Saga Och Sed (1732)

106. Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Redaktör: Maj Reinhammar. 2009. 107. Döden speglad i aktuell kulturforskning. Symposieföredrag utgivna av Anders Gustavsson. 2009. 108. Thet Gothlendska Tungomålet. Språkkapitlet i Lars Neogards Gautauminning Saga och Sed (1732). Utgivet med inledning och kommentar av Lars Wollin. 2009. 109. Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Saga och Sed Skott. 2010. aa c Sd 2010 Sed och Saga 110. Thorsten Andersson: Vad och vade. Svensk slåtter-, rågångs- och arealterminolo- gi. 2010. KUNGL. GUSTAV ADOLFS 111. Klas-Göran Selinge: Språket i landskapet. Om runstenar, rågångar och byar. 2010. AKADEMIENS ÅRSBOK 112. Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Akten einer internationalen Symposiums im Uppsala 7.–9. April 2010. Heraus- gegeben von Lennart Elmevik und Svante Strandberg. 2010. 2010 113. Studier i svenska språkets historia 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Utgivna av Maj Rein- hammar under medverkan av Lennart Elmevik, Staffan Fridell, Mats Thelander och Henrik Williams. 2010. B. Övriga skriftserier Folklivsskildringar och bygdestudier. 1–18. 1933–2005. (Se förteckning i tidigare år- gångar av Saga och sed.) Svenska sagor och sägner. 1–12. 1937–1961. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) Svenska gåtor. 1. Folkgåtor från Bohuslän samlade av H. Olsson. 1944. Svenska lekar. 1. Gotländska lekar samlade av P.A. Säve. Utg. av H. Gustavson. 1948. Svenska visor. 1. Gotländska visor samlade av P.A. Säve. Utg. av E. Noreen och H. Gustavson. 1–3. 1949–1955. 2. Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita. Skillingtryck om brott och straff 1708–1937. Utg. av H. Andersson. 2006. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter. 1–7. 1945–1952. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) 8. Tryckta skrifter av Bengt af Klintberg 1956– 2007. Hembygdsskildringar. 1–27. 1958–1992. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.)

C. Tidskrifter Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok. Årg. 1932–2010. Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning. Årg. 1 (1913)–97 (2009). Arv. Tidskrift för nordisk folkminnesforskning (fr.o.m. årg. 35: Scandinavian Year- book of Folklore, fr.o.m. årg. 49: Nordic Yearbook of Folklore). Årg. 1 (1945)– 65 (2009). Ethnologia Scandinavica. A journal for Nordic ethnology. Årg. 1 (1971)–40 (2010). Svenska landsmål och svenskt folkliv. Årg. 120 (1997)–133 (2010). (Tidigare utg. av f.d. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.) Studia anthroponymica Scandinavica. Årgång 28 (2010).

D. Övriga skrifter Se Saga och sed 2005. ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI Distribution: Swedish Science Press Box 118, SE-751 04 Uppsala E-post: [email protected] ISSN 0586-5360 AKADEMIENS SKRIFTER 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetno- A. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien, logins 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per Peterson. 2000. fr.o.m. nr 38 Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 1–39. Se Saga och sed 2006 eller tidigare. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith Urtid – Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word- 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Index. 1963. 2001. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårs- 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. dagen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. 2001. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. 2001. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970– Reinhammar. 2002. 1971. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyr- 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav språkig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. Adolfs Akademien 13.8 1970. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nor- 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. diska språk. 1–2. 1970. 84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommen- 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. tarer av Bengt af Klintberg. 2004. 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort 2004. stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 1972. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. Uppsala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 1973. 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in 54. Vidar Reinhammar: Pronomenstudier. 1975. Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 2004. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbon- 89. Maj Reinhammar: Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. denamn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 2005. 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indel- 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!” Red. av Bente Alver och Ann Helene Bol- ning i Norden. 1990. stad Skjelbred. 2005. 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 91. Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalen- 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Scrip t. Typology dariska riter i det förkristna Norden. 2006. and Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 92. François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la 60. Staffan Fridell: Ortnamn på - ryd i Småland. 1992. représentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfreður Örn Eiríks- norroises. 2006. son. 1992. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salomonssons 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on minne 3–4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. Medieval Records and Place-Names. 1994. 94. Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. 95. Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 2006. 1997. 96. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. ånamn i Medelpad. 2007. 1997. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i Uppsala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. fornsvenskans vokalsystem. 1998. 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 99. Stefan Mähl: geven vnde screven tho deme holme. Variablenlinguistische Unter- 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. suchungen zur mittelniederdeutschen Schreibsprache in Stockholm. 2008. Namngivning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 100. Carl Renmarck: Plurima Lingvæ Gothicæ Rudera. Utgiven med inledning och 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk kommentarer av Maj Reinhammar. 2008. användning i svenska dialekter. 2000. 101. Karin Wilson: Markusevangeliet i Lars Rangius samiska översättning från 1713. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreaturs- 2008. namn. 2000. 102. Tingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545–1619. Utgivna av Allan Rostvik. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 2008. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of 103. Nils-Arvid Bringéus: Åke Campbell som etnolog. 2008. the 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food 104. Kartan i forskningens tjänst. Föredragen vid ett symposium i Uppsala 23–25 Research, Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. november 2006. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund och Birgitta 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Svensson. 2008. Bo Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 105. Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett sympo- 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inled- sium på Svenskt visarkiv 6–7 februari 2008. Utgivna av Gunnar Ternhag. 2008 ning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. Akademiens ledamöter 1 Saga och Sed

KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK 2010

UTGIVEN AV MAJ REINHAMMAR

ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 2 Akademiens ledamöter

ISSN 0586-5360

Textgruppen i Uppsala AB 2010 Akademiens ledamöter 3 Innehåll

Akademiens högtidssammanträde den 6 november 2010. Hälsningsord av preses ...... 5 Lennart Elmevik: Minnesord den 6 november 2010 ...... 9 Thorsten Andersson: Fanns det en medeltida Ölandslag? ...... 17 Eva Nyman: Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd. Några synpunkter ...... 21 Staffan Nyström: Urban namngivning – något om makt, metoder och mål ...... 43 Mats G. Larsson: Vem ristade Kensingtonstenen? ...... 59 Peter Jackson: Antikleias klagan. Namnskick, gästfrihet och diktar- språk i det förkristna Europa ...... 69 Elena Balzamo: Olaus Magnus som tecknare. Några funderingar kring Historia de gentibus septentrionalibus ...... 81 Daniel Lindmark: När samerna ville använda trumman som kompass. Om samiskt motstånd mot kolonisationen ...... 95 Christina Fjellström: Att vara beroende av andra. Reflektioner kring äldres behov av hjälp med mat och måltider förr och nu ...... 105 Anders Gustavsson: En folklivsmålares tankevärld. Carl Gustaf Bernhardson 1915–1998...... 115 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 ...... 133 Akademiens ledamöter ...... 147 4 Akademiens ledamöter Hälsningsanförande 5 Akademiens högtidssamman- träde 6 november 2010

HÄLSNINGSORD AV PRESES

Jag förklarar Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkulturs hög- tidssammanträde 2010, det sjuttioåttonde i ordningen, öppnat och hälsar alla, gäster och akademiledamöter, varmt välkomna. En fråga som inte sällan ställs i olika sammanhang är den här: Var det bättre förr? Inte en fråga utan ett påstående är följande uttryck, av oklar ålder och extraktion: Det var inte bättre förr, men det är sämre nu. Det används väl i huvudsak skämtsamt, men ändå med ett visst mått av allvar. Finns det då för nutidens svenskar anledning att längtansfullt blicka tillbaka på en tid som flytt? Om svaret skulle bli ja, kan en sak betraktas som säker: det kan inte gälla alla och med all sannolikhet bara en mindre del, förhoppningsvis t.o.m. en liten del. Hur ställer det sig då när det gäller svensk högre utbildning och forskning? Med tanke på vår akademis inriktning tänker jag i första hand på humanistisk vetenskap. I fjol utkom ett digert arbete med titeln Humaniora i Sverige. Framväxt – Guldålder – Kris , författat av idéhistorikern Svante Nordin. Han kommer bl.a. till slutsatsen att humaniora lider av något slags identitetskris. Som dess guldålder får man enligt Nordin betrakta perioden 1890–1965. Men innan jag övergår till det tema som jag skall göra till föremål för en kort betraktelse, forskningens villkor, skall jag ägna några ord åt de problem som enligt en vad jag tror spridd uppfattning finns inom den akademiska grundutbildningen. I ett nummer från i fjol av Universitetsläraren, organ för Sveriges univer- sitetslärarförbund, föll min blick på en debattartikel med rubriken »Det är inte roligt längre», skriven av en kvinnlig docent i psykologi, som uppenbarligen talar om sina erfarenheter från grundutbildningen. Det som förmör- kade hennes pedagogiska vardag var framför allt studenternas dåliga för- kunskaper: »Det känns som om vi även gör gymnasielärarnas jobb samtidigt som vi bör undervisa ’akademiskt’; vi lappar och syr ihop i våra anletens svett. Resultatet blir, är jag rädd för, att lärarna inte orkar hålla nivåerna och kraven utan börjar curla studenterna precis som föräldrarna och grundskolan gjort. Cirkeln är sluten.» Hon pekar bl.a. också på att »flera högskolestuden- ters skriftliga uttrycksförmåga befinner sig på mellan- eller högstadienivå», 6 Lennart Elmevik för att inte tala om »en mycket låg förståelse av abstrakta begrepp och ma- tematik». »Hur skall det sluta», frågar hon sig och tillägger: »Nåt måste gö- ras!» I somras publicerade Uppsala universitets förre rektor professor Bo Sund- qvist, hedersledamot av vår akademi, en bok med titeln Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument . Jag har införskaffat boken men inte hunnit ta del av den annat än mycket översiktligt. Det jag säger i det föl- jande bygger på en telefonintervju med Sundqvist om boken i det senaste numret av Universitetsläraren. Jag har kontrollerat med Sundqvist att han blivit rätt uppfattad. Boken innehåller analyser av läget inom såväl grundutbildningen som forskningen. Sundqvists slutsats är att den kraftiga ökning som skett av antalet studenter och forskare har lett till att resurserna per capita har reduce- rats och att kvaliteten på både utbildning och forskning har sänkts. Han uttrycker förvåning över att universiteten bara inlagt lama protester mot åt- stramningarna. »I praktiken», säger han, »har man överlåtit till politikerna att besluta vad som är kvalitet i utbildningen genom att år efter år ta emot och be om flera studieplatser med ständigt minskande ersättningar per student. Vi har gjort som vi blivit tillsagda och akademin har därmed i praktiken gett upp kraven på kvalitet i grundutbildningen. Det är en farlig utveckling.» I förvissningen att staten inte kommer att ha möjlighet att avhjälpa den rå- dande situationen rekommenderar Sundqvist en åtgärd som skulle innebära kvalitetsökning, nämligen koncentration av resurserna. »En möjlighet är», säger han, »att acceptera den nuvarande resursnivån och organisera den i gymnasieliknande former, men fortfarande förlägga den till högskolor och universitet». Inskolningen till forskningsarbete skulle ske på masternivån, dit eventuellt nya resurser skulle koncentreras. Till masternivån skulle bara de studenter som lyckats bäst med studierna på lägre nivåer ges tillträde. Sundqvist är kritisk till att resurserna för forskning sprids ut på alltför många universitetslärare. Man borde i stället, menar han, lägga ned kraft på att skaffa sig en bild av vilka som har de bästa förutsättningarna att prestera högkvalitativa vetenskapliga resultat och ge dessa utökade möjligheter till egen forskning. Han säger: »Forskning är en elitisk verksamhet, en under- sökning i områden där bibliometri är tillämpbart visar att tio procent av de svenska forskarna står för över 60 procent av publiceringarna.» Riktigt långt – alltför långt säger jag – sticker Sundqvist ut hakan när han framför tanken att forskningen bör koncentreras till »ett mindre antal internationellt gångbara forskningsuniversitet». Jag ansluter mig till Sundqvists uppfattning att det krävs kraftfulla åtgär- der för att förbättra situationen inom svensk högre utbildning och forskning. Sundqvist gör ingen skillnad på olika fakulteter, men jag har en känsla av att problemen är störst inom de s.k. »torra», icke laborativa vetenskapsom- rådena. Hälsningsanförande 7

Är då den problematik gällande forskningen som Sundqvist tar upp i sin bok något som bör engagera landets akademier? Dessa befolkas ju av personer som blivit invalda i kraft av sin vetenskapliga skicklighet och som åt- minstone i normalfallet kan förmodas ha fått ett alltifrån hyggligt till gott utrymme för egen forskning. Att tillskriva sådana församlingar ett så snävt egoistiskt synsätt som att problemen inte angår dem vore dock säkerligen att göra dem en stor orättvisa. De har ju alla, oberoende av inriktning, att värna om god vetenskap av önskvärd volym. Jag vill åberopa vittnesbörd från en av våra systerakademier, Kungl. Vit- terhets Historie och Antikvitets Akademien, om att den direkt berörs av i varje fall frågor om de problem som bl.a. Bo Sundqvists bok aktualiserar. I sitt hälsningstal vid Akademiens högtidssammankomst 2006 yttrade dåva- rande preses professor Anders Jeffner bl.a. följande: I Akademiens […] vardagsarbete framgår det […] tydligt att frågorna om orga- nisationen av högre undervisning och forskning är brännande. Vi får gång på gång exempel på kriser i universitetens forskningsarbete inom våra områden. I skrivelser och samtal till Akademien kommer faktiskt en ström av diskreta nöd- rop. Det verkligt oroande är att kristecknen ökar. Framstående forskare får inte forskningsmöjligheter, viktiga ämnen läggs ner, seminariekulturen hotas, sam- arbetsmöjligheterna minskar, tvärvetenskap blir enbart ett mantra, vissa system för forskningsfinansiering prioriterar moderörelser istället för nytänkande, forskningsbiblioteken rustas ner etc. Läget är sådant, menade han, att det behövs en ny grundlig universitetsut- redning. Jag har i flera av mina tal under min presestid pläderat för ett vidgat samarbete akademierna emellan i syfte att förstärka de viktiga insatser till forskningens fromma dessa sammanslutningar redan gör. Det jag då har syftat på är möjligheten till satsningar i det verkligt stora formatet på forskningsupp- gifter som man i enighet bedömer som angelägna. Jag finner det emellertid också fullt realistiskt att akademierna skulle kunna enas om en aktion med syftet att få till stånd åtgärder som i möjligaste mån avhjälper de problem i svensk forskning som här har berörts, i första hand att forskningsmedel som finns eller kan frigöras – i bästa fall kan tillkomma – mera koncentreras till sådana inom universiteten verksamma som har de bästa förutsättningarna att nå vetenskapligt högkvalitativa forskningsresultat. På vägen dit måste sannolikt en och annan helig ko slaktas. Jag tänker t.ex. på uppfattningen att alla innehavare av en undervisningstjänst, ett universitetslektorat med doktors- examen som behörighetskrav, kontinuerligt måste kunna disponera ett forskningsutrymme inom tjänsten för att kunna fullgöra den väl. Jag dristar mig att kalla detta för en myt, omhuldad och ständigt underblåst av univer- sitetslärarfacket. I en ledarartikel i Universitetsläraren förra året skrev ord- föranden i Sveriges universitetslärarförbund att »alla lärare inom högskolan måste vara vetenskapligt aktiva för att studenterna ska få utbildning som vi- lar på vetenskaplig grund». Som betydligt klokare framstår då 3:e vice ord- 8 Lennart Elmevik föranden i förbundet, som i ett senare nummer av samma tidning under rubriken »Hur skapas god undervisning?» säger att vad som framför allt krävs är tid för att »följa forskningen inom det egna ämnet». Jag avslutar med att återknyta till den slutsats som psykologidocenten som inte tyckte att det var roligt längre kom till: »Nåt måste göras!» Minnesord 9 Minnesord

DEN 6 NOVEMBER 2010 Av Lennart Elmevik

Sedan Akademien senast var samlad till högtidssammanträde har den genom döden förlorat fyra av sina ledamöter.

Den 1 december avled seniorledamoten Lars Furuland , 81 år gammal. Han invaldes i Akademien 1986 som arbetande ledamot. (Arbetande ledamöter överförs vid fyllda 70 år till kategorin hedersledamöter.) Lars Furuland var född 1928 i Lund, ett faktum som han i sin memoarbok Mina dagsverken (2009) säger sig inte ha känt sig bekväm med, kommen till världen, som han uttrycker det, som ett »tillskott» på föräldrarnas studie- skulder. Han växte upp i Malung, dit familjen flyttade redan ett halvår efter nedkomsten sedan fadern fått tjänsten som föreståndare (rektor) för Ma- lungs folkhögskola. Realexamen kunde han avlägga på hemorten, men gymnasieåren var han elev vid Högra allmänna läroverket i Karlstad, där han blev student på latinlinjen 1948 – och för övrigt jag själv, på reallinjen, sju år senare. Sina akademiska studier förlade han till Uppsala – det var tydligen så självklart att valet inte ägnas någon kommentar i memoarerna. Han läste nordiska språk, historia och litteraturhistoria i nu nämnd ordning. För högre akademiska studier valde han litteraturhistoria, i vilket ämne han disputerade 1962 på avhandlingen Statarna i litteraturen . Samma år förordnades han till docent. Han hade genomgått provår, vid Östra real i Stockholm, och fått ett lektorat i modersmålet vid gymnasiet i Avesta, som han uppehöll några år. 1965 inrättades vid Litteraturhistoriska institutionen, Uppsala universitet, en avdelning för litteratursociologi för vars tillkomst Lars Furuland hade spelat en mycket betydelsefull roll. Dit hade han under en följd av år sin forskarverksamhet förlagd. Avdelningens arbete har resulterat i en lång rad rapporter och meddelanden och utger också en egen skriftserie, Litteratur och samhälle. 1979 utnämndes Lars Furuland till innehavare av en nyinrät- tad professur i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, vid universitetet. I doktorsavhandlingen om statarna i litteraturen ger Lars Furuland en fyl- lig bild av statsystemets framväxt i Sverige; avhandlingen kan, måhända nå- 10 Lennart Elmevik got hårdraget, sägas bestå av ganska lika stora delar litteraturhistoria och so- cialhistoria. Framställningen går fram till 1920 men kompletterades senare med arbeten (i bokform) som Statare (1975) och Statarnas ombudsman. En bok om Ivar Lo-Johansson (1976). Han har också ägnat uppmärksamhet åt arbetarförfattare som Jan Fridegård och Gustav Hedenvind-Eriksson. Till- sammans med sin efterträdare på professuren, vår ledamot Johan Svedjedal, utgav han 2006 översiktsverket/standardverket Svensk arbetarlitteratur . Lars Furulands författarskap omspänner ett flertal områden, förutom det nämnda barnlitteratur, regionallitteratur, populärlitteratur, kvinnliga förfat- tare, amatörlitteratur, svensk-amerikansk litteratur, bokförlag och bokutgivning samt folkbibliotek. Han ville bredda litteraturforskningen till att gälla även genrer med enligt en vanlig måttstock låg prestige men av stor betydelse för många läsare. När det gäller regionallitteratur är det framför allt Bergslagen som står i fokus. Härom vittnar arbeten som Malung och litteraturen och Malung i litteratur och arkiv (båda från 1977), Författare i Dala- bergslagen (1997) och Bergslagen i litteraturen (1998). En given plats i minnesord över Lars Furuland har hans viktiga insats som folkbildare av den gamla stammen; uppväxten i folkhögskolemiljö är åt- minstone delvis förklaringen till denna den roll han påtog sig. Han var en flitig medarbetare i Upsala Nya Tidning (med början redan under stu- dentåren på 1940-talet) och Dala-Demokraten, och han höll outtröttligt fö- redrag i många olika sammanhang. »Ingen studiecirkel var för liten för hans medverkan», heter det i en av minnesteckningarna över honom. En betydelsefull insats gjorde Lars Furuland som expert i 1968 års litte- raturutredning, Svensk bokutgivning 1865–1970, liksom som ledamot av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet 1980–86 (vice ordfö- rande 1983–86) och av Forskningsrådsnämnden (1983–86). Johan Svedjedal har om sin företrädare uttalat att han »arbetade […] upp den svenska litteratursociologin till ett modernt, expansivt forskningsområ- de som också blev internationellt uppmärksammat». Lars Furuland var ledamot av flera svenska akademier och uppmärksam- mades med olika priser och utmärkelser. År 1991 tilldelades han vår akademis största pris, det ur Nils Ahnlunds prisfond. I eftermälen om Lars Furuland har bl.a. lyfts fram hans nyfikenhet och öppenhet, hans generositet och entusiasm, hans aptit på nya utmaningar, hans förmåga att inspirera och engagera, hans starka sociala patos, hans vän- fasthet, hans humor, levnadsglädje och vitalitet.

Den 22 januari avled hedersledamoten Carl-Martin Edsman , 98 år gammal. Han invaldes i Akademien 1959 som arbetande ledamot. (Enligt en äldre stadga för Akademien överfördes arbetande ledamot vid fyllda 70 år till kategorin hedersledamöter.) Carl-Martin Edsman var norrlänning, född i Malmberget 1911, son till en rospigg från Skebo och en prästdotter från Lövånger Han kom att gå i läro- Minnesord 11 verk i Stockholm, där han avlade studentexamen vid Högre allmänna läro- verket å Norrmalm 1930. Året därpå påbörjade han studier i teologi vid Uppsala universitet, där han blev teol. kand. 1935, teol. lic. 1938 och teol. dr i religionshistoria 1940 på en på franska avfattad avhandling med titeln Le baptême de feu – det i avhandlingen valda språket var en naturlig följd av att han 1938–39 studerade vid École des Hautes Études i Paris. Avhand- lingen ledde till docentur. Fortsatta studier vid Lunds universitet avslutades 1949 med ytterligare en avhandling på franska, Ignis divinus , nu för filosofie doktorsgraden. Även den gav honom docentkompetens i religionshistoria. Carl-Martin Edsman var tf. professor vid Lunds universitet 1946–49, liksom efter pensioneringen i Åbo vårterminen 1981 och i Stavanger 1982–85, preceptor i religionshistoria vid Uppsala universitet 1950–59 och professor där i detta ämne från 1957 till pensioneringen 1978. Carl-Martin Edsmans vetenskapliga produktion faller inom områdena teologi, religionshistoria, religionspsykologi och religionssociologi. Det är vid ett tillfälle som detta inte möjligt att presentera hans mycket omfattande författarskap – det består av ett tjugotal böcker och ett stort antal uppsatser – på ett sätt som gör det rättvisa. Han rörde sig i sin forskning inom tre veten- skapsområden: religionshistoria, teologi och folkloristik. Stor uppmärksam- het ägnade han åt fornkyrkan och senantikens religioner, men i ett senare skede kom han, vilket gjorde hans forskning särskilt intressant för vår akademi, att alltmer ägna sig åt studiet av nordisk folklore, varvid folktro och samisk religion intog en central plats. I flera skrifter behandlade han de samiska och finska ceremonier som utvecklats i samband med björnjakt. I ju- bileumsårgången 1982 av Akademiens årsbok Saga och sed publicerade han en längre uppsats med titeln De lapska björnceremonierna. En översikt av källmaterial och problem . Sina studier inom det folkloristiska fältet sam- manfattade han i boken Från silverfisken i Skaga till träguden i Silbojokk (1996). Här ingår också ett arbete från 1948 där han gav sig in i den långa diskussionen om hur eddadikten V ǫluspá (Völvans spådom) skall förstås; titeln är Återspeglar V ǫluspá 2:5–8 ett schamanistiskt ritual eller en keltisk åldersvers ?. Till samma kategori hör boken Världsskapelse och livsföring. Kosmogoniska myters rituella funktion (1963). I detta sammanhang kan också nämnas böckerna A Swedish female folk healer from the beginning of the 18th century (1967) och Mystiker i Vällingby – och andra skildringar av religiös erfarenhet i vår tid (1968). Carl-Martin Edsman hade, i sann folkbildaranda och i enlighet med det humanistiska bildningsideal han värnade om, den lovvärda ambitionen att presentera sin egen och andras forskning för en intresserad allmänhet. Han skrev flitigt i dagstidningar och han höll många radioföredrag. Han medverkade också i flera nordiska och internationella uppslagsverk, bl.a. Kulturhis- toriskt lexikon för nordisk medeltid (1956–72) och Nationalencyklopedin (1989–96). 12 Lennart Elmevik

Stora insatser gjorde Carl-Martin Edsman för Norrlands nation i Upp- sala. Han var nationens förste kurator 1941–43 och dess inspektor 1961– 67. Hans avgång från inspektoratet sistnämnda år, liksom från posten som ordförande i nationens byggnadskommitté, hade direkt samband med den inom nationen inflammerade frågan om nationshuset, ett gammalt renäs- sanspalats, skulle rivas eller bli föremål för en omfattande renovering. Han satte traditionen och den kulturella miljö huset representerade före de praktiska fördelar en nybyggnad skulle innebära. Hans linje kom genom beslut 1972 att bli den segrande, och därmed visade han åter intresse för arbetet inom nationen. Carl-Martin Edsman var 1981–86 ordförande i styrelsen för Donnerska institutet i Åbo, som verkar för religionshistorisk och kulturhistorisk forskning. I vår akademis styrelse var han ledamot i inte mindre än 25 år, 1970– 95. År 1995 tilldelade Akademien honom ett pris ur Nils Ahnlunds prisfond för som motiveringen löd »framstående religionsvetenskapligt författar- skap, senast manifesterat i arbetet ’Jägaren och makterna’». Ännu tills för några år sedan deltog han flitigt och engagerat i Akademiens sammanträden. Det är dokumenterat att han skattade samvaron i vår krets högt. Han var ock- så ledamot av flera andra akademier och lärda sällskap. Det kan särskilt nämnas att han som nybliven docent var en av de fyra första som invaldes i det 1941 instiftade Nathan Söderblom-sällskapet för religionshistorisk och bibelvetenskaplig forskning. Lärdomsgiganten Carl-Martin Edsman hade också en praktisk sida, som säkert var medfödd men som han nog hade utvecklat vidare som hängiven scout. Vår sekreterare Fru Reinhammar har berättat för mig om sin ingifte farbror att han bl.a. egenhändigt hade tillverkat en tvåmanskajak och byggt om ett gammalt hönshus till en gäststuga. Avkoppling och rekreation fann han dels i ett torp vid Åbyfjorden i norra Bohuslän, dels på släktstället Berge i Hälsingland. Han var en sann friluftsmänniska, med bl.a. skid- och skrid- skoåkning på sitt fritidsprogram. Vänlighet, vänfasthet och hjälpsamhet och generositet mot yngre kolleger har framhållits som konstitutiva drag i Carl-Martin Edsmans personlighet. Karakteristiskt för honom kan också sägas ha varit att han förenade stor lär- dom med små personliga anspråk.

Den 6 februari avled hedersledamoten Karel Roelandts , Herent, Belgien, 90 år gammal. Han invaldes i Akademien 1968 som arbetande ledamot. Karel Roelandts var född 1919 i Boom i nordöstra Belgien. Nästan hela sitt vuxna liv var han knuten till humanistiska fakulteten vid det katolska universitetet i Leuven: 1936–40 som student med inriktning mot germansk språkvetenskap, 1944–52 som »wetenschappelijk medwerker» och från 1952 till pensioneringen 1984 som professor. Hans lärostol var nästan osannolikt omfattande: i den ingick jämförande indoeuropeisk språkforskning, nederländsk språkhistoria, gotiska, fornsaxiska, fornfrisiska, forn(väst)- Minnesord 13 nordiska, danska, norska, svenska och namnvetenskap. Vidsträckt orientering i och suverän behärskning av ett stort språkligt material kännetecknar också hela hans vetenskapliga författarskap. Huvuddelen av författarskapet gäller namnforskning. Inom ortnamns- forskningen behandlade han bl.a. flamländska namn med en senare led -acum (- iacum , - iacas ), som har sina rötter på keltiskt område, namn i södra delen av provinsen Antwerpen, flodnamnet Schelde och, i komparativ belysning, de germanska ofta debatterade namnelementen sal och hem . Vid ett av Nordiska samarbetskommittén för namnforskning (NORNA) i maj 1978 anordnat symposium om ortnamn och språkkontakt höll han ett föredrag, senare tryckt i NORNA-rapporter 17 (1980), med titeln Interferenzerschei- nungen in den Ortsnamen Belgiens ; det rör sig om namn som tillkommit under olika skeden, de äldsta från romartiden. Som personnamnsforskare tog han sig framför allt an intrikata och inte minst metodologiskt viktiga problem som hänför sig till s.k. hypokoristiska bildningar, smeknamn (exempel från vårt eget nutida språk är t.ex. Sigge för Sigurd , Sigvard , Totte för Tor- sten , Lunkan för Lundkvist ). Med arbeten som Die Namenkunde als Schlüs- sel zur psychologischen Erforschung der Sprachentwicklung (1961) och Orde en wanorde in de taalevolutie (1963) vann Karel Roelandts en aktad ställning som språk- och namnteoretiker. En värdefull insats gjorde Karel Roelandts också genom sina recensioner, oftast i serien Leuvense Bijdragen, av viktigare arbeten inom svensk och nordisk namnforskning liksom hans översikter över namnforskningen i de nordiska länderna. Karel Roelandts hade i sin krafts dagar god kontakt med nordiska, särskilt svenska, språkforskare. Han både talade och skrev god svenska. Av de minnesteckningar, på flamländska, över Karel Roelandts som jag tagit del av framgår att han inte bara var en skicklig och engagerad forskare utan också en mycket uppskattad lärare i de många delar av språkvetenska- pen han hade att ansvara för. Med stort tålamod strävade han efter – och tycks oftast ha lyckats med – att göra även de svåraste partierna i studenternas pensum begripliga och t.o.m. levande. Bäst trivdes han med små grupper av studenter med specialintresse för hans egna forskningsområden. Då försiggick undervisningen inte i en lärosal utan på tjänsterummet, där professorn cigarrökande lade ut texten om t.ex. fornisländska och fornsaxiska. Det skiner i minnesteckningarna tydligt igenom att 1968 års händelser, studentrevolten, var ett hårt slag för Karel Roelandts genom det ifrågasät- tande av värdet av historisk och jämförande språkforskning – liksom den brist på respekt för det historiskt framväxta över huvud taget – som följde i spåren av revolten, som av en av minnestecknarna liknas vid en tsunami med många efterskalv. Karel Roelandts har karakteriserats som vänlig men en aning reserverad. Han hade sina fasta tider och vanor och lär ha jämförts med Immanuel Kant och dennes punktliga vandringar genom Königsbergs gator. Själv har jag ty- 14 Lennart Elmevik värr inga minnen av honom – fastän även jag deltog i det nämnda symposiet i Uppsala 1978. I Karel Roelandts tjänsterum fanns en broderad duk med ett berömt citat från Goethe, ett citat vars innebörd man lätt förstår att Roelandts fann slåen- de riktig: »Das schönste Glück des denkenden Menschen ist, das Erforsch- liche erforscht zu haben und das Unerforschliche ruhig zu verehren.»

Den 4 oktober avled seniorledamoten Helmut Ottenjann , Cloppenburg, Tyskland, 79 år gammal. Han invaldes i Akademien 1987 som arbetande ledamot. Helmut Ottenjann var född 1931 i Cloppenburg i delstaten Niedersach- sen. Efter studentexamen i hemstaden bedrev han universitetsstudier i arkeologi, historia, folklivsforskning och konsthistoria vid universiteten i Kiel och Freiburg im Breisgau. 1957 disputerade han vid det förstnämnda universitetet på avhandlingen Die nordischen Vollgriffschwerter während der Hochblüte der älteren Bronzezeit . Det kan nämnas att avhandlingen recen- serades av vår seniorledamot Herr Gräslund, närvarande här i kväll, i Forn- vännen 1970. Den betecknas av recensenten som »ett mycket nyttigt kata- logverk, illustrerat med utomordentliga och enhetliga teckningar efter för- fattarens egna originalteckningar», med tillägget att »en väsentlig del av bokens resultat är de många utmärkta utbredningskartorna». Helmut Ottenjanns yrkesbana efter doktorsavhandlingen skulle väsentli- gen bli museimannens. Han verkade till att börja med som vetenskaplig as- sistent vid museer i Schleswig, Stockholm och Nürnberg. Det gav honom erfarenheter som kom väl till pass då han 1961 övertog posten som chef för det av hans far, filosofie doktorn och gymnasielektorn Heinrich Ottenjann, redan 1934 grundade Niedersächsisches Freilichtsmuseum Museumsdorf Cloppenburg. Sonen var närmast predestinerad att fullfölja sin fars verk. Det har skämtsamt sagts att fadern placerade »museibacillen» i sonens vag- ga. Under Helmut Ottenjanns ledning, som kom att vara i 35 år, ända fram till hans pensionering 1996, vann museet internationellt erkännande. Han arbetade oförtröttligt på utbyggnad av museibyn. Under hans tid som ledare av verksamheten ökade antalet historiska byggnader på museiområdet från 20 till 52. Insamlingen av museiföremål fortsatte också i rask takt, men han var angelägen om att det skulle läggas stor vikt vid att det samtidigt bedrevs forskning kring dem. Det kunde röra frågor som hur förfäderna bodde, hur de klädde sig, vilka transportmedel de använde sig av. Helmut Ottenjann höll hårt på att museiarbetet skulle vila på tre pelare: insamling av föremål, presentation av dem och forskning kring dem. Vad forskningen beträffar hade han ett nära samarbete med flera universitet och högskolor, nog fram- för allt med Seminar für Volkskunde vid universitetet i Münster, förestått av vår akademis 2008 bortgångne ledamot professor Günther Wiegelmann. Efter pensioneringen ledde Helmut Ottenjann med stort engagemang re- Minnesord 15 gionen Oldenburger Münsterlands hembygdsförbund. Han stod fadder för en stiftelse, Kulturschatz Bauernhof, och bedrev forskning om bl.a. möbler och skriftkultur bland bönder. Hans talrika föredrag och publikationer har betytt mycket för historiemedvetandet och den kulturella bildningen i staden Cloppenburg och hela regionen. Han anförtroddes, föga överraskande med tanke på det genuina intresse han hade för sin hemstad, uppdraget att fungera som utgivare av Geschichte der Stadt Cloppenburg i två band. Som erkänsla för sina insatser som museiman och forskare kallades Hel- mut Ottenjann till hedersdoktor vid universitetet i Osnabrück, och han fick motta flera priser, bl.a. Agrikulturpreis der deutschen Gesellschaft für Ag- rargeschichte. Som en hyllning till honom på hans 65-årsdag 1996 anordnades symposiet »Dinge und Menschen. Geschichte, Sachkultur, Museologi». Föredragen vid symposiet utkom av trycket år 2000. I minnesteckningar över Helmut Ottenjann ges talrika uttryck för stor tacksamhet mot honom för en beundransvärd livsgärning, inte minst som centralgestalt inom hembygds- och museiarbetet inte bara i Cloppenburg utan i hela regionen. De som tecknat hans minne har bl.a. nämnt hans ena- stående energi och målmedvetenhet, hans förmåga att få saker och ting till stånd och hans kreativitet. Han hade goda förbindelser med svenska kolleger, bland andra vår förre preses Herr Bringéus. Själv hade jag aldrig nöjet att träffa honom.

Därmed är den lyckligtvis inte alltför långa listan över de ledamöter som under det senaste året för alltid har lämnat vår krets genomgången. Vi hedrar de bortgångnas minne med en stund av stillhet. 16 Lennart Elmevik Fanns det en medeltida Ölandslag? 17 Fanns det en medeltida Ölands- lag?

Av Thorsten Andersson

I mitt arbete Vad och vade (Andersson 2010 s. 37 med n. 29) har jag anledning att komma in på frågan om Smålands och Ölands rättsliga ställning under tiden före Magnus Erikssons landslag (MELL) från omkring 1350. Med stöd av flera auktoriteter anger jag att den medeltida Östgötalagen (ÖgL) förutom i Östergötland också gällde i en stor del av Småland samt på Öland. Det råder numera – i enlighet med min framställning – enighet om att Öst- göta lagsaga, Östgötalagens område, också omfattade norra och östra Små- land, närmare bestämt de delar av landskapet som inte hörde till Tiohärads lagsaga (Almquist 1954 s. 273, Holmbäck & Wessén 1962 s. 21 n. 5, Strauch 1971 s. 32 ff., 2003 s. 2, Ståhle 1977 sp. 50). I Tiohärads lagsaga, som bestod av de tre landen Finnveden, Njudung och Värend, tillämpades Smålandslagen (SmL), av vilken som bekant endast kyrkobalken är beva- rad. Beträffande Öland råder en ganska allmän uppfattning att också detta landskap hörde till Östgötalagens giltighetsområde (Det medeltida Öland s. 7, Strauch 1971 s. 32 ff., 2003 s. 2, Ståhle 1977 sp. 50). Som en viss in- skränkning i denna uppfattning hänvisar jag i det anförda arbetet (Anders- son 2010 s. 37 n. 29) till att Sölve Göransson (1986 s. 39) har påpekat att öländsk sedvanerätt åberopas i medeltida diplom. Jag har emellertid inte be- aktat att Göransson vid flera tillfällen klart har uttalat sig för förekomsten av en Ölandslag (Göransson 1982 s. 97 med n. 1 s. 112, 1985 s. 72 med n. 21 s. 78, 1999 s. 48 med n. 9, 2003 s. 98 med n. 2 och 4). Det är ett beklagligt förbiseende, som författaren själv har fäst min uppmärksamhet på. Detta hans påpekande, som jag är tacksam för, har gett mig anledning att se lite närmare på de skäl som anförts för och emot existensen av en Ölandslag. 1 Det finns som bekant inga uppgifter om en skriven Ölandslag. En sådan synes enligt Göransson (1982 s. 97) »aldrig ha upptecknats». Till att börja med kan konstateras att det medeltida Öland haft egen lagman (Almquist 1954 s. 361 f.). Däremot synes Öland »ej ha haft något hävd- vunnet landsting» (Det medeltida Öland s. 7). Rudolf Tengberg (1875 s. 47)

1 Detta bidrag har tillkommit i nära samarbete med Sölve Göransson, som bl.a. försett mig med viktiga litteraturhänvisningar. 18 Thorsten Andersson påpekar i sitt arbete om gammal territoriell indelning och förvaltning i Sve- rige att Öland »synes varit den enda af våra lagsagor, som saknat egen lag». Som ett tecken på östgötsk överhöghet har betraktats en bestämmelse i Magnus Ladulås skattestadga för Öland, daterad 1281 29/12 u.o. (C 19 f. 159r–v avskr. förra hälften 1400-t., DS 1 nr 736, s. 591–593) om överklagan från Ölands lagman till Östergötlands lagman eller också till kungen (»a le- gifero ibidem ad legifer um osgothor um aut ad n ost ram audie ncia m»; C 19 f. 159v, DS 1 s. 593). Östgötsk överhöghet anses i allmänhet ligga i denna be- stämmelse (Holmbäck & Wessén 1933, Östgötalagen, s. 4, Det medeltida Öland s. 7, Almquist 1954 s. 361, Strauch 1971 s. 32 f.). Gentemot denna tolkning har Nils Blomkvist (1979 s. 205 ff., 269) framfört en hypotes att föreskriften om överklagan till Östergötlands lagman kunde ha haft en rent praktisk bakgrund, nämligen – såsom Sölve Göransson (1982 s. 112 n. 1) med instämmande uttrycker det – att kungliga befogenheter »anförtrotts då- varande östgötalagmannen, kungafränden och Kalmarfogden (?) Bengt Magnusson». Blomkvists hypotes har veterligen inte underkastats närmare granskning, vilket synes nödvändigt för att värdera uppgiften i den aktuella stadgan. Östgötalagen har bevisligen tillämpats på Öland. Vid en jordtransaktion 1347 11/11 u.o. (B 15 f. 19r, DS 5 nr 4260, s. 735) hänvisas för fastar till Östgötalagen (»secundum leges ösgothorum»). Detta ses i den senaste sam- manställningen av källorna till det medeltida Öland som bevis för att i detta landskap Östgötalagen »gällde före landslagens tillkomst» (DMS 4:3 s. 30). Enligt en äldre framställning av Gustaf Berg (1893 s. 15) skulle hänvisning- ar till Östgötalagen fastmer vara tecken på att det fanns en Ölandslag. Att annars uttryckligen hänvisa till Östgötalagen skulle enligt Berg »ej blott varit onödigt utan äfven orimligt». Detta låter sig sägas, men samtidigt instäl- ler sig frågan hur det kommer sig att ett annat landskaps lag över huvud taget tillämpats på Öland, om detta landskap ägt en egen lag. Av medeltida diplom framgår, som redan nämnts, tydligt att det på det medeltida Öland funnits en inhemsk rättstradition. Öländsk sedvanerätt åbe- ropas uttryckligen i flera fall. En central plats intar i detta sammanhang den redan nämnda kungliga skattestadgan 1281, där en bestämmelse så motive- ras: »s ecundu m lege m p at rie et con svetudi nem app ro bata m» (C 19 f. 159v, DS 1 s. 593). Här hänvisas alltså förutom till sedvanerätt också till landets, dvs. landskapets, lag, och så sker också i ett öländskt testamente, daterat 1371 13/4 Skänninge (RAp, DS 10 nr X 42, s. 31 f.), där »lagh ælla landz- sidhwænia» åberopas. Ytterligare en hänvisning till öländsk sed möter i ett brev 1285 u.d. u.o. (RAp, DS 1 nr 801, s. 655) om donation av jord i Seger- stads socken på Öland, varvid jordens storlek definieras »s ecun dum morem illius patrie», dvs. enligt landskapets sedvänja. 2 I diplomet 1285 hänvisas enbart till sedvanerätt, i diplomet 1371 också

2 Se härtill Göransson 1976 s. 97, 1982 s. 97 med n. 1 s. 112, 1986 s. 39, 1999 s. 48. Fanns det en medeltida Ölandslag? 19 till lagen och i diplomet 1281 uttryckligen till landskapets lag. Hänvisning- arna till öländsk lag försvagas emellertid av att det befunnits nödvändigt att samtidigt åberopa öländsk sedvanerätt. Hänvisningarna till öländsk sedvanerätt är inte oförenliga med tillämp- ning av Östgötalagen på Öland. Också för Smålands del har enligt Östgöta- lagen i två fall särskilda rättsregler tillämpats, vilket visar att viss differens har rått inom Östgöta lagsaga. Detta framgår av rättegångsbalken 3:2 (ÖgL s. 167, Holmbäck & Wessén 1933, Östgötalagen, s. 176 f.) och byggninga- balken 39:1 (ÖgL s. 226, Holmbäck & Wessén 1933, Östgötalagen, s. 223). Några motsvarande avvikelser för Öland anges inte i ÖgL; särskild öländsk rätt kommer endast fram genom enstaka nedslag i diplommaterialet. Frågan är hur det här presenterade materialet skall bedömas. Sölve Gö- ransson, den främste kännaren av det medeltida Öland, uttalar sig för att det funnits en egen Ölandslag. Dieter Strauch, den främste kännaren av de nordiska rättskällorna, är å andra sidan av den uppfattningen att Öland hört till Östgötalagens giltighetsområde. 3 Detta talar onekligen för att frågan om det funnits en medeltida Ölandslag – en fråga som dessbättre endast har perifer betydelse för mitt inledningsvis nämnda arbete – är svår att besvara. Fråge- tecknet i rubriken får av allt att döma fortfarande stå kvar.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Almquist, Jan Eric, 1954: Lagsagor och domsagor i Sverige med särskild hänsyn till den judiciella indelningen 1. Stockholm. (Skrifter utg. av Rättsgenetiska institutet vid Stockholms högskola 2:1.) Andersson, Thorsten, 2010: Vad och vade . Svensk slåtter-, rågångs- och arealtermi- nologi. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 110.) Andersson-Schmitt, Margarete & Hedlund, Monica, 1988: Mittelalterliche Hand- schriften der Universitätsbibliothek Uppsala. Katalog über die C-Sammlung 1. Handschriften C I–IV, 1–50. Stockholm. (Acta Bibliothecae R. Universitatis Up- saliensis 26:1.) B 15 = Lars Eriksson Sparres kopiebok, RA. Berg, Gustaf, 1893: Bidrag till den inre statsförvaltningens historia under Gustaf den förste, hufvudsakligen i afseende på Småland. Stockholm. Blomkvist, Nils, 1979: Kalmars uppkomst och äldsta tid. I: Kalmar stads historia 1. Kalmarområdets forntid och stadens äldsta utveckling. Tiden intill 1300-talets mitt. Huvudred.: Ingrid Hammarström. Kalmar. S. 167–308. C 19 = samlingshandskrift (se Andersson-Schmitt & Hedlund 1988 s. 199 ff.), Upp- sala universitetsbibliotek. DMS 4:3 = Det medeltida Sverige 4. Småland 3. Öland. [Av] Roger Axelsson, Kaj Janzon & Sigurd Rahmqvist. Red. av Sigurd Rahmqvist. 1996. Stockholm. DS = Diplomatarium Suecanum/Svenskt diplomatarium. [Numera:] Utg. av Riksar- kivet. 1–. 1829 ff. Stockholm.

3 Båda dessa forskare, docent Sölve Göransson, Uppsala, och professor Dieter Strauch, Köln, har läst manuskriptet till detta bidrag, vilket känns betryggande. För denna hjälp framför jag mitt varma tack. 20 Thorsten Andersson

Göransson, Sölve, 1976: Metrologi, byggnadshistoria och bebyggelsegeografi på Öland. I: Kalmar nations skriftserie 51. S. 97–115. — 1982: Härad, socken och by på Öland. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift 4. S. 97– 116. — 1985: De regelbundna strukturerna i Östsveriges bebyggelsegeografi. Ett försök till preciseringar av utbredning och kronologi. I: Kulturgeografiska perspektiv. Forskningsbidrag från Uppsala 1985. Red.: Hans Aldskogius, Ragnar Bergling & Sölve Göransson. Uppsala. (Geografiska regionstudier. Utg. av Kulturgeogra- fiska institutionen vid Uppsala universitet. 15.) S. 65–82. — 1986: Om svenska byar med regelbunden form. I: Ymer 106. S. 37–51. — 1999: Medieval changes in field division and village form on Öland. I: Euro- peans or not? Local level strategies on the Baltic Rim 1100–1400 AD. Trans- actions of the local level -symposium of the Culture Clash or Compromise (CCC) project held in Kalmar May 7–10 1998. Eds.: Nils Blomkvist & Sven-Olof Lind- quist. Visby–Kalmar. (CCC papers 1.) S. 43–54. — 2003: Det öländska skeppslaget. Om »collegium dictum skiplagh». I: Saga och sed. S. 97–136. Holmbäck, Åke & Wessén, Elias, 1933: Svenska landskapslagar tolkade och för- klarade för nutidens svenskar 1. Östgötalagen och Upplandslagen. 1933. Stock- holm. — 1962: Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning. Stockholm. (Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin. Ser. 1. Rättshistoriskt bibliotek 6.) Det medeltida Öland. Provtryck ur en historisk-topografisk översikt över »Det medeltida Sverige» utg. av den av K. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien tillsatta kommittén. 1953. Stockholm. MELL = Konung Magnus Erikssons landslag. Utg. af C. J. Schlyter. 1862. Lund. (Samling af Sweriges gamla lagar 10.) RA = Riksarkivet, Stockholm. RAp = pergamentsbrev i RA. SmL = Kristnu-balken af Smålands-lagen. I: Helsinge-lagen, Kristnu-balken af Smålands-lagen och Bjärköa-rätten. Utg. af C. J. Schlyter. 1844. Lund. (Samling af Sweriges gamla lagar 6.) S. 95–110. Strauch, Dieter, 1971: Das Ostgötenrecht (Östgötalagen). Aus dem Altschwedi- schen übersetzt und erläutert. Köln–Wien. — 2003: Östgötalag. I: Reallexikon der germanischen Altertumskunde. 2., völlig neu bearbeitete und erweiterte Aufl. Hrsg. von Heinrich Beck, Dieter Geuenich & Heiko Steuer. 22. Berlin–New York. S. 1–5. Ståhle, Carl Ivar, 1977: Östgötalagen. I: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid 21. Malmö. Sp. 50–53. Tengberg, Rudolf, 1875: Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige 1. Stockholm. ÖgL = Östgöta-lagen. Utg. af H. S. Collin & C. J. Schlyter. 1830. Stockholm. (Samling af Sweriges gamla lagar 2.) Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 21 Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd

NÅGRA SYNPUNKTER Av Eva Nyman

I slutet av 1200-talet lät ärkebiskopen i Uppsala anlägga en själastuga, ett härbärge för resande, i Ragundaskogen, gränsskogen mellan Ragundabyg- den och det egentliga Jämtland. Denna stuga kom att ge namn åt platsen, som nu heter Stugun (Flemström 1983 s. 18 f., SOL s. 300). Anledningen var att underlätta för de resande, inte minst för de pilgrimer som denna väg sökte sig upp längs Indalsälven mot Nidaros och Olav den heliges grav (se Authén Blom 1968 sp. 308; se fig. 1). 1 Pilgrimer som under medeltiden i stora skaror sökte sig till Nidaros var långtifrån de första som färdades genom Mellannorrland till eller från Trön- delagen. Olav hade själv år 1030 eller däromkring kommit genom Jämtland mot Tröndelagen med en här. Föga är säkert känt om Olavs krigståg och hans väg, men enligt bl.a. Snorres skildring tågade han från Mälardalen över Järnbäraland och vidare till Jämtland (se Hkr 2 s. 439 f., 444 ff.). Så länge han befinner sig på den »svenska» sidan är de geografiska uppgifterna all- mänt hållna, men när han väl kommer över Kölen dyker lokaliserande ortnamn upp: han kommer till gården Sul och tågar sedan ned genom Verdalen (se Hkr 2 s. 449, 451; se fig. 1, 2). Nu är det tydligt att historieskrivaren rör sig på känd mark. Samma led men åt andra hållet, från Levanger vid Trondheimsfjorden in mot Jämtland, färdades enligt sagan Skáld-Hrafn och i hans spår Gunnlaugr Ormstunga. Gården Sul nämns även i Gunnlaugs saga (s. 53). Denna sagas författare har liksom Snorre känt till att det gick en huvudled över fjället där, en led som man kunde följa vidare mot Sveariket.

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 13 oktober 2010. – I denna uppsats tar jag inte upp de samiska ortnamnen, då dessa faller utanför min kompetens. – Jag tackar professor Lars-Erik Edlund, Umeå, för att jag fått ta del av hans ännu icke utgivna arbete »Mellan öst och väst. Det jämtska språkområdet över tid ur ett nordiskt perspektiv». Han har även läst min artikel på manuskriptstadiet och lämnat värdefulla kritiska synpunkter. Jag tackar honom varmt för detta. 1 Om själastugor vid pilgrimsvägar och om ortnamn, vittnande om pilgrimer, se Authén Blom 1968 sp. 307 ff. 22 Eva Nyman

Fig. 1. Mellannorrland och Tröndelagen.

Det fanns olika leder att välja emellan beroende på destination, årstid o.d. Olavs och Gunnlaugs väg kan man ungefärligen följa om man väljer en nordligare rutt än Europavägen och far över Duved och utmed ett av Indals- älvens tillflöden förbi de gamla gästgivargårdarna Stalltjärnsstugan, Med- stugan och Skalstugan till Sul på andra sidan Kölen. Denna led var enligt Grethe Authén Blom (1968 sp. 308) omtyckt av pilgrimerna eftersom den var Olav den heliges väg mot döden och helgonblivandet. Genom Mellannorrland, mellan hav och hav, har människor, varor och kulturinflytelser rört sig långt före Olavs tid. Och det var naturligtvis inte någon tillfällighet som förde Olavs här till Jämtland och över fjällpasset och ned i Verdalen mot Stiklestad. Evert Baudou har skisserat mellannorrländska förhållanden under en långt äldre tid: Redan de första människorna i Norrland kom den jämförelsevis lätta vägen över fjällen från Tröndelagen till Jämtland. En mängd fynd visar att det fanns täta kontakter mellan Tröndelagen och Jämtland under hela stenåldern och bronsål- dern och senare även under järnåldern och medeltiden. Det är en naturlig färd- väg som använts i alla tider (Baudou 1999 s. 117). Baudou (1999 s. 115 ff.) anser att ursprunget till den mellannorrländska bondenäringen är att söka i Norge och att spridningsvägen har gått över Tröndelagen. Bygden i Tröndelagen och hela norska Vestlandet expandera- de enligt Baudou under yngre bronsålder och romersk järnålder. Han näm- ner flera möjliga orsaker, såsom »befolkningstillväxt, bättre odlingsteknik, bättre redskap, en samhällsorganisation som gynnade utflyttning» (Baudou Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 23

Fig. 2. Älvar och åar i Jämtlandspasset.

