlands kontakter – anglosaxiska England, Irland, Tyskland, Böhmen, Ungern, Byzantium och arabvärlden. Även några svenska mynt fanns i samlingen (ATA-FF, Öja).

Intressant att notera är placeringen av dessa två grupper av statusfynd från vikingatid – en i Botvide nära Öja kyrka, samt en i närheten av Burge. Det är på detta vis de flesta vikingatida skatter är placerade i socknen – kring prästgården i norr och i närheten av Burge i söder. Den största kategorin fynd man finner är spännen, både dosspännen och ringspännen, nålar och andra smycken (Thunmark-Nylén, 1998; Statens historiska museum). Placeringen av fynden, förutom den stora koncentration som funnits vid Botvide invid prästgården, är relativt utspridd. Genom dessa statusfynd kan man dra slutsatser om hur stor rikedomen på Storsudret var under vikingatid, kanske speciellt i Öja där antalet fynd är större än hos sina grannsocknar, och därmed även se hur denna status levt vidare in i medeltiden. Faktumet att en fjärdedel (tre av totalt tolv) av öns kastaler finns placerade så nära varandra på en sådan begränsad yta som Storsudret faktiskt är, i relation till den 18 relativt stora mängden föremål som hittats, ger en bild av makten dessa storgårdar haft under tidig medeltid.

3.5. HAMRA

Fig. 12, Karta över Hamra socken (foto fr. Stenberger 1947) 3.5.1. NAMN Ett stort antal av gårdsnamnen i Hamra har en koppling till den kringliggande naturen eller gårdens placering i landskapet. Storms och Roms är gårdar vid öppna platser, Skogs, Suders och Norrgårda är relativt självförklarande namn, och Långmyra är helt enkelt gården vid Långmyren (som ligger precis väster om gården), likt gården Enviken vid Enviken. Det finns två gårdspar med yrkesbeteckningar i sina namn – L. och St. Sindarve (smedens gård, från 'sindar' vilket betyder smidesavfall) samt L. och St. Sutarve (skomakarens gård, från 'sutare' vilket betyder skomakare) (Olsson 1996:73). Bland personnamn är tre förkristna – Botreifs (Bot-raifr) Sallmunds (Sal-mundr – 'husets beskyddare') och Tjändarve (Thiaeghn-vidhr, eller Thiaeghn-arve) (Olsson 1996:71), och ett är kristet – Bertelsmässa (från Bartolomeus) (Olsson 1996:72). Som man kan se visar inget av dessa namn några vidare tecken på storgårdsfunktioner, förutom möjligtvis Sallmunds. Det finns medeltida bebyggelse av sten (se karta i början), som dock ej finns att hitta i ATA. Av namnets beståndsdelar är 'beskyddare', mundr, det som visar på en något förhöjd status. Det är dock osäkert ifall det är nog för att gården ska ha varit en storgård. 19

3.5.2 PRÄSTGÅRD Runt 50 m norr om kyrkan i Hamra finns en grupp grundmurar som kan dateras till medeltiden (Qviström 1995:59). Qviström skriver att dessa troligen är lämningar efter Hamras medeltida prästgård. Till skillnad från Öja och Sundre har Hamra inte blivit lika undersökt, så det finns därför inte mycket information om prästgårdens relation till de omgivande gårdarna.

3.5.3 FORNSAKER/LÄMNINGAR Var gällande forntida objekt och lämningar i Hamra utmärker sig den medeltida bebyggelsen med sitt låga antal. Bland de mer betydelsefulla lämningar finns de betydligt äldre lämningarna vid Hamra annex (ATA-FF, Hamra). Det är fem husgrunder från järnålder, en fornlämning man tidigare kallat ”kämpgravar”. Vid Rofinds har man även funnit husgrunder från järnåldern (ATA-FF, Hamra), med stensträngar och fägator i koppling till dessa. Vid St. Sindarve har man hittat en ringformig stenmur, kallat ”Källaren” av de som hittade den (ATA-FF, Hamra), som kan ha varit ett sorts försvarsverk, men detta är väldigt osäkert. Den ligger i en tidigare myr på gårdens ägor. En broläggning (en broliknande ”väg”) går igenom denna myr, med start vid ”Källaren”. Vid Långmyre har man funnit en grav av okänd ålder innehållande två skelett, den ena begravt ovanpå det andra, med en samling brända ben högst upp. Vid Enesöljer har man i en brunn funnit en deposition av trärester, benrester och bronsspännen (ATA-FF, Hamra).

