innehåll 2012:4

Välkomsthälsning...... 5 Daniel Möller

Vetenskapen i verkligheten...... 7 Anna Williams

Avhandlingen som kritisk praktik: andra former, andra medier...... 15 Jesper Olsson

Skriva för intrigen? Några tankar om forskaren som författare...... 27 Annelie Bränström Öhman

Samtal i plenum. Litteraturstudiet och det akademiska språket...... 39

Johannes Edfelts hand. En motivstudie...... 51 Tommy Olofsson

Rapport från en konferens Sverige och allt det andra. Det svenska 1700-talet i kosmopolitisk belysning, Uppsala, 25–26 oktober 2012...... 67

Recensioner...... 70 Björn Hammarfelt, Following the Footnotes. A Bibliometric Analysis of Citation Patterns in Lite- rary Studies; Pamela Schultz Nybacka, Bookonomy. The Consumption Practice and Value of Book Reading; Ulla Carlsson och Jenny Johannisson (red.), Läsarnas marknad, marknadens läsare. En forskningsantologi utarbetad för Litteraturutredningen; Elisabeth Bladh och Christina Kullberg (red.), Litteratur i gränszonen. Transnationella litteraturer i översättning ur ett nordiskt perspektiv; Inger Littberger Caisou-Rousseau, Över alla gränser. Manlighet och kristen (o)tro hos Almqvist, Strindberg och Lagerlöf; Magnus Persson, Den goda boken. Samtida föreställningar om litteratur och läsning; Eva Nilsson Nylander, The Mild Boredom of Order. A Study in the History of the Manuscript Collection of Queen Christina of Sweden; Yvonne Blomberg, Att besvärja döden. Död- och återfödelsetematiken i Lars Noréns författarskap 1963–1999; Ann-Sofi Ljung Svensson, Jordens dotter. Selma Lagerlöf och den tyska hembygdslitteraturen; Axel Englund, Still Songs. Music In and Around the Poetry of Paul Celan

Medverkande...... 97

Från redaktionen

Detta nummer av TfL, Lundaredaktionens sista för den här gången, innehåller några av före- dragen från årets TfL-dagar, vilka ägde rum 12–13 oktober. Mellan pärmarna finns även panel- debatten från detta symposium, där sammanlagt ett sextiotal personer deltog, en motivstudie över Johannes Edfelts diktning, signerad Tommy Olofsson, en rapport från en nyligen hållen 1700-talskonferens samt en extra stor avdelning med recensioner. Redaktionen i Lund vill rikta ett tack till alla de skribenter som bidragit med artiklar, recen- sioner, översättningar, debatt-texter och konferensrapporter under 2011 och 2012. Vi vill också tacka alla dem som ställt upp som externa referenter under de två åren. Vid årsskiftet lämnas ansvaret för TfL över till Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria vid Stockholms universitet. Vi önskar den tillträdande redaktionen med Maria Andersson och Per Anders Wik- torsson vid rodret varmt lycka till!

Daniel Möller

• 3 välkomsthälsning (12 oktober 2012)

Hjärtligt välkomna till Språk- och litteratur- skriva på engelska, för det andra om att vikten centrum och årets TfL-dagar, som kommer att av den så kallade tredje uppgiften inte längre handla om ”Litteraturstudiet och det akade- betonas så starkt som förut – i tjänstetillsätt- miska språket”. ningar och i utvärderingar av forskning och Frågorna om det språkliga uttrycket och därmed tilldelning av forskningsmedel – och om vilket språk man använder ter sig särskilt för det tredje om en expansion av avancerade angelägna för litteraturvetenskapen. Litte- teorier och begreppsapparater. Konferensens raturvetenskapen ska – idealt – vända sig ämne är med andra ord mycket angeläget. till både vetenskapligt skolade läsare och till Det handlar om vår plats i den svenskspråkiga icke-professionella läsare, de som förr kallades ­offentligheten, om att våra böcker och artiklar ”den bildade allmänheten”. Den ska förmedla kan nå ut, utan att ge avkall på de vetenskapli- något av den litterära textens egenskap av att ga anspråken. Vi får nu äntligen en diskussion vara ett estetiskt fenomen, och detta i ett språk om detta. som samtidigt ska vara exakt, vetenskapligt Fem föredragshållare har inbjudits att och pedagogiskt enkelt. dryfta de olika frågorna utifrån skilda ut- Vi kommer under två konferensdagar att gångspunkter: Anna Williams från Uppsala diskutera det akademiska, i synnerhet det lit- universitet, Jesper Olsson, Linköpings univer- teraturvetenskapliga, språket och dess förhål- sitet, Anna Adeniji, Södertörns högskola (nu lande till andra skriftpraktiker: essäistik, kri- verksam vid Diskrimineringsbyrån Uppsala), tik, filosofi och skönlitteratur samt till andra Annelie Bränström Öhman, Umeå universitet språk. Tanken är att få igång ett meningsutby- och Ole Fogh Kirkeby, Copenhagen Business te om vad akademiskt skrivande innebär, för School. Tyvärr nåddes vi igår av beskedet att vem vi skriver, vad vi skriver, hur vi skriver och Ole Fogh Kirkeby drabbats av sjukdom och vilka gränser (om några) som vi har att förhålla inte kan delta. Morgondagens paneldebatt oss till. kommer därför att genomföras utan honom. Dessa frågor har alltid följt litteraturveten- Inte heller Anna Williams och Jesper Olsson skapen – och för den delen också de andra har möjlighet att medverka i debatten, där estetiska vetenskaperna. Men spörsmålen har Anna Adeniji och Annelie Bränström Öhman blivit särskilt påträngande under senare år, i stället kommer att flankeras av Cristine Sar- främst därför att motsättningen mellan det rimo, Malmö högskola och Paul Tenngart, pedagogiska och det vetenskapliga har skärpts. Lunds universitet; samtalet leds av Rikard Orsakerna till denna skärpning är framför allt Schönström, Lunds universitet. tre. Det handlar för det första om kravet på in- Jag hälsar våra föredragshållare och debat- ternationalisering, det vill säga i praktiken att törer särskilt varmt välkomna!

Välkomsthälsning • 5 Konferensen genomförs med stöd från Stif- telsen Olle Engkvist Byggmästare och Svenska Akademien, till vilka redaktionen riktar sitt varmaste tack!

Daniel Möller

6 • TfL 2012:4 Vetenskapen i verkligheten av Anna Williams

En konferens om litteraturstudiet och det texten knollrar inte ihop sig på pappret helt akademiska språket ger plats åt en mängd an- plötsligt / kanske bär hon ett passerkort runt gelägna frågor som berör oss alla varje dag i halsen”.2 nästan alla de professionella situationer vi be- Men det finns en annan sida av skrivarverk- finner oss i. Vilken form passar bäst för det här ligheten som ibland oförtjänt kommer i skym- ämnet? Kan jag välja ett annat ord än denna undan av framtidsoron och krissignalernas ogenomträngliga term? Vad händer med mitt varningsljus. Det finns ju en särskild frihet och språk när jag undervisar eller skriver på engel- rymd kring vårt dagliga språk. I jämförelse med ska? Vem vill jag skall läsa det jag skriver? Det- många andra ämnen har litteraturvetenskapen ta bidrag blir några nedslag, reflexioner, som och andra humanistiska discipliner stor frihet förhoppningsvis kan vara till gagn i TfL-da- när det gäller att förmedla forskning och kun- garnas samtal. skap till kolleger i ämnet och till läsare utanför Ofta är diskussionen om språket präglad av vetenskapssamhället. Många utnyttjar detta oro, defensiva attityder och revirtänkande som genom att skriva i ett spektrum av genrer som vill värna om ämnets integritet. ”Konventio- jag föreställer mig färgar av sig på varandra. nerna är en ordningskatekes som disciplinerar Avhandlingen, den vetenskapliga uppsatsen, skrivandet, deras kraft ligger i det försåtliga den populärvetenskapliga boken, recensionen, viskandet om gränser som blir synliga först essän, krönikan, bloggen – som forskare har när de överskrids på fel sätt”, skriver etnolo- vi alla möjligheter att vidga vårt språk, öva oss gen Orvar Löfgren.1 Han beskriver en verk- mot en brokig samling av tänkta läsare eller lighet som många säkert känner igen. Det är åhörare. en inskolningsprocess. Det finns en tradition I sin bok Spelets regler i vetenskapens hant- att hålla sig till, regler att följa. Traditionen verk. Om humanvetenskap och naturvetenskap kan vara en ryggrad som stolt bär upp ämnet (2009) diskuterar agrarhistorikern Janken och dess utövare. Eller en monotont blinkan- Myrdal gränser och frihet i den akademiska de riktningsvisare. Uppsaladoktoranden Ma- verkligheten, dryftar naturvetenskapens och ria Margareta Österholm skriver: ”En Riktig humanvetenskapens skillnader och tänkbara Litteraturvetare håller sig innanför linjerna / samverkan. En viktig skillnad är att naturve-

Anna Williams • 7 tare kan forska om en och samma sak var de par år sedan kom en språkvetenskaplig under- än befinner sig i världen. För humanisten är sökning vid Uppsala universitet som handlar det annorlunda. Människan är en kulturell om talat språk i universitetskurser som ges på varelse och kulturer skiljer sig åt i olika delar engelska i tekniska ämnen, datavetenskap och av världen. Det gör också människans språk. företagsekonomi. Studien visar att språkmil- Janken Myrdal nämner humanioras tradi- jön trots engelska som undervisningsspråk och tionellt breda bildningsideal – det var länge trots den högre utbildningens internationali- självklart att man läste brett även utanför sitt seringssträvanden är utpräglat lokal. Interna- specifika forskningsområde. Det är ett ideal tionalisering är inget som tas upp i kurserna, som håller på att gå förlorat och det finns och de utländska studenternas språk- och kul- anledning att vara bekymrad, menar han.3 turkunskaper utnyttjas inte i undervisningen. Kanske har han rätt. Eller är ett sådant bild- Utbildningsmiljön är fortfarande svensk, vil- ningsideal trots allt fortfarande levande i vissa ket innebär att de svenska studenternas in- miljöer, även i de naturvetenskapliga? Få inom ternationalisering uteblir. Man talar svenska den humanistiska världen skulle väl invända utanför själva undervisningen – på raster och mot att den breda och gränsöverskridande i varierad utsträckning i seminarierummet. läsningen är en kungsväg till förståelsen av Slutsatsen är att kurserna är ”nationella snara- meningsproduktion, av människans tänkande re än internationella produkter”.6 och handlande, eller att sådan läsning ger en TfL-konferensen handlar om skriftspråket, ovärderlig inblick i skilda språkvärldar. Lik- men studien äger ändå sin relevans. Den visar väl är många eniga med Myrdal om att bild- hur språket är så mycket mer än bara orden ningsidealet försvinner. Orsakerna är många: och grammatiken, hur det alltid ingår i en so- utbildningsreformer och utbildningspolitiska cial situation där miljön, platsen och indivi- strategier, förändrade språkliga dominans- derna har betydelse. Mönstren känns till dels förhållanden grundade i globalekonomisk igen i diskussionerna om det vetenskapliga utveckling, humanioras försvagade ställning i publiceringsspråket. Argumenten blir ofta för- det marknadskapitalistiska samhället och i den enklat polariserade. Janken Myrdal vill se förbi vetenskapliga världen. Högen med rapporter svagheterna och peka på konstruktiva aspek- om barns sviktande läsförståelse växer.4 Allt ter vad gäller publiceringen på annat språk än detta har vi att ta ställning till som forskare modersmålet. Koncentrationen kan bli högre, och akademiskt aktiva. De gamla bildnings­ slutsatserna tydligare. Dessutom, skriver han, idealen var förankrade i en akademisk struktur accepteras idag ”den egendomliga dialekten som vi kanske inte vill ha tillbaka. Vad kom- ’English as a second language’ ” vid naturve- mer då i stället? Hur se de nya idealen ut, den tenskapliga konferenser.7 Vad vore alternativet nya akademiska humanisten? om man vill kunna kommunicera med forska- re världen över? * Och även om humanister har en annan inställning på grund av att språkdräkten är På senare år har debatten varit livlig kring frå- så viktig i forskningen så är vi ju i samma si- gan om svenska språkets ställning som under- tuation. Det är en självklarhet att publicera visnings- och forskningsspråk. Man har talat sig på engelska, som är dagens lingua franca, om domänförlust och oroats över vad som eller andra vetenskapliga världsspråk. Vi till- händer med svenskan när engelskan blir kurs- hör ett internationellt forskarsamhälle där och publiceringsspråk – inom naturvetenska- majoriteten inte talar eller skriver svenska.8 pen har utvecklingen redan nått långt.5 För ett Idag är det också självklart och nödvändigt

8 • TfL 2012:4 för doktorander med svenska som modersmål kan vara lika lockande exotiskt som begrep- att söka internationella publiceringsvägar och pet ”dissipativa strukturer”.11 Övergripande forskningsvistelser utomlands. På samma sätt berör frågan forskningens tillgänglighet, och antar till exempel amerikanska eller europe- litteraturvetenskapen möter måhända särskil- iska skandinavister utmaningen att publicera da krav eftersom den studerar texter som läses sig på nordiska språk. Som Annelie Bränström av många. Men även om man bör undvika att Öhman påpekat inbjuder de skiftande språk- skriva medvetet svårtillgängligt betyder inte mötena till en kritisk diskussion om kulturella det att allt alltid måste vara lättläst, påpekar privilegier.9 litteraturteoretikern Terry Eagleton. I vad han Vi kommer att fortsätta skriva svenska i oli- benämner den rådande konsumtionseran – ka medier och genrer. Men jag tror att vi måste även på det intellektuella området – möter han aktivt bevaka och försvara en mångfald av pu- studenter som har attityden­ att om de inte för- bliceringsformer och se till att publicering på står ett resonemang efter de första två styckena det egna modersmålet fortsätter att vara me- så är det texten det är fel på och inte läsaren. riterande. Det är också viktigt att vi håller så Men samma student skulle aldrig uttrycka sig många vägar som möjligt öppna. Mängdver- så om en kursbok på ingenjörsutbildningen, kan är viktig, rentav avgörande för ett levande menar Eagleton. För förståelsen fordrar även samtal inom kulturen och vetenskapen. litteraturvetenskapen specifika termer och fär- digheter. ”What I’m saying is that populism * need not be the only opposite to élitism.”12 Hur är det då med förhållandet mellan det Vad påverkas vårt språk av? Givetvis av aktuella vetenskapliga och det skönlitterära eller mer teoretiker och forskning med genomslag vilket associativa, ’journalistiska’ språket? Under det ger avtryck i språket. Exemplen är många. Tan- gångna seklet överbryggades ofta gränserna kestoff och teser hämtade från arbeten skrivna och nya vägar anträddes genom en rik skörd på engelska ’anglifierar’ svenskan, vilket kan av litteraturkritik och texttolkning utförd av göra språket ogenomskinligt och osmält. En skönlitterära författare. Med ämnets veten- naturvetare har påpekat att hans engelsksprå- skapliga utbredning skärptes emellertid åt- kiga kolleger ofta väljer ett vardagsord när de skillnaden mellan kritikern och akademikern. skall hitta ett fackuttryck för en vetenskaplig Ett forskningsspråk utvecklades som legitime- företeelse; en metafor eller en begriplig bild. rade ämnets vetenskapliga status.13 Klyftan har När det sedan överförs till svenska väljer man skiftat i djup under 1900-talet, men varje tids- en snårig genväg i stället för en lika lättillgäng- period har inrymt forskare och författare som lig svensk bild. Engelskans ”transcription” och slagit broar mellan världarna. ”chaperones” blir svenskans ”transkription” Litteraturprofessorn Thure Stenström, och ”chaperoner” i stället för ”avskrift” och verksam både som vetenskapsman och kriti- ”förkläden”.10 Inom naturvetenskapen är det ker, beskrev 1996 sina blandade känslor inför accepterat, och även i litteraturvetenskaplig reaktionerna från dagspresspubliken. Om sin text är det vanligt. Det finns olika åsikter om erfarenhet som skribent i Svenska Dagbladet de främmande ordens användarvänlighet. So- skriver han: ”När jag vid vissa tillfällen vinn- ciologen Johan Asplund ser det från ”ordgläd- lagt mig om att i en understreckare skriva jens” ljusa sida: ”Främmande ord är främman- ’journalistiskt’, d.v.s. när jag gasat i kurvorna, de till sin klang och lyster, de visar tydligt att de färglagt med bred pensel, handskats lite lagom är just ord – men vad de betyder visar de inte vårdslöst med fakta, förenklat och generali- utan vidare.” Ett dialektord i en svensk roman serat och utdelat temperamentsfulla gliringar

Anna Williams • 9 mot meningsmotståndare etc., då har läsekret- Är det mindre accepterat idag att låta sens reaktion nästan alltid varit positiv. [– – –] beröringen med det icke-vetenskapliga språ- Då är det ingen hejd på vilken lysande skri- ket synas? Annelie Bränström Öhman skriver bent man är och vilken medryckande stilkonst fint om detta. Som litteraturvetare har hon man besitter!” Men så fort texten utformas förvärvat ”ett bagage av skamfyllda njutningar mer vetenskapligt med noggrant redovisade över metaforiska tankesprång – dem som vår fakta och argument tryter mottagarens tåla- skolning tränar oss att beundra och beskriva mod: ”Då kan jag från början emotse gäsp- men att avhålla oss från att själva praktisera på ningar och axelryckningar från läsekretsen.”14 arbetstid”. Alltjämt, menar hon, är den oper- Kryssningen pekar på utmaningen för fors- sonliga och neutrala tonen den akademiska karen, fortfarande giltig. Men skiljelinjen mel- normen.18 Normerna har växlat under den tid lan språkmiljöerna – den ’journalistiska’ och då ämnet etablerats, liksom förhållandet mel- den ’vetenskapliga’ – är rörlig och åtskillnaden lan kritiken och vetenskapen. Den engelske kan vara mer eller mindre skarp beroende på litteraturforskaren Rónán McDonald menar forskarens förhållningssätt. Det finns många att de två ”polerna” – kritik-/journalistspråket exempel på ”forskning som kan förmedlas till och det akademiska språket – har varit som en större läsekrets med samma stilmedel som mest levande när avståndet mellan dem varit är relevanta i en vetenskaplig framställning”, som minst.19 som Johan Svedjedal formulerade det i samma Hur är det egentligen med gränspoliserna publikation.15 Alltså vetenskapliga böcker som idag? Har de fortfarande anställning? Hur stark kan läsas av andra än professionella akademi- är disciplineringen? Är den språkligt vackra ker. och tillgängliga boken mindre accepterad? Gränsen mellan ’populärvetenskap’ och ve- Har vi någon outtalad men väl definierad tenskap är oskarp inom humaniora. Annelie gräns för vad som är tillåtet? Hur upptäcker Bränström Öhman diskuterar med hjälp av man den som doktorand? Vilken roll spelar Donna Haraway begreppet fiktion som ett tiden för resultatet? Hur mycket arbete lägger bredare och rörligare begrepp än vad vi van- vi ner på att skapa ett eget språk, konvertera ligtvis tänker oss i samband med vetenskapligt det lästa till en egen röst? Får vi lov? Har vi tid skrivande – som ”en samlande beteckning för med det i dagens publiceringshets? en stil”. Om man betraktar detta skrivande som ett fiktionsarbete innebär det att bejaka * det dynamiska och bryta rågångarna i syfte att skapa ett rikare språk, vidgade uttrycksmöjlig- Vetenskapen i verkligheten – ofta bidrar vi heter.16 Litteraturforskaren och poeten Gun- själva till att skilja ut oss när vi talar om värl- nar D. Hansson har vidare skrivit insiktsfullt den utanför den akademiska som den verkliga om essän, en genre som gjort viktiga littera- världen. Universitetet, seminariet och forskar- turkritiska avtryck: ”Essän är ett slags litterär rummet är förstås också verkligheten. Och förvandling av tanken under skrivandets gång. ständigt sker uppluckringen av den imaginära Processen är viktigare än målet, den skrivande och ibland artificiella gränsen mellan veten- är på spatsertur i ett ingenmansland mellan skapen och verkligheten. I Dagens Nyheter konst och vetenskap; gamla och nya gränser läste jag för någon tid sedan om planerna på går tvärs igenom den skrivande.”17 Sådana att bygga ett Litteraturen hus i Stockholm. Är tankar kring skrivprocessen är stimulerande det en bra idé, frågade tidningen, och många och produktiva. De hjälper en att tänka friare, svarade entusiastiskt ja. Författaren Karl Ove öppna synfältet. Knausgård lyfte fram Litteraturhuset i Oslo

10 • TfL 2012:4 som ett föredöme som har ”[…] lyckats med den humanistiska forskningen har förlorat det att blåsa liv i den intellektuella debatten och inflytande den en gång hade i offentligheten. föredraget, och lyft ut dem från tidskrifterna Specialiseringen har tilltagit, överblicken är till folket. De allra smalaste teman kan fylla omöjlig och intresset sjunker. en sal. De skiljer inte mellan högt och lågt Är det så? Som humanister har vi ford- där, mellan populärt och impopulärt, utan allt ringen på oss att verka i många skrivrum. Det samlas på ett ställe. Det är det som är poängen: ingår i arbetsbeskrivningen att leva upp till folk vet att det pågår något där som vanligen förväntningarna. Men det betyder också att är förbehållet de specialintresserade.”20 humanisterna har rätt att ställa krav och utöva Jag översätter möjligheten att ”folk” fak- inflytande över sin verksamhet. Det borde vara tiskt nyfiket skulle undra vad vi egentligen självklart att uppmuntra och premiera publi- håller på med i våra seminarierum. Vi bedriver cering inte bara i vetenskapliga publikationer akademisk undervisning och behöver ett fack- utan även i kulturtidskrifter, dagspress, nät- språk och en vetenskaplig miljö. Men vad som skrifter. Den stora faran för humaniora ligger gör vår verksamhet speciell är att vi inte säl- i kommunikationens inskränkningar. Verk- lan sysslar med material som betyder mycket samheten syresätts av mångfalden; att strypa för många utanför det akademiska. Forskaren blodtillförseln till vissa kroppsdelar påverkar kan förmedla kunskap om det litterära verket hela kroppen. Den mångförgrenade skrivar- och författaren, om litteratursamhället som verksamheten är också vägen till språklig ut- ­omger oss, om idéerna och konstverket. Det maning och utveckling. är utmanande­ att tänka på den där publiken I en informell enkät om det akademiska som fyller en sal trots att ämnet är smalt. Inte språket som jag gjorde för ett par år sedan en fotbollsarena, men i alla fall en sal. Ten- bland doktorander och nydisputerade på min denser i en del nyare forskning pekar mot ett institution framträdde tydligt ambitionen att expanderade behov att nå en större läsekrets nå ut. Visst skriver man sin doktorsavhand- och lyfta blicken från specialiseringens mikro- ling i första hand för en akademisk läsekrets. skop. ­”[U]nless specialist findings are related Doktorandtiden är ju också den tid då man to a larger view of things, they remain socially skall inlemmas i en vetenskaplig gemenskap, lifeless and inert”, hävdar litteraturprofessorn en nog så arbetsam och sällan friktionsfri pro- Roger D. Sell.21 cess. Det stod klart att de språkliga förvänt- Och forskarens verklighet är mångförgre- ningarna fanns där, men också att viljan var nad. Vi är inte bara seminariesittare, vi exis- stark att förmedla forskningsresultaten tydligt terar i en mängd sammanhang i och utanför och läsbart.23 det akademiska livet som samexisterar i olika Vad som slog mig var dels de unga forskar- utsträckning. Det vore nästan anmärknings- nas intresse för språket, dels deras uppfattning värt om inte detta satte spår i våra texter. Vi att detta sällan diskuteras i större samman- brottas fortfarande med ungefär samma frågor hang. Om diskussionen kommer upp är det som forskarna diskuterade för ett par decen- med handledarna och doktorandkamrater nier sedan. ”Svensk humaniora rosar inte di- emellan. Det finns också en kreativ öppenhet rekt bokmarknaden”, skrev en kulturjournalist bland yngre forskare. Man ägnar sig åt redak- i Dagens Nyheter nyligen. ”Om det ska skyllas tionellt arbete och förlagsarbete, intresserar på förlagens slappa kommersialism eller fors- sig för språket i skolan, skriver skönlitterärt. karnas oförmåga att skriva för en större publik Men hur är det egentligen med doxan – den kan man alltid diskutera”, fortsätter han.22 Då som enligt Hanne-Lore Andersson i hennes och nu återkommer också konstaterandet att avhandling från 2008 om läget för litteratur-

Anna Williams • 11 vetenskapen fortfarande står stark i ämnet? Den som väljer att ägna år av sitt liv åt littera- Maria Margareta Österholm återger ett heja­ turvetenskap kan förmodligen för sig själv mo- rop hon fått av en doktorandkamrat under tivera varför. Men signalerna varslar om att alla forskararbetet: ”Gå din egen väg och trampa inte är överens om humanioras betydelse.27 En upp nya skriftspår i vetenskapens oortodoxa avgörande fråga glider runt i den offentliga de- utmarker. [– – –] Strävan måste vara att fram- batten; ibland i sikte, ofta underförstådd. Den tidens Hanne Lore [sic] Andersson kan lyfta är egentligen relevant för all vetenskap, men på fram ens avhandling som antidoxidant.”24 Är sistone tycks den ha haft särskild bäring i de- det parallella ideal som dras upp – ett doxa­ batten kring den humanistiska forskningen. I ideal och ett ’antidoxidantiskt’? Korsas de? Får ett vidare perspektiv berör frågan synen på vad båda plats i den akademiska verkligheten? ett universitet är, hur kunskap uppstår, gene- En positiv effekt av det som går under reras och förmedlas. Hur skrivandets vägar ser beteckningen humanioras kris ser jag i den ut; inspirationen, tröttheten, olusten, discipli- självreflexion som uppstår – i vetenskapliga nen, kunskapsivern, skaparglädjen. Den stän- publikationer, i dagspressen, i kafferummet. diga vägningen och mätningen. Arbetsdagens Går under beteckningen – för humanioras kris mikrofysik, som Orvar Löfgren talar om: ruti- har man talat om länge och återkommande. nerna och hantverket, som hela tiden ”kopplas För snart tjugo år sedan hävdade kulturjour- till känslor av innan- och utanförskap, av att nalisten Ulrika Knutson att den bland annat vara duktig eller misslyckad, nöjd eller miss- var ett språkligt problem. Den humanistiska nöjd”.28 Vi gör klokt i att nåla upp frågan på forskaren måste lära sig tala inte bara med anslagstavlan framför skrivbordet. Jag tror att kollegerna utan med tidningsreportern, all- svaret involverar vårt språk, vår navigering i de mänheten och kultursidesläsaren.25 Vi känner skrivarvärldar vi rör oss i som forskare. Det är igen argumenteringen. Och samtidigt pågår en fråga som i all sin enkelhet kan hålla oss på humaniora – mångsidigt, djuplodande och tå när vi arbetar med litteraturstudiet och det aktivt i undervisningen, forskningen och det akademiska språket: Varför är det viktigt, det offentliga samtalet. Litteraturforskaren Geoff- vi sysslar med? rey H. Hartman har sammanfattat läget och förhållningssättet kort och koncist: ”The best apology for criticism (as for literature) is doing it […].”26 Kanske skapar den nya mediesituationen en friare akademiker. En som rör sig obe- hindrat mellan genrerna och låter något av frihetskänslan i de mer utåtriktade textformer- na sippra in även i den akademiska skriften. I samma stund vill man påminna sig att littera- turforskning bygger på tidigare forskning, att ämnet har en historia och identitet som vuxit fram och förgrenat sig under lång tid – en lång och stark texttolkningstradition som tenderar att hamna i skymundan i debatten om poäng- tilldelning och mätbara resultat.

*

12 • TfL 2012:4 Noter

1 Billy Ehn & Orvar Löfgren, Hur blir man klok 14 Thure Stenström, ”Minerva och murvlarna”, på universitetet?, Lund: Studentlitteratur, 2004, i Hans Helander (red.), Massmedierna och hu- s. 74. maniora, Uppsala: Kungl. Humanistiska Veten- 2 Maria Margareta Österholm, ”Skrubben – skri- skaps-Samfundet i Uppsala, 1996, s. 40. vandets skeva utrymmen”, i Katri Kivilaakso, 15 Johan Svedjedal, ”Sant versus intressant” i Ann-Sofie Lönngren och Rita Paqvalén (red.), Hans Helander (red.), Massmedierna och hu- Queera läsningar, Stockholm: Rosenlarv förlag, maniora, Uppsala: Kungl. Humanistiska Veten- 2012, s. 310. skaps-Samfundet i Uppsala, 1996, s. 36. 3 Janken Myrdal, Spelets regler i vetenskapens hant- 16 Annelie Bränström Öhman, ”Kärlek och andra verk. Om humanvetenskap och naturvetenskap, laglösa känslor”, i Annelie Bränström Öhman, Stockholm: Natur & Kultur, 2009, s. 39. Maria Jönsson och Ingeborg Svensson (red.), 4 Se t.ex. ”Fler barn lägger ifrån sig böckerna”, Att känna sig fram. Känslor i humanistisk genus- Skolvärlden.se, http://www.skolvarlden.se/ forskning, Umeå: h:ström – Text & Kultur, 2011, artiklar/fler-barn-lagger-ifran-sig-bockerna, s. 157. Sociologen Laurel Richardson har skrivit 9.6.2011. om berättandets plats i vetenskapligt skrivande 5 Myrdal 2009, s. 45. i Fields of Play. Constructing an Academic Life, 6 Hedda Söderlundh, Internationella universitet – New Brunswick, New Jersey: Rutgers Universi- lokala språkval. Om bruket av talad svenska i eng- ty Press, 1997. Se t.ex. s. 27–35. elskspråkiga kursmiljöer, diss. Uppsala: Uppsala 17 Gunnar D. Hansson, Var slutar texten? Tre universitet, 2010, s. 36f., 203–212, citatet s. 204. ­essäer, ett brev, sex nedslag i 1800-talet, Göteborg: 7 Myrdal 2009, s. 45. Litterär gestaltning, Göteborgs universitet, 8 Svenskan är ett litet språk brukar man säga. 2011, s. 17. Men i storleksordning räknat på antalet tala- 18 Bränström Öhman 2008, s. 10, 24. re hamnar svenskan på kring hundrade plats 19 McDonald 2007, s. 78f. bland världens 6 000–8 000 språk. Drygt 98 20 ”DN frågar. Är det en bra idé med ett Litte- procent av alla språk har alltså färre brukare än raturens hus i Stockholm?”, Dagens Nyheter, svenskan. Björn Melander, ”Om rika språk” i 29.8.2012. Språk och stil. Tidskrift för svensk språkforskning, 21 Roger D. Sell, Mediating Criticism. Literary 14/2004, s. 168. Education Humanized, Amsterdam/Philadel- 9 Annelie Bränström Öhman, ”’Show some emo- phia: John Benjamins Publishing Company, tion!’ Om emotionella läckage i akademiska 2001, http://site.ebrary.com/lib/uppsala/doc- texter och rum” i Tidskrift för genusvetenskap, Detail.action?docID=10014680, s. 355. 2008:2, s. 26. 22 Jan Eklund, ”Ny tegelsten om filosofen som 10 Henrik Brändén, ”Vetenskapligt kontra po- inte ville tala” i Dagens Nyheter, 1.9.2012. pulärvetenskapligt språk”, Henrik Brändén 23 Anna Williams, ”Den demokratiska avhand- molekylärbiolog, http://henrikbranden.se­ lingen” i Tidskrift för litteraturvetenskap, 2012:1, /2010/10/04/vetenskapligt-kontra-popularve­ - s. 69–71. För reflexioner kring forskaridentite- tenskapligt-sprak/, 4.10.2010. ten och förvärvandet av ett akademiskt språk, se 11 Johan Asplund, Avhandlingens språkdräkt, Gö- Annelie Bränström Öhman & Mona Livholts teborg: Bokförlaget Korpen, 2002, s. 26. (red.), Genus och det akademiska skrivandets for- 12 Terry Eagleton & Matthew Beaumont, The Task mer, Lund: Studentlitteratur, 2007. of the Critic. Terry Eagleton in Dialogue, Lon- 24 Österholm 2012, s. 314, not 21. don/New York: Verso, 2009, s. 194. 25 Ulrika Knutson, ”De humanistiska vetenska- 13 Om gränsen mellan kritikern och forskaren perna i massmedieskugga?”, i Hans Helander samt om författaren som litteraturkritiker, se (red.), Massmedierna och humaniora, Uppsala: Rónán McDonald, The Death of the Critic, Lon- Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i don/New York: Continuum, 2007, s. 78–88. Uppsala, 1996, s. 8.

Anna Williams • 13 26 Geoffrey H. Hartman, Criticism in the Wilder- ness. The Study of Literature Today, New Haven/ London: Yale University Press, 1980, s. 1. 27 En mätare som brukar framhållas är humani- oras tilldelning av statliga forskningsmedel. År 2007 erhöll humaniora och samhällsvetenskap en femtedel av de totala forskningsmedlen och samhällsvetenskapen dubbelt så mycket som humaniora. Myrdal 2009, s. 61. 28 Ehn & Löfgren 2004, s. 91.

Summary

The Borders of Academic Writing This article contributes to the ongoing discussion of language and communication within litera- ry scholarship. While public debate has been concerned with the so-called ‘crisis of the Huma- nities’, research and scholarly achievements continue to be produced, despite alarming reports about the uncertain future of the field. Throughout modern humanistic studies, scholars have communicated with colleagues as well as with the public, contributing vital knowledge about human thought and society. The article stresses the need to discuss the definition and methodo- logy of humanistic research. It also stresses the importance of a wide variety of publications and publishing sites to maintain the depth and width of literary studies.