1999 s. 118). Expansion kan hur som helst konstateras, menar han, och det vore osannolikt att denna skulle göra halt vid Kölen, ty det låga Jämtlands- passet har enligt hans mening trafikerats i alla tider. Han ser stora föränd- ringar i Mellannorrlands bosättningsform i och med bondenäringens etable- ring, och det är enligt hans mening lättast att förstå detta skeende »som en social och ekonomisk utveckling från mer avancerade men nära besläktade områden väster om Kölen»; förändringarna bleve med ett sådant synsätt »mindre dramatiska och mer förståeliga». Baudou utesluter dock ingalunda att påverkan på Mellannorrland skett även från Mälardalen. Alltsedan yngre stenålder kan sådan påverkan ha ägt rum (Baudou 1999 s. 118). En förklaring till den kulturella förbindelsen från kust till kust finns väl i de mellannorrländska naturförhållandena med det ganska låga Jämtlands- passet och Centraljämtlands med hänsyn till breddgrad och höjd över havet gynnsamma klimat. Över passet förs mild luft in från Atlanten till Central- jämtland, där dessutom jordmånen är god. Storsjöbygdens odlingslandskap lär sakna motsvarighet i världen på sin breddgrad och sin höjd över havet (se NU 2 s. 265, 268). Området kring den vittförgrenade sjön borde ha varit ett för människan inbjudande landskap. Baudou anser att den öst–västliga kommunikationen har hållits uppe genom tiderna: Befolkningen på båda sidor om Kölen måste ha känt varandra väl. De hade med all sannolikhet samma etniska bakgrund och med de täta kommunikationer [så!] bör de ha talat nära besläktade dialekter inom samma språk. I långt senare tid märks kommunikationerna i de norska inslagen i ortnamnskicket och dialekterna i Mellannorrland (Baudou 1999 s. 117 f.). Det förefaller mig vanskligt att uttala sig så klart om språk och etnicitet när det gäller de äldsta tiderna, stenålder och bronsålder, som vi rimligen inte kan veta mycket om i dessa hänseenden. De många överensstämmelserna i 24 Eva Nyman ortnamnsskick talar onekligen för att ett språkligt samband funnits under lång tid, men inte ens de äldsta språkliga minnesmärkena, vissa åldriga naturnamn, kan förmodligen belysa förhållanden äldre än sen bronsålder. I en senare artikel utvecklar Baudou (2002) sin tanke om vad han kallar en mellannorrländsk kulturprovins. Här åberopar han forskningarna om namnen på - und i Mellannorrland (Nyman 2000) för att visa att språklig kontinuitet har rått i området sedan dessa namn gavs någon gång i sen brons- ålder eller tidig järnålder. 2 Dessa namn och andra riktigt gamla avledda namn i Mellannorrland skulle jag själv inte våga knyta till ett västligt (eller sydligt) inflytande i området, i alla fall inte på den kunskapsståndpunkt där vi nu befinner oss. Västliga och sydliga drag i det mellannorrländska ortnamnsskicket gör sig gällande när vi betraktar tre stora bebyggelsenamnstyper, vilkas pro- duktivitet huvudsakligen infallit efter Kristi födelse men före eller under vi- kingatiden, nämligen namnen på - hem , - sta (d) och - vin (för dateringen se SOL s. 124, 289, 351). Namnen på - hem , vilkas efterled etymologiskt motsvarar vårt vanliga hem , - sta (d), fsv. stadhir , fno. - staðir , en vanlig namnled med omdiskuterad grundbetydelse, och - vin ’betesmark, äng’ med omdiskuterad etymologi, finns alla väl företrädda i Mellannorrland (se SOL s. 123 f., 289 f., 350 f., Elmevik 2010a, b). I Svenskt ortnamnslexikon (SOL s. 233, 357, 359) finns kartor som visar dessa namntypers utbredning inom Sverige. Emellertid visar dessa kartor inte namntypernas utbredning i nuvarande Norge, vilket medför att den mellannorrländska utbredningen inte till fullo kan diskuteras utifrån kartbilden. 3 Namntypen på - stadhir är väl spridd i Sverige längs östkusten från centrala Svealand upp till och med Ångermanland, och den visar även en koncentration i centrala Jämtland, kring Storsjön. Även om inte förhållandena på andra sidan Kölen uppmärksammas, finns alltså, utifrån spridningsbilden sett, ett klart sammanhang åt söder för namnen på -stadhir (SOL s. 289 med karta s. 357). Lars Hellberg (1984 s. 138, 143) ser de norrländska - stadhir - namnen som tecken på sveainflytande, medan Lars-Erik Edlund (i NU 4 s. 371) anser att namngruppen sannolikt pekar »söderut, mot uppsvenskt område». 4 Edlund (under utg.) anser att - stadhir -namnen i första hand skall ses i samband med sina motsvarigheter i östra Mellansverige men påpekar dock att man, särskilt vid bedömningen av de jämtländska namnen, bör be- akta att namngruppen är väl företrädd i Tröndelagen. Enligt NSL (s. 422) är

2 Baudou (2002 s. 16 ff.) söker sätta - und -namnens utbredning i relation till vissa förhistoriska arkeologiska mönster. Lars-Erik Edlund (under utg.) manar emellertid till försiktighet vid jämförelser av detta slag. 3 I det nyligen utkomna nationalatlasbandet Språken i Sverige presenteras namnen på - vin med en karta som visar den nordiska utbredningen (Elmevik 2010b). 4 Artikeln i NU handlar visserligen om Ångermanlands ortnamn, men Edlunds uttalande synes gälla namngruppen över ett vidare område. Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 25 gårdar i Tröndelagen med namn på fvn. - staðir ofta stora och centralt beläg- na, vilket tyder på betydande ålder. Namnen på - hem uppvisar en i förhållande till det sydligare Sverige isolerad förekomst i Mellannorrland (SOL s. 123 med karta s. 233), men betraktar man även den norska utbredningen, namntypens nordiska »kärnom- råde» (SOL s. 123), blir bilden sammanhängande. Edlund (under utg.) anser att det finns problem förknippade med den förhistoriska spridningen av namnen på - hem , och han urskiljer i Mellannorrland dels ett mycket gammalt skikt som inte tydligt låter sig inordnas i ett västligt eller östligt sammanhang, dels ett yngre skikt med mer schablonartade namn, som tydligare kan förbindas med västnordiskt område. Han ser det – om ock med tvekan – som mest sannolikt att alla de mellannorrländska - hem -namnen skall »sät- tas in i en västlig kontext». Den mellannorrländska förekomsten av namn på - vin (se SOL s. 350 med karta s. 359), slutligen, kan inte betraktas i enbart svenskt perspektiv. Dessa namn måste ses i förhållande till den norska utbredningen (se för den nordiska utbredningen Jansson 1951 karta 3, Elmevik 2010b). Lars-Erik Ed- lund (under utg.) varnar för att utifrån den nutida utbredningsbilden sluta sig till - vin -namnens förhistoriska utbredning. Han ser dock som rimligast att de mellannorrländska namnen på - vin skall ses i ett västnordiskt perspektiv. Även de ursprungliga naturnamnen på - anger /- ånger ’(havs)vik’ uppvisar en spridningsbild som aktualiserar en förbindelse tvärs över den skandinaviska halvön. Gösta Holm (1991 s. 675 ff.) anser att de norrländska namnen är resultatet av en spridning över land från Västerhavskusten till Öster- sjökusten, över just Mellannorrland. Han räknar med att Selånger ( Silanger 1344) i Medelpad är ett av de äldsta svenska namnen på - anger , troligen från tiden för Kristi födelse (Holm 1991 s. 366, 676). Namntypen skulle sedan ha spritt sig utmed östkusten från Mellannorrland åt såväl söder som norr. (För en utbredningskarta upprättad utifrån Holms exempel, se Nyman 2010a.) Det synes mig vara klart visat att det finns ett starkt och gammalt språk- samband mellan nuvarande Norge och mellersta Norrland, ett språksam- band som visar sig i vissa mycket ålderdomliga ortnamn i Mellannorrland (se härtill Edlund i NU 3 s. 318 f., 4 s. 370 f.). Det förefaller mig klart att de mellannorrländska naturnamnen på - ånger och kulturnamnen på - hem och framför allt de på - vin bör ses i samband med utbredningen av samma namn- element i Norge, närmast i Tröndelagen. Det är inte ovanligt att ett ortnamn vid den mellannorrländska östkusten har sin närmaste motsvarighet i Norge. Den äldre ortnamnforskningen avseende mellersta Norrland har varit rätt starkt präglad av föreställningar om att området hade varit mycket perifert och glesbefolkat och att det i tämligen sen tid har koloniserats såväl från de sydligare svealandskapen som framför allt från Norge/Tröndelagen (se Nyman 2010b s. 89 f.). Så har t.ex. namnet Härnön (jfr parrochie Hernö 1374 avskr. SOVn 1 26 Eva Nyman s. 101), avseende en stor ö utanför Ångermanlandskusten, föreslagits kunna bero på uppkallelse efter en liknämnd, ganska liten ö (numera halvö) i Mä- laren nära Mariefred (SOVn 1 s. 102). I litteraturen möter annars inte sällan förslag om att ålderdomligt klingan- de namn skulle kunna vara »lånade» från Norge. Ett exempel är det ånger- manländska - vin -namnet Tävra ( Täffren 1542, SOVn 4 s. 35), som synes vara formellt identiskt med det likaledes dunkla norska Tevre ( i Tefrinn ca 1360, SOVn 4 s. 35 m. hänv.). Två sockennamn i östra Medelpad är intressanta i sammanhanget. Nam- net Sättna ( Aff Settne Sockn 1543, SOL s. 309) synes vara unikt i Sverige men motsvaras formellt av de spridda norska namnen av typen fno. Setnar (se NG 1 s. 13, 4:2 s. 112, 15 s. 44 f., 112, 361). I de norska namnen möter helt klart ett gammalt appellativ bildat till verbet fvn. sitja , enligt NG (1 s. 13) kanske helt enkelt »’Sæde, Sted hvor man sidder (hvor man bor)’». Det medelpadska Sättna har förklarats som medfört från Tröndelagen, där motsvarande namn finns på flera ställen, och »omplanteradt» (Lind 1920 s. 135). Detta betraktelsesätt har nyanserats av Bertil Flemström (1959 s. 127) som anser att »namnet Sättna tyder på förbindelser mellan Medelpadskusten och Tröndelagen i gammal tid». I SOL (s. 309) förklaras Sättna som »plu- ralis av ett ord fsv. * setn , besläktat med verbet sitta och med betydelsen ’up- pehållsort; boplats’»; de norska motsvarigheterna nämns här ej. Rimligen är väl Sättna ett exempel på sekundär namnbildning utifrån ett appellativ motsvarande det från norska ortnamn kända * setn , ett appellativ som funnits i målet i Mellannorrland. En grannsocken till Sättna bär namnet Skön ( apud ecclesiam Skøn 1300, SOL s. 284), och även detta namn tycks vara så gott som unikt i Sverige. 5 Det kan emellertid hållas samman med ett antal norska bygdenamn fno. Skaun f., fyra försvunna på Østlandet och tre i Tröndelagen (Flemström 1969 s. 156 ff., NSL s. 399). Namnet Skön har av Bertil Flemström (1969 s. 166 ff., 175 f.) tolkats som ett * Skeyn till ett gammalt nomen actionis urn. * skauni - f. > fvn. skaun , fön. * skeyn 6 med den ursprungliga innebör- den ’(ett) lysande, (ett) glänsande’ som utvecklats till att kunna »fästas vid något i terrängen, som ger intryck av ett glänsande, och få konkret inne- börd» (Flemström 1969 s. 167). Enligt Flemströms (1969 s. 160 ff., 166, 173) mening skulle det röra sig om samma ord som det svagt belagda fvn. skaun ’sköld’, men det »glänsande» som föranlett Skaun -/* Skeyn -namnen skulle i allmänhet vara vattendrag. Flemström (1969 s. 178, jfr s. 177) kan

5 Förleden i ett halländskt bebyggelsenamn Sjönevad ( Scønæwath , Scønæwathsburgh 1231, Flemström 1969 s. 179, se även SOH 2 s. 221) bör enligt Flemström (1969 s. 156, 178 ff.) diskuteras i samband med Skön . Enligt SOH (2 s. 221) skulle förleden i namnet kunna innehålla ett ånamn; enligt Flemströms (1969 s. 179 f.) mening torde det antingen vara fråga om ett ånamn eller en till ett ånamn bildad inbyggarbeteckning. 6 Se för skillnaden mellan västnordisk och östnordisk ljudutveckling Wessén 1927 s. 96 ff., Hesselman 1945 s. 31 f. Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 27 tänka sig att Skön i Medelpad är uppkallat efter eller i alla fall bildat efter mönstret av något av de tröndska Skaun -namnen på ett så tidigt stadium att i-omljudet ännu ej var genomfört, troligen under folkvandringstiden, då Tröndelagen och Mellannorrland enligt Flemström stod i livlig förbin- delse. Nils Hallan (1977 s. 30 f.) påpekar mot Flemström att namn på vattendrag ej brukar ge upphov till bygdenamn, samt att det för övrigt inte finns spår av en älvnamnsstam * Skaun -. Han föreslår att Skaun -namnen, inklusive Skön , skulle vara bildade till ett försvunnet appellativ fvn. * skauðn , som lever som nordiskt lånord i samiskan, skaunja ,7 med betydelser som ’»fothus» på skinnfäll’, alltså en påsydd utbuktning för att den sovandes fötter skall få plats (Hallan 1977 s. 33 f.). Appellativet fvn. * skauðn skulle enligt Hallan (s. 35 f.) vara en avledning till ord som fvn. skauð f. ’kvinnligt könsorgan’, pl. skauðir ’förhud hos häst’ och betyda ’säck, påse; något som är format som en säck eller påse’. Använt som terrängord skulle * skauðn ha använts om påsformiga vikar och liknande, något som enligt Hallans mening skulle stämma geografiskt för de tröndska Skaun -namnen. I fallet Skön , för vilket Hallan ej tror på uppkallelse, skulle namnet ha syftat på den havsvik som förr utbredde sig söder om Sköns kyrka. Hallan diskuterar ej stambildningen i det antagna fvn. * skauðn , men jag antar att han utgår från att även detta ord har kunnat få i-omljud på öst- nordiskt område, såsom synes vara fallet med Skön (se Flemström 1969 s. 175 ff., Holm 1990 s. 99 f.). Gösta Holm (1990 s. 100 n. 4) påpekar emellertid att varken Flemström eller Hallan har påvisat »terrängföreteelser, som är klart gemensamma» för samtliga lokaler med Skaun -namn. Holm (1990 s. 100) är likväl – oberoende av vad namnet åsyftat – benägen att se namnet Skön som »ett minne om västlig kolonisation i Medelpads kustområde under den romerska järnåldern». Lars-Erik Edlund (1996 s. 48 f.) anser att det bakom de många bygdenamnen är rimligare att tänka sig namn på vattensamlingar än namn på rinnande vatten. Han lutar åt Hallans språkliga härledning av namngruppen såsom bättre anknuten till säkert belagt inhemskt ordmaterial. Vid Sköns kyrka har en betydlig vik funnits, och att denna burit namnet och varit namngivande åt bygden är enligt Edlund mycket troligt. För Skön i Medelpad passar ett viknamn som övergått till bygdenamn geografiskt sett bra; kring den vik som funnits kan en bygd med samma namn ha vuxit upp (se kartskiss hos Edlund 1996 s. 50). Om det antagna vik- namnet bildats till ett feminint appellativ, såsom rimligt är, skulle även dess feminina genus vara förklarat. Om namnet är bildat så, faller emellertid dateringen utifrån i-omljudet, då detta bara kan datera appellativet. Som Holm (1990 s. 100 n. 4) påpekar, måste dock alla de norska Skaun -bygdernas geo- grafi beaktas, innan sista ordet är sagt om namngruppen.

7 Normalisering av Hallan (1977 s. 33 f.). 28 Eva Nyman

Medelpadska och ångermanländska ortnamn bär tillsammans vittne om att ganska många appellativ med västlig anknytning funnits i målet. Tor- sten Bucht (1944 s. 14) och Bertil Flemström (1959 s. 118 f.) har t.ex. visat på ett bynamn Strind i Hässjö sn i Medelpad, och två Strinne i Bjärtrå respektive Multrå snr i Ångermanland, vilka motsvarar norska ortnamn av typen Strind (se NSL s. 431). Strind -namnen är rimligen sekundära till ett fornspråkligt appellativ * strind som står i avljudsförhållande till fvn. str ǫnd , fsv. strand och har liknande betydelse; jfr det nynorska strind f. ’Strimmel, Side, Stribe’ o.d. (se NSL s. 431, Aasen 1873 s. 761). Strind i Medelpad är beläget högt i en sluttning ned mot en långsträckt sjö, Strinne i Bjärtrå nära stranden av en fjärd i Ångermanälvens stora mynningsvik, och Strinne i Multrå i sluttningsläge ned mot samma älv. Här tyder intet på uppkallelse, utan allt talar för att appellativet funnits i Mellannorrland och att namnen, som finns i centralt belägna trakter, är sekundära till detta. 8 I Säbrå socken, vid Ångermanälvens södra strand, finns även en land- remsa kallad Strinningen . Namnet innehåller en avledning till strind (SOVn 1 s. 69). I Mellannorrland finns några namn på Bjärm -, och även de har anknutits västerut, men inte till ett och samma ord. Utifrån ett i nyisländskan betygat bjarmi m. ’glans, glimt, sken, (svagt) ljus’ (se Sigfús Blöndal 1920–24 s. 81, Ásgeir Blöndal Magnússon 1989 s. 59) har Valter Jansson (1936 s. 49) för- klarat sjönamnet ( Västra och Östra ) Bjärmen , avseende två grannsjöar i Ra- gundaskogen i östra Jämtland. Jansson anför i sammanhanget även namnet Bjärmsjön i Torps socken i Medelpad. Att anta att ett ord för ljusfenomen ligger till grund för vattennamn kan stödjas med många paralleller (se t.ex. HqSj 3 s. 75, DSÅ 8 s. 368), och tolkningen av sjönamnen Bjärmen , Bjärm- sjön förefaller rimlig. 9 Stig Isaksson (i SkO 14 s. 85 f.) har sedermera för- klarat förleden i ett av Jansson nämnt skånskt ägonamn 10 Bjärmelyckan (Biärmelöckan 1682) ur ett vattennamn * Bjærma , vilket skulle innehålla en »feminin sidoform av en motsvarighet» till det isländska bjarmi m. John Kousgård Sørensen (i DSÅ 8 s. 368; se även s. 32, 234) räknar det skånska *Bjærma till de många vattendrag som fått sitt namn efter det ljusa intryck som lokalen har givit. Valter Jansson behandlar i sin ovan nämnda artikel emellertid även två bynamn , Bjärme i Sättna sn, Medelpad ( i byörnme 1535 ghj, annars Bierme ,

8 Ortnamn tyder på att ordet har haft en ganska vid spridning i svenska dialekter. Strinn - (< Strind )-namn finns även i Edsele sn längre uppströms Ångermanälven (Geijer på uppteck- ningskort i OAU under * strind ). Ett Strinne , vars läge liknar Strinne -lokalernas, finns vid Byskeälven i Västerbotten men har förklarats som »icke genuint» (uppteckning i OAU). Strindorna pl. med Strindmyren finns som namn på »försumpad skogsmark mellan åssträck- ningar» i Orsa socken (Lindén 1950 s. 567). 9 Jfr att det finns ett flertal sjö- och vattendragsnamn som innehåller det besläktade bjärt eller avledningar därtill (se NE s. 26, Flemström 1972 s. 20, DSÅ 1 s. 149 f., 8 s. 32 m. hänv.). 10 Jansson nämner ytterligare ett par svenska namn på Bjärm -, som emellertid är osäkert belagda. Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 29

Biærme 1540-talet), samt Bjärme i Näs sn, Jämtland ( i Biærmo, i Biermo 1439 och framåt). Han håller dessa samman med de norska namnen Bjerme- land ( af Biarmalande 1430–1440; fler former hos Jansson s. 47) i Møre og Romsdal och Bjørlien ( Biermelijdh 1543, biørnli 1669, Biørmlie 1723) i Nord-Trøndelag samt med Bjarmaland , det västnordiska namnet på ett land vid Dvinas mynning i Vita havet. För dessa namn rekonstruerar han en ur- gammal ordbildning * berm - > biarm - ’höjd, berg’ < urg. * ber ʒ-mo - eller *ber ʒa-mo -, som skulle vara en avledning till roten i berg och som skulle föreligga i t.ex. det italienska Bergamo (Jansson 1936 s. 50). Antagandet att en - m-avledning till roten i berg skulle föreligga i dessa nordiska namn tycks mig djärvt. Jansson (1936 s. 50) påpekar visserligen att -m-avledningar har kunnat bildas sent i nordiska språk, men det andragna Bergamo faller i så fall som stöd för rekonstruktionen. Inte heller utgör de nordiska namnen ett särskilt starkt stöd för Janssons konstruktion. Bjarma- land vid Vita havet bör förstås som ’bjarmernas land’ utifrån folkbeteckningen fvn. bjarmar pl., ett ord som brukar betraktas som en återgivning av den finsk-ugriska folkbeteckningen perm - (se Nyman 2006 s. 425). Bjerme- land < Bjarmaland i Norge kan vara uppkallat efter Bjarmaland vid Vita havet (så NG Indl. s. 8 f., Særheim 1999 s. 286, 353). Inge Særheim (1999 s. 286 m. hänv.) anför emellertid endast fyra fall av uppkallelse bland namnen på - land .11 Uppkallelse synes alltså inte vara vanlig inom namngruppen på - land i Norge, och sammansättning med ljusordet fvn. bjarmi torde vara ett alternativ för Bjermeland . Det osäkert härledda namnet kan emellertid inte andras som stöd vid en diskussion av de norrländska namnen på Bjärm -. Förleden i det norska Bjørlia ( Biermelijd 1543) synes med Jansson (1936 s. 47 f., jfr NG 15 s. 302) kunna utgå från ett * Biarm -, men namnet är sent och skiftande belagt och kan heller inte läggas till grund för en diskussion. De norrländska byarna Bjärme ligger, vilket Jansson (1936 s. 49) tar fasta på, bägge i höjdläge, och vid Bjärme i Medelpad finns även berg i dagen. Synligt berg är dock inte något typiskt för detta Bjärme, som ligger ljust och öppet i ett kraftigt kuperat landskap. Den jämtska byn Bjärme ligger i ett magnifikt, soligt höjdläge på en gräsklädd och odlad höjd. Som jag ser det borde dessa namn kunna anknytas såväl språkligt som sakligt till det belagda isländska bjarmi och till de ovan nämnda mellannorr- ländska sjönamnen. Bynamnen torde återgå på ett * Biærma , formellt identiskt med det rekonstruerade skånska ånamnet, 12 men av sakliga skäl kan det inte röra sig om ursprungliga vattendragsnamn som i det skånska fallet. Mitt förslag är att namnen avser soligt läge; jfr att det i Jämtland finns

11 Förutom Bjarmaland förkommer två Ísland och ett Jakobsland . 12 Isaksson (i SkO 14 s. 86) håller öppet för att * Bjærma kan ha varit namnet på en vattensam- ling av vilken vid 1800-talets början en sumpmark återstod. Emellertid förefaller det säkrare att anta att det feminina namnet avsett den bäck som enligt SkO löper genom sumpmarken. 30 Eva Nyman ett par namn Bjärte , som Flemström (1972 s. 20) har satt till ett rekonstru- erat * biærta till adjektivet bjärt , syftande på just soligt läge. Med förhål- landet mellan isl. bjarmi m. och fsv. * Biærma (< * Biarma ) torde kunna jämföras fsv. rudhme m. ’rodnad’ (Olson 1916 s. 540) och önamnen Rudh- ma f., nu Runmarö , Rådmansö (SOL s. 260, 263) samt det norska älvnam- net * Ruðma (NE s. 199). Jag har i ett tidigare arbete (Nyman 2010c) uppmärksammat ett medel- padskt ånamn som i fornsvensk form bör ha lytt * Snæghdha ; det finns nära kusten i Timrå socken och har med all sannolikhet funnits även i grannsock- nen Ljustorp. Namnet har burits av små åar med mycket växlande vattenfö- ring: de har under torrperioder nästan kunnat torka ut för att vid nederbörd stiga snabbt och rentav bli hotande. Jag har hållit samman namnet * Snægh- dha med ett fornvästnordiskt eller åtminstone gammalt isländskt snegða f., en nedsättande benämning på en kvinna, en ’argsint, grälsjuk kvinna’; ordet finns även i en senare isländsk betydelse ’oro (i klocka)’. Ordet snegða torde ha med snabbhet och snabba rörelser att göra. Snabbhet och ombytlighet sedda som dåliga egenskaper skulle då ligga bakom namnen (Nyman 2010c s. 103 f. m. hänv.). Längs de gamla lederna genom Mellannorrland finns en mängd ortnamn som betygar kommunikationer såväl i äldre som i nyare tid, med bl.a. namn på - ed ’passage mellan farbara vatten’, - stad i betydelsen båtstad m.m. liksom namn på övernattningsställen som det ovan nämnda Stugun . Jag vill här beröra en speciell namnbildningstyp, som kan vara mycket gammal och som på ett intressant sätt belyser just övergången över fjället på åtminstone en av de stigar som förband Jämtland och Tröndelagen. Jag har tidigare nämnt den gamla led som löpte från Duved till Verdalen och Levanger. En annan led gick sydligare över Storlien, ungefär där järn- väg och Europaväg nu löper. 13 Här vill jag lyfta fram ett par ånamn. Från trakten av Storlien, strax öster om nuvarande riksgränsen, forsar ån Tevla [tœ`v£a ] åt väster ned genom Teveldalen ( teffweldall ca 1530, NSL s. 450) i riktning mot Trondheimsfjorden (se fig. 2). Strax väster om Storlien kastar sig ån utför en klyfta ned i ett berömt fall, Brudslöjan , och dess lopp är även i fortsättningen snabbt forsande. Namnet Tevla har hållits samman med ett annat norskt ånamn, Tavlåa (NE s. 264, 268), och namnen har försöksvis anknutits till de nynorska verben tavle och tave ’gaa møisomt og smaat’ (NSL s. 450). Till samma verb, sv. dial. tavla ’gå fram och tillbaka sökande sig fram med möda; gå trippande och vaggande; gå osäkert och snubblande’, har för övrigt satts det västerbottniska ånamnet Tavelån , Tavelsjöns utlopp, belagt i bynamnet Tavle ( i Taflæ 1494), nu Inner - eller Yttertavle (SOL s. 316). För Tavelån passar denna betydelse bra. En sådan innebörd passar dock inte alls Tevla i Teveldalen, vilket påpekas i NSL (s. 450). Denna älv

13 Den var också tidigt nyttjad, även om den anlagda väg som kan befaras med hjuldon här är ung, yngre än mellanriksbanan. Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 31 med sitt starka fall kan inte sägas »gaa møisomt og smaat», och inte heller betydelserna hos sv. dial. tavla passar bra. Emellertid rinner en å åt andra hållet, från passet vid Storlien och under och utmed den nuvarande Europavägen och vidare åt sydost in i Jämtland, där den bidrar till Indalsälven (se fig. 2). Ån heter officiellt Tävlan men dess namn uttalas som det norska Tevla . Tävlan rinner under den största delen av sitt lopp lugnt och slingrande genom myrmark och gör gott skäl för ett namn syftande på att ’gaa møisomt og smaat’ eller ’gå fram och tillbaka sökande sig fram med möda’ o.d. Dessa bägge vattendrag, Tevla och Tävlan, rinner upp i ungefär samma område på vattendelaren mellan Tröndelagen och Jämtland. Namnparet är ett exempel på att älvar som från samma utgångspunkt rinner åt motsatta håll bär likalydande namn. Fenomenet är inte helt ovanligt i Norge (se NE t.ex. s. 133 art. Kusma , 194 art. Rjoande , Stemshaug 1985 s. 63). Det torde i allmänhet eller åtminstone ofta nog vara så, att det ena vattendraget har givit namn åt det andra. Om innebörden av Tevla /Tävlan är den ovan angivna, tyder detta på att det jämtska vattendraget har givit namn åt det tröndska. Mot detta antagande skulle kunna invändas, att det tröndska vattendraget är mycket längre och hinner bli större och därmed viktigare. Det är emellertid svårt att avgöra vattendrags grad av viktighet i det färdledssammanhang som det nu gäller. Denna typ av namngivning förutsätter en överraskande god bekantskap med älvarna när dessa är obetydligast och, kan man tycka, minst utpräglade. Men i ett trafikerat pass vore dock en sådan kännedom naturlig: Om man i stället för att här se två älvar, av vilka en har ett icke passande namn, i stället fattar innebörden av det norska namnet som ’den del av ån Tävlan, som rinner åt andra hållet’ eller kanske ’Tävlan på andra sidan vattendelaren’, då blir namnet ett slags praktiskt »färdledsnamn». Förhållandet att två älvar som rinner åt olika håll från samma vattende- lare bär »samma» namn, är i fallet Tevla –Tävlan kanske inte så överras- kande. Det är fråga om vattendrag av måttlig längd i ett område där en viktig färdled gått fram sedan urminnes tid. Men kanske kan en liknande par- namnskomplikation föreligga i ett kändare namnpar. En sådan möjlighet har antytts av Oddvar Nes (1985 s. 11) i den omfattande diskussionen om Indalsälvens gamla namn (se för detta namns etymologi Edlund 1979, 1996 s. 52 ff., båda m. hänv., Nes 1985 s. 9 ff.). Indalsälven har sina källor i ett vidsträckt fjällområde, i vilket det nyssnämnda området öster om Storlien ingår som en liten del. En av de åar som tillsammans bildar In- dalsälven är den som nu i sitt översta lopp kallas Skalsån och längre ned Medstuguån. Denna å har sina källor i det område där den tidigare nämnda färdleden från Levanger över Verdalen och Sul till Duved passerar vattendelaren, och leden följer ån mot Duved (se fig. 2). På den andra, västra sidan om vattendelaren är terrängen mycket brantare, och vattnen rinner hastigt ned mot fjällsjön Innsvatnet, som är den norska 32 Eva Nyman

älven Innas källsjö. Innsvatnet anses återgå på ett fno. * Innir , en avledning till älvnamnet Inna (NE s. 118). Älvnamnet uttalas med såväl akut som grav accent, och det förs i NE åter på ett starkt femininum, fno. * Inn .14 Oddvar Nes (1985 s. 11) anser att man i en diskussion av Indalsälvens gamla namn måste dra in de norska älvnamnen av typen fno. Inn och särskilt det ovan nämnda, nordtröndska älvnamnet . Att just den nordtröndska älven och dess namn bör diskuteras vid ett fortsatt dryftande av Indalsälvens gamla namn, kan synas rimligt. Den mycket nyttjade leden från hamnen i Le- vanger till Duved löper nämligen längs Inna (och några korta källflöden) upp till vattendelaren för att på andra sidan löpa längs en å som så småning- om växer till den älv som vi kallar Indalsälven. Emellertid måste den reservationen genast framföras, att hela resonemanget utgår från att Indalsälvens övre lopp, uppströms Storsjön i Jämtland, har uppfattats som samma vattendrag som det nedre loppet, från Storsjön till havet, och burit samma gamla namn. Att så varit fallet kan i och för sig vara troligt. Indalsälven (uppströms Storsjön) har emellertid ett flertal källälvar, och vanligen brukar den från Sylarna kommande Enan anses vara huvudkällan eller den ena huvudkällan (se SvU 14 sp. 229 f., NU 2 s. 194). Enan mynnar i sjön Ånn, och älven rinner sedan vidare åt norr genom Gevsjön till Bod- sjön, där den från söder förenar sig med den från nordväst kommande Med- stuguån, som inte är lika betydande. Tillsammans bildar de Tännforsen. Enan har ingen geografisk förbindelse med den norska Inna. Att Inna och Indalsälven skulle vara namnsamhöriga bygger på att Skals- ån–Medstuguån har kunnat uppfattas som Indalsälvens »urkälla». Såvitt jag kan förstå är ett sådant antagande möjligt bara under förutsättning att man anlägger ett kommunikationsperspektiv. I ett sådant perspektiv kunde det nämligen tyckas rimligt, att den källälv som man följer när man har kommit färdleden från väster utmed Inna och passerat vattendelaren, av rent kom- munikationsmässiga skäl uppfattas som huvudkällälven till den stora älv som man sedan kan följa österut till Storsjön och vidare till Östersjön. Mot- svarande gäller om man färdas åt andra hållet mot Levanger. Leden från Jämtland till Verdalen var enligt Grethe Authén Blom (1968 sp. 308) under medeltiden den viktigaste av de nordliga kommunikationslederna mellan Sverige och Norge. Det är onekligen en del som kan stödja tanken att de båda kommunika- tionsmässigt samhöriga älvarna vid någon tid har burit nära sammanhäng- ande namn. Man kan fråga sig vilken av älvarna som i så fall namngavs först. Storleken talar avgjort för Indalsälven. Å andra sidan bär de norska äl- varna enligt gammal uppfattning ofta uråldriga namn. Man kan fråga sig varifrån namngivarna skulle ha kommit. Själva den

14 Det upplyses dock att älvdalens namn, Inndalen , skrivs af Innodale strax före 1400-talets mitt (NE s. 118). Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 33 namngivningsprincip som innebär att två älvar som åt motsatta håll utgår från samma område bär likalydande namn, är, såvitt jag vet, bättre känd från Norge än från Sverige, Norrland inräknat. När det gäller Indalsälven–Inna vill jag här bara peka på ett namnbild- ningsproblem. Om de två älvarna en gång har burit »samma» namn, så be- höver detta inte vara det ursprungliga förhållandet. Man kunde mycket väl tänka sig, att den ena älven kunde bära ett mycket gammalt namn, medan överförandet av namnet på systerälven kunde ha skett betydligt senare och med en namnform som »nötts ned». Detta kunde kanske vara en tanke att pröva.

Medelpad och Ångermanland har sina viktigaste bygder i närheten av öst- kusten, och givetvis har landskapen alltid stått i förbindelse med Öster- sjöns sjöfart. De hamnar som nyttjades under järnålder och vikingatid ligger emellertid på grund av landhöjningen nu vanligen långt från kusten (se NU 2 s. 37 ff. art. hamnar ). Säkert har därmed en mängd intressanta och kulturellt belysande kommunikationsnamn blivit överflödiga och gått för- lorade. Utmed östkusten har även en landled fört, den så kallade Stigen eller Norrstigen . Norrstigen är nämnd i Hälsingelagen som en sammanhängande kustled med färjelägen t.ex. vid övergången av Ljusnan (Friberg 1962 sp. 238). Leden omvittnas av många ortnamn, såsom de hälsingska bynamnen Stering , ( Stegherenge 1535) och Steg (Brink 1984 s. 93, 103 f.) och skog- namnet Stigen (Brink 1990 s. 244 n. 37). I Ångermanland har Norrstigen givit namn åt byarna Norrstig och Stig i Säbrå socken, av vilka den förra är känd som kungsgård (SOVn 1 s. 74, 75 f., NU 2 s. 371). Mot bakgrund av kommunikationerna längs kusten till lands och till sjöss kunde man förvänta att särskilt östra Mellannorrlands ortnamn skulle visa sammanhang med Hälsingland och med det centrala sveaområdet. Lars Hellberg (1984) är den som kraftigast har understrukit södra och mellersta Norrlands, och särskilt kustlandets, samband med sveaväldet, den forntida »sveastaten», för att använda hans eget uttryck. Som bevis anför han främst fördelningen av ortnamnen på - tuna (Hellberg 1984 s. 136 ff.). Enligt Hellbergs (1984 s. 137, 139) mening var ortnamnselementet tuna närmast en term med betydelse av administrativ centralort; detta skulle emellertid främst gälla för - tuna -namn i Svealand. Vidare tänker sig Hell- berg (s. 136 ff.) att tuna -orterna aktivt etablerats, »förlagts», på lämpliga platser och att de har haft speciella funktioner inom sveariket. De norrländ- ska - tuna -namnen står enligt Hellberg (s. 139) »språkligt och sakligt i direkt sammanhang med de svealändska». De norrländska namnen skulle dock inte genomgående ha avsett huvudorter, centralorter i distrikt, ty Norrlands organisation var vid tiden för - tuna -orternas tillkomst – »sannolikt yngre romersk järnålder eller äldre folkvandringstid» – enligt Hellbergs mening föga utvecklad. Hellberg är benägen att se orterna »som ett slags expansions- 34 Eva Nyman centra, som stödjepunkter i det tidiga sveaväldets kolonisatoriska framryck- ning mot norr». I var och en av Hälsinglands tre gamla huvudbygder finner Hellberg (1984 s. 138) en - tuna -ort i centralt läge. Tuna -orternas distribution i Norrland är upplysande, menar Hellberg; de finns inom det norrländska området bara i Hälsingland och Medelpad, och de finns i bygder med kust- anslutning, bygder där ortnamnsskicket har »en allmänt svealändsk prägel med bl a - sta och - säter som dominanta inslag». Hellberg hänvisar till arkeologiska fakta och till Stefan Brinks utredning om namnet Hälsingland (Brink 1981 s. 139 f.) när han hävdar att bosättningen börjat under romersk järnålder och att bygderna i fråga »huvudsakligen koloniserats av svear». Hellberg (1984 s. 139) menar att vissa norrländska - tuna -orter efter hand har »kommit att ingå i mer eller mindre utbildade centralortssammanhang». Hit räknar han Tuna vid sjön Marmen i östra Medelpad vid Ljungans nedre lopp. Tuna , numera endast sockennamn ( De Tunum 1344), återgår på ett för- svunnet gårdnamn (se Holmberg 1969 s. 45 f.). Vid Marmen finner Hellberg ett bynamn Karlänge som enligt hans mening visar att här fanns »karlar», ett slags fast garnison av bönder-krigare, samt ett Lunde ,15 som tyder på kult; i allt framstår Tuna enligt Hellberg (s. 136, 139) som ett gammalt »central- ortskomplex». »Karlarna» kunde enligt Hellberg ha varit förlagda dit för att hjälpa till vid »färder och transporter västerut». Även Hellberg är alltså inne på bygdens västliga förbindelser. De båda andra - tuna -orterna i Ljungans utloppsområde finner han likaledes intressanta. Den ena, nu Tunaby , ligger strategiskt i ett mycket gammalt tröskelläge. Här finner han ett sakralt ortnamn Vi , ett typiskt »svenskt» kult- platsnamn, samt tre bebyggelser med namn på - stadhir (Hellberg 1984 s. 138 f.). Den andra - tuna -orten, det numera försvunna Tuna i Njurunda (se Holmberg 1969 s. 47 f.), var belägen där Norrstigen, såsom den är historiskt känd, övertvärar Ljungan (Hellberg 1984 s. 138). En annan centralort finner Hellberg (1984 s. 139) i Ljustorpsbygden, med ett Tuna och ett Frötuna (se Holmberg 1969 s. 42 ff.). Frötuna skulle enligt Hellberg (s. 139) innehålla gudinnenamnet Fröja och direkt eller indirekt företräda den »statliga fruktbarhetskulten» (jfr Elmevik 1995a s. 13 f., 1995b s. 70 m. hänv., not 1). Ljustorpsbygden, som i sin omgivning har många fångstgropar, kunde enligt Hellberg (s. 139) möjligen ha varit ett »lokalt centrum för forntida djurfångst». Tuna i Sköns socken, som lever i namnen Tunadal och Tunabäck (Holm- berg 1969 s. 44 f.), slutligen, kan enligt Hellberg (1984 s. 139) ha haft uppgiften att bevaka trafiken genom Alnösundet. Det förvånar Hellberg (s. 139) att någon - tuna -ort inte etablerats i den centrala Selångerstrakten, där Högom med »hela Norrlands förnämsta hög-

15 Orterna ligger i Tunas grannsocken Attmar (hos Hellberg Mattmar). Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 35 gravfält» är beläget och där senare det medeltida centret etablerades med Kungsnäs och Selångers kyrka. 16 Här är det svårt att följa med i resonemanget. Även i Mellansverige finns det enligt Hellbergs mening centralorter av tuna -orternas ålder som inte har namn på - tuna (se Hellberg 1984 s. 137 om Ostra , * Harir , * Bor ). Till yngre tiders centralorter ingående i ett sveasammanhang räknar Hell- berg (1984 s. 137, 141) orter med namn på - husa , Husum . Hit skulle höra de jämtska Västerhus på Frösön och Huse i Häggenås vid Indalsälvens biflöde Hårkan. Dessa namn skulle vara ett tecken på sveanärvaro i Jämtland och handel mot söder. Ett annat namnpar finner han i norra Ångermanland med Västerhus i Själevad, väster om nuvarande Örnsköldsvik, och Husum i Grundsunda. 17 Som ett östligt drag tar Hellberg (1984 s. 139 f.) upp ett sakralt ortnamn, »det genuint svenska» Vi , - vi , enligt hans mening den vanliga »äldre beteckningen på kultlokaler inom och i några fall även utom tuna -namnens områ- de». Han fäster sig vid att det har funnits ett Ullvi i Hackås i Jämtland och betraktar detta jämte Norderön ’gudinnan Njärds ö’ (jfr om Norderön ’Njords ö’ Flemström 1972 s. 160, 1983 s. 23) som bevis för »kult av svearnas vegetationsgudapar i ett tidigt skede». Tor som svea-vegetationsgud finner Hellberg (1984 s. 140) i det ånger- manländska sockennamnet Torsåker , som enligt hans mening på ett tidigt stadium avsåg en viktig centralort och kultplats nära Ångermanälvens mynning, innan landhöjningen medförde en flyttning av centralortsfunktionerna nedströms. Hellberg nämner att namnet Torsåker även finns eller har funnits i Södermanland, Uppland och Gästrikland. Emellertid nämner han ej att det intressant nog även har funnits i Torps socken i Medelpad. Det bars på 1700- talet av ett markområde nära Torps kyrka. Nära detta medelpadska Torsåker finns ett Vissland som ansetts vittna om förkristen kult (se Flemström 1959 s. 105 f., 130, Palm 1931 s. 8 f.). Hellberg (1984 s. 142) anser att ortnamnen entydigt visar att svearna redan under romersk järnålder utövade politisk kontroll över vissa nordligare landsdelar: Dåtidens Hälsingland och Medelpad ingick redan i deras på - tuna -systemet baserade riksorganisation och under de närmast följande seklen inlemmades små- ningom även Jämtland och Ångermanland. Av ortnamnsskicket i dess helhet framgår också att denna politiska expansion har stått i samband med en ständigt fortgående inflyttning från sydligare svenska provinser, speciellt mälarlandska- pen. Härom vittnar främst namnen på - sta och - säter , som karakteriserar hela det norrländska järnåldersområdet (Hellberg 1984 s. 142 f.).

16 Till denna plats har Lars-Erik Edlund (1996 s. 62 f.) tilltalande förlagt namnet Medelpads ursprung. 17 Däremot har Norrland inte några äkta Husaby -namn, vilket Hellberg (1984 s. 142) förklarar med att några regelbundet organiserade byar jämförbara med husabyarna söderut i landet inte skulle ha funnits. Han menar att de orter som t.ex. i Hälsingelagen nämns som husabyar inte kallades så lokalt. Platserna i fråga bär enligt Hellberg nu ofta namnet Kungsgården . 36 Eva Nyman

Hellberg (1984 s. 143 m. hänv.) nämner även det västliga inflytande som visar sig i ortnamn och dialekter. Detta kan även enligt hans mening tidvis ha varit mycket betydande, särskilt under folkvandringstiden, men han anser inte att det varit så viktigt som det svealändska. Han menar med Holm (1980 s. 164) att ortnamnen på - vin visar på inflyttning västerifrån, och detta gäller enligt Hellberg även namnen på - hem ; han betonar dock att namnen på - vin och - hem blott finns i Jämtland, Medelpad och södra Ångermanland samt att de är långt färre än namnen på - sta och - säter (Hellberg 1984 s. 143). Ett svealändskt inflytande i Mellannorrland och särskilt Mellannorrlands kustland är som nämnt inte svårt att förstå. Att svearnas expansion skulle kunna spåras i ortnamn vore heller inte orimligt, men jag menar att man här måste vara försiktigare än Hellberg. En liten, gammal bygd som Hellberg (1984 s. 139 m. hänv.) tar upp är den medelpadska socknen Ljustorp. Han nämner mycket riktigt att där finns två namn på - tuna , Tuna och Frötuna , avseende centrala gårdar av betydelse. Men i centrala lägen finns även Öppum och Skäljom , som bägge är - hem - namn (se Flemström 1959 s. 122). Relativt centralt beläget är även Edsta som bör vara ett ursprungligt - vin -namn, som spårat ur (se Jansson 1951 s. 99, Flemström 1959 s. 121 f.). Prästgården bär namnet Rogsta , ett namn på - stadhir . Ett - säter -namn finns i det mindre centrala bynamnet Mjölsätt . Dessa borde med Hellbergs resonemang visa på sveainflytande, men såvitt jag kan förstå kan namngrup- perna inte b e v i s a inflytande från söder. Namnen på - stadhir i Medelpad (och Ångermanland) kan geografiskt anknytas inte bara till utbredningen i Hälsingland och söderut utan även – om ock svagare – till den i Jämtland och i Tröndelagen. De äldsta namnen på fno. - staðir i Tröndelagen anses av arkeologer och historiker vara mycket gamla, så t.ex. Stiklestad (NSL s. 422). Det är alltså enligt min mening inte säkert att namnen på - stadhir i Mellannorrland ingår i ett r e n o d l a t östligt sammanhang (se ovan). Något liknande kan gälla namnen på - säter ’utmarksäng’. Enligt Stefan Brink (1987, 2010) bör de norska namnen på - set , fno. setr , vara ursprungliga ägonamn som kan sammanhållas med det svenska ortnamnselementet säter ’utmarksäng’. Namnen på - säter i Mellannorrland behöver därmed inte anslutas ba ra till den svealändska utbredningen av dessa ortnamn, utan borde även jämföras med de norska namnen på - set (se Brink 1987 s. 79 ff., NSL s. 389). Man kan alltså i Mellannorrlands östliga delar se tydliga samband söder- ut, mot Svearikets centrum, och ditåt visar tydligast - tuna -namnen. De norr- ländska namnen i denna grupp har nyligen på ett nyanserat vis diskuterats av Thorsten Andersson (2010 s. 37 f.). Lars-Erik Edlund (i NU 2 s. 276, 4 s. 370 f.) ser bland ortnamnen i Mel- lannorrland åtskilliga tecken på ett sammanhängande norskt-mellannorr- ländskt kulturområde. Åt detta håll pekar bl.a. namn på - vin -, - hem - och -ånger . Han understryker dock att det samtidigt finns mycket som pekar Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 37 söderut, såsom namnen på - tuna och sannolikt namnen på - stadhir (Ed- lund i NU 3 s. 139, 4 s. 371). Det nordsvenska språkområdet har enligt Ed- lund (i NU 3 s. 319) »påverkats från såväl ett norskt influensområde med Trøndelag som strålningscentrum som ett uppsvenskt–sydnorrländskt. Olika starka innovationsvågor har sköljt över det norrländska området under olika tider». Typiskt för Mellannorrland är, menar Edlund, inslagen av s å v ä l väst- ligt som sydligt språkgods i ortnamnen. Västlig anknytning har enligt Ed- lund (i NU 2 s. 277, 3 s. 318, under utg.) två medeltida jämtländska namngrupper, de nyodlingsindicerande Landsom -namnen, en sammansättning av land ’odlat stycke jord’ och fsv. æmpne (fvn. efni ) ’ämne (till uppodling)’, samt de ödesmålsindicerande namnen på - önet , - ödet ’ödegården’ e.d. till ett ord motsvarande fvn. auðn ’öde tillstånd’, ’ödejord’ m.m. I Medelpad och Ångermanland finns några nordliga representanter för namntyper som i Sverige annars har sin huvudsakliga utbredning längre söderut. Namngruppen på - torp har två intressanta representanter i Mel- lannorrland, nämligen de medelpadska sockennamnen Torp och Ljustorp som Lars Hellberg (1954 s. 109, 130 ff.) räknar till det äldre skiktet av -torp -namn. Lars-Erik Edlund (NU 3 s. 139, 318) räknar dem bland de namn som pekar söderut, mot Centralsverige. I Ångermanland finns även några representanter för de för Sydsverige typiska - ryd -namnen (Ejder 1979 s. 90, Fridell 2010), och denna namntyp synes även vara representerad i östra Medelpad med ett par förmodligen ganska gamla namn, tydligast Ri i Timrå socken (se Nordlander 1892–1905 s. 251, Flemström 1959 s. 119, 129).

Finns det då inget som är speciellt för Mellannorrland? Lars-Erik Edlund har i NU (3 s. 318, 4 s. 371) nämnt några namngrupper såsom typiska för just landskapen i Mellannorrland. Dit hör namnen på fsv. - æt , *- at ’äga’, som huvudsakligen finns i Ångermanland med exempel som Hörnett och Viätt och med det urspårade Sollefteå som sin kändaste representant. Vidare nämner han (a.st.) sockennamnen på - rå , äldre - radh ’maktområde’, ’bygd’ e.d., även de huvudsakligen i Ångermanland, men med Timrå i Medelpad och Arbrå i Hälsingland. Thorsten Andersson (2010 s. 39 ff. med figur 1 s. 40) har närmare behandlat de mellannorrländska bygdenamnen, sedermera sockennamnen, på fsv. - radh ’bygd’, som i namnen utvecklats till - rå . Det rör sig, förutom Tim- rå och Arbrå , om fem eller sex ångermanländska sockennamn. En majoritet av - radh -namnen är bildade med en inbyggarbeteckning i genitiv plural i förleden. Andersson jämför radh i namnen med härad , en sammansättning där radh utgör efterled. Härad ingår i många bygdenamn och har utifrån betydelsen ’bygd’ kommit att bli en teknisk term för en viss typ av distrikt. De mellannorrländska bygderna med namn på - radh kunde enligt Andersson ha utvecklats till en norrländsk indelning i » radh -distrikt». Att så inte blev fal- 38 Eva Nyman let anser han kunna bero på att den från söder komna, svealändska indelningen i skeppslag stod i vägen. Distriktstermen blev därför skeppslag .