Till skillnad från sin granne i norr är Hamra inte lika rikt på fynd från järnåldern-vikingatiden. Thunmark-Nylén listar fyra i sin katalog (Thunmark-Nylén, 1998), och statens historiska museums samling listar 55 fynd från järnålder-vikingatid (till skillnad från Öjas 154, Sundres 101 och Vamlingbos 81). Skillnaden i storlek mellan Hamra och Sundre är inte stor, dock har Sundre nästan dubbelt så många fynd. Hamras största koncentration finns dock vid Skogs, som är belägen precis norr om kyrkan och till öster om ”kämpgravarna”. Då Skogs inte ligger långt ifrån de grundmurar som Qviström diskuterade skulle man kunna argumentera för Skogs relation till den medeltida prästgården, då en så stor samling fynd (40 järnåldersfynd samt ett vikingatida fynd i statens historiska museums samling) blivit funnen på gårdens marker. Då inte mycket är forskat eller skrivet om Hamra blir det svårt att dra lika informerade slutsatser som om Hamras grannar. Skulle man dock applicera mönstret hos Öja och Sundre kan man finna belägg för Hamras likhet genom Skogs och dess fyndmaterial. Gården ligger inte så långt från prästgården (faktiskt i liknande position som Domerarve har till Öja prästgård), och med denna otroligt rika fyndmängd kan man säkert anta att Skogs varit av större betydelse. 20

3.6. SUNDRE

Fig. 13, Karta över Sundre socken (foto fr. Stenberger 1947) 3.6.1 NAMN Sundre är en väldigt liten socken, både till landytan och till antalet gårdar. Namnen på gårdarna är, likt i Öja och Hamra, en blandning av personnamn, både förkristna och senare, yrkesbeteckningar och namn med koppling till landskapet. De namn med indikationer till en högre status är få; endast Majstre och Vännäs har begrepp som man associerar med hög status. Majstre, från Maisteri, betyder 'mästarens gård', men att vara mästare kan snarare ha något att göra med sin status inom ett visst yrke, t.ex. smedmästare, stenbyggarmästare, etc, inte nödvändigtvis mästare till den grad att man har råd att vara storgårdsägare.

Kvar finns då Vännäs, en gård med starka kopplingar till både Gotlands sägner och till de omgivande byggnaderna. Vännäs ligger precis öster om kastalen och kyrkan i Sundre, och bildar en triangel bredvid kyrkan med prästgården och kastalen. Likt en hel del sägner på Gotland handlar den om Vännäs om Valdemar Atterdag och hans rekognosceringsresa till Gotland innan sin invasion, (se ovan 2.2.3 för sägnen). Efter närmare forskning, dock, finner man att namnet i själva verket förmodligen var a Vernenes, vilket betyder, ungefär, gården 'vid värnet på näset' (Enekvist 2009:213; Jonmyren 1997b:21). Värnet är förstås kastalen, då gården ligger såpass nära, och 'näs' är en bra ändelse om man är på jakt efter storgårdar. Då gården har fått en del av sitt namn i från sin relation till kastalen kan man tänka sig att gården även blivit benämn efter kastalens uppförande. Prästgården, vilket kommer diskuteras mer i detalj senare, har tidigare varit del av gården Sundre, 21 vilket i sig är ett perfekt namn på en storgård (efter som socknen blev döpt efter den), och kanske har Vännäs varit del av denna gård, och fått sitt namn efter gårdens delning.