Keywords: Academic writing, language, communication, publishing strategies

14 • TfL 2012:4 Avhandlingen som kritisk praktik: andra former, andra medier av Jesper Olsson

1. För drygt tretton år sedan intervjuade jag på en parnass om vem som var starkast. Men Harold Bloom. Jag träffade honom en reg- visst hade han skäl att bekymra sig, och nig januarikväll i New Haven, inte långt från framför allt till att fundera kring vad som var Yale, ett av de två universitet han då under- på väg att hända med litterär praktik, analys visade vid (det andra var NYU). Det var en och teori och deras former och språkskick. moloken, melankolisk och djupt konservativ Hur påverkade medieålderns intensifierade litteraturprofessor som tog emot i sin trävilla, cirkulation av tekniskt (re)producerade bilder sittande i en fåtölj omgiven av vacklande bok- och ljud det språkliga meddelandet och kon- staplar. Det var också mycket som tyngde och sten att läsa och skriva? Vilka effekter hade en bekymrade Harold Bloom denna kväll, vad mer differentierad medie-ekologi på en kultur gällde det samtida tillståndet för litteraturen, som byggts upp kring boken? Hur förändrades traditionen, läsandet och skrivandet. De nya minnet, uppmärksamheten, koncentrationen, medierna, med bilden som modal primus mo- tänkandet och kännandet i en sådan process? tor, var ett radikalt hot mot dikten – om de Hur påverkades synen på kunskap – vad den inte reproducerade Shakespeare eller Austen består av, hur den produceras och tar form? på den vita duken. Lika ominöst var det grepp Att det är sådana frågor som måste stå i fo- som ny teori hade fått om det akademiska lit- kus idag, om man ställer frågan om litteratur- teraturstudiet. Den post-poststrukturalistiska studiets identitet och praktik, står utom tvivel, arkipelagen av skolor och inriktningar hade och jag hoppas att åtminstone tangera dem resulterat i en ”balkanisering” (en cynisk me- här, när jag ska närma mig en mer specifik as- tafor, kan man tycka) av såväl litteraturveten- pekt av disciplinen – nämligen det språk och skap som skönlitterär praktik, vilket i slutän- de former vi använder oss av, och används av, den bara kunde leda mot undergång. när vi skriver en avhandling i ämnet. Det se- Blooms oro kunde avfärdas som reaktionär. nare är förstås viktigt att poängtera: om det är Framför allt var hans analys alltför ytlig, och vi någonstans vi låter oss talas, som vi underkastar vet att det botemedel han föreskrev var simplis- oss en genrens lag, så är det i skrivandet av en tiskt: en västerländsk kanon av stora diktare – ak. avh. Samtidigt finns det alltid möjlighet företrädesvis män – som agonistiskt kämpade att problematisera det system av konventioner

Jesper Olsson • 15 och för-givet-taganden som konstituerar gen- en, den retoriska strukturen, typografin? Hur ren. samspelar text med bild eller ljud? Och vilka Därav också titeln på min föreläsning. Det implikationer kan övergången från papper till kritiska moment jag vill urskilja – det finns pixlar ha? Om vi ställer sådana frågor kom- självfallet fler att beakta – handlar om att upp- mer också frågan om hur avhandlingstexten märksamma och reflektera kringhur vi skriver förhåller sig till den skönlitterära texten eller och producerar kunskap i vårt ämne, vilka be- till essän och recensionen att aktualiseras. Och tydelser språk, form och medium (och medium även om detta inte är mitt huvudsakliga fokus, som något materiellt) har för diskursen kring utgör det ett spår i det som ska sägas. litteratur. Vi är väldigt vaksamma på dessa sa- ker när det gäller det objekt vi studerar – det 2. rimmar, det klingar, och så vidare – men be- Humaniora är ett studium av hur mening pro- tydligt mindre benägna att på allvar granska duceras i tillvaron, hörde jag en gång på en det egna uttrycket på samma premisser. Även föreläsning. Det är en ganska bra definition. om man, som Horace Engdahl en gång gjorde, Men mening måste då tas i en vid bemärkelse när han frågade sig för vilka litteraturvetarna – den inbegriper även meningslöshet och non- skriver, kan skilja mellan litteraturvetenskapen sens, liksom onytta, omoral, ondska och så vi- som en ”(i princip) kommunikativ” genre, dare. Och det handlar inte bara om att vi som som Engdahl skriver, inriktad på dialog med forskare ska skapa mening, vaska fram den ur en identifierbar publik – till skillnad från lit- dunkla dikter, till exempel, utan lika mycket, teraturen som har en mer diffus avsändare och till exempel, om att undersöka hur meningens adress – så befriar detta inte vår metadiskurs mekanismer möjliggörs diskursivt och materi- från vare sig tropologiska, formella eller mate- ellt. När det gäller litteraturvetenskapen ligger riella aspekter.1 Våra framställningar är aldrig en tyngdpunkt på hur detta sker med hjälp av neutrala, transparenta, brusfria. Detta är i språk, även om vi inte restlöst kan stanna i det grunden, som Craig Dworkin påpekat – i en verbala, allra minst mot bakgrund av det lit- diatrib mot de ”riktlinjer” för ”komponerandet terära verkets differentiering under de senaste av en avhandling” som på 1990-talet användes hundra åren. Och språk i dubbel mening då vid Berkeley – en ”ontologisk fråga”: – för forskaren delar ju språket med sitt stu- dieobjekt. […] de ”formella” elementen i en text kan helt Att den diskurs som litteraturvetaren pro- enkelt inte separeras från sitt ”innehåll”. Det är ducerar delvis överlappar den som utvecklas i en ontologisk fråga: det finns absolut inte nå- en roman eller dikt eller essä är också givet. gon ”idé”, något ”resultat” av min forskning, Att forskaren inte bara hemfaller åt, utan fak- som jag skulle kunna förmedla utan att beakta tiskt arbetar med, till exempel, metaforer eller dess form, även om jag ville göra något sådant (och samma sak skulle vara sann om mitt ar- metonymier är något som varje handbok i av- bete handlade om att presentera forskning i handlingsskrivande erkänner, även om ett em- molekylärbiologi eller algebraisk topologi).2 piriskt ideal ruvar i bakgrunden. Så noterar till exempel Johan Asplund följande i sin öppna Det är kanske en trivial iakttagelse, men rik- och nyfikna studie Avhandlingens språkdräkt tad mot det egna akademiska skrivandet får (han tillåter sig alltså en död metafor redan i den förnyad betydelse och energi. Vilken roll titeln): spelar valet av termer, begrepp och metaforer? Vilken betydelse har de syntaktiska anord- Anta att en empiriskt verksam forskare tycker ningarna i en avhandling, indelningen i styck- sig ha kört fast. Han eller hon har under lång

16 • TfL 2012:4 tid vridit och vänt på sitt empiriska material ka texten subjektiv, och det var framför allt på – men det framkommer ingenting intressant, denna punkt som poststrukturalismens desta- det händer ingenting, materialet liknar mest biliseringar av kunskapsbegreppet kom att en stum förebråelse. Kan vi ge en sådan forska- 3 få visst fäste inom litteraturvetenskapen. Jag re något gott råd? Svaret lyder: kanske. tänker främst på den ”autobiographical turn”, som tog form under 1990-talet och som mås- Därefter följer en kort passage kring socio- te kopplas samman med en identitetspolitik logen Erving Goffmanns bild av vardagslivet som utvecklades inom olika grenar av huma- som en teater, innan Asplund preciserar: ”Det niora.6 Härigenom installerades ett profilerat handlar om metaforer. Vad som är viktigt att ”jag” i den akademiska prosan, som situerade observera är att metaforerna inte gör Goff- de iakttagelser och analytiska operationer som mann till en mindre empiriskt inriktad fors- utfördes i stället för att låta dem bli svävande kare. Metaforerna är ett slags ljuskällor som i en tid-, plats-, kön- och kulturlös rymd. gör det möjligt för Goffmann att se saker han Om än politiskt viktig kan man dock fundera annars inte hade sett – men hans iakttagelser över i vilken utsträckning detta egentligen 4 är och förblir empiriska iakttagelser.” Detta påverkade analysen och reflektionen kring gäller för all humaniora, och för litteratur- litteratur. Det jag man stöter på i dessa tex- studiets del är nog kontaminationsrisken och ter är nog inte mindre stabilt än den förment möjligheten att påverkas av studieobjektet än neutrala ”man” som skulle utgöra den gram- mer akut. matiska hemvisten för en viss positivism. Och Om iakttagelsen att vi använder metaforer om språket och formen i övrigt siktade mot i den akademiska prosan, och att de har mer det instrumentella, mot det transparenta och än en uppiggande eller ornamental funktion, direkt kommunikativa – i vilken utsträckning inte är särskilt överraskande, knappast ens för kom då en estetisk eller politisk eller kognitiv övervintrade positivister, så finns emellertid förskjutning att ske? fler aspekter att uppmärksamma där veten- Samma år som jag träffade Harold Bloom skaplig diskurs korsar en poetisk eller litterär publicerade poeten och litteraturprofessorn praktik. Den teori som tog form under 1960- Charles Bernstein sin essäsamling My May, i och 70-­talen, karakteriserad av prefixet ”post”, vilken ingick en text som först hade levererats ville till och med diagnosticera en dystopisk/ som en föreläsning vid MLA:s årliga konferens utopisk kollaps av metanivåer, vilket också 1992, och som hade titeln ”Frame Lock”.7 Med påverkade föreställningarna om förhållandet utgångspunkt i Erving Goffmanns teori om mellan kritiken och dess föremål. Någon prin- frame analysis, försökte Bernstein ringa in hur cipiell skillnad mellan till exempel romanen det akademiska språket verkade, hur det såg ut och dess kommentar lät sig inte upprättas. och vad det ute- eller inneslöt genom sin form I realiteten kom emellertid den akademiska och sin begreppslighet. Särskilt betonade han praktiken (jag tänker främst på den svenska) hur den teoriboom som hade ägt rum under inte att påverkas av detta. Horace Engdahls föregående decennier sällan hade kommit att preciseringar i den ovan nämnda essän är här- påverka – vilket den, i konsekvensens namn, vidlag typiska. Engdahl pekar inte minst på borde ha gjort – den framställningskonst som hur det subjekt som karakteriserar skönlittera- akademiker ägnade sig åt.8 Som Bernstein turen, och som han med Barthes just beskriver konstaterar i essäns inledande mening: ”En som atopiskt, flytande och undflyende, inte vålnad hemsöker den litterära akademin: den 5 har någon given plats i den kritiska texten. växande diskrepansen mellan våra mest avan- Likväl, noterar Engdahl, är också den kritis- cerade teorier och de institutionellt kodifiera-

Jesper Olsson • 17 de normer som reglerar vår skriv- och under- läggare – att ett argument för det ena eller det visningspraktik.” Och några rader längre ned andra eller det tredje måste respektera gällande 10 ”diagnosticerar” han problemet akademiskt dekorum.

som ett ’ramlås’, ett ’uttalslås’, en sorts Och vidare: ­logorreiskt käklås eller sandig mun eller ­nära-skjuter-inte-ut-barnet-i-skogen, som en Under den kamouflering som utgörs av sinnesstämning som pendlar under en snara av karriär­inriktningens eftergifter åt normaliteten monomana monotoner, konvertiternas predi- finns ofta en bortträngd epistemologisk positi- kan för de okontroversiella, skyddsräcket som vism vad gäller representationen av idéer. Trots ersätter ledstång, trappa, våningsplan, detona- att de filosofiska och lingvistiska argumenten tion, eko, obeslutsamhet och åtföljande inten- för en sådan idémässig mimesis – till exempel sifieringssystem.9 föreställningen att ett visst sätt att skriva kan vara transparent och neutralt – till stora delar­ Även om Bernstein erkänner installerandet har underminerats, praktiseras ändå denna av ett språkligt jag i den, vid denna tidpunkt, idémässiga mimesis i stor utsträckning utan att man erkänner det, och just därför kan den gryende identitetspolitiken, så ger han inte leva kvar utan att ifrågasättas.11 mycket för dess kunskapsvidgande potential. Problemet är mer genomgripande. Den aka- Men vad skulle det innebära att bryta mot demiska prosan har inte dragit lärdom av de detta decorum – i linje med de teorier och insikter den levererar – om det decentrerade metoder som gjort upp med en viss epistemo- subjektet, om signifikantens separation från logisk positivism? Hur ska man rubba denna signifikatet, om sanningars lokala karaktär, ”idémässiga mimesis” som tjänar till att visa och så vidare – utan låter det egna språkets hur just en sådan mimesis inte kan ha någon form förbli oberörd av dess innehåll. Och jag trovärdighet och till och med är vilseledande kan inte låta bli att citera hans karakteristik, och kontraproduktiv? som performativt ger en vink om vad han själv Ja, eftersom den egna fataburen ligger önskar av den akademiska prosan: nära, tänkte jag exemplifiera med ett begrepp som vi, när vi startade tidskriften OEI för Uttalslåset och dess kusin tonfallsblockering- en är de rådande stilistiska tvångsmedlen för tretton år sedan, försökte införa i den svenska den sanktionerade prosan inom yrket. Det litteraturkritiska diskursen. Det första numret spelar ingen roll om innehållet i en essä un- hade som tema ”Oidentifierade verbala dersöker ett litterärt verks eller en förmodad objekt” och hämtade det mesta av materialet epoks konstruerade enhet, om den dröjer från samtida fransk och amerikansk poesi vid språklig fragmentering, rasering, inkon- och poesiteori. Bland de kritiker vi översatte i sekvens, bestridande, inter-eruption; om den numret återfanns Marjorie Perloff, och hennes förkastar antaganden om totalitet, kontinuitet, viktiga studie Radical Artifice. Writing Poetry narrativ följd, teleologi eller sanning, eller om in the Age of Media (1991). Men frågan var hur den insisterar på att meningen är flerfaldig, vi skulle översätta det nyckelbegrepp i Perloffs polygam, sedeslös, okontrollerbar, retorisk, hal studie, som hon använde som analytiskt verk- eller slirig eller glidande eller svindlande och liderlig. Gentemot alla nykomlingar vidhåller tyg, för att diskutera och karakterisera den po- den akademiska lågans väktare – ett skick som esi hon studerade: nämligen ”artifice”. Det var förts vidare från hand till hand och hand till det konstgjorda eller icke-naturliga i till exem- mun hos generationer av professionella fanbä- pel language poetry eller Oulipo-texter eller i rare och gördelmakare, ansökningskommittéer John Ashberys dikter som gav dem en distinkt och antagningstjänstemän, redaktörer och för- form och betydelse (såväl estetiskt som poli-

18 • TfL 2012:4 tiskt) i förhållande till det förment naturliga den att närma sig litteraturen – inte nödvän- poetiska språk som enligt Perloffs tes hade be- digtvis genom att skylta med sin subjektivitet slagtagits av mediala diskurser i samtiden, till – eller ”det personliga” – men genom att låta exempel reklamen. Därmed fanns också ett det medium som bär idéerna också färgas av ogenomskinligt, obestämbart och främman- dem. I det avseendet kanske man också kan degörande element i dessa verk, i linje med en tala om ett återvändande till poststrukturalis- viss modernistisk poetik. För att, performa- mens tillspetsade kollaps av skillnaden mellan tivt, så att säga, beakta detta drag bestämde vi diskurs och metadiskurs, men snarare handlar oss att avvika från ordbokens förslag till över- det om ett erkännande av en konstitutiv oren- sättning av ”artifice”: het också hos det vetenskapliga språket.

Ordboken föreslår en fullständig försvensk- 3. ning: ”konstgrepp” – ett ord som helt saknar Att skapa nya termer eller begrepp är möjligen det artificiellas utsträckning mot det främ- ett steg mot att vidga disciplinens register för mande. Att istället välja att översätta ordet hur kunskap produceras – man kan erinra sig med ”artefaktion”, är inte bara en beredvil- Deleuze och Guattaris återkommande häv- lighet gentemot de ”oidentifierade verbala dande att tänkandet och filosofin består i upp- objekt” […] som vi här vill ge utrymme för. finnandet eller skapandet av begrepp; en tan- Komplexiteten är på detta stadium viktigare ke som fann näring i en återkoppling till det än identiteten, avbrott och täthet viktigare 13 än den släta narration som alltid betonar det innovativa momentet i litteratur och konst. redan kända på bekostnad av det oidentifiera- På samma sätt tänker sig alltså Bernstein i de.­ Kort sagt: ordsakssammanhang hellre än essän ”Ramlås”, att litteraturvetenskapen ­orsakssammanhang.12 eller litteraturkritiken kan transformeras genom en mer aktiv och affirmativ relation till Brösttonerna i citatet rymde ett visst mått av romanens och poesins språk som ”ljuskälla”, såväl polemik som självironi, men i sak var för att använda Asplunds ord. Men hur ska det som sades viktigt: vi ville att de kritiska då detta gå till och se ut? Utan tvivel är det begrepp som omsattes i analysen och läsning- rådande och mindre upplyftande tillståndet – en av poesi också besmittades och påverkades anno 1992, vill säga – lättare att beskriva. Den av sitt objekt, och att de var lojala med den ramlåsta akademiska prosan kan ”generellt teoretiska reflektion som bedrevs i samröre karakteriseras som” med litteraturen. Nybildningen ”artefaktion” fick även träda in i översättningen av Bern- ett insisterande på en entydig yta, minima- steins poetologiska versessä ”Absorbtionens la modusväxlingar inom stycken och mellan stycken, uteslutning av ovidkommande eller artefaktion”, där termen partiellt placeras i motsägelsefullt material och ett tonfall som motsättning till ett absorberande språk och begränsas till nykterhetens, neutralitetens, ob- identifierar en punkt av motstånd och opaci- jektivitetens, det auktoritativas eller den avbe- tet i den poetiska diskursen. En sådan punkt själade abstraktionens snäva affektiva hölje. I avviker givetvis från den släta narrationen ­eller ramlåst prosa är satsernas ordning hypotaktisk, en idémässig mimesis – och från tanken på baserad på en tydlig underordning av element språklig transparens – och insisterar därmed i förhållande till ett dominerande argument på att litteraturvetenskapen inte bara redogör som framställs på ett narrativt eller förklarande 14 för behovet av en kritisk, uppmärksam och eller linjärt sätt. med minnet interagerande läsning, utan ock- så förkroppsligar en sådan. Därmed kommer

Jesper Olsson • 19 Ligger då lösningen i motsatsen? I en fram- des. Resultatet framstår som mer öppet och ställningskonst som låter ytan brytas – kan- flytande än om det hade presenterats med en ske genom typografiska brott och variationer ­hypotaktiskt organiserad prosa, med åtföljan- – som växlar mellan olika perspektiv, som de illustrationer i bild och ljud. Men det fram- bryter det neutrala och auktoritativa genom står också som rikare på mening och associati- till ­exempel vitsar och frågor, som låter mot- va kopplingar. sägelser komma i dagen och bearbetas, kanske För att ge ett mer handfast exempel på genom parataktiska sidoordningar, och som hur en förmälning mellan poetisk praktik tillåter sig att anordna argumenten icke-linjärt och litteraturvetenskap av det slag som före- eller icke-narrativt? svävar Bernstein kunde se ut, tänkte jag kort I den mån Bernstein preciserar ett lyfta fram en litteraturvetenskaplig studie som ­alternativ, så rör det sig i en sådan riktning. publicerades i början av 2000-talet. Det hand- Han poängterar hur viktigt det är att beak- lar om den kanadensiske forskaren och poe- ta­ det som vanligtvis utesluts, det som han ten Christian Böks avhandling ’Pataphysics. med Goffmann, än en gång, benämner som The Poetics of an Imaginary Science, utgiven ”ouppmärksamhetsspåren” (disattend tracks) i som bok på Northwestern University Press den rådande diskursen. Han pläderar för en 2002.16 Till det yttre är det en undersökning ”performativ och interdisciplinär” inställning, av en patafysisk tradition i 1900-talets littera- mer generellt, och vill bejaka en större hetero- tur – från Alfred Jarry till italiensk futurism genitet vad gäller språket på fältet: ”en radikal till ­Oulipo och till den kanadensiska poesi olikhet vad gäller former, stilar och genrer”.15 som under 1970- och 1980-talen skapade en Och även om han alltså kan se en poäng i det inhemsk patafysisk variant. I fokus för Böks subjektiva moment som i identitetspolitikens analyser står förhållandet mellan naturveten- namn för in ett jag i den akademiska prosan, skap och poesi, liksom spänningsförhållandet så finns det utrymme för ett mycket större re- mellan slump och ordning, mellan det ratio- gister av subjektspositioner. Att denna enkla nella och det irrationella i den litterära prak- grammatiska lokalisering av den vetenskapliga tiken – men också på det fält som upptas av utsagan idag, tjugo år senare, i en kultur av vetenskapen. Men därutöver har Bök på ett egoboosting och personlighetsdyrkan, fram- mycket direkt sätt låtit den egna prosan på- står som mindre produktiv är en annan sak. verkas av sitt studieobjekt. Och inte bara ge- På andra håll har dock Bernstein varit lite nom att i analysen och reflektionen dra in och mer explicit vad gäller hur litteraturvetenska- bearbeta begrepp och metaforer från de texter pen kan lära från litteraturen. I essän ”Poet-kri- han studerar, för att på så sätt minska avstån- tikerns hämnd” talar han, till exempel, om hur det mellan två språk. Hela avhandlingen har man aktivt kan modulera prosan mellan olika underkastats en ”poetisk” form eller princip affektiva register och olika perspektiv, både baserad på den poetik som avhandlingens un- mellan och inom stycken, eller hur man kan dertitel identifierar. Som Bök skriver i intro- utnyttja montaget som en modell för kom- duktionen till sin bok (och nu avstår jag från mentar och reflektion. Jag tog nyligen del av att översätta): ett konstnärligt avhandlingsprojekt i Oslo, där en liknande metod omsattes både vad gäller ’Pataphysics reveals that science is not as ’lu- de verbala, visuella och akustiska inslagen i cid’ as once thought, since science must often projektet, genom att doktoranden ville arbeta ignore the arbitrary, if not whimsical, status of its own axioms. Like the work of some med ”konceptuella kluster” som en form och ­’pataphysicians (particularly the Oulipians), ett redskap för de argument som framställ- who make a spectacle of such epistemic for-

20 • TfL 2012:4 mality by writing texts according to an absurd, konfronteras med mening efter mening med but strict, rule of machinic artifice, this survey samma struktur, eller med stycke efter stycke also expresses its own extreme nomic rigor (in som inleds på klassiskt manér med ”Nietz- this case, grammatical parallelism): each sen- sche hävdar”, ”Jarry hävdar”, ”Nietzsche tence develops a chiastic symmetry balanced as hävdar”, utan synlig vilja att variera sig. Vi the contrast in physics between meta and pata. serveras en självironisk parodi på vetenskaplig The arbitrary character of such a constraint does not simply constitute a stylistic frivolity praktik, som inte raserar, men problematiserar but strives ’pataphysically (if not allegorically) disciplinens självbild. Men det är inte det enda to dramatize a scientific perversion: that the som sker. Vi blir också påminda, på ett bryskt universe is itself an arbitrary formality, whose sätt, om hur intimt förbunden produktionen rules have created a science that can in turn av kunskap är med den språkliga formen och discuss such rules.17 strukturen; hur de kommentarer och läsningar som görs inte kan tänkas bort från grammatik, Bök har alltså låtit den regelstyrda och ge- retorik, typografi. Detta är, som Dworkin nerativa poetiken hos Oulipo – där ett yttre påpekade, en ontologisk fråga. formellt tvång med nödvändighet kommer att Både Bernstein och Bök är nu verksamma reglera och påverka innehållet i texten – funge- som poeter vid sidan av den akademiska pro- rat som motor i framställningen. Men därmed fessionen. Men det de föreslår och gör handlar också i hans analyser och reflektioner kring inte om att förvandla litteraturvetaren till poet patafysiken. Varje mening i studien består av i någon mening – allra minst i någon roman- en grammatisk parallellism, som han skriver, tisk bemärkelse av hypersensitiv observatör och det är inte något man missar som läsare. av livet eller skådare av okända dimensioner i Särskilt tydligt hur detta kan ta sig ut blir det tillvaron. Däremot insisterar de på ett mer ak- i det stycke som följer på det ovan citerade: tivt förhållande till det egna språket och dess relation till de språk, de bilder och ljud som While this survey may do little to change the det analyserar – och här kan, potentiellt, den mind of a customary scientist (who must ig- nore the ’pataphysical peculiarity of science litterära praktiken erbjuda öppningar och nya itself in order to avoid the charge of crackpot perspektiv. delusion), my survey may nevertheless convin- ce poets to qualify their own Luddite attitude 4. toward science. Such poets might recognize Bernsteins essä skrevs för tjugo år sedan, då that, if poetry cannot oppose science by beco- rekylen från det postmoderna fortfarande var ming its antonymic extreme, perhaps poetry tydligt kännbar inom kulturteori i stort. Och can oppose science by becoming its hyperbolic Böks bok utkom för exakt tio år sedan. Men extreme, using reason against itself ’pataphy- frågan är vilken betydelse deras iakttagelser, sically in order to subvert not only pedantic förslag och försök kan ha idag? Vad har hänt theories of noetic truth but also romantic sedan dess, som kan göra det intressant och theories of poetic genius. Such poets might learn to embrace the absurd nature of sophistic viktigt att aktualisera deras texter nu? En in- reasoning in order to dispute the power both dikation kanske kan ges om man nämner att of the real and the true.18 Böks senaste poetiska projekt, ”The Xenotext Experiment”, inbegriper översättningen av ”Antonymic / hyperbolic”, ”pedantic / ro- en dikt till DNA-kod, vilken inplanteras i en mantic”, och så vidare. Böks bok överflödar av bakterie som ska fungera som lagringsmedi- sådana sammanställningar och upprepningar um för texten, men som också, genom att med variation. Effekten är komisk när man leva, ska transformera, skriva om dikten till en

Jesper Olsson • 21 annan dikt – bakterien som ställföreträdande sera till exempel just denna moderna estetis- författare.19 Det vill säga: det som inte minst ka tradition än vad boken kan erbjuda. Om har kommit att förändras med rasande fart är man till exempel (och detta är ett autentiskt de mediala villkoren för såväl litteratur i skön exempel) föresätter sig att skriva en avhand- mening som den vetenskapligt sanktionerade ling om synestetisk estetik kring 1900, och hur kommentaren av densamma. denna tog form i samspel och konfrontation Denna omvandling har också gett sig till med de nya medieteknologier som uppfanns känna på ett ganska påtagligt sätt inom det lit- vid samma tid – i första hand filmen och den teraturvetenskapliga skrået. Institutioner och tekniska ljudinspelningen – kommer då inte pengafonder levererar allt oftare och alltmer såväl deskription som analys och eventuella emfatiskt uppmaningar om att vi publicerar tolkningar att berikas och nyanseras om av- oss digitalt, och helst open access. Om den handlingsförfattaren har tillgång till ett breda- akademiska avhandlingen en gång var ett med re medialt register av det slag som datorn äger? bokformatet och om dess språk tycktes imma- Men lika viktigt: vilka möjligheter har me- nent för detta medium, och därmed kunde na- diet att ge alternativa perspektiv och därmed turaliseras till sin form och struktur, har detta producera ny kunskap om objekt som vi vant materiella eller medieteknologiska villkor nu oss vid att rama in i böcker och i den akade- förändrats i grunden. Men kan eller bör eller miska prosa som ovan beskrevs som ramlåst? måste också det litteraturvetenskapliga skri- Hur kan till exempel litteraturhistorieskriv- vandet påverkas av denna digitalt understödda ningens narration och linjära framställnings- metamorfos? Det finns kanske inget bestämt konst omvandlas i det digitala gränssnittet? svar på frågorna, men utan tvekan nödvändig- Jag tänkte helt kort, eftersom tiden rinner görs en reflektion kring hur det skulle kunna ut, ge ett exempel på hur denna fråga har be- påverkas – vilka möjligheter och vilka begräns- svarats av en av de mer intressanta publikatio- ningar ett nytt medium kan tänkas medföra. nerna i USA idag – den nätbaserade tidskrif- Det finns inte tid och utrymme att här gå ten Vectors, redigerad av Tara McPherson och in på de specifika särdragen hos en digital tex- lokaliserad vid USC i Los Angeles.21 Vectors tualitet eller en gränssnittets estetik, men det har specialiserat sig på att producera medie- är inte svårt att urskilja en viss resonans mellan specifika digitala undersökningar inom hu- de förslag till omvandling av den akademiska maniora, där artikelförfattare samarbetar med prosan som Bernstein levererade och hur text, programmerare för att skapa en produkt som bild och ljud presenteras för en läsare eller an- avviker distinkt från en bok- eller pappersba- vändare vid en skärm. Bernsteins tankar om serad essä. Vad som framför allt blir tydligt är parataktiskt ordnade argument, moduleringar å ena sidan den multimediala karaktären hos mellan olika uttryck och montage-baserade dessa akademiska artiklar – där text, ljud, bild texter baserades i hög grad på formspråket hos och rörlig bild interagerar på olika sätt, och, å en modernistisk och senmodernistisk littera- andra sidan, den icke-linjära och montagelik- tur (vilket han också explicit deklarerar), och nande uppbyggnaden av essäerna, vilken för- som till exempel Lev Manovich har påpekat, stärks av läsarens möjligheter att själv navigera måste en genealogi över de nya mediernas es- (eller klippa eller hoppa eller zappa) på olika tetik konstrueras i anslutning till just denna sätt mellan olika delar av essän. I sig rymmer tradition (Manovich pekar, specifikt, på mon- dessa arbeten kanske inga särpräglade nyheter taget inom avantgardistisk film).20 Och kan- för en läsare av elektronisk poesi eller prosa- ske är det digitala mediet ett mer kongenialt konst – men just det faktum att den akademis- medium för att diskutera, beskriva och analy- ka texten tagit intryck och omformats av dessa genrer är poängen.

22 • TfL 2012:4 Även om denna illustration knappast ger sade perspektiv, men idag – efter mer än tio någon bild av hur den vetenskapliga framställ- år av medieutveckling – om man nu ska kalla ningskonsten inom humaniora kan omformas det det – tycks det kanske inte lika självklart och utvecklas inom ramen för nya medier, så vad de nya medierna kan erbjuda i kunskaps- får man åtminstone en glimt av vad som kan mässigt hänseende. Eller: det finns åtminstone ske om man går till Vectors på nätet. Och vad skäl att lyssna till flera röster i den debatt kring jag helt enkelt vill understryka är, att i den ut- minne och glömska, uppmärksamhet och för- sträckning som vi som humanistiska forskare ströelse som pågår. tvingas skifta medium för våra beskrivningar För några år sedan försökte den amerikan- och analyser av hur mening produceras i till- ska litteratur- och medieforskaren Katherine varon, så bör vi inte nöja oss med att ladda Hayles analysera det läsande och skrivande upp texter baserade på boken och dess ramar, som görs för de digitala gränssnitten i termer utan också undersöka vilka andra former som av en ”hyperuppmärksamhet”, som hon kon- kan utforskas och om andra sätt att producera trasterade mot den ”djupuppmärksamhet” kunskap härmed öppnas; och i förlängningen som det fokuserade läsandet av en bok befor- fundera på om detta är något dåligt eller något drade, för att erbjuda ett motgift mot den ofta bra. moraliserande kritik av nya medier som tog för givet att de underminerade reell kunskap, 5. minne, och så vidare.22 Snarare än distraktion, När jag träffade Harold Bloom för drygt ett glömska och blind konsumtion av text, bild decennium sedan, så misströstade han alltså och ljud, var det alltså frågan om ett annat om framtiden för litteraturen i hela dess vidd – slags uppmärksamhet som utvecklades framför och befarade att bilden (i vid mening) skulle ta skärmen, vare sig det handlar om klickandet över; en bild som befordrade snabb konsum- på hemsidor eller i hypertextromaner. tion och glömska, i hans ögon. Själv var jag Hayles försök till nyansering har emellertid länge skeptisk till hans dystopiska och begrän- inte lämnats oemotsagt. I en av hans senaste

Jesper Olsson • 23 böcker, Prendre Soin. De la jeunesse et des géne- rations (2008), har till exempel den franske filo- sofen Bernard Stiegler problematiserat Hayles dikotomi och ifrågasatt om man kan tala om uppmärksamhet i detta fall, och diskuterat hur den ska kunna skiljas från den globala ”atten- tion deficit disorder”, som framkallas av vad Stiegler betecknar som den industriella symbol- iska miljö som uppträder på nätet.23 Mindre ett argument mot de språkliga eller estetiska former som karakteriserar det digitala gräns- snittet – vilka, som sagt, kan kopplas till en modernistisk eller postmodern estetik och de nya lässtrategier de framkallade – så är det en politiskt grundad kritik som Stiegler levererar. Kommer inte detta slags uppmärksamhet och läsande bara att spela en samtida kapitalism i händerna; en kapitalism som vill förvandla medborgaren till en alltid uppkopplad och klickande konsument; redo att ”konsumera” de digitala redskapens budskap 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Vid denna punkt befinner vi oss ganska långt från de estetiska och politiska förhopp- ningar som en gång knöts till montaget som en kritisk form – eller för den delen från den veckade, modulerade prosa som Bernstein vil- le se utövas i såväl litterär som vetenskaplig praktik. Det är alltså inte givet att övergången från ett medium till ett annat kommer att be- fordra samma slags kritiska formspråk för vare sig poeter eller kritiker. Andra medier kräver helt enkelt ytterligare reflektion och ytterligare utforskande av andra former av skrivande.

24 • TfL 2012:4 Noter

1 Horace Engdahl, ”För vem skriver litteraturve- 19 För en beskrivning av Böks ”Xenotext”, se tarna?”, först publicerad i Passage 9, 1991, om- http://www.law.ed.ac.uk/ahrc/script-ed/vol5-2/ tryckt i Stilen och lyckan, Stockholm: Bonniers, editorial.asp. 1992, s. 250. 20 Se Lev Manovich, The Language of New Media, 2 Craig Dworkin, Reading the Illegible, Evanston, Cambridge, MA: MIT Press, 2001. IL: Northwestern University Press, 2003, xvii. 21 http://vectors.usc.edu/journal/index.php?pa- 3 Johan Asplund, Avhandlingens språkdräkt, ge=Introduction ­Göteborg: Bokförlaget Korpen, 2002, s. 113f. 22 N. Katherine Hayles, ”Hyper and Deep At- 4 Ibid., s. 114. tention. The Generational Divide in Cognitive 5 Engdahl 1992, s. 251. Modes” (http://engl449_spring2010_01.com- 6 Se t.ex. H. Aram Veeser (red.), Confessions of the mons.yale.edu/files/2009/11/hayles.pdf). Critics: North American Critics’ Autobiographical 23 Se kapitel 5 i Bernard Stiegler, Prendre soin. De Moves, New York & London: Routledge, 1996. la jeunesse et des générations, Paris: Flammarion, 7 Charles Bernstein, ”Frame Lock”, My Way. Spe- 2008. Stieglers diskussion av Hayles (liksom eches and Poems, Chicago: University of Chicago den senares artikel) kan följas i svensk översätt- Press, 1999. Svensk översättning Anders Lund- ning i det senaste numret av OEI 58, 2012, ägnat berg, Jonas (J) Magnusson och Jesper Olsson, åt teman som sömn, uppmärksamhet, distrak- ”Ramlås”, i Bernstein, De svåra dikterna anfal- tion, tillbakadragande. ler, Stockholm: OEI editör, 2008, s. 163–172. 8 Som Rickard Schönström påpekade efter min föreläsning, är detta inte en helt träffande syn- punkt om man lyfter blicken från nordameri- kanska förhållanden och beaktar filosofer och kritiker i t.ex. en fransk kontext (man behöver bara tänka på textanordningarna hos Jacques Derrida i en bok som Glas, Paris: Galilée, 1974). 9 Bernstein 2008, s. 163. 10 Ibid. 11 Ibid., s. 164. 12 Förord i OEI 1, 1999, s. 1. 13 Så skriver de bland annat i Qu’est-ce que la philosophie?: ”La philosophie, plus rigoreuse- ment, est la discipline qui consiste a créer des concepts. […] Créer des concepts toujours no- uveaux, c’est l’objet de la philosophie […] A dire vrai, les sciences, les arts, les philosophies sont également créateurs, bien qu’il revienne à la philosophie seule de créer des concepts au sens strict”, Qu’est-ce que la philosophie?, Paris: Les Éditions de minuit, 1991, s. 10f. 14 Bernstein 2008, s. 165. 15 Ibid., s. 166f. 16 Christian Bök, ’Pataphysics. The Poetics of an Imaginary Science, Evanston, IL: Northwestern University Press, 2002. 17 Ibid., s. 4. 18 Ibid., s. 5.

Jesper Olsson • 25 Summary

The Dissertation as Critical Practice: Other Forms, Other Media This article (a talk presented at Lund University on October 12, 2012) explores linguistic and rhetorical form, and formal operations, in academic studies in comparative literature – and their relationship to form in poetry and fiction writing. The article also discusses how an awareness and exploration of academic language and formalistic decisions contributes to the academic text. Some examples (by Charles Bernstein and Christian Bök) of such an understanding of the critic’s language are discussed, and, eventually, the question of how new media and, more speci- fically, digital text can transform the language and form of academic literary studies is addressed through a brief look at the important online journal Vectors.