Min överblick över Mellannorrlands ortnamnsskatt är alltför begränsad för att jag bör uttala mig bestämt, men jag får intrycket att de allra klaraste sydliga dragen uppträder i de namn som har med organisation, kult och förvalt- ning att göra. Tuna -namnen och vad som till dem hör är väl det tydligaste exemplet. Mer »vardagliga» namn som inte säger mycket om organisation, kult eller förvaltning tycks ofta höra till den mellannorrländska kulturprovins som sträcker sig från hav till hav från Tröndelagen till Ångermanland– Medelpad. En hel del av det som vi från en sydligare utgångspunkt gärna ser som västliga drag kan kanske ses som något som en gång var gemensamt mellannorrländskt språkgods.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Aasen, Ivar, 1873: Norsk Ordbog med dansk Forklaring. Omarbeidet og forøget Udg. af en ældre »Ordbog over det norske Folkesprog«. Christiania. Andersson, Thorsten, 2010: Folk i Norden. I: Thule. Kungl. Skytteanska Samfun- dets årsbok 2010. S. 33–44. Authén Blom, Grethe, 1968: Pilegrimsveier. I: KL 13. Sp. 306–310. Baudou, Evert, 1999: Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. [2 uppl.] Höga- näs. — 2002: Kulturprovinsen Mellannorrland under järnåldern. I: Namn och bygd 90. S. 5–36. Blöndal, Sigfús, 1920–24: Íslensk-dönsk orðabók/Islandsk-dansk ordbog. Reyk- javík. Brink, Stefan, 1981: Namnet Hälsingland. I: Namn och bygd 69. S. 115–151. — 1984: Ortnamn i Hälsingland. Stockholm. — 1987: Till frågan om ortnamnselementet - setr , dess ursprung och betydelse. I: Namn og nemne 4. S. 79–84. — 1990: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Norden. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 57. Studier till en svensk ortnamnsatlas 14.) — 2010: Ortnamn på -säter. I: Språken i Sverige (se detta). S. 92. Bucht, Torsten, 1944: Till frågan om vin-namn i Ångermanland. I: Namn och bygd 32. S. 14–49. DSÅ = Kousgård Sørensen, John: Danske sø- og ånavne 1–8. 1968–1996. Køben- havn. (Navnestudier udg. af Institut for Navneforskning 6, 12, 15, 21, 24, 28, 29, 35.) Edlund, Lars-Erik, 1979: Indalsälvens gamla namn. Ett inlägg i en diskussion. I: Namn och bygd 67. S. 70–97. — 1996: Gamla ortnamn i Medelpad. I: Sundsvalls historia 1. Red: Lars-Göran Te- debrand. Sundsvall. S. 45–63. — (under utg.): Mellan väst och öst. Det jämtska språkområdet över tid ur ett nordiskt perspektiv. I: Jämtland och den jämtländska världen 1000–1645. Red.: Olof Holm. Stockholm. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Konferenser.) Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 39

Ejder, Bertil, 1979: Ryd och rud. Lund. (Skrifter utg. genom Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund 2.) Elmevik, Lennart, 1995a: Fornnordiska gudagestalter och svenska ortnamn. I: Saga och sed. S. 11–19. — 1995b: Närtuna. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. S. 69–75. — 2010a: Ortnamn på -sta(d). I: Språken i Sverige (se detta). S. 82. — 2010b: Ortnamn på -vin. I: Språken i Sverige (se detta). S. 86. Flemström, Bertil, 1959: Ortnamn i Medelpad. En översikt. I: Medelpad – drag ur bygdens historia. Handledning för lärare i enhetsskolan. Red: Lisa Jansson m.fl. Sundsvall. S. 93–140. — 1969: Sockennamnet Skön. I: Namn och bygd 57. S. 154–181. — 1972: Jämtländska ortnamn. Östersund. — 1983: Ortnamn i Jämtland. Stockholm. Friberg, Nils, 1962: Hälsingland. I: KL 7. Sp. 235–239. Fridell, Staffan, 2010: Ortnamn på -ryd, -red, -röd, -rud och -råd. I: Språken i Sveri- ge (se detta). S. 91. Gunnlaugs saga = Gunnlaugs saga Ormstungu. Udg. ved Finnur Jónsson. 1916. Kø- benhavn. (Samfund til Udgivelse af gammel nordisk Litteratur 42.) Hallan, Nils, 1977: Bygdenamnet Skaun (Skogn). I: Namn och bygd 65. S. 28–37. Hellberg, Lars, 1954: Studier i de nordiska - torp -namnens kronologi. I: Namn och bygd 42. S. 106–186. — 1984: Svetjud och Norrlanden. En kompakt forskningsrapport. I: Florilegium Nordicum. En bukett nordiska språk- och namnstudier tillägnade Sigurd Fries den 22 april 1984. Utg. av Lars-Erik Edlund, Claes Börje Hagervall, Birger Lil- jestrand (red.) & Evert Melefors. 1984. Umeå. (Acta Universitatis Umensis. Umeå studies in the humanities 61.) S. 135–145. Hesselman, Bengt, 1945: Omljud och brytning i de nordiska språken. Förstudier till en nordisk språkhistoria. Stockholm–Köpenhamn. (Nordiska texter och under- sökningar 15.) Hkr = Heimskringla. Nóregs konunga s ǫgur af Snorri Sturluson. Udg. for Samfund til Udgivelse af gammel nordisk Litteratur ved Finnur Jónsson 23. 1–4. 1893– 1900. København. Holm, Gösta, 1980: De nordiska dialekterna i Nordskandinavien och deras historiska bakgrund. I: Nord-Skandinaviens historia i tvärvetenskaplig belysning. För- handlingar vid symposium anordnat av Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet den 7–9 juni 1978. Utg. av Evert Baudou & Karl-Hampus Dahlstedt. Umeå. (Acta Universitatis Umensis. Umeå studies in the humanities 24.) S. 151– 174. — 1990: Ortnamn, dialekter och järnåldersbygd i Medelpad. I: Namn och bygd 78. S. 97–104. — 1991: De nordiska anger -namnen. Lund. (Det norske videnskaps-akademi. 2. Hist.-filos. klasse. Skrifter. Ny ser. 18.) Holmberg, Karl Axel, 1969: De svenska tuna-namnen. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 45. Studier till en svensk ortnamnsatlas 12.) HqSj = Hellquist, Elof: Studier öfver de svenska sjönamnen, deras härledning ock historia 1–6. 1903–06. Stockholm. (Svenska landsmål ock svenskt folkliv 20:1– 6.) Jansson, Valter, 1936: Bjarmaland. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. S. 33–50. — 1951: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. Uppsala–Køben- havn. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 24. Studier till en svensk ortnamnsatlas 8.) 40 Eva Nyman

KL = Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid 1–22. 1956–78. Malmö. Lind, E. H., 1920: Strödda bidrag och förslag till ortnamnsförklaringar. I: Namn och bygd 8. S. 126–137. Lindén, Bror, 1950: Orsa sockens naturnamn. I: Orsa. En sockenbeskrivning utg. av Orsa jordägande sockenmän under red. av Johannes Boëthius 1. Stockholm. S. 541–579. Magnússon, Ásgeir Blöndal, 1989: Íslensk orðsifjabók. 2. prentun með leiðrétting- um. Reykjavík. NE = Rygh, O.: Norske Elvenavne. Efter offentlig Foranstaltning udg. med tilføie- de Forklaringer af K. Rygh. 1904. Kristiania. Nes, Oddvar, 1985: Gamle vassførenamn. *Inn og *Lemund-. I: Namn og nemne 2. S. 7–27. NG = Rygh, O.: Norske Gaardnavne. Oplysninger samlede til Brug ved Matrike- lens Revision efter offentlig Foranstaltning udg. med tilføiede Forklaringer 1– 19. 1897–1936. Kristiania (Oslo). NG Indl. = Rygh, O.: Norske Gaardnavne. Oplysninger samlede til Brug ved Matri- kelens Revision efter offentlig Foranstaltning udg. med tilføiede Forklaringer. Forord og Indledning. 1898. Kristiania. Nordlander, Johan, 1892–1905: Norrländska samlingar 1. Stockholm. NSL = Norsk stadnamnleksikon. Red. av Jørn Sandnes & Ola Stemshaug. 4. utg. Redaksjonssekretær: Berit Sandnes. 1997. Oslo. NU = Norrländsk uppslagsbok. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen 1–4. 1993–1996. Höganäs (band 1)/Umeå (band 2–4). Nyman, Eva, 2000: Nordiska ortnamn på - und . Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 70. Studier till en svensk ortnamnsatlas 16.) — 2006: Weißes Meer. § 1. Namenkundlich. I: Reallexikon der germanischen Al- tertumskunde 33. S. 424–426. — 2010a: Namn på -anger/ -ånger i Norden. I: Språken i Sverige (se detta). S. 80. — 2010b: Sekundäre Namenbildung oder Nachbenennung? Ein Problem bei der Beurteilung alter nordischer Ortsnamen. I: Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Akten eines internationalen Sympo- siums in Uppsala 7.–9. April 2010. Hrsg. von Lennart Elmevik & Svante Strandberg. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 112.) S. 79– 94. — 2010c: Vattennamn på Snägd - i Medelpad. I: Från sjö till hav. Namn- och ord- studier tillägnade Birgit Falck-Kjällquist. Red. av Maria Löfdahl, Fredrik Skott & Lena Wenner. Göteborg. S. 97–106. OAU = Ortnamnssamlingar i Institutet för språk och folkminnen, Uppsala. Olson, Emil, 1916: De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. Bidrag till den fornsvenska ordbildningsläran. Lund. Palm, David, 1931: Torps bynamn – ett stycke kulturhistoria. I: Torps socken. Års- bok utg. av Torps hembygdsförening. S. 5–15. SkO = Skånes ortnamn. [Från 1973:] Utg. av Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund. Ser. A. Bebyggelsenamn 1–. 1958 ff. Lund. SOH = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Hallands län. På offentligt uppdrag utg. av Kungl. Ortnamnskommissionen/Ortnamnsarkivet i Uppsala. 1–. 1948 ff. Uppsa- la (& København). SOL = Svenskt ortnamnslexikon. Utarbetat inom Språk- och folkminnesinstitutet och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Red.: Mats Wahl- berg. 2003. Uppsala. SOVn = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Västernorrlands län. På offentligt uppdrag Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd 41

utg. av Kungl. Ortnamnskommissionen/Ortnamnsarkivet i Uppsala. 1–. 1955 ff. Uppsala. Språken i Sverige = Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige. Temared.: Östen Dahl & Lars-Erik Edlund. 2010. Stockholm. Stemshaug, Ola, 1985: Namn i Noreg. Ei innføring i norsk stadnamngransking. 3. utg. Oslo. SvU = Svensk uppslagsbok. 2 omarbetade och utvidgade uppl. 1–32. 1947–55. Malmö. Særheim, Inge, 1999: Namn og gard. Studium av busetnadsnamn på - land . Bergen. Wessén, Elias, 1927: Till de feminina substantivböjningarnas historia. I: Festskrift til Hjalmar Falk 30. desember 1927 fra elever, venner og kolleger. Oslo. S. 78– 111. 42 Eva Nyman Urban namngivning 43 Urban namngivning – något om makt, metoder och mål

Av Staffan Nyström

Sedan länge har vi inom namnforskningen arbetat med att analysera och tolka landsbygdens ortnamn: namn på torp, gårdar, byar, namn på ägor och namn på allehanda naturlokaler som sjöar, åar, öar. Även namn på ad- ministrativa områden som socknar och härader har granskats ingående och särskilt äldre namn har genom sin svårighetsgrad och sin stora potential som språk- och sakhistoriskt källmaterial lockat forskarna till mängder av studier av olika slag. Den forskningen fortsätter även idag. Men samtidigt kan man konstatera att urbana namn, dvs. namn på gator, torg, kvarter, parker och andra lokaler i urbana miljöer, tilldrar sig ett allt större intresse bland namnforskare världen över, och också bland intressen- ter från andra discipliner och verksamheter som geografer, urbanhistoriker, samhälls- och genusforskare; se t.ex. bidrag i volymen Critical toponymies (2009) samt i temanumret Urban toponymy (Vol. 42, 2007) som utkom 2010 i den internationella namnforskarorganisationen ICOS’ skriftserie Onoma. Under rubriken »Urban place names. International symposium» anordnades vidare ett tvärvetenskapligt symposium om urbana namn i Hel- singfors sommaren 2009, och ännu en vetenskaplig sammankomst kring detta tema är planerad att genomföras i samma stad hösten 2011. Det är bara några talande exempel. Det ökande intresset för urbana namn är knappast förvånande med tanke på att fler och fler människor idag lever i urbana miljöer. Städer i alla delar av världen växer och urbaniseringen tilltar. Hembygden är för väldigt många människor numera städer och andra tätorter. En följd av denna utveckling blir förstås att städernas namnplanerare och beslutsfattare får en större arbetsbörda och också ställs inför en mängd nya utmaningar och kne- piga avgöranden. Men för forskaren erbjuder alla urbana miljöer, såväl gamla som nya, problem och frågor som skiljer sig från dem vi är vana vid från den mer »traditionella» namnforskningen. Officiella urbana namn – om vi håller oss till dem – tillkommer normalt sett inte spontant utan genom formella beslut i ett eller flera organ med befogenhet att handlägga och faststäl- la namn. Namnens etymologi är i regel oproblematisk. Deras ursprung är

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 17 mars 2010. 44 Staffan Nyström känt. Men i stället väcker dessa namn – och inte minst vägen fram till dem, från idé till beslut – andra frågor, t.ex. frågor om vad namnen egentligen är till för, vems behov och önskemål som ska tillgodoses, vem som bestämmer och vad som är ett bra namn. Hur skiljer sig namnforskarens, namnbruka- rens och namnplanerarens syn på och relation till namnen – om den gör det? En namn- eller samhällsplanerare eller en politiker med ambitioner kan ju t.ex. vilja använda namnen för att lansera en idé, en vision, eller kanske till och med en ideologi. Andra kanske vill använda namnen i bildningssyfte, för att bevara minnet av och kännedomen om äldre byggnader, personer eller verksamheter i nya gatunamn. Fungerar det? Blir människor upplysta och informerade av gatunamnsskyltarna? Ortnamnens viktiga roll i samhäl- let blir än mer uppenbar och påtaglig om man ser till de urbana namnen. När man talar om urbana namn och »makt» ligger det nära till hands att tänka på de massiva omdöpningar av gator och torg som skedde i t.ex. de gamla öststaterna under 1900-talet, alltefter de växlande politiska system som innehade makten. Detta är välkänt och behöver inte kommenteras när- mare här (se t.ex. Book 2000 med ref. och Kühn 2000). För vår del är den vardagliga hanteringen av namnfrågorna i Sveriges kommuner och i vissa myndigheter en mer adekvat frågeställning. Hur ser det ut här och nu? Vad händer? Vilka aktörer och vilka maktstrukturer märks? För att något belysa dessa frågor ska jag på ett konkret och praktiskt plan redovisa två fall, två problemkomplex från Stockholm, vilka jag själv i olika funktioner har varit och ännu är direkt inblandad i och berörd av, och därmed har den insyn som krävs. Till professionen är jag namnforskare vid Uppsala universitet men jag lever och bor i Stockholm och är dessutom sekreterare i Stockholms stadsbyggnadsnämnds namnberedning (i fortsättningen kallad namnberedningen eller bara beredningen). Därmed är jag förutom namnforskare också namnbrukare och namnplanerare. Namnberedningen är vad det låter som: ett beredande organ. Vår uppgift är att ta fram egna eller ta ställning till andras namnförslag, vilka sedan vi- darebefordras till stadens politiska instanser, där de antingen förkastas eller godkänns och fastställs.

ASTRID LINDGREN IN MEMORIAM

Mitt första fall gäller försöken att memorera Astrid Lindgren genom någon form av hedrande namngivning i Stockholm. Det är inte första gången jag redogör för detta (jfr Nyström 2008) 1 men eftersom saken ännu inte riktigt är i hamn finns det nya turer att rapportera. Astrid Lindgren avled den 28 januari 2002. Redan dagen därpå föreslogs i medierna en rad olika sätt att hedra henne genom att fästa hennes namn vid

1 Artikeln, tryckt 2008, återger ett föredrag jag höll redan 2002. Urban namngivning 45 någon plats eller något objekt i staden. Förslagen var ställda till namnberedningen eller till politikerna. Beredningen kallade till ett extraordinärt sam- manträde samma dag och då medverkade också för första gången på länge dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet, den högste ansvarige politikern i Stockholms stadshus. Han lyssnade noga till våra diskussioner och argument, betygade sin stora respekt för namnberedningens kompetens och erfarenhet, men upplyste oss samtidigt hövligt om att han var i sin fulla rätt att »köra över» beredningen om han så önskade – vilket är helt korrekt. Vid detta möte diskuterade namnberedningen länge de olika förslag som väckts; flertalet av dem innebar att en park, en gata eller åtminstone en del av Dalagatan eller någon annan gata i närheten av författarinnans bostad skulle döpas om till Astrid Lindgrens Gata (Park ) eller något liknande. Borgarrådet själv förordade starkt ett namnbyte på Dalagatan och drev den åsikten hårt, medan namnberedningen motsatte sig alla förslag som innebar att något gammalt gatu- eller parknamn skulle tas bort eller förändras till form eller syftning. Vi hade många argument till stöd för vår åsikt, menade vi; inte minst kunde vi åberopa en s.k. hänsynsparagraf om »god ortnamnssed» som sedan 1 juli 2000 ingår i kulturminneslagens 1:a kapitel (Lag [1988:950] om kulturminnen m.m.). Paragrafen reglerar kommunal och statlig namnverksamhet och säger tydligt att hävdvunna namn inte [ska] ändras utan starka skäl (se God ortnamnssed (2001) samt Nyström 2001). Att det kan finnas starka skäl att hedra Astrid Lindgren är en sak, men det betyder inte att det också finns starka skäl att låta detta gå ut över Vasapar- ken , Dalagatan eller något annat av de befintliga namn som aktualiserades i diskussionen. I stället beslöt namnberedningen föreslå att hedrandet av Astrid Lindgren skulle genomföras i två steg. Först ville vi avgränsa och namnsätta den del av Vasaparken som ligger närmast Dalagatan 46, där författarinnan bodde från 1941 till sin död (fig. 1). Därefter, någon gång i framtiden, ville vi skapa en semantisk kategori »Astrid Lindgrens värld» genom att åsätta en stör- re grupp kvarter, gator, torg m.m. namn ur hennes litterära produktion. Vi tänkte oss t.ex. kvartersnamn som Bullerbyn , Nangijala , Saltkråkan och gatunamn som Pippi Långstrumps Gata 2 och Ronjavägen . Under våren och sommaren 2002 rådde en febril aktivitet och mycket lob- byarbete bedrevs kring ärendet: nya skrivelser producerades, nya argument presenterades och allt fler människor och instanser vädrade sina åsikter. Men inga beslut fattades. Alldeles före sommaren uttalade sig Astrid Lind- grens familj för första gången och sade att de var helt säkra på att Astrid inte

2 Jag använder här och i det följande namnformer där – mot bättre vetande – varje enskilt ord i namnet skrivs med inledande versal, såsom Gata i Pippi Långstrumps Gata . Skälet därtill är ett kommunalt beslut från 1932 som ännu tillämpas konsekvent i den formella hanteringen av namn i Stockholm (mer utförligt om detta i Nyström 2003). 46 Staffan Nyström

Fig. 1. Utsnitt ur Stockholms kommuns digitala stadskarta (nås på adressen http:// www.map.stockholm.se/kartago/kartago_fr_sth.html). Kartan visar större delen av Vasapar- ken med Astrid Lindgrens Terrass. Stjärnan markerar Astrid Lindgrens bostad på Dalagatan 46. skulle ha velat att Dalagatan bytte namn på grund av henne. Hon var inte så- dan, menade de. Något mer modest, något mindre och trevligare i parken intill vore acceptabelt, men inte ett namn knutet till Dalagatan. Namnberedningen hade under denna tid hållit fast vid sitt ursprungliga förslag och pekade nu åter på platsen i Vasaparken, för vilken Astrid Lind- grens Terrass vore ett lämpligt namn. 3 Vi fick vänta länge men så småning- om godkändes namnet av politikerna i stadsbyggnadsnämnden, och i juni 2004 fastställdes det av kommunfullmäktige som sista instans. Borgarrådet ville förstås inte fortsätta driva frågan om en namnändring av Dalagatan mot familjens önskan. För namnberedningen var en halv seger vunnen. Bilden (fig. 2) visar platsen i Vasaparken i september 2010. I december 2003 vände sig oväntat stadsbyggnadsnämnden till namnberedningen och uppmanade oss att precisera det område där den föreslagna namnkategorin »Astrid Lindgrens värld» skulle användas för att namnsätta gator, torg och kvarter. Vi hade hoppats att det skulle dröja länge innan detta »steg 2» realiserades och att vi skulle hinna hitta ett område med en karaktär som passade för ett sagotema. Men det visade sig nu att namngivningen av

3 Under en kort period var namnberedningens förslag Astrid Lindgrens Täppa i anslutning till en grupp namn på smärre parker och grönområden som redan finns i Stockholm: Anna Lind- hagens Täppa , Bysistäppan , Torinetäppan m.fl. Efter viss kritik mot namnelementet täppa ändrade dock beredningen sitt förslag till Astrid Lindgrens Terrass , också efter mönster från befintliga namn i staden: Lindhagensterrassen , Per Anders Fogelströms Terrass m.fl. Urban namngivning 47

Fig. 2. Astrid Lindgrens Terrass i Vasaparken. Foto: Staffan Nyström 2010.

Astrid Lindgrens Terrass ingick i en politisk kohandel av något slag – åt- minstone kunde vi i beredningen inte tolka denna brådska på något annat sätt – och namnberedningen ålades, som en kompensation för att terrass- namnet släpptes igenom, att snabbt »skaka fram» ett område med tillräckligt många nya odöpta lokaler för att Astrid Lindgrens storhet och rika produktion skulle göras full rättvisa. En liten terrass var ju ändå rätt futtigt, ansåg somliga. Så namnberedningen föreslog ett område. Vi hade egentligen ingen möj- lighet att göra något annat än så gott vi kunde. Det område vi valde var ett tidigare industriområde som sedan länge var planerat att bebyggas. Området var då – 2003 – inte särskilt trevligt, det hade länge haft ett ganska dåligt rykte, men var på sikt tänkt att bli ett populärt och attraktivt bostadsområde. Det kallades tidigare Baltic och ligger i stadsdelen Mariehäll i nordvästra Stockholm. 4 Det valda området har alltså ingenting alls med Astrid Lind-

4 År 1781 köpte en man från Stockholm ett litet hus som kallades Brostugan . Han döpte om det till Mariehäll efter sin hustru Maria. År 1790 byggdes ett nytt och mer ståndsmässigt hus på platsen och det står ännu kvar där inträngt mellan de modernare husen och gatorna. I slutet av 1800-talet avstyckades ett stort antal småtomter från gården Mariehäll. De bebyggdes och befolkades vartefter och successivt växte en liten tätort fram under namnet Mariehäll . År 1908 bildades Mariehälls municipalsamhälle. Området inkorporerades med Stockholm 1916, det fick en fastställd stadsplan 1931 och blev 1934 en av stadens nu 117 officiella stadsdelar. (Stahre et al. 2005 s. 578.) 48 Staffan Nyström gren att göra, men det erbjöd goda möjligheter att ganska snart i framtiden lansera många nya urbana namn. Kartor från 1920- och 1930-talen visar gården Mariehäll med intilliggan- de småhus, industribyggnader, ett tegelbruk m.m. Man ser också ett vattendrag, Bällstaån (mynnande i Bällstaviken), vilket idag är en mycket värde- full tillgång när det gäller nya bostadsområden och deras marknadsföring. Det område vi föreslog för Astrid Lindgrens värld täcker ungefär en tredje- del av Mariehäll, länge bestående av ett enda stort kvarter kallat Baltic . Åt- minstone tio nya gator och 15 nya kvarter, några torg och några parker var planerade här i detta skede. Vi visste ännu inte tillräckligt mycket om områ- dets framtida utformning för att kunna föreslå individuella namn till individuella objekt, men det viktiga då var att området erbjöd goda möjligheter till namnsättning. Under våren 2005, medan namnberedningen väntade på utlovade detalj- planer över området, blev vi på olika sätt uppmärksammade på att varken stadsplanerarna, arkitekterna eller bostadsbolagen som var engagerade här för att bygga och sälja lägenheter var särskilt förtjusta i kvarters- och områ- desnamnet Baltic . Tvärtom! Ursprunget till detta namn är industriföretaget Baltic som etablerade sig på platsen redan på 1920-talet för att tillverka ra- dioutrustning. Senare flyttade dock Baltic härifrån och lokalerna övertogs av andra företag, men företagsnamnet Baltic behölls i kvartersnamnet. Hela miljön gav fram till alldeles in i senaste tid ett trist och ogästvänligt intryck, och uppenbarligen är namnet Baltic väldigt starkt knutet till området och också färgat av det. Och omvänt kanske själva namnet förstärker den negativa uppfattning många människor har av området. Från stadsplanerar- och försäljarhåll ville man komma ifrån detta; man ville inte ha vare sig ett trist område eller ett trist och olustskapande namn. Man önskade det motsatta. Mitt emot Baltic, på andra sidan Bällstaån, ligger Sundbyberg, en annan kommun där exploateringen av det gamla industriområdet startade ett tiotal år före den på Stockholmssidan. Där reser sig nu de moderna bostadshusens glasade fasader alldeles intill vattnet medan småbåtarna guppar vid bryggor- na nedanför. Så är det tänkt att bli också i Stockholm och ett så fint och nytt område behöver också ett nytt namn i stället för Baltic . Namnberedningen lyckades efter både officiella och inofficiella påstötningar lösa detta genom att anknyta till en annan av de små bebyggelser som funnits i området tidigare. På 1880-talet låg här lägenheten Annedal (Stahre et al. 2005 s. 579), varför vi valde att föreslå Annedal som ett inofficiellt namn på det nya bo- stadsområdet. 5 Det upplevs som ett trevligt namn utan negativa konnotatio-

5 Staden hanterar officiella namn på kvarter, gator, parker m.m. och på officiella stadsdelar, vilka motsvarar landsbygdens traktnamn i fastighetsregistret. Men många områdesnamn är spontant framvuxna eller skapade av kommersiella krafter – ofta redan under byggprocessen – och har ingen sådan formell, administrativ funktion. Namn som Birkastan , Lärkstan , Sibirien , Diplomatstaden , Hammarby Sjöstad och nu Annedal är välkända och flitigt använda namn, men de tillhör inte de namn som fastställs av staden. Urban namngivning 49 ner. Baltic har vi dock sparat som namn på ett av de kvarter som blev följden av att det gamla, stora kvarteret Baltic styckades upp i många små. Det kvarter där den ursprungliga fabriken fanns fick fortsätta heta Baltic ; resten skulle alltså få Astrid Lindgren-relaterade namn. Detaljplaneringen av området fortsatte. I mars 2006, fyra år efter Astrid Lindgrens död, kunde beredningen – dock utan att placera ut namnen i verkligheten – presentera en första preliminär lista med individuella gatu-, park- och kvartersnamn. Det finns ju en hel del välkända figurer och miljöer att utgå från. Här är några av de tänkta namn som då var aktuella att föreslås: Kvartersnamn: Apelkullen , Bullerbyn , Guldtuppen , Katthult , Konfusen- bo , Mattisborgen , Saltkråkan , Snickerboa , Sunnanäng , Villa Villekulla . Gatunamn: Bröderna Lejonhjärtas Gata , Farbror Melkers Gata , Herr Nilssons Gata , Kajsa Kavats Gata , Madickens Gata , Pippi Långstrumps Gata , Ronjas Gata , Tjorvens Gata . Det skulle dock dröja ännu en tid, faktiskt ända till januari 2007, innan den första gruppen »Astrid Lindgren»-namn med 10 kvarter, 7 gator, 2 parker och 1 torg kunde överlämnas från namnberedningen till stadsbyggnads- nämnden för godkännande. I och med det blev namnförslagen offentliga och nästan omedelbart hett stoff i tidningarna och i lokal-TV. För mig som namnberedningens sekreterare innebar det åtskilliga samtal och intervjuer med journalister från olika medier. Reaktionerna från dem och från allmän- heten var överlag positiva: »kul», »kreativt», »rättvist att Astrid Lindgren får uppmärksamhet på det här sättet, när hon aldrig fick nobelpriset», var typiska kommentarer. Men alla var inte lika nöjda. Helt oväntat visade det sig nu att Astrid Lind- grens familj inte uppskattade det som var på väg att hända. De hade ju varit engagerade i frågan tidigare men hävdade nu att de inte hade insett namn- sättningens proportioner. De var helt säkra på att Astrid själv inte skulle ha velat bli framlyft och upphaussad på det här sättet. Namnberedningens ar- betsutskott hade flera möten med företrädare för Saltkråkan AB, det bolag som sköter Astrid Lindgrens kvarlåtenskap och upphovsrättsliga angelägen- heter, och vi försökte övertyga dem om att hon faktiskt inte var vilken för- fattare som helst. Hon hade och har en alldeles speciell ställning i landet. Men inget hjälpte. I stället föreslog de att Annedal skulle göras till ett mer allmänt »barnboksområde», där många författare skulle representeras med något eller några namn vardera. Tre Astrid Lindgren-anknutna namn kunde de acceptera men inte fler. Mellan raderna kunde man ana en sorts oro, en rädsla eller kanske ner- vositet. Vad händer om det nya området inte blir så tjusigt, barnvänligt och trevligt som planerat? Om exempelvis en usel restaurang eller en suspekt butik dyker upp på Pippi Långstrumps Gata? Eller om människor som bor på Ronjas Gata börjar uppföra sig illa? Kommer sådant att smitta av sig på vårt sätt att se på Pippi och Ronja, på samma sätt som namnet Baltic har blivit belastat av miljön där? Och vad händer om diverse rörelser och etab- 50 Staffan Nyström lissemang i området börjar använda Astrid Lindgren-namn i sekundära funktioner på ett sätt som är svårt att kontrollera och följa upp: produkter, tjänster, turistiska jippon? Saltkråkans representanter använde inte uttryckligen något av detta som argument, men för mig var det uppenbart att de kände viss oro inför risken att förlora kontrollen över saker och ting i framtiden. Under 2007 beslöt namnberedningen att följa familjens förslag. Vi fann oss inte ha något val. Grundtanken med denna namngivning, liksom med memorialnamngivning utifrån personens eget namn, är ju att den ska vara hedrande för personen ifråga, och också för de efterlevande – inte påtving- ad. Vi valde att respektera familjens önskan, även om det rent juridiskt knappast var riktigt klarlagt på vilket sätt och i vilken grad Astrid Lindgrens litterära skapelser är lagligt skyddade när det gäller ett icke-kommersiellt nyttjande som detta. Vad skulle Stockholms stad kunna göra med namnen om man bestämde sig för att ignorera familjens och bolagets åsikt? Vi be- hövde, som tur var, inte ta ställning till den frågan. De flesta av namnberedningens tidigare namnförslag drogs alltså tillbaka, och vi ersatte dem med andra namn som representerar både äldre och yngre, välkända författare från Skandinavien och Finland, såsom Lennart Hellsing, Gösta Knutsson, Elsa Beskow, Tove Jansson, Zacharias Topelius, Gunilla Bergström, H. C. Andersen, Alf Prøysen och många andra. De reviderade namnförslag vi så småningom sände till stadsbyggnadsnämnden för god- kännande kunde se ut så här: Gatunamn: Alfons Åbergs Gata (Gunilla Bergström), Pelle Svanslös Gata (Gösta Knutsson), Tomtebobarnens Gata (Elsa Beskow), Ture Sventons Gata (Åke Holmberg). Parknamn: Mamma Mus Park (Jujja och Tomas Wieslander), Muminda- len (Tove Jansson). Kvartersnamn: Lasse liten (Zacharias Topelius), Maja Gräddnos (Gösta Knutsson), Opsis Kalopsis (Lennart Hellsing), Skalman (Rune Andréas- son), Solägget (Elsa Beskow). Jag vill inte påstå att namnberedningens ledamöter var mer än vanligt stolta och nöjda över att ha skapat de här namnen men heller inte det motsatta. Så som saker och ting hade utvecklats var det det bästa vi kunde åstadkomma och det var befriande att se ärendet närma sig en slutlig lös- ning. Men tiden gick, ingenting verkade hända med förslagen och namnberedningen väntade. Under 2008 började planerarna och byggarna att bli irrite- rade. De var i skriande behov av namn och adresser av flera skäl, inte minst för att kunna marknadsföra området i olika sammanhang och för att kunna administrera hela byggprocessen, fastighetsbilda och fastighetsregistrera. Bostadsbolagen vände sig till namnberedningen och beredningen vände sig till politikerna, vilka enligt vår uppfattning inte kom till skott av skäl vi inte riktigt kunde genomskåda. Vi lyckades så småningom få till stånd ett möte Urban namngivning 51 med det nya borgarrådet, 6 alltså ordföranden i stadsbyggnadsnämnden, för att än en gång lägga fram vår syn på saken och försöka få till ett avgörande. I april 2009, månader efter det nämnda mötet, kom så en reaktion i form av en officiell skrivelse till namnberedningen. Där kunde man läsa: »Stads- byggnadsnämnden välkomnar namn från klassiska barnböcker men menar att Astrid Lindgrens figurer ska användas för att namnge fler platser, gator, torg etc.» Ett märkligt påbud, kan tyckas, med tanke på turerna i ärendet dittills. Men baserat på det samtal vi haft med borgarrådet visste vi att ytterligare tre Astrid Lindgren-namn skulle räcka för att tillfredsställa nämndens styrande majoritet. Men vi visste förstås också – vilket vi uttryckte mycket tydligt i namnberedningens protokoll – att detta gick emot familjens önskan. Vi påpekade därför att dessa extra namn var resultat av ett politiskt beslut, inte av ett beslut av ledamöterna i namnberedningen. Vi visste däremot ingenting om hur familjen och Saltkråkan AB skulle reagera och ingen omedelbar reaktion kom heller från dem när namnförsla- gen blev offentliga. Nu har en hel del av namnen hunnit bli godkända och fastställda, andra befinner sig i processen, och namngivningen av området fortsätter. Det positiva i »Astrid Lindgrens värld» utnyttjas förstås. Exem- pelvis har man kunnat läsa mäklarannonser som denna i dagstidningarna. Barnen, var kan barnen ha det bäst om inte i kvarteret Mattisborgen. Där satsar Folkhem på att ge Dina barn och Dig de bästa förutsättningarna för en bra barn- dom. Där kommer att finnas parklek, skyddade och mysiga innergårdar, dagis och skola. Astrid skulle ha gillat detta! (Ur: SvD 2009.) Men ärendet är inte över med detta. En orsak till de senaste årens segdragna hantering visade sig vara att någon i ansvarig ställning hade fått »kalla föt- ter». Helt plötsligt stod det klart att det ju nu finns många fler motparter än Astrid Lindgrens familj och deras bolag Saltkråkan AB. Stadens jurister kopplades in för att undersöka saken och så småningom gick ett uppdrag till en tjänsteman på stadsbyggnadskontoret med innebörden att samtliga berör- da författare eller deras efterlevande och motsvarande måste kontaktas och ge sitt tillstånd innan de nya namnen kan tas i bruk. Det visade sig inte ovän- tat vara ett sant detektivarbete. Det finns alla slags former och lösningar på rättighetsfrågor som dessa, från de levande författarna själva eller deras barn och barnbarn till Sveriges Författarförbund, juristbyråer, stiftelser m.m. De allra flesta berörda har nu sagt ja till de föreslagna namnen, många med glädje. Till och med Saltkråkan AB har accepterat vad som till sist visade sig bli sex nya, urbana namn, klart flest av alla nyttjade författare. Men exempelvis företaget OY Moomin Characters Ltd i Finland har sagt nej. Ingen enda av Tove Janssons skapelser får på något sätt återanvändas i de urbana namnen i Stockholm. Det betyder också att några redan fastställda namn måste utgå och ersättas genom ett nytt beslut, ett administrativt lite krångligt

6 Kristina Alvendal (M) är sedan 15 september 2008 stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd i Stockholm. 52 Staffan Nyström

Fig. 3. Utsnitt ur Stockholms kommuns digitala stadskarta som visar namnläget i Annedal (Mariehäll) i september 2010. Endast ett fåtal gatunamn är utsatta medan kvartersstrukturen och kvartersnamnen är tydligare. förfarande men inte ogörligt. Om inget oförutsett inträffar igen kommer alla de föreslagna men oanvändbara namnen att kunna ersättas med nya och där- efter – under 2010 – kan hela namnsättningen vara klar, den som startade med Astrid Lindgrens död år 2002. Några av de namn som gäller idag syns på kartan (fig. 3). 7 Spelet – ibland maktspelet – bakom de många »barnboksnamnen» i Ma- riehäll kommer ganska snart att vara glömt, och namnen blir för de allra flesta bara en praktisk och nödvändig etikett. Men skulle man räkna hur många människor som varit engagerade i processen under dessa nio år och hur många arbetstimmar som lagts ner på den, inser man lätt att modern, urban namnsättning är en viktigare samhällelig angelägenhet än man först kan tro, och alls ingen obetydlig och bara pliktskyldigt utförd syssla.

KORPHOPP OCH KÖLNAN

Mitt andra exempel rör ett område kring Hammarby sjö sydost om Söder- malm. De namn jag kommer att beröra är Korphopp och Kölnan samt några bildningar med dessa namn som förled. Vid en första anblick ser namnet Korphopp ut att vara sammansatt av fågelbenämningen korp och ordet hopp

7 Samtliga nu aktuella namn kan ses på stadens officiella kartor på adressen http:// www.map.stockholm.se/kartago/kartago_fr_sth.html. Urban namngivning 53

’skutt’ o.likn. Namnet Korphopp får en måhända att tänka på – om något alls – hoppande korpar. Äldre lantmäterikartor, t.ex. »Trakten omkring Stockholm i IIX blad. Blad V. Utgiven av Topografiska corpsen 1861», visar det då lantliga om- rådet kring Hammarby sjö. Man ser Hammarby, en av de större gårdarna i trakten, på en hammare, en utskjutande bergudde, alldeles söder om vattnet, med ladugården en bit bort från själva boningshuset. Man ser också Barn- ängens fabriker, men i övrigt glest befolkade områden i nordväst på ön Sö- dermalm, idag som bekant en av de centrala och mycket tätt bebyggda in- nerstadsdelarna i Stockholm. Den häradsekonomiska kartan (fig. 4) visar området en dryg generation senare, alldeles i början av 1900-talet. I nordost ligger Lugnet, äldst en enstaka liten bosättning, senare allt flera hus, och med tiden också ett välkänt industriområde. På en halvö i öster finns Sickla park, en folkpark som etablerades redan i slutet av 1800-talet och därmed var en av de första i landet. På sjöns södersida ligger ännu Hammarby gård men staden växer sig allt närmare: på Södermalm är den kvartersindelad och tätare. Den officiella policyn idag utgör en förlängning av den utvecklingen. Området kring Ham- marby sjö exploateras hårt och ska vara en del av Stockholms innerstad på alla tänkbara sätt, inklusive namnskicket. Hammarby Sjöstad ska inte, enligt stadens politiker, betraktas som en förort eller ens som en ytterstadsdel. Det- ta är ett uttalat politiskt mål och därmed ett mål också för berörda stadspla- nerare, arkitekter och namnsättare. På kartan syns också två smärre bebyggelser kallade Korphopp och Kölnan . Ordet kölna betyder ’torkhus’ och syftar äldst på en byggnad där man torkade grödor, oftast för att göra malt. Inte så många människor idag är bekanta med ordet kölna . Från det förra sekelskiftet till omkring 1990, då den urbana nyexploate- ringen av området startade, förvandlades miljön kring Hammarby sjö grad- vis från ett i grunden ruralt bondelandskap till ett ställvis fult, skräpigt och nergånget område för småindustrier och allehanda verksamheter. Mängder av nya firmor, verkstäder, skrotgårdar och annat etablerade sig här, särskilt i Lugnets industriområde, men också närmare Hammarby, där en glöd- lampsfabrik och en strump- och trikåfabrik var viktiga inslag under lång tid. Inte allt hörde till det som staden kunde vara stolt över. Möjligen var det hela överdrivet, och sannolikt fanns här även positiva sidor, men trakten fick dåligt rykte och sades vara tillhåll för en del mer eller mindre ljusskygga verksamheter. Hammarby gård försvann till sist. I området fanns också en del lokala vägar, namnsatta på 1940- och 1950- talen – bland dem Korphoppsgränd och Kölnavägen – och en hel del kvarter med namn. Det allra mesta av detta är nu rivet, röjt och borta, inklusive vägarna. Marken och vattnet sanerades och ett tomt och fräscht område gjordes successivt redo att tas i anspråk under 1990-talet. Skapandet av Ham- marby Sjöstad kunde påbörjas med de nämnda målen och ambitionerna i fokus: ett helt nytt innerstadsdistrikt med urbana kvaliteter, urban struktur och 54 Staffan Nyström

Fig. 4. Utsnitt ur ekonomiska kartan över Svartlösa härad, Stockholms län (uppmätt 1906) som visar området kring Hammarby sjö med bl.a. Hammarby, Lugnet, Sickla park, Korphopp och Kölnan. urbana namn. När namnberedningen började arbeta med det framväxande Hammarby Sjöstad vid mitten av 1990-talet gjorde vi som vi alltid gör: vi sökte reda på äldre namn i området, lokaliserade namnbärarna och försökte återanvända namnen så långt det var möjligt. Och det är här som så små- ningom Korphopp kommer in i bilden. Låt mig därför raskt gå ett stycke framåt i tiden. I november 2000 diskuterade namnberedningen en återremiss från stads- byggnadsnämnden. Några av de namn som beredningen föreslagit för nya gator i Hammarby Sjöstad hade underkänts och återsänts till oss för om- prövning, och det för andra gången. Ett av de namn som politikerna inte var nöjda med var Korphoppsgränd . I skrivelsen läste vi bl.a.: »Hammarby sjö- stad är tänkt att vara en del av Stockholms innerstad och namnen skall anpassas efter denna ambition.» Vi förstod av detta och av tidigare diskussioner vi haft att den politiska uppfattningen var att namnets slutled - gränd inte passade i det nya området. Namnleden gränd ansågs inte signalera en modern, urban miljö utan något gammalt, trångt och mörkt. Nämnden ser även idag hellre att man använder gata och om möjligt gärna att man prövar nå- gon aveny , boulevard eller esplanad . I återremissen fanns också en i vårt Urban namngivning 55 tycke märklig kommentar till första delen av namnet Korphoppsgränd . Vi kunde dock inte tolka den på något mer specifikt sätt än att ledamöterna i nämnden helt enkelt tyckte att Korphopp - var en egendomlig och obegriplig namnled i största allmänhet. Efter en längre diskussion beslöt sig namnberedningen för att försöka nå en kompromiss och gå den politiska viljan halvvägs till mötes. Efterleden -gränd kunde få utgå till förmån för - gatan , såsom politikerna ville, men vi valde att stå fast vid och än en gång argumentera för bevarandet av det ovanliga och historiskt förankrade Korphopp . Ett nytt namnförslag Korphopps- gatan skickades så småningom till stadsbyggnadsnämnden för godkännan- de, nu tillsammans med Kölnagatan , en gata i närheten namngiven efter den andra bebyggelsen Kölnan. Tidigare hade ju namnet Kölnavägen funnits, men inte heller - vägen är numera en uppskattad efterled i områden med den eftersträvade urbana karaktären. Vi gjorde alltså namnberedningens skrivelse till nämnden (daterad i november 2001) betydligt fylligare än vid förra försöket. För det första påpe- kade vi nu att de bägge gatunamnen i princip inte hade skapats av den nuvarande namnberedningen utan av våra föregångare. Namnen Korphopps- gränd och Kölnavägen hade redan en historia; de hade föreslagits av namnberedningen för ganska länge sedan och accepterats och fastställts av dåvarande kommunfullmäktige år 1950 resp. 1946. Om någon skulle under- kännas var det alltså inte namnberedningen av år 2001 utan namnberedningen och stadens politiska makthavare från tiden strax efter andra världskriget. Vi kunde dessutom än en gång peka på kulturminneslagens stadgande att »hävdvunna ortnamn inte [ska] ändras utan starka skäl». Särskilt i urbana miljöer innebär 60 års existens och bruk en hävd man inte kan bortse från. Det andra vi lyfte fram i vår nya förslagsskrivelse var en tänkbar etymologi till namnet Korphopp . En närmare granskning visar inte oväntat att det knappast har något med hoppande korpar att göra. Av Carl Ivar Ståhles uppteckningar i OAU (1936) framgår att namnets uttal inte bara var [kòrphopp] med grav accent, såsom det nu faller sig naturligast att säga, utan också [korpópp] med betonad slutstavelse och utan hörbart - h- i namnets mitt. Det- ta öppnar för en helt annan tolkning av namnet, vars slutled torde vara ad- verbet opp ’upp’ snarare än substantivet hopp ’skutt’. Och förledens Korp - är då rimligen inte fågelbenämningen korp utan det homonyma ordet korp ’hacka’. En korp med sina oftast två, långsmala spetsar används där marken är hård, stenig och torr. Frasen korpa opp hittar man i t.ex. SAOB (spalt K 2456) med en angiven betydelse ’hacka upp (jord o.d.) med korp’. Nam- net Korpopp kan mot en sådan bakgrund tolkas som ett imperativiskt, kanske lite nedsättande namn på ett boställe på besvärlig och svårbrukad mark. Det säger oss något om tidigare förhållanden på platsen, om besvär, mödor och hårt arbete. Måhända ger det inte en fullt så fashionabel klang som man skulle önska i detta moderna, urbana område, men det är ändå en intressant del av dess historia. 56 Staffan Nyström

Fig. 5. Utsnitt ur Stockholms kommuns digitala stadskarta som visar området kring Hammar- by sjö med dess gator och kvartersstruktur i oktober 2010 (jfr fig. 4).

Med dessa utvidgade kommentarer som utgångspunkt diskuterades för- slagen åter i stadsbyggnadsnämnden och godkändes. Namnen Korphopps- gatan (fig. 6) och Kölnagatan är i officiellt bruk sedan 2002. Namndiskussionerna är nu över. Husen längs de båda gatorna är fullt be- bodda och namnen används som vilka gatunamn som helst i Stockholm. Så vad anser människor i Hammarby Sjöstad om namnet Korphoppsgatan ? Tycker de att det är lika konstigt som politikerna i stadsbyggnadsnämnden först gjorde? Har de reflekterat över namnet och kanske undrat över dess betydelse? Någon vetenskaplig undersökning av detta har jag inte gjort, men en fing- ervisning kan man ändå få med ganska enkla medel. I juli 2009 tillbringade jag några varma eftermiddagstimmar på Korphoppsgatan och talade med folk som passerade, sammanlagt ett drygt tjugotal personer, ensamma, i par eller i små grupper. Jag frågade dem först om de visste vad gatan hette, och – om så var fallet – om de visste varför den hette så och om de hade funderat eller reagerat på namnet på något sätt. Nästan alla jag talade med var bosatta längs gatan eller i närheten. Två av dem som inte bodde på Korphoppsgatan, bägge män i 25–30-årsåldern, blandade ihop gatans namn med Kölnagatan intill, vilket inte är särskilt förvånande. Intressant var dock att de inte uttalade namnet Kölnagatan med initialt tje -ljud utan sade Kölnagatan med klu- silt k i början. För dem var uttalet [köln], som i det tyska stadsnamnet Köln , betydligt mer närliggande än det korrekta [tjöln] i det sannolikt helt obekan- ta ordet kölna . Urban namngivning 57

Fig. 6. Skylt som visar Korphoppsgatan 33 i kvarteret Kobben. Foto: Staffan Nyström 2009.

Människor som faktiskt bodde på Korphoppsgatan visste förstås vad den heter, men till min förvåning sade sig ingen av dem, inte en enda, någonsin ha funderat över namnet eller dess betydelse. De bara använde det. Inte ens brevbäraren på sin cykel hade någon gång ägnat en tanke åt det ovanliga namnets innebörd eller bakgrund, hävdade han, trots att han läser det åtskil- liga gånger varje dag. – Det är ett namnbrukarperspektiv på gatunamn som tål att tänkas på. När jag återgav historien bakom namnen för dem jag talade med blev emellertid alla mycket intresserade. Några såg rent av lyckliga ut. Flera personer sade ungefär: »Ja, men det här är ju jätteintressant. Det här borde man ju få veta när man flyttar in. Man kunde väl lägga information i brevlådorna och det borde sitta informationstavlor ute vid gatorna.» Om de uttryckte sig så bara för att vara artiga och trevliga mot mig vet jag inte, men deras idéer är ändå värda att ta i beaktande. För övrigt kan man som namnplanerare und- ra om allt arbete med de namn som föreslås är befogat och meningsfullt. Jag vill ändå fortsätta tro att det är så. Som avslutning på denna lilla inblick i Stockholms namn(givnings)historia kan jag konstatera följande. För mig som namnplanerare har arbetet med namn i Hammarby Sjöstad inneburit en rejäl dust med politiska och kommersiella intressen för att försöka hitta en balans mellan respekten för historien och kulturarvet och det faktum att detta är ett modernt område för moderna människor, ofta med helt andra intressen och prioriteringar än mina egna. För mig som namnforskare har arbetet givit anledning och möjligheter att fördjupa mig i några äldre, redan existerande namn och i motiven bakom dessa, samtidigt som det har tvingat mig att försöka relatera namnfrågorna till motiv, tankar och önskningar hos dagens människor, oavsett om de är politiker, planerare eller vanliga boende. För mig som namnbrukare slutligen är det uppenbart att det viktigaste hos namnen är att de är distinktiva och 58 Staffan Nyström att de hjälper mig att identifiera rätt plats. Om namnen fungerar eller inte i praktiskt bruk är det avgörande.

LITTERATUR

Book, Tommy, 2000: Symbolskiften i det politiska landskapet. Namn – heraldik – monument. Växjö. (Acta Wexionensia 3.) Critical toponymies. The contested politics of place naming. Edited by Lawrence D. Berg & Jani Voulteenaho. 2009. Farnham, England. (Re-materialising cultural geography.) God ortnamnssed = God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård. 2001. Gävle. (Ortnamn och namnvård 6. LMV-rapport 2001:4.) Kühn, Ingrid, 2000: Veränderungen der Straßennamen in den neuen Bundesländern nach der Wende. I: Personenname und Ortsname. Basler Symposion, 6. und 7. Oktober 1997. Herausgegeben von Heinrich Tiefenbach & Heinrich Löffler. Heidelberg. (Studien zur Namenforschung.) S. 267–277. Nyström, Staffan, 2001: Ortnamnen och kulturminneslagen. Om tolkning och till- lämpning av begreppet god ortnamnssed. Stockholm. — 2003: Martinsonsgatan eller Harry Martinsons Gata. Om bruket av släktnamns- baserade gatunamn i Stockholm under 1900-talet. I: Ortnamnssällskapets i Upp- sala årsskrift. S. 5–19. — 2008: Place-name planning in a large city (Stockholm). I: Proceedings of the 21 st International Congress of Onomastic Sciences. Uppsala 19–24 August 2002. 4. Editors: Eva Brylla & Mats Wahlberg in collaboration with Dieter Kremer & Botolv Helleland. Uppsala. S. 376–383. OAU = Ortnamnsarkivet i Uppsala, ingår nu i Institutet för språk och folkminnen (SOFI). SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska Akademien. 1898 ff. Lund. Stahre et al. 2005 = Stahre, Nils-Gustaf, Fogelström, Per Anders, Ferenius, Jonas & Lundqvist, Gunnar, 2005: Stockholms gatunamn. Tredje, utökade och reviderade uppl., bearbetad av Staffan Nyström. Stockholm. (Monografier utg. av Stock- holms stad 50.) Urban toponymy. Guest editor: Staffan Nyström. 2010. Uppsala. (Onoma. Journal of the International Council of Onomastic Sciences 42 (2007).) Vem ristade Kensingtonstenen? 59 Vem ristade Kensingtonstenen?