3.6.2 PRÄSTGÅRD Den prästgård som klarast visar på storgårdsstatus är den vid Sundre kyrka. Vid platsen finns en ruin efter ett medeltida hus, som likt Öja blivit undersökt av Gunnar Svahnström på 1940-talet, då han skriver till Riksantikvarieämbetet 1947 ”Den nu till större delen framgrävda ruinen har på Gotland flera släktingar. Några av dessa härröra med säkerhet från prästgårdar, medan andra på grund av sitt läge på ecklesiastisk mark invid kyrkorna kunna antagas tillhöra samma kategori. Allting tala för att också Sundreruinen härrör från socknens medeltida prästgård.” (ATA – Gårdsregister – Gotland, Sundre, Prästgården) Gården är ett av de exempel som Andrén tar upp när han letar efter spår av storgårdar. Gården ska ha varit en del av gården Sundre, som finns omnämnd på en gravsten i Grötlingbo daterad till mitten av 1200-talet (Andrén 2009:50). En annan viktig aspekt när det gäller Sundre prästgård är ägoblandningen som ska ha involverat tre andra gårdar i området – Tomase, Digrans och Majstre, som kan ses på skattläggningskartor från 1700-talet då ett flertal gårdar ska ha varit delaktiga (Andrén 2009:51). Man kan även argumentera för Vännäs delaktighet, både med tanke på dess namn, och dess placering invid prästgårdens ägor.

3.6.3 FORNSAKER/LÄMNINGAR I Sundre finns det ett förvånansvärt lågt antal lämningar. Förutom den medeltida ruinen vid prästgården finns det en fast fornlämning vid gården Digrans. Det är två husgrunder av okänd ålder, dock troligen någonstans mellan järnålder och medeltid. På samma gårds ägor finns en grupp hällristningar från bronsåldern.

Var gällande forntida objekt finns det ett flertal fynd som varit intressanta, varav ett av ytterst intresse för forskare. Vid Tore fann man ett flätat vikingatida guldarmband i 24 karat, som vägde 205 gram. Detta armband är ett fantastiskt statusfynd, dock placerat i socknens periferi, på gränsen till Vamlingbo. En teori om varför armbandet blivit deponerat just här kan vara att smycket markerar storgårdens gräns till en annan storgård, då i Vamlingbo. Detta fynd är det mest spektakulära som hittats på Sudret, och gården/individen som deponerat det bör ha varit av stor betydelse för bygden. Vidare har man funnit vid Västergårda ett stort dosformigt spänne, av samma typ som funnits på andra platser på Sudret. Vid Majstre hittade man en halsring av silver och en spiralten. Islamiska mynt har hittats på ett flertal platser, vid nästan varenda gård, i Sundre, vilket kan antyda att handel varit en utbredd sysselsättning i socknen. Vid gården Hallbjärns (RAÄ Sundre 22

11:1) har en grupp höggravar funnits, med en rik mängd järnåldersfynd, bland annat kärl, hängen, pärlor, knivar och någon enstaka spik. Hallbjärns har en liknande placering i landskapet i relation till Sundre prästgård och Vännäs som flatmarksgravarna i Öja har till sin prästgård och associerade gårdar. Denna relation skulle antyda på ”en kontinuitet i landskapsutnyttjandet”, som Majvor Östergren uttrycker sig (Östergren 1989:35), i relation till landskapet under den äldre järnåldern. Detta kan även kopplas till de husgrunder från järnåldern, de så kallade ”kämpgravarna”, som finns i en liknande position till sin associerade präst/storgård i Hamra. Östergrens argument kommer, som tidigare diskuterats, från Måhls forskning kring vägnätet under järnåldern och dess fortsatta användande till idag. Dessa platser från järnålder som hittats i Sudrets landskap bygger på denna teori med bevis.

4. VAMLINGBO Vamlingbo är den fjärde socknen på Storsudret, och till ytan den största av de fyra. Intressant att påpeka är att Vamlingbo har ungefär lika många gårdar som Öja, som är mycket mindre till landytan än Vamlingbo. Om man utgår från de aspekter som tidigare diskuterats angående de andra socknarna på Sudret är Vamlingbo ganska problematisk. I den forskning gjord kring kastaler är Vamlingbo aldrig nämnt. Man är av åsikten att en kastal inte finns i socknen, och således inte passar in i mönstret på Sudret. Dock finns det en byggnad väldigt lik en försvarsanläggning vid gården Kastelle någon kilometer norr om Vamlingbo kyrka (Jonsson 1996:34; ATA-PB, Vamlingbo), vilket är orsaken till Vamlingbos problematik. Det kan alltså finnas en kastal i Vamlingbo (om man tolkar namn och förekomsten av ett försvarsverk av sten som existensen av en kastal), men denna ligger inte vid en kyrka, som i de andras fall. Den ligger ungefär mitt emellan kyrkan och hamnen Snäckhus, som kan dateras enligt Kyhlbergs (1991:52-53) forskning till medeltid, närmare bestämt 1100-tal (vilket vore samtida med kastalernas uppförande).