Keywords: Dissertation, academic language, critical theory and practice, poetic form, new media

26 • TfL 2012:4 Skriva för intrigen? Några tankar om forskaren som författare av Annelie Bränström Öhman

Finns det någon författare i det här rummet? är, har avgörande betydelse för hur vi i mer Ja, frågan är förstås en travesti på Stanley allmän bemärkelse ser på relationen mellan Fishs klassiker Is There a Text in this Class? och professionell kompetens å ena sidan och ve- med den vill jag peka ut en möjlig väg in i tenskapliga legitimitets- och kvalitetsanspråk det tankerum, den tid och den emotionella å den andra. Vad vi kallar saker spelar roll; or- och intellektuella gränszon där det akademis- den, benämningarna påverkar i hög grad våra ka skrivandet försiggår.1 Det finns naturligtvis tankar. Om forskaren också är författare – när inte bara ett sådant rum; inte bara en sådan och hur blir hon eller han det? Vilka skillnader upplevelse som är identisk för oss alla. Det och likheter i arbetet med genreval, stil och jag vill resonera kring är istället det faktum form finns i så fall mellan forskaren som för- att det finns sådana platser och erfarenheter fattare och, säg, romanförfattaren eller poeten? som är knutna direkt till det vetenskapliga Jag är förstås medveten om att jag med min skrivandet som professionell kompetens och fråga kommer att röra mig in mot det kraft- kunskapspraktik – och som alltför sällan upp- fält av distans och närhet, rädsla och lockel- märksammas i sin fulla komplexitet, som en se där mötet mellan litteratur och vetenskap metodologi i egen rätt och möjligen också en äger rum – och som av förståeliga skäl har en epistemologi. särskilt stark laddning för litteraturvetenskap I grund och botten kretsar därför min in- som ämne. Vårt forsknings- och tolknings­ ledande fråga kring det dilemma som littera- arbete har traditionellt byggt på en solid di- turvetaren och kulturkritikern bell hooks har kotomi, ja, emellanåt också underförstådd sammanfattat så här: ”All academics write, but hierarki, mellan vetenskapligt och skönlitte- not all see themselves as writers.”2 Med andra rärt skrivande. Den måste erkännas och syn- ord: det handlar om skrivande som vetenskap- liggöras för att kunna problematiseras. Det lig aktivitet och hur det i sin tur, medvetet eller förtjänar att förtydligas att mitt syfte här inte omedvetet, präglar vårt akademiska identitets- är att upphäva skillnaden mellan litteratur och skapande. På så vis är min fråga lika enkel som vetenskap. Däremot vill jag försöka närma komplex. Jag menar att vår syn på vad skrivan- mig gränslandet mellan dem som en mötes- det är, hur det görs och vem den som skriver plats; ett möjligt dialogutrymme mellan och

Annelie Bränström Öhman • 27 över genregränserna. Förenklat uttryckt är som internationellt betecknas som ”creative frågan alltså inte bara vad teorin lär oss om nonfiction” (med de alternativa beteckning- poesin utan också vad poesin kan lära oss om arna ”literary” eller ”narrative nonfiction”)3– teorin? Kan forskaren låna berättartekniker och en huvudingång till en reflexiv feministisk av ­romanförfattaren och kan romanen låna kunskapstradition som i olika sträckningar tanke­modeller av forskaren i sitt kunskaps­ och brott löper från 1970-talet och fram till sökande? idag. Möjligen är det också därför en position Mitt resonemang kommer således att sling- som i vissa delar skulle kunna etiketteras med ra sig fram och tillbaka mellan det kreativa Lisbeth Larssons användbara term ”autoteori” och vetenskapliga skrivandets domäner, och – det vill säga en ansats att ”sätta teorin i sam- det som händer däremellan: i glappen, gräns- spel med den subjektiva erfarenheten”.4 Sett zonerna, mellanrummen mellan genrer och mot den bakgrunden, är det min förhoppning olika skrivpraktiker – liksom i tillblivelsens att min text också kan ge inspiration till ett rörelse mellan utkasten och den tryckfärdiga fortsatt undersökande av stilen som metod; texten. Att jag väljer att lokalisera mitt syn- som en möjlig emancipatorisk och epistemo- fält i mellanrummens metaforiska rymd, har logisk strategi. att göra med att skrivandet för mig består lika mycket av det som händer på vägen till den färdiga texten, det som ligger runt omkring ”Infection in the sentence och blir över. Artikeln eller boken står alltid i breeds” relation till klottret i marginalen, till de ratade utkasten. Med det följer att reflektionen kring Så låt mig börja just där – i det personliga. En mellanrum, ”spill” och marginaler är nödvän- väsentlig del av det ”spill”, de osorterade res- digt att ta med om man vill kunna förstå och ter av halvfärdiga tankar och ratade text­utkast, sätta värde på det akademiska skrivandet som som jag har burit med mig genom mitt akade- just en professionell kompetens, eller rent- miska liv är starkt känsloladdade.5 av ”spetskompetens”, oavsett om vi sedan i Jag behöver inte spara pappersarken eller slutänden vågar och vill kalla oss ”författare” datorfilerna för att komma ihåg den ångest eller inte. som höll mig sömnlös i en månads tid när Med detta följer att mina utgångspunkter är jag skulle skriva min första B-uppsats i litte- personliga. Därför är de också, som jag senare raturvetenskap. Alltmer hålögd kämpade jag återkommer till, politiska, forskningspolitiska dag och natt för att hitta ett tonfall, en akade- i synnerhet. Att ta det personliga, det erfaren- misk stilnivå där jag (som jag föreställde mig hetsbaserade, med sig in i ett vetenskapligt det) skulle kunna känna igen min egen röst. En samtal eller en vetenskaplig text innebär inte i sådan ambition föll förvisso, det klargjorde sig ett ifrågasättande av gränserna mellan fakta mina lärare, helt utanför uppgiftens ramar. Att och fiktion; mellan vetenskap och skönlittera- skriva vetenskapligt hade inget med ”det per- tur. Jag vill hellre se det som en markör av ett sonliga” eller med en ”egen röst” att göra. Inte närmande till en gränsposition och utifrån det heller var ett sådant skrivande nödvändigtvis ett försök att synliggöra de reflexiva mellan- synonymt med att skriva ”bra”, fick jag veta. rummen mellan litteratur och vetenskap lik- Och det skulle – gud förbjude! – absolut inte som mellan text och marginal, mellan tanke förväxlas med att skriva ”vackert”. Mot bätt- och ”spill”, liksom mellan stil och politik. På re vetande försökte jag ändå förklara för mina så vis kan mitt val av perspektiv också sägas lärare att det för mig tyvärr inte fanns någon öppna en dörr på glänt till det forskningsfält genväg för språket, förbi ”det personliga”.

28 • TfL 2012:4 Till slut kom jag, bokstavligen, till den utpräglat känslomässig och kroppslig. Det fick punkt när jag inte kunde skriva längre. Ord mig att skämmas, svettas, gråta, ligga sömn- och meningsbyggnad rasade som korthus bak- lös om nätterna, gå till jobbet med kroniskt om mig så fort jag vände ryggen till. Länge värkande mage. Den hårda vägen fick jag på kunde jag inte tänka tillbaka på den där tiden så vis erfara att skrivandet som sinnlig och utan att fyllas av en intensiv skam. För visst emotionell erfarenhet inte har någon egentlig hade det varit nära ögat, alldeles på vippen, att hemortsrätt i det vetenskapliga arbetet. Lite jag blivit avslöjad som den hobbyintellektuella tillspetsat skulle man kunna säga att rädslan bluff jag innerst inne fruktade att jag var? för ”emotionella läckage” är lika utbredd i aka- Det blev skönlitteraturen som gav mig demin som rädslan för läckage av blod, urin, livlinorna. Jag kände att jag gjorde något för- bröstmjölk och andra kroppsvätskor är bland bjudet, nästan subversivt, när jag i ensamhet kvinnor i alla åldrar.7 Och språket är på många började lappa ihop mitt svårt inflammerade vis den mest flitigt brukade sanitetsartikeln för språkliga självförtroende på nytt, långt mycket att hejda eller åtminstone skyla över läckaget. mer i enlighet med en poetisk logik än den Kopplingen mellan känslor och kroppslig- anbefallna rationella hållningen. I hemlighet het är inte oväsentlig för att förstå den subtila började jag njuta av skrivandet, och allra mest genusprägling som oavbrutet pågår här. Som när jag hängav mig åt förbjudna metaforiska Sara Ahmed skriver är känslor alltid ”sticky utflykter. Allt det där ”blommiga” (läs: femi- stuff”, och på kvinnors kroppar kletar de allra nina) och ”känslosamma” (läs: poetiska), som mest ihärdigt fast eftersom vi alla är medska- jag ända sedan högstadiets svenskuppsatser pare i de språkliga föreställningsvärldar som hade fått höra att man borde undvika om man ledsagar det moderna projektets grundsorte- ville bli tagen på allvar… ring av feminint konnoterad känslosamhet Min erfarenhet av den existentiella botten- och maskulin rationalitet.8 känningen i famlandet efter ordfäste när jag skrev min uppsats fick typiskt nog upprättelse först när jag fann Emily Dickinsons febriga ra- ”det personliga” der om hur ett vårdslöst ord utkastat på en sida Med det ”emotionella läckaget” sålunda syn- kan alstra känsloskred med oöverskådliga kon- liggjort och införlivat i meningsbyggnaden är sekvenser… som en slags poesins motsvarighet det nu dags att återvända till frågan om ”det till kaosteoriernas omtalade ”fjärilseffekt”: personliga” – och med det till förbindelsen mellan stil och politik, vilken också inbegri- A Word dropped careless on a Page per mötet mellan poetisk logik och vetenskap- May stimulate an eye lig auktoritet. Och låt mig tillägga: utan att When folded in perpetual seam The Wrinkled Maker lie fördjupa mig vidare i frågan om skrivandets kroppslighet vill jag klargöra att jag utgår från Infection in the sentence breeds den. Den tankebild som står närmast min egen We may inhale Despair föreställning om färden från idé och känsla till At distance of Centuries ord och text, är androgynen Orlandos mång- From the Malaria –6 hundraåriga manuskript i Virginia Woolfs roman med samma namn. En text fläckad av I efterhand kan jag tydligt se mönstret i det blod, säd, tårar och kärlek – och som sådan en som hände. Min reaktion på den språkliga vil- produkt av en långt mycket längre och alltige- senhet som drabbade mig när jag misslyckades nom mänsklig historia.9 med att hitta ett eget vetenskapligt uttryck var Den värdeladdning som omgärdar ”det

Annelie Bränström Öhman • 29 personliga” i akademiska sammanhang mås- som personligt filosofisk ”tankestil”. Beau- te förstås mot bakgrund av den ambivalenta voirs genreöverskridande stil är kongenial med ­attityden till känslouttryck – och därmed även ämnets väldiga räckvidd – och den personliga till den idealföreställning om ett rationellt och utgångspunkten är absolut nödvändig för att ”rent” (i bemärkelsen ideologiskt och emo- ge det legitimitet. Eller som Beauvoir själv for- tionellt neutralt) tänkande, som påfallande mulerar det i inledningen till Det andra könet: ofta genomsyrar både pedagogiken kring och ”Om jag vill definiera mig själv är jag tvungen värderingen av vetenskapligt skrivande. Om att först tillkännage: ’Jag är en kvinna.’ Den- man hör någon nämna att man kan skönja na sanning är den bakgrund mot vilken alla ”personlighetens avtryck” i en vetenskaplig andra påståenden kommer att avteckna sig.”11 text är det, som vi alla vet, inte givet att det Stilen står alltså inte i motsättning till bokens handlar om en komplimang. Troligare är att emancipatoriska syftning – den är en olöslig det rör sig om en diplomatiskt inlindad kor- del av den.12 rigering – eller åtminstone mild fingervisning Att se valet av stil i relation till textens syf- om att skrivsättet är att betrakta som en avvi- te, eller till dess övergripande forskningsfråga, kelse från gängse stilkonventioner. Mer sällan öppnar flera dörrar som annars riskerar att gå leds iakttagelsen vidare till den berättigade i baklås. Stilen blir i sig ett val av perspektiv; frågan huruvida valet av skrivsätt är betingat en strategi för utforskande av världen och för av ämnet eller de teoretiska utgångspunkter- samspråk med läsaren. Den blir ett levande na, själva forskningsfrågan. Det är nämligen och föränderligt känsloskikt – inte bara ett en vanlig missuppfattning att det ”personli- konventionsstyrt val av kartong och omslags- ga” eller ”ny-personliga” skrivsätt som under papper. det senaste decenniet fått viss spridning inom Med ett sådant synsätt kan möjligen feministisk teoribildning skulle ha ett i första också revirdelningen mellan vetenskap- hand självbiografiskt syfte. På den punkten ligt och litterärt skrivande lösgöras från det ställer jag mig enig med Toril Moi, när hon i protektionistiska vanetänkande det alltför ofta sin bok I am a Woman (2005) konstaterar att har fastnat i. Därmed inte sagt att revirdelning- frågan om stil, precis som valet av teori, alltid en ensidigt upprätthålls av lärdomsvärlden. måste ställas i relation till det syfte man som Tvärtom kan den tas till intäkt både för be- forskare vill uppnå. Hon konstaterar bara en- skäftiga knäppar på fingrarna och hyllningar kelt: ”The personal is not the enemy of serious när exempelvis vetenskapliga verk recenseras thought.”10 av kritiker som själva är skönlitterära förfat- Det finns alltså ingen motsättningper tare. se mellan att skriva ”personligt” och att ha Den förstnämnda varianten, fingerknäp- höga teoretiska ambitioner. Däremot får det pen, fick jag själv uppleva i ett par olika ver- ”personliga” anslaget inte heller göras till ett sioner när min bok om kärlekstematiken i självändamål – och det är en viktig distinktion. Sara Lidmans romansvit Jernbanan kom ut för Att bara, i poststrukturalistisk anda, hänvisa några år sedan. Allra tydligast blev det i poeten till forskarens och kunskapens ”situatedness” Eva Ströms recension i Sydsvenska Dagbladet, är sällan skäl nog, menar Moi. Hennes eget där hon skrev: ”Tyvärr tenderar språket inte och mycket belysande exempel är Simone de sällan att bli alltför överlastat av metaforer, vil- Beauvoir, vars systematiska växelbruk av gen- ket åtminstone stör min läsning. […] Att våga rer som personlig essäistik, filosofi, historie­ skriva ett mindre utsmyckat språk tycks vara skrivning och skönlitteratur i Det andra könet en svår konst för många litteraturvetare.”13 (1949) fogades samman till en lika originell Formuleringen ter sig kuriös i beaktande av

30 • TfL 2012:4 det strama, för att inte säga närapå ”scientistis- dra slutsatser utifrån enstaka exempel. Dock ka”, stilideal som har varit mer synligt utbrett tror jag att man i Ströms och Bergs respektive i svensk litteraturforskning de senaste decen- recensioner kan avläsa den störning eller frik- nierna. Jag valde därför att ta Ströms påståen- tion som varje genreöverskridande textrörelse de som en komplimang. potentiellt alstrar, särskilt om den ledsagas Den andra varianten, hyllningen för brottet av ett oväntat eller till och med ovälkommet mot ett konventionellt vetenskapligt skrivsätt, ”emotionellt läckage”. Hur störningen eller kan illustreras med en recension skriven av en friktionen uppfattas är emellertid alltid av- annan poet, nämligen Aase Berg, i en recensi- hängigt den läsare som öppnar boken eller tid- on av idéhistorikern Karin Johannissons bok skriften, bläddrar och låter sina fingeravtryck Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbar- möta ordens trycksvärta – men det finns en het i förfluten tid och nutid (2009). Berg tar kontaktzon där. avstamp i den rörelse hon ser i boken in mot I de lyckligaste fallen kan det bli som i Aase ett poetiskt uttryckssätt, som inte undermine- Bergs möte med Karin Johannissons text: ett, rar utan kraftfullt förstärker den vetenskapli- som hon skriver, ”otippat hopp”, en pågåen- ga textens budskap, rentav gör det subversivt. de ”uppvigling”! Kort sagt: en dialog mellan Med sitt stilval lyckas Johannisson förverkliga stil och politik, ömsesidigt buren av författare, det som Berg ser som vetenskapens förnäm- text och läsare. En dialog som rymmer, för att sta bidrag – att inte bara frilägga ny kunskap låna Jan Kjæerstads vackra formulering, möj- utan att göra det genom, som hon kallar det, ligheten att våga se och möta ”et særhetsnivå i en ”nyskapande nyanseringskonst”: stemmen” och i det känna igen ”et eller annet skurr […] en motstand”.15 Även om Johannissons huvudsyfte knappast är uppvigling smyger det sig in ett otippat hopp i texten: hon använder språket på ett sätt som är Ett akademiskt lapptäcke? få akademiker förunnat – på gränslinjen mot det poetiska. Formuleringar som ”malande Så långt, kan det vara dags att foga in en lug- slapphet” och ”dallrande stiltje” skjuter nande brasklapp till läsaren: min ursprung- gestaltande pilar av vaken precision rakt in liga tanke var att låta den här texten utmyn- i minnesbanken för ovanliga stämningar. na i en personligt hållen bruksanvisning om Johannissons text står för vetenskap när hur det akademiska skrivandet kan utvecklas den är som bäst, nämligen som nyskapande till en kreativ praktik med tillvaratagande av 14 nyanseringskonst. intellektuella lika mycket som emotionella ­erfarenheter, i ett växelbruk av teori och poesi; Exemplen är intressanta därför att båda kriti- kritik och fiktion. Bruksanvisningen skulle då kerna är poeter och på olika vis reagerar på det kunna utformas som sömnadsbeskrivningen de uppfattar som överträdelser eller välkom- för ett lapptäcke, förslagsvis med förebild i na uppluckringar av genregränserna. Trots utformandet av den ”story quilt” som Whit- inbördes olikheter kan därtill både min Sara ney Otto beskriver i romanen How to make an Lidman-bok och Johannissons bok Melankol- American quilt – iska rum sägas handla om känslors gestaltning- ar och kulturella representationer och skrivsät- What you should understand when under- tet kan i övergripande mening rubriceras som taking the construction of a quilt is that it is ”essäistiskt”, med frekventa inslag av sinnliga comprised of spare time as well as excess ma- känslobilder och litterära stilgrepp som meta- terial. Something over from a homemade dress forer och liknelser. Det är förstås vanskligt att or a man’s shirt or curtains for the kitchen

Annelie Bränström Öhman • 31 window. It utilizes that which would normally Omgivningarna måste helt enkelt kartläggas, be thrown out as ”waste”, and eliminates the innan frågorna som utgör bevekelsegrunden extra, the scraps. And out of that which is left för min text kan förankras. När de är syn- 16 comes a new, useful object. liggjorda riskerar frågorna att på nytt att bli utsorterade som obehövliga. På det isflaket Ur metalitterär synvinkel skulle Ottos bruks- står jag nu i sällskap med bara alltför många. anvisning rakt av kunna gälla som karakteris- I en akademisk kultur där fokus närmast med tik för romangenrens flexibla formspråk och tvång styrs in mot ekonomisk lönsamhet och böjliga tidsuppfattning. Men tankekedjan kvantifierbara (och gärna också kommersiellt bröts av innan jag ens hade börjat skissa på gångbara) forskningsresultat riskerar alla såda- en metod för att överföra den till ett veten- na samtal att stämplas ut som obehövliga eller skapligt sammanhang. Hur skulle en sådan ”onyttiga”. på en och samma gång cyklisk och materiell Bruksanvisningen måste därför anstå. I den tidsuppfattning och metod – ”comprised of tidsanda som omger oss, kalla den senmodern sparetime as well as excess material” – och en eller nyliberal, har alltför många frågor redan sådan på en gång slumpartad och eklektisk syn tystnat i de akademiska rummen. Många av på det empiriska materialet kunna verbaliseras dem är frågor och erfarenheter som härrör just och utforskas i den tidsanda som råder? Och ur berättelser eller fenomen som inbegriper vad värre var: kunde jag verkligen med berått mellanrummen i den mänskliga existensens mod, och i besinnande av mitt ansvar som se- storhet och ynklighet. Det är frågor och er- nior forskare med tillsvidareanställning, verk- farenheter vars relevans, åhörarskara eller läse- ligen stå och plädera för sådana tidsödande krets inte längre kan tas för givna – men vars formexperiment? Att jag själv lyckats komma drabbande kraft är beroende av att de får förbli undan med upprepade poetiska inbrott och i det oavgjorda, i det icke bevisförda, det inte fiktionella interventioner genom årens lopp alltigenom förklarade. gav mig ingen ursäkt för att uppvigla andra Och likväl är det här vi måste börja; det är att göra samma sak, sade jag mig. Och handen här vi står. på hjärtat: någonstans måste väl gränsen ändå dras för när stilistiska flyktlinjer börjar spinna ett rhizomatiskt gallerverk av snubbeltråd för Tillfälligt forskningspolitiskt karriären? avbrott Kommen så långt i mina tankar började en strof ur en dikt av Kristina Lugn envist att Att ingen kommer undan politiken är alltid ringa i mina öron: ”Gud så dumt/ att gå om- sant, och idag mer än någonsin. Den nylibera- kring/ i en expanderande kommun/ och bara la tidsanda som dominerar det kulturella och tänka på sej själv!”17 Och plötsligt var det som politiska rum som omger vetenskapssamhället att orden slog om till auto-travesti, ungefär kryper in under trösklarna i alla akademiska som autoreverse-funktionen på en cd-spelare. rum, och påverkar oundvikligen också ett Skillnaden var liten men uppfordrande, ty, nu samtal som det här – om formerna för det aka- ljöd refrängen istället: ”Gud så dumt/ att gå demiska skrivandet. Frågan är om vi alls längre omkring/ på ett excellerande universitet/ och har råd att föra en förutsättningslös diskussion bara tänka på sej själv!” och förespegla att vi i alla lägen har oinskränk- Med insikten om att min tilltänkta bruks- ta möjligheter att ta den fulla akademiska anvisning är beroende av sådana bortvittrande friheten i bruk, vare sig vad gäller ämnesval fästpunkter tvingades jag inse mitt dilemma. ­eller val av skrivsätt. Mer än någonsin tidigare

32 • TfL 2012:4 har friheten idag en rörlig växelkurs. Kraven i konstfullt utformade utvärderingsformulär på snabba, utvärderingsbara och ekonomiskt där kvalitet rutinmässigt omräknas till kvan- mätbara resultat håller raskt på att förvandla titet – antalet publikationer, mängden externa stora delar av den akademiska kulturen, kan- medel… Ja, vi har alla vid det här laget lärt oss ske allra mest kännbart inom humanioras dis- refrängen. Det handlar om snabba cash, var- cipliner. ken mer eller mindre. Med filosofen Martha C. Nussbaums ord I likhet med andra utilitaristiska projekt har denna utveckling redan alstrat en ”silent vilar excellenstanken på idén om maximering crisis”, en tystnadens kris, med accelererande som redskap för att göra alla goda ting ännu global räckvidd inom både utbildning och bättre, oavsett om det handlar om den klassis- forskning. Det handlar inte artikulerat om ka­ versionen av den högsta halten lycka för den munkavle på, utan mer om en utglesning av, största mängden människor, eller som i vårt den kritiska debatten. I sin bok Not for Profit: sammanhang, den högsta halten av akademisk Why Democracy Needs the Humanities (2010) lycka (läs: excellens) – om än att den tillfaller konstaterar Nussbaum: ”The ability to think en mindre mängd av människor. Hur man än and argue for oneself looks to many people vill förstå och benämna den här utvecklingen, like something dispensable if what we want så är det viktigt att erkänna att den har ägt are marketable outputs of quantifiable natu- rum och att den fortfarande pågår. I stort och re.”18 smått är den redan assimilerad i det akademis- Den humanistiska kunskapstraditionens ka­ vardagslivet, i hela dess räckvidd från sam- förmedlande av grundläggande existentiella tal vid fikaborden till seminarierummen och och demokratiska värden är, tillägger Nuss- de medvetna eller omedvetna överväganden baum, främst att se som ”faculties of thought som ligger bakom valen av skrivsätt, språk och and imagination”, det vill säga som förmågor publiceringsforum för din nästa artikel eller (exempelvis skolningen av förmågan till kri- bok. Vi kan märka det i pragmatiska värde- tiskt och analytiskt tänkande), vilka aldrig förskjutningar som att populärvetenskapliga kan översättas till absolut mätbara resultat. artiklar eller kulturessäer numera underför- Därför kommer de oundvikligen att ses som stått tillräknas ett obefintligt meritvärde i en umbärliga [’dispensable’], och i förlängningen akademisk CV. Och att de flesta av oss blivit som obehövliga, om de sätts i relation till de medvetna om att det kan vara ett risktagande prioriteringar som görs när den politiska agen- att skriva på sitt modersmål, om det inte råkar dan främst inriktas på mätbara resultat och en vara engelska. Liksom överhuvudtaget att välja maximerad ekonomisk tillväxt. Eller, för att att skriva monografier istället för artiklar i peer uttrycka det med Sveriges näringsministers, review-tidskrifter. centerpartiledaren Annie Lööf, krassa ord från Lika effektivt som modeindustrin lanserar partiledardebatten i Sveriges Television hösten grått som det nya svarta, snurrar omräknings- 2012: ”skolans huvuduppgift är ju att rusta modellen för kvantitet som det nya kvalitet runt eleven för jobb”.19 i snart nog alla verksamhetsberättelser och Umbärligheten hör i sin tur ihop med en personliga karriärplaner. Orden ”kvalitet” och vändning av den akademiska kulturen mot ”kvantitet” är ju så snarlika, lika försåtligt när- en, som jag skulle vilja kalla det, utilitarism stående som engelskans ”content” och ”coun- eller kanske rättare: ny-utilitarism. I universi- ting”: brottytan går mittemellan dem. tetssammanhang är det en vändning eller ett ”Idag har jag börjat skriva TRE artiklar!” skifte som gärna går under kamouflage av eu- lyder ett utrop från en kollega på Facebook – femismer som ”excellens”, och som draperas ”8 000 tecken före lunch” hojtar en annan statusuppdatering.

Annelie Bränström Öhman • 33 Resten följer av sig själv… så fort ordet ”ex- Så, vad är det vi gör – syndar på nåden; räk- cellens” har yttrats, följer de andra med, frik- nar välsignelser? tionslöst, nästan logiskt – som vore de delar i Antalet artiklar, antalet citeringar i ”inter- en filosofisk utsaga: nationella peer-review-tidskrifter”, antalet fors- kare och universitet i ditt forskningsnätverk, kvalitetsbaserad antalet doktorander du har följt fram till dis- konkurrenskraft putation, antalet tecken och ord du skriver per anställningsbarhet timme och dag… etcetera. impaktfaktor världsledande Så, det är här är vi är: vi räknar och vi ber; vi ber och vi räknar. Drowning by Numbers. Och så vidare... Det är nästan som i en morgonbön; ett rullande och räknande Solen är som ett väldigt lokomotiv där hon fär- av pärlor i den Akademiska Excellensens das genom Rymden – med sitt följe av planeter – Jorden är en av dem! – och satelliter samt eget radband av nådegåvor. Bönemumlet tillfälliga kometer – färdas med en hastighet av kan höras mellan raderna i vilket officiellt 69 508 kilometer i timmen. Cirka21 policydokument som helst, från vilket väster- ländskt universitet som helst från de senaste Frågan är inte bara vad vi gör, utan också om decennierna. Det är som att själva räknandet vi kan göra något annat? Vill vi, kan vi, törs vi och mätandet i sig skulle kunna erbjuda en motståndet? Kan vi annat? frizon, utom räckhåll för gengångarna från ett universitetssystem som redan, med Bill Readings närmast profetiska ord från 1997, Skriva för intrigen? ligger i ruiner bakom våra ryggar. Bildnings- Det är nu hög tid att återvända till den punkt kulturen eroderas beständigt under excellen- där jag började, i min travesterande lokali- sens diskurs.20 Utilitarismens logik är kapitalismens ku- sering av en möjlig identitet som författare sin och socialdarwinismens granne. Den i ett akademiskt rum. Mot bakgrund av den kräver anpassning och medverkan – oavsett ny-utilitaristiska vändningen klarnar bilden av om det sker i namn av en ”arbetslinje” eller att det som står på spel inte bara är ett val av en ”excellenslinje” – och bokför därför alltid ord, utan också en maktordning och en status­ ansvaret för misslyckanden på de föregivet ordning som fått förnyad auktoritet och soli- misslyckades eller missanpassades skuldnota. ditet i skydd av excellenskulturen. Genom att Enligt den logiken kan humanioras krympan- man normativt skiljer ut och privilegierar en de studentkullar och forskningsanslag skyllas rationell och resultatstyrd kunskapssyn som på bristfällig internationalisering och arbets- strategi för vetenskaplig framgång margina- marknadsmässig konkurrenskraft; nedskär- liseras och ”onyttiggörs” underförstått andra ningen av resurser är så att säga självförvållad. mer tidskrävande hållningar, som exempelvis Och omvänt: om humanistisk utbildning och ett (själv-)reflexivt teoretiskt arbete. Ur ett så- forskning kan visa sig ”nyttig” och dess kvali- dant perspektiv går också vetenskap självklart tet ”mätbar”, vore inte det fantastiskt? Tänk före litteratur – och varje forskare som rör sig om det faktiskt fungerar! Skulle det inte vara över och mellan genregränserna blir ett poten- behändigt om det vore sant, att värdet av intel- tiellt hot mot den etablerade statusordningen. lektuella forskarmödor och utbildningsmässig I det ljuset får bell hooks iakttagelse från 1999 framgång kunde fastställas med sitt mätbara onekligen förnyad aktualitet: resultat?

34 • TfL 2012:4 Refusing to accept these distinctions was and trera detta, nämligen ett uttalande som Toril remains a rebellious act, one that can challenge Moi gjorde på en workshop om akademiskt and disrupt hierarchical structures rooted in a skrivande vid Duke University i mars 2011. politics of domination both within the acade- 24 22 Hon sade: ”Even a dissertation needs a plot.” my and in the world outside. I all sin enkelhet menar jag att det är ett på- stående som inte bara ställer åtskilligt av vårt Bland de möjliga motrörelserna kan man akademiska vanetänkande kring skrivande på urskilja en växande ny-narrativ rörelse – om huvudet – det formulerar också indirekt en ut- den lite fula formuleringen kan ursäktas. Den maning mot den pågående utilitariseringen av sammanhänger i sin tur med en betydligt mer målen och medlen för det vetenskapliga kun- komplex kulturell underström som det skul- skapsarbetet i stort. Genom att riva ner den le föra alltför långt att närmare gå in på här, bärande väggen i bodelningen mellan fakta men som kan sägas manifesteras i en rad per- och fiktion rörs och störs även den underför- spektivförskjutningar i riktning mot, förenklat stådda rollfördelningen mellan litteraturfors- uttryckt, ett ”writing before reading”-ideal. Så karen som i första hand läsare, och den skön- exempelvis i den ”auto-teori”, som jag i förbi- litterära författaren som producent, av texten. farten nämnde i inledningen, och vars litterära I det öppnade mellanrummet står forskaren motsvarighet kan iakttas i de senaste årens våg själv som författare med ansvar för sin berät- av så kallad ”autofiktion” och som i sin tur står telse – och den intrig som krävs för att bära i förbindelse både med det ökade intresset för fram den till läsaren. biografigenren och med olika litterära/fiktiva/ Låt mig förtydliga genom att en sista gång självbiografiska do-it-yourself-varianter som använda mig av den travesti som jag redan ett ”livsberättelser” eller fan fiction på litterära par gånger har tagit i bruk som sömnadstek- klassiker. nik i mitt än så länge ofullbordade akademiska Många berättigade farhågor har vädrats lapptäcke. Precis som jag inledningsvis vände kring denna utveckling, inte minst i didak- på Stanley Fishs bevingade fråga om textens 23 tiska­­ sammanhang. Under lång tid har närvaro i klassrummet, vill jag nu vända på ”writing before reading” varit honnörsord för titelorden till Peter Brooks klassiker Reading en hyllad pedagogisk metod, framgångsrikt for the Plot,25 och fråga vilka möjligheter som tillämpad bland annat i barns skriv- och läs­ öppnas om vi leker med tanken att också tillå- inlärning. Omvandlad till kulturell attityd och ta oss att skriva för intrigen? Kan berättandets vetenskaplig hållning rymmer den åtskilligt av attraktionskraft, intrigen som skapar ”suget”, problem. Men här finns också frön till föränd- medvetet tas i bruk inte bara för den som läser ring, värda att begrunda. I sin produktiva och utan också för den som skriver om litteratur konstruktiva tappning innebär denna mot­ – och i vidaste bemärkelse söker kunskap om rörelse i övergripande mening ett ökat intresse den mänskliga existensens ynklighet och stor- för berättande och berättelser som ger legiti- het? mitet åt ett annan, långsammare och mindre Frågan måste lämnas öppen för vidare resultatorienterad syn på ett vetenskapligt diskussion. Men jag vågar dock påstå att här kunskapssökande. Allt oftare tas narrativa finns en slumrande möjlighet att, för att åter tekniker i bruk inte bara för att analysera tex- låna Whitney Ottos ord, foga samman ”new ter utan också för att finna nya former för att useful objects” av det som tidigare rensats ut förstå det vetenskapliga skrivandet som en be- som stuvbitar och spill i det vetenskapliga sov- rättande genre. ringsarbetet. Här öppnar sig, med andra ord, Jag nöjer mig med ett exempel för att illus- ett möjligt val av en kunskapsväg som prio-

Annelie Bränström Öhman • 35 riterar långsamheten före lönsamheten; den ständigt oavgjorda och oförutsägbara mänsk- liga faktorn före impaktfaktorn – kort sagt, en bruksanvisning för ett humanistiskt kunskaps- sökande, motströms och underströms, ganska så likt det Michael Ondaatje en gång gav för romanskrivandet:

The first sentence of every novel should be: ”Trust me, this will take time but there is order here, very faint, very human”. Meander if you want to get to town.26

Noter

1 Stanley E. Fish, Is There a Text in This Class? The perspektiv i svensk genusforskning och svensk ge- Authority of Interpretive Communities, Cambrid- nusforskning i ett globalt perspektiv, Göteborg: ge, Massachusetts: Harvard University Press, 2001 samt Annelie Bränström Öhman, ”Skri- 1980. vandets urmörker. En akademisk aria i fyra 2 bell hooks, Remembered Rapture. The Writer at akter” i Annelie Bränström Öhman & Mona Work, New York: Henry Holt & Company, Livholts (red.), Genus och det akademiska skri- 1999, s. 37. vandets former, Lund: Studentlitteratur, 2007. 3 Jfr tidskriften Creative Nonfiction (CNF), http:// 6 Emily Dickinson, poem 1261, Collected Poems of www.creativenonfiction.org/index.htm. Emily Dickinson (orig. editions, edited by Ma- 4 Lisbeth Larsson, ”Självbiografi, autofiktion, tes- bel Loomis Todd and T.W. Higginson), New timony, life writing”, i Tidskrift för genusveten- York: Gramercy Books, 1982. skap 2010:4, s. 16. 7 Se vidare Annelie Bränström Öhman, ”’Show 5 Se vidare Annelie Bränström Öhman, ”’Klädsel some emotion!’ Om emotionella läckage i aka- kavaj?’: reflexioner kring den svenska genus- demiska texter och rum”, i Tidskrift för genus- forskningens ’dresscode’”, i Anna Johansson vetenskap 2008:2 samt även Annelie Bränström (red.), Svensk genusforskning i världen: globala Öhman & Mona Livholts , ”Att skriva eman-

36 • TfL 2012:4 cipatoriskt. Akademisk dialog för två röster”, i to self-knowledge”, text från workshop-arrange­ Kvinnovetenskaplig tidskrift 2003:1. manget ”Writing is Thinking: Writing as a 8 Sara Ahmed, The Cultural Politics of Emotion, Way of Life in the Academy”, Duke Graduate Edinburgh: Edinburgh University Press, 2004, School, mars 2011, http://gradschool.duke.edu/ s. 170. gsa/newsletter/2011/03/writing-as-a-way-of-life- 9 Se även Bränström Öhman 2007, s. 60. in-the-academy/, 8.10 2012. 10 Toril Moi, ”’I Am a Woman’. The Personal and 25 Peter Brooks, Reading for the Plot: Design and the Political” i Sex, Gender and the Body , Ox- Intention in Narration, New York: A A Knopf, ford: Oxford University Press, 2005, s. 136. 1984. 11 Simone de Beauvoir, Det andra könet (orig. 26 Michael Ondaatje, In the Skin of a Lion, Lon- 1949, sv. övers.: Adam Inczèdy-Gombos & Åsa don: Picador, 1987, s. 146. Moberg i samarbete med Eva Gothlin), Stock- holm: Norstedts, 2002, s. 25. 12 Moi 2005, s. 136. 13 Eva Ström,”Kärleken på spåret”, Sydsvenska Dagbladet 14.7 2008 (recension av Annelie Bränström Öhman, ”kärlek och någonting att skratta åt! dessutom”. Sara Lidman och den kär- leksfulla blicken, Pang förlag: Säter, 2008). 14 Aase Berg, ”Melankoliska rum”, Expressen 14.4 2009 (recension av Karin Johannisson, Me- lankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid, Bonniers: Stockholm, 2009). 15 Jan Kjaerstad, i ”Fortellingens ramme og fiksjo- nens ytterkant. En samtale med Jan Kjærstad” (2006), Alice Sommer, Christoffer Linnestad / Bøygen, http://foreninger.uio.no/boygen/kja- erstad.html, 11.5 2009. 16 Whitney Otto, How to make an American Quilt, Pan Books: London, 1991, s. 9. 17 Kristina Lugn, ur Bekantskap önskas med äldre bildad herre (1983), citerad efter Samlat Lugn, Alba: Stockholm, 1984, s. 192. 18 Martha C. Nussbaum, Not for Profit: Why De- mocracy Needs the Humanities, Princeton, N.J.: Princeton University Press, 2010, s. 48. 19 Agenda, Sveriges Television, söndag 7.10 2012. 20 Bill Readings, The University in Ruins, Cam- bridge, Massachusetts: Harvard University Press, 1997. 21 Sara Lidman, Lifsens rot (1996), citerad efter samlingsutgåvan Jernbanan 2, Stockholm: Bon- niers, 2003, s. 650. 22 hooks 1999, s. 37. 23 Se t.ex. Deborah Brandt, Literacy and Learning. Reflections on Writing, Reading and Society, San Fransisco: Jossey-Bass, 2009. 24 Toril Moi, ”From the fantasy of the clear day

Annelie Bränström Öhman • 37 Summary

Writing for the Plot? Thoughts on Academics as Writers In one of her books, bell hooks concludes: “All academics write, but not all see themselves as wri- ters.” This paradoxical dilemma is the starting point for this article, which aims to explore and challenge the notion of academic writing and knowledge production as rational, un-­gendered and disembodied intellectual activity. Against the backdrop of neoliberal research policies, with their accelerating demands for marketable and measurable results, it is perhaps more import than ever to claim, in the words of Martha C. Nussbaums, “faculties of thought and imagination” as the crucial but unquantifiable core of humanistic education and research. This article argues that the very naming of the practices and skills required for scholarly work affects our understanding of them in terms of professional competence and scientific authority. Furthermore, these norma- tive thought patterns on what academic writing is; who performs it and how it is done often also reveals a hierarchized dichotomy between scientific and literary writing. What would happen if scholars in literary studies would ask themselves not only how, for instance, poetry can be theori- zed, but also how theory can be ‘poeticized’? Would it possible for the scholar to adopt narrative techniques such as travesty, metaphors and plot? Is it, in short, possible to not only read but also write for the plot? Thus, in highlighting the borderlines and sites of intersection between genres as possible sites of dialogue, the article promotes a plea for a genre-transgressive, embodied and emotional view of the methodologies and epistemologies of academic writing.