Av Mats G. Larsson

År 1898 uppvisade svensk-amerikanen Olof Öhman (Ohman) ett stenblock med märkliga runtecken som han uppgav sig ha grävt fram på sin farm utanför Kensington, Minnesota, i samband med att han och hans son tog bort rötterna på en nedhuggen asp. Inskriptionen visade sig vid granskning av runkunniga forskare innehålla en berättelse om en grupp nordbor på resa i Nordamerika år 1362. Att Kensingtonstenen måste vara en sentida förfalskning – eller snarare ett practical joke – stod redan tidigt klart för forskningen (Jansson 1949 s. 403, Wahlgren 1958 s. 181, Blegen 1968 s. 3–5). Misstankarna föll, na- turligt nog, i första hand på upphittaren Olof Öhman. Denna uppfattning stärktes också betydligt sedan det i Minnesota publicerats en intervju med sonen till Öhmans granne John P. Gran, som uppgav att hans far på sjukbäd- den erkänt sig ha tillverkat runstenen tillsammans med Öhman (Fridley 1976 s. 154–156). Bevisvärdet i denna uppgift minskas dock av att det rör sig om hörsägen och inte en direkt uppgift från John Gran själv som kunnat verifieras med följdfrågor. År 2003 ställdes Kensingtonstenen ut på Historiska museet i Stockholm, och i samband med detta kom nytt och oväntat material i dagen som gav vä- sentlig kunskap om stenens inskrift och tillkomst. Jag tänker då främst på de två blad med runrader som nedtecknats av bröderna Larsson från Dala- Floda halvtannat decennium innan stenen första gången presenterades för allmänheten (Sköld 2003 s. 7–11, 2005 s. 5). Dessa gav förklaringen till de märkliga runformer – och inte minst siffror – i inskriften som tidigare för- bryllat forskarna. Bröderna Larssons runformer visade sig dessutom över- ensstämma till stora delar med runtecknen på ett ok från Älvdalen, daterat 1907 (Westling 1977 s. 16), som också presenterades på utställningen och blev mer allmänt känt först genom denna. Detta var dock inte allt, utan även den efterföljande utställningen av stenen på Hälsinglands museum i Hudiksvall med tillhörande debatt medförde indirekt att det kom fram ytterligare information, vilken jag fick tillgång till i samband med förberedelserna inför mitt deltagande i debatten och även efter denna. Denna information bestod dels av till museet inlämnade avskrifter av brev från Olof Öhman till släktingarna hemma i Sverige, dels av direkta upplysningar från nutida släktingar till honom angående hans födelseby i Forsa i norra Hälsingland. Även i detta nytillkomna material visar det sig finnas starka indikationer 60 Mats G. Larsson

Fig. 1. Kensingtonstenens inskrift. De tre nedre raderna är ristade på stenens sida. Efter Wahlgren 1958.

på att det var Olof Öhman som ensam eller tillsammans med andra formu- lerade texten och högg in runorna på stenen. Dessa indikationer består dels av språkliga särdrag, dels av egenheter i runorna som ser ut att syfta direkt på Olof Öhman själv och hans bakgrund. Till detta kommer en tolkning av ett dolt meddelande i inskriften som jag delvis var inne på redan under debatten i Hudiksvall men för vilket jag först nu kan lägga fram ett förslag till fullständig läsning. Om vi börjar med runformerna på Kensingtonstenen (fig. 1) så kan vi konstatera att dessa till största delen är identiska med dem som på bröderna Larssons papper (fig. 2) redovisas som den yngsta runraden, och till en mindre del med de former som på samma papper redovisas som den äldre runraden. Vissa skillnader gentemot dessa finns dock, i första hand mindre avvikelser vad gäller hur runorna är stungna samt åt vilket håll de är vända. För ett av tecknen är dock skillnaden mer påtaglig, nämligen när det gäller ö-runan. På bröderna Larssons papper skrivs denna runa som ett modernt Ö med ett lodrätt streck draget mitt igenom så att det skär ringen både upptill och Vem ristade Kensingtonstenen? 61

Fig. 2. Edward Larssons blad med runrader, daterat 1885. Efter Sköld 2005. nedtill och sticker ut markant åt bägge hållen. På Kensingtonstenen däremot är tecknet på de tre ställen där det förekommer ristat med det lodrätta strecket helt inskrivet i ringen. Den största skillnaden är dock att strecket dessutom är försett med en mot höger lutande bistav så att det bildar en tydlig n- 62 Mats G. Larsson runa såsom dessa är ristade på ett antal andra ställen i inskriften. Någon liknande form för ö-runan har jag inte kunnat finna i några redovisningar av vare sig äldre eller yngre runor, varför tecknet förefaller vara unikt för Ken- singtonstenen. Att runan ifråga skall läsas som ö framgår tydligt av de ställen i texten där den förekommer. Men som enskild runa kan den även ses som en samman- skrivning av ö och n, och det är knappast orimligt att tänka sig att det ligger någon särskild mening bakom detta. En möjlighet är att läsa tecknet som en signatur, och det är då bestickande att det innehåller just första och sista bok- staven i namnet Öhman. Sammansättningen kan emellertid även läsas som ett ord, dvs. ön , vilket ger minst lika intressanta associationer. Olof Öhmans far var född i Långby i Forsa socken, men familjen härstammade från Björk- mo i samma socken, där de haft ett hemman som låg på en ö och som även hette Ön. Detta gårdsnamn följde sedan med när de i samband med storskif- tet i slutet på 1700-talet flyttade till Långby och tog med sig de gamla bygg- naderna (Sveriges släktregister s. 360; Ortnamnen i Hälsingland, art. Ön). Även namnet Öhman, troligen ett beväringsnamn, har sannolikt sin bakgrund i den gamla fädernegården Ön (pers. kommunikation med Öhmans släkting Håkan Blank jan. 2004). Mycket talar således för att detta gårdsnamn kan ha legat Olof Öhman varmt om hjärtat, och det är onekligen ett märkligt sammanträffande att det kan utläsas även på tre ställen på Kensingtonstenen. Kanske är detta ett uttryck för den hemlängtan som Öhman likt så många andra emigranter kände och som han ger tydligt uttryck för i en (troligen avskriven) dikt om hembygden som han i två olika brev (1902 resp. odat.) sände till sin farbror hemma i Forsa och vars första vers lyder: Här är jag en främling i främmande land, Långt fjerran från hembygdens dalar, Jag längtar, dit bort till den däjliga strand, Till lundarnas björkar och alar, Till fädernas hydda vid sjö som kristall, Till klippor och bäckar och strömmarnes fall, Der fädernesspråket man talar. De sammanlagt sex brev från Olof Öhman till hans släktingar som jag haft tillgång till i avskrift är daterade mellan 1879 och 1906, dvs. såväl före som efter 1898, då Kensingtonstenen kom i dagen. Till detta kommer ett brev från 1909 med Öhmans beskrivning av själva fyndomständigheterna, publi- cerat av Blegen (1968 s. 160). Samtliga brev uppvisar vissa speciella drag vad gäller stavningen. Dessa är osäkerhet när det gäller vokalerna e/i, som i vicka ’vecka’, siglade ’seglade’, in ’en’, ricept och drefva ’drifva’; e/ä, som i merka , allmenhet , mäd och ränsade samt o/å, som i holler , inneholl , påst , blått ’blott’. Vidare har Öhman svårigheter med stavningen av lång och kort vokal, som i infina , tun ’tunn’, fan ’fann’, ifal , bloma , stennen och neddan . Sådana drag förekommer också på flera ställen i Kensingtonstenens in- Vem ristade Kensingtonstenen? 63

> 8:göter:ok:22:norrmen:po: (i):opdagelsefard:fro: < > vinland:of:vest:vi: hade:läger:ved:2:skelar:en: < > dags:rise:norr:fro:deno:sten: vi:var:ok:fiske:en:dagh:äptir: < > vi:kom:hem:fan:10:man:röde: af:blod:og:ded:AVM: < > fräelse:af:illu:

Fig. 3. Kensingtonstenens inskrift transkriberad till da- har:10:mans:ve:havet:at:se: < gens alfabet. Pilarna anger riktningen för räkning av > äptir:vore:skip:14:dagh:rise: orden enligt författarens hypotes. from:deno:öh:ahr:1362: < skrift (fig. 3), såsom i rise (resa), skip (skepp), ve /ved (vid), norrmen , fro / from (från), vore (våra), po (på), fan (fann), at (att) och deno (denna). I ett av dessa fall, fan , är både ord och stavning identiska i breven och inskriften, och på liknande sätt är det med ( norr )men och ( all )men (het ). Stavningen på Kensingtonstenen överensstämmer således i stor utsträckning med vad man kunnat vänta av en person med Öhmans speciella ortografi. Inskriften på Kensingtonstenen kännetecknas bl.a. av att verben har singularformer efter pronomenet vi , vilket är ett av de många skälen till att den avfärdats som sentida. I detta avseende är Öhmans brevtexter ojämna, och såväl plurala som singulara verbformer förekommer vid plurala subjekt. Särskilt när han behandlar bibliska ämnen kan han dessutom vara mycket högtidlig, med former som Kommen ihåg , hafven i och liknande. Men både i den mer sakliga fyndbeskrivningen från 1909 och i ett reseskildrande brev hem daterat 1879 förekommer endast singularformer, såsom Göran och Olof har , de drifver , ni sänder , de får , tillgångar […] tillåter och vi ser . Verbformerna på Kensingtonstenen var således inte på något sätt främman- de för Öhman att använda i mer vardaglig skrift. Kensingtonstenens text innehåller ett i förhållande till sin längd stort antal siffror, skrivna med de tecken som återges på bröderna Larssons papper (med undantag för att deras 0 används som 10). De tal dessa siffror bildar verkar ge onödigt specificerade uppgifter om avstånd och antal av olika slag, och det ligger nära till hands att tänka sig att de haft ett annat bakomliggande syfte. 64 Mats G. Larsson

Wahlgren (1958 s. 168–175) har mot denna bakgrund riktat uppmärk- samheten på Olof Öhmans intresse för talmystik och även försökt hitta dolda innebörder i vissa av talföljderna. Sådana försök kan dock vara förrädis- ka, och med tillräckligt komplicerade manövrer kan man ofta få fram något som ser ut som en bakomliggande mening. Men om man med okomplicera- de och mer närliggande läsningar kan få fram ett chiffrerat meddelande bör man kunna använda sig av detta i sina slutsatser, särskilt om det tydligt pekar åt samma håll som det övriga materialet. Det bör i sammanhanget även nämnas att det i den i slutet av 1800-talet allmänt spridda boken Den kunskapsrike skolmästaren, av vilken Olof Öhman ägde ett exemplar (Wahl- gren 1958 s. 132), finns ett kortfattat avsnitt om chiffer byggt på siffror (Ro- sander 1882 s. 54). Jag har därför prövat möjligheten att talen på Kensingtonstenen går att läsa som ett chiffer, byggt på orden och ordföljden i inskriften. Jag har där- vid förutsatt att en sådan läsning dels måste vara konsekvent, vilket innebär att man inte får ändra metoden eller ordningen godtyckligt under läsningens gång för att få fram något som verkar passa, dels måste vara så okomplice- rad att den kunnat tänkas ut av en person som inte har några djupare kunskaper om chiffrerade meddelanden. Antalet ord och tal i Kensingtonstenens inskrift (fig. 3) är sammanlagt 64 (om man bortser från den troligen misslyckade inhuggning som finns fram- för opdagelsefard och som vanligen inte brukar tas med vid läsningen). De tal det handlar om är med textens ordningsföljd 8, 22, 2, 10, 10, 14 samt år- talet 1362, som avslutar inskriften och som förefaller vara mycket märkligt valt med tanke på att Vinlandsfärderna ägde rum omkring år 1000 och var välkända och omtalade vid 1800-talets slut (Wahlgren 1958 s. 180; Blegen 1968 s. 110 f.). Jag har därför i det följande gjort antagandet att även detta årtal skall vara med i läsningen och därför delat upp det i de två talen 13 och 62, vilket är den enda möjligheten om det skall kunna syfta på ord eller ens bokstäver i texten. Talföljden blir då 8, 22, 2, 10, 10, 14, 13, 62, vilket enligt min hypotes skulle syfta på de chiffrerade ordens successiva ordningsföljd i texten, varvid man kan antas starta med antingen den första eller den sista siffran i talföljden. Det finns ett fåtal olika sätt att följa raderna i inskriften när man stegvis skall räkna sig fram längs orden/talen enligt denna hypotes. Problemet är i första hand hur man ska göra när man når slutet av texten, eftersom denna med sina 64 ord/tal är kortare än totalsumman av talföljden, 141. Ett sätt är att börja om från början igen när man nått slutet av inskriften, vilket man då måste göra två gånger. Ett annat sätt är att vända tillbaka åt motsatta hållet när man kommit fram till sista ordet, fortsätta räkningen baklänges och sedan göra på motsvarande sätt när man återkommer till början av texten. Ingen av dessa metoder är dock riktigt konsekvent, och det visar sig snart att de ordföljder som bildas på dessa sätt inte heller ger någon språklig mening. Det elegantaste och mest konsekventa sättet att klara av problemet torde Vem ristade Kensingtonstenen? 65 i stället vara att följa raderna växelvis fram och tillbaka, dvs. ungefär som när man räknar kakor på en bakplåt. Man följer då första raden tills den slu- tar, går direkt ned till slutet på nästa rad, följer denna tillbaka åt andra hållet och går sedan vidare på samma sätt inskriften igenom såsom pilarna visar på fig. 3. När texten tar slut går man på motsvarande sätt tillbaka till raden ovanför och räknar vidare, och likadant gör man när man återkommer till början av inskriften. Om man på detta sätt räknar sig igenom texten med talen tagna i den ordning som angivits ovan – dvs. med det 8:e ordet som det första, sedan det ord som står ytterligare 22 steg framåt osv. – så får man inte något begripligt resultat, och dessutom kommer ett omotiverat tal med bland orden. Men om man i stället följer talföljden baklänges, dvs. med början vid 62, följt av 13 osv., så får man ordföljden: öh mans fan vi ved hade ved sten . Ett sätt att läsa detta är: »Öhmans fann. Vi hade ved vid stenen.» Avvi- kelserna från denna skrivning är – förutom avsaknaden av punkt mellan me- ningarna, vilket gäller inskriften i dess helhet – att ordföljden är omvänd på ett ställe och att sten står i obestämd form. Det förstnämnda är dock inte för- vånande mot bakgrund av de svårigheter som ristaren måste ha mött när det gällt att kombinera inskriftens text med ordningen för de olika talen, och dessutom skulle två ved efter varandra ha sett minst lika märkligt ut. Vad be- träffar den obestämda formen så överensstämmer den helt med hur sten i be- stämd form skulle ha uttalats på hälsingedialekt. En möjlig tolkning av denna läsning är att stenen före inhuggningen legat vid farmens vedbod, kanske som tröskelsten. Som sådan verkar den för öv- rigt ha använts även senare, då vid sädesmagasinet (Holand 1949 s. 99; Frid- ley 1976 s. 155). Men det finns också en annan läsning som kanske är ännu intressantare med tanke på fyndomständigheterna. Den innebär att man liksom med öh och mans sätter samman ved och hade , dvs. till vedhade , vilket skulle ge läsningen: »Öhmans fann. Vi vedade vid stenen.» Mot bakgrund av de ovan nämnda begränsningarna när det gällt att foga in en dold text i inskriften samt runföljderna dagh och ahr på denna, kan stavningen med h inte vara någon stark invändning mot denna läsning. Veda eller vea är ett dialektord med innebörden ’skaffa ved, samla, köra hem eller hugga ved’ som varit i bruk i Hälsingland, Härjedalen och Små- land och som motsvarar det fornisländska viða med liknande betydelse (Lénström 1841 s. 33; Rietz 1867 s. 805; Heggstad m.fl. 2008 s. 721). Det skulle därför överensstämma utmärkt med Olof Öhmans egna uppgifter om att stenen hittades när han och hans son var i färd med att ta bort rötterna på en nedhuggen asp (Jansson 1949 s. 378; Wahlgren 1958 s. 31; Blegen 1968 s. 6). (Denna tolkning väcker även frågor om i vilken ordning fyndet av själ- va stenen och inhuggningen av runorna gjordes; det är dock en fråga som ligger utanför syftet med denna uppsats.) Under alla omständigheter bör man räkna med att den ordföljd som på detta sätt kommit fram med hjälp av siffrorna i inskriften är resultatet av en 66 Mats G. Larsson medveten plan från ristarens sida. Det rör sig om en följd av åtta av totalt 64 ord som ger en tydlig språklig mening, som överensstämmer med fyndom- ständigheterna och som dessutom innehåller namnet på stenens upphittare. Att allt detta skulle vara ett resultat av slumpen måste betraktas som i högsta grad osannolikt.

Sammanfattningsvis ger resultaten av denna genomgång ett starkt stöd för den äldre uppfattningen att det var Olof Öhman själv som låg bakom inskriften på Kensingtonstenen. Såväl den märkliga ö-runan som den chiffrerade texten understryker dessutom ytterligare vad som framhållits tidigare, näm- ligen att det inte rör sig om någon regelrätt förfalskning utan om ett practical joke som gått överstyr genom andra personers godtrogenhet. Öhman själv kan i själva verket ha blivit både förvånad och lite besviken över att hans an- tydningar om vem som gjort inskriften aldrig uppmärksammades, och allt- eftersom tiden gick blev det allt svårare för honom att erkänna upphovet. När sedan hans runsten genom skicklig marknadsföring från andra personer vunnit tilltro i vida kretsar blev det i stort sett omöjligt för honom att göra det med äran i behåll. Om man får tro John Grans son så hade Olof Öhman vid ett tillfälle uttryckt en stark önskan att skriva ned något som skulle förvilla hela sam- hället och folket och särskilt de lärda, vilka han hade en särskild aversion mot (Fridley 1976 s. 154). Slutresultatet av hans skämt blev dock inte helt som han hoppats; de lärda inom området lät sig inte luras men däremot de olärda.

LITTERATUR

Blegen, Theodore C., 1968: The Kensington Rune Stone. New Light on an Old Riddle. St. Paul. Fridley, Russel W., 1976: The Case of the Gran Tapes. Further Evidence on the Rune Stone Riddle. I: Minnesota History winter 1976. St. Paul. S. 152–156. Heggstad, Leiv, Hødnebø, Finn & Simensen, Erik, 2008: Norrøn ordbok. Oslo. Holand, Hjalmar R., 1949: Westward from Vinland. An account of Norse Dis- coveries and Explorations in America 982–1362. New York. Jansson, Sven B. F., 1949: »Runstenen» från Kensington i Minnesota. I: Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri utgiven av Letterstedtska föreningen. Ny serie i samarbete med Föreningen Norden 25, häft. 7–8. Stockholm. S. 377– 405. Lénström, C. J., 1841. Ordbok öfver Helsing-dialecten. Supplement till Ihres dialect-lexikon. Upsala. Ortnamnen i Hälsingland. 2:2. Hudiksvalls kommun, Hudiksvallsområdet. Bebyg- gelsenamn. Av Lennart Hagåsen. Uppsala. ([Under utgivning av] Institutet för språk och folkminnen. Namnarkivet i Uppsala. Serie A: Sveriges ortnamn.) Rietz, Johan Ernst, 1867: Ordbok öfver svenska allmogespråket. Lund. Rosander, Carl, 1882: Den kunskapsrike skolmästaren, eller hufvudgrunderna uti ett för ett borgerligt samfundslif nödigaste vetenskaper. Stockholm. Vem ristade Kensingtonstenen? 67

Sköld, Tryggve, 2003: Edward Larssons alfabet och Kensingtonstenens. I: Nättid- ningen Katta, utg. av Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå, vintern 2003. S. 7– 11. — 2005: Kensingtonstenens språk. I: Nättidningen Katta , utg. av Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå, juni 2005. S. 5–12. Sveriges släktregister: släkthistorisk samling från Forsa (X 8) och Hög (X 20) socknar inom Gävleborgs län. 1975. Uppsala. Wahlgren, Erik, 1958: The Kensington stone, a mystery solved. Madison. Westling, Erik H., 1977. Runinskriften på ett s.k. Bärträ, i Månsta by Älvdalens socken. Skansvakten. Älvdalens Hembygdsförenings midsommartidning. S. 16– 17. 68 Mats G. Larsson Antikleias klagan 69 Antikleias klagan

NAMNSKICK, GÄSTFRIHET OCH DIKTARSPRÅK I DET FÖRKRISTNA EUROPA Av Peter Jackson

I kvällens föredrag tänker jag ta upp några av de teman som länge befunnit sig i fokus för mina religionshistoriska intressen, inte minst sådant som rör den indoeuropeiska poetiken och mytologin. Samtidigt vill jag knyta an till ett annat ämne som jag vet ligger flera av de närvarande ledamöterna varmt om hjärtat: studiet av de skandinaviska personnamnens historia.

HLEWAGSTIZ OCH ANSUGASTIZ

Min utgångspunkt är två ditematiska mansnamn som möter oss i det urnordiska runmaterialet. Det ena måste väl betraktas som det mest vittberömda. Namnet Hlewagastiz på ett av guldhornen från Gallehus. De två hornen från folkvandringstiden hittades vid olika tillfällen (1639 och 1734) i en mosse på Jylland och ådrog sig tidigt stort antikvariskt intresse. De praktfulla artefak- terna attraherade dessvärre inte endast fornforskarna. 1802 bröt sig urmaka- ren Niels Heidenreich in i den kungliga konstkammaren i Köpenhamn, stal de två hornen och lät smälta ned dem i sitt kök. Trots att hornet med inskriften inte finns kvar idag, framgår det av kammarrådet Paullis detaljerade teckning från 1735 att namnet på mannen från Holt (eller Holtes son) (holtijaz), han som ’gjorde hornet’ (horna tawido ), liksom det övriga meddelandet utmed objektets ytterkant, måste ha ristats med tydligt grupperade och läsbara runor: ek hlewagastiz holtijaz ho rna tawido . Det andra namn jag tänker beröra är Ansugastiz . Det tillhör som synes samma grupp av urnordiska personnamn med slutled - gastiz ’gäst’, och återfinns på stenen från Myklebostad i västnorska Romsdal. Stenen och inskriften har daterats till 400–500-talet. Med undantag för det inledande namnet asugasdiz , vilket utan problem kan utläsas som en sammansätt- ning av de urnordiska substantiven * ansuz (’gud’ eller ’as(en)’, dvs. Oden e.d.) och * gastiz , är inskriften svårtolkad, eftersom den är skadad på flera ställen. Enligt en nyare tolkning skulle det kunna röra sig om en gravin-

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 15 september 2010. 70 Peter Jackson skrift och namnet har därför uppfattats som ett appellativ (’gästen hos guden’) snarare än som ett vanligt egennamn. (Se RGA s.v. Gallehus. ) Frå- gan vad ett namn betyder är inte entydig. Den kan nämligen dels avse den korrekta härledningen av namnets betydelsekomponenter, dels syfta på i vilken mån namnet hade en särskild betydelse för sin bärare. Rörde det sig i de två urnordiska fallen om s.k. talande namn (eller binamn), som av- slöjade något om sina bärares personlighet, eller var de endast konventio- nellt utpekande? Det kommer vi aldrig säkert att kunna veta. Vad vi där- emot har möjlighet att undersöka närmare är om namnens betydelsekomponenter förefaller vara godtyckligt sammanfogade eller om de passar in i ett bakomliggande system av sociala koder. Detta system behöver naturligtvis inte ha ägt omedelbar relevans för Hlewagastiz och Ansugastiz, men bör i något skede ha varit mera synligt och verkningsfullt.

RYKTET, GÄSTEN OCH ÄTANDET

Den i mina ögon mest övertygande härledningen av förledet Hlewa - är inte endast ljudlagsmässigt problemfri, den bekräftas även av namnskicken på andra håll i Europa och Asien. Det forngrekiska namnlementen kleo -, - kl ēs eller - kleia (Kleopatra, Androkles, Eurykleia), slaviskans *- slava (Mi- roslav, Václav) och fornindiskans - śravas (Upama śravas, Deva śravas) återspeglar alla ett urindoeurpeiskt substantiv * ḱlé ûos ’ rykte’ (egentligen ’det som hörs’), med tydliga kopplingar till de gamla diktartraditionernas aristokratiska hjälteideal. 1 En annan avledning från verbalstammen * ḱle û ’höra’ syns även i det germanska namnet Ludvig (< urg. * Hl ūda-w īgaz ’ryktbar i strid’). En särskilt slående parallell till namnet på Gallehushornet är det grekiska mansnamnet Kleoxenos , vilket kan dokumenteras på flera håll i den grekisktalande världen. Även kvinnonamnet Kleoxena återfinns på en boi- otisk amfora från 400-talet f.Kr. Här har vi inte endast att göra med samma förled som i namnet Hlewagastiz, utan även ett slutled som åtminstone be- tydelsemässigt överensstämmer med - gastiz . Grekiskans xénos betecknar vanligtvis en främling som skyddas av ett gästfrihetsfördrag. Såväl den klassiska som den fornvästnordiska litteraturen innehåller gott om exempel på hur samspelet mellan gästen och värden kan visa sig ömsesidigt gynnsamt, men även på de fatala följder ett kontraktsbrott kan få för den som är oförsiktig. Ett exempel är Polyfemosepisoden i Odysséens nionde bok, där det centrala temat är just kyklopens brott mot gästfrihetsprinci- pen. Det är inte först och främst Polyfemos kannibalism utan hans full- ständiga brist på respekt för den »helige främlingen» som gör honom till

1 Förledet Hlewa- har även anknutits till fvn. hlé, feng. hléo(w), fsax. hleo ’lä; skydd’ (Peter- son 2004). Thorsten Andersson framhåller dock i en nyskriven artikel (Andersson 2009 s. 14) att kopplingen till grekiskans kléos framstår som högst sannolik just mot bakgrund av hur hjäl- tediktningens kärnbegrepp återspeglas i det grekiska och indoiranska namnmaterialet. Antikleias klagan 71 en laglös best. 2 När kyklopen frågar Odysseus vilka som gästar hans grot- ta, får han bl.a. till svar (266–271): [...] Men vi som har hamnat här vill med böner famna ditt knä, i hopp om att bli gästfritt bemötta och även motta av dig någon gåva, som skick och sedvänja bjuder. Skydd begär vi hos dig. Respektera gudarnas vilja! Zeus är hämnaren, minns, för alla som vädjar om bistånd; gästfrihet värnar han om, och för honom är främlingen helig. (Övers. Ingvar Björkeson 1995.) Det framgår med all önskvärd tydlighet vad som står på spel här. Den grekiska passagen innehåller inte mindre än fem härledningar av stammen xen- (xeinḗion , xeinṓn två gånger, xeínios , xeínoisin). Vad beträffar den etymolo- giska härledningen av termen xénos , förefaller det rimligt att i den identifiera det s.k. nollstadiet av den indoeuropeiska verbalstammen *ghes ’äta’, med vilken det suffigerade och i flera europeiska språk kvarlevande substantivet *ghost-ti- bör ha bildats. Ordet kan ursprungligen i mera allmän bemärkelse ha syftat på någon, till vilken man binds av ett ömsesidigt fördrag, men som även kan uppträda fientligt. Denna omständighet skulle förklara varför det i vissa språk kommit att betyda ’gäst’ (som i gotiskans gasts) och i andra ’fiende’ (som i den överförda betydelsen av latinets hostis). Två exempel på namn från det västeuropeiska språkområdet, som innehåller elementet *ghost-ti-, är det lepontiska mansnamnet Uvamo-kozis (< ieur. *Up ṃmo - ghostis) ’(som har) upphöjda/förnäma gäster’, och det venetiska namnet Ho.s.tihauo.s. (< ieur. *Ghosti-ghoûó-) ’som ärar (sina) gäster’. Med samma suffix -ti - och nollstadiet av verbalstammen bildades även den fornindiska sammansättningen ságdhi- (< ieur. *sm-ghs-ti -), ungefär ’gemensam måltid’, ordagrant ’samätande’. Det sociala ätandet har med andra ord definierat ban- det som knyter värden och gästen till varandra.

GÄSTEN OCH JÄTTARNA

Det är inte endast husherrens brott mot gästfrihetsprincipen som kan innebä- ra ett hot (som i den nyss berörda Polyfemosepisoden); även gästen kan bryta mot de principer som åligger honom och därmed hota den av husherren på- bjudna husfriden. Dessa växlande hotbilder framträder tydligt i den fornnordiska mytologins behandling av gudarnas och jättarnas mellanhavanden. I historien om guden Tors besök hos jätten Geirröd (SnE II, 27) är det bärande temat just hur jätten och hans två döttrar, Gjalp och Greip, bryter mot gästfri- hetsprinciperna (Tor erbjuds nattläger i ett gethus och angrips av värdfolket). I historien om jätten Hrungners besök i Asgård (SnE II, 25–26) är förhållan- det det omvända. Här är det i stället jätten som missbrukar gudarnas gästfri-

2 Jag bygger här och i det närmast följande på diskussionen hos Watkins (1995 s. 245 f., 398– 407). 72 Peter Jackson het genom att bälga i sig av deras öl, hota att riva ned Valhall, slå ihjäl gudarna och föra bort deras fruar samtidigt som han åberopar det gästfrihetsför- drag (grið) som omöjliggör en öppen konfrontation i hallen. 3 Svårigheten att fastställa den korrekta läsningen av de inkongruent åter- givna termerna gæst och gǣst (jämför svenskans gast) i Beowulfhandskrif- ten (Cotton Vitellius A. 15 ) (gest, giest, gist, gyst, gast), särskilt när de an- vänds om Grendel och hans mor, tycks delvis bero på den mera entydigt positiva innebörd som termen gäst kommit att få i senare språkbruk. Det har på- pekats i flera studier av det anglosaxiska hjälteeposet att slutledet i sammansättningar som ellorgæst (»annorstädes-x») och gryregiest (»fruk- tansvärd-x») snarare bör tolkas som en (möjligen parodisk) anspelning på den kontraktsöverskridande och monstruöse gästen/främlingen än på en gast eller ande. (Se t.ex. Carlson 1967 s. 361 och Lionarons 1996 s. 8 ff.) Om- ständigheten att Grendel även betecknas som eoten (jämför fvn. iǫtunn ) är intressant i sammanhanget, eftersom det germanska substantivet *etun a 4 vanligtvis brukar knytas till verbet *etan (ieur. < ieur. *h1ed) ’äta’. Den kontraktsöverskridande gästen är i sin extremaste tappning således inte endast någon som äter sin värd ur huset utan någon som hotar att äta upp honom. Förhållandet kan även inverteras, vilket en av formuleringarna i den ovannämnda Polyfemosepisoden tydligt visar (Od. 9, 478 f.): »[...] usling, eftersom du (Polyfemos) inte räds att äta ( esthémenai < ieur *h1ed) dina gäs- ter (xeínous ) i ditt eget hus». Det sociala ätandets kopplingar till gästfrihets- fördraget kan med andra ord ha bidragit till att definiera den fornnordiska mytologins jättar: de ömsom sociala och asociala »andra», som å ena sidan ställer till med ståtliga gästabud, 5 å andra sidan prövar gudarnas tålamod genom att utnyttja gästfrihetsfördraget.

GÄSTEN I DEN VEDISKA KULTEN De konventioner som reglerar värdskap och gästfrihet i ett samhälle bör även kunna kasta ljus över centrala aspekter på kulten, inte minst på kultdeltagarnas relationer till varandra och den relation de tänks ingå med sina gudar eller för- fäder. Den stora hymnsamlingen Rigveda, som i större utsträckning än någon annan textsamling knyter an till en ålderdomlig indoeuropeisk kultdiktning, ger prov på sådana förhållanden. Dessa förhållanden måste anses relevanta för

3 Bland nyare studier av germanska gästfrihetsformer märks särskilt Helmuth 1984 och En- right 1994. 4 Denna etymologi tycks dock ofta förutsätta att termen ursprungligen skulle ha betecknat en blodtörstig och människoslukande best (de Vries 1977 s.v. jǫtunn; se även Harris 2009), vilket ger en alltför snäv bild av jättarnas roll i mytologin. Om man däremot tänker sig att det »ätan- de» som definierar jättarnas karaktär inte endast behöver vara av bestialisk natur utan hellre anspelar den stundtals gästande och gästfrie men allt som oftast hotfulle främlingen. Det kan så- ledes anses helt följdriktigt att jättarna i de isländska skaldernas kenningar betecknas som »skyter», »daner» eller »cumbrier», vilket exempelvis är fallet i Eilif Gudrunarsons berömda skaldekväde Torsdrapa. 5 Jämför det på flera ställen i dikt och prosa behandlade gästabudet i havsjätten Ägirs hall. Antikleias klagan 73 våra ändamål, eftersom flera av kulturerna i det gamla Europa och Asien delvis kan lösas från sin isolering i tid och rum om vi betraktar de indoeuropeiska fornspråkens obestridliga släktskap som en indikation på mera intensiva kul- turkontakter i förhistorisk tid. Den ideale »gästen» ( átithi -) i den vediska diktningen är guden Agni, den personifierade offerelden. Elden som brinner på det vediska offeraltaret utgör inte endast kultplatsens fysiska centrum, den intar även en central plats i det komplexa system av metaforer som kommer till uttryck i de vediska poeternas rituella spekulationer. Agni är gästen som äter i huset (t.ex. 5,1,8–9; 4,2,7), men han är också prästen som slagit sig ned på of- ferplatsen för att transformera och transportera offerfödan till de andra gudarna (1,94,3). I sin egenskap av rṣi (1,31,3; 3,21,3; 6,14,2) står han även som prototyp för kultpoeten: han som ömsom efterlämnar och finner de dolda spå- ren (1,146,4), som vårdar kultföreskrifterna och därför med rätta kan kräva riklig ersättning för sina tjänster (5,3,5). Kontraktet mellan värden/husherren och gästen i det vediska samhället gör sig även gällande i den ömsesidigt bin- dande relationen mellan kungen eller fursten ( rājan -), den ariska krigarelitens överhuvud, och det särskilda skrå av poeter och rituella specialister som mot betalning offrar för kungens räkning. Den vediske aristokraten må utmärka sig på slagfältet eller kapplöpningsbanan, men för att vinna gudarnas gunst och skaffa sig berömmelse måste han även gynna dem som förvaltar de av för- fäderna påbjudna traditionerna. Om guden Agni personifierar offrets förmedlande instans genom att transportera offerfödan till gudarna och ständigt växla mellan olika roller (gäst, husherre, präst, klanhövding [t.ex. 10,92,1]), så personifierar guden Mitra snarare den abstrakta princip som knyter rituella aktörer och gudar till varandra genom ett ömsesidigt fördrag. I många sammanhang betecknar termen mitrá- rätt och slätt en »vän» eller »anförvant» utan att behöva tillskrivas en appellativisk funktion. Att gästas av en sådan gud måste alltså innebära att den abstrakta lojalitetsprincip, som utgör gästfrihetens förutsättning, även kan uppfattas som en personifikation av gästfrihetens föremål. Denna svår- fångade föreställning tycks ha legat till grund för namnet på en av de krigar- furstar som omtalas i den vediska poesin. I en av hymnerna (10,33) tilltalar poeten Kavaṣa Ail ūṣa sonen till en av sina tidigare skyddsherrar. Vi får intrycket att poeten vädjar till den unge fursten om ett förnyat kontrakt genom att bedyra sin respekt för furstens ätt. Han säger sig en gång ha utvalt den nye furstens farfar, Mitrāthiti, som sin särskilde beskyddare. Denne Mitrāthiti skall ha varit »frikostig mot diktarna» (āvrṇi ... vāghátām [4]): 5. Honom vill jag prisa i en offerfest mot tusenfaldig belöning (i form av 1000 kor), han vars tre förspända springare målmedvetet drog mig [en omskrivning för en gynnsam tillvaro vid furstens hov] [---] 7. Märk väl, o son till Upamaśravas, Mitrāthitis sonson! Jag är din faders sångare (vandit ŕ). Verserna är inte endast betecknande för hur de vediska poeterna förhandlade med sina skyddsherrar genom sin diktning; även skyddsherrarnas egennamn 74 Peter Jackson avslöjar något om den roll de spelade i förhandlingssituationen. Upamaśra- vas är han ’som har upphöjt rykte’, dvs. har vunnit ryktbarhet i kraft av sina bedrifter och sin välvilja gentemot gudarna (och indirekt gentemot präster- skapet). Mitrāthiti är han ’som har guden Mitra som gäst’ eller ’som gästar (eller gästas av) det gudomliga fördraget’. Fördraget skulle kunna syfta dels på relationen mellan skyddsherren och kultspecialisterna, dels på det band som i kulten knyts mellan gudar och människor. Om vi för ett ögonblick drar in två andra namn i sammanhanget, det lepontiska Uvamokozis och det slaviska Miroslav, framträder ett flätverk av ömsom utbytbara, ömsom sam- manbundna begrepp. Det består av två semantiskt identiska beteckningar på gäst (áthiti, kozi), det indoeuropeiska adjektivet *up ṃmo - ’upphöjd, för- näm’, det indoeuropeiska substantivet * ḱléûos och den i slaviska och indoiranska språk kvarlevande beteckningen på freden eller fördraget. Det ursla- viska ordet *mirŭ ’samhälle, fred’, är antagligen ett tidigt lån från någon iransk dialekt men skulle också kunna markera en isogloss. Även om ditematiska namnformer av typen Miroslav bygger på den relativt utbredda kon- ventionen att kombinera gudanamn med slutledet * -ḱleûos (’som har sitt rykte från gudens eller gudarnas’), finns det tydligen lokala varianter av denna grundtyp. Ett sådant exempel är slaviskans Bohuslav och det forniranska namnet *Bagasra ûa- ( se Mayrhofer 2003 s. 46). Förledet bohu -/baga - har i slaviska och iranska dialekter förvärvat den mera allmänna betydelsen ’gud’, under det att fornindiskans déva- (som i namnet Dévaśravas -) bevarat den nedärvda indoeuropeiska beteckningen på gud (jämför latinets deus och -týr i vissa fornsvästnordiska sammansättningar).6 Om Mitrāthiti är den som gästas av guden/fördraget, så är Miroslav eller Bohuslav den som (av guden) förvärvat ryktbarhet genom sitt goda värdskap. Det vediska samhällets gästfrihetsnormer kommer även till uttryck i kulten av förfäderna. Då dessa inbjuds att äta och dricka tillsammans med Agni på offerplatsens bädd av utstrött gräs, blir de samtidigt ombedda att belöna sina kultvärdar med många söner. I följande vers (10,15,12) begagnar sig poeten dessutom av just det verb (√ghas) som ligger till grund för den nord- västindoeuropeiska nominalbildningen ghos-ti - och grekiskans xénos: Du, Agni Jātavedas (’som känner väsendena’), har kallats hit för att befrämja of- fergåvorna och göra dem väldoftande. Du har överlämnat dem till fäderna som har ätit (akṣann [√ghas ]) av dem i enlighet med sina seder (svadháyā)7. Ät (addhí [√ad]) du också, gud, av det offer som överräcks!

6 Personnamnen i Rigveda har på senare tid behandlats systematiskt av Manfred Mayrhofer (2003). 7 Bakom termen svadh (ung.’egenmakt, sed’) döljer sig ett annat nedärvt och kulturhistoriskt relevant begrepp, vars förbindelse med verbet *ghas i denna strof skulle kunna kasta ljus över det sedliga ätandets förhistoria bland folk som talade indoeuropeiska språk. Sammansättningen h består av de två komponenterna *sûe d eh1 (ordagrant ’självsättande’) och återfinns bl.a. i gr. éthos/ ḗthos ’vana, sed’ och lat. sod ālis ’bundsförvant’. Antikleias klagan 75

RITUELLA GÄSTABUD OCH HINSIDESTRO I ANTIKENS GREKLAND

Låt oss nu lämna de vediska förhållandena bakom oss! Det var ju trots allt det förkristna Europa vi skulle tala om. Även här, inte minst i de antika käl- lorna, finner vi tidiga prov på föreställningen om guden som gäst. Ett centralt begrepp i sammanhanget är theoxénia, vilket syftar på ett slags rituella banketter som vid återkommande tillfällen firades på olika håll i den antika världen till en guds eller flera gudars ära. Vid sådana högtider tänktes gudarna gästa människornas städer och boplatser, där de sedan ärades och utspisa- des i sina tempel i enlighet med aristokratins urgamla gästfrihetstraditioner. Kopplingen mellan antikens teoxenier och namnformer som Theoxenos eller Dioxenos framstår som uppenbar. En omtalad teoxeni anordnades år 480 f.Kr. av tyrannen Theron till Helenas och Dioskurernas ära i staden Akragas (senare Agrigentum) på Sicilien. Theron hade nyss vunnit en viktig seger mot karthagerna utanför staden Himera och ville nu uppmärksamma sina fram- gångar med ett storslaget firande i sin hemstad (ThesCRA II s. 226). Några av detaljerna kring tilldragelsens mening och ursprung framgår av Pindaros tredje Olympiska Ode, vilket kan ha komponerats med särskild anledning av Therons segerfest. Den i handskrifterna traderade överskriften eis Theoxénia tyder åtminstone på detta. Även om dikten och ett av skolierna ger vid handen en stor offentlig tillställning där även stadsborna utspisas, förstår vi samtidigt att detta slags kultfester huvudsakligen firades inom Therons egen familj.8 När vi beaktar förhållandet mellan privata och offentliga sfärer i samband med Therons rituella gästabud i Akragas, är en särskilt påfallande om- ständighet just den dubbla upplösningen av gränser. Jag tänker på gränsen dels mellan de mellanmänskliga gästfrihetsformerna och deras religiöst sub- limerade motsvarigheter, dels mellan det privata och det offentliga rummet. Theron var inte endast mån om att framstå som en god värd gentemot sina familjegudar; han var även en konstens beskyddare som beredde plats åt poeter som Simonides och Pindaros vid sitt hov. Att poeterna var välkomna gäster i furstehusen är föga förvånande. Det var ju på så sätt de grekiska aris- tokraterna kunde försäkra sig om sitt eget och sina hemorters goda rykte. När furstehusens företrädare hyllades av poeterna för sina idrottsprestationer vid de stora panhellenska spelen, kom samtidigt deras lokala bedrifter och traditioner att genljuda i det kollektiva minnet. En furste, som hade behandlat poeten generöst, kunde följaktligen räkna med riklig belöning i diktad form vid ett senare tillfälle. Även de antika hinsidesföreställningarna bör ses i ljuset av denna symboliska ekonomi. Antikens diktare framställer livet efter döden i skiftande, ofta

8 RE s.v. theoxenia (2258). Parallellerna till sådana fester i familjens hägn är många och slåen- de. Jag är väl knappast ensam om att associera till julen i det nordiska bondesamhället. Hilding Celander beskriver i sin bok Nordisk jul den utbredda seden att spara den sista kärven vid skör- den och låta den representeras av en uppstoppad och påklädd figur, den s.k. ståndaren, som sattes på hedersplatsen i stugan och trakterades med mat och dryck (Celander 1928 s. 193). 76 Peter Jackson rentav motstridiga bilder: ibland som ett tröstlöst borttynande i underjordens skuggtillvaro, ibland som en väntan i underjorden på att få återvända till män- niskornas värld (de välsignade själar, för vilka Persefone erhåller gäld för gammal klagan), ibland som ett liv i sällhet bland festande och sportande li- kar. Den elyseiska salighetens ängsmarker framställs i vissa sammanhang som ett särskilt område i underjorden, i andra som en plats långt ute till havs. Huvudsaken är emellertid inte var denna plats är belägen utan hur man når dit. En människa hamnar nämligen inte där endast i kraft av sina bedrifter utan genom att bäras och utmärkas av sången och ryktet, av »det som hörs» och därmed förvärvar evig beständighet. I Pindaros andra Olympiska Ode är det återigen Theron från Akragas som besjungs. I direkt anslutning till ett långt avsnitt (68–83) om just tillvaron på de välsignades ö säger sig poeten rikta sin båge mot Therons hemstad. Med en metaforisk omskrivning för det som nu tänks ske i och genom det framförda odet avfyrar poeten »det goda ryktets pilar» (eukléas oistoús 90) mot Akragas. Theron, som nyss har vunnit hästkapplöpningen vid de stora festspelen, blir härmed föremål för den väl- signelse som endast poeten kan besegla genom sitt framförande. Theron ut- lovas en plats i Elysion bland de ihågkomna hjältarna. Det varaktiga ryktets förankring i såväl diktarspråkets som namnskickets idévärld kan belysas med det mykenska kvinnonamnet a-qi-ti-ta (Akûhthit ā), vilket måste ses mot bakgrund av den fornindiska och homeriska diktningens mest uppenbara indikation på gemensam härstamning: en formelartad sam- manfogning av två etymologiskt identiska komponenter i hymnsamlingen Rigveda (śrávas ... ákṣitam ) och Iliaden (kléos áphthiton ) som identifiera- des av Adalbert Kuhn redan 1853. Den ena komponenten (śrávas , kléos) har vi redan behandlat, den andra (áphthiton , ákṣitam ) bygger på en negerad och suffigerad ombildning av den indoeuropeiska verbalstammen *dhgûeî ’för- svinna, gå till grunden’ (*n-dhgûhti -). De till sin metriska och morfologiska struktur identiska grekiska och vediska vändningarna måste alltså betraktas som realiseringar av samma poetiska formel: *ḱléûos n-dhgûhtom ’oförstör- bart rykte’. Kuhns upptäckt betraktas ofta som upptakten till den jämförande indoeuropeiska poetiken, även om han själv endast gjorde ett påpekande i förbifarten. Andra forskares systematiska jämförelser av liknande samman- fogningar har ökat förståelsen för den äldsta indoeuropeiska diktningens metriska, stilistiska och tematiska särdrag. Det slags formelartade uttryck som Kuhn först kom på spåren vittnar även om den tröghet och formbarhet – ett ömsesidigt krav på tradition och förnyelse – som utgjort den muntligt framförda poesins kanske viktigaste kännetecken. Om poeten skall kunna hävda sin egenart, kan inte det poetiska framförandet inskränka sig till ett en- sidigt upprepande av tidigare framföranden. Poesins grundläggande be- ståndsdelar måste kunna flyttas om i versraden, bytas ut mot synonymer (ákṣiti śrávas, ásbeston kléos ’outsläckligt rykte’) och anpassas till ständigt växlande motiv. Namnet Akûhthit ā kan således betraktas som utpekande i två avseenden. Dels pekar det ut en särskild person, dels fungerar det som en el- Antikleias klagan 77 liptisk hänsyftning på en sammansatt namnform eller poetisk formel (*Akûhthitoklewejja eller * akûhthiton klewos) (Risch 1987 s. 11). Utan den bakgrunden mister namnet sin betydelse.

DE URNORDISKA NAMNENS TOLKNING

För den som, mot den här bakgrunden, vill våga sig på en preliminär över- sättning av de två urnordiska namnen Hlewagastiz och Ansugastiz öppnar sig flera möjligheter. Nominalkomposita är som bekant notoriskt mångtydi- ga, eftersom de kan ha en både possessiv och determinativ funktion. Hlewa- gastiz ser kanske vid första anblick ut att betyda ’som gästas av ryktet’ eller ’som har ryktbara gäster’, men vi kan inte utesluta att namnet syftar på nå- gon som vinner egen ryktbarhet genom sina bedrifter och därmed själv skall förstås som gäst, en ’gäst hos ryktet’ eller en ’ryktbar gäst’. Kanske behöver inte den ena betydelsen utesluta den andra. Sammansättningens flertydighet förstärker nämligen de två betydelseelementens redan befintliga reciprocitet. De båda begreppen rykte och gäst förutsätter, vilket vi redan har kunnat konstatera, ett kontrakt mellan givande och tagande parter, mellan en som söker och en som tillhandahåller gästfrihet i utbyte mot rykte. Enligt samma logik kan Ansugastiz både tolkas som han ’som gästas av asen (Oden?)’ och han ’som gästar asen’, dvs. välkomnas som gäst hos guden. Den senare betydelsen skulle möjligen kunna ligga till grund för det urnordiska personnamnet Saligastiz. Förledet *saliz (fornvästnordiskans salr) brukar i diktningen be- teckna just gudars eller furstliga personers boning (salir Óðins [Hhund II 50], ása salr [Þry 13 ]).

JOJKEN OCH NAMNET I SAMISK TRADITION

Vi har hittills rört oss i det avlägset förflutna, från folkvandringstidens germaner till vediska offerpräster och antika körlyriker. Med hänvisning till en i tid och rum betydligt mera närliggande företeelse vill jag framhålla hur utbredda och stän- digt återvändande vissa symboliska system kan visa sig vara. Huruvida mitt exempel kan förankras i ett euroasiatiskt kontinuum av urgamla namn- och själsföreställningar vill jag däremot låta vara osagt. Den bestickande paral- lellen har fortfarande ett förklaringsvärde, eftersom den lär oss något väsent- ligt om människan som kulturvarelse. Enligt en i vissa samiska miljöer ännu kvarlevande sed tilldelas de nyföd- da barnen inte endast ett namn, utan även en liten melodi, en s.k. luohti . Se- den har sin upprinnelse i den förkristna föreställningsvärld som präster och myndighetspersoner från mitten av 1500-talet bemödade sig om att utplåna genom att påtvinga samerna skandinaviska namn. Eftersom samerna uppfat- tade sina inhemska namn som en förutsättning för hälsa och fortlevnad, var det även med namnens hjälp som de döda tänktes återvända till de levandes 78 Peter Jackson värld. Under några årtionden i början av 1700-talet praktiserades därför bland sydsamer (möjligen även på annat håll) särskilda namngivningsritua- ler, vilka syftade till att bevara och samtidigt osynliggöra det gamla namngivningssystemet. Riten inbegrep ett symboliskt borttvättande av det nyföd- da barnets dopnamn. Därefter erhöll barnet en avliden släktings samiska namn och en ring eller ett spänne av mässing, en s.k. nimmesjiele ’namn- sjiele’. På så sätt tänktes de avlidna skänka identitet och välgång åt nyfödda individer. Det gamla namngivningssystemet ansågs härmed vara återställt och de skandinaviska dopnamnen användes endast i umgänget med icke- samer. Hur hänger då dessa namntraditioner ihop med sången – luohti eller juoig- gus (den senare termen inbegriper även själva framförandet och de åtföljan- de kroppsrörelserna)? Den samiska sången uppfattas som ett sätt att fästa sina tankar och känslor vid andra personer, vid djuren och vid naturen. Sång- en fungerar därmed både som ett sätt att minnas och som ett sätt att framkalla och upprätthålla någons eller någots närvaro. I en luohti sjunger man inte om en person, man sjunger personen. Det är därför inte ovanligt att en luohti inleds med frasen mon juoiggastan dan N.N. ’jag sjunger denna/denne N.N.’. Sångens mest centrala funktion är således inte knuten till de musikaliska och textuella aspekter som gör den omedelbart tillgänglig för en utomstående utan till en antropologiskt och ontologiskt motiverad minnesteknik. Genom namnet och sången hålls det benämnda och besjungna vid liv.9 Memoro ergo est.

ANTIKLEIA I DÖDSRIKET

Men hur var det egentligen med Antikleias klagan? Hur passar den in här? Vad har den med förkristna namnskick att göra och hur skall den förstås mot den dunkla fond av sammanflätade teman som framträder bakom de två urnordiska namnen Hlewagastiz och Ansugastiz? Innan vi kommer in på den korta episod i Odysséens elfte bok som det här föredragets titel anspelar på, måste vi börja med att fråga oss om namnet på Odysseus avlidna mor har nå- gon betydelse för episoden, dvs. om Antikleia kan betraktas som ett s.k. talande namn. Liksom Antigones namn i det tragiska dramat måste tolkas som en anspelning på den incestuösa förbindelse mellan son och mor, mellan hennes föräldrar Oidipus och Iokaste, som gör henne till en förbjuden avkomma, en »mot-avkomma» (anti- ’mot’ och -gon ē ’avkomma, härstam- ning, ätt’), så kan namnet Antikleia antingen syfta på någon som hamnat i vanrykte, som motverkar sitt rykte eller som – det kan inte helt uteslutas – återfår sitt rykte (»genrykte»). När Odysseus besöker Hades för att rådfråga den blinde siaren Tiresias om sin hemkomst, återser han även sin mor där.

9 Ovanstående diskussion kring förhållandet mellan namnet och jojken i samisk tradition bygger i allt väsentligt på två artiklar av Håkan Rydving (1995 och 2008). Antikleias klagan 79

Han frågar henne varför hon inte vill hålla om honom. Tre gånger har han närmat sig henne, men som en dröm eller skuggbild viker hon undan från hans armar. Hon svarar sin son (216–223): Ack, mitt arma barn, mest olycksdrabbad av alla, Tro inte dottern till Zeus, Persefone, önskar bedra dig; Sådan är den gestalt vi alla får efter döden. Kött och ben hålls inte ihop av senorna längre Ty de förintas helt av den starka brännande elden När ur de vita knotorna livets kraft har försvunnit, Och likt en dröm fladdrar själen kring sen den övergett kroppen. Skynda dig nu till ljuset igen, och minns vad jag sagt dig Så att du kan berätta allt för din hustru därhemma. (Övers. Ingvar Björkeson 1995.) På samma sätt som egennamnet kan knyta an till diktningens idévärld, kan namnet i dikten fungera som en dubbel markör: det kan dels vara mera godtyckligt utpekande, dels erinra om den roll som knyter människan till hennes öde i dikten. I sitt val av »talande namn» värjer sig dock inte poeten mot det obestämbara och mångtydiga. Antikleia står i begrepp att försvinna och det enda som skulle kunna rädda hennes själ från att fladdra bort likt en dröm är hågkomsten, den hågkomst som (genom dikten) bärs av ryktet. Samtidigt vittnar hennes namn om att hon i just detta ögonblick, i just denna korta episod, »återfår sitt rykte» genom det som där utsägs om henne: »minns vad jag har sagt dig, så att du kan berätta.» Frågan om de indoeuropeiska namnformernas ålder och ursprung är om- stridd. Även om vi med lätthet kan konstatera en överväldigande mängd strukturella samband mellan de indoeuropeiska språken, har vi mycket svårt att komma åt de processer som låg till grund för språkens utbredning och vilka andra kulturella förändringar som denna utbredning medförde. Samtidigt kan vi inte blunda för de många gemensamma namnformer som möter oss i de äldsta litterära och epigrafiska källorna, särskilt bland folk som talade germanska, grekiska, slaviska och indoiranska språk. Eftersom flera av dessa folkgrupper länge måste ha befunnit sig långt ifrån varandra i språk- ligt, geografiskt och kulturellt hänseende, framstår ett direkt eller indirekt kulturutbyte i sen förhistorisk eller tidig historisk tid som osannolikt. Det fö- refaller därför rimligare att betrakta dessa namn som spillror av ett gemensamt förflutet, vars djupt belägna källa endast låter sig anas. De få slutsatser vi trots allt kan dra genom att undersöka hur dessa namn knyter an till ett bakomliggande symboliskt system, ger vid handen en särskild typ av kultisk, poetisk och eskatologisk ekonomi som fortfarande kan ha gjort sig gällande i de urnordiska miljöer där Hlewagastiz och Ansugastiz levde några århund- raden efter vår tideräknings början. 80 Peter Jackson

LITTERATUR

Andersson, Thorsten, 2009: Germanische Personnennamen vor indogermanischem Hintergrund. I: Namen des Frühmittelalters. Berlin–New York. (RGA-E Band 66.) S. 9–25. Carlson, Signe M., 1967: The Monsters of Beowulf. Creations of Literary Scholars. I: The Journal of American Folklore, vol. 80, no. 318. S. 357–364. Celander, Hilding, 1928: Nordisk jul. Stockholm. Enright, Michael J., 1995: Lady with a Mead Cup. Ritual Prophec y and Lordship from La Tène to the Viking Age. Dublin. Harris, Joseph, 2009: The Rök Stone’s iatun and Mythology of Death. I: Analecta septentrionalia. Berlin–New York. (RGA-E Band 65.) S. 467–501. Helmuth, Leopold, 1984: Gastrecht und Gastfreundschaft bei den Germanen. Wien. Lionarons, Joyce Tally, 1996: Beowulf. Myth and Monsters. I: English Studies, vol. 77. S. 1–14 Mayrhofer, Manfred, 2003: Die Personennamen in der Ṛgveda- Sa ṁhitā. Sicheres und Zweifelhaftes. München. (Bayrische Akademie der Wissenschaften. Sit- zungsberichte, Jahrgang 2002, Heft 3.) Peterson, Lena, 2004: Lexikon över urnordiska personn amn. Uppsala (http:// www.sofi.se). Risch, Ernst, 1987: Die älteste Zeugnisse für κλέος ἄϕθιτον . I: Zeitschrift für ver- gleichende Sprachforschung 100. S. 3–11. Rydving, Håkan, 1995: Namnbyten i samisk tradition. I: Studia Anthroponymica Scandinavica, årgång 13. S. 89–97 2008: Mélodie et mémoire: Formes et fonctions des chants samis. I: Kajsa Anders- son (utg.), L’Image du Sápmi. (Humanistica Oerebroensia. Artes et linguae 15.) S. 321–328. de Vries, Jan, 1961: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden. Watkins, Calvert, 1995: How to Kill a Dragon: Aspects of Indo- European Poetics. Oxford.

