Mikael Stigendal

1 S U I AP M yter l almös problem almös M t som inte f inte som t ll ikael ikael osies potentialer – – potentialer osies tigendal A F M S

ALLt som inte flyter Mikael Stigendal dier u dies/ är resultatet u t S Naturligtvis är det en rbana st u Allt Allt som inte flyter 1 S ö idag? U m 723305 I c c c UNDERSÚKNINGEN AP ,%6.!$3 blikationer i M blications in Urban 789197 pu u 9

ISBN 978-91-977233-0-5 IER UD ST A A ö University P ö högskolas N m m BA R Hur är det att leva i Mal se på Fosie och dess invånare, där fokus riktas mot potentialer istället för mot problem. böcker flertal ett skrivit har och högskola Malmö på arbetar Stigendal Mikael och integration. segregation ofta med fokus på frågor kring om Malmö, I boken diskuteras framför allt frågor om innanförskap och utanförskap. Men Men utanförskap. och innanförskap om frågor allt framför diskuteras boken I gärna på ett djupare plan, där ambitionen inte sällan är att problematisera olika hos arbete och boende utbildning, trygghet, på Synen ifrågasätta. och aktörer har en viktig roll, och betydelsen av fram. det Men kanske viktigaste är argumenten ideella för ett annorlunda sätt att organisationer lyfts av Levnadsundersökningen 2006, där arton praktiker intervjuat invånare i Fosie, Malmös folkrikaste stadsdel. individuella Här finns röster såväl som en mångfald mer förhållandena av har blivit generella bättre sedan resultat. den förra Många som genomfördes Levnadsundersökningen 1995-1997, men resultaten visar också att beskriver detta inte är att uppmärksamhet. det finns flera frågor som kräver bild och att en entydig fråga som man kan besvara på många sätt. U Mal Mal allt som inte flyter fosies potentialer - malmös problem

Mikael Stigendal © Mikael Stigendal MAPIUS 1 Malmö University Publications in Urban Studies/ Malmö högskolas publikationer i urbana studier

Levnadsundersökningens hemsida: http://webzone.lut.mah.se/projects/LNU2006

LAYOUT OCH FORM: Fredrik Björk OMSLAGSDESIGN: Fredrik Björk OMSLAGSFOTO: Mikael Stigendal

TRYCK: Holmbergs, Malmö 2007

ISSN: 1654-6881 ISBN 13: 978-91-977-233-0-5

BESTÄLLNINGSADRESS: Holmbergs AB Stora Trädgårdsgatan 30 Box 25, 201 20 Malmö

INTERNETBESTÄLLNING: [email protected] Innehåll

FÖRORD 5

1 INLEDNING 8 1.1 Sociala värden i olika sociala världar 8 1.2 En ny levnadsundersökning 11 1.3 Allt som inte flyter 14 2 KUNSKAP OM LEVNADSFÖRHÅLLANDEN 18 2.1 Problemen och definitionerna av dem 18 2.1.1 Problem kan definieras olika 18 2.1.2 Problemdefinitionernas verklighet 23 2.1.3 Verkliga problem 26 2.1.4 Värdegrunder 32 2.2 Områdesbaserade sociala skillnader 39 2.2.1 Segregationsbegreppets bakgrund och utveckling 39 2.2.2 Segregation – sociala och rumsliga skillnader 42 2.2.3 Hyresfosie och Ägandefosie 44 2.2.4 Utanförskap – förutsätter innanförskap 46 2.2.5 Hård och mjuk integration 51 2.3 En potentialorienterad forskning 56 2.3.1 Förhållningssätt till kunskap och vetenskap 56 2.3.2 Samarbete mellan forskare och praktiker 60 2.3.3 Frågor och svar 63 2.3.4 Vetenskaplighet 67 3 STADSDELEN FOSIE I MALMÖ 71 3.1 I tid och rum 72 3.1.1 Kvartersstaden & upprorsmänniskan 73 3.1.2 Grannskapsstaden & demokratimänniskan 75 3.1.3 Miljonprogramsstaden & konsumtionsmänniskan 79 3.1.4 Villastaden & familjemänniskan 81 3.2 Fosieborna 82 3.2.1 Ålder 83 3.2.2 Bakgrund 84 3.2.3 Hälsa 91 3.2.4 Kontinuitet 95 4 VILKEN VÄLFÄRD OCH FÖR VEM? 97 4.1 Arbete 97 4.1.1 Förvärvsarbete 99 4.1.2 Kapitalismen och dess regleringar 104 4.1.3 Klass 109 4.1.4 Klass och identitet 113 4.1.5 Arbetslöshet 118 4.2 Utbildning 120 4.2.1 Utbildning – ett resultat 121 4.2.2 Varför ska man gå i skolan? 124 4.2.3 Utbildning – också process och arbete 125 4.3 Boende 129 4.3.1 Trångboddhet 129 4.3.2 Boenderesurser 131 4.3.3 Hushåll och hemarbete 134 4.4 Trygghet 136 4.4.1 Välfärdsregimer 137 4.4.2 Fysisk trygghet 140 4.4.3 Ekonomisk trygghet 142 4.4.4 Social trygghet 148 4.5 Medborgardialogen 150 4.5.1 Föreningsliv 152 4.5.2 Politiskt intresse 157 4.5.3 Vad tycker Fosieborna om sina levnadsförhållanden? 163 5 VART ÄR MALMÖ PÅ VÄG? 168 5.1 Problemen i Fosie och Malmö 169 5.1.1 Förvärvsarbetsmonopolet 169 5.1.2 Betygsmonopolet 171 5.1.3 Bostadsanakronismen 171 5.1.4 Trygghetsmonopolet 172 5.1.5 Den mjuka desintegrationen 173 5.2 Nya samhällsgränser 174 5.3 Urban integration 176 SAMMANFATTNING 181

TABELLFÖRTECKNING 185

REFERENSER 187

Författarpresentation: mikael stigendal 194 Förord

Titeln Allt som inte flyter gör faktiskt inte det. Den flyter inte. Den är inte vald på måfå. Den har sin förankring i ett av bidragen till projektets skrivarverkstad (se kapitel 1.3). Med titeln vill jag ha sagt att allt inte bara är moden, nycker, tillfälligheter och trender. Det finns också sådant som förblir sig likt, även om det kanske inte alltid framgår på den yta där allt ser ut att vara. Det finns också mycket kunskap som är beständig och inte får glömmas bort. Ändå finns det visst flyt i den, titeln alltså (förhoppningsvis även boken). Den kanske kan ge intrycket att boken bara handlar om det som inte fungerar, dvs det negativa. Men så är det inte. Boken handlar i minst lika hög grad om det positiva. Ett av huvudbudskapen är att många mänskliga och sociala resurser inte synliggörs och tas tillvara. Men det är ett stort problem. Så då kanske bokens titel ändå inte flyter. Det överlåter jag dock till läsaren att slutgiltigt avgöra. Det viktiga är bokens innehåll. Och det baserar sig på resultatet av den levnadsundersökning som gjordes i Fosie på hösten 2006. Levnads- undersökningen ska inte förväxlas med de riksomfattande undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) som Statistiska Centralbyrån (SCB) har genomfört sen 1975 på uppdrag av Sveriges Riksdag. Levnadsundersök- ningen är mer än en undersökning. Den är ett sätt att förena forskning, utbildning och utveckling. Idén lanserades ursprungligen av mig på hösten 1994 och utvecklades under åren 1995-97. Då genomfördes Levnadsundersökningen i tre etapper och samtliga stadsdelar i Malmö ingick. Den del av undersökningen som gällde Fosie gjordes 1996. Sen dess har jag nästan oavbrutet varit engagerad i samarbeten med SDF Fosie. Till de större engagemangen kan nämnas Skolintegrationsprojektet (1998-2000), ELIPSE (2001-2003) och Young people – from exclusion to inclusion (2004-2006). På hösten 2004 engagerades jag av SDF Fosie som ”kritisk vän” och deltog sen under drygt ett år i ledningsgruppens arbete. Det var inom ramen för detta samarbete som idén om en ny Levnadsundersökning väcktes och tog form. Det ledde till att SDF Fosie ansökte om medel från Malmö Stads handlingsplan Välfärd för alla och ansökan beviljades av kommunstyrelsen den 5 oktober 2005. Levnadsundersökningen i Fosie 2006 har finansierats av Välfärd för alla. Många har varit delaktiga i Levnadsundersökningen. När jag nu drygt två år senare sitter här och ska sätta punkt för hela projektet är det därför

5 många jag vill nämna. Jag vill börja med att tacka ledningsgruppen i SDF Fosie för förtroendet. Ett särskilt tack till Kenneth Öman som har ansvarat för ledningsgruppens kontakter med projektet. Tack också till Helen Hansson för hjälp med lokalerna i kvarteret Bryggeriet. Den som hade det dagliga ansvaret för lokalerna var Goran Nikolic. Han såg till så att lokalerna anpassades efter våra behov och fanns alltid till hands när vi behövde hjälp. Stort tack Goran. Tack också till Kenneth Hvarvenius och Anders Ardmar på Stadskontoret för hjälp med statistik och urvalet. Samtliga 546 intervjuer med Fosiebor har gjorts av projektets 18 deltagare. Deras engagemang, kunskaper, intresse, tålamod, ihärdighet och noggrannhet har varit avgörande för den höga kvaliteten på projektets resultat. Ett varmt tack till samtliga: Yvette Bennvid Palmlöf, Zana Doncic, Lena Elmvik, Margareta Farhan, Jaklina Herceg, Safija Imsirovic, Helena Larsson, Anette Lindblad, Christina Moberg, Azra Mulabdic, Christina Norlander, Tatjana Palangetic, Richard Roslund, Göte Rudvall, Bazian Shwan, Nora Teleptean, Peter Vig, Åsa Westerberg. Ett särskilt tack till Helena Larsson, Lena Elmvik, Peter Vig och Åsa Wes- terberg som läste en av de sista manusversionerna och kom med synpunkter. Göte Rudvall har läst samtliga manusversioner och kommit med många synpunkter och kloka råd. Stort tack Göte. Forskarnätverket Urbana Studier på Malmö Högskola har varit ett viktigt stöd för Levnadsundersökningen 2006. Det bildades för några år sen och jag har varit med sen starten. Under ledning av Per-Olof Hallin har Urbana Stu- dier utvecklats till att bli ett av de prioriterade områdena i Malmö Högskolas framtidsplaner. Som ett viktigt steg har det beslutats att Urbana Studier ska starta en skriftserie. Det är mycket glädjande och hedrande för mig att få vara den som inleder denna skriftserie, Malmö Högskolas publikationer i urbana studier (MAPIUS). Flera av forskarna i nätverket har också läst och kommenterat manus. Ett forskarseminarium arrangerades i september 2007 på Chokladfabriken då en tidigare manusversion diskuterades. Stort tack till Per- Olof Hallin, Carina Listerborn, Per-Markku Ristilammi, Margareta Popoola och Per Hillbur. Fredrik Björk är en av deltagarna i forskarnätverket och han har fått ansvaret för den grafiska utformningen av skriftserien. Under de senaste veckorna har Fredrik ägnat nästan all sin vakna tid åt att slutföra det hela till en färdig bok. Vi har haft ett mycket konstruktivt och effektivt samarbete, mest via mejl, dagtid såväl som nattetid. Den sättning av manus som annars brukar ta flera månader har skett på rekordtid. Stort tack Fredrik. Under arbetet med den förra Levnadsundersökningen var Lars Larheden den som stod mig närmast. Lars hade del i ansvaret för samtliga tre etapper, 1995-97. Därför har det varit till stor fördel för mig att återigen få samarbeta

6 med Lars. Han har hjälpt mig komma ihåg vad som var bra respektive dåligt med den förra Levnadsundersökningen. I Levnadsundersökningen 2006 har Lars haft ett huvudansvar för utbildningen. Det är Lars som har skrivit den plan för kursen i Urban Integration som fastställdes av Utbildningsnämnden vid Lärarutbildningen i mars 2006. Det är också Lars som har skött examinationen av de nio deltagare som valde att fullfölja kursen. I projektets slutfas tog Lars på sig ett särskilt ansvar genom att lusläsa den sista manusversionen. Stort tack Lars för ett gott samarbete. Den som förutom mig har jobbat mest med Levnadsundersökningen 2006 är Martin Eriksson. Han har varit projektassistent och i den rollen haft ansvar för många olika uppgifter. Martin har ansvarat för layoutarbete (fråge- formulär, informationsbroschyr, Webzoneplattformen och projektets grafiska profil), uppdateringen av den handbok som användes i den förra Levnadsun- dersökningen, inläsning på andra undersökningar och utarbetandet av förslag på nya frågor. Det är Martin som har byggt upp den Webzoneplattform som vi har använt. Det var också Martin som hade det dagliga ansvaret för att dela ut nya namn till deltagarna och se till så att såväl namn som genom- förda intervjuer lämnades in på ett korrekt sätt. När samtliga intervjuer hade genomförts och deltagarna återvänt till sina ordinarie arbeten fick Martin i uppdrag att genomföra en utvärdering av projektet. Den och mycket annat finns publicerat på projektets Webzoneplattform. Martin har också läst flera av manusversionerna och kommit med synpunkter. Stort tack Martin för ett mycket fint samarbete. Det är alltid så svårt att förutsäga hur mycket tid som krävs för att genom- föra ett stort projekt som Levnadsundersökningen. Det är så mycket som ska fungera. Jämförelsen mellan 2006 och 1996 har också varit en stor utmaning. Den synliggör ju inte bara Fosies utveckling utan också min egen. Har jag verkligen utvecklats under dessa 10 år och i så fall hur? Den frågan har drivit mig till att arbeta mer med boken än vad jag kanske borde ha gjort. På grund av yttre omständigheter hamnade jag också i en situation som gjorde mig tvungen att skriva två böcker samtidigt. Sammantaget har det krävts så mycket mera arbete och tid än vad det var tänkt. Detta skriver jag dock inte för att beklaga mig. Från första till sista stund har jag känt en så stor glädje i att än en gång få genomföra en Levnadsundersökning. Jag skriver det för att kunna avsluta med en stor kram till min sambo Kerstin. Utan hennes stöd, förståelse och ansvarstagande hade jag aldrig nått ända fram till denna sista punkt.

Sorgenfri i slutet av oktober 2007 Mikael Stigendal

7 1 Inledning

Denna bok handlar om levnadsförhållanden i en segregerad stadsdel, närmare bestämt stadsdelen Fosie i Malmö. Men boken är också ett försök att förena olika kunskapsintressen; nämligen ett intresse inom den kommunala förvaltningen av att få veta mer om hur folk har det, praktikers intressen av att utveckla sina praktiska kunskaper samt ett forskarintresse av teoriutveckling. Förenandet av dessa tre kunskapsintressen utgör dock inget självändamål. Utgångspunkten är istället en övertygelse om att det gagnar alla tre.

1.1 Sociala värden i olika sociala världar Övertygelsen grundar sig på erfarenheterna av den levnadsundersökning som på mitt initiativ genomfördes i Malmö, 1995-97. Sammanlagt intervjuades drygt 3 600 Malmöbor, dock inte av högskoleutbildade experter. I Levnadsundersökningen 1995-97 var det människor med lokal förankring i Malmös stadsdelar som svarade för intervjuerna, bl a förskol- lärare, barnskötare, invandrarsekreterare, lärare, vårdare, socialsekreterare, läkarsekreterare och fritidsledare. Intervjuarna representerade således olika yrkesgrupper, i både höjd- och breddled. Vad som förenade dessa projekt- deltagare var deras erfarenheter av arbete med människor i stadsdelarna.1 Tanken var att utgå från vad deltagarna faktiskt redan kunde, det som kanske inte alltid framgår av de formella meriterna, det som också kallas tyst kunskap.2 De rekryterades dessutom från just de stadsdelar som undersök- tes och visste således redan en hel del om stadsdelen och dess befolkning. En utbildning skräddarsyddes som byggde vidare på deras kompetens. Deltagarna fick lära sig den forskningsmetodologi som behövdes för att kunna fylla sin funktion i projektet och genomföra intervjuerna. Den kunskap om Malmöbornas levnadsförhållanden som projektet resulterade i kom sen till användning inom de kommunala förvaltning- arna. Deltagarna lärde sig mycket som de hade nytta av i sina jobb. På så sätt förenades intressena av praktisk kunskap och kunskaper om hur folk har det. Hur var det då med det tredje intresset, forskarintresset? Det

1 Hädanefter kallar jag dem omväxlande för både deltagare och intervjuare. 2 Se t ex B Gustavsson (2002).

8 hade sin bakgrund i min tidigare forskning om Malmö. När jag startade Levnadsundersökningen i Malmö (LNU) 1995 hade jag i 8 år arbetat på en doktorsavhandling om Malmö tillsammans med historikern Peter Bil- ling. Vi disputerade i juni 1994 med avhandlingen Hegemonins decennier. Lärdomar från Malmö om den svenska modellen.3 Avhandlingen skrevs i en tid som utmärktes av grundläggande sam- hällsförändringar och ökade sociala skillnader. Tydligast kom skillnaderna till uttryck i segregation. Det var en utveckling som hade pågått under en längre tid och påtalades redan 1969 av Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme när han i ett tal beskrev just Malmös utveckling: ”Undersökningar bär vittne om en kvardröjande fattigdom, en begynnande invandrarslum. Det är härifrån vi fått rapporter om klassklyftor på det kulturella området, om tendenser till segregation på bostädernas och skolans område.”4 Efter avhandlingen ville jag ta reda på vad dessa ökade sociala skillnaderna hade inneburit för Malmö och jag inriktade mig på segregationen. Hur segregerat hade Malmö blivit? Hade det gått för långt? Höll Malmö rentav på att spricka? Hur stor var risken för en utveckling lik den i en del städer i t ex England där stadsdelar hade börjat leva sina egna liv, avskilda från resten av samhället? För 10 år sen hade Levnadsundersökningen två syften. Det första syftet gällde segregationen. Jag ville undersöka i vilka avseenden Malmö var en segregerad stad, var gränserna gick och vad som var orsakerna till segregationen. Det var dock inte segregationen i sig som främst intresserade mig utan segregationen som form för de ökade sociala skillnaderna. Hur hängde samhället ihop? Det andra syftet gällde forskningsmetoderna. Genom ett samarbete med kommunanställda praktiker ville jag utveckla och pröva nya forskningsmetoder. Levnadsundersökningen i Malmö 1995-97 resulterade i 10 delrapporter, en om varje stadsdel. De första fem (Södra Innerstaden, Husie, Fosie, Hyllie och Oxie) publicerades på våren 1997. De baserade sig på de två första etapperna av LNU; den första 1995 (Södra Innerstaden och Husie) och den andra 1996 (Fosie, Hyllie och Oxie). Rapporterna om de resterande fem stadsdelarna publicerades på våren 1998 (Centrum, Västa Innerstaden, Limhamn-Bunkeflo, Rosengård och Kirseberg), baserade på undersökningar som gjordes under projektets tredje etapp 1997. Förutom rapporterna skrev jag en bok om resultaten, Sociala värden i olika sociala världar, som utkom 1999.5 I boken hade det tillkommit ett tredje syfte. Om det första av ovan-

3 P Billing & M Stigendal (1994) 4 P Billing & M Stigendal (1994) s 314. 5 M Stigendal (1999).

9 stående syften var empiriskt och det andra metodologiskt så var det tredje syftet mera teoretiskt. Det hade sin bakgrund i de stora och många sociala skillnaderna som hade uppstått i Malmö. De gjorde att segregationsbegreppet inte räckte till. Den dittillsvarande segregationsforskningen hade fokuserat på enstaka skillnader. Det var jag kritisk till. Det hade lett till en brist på begrepp för hur olika former av segregation kan sammanfalla. Det var nämligen just så jag ville förstå vad som hade hänt i en del andra europeiska städer. Olika former av segregation hade kommit att sammanfalla och samverka. Det hade gjort att nya samhällsformer hade börjat växa fram utanför det som jag kallade nationssamhället, dvs det samhälle som vi har lärt oss att ta för givet och vars gränser har sammanfallit med nationalstatens territorialgränser. Jag skrev i både rapporter och bok om framväxten av utanförskap och använde även uttrycket utanförskapssamhälle. Som jag såg det behövde segregationsbegreppet kopplas samman med teorier om integration, men det fanns det inga möjligheter att göra i projektets delrapporter. Där nöjde jag mig istället med att använda uttrycket sociala världar. Malmöbor i olika delar av staden levde i olika sociala värl- dar. Frågorna om vad dessa sociala världar egentligen innebar och i vilken utsträckning de existerade besvarade jag inte i projektets delrapporter. Det var frågor som jag sen återkom till i boken Sociala värden i olika sociala världar. Där menade jag att olikheterna berodde på graden av integration i samhället. Malmöbor var i olika grad integrerade i samhället och levde därför olika liv. Just denna skillnad gjorde att man kunde tala om två olika sociala världar. I den ena sociala världen levde man inne i samhället, i den andra till viss del utanför. Denna andra sociala värld hade sin förankring i tre större områden i Malmö där befolkningen visade sig vara särskilt svagt integrerad i samhäl- let. Det svagast integrerade området kallade jag Hyresrosengård och där bodde 5 % av Malmöborna. Lite större var det område i stadsdelen Fosie som jag kallade Hyresfosie, vilket omfattade 7 % av alla Malmöbor. Det tredje området bestod av hela Södra Innerstaden där 11 % av Malmöborna bodde. Sammanlagt bodde nästan var fjärde Malmöbo i de svagast integrerade områdena. Det medförde stora risker, hävdade jag. Livet i den sociala världen utanför samhället kunde utvecklas till ett eget samhälle. Därmed skulle det etablerade samhällets existens hotas och undergrävas. Det hade dock ännu inte hänt för 10 år sen. Tendenserna till framväxt av ett utanför- skapssamhälle var inte heller särskilt starka. Den slutsatsen drog jag utifrån en jämförelse med stadsdelen West End i den engelska staden Newcastle. Där satte befolkningen eld på sin stadsdel och ungdomar tog gatorna i besittning. Det såg jag som ett uttryck för segregationens sista stadium, kännetecknet på den definitiva uppdelningen av staden men också av sam-

10 hället. De kvarvarande banden med nationssamhället och dess överhöghet skulle brytas. Samhällsliknande sammanhang baserade på våld, missbruk och kriminalitet hade etablerats i utanförskapet. Jag använde termen utan- förskapssamhälle för att belysa vart utvecklingen var på väg. I Malmö hade segregationen inte utvecklats lika långt. Jag såg inga tendenser till framväxt av ett utanförskapssamhälle. Tillräckligt många sociala krafter pekade inte i samma riktning. Det var min slutsats. Då! Sen dess har det brunnit även i Malmö, bl a på Hermodsdalsskolan i stadsdelen Fosie. Fönster för många miljoner har krossats. Är det tecken på att det nu också i Malmö har uppstått utanförskapssamhällen?

1.2 En ny levnadsundersökning När jag nu har fått chansen att leda en ny levnadsundersökning så sker det i en motsägelsefull tid. Det finns inte bara en bild av Malmö utan åtmins- tone två, den ena kretsande kring stora framgångar och den andra kring djupa problem. Många siffror har under en längre tid pekat åt rätt håll, andra åt helt fel håll. Denna oroväckande tudelning fick Malmö stad att starta Välfärd för alla har (VFA), ”en kraftsamling för välfärd och tillväxt”, som det beskrivs på Malmö stads hemsida.6 I ett historiskt perspektiv kan man konstatera att Malmö stad aldrig tidigare har gjort en satsning av samma storlek och omfattning. VFA har sitt ursprung i en skrivelse till kommunstyrelsen från dess ordförande Ilmar Reepalu. Skrivelsen behandlades vid kommunstyrelsens sammanträde i juni 2003 då det beslutades att en handlingsplan skulle arbetas fram. Efter ett intensivt arbete under hösten och vintern blev handlingsplanen antagen i mars 2004, först av kommunstyrelsen och därefter av kommunfullmäktige. Den nya Levnadsundersökningen (LNU-2006) har sin förankring i VFA. Det är nämligen VFA som finansierar projektet. LNU-2006 har därmed en annan utgångspunkt än den tidigare Levnadsundersökningen. Då levde projektet i stor utsträckning sitt eget liv. Nu är det kopplat till en storsatsning på stadens utveckling. Nu har projektet dessutom sin förank- ring i en enskild stadsdelsförvaltning, nämligen SDF Fosie. Det möjliggör också jämförelser med den del av Levnadsundersökningen som gjordes 1996 av Fosie (LNU-1996). Fosie var då Malmös största stadsdel. Det är Fosie fortfarande, men flera andra stadsdelar håller på att komma ikapp. Planerna på att genomföra en ny Levnadsundersökning arbetades fram

6 Se http://www.malmo.se/

11 genom ett samarbete med ledningsgruppen för SDF Fosie. Under 2005 var jag anlitad av ledningsgruppen som ’kritisk vän’. Jag deltog på möten, intervjuade ledningsgruppens ledamöter och läste in mig på handlingar, allt i syfte att bidra med synliggöranden av samband, kategoriseringar, reflektioner, bedömningar, utmaningar, ifrågasättanden, alternativa tolkningar, analyser och kunskapsstöd. Jag hade också i uppgift att komma med förslag på lösningar, åtgärder och nya satsningar. Ett av mina förslag var att satsa på en ny levnadsundersökning. Det slog väl ut och ledningsgruppen beslöt att skriva in det i Fosies handlingsplan för VFA. Det var också SDF Fosie som ansökte om medel från VFA i augusti 2005. LNU-2006 har således en betydligt gynnsammare utgångspunkt än LNU-1996. Det finns ett större intresse för LNU-2006. Därmed finns det säkert också större förväntningar. Det kommer att ställas större krav på resultaten, i synnerhet eftersom LNU-2006 anknyter till utgångspunkten för VFA, vilket har ”startats och utformats utifrån medvetenheten om att Malmös befolkning har olika levnadsförhållanden. I vissa fall är skillnaderna oacceptabla. Målet är därför att med olika åtgärder försöka förändra detta så att alla medborgare får en rimlig levnadsstandard.” Så skriver Stadskontoret i sin bedömning av Fosies projektansökan. Man förväntar sig att LNU-2006 ska resultera i ”kunskaper om befolkningens aktuella levnadsförhållanden. Kontoret delar stadsdelens beskrivning att Fosie i många avseenden är ett Malmö i miniatyr och att resultaten bör kunna generaliseras för staden i sin helhet. Det är vidare angeläget att kunna få en bild av olikheterna inom stadsdelen.” En stor fördel med förankringen i handlingsplanen VFA är att många känner till den. Som jag ser det har VFA utvecklats till ett slags språk, vilket många har lärt sig att tala genom att vara delaktiga i någon eller några av alla de satsningar handlingsplanen innehåller. För att underlätta förståelsen av vad jag kommer fram till i rapporten ska jag utnyttja denna utbredda språkkompetens och delvis ”tala” detta språk, ”VFA-språket”, bl a genom många hänvisningar till VFA och ett upplägg på kapitel 4 som anknyter till de fem områden som den ursprungliga handlingsplanen från 2004 är indelad i. Slutsatserna i del 5 kommer också att anknyta till dessa fem områden. Jag är medveten om att det har skett en del förändringar i senare versioner av VFA, men de har jag inte haft möjligheter att följa upp. Samtliga hänvisningar som görs i denna bok gäller den ursprungliga versionen av handlingsplanen VFA, utgiven efter beslutet i kommunfull- mäktige på våren 2004. LNU-2006 ska resultera i kunskap om befolkningens levnadsförhål- landen. Det är det första (kunskapssyftet) av tre syften som anges i pro- jektbeskrivningen: ”Det finns behov av att komplettera befintlig kunskap om befolkningens levnadsförhållanden, särskilt utifrån frågeställningar

12 som kan vara intressanta för det fortsatta arbetet med Välfärd för alla.” För det andra har syftet varit att skapa en vidareutbildning för deltagarna (utbildningssyftet) om människors levnadsvillkor utifrån perspektivet ut- anförskap – innanförskap, ”genom utbildningsinsatsen i inledningsfasen, men också besöken hos intervjupersonerna, fokusgrupper anordnade inom projektets ramar och utbildningsinsatsen på resultaten.” För det tredje har syftet varit att lägga grunden för fortsatta samarbeten (utvecklingssyftet): ”En ny levnadsundersökning skapar en arena där skillnader mellan olika yrkeskategorier i uppfattningar och kunskaper kan synliggöras och diskuteras. Utifrån att alla deltagares erfarenheter och kunskaper får komma till tals kan gemensamma synsätt växa fram och lägga grund till fortsatta samarbeten mellan företrädare för olika yrkeskategorier.” Genom att upphöja utbildningen till ett särskilt syfte har praktikernas kunskapsintresse fått en starkare ställning. Precis som i den förra Levnads- undersökningen har intervjuerna nämligen gjorts av praktiker, samtliga med anknytning till stadsdelen Fosie, varav 15 med anställning i Fosie stadsdelsförvaltning. Därutöver var två deltagare anställda direkt i projektet och dessutom deltog en representant från föreningslivet. Sammanlagt har således 18 personer deltagit i LNU-2006 och tillsammans genomfört 546 intervjuer med Fosiebor. Deltagarna började i projektet den 25 september 2006 och intervjuarbetet avslutades precis innan jul knappt tre månader senare. För att ytterligare stärka utbildningssyftet har projektet också gjorts till en högskolekurs med namnet Urban Integration, fastställd av Utbildnings- nämnden vid Lärarutbildningen i mars 2006. Varje deltagare har därmed haft möjligheten att tillgodoräkna sig fem högskolepoäng. Examinationen har byggt på deltagandet i projektets olika delar men också på inlämningen av en examinationsuppgift. I slutänden valde 9 av projektets 18 deltagare att fullfölja högskolekursen. Det tredje syftet, utvecklingssyftet, har sin bakgrund i erfarenheterna av hur den förra Levnadsundersökningens resultat användes. Det fanns en önskan om att kunskaperna skulle ha använts mer än vad som blev fallet. Därför gjordes användningen av resultaten till ett särskilt syfte. Detta utvecklingssyfte tog ledningsgruppen för SDF Fosie fasta på när man efter avslutningen på projektets intervjufas beslutade om att låta en grupp på 5 av projektets deltagare få arbeta vidare med sina lärdomar från projektet. Arbetet pågick under våren 2007, en dag i veckan, och resulterade i rapporten Levnadsundersökningen 2006. Praktikers erfarenheter och förslag till åtgärder. Gruppen redovisade också sina resultat på ett möte den 1 juni 2007 då samtliga arbetsledare i Fosie var samlade. På samma möte den 1 juni 2007 redovisade projektassistenten Martin Eriksson resultaten av den utvärdering han hade gjort. Som grund för

13 utvärderingen ställde han frågor till deltagarna om samarbetet i projektet, arbetsmiljön, utbildningen, inflytandet, intervjuarbetet, projektledningen, hur deras bild av stadsdelen hade förändrats, användningen av vad de har lärt sig och projektet som helhet. Utvärderingen täcker in hur projektet har lyckats med utbildningssyftet och utvecklingssyftet. Det är resultatet av det första syftet – kunskapssyftet – som ska redovisas i denna bok. I kunskapssyftet förenas åtminstone två av de tre kunskapsintressen som jag nämnde inledningsvis, nämligen den kommunala förvaltningens intresse av kunskap om hur folk rent faktiskt har det och ett forskarintresse av kunskap om sociala skillnader. För att även i projektets slutskede slå vakt om det tredje kunskapsintresset, praktikerintresset, har fyra av deltagarna läst manus och kommit med synpunkter.

1.3 Allt som inte flyter Jag har valt att kalla boken för Allt som inte flyter. Med det vill jag anknyta till en av alla de tankeväckande texter som deltagarna har skrivit i projektets skrivarverkstad. Denna text har skrivits av Zana Doncic och den finns citerad i ett längre stycke i kapitel 2.1.2. Hon avslutar med en fråga: ”Om allting flyter och skapas i relation till något annat, hur fångar man in det?” Jag vill ta fasta på den kluvenhet som Zana antyder genom att inleda frågan med ett ”om”. För det är just det som allting inte gör. Allting flyter inte. För om allting flyter skulle man inte kunna fånga in det. Då skulle allt bara vara yta. Och det är det inte. Det finns ett djup och en förankring under det som ser ut att flyta. Allt är inte ytligt. Allt är inte som det ser ut att vara. Om detta handlar denna bok, dvs om inte bara ytan och det som flyter utan också om djupet och det som inte synes vara. LNU-2006 ska resultera i kunskap om befolkningens levnadsförhål- landen. Med levnadsförhållanden kan man dock mena så mycket. Det krävs därför en tydlig avgränsning. Den avgränsning som jag ska göra bygger på kopplingarna till dels den förra Levnadsundersökningen och dels Välfärd för alla (VFA). Den förra Levnadsundersökningen var inriktad på segregationen, vilket grundade sig på ett forskningsintresse för de sociala skillnaderna och frågan om hur samhället hänger ihop. Detta är fortfarande mitt grundläggande forskningsintresse och även LNU-2006 inriktar sig på segregationen, men jag har samtidigt lagt större vikt vid frågorna om utanförskap. Det stämmer också överens med kunskapsintresset i VFA där problemen med segregation och utanförskap poängteras. VFA kan sägas ha som övergripande syfte att lösa problem. Problemområdena har dessutom

14 specificerats; nämligen arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog. Det har jag därför gjort till en särskild forskningsfråga i LNU-2006. Avgränsningen av begreppet levnadsförhållanden kommer att grunda sig på tre frågeställningar: 1. Vilka är problemen med arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog? 2. Hur har det gått med utvecklingen av de områdesbaserade sociala skillnaderna, dvs sociala skillnader som sammanfaller med var man bor? Har segregationen fortsatt att öka? Har utanförska- pet fördjupats och brett ut sig? 3. Vilka är potentialerna i Fosie? De två första frågorna hänger givetvis ihop. Segregation och utanförskap brukar handla om just arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog. Ändå väljer jag att formulera det som två frågor. De kräver nämligen olika begrepp och teorier för att kunna besvaras. Gemensamt för de båda första frågorna är dock inriktningen på problemen. Det blir därför viktigt att först i del 2 skärskåda begreppet problem. Vad som menas med problem kanske kan tyckas självklart men är det inte, vilket jag ska visa. Problem kan definieras olika. Hur problemen definieras får bl a betydelse för lösningarna. Problemdefinitionerna ingår i meningssammanhang och de grundar sig på värderingar. Den tredje forskningsfrågan syftar till att vidga perspektivet. Inte bara problemen ska belysas utan även tillgångarna och resurserna. Det ska sägas redan nu att jag med potentialer inte menar motsatsen till problem. Be- greppet potentialer kan syfta på tillgångar och resurser men också på problem. Jag anknyter till en mycket gammal tradition inom det västerländska tänkandet, förankrad hos Aristoteles och den definition av begreppet som står angiven i Nationalencyklopedin, nämligen ”inneboende möjlighet som ännu inte kommit till utryck.” Potentialer kan också kallas sociala krafter, ett uttryck som jag använde för 10 år sen i Sociala värden i olika sociala världar. Ordet potentialer har visat sig vara enklare att använda, t ex för att karakterisera den forskning som jag företräder. Den kan kallas potentialorienterad till skillnad från en problemorienterad forskning. Vad dessa båda inriktningar innebär kommer att förklaras i del 2. Jag ska också i del 2 skärskåda och definiera de andra övergripande begreppen, nämligen segregation och utanförskap. Om vi inte vet vad t ex segregation betyder kan vi knappast ta reda på om den har ökat. Men vad gör resultatet till kunskap och inte bara till exempelvis funderingar eller spekulationer? Kan resultaten från Levnadsundersökningen

15 anses vara kunskap i samma utsträckning som t ex statistik från Malmö stads områdesfakta? Räcker det med att redovisa resultaten i tabeller och diagram för att det ska anses vara kunskap? Vilka krav måste ställas för att det ska kunna kallas kunskap? Det är frågor som jag ska ta mig an i del 2 genom att klargöra vad jag menar med potentialorienterad forskning. I del 3 får vi stifta bekantskap med Fosie och dess befolkning. Jag börjar med att ta reda på vilka typer av rum som Fosieborna lever i. De rumsliga strukturerna har nämligen betydelse för vad de kan göra, hur de kommer i kontakt med varandra, deras möjligheter att använda sig av rummet och vad rummet symboliserar. Vilka Fosieborna är ska vi ta reda på genom undersökningar av deras antal och ålder, bakgrund, hälsa och kontinuitet. Samtliga dessa undersökningar gäller förutsättningarna för det sociala livet i Fosie. Detta sociala liv är just vad del 4 handlar om; vad Fosieborna gör och har. Jag har valt att utgå från uppdelningen av problemområden i Välfärd för alla. Del 4 är således indelad i kapitel om arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog. Vad dessa begrepp betyder tas inte för givet. Det är när begreppens betydelser tas för givna som intresset blir be- gränsat till ytan. Varje kapitel börjar därför med analyser och definitioner av begreppen. Det gör det möjligt att förstå vad som händer under ytan, bakom det som synes vara. I del 5 ska jag sen dra slutsatser genom att besvara de tre forsknings- frågorna. Som framgår av formuleringarna ovan har jag i den första forskningsfrågan valt att inte begränsa mig till Fosie. Jag vill hålla öppet för att det som kommer till uttryck i Fosie kan ha sina orsaker på andra håll. Det som ser ut att vara problem i Fosie kanske beror på något annat. Kanske är det symptomen vi ser i Fosie på problem som hör hemma någon annanstans. Därför är det i svaren på den första forskningsfrågan som jag kommer att lyfta perspektivet och inrikta mig på situationen i Malmö som helhet. Svaren på den andra och tredje forskningsfrågan gäller dock Fosie. Den empiri som intervjuerna har resulterat i är nästan enbart kvantita- tiv. Fosieborna har kvantifierat sina svar genom att välja ett av flera svarsal- ternativ. Som komplement har vi därför precis som för 10 år sen anordnat en skrivarverkstad, denna gång på projektets interna webbplattform. Där har deltagarna haft i uppgift att skriva om sina egna upplevelser och kommentera varandras. Mer än 400 inlägg har gjorts. Jag har gått igenom samtliga och använt ett urval i boken. Samtliga deltagartexter har valts och placerats ut med avsikt. Jag har med valet av deltagartexter velat ge uttryck för något mera än det som kan sägas genom att analysera intervjusvaren. I de flesta fall har jag inte kommenterat deltagartexten. Tanken har varit att den genom sin placering ska kunna tala för sig själv, berika det som står i den övriga texten och stimulera till egna reflektioner.

16 Under de tio år som har gått sen den förra Levnadsundersökningen har inte bara Fosie och Malmö utvecklats, utan även mitt eget tänkande och min vetenskapliga kompetens. Det kan jag liksom inte undgå att lägga märke till när det är resultaten från samma undersökning som ska jämfö- ras. Det är ju inte bara resultaten från 1996 som jag måste förhålla mig till utan även mina analyser av dem. Det ser jag som ett särskilt privilegium med LNU-2006, vilket jag också vill låta läsaren få ta del av. Jag har därför försökt klargöra var det har skett en tankeutveckling. Denna öppenhet stämmer också överens med min vetenskapssyn. Jag kommer även att använda mig av resultat från andra projekt som jag har drivit under dessa tio år. Det gäller de två projekt som har handlat om skolan; Skolintegrationsprojektet (1998-2000) och Framgångsalternativ (2000-2004). Det gäller också de internationella jämförelser som har gjorts i projekten Local partnerships and neighbourhood management, ELIPSE (2001-2003) och Young people – from exclusion to inclusion (2004-2006), det sistnämnda inom EU-programmet URBACT. Alla dessa projekt har i ett eller annat avseende handlat om Malmö. Gemensamt för projekten är också att jag i samtliga har samarbetat med praktiker. Liksom Levnadsun- dersökningen är samtliga projekt exempel på det som jag vill kalla kunskapsutvecklingsprocesser och det ska jag återkomma till i slutsatserna.

17 2 Kunskap om levnadsförhållanden

Levnadsundersökningen 2006 (LNU-2006) syftar till att utveckla kunskapen om Fosiebornas levnadsförhållanden. I inledningen gjorde jag en första tolkning av vad detta syfte innebär, vilket resulterade i att jag avgränsade och formulerade det i tre forskningsfrågor. Den första frågan gällde problemen, den andra de sociala skillnaderna och den tredje potentialerna. Jag ska nu gå vidare och ta reda på vad var och en av dessa frågor betyder. Jag har därför delat in del 2 i tre kapitel som i huvudsak motsvarar de tre frågeställningarna. Begreppet potentialer introduceras dock redan i kapitel 2.1 eftersom det ingår i mitt övergripande perspektiv, men dess fullständiga innebörd klargörs först i kapitel 2.3.

2.1 Problemen och definitionerna av dem Det kan verka självklart vad som är problemen. Men det är inte självklart, vilket jag ska visa i detta kapitel. Ett stort problem är istället att det verkar självklart. För att kunna ta ställning till problemen måste vi förstå att de kan definieras olika. Det gör det nödvändigt att inte bara diskutera problemen utan också definitionerna av dem. Det är särskilt viktigt eftersom problemdefinitioner alltid ger uttryck för värderingar. Problemdefinitioner kan vara minst lika problematiska som problemen.

2.1.1 Problem kan definieras olika Som framgår ovan har VFA ”startats och utformats utifrån medvetenheten om att Malmös befolkning har olika levnadsförhållanden. I vissa fall är skillnaderna oacceptabla.” Oacceptabla skillnader är dock inget nytt. Så har man sett på det under en längre tid. Det var t ex därför som den socialdemokratiska regeringen efter sin valseger 1994 tillsatte Storstadskommittén: Kommittén skall ha till uppgift att i dialog med berörda i områdena fö- reslå och initiera åtgärder som syftar till att skapa bättre förutsättningar för bostadsområdena i storstäderna att ta till vara de olika resurser och möjligheter som finns och som kan användas för en positiv utveckling,

18 särskilt vad beträffar barn och ungdom med svåra uppväxtförhållanden.7 Storstadskommittén hade sin föregångare i Storstadsutredningen, tillsatt i oktober 1988, som utifrån en liknande problembeskrivning under åren 1989-90 arbetade fram tretton underlagsrapporter och ett slutbetänkande. Mycket hade således redan gjorts när Storstadskommittén startade sitt arbete. Ändå hade man inte kommit särskilt långt med att lösa problemen, vilket Storstadskommittén konstaterade i ett av sina första betänkanden från 1995. Orsakerna till problemen kvarstod, menade man, trots att enorma resurser hade satsats av stat och kommuner. Storstadskommittén ansåg till och med att orsakerna hade fördjupats och förstärkts. Det berodde enligt kommittén på att insatserna ”till stor del haft en karaktär av kampanjer vilka har fokuserats på symptomen och inte orsakerna”.8 Året därpå startade URBAN-programmet i Malmö utifrån en liknande problembeskrivning. Ett antal bostadsområden som ansågs vara i behov av särskilda satsningar valdes ut, detta utifrån en medvetenhet om att ”insatser för att förbättra levnadsvillkoren i de socialt svagaste områdena i Malmö har återkommit under de senaste 25 åren”.9 Många miljoner satsades under en treårsperiod. URBAN-programmet hann knappt sluta innan Malmö kommun 1999 skrev ett lokalt utvecklingsavtal med staten om att satsa flera hundra miljoner på fyra utvalda stadsdelar, den s k Storstadssatsningen. Många av satsningarna, vid det här laget under en 35-årsperiod, har säkert i vissa avseenden varit bra, men ändå inte bättre än att skillnaderna mellan Malmöbornas levnadsförhållande fortsätter att vara oacceptabla. Trots alla de tidigare mångmiljonsatsningarna anser man sig tvungen att starta ännu en, Välfärd för alla. Storstadskommitténs slutsats om kampanjer med fokus på symptomen och inte på orsakerna verkar fortfarande så aktuell. Men om den nu fortfarande stämmer, hur kan det då komma sig att man inte fokuserar på orsakerna, åtminstone inte i tillräcklig utsträck- ning? Jag menade redan för 10 år sen och menar det med ännu större eftertryck nu: Det beror på hur man definierar problemen. Den uppfattningen fanns det stöd för i diskussionerna på 1980- och 90-talen om det s k problemformuleringsprivilegiet. Enligt Björn Elmbrant myntades det begreppet av författaren Lars Gustafsson 1980.10 Gustafsson berättade om en gäst som kom till en fullsatt restaurang där värden mötte honom med beklagandet att det tyvärr var för många gäster. Gästen höll

7 SOU 1998:25 s 249. 8 SOU 1995:142 s 43. 9 Europeiska Kommissionen (1996) s 3. 10 B Elmbrant (1995) s 140.

19 inte med utan menade att det istället var för få bord. Det ville dock inte värden lyssna på. Som värd var det han som hade privilegiet att formulera problemet och han hade uppenbarligen inget intresse av att köpa in fler bord. Det intressanta med exemplet är inte bara problemformuleringsprivilegiet. Exemplet visar också hur problem kan definieras olika. Det beror på att verkligheten existerar oberoende av vad vi tänker och tycker om den. Det är i alla fall vad jag tror på och därför företräder jag den filo- sofiska ståndpunkt som kallas realism. Men jag nöjer mig inte med det. Min realism är också kritisk. Jag vill förhålla mig kritisk till den verklighet som verkar existera. Det som synes vara ska inte tas för givet, men inte heller talet eller tankarna om det som synes vara. Denna uppfattning är jag inte ensam om. Den verklighets- och kunskapsteori som kallas kritisk realism har under de senaste decennierna utvecklats till ett kraftfullt stöd för nytänkande inom samhällsvetenskapen.11 Kritisk realism skiljer mellan verkligheten och tolkningarna av den. Tolkningarna kan ha sin bakgrund i att verkligheten liksom tränger sig på. Kanske kostar den mycket pengar i form av höga socialbidrag. Kanske får den människor att känna sig otrygga. Kanske upplever vi själva hur människor far illa. Verkligheten gör sig till objekt för tolkningar. Vad är det som händer? Varför har det blivit så här? Hur kan man förklara det? Vad är problemet? Det är inte självklart. Problemen är en sak, definitionerna och beskrivningarna av dem en annan. Problemen kan uppstå oberoende av vad vi tycker och tänker om dem. Så är det inte med problemdefinitionerna. De uppstår inte av sig själva utan måste göras. Alla kräver inte en arbetsinsats men även de mest självklara tolkningarna av verkligheten är gjorda av människor. Det sker vare sig vi vill eller ej, utan att vi tänker på det. Sinnena är inte bara registrerande utan aktiva och identifierande.12 Med ett urgammalt begrepp kan det vi ser kallas former. Om de former som vi ser redan är bekanta för oss tänker vi dem i samma moment.13 Som S-E Liedman skriver är identifieringen ”inte bara en akt för sinnena utan i samma andetag också för intellektet.”14 Vi gör former i tanke och ord av de former vi ser.

11 Den kritiska realismens förgrundsgestalt heter Roy Bhaskar, t ex R Bhaskar (1989). I Sverige måste L-C Hydén (1981) ha varit en av de tidigaste före- språkarna. Kritisk realism låg till grund för Peter Billings och min doktorsavhandling (1994). Se även bl a A Sayer (1992), B Danemark m fl (1997) och B Jessop & N-L Sum (2006). 12 S-E Liedman (2006) s 527. 13 S-E Liedman (2006) s 541. 14 S-E Liedman (2006) s 560.

20 Just hur vi tänker och talar om verkligheten, vilka ord vi väljer, är därför särskilt intressant. Det gör det nödvändigt att analysera problemen och definitionerna av dem var för sig. För talet har betydelse. Det kan både synliggöra och dölja. Kanske tror vi oss vara en lösning på spåren när valet av ord i själva verket har fått oss att leta i fel riktning. Kanske har valet av ord gjort oss blinda för det som med hjälp av andra ord skulle te sig så mycket klarare. Problemdefinitioner ska därför inte tas för givna utan kan alltid diskuteras och ifrågasättas. Hur har problemen definierats? Av vem? På vilka grunder? Det är viktiga frågor att ställa och söka svar på. Så börjar min jobbigaste intervju tills nu (varar i tre timmar) som käns- lomässigt berör och engagerar… I familjen finns även en treårig son (är på dagis) samt sex veckor gamla tvillingpojkar. I denna trerumslägenhet finns det nästan inga möbler alls och det som finns är sönderslaget. Ett rörigt kök med smulor på golvet, väggarna fulla med barns klotter, kläder ligger på golvet i vardagsrummet. I ett av rummen finns en sliten dubbelsäng samt en liten barnsäng för alla de fem familjemedlemmarna…. Tvillingbarnvagnen tjänar inte sitt syfte…den kommer inte in i hissen…och hissen funkar ofta inte….så tvillingpojkarna sitter instängda tillsammans med mamman och de andra syskonen inne i lägenheten. Eftersom de bor på 8:e våning så vågar inte mamman vädra och öppna fönstren p g a småbarnen. Det går inte heller att lämna vagnen där nere vid entrén p g a att fastighetsägaren/skötaren inte tillåter det… Och mamman måste minst två gånger om dagen gå ut med den treårige sonen som går på dagis. Man måste handla också, även ofta tvätta p g a småbarnen….och hissen funkar många gånger inte….Så föreställ er - bära samtidigt den tunga tvättkorgen, två bebisar under armarna samt ta hand likaså om en treåring… och där uppe i lägenheten sitter en ”försummad/beslutsam” åttaårig flicka… (Azra Mulabdic) Hur problemen definieras får nämligen konsekvenser för synen på lösning- arna. Restaurangvärden i exemplet med problemformuleringsprivilegiet löste problemet genom att stänga ute gästen. Det var en lösning som byggde på att han såg gästen som problemet. Utifrån gästens problemdefinition skulle lösningen däremot ha bestått i att sätta in fler bord. Problemdefini- tioner har på så sätt en egen betydelse, oberoende av själva problemet. De får oss att göra nåt, tänka i vissa banor men inte i andra, uppmärksamma vissa sidor av verkligheten men inte andra, söka vissa lösningar hellre än andra. Med detta vill jag ha sagt att problemdefinitioner äger en egen kraft. Jag kommer framöver också att kalla det en potential och med det mena en tänkbar orsak till att vi tänker, tycker och agerar som vi gör. På samma sätt kan t ex regn vara en tänkbar orsak till att man blir blöt under en promenad på stan. Den tanken har väl legat särskilt nära till hands sommaren 2007. Tanken om vad en problemdefinition skulle kunna ställa till

21 med ligger kanske inte lika nära till hands men det går ändå ganska lätt att förstå. Potentialen i en problemdefinition kan vara för nånting men också mot nånting. Den får inte bara oss att agera, vi som definierar problemen, utan också de som definitionen vänder sig emot att känna sig träffade. I ovanstående exempel fick restaurangvärdens problemdefinition denne att peka ut gästen som problemet. För gästen var det tvärtom värden och dennes underlåtenhet att köpa in fler bord som var problemet. Vilket eller vilka problem är VFA tänkt att vara en lösning på? Det framgår faktiskt inte helt klart i handlingsplanen. I min analys har jag nämligen kunnat urskilja tre olika problemdefinitioner och det klargörs inte hur de hänger ihop: 1. I inledningen sägs problemen handla om skillnader: ”Skill- naderna i levnadsbetingelser är fortfarande stora och välfärden är mycket ojämnt fördelad mellan olika bostadsområden.”15 När skillnaden definieras som problemet håller man öppet för att skillnadens båda sidor måste förändras. Kanske måste mycket bli mindre eller lite bli mer. Eller både ock. Skillnaden skulle mycket väl ha kunnat definieras som problemet i exemplet ovan med värden och gästen. Där värden såg för många gäster såg gästen för få bord. Ett tredje alternativ skulle ha varit att se skillnaden mellan antalet bord och gäster som problemet. Därmed hade man inte tagit för givet vilken av skillnadens båda sidor som var mest problematisk. Det kunde få visa sig efterhand. Kanske är det värden som envist håller fast vid sitt privilegium. Eller så är det gästen som vägrar förstå att värden kanske inte har råd med fler bord. Bakom skillnaden döljer det sig då ett större problem. Men vad detta är för ett problem tar man inte för givet. 2. Två sidor senare i VFA ger man uttryck för en annan definition när det sägs att ”fokus måste sättas på dem som är socialt och ekonomiskt utsatta.” Därmed har det skett en förskjutning från skillnaden till den ena av skillnadens företeelser, dess ena sida. Innebär det att problemet ovan med skillnaden bara utgör ett symptom? Ska de ”som är socialt och ekonomiskt utsatta” uppfattas som orsak och huvudproblem? 3. Några sidor senare antyds det ytterligare en förskjutning när vikten av att bekämpa diskriminering framhålls, ”för att vi därigenom ska kunna öka rättvisan och minska segregationen i

15 Malmö Stad (2004) s 1.

22 Malmö”.16 Bekämpandet av diskriminering sätts således i direkt samband med den skillnad i levnadsbetingelser som inledningsvis definierades som problemet. Det är för att skillnaden ska kunna minska som diskriminering behöver bekämpas. Betyder det att skillnaden ska uppfattas som symptom men nu med annan orsak och problem i bakgrunden, nämligen diskrimineringen? Menar man att diskrimineringen utgör orsak och huvudproblem? Oklarheterna väcker frågor om sambandet mellan å ena sidan orsak samt å andra sidan symptom och verkan. Det var också vad Storstadskommittén ville ha svar på. Storstadskommittén varnade för en fortsatt fokusering på symptomen. Istället efterlyste man satsningar som inriktade sig på orsakerna. Men vilka är då orsakerna och vad är symptomen? Det sägs det inget om i VFA. Orden orsak, symptom och verkan förekommer överhuvudtaget inte. Istället intar ordet fokus en särställning i texten men det används bara i definitionen av problemet med den ena sidan, de som beskrivs som ”socialt och ekonomiskt utsatta”. Ordet fokus används inte för att definiera problemen med skillnadens andra sida, de som inte är ”socialt och ekonomiskt utsatta”. Varför? Är gästen alltid ett större problem än värden, även om det visar sig att värden bara vill bevaka sitt privilegium?

2.1.2 Problemdefinitionernas verklighet Det som driver oss när vi tolkar verkligheten är att skapa ett meningsfullt sammanhang. Vi vill att det vi säger, förklarar och uttalar oss om ska hänga ihop. Sammanhanget kan som t ex handlingsplanen VFA bestå av bokstäver, ord, meningar, problemdefinitioner, beskrivningar och åtgärds- förslag. Den som läser förväntar sig att det ska hänga ihop. Olika delar av handlingsplanen måste så att säga tala samma språk. Och gör den inte det så finns det anledning att vara kritisk. Under de senaste decennierna har det blivit vanligt inom samhälls- forskningen att kalla dessa meningssammanhang för diskurser.17 Begreppet härstammar från språkvetenskapen, men fick sitt genomslag på 1980-talet och har sen dess satt sin prägel på mycket av diskussioner, kursutbud och forskning inom samhällsvetenskapen. Till de viktigaste inspirationskällorna för detta stora intresse hör boken Hegemony & Socialist Strategy från 1985, där författarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe frigjorde begreppet

16 Malmö Stad (2004) s 4. 17 Se P Billing & M Stigendal (1994) s 142 ff.

23 från språkvetenskapens begränsningar till det talade och skrivna ordet.18 Den som sparkar på en handboll blir avblåst. Sak samma gäller för den som tar en fotboll med händerna. Men det beror ju inte på bollarna eller att vi sparkar på dem respektive tar i dem med händerna. Handbollen må vara lite mindre men sparkar man på bollarna rör det sig i stort sett om samma fysikaliska faktum. Ändå får sparken så skilda konsekvenser. Det beror på att den ingår i olika diskurser, fotbolls- respektive handbollsdiskursen. Diskurser behöver således inte bara bestå av ord. Även handlingar, beteenden, gatunamn, mode, statyer, musik och konst kan vara bärare av betydelse, precis som sparken i en fotbollsmatch, och därmed ingå i en diskurs.19 Allt som har betydelse ingår dock inte i diskurser. Tecken och betydelser kan flyta runt utan att vara särskilt fixerade. Det kan t ex gälla betydelsen av att vara svensk, vilket en av deltagarna i LNU-2006 skriver om: Överlag tycker jag att de människor jag har intervjuat har sett positivt på att bo i heterogena områden och då inte bara utifrån etnisk tillhörighet men även blandade upplåtelseformer och livsstilar. Homogenitet har inte setts som eftersträvansvärt och när den har problematiseras så har det varit utifrån perspektivet att det inte är bra när det bor för många utlän- ningar i samma område dock har inte samma tanke dykt upp när det gäller svenskar. Dock verkar det tydligt att det finns en rangordning med vitheten i topp och människor från Mellanöstern och Afrika i botten. Det är också fler med utländsk härkomst som har uttryckt en önskan om att bo med svenskar än tvärtom. Det är lustigt att tänka sig att dessa föreställningar endast existerar i huvudet. Vilka är de där svenskarna alla vill bo med? Finns de i Slottsstaden må tro eller representerar de en ide- altyp som ingen de facto existerande svensk lever upp till? Behöver även svenskar problematisera sin egen självbild och identitet? Finns något fast eller flyter allt? Om allting flyter och skapas i relation till något annat, hur fångar man in det? (Zana Doncic) Jo, betydelser kan flyta, men bara så länge de inte fixeras och det sker alltid i relation till något annat. Det är genom att fixeras i relation till varandra som betydelser ingår i diskurser. Betydelser som befinner sig ut- anför diskurser är mera elastiska och tolkningarna skiljer sig därför i större utsträckning än för betydelser som sitter fast i diskurser. Gränserna mellan de som flyter och de som sitter fast är aldrig slutgiltiga. Men nånstans går ändå gränsen. Ordet diskurs uppfattas säkert av många som svårt. Det kommer från

18 Se E Laclau & C Mouffe (1985). 19 Den översättning som görs i M Gren & P-O Hallin (2003) av diskurs med samtalsordning (s 40) håller jag således inte med om. Jag skulle hellre över- sätta det med t ex ’meningsordning’.

24 franskan men, som Liedman påpekar, där används det också i vardags- språket.20 Det gör det förmodligen lättare för en fransman att förhålla sig till och förstå. Viktiga ord behöver inte nödvändigtvis vara ovanliga och svåra. Det går även att använda vardagsuttryck. Det gjorde just Sven-Eric Liedman när han i sin bok Frihetens herrar, frihetens knektar från 1982, dvs flera år innan Laclau och Mouffe utgav sin bok, talade om ”uttrycket eller anhopningen av tecken”, ”språk” och ”meningsbärande helheter”.21 Detta tolkar jag som liktydigt med diskurs, dock enklare att smälta för svenska läsare eftersom svenska vardagsord används. Med detta vill jag ha sagt att vilka ord som används inte är det viktigaste. Det viktigaste är vad man menar med dem. Vi tolkar verkligheten, t ex genom att definiera problemen. Men sen måste vi också sätta ord på våra tolkningar och definitioner. Det som vi ska sätta ord på kallas begrepp, enligt Nationalencyklopedin ”det abstrakta innehållet hos en språklig term till skillnad från dels termen själv, dels de (konkreta eller abstrakta) objekt som termen betecknar eller appliceras på”. Förhållandet mellan begrepp och ord är alltid problematiskt. Det märks inte minst i samband med översättningar från ett språk till ett annat. Ett felaktigt val av ord kan leda till en förändring av det man menar, dvs en förändring av begreppet. När vi ska tolka verkligheten och t ex förklara oss söker vi först efter element. Det kan också kallas beståndsdelar, byggstenar eller tecken. Hur ska man t ex förstå det som händer i Fosie? Vi läser tidningar, lyssnar på radio och tittar på TV. Kanske har vi egna erfarenheter från boende eller arbete i stadsdelen. Eller så cyklar vi runt i stadsdelen och pratar med folk som bor eller arbetar där. Därmed samlar vi på oss element, tecken och beståndsdelar till en förståelse. Men för att det ska bli en förståelse måste vi aktivt foga samman dem och få dem att hänga ihop. Kanske lägger vi inte själva så mycket tid och kraft på det utan övertar någon annans åsikt, någon som i media har uttryckt sig tydligt och klart. Men även ett övertagande av någon annans åsikt är en aktivitet, något vi måste göra. Den som tolkar verkligheten och uttrycker sig genom ett visst meningssammanhang utsätts för ett tvång. Det vill till att man accepterar meningssammanhangets olika beståndsdelar. Annars får man inte tolka och uttrycka sig genom meningssammanhanget. Så är det med t ex fotbol- len. Den som vill bli kvar på plan måste acceptera hela regelverket. Så är det också med t ex ideologier. Egentligen är det just detta tänkande som reklambranschen har lärt sig, om än kanske inte uttryckt i samma terminologi. Reklambranschen försöker få oss att koppla en vara till ett visst beteende för att vi därigenom ska bli intresserade av även andra varor.

