Järn och bosättning vid Råsvalslund : en vikingatida by i Linde bergslag, Örebro län Damell, David Fornvännen 2006(101):4, s. [243]-253: ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2006_243 Ingår i: samla.raa.se 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 243

Järn och bosättning vid Råsvalslund. En vikingatida by i Linde bergslag, Örebro län.

Av David Damell och Martin Edlund

Damell, D. & Edlund, M., 2006. Järn och bosättning vid Råsvalslund. En vikingatida by i Linde bergslag, Örebro län. (Iron and settlement at Rås- valslund. A Viking Period village in the Linde mining district, Örebro county). Fornvännen 101. Stockholm.

Archaeologists and historians have long believed that the iron producing areas of Middle Sweden were mainly colonised during the Middle Ages. Recent pollen analyses, however, indicate scattered settlement here already from the last centuries BC onward. A Viking Period settlement at Rås- valslund on the shore of Lake Råsvalen in Örebro county was partly exca- vated in 2002 and 2003. The results show that there was quite a sizeable population here from the Viking Period onward. The inhabitants probably based their wealth on iron production and export to the densely populated Lake Mälaren area to the south. Finds from graves at the settlement indi- cate wealth as do the remains of a log cabin with a sturdily constructed oven. This house type is otherwise unknown from the central parts of Viking Period Sweden.

David Damell, Örebro läns museum, Box 314, SE–701 46 Örebro [email protected]

Martin Edlund, Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen, Box 1406, SE–701 14 Örebro [email protected]

Frågan om den tidiga järnproduktionens bety- Under senare år har även de relativt talrika delse för en bebyggelseetablering i Örebro läns röjningsröseområdena i de här bergslagsområde- nordliga bergslagsområden (Noraskog och Linde na dragits in i diskussionen (t.ex. Eriksson 2003; bergslager) redan under järnåldern har under det Kling & Myrdal 2003, s. 12 f) dock utan att helt senaste årtiondet kommit att diskuteras bland säkra slutsatser kunnat dragas om rösenas ålder. arkeologer och historiker. Orsaken är bl.a. att Att röjningsrösena hänger samman med tidig pollenanalyser visar att spannmålsodling pågått odling och beteskultur är naturligtvis mycket kontinuerligt här redan från århundradena f.Kr. sannolikt liksom att bebyggelser bör ha varit och fram genom järnåldern (Damell 2001). Att knutna till dessa aktivitetsområden (jfr Svens- järnproduktion ägt rum här mycket tidigt har son 1998; Widgren 2003). På några få ställen forskningen varit väl medveten om. Den har förekommer även enstaka gravar, vilka ju regel- emellertid tidigare tolkats mera som ett utmarks- mässigt betraktas som säkra signaler om fast bo- bruk. De nya pollenanalyserna ändrar dock del- sättning. Några få föremålsfynd kan också sägas vis denna uppfattning i riktning mot att järn- tyda på bosättning. producenterna kan ha varit fast bosatta i om- Sammantagna synes gravar, röjningsröseom- rådet (Damell & Damell-Modin 1999; Damell råden, blästplatser och pollenanalyser tala starkt 2002). för en etablering av en kontinuerlig, mycket gles

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 244

244 David Damell & Martin Edlund

Anläggning Material Lab.nr. BP cal 1 Û cal 2 Û

A5 Rostgrop träkol St–8598 1240±70 690–890 AD 660–900 AD

A6 Brandlager träkol St–8597 3185±155 1640–1260 BC 1900–1100 BC

Tab. 1. 14C-analyser. Långa sand, Kölsjön, Raä 449, Ljusnarsbergs sn, Västmanland.