FÖRKORTNINGAR

RE: Realencyclopädie der Classischen Altertumswissenschaft RGA: Reallexikon der germanischen Altertumskunde ThesCRA: Thesaurus Cultus et Rituum Antiquorum Olaus Magnus som tecknare 81 Olaus Magnus som tecknare

NÅGRA FUNDERINGAR KRING HISTORIA DE GENTIBUS SEPTENTRIONALIBUS Av Elena Balzamo

»Svensken Olaus Magni tillkommer hedern att hava utarbetat den första utförliga skildringen av ett euro- peiskt folk.» Hans Olof Hildebrand

Historia de gentibus septentrionalibus earumque diversis statibus, conditio- nibus, moribus, ritibus, superstitionibus, disciplinis, exercitiis, regimine, victu, bellis, structuris, instrumentis, ac mineris metallicis, et rebus mirabilibus, nec non universis pene animalibus in Septentrione de gentibus, eorumque natura , vanligen kallad Historia de gentibus septentrionalibus , trycktes i Rom år 1555. Det var resultatet av ett långt och mödosamt arbete som författaren, Olaus Magnus (1490–1557), Sveriges siste katolske ärke- biskop, hade påbörjat omkring 1545 i Trento, där han var en av deltagarna i det berömda kyrkomötet. Han fortsatte arbetet i Bologna och i Venedig för att senare avsluta det i Rom, där han från och med 1550 varit föreståndare för Sankta Birgitta-hospitalet. Vid hans ankomst hade det s.k. Birgittahuset varit helt förfallet, och Olaus inledde omfattande renoveringsarbeten för att sedan inreda ett tryckeri i de nyputsade lokalerna. Där tryckte han bl.a. sin äldre brors, Johannes Magnus (1488–1544), skrifter och sitt eget mäster- verk, Historia de gentibus septentrionalibus eller Historia om de nordiska folken. 1 Syftet med boken var att erbjuda de europeiska läsarna en allsidig bild av de nordiska regionerna i fråga om geologi, meteorologi, zoologi, botanik, ekonomi, historia, statskunskap osv. Den digra volymen innehöll 815 sidor, var försedd med en tillägnan och en efterskrift samt var indelad i 22 böcker

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 21 april 2010. 1 Det var ingalunda frågan om en debut, eftersom Olaus Magnus sexton år tidigare låtit trycka ett kartografiskt verk – Carta marina et descriptio septentrionalium terrarum diligentissimo elaborata anno Domini 1539 – som för första gången gav en realistisk framställning av Nord- europa. Tryckt i träsnittsteknik i Venedig år 1539 består kartan (1,25 m x 1,70 m) av nio hop- klistrade blad numrerade från A till I och åtföljs av två broschyrer med författarens kommentar på tyska och på italienska, Ain kurze Auslegung och Opera breve . 82 Elena Balzamo

Fig. 1. Järven (detalj). Kine- sisk världskarta (1674) av Ferdinand Verbiest (1623– 1688). Texten lyder: »Detta djur härstammar från det nord-östliga Europa, från landet … [namn som inte lå- ter sig tydas med hjälp av dagens uttal, möjligen ’Nie- derland’]. Djuret heter ’Ho Lo’. Kroppen påminner om vargens kropp. Pälsen är svart och glänsande. Den är mycket kostbar. Djuret liv- när sig gärna på kadaver. Det är mycket glupskt. När det ätit sig mätt gömmer det sig i skogsdjupet; blir det åter hungrigt, söker det mat igen.» (Foto: Uppsala universitetsbibliotek.) omfattande 778 kapitel. Flera av dessa inleds med vinjetter (sammanlagt 481) som står i en mer eller mindre lös förbindelse med texten. Med få undantag upprepas inte vinjetterna, vilket gör Historia till en unik skattkam- mare innehållande alla slags avbildningar. I denna uppsats vill jag samman- fatta tidigare analyser av detta bildförråd samt formulera ytterligare en hypotes angående bildernas uppkomst. Att Historias bildrikedom till stor del bidragit till dess framgång råder det inget tvivel om. Två omständigheter tyder på det: bildernas vida spridning och antalet upplagor och översättningar som raskt följde. Bilderna, först och främst av olika slags vidunder – härstammande både från Carta marina och från Historia – återkommer i en rad verk utgivna i olika europeiska länder. Från och med 1550 hittar man dem såväl i kartografiska verk som hos författare av naturhistorier: Jérôme de Gourmont i Frankrike, Gerhard Mercator i Tyskland, Abraham Ortelius i Flandern, Conrad Gessner i Schweiz och naturligtvis i Sebastian Münsters Cosmo- graphia , en av tidens bästsäljare som till stor del bidragit till deras spridning (Balzamo & Kaiser 2006a s. 340–359). Vissa motiv påträffas till och med i Fjärran Östern! 2 (Fig. 1.) Bara några år efter originalutgåvan kom översättningar till franska 1561, italienska 1561, nederländska 1562, tyska 1567 (jfr Balzamo 2006, Balzamo & Kaiser 2006a s. 102 f.) och senare till engelska (1658). De flesta av dem utgick från en kortare version författad av holländaren Cornelius Scribonius (1482–1558) som kom ut i Antwer- pen år 1558. Under tiden fortgick omtryckningen av den latinska texten så

2 Stort tack till Lars Munkhammar (Carolina Rediviva) som förmedlade kunskap om järvens kinesiska släkting, och till Junxian Zhang (Nankin universitet) som tolkade den medföljande texten. Olaus Magnus som tecknare 83

Fig. 2. Historia. Kap. XIX, bok II. Till vänster: originalupplagan; till höger: Antwerpen 1558. att man räknar cirka femton olika upplagor under loppet av hundra år (Collijn 1943). Bilderna i dessa varierar betydligt. Att kopiera illustrationer var på den tiden ett ytterst svårt företag, vilket förklarar att bara en enda utgåva använder de ursprungliga träsnidarstockarna, nämligen den italienska översättningen som utkom i Venedig år 1565. Skälen är lätta att förstå. Genom att bruka samma stockar kan man få helt identiska bilder, men det innebär att stock- arna måste transporteras från en utgivningsort till en annan. Venedig låg ju relativt nära Rom, vilket underlättade transporten – men hur kunde dessa hundratals stockar förflyttas längre bort, till Antwerpen, Basel eller Stras- bourg? I sådana fall blev man tvungen att tillverka nya stockar, vilket man också gjorde, till att börja med i Antwerpen 1558 (de kopiorna ligger ganska nära originalet men är mindre). Dessa stockar återanvändes för upplagan 1561 (som finns i två versioner). Däremot fick man göra nya stockar när man tryckte en ny upplaga år 1562, trots att även den stammar från Antwer- pen. Det går att använda samma stock för ett begränsat antal omtryckningar; sedan slits den och då försämras tryckets kvalitet (Collijn 1943 s. 24 f.). Men att tillverka nya träsnidarstockar var inte heller oproblematiskt: kopior som man får genom direkt överföring från ursprungliga träsnitt ger omvända bilder, spegelbilder. I de flesta fall innebär det inga större problem, men ibland kan det leda till ganska förvirrande resultat, t.ex. i fråga om geografiska en- heter (se nedan). (Fig. 2.) I vissa fall syns det tydligt att gravörerna sökte »förbättra» bilderna. Möj- ligen stördes de av de äldre träsnittens – i deras ögon – alltför »grova», »bastanta» karaktär, vilket inte längre passade till epokens eleganta smak. Denna strävan kan skönjas redan i Baselutgåvan 1567, vars bilder trycktes med hjälp av träsnitt inspirerade av originalutgåvan från 1555. Bilderna för- finades, men som följd förlorade de en del av sin ursprungliga expressivitet och styrka. (Fig. 3.) Under de decennier som följde avtog intresset för vinjetterna för att slutligen helt försvinna – detta trots boktryckarkonstens pågående utveckling som gjorde reproduceringsarbetet i princip allt enklare. I de utgåvor som kom under 1600-talet har vinjetterna inte tagits med; däremot hittar man 84 Elena Balzamo

Fig. 3. Historia. Kap. IV, bok XII. Till vänster: originalupplagan; till höger: Basel 1567. andra bilder som inte fanns i originalet och som alltså lagts till. De säger en del om epokens förändrade smak och om or sakerna till att de äldre vinjetterna inte längre kom till användning (Balzamo & Kaiser 2006a s. 344 f.). (Fig. 4.) Intresset för vinjetterna tynade alltså bort, och så småningom förlorade även själva verket sitt interesse. Under 1600- och 1700-talen kommer inga nya upplagor: Historia blev varken omtryckt eller översatt. Dess författares kunskaper ansågs föråldrade, och man får vänta till 1900-talet innan intresset föds på nytt. Men då tar det en alldeles ny form: numera betraktas His- toria inte längre som en kunskaps- och informationsskälla utan som ett historiskt dokument – en syn som totalt förändrar sättet att hantera den.

Fig. 4. Historia. Leyde 1645. Olaus Magnus som tecknare 85

På så sätt kan man säga att 1900-talet återupptäckte Olaus Magnus’ verk, och det kan hävdas att man i våra dagar fascineras lika mycket av hans vinjetter som av själva texten. Ingen hyser numera något tvivel angående deras värde, estetiskt och informationsmässigt. »In ihrer Mischung von Präzision und suggestiver Abbreviierung können die Bilden genialisch gennant werden», skriver en tysk konsthistoriker (Knauer 1981 s. 29), 3 en åsikt som delas av övriga specialister. Trots detta finns det fortfarande ingen uttömmande studie ägnad uteslutande åt Histo- rias bilder. Den utförligaste analysen hittar man i John Granlunds kommentarer till den svenska översättningen av Historia (Granlund 1951). Det avsnitt som behandlar vinjetterna upptar bara tre sidor, men det innehåller flera högst intressanta iakttagelser. De flesta andra författare som uttalat sig i äm- net gör det bara i förbigående (med undantag av Peter Gillgren i en artikel om Olaus Magnus’ förhållande till bildkonsten; jfr Gillgren 1999). Deras åsikter kan sammanfattas på följande sätt: Till att börja med är alla ense om att det finns ett nära samband mellan Carta marina (1539) och Historia , ett samband som gäller inte bara bokens tillkomst utan även dess uppläggning: ett kapitel av sju tar upp teman som berördes i Carta marinas kommentar från 1539, en bild av fem är inspirerad av Carta marina (Granlund 1949 s. 4). Och när det gäller de återstående bilderna, skriver Granlund – som lyckades spåra förlagor till vissa av dem – går några tillbaka på Holbeins bibelillustrationer från 1538. Andra har inspirerats av 1549 års upplaga av Ariostos Orlando . Ett annat motiv påminner om William Tyndales Bibel, ytterligare ett om Dialogus creaturarum (1400-talet; jfr Granlund 1951 s. 594–596). (Fig. 5.) Dessutom kan man lägga till ett motiv ur Schedels Li- ber chronicarum (1493) som visar pygméernas strid mot tranorna, vilken här förläggs till Grönland. (Fig. 6.) Ändå kan man konstatera att alla dessa lån – som stilmässigt skiljer sig betydligt från övriga vinjetter – huvudsakligen gäller enstaka motiv och detaljer och ytterst sällan hela bilder. Den överväldigande majoriteten av vinjetterna – mer än 200 – är högst originella, utan känd förebild (Grape 1970 s. 215 f.). Lägger man till de 124 bilder som härrör från Carta marina , inser man att de flesta av Historias vinjetter är nyskapade konstverk. För att bättre kunna förstå betydelsen härav måste man komma ihåg att bilderna på den tiden oftast betraktades som ett slags allmängods, ett förråd där var och en kunde ösa efter behov, att varje bild kunde användas i flera – ofta helt motsatta – kontexter och tillmätas olika, vitt skilda betydelser. Nyskapandet avser både formen och innehållet. Olaus Magnus söker för läsaren åskådliggöra en främmande och exotisk värld. Vinjetterna visar

3 Författaren till denna unika studie, helt ägnad den konstnärliga aspekten på Olaus Magnus’ karta, begränsar sig dock till att analysera endast en av de nio planscherna (A). Bl.a. påpekar hon att vidunder som har sitt ursprung i kartan påträffas i väggmålningar i italienska palats, där man under senare hälften av 1500-talet gärna använde kartografiska element vid interiö- rernas utsmyckning. 86 Elena Balzamo

Fig. 5. Till vänster: Holbeins Bibel; till höger: Historia, Kap. XIII, bok XIII.

Fig. 6. Historia. Kap. XXVIII, bok XIX. Fig. 7. Historia. Kap. XXII, bok I. långa sviter av föremål, levande varelser, naturföreteelser m.m. som ingen någonsin har sett, som aldrig varit avbildade, aldrig varit beskrivna, t.ex. olika slags vidunder, men även saker och ting som tillhör vardagslivet: fiske- redskap, jordbruksmetoder, olika sätt att färdas på is eller de berömda snö- kristallerna (I, XXII). (Fig. 7.) Utan tvivel var författaren till Historia en utomordentligt skarp iakttaga- re. Vare sig han beskriver olika belysningssätt (II, XVII) (Fig. 8) , omhänder- tagandet av en fångad val (XV, XXI) (Fig. 9) eller olika sätt att salta, torka eller röka fisk (XX, XXVI) (Fig. 10) blir man imponerad av noggrannheten och detaljrikedomen. »I sin förmåga att göra originella och skarpsynta iakttagelser av näraliggande men förut obeaktade företeelser är Olaus Magnus för 1500-talet vad Linné är för 1700-talet», lyder en uppskattande kommentar (Granlund 1946 s. 119 f.). Observationsförmågan och noggrannheten i fråga om detaljer är lika kännetecknande för texten som för bilderna. I det kapitel som beskriver vintermarknader på is (IV, V) har texten exempelvis fått en vinjett (som för övrigt går tillbaka på Carta marina ), 4 där en sådan marknad är avbildad. (Fig. 11.) Enligt John Granlund, som analyserat bilden, kan man bedöma dess extrema realism genom att jämföra de varor (alla hörande till vardagsbruket) som parterna utbyter med de priser man känner till från denna period. En sådan jämförelse pekar på att det mårdskinn som förevisas av 4 »I detta land köpslår man inte med mynt eller genom att tala utan med tecken och framvis- ning av varorna» (Olaus Magnus 1539:C:h). Olaus Magnus som tecknare 87

Fig. 8. Historia. Kap. XVII, bok II. Fig. 9. Historia. Kap. XXI, bok XV.

Fig. 10. Historia. Kap. XXVI, bok XX. Fig. 11. Historia. Kap. V, bok IV, återkom- mer i kap. II, bok XX. den ene exakt motsvarade värdet av den andres tre yxor eller av sex alnar tyg osv. (Granlund 1947 s. 4). Minsta detalj avslöjar information, som ibland till och med saknas i själva texten. Varken förstudier eller utkast till Historia har bevarats, och vi vet ingenting med säkerhet om arbetets gång. Dock har man lagt fram en del hypote- ser, och enligt den dominerande åsikten hade författaren under årens lopp samlat en mängd anteckningar, förmodligen på svenska, som tjänat som underlag för redigeringen. Det gäller både hans egna betraktelser och ett digert citatförråd. Att han skulle skriva helt och hållet ur minnet anses som uteslu- tet (Granlund 1949 s. 11 f.). Skrivandet innebar sålunda att han bearbetade sina anteckningar, nämligen genom att översätta dem till latin. Samtidigt infogade han meningar och avsnitt som bildade övergång mellan de olika partierna, samt allehanda spekulationer och värderingar. Efteråt skulle han ha låtit illustrera varje kapitel med en passande vinjett (vars verkan alltså var starkt beroende av hur pass väl illustratören lyckades förstå uppdragsgivarens syfte), 5 innan alltsammans blev tryckt och bundet. Detta är den gängse idén om arbetets gång och om bildernas ursprung, men den förefaller mig mindre sannolik, eftersom den inte ger svar på frå- gan: Hur förmådde Olaus Magnus förklara för de italienska hantverkare

5 Granlund förklarar t.ex. den något misslyckade framställningen av runorna med att det »tydligen varit ogörligt att få träsnidaren att fatta uppdragsgivarens intentioner» (Granlund 1946 s. 129). 88 Elena Balzamo som skulle framställa träsnitten, saker och ting som de aldrig hade sett vare sig i verkligheten eller på bild, t.ex. skidor eller runstavar eller för den delen vita björnar? Det har hävdats av bl.a. John Granlund att Olaus Magnus kunde ha försett dem med skisser. Enligt honom har författarens skisser på ett senare stadium bearbetats av yrkeskonstnärer (Granlund 1951 s. 596). Den- na åsikt delas mer eller mindre oreserverat av alla specialister: »Vilken konstnär, som utfört dessa träsnitt, är icke känt, men de hava säkerligen tillkommit efter teckningar eller utkast ritade av Olaus Magnus själv», skriver exempelvis Isak Collijn (1943 s. 9). Andra uttalar sig försiktigare: »Wer immer die Künstler waren, die sein Wort in Zeichnung und Holzschnitt um- setzten – vielleicht unter Verwendung seiner Skizzen – Olaus war gut bedient.» Detta påstående av den tidigare nämnda tyska konsthistorikern Knauer (1981 s. 29) sammanfattar den allmänna uppfattningen. 6 Jag vill dröja ett tag vid ett par ord i hennes utlåtande, Skizzen ’skisser’ och vielleicht ’kanske’, som jag anser vara missvisande; jag menar att det mindre är frågan om möjlighet än om visshet och likaså att det mindre rör sig om »skisser» än om i hög grad utvecklade och fullbordade teckningar.

* Till de tre ovannämnda bildgrupperna, indelade enligt deras ursprung – nämligen 1) bilder som övertagits från Carta marina , 2) bilder som härstam- mar från tidigare existerande modell samt 3) bilder som skapades enbart för Historia – får man lägga en fjärde grupp som utgörs av allmänt gångbara bilder av icke specifik karaktär. Olaus Magnus måste ha haft ett stort förråd av sådana och han använde dem flitigt, till att börja med för att pryda sin bror Johannes Magnus’ Historia de omnibus Gothorum Sveorumque regi- bus (1554). Dessa vinjetter föreställer krigare, till häst och till fots, furstar

Fig. 12. Vinjettbild man hittar både i Johannes Magnus’ Historia (t.ex., kap. XXVII och XXXII, bok I) och i Olaus’ historieverk (t.ex. kap. XXI, bok XV eller kap. XXIX, bok V).

6 Hjalmar Grape är ännu försiktigare: »Det är ytterligt svårt – om ens möjligt – att utröna vad som är av hans egen hand» (Grape 1970 s. 216); däremot betonar han Olaus Magnus’ intresse för bildkonsten och gör en fin analys av hur det återspeglas i Historia (kap. »Konstnärskap»). Olaus Magnus som tecknare 89

Fig. 13. Andreas Bureus, Orbis arctoi nova et accurata delineatio (detalj), 1626. som stående eller sittande uppvisar sina maktsymboler, krigsscener o.d. (Fig. 12.) Deras schablonartade karaktär står i skarp kontrast mot de övriga vinjetternas (de som utgår från kartan eller de som skapades enbart för boken) precision och detaljrikedom. Däremot visar de en viss likhet med de få »lånade» vinjetterna, vilkas förebilder man känner till. Detta allmängods är för oss av mindre intresse. Låt oss i stället betrakta de två andra grupperna, först och främst de bilder som härstammar från Carta marina . De uppgifter som fyller kartans yta kan i sin tur indelas i tre grupper: texter (mest ortnamn, ibland försedda med en förklaring: » LACUS ALBUS in quo innumere et diverse spes piscium et avium »), piktogram (ett träd som betyder skog, en rektangel som betyder koppargruva osv.) och bilder med egen betydelse som ibland komponeras på ett ganska invecklat sätt innefat- tande flera element. Uppenbarligen spelar dessa bilder ingalunda bara en de- korativ roll, som t.ex. på vissa äldre kartor vars utkanter pryddes med olika slags vidunder, eller också senare, som redan hos Gérard de Jode, eller så sent som hos Bureus och hans samtida, där bildernas huvudfunktion ligger på det estetiska planet. Tvärtom – den information de innehåller är minst lika viktig som det som meddelas med hjälp av text och symboler. (Fig. 13.) Hos Olaus Magnus har dessa bilder lagts varken till eller ovanpå någon- ting som fanns där från början, en karta som man skulle kunna kalla »na- ken»; i stället utgör de en organisk del av det hela. De verkar ha funnits på plats redan från början, kanske till och med före de andra elementen, som är mindre och därför lättare att placera. Det betyder att gravörerna i Venedig (där kartan blev tryckt år 1539) till sitt förfogande hade en högt utvecklad 90 Elena Balzamo

Fig. 14. Historia. Kap. VI, bok XXI. modell försedd med detaljer, frambragt av en begåvad konstnär som med största sannolikhet inte kunde vara någon annan än kartans upphovsman. 7 Femton år senare vill Olaus infria sitt löfte – »därom hoppas jag kunna ytterligare berätta» – och börjar arbeta på Historia . För det ändamålet åter- använder han kartans element som han låter skära och omkomponera enligt sina nya behov efter vinjetternas planerade storlek (59 x 93mm), oftast utan att bry sig om att minska skalan vilket förklarar de senares ibland djärva komposition. 8 (Fig. 14.) Det är svårt att tänka sig något annat arbetsförlopp, som exempelvis att gravörerna skulle ha förfogat över »skisser» som kompletterades med munt- liga förklaringar – på italienska? – av den landsflyktige svensken. I så fall skulle de knappast ha uppnått den nivå av precision och expressivitet som kännetecknar Carta marina . Men om min beskrivning motsvarar verkligheten när det gäller kartan, hur kan man tro att det gått till annorlunda när det gäller Historia ? Flera av bokens kapitel börjar med hänvisningen till den inledande vinjetten. Exempel: »Hvad nu den ofvan afbildade spelmannen beträffar, som sitter mitt ute i strömmen och spelar på sin giga … » (XX, XX); »Ofvanstå- ende bild visar utseendet af många för andra folk okända redskap, hvaraf man betjänar sig dels för att gå på isen, dels för att göra hål däri …» (XX, XV); »Fastän ofvanstående bild tycktes kunna förstås af sig själf, anser jag dock böra en förklaring däraf …» (XVII, XXVIII); »För att kunna förklara vidstående afbildningar af snö, särskilt på fönstrens rutor, bör man lägga märke till det faktum, att …» (I, XXII) osv. En nutida läsare som är van att i princip prioritera texten framför illustrationen – och ännu mer om denna har formen av en anspråkslös »vinjett» – kommer förmodligen att betrakta det

7 John Granlund gör i detta sammanhang en smula mystisk anmärkning, »[b]ildernas stil på Carta marina hänvisar till en italiensk konstnär» (Granlund 1951 s. 585), utan att ange något namn eller förklara varför han tror att det är frågan om bara en konstnär. Inte heller säger han i vilken fas denne hypotetiske konstnär träder in i arbetet och varför han skulle vara en annan än författaren själv. 8 »Ett sådant överförande har krävt endast ett minimum av skicklighet och kan mycket väl ha utförts av Olaus själv eller av en habil billig arbetskraft» (Granlund 1951 s. 595); att däremot tillverka förminskade bildkopior som skulle passa vinjetternas storlek kräver större yrkes- skicklighet. Olaus Magnus som tecknare 91

Fig. 15. Historia. Kap. XV, bok XX. som ett retoriskt grepp, ett sätt att fånga uppmärksamhet, att underlätta läs- ningen osv. Denna förklaring kan vara riktig, men den förblir otillräcklig. Skälet är främst att det ofta helt enkelt är omöjligt att föreställa sig det avsedda före- målet med enbart texten som utgångspunkt. Som exempel kan nämnas beskrivningen av olika redskap för att färdas på isen (XX, XV) som är långt mindre innehållsrik än motsvarande bild. (Fig. 15.) Författaren nöjer sig med att hänvisa till ett föregående kapitel (I, XXVIII), vilket (prytt med samma vinjett) är litet lättare att förstå. Men dels hänvisar alla nämnda detaljer till de på vinjetten avbildade föremålen, dels förblir även dessa beskrivning- ar i stort sett obegripliga: »träskor, undertill försedda med järnbroddar», »instrument med tre spetsar, d.v.s. triangelformiga skodon med järnspikar, försedda med tre horn för att göra gången säkrare». Sådana förklaringar är uteslutande kommentarer till den visuella framställningen, och inte sällan sägs det uttryckligen: »här framställas ytterligare bilor och yxor», »här ses vidare afbildade på taflan järnhackor …», »än vidare ser man här gripstäng- er, i spetsen försedda med böjda, uddvassa hackar …». Om den hypotetiske italienske gravören, vars uppgift var att illustrera verket (författat på latin!), hade tillgång enbart till dessa verbala förklaringar, hade han inte haft mycket att stödja sig på. Hade han aldrig med egna ögon sett skidor eller snöskor, skulle han omöjligt kunna rita dem bara efter beskrivningen: »krökta, breda och glatta träspjälor bundna vid fötterna» (IV, XII) eller »flätverk eller hop- böjda spjälor med galler af lätta och breda tågor af lindbast» (IV, XIII). Lika litet skulle han ha varit i stånd att återge den korrekta formen på de »olika kärl» som presenteras i kapitel XXXV av bok XIII, bl.a. kåsor som »påminner om kungliga diadem eller kronor, fint arbetade af krusade trädrötter» (XIII, XXXV). (Fig. 16.) Han skulle få samma bekymmer med scenen där man tröskar »under de långa vinternätterna» i »rymliga logar, enkom byggda för detta ändamål», en praktik som var typisk för Norden och okänd i det varma Italien där man begagnar »dragare att trampa säden ur axen» (XIII, VII). (Fig. 17.) Även om man antar att författaren hela tiden hade suttit vid hans sida och för honom förklarat saker och ting (på vilket språk? frågar man åter), skulle inte det bidra till att lösa problemet. Om illustratören däremot hade tillgång till detal- 92 Elena Balzamo

Fig. 16. Historia. Kap. XXXV, bok XIII. Fig. 17. Historia. Kap. VII, bok XIII. jerade teckningar skulle hans uppgift vara betydligt lättare, men i så fall skulle hans eget arbete alldeles sakna mening. Just därför syns det på två punkter inte råda något tvivel: flertalet vinjetter är skapade av Olaus Mag- nus’ egen hand, och de är (åtminstone de flesta) tillkomna före den skrivna texten. Med andra ord: i stället för att tillfoga illustrationerna efteråt hade författaren använt sig av de i förväg gjorda bilderna som en utgångspunkt i sitt arbete med boken. Låt oss rekapitulera. För det första hade Olaus sedan 1539 (då kartan trycktes) ett betydande förråd av bilder som han förmodligen ritat själv och som han önskade utveckla och förklara. I sin kommentar till kartan ( Ain kurze Auslegung / Opera breve ) – som trycktes samtidigt med den – antyder han att han ämnar återuppta vissa ämnen; »därom hoppas jag kunna ytterligare berätta», upprepar han flera gånger. Och mycket riktigt: flera element från Carta marina kännetecknas av något som man kan kalla för »diskursiv dynamik», och i sina kommentarer – som bildar ett slags embryonära kapitel i det senare verket – känner han också ett behov av att inte bara beskriva utan också berätta . I denna bemärkelse kan Historia betraktas som en äkta fortsättning på Carta marina . För det andra hade han ett antal »neutrala», allmängiltiga bilder – furstar, krigare osv. – som han kunde bruka för att pryda sina historiska och politiska betraktelser. Dessa har han använt både för sin brors historiska verk och för de historiska delarna av sin egen Historia . De är talrikt representerade i kapitel rörande historia, krig och statskunskap. För det tredje – och nu befinner vi oss på ytterst hal is – är det inte osannolikt att alla dessa bilder, när de blev ordnade enligt verkets plan, tillsammans utgjorde ett slags ledtråd, ett mönster att bygga berättelsen på. Varje gång författaren tog itu med ett nytt kapitel hade han från början en motsvarande vinjett som han beskrev, kompletterade med hjälp av sina anteckningar, infogade citat från andra författare, utvecklade sina egna tankar som fötts under skrivandet. Denna hypotes kommer sannolikt aldrig att kunna bevisas med hjälp av dokument, i alla fall inte så länge man inte lyckas få tag i Olaus Magnus’ kvarlåtenskap, alla de talrika papper som fördes till Krakow år 1589, alltså Olaus Magnus som tecknare 93

32 år efter hans bortgång. Bland hans bevarade manuskript (huvudsakligen brev) finns det inte en enda teckning. Men trots denna brist på materiella bevis tycker jag att de deduktiva argument som kan framföras med hjälp av ett resonemang a contrario är tillräckligt avslöjande för att vara värda att fram- ställas. Ingen annan metod tillåter oss nämligen att nå det resultat som vi har framför våra ögon: en perfekt sammansmältning av text och bild där vikten av det semantiska är jämnt fördelad mellan de båda. Olaus Magnus’ intresse för bildkonsten är välkänd och välstuderad (Gra- pe 1961). Inte sällan åberopar han Naturen som den allra största konstnären eller också som inspirationskälla för de nordiska konstnärerna (till skillnad från de sydländska som, enligt honom, hellre låter sig inspireras av redan existerande konstverk). Kanske räknar han sig själv som sådan. Med andra ord – om hypotesen angående vinjetternas ursprung är riktig, har vi tagit ett steg närmare den mystiske man som döljer sig bakom sitt verk och av vilken inte något porträtt är bevarat. I en tidigare uppsats tyckte vi att vi lyckats höra hans röst (Balzamo 2007; Balzamo & Kaiser 2006a s. 43 f.). Nu kan vi kanske se honom, med blyerts i handen, en underbar konstnär i färd med att i sin italienska landsflykt återskapa de otaliga underverken i sitt älskade Norden.

LITTERATUR

Balzamo, Elena, 2005: Olaus Magnus , Carta marina . Paris. — 2006: La fortune littéraire des frères Johannes et Olaus Magnus ou les enjeux de la traduction. Proxima Thulé . Paris. S. 135–157. — & Kaiser, Reinhard, 2006a: Olaus Magnus. Die Wunder des Nordens , Frankfurt am Main. — 2007: Olaus Magnus. Traduire la culture au XVI e siècle. Olof Eriksson (red.): Traduction et culture . Växjö. S. 41–56. — 2010: Olaus Magnus savait-il dessiner? Proxima Thulé . Paris. S. 121–141. Collijn, Isak, 1943: Bibliografi över Olaus Magnus’ Historia de gentibus septentrionalibus . Stockholm. Gillgren, Peter, 1999: The Artist Olaus Magnus. Vision and illustration. Carlo San- tini (red.): I fratelli Giovanni e Olao Magno : opera e cultura tra due mondi : atti del Convegno internazionale . Rom. S. 147–157. Granlund, John, 1946: Syn och sanning hos Olaus Magnus. Fataburen . S. 119–132. — 1947: Pecunia coriaria. Några anteckningar till Olaus Magnus’ kapitel om »lä- derpengar». En studie av en sägen och dess verklighetsunderlag. Nordisk numis- matisk årsskrift . — 1949: Olaus Magnus som folklivsskildrare. Saga och sed . S. 1–41. — 1951: Efterskrift, Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken . D.5. Stock- holm. Grape, Hjalmar, 1961: Olaus Magnus. Svensk landsflykting och nordisk kulturapos- tel i Italien . Stockholm. — 1970: Olaus Magnus, forskare, moralist, konstnär . Stockholm. Hildebrand, Hans Olof, 1898: Minne av Olaus Magnus och hans historia. Svenska Akademiens handlingar . D.12. Stockholm. 94 Elena Balzamo

Knauer, Elfriede Regina, 1981: Die Carta Marina des Olaus Magnus von 1539 . Göttingen. Olaus Magnus, 1539: Carta marina et descriptio septentrionalium terrarum diligentissimo elaborata anno Domini 1539 . Venedig. — 1555: Historia de gentibus septentrionalibus earumque diversis statibus, condi- tionibus, moribus, ritibus, superstitionibus, disciplinis, exercitiis, regimine, victu, bellis, structuris, instrumentis, ac mineris metallicis, et rebus mirabilibus, nec non universis pene animalibus in Septentrione de gentibus, eorumque natura . Rom. — 1909–1951: Historia om de nordiska folken . D.1–5. Stockholm. När samerna ville använda trumman som kompass 95 När samerna ville använda trumman som kompass

OM SAMISKT MOTSTÅND MOT KOLONISATIONEN Av Daniel Lindmark

När man som historiker undersöker äldre folklig kultur, får man ofta brottas med brister i källmaterialet. Detta gäller alldeles särskilt om man vill komma åt vad folk tänkte, tyckte och trodde. Före år 1800 hade skrivkunnighe- ten en mycket begränsad utbredning bland allmogen, och de tidigaste bon- dedagböckerna utgjorde vanligen kortfattade journaler över de sysslor som utförts. 1 Den historiker som vill undersöka folkliga föreställningar får i regel lita till sekundära källor, exempelvis rättsligt material och olika typer av socken- och landskapsbeskrivningar. Forskningen om magi utgör ett tydligt exempel på hur givande sådant källmaterial faktiskt kan vara (se t.ex. Oja 1999).

FORSKNING OM RELIGIÖS FOLKKULTUR

En av de tidiga magiforskarna i Sverige var kyrkohistorikern Emanuel Lin- derholm, som upprätthöll professuren i Uppsala 1919–1937. Linderholm var en av de första att intressera sig för den religiösa folkkulturen. Han äg- nade sig inte bara åt folkliga väckelserörelser som radikalpietismen och dess förgrundsgestalt Sven Rosén utan kom också att lägga stor forskarmöda på att undersöka häxprocesserna (se vidare Jarlert 1987). Linderholms uppfattning om den kyrkohistoriska forskningen som en gränsöverskridande kulturhistorisk disciplin med en bred religionshistorisk bas har utgjort en viktig inspirationskälla för mig, inte minst i min forskning om mötet mellan samiskt och kristet (se t.ex. Lindmark 2003). Kyrkohistorikern Hilding Pleijel, professor i Lund från 1938 till 1960, gjorde också viktiga pionjärinsatser för utforskandet av den religiösa folkkulturen i Sverige. Hans intresse rörde framför allt vad han kallade »folkligt

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 23 september 2009. 1 Om spridningen av skrivkunnighet, se t.ex. Johansson 1977, Nilsson & Svärd 1993, Lind- mark 1994 och Nilsson 1995. Bondedagböcker behandlas i bl.a. Larsson 1992, Liljewall 1995 och Edlund 2007. 96 Daniel Lindmark fromhetsliv», och i anslutning till tyskans religiöse Volkskunde introducera- de han beteckningen »kyrklig folklivsforskning» i Sverige. Alltifrån sin avhandling om Herrnhutismen i Sydsverige ägnade Pleijel stort intresse åt den religiösa folkläsningen men uppmärksammade även folkliga seder som att »ge mässe» (se vidare Brohed 1995). Redan som tonåring läste jag ivrigt Pleijels skrifter, och som forskare har jag i stor utsträckning rört mig inom Pleijels forskningsfält, den religiösa folkkulturen (se t.ex. Lindmark 1995).

DE KOLONISERADES RÖST OCH SAMISKT IDENTITETSARBETE

Mitt eget sökande efter »folkets röst» har också haft andra ledstjärnor än den kyrkohistoriskt orienterade forskningen inom fältet religiös folkkultur. Här inskränker jag mig till att nämna den postkoloniala forskningstraditionen, som lyfter fram de koloniserades perspektiv och betraktar de koloniserade som subjekt snarare än objekt. Under de senaste decennierna har historiker över hela världen försökt ge röst åt de folk som föll offer för kolonialismen. 2 Eftersom det oftast handlar om skriftlösa folk får forskaren i regel lita till se- kundärmaterial, där röstens ursprungliga klang delvis har gått förlorad. I sökandet efter de koloniserades röst har missionsskildringar visat sig vara ett tacksamt källmaterial. Även om framställningarna kraftigt präglas av föreställningar om den kristna trons och den västerländska kulturens fö- reträden, återges inte sällan invändningar från de personer som utsätts för missionsförsök. I enstaka fall förekommer detta också i berättelser om mis- sionsinsatser bland samerna. Theophilus Gran, som verkade som komminis- ter och skolmästare i Jokkmokk 1757–1768, författade sedermera som kyrkoherde i Piteå ett manuskript med titeln »Några samlade teckn och bewis på Christendomens tilwäxt uti Luleå Lappmarck och Jockmocks Försam- ling». Manuskriptet sändes år 1773 till det nybildade Samfundet Pro Fide et Christianismo, och med undantag för kapitlet om Elsa Larsdotters dödsbädd blev det liggande otryckt fram till år 1999. 3 I kapitlet om »en lappdrängs omvändelse» redogör Gran för sina ansträngningar att omvända sameyng- lingen Anders under hans tid som elev vid Jokkmokks lappskola på 1760- talet. 4 En dialog återges mellan skolmästaren och hans elev, där Anders bl.a.

2 Inom svensk historisk forskning om samerna är dylika perspektiv företrädda i bl.a. Fur 1999a, 1999b och 2006, Lindmark 2004 och 2006a. Båda dessa forskare har även behandlat nordamerikanska indianers verbala motstånd mot mission och kolonisation. 3 Gran 1775. En kommenterad utgåva av hela manuskriptet liksom en utförlig redogörelse för tillkomsthistorien föreligger i Lindmark 1999. 4 »Lappskolan» utgör snarast terminus technicus för den skolform som infördes med 1723 års undervisningsförordning och reglerades via 1735 års skolinstruktion. Besluten innebar att det skulle finnas en internatskola med sex elever i varje lappmarksförsamling. De första skolorna togs i bruk i Åsele och Jokkmokk 1732, och i början av 1750-talet var skolor i drift i alla lapp- marksförsamlingarna. I Lycksele hade Skytteanska skolan grundats redan 1632. Om skolundervisning av samer på 1700-talet, se Haller 1896, Nordberg 1955, Widén 1964 och Anderzén 1992. När samerna ville använda trumman som kompass 97 gör följande invändningar mot missionsförsöken: »Varför ska vi inte få leva som vi vill? Finns det något liv efter detta, så får vi nog veta det, när vi kommer dit.» När skolmästare Gran ställer frågan »Tycker du inte att du är lyck- ligare än dina förfäder, som levat i okunnighet och vandrat i mörkret?» svarar Anders: »Inte är alla som kan läsa lyckliga heller.» 5 Anders motstånd mot missionen var dock inte framgångsrikt i längden. Under en långvarig sjukdom hade han en skrämmande vision, som innebar att djävulen uppenbarade sig i samekläder och gjorde anspråk på hans själ. Anders försökte freda sig genom att be till den kristne guden och erbjuda gästen sin bok, vilket avvisades med orden »jag kan mera läsa än du» (Lind- mark 1999:88). Efter att ha lovat återkomma försvann gästen huvudstupa genom golvet. När Anders tillfrisknat blev han enligt Gran en from och all- varlig elev som såg Guds ingripande i det som hade hänt. Trots att Anders till slut föll till föga för den kulturella påverkan som han utsattes för i lappskolan, finns alltså hans motstånd mot missionen dokumenterat i Grans omvändelseberättelse. I denna artikel ska jag lyfta fram ett annat exempel på samiskt motstånd mot kolonisationen, och där har samerna unikt nog själva formulerat sig i skrift. Det handlar om Olof Sjulssons och Vapstenssamernas ansökan hos Kungl. Maj:t om att få använda trumman som kompass i fjällen. Om Olof Sjulsson vet vi inte så mycket. Han kom från Vapstens sameby i Ume lappmark och var elev vid Skytteanska skolan i Lycksele i åtta år fram till 1676, när han tillbringade ett år i Umeå skola för att sedan i några år frek- ventera trivialskolan i Härnösand. Någon präst blev det aldrig av Olof Sjuls- son. När han skrev till kungs hade han titeln länsman. Som 15-årig elev vid Skytteanska skolan hade Sjulsson år 1671 en visio- när upplevelse, som finns dokumenterad i Nicolaus Lundius Descriptio Lapponiæ. 6 Under skolmästarens frånvaro började Sjulsson enligt ögonvitt- net Lundius »rassa både neter och daghar som och dieffuelen med honom munteligen talladhe». När hans skolkamrat Lundius frågade honom hur djä- vulen såg ut, svarade Sjulsson »at han war som een prest [och] hade en lång kappa». Lundius konstaterar i sin berättelse att »Dieffuulen ägade honom till at brena up böcker» och bevittnade själv hur Sjulsson kastade boken under bänken när han vid sin läsning kom till namnet Jesus. Olof Sjulssons visionära upplevelser, som även inbegrep syner av små- folk och en hund, kan tolkas på olika sätt. Det är möjligt att betrakta dem som inslag i en våldsam identitetskris i konflikten mellan den samiska kulturen och den västerländska kristna bokkultur som han mötte i Skytteanska skolan. Lundius berättelse nämner ingenting om Sjulssons eventuella över-

5 Språket i citaten är normaliserat. Den ursprungliga språkformen återfinns i utgåvan av Grans manuskript (Lindmark 1999 s. 85 f.). 6 Lundius 1905:25 f. Om tidfästelsen av händelsen, se Lindmark 2006b s. 212–214, där skäl också lämnas för rimligheten att eleven Olaus är identisk med Olof Sjulsson. Lundius berättel- se om skoleleven Olaus finns återgiven i Lindmark 2006b s. 214–215. 98 Daniel Lindmark gång till kristen tro, men den fortsatta händelseutvecklingen visar att Sjuls- son i vuxen ålder stod upp till försvar för den samiska kulturen. Här är inte platsen för någon närmare jämförelse mellan Sjulssons vision i Lycksele och den som Anders hade i Jokkmokk nära 100 år senare, men visionerna har uppenbara likheter. 7 Båda visionerna förekommer i skolmiljö och gestaltar på ett påtagligt sätt samiska ungdomars identitetskris i kampen mellan samiskt och kristet. I båda visionerna förekommer en bok med stark laddning, en symbol för västerländsk skriftkultur och kristen tro. Djävulen dyker också upp i båda visionerna, men medan han är klädd i samekläder i Anders vision, som leder till kristen tro, bär han prästdräkt i Sjulssons vision, en indikation på varifrån Sjulsson såg det onda komma. Samiska ungdomars identitetsarbete är fortfarande idag både smärtsamt och konfliktfyllt. År 2009 försvarade etnologen Christina Åhrén sin avhandling Är jag en riktig same? Med hjälp av intervjuer och deltagandeobserva- tion undersöker Åhrén samiska ungdomars identitetsarbete i olika uppväxt- miljöer. Materialet presenteras i form av livsberättelser som tydligt visar hur svårt det är för samiska ungdomar att hitta en egen identitet bland olika slag av samiskhet och svenskhet. Gränserna visar sig ofta vara skarpa och hind- ren ibland oöverstigliga. Olof Sjulssons upplevelser i Skytteanska skolan år 1671 kan alltså betraktas som ett tidigt och illustrativt exempel på detta svå- ra samiska identitetsarbete.

BEGÄRAN OM ÖVERFLYTTNING TILL ÅSELE LAPPMARK

Bakgrunden till Olof Sjulssons begäran att få använda trumman som kompass i fjällen var de s.k. trolldomsrannsakningarna i den västerbottniska lappmarken. 8 Efter upprepade rapporter om förment avgudadyrkan uppdrog Kungl. Maj:t åt superintendenten Matthias Steuchius i Härnösand och landshövdingen i Umeå, Hans Abraham Kruse, att personligen visitera lapp- marksförsamlingarna. Resan företogs i början av år 1688, men på grund av sjukdom och dåligt före inskränktes resan till Ume och Lule lappmark. Sa- merna i Ume lappmark sammanlystes till tinget i Lycksele, och den 9 februari förhördes samerna från Vapsten. I protokollet är dessa bokförda som »alldeles förhärdade». Först sedan man förmått några att ange dem som an- vände trumman, lyckades kommissionen få fram bekännelser och löften om bättring. Det efterföljande katekesförhöret visade också att Vapstenssamerna be-

7 Anders och Olaus visioner analyseras tillsammans med två andra samiska visioner i Lind- mark 2006b, kap. 8. 8 De följande fyra avsnitten bygger på maskinskrivna transkriptioner av dokumenten i det aktuella ärendet. Avskrifterna återfinns i Erik Nordbergs arkiv, vol. 43:237–255, Forskningsar- kivet, Umeå universitet. Artikeln återger i förkortad form framställningen i Lindmark 2006b s. 58–77. Där finns också detaljerade hänvisningar till källmaterialet. När samerna ville använda trumman som kompass 99 satt de klenaste kristendomskunskaperna av alla samer i Ume lappmark. En- dast länsman Olof Sjulsson kunde läsa i bok, men han höll sig undan, eftersom han var »funnin medh Tromma». För att höja kunskapsnivån utsågs den yngste av Vapstenssamerna att gå i skolan. Även om man lyckades tysta för- äldrarnas protester, kunde kommissionen inte hindra att den tilltänkte skoleleven flydde över till Norge under den kommande natten. Redan den 26 mars 1687 hade Olof Sjulsson skrivit direkt till Kungl. Maj:t med ansökan om flera förändringar för Vapstens sameby. Brevet är förkom- met men huvudpunkterna är kända via ett antal inlagor i ärendet. En av punkterna gällde en administrativ förändring såtillvida att Vapsten inte längre skulle tillhöra Lycksele utan Åsele kapellförsamling i Anundsjö pas- torat. Det anförda skälet var att samerna i Vapsten hade närmare till kyrkan i Åsele. Kungl. Maj:t uppdrog i brev den 16 mars 1688 till landshövding Kruse och superintendent Steuchius att ordna så att samerna i Vapsten »måtte få hålla sig til den kyrckian, som dem närmast är» och slippa den långa vägen till Lycksele. Innan landshövdingen besvarade det kungliga brevet, lät han inhämta uppgifter från sakkunniga i ärendet. Lappfogden Aegidius Otto menade i sitt utlåtande att Olof Sjulsson hade presterat »een stoor osanningh». Ottos bedömning var att Vapstenssamerna hade dubbelt så lång väg till Åsele som till Lycksele. Även kyrkoherden i Lycksele, Olaus Stephani Graan, och häradshövding Lars Grubb intygade att den norra Vapstensbyn, till vilken Olof Sjulsson hörde, hade mycket när- mare till Lycksele än till Åsele. Grubb framförde sin misstanke att önske- målet om kyrkobytet inte alls var betingat av avståndet. Snarare ingick Olof Sjulssons argumentering i ett försök att komma undan den rannsakning som pågick i Västerbottens län. Någon motsvarande undersökning var inte aktuell för Västernorrlands län, 9 dit Åsele hörde, 10 och Grubb misstänkte att Sjulsson och Vapstenssamerna hoppades slippa åtal i Åsele »för allt wijdare Afguderj- och widhskeppelsers föröwande». Superintendent Steuchius kom att ansluta sig till Grubbs perspektiv i sitt svar till Kungl. Maj:t. Olof Sjulssons begäran om Vapstenssamernas över- flyttning till Åsele kyrka utgjorde helt enkelt ett försök att »undkomma In- qvisitionen om sitt bekante syndawäsende». Eftersom en sådan flykt undan rannsakning fullständigt stred mot Kungl. Maj:ts intentioner, kunde superintendent Steuchius inte annat än avstyrka samernas begäran. När Kungl. Maj:t slutgiltigt fastställde den rådande ordningen i brev till landshövdingen och superintendenten den 23 maj 1688, var skälet inte bara att begäran om

9 Västernorrlands län bildades år 1654 genom sammanslagning av Härnösands län (som ut- gjordes av landskapen Jämtland, Medelpad och Ångermanland) och Hudiksvalls län (som bestod av landskapen Hälsingland, Gästrikland och Härjedalen), två län som bildats tio år tidigare. År 1762 delades det nya länet i Västernorrlands och Gävleborgs län. 10 År 1648 avskildes Åsele lappmark (nuvarande Dorotea, Vilhelmina och Åsele kommuner) från Ångermanna lappmark och bildade kapellförsamling med eget kapell. Till att börja med hörde Åsele lappmark till Västernorrlands län men överfördes år 1694 till Västerbottens län. 100 Daniel Lindmark

överflyttning till Åsele saknade saklig grund utan också att syftet med kyrkobytet var okristligt.

OLOF SJULSSONS BEGÄRAN ATT FÅ VARA LÄRARE FÖR VAPSTENSSAMERNA

Också övriga punkter i Olof Sjulssons skrivelse lämnades utan åtgärd, men två av dessa kom att bli intimt förknippade med det misstänkta syftet bakom begäran om överflyttning till Åsele. Såväl Sjulssons önskemål om att få skö- ta undervisningen inom Vapstens sameby som Vapstenssamernas begäran att få fortsätta att använda trumman som kompass kom nämligen av myndigheterna att uppfattas som försök att undandra sig kristligt inflytande. Att Olof Sjulsson formellt var kompetent att fungera som lärare var inget som myndigheterna ifrågasatte. Till landshövding Kruses skrivelse i ärendet bifogades nämligen ett par utlåtanden som intygade Sjulssons långa skol- gång. Kyrkoherde Graan kom i stället att skjuta in sig på frågan om Sjuls- sons lämplighet som lärare. Sjulsson hade begärt att få förrätta gudstjänst med Vapstenssamerna och undervisa dem i kristendom, så att deras barn inte längre skulle behöva gå i skola i Lycksele. Sjulsson hade också uttryckt en vilja att skydda barnen från »den owanlijge spijsen» i Skytteanska skolan. Kyrkoherde Graan erkände att viljan att sprida Guds ord var ett »gude- ligit wärk» som låg helt i linje med Skytteanska skolans syfte att förmå tidigare elever att fungera som lärare i sina respektive byar. Sådana undervis- ningsinsatser var ständigt föremål för kyrkoherdens intresse, men hittills hade Sjulsson inte redovisat någon som helst aktivitet. Tvärtom menade Graan att Sjulsson till och med hade visat sig försumlig som husbonde. Graan skriver: »[N]är iagh för tre åhr sädan å Embetes wägnar frågade honom, hwarföre han ey giort sig flijt, att mehra lära sin egen hustru, bemöttes iag af honom medh löije och Skamblig åthbördh.» Dylika erfarenheter gjorde att kyrkoherde Graan befarade att Vapstenssamerna, som sällan kom till kyrkan, med Olof Sjulsson som auktoriserad lärare helt skulle överge guds- tjänsten och allt kristligt leverne. Även häradshövding Lars Grubb var i sin inlaga skeptisk på denna punkt och befarade att Olof Sjulsson snarare skulle »informera olärde barn uthi Trumme Speel och andra afgudiska widhskep- pelser, ähn underwijsa och lära dhem i sine Christendoms stycken». Lapp- fogden Aegidius Otto delade också Graans och Grubbs uppfattning om kon- sekvenserna av att utse Sjulsson till lärare för Vapstenssamerna: »skulle han j fiellen blifua Skolmästare, då skulle fåå komma till Kiörkia.»

BEGÄRAN ATT FÅ ANVÄNDA TRUMMAN SOM KOMPASS

Olof Sjulssons begäran att få fortsätta att bruka trumman som ett instrument för orientering i fjällen uppfattades av de lokala och regionala myndigheter- När samerna ville använda trumman som kompass 101 na som höjden av fräckhet. Lappfogden Aegidius Otto hade under sina 44 år i lappmarken aldrig hört att samerna hade kallat sin trumma för vägvisare eller kompass. Samerna använde den uteslutande för att spå sin jakt- och fis- kelycka. Kyrkoherde Graan utvecklade en ännu tydligare skepsis mot trummans påstådda förmåga att visa väg till kåtor och stabburar. Enligt Graan var detta ingenting annat än en »gräseligh afguderijetz begäran» som den välutbilda- de länsmannen Olof Sjulsson borde ha förstånd att avstå ifrån. Sjulsson borde i stället föregå Vapstenssamerna med ett gott exempel. Graan avfärdade tanken att trumman skulle kunna fungera som kompass, eftersom den inte stod i kontakt med någon magnet utan kom i rörelse först när »Trullkarlen och dess vijdskippelses dyrkare, genom Satans konst och afgudiska wijd- skippelse, så lagar att hon honom anten godt eller ondt wijsa skall». Om detta inte hade varit fråga om avguderi utan ett fungerande navigeringsinstru- ment, skulle sjöfarten för länge sedan ha begagnat sig av trumman. Med hjälp av detta fantastiska instrument skulle sjöfararna alltid ha vetat sin ex- akta position och oskadda kunnat anlöpa sina hamnar dag som natt. Graans ironiska utgjutelser utmynnade i slutsatsen att »sådana Satans wärketygh» inte kunde betjäna någon kristen människa »utan allenast Trulkarlar och af- gudadyrkare, som den konsten af hwar andra lärt hafwa». Också häradshövding Lars Grubb tog till hårda ord mot begäran om fortsatt bruk av trumman. Ansökan hos Kungl. Maj:t var skamlös och gav uttryck för »dåårskap och waantroo». Grubbs tolkning var att samerna ville »fortfara uthi theras hedniska blindheet och wijdskeppelsse», vilket i sig vore att betrakta som ett högmålsbrott. Grubb menade att Sjulsson, som på Kungl. Maj:ts bekostnad gått i skola i så många år, borde ha föregått de mindre välutbildade samerna med goda exempel i lärdom och leverne. Ef- tersom den förhärdade Sjulsson uppenbarligen hade handlat mot bättre vetande, borde han »androm till skyy och warnagell afstraffas och uthrootas». Då skulle också de förledda samerna kunna befrias ur djävulens snaror. I liknande ordalag uttryckte även kyrkoherde Olaus Stephani Graan vikten av att »denne Satans konstzbrukande, måtte afskaffas». Endast då kunde prästerna befria och upprätta de vilseförda.

