Järn och bosättning vid Råsvalslund : en vikingatida by i Linde bergslag, Örebro län Damell, David Fornvännen 2006(101):4, s. [243]-253: ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2006_243 Ingår i: samla.raa.se 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 243 Järn och bosättning vid Råsvalslund. En vikingatida by i Linde bergslag, Örebro län. Av David Damell och Martin Edlund Damell, D. & Edlund, M., 2006. Järn och bosättning vid Råsvalslund. En vikingatida by i Linde bergslag, Örebro län. (Iron and settlement at Rås- valslund. A Viking Period village in the Linde mining district, Örebro county). Fornvännen 101. Stockholm. Archaeologists and historians have long believed that the iron producing areas of Middle Sweden were mainly colonised during the Middle Ages. Recent pollen analyses, however, indicate scattered settlement here already from the last centuries BC onward. A Viking Period settlement at Rås- valslund on the shore of Lake Råsvalen in Örebro county was partly exca- vated in 2002 and 2003. The results show that there was quite a sizeable population here from the Viking Period onward. The inhabitants probably based their wealth on iron production and export to the densely populated Lake Mälaren area to the south. Finds from graves at the settlement indi- cate wealth as do the remains of a log cabin with a sturdily constructed oven. This house type is otherwise unknown from the central parts of Viking Period Sweden. David Damell, Örebro läns museum, Box 314, SE–701 46 Örebro [email protected] Martin Edlund, Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen, Box 1406, SE–701 14 Örebro [email protected] Frågan om den tidiga järnproduktionens bety- Under senare år har även de relativt talrika delse för en bebyggelseetablering i Örebro läns röjningsröseområdena i de här bergslagsområde- nordliga bergslagsområden (Noraskog och Linde na dragits in i diskussionen (t.ex. Eriksson 2003; bergslager) redan under järnåldern har under det Kling & Myrdal 2003, s. 12 f) dock utan att helt senaste årtiondet kommit att diskuteras bland säkra slutsatser kunnat dragas om rösenas ålder. arkeologer och historiker. Orsaken är bl.a. att Att röjningsrösena hänger samman med tidig pollenanalyser visar att spannmålsodling pågått odling och beteskultur är naturligtvis mycket kontinuerligt här redan från århundradena f.Kr. sannolikt liksom att bebyggelser bör ha varit och fram genom järnåldern (Damell 2001). Att knutna till dessa aktivitetsområden (jfr Svens- järnproduktion ägt rum här mycket tidigt har son 1998; Widgren 2003). På några få ställen forskningen varit väl medveten om. Den har förekommer även enstaka gravar, vilka ju regel- emellertid tidigare tolkats mera som ett utmarks- mässigt betraktas som säkra signaler om fast bo- bruk. De nya pollenanalyserna ändrar dock del- sättning. Några få föremålsfynd kan också sägas vis denna uppfattning i riktning mot att järn- tyda på bosättning. producenterna kan ha varit fast bosatta i om- Sammantagna synes gravar, röjningsröseom- rådet (Damell & Damell-Modin 1999; Damell råden, blästplatser och pollenanalyser tala starkt 2002). för en etablering av en kontinuerlig, mycket gles Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 244 244 David Damell & Martin Edlund Anläggning Material Lab.nr. BP cal 1 Û cal 2 Û A5 Rostgrop träkol St–8598 1240±70 690–890 AD 660–900 AD A6 Brandlager träkol St–8597 3185±155 1640–1260 BC 1900–1100 BC Tab. 1. 14C-analyser. Långa sand, Kölsjön, Raä 449, Ljusnarsbergs sn, Västmanland. bosättning i de aktuella områdena redan från ugnsfragment av bränd lera. Järnproduktionen början av järnåldern och framåt. Kanske kan på platsen tycks ha varit omfattande men kan på järnproduktionen redan initialt ha alstrat ex- grund av skadorna inte beräknas särskilt noga. portinkomster, då en del järn mycket väl kan ha Minimimängden bevarad slagg här torde dock sålts till jordbruksdistrikten kring Mälaren och ha uppgått till ca 1,6 ton, men sannolikt betyd- Hjälmaren. ligt mer eftersom större delen av produktions- Detta kan sägas vara ny kunskap (jfr Hyen- området torde ha varit bortspolat. Råvaran, d.v.s. strand 1974). Tidigare har man menat att fast sjömalmen, har funnits direkt tillgänglig i bosättning etablerats här först i och med me- sjöbotten utanför produktionsplatsen. deltidens expansiva hyttbruk baserat på gruv- Två 14C-analyser har utförts av träkol ur drift, det vill säga bergmalm. Detta är riktigt i olika lager på undersökningsplatsen: ett från en den meningen att den stora kolonisationen här sannolik rostgrop och ett från ett underliggande tog riktig fart först under medeltiden och då brandlager. Brandlagret visade sig härröra från med tydlig anknytning till bergshanteringen. äldre bronsåldern medan provet från rostgropen Men tecken finns alltså på att