Keywords: Creative academic writing, emotions, feminist theory, excellens, new-utilitarism

38 • TfL 2012:4 Samtal i plenum Litteraturstudiet och det akademiska språket

Konferensens avslutande paneldiskussion leddes Vi ser saker genom det, som vi annars inte av professor Rikard Schönström. I panelen in- hade kunnat se. Vilka konsekvenser får då det- gick Anna Adeniji, Annelie Bränström Öhman, ta för litteraturvetenskapen, kan man fråga sig. Cristine Sarrimo och Paul Tenngart. Efter några För det första kan man ju konstatera att det inlägg från panelens deltagare var konferensens inom litteraturvetenskapen inte finns någon övriga deltagare välkomna att yttra sig; uttalan- klar gräns mellan forskning och förmedling. den gjordes då av Erik Zillén, Ingemar Nilsson, Det är inte så att vi först analyserar en dikt Roland Lysell och Immi Lundin. eller en roman och sedan förmedlar våra re- Texten återger en lätt bearbetad version av det sultat. Vi analyserar litteraturen med pennan samtal som fördes. i hand, så att säga. Och forskningsobjektets djupare karaktär eller inre egenskaper framträ- der först som ett resultat av den egna språkli- Rikard Schönström: Jag hade tänkt att först för- ga processen. Jag tror att det var något sådant söka mig på en liten sammanfattning av det som Anna Adeniji hade i tankarna när hon i som har blivit sagt i de väldigt fina föredra- sitt föredrag insisterade på att det akademiska gen under konferensens gång. Sedan hade jag skrivandet utgör en kreativ metod, och det var tänkt att ställa en fråga till panelen och på så något sådant som Annelie Bränström Öhman sätt kunde diskussionen sätta igång. diskuterade under rubriken ”Forskaren som Det har ju med all önskvärd tydlighet fram- författare”. De resultat litteraturforskaren når gått under konferensen att språket inom lit- fram till beror i mycket hög grad på hur hon teraturvetenskapen inte bara fungerar som ett eller han hanterar sitt språkliga instrument – kommunikationsmedel. Det fungerar givetvis alltså vilka narrativa mönster, vilka retoriska också som ett kommunikationsmedel, men figurer, syntaktiska strukturer hon eller han det är samtidigt någonting annat, någonting använder sig av. En metafor i den litteraturve- mer. Det är ett forskningsinstrument skul- tenskapliga diskursen fungerar på samma sätt le man kunna säga. Inom andra vetenskaper som en modell, en heuristisk modell, i den och i synnerhet naturvetenskapen använder ­naturvetenskapliga diskursen. man sig av många olika och avancerade in- Det betyder också, och det tycker jag är in- strument och apparater för att kunna studera tressant, att det vi på universitetet brukar kalla sitt forskningsobjekt: mikroskop, teleskop och den tredje uppgiften för litteraturvetenskapen mätinstrument och hela laboratorier. Inom lit- i själva verket tenderar att sammanfalla med teraturen har vi bara ett forskningsredskap och den första uppgiften, om nu den första upp- det är vårt språk, men det fungerar på ungefär giften är själva forskningen. Jag kan visserligen samma sätt som ett mikroskop eller teleskop. ibland rikta mig till en annan publik än mina

Samtal i plenum • 39 litteraturvetenskapliga kolleger när jag skriver det också varit under långa perioder i littera- och då anpassar jag i regel mitt språk till denna turvetenskapens historia, under romantiken publik. Men när jag skriver en artikel på en till exempel, men också om man ser på vår tids kultursida eller håller ett föredrag i den loka- litteraturvetenskap, till exempel på nykritiken la rotaryklubben, gör jag i princip samma sak under dess glansdagar i Storbritannien och som när jag skriver en vetenskaplig avhand- USA eller när den tematiska kritiken stod på ling: jag använder språket på ett kreativt eller sin höjdpunkt i Frankrike eller under vår egen finurligt sätt för att undersöka, förklara och tids poststrukturalistiska och postpoststruk- presentera litteraturen. turalistiska forskning. Intressant nog är det En annan viktig slutsats är att litteraturve- under de här perioderna som litteraturveten- tenskapen utgör ett metaspråk, alltså ett språk skapen har varit som allra mest framgångsrik. om ett annat språk. Som litteraturvetare kan Att sådana kritiker som T.S. ­Eliot­ eller Paul man givetvis intressera sig för andra saker än Valéry eller Roland Barthes – jag kunde näm- själva den litterära texten – man kan intres- na många fler – nådde ut till en överraskande sera sig för författarens person, till exempel, stor publik berodde förmodligen på att de vår- eller den historiska bakgrunden till ett lit- dade sitt språk, lade sig vinn om en viss stil. terärt verk. Men det är svårt att tänka sig en Det samma skulle man helt säkert kunna säga litteraturvetenskap som inte skulle syssla med om många svenska litteraturforskare, och här texter överhuvudtaget. Litteratur är trots allt tänker jag framför allt på lundensiska littera- en språklig aktivitet, någonting man gör med turforskare som Fredrik Böök, Carl Fehrman språket. Och frågan blir då naturligtvis vil- och Staffan Björck. Men man kan ju också ket förhållande litteraturvetenskapen bör ha tänka på Olof Lagercrantz. Eller varför inte till detta språk. Det var den frågeställningen Horace Engdahl? som Jesper Olsson försökte belysa på många Självfallet kan man också kritisera den här spännande sätt i sitt föredrag och det är också mimetiska hållningen till litteratur. Det kan någonting som har dykt upp i de andra före- väl knappast vara litteraturforskningens upp- dragen. gift att göra precis samma sak som författaren Ser man till den litteraturvetenskapliga eller det litterära verket. Som litteraturforskare praktiken idag kan man konstatera att det vill man väl inte bara imitera eller reproducera finns ett ganska stort avstånd mellan det lit- det forskningsobjekt man undersöker – man terära språket och det litteraturvetenskapliga. vill säga någonting mer om det litterära verket Det beror möjligen på den avancerade teoriut- än vad verket självt kan säga: man vill tränga bildningen i vår tids litteraturvetenskap. Men under textens yta; man vill avslöja textens det hänger säkert också samman med, och det hemligheter – kanske rentav tala emot texten. tycker jag är viktigt att understryka, en posi- Och därför krävs det också någon form av kri- tivistisk strävan efter vetenskaplighet. Littera- tisk distans till litteraturen. Det där blir sär- turvetenskapen vill ju inte vara sämre än andra skilt tydligt när man ställer den övergripande vetenskaper. Tar man däremot hänsyn till att fråga som har aktualiserats i samtliga föredrag litteraturvetenskapen i grund och botten be- under den här konferensen: Vem skriver vi lit- gagnar sig av samma språk som litteraturen teraturvetare för? Till vem, eller möjligen vad, och måste använda sig av samma retoriska, riktar vi våra ord? Och det finns, som jag ser narrativa, syntaktiska figurer så kan förhål- det, åtminstone tre olika svar på den frågan. landet mellan de bägge diskurserna plötsligt Det första är så självklart att vi knappast bli ganska intimt. Litteraturen kan så att säga själva tänker på det: vi skriver naturligtvis för smitta av sig på litteraturvetenskapen. Så har litteraturen, det vill säga för dem som sysslar

40 • TfL 2012:4 med litteratur och kanske i första hand för- teraturforskare ha olika skrivrum, som Anna fattare och kritiker. Vi vill vara trogna den lit- Williams argumenterade för i sitt inledande terära texten säger vi, vi vill lyfta fram textens föredrag? förtjänster och till varje pris undvika att begå Den frågan kastar jag nu ut till er och våld mot texten eller reducera den till något hoppas att ni kan presentera ett kort svar och trivialt och torftigt. Det där känner vi alla sedan kan diskussionen fortsätta. igen. Hur ofta har vi inte fått höra det av stu- denter på grundutbildningen? De måste skriva Anna Adeniji: Jag tänker spontant att det inte på ett speciellt sätt därför att den här texten är finns någon särskild poäng med att skapa ett så speciell att den kräver att jag anpassar mitt språk för att tillfredsställa alla grupper. Vi be- språk till den. Vi lägger gärna vårt eget språk, höver skriva på olika sätt i olika sammanhang om vi nu skriver för litteraturen, så nära forsk- – så är det för alla som skriver. Däremot tror ningsobjektet som möjligt. jag att vi kan hitta olika former av allianser Det andra svaret på den här frågan är också och symbioser mellan språken som gör att vi ganska naturligt: vi skriver för vetenskapen, kan tränga undan gränserna något. För den det vill säga för våra egna kolleger som talar här uppdelningen som du gjorde, den är ju i ungefär samma vetenskapliga språk som vi och praktiken inte så uppdelad. Det är ju ibland som kan befordra oss till lektorer eller profes- samma personer i flera olika grupper och vi sorer. Alltså försöker vi gå i dialog med tidigare själva som läsare vill läsa olika typer av texter. forskning. Vi försöker vara noga med källhän- Så jag skulle säga nej till att försöka skapa ett visningarna, vi försöker använda en stringent gemensamt språk, för det blir bara ytterligare vetenskaplig och ofta ganska abstrakt termino- en ny form som kan begränsa oss. logi. Det tredje svaret kan också te sig fullt lo- Cristine Sarrimo: Jag kan bara hålla med. Det giskt. Vi skriver givetvis för läsarna, det vill verkar lite märkligt eller utopiskt som pro- säga den breda publiken eller åtminstone den jekt att vilja tillfredsställa alla grupper, och bildade offentligheten, för alla dem som vill så undrar jag: Hur skulle framgången i så fall lära sig lite mer om litteratur och som kanske mätas? Och är vårt syfte verkligen att nå ut ska använda sig av litteratur i sitt arbete – som till så många som möjligt? Du nämnde det in- lärare eller bibliotekarier, eller vad det nu kan ledningsvis, Rikard, men jag tycker att det är vara, men som inte är särskilt väl förtrogna tveksamt som utgångspunkt för ett skrivande med litteraturvetenskaplig terminologi. Och överhuvudtaget. Och så skulle jag, som kom- när vi gör det försöker vi anstränga oss för att mer från en flervetenskaplig miljö och som vara pedagogiska eller lite journalistiska, som också har jobbat tvärvetenskapligt med alla någon sa igår, för att leva upp till de behov de dilemman som följer av det, vilja lägga till som den här gruppen eventuellt har. denna fjärde kategori av presumtiva läsare. Vi Den stora svårigheten som jag ser det är har ju inte nämnt det tvärvetenskapliga här att skriva för dessa tre grupper samtidigt. Min idag för den litteraturvetenskapliga utgångs- fråga till panelen är därför: Bör vi som littera- punkten har varit så självklar. Jag vet ju, med turvetare försöka skapa ett akademiskt, littera- min kropp och själ, vad det innebär att tvingas turvetenskapligt språk som tillfredsställer alla kommunicera med exempelvis samhällsveta- dessa grupper och deras behov eller bör vi dela re och att inför samhällsvetare motivera sitt upp vår verksamhet i olika typer av aktiviteter, existensberättigande på sin egen arbetsplats. så att vi ibland skriver för den ena gruppen Men jag har också under forskandet upptäckt och ibland för den andra? Måste vi som lit- att det finns väldigt många beröringspunkter.

Samtal i plenum • 41 Och det är därför jag vänder mig lite emot den mans texter i min forskarvardag. Hon var ju, slentrianmässiga bilden av naturvetare, att de, som de flesta av er vet, under ett drygt decen- som Annelie nämnde, alla skulle skriva enligt nium framför allt verksam som politiskt för- ett program eller en mall. Deras forsknings- fattare. Hon skrev artiklar och reportage. Det process ser i allmänhet inte ut på det sättet. var till och med debatter om varför inte Sara Det beror på var vi själva fäster blicken. Och Lidman skrev romaner, hon som är en av Sve- där kanske man kan prata om olika forsk- riges främsta romanförfattare. I en essä i Varje ningsprocesser och inte bara om den färdiga löv ett öga, en samling av essäer och reportage, produkten – för vi stirrar oss gärna blinda på ger hon ett väldigt fint svar på det. Hon skriver produkten, det vill säga själva texten så som att hon inte riktigt förstår det där, när hon får den ser ut när allt är färdigt. Men, som Anne- brev från läsare och får påpekande från kritiker lie lyfte fram, det är också allt spillet, allt det att hon borde hålla sig till att skriva romaner där som finns innan, som är så intressant. Där – för det handlar ju egentligen om samma äm- tror jag att naturvetare, och även samhällsve- nen. Skillnaden är, skriver hon, att där artikeln tare, har mycket att lära av oss litteraturvetare. handlar om stubintråden som brinner väldigt Det är därför jag ibland, i litteraturvetenskap- snabbt och som man måste ge ett svar på med liga sammanhang, även kallar mig för kultur- en gång, så handlar romanskrivandet om det vetare: för att markera att gränserna mellan långsamma tänkandet. ”Romanen stammar disciplinerna faktiskt inte är så strikta. Vi har sina svar på en livslång utmaning”, skriver också väldigt mycket att lära av andra disci- hon. Att det tar lång tid, att man bara behö- pliner. Inte bara av antropologin och etnolo- ver antyda det. Det är ju därför romanen är gin, utan även av naturvetare. Och det tycker den stora genren: där har vi långdistansen mot jag också är spännande, apropå det här med kortdistansen. Jag menar att man kan överfö- konstnärlig forskning, att av tradition samar- ra Sara Lidmans svar på vår verksamhet. Rätt betar inte litteraturvetare med författare. Det ofta handlar det om: vilket är tilltalet? Vilka vi har kanske blivit så i modern tid. Pratar du skriver för handlar om vilket tilltal vi vill ha, med författare så möter du ju samma, nästan, men också vilken fråga vi vill svara på. Ämnet aversion hos dem också. De vill inte samarbeta kan vara detsamma – i en populärvetenskaplig med oss litteraturvetare, utan de tycks hellre artikel, en essä eller monografi. Men eftersom samarbeta konstnärligt med naturvetare och formen ser annorlunda ut måste skrivandet teknologer. Varför är det så? Att vi, som tror anpassa sig till formen. Men det handlar om oss ligga nära den konstnärliga praktiken, fak- samma sak i grunden, samma frågor som tiskt sällan samarbetar med den och därför är bränner till. Det är ett väldigt viktigt påpe- långt borta från den. Och som sagt – de konst- kande som Cristine gör, att man ska akta sig närliga praktikerna finner ju inspiration hos för att kategoriskt och generaliserade skåpa andra discipliner, som vi då ofta slentrianmäs- ut andra forskningstraditioner, som kanske sigt kallar för programmatiska och säger att de även jag gjorde mig skyldig till i förbifarten. sysslar med mallat skrivande och så vidare. Jag För naturligtvis handlar det också om speciella tror att gränsdragningarna mellan discipliner kunskaps- och kreativa processer i andra disci- är viktiga, inte bara själva skrivakten. pliner, även om resultaten, de tryckta texter- na, kanske skiljer sig väldigt mycket från våra. Annelie Bränström Öhman: För mig handlar Men det jag tänker på i det här tvärvetenskap- frågan om vem vi skriver för alltid också om liga korsdraget, där också jag har befunnit mig vad vi skriver om. Den kan inte lösgöras från i många år, är att just de lärdomar man drar det. Jag umgås väldigt mycket med Sara Lid- från det gör att man kan se sådana här saker

42 • TfL 2012:4 och få det tydligt för sig vilket tilltal man vill det tycker jag att vi ska få ha och det gäller ju ha, vilka man vill tala till. Som litteraturvetare också format, alltså olika sorters format som har vi inte längre råd med att bara besvara frå- vi måste få ha. Det viktiga att påpeka är det gor innanför våra disciplinära väggar. Vi måste epistemologiska förstås, som föredragshållarna göra det i vetenskapssamhället i stort. Det här väldigt väl har framhållit. Alltså, det är olika är ju någonting man tar upp på grundkurs­ saker, olika kunskaper man kan nå genom oli- nivå med uppsatsstudenter: att det inte räcker ka format. Den här avhandlingen eller mono- med att bara skriva om, exempelvis, Kerstin grafin ger en viss sorts kunskap, några artiklar Ekmans Vargskinnet utan att fråga sig: varför och en kappa ger en annan sorts kunskap och är det här intressant? Vilken är din fråga? Vad de här mer modellartade artiklarna som man är det för någonting du söker med din fram- skriver för internationella tidskrifter ger en an- ställning? nan kunskap, och jag tycker inte man kan för- Och den frågan blir många gånger studen- bjuda någon av dem utan de ger olika sorters terna svaret skyldig. Men jag tror att vi alla kunskap och det är viktigt att de, och man, måste träna mer på att kunna svara på varför får göra det. Sedan är det förstås en annan sak det här är intressant. Inte bara inom litteratur- – det rent forskningspolitiska, som Annelie vetenskapen, utan också i en större diskussion var inne på. Det håller jag helt med om. Men om det mänskliga, där det handlar om livet olika sorters stilar måste också få finnas med, som vi lever. Anna Williams var ju inne på för vårt ämne har ju faktiskt väldigt olikartade det i sitt föredrag, men i det tvärvetenskap- material och det är olikartade undersökning- liga korsdraget, ska jag säga avslutningsvis, ar som vi gör. Och därmed vill jag nog också kommer naturvetenskapen in på ett väldigt ifrågasätta lite om vi alltid vill vara trogna lit- produktivt och inspirerande sätt, vilket man teraturen. Jag tror inte alltid vi bör vara det. kan se på det genusvetenskapliga fältet, med new materialism, där man har kvantfysik via Rikard Schönström: Tack ska ni ha för de sva- Karen Barad och ”techno-science” via Donna ren. Jag hade nästan förväntat mig det, att ni Haraway, och det har ju betytt otroligt myck- alla skulle säga att självfallet ska vi tillåta oss et. Allting är väl inte exemplariskt tillgängligt, att skriva om olika saker i olika sammanhang. men det har ju hänt mycket med språket, med Mångfalden är viktig. Och det är möjligt att sättet att ställa frågor. Det är otroligt viktigt det är det som är själva definitionen på litte- att påpeka att vi måste se att vi har fönster och raturforskarens verksamhet. Nämligen det att dörrar i det litteraturvetenskapliga rummet vi befinner oss eller kan agera i olika sorters och att samtalet helst ska angå också dem som skrivrum. Det är kanske det som är vår styrka. inte står mitt i rummet. Men är det inte ändå så, och det har konferen- sen också visat, att vi allihop har ett slags dröm Paul Tenngart: Mitt svar på din fråga är också om att kunna skapa ett akademiskt språk som ett ganska distinkt nej. Jag tror det är väldigt skiljer sig från det traditionellt vetenskapliga? viktigt att bevara en mångfald, att vi kan få Att vi på något vis skulle kunna ta lärdom av göra olika saker, att vi måste göra olika saker. litteraturen och skriva på ett annorlunda sätt? Det tycker jag att Anna Williams formulerade Finns inte risken, om vi nu delar upp oss och väldigt bra, att det är viktigt att det får vara så. så att säga spaltar upp vår personlighet i en Jag skulle väl kanske till och med sträcka mig förmedlare, en forskare och en estet eller skön­ så långt som att bråka lite med dig där, Rikard, ande – finns inte risken då att vi befäster grän- och säga att vi har kanske inte ett instrument, serna mellan dessa olika diskurser i samhället? utan vi har många språkliga instrument och Så att vi, när vi forskar, är traditionellt veten-

Samtal i plenum • 43 skapliga och när vi kommunicerar med en bre- ter ”Skrivande som metod” och där hon just dare publik beter oss ungefär som journalister kombinerar sitt poetiska skrivande, sin veten- brukar bete sig och så vidare. Förstår ni vad skapliga verksamhet och litteraturkritiken. Jag jag menar? Jag tycker ändå det har funnits som tänker att det är ganska talande att hon var en sorts undertext i många av föredragen att tvungen att vända sig till konstnärlig forsk- vi faktiskt vill åstadkomma någonting annat ning för att det överhuvudtaget skulle passera. än det traditionellt vetenskapliga språket. Jag Och där kan man ju också tänka strategiskt: låter den frågan gå runt också. att man kanske ska våga se utanför sin ämnes- mässiga ram när man söker pengar, och inte Cristine Sarrimo: Bara en kort kommentar be- vara rädd för det. träffande att vi alla egentligen är misslyckade skönlitterära författare. Den kommentaren får Cristine Sarrimo: Jag kan inte riktigt svara på många journalister också, i alla fall kulturjour- din fråga därför att för mig är det också indivi- nalister, att vi vill ju egentligen bli författare, duellt, och sedan kanske jag tillhör den grupp riktiga författare – eller hur? litteratur- eller textforskare som ofta har ett pragmatiskt förhållningssätt till skrivandet. Anna Adeniji: Jag reagerar lite på den här upp- Jag är anpassningsbar som skribent och jag delningen, på att den är så strikt. Jag tänker ser det ofta som en del av min professionali- att det måste finnas en mångfald av språk i alla tet. Så jag har inte alls någon form av inre be- de här delarna. En annan målgrupp som vi hov eller personligt, känslomässigt driv på det inte gärna talar om, och inte gärna vill kännas sättet. Det är klart att det finns där, men när vid, det är politiker. Hur ser forskningens för- jag får ett skrivuppdrag eller ger mig själv ett utsättningar ut? Den här fantastiska beskriv- skrivuppdrag så har jag nog ett instrumentellt ningen av avhandlingen, alltså avhandlingen förhållningssätt till det. Och det kan ju ock- som behöver en intrig och allt det där, det så uppfattas som en stor brist hos mig, men är ju fantastiskt, men när vi söker pengar för jag har skrivit under så pass många år och jag någonting måste vi i princip presentera våra har ofta jobbat under tidspress, och jag tillhör resultat innan vi har påbörjat forskningen, för också den gruppen människor som tycker det att överhuvudtaget få göra det vi vill göra. Den är rätt juste att ha deadlines, om jag nu våg- förutsättningen står ju helt emot kvalitativ ar säga det när det sjungs långsamhetens lov. forskning överhuvudtaget, men särskilt den Jag tillhör gruppen som tänker på min egen som har skrivandet som metod. Det tror jag karriär pragmatiskt. Det kanske man också ska också är viktigt att vi öppnar upp, tyvärr måste våga säga till nyanlända doktorander, att se till vi tänka strategiskt också i det här. att få jobbet gjort. För allt det intressanta du Jag vill ta ett exempel, ett namn som inte kan göra sedan, det är ju allt det intressanta du har nämnts ännu, nämligen Hanna Hallgren, kan göra när du är disputerad. Men det är ju som jag hade privilegiet att vara doktorand- det som är så skrämmande i vår profession, att kollega med på Tema Genus i Linköping. Hon man inser att den gränsen lätt skjuts framåt i är litteraturvetare och skrev 2009 en text som tiden. Man tänker att när jag blir professor, då hette ”Det transversala språket. Att förnimma ska jag göra allt det fantastiska. världen”. Hela hennes idé var här att under- söka gränserna mellan vetenskap, poesi och Annelie Bränström Öhman: Jag tror att det är litteraturkritik. Hon sökte pengar för detta bra att man låter de gamla fördomarna, scha- och har nu äntligen fått pengar inom ramen blonerna, resa sig upp och gå ut och gå runt för konstnärlig forskning, där projektet he- i rummet, exempelvis att litteraturforskare

44 • TfL 2012:4 skulle vara misslyckade skönlitterära författa- att man inte försöker fejka någonting annat, re, precis som rockjournalister sägs vara miss- utan det handlar om att ha en flexibilitet och lyckade rockmusiker och så vidare, vi vet hur rörlighet i stilen. Jag tänkte bara också näm- det låter. Men där tror jag, – jag har det lite na, eftersom Hanna Hallgren nämndes, och grann som en käpphäst – ni hörde det i före- jag tycker det är väldigt viktigt att synliggö- draget också, – att man begår ett stort misstag ra andra sådana pågående projekt, att Maria om man privilegierar det experimentella eller Margareta Österholm i sin ”gurlesqua” stil har det skrivande som närmar sig, i vårt fall – som en avhandling som hon disputerar på i decem- litteraturvetare – ett litterärt uttryckssätt, eller ber i Uppsala. Det finns andra exempel på hur som tar eller söker inspiration eller dialog med man gör den här typen av genreöverskridande, det. Allt handlar ju om vad man har för syfte, öppnande forskningsprojekt, men jag tycker vilket ämne man har, det var ju också det jag att det är viktigt att man inte osynliggör eller citerade från Toril Moi: vilken är din forsk- marginaliserar dem i forskningsrummet eller i ningsfråga? Det är ju en av de frågor som man det litteraturvetenskapliga rummet, utan fak- ställer till de flesta studenter eller åtminstone tiskt tar in dem i diskussionen. Vad gör det doktorander men följdfrågan är inte lika själv- här med ämnet, vilka diskussioner ger det? klar. Vilket skrivsätt tror du din forsknings- För om man frågar: vilket skrivsätt kräver din fråga kräver? Hur ska du skriva? Den frågan, forskningsfråga? kanske man också ska fråga: menar jag, borde ställas. Och det är ju ett svar vilken diskussion kräver det här sättet att göra du ger, Cristine. Du har valt ditt skrivande och litteraturforskning på? Att också se det som en har en trygghet i stilen, men den måste vara utmaning för oss, som läsare och mottagare. relaterad till dina forskningsfrågor och syften. Bara en liten sak till, en liten kommentar, Det är jätteviktigt, för ibland ställs man inför apropå strategier för forskningsansökningar. – som du, Anna, var inne på i ditt föredrag – Jag tror det vore värt att slåss för att de estetis- vad som händer när den roliga, experimentella ka, kreativa och konstnärliga aspekterna som texten landar i ett rum med studenter. Alla finns inom vårt område också blir synliga – vill göra samma sak, eller det vill ju inte alla, även om inte alla av oss har möjlighet att söka men många känner sig inspirerade och det är just konstnärliga forskningsanslag. Det är en naturligtvis inte det som är meningen. För då forskningspolitisk anmärkning, men det är skulle man ju ha ett normativt anspråk med viktigt att notera att beviljandegraden ligger det och då förfelar det ju hela syftet. Jag har på ungefär två–tre procent för estetiska ämnen fått olika varianter av frågan som en kollega som litteraturvetenskap, medan den är högre ställde till mig: Men tänk om alla skulle göra för konstnärliga projekt. så här, hur går det då? Jag blev ganska förvå- nad första gången jag hörde frågan, för så hade Paul Tenngart: Jag kan bara hålla med om det. vi inte tänkt. Har man någon gång skrivit Vi är många och vi gör på olika sätt, men sam- skönlitterärt och litteraturvetenskapligt och tidigt finns det ju principiella skillnader mel- litteraturkritiskt, så vet man att det är olika lan det vi gör och vad andra grupper gör. Och uttryck. Jag vill visst inte skriva en roman när det är kanske lite min käpphäst att, och det jag skriver litteraturforskning. Det kanske jag tror jag är viktigt att påpeka, när man kämpar också någon gång skulle vilja, men jag skulle om medel och man kämpar för ämnets status absolut inte skriva en roman som är en för- och så, att litteraturvetare gör någonting som täckt analys av Sara Lidmans författarskap. ingen annan gör. Det tror jag är viktigt. Men Då skulle jag ju skriva en egen roman. Det sedan kan vi göra det på olika sätt, men vi har finns en professionell värdighet som innebär då vissa format, vissa sätt att arbeta som ock-

Samtal i plenum • 45 så har med vårt speciella kunskapsområde att grundnivå och högre nivå? När vi pratar om göra. Och det tror jag är väldigt viktigt när metodkurser, till exempel, pratar vi om olika man argumenterar för det, att vi gör någon- genrer, pratar vi om sätt att skriva, alltså just ting som ingen annan gör, och vi gör det på de här kopplingarna mellan epistemologi och det här sättet och det är viktigt att inte argu- form. Det skulle jag vilja lyfta. mentera på sidospår när man argumenterar för litteraturvetenskapen – att vi ska ha mer peng- Cristine Sarrimo: Ett tillägg till det som du be- ar­ och så där – utan ta fasta på det som egent- rättade om din B-student, Annelie, och som ligen är självklart för oss: att det är viktigt att jag som lärare och pedagog märkt allt oftare forska om litteratur. Det måste man göra på och just i samband med skrivuppgiften, är att vissa sätt, som är bättre än andra. Jag har precis jag i framtiden måste skapa rum för att pra- avslutat ett samarbete med statsvetare och vi ta om den här processen på olika sätt. I den gjorde ett specialnummer av Statsvetenskaplig genusvetenskapliga kontexten har jag märkt tidskrift. De statsvetare som vi samarbetade att det bara blir viktigare och viktigare. Inte med var lyriska över vårt språk. Vi försökte bara för att jag har många unga kvinnor som vara ”wissenschaftliga” i den miljön, men det studenter, utan även för att vi på Malmö hög- lyckades tydligen inte, för de var så ”åh, det skola ofta rekryterar studenter som inte har är så härligt att läsa er för ni kan ju skriva”. svenska som modersmål: att komma in i det De återkom med samma ord: våra texter var akademiska rummet som ny och oerfaren och så underhållande. Det är ju smickrande på ett inte ens förstå vad det är för system som rå- sätt men det var inte riktigt underhållande vi der. Sådana studenter möter jag väldigt ofta. ville vara, utan det sättet att skriva bra på, som Dels har det med själva institutionen att göra, kan vara medryckande, som flyter på och så, dels också med vad vi som institution har för det vill ju vi hävda är ett viktigt verktyg för förväntningar på våra studenter, på vad de ska att undersöka något. Och det är ju inte för att göra. Skrivandet blir då en examinationsupp- underhålla vi får pengar från staten – det är gift och då är jag kontrollanten som ska säga ju inte det faktiskt – utan det är för att våra att det här är bra, tillräckligt bra, eller det här medel, som kan vara underhållande – det är passar inte. Du är ute eller du är inne. Jag tror väl bara kul om de kan vara de också – är epis- att det blir mer och mer viktigt, i alla fall om temologiskt viktiga för vår kunskap. man ska ta en annan uppgift på allvar, nämli- gen uppgiften som syftar till breddad rekry- Rikard Schönström: Tack så mycket ska ni ha! tering. Jag tror att man måste skapa något Jag tror att vi ska ge åhörarna möjlighet att slags plats i våra trängda scheman och bland kommentera vad som har blivit sagt nu också. våra futtiga resurser för att föra det här sam- Ja, ordet är fritt. talet med många studenter. Jag hade önskat Vi kan väl tillägga att om det är någon som att jag själv fått något liknande när jag blev vill säga någonting spännande om de här pro- doktorand. Det tog väldigt lång tid innan blemen utan att omedelbart anknyta till den jag förstod systemet. Så där måste vi kunna här diskussionen är det också möjligt. tradera vår erfarenhet och våga prata om det här. Och det är det jag menar med det viktiga Anna Adeniji: Vi har pratat om den första förkroppsligandet i akademin. Det har ju med uppgiften och den tredje uppgiften. Jag tyck- så mycket annat att göra än själva produkten er det är viktigt att lyfta den andra uppgiften som vi förväntas prestera, men vi vågar näs- också, nämligen utbildningen. Alltså hur tar tan aldrig prata om det. Framför allt inte med vi upp de här frågorna i utbildningen, både på våra egna studenter. Men det måste vi börja