4.1 SOCKNEN Kyrkan i Vamlingbo följer den ”standard” som de andra generellt sett håller sig till – torn, långhus och kor, byggd i sandsten och uppfört på 1200-1300-talen. Man har påträffat grundmurar av en tidigare stenkyrka, estimerad att vara från 1100-talet.

Norr om kyrkan, vid kusten precis utanför gården Västlands, finns Snäckvik där en förmodad hamn, Snäckhus, ska ha funnits under medeltiden. Det är genom ordet snäcka, eller snäck-, som man lyckats datera dessa hamnar till medeltid, anlagda enligt Ola Kyhlberg runt 1100-talet (Kyhlberg 1991:52-53), då en snäcka var ett sorts skepp som finns omtalat, bland annat, i Gutasagan. Snäckskeppen och -hamnarna ska ha ingått i ”sveakungens ledung... i hans härtåg till olika hedniska 23 länder” (Olofsson och Jonmyren 1997:30).

Om man ser till spridningen och koncentrationen av gårdar på Sudret finns ett tydligt mönster. Både i Sundre och Hamra ligger de flesta gårdarna i närheten av socknens kyrka. I Öja finns två primära grupper – en kring kyrkan och en precis norr om Stockviken. I Vamlingbos fall är dock gårdarna betydligt mer utspridda, och det finns ett flertal mindre koncentrationer. Den i närheten av Snäckvik, till norr, är den med flest gårdar i socknen. De andra två som är av intresse är den kring kyrkan, och den vid gården Kastelle, som skall diskuteras vidare kring senare. För att återgå till Snäckvik är denna stora (för Vamlingbo) koncentration till öst vid landsvägen väldigt intressant. Man skulle kunna spekulera i deras relation till varandra, hamnen och bygden, och även relationen mellan de olika grupperingarna. Det finns en kring hamnen, en kring en förmodad kastal och en kring kyrkan. De ligger relativt långt ifrån varandra, och man kan fråga sig om de olika grupperingarna haft gemensamma intressen, eller om utbyte av tjänster förekom. Ifall de alla arbetade gemensamt, varför placerades de olika platserna så långt ifrån varandra. Ser man till Öjas organisering ligger kyrkan, kastalen och Burgsviks hamn väldigt nära varandra.

4.2 GÅRDEN KASTELLE Som tidigare nämnt så har Vamlingbo ingen kastal, till skillnad från sina grannar Öja, Hamra och Sundre. Vad dock finns är gården Kastelle och dess stenbyggnad, belägen runt 1,5km nordväst om Vamlingbo kyrka. Namnet, som Ingemar Olsson skriver, ”minner om kastaler, kastell, 'försvarstorn', som man ännu kan se t.ex. vid Gammelgarns eller Lärbro kyrka.” (Olsson, 1996:69). När det finns Fig. 14, Plan över ”kastalen” en byggnad på ägorna som är väldigt lik kastalerna på norra Gotland (ATA-FF Vamlingbo, illust. av förf.) är det kanske ganska naturligt att gården får heta Kastelle. Kerstin Jonmyren är av åsikten att denna byggnad inte alls är en kastal, utan att det i själva verket är den medeltida gårdsbyggnaden, dock byggt stadigt nog att kunna agera som kastal skulle nöden kräva (Jonmyren 1997a:231). Byggnaden finns nämnd som lämning av ett hus i Qviströms uppsats Medeltida stenhus på Gotlands landsbygd (1995:57,60), och där hon diskuterar de ovanliga gårdskastalerna finns Kastelle ej med (1995:38). Marita Jonsson, länsantikvarie på Gotland skriver dock i sin Från prästgårdar till strandbodar om gårdskastaler och räknar in stenbyggnaden vid Kastelle i denna grupp (Jonsson 1996:34). Hembygdsföreningars forskning ska alltid tas med en nypa salt, men i fallet Kastelle ska kanske Jonmyrens tolkning övervägas. Ser man till planen över stenbyggnaden (fig. 14) ser man tydligt att byggnaden haft en relativt avancerad rumsindelning, vilket kastalerna inte har. De har våningar, men inga rum (förutom i Öjas fall, men det diskuteras 24 vidare senare). Medeltida stenhus, däremot, har rum, då byggnader var uppförda för att bebos, och då behövs rum för att kunna separera olika sociala och funktionella aktiviteter i hushållet. Jonsson skriver att dessa byggnader ”hör till 1100-talet och är de äldsta bevarade stenhusen på landet” (1996:34), så man kan kanske anta att Kastelle hade försvar som en ytterligare funktion, utöver funktionen som bostad och magasin åt gårdens invånare.