bosättning i de aktuella områdena redan från ugnsfragment av bränd lera. Järnproduktionen början av järnåldern och framåt. Kanske kan på platsen tycks ha varit omfattande men kan på järnproduktionen redan initialt ha alstrat ex- grund av skadorna inte beräknas särskilt noga. portinkomster, då en del järn mycket väl kan ha Minimimängden bevarad slagg här torde dock sålts till jordbruksdistrikten kring Mälaren och ha uppgått till ca 1,6 ton, men sannolikt betyd- Hjälmaren. ligt mer eftersom större delen av produktions- Detta kan sägas vara ny kunskap (jfr Hyen- området torde ha varit bortspolat. Råvaran, d.v.s. strand 1974). Tidigare har man menat att fast sjömalmen, har funnits direkt tillgänglig i bosättning etablerats här först i och med me- sjöbotten utanför produktionsplatsen. deltidens expansiva hyttbruk baserat på gruv- Två 14C-analyser har utförts av träkol ur drift, det vill säga bergmalm. Detta är riktigt i olika lager på undersökningsplatsen: ett från en den meningen att den stora kolonisationen här sannolik rostgrop och ett från ett underliggande tog riktig fart först under medeltiden och då brandlager. Brandlagret visade sig härröra från med tydlig anknytning till bergshanteringen. äldre bronsåldern medan provet från rostgropen Men tecken finns alltså på att ett liknande sam- daterades till tidiga vikingatiden, en datering band mellan järn och bebyggelse funnits redan som blir särskilt intressant i relation till under- tidigare, under järnåldern. sökningsresultaten från Råsvalslund. Dessutom Här skall undersökningar presenteras som har ytterligare två slaggförekomster påträffats visar på ett sådant samband, en studie vi kan vid Kölsjön vid sidan av Långasand, den ena av kalla Kölsjö – Råsvalslundsexemplet. sådan omfattning att den kan tolkas som rester efter en storproduktion. Ingen av dessa två Kölsjön platser har dock undersökts eller analyserats när- År 1982 undersökte Viking Wedberg (1986) en mare. På den större har dock rester efter blästug- genom sjödämning skadad järnframställnings- nar kunnat konstateras. plats vid Långasand invid Kölsjön (Raä Ljus- Man kan dra slutsatsen att blästugnsproduk- narsberg 449, belägen ca 25 km N om Lindes- tionen av järn vid Kölsjöns stränder varit omfat- berg och 15 km norr om grav- och boplatsom- tande och tydligen hemmahörande i vikingatid. rådet vid Råsvalslund, närmare beskrivet nedan). Inga andra blästplatser har hittills kunnat kon- Kölsjön ingår i Arbogaåns övre vattensystem, stateras inom detta område. alltså med utlopp österut i Mälaren. Råsvalslund ligger nära Storåns utlopp i sjön Råsvalen, d.v.s. Råsvalslund med vattenvägförbindelse till Kölsjön via Löa. Vid Guldsmedshyttan i Linde socken (ca 10 km Den undersökta järnframställningsplatsen Långa- NNV om Lindesberg), Västmanland, finns ett sand var kraftigt skadad genom erosion föror- mycket välbevarat grav- och boplatsområde sakad av Kölsjöns dämningar genom århundra- med väl synliga husgrundsterrasser (fig. 1; Raä den. På platsen fanns ganska mycket slagg jämte 101 och 104 i Linde socken). Här företogs under

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 245

Järn och bosättning vid Råsvalslund 245

Fig. 1. Grav- och boplatsområdet vid Råsvalslund i Guldsmedshyttan, Linde socken, Västmanland och Öre- bro län. Edlund 2006 med bakgrundsmaterial från Rydén 1995, ÖLM. —The settlement and cemetery at Råsvalslund, Linde parish, Västmanland.

åren 2002 och 2003 arkeologiska undersök- båtgravar eller båthus. Vid gravarna ligger ningar som resulterade i flera viktiga upptäck- boplatslämningarna med 22 tydliga husgrunds- ter. Det framkom flera föremålsrika gravar från terrasser, vars bostadsytor är stenröjda och kan- tidiga vikingatiden, därtill hus från sena vi- tade av grova stenar. Här finns husgrunder med kingatiden med ovanliga byggnadstekniker och nedsänkt golv, förmodade spisrösen och käl- uppvärmningsanordningar. largropar. Efter slyröjning av hela det tidigare Mellan Råsvalslunds gård och den nedlagda igenväxta hagmarksområdet mellan Raä 101 järnvägen i Guldsmedshyttan finns en sydligt och Raä 104 under vintern 2004–2005 visade det sluttande hagmark ner mot sjön Råsvalens sig dessutom att just detta område innehåller strand. Boplatsläget är strategiskt valt på en ut- ytterligare terrasseringar varför hela hagmarken skjutande moränudde med närhet till sjön och nog bör betraktas som ett sammanhängande lättbearbetade sandjordar i sydläge. Inom grav- fornlämningskomplex. Ett hundratal meter ös- och boplatsområdet Raä 101 (inbegriper Raä ter om fornlämningsområdet finns ytterligare 102, 103, 459) och Raä 104 finns ett i fem grup- husgrunder, stensträngar, röjningsrösen och en per uppdelat gravfält med 39 runda stensätt- offerkälla, den så kallade Ringakällan. ningar, 2,5–7,5 m i diameter, jämte två gravhö- Guldsmedshyttan eller »Gwlsmedz hytte» gar, 7,5–8 m i diameter. Det finns också flera omnämnes redan på 1400-talet tillsammans sänkor, varav en avlång invid en gravgrupp. Det med Silvergruvan och Stripa gruva som kung har i det senare fallet spekulerats i likheter med Karl Knutsson Bondes egendomar. Centralt i