46 • TfL 2012:4 göra. Vi som är handledare måste försöka ta på mentation, är någonting oerhört centralt, som oss ansvaret och prata om misslyckandet som vi måste förmedla. Vi har också pratat om vik- hela tiden ligger på lur i utvärderingssystemet ten av samtal. Att argumentera är ju också att och ofta är svårhanterligt och känsloladdat för samtala. Det är att samtala med sig själv i den många människor. enskilda framställningen men det är också att samtala med andra, för vi är hela tiden delak- Rikard Schönström: Jag tycker det var väldigt tiga i en argumentation, i ett samtal. Så det fint att Anna nu tog upp den andra uppgiften tycker jag är en enormt viktig kategori som vi också. Den har vi ju inte diskuterat så mycket, också måste komma ihåg. kanske inte alls egentligen, under konferensen. Personligen tycker jag att det är mycket intres- Ingemar Nilsson: Jag är idéhistoriker i Göte- sant också att diskutera förhållandet mellan borg. Jag skulle bara påpeka att längtan eller forskning och undervisning, just när det gäl- behovet av att utveckla ett akademiskt språk ler litteraturvetenskap. Jag inbillar mig att det som är närmare det personliga och det kanske förhållandet ser lite annorlunda ut i vårt ämne litterära – det är inte unikt för litteraturveten- än i andra ämnen. Jag tror att när undervis- skapen utan finns inom samhällsvetenskap ningen är som bäst i litteraturvetenskap så är och hela humanioran. Och det är som ett slags den faktiskt också en sorts forskning. Och det moment 22 som gör att det är väldigt svårt kunde man ägna en hel konferens åt. att utveckla det här på ett bra sätt och flera i panelen har berört det. För 20–25 år sedan Erik Zillén: Jag tycker också att det är väldigt såg jag en utredning som baserades på dok- intressant att det pedagogiska perspektivet torander i samhällsvetenskap i Göteborg och kommer fram, för det akademiska skrivandet där många av doktoranderna sa att nu när de är ju någonting som i väldigt stor utsträck- skulle skriva sin avhandling så ville de bryta ning reproduceras i vår undervisning. Det är mot det akademiska språket: de ville skriva där vi lägger grunden för hur vi kommer att mera personligt, de ville använda hermeneutik skriva framöver. Toril Moi-citatet, att även en och strukturalism och inte använda den posi- avhandling behöver en plot, det är nog någon- tivistiska mallen som det finns för mycket av ting som vi alla kommer att bära med oss från i forskning inom nationalekonomi och psyko- den här konferensen – det är ju väldigt slag- logi och så vidare. Men det blev ju inte så och kraftigt. Och det narrativa är förstås ett sätt de fick sedan frågan efter några år att ja, varför att skapa driv, som du talade om ­Annelie, men ser avhandlingen ut precis som en traditionell också sammanhang och spänning i en fram- avhandling ändå? Och då svarade de som regel ställning. Men det finns ju faktiskt också en att ja, men jag måste ju meritera mig för tjäns- annan strategi som vi har talat ganska lite om ter och mina lärare kommer aldrig att ge mig och det är det argumentativa. Det tycker jag förord för en tjänst om jag skriver en avhand- är värt att fundera lite över: vilken roll spelar ling som avviker allför mycket. Senare när jag det argumentativa i den litteraturvetenskap- får en tjänst kan jag börja skriva mera fritt. liga praktiken? Den argumentativa diskursen Men då hade ju forskaren redan lärt sig det gör oss snarare till filosofer än till författare, positivistiska språket och skulle alltså förlora, och om det är så att vi tycker att ett kritiskt ungefär som Annelie sa, i kampen om poäng tänkande är någonting som vår verksamhet, och i kampen om publikationer om de skulle den humanistiska forskningen, ska förmedla lära om. Det här höll man på med hela tiden till våra studenter så tycker jag att det argu- – det är inte förrän man är som jag, pensione- mentativa, konsten att bygga upp en argu- rad professor, som man kan börja skriva precis

Samtal i plenum • 47 som man vill. Så jag tror att det är svårt; hela vi har, så finns det trots allt där ett utrymme – systemet gör att det är nästan helt omöjligt att som nu statsmakten försökt minska – som inte bryta mot den rådande normen för forskning finns i forskningsrådets utlysningar. Det vill och för hur avhandlingar ska se ut – i littera- säga att statens ekonomi tvingar oss att så att turvetenskap, i idéhistoria och även i samhälls- säga kämpa mot en rationalitet som står emot vetenskaper. den kreativitet vi ibland känner. Varför inte ge en lovande forskare pengar för ett projekt Roland Lysell: Det jag funderar på här, är att som är svajigt, som är irriterande men som det har blivit en lite olycklig motsättning mel- ställer väsentliga frågor? Ja, det vågar ju ingen. lan ett slags scientistiskt ideal och ett ideal att Jag tror att i en värld där vi känner dessa yttre skriva fritt. Det finns ju, som föregående tala- fiender mer och mer så måste vi konstellera re berörde, också andra möjligheter att bygga oss och hitta olika strategier som är offensiva, upp en akademisk, humanistisk och littera- som inte bara utgör respons, utan tillåter att turvetenskaplig diskurs. Det finns nämligen vi själva går ut och säger att det här gör vi och hermeneutiska traditioner som arbetar med så här gör vi och vi gör det därför att vi till dialektiska modeller och det finns dekonstruk- exempel är intresserde av det frågande och inte tiva skrivsätt – och det är väl där vi kan sätta det besvarande. Vi gör detta, inte för att vara in en stöt, där vi har något alldeles eget, alltså bekräftande utan för att vi vill hitta något nytt. en egen akademisk tradition, nämligen att vi Vi vill i likhet med poeterna söka det oregel- är en frizon. Här kan vi sitta och argumente- bundna, tystnaden, det besynnerliga i språket. ra­ utan att tänka på vem det är som säger nå- got, hur gammal vederbörande är, vilket kön Annelie Bränström Öhman: Jag skulle bara vil- veder­börande har, vilken hudfärg vederböran- ja göra en kort liten respons på det inlägget, de har – det är alltså ett samtal som beror av i det första du sa, Roland, om att man efter- argumenten. I det dagskritiska sammanhanget strävar en personlig stil och att du i stället ville har det blivit så att kultursidorna mer och mer lyfta fram det som redan finns i dekonstruk- intresserar sig för vem det är som har skrivit, tionen, poststrukturaliska ansatser och annat, hur känd skribenten är, hur kort den skriver, så vill jag bara säga att det som flera av oss har hur ung den är – vilket man helst ska vara. pratat om här, det är också en väldigt väleta- Vad gäller det vetenskapliga så har vi faktiskt blerad och lång forskningstradition, nämligen en fiende, i Vetenskapsrådet och Riksbankens den feministiska, och den är till stora delar jubileumsfond, där – jag har alltså hört det lokaliserad inom samma kunskapsfält och explicit från de personer som suttit i makt- samma teoretiska fält som du nämner. Det är ställning där – vi alltså skall argumentera på det ganska viktigt att göra klart. Även om fe- ett sådant sätt att vi talar om vad vi gör så att minismen befinner sig mer i det jag kallar för personer som arbetar i andra ämnestraditioner ”det tvärvetenskapliga korsdraget”, tror jag att direkt begriper vad vi tänker göra med våra det är viktigt att se att vi i det samtalet inte pengar och under våra år. Det vill säga, kon- kan tala om att vi genom våra argument har kret uttryckt, den originella frågeställningen, en frizon – som inte handlar om kön, etnicitet den irriterande frågeställningen, den besvär- och sekularitet. Det kan man inte säga och jag liga frågeställningen får inget utrymme i ett tror, faktiskt, att jag säger tack och lov att vi sådant system. inte har det inom den forskningstraditionen, I ett system där man i stället litade på de utan att vi där i stället ser på just situering- personer som hade fått tjänster i det akademis- en som avgörande och på kontextualiseringen ka, vilket en del av oss kan vara glada över att som kräver reflektion. Vi har ingenstans ett

48 • TfL 2012:4 sådant akademiskt rum, en sådan akademisk frizon där det är helt oberoende av vem som säger en sak: hur argumentet mottas, lyssnas på eller inte lyssnas på. Det är en vacker vision, men där befinner vi oss inte.

Roland Lysell: Det tycker jag att vi gör här idag.

Immi Lundin: Jag tycker att det här, som har kommit upp hos de sista talarna, att våra fien- der kanske är de som bestämmer hur vi ska skriva för att vi ska få pengar, det är viktigt att hålla i medvetandet. Sedan tycker jag att det andra som vi har talat om, som handlar om skrivandets problem, valens problem, det skulle jag vilja omformulera och säga att det är vårt privilegium. Det är de stora, de svåra problemen som också är de spännande proble- men. Det är ju det som borde stå i vår arbets- beskrivning. Så det måste vi normalisera, att det är inte lätt att skriva och forska, men det är spännande och det är viktigt och problemen sitter i att skapa utrymme för den här verk- samheten.

Samtal i plenum • 49

Johannes Edfelts hand En motivstudie av Tommy Olofsson

Johannes Edfelt har skrivit att han har en bon- På fotografier av Edfelt ser man ibland hans des grova händer och att de inte är finlemmade händer, i varje fall den högra som gärna håller som man nog förväntar sig av en lyriker. Ändå om en pipa. Det är verkligen en kraftig hand, har han använt dem till att räkna versfötter på liksom gjord för att trycka ner hässjornas krak- knogarna och stavelseantal på fingrarna och störar i marken eller för att svinga en hötjuga. att ytterst noggrant forma ord till fulländade Att jag alls har kommit att fundera på Ed- dikter. felts hand beror i första hand på att jag sedan Att han själv begrundar sina grova händer ganska länge är medveten om att ”hand” och hänger samman med de många dikter och ”händer” är ord som förekommer förbluffande även andra texter som Edfelt ägnade inte bara ofta i hans poesi. På rak arm kan jag inte erinra sin barndom på den västgötska landsbygden mig någon svensk diktare utom Gunnar Eke- utan även sitt ursprung. Han var väl medveten löf som så ofta skriver om just händer. om att han härstammade från en släkt som be- Det finns också ett annat skäl, mer privat, stod av bönder och även en del soldater. Hans och det är att jag en gång skakade hand med älskade morfar Johannes Olofsson ägde Herre- Edfelt och då noterade hans robusta handslag gården i Hasslösa nära Lidköping. Hans buttre och att hans hand var torr och grov, inte sär- far var en av soldaterna i släkten, Frans August skilt stor utan just grov, som på en människa med knektnamnet Edfelt, som efter många år som har ägnat sig mycket att kroppsarbete. på kaserngårdarna så småningom avancerade Jag mötte Edfelt denna enda gång. Det var på till underofficer vid Skaraborgs regemente. en middag i Den Gyldene Fredens festvåning Sina grova händer ärvde han från män som hösten 1982, arrangerad av Svenska Dagbla- dessa två, sådana som var vana att använda sin dets kulturredaktion. Edfelt var då en vithårig kropp och att hugga i. Händerna var ett teck- man, något hopsjunken, men hans handslag en. Ett annat var dessa båda mäns enstöriga var kraftfullt och stadigt. Hans hand kändes sinnelag och anlag för dysterhet. Dysterheten både tjock och muskulös. Efteråt mindes jag tog melankolikern Edfelt med sig genom livet, handslaget mer än hans ansikte eller vilka ord men han bröt upp från sin bakgrund genom vi växlade. att bli akademiker och poet.

Tommy Olofsson • 51 Ett par år senare fick jag ett handskrivet DN-artikel om Paul Celan, vars författarskap brev från honom, med en kommentar till en tydligen blev föremål för diskussion i Nobel- artikel jag hade skrivit i tidningen om Hjalmar kommittén. Av någon anledning har Edfelt Gullberg. Det var kort och innehöll en hygglig ångrat att han nämner detta. tillrättavisning angående någon felaktig detalj Paul Celan är en annan historia. Det ma- i artikeln. Jag tror att jag svarade, men detta skinskrivna brevet fick mig att minnas Edfelts brev av Edfelt har jag inte sparat. Ändå har jag fasta handslag. Jag tänkte att det hade gått ett vagt minne av hans handstil. Den var vid några år och att han nu hade blivit så darrig att det laget lite gammelmansdarrig, men framför han inte längre skrev sina brev för hand. Det allt var den liten och svårläst, även om hans fick mig också att tänka på en särskild dikt av utformning av bokstäverna tedde sig nästan Edfelt. Den heter ”Gammal hand” och ingår flickaktig med sina mjuka böjar. i samlingen Dagar och nätter (1983), men för- Men ett annat brev från Edfelt har jag spa- sta gången jag såg den var på omslaget till ett rat. Det är daterat den 17 juli 1985 och sänt nummer av tidskriften Studiekamraten i mit- från Bruseliusgatan 7 i Helsingborg, där paret ten av 1970-talet. Vilket år minns jag inte, men Edfelt mot slutet bodde året runt. Detta brev vad jag fortfarande minns är att dikten gjorde är maskinskrivet, som om brevskrivaren själv ett mycket starkt intryck på mig. ”Gammal vore medveten om att hans handstil kan ha hand” består av två rimmade fyrradiga strofer blivit svår att läsa. Det lyder: och är en betraktelse över poetens egen hand. Han talar om en broskbildning vid ena tum- Bäste Doktor Tommy Olofsson, men, en skada som han lär ha åsamkats under Jag har med intresse läst Er understreckare i sin värnplikt eller under beredskapstiden. Det Sv.D. idag, alltså den om Paul Celan. Och jag är spåren av sitt eget liv han ser i handen. Så finner Era varningar för svenskt Celan-epigo- här lyder dikten: neri mycket befogade. Med anledning av Er artikel tar jag mig fri- Vid tummens rot en knöl. Förbroskning: heten att med all modesti hänvisa till den be- stukning fattning med Celan jag själv har haft och som vid fall i leran med gevär i hand. redovisas i min bibliografi, Sthlm 1975. Många En fingerled har gjort sin tjänst: förbrukning dikter av P. C. har jag inte översatt (Psalm, är livets lag. Hud, gul som halm, som sand, Asp, dina löv…) men jag berörde hans förfat- tarskap tidigt i DN, där jag 1966 hade en större har handen: skrynklig och med leverfläckar. artikel om honom (En ros för ingen, 31.5). Vid Vad minns den? Smekningar och hårda tag? ett Stockholms-besök ringde han mig och ta- Blodkärlen grenas som ett deltas bäckar. lade om Nelly Sachs’ sjukdom. Snart ska de sina. Så är livets lag. Ja, detta är bara en liten personlig marginal­ anteckning till Er artikel. Med de bästa hälsningar I sin bok Johannes Edfelt. En författarskaps- Johannes Edfelt biografi (1993) nämner Ulla-Britta Lagerroth denna dikt i ett kapitel med rubriken ”Ålder- Den avslutande hälsningen och namnet är domen och Döden”, men hon skriver bara ett handskrivna. En intressant kuriositet är att par rader i anslutning till att hon har citerat Edfelt har kryssat över en och en halv rad i några av verserna. Hon skriver då så här: ”I sitt brev. Tack vare att det rör sig om maskin- Bellmans epistel nummer 30 ges en kroppsligt skrift är det lätt att läsa vad han har X-at över: dyster bild av den av döden hotade lungsju- ”Den var f. ö. beställd av Svenska Akademiens ke Fredman, där liksom i Edfelts dikt handen Nobelkommitté.” Edfelt syftar här på sin uppmärksammas.”1 Därefter citerar hon föl- jande rader ur Bellmans epistel:

52 • TfL 2012:4 Guldguler hy, matt blomstrande små kinder rer spelar i generationskamraten Hjalmar Nedkramadt bröst och platta skulderblad. Gullbergs diktning. I dikten ”Bedragaren” Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder ger Gullberg ett porträtt av sig själv som en Ligger så sväld och fuktig som i bad: ”sällskapslivets mannekäng”. I debutboken Handen är svettig och ådrorna stela. från 1927 heter en av dikterna ”Mannekäng- en i herrekiperingsaffären”. Att kläderna gör Det är en påpasslig intertextuell iakttagelse, mannen påminns vi också om i hans dikt om men Ulla-Britta Lagerroth drar inte några väx- identitetssvindlaren Lars Wivallius. Den he- lar på den och antyder inte att Bellmans strof ter ”Kläderna äro viktiga ting” och innehåll- på något direkt sätt skulle ha inspirerat Edfelt er rader som dessa: ”Därpå är rättssamhället till hans dikt. Hon återkommer heller aldrig byggt,/ att kläderna regera./ Den ej vill leva till vilken roll hand och händer spelar i Edfelts arm och betryckt/ från vaggan till sin ända- lyrik. De motiv hon i stället fäster sig vid och lykt/ må i kläder spekulera.” Man tänker också utomordentligt ingående behandlar är klyf- på det varierade omkvädet i dikten ”National- tan, källan, brunnen och muren. Det är motiv dans”, visan som är en pastisch på Birger Sjö- som hon tillmäter specifika symboliska bety- berg: ”Skamliga ting kunde mänskor begå/ för delser och kallar ”bärande tecken” i Edfelts 2 penningar och välskurna kläder.” Exemplen är diktning. Men av alla Edfelts händer gör hon förvånansvärt många. Om man läser Gullbergs inget mer än sin enda hänvisning till Bellmans samlade dikter med klädmetaforiken i åtanke epistel nummer 30. Inte heller någon annan får man stoff till en hel liten avhandling. kommentator har brytt sig om dem, åtminsto- 3 Gullberg har uppenbarligen haft en mot- ne inte i den utsträckning de förtjänar. villig fascination för kläder. På- och avkläd- ningsscenerna i hans poesi är åtskilliga. Om Handen och ådernätet man väl har börjat tänka på dem, upptäcker man snart hur många de är. Samma sak gäller Edfelts omnämnanden av en ”hand” eller av Edfelts dragning till händer. Edfelts referenser ”händer” är frekventa genom hela hans lyriska till händer är visserligen inte lika många som produktion – fler än dem han ägnar brunnen Gullbergs till kläder, men om man väl har bör- eller muren. Ändå är det kanske begripligt att jat reagera på dem, så börjar man undra varför ingen forskare har tagit fasta på dem. Brun- de finns där och i vilka sammanhang, om de nen,­ källan, klyftan och muren är exempel på kanske rentav har något att säga oss läsare.4 motiv som har en etablerad symbolisk poten- I diktsamlingen Insyn (1962) finns en dikt tial och som en läsare därför lätt lägger märke som har dragit mycket uppmärksamhet till till, reagerar på och försöker tolka. En hand sig. Det har den gjort därför att den är ett slags kan te sig mera trivial och väcker därför inte själsporträtt av den österrikiske lyrikern Georg någon större uppmärksamhet. Trakl (1887–1914), som har betytt mycket för För egen del har jag för mig att händerna Edfelt och som han har sagt sig vara djupt be- spelar en viktig roll i Edfelts poesi. Kanske har fryndad med. Edfelt har skrivit ett flertal ar- han inte själv tänkt särskilt mycket på saken, tiklar och i Några verk och gestalter i modern men de finns där och de är många. Jag vill inte tysk diktning även en essä om Trakl, dessutom gå så långt som att påstå att händer är en fix- översatt många av hans dikter, med början i ering för Edfelt, men i hans poesi fungerar de antologin Marmor och törne (1949) och sedan som ett slags fixeringsbilder. framför allt i tolkningsvolymen Helian och an- Det påminner ganska mycket om vilken dra dikter (1956), som är en egen volym ägnad framträdande roll kläder och klädmetafo- enbart åt Trakls dikter. Porträttdikten i Insyn

Tommy Olofsson • 53 heter helt enkelt ”Trakl” och är en säkert ut- ger han titeln Ådernät (1968), och i den före- formad sonett: kommer ordet några gånger, först i prosadik- ten ”Källan” (”En källa i skogen. Ett ådernäts De andra tycktes ta sitt liv för givet: hjärtpunkt. Mossan har lagt sin mörkgröna åt sin potatis hemvant, söp sin kål. krans kring dess nästan cirkelrunda, blickstil- Jag är förvånad. Gåtfullt var mig livet, la vattenspegel.”) och sedan ytterligare ett par förundransvärt var varje föremål: gånger. Även i Edfelts senare diktsamlingar dy- de vita stenarna, man kunde plocka ker det upp. I prosadikten ”Alpbyn” i Ådernät vid stranden; ådernätet i min hand; beskriver Edfelt en gammal centraleuropeisk gökropen, sommardagens dova klocka; ”gränsby” med vittrade hus möblerade med skogsbrynets dunkel; ormens sicksackband. ”skröpligt bohag”, och efter att ha pekat på en rad bedagade föremål fokuserar han till sist Vad mindes kammarns möbler och tapeter? några gamla människor. I detta sammanhang Från fönstrets snökristaller steg musik, skymtar vi också en variant av hans ”ådernät”, eterisk som från främmande planeter. detta i ”skrumpna händer, där de violetta åd- Besynnerligast mänskorna! O, strömmen rorna svällde”. Prosadikten slutar så här: av ansikten! En Kaspar Hauser lik gick jag på Salzburgs gator som i drömmen – Bland inventarierna satt svartklädda gamla kvinnor med urholkade ansikten, gula som Lägg märke till ”ådernätet i min hand” i den bast, och skrumpna händer, där de violetta åd- andra kvadrinen. Det är första gången Edfelt rorna svällde. Alla unga män hade utvandrat till Amerika, och de rostiga visarna på kyrk- låter Trakl rikta uppmärksamheten på något tornets urtavla hade föresatt sig att för alltid hos sig själv. I övrigt talas det i de tre första stanna på fem minuter i tolv. stroferna uteslutande om föremål eller natur- fenomen, om en egendomlig verklighet som Händerna med ådernät kommer alltså först i det är svårt att känna sig hemmastadd i. I Edfelt senare diktning. I de tidiga samlingar- tredje strofen beskrivs möbler och tapeter på na tycks handmotivet snarast beteckna ömhet ett förmänskligande sätt. Poeten frågar sig vad och intimitet. Det är barnmorskans händer de kan ha kommit ihåg. I den fjärde strofen som tar emot oss när vi anländer till världen. kommer han slutligen fram till människorna Om dessa skriver Edfelt i ”Heiliger Dank­ själva och säger sig finna dem ”besynnerligast” gesang” i Högmässa (1934). I de fyra första av allt. Han ser dem på stor distans, liksom ­raderna i första strofen lovprisar han barnmor- i en omvänd kikare. Mänskligheten beskrivs skans händer: som ”strömmen av ansikten”. Till sist landar han i en karakteristik av sitt eget förhållande Tackom och lovom till världen och till människorna. Han liknar barnmorskans varsamma händer, sig vid en Kaspar Hauser, alltså en främling vilka ur Skötet bland människor. Det är en diagnos av hans fört oss till dessa stränder! tillstånd, då han ställer sig frågan var han hör hemma i denna besynnerliga värld. Då ser han Även vid livets slut är händerna viktiga, inte sig själv utifrån, men en gång ser han direkt på bara när poeten skriver om sitt eget åldrande i sig själv, och vad han då betraktar, utan kom- ”Gammal hand” utan även när han skriver om mentarer i övrigt, är ”ådernätet i min hand”. den långa och slitstarka kärleken till sin tredje Det är första gången ordet ”ådernät” dyker hustru, Brita Edfelt. Symbolhandlingen för att upp i Edfelts poesi. Sin följande diktsamling man håller ihop är att man håller varandras

54 • TfL 2012:4 händer. Just så är det i prosadikten ”Två” i Da- pianot och bygger en katedral av toner ”med gar och nätter (1983). Den är tillägnad ”Brita händer, som ännu inte övats mycket”. Det är Elisabet Ester” och lyder: sådana händer som representerar ömhet och närhet, i några andra fall även brist på ömhet Din hand i min: så, förenade, går vi mot afton och närhet. Och det är naturligtvis alls ingen- och aska. Du, vars steg jag hör vid min sida, ting originellt med detta. Betydelsen är alldag- dina sår i livet blev också mina, din sorg, din lig. Det intressanta är att händerna i det tidiga glädje genljöd inom mig som fugorna i en or- författarskapet bara har denna ganska banala gels ekoverk. Din hand i min – tills en av oss, betydelse, men att de senare kommer att till- när stunden är inne, mister greppet och glider mätas andra, även om denna första betydelse ner i nattens namnlöshet. följer med i Edfelts författarskap från början Här ser vi att händerna fortfarande kan be- till slut. En variant av samma slags hand finns i teckna samhörighet och ömhet. Det är en de dikter där poeten skriver om förtryckta eller betydelse de har ända från början i författar- på annat sätt utsatta människor och kräver av skapet. Det märks framför allt i kärleksdik- sig själv och av oss andra att vi ska räcka dem terna, även i dikterna om förlorad kärlek. Ett en hand. Här är några rader ur en sådan dikt, Sång för reskamrater talande exempel är för övrigt den allra första ”Midnattsmusik” i (1941) dikt som man kan vara säker på att Edfelt har från krigsåren: skrivit om sin Brita Edfelt. Den ingår i Vin- Över dem som på en brits försmäkta, tern är lång (1939) och är fyrtiofem år äldre än över dem som sakna fosterland den nyss citerade dikten om hustrun. Den är – över de behjärtade och äkta, skriven den 8 februari 1938, uppger Ulla-Britta stund av ren förhoppning, håll din hand! Lagerroth i sin bok om Edfelt,5 och det är tio dagar före bröllopet mellan Johannes Edfelt Andra besläktade exempel finns i dikter där och Brita Silfversparre. Det är tredje gången Edfelt skriver om någon nära vän, som i ”En poeten gifter sig. I dikten antyder han också död vän”, där poeten i skymningen går på en att det är tredje gången han verkligen älskar kyrkogård: någon. Kanske ska man inte läsa den riktigt så självbio­grafiskt, men det ligger nära till hands. En fågel drillar svagt, men tydligt eka Dikten heter ”En utsträckt hand…” och stegen mot trädgårdsgångens grova sand: handlar om hur diktens jag, ”kalla famntags i skymningen, den genomskinligt bleka, son”, tidigare har rört sig i ”ödsliga cirklar”, hör jag din stämma, känner jag din hand. men att han nu har funnit vägen ”till livets klippa”. Jag citerar en strof: Nära besläktad är ”Död i syrenernas tid” i Elden och klyftan (1943). Den handlar om en Två gånger hörde jag, fastnaglad, sången kvinna. Hos Ulla-Britta Lagerroth och andra från hjärtats kust, från verklighetens land. kommentatorer har jag letat efter en förklaring Skall jag förneka det för tredje gången? till vilken denna kvinna är. Jag har inte funnit – Den var ju ändå som en utsträckt hand. något svar, men har på känn att dikten kan handla om Karin Boye, som tog sitt liv den Barnmorskans varsamma händer, moderns 24 april 1941. Jag är inte säker på min sak, och hand, älskarinnans hand, hustruns hand och egentligen är det ju maj som brukar kallas sy- slutligen även dottern Lisas hand; i prosadik- renernas månad. Men den 24 april är det bara ten ”Sonatin” i Hemliga slagfält (1952) är det en vecka till maj månad, varför detta datum sannolikt dottern som lockar fram musik ur kanske ändå kan passera som ”syrenernas tid”.

Tommy Olofsson • 55 Jag citerar hela dikten. Lägg märke till den dö- Annorlunda borde världen vara, das händer i tredje strofen: tjänstekvinna, född i Askersund, skuggfigur, vars nödrop famlar bara Hon dog i syrenernas tid. i mitt blod en bävande sekund. Med ens var en livsdag förliden, då världen var havsblå och vid och luften som balsam och siden. Livets händer och dödens hand Nu lyfts hennes törstande mun, som alltid var dödsmedveten, En annan och vidare betydelse har handen när och dricker en dryck ur en brunn, den figurerar som något formande och kanske som borrats i evigheten. rentav determinerande eller predestineran- de. Det är en betydelse som kommer i när- – Jag prisar den hemliga lag, heten av uttrycket ödets hand och kan väcka som bjuder två människohänder vissa associationer till den determinism och en namnlös vilodag ödestro som förmedlas av några av profeter- i mullens och vindens kalender. na i Gamla testamentet, men uttrycket ödets hand har jag inte funnit något enda exempel Ett annat exempel, även detta rörande en på i Edfelts diktning. I dikten om Vendela död kvinna, mycket gripande och vittnande nämns ödet; det är något som har kört över om Edfelts inlevelseförmåga i sämre lottade den stackars kvinnan, inte ryckt tag i henne människors livsöde, återfinns i Bråddjupt eko eller styrt hennes levnad som ödet annars bild- (1947). Dikten heter ”Vendela” och utgör ett ligt brukar kunna göra med människor. Ändå äreminne över en tjänstekvinna som inte har anar jag just uttrycket ödets hand som ett slags tagit mycket plats här i livet. Jag citerar hela bakomliggande matris för Edfelts formulering dikten, eftersom den i sin realistiska direkthet ”livets händer”, liksom till hans omnämnan- är så ovanlig för Edfelt. Det är en dikt att haja den av ”dödens hand”. Harry Martinson har till inför. Den är inte alltigenom konstnärligt träffande karakteriserat Edfelts bildspråk som lyckad, men ändå hedrar det Edfelt att ha skri- ”heraldiskt”6, men inför döden gör Edfelt ett vit den: märkbart undantag: Döden är i hans poesi Åter ser jag dig, du isgrå, döda aldrig utrustad med en lie. Han talar i stället blick hos en som ödet överkört! om ”dödens hand”, en vanlig ordkombination Vendela, jag minns din ådrigt spröda i de fall Edfelt tillgriper handmetaforen. hand som ingen talisman berört. ”Dödsfruktan har oss alla i sin hand,/ och ingen vrider sig ur detta grepp”, heter det i Gökrop tystnade i unga hagar: dikten ”Pulvis et umbra” i samlingen Elden Tonlöst bjöd dig årens karga vret och klyftan. Där är metaforen ännu inte ge- på en granriskrans av söckendagar nomförd, men den är det i ålderdomsdikten och en unken pöl av ensamhet. ”Höstdag” i Brev från en ateljé (1976). Här ci- teras andra strofen av två: I en skymning lades du i kista, sen du böjts i rå och höstlig kramp. Men när du kommer, du som är min Död, Övergivna möta vi det sista, låt din hand barmhärtigt utradera men du övergavs i livets kamp. mitt jag, ett knippe ofrid, lust och nöd, och låt det sedan aldrig vakna mera.

56 • TfL 2012:4 Det finns en rad prov på denna metafor. ”Och guld och blod i våra händer!” Så står det i dik- sedan dödens grymma, snabba hand som sät- ten ”En sommar” i Bråddjupt eko, en färgstark ter punkt”, slutar tillfällesdikten ”Till minnet skildring av en barndomssommar för länge av George Gissing”, men i stället för att ge fler sedan. Dikten andas lycklig idyll, men inte exempel på ”dödens hand” är det viktigare att alltigenom; de vuxna männen jagar och deras notera att även livet har händer, händer som hundar apporterar ihjälskjutna djur – ”o, slakt kan forma en människa. I sonetten ”Ungdom” i gryningsljuset!” – medan småpojkarna fiskar i Elden och klyftan är det så. Det är en cen- och därmed förbereder sig i konsten att döda. trallyrisk dikt där Edfelt skriver om sin vils- Handen ger och handen tar. Livets hän- na ungdom, då våren var som en feber i hans der formar och dödens hand berövar oss allt. kropp. Så skriver han i första strofen. Jag cite- Tidens hand agerar på samma sätt som livets rar här de två avslutande terzinerna: hand; den formar och graverar. Att besudla sina händer med ”blodskuld” framstår som I studiekammarn satt jag uppe mången oundvikligt. Det är livets grymma lag. aprilnatt: över bordet och balkongen Denna föreställning tycks ligga i linje med vaggade månsken, gult som sädesax; den kristna tanken om arvsynden, och Edfelt skriver i ”Grottan” att ”urminnes blodskuld och rummet sjöng om oupptäckta stränder häftar vid vår hand”, men det är ändå inte i Bi- för mig, en varelse i livets händer beln vi kan finna den idémässiga bakgrunden ännu så formbar som ett stycke vax. till den. Direkt eller indirekt hänvisar Edfelt Att döden lägger sin hand på människan och till Bibeln i många av sina dikter, men någon att människan dessförinnan har knådats av li- troende är han inte. Något liv efter döden finns vets händer eller varit i händerna på livet är inte. Någon frälsning från livets hårt trängda egentligen inga underliga bilder. Något mer villkor gives icke. Vi är alla dömda till självtvi- överraskande är i så fall att även tiden är utrus- vel och ständiga prövningar i jämmerdalen, tad med en hand. Edfelt avstår från att använ- till att begå våra synder och att hemsökas av da klichén tidens tand, men leder naturligtvis ångest över vår otillräcklighet och vårt alltför ändå våra associationer till denna, när han i korta liv. I Edfelts lyriska universum är himlen dikten ”Skuggfiske” i Elden och klyftan lanserar tom och kall, något som förstärker hans känsla sin ljudmässigt närliggande bild. Första stro- av att hela livet är en ökenvandring i riktning fen lyder: mot graven. Jorden liknas ofta vid en öken. Himlen är inte bara tom utan dessutom ofta Var stund som föds ser någonting förgås! skrämmande och hotfull. Vad tidens hand graverat sjunker undan, När Guds hand för enda gången gör sig göms i en flodbädd och kan inte nås påmind i Edfelts lyrik är det i dikten ”Ruin- av våg på våg av sökande begrundan. stad” i Bråddjupt eko. Det är en ruggig dikt som handlar om Berlin efter andra världskri- Tidens hand dyker även upp i några av Ed- get, en sönderbombad och sönderskjuten stad felts dikter från krigsåren. Då är det en grym befolkad av människospillror, av krigsinvalider och skoningslös hand. Den är besudlad med och hårt sminkade prostituerade. I den sista ”blodskuld”, detta i dikten ”Grottan”, eller har strofen nämns Guds straffande hand. Det är tecknats av ”blodets ränder”, så i dikten ”Om den gammaltestamentlige och straffande gu- världens enhet”. De blodiga händerna är emel- den som är den ende som gör sig gällande i lertid inte kopplade bara till kriget utan till Edfelts poesi, och hans gästspel är närmast att själva livet som sådant. ”Abborren spratt: gräs, uppfatta som metaforiskt, eftersom det tidiga-

Tommy Olofsson • 57 re i dikten står klart att det egentligen är andra En man hade ett fikonträd planterat i sin vin- krafter som har krossat Berlin och vad poeten gård; och han kom och sökte frukt därpå, men kallar ”metallens, stenens dröm”. Ändå slutar fann ingen. Då sade han till vingårdsmannen: den alltså med att Gud pressar vredens bittra ”Se, nu i tre år har jag kommit och sökt frukt druvor över Berlin: på detta fikonträd utan att finna någon. Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga Betongens skärvor vittna om jorden?” förhävelse och nederlag: Men vingårdsmannen svarade och sade till Guds händer pressa vredens saft honom: ”Herre, låt det stå kvar också detta år, ur druvorna en domedag för att jag under tiden må gräva omkring det och forma sakta som i dröm och göda det; kanhända skall det så till nästa av skvaderblock en sarkofag. år bära frukt. Varom icke, så må du hugga bort det.” En annan biblisk referens hos Edfelt är den till vingårdsmannen. I dikten ”Vingårdsman” I den nya bibelöversättningen, Bibel 2000, i Sång till reskamrater (1941) förmedlar poe- talas det inte längre om en vingårdsman utan ten en plågad mänsklighets ”jämmerskri” till om en ”trädgårdsmästare”, vilket kan göra Ed- ”Väldige vingårdsman,/ svara oss, om du kan!” felts dikt svår att dechiffrera för yngre läsare. Dikten handlar indirekt om krigets fasor och Någon erinrar sig kanske titeln på Jesper Sven- reser frågan om det till sist kan komma något bros diktsamling från 2008, Vingårdsmannen gott ur andra världskrigets blodbad. Bakom och hans söner, men den vingårdsman som bilderna i dikten ligger likheten mellan blod Svenbro där syftar på har ett annat ursprung och rött vin, liksom i nattvardsvinet. Med ”fe- och kommer från Aisopos fabel just med titeln 7 brig fot” pressar vingårdsmannen blå druvor, ”Vingårdsmannen och hans söner”. I Sven- som har mognat i ”vredens kar”, vilket av allt bros diktsamling, som huvudsakligen hand- att döma betecknar kriget. Kan den saft som lar om Thomasevangeliet och några andra på så vis pressas fram leda till något gott eller apokryfiska texter till Nya testamentet, görs blir all blodspillan förgäves. Det är den frågan visserligen en hänvisning till Lukas och rent- som poeten riktar till den väldige vingårds- av till samma kapitel, det sjuttonde, närmare mannen. ”Bli våra plågoskrin/ efterlevandes bestämt vers 21, där Jesus säger: ”Guds rike är vin?” frågar han, ”Överantvarda vi/ mer än invärtes i eder”. I dikten ”Bli läsare” citerar vårt jämmerskri?” Svenbro den raden efter 1917 års bibel, den Om svaret är nekande, om det till sist inte som hans far, pastorn, arbetade med. Återgiv- kommer ut något gott av kriget, så finns det ningen av bibelstället är hos Svenbro inte helt enligt poeten inte någon anledning att alls korrekt, men klart är att det är 1917 års version 8 spara mänskligheten utan hugga av och låta han på rak arm försöker erinra sig. dess ”högra hand/ kolna i eld och brand”, nå- Att Edfelts ”Vingårdsman” kommer från got som får anses vara en bild för utplåning. Lukas och från Jesu liknelse om fikonträdet Den bibliska berättelse som ligger bakom – och bara därifrån – står emellertid alldeles dikten återfinns i Lukasevangeliet 13:7–9 och klart. Här har vi ingenting med Aisopos fabel brukar kallas Jesu liknelse om fikonträdet. att göra. Vad Edfelt förmedlar i sin dikt är för- Jesus talar till galiléerna och säger att de alli- hoppningen att något gott ska komma ur kri- hop kommer att duka under, om de inte gör gets blodbad. Om det ingenting gott kommer bot och bättring. Det illustrerar han med en ur detta elände, är mänskligheten inte värd att liknelse. I 1917 års översättning, den som var finnas till utan borde utplånas från jordens yta. aktuell för Edfelt, låter liknelsen så här: Det är just detta som poeten, sufflerad av Jesu