MYNDIGHETERNAS REAKTION PÅ OLOF SJULSSONS SKRIVELSE

Bilagorna till landshövding Hans Abraham Kruses skrivelse till Kungl. Maj:t dömde alltså ut Olof Sjulssons karaktär och intentioner i skarpa ordalag. Lappfogden Aegidius Otto gav följande allmänna karaktäristik: »Olof Siulsson ähr een stoor Myttmakare, [som] giör Lapparne obstinat […], han ähr een boof och borde inthet slippa ostraffatt.» Liknande uttalanden före- kommer med större eller mindre indignation i de olika inlagorna. I sin skri- 102 Daniel Lindmark velse till Kungl. Maj:t uppgav landshövding Kruse att Olof Sjulsson var »den argeste» bland samerna i Vapsten, som i sin tur var de värsta i hela lappmarken. Såväl de andliga som de världsliga myndigheterna hade svårt att komma till rätta med »detta barbariske folcket», »ty ingen kan tänkia huru elake dhe äro.» Myndigheternas svartmålning av Olof Sjulsson orsakades uppenbarligen av den provokation som hans hänvändelse till Kungl. Maj:t utgjorde. Denna fräckhet att anhålla om någonting som gick stick i stäv med de intentioner som Kungl. Maj:t hade uttryckt i åtskilliga resolutioner, innebar att Sjulsson hade gjort sig skyldig till majestätsbrott. För honom fanns inga förmildrande omständigheter, eftersom han i flera år på kunglig bekostnad hade frekven- terat olika skolor i Lycksele, Umeå och Härnösand. Han handlade uppenbart mot bättre vetande och uppfattades därför som en förhärdad sälle. Han miss- brukade det förtroende som det långvariga understödet representerade, och han använde inte de förvärvade färdigheterna på ett ansvarsfullt sätt. I stället förledde han de okunnigare samerna i sin omgivning och undergrävde där- igenom både andliga och världsliga myndigheters auktoritet. Att hänvändelsen till Kungl. Maj:t dessutom kom mitt under den rannsakning som engagerade både kyrkliga och civila myndigheter torde ha bidragit till de kraftiga reaktionerna, liksom det oroande faktum att Kungl. Maj:t inledningsvis föll till föga för Sjulssons osakliga argumentering kring kyrkvä- gens längd. Det framstår som helt klart att Sjulsson uppfattades som ett re- ellt hot mot intentionerna att utrota det som myndigheterna betraktade som det avgudiska trolldomsväsendet i lappmarken. Myndigheternas indignation torde också till stor del ha att göra med att samerna gick till motattack och försvarade sin religion och sin kultur med de medel som svenskarna dittills hade varit ensamma om att behärska. Med hjälp av det skrivna ordet kunde Sjulsson gå direkt till Kungl. Maj:t, där kunskapen om sakförhållandena var begränsad. Att landshövding Kruse i så hög grad byggde sin skrivelse till Kungl. Maj:t på bifogade utlåtanden från sakkunniga myndighetspersoner visar vilken principiell vikt man tillmätte ärendet. Landshövdingen hävdade de lokala myndigheternas sakkunskap om samerna på följande kategoriska sätt: »ingen kan tänkia huru elake dhe [samerna] äro, uthan dhee, som med dem omgåås och hafwa att beställa.» För de svenska myndigheter som hade det närmaste ansvaret för lappmarken gällde det uppenbarligen att snabbt och effektivt stänga till den öppnade direktkanalen mellan samerna och Kungl. Maj:t. Samerna saknade all tro- värdighet i detta såväl som i andra fall, och endast de berörda myndigheterna satt inne med pålitliga sakupplysningar. Detta var det budskap som lands- hövding Kruse sände till de centrala myndigheterna, och Kungl. Maj:ts ut- slag visar att budskapet gick hem. När samerna ville använda trumman som kompass 103

DE KOLONISERADES RÖST OCH KOLONIAL UTBILDNING

Olof Sjulssons försök att försvara den samiska kulturen är unikt i den samiska 1600-talshistorien. Även om man vidgar perspektivet till hela den europeiska kolonialhistorien, är exemplen få på de koloniserade folkens verbala motstånd. Detta gäller i all synnerhet de fall där de koloniserade själva for- mulerade sig i skrift. Exemplen Olof Sjulsson i Lycksele och »lappdrängen» Anders i Jokk- mokk lyfter fram skolans roll som redskap i kyrkans och statens kulturella påverkan på samerna. Isolerade från den samiska kulturen och under ständig övervakning från sina skolmästare utsattes samiska barn för en intensiv på- verkan under sina år vid de samiska internatskolorna. Samtidigt tillhanda- höll skolan färdigheter som åtminstone undantagsvis kunde användas för att försvara den samiska kulturen. Genom skriftspråket erövrade samiska ungdomar en möjlighet att formulera sina tankar och hävda sina åsikter. Den samepolitiska rörelsens pionjärer, som framträdde under 1900-talets första decennier, hade nästan alla varit elever vid Svenska Missionssällskapets missionsskolor. På motsvarande sätt var den första generationen politiska ledare vid avkoloniseringen av Afrika utbildade vid västerländska missionsskolor. Trots att Olof Sjulssons försvar för den samiska kulturen var unikt i 1600- talets Sverige, står han således i en lång rad av samepolitiska aktivister som tack vare de särskilda insatserna för samernas undervisning fick möjlighet att formulera sina ståndpunkter i skrift. Ingen ville dock lyssna på Sjulssons begäran att få använda trumman som kompass i fjällen, och fortfarande idag har samerna svårt att vinna gehör när de hävdar sin rätt till land och vatten.

LITTERATUR

Anderzén, Sölve, 1992: »Begrepp om salighetens grund, ordning och medel». Un- dervisningen i en Lappmarksförsamling. Jukkasjärvi församling 1744–1820. Uppsala. (Bibliotheca Theologiæ Practicæ 49.) Berättelser från Jokkmokk. En kommenterad utgåva av två 1700-talsmanuskript till belysning av lappmarkens kristianisering och Pro Fides äldsta historia. Red. Da- niel Lindmark. 1999. Stockholm. (Skrifter utgivna av Samfundet Pro Fide et Christianismo 15.) Brohed, Ingmar (red.), 1995: Hilding Pleijel Symposium 19 oktober 1893–19 oktober 1993. Ett hundraårsjubileum. Lund. (Bibliotheca Historico-Ecclesiastica Lundensis 34.) Edlund, Ann-Catrine, 2007: Ett rum för dagen. En studie av två kvinnors dagboks- skrivande i norrländsk jordbruksmiljö. Umeå. (Kulturens frontlinjer 53.) Fur, Gunlög, 1999a: Svar på tal. Indianer och samer bemöter europeisk kolonisation. I: Christina Angelfors m.fl. (red.), Universitet 2000. Växjö. (Rapporter från Växjö universitet. Humaniora, nr 3.) S. 20–28. — 1999b: Ädla vildar, grymma barbarer och postmoderna historier. I: Historisk tidskrift 119,4. S. 637–653. 104 Daniel Lindmark

— 2006: Colonialism in the Margins. Cultural Encounters in New Sweden and Lapland. Leiden. (The Atlantic World 9.) Gran, Theophilus, 1775: Guds Lof Af Barnas och Spena-Barnas mun, Fierde Stycket, Innehållande Lap-Flickan Elsa Lars Dotters Upbyggeliga dödssäng och saliga död. Stockholm. Haller, Elof, 1896: Svenska kyrkans mission i Lappmarken under frihetstiden. Stockholm. Jarlert, Anders, 1987: Emanuel Linderholm som kyrkohistoriker. Lund. (Bibliothe- ca Historico-Ecclesiastica Lundensis 15.) Johansson, Egil, 1977: The History of Literacy in Sweden in Comparison with Some Other Countries. Umeå. Larsson, Bo, 1992: Svenska bondedagböcker. Ett nationalregister. Stockholm. Liljewall, Britt, 1995: Bondevardag och samhällsförändring. Studier i och kring västsvenska bondedagböcker från 1800-talet. Göteborg. (Avhandlingar från His- toriska institutionen i Göteborg 10.) Lindmark, Daniel, 1994: Pennan, plikten, prestigen och plogen. Den folkliga skriv- kunnighetens spridning och funktion före folkskolan. Umeå. (Alphabeta Varia. Album Religionum Umense 4.) — 1995: Hustavlan i folkundervisningen. Hilding Pleijel och den religiösa folkläs- ningens historia. I: Ingmar Brohed (red.), Hilding Pleijel Symposium 19 oktober 1893–19 oktober 1993. Ett hundraårsjubileum. Lund. (Bibliotheca Historico- Ecclesiastica Lundensis 34.) S. 71–92. — 1999, se Berättelser från Jokkmokk. — 2003: Vision, Ecstasy, and Prophecy. Approaches to Popular Religion in Early Modern Sweden. I: Arv. Nordic Yearbook of Folklore 59. S. 177–198. — 2004: Utbildning och kolonialism. Svensk skolundervisning i Sápmi på 1700- talet. I: Tidskrift för lärarutbildning och forskning 11,3–4. S. 13–31. — 2006a: Pietism and Colonialism. Swedish Schooling in 18th-Century Sápmi. I: Acta Borealia. A Nordic Journal of Circumpolar Societies 23,2. S. 116–129. — 2006b: En lappdrängs omvändelse. Svenskar i möte med samer och deras religion på 1600- och 1700-talen. Umeå. (Skrifter från Centrum för samisk forskning 5.) Lundius, Nicolaus, 1905: Nicolai Lundii Lappi Descriptio Lappponiæ. Uppsala. (Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv 17.5.) Nilsson, Anders & Svärd, Birgitta, 1993: Skrivkunnighet på landsbygden i Skåne under tidigt 1800-tal. Källmaterial och preliminära resultat. Lund. (Lund Papers in Economic History 20.) Nilsson, Anders, 1995: Giftomannasamtycken och borgensförbindelser. Namnteck- ningar i bilagor till vigselhandlingar som källmaterial för skattning av skrivkunnighet. Lund. (Lund Papers in Economic History 41.) Nordberg, Erik, 1955: Arjeplogs lappskola. Stockholm. (Årsböcker i svensk under- visningshistoria 89–90.) Oja, Linda, 1999: Varken Gud eller natur. Synen på magi i 1600- och 1700-talets Sverige. Eslöv. Pleijel, Hilding, 1925: Herrnhutismen i Sydsverige. Lund. Widén, Bill, 1964: Kristendomsundervisning och nomadliv. Studier i den kyrkliga verksamheten i Lappmarkerna 1740–1809. Åbo. (Acta Academiae Aboensis. Humaniora 28.1.) Åhrén, Christina, 2008: Är jag en riktig same? En etnologisk studie av unga samers identitetsarbete. Umeå. (Etnologiska skrifter 47.) Att vara beroende av andra 105 Att vara beroende av andra

REFLEKTIONER KRING ÄLDRES BEHOV AV HJÄLP MED MAT OCH MÅLTIDER FÖRR OCH NU Av Christina Fjellström

Mat är ett av de mest fundamentala behoven i en människas liv. Utan den näring och energi som mat ger dör hon. I det nutida konsumtionssamhället, där tillgången på mat synes vara oändlig, har dock synen på mat kommit att gälla andra värden än att människan måste äta för att överleva. Problemati- ken i dagens samhälle handlar om överkonsumtion snarare än om att upp- fylla basbehoven för att undvika svält, något som under tidigare skeden hör- de till vardagen för de flesta. Mat och måltider är numera i stor utsträckning uttryck för kulturell hemvist och identitet, individualism och förmåga att göra egna val (Warde 1997). Hälsoideologier och diskurser såsom den gast- ronomiska kontra den medicinska ingår i konsumenternas liv, där yngre så- väl som äldre tvingas ta ställning till hur de på bästa sätt kan hantera den dagliga matförsörjningen (Lundkvist & al. 2010). Åren 2003–2006 gjorde forskare, inklusive författaren till denna artikel, kvalitativa intervjuer om mat och måltider med drygt 560 konsumenter i åldrarna 65 till 98 år i Dan- mark, Italien, Spanien, Polen, Portugal, Sverige, Tyskland och Storbritan- nien. Under intervjuerna framkom att informanterna särskilt fokuserade på mat och hälsa, och när vi analyserade intervjuutskrifterna visade det sig att dessa seniora konsumenter, som kan sägas tillhöra en och samma generation, hade många gemensamma föreställningar i detta ämne. De var alla medvetna om den gängse hälsoinformation som genomsyrade samhället, vilket gjorde att ätandet blev ett sätt att sköta om sig själv, dels för att undvika sjukdomar och kunna leva länge, dels för att ta sitt ansvar för att inte bli sjuka. Den som blir sjuk hamnar lätt i en beroendeställning. Exempel på detta finner vi bland personer med demenssjukdom. Om någon med denna diagnos fortfarande bor hemma efter det att sjukdomen brutit ut, blir det oftast en anhörig som tar över matförsörjningen i hushållet. Detta kan vara en svår omställning om den demenssjuke tidigare haft huvudansvaret för hus- hållsarbetet, något som visade sig i en studie bland äldre kvinnor och män i Sverige (Fjellström & al. 2010). Bland dem var det oftast kvinnan som blev beroende av mannen, och eftersom han inte tyckte att han vare sig kunde

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 17 februari 2010. 106 Christina Fjellström laga mat eller förmådde hitta den mat hans hustru eller sambo efterfrågade, blev det i slutändan den mat han själv tyckte om som hamnade på middags- bordet. Detta kunde få negativa effekter på kvinnans näringsstatus. Begreppet beroende är centralt inom dagens äldreforskning och har så varit under en längre period (Stabell & al. 2004; Baltes 1996; Featherstone & Wernick 1995; Hockey & James 1993; Munnichs & van den Heuvel 1976). Beroende som fenomen har intresserat forskare inom många ämnesområ- den, exempelvis medicin, sociologi, psykiatri, antropologi (Baltes 1996). Även historiskt har beroendet bland äldre belysts, vilket jag återkommer till. I SAOB (B 1341) förklaras begreppet som att vara »afhängig» av någon, att vara ofri, osjälvständig, medan det inom äldreforskningen har teoretiserats till att framför allt handla om ett situationsbundet fenomen eller om antydd inkompetens, att inte kunna. Den nutida demografiska utvecklingen i västvärlden med allt fler som lever allt längre har inneburit att beroendeproblematiken har uppmärksam- mats på många olika arenor. En viktig frågeställning som återkommer i olika policydokument på internationell, nationell liksom på lokal nivå är hur samhället skall kunna utformas för att göra den åldrande befolkningen oberoende. Detta gällde även det ovan nämnda EU-projektet, som gavs namnet »Food in later life. Choosing food, eating meals: sustaining independency and quality of life». Problematiken bottnar i visionen om att äldre skall kunna klara sig själva så högt upp i åldrarna som möjligt utan samhällets in- blandning, vilket även kan tolkas som att de inte skall tära på samhällets resurser. Människor i alla åldrar är mer eller mindre beroende av varandra, och risken finns att de när som helst under livsloppet blir helt beroende av andra. Trots detta förknippas termen beroende särskilt med åldrandet (Hockey & James 1993). En förklaring är att åldrandet de facto innebär fysiologiska för- ändringar, och förr eller senare medför detta för de allra flesta begränsningar i kroppsliga funktioner, kanske även i mentala funktioner. Det betyder att andra kan behöva ta över en del dagliga aktiviteter för att den åldrande män- niskan över huvud taget skall kunna leva vidare. Hon behöver exempelvis hjälp med att få i sig mat flera gånger om dagen. Att se beroendet som en oundviklig del av åldrandet är dock ifrågasatt av många äldreforskare inom främst human- och samhällsvetenskaperna. Det anses som deterministiskt och innebär att man inte ser bristerna i samhällets utformning utan i stället understryker den sociala konstruktion som avgör vem som anses vara beroende eller inte (Baltes 1996). I argumentationen mot att likställa åldrande och beroende kan olika aspekter framhållas. Baltes menar att det, när äldre väl blir medvetna om restriktioner i den egna kapaciteten och om att den omgivande miljön kommer att begränsa deras utrymme i det dagliga livet, automatiskt sker både en selektion och en kompensation av livets beteenden och aktiviteter. Det vill säga att man anpassar sig. Denna anpassning, anser hon, gör att äldre inte är eller upplever sig vara beroende på samma sätt som Att vara beroende av andra 107 den som inte är begränsad kanske gör. Detta kunde konstateras även i en delstudie inom projektet »Food in Later Life» (Mattsson Sydner & al. 2007). Anpassningar och nya strategier utarbetades kontinuerligt när vardagen förändrades, och det gjorde att känslan av beroende avtog. Dock bör nämnas att de som deltog i studien var relativt friska och att de utan större avsteg från tidigare rutiner och vanor kunde klara sin matförsörjning till var- dags. Baltes (1996) påpekar också att beroende handlar om en balans mellan in- dividen och samhällets insatser. Ytterst blir det en fråga om autonomi kontra säkerhet. Hur mycket oberoende kan en människa som behöver stöd ges utan att det äventyrar säkerheten för hennes liv? Frågan ställs här på sin spets, men också innan det behöver gå så långt kan detta dilemma diskuteras, t.ex. i fråga om huruvida frihet att välja mat och måltider äventyrar häl- san. Bland personer med intellektuell funktionsnedsättning behövs support i det dagliga livet med mat och måltider samtidigt som självbestämmande är en självklarhet, som också uppmuntras. Detta kan dock innebära att deras matvanor och sociala måltidsmiljö kan få oönskade effekter på hälsan och livskvaliteten i deras dagliga liv (Adolfsson & al. 2010). Trots resonemanget om hur vi skall betrakta beroendet som fenomen kan vi inte bortse från det oundvikliga: de som inte klarar att föda sig själva mås- te underkasta sig andras välvilja eller maktutövande. Utan andras hjälp, men även med andras bestämmande om hur maten och måltiden skall utformas, får man inte det man behöver. Man blir ofri – »afhängig» av någon annan. Vid intervjuer med äldre om deras erfarenheter av mat och måltider har det framkommit många olika förhållningssätt och strategier och framför allt en önskan om att klara sig själv (Gustafsson & al. 2003; Sidenvall & al. 2000). För vissa har matlagning och måltider enbart inneburit glädje och gemen- skap, för andra har det varit problem, frustration och ibland även ångestfyll- da upplevelser. En annan viktig aspekt som visat sig i studier bland äldre kvinnor är att deras näringsintag är gott, så länge de är friska och kan handla, laga och servera mat; det betyder alltså att de kvinnor som är helt oberoende får tillräcklig näring. Även de som är helt beroende och finns inom äldre- omsorgen kan ha tillfredsställande intag av mat och näringsämnen. Det betyder dock inte att de är nöjda med maten ur andra aspekter. Däremot kunde kvinnor som befann sig mellan dessa tillstånd vara särskilt utsatta (Gustafs- son & al. 2002). De ansträngde sig för att klara den dagliga matlagningen men hade uppenbara problem på grund av sjukdom och handikapp, och det resulterade i ett otillräckligt energi- eller näringsintag. De ville inte bli beroende, sade de; därför pressade de sig till det yttersta. För många äldre kommer den dag då de måste acceptera att de inte längre på egen hand kan vare sig handla eller laga mat, inte ens med barns eller barnbarns hjälp. Då blir matlådan ofta en lösning. Vid intervjuer med äldre som har matlåda framkommer olika förhållningssätt till denna (Fjellström & Mattsson Sydner, opublicerat material). En kvinna, låt oss kalla henne Elsa, 108 Christina Fjellström berättar att hon haft matlåda i cirka ett år. Innan dess lagade hon sin mat helt själv. Elsa kämpade på med matlagningen så länge hon kunde, och även när hennes barn hjälpte henne, upplevde hon att hon klarade den själv: »Men tidigare skötte jag maten själv – alltså med hjälp – jag hade ju mina barn, min son och sonhustru, dom lagade ju och vi hade frys.» När hon gick över till hemlevererad matlåda prövade hon flera leverantö- rer, bl.a. en privat som gav henne »val» som hon uttryckte det. Men det fungerade inte i längden, eftersom maten inte uppfyllde hennes preferenser. Dessutom var den för dyr. Nu satt Elsa i rullstol och kunde absolut inte sköta matlagningen. Det var för riskabelt – tänk om hon hällde en panna med vatten över sig! Därför hade hon kommunens matlåda, men hon ville inte att de skulle ta hand om alla hennes måltider. Hon kämpade fortfarande för sitt självbestämmande och ordnade själv frukost och en lättare måltid vid sidan om dagens huvudmåltid som bestod av matlådan. Anna uttryckte starka känslor över att hon inte kunde klara sig själv och behövde ha matlåda: »Ja, jag måste för jag har inte kunnat gå, vet du! Ja usch det har varit så otäckt att vara så bunden, jag som gick på förmiddagen, och så på eftermiddagen, jag har gått mycket […]. Men nu är det slut på gum- man!» Hon fick även frågan om hon hade ett alternativ till matlådan om hon inte längre skulle vilja ha den, men hon slog kort och tydligt fast: »Nej, dom har ingenting mer. – Skulle du kunna tänka dig att bara köpa färdiga maträt- ter i affären? – Nej. – Så det är bra som det är? – Ja, det är det.» Elsa upplevde en tid att hon skötte matlagningen själv, även om hennes barn hjälpte henne. Hon kunde välja vad hon ville ha, men de lagade maten, och hon kunde ta maten ur frysen när hon så önskade. Inte heller tyckte hon att hemtjänsten bestämde allt, eftersom hon kunde göra lättare måltider åt sig själv. Anna kände obehag av att vara så bunden som hon var, men situationen med matlådan var bra, trots att det inte fanns något alternativ. Andra informanter menade också att de kunde bestämma över sitt dagliga liv med matlådan: »Man kan värma matlådan när man vill.» Ett genomgående drag bland dem som får matlåda är att de får lov att acceptera sitt beroende, att de varken har förväntningar eller tycker sig kunna ställa krav. Många är tacksamma över samhällets hjälp, »men nog vore det roligt att få komma sig ut», dvs. till affären och handla själv, välja själv (Fjellström & Mattsson Sydner, opublicerat material). Berättelserna speglar vad Baltes (1996) framhöll: när äldre blir medvetna om begränsningar i den egna kapaciteten sker en kompensation av det dagliga livet och individens funktioner. Dessa informanter är beroende men genom kompensationer och anpassning blir situationen lättare att hantera och stå ut med. I en australisk studie (Plath 2008) reflekterade äldre kvinnor och män med hemtjänstservice över innebörden i att vara oberoende. Deras reflektioner handlade om att själv klara av saker, att själv kunna bestämma vad man ville göra, att ha kvar den fysiska och mentala kapaciteten, att ha tillräckligt med resurser för att kunna göra det man vill och att ha en social position och Att vara beroende av andra 109 självförtroende (Plath 2008). Även en intervjustudie med thailändska och australiska äldre kvinnor och män visade att den bevarade fysiska kapaciteten var viktig när man blev äldre; den markerade att man kunde förbli oberoende (Fox 2005). Särskilt återkom informanterna till hur den formella och informella omsorgen fungerade. För australiensaren var äldreomsorgens formella organisation synnerligen kopplad till osjälvständighet, även om det fanns de som var tacksamma för den hjälp de fick inom sjukhemmets väg- gar. Den thailändska familjekontextens informella omsorg kunde också för- knippas med en förlorad möjlighet att själv bestämma över sitt liv, när ål- derdomen var ett faktum; det gjorde i stället barn, ingifta och andra närstå- ende. En thailändsk man berättade t.ex. om hur han köpt mat till sig själv men hur svärdottern, sonen och andra besökare till hans stora förtret hade ätit upp den. Det fanns också exempel inom den thailändska kulturen på hur äldre an- såg det underförstått att de skulle bli omhändertagna, och de uttryckte glädje över att inte längre behöva bekymra sig för sitt liv. Det gällde antingen det var en familjemedlem eller den formella omsorgen som skulle ta hand om dem (Fox 2005). När Fuglestad (1979) diskuterade slaveri och beroende ur norskt, isländskt och afrikanskt perspektiv framhöll han att det i det afri- kanska samhället inte existerar någon dikotomi fri och ofri. Beroende skall snarare betraktas på en glidande skala i relationen mellan släkten och dess överhuvud. Uppenbart är att värderingar av ålderdomen och beroendet kan se olika ut inom olika kulturer. Nutida studier visar dock ofta på äldres öns- kan att klara sig själva så länge som möjligt men även på fruktan inför den dag då de måste släppa taget och låta någon annan ta över ansvaret. En in- formant i vårt EU-projekt hävdade emellertid: »Man måste få bli beroende om inte kroppen orkar, hur ska man annars klara av det?» (Food in Later life, opubl. material). Enligt psykologer bottnar ängslan för att som gammal bli beroende av andra i att ens behov inte blivit eller kommer att bli tillfreds- ställt (Garner 2008). Följande utsaga gör det lätt att förstå: »Jag har inget val […], när man ligger här i flera timmar och väntar på frukost och inte kunnat gå ut och ta sig frukost då känner man sig väldigt hjälplös» (Food in Later life, opubl. material). Frågan är hur det sett ut tidigare i historien. Är rädslan för beroende en modern företeelse? Några nedslag i arkiven med sökord som äldre, gamla, mat och gamla, åldringsvård och fattigstugan får spegla fenomenet. Under 1930-talet, i rashygienens era, började etnologer och antropologer intressera sig för skildringar av dödandet av gamla och äldre. Det var i det sammanhanget som Nordiska museets frågelista »Klubba gamla» kom till. Sökandet efter bevis på ättestupor resulterade i berättelser om »förr» och släktklubbor som ceremoniellt användes för att ta död på släktens åldringar. De är vida spridda euroasiatiska mytbildningar, menar David Gaunt, men det är osäkert om de verkligen återger en tradition (Gaunt 2002). En genomläsning av uppteckningarna ger vid handen att ingen faktiskt sett eller kan bevisa att 110 Christina Fjellström gamla klubbats; det är bara något man hört talas om, och det har hänt i en grannsocken, inte i meddelarens hemsocken. Det finns flera vandringssäg- ner, speciellt en som består av fyra, ibland fem, viktiga delar, en riksdags- man – inte sällan baron – som bodde på ett gods och som hade motionerat i riksdagen om att gamla borde avlivas genom klubbning eller skjutas ihjäl vid 60 års ålder: »JFS Stephens som ägde Huseby gods […] motionerade i riksdagen om att alla gamla orkeslösa skulle klubbas ihjäl vid 60-års ålder» (1943, NM EU 24752, Södermanland, Lidnäs). Gaunt (2002) diskuterar huruvida historierna om att slå ihjäl de gamla återberättas som en myt just på grund av deras sensationella framtoning (2002). Kanske är det så. Svaren på frågelistan förefaller dock fascinerande särskilt i relation till begreppet beroende, som i följande två exempel: »Äldre personer avlivas för att lindra fattigvårdsstugan» (1936, NM SP 143 Småland); »Att klubba ihjäl gamla personer som själva ej kunde försörja sig utan lågo andra till last, säges förr ha förekommit på en del orter i vårt land» (NM EU 23068, Västergötland, Gällstad). Det är inte myterna och sägnerna om att »man» vill ta död på gamla som berör, utan vad dessa myter speglar och vad som framkommer i övrigt i frå- ga om synen på ålderdom och äldre personer. Som meddelaren från Väster- götland uttryckte det, handlar det om gamla »som själva ej kunde försörja sig utan lågo andra till last». Med andra ord är det detta som är kärnproble- met i dessa berättelser, dvs. samhällets syn är att äldre inte skall tära på resurserna. För att inte tära på resurser i form av människor eller reda pengar ville folk uppenbarligen även förr slippa bli beroende av andra på ålderns höst. »Ej roligt att bli gammal och ligga andra till last», står det i en uppteckning från Västmanland (ULMA 7042, V. Skedvi). Ett vanligt uttryck i relation till åldrande, mat och fattigvård är »barns- bröd», som i exemplet: »’Gode Gud låt mig inte behöva äta barnsbrö’ – yttrar gammel gumma, därmed menande att hon ej vill ligga sina barn till last på gamla dagar» (ULMA 15315, Uppland, Vittinge). Även i Närke an- vändes beteckningen »barnabrö» och det betecknade enligt sagesmannen den situation i vilken gamla upplever att de tvingas bli försörjda av sina barn. S.k. födoråd var ett sätt att ge de äldre försörjning (Lars Levanders frågelista M 66, »Fattigt folk, fattigvård och födoråd», ULMA 1933). De gamla lämnar ifrån sig gården och förmögenheten till barnen mot att de blir omhändertagna av dem. En annan beteckning för samma sak är t.ex. »syta till döds», ’sköta till döddagar’ (ULMA 4539, Dalarna, Malung) eller »forda ihjäl» ( fu ǒl-i ēl) eg. ’föda ihjäl’ (ULMA 6922, Dalarna, Mora). Motsvarande påträffas även i Norrbotten (ULMA 10735, Nederluleå). I medeltidens Sverige var det lagstadgat att barn hade ansvar för sina för- äldrar när de blev gamla och inte längre kunde sköta jorden (Odén 2002). Ansvaret skulle rotera mellan de barn som hade de resurser som krävdes, och även om rotationsordningen var lagstadgad på landsbygden, kunde den kringgås i städerna. Fast det inte direkt framträder i det medeltida käll- Att vara beroende av andra 111 materialet, håller Odén för troligt att vården av gamla och orkeslösa, trots rotationsordningen, föll på döttrarna. I uppteckningar från 1930-talets Sverige fanns ännu minnen kvar om hur de gamla fick flytta mellan barnen för att underhållas med mat. De stannade allt från 14 dagar till två månader på varje ställe »beroende på om de var snälla eller ej» (ULMA 6922, Dalarna, Mora). I arkivmaterialet finns ett återkommande ordspråk som illustrerar detta: »En mor kunde livnära sju barn och ge dem ans och vård, men sju barn kunde inte vårda en mor.» Ingen ville ta ansvaret för den åld- rande föräldern. Historikern Pat Thane (2000) behandlar i sin forskning försörjningspro- blemet i medeltidens England. Engelska småbönder sålde på ålderns höst sina landrättigheter till yngre personer i utbyte mot att bli försörjda med mat, kläder och andra förnödenheter fram till den dag de dog. Det var enligt Thane ett sätt för dem att bevara sitt oberoende. Liknande tankegångar fram- för Stefan Brink. I sina studier om träldomen i Norden under järnåldern ar- gumenterar han för att personer kunde hamna i ofrihet både frivilligt och ofrivilligt (Brink 2003). Den som frivilligt, genom skuld eller tjänsteställ- ning, blev träl kunde beroende på social-juridisk status ha en god matför- sörjning, vilket skulle betyda att ofrihet var det pris han betalade för att slippa svälta. Vi kan fråga oss om även detta var ett sätt att hålla fast vid ett slags oberoende – att frivilligt ingå ett kontrakt som gör att man känner sig ha en handlingsfrihet snarare än bli påtvingad en situation. Vi skulle också kunna tolka det som att det även under medeltid och förhistorisk tid skedde en kompensation och anpassning, såsom den Baltes beskriver rörande ålderdo- mens, eller fattigdomens, begränsningar. Även i Sverige finns uppgifter om skötselkontrakt i arkivmaterialet, daterade till 1837 respektive 1856, t.ex. från Värmland i svar på Frågelista M 18 (ULMA 17302). I dem har det tydligt och klart satts på pränt vilka barnens skyldigheter var gentemot den förälder som inte längre klarade sig själv, liksom vad föräldern i sin tur överlät till barnen i form av mark och reda pengar. Dessa skötselkontrakt borde ha fungerat på liknande sätt. Beroendet upplevs inte som cementerat i och med att barn och föräldrar kommer över- ens om vad som förväntas från respektive parter och att det finns ett kontrakt med underskrifter. Vissa sagesmän uttalar dock klart och tydligt att de äldre är ofria och utlämnade till sina barns välvilja. I en uppteckning från Söder- manland står exempelvis: »Föräldrarnas hårdhet mot barnen umgälles när de själva bli orkeslösa» (ULMA 5016, Södermanland, V. Vingåker). De gamlas beroendeställning möjliggjorde med andra ord att de kunde straffas för tidigare missgärningar, dvs. brister i omvårdnaden av barnen under deras uppväxt. Än värre var det troligen att hamna på ålderdomshemmet eller fattigstugan: »Farfadern som skyr ålderdomshemmet som pesten bor tillsammans med sonens familj» (ULMA 36105, Västmanland, Guldsmedshyttan). Det finns exempel på att förhållandet mellan den äldre generationen och barnen som övertagit gården kunde var både gott och präglat av förståelse 112 Christina Fjellström

(ULMA 19515 och 19521, båda från Värmland; Jämtland, Frostviken, ULMA 3046, svar på Frågelista 31). Men det finns också vittnesmål om att den yngre generationen tyckte det var besvärligt att ta hand om sina gamla föräldrar. De upplevdes emellanåt som besvärligare att sköta än små barn. I den moderna äldreforskningen är infantilisering ett viktigt teoretiskt perspektiv. Äldre blir infantiliserade av omgivningen, men de går också in i rollen som barn. Därför brukas också beteckningen »den andra barndomen» för att beskriva denna situation, som innebär en återgång till barndomens beroendeställning. Skillnaden är dock att barns beroende har en inbyggd utvecklingsprocess mot självständighet, medan äldres står för det motsatta (Hockey & James 1993; Featherstone & Wernick 1995). Även i det historiska arkivmaterialet skymtar infantilisering och den andra barndomen fram. Enligt historiker som Thane har önskan om att hålla fast vid ett oberoende och att sörja för sig själv varit äldre människors yttersta målsättning så långt tillbaka i historien det går att spåra (Thane 2000). Det behövs mer forskning för att detta påstående skall kunna beläggas, i synnerhet med hänsyn till olika kulturer och perioder. Det svenska arkivmaterial som rör 1800-talet och det tidiga 1900-talet speglar tidigare generationers värderingar och folktro om ålderdomen och åldrandet. En aspekt som särskilt framkommit i relation till åldringsvård under denna period är problematiken med att inte vilja vara en börda, inte ligga någon annan till last. Det kan tolkas som skuldkänslor över att inte längre kunna sörja för sig själv, exempelvis med mat. I det nutida samhället uttrycker äldre dock snarare en önskan om att vilja bevara sin självständighet för att slippa hamna i en situation där andra bestämmer över dem. Kanske har det att göra med utvecklingen av det individualistiska kon- sumtionssamhället, där alla förväntas göra egna, medvetna, genomtänkta aktiva val. Å andra sidan uppmanas den moderna människan också att sköta sin kropp och värna om sin egen hälsa för att inte belasta samhället, något som likaså kan leda till skuldkänslor (Lundkvist & al. 2010; Warde 1997). För att överleva måste vi människor äta och dricka flera gånger om dagen, varje dag året om. Eftersom mat är en av de mest centrala faktorerna för människans fysiska överlevnad och ätandet en av de meningsfullaste aktivi- teterna i människors dagliga liv, blir maten särskilt betydelsefull för en män- niska som hamnar i en situation där hon inte längre kan klara sin dagliga mathållning utan stöd av andra. Det innebär ofta att andra väljer vilken mat som skall inhandlas, hur maten skall lagas och hur den skall serveras. Den person, eller den organisation, som då träder in är inte alltid medveten om matens betydelse för den som skall äta, och det kan beröra den enskilda in- dividen på olika sätt. Att inte kunna välja själv kan medföra en drastisk om- ställning för en människa och påverka hennes upplevelse av jaget och posi- tionen i samhället. Konklusionen av denna genomgång blir därför att kunskap om matförsörjning bland äldre förr och nu kan påminna oss om att aktiviteter som mat och måltider, som kan upplevas som triviala så länge vi är Att vara beroende av andra 113 friska, kan komma att ses i ett helt annat ljus i och med att vi drabbas av fysiska och mentala funktionsnedsättningar.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Otryckta källor Food in Later Life, WP 4. Intervjuer med 22 svenska brukare (av matlådor) under perioden 2004–2006. (Opublicerat arbetsmaterial.) NM = Nordiska museet: Frågelistan »Klubba gamla». ULMA = Uppteckningar i Institutet för språk och folkminnen (SOFI), Uppsala.

Litteratur Adolfsson, Päivi, Mattsson Sydner, Ylva och Fjellström, Christina, 2010: Social aspects of eating events among people with intellectual disability in community living. (Journal of Intellectual & Developmental Disability. Early on line 1–9, doi:10.1080/13668250.2010.513329.) Baltes, Margaret M., 1996: The many faces of dependency in old age. Cambridge. Brink, Stefan, 2003: Ambátt, seta, deigja – thræll, thjónn, bryti. Termer för trälar belyser träldomens äldre historia. I: Myrdal, Janken och Lindkvist, Thomas (red. ): Trälar. Ofria i agrarsamhället från vikingatid till medeltid. (Nordiska museet. Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria 17.) S. 103–117 . Featherstone, Mike & Wernick, Andrew (eds.), 1995: Images of Aging. Cultural Representations on Later Life. London. Fjellström, Christina och Mattsson Sydner, Ylva: Äldres uppfattningar om matlådor (opublicerat material). Fjellström, Christina, Starkenberg, Åsa, Wesslén, Annika, Tysén Bäckström, Ann- Christine, Faxén-Irving, Gerd and the OmegAD Study group, 2010: To be a Good Food Provider: An Exploratory Study Among Spouses of Persons with Alzheimer’s Disease. In: American Journal of Alzheimer’s Disease and Other Dementia 25 (6). S. 521–526. Fox, Nick J., 2005: Cultures of Ageing in Thailand and Australia. (What can an Ageing Body Do?) In: Sociology 39 (3). S. 481–498. Fuglestad, Finn, 1979: Earth-priests, “Priests-Chiefs” and sacred kings in ancient Norway, Iceland and West Africa. A comparative essay. In: Scandinavian journal of history 4. S. 47–74. Garner, Jane, 2008: Psychological treatments: Psychodynamic psychotherapy. In: Jacoby R., Oppenheimer, C., Dening, T. and Thomas, A. (eds.): Oxford textbook of old age psychiatry. Oxford. S. 275–283. Gaunt, David, 2002: Kulturell och social olikhet. I: Andersson, Lars (red.): Social- gerontologi. Lund. S. 83–103. Gustafsson, Kerstin, Andersson, Jenny, Andersson, Ingegerd, Nydahl, Margaretha, Sjödén, Per-Olow och Sidenvall, Birgitta, 2002: Associations between perceived cooking ability, dietary intake and meal patterns among older women. In: Scan- dinavian Journal of Nutrition 46 (1). S. 31–39. Gustafsson, Kerstin, Andersson, Ingegerd, Andersson, Jenny, Fjellström, Christina och Sidenvall, Birgitta, 2003: Older women’s perceptions of independence vs dependence in food-related work. In: Public Health Nursing 20. S. 237–247. Hockey, Jenny & James, Allison, 1993: Growing up and Growing old. Ageing and Dependency in the Life Course. London. 114 Christina Fjellström

Lundkvist, Pernilla, Fjellström, Christina, Sidenvall, Birgitta, Lumbers, Margaret and Raats, Monique, 2010: Management of healthy eating in everyday life among senior Europeans. Appetite. Early on line 1–9, doi:10.1016/j.appet.2010.09.015. Mattsson Sydner, Ylva, Sidenvall, Birgitta, Fjellström, Christina, Raats, Monique and Lumbers, Margaret, 2007: Food habits and foodwork – the Life Course Per- spective of Senior Europeans. In: Food, Culture and Society 10 (3). S. 367–387. Munnichs, Joseph & van den Heuvel, William (eds.), 1976: Dependency or Inter- dependency in Old Age The Hauge. Odén, Birgitta, 2002: Den gamla goda tiden? I: Andersson, Lars (red.): Social- gerontologi. Lund. S. 274–288. Plath, Debbie, 2008: Independency in Old Age: The Route to Social Exclusion? In: British Journal of Social Work 38. S. 1353–1369. SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska Akademien 1–. 1898 ff. Lund. Sidenvall, Birgitta, Nydahl, Margaretha, Fjellström, Christina, 2002: The Meal as a gift – The Meaning of cooking among retired women. In: Journal of Applied Gerontology 19, (4). S. 405–423. Stabell, Aase, Eide, Hilde, Solheim, Gunnel Anita, Nässelqvist Solberg, Kari och Rustøen, Tone, 2004: Nursing older people. Nursing home residents’ dependence and independence. In: Journal of Clinical Nursing 13. S. 677–686. Thane, Pat, 2000: Old age in English history: past experiences, present issues. Ox- ford. Warde, Allan, 1997: Consumption, Food and Taste. London. En folklivsmålares tankevärld 115 En folklivsmålares tankevärld

CARL GUSTAF BERNHARDSON 1915–1998 Av Anders Gustavsson

Folklivsmålaren Carl Gustaf Bernhardson på ön Skaftö i Bohuslän levde mellan 1915 och 1998. I tidigare studier har jag skrivit om hans konst och hur jag kunnat utnyttja den inom olika forskningsprojekt (Gustavsson 2006). Hans målningar skildrar skärgårdsbornas liv i vardag och högtid i äldre tid. Konstnären bygger på sina egna erfarenheter under uppväxten men även på vad äldre människor berättade för honom när han var ung. Kvinnor- nas hårda slit har en framträdande plats i hans konst (Gustavsson 1980, 2009). Bernhardson har även skildrat folktron och dess väsen i äldre tid (Gustavsson 1985). 526 av hans målningar finns på Bohusläns museum i Uddevalla och kan numera studeras på internet (www.bohuslansmu- seum.se/samlingar). De tavlor som fanns i hans hem vid hans död 1998 in- köptes av Aina Barnevik 2008 och har gjorts tillgängliga vid utställningar och till en del på internet (www.cgbernhardson.se). Jag har varit guide i samband med utställningar av Bernhardsons mål- ningar, och då har jag åtskilliga gånger fått frågan om vilken person denne konstnär var. Det har inte varit lätt att svara på det. Hans målningar visar en yttersida av honom. Däremot har hans tankevärld och värderingar för- blivit förhållandevis okända, också för mig som gjort flera intervjuer med honom och besökt honom många gånger. Innersidan höll han i stor ut- sträckning för sig själv så länge han levde. Det var tavlorna han talade om men inte om vad han tyckte och kände. Etnologen Katarina Lewis som gjorde flera besök hos Bernhardson i samband med sitt avhandlingsarbete om schartauanska kvinnor (Lewis 1997) har gjort en liknande erfarenhet. Hon skriver i en nekrolog över konstnären 1998: »Bernhardson var en djupt hemlighetsfull person. Han ville aldrig diskutera sina grundläggande värderingar» (Lewis 1998). Att studera Bernhardsons innersida har blivit möjligt först efter hans död. Det var också hans mening. Han har efterlämnat ett rikt antecknings- material som enligt hans egna noteringar till stor del fick bli känt först efter hans död. Han skrev i vissa fall »Top Secret» eller liknande om sina anteckningar. I något fall fick dessa inte offentliggöras förrän år 2010. I verkligheten blev detta material upptäckt i samband med att hans fastighet 116 Anders Gustavsson på Skaftö såldes 2005 och boningshuset fick tömmas på allt hans bohag. Sedan 2008 finns det deponerat i en egen Bernhardsonsamling på Bohus- läns museum i Uddevalla. Det har skett genom brorsonen Klas Berndts- sons försorg. Materialet i fråga bildar underlag för denna undersökning, där jag strävar efter att belysa Bernhardson som person. Vad tänkte han, vad trodde han på, vad menade han om gårdagens och dagens samhälle och vilken självbild hade han? Den främsta källan för min studie är en tjock anteckningsbok som han kallat »Bernhardsons svarta bok». Den tar sin början 1969 och innehåller personliga reflektioner och en del dikter. Konstnären skriver att innehållet »efter min sorti» skall publiceras i tidningen Bohusläningen och sedan arki- veras. En annan anteckningsbok bär titeln »Karl Gustaf Bernhardsons samlade dikter från 1938–». Här finns dock inte lika många reflektioner som i den förra. Förutom anteckningsböckerna finns det en hel del brev, särskilt ungdomsbrev som Bernhardson skrev till sin bror Mårten, född 1917 och som förblev ogift. Efter dennes död 1975 fick Bernhardson överta hans brev som låg kvar i Bernhardsons födelsehem i Grundsund. Dessa brev är mycket förtroliga. Dessutom hade modern Lydia (1886–1961) skrivit flera brev till sina söner Carl Gustaf och Mårten, när de var ute på långväga fiske under 1930-talet.

KVINNOR

Det Bernhardson har blivit mest känd för är sina kvinnoskildringar. I synnerhet vill han beskriva kvinnornas hårda arbetsliv under tidigt 1900-tal och därmed visa dem uppskattning i efterhand. När jag vid en intervju 1980 frå- gade Bernhardson varför han så noggrant dokumenterat just kvinnornas liv, fick jag följande svar: Ja, jag såg hur de slet och arbetade och vilka försakelser de gjorde. De fick ju hålla i hop familjen och barnen. Ja, de skulle tvätta om vintrarna, de skulle skaffa in ved. Och var de änkor. Då var det någonting alldeles ... Det går inte att för- klara en gång. Så de fick uppoffra sig på alla vis och inget hade de att leva av heller. ... Det växte fram en opposition hos mig. Jag ville klarlägga hur det var, hur bedrövligt de hade det. Jag menar med detta att tvätta om vintrarna när det var kallt, hugga och bära in ved. Jag kan bara berätta om det som jag har sett. I ladugården var det alltid kvinnorna som mjölkade korna och skötte ladugården. ... De var ensamma till att ta hand om barnen och hushållet och de djur som fanns. De skulle mjölka och ge korna foder. Och var de änkor fick de samtidigt gå och hjälpa andra bönder med storbak och stortvätt. ... Jag har alltid ömkat med kvinnorna för att de hade det besvärligt. Bernhardson förblev ungkarl hela livet. Detta ledde ibland till frågor och spekulationer från den konstintresserade omgivningen om han hade haft nå- gon relation med en kvinna. Journalisten Britt Nordberg på tidningen Bo- husläningen uppger att hon år 1997 fick ett »bestämt nej på frågan om han En folklivsmålares tankevärld 117 inte åtminstone någon gång varit förälskad. Nej, varför skulle jag ha varit det blir det avfärdande svaret» (Nordberg 1997). Mot denna bakgrund blir det intressant att ta del av konstnärens ungdomsbrev. Vad skrev han där om kvinnor? Kvinnor förekommer faktiskt ofta i hans brev, särskilt i dem han skickade till sin bror Mårten. Bernhardson visar intresse för unga kvinnor, som han benämner »fjällor». Samtidigt kan han bli reserverad och rädd om han märker att kvinnor blir för närgångna eller intresserade. Han verkar ha behov både av att visa sitt intresse för kvin- nor och att hålla distans till dem. Det kan ha bidragit till att han aldrig fick en fast och varaktig relation till någon kvinna. Sommaren 1937 arbetade Bernhardson på glasbruket i Surte och skrev den 28 augusti till brodern Mårten: »Jag fick 4 sider brev från Ethel på Öa i går, jag blev riktigt rädd, har aldrig skrivit till henne någon gång. ... Jag var i Borås och festa om lördag och söndag, mycket fjällor må du tro. Far väl till Ellös [dansbana nära Skaftö, min anm.] och träffar på fjällorna.» I november samma år tjänstgjorde Bernhardson på örlogsfartyget Örnen i Karlskrona och han skrev då till Mårten: »Jag får väl övergå till fruntimmer ett tag. I går var jag och hälsa på hos Ella ett tag, men de ä inte som förr, de e väl slut nu det lilla som varit, så man får väl se sig om efter någon annan.» 1940 hade han träffat en ny kvinna. I ett brev till Mårten den 27 augusti berättar han att han tjänstgör på en fraktbåt som ligger på Horsfjärden: »Vi har varit i Västervik förra veckan, där var skoj, jag låg hos fjälla i 2 dagar på ett slott utanför staden, det var härligt, kräftsexa m.m.» Modern Lydia skrev till Mårten den 11 februari 1941: »Karl Gustaf har hatt fästemöa här en sön- dag, för jag såg han sällskapar med en dam.» Det har här alltså funnits en så uppenbar relation till en kvinna att modern lagt märke till den och t.o.m. kallat kvinnan för »fästemö». Bernhardson var då drygt 25 år och gick på Dingle lantmannaskola. Följande år har dock något gått snett i relationen till en kvinna. I den handskrivna diktboken nedtecknade Bernhardson den 1 augusti 1942, på Maleviks gård i norra Halland där han arbetade, följande: »O kvinna fager som en ros, du skiftat jämt till färg och kynne, du haver ock ett häftigt lynne. Du tror att livet är en dans på väg och vatten, i tanken hägrar ock den nya hatten, du haver genom list och svek mig så bedragit, att jag för dessa ting mitt liv begravit.» Det är en djupt besviken man som skriver dessa rader. Han ger bilden av att i framtiden bli mer återhållsam och försiktig i sin relation till kvinnor. Dessa brev och dikter utgör samtida källor. Men vilken bild av ungdoms- tiden ger Bernhardson i de anteckningar som han gjorde senare i livet? I sin »svarta bok» berättar han om en bryggdans i västra Norge under 1930-talet, när han var ute på storsjöfiske. »Jag var 16 år. ... Jag dansade inte – då vid 10-tiden kom det vackraste lilla norska pikebarn jag sett och tog min arm. Du måste följa mig hjem. – Jag vågar inte gå ensam. – Det är ett stycke utom byn jag bor. Gud vad rar hon var – ja vacker och jag var så blyg. Jag var i 118 Anders Gustavsson

Fig. 1. Den smukke sörlandspiken. Aina Barneviks samling. stort sett helt passiv. Ett försvar!» Bernhardson både beundrar en vacker kvinna och är reserverad, passiv och lite rädd. En dubbelhet i relationen till kvinnor är påtaglig. I sina anteckningar återvänder konstnären ofta till hur uppvaktad han har varit av kvinnor alltifrån unga år och fram till mogen ålder. När han skriver om studietiden på Svalöfs lantmannaskola under 1940-talet, konstaterar han: »jag haver aldrig ’jagat’ kvinnor – motsatsen haver varit förhärskan- de.» Han har dock lagt märke till vackra kvinnor, även om han gjorde det på ett visst avstånd. »På skolorna mötte man vackra kvinnliga elever och dito lärarinnor», skriver han. Då han började att måla 1948 fick »en liten underbar skönhet» den första tavlan av honom. Henne måste Bernhardson således ha visat sitt intresse och inte bara dragit sig undan. Han fortsatte dock inte kontakterna med kvinnan i fråga och undrade i sina anteckningar 1984: »Var finns hon?». I en del dikter och anteckningar har Bernhardson uttryckt starka kärleks- förklaringar till kvinnor utan att konkretisera någon bestämd kvinna. I den »svarta boken» skriver han 1984 att »kvinnan är som honung och mjölk, det yppersta som väsen på denna jord. Intrigant och underbar, givmild och lite listig, mycket strateg, fantastisk.» »Jag älskar kvinnor, det är världens ljus, En folklivsmålares tankevärld 119 lykta och gudomligheter. Ett välsvarvat kvinnoben är som marsipan, två är paradis», hade han noterat 1982. Längre fram i livet verkar dubbelheten i förhållandet till kvinnor fortsätta. Han beundrar vackra kvinnor som gärna är mycket yngre än han. Själv har han gott och väl passerat sextio år, och de är ibland bara i tjugoårsåldern. Då kan han framhålla att han biologiskt sett inte är äldre än trettio år även om han i verkligheten är över sextio. Den inställningen kan förklara varför han intresserar sig för och beundrar så unga kvinnor. 1977 skriver han: »Det är underbart att konstatera att jag vid 62 års ålder älskas av en 18-årig flicka. Hon har ögon som en skogstjärn och rodnar underbart när våra ögon drunk- nar i varandras.» Detta låter som fantasispekulationer i hans inre. Det speglar å andra sidan säkerligen vad hans tankevärld var upptagen av. Innerst inne har Bernhardson längtat efter att få egna barn. I den »svarta boken» skriver han om »flickan med det underbara ansiktet som nog vill ha ett barn med mig». Han har skrivit testamentsanteckningar »till mitt ofödda barn». På juldagen 1982 noterar han att »mitt inre ligger i spillror. Vårt pre- sumtiva barn är dött, ofött och begravt i feghet.» Han anklagar sig själv för sitt tidigare återhållsamma liv: »Jag visste att jag var så försiktig att det gränsar till feghet. Och det bliver som resultat inga barn, ingen president, inga nobelpristagare – endast en ond dröm.» Till skillnad från förhållningssättet gentemot de unga och attraktiva kvinnorna ville Bernhardson skydda sig mot mognare kvinnor, som enligt hans noteringar beundrade honom. Han t.o.m. påstod att de förföljde honom. Därför skaffade han ett ordentligt lås på porten till sin trädgård och satte upp taggtråd ovanför ett drygt meterhögt stålnät runt hela tomten. Det skulle vara omöjligt för dessa kvinnor att komma in till honom utan att han kunde kontrollera det. 1982 noterar han att »de senaste åren har varit påfrestande. Jag har förföljts av galna kvinnor, levt isolerad med nerdragna gardiner och låsta dörrar = följden av att jag alltid smickrar kvinnor. Jag kan inte låta bli.» På baksidan av ett vykort över Skagen har Bernhardson antecknat: »Här haver jag varit vid ett flertal tillfällen och på flykt undan kvinnorna. Så stilla och rogivande Skagen var.» De kvinnor som var intresserade av Bernhardson själv kom enligt hans anteckningar från socialgrupp 1. Det rörde sig om sommargäster som det sedan lång tid tillbaka finns många av på Skaftö, särskilt i den tidigare sjöfarts- orten Fiskebäckskil. Bernhardson skrev i sin »svarta bok» på påskdagen 1984 att han önskade bli räddad »från alla galna kvinnor – jag går under av trycket från dessa kändisar inom ekonomi, allmän kultur och medicin och lärdomsfilosofi.» Min erfarenhet är att många sommargäster har visat stort intresse för Bernhardsons konst. Det märks också i hans gästböcker. Om de kvinnor från högre sociala skikt som jag mött hos honom också har visat honom kärleks- intresse är svårt att avgöra. Jag vet dock att flera har beundrat hans konst och köpt tavlor, i den mån de varit till salu. De har även gett honom presenter 120 Anders Gustavsson

Fig. 2. Journalisten Margareta Artsman på Svenska Dagbladet utanför Bernhardsons egenhän- digt och primitivt ihopsnickrade port år 1999. Hon gjorde genom sina reportage hans målning- ar kända i ett större sammanhang utanför Skaftö och var därför välkommen. Vid ett tillfälle antecknade hon på en liten lapp som Bernhardson sparat: »Hej C G!. Nu hade jag otur. Det var lätt att forcera ditt stängsel – men var finns du nånstans?» Foto i privat ägo. och skjutsat honom med bil till olika evenemang. Det gällde bl.a. en kvinnlig läkare, född 1918, som var änka och som vid ett tillfälle skjutsade honom i sin rymliga Mercedes till mitt hem på Orust. Bernhardson hade varken bil eller körkort. 1982 berättar han att han skall besöka en ljunghedsutställning i Herning i Danmark och konstaterar:»helst borde en kvinna köra mig – men då uppstår som vanl. komplikationer.» Även gifta kvinnor har visat honom uppmärksamhet, noterar Bernhard- son vidare, och gifta män har blivit svartsjuka på honom. »Och alltid haver jag gått med en eller flera svartsjuka män på ryggen – stackars mej – själv- ömkan.» Detta är hans egen dokumenterade uppfattning, men vilken verklighet som ligger bakom är inte möjligt att avgöra. Hans stora beundran för kvinnor märks också i hans testamentsanteckningar den 19 april 1982, där han föreskriver att en ensamstående kvinna skall bo i hans bostad efter hans död. Hon får dock inte ändra på något i fas- tigheten. Hon skall vara »av yppersta karaktär och moral». De kvinnor som kan komma i fråga är konstnärinnor, textilkonstnärinnor, författarinnor eller folklivsforskare. Samtidigt inskärps att det »får aldrig vistas en karl (man- kön) i dessa boningar». Som redan nämnts trivdes Bernhardson bland yngre och attraktiva kvinnor, samtidigt som han var angelägen om att hålla en viss distans. I ett handskrivet testamente den 10 december 1997, alltså några må- nader innan han avled, inskärpte han på nytt att huset efter hans död skulle En folklivsmålares tankevärld 121 stå orört. Det skulle få användas av forskare, men »allmänheten är helt och utan åthävor portförbjuden.» Någon ensamboende kvinna nämns inte läng- re. Däremot anges tre kvinnor som »lokalkännare», nämligen släktingen Majvor Slottäng, antikvarie Ann-Marie Brockman vid Bohusläns museum och »närmaste kvinnliga präst», dvs. Skaftös första kvinnliga präst Marga- reta Berndtsson, som kom till ön 1983. Bernhardson har omtalat henne i uppskattande ordalag och berättat att hon besökt honom flera gånger. Han var mycket bestämd i sin uppfattning att det som han skrivit skulle gälla: »Djävulen må taga dem som opponerar sig mot min vilja.» Ordet »min» är understruket i originaltexten. Hans testamentsanteckningar kom dock aldrig att få någon juridisk betydelse. Bernhardsons tillgångar ärvdes av brodern Berndt född 1920 som i sin tur omgående genom gåvobrev överlät arvet till sin son, fiskaren Claes Berndtsson, Grundsund, som tillsammans med sin hustru Solveig under lång tid levt nära Bernhardson.