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 246

246 David Damell & Martin Edlund

Fig. 2. Spännbuckla i brons från stensättning 36. Foto M. Edlund, ÖLM. —Tor- toise brooch from grave 36.

samhället rinner Hammarskogsån med rester tre kanonkulor (Rydén 1995; Esbjörnsson 2003, efter Kronobruket, Silverhyttan och Bergsmans- s. 253–254; Edlund ms.). hyttan. Vid Guldsmedshytte kronobruk fanns bl.a. Gravarna kopparbruk, järnbruk, hammare, styckebruk, Inom grav- och boplatskomplexet finns fem borrverk och lodgjuteri. Här göts Sveriges förs- gravgrupper varav vi valde att undersöka två ta järnkanoner på 1560-talet och merparten av stensättningar: nr 1 högst uppe på höjdplatån i arméns kanonkulor (Klingnéus 1989, s. 423, norr och nr 36 på en lägre platå mot sjön. Vid 443; Lindgren 2000, s. 119, 186, 198). den senare fann vi ytterligare en grav, nr 40. I skriftliga källor och på kartor kan man följa Gravarna innehöll brandbegravningar. Osteo- Råsvalslund ner till 1500-talet. Nuvarande logisk analys av de brända benen har genom- Råsvalslunds gård byggdes 1854 på Råsvals- förts av Leif Jonsson och vedartsbestämning av gärdet, som under 1700- och 1800-talen var Ulf Strucke, Riksantikvarieämbetet. bebyggt med ekonomibyggnader. Gårdens före- Grav 1 visade sig vara delvis plundrad med gångare 1551–1621 hette Råsvars gård eller ett visitkort kvarlämnat i form av en brun ölflas- ladegård och var Gustav Vasas avelsgård vid ka från tidigt 1900- tal. Dock fanns en del grav- sidan av Guldsmedshytte kronobruk. 1539–1548 gods kvar i botten av brandlagret och strax kallades enheten Råszwarsby och var enligt utanför graven: keramikurna, tvärpilspets av Johan Johansson (1889, s. 414) öde, men ägdes järn, sammansatt kam av horn (kronhjort eller och brukades som utjordar av Guldsmedshytte- älg), skifferbryne och eldslagningsflinta samt borna. Under Råszwarsby låg även ett torp, vilket krampa, söm och spikar. De brända benen kom- kan vara detsamma som Råssuarstorpet 1558– mer från en vuxen människa, över 20 år gam- 1619 (SOFI; Johansson 1881– 1882, s. 162–163; mal, vars kön inte kunde bedömas. De medföl- Klingnéus 1989, s. 444). jande djuren var en vuxen, medelstor hund, ett Det är möjligt att den medeltida gården le- ungt får eller get, nötkreatur samt medelstort gat på platsen för nuvarande Råsvalslunds gård. däggdjur (ungdjur av får/get?). Graven har gen- Detta styrkes av att här tidigt gjordes lösfynd av om föremålsanalys och 14C-analys av grankol en hillebard, en järndolk med bronsknopp och kunnat dateras till ca 800 cal AD, d.v.s. tidig vi-

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-15 10.12 Sida 247

Järn och bosättning vid Råsvalslund 247

Fig. 3. Pärlring med glaspärlor på bronsring från Fig. 4. Knutring i brons från stensättning 40. Foto stensättning 36. Foto M. Edlund, ÖLM. —Beads on a M. Edlund, ÖLM. —Bronze ring from grave 40. bronze wire ring from grave 36.