20 S-E Liedman (2006) s 415. 21 S-E Liedman (1982) s 71.

25 Det utsätter oss för ett tvång som vi måste ställa upp på om vi vill vara kvar i meningssammanhanget. Om vi nu inte vill försöka förändra det och det är också möjligt. Inga meningssammanhang är statiska. Det pågår alltid en utveckling. Han hade arbetat som brevbärare i 36 år. Det visade sig att det var samma post som jag själv hade sommarjobbat på i fyra år i min ungdom. Han berättade att han trivdes väl någorlunda med sitt jobb annars hade han väl inte stannat i så många år. På den sista frågan tyckte han att det var viktigt att inte ungdomar hamnar utanför. Trodde att det var därför att det hade blivit så mycket kriminalitet i så låga åldrar. Sa även att om världen hade sett annorlunda ut än den gör hade inte vi haft så många invandrare. För egentligen vill nog alla bo kvar i sina hemländer. De kommer hit för att de måste. Inte har väl Sverige så mycket att locka med. Här är kallt och blåsigt. Och det lilla socialbidrag man får räcker knappast till något. Mannen är född i Sverige och närmar sig 60 år. (Anette Lindblad) Genom att tänka, tycka eller tala om verkligheten så tolkar vi den och det innebär samtidigt en distansering. Det kan vi bara undvika om vi låter bli att tänka och tala om verkligheten. Men då kan vi i så fall inte veta om det. I den utsträckning vi försöker göra oss medvetna om den verklighet vi lever i så distanserar vi oss samtidigt från den. Det är ofrånkomligt. Det innebär också ofrånkomligen att vi tar ställning till verkligheten. Den som säger sig inte vilja ta ställning gör det därför i praktiken ändå. Att uttryckligen inte vilja ta ställning är också ett ställningstagande, men inte särskilt förnuftigt eftersom vi därigenom just väljer bort möjligheten att vara förnuftiga. Istället bör vi göra våra ställningstaganden så medvetna och välförankrade som möjligt. Bara om vi inte förstår vad som händer och vad vi gör kan vi undvika att ta ställning. Men vem vill inte förstå vad som händer? Framför allt måste vi ta ställning till vilken verklighet vi ska tala om.

2.1.3 Verkliga problem Ibland kan det räcka med en cykeltur: Det har varit lärorikt att cykla runt i dom olika områdena i Fosie. Jag har upptäckt fina innergårdar och små gröna oaser i områden som slar- vigt benämns som problemområden. Bebodda av ”vanligt hyggligt folk” - också. Det har gett mig en annan bild att sammanfoga till dom andra, som i slutändan kan ge en bättre helhetsbild av den stadsdel jag jobbar i och dom människor jag träffar i mitt arbete. (Christina Norlander)

Det känns bra att få möjlighet att se så fina områden i Fosie och träffa

26 människor som tycks må bra och ett liv som de är nöjda och trivs med (vilket annars inte är den bild jag ser av Fosie i mitt vanliga ordinarie arbete) (Helena Larsson) Men vi kan ju inte cykla runt överallt, besöka alla hem och intervjua alla Fosiebor. Och om vi ändå gjorde det, skulle nog de stora skillnaderna och all mångfald göra oss allt snurrigare. Är det bara en verklighet vi ska tala om? Det verkar ju vara många. Hur många verkligheter finns det egentligen? Eller har alla dessa verkligheter nåt gemensamt som gör att vi ändå kan tala om en och samma verklighet? Som Zana skriver i det citat som också ligger till grund för bokens titel kan man undra om det finns nåt fast eller om allt flyter. ”Om allting flyter och skapas i relation till något annat, hur fångar man in det?” Genom att i grunden tro på det, är mitt svar. Vi måste banka ner några antaganden i marken, likt pålar som vi kan förankra oss i. Först av allt måste vi tro att verkligheten existerar oberoende av våra tankar om den. Problemen finns där, vare sig vi har definierat dem eller ej. Den tron be- kände jag mig också till inledningsvis. Det brukar kallas realism. Vi måste också tro att verkligheten kan vara en orsak och förorsaka en verkan. Det är en gammal tro som härstammar från Aristoteles.22 Han skilde mellan potential och förverkligande. Det måste t ex först vara möjligt att för- verkliga en stol innan den förverkligas. Men då krävs det materia i form av material och hantverkare med rätt potentialer. Annars kan det inte bli nån stol. Men om potentialerna räcker kan vi inte helt säkert veta förrän stolen har förverkligats. Innan dess måste vi därför nöja oss med att tro på möjligheten. Denna tro är dock nödvändig. Den som inte alls tror sig kunna snickra en stol skulle väl knappast ens försöka? Det var Aristoteles som introducerade begreppet materia. Materien är för honom det potentiella, möjligheten som kan bli nåt. Den blir nåt först genom formen. Det är formen som förverkligar materien och gör den till vad den är. Aristoteles må ha formulerat sin uppfattning om materia och form på 300-talet före Kristus, men hans tankegångar är fortfarande så aktuella. Det förstår jag efter att ha läst S-E Liedmans senaste bok Stenarna i själen. Jag uppfattar den kritiska realismen som en modern företrädare av arvet från Aristoteles. Framöver ska jag använda termen ontologi för det som vi måste tro på. Enligt Nationalencyklopedin betyder ontologi ”läran om de begrepp eller kategorier som man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande, motsägelsefri och uttömmande beskrivning och förklaring av (någon del av) verkligheten.” I den kritiska realismens ontologi ingår det att tro på potentialerna. Det gör att kritisk realism också kan kallas potentialorien-

22 Se S-E Liedman (2006).

27 terad, vilket innebär att lösningar inte tas för givna och därmed inte heller problemen. En tjej från Ryssland som efter ca två års vistelse i Sverige talade felfri svenska. Imponerande! Klarade SFI, grundskolan och gymnasiestudier på 3 terminer. Numera läser hon på Lunds Universitet. Vi hade mycket intressant samtal kring intervjufrågorna. Min IP kände sig kluven många gånger... påpekade att det känns som om det finns två personer i henne. Den ryska tjejen- engagerad i samhällsfrågor, social, allvetare, intresserad av politik, kultur... van att gå på teater och utställningar ... och den nya - tillbakadragen och lite osäker. Som nysvensk känner hon sig ”förminskad”. Lider av att hon inte hänger med i politiska frågor, kan ”för lite” om svensk kultur, litteratur och svenska koder. Upplever ofta att hon står utanför det svenska samhället. Hon undrade flera gånger om frågorna (särskild värderingsfrågor) gäller hennes gamla eller nuvarande liv. Intressant! Det kan kännas jobbigt att vara välmedveten om sina begränsningar i det nya landet ...eller hur? (Margareta Farhan) Tron att verkligheten kan vara en orsak gäller också människan. Just därför måste vi tro på den mänskliga kreativiteten. Det är genom sin kreativitet som människan kan vara en orsak. Vi måste därför tro att människor kan skapa. Dock kan vi inte på förhand veta vad. Det kan vara en trivsam dag på dagis, smarrig måltid, stol eller bra förklaring. Nåt kan alla göra. Det måste vi tro på. Men det kan också röra sig om mobbing eller bankrån. Vi måste tro att alla människor äger en kreativ förmåga men vad den innebär kan vi inte ta för givet. Det är inte säkert att människor är egoistiska och bara tänker på sig själva. De kan mycket väl ha andra avsikter eller inga bestämda avsikter alls. Det kan vi inte ta för givet. Det kan bero på så mycket. Det kan ha att göra med t ex den enskilda människans historia eller de sammanhang som hon lever i. En som också vill värna om människans kreativa förmåga är Richard Florida, en av de internationellt sett mest kända samhällsforskarna på senare år. Alla människor har en kreativ förmåga, om än i varierande grad, skriver Florida i boken Den kreativa klassens framväxt.23 Sympatiskt nog poängterar han kreativiteten hos även fabriksarbetare och de lägst betalda servicearbetarna, dvs kategorier som många andra forskare och debattörer inte brukar förknippa med kreativitet. ”Mänsklig kreativitet är den mest grundläggande ekonomiska resursen”,24 menar Florida, men den kan inte tas för given utan måste prioriteras, förnyas och vårdas. Annars vittrar den bort. Jag var hemma hos en ung kvinnlig IP från Mellanöstern som har bott i

23 R Florida (2006). 24 R Florida (2006) s 9.

28 Sverige i fåtal år. Hennes make är en något äldre man i medelåldern som har bott i Sverige under längre tid. Denna man har tidigare bott i Öst- europa. Han var en trevlig och allmänbildad man som verkade mycket entusiastisk och aktiv i samhällslivet trots att han var förtidspensionär och gick med kryckor. Kvinnan var stiligt och modernt klädd och var mycket social av sig. Hon har tre förskolebarn och är aktiv i arbetslivet. Trots hennes högre statusleverne i sitt hemland jobbade hon som städare på en restaurang och såg sig som aktiv och delaktig i samhället i och med sitt arbete. Paret var mycket negativa mot integrationspolitiken i Sverige och ansåg att samhället hade stor tolerans mot invandrare som bröt mot lagen. De ansåg att samhället kommer att ångra sig och att problematiken kommer att gå över styr om polismyndigheten och rätts- väsenden inte rättar till sina milda och nonchalanta metoder mot lag- förbrytarna bland invandrarungdomar som gör stora skadegörelser mot allmänna och privata egendomar. De var samtidigt kritiska mot ordent- liga invandrare som brydde sig om samhället och dess välstånd men som inte var aktiva och inte vågade göra sina röster hörda. Han berättade hur grannar med invandrarbakgrund inte vågade anmäla orätter och lagbrott i fruktan av att bli prickade av myndigheter. (Bazian Shwan) Som jag nämnde i del 1 kan problem vara potentialer. Det kanske kan låta motsägelsefullt eftersom ordet potentialer nog oftast brukar stå för nåt positivt i vardagsspråket. Min definition av potentialer har sin förank- ring i distinktionen hos Aristoteles mellan potential och förverkligande. Potentialer är det som kan vara orsaker; den kraft som kan möjliggöra ett förverkligande. Med begreppet potentialer menar jag alla tänkbara orsaker till det som händer, t ex att vi tänker, tycker och agerar som vi gör. Därmed har jag inte bundit mig för att det ska vara varken gott eller ont, positivt eller negativt. Med begreppet potentialer menar jag ingen motpol till problem. Istället ska potentialer uppfattas som ett överordnat begrepp. Potentialer kan mycket väl vara problematiska och negativa, men de kan också befrämja lösningar och vara positiva. T ex kan den problemdefinition som innebär att ”fokus måste sättas på dem som är socialt och ekonomiskt utsatta” ställa till problem för dem som pekas ut. Men potentialer kan bli problem också på grund av sin svaghet. I vilken utsträckning gör definitionen ovan det meningsfullt och inspirerande för de utsatta att komma in? Tänk om en del elevers under- kända betyg beror på ett missnöje med skolan. Vill de verkligen satsa på att höja betygen om det sker till priset av att de måste svälja sin kritik? Vad säger denna problemdefinition i VFA om det samhälle som de utsatta ska komma in i? Måste man t ex då medverka i att tvinga in andra utsatta? Är detta meningen med det insatta livet? IP kom till Sverige någon gång på 70-talet och har gjort många an- strängningar för att passa in i samhället. För något år sen skilde han sig

29 och bor nu inneboende på Lindängen i en tvåa ihop med två män. Förr jobbade han ca 16 timmar om dygnet för att försöka få ihop familjens ekonomi. Idag har han ett halvtidsjobb. Alla pengar går att betala delen av hyran och underhåll till familjen. Det finns aldrig utrymme för t ex föreningsliv för där krävs en medlemsavgift och det har han absolut inte pengar till. Den sista hundralappen går åt till mat. Gör inget annat än jobbar fyra timmar och resterande tid tittar han på tv. Kände ingen samhörighet med någon av klasserna som jag gav som alternativ. Tyckte att vi skulle haft med underklass som alternativ. Han var väldigt politiskt insatt och var väldigt orolig inför maktskiftet i Sverige. Tror att många människor som har det väldigt dåligt ställt kommer få det ännu sämre. Själv hade han haft tandproblem i över tio år men inte sökt för han har inga pengar. … När jag slutligen sträcker över biobiljetten spricker ett stort leende fram. Han hade nämligen aldrig varit på bio. Sa till honom att han inte skulle ge bort den utan att själv gå. Det lovade han mig. Han tackade för pratstunden och han berättade att han aldrig hade någon som han riktigt kunde prata med. På jobbet bara ”fanns han” och gjorde vad alla sa till honom att göra utan att någonsin bli en i gänget. (Anette Lindblad) Mycket mera tid och kraft borde ägnas åt att testa hållbarheten på t ex problemdefinitioner. Man verkar ha varit på rätt väg i förberedelserna av VFA. Handlingsplanen baseras på ett underlag som arbetades fram med hjälp av tre framtidsseminarier, 160 intervjuer med Malmöbor och 32 fokusgrupper, bestående av medborgare, anställda i Malmö stad och gymnasieklasser. Utifrån detta underlag, uppenbarligen omfattande, drog man slutsatsen att det råder en stor samstämmighet om problemen: Det ställdes sju olika frågor i intervjuerna, som handlade om problembilden, tänkbara åtgärder, egna insatser, Malmös positiva sidor m.m. Resultaten visar att det finns en stor samstämmighet då det gäller bilden av vilka problem Malmö har. Problem och åtgärder diskuterades även i fokusgrupperna. Även här finns en betydande samstämmighet då det gäller problembilden.25 Kan det verkligen vara så? Jag har svårt att tro att det har rått en stor samstämmighet om problemen. Men hur det nu än är med den saken så har man lagt locket på. Vad är problemet? Det anser man sig ha fått ett samstämmigt svar på. Och då behöver det inte diskuteras vidare. Förhoppningsvis har jag visat på det motsatta behovet. Det finns inga självklara svar på frågan om problemet. Den behöver därför hållas vid liv och diskuteras. Inte bara verkligheten är verklig utan även tolkningarna av den. Det är innebörden av att t ex definitionen av ett problem har sin egen potential,

25 Malmö Stad (2004) s 2.

30 skild från problemets. Genom att tolka verkligheten förverkligar vi våra tolkningar, t ex när vi uttalar eller skriver ner dem. I handlingsplanen VFA har en tolkning av verkligheten förverkligats och därmed gjorts till objekt för bl a mina tolkningar, men också min kritik. Det är alltså inte så att tolkningarna av verkligheten är mindre verkliga än verkligheten. Verkligheten är visserligen en sak och tolkningarna av den en annan, men i verkligheten smälter de samman och skillnaden mellan dem kan vi bara förstå teoretiskt. Hur detta hänger ihop har Liedman lyckats förklara i två innehållsrika meningar: Vi förstår den värld som finns oss förutan – och som vi själva är en naturlig produkt av – men med hjälp av en annan värld som vi själva konstruerat. Det är bara i teorin som de båda världarna kan skiljas åt.26 Och det måste vi i grund och botten nöja oss med att tro på. Vi måste tro att verkligheten kan göras meningsfull. Men vi måste alltid själva skapa vår förståelse av den. Innan vi har gjort det kan vi inte helt säkert veta att de finns. Det måste vi därför nöja oss med att tro på. Men inte heller när vi har skapat vår förståelse av dem kan vi helt säkert veta. Kanske har vi inte riktigt förstått det som den ursprungliga skaparen av teorin menade. I viss utsträckning är vi alltid ensamma om just vår egen förståelse eftersom den byggs upp av våra egna erfarenheter, funderingar och frågeställningar. Det är vår egen motivation – våra egna skäl – som driver fram den och därför också sätter gränser för den. ”Det är bara i teorin som de båda världarna kan skiljas åt”, skriver Lied- man. Visst, men genom att skilja på världarna teoretiskt kan vi också peka ut deras konkreta effekter. Därför kan det också vara viktigt med namn på de olika världarna för att markera skillnaden. Inom kritisk realism brukar man tala om en skillnad mellan verklighetens transitiva och intransitiva dimensioner.27 Begreppen har sin motsvarighet inom språkvetenskapen där intransitiva verb kännetecknas av att inte behöva något objekt, t ex verbet sova. Det räcker med att säga ”hon sover” så förstår vi vad som menas. Men om nån säger ”hon äter” så vill vi nog gärna ha reda på vad, t ex frukost, middag eller kanske en bulle. Verbet äta kallas därför transitivt eftersom det behöver ett objekt. Det är inte tillräckligt bestämt i sig själv. Det är däremot verbet sova och därför kallas det intransitivt. Så är det också med verkligheten. Den existerar, oberoende av vad vi tycker och tänker om den. Därför är den intransitiv. Men vi tycker och tänker om någonting. Tyckandet och tänkandet är därför transitivt. Alla betydelser, tecken, meningssammanhang, ”språk”, diskurser, kunskaper,

26 S-E Liedman (2006) s 560. 27 Se t ex R Bhaskar (1989) och B Danemark m fl (1997).

31 kulturer och ”meningsbärande helheter” handlar om något. Därför kan de kallas transitiva. Det gör inte verkligheten. Den är inte meningsfull i sig och kan därför kallas intransitiv. För att underlätta förståelsen av denna viktiga distinktion ska jag istället tala om verkligheten och symbolverkligheten. Begreppen är precis de samma. Jag menar fortfarande intransitivt och transitivt. Bara orden skiljer sig. Genom valet av orden verkligheten och symbolverkligheten vill jag markera att det i båda fallen gäller verkligheten. Symbolerna är lika verkliga som verkligheten. Men de handlar om nånting, vilket jag markerar genom det sammansatta ordet symbolverklighet.

2.1.4 Värdegrunder Användningen av ordet ”utsatta” i en av problemdefinitionerna för tankarna till en gäst, vilket gör liknelsen med gästen och värden särskilt lämplig. Ordet tyder på att man befinner sig ute. Rent logiskt måste då de som befinner sig på skillnadens andra sida vara inne och ”insatta”. De som står bakom definitionen ser således inte bara de andra som ”utsatta”. Uppenbarligen måste de också se sig själva som ”insatta”. Därmed ger man uttryck för en värdering. De på den ena sidan av den oacceptabla skillnaden i levnadsbetingelser definierar dem på den andra sidan som problemet. Kan det inte få dem med lite välfärd att känna sig ännu mindre? Kan det inte få dem med mycket välfärd att framstå som bättre människor och de andra som sämre? Kan det inte göra dem med mycket välfärd lite blinda och lomhörda för sina egna problem? De med mycket välfärd ger intryck av att veta vad som är bäst, inte bara för sig själva utan också för dem med lite välfärd. Han sade att alla nyanlända invandrare borde gå en kurs hos honom för att förstå det svenska samhället då han har bott i Sverige i över 40 år. Det han betonade gång på gång var att det svenska samhället inte hade något intresse för andra kulturer och var mycket misstänksamt mot andra kulturer samt att det inte visade känslor och tog avstånd från andra människor. Han sade att han inte kunde förstå hur det kom sig att han inte knutit an till det svenska samhället trots att han levt hela sitt liv i Sverige. Man kan få bekanta och vänner efter några timmar i andra samhällen, sade han. Vid ett sammanhang sade han att många svenskar eller västerlänningar kritiserar muslimiska kvinnor för att bära på slöja men att de glömmer att de också bär på slöja men en osynlig sådan. Han menade på att man bär på en osynlig slöja när man tar avstånd och inte öppnar sina känslor och tankar för andra. Han sade att många kvinnor med slöja är tvärtom mycket vänliga och tillmötesgående att man kan se

32 dem inne i hjärtat. (Bazian Shwan) Problemdefinitioner som avgränsar sig snävt till ”dem som är socialt och ekonomiskt utsatta” riskerar att leda till individualiseringar av problemen. Det innebär att man bortser från de strukturella sammanhangen och kategoriserar människor enbart utifrån vad de saknar, inte utifrån vad de har eller ingår i. Bara i formell mening utgör de därmed en kategori. Sociologen Ulrich Beck såg hur denna typ av kategoriseringar växte fram och varnade för dem redan 1986 i sin bok Risksamhället: I dagens klasslösa, individualiserade tillvaro har det kollektiva ödet för- vandlats till ett personligt öde, ett enskilt öde med en social tillhörighet som är statistiskt påvisbar, men inte längre möjlig att (upp)leva. … Siffrorna …. är den abstrakta gemensamma nämnare genom vilken de isolerade individerna får reda på att de tillhör ett kollektiv. Siffrorna blir till en surrogatverklighet ….28 Vilka lösningar kan en sådan syn på människor bädda för annat än att ställa krav på förändringar av individen? Det ingår ju inget socialt sammanhang i definitionen utan bara utanförstående individer. Därmed framstår det som om deras sociala och ekonomiska utsatthet beror på dem själva. Inget annat ingår ju i problemdefinitionen. De saknar uppenbarligen något, t ex kunskaper eller språk men det kan även vara den rätta viljan och det rätta beteendet. Kanske har de inte den hälsa som krävs. Eller så saknar de kontakter. I samtliga fall beror utsattheten på deras egna individuella brister. Problemdefinitioner som individualiserar problemen grundar sig på en typ av människosyn som brukar kallas subjektivism.29 Subjektivismen ser i människan ett subjekt med en drivkraft så självklar att den existerar oberoende av var och hur vi lever eller vilken tid vi lever i. Det är denna drivkraft som förklarar hur samhället kan uppstå och utvecklas. I begynnelsen var drivkraften, sen kom samhället. Det är kännetecknande för subjektivismens människosyn att enbart subjekt ingår i problemdefinitionerna oberoende av det sammanhang de lever i. Nånting i människan får henne att skapa samhället. De som inte deltar i skapandet av samhället saknar detta nånting. Vill de inte? Förstår de inte? Kan de inte? De som är insatta både vill, förstår och kan. Deras kompetens, levnads- sätt, beteende och tankesätt blir den norm som de utsatta måste försöka uppnå. Och visst behövs det t ex kompetens för att kunna klara sig i sam- hället. Men det är en kompetens som gäller just i det svenska samhället. Andra samhällen kräver annan kompetens, t ex ett annat språk. Vad som

28 U Bech (1998) s 147 och 153. 29 Se t ex M Stigendal (2002).

33 krävs i kompetens, levnadssätt, beteende och tankesätt beror således på sammanhanget. Men det sägs ingenting om sammanhanget i utpekandet av de socialt och ekonomiskt utsatta. I linje med en subjektivistisk män- niskosyn ingår bara subjektet i problemdefinitionen. Normen får därmed karaktären av sann mänsklig natur. De insatta har förverkligat denna sanna natur. Därför lyckas de. Därför är de insatta. Denna mänskliga natur för- klarar såväl den enes misslyckande som den andres framgång. Men vilken är då denna sanna natur? Enligt många nationalekonomer är det egoismen. Författaren till en av de mest lästa och populära läroböckerna i nationalekonomi, Vår ekonomi, heter Klas Eklund. Som tidigare statssekreterare på Finansdepartementet under 1980-talet då Kjell-Olof Feldt var finansminister och under senare år chefsekonom på SE-banken har han också varit en av Sveriges mest inflytelserika nationalekonomer i flera decennier. Enligt Eklund förutsät- ter nationalekonomin att människan alltid tänker på sig själv i första hand och dessutom så rationellt som möjligt.30 Denna människosyn har blivit hårt kritiserad, vilket Eklund också nämner. Han redovisar bl a Thorstein Veblens kritik i slutet av 1800-talet. ”Likväl har hypotesen om den nyt- tomaximerande människan överlevt som en grundsten i den nationalekonomiska analysen”,31 konstaterar Eklund. Jag tog upp Eklund redan för 10 år sen i rapporten om Fosie. Då hade hans bok utkommit i sin tredje upplaga. Den första upplagan utkom redan 1987. Nu har den 10:de upplagan av Eklunds lärobok utkommit. Där sägs det att mycket har reviderats. Men nej, inte den grundläggande männis- kosynen. Enligt Eklund ”accepterar de flesta ekonomer …. att människor agerar rationellt för att maximera sin nytta.””Och detta är också vad som antas i de flesta teorier som redovisas i den här boken.”32 De flesta nationalekonomer tror med andra ord fortfarande på en ’sann mänsklig natur’. Oberoende av tid och rum anses vi alla i grunden vara rationella egoister. Det tycks kvitta om verkligheten tyder på nåt annat eller om teorin inte visar sig fungera. Vad det kan innebära skriver Björn Elmbrant om i sin bok Börsbubblan där han också karakteriserar nationalekonomerna som egenintressets prästerskap: De neoklassiska ekonomerna har nämligen i tjugo års tid pläderat för att om alla maximerar sina egenintressen uppnås den optimala lyckan. När denna teori praktiserats i full skala under börsbubblan gick det totalt åt helvete.33

30 K Eklund (1992) s 39. 31 K Eklund (1992) s 41. 32 K Eklund (2005) s 45. 33 B Elmbrant (2005) s 295.

34 Först när vi driver våra egna intressen på bekostnad av andra förverkligar vi oss själva. Normala människor säljer dyrt och köper billigt. Annars är vi inte riktigt normala. Då förverkligar vi ju nämligen inte vår ’sanna natur’. Den människosyn som nationalekonomer utgår ifrån härstammar från 1700-talets klassiska liberalism. Den ingår i den ideologi som brukar kallas ekonomism, ”ett knippe ganska enkla föreställningar med akademiska förtecken, som upphöjts till ledande åskådning och samhällsmodell, och med särdeles kraft har kunnat tränga ut andra föreställningar under 1900- talets två sista decennier.”34 Citatet kommer från samhällsforskaren Lars Ingelstam, under flera decennier en av ekonomismens vassaste kritiker. Ingelstam sammanfattar ekonomismens egenskaper i fem punkter. 1. Människosyn: ”som går ut på att människan är klarsynt, snabbtänkt och egoistisk, ständigt på jakt efter att främja sina ekonomiska intressen” (economic man). 2. Samhällssyn: ”summan av ett antal egoistiska individer (economic men) som handlar oberoende av varandra”, vilket innebär att effektivitet endast kan åstadkommas genom konkurrens. 3. Samhällslivets mål: ”en endimensionell föreställning” som utan vidare diskussioner utgår från att ”ett samhälle med en ’starkare ekonomi’ och högre BNP är lyckligare än ett med lägre”. 4. Värdering: ”Allt, eller i varje fall det allra mesta, kan värderas i pengar”. 5. Makt: ”Makten finns däremot knappast i ekonomisternas värld.35 Ekonomismen bedömer och mäter människor utifrån deras individuella agerande på marknaden. Det är på marknaden som människor ger uttryck för sin sanna natur, i rollerna som producenter såväl som konsumenter. Gör de inte det så blir de ett problem. Det är inte i första hand marknaden det är fel på. Inte heller det synsätt som gör egoismen till människans sanna natur och marknaden till den enda arena där denna sanna natur kan förverkligas. Nej, problemet är istället de människor som av en eller annan anledning står utanför arbetsmarknaden och inte deltar i köpfesten. Vad blir då den självklara lösningen? Jo, en högre förvärvsfrekvens. Det är också vad VFA framhåller, redan i inledningen, men utan någon motivering och förklaring. ”Alla arbetsföra ska ha arbete”, sägs det. Var- för då? Och vilka arbeten? Jo, förvärvsarbeten, dvs inte arbete inom t ex

34 L Ingelstam (2006) s 40. Se även bl a W Korpi (1992) s 14, L Lundquist (2001) och L Pålsson Syll (2001). 35 L Ingelstam (2006) s 40-41.

35 föreningslivet eller det arbete som krävs när man studerar. Det framgår när målet specificeras: ”Förvärvsfrekvensen för gruppen 20-64 år ska öka från nuvarande 64 procent till 75 procent”. Men vilka förvärvsarbeten? Är det bra om det t ex växer fram en låglönesektor? Det sägs det inte heller nånting om. Det finns även andra formuleringar i VFA som antyder en ekonomism. T ex beskrivs Malmös ungdomar som en ”tillväxtresurs”. De kunde ju också ha beskrivits som en demokratiresurs. Ungdomarna kan bara bli en resurs ”under en förutsättning”, som det står i VFA. De måste vara ”utbildade för de arbeten som framtidens arbetsmarknad erbjuder”. Bara då kan de uppenbarligen bli en resurs. Men inte vilken resurs som helst, utan en tillväxtresurs. Ekonomismen kan också karakteriseras som problemorienterad. De som pekas ut framstår som problem eftersom man redan har bestämt sig för vad som är lösningen. Det är i förhållande till de insatta som de andra framstår som utsatta. När lösningen tas för given blir den styrande för i vilken riktning man söker problemen. Det får en dessutom att se de män- niskor man vänder sig till som problem. De insatta vänder sig till de utsatta för att de anses vara problem och inte potentialer till förändring eller nåt nytt. Därför kan det också bara finnas två typer av lösningar. Antingen måste de utsatta hjälpas och stöttas till att bli som vi. Eller så måste de tvingas till det. Ett alternativ till det problemorienterade synsättet är det som jag har kallat potentialorienterat. Det bygger inte på förutfattade meningar om människans natur. Människan har ingen sann natur. Det tror i alla fall inte jag. Jag säger tror eftersom jag inte säkert kan veta. Det ingår i det som vi måste nöja oss med att tro på. I själva verket är frågan felaktigt ställd. Det är inte i den änden vi ska börja. Till skillnad från subjektivismen börjar inte kritisk realism med att ta verkligheten för given. Kritisk realism kan istället sägas börja med en fråga om vad vi måste tro och anta för att möjliggöra kunskap. Om vi kan utgå ifrån att det existerar kunskap, vad måste vi då tro och anta om verkligheten för att göra kunskapen möjlig? Det har då visat sig rimligt att tro på förekomsten av potentialer, dvs tänkbara orsaker. Lika nödvändigt är det att tro på människans skapande förmåga. Men först av allt måste vi tro att verkligheten existerar, i både tid och rum, oberoende av vad vi tycker och tänker om den. Dessutom måste vi tro att vi kan tänka och tycka om den, dvs tolka verkligheten och göra den meningsfull. Denna ontologi kan sammanfattas i fyra antaganden: • Verkligheten existerar i tid och rum, oberoende av vad vi tycker och tänker om den.

36 • Verkligheten består av potentialer, dvs tänkbara orsaker till det som händer. • En av dessa potentialer är den mänskliga kreativiteten. • Verkligheten är möjlig att tolka och göra meningsfull. Antagandena ligger till grund för en teori om det sociala; dvs vad som är socialt. En av den kritiska realismens förgrundsgestalter Roy Bhaskar har avgränsat definitionen av det sociala till relationerna.36 Relationer mellan individer och/eller grupper är nödvändiga men också tillräckliga för att ett sammanhang ska kunna kallas socialt. Definitionen har stor betydelse. Den flyttar fokus från den enskilde individen till relationerna mellan individer, dvs sociala relationer. Det sociala utgör inget förutbestämt frö i varje människa, vilket kräver en marknad för att kunna blomma ut. Det räcker inte med en enskild människa. Det måste finnas flera. Men räcker det med relationerna? Måste inte också individerna som ingår i relationerna vara verksamma? Kan en relation mellan helt och hållet passiva individer betraktas som social? Nej, inte enligt min uppfattning. Det krävs även att individerna är verksamma, men inte nödvändigtvis så att de arbetar. Det kan räcka med ett samtal. Men då behövs det också kompetens. Med det menar jag att det krävs människor som förstår vad de gör, kan förverkliga sin kreativitet och klara av sina relationer till varandra, åtminstone i viss utsträckning. Annars blir inte sammanhanget socialt. Två små barn, egen ryggskada, rullstolsbunden man men full av idéer och kreativitet. Hennes framtidsvision var att engagemanget i våra barn måste bli större. Alla barn måste få hjälp att hitta ett intresse, hobby eller sport för att utvecklas maximalt. Alla föräldrar skulle hjälpa till i skolan vilket skulle få barnen positivare och föräldrarna skulle känna sig behövda. (Åsa Westerberg) Relationerna, verksamheterna och kompetenserna utgör en kärna i alla sociala sammanhang; ett slags det socialas atom. Det är relationerna, verksamheterna och kompetenserna som gör ett sammanhang socialt. Om någon av dessa tre beståndsdelar saknas kan sammanhanget inte betraktas som socialt. Jag ska klargöra detta potentialorienterade synsätt genom att jämföra det med ekonomismen i Ingelstams sammanfattning: 1. Människosyn: Människan har ingen sann natur. Människor är inte självklart varken klarsynta, snabbtänkta eller egoistiska. Däre- mot kan vi kanske bli det, men det beror på var, hur och i vilken tid vi lever. Det enda vi bör tro om människan är att hon kan vara kreativ. Det är också genom att vara kreativ som människan blir

36 R Bhaskar (1989) s 71 ff och T Brante (1997) s 324.

37 social och därmed också en social potential. Det behöver inte vara liktydigt med en positiv syn på allt vad människor gör. Vad som blir positivt respektive negativt beror på sammanhanget. 2. Samhällssyn: Det räcker inte med summan av ett antal egoistiska individer som handlar oberoende av varandra för att det ska uppstå ett samhälle. Det krävs tvärtom relationer och beroenden mellan verksamma och kompetenta individer. Det är vad samhället i grunden består av. Bara om människor lyckas hantera dessa relationer och beroenden kan det uppstå ett samhälle. Det behöver inte innebära att alla tänkbara sociala sammanhang ingår. En del kan ha trängts ut eller släpps kanske inte in. Vissa sociala sammanhang tillåts dominera på bekostnad av andra. 3. Samhällslivets mål: I den utsträckning det överhuvudtaget existerar ett samhälle så utgör det ett mångdimensionellt, komplext, motsägelsefullt, bräckligt och föränderligt sammanhang av många olika sociala system, vart och ett med sina egna mål. I åstadkommandet av helheten krävs det också att dessa mål görs förenliga. Det kan mycket väl ske genom att vissa mål framhålls på bekostnad av andra. Det beror på hur de olika systemen har gjorts förenliga. 4. Värdering: Strävan efter att värdera allt i pengar har sin historiska bakgrund i kapitalismens utveckling. Liksom alla sociala system består kapitalismen i grunden av sociala relationer mellan verksamma och kompetenta individer. Kapitalismens system har dock brett ut sig och blivit dominerande i samhället. Därmed har också dess värderingar kunnat sprida sig och få ett genomslag i andra sociala sammanhang där de egentligen inte hör hemma. 5. Makt: Att mål och värderingar som egentligen tillhör kapitalismen har gjorts nästan universella beror på maktförhållanden mellan kapitalismen och andra sociala sammanhang. I grunden består alla sociala relationer av makt. Det potentialorienterade synsättet får oss att förstå att människor kan ha förmågor som inte kommer till användning i samhällslivet. Det behöver inte bero på att de är dåliga. Det kan bero på hur samhället hänger ihop. I de sammanhang som samhället består av räknas vissa förmågor men inte andra. Kanske har vissa sociala sammanhang blivit så dominerande att mänskliga förmågor som annars sägs vara viktiga har tryckts ned eller rentav trängts ut. Kanske finns det sociala relationer, verksamheter och kompetenser som vi annars säger oss vilja värna om men som undermine- ras av hur dagens samhälle hänger ihop.

38 2.2 Områdesbaserade sociala skillnader I analysen av resultaten från Levnadsundersökningen ska jag avgränsa mig till de områdesbaserade sociala skillnaderna, dvs sociala skillnader som sammanfaller med var man bor. Det beror på potentialen och den sociala kraften i de områdesbaserade sociala skillnaderna. Den är i allmänhet starkare än när människor som tillhör samma sociala kategori bor på olika håll. Om människor med samma livssituation och levnadsvillkor bor i närheten av varandra så underlättar det naturligt för kontakten dem emellan. Det gör det lättare för dem att få syn på varandra och utveckla gemensamma intressen. Men det gör det också lättare för andra att peka ut dem. Det får en större betydelse om t ex fattiga människor bor i samma område än om de bor spridda i olika delar av stadsdelen.

2.2.1 Segregationsbegreppets bakgrund och utveckling Har segregationen ökat ytterligare under de senaste 10 åren eller kanske rentav minskat? Det beror så klart på vad man menar med segregation. För tio år sen vände jag mig starkt emot den definition av begreppet som gjorde det till en skillnad mellan bra och dåligt. Denna definition, endimensionell kallade jag den, hade då sen länge varit förhärskande. Som jag såg det för 10 år sen berodde dominansen av det endimensionella segregationsbegreppet på en bristfällig teoriutveckling. Vissa menade att segregationsbegreppet ingick i sociologins teoretiska arv, men det höll jag inte med om.37 Ordet segregation var säkert välbekant, men begreppet segregation saknade en genomarbetad och välgrundad teori. Det brukade talas om etnisk och/eller socio-ekonomisk segregation, men rutinmässigt och utan teoretiska motiveringar. Segregationsforskningen verkade ha pågått vid sidan om samhällsveten- skapens teoretiska utveckling. Ingen av de stora teoretiska omvälvningarna under 1960-, 70- och 80-talen hade satt några synbara spår. Segrega- tionsforskningen grundade sig i första hand på massiva datainsamlingar. Slutsatserna drogs med hjälp av statistiska metoder, t ex segregationsindex, olikhets- eller dissimilaritetsindex och entropiindex. Det verkade nästan ligga ett egenvärde i att använda komplicerade och svårbegripliga statistiska mått. Ibland kunde det urarta till en enda lång teknisk redovisning av tabeller och diagram som i stort sett ansågs tala för sig själv. Jag letade efter definitioner, bl a i Penguins Dictionary of Sociology från 1988 men där nämns överhuvudtaget inte segregation. Det finns inte hel-

37 För referenser, se M Stigendal (1999).

39 ler med som uppslagsord i Sociologiskt lexikon från 1997. En av sociologins tungviktare Anthony Giddens skrev två tjocka böcker om sociologi vilka översattes till svenska i slutet av 1990-talet, men han nämnde bara segregationsbegreppet i förbifarten. Definition saknades och att döma av texten tycktes segregation bara handla om etniska skillnader.38 Enligt den slutsats jag drog speglar den endimensionella och problemorienterade definitionen segregationsforskningens historiska erfarenhet. Segregation är nämligen inget nytt fenomen utan hör ihop med kapitalismens och den moderna stadens framväxt.39 Nya typer av klyftor uppstod i 1800-talets snabbt växande städer när människor med samma sociala bakgrund bosatte sig i samma stadsdelar. Klyftorna blev särskilt påtagliga i en av västvärldens snabbast växande städer, Chicago. På bara ett enda decennium, 1880-talet, fördubblade staden sitt invånarantal. I början av 1900-talet var Chicago världens största järnvägsknut. Massinvandringen till Chicago bestod först nästan uteslutande av vita, men första världskri- gets utbrott förändrade situationen. Många av Chicagos vita arbetare in- kallades, vilket i kombination med den industriella boomen under kriget ledde till massinvandring av unga svarta från sydstaterna. Chicagos svarta befolkning fördubblades på bara några få år. Svarta utgjorde visserligen fortfarande en liten minoritet, men på grund av den höga geografiska koncentrationen upplevde många hemvändande soldater ändå deras närvaro som en stor förändring. En del upplevde rentav förändringen som ett hot. Krigsslutet följdes därför av våldsamma konflikter mellan hemvändande vita och nyinflyttade svarta. ”Segregationsforskningen, forskningen om den moderna stadens, eller rättare sagt storstadens, inre sociala struktur, drivkrafterna bakom uppdelningen av människor och aktiviteter i bestämda rum och områden, växte fram i denna smältdegel och konflikthärd”, konstaterar Sven E Ols- son Hort.40 Sociologiska institutionen vid University of Chicago tog som sin uppgift att mäta graden av geografisk uppdelning med avseende på framför allt etniska skillnader. Inriktningen kom att kallas Chicago-skolan och dess grundare hette Robert Park. Han formulerade skolans grundläg- gande teoretiska utgångspunkter redan på 1910-talet, men kunde på allvar förverkliga sina idéer när han 1921 anställdes som chef för sociologiska institutionen. I Sverige väckte Chicago-skolans forskning inget större intresse. Sve- rige var fortfarande till stor del ett jordbrukssamhälle, och segregation som fenomen förekom än så länge bara i liten skala. Städerna hade ännu

38 A Giddens (1994b) s 65-7. 39 Merparten av min historik är hämtad från S E Olsson Hort (1992). 40 S E Olsson Hort (1992) s 36.

40 inte vuxit sig riktigt stora och invandrarna utgjorde en försvinnande liten minoritet. Så länge segregation förknippades med rasfördomar saknade begreppet en grogrund. Genombrottet för segregationsforskningen i Sverige grundade sig is- tället på utvecklingen av andra sociala skillnader än etniska. Den snabba urbaniseringen av Sverige under 1950- och 60-talen ledde till förslum- ning av innerstäderna och bostadsbrist. Regeringen försökte i mitten av 1960-talet råda bot på bristerna genom sitt program för byggande av en miljon bostäder under en tioårsperiod, det s k miljonprogrammet. Trots satsningarna på en hög materiell standard ledde miljonprogrammet till ökade klyftor, mycket beroende på bostädernas utformning och placering. Missnöjet växte, inte bara mot bostadspolitiken, utan på bred front mot vad man uppfattade som det nya klassamhället. Begreppet segregation kom att utgöra en del av kritiken, och dess genombrott i Sverige kan dateras till 1960-talets andra hälft. Genombrottet är framför allt förknippat med sociologen Harald Swedner vid sociologiska institutionen i Lund. Swedner initierade en rad olika forskningsprojekt om de nya klyftorna i samhället. Till skillnad från Chicago-skolan stod inte etniska skillnader i centrum, utan socio-ekonomiska. Runt 1970 började segregationsbegreppet användas mer allmänt, inte minst inom politiken. Olsson Hort karakteriserar 70-talets första hälft som segregationsstudiernas Klondykeperiod.41 Förutom i alla forskningsprojekt ägnades segregationsproblematiken stor uppmärksamhet i ett flertal statliga utredningar. Segregationsbegreppets genombrott innebar samtidigt en politisering. Talet om segregation förknippades med vänstern. 80-talets högervåg drab- bade därför även segregationsbegreppet. Segregation var inte vad man i första hand pratade om på 80-talet. Mot slutet av 80-talet hamnade dock segregationsbegreppet åter i förgrunden. Ett allt lägre valdeltagande i Sve- rige och utvecklingen i länder som Storbritannien väckte oro. Diskussionen om tvåtredjedelssamhället tog fart. Segregationen i storstäderna ägnades särskild uppmärksamhet genom Storstadsutredningen som den socialdemokratiska regeringen tillsatte efter valet 1988. Under 90-talet kom segregation att bli en viktig fråga för alla politiska krafter, från vänster till höger. Segregationsbegreppet förknippades inte längre bara med vänstern. Det var i det läget som den förra Levnadsundersökningen 1995-97 genomfördes. Vad har hänt sen dess med definitionen av segregationsbegreppet?

41 S E Olsson Hort (1992) s 48

41 2.2.2 Segregation – sociala och rumsliga skillnader Nationalencyklopedin har sen mitten av 1990-talet fått en stor spridning, även på nätet. Med några enkla musklick går det att söka sig fram till en definition av segregation. ”Det rumsliga åtskiljandet av befolkningsgrupper. Segregation kan ske på grundval av socioekonomisk status, hudfärg, religion, etnisk tillhörighet e.d. Den kan vara ofrivillig eller frivillig”, står det att läsa i Nationalencyklopedin om segregation. Det betyder att segregation inte bara kan handla om en enda befolkningsgrupp utan om minst två. Åtskillnaden mellan dessa befolkningsgrupper är dessutom rumslig vilket innebär att inte bara ett enda geografiskt område ingår utan minst två.42 Det räcker således inte med fattigdom eller klasskillnader. Förekom- sten av en hög andel invandrare behöver inte heller nödvändigtvis vara det samma som segregation. Det är först när den sociala uppdelningen sammanfaller med en geografisk och rumslig åtskillnad som vi kan tala om segregation. Det innebär att segregation inte bara handlar om t ex Hermodsdal, utan lika mycket om t ex Kastanjegården.43 Kvinnan är frånskild och högutbildad i sitt hemland. Hennes högsta önskan var att bli färdig med det svenska språket så att hon kunde göra ett prov i Lund för att åter kunna få arbeta som läkare. Hon visade mig oxå stolt ett diplom att hon var ambassadör för peace. Hon älskade sitt hem och umgicks mycket med sina grannar. Malmö älskade hon för dess mångkulturella befolkning. (Yvette Bennvid Palmlöf) Definitionen ger oss anledning att fundera över vad som egentligen är problemet. Om det anses vara ett problem med en rumslig åtskillnad mellan två befolkningsgrupper så måste problemet först och främst vara åtskillnaden. Det är i den rumsliga och sociala åtskillnaden mellan dessa två befolkningsgrupper det uppstår problem. I vilken utsträckning problemet beror på den ena eller den andra befolkningsgruppen kan vi därför inte ta för givet. Problemet aktualiseras genom åtskillnaden och i vilken utsträckning den beror på den ena eller andra befolkningsgruppen måste vi ta reda på. Som också framgår av citatet från Nationalencyklopedin behöver inte segregation ha att göra med tvång. Ungdomar som vill bo bland andra ungdomar och därför bosätter sig i en viss del av staden känner sig för- modligen inte tvingade till det. Sak samma gäller för äldre som kanske vill bosätta sig i en del av staden där det bor många äldre. Barnfamiljer bosätter sig nog gärna i stadsdelar där det finns många andra barnfamiljer. Det finns de som flyttar till ett visst område eftersom det präglas av en

42 S E Olsson Hort (1992) s 27. 43 Se även S E Olsson Hort (1992) s 28.

42 viss kultur, och det behöver inte nödvändigtvis ha med etnicitet att göra. Det kan t ex vara en viss ungdomskultur som attraherar. Det innebär att segregation inte behöver vara nåt dåligt. Det kan rentav vara bra. Det myckna cyklandet runt Fosie har, förutom att påminna mig om mina reklamutdelardagar i kombination men hembesök via arbetet, lett till en fullödigare bild av Fosie. Vilka härliga bostadsområden och grönområden det finns här och vad märkligt det är att röra sig från de nedslitna, smutsiga kvarteren till villaområden med välansade gräsmattor och blänkande bilar stående på uppfarterna, allt inom loppet av fem minuter. (Zana Doncic) Denna syn på segregation framförde jag för 10 år sen. Och jag var inte ensam om den. Sven E Olsson Hort hade några år tidigare företrätt en liknande uppfattning i sin bok Segregation – ett svenskt dilemma: ”En segregerad stad är således sammansatt av relativt homogena bostadsområden, medan en osegregerad stad har en relativt heterogen sammansättning av befolkningen”.44 Uppfattningen ledde till att jag myntade begreppet segregationspoler. Med det menade jag de sociala och rumsliga motpoler som utgör segregationens beståndsdelar. Utan en förekomst av minst två segregationspoler kan vi inte tala om segregation. Och när vi talar om segregation måste vi inbegripa minst två segregationspoler i resonemanget. Definitionen av begreppet segregation kan sammanfattas i följande punkter: • Segregation uppstår när sociala och geografiska skillnader sammanfaller, dvs när olika grupper och/eller kategorier av befolkningen lever, arbetar och/eller bor geografiskt åtskilda. Det räcker således inte med sociala skillnader utan de måste också sammanfalla med geografiska. Det räcker inte heller med en enda social grupp eller kategori utan det krävs minst två som dessutom kan jämföras och relateras till varandra. • Många olika sociala skillnader kan ligga till grund för segregation; t ex sådant som har att göra med ålder, kön, klass, etnicitet, inkomst, familj, bostadskvalitet, politik etc. • Det innebär att segregation består av relationer mellan motpoler, vilket också kan kallas segregationspoler. Den ena segregationspolen behöver inte vara dålig och den andra bra utan de kan helt enkelt bara vara olika. Vilken spridning har då ett potentialorienterat och flerdimensionellt syn- sätt fått sen dess? Jag måste konstatera att endimensionella och problem-

44 S E Olsson Hort (1992) s 29.

43 orienterade synsätt på segregation fortfarande har en stark ställning. Så var det t ex i Malmös storstadssatsning där man satte som mål att ”bryta den sociala och etniska segregationen”.45 Målbeskrivningen bygger således på just den indelning som man rutinmässigt har hänvisat till i flera decennier men utan att motivera teoretiskt. Än värre är att utvärderarna av storstadssatsningen i Malmö inte ifrågasätter den. Det görs överhuvudtaget inget försök att definiera segregation. Författarna säger sig vilja möjliggöra en djupare förståelse för segregationsproblematiken. Hur ska man kunna göra det om man inte vet vad segregation är, eller om man kanske vet det själv men inte talar om det för läsaren? ”Storstadssatsningen nådde inte målen. Segregationen finns kvar”, konstaterar författarna i sin avslutande diskussion. I en del av formuleringarna ger utvärderingen uttryck för det som jag har kallat ett problemorienterat synsätt. Det talas om segregationsproblem, vilket förknippas med ”hög omflyttning, fysisk förslitning och sociala problem”.46 Det står klart att ut- värderarna bara intresserar sig för det som jag har kallat segregationens ena motpol. Det kan kanske sägas följa med uppdraget. Storstadssatsningen täckte inte in segregationens båda motpoler. Enbart områden med den ena motpolen ingick. Men det tycks inte utgöra nåt problem för utvärderarna. Det är inget som man ifrågasätter. Just därför uppfattar jag det som att man företräder ett problemorienterat synsätt, även om det inte sägs rent ut. Och just därför ställer jag mig kritisk till utvärderingens slutsatser.

2.2.3 Hyresfosie och Ägandefosie För att kunna avgöra om segregationen finns kvar, i vilka avseenden och i vilken utsträckning måste vi undersöka båda motpolerna. I enlighet med definitionen ovan måste vi dessutom ta ställning till två typer av avgränsningar. Den första avgränsningen är rumslig. Går gränserna på t ex kvartersnivå eller stadsdelsnivå? Vilka enheter undersöker vi? En stadsdel är ingen självklar segregationspol. Segregation kan mycket väl uppstå inom ramen för ett enskilt bostadsområde, mellan dess olika kvarter. Även generellt sett fattiga stadsdelar kan bestå av rika delar. Den minsta geografiska avgränsningen som kan komma ifråga i Levnadsundersökningen är delområde. Malmö är indelat i drygt 100 delområden, vart och ett beskrivet i den offentliga statistiken. En hel del av den offentliga statistiken går även att bryta ner till en ännu mer finför-

45 B Andersson m fl (2003). 46 B Andersson m fl (2003) s 15.

44 delad nivå av vad som kallas statistikområden. Levnadsundersökningen möjliggör emellertid inte analyser av mindre områden än delområden på grund av urvalets begränsningar. Antalet intervjuade per statistikområde skulle bli alldeles för få. Därför utgör delområden min minsta geografiska analysenhet. Nu hade IP flyttat till ny lägenhet och tycker att livet börjat komma tillbaka till henne. Hon är nöjd med det mesta och verkar ha bra ekonomi. När jag frågar om vad som är dåligt i Malmö säger hon först att det inte finns något dåligt. Jag frågar igen om det inte finns något som hon är missnöjd med och nu hämtar hon andan och listan blir lång. Hon börjar säga att det finns för många invandrare som gör att det inte finns pengar till ”våra” gamla och våra egna ungdomar. Sen är det för jäkligt att det finns uteliggare, stackars människor säger hon, de är nog sjuka. Då kommer hon på att det är synd att de lagt ner alla psykavdelningar i Malmö. Det ska minsann politikerna veta. Härom dagen hade hon gått i stan och sett tiggare. (Anette Lindblad) Den andra avgränsningen gäller segregationens sociala skillnader. Vilka sociala skillnader kan ligga till grund för framväxten av olika liv i geografiskt åtskilda områden? Det kan vi inte veta på förhand. Det beror på vilka som bor där och det måste vi därför ta reda på. I den förra Levnadsundersök- ningen visade sig dock upplåtelseformen ha stor betydelse för segregation. Om man bodde i hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt var ganska starkt kopplat till bl a förvärvsarbete och hushållsekonomi. Dessutom finns det i Fosie två större sammanhängande områden, varav det ena består av enbart hyresrätter och det andra av antingen bostadsrätter eller äganderätter. Det visade sig att dessa två koncentrationer lade grund för ett flertal olika former av segregation. Som komplement till analyserna av delområden kommer jag därför än en gång att fokusera på dessa två större områden. Båda sträcker sig över flera delområden, men är geografiskt sammanhängande och relativt homogena vad gäller upplåtelseformen på boendet. Eftersom det ena enbart består av hyresrätter döpte jag det för 10 år sen till Hyresfosie. Det jämfördes då med ett motsvarande område som enbart består av äganderätter och bo- stadsrätter, vilket jag kallade Ägandefosie. 39 % av intervjupopulationen bor i Hyresfosie och 52 % i Ägandefosie. Resterande 9 % bor i blandade områden. På frågan om hon umgicks med sina grannar berättade hon att hon hade lite koll på ”sina tanter” i trappan som var rätt så till åren komna. Enligt IP så präglades huset hon bodde i, kanske även hela bostadsområdet, av en hög medelålder och kontinuitet i boendet. Många bodde kvar fram till sin död eller till att man flyttade till ett servicehem eller dylikt. En sådan sak måste också påverka känslan och engagemanget för sitt bo-

45 stadsområde. Jag tänkte på en del hus som jag ofta passerat när jag cyklat till Socialbyrån på Munkhättegatan där det sett rätt så förfärligt ut, ibland sönderslagna fönster, trasiga omkullvälta cyklar och ett allmänt förfall. (Helena Larsson) Förutom att identifiera förekomsten av segregation i olika avseenden kommer jag att göra bedömningar av styrkan i segregationspolerna. Styr- kan beror på det rumsligt avgränsade områdets sociala homogenitet men inte bara på det, utan också på områdets storlek. Områden kan vara hur socialt homogena som helst, men på grund av sin litenhet i ett större sammanhang ändå utgöra svaga segregationspoler. Stora geografiskt avgränsade områden med hög grad av social homogenitet är att betrakta som starka segregationspoler. Styrkan kommer att bedömas utifrån uppgifter om dels områdets homogenitet och dels dess relativa storlek. Det ena kommer jag att kalla homogenitetsgrad och det andra koncentrationsgrad. Starkast är den segregationspol som både har en hög homogenitetsgrad och en hög koncentrationsgrad.

2.2.4 Utanförskap – förutsätter innanförskap Segregation behöver inte vara ett problem, skrev jag i det förra kapitlet. Men det blir ett problem om den ena segregationspolen utvecklas till ett utanförskap. Det förutsätter dock att det finns ett innanförskap som utgör motpol. Begreppet utanförskap motsvarar nämligen bara den ena av segregationsbegreppets två poler. Det måste relateras till ett innanförskap om det ska kunna jämföras med segregationsbegreppet. Utanförskap behöver dessutom inte gälla befolkningsgrupper. Det kan räcka med en enskild individ. Det som gör att denne befinner sig i ett utanförskap är inte bara en enda skillnad utan en mångfald av skillnader i förhållande till dem som lever i samhällets innanförskap. Det behöver inte heller ha nån betydelse var denna individ lever. Men om en större grupp människor lever i ett utanförskap, dessutom på samma plats och samhällets innanförskap utgör en liknande motpol, då sammanfaller det med segregation. Och det är denna form av områdesbaserade sociala skillnad som jag ska fokusera på. Har utanförskapet fördjupats och brett ut sig? Så formulerade jag frå- gan i del 1. Det beror på om det finns ett innanförskap. Som jag ser det måste utanförskap nämligen uppfattas som den ena sidan i en form av social skillnad där den andra sidan kan kallas innanförskap. Det insåg jag dock inte helt klart för 10 år sen, kan jag nu självkritiskt konstatera när jag har gått igenom rapporter och bok. Det saknas en tydlig definition av begreppet utanförskap i Sociala värden i sociala världar. Det hänger ihop

46 med att jag inte heller hade nåt begrepp om motpolen till utanförskap, dvs det som kan kallas innanförskap. Utanförskap förutsätter rent logiskt innanförskap. Utan innanförskap finns det ingenting att vara utanför. Som Bauman formulerar det, ”när normen fastställs, fastställs också det onormala.”47 Normalt och onormalt är oupplösligt kopplade till varandra. Hon är glad och trivs i Malmö och Sverige. Det överraskade mig lite när hon sade att hon känner sig som svenska och mycket mindre som ru- mänska fast hon kom hit när hon var 51 år gammal. Men visst ingenting är perfekt och hon klagade på att det har blivit så smutsigt och så mycket bråk på Lindängen de senaste åren att hon knappt känner igen området. Hon berättade att när hon flyttade in bodde 6 missbrukare i trappan men de har aldrig stört någon och de har alltid lämnat tvättstugan ren. Men husvärden ville bli av med sådana ”sociala fall” och i stället fick andra friska människor flytta in. Vilken groda de har gjort! Dessa friska hyresgäster missköter sig och har ingen respekt för grannarna eller omgivningen. (Nora Teleptean) För tio år sen hade jag inte tänkt igenom vad man egentligen hamnar utanför, hur det kan komma sig och varför. Det gjorde jag inte heller i nästa stora projekt, det URBAN-finansierade Skolintegrationsprojektet. Ut- trycket innanförskap fick en förankring i mitt tänkande först under år 2000 och då med inspiration från det EU-projekt som jag deltog i, Local partnerships and neighbourhood management, under ledning av stiftelsen Lawaetz i Hamburg och med bl a Malmö stad som partner. Därmed fick jag för första gången en inblick i diskussionerna inom EU. Det talades om ”social inclusion” i motsats till ”social exclusion”, vilket inspirerade till en översättning men som framför allt fick mig att inse behovet av ett begrepp för vad man kan hamna utanför. Kanske kunde begreppet kallas för innanförskap. Det föreföll i alla fall logiskt. Begreppet innanförskap definierades och prövades för första gången i det regeringsuppdrag som jag började arbeta med under hösten 2000, vilket utgjorde inledningen på det projekt som sen kom att heta Framgångs- alternativ och pågick i flera år. I Framgångsalternativ hade begreppsparet innanförskap och utanförskap stor betydelse. Genom att utveckla definitionen på innanförskap kunde jag också utveckla min syn på utanförskap. Samtidigt arbetade jag vidare med flera EU-projekt, först ELIPSE och nu senast Young people – from exclusion to inclusion inom URBACT-programmet. Därmed har jag också fått möjlighet att fördjupa mig i utanförskap- begreppets bakgrund och utveckling. Det är inget gammalt begrepp. Och det hade från början inte den betydelse som det har i dag. Begreppet socialt utanförskap härstammar från Frankrike i mitten av

47 Z Bauman (1998) s 59

47 1970-talet.48 Då avsågs den växande del av befolkningen som av olika skäl inte täcktes av välfärdssystemets socialförsäkringar. Med titeln på Victor Hugos kända bok från 1862 så var det samhällets olycksbarn. Definitionen var bred, men arbetslösa ingick inte, vilket Ash Amin, Angus Cameron & Ray Hudson gör en poäng av i sin bok Placing the Social Economy: Interestingly, given the subsequent history of the term, this list encom- passes a wide range of individual conditions and problems and social ills and pathologies but does not explicitly refer to the unemployed or any other group whose exclusion might be attributed primarily to economic deprivation.49 Amin, Cameron & Hudson ser detta intressanta faktum som tidsbundet. Begreppet uppstod i slutet av den långa period i Europa som känneteckna- des av full sysselsättning. Massarbetslöshet existerade ännu inte, inte heller avreglerade arbetsmarknader eller låglönesektorer. Frånvaron av arbetslöshet i definitionen berodde säkert också på den välfärdsmodell som kom att utvecklas i Frankrike.50 Den har skräddarsytts för välbetalda och livstidsanställda industriarbetare som kan betala in till socialförsäkringsfonderna och därigenom trygga såväl sin egen som hela sin familjs situation. I modellen ingår också ett solidaritetstänkande med de svaga i samhället, dock från en konservativ utgångspunkt. Modellen förlitar sig inte bara på förvärvsarbetande män utan även på deras hemarbetande fruar. Trots att de inte förvärvsarbetar räknas hemarbetande fruar inte in i utanförskapet utan utgör den ena av modellens två stöttepelare. Den franska modellen har kallats en konservativ välfärdsregim och detta utifrån den teori om välfärdsregimer som ursprungligen lanserades av den danske sociologen Gösta Esping-Andersen i boken The Three Worlds of Welfare Capitalism. I den konservativa regimen, också kallad centraleu- ropeisk eftersom den dominerar i centraleuropeiska länder som Tyskland och Frankrike, bygger den ekonomiska tryggheten på en blandning av försäkring och familj.51 Principen är att arbetslöshetsersättningen ska förtjänas, genom antingen inbetalningar till försäkringarna eller hemarbete. Ersättningsnivåerna kan följaktligen variera stort. Det gör också att långtidsanställda och välbetalda män med hemarbetande fruar premieras. Ensamstående, särskilt kvinnor, och ungdomar har det betydligt svårare. Diskussionen om utanförskap hade sin grund i detta franska tänkande om välfärd, präglat av den konservativa välfärdsregimen. Lågkonjunkturen

48 A Amin & A Cameron & R Hudson (2002) s 17. 49 Ibid, s 17. 50 R Atkinson & S Davoudi (2000) s 429. 51 M Daly (2001) s 81.