ett liknande sam- daterades till tidiga vikingatiden, en datering band mellan järn och bebyggelse funnits redan som blir särskilt intressant i relation till under- tidigare, under järnåldern. sökningsresultaten från Råsvalslund. Dessutom Här skall undersökningar presenteras som har ytterligare två slaggförekomster påträffats visar på ett sådant samband, en studie vi kan vid Kölsjön vid sidan av Långasand, den ena av kalla Kölsjö – Råsvalslundsexemplet. sådan omfattning att den kan tolkas som rester efter en storproduktion. Ingen av dessa två Kölsjön platser har dock undersökts eller analyserats när- År 1982 undersökte Viking Wedberg (1986) en mare. På den större har dock rester efter blästug- genom sjödämning skadad järnframställnings- nar kunnat konstateras. plats vid Långasand invid Kölsjön (Raä Ljus- Man kan dra slutsatsen att blästugnsproduk- narsberg 449, belägen ca 25 km N om Lindes- tionen av järn vid Kölsjöns stränder varit omfat- berg och 15 km norr om grav- och boplatsom- tande och tydligen hemmahörande i vikingatid. rådet vid Råsvalslund, närmare beskrivet nedan). Inga andra blästplatser har hittills kunnat kon- Kölsjön ingår i Arbogaåns övre vattensystem, stateras inom detta område. alltså med utlopp österut i Mälaren. Råsvalslund ligger nära Storåns utlopp i sjön Råsvalen, d.v.s. Råsvalslund med vattenvägförbindelse till Kölsjön via Löa. Vid Guldsmedshyttan i Linde socken (ca 10 km Den undersökta järnframställningsplatsen Långa- NNV om Lindesberg), Västmanland, finns ett sand var kraftigt skadad genom erosion föror- mycket välbevarat grav- och boplatsområde sakad av Kölsjöns dämningar genom århundra- med väl synliga husgrundsterrasser (fig. 1; Raä den. På platsen fanns ganska mycket slagg jämte 101 och 104 i Linde socken). Här företogs under Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 245 Järn och bosättning vid Råsvalslund 245 Fig. 1. Grav- och boplatsområdet vid Råsvalslund i Guldsmedshyttan, Linde socken, Västmanland och Öre- bro län. Edlund 2006 med bakgrundsmaterial från Rydén 1995, ÖLM. —The settlement and cemetery at Råsvalslund, Linde parish, Västmanland. åren 2002 och 2003 arkeologiska undersök- båtgravar eller båthus. Vid gravarna ligger ningar som resulterade i flera viktiga upptäck- boplatslämningarna med 22 tydliga husgrunds- ter. Det framkom flera föremålsrika gravar från terrasser, vars bostadsytor är stenröjda och kan- tidiga vikingatiden, därtill hus från sena vi- tade av grova stenar. Här finns husgrunder med kingatiden med ovanliga byggnadstekniker och nedsänkt golv, förmodade spisrösen och käl- uppvärmningsanordningar. largropar. Efter slyröjning av hela det tidigare Mellan Råsvalslunds gård och den nedlagda igenväxta hagmarksområdet mellan Raä 101 järnvägen i Guldsmedshyttan finns en sydligt och Raä 104 under vintern 2004–2005 visade det sluttande hagmark ner mot sjön Råsvalens sig dessutom att just detta område innehåller strand. Boplatsläget är strategiskt valt på en ut- ytterligare terrasseringar varför hela hagmarken skjutande moränudde med närhet till sjön och nog bör betraktas som ett sammanhängande lättbearbetade sandjordar i sydläge. Inom grav- fornlämningskomplex. Ett hundratal meter ös- och boplatsområdet Raä 101 (inbegriper Raä ter om fornlämningsområdet finns ytterligare 102, 103, 459) och Raä 104 finns ett i fem grup- husgrunder, stensträngar, röjningsrösen och en per uppdelat gravfält med 39 runda stensätt- offerkälla, den så kallade Ringakällan. ningar, 2,5–7,5 m i diameter, jämte två gravhö- Guldsmedshyttan eller »Gwlsmedz hytte» gar, 7,5–8 m i diameter. Det finns också flera omnämnes redan på 1400-talet tillsammans sänkor, varav en avlång invid en gravgrupp. Det med Silvergruvan och Stripa gruva som kung har i det senare fallet spekulerats i likheter med Karl Knutsson Bondes egendomar. Centralt i Fornvännen 101 (2006) 243-253 KH 06-09-14 20.51 Sida 246 246 David Damell & Martin Edlund Fig. 2. Spännbuckla i brons från stensättning 36. Foto M. Edlund, ÖLM. —Tor- toise brooch from grave 36. samhället rinner Hammarskogsån med rester tre kanonkulor (Rydén 1995; Esbjörnsson 2003, efter Kronobruket, Silverhyttan och Bergsmans- s. 253–254; Edlund ms.). hyttan. Vid Guldsmedshytte kronobruk fanns bl.a. Gravarna kopparbruk, järnbruk, hammare, styckebruk, Inom grav- och boplatskomplexet finns fem borrverk och lodgjuteri. Här göts Sveriges förs- gravgrupper varav vi valde att undersöka två ta järnkanoner på 1560-talet och merparten av stensättningar: nr 1 högst uppe på höjdplatån i arméns kanonkulor (Klingnéus 1989, s. 423, norr och nr 36 på en lägre platå mot sjön. Vid 443; Lindgren 2000, s. 119, 186, 198). den senare fann vi ytterligare en grav, nr 40. I skriftliga källor och på kartor kan man följa Gravarna innehöll brandbegravningar. Osteo- Råsvalslund ner till 1500-talet. Nuvarande