kingatid. Enligt muntliga uppgifter och note- bly, en kniv, hanköglor till laggade träkärl, sam- ringar i Fornminnesregistret skall två gravar på mansatt kam av horn, flintavslag samt ett 60-tal höjden ha genomgrävts på 1930-talet varvid ett pärlor. Pärlorna är tolv fasettslipade bergkristall- eldstål framkom. Likaså provgrävdes en mindre och karneolpärlor, två ögonpärlor och resterande grav 1957 av Gunnar Ekelund i samband med färgade glaspärlor. De brända benen i benlagret fornminnesinventeringen. Då påträffades kol och tillhör en vuxen människa, 40–60 år, av obe- brända ben. Fynden från dessa tidigare gräv- stämt kön. Medföljande djur var en vuxen, me- ningar har ej kunnat återfinnas. delstor hund av hankön och höna. Inom urnan Grav 36 visade sig dölja två gravgömmor, var- fanns ben av en vuxen kvinna, 40–60 år, med en av den ena (nr 36) överlagrade den andra (nr 40). vuxen medelstor hund. Möjligen är det samma Den översta gravgömman innehöll en kruka, individer som i benlagret. Graven har genom delar av två ovala spännbucklor (fig. 2), brons- både 14C-analys av kol från gran och före- kedja, järnring, sammansatt kam av horn med målstyper kunnat dateras till sen vendeltid eller flätbandsornamentik, två broddar och ett 40-tal tidig vikingatid, d.v.s. omkring år 800 cal AD. glaspärlor (fig. 3). De brända benen tillhör en Utifrån fynden har bedömningen gjorts att vuxen människa, över 60 år, där könet inte var grav 1 varit en mansgrav medan gravarna 36 och bedömbart. Personen åtföljdes av en vuxen, 40 sannolikt varit kvinnogravar, i nr 40 möjli- medelstor hund, vuxen katt och vuxen tupp. gen med två individer. Fynden visar att de grav- Graven kan både genom 14C-analys av kol från lagda varit klädda i enlighet med den tidiga tall och björk och föremålstyperna dateras till vikingatidens mode. Bronsspännena tillhör den omkring 800 cal AD. tidiga vikingatidens vanliga typer som göts bl.a. Den undre gravgömman (nr 40) bestod av på Birka. Glaspärlorna kan hänföras till Syd- en kruka i ett benlager, delar av ett likarmat västskandinavien medan bergkristall- och kar- spänne, delar av en stämpelornerad armbygel i neolpärlorna troligen har sitt ursprung i Syd- brons, två knutringar i brons (fig. 4), bronsring, västasien (se Kaland 1992, s. 192–193; Thun- sex myntformade järnhängen med pålagt tenn/ mark-Nylén & Nockert 1995, s. 53–54).

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 248

248 David Damell & Martin Edlund

Anläggning Vedart Del Lab.nr. BP cal AD 1 Û cal AD 2 Û

A1 Stensättning Gran – Ua–20275 1205±40 770–890 690–900

A4 Hus Tall ytved Ua–20276 920±40 1030–1170 1020–1220

A4 Hus Tall – Ua–20277 845±40 1160–1255 1150–1280

A4 Hus Tall – Ua–20278 270±35 1520–1670 1490–1680

A36 Stensättning Björk – Ua–20279 1180±40 770–900 770–980

A40 Stensättning Gran stam Ua–20280 1230±35 760–880 680–890

A45 Hus Tall stam Ua–20281 1015±35 984–1033 960–1050

A45 Hus Björk näver GrN–28357 920±35 1030–1100 1020–1190

A45 Hus Björk ung stam Poz–4498 915±35 1030–1170 1020–1210

A45 Hus Tall stam Poz–4499 435±30 1436–1473 1410–1500

Tab.1. 14C-analyser. Råsvalslund, Guldsmedshyttan, RAÄ 101, Linde sn, Västmanland.

Gravfynden tyder på att dessa människor le- mer i enstaka mälardalsgravar, exempelvis på vat i gott välstånd. Så rika gravar är mycket säll- Lundagravfältet på Lovön i Mälaren nära Drott- synta inom Örebro län. Några exempel finns ningholm och på Järvagravfältet i Spånga norr dock, bl.a. från Jägarbacken vid Karlslund i Öre- om Stockholm. Därtill även på de tidiga han- bro och Husabergsudde nära Askersund. Men i delsplatserna Birka och Sigtuna. Mälarområdets kvinnogravar från denna tid är just den här fyndsammansättningen vanlig, vil- Timmerhus och rökugnar ket visar att goda förbindelser funnits mellan I den mellersta delen av sydsluttningen mot sjön Råsvalslund och omvärlden. finns merparten av de 22 husgrundsterrasserna. Favoritdjuret på platsen tycks ha varit hund, För att närmare studera hur terrasserna var bygg- något som i och för sig inte är förvånande med da, vilka hustyper som varit aktuella och när tanke på bosättningens läge långt ute i den husen bebotts, undersöktes två av terrasserna, dåvarande vildmarken. Inte heller är fynden av nr 4 och nr 14/45. Nr 4 var orienterad Ö-V, 13 x kreatursben och höns förvånande. Däremot är 5 m stor och begränsad av en kraftig stenkant i det mycket märkligt med katt, ett djur som är söder. Här undersöktes ett 8 m långt schakt tvärs ovanligt i vikingatida gravar. Katter förekom- över terrassen. Den var uppbyggd av stora run-