48 från slutet av 1970-talet och framåt ledde till att begreppet omdefiniera- des. Utanförskap kom i allt högre grad att förknippas med arbetslöshet. Det som tidigare inte hade ingått blev nu centralt. Begreppet fick dock inte nån allmän spridning förrän under 1990-talet. Symptomatiskt nog var en fransman drivande, nämligen EU-presidenten Jacques Delors. Han ville stärka socialpolitikens betydelse inom EU och i den strävan kom utanförskap att bli ett nyckelbegrepp. Delors lyckades dock inte genomföra sina ganska långtgående planer på att skapa en självständig europeisk socialpolitik. Planerna präglades i allt för hög grad av ett konservativt tänkande. I länder med andra väl- färdsregimer var man inte lika intresserad.52 Storbritanniens dåvarande premiärminister John Major protesterade livligt och åkte hem i vredesmod när Delors ville skriva in sociala rättigheter i Maastricht-fördraget 1991. Major var visserligen ledare för ett parti som kallade sig konservativt men det hade under Margaret Thatchers ledarskap gjort sig känt för att bryta med det konservativa arvet och gå i spetsen för nyliberalismen.53 I Storbritannien kom en annan välfärdsregim att dominera, kallad liberal eller anglosaxisk. I denna förlitar man sig främst på marknadslösningar. Arbetsmarknaden är avreglerad och välfärdsstaten inriktad på att skapa grundtrygghet på en låg nivå. Stödet från välfärdsstaten är minimalt, vanligtvis behovsprövat och därför också selektivt, till skillnad från generellt. Samma ersättning betalas till alla, oavsett tidigare inkomst. Misslyckandet med den europeiska socialpolitiken till trots hade frågan om utanförskap etablerats på den europeiska dagordningen. Den tappade dock sin franska bakgrund i ett konservativt solidaritetstänkande, men fick enligt Atkinson & Davoudi efterhand en allt starkare uppbackning av den nyliberala tron på marknadskrafterna: Post-1993, the need for action by the EU to combat social exclusion has mainly been justified on the grounds that it threatens economic growth and competitiveness and undermines core elements of the European social model by placing unsustainable financial strains on social protec- tion systems.54 Det var också den inriktning som begreppet fick när Labour-regeringen efter valsegern 1997 tillsatte en särskild enhet för frågor om utanförskap, Social Exclusion Unit.55 Inställningen hos de tidigare konservativa reger- ingarna hade kännetecknats av likgiltighet och förnekande. Arbetslöshet

52 R Atkinson & S Davoudi (2000) s 437. 53 Se t ex M Stigendal (1992). 54 R Atkinson & S Davoudi (2000) s 431. 55 Se t ex B Jessop (2003).

49 och utanförskap ansågs vara det pris som måste betalas för att inflationen skulle kunna kontrolleras. Labour-regeringen lyfte fram problemet men definierade det utifrån en i huvudsak nyliberal ideologi, vilket enligt Bob Jessop fick utanförskap att framstå som hinder för tillväxten och av det skälet ett problem. Thus, in contrast to the Thatcherite view that economic growth would solve any residual problems of social exclusion, New Labour sees social exclusion and the existence of an underclass as obstacles to economic growth.56 Termen utanförskap försvann således inte från den europeiska dagordningen när Delors misslyckades med sitt försök att etablera en europeisk socialpolitik. Det behöll och stärkte sin ställning, trots den förlorade förankringen i ett konservativt solidaritetstänkande. Det berodde säkert mycket på ett växande opinionstryck runt om i Europa. Fattigdom, arbets- löshet, ojämlikhet och hemlöshet ökade. Verkligheten trängde sig på, också i form av ökade kostnader för socialförsäkringssystemen. Det behövdes en retorik som kunde signalera att politikerna tog problemen på allvar. Det behovet visade sig termen utanförskap kunna fylla. På den Europeiska nivån har dock definitionen av utanförskap förbli- vit vag. Som Atkinson & Davoudi påpekar har det förmodligen varit en förutsättning för att politiker från olika länder utan större problem kunde skulle kunna enas bakom begreppet. In this sense the very vagueness of the term social exclusion may actually be an advantage, as it allows the Commission to bring together Member States with different welfare regimes and a range of potentially conflict- ing interests to construct a ‘coalition against exclusion’.57 Denna ‘koalition mot utanförskap’ gjorde kampen mot utanförskap till en central del av den långsiktiga strategi för EU:s utveckling som antogs på Europeiska rådets Lissabon-möte i mars 2000 och där det sades att ”EU skall bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskaps- baserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”.58 På sitt nästa möte i Nice (december 2000) tog Europeiska rådet beslut om gemensamma mål. För att kunna uppfylla målsättningarna utarbetade varje land under 2001 nationella handlingsplaner (National Action Plans), vilka sen låg till grund för en gemensam rapport som antogs av Europeiska

56 B Jessop (2003) s 16. 57 R Atkinson & S Davoudi (2000) s 437. 58 Se European Commission (2002) s 15.

50 rådet i december 2002, med namnet Joint Report on Social Inclusion.59 Rapporten börjar med ett pampigt konstaterande: “It is the first time that the European Union endorses a policy document on poverty and social exclusion”.60 I rapporten hade man också kommit överens om en definition av utanförskap: Throughout this report the terms poverty and social exclusion refer to when people are prevented from participating fully in economic, social and civil life and/or when their access to income and other resources (personal, family, social and cultural) is so inadequate as to exclude them from enjoying a standard of living and quality of life that is regarded as acceptable by the society in which they live. In such situations people often are unable to fully access their fundamental rights.61 Definitionen innehåller två principiellt viktiga ställningstaganden. För det första tar rapporten ställning för ett mångdimensionellt perspektiv. Utanförskap sägs inte bara handla om t ex ekonomi och jobb. Det framgår av uppräkningarna i definitionen. Deltagandet gäller både det sociala, ekonomiska och medborgerliga livet. Resurserna kan vara både personliga, familjemässiga, sociala och kulturella. För det andra tar rapporten ställning för en relation. Det som sägs vara utanförskap definieras i relation till ”det sociala, ekonomiska och medborgerliga livet”. Det framgår också av definitionen att denna relation kan handla om såväl deltagande som resurser. Begreppet socialt utanförskap syftar på dem som inte ingår i ”det sociala, ekonomiska och medborgerliga livet” för att de inte deltar (participating) och/eller saknar resurserna. På engelska kan man tala om have-nots och mena dem som inte har. Uttrycket funkar dock inte lika bra på svenska. I definitionen ingår även de som inte gör; do-nots kanske det skulle kunna heta på engelska men det verkar ännu omöjligare att översätta till svenska. Vad är det då man måste göra och ha för att ingå i ”det sociala, ekonomiska och medborgerliga livet”? Det beror på varje enskilt land, menar man i EU-rapporten. Utanförskap förutsätter med andra ord innanförskap.

2.2.5 Hård och mjuk integration Uppenbarligen har ”det sociala, ekonomiska och medborgerliga livet” utvecklats till ett innanförskap. Det har dock saknats en teoretisk förankring

59 European Commission (2002). 60 European Commission (2002) s 9. 61 European Commission (2002) s 15.

51 för att förstå hur det har gått till och vad det innebär. Innanförskap är inget etablerat begrepp inom sociologin. Det är inte utanförskap heller. Det saknas definitioner. Utvärderarna av Storstadssatsningen i Malmö skriver på flera ställen i sin huvudrapport om utanförskap men utan att definiera det. ”Utan förankring i arbetslivet och en självständig försörjning blir invandrarna kvar i ett utanförskap”,62 sägs det på ett ställe i rapporten. På ett annat ställe i rapporten ställs utanförskap i relation till nätverk. ”Det finns dock också en risk med starka nätverk, nämligen att de lätt utesluter dem som inte passar in i de sociala kategorier som utgör deras bas, t ex en viss språkgemenskap. Detta kan bilda grogrund för utanförskap och konflikter.”63 Rapporten ger uppenbarligen uttryck för olika uppfattningar, dessutom motstridiga. Det finns ju många invandrare som saknar förankring i arbetslivet och en självständig försörjning men som ingår i starka nätverk. Enligt den första uppfattningen skulle de då befinna sig i ett utanförskap, men inte enligt den andra. Vilken uppfattning är det som ska gälla? Det var en väldigt betänksam 25-åring. Hon kom till Sverige 1998 och hade nog bott på 15 adresser sen 1996. Hon ansåg sig som både kurd och svensk och hade nyligen gift sig med en arabisk man. Det var hennes andra äktenskap men hon ville inte gå in på varför det första äkten- skapet sprack. Nu längtade hon efter att hon och maken skulle få en egen bostad. Bodde hemmas hos sin mor. När vi kom in på vad som var sämst med Malmö svarade hon för mycket utlänningar. Hon förklarade det med att Malmö hade tagit emot för många invandrare och placerat dem på samma område. På frågan om framtidens samhälle svarade hon att människan skulle vara mer mån om sina medmänniskor och bryta in när någon råkade illa ut. Även om man inte kände varandra. (Anette Lindblad) För att bli begripliga måste begreppen utanförskap och innanförskap kopplas till en teori om integration. Ordet integration kommer av latinets integra’tio och betyder helhetliggöra. Separata enheter eller delar smälter samman till en helhet. Användningen av begreppet integration i förståel- sen av system kan kanske verka främmande för en del eftersom integra- tionsbegreppet har blivit så förknippat med relationer mellan svenskar och invandrare. Så används det t ex i utvärderingen av storstadssatsningen i Malmö: Integration ser vi som en process där invandrare får tillgång till fler och fler av samhällets institutioner, med resultat att de till slut har samma möjlig- heter, rättigheter och skyldigheter som de som är födda i landet har.64

62 B Andersson m fl (2003) s 41. 63 B Andersson m fl (2003) s 120. 64 B Andersson m fl (2003) s 8.

52 Därmed gör man definitionen för snäv och bygger inte heller vidare på de senaste decenniernas utveckling av begreppet.65 Jag tänker då framför allt på den distinktion som den engelske sociologen David Lockwood lanserade mellan systemintegration och social integration, inspirerad av diskussionen hos Marx om spänningen mellan produktivkrafter och produktionsförhål- landen.66 Utgångspunkten för Lockwood var den återvändsgränd som både marxistiskt och weberianskt inspirerade samhällsteorier hade hamnat i. Mycket hade sagts om konflikter, motsättningar och oordning, men ingen hade kunnat förklara motsatsen, dvs ordningen. Framförallt hade ingen lyckats förklara hur ett samhälle kunde hänga ihop, givet alla dess motsägelser och motsättningar. Det ville Lockwood försöka råda bot på. Whereas the problem of social integration focuses attention upon the orderly or conflictual relationships between the actors, the problem of system integration focuses on the orderly or conflictual relationships between the parts, of a social system.67 Den form av social ordning som Lockwood vill förklara kan sägas bestå av två sidor. Den ena sidan kallas systemintegration och innebär att t ex organisationsformer, rutiner, styrdokument, lokaler, regler och ekonomi anpassas för att kunna fungera ihop. Den andra sidan gäller relationerna mellan de aktörer som ska fungera ihop. Deras eventuella skillnader i intresse, ibland rentav motsättningar, måste hanteras, överbryggas och kanske helhetliggöras, t ex i form av ett gemensamt ”vi”. Det Lockwood vill säga med sin distinktion är att det inte räcker med ensidiga fokuseringar på antingen befolkningsgrupper eller sociala system. Social ordning beror framför allt på relationen mellan systemintegration och social integration. Tankarna går till en av de klassiska distinktionerna inom sociologin, den mellan Gemeinschaft och Gesellschaft som Ferdinand Tönnies lanserade. Med Gemeinschaft syftade Tönnies på den typ av mänsklig samvaro som präglas av nära, täta och känslomässiga relationer mellan människor. Den andra typen av mänsklig samvaro kallade Tönnies för Gesellschaft och med det menade han instrumentella relationer, t ex arbetsgivarens relation till lönearbetaren. Det finns likheter mellan begreppen social integration och Gemeinschaft samt mellan systemintegration och Gesellschaft. Det ska jag dock inte fördjupa mig i här. Jämförelsen syftar bara till att betona den förankring som jag menar

65 Se t ex Gunnar Olofssons och Sven E Olsson Horts respektive bidrag i A Holmgren (red) (2001a). Se även bl a Sven E Olsson Hort (1992), P Billing & M Stigendal (1994), M Stigendal (1999), M Benner (1997), B Jessop (1990). 66 D Lockwood (1992). 67 D Lockwood (1992) s 400

53 att Lockwoods distinktion har i det sociologiska idéarvet. Kanske är förankringen rentav djupare än så. Sven-Eric Liedman gör i sin bok om moderniteten I skuggan av framtiden poänger av en skillnad mellan det han kallar den hårda och den mjuka upplysningen.68 Den hårda upplysningen omfattar områden som naturvetenskap, teknik och ekonomi. Den mjuka har på motsvarande sätt sina kärnområden i etiken, politiken och konsten. Som Liedman skriver har det mjuka ”utan tvivel med ideal att göra, det hårda med väl utarbetade och beprövade tekniker.”69 Liedman hänvisar själv till den uppdelning som Marx gjorde mellan bas och överbyggnad. Den hårda upplysningen skulle då ha med basen att göra och den mjuka med överbyggnaden. Jag ser Lockwoods och Liedmans respektive distinktioner som närbesläktade sätt att komma förbi de tidigare så stereotypa och dogmatiska tolkningarna av begreppsparet bas och överbyggnad. Distinktionen mellan systemintegration och social integration kan därför också karakteriseras som en skillnad mellan hård och mjuk integration. Kvinnan var i 20 års åldern och hade varit sjukskriven i 4 år. Hon hade nästan ingen koll på årtal för olika händelser i hennes liv så det blev mycket ca tider. Fick heller inga svar på de öppna frågorna. På de två sista och avslutande frågorna fick jag dra och lirka fram någon form av svar från henne. Kvinnan bodde i en bostadsrätt i ett välordnat område i Fosie men gav annars intryck av att leva ett liv i rätt så stort utanförskap. Hon röstade inte, hade inga fritidsintressen, hade ej uppsökt tandläkare p g a att hon inte hade råd och hade varit utsatt för så allvarigt våld att hon tvingats uppsöka läkare för sina skador. (Helena Larsson) Det innebär att man kan vara integrerad på två olika sätt; hårt och mjukt. Den hårda handlar mer om att vara en kugge i maskineriet, den mjuka om del i en gemenskap. Den hårda handlar mer om att rätta sig efter förutbe- stämda planer, den mjuka om att förlita sig på känslor. Motsättningar och konflikter mellan befolkningsgrupper kan göra den hårda integrationen svårare. Omvänt kan system och samhällen vara systemintegrerade på sätt som försvårar för en mjuk integration. Den hårda integrationen kan liknas vid faktisk delaktighet. Om vi dessutom känner oss delaktiga kan vi sägas vara mjukt integrerade. Även begreppet roll kan bidra till att klargöra inne- börden i den hårda integrationen. Vi är hårt integrerade genom att spela en roll. I roller ingår det både rättigheter och skyldigheter. Skyldigheterna kanske känns tvingande och disciplinerande men kan också accepteras om de motsvaras av rättigheter. Jag vill se det som att Lockwoods uppdelning på systemintegration och

68 S-E Liedman (1998) s 27ff. 69 S-E Liedman (1998) s 27 och 37.

54 social integration förklarar en särskild form av social ordning. Det är en form som inte ensidigt bygger på tvång och disciplinering. I en systemintegration motsvaras skyldigheter av rättigheter, tvång av samtycke (coercion and consent). Annars kan det inte kallas systemintegration. Rollen som vi spelar disciplinerar oss men inte utan vårt samtycke och inte utan rät- tigheter som motsvarar skyldigheterna. Om man vill skapa social ordning genom integration måste det därför, för det första, finnas system som män- niskor kan bli integrerade i. För det andra måste det finnas människor med de egenskaper, förmågor och kompetenser som krävs för att bli integrerade i dem. För det tredje krävs det former av systemintegration som kan vara gynnsamma för en social integration. Utanförskap kan därför mycket väl bero på att det saknas system som människor kan bli integrerade i. Eller så saknar befolkningen just de egenskaper, förmågor och kompetenser som krävs. De kan mycket väl ha andra egenskaper, förmågor och kompetenser, men just de som krävs saknas. Hur ska då problem med social ordning lösas? Till slut kvarstår det kanske bara polisiära lösningar. Men det kan också krävas som lösning om systemintegrationen inte gynnar en social integration. T ex kan klyftorna bli för stora, inte bara mellan förvärvsarbetande och arbetslösa utan också mellan olika delar av arbetsmarknaden. Då kan det bli svårt att känna sig delaktig i ett gemensamt ’vi’. De problem som VFA strävar efter att lösa kan sägas gälla den hårda integrationen, dvs systemintegrationen. Det ingår inga mål i VFA för den mjuka integrationen. Ändå får sätten att lösa problemen betydelse för den mjuka integrationen. Den fråga man skulle behöva diskutera är vilka för- utsättningar VFA:s lösningar skapar för en mjuk integration. VFA kanske lyckas med att göra fler människor systemintegrerade i samhället, men blir de då dessutom socialt integrerade? Jag ska återkomma till denna fråga i del 5. Innanförskap kan sägas bygga på både systemintegration och social integration. Det innebär att utanförskapet kan vara antingen hårt, mjukt eller både och. Det innebär också att utanförskap kan ha olika orsaker. Utvärderingen av storstadssatsningen i Malmö handlar enbart om det jag kallar det hårda utanförskapet. I det första citatet ovan från utvärderingsrap- porten – ”Utan förankring i arbetslivet och en självständig försörjning blir invandrarna kvar i ett utanförskap”70 – räknas det upp två orsaker. I båda fallen handlar det om en avsaknad; nämligen på förankring i arbetslivet och på en självständig försörjning. Det menar jag är två olika typer av orsaker. Den ena gäller vad man gör och den andra vad man har. Det behöver inte alltid gå hand i hand. En del försörjer sig på aktiehandel utan att vara

70 B Andersson m fl (2003) s 41.

55 verksamma i arbetslivet. Befinner de sig då i ett utanförskap? Omvänt kan man mycket väl vara förankrad och verksam i arbetslivet men lönen kanske ändå inte räcker till och därför klarar man inte sin försörjning utan måste söka bidrag. Ska det då ses som att man befinner sig i ett utanförskap? Beror utanförskap på att man inte gör, inte har eller både och? Som jag ser det kan det hårda utanförskapet bero på både att man inte gör, inte har eller både och. Men det beror i sin tur på vad innanförskapet kräver att man måste göra respektive ha. Den som inte gör eller har det som krävs uppfyller inte villkoren för innanförskapet. Det kan därför vara orsaker till ett hårt utanförskap. Det behöver inte betyda att man ligger på sofflocket eller sitter och rullar tummarna. Man kan mycket väl göra något, men i så fall något annat än det som krävs av samhällets innanförskap. Det man gör eller har räknas inte. I del 4 ska jag undersöka vad dagens hårda integration innebär och krä- ver. Utgångspunkten blir den indelning som VFA gör i arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog. Med utgångspunkt i vart och ett av dessa områden ska jag klargöra vad man behöver göra respektive ha för att vara innanför. Tonvikten i del 4 ligger därför inte på utanförskap. Jag kommer visserligen att redovisa statistik om vad Fosieborna gör respektive inte gör och har respektive inte har, men slutsatserna om utanförskap drar jag i del 5.

2.3 En potentialorienterad forskning Vilka är potentialerna i Fosie? Det är den tredje forskningsfrågan. För att kunna besvara den måste vi veta vad som menas med potentialer. Begrep- pet introducerades i del 1 och jag har sen återkommit till det vid flera tillfällen. Det syftar på de inneboende möjligheter som ännu inte har kommit till uttryck och förverkligats, det som inte flyter. Nu ska jag använda begreppet potentialer för att också karakterisera den syn på vetenskap som projektet genomsyras av.

2.3.1 Förhållningssätt till kunskap och vetenskap Alla är säkert överens om att det behövs empiri, ett ord som härstam- mar från grekiskan och egentligen betyder erfarenhet. Empiri kan bestå av siffror och statistik, men även dokument och berättelser. I LNU-2006 handlar det inte om vilken empiri som helst utan om intervjuer med

56 Fosieborna. Det är Fosiebornas svar på våra frågor som ska vara empirin. Men hur ska vi förhålla oss till vad de säger? Ska vi ta för givet att det har uppfattat frågorna rätt och svarar sanningsenligt? Ska vi ta för givet att svaren återspeglar vad Fosieborna i allmänhet tycker? Eller är vi inriktade på att söka efter bekräftelser på de problem som vi redan på förhand har definierat? Den som väljer att ta betydelsen av vad Fosieborna säger för given kan kallas empirist. Det är en kunskapssyn med rötterna i den moderna tidens gryning på 1600-talet och den engelske filosofen John Locke som en av föregångarna. Endast det vi hör, ser, smakar, luktar och känner utgör källan till kunskap. Den som vill skaffa sig kunskap med allmän giltighet måste observera ett antal enskilda fall, t ex intervjua ett visst antal Fosiebor.71 Hur många dessa enskilda fall ska vara kan diskuteras. För en del behövs det inte särskilt många. Det kan räcka med att man t ex får höra talas om ett antal våldsamma ungdomar som alla har samma bakgrund. Om man då drar slutsatsen att människor med just den bakgrunden tenderar att bete sig våldsamt så har man gjort sig till företrädare för en empiristisk kunskapssyn. Motsatsen till empirism tar sin utgångspunkt i teorier och kallas rationalism. Ordet teori är också grekiskt. Det betyder betraktande och begrundande. Inom vetenskapen menar man med teori ”ett system av relationer mellan begrepp, som i abstrakt form uttrycker idéer och antaganden om verkligheten.”72 En teori består av dels väldefinierade begrepp och dels relationer mellan begreppen. Alla är säkert överens om att det behövs teorier men förhållningssättet till teorier skiljer sig. För en ratio- nalist som 1600-talsfilosofen Descartes och sentida efterföljare börjar all kunskapsutveckling med en teoretisk kärna. Den existerar oberoende av erfarenhet eller bevisning (även kallat á priori). Kunskaper tänker man sig fram till genom logiska härledningar från denna teoretiska kärna. Vet vi bara vad som gäller rent allmänt kan vi härleda oss fram till kunskaper om enskilda fall.73 Det kan t ex vara ekonomismens människosyn. Människan anses ha en sann natur, oberoende av t ex vilken tid vi lever i. Varför ska vi då intressera oss för historien om den grundläggande drivkraften inte har nåt att göra med historia eller den tid vi lever i? Hur den enskilda människan agerar, tycker och tänker går ju att härleda från den allmänna teorin. Ekonomismens inbyggda brist på historieintresse kan säkert vara en av förklaringarna till varför det uppstod en börsbubbla i slutet av 90-talet

71 För referenser, se M Stigendal (2002). 72 T Brante m fl (red) (1998). 73 För referenser, se M Stigendal (2002).

57 när det mindre än 10 år tidigare hade uppstått en liknande börsbubbla på fastighetsmarknaden med förödande konsekvenser till följd.74 Och nu tycks det vara en ny på gång. Människan ses som driven av en sann natur och den måste tydligen få komma till utlopp, oavsett om historien lär oss nåt annat. Kritisk realism lägger grunden för en annan syn på kunskap. Enligt kritisk realism finns det inga säkra källor till kunskap. Det är inte självklart att kunskap existerar. I enlighet med det potentialorienterade förhåll- ningssättet måste vi först ta reda på om det är möjligt. Vad är det som gör att kunskap kan existera? Jag ställde en fråga om detta i kapitlet om värdegrunder. Om vi kan utgå ifrån att det existerar kunskap, vad måste vi då tro och anta om verkligheten för att göra kunskapen möjlig? Mitt svar sammanfattade jag i fyra punkter. Vi måste tro på verklighetens existens i tid och rum, förekomsten av potentialer, människans skapande förmåga och möjligheten att tolka verkligheten. Svaret förutsätter att det finns något som kan kallas kunskap. Det är också innebörden av det fjärde antagandet. Verkligheten är möjlig att tolka. Men vilka konsekvenser får svaret för synen på kunskap? Hur möjliggör då denna ontologi en kunskap? Vad kan vi utifrån en kritisk realism anse vara kunskap? Jag ska sammanfatta mitt svar på denna fråga genom att anknyta till var och en av de fyra punkterna i ontologin, dock i omvänd ordning och jag börjar därför med möjligheten att tolka verkligheten. För att det ska bli kunskap måste, för det första, svaren från Fosieborna tolkas. Det innebär att svaren görs till beståndsdelar och moment i ett kunskapssammanhang där det också ingår definierade begrepp som t ex problem, potential, segregation och utanförskap. Genom att arbeta in Fo- siebornas svar i detta kunskapssammanhang får de också en mening. Först när svaren har tolkats och därmed gjorts till beståndsdelar i kunskapssam- manhanget kan vi förstå vad som t ex är mycket eller lite, stort eller smått, bra eller dåligt. Det ska poängteras att den kunskap som svaren görs till delar av finns inte på förhand. Bearbetningen av svaren innebär att tidigare insikter prövas och utmanas. I tolkningsprocessen har jag varit tvungen att förhålla mig även till mina egna begrepp och tankesätt. Det har aktualise- rat behov av inläsning och inspiration från andras tänkande, vilket i sin tur har lett till bearbetningar, kompletteringar och förändringar. För det andra bygger vetenskaplig kunskap därför precis som all annan kunskap på arbete. Kunskap uppstår inte av sig själv och kan inte tas för given. Det krävs mänsklig kreativitet i form av fantasi, engagemang, uthål- lighet osv. Men det innebär också att kunskapen aldrig kan bli fullständig. Därför är det så viktigt att kunna kritisera och ifrågasätta. Och det behöver

74 B Elmbrant (2005).

58 var och en av oss bli bra på eftersom vi alla själva tolkar verkligheten och gör våra tolkningar till kunskaper. Kunskap kan man därför inte konsumera sig till. Det krävs en arbetsinsats av alla som vill skaffa sig kunskap. Det gör att kunskapen alltid i viss utsträckning måste bli personlig. Det är dock en skillnad mellan att göra en befintlig kunskap till sin egen och skapa ny kunskap. Den kunskap som LNU-2006 ska resultera i har inte tidigare funnits. Den har inte gått att läsa sig till i en bok eller lyssna sig till på en föreläsning. LNU-2006 handlar om att skapa ny kunskap, dock på grundval av mycket befintlig kunskap av olika slag. En del bar vi med oss in i projektet, annan har vi skaffat oss under projektets gång. Kunskap har därför alltid en social karaktär. Vår egen kunskap bygger på kunskaper som andra har skapat. Vi lär oss genom att läsa böcker eller tidningar, lyssna på andra, titta på TV, surfa på nätet etc. Vår egen kunskapsutveckling sker i sociala sammanhang, kanske med hjälp av lä- rare. Kanske hör det till jobbet att utveckla kunskap. Kanske samarbetar vi med andra. I grunden är det kunskapens beroende av språket som gör den social. Vi kan inte tillägna oss andras kunskaper eller redogöra för våra egna utan ett språk och det äger vi aldrig själva.75 För det tredje innebär tron på potentialer att vi också måste tänka oss fram till kunskaper. Det räcker inte med erfarenheter utan krävs abstrakta begrepp och teorier. Ta t ex tanken om att det kan börja regna, vilket jag också använde tidigare som exempel. Den tanken har legat nära till hands sommaren 2007. Ändå måste vi tänka den om vi vill förstå att det skulle kunna hända. Men när det sen väl händer så behöver vi inte tänka oss till vad det är som gör oss blöta. Det känns, syns och märks. Så behöver det inte vara med t ex en problemdefinition. Dess potential går kanske inte att peka ut ens när den verkar. De som inte tillhör de ”socialt och ekonomiskt utsatta” känner inte heller av det obehag som definitionen kan föra med sig. Det måste man därför tänka sig fram till för att förstå. Vi måste skapa motsvarigheter i tanken – abstrakta motsvarigheter – till det innehåll i verkligheten som ligger fördolt för våra sinnen. För det fjärde handlar all kunskap om en verklighet men är inte det samma som denna verklighet. Det är denna skillnad som gör att problem kan definieras olika. Den verklighet vi erfar är en sak, våra tankar om den en annan. Som filosofen Immanuel Kant en gång formulerade det: ”Tankar utan innehåll är tomma, åskådningar utan begrepp är blinda.”76 Genom att skapas förverkligas kunskapen, blir till en egen verklighet och kan därför också komma till uttryck i olika former, t ex på skärmen när jag skriver, i bokform eller genom en föreläsning. Men kunskapen kan också

75 Se t ex S-E Liedman (2006) s 560. 76 Citerat från S-E Liedman (2006) s 235.

59 sätta sig i kroppen eller t ex genomsyra en organisation. VFA:s tolkning av verkligheten finns inte bara förverkligad på papper utan också i t ex konferenser, planeringar, åsikter och aktiviteter.

2.3.2 Samarbete mellan forskare och praktiker Till det speciella med Levnadsundersökningen hör samarbetet mellan forskare och praktiker. Intervjuerna med Fosieborna har inte gjorts av forskarutbildade experter utan av 18 praktiker, verksamma i stadsdelen Fosie. 15 av dem var anställda i Fosie stadsdelsförvaltning; varav 5 inom Arbete & Utvecklingscentret (AUC), 4 inom Barn & Ungdom (B&U), 2 inom Individ & Familj (I&F) och 4 inom Vård & Omsorg (V&O). Därutöver var två deltagare anställda i projektet och dessutom deltog en representant från föreningslivet. Projektet inleddes med en förberedande utbildning på två veckor. Den hade utformats med inriktning på det som deltagarna behövde lära sig för att klara av sina uppgifter i projektet och handlade bl a om kunskapssyn, levnadsförhållandena i Fosie, innanförskap/utanförskap, människosyn, etik, intervjuteknik, datainskrivningen på webben och projektets organisation. Som en stor del av utbildningen utarbetades även det frågeformulär som användes i intervjuerna med Fosieborna. Utbildningen ingick i en hög- skolekurs med namnet Urban Integration som därutöver också bestod av intervjuandet, dagboksskrivande och en avslutande examinationsuppgift. Förutom utbildningsinsatserna har projektet också målmedvetet byggt på praktikernas egna kunskaper, den typ av kunskap som brukar kallas praktisk och som kännetecknas av att möjliggöra handling.77 En lärares kunskap är till stor del praktisk. Läraren måste kunna undervisa men också t ex lyssna på eleverna, inge förtroende och lösa konflikter. All denna praktiska kunskap behöver inte nödvändigtvis vara formulerad i ord. Den sitter så att säga i kroppen. Kunskap är det om handling möjliggörs, inte bara en gång utan gång på gång. Värdet av praktisk kunskap visar sig i dess användbarhet. Men praktikern har även en teoretisk kunskap. Den som vill bli t ex lärare eller socialarbetare måste lära sig en hel del teori, dvs enligt definitionen ovan ”system av relationer mellan begrepp, som i abstrakt form uttrycker idéer och antaganden om verkligheten.” Det krävs för att vi ska förstå den del av verkligheten som vi inte har omedelbar tillgång till med våra sinnen. I vilken utsträckning teorierna blir användbara i praktisk

77 Se B Gustavsson (2002) s 26 och 82 ff.

60 handling är en annan sak. I sina möten med verkligheten omvandlar praktikern snarare teorierna från utbildningen till praktisk kunskap. På det sättet förlorar kunskapen måhända en del av sin allmängiltighet, men blir samtidigt desto mera användbar i ett konkret sammanhang. Därmed skapar praktikern också sin egen kunskap. Det handlar inte om ett passivt övertagande. Under utbildningstiden förhåller sig t ex den blivande läraren mer eller mindre aktiv till kunskaperna genom att ta ställ- ning, värdera och reflektera. Det är dock mötena med verkligheten som tvingar fram en större aktivitet i förhållningssättet till kunskaperna. Det är framför allt då som läraren gör kunskapen till sin egen. Och då handlar det främst om en kunskap som går att använda och visar sig fungera, dvs praktisk kunskap. En praktiker skaffar sig också en tredje typ av kunskap, förutom praktisk och teoretisk. Den kan kallas empirisk och innehåller beskrivningar av det som synes vara. Empirisk kunskap ska dock inte förväxlas med empiri, dvs erfarenheter, intryck, information och upplevelser av olika slag. Empirin utgör bara utgångspunkten för kunskap, dess element som sen måste göras till moment i en meningsfull helhet. Och det kräver, som jag poängterat tidigare, arbete. Hos en praktiker blir förmodligen också den empiriska kunskapen underordnad den praktiska. Den praktiska kunskapens krav på användbarhet blir styrande för kunskapsutvecklingen. I LNU-2006 har ambitionen varit att dra nytta av praktikernas kunskaper. Empiriskt har det gällt de kunskaper om Fosie och dess befolkning som praktiker skaffar sig. Det visade sig dock i projektet att dessa kunskaper kan vara ganska avgränsade, geografiskt och socialt. De beror på vad man jobbar med och var. Förutom dessa empiriska kunskaper har praktikernas praktiska kunskaper om intervjuteknik, språk och kulturer varit till stor användning i projektet. Det gäller också den praktiska kunskap som kan kallas tyst, vilket definieras i nedanstående citat av den tematiske experten inom URBACT-programmet Robert Arnkil: Tacit knowledge refers to ‘experiential’ knowledge, something that is ‘ingrained’ in the work practice of the person, and cannot be readily expressed in words. It is constituted both from ‘know how’ and ingrained beliefs, perceptions, intuitions, ‘hunches’ and mental models of the individual. This type of knowledge is difficult to share, and articulating it calls for special methods, like using metaphors, pictures, symbols, stories. Explicit knowledge, on the other hand, exists as words, sounds, audiotapes, documents, codes, algorithms, product specifications and manuals, and can be shared and dis- seminated effectively. The message coming from the knowledge management debate is that first there is the challenge of ‘articulating’ the practice (from tacit, embedded to explicit), and this is usually underestimated and oversimplified. Secondly, it is important to have

61 a good transformation process by ‘learning by doing’.78 I Levnadsundersökningen har vi försökt göra den tysta kunskapen explicit genom ett problembaserat upplägg på den inledande utbildningen, diskussioner om vad kunskap är, mötena mellan praktiker med olika yrkesbak- grunder och anordnandet av en skrivarverkstad. Tanken har också varit att möjliggöra en bearbetning av erfarenheter till kunskaper. Praktiker skaffar sig mycket erfarenhet men som på grund av olika skäl inte blir bearbetad till kunskap, mycket säkert beroende på tidsbrist. Levnadsundersökningen är tänkt att vara ett sammanhang med tid till bearbetningar av erfarenheterna, andra att diskutera dem med och även tillgång till handledarstöd. Skrivarverkstaden har varit en viktig del i bearbetningarna. Genom att skriva om sina upplevelser från intervjuerna, läsa varandras texter och kommentera har deltagarna kunnat lära av varandra. Det har samtidigt bidragit till att stärka känslan av delaktighet i projektet. Men syftet med skrivarverkstaden har också varit att ta tillvara deltagarnas egna intryck från intervjuerna. Frågeformulär kan bestå av hur många frågor som helst, men ändå försvinner alltid mycket empiri mellan svarsalternativen. Jag har gjort ett urval av dessa texter och placerat ut dem på olika ställen i boken. Urvalet och placeringarna har gjorts i syfte att berika och komplettera. I de flesta fall kommenterar jag inte citaten från deltagarna uttryckligen. Det är tänkt att valet av citat och placering ska vara talande nog. Idag var det dax för nya IP. Tog och la upp rundan, sedan var det ut på cykeln. Ska det aldrig sluta blåsa? Två stycken fanns inte, får kolla det med folkbokföringen. På Kastanjegården var mannen ute i trädgården så där passade jag på att informera direkt. Han ville absolut inte vara med i någon undersökning. Han var så trött på att alltid han valdes ut i alla register. Jag lyckades dock få honom till att ställa upp, men då skulle det vara där och nu. Eftersom jag hade tid sa jag att det var ok, jag ville bara låsa min cykel. Det behövdes inte enligt IP, men jag var påstridig och låste min cykel. Jag väntade på att han skulle visa mig var vi skulle gå in någonstans, men det visade sig att han bokstavligt menat att det skulle vara där och nu. Vi genomförde intervjun ute på hans garageuppfart i halv storm. Tur att man alltid är välklädd. (Yvette Bennvid Palmlöf) Skrivarverkstaden har också varit del i en strävan efter att göra projektet rikt på socialt innehåll i förhoppningen om att stärka allas motivation och engagemang, men också skapa gynnsamma förutsättningar för forsknings- insatserna. Jag tror inte att forskning mår så bra av att bedrivas i avskild isolering. Det blir betydligt bättre om man som forskare kan få vara med i ett sammanhang där även annat har betydelse än tankar och teorier. Det stimulerar kreativiteten, men kan också göra det lättare att inse och erkänna

78 R Arnkil (2005) s 3.

62 sina brister. Det är viktigt att man som forskare blir utmanad, ifrågasatt och kritiserad. Det kan vara jobbigt och tungt, men kan också mana fram reflektioner som höjer nivån på resultaten.

2.3.3 Frågor och svar LNU-2006 har vänt sig till ett statistiskt representativt urval av stadsdelen Fosies befolkning i åldrarna 18-74 år. Omfattningen på urvalet har procentuellt sett varit detsamma som för 10 år sen, nämligen 4 %. Det innebär att urvalet har bestått av 1125 personer. Urvalet gjordes den 19 september 2006 från Malmö Stads befolkningsdatabas.79 Jag har haft tillgång till uppgifter om personnummer, namn, adress, födelseland, med- borgarskap, delområde och statistikområde. Uppgifterna har inte använts för något annat syfte. En avidentifiering av svaren har skett i slutet av undersökningen. Personerna i urvalet har först informerats via brev och därefter kon- taktats per telefon eller dörrknackning. Alla nej har respekterats. De som har sagt ja till att ställa upp har fått besvara ett stort antal frågor i ett frågeformulär, upplästa och förklarade av intervjuaren. Det är också intervjuaren som har haft ansvaret för att skriva in svaren i projektets webba- serade databas. Frågeformuläret har utvecklats inom ramen för projektet. Utgångspunkten har dock varit det tidigare formuläret från 1996, vilket grundade sig på flera andra undersökningar, framför allt de riksomfattande levnadsnivåundersökningarna, den statliga maktutredningen och folkhäl- soundersökningarna i Malmö. I arbetet med det förra frågeformuläret hade jag också ingående diskussioner med forskare från olika håll. Dessutom bidrog deltagarna i den förra Levnadsundersökningen till utvecklingen av det. Merparten av frågorna i LNU-1996 härstammade således från andra undersökningar. Jag hade dock korrigerat formuleringarna och anpassat såväl innehåll som form till Malmöförhållanden. I LNU-2006 har tanken varit att behålla merparten av frågorna för att möjliggöra jämförelser. En del av de tidigare frågorna har dock blivit inaktuella och därför strukits. Det har också krävts omformuleringar och uppdateringar av vissa frågor för att göra dem aktuella. Dessutom har det tillkommit en del nya frågor. Hela det nya frågeformuläret har utvecklats i samarbete med projektets deltagare. Tabellen nedan anger svarsfrekvensen, uppdelad på olika kategorier.

79 Urvalet gjordes av aktuarie Kenneth Hvarvenius på avdelningen Strategisk Utveckling, Stadskontoret, Malmö Stad.

63 Sammanlagt har 546 Fosiebor blivit intervjuade. I den vänstra kolumnen från 1996 respektive 2006 finns hela urvalet med. I den högra kolumnen har jag räknat bort det som kallas det tekniska bortfallet; dvs intervjupersoner som har flyttat, bor utomlands eller bevisligen inte bor på den av befolkningsregistret angivna adressen. Bakom andelen oanträffbara döljer sig ett stort arbete. Projektets intervjuare har lagt ner mycket möda på att försöka få tag på intervjupersonerna.

Tabell 1. Svarsfrekvenser (%)

1996 2006

Ja 54 59 49 53

Nej (starkt) 23 25 22 24

Nej (svagt) 4 4 4 5

Flyttat 4 5

Utlandsjobb 0 1

Adress okänd 3 2

Oanträffbar 5 6 13 14

Sjuk 3 3 2 2

Språksvårigheter 2 2 1 1

Övrigt 1 1 1 1

Totalt 1029 947 1125 1028

Som framgår av tabellen är svarsfrekvensen lägre 2006 än 1996, 53 % jäm- fört med 59 %. Det beror nästan enbart på den stora andelen oanträffbara, 14 % jämfört med 6 %. Andelen som har sagt nej till att vara med är precis lika stor, 29 %. Det är således inte så att man har blivit mer negativ till att ställa upp. Däremot har betydligt fler blivit svåra att få tag på. Varför är då svarsfrekvensen viktig? Jo, en låg svarsfrekvens kan skapa skevheter och försämra representativiteten. Om t ex arbetslösa inte svarar så kan stadsdelsbefolkningens hushållsekonomi framstå som bättre än vad den egentligen är. Sen är det inte säkert att det räcker med en hög svarsfrekvens. Skevheter kan ändå uppstå. Därför är det viktigt att göra en analys av bortfallet. Det har jag gjort genom att jämföra intervjupopulationen med urvalspopulationen med avseende på några variabler.

64 Tabell 2. Könsfördelning, intervjuade i förhållande till urval

1996 2006

Män 0,91 0,97

Kvinnor 1,08 1,02

I ovanstående tabell jämför jag intervjupopulationen och hela urvalspopulationen med avseende på kön. Tabellen innehåller kvoten mellan intervjupopulationen och hela urvalspopulationen. Kvoter mindre än 1 innebär underrepresentation och mer än 1 överrepresentation. Männen visar sig vara underrepresenterade vid båda tillfällen, men betydligt mindre i LNU- 2006. Representativiteten med avseende på kön har därmed stärkts. I nedanstående tabell jämför jag intervjupopulationen och hela urvalspopulationen med avseende på ålder. Som framgår är representativiteten högre 2006 än 1996. Det märks också på medeltalen. 1996 var genomsnittsåldern för personerna i urvalspopulationen 45,7 år och i intervjupopulationen 44,9 år. 2006 är skillnaden mindre, 44,1 år jämfört med 44,6 år. Representativiteten kan sägas ha varit hög vid båda tillfällen, men högst 2006.

Tabell 3. Åldersgrupper, intervjupopulation och urvalspopulation (%)

1996 2006 18-19 1,32 0,92 20-24 0,91 0,98 25-29 0,83 0,93 30-34 1,13 1,01 35-39 1,1 1,04 40-44 0,92 0,94 45-49 0,84 1,00 50-54 0,89 1,06 55-59 1,13 1,05 60-64 0,88 0,89 65-69 0,98 1,17 70-75 1,73 1,03

Förutom variablerna i Malmö Stads befolkningsdatabas har jag använt den komplettering som intervjuarna gjorde av samtliga bostäders upplåtelse- form. Vid försöken att få kontakt noterade intervjuarna om den utvalde bodde i äganderätt, bostadsrätt eller hyresrätt (privat eller kommunal).

65 I nedanstående tabell har jag räknat ut kvoter för de olika upplåtelsefor- merna. Totalt sett har representativiteten ökat sen 1996. Den var hög redan då, men är ännu högre nu. Intressantast är kvoten för den största upplåtelseformen, bostadsrätt. 37,7 % av de intervjuade bor i bostadsrätt, jämfört med 38,3 % av personerna i urvalet. Representativiteten är i det närmaste total.

Tabell 4. Upplåtelseformer, intervjuade i förhållande till urval

1996 2006

Äganderätt 1,08 1,10

Bostadsrätt 1,05 0,98

Privat hyresrätt 0,84 0,97

Kommunal hyresrätt 0,91 0,98

Jag har även undersökt representativiteten med avseende på utlandsfödda. 1996 var representativiteten nästan 100 %. 30 % av intervjupopulationen och 31 % av urvalspopulationen var födda utomlands. Nu har den försäm- rats något, 45 % i intervjupopulationen och 48 % i urvalspopulationen, dvs en kvot på 94 %. Det måste ändå bedömas som en liten och på det hela taget försumbar skevhet. Det ska poängteras att populationerna gäller åldersgruppen 18-75 år och andelen utlandsfödda kan därför inte jämföras med den andel som anges i Malmö Stads Områdesfakta. För 10 år sen gjorde jag en särskild bortfallsanalys med hjälp av ett da- taprogram som jag själv skrev i programspråket dBase, den tidens stora da- tabasprogram som sen dess nästan helt har försvunnit. Den metod som jag använde brukar i statistiska sammanhang kallas imputering.80 Det innebar att vissa personer i intervjupopulationen räknades mer än en gång för att bristerna i representativiteten skulle uppvägas. Programmet lokaliserade en intervjuperson slumpmässigt i intervjupopulationen som uppfyllde bortfallets kriterier. Därmed dubblerades svaren från denna person. Datakörningarna resulterade i intervjupopulationer som var i det närmaste helt representativa i förhållande till urvalspopulationerna vad gällde kön, ålder, upplåtelseform och nationalitet. Intervjupopulationens skevheter hade försvunnit. När jag jämförde samtliga svar i de vägda inter- vjupopulationerna med svaren i de ovägda fann jag i inga större skillnader. Därmed ansåg jag mig inte behöva ta någon särskild hänsyn till intervjupopulationen skevheter. Jag kunde konstatera att resultaten representativt sett vilade på goda grunder. Den slutsatsen gäller i ännu högre grad för

80 Se S Körner & L Wahlgren (1996).

66 LNU-2006. Sammantaget måste representativiteten i LNU-2006 anses vara hög och även högre än i LNU-1996.

2.2.4 Vetenskaplighet Det slutgiltiga resultatet i denna rapport av alla analyser är det jag som ansvarar för i egenskap av forskare. Det innebär inte att den vetenskapliga kunskapen kan anses vara bättre än praktikerkunskapen. Vetenskaplig kunskap och praktikerkunskap kan inte jämföras på samma villkor och med samma mått. De utgör två olika typer av kunskaper med olika använd- ningsområden, men som ändå kan överlappa varandra. Det är insikten om denna överlappning som ligger till grund för skapandet av en gemensam arena i Levnadsundersökningen. Som jag ser det används praktikers erfarenheter och kunskaper alldeles för lite inom forskningen. Jag har under en längre tid förespråkat en subjektivering av forskningen och med det menat ett utrymme för fler subjekt i forskningsprocessen än bara utbildade forskare. Det påminner om den typ av metoder som i bred mening kallas deltagarorienterad forskning, vilket brukar förknippas med tillämpad forskning till skillnad från den grundforskning som utförs på universiteten.81 Med grundforskning menar man då skapandet av ny kunskap. Levnadsundersökningen syftar emellertid till att skapa ny vetenskaplig kunskap och måste därför karakteriseras som grundforskning. Men är det möjligt? Kan projektet resultera i vetenskaplig kunskap och därför betraktas som grundforskning när intervjuerna inte görs av forskarutbildade experter utan av praktiker? Kan projektet ändå anses vara vetenskapligt? Det beror på vad man menar med vetenskap och vetenskaplighet. Jag menar med vetenskap en typ av kunskap som inte nödvändigtvis är varken bättre eller sämre än annan kunskap. Vetenskapligheten kan inte tas för given. Det räcker inte med att vara utbildad forskare eller anställd på en högskola. Användningen av en särskild metod eller teori garanterar inte heller att det blir vetenskapligt. Som jag ser det hänger vetenskapligheten på om forskaren lyckas övertyga sina läsare och lyssnare. Det krävs helt enkelt goda argument, men i den mån forskaren lyckas beror det inte bara på argumenten utan också på förtroende och känslor, dvs den klassiska retorikens tre hörnpelare. Allt vad som står i denna bok, inte bara argumenten, utan hur det står och var, syftar till att övertyga läsaren. Min syn på vetenskaplighet tar sin utgångspunkt i kritiken av såväl

81 Se t ex J Holmer & B Starrin (1993) eller W Foot Whyte (1991)

67 rationalismen som empirismen. Enligt empirismen är det bara genom våra sinnen som vi kan skaffa oss kunskap. Den typ av empirism som har varit vanligast inom vetenskapen och haft störst inflytande kallas positivism, vilken enligt Liedman ”kan betraktas som en kritik av varje föreställning om en form eller ett innehåll eller en materia som skulle ligga bortom eller betraktas som oberoende av våra observationer.”82 Empirismens kunskapsteori kan t ex få oss att uppfatta det som att allting flyter. Men det hävdar jag att allting inte gör. Verkligheten är inte bara eller kanske inte alls vad som synes vara. Det finns ett djup under ytan men det måste vi tänka oss fram till för att förstå. Det som synes vara kan bara utgöra en utgångspunkt. När vi förhåller oss till empirin måste vi först fråga oss om dess möjligheter. Är det som ser ut att vara överhuvudtaget möjligt? Hur är det möjligt? Vilka potentialer är det som förverkligas i det som ser ut att vara? Den kritiska realismens förhållningssätt till empirin kallas abduktion.83 Som Margareta Bertilsson skriver har abduktionen karakteriserats som ”vetenskapens egentliga motor och har den spännande egenskapen att den försätter observatören i samma situation som detekti- ven som är i färd med att lösa ett kriminalfall”.84 Vetenskaplig kunskap kan sägas utgöra en kombination av teoretisk, empirisk och praktisk kunskap. Det krävs en teoretisk kunskap om det djup som inte synes vara, de potentialer som gör att allting inte flyter. Det krävs en empirisk kunskap om hur det som synes vara hänger ihop, hur potentialer kommer till uttryck och vilka potentialer de synliga ut- trycken beror på. Det krävs en praktisk kunskap för att genomföra ett forskningsprojekt; t ex formulera frågor, analysera datamaterial, samarbeta med praktiker, använda datorprogram och formulera sig i ord. Denna tresidighet menar jag därför också måste vara kännetecknande för bedömningen av forskningsresultatens vetenskaplighet. Vad som är vetenskapligt eller inte avgörs pragmatiskt, empiriskt och teoretiskt. Det är en lösning som också förespråkas av Mats Alvesson och Kaj Sköldberg i boken Tolkning och reflektion.85 Som författarna skriver utgör alla de tre sidorna ”integrerade delar av en forskningsprocess och att försök att full- ständigt borttränga någon av dem är ogynnsamma för processen.” Just detta har jag försökt göra genom förenandet av de tre kunskaps-

82 S-E Liedman (2006) s 26. 83 Ibland används också termen retroduktion, t ex av B Jessop & N-L Sum (2006) s 16, men som M Alvesson & K Sköldberg (1994) skriver är det liktydigt med abduktion (s 50), dvs ett begrepp som härstammar från Aristoteles. Se även bl a M Bertilsson (1999) s 573 och M Gren & P-O Hallin, s 36. 84 M Bertilsson (1999) s 573. 85 M Alvesson & K Sköldberg (1994) s 38.

68 intressen som nämndes inledningsvis. Just därför är förenandet av dem inget självändamål utan till fördel för alla tre. Inom den kommunala förvaltningen finns det ett empiriskt kunskapsintresse av att få veta mer om hur folk har det. Praktikerna deltog i projektet för att utveckla sin praktiska kunskap. Själv har jag haft ett forskarintresse av teoriutveckling. Inget av intressena ska dock uppfattas som renodlat. Snarare handlar det om skillnader i tyngdpunkter. Själv är jag så klart inte bara intresserad av teoriutveckling, utan också av empiriska såväl som praktiska kunskaper. Dock ser jag det som bra för resultaten att vart och ett av de tre kunskaps- intressena finns representerat i projektet. Ett äldre bosniskt par och ett samtal som berörde mig. Deras längtan efter hemlandet, sorgen över att inte kunna återvända och tacksamheten över att leva och mot Sverige. Men också ensamheten och kanske en stilla acceptans av sakernas tillstånd. Jag behöver sortera mer i mina intryck och jag behöver tillåta mig att ställa följdfrågor. Vårt samtal avslutades med att jag fick med mig frukt hem och när vi står i hallen är kvinnan på väg att krama om mig men sansar sig och jag likaså! Ja, vad hände där egentligen? (Zana Doncic) För 10 år sen framhöll jag den annorlunda forskningsmetoden som Lev- nadsundersökningens utmärkande drag. Det speciella med projektet var samarbetet med praktiker. Nu ser jag det som att det inte bara handlar om metoder. Projektet ska istället uppfattas som ett led i en strävan efter att skapa en forskningshelhet. I denna helhet ingår den deltagarorienterade metoden, men det ingår också en syn på vad forskningen handlar om (forskningsobjektet) och kriterier för god vetenskap. Enligt Thomas Brante är detta vad som krävs för att man ska kunna tala om ett paradigm, dvs det begrepp för helheter inom vetenskapen som Thomas Kuhn introducerade på 1960-talet och som enligt min uppfattning fortfarande är lika aktuellt.86 Jag vill se det som att jag med Levnadsundersökningen försöker utveckla det forskningsparadigm som kallas kritisk realism. Kritisk realism är säkert därför också det mest passande namnet på detta paradigm men det kan också kallas potentialorienterad forskning. Som jag nämnde i inledningen till detta kapitel stämmer begreppet potentialorien- tering för både synen på forskningsobjektet (ontologi), kriterierna för god vetenskap (epistemologi) och metodologin. För det första utgör den yta där allting ser ut att flyta bara utgångspunkten. Denna yta vill jag tänka mig under för att förstå de potentialer som kommer till uttryck och förverkligas i det som synes vara. I tänkandet om dessa potentialer vill jag, för det andra, skapa tänkta motsvarigheter med egen potential; dvs en kunskap som kan förklara det som synes vara. Denna kunskap skiljer sig från det som den ska

86 Se t ex T Brante (1980).

69 förklara, precis som problemdefinitionerna skiljer sig från problemen och symbolverkligheten från verkligheten. För det tredje kan samarbetet med praktiker karakteriseras som en potentialorienterad metodologi. Levnadsun- dersökningen har genomsyrats av en strävan efter att ta tillvara potentialerna i kompetenser, entusiasm, motivation och det sociala sammanhanget.

70 3 Stadsdelen Fosie i Malmö

Det har skrivits och talats mycket på senare år om stadsdelen Fosie. Ofta har det handlat om problem. Många har nog kommit att förknippa Fosie med otrygghet. Vad beror det på? Ja, det kan ju givetvis bero på verkligheten. Det kanske finns anledning att vara otrygg. Men det kan också bero på tolkningarna av verkligheten. När människor med makt bakom orden tillräckligt många gånger har upprepat samma tolkning så händer det till slut nåt. Jag skulle vilja förklara det som att stadsdelen har gjorts till bärare av en tolkning. Det skulle också kunna beskrivas som att stadsdelen har gjorts till symbol för en verklighet som inte nödvändigtvis stämmer med verkligheten i stadsdelen. Stadsdelen har gjorts till symbol för en annan verklighet än den som Fosieborna själva lever i.87 Det är i grunden inget konstigt. Alla materiella företeelser kan göras till bärare av tolkningar och symbolisera nåt annat än vad de ser ut som. Så är det ju t ex med det jag skriver. Den tolkning jag gör av verkligheten i Fosie materialiseras på ett antal sidor av papper i en bok. De bokstäver som fästs på pränt i boken är en sak, vad de betyder en annan. Även t ex kepsar, beteenden och statyer kan laddas med mening. Därmed materialiseras det också sociala potentialer, dvs tänkbara orsaker till varför vi t ex blir rädda. Det anmärkningsvärda och även oroväckande är istället hur stora delar av en stadsdel kan göras till symbol för en annan verklighet. Det är precis som om det existerar två stadsdelar; Verklighets- respektive Symbolfosie. Det påverkar säkert livet i stadsdelen och gör det otryggare. Men det skapar också en rädsla hos utomstående för att överhuvudtaget bege sig dit. Det där fick vi känna av i Levnadsundersökningens inledningsskede. Den bild av Fosie som präglade många av deltagarna var symbolens. Det var Symbolfosie som de hade ställt in sig på att göra sina intervjuer i. Därför fanns det också bland deltagarna en viss oro för hur det skulle gå. Det gjorde lättnaden desto större när det efterhand visade sig att Verklig- hetsfosie var nåt annat än Symbolfosie. Men det skapade också en ilska över hur Symbolfosie överhuvudtaget kan få existera. Jag har funderat mycket på detta och kommit fram till att media har stort ansvar för att ”trissat” upp våra rädslor och otryggheten i denna stad. Det gör mig upprörd och ilsken, för det bidrar ju att ”vanligt” folk som vi och våra intervjupersoner drar sig för att vistas ute, och därmed blir det mer fritt fram för ”dom där som slår ner alla som kommer i deras väg” (en av de intervjuade uttryckte det så). (Lena Elmvik)

87 Se även P-M Ristilammi (1994).

71 3.1 I tid och rum Hur ser det ut i Fosie? Och vad har det för betydelse? Det är en typ av frågor som man inom samhällsforskningen har uppmärksammat alldeles för lite. Sociologins klassiker Marx, Durkheim och Weber lade ingen större vikt vid rummets betydelse. Intresset har däremot ökat under de senaste decennierna. För att bara nämna några av de aktuella forskarna så menar t ex Manuel Castells att rummet har blivit styrande för tiden och inte som tidigare tvärtom.88 Enligt Richard Florida är platsen ”vår tids viktigaste ekonomiska och sociala enhet.”89 Ett motsvarande närmande till samhällsvetenskapen har pågått inom kulturgeografin, det ämne som sätter fokus på just rum. Det hävdar Gren & Hallin i sin ämnesteoretiska introduktion.90 Uppfattningen är dock kontroversiell. Andra kulturgeografer skulle kanske istället framhålla sam- hörigheten med naturvetenskap eller humaniora. Närmandet till samhälls- vetenskapen har dock fått ett starkt genomslag i Sverige, huvudsakligen inspirerad av en anglosaxisk teoriutveckling med ledande namn som David Harvey och Doreen Massey.91 Jag har här inga möjligheter att fördjupa mig i betydelsen av detta när- mande mellan samhällsvetenskap och kulturgeografi. Det utgör dock en viktig grund för mitt eget tänkande om människors levnadsförhållanden. Analyser av rummets potentialer ingick också i den förra Levnadsunder- sökningen. Min egen uppfattning om rummets betydelse bygger på kritisk realism, vilket gör det viktigt med distinktionen mellan abstrakt och konkret. Det kan se ut som om sociala förhållanden inte går att separera från de sammanhang som de äger rum i. Det är just därför det vi måste göra, fast i tanken, som abstraktioner. I min problematisering av VFA förde jag ett abstrakt resonemang om problemdefinitionens potentialer. Problemdefinitionen i VFA kan vara en bidragande orsak till att ”de som är socialt och ekonomiskt utsatta” känner sig underlägsna och tappar sugen. Denna potential ingår i problemdefinitionen, oberoende av var ”de som är socialt och ekonomiskt utsatta” lever och bor. Men sen är det klart att var de lever och bor också har en betydelse för hur potentialen förverkligas, dvs vilken verkan den får. Igår kväll hade jag intervju med en arabisk mamma med tre barn. Hen- nes man tolkade emellanåt. Dom hade nyligen flyttat till Gullviksborg i ett stort, fint hus, men ville gärna flytta till Riseberga. Orsaken fick jag

88 M Castells (2000) s 427. 89 R Florida (2006) s 15. 90 M Gren & P-O Hallin (2003) s 21. 91 Se t ex D Massey (1994) och D Harvey (1989).