LIVSÅSKÅDNING

Skaftö har varit en av de platser i Bohuslän som varit starkt präglade av den schartauanska inomkyrkliga väckelsen under senare delen av 1800-talet och en tid in på 1900-talet (Gustavsson 1986 s. 119 ff., Lewis 1997). Denna på- verkan var särskilt kännbar i fiskeläget Grundsund och mindre på lantbruks- bygden på den inre delen av ön. Bernhardson hade sina rötter på fädernet bland fiskare i Grundsund och på mödernet i bondebygden. Även om han var född i Grundsund, tillbringade han en stor del av sin uppväxt i moderns hem på gården Lönndal. Där levde hans mormor och morfar fram till sin död 1943 respektive 1944. Då var Bernhardson en vuxen man. Under 1930-talet arbetade han i flera år för sin morfar på gården, vilket denne har omvittnat i ett arbetsbetyg den 25 april 1936: »Han är kunnig i de arbeten som till ett mindre lantbruk hörer och därvid fullgjort förekommande sysslor till min fulla belåtenhet.» Bernhardson har flera gånger omvittnat att morfadern var en stor förebild för honom, särskilt i fråga om att berätta om händelser och folkliga trosföreställningar i gången tid. Vad har då Bernhardson tagit för intryck av sin omgivning på det religi- ösa planet? I det avseendet bör man se på vad han skriver om hemmet i Grundsund och morföräldragården i Lönndal. Hans far Martin Bernhardson (1879–1961) och farmor var starkt influerade av den schartauanska väckel- sen. Farfadern dog redan 1895 i en olycka på havet. Bernhardson vänder sig i insända folklivsuppteckningar mot faderns stränghet och mot den lagiska sidan av schartauanismen i Grundsund. Att fadern var så sträng – »man fick dalj om det var något som var galet» (NM KU 6292) – kan ha bidragit till Bernhardsons avståndstagande från hans schartauanska religiositet. I en uppteckning 1966 skriver han: »Denna stränga gudalära visste inte av någon kompromiss. Allt skulle följas bokstavligen» (IFGH 6190: 3). Å andra sidan 122 Anders Gustavsson

Fig. 3. Carl Gustaf Bernhardson på den vita hästens rygg på gården Lönndal 1930. Till höger står hans morbror Oskar med den mörka hästen. Till vänster syns hans mormor och moster i bakgrunden och de tre kusinerna på gården i förgrunden. Foto i privat ägo. var man inom väckelsen i fråga inte så angelägen om att framhålla evangeliet, något som Bernhardson saknar. »Det egendomliga var att evangeliet var man inte så angelägen om som just ’den stränga lagen och profeterna’» (IFGH 6190:3). Som kontrast till lagiskheten i Grundsund och faderns stränghet framhål- ler Bernhardson moderns och morföräldrarnas mjukare och liberalare reli- giösa inställning och praxis. Han trivdes inte när fadern var hemma. »Ja, ja! Jag var rädd för far. Han var sträng då jag var liten – tyckte jag.» Om moderns barnuppfostran skriver Bernhardson däremot i starkt positiva ordalag: »Det var mor som handhavde oss. Hon var en drömmare, snäll, skrev dikter etc. Och där var det fritt fram för allt – vilket härligt liv och vad vi trivdes. Vi fick sova då vi var sömniga och äta när det passade oss. ... Det var en underbar uppfostran.» Denna fria uppfostran har medverkat till att Bernhard- son enligt egen utsago blivit »allergisk mot allt tvång och tryck – varifrån det än kommer!» (NM KU 6292). Ett av de tänkespråk som hängt på hans köksdörr lyder: »All frihet är av livet självt!» Frihetslängtan verkar ha varit ett utmärkande drag hos honom. Detta kan förklara hans aversion mot den lagiska sidan inom schartauanismen. Ingen utomstående skulle reglera eller bestämma över hans liv. Det ville han styra över helt själv. »Mamma och morfar var inga schartauaner precis», konstaterar han. Inställningen till religionen var närmast pragmatisk. Den kom speciellt till användning när den behövdes. I en almanacksanteckning 1984 skriver En folklivsmålares tankevärld 123

Bernhardson: »Min mors inställning till religionen var helt enkelt strålande. Hon sade vid ett tillfälle på tal om tro. Man kan ju läsa en psalm vid något tillfälle – i fall att = en försäkran mot överraskningar. En strålande inställ- ning!» Det kunde vara bra att ha någonstans att vända sig när man var osäker eller i trångmål. En sådan inställning kan förklara varför Bernhardson ofta uttrycker sig med orden »Gud hjälpe mig» eller liknande när han är bekym- rad, t.ex. då han känner sig ansatt av kvinnor som han tror är på jakt efter honom. Bönen kan vara allvarligt menad och behöver alltså inte uppfattas som en betydelselös klyscha. Bernhardsons livsåskådning verkar ha pendlat mellan gudstro och tro på ödet. I en almanacksanteckning 1984 skrev han t.o.m.: »Ateist är jag!», eller vid ett annat tilfälle: »jag är inte religiös.» En gång noterade han: »Gud om du finns». Han har föreställt sig att det kunde finnas liv på andra planeter. »Vi skall bara vänta.» Han trodde på att UFO kunde uppenbara sig. Han menade att han själv hade upplevt det 1996, när han var på väg från sin stuga till landsvägen: »då hajade jag till, då jag på vägen dit i ett i övrigt snötäckt landskap fick se en troligen 2 bara snöfria cirklar à 5 m i diameter å korsvä- gen 100 m från mitt hem = hög platå 24 m över havet luftledning.» Bern- hardson kommenterar denna syn med: »detta är endast fakta av en tvivlare. Vittnen finnes.» Han själv är övertygad om att vad han sett är verkligt. Andra människors tvivel ger han inte mycket för. I en almanacksanteckning 1984 skriver han: »Människor är löjliga. De tror inte på UFO. Arma män- niskovarelser.» Bernhardsons ödestro kommer fram i flera sammanhang. »Att kittlas av ödet är att leva!» stod det på en av de små lappar som hängt på hans köks- dörr. Juldagen 1993 noterade han: »Som en lampa däruppe lyser min ödes stjärna på ödesvägen.» Ödet styr utvecklingen i världen. I den »svarta boken» skrev han den 2 oktober 1984 till en ung flicka som han gav namnet Ann-Ette: »Ödet kanske en gång låter oss mötas. Vad vet jag?» Han själv var utvald av Ödet till att »tolka mitt kustdistrikts historia». I en almanacksanteckning 1981 jämställer han Gud med Ödet när han skriver: »Herre = Ödet». Han kan också anklaga sig själv för att han inte levt som Ödet bestämt. Juldagen 1982 antecknade han i den »svarta boken»: »Jag har svikit mig själv – mina förfäder och det jag håller heligt nämligen ödet. Jag har inte förnekat ödet, jag har förfuskat de. Detta är synd.» Det kan alltså inte vara frågan om ett blint öde som styr allt, ty då skulle man inte kunna bryta mot det. För Bernhardson kunde ödestron uppenbarligen förenas med individens frihet som han så starkt slog vakt om i alla sammanhang (se där- om ovan). Samtidigt som Bernhardson pendlade mellan gudstro och ödestro var han övertygad om att det förekom en värld som man inte kan iaktta med vanliga jordiska ögon. För att tala med folkloristen Bente Gullveig Alver krävs det ett »tredje øje» som vissa människor besitter (Alver 1982). Bernhardson an- vänder uttrycket synsk. Denna förmåga menar han sig ha fått från modern. 124 Anders Gustavsson

Fig. 4. Tavla med titeln »Ann-Ette på väg». Hon bär en korg med ägg. Den vita kvinnan till höger föreställer kvinnans drunknade mor med skeppet där hon förliste i sina händer. Bern- hardsons folkloristiska målningar pendlar ofta mellan verklighet och fiktion. Aina Barneviks samling.

»Morfar och mor voro synska och jag med.» Morfadern kunde se övernatur- liga ting i form av olika väsen inom den äldre folktron. Det kunde vara nis- sar men även gengångare. Han kunde både se och samtala med människor som uppenbarade sig flera år efter det att de dött. Detta gällde även Bern- hardson själv som berättade i en intervju 1980: »Jag kom cyklande och så tänkte jag vem är det som går där. Hon verkade huvudlös. Och när jag tittade upp igen, var hon borta. Hon fanns inte där.» Någon föreställning om ett liv efter döden i en himmelsk tillvaro finns inte i Bernhardsons anteckningar. Det är i stället en fatalism eller ödestro som gör sig gällande. Döden kan man inte göra något åt. Det är bara att un- derordna sig den när den kommer. En sådan syn märks redan i ett brev som Bernhardson skrev från Dingle lantmannaskola till sin bror Mårten den 20 december 1943. Han omtalade att »morfarn var svag tyckte jag. Han hade ont för att ligga för andnöd sade han, ja sådant är livet en födelse och en död.» Morfadern som Bernhardson högt uppskattade avled år 1944. I anteckningar gjorda den 8 juli 1985 skriver konstnären att »den oegoistiska varelsens hädanfärd liknar ett lövs fall mot jorden. Undergivet böjer det sig En folklivsmålares tankevärld 125

Fig. 5. Bernhardsons text: »O homini – se självförintelsen. Ekorren i Väst – lämmeln i Öst!» Aina Barneviks samling. för klotets realiteter.» Han noterar även att människornas »vandring är som (fjäll)lämmels och ekorrens, mot den stora utplåningen». Då verkar det inte finnas någon tillvaro efter döden.

MILJÖENGAGEMANG

På det materiella planet hade Bernhardson stort intresse för den yttre miljön. Han var angelägen om giftfri odling och hyste en stark aversion mot förore- ningar som fördärvade miljön i det samhälle som han levde i. Upplevelserna under barndomen stod i kontrast mot en sådan miljöförstöring i senare tid. I en anteckningsbok skriver konstnären om sina minnen från barndomen: »Oj, o! ren luft – ren mat – rent vatten i källor och hav. Gud! Jag är inte re- ligiös!» I skarp kontrast mot detta ställer han i sin »svarta bok» den moderna tiden: »Det är synd om människan. Nu är det ny dårskap på gång. Olja, be- sprutningsgift, matfärg, kvicksilver.» I det sammanhanget tröstar han sig med att hans »ofödda barn» (se därom ovan) slapp att uppleva sådant. Han skriver bl.a.: »Aldrig skulle du få andas oförfalskad luft, och aldrig känna oförstört vatten.» Bernhardson kan uttala sig väldigt hätskt mot den moder- 126 Anders Gustavsson na tiden och dess oförstånd. I en anteckning den 7 juli 1984 vänder han sig kraftigt mot toxiner [giftigt ämne som bildas av bakterie, alg, svamp, växt eller djur. www.ne.se Toxin] av alla slag + rengöringsmedel – kosmeteria och annat djävulskap. Jag gapskrattar åt alla toxindjävlar, de äro utan själ – döda själar. Ha ha, ni dårar som förgäter det biologiska arvet, ni som saknar balans, ni politiker, ni antigenier som styr världen, ni antisnillen och traktamentsjägare i sunda svarta skor. Ni jordens antigödsel ni borde varit ofödda. Ni superdårar låt snillen och genier ta över att regera världen och dess dåraktiga inbyggare. Men ni begriper ingenting – ingenting. Döda själar. Detta är ord och inga visor som riktas särskilt mot politiker men även mot byråkrater som genom sitt oförstånd och sin oförmåga förstör världen både globalt och på lokal nivå. Om de styrande i den lokala och regionala miljön antecknar han i den »svarta boken» den 26 juni 1984: »De traktamentsjagande småpysslande inom kommun och landsting, dessa de underutvecklade – märk väl – aldrig haver ett snille fallit dithän.» Politi- ker och byråkrater insåg inte värdet av hans måleri och ville inte inrätta de fonder och museala samlingar som han önskade för sina tavlor. Därför uttalar han sig föraktfullt om »befängda byråkratiska paragrafer; dumma politiska tankar och hela landets snedvridna kulturmedelsfördelning». Mot dessa »döda själar» som hindrar en sund utveckling ställer Bernhardson genierna som har ett högre förstånd och till vilka han räknar sig själv (se därom nedan). Mot bakgrund av det starka miljöengagemanget är det inte svårt att förstå motivet bakom Bernhardsons grönsaksodlingar på tomten på Skaftö. Jour- nalisten Eric Jonsson på Bohusläningen gav 1973 ut en liten skrift om Bern- hardson och hans måleri, och han skriver om ett besök hemma hos konstnä- ren: Egenhändigt har han byggt sin stuga på en av de mjukt böljande stenbulorna. I en sänka intill har han förvandlat en gammal slåtteräng till täppa där han odlar kål, morötter, palsternackor, potatis, persilja och annat för livets nödtorft. Det sker bio- dynamiskt, inga gifter skall in i hans ofördärvade natur (Jonsson 1973 s. 10). Vid en intervju med Bernhardson 1980 ställde jag just frågan om anledningen till hans biodynamiska odlingar och fick följande svar: Det beror väl på att man levde i det samhället där man odlade baljväxter och bö- nor och ärtor. Man var ju med om den beredningen och hur fint det var. De plöj- de ned bönorna. Jag tänker på hur mycket kväve de tillförde jorden och så vanlig naturgödsel. De fick ju skördar så det ... Därför har jag hållit på det att odla bö- nor. Nu har jag räddat en gammal potatissort och en ärtsort. Och nu är jag ute efter den bönan [en gammal sorts bönor som försvunnit, min anm.]. De hade mycket baljväxter hos morfarn. Vi hade stora fält med gråärtor. Det är alltså det gamla, sunda sättet att odla jorden som fanns på morfaderns jordbruk under 1930-talet som Bernhardson vill slå vakt om. Sådana yttre fysiska ting kan han tala öppet om och känner ingen anledning att förtiga En folklivsmålares tankevärld 127

Fig. 6. Carl Gustaf Bernhardson utanför sin egenhändigt byggda stuga. Foto taget 1973 av Eric Jonsson, Uddevalla. som han har gjort i fråga om sin egen inre livsåskådning och sin relation till kvinnokönet. Traditionen med gammaldags miljösund odling får enligt Bernhardson inte bli utplånad. Det krävs en aktiv insats från hans sida för att både bevara och återuppliva den. I fråga om en så viktig sak som miljön är det inte bara yttre ord eller tavelmålningar som behövs utan också konkreta handlingar. I

Fig. 7. Carl Gustaf Bernhard- son hackar i sina grönsaksod- lingar på 1980-talet. Foto An- ders Gustavsson. 128 Anders Gustavsson den »svarta boken» berättar han den 7 juli 1984 att vissa bönder redan på 1930-talet övergav den gamla bönodlingen och t.o.m. började inköpa konst- gödning. »Ja – redan då begynte mitt tänkande stegra sig – en naturlig aversion mot – just allt konstlat.» Miljöengagemanget var alltså väl förankrat över lång tid hos Bernhardson. Det var inget nytt påfund som påverkats av en sen tids miljödiskussioner.

SJÄLVUPPFATTNING

Bernhardson hade en hög uppfattning om sig själv. Ja, han har, bl.a. i anteckningar den 26 juni 1984, t.o.m. kallat sig för »övermänniska» och ett geni. I den »svarta boken» antecknas: »De flesta idéer kläcker jag mycket tidigare än de stora snillena – därför att jag är ett geni.» Ett av de många tän- kespråk som var skrivna på små lappar på Bernhardsons köksdörr lyder: »Många genier har stoppats i sitt skapande av medelmåttor!» Här kan han avse politiker som inte insett de kulturella värden som finns i hans målning- ar. Den 19 november 1982 noterar han: »Kanske är det bra att det finns så få genier på klotet.» Det är helt klart att han själv anser sig ha en särställning t.o.m. i globalt sammanhang, och det har han inte heller varit förtegen om vid samtal med utomstående. Detta var något som författaren Sara Lidman just uppmärksammade, när hon besökte Bernhardson på Skaftö. Som ovan nämnts hade Bernhardson av ödet blivit utsedd till att tolka sitt kustdistrikts historia. Även om han under ett par vintrar runt 1950 gick på Hultbergs målarskola i Göteborg, så upplevde han redan då inget behov av att lära sig. »Jag iakttog mest hur andra målade. Kladdade blott lite och teck- nade intet.» Sin förmåga ansåg han komma inifrån och inte utifrån. I den »svarta boken» antecknar han den 23 februari 1982: »Man skall skapa det man kan, inte lära – det bliver mekanik och är inte av hjärtat kommande. ... Det är själva urkällan. Av alla elever var jag den mest odrägliga. Men trots allt, så gick jag till hävderna. De andra – samtliga blev det intet av – se där.» En sådan självbild har också haft en psykisk baksida som jag inte har hört omtalas tidigare. I en kopia av ett utgående brev den 8 januari 1969 har Bernhardson avslöjat sin hemlighet för arkivarie Julius Ejdestam vid Folk- minnesarkivet i Göteborg, dit han brukade sända sina uppteckningar om folkliv på Skaftö. Han skriver först att mottagaren »skall betrakta nedanstå- ende med största sekretess» (de två sista orden understrukna.) Sedan skriver han »att jag först som sist kan tala om att jag de sista fem åren lidit av en mycket svår nervsjukdom. Och att jag följande vecka skall psykiaterbe- handlas. Och hoppas att vara mycket bättre om 8 dagar. Du förstår man kommer i depressionsdalar, då man gör saker som man sedan har ont av och som tynger. Och att jag skriver dessa rader till dig i kväll utgör för mig en avreagens så att jag får sova några timmar. Och jag har aldrig förut nämnt för någon att jag haver dåliga nerver.» Detta brev skrevs innan Bernhardson En folklivsmålares tankevärld 129

Fig. 8. Från vernissagen den 25 september 1980 av Bernhardsonutställningen i Göteborgs His- toriska Museum. Stående från vänster: Carl Gustaf Bernhardson, museichefen Allan T. Nil- son, professor Anders Gustavsson och Bernhardsons kusin i Lönndal Ellen Jarnedal. Foto Eran, Fiskebäckskil. blev mera känd för sitt måleri och en kort tid efter det att han lämnat sitt mo- bila liv och byggt en stuga på Skaftö 1965. Depressionerna skulle kunna ses mot bakgrund av att han upplevt en svår omställning innan han kom i gång med sitt nya mer stationära liv på Skaftö. Vid intervjuer och samtal talade Bernhardson ofta om att han sov kort tid på natten och steg upp tidigt för att få tid att måla. I verkligheten hade han kanske också svårt för att sova, även om han aldrig nämnde någonting om det. Nervproblemen kan också ha av- tagit allt eftersom han kom i gång med sitt måleri och detta blev mer och mer uppskattat i samband med utställningar, särskilt i och med utställningen på Göteborgs Historiska Museum 1980–1981. Efter den utställningen tillkom »Carl Gustaf Bernhardsons fond för etnologi och folklore». Den kunde bli verklighet genom att kommuner och landsting i västra Sverige anslog ekonomiska medel. En psykisk komponent kan också ligga bakom Bernhardsons självvalda isolering. Han ville inte blanda sig med allmänheten. I ett maskinskrivet utkast till ett gruppkorsband 1985 skriver han att »all förutvarande praxis med översändande av presenter, brev eller besök undanbedes. Undertecknad övergår härmed till isolerat privatliv.» Om detta gruppkorsband verkligen blev utsänt till hushållen på Skaftö kan inte beläggas. Anteckningen visar emellertid på Bernhardsons inställning och intentioner. Den förklarar också varför inte allmänheten skulle få tillträde till hans bostad efter hans död (se 130 Anders Gustavsson därom ovan). Han ville inte ens begravas bland andra döda på kyrkogården, utan urnan med hans aska skulle grävas ned på hans tomt. Av juridiska skäl kunde det dock inte genomföras. Tvärt emot sitt förhållningssätt till allmänheten, särskilt lokalt på Skaftö, var Bernhardson mycket öppen för kontakter med forskar- och museivärl- den, som kunde uppskatta hans konst och göra den känd nationellt och internationellt i samband med utställningar och i artiklar och publikationer. Det var väl därför jag alltid kände mig så välkommen hos honom – fastän jag var man. Bernhardson nämner i en sen anteckning från 1998 att forskare från Danmark, Norge, Skottland och de atlantiska öarna samt Bohuslän skall få tillgång till hans fastighet som »ett forskningssäte för doktorander för tillfällig forskning 1 vecka och kan bo i annexet». Konstnären skrev om vissa av sina anteckningar att de »bör läsas endast av experter! Strängt hem- lig!» Detta gäller bl.a. vad han antecknat om sin påstådda telepatiska förmå- ga. Den kunde inte vem som helst förstå sig på.

KONKLUDERANDE SYNPUNKTER

När jag har tagit del av det antecknings- och brevmaterial som numera finns deponerat på Bohusläns museum i Uddevalla har jag slagits av hur mycket ny information om Bernhardsons innersida som kommit i dagen. Att illustrera och tolka dessa upplysningar har varit målet med denna uppsats. Det har varit möjligt att ge en djupare dimension av Bernhardsons personliga relationer till och tankar om kvinnor alltsedan ungdomen. Här har funnits en dubbelhet hos konstnären i form av en stark beundran av skönheten hos unga kvinnor men också behovet av en viss distans, försiktighet och rädsla i det personliga förhållandet. Frihetslängtan har uppenbarligen varit alltför stark för att Bernhardson skulle vilja binda sig vid en kvinna. Om han upplevde att en kvinna försökte att komma honom för nära inpå livet, måste han visa sitt avståndstagande. Ett yttre tecken på detta var den låsta porten och den väl inhägnade tomten. Bernhardson har målat flera motiv med folk på väg till eller från kyrkan, men jag fick aldrig veta vad han själv hade för inställning till religion. Ge- nom hans personliga anteckningar har detta nu blivit känt och det har sin grund i hans egna erfarenheter och upplevelser redan i barndomen. Den stränge schartauanske fadern, som han hade ett problematiskt förhållande till, ställs i bjärt kontrast mot moderns liberala uppfostran och pragmatiska förhållningssätt till religionen. Gudstron är bra att hålla sig till i problema- tiska situationer. Detta passar bra med tanke på Bernhardsons frihetslängtan och avståndstagande från tvång i olika former. I övrigt styrs människornas liv i stor utsträckning av ödet. Människolivet leder fram till en kommande utplåning utan en klar föreställning om en tillvaro efter döden. Det gällde för Bernhardson att ta till vara den jord vi lever på. Därför var En folklivsmålares tankevärld 131 han så oerhört kritisk mot all miljöförstöring som politiker och byråkrater av rent oförstånd medverkade till. Rent konkret kunde han själv bidra till att bevara den yttre miljön genom sina biodynamiska odlingar. De hade ett direkt ideologiskt syfte både att rädda världen och att vidareföra gamla och sunda odlingstraditioner. Traditioner måste bevaras i vår egen tid, inte bara som minnen, utan bevarandet skulle även komma till uttryck i praktisk handling. Det som har drivit Bernhardson i hans livsgärning har varit hans uppfattning att han var ett geni och utvald av ödet till att utföra något stort och be- stående för mänsklighetens bästa. En sådan självbild kunde vara till god hjälp när han hamnade i olika former av svårigheter. Ekonomiskt sett fick han sitt på det torra först när hans fond för etnologi och folklore kom till stånd 1981. Bernhardson fick själv uppbära avkastningen så länge han levde. Efter hand sålde han även några tavlor, dock bara i begränsad omfatt- ning. Eftersom han betraktade sig som ett geni, hade han heller inget behov att befatta sig med den lokala omgivningen som inte förstod vad han höll på med. Den enda viktiga kontaktpunkten för honom var den vetenskapliga och museala världen som kunde inse värdet av hans särpräglade kvalifikationer. Därför skulle hans samlingar inte spridas utan vara samlade och därmed till- gängliga för kommande forskning. Detta har nu kommit till stånd genom den stora samlingen på Bohusläns museum och Aina Barneviks samling. Därtill kommer att Bernhardsons folkloristiska målningar, som han gav namnet »Skagerackslegender» och som ägs av Uddevalla kommun, sedan 2009 hänger i entrén till det nybyggda och storslagna hotellet och kursgår- den Bohusgården i Uddevalla.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Otryckta källor Göteborg Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg: Uppteckningar med signum IFGH av Carl Gustaf Bernhardson. Stockholm Nordiska museets arkiv: Uppteckningar med signum NM KU av Carl Gustaf Bern- hardson. Uddevalla Bohusläns museums arkiv: Carl Gustaf Bernhardsons samling. Internet : www.ne.se (Nationalencyklopedin).

Litteratur Alver, Bente Gullveig, 1982: Det tredje øje. Tradisjon. Tidsskrift for folkloristikk. Gustavsson, Anders, 1980: Skärgårdsvardag . Göteborg. — 1985: Folktrons gestalter i en kustbygd. Norveg . 132 Anders Gustavsson

— 1986: Kvinnor och män i bohuslänska kustorter. Kattegat-Skagerrak projektet Meddelelser nr 12. — 2006: Carl Gustaf Bernhardsons folklivsmålningar som källa för kulturhistorisk forskning. Rig. Nr 3. — 2009: Bondeliv på 1800-talet . Oslo. Jonsson, Eric, 1973: C. G. Bernhardson. En bohuslänsk målare och folklorist . Uddevalla. Lewis, Katarina, 1997: Schartauansk kvinnofromhet i tjugonde seklet. Uddevalla. — 1998: Ovärderlig källa om bohuslänskt kvinnoliv. Bohusläningen . Nordberg, Britt, 1997: Minnet lever i hans målningar. Bohusläningen . Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 133 Sekreterarens verksamhets- berättelse 2010

Akademiens styrelse har under år 2010, sitt sjuttioåttonde verksamhetsår, haft följande sammansättning:

Preses : Herr Lennart Elmevik Vice preses : Fru Birgitta Skarin Frykman Sekreterare : Herr Mats Hellspong t.o.m. årsmötet 21 april, därefter Fru Maj Reinhammar Skattmästare : Herr Ingemar Andersén Övriga ledamöter : Herr Lars-Erik Edlund, Herr Bengt af Klintberg, Herr Lars-Gunnar Larsson, Herr Tomas Matsson och Herr Svante Strandberg. Suppleanter : Fru Anne-Sofie Gräslund, Fru Maj Reinhammar (fram till års- mötet), Fru Birgitta Svensson och Herr Gunnar Ternhag (fr.o.m. årsmö- tet). Redaktör för Akademiens skriftserier : Fru Maj Reinhammar.

Revisorer har varit auktoriserade revisorn Lennart Jakobsson och Herr An- ders Hultgård med auktoriserade revisorn Staffan Wahlnäs och Fru Märta Ramsten som suppleanter. Som särskilda ledamöter i nämnderna för vissa av Akademiens fonder har fungerat: i Nils Ahnlunds prisfond : Herr Lars-Gunnar Larsson; i Jöran Sahlgrens prisfond : Herr Svante Strandberg; i Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning : Herr Bengt af Klintberg; i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning : Fru Maj Reinhammar (fram till årsmötet), Fru Birgitta Skarin Frykman, Fru Bir- gitta Svensson och Herr Gunnar Ternhag (fr.o.m. årtmötet).

Under året har nio nya ledamöter tagit sitt inträde i Akademien. Till hedersledamot har valts landshövdingen i Uppsala län Peter Egardt, till inländska arbetande ledamöter har invalts professorn i religionshistoria vid Stock- holms universitet Peter Jackson, docenten i nordiska språk Eva Nyman, verksam vid Mittuniversitetet i Härnösand, professorn i litteratursociologi vid Uppsala universitet Anna Williams och forskningschefen vid Upplands- museet docent Iréne Flygare samt till utländsk arbetande ledamot professor Catharina Raudvere, verksam vid Köpenhamns universitet, Institutionen för 134 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 religionsvetenskap. Till korresponderande ledamöter har utsetts docent Gerd Eklund, Uppsala, arkivchefen docent Annika Nordström, Klövedal och forskningschefen docent Mats Wahlberg, Uppsala. Under året har tre av Akademiens ledamöter avlidit. Den 22 januari avled hedersledamoten Carl-Martin Edsman, Uppsala, den 6 februari 2010 hedersledamoten Karel Roelandts, Herent, Belgien, och den 4 oktober seniorledamoten Helmut Ottenjann, Cloppenburg, Tyskland.

Akademien har under året haft sex sammanträden, alla utom högtidssam- manträdet i de egna lokalerna. Den 17 februari höll Fru Christina Fjellström ett föredrag med titeln »Beroendets berättande. Om äldres behov av hjälp med mat och måltider förr och nu». Vid sammanträdet den 17 mars talade Herr Staffan Nyström över ämnet »Urban namngivning – något om makt, metoder och mål». Vid årsmötet den 21 april föreläste Fru Elena Balzamo om »Olaus Magnus som tecknare. Några funderingar kring Historia de gentibus septentrionalibus». Den 15 september höll Herr Peter Jackson ett före- drag rubricerat »Antikleias klagan. Om namnskick och människosyn i det förkristna Europa». Vid årets femte arbetssammanträde den 13 oktober fö- reläste Fru Eva Nyman över ämnet »Mellannorrlands ortnamnsskick mellan väst och syd». Vid högtidssammanträdet den 6 november höll Herr Lars- Erik Edlund ett föredrag med titeln »Att sätta språk på kartan». Akademiens styrelse har sammanträtt sju gånger.

Akademien har i år delat ut tre postdoc-stipendier, vartdera på 200 000 kro- nor, till förtjänta nydisputerade forskare inom ämnesområden som Akade- mien har att främja. Därutöver har närmare sammanlagt 1,4 miljoner kronor beviljats som bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar och som resebi- drag till doktorander (397 000 kronor), som stöd till ledamöternas vetenskapliga verksamhet (559 300 kronor) samt som bidrag till konferenser där Akademien varit arrangör eller medarrangör (431 000 kronor).

Vid följande symposier och konferenser har Akademien varit arrangör eller medarrangör: Den 7–9 april i egen regi i akademilokalen i Uppsala: »Probleme der Re- konstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen» (med ett 20- tal inbjudna namnforskare). Den 20–21 maj i Umeå, i samverkan med Umeå universitet, »31 sammankomsten för svenskans beskrivning». Den 23–24 april i Humanistiskt centrum, Uppsala, i samarbete med Insti- tutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet: »Svenska språkets historia 11». Den 18–20 augusti i universitetshuset, Uppsala, i samverkan med Säll- skapet för svensk dialektologi: »Nionde nordiska dialektologkonferensen». Den 9–14 augusti i Oslo, tillsammans med Runearkivet vid Oslo univer- Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 135 sitet: »The seventh International Symposium on Runes and Runic Inscrip- tions». Den 25–26 november, i Stockholm resp. Uppsala, i samarbete med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien: »Växter och växtnamn. Ett möte mellan botanik och språkvetenskap». Den 23–24 november i Kristiansand, Norge, i samarbete med universitetet i Agder: »International Conference on the contact between Low German and Scandinavian in the late Middle Ages». Med ekonomiskt stöd av Akademien anordnades den 3–5 juni 17:e internationella Strindberg-konferensen »Strindberg och staden» av Université de Paris IV-Sorbonne, Université de Strasbourg & la Maison interuniversitaire des Sciences de l’Homme d’alsace tillsammans med Strindbergsällskapet i Strasbourg och den 12–13 november konferensen »Gods and goddesses on the edge: Myth and Liminality: An interdisciplinary conference on Nordic mythology» i Reykjavik. Handlingarna från huvudparten av dessa symposier och konferenser kommer att publiceras i Akademiens acta-serie.

Samarbetet med Svenska litteratursällskapet i Finland rörande en svensk dialekt- och ortnamnsatlas (»Svenska dialekter och ortnamn i Sverige, Fin- land och Estland. Kartor och kommentarer») har fortsatt. Ett diskussions- möte hölls i Helsingfors den 18 februari.

Akademien har tillsammans med ett antal andra kungliga akademier deltagit i evenemanget Kunskapens Krona IV på Stockholm slott den 23–24 november. Ämnet var denna gång »Den goda vetenskapen», som avhandlades i fyra seminarier med rubrikerna »Vetenskap i informationsåldern», »Våra resurser för att överleva: vatten, mat och energi», »Att överleva tillsammans: möten mellan vetenskap och kultur» och » Den goda kvaliteten: kultur som överlever». Akademien representerades, i det tredje av dessa seminarier, av Herr Lars-Erik Edlund, Fru Lena Johannesson och Herr Bengt af Klintberg.

Förutom de sex tidskrifter som Akademien utger, nämligen årsboken Saga och sed, Arv. Nordic Yearbook of Folklore, Ethnologia Scandinavica. A journal for Nordic ethnology, Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning, Svenska landsmål och svenskt folkliv och Studia anthroponymica Scandinavica. Tidskrift för nordisk personnamnsforskning, har Akademien sedan förra högtidssammanträdet utgivit följande skrifter:

Atterboms boksamling 1804. Med inledning och kommentarer av Mats Ry- dén; Svenska etnologer och folklorister, redigerad av Mats Hellspong och Fred- rik Skott; 136 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010

Thorsten Andersson: Vad och vade . Svensk slåtter-, rågångs- och arealter- minologi; Klas-Göran Selinge: Språket i landskapet. Om runstenar, rågångar och byar; Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigen- namen. Akten einer internationalen Symposiums in Uppsala 7.–9. April 2010. Hrsg. von Lennart Elmevik und Svante Strandberg; Studier i svenska språkets historia 11. Förhandlingar vid elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Utg. av Maj Reinhammar under medverkan av Lennart Elmevik, Staffan Fridell, Mats Thelander och Henrik Williams.

Norstedts förlag lanserade i samband med dialektologkonferensen i augusti praktverket Språken i Sverige, ett band i serien Sveriges nationalatlas, där Herr Lars-Erik Edlund varit den ene av två temaredaktörer, Akademiens preses ordförande i den vetenskapliga referensgruppen för verket och 14 av Akademiens ledamöter bidragit med artiklar. Akademien har också finan- siellt stött projektet med drygt 500 000 kronor.

Vi högtidssammanträdet den 6 november i Rikssalen på Uppsala slott utdelades traditionsenligt Akademiens priser och belöningar för året. Ur Nils Ahnlunds prisfond utdelades ett pris på 80 000 kronor till Aka- demiens seniorledamot Herr Sven B. Ek, Göteborg, för hans mångsidiga och framstående vetenskapliga gärning inom svensk etnologisk forskning. Ur Jöran Sahlgrens prisfond utdelades tre priser på vartdera 60 000 kro- nor till: Akademiens utländska arbetande ledamot Fru Bente Gullveig Alver, Bergen, för hennes samlade vetenskapliga produktion inom ämnet folkloristik, som bl.a. har lett till fördjupad förståelse av traditionell sjukdomsbot och folkloristiskt fältarbete. Akademiens seniorledamot Fru Märta Ramsten, Stockholm, för hennes mångsidiga och betydelsefulla insatser inom svensk folkmusikforskning. Förste forskningsarkivarien docent Per Vikstrand, Uppsala, för hans framstående insatser inom nordisk namnforskning, särskilt rörande sakrala ortnamn och bebyggelseonomastik. Ur Dag Strömbäcks belöningsfond utgick ett pris på 40 000 kronor till forskardocent Svanhildur Óskarsdóttir, Reykjavík, för hennes skrifter inom isländsk filologi, i vilka hon på ett högst förtjänstfullt sätt förenar filologiskt skarpsinne med litteraturvetenskaplig och idéhistorisk kunskap. Ur Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning utdelades två priser på vartdera 25 000 kronor till: Lasse Bengtsson, Lur, för hans hängivna och betydelsefulla arbete med utforskning och dokumentation av Bohusläns hällristningar. Jakob Ronsten, Klintehamn, för hans viktiga insats för gotländsk hem- Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 137 bygdsforskning och inte minst ortnamnsforskning genom arbetet med att göra de tidigaste skattläggningsakterna från Gotland 1692–1704 tillgängli- ga. Ur Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning utdelades ett pris på 25 000 kronor till fil. dr Helena Hörnfeldt, Stockholm, för doktorsavhandlingen »Prima barn u.a. Normalisering och utvecklingstän- kande i svensk barnhälsovård 1923–2007», ett utmärkt exempel på hur kulturella perspektiv på familj, institution och barns villkor kan berika kunskapen om den svenska folkkulturen. Ur Torsten Janckes minnesfond utdelades sex priser, tre på vartdera 40 000 kronor och tre på 25 000 kronor: Fil. dr Magnus Alkarp, Uppsala, för doktorsavhandlingen »Det Gamla Uppsala. Berättelser & Metaforer», ett arbete som på ett mångsidigt sätt belyser Gamla Uppsalas betydelse för svensk historia. 25 000 kronor. Fil. dr Marco Bianchi, Uppsala, för hans innovativa doktorsavhandling »Runor som resurs. Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland», som utifrån socio-semiotisk teori behandlar svenska runstenar i ett mer övergripande multimedialt perspektiv. 25 000 kronor. Docent Birgit Falck-Kjällquist, Svedala, för hennes värdefulla insatser inom nordisk natur- och ägonamnsforskning. 40 000 kronor. Professor Lars Ivar Hansen, Tromsø, för hans framstående insatser inom forskningen om samernas historia, särskilt om kontakterna mellan nordbor och samer. 40 000 kronor. Dr. phil. Jens Henrik Koudal, Brønshøj, för hans värdefulla författarskap om folkligt musikliv i Danmark, som också i hög grad kommit den svenska folkmusikforskningen till godo. 40 000 kronor. Fil. dr Therese Leinonen, Berlin, för doktorsavhandlingen »An acoustic analysis of vowel pronunciation in Swedish dialects», en nyskapande under- sökning genomförd på såväl språkdrags- som språkartsnivå. 25 000 kronor. Ur Harry Karlssons fond för folklivsforskning utdelades ett pris på 25 000 kronor till fil. dr Charlotta Hillerdal, Uppsala, för doktorsavhandlingen »Peoples in Between. Ethnicity and Material Identity – a New Approach to Deconstructed Concepts», ett nyskapande och kritiskt granskande arbete. Ur Erik och Dency Östhols donationsfond utdelades ett pris på 25 000 kronor till fil. dr Daniel Andersson, Umeå, för doktorsavhandlingen »Fega gossar pussar aldrig vackra flickor. Könsrelaterade ordspråk i nordnorr- ländsk agrarmiljö belysta ur språkligt och kulturellt perspektiv», som med sin kombination av språkvetenskapliga, etnologiska och genusvetenskapli- ga aspekter innebär en förnyelse av nordisk ordspråksforskning. Ur Sten Carlssons minnesfond utdelades ett pris på 25 000 kronor till fil. dr Pablo Wiking-Faria, Varberg, för doktorsavhandlingen »Freden, frikö- pen och järnplogarna. Drivkrafter och förändringsprocesser under den agra- ra revolutionen i Halland 1700–1900», ett värdefullt regionhistoriskt bidrag till kunskapen om det svenska lantbrukets utveckling. 138 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010

Ur Gösta Bergs minnesfond utgick ett pris på 40 000 kronor till professor Owe Ronström, Visby, för hans innovativa undersökningar av musikkultu- rer och kulturarvspolitik.

Vid middagen i Rikssalen på Uppsala slott efter högtidssammankomsten höll Akademiens preses följande tal:

Ärade gäster! Som avslutning på högtidssammanträdet fick vi lyssna till Herr Edlunds utomordentliga föredrag över ämnet »Att sätta språk på kartan» – en rubrik som för övrigt på ett intressant sätt belyser hur dubbeltydigt ett ord eller uttryck kan vara. Framställningen av en karta sker som vi alla vet genom någon form av uppmätning – eller uppskattning – för att återge ett större eller mindre om- råde som en tvådimensionell bild. Det kan vara en enkel kartbild man ritar av sin närmiljö för att en besökare skall hitta fram. Eller för att ta ett annat exempel: vi har väl alla fascinerat stiftat bekantskap med sjörövarnas skatt- kartor med det magiska kryss som utvisar var skatten är nedgrävd. En karta kan också vara en mycket avancerad produkt som bygger på en myckenhet av teknisk datainsamling. Kartografi definieras i Nationalencyklopedin som »konstart, vetenskap och hantverk med kartan som uttrycksform». Mycket kan illustreras med hjälp av en karta. Men till grund för nästan all kartering ligger en grundkarta, på vilken man prickar in den företeelse man vill åskådliggöra. När det gäller er gäster vid kvällens middag, skulle ni alla kunna karteras efter flera olika indelningsgrunder. Landshövdingarna, den nuvarande och de tre förutvarande, har sina rötter på olika håll i landet. Peter Egardt, den nu sittande, är bördig från Lund. Jag hälsar honom särskilt välkom- men, också som nyinvald hedersledamot av vår akademi, och kan för hans information, om han inte redan blivit upplyst om det, meddela att han är den 61:e i raden av Konungens befallningshavande i Uppsala län. Hans fö- reträdare i ämbetet, Anders Björck, är född i Nässjö. Jag hälsar honom med hustru Py-Lotte välkomna tillbaka till Uppsala slott – om än bara för en kväll. Ann-Cathrine Haglund är uppvuxen i Örebro. Hon är en trogen deltagare i Akademiens sammanträden och i kväll välkomnar jag henne tillsammans med maken Finn. Den fjärde i landshövdingeskaran är Upp- salasonen Hans Alsén, också han en flitig deltagare i våra möten. Vi är glada att se Hans med hustru Karin bland oss i kväll. De fyra landshöv- dingarna ger alltså en prick i respektive Skåne, Småland, Närke och Upp- land på vår spridningskarta. En något större karta krävs för att vi skall kunna pricka in de nio systerakademier som är representerade här i kväll. Artigheten bjuder att jag börjar Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 139 med de utländska, två till antalet. Svenska litteratursällskapet i Finland, med vilket vi har ett formellt samarbetsavtal, representeras av sin ordförande, professor Max Engman med hustru Katri Tuori, och Agder Vitenskapsaka- demi, med sitt säte i Kristiansand, av sin preses, professorn, hedersdoktorn vid Uppsala universitet och arbetande ledamoten av vår akademi Ernst Hå- kon Jahr med maka Inger. Det gläder oss att vi i kväll har företrädare från såväl vår forna östra rikshalva som vårt västra broderland. Äldst av de tre här i kväll representerade svenska akademier som instiftades på 1700-talet är Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala, som om en vecka firar sitt 300- årsjubileum – lillasyster bugar sig, eller möjligen niger, redan nu i vördnad för jubilaren. Societeten företräds i kväll av sin preses professor Lars Engwall. På andra plats i åldersordningen kommer Kungl. Vitterhets Histo- rie och Antikvitets Akademien, som representeras av sin vice sekreterare professor Bengt Landgren med maka Kerstin, och på tredje plats Kungl. Ve- tenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, företrätt av sin ordförande professor Birgitta Skarin Frykman, tillika vice preses i vår egen akademi. Födda på 1800-talet, vid dess början respektive dess slut, är Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, representerad av sin preses professor Sara von Arnold med make Fredrik, och Kungl. Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, företrätt av sin vice ordförande professor Carl Reinhold Bråkenhielm med maka Lotta. Rena ungdomarna i sammanhanget – yngre än både Gustav Adolfs Akademien och jag själv men mycket välartade – är Kungl. Veten- skapssamhället i Uppsala och Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå. Det förra är representerat av sin vice preses professor Oloph Bexell med maka Christina och det senare av sin preses professor Lars-Erik Edlund, som ock- så är arbetande ledamot av kvällens värdakademi och medlem av dess styrelse. På vår Nordenkarta får vi då tre prickar på Uppsala och två på Stockholm samt ytterligare två i Sverige, en västlig, på Göteborg, och en nordlig, på Umeå. Den västligaste pricken hamnar på Kristiansand och den östligaste på Helsingfors. För att kunna rymma alla orterna för de glädjande nog ovanligt många akademiledamöter som slutit upp i kväll får vi lov att plocka fram en världs- karta. Jag kan av förståeliga skäl inte hälsa var och en av er välkommen, men låt mig konstatera att vi förutom ett antal prickar på Uppsala får markeringar på, i alfabetsordning, Aberdeen, Djursholm, Göteborg, Halmstad, Harvard (Massachusetts, USA), Helsingfors, Hogen (i Bohuslän), Kervo (i Finland), Kristiansand, Leksand, London, Lund, Reykjavík, Stockholm, Vadstena, Versailles och Visby. Särskilt glädjande är det att kunna konstatera att inte mindre än 11 av våra utländska ledamöter har velat hedra Aka- demien med sin närvaro. Låt mig här stanna upp ett slag i min katalogaria för att nämna att vår arbetande ledamot Fru Ivars från Helsingfors än en gång har valt att fira sin i dag infallande födelsedag här hos oss. Det finner vi synnerligen lovvärt. 140 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010

Våra hjärtligaste gratulationer! Om det skulle finnas ytterligare något eller några födelsedagsbarn här i salen, räck upp en hand eller hojta till. När det gäller årets pristagare, som på sitt sätt är kvällens huvudpersoner, kan de karteras på minst två sätt. Ett är geografiskt, varvid vi får markeringar i Sverige, från norr och söder och från väster och öster. Vi får också markeringar i Danmark, i Norge, på Island och i Tyskland. Ett annat sätt är att välja en ämnesmässig spridningskarta, varvid vi kan notera markeringar för agrarhistoria, arkeologi, dialektologi, etnologi, folkloristik, folkmusikforskning, hembygdsforskning, isländsk filologi, kulturarvspolitik, ordspråks- forskning, ortnamnsforskning, runologi och samisk historia. Alla här närvarande, prickade eller prickfria, är varmt välkomna till Aka- demiens födelsedagskalas, det sjuttioåttonde i ordningen. Jag hoppas att vi skall få en riktigt trevlig fortsatt kväll tillsammans.

Smaklig spis! Skål!