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-26 13.42 Sida 249

Järn och bosättning vid Råsvalslund 249

Fig. 5. Husgrund 45 vid Rås- valslund med rösugn, eldpall och mullbänk. M. Edlund 2003, renritat av Abtin, ÖLM. —House foundation 45 with an oven, a hearth platform and earthen banks along the walls.

dade stenar och utfylld med mindre stenar, sand sluttande kanter i söder och öster. Här syntes och grus, varigenom man skapat en plan yta två 5x5 m stora kvadratiska gropar (husgrund 45 med god dränering. I schaktet påträffades ett och 46) samt ett spisröse. År 2002 provunder- jordgolv med intrampade kolbitar och en sten- söktes ett 2x1 m stort område i anslutning till packning, men inga spår efter stolphål. Mera spisröset i husgrund 45. I schaktet framkom ut- tydliga var syllstenarna på långsidorna och ett över röset i husets sydvästra hörn flera syllste- ingrävt parti i den norra delen av terrassen. Hu- nar. Jordprover visade på höga fosfatvärden vid set begränsades av några större stenar i ter- spisen och vid husets norra sida. 14C-datering rassens kortsidor, vilket ger en storlek av ca 12 x av ett kolprov taget invid spisröset gav tidigt 4,5 m. Syllstenarna tyder på att det förmodade 1000-tal, d.v.s. sen vikingatid. Detta daterings- långhuset i stället varit en timmerbyggnad, kan- resultat medförde att undersökningen fortsattes ske knuttimrad. Fynden inskränkte sig till ett under sommaren 2003 över så gott som hela tunt bronsbleck och en hästskosöm. Fosfatkar- denna husgrunds yta. Gropen hade skapats gen tering genomfördes inom schaktet. Värdena var om att större delen av huset grävts ner i terrassen låga med undantag av några högre värden i som en form av suterrängbyggnad. På dess östra anslutning till stenpackningen. Kolprover från sida fanns även en avfallsgrop. Längs med väg- de olika skikten har 14C-analyserats och visar på garnas insidor i väster, norr och öster fanns en sent 1000-tal och tidigt 1200-tal. Ett prov ur mullbänk av jord och grus, ca 75 cm bred. Denna stenpackningen visar på 1600-tal. Sannolikt har kantades utåt av tätt liggande syllstenar. Den detta hus fungerat som förrådsbyggnad. södra vägglinjen avslutades med ett stolphål mitt Terrass nr 14/45 (fig. 5) är också orienterad emot spisröset, vilket antyder att ingången fun- Ö-V, 20x11–16 m stor och begränsad av kraftigt nits här. Syllstenarnas läge och storlek tyder på

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-15 10.12 Sida 250

250 David Damell & Martin Edlund Fig. 6. Fiskedrag i brons från husgrund 45. Foto P. Torgén, ÖLM. —Bronze fishing lure from house 45.