4.3 PROBLEMATIKEN Ser man till de aspekter diskuterade ovan är Vamlingbo en problematisk socken ifall man vill identifiera ett mönster av kyrka-kastal-prästgård=storgård som finns i de andra socknarna på Sudret. När det gäller identifieringen av en storgård finns det flera alternativ – prästgården vid kyrkan (om man drar paralleller mellan Vamlingbo och de andra socknarna), gården Kastelle, då den medeltida stenbyggnaden som blivit benämnd kastal vore lämningar efter ett bostadshus, och då blir bland de första stenhusen på Sudret, eller på någon av gårdarna i anknytning till Snäckhusviken i norr. Den sista är förmodligen den minst troliga, trots att snäckhamnarna var viktiga platser. Man har inte funnit några medeltida byggnader i och kring koncentrationen av gårdar i norra Vamlingbo, vilka i sådant fall skulle varit kopplade till den medeltida hamnen.

De koncentrationer som blivit diskuterade tidigare visar också på en stor spridning av gårdar i Vamlingbo. Jonsson skriver om det gotländska mönstret som spritt, att ”de låg inte samlade i byar som på fastlandet”, och att därför kunde ”avstånden till närmaste granne vara stort” (Jonsson 1996:34). Visar den nuvarande spridningen på denna gamla organisering? Att säkerställa de olika åldrarna på de fyra bygder som finns på Sudret vore nästan omöjligt, då dateringarna av de befintliga medeltida byggnader (även ruinerna) är relativt generella. Man talar i århundraden eller perioder av 50-100 år. Så ifall Vamlingbo är en äldre bygd än de andra, vilket den stora spridningen av gårdar antyder, finns det ingen möjlighet att genom dateringar och arkeologiskt material säkerställa detta. Det är dock en intressant punkt att ta upp. Detta skulle kanske kunna förklara varför Vamlingbo inte stämmer in i mönstret som de andra socknarna passar in i.

5. SLUTSATS De frågor som ställdes i början av denna uppsats ska nu, genom det bevis och material som finns att tillgå, så gott det går besvaras. Efter att ha diskuterat de olika aspekterna av den medeltida storgårdsmiljön på Storsudret kan man nu urskilja ett mönster i dessa lokaler och även avseende relationer mellan de olika byggnaderna. Med prästgården som utgångspunkt finns det i Öja, Hamra

25 och Sundre både en kyrka med bevis för tidig medeltida bebyggelse under den nuvarande kyrkan (vilken i de tre fallen är daterad till 1200-1300-tal), samt en kastal med en generell datering till 1100-talet. I Sundres fall finns även belägg för ännu tidigare kyrkbebyggelse i trä, då daterad till väldigt tidigt 1100-tal. Prästgården i sig har lämningar från tidig medeltid på sina marker (ofta precis invid den nutida gården), samt en historia av ägoblandning med granngårdarna. När man adderar Majvor Östergrens påstående att ”80-85 procent av de gotländska, historiska gårdarna bör ha sitt ursprung i en gård från äldre järnålder”, då ” mellan kulturlandskapet år 600 och år 1700 finns stor rumslig likhet både var gäller markanvändning och beträffande antalet gårdar... ” (Östergren 1989:35), kan man säkert anta att den storgårdsmiljö som eftersökts i denna uppsats har blivit funnen kring prästgården. Som ytterligare bevis för denna starka ”kontinuitet i landskapsutnyttjandet” (Östergren 1989:35) använder Östergren Måhls forskning, som tidigare diskuterades, angående vägnätet på Gotland. Hans tes sa att dagens vägnät till stor del kan spåras tillbaka till järnåldern, vilket stämmer överens med Östergrens argument att en majoritet av Gotlands gårdar kan spåras tillbaka till forntida gårdar. Detta vägnät sammanbinder då dessa olika storgårdsmiljöer, vilket antyder att de haft en koppling till varandra under lång tid, kanske ändå från äldre järnålder.