72 veta när kvinnan svarade på frågan Vad är sämst i din stadsdel? ”Närhe- ten till Hermodsdal. Så mycket problem, många dåliga vuxna. Jag tänker på mina barn. Dom får inte gå dit.” (Christina Norlander) Med stöd i kritisk realism skiljer jag mellan rummet som verklighet och som symbolverklighet. Just denna skillnad inledde jag kapitlet med att göra en poäng av. Fosie har kommit att symbolisera en annan verklighet än den verklighet som Fosieborna lever i.92 Symbolverkligheten har sina egna potentialer. Det har verkligheten också. Den är till för någon och något. Det går att göra nåt i den och av den. Annat går kanske inte att göra. Den underlättar för människor att träffas och utveckla sociala relationer. Eller så gör den det svårare. Jag ska ta reda på vilket.

3.1.1 Kvartersstaden & upprorsmänniskan Vilka potentialer är stadsdelens hus och miljöer präglade av? Det beror på under vilken epok områdena är byggda. Det går att urskilja åtminstone fyra epoker. I Hegemonins decennier kallade vi den första för kvartersstaden, inspirerade av Mats Franzéns inträngande bok om 1930-talets Söder i Stockholm.93 I miljöer som präglas av kvartersstaden utgör småstadslik- nande hus beståndsdelarna. Stadsdelarna är inte bara stadens delar, utan städer i staden. Stadens delar inbegriper så att säga helheten i miniatyr. Historiskt sett innehöll kvartersstadens Malmö därmed ingen segregation, åtminstone inte så länge staden bara bestod av kvartersstadsmiljöer. Varje slags liv och leverne, verksamhet och overksamhet kunde påträffas i stort sett var som helst. Olika befolkningskategorier var inte särskilt geografiskt uppdelade, utan levde ganska nära varandra. Kvartersstadens miljöer saknas helt i Fosie. Som framgår av tabellen nedan är endast 3 % av bostäderna byggda före kriget och det rör sig dessutom i nästan samtliga fall om villabostäder. ”Fosie får betraktas som en mycket ung stadsdel”, skrev jag för 10 år sen och det kan man så klart inte skriva hur länge som helst. I takt med att åren går åldras stadsdelen och dess bostäder. I jämförelse med de andra stadsdelarna framstår dock Fosie ändå fortfarande som en ganska ung stadsdel. Ungdomligheten beror också på att det i Fosie inte tidigare fanns någon urban bebyggelse. En tidigare bebyggelse har således inte rivits som i t ex Centrum. Husen i Fosie byggdes till största delen på åkermark.

92 S-E Liedman (2006) s 21: ”Idéer är lätta och därmed flyktiga, men de för- enas ofta med det tunga och tröga.” 93 M Franzén (1992) s 97-98.

73 Diagram 5. Bostäder (%) i Malmö och dess 10 stadsdelar (byggnadsår, sorterade på andel byggda före 1941)

Rosengård

Hyllie

Fosie

Oxie

Husie -1940 1941-60 Limhamn-Bunkeflo 1961-80 Västra Innerstaden 1981-99 Kirseberg 2000- Centrum

Södra Innerstaden

Malmö

0% 20% 40% 60% 80% 100%

(Källa: Områdesfakta för Malmö 2006)

Det är en stor skillnad jämfört med Södra Innerstaden, Malmös äldsta stadsdel mätt i andelen äldre bostäder. Drygt hälften av bostäderna i Södra Innerstaden är byggda före andra världskriget och tillhör därmed kvartersstadens epok. Endast Centrum har en nästan lika hög andel äldre bostäder. I förhållande till samtliga äldre bostäder i Malmö är Södra Innerstadens och Centrums andelar ungefär lika stora. Sammanlagt nästan två tredje- delar av samtliga äldre bostäder i Malmö ligger antingen i Centrum eller i Södra Innerstaden. Koncentrationen av äldre bostäder är emellertid större i Södra Innerstaden. Enbart delområdet Möllevången svarar för hela 12 % av samtliga äldre bostäder i Malmö. På grund av 60- och 70-talens stora saneringar i Centrum är spridningen av äldre bostäder större där. Den historiska potentialen i Södra Innerstaden utgår också i mångt och mycket från Möllevången, stadsdelens största delområde.94 Området började byggas 1904 och stod färdigt sex år senare. I likhet med kvarters- stadsområdena på Lugnet och Caroli kom stadsmiljön på Möllevången att kännetecknas av en rumslig närhet mellan bostad, arbete, affärer och nöjen. Kvarteren innehöll många affärer, hantverkare och småindustrier. Mitt på Möllevången lät man anlägga ett stort torg, än idag mötesplatsen framför andra. Möllevången bär på en rik historia, i stor utsträckning förknippad med

94 För en utförligare historik, se P Billing & M Stigendal (1994).

74 arbetarrörelsen. Liknande historiska potentialer saknas i Fosie. Har det någon betydelse? Ja, det tror jag. Det framgår i en jämförelse med Södra Innerstaden. Det är inte bara det att Södra Innerstaden bär på en historia, förknippad med människor som ville nåt med sina liv. Dessutom kan man fortfarande få syn på spåren av denna historia eftersom en hel del av miljö- erna finns kvar. Jag tror också att det beror på kvartersstadens utformning. Variationsrikedomen i hur husen är byggda – allt ser långtifrån likadant ut – gör det säkert möjligt att förknippa ett visst hus, fasad, trappa, innergård eller port med ett viktigt minne. Husen, gatorna, torgen och parkerna talar fortfarande till oss, bara vi tar oss tid att lyssna. Möllevångens historia och miljöer fungerar också fortfarande som inspiration och kraftkälla för grupper av ungdomar med politiska ambitioner. Kanske kan kvartersstadens miljöer sägas gynna en människotyp som vill göra uppror. Lika lätt är det inte i Fosie att materialisera historiska potentialer. Det ställer därmed större krav på politiker och förvaltning att se till så att minnet av engagemangen materialiseras. Stadsdelens miljöer möjliggör inga lika självklara avtryck av kollektiva engagemang, åtminstone inte i samma utsträckning som i kvartersstaden. Därmed inte sagt att det saknas historisk potential i Fosie. Snarare är det en fråga om styrkan i dessa historiska potentialer och till hur stor del de förverkligas och vilken verkan de får. Det gäller särskilt historiska potentialer förknippade med nästa epok, grannskapsstaden.

3.1.2 Grannskapsstaden & demokratimänniskan Segregationen i Malmö härstammar från den epok då nästa typ av stads- miljö växte fram. Den kan kallas grannskapsstaden. Om kvartersstadens epok kan sägas sluta strax före andra världskriget, så är det under efterkrigstidens första 15 år som grannskapstänkandet firar sina stora triumfer. På temat grannskapsenhet förespråkade tongivande arkitekter som Uno Åhrén inte bara ljusa, luftiga och funktionella lägenheter, utan dessutom planlösningar som befrämjade social gemenskap. Grannskapsstaden utgick från en funktionsuppdelning av staden som avvek från kvartersstadens mönster. I grannskapsstadens Malmö utgjorde stadsdelarna inte längre städer i staden. Framför allt separerades förvärvsar- betet från boendet. Möjligheterna till sociala relationer i bostadsområdena ville man däremot slå vakt om och gynna. Bostadssociala Utredningen (SOU 1945:63) kom att bana vägen för grannskapstänkandet och där ingick Uno Åhrén som sakkunnig. Han skrev om hur han med planlösningarna ville ”... gynna bildandet av en demokratisk människotyp, för vilken fri-

75 heten och självständigheten kombineras med social ansvarskänsla”.95 Med grannskapsenheten hoppades Åhrén kunna ge upphov till en vi-känsla och motverka totalitära politiska ideal. Det första bostadsområdet som byggdes enligt grannskapstanken var dock Friluftsstaden vid Erikslust (1943-48) i Västra Innerstaden. Det är också i Västra Innerstaden som flest antal bostäder byggda under grannskapsstadens epok finns. Till de nybyggda grannskapsbostäderna i Västra Innerstaden var det dock i första hand medelklassen som flyttade. Som Sven-Olof Lorentzen skriver i sin roman Komma tillbaks konstruerade de visserligen ”en ny början, men konstruktionen var inte kollektiv och bands därför inte till miljön.”96 Annat var det i Södra Innerstaden där arbetarklassen band sin kollektiva strävan till miljön, till en början på Möllevången men därefter i de bostadsrättsområden som började byggas på 1930-talet. För familjer som hade råd att flytta in i de nybyggda bostadsrätterna väntade ljusa och välplanerade lägenheter med modern utrustning, såsom eget wc, badrum, centralvärme och varmvatten, samt i vissa fall även balkonger. Ett av de första områdena var Lönngården, byggt av Malmö Byggnadsgille 1934-37. Lönngården var det första bostadsområdet i Malmö som byggdes i enlighet med funktionalistisk arkitektur. Innerstadens slutna kvarter med gårdshus och gårdsflyglar övergavs för friliggande byggnadskroppar (s k lamellhus) med gott om utrymme för luft och ljus. Lönngården byggdes på uppdrag av en privat bostadsrättsförening, men annars var det HSB som lät bygga merparten av bostadsrättområdena utanför Möllevången. HSB:s första område var Ellstorp, men nästa stora HSB-område växte upp runt nuvarande Nobeltorget. Första spadtaget togs 1940 och projektet avslutades i mitten av 1950-talet då bostadsrättsområ- det bestod av över 2.000 lägenheter. Bebyggelsen präglades av funktiona- lismens formspråk. Huskropparna placerades i vinklar och U-formationer så att lummiga grönområden bildades. I centrum för de nya bostadsrättsområdena runt Nobeltorget, högt över all kringliggande bebyggelse reste sig en av den nya tidens stora mötesplatser, nämligen nya Folkets Hus, färdigbyggt 1948. Men runt Nobeltorget kunde inte vem som helst bo. Områdena bestod nästan uteslutande av bostadsrät- ter och därmed måste man betala en insats för att kunna flytta in. Det hade inte alla råd med. Det stämde visserligen med den ideologiska inriktning som socialdemokratin i Malmö hade men fick ändå allt fler inom rörelsen att bli bekymrade. Inriktningen grundade sig på idéerna om självhjälp och därför kallade vi den i Hegemonins decennier för självhjälpsstrategin, en

95 Citerat ur P Billing & M Stigendal (1994) s 198. 96 För referenser, se P Billing & M Stigendal (1994) s 198.

76 strategi som förespråkade marknadsanpassad självhjälp, i form av t ex egna hem eller kooperativa föreningar, snarare än verksamhet i kommunal regi. Självhjälpen fick tidigt fotfäste inom arbetarklassen i Malmö. T ex startade flera yrkesgrupper egen bageriverksamhet på 1880-talet. Men det var Axel Danielsson, tidningen Arbetets förste chefredaktör, som gjorde självhjälpen till en politisk strategi; ”den förste svenske social- demokrat, som gav konsumentkooperationen en ideologisk motivering.”97 För Danielsson ingick självhjälpen i en socialistisk strategi. Han ville an- vända kooperationen för att förändra samhällets ekonomiska organisation. Efter hans bortgång 1899 sköts emellertid förändringarna på framtiden. Under inflytande av ledande socialdemokrater som Nils Persson och Emil Olsson anpassades självhjälpen successivt till marknadsekonomin och partiet begränsade sig till att förbättra befolkningens levnadsvillkor inom samhällets kapitalistiska ramar. När de socialistiska ambitionerna hade tonats ner blev det möjligt att koppla självhjälpen till ett samförstånd med borgerligheten. Uppbackad av staden blomstrade självhjälpen under 1920- och 30-talen. Egnahemsbyg- gandet expanderade kraftigt under perioden 1911-1935, då 17 egnahems- områden anlades i Malmö med omnejd. Mellan 1920 och 1940 byggdes det drygt 7.000 bostadsrättslägenheter med populära nymodigheter som badrum, WC, maskinella tvättstugor, kylskåp, centralvärme och lekstugor. Under samma period ökade bostadsrättsföreningarna sin andel av bostads- beståndet från knappt 2 % till 18 %. Socialdemokraterna i kommunfull- mäktige tog inget eget genomgripande ansvar för Malmös omvandling. Istället var det i självhjälpens utbredning som partiets framgångar kunde mätas. Självhjälpen lämpade sig emellertid inte för vem som helst. Stadens egentliga underklass omfattades i allmänhet inte av självhjälpens för- ändringar. Arbetslösa, gamlingar, sjuka, grovarbetare, ensamma mödrar och barnrika familjer förmådde knappast betala insats till bostadsrätt eller handla kontant i kooperationens butiker. Självhjälpsstrategin vände sig främst till arbetarklassens övre skikt av skötsamma arbetare, särskilt stadgade, kunniga, friska och driftiga män, gärna med en sparad slant på fickan. Denna inriktning framstod som en allt tydligare begränsning i en tid när Malmö växte så det knakade, arbetslösheten sköt i höjden och bostadsbristen var skriande. Det ledde till en omorientering inom socialdemokratin i synen på förhållandet mellan självhjälp och kommunalt ansvar. SAP:s valseger i riksdagsvalet 1932 och partiets erövrande av kvalificerad majoritet i kommunfullmäktigevalet 1934, som man behöll till 1946, skapade också

97 För referenser, se P Billing & M Stigendal (1994) s 244.

77 gynnsamma förutsättningar för kommunala initiativ. Genom särskilda satsningar på bostäder för såväl barnrika familjer som pensionärer, samt införandet av familjebidrag för bostäder och kommunalt bostadstillägg för pensionärer framstod Malmö under 1940-talet i vissa avseenden som före- gångare för den sociala bostadspolitiken.98 I uppsvinget för den sociala bostadspolitiken framträdde en kommunso- cialistisk falang inom partiet med Axel E Svensson som främste företrädare. Krav ställdes på att kommunen skulle ta ett betydligt större ansvar för att lösa bostadsbristen. Kommunsocialisterna stärktes av stödet för radikala idéer runt krigsslutet, manifesterat av Arbetarrörelsens efterkrigsprogram och Bostadssociala Utredningen. Viktigast i kommunsocialisternas strategi var tomträtten och det kommunala bostadsbolaget, MKB, bildat 1946. MKB:s första bostadsområde kom att bli Augustenborg, byggt 1948-52. Fattigdom, mörker och misär byggdes bort, men samtidigt gick människorna miste om en del av sina gamla träffpunkter och kontaktytor. Det försökte dock hyresvärden MKB mycket målmedvetet ersätta genom fritidslokaler. MKB bekostade hyvelbänkar, vävstolar, bordtennisbord, slöjdsalar och bridgebord. Utrustningen disponerades av fritidsföreningar som hyresgästerna själva bildade. Föreningarna anordnade även turneringar mellan kvarterslagen i fotboll och stora midsommarfester. Att Augustenborg än idag nästan enbart består av kommunala hyres- rätter beror ursprungligen på den kommunsocialistiska strategin. Det var kommunsocialisterna som drev igenom att enbart kommunala hyresrätter i MKB:s regi skulle byggas. Företrädare för HSB ville även att det skulle byggas bostadsrätter, men kommunsocialisterna var starka nog att få sin vilja igenom. Kommunsocialisternas starka ställning i partiet varade dock bara några år. 1949 beslutade kommunfullmäktige om att inrätta en lånefond för personer utan pengar till insatsen för en bostadsrätt. Därmed stärkte HSB sin ställning. HSB kom att bli den drivande kraften i den nya strategi som ersatte kommunsocialismen under 1950-talet och som vi i Hegemonins decennier kallade för självförvaltningssocialism.99 Augustenborg är det område i Malmö som är mest präglat av det radikala uppsvinget vid krigsslutet, manifesterat i den Bostadssociala Utredningen och dess tankar om ett demokratiskt människoideal. De förändrade styr- keförhållandena och inriktningen på självförvaltningssocialism visar sig i de områden som byggdes efter Augustenborg. Delområdet Almhög består till enbart 5 % av kommunala hyresrätter, men till 48 % av bostadsrätter. Även Almhög måste dock räknas till grannskapsstadens epok. Det är först miljonprogrammets bostadsområden som tydligt visar att grannskapsstaden har övergått i något annat.

98 För referenser, se P Billing & M Stigendal (1994) s 247. 99 Se P Billing & M Stigendal (1994) s 263 ff.

78 3.1.3 Miljonprogramsstaden & konsumtionsmänniskan Någon kanske undrar varför jag skriver så mycket om historien i en dags- aktuell studie om Fosie. Det beror på att historien, enligt min uppfattning, har så stor betydelse. Därför är den viktig att skriva om. Den som inte tror mig får gärna ta en promenad genom Fosie. Börja på Möllevången för att också få med kvartersstaden, promenera i riktning mot Augustenborg och sen rakt söderut genom hela Fosie. Det är visserligen en lång promenad men man hinner samtidigt se mycket. Hela den svenska bostadspolitiken passerar revy, i oavbruten följd, epok efter epok.

Diagram 6. Bostäder (%) i Fosies delområden (byggnadsår, sorterade på andel byggda före 1941)

Kastanjegården

Lindängen

Almvik

Hermodsdal

Ö Söderkulla -1940 V Söderkulla 1941-60 Heleneholm 1961-80 Nydala 1981-99 Augustenborg 2000- Gullviksborg

Almhög

Gullvik

Hindby

Eriksfält

0% 20% 40% 60% 80% 100%

(Källa: Områdesfakta för Malmö 2006)

Promenaden ger en anledning att fundera över de stora skillnaderna i utformning på huskroppar, tak, avstånd och miljöer. Hur har man tänkt? I vilken utsträckning har man tänkt överhuvudtaget? Vem har man byggt för? Vad har man byggt för eller inte byggt för? Dåtidens idéer, strategier, intressen och maktrelationer finns materialiserade i stadsdelens rumsliga utformning. Och det har betydelse för vad vi gör, hur vi tänker, vad vi får syn på och tror om oss själva. Det är att räkna med som en potential, dvs tänkbar orsak vars eventuella verkan vi knappast kan förstå utan det historiska perspektivet. Den historiska potentialen blir nog som allra tydligast i de områden som präglas av den tredje epoken, miljonprogramsstaden. Namnet har sin bakgrund i den socialdemokratiska regeringens program för byggande av

79 en miljon lägenheter under en tioårsperiod. Programmet innehöll klara riktlinjer för utformningen av husen, vilket t ex framgick i statens direktiv till lånegarantier. Enligt direktiven skulle bostadsprojekten ”vara stora och omfattande flerårig, kontinuerlig bostadsproduktion. De bör vara planerade som en enhet med samordning av projektering, upphandling och byggande. Arbetskraftsåtgången bör vara liten. Sträng variantbegräns- ning bör iakttagas.”100 Miljonprogrammet lanserades visserligen 1965 men det finns skäl att också räkna in bostäderna under 1960-talets första hälft eftersom även dessa präglades av det industriella byggandet. Miljonprogrammet kom främst att symboliseras av Rosengård, men den största andelen bostäder byggda under miljonprogramsstadens epok ligger i Fosie. Det känner man av som en stark kontrast under promenaden genom stadsdelen från norr till söder. Om grannskapsområdena i dess norra del byggdes för att gynna den demokratiska människan, vad ska man då säga om miljonprogramsområdena i söder? Det byggdes för att gynna masskonsumtionens utveckling. I miljonprogramsstaden förväntades man konsumera, inget annat. Den människotyp som miljonprogramsstaden byggdes för kan därför kallas konsumtionsmänniskan. Planerarna kunde uppenbarligen inte föreställa sig massarbetslösheten och dess konsekvenser, trots att 1930-talets massarbetslöshet ändå inte låg så långt tillbaka i tiden. Nej, arbeta skulle man göra i form av förvärvsarbete på särskilda arbetsplatser, placerade på andra håll i staden och helst inom industrin. Likställandet av arbete med förvärvsarbete härrör från denna tid. Det var inte meningen att man i sitt bostadsområde skulle umgås, utveckla sociala relationer eller befrämja en demokratisk anda. En kvinnlig IP från mellanöstern som har bott i knappt ett år i Sverige möter mig trevligt och muntert vid ingången till sin villa. Maken hälsar mig varmt när jag går förbi köket. Jag och kvinnan sitter i deras nyinrät- tade vardagsrum som till synes inte nog i fylld med möblemang och annat. Paret har nämligen nyligen flyttat in i villan. Denna glada kvinna som är så entusiastisk och full med socialenergi verkar deprimerad emel- lanåt. Hon berättar att hon är nöjd med det mesta i sitt liv i Sverige men att hon saknar den mänskliga närheten och det spontana sociala livet som hon är van vid. Hon berättar om kontrasten mellan modernitet och det sociala livet. Hon menar på att trots att länderna i mellanöstern är mindre utvecklade och bekymmerfulla men har ett varmt liv och en socialglädje. Det enda som hon hoppas på att skulle sker i framtiden i det svenska samhället är att folk börjar umgås med varandra och blir mer spontana i sina möten med andra. Hon är dock mycket hoppfull och positiv. Hon säger att hon kommer att ändra på detta när hon har lärt sig språket. Jag flinar lite inom mig och säger till mig själv, välkommen

100 Citerat ur P Billing & M Stigendal (1994) s 108.

80 ombord kvinnan, många har försökt innan dig, hoppas att du lyckas med det som många andra misslyckats med. (Bazian Shwan) Vad händer då när många blir arbetslösa och det sker i ett område där man inte kan göra annat än att konsumera? Hela området bygger ju på förvärvsarbetet. Den som saknar förvärvsarbete kan inte konsumera i den utsträckning som det är tänkt. Vad händer när de boende inte kan konsumera i ett område vars rumsliga utformning bygger på att man har ett förvärvsarbete och kan konsumera? Hela den mening med livet som området genomsyras av bygger ju på de två hörnpelarna produktion i form av lönearbete och materiell konsumtion. Hur meningsfullt kan då livet bli om båda hörnpelarna försvinner? Vad händer med den sociala ordningen i ett område där det inte är tänkt att befolkningen ska vistas under dagtid?

3.1.4 Villastaden & familjemänniskan I början av 1970-talet avstannade plötsligt inflyttningen till Malmö och slog om till sin motsats. Under 1970-talet tappade Malmö drygt 30.000 invånare, vilket i stort sett motsvarade det antal människor som flyttade till staden under 1960-talet. Kranskommunernas villasamhällen växte snabbt när regeringen ändrade lånebestämmelserna och möjliggjorde statliga subventioner även för låginkomsttagare. Kommunens socialdemokratiska ledning hoppades uppnå en bättre fördelning mellan flerfamiljshus och villor genom kommunsammanslagningarna i början av 70-talet. Kom- munledningen tog för givet att Malmö skulle slås samman med kranskommunerna Svedala, Burlöv och Staffanstorp. Därför fortsatte man att bygga flerfamiljshus. Till kommunledningens stora besvikelse blev det inga sammanslag- ningar med kranskommunerna. Därmed uppstod det en skriande brist på småhus, och det tog moderaterna fasta på när samförståndet sprack i mitten av 1970-talet. Inför valet 1985, då socialdemokraterna förlorade efter 67 år vid makten, klandrade moderaternas ledare Joakim Ollén i sin bok Ny tid för Malmö socialdemokraterna för bristen på småhusbyggande: ... mycket av stadens problem i allmänhet och kommunförvaltningens i synnerhet bottnar i en medveten ideologisk inriktning i politiken. Satsningen på höghus när folk ville ha småhus, det höga skattetrycket, ansvällningen av den offentliga sektorn, skapandet av kommunala monopol för olika typer av service, är exempel på detta.101 För att bromsa utflyttningsvågen, men också sätta stopp för moderaternas

101 Citerat ur P Billing & M Stigendal (1994) s 343.

81 framgångar, drev den socialdemokratiska kommunledningen igenom stora satsningar på småhusbyggande. De skedde dessutom efter det att miljonprogrammet hade avslutats. På grund av den ekonomiska krisen avbröts miljonprogrammet ganska tvärt i början av 1970-talet. Från en topp på nästan 4500 lägenheter i flerfamiljshus 1970 sjönk bostadsbyggandet i Malmö drastiskt och fem år senare byggdes det bara 1300 lägenheter. Istället satsade man i stor utsträckning på villabebyggelse. Den ena ensidigheten förbyttes i en annan. Under perioden 1981-95 var 40 % av alla bostäder som byggdes småhus. Under grannskapsstadens epok (1941- 60) utgjorde småhusen bara 9 % av alla nybyggda bostäder och under miljonprogrammet 15 %. Av det skälet kan epoken efter miljonprogrammet kallas villastaden. Benämningen villastadsepoken stämmer också väl överens med 1970- och 80-talets politiska debatter. Ofta förknippar man segregationen i Malmö med miljonprogrammet. Den ensidiga satsningen på villastaden under 1970- och 80-talen bidrog emellertid minst lika mycket till segregationens utveckling.102 Villastaden kan också förknippas med en särskild människotyp. Den byggdes för familjemänniskan. I villastaden var det inte tänkt att man bara skulle konsumera. Den som köpte ett eget hus fick vara beredd på att ägna mycket tid åt eget arbete. Men detta arbete skulle ske inom ramen för det egna boendet och inte kollektivt i gemensamma lokaler för att befrämja demokratins utveckling. Perioden efter villastaden har haft en betydligt mindre enhetlig karak- tär. Det har överhuvudtaget inte byggts så särskilt mycket bostäder. Under perioden 1961-80 byggdes det 53 541 bostäder. Under nästa 20-årsperiod uppgick antalet till enbart 13 978. En viss ökning kan dock skönjas på senare år. Jämför vi med 1996, det år då den förra Levnadsundersökningen gjordes, har antalet bostäder i Malmö som helhet ökat med 4,9 %. I Fosie har det under samma 10-årsperiod bara byggts 232 bostäder, en ökning med 1,2 %. Dagens Fosie är med andra ord sig ganska likt. Vi behöver således inte ta hänsyn till att bostäderna har blivit varken fler eller färre. Dessutom kvarstår den prägel som stadsdelen har av de tre historiska epo- kerna; grannskapsstaden, miljonprogramsstaden och villastaden.

3.2 Fosieborna 1996 genomfördes stadsdelsreformen och Malmö delades in i 10 stadsdelar. Fosie blev Malmös största stadsdel, sett till invånarantalet. Det är Fosie

102 Se även C Listerborn (2005).

82 fortfarande men flera andra stadsdelar närmar sig, främst Centrum som nu bara har drygt 1 000 invånare färre än Fosie till skillnad från 2 000 för tio år sen. Ändå har Fosie vuxit snabbare än genomsnittet i Malmö och nu bor 14,6 % av Malmöborna i stadsdelen jämfört med 14,4 för tio år sen. Antalet invånare i Malmö som helhet har under de 10 åren ökat med 10 %, från 245 699 till 271 271.103 Då var inte Malmö med i den europeiska organisationen Eurocities där endast städer med minst 250 000 invånare fick vara med. Det är Malmö nu.

3.2.1 Ålder För 10 år sen överensstämde ålderssammansättningen i Fosie ganska väl med genomsnittet för hela Malmö. Av det skälet gick det att betrakta Fosie som ett Malmö i miniatyr. Så är det fortfarande. Fosie har således inte likt framför allt Rosengård en slagsida åt de yngre åldersgrupperna, men inte heller likt Hyllie eller Västra Innerstaden en slagsida åt de äldre åldersgrup- perna. Ungdomar i 20-årsåldern har ingen dominerande ställning som i Södra Innerstaden. Relaterar man åldersgrupperna till hela staden finner man däremot ett något annorlunda mönster. Det gäller framför allt barnen. Rosengård har visserligen den högsta homogeniteten av barn. Åldersgruppen 0-15 år utgör hela 30 % av befolkningen i Rosengård. Malmös största koncentrationen av barn finns däremot i Fosie och detta på grund av skillnaderna i antalet invånare. 15,9 % av alla Malmös invånare i åldersgruppen 0-15 bor i Fosie, vilket är något mer än Limhamn-Bunkeflo. Mätt i invånarantal är Lindängen det största delområdet i Fosie. Tätt därefter följer Nydala och sen Västra Söderkulla. De minsta delområdena är Kastanjegården, Eriksfält, Östra Söderkulla och Gullvik. Barntätheten är i särklass störst på Hermodsdal och Gullviksborg, där 26 % respektive 25 % av invånarna tillhör åldersgruppen 0-15 år. I dessa två intilliggande områden bor 22 % av alla barn 0-15 år i Fosie, vilket är den högsta koncentrationen i stadsdelen. Det är också på Hermodsdal som ökningen av antalet barn har märkts mest i hela Fosie under de senaste 10 åren. Jämfört med 1996 finns det nu 57 % fler barn i åldrarna 0-18 år, 918 istället för 583, dvs en mycket stor skillnad. I hela Fosie har antalet barn i åldrarna 0-18 år ökat med 18 %. Denna kraftiga ökning på Hermodsdal har säkert varit en viktig orsak till de omtalade problemen. Det har också gjort bristen på fritidsgård och

103 Områdesfakta för Malmö.

83 andra aktiviteter allt mer skriande. Är det konstigt om det blir problem när antalet barn och ungdomar ökar med 57 % under en tioårsperiod och ökningen dessutom sker i ett område där det inte finns nåt vettigt för dem att göra?

Diagram 7. Befolkning (antal och andelar av åldersgrupper) i Malmö och dess 10 stadsdelar (1/1 – 2006)

Malmö

0 50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000

Fosie

Centrum

Limhamn-Bunkeflo 0-5 6-15 S Innerstaden 16-18 V Innerstaden 19-24

Hyllie 25-44 45-64 Rosengård 65-79 Husie 80-

Kirseberg

Oxie

0 5000 10000 15000 20000 25000 30000 35000 40000 45000

(Källa: Områdesfakta för Malmö 2006)

Delområdena Västra Söderkulla och Östra Söderkulla sticker i sin tur ut som pensionärstätast. I dessa två delområden befinner sig 29 % respektive 28 % i pensionsåldern och där bor 23 % av stadsdelens samtliga åldespensionärer. Kanske kan man därför tala om en viss ålderssegregation i stadsdelen mellan å ena sidan barn och ungdomar i Hermodsdal och Gullviksborg samt å andra sidan de äldre i Västra och Östra Söderkulla.

3.2.2 Bakgrund Varje enskild människa är ett mycket komplext resultat av allt vad vi har varit med om och gjort. Mitt i all denna komplexitet och mångfald av skillnader finns det dock likheter som beror på var vi har vuxit upp och levt

84 våra liv. Det har en avgörande betydelse om vi har vuxit upp i Sverige eller utomlands. En uppväxt och därmed socialisering i Sverige är tänkbar som orsak till att vi ser oss själva som norm och pekar ut andra som ”socialt och ekonomiskt utsatta”. Det kan också vara en viktig orsak till att de andra inte känner igen sig i våra beskrivningar av dem.

Diagram 8. Befolkning (antal och andelar av åldersgrupper) i delområdena (1/1 – 2006)

Lindängen

Nydala

V Söderkulla

Almhög 0-5 Gullviksborg 6-15 Augustenborg 16-18 Almvik 19-24 Hermodsdal 25-44

Hindby 45-64 65-79 Heleneholm 80- Gullvik

Eriksfält

Ö Söderkulla

Kastanjegården

0 1000 2000 3000 4000 5000 6000

(Källa: Områdesfakta för Malmö 2006)

Såväl den svenska bakgrunden som avsaknaden av den är således förknip- pade med potentialer. Framför allt utgör skillnaden i historisk bakgrund en potential. Vad denna potential får för verkan beror på hur vi förhåller oss till den. Funderar vi över vilka normer och värderingar vi ger uttryck för? Försöker vi förändra dem? Det ställs det inga krav på i VFA. Det förs överhuvudtaget inga resonemang om betydelsen av dessa normer och värderingar. De tas i praktiken för givna. Det gör det svårare att förstå varför de med annan historisk bakgrund inte blir som vi. Vill de inte? Det kan göra oss mera benägna att skärpa kraven. Det kan samtidigt göra dem med annan bakgrund mindre benägna att ställa upp. Det känner ju kanske inte igen sig i beskrivningarna. De kan kanske varken förstå eller acceptera att normen har upphöjts till sann mänsklig natur. Det kan leda till att motsättningarna ökar. Potentialen i skillnaden skulle också mycket väl kunna utgöra en till- gång. Just i förhållandet till människor med bakgrund i ett annat land får vi en anledning att fundera över vilka normer och värderingar vi själva för-

85 kroppsligar. I jämförelsen med de andra kan vi få syn på oss själva. Kanske märker vi hur vi i praktiken har upphöjt våra historiskt utvecklade normer och värderingar, dessutom präglade av ekonomism, till sann mänsklig natur. Det kanske vi borde ändra på, åtminstone i den utsträckning det får oss att se ner på dem med annan bakgrund och peka ut dem som ”socialt och ekonomiskt utsatta”. Det kanske i själva verket rör sig om människor med stor respekt i sina egna sociala sammanhang och kulturer. Jag hade igår kväll intervju med en kvinnlig IP i 60-årsåldern hemma hos henne. Hon var en mycket trevlig och tillmötesgående svensk kvinna som spred ut glädje och optimism. Hon bodde tillsammans med sin make i samma hus sedan mitten av 1970-talet. De verkade vara ekonomiskt välställda och kulturellt välinsatta. Hon utstrålade en stark själ som inte slöt in sig bara för att världen är annorlunda nu än det var för några årtionden tillbaka. Trots att hon bor i en stor och flott villa så omgärdas hennes bostadsområde av höga hus med invandrartäthet. Trots att hon som själv också betonade hade stora möjligheter att sälja sitt hus och flytta till ett mer svenskt bostadsområde valde hon att stanna kvar och hon trivdes dessutom väldigt bra i området. Anmärkningsvärt nog hade hon inget negativt att säga om sitt bostadsområde eller om Malmö överhuvudtaget. Trots alla skriverier och rykten om otrygghet hade hon inte den minsta rädsla för att vara ute på kvällarna och det var hon också ofta. Det är fascinerande att det är så olika från person till person. Jag bedömde att hon tillhörde medelklassen med anor från övre medelklassen. Vad är det som finns i henne som gör henne så trygg och anpassningsbar i förändringarna? Kan hennes stora intresse för och kunnande i kultur och samhälle göra henne motståndig mot rädsla och ångest? Kan hennes hela livshistoria eller trygga uppväxtförhållande ha gjort henne till en sådan person? Eller är det så att hon själv har arbetat fram sin egen personlighet med aktiva handlingar och ställningstagan- den? (Bazian Shwan) Ett vanligt sätt att mäta bakgrunden är att utgå från födelseland. Av Mal- mös 10 stadsdelar är andelen utrikes födda högst i Rosengård, 59 %. Näst högst är andelen i Fosie med 39 % utlandsfödda. Relaterar vi däremot antalet till antalet utlandsfödda i hela Malmö visar sig en högre andel bo i Fosie än i Rosengård. 22 % av Malmös alla utlandsfödda bor i Fosie jämfört med 18 % i Rosengård. Hur var det då för 10 år sen? Det går tyvärr inte att ta reda på utifrån Malmö Stads Områdesfakta. För 10 år sen redovisade man inte andelen utlandsfödda utan andelen med utländsk bakgrund, dessutom definierad på ett annat sätt. Då inkluderade utländsk bakgrund alla utlandsfödda och de med minst en utlandsfödd förälder. Nu måste båda föräldrarna vara födda utomlands för att man ska räknas in i kategorin utländsk bakgrund. Det gör att statistiken i Områdesfakta inte blir jämförbar.

86 Diagram 9. Personer med utländsk bakgrund i Malmö och dess 10 stadsdelar (%)

4 3 5 22 Fosie 5 Rosengård Södra Innerstaden 5 Hyllie Centrum Västra Innerstaden 12 Limhamn-Bunkeflo 18 Kirseberg Husie

12 Oxie 14

(Källa: Områdesfakta för Malmö 2006)

När vi under intervjuns lopp talades vid närmare kom det fram mycket kritik mot andra invandrare i Malmö. Han hörde själv till gruppen arbetskraftsinvandrare från Jugoslavien under 1960-talet och påminde sig hur nästan alla i den gruppen varit inställda på att anpassa sig till det svenska samhället och göra rätt för sig på olika sätt. Han var nu mycket trött på och generad över den attityd som han mötte från en del senare tillkomna invandrare som han fann sökte utnyttja det svenska välfärds- systemet så mycket som möjligt. Han hade funnit många som inte var beredda att ta arbete om det erbjöds för att det inte innebar att man fick det nämnvärt ekonomiskt bättre än om man levde på socialbidrag. Jag har också i andra sammanhang märkt att det är särskilt hos andra invandrare som man starkt reagerar mot sådant beteende. De tycks vara rädda att man skall dra alla invandrare över en kam när det finns sådana här dåliga exempel. (Göte Rudvall) Urvalspopulationerna från LNU-1996 och LNU-2006 kan däremot jäm- föras. I båda finns det nämligen angivet om man är född i Sverige eller utomlands. Jämförelsen visar att antalet utlandsfödda har ökat med 20 % i Rosengård men med hela 72 % i Fosie,104 dvs väldigt mycket. Med hjälp av urvalspopulationerna från LNU-1996 och LNU-2006 kan jag även jämföra andelen utlandsfödda i Fosies delområden. Stora förändringar har skett. 1996 hade Augustenborg den högsta andelen utlandsfödda. Nu är det Hermodsdal där andelen utrikes födda enligt Malmö Stads Områdes- fakta uppgår till 50 %.

104 I det åldersintervall som Levnadsundersökningen vänder sig till, 18-74 år, har andelen utrikes födda ökat från 31% till 48% (urvalspopulationen), dvs med 72%.

87 Av de större delområdena är det också på Hermodsdal som ökningen märks mest. Antalet utrikes födda på Hermodsdal har ökat med 3,2 ggr; dvs en ökning med 220 %. På Augustenborg har antalet utrikes födda ’bara’ ökat med 50 %. Ökningstakten har varit ännu lägre i stadsdelens största delområde Lindängen där antalet utrikes födda enbart har ökat med 10 %.

Diagram 10. Utrikes födda av samtliga i Fosies delområden (%), 1996 (beräknat) och 2006

Kastanjegården

Eriksfält

Gullvik

Hermodsdal

Almvik

Almhög

V Söderkulla 1996 Hindby 2006

Heleneholm

Augustenborg

Ö Söderkulla

Nydala

Gullviksborg

Lindängen

0 10 20 30 40 50 60

(Källa: Områdesfakta för Malmö 2006 samt urvalspopulationer för LNU-1996 och LNU-2006)105

Motpolerna till Hermodsdal heter Eriksfält, Kastanjegården, Västra Söder- kulla och Gullvik där antalet utrikes födda ligger under 30 %. Intressant är dock den kraftiga ökningen i dessa områden, på Kastanjegården med 800 % (9 ggr), på Eriksfält med 500 % (6 ggr) och på Gullvik med 275 % (3,75 ggr). Ökningen har i samtliga fall utgått från låga nivåer och märks därför inte så mycket i Fosie som helhet. Den är dock ändå mycket viktig att poängtera eftersom den indikerar en minskad segregation i stadsdelen vad gäller bakgrund. För 10 år sen hade

105 Andelen utlandsfödda har beräknats för urvalspopulationerna i LNU-1996 och LNU-2006. Kvoten mellan dessa populationer har sen multiplicerats med den andel utlandsfödda som står angiven i Områdesfakta för Malmö 2006. På så sätt har en ungefärlig andel utlandsfödda räknats fram för 1996.

88 hälften av delområdena i LNU:s urvalspopulation en andel på mer än 20 % utlandsfödda. Nu har samtliga delområden mer än 20 % utlandsfödda. Utlandsfödda är mera spridda i stadsdelen och inte lika koncentrerade till vissa delområden. Segregationen har därmed minskat, vilket också visar sig i statistiken för Ägande- och Hyresfosie. Andelen utlandsfödda har ökat i Ägandefosie från 22 % till 36 % och i Hyresfosie från 42 % till 58 %, dvs relativt sett en betydligt större ökning i Ägandefosie än i Hyresfosie. Stadsdelen har blivit mera blandad. Frågan är dock vad kategorin utrikes födda säger. Det är helt klart en lätthanterlig och väldefinierad kategori som lämpar sig väl för statistiska analyser, men hur mycket säger den egentligen? Den omfattar både dem som har invandrat vid tidig ålder och de som har invandrat sent i livet. Hur mycket har de gemensamt? Hon och hennes man kom till Sverige i början av 70-talet. Fick jobb direkt och jobbade sig genom Malaco, Electrolux, Mazzetti. Fick aldrig tillfälle att studera svenska utan läste i ordboken på bussen på väg till jobbet. Gjorde bostadskarriär från ett rum och kök på Celsiusgatan till vackert hus i Hindby. Längs med vägen blev båda utslitna och efter några års problem med Försäkringskassan båda förtidspensionerade. Sedan de blev förtidspensionerade har det blivit mycket knappare ekonomiskt men hon tycker att det går ändå och så har de troget röstat på sossarna sedan de blev svenskar. (Zana Doncic) Kategorin kan också omfatta människor från världens alla hörn. Det enda de har gemensamt är avsaknaden på svensk bakgrund. Det kan visserligen vara nog så viktigt, men gör det ju inte nödvändigtvis lättare för dem att komma till tals med varandra. Det har också sin betydelse varför man har kommit till Sverige: Hon hade kommit till Sverige av kärlek. Hennes man kom från samma land men hade bott hela sitt liv i Sverige. Mannen hade ett arbete som innebar mycket resande både inom och utanför landet (ibland följde kvinnan o barnet med och tog det som en semester) och mitt intryck var att de hade det väl ekonomiskt förspänt. När jag cyklade därifrån tänkte jag att orsaken till varför man bosätter sig i ett nytt land, om det är flykt eller andra mer positiva anledningar också, i de flesta fall måste påverka hur snabbt man kan ”hitta hem” i det nya men jag tror även att det är olika för olika individer d v s en personlighetsgrej. Denna kvinna gav också ett starkt intryck och även om hon på frågan ”hur intresserad är du i allmänhet av politik” svarade inte särskilt så gav hon uttryck för något helt annat under intervjun. Hon sa själv att hon hade mycket åsikter om många företeelser i samhället. (Helena Larsson) En kategorisering som bygger på människors födelseland kan därför sä- gas vara ganska trubbig. För att klargöra skillnader som har med bakgrund

89 att göra behöver den kompletteras, t ex med uppgifter om språk. Det säger också en del om bakgrunden. Andelen som mest har talat svenska under sin uppväxt har minskat från 68 % för 10 år sen till 51 %. Nästan hälften har således vuxit upp med ett annat språk än svenska, till skillnad från en tredjedel för tio år sen. I Hyresfosie har andelen med annat uppväxtsspråk än svenska ökat från 44 % till 62 %. Ökningen har varit stor också i Ägandefosie, från 24 % till 40 %. Den i särklass största språkgruppen är slaviska med en andel på 25 % i Hyresfosie. Näst störst språkgruppen i Hyresfosie är arabiskan (11 %). En del skulle kanske ha satt etnicitet som rubrik på detta kapitel. Jag har valt att inte göra det. Det används alldeles för ofta till att kategorisera människor i grupper som de själva inte vet att de tillhör och kanske själva inte heller vill tillhöra. Det strider därmed mot den betoning på ”iden- tifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp” som görs i Nationalencyklopedins definition av begreppet. Människor måste själva identifiera sig med en etnisk grupp för att kunna anses ingå i den. Var man är född innebär därmed inte automatiskt att man ingår i en viss etnisk grupp. Vilken etnisk grupp man identifierar sig med beror inte heller bara på var man är född. Jag var hemma hos en manlig IP i 35 års ålder. Han är gift och har två barn. Han har varit i Sverige i flera år och driver för närvarande egen taxirörelse. Jag såg direkt vilken kärleksfull relation han hade till sina barn och barnen omringade honom och sökte kontakt med honom. Vid tillfället var mamman inte hemma. Vi gick in lite på barnuppfostran och han uttryckte tydligt hur mycket viktigt det är att ha tid med sina barn och hur mycket barn behöver sina föräldrar för att inte hamna fel i livet. Denna man rörde sig ständigt i lägenheten och såg till att barnen gjorde sina läxor och fick mat i sig. När vi var inne på frågan om vilken nationalitet han kände sig tillhöra funderade han länge och väl och sade till slut inga. Jag försökte formulera om frågan så att han ändå skull ange, om inte annat, så en kombination av nationaliteter. Han funderade igen och svarade samma sak. Han menade på att han verkligen inte kände sig tillhöra någon nationalitet, inte ens när han bodde i sitt hemland. Det landet han kommer ifrån är ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle där folk har levt sida vid sida i många generationer innan kriget bröt ut. (Bazian Shwan) Därför kan det vara viktigt att analysera betydelsen av födelseland, språk och etnicitet var för sig. Ibland kan det t ex uppstå svårigheter som inte har att göra med etnicitet och inte heller så mycket med födelseland utan mest med språket: Igår träffade jag en bosnisk kvinna i 30 årsåldern. Som så många andra bosnier som jag träffat både i mitt yrke och privat verkade hon ha funnit

90 sig väl tillrätta i Sverige trots flykt från krig och ett ofrivilligt uppbrott från sitt tidigare liv. Både hon och maken arbetade. Hon hade via arbets- förmedlingen gått en arbetsmarknadsutbildning och hade nu ett vikariat på en arbetsplats som hon trivdes med. Båda barnen gick i skolan och hon berättade att hon hade fått kämpa för att det yngsta barnet skulle få gå i samma skola som det äldre barnet. En kamp som säkert krävde styrka, envishet och självförtroende då det för hennes del handlade om att hävda sig på ett annat språk samt försöka hitta rätt vägar/instanser för att få framföra sin önskan (något som vi infödda svenskar kan ha nog så stora problem med). (Helena Larsson) I Levnadsundersökningen har vi tagit reda på förekomsten av andra etniciteter än den svenska genom att ställa en fråga om vilken nationalitet man anser sig ha. Bestämningen av nationaliteter har grundat sig på SCB:s förteckning över nationaliteter. Det överensstämmer dock inte riktigt med etnicitet. Det finns betydligt fler etniska grupper än vad det finns nationaliteter i SCB:s förteckning. Det mest intressanta är därför fördelningen mellan dem som anser sig ha respektive inte ha svensk nationalitet. Frågan om vilken nationalitet man anser sig ha fanns med i LNU- 1996, men då kunde man bara ange en nationalitet. I LNU-2006 gjorde vi det möjligt att svara två nationaliteter, dock utan eventuella prioriteringar. Därmed har det uppstått en liten svårighet med jämförbarheten. 1996 kan man säga att vi tvingade de intervjuade att välja. Det gjorde vi inte i LNU-2006. I svaren från LNU-1996 vet vi att de som har svarat Sverige anser sig ha svensk nationalitet i första hand. Det vet vi inte helt säkert i LNU-2006. Vi får därmed anta att de som svarar Sverige först också ser sig som svenskar i första hand. Om vi gör det så anser sig 61 % ha svensk nationalitet. För 10 år sen var det 81 %. Om vi i LNU-2006 dessutom räknar in de som har svarat svensk i andra hand blir det 76 %. Omvänt kan då sägas att 24 % av Fosieborna 18-74 år inte ens i andra hand anser sig ha svensk nationalitet.

3.2.3 Hälsa Folkhälsoundersökningar brukar använda sig av både subjektiva och objektiva mått på hälsa. Till de objektiva måtten hör t ex medellivslängd eller sjukdomar. Den typen av frågor ingår inte i Levnadsundersökningen. Däremot har vi ställt två frågor om hur man rent subjektivt bedömer sin hälsa. Den första frågan gällde fysisk hälsa.

91 Diagram 11. ”Hur känner Du Dig just nu, rent fysiskt, om Du ser till Din hälsa och Ditt välbefinnande?” (%)

100%

90%

80%

70% 5 Mycket bra 60% 4 50% 3 2 40% 1 Mycket dåligt 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

I Fosie som helhet verkar hälsoläget rent fysisk ha förbättrats sen 1996. Då sade sig 58 % må ganska eller mycket bra. Nu är det 72 %. De som mådde ganska eller mycket bra i Hyresfosie 1996 uppgick till 54 %. I Ägandefosie var det 61 %, dvs en skillnad mot Hyresfosie med 7 %-enheter. Nu säger sig 71 % i Hyresfosie må ganska eller mycket bra och 72 % i Ägandefosie. Andelen som mår ganska eller mycket bra i Hyresfosie har således ökat med hela 17 %-enheter. I fredags träffade jag en man i 60 års-åldern. Han bodde i en liten tvåa ca 40 kvadratmeter. Redan när jag pratade med honom på telefon fick jag ett intryck av att detta nog var en ensam man och jag var lite spänd inför intervjun. Det är konstigt det där med magkänsla, att den så ofta är rätt även om det är svårt att veta vad det är som ger ett intryck eller känsla. I alla fall, jag blev insläppt och fick sitta ner i den nersuttna skinnsoffan i vardagsrummet som man kom direkt in till från hallen. Mitt i rummet stod en stor tv som var på med volymen nerskruvad under hela intervjun. Mannen gav ett rätt så nervöst intryck (vilket i och för sig kanske inte är så konstigt när en vilt främmande människa kommer och ställer en massa frågor som rör ens person och liv) men svarade artigt på alla mina frågor. Mannen var förtidspensionär och ensamstående. På mina frågor om fysisk och psykisk hälsa valde han att placera sig på en 10:a då han menade att han varit sjuk (psykiskt men kanske även fysiskt vilket jag inte blev helt klar över och vilket antagligen också var orsaken till att han beviljats förtidspension) men nu mådde mycket bättre sedan han påbörjat medicinering. Jag har tänkt rätt så mycket på detta efter intervjun, att det är så olika hur vi uppfattar vår livssituation, att det är så mycket mer än bara yttre betingelser som skall

92 till. Vilken personlighet vi har och vilka krav vi har på vad livet skall vara och erbjuda. En person som utåt sett tycks leva ett bra liv på alla sätt och vis kan ändå placera sig lågt på samma skala om fysisk och psykisk hälsa. (Helena Larsson) Skillnaden mellan Ägandefosie och Hyresfosie i fysisk hälsa har således minskat. Det går inte heller att urskilja några större skillnader mellan delområdena. För 10 år sen var de som mådde sämre koncentrerade fram- för allt till Augustenborg men även till Hermodsdal och Hindby. Så är det inte längre. De som mår sämre är ganska jämt fördelade i stadsdelen. Likadant är det med dem som mår bra. De är också jämt fördelade. Den segregerande potentialen i fysisk hälsa, mätt utifrån den egna upplevelsen, har minskat.

Diagram 12. ”Hur känner Du Dig just nu, rent psykiskt, om Du ser till Din hälsa och Ditt välbefinnande?” (%)

100%

90%

80%

70% 5 Mycket bra 60% 4 50% 3 2 40% 1 Mycket dåligt 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Psykiskt har läget också förbättrats. För 10 år sen var det 61 % som sade sig må ganska eller mycket bra. Nu är det 76 %. I Ägandefosie har de som mår ganska eller mycket bra ökat från 66 % till 77 %. I Hyresfosie har andelen ökat från 55 % till 77 %, dvs med hela 17 %-enheter. Det har också gjort skillnaderna mindre mellan Ägandefosie och Hyresfosie, från 11 %-enheter till 5 %-enheter. Inte heller här kan jag skönja nån skillnad mellan Ägandefosie och Hyresfosie. Fler säger sig må mycket bra i Hyresfosie än i Ägandefosie, 28 % jämfört med 21 %, men å andra sidan är det också något fler i Hyresfosie som mår mycket dåligt. Sedan tre år tillbaka är han förtidspensionerad pga depression. Har inga barn, är skild sedan krigets början då hans blandade äktenskap sprack pga ”nationella skillnader”. IP:n verkar vara en uppgiven man som

93 accepterat sitt öde och icke orkat förändra något. I hemlandet var han en skicklig yrkeshantverkare. Han anser sig i första hand ha den bosniska och i andra hand den kroatiska nationaliteten. Han lyckades aldrig med det svenska språket… så är hans vardag väldigt tråkig och förutsägbar – sova, äta, spela lite kort, titta på hemlandets tv-program…(Azra Mulabdic) Enligt den samhällsmedicinska expertisen råder det ett starkt samband mellan rökning och hälsa. Rökning kan anses vara ett mått på hälsa, både som verkan och orsak. Att man röker har å ena sidan i hög utsträckning visat sig bero på en otillfredsställande levnadssituation, t ex stress. Allmänt sett röker människor med sämre levnadsvillkor i högre utsträckning än människor med bättre. Å andra sidan brukar rökning framhållas som den enskilt största orsaken till dålig hälsa.

Idag har jag träffat ytterligare en kvinna, folkpensionär efter ett långt och troget arbetsliv på en fabrik i Malmö. Mannen och hon levde nog ett ganska socialt toftigt liv, dom hade inga barn,” för det blev aldrig så”, som hon uttryckte det. Träffade sina släktingar gjorde dom bara vid födelsedagar, ” ja, hans också, mer blir det inte”. Hon hade drabbats av sjukdomen Kol, efter att ha rökt i hela sitt vuxna liv (hmm...). Då slutade hon helt tvärt med cigaretterna, vilket resulterade i övervikt som gör att hon mår mycket dåligt. Nåja, hon tog tag i sitt liv, och fick hjälp på vårdcentralen, som hon för övrigt var nöjd med. Hon ansåg att dom var fattiga, och något sparande var det inte utrymme för, dom hade rest två gånger om året när dom kunde, så nu var det inget över.” För varför skulle dom lämna något, som inte hade några barn, och dom andra ska minsann inte ha något??” Det fanns en stor bitterhet, hon ville ju inte säga rakt ut vems fel det var att det var så dåligt i Sverige nu, men jag kunde säkert själv räkna ut det. Till slut fick jag henne att säga vad hon tyckte det berodde på. En gång hade hon faktiskt skrivet ett brev till Göran Persson och bett honom att stoppa invandringen!! Som svar fick hon, att hon skulle visa solidaritet. (Lena Elmvik) Andelen rökare har minskat kraftigt under de senaste 10 åren. 32 % röker antingen regelbundet eller bara ibland, vilket kan jämföras med 44 % för 10 år sen. Skillnaderna mellan Ägande- och Hyresfosie var stora för 10 år sen och är det fortfarande, faktiskt något större. För 10 år sen rökte 48 % i Hyresfosie och 38 % i Ägandefosie, antingen regelbundet eller bara ibland. Rökningen har minskat i båda områdena men mest i Ägandefosie. Det avspeglar sig också i andelen som har slutat röka, 35 % i Ägandefosie och 20 % i Hyresfosie. 1996 hade 24 % slutat röka i Ägandefosie och 17 % i Hyresfosie. Av de större delområdena har Hermodsdal den högsta andelen rökare. 45 % av alla i åldrarna 18-74 röker, antingen regelbundet eller bara ibland. Det är ändå en minskning från 49 % för 10 år sen. Västra Söderkulla och Almvik utgör motpoler där endast drygt 20 % röker.

94 Diagram 13. ”Röker Du?” (%)

100%

90%

80%

70%

60% Nej, jag har aldrig rökt Nej, jag har slutat röka 50% Ja, men bara ibland 40% Ja, regelbundet 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

3.2.4 Kontinuitet Boendekontinuiteten i Fosie som helhet verkar vara oförändrad i förhål- lande till för 10 år sen. Det är alltså inte en större omsättning på invånare nu, men inte heller mindre. 39 % har bott på den nuvarande adressen under de senaste 10 åren och så var det också för 10 år sen. Skillnaden är stor mellan Ägandefosie och Hyresfosie. 51 % i Ägandefosie har bott på samma adress under de senaste tio åren, jämfört med 27 % i Hyresfosie. Ser vi till de enskilda delområden utmärker sig Hermodsdal med den i särklass lägsta boendekontinuiteten. Där har endast 14 % bott på samma adress under de senaste 10 åren. Motpolen utgörs av Västra Söderkulla med 55 %. Jag kom till en nyinvandrad latinamerikansk man med svensk sambo. Båda hade ett stort engagemang i miljöfrågor, globalt och lokalt. De förundrade sig över hur folk skräpar ner, missköter sopsorteringen, stjäl cyklar och gör inbrott i bilar i deras område. Men de tyckte ändå att staden var fin och hyran var låg. När jag undrade om de kanske skulle flytta till ett lugnare område svarade de att då vet man ju inte vem som flyttar in istället. Så de ville stanna kvar och ”göra skillnad”. (Åsa Westerberg) Den låga boendekontinuiteten på Hermodsdal visar sig även i Malmö Stads Områdesfakta. I genomsnitt har 18 % av de boende på Hermodsdal flyttat ut från delområdet varje år under de senaste fyra åren. För tio år sen var däremot omsättningen ännu högre. Under åren 1992-95 flyttade i genomsnitt 26 % av befolkningen ut från Hermodsdal varje år. Boende-

95 kontinuiteten på Hermodsdal har således varit låg hela tiden men snarare ökat något än minskat.

Diagram 14. Utflyttade (%) från Fosies delområden av befolkning (medel för 1992-95 respektive 2002-05)

Kastanjegården

Lindängen

Almvik

Gullvik

Hindby

Augustenborg

Gullviksborg 2002-05 Almhög 1992-95

Nydala

Hermodsdal

Ö Söderkulla

V Söderkulla

Eriksfält

Heleneholm

0 5 10 15 20 25 30

(Källa: Områdesfakta för Malmö 1996 & 2006)

96 4 Vilken välfärd och för vem?

Handlingsplanen Välfärd för alla (VFA) anger fyra långsiktiga mål. Alla arbetsföra ska ha arbete, alla elever ska ha fullständiga betyg, alla ska erbjudas en bostad och antalet brott ska vara noll. Det görs inga motiveringar av målen i handlingsplanen utan de bara spikas. De specifika åtgärder som föreslås för att uppnå målen delas sen in i fem områden: Arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialogen/mötesplatsen. Jag har valt att anknyta till denna indelning. Det ingår i min ambition att tala ”VFA-språket” (se kapitel 1.2) och därmed underlätta förståelsen och användningen av denna rapport. Rubriken är tänkt att vara dubbeltydig. Å ena sidan anspelar den på handlingsplanens namn. Å andra sidan antyder den en problematisering av handlingsplanen. Vilka är alla? Och vad ska anses vara välfärd?