att byggnaden en gång utgjorts av ett ca 6x7 m Det som bränts är ofta diafysdelar som hundar- stort liggtimmerhus, kanske knuttimrat. na troligen lämnat otuggade. Fyndet av övre Spisröset visade sig vara rester av en rökugn och undre kindtänder av får/get i avfallsgropen eller rösugn. Den bestod av en instörtad ler- (utanför husgrunden) kan möjligen komma kupol av bränd lera över ett ugnsgolv av flata från samma individ och skulle i så fall ha varit stenar samt med en öppning snett in mot rum- en del av ett kranium. Om så varit fallet skulle met. Kupolen täckte en stensatt härdyta, ca 2 m dessa ben kunna tolkas som slaktavfall eller lång och 1,25 m bred, som omgärdades av 1,75x rester av ett tillrett och avätet fårhuvud. Den 2,25 m stort raserat stenfundament. Mitt på lösa, obrända epifysen av en tåled av nötkreatur jordgolvet inne i byggnaden fanns även en härd- i husgrunden kommer från en köttfri men inte pall om ca 75x75 cm. Kompletterande 14C-date- märgfri del av djurkroppen. Att hundar inte ringar visar jämte fynden att huset varit i bruk tuggat i sig denna del kan tyda på att fötternas under början av 1000-talet. Mitt på jordgolvet delar skilts från resten av nötkreaturskroppen och längs med mullbänken påträffades mer- och tagit en annan väg än köttiga delar, kanske parten av fynden som bestod av ett fiskedrag i gått till limkokning eller något annat (leksak, brons (fig. 6), fyra tunna bronsbleck, en sked- skaft, nätsänke?). borr av järn, fyra nätsänken i skiffer, en sländ- Resultaten från undersökningarna av de trissa i skiffer, en smält glaspärla, två slaggstyck- båda husen är intressanta. Den typiska järn- en samt flera brända och obrända ben och flint- åldersbostaden var det treskeppiga långhuset stycken. Fiskedraget i brons är mycket ovanligt med takbärande stolpar i två rader och ytterväg- och har sin enda motsvarighet i ett av järn från gar av lerklinat flätverk. Dessa hus innehöll bo- Kråkbergs vikingatida gravfält i Mora socken, stadsdel, fähusdel, lada och förråd. Uppenbar- Dalarna (Serning 1966, s. 158). ligen är det inte fråga om hus av denna typ vid Leif Jonsson har beskrivit benmaterialet Råsvalslund. Att hus 45 fungerat som bostad från husgrunden och avfallsgropen enligt följan- torde det knappast råda något tvivel om. de. Nötkreatur, får och ett mindre däggdjur av Flera nyheter beträffande byggnads- och upp- kattstorlek har påträffats. Vilda däggdjur kan värmningsteknik introducerades i Skandinavien inte påvisas. Det enda viltet som hittats är en under vikingatiden, framför allt inom de dåva- oidentifierad fisk. Det mesta av de brända djur- rande centralområdena bland dem Mälardalen. benen i husgrunden kan tolkas som benrester Från nuvarande Rysslands barrskogsområden som blivit kvar efter det att hundar tuggat i sig kom timmerhuset med stensyll och knutad vägg- de mest ätbara delarna. Avsaknad av brända sammanfogning, likaså rök- eller rösugnar bygg- rester av mjukare ledändar, kotor och andra ele- da av sten och lera utan rökgång. Vid utgrävning- ment med svampartad vävnad tyder på detta. ar i ryska stadslager, t.ex. i Novgorod, Staraja