Dock är det kanske främst i jämförelse med landskapet i Vamlingbo som mönstret i storgårdsmiljön kan ses bäst. Som vi såg i kapitlet ovan (Vamlingbo) är Vamlingbo annorlunda än sina tre grannar, främst då genom att socknen inte har någon kastal, den är betydligt större till landytan men dock inte märkbart fler gårdar än t.ex. Öja, och har inte lika klart definierade singulära koncentrationer av gårdar. Vamlingbo fungerar lite som undantaget som bevisar regeln i detta sammanhang, till skillnad mot Vamlingbo ser man tydligt detta mönster i Öja, Hamra och Sundre av kastal, kyrka (med bevis för tidigare trä- eller stenkyrka), prästgård (med medeltida bebyggelse) = storgårdsmiljö. Ser man även till storgårdsmiljöns placering i relation till landskapet, då främst vikar och potentiella/historiska hamnar, faller Vamlingbo bort även här, då den främsta hamnen som var aktuell under den tid denna uppsats undersöker, nämligen Snäckhus/Snäckviken, ligger för långt norrut för att kunna passa in i mönstret, medan Öjas två koncentrationer har Burgsvik och norra Stockviken, Hamra har den södra delen av Stockviken, och Sundre har de två uddarna vid den södra kusten.

26

6. SUMMARY This essay has discussed the relationship between the medieval churches and stone towers, ”kastaler”, in the parishes of Öja, Hamra and Sundre on southern Gotland, and how they serve as markers for a possible rural seat or magnate farm, ”storgård” together with the relationships between the farms in the surrounding area.

The modern-day churches are dated to the 13th-14th century, but older structures have been found underneath, dated to the 12th century. Located next to these churches are the stone towers, also dated to the 12th century, albeit no finds have been found to add certainty to the dating. Many researchers have focused on the relationship between the church and the tower, and not discussed their relationship with the surrounding structures and buildings. The main opinion held amongst earlier archaeologists and historians is that the tower mainly had a defensive function which fell out of use in the 13th century when the churches next to them were given tall stone towers of their own. Later researchers have argued the towers had a more widespread use, the most important being a warehouse-like function, and possibly being a safe-house for the inhabitants of the associated magnate farm to which it belonged.

It is this emphasis on the relationship to the magnate farm that this essay, together with researchers like Anders Andrén, has focused on, rather than the relationship between the church and the stone tower which had been solely focused on in previous inquiries. The earliest church and the stone tower serve as indicators to locating these magnate farms. This essay has also, along with these indicators, found a pattern in how the rectory and the farms around it during the 18th century were in so called “ägoblandning” (their lands were intermixed and so a greater need for cooperation between farms was needed). The church and the stone tower are located next to the modern-day rectory, which in all three parishes have remnants after a medieval rectory, thus leading one to believe that these medieval rectories were part, perhaps even the main part, of these magnate farms.

As an exception that proves the rule, this essay has also brought up the issue of the parish Vamlingbo, in which there is no stone tower, “kastal”, and do not have an equally clear pattern in the relationship between the medieval rectory and the surrounding farms.