Akademiens vice preses Fru Skarin Frykman hyllade pristagarna med föl- jande anförande:

Kära pristagare! Jag vill varmt gratulera alla Er, som på olika sätt bidragit med så förtjänst- fulla insatser inom Kungl. Gustav Adolfs Akademiens kunskapsområde svensk folkkultur. Det har varit väldigt stimulerande att vid utdelningen lyssna till prismotiveringarna. De är visserligen vid det här tillfället korta, men den mångsidiga bild de ger av Era olika bidrag är imponerande. Många av Er, som är här i kväll, känner väl till Gustav Adolfs Akademien och dess verksamhet. Andra har sannolikt googlat och fått upplysningar från bl.a. vår hemsida. Kopplingen mellan svensk folkkultur och krigarkungen Gustav II Adolf – »Lejonet från Norden» eller varför inte »lejon- kungen» för att använda Walt Disney-språk – kan det ändå vara värt att säga några ord om. Vår akademi är relativt ung. Den instiftades i Uppsala 1932, i samband med det över hela Sverige utbredda högtidlighållandet av trehundraårs- minnet av Gustav Adolfs död på slagfältet vid Lützen den 6 november 1632. Firandet i Uppsala var av flera skäl storslaget. Alla uppsaliensare vet naturligtvis att Gustav Adolf är den störste donatorn genom tiderna till Uppsala universitet. För att citera Akademiens hedersledamot Herr Ström- holm i KGAA:s årsbok 1992: »Allt som allt framstår gåvan av den 31 augusti 1624 som i sanning kunglig. Den saknar motstycke både i svensk och i europeisk historia.» Gåvan bestod av 380 gårdar som ingick i kungens privata förmögenhet, totalt drygt 10 % av Gustav Adolfs förmögenhet i fast egendom. Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 141

Tillkomsten av Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning, som var det ursprungliga namnet, anknöt emellertid inte till donationen till Uppsala universitet utan till det memorial för antikvarisk forskning, som kungen skrev under den 20 maj 1630, kort tid innan han för sista gången reste tillbaka till kriget i Tyskland. Det är ett mycket omfattande forskningsprogram för insamling av folkminnen, som oftast till största delen tillskrivs kungens lärare Johannes Bureus, »denne man som i outsläckligt kunskapsbegär sökte famna allt, himmelskt som jordiskt», som idéhistorikern Sten Lindroth formulerat det i Fru Lusta och Fru Dygd (1957). Kungen och hans gamle lärare sägs ha stått varandra mycket nära. Trots kritik från omgivningen lär de ha haft långa samtal inom vida gemensamma intresseområden som runforsk- ning och fornsvenska handskrifter. De diskuterade nya böcker, var historiskt intresserade och gjorde tillsammans utflykter till fornlämningar. Memorialet har formen av en instruktion för dem som var antagna att vara rikets antikvarier och hävdasökare. Det är mycket omfattande. Uppgifter skulle insamlas om sådant som runinskrifter, lagtexter, gamla mynt, sagor och berättelser om drakar, lindormar, dvärgar, sånger och melodier, kläde- dräkt, dryckeskärl, olika arbetsredskap, ortnamn, näringsliv etc. Memorialet från 1630 har sedan legat till grund för den svenska antikvarieinstitutionen. Flera forskare har ställt sig frågan om Gustav Adolfs bidrag var bara en namnteckning eller om han var drivande och/eller (med)författare? I en artikel från 1931 av Oscar Almgren, professor i nordisk och jämförande forn- kunskap vid Uppsala universitet, har jag hittat den för mig som etnolog intressanta uppgiften att han menar att en punkt i memorialet, som snarast skall tillskrivas »den vidsynte kungen», är inriktningen på folkpsykologiska undersökningar – eller, med memorialets formulering: »Till det sista gran- neligen utleta vad sinnelag vart landskaps folk haver …» . Almgren säger däremot inte varför han tillskriver kungen intresset för folklynnet. Vidare menar Almgren att när memorialet tar upp insamlingen av visor, där det till- läggs »deres toner icke att förgäta att uthspana», är han »frestad att däri se en randanmärkning av den musikintresserade konungen». Framlidne ledamoten av Gustav Adolfs Akademien, Sigfrid Svensson, som var professor i nordisk och jämförande folklivsforskning i Lund, har i en artikel från 1966 på ett mycket nyanserat sätt framhållit att Gustav Adolf och Johannes Bureus var överens om att det svenska samhället var statt i för- ändring och att de ville dokumentera historiska minnen och det traditionella folklivet, medan det fortfarande fanns kvar. Samtidigt, menar Svensson, var memorialet inte bara historisk-antikvariskt utan det hade också ekonomiska och praktiska syften. När forskarna reste runt i landet, hade de till uppgift att dokumentera bl.a. vilka vägar och floder som var farbara och var det fanns möjligheter att öppna nya gruvor och stenbrott. Här verkar det finnas en länk till den kartering av landet som också startade 1630, genom beslut och un- derskrift av Gustav Adolf, på initiativ av rikskanslern Axel Oxenstierna och under ledning av Johannes Bureus kusin, Andreas Bureus, som har kallats 142 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010

»den svenska kartografins fader». Det projektet har i dag resulterat i att 12 000 kartor har lagts ut på Riksarkivets nät. Jag är infödd uppsaliensare men är numera också godkänd som göte- borgare, vilket jag har »stadens starke man» Göran Johanssons ord på. Göteborg har hittills inte tagit till sig att Gustav Adolf, som 1621 grundlade staden på dess nuvarande plats, också var en engagerad sökare efter kultur- historiska kunskaper om det svenska samhället. Hans staty restes på stadens fintorg vid mitten av 1850-talet. Som jag läser hans ansiktsuttryck är det då makthavaren och krigarkungen Gustav Adolf, som talar och säger: »Här skall staden ligga.» När jag googlar på 6 november 2010 i Göteborg, hittar jag på nätet inga referenser till någon manifestation på Gustav Adolfs torg. Det är framför allt omnämnanden av Gustav Adolfs-bakelserna som erinrar om stadens grundläggare. Googlandet på den 6 november 2010 i Göteborg berättar i stället om många olika »events», som det kallas. Mamtreprenör – vad det nu är – inbjuder till en heldag i entreprenörskapets tecken; där finns Gothenburg Deathfest at Henriksberg, A La London – Göteborgs Design- marknad – och Gothenburg Halloween Party på Yaki Da, för att nämna någ- ra händelser med intressanta språkblandningar. Till detta kommer på Scan- dinavium den nye kungen Håkan Hellström, som faktiskt kallas »kung», »kungen inom musik», »Göteborgs nya gamla kung», »kungen av svenska pop», »festivalens okrönte kung» osv. Det här är bara några exempel på hur den 6 november har fyllts med nytt innehåll i Göteborg i dag. Samtidigt är det ur ett forskarperspektiv relevant och intressant och en god illustration av den gamla sanningen, att det enda bestående är förändring. Avslutningsvis kan jag inte låta bli att berätta en liten händelse på spår- vagnen i Göteborg i förrgår. Där satt en liten mörkhårig pojke i sjuårsåldern, sannolikt med ursprung i Mellanöstern, och pratade livligt till en liten jämn- årig, ljushårig och tyst kompis. När vagnen stannade vid Gustav Adolfs torg, ställde sig den pratglada pojken upp, pekade mot statyn av Gustav Adolf och sade till sin kompis: »Ser du gubben där? Han har faktiskt levt men så gjorde de staty av honom!».

Pristagarnas skål!

Fru Alver tackade på pristagarnas vägnar med följande tal:

Præses, kære kolleger, mine damer og herrer! Her, i Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, har jeg gen- nem en årrække haft æren og glæden af at kunne titulere mig som »arbetande ledamot«. Bosat længst vest i Norge har jeg ikke været tynget af de store arbejdsopgaver. Desto glædeligere er det, at jeg nu har fået lov at fremføre en tak på vegne af en glad gruppe prismodtagere, inklusive mig selv. Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 143

Som vi alle ved, er kong Gustav II Adolfs navn knyttet til Akademien på grund af det berømte memorial fra 1630, som opfordrede til en inventering af alt som Sverige kunne tilføre af kundskab om fortiden: fornminner, håndskrifter, skikke, sagn og viser, ord og navn – en meget tidlig agenda for folkelivsforskning og et program, hvis temaer har nedslag den dag i dag i Akademiens »stadgar«. Intentionen i dette memorial er meget interessant, ikke mindst i et tidsper- spektiv. Jeg kender ikke hele tankegangen bag Johannes Bureus’ udfærdi- gelse af dette dokument. Men det er udviklet i den periode, vi kan benævne tidlig nytid – i bovsprøjtet fra den naturvidenskablige revolution, en tid, da der blev lagt vægt på indsigts og kundskabs betydning, en tid, da man lidt efter lidt opdagede, at verden var større, end man troede. Den pris, som Akademien har tildelt mig i dag, har jeg fået for blandt an- det min samlede videnskabelige produktion. Her står mine studier af 1500- og 1600-tallets hekseforfølgelser centralt. For hekseforskerne har det været et paradoks, at en så kreativ historisk periode, som dette memorial er et så levende udtryk for, faldt sammen i tid med de store hekseforfølgelser i Eu- ropa. Den tid, Johannes Bureus sad og udfærdigede dette program, som skulle ivaretage folkekulturen, var netop en af de perioder, da hekseforfølgelserne var mest intense. Med disse forfølgelser forsøgte magthaverne at komme magien til livs. Men den gennemsyrede hele hverdagskulturen – i folks måde at tænke på, i deres fortællinger, sange, handlinger, ritualer, og ikke mindst, ideologien bag forfølgelserne var med til at vende op ned på, hvad folk flest så på som godt og ondt, rigtigt og galt. Men det var ikke bare magien man ville til livs. Historikeren Peter Burke har skildret, hvordan kirkelige og verdslige magthavere i Europa i perioden fra 1500-tallet og udover intensivt forsøgte at reformere folkekulturen ved at forandre menigmands traditioner. Man gik løs på en række festdage og glade fornøjelser, som skuespil, andre slags spil, dans, men også på ballader, eventyrfortælling og på dele af folkefromheden. Men i Sverige fik vi altså et initiativ, som samtidig med den socialdisciplinering, som også fandt sted her, vægtlagde betydningen af at tage vare på folks egne kulturelle udtryk. I dag er det ikke folkekulturen som sådan, der – som i socialdiscipline- ringens tid – står i fare. Det er mulighederne for at studere hverdagskulturen og for at gribe de hurtige ændringer i de kulturelle processer. Vor forskning kan være truet af den udvikling, som vi ser inden for undervisnings- og forskningssystemerne verden over. Vort akademiske frirum synes at minskes mere og mere. Det skyldes en række faktorer, som den øgede ar- bejdsmængde i kølvandet af den såkaldte kvalitetsreform og mange nye op- gaver – samtidig med mere almene nedskæringer i ressourcer til universite- ter og højskoler. Det giver mindre koncentreret kvalitetstid til forskning. Samtidig bliver der stærkere og stærkere føringer for, hvad man bør forske på. Forskningen kommersialiseres, og de humanistiske fag synes ikke at stå 144 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 sig særlig godt i en konkurrence inden for en tankegang, hvor kundskab mere og mere bliver en vare – en tendens den norske historiker Knut Kjeld- stadli har kaldt akademisk kapitalisme . Den proces udfordrer måske specielt små fag, de fag, som har Kungl. Gustav Adolfs Akademiens særlige og kær- lige bevågenhed. I de små fag må vi i dagens situation, måske i endnu større grad end i de store og veletablerede fag, være kreative, nytænkende, enga- gerede – leve med sjælen på tungespidsen for at bekræfte vor vigtighed og kæmpe for vor eksistens – og dét inden for et forskningssystem, der bliver mere og mere nytteorienteret. Den tidligere svenske statsminister Tage Erlander bliver citeret for at skulle have sagt – som en slags politisk programerklæring: »Vi kommer att bygga ett dansgolv, så folk kan dansa sina egna liv!« Om Erlander nu har sagt det eller ej, så kan vi jo bruge dette som en metafor for forskning og forskningsarenaer. Vi kan se det i relation til forskerfolket og det dansegulv, vi ønsker os. Vi vil, i hvert fald til en vis grad, værne om vort akademiske frirum, om vor egen fagidentitet, og om vore egne tanker om hvilke perspek- tiver, der er vigtige for vor forskning. Vi vil ha lov til at danse vore egne forskerliv! Mit ønske – og min dans – for mine egne fag, folkloristikken og etnolo- gien, er, at vi kunne rehabilitere de endnu mere induktive fremgangsmåder, som bygger kundskab og forståelse nedenfra, udvikle begreber og teorier stærkere fra empirien, og dæmpe brugen af de grovmaskede net, der under- tiden tilslører mere end den afdækker. Ved højtidssammentrædet i 2007 ved Akademiens 75-års fødselsdag, sagde vicepræses Birgitta Skarin Frykman i sin tale til prisvinderne, at lyk- keligvis havde Akademien frihed til at kunne vælge at arbejde åbent, selv- stændigt og ansvarsfuldt i forhold til det som var akademiets kundskabsom- råde: svensk folkekultur. Endnu var man ved kåringen af prisvindere ikke bundet af den bureaukratisering, som prægede universiteterne. Hun præci- serede Akademiens krav på kvalitet, og henvendt til pristagerne sagde hun: »Svensk folkkultur blir vad Ni och vi gör!« Som pristagere hylder vi Kungl. Gustav Adolfs Akademien og takker for, at sådan en frihed findes og holdes i hævd. Hver især af os ville kunne fortælle sin fortælling om, hvad en sådan pris betyder. Men et godt staldtips fra min side er, at for den yngre garde betyder det en speciel opmuntring til at stå på i den knivskarpe konkurrence der findes i forskningsmiljøerne i dag. For vi ældre derimod bliver det en slags bekræftelse på, at vi stadig er med. For os alle er det en glæde. Det er vigtigt ind imellem i en forskerhver- dag at føle sig set. Måtte den erfaring blive mange til del! Det er en stor tilfredsstillelse at få en pris for en forskning, man selv synes giver vigtig ny kundskab. Lidt skræmmende er det også, fordi det må skærpe fremtidig indsats. Vi tager den udfordring! Giv mig lov til at sige en særlig tak på de udenlandske prismodtageres vegne. Der er grund til at berømme en så stor svensk generøsitet. Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 145

Vi takker alle af hjertet, og jeg beder prismodtagerne rejse sig og sammen med mig udbringe en skål for Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Måtte Akademien leve længe og altid bevare sit frirum! 146 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2010 Akademiens ledamöter 147 Akademiens ledamöter

BESKYDDARE HANS MAJ:T KONUNGEN

HEDERSLEDAMÖTER Mundebo , Kurt Allan Ingemar , fil. dr, f.d. landshövding, förutv. statsråd, Larsbergsvägen 57, 181 38 Lidingö, f. 15/10 30, inv. 81. Åberg, Alf Robert Edvin, fil. dr, professor, f.d. krigsarkivarie, Gyllen- stiernsgatan 8, 115 26 Stockholm, f. 14/6 16, inv. 81. Lundkvist, Sven Edvin, fil. dr, professor, f.d. riksarkivarie, Kungsgatan 7 A, 753 16 Uppsala, f. 6/12 27, inv. 85. Holmdahl , Svante Martin H:son, med. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Döbelnsgatan 26 A, 752 37 Uppsala, f. 10/6 23, inv. 87. Norén, Brita Lisbeth, Bonäs Box 4744, 792 95 Mora, f. 10/11 22, inv. 87. Strömholm, Stig Fredrik, jur. o. fil. dr, Dr. jur., professor, f.d. universitetsrektor, Flogstavägen 5 C, 752 73 Uppsala, f. 16/9 31, inv. 87. Alsén, Hans Olof, fil. dr, f.d. landshövding, Gluntens gränd 1, 753 13 Upp- sala, f. 16/8 26, inv. 87. Biörnstad, Margareta , fil. dr, f.d. riksantikvarie, Döbelnsgatan 38 A, 113 52 Stockholm, f. 23/5 28, inv. 87. Viires, Ants , dr. phil., professor, Kaubamaja 6–12, EE-0001 Tallinn, Est- land, f. 23/12 18, inv. 84. Benson, Sven Archer, fil. dr, professor, Utlandagatan 6 A, 412 61 Göte- borg, f. 22/1 19, inv. 77. Widmark , Gunvor ( Gun ) Margareta, fil. dr, professor, Grönstensvägen 34, 752 41 Uppsala, f. 31/7 20, inv. 75. Tottie , Thomas John Henry, fil. dr, f.d. överbibliotekarie, Kyrkogårdsgatan 5 A, 753 10 Uppsala, f. 3/7 30, inv. 91. Halvorsen, Eyvind Fjeld , dr. philos., professor, Skiferlia 23, NO-1352 Kolsås, Norge, f. 4/5 22, inv. 73. Sköld, Tryggve Mark, fil. dr, professor, Skidspåret 19 D, 903 39 Umeå, f. 2/11 22, inv. 81. Wikström, Jan-Erik , f.d. landshövding, förutv. statsråd, Flogstavägen 5 B, 752 73 Uppsala, f. 11/9 32, inv. 92.

Dock med utelämnande av ledamöter som avlidit före 20 mars 2011. 148 Akademiens ledamöter

Norberg, Erik Ragnar, fil. dr, f.d. riksarkivarie, Bruksvägen 26, 165 65 Hässelby, f. 14/12 42, inv. 96. Ling, Jan Nils, fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Reutersgatan 4, 413 20 Göteborg, f. 12/4 34, inv. (90) 97. Haglund, Ann-Cathrine , f.d. landshövding, Odensgatan 15, 753 13 Upp- sala, f. 24/8 37, inv. 97. Hagberg, Ulf Erik , fil. dr, docent, f.d. museidirektör, Mistelgatan 5 C, 754 37 Uppsala, f. 30/9 32, inv. (89) 98. Löfgren, Lars Inge, fil. kand., BA, Doctor of Human Letters, f.d. styresman för Nordiska museet, Sjötullsbacken 27, 115 25 Stockholm, f. 6/9 35, inv. 99. Sundqvist, Bo Ulf Robert, fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Ihres väg 17, 752 63 Uppsala, f. 21/9 41, inv. 99. Mattsson , Brita Christina , fil. kand., styresman för Nordiska museet, Rör- strandsgatan 52, 113 33 Stockholm, f. 9/3 47, inv. 02. Björck , Anders Per-Arne, f.d. landshövding, förutv. statsråd, Vanadisvägen 18, 113 46 Stockholm, f. 19/9 44, inv. 03. Lidman , Erik Tomas , fil. dr, f.d. riksarkivarie, Geijersvägen 11, 184 51 Österskär, f. 30/6 48, inv. 05. Egardt , Peter Arvid Nils, landshövding, Uppsala slott, Ingång B, 752 37 Uppsala, f. 19/9 49, inv. 10.

STÖDJANDE LEDAMÖTER Lewin , Erik Torbjörn , civilekonom, direktör, Akademiens hedersskattmäs- tare, Östra Ågatan 27, 753 22 Uppsala, f. 20/6 32, inv. 74. Karlsson, Sven-Harry , byggmästare, Ekholmsnäsvägen 91, 181 41 Lidingö, f. 8/12 31, inv. 77. Sundblad, Lars Gunnar, civilingenjör, bruksdisponent, Strandgatan 12, 824 42 Hudiksvall, f. 24/7 23, inv. 78. Wall , Karl Anders , med. dr, direktör, generalkonsul, Starfors säteri, 744 91 Heby, f. 10/3 31, inv. 81. Ehn , Johan Erik , fil. kand., bankdirektör, Ymervägen 20 A, 182 63 Djurs- holm, f. 7/12 27, inv. 86. Gustafsson, Reinhold Emil Hjalmar, byggnadsingenjör, byggmästare, Hanebergs säteri, 640 25 Julita, f. 23/12 20, inv. 86. Lundh , Lars Gunnar Fredrik, jur. kand., civilekonom, bankdirektör, Fyris- gatan 14, 753 15 Uppsala, f. 2/7 33, inv. 87. Berggren, Bo Erik Gunnar, tekn. dr, bergsingenjör, direktör, Strandvägen 27, 114 56 Stockholm, f. 11/8 36, inv. 87. Nordenfalk , Sigfrid Rålamb Erik Johan , friherre, f.d. ambassadör, Fredrikshovsgatan 5, 115 23 Stockholm, f. 24/9 34, inv. 88. Matsson , Arne Tomas , jur. kand., advokat, Östra Ågatan 29, 753 22 Upp- sala, f. 29/4 40, inv. 89. Akademiens ledamöter 149

Rasmusson , Karl Eric , fil. dr, direktör, Älgvägen 8 B, 302 73 Halmstad, f. 28/1 16, inv. 89. Jerenäs, Hans Inge, grosshandlare, V. Mårtensgatan 1, 223 51 Lund, f. 2/4 38, inv. 97. Swahn, Jan-Öjvind , fil. dr, professor, Bengtemöllevägen 26 F, 273 50 Brösarp, f. 15/5 25, inv. 97. Lilliehöök , Lennart Fredrik B:son, agronom, direktör, Thulehemsvägen 51, 224 67 Lund, f. 21/4 24, inv. 00. Rausing , Finn , direktör, Tetra Pak International AB, 221 86 Lund, f. 1/9 55, inv. 02. Carlsson , Sten Erik Trygve , fil. dr, bokförläggare, Carlsson Bokförlag, Box 2112, 103 13 Stockholm, f. 27/2 45, inv. 04. Henriksson , Mats Evert, civilingenjör, Villa Kina, Haga, 169 70 Solna, f. 16/3 43, inv. 04. Östborn , Gustav Andreas , intendent, Malma Bergsväg 24, 756 45 Uppsala, f. 4/2 48, inv. 06. Andersén , Nils Ingemar , redovisningskonsult, Svedänge gård, 740 46 Östervåla, f. 6/12 59, inv. 06. Lindell , Gert Erik Gustav, teol. kand., fil. kand., redaktör, Kammakargatan 54 A, 111 60 Stockholm, f. 24/6 50, inv. 08.

SENIORLEDAMÖTER Kristjánsson, Jónas , dr. phil., fil. dr, professor, f.d. chef för Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum, Oddagata 6, IS-101 Reykjavík, Island, f. 10/4 24, inv. 83. Fries , Claes Sigurd Elias, fil. dr, professor, Himlastigen 10, 906 41 Umeå, f. 22/4 24, inv. 74. Göransson , Carl Axel Sölve Ragnvald, fil. dr, docent, Norra Parkvägen 2 B, 756 45 Uppsala, f. 6/5 25, inv. 78. Huldén, Lars Evert, fil. dr, professor, Sanitärgatan 4 A 15, FI-00300 Hel- singfors, Finland, f. 5/2 26, inv. 78. Bringéus, Nils-Arvid Edvard Alarik, fil. dr, dr. philos., teol. kand., professor, Galjevångsvägen 4, 224 65 Lund, f. 29/3 26, inv. 70. Podolák, Ján , DrSc., professor, f.d. universitetsrektor, Podzáhradamie 62, 84102 Bratislava, Slovakien, f. 17/5 26, inv. 89. Ejskjær, Inger Jensen, dr. phil., professor, Høeghsmindeparken 121 t.h., DK-2900 Hellerup, Danmark, f. 20/5 26, inv. 85. Alinei, Mario , Dottore in Lettere, professor, Casella Postale 102, IT-50029 Tavarnuzze (Firenze), Italien, f. 10/8 26, inv. 86. Venås, Kjell , dr. philos., professor, Terrassevegen 104, NO-0682 Oslo 6, Norge, f. 30/11 27, inv. 88. Stoklund, Bjarne , cand. mag., professor, Uglevangen 13, DK-2830 Virum, Danmark, f. 17/1 28, inv. 84. 150 Akademiens ledamöter

Olsen, Olaf , dr. phil., professor, f.d. riksantikvarie, Rikkeslyst, Strevelsho- vedvej 2, Alrø, DK-8300 Odder, Danmark, f. 7/6 28, inv. 84. Jonsson, Hans Erling, fil. dr, professor, f.d. ordbokschef, Fästan, Tygelsjö 331, 247 91 Södra Sandby, f. 10/6 28, inv. 86. Hidemark , Brita Elisabet , fil. dr, docent, Canton 1, 178 93 Drottningholm, f. 16/10 28, inv. 91. Andersson , Karl Thorsten Gunnar, fil. dr, dr. phil., professor, Grönstensvä- gen 32, 752 41 Uppsala, f. 23/2 29, inv. 73. Fenton, Alexander , D. Litt., professor, 132 Blackford Avenue, Edinburgh EH9 3HH, Skottland, f. 26/6 29, inv. 77. Vilkuna, Asko , fil. dr, professor, Kauppakatu 10, FI-40100 Jyväskylä, Fin- land, f. 17/11 29, inv. 86. Hofer, Tamás , Dr. phil., f.d. museichef, Szilágyi Erzsébet fasor 17, HU- 1026 Budapest, Ungern, f. 29/12 29, inv. 96. Brückner , Wolfgang Winfried, Dr. phil., professor, Bohlleitenweg 59, DE- 97082 Würzburg, Tyskland, f. 14/3 30, inv. 83. Rostvik , John Allan , fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Marnäsvägen 13, 790 26 Enviken, f. 22/3 30, inv. (77) 84. Andræ, Carl Göran , fil. dr, professor, Slöjdgatan 17, 752 38 Uppsala, f. 23/4 30, inv. 80. Almqvist, Bo Gunnar, fil. dr, professor, 6 Seafield, Shankill, Co. Dublin 14, Irland, f. 5/5 31, inv. 73. Ek , Sven Birger ( Sven B .), fil. dr, professor, Welandergatan 19, 416 56 Göteborg, f. 10/6 31, inv. 77. Hasselmo, Nils , fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, 5960 E. Placita Alta Reposa, Tucson, AZ 85750, USA, f. 2/7 31, inv. (80) 89. Wilson , Sir David M., MA, fil. dr, professor, f.d. Director of the British Museum, The Lifeboat House, Castletown, Isle of Man IM9 1LD, Stor- britannien, f. 30/10 31, inv. (69) 76. Tarvel , Enn , dr. scient. hist., professor, Trummi põik 5A-30, EE-0026 Tal- linn, Estland, f. 31/7 32, inv. 94. Arrhenius , Birgit , fil. dr, professor, Langelandsgatan 6, 5 tr., 164 43 Kista, f. 25/8 32, inv. 95. Grandien , Bo Leonard, fil. dr, professor, Rålambsvägen 10 A, 6 tr., 112 59 Stockholm, f. 21/11 32, inv. 94. Storå, Nils , fil. dr, professor, Vårdbergsgatan 8 C, FI-20700 Åbo 70, Fin- land, f. 29/5 33, inv. 83. Hildebrandt, Reiner Willi, Dr. phil., professor, Am Zuckerberg 2, DE- 35043 Marburg, f. 21/3 33, inv. 99. Gräslund, Bo Albert, fil. dr, professor, Norra Parkvägen 4 B, 756 45 Upp- sala, f. 13/12 34, inv. 88. Brednich, Rolf Wilhelm, Dr. phil., professor, Tuckermannweg 6, DE- 37085 Göttingen, Tyskland, f. 8/2 35, inv. 85. Reinhammar , Maria ( Maj ), fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Stackvägen 18, 756 47 Uppsala, f. 17/5 35, inv. (86) 90. Akademiens ledamöter 151

Lönnroth, Lars Christoffer, fil. dr, professor, Santessonsgatan 15, 412 66 Göteborg, f. 4/6 35, inv. 97. Düwel , Heino Willi Klaus , Dr. phil., professor, Am Sölenborn 18, DE- 37085 Göttingen, Tyskland, f. 10/12 35, inv. 97. Elmevik , Bengt Lennart , fil. dr, professor, Vasagatan 1 C, 753 13 Uppsala, f. 2/2 36, inv. 77. Scharfe, Martin Reinhard, Dr. phil., professor, Eulenkopfstrasse 23, DE- 34043 Marburg, Tyskland, f. 8/3 36, inv. 97. Daun, Åke , fil. dr, professor, Folkungagatan 142, 116 30 Stockholm, f. 1/4 36, inv. 85. Kjellström, Rolf Evert, fil. dr, docent, Villa Vindhem, Viks fiskeläge 1435, 272 95 Simrishamn, f. 4/6 36, inv. 98. Nordberg, Bengt Karl Richard, fil. lic., professor, Wallingatan 1, 752 24 Uppsala, f. 8/8 36, inv. 96. Hultgård , Erik Anders N:son, teol. dr, fil. mag., professor, Gråmesvägen 6, 756 52 Uppsala, f. 23/12 36, inv. 01. Ramsten , Märta Anna Margareta, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Upplands- gatan 44, 5 tr., 113 28 Stockholm, f. 25/12 36, inv. 00. Viereck , Wolfgang Wilhelm, Dr. phil., fil. dr, professor, Obere Dorotheen- strasse 5 A, DE-96049 Bamberg, Tyskland, f. 4/9 37, inv. 95. Klein , Barbro Maria, fil. dr, professor, Fatbursgatan 14 A, 118 54 Stock- holm, f. 14/3 38, inv. 00. Korhonen , Kauko Olavi , fil. dr, professor, Kanotvägen 5, 961 51 Boden, f. 8/5 38, inv. 89. Tarkiainen, Kari Valtteri, fil. dr, f.d. riksarkivarie, Lai Tänav 27-3, EE- 51005 Tartu, Estland, f. 14/6 38, inv. 97. af Klintberg, Bengt Knut Erik, fil. dr, professor, författare, Vendevägen 13, 181 31 Lidingö, f. 25/12 38, inv. 93. Nes, Oddvar Sigmund, mag. art., professor, Storevardsbrekka 31, NO-5305 Florvåg, Norge, f. 27/12 38, inv. 93. Peterson , Lena Cecilia, fil. dr, professor, Gråalsvägen 12, 753 50 Uppsala, f. 27/1 39, inv. 94. Kaivola-Bregenhøj , Annikki Irmeli, fil. dr, professor, Puusepänkatu 2 C, FI-04200 Kervo, Finland, f. 1/2 39, inv. 00. Ólason, Vésteinn , dr. phil., professor, f.d. chef för Stofnun Árna Magnús- sonar í íslenskum fræðum, Nýlendugata 43, IS-101 Reykjavík, Island, f. 14/2 39, inv. 99. Hägg, Inga Helena, fil. dr, professor, Barktorp, Box 5416, 782 91 Malung, f. 14/7 39, inv. 99. Hallberg , Axel Göran , fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Krokgränd 20, 241 32 Eslöv, f. 7/10 39, inv. 00. Brohed , Nils Ingmar , teol. dr, professor, Warholms väg 8 A, 224 65 Lund, f. 3/1 40, inv. 97. Köstlin, Konrad , Dr. phil., professor, Oberzellergasse 3/13, AT-1030 Wien, Österrike, f. 8/5 40, inv. 96. 152 Akademiens ledamöter

Gräslund , Anne-Sofie Elisabeth, fil. dr, professor, Norra Parkvägen 4 B, 756 45 Uppsala, f. 1/6 40, inv. 03. Barnes, Michael Patrick, MA, fil. dr, professor, 93 Longland Drive, Lon- don N20 8HN, England, f. 28/6 40, inv. (77) 84. Hellspong , Mats , fil. dr, professor, Grubbensringen 32 B, 112 69 Stockholm, f. 15/10 40, inv. 91. Gustavsson, Anders Karl Gustav, fil. dr, professor, Tegneby-Hogen 140, 473 97 Henån, f. 7/12 40, inv. 87.

ARBETANDE LEDAMÖTER Inländska Österberg, Eva Birgitta, fil. dr, professor, Filippavägen 2 A, 222 41 Lund, f. 25/10 42, inv. 84. Löfgren, Orvar Sigurd, fil. dr, professor, Linnégatan 12, 224 60 Lund, f. 2/10 43, inv. 89. Jansson, Nils Torkel , fil. dr, professor, Petterslundsgatan 25, 753 28 Upp- sala, f. 7/3 47, inv. 92. Larsson, Lars-Gunnar , fil. dr, professor, Fyrisvallsgatan 8 B, 752 28 Upp- sala, f. 9/12 47, inv. 93. Skarin Frykman , Harriet Birgitta , fil. dr, professor, Bögatan 35 B, 412 72 Göteborg, f. 4/1 41, inv. 93. Frykman , Nils Jonas Daniel, fil. dr, professor, S:t Laurentiigatan 12 A, 222 21 Lund, f. 22/10 42, inv. 94. Edlund , Lars-Erik Anders, fil. dr, professor, Smedsgatan 2, 903 22 Umeå, f. 16/8 53, inv. 94. Thelander , Mats Olov Arvid, fil. dr, professor, Oslogatan 64, 752 64 Upp- sala, f. 16/9 45, inv. 95. Myrdal , Janken Peter, fil. dr, professor, Västerlånggatan 31, 111 29 Stock- holm, f. 4/11 49, inv. 95. Strandberg , Lars Svante , fil. dr, professor, Damastvägen 2, 757 57 Upp- sala, f. 2/8 42, inv. (88) 95. Edström , Karl-Olof ( Olle ), fil. dr, professor, Möttviksvägen 15, 421 66 Västra Frölunda, f. 31/7 45, inv. 96. Johannesson , Torborg Ida Lena , fil. dr, professor, S:t Eriksgatan 85, 113 32 Stockholm, f. 20/2 45, inv. 97. Magnusson, Lars Gösta, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 26 G, 753 12 Uppsala, f. 6/6 52, inv. 97. Bursell, Barbro Julia, fil. dr, docent, f.d. överintendent, Bodarna, Häggeby, 746 94 Bålsta, f. 30/12 42, inv. 98. Lindegren, Jan Axel, fil. dr, professor, Hugleksgatan 5, 753 34 Uppsala, f. 3/1 49, inv. 98. Svedjedal , Erik Johan Olof, fil. dr, professor, Hedensbergsvägen 27, 752 60 Uppsala, f. 29/6 56, inv. 98. Akademiens ledamöter 153

Genrup, Kurt Lennart, fil. dr, professor, Stöcksjö Åsarväg 36, 905 80 Umeå, f. 8/5 44, inv. 99. Brink , Arthur Stefan , fil. dr, professor, Sysslomansgatan 40 B, 752 27 Upp- sala, f. 26/7 52, inv. (95) 01. Williams , Henrik Bruun, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 14 C, 753 10 Uppsala, f. 16/10 58, inv. 02. Svensson , Ulla Birgitta , fil. dr, professor, Linnégatan 31, 2 tr., 114 47 Stockholm, f. 17/12 48, inv. 02. Fridell , Björn Staffan Folke, fil. dr, professor, Solstrålevägen 105, 743 35 Storvreta, f. 11/4 52, inv. (03) 05. Palmenfelt , Ulf Alrik, fil. dr, professor, Östra Sömmerskestigen 12, 621 53 Visby, f. 6/6 47, inv. (03) 05. Arvastson , Stig Gösta , fil. dr, professor, Timmermansgatan 20 C, 753 33 Uppsala, f. 16/5 43, inv. (03) 05. Ternhag , Nils Gunnar , fil. dr, professor, Norra Mariegatan 1 B, 791 72 Falun, f. 31/10 48, inv. 05. Lindkvist , Nils Thomas , fil. dr, professor, Svängrumsgatan 36, 421 35 Västra Frölunda, f. 16/4 49, inv. 06. Huss , Leena Marjatta, fil. dr, docent, Källarbäcksvägen 13, 757 52 Upp- sala, f. 27/9 48, inv. 06. Åkesson , Lynn Irene Christine Alm, fil. dr, professor, Trollebergsvägen 38 A, 227 31 Lund, f. 24/6 51, inv. 06. Widgren , Mats Olof, fil. dr, professor, Fisknätsgatan 4, 133 43 Saltsjöba- den, f. 5/4 48, inv. 07. Nilsson , Torsten Bertil Kristoffer, teol. dr, fil. kand., professor, Sunnanväg 14 H, 6 tr., 222 26 Lund, f. 30/3 51, inv. 07. Andrén , Anders , fil. dr, professor, Bergsgatan 57, 112 31 Stockholm, f. 7/5 52, inv. 08. Lindmark , Per Daniel , fil. dr, professor, Brednoret 77, 917 97 Bygdeå, f. 28/2 60, inv. 08. Beach , Hubert Schenck ( Hugh ), Ph.D., professor, Herman Ygbergs väg 13, 167 61 Bromma, f. 7/6 49, inv. 08. Fjellström , Christina Maria, fil. dr, professor, Kungsängsgatan 57 J, 753 17 Uppsala, f. 22/1 53, inv. 09. Nyström, Lars Birger Staffan, fil. dr, professor, Docentbacken 5, 114 18 Stockholm, f. 11/12 52, inv. 09. Jackson , Peter Gustaf, fil. dr, professor, Roslagsgatan 40 D, 113 55 Stock- holm, f. 25/3 71, inv. 10. Nyman , Ingrid Eva Elisabet, fil. dr, docent, Brunnshusgatan 9 B, 871 32 Härnösand, f. 27/11 49, inv. 10. Flygare , Barbro Iréne , fil. dr, docent, forskningschef, Torstuna Grinda, 749 72 Fjärdhundra, f. 17/11 50, inv. 10. Williams , Anna Lena, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 14 C, 753 10 Upp- sala, f. 9/11 57, inv. 10. 154 Akademiens ledamöter

Utländska Dillmann, François-Xavier , Docteur d’État ès Lettres, fil. dr, professor, 35 bis, rue du Maréchal-Gallieni, FR-78000 Versailles, Frankrike, f. 27/11 49, inv. 92. Lönnqvist, Bo Hjalmar, fil. dr, professor, Unionsgatan 45 B 30, FI-00170 Helsingfors, Finland, f. 29/9 41, inv. 93. Joensen , Jóan Pauli , dr. phil., fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Gæsugøta 18, FO-100 Tórshavn, Färöarna, f. 30/4 45, inv. 94. Alver, Bente Gullveig , dr. philos., professor, Lille Øvregate 36 A, NO-5018 Bergen, Norge, f. 26/8 41, inv. 96. Wolf-Knuts , Gisela Ulrika Christina, fil. dr, professor, Universitetsgatan 6 A 10, FI-20100 Åbo, Finland, f. 6/12 47, inv. (92) 96. Häggman , Solveig Ann-Mari , fil. dr, professor, chef för Finlands svenska folkmusikinstitut i Vasa, Strandgatan 8 B 37, FI-65100 Vasa, Finland, f. 19/9 41, inv. 98. Glauser, Jürg , Dr. phil., professor, Herrenbergstrasse 5, CH-8006 Zürich, Schweiz, f. 7/12 51, inv. 99. Valk, Ülo , dr. phil., professor, Vainu 12, EE-50304 Tartu, Estland, f. 25/8 62, inv. 99. Mitchell , Stephen Arthur, Ph.D., professor, 44 Oak Hill Road, Harvard, Massachusetts 01451, USA, f. 22/4 51, inv. 00. Åström , Anna-Maria , fil. dr, professor, Ursinsgatan 13 C 57, FI-20100 Åbo, Finland, f. 15/9 51, inv. 00. Clunies Ross , Margaret Beryl, MA, fil. dr, professor, P.O. Box 4, Cam- persdown Business Centre, New South Wales 1450, Australien, f. 24/4 42, inv. 01. Mohrmann , Ruth-Elisabeth , Dr. phil., professor, Entrup 2, DE-48341 Altenberge, Tyskland, f. 20/12 45, inv. 01. Ivars , Siv Ann-Marie , fil. dr, professor, Skepparegatan 35 A 13, FI-00150 Helsingfors, Finland, f. 6/11 41, inv. 01. Lysaght , Patricia , Ph.D., professor, 37 Brook Court, Monkstown, Co. Dublin, Irland, f. 6/3 48, inv. 01. Bugge Amundsen , Arne , dr. philos., professor, Postboks 247, NO-1601 Fredrikstad, Norge, f. 13/8 55, inv. 02. Trudgill , Peter John, MA, Ph.D., professor, 32 Bathurst Road, Norwich NR2 2PP, England, f. 7/11 43, inv. 03. Christiansen , Palle Ove, dr. phil., seniorforsker vid Dansk Folkeminde- samling, Det Kongelige Bibliotek, Svinget 18 1 t.h., DK-2300 Køben- havn S, Danmark, f. 3/9 46, inv. 03. Greule , Albrecht Johannes, Dr. phil., professor, Hangstrasse 30, DE-93173 Wenzenbach, Tyskland, f. 13/4 42, inv. 05. Gunnell , Terry Adrian, Ph.D., professor, Rekagrandi 1, IS-107 Reykjavík, Island, f. 7/7 55, inv. 05. Jørgensen , Bent Peter, dr. phil., professor, Tagensvej 15, DK-2200 Køben- havn N, Danmark, f. 12/3 44, inv. 06. Akademiens ledamöter 155

Rydving , Lars Olof Håkan , teol. dr, professor, Sanddalsringen 224, NO- 5225 Nesttun, Norge, f. 9/5 53, inv. 06. Jesch , Judith , Ph.D., professor, 5 Clumber Crescent North, Nottingham NG7 1EY, England, f. 26/3 54, inv. 07. Hasan -Rokem , Galit , Ph.D., professor, Department of Hebrew Literature and Jewish and Comparative Folklore Program, Hebrew University of Jerusalem, Mt. Scopus, Jerusalem 91905, Israel, f. 29/8 45, inv. 07. Jahr , Ernst Håkon , dr. philos., professor, Gimlekollen 3, NO-4633 Kris- tiansand S, Norge, f. 4/3 48, inv. 07. Price , Neil Stuppel, fil. dr, professor, Department of archaeology, Univer- sity of Aberdeen, St. Mary’s, Elphinstone Road, Aberdeen AB24 3UF, Skottland, f. 13/9 65, inv. 08. Eriksen , Anne , dr. phil., professor, Fossveien 1, NO-1925 Blaker, Norge, f. 17/7 58, inv. 08. Balzamo , Elena , fil. dr, 23, rue Alexandre Ribot, FR-28000 Chartres, Frankrike, f. 11/8 56, inv. (06) 09. Haugen , Odd Einar , dr. philos., professor, Claus Frimannsgate 8, NO-5011 Bergen, Norge, f. 1/5 54, inv. 09. Schjødt , Jens Peter , dr. phil., professor, Rudolph Wulffsgade 11, DK-8000 Århus C, Danmark, f. 24/3 52, inv. 09. Raudvere , Helena Catharina , fil dr, professor, Magnus Stenbocksgatan 5, 222 24 Lund, f. 17/7 60, inv. 10.

KORRESPONDERANDE LEDAMÖTER Forssman, Erik Ernst, fil. dr, professor, Johann v. Weerth-Strasse 4, DE- 7800 Freiburg/Br., Tyskland, f. 27/12 15, inv. 65. Sanderson, Stewart , MA, f.d. Director of the Institute of Dialect and Folk Life Studies, University of Leeds, Mertoun Cottage, High Street, Yet- holm, Kelso TD5 8RG, England, f. 23/11 24, inv. 67. Nyman, Åsa Margareta, fil. dr, f.d. 1:e arkivarie, Karin Hansdotters väg 2, 193 31 Sigtuna, f. 4/6 21, inv. 76. Lindow, John , Ph.D., professor, Department of Scandinavian, Winelle Hall, University of California, Berkeley, Calif., USA, f. 23/7 46, inv. 77. Zachrisson , Karl Sune Ragnar, fil. lic., f.d. styresman för Nordiska museet, Klosterledsgatan 6, 592 32 Vadstena, f. 28/1 32, inv. 80. Whitaker, Ian , dr. philos., professor, 97-2533, 152 St., Surrey, British Columbia V4P 1N4, Canada, f. 4/7 28, inv. 81. Steingrímsson, Sigurgeir , cand. mag., redaktör vid Stofnun Árna Magnús- sonar í íslenskum fræðum, Brekkustígur 3, IS-101 Reykjavík, Island, f. 2/10 43, inv. 82. Poulsen, Jóhan Hendrik W., mag. art., professor, FO-175 Kirkjubøur, Färöarna, f. 20/6 34, inv. 83. 156 Akademiens ledamöter

Hofrén, Erik Johan, fil. lic., professor, f.d. direktör för Stiftelsen Arbetets museum, Herserudsvägen 6, 181 34 Lidingö, f. 10/4 36, inv. 83. Nordenson, Eva Vilhelmina, f. Cederblad, fil. dr, f.d. direktör för Stiftelsen Skansen, Furusundsgatan 5, 115 37 Stockholm, f. 7/12 25, inv. 83. Markey, Thomas Lloyd, fil. dr, professor, 2466 North Camino Valle Verde, Tucson, AZ 85715-3405, USA, f. 29/5 40, inv. 84. Petersen, Robert Karl Frederik, professor, Mageløs 9 B III t.h., DK-5000 Odense C, Danmark, f. 18/4 28, inv. 85. Gustavson, Helmer Olov, fil. kand., f.d. avdelningsdirektör, Skestavägen 43, 163 51 Spånga, f. 23/3 38, inv. 86. Strid, Jan Paul , fil. dr, professor, Hargs Västergård, 590 48 Vikingstad, f. 15/7 47, inv. 86. Fisher , Brian Peter , MA, M.Phil., 3 Luckett’s Close, Histon, Cambridge CB4 4HG, England, f. 28/4 34, inv. 87. Kan, Aleksander , fil. dr, professor, Gästrikegatan 10, 1 tr., 113 62 Stock- holm, f. 31/10 25, inv. 88. Schietzel, Kurt , Dr. phil., professor, Direktor des Archäologischen Landes- museums und des Wikinger Museum Haithabu der Christian-Albrechts- Universität, Schloss Gottorf, DE-24837 Schleswig, Tyskland, f. 25/9 33, inv. 88. Stoklund, Marie Ingerslev, cand. mag., f.d. museumsinspektør, Uglevangen 13, DK-2830 Virum, Danmark, f. 11/8 34, inv. 88. Vensild, Henrik , mag. art., museumsdirektør, Storegade 29, DK-3700 Røn- ne, Danmark, f. 5/4 42, inv. 88. Ivarsdotter , Backa Anna Hilma Svea, fil. dr, professor, Grönstensvägen 12, 752 41 Uppsala, f. 2/3 38, inv. 90. Melnikova, Elena , dr. phil., professor, Profsojuznaja ul. 75-1-40, 117342 Moskva, Ryssland, f. 25/11 41, inv. 90. Person , Per Bengt-Arne , fil. lic., f.d. länsmuseichef, Engelbrektsgatan 3, 432 41 Varberg, f. 30/3 27, inv. 90. Lamb , Raymond George, Ph.D., No 4 Janet Street, Thurso, Caithness, Skottland, f. 9/1 48, inv. 91. Estham , Hjördis Inger Katarina, teol. dr, fil. lic., f.d. avdelningsdirektör, Torsgatan 2, 753 15 Uppsala, f. 9/6 28, inv. 92. Häkli, Esko Antero, teol. dr, fil. lic., professor, f.d. överbibliotekarie, Mechelingatan 13 B 24, FI-00100 Helsingfors, Finland, f. 30/11 36, inv. 92. Lindquist, Sven-Olof , fil. dr, docent, f.d. landsantikvarie, Sankt Hansgatan 1 C, 621 57 Visby, f. 3/3 33, inv. 93. Rydh, Stig Erik Ingvar, fil. kand., f.d. landsantikvarie, Sysslomansgatan 17 A, 753 14 Uppsala, f. 25/3 37, inv. 93. Brylla , Eva Margareta, fil. dr, docent, f.d. forskningschef, Rotfruktsgatan 7, 754 49 Uppsala, f. 1/3 44, inv. 94. Melefors , Nils Evert Fredrik, fil. dr, docent, f.d. ordbokschef, Odensgatan 18, 753 13 Uppsala, f. 19/4 33, inv. 94. Akademiens ledamöter 157

Nyström , Bo Gunnar , fil. lic., f.d. forskningschef, Bertilsvägen 22 A, 752 60 Uppsala, f. 7/7 39, inv. 94. Nilsson , Jan , fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Skomakarevägen 13, 434 40 Kungsbacka, f. 2/12 32, inv. 95. Tornehed , Stig Lennart, fil. dr, redaktör, Stamvägen 15, 352 53 Växjö, f. 8/4 24, inv. 95. Ambjörnsson, Ronny , fil. dr, professor, Näset 117, 922 66 Tavelsjö, f. 21/3 36, inv. 98. Jobs-Björklöf , Kersti , fil. kand., f.d. kulturintendent, Tibble Sundsgattu 3, 793 36 Leksand, f. 8/11 37, inv. 98. Mackay, Margaret A., Ph.D., Director of School of Scottish Studies, Uni- versity of Edinburgh, 41 St. Vincent Crescent, Glasgow G3 8NG, Skott- land, f. 7/8 45, inv. 98. Dahllöf, Tordis Karin, fil. lic., Östra Ågatan 17, 753 22 Uppsala, f. 1/3 28, inv. 99. Quinn, Judy Elisabeth, Ph.D., senior lecturer, Newnham College, Cam- bridge CB3 9DF, England, f. 20/1 57, inv. 99. Runblom, Harald , fil. dr, professor, f.d. föreståndare för Centrum för mul- tietnisk forskning, Uppsala universitet, Hesselmans väg 26, 752 63 Uppsala, f. 20/11 39, inv. 99. Åhlén , Marit Marianne, fil. dr, akademiintendent, Vasagatan 1 C, 753 13 Uppsala, f. 14/3 51, inv. 00. Nyström , Bengt Georg Tage, fil. dr, f.d. museichef, Upplandsgatan 74, 113 44 Stockholm, f. 3/10 37, inv. 01. Brück , Ulla Dorrit Louise, fil. kand., universitetslektor, Sandhamnsgatan 42, 115 28 Stockholm, f. 20/2 42, inv. 02. Lövkrona , Inger Sylvia Astrid, fil. dr, professor, Kullabergsvägen 11 B:26, 260 42 Mölle, f. 15/11 43, inv. 03. Liby , Sven Håkan , fil. kand., landsantikvarie, Läby Österby 114, 755 92 Uppsala, f. 10/2 50, inv. 05. Svanberg , Stig Ingvar Christian, fil. lic., forskare, Väktargatan 58 B, 754 22 Uppsala, f. 28/6 53, inv. 05. Björklöf , Sune Osvald, fil. dr, Tibble Sundsgattu 3, 793 36 Leksand, f. 26/4 35, inv. 05. Harris , Joseph Clarence, Ph.D., professor, Dep. of English, Barker Center, 12 Quincy St., Harvard University, Cambridge, MA 02138, USA, f. 18/9 40, inv. 06. Schön , Ebbe Verner, fil. dr, docent, Helgalunden 13, 118 58 Stockholm, f. 13/12 29, inv. 06. Larsson , Gösta Mats Olof ( Mats G .), fil. dr, docent, Bräcksta Guckedal, 743 93 Vattholma, f. 23/6 46, inv. 07. Tellenbach , Birgit Margareta , fil. kand., Södra Västkustvägen 73, 237 36 Bjärred, f. 3/7 41, inv. 08. Hagberg , Johnny Stig-Rune, teol. kand., kyrkoherde, prost h.c., Prästgår- den, 531 94 Järpås, f. 10/8 52, inv. 09. 158 Akademiens ledamöter

Eklund , Gerd Birgit, fil dr, docent, Billvägen 19, 756 48 Uppsala, f. 23/10 42, inv. 10. Nordström , Britta Annika , fil. dr, arkivchef, Halsbäck 44, 471 91 Klövedal, f. 10/11 54, inv. 10. Wahlberg , Mats Sten-Erik, fil. dr, docent, forskningschef, Sturegatan 19 A, 752 23 Uppsala, f. 25/5 48, inv. 10. AKADEMIENS SKRIFTER 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetno- A. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien, logins 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per Peterson. 2000. fr.o.m. nr 38 Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 1–39. Se Saga och sed 2006 eller tidigare. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith Urtid – Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word- 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Index. 1963. 2001. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårs- 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. dagen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. 2001. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. 2001. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970– Reinhammar. 2002. 1971. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyr- 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav språkig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. Adolfs Akademien 13.8 1970. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nor- 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. diska språk. 1–2. 1970. 84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommen- 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. tarer av Bengt af Klintberg. 2004. 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort 2004. stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 1972. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. Uppsala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 1973. 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in 54. Vidar Reinhammar: Pronomenstudier. 1975. Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 2004. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbon- 89. Maj Reinhammar: Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. denamn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 2005. 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indel- 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!” Red. av Bente Alver och Ann Helene Bol- ning i Norden. 1990. stad Skjelbred. 2005. 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 91. Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalen- 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Scrip t. Typology dariska riter i det förkristna Norden. 2006. and Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 92. François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la 60. Staffan Fridell: Ortnamn på - ryd i Småland. 1992. représentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfreður Örn Eiríks- norroises. 2006. son. 1992. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salomonssons 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on minne 3–4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. Medieval Records and Place-Names. 1994. 94. Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. 95. Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 2006. 1997. 96. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. ånamn i Medelpad. 2007. 1997. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i Uppsala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. fornsvenskans vokalsystem. 1998. 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 99. Stefan Mähl: geven vnde screven tho deme holme. Variablenlinguistische Unter- 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. suchungen zur mittelniederdeutschen Schreibsprache in Stockholm. 2008. Namngivning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 100. Carl Renmarck: Plurima Lingvæ Gothicæ Rudera. Utgiven med inledning och 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk kommentarer av Maj Reinhammar. 2008. användning i svenska dialekter. 2000. 101. Karin Wilson: Markusevangeliet i Lars Rangius samiska översättning från 1713. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreaturs- 2008. namn. 2000. 102. Tingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545–1619. Utgivna av Allan Rostvik. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 2008. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of 103. Nils-Arvid Bringéus: Åke Campbell som etnolog. 2008. the 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food 104. Kartan i forskningens tjänst. Föredragen vid ett symposium i Uppsala 23–25 Research, Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. november 2006. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund och Birgitta 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Svensson. 2008. Bo Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 105. Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett sympo- 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inled- sium på Svenskt visarkiv 6–7 februari 2008. Utgivna av Gunnar Ternhag. 2008 ning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 106. Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Redaktör: Maj Reinhammar. 2009. 107. Döden speglad i aktuell kulturforskning. Symposieföredrag utgivna av Anders Gustavsson. 2009. 108. Thet Gothlendska Tungomålet. Språkkapitlet i Lars Neogards Gautauminning Saga och Sed (1732). Utgivet med inledning och kommentar av Lars Wollin. 2009. 109. Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Saga och Sed Skott. 2010. aa c Sd 2010 Sed och Saga 110. Thorsten Andersson: Vad och vade. Svensk slåtter-, rågångs- och arealterminolo- gi. 2010. KUNGL. GUSTAV ADOLFS 111. Klas-Göran Selinge: Språket i landskapet. Om runstenar, rågångar och byar. 2010. AKADEMIENS ÅRSBOK 112. Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Akten einer internationalen Symposiums im Uppsala 7.–9. April 2010. Heraus- gegeben von Lennart Elmevik und Svante Strandberg. 2010. 2010 113. Studier i svenska språkets historia 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Utgivna av Maj Rein- hammar under medverkan av Lennart Elmevik, Staffan Fridell, Mats Thelander och Henrik Williams. 2010. B. Övriga skriftserier Folklivsskildringar och bygdestudier. 1–18. 1933–2005. (Se förteckning i tidigare år- gångar av Saga och sed.) Svenska sagor och sägner. 1–12. 1937–1961. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) Svenska gåtor. 1. Folkgåtor från Bohuslän samlade av H. Olsson. 1944. Svenska lekar. 1. Gotländska lekar samlade av P.A. Säve. Utg. av H. Gustavson. 1948. Svenska visor. 1. Gotländska visor samlade av P.A. Säve. Utg. av E. Noreen och H. Gustavson. 1–3. 1949–1955. 2. Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita. Skillingtryck om brott och straff 1708–1937. Utg. av H. Andersson. 2006. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter. 1–7. 1945–1952. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) 8. Tryckta skrifter av Bengt af Klintberg 1956– 2007. Hembygdsskildringar. 1–27. 1958–1992. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.)

D. Övriga skrifter Se Saga och sed 2005. ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI Distribution: Swedish Science Press Box 118, SE-751 04 Uppsala E-post: [email protected] ISSN 0586-5360