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 251

Järn och bosättning vid Råsvalslund 251 Ladoga och Gorodisjtje, har man funnit timmer- platser från vikingatiden (Damell & Damell- hus med bevarade stockar och ugnar från 800- Modin 1999, s. 125–126 ). talet och framåt (Thompson 1967, s. 39–43; Man kan alltså mot denna bakgrund förmo- Clarke & Ambrosiani 1999, s. 121). Samma hus- da att Råsvalslund kan ha utgjort en kontroll- typer återfinns på 900- och 1000-talen på flera punkt för områdets järnproduktion, som sanno- platser i Mälardalen, såsom Helgö, Birka, Sig- likt skapat ett exporterbart överskott (Damell & tuna, Sanda i Fresta socken och Pollista i Över- Damell-Modin 1999, s. 126; Damell 2000, s. 7). grans socken (Göthberg 2000, s. 83–85); därtill Man kan undra om verksamheten styrdes från vid det norrländska Arnäsbacken, Arnäs socken, Mälarområdet eller om järn- och pälsproducen- Ångermanland (Ramqvist 1998, s. 140). terna var Bergslagens första fria »bergsmän»? Det kan i detta sammanhang även vara värt att Järnframställning och handel notera att masugnstekniken tycks ha kommit i Den vikingatida boplatsen och det tidigmedelti- bruk tidigt i dessa områden. Masugnsslagg från da Råszwarsby har troligen bestått av flera per- Moshyttan i Järnboås socken inom Noraskogs manent bebodda gårdar, att döma av gravom- bergslag har daterats så tidigt som till sena vi- rådet med fyra mindre gravgrupper och den kingatiden, medan några andra hyttor möjligen ensamma femte gruppen i öster. Byborna för- varit i bruk under 1100-talet (Wetterholm 1998, sörjde sig sannolikt på boskapsskötsel, jakt, fis- s. 32). Här behövs dock ytterligare undersök- ke, odling och handel med järn. En viktig bas- ningar innan man vågar hävda ett så tidigt mas- näring var säkert boskapsskötseln med nötkrea- ugnsbruk. tur och får eller getter, vilket flera stenröjda Den rika förekomsten av järn och vilt i ängar och hagar i anslutning till platsen visar. området har säkert medfört en viss överproduk- Likaså jakten för kött och pälsar samt fisket med tion, vilket möjliggjort export och handel. Va- nät och fiskedrag i sjön Råsvalen. Att en blyg- rorna transporterades på mindre klinkbyggda sam sädesodling även förekommit kan man för- båtar längs Arbogaåns vattensystem, den enda moda. Den möjligen viktigaste delen av eko- lättrafikerade färdleden under denna tid, ner till nomin och kanske en förutsättning för denna bygden kring Fellingsbro och sedan kanske vi- bebyggelse bör dock järnframställningen i dessa dare ut till Mälaren och dess handelsplatser så- områden ha varit. Järnhanteringen har sanno- som Birka och senare Sigtuna. På handelsplat- likt pågått som ett utmarksbruk då endast åtta serna bytte man till sig salt, spannmål, fina tyger små bitar porös järnslagg och två malmstycken och andra lyxartiklar som pärlor och brons- framkom vid undersökningarna. Detta torde smycken. Handelsresorna skapade kontakter och innebära att smältningen skedde där malmen gav nya kunskaper om t.ex. hustyper och upp- fanns medan bearbetning och smide kan ha värmningsmetoder, metallhantverk m.m. Det är utförts i byn. Däremot visar de tunna brons- säkert resultaten av dessa kontakter vi ser spår blecken från de undersökta husen att metall- av vid Råsvalslund. hantverk kan ha förekommit med möjlig Järnåldersbosättningen vid Råsvalslund är tillverkning av fiskedrag och bronskärl. Det kan unik i Bergslagen. Dess gravfält och syllstenshus naturligtvis även vara fråga om inköpta föremål på terrasser visar att det var en permanent be- i likhet med gravarnas pärlor och smycken. byggelse med möjligen flera vikingatida gårdar, Inom Örebro läns bergslagsdel finns flera således en by. De närmaste motsvarande grav- arkeologiskt undersökta och testdaterade s.k. och boplatsområdena finns i Mälardalen och lågtekniska järnframställningsplatser med date- östra Sverige även om man ytterst sällan ser ringar spridda från 700-talet f.Kr. till vikingati- dem så välbevarade som i fallet Råsvalslund. den, en period om 1600–1700 år (Damell & Damell-Modin 1999, s. 124, 127; Damell 2002, Sammanfattning s. 8). Vid sjön Lilla Grängen i Hjulsjö socken Mot bakgrund av resultaten synes det inte allt- och (som sagt) vid Kölsjön i Ljusnarsbergs sock- för vågat att lansera hypotesen att järnproduk- en, ca 15 km norr om Råsvalslund, finns bläst- tionen vid Kölsjön initierats från bosättningen