4.1 Arbete Som första långsiktiga mål i VFA gäller att ”alla arbetsföra ska ha arbete”. Det sägs inte direkt att man menar förvärvsarbete. Det framgår dock lite senare, men förklaras inte. Likhetstecknet mellan förvärvsarbete och arbete tas för givet. Historiskt sett har förvärvsarbete inte funnits särskilt länge. Vad gjorde folk dessförinnan? De arbetade, men i andra former än förvärvsarbete. Och det gör folk fortfarande, dvs arbetar i andra former än förvärvsarbete, t ex i familj eller föreningsliv. Har inte det då nån betydelse? Bidrar inte det till samhällets utveckling? Kanske det, men i skymundan. Genom att sätta likhetstecken mellan förvärvsarbete och arbete bidrar VFA till ett osynliggörande av det arbete som sker utanför marknadsekonomin. Det blir särskilt tydligt i en formulering om arbetets betydelse: ”Det är vår uppfattning att arbete är det viktigaste och effektivaste medlet för att människor ska komma in i samhället och bli delaktiga.”106 Återigen skriver man bara arbete när det är förvärvsarbete som avses. Man kan undra vilka konsekvenser uppfattningen får för t ex unga eller gamla, dvs de som inte kan eller ens ska ha ett förvärvsarbete. Är det kört när man bli pensionär? Kan man inte vara delaktig i samhället då? Och ungdomar – står de utanför samhället? Frågorna aktualiserar behovet av en syn på arbete som inte tar

106 Malmö Stad (2004).

97 förvärvsarbetets betydelse för given och dessutom gör det möjligt att förstå vilka andra verksamheter som också kan vara arbete. Fast min IP jobbar sedan 10 år tillbaka känner hon ibland behovet av att prata med någon; hon upplever vårt samtal som en sorts terapi för själen. (Nora Teleptean) En av de svenska forskare som har forskat mest om arbetets betydelse är Lars Ingelstam. I sin nyligen utkomna bok Ekonomi på plats definierar han arbete med hjälp av tre kriterier. Som arbete räknar han för det första ”aktivitet som utförs eller i princip skulle kunna utföras mot ersättning i pengar”.107 Exempel på det senare är alla de monteringsinsatser som numera krävs av oss i hemmen. Det kallas också självbetjäning och handlar i grunden om en omvandling av betalt arbete till obetalt. Till föregångarna hör IKEA. Det arbete som tidigare utfördes av möbeltillverkarna måste vi nu utföra själva. Fortfarande rör det sig om arbetsinsatser, men numera inte betalda och därför inte medräknade i förvärvsarbetet. Om alla dessa självbetjäningsinsatser återomvandlades till betalt arbete skulle förvärvs- frekvensen förmodligen öka väsentligt. För det andra inbegriper Ingelstam i sin definition ”sådan aktivitet som otvetydigt inom vår kultur och vårt samhälle definieras som (produktivt) arbete”, och för det tredje ”sådan aktivitet som utgör en förutsättning för att arbetet i penningekonomin och lönearbetet …. skall fungera.”108 Exempel på den tredje kategorin är aktiviteter som bedrivs i hushållen och föreningslivet. Ingelstams syn på arbete ligger till grund för den indelning han gör av ekonomin i fyra sektorer: Gul (i stort sett det privata näringsli- vet), blå (den offentliga sektorn), vit (hushåll och andra sammanslutningar än kommersiella och statliga) och svart (olagligheter av olika slag). Ingelstams definition öppnar upp för en bredare syn på arbete. Det ser jag som en av de stora förtjänsterna och det vill jag bygga vidare på. Inte bara förvärvsarbete räknas som arbete. Jag är dock kritisk mot själva indelningen i fyra sektorer. Hans förankring av ekonomin i arbetet stödjer jag till fullo, men avgränsningen blir för snäv eftersom han missar betydelsen av relationerna. Det framgår bl a i hans syn på begreppet kapital vilket han inte anser sig behöva fingranska.109 Det får sina konsekvenser, bl a i att skillnaden mellan löntagare och egenföretagare inte syns. Både löntagare och egenföretagare ingår i den gula sektorn, enligt min uppfattning olyckligt sammanblandade. Arbetet ingår i sammanhang av sociala relationer och innehållet i dessa relationer får betydelse för resultatet. Det

107 L Ingelstam (2006) s 57. 108 L Ingelstam (2006) s 57. 109 L Ingelstam (2006) s 18.

98 kan också ligga till grund för olika intressen och rentav motsättningar. När ekonomins aktörer ska kategoriseras kan vi därför inte snävt begränsa oss till vad de gör utan måste också ta deras relationer i beaktande.

4.1.1 Förvärvsarbete Enligt resultatet från LNU-2006 är andelen förvärvsarbetande (förvärvs- frekvensen) i Fosie högre 2006 än för 10 år sen, 62 % jämfört med 59 %. Utifrån VFA-perspektivet ser det därmed lite ljusare ut. Det är ju dock långt ifrån den förvärvsfrekvens på 75 % som man vill ska ha uppnåtts senast år 2008. Förmodligen menar man med 75 % ett genomsnitt för hela staden och då kan det kanske finnas skäl att acceptera en lägre nivå i just Fosie. Men hur låg? Vad ska anses vara en acceptabel nivå? Det måste bero på vad man menar med förvärvsarbete. Nationalencyklopedin och särskilt dess nätupplaga har blivit ett värde- fullt stöd när ord och begrepp ska klargöras. Den som vill ha hjälp med definitioner kan ofta med fördel vända sig Nationalencyklopedin. Men inte när det gäller definitionen av förvärvsarbete. Den är präglad av en särskild teoribildning och det klargörs inte. Nationalencyklopedin menar med förvärvsarbete det ”arbete som utförs mot betalning, antingen av avlönad arbetstagare eller av egen företagare.” Det är en definition som präglas av den neoklassiska nationalekonomin. Företrädare för klassisk nationalekonomi skulle knappast hålla med. Definitionen blandar nämligen samman två olika typer av arbete. Det finns grundläggande skillnader mellan att vara avlönad arbetstagare och egen företagare. Den egna företagaren säljer en vara eller tjänst som han eller hon själv har producerat. Genom att sälja varan eller tjänsten ersätts den egna företagaren för den tid och arbetsinsats som har krävts för produ- cerandet av den. Det som gör köparen intresserad är varans eller tjänstens bruksvärde, dvs det som den kan användas till. Men är det bruksvärdet som avgör vad köparen betalar? Nej, svarade de klassiska nationalekonomerna Adam Smith och David Ricardo. Det är säljarens arbetsinsats som avgör vad köparen betalar, vilket de kallade arbetsvärdet. Det var just de klassiska nationalekonomernas teori om arbetsvärdet som Marx byggde vidare på.110 Enligt Marx består en varas eller tjänsts arbetsvärde av den tid som det tar att producera den för en genomsnittligt skicklig producent. Det är således inte den enskilde producentens tid köpa- ren betalar för. I så fall skulle ju en långsam och oskicklig producent ha fått

110 K Marx (1969)

99 mera betalt. Arbetsvärdet beror istället på den samhälleligt genomsnittliga produktionstiden. Det hindrar dock inte att den enskilde producenten av konkurrensskäl kan sälja sin vara eller tjänst till ett lägre pris än det som motsvarar arbetsvärdet. Men då måste han eller hon också vara skickligare än genomsnittet. Annars förlorar han eller hon på det. Genom förbättrad produktionsteknik driver konkurrensen fram en fortsatt minskning av arbetsvärdet. Det krävs allt mindre tid för att producera en och samma vara. Inom dagens nationalekonomi är det däremot inte det klassiska arvet som dominerar. Dagens nationalekonomi är präglad av den neoklassiska inriktning som utvecklades under 1800-talets sista decennier med ledande namn som Carl Menger, Stanley Jevons, Léon Walras och Alfred Mar- schall. De bröt kopplingen till arbetet och avgränsade sig till marknaden. Enligt neoklassisk nationalekonomi och den s k gränsnytteteorin är det relationen mellan utbud och efterfrågan som bestämmer marknadens priser. Därmed tog de avstånd inte bara från Marx utan också från de klassiska föregångarna. Det är den neoklassiska teorin som ligger till grund för ekonomismen.111 Det var Marx som vidareutvecklade de klassiska teorierna om arbetets betydelse, dvs den arbetsvärdelära som ursprungligen lanserades av de klassiska nationalekonomerna, Adam Smith och David Ricardo. Arbets- värdeläran inbegriper en tro på den mänsliga arbetsförmågan. Den är på så vis potentialorienterad. Det är arbetsförmågan som ligger till grund för rikedom och välstånd, inte marknadens förhållande mellan utbud och efterfrågan, vilket den neo-klassiska nationalekonomin hävdar. Till skillnad från neo-klassiskerna sätter arbetsvärdeläran fokus på arbetet och dess villkor. Arbetet är grunden till all rikedom, inte marknaden. Det är därför utifrån analyserna i Kapitalet som skillnaden ovan mellan en avlönad arbetstagare och en egen företagare blir begriplig. Den avlönade arbetstagaren ägnar också sin arbetstid åt att producera varor och tjänster, men det är inte han eller hon som äger resultaten. Det är därför inte heller den avlönade arbetstagaren som säljer dem. Den avlönade arbetstagaren säljer istället sin arbetskraft och rättigheten att få disponera den på vissa villkor under en viss tid. Jag föredrar därför att tala om lönearbetare, inte löntagare eller arbetstagare. Idag intervjuade jag en man från Iran som verkligen är en kämpe. Han hade aldrig haft kontakt med socialtjänsten för att få ekonomiskt bistånd utan han från början tillsammans med sin fru startat eget företag och trots många motgångar i affärerna försöker han vidare. Han har varit i Sverige i knappt två år och talar inte svenska men ändå har lyckats att

111 L Pålsson Syll (2001).

100 försörja sin familj på egen hand. Han har förvisso haft pengar med sig från Iran för att starta upp sitt företag, men ändå! På frågan hur han ville att samhället ska se ut i framtiden, sade han att folk i Sverige är lata och han ville att folk ska jobba mer. Han tyckte att folk är bortskämt i Sverige och att man lätt kan få ekonomiskt bistånd. Han förknippade även ungdomskriminaliteten till arbetslösheten och allmän nonchalans i samhället. (Bazian Shwan) Vad har då detta för betydelse? Jo, det lägger grunden till olika levnadsvillkor och intressen. Lönearbetaren tenderar att i första hand värna om sin arbetskraft; användningen av den, samt dess värde och pris. Egenföretaga- ren värnar så klart också om sin arbetskraft men i första hand om företaget som helhet. Det kan inte lönearbetaren ta ansvar för och därför rimligen inte vara lika intresserad av. Skillnaderna märks vid en privatisering när avlönade arbetstagare blir ägare till verksamheten och övergår till att vara egenföretagare. Därmed får de så mycket mera att bestämma över men också att ta ansvar för. Värnandet om deras egen arbetskraft måste under- ordnas helhetsintresset. Det innebär att man kanske måste arbeta mycket mera och hårdare. Å andra sidan har man då också rätt att ta betalt för sina arbetsinsatser. Det har inte lönearbetaren.

Diagram 15. ”Du som är förvärvsarbetande, är Du fast anställd, tillfälligt anställd eller egen företagare?”

100%

90%

80%

70%

60% Egen företagare 50% Tillfälligt anställd

40% Fast anställd

30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Betydelsen av att skilja mellan lönearbetaren och egenföretagare i beräk- ningarna av förvärvsfrekvensen framgår av tabellen. Den visar att andelen egenföretagare i Fosie har ökat under den senaste tioårsperioden, från 6 % till 9 % av alla förvärvsarbetande. Särskilt stark har ökningen varit i Ägandefosie. Samtidigt har andelen fast anställda minskat från 83 % till 75 %. Minskningen av andelen fast anställda är särskilt stor i åldersgruppen

101 18-29 år. Av samtliga i denna åldersgrupp har numera endast 44 % en fast anställning till skillnad från 70 % för 10 år sen. Och det är inte så att ungdomarna i högre utsträckning har blivit egna företagare. Precis som för 10 år sen är bara 4 % egna företagare. Minskningen av de fast anställda motsvaras istället av en ökning av andelen tillfälligt anställda, från 26 % till 52 %. Är det bra det? Är det bra om förvärvsfrekvensen visserligen ökar men när samtidigt antalet fast anställda minskar? Minskningen av de fast an- ställda innebär en försvagning av lönearbetarkollektivet. Det är inte lika lätt för tillfälligt anställda att hävda sina intressen. Kanske kan man då riskera att förlora jobbet, om inte annat så när den tillfälliga anställningen tar slut. Vilket förvärvsarbete vill VFA gynna? Kvittar det vilket? Här finns också en del att lära av historien. Den visar nämligen att egenföretagare lätt kan komma i kläm mellan snabba samhällsförändringar, större företag och starka löntagarorganisationer. Så var det under efterkrigstiden då många småföretagare slogs ut när de större företagen rationaliserade produktionen i samförstånd med de fackliga organisationerna. Och småföretagare som kommer i kläm kan ha en benägenhet att söka sig till andra politiska partier än de etablerade. Det visar t ex historien om Skånepartiet.112 När Skånepartiet fick sin historiska framgång i kommunalvalet 1985, vilket ledde till att Socialdemokraterna förlorade makten efter 67 år, utgjorde småföretagare kärnan i partiets väljarbas. Många småföretagare attraherades av Skånepartiets kritik mot bl a förmynderi och pampvälde samt löften om avregleringar och sänkta skatter. Skånepartiets ledare Carl P Herslow framställde sig som den lilla människan mot det stora systemet och den bilden kunde många småföretagare känna igen sig i. I den offentliga debatten kopplades ofta Skånepartiets valframgång till invandrarfient- lighet. I själva verket handlade bara en mindre andel samtal på närradion om invandrare. Den politik som Skånepartiet basunerade ut på närradion måste i första hand karakteriseras som nyliberal. Carl P Herslow var en av de första och mest konsekventa nyliberalerna i Sverige. Nyliberalismen verkar ha förverkligats i ett av Fosies delområden mer än i de andra. Det är Hermodsdal. Inget annat delområde har en så hög andel tillfälligt anställda som Hermodsdal. Hela 38 % av de förvärvsarbe- tande på Hermodsdal har tillfälliga anställningar, till skillnad från enbart 3 % på Västra Söderkulla. Hermodsdal utmärker sig också vad gäller andelen egen företagare. Inget annat delområde kommer i närheten av Hermods- dals andel på 15 %. Sammantaget betyder det att andelen fast anställda på Hermodsdal är mindre än hälften (46 %). Mer än hälften förvärvsarbetar i avreglerade former eller i egen regi.

112 T Peterson, M Stigendal & B Fryklund (1988).

102 Sammanfattningsvis har det stor betydelse om man förvärvsarbetar som lönearbetare eller i egen regi. Det finns även andra viktiga skillnader som osynliggörs när alla förvärvsarbetare samlas under en enda rubrik. Det är inte alls samma sak att vara lönarbetare i ett kapitalistiskt företag och i t ex en kommun. Skillnaden har att göra med relationen mellan lönearbetaren och den som arbetskraften säljs till. Ett kapitalistiskt företag bygger på att den arbetskraft som lönearbetaren säljer har ett lägre arbetsvärde än det ar- betsvärde som lönearbetaren producerar. Mellanskillnaden utgör vinsten. Och vinsten tillfaller den som köper arbetskraften eftersom denne äger det resultat som lönarbetaren producerar. Det är detta som gör köparen av arbetskraft till kapitalist. Och det är denna skillnad mellan arbetsvärdet av arbetarens arbetsinsats och arbetsvärdet av arbetarens arbetskraft som utgör den grundläggande källan till vinsten i en kapitalistisk ekonomi. Det är den enda ’normala’ källan till vinst i en kapitalistisk ekonomi. Det hindrar dock inte att vinst kan uppstå på även många andra sätt, tillfälliga dock och därmed ’onormala’.113 Kapitalisten är kanske ensam om att sälja sin vara och kan då ta ett högre pris än vad som motsvarar dess arbetsvärde. Kanske råder det monopol på marknaden vilket också gör det möjligt för kapitalisten att sälja till högre priser. Spekulation är en annan källa till vinst, högaktuell i dessa tider med allt högre priser på fastighetsmarknaden. De senaste decenniernas börsbubblor, först på fastighetsmarknaden och sen inom IT-sektorn, visar hur det kan gå. Den enes vinst får den andra sen betala för. Spekulation och börsbubblor kan betraktas som ett slags nollsummespel. Det tillhör inte normalfallet utan utgör snarare undantag, om än allt vanligare på senare år. Men det var just normalfallet som Marx intresserade sig för. Varifrån kommer vinsten i en situation utan monopol och spekulation? Om full konkurrens råder och ingen låter sig luras, hur kan då vinst uppstå? Enligt Marx’ arbetsvärdelära finns det då bara en källa till vinst, nämligen skillnaden mellan arbetskraftens arbetsvärde och arbetsvärdet av arbetsinsatsen. Det gör att relationen mellan lönearbetare och kapitalist präglas av en grundläggande motsättning. Så är det inte med förvärvsarbetet i en kommun. Kommunanställdas arbetskraft köps inte för att det ska skapas en vinst. Syftet är istället att tillgodose behov, dessutom vanligtvis av en tjänst. Kapitalistisk verksamhet bygger istället på produktion eller cirkulation av varor. Det gör att förvärvsarbete i kommunal regi oftast befinner sig i en nära relation till konsumenten och brukaren. Så behöver det inte vara i ett kapitalistiskt förvärvsarbete. Där kan produktion och konsumtion ske i helt olika delar av världen utan att producenten eller konsumenten har en aning om varandras villkor. Alla dessa skillnader gör att begreppet

113 Om detta finns det mycket att läsa i B Elmbrant (2005).

103 förvärvsarbete inte räcker särskilt långt. Om man vill ta reda på hur män- niskors levnadsvillkor har förändrats och vad förändringarna betyder krävs det även andra begrepp.

4.1.2 Kapitalismen och dess regleringar I själva verket har motsättningen mellan lönearbete och kapital varit en av samhällsutvecklingens viktigaste drivkrafter. Det kan man inte förstå utifrån ett neoklassiskt perspektiv. Enligt neoklassikerna består ekonomins grundbult av individer. Deras inneboende strävan efter att tänka på sig själv så rationellt som möjligt gör att det uppstår en självreglerande relation mellan utbud och efterfrågan. ”Den enkla utbuds- och efterfrågemodellen är vid det här laget över 200 år gammal, och den har - i sin mer sofistike- rade form - utgjort kärnan i den nationalekonomiska teorin under hela det senaste århundradet”, skriver Klas Eklund i sin lärobok om ekonomi.114 I sitt grundläggande tillstånd, då det råder en jämvikt mellan utbud och efterfrågan, anses ekonomin vara ordnad och i harmoni. Den kommer däremot lätt i oordning när politiker och fackföreningar blandar sig i. Ett av de främsta alternativen till neoklassisk nationalekonomi heter regleringsteori. Det uppstod under 1970-talet och har sen dess fått stor spridning internationellt.115 Enligt regleringsteorin består grundbulten i en ekonomi inte av individer utan av just relationer. På grund av den motsägelsefulla relationen mellan kapital och lönearbete är den kapitalistiska ekonomin i grunden oordnad och instabil. Det är inte självklart vilket pris kapitalet ska betala för arbetskraftens arbetsvärde. Det är inte självklart att arbetaren lyckas producera ett högre arbetsvärde under den tid som kapitalet förfogar över arbetskraften. Det gör ackumulation av kapital högst problematisk och långt ifrån självklar. Jämvikt och ordning kan därför bara betraktas som ett högst osäkert resultat och inte som en självklar utgångspunkt. Att kapitalackumulationen faktiskt ändå lyckas, åtminstone periodvis, beror enligt regleringsskolan på regleringar. Ibland uppstår större helheter av olika regleringsformer och det kallar man för regleringssätt. Inte bara relationen mellan lönearbete och kapital behöver regleras. Det gäller även flera andra relationer i kapitalismens kretslopp. Det är t ex inte säkert att kapitalisten kan låna de pengar som behövs för att bedriva va-

114 K Eklund (1992) s 57. 115 Se t ex M Aglietta (1987), P Billing & M Stigendal (1994) s 70 ff och de utförliga genomgångarna i B Jessop & N-L Sum (2006).

104 ruproduktion. Det är heller inte säkert att det finns konsumenter som vill köpa de varor som produceras. Därför krävs det regleringar av relationerna mellan bl a bankerna och industrin, industrin och handeln samt handeln och konsumenterna. Regleringsteorins definition av reglering skiljer sig från nationalekonomins i åtminstone två grundläggande avseenden. För det första ingår regleringar i alla delar av det kapitalistiska kretsloppet. Kapitalismen regleras inte utifrån och regleringarna utgör inga tillfälliga undantag. För det andra regleras kapitalismen inte bara av staten, vilket de neoklassiska nationalekonomerna menar, utan även av bl a branschorgani- sationer, fackföreningar, lagar, regler, överenskommelser och normer. Den kapitalistiska ekonomin ordnar sig således inte själv utan behöver ordnas. Regleringsteorin skiljer mellan regleringarna och formerna för jämvikt som en framgångsrik reglering resulterar i. Jämviktsformerna kallas för ackumulationsregimer. Ackumulationsregimer och regleringssätt bildar tillsammans det som kan kallas kapitalismens produktionssätt.116 Hur väl regleringen lyckas beror i grunden på hur problematiska krets- loppets relationer är. Under kapitalismens första utvecklingsskede var relationen mellan arbete och kapital särskilt problematisk eftersom företagens vinster huvudsakligen härrörde från förlängningar av arbetsdagen, dvs vad som brukar kallas absolut exploatering. När förlängningarna hotade arbetarnas existens förenade man sig och blåste till strid. Förutsättning- arna för en framgångsrik reglering av kapitalismens problematiska länkar förbättrades när kapitalisterna började satsa allt mer på ökning av produktiviteten som huvudsaklig källa till vinst. En övergång skedde till vad som brukar kallas relativ exploatering. Därigenom uppstod möjligheter till ett samförstånd kring höjningen av produktiviteten. Tack vare en gemensam strävan efter höjd produktivitet kunde såväl löner som vinster stiga. Därmed uppstod det en ackumulationsregim som satte sin prägel på hela västvärlden under efterkrigstidens första decennier. Den kom att kallas Fordism och hade sitt namn efter den banbrytande nyordning som Henry Ford drev igenom på sin fabrik i Michigan 1914. Han fick då arbetarna att acceptera massproduktion på löpande band i utbyte mot att lönerna höjdes och arbetsdagen minskades till 8 timmar. Till skillnad från tidigare rationaliseringar begränsade sig Ford inte bara till själva arbetsprocessen. Han insåg att massproduktionens införande också krävde stora föränd- ringar vad gällde konsumtionsvanor, moral och familjeliv. Det var just Fords principer för massproduktion som möjliggjorde övergången till relativ exploatering och därmed satsningar på produktivi- tetshöjningar. Men för att Fordismen skulle kunna utvecklas till en acku-

116 B Jessop (2002) s 5.

105 mulationsregim krävdes det också ett särskilt regleringssätt.117 Den form för reglering av kapitalrelationen som ingick i Fordismens regleringssätt var kollektivavtalet. Därmed erkändes fackföreningarna som företrädare för löntagarintressena och motpart i förhandlingar. I gengäld gav fackfören- ingarna upp sin kamp om makten över produktionen. Lönerna kopplades till produktivitetsutvecklingen, vilket gjorde att löneökningarna spred sig till även andra delar av ekonomin. Det ledde också till att såväl efterfrågan som skatteunderlag kunde öka. När väl det skedde uppstod en modell för ekonomisk tillväxt med massproduktion och masskonsumtion som hörnpelare, kallad Fordismens ackumulationsregim. Den bestod av tre kretslopp. För det första använde lönearbetarna sina ökade reallöner till masskonsumtion vilket stärkte efter- frågan på masskonsumtionsvaror. För det andra använde staten det ökade skatteunderlaget till att bygga ut välfärden, vilket också var stimulerande för den fortsatta expansionen av massproduktion. För det tredje använde kapitalägarna sina vinster till investeringar i storskalig industri och inte till spekulation i värdepapper. Ackumulationsregimen var beroende av att alla de tre kretsloppen snurrade. Men inget av dem snurrade av sig själv. Det krävdes många olika slags regleringar. I det första kretsloppet hade handelskapitalet en reglerande funktion genom att göra de massproducerade varorna tillgängliga för masskonsumtion. Utvecklingen av staten till en Keynesiansk välfärdsstat var viktig för regleringen av alla de tre kretsloppen. Det var inte självklart att människor skulle bli masskonsumenter. Det krävdes att de traditionella levnadssätten ersattes med normer för masskonsumtion och det bidrog den Keynesian- ska välfärdsstaten till. Det var inte självklart att staten skulle använda det ökade skatteunderlaget till att bygga ut den offentliga sektorn, men när formerna skapades för att göra det så bidrog det till regleringen av For- dismens ackumulationsregim. En annan viktig regleringsform, typisk för Fordismen, var storföretaget. Etablerandet av alla dessa regleringsformer hade historiska bakgrunder med motstridiga viljor och misslyckade försök. Det var inte självklart att de skulle etableras. Men när de väl hade etablerats kunde man uppleva det som att de passade ihop. I min och Peter Billings doktorsavhandling Hegemonins decennier an- vände vi teorin om Fordismen för att förklara hur den snabba ekonomiska tillväxten i Malmö kunde förenas med utbyggnaden av välfärd. Det hade sina särskilda förutsättningar och historiska orsaker. I all korthet ska jag framhålla fyra. För det första var företrädarna för såväl kapitalet som arbetet

117 B Jessop & N-L Sum (2006) s 60: ”…ensemble of norms, institutions, organizational forms, social networks, and patterns of conduct that sustain and ‘guide’ the Fordist accumulation regime …”

106 välorganiserade och djupt förankrade i Malmö. Ett nätverk av kapitalister, vilket vi kallade för Wehtje-imperiet och som hade en förankring ända tillbaka till 1600-talet, bestämde över merparten av stadens stora företag. I Malmö föddes den svenska socialdemokratin under 1800-talets sista två decennier och Malmö kallades därför en gång i tiden för socialismens Mekka. För det andra var företagen i Malmö tidigt ute med rationaliseringar av industritillverkningen, särskilt inom textilindustrin, den största branschen under 1900-talets första decennier. Där Mobilia nu ligger låg tidigare Skandinaviens största vävsal. Den ingick i MAB & MYA-koncernen som vid mitten av 1940-talet hade 2.000 anställda och var det näst största industriföretaget i Malmö efter Kockums. MAB & MYA-koncernen var också en stor kvinnoarbetsplats. För det tredje drev de ledande företrädarna för såväl kapitalet som arbetet strategier som gagnade etablerandet av den Fordistiska ackumulationsregimen. Den ledande kapitalisten i Malmö, Ernst Wehtje var en tidig förespråkare av förändrade konsumtionsnormer, som här i ett citat från 1945: ”Icke minst torde man här få inrikta sig på att uppfostra konsumenten till att efterfråga billiga standardvaror och pruta av på kravet på omväxling.”118 För det fjärde förstärktes det kommunala självstyret under åren efter kriget. Det gjorde att kommunerna fick ett stort ansvar för utbyggnaden av välfärdsstaten. En stor kommun som Malmö blev därmed också en viktig arena för kapitalister med intressen inom konsumtionssektorn. Särskilt intressant blev det för företag inom byggsektorn eftersom kommunerna fick bestämmanderätten över planeringen av bostäder genom införandet av det kommunala bygg- och planmonopolet 1947. Det kommunala självstyret innebar att kapitalismens utveckling i väsentliga avseenden kunde regleras på den kommunala nivån. Företrädarna för såväl kapitalet som arbetet hade således den förankring, de resurser, de idéer och den rätt som krävdes för att kunna förverkliga ett lokal regleringssätt i Malmö. Och det var just vad de gjorde. Kärnan i detta regleringssätt kallade vi i avhandlingen för kvadratkorporatismen. Det var Hans Cavalli-Björkman, Skandinaviska Bankens dåvarande direktör i Malmö, som i vår intervju med honom om makten i Malmö under 60-talet hänvisade till ”kvadraten Hugo, Oscar, Wehtje och Ban- ken”. Ernst Wehtje var ledare för ett kapitalimperium med anor flera hundra år tillbaka i tiden. Oscar hette Stenberg i efternamn och ledde kommunen under 1960-talet samtidigt som han var direktör i HSB. Med Hugo syftade Cavalli-Björkman på byggmästaren Hugo Åberg som ägde många av de centralt belägna fastigheterna och lät bygga den tidens högsta

118 Citerat ur P Billing & M Stigendal (1994) s 294.

107 bostadshus i hela Europa, nämligen Kronprinsen. Tillsammans hade kva- dratkorporatismens aktörer närmast monopol på såväl mark och krediter som byggmaterial och byggproduktion i Malmö. Samtidigt såg de till så att gamla konsumtionsmönster försvann när äldre stadsdelar revs. För att den Fordistiska ackumulationsregimen skulle förverkligas och få full snurr på hjulen krävdes det en nationell satsning i form av miljonprogrammet. I miljonprogrammets bostadsområden sammanstrålar alla viktiga kännetecken på en fordistisk ackumulationsregim. Bostäderna producerades i det närmaste på löpande band. Produktionen inriktades på masskonsumtion av inte bara själva bostaden, utan även av andra varaktiga konsumtionsvaror som bilar, hushållsmaskiner, TV och elektronik. Ge- nom miljonprogrammet bidrog dessutom kommunen till utformningen av keynesiansk välfärdspolitik, med avseende på både utbud och efterfrå- gan. Arbetskraftsutbudet reglerades inte bara av AMS, utan även av den lokala bostadspolitiken. Dessutom bidrog den lokala bostadspolitiken till generaliseringen av masskonsumtionsnormer. Jag vill poängtera den historiska process som låg bakom framväxten av normer för masskonsumtion. De tidigare Malmöborna var inga masskonsumenter. Det var inte självklart att Malmöborna skulle bli masskonsumenter och en del var emot det, t ex rivningarna av stora in- nerstadsområden vilket bokstavligen grävde upp de gamla konsumtions- normerna med rötterna. Det krävdes målmedvetna satsningar för att göra masskonsumtionen tillgänglig men det var också något som vi skolades in i kollektivt. Som Bauman skriver förde det ”också bestämt och oåterkalleligt över människors motivation och frihetssträvan till konsumtionssfären.”119 I spetsen gick kooperativa Solidar, bl a genom byggandet av Domus vid Triangeln som när det invigdes 1958 betraktades som ”Sveriges modernaste varuhus”. Även kooperativa HSB var drivande. Jag vet ingen stad i Europa som har präglats mer av Fordismen än Malmö. Det berodde på de gynnsamma förutsättningarna i just Malmö, men också på de nationella regleringsformer som infördes tidigt i Sverige, framför allt kollektivavtalen. Fordismens samhällsförändringar blev som mest genomgripande i de länder där kollektiva förhandlingar mellan starkt centraliserade organisationer ägde rum på nationell nivå. Det innebär inte att enbart kapitalets intressen var styrande för Malmös utveckling. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”, heter det i Internationalen och så kunde säkert utvecklingen upplevas av många Malmöbor. Höjda reallöner och billigare konsumtionsvaror möjliggjorde en befrielse från fattigdomen och höjning av levnadsstandarden. Varför behöver vi då ha reda på allt detta i en bok om levnadsförhål-

119 Z Bauman (1998) s 37.

108 landen i dagens Fosie och Malmö? Enligt min uppfattning är historien viktig för att förstå vad Malmö inte längre är. Malmö är inte längre en stad dominerad av industrier och massproduktion av varor. Det är så klart uppenbart. Men den historiska bakgrunden är också viktig för att förstå vad Malmö fortfarande är, just på grund av sin historia. Miljonprograms- områdena är fortfarande kvar och jag ska återkomma till betydelsen av detta i del 5. Dessutom har det likställande som idag görs av arbete med förvärvsarbete sin bakgrund i Fordismen. Det var Fordismen som gjorde arbete synonymt med förvärvsarbete. Även detta ska jag återkomma till i del 5 och dra slutsatser av. Jag ska däremot inte skildra utvecklingen efter det som vi i avhandlingen kallade hegemonins decennier. Det jag är ute efter är jämförelsen mellan dagens Malmö och den situation som rådde under hegemonins decennier. Det är den jämförelsen som gör det möjligt att dra några viktiga slutsatser. Dessa slutsatser ska jag återkomma till i del 5, men först måste vi analysera dagens situation. Det går att dra några viktiga slutsatser utifrån en klassanalys av Levnadsundersökningens resultat.

4.1.3 Klass Det är inte svårt att peka ut egenföretagare som en klass. Men vad har det blivit av de andra klasserna? Finns det fortfarande arbetare och kapitalister? Vem är i så fall vad? Det görs inte så mycket klassanalyser inom samhälls- vetenskapen nu för tiden. Det är lätt att inse svårigheterna. Tillhör man arbetarklassen när man bor i en villa eller bostadsrätt med ett marknads- värde på nån miljon? Existerar det fortfarande kapitalister när en så stor del av företagen ägs av stiftelser och fonder? Hur man förhåller sig till ovanstående frågor beror på vad man menar med klass. Om man med klass menar ett heltäckande begrepp för vad människor gör, tänker och tycker tvingar ovanstående frågor en till att antingen förtränga verkligheten eller ta avstånd från klassbegreppet. Det valalternativet har aldrig varit aktuellt för mig. Klass har för mig två betydelser. Med klass menar jag roller i ekonomins strukturer men klass kan också vara en identitet och det ska jag återkomma till. Som rollbegrepp syftar klass till att kategorisera förvärvsarbetande. Denna kategorisering tar ingen hänsyn till hur man bor, vilka intressen man har eller vad man gör vid sidan om förvärvsarbetet. Klassrollerna lägger dock grunden till levnadsvillkor och intressen, om inte annat så beroende på lönen. Därför är det viktigt med klassanalys. Arbetsvärdeläran mynnar ut i en enkel uppdelning mellan arbetare och

109 kapitalister. Arbetarna är de som säljer sin arbetskraft och producerar ett nytt bruksvärde, i vilket det mervärde också ingår som ligger till grund för vinsten. Kapitalisterna är de som köper arbetarnas arbetskraft, säljer resultatet av deras arbetsinsatser och därmed gör sig en vinst. Denna enkla uppdelning räcker ju dock inte särskilt långt. Vem är egentligen mervär- deproducent idag? Kommunanställda kan ju t ex inte vara det eftersom kommunerna inte drivs av kapitalistiska principer. Framväxten av nya förvärvsarbeten utan tydliga kopplingar eller ens några kopplingar alls till kapitalistisk värdeproduktion är en viktig orsak till klassanalysens problem. Det har blivit mycket svårare att kategorisera förvärvsarbetande i klasser. Det är dock vid det här laget inget nytt problem. Det var svårt redan i slutet på 70-talet och ledde till att en av de ledande klassanalytikerna, Eric Olin Wright, flyttade fokus från värdepro- duktionen till frågor om kontroll och inflytande. Därmed förlorade emellertid klassbegreppet sin särskilda förankring i kapitalismen. Det blev han kritiserad för av Göran Therborn, den ledande klassanalytikern i Sverige under 70-talet, som menade att ”klassanalysen skulle förlora mycket på att avlägsna sig från analyser av kapitalismens ekonomiska dynamik.”120 Så resonerade även Peter Billing och jag i vår doktorsavhandling Hege- monins decennier. Inspirerade av Therborn och andra forskare tog vi avstånd från den konventionella indelningen av ekonomin i varuproduktion och tjänsteproduktion. Den är alldeles för grov. Vad är det för mening med att betrakta både lastbilschaufförer och barnskötare som tjänsteproducenter? Vad har de gemensamt? Vi valde istället en indelning i tre sfärer; varuproduktion, varucirkulation och tjänsteproduktion. På den grunden skilde vi mellan arbetarklassen i snäv och vid bemärkelse.121 Till arbetarklassen i snäv bemärkelse räknade vi arbetare inom både varuproduktion och varucirkulation. Varuproducenterna kunde vara t ex verkstadsarbetare, byggnadsarbetare, kockar och kallskänkor, fastighetsar- betare, städare och tvättarbetare. Inom varucirkulationen gällde det trans- port- och handelsarbetare av olika slag, t ex lastbilschaufförer, lokförare, lagerarbetare, butiksbiträden och servitriser. Inte bara varuarbetare utan även cirkulationsarbetare producerar såväl bruksvärde som arbetsvärde och mervärde.122 Vi menade att även tillgänglighet ingår i en varas bruksvärde, precis som t ex smak och näring. Till arbetarklassen i vid bemärkelse hör med Therborns formulering ”alla dem vars maktsituation, arbetsförhållanden som löntagare och his-

120 G Therborn (1983) s 39 och 41. 121 Jmf G Therborn (1981). 122 K Marx (1971) s 136.

110 toriska organisationsprägel är likartad.”123 Arbetarklassen i vid bemärkelse omfattar således inte bara varu- och cirkulationsarbetare, utan även arbetare inom tjänsteproduktion. Det tjänstebegrepp vi använde byggde på en genomgång som Bengt Ove Gustavsson och Patrik Larsson hade gjort av forskningen och teorierna om tjänsteproduktion.124 Tjänsteprodukter kan karakteriseras som immateriella. De kan inte demonstreras före köp, lagras, transporteras eller säljas vidare. Ingen äganderätt övergår till skillnad från vid försäljningen av en varuprodukt då varan byter ägare. Produktion och konsumtion av tjänster hänger samman och sker oftast samtidigt. Därför krävs det också vanligtvis en direktkontakt mellan producent och konsument. Exempel på arbetare inom tjänsteproduktion är undersköterska, barnskötare, parkarbetare, frisörarbetare, fritidsledare och vårdbiträde. Därutöver finns det tjänstearbetare med högre grad av självständighet (t ex sjuksköterskor, läkare, lärare och psykologer) och som inte kan räknas in i arbetarklassen. Dessa redovisade vi därför separat under beteckningen självständiga tjänsteproducenter. I vår klassanalys av efterkrigstidens utveckling använde vi alla ovanstå- ende kategorier. Vi kunde visa att arbetarklassen inom varuproduktionen hade minskat successivt från 48 % vid krigsslutet till 24 % när socialdemokraterna förlorade valet 1985. Det kompenserades delvis av att arbetarklassen inom tjänstesfären samtidigt ökade från 2 % till 10 %. Sammantaget minskade arbetarklassen i vid bemärkelse från 65 % till 48 %. Således både minskade arbetarklassen och förändrade sin sammansättning. Under samma tid ökade tjänstemannaskikten från 23 % till 34 %. Även kategorin självständiga tjänsteproducenter ökade, från 2 % till 13 %. Malmö var vid krigsslutet och under decennierna därefter en mycket arbetarklasspräglad stad. Vid valet 1985 hade dock arbetarklassen förlorat sin majoritet. I Levnadsundersökningen för 10 år sen följde jag inte upp den ganska avancerade analysen från avhandlingen. Istället nöjde jag mig med att bygga vidare på SCB:s socioekonomiska indelningar (SEI). Den möjlig- gjorde ändå en hyfsad noggrannhet. SEI-indelningen inriktar sig på vad de förvärvsarbetande gör, mätt utifrån den utbildningstid som krävs för ett visst yrke. I det avseendet finns det en likhet med klassbegreppet som också har en inriktning på vad som görs, till skillnad från indelningar utifrån t ex status eller löner. Vissa av kategorierna i SEI överensstämmer med dem som vi använde i avhandlingen. Kategorin varuarbetare är definierad på samma sätt och därmed möjliggörs en jämförbarhet. Ovan använde jag uppgifter från

123 G Therborn (1981) s 22. 124 B O Gustavsson & P Larsson (1992) s 9.

111 avhandlingen som visade att arbetarklassen inom varuproduktionen hade minskat till 24 % när socialdemokraterna förlorade valet 1985. Denna minskning fortsatte sen med ännu större kraft och hade när Levnadsunder- sökningen gjordes för 10 år sen halverats till 12 %. Det kan jämföras med situationen vid krigsslutet då nästan varannan förvärvsarbetande tillhörde den varuproducerande delen av arbetarklassen. Även arbetarklassen i vid bemärkelse går att jämföra eftersom ungefär samma definitioner används. 1985 uppgick arbetarklassen i vid bemärkelse till 48 % av samtliga för- värvsarbetande. När den förra Levnadsundersökningen gjordes för 10 år sen hade andelen minskat ytterligare till 35 %, dvs med hela 13 %-enheter på bara drygt 10 år. SCB har sen dess slutat använda SEI. Det ser jag som beklagligt. Sverige saknar därmed en offentlig statistik utifrån en indelning som liknar klassanalysen. SEI var kopplad till den tidigare yrkesklassificeringen, Nordisk Yrkesklassificering (NYK), den som användes av Folk- och bostadsräk- ningarna (FoB). Den sista Folk- och Bostadsräkningen genomfördes 1990 och 1996 bytte SCB ut NYK mot Standard för Svensk Yrkesklassificering (SSYK96), vilken saknar kopplingar till SEI. Enligt SCB:s hemsida har man dock ”under 2005 påbörjat ett projekt som syftar till att utreda om det är möjligt att framställa en alternativ SEI efter SSYK. Målsättningen är att återigen kunna belysa den socioekonomiska strukturen med hjälp av yrkesregistret.”125 I avsaknaden på alternativ har vi använt den tidigare SEI-indelningen även i LNU-2006. Den har fördelen att möjliggöra en jämförbarhet med resultaten från LNU-1996. Samtidigt är det viktigt att vara kritisk mot SEI-indelningen eftersom den inte tar hänsyn till relationerna. Därmed saknas den koppling till kapitalismens ekonomiska dynamik som Ther- born betonade vikten av i sin kritik av Olin Wright (se ovan). Nåt bättre alternativ än SEI-indelningen finns dock inte i dagsläget vad jag vet och SEI-indelningen säger ändå en hel del. Det visar sig att arbetarklassen i vid bemärkelse inte har minskat ytterligare utan tvärtom ökat under de senaste 10 åren. I kombination med den högre förvärvsfrekvensen innebär det en kraftig ökning av arbetarklassens andel. 40 % av samtliga i åldrarna 20-64 år ingår i arbetarklassen jämfört med 34 % för 10 år sen. Nästan enbart de kvalificerade arbetarna svarar för ökningen. Andelen okvalificerade arbetare har inte förändrats utan uppgår till 23 % av samtliga i åldrarna 20-64 år, samma andel som för 10 år sen. Det som i SEI-indelningen kallas tjänsteproducerande arbetare svarar för hela ökningen och mer därtill. Andelen varuproducerande arbetare har minskat kraftigt, från 21 % till 12 % av samtliga förvärvsarbetande. Minsk-

125 Se http://www.scb.se/templates/print____59305.asp?

112 ningen av den varuproducerande delen av arbetarklassen, dess historiska kärna, fortsätter alltså i linje med utvecklingen under hela efterkrigstiden. Ökningen av SEI-indelningens tjänstearbetare gör det angeläget att åter- anknyta till den uppdelning som vi gjorde i Hegemonins decennier. Som framgår ovan delade vi upp kategorin tjänsteproduktion i varucirkulation och tjänsteproduktion. Det visar sig att nästan hälften av arbetarklassen i Fosie består av cirkulationsarbetare, 47 % till skillnad från 33 % för 10 år sen. Ser vi till samtliga förvärvsarbetare så rör det sig om så många som 30 %. Andelen tjänstearbetare har också ökat, men bara marginellt. Den kraftiga ökningen av varucirkulationen framgår också av Levnadsun- dersökningens statistik för näringsgren. Andelen i antingen varuhandel, restaurang- och hotellverksamhet har fördubblats från 10 % till 20 %.

Diagram 16. Socioekonomisk indelning (SEI) av alla förvärvsarbetande (%)

100%

90% Företagare 80% Fria yrkesutövare, akadem 70% Högre tjänstemän 60% Tjänstemän på mellannivå 50% Lägre tjäntemän 40% Facklärda, tjänstearbetare 30% Facklärda, varuarbetare 20% Ej facklärda, tjänstearbetare 10% Ej facklärda, varuarbetare 0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Hur ser då klasstrukturens geografi ut? Hur fördelar sig de olika klasska- tegorierna på delområdena? För 10 år sen bodde den högsta andelen okvalificerade arbetare på Augustenborg. Nu bor den högsta andelen på Hermodsdal, där 54 % utgör okvalificerade arbetare vilket kan jämföras med 56 % på Augustenborg för 10 år sen. På Augustenborg har andelen sjunkit till 31 %. Mest präglat av arbetarklassen som helhet är Hermodsdal där hela 85 % tillhör arbetarklassen, vars ställning får sägas vara stark i hela Fosie. Även i Ägandefosie utgör arbetarklassen en majoritet med 57 % av samtliga förvärvsarbetande. I Hyresfosie uppgår andelen till 80 %.

4.1.4 Klass och identitet Vad har då dessa förändringar för betydelse? Jo, de lägger grunden till för- ändringar i intresse. Och det kanske därför kan förklara den försvagning

113 av arbetarklassidentiteten som har skett, vilket framgår av nedanstående tabell. 39 % identifierar sig nu med arbetarklassen, till skillnad från 47 % för 10 år sen. Samtidigt har medelklassidentiteten ökat kraftigt, från 21 % till 34 %, dvs en ökning med 50 %. Det innebär dock inte en minskad tro på klassernas existens. De som förnekar existensen av klasser eller inte vet har minskat från 20 % till 11 %. Sammantaget kan 77 % identifiera sig med någon av klasserna, en ökning från 71 % för 10 år sen.

Diagram 17. ”Vilken klass eller socialgrupp känner Du mest samhörighet med?” (%)

100%

90%

80%

70% Vet ej 60% Finns inga klasser Känner ingen samhörighet 50% Övre medelklass 40% Medelklass

30% Arbetarklass

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Arbetarklassidentiteten har försvagats ännu kraftigare inom arbetarklassen. Av samtliga arbetare identifierar sig nu 51 % med arbetarklassen, till skillnad från 65 % för 10 år sen. 12 % anger nu uttryckligen att de inte känner någon samhörighet alls, till skillnad från bara 2 % för 10 år sen. Arbetarklassidentiteten är också betydligt svagare bland yngre. Av samtliga i åldersgruppen 18-29 år identifierar sig 30 % med arbetarklass och 29 % med medelklass. Hela 22 % säger sig inte känna någon samhörighet alls. Arbetarklassidentiteten har tappat stöd i både Ägandefosie och Hy- resfosie. Den största enskilda förändringen gäller dock förstärkningen av medelklassidentiteten i Hyresfosie. Den har ökat från 15 % till 32 %, dvs mer än fördubblats. Var tredje invånare i Hyresfosie identifierar sig nu med medelklassen. Fortfarande är det dock fler som känner mest samhörighet med arbetarklassen. Jag har den senaste veckan intervjuat flera äldre män i pensionsåldern. De har alla bara haft folkskola som grund och haft olika arbetaryrken. Den bild jag får av dem är att de lever ett ganska stillsamt liv utan mycket organiserade aktiviteter. De säger sig inte läsa böcker och inte gå

114 på några kulturaktiviteter som teater och utställningar och bara då och då träffa vänner. Släktingar träffar de dock ganska ofta. Fastän alla klagar över att det blivit för många invandrare i området där de bor säger de att de trivs mycket bra, och de flesta vill inte tänka sig att flytta någon annanstans. Deras pensioner är inte stora, men de säger alla att de har det mycket bra och trivs med livet, även när den fysiska hälsan inte är så god. Inför framtiden har de inte några särskilda önskemål utöver att hälsan är viktig och att de får fortsätta att ha god kontakt med maka och barn och barnbarn. Om samhällets utveckling har de inte mycket att säga utöver att de vill ha fred i världen och en bättre miljö. (Göte Rudvall) Samhörighetskänslan med arbetarklassen är en väl rotad identitet som visserligen inte ser likadan ut idag som för t ex 50 år sen, särskilt inte i dessa tider med hög arbetslöshet, men som säkert ändå fortfarande i viss mån kan kännas trygg och stark. Arbetarklassidentiteten pekade under många decennier framåt och var kopplad till en framtidstro. Nu för tiden ter sig däremot innebörden i arbetarklassidentiteten mer oklar. Medelklassiden- titeten är nog ännu otydligare i konturer och innebörd. I Sverige rymmer den förmodligen delar av den gamla arbetarklasssidentiteten, kanske fram- för allt delar av vad som brukade kallas arbetararistokratiidealet. För 10 år sen sade sig 10 % inte känna nån samhörighet alls med klasser. Jag undrade då om det speglade ett växande utanförskap, en fråga som har blivit allt mera aktuell. Andelen har också mycket riktigt ökat. I Hyresfosie säger sig 16 % inte känna nån samhörighet alls med klasser, en ökning från 10 %. På Augustenborg, Hermodsdal och Nydala uppgår andelen till minst 20 %. Det rör sig om människor som inte förnekar förekomsten av klasser, men öppet anser sig stå helt utanför. Kan vi i dessa siffror se tecken på en utanförskapsidentitet? Människor som helt saknar identifi- kationsmöjligheter med grupper i det etablerade samhället kan mycket väl istället förena sig genom sitt utanförskap, särskilt om utanförskapet också sammanfaller med t ex etnicitet. Augustenborg, Hermodsdal och Nydala skiljer sig i detta avseende från Lindängen där arbetarklassidentiteten fortfarande har en stark ställning. 51 % av invånarna på Lindängen identifierar sig med arbetarklassen, till skillnad från enbart 31 % på Augustenborg samt drygt 40 % på Hermods- dal och Nydala. På Augustenborg har medelklassidentiteten blivit starkare än arbetarklassidentiteten. Klasskänslornas styrka på Lindängen visar sig också i den låga andel som inte känner samhörighet alls, enbart 8 %. Lindängen är det enda undantaget. I resten av Fosie är det betydligt färre som känner samhörighet med arbetarklassen än för tio år sen. Samti- digt visar de tidigare siffrorna på en ökning av arbetarklassens storlek. Det kan ju kanske tyckas lite paradoxalt. En förklaring kan vara förändringen i

115 arbetarklassens sammansättning. Arbetarklassidentiteten har historiskt haft sin starkaste förankring bland varuproducerande arbetare. När då andelen varuproducerande arbetare bara uppgår till 11 % av samtliga förvärvs- arbetande så innebär det att denna historiska förankring har försvagats. Identiteten är inte självklart kopplad till rollen: I Irak hade IP läst statskunskap på universitetet i fem år. i Sverige hade hon läst SFI. På frågan vilken klass hon kände mest samhörig- het med svarade hon överklass och på nästa fråga att hon betraktade sig som fattig. Hade hon missförstått frågorna? Troligen inte, utan förmodligen hade hon tillhört de mer välbärgade i sitt hemland, förstod jag på hennes berättelse. Nu hade hon inte råd att varken spara eller vara med på så mycket extra. Hennes sjukdom gjorde också att hon hade svårt att förflytta sig, så lägenheten blev oftast platsen där hon rörde sig. (Christina Norlander) Den roll vi spelar leder inte automatiskt till en identitet. Genom att spela rollen ingår vi i en verklighet som vi måste tolka. Annars kan vi inte agera i den. Vi gör oss själva till bärare av tolkningarna när vi uttalar eller skriver ner dem. När vi dessutom ger uttryck för tolkningar genom t ex klädesval, beteende och musiksmak kan det kallas identitet. Utifrån ett diskursteoretiskt perspektiv förstår jag identiteter som helheter av många betydelser, vilka hänger ihop och bildar ett slags språk. Genom detta språk uttalar vi oss om verkligheten, uttalanden som också andra delar. Vi gör oss för- knippade med värderingar av t ex vad som är gott och ont, vackert och fult, möjligt och omöjligt. Identiteter gör oss därmed också meningsfulla och delaktiga i en gemenskap med andra. Genom att ställa upp på vad identiteten kräver av oss kan vi kännas igen, men också känna igen andra. Identiteter låter oss lysa upp, men inte alla sidor av oss och våra liv. Andra sidor förblir meningslösa, om än aldrig så goda, vackra, användbara och möjliga. Synliggörande motsvaras alltid av osynliggörande, meningsfullhet av meningslöshet. Tystnader är ofta talande, inte minst om var gränserna går för en identitet. Identiteter bygger på att det finns en verklighet som många ingår i och som kan göras meningsfull. Det fanns det när många arbetade som varuproducenter inom industrin. Många människor delade i stor utsträckning varandras vardagsliv och kunde då utan större svårigheter också identifiera sig med varandra. Människor behövde inte i större utsträckning välja vad de skulle göra eller hur de skulle uttrycka sig för att förverkliga arbetarklas- sidentitetens tolkning av verkligheten. Bara genom att vara arbetare kunde man känna igen sig själv och bli igenkänd av andra som arbetare. Så är det inte längre. Dagens arbetsmarknad är så mycket mera uppdelad och fragmentariserad. Som Bauman skriver; ”möjligheten att bygga en

116 livslång identitet på arbetets grund är helt enkelt död och begraven …”126 En av de största förändringarna är att andelen varuproducenter har blivit så få. Därmed finns det inte längre så många med egna erfarenheter av vad det innebär att producera en vara. Och detta i en tid när vi köper så mycket varor. Vi har blivit beroende av nåt som få vet hur och var det görs. Få kan berätta om hur det som har fått så stor betydelse för oss görs. Förståelsen av det måste därför bli abstrakt. Vi måste tänka oss fram till den. Den kan inte underbyggas av egnas eller andras erfarenheter. Det bäddar för att göra oss religiösa eller ….. lite nyliberala. Endast marknader verkar finnas och alla värden verkar ju uppstå där. Så ser det ut. Och det är precis vad nyliberalerna säger. Att det finns en annan verklighet i andra delar av världen där varorna och värdena produceras har vi svårt att ta till oss. Det är ju så långt bort och vi känner ju ingen som jobbar där. Dessa förändringar av verkligheten kan kanske vara en förklaring till minskningen av andelen som känner samhörighet med arbetarklassen. Men för att förstå det krävs det att rollerna och identiteterna analyseras var för sig. Denna tydliga uppdelning saknar jag hos Richard Florida, en av de få aktuella samhällsforskare som fortfarande intresserar sig för klass och klassanalys. Med klass menar han ”en grupp människor med gemensamma intressen som har en tendens att tänka, känna och uppföra sig på liknande vis, och dessa likheter beror i grunden på ekonomi – på vad de arbetar med.”127 Hans markering av arbetets betydelse är viktig, också eftersom han i nån mening tidigare på samma sida tar avstånd från klassindelningar som grundar sig på inkomst. Däremot är jag kritisk till det som står först i citatet. Det är inte gemensamma intressen som gör att människor kan kategoriseras i klasser utan vilken roll de spelar i förvärvsarbetslivet. Sam- manblandningen av roll och identitet framgår även på ett annat ställe där han skriver att definitionen ”utgår från hur människor organiserar sig i sociala grupper och skapar gemensamma identiteter baserat på sina ekonomiska funktioner.”128 I kontrast till det förytligande konsumtionsideal som kännetecknar den tid vi lever i tar Florida ställning för arbetet och kreativiteten. Det ser jag som den största förtjänsten med hans bok Den kreativa klassens framväxt. Den innehåller också många viktiga argument om kreativitetens betydelse och förutsättningar. Däremot stödjer jag inte den centrala hypotesen i boken. Jag tror inte på förekomsten av en särskild klass som kan kallas kreativ. ”Den kreativa klassens mest utmärkande drag är att dess medlem-

126 Z Bauman (1998) s 46. Se även M Castells (2000) s 311. 127 R Florida (2006) s 34. 128 R Florida (2006) s 102.

117 mar ägnar sig åt arbete vars syfte är att ’skapa nya meningsfulla former’”,129 skriver Florida, men vem gör inte det?

4.1.5 Arbetslöshet Arbetslösheten är betydligt lägre 2006 än vad den var 1996. Enligt resultatet från LNU var 9 % av samtliga i åldrarna 18-64 år registrerade som arbetslösa 2006 jämfört med 19 % för 10 år sen. Det är en lägre andel än 11,7 % som anges i Malmö Stads Områdesfakta, vilket gäller per den 31/3 2006, men eftersom LNU gjordes på hösten speglar skillnaden förmodligen den snabba förändringen på arbetsmarknaden under 2006. I jämförelse med 1996 hänger den betydligt lägre arbetslösheten delvis ihop med den ökade förvärvsfrekvensen men också med en ökad andel studerande, från 9 % (1996) till 15 % (2006). Andelen föräldralediga och långtidssjukskrivna är dock också högre nu, sammantaget 7 % jämfört med 4 % för 10 år sen.

Diagram 18. Total arbetslöshet (%) bland män, kvinnor och samtliga (18-64 år, inkl i åtgärder)

20 Män Kvinnor 15 Samtliga

0 Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Enligt Områdesfakta för Malmö toppades arbetslöshetsstatistiken såväl 1990 som 1996 av Augustenborg. Sammanlagt var det tre områden som utmärkte sig då med en särskilt hög total arbetslöshet, nämligen Augusten- borg, Heleneholm och Hermodsdal. I just dessa tre delområden har den

129 R Florida (2006) s 103.

118 öppna arbetslösheten sjunkit mest, i såväl absoluta som relativa tal, vilket framgår av följande tabell. Nu är arbetslösheten mera spridd. I sju delområden är den totala arbetslösheten ungefär lika hög, nämligen i Almhög, Augustenborg, Gull- viksborg, Heleneholm, Hermodsdal, Lindängen och Nydala. Arbetslöshe- ten har således inte koncentrerats till enstaka delar av Fosie. För tio år sen gjorde jag en poäng av den ojämna spridningen på arbetslösheten. Så är det inte längre. Arbetslösheten har blivit mera jämt fördelad men samtidigt sjunkit betydligt, generellt sett. Som orsak till segregation har arbetslöshe- ten försvagats. Arbetslösheten är inte ett lika stort problem längre.

Diagram 19. Total arbetslöshet (%) i delområdena 1990, 1996 & 2006 (18-64 år, inkl i åtgärder)

Ö Söderkulla

V Söderkulla

Nydala

Lindängen

Kastanjegården

Hindby 2006 Hermodsdal 1996 Heleneholm 1990 Gullviksborg

Gullvik

Eriksfält

Augustenborg

Almvik

Almhög

0 5 10 15 20

(Källa: Områdesfakta för Malmö 1991, 1996 & 2006)

Arbetslösheten har således minskat men är det bra? Självklart, skulle säkert de flesta svara och för den enskilde är det så klart viktigt att få ett jobb. Men sett utifrån ett samhällsperspektiv, är det så enkelt? Arbetslöshet är ett förrädiskt ord. Egentligen är det avsaknaden av förvärvsarbete som avses men det framgår inte av ordet. Det blir inte lika förrädiskt på engelska där det ord som används innebär en avsaknad av anställning. Det engelska ordet ”unemployment” är mera träffsäkert. Ordet arbetslöshet ger intryck att man saknar arbete, totalt sett. Men så behöver det inte vara. Så upplever nog inte föräldrar det när mycket tid ägnas åt barnen. Men sett till statistiken har arbetslösheten minskat, mest bland kvinnor,

119 från 18 % till 7 %. Därmed verkar en stor del av problemet vara löst. Men stämmer det? Det beror på vad man menar med arbete. Om arbete likställs med förvärvsarbete så stämmer det. Ökningen av förvärvsfrekvensen har dock inget egenvärde. VFA sätter ökningen i samband med möjligheten för människor att ”komma in i samhället och bli delaktiga”. Den ökade förvärvsfrekvensen ska därmed vara en lösning på problemet med ”de som är socialt och ekonomiskt utsatta”. Men är det så? Tyder den ökade förvärvsfrekvensen på att fler människor har ”kommit in i samhället och blivit delaktiga”? Återigen så beror det på vad man menar med arbete. När arbete likställs med förvärvsarbete så förutsätter man samtidigt ett starkt samband mellan förvärvsarbete och samhällets sociala ordning. Förvärvsarbete anses då vara både nödvändigt och tillräckligt för att åstadkomma social ordning. Samtidigt nedvärderar man betydelsen av den aktivitet som pågår utanför förvärvsarbetet i t ex hemmen. Den anses inte vara nödvändig för att åstadkomma social ordning. Det räcker med att alla förvärvsarbetar. Då ordnar sig resten. Om man däremot inte vill likställa arbete med förvärvsarbete utan tän- ker sig en bredare definition så leder det till andra slutsatser. Det får en att undra vad som har hänt med arbetet i hemmen till följd av den minskade avsaknaden på förvärvsarbete. Hur hinner föräldrarna ta hand om sina barn? De som är ”socialt och ekonomiskt utsatta” bor ju ofta i områden där ungdomar kan lockas in på fel vägar och där det verkligen finns skäl att lägga extra tid på att bry sig om sina barn. Hur hinner man som förälder sätta sig in i vad skolan handlar om och hur den fungerar? Hur hinner man ta reda på vad man måste hjälpa sina barn med? Det är problem som inte löses av en minskad förvärvsarbetslöshet. Snarare riskerar de att förvärras.