58 • TfL 2012:4 liknelse, skriver om i diktens två sista strofer, i Elden och klyftan. Det är den dikt som gör där handbilderna, som inte finns hos Lukas, att man felaktigt kan få för sig att Edfelt talar liksom ofrånkomligt dyker upp hos Edfelt. Så om arvsynden. Möjligen tänker han på den- här går det till: na föreställning, men det är i så fall en sido­ association till huvudtemat, som är människ- O, må vår högra hand ans primitiva kamp för tillvaron och för den kolna i eld och brand, egna överlevnaden. Ulla-Britta Lagerroth har om ej av markens blod kommenterat dikten och finner i den tydliga drycken beredes god! spår av Edfelts vid denna tid stora intresse för Freud och för Jung och för psykoanalysen över Reds ej bland dunst och drägg huvud taget. Själva grottan tolkar hon som en brygd för en ättelägg – avhugg då fot och hand, arketypisk urbild i Jungs anda, medan hon skövla vårt vingårdsland! sätter de ”glupande begär” som nämns i dik- ten i samband med Freuds driftlära.9 Freuds I Edfelts dikt är vingårdslandet Europa eller psykologiska teorier är oförenliga med Jungs, kanske hela världen, inte bara Israel som i Jesu men det är rimligt att som Lagerroth tänka sig liknelse hos Lukas. En mer profan vinodlare att Edfelt som så många andra författare till- figurerar i sonettkransen ”Eroica” i Hemliga ägnade sig psykonalysen fläckvis och ganska slagfält (1952), närmare bestämt i den tredje fragmentariskt, eklektiskt och teoretiskt osam- sonetten, om en italiensk bonde som obekym- manhängande. En grundsten hos Jung är över- rat visslar ”några Verdi-takter” och inte tycks tygelsen om människans fria vilja och förmåga ägna en tanke på att han har sina odlingar på att i kraft av en viljemässigt styrd process, kal�- sluttningen till en vulkan. Edfelt skriver om lad individuation, nå vad han kallar självför- denne bonde och, inte oväntat, även om hans verkligande. Jungs idealism och voluntarism hand, detta i de två avslutande terzinerna: var helt främmande för Freud, vars psykologi idéhistoriskt sett var en produkt av 1800-talets 10 Eldströmmen kan i morgon bryta lös; positivism och determinism. I Edfelts dikt är Med block och aska kan hans jord beströs. viljan en bräcklig instans. Den krossas ”som Han lyfter handen: den är mycket hårig ett leksakshus”. Att driftlivet är determinerat och att viljan är ett rö för vinden är en före- och brun som terrakotta. Ljusets flod ställning som Edfelt delar med Freud, men omsveper honom och hans tålamod. också med många andra författare i samma Och där han står är han mångtusenårig. generation och även i tidigare generationer, i Sverige alltifrån Hjalmar Söderberg, som ju Handmagi mer konsekvent än Strindberg håller sig till den tankefiguren. Hos sin äldre vän och be- Vi har sett att Edfelt kan hänvisa till bibel- undrade läromästare Hjalmar Bergman hade ställen, men han hänvisar betydligt oftare till Edfelt mött samma obönhörliga determinism, antika myter och legender. För honom utgör liksom hos sin svenske favoritpoet under de ti- bibeln litteratur och en reservoar för symboler digaste åren, Bo Bergman. Till dessa idé- och och allusioner. Att den inte förmedlar något litteraturhistoriska betraktelser vill jag tillfoga han tror på, i religiös mening, framgår på flera en annan, som i mitt sammanhang betyder håll i hans produktion, även i tre dikter som mer. Den gäller de tidiga lyriska modernister- tar upp bilden av handen. Den första av dessa nas enorma fascination för grottkonsten och är den tidigare nämnda ”Grottan”, som ingår då inte minst för de avtryck av händer som

Tommy Olofsson • 59 finns i gamla grottor och helgedomar. Det är Dessutom har handmagin uråldriga anor, dags att återge dikten, som för övrigt är den anor ända från det själens urtidsljus som po- första i raden av de många sonetter Edfelt eten talar om. Den grottkonst som fascinera- skrev: de modernisterna alltifrån 1920-talets början kretsade ofta kring just handavtryck, påträf- Förvridna lemmar, krälande fragment fade i istidens grottor och förekommande i i våra drömmars gråa bottenslem! hela världen, såväl i högkulturer som bland Och någon fäktar, någon skriar jämt primitiva naturfolk.11 Brita Wigforss skri- i dessa nattliga demoners hem – ver om detta i sin bok Konstnärens hand. En symbol hos Gunnar Ekelöf (1983). Med överty- Där krossas dagens spröda barriär, gande dokumentation visar hon hur pionjärti- av viljan uppbyggd, som ett leksakshus: i grottans värld av glupande begär dens centraleuropeiska modernister och bland står själen rysande i urtidsljus! svenska författare mest av alla Gunnar Ekelöf blev djupt fascinerade av handavtrycken i ur- Långt bortom all vår tideräknings gräns åldriga grottor i olika världsdelar: i Afrika och vårt liv är flyktingars och banemäns Europa, i Kina och i Nord- och Sydamerika. i snår och klyfta utan norm och lag. Handavtrycken uppfattades som ”mänsklig- hetens bomärke”, skriver Brita Wigforss och Ja, plundrat ha vi var jungfrulig strand: fördjupar sig i sin bok i den vittförgrenade urminnes blodskuld häftar vid vår hand, ”symbolroll” handen spelar i Gunnar Ekelöfs och släktets skräck står skogsmörk kring vårt jag. poesi ända från debutboken fram till den ge- staltning av vad Wigforss träffande benämner Klart är att Edfelt är ute efter att skildra det ”ödets handpåläggning” i Diwan-trilogin från undermedvetnas nattliga härjningar i själen 1960-talet, Ekelöfs sista poetiska mästerverk. och att grottan är en bild som står för un- Någon hänvisning till det frekventa danträngda skrymslen och vrår i människans hand-motivet hos Edfelt gör inte Brita Wig- medvetande, sådana som öppnar sig bara i forss i sin bok. Hon anser att Ekelöf är pionjär drömmen eller mardrömmen. på svensk botten och nämner några av hans Intressant i denna grottfantasi är även att efterföljare som handmagiker i modern svensk poeten fokuserar människans hand, som ver- poesi, men någon inhemsk föregångare till kar vara en symbol för våra gärningar, våra Ekelöf eller någon med honom samtida hän- handlingar, dessa som genom årtusendena visar hon inte till.12 Bland Ekelöfs föregångare före oss har utförts ”utan norm och lag”. Det i hanteringen av handmotivet ser hon uteslu- är ett evolutionärt tänkande, i Darwins anda tande tidiga dadaister och surrealister, både och i Nietzsches, och ger oss en tillvaro där inom dikten och bildkonsten. Hon skriver: den nakna kampen för överlevnaden härskar bortom gott och ont, en värld utan Gud och Handen är i frekvens att jämföra med det väl- ett liv utan annan mening än att hävda den kända surrealistiska ögat och samverkar ofta egna individuella existensen. Handen är inte med detta. Det är för övrigt anmärkningsvärt, bara en symbol för människans gärningar utan att denna förkärlek för handen som ”pars pro även för henne själv som individ och för hen- toto” tycks ha följt den modernistiska traditio- nes eget personliga livsöde. Fingeravtryck är nen – hos oss bl. a. via Halmstadgruppen – in alltid unika. Det finns inte två i världen som i våra dagar. I den aktuella lyriken finner man är likadana. Och i handflatans linjer brukade symbolen hos Harry Martinson, Lars Forssell, gamla spåmän och spåkvinnor läsa den enskil- Göran Tunström, Göran Sonnevi m fl. I kon- da människans framtida livsöde. sten t ex hos Torsten Renqvist, Bengt Kristen- son, Lena Cronqvist, C. F. Reuterswärd.13

60 • TfL 2012:4 Listan bör kompletteras med Johannes Edfelt. det naturligtvis troligt att beständigheten i Ed- Han gav ut sin fjärde diktsamling Aftonunder- felts förkärlek för handen med åren kan ha fått hållning 1932, och det är samma år som Gun- ytterligare ett näringstillskott i form av moder- nar Ekelöf debuterade med sent på jorden. I tre nisternas uppblossande intresse för grottkon- diktsamlingar dessförinnan – Gryningsröster sten och att detta sedan har vidgat den symbo- (1923), Unga dagar (1925) och Ansikten (1929) lik handen kan tillmätas i hans diktning. – har Edfelt då redan dokumenterat sin fasci- Inte bara i grottor utan även på berghällar i nation för handen som lyriskt motiv. Sverige och på marmorskärvor från Grekland En diktare som utnyttjat handen som mo- eller Romerska riket finns spår av handavtryck tiv och symbol är även den av Edfelt högt eller tecken för en hand, rentav bårder gjorda beundrade Birger Sjöberg. Han gör detta fan- i form av en mängd händer i rad. I den sug- tasifullt och fyndigt varierat i Kriser och kran- gestiva prosadikten ”Marmorskärva” i Hemliga sar (1926), något som tycks ha förbigått Ebba slagfält minns poeten ett besök vid Villa Adri- Wigforss, men som vår främsta Sjöbergsfors- ana, Hadrianus villa i det gamla Rom, intill kare Eva Hættner Aurelius mycket ingående Colosseum. Åsynen av skärvan och känslan av behandlar i sin bok Vägen till Kriser och kran- att hålla den i sin hand gör att poeten tycker sar. Parodins grepp och driftens bilder hos Birger sig kunna uppleva det förflutna, på liknande Sjöberg (2010), där hon mycket övertygande sätt som John Keats gör det i sin berömda dikt visar hur medvetet Birger Sjöberg i sina utkast ”Ode to a Grecian Urn”, men hos Edfelt är in- till den långa dikten ”Av Raka linjen” arbetar slaget av handmagi viktigt och visar sig redan i med variationer av handen ”som symbol för den första meningen: trofasthet, heder och pålitlighet”.14 Hon visar att handen både som symbol och som var- Jag håller i min hand en marmorskärva, matt­ dagsrealistiskt motiv frekvent förekommer ge- röd och genomslingrad av blå ådror, förgrena- nom hela dikten och konstaterar träffande att de som linjenätet i en handflata. Sjöberg genom att ”utgå från de symboliska och metaforiska klichéerna en fast hand, vän- Handen aktualiseras här tre gånger och från skapens hand” skapar ”sammanhang mellan tre olika perspektiv i en och samma mening; skilda textpartier”.15 Handen blir alltså diktens först är det poetens egen hand, sedan en hand ledmotiv och ges en stark symbolisk laddning. förmedlad av de ”blå ådror” som påminner om ”Möjligen”, skriver Eva Hættner Aurelius i en den handfull dikter Edfelt har skrivit om just ansats till en spännande jämförelse, har Birger ådriga händer, och slutligen har vi handflatans Sjöberg ”lärt av Shakespeare att på detta sätt linjenät.17 Den skiftande perspektiveringen ger låta konkreta och abstrakta händer bilda en naturligtvis också en antydan om att handen genomgående bildlig och konkret struktur: i kan vara en minst sagt elastisk symbol, att den Macbeth talas det på många ställen om händer kan vara ett tecken på olika saker. Och det är – både verkliga och bildliga”.16 den hos Edfelt. Hans händer är inte enahanda. Att Edfelt skriver om händer redan i sina Liksom i ”Marmorskärva” riktar Edfelt första diktsamlingar från 1923 och 1925 tyder blicken mot sin egen hand i dikten ”Om värl- på en spontan fascination, men efter att ha läst dens enhet” i Elden och klyftan. Han anser att Eva Hættner Aurelius analys av handmotivet den är besudlad med skuld och dryper av blod. i Sjöbergs Kriser och kransar från 1926 är jag Den är nämligen, kanske bara i kraft av sin ganska övertygad om att just Sjöberg befäste egenskap som artspecifikt mänsklig extremi- och kanske rentav förstärkte Edfelts intresse tet och som symbol för människans gärning- för att själv bearbeta detta motiv. Dessutom är ar, på något sätt medansvarig för det lidande

Tommy Olofsson • 61 som hemsöker det krigshärjade Europa. Här Han håller sig utan att tveka till poesin. antyds en kollektiv skuld, en skuld som varje Rytm och meter behärskar han med fast hand, människa­ måste ta på sig och som inte bara trots att innehållet i hans dikter ibland kan te kan tillskrivas­ exempelvis Tyskland – om man sig nog så kaotiskt, för att inte säga desperat. nu ska läsa dikten som en samtidskommentar, I själva verket framstår han som ett slags lugn och i dess sammanhang finns fog för den sa- och klarsynt desperado. Den stadiga handen ken. Att hålla tyst om denna skuld är fel. Att är en garanti för diktens hållfasta utformning. bekänna den är svårt. Detta blir en uppgift för Den ångest som härjar i hans bröst hotar med ”bleka skrivarhänder”. Edfelts dikt lyder: jagupplösning och uppgivenhet. Sin konstnärliga bekännelse av den tve- Vem törs viska vad han kände kamp mellan form och innehåll som genom- inför namnlöst masselände? syrar hela hans lyriska produktion ger Edfelt Blod från varje världens tåga i en dikt som heter ”Smärtan är en skulptör” dränkte snart din talförmåga. och även den finns tryckt i Elden och klyftan och bör läsas som tal i egen sak, rentav som Utestäng den storm som bankar! Edfelts estetiska credo: – Ingen hindrar ändå tankar att din tystnad överfalla: Mördare är du och alla! Smärtan är en skulptör, större än Fidias: Dina bleka skrivarhänder formar av skuggor och blod bära hemligt blodets ränder; saknadens monument. och ditt hår, var morgon kammat, är av vredens eld omflammat. Mörkret som fyller vårt bröst är dess levande stoff. Handen, känslig och van, Omnämnandet av skrivarens händer riktar lä- skapar relief och staty. sarens uppmärksamhet mot poeten själv, som tappert fortsätter att rimma och att strikt for- Invärtes är dess konst, ma sin vers, trots att han kanske borde vara märkligt dess material: förstummad av allt det lidande som finns nära allt som sin undergång mött inpå hans egen verklighet och som ju faktiskt gör den till varaktig bild. finns även i hans eget bröst. Ändå väljer han att tala, att skriva sin dikt, den som måste Det är alltså smärtan som driver handen att vara möjlig även efter Auschwitz – för att nu skapa, en hand som är känslig och van och travestera ett uttryck som Theodor Adorno som ägnar sig åt det som de gamla grekerna har myntat och som anger att ingen poesi är kallade poieó och som helt enkelt betyder göra, möjlig efter att vi fått kännedom om den in- detta i bemärkelsen tillverka, alltså inte ”do” dustriellt bedrivna massutrotningen av judar i utan ”make” – eller på det främmande språk Auschwitz. Edfelt själv behärskade bäst: inte ”tun” utan Att tystnad inte är ett alternativ för Ed- ”machen”. felt, ens under andra världskriget och med Det finns många fler händer i Edfelts poe- kännedom om åtminstone en del av dessa si. En välbekant hand öppnar sig i en av hans fasor, hänger säkerligen samman med att det mest älskade och oftast antologiserade dikter, är smärta, lidande, ångest och djup pessi- ”Strövtåg”, där handen på ett ovanligt sätt an- mism som har varit den starkaste drivkraften vänds i ett renodlat naturlyriskt sammanhang: i hans poesi ända från begynnelsen i början av ”Varje dalgång är en öppen hand,/ åsen ring- 1920-talet. lar, lent och fuktigt blå.”

62 • TfL 2012:4 Visst vore det möjligt att fortsätta exempli- för Birger Sjöbergs Kriser och kransar (1926). I fieringen, men vad jag här har velat göra är denna diktsamling tillgriper Sjöberg ofta stil- ett försök att förstå hur Edfelt företrädesvis an- greppet synekdoke, i synnerhet i formen pars vänder handmotivet och i vilken utsträckning pro toto, så att poeten låter delen representera detta också kan karakteriseras som en symbol helheten. I diktsviten ”Av Raka linjen” figure- för något annat och mer abstrakt. rar handen just som ett slags synekdoke och växer som sådant successivt till att bli en ”sym- bol för trofasthet, heder och pålitlighet”.20 Sammanfattning och slutsatser Till vad som tidigare har skrivits om vilka – pars pro toto av Sjöbergs stildrag Edfelt tog till sig vill jag alltså tillfoga ytterligare ett, användningen av I tidigare forskning om Edfelts diktning har handen som omväxlande vardagsnära motiv, handen som motiv inte uppmärksammats till- abstrakt symbol och synekdoke – närmare be- räckligt eller egentligen knappast alls. Detta stämt i det specialfall av synekdoke som inom kan tyckas märkligt med tanke på hur ofta det klassisk retorik benämns pars pro toto. förekommer. Jag tror att detta förbiseende kan Den andra identifierbara inspirationskällan ha att göra med att handen inte är förknip- är av kulturhistoriskt slag och gäller de tidiga pad med traditionellt etablerade motivkretsar modernisternas intresse för gamla primitiva inom litteraturen på samma uppenbara sätt grottmålningar, ett intresse som blossade upp som de motiv Ulla-Britta Lagerroth så för- på 1920-talet, det årtionde då Edfelt debute- tjänstfullt utreder i sin monografi över Edfelts rade som poet. Brita Wigforss skriver om det- diktning. Klyftan, källan, brunnen och muren ta i sin bok Konstnärens hand. En symbol hos är de motiv som Lagerroth huvudsakligen fäs- Gunnar Ekelöf (1983). Hon visar hur pionjärti- ter vikt vid i sin framställning och vilkas sym- dens centraleuropeiska modernister och bland boliska roll hon beskriver och övertygande tol- svenska författare mest av alla Gunnar Ekelöf kar. Bara i förbigående nämner hon handen, blev djupt fascinerade av handavtrycken i ur- men varken hon eller andra kommentatorer åldriga grottor i olika världsdelar: i Afrika och bland forskare och litteraturkritiker tycks ha Europa, i Kina och i Nord- och Sydamerika. lagt märke till att handen är ett mycket vanligt Handavtrycken uppfattades som ”mänsklig- 18 och rikt varierat motiv i Edfelts poesi. hetens bomärke”, skriver Brita Wigforss och Vad man kan fråga sig är hur pass med- fördjupar sig i sin bok i den ”symbolroll” han- veten poeten själv var om hur ofta han skrev den spelar i Ekelöfs poesi ända från debutbo- om händer. Kanske är det åtminstone delvis ken fram till den gestaltning av vad Wigforss ett uttryck för en personlig fixering av samma träffande benämner ”ödets handpåläggning” slag som Hjalmar Gullbergs frekventa använd- i Diwan-trilogin från 1960-talet. Wigforss ning av kläder som motiv och symbol verkar nämner en rad andra svensk författare, även vara. Sådant vill jag helst inte spekulera i, men bildkonstnärer, som har inspirerats av grott- det är en osäkerhetsfaktor som i varje fall bör konsten och särskilt tagit intryck av dess för- nämnas. I min framställning har jag valt att modade handmagi.21 Hon nämner inte Edfelt, undvika sådan psykologisering av motivet och men han bör räknas till denna krets. har därför valt att bara kort snudda vid tanken Det finns alltså både en trolig inomlitterär 19 på att det kan röra sig om en fixering. och en trolig kulturhistorisk bakgrund till Ed- I stället har jag fokuserat på att söka två felts intresse för att gång på gång återvända till tänkbara inspirationskällor till Edfelts flitiga handen som motiv i sin diktning. Någon fast användning av handmotivet. Den ena är ut- betydelse kan man inte tillmäta denna hand, präglat litterär och gäller Edfelts beundran

Tommy Olofsson • 63 inte på samma sätt som man kan göra det med andra av poetens älsklingsmotiv, sådana som källan, klyftan, brunnen och muren. Ibland framstår handen mest som ett sidoordnat mo- tiv, ibland som ett slags synekdoke, men det händer också att den tar skepnad av symbol och därmed mer eller mindre tydligt refererar till abstrakta fenomen eller egenskaper. Dessa abstrakter, några av dem analyserade i det före- gående, är av skiftande art. Vad som hela tiden består och äger konstans i författarskapet är Edfelts benägenhet att skriva om handen.

64 • TfL 2012:4 Noter

1 Ulla-Britta Lagerroth, Johannes Edfelt. En för- och psykologin, Stockholm: Wahlström & Wid- fattarskapsbiografi, Stockholm: Bonniers, 1993, strand, 1981, s. 161–219. s. 407. 11 Brita Wigforss, Konstnärens hand. En symbol hos 2 Lagerroth 1993, s. 269ff. Gunnar Ekelöf, Göteborg: Litteraturvetenskap- 3 I Perspektiv på Johannes Edfelt, utg. Ulla-Britta liga institutionen, 1983, s. 11. Lagerroth och Gösta Löwendahl, Stockholm: 12 Wigforss borde här ha räknat med åtminstone Rabén & Sjögren, 1969, s. 152–184, finns Birgit- Pär Lagerkvist och Birger Sjöberg. I Lagerkvists ta Österlund-Lindvalls uppsats ”Symboler i Jo- tidiga expressionistiska diktning är handmotivet hannes Edfelts lyrik”. I den beskriver författaren frekvent. I hans debutdiktsamling Ångest (1916) en rad ”symbolkretsar” hos Edfelt. Hon räknar finner man en nyskapande metafor som ”nat- med symboler hämtade från, i tur och ordning, tens grova hand” och en dikt riktad till ”Lilla kristna, grekisk-klassiska och medeltida före- hand, som ej är min”, för att nu inte tala om tit- ställningar. Vidare redovisar hon exempel på eldiktens berömda strof: ”Ack, mina naglar sli- ”resesymboler”, ”fågelsymbolik”, ”nattdjurs- ter jag från fingrarna,/ mina händer river jag så- symbolik”, ”moders- och faderssymboler” samt riga, ömma/ mot berg och mörknad skog,/ mot slutligen på vad hon kallar ”kroppslig symbo- himlens svarta järn/ och mot den kalla jorden!”. lik”. Mun, hjärta, aorta, ådror, lunga, ögon och I sin oftast antologiserade dikt ”Det är vackrast hand hör till de kroppsdelar hon uppmärksam- när det skymmer”, första gången publicerad i I mar. Dock lägger hon inte någon särskild vikt stället för tro (1919), är ångestdiktningens såriga vid just händerna, men de dyker upp i tre av de händer borta till förmån för ”Allt är ömhet, allt citat hon återger på s. 176ff. Själv har jag noterat är smekt av händer”. Handen som motiv hos att handen är den kroppsdel som dominerar i Birger Sjöberg, den diktare som tydligast har Edfelts poesi och omnämns flest gånger. påverkat den tidige Edfelt, har Eva Hættner 4 Detta är givetvis inte första gången genera- Aurelius skrivit om. Det är värt att gå närmare tionskamraterna Edfelt och Gullberg jämförs in på, så jag väljer att i det följande redogöra för med varandra. En belysande studie i berörings- detta. punkterna mellan dem är Carl Magnus von 13 Wigforss 1983, s. 22. Seths uppsats ”Hjalmar Gullberg och Johannes 14 Eva Hættner Aurelius, Vägen till Kriser och kran- Edfelt: En studie i parallellitet”, omtryckt i Per- sar. Parodins grepp och driftens bilder hos Birger spektiv på Johannes Edfelt, 1969, s. 38–60. Sjöberg, Göteborg: Makadam, 2010, s. 255. 5 Lagerroth 1993, s. 267. 15 Hættner Aurelius 2010, s. 257. 6 Harry Martinson, ”Johannes Edfelts lyrik. En 16 Ibid. Se även not 347 på samma sida! I den ut- studie”, Bonniers Litterära Magasin, årg. 10, vecklas och konkretiseras jämförelsen. 1941, s. 781f. Essän är omtryckt i volymen En 17 Se Edfelts tolkning av Rainer Maria Rilkes dikt bok till Johannes Edfelt, Stockholm: Bonniers, ”Handflata” i Följeslagare. Dikttolkningar från 1954, s. 94ff. sex decennier av Johannes Edfelt, urval och efter- 7 Jesper Svenbro, Vingårdsmannen och hans söner, ord av Bengt Holmqvist, Höganäs och Stock- Stockholm: Bonniers, 2008, s. 75. holm: Bra Böcker och Bonniers, 1989, s. 101. 8 I Bibel 2000, Luk. 17:20–21, säger Jesus till fa- 18 I ett appendix till Perspektiv på Johannes Edfelt, riséerna som svar på deras frågor om Guds rike: 1969, återges delvis eller i sin helhet ett antal ”Guds rike kommer inte på sådant sätt att man särskilt läsvärda recensioner av Edfelts dikt- kan se det med egna ögon. Ingen kan säga: Här samlingar genom åren. Det är med ledning av är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom denna dokumentation, tryckt under rubriken er.” ”Ett knippe recensioner” (s. 246–268), som jag 9 Lagerroth 1993, s. 292f. aningen svepande vågar påstå att handmotivet 10 Se kapitlet ”Några moderna psykologiska teo- har försummats även av litteraturkritikerna. rier om diktaren” i min bok Frigörelse eller 19 Edfelts illusionslösa diktning har lockat till sammanbrott. Stephen Dedalus, Martin Birck äventyrligt psykologiserande synpunkter på för-

Tommy Olofsson • 65 fattarens melankoliska kynne och dess upprin- nelse. Längst har den äldre diktarvännen Bertil Malmberg gått: ”Hans melankoli är konstitutiv, icke förvärvad, uppenbarligen grundad på vis- sa fysiologiska och psykologiska fakta, och den empiri varpå han bygger är autistisk, inåtvänd, den är väsentligen oberoende av tidshorisonten och kan icke utan skäl betecknas som en fasans narcissism.” Så skriver Malmberg i essän ”Jo- hannes Edfelt”, omtryckt i Perspektiv på Johan- nes Edfelt, 1969, s. 64. 20 Hættner Aurelius 2010, s. 255. 21 Wigforss 1983, s. 22.

Summary

The Hand of Johannes Edfelt: The Study of a Motif This is a study of the hand as a frequent motif in the poetry of Johannes Edfelt (1904–1997), one of the leading Swedish poets of his generation and a member of the Swedish Academy. The hand motif in Edfelt´s poetry sometimes tends to be a vital theme and can be interpreted as a symbol, though flexible and ambiguous. From a rhetorical point of view it is more often than not hand- led as a synecdoche, more specifically as a pars pro toto referring to fate, the whole of mankind, or life itself. From a hermeneutic point of view it can manifest itself as a magic hand; as such, its origin is not merely biblical, but obviously also deeply connected to primitive art and especially to ancient petroglyphs and cave paintings, which began to inspire modernist writers and artists all around Europe in the 1920’s. Edfelt was devoted to the hand motif over the course of more than seven decades, from his first collection of poetry in 1923, to his last in 1996.

Keywords: Johannes Edfelt, hand, magic hand, cave paintings, motif, theme, symbol, synecdoche, pars pro toto, Georg Trakl, Birger Sjöberg, Hjalmar Gullberg, Gunnar Ekelöf

66 • TfL 2012:4 RAPPORT FRÅN EN KONFERENS Sverige och allt det andra. Det svenska 1700-talet i kosmopolitisk belysning, Uppsala, 25–26 oktober 2012

Symposiet ”Sverige och allt det andra – det under 1700-talet än i den senare uppkomna svenska 1700-talet i global belysning”, den disciplinen litteraturvetenskap. Här kan likhe- första nationella 1700-talskonferensen, arrang- terna tyckas större än skillnaderna gentemot erad av Daniel Möller, Mathias Persson, An- en svensk idéhistorisk tradition med relativt na-Maria Rimm, Göran Rydén och Kristiina stark slagsida åt humaniora, och mot historie- Savin, ägde rum i Uppsala den 25–26 oktober vetenskapen, som ofta rör sig i riktning mot en 2012. Medarrangör var det svenska Sällskapet ”New Cultural History” med ett intresse för för 1700-talsstudier. Deltog gjorde närmare känslostrukturer och mentalitet. 100 personer, varav 52 höll föredrag om sin I många fall rör det sig om beprövade äm- forskning. De olika sessionernas titlar vittnar nen. Inte mindre än fem bidrag behandlade om en stor spridning av ämnen och intresse- Linné eller hans lärjungar (vilket dock delvis områden: ”Kunskapsspridning och nätverk”, kan förklaras med fjolårets jubileum) och två ”Historiografi och litterär reception”, ”Mark- bidrag ägnades likaledes välbekanta objekt nader, makt, medborgarskap” och ”Sexualitet som Swedenborg, Thorild och Ostindiska och reproduktion”, för att bara nämna några. kompaniet. Förvånande är möjligen frånvaron Det var således ett brett forskningsfält som av en debatt kring den svenska upplysningens täcktes in under konferensen, som mottog vara eller icke vara, som är ett återkommande ­företrädare för ett flertal olika ämnen och inslag i svensk 1700-talsforskning. Även om institutioner: litteraturvetenskap, historia, vissa bidrag bryter ny mark i val av ämne, tor- idéhistoria, musikvetenskap, latin med flera. de det snarare vara i fråga om metodik som Konferensbidragen länkades samman av det går att skönja nyskapande tendenser inom att de i olika grad ville betona en global eller forskningen. internationell aspekt av 1700-talet. Den äm- Under torsdagen hölls i parallella sessioner nesmässiga bredden, såväl som konferensens föredrag på teman som ”Kunskapsspridning tema, förenas i nödvändigheten att överskrida och nätverk” och ”Vitterhet genrer och me- gränser av ämnesmässig eller nationell art som diala strategier”. Intressant var att notera att studiet av det svenska 1700-talet gärna inbju- musiken ägnades en egen session, där vi bland der till. Det svenska 1700-talskulturen var i annat fick ta del av Maria Schildts föredrag sig kosmopolitisk, och dess gränsdragningar om franska influenser på det tidiga 1700-ta- mellan olika former av mänsklig verksamhet lets svenska hovmusik och Sven Olofssons ut- stämmer ofta dåligt överens med nutida uni- kast till ett forskningsprojekt om kyrkorgelns­ versitetsinstitutioners ämnesmässiga skrankor. spridning i Sveriges nordliga regioner. I den Det senare torde vara särskilt tydligt för littera- parallellt löpande sessionen hölls föredrag turvetare, vars objekt avgränsades annorlunda om platsens betydelser, bland dem Elisabeth

Rapport från två konferenser • 67 Mansén som presenterade sin forskning om och som ett slags orienteringskarta för konfe- kulturen kring 1700-talets svenska hälsobrun- rensens tema. Han betonade i hur hög grad nar, Annie Mattsson som presenterade ett det rörde sig om en faktisk handel, styrd av projekt kring poliskammarens arkiv och Sop- en ekonomisk rationalitet i vilken de europeis- hie Holm och Magdalena af Hällström som ka koloniernas varor byttes mot de afrikanska bägge är involverade i ett forskningsprojekt slavhandlarnas slavar i ett utbyte som bägge om Sveaborg. sidor ansåg sig göra ansenlig vinst på. Den Thomas Götselius presenterade sin pågå- svenska stångjärnsexportens roll i det hela fick ende forskning om Swedenborgs drömbok också tjäna som en påminnelse om att Sverige och dess relation till den kristna traditionens på intet sätt stod utanför de ekonomiska pro- subjekttekniker; i samma session gav Daniela cesserna bakom denna första egentliga globa- Silén perspektiv på den svenska rolldikten och lisering. Kristina Nordström presenterade ett projekt På fredagen hölls en session om Kvinnli- om Thorilds manligt kodade genikult. ga strategier och motstrategier under vilken Idéernas rörelse över länder är ett centralt Erik Lindberg och Sofia Ling presenterade tema för konferensen, och på sessioner som ett projekt kvinnligt handlingsutrymme på Kunskapsspridning och nätverk”, gavs bidrag Stockholms fruktmarknader och Mia Skott på detta tema av Hjalmar Fors som talade talade om den sociala situationen för kvinn- om apotekens roll som centrum och forum liga konstnärer och kopparstickare, samtidigt för kunskapsproduktion och Anders Lund- som den parallella sessionen tog upp ifrågasät- gren som talade om den svenska kemins roll tandet av religionen. Henrik Ågren redogjorde i ett kosmopolitiskt sammanhang. Ett lik- för förändringar i synen på inhemska helgon nande tema behandlades också i ett efterföl- under 1700-talet utifrån exemplet Erik den he- jande seminarium om ”Världsomspännande lige, och Helene Blomqvist tog upp lidandets vetenskap” med bidrag från bland andra Eva problematik hos Nordenflycht och Bellman. Nyström och Ann-Marie Jönsson som båda Den historiska forskningen om känslor arbetat med Linnés världsomspännande brev- och normer representerades av två föredrag av korrespondens. Eva Joelson och Brita Planck. I samma session Ett exempel på hur bilden av den äldre presenterade Staffan Bengtsson några rön om svenska litteraturen måste förstås i ett kosmo- Thorilds ”hieroglyfiska” skrivsätt och dess rela- politiskt sammanhang gav Elena Dalberg med tion till Herder. sitt föredrag om den karolinske latindiktaren Under sessionen ”Historiografi och litte- Magnus Rönnow. Sveriges relation till andra rär reception” presenterade grecisten Susan- världsdelar i den deskriptiva dikten stod i cen- na Akujärvi sin pågående forskning om det trum för Alfred Sjödins föredrag om Johan svenska 1700-talets antiköversättningar, Han- Gabriel Oxenstierna. I samma session presen- na Östholm presenterade ett projekt om den terade Stefan Ekman några preliminära resul- litterära gyneceum-traditionen och Richard tat från sin inventering av tillfällesdikt i svensk Sörman talade om skrivsätt och meningsska- press under gustaviansk tid. pande i Buffons Histoire naturelle. Torsdagen avslutades med ett keynote­ Konferensens avslutades med en serie fö- föredrag av David Richardsson, engelsk eko- redrag och efterföljande paneldebatt på te- nomihistoriker och expert på den transatlan- mat ”Bilden av 1700-talet idag”. Under den- tiska slavhandeln under 1700-talet, ett bidrag na debatt väcktes bland annat frågan om det som fungerade som en illustration av de olika samförstånd som funnits under konferensen världsdelarnas sammanvävdhet under epoken möjligen varit för stort. Kan bristen på tyd-