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-26 13.42 Sida 252

252 David Damell & Martin Edlund vid Råsvalslund, den enda järnåldersfornläm- Johansson, J., 1881–1882. Om Noraskog II. Stockholm. ningen inom hela denna bygd. Produktionen – 1889. Noraskogs Arkiv I. Stockholm. tycks ha haft en betydande omfattning och med Jonsson, L., 2006. Osteologisk undersökning av brandgravar och boplats från yngre järnålder, Rås- viss sannolikhet givit överskott, använt för valslund, Guldsmedshyttan, Linde socken. Forn- export till det expansiva Mälarområdet. Det ger lämning 101, Örebro län (Västmanland). Osteo- en förklaring till Råsvalslundsbosättningens exi- logisk rapport 2006.02.16. stens och relativa burgenhet, iakttagbar bl.a. i Kaland, S.H., 1992. Drakt og smykker. Roesdahl, E. gravgodset. Kanske är det rent av så att Rås- (red.). Från vikingar till korsfarare – Norden och Eu- valslund markerar startpunkten för traktens ropa 800– 1200. Stockholm. Kling, J. & Myrdal, E., 2003. Biologiska kulturarv i mera storskaliga järnproduktion för export till Bergslagen. Skogsvårdsstyrelsen i Värmland-Öre- marknadscentra i Mälardalen såsom Birka och bro 2003. Karlstad. senare Sigtuna. Naturligtvis får inte heller päls- Klingnéus, S., 1989. Närkes militärhistoria. Närkingar i jaktens betydelse glömmas bort i samman- krig och fred. Kumla. hanget. Den för tiden nymodiga timmerbygg- Lindgren, C.M. (red.), 2000. Bergslag. Kartläggning av naden med ugn och eldpall kan ses som en tek- källorna till samt studier i bergshanteringens historia i Örebro län. Örebro. nologisk återimport. Ramqvist, P., 1998. Arnäsbacken – en gård från yngre järnålder och medeltid. Umeå. Referenser Rydén, R., 1995. Rapport över specialkartering av Beiwert, I., 1981. Fasta fornlämningar och förhistoriska grav- och boplatsområde vid Råsvalslund, RAÄ miljöer 4. Översiktlig fornlämningsanalys Örebro län. 102, 103, 459, (101), Linde socken, Örebro län. Riksantikvarieämbetet, Fornminnesinventeringen, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. PM och arbetshandlingar 1981:19. Stockholm. Serning, I., 1966. Dalarnas järnålder. Stockholm. Clarke, H. & Ambrosiani, B., 1993. Vikingastäder. SOFI. Språk och Folkminnesinstitutet, Uppsala. Stockholm. Jordebok och sockenlådor. Damell, D., 2001.Om pollenanalyser inom norra de- Svensson, E., 1998. Människor i utmark. Lund studies len av Örebro län (ovanför 59°30´ nordlig bredd). in Medieval archaeology 21. Lund. Vi får tacka Lamm. SHM Studies 10. Stockholm. Thompson, M.W., 1967. Novgorod the Great. Exca- – 2002. Funderingar kring Örebro läns bergslager. vations at the Medieval city directed by A.V. Artsik- Blick för Bergslagen 2002. Riksantikvarieämbetet hovsky and B.A. Kolchin. New York. UV Bergslagen. Örebro. Thunmark-Nylén, L. & Nockert, M., 1995. Dräkt- Damell, D. & Damell-Modin, M., 1999. Järnålder i skick. Orrling, C. (red.), Vikingatidens ABC. Stock- Noraskogs och Linde bergslager. Forskaren i fält, holm. en vänbok till Kristina Lamm. Skrifter 27. Riks- Wedberg,V., 1986. Arkeologiska undersökningar av antikvarieämbetet UV. Stockholm. skadad järnframställningsplats vid Kölsjön, Ljus- Edlund, M., 2003. Råszwarsby – där vikingarna slog narsbergs sn, Västmanland. Arkeometallurgiska sig ner i Bergslagen. Lokalhistorisk läsning för Örebro institutet, rapport nr 29/1986. Löabygden. Skrift för län 7. Örebro. Löabygdens hembygdsförening 1987. Eriksson, T., 2003. Rösen i Bergslagsbygd – exemplet Wetterholm, A., 1998. Masugnsstudier i Nora bergslag. Nora. Noraskogs Nya Arkiv 7. Hembygdsföreningen En tusenårig masugnsteknik. Vad säger det skriftliga Noraskog. materialet? Örebro universitet. Esbjörnsson, E., 2003. Värt att se i Örebro län. Från Widgren, M. (red.), 2003. Röjningsröseområden på bergslag och bondebygd 2002. Örebro. sydsvenska höglandet. Arkeologiska, kulturgeografiska Göthberg, H., 2000. Bebyggelse i förändring. Uppland och vegetationshistoriska undersökningar. Meddelan- under slutet av yngre bronsålder till tidig medeltid. den 117. Kulturgeografiska institutionen, Stock- OPIA. Uppsala. holms universitet. Hyenstrand, Å., 1974. Järn och bebyggelse. Studier i Dalarnas äldre kolonisationshistoria. Falun.

Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 253

Järn och bosättning vid Råsvalslund 253 Summary

Archaeologists and historians have long belie- It appears likely that bloomery iron produc- ved that the iron producing areas of Middle tion that has been documented at Lake Kölsjön Sweden were mainly colonised during the in the northern part of Örebro county was initia- Middle Ages. Recent pollen analyses, however, ted from the Viking Period settlement at Rås- indicate scattered settlement here already from valslund some 15 kilometres to the south. The the last centuries BC onward. A Viking Period production probably gave good profits and settlement at Råsvalslund on the shore of Lake allowed the people at Råsvalslund to accumu- Råsvalen in Örebro county was partly excavated late wealth as they exported some of the iron to in 2002 and 2003. The results show that there the Lake Mälaren area. The grave goods exca- was quite a sizeable settlement here from the vated at Råsvalslund are unusually rich: there Viking Period onward. The inhabitants probab- are e.g. imported beads among them. It is also ly based their wealth on iron production and interesting to observe that new house-building export to the densely populated Lake Mälaren techniques were used at Råsvalslund. area to the south. Finds from graves at the site The Kölsjön-Råsvalslund complex is one of indicate wealth as do the remains of a log cabin the best examples known of how the Bergslagen with a sturdily constructed oven. This house area was colonised in order to profit not only type is otherwise unknown from the central from farming but also from iron production. parts of Viking Period Sweden.

Fornvännen 101 (2006)