4.2 Utbildning Som andra långsiktiga mål i VFA gäller att ”alla elever ska ha fullständiga betyg”. Varför då? Är det samma sak som att ungdomarna blir ”utbildade för de arbeten som framtidens arbetsmarknad erbjuder”? Det tycks man ta för givet, trots all kritik mot betygen. För några år sen (juni 2004) redovisade Riksrevisionen en kritisk granskning. ”Betygen är inte likvärdiga”, skrev man i sammanfattningen.130 I ett pressmeddelande från Myndigheten för Skolutveckling höll generaldirektören Pia Enochsson med: ”Riksrevi- sionens bild av dagens betygssystem överensstämmer med vår. Betygen är

130 Riksrevisionen (2004).

120 inte likvärdiga.”131 Enligt Skolverkets inspektion av Malmö kommun är det fortfarande oftast den enskilde läraren eller arbetslaget som bestämmer hur betygssättningen ska gå till.132 Bristen på rättvisa och likvärdighet kan nog få en del att undra varför man ska gå i skolan. Den frågan ska jag ställa i detta kapitel, men först efter att ha redovisat resultatet från LNU-2006. Bristerna till trots är det så klart ändå bra för den enskilde med godkända betyg. Därför är det glädjande att en ganska rejäl höjning har skett i Fosie av utbildningsnivåerna. Men är det så självklart bra för samhället? Den frågan ska jag ta mig an i kapitlets sista avsnitt där jag poängterar betydelsen av att se utbildning som också arbete och process. Utbildning är inte bara en fråga om resultat.

4.2.1 Utbildning – ett resultat Enligt Malmö Stads Områdesfakta har 72 % av Fosieborna (20-64 år) nu en gymnasial eller eftergymnasial utbildning, till skillnad från bara 59 % för 10 år sen (år 1993). 23 % har numera en eftergymnasial utbildning, till skillnad från bara 12 % för 10 år sen. Dagens Fosiebor är betydligt högre utbildade. Nedanstående diagram bygger på statistiken i Malmö Stads Områdesfakta från 2006 och 1996. Där har man delat in befolkningen i kategorierna förgymnasial, gymnasial, eftergymnasial och oklassificerade. Jag har räknat ut differenserna i procentenheter mellan dessa kategorier. Som framgår av diagrammet har andelen med enbart förgymnasial utbildning minskat i samtliga delområden. De höjda utbildningsnivåerna innebär att en högre andel av Fosieborna har fler valmöjligheter. För den som saknar betygen blir valmöjligheterna betydligt färre. Som Mats Alvesson skriver uppfattas det inte bara som tecken på bristande kompetens: ”Längre skolgång kanske inte behövs men arbetsgivare misstänker att de som inte har normalutbildning är mindre pålitliga, saknar disciplin och uthållighet. Lågutbildade blir ett tecken på karaktärsbrist snarare än avsaknad av kompetens.”133 Det kan bli särskilt problematiskt för invandrare som har skaffat sig utbildning i ett annat land men inte fått den godkänd i Sverige. Hur många befinner sig i den situationen? Uppenbarligen betydligt fler än tidigare, att döma av kategorin ”Saknas” i diagrammet ovan. I nästan samtliga delområden har andelen utan klassificerad utbildning ökat. Det visar på

131 Pressmeddelande från Myndigheten för Skolutveckling den 1 juni 2004. 132 Skolverket (2006:22) 133 M Alvesson (2006) s 94.

121 det allt större problemet med att översätta utländska utbildningsbevis och godkänna utländska utbildningar. För att kunna hantera detta problem har vi i LNU-2006 ställt två frågor, den ena om högsta fullbordad utbildning i Sverige och den andra om högsta fullbordad utbildning i annat land. Med fullbordad har vi då också menat godkänd. Nivån har sen bedömts med hjälp av Svensk utbildningsnomenklatur (SUN 2000), dvs det system för klassificering av utbildningar som gäller i Sverige. I statistiken har jag sen bara räknat med dem vars fullbordade utbildning i annat land är högre än den som fullbordats i Sverige.

Diagram 20. Differensen i procentenheter mellan andelarna för respektive utbildningsnivå i Fosies delområden 2006 & 1993 (20-64 år)134

Kastanjegården

Eriksf ält

Ö Söderkulla

Gullv ik

Hindby

Heleneholm

Almv ik Saknas Eftergymn Almhög Gymnasial Hermodsdal Förgymn

V Söderkulla

Gullv iksborg

Augustenborg

Ny dala

Lindängen

Fosie

-20 -15 -10 -5 0 5 10 15

(Källa: Områdesfakta för Malmö 1996 & 2006) Igår träffade jag en kvinna i min egen ålder som kommit från Rumänien för ca 5 år sedan. Hon beskrev precis det som många andra med invandrar/flyktingbakgrund som jag känner och som fått börja om på nytt i ett annat land. Att gå från innanförskap till utanförskap, från att vara någon, ha ett yrke och en plats i tillvaron och att befinna sig i en kontext som är välkänd och som man kan orintera sig i. Denna kvinna

134 Minus betyder att andelen av befolkningen med just den utbildningsnivån är lägre 2006 än 1993. Omvänt betyder plus att andelen är högre.

122 hade utbildat sig till barnskötare i Rumänien men hennes utbildning god- kändes inte i Sverige. Jag kunde inte låta bli att fråga om hon varit i kontakt med Valideringscentrum i Malmö och verkligen försökt att få sin tidigare utbildning validerad och det hade hon men fått budskapet att hon måste börja om från ”scratch” med sina studier om hon ville fortsätta arbeta som barnskötare. Nu läste kvinnan till undersköterska. Trots att kvinnan varit så kort tid i Sverige hade hon i mina ögon acklimatiserat sig väl till sina nya förhållanden och hunnit med mycket ( vilket jag även berömde henne för ). Hon hade bl a klarat av sina SFI studier och talade mycket bra svenska, fött barn, praktiserat på förskola och nu studerade hon och hoppades få arbete på ett servicehem i närområdet. (Helena Larsson) Det rör sig om 35 % av samtliga invånare i åldrarna 20-64 år, dvs väldigt många. 35 % av samtliga säger sig ha fullbordat en utbildning i annat land som är högre än den de har fullbordat i Sverige. Denna outnyttjade kompetenspotential är i särklass störst på Hermodsdal, hela 59 %. En irakisk man, 52 år som blev politisk flykting 1979. Flydde först till Polen där han gifte sig med en polsk kvinna och de fick två barn tillsammans. Till Sverige kom han 1989. Paret skildes efter ett tag och IP:n gifte sig om med en irakisk betydligt yngre kvinna. De har tre små barn tillsammans. Han är högutbildad teknolog från sitt land. Här i Sverige har han genomgått många kurser och olika utbildningar bl a svetsare- (utan möjlighet att hitta jobb) och den sista barnskötareutbildningen. Så han har jobbat på olika skolor i nästan 4 år utan att han förvärvat fast anställning. Allmänt anser han att flyktingarnas kunskaper, utbildningar och övriga resurser som dessa människor besitter används inte av sam- hället på ett rätt sätt. (Azra Mulabdic) I nedanstående diagram har jag jämfört uppgifterna från Områdesfakta med svaren på frågorna i LNU-2006 om högsta fullbordade utbildning. Av svaren på de båda frågorna har den högsta utbildningen räknats med, oavsett om den har fullbordats i Sverige eller annat land. Diagrammet ger därför en bild av den befintliga kompetenspotentialen i Fosie.

Diagram 21. Utbildningsnivåer (%) i Fosie enligt Områdesfakta respektive LNU-2006 (20-64 år)

100% 90% 80% 70% Uppgift saknas 60% Eftergymnasial 50% Gymnasial 40% Förgymnasial 30% 20% 10% 0% Områdesfakta LNU-2006

123 Godkända utbildningar och högre utbildningsnivåer är bra för den enskilde eftersom det skapar fler valmöjligheter. Men hur bra är det för samhället? Det beror på målen med utbildningen, dvs vad man ska lära sig.

4.2.2 Varför ska man gå i skolan? Varför man ska gå i skolan står i skollagen: ”Utbildningen ska ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmed- lemmar.” I Läroplanen (Lpo 94) beskrivs detta som skolans huvuduppgift. Tolkningarna av Läroplanen brukar snarare skildra det som två huvud- uppgifter eller huvuduppdrag, den ena om kunskap och den andra om demokrati. Läroplanen skiljer mellan mål att uppnå och mål att sträva efter. Det senare anger inriktningen på skolans arbete, det förra vad skolan ska se till att eleverna har uppnått när de lämnar skolan. Mål att uppnå har en större tyngd än mål att sträva efter. Mål att uppnå finns det bara under rubriken Kunskap. Där anges elva mål att uppnå. Det gäller kunskaper i svenska, matematik, engelska, NO och SO, men även om kulturarvet, lagar, normer, miljö, hälsa och medier. Dessutom ska eleven ha ”utvecklat sin förmåga till kreativt skapande”. I den indelning som har gjorts av målen finns det inget avsnitt med rubriken Demokrati. Däremot finns det ett avsnitt som heter Normer och värden, men där kräver inte Läroplanen att målen ska uppnås. Sak samma med det avsnitt som heter Ansvar och inflytande. De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig, skall omfatta alla elever. Elevernas kunskapsmässiga och sociala utveckling förutsätter att de tar ett allt större ansvar för det egna arbetet och för skolmiljön samt att de får ett reellt inflytande på utbildningens utformning. Enligt skollagen åligger det alla som arbetar i skolan att verka för demokratiska arbetsformer (1 kap. 2 §). Det sägs i citatet att elevernas reella inflytande på utbildningens utformning utgör en förutsättning för deras utveckling. Det är starka ord. Kapitlet om elevernas ansvar och inflytande innehåller även sex riktlinjer för vad läraren ska göra. Läraren ska bl a ”utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar”, ”se till att alla elever oavsett kön och social och kulturell bakgrund får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll”, samt ”tillsammans med eleverna planera och utvärdera undervisningen.” Under rubriken ”Normer och värden” står det bl a att läraren ska ”visa respekt för den enskilda eleven och i

124 det vardagliga arbetet utgå från ett demokratiskt förhållningssätt”, samt ”tillsammans med eleverna utveckla regler för arbetet och samvaron i den egna gruppen.” Läroplanen innehåller således mål och riktlinjer som har med demokrati att göra men kräver inte att de ska uppnås. Demokratimålen har därigenom en svagare ställning, vilket kan leda till att de inte tas riktigt på allvar. Ändå är det en styrka med Läroplanen att de ingår. Därmed kan de hänvisas till och utgöra ett stöd. En annan styrka med Läroplanen är synen på kunskap. Traditionellt sett har skolan tagit kunskapen för given. Vad som är kunskap eller inte har bestämts av högre makter, på stort avstånd från skolan. Kunskapen har kommit till skolan, packad och klar, färdig att förmedla, men varifrån och från vem har man inte intresserat sig för.135 Detta synsätt bryter Läroplanen mot. I en central mening sägs det att ”kunskap kommer till uttryck i olika former - såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - som förutsät- ter och samspelar med varandra.” Det innebär en radikal brytning mot den tidigare kunskapssynens avgränsning till enbart fakta.136 Det innebär också en radikal brytning mot synen på kunskap som redan färdig. Uppdelningen på fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet stödjer en förändring i synen på elevens förhållande till kunskap. Det tidigare synsättet innebär att eleverna utgör objekt för en redan given kunskap. Läroplanen ger stöd för en förändring som kan kallas en subjektivering av eleverna.137 Istället för att underordna sig kunskapen ska eleverna nu utvecklas till att bli kunskapens subjekt. Enligt Läroplanen är det ”nöd- vändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden.” Dock kräver inte Läroplanen att de mål som främst ger uttryck för den nya kunskapssynen ska uppnås. De utgör endast strävansmål. Liksom i fallet med demokratimålen utgör detta både en styrka och en svaghet. Förutsättningarna finns för att både förverkliga och åsidosätta den nya kunskapssynen.

4.2.3 Utbildning – också process och arbete Målen ska uppfyllas. Det är vad som ska göras i skolan. Och därigenom ska eleverna skaffa sig den bas som behövs för att kunna fungera i samhäl- let. Men är det vad som görs? Den inspektion som gjordes i Malmö av

135 Se även B Gustavsson (2002) s 27. 136 Se B Gustavsson (2002) s 23 ff för en bakgrund. 137 M Stigendal (2004a) och M Stigendal (2006).

125 Skolverket häromåret var ganska hård i sin kritik.138 Merparten av kritiken gällde just strävansmålen, dvs sådana mål som har att göra med demo- kratiuppdraget och den nya kunskapssynen. Det innebär att eleverna inte skaffar sig hela den bas som enligt Läroplanen bedöms som nödvändig för att man ska kunna fungera i samhället. Det får säkert sina konsekvenser, vilket också framgår av den statliga utredning som nyligen presenterades om ungdomars hälsa. Enligt en artikel på DN Debatt av utredaren Sven Bremberg har antalet unga med psykisk ohälsa ökat kraftigt.139 Det beror enligt Bremberg framför allt på bristerna i skolan. Ungdomar får bl a inte lära sig den problemlösningsförmåga som krävs för att kunna fungera i dagens samhälle. En viktig orsak till detta är det som kan kallas betygsmonopolet.140 Med det menar jag att betygen har fått monopol på mätningar av framgång, dessutom en viss typ av framgång, nämligen den som gäller resultat. Det saknas motsvarande mått på den framgång som gäller processen, det som kan kallas processframgång. Det är först när särskilda satsningar görs, t ex Skolverkets inspektion, som bristerna i processframgången uppmärksam- mas. Betygen skulle behöva kompletteras med mått på processframgång. Då skulle det visa sig vad den bristfälliga rättvisan och likvärdigheten i betygssättningen beror på. Och då skulle man också kunna göra nåt åt den. Det är heller inte så att betygen mäter all resultatframgång. Det finns kompetenser som ungdomar utvecklar men som inte mäts, t ex det som kan kallas mångkulturell kompetens. På grund av betygsmonopolet faller det i skymundan och får ingen uppmärksamhet. Säkert kan betygen säga en hel del om elevernas kunskapsresultat, men på grund av den bristfälliga rättvisan och likvärdigheten kan vi inte veta riktigt vad och hur mycket. Vissa betyg säger mer, andra mindre. Det beror även på lärarnas förmåga att betygssätta likvärdigt och rättvist. Dessutom beror det på deras kunskapssyn. I hur stor del av lärarkåren lever den gamla kunskapssynen kvar? Det är det ingen som vet. Går det kanske att peka ut även andra orsaker till betygen, t ex personalens värderingar, perspektiv och kunskaper om eleverna? Tänk om betygen inte i första hand mäter kunskap utan lydnad och anpassningsförmåga. Eller tänk om de ger ett mått på skolans och lärarnas oförmåga att sätta dem. Det vet vi inte mycket om eftersom det saknas andra indikatorer än betygen. Och det ställer till problem även för personalen. Många lyckas säkert förverkliga den nya kunskapssynen. Många slutar inte tro på sina elever utan håller fast vid ett potentialorienterat synsätt. Det stärker säkert elev-

138 Skolverket (2006:22) 139 DN Debatt den 15 augusti 2006. 140 Se M Stigendal (2004a).

126 ernas självförtroende och ökar lusten för lärande, dvs helt i linje med strävansmålen. Men vad vet vi om det? Det täcks inte in av betygen och märks därmed överhuvudtaget inte utåt. Enligt min uppfattning intresserar man sig alldeles för lite för de ut- bildningsprocesser som pågår i samhället. Intresset har alldeles för snävt avgränsat sig till resultaten. Det visar sig i bristen på mått för processfram- gång. Men det visar sig också i mätningarna av förvärvsfrekvensen där de som studerar hamnar på fel sida om strecket. De ingår bland de 38 % i Fosie som inte förvärvsarbetar, dvs de icke sysselsatta, och framstår därför i statistiken som ett problem. Förvärvsfrekvensen sjunker om fler väljer att utbilda sig. Omvänt kan en höjning av förvärvsfrekvensen bero på att färre utbildar sig. Är det bra det? Lösningen består givetvis inte i att betrakta utbildning som förvärvs- arbete. Men vad ska det då betraktas som? Att problemet överhuvudtaget uppstår beror på definitionen av arbete. Likställandet av arbete med för- värvsarbete innebär att all annan aktivitet vid sidan om förvärvsarbetet görs obegripligt. Det gäller även utbildning. Många upplever nog tvärtom utbildning som ett arbete. Visserligen lackar måhända inte svetten, men det ställs särskilda krav på en och man måste passa tider. Det formuleras mål och myndigheterna visar stort intresse för att mäta resultaten, förmod- ligen minst lika stort som när det gäller förvärvsarbetet. Varför räknas inte utbildning som ett arbete? Det beror säkert på ekonomismen och dess likställande av arbete med förvärvsarbete. Enligt ekonomismen kan bara förvärvsarbete räknas som arbete. Men det har säkert också att göra med det som Jan Thavenius kallar ”den närmast oöverstigliga klyftan mellan bildning och utbildning”141. ”Motsättningen mellan utbildningens hårda regemente och bildningens frihet är uråld- rig,”142 skriver Liedman. Utbildning och bildning är förknippade med två olika ideal. I dagens starka fokusering på betygen och betoningar på användbarhet dominerar utbildningsidealet. Det gör att processerna inte blir lika intressanta. Det finns här också anledning för mig att vara självkritisk. ILev- nadsundersökningen för tio år sen ägnade jag inte ett särskilt kapitel åt utbildning som arbete. Utbildning var för mig då bara kompetens, dvs en fråga om resultat. Därför platsade det bara i kapitlet om resurser. Nu vet jag bättre, efter att ha forskat mycket om skola, utbildning och kunskap under de senaste 10 åren. Utbildning är också en fråga om process och därmed arbete. Utbildning är ett arbete inte bara för utbildaren utan även för den som

141 J Thavenius (1995) s 9. 142 S-E Liedman (2006) s 505.

127 utbildar sig. Bådas arbete syftar till att skapa ett bruksvärde, men inte nöd- vändigtvis bytesvärde. Dock är det väl just betoningen av utbildningens bytesvärde som har skärpts under de senaste decennierna i takt med de allt starkare kopplingarna till arbetsmarknaden. Utbildning ska syfta till att man får jobb och inte nödvändigtvis att man utvecklas som människa. Det är arbetskraft som produceras. Just Malmö Stad har satsat mycket på övergången från ett industri- samhälle till ett kunskapssamhälle. En högskola har etablerats i staden och många fler människor än tidigare är engagerade i utbildning. Ändå räknar man dessa människor i statistiken som problem. Ändå ser man inte deras verksamhet som arbete. Detta tänkande hör ihop med industrisamhäl- let. Det borde man göra upp med och istället se utbildning som arbete. Förvärvsfrekvensen skulle då genast höjas utan att en enda krona behövde satsas på åtgärder. Om man räknar bort alla studerande från beräkningsun- derlaget skulle förvärvsfrekvensen i Fosie höjas till 73 %. Fosie skulle med andra ord nästan ha nått målet på 75 %.

Diagram 22. ”Vilket av följande alternativ stämmer bäst in på Dig just nu?” (exkl ålderspensionärer, %)

100%

90%

80% Långtidssjukskriven 70% Föräldraledig 60% Förvärvsarbetande 50% Arbetslös

40% Förtidspensionär Längre studier 30% Oavlönat hemarbete 20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Resultaten från Levnadsundersökningen visar att andelen studerande i Fosie under de senaste 10 åren har ökat från 8 % till 15 %, dvs nästan en fördubbling. Mest har andelen ökat i Hyresfosie där 21 % av samtliga i åldrarna 18-64 studerar. Den högsta andelen (24 %) finns på Hermodsdal. Motpolen utgörs av Lindängen där andelen studerande är kraftigt underrepresenterade (9 %). 15 % av samtliga i åldrarna 18-64 motsvarar drygt 3 700 personer. Alla dessa Fosiebor befinner sig i utbildning. Säkert skrivs det mycket rapporter och examensarbeten, men vem intresserar sig för det? Vilket intresse visar man för vad de gör och lär sig? Hur tar man tillvara på det? Visar man från kommunens sida t ex nåt intresse för att deras rapporter

128 och examensarbeten ska handla om situationen i Malmö? Inte vad jag vet. Och det ser jag som en stor misshushållning med resurser. Det är särskilt olyckligt eftersom många av de studerande är utlandsfödda, 62 % i vår undersökning. Ett ökat intresse för vad de gör skulle kunna bidra till att stärka självkänslan.

4.3 Boende Det tredje långsiktiga målet i VFA är att ”alla ska erbjudas en bostad”. Som skäl anges en ökad trångboddhet, förorsakad av det extremt låga bostadsbyggandet på senare år och den snabba befolkningstillväxten. Jag ska i detta kapital ta reda på hur det står till med trångboddheten. Hur utbredd är den? Vem är trångbodd och var? Men jag ska också vidga perspektivet på boendet. Bostaden är en resurs, men inte bara att bo i. För dem som bor i bostads- eller äganderätt har bostaden också kommit att bli en ekonomisk resurs. Dessutom kan bostaden vara en demokratisk resurs, dvs en resurs för att i demokratiska former styra över delar av sin livssituation. Detta står det ingenting om i VFA. Istället frammanar VFA bilden av boendet som bara ett skal. Boendet tycks inte ha med annat att göra än bara ren konsumtion. Så är det inte. Boendet har också med arbete att göra.

4.3.1 Trångboddhet Storleken på bostäder i Fosie överensstämmer ganska exakt med fördel- ningen i Malmö som helhet. Tyngdpunkten ligger på 3-rumsbostäder. Såväl större som mindre bostäder är underrepresenterade. Merparten av Fosieborna bor i delområden där fördelningen av bostäder inte skiljer sig särskilt mycket från genomsnittet. En överrepresentation av mindre bostäder finns bara i stadsdelens ena hörn, nämligen på Heleneholm. Delområdena Eriksfält, Gullvik och särskilt Kastanjegården utmärker sig åt andra hållet med en kraftig överrepresentation av större bostäder. I nedanstående diagram har delområdena sorterats utifrån genomsnittlig bostadsstorlek. Den genomsnittliga storleken är minst på Heleneholm och störst på Kastanjegården. Antalet rum säger givetvis inte hela sanningen om befolkningens bo- stadsutrymme. Trångboddhet beror också på hur många personer som bor i hushållen. När antalet boende överstiger en per rum (exklusive köket)

129 brukar hushållet räknas som trångbott.143 Hur många har det så i Fosie och var bor de? Räknar vi med dem som bor i samma hushåll som den intervjuade (dvs många barn) så är det 28 % i åldrarna 0-74 år. Därmed kan jag konstatera att trångboddheten har ökat något sen 1996 då 26 % av Fosieborna i åldrarna 0-74 var trångbodda.

Diagram 23. Bostäder (%) i Malmö, Fosie och delområden (antal rum), sorterade på genomsnitt av antal rum

Malmö Fosie

Kastanjegården Gullvik Eriksfält Hindby 1 Almvik 2 Gullviksborg 3 Ö Söderkulla 4+ V Söderkulla Lindängen Nydala Hermodsdal Almhög Augustenborg Heleneholm

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

(Källa: Områdesfakta för Malmö 2006) Det är en familj på åtta personer där alla barn är i skolålder och bor i en lägenhet på 3 rum på 78 kvm. Kl. var ca vid 17 tiden och alla barn var nog hemkomna men jag hörde inte ett ljud. Det var ett prydligt och välstädat hem och som sagt mycket tyst. Man kunde känna harmonin i luften. Familjen kommer från södra Irak. Mannen har bott i Sverige i 5 år men övriga familjemedlemmarna kom till Sverige för knappt 3 år sedan. De var nog religiösa om man går efter de religiösa symboler och koranverser som fyllde vägarna. Paret fastade men erbjöd ändå i vänlig- hets skull att servera kaffe och annat till mig vilket jag tackade nej till. Förutom att familjen klagade över trångboddheten och hade synpunkter på lekplatsen på gården utanför var de mycket nöjda med sin tillvaro och med sitt liv. Trots att de inte hade kontakt med grannarna mer än att

143 Trångboddheten beräknas här utifrån det som SCB kallar norm 3. Se t ex http://www.scb.se/templates/Publikation____68589.asp

130 säga hej till varandra värderade de kontakten med dem som vänlig, varm och tillmötesgående. De var mycket nöjda med bostadsområdet, Nydala. De tyckte att det var mycket ordnat, rent och tryggt bostadsområde och kände sig mycket trygga där: Ville inte bo någon annan stans i Malmö. De hade dock lite synpunkter på de skadegörelser som en del ungdomar ställde till med i området men det verkade inte som att detta bekymrade dem särskilt mycket. (Bazian Shwan) För 10 år sen var 23 % i Ägandefosie och 31 % i Hyresfosie trångbodda (0-74 år). Skillnaden var med andra ord inte så stor. Den är större nu. 16 % är trångbodda i Ägandefosie och 45 % i Hyresfosie. Mest trångbodd är man på Hermodsdal där 57 % av samtliga 0-74 år bor i hushåll med fler boende än antalet rum. Av alla stadsdelens trångbodda i åldersgruppen 0-74 år bor 19 % på Hermodsdal. Det är dock en lägre andel än på Lind- ängen där 22 % av alla trångbodda bor men på grund av det större antalet hushåll på Lindängen berör det ändå en lägre andel. 45 % av alla (0-74 år) på Lindängen är trångbodda. Äganderättsområdena utgör motpol. På Eriksfält är ingen trångbodd.

4.3.2 Boenderesurser För dem som bor i bostadsrätt och äganderätt har boendet i allt större utsträckning blivit en fråga om ekonomi. Under de senaste 10 åren har prisstegringarna slagit nya rekord, så gott som varje år. Men upplåtelse- formen har också betydelse för möjligheterna till inflytande över boendesituationen. Innehavare av en äganderätt kan bestämma själv över sin inre boendemiljö. Det kan man till stor del också i en bostadsrätt. Inflytandet är betydligt mera begränsat i en hyresrätt. Innehavaren av en äganderätt bestämmer även över sin yttre boendemiljö, åtminstone inom gränserna för äganderätten. Den bestämmanderätten delar bostadsrättsinnehavaren med de andra medlemmarna i bostadsrättsföreningen. En bostadsförening är en demokratisk organisation där en vald styrelse ska driva medlemmar- nas intressen. Ägandet av en bostadsrätt kan således utnyttjas som en resurs för att få ett större inflytande över boendesituationen, såväl inre som yttre, stort som smått. Det kan handla om att t ex driva fram lekplatsmöjligheter för barnen, gemensamma lokaler, en vackrare utemiljö eller miljövänliga lösningar av olika slag. Det kan också handla om ett samarbete för att hålla nere boendekostnaderna eller skapa trygghet i boendet. Till viss del kan det ingå samma möjligheter i äganderätten men de beror på den enskildes tid, möjligheter och ekonomi. Å andra sidan kan det kanske vara lättare att

131 förverkliga sina idéer när man är själv och inte behöver ta hänsyn till andra boende som i en bostadsrättsförening. Det finns för- och nackdelar med alla upplåtelseformerna. Till hyresrät- tens fördelar hör att man inte gör sig beroende av lån. Det viktigaste måste dock vara att man är nöjd med sitt boende, oavsett i vilken upplåtelseform man bor. Det är man inte i samma utsträckning. På en skala från ett (Mycket missnöjd) till fem (Mycket nöjd) svarar äganderättsinnehavare i genomsnitt 4,3, bostadsrättsinnehavare 4,0, kommunala hyresrättsinne- havare 3,6 och privata hyresrättsinnehavare 3,3. Av äganderättsinnehavare säger sig 43 % vara mycket nöjda med sitt boende och ingen mycket missnöjd. Av privata hyresrättsinnehavare är 15 % mycket nöjda och 7 % mycket missnöjda. Vilken upplåtelseform man bor i har uppenbarligen betydelse för ens möjligheter att förverkliga önskningar och drömmar, inte bara de som kostar pengar utan även det som har att göra med inflytande och gemenskap. Hur är då dessa resurser fördelade i Malmö och Fosie?

Diagram 24. Bostäder (%) i Malmö, Fosie och delområden (upplåtelseformer)

Malmö Fosie

Kastanjegården Lindängen Almvik Gullvik Komm hyrrätt Hindby Priv hyrrätt Augustenborg Borätt Gullviksborg Ägrätt Almhög Nydala Hermodsdal Ö Söderkulla V Söderkulla Eriksfält Heleneholm

0% 20% 40% 60% 80% 100%

(Källa: Områdesfakta för Malmö 2006)

I Malmö som helhet har fördelningen mellan upplåtelseformerna inte för- ändrats nästan alls under de senaste 10 åren, trots en nybyggnad med 4,9 %. 6 650 nya bostäder har byggts under dessa 10 år, varav ett fåtal i Fosie. Där

132 rör det sig bara om ett par hundra nybyggda bostäder. I Fosie är kommunala hyresrätter och bostadsrätter överrepresenterade jämfört med Malmö i stort. Privata hyresrätter och äganderätter är underrepresenterade. Var och en av upplåtelseformerna har sina starka fästen. Nästen hälften av alla kommunala hyresrätter finns på Augustenborg, där andelen uppgår till 92 %. En motsvarande koncentration av privata hyresrätter finner vi på Hermodsdal. Drygt hälften av alla privata hyresrätter är koncentrerade till Hermodsdal och Lindängen. Västra och Östra Söderkulla, samt Almvik består nästan helt av bostadsrätter. Eriksfält, Gullvik och i synnerhet Kas- tanjegården, slutligen, domineras av äganderätt, med andelar på minst 85 %. Sett till upplåtelseformen är Fosie en starkt segregerad stadsdel. Stora koncentrationer av kommunala hyresgäster, privata hyresgäster, bostads- rättsinnehavare och äganderättsinnehavare bor på olika håll. Det ligger till grund för uppdelningen i Hyresfosie och Ägandefosie. Som framgår ovan är sambandet starkt mellan upplåtelseform och hur man bedömer sin boendekvalitet. Eftersom upplåtelseformerna är så starkt koncentrerade till olika delområden så innebär det även en segregation i boendekvalitet. I Fosie som helhet har Fosiebornas bedömning av boendekvaliteten inte förändrats nämnvärt. Runt var fjärde är mycket nöjda med sitt boende, precis som för 10 år sen. Något fler är missnöjda i Hyresfosie och skillnaden är stor mellan områdena. I Ägandefosie säger sig hela 81 % vara ganska eller mycket nöjda med sitt boende, till skillnad från enbart 53 % i Hyresfosie.

Diagram 25. ”Hur nöjd respektive missnöjd är Du totalt sett med Ditt boende?” (%)

100%

90%

80%

70% 5 Mycket nöjd 60% 4 50% 3 2 40% 1 Mycket missnöjd 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Skillnaderna är ännu större mellan delområdena. Mest nöjd är man i äganderättsområdena. Eriksfält har ett genomsnitt på 4,4. På Hermods- dal säger sig 36 % vara ganska eller mycket missnöjda. Medelbetyget på

133 boendekvaliteten är enbart 3,1. Inget av de andra delområdena kommer i närheten av det stora missnöjet med boendet på Hermodsdal. Hermodsdal är en stark segregationspol för dålig boendekvalitet. Det beror till stor del på fördelningen av upplåtelseformer. Hermodsdal består nästan enbart av privata hyresrätter och dess hyresgäster är i allmänhet mindre nöjda med sitt boende än boende i andra upplåtelseformer.

4.3.3 Hushåll och hemarbete Enligt resultatet från LNU-2006 har andelen ensamstående i åldrarna 18-74 år minskat, från 23 % till 21 %. Andelen barnfamiljer har dä- remot inte förändrats. Det kan stämma med uppgifterna ovan om den ökade trångboddheten eftersom antalet barn har blivit fler. När barnen blir fler men inte barnfamiljerna, innebär det att trångboddheten ökar. Det innebär samtidigt att mycket arbete pågår i hemmen. Enligt SCB:s tidsanvändningsundersökningar ägnar småbarnsföräldrar sammanlagt 10 timmar varje dag åt hemarbete, kvinnor 6 timmar och män 4 timmar. Det kan jämföras med drygt 7,3 timmar för befolkningen som helhet; 4,2 för kvinnor och 3,1 för män.144

Diagram 26. Hushållens sammansättning (%) (andelar av hushåll)

100%

90%

80%

70%

60% Ensam med barn 50% Kärnfamilj Inga barn 40%

30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

144 SCB (2003a) s 88.

134 Vad är då detta för typ av arbete? En stor del av det handlar om produktion och reproduktion av arbetskraft. I arbetskraftens bruksvärde ingår det bl a kreativitet, kompetens av olika slag, uthållighet och styrka. Allt detta växer inte bara fram naturligt och av sig själv. Det ligger också mycket arbete bakom. Vi måste lära oss att gå, stå, springa och ta hand om oss själva. Det behöver lagas mat så att vi får nåt att äta. Vi måste lära oss att skriva och räkna. En del av detta arbete sker i hemmen. Numera har annars hemmen mest kommit att förknippas med konsumtion. Så var det inte tidigare. Under efterkrigstidens första decennier betraktades hemmet också som en arbetsplats. I Hegemonins decennier såg vi kärnfamiljen som ett särskilt produktionssätt med stor betydelse för den hegemoni som avhandlingen handlade om. Den arbetskraft som den förvärvsarbetande mannen säljer på arbetsmarknaden måste reproduceras för att han ska kunna sälja den pånytt. Med andra ord måste han bl a äta och sova. Den hemarbetande kvinnan bidrar till denna reproduktion genom sitt hemarbete (t ex matlag- ning, städning och tvätt). I själva verket är det den hemarbetande kvinnan som till stor del också producerar arbetskraften genom att föda upp och fostra barn. Därmed skapar kvinnan värde, bruksvärde såväl som arbetsvärde, precis som hennes lönearbetande man gör i sitt förvärvsarbete. Men eftersom mannen äger den arbetskraft som utgör resultatet av kvinnans hemarbete (han äger ju sin egen kropp!) är det också mannen som säljer den och får betalt. Därmed uppstår det en särskild form av exploatering och maktrelation mellan kärnfamiljens lönearbetande man och hemarbetande kvinna. Som Marx visade köper arbetsgivaren inte mannens arbetsinsats utan rätten att få använda dennes arbetskraft under en bestämd tid. Det är därmed inte resultatet av sitt eget arbete som mannen får betalt för utan den hemarbetande kvinnans. Det är dock mannen som betalas och han som rent juridiskt kan bestämma hur pengarna ska användas. En trevlig och intressant kvinna i 60-års åldern, varit i Sverige sen slutet av 60 talet, den sk. arbetskraftsinvandringen. Hon var en av de tysta hjältinnorna, som fixade hemmet och barnen, samtidigt som hon ”bara” jobbade som städerska på MAS i 25 år. Numera är mannen död, men hon har barn och barnbarn i närheten, som hon träffar mycket ofta. Dessutom har hon tagit hit sin sjuklige far från hemlandet,honom sköter hon om i sitt hem. Och hon var SÅ nöjd med livet på Lindängen, vill aldrig bo någonannanstans. (Lena Elmvik) Efterkrigstidens kärnfamilj möjliggjorde en disciplinering. Män och kvinnor disciplinerade varandra i tydliga roller, vilket också möjliggjorde disciplinering av barnen. Förankringen i släktskap, traditioner och gemensam historia underlättade för produktionen av skötsamma, lojala och motiverade arbetare. Kärnfamiljens styrka bidrog dock även till dess fall.

135 Kvinnor och ungdomar revolterade mot disciplineringen. Även förändrade konsumtionsnormer, utvidgningen av den offentliga sektorn och kvinnor- nas intåg på arbetsmarknaden urholkade dess kraft. Därmed förvandlades också synen på hemmen till en plats för konsumtion. Men mycket arbete utförs fortfarande i hemmen. Det handlas, lagas mat, diskas, städas och tvättas kläder. Mycket av detta arbete materialiserar sig sen i arbetskraft. Det gör det möjligt för hemmets förvärvsarbetare att gå till jobbet nästa dag. Det bidrar också till att barnen kan bli förvärvs- arbetare. Sammantaget rör det sig om stora arbetsinsatser. Enligt Lars Ingelstam arbetas det mer än dubbelt så mycket i hushållen som i tillverkningsindustrin. Tiden för hushållsarbete är alltså mer än dubbelt så stor som hela den tid som går åt till arbete i tillverkningsindustrin.145 Ingelstam bygger sin jämförelse på data från SCB:s tidsanvändningsundersökningar. Hermodsdal utmärker sig med stadsdelens högsta andel barnfamiljer. I 61 % av hushållen bor det barnfamiljer. Därmed arbetas det också mycket i hemmen, mer än i de andra delområdena. Augustenborg utgör en motpol. Där bor det barnfamiljer i bara 35 % av hushållen. För 10 år sen bestod 67 % av barnfamiljerna i intervjupopulationen på Hermodsdal av ensamstå- ende föräldrar. Så är det inte längre. Endast 26 % består av ensamstående föräldrar, vilket överensstämmer med stadsdelen i stort.

4.4 Trygghet Trygghetsfrågorna har hamnat i centrum på senare år. De är också ett av huvudområdena i VFA. Som långsiktig målsättning anges att antalet brott ska var noll. Det förs dock inga resonemang om vad man menar med trygghet. Inriktningen på våldsbrottslighet tas för given. Däremot innehål- ler VFA en motivering till varför man vill satsa på trygghet: Först och främst är det viktigt för trivseln i vår stad att alla människor kan kännas sig trygga både i hemmet, i bostadsområdet, på arbetsplatsen och ute på stan. Men det har även en direkt påverkan på människors benägenhet att besöka, bo kvar i respektive flytta till Malmö. Malmö stad och olika myndigheter kan främst bidra till att tryggheten fungerar i bostadsområdena och i centrala stan. Det är framför allt i de centrala delarna av stan som den upplevda otryggheten är störst. Men problemet med otrygghet finns också uttalat i vissa stadsdelar och bostadsområden. Citatet ovan skulle dock lika gärna kunna gälla andra former av trygghet, t ex de som har att göra med förvärvsarbete, bistånd eller bostad. Som

145 L Ingelstam (2006) s 73.

136 framgår av det tidigare kapitlet om arbete har arbetslivet i allt högre grad kommit att kännetecknas av otrygga anställningsvillkor. De skärpta kraven för att få bistånd förorsakar säkert också mycket otrygghet. Många känner sig säkert också otrygga i sin boendesituation, t ex på grund av trångboddhet. Ändå är det i VFA så självklart att trygghetsfrågorna ska handla om enbart våldsbrottsligheten och därmed den form av trygghet som kan kallas fysisk. Det framgår också av förslagen på åtgärder, bl a ökade resurser till polisen och kameraövervakning. Den fysiska tryggheten må vara nog så viktig, men det finns också andra viktiga typer av trygghet. Och det är en annan typ av trygghet som Sverige har fått stor uppmärksamhet för under de senaste åren i diskussionerna om olika välfärdsregimer. I kapitlet om utanförskapsbegreppets historia (se s 27) anknöt jag till teorin om välfärds- regimer. Det ska jag fortsätta med nu för att därigenom vidga perspektivet på trygghet och peka på risken för uppkomsten av motsättningar mellan olika former av trygghetsbehov.

4.4.1 Välfärdsregimer I Sverige dominerar den typ av välfärdsregim som brukar kallas socialdemokratisk eller nordisk. Benämningen beror på att samma regim även dominerar i de andra nordiska länderna. Dessutom har socialdemokratin varit drivande i utvecklingen av regimen. I den socialdemokratiska regimen har välfärdsstaten huvudansvaret för att skapa ekonomisk trygghet. Ersätt- ningarna vid arbetslöshet kopplas till den tidigare inkomsten och ligger på en relativt hög nivå. Det görs ingen behovsprövning och inriktningen karakteriseras därför som generell. Finansieringen sker med skatter, inte försäkringar. I kapitlet om utanförskapets historia redogjorde jag för grunddragen i de konservativa och liberala välfärdsregimerna (se s 27). Sammanfatt- ningsvis kan den socialdemokratiska regimen sägas ha medborgaren som sin bas, inte familjen som i den konservativa regimen eller individen som i den liberala regimen. I Södra Europa bygger den ekonomiska tryggheten i ännu högre grad på familjen. Det har fått en del att vilja urskilja en fjärde typ av välfärdsregim kallad familjär eller sydeuropeisk. Onekligen är den kvinnliga förvärvsfrekvensen särskilt låg i sydeuropeiska länder, t ex 44 % i Spanien jämfört med 72 % i Sverige.146 Ansvaret för välfärden ligger i hög utsträckning på familjen. Därför satsar också staten stora resurser på

146 European Commission (2004b) s 15.

137 generösa pensionsvillkor och en låg pensionsålder.147 Under de senaste åren har teorin om välfärdsregimer kommit att använ- das av en del nationalekonomer. En av de mer kända nationalekonomerna i Europa heter André Sapir. Inför det brittiska ordförandeskapet i EU på hösten 2005 fick han i uppdrag att göra en analys av välfärdsmodeller i Europa. Sapir valde då att basera sin analys på teorin om välfärdsregimer. På den grunden kunde han urskilja fyra modeller. Sapir jämförde modellerna och summerade sina resultat med hjälp av två kriterier: Effektivitet och rättvisa. Nordics enjoy an envious position, with a social model that delivers both efficiency and equity, whereas Mediterraneans live in a social system that delivers neither efficiency nor equity. On the other hand, Anglo-Saxon and continental countries both seem to face a trade-off between efficiency and equity. Anglo-Saxons have an efficient but inequitable social model, while continentals enjoy far more equity but far less efficiency.148 Utifrån sina jämförelser dömer Sapir ut de kontinentala och sydeuropeiska modellerna. De anses vara ohållbara och i behov av reformering. Den liberala regimen är visserligen inte rättvis men ändå effektiv och det räcker för att Sapir ska bedöma den som hållbar. Enligt Sapir lyckas endast den socialdemokratiska regimen förena effektivitet och rättvisa. Sapir kan kritiseras för att ta lite väl lätt på den liberala regimens orättvisor. Dessutom kan man fråga sig i vilken utsträckning den socialdemokratiska regimens principer egentligen gäller i Sverige. Den som vill få ersättning enligt inkomstbortfallsprincipen måste uppfylla vissa villkor. Det krävs bl a att man har haft ett tidigare förvärvsarbete och under en viss tid. Den som inte har haft det måste istället söka bistånd från kommunen. Det drabbar många ungdomar utan tidigare arbetslivserfarenheter men också många invandrare. Den trygghet som de erbjuds kan knappast kallas socialdemokratisk utan snarare liberal. De erbjuds en grundtrygghet på minimala nivåer, dessutom behovsprövad och selektiv, dvs i överensstäm- melse med liberala principer. I tider med hög arbetslöshet bland ungdomar och invandrare kan de liberala principerna få ett betydande svängrum eftersom de då omfattar ganska många. Det kan uppstå en dragkamp mellan de olika principerna. Den socialdemokratiska regimen lär dock fortsätta att dominera så länge dess nationella förankring i lagstiftning och kollektivavtal bibehålles. Det svängrum som kan uppstå för liberala principer begränsar sig dessutom till den kommunala nivån. Det kan ändå få stora konsekvenser för enskilda

147 Se t ex M Stigendal (2006) och R Sykes & B Palier & P.M Prior (ed) (2001). 148 A Sapir (2005) s 9.

138 socialbidragstagare, men också för kommunanställda genom att göra ar- betssituationen ganska motsägelsefull. Det finns därför anledning att skärskåda vad den liberala regimen egentligen innebär. Hur visar sig de liberala principerna? Vad är känneteck- nande? Och vad kan sägas om konsekvenserna av den liberala regimen? En som har intresserat sig för det är den kände sociologen Zygmunt Bauman. Han pekar just på den stora skillnaden mellan generella och selektiva principer. Det skapar två helt olika modeller av välfärdsstater.149 Enbart generella trygghetssystem som anses gynna alla lägger grunden för sam- manhållning och en känsla av gemenskap. Som också Esping-Andersen säger: ”Alla tjänar på det; alla är beroende; och alla kommer förmodligen att känna sig förpliktigade att betala.”150 Så blir det inte om man inför selektiva principer, vilket Bauman poängterar: ”Låter man en behovsprövning bestämma tillhandahållandet av sociala tjänster klyvs samhället omedelbart i dem som ger utan att få något i gengäld och den som får utan att ge …”151 Införandet av selektiva principer kan leda till en kritik mot de välfärdsstat- liga satsningarna eftersom alla inte får del av dem. Det kan också leda till nedskärningar och försämringar av kvaliteten. Därmed urholkas stödet för satsningarna ytterligare. Det uppstår en nedåtgående spiral med fortsatta försämringar av kvaliteten och ett urholkat stöd. Bauman skriver om hur detta har hänt i England. Han sätter det också i samband med politikens utarmning, ett sjunkande politiskt intresse och ökad brottslighet. Det är ingen slump att England toppar statistiken i Europa över andelen intagna i fängelser, 148 per 100 000 jämfört med 82 i Sverige.152 Den liberala regimens selektiva principer har lett till kvalitetsförsäm- ringar av systemen för ekonomisk trygghet och en försämrad samman- hållning, men också en ökad våldsbrottslighet. Det har i sin tur skapat ytterligare otrygghet, men en fysisk sådan. Det faktum att man på senare år har lagt allt större vikt vid den fysiska tryggheten härstammar enligt min uppfattning från denna onda cirkel. I det kluvna samhällsliv som har uppstått i bl a England leder den ena delens växande ekonomiska otrygghet till den andra delens ökande fysiska otrygghet. Polisiära lösningar på problemen med den ena delens fysiska otrygghet urholkar de offentliga resurserna och leder till ytterligare ökningar av problemen med den andra

149 Z Bauman (1998) s 73. 150 G Esping-Andersen (1990) s 28. 151 Z Bauman (1998) s 74. 152 Se BBC: http://news.bbc.co.uk/2/shared/spl/hi/uk/06/prisons/html/nn- 1page1.stm

139 delens ekonomiska otrygghet. På så vis borrar sig den onda cirkeln allt djupare ner i samhällslivet och förvärrar läget för båda sidor. När därför VFA ställer krav på ökad trygghet utan att klargöra vad man egentligen menar så stöder man en opinion som har sin bakgrund i länder med andra välfärdsregimer än den svenska. Det är olyckligt eftersom förutsättningarna för att hantera inte bara den fysiska utan även annan otrygghet är bättre i Sverige. Men då vill det till att man först av allt nämner dessa andra typer av otrygghet och tar dem på allvar. Annars kanske de som har drabbats av annan otrygghet känner det som att deras otrygghet inte räknas. Det kan sätta snurr på samma onda cirkel som vi kan lära av från städer i andra länder. Men den fysiska otryggheten ska givetvis inte negligeras. Det är av många skäl mycket viktigt att människor kan känna sig trygga. Jag ska därför börja med att ta reda på hur det står till med den fysiska tryggheten. Är det så fysiskt otryggt i Fosie som massmedia kan få en att tro? Därefter ska jag ta tempen på två andra typer av trygghet, nämligen ekonomisk och social.

4.4.2 Fysisk trygghet 1996 ställde vi en fråga om känslan av säkerhet och trygghet när man går ensam i sitt bostadsområde och det är mörkt. Tio år senare har vi ställt samma fråga. Tvärtemot den bild som har frammanats i massmedia visar sig känslan av trygghet inte ha förändrats nämnvärt. Ca 16-17 % känner sig fortfarande mycket säkra medan 5-7 % känner sig mycket osäkra. Drygt hälften, 53 %, känner sig ganska eller mycket trygga. Trygghetskänslan har stärkts något i Hyresfosie. I Ägandefosie har den däremot i ännu högre grad försvagats. Det innebär att andelen ganska eller mycket trygga är precis lika hög i Ägandefosie som i Hyresfosie, 51 %. Av de större delområdena känner man sig tryggast på Augustenborg. Där känner sig 69 % ganska eller mycket trygga. Minst trygg känner man sig på Lindängen där 38 % känner sig mycket eller ganska trygga. Lindängen framstår sammantaget som det otryggaste delområdet. Det delområde som trygghetskänslan har stärkts mest i är Hermodsdal. För 10 år sen var Hermodsdal det i särklass otryggaste delområdet. Endast 25 % kände sig ganska eller mycket trygga. Det har nu ökat till 52 %. Samtidigt har andelen ganska eller mycket otrygga minskat från 39 % till 25 %. Siffrorna för Hermodsdal överensstämmer nästan på procenten med stadsdelsgenomsnittet. I den senaste Levnadsundersökningen ställde vi också några andra

140 frågor om trygghet, samtliga hämtade från de riksomfattande och regelbundet återkommande undersökningarna om levnadsförhållanden (ULF). Frågorna avgränsades till att gälla den senaste 12-månadersperioden.

Diagram 27. ”Hur säker och trygg känner Du Dig när Du går ensam i Ditt bostadsområde och det är mörkt?” (%)

100%

90%

80%

70% 5 Mycket trygg 60% 4 50% 3 2 40% 1 Mycket otrygg 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Tabell 28. Frågor om trygghet (%)

2006

”Har Du själv under de senaste 12 månaderna varit utsatt för våld på gata, torg eller annan allmän plats som ledde till 0,9 sådana skador att det krävde besök hos läkare, tandläkare eller sjuksköterska?”

”Har Du själv under de senaste 12 månaderna varit utsatt för våld på gata, torg eller annan allmän plats som ledde till synliga 1,5 märken eller kroppsskada men som inte krävde besök hos läkare, tandläkare eller sjuksköterska?”

”Har Du själv under de senaste 12 månaderna varit utsatt för våld på gata, torg eller annan allmän plats som inte ledde till 3,1 synliga märken eller kroppsskada?”

”Har Du (därutöver) under de senaste 12 månaderna, blivit utsatt för hot eller hotelser om våld som var farliga eller så allvarliga 8,8 att Du blev rädd?”

Är det många? Svårt att bedöma. Att döma av den offentliga rapporteringen och debatten kunde man ha förväntat sig att det skulle vara många fler. Våldet har i alla fall inte ökat och det verkar inte vara en könsfråga.

141 Män och kvinnor drabbas lika. Inte heller verkar utsattheten vara en fråga om bakgrund eller ålder. IP har aldrig varit utsatt för våld eller hot om våld men känner sig jät- teotrygg. Detta hade faktiskt varit intressant att träffa någon som faktisk har varit utsatt för våld eller hot om våld just för att höra deras berättelse (Tatjana Palangetic)

4.4.3 Ekonomisk trygghet I mätningar av befolkningens hushållsekonomi brukar man ofta inrikta sig på den disponibla inkomsten, dvs bruttoinkomsten minus slutlig skatt plus positiva transfereringar (bidrag av olika slag). Det är inget särskilt bra mått. För det första tar måttet inte hänsyn till invånarnas utgifter. Om man t ex sitter fast i en skuld med höga ränteutgifter säger nog den disponibla inkomsten ganska lite om ens ekonomiska resurser. En del människor kan nog vara betydligt fattigare än vad som framgår av den disponibla inkomsten. Andra kan vara betydligt rikare, t ex om man har betalt tillbaka alla lån och bor i en bostadsrätt med låg månadsavgift. För det andra tar måttet inte hänsyn till hur människor själva ser på sina ekonomiska resurser. En högre disponibel inkomst behöver inte alltid vara bättre än en lägre. Kanske nöjer man sig med en mindre disponibel inkomst för att slippa förvärvsarbetets allt hårdare krav och istället kunna ägna mer tid åt annat. Kanske har man själv valt att arbeta deltid. Kanske är man själv mycket nöjd med sina ekonomiska resurser trots en inte alltför hög disponibel inkomst. IP uttryckte att hon var glad och lycklig trots att familjen hade ansträngd ekonomi. Familjen trivdes mycket bra i sitt område och hade stor sammanhållning och gemenskap med grannarna i huset och på gården (inte enbart med landsmän utan även med svenska och danska grannar). (Jaklina Herceg) I själva verket räcker det nog inte med en enda måttstock på ekonomiska resurser. Det behövs flera. Undersökningarna av människors ekonomiska resurser brukar ofta använda frågan om den s k kontantmarginalen. Inom levnadsnivåforskningen är den väl beprövad. Frågan om kontantmarginalen gäller hur människor skulle klara en ekonomisk krissituation. Den säger nog mer än den disponibla inkomsten om invånarnas ekonomiska resurser. Om man har en kontantmarginal eller ej beror inte bara på den disponibla inkomsten, utan även på ens utgifter. Dessutom kan väl alla sägas ha intresse av en kontantmarginal. Hur många skulle klara av att

142 skaffa fram 15 000 kr på en vecka om det var nödvändigt? Betydligt fler än för 10 år sen. För 10 år sen kunde bara 35 % plocka ut en kontantmarginal (12 000 kr för 10 år sen) från sitt eget bankkonto. Det har nu ökat till 46 %. Det är dock bara befolkningen i Ägandefosie som svarar för ökningen, där andelen med en kontantmarginal på det egna bankkontot har ökat från 47 % till 64 %. I Hyresfosie är det fortfarande bara 20 % som har en kontantmarginal på det egna bankkontot. En betydligt högre andel i Hyresfosie skulle dock kunna klara sig genom lån från släktingar eller vänner, 32 % till skillnad från 15 % för 10 år sen. Det verkar också vara betydligt lättare att låna i bank. Totalt sett har andelen som troligtvis eller definitivt saknar kontantmarginal minskat kraftigt från 36 % till 15 %. Minskningen är kraftig i både Ägandefosie och Hyresfosie. För 10 år sen var det över hälften i Hyresfosie som saknade kontantmarginal. Nu har det minskat till 31 %. Fortfarande är dock skillnaden stor till Ägandefosie där bara 4 % saknar kontantmarginal.

Diagram 29. ”Om Ditt hushåll plötsligt hamnade i en situation där Du på en vecka måste skaffa fram 15 000 kr (12 000 i LNU-1996), skulle Du kunna klara det?” (%)

100%

90%

80%

70% Ja, från eget bankkonto 60% Ja, lån från släkting eller vän Ja, lån i bank 50% Ja, på annat sätt 40% Troligtvis inte

30% Ne j

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

För 10 år sen var den del av befolkningen som saknade kontantmarginal kraftigt överrepresenterad i två delområden, nämligen Heleneholm och Augustenborg. Där saknade då runt 60 % av befolkningen en kontantmarginal. Nu är det Hermodsdal som befinner sig i en klass för sig. Där saknar 62 % av befolkningen en kontantmarginal. På Augustenborg har det minskat mycket kraftigt till enbart 15 %. Förutom en kontantmarginal kan intresset av att kunna betala sina räkningar också sägas vara generellt. Om man kan betala sina räkningar eller ej beror inte heller enbart på den disponibla inkomsten. För hur stor

143 andel av hushållen räcker inte de ekonomiska resurserna till räkningarna? I Fosie som helhet är det betydligt färre nu som råkar i knipa. För 10 år sen sade sig 47 % av hushållen råka i knipa, antingen varje månad eller då och då. Det har nu minskat kraftigt till 27 %. Minskningen är kraftig i både Ägandefosie och Hyresfosie. I Ägande- fosie säger sig 17 % råka i knipa, antingen varje månad eller då och då, till skillnad från 37 % för tio år sen. I Hyresfosie har andelen minskat från 62 % till 40 %.

Diagram 30. ”Hur ofta har det hänt att Ditt hushåll under det senaste året har haft svårigheter att klara räkningarna?” (%)

100%

90%

80%

70%

60% Aldrig 50% Någon enstaka månad Varje månad 40%

30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

För tio år sen var det återigen på Heleneholm och Augustenborg som de ekonomiska resurserna visade sig vara knappast. Närmare 2/3 av befolkningen på Heleneholm såväl som på Augustenborg sade sig ha haft svårig- heter med räkningarna under det senaste året, åtminstone någon enstaka månad. På Hermodsdal och Lindängen var de ekonomiska ramarna nästan lika snäva. Så är det fortfarande på Hermodsdal där 70 % säger sig ha svårigheter att klara av räkningarna. På Lindängen och Augustenborg har andelen däremot minskat kraftigt till 28 % respektive 25 %. För tio år sen använde jag sparande som mått på ekonomiska resurser. Jag menade dock att det kanske inte har samma giltighet i tider när män- niskor känner sig trygga. Det gjorde många knappast för 10 år sen när Sverige och särskilt Malmö fortfarande präglades av lågkonjunkturen. Så är det ju inte riktigt nu. Det visar sig ju t ex i ovanstående frågor om kontantmarginal och räkningar. Och mycket riktigt, de skillnader som visar sig i just ovanstående frågor om kontantmarginal och räkningar slår inte igenom lika starkt i frågan om sparande. De som sparar, åtminstone

144 lite grand, har visserligen ökat, men inte särskilt mycket, från 54 % till 60 %. Ökningen har varit något mindre i Hyresfosie än i Ägandefosie.

Diagram 31. ”Sparar Ditt hushåll regelbundet varje månad och långsiktigt?” (%)

100%

90%

80%

70%

60% Mycket Medel 50% Lite 40% Nej

30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Jag har försökt väga samman det totala sparandet genom att räkna ut medeltal på en skala från 1 till 4, där 1 står för inget sparande (Nej i tabellen ovan) och 4 för mycket sparande. Det visar sig då att sparandet har ökat från 1,7 till 2,0. En ökning har skett i både Ägandefosie och Hyresfosie, men mest i Ägandefosie. För 10 år sen var sparandet sämst på Heleneholm och Hermodsdal, där närmare 70 % inte sparade alls. Där- efter följde Augustenborg, Nydala och Lindängen med runt 57 %. Nu är det Hermodsdal som utmärker sig med en andel på 83 % som inte sparar alls. På Augustenborg, Nydala och Lindängen har de som inte sparar alls minskat till ca 40 %. En man som varit byggnadsarbetare, svensk i pensionsåldern, bodde i en trerumslägenhet tillsammans med sin fru och deras lätt utvecklingsstörda dotter och hennes barn som var i skolåldern. Han hade själv under några år innan han blivit ålderspensionär varit sjukpensionerad, eftersom armar och rygg inte hade tålt det hårda arbetet. Frun och dottern ville vara med under intervjun, och frun kommenterade ibland frågorna och ville själv svara. Dottern och hennes flicka hade tidigare bott i Augustenborg men vågade inte bo kvar sedan någon som förstått att det rörde sig om en utvecklingsstörd kvinna hade trakasserat henne och tagit sig in i lägenheten och stulit en del. Mannen trodde att det varit någon invandrare som tagit sig in. Han och hans hustru talade om detta

145 på ett ganska lugnt och sakligt sätt och tycktes ta det som en naturlig sak att låta dottern och hennes flicka bo hos dem när de inte vågade bo kvar i sin lägenhet. Detta par var nästan de enda som jag mött under intervjuarbetet som förklarat att de inte kunde spara någonting och inte hade råd att åka på någon rekreationsresa varken inom eller utom landet. Men de hade ändå bil så att de kunde röra sig lätt i staden och dess omgivningar. Intervjun gav mig en gripande inblick i hur en uttjänt arbetare av gamla stammen, stabilt förankrad i socialdemokratin, såg på sitt liv som tämligen fattig pensionär utan bitterhet men resignerad inför att det inte kunnat bli bättre än så här inför ålderdomen. (Göte Rudvall) Semesterresandet säger nog också en del om ens ekonomiska resurser. De flesta människor åker nog gärna på semester om de har råd. För 10 år sen reste 54 % av Fosieborna på semester, antingen inom landet eller utomlands. Det har nu ökat till 69 %. Ökningen är störst i Hyresfosie där 61 % reste på semester, till skillnad från 38 % för 10 år sen. I Ägandefosie har andelen semesterresenärer ökat från 68 % till 76 %.

Diagram 32. ”Gjorde Du någon semesterresa (eller resa av rekreationskaraktär) under det förra året?” (%)

100%

90%

80%

70%

60% Nej 50% Ja, inom landet Ja, utomlands 40%

30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

I både LNU-1996 och LNU-2006 ingick en fråga om hur man själv rent subjektivt bedömer sin ekonomiska situation. Stadsdelsinvånarnas subjektiva bedömningar verkar överensstämma ganska väl med deras objektiva situation. Följaktligen betraktar sig en lägre andel som fattiga, 10 % till skillnad från 15 % för 10 år sen. Räknar vi in även låginkomsttagarna har andelen minskat kraftigt från 57 % för 10 år sen till 44 %. Minskningen stämmer ganska väl med resultaten på frågorna ovan om kontantmarginal och räkningar.

146 Andelen fattiga har minskat ungefär lika mycket i Ägandefosie och Hy- resfosie. Räknar vi däremot in även låginkomsttagarna kan vi se en betydligt kraftigare minskning i Ägandefosie, från 51 % till 31 %. I Hyresfosie har andelen fattiga och låginkomsttagare minskat från 71 % till 60 %. Det innebär att skillnaderna mellan Ägandefosie och Hyresfosie har ökat.