68 • TfL 2012:4 liga meningsmotsättningar vara ett hot mot 1700-talsforskningens vitalitet? Eller kan en konsensus vara följden av just den interdisci- plinära karaktären på konferensen (och myck- et av den pågående forskningen), vilken leder till att forskare villigt tar till sig andras åsikter på de områden där de själva saknar special- kompetens? Ska detta då snarare ses som att den gemensamma bilden av 1700-talet blir allt klarare genom att belysas av enskilda specialis- ter på olika områden? Det är angelägna frågor. Denna konferens har också utgjort lämpligast tänkbara forum att ställa den, innan deltagarna återvänder till sin egen forskning och till de disciplinä- ra gränser som åtminstone för dessa två dagar tillfälligt övervunnits för det gemensamma in- tresset för det outtömliga 1700-talet. Alfred Sjödin & Tim Berndtsson

Rapport från två konferenser • 69 Recensioner

Björn Hammarfelt Following the Footnotes. A Bibliometric Analysis ningar, när de appliceras på alla ämnesområ- of Citation Patterns in Literary Studies den och på alltför små enheter. Forskare inom Uppsala: Uppsala universitet 2012, 193 s. (diss. bibliometri har varit aktiva i debatten och ett Uppsala) (Skrifter utg. av Inst. för ABM vid Upp- viktigt inlägg utgör Following the Footnotes, sala universitet, 5) Björn Hammarfelts avhandling i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala uni- Få humanistiska forskare har vid det här laget versitet som försvarades våren 2012. Utifrån undgått att höra talas om forskningsområdet ett antal bibliometriska studier av litteraturve- bibliometri. Ofta betraktas bibliometri som tenskaplig forskning, både internationellt och endast ett redskap för att utvärdera forsknings- nationellt, drar Hammarfelt slutsatser som kvalitet, och i förlängningen som underlag har konsekvenser för hur svensk litteraturve- för beslut om medelstilldelning. Däremot är tenskap kan utvärderas med bibliometriska det färre som känner till områdets hela bredd metoder. Avhandlingens starkaste bidrag lig- och vad det kan tillföra förståelsen av andra ger dock i den bild av litteraturvetenskapens forskningsområden. En nydanande avhand- intellektuella och sociala organisering som de ling som studerar litteraturvetenskapen ur ett bibliometriska studierna bidrar till att teckna. bibliometriskt perspektiv – bland annat uti- Hammarfelt tar sin utgångspunkt i de stora från referenser i artiklar publicerade i Tidskrift begränsningarna hos de befintliga citerings­ för litteraturvetenskap under en tioårsperiod databaser som finns att tillgå för humaniora, – ger en bild av ämnet som borde intressera och som främst indexerar engelskspråkiga tid- alla verksamma litteraturvetare. Den diskute- skrifter. Utifrån detta föreslår han hur de bib- rar också förtjänstfullt svårigheterna med att liometriska metoderna kan utvecklas, genom utnyttja bibliometri som enda utvärderingsin- att ta hänsyn till den kunskap om utmärkande strument för ett ämne som litteraturvetenska- drag för publicering och referensanvändning pen. inom humaniora – och framför allt littera- Inom forskningsområdet bibliometri ut- turvetenskap – som har identifierats genom nyttjas statistiska och matematiska metoder vetenskapssociologiska studier. Litteraturve- för att studera exempelvis publikationer och tenskap träder i detta sammanhang fram som citeringsmönster inom forskningsområden. ett fält som utmärks av stor spridning i forsk- Under senare år har bibliometri nämnts allt- ningsfokus, där det inte nödvändigtvis är så mer frekvent inom den svenska universitets- att man citerar sina kolleger, och med en mål- världen i utvärderingssammanhang. Med grupp som når utanför den akademiska sfären. detta har också följt en välbehövlig diskussion I avhandlingens första artikel identifierar om metodernas utvärderingsmässiga begräns- Hammarfelt de olika funktioner som referen-

70 • TfL 2012:4 ser fyller i akademiska texter inom humaniora förmågan att göra intressanta, nya koppling- och resonerar kring vilka konsekvenser detta ar mellan olika texter och traditioner är detta medför för citeringsanalys inom området. föga förvånande. Den breda målgruppen gynnas av använd- Att vissa litteraturvetenskapliga texter ock- ningen av fot- och slutnoter som gör att texten så lyckas med motsatsen, nämligen att citeras går bra att läsa utan att det akademiska hant- utanför sin egen disciplin, vilket ofta betraktas verket blir alltför påträngande. Hammarfelt som ett mått på vetenskaplig genomslagskraft, talar i sin första studie om detta som utmär- framkommer i den tredje studien. Här följer kande för den disciplinära kulturen. En kri- Hammarfelt citeringar till det verk som i den tisk invändning är att han alltför mycket tonar andra studien framstod som den inom (anglo- ner den roll som förlagen, som utgör en viktig saxisk) litteraturvetenskap mest citerade boken del i det disciplinära landskapet, spelar för att under perioden 1998–2007: Walter Benjamins styra stil och citeringsmönster i de litteratur- Illuminations (1968). I verket publicerades fle- vetenskapliga publikationer som riktar sig till ra av Benjamins mest kända essäer för första en kommersiell marknad utanför forsknings- gången i engelsk översättning. Studien visar biblioteken. Hammarfelt lyfter vidare fram att att Illuminations inte enbart citeras i texter noter lämpar sig för en mer nyanserad han- inom humaniora och samhällsvetenskap, utan tering av referenser än vad som är fallet med även i exempelvis tidskriftsartiklar i geografi. referenser i texten. Referensen fyller alltid en Genom att följa vilka sidor som citeras kan retorisk funktion, men noten erbjuder en plats Hammarfelt också visa på skillnader mellan att ytterligare kommentera den citerade tex- de olika essäerna när det gäller från vilka disci- ten. Detta kommer till användning i en genre pliner citeringarna kommer. där referenser inte alltid utnyttjas för att stödja Att det finns en grupp forskare som utveck- den egna argumentationen utan också kan ut- lar teorier av stort värde inom (och därmed göra motstånd i en debatt. också attraherar citeringar från) flera olika Artikel nummer två utgår från citeringar discipliner blir tydligt också i den fjärde och i 34 internationella, huvudsakligen engelsk- avslutande studien i Hammarfelts avhandling, språkiga tidskrifter under två olika perioder, där han riktar analysfokus mot svensk litte- 1978–1987 respektive 1998–2007. Analysen in- raturvetenskap. Även här framstår Derrida, riktas på citerade monografier utifrån två per- Butler och Foucault som centrala gestalter, spektiv: vad de högst citerade monografierna men forskningsinriktningar blir också synliga säger om forskningsområdets gemensamma som inte framkom i den internationella stu- intellektuella bas och vilka interdisciplinära dien, bland annat kluster kring medieteoretisk tankeutbyten citeringarna visar på. En föränd- forskning, barnlitteraturforskning och litte- ring kan urskiljas mellan de två tidsperioder- ratursociologi. Eftersom den internationella na, då ämnet går från en omfattande citering citeringsdatabasen Arts & Humanities Citation av franska (post-)strukturalister (Derrida, Index mycket dåligt täcker svensk litteraturve- Barthes, Genette) till ett mer sociologiskt fo- tenskaplig forskning skapar Hammarfelt egna kus på genus- och postkoloniala teorier samt intressanta underlag baserat på två material: cultural studies (Bhabha, Butler). Även om artiklar i TfL under perioden 2000–2009 och huvuddelen av citeringarna håller sig inom lit- projektansökningar inom området littera- teraturvetenskapen så är inslaget citeringar till turvetenskap inskickade till Vetenskapsrådet andra discipliner inom humaniora och sam- 2006–2009. Studien är nyskapande både ge- hällsvetenskap stort. I ljuset av att originalitet nom den bild den ger av svensk litteraturve- inom humaniora åtminstone delvis tillskrivs tenskap och genom sin metodutveckling. Den

Recensioner • 71 finns i manuskriptform i den tryckta avhand- ora som bidrar till en förståelse för områdets lingen, men är nu även publicerad i Journal forskningsmiljöer och epistemologiska kultu- of Documentation vol. 68, nr 4 (”Harvesting rer. Artikeln som belyser svensk litteraturve- footnotes in a rural field: citation patterns in tenskap anser jag borde ingå som diskussions- Swedish literary studies”). På en punkt gör jag underlag på varje svensk forskar­utbildning dock en annan tolkning än författaren. Det i ämnet, för att låta forskare ­gemensamt gäller Hammarfelts analys av anledningarna reflektera kring ämnets intellektuella ­bas, till varför forskare i TfL refererar till dags- sociala strukturer och citeringsmönster. pressen, vilket han förklarar i termer av den Helena Francke blandade läsekretsen, inom ämnet men även av TfL. Jag vill hävda att det snarare har att göra med en homogenitet bland författarna till dagskritik och vetenskapliga studier, vilket gör dagskritik till en viktig källa att citera i ve- tenskapliga verk. Ett belysande resultat från den avslutande studien är att andelen män som citeras är hö- gre än andelen kvinnor. Hammarfelt antyder att män främst förefaller citera andra män, inte minst i TfL, även om det är något oklart vilket underlag som faktiskt finns för att dra en sådan slutsats. Ett liknande resultat fram- kommer i den internationella studien, där endast ett fåtal verk bland de mest citerade är författade av kvinnor. Litteraturvetenskaplig forskning skulle med fördel kunna studeras vidare med bibliometriska metoder, för att utifrån genus analysera ytterligare mönster i citeringar. Following the Footnotes är som helhet ett ytterst gediget arbete som, i interdisciplinär anda, utgör ett bidrag till flera olika fält. Den avslutas också med ett tydligt ställningstagan- de i frågan om bibliometri kan utnyttjas som ett redskap för utvärdering av forskningskva- litet inom humaniora. Hammarfelts inställ- ning är att citeringsanalys inte kan användas som enda metod i utvärdering av svensk lit- teraturvetenskap, inte ens om vi skulle få till bra citeringsdatabaser att utgå ifrån. Ämnets sociala struktur och citeringskaraktär lämpar sig helt enkelt inte för detta. Men bibliometri är inte främst ett redskap för utvärdering, och Hammarfelt visar väl i sina studier att det går att utveckla metoder för att studera humani-

72 • TfL 2012:4 Pamela Schultz Nybacka prissänkningen 2002 är att föreställningen om Bookonomy. The Consumption Practice and den allgoda litteraturen och läsningen här di- Value of Book Reading rekt kopplas till marknadspriset. Lägre moms Stockholm: Företagsekonomiska institutionen = lägre bokpris = mer (god) läsning = breddad 2011, 417 s. (diss. Stockholm) rekrytering. Som Pamela Schultz Nybacka konstaterar i sin mycket intressanta avhand- Att prata om böcker och läsning i termer av ling Bookonomy. The Consumption Practice and ”konsumtion” kan upplevas som ett helgerån. Value of Book Reading innebär detta förvisso Som litteraturvetare är man van vid att betona att regeringen tar ansvar för att öka läsning- läsningens existentiella och identitetsutveck- en i landet, men också att detta ansvar i nästa lande dimensioner. Begreppet konsumtion är steg läggs över på ”the individual citizen i his/ på ett helt annat sätt kopplat till den ekono- her role as consumer on the market” (25). Att miska sfären, till krassa föreställningar om ut- momssänkningen i slutänden ledde till ökad bud och efterfrågan och passiva konsumenter bokförsäljning (och därmed till ökad läsning) som själlöst irrar runt i stora köplador. Men men knappast till breddad rekrytering förvå- självklart har även litteraturen, boken och nar väl ingen. För detta behövs helt andra ty- läsningen en ekonomisk och konsumtionsin- per av läsfrämjande insatser. riktad sida. Vi köper våra böcker i bokaffärer Schultz Nybackas avhandlingsarbete tog eller på nätet, betalar övertidsavgifter på bib- sitt avstamp i denna litteraturpolitiskt intres- lioteket, utnyttjar läsplattor och böcker som santa momssänkning, då hon fick i uppdrag av symboliska gåvor och presenter. Bokpriskommissionen att empiriskt undersö- Ett tydligt exempel på att även staten för- ka relationerna mellan bokpriser och läsning. binder läsning och ekonomi var beslutet att Bara det faktum att Schultz Nybacka kommer sänka den svenska bokmomsen 2002 från 25 från ett annat fält – företagsekonomin – gör till 6 procent. Som den dåvarande kulturmi- denna avhandling intressant för en litteratur- nistern Marita Ulvskog tydliggjorde handlade vetare. Klassiska litteraturvetenskapliga läsar- denna skatterabatt inte om att stödja förlags- profeter som Jauss och Iser lyser här med sin industrin utan om att öka läsningen i landet, frånvaro. Istället tar Schultz Nybacka utgångs- särskilt bland grupper som normalt inte var punkt i Consumer Culture Theory CCT( ). stora läsare. Om skattesänkningen enbart led- Perspektivet kombinerar klassisk ekonomisk de till ökade vinster för förlagsindustrin skulle teori om utbud, efterfrågan och resulterande momsen mycket väl kunna höjas igen, förkla- marknadspriser med en cultural studies-in- rade Ulvskog liksom senare hennes efterträd- spirerad syn på konsumtion som en historiskt are Leif Pagrotsky. Att svenska politiker på ett förankrad sociokulturell praktik. Konsumtion ganska oreflekterat sätt likställer litteratur och handlar alltså inte bara om kronor och ören läsning samt därtill betraktar all läsning som utan lika mycket om symboliska värden som värdefull och viktig (vilket självklart reser frå- identitet och gemenskap, inkludering och ex- gor som värdefull för vem? gäller det verkli- kludering. I en artikelserie om shopping i Syd- gen all slags litteratur? och så vidare) framgick svenskan skrev exempelvis etikforskaren Ann nyligen av en undersökning av den svenska Heberlein om hur hon ”älskar att shoppa. riksdagsdiskussionen om litteratur och läsning Jag njuter av att ströva runt bland butikerna (Ann Steiner, ”Bok, litteratur och läsning som på NK i Stockholm, nypa i en klänning här, synonymer. Åsikter och yttranden om littera- spraya lite parfym där, posera framför spegeln tur i riksdagen 2000–2010”, Statsvetenskaplig med en väska i tiotusenkronorsklassen […]. tidskrift 2012:3). Det intressanta med moms- Det gör mig upprymd att hämningslöst fylla

Recensioner • 73 den gigantiska kundvagnen på Ullared med 1700- och 1800-talens Europa med formliga shampo, stearinljus, grimskaft, pasta, strum- läsarepidemier som följd (de mest kända är por till barnen och bakplåtspapper.” Att detta läsarhyperna kring Richardsons Pamela och konsumtionsmönster inte är livets inneboende Goethes Werther). Inte minst bidrog den kol- mening är Heberlein väl medveten om: ”Det lektiva högläsningen till att sinnet rann över. måste finnas något annat, något mer, något Då var det säkrare med individuell (tyst) läs- viktigare. Livet måste vara större än prasslet ning. Det var alltså både ideologiska och eko- av papperskassar och lukten av en ny bil. Det nomiska motiv som drev på utvecklingen mot är bara det att livet är svårt och shopping är dagens dominerande läspraktik – den tysta enkelt, i alla fall för den som har pengar och läsningen på kammaren. På liknande sätt skri- blanka kort av plast” (SDS 7/11 2012). ver Schultz Nybacka om pressens utveckling Schultz Nybackas intresse för kulturteo- under 1800-talet: ”Interestingly, the high pri- rier om konsumtion innebär också att hon ce had led to collective purchasing practices, närmar sig besläktade fält som litteratursoci- whereby each reading act could easily become ologi, Book History och Publishing Studies. a political gathering. Against this background, Hon värjer sig dock mot litteratursociologins mass circulation of newspapers would allow ofta kollektiva perspektiv, exempelvis vad gäl- for a ’safer mode’ of consumption. The market ler läsvanor i olika sociala grupper. Hennes was increasingly used as a means for discipli- eget fokus ligger istället på den individuella ning the public into a desirable behaviour” läspraktiken. (216). Precis som vid momssänkningen 2002 Avhandlingen ger prov på stor lärdom. För- förbinds alltså läsningen här med såväl politisk fattaren går igenom och diskuterar en stor del praktik som marknadsekonomiska styrmeka- av 1900-talets kulturteorier och -debatter. Ett nismer. av de inledande avsnitten behandlar således En annan viktig diskussion är den om sy- den spända relationen mellan naturvetenskap nen på värde inom olika discipliner. Ekono- och humaniora med utgångspunkt från C.P. misk värdeteori brukar ledas tillbaka till Adam Snows klassiska verk om The Two Cultures. Ett Smith (1776), som skiljer mellan bruksvärde annat kapitel redogör för inget mindre än läs- och bytesvärde. Det senare bytesvärdet kan i ningens historia ”From Sumerian Writing to princip jämställas med marknadspriset. Vatten Consumerist Reading”. Läsningens utveckling har med detta synsätt ett högt bruksvärde men och historia är överhuvudtaget ett ämne som ett betydligt lägre bytesvärde. Med diamanter fått ett märkbart uppsving kring millennie- förhåller det sig tvärtom. Bytesvärdet är högt, skiftet med ett flertal publicerade verk. Som bruksvärdet avsevärt lägre. Då bytesvärdet är Schultz Nybacka påpekar har detta sannolikt lättare att fastställa än bruksvärdet kom det att att göra med att de grundläggande villkoren bli det dominerande värdet inom ekonomisk för läsning radikalt förändrats i dagens digitala teori. Överhuvudtaget har de ekonomiska samhälle. modellerna haft en tendens att fokusera på Schultz Nybacka vill i sin historieskriv- produktionsvärden (jämför Marx arbetsvär- ning framför allt lyfta fram läsningens grund- desteori). Konsumtionsvärdet – eller bruksvär- läggande relation till den ekonomiska sfären det – har traditionellt tillmäts en lägre bety- och till konsumtionspraktiker av olika slag. delse. Det är detta Consumer Culture Theory Skriften skapades således av sumererna ”as a försöker ändra på genom att på ett helt annat useful means for handling everyday economic sätt betona konsumenternas/brukarnas roll i matters” (226). Likaså diskuterar hon myn- värdeproduktionen. Som litteraturvetare är digheternas oro över läsningens utbredning i det förstås något vi känner igen från 70-talets

74 • TfL 2012:4 läsarteorier som på liknande sätt lyfter fram endast en kognitiv aktivitet utan i hög grad en brukarnas avgörande funktion. kroppslig praktik. Dessa olika ekonomiska värdemodeller re- Schultz Nybackas poäng är att vi ska akta laterar Schultz Nybacka i nästa steg till skilda oss för att uttala oss i allmängiltiga termer modeller för kulturellt, litterärt och estetiskt om läsningens effekter. Det är i den enskilda värde. Att läsningens värde både har en este- läspraktiken bokens och läsningens värde ska- tisk/existentiell och en ekonomisk dimension pas. är här givet. Problemet för avhandlingsförfat- I många avseenden är Bookonomy en exem- taren är dock att ingen av dessa teorier var för plarisk avhandling. Det rör sig om en kvalifi- sig riktigt täcker in läsningens hela bredd. De cerad genomgång och diskussion av ett flertal ekonomiska teorierna utgår ifrån att konsum- komplexa teoretiska fält. Till detta kommer en tion innebär en förbrukning av knappa resur- spännande empirisk undersökning som tillför ser. Detta gäller dock inte alls för läsning, där ny kunskap om skilda läsarpraktiker. Sedan är värdet istället kan sägas adderas fortlöpande det givet att en tydligare slutsats av allt det- under läsakten. En bok är heller inte förbru- ta hade varit att föredra. Exempelvis hade jag kad för att man läst den en gång. Tvärtom gärna sett ett mer preciserat bud på hur denna skapas nytt värde vid varje omläsning. En av alternativa ”bookonomy” skulle kunna se ut. Schultz Nybackas huvudpoänger, i själva ver- Men kanske är det att kräva för mycket av en ket avhandlingens tes, är därför att vi behöver doktorsavhandling. Den problemformulering föreställa oss ett nytt slags ekonomi – som hon och kartläggning som görs räcker i sig långt. benämner en ”bookonomy” – för att fullt ut Däremot kan man hoppas att författaren kunna greppa och förstå bokens och läsning- framöver har möjlighet att återvända till och ens värde. vidareutveckla sin diskussion. En viktig del av avhandlingen är naturligt- Torbjörn Forslid vis den empiriska undersökningen av olika läspraktiker. Förutom traditionella intervjuer och enkäter låter Schultz Nybacka de personer hon träffar rita eller teckna sina läsvanor – en metod som fångar helt andra aspekter av läs- ningens praktik än den muntliga redogörelsen. Inte minst framgår det av dessa teckningar hur förbunden läsakten är med olika fysiska objekt som stolar, fåtöljer, filtar, tekoppar och fordon som bussar, tåg, bilar. Även platsen visar sig vara av central betydelse för läsupplevelsen: sängen, biblioteket, sommarstugan, stranden. En uppenbarligen viktig men kanske också överraskande läsplats är toaletten. I redogörel- serna för läsupplevelser under 1900-talet finns det många referenser till utedassen i Norrland – en praktik som för övrigt också skildras i P. O . Enquists Ett annat liv. Idag handlar det inte minst om jäktade småbarnsföräldrar som in- låsta på badrummet kan stjäla till sig en stunds läsning. Som framgår av detta är läsning inte

Recensioner • 75 Ulla Carlsson och Jenny Johannisson (red.) per fortfarande läser lika litet och i vissa fall Läsarnas marknad, marknadens läsare. En mindre än förut. Johan Svedjedals artikel om forskningsantologi utarbetad för Litteraturutred- ”Svensk skönlitteratur i världsperspektiv” vi- ningen sar också vilka internationella framgångar den Göteborg: Nordicom 2012, 344 s. svenska litteraturen röner just nu och förstär- ker därmed det positiva intrycket. Den senaste I den gedigna forskningsantologin Läsarnas exportvågen av svensk kriminallitteratur till marknad, marknadens läsare granskar 25 fors- utlandet har bidragit till att svensk litteratur kare bokmarknaden från olika perspektiv. fått ett större genomslag än någonsin, menar Boken har arbetats fram med syftet att utgöra Svedjedal, men han betonar också att svensk underlag för litteraturutredningen och där- litteratur länge legat förhållandevis bra till ut- med underlätta arbetet med det slutbetän- omlands trots sin geografiska litenhet. kande som delgavs offentligheten under årets Till denna positiva bild av den svenska bokmässa. Genom sina många infallsvinklar bokmarknaden lägger Åsa Warnqvist en oro- är antologin närmast heltäckande i sin återgiv- väckande brasklapp – det överflöd av bokut- ning av dagens svenska bokmarknad. Bland givning som vi idag upplever är jämförbart forskarna märks såväl litteraturvetare och lit- med situationen som föranledde 1970-talets teratursociologer – bland andra Per Rydén, stora förlagskris. Warnqvist granskar i sin ar- Lisbeth Larsson och Johan Svedjedal – som tikel barnlitteraturutgivningen, som är större mediehistoriker, ekonomer och biblioteksve- än någonsin, och menar att många nya mindre tare. Det faktum att utredningen bemödat sig förlag pressar de stora att hålla utgivningen av om att ta fram denna forskning ger ett intryck antalet titlar uppe medan upplagorna och för- av att man tar litteraturen och dess ställning lagens inkomster per titel minskar. på stort allvar. De negativa tendenser som beskrivs i an- Det underlag som antologin ger redovisas tologin hör i första hand samman med en genom såväl resonerande artiklar som statistis- nedåtgående kurva för den allmänna läsfärdig- ka tabeller och diagram på ett genomgående heten, främst hos yngre generationer och sär- noggrant och utförligt sätt, sannolikt som en skilt bland pojkar, vilket behandlas i artiklar nödvändighet sprungen ur utgivningssituatio- av Ulf Fredriksson respektive Monica Rosén. nen. Den stora mängden fakta som samlats i Fredriksson lyfter fram resultaten från 2009 volymen gör den ibland till en något knagglig års PISA-undersökning (Programme for Inter- läsning. Trots detta innehåller den mestadels national Student Assessment), vilka visar att välskrivna och intressanta artiklar. läsfärdigheten har minskat betydligt i grup- I artikeln ”Läsarnas marknad, marknadens pen pojkar i 15-årsåldern sedan motsvarande läsare. Reflektioner över litteraturens materi- undersökning gjordes år 2000. Ungefär 25 ella villkor” ger Ann Steiner den positiva bild procent av pojkarna uppvisar bristande läsfär- av bokmarknaden idag som bildar utgångs- dighet, medan siffran för flickor är 10 procent. punkten för litteraturutredningens resone- De siffror som uppvisas i dessa artiklar teck- mang i slutbetänkandet. Steiner konstaterar nar bilden av en skrämmande utveckling, som att litteraturen är mer tillgänglig än någonsin för att kunna åtgärdas kräver en vidare analys tidigare och att vi också läser mer böcker än av könsrelaterade skillnader i utvecklingen av någonsin. Det finns emellertid andra faktorer läsfärdighet. Här går det att identifiera litte- som är oroväckande, som att glappet mellan raturutredningens – det vill säga inte antolo- läsare och icke-läsare blir allt större. Den störs- gins – svaga punkt, för trots det berömvärda ta ökningen av läsandet står de för som redan bemödandet om att ta fram forskning till stöd tidigare läste mycket, medan andra grup-

76 • TfL 2012:4 för besluten finns det mer att göra innan hela en tankeväckande bild av läsningen ”som en bilden blir tydlig, som visar hur dessa skillna- strävan efter fullbordan i en annars myllran- der har uppstått. Denna forskning kräver mer de­ och ändå ofullkomlig värld” (172). Schultz resurser och fler infallsvinklar än vad dessa ar- Nybacka föreslår att litteraturläsningen följer tiklar kan tillhandahålla. Det är min förhopp- sin egen ekonomi, en ”bokonomi” som har ning att det föreslagna läslyftsprojektet, ”Ett med rikedom och överflöd att göra. Det är läslyft för Sverige”, verkligen ska göra skillnad en tanke som är intressant och också lite pro- för de lässvaga grupperna i samhället till det vocerande, för hur kan man argumentera för beräknade slutåret 2018, men jag undrar om ­litteraturläsning om den är att betrakta som en man inte gör ett misstag då man inte tydli- form av lyxkonsumtion bland andra? Inte de- gare inkluderar de könsrelaterade aspekterna sto mindre ligger det något väsentligt i att tän- i åtgärdspaketet. Detta hade emellertid krävt ka på läsandets praktiker i denna belysning. ett mer nyanserat underlag av vad skillnaderna Schultz Nybacka skriver exempelvis att ­”[m] faktiskt grundar sig på. Kritiken gäller för tyd- änniskor med läsbegär, vare sig de bor i Stock- lighets skull inte de artiklar som presenteras holm eller Sandviken, menar att lästiden inte här, utan min poäng är att den rimliga konse- uppstår automatiskt, utan att man ’gör sig’ kvensen av denna forskning är att initiera mer tid att läsa. Tid är alltså något som är invol- forskning. verat­ i konsumtionspraktiken” (167). Detta är För den som är intresserad av frågor om lit- viktigt att ta med i beräkningen när man från teraturens värden finns två läsvärda artiklar av politiskt håll ska försöka främja läsfärdighet i Lisbeth Larsson respektive Magnus Persson, alla sociala samhällskikt. I ett samhälle styrt av som båda var och en på sitt sätt försöker stäm- devisen ”tid är pengar” – hur ska man främja ma av utvecklingen av diskussionen om högt ”tid för läsning”? För detta krävs inte enbart och lågt inom litteraturen. Persson granskar åtgärder för att öka den inneboende läslusten i sin artikel litteraturundervisningen i både hos var och en utan också ökat utrymme för skolan och akademin. Han pläderar för att läsning i vardagen. Utsikterna att kunna skru- dessa fält måste arbeta tillsammans och helst va ner tempot på vardagslivet och få mer tid mot samma mål, till skillnad från hur såväl för läsning framstår dock som rätt utopiska, verksamma lärare som politiker ofta betraktar oavsett vilken samhällsgrupp vi talar om, så vi dem. Larsson beskriver i sin text hur littera- får kanske nöja oss med ett ökat utrymme för turens värden omförhandlas på vår medialise- läsning i skolan? rade bokmarknad, där läsaren sätts i centrum Det behov av ökad kompetens på littera- på ett helt annat vis än tidigare. Även i andra turområdet som flera av artiklarna formulerar bidrag i antologin behandlas den alltmer ut- kan också ses som ett positivt besked för lit- bredda tendensen att läsarna inkluderas i ett teraturvetenskapens framtida ställning. Nog verks tillkomstprocess. Både Katarina Ren- vore det välkommet om dessa forskningsrön man Claesson och Patrik Wikström skriver kunde bidra till fler utredningar än litteratu- om detta, och de diskuterar också litteraturens rutredningen, som exempelvis en utredning digitalisering med utgångspunkt i frågor om av medelstilldelningen för utbildningar och upphovsrätt och ekonomi. Pelle Snickars står forskning inom humaniora? för en artikel om ”Boken som medium” som De möjliga användningsområdena för Lä- också diskuterar nya definitioner av vad en sarnas marknad, marknadens läsare är betyd- bok är och bör vara i den digitala tidsåldern. ligt fler än enbart att fungera som underlag Pamela Schultz Nybackas bidrag om litte- för politiska förslag och åtgärder. Den mång­ raturläsning ur ett konsumtionsperspektiv ger sidiga belysningen av den svenska bokmarkna-

Recensioner • 77 den och det myckna statistiska materialet gör Elisabeth Bladh & Christina Kullberg (red.) skriften till en viktig databank för exempelvis Litteratur i gränszonen. Transnationella litteratu- forskare och studenter som sysslar med något rer i översättning ur ett nordiskt perspektiv av alla de fenomen som behandlas: förlag och Falun: Högskolan Dalarna 2011, 175 s. bokhandlar, bibliotekens roll, frågor om litte- raturens värden och litteraturkritik, e-boken, William Jones (1746–96) var den förste sto- läsfärdighet hos barn och unga, boken som re översättaren av litterära sanskrittexter. När medium, utgivningen av barn- och ung- han översatte dramat Sakuntala, som hänförde domslitteratur. Därtill har den stor potential bland andra Goethe, strök han några detaljer i att framgångsrikt kunna användas i under- det. Det är inte ovanligt att översättare stryker visningssammanhang. De studenter som kan eller förenklar texter, men de passager Jones tänkas främjas av att boken införs som kurs- strök har först under de senaste decennierna litteratur är bland annat litteraturvetare, för- uppmärksammats. Vad var det Jones ville un- lagsstudenter, författarstudenter och blivande danhålla sin publik? Jo, att hjältinnan svetta- bibliotekarier. des gång på gång. Jones anpassade helt enkelt texten till sin tänkta publik och samtidens Sara Kärrholm litterära konventioner. Vad han inte visste var att svettning traditionellt i Indien var ett syn- ligt tecken på sexuell upphetsning och alltså implicit informerade publiken om Sakuntalas känslor. Exemplet är hämtat från Susan Bass- nets och Harish Trivedis bok om Postcolonial Translation från 1998 och ett exempel på den kulturella vändningen inom översättnings- forskning. Den tid är förbi när översättning- ar framför allt bedömdes efter sin trohet mot ett original och för övrigt betraktades som en transparent och neutral verksamhet. Numera studeras översättningar inbäddade i kulturella kontexter. En av de viktiga kontexterna är det världslitterära översättningssystemet, där litte- rära priser och nätverk spelar centrala roller. Översättningar har i allt högre grad kommit att betraktas som ett kulturellt kapital, som cirkulerar på en marknad. Översättningsforskare ställer alltså in ob- jektivet på ett nytt sätt och får därmed se sådant som tidigare varit osynligt i litteratur- historia och litteratur. De belyser litteraturens existensformer i samhällen och på marknaden, i litteraturhistorier och tidskrifter. Banbry- tande på svenskt område var Christina Gul- lin som 1998 disputerade på avhandlingen Översättarens röst. Hon närläser där konkreta översättningar utifrån en deskriptiv variant av Translation Studies.

78 • TfL 2012:4 En mer systemteoretisk bild av översätt- osynliga och undandrar sig kritisk diskussion. ningsforskning idag presenteras i Litteratur i Hit hör i hög grad geografiska dimensioner i gränszonen. Transnationella litteraturer i över- litteraturvetenskap, till exempel vilka littera- sättning ur ett nordiskt perspektiv, redigerad av turer som översätts och beforskas och vilken Elisabeth Bladh och Christina Kullberg. Det litteratur som möter i skolor och på univer- är en inspirerande bok med en mängd intres- sitet världen över. Geografiska begrepp som santa analyser av hur utomeuropeisk littera- land eller nation i litteraturhistorieskrivning tur, i synnerhet från jordklotets södra delar, tas, menar hon, gärna för givna. Nation är ett sprids och presenteras i Norden. Tio forskare begrepp som har betydelse för valet av veten- från skilda discipliner deltar; de är forskare i skapliga frågor. Öppningskapitlet sopar alltså litteraturvetenskap, moderna språk, översätt- fältet rent och skapar förhoppningar om nya ningsvetenskap, slaviska och arabiska språk sätt att se. och genusvetenskap. De närmar sig området Dessa förhoppningar infrias sedan i flera utifrån skilda frågeställningar och i huvudsak av bokens artiklar. Susanna Witt visar i sitt med mycket olika material. kapitel hur översättning av litteratur kan an- De teoretiska nyvinningarna är flera sedan vändas i nationalitetsskapande syfte. Exemplet Gullins undersökning. Skribenternas främsta är 1930-talets Sovjetunionen. En av bilderna teoretiker, som alltså haft direkt inflytande på i artikeln visar förutsättningarna: en turkme- studiernas uppläggning och forskningsfrågor, nisk matta där ett traditionellt rammönster är Pascal Casanova, som med sin bok La Ré- överraskande omger en stor bild av Stalin i publique mondiale des lettres från 1999 fick stort mattans centrum. Med bilden av mattan vill genomslag. En av Gullins teoretiska följeslaga- Witt belysa att litteratur från minoritetssprå- re var Itamar Even-Zohars med sin systemteo- ken översattes till ryska och anpassades för att ri. Att Casanova kan ses som Even-Zohars arv- passa in i hyllningskören till den socialistiska tagare nämns ingenstans, vilket antyder att de kulturen. De ingick i ”ett slags retoriskt krets- teoretiska perspektiven inte arbetats samman lopp i den nationalitetspolitiska diskursen”, i boken som helhet trots att tre arbetsmöten skriver Witt. Översättningar är inte neutrala. ligger till grund för den. Det är en intressant artikel, men den bryter Det är synd, för ansatserna är goda. Redak- omedelbart mot den nordiska ambitionen. törerna har valt att inleda antologin genom att I kapitlet ”Textens fönster mot världen” vi- utgå från tanken att en bok alltid står i för- sar Christina Kullberg hur litteratur från södra hållande till flera platser, språk och traditioner halvklotet marknadsförs och mottas i vår del och att all litteratur existerar i en gränszon, ett av världen. Det märks redan i recensionerna begrepp som kan definieras på flera sätt. Man av litteratur, där författarna framstår som re- vill som Franco Moretti göra den geografiska presentanter för sin kultur och recensenterna dimensionen i litteraturen synlig och se Nor- därför gärna framhäver det märkliga, främ- den som ett världslitterärt fält med olika slag mande, kryddiga och mustiga i – inte roma- av transnationella rörelser. nerna, utan med ett distanserande begrepp Annika Olsson har skrivit bokens första ”skrönorna”. Hon tar upp detaljen fotnoter i kapitel om en begränsad del av den geografis- romaner och jämför hur dessa skiljer sig åt när ka dimensionen, som hon menar är en viktig romaner av de västindiska författarna Maryse men ofta oreflekterad utgångspunkt i skrivan- Condé och Patrick Chamoiseau presenteras de och tänkande om litteratur. Hon diskute- i Frankrike och Sverige. Vi förväntar oss att rar hur begrepp och fenomen naturaliseras i fotnoter ger oss fakta och Kullberg visar att en traditionell akademisk diskurs så att de blir sådan förväntan gör fotnoten till en zon också för skämt.