27

REFERENSER Andrén, Anders, 2009, ”Vem lät bygga kyrkorna på Gotland?”, Saga och Sed, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Årsbok, Berg, Ejnar, 2004, Vyer från kastaler, kastell och kaserner, Probus, Stockholm Carlsson, Dan, 2008, Hamnar och fiskelägen i Sundre under vikingatid – medeltid, Rapport 2008:9/10, ArkeoDok Enekvist, Jerker, 2009, ”Gotländska gårdsnamn”, Från Gutabygd, Visby Geijer, Hélène M., 1993, Kastal på Gotland – en analys av form, funktion och tidställning, uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi, Stockholm Gislestam, Torsten, 1975, ”Hamra – then bådhiga kyrkian”, De hundra kyrkornas ö, Stiftkansliet, Visby Gislestam, T., 1998, Öja Kyrka, Öja Kyrkoråd, Godrings Tryckeri AB, Visby Jonmyren, Kerstin, 1997a, ”Gårdsutredningar – Vamlingbo och Sundre”, Boken om Vamlingbo och Sundre, Visby Jonmyren, Kerstin, 1997b, ”Varför heter gårdarna Storms och Rembs?”, Boken om Vamlingbo och Sundre, Visby Jonsson, Marita, 1996, Från prästgårdar till strandbodar, Albert Bonniers Förlag, Stockholm Kyhlberg, Ola, 1991, Gotland mellan arkeologi och historia, Stockholms universitet, Stockholm Lagerlöf, Erland, 1984, ”Medeltida träkyrkor i Sverige”, Tempel i trä – om missionstidens kyrkor, Skaraborgs Lämnsmuseem, Skara Lagerlöf, Erland, 1991, ”Öja”, Gotlands kyrkor, 4th edition, Rabén & Sjögren, Stockholm Lagerlöf, Erland och Svahnström, Gunnar, 1991, ”Sundre”, Gotlands kyrkor, 4th edition, Rabén & Sjögren, Stockholm Norrby, Paul, 1997, ”Kyrkobyggnaderna i Vamlingbo och Sundre”, Boken om Vamlingbo och Sundre, Visby Olsson, Ingemar, 1996, Gotländska ortsnamn, Ödins förlag,Visby Olofsson, Erna och Jonmyren, Kerstin, 1997, ”Snäckhus, en medeltida hamn”, Boken om Vamlingbo och Sundre, Vamlingbo-Sundres hembygdscirkel, Visby Prahl, Göran, 1996, Kastaler på Gotland, Bornholm och i sydöstra Skåne, D-uppsats i medeltidsarkeologi vid Arkeologiska Institutionen, Lund Qviström, Linda, 1995, Medeltida stenhus på Gotlands landsbygd, C-uppsats i medeltidsarkeologi, Lunds universitet, Lund Runer, Johan, 2006, Från hav till land eller Kristus och Odalen, Stockholm Studies in Archaeology 38, Stockholm Stenberger, Mårten, 1947, Die Schatzfunde Gotlands – Der Wikingerzeit, II – Fundbeschreibund 28 und Tafeln, Kungliga Vitterhets, Historie och Antikvitetsakademien, Stockholm Svahnström, Gunnar, 1991, ”Hamra”, Gotlands kyrkor, 4th edition, Rabén & Sjögren, Stockholm Svennewall, Thore, 1992, ”Även ett högt torn börjar vid marken”, Forntid i föreändring – Aktuell Arkeologi III, Nr. 25, SAR, Stockholm Tidmark, Nils, 1933, ”Kastalproblemet”, Gotlandsposten, Visby Thunmark-Nylén, L, 1980, ”Om de gotländska kyrkornas ålder”, Gotländskt Arkiv, Visby Wase, Dick, 1995, ”De Strelowska kyrkoårtalen”, Fornvännen, Stockholm Wienberg, Jes, 2005, ”Gotlands guldålder – kyrkor, konjunkturer och korståg”, tagen från Stockholms universitets Kompendium för Byggnader och Bilder från 2005 (ingick ursprungligen i Gotländskt Arkiv årgång 2000) Wierusz-Wolska, Joanna von, 1997, Ringkors från Gotlands medeltid : en ikonografisk och stilistisk studie, doktorsavhandling, Stockholms universitet Östergren, Majvor, 1989, Mellan stengrund och stenhus, Theses and Papers in Archaeology 2, Stockholm universitet

Karta från Lantmäteriet, © Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande I 2011/0094 Fornlämningsinformation från ATAregistret – ATA-FF, Hamra, Gotland – ATA-PB, Öja, Gotland – ATA-PB, Vamlingbo – ATA – Gårdsregistret, Prästgården, Sundre, Gotland Planer av kyrkorna från BBR (Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet)

29