Diagram 33. ”Hur ser Du på Din inkomst- och levnadsstandard?” (%)

100%

90%

80%

70% Vet ej 60% Välbärgad Höginkomst 50% Medelinkomst 40% Låginkomst Fattig 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

För 10 år sen fanns den starkaste överrepresentationen av fattiga på He- leneholm och Augustenborg, där var tredje invånare upplevde sig själv som fattig. 70 % av befolkningen på Heleneholm respektive Augustenborg betraktade sig själva som antingen fattiga eller låginkomsttagare. Nu är det Hermodsdal som toppar statistiken. Där betraktar sig 20 % som fattiga och ytterligare 45 % som låginkomsttagare. En fråga om tandvård som ingick i LNU-2006 kan också vara bely- sande för de ekonomiska resurserna. Frågan vände sig till dem som inte hade sökt tandvård trots att de ansåg sig ha behov av det. Vilken var den främsta anledningen till att man inte sökte? Av samtliga intervjuade säger sig 13 % inte ha haft råd att söka tandvård trots att de haft behov av det. Det måste sägas vara en hög siffra och den varierar mellan Fosies olika delar. I Hyresfosie är det hela 21 % som avstått från tandvård på grund av fattigdom, dvs drygt var femte invånare i åldrarna 18-74 år. Andelen är betydligt lägre i Ägandefosie, nämligen 8 %.

147 4.4.4 Social trygghet Vid sidan om förvärvsarbete, utbildning, familjen och föreningsliv ingår människor ofta i lite mer lösligt sammansatta sociala strukturer. Det talas om sociala nätverk, inte minst inom hälsoforskningen. Sociala nätverk kan växa fram t ex mellan grannar eller mellan föräldrar på ett dagis. De har vanligtvis inte lika klara syften som arbetslivet och familjen. Därför upp- står heller inga lika tydliga roller, men sociala nätverk kan ändå inbegripa en viss beständighet och kontinuitet. Sociala nätverk uppstår ibland i syfte att utveckla och befästa t ex en arbetslivsgemenskap. För människor utan förvärvsarbete och familj kan ett socialt nätverk däremot utgöra den enda möjligheten till kontakter och bekräftelse. Även denna svenska kvinna kontaktar mig via telefon och vi träffas i hennes hem på Hermodsdal. Hon är 54 år och redan förtidspensionerad (pga av sjukdomen ser lite äldre ut än hon faktiskt är). Kvinnan trivs med sitt boende och sina grannar, men känner sig mycket otrygg där på kvällen (”pga spritsmugglingen och våldet ökat”). Uppfattar sig som fattig samt struntade att rösta i det sista valet (var tvungen att avstå från hemtjänstens insatser i hemmet pga dålig ekonomi). Hon berättar (även visar) om sina tandproblem som fick henne att söka ekonomiskt bistånd för tandvård, men fick avslag (överklagade beslut som ogillades). I fjol inom loppet av två månader, dog både hennes mor och hennes pojkvän. IP:n har en dotter och två barnbarn som ofta besöker henne. Enligt henne är hon ”en envis kämpe som besegrade rullstolen”… Hon mår mycket bättre nu, tack vare bl a Canasta som hon spelar fyra gånger i veckan på tre olika klubbar i Malmö där hon är medlem. Det händer ofta att för billig peng organiseras olika aktiviteter och resor som ger henne en känsla av sammanhang och sysselsättning, annars ”skulle hon ta livet av sig”. Vi dricker kaffe och pratar efter intervjun en liten stund till som uppfattas av kvinnan som betydelsefull och angelägen i hennes vardag. (Azra Mulabdic) På grund av sina lösliga former kan sociala nätverk vara svåra att mäta. Ett mått kan vara hur mycket man umgås med sina grannar. Vi ställde frågan i Levnadsundersökningen. Umgänge med grannar har inte föränd- rats nämnvärt i stadsdelen som helhet, inte heller i varken Ägandefosie eller Hyresfosie. Grannar umgås fortfarande lite mera i Ägandefosie, men bara lite. Vissa skillnader finns dock mellan de större delområdena. Det delområde som har det största umgänget mellan grannar är Hermodsdal där umgängesintensiteten i medeltalet uppgår till 2,8. Nästan lika hög är umgängesintensiteten på Västra Söderkulla med 2,6. Lägst är umgängesintensitet på Augustenborg (2,2) och Lindängen (2,3). I båda dessa delområden säger sig bara 15 % umgås i hög eller mycket hög grad med sina grannar, till skillnad från 30 % på Hermodsdal.

148 På Augustenborg säger sig 31 % inte alls umgås med sina grannar, till skillnad från bara 18 % på Hermodsdal.

Diagram 34. ”Umgås Du med grannarna?” (%)

100%

90%

80%

70% 5 I mycket hög grad 60% 4 50% 3 2 40% 1 Inte alls 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Vilka fantastiska människor som lever på Hermodsdal, detta nervärde- rade område. Det är väldigt roligt att få möta människor som ger en lite bättre balans åt området. (Christina Norlander) Umgänge med vänner och bekanta verkar ha minskat. För 10 år sen sa sig 48 % umgås ofta med vänner och bekanta. Det har nu minskat till 43 %. Störst är minskningen i Ägandefosie, från 52 % till 42 %. Det innebär att skillnaderna mellan Ägandefosie och Hyresfosie har blivit mindre. I Hyresfosie har andelen som aldrig umgås med vänner och bekanta ökat från 3 % till hela 8 %. Andelen som aldrig umgås med vänner och bekanta är högst på Augustenborg och Lindängen, 10 % i båda delområdena. Umgänget med släktingar har inte förändrats nämnvärt i Fosie som helhet. Det är fortfarande ca 40 % som brukar besöka släktingar eller har släktingar på besök. Skillnaderna är dock ganska stora mellan delområdena. Minst umgänge med släktingar har man på Hermodsdal där 23 % inte besöker släktingar eller har släktingar på besök, vilket kan jämföras med 7 % på Nydala. På Nydala är det också 44 % som ofta besöker släktingar eller har släktingar på besök. Lika många är det på Lindängen. Det kan jämföras med 32 % på Hermodsdal.

149 Diagram 35. ”Brukar Du besöka vänner och bekanta eller ha vänner och bekanta på besök?” (%)

100%

90%

80%

70%

60% 3 Ja, ofta 50% 2 Ja, någon gång 1 Nej 40%

30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Diagram 36. ”Brukar Du besöka släktingar eller ha släktingar på besök?” (%)

100%

90%

80%

70%

60% 3 Ja, ofta 50% 2 Ja, någon gång 1 Nej 40%

30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

4.5 Medborgardialogen Arbete, utbildning, boende och trygghet är de stora delarna i VFA. Till var och en av dessa delar finns det också kopplat en långsiktig målsättning. Så är det inte med den del som heter ”Medborgardialogen/Mötesplatser”.

150 Den finns med som rubrik men saknar koppling till långsiktigt mål. In- ledningen till detta kapitel är också kortast av alla. Det hänvisas bara kort till de förberedande intervjuerna som framhöll ”vikten av att man skapar många mötesplatser där framför allt svenskar och invandrare kan träffas och umgås.”153 Ytterligare motivering görs inte. Det gör medborgarskapet till en fråga om formaliteter när det istället borde vara så viktigt med diskussioner om dess innehåll: Igår hade jag en intervju hemma hos en svensk IP i medelåldern. Han bor i en bostadsrätt som ligger i ett relativt välbärgat område. Han var mycket vänlig och inbjudande. Det visade sig att han hade en välskött och välordnat liv med fast jobb och kontinuitet i tillvaron. Han verkade dock mycket ensam. Han uppgav att han inte hade någon kontakt med grannarna eller någon annan bekant eller vän. Han hade dock äldre föräldrar som han tog hand om några timmar i veckan. Det som var tankeväckande var att det inte verkade störa honom att han inte hade variation i tillvaron. Han hade jobbat i många år på samma arbetsplats och bott på samma ställe i många år. Han hade inte flyttat runt så mycket utan bytt bostad två gånger i hela sitt liv. Det fascinerande var att han grubblade mycket på lite djupare frågor typ vad som var bäst och sämst med saker och ting eller vad var viktigaste i hans liv. Han hade inga negativa anmärkningar på Fosie eller Malmö. Efter att han grubblade länge och väl vid frågan om vad som var det viktigaste i hans liv svarade han att man gör något gott för en annan. Det blev tyst i rummet i ett ögonblick medan han fastnade i sitt svar. Jag tror att han fattade att jag förstod honom. Saken är att denna man hade allt han behövde för att vara glad. Han gör andra gott och vill dela med sig till andra. Då är han inte ensam. Det finns alltid någon som är i behov av annans hjälp och vänlighet. Varje ögonblick han bidrar till någon annan med något gott gör att han känner sig rik och behövd. Jag var tacksam för hans gästfrihet och vänlighet och han var tacksam för att han gjorde detta för mig. Då var ingen av oss ensamma utan vi var tillsammans med den andra. (Bazian Shwan) Och ändå kan ju hela VFA sägas vara beroende av en medborgardialog. Om medborgarna inte hade röstat fram politikerna skulle det knappast ha blivit nåt VFA. Demokratin sägs det dock nästan inget om i VFA. Det allt lägre deltagandet i politik och val verkar inte ses som nåt problem. Eller så menar man att det löser sig automatiskt i och med lösningen på problemet med de utsatta. Det enda krav på ökad demokrati som jag kan hitta i VFA gäller ”arbetssätt med ökat inflytande för eleverna”.154 Det låter bra men varför ställs detta krav? Bara för att förbättra betygen? Men tänk om

153 Malmö Stad (2004) s 13 154 Malmö Stad (2004) s 8.

151 eleverna använder sitt ökade inflytande till att ställa krav på förändringar av skolan? Det finns det ingen beredskap för i VFA. Handlingsplanen är så inriktad på förändringar av de utsatta, inte av de insatta och deras samhällsstrukturer. I detta kapitel ska jag därför ta reda på hur det står till med intresset för demokratin och politiken. Jag ska börja med att fördjupa mig i ett av de områden som VFA nämner under rubriken ”Medborgardialogen/ Mötesplatser”, nämligen ”Föreningslivet”. I VFA sägs det att ”förenings- livet i Malmö har en viktig roll som mötesplats för Malmöbor med olika bakgrunder och erfarenheter.” Föreningslivets betydelse är dock mycket större än så.

4.5.1 Föreningsliv Det finns förmildrande omständigheter till den underskattning som görs i VFA av föreningslivets betydelse. Det är först på senare år som dess betydelse har uppmärksammats och klarlagts. När den förra Levnadsundersökningen gjordes för 10 år sen hade jag själv ingen klar uppfattning om förenings- livets betydelse. Frågor om föreningsengagemang fanns visserligen med i LNU-1996, men i delrapporterna placerade jag in analyserna i ett kapitel om social kompetens. Det var inte särskilt genomtänkt, tycker jag så här i efterhand. Föreningslivet i sig var uppenbarligen inte intressant. Det som intresserade mig var det som engagemanget i föreningslivet gav uttryck för, nämligen social kompetens. Jag saknade uppenbarligen ett teoretiskt perspektiv på föreningslivet. Det berodde säkert på att jag inte hade sysslat med analyser av det. Det ingick inte heller i avhandlingen Hegemonins decennier. Mitt bristfälliga perspektiv säger dock också nånting om de tidigare decenniernas utveckling inom samhällsvetenskapen. Föreningslivet var så gott som helt frånvarande i de dominerande teoriinriktningarna. För 10 år sen var jag mycket intresserad av att försöka involvera för- eningslivet i teorierna, särskilt mot bakgrund av mina egna mångåriga erfarenheter av föreningsengagemang, men jag hade inte klart för mig hur det skulle göras. Några år senare när boken om Levnadsundersökningen Sociala värden i olika sociala världar publicerades (1999) hade jag tänkt vidare. Då hade föreningslivet flyttats från kapitlet om resurser och fått en särskild plats i kapitlet om de sociala strukturerna. Föreningslivet var uppenbarligen inte längre bara intressant som ett uttryck för andra sociala potentialer. Dess egna sociala potentialer hade också kommit att bli mera begripliga och intressanta för mig. Det berodde säkert till stor del på uppsvinget för forskning om fören-

152 ingslivet under 1990-talets andra hälft, mycket förknippat med statsvetaren Robert Putnam och hans bok Den fungerande demokratin,155 publicerad på svenska 1996. En väl fungerande demokrati bygger på den medborgaranda som medborgarnas engagemang i frivilliga organisationer ger upphov till, menade Putnam, och han grundade sina argument på resultaten av en stor undersökning om den italienska demokratin. Ju fler som engagerar sig, desto bättre fungerar demokratin. Putnams bok har kallats en modern klassiker men den har också fått hård kritik. Statsvetaren Bo Rothstein tillhör dem som tillmäter Putnams teori stor betydelse. Enligt Rothstein har ”Putnam genom detta arbete satt en ny agenda för stora delar av forskningen om politik och samhälle.”156 Det är stora ord och kan diskuteras. Själv blev jag inspirerad av boken, men den gav mig också något att ta spjärn emot i utvecklingen av min egen syn. Till inspirationskällorna hörde även Lars Ingelstams bok Ekonomi för en ny tid från 1995.157 Ingelstam var för övrigt tidigt ute med sin breda definition av arbete. Indelningen av ekonomin i fyra sektorer, däribland den vita som föreningslivet ingår i, finns med redan i bokenArbetets värde och tidens bruk från 1981.158 Det var dock otvivelaktigt Putnam som fick fart på forskningen om föreningslivet. Hans teori satte bl a djupa spår i den demokratiutredning som leddes av Bengt Göransson och avslutades med ett huvudbetänkande år 2000.159 Demokratiutredningens huvudsekreterare Erik Amnå var också en av de ansvariga för den undersökning om föreningslivet som publicerades 2003, Föreningslivet i Sverige.160 Där framkommer det att inte mindre än 90 % av alla i åldrarna 16-84 är medlemmar i minst en förening. 44 % av samtliga säger sig vara aktiva. Siffrorna gäller för år 2000. Då hade dock aktiviteten i föreningslivet minskat från 52 % i början av 1990-talet. Författarna Joachim Vogel och Erik Amnå sammanfattade sina slutsatser: Vår studie visar att 1990-talet innebar att det svenska föreningsväsendet totalt sett försvagades. Andelen icke-medlemmar ökade liksom andelen passiva medlemmar. Allt fler medborgare ställde sig utanför eller gick aldrig in i någon förening. Sammantaget kan vi säga att förenings- Sverige under 1990-talet har åldrats, passiviserats, blivit mer jämställt, avpolitiserats och marknadsorienterats och förborgerligats. Det starkt klasspräglade föreningslivet kvarstår.161

155 R Putnam (1996). 156 B Rothstein (2003) s 75. 157 L Ingelstam (1995). 158 L Ingelstam (1981). 159 SOU (2000). 160 SCB (2003b) 161 SCB (2003b) s 55.

153 Det låter ju dystert. Resultatet av LNU-2006 borde därför kunna betraktas som glädjande. Det visar nämligen på en ökning, visserligen från en lägre nivå än SCB:s genomsnitt för Sverige men ändå. I den förra Levnadsun- dersökningen 1995-97 var 33 % av alla Malmöbor i åldrarna 18-74 aktiva i föreningslivet, dvs en betydligt lägre andel än vad SCB:s siffror visar för hela Sverige. SCB:s siffror gäller dock åldersintervallet 16-84. Av samtliga stadsdelar i Malmö fanns den högsta andelen aktiva i Södra Innerstaden (44 %) och den lägsta i Rosengård (11 %). Fosie hade 1996 den näst lägsta nivån på aktiviteten i föreningslivet. 25 % av samtliga i åldrarna 18-74 år var aktiva i minst en förening. Tio år senare har denna andel ökat till 28 %. Det rör sig om drygt 7 800 personer som uppenbarligen vill nåt med föreningslivet och gör nåt i föreningslivets regi. I vilken utsträckning uppmärksammas detta engagemang av stads- delsförvaltningen? Ser man det som en potential? När föreningar nämns i VFA gäller det oftast vad de bör göra. Det står t ex att föreningslivet bör ”engageras på ett aktivare sätt i våra skolor”. För att kriminella gäng ska kunna upplösas ”måste ett förebyggande arbete göras tillsammans med föreningslivet och olika eldsjälar i bostadsområdena.” Betoningen ligger på vad som bör göras. Men allt det som faktiskt redan görs? Det står det ingenting om i VFA. Vad är det då för bra med engagemanget i föreningslivet? Just denna fråga låg till grund för Putnams forskning. Han var inte först med att varken ställa eller besvara den. Hans svar låg också i linje med Alexis de Tocquevilles klassiska undersökningar på 1830-talet av den amerikanska demokratin. Men som Olof Petersson och Bo Rothstein påpekar i sitt för- ord till den svenska upplagan av Den fungerande demokratin tog Putnam i sin analys ”emellertid ett steg till, nämligen att det är denna medborgaranda som också förklarar varför vissa regioner haft en överlägsen ekonomisk tillväxt.”162 Kanske var det också därför han lanserade begreppet socialt kapital, det som Putnam förmodligen har blivit mest förknippad med. Begreppet socialt kapital är dock inte Putnams uppfinning. Det har en bakgrund i 1800-talets klassiska sociologi och bl a även Jane Jacobs använde begreppet i sin bok Den amerikanska storstadens liv och förfall.163 Putnam inspireras dock av två mer samtida sociologer, Pierre Bourdieu och James Coleman. Med socialt kapital menar Putnam ”inslag i samhällsorga- nisationen, till exempel förtroende, normer och nätverk, som kan förbättra samhällseffektiviteten genom att underlätta samordnade operationer.”164 Rothstein är kritisk mot denna definition eftersom den för det för-

162 Förordet i R Putnam (1996) s 7. 163 J Jacobs (2005) s 162. 164 R Putnam (1996) s 201.

154 sta ”innehåller så många olika saker vilka, för det andra, dessutom alla förmodligen har orsakssamband med varandra.”165 Han vill istället se mellanmänsklig tillit som en grundbult men antalet kontakter måste också ingå i definitionen.166 Det som Rothstein däremot inte ifrågasätter är varför det ska heta kapital. Det ifrågasätts inte heller av Vogel och Amnå i Föreningslivet i Sverige. Rothstein menar med kapital ”att det utgör någon slags tillgång för de människor eller organisationer som är i besittning av det.”167 Men varför då inte kalla det tillgång eller t ex resurs? Varför kalla det kapital om inget annat avses än en tillgång eller resurs? Rothstein söker skärpa konturerna på det han kallar socialt kapital genom jämförelser med andra typer av kapital, men utan att problematisera kapitalbegreppet med hjälp av t ex Marx. Istället verkar han ta den neo-klassiska nationalekonomins definition av kapital för given. Det ser jag som mycket olyckligt och skäl till att överhuvudtaget inte använda uttrycket socialt kapital. Det kan som jag ser det leda tankarna i en alltför snäv riktning och bidra till ekonomismens utbredning. Det kan t ex leda till en syn på ungdomar som enbart ”tillväxtresurs”. Som jag tidigare har poängterat skulle ungdomar också kunna beskrivas som en demokratiresurs. Ekonomismen gör allt till en fråga om ekonomi. Ett övertydligt exempel på detta är den undersökning som Pricewaterhouse- Coopers har gjort med titeln Cities of the future.168 Där pratar man inte bara om socialt kapital utan även om intellektuellt, demokratiskt, kulturellt, miljömässigt, tekniskt och finansiellt kapital. Människor och sociala relationer mäts med ekonomiska måttstockar. Det som inte kan hävda sig som bytesvärde saknar också bruksvärde. Mening har bara det som kan cirkulera på en marknad. Träffar en gift 39 år gammal man, född i Etiopien med somalisk påbrå som kom till Sverige 1990. Han verkar vara en omtänksam och harmo- nisk pappa till tre små barn. När jag kommer lagar IP:n mat till sina två söta, fem och tre år gamla döttrar … IP:n anser sig vara lyckligt lottad. Han har läst 40 p Fastighetsförvaltning på Malmö högskola. Han avbröt sin utbildning pga giftermålet och barnen, men planerar fortsätta. Job- bar numera på deltid för en humanitär organisation; reser runt i Skåne och värvar medlemmar. Uppger sig inte ha någon stress när det gäller att hitta arbete. Innan jobbade han inom Malmö stad. Älskar Hermodsdal och hyser stort engagemang för ungdomar där; beklagar saknad av mötesplaster för dem. Jag känner i honom en eldsjäl, en kraft som skulle

165 B Rothstein (2003) s 95. 166 B Rothstein (2003) s 110-111. 167 B Rothstein (2003) s 110. 168 PriceWaterhouseCoopers (2005)

155 bidra mycket när det gäller unga. Speciellt när det kommer fram hur han uppfostrar sina barn med ögonen, vilket hans far gjorde med honom. En mycket intressant förmåga, eller hur?! (Azra Mulabdic) Jag ser också ett annat problem med Rothsteins definition. Den inriktas på resultatet av föreningsengagemanget och inte engagemanget i sig. Det menar jag är samma misstag som görs när man enbart ser utbildning som ett resultat. Ovan har jag argumenterat för att se utbildning också som en verksamhet och process. Samma argument gäller föreningsengagemanget. Inte bara resultatet är intressant utan också dess verksamheter, relationer och processer. Genom att fokusera på föreningslivets processer och inte bara resultaten håller vi öppet för att det kan resultera i mer än tillit. Enligt den undersökning som Vogel och Amnå har gjort bidrar fören- ingar till välfärden genom att erbjuda sociala kontakter, ge information, skapa identitet, skapa samhörighet, erbjuda en arena för kreativitet och understöjda sina medlemmars intressen.169 Mycket av detta bidrar säkert inte bara till den ekonomiska utvecklingen. Ändå envisas författarna med att kalla resultatet för socialt kapital och styr därmed in våra tankar på den ekonomiska betydelsen: Deltagande i föreningslivet generar ett gemensamt socialt kapital mellan människorna. Man lär sig att samarbeta kring ett gemensamt mål, att konfronteras med olika livserfarenheter och värderingar, att bereda och gemensamt fatta beslut, och att (delvis) organisera vardagslivet i kollektiva former. Av sådana erfarenheter av mellanmänskliga aktiviteter bygger man tillsammans ett ömsesidigt förtroende, ett socialt kapital av vidsträckt betydelse även utanför föreningslivet, i marknadsrelationer och i den stora demokratin. Så väver det sociala kapitalet ett slags under- vegetation av social tillit som gynnar en demokratisk utveckling. 170 Vogel och Amnå säger själv i citatet att det ömsesidiga förtroende som byggs inte bara har betydelse i marknadsrelationer. Dock ger användningen av en ekonomisk term i benämningen en annan signal. Till syvende och sidst är det tydligen ändå de ekonomiska måttstockarna som ska gälla. Varför skulle man annars kalla det kapital, dvs en ekonomisk term? Vogel och Amnå har kanske inte menat så, men användningen av kapital kan ge det intrycket. Det försvårar därmed också användningen av ordet kapital där det verkligen behövs, nämligen som begrepp i analyserna av den kapitalistiska marknadsekonomin. Om kapital görs liktydigt med tillgång i allmänhet så stängs dörren till den vidareutveckling av den klassiska nationalekonomin som Marx stod för. Jag föredrar därför att använda begrepp som tillit och förtroende istället

169 SCB (2003b) s 11. 170 SCB (2003b) s 11.

156 för socialt kapital. Det ger inte fel signaler utan säger direkt vad det är frågan om. I nästa kapitel ska jag analysera Fosiebornas förtroende för den socialdemokratiska kommunledningen. Tillit och förtroende är dock inte det enda som föreningslivet resulterar i. Som framgår ovan av Vogels och Amnås undersökningen resulterar det i så mycket mer. Men det kan vi bara få syn på om intresset vidgas till att inte bara gälla resultat utan också engagemanget, processerna och arbetsinsatserna. 3 800 aktiva personer i Fosie – det måste sägas vara ganska många.

4.5.2 Politiskt intresse Varför ska en handlingsplan som VFA intressera sig för dialogen med medborgarna? Ja, det kan man kanske undra. Och det är kanske den undran som ligger bakom den fåordiga inledningen till avsnittet i VFA om ”Medborgardialogen/Mötesplatser”. Jag skulle då vilja kontra med en motfråga. Vem ska i dessa tider föra en dialog med medborgarna? Det borde ju ingå i politikernas uppdrag men valdeltagandet tyder inte på att de lyckas särskilt väl. Det sjunkande valdeltagandet tyder istället på att medborgarnas intresse av en dialog med politikerna har minskat. Som framgår av tabellen har valdeltagandet i Fosie sjunkit rejält. Jämför vi med kommunalvalet 1994, då socialdemokraterna vann valet efter tre år med en borgerlig koalition, har valdeltagandet i Fosie sjunkit med 15 %- enheter. Mest har det sjunkit på Hermodsdal, med närmare 26 %-enheter. I det senaste kommunalvalet röstade färre än hälften av de röstberättigade, enbart 46,6 %. Idag hade jag en intervju med en ung mamma. Hon bodde i en fyra på Hermodsdal med sin 8-åriga son och två syskonbarn som var tonåringar. Hon hade blivit mamma när hon endast var 19 år och änka när hon var 20. Tragiskt. Jag blev lite fundersam över hur hon fick ekonomin att gå ihop. Hon gick på a-kassa, vilken inte kan vara särskilt hög. Hon hade ingen utbildning och hade jobbat inom vården. Hon fick 800 kronor i bostadsbidrag. Ansåg sig ha det ganska bra. Trivdes väldigt bra i området men önskade att hyresvärdarna hade rustat upp husen. Hon hade röstat på Sverigedemokraterna detta val trots att hon inte var ett dugg politiskt intresserad. Förra valet hade hon inte röstat överhuvudtaget. Enda anledningen att hon röstat så här denna gång var för att hon snappat upp att de ville inte ta in fler invandrare. Hon ansåg sig inte som rasist men hon tyckte att Sverige skulle ta hand om de vi hade innan vi tog in fler. Visste inte alls mer vad Sverigedemokraterna stod för. (Anette Lindblad)

157 Diagram 37. Valdeltagande i kommunalvalen 1994–2006 (%) i delområdena

Malmö Fosie

Kastanjegården Gullvik

V Söderkulla Eriksfält Ö Söderkulla 2006 2002 Hindby 1998 Almvik 1994 Nydala Gullviksborg

Augustenborg Almhög Lindängen

Heleneholm Hermodsdal

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

(Källa: Områdesfakta för Malmö 1996 & 2006) Valdeltagandet har minskat betydligt mer i Fosie än i Malmö som helhet. 1994 skilde sig Fosie inte så mycket från Malmö. Den skillnaden har nu vuxit till drygt 10 %-enheter, 63 % jämfört med 73,5 %. Skillnaden har minskat kraftigt även i det delområde som toppade statistiken 1994, Er- iksfält; från 86 % till 73 %. Hur ska då dessa siffror tolkas? Tänker medborgarna bara på sig själva nu för tiden? Bryr de sig mindre om hur det går med samhället? Har de blivit mindre intresserade av politik? Nej, svaren på några andra frågor tyder inte på det. Vi ställde en fråga i Levnadsundersökningen om intresset av att ta del i politiska diskussioner. Samma fråga ingick i LNU-1996 och svaren kan därför jämföras. Intresset verkar snarare ha ökat något. En högre andel säger oftast vad de tycker i samtal som kommer in på politiska frågor, 46 % jämfört med 38 % för 10 år sen. Andelen har ökat mer i Ägandefosie än i Hyresfosie. Det bör dock noteras att andelen som inte ens brukar lyssna i Hyresfosie har minskat från 21 % till 14 %. Minst intresserad är man på Hermodsdal, men där säger ändå 30 % oftast vad de tycker och ytterligare 36 % ibland, dvs sammanlagt 2/3-delar.

158 Diagram 38. ”Hur brukar Du själv göra om Du är tillsammans med några bekanta och samtalet kommer in på politiska frågor?” (%)

100%

90%

80%

70%

60% 4 Säger oftast vad jag tycker 3 Säger ibland vad jag tycker 50% 2 Brukar lyssna, men säger inget 40% 1 Brukar inte lyssna

30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Han sade lite urskuldande att han visst inte hade något emot invandrare bara de skötte sig, men de hade blivit alldeles för många, särskilt i Fosie. Han stördes över att skattepengarna inte räckte till för att de som hade varit med och byggt upp Välfärdssverige skulle kunna få en god ålderdom. Han hade tidigare röstat på moderaterna, därför att det var ett parti som höll på lag och ordning, men nu hade han på grund av dess som han tyckte slappa hållning till invandringen övergått till att rösta på Sverigedemokraterna. (Göte Rudvall) På en direkt fråga om det politiska intresset visar det sig att det inte har minskat, snarare ökat något. Skillnaden mellan Ägandefosie och Hyresfo- sie är ganska liten. Skillnaderna mellan delområdena är också små. Inget delområde sticker ut i nån riktning. I LNU-2006 ställde vi en fråga om deltagande i ett antal politiska handlingar. Det visade sig att 95 % antingen har röstat i allmänt val eller kan tänka sig att göra det, dvs en mycket högre andel än 63 % som deltog i valet 2006. Potentialen för valdeltagande är tydligen mycket starkare än vad som framgår av valen. Och det skiljer sig inte heller nämnvärt mellan Ägandefosie och Hyresfosie, 96 % gentemot 94 %. Det skiljer sig inte heller nämnvärt mellan delområden. I samtliga delområden har mer än 90 % antingen röstat i allmänt val eller kan tänka sig att göra det.

159 Diagram 39. ”Hur pass intresserad är Du i allmänhet av politik?” (%)

100%

90%

80%

70%

60% Mycket Ganska 50% Inte särskilt 40% Inte alls

30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Rösta i allmänt val är den politiska handling som allra flest antingen redan deltar i eller kan tänka sig att göra. Betydligt färre, 50 %, har tagit kontakt med någon politiker eller kan tänka sig att göra det. Anmärkningsvärd är också den låga siffran för medlemskap i ett politiskt parti. Det är faktiskt hela 72 % som aldrig har varit medlem i något politisk parti och inte skulle kunna tänka sig att bli det heller. En yngre man som har en liten bebis och är sammanboende. Han är född i Sverige av föräldrar där den ena är svensk och den andra är polska. Han var mycket positiv till intervjun trots att han inte hade läst informationen som jag tidigare delat ut till honom. Han verkade vara mycket sur på samhället. Han klagade på att det var många invandrare i Malmö och att det härjade ungdomsgäng i staden. Han har aldrig röstat i allmänna val och kan inte tänka sig att rösta i framtiden heller. Han påstår att han deltagit i olagliga demonstrationer och ockuperat byggnader etc. Vilket jag innerst inne inte tror på. Han var lugn och sansad och verkade inte vara hotfull på något sätt men han var mycket frustrerad över sin situation och över samhällets form och normer. Han önskade att samhället skulle bli jämlikt och mer tryggt. Det som slår mig är att hur trevliga och humana människor kan gå in i onda tankar som att skada offentlig egendom och ockupera byggnader av frustration. Tänk om skadegörelse och våld i Malmö görs av samma sort människor som innerst inne önskar ett mer jämlikt och rättvist samhälle. (Bazian Shwan)

160 Tabell 40. ”Har Du någon gång under det senaste året deltagit i någon av följande politiska handlingar, eller skulle Du kunna tänka Dig att göra det?” (%)

2006 Äg Hy Rösta i allmänt val 95 96 94 Skriva på en namninsamling 77 82 71 Ta kontakt med någon tjänsteman 71 72 68 Arbeta ideellt, t ex samla in pengar 69 65 73 Delta i lagliga demonstrationer 53 51 54 Skriva insändare 51 49 52 Ta kontakt med någon politiker 50 53 45 Delta i bojkotter, köpstrejker 49 51 45 Bära märken/symboler som uttrycker en 40 39 42 åsikt Vara medlem i ett politiskt parti 28 29 25 Chatta/debattera politik på Internet 17 16 16 Delta i olagliga demonstrationer/aktioner 10 9 9 Ockupera byggnader 4 3 2 Måla politiska slagord på allmän plats 3 2 1 Skada andras/allmän egendom i protest 2 1 2

Sammantaget måste intresset för politik sägas vara stort. Intresset för partipolitik är däremot lågt. En förklaring av det låga valdeltagandet skulle därför kunna vara att de allmänna valen uppfattas som för lite präglade av politik och för mycket av partierna. Om valen kunde präglas mer av politik och mindre av partierna skulle valdeltagandet i så fall öka. Det kan vara en rimlig slutsats. Potentialen verkar i alla finnas. Men trots det minskade valdeltagandet har förtroendet för den socialdemokratiska kommunledningen ökat. Och ökningen är inte liten. Störst är förtroendet på Hermodsdal där 41 % säger sig ha förtroende i ganska eller mycket hög grad. Och ändå är valdeltagandet som lägst på just Hermodsdal. Kan det bero på stadsdelsfullmäktige och dess förvaltning? Det är ju genom stadsdelsförvaltningarna som medborgarna kommer i kontakt med politikerna. Så har det varit sen den 1 januari 1996 då stadsdelsreformen genomfördes. Därmed ersatte en huvudsakligen territoriell organisations- form den tidigare funktionella. Tidigare organiserades förvaltningarna huvudsakligen efter funktion. Således organiserades t ex skola, kultur och familjeomsorg var för sig i egna förvaltningar. Stadsdelsreformen innebär en integration av kommunala verksamheter efter territoriella principer. Skola,

161 barnomsorg, individ- och familjeomsorg, kultur och primärvård skulle in- tegreras i 10 relativt självständiga stadsdelsförvaltningar, avgränsade efter geografiska skiljelinjer och styrda av egna fullmäktigeförsamlingar.

Diagram 41. ” Har Du förtroende för den socialdemokratiska kommunledningen i Malmö?” (%)

100%

90%

80%

70% 5 I mycket hög grad 60% 4 50% 3 2 40% 1 Inte alls 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

När vi var inne på frågorna kring stadsdelarna och politik så avbröt han igen och undrade om man kunde ta kontakt med beslutsfattande politiker. Jag svarade att det var klart att man kunde. Han blev mycket fundersam igen och sade sedan att han hade många goda idéer på hur man får bukt med arbetslöshet och hur arbetslösa kan få riktiga jobb i Fosie. Jag informerade på nytt att han självklart kunde ta kontakt med politiker och presentera sina idéer. Han blev mycket upphetsad och frå- gade i detaljer om tillvägagångssättet för att komma fram till politikerna. Jag informerade om olika sätt som man kunde göra det på, bl a genom att fråga på Medborgarkontoret. Medborgarkontoret, ja, det har jag sett ofta och undrat vad de sysslar med, sade han. Han blev mycket glad över informationen och lovade att ta kontakt med dem. (Bazian Shwan) LNU-1996 innehöll en rad frågor om förväntningarna på stadsdelsreformen. Frågorna och formuleringarna var hämtade från utvärderingen av stadsdelsreformen i Göteborg. LNU-1996 genomfördes under perioden april till september 1996. Då hade stadsdelsförvaltningarna nyligen kommit igång och knappast hunnit etablera sig. Det återspeglades i svaren. Invånarna i Fosie kände mycket dåligt till vad stadsdelsfullmäktige ansva- rade för. Hela 46 % sade sig inte alls känna till vad stadsdelsfullmäktige ansvarar för.

162 Diagram 42. ”Känner Du till vilka frågor stadsdelsfullmäktige ansvarar för?” (%)

100%

90%

80%

70% Mycket väl 60% Ganska väl 50% Ett och annat Inte så väl 40% Inte alls 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

När vi nu i LNU-2006 har ställt samma fråga kunde man ha förväntat sig en större kännedom om vad stadsdelsfullmäktige ansvarar för. Nu har ju stadsdelsreformen hunnit verka i över 10 år och förvaltningarna har haft gott om tid på sig att nå ut till medborgarna. Och visst, andelen som inte alls känner till vad stadsdelsfullmäktige ansvarar för har minskat, men inte särskilt mycket. Andelen som säger sig känna till vilka frågor stadsdelsfull- mäktige ansvarar för har inte ökat alls.

4.5.3 Vad tycker Fosieborna om sina levnadsförhållanden? Att låta medborgarna komma till tals måste ju vara meningen med en medborgardialog. I Levnadsundersökningen har medborgarna fått komma till tals genom att besvara ett stort antal frågor. Många av frågorna har gällt deras faktiska levnadsförhållanden. Men vi har också ställt några frågor som har gällt deras levnadsförhållanden i sin helhet. Andelen som anser sig ha det mycket bra har ökat väsentligt, från 15 % till 29 %. Hela 80 % anser sig ha det mycket eller ganska bra, en ökning från 65 % för 10 år sen. Endast 4 % säger sig ha det ganska eller mycket dåligt, en minskning från 13 %. I Ägandefosie har man det klart bättre än i Hyresfosie. 88 % i Ägandefosie säger sig ha det mycket eller ganska

163 bra, jämfört med 69 % i Hyresfosie. Ett av delområdena sticker ut och det är Hermodsdal där endast 5 % säger sig ha det mycket bra. Snittet för Hermodsdal hamnar på 3,4. Alla de andra delområdena ligger över 4,0 i snitt.

Diagram 43. ”Hur vill Du själv värdera Dina levnadsförhållanden?” (%)

100%

90%

80%

70% Mycket bra 60% Ganska bra 50% Varken eller Ganska dåligt 40% Mycket dåligt 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

En ung man som är gift och har ett litet barn. Familjen kommer från Irak och bott där i huvudstaden. Denna unga man blev jag avundsjuk på. Han var glad, nöjd och belåten med allt. Han har inte bott här särskilt lång tid men har en stark framtidstro om arbete och lyckligt liv. Han såg inget som inte var bra förutom det att utanför hans dörr i trappan stod ibland folk och störde. Han var inte alls intresserad av politik eller stora samhällsfrågor utan var fokuserad på sin lilla familj och hur han kunde förbättra levnadssituationen för den. Han kände sig redan en del av samhället och ansåg sig vara både irakier och svensk. Han kände sig svensk därför att han levde i Sverige och hade kontakt med svenskar genom Arbetsförmedlingen, barnets dagis och genom att han sökte jobb hos svenska arbetsgivare. Detta räckte för honom att känna sig svensk. Jag kände glad stämning i hela deras hem. Ett enkelt hem med enkel möblering och till stor del tomma väggar men där hängde mycket glädje och kärlek. Jag tänkte direkt: glädje och belåtenhet går hand i hand och de kan inte köpas med pengar eller status. (Bazian Shwan) Skillnaderna mellan 1996 och 2006 är ännu större när det gäller bedöm- ningarna av de senaste årens förändringar. I LNU-1996 hade läget förbätt- rats för 21 %. Den andelen har nu stigit till 43 %. Endast 3 % upplever sina levnadsförhållanden som kraftigt försämrade, till skillnad från 12 %

164 för 10 år sen. Förbättringarna tycks också ha slagit igenom med samma kraft runt om i Fosie, återigen dock med ett undantag på Hermodsdal, men inte lika stort som på den förra frågan. För 30 % av de intervjuade på Hermodsdal har utvecklingen under de senaste 5 åren inneburit en försämring. För 10 år sen var dock andelen mycket högre, hela 62 %.

Diagram 44. ”Om Du tänker tillbaka på de senaste 5 åren, tycker Du att Dina levnadsförhållanden under denna tid försämrats, förbättrats eller varit i stort sett oförändrade?” (%)

100%

90%

80%

70% 5 Kraftig förbättring 60% 4 Förbättring 50% 3 Oförändrade 2 Försämring 40% 1 Kraftig försämring 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

En annan fråga som också ger uttryck för en helhetsbedömning gäller vikten av att känna sig som boende i området. Den handlar också om identitet. I det tidigare kapitlet om klass definierade jag identitet utifrån ett diskursteoretiskt perspektiv. Med identitet menar jag en helhet av många betydelser, vilket hänger ihop och bildar ett slags språk. När vi ger uttryck för en identitet så uttalar vi oss om verkligheten på detta språk, vilket gör att vi kan kännas igen av andra och själva känna oss som del i en gemenskap. Det förutsätter dock att det i verkligheten finns företeelser som vi sätter värde på och därför vill förknippa oss med. Annars skulle vi knappast vilja göra oss till symbol för denna verklighet. Hade idag en intervju med en man från Chile. Han hade kommit hit efter statskuppen. I Chile blev han tvungen att avbryta den högskoleut- bildning som han gick, på grund av statskuppen. Väl i Sverige utbildade han sig till elmontör. När han var färdig med utbildningen fick han veta att han hade parkinsons sjukdom, vilket gjorde att han inte kunde praktisera sin nyvunna kunskap. Istället blev han så småningom för- tidspensionerad. Dessutom var han inneboende hos sin son och dennes familj. Dock menade han själv att han hade det ganska bra. Den andra intervjun idag var en kvinna i min egen ålder som läste på högskola och såg fram emot att kunna använda sina nyvunna kunskaper. Livet slår orättvist ibland. Konstrasten mellan dessa två personer kändes stor.

165 Emellertid upplevde båda två att de hade det ganska bra. Det är intressant att båda upplevde detta eftersom de hade helt olika levnadsvillkor. Det är väl så att den värdering som man lägger i orden ”ganska bra” kan skilja sig radikalt åt? (Richard Roslund) Det vill åtminstone 26 % av Fosieborna. Så många är det som i mycket hög grad ser det som viktigt att känna sig som boende i området. Det är en kraftig ökning i jämförelse med för tio år sen då bara 12 % ville det. Då hade områdesidentiteten ingen betydelse alls för 49 % av invånarna. Den andelen har nu minskat till 19 %. Den stora skillnaden visar sig också i det medelvärde som jag har räknat ut på områdesidentitetens styrka. Mest har områdesidentiteten stärkts i Ägandefosie, från i medeltal 2,2 till 3,4.

Diagram 45. ”Är det viktigt för Dig att känna Dig som »boende i ditt område»?” (%)

100%

90%

80%

70% 5 I mycket hög grad 60% 4 50% 3 2 40% 1 Inte alls 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

Av de största delområdena är områdesidentiteten starkast på Västra Söder- kulla med 3,6 i medelvärde, men nästan lika stark på Lindängen. I hög eller mycket hög grad svarar 60 % på Västra Söderkulla och 56 % på Lind- ängen. Svagast är områdesidentiteten på Augustenborg och Hermodsdal (medeltal 3,0 i båda), där andelen som svarar i hög eller mycket hög grad uppgår till ca 40 %. Vilket bostadsområde i Malmö skulle Du helst vilja bo i? 32 % av Fosieborna vill helst av allt bo i sitt nuvarande delområde. Andelen varierar mellan delområden från 26 % på Lindängen och 49 % på Västra Söderkulla. 41 % vill helst av allt bo i Fosie, antingen i det nuvarande delområdet eller i nåt annat av Fosies delområden. Jag har alltså två IP, en kvinnlig och en manlig, 25-30 år, som ganska nyligen flyttat in från Göteborg. Ingen av dem har haft någon större

166 kontakt med Malmö tidigare eller haft någon önskan att flytta hit. De kan alltså se på staden på ett annorlunda sätt än sådana som vuxit upp här eller kommit från väldigt annorlunda befolknings- eller kulturmil- jöer. Samtidigt, trots alltså att båda var från Göteborg, så hade de väldigt olika utgångspunkter att betrakta Malmö ifrån. Den ena, kvinnliga IP:n, från ett underifrån- och sidoperspektiv, och den andre från ett ovan- och inifrånperspektiv. Förstår ni? Den förra tyckte att det fanns enormt mycket som var oerhört spännande och nästan exotiskt i Malmö, medan den senare mest längtade tillbaka till sin hemstad. Den ena kunde mycket väl tänka sig att bo kvar på Heleneholm, medan den andre helst skulle flytta ut ”där vid Restaurang Ribersborg”, vilket är vid Fridhem. Ingen av dem har under sina månader i Malmö drabbats av våld eller hot. IP 5 har dock blivit bestulen på en närmast obrukbar moped! Hans flickvän har nyligen blivit ”mobilryckt”. Den förra röstade på V och den senare, ja vad tror ni? M, så klart. Döm därför om min förvåning när jag får nästan identiska svar på den allra sista frågan, om hur de vill att framtidens samhälle skall se ut. Båda skulle vilja ha ett samhälle där det inte enbart var produktion av varor och tjänster, för snöd vinnings skull, som bestämde graden av välstånd eller graden av samhällsnytta som en person bidrar med. (Peter Vig) Hur ser då Fosieborna på Malmö-identiteten? Hur viktigt är det att känna sig som Malmöbo? Det tycker betydligt fler än för 10 år sen. 35 % lägger största vikt vid Malmöidentiteten, till skillnad från 26 % i LNU-1996. Den genomsnittliga styrkan på Malmöidentiteten har ökat från 3,2 till 3,7. Som framgår av tabellen är Malmöidentiteten lika stark i Ägandefosie som i Hyresfosie. Det skiljer inte heller mycket mellan delområdena. Det är nästan exakt lika viktigt på Västra Söderkulla och Eriksfält som på Hermodsdal.

Diagram 46. ”Är det viktigt för Dig att känna Dig som »malmöbo»?” (%)

100%

90%

80%

70% 5 I mycket hög grad 60% 4 50% 3 2 40% 1 Inte alls 30%

20%

10%

0% Hy Äg 1996 2006 Äg Hy

167 5 Vart är Malmö på väg?

I bokens inledning formulerade jag de tre forskningsfrågor som Levnads- undersökningen i Fosie 2006 (LNU-2006) syftar till att söka svar på. Frågorna har sin förankring i den Levnadsundersökning som gjordes i Fosie för 10 år sen (LNU-1996) och i Malmö Stads handlingsplan Välfärd för alla (VFA). Det är genom att besvara dessa tre frågor som projektet ska utveckla kunskapen om stadsdelsbornas levnadsförhållanden. 1. Vilka är problemen med arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog? 2. Hur har det gått med utvecklingen av de områdesbaserade sociala skillnaderna, dvs sociala skillnader som sammanfaller med var man bor? Har segregationen fortsatt att öka? Har utanförska- pet fördjupats och utvidgats? 3. Vilka är potentialerna i Fosie? I del 2 tolkade jag frågornas innebörd. Dessutom definierade jag de begrepp och teorier som krävdes för att analyserna sen skulle kunna genomföras. I del 3 stiftade vi bekantskap med stadsdelen och dess befolkning, vilket mynnade ut i en bild av de rumsliga och demografiska förutsättningarna för det sociala livet i Fosie. Det sociala livet var sen vad del 4 handlade om. Där gick jag igenom vart och ett av de fem problemområden som tas upp i VFA; dvs arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog. Varje kapitel började med definitioner av begreppen för att klargöra vad analyserna egentligen gällde. Det framgick i del 4 att problemen inte var så självklara. Detta ifrågasättande av vad som egentligen är problemen ska jag nu spinna vidare på när jag besvarar de tre forskningsfrågorna och därmed drar mina slutsatser. Del 5 är därför indelad i tre kapitel som motsvarar de tre forskningsfrågorna. Frågan om problemen besvaras i det första kapitlet. Det andra kapitlet har jag kallat ”Nya samhällsgränser” och där besvarar jag frågorna om segregation och utanförskap. Vad finns det då för potentialer i Fosie som skulle kunna ligga till grund för lösningar på problemen? Svaret på den frågan kan kallas urban integration och det har jag också kallat det avslutandet kapitlet i denna del. Nu är det Malmö som figurerar i rubriken och inte Fosie. Som det har antytts på olika ställen i del 4 så räcker det inte med en avgränsning till Fosie om vi vill förstå vad som är problemen. De har inte bara med Fosie

168 att göra utan har också sina orsaker på andra håll. Denna utvidgning av perspektivet stämmer överens med den första av tre problemdefinitioner som görs i VFA (se kapitel 2.1.1), där problemen sägs handla om skillnader. De slutsatser som jag drar mynnar ut i frågor som Malmö stad skulle behöva ta ställning till, inte bara Fosie. Det handlar om hur man vill att Malmö ska utvecklas och vart Malmö ska vara på väg.

5.1 Problemen i Fosie och Malmö Vilka är problemen med arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog i Fosie? Så formulerade jag den första forskningsfrågan. Den har sin bakgrund i projektets kunskapssyfte. LNU-2006 syftar till att skapa kunskap om befolkningens levnadsförhållanden. Levnadsförhållanden kan dock betyda så mycket och därför behövs det avgränsningar. En avgräns- ning gjordes som anknyter till VFA:s indelning i fem problemområden. VFA syftar till att lösa problem med arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog. Då krävs det kunskaper om problemen med just dessa fem områden. I LNU-2006 ingår det frågeställningar som möjliggör analyser av storleken och omfattningen på dessa problem. Det visar sig att nästan alla dessa problem har minskat i jämförelse med hur det var för 10 år sen. För- värvsfrekvensen har ökat och arbetslösheten minskat. Utbildningsnivån har höjts. Betydligt fler har en gymnasial eller eftergymnasial utbildning. Den fysiska otryggheten har inte ökat utan befinner sig fortfarande på en nivå som får anses vara ganska låg. Trångboddheten har däremot ökat. Det verkar vara det enda av problemen som är större nu än för 10 år sen. Analyserna har dock gjort det möjligt att definiera andra problem och det ska jag göra nu. Jag har formulerat det som fem huvudproblem med kopplingar till vart och ett av VFA:s problemområden. Varje huvudproblem rymmer sen dessutom flera delproblem. Det kan dock mycket väl finnas fler problem än så. Avsikten är inte att definiera alla tänkbara problem. Istället grundar sig samtliga definitioner på analyserna i denna rapport.

5.1.1 Förvärvsarbetsmonopolet Med förvärvsarbetsmonopolet syftar jag på den särställning som förvärvs- arbete har fått i förhållande till annat arbete. Arbete har kommit att bli synonymt med förvärvsarbete. Så har det inte alltid varit. Det har sin his-

169 toriska bakgrund i efterkrigstidens utveckling och den form av kapitalism som kallas Fordism. Det var Fordismen som trängde undan tidigare former av arbete, gjorde förvärvsarbetet till den viktigaste formen för delaktighet i samhället och omvandlade boendet till en konsumtionsenhet. Likställandet av arbete med förvärvsarbete har historiska orsaker. Eko- nomismen har sen upphöjt detta till ideologi. Vi lever i en verklighet där det ser ut som om arbete är detsamma som förvärvsarbete. Och skulle vi tvivla kan vi läsa nationalekonomiska läroböcker, men det kan också räcka med artiklar och inslag i massmedia. En hel del av rapporteringen i massmedia präglas också av ekonomism. Förvärvsarbetsmonopolet är en sammanfattande rubrik på tre olika problem. För det första är det ett problem eftersom monopolet osynlig- gör så mycket annat arbete. Enligt resultaten från LNU-2006 pågår det mycket utbildnings-, hem- och föreningslivsarbete i Fosie. Det utnyttjas dock inte särskilt väl eftersom det inte räknas som arbete. Det får därmed inte heller ligga till grund för en utveckling av demokratin och den mjuka integrationen. Men förvärvsarbetsmonopolet är också ett problem eftersom, för det andra, dagens förvärvsarbete inte gynnar den mjuka integrationen i den utsträckning som det tidigare gjorde. Enligt LNU-2006 har förvärvsfrek- vensen visserligen ökat men det har också andelen med en svagare förank- ring på arbetsmarknaden gjort, särskilt i den yngre åldersgruppen 18-29 år, där nu endast 44 % av de förvärvsarbetande har en fast anställning till skillnad från 70 % för 10 år sen. Det tenderar att försvaga känslan av delaktighet i samhällsgemenskapen och därmed den mjuka integrationen. Det kan, för det tredje, även den låga andelen varuproducenter göra. Enligt LNU-2006 har andelen varuproducenter sjunkit. Det kanske inte skulle vara nåt problem om det nu inte var så att vi samtidigt har blivit mera beroende av varukonsumtion. Vi har blivit beroende av nåt som få vet hur och var det görs. Bristen på egna erfarenheter och kunskaper kan få oss att tro att värdena skapas på marknaden. Och där möts vi alla som individer. Som aktörer på en marknad är vi lika individuella som alla andra. Inte bara det utan vi far runt och försöker handla till billigast pris. Det individualiserar oss och lägger inte grund för samma känsla av gemenskap som de tidigare arbetsgemenskaperna gjorde. Därmed kan det se ut som om ekonomismen har rätt. Men skenet bedrar. I den utsträckning vi beter oss som egoister är det för att vi har gjorts till det, inte för att vi innerst inne är det. På grund av varukonsumtionens ökade betydelse och den ökade andelen anställda inom varucirkulationen har det skett en förflyttning av fokus från arbetet till marknaden. Det talas, rapporteras och skrivs så mycket mera om marknaden än om arbetet. Människor tilltalas och uppfattas som

170 konsumenter i högre grad än som producenter. Som Bauman skriver har mycket av meningen med livet blivit marknadsberoende: ”Vägarna till själ- videntitet, till en plats i samhället, till ett liv levt i en form som erkänns som meningsfull – alla dessa vägar kräver dagliga besök på marknadsplatsen.”171 Det bidrar till att splittra oss och försvåra för skapandet av gemensamma intressen.

5.1.2 Betygsmonopolet Med betygsmonopolet syftar jag på det monopol som betygen har fått i mätningar av framgång. Det tas för givet att betygen mäter den kunskap som man behöver lära sig för att kunna fungera i samhället. Problemet med betygsmonopolet kan brytas ner i två delar. Dels är det ett problem med vad betygen mäter. På grund av bristerna i likvärdighet och rättvisa kan man inte riktigt veta om betygen verkligen mäter den kunskap som eleverna behöver lära sig för att kunna fungera i samhället. Dels är det ett problem med vad betygen inte mäter. Det är inte tänkt att betygen ska mäta Läroplanens strävansmål, men det är ett problem att dessa inte mäts. Det framgår av Skolverkets inspektionsrapporter som visar på stora brister i just måluppfyllelsen av strävansmålen. I kapitlet om utbildning skrev jag om den oöverstigliga och uråldriga klyftan mellan utbildnings- och bildningsidealen. Betygsmonopolet har sin förankring i utbildningsidealets starka ställning. Men det är också förankrat i den allmänna förskjutning av fokus som har skett från arbete till marknad och som jag poängterade ovan. Om detta handlar Mats Alvessons nyligen utkomna bok Tomhetens triumf. Han skriver om det minskade intresset för substans och innehåll. Intresset fokuseras istället på det ytliga och hur det kan se så tjusigt ut som möjligt. Det är grandiositeten och illusionsnumren som gäller: ”Viktigare än att skapa bra resultat är att skapa en verksamhet där det ser ut som om det fungerar bra, där lugn och ordning råder …”172 Alvessons bok innehåller många intressanta iakttagelser och kommen- tarer, men inga övertygande förklaringar av varför det har blivit så här och vilka krafter som verkar under ytan. Det förytligande som Alvesson beskriver beror enligt min uppfattning framför allt på förändringarna inom arbetslivet. Det är fokusförskjutningen från arbete till marknad som har fört med sig ett allmänt förytligande. Det är ju på marknaden som allting ska visas upp. Det är ju där det blir så viktigt med uttrycksformerna. Det

171 Z Bauman (1998) s 44. 172 M Alvesson (2006) s 146.

171 är på marknaden som allt ser ut att vara men inte nödvändigtvis är som de ser ut. Innehållen skapas inte där. Om vi vill veta mer om innehållen kan vi inte begränsa fokuseringen till marknaden. Betygsmonopolet är en del av denna ytlighet, tilltron till det som synes vara. Betygen anses mäta kunskap eftersom de ser ut att göra det. Men betygsmonopolet bidrar också till ytligheten. Varför ska dagens ungdomar skaffa sig kunskap om det räcker med att det ser ut som om de har gjort det? Men om dagens ungdomar inte lär sig kunskap, hur ska det då gå med samhället? Vem ska då avslöja ytligheterna och ta reda på vilka krafter som döljer sig under dem? Hur ska det då gå med demokratin?

5.1.3 Bostadsanakronismen Med bostadsanakronismen syftar jag på bostädernas otidsenlighet i för- hållande till de människor som har flyttat in i dem. Det visar sig i ökad trångboddhet. Bostäderna är i allmänhet inte gjorda för att det ska bo många barn i dem. När det då flyttar dit stora barnfamiljer eller de som bor där föder många barn uppstår det problem med trångboddhet. Det beror inte på befolkningen. De skulle säkert flytta till större bostäder om de hade möjligheter. Problemet är istället tillgången på bostäder och storleken på dem som finns tillgängliga. Problemet med bostadsanakronismen visar sig också i hur områdens historiska karaktär kan försvåra för ett modernt samhällsliv. Det gäller särskilt miljonprogramsområdena. De byggdes för människor som skulle förvärvsarbeta på dagarna och enbart masskonsumera i hemmet. Dessa områden bebos nu till viss del av människor som inte förvärvsarbetar, men inte heller masskonsumerar i den utsträckning som det var tänkt. Förutom att en del saknar pengar har de kanske inte heller skolats in i de masskonsumtionsnormer som tidigare generationer svenskar blev. Rummet har helt enkelt inte byggts för de invånare som bor där idag.

5.1.4 Trygghetsmonopolet Med trygghetsmonopolet syftar jag på den ställning som fysisk trygghet har fått i förhållande till andra former av trygghet. Trygghet har kommit att bli synonymt med fysisk trygghet. Det är ett problem eftersom andra former av trygghet därmed hamnar i skymundan. Den fysiska tryggheten må vara nog så viktig, men det finns också andra viktiga typer av trygghet. Och

172 det är en annan typ av trygghet som Sverige har fått stor uppmärksamhet för under de senaste åren. Sverige anses vara ett internationellt föredöme i skapandet av ekonomisk trygghet. Det beror på den särskilda välfärdsregim som har etablerats i Sverige med stat och kommun som huvudansvariga för den ekonomiska tryggheten. Nu visar visserligen resultaten från LNU-2006 att den ekonomiska tryggheten har ökat i jämförelse med för 10 år sen, men den är ojämnt fördelad. I vissa delar av Fosie är den ekonomiska otryggheten fortfarande stor. Det är just dessa delar av Fosie som åtgärderna för att stärka den fysiska tryggheten inriktar sig på. Trygghetsmonopolet innebär att det ena trygghetsbehovet framhävs på bekostnad av det andra. Det kan förvärra spänningarna mellan grupper med olika trygghetsbehov, och den onda cirkel som har uppstått i bl a Storbritannien borde förskräcka. Trygghetsmonopolet visar sig också i de satsningar på trygghetsska- pande åtgärder som enbart inbegriper tvång. Det kan ibland säkert finnas behov av ökade resurser till polisen och kameraövervakning. Men om satsningarna ensidigt bara inbegriper tvångsåtgärder så gagnar det inte den form av social ordning som kan kallas integration. Det bidrar därmed inte heller till att stärka den mjuka integrationens känsla av delaktighet i en samhällsgemenskap. Tvärtom kan det stärka motivationen till att skapa egna former av social ordning, utanför samhället.

5.1.5 Den mjuka desintegrationen Det sjunkande valdeltagandet visar på problemen med det som kan kallas den mjuka integrationen. När socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1994 efter tre år med borgerligt styre skilde sig valdeltagandet i Fosie inte mycket från det i Malmö som helhet. Sen dess har skillnaden ökat till drygt 10 %-enheter, 63 % jämfört med 73,5 % i hela Malmö. Det är således inte så att valdeltagandet har ökat i takt med den ökade förvärvsfrekvensen och minskade arbetslösheten. Fosieborna i allmänhet anser sig ha det betydligt bättre nu än för 10 år sen, men det har ändå inte lett till ett högre valdeltagande. Hård integration leder inte automatiskt till mjuk. Det framgår också av ovanstående slutsatser om förvärvsarbetsmonopolet. För att åstadkomma en mjuk integration krävs det meningssammanhang som kan göra det meningsfullt med en samhällsgemenskap. Men det måste vara meningssammanhang som har sin förankring i människors vardag, som människor kan känna igen sig i och som säger något om just deras liv. Det måste vara meningssammanhang som förändras i takt med förändringarna av människors liv. Utvecklingen av samhällsrelevanta me-

173 ningssammanhang blockeras dock av ekonomismen. Ekonomismen är en viktig förklaring till varför vi tar för givet att människor inte arbetar när de i själva verket ägnar mycket tid åt arbete, dock i andra former än förvärvsarbete. Vi tar för givet att förvärvsarbetet inkluderar, trots att det inte stämmer i samma utsträckning som tidigare. Vi tar för givet att betygen mäter kunskap när bristen på intresse för ut- bildningsprocesserna gör det svårt att veta vad betygen mäter. Vi tar för givet att boendet fungerar när det i själva verket inte är byggt för dagens invånare. Masskonsumtionen är meningen med livet – det tar vi för givet. Allt detta känner en del av befolkningen inte riktigt igen sig i. Och för dem som fortfarande känner igen sig blir det allt mindre meningsfullt med en samhällsgemenskap. Klyftan växer mellan befolkningens verklighet och tolkningarna av den. Hur många fler Symbolfosie måste det uppstå?

5.2 Nya samhällsgränser Vi har lärt oss att ta samhället för givet. Men finns samhället fortfarande? Eller är det bara våra föreställningar om det som lever kvar? Det har i alla fall funnits. Åtminstone så länge det hade gränser som sammanföll med nationalstatens territorialgränser. Det gjorde gränserna tydliga och lätta att peka ut. Nu har däremot mycket av de tidigare gränserna monterats ner.173 Det talas om globaliseringen av marknadsekonomin och att delar av den politiska makten har överförts till EU. Hur ska man förstå dessa samhällsförändringar? Vad händer med det som vi har kallat det svenska samhället när de territoriella, juridiska, ekonomiska och politiska gränserna inte längre sammanfaller? Kan man ändå säga att det finns kvar? Nej, inte enligt sociologen Ulrich Beck. I en av sina senaste böcker Den kosmopolitiska blicken kritiserar han det synsätt som liknar samhället vid en container skapad av nationalstaten. ”’Samhälle’ blir detsamma som ett nationellt, territoriellt, statligt organiserat och begränsat samhälle. Där sociala aktörer omfattar denna tro talar jag om en ’nationell blick’.”174 Beck har rätt i sin kritik av synen på samhället som container, men jag håller inte med honom om att alla samhällsgränser har försvunnit. Då skulle man nämligen inte kunna förklara hur ett utanförskap har vuxit fram. Det är ju nämligen just i dessa tider med nedmonterade gränser som

173 Se C Listerborn (2005) s 3 som även framhåller den motsatta trenden med stärkta nationsgränser i form av bl a nationalistiska rörelser och den hårdare bevakningen av nationsgränserna i Europa mot flyktingströmmar. 174 U Beck (2005) s 46.

174 det talas om utanförskap. Det går tydligen att hamna utanför. Hur är det möjligt? Gränserna har ju monterats ner. Hur kan man hamna utanför ett samhälle som saknar gränser? Hur ska man förstå det samhälle, vars olika gränser inte längre sammanfaller och som det sägs ha blivit möjligt att hamna utanför? Hur kan man hamna utanför men ändå leva innanför samma territoriella gränser? Framväxten av utanförskap är säkert den all- varligaste innebörden i samhällsförändringarna. Den berör hela samhällets existens. Att förklara vad utanförskap innebär och på vilka villkor det kan uppstå hör därför till samhällsforskningens viktigaste uppgifter.175 Jag vill påstå att de fem huvudproblem som definieras ovan har gjort samhället till en ny typ av innanförskap. Det är därför också de fem huvudproblemen som kan förklara uppkomsten av ett utanförskap. För- värvsarbetsmonopolet innebär att man måste förvärvsarbeta. Det har inte så stor betydelse vad man gör, bara det sker i form av förvärvsarbete. Till det man måste ha för att vara delaktig hör godkända betyg. Det har betygsmonopolet gjort mycket tydligt. Det duger inte att ha andra kunskaper. Lärare måste kunna bedöma en som godkänd. Annars får man inga betyg och därmed inte heller tillträde till mycket av samhällets innanförskap. Förvärvsarbetsmonopolet försvårar för att göra det annorlunda och betygsmonopolet att bli bedömd för det. Bostadsanakronismen har skapat ett särskilt rum för utanförskapet. Den som bor där får finna sig i att bli förknippade med utanförskap. Rummet har blivit tydligt eftersom det hör så tydligt ihop med en särskild historisk period. Det har inte den historiska flexibilitet som faktiskt t ex Möllevången har visat sig ha. Trygghetsmonopolet bekräftar innanförskapets intressen men bidrar också till att peka ut och definiera utanförskapet. Den mjuka desintegrationen tyder på att det har blivit mindre meningsfullt med en samhällsgemenskap. Och gränserna finns i städerna. Det beror på att det i städerna har sam- lats människor som inte gör eller har det som gäller i innanförskapet. De som står utanför förvärvsarbetar inte och kan därför inte heller konsumera i den utsträckning som krävs för att vara innanför. De saknar betyg, vilket gör det svårare att få förvärvsarbete. Det är just i städerna som bostads- områden förknippade med utanförskap finns. Det beror på att det är just i städerna som Fordismens bostadsområden ligger. Det är just i städerna som närheten till det okända kan få innanförskapets befolkning att känna större oro och därför uppleva sig mera otrygga än vad de faktiskt är. Därför är det också definitionerna av just dessa fem huvudproblem som ska ligga till grund för svaret på forskningsfrågan om de sociala skillnaderna. Hur har det gått med utvecklingen av de områdesbaserade sociala

175 Se även C Listerborn (2005).

175 skillnaderna? Har segregationen lett till att utanförskapet har fördjupats och brett ut sig? Svaret beror på om det finns nåt område i Fosie där merparten inte förvärvsarbetar, saknar godkända utbildningar, bor i otidsenliga bostäder, drabbas av trygghetsmonopolet och inte känner sig delaktiga i den mjuka integrationen. Nej, det finns det inte. Det finns inget renodlat utanförskapsområde i Fosie. Däremot finns det åtminstone ett område som mer än andra präglas av utanförskap. Det är Hermodsdal. På Hermodsdal förvärvsarbetar färre än i något annat delområde. Mer än hälften av dessa förvärvsarbetar i avreglerade former eller i egen regi. Andelen med godkända utbildningar är lägst i stadsdelen. Trångboddheten är störst. Invånarna bor i ett område vars rumsliga strukturer lämpar sig dåligt för deras behov och livssituation. Problemen med den ekonomiska otryggheten är störst på Hermodsdal, vilket bäddar för den starkaste mot- sättningen mellan fysisk och ekonomisk trygghet. Den sociala desintegrationen i det svenska nationssamhället är också störst på Hermodsdal. I förhållande till för 10 år sen har dock utanförskapet minskat. Då var även flera andra delområden präglade av utanförskap, framför allt Augus- tenborg där situationen har förändrats ganska dramatiskt under de senaste 10 åren. Det gjorde att gränsen mellan Hyresfosie och Ägandefosie förut handlade om en skillnad mellan det jag kallade två olika sociala världar. Så är det inte längre. Stadsdelen har blivit mera blandad när det gäller ut- ländsk bakgrund. De tidigare skillnaderna i hälsa mellan Ägandefosie och Hyresfosie finns inte längre. Arbetslösheten har blivit mera jämt fördelad men samtidigt sjunkit betydligt, generellt sett. Skillnaderna i utbildning är inte lika stora. Alla sociala skillnader mellan Ägandefosie och Hyresfosie har dock inte minskat. Skillnaderna är fortfarande stora när det gäller bl a ekonomisk trygghet och boendekontinuitet. Men sammantaget går det inte längre att urskilja en lika tydlig gräns mellan Ägandefosie och Hyresfosie. Stadsdelen är inte längre lika segregerad och av delområdena kan endast Hermodsdal sägas vara präglat av utanförskap. Därmed inte sagt att utanförskap endast finns på Her- modsdal. Resultatet från LNU-2006 tyder på att det finns ett utanförskap även i delar av Lindängen. Men ser vi till delområdena som helhet är det Hermodsdal som präglas mest av utanförskap.

5.3 Urban Integration Levnadsundersökningen handlar inte bara om problemen. Stora positiva förändringar har också visat sig. Fosieborna mår bättre nu än för 10 år sen, fysiskt såväl som psykiskt. Betydligt färre röker. Hela 80 % har det

176 mycket eller ganska bra. För 10 år sen var det bara 65 %. Många fler än för tio år sen ser det som att deras levnadsförhållanden har förbättrats under de senaste åren. Många fler trivs där de bor och vill bo kvar. Det finns en outnyttjad kompetenspotential som är mycket stor. 35 % av samtliga säger sig ha fullbordat en utbildning i annat land som är högre än den de har fullbordat och fått godkänd i Sverige. Intresset för politik har ökat, om än inte partipolitik. Dessutom har nästan alla de problem som nämns i VFA minskat. Problemen med segregation och utanförskap har också minskat. Fosie är inte en lika segregerad stadsdel längre. Det innebär dock inte att det saknas problem. Jag har definierat fem huvudproblem. De gör samhäl- let till ett innanförskap, vilket förklarar förekomsten av samhällsgränser och utanförskap. Jag förespråkar en lösning på problemen som kan kallas urban integration. Med integration menar jag en form av social ordning som bygger på både tvång och samtycke. Social ordning kan också åstadkommas på andra sätt men då kan det inte kallas integration. Skillnaden är viktig att markera på grund av de senaste årens tendens till hårdare tag. Åtgärder som enbart inbegriper tvång leder inte till integration. Hur är social ordning möjlig? Det är en av sociologins klassiska frågor. I besvarandet av den har integration varit ett av de viktigaste begreppen. På senare år har integration dock kommit att förknippas med framför allt etniska relationer. Det ger intrycket att den sociala ordningen av samhället bara handlar om relationer mellan befolkningsgrupper, dessutom etniskt grundade. Det riktar bort blicken från de viktiga systemfrågorna och dessutom kopplingarna mellan verklighet och symbolverklighet. Denna snäva innebörd av begreppet integration har jag kritiserat. Jag har istället byggt vidare på de senaste decenniernas utveckling av distinktionen mellan systemintegration och social integration, men med stöd i tänkandet om moderniteten formulerat det som en distinktion mellan hård och mjuk integration. Hårt integrerade är vi genom att spela en roll. Därmed har vi både rättigheter och skyldigheter. Det ingår i rollen. Den hårda integrationen innebär en faktisk delaktighet. Om vi sen också känner oss delaktiga i en gemenskap är en annan sak. Men gör vi det kan vi också sägas vara mjukt integrerade. Hård och mjuk integration ska uppfattas som integrationens två sidor. De skapar förutsättningar för varandra. T ex har förvärvsarbetet förändrats på sätt som försämrar förutsättningarna för mjuk integration. När jag förespråkar en urban integration så menar jag en särskild lös- ning på problemen med social ordning. Lösningar som bara bygger på tvång och hårdare tag håller inte i längden. Lösningarna måste också bygga på samtycke. De måste göra det möjligt att spela en roll i samhället och vara faktiskt delaktig på ett sätt som gynnar känslan av delaktighet. Men

177 då måste det finnas roller till alla och de måste vara möjliga för alla att spela.176 Det är just det som inte finns. Och de roller som finns är inte alltid så särskilt gynnsamma för känslan av delaktighet. I korthet har den hårda integrationens möjligheter begränsats och dess samband med mjuk integration försvagats. En kom till intervju på sin lunchtid då det var svårt för honom att hitta en annan tid pga stor arbetsbelastning. Mannen tyckte att det var värt mödan då “ det är viktigt att göra sin röst hörd” (Margareta Farhan) Därför måste det göras möjligt att spela fler roller i samhället. Det skulle kunna ske genom ett bättre synliggörande och tillvaratagande av annat arbete än förvärvsarbetet. Utanför förvärvsarbetet pågår det mycket utbildningsarbete, hemarbete och föreningslivsarbete. Det visar resultaten från LNU-2006. 15 % studerar, vilket motsvarar drygt 3 700 Fosiebor, och motsvarande drygt 7 800 Fosiebor (28 %) är aktivt engagerade i för- eningslivet. Först och främst måste dessa verksamheter räknas som arbete. I policydokument som VFA skulle man behöva ta ställning till vad de innebär samt hur de kan stöttas och utnyttjas. Om utbildningsarbetet och dess processer fick en större uppmärksamhet skulle det stärka arbetet med Läroplanens strävansmål och skolans andra huvuduppdrag. Det skulle också skapa ett större intresse för innehållen och leda till en betydligt bättre kvalitet på betygssättningen. Det skulle även kunna motverka den ytlighet som inte bara undermi- nerar demokratin utan också kapitalismen. Ytligheten är en del i det som Bob Jessop kallar ekologisk dominans. Med ekologisk dominans menar han ett systems förmåga att sätta sin prägel på andra delar av samhället.177 Systemet det gäller är kapitalismens produktionssätt. Det har fått oss att uppfatta oss själva som individualiserade egoister och så mycket i våra liv som en marknad. Ekonomismen är en viktig orsak till denna ekologiska dominans. Jag vill se det som att ekonomismen har blivit en av kapitalismens viktigaste regleringsformer. Ekonomismen får oss att vända bort blicken från det värdeskapande som sker på andra håll i världen, ofta under svåra förhållanden. Den får det att se ut som om värdena och vinsterna skapas här. Men ytligheten har ett pris, även för kapitalismen. Det kommer att visa sig om den mjuka desintegrationen fortsätter att urholka förtroenden och tillit. ”En sak är emellertid säker”, skriver Richard Florida: ”Vi kommer inte att kunna bevara en stark och kreativ ekonomi i ett splittrat och

176 Jmf R Florida (2006) s 379: ”Samhällen måste alltså underlätta för alla sorters människor att bli delaktiga.” 177 B Jessop (2002) s 25.

178 osammanhängande samhälle.”178 Det kommer också att kosta om betygsmonopolet leder till att vi blir allt okunnigare. Hur ska Malmö då kunna hävda sig i en kunskapsbaserad ekonomi? Mycket skulle säkert kunna göras för att gynna en urban integration. Jag ska i detta sammanhang begränsa mig till att föreslå en satsning som jag tror skulle kunna vara av central betydelse. Med stöd i erfarenheterna från Levnadsundersökningen och andra projekt föreslår jag att det etableras arenor för lokala kunskapsutvecklingsprocesser. De utmärkande draget för dessa arenor skulle vara ett nära samarbete mellan forskare och praktiker; forskning och praktik. Med kunskapsutveckling menar jag ett lärande för dem som deltar, vilket till viss del kan formaliseras och därför kallas utbildning. Men jag menar också ett skapande av ny kunskap och därför behöver det ingå forskning med ett syfte som gör det särskilt motiverande att delta. Det måste då vara en potentialorienterad forskning som förmår tränga bakom det som synes vara och som sätter värde på deltagarnas kompetens. Den kunskapsutvecklingsprocess som jag förespråkar ska förena tre typer av kunskapsintressen; empiriska, praktiska och teoretiska. Förenandet av dem blir till gagn för alla tre. Lokala kunskapsutvecklingsprocesser kan utgöra kraftsamlingar i stärkandet av den syn på kunskap som betonar vikten av reflektion och kritiskt ifrågasättande, dvs den kunskapssyn som jag har förespråkat i denna bok. De kan också bidra till att skapa och hålla liv i kontinuerliga diskussioner om vad som är problem. Dessutom kan lokala kunskapsutvecklingsprocesser ta ansvar för att den kunskap som redan har skapats inte glöms bort utan sprids, läggs till grund för lärande, diskuteras kritiskt och vidareutvecklas. Inriktningen och upplägget på en lokal kunskapsutvecklingsprocess behöver inte vara densamma som Levnadsundersökningens. Det kan t ex vara äldre ungdomar som tar reda på vad grundskolelever tycker om hur det fungerar i skolan. I Skolintegrationsprojektet gjordes intervjuerna av 24 arbetslösa ungdomar i åldrarna 18-27 år, men det skulle också kunna göras som t ex projektarbete av ungdomar i gymnasiet.179 En annan typ av kunskapsutvecklingsprocess var den fokusgruppsliknande metod som användes i EU-projektet ELIPSE där åtta praktiker från olika delar av Fosie deltog.180 Liknande processer genomfördes samtidigt i några andra europeiska städer och resultaten kunde sen jämföras på två internationella konferenser när samtliga praktiker möttes. En vidareutveckling av denna metod användes i URBACT-projektet Young people – from exclusion to

178 R Florida (2006) s 378. 179 M Stigendal (2000). 180 M Stigendal (2003).

179 inclusion. Projektet Framgångsalternativ bestod av ett samarbete mellan elever, lärare och forskare. Samarbetet gick ut på att skapa definitioner och mått på framgång i skolan. I samtliga dessa projekt har såväl forskare som praktiker deltagit. Mycket kompetens, engagemang och motivation har synliggjorts, men också tagits tillvara. Projekten har möjliggjort grundläggande diskussioner om kunskap, samhällsutveckling, sociala skillnader och goda exempel, men också reflektion, bearbetningar av erfarenheter till kunskaper och omvandlingar av tyst kunskap till explicit. De har utvecklats till dynamiska arenor för ett gemensamt lärande men också för ett nytänkande. I samtliga projekt har det också visat sig att det inte bara är uppgiften och resultaten som är det viktiga utan även processen. Den kan ha ett eget värde, oavsett vad det blir för resultat av projektet. Det framgår t ex av nedanstående citat från LNU-2006: Kvinnan tyckte intervjun var bra för henne. ”Man fick tillfälle att tänka efter vad man tänkte och ville”. (Christina Norlander) Om forskningen får göra sig synlig och närvarande genom lokala kunskapsutvecklingsprocesser kan gapet mellan forskning och praktik över- bryggas. Malmöbor får också komma till tals och det kan bidra till att stärka demokratin. Det skapar samtidigt ett intresse för projektresultaten och lägger grunden för fortsatta utvecklingsarbeten. Jag och IP bestämde att vi träffas på Malva. Det är en ung kvinna som bor på Augustenborg. Även hon är jätteintresserad av LNU och hur resultatet kommer att påverka det som händer i framtiden. (Tatjana Palangetic)

180 Sammanfattning

I Levnadsundersökningen 2006 (LNU-2006) har 546 Fosiebor i åldrarna 18-74 år intervjuats om sina levnadsförhållanden. En liknande undersök- ning gjordes för 10 år sen och resultaten kan därför jämföras. Det visar sig att Fosieborna mår bättre nu än för 10 år sen, fysiskt såväl som psykiskt. Betydligt färre röker. Totalt sett anser sig fler ha det bättre och Fosieborna värderar i allmänhet sina levnadsförhållanden högre. Många fler ser det också som att deras levnadsförhållanden har förbättrats under de senaste åren. Dessutom är det många fler som trivs där de bor och vill bo kvar. LNU-2006 finansieras av Välfärd för alla (VFA), den stora satsning som Malmö Stad har gjort under de senaste åren för att komma tillrätta med de stora skillnaderna i levnadsbetingelser mellan olika delar av Malmö och den mycket ojämna fördelningen av välfärden. VFA:s handlingsplan från 2004 är indelad i fem problemområden; arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialogen. LNU-2006 innehåller frågor med anknytning till samtliga fem problemområden. Jämfört med för 10 år sen har merparten av problemen minskat eller åtminstone inte ökat. Förvärvsfrekvensen har ökat och arbetslösheten minskat. Dagens Fosiebor är betydligt högre utbildade. Tvärtemot den bild som frammanats i massmedia känner sig Fosieborna inte mindre fysiskt trygga. Precis som för 10 år sen känner sig drygt hälften ganska eller mycket trygga. Fler är också aktivt engagerade i föreningslivet. Det ser uppenbarligen ganska ljust ut. Och ändå har Fosie fått ett sånt negativt rykte. Det har skapats en bild av Fosie som jag har kallat Symbolfosie. Resultatet av Levnadsundersökningen visar att Symbolfosie skiljer sig ganska tvärt från det verkliga Fosie. Det gör det nödvändigt med diskussioner om problemen. Symbolfosie har uppstått eftersom problemen tas för givna. Just detta ser jag istället som ett problem i sig. Det får människor att känna en otrygghet som inte är helt befogad. Det perspektiv som tar problemen för givna kan kallas problemorienterat. Jag förespråkar istället ett perspektiv som kan kallas potentialorienterat. Med potentialer menar jag tänkbara orsaker till det som händer och sker. Exempel på potential kan vara den kraft som ingår i bilden av Fosie, dvs Symbolfosie. Den får en att känna oro och otrygghet. Utifrån ett potentialorienterat perspektiv är det som ser ut att vara ett problem bara en utgångspunkt. Innan vi kan dra slutsatser om problemen måste vi ta reda på om det ser ut som problem också kan tänkas vara det. Just därför krävs det forskning. Och det måste vara en forskning som inte bara intresserar

181 sig för det ytliga utan också borrar sig ner på djupet, tränger bakom det som synes vara och klargör betydelsen av allt det som inte flyter. Till det som inte flyter hör de outnyttjade potentialerna. I jämförelse med 1996 har andelen studerande ökat från 8 % till 15 %. Det rör sig om drygt 3 700 Fosiebor vars studier inte räknas som arbete och därmed inte får den betydelse som de skulle kunna ha. Sak samma gäller för de drygt 7 800 Fosiebor (28 %) som är aktivt engagerade i föreningslivet. En annan outnyttjad resurs som har synliggjorts genom LNU-2006 är den dolda kompetenspotentialen. Hela 35 % av samtliga säger sig ha fullbordat en utbildning i annat land som är högre än den de har fullbordat och fått godkänd i Sverige. Till det som inte flyter hör också de problem som gör att potentialerna i Fosie inte utnyttjas. Jag har definierat fem huvudproblem med anknytning till vart och ett av VFA:s problemområden. Samtliga fem gäller situationen i Malmö som helhet. Det är därför Malmös problem och inte bara Fosies. Det första huvudproblemet har jag kallat förvärvsarbetsmonopolet och med det menar jag likställandet av arbete i allmänhet med förvärvsarbete. Det är ett problem eftersom monopolet osynliggör så mycket annat arbete, inte bara utbildningsarbete och allt det arbete som utförs inom förenings- livet utan också hemarbete. Det får därmed inte ligga till grund för en utveckling av demokratin och den mjuka integrationen. Men förvärvsar- betsmonopolet är ett problem också eftersom dagens förvärvsarbete inte gynnar den mjuka integrationen i den utsträckning som det tidigare gjorde. Enligt LNU-2006 har fler fått en svagare ställning på arbetsmarknaden. Klassanalysen visar också på förändringar som tenderar att individualisera oss. Det andra huvudproblemet har jag kallat betygsmonopolet och med det menar jag det monopol som betygen har fått på mätningar av fram- gång i skolan. Som mått på framgång har betygen visat sig ha stora brister. Men det är också ett problem att det som betygen inte täcker in därmed inte mäts. Det kan t ex gälla den mångkulturella kompetens som många ungdomar utvecklar. På grund av betygsmonopolet faller det i skymundan och får ingen uppmärksamhet. Men det gäller också processerna i skolan, dvs hur skolan fungerar. Det tredje huvudproblemet har jag kallat bostadsanakronismen och med det syftar jag på bostädernas otidsenlighet i förhållande till de män- niskor som har flyttat in i dem. Det visar sig i ökad trångboddhet men också i försvårandet av ett modernt samhällsliv. Det gäller särskilt miljon- programsområdena. De byggdes för människor som skulle förvärvsarbeta på dagarna och enbart masskonsumera i hemmet. Dessa områden bebos nu till viss del av människor som inte förvärvsarbetar, men inte heller masskonsumerar i den utsträckning som det var tänkt. Förutom att en del

182 saknar pengar har de kanske inte heller skolats in i de masskonsumtionsnormer som de med svensk bakgrund har blivit. Det fjärde huvudproblemet har jag kallat trygghetsmonopolet och med det syftar jag på den ställning som fysisk trygghet har fått i förhållande till andra former av trygghet. Trygghet har kommit att bli synonymt med fysisk trygghet vilket gör att andra former av trygghet hamnar i skymundan. Den fysiska tryggheten må vara nog så viktig, men det är också viktigt med t ex ekonomisk trygghet. Trygghetsmonopolet innebär att det ena trygghetsbehovet framhävs på bekostnad av det andra. Det kan förvärra spänningarna mellan grupper med olika trygghetsbehov. Det femte huvudproblemet har jag kallat den mjuka desintegrationen och med det menar jag försvagningen av de meningssammanhang som möjliggör en känsla av delaktighet. Det visar sig framför allt i det sjunkande valdeltagandet, 63 % i det senaste kommunalvalet (Fosie), jämfört med 73,5 % i hela Malmö. Det jag har kallat hård integration (t ex förvärvsar- bete) leder inte automatiskt till mjuk. Men skapandet av ett Symbolfosie är inte heller befrämjande för den mjuka integrationen. Många Fosiebor känner inte igen sig i beskrivningarna av deras verklighet. Dessa fem huvudproblem har gjort samhället till en ny typ av innanför- skap. Därmed har det också uppstått förutsättningar för ett utanförskap. Så var det redan för 10 år sen, vilket gjorde att jag identifierade en gräns mellan två större områden. Det ena kallade jag Hyresfosie eftersom det enbart bestod av hyresrätter. Det andra kallade jag Ägandefosie eftersom det bestod av både äganderätter och bostadsrätter. Gränsen mellan Hyresfosie och Ägandefosie markerade en skillnad mellan det jag kallade två olika sociala världar. Så är det inte längre. Det går inte att urskilja en lika tydlig gräns längre. Stadsdelen är inte längre lika segregerad. Jämfört med för 10 år har det område som präglas av utanförskap därmed inte brett ut sig utan snarare koncentrerats till ett av Fosies delom- råden, nämligen Hermodsdal. Där förvärvsarbetar färre än i något annat delområde. Mer än hälften av dessa förvärvsarbetar i avreglerade former eller i egen regi. Andelen med godkända utbildningar är lägst i stadsdelen. Trångboddheten är störst. Invånarna bor i ett område vars rumsliga strukturer lämpar sig dåligt för deras behov och livssituation. Problemen med den ekonomiska otryggheten är störst på Hermodsdal. Det är också på Hermodsdal som den mjuka integrationen i det svenska nationssamhället är svagast. Resultatet från LNU-2006 tyder på att även delar av Lindängen präglas av utanförskap. Men ser vi till delområdena som helhet är det Hermodsdal som präglas mest av utanförskap. Jag förespråkar en lösning på problemen som kan kallas urban integration. Med integration menar jag en form av social ordning som bygger på både tvång och samtycke. Integrationen kan vara både hård och mjuk.

183 Hårt integrerade är vi genom att spela en roll. Därmed kan vi sägas vara faktiskt delaktiga. Om vi sen också känner oss delaktiga i en gemenskap är en annan sak. Men gör vi det kan vi också sägas vara mjukt integrerade. Hård och mjuk integration ska uppfattas som integrationens två sidor. De skapar förutsättningar för varandra. T ex har förvärvsarbetet förändrats på sätt som försämrar förutsättningarna för mjuk integration. Det måste göras möjligt att spela en roll i samhället och vara faktiskt delaktig på ett sätt som gynnar känslan av delaktighet. Det skulle kunna ske genom ett bättre synliggörande och tillvaratagande av annat arbete än förvärvsarbetet. Enligt resultaten från LNU-2006 är många Fosiebor engagerade i utbildningsarbete, hemarbete och föreningslivsarbete. Det skulle också kunna ske genom ett bättre synliggörande och tillvaratagande av den kompetens som betygen inte mäter. T ex är den outnyttjade och dolda kompetenspotentialen i särklass störst på Hermodsdal. Hela 59 % av samtliga Hermodsdalsbor i åldrarna 20-64 år säger sig ha fullbordat en utbildning i annat land som är högre än den de har fullbordat och fått godkänd i Sverige. För att gynna utvecklingen av en urban integration föreslår jag att det etableras arenor för lokala kunskapsutvecklingsprocesser. Det utmärkande draget för dessa arenor skulle vara ett nära samarbete mellan forskare och praktiker. LNU-2006 är tänkt att vara ett exempel på en sådan satsning. Intervjuerna i LNU-2006 har gjorts av 18 praktiker, samtliga med anknytning till stadsdelen Fosie, varav 15 med anställning i Fosie stadsdels- förvaltning. Projektet inleddes med en utbildning som bestod av det som deltagarna behövde lära sig för att klara av sina uppgifter. Utbildningen ingick i en högskolekurs med namnet Urban Integration. Varje deltagare har därmed haft möjligheten att tillgodoräkna sig fem högskolepoäng. Förutom utbildningsinsatserna har deltagarnas egna kunskaper också varit till stor användning i projektet. Det har gällt kunskaper om t ex Fosie och Fosieborna, men också om intervjuteknik, språk och kulturer. Mycket kompetens, engagemang och motivation har därmed synliggjorts och tagits tillvara. I projektet har deltagarna fått tid till bearbetningar av de egna erfarenheterna, andra att diskutera dem med och även tillgång till handledarstöd. Deltagandet i projektet har därmed också skapat ett intresse för projektresultaten och lagt grunden för fortsatta utvecklingsarbeten.

184 Förteckning över diagram och tabeller

Tabell 1. Svarsfrekvenser (%) 64 Tabell 2. Könsfördelning, intervjuade i förhållande till urval 65 Tabell 3. Åldersgrupper, intervjupopulation och urvalspopulation (%) 65 Tabell 4. Upplåtelseformer, intervjuade i förhållande till urval 66 Diagram 5. Bostäder (%) i Malmö och dess 10 stadsdelar (byggnadsår, sorterade på andel byggda före 1941) 74 Diagram 6. Bostäder (%) i Fosies delområden (byggnadsår, sorterade på andel byggda före 1941) 79 Diagram 7. Befolkning (antal och andelar av åldersgrupper) i Malmö och dess 10 stadsdelar (1/1 – 2006) 84 Diagram 8. Befolkning (antal och andelar av åldersgrupper) i delområdena (1/1 – 2006) 85 Diagram 9. Personer med utländsk bakgrund i Malmö och dess 10 stadsdelar (%) 87 Diagram 10. Utrikes födda av samtliga i Fosies delområden (%), 1996 (beräknat) och 2006 88 Diagram 11. ”Hur känner Du Dig just nu, rent fysiskt, om Du ser till Din hälsa och Ditt välbefinnande?” (%) 92 Diagram 12. ”Hur känner Du Dig just nu, rent psykiskt, om Du ser till Din hälsa och Ditt välbefinnande?” (%) 93 Diagram 13. ”Röker Du?” (%) 95 Diagram 14. Utflyttade (%) från Fosies delområden av befolkning (medel för 1992-95 respektive 2002-05) 96 Diagram 15. ”Du som är förvärvsarbetande, är Du fast anställd, tillfälligt anställd eller egen företagare?” 101 Diagram 16. Socioekonomisk indelning (SEI) av alla förvärvsarbetande (%) 113 Diagram 17. ”Vilken klass eller socialgrupp känner Du mest samhörighet med?” (%) 114 Diagram 18. Total arbetslöshet (%) bland män, kvinnor och samtliga (18-64 år, inkl i åtgärder) 118 Diagram 19. Total arbetslöshet (%) i delområdena 1990, 1996 & 2006 (18-64 år, inkl i åtgärder) 119 Diagram 20. Differensen i procentenheter mellan andelarna för respektive utbildnings- nivå i Fosies delområden 2006 & 1993 (20-64 år) 122 Diagram 21. Utbildningsnivåer (%) i Fosie enligt Områdesfakta respektive LNU-2006 (20-64 år) 123 Diagram 22. ”Vilket av följande alternativ stämmer bäst in på Dig just nu?” (exkl ålders-

185 pensionärer, %) 128 Diagram 23. Bostäder (%) i Malmö, Fosie och delområden (antal rum), sorterade på genomsnitt av antal rum 130 Diagram 24. Bostäder (%) i Malmö, Fosie och delområden (upplåtelseformer) 132 Diagram 25. ”Hur nöjd respektive missnöjd är Du totalt sett med Ditt boende?” (%) 133 Diagram 26. Hushållens sammansättning (%) (andelar av hushåll) 134 Diagram 27. ”Hur säker och trygg känner Du Dig när Du går ensam i Ditt bostadsom- råde och det är mörkt?” (%) 141 Tabell 28. Frågor om trygghet (%) 141 Diagram 29. ”Om Ditt hushåll plötsligt hamnade i en situation där Du på en vecka måste skaffa fram 15 000 kr (12 000 i LNU-1996), skulle Du kunna klara det?” (%) 143 Diagram 30. ”Hur ofta har det hänt att Ditt hushåll under det senaste året har haft svårigheter att klara räkningarna?” (%) 144 Diagram 31. ”Sparar Ditt hushåll regelbundet varje månad och långsiktigt?” (%) 145 Diagram 32. ”Gjorde Du någon semesterresa (eller resa av rekreationskaraktär) under det förra året?” (%) 146 Diagram 33. ”Hur ser Du på Din inkomst- och levnadsstandard?” (%) 147 Diagram 34. ”Umgås Du med grannarna?” (%) 149 Diagram 35. ”Brukar Du besöka vänner och bekanta eller ha vänner och bekanta på besök?” (%) 150 Diagram 36. ”Brukar Du besöka släktingar eller ha släktingar på besök?” (%) 150 Diagram 37. Valdeltagande i kommunalvalen 1994 och 2006 (%) i delområdena 158 Diagram 38. ”Hur brukar Du själv göra om Du är tillsammans med några bekanta och samtalet kommer in på politiska frågor?” (%) 159 Diagram 39. ”Hur pass intresserad är Du i allmänhet av politik?” (%) 160 Tabell 40. ”Har Du någon gång under det senaste året deltagit i någon av följande politiska handlingar, eller skulle Du kunna tänka Dig att göra det?” (%) 161 Diagram 41. ” Har Du förtroende för den socialdemokratiska kommunledningen i Malmö?” (%) 162 Diagram 42. ”Känner Du till vilka frågor stadsdelsfullmäktige ansvarar för?” (%) 163 Diagram 43. ”Hur vill Du själv värdera Dina levnadsförhållanden?” (%) 164 Diagram 44. ”Om Du tänker tillbaka på de senaste 5 åren, tycker Du att Dina levnadsförhållanden under denna tid försämrats, förbättrats eller varit i stort sett oförändrade?” (%) 165 Diagram 45. ”Är det viktigt för Dig att känna Dig som »boende i ditt område»?” (%) 166 Diagram 46. ”Är det viktigt för Dig att känna Dig som »malmöbo»?” (%) 167

186 Referenser

Aglietta, Michel (1976) A Theory of Capi- Uddevalla: Daidalos talist Regulation. The US Experience. Beck, Ulrich (1998) Risksamhället. På väg London: Verso (1987) mot en annan modernitet. Uddevalla: Ahrne, Göran & Roman, Christine & Daidalos (1986) Franzén, Mats (1996) Det sociala Beck, Ulrich (2005) Den kosmopolitiska landskapet. En sociologisk beskrivning blicken - eller: Krig är fred. Uddevalla: av Sverige från 50-tal till 90-tal. Daidalos (2004) England: Korpen Benner, Mats (1997) The Politics of Alvesson, Mats & Sköldberg, Kaj (1994) Growth. Economic Regulation in Tolkning och reflektion. Vetenskaps- Sweden 1939- 1994. Bjärnum: Arkiv filosofi och kvalitativ metod.Lund: Berg, Leo van den & Braun, Erik & Studentlitteratur Meer, Jan van der (2004) National Alvesson, Mats (2006) Tomhetens triumf. Urban Policies in the European Un- Om grandiositet, illusionsnummer & ion. Euricur (European Institute nollsummespel. Stockholm: Atlas for Comparative Urban Research). Amin, A & Cameron, A & Hudson, R Rotterdam (2002) Placing the Social Economy. Bertilsson, Margareta (1999) Från New York: Routledge Aristoteles till modern samhällsteori. I Andersson, Berit m fl (2003) Fyra Andersen, H & Kaspersen, L B (red): stadsdelar - fyra vägar mot integration. Klassisk och modern samhällsteori. Storstadssatsningen i Malmö. Utvärder- Lund: Studentlitteratur ing av demokratiarbete och skolprojekt. Bhaskar, Roy (1989) Reclaiming Reality. A Lund: Malmö Stad Critical Introduction to Contemporary Andreotti, Alberta & Benassi, David Philosophy. London: Verso et. al (2000) Comparative statistical Billing, Peter & Stigendal, Mikael (1994) analysis at national, metropolitan, Hegemonins decennier. Lärdomar från local and neighbourhood level: Italy / Malmö om den svenska modellen. Milan and Naples. URBEX Series, No Borås: Möllevångens Samhällsanalys 5. Amsterdam Brante, Thomas & Andersen, Heine & Arnkil, Robert (2005) Mapping out Korsnes Olav (red) (1998) Sociologiskt good practice - and how can we learn lexikon. Skien: Universitetsförlaget from it? - An overview of the debate, Brante, Thomas (1980) Vetenskapens themes, concepts and methods of struktur och förändring. Lund: Doxa good practice. Brante, Thomas (1997) Kausal realism Atkinson, Rob & Davoudi, Simin (2000) och sociologi. Sociologisk forskning The Concept of Social Exclusion in 1-2/97 the European Union: Context, De- Castells, Manuel (2000) Informationsål- velopment and Possibilities. Journal of dern. Ekonomi, samhälle och kultur. Common Market Studies 3/38-2000 Band 1: Nätverkssamhällets framväxt. Bauman, Zygmunt (1992) Att tänka Uddevalla: Daidalos sociologiskt. England: Bokförlaget Chisholm, Lynne (2001) Youth in Korpen knowledge societies -- challenges for Bauman, Zygmunt (1998) Arbete, research and policy. Young Vol 9:1 konsumtion och den nya fattigdomen. Clarke, John (2001) Globalization and

187 Welfare States: Some Unsettling ment & social affairs.Brussels. http:// Thoughts. I Sykes, R & Palier, B ec.europa.eu/employment_social/ & Prior P.M (eds): Globalization social_inclusion/index_en.htm and European Welfare States. China: European Commission (2004a) Joint Palgrave report on social inclusion 2004. Dahl, Karin & Rudvall, Göte (red) Employment and social affairs. (2001) Moteld - boken för dig som vill Brussels. http://ec.europa.eu/ påverka skolan. Smedjebacken: Bilda employment_social/social_inclusion/ Förlag index_en.htm Daly, Mary (2001) Globalization and the European Commission (2004b) The Bismarckian Welfare States. I Sykes, social situation in the European R & Palier, B & Prior P.M (eds): Union 2004. European Commission Globalization and European Welfare (Employment and social affairs). States. China: Palgrave Brussels Davis, Mike (2006) Planet of Slums. Europeiska Kommissionen (1996) Op- USA: Verso erationellt Program. URBAN Malmö Deacon, Bob (2001) International Or- 1996-1999. ganizations, the EU and Global Social Ferge, Zsuzsa (2001) Welfare and Policy. I Sykes, R & Palier, B & Prior ‘Ill-Fare’ Systems in Central-Eastern P.M (eds): Globalization and European Europe. I Sykes, R & Palier, B & Welfare States. China: Palgrave Prior P.M (eds): Globalization and Eagleton, Terry (2007) The Meaning of European Welfare States. China: Life. Great Britain: Oxford University Palgrave Press Florida, Richard (2006) Den kreativa Eklund, Klas (1992) Vår ekonomi. En klassens framväxt. Uddevalla: Daidalos introduktion till samhällsekonomin. Foucault, Michel (1986) Disciplinary Slovenia: Tiden Power and Subjection. I Lukes, Steven Eklund, Klas (2005) Vår ekonomi. En (ed): Power. New York: New York introduktion till samhällsekonomin University Press (helt omarbetad upplaga). Värnamo: Franzén, Mats (1983) Om maktförhål- Norstedts Akademiska Förlag landen. I Goldberg, T (red): Samhäll- Elmbrant Björn (1993) Så föll den svenska sproblem. Malmö: Liber modellen. Norge: T. Fischer & Co Franzén, Mats (1992) Den folkliga staden. Elmbrant, Björn (1995) Politikens ABC. Lund: Arkiv Stockholm: Fischer & Co Giddens, Anthony (1994a) Sociologi 1. Elmbrant, Björn (2005) Dansen kring Lund: Studenlitteratur guldkalven. Så förändrades Sverige av Giddens, Anthony (1994b) Sociologi 2. börsbubblan. Falun: Atlas Lund: Studenlitteratur Esping-Andersen, Gösta (1990) The Giddens, Anthony (1999) Tredje vägen. Three Worlds of Welfare Capitalism. Om förnyelsen av socialdemokratin. Cambridge: Polity Press Lund: Atlas Esping-Andersen, Gösta (1999) Social Gren, Martin & Hallin, Per-Olof (2003) Foundations of Postindustrial Econo- Kulturgeografi - en ämnesteoretisk mies. Oxford: Oxford University Press introduktion. Lund: Liber Eurocities (2000) Position Paper on Guillén, Ana M & Álvarez, Santiago Social Inclusion. Social Exclusion: (2001) Globalization and the South- Eurocities View. Eurocities Social ern Welfare States. I Sykes, R & Pal- Welfare Committee. Brussels ier, B & Prior P.M (eds): Globalization European Commission (2002) Joint and European Welfare States. China: report on social inclusion. Employ- Palgrave

188 Gustafsson, BengtOve & Larsson, Patrik Ingelstam, Lars (1981) Arbetets värde (1992) Arbetsmiljöfrågor i tjänstesek- och tidens bruk - en framtidsstudie. torn. Avrapportering av en förstudie. Stockholm: LiberFörlag Forskningsrapport 92:12. Karlstad: Ingelstam, Lars (1995) Ekonomi för en ny Centrum för tjänsteforskning tid. Lärobok om industrisamhället och Gustavsson, Bernt (2002) Vad är framtiden. Stockholm: Carlssons kunskap? En diskussion om praktisk och Ingelstam, Lars (2006) Ekonomi på teoretisk kunskap. Kalmar: Skolverket plats. Linköping: Centrum för kom- Halvorsen, Knut (1989) Samhällsveten- munstrategiska studier, Linköpings skaplig metod. Lund: Studentlitteratur universitet Harvey, David (1989) The Condition Integrationsverket (2000:9) En statistisk of Postmodernity. Cambridge, USA: presentation av storstadskom- Blackwell (1992) munerna. Nationell utvärdering av Hay, Colin (2001) Globalization, Eco- Storstadssatsningen. Delrapport. nomic Change and the Welfare state: Integrationsverkets rapportserie 2000:9. The ‘Vexatious Inquisition of Taxa- Norrköping tion’?. I Sykes, R & Palier, B & Prior Integrationsverket (2003) Skolan mitt i P.M (eds): Globalization and European världen - den öppna skolans möjligheter. Welfare States. China: Palgrave Trelleborg: Integrationsverket Healey, P & Cameron, S & Davoudi, Jackson, Paul (2005) Vi är skit för er. Ett S & Graham, S & Madani-Pour, A reportage om utanförskap i två akter. (ed) (1995) Managing Cities. The Malmö: Fosie Stadsdelsförvaltning New Urban Context. Newcastle: John Jacobs, Jane (2005) Den amerikanska stor- Wiley & Sons stadens liv och förfall. Riga: Daidalos Hoelscher, Petra (2004) A thematic study Jessop, Bob & Sum, Ngai-Ling (2006) using transnational comparisons to Beyond the Regulation Approach. analyse and identify what combina- Putting Capitalist Economies in their tion of policy responses are most Place. Norfolk: Edward Elgar successful in preventing and reducing Jessop, Bob (1990a) Regulation theories high levels of child poverty. European in retrospect and prospect. Economy Commission (Employment and social and Society 2 affairs).Brussels. Downloaded from: Jessop, Bob (1990b) Fordism and Post- http://europa.eu.int/comm/employ- Fordism: A Critical Reformulation. ment_social/social_inclusion/stud- Research Report 16 ies_en.htm [accessed 7 February Jessop, Bob (1990c) State Theory. Putting 2006] Capitalist States in the Place. Cam- Holmer, Jan & Starrin, Bengt (1993) bridge: Polity Press Deltagarorienterad forskning. Lund: Jessop, Bob (2002) The Future of the Studentlitteratur Capitalist State. Cambridge: Polity Holmgren, Anna (red) (2001a) Integra- Press tion och segregation - i teori och praktik. Jessop, Bob (2003) From Thatcherism Stockholm: LO Idédebatts skriftserie to New Labour: Neo-Liberalism, nr 2 Workfarism, and Labour Market Holmgren, Anna (red) (2001b) Klassam- Regulation. in H. Overbeek, ed: The hället. Befäst eller upplöst?. Stockholm: Political Economy of European Unem- LO Idédebatts skriftserie nr 3 ployment: European Integration and the Hydén, Lars-Christer (1981) Psykologi Transnationalization of the Employ- och materialism. Introduktion till den ment Question. London: Routledge materialistiska psykologin. Malmö: Johannesson, Kurt (1998) Retorik - eller Prisma konsten att övertyga. Borås: Norstedts

189 Jordan, Bill & Düvell, Franck (1999) York: New York University Press Irregular migration: the dilemmas of Lundquist, Lennart (2001) Medbor- transnational mobility. Cheltenham: gardemokratin och eliterna. Lund: Edward Elgar Publication Studentlitteratur Körner, Svante & Wahlgren, Lars Madanipour, Ali & Cars, Göran & Allen, (1996) Praktisk statistik. Lund: Judith (2003) Social Exclusion in Studentlitteratur European Cities. London: Routledge Korpi, Walter (1992) Halkar Sverige Malmö Stad (2004) Handlingsplan efter? Sveriges ekonomiska tillväxt ”Välfärd för alla – det dubbla 1820 - 1990 i jämförande belysning. åtagandet” Stockholm: Carlssons Marx, Karl (1969) Kapitalet. Första Kosonen, Pekka (2001) Globalization boken. Kapitalets produktionsprocess and the Nordic Welfare States. I (1974).Bo Cavefors Sykes, R & Palier, B & Prior P.M Marx, Karl (1971) Kapitalet. Andra (eds): Globalization and European boken. Kapitalets cirkulationsprocess. : Welfare States. China: Palgrave Bo Cavefors Laclau, Ernesto & Mouffe, Chantal Massey, Doreen (1984) Spatial Divisions (1985) Hegemony & Socialist Strategy. of Labour. Social Structures and the Towards a radical democratic politics. Geography of Production. London: London: Verso Macmillan Liedman, Sven-Eric (1982) Frihetens Massey, Doreen (1994) Space, place, and herrar, frihetens knektar. Ideologier på gender. Cornwall: Polity Press 1980-talet. Stockholm: Arbetarkultur Moe, Sverre (1995a) Sociologisk teori. Liedman, Sven-Eric (1998) I skuggan av Lund: Studentlitteratur framtiden. Modernitetens idéhistoria. Moe, Sverre (1995b) Sociologisk betrak- Finland: Albert Bonniers förlag telse. En introduktion till systemteori. Liedman, Sven-Eric (1999) Att se sig Lund: Studentlitteratur själv i andra. Om solidaritet. Falun: Morley, David & Chen, Kuan-Hsing Bonnier essä (1996) Stuart Hall. Critical Dialogues Liedman, Sven-Eric (2001) Ett oändligt in Cultural Studies. Great Britain: äventyr. Om människans kunskaper. Routledge Falun: Albert Bonniers förlag Musterd, Sako & Murie, Alan (eds) Liedman, Sven-Eric (2006) Stenarna i (2002) The Spatial Dimensions of själen. Form och materia från antiken Urban Social Exclusion and Integra- till idag. Finland: Albert Bonniers tion. URBEX Series, No 22: Final förlag Report. Amsterdam Listerborn, Carina (2005) Kvinnors liv OECD (2006) Where Immigrant Students i Husby. En skildring av kön, plats Succeed. OECD: OECD Publishing och etnicitet. Lund: Institutionen Offe, Claus (1985) Disorganized Capital- för kulturgeografi och ekonomisk ism. Cambridge: Polity Press (1986) geografi/Lunds universitet Olofsson Gunnar (1979) Mellan klass och Ljungberg, Caroline (2004) Den svenska stat. Om arbetarrörelse, reformism och skolan och det mångkulturella - en socialdemokrati. Kristianstad: Arkiv paradox?. Malmö: IMER/Malmö Olofsson, Gunnar (1995) Klass, rörelse, Högskola socialdemokrati. Lund: Arkiv Lockwood, David (1992) Solidarity and Olsson Hort, Sven E (1992) Segregation - Schism: The Problem of Disorder in ett svenskt dilemma? Socialpolitiska och Durkheimian and Marxist Sociology. sociologiska synpunkter. Bilaga 9 till LU Oxford: Clarendon Press 92. Stockholm: Finansdepartementet Lukes, Steven (ed) (1986) Power. New Outhwaite, William (1999) Klassisk och

190 modern samhällsteori. I Andersen, döma: Tio artiklar om bedömning och H & Kaspersen, L B (red): Klassisk betygssättning. Stockholm: Skolverket och modern samhällsteori. Lund: Skolverket (2002) Bildning och kunskap. Studentlitteratur Särtryck ur skola för bildning. Kalmar: Pålsson Syll, Lars (2001) Den dystra Skolverket vetenskapen. Om nationalekonomins Skolverket (2006:22) Utbildningsin- och nyliberalismens kris. Bjärnum: spektion i Malmö stad: Grundskola Atlas Akademi Socialmedicinska enheten, Region Skåne Peterson, Tomas & Stigendal, Mikael & (2003) Barns hälsa och levnadsförhål- Fryklund, Björn (1988) Skånepartiet. landen 1999-2001. . Malmö Om folkligt missnöje i Malmö. Lund: Soto Hardiman, Paul & Jones, Sian. Arkiv McAdam, Steve & Hallsworth, Simon Petersson, Olof ( red) (1989) Maktbegrep- & Allain, Alex (2004) Youth and pet. Stockholm: Carlssons exclusion in disadvantage urban areas: PriceWaterhouseCoopers (2005) Cities of addresing the causes of violence. Bel- the future gium: Council of Europe Publishing Putnam, Robert D. (1996) Den fun- SOU (1995) Att röja hinder för gerande demokratin. Medborgaramdans Samverkan - Egenmakt - Arbetslinjen. rötter i Italien. Stockholm: SNS Förlag Stockholm: Socialdepartementet Riddersporre, Bim (2003) Att möta det (Storstadskommittén 1995:142) oväntade. Tidigt föräldraskap till barn SOU (1997) Skolfrågor - om skola i en ny med Downs syndrom. Lund: Institutio- tid. Stockholm: Utbildningsdeparte- nen för psykologi/Lunds Universitet mentet (Skolkommittén 1997:121) Rifkin, Jeremy (2004) The Euro- SOU (1998) Tre städer. En storstadspolitik pean Dream. How Europe’s Vision för hela landet. Stockholm: Social- of the Future is Quietly Eclipsing the departementet (Storstadskommittén American Dream . USA: Jeremy P 1998:25) Tarcher/Penguin SOU (2000) En uthållig demokrati. Riksrevisionen (2004) Betyg med lika Stockholm: (Demokratiutredningen värde? – en granskning av statens 2000:1) insatser. Stockholm: Riksrevisionen SOU (2003) Unga utanför (slut- (2004:11) betänkande). Stockholm: Fritzes Ristilammi, Per-Markku (1994) offentliga publikationer (Utredningen Rosengård och den svarta poesin: en om unga utanför 2003:92) studie av modern annorlundahet. SOU (2005) Storstad i rörelse. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Kunskapsöversikt över utvärderingar Bokförlag, Symposium AB av storstadspolitikens lokala utveckling- Sapir, André (2005) Globalisation and savtal. Stockholm: Fritzes offentliga the Reform of European Social publikationer (Utredningen om Models. www.bruegel.org. Brussels utvärdering av lokala utvecklingsavtal Sayer, Andrew (1992) Method in Social 2005:29) Science. A realist approach. Worcester: Stigendal, Mikael (1992) Storbritannien Routledge - fast i sin historia?. I Buckhorn, SCB (2003a) Tid för vardagsliv. Rapport G (red): ANNO 92 - Europa under 99:2003 omvandling. Arlöv: Corona SCB (2003b) Föreningslivet i Sverige. Stigendal, Mikael (1996) Tänk om Rapport 89. marknadsekonomin inte räcker!. I Sennett, Richard (2007) Den nya kapital- SOU 1996:151: Bidrag genom arbete ismens kultur. Finland: Atlas - en antologi. Stockholm: Fritzes Skolverket (2002) Att bedöma eller (Storstadskommittén)

191 Stigendal, M (1996) Varför finns Malmö? Samhällsanalys. http://webzone.lut. Krisen i ett historiskt perspektiv. mah.se/projects/MS1 (Malmö Stad) Stigendal, Mikael (1999) Sociala värden Stigendal, M (1997) Sociala värden i olika i olika sociala världar. Segregation sociala världar, delrapport 1: Södra och integration i storstaden. Lund: Innerstaden. Malmö: Möllevångens Studentlitteratur Samhällsanalys Stigendal, Mikael (2000) Skolintegration Stigendal, M (1997) Sociala värden i - lösningen på skolans problem? Rap- olika sociala världar, delrapport 2: porter om utbildning 1/2000 - Malmö Husie. Malmö: Möllevångens Sam- Högskola, Lärarutbildningen, Regionalt hällsanalys. http://webzone.lut.mah. Utvecklingscentrum. Malmö se/projects/MS1 Stigendal, Mikael (2002) Den gode Stigendal, M (1997) Sociala värden i socialvetenskaparen. Vetenskapsteori i olika sociala världar, delrapport 3: vardande. Lund: Studentlitteratur Fosie. Malmö: Möllevångens Sam- Stigendal, Mikael (2003) Olika problem hällsanalys. http://webzone.lut.mah. - likartade lösningar. Goda exempel se/projects/MS1 mot socialt utanförskap i fem europeiska Stigendal, M (1997) Sociala värden i städer. Lund: Studentlitteratur olika sociala världar, delrapport 4: Stigendal, Mikael (2004a) Framgång- Hyllie. Malmö: Möllevångens Sam- salternativ. Mötet i skolan mellan hällsanalys. http://webzone.lut.mah. utanförskap och innanförskap. Lund: se/projects/MS1 Studentlitteratur Stigendal, M (1997) Sociala värden i Stigendal, Mikael (2004b) Transforma- olika sociala världar, delrapport 5: tions - Boundaries - Dialogues. Oxie. Malmö: Möllevångens Sam- A perspective on Malmö in hällsanalys. http://webzone.lut.mah. 2004. http://webzone.lut.mah. se/projects/MS1 se/projects/MS1 Stigendal, M (1998) Sociala värden i Stigendal, Mikael (2006) Young People - olika sociala världar, delrapport 6: from Exclusion to Inclusion. Revitalising Centrum. Malmö: Möllevångens European Cities. Malmö: http://web- Samhällsanalys. http://webzone.lut. zone.lut.mah.se/projects/MS1 mah.se/projects/MS1 Sykes, Robert & Palier, Bruno & Prior, Stigendal, M (1998) Sociala värden i olika Pauline M. (ed) (2001) Globalization sociala världar, delrapport 7: Västra and European Welfare States. China: Innerstaden. Malmö: Möllevångens Palgrave Samhällsanalys. http://webzone.lut. Thavenius, Jan (1995) Den motsägelsefulla mah.se/projects/MS1 bildningen. Stockholm/Stehag: Brutus Stigendal, M (1998) Sociala värden i olika Östlings Bokförlag Symposion sociala världar, delrapport 8: Limhamn- Therborn, Göran (1981) Klasstrukturen i Bunkeflo. Malmö: Möllevångens Sverige 1930-1970. Zenit Samhällsanalys. http://webzone.lut. Therborn, Göran (1983) Den nymarxis- mah.se/projects/MS1 tiska klassanalysens uppkomsten och Stigendal, M (1998) Sociala värden i problem. Häften för Kritiska Studier 2 olika sociala världar, delrapport 9: Therborn, Göran (1989) The Two-Third, Rosengård. Malmö: Möllevångens One-Third Society. I Hall, Stuart & Samhällsanalys. http://webzone.lut. Jacques, Martin (red): New Times. mah.se/projects/MS1 London: Lawrence and Wishart Stigendal, M (1998) Sociala värden i Therborn, Göran (1995) European olika sociala världar, delrapport 10: Modernity and Beyond. The Trajetory of Kirseberg. Malmö: Möllevångens European Societies 1945 - 2000. Great

192 Britain: SAGE Publications Toynbee, Polly (2003) Hard work: life in low-pay Britain. London: Bloomsbury Whyte Foot, William (1991) Participa- tory action research. United States of America: Sage publications

193 Författarpresentation: Mikael Stigendal

Jag presenterar mig gärna först av allt som Malmöbo. Är uppvuxen i Malmö och bor sen många år centralt, nära Folkets park. Känner starkt för stan och dess utveckling. Och känslor har stor betydelse. Även inom vetenskapen. Vare sig man vill det eller ej. Just Malmö har jag forskat mycket om. Men jag har också forskat om vetenskap och bl a dess beroende av just känslor. Och mera då? Vad kan jag egentligen? På papperet från 1994 står det att jag är doktor i sociologi, men vad innebär det? Och vad har jag lärt mig sen dess? Hur ska man beskriva sina vetenskapliga kompetenser? Går de att sortera in i områden? I så fall vilka? Och hur många? Stora och svåra frågor. Men verkligen så angelägna att hålla vid liv och om igen söka svar på. Jag disputerade 1994 i sociologi på en avhandling om Malmös utveckling. Utifrån det lokala perspektivet på Malmö syftade avhandlingen till att förklara integrationen av det svenska samhället men också de tendenser till splittring och segregation som har vuxit sig allt starkare. Därefter har jag fortsatt att forska om de växande klyftorna och framväxten av utan- förskap, särskilt i Malmö men även genom nationella och internationella jämförelser i flera EU-projekt. Utifrån samhällsperspektivet har jag sen slutet av 1990-talet också forskat mycket om skolan, då särskilt i dess betydelse som plats för möten mellan innanförskap och utanförskap. För- utom forskningen om samhällsintegration, segregation, städer och skolor har jag dessutom under alla år intresserat mig mycket för vetenskaps- och kunskapsteori. Tolv forskningsprojekt har jag deltagit i sen 1986, varav sju som ledare. Min forskning har till stor del varit praxisnära i samarbete med bl a kommunanställda, arbetslösa och ungdomar. 1997-1999 var jag med och startade området IMER vid Malmö Högskola. Sedan år 2000 är jag anställd på Regionalt Utvecklingscentrum (RUC) vid Lärarutbildningen på Malmö Högskola.

Publikationer (urval 1994-2006) Stigendal, Mikael (2006) Young People - from Exclusion to Inclusion. Revitalising European Cities. Malmö: District of Fosie Stigendal, Mikael (2004) Framgångsalternativ. Mötet i skolan mellan utanförskap och

194 innanförskap. Lund: Studentlitteratur Stigendal, Mikael (2003) Olika problem - likartade lösningar. Goda exempel mot socialt utanförskap i fem europeiska städer. Lund: Studentlitteratur Stigendal, Mikael (2002) Den gode socialvetenskaparen. Vetenskapsteori i vardande. Lund: Studentlitteratur Stigendal, M (2000) Skolintegration – lösningen på skolans problem? Rapporter om utbildning 1/200. Regionalt utvecklingscentrum, Lärarutbildningen, Malmö Högskola Stigendal, M (1999) Sociala värden i olika sociala världar. Segregation och integration i Malmö. Lund: Studentlitteratur Stigendal, M (1998) Sociala värden i Södra Innerstaden. Delrapport 1, i Storstadskommit- tén, Tre städer – en storstadspolitik för hela landet (3:e bilagan). Stockholm: SOU 25. Stigendal, M (1996) Tänk om marknadsekonomin inte räcker? i Storstadskommittén, red, Bidrag genom arbete – en antologi. Stockholm: SOU 151 Stigendal, M (1996) Varför finns Malmö? Krisen i ett historiskt perspektiv. (Malmö Stad) Stigendal, Mikael (1995) The Swedish Model - renaissance or retrenchment? Renewal 3 Billing, P & Stigendal, M (1994) Hegemonins decennier. Lärdomar från Malmö om den svenska modellen. Malmö: Möllevångens Samhällsanalys (diss.)

Hemsida: http://webzone.lut.mah.se/projects/MS1

195