Recensioner • 79 I bokens andra artiklar utgörs den geogra- som en introduktion till antologin. Vill man fiska dimensionen av den litterära marknaden undersöka den egna kulturens plats i översätt- där olika regioner i världen har olika mycket ningarnas världssystem, framhåller hon, är den inflytande. Eftersom Casanova är så viktig för grundläggande kategorin språkgrupper, inte denna dimension, och hennes syn på littera- enstaka språk. Flödet av översättningar från en turen som en vara på en världsomspännande språkgrupp till en annan studeras med hjälp marknad blir tydlig hos flertalet skribenter, av statistik över världens bokpublikationer. Så- borde hennes idéer tidigt ha presenterats och dan statistik har samlats sedan 1930-talet. kritiskt granskats. Nu tar i stället några förfat- Några resultat: 1980 var mer än 40 pro- tare upp delaspekter av Casanovas verk som cent av alla böcker som publicerades i världen de ibland tillämpar, ibland försöker verifiera översättningar från engelska och de har sedan utifrån ett nordiskt perspektiv. dess ökat. 71 procent av alla översättningar till Världslitterära system tenderar att gyn- svenska har engelska som källspråk. Man kan na stora språkområden. Man räknar med tre fråga sig vilka effekter en sådan ensidighet får. områden i världen: centrum, semiperiferi och Lindqvist granskar i stället hur systemet fung- periferi. Inte oväntat hör de stora europeiska erar. En av de teser Lindqvist, liksom flera av språken till systemets centrum. Måttstock- de andra skribenterna, tar upp från Casano- en är helt enkelt hur ofta litteratur från olika va är att när litteratur från ett perifert språk språkgrupper översätts. Å andra sidan brukar översätts till ett annat perifert språk sker detta centralitet medföra att få översättningar görs via ett centrum. Paris är världens centrum i till det egna språket. I Storbritannien och USA Casanovas system, men antologin visar att det är mindre än fem procent av bokutgivningen också finns mindre centra. De som prövar Ca- översättningar. ”Detta förhållande har inte sanovas tes kommer dock till något olika re- ändrats sedan 1945”, påpekar Yvonne Lind- sultat, vilket kunde ha kommenterats. Gunvor qvist lakoniskt i sitt kapitel. Effekterna av Mejdell, Elisabeth Bladh och Cecilia Alvstad denna återhållsamhet får läsarna själva fundera kan visa att tesen håller, men Bladhs resultat över. Vart Sverige och Norden hör i systemet visar också att centra inte är stabila utan växlar. är något oklart. I några av artiklarna räknas de Även hon arbetar med en grundlig bibliogra- nordiska länderna till det semiperifera områ- fisk metod och lyckas på ett intresseväckande det och i andra till det perifera. sätt på en gång belysa den fransk-karibiska Till antologins positiva sidor hör att den vi- litteraturens väg till nordiska läsare och den sar forskningsområdets bredd. Såväl översätt- använda metodens begränsningar och möjlig- ningsflöden och effekten av litterära priser och heter. nätverk som metodologiska problem inom På litteraturens världsmarknad spelar litte- området belyses. I stället för traditionell lit- rära priser en stor roll. Sveriges roll är natur- teraturvetenskaplig tolkning av författarskap ligt nog liten på denna marknad och märks får vi alltså analyser av översättningar i siffror framför allt genom Nobelpriset. Anna Gunder och grafer och utblickar mot litterära nätverk, undersöker ”nobeleffekten”, alltså den roll ett det vill säga förlag, tidskrifter, litterära agenter, Nobelpris får för spridningen av pristagarens översättare, recensenter och institutioner, alla böcker och för andra författares verk från sam- centrala för att litteraturen ska cirkulera på en ma språkområde. Hon tittar på de japanska marknad. författarna Kawabata och Oe, som fick priset Yvonne Lindqvists täta och informativa 1968 respektive 1994, och på utgivningen av artikel om hur översättningsmarknaden fung- japansk skönlitteratur på svenska 1950–2009. erar på global nivå skulle ha kunnat fungera Hon kan urskilja en tydlig nobeleffekt med

80 • TfL 2012:4 många utgåvor av japansk litteratur åren ef- oöversatta verk. Alvstad väger alltså bibliogra- ter båda Nobelprisen. Tetz Rooke undersöker fiska metoder mot mera kvalitativa och fördju- en liknande nobeleffekt, nämligen av Naguib par därmed de metodologiska frågorna. Hon Mahfouz Nobelpris 1988, och Christina Kull- menar att det är av vikt att se på de enskilda berg studerar effekterna av Patrick Chamoise- introduktörernas roll i recensioner, översätt- aus franska Goncourtpris 1992 för romanen ningar, förord och översikter. Hon för alltså Texaco och hur marknaden explosionsartat liksom Bladh en intressant metoddiskussion, öppnades för romaner från Antillerna. som också omsätts i praktik när hon belyser En annan inriktning än den kvantitativt hur Artur Lundkvist närmade sig latiname- väldokumenterade företräder Gunvor Mej- rikansk litteratur, reste till Latinamerika och dell. Hon jämför utgivning av arabisk skön- skrev om erfarenheterna i BLM. Och han litteratur i Sverige och Norge och visar att ut- översatte flitigt. Lundkvist är naturligtvis ett givningen på norska minskat under senare år. mycket bra exempel, som både motsäger det Mejdell frågar sig vad detta beror på. Hennes inledande påståendet om bilden av latiname- undersökning bygger på intervjuer med re- rikanska författare och bidrar till att belysa in- daktörer på stora norska förlag, som alla fram- troduktörernas roll för översättningshistorien. håller svårigheten att få utgivningen att löna Hon visar hur den latinamerikanska litteratu- sig samt att det råder brist på kvalificerade ren fick allt större betydelse för Lundkvist och översättare. Att översätta litteratur från tredje att den till sist blev så etablerad att den kunde världen är ”katedralsiden av vår virksomhet”, fungera som måttstock och jämförelsepunkt säger en förläggare och anspelar på spänningen för annan litteratur, som när han skriver om mellan pengar och kulturuppdrag. en ”kanadensisk García Márquez”. Mejdell är den enda skribenten som fun- Litteratur i gränszonen handlar alltså om derar på översättningarnas betydelse för sam- litteratur från stora delar av världen. Den är hällslivet. Hon betonar att det är viktigt med mycket läsvärd och inspirerande trots att den översättningar, inte bara för att våra små na- kunde ha disponerats och korrekturlästs bätt- tionella litteraturer behöver impulser utifrån re. Här förs djuplodande metodiska diskussio- utan också därför att samhället behöver alter- ner och forskningsfältets bredd och relevans nativa kulturella produkter från exempelvis blir tydligt. Såväl de ambitiösa bibliografiska den arabiska världen, inte bara religiöst mo- undersökningarna som de inträngande analy- tiverade uttryck, inte bara mediernas bild av serna av nätverk ger ny och oumbärlig kun- araber som bärare av islam. skap om fenomenet skönlitteratur. Norska översättningar av latinamerikansk Margareta Petersson litteratur skapar en bild av kontinentens för- fattare som vita, heterosexuella och manliga. Påståenden av denna art möter emellanåt och saknar ofta bevis, påpekar Cecilia Alvstad. Hon vill med sitt kapitel diskutera hur man skulle kunna gå till väga för att utforska en så- dan typ av bilder eller föreställningar och ger exempel på några olika sätt att närma sig äm- net. Man kan till exempel göra en bibliografisk undersökning, men hon betonar att man då missar vad som skrivs i mottagarkulturen om latinamerikansk litteratur och om författares

Recensioner • 81 Inger Littberger Caisou-Rousseau veckling, självbehärskning och hårdhet. Som Över alla gränser. Manlighet och kristen (o)tro kristen befann sig dock samme man i den hos Almqvist, Strindberg och Lagerlöf privata sfären som präglades av känslosamhet Göteborg & Stockholm: Makadam 2012, 399 s. och medlidande, med andra ord det feminint konnoterade. Är detta inte som bäddat för en En av sommarens kulturdebatter 2012 har kret- kollektiv kris hos männen, samhällets och fa- sat kring svenska språkets nykomling ”hen”. miljens stöttepelare? Den inledande artikeln av Aase Berg hand- Frågan om manlighetens kris har stött och lar om den svenska litteraturens ”Grand Old blötts av flertalet namnkunniga manlighets- Lad(y)” – Tintomara. Almqvists figur står som forskare i Sverige, som Claes Ekenstam och en bild för något undflyende och svårgripbart, David Tjeder. Fanns det någon kris? Går det som en gränsvarelse. En nyutkommen bok att utpeka en stor kris för mannens självförstå- om manlighet i svensk litteratur öppnar med else, eller flera? När skulle dessa i så fall ha in- Tintomara som portalgestalt. Inger Littberger träffat? Överdriver forskarna krismedvetandet? Caisou-Rousseau vill undersöka tre fiktiva Utan att försöka ge ett entydigt svar på denna gränsfigurer lästa med fokus på manlighet och fråga konstaterar Littberger Caisou-Rousse- kristen tro eller avsaknad av tro. Titeln, Över au att 1800-talet och början av 1900-talet var alla gränser, visar också ett intresse för ett ut- en avgörande period i manlighetens historia. forskande av manlighetens råmärken. Boken Detta kan enligt författaren urskiljas i de tre har skrivits som en del i ett större tvärveten- romanpersoner som analyseras som befinner skapligt forskningsprojekt om manlighet och sig i början, i mitten respektive i slutet av pe- kristen tro, varför romanpersonernas förhål- rioden. lande till Gud också är en utgångspunkt för Första analyskapitlet kretsar kring manlig- Littberger Caisou-Rousseau. het, kvinnlighet och kristen tro genom gräns- I tre omfattande kapitel undersöks Alm- gestalten Tintomara. Författaren vill också qvists Tintomara i Drottningens Juvelsmycke, lyfta fram och diskutera Tintomara som en August Strindbergs Axel Borg i I havsbandet gestalt som är undflyende och svårgripbar för och Selma Lagerlöfs Karl-Artur Ekenstedt i forskarna. Forskarna ingår alltså också i Tinto­ Löwensköldsromanerna. Motiveringen till marakontexten. Det är omöjligt att befria sig varför dessa romanpersoner har valts är de- från det könsliga polaritetstänkandet, och ras ”oroande” funktioner. De problematiserar många forskare betecknar Tintomara som en sina miljöer och destabiliserar sina subjekt i en ”hon”. Men Littberger Caisou-Rousseau fram- utveckling mot något nytt, något annat, något håller att betraktandet av Tintomara som en som går över gränsen. entydig kvinna eller man leder fel. Likaså är Undersökningen tar avstamp i diskussio- syntestänkandet mellan manligt och kvinn- nen om manlighetens kris under 1800-talet ligt också ett vilseledande spår. Snarare hand- samt den kristna manligheten som en moder- lar det om en öppenhet, en fråga utan svar, nitetens paradox. Jag börjar med att förklara som enligt författaren är en fruktbar möjlig- den sista utgångspunkten först. Den kristne het. En fin läsning öppnar sig när Littberger mannen stod i det sena 1800-talet, i moder- Caisou-Rousseau kommer in på det paradoxa- nitetens genombrott och i ett förhärskande la med benämningen av Tintomara. Här vävs dualistiskt könstänkande, inför en hotande Tintomaragestaltens könsliga obestämbarhet klyvning i sin identitet. Som man förvänta- och avsaknad av ett särskilt namn (samtidigt des han befinna sig i den offentliga sfären som som det finns ett överskott av flera namn) avfärdade känslosamhet till förmån för ut- samman med den kristna dopritualen och

82 • TfL 2012:4 patriarkala maktaspekter kring benämnandet. som gränslandsvarelser, som befinner sig mitt Obestämbarheten fortsätter in i andra dikoto- emellan. mier, till exempel kropp–ande, natur–kultur Kontextualiseringen av I havsbandet tange- och tradition–traditionsbrott. rar flera viktiga aspekter, som Friedrich Nietz- Littberger Caisou-Rousseau drar en paral- sches och Otto Weinegers inflytande. Littber- lell till Victoria Benedictssons androgyna ro- ger Caisou-Rousseaus huvudsakliga tes är att manfigur Pål i Fru Marianne. Visst finns det Axel Borg kan läsas som ett tidens tecken, det likheter mellan dessa och den romantiska tan- vill säga en kluven man i en brytningstid. Teo- ken om själens uppgående i andra mer gudom- retiskt ansluter sig Littberger Caisou-Rousseau liga sfärer, men exemplet känns vid närmare till den tradition inom manlighetsforskning- eftertanke lite långsökt. Pål är en tragisk figur en som lyfter fram den kristematik som man vars funktion är att understryka realismen och menar särskilt präglade det tidiga 1900-talet. Mariannes jordnära husmorsroll. Hans an- I denna diskussion fascinerar särskilt förfat- drogynitet får en nästan förringande effekt på tarens reflektion kring den manlige dikta- den fundamentala öppenhet som Tintomara rens ambivalens inför diktkonstens kvinnliga gestaltar och som Littberger Caisou-Rousseau konnotationer. Behandlingen av Axel Borg är har övertygat om. överlag matigare än Tintomaraanalysen, men I läsningen av Tintomarafiguren lockas det den tappar fokus på grund av den tämligen gränslösa och normöverskridande fram på ett brokiga framställningen. Det är svårt att hitta övertygande sätt. Diskussionen är dock en tråden i analysen och de inledande intresse- smula oredig och hade mått bra av en tydligare väckande parallellerna mellan Tintomara och struktur. Författaren återkommer till samma Axel Borg går tyvärr förlorade under läsning- slutsatser i flera avsnitt och jag saknar en tyd- ens gång. lig utveckling framåt i analysen. Införandet av I analysen av Lagerlöfs romanhjälte Almqvist och Manhemsförbundet förankrar Karl-Artur Ekenstedt anknyter Littberger diskussionen i en socialhistorisk kontext och Caisou-Rousseau tydligt till det tvärveten- ger ett större djup i analysen. Samma histori- skapliga forskningsprojektet om kristen man- sering av Tintomarareceptionen hade varit väl- lighet. Den kristne mannen drabbas, som kommen. Littberger Caisou-Rousseau lyfter, i redan nämnts, av en ambivalens som har att enlighet med sin intention, in olika forskares göra med dels hans manliga könsidentitet, behandlingar av Tintomara, men jag saknar dels de kristna associationerna till privatliv en kontextualisering av dessa olika tolkning- och känsloliv som kring 1900 konnoterades ar. Tintomara verkar vara en figur som lockat som kvinnliga. Karl-Artur Ekenstedts kris och till många olika slags analyser. Detta väcker förfall landar slutligen i en situation som är ytterligare frågor: hur förhåller sig tolkningar motsatsen till manlig enligt den tidens nor- av Tintomara till litteraturteoretiska perspek- mer för manlighet. Kvinnorna får en större tivskiften? Hur ”trendkänslig” är Tintomara plats i denna analys och deras centrala bety- som litterär gestalt? delse för Karl-Artur Ekenstedt – framför allt Analysen av Axel Borg i Strindbergs I havs- moderns – är intressant. Detta framkallar yt- bandet inleds med en jämförelse med Tinto- terligare en dimension i manlighetens rollspel, mara. De är båda titaner, skriver Littberger då ”sonen” som kategori lyfts fram. Littberger Caisou-Rousseau, i den meningen att de rör Caisou-Rousseau pekar ut flera spår, som till sig mellan övermänniskan och barnet. Deras exempel Kristussymboliken och melodrama- likhet kopplas också till religionens betydel- tiska inslag, vilka leder till ett manligt sam- se för romanfigurerna, samt att de beskrivs manbrott i romanen. Denna tredje analys

Recensioner • 83 slutar med ett mansporträtt som går genom gripbara, om kontextualiseringen hade arbe- splittring och förlust av de gamla formerna till tats in på ett mer grundläggande plan i texten. en pånyttfödelse som en ”man och kristen på I anslutning till detta saknar jag också det na- deciderat nya permisser”. tionella perspektivet, som har att göra med det Analysen av Tintomara, Axel Borg och religiösa i till exempel Manfred Björkquists Karl-Artur Ekenstedt visar manligheten som och ungkyrkorörelsens tankar om svenskarna prismatisk och mångtydig. Manlighet är på som ett utvalt folk. Nationalistiska idéer och ett ytligt plan enkel att beskriva: motsatsen modernitetens diskurs är också viktiga fakto- till kvinnlighet, maktfullkomlig och normativ. rer att ta hänsyn till i en analys av manlighet i På ett djupare plan är manlighet ett bråkigt skönlitteraturen från denna tid. begrepp som handlar om maktaspekter inom Överlag är det en tankeväckande undersök- själva manlighetsdiskursen, en definition av ning och jag är positivt inställd till bokens dis- vad som anses mer och mindre manligt, en position med en kort inledning och sedan en hierarkisk struktur som definieras av faktorer omedelbar behandling av de skönlitterära tex- som ålder, etnicitet och klass. Det finns en terna. Genusteoretiska analyser kännetecknas spänning mellan överskridande och tänjan- alltför ofta av snåriga och långa inledningar. de av gränserna för det manliga. När sker en Däremot hade jag gärna sett ett mera utveck- gränsöverträdelse och när befinner man sig lat efterord eller en uttömande avslutande dis- inom manlighetens råmärken? Detta spän- kussion. Noterna i de olika kapitlen är fakta- ningsförhållande framkommer i en jämförelse späckade, och de olika ämnen som behandlas mellan de tre analyserna. Läsningen av Tin- är intressanta, men de bryter upp läsningen tomarafiguren pekar ut svårigheten med att och analyserna ger ett onödigt brokigt intryck. bestämma könet, och gränsöverskridandet är Den fyra sidor korta avslutningen samlar ihop i centrum. Diskussionerna av Axel Borg och läsningarna och ger ett visst perspektiv på ana- Karl-Artur Ekenstedt handlar desto mer om lyserna, men det blir en alltför hastig final. ett tänjande av gränserna för det manliga. Linn Areskoug Strindbergs romanhjälte landar i ett ambiva- lent slut; hans seglats ut i det okända tolkas av Littberger Caisou-Rousseau som en seger sam- tidigt som det är ett nederlag. Huruvida hans manlighet är intakt i och med detta förblir outsagt. Oavsett vilket är denne man en ris- kabel konstruktion som hotas av kollaps. För Lagerlöfs romanhjälte går det lite bättre. Även om romanen inte rymmer hans fulla utveck- ling ser Littberger Caisou-Rousseau en början på en ny kristen manlighet. Analyserna i Över alla gränser borrar djupt i den problematik som inledningsvis beskri- vits. Dock saknar jag en mer genomarbetad kontextualisering i brödtexten. De olika ana- lyskapitlen har en mycket omfattande no- tapparat med många intressanta uppslag där bland annat kontexter behandlas. Jag tror att romanfigurerna hade blivit mer levande, eller

84 • TfL 2012:4 Magnus Persson batten 2006 och den ideella föreningen Läs- Den goda boken. Samtida föreställningar om lit- rörelsens litteratursyn och dess samarbete med teratur och läsning McDonald’s. Författaren behandlar tanken på Lund: Studentlitteratur 2012, 230 s. litteraturens läkande kraft så som den disku- teras inom biblioterapin – en i Sverige inte Magnus Persson är litteraturvetare och se- särskilt utvecklad idériktning. Han diskuterar dan flera år verksam vid lärarutbildningen i förtjänstfullt hur en lektion på svensklärar- Malmö. Att han intar en position mellan två utbildningen om Nabokovs Lolita kan se ut. världar som ofta har förbluffande lite med Dessutom argumenterar han för att idén om varandra att göra – universitetsämnet litte- litteraturens ständiga normbrott och en ”gla- raturvetenskap respektive lärarutbildningen morisering av transgressioner” (Rita Felski) och svensklärarens verksamhet – ger honom också den kan ses som en myt, som något som ett ovanligt öppet perspektiv på frågor som riskerar att förvandlas till en kliché, till ”ruti- är grundläggande för litteraturvetenskapen: nisering, till en bekräftelse av det förväntade” värdefrågor kring litteratur och läsning. I Den (57, 65). goda boken bygger Persson vidare på diskussio- En av författarens grundläggande poänger nerna i den tidigare boken Varför läsa littera- är att vi aldrig helt kan komma utanför my- tur? (2007), men i stället för att som där kon- ten om den goda litteraturen. Han påpekar att centrera sig på skolans värld vidareutvecklar till och med den som skriver emot det goda i han nu frågorna i flera olika riktningar. litteraturen ändå i slutänden inte kan ta sig ur För att fånga problematiken med läsning- myten – den omfattar också det motspänstiga ens värde väljer författaren att tala om myten eller ”onda” genom att inkorporera det som om den goda litteraturen. Denna myt utmärks något som läsaren kan bli berikad av (46, 83). av att vara oreflekterad, naturaliserad och av Här återknyter Persson bland annat till Anders att inte kunna ställa kritiska frågor till sig själv. Johanssons Göra ont. Litterär metafysik (2010). Den innebär att litteraturläsning anses vara Persson gör dock ett viktigt tillägg: ett scenario inte bara god, utan automatiskt god och med som oftast inte tas upp i de kritiska diskus- automatiskt goda effekter. Persson samman- sionerna om litteraturens godhet är något så fattar det i sitt kapitel om kanondebatten – enkelt som ointresset för litteratur, som inte är där diskussionen framför allt kom att handla ovanlig exempelvis i de skolklasser svensklärar- om vilken som var den rätta ”listan” av litte- na möter i sin vardag: ”Men med en likgiltig rära verk – med att debattlogiken ”förutsätter hållning tillhör man definitionsmässigt inte en övertygelse om att litteraturläsning kan ha fältet, annat än som motsträvig undersåte och automatiska verkningar och att dessa verk- föremål för svensklärarens mer eller mindre ningar både enkelt kan förutses och att de är tappra omvändelseförsök. Skall man verkligen goda” (99). Bakom myten döljer sig också en lämna myten om den goda litteraturen måste kultursyn där den goda litteraturen förväntas man också lämna litteraturen” (46). motverka dåliga kulturyttringar. Även om vi inte kan frigöra oss från myten I nio kapitel vandrar Persson genom olika vill Persson att den ska ”synliggöras, utmanas aktuella diskussioner som berör litteratur. Det och sättas i spel” (47). Så görs ofta inte i de breda spektret, med nedslag i väsensskilda dis- försvar för läsning som brukar betecknas som kussioner, erbjuder en utmärkt möjlighet att enkla och ”naiva”. Det kan handla om de ut- få syn på hur myten om den goda litteratu- sagor som görs från politiskt håll, som i ka- ren träder fram i olika skepnader. Bland annat nondebatten, eller av företrädare från andra diskuteras den politiskt initierade kanonde- ämnen, exempelvis juristen Leif Alsheimer

Recensioner • 85 i boken Bildningsresan (2004), som Persson hur man som forskare kan laborera med ett dock ej nämner. Mest känd är väl här Martha både och gentemot dagens dubbla värdeskalor Nussbaum och hennes försvar för litteraturläs- inom forskningspubliceringen, där det å ena ning i bland annat boken Cultivating Huma- sidan krävs att man ska publicera artiklar och nity (1997). å andra sidan att man ska skriva böcker. Exemplen på hur litteraturläsning kan före- Också med sin stil förefaller Persson mig språkas är för en litteraturvetare stundtals gast- exemplarisk – han skriver precist och tanke- kramande i sin välvilliga fyrkantighet. Men väckande, samtidigt öppet och tillgängligt. kanske är det så det måste vara? Frågan man Han är hela tiden tydlig med vad det är han kan ställa sig är hur stort problem det är att gör och vilka grepp han använder sig av, vil- lekmannautsagor är enkla och ”naiva”, särskilt ket skapar en genomgående pedagogisk och som de trots detta inte ligger alltför långt ifrån hederlig diskussion. Det innebär att detta är det som den medvetna kritikern, efter att ha en forskningsbok som enkelt bör kunna an- gått sina kritiska rundor, själv hamnar – om vändas i undervisningssammanhang. än betydligt mer nyanserat. Ett exempel på denna pedagogiska öppen- För en spännande sak med denna fråga, het är det självreflekterande inslag som finns som gör den så särskilt svår, är att de som med i bokens sista kapitel. Här analyserar Pers- kraft kritiserar de naiva synerna på läsningens son sin egen kritiska position i boken, och godhet sedan, när de själva ska ge egna argu- det med besked: bland annat inkluderar han ment för läsning, blir förvillande lika dem de längre – ibland halvsideslånga – citat från det kritiserar, om än mer nedtonat och mindre han själv just skrivit i tidigare kapitel, för att förenklat. Det är ett fenomen man ofta stö- sedan plocka sönder dem i sina beståndsdelar ter på, och författaren lyfter fram flera sådana för analys. Persson skriver att han är medveten exempel. Också han själv landar naturligtvis i om att en sådan egenanalys kan ”framstå som att läsning är bra, och detta faktum är något höjden av självupptagenhet. Min förhopp- han mycket medvetet synliggör. Perssons ter- ning är att resultaten kan rättfärdiga tilltaget” mer för att benämna läsningens möjliga goda (192). Det gör det. Detta är ett – i alla fall för är ”demokrati, narrativ fantasi och kreativ läs- mig – både oväntat och roande grepp, men ning” (25f.), hämtade från hans tidigare dis- det ger också en givande diskussion om vad kussion i Varför läsa litteratur? I ”narrativ fan- en kritisk position för med sig och vilka dol- tasi” ingår bland annat litteraturens förmåga da föreställningar en sådan position grundar att erbjuda perspektivbyten, vilket jag ser som sig på. Magnus Perssons mål i denna bok är en mycket viktig aspekt av läsning, särskilt i uppenbarligen att arbeta med många olika pedagogiska sammanhang. Viktigt är här det perspektiv, vilket ges en ytterligare dimension som Persson lyfter fram i sitt synliggörande av i denna avslutning. Som lärobok borde detta godheten som myt: att dessa möjliga effekter kunna vara inspirerande för studenter, och det inte kan förespråkas som något som sker auto- är inspirerande för mig som läsande och recen- matiskt och för alla. serande forskare. Magnus Perssons Den goda boken är själv en Katarina Bernhardsson god bok, i så motto att den är en både välskri- ven och väl sammanhängande bok. Den består nästan uteslutande av tidigare publicerade ar- tiklar – flera av dem har varit placerade i TfL – men trots detta är det en sammanhållen bok. Det är sällan man ser ett så gott exempel på

86 • TfL 2012:4 Eva Nilsson Nylander lar på, efter Walter Benjamins uttryck i essän The Mild Boredom of Order. A Study in the ”Unpacking my library”. History of the Manuscript Collection of Queen Efter att ha föresatt sig dessa mål i intro- Christina of Sweden duktionen och gett läsaren en detaljerad forsk- Lund: Bokhistoriska skrifter 8, 2011, s. 328 (diss. ningsöversikt över ämnet beskriver Nilsson Lund) Nylander i de kommande tre kapitlen (”The Early History of Queen Christina’s library”, Drottning Christinas manuskriptsamling, Co- ”Assembling and Arranging” och ”Queen dices Reginenses, i Vatikanbiblioteket är den Christina as a Book Collector”) samlingens enda av Christinas stora kollektioner som tillkomst och utveckling. Historien om Chris- bevarats, till skillnad från till exempel hennes tinas samling är, i Nilsson Nylanders skildring, omfattande konstsamling som förskingrades i lika hög grad historien om hennes bibliote- redan kort efter hennes död. Det är denna vär- karier och deras insatser. Drottningen an- defulla samling på mer än 2 000 manuskript ställde under sin regering ett flertal utländska som är huvudperson i Eva Nilsson Nylanders bibliotekarier för att ordna de samlingar som avhandling, The Mild Boredom of Order. Och utökats i takt med de svenska framgångarna redan detta gör hennes undersökning mycket under trettioåriga kriget. De därtill hörande originell. Det är, minst sagt, sällsynt att läsa en plundringarna gav till exempel det berömda bok som berör Christina i vilken hon själv inte Pragbytet, i juli 1648, som innebar att kejsaren är huvudperson. Nilsson Nylanders avsikt har Rudolf II:s magnifika konst- och boksamling varit att frångå en biografisk framställning och kom till Stockholm. Christinas bibliotekarier koncentrera sig på samlingen: hur den bild- var ofta klassiska filologer, som till exempel ades, utvecklades och ordnades, vilka funktio- Johannes Freinshemius från Strassburg, Isaac ner och syften den tjänade åt drottningen och Vossius och Nicolas Heinsius från Leiden, även åt senare ägare. Denna originella synvin- men även mer utpräglade bibliotekarier, som kel för en undersökning i vilken Christinas fransmannen Gabriel Naudé. Genom att ut- kulturmecenatskap oundvikligen är av stor förligt studera deras insatser för Christinas betydelse visar sig mycket fruktbar. Avhand- samling och återge deras syn på samlandet lingsförfattaren undviker på så vis att fastna behandlar Nilsson Nylander viktiga frågor för i den alltför personfixerade inriktning som avhandlingen såsom den om förhållandet mel- kännetecknar mycket av Christinaforskningen lan tryckta och handskrivna böcker. I Christi- och som, kanske något paradoxalt, emellan- nas samling låg tyngdpunkten på de senare – åt varit en hämmande kraft när det gällt att mycket tack vare Vossius. Han representerade studera betydelsen av drottningens kulturella en mer traditionell renässanshumanistisk linje gärning. Med tanke på svårigheterna att i dag än fransmannen Naudé, som i en mer tidsen- fastställa hur långt Christinas inflytande som lig anda ansåg antalet tryck vara alldeles för kulturmecenat sträckte sig är det ännu mer låg. Vossius framträder i avhandlingen som motiverat att, i Codices Reginenses fall, fokusera nyckelpersonen för manuskriptsamlingens på effekterna av hennes mecenatskap snarare framväxt. Det var tack vare honom som den än på hennes roll. Nilsson Nylander anlägger utökades, genom det viktiga inköpet av frans- ett bredare sociologiskt perspektiv när hon männen Paul och Alexandre Petaus omfattan- undersöker de olika försöken att ordna sam- de bibliotek, och katalogiserades. lingen och de epistemologiska traditioner som Nilsson Nylander vidgar således perspek- dessa svarade emot. Det är, för övrigt, denna tivet och fokuserar snarare på den krets som centrala aspekt som bokens vackra titel anspe- omgav Christina än på drottningen själv.

Recensioner • 87 Christinas manuskriptsamling blir då inte en- tinasamlingen. Författaren vidgar slutligen i bart ett uttryck för hennes lärda intressen utan sin undersökning perspektivet på de samlade även, med författarens egna ord, ”just as much manuskripten: dessa var inte enbart förmed- a system of communication, an instrument lare av kunskap utan hade också en symbolisk in the making of a European court”. Nilsson status som kunde skänka glans åt ägaren. Nylander beskriver vidare drottningens syften Utifrån detta perspektiv ter sig Codices Re- med samlingen och hur hon ”aimed at inter- ginenses fortsatta existens efter Christinas bort- national respectability, and she was compe- gång minst lika viktig och intressant som dess titively marketing herself and her country as utveckling under hennes liv. Det är den långa cultured. Viewed alongside her other collec- perioden från 1689 fram till i dag som står fo- tions, Christina’s books constitute a program, kus i de tre följande kapitlen i avhandlingen a setting or a stage, in which she, a baroque (”’Almost the Most Distinguished Library in ruler, wished to be seen” (s. 145). Dessa syn- the Entire World’: Christina’s Manuscripts punkter leder, oundvikligen, till en på sena- Enter the Vatican Library”, ”How Historical re år omdebatterad fråga, nämligen den om is a Historical Collection? Queen Christina’s Christinas lärdom. Nilsson Nylander refererar Books and Later Additions” och ”Addressing till Leif Åslunds uppfattning i boken Att fost- Access and the Problems of Cataloging”). ra en kung. Om drottning Kristinas utbildning Manuskriptsamlingen köptes 1689 av påven (2005), nämligen att drottningens rykte som Alexander VIII, Pietro Ottoboni, och kom på lärd är en del av den svenska storhetsmyten så vis att ingå i den institution, Vatikanbibli- skapad för att legitimera, även kulturellt, lan- oteket, i vilken den bevaras än i dag. Påvens dets nyvunna maktposition. Det är framför bibliotekarie Francesco Bianchini flyttade 240 allt denna mening Nilsson Nylander ansluter manuskript till Alexanders privata bibliotek sig till. Åslund anser vidare att Christina inte och ytterligare 72 till Vatikanens arkiv. På så kan räknas som verkligt lärd. På denna punkt vis började de större eller mindre ingrepp i är Nilsson Nylander mer nyanserad och för- samlingen som pågått ända fram till 1995, när siktig. Hur svårt det än är att i dag fastställa ett sista manuskript tillfördes till drottning- hur lärd Christina egentligen var är det ändå ens forna samling. Nilsson Nylanders vid fle- ett faktum att hon, förutom att samla konst ra tillfällen upprepade påpekande att Codices och just manuskript, även omgav sig, både i Reginenses alltid varit en samling av samling- Stockholm och i Rom, med åtskilliga infly- ar blir ännu mer påtaglig med dess inträde i telserika lärda och att hon var à jour med de Vatikanen. Hon tecknar med säker hand en viktigaste idé-, konst- och litteraturström- bild av samlingens historia i dess nya kontext, ningarna i sin samtid. Nilsson Nylander berör med siktet fortsatt inställt på dess funktioner. denna svåra fråga på ett sätt som är konsekvent Christinas samling var i Vatikanen till en bör- med sin mindre personfixerade inriktning och jan inte längre tillgänglig för en kvalificerad antyder, i min mening helt riktigt, att inget allmänhet, såsom den hade varit i drottning- egentligen motsäger att Christina var lärd även ens palats, och öppnades nu enbart vid enstaka om hon använde sitt mecenatskap för uttryck- tillfällen, och mer för att beskådas än läsas. En ligen politiska syften. Resultatet, och det vä- del av Christinas kulturella kapital hade över- sentliga, är att Nilsson Nylander i sin skildring förts, precis som samlingen, till påven. Nilsson inte förminskar Christinas roll för samlingen Nylander behandlar vidare de olika katalogise- utan återger den politiska funktion samlandet ringsprojekt som planerats och utförts kring hade både i allmänhet i det tidigmoderna Eu- samlingen och ger samtidigt en högintressant ropa och i det specifika fallet gällande Chris- inblick i Vatikanbibliotekets historia.

88 • TfL 2012:4 Avslutningsvis kan jag återigen konstatera Yvonne Blomberg att Nilsson Nylanders ansats att sätta fokus Att besvärja döden. Död- och återfödelsetema- på hela samlingen, istället för att koncentrera tiken i Lars Noréns författarskap 1963–1999 framställningen på Christinas roll, är mycket Möklinta: Gidlunds förlag 2011, 412 s. (diss. Stock- fruktbar. I denna lärda och välskrivna avhand- holm) ling – rikt illustrerad med nödvändiga bilder på de omtalade manuskripten – lyckas hon Yvonne Blombergs Att besvärja döden. Död- inte enbart ge läsaren en bild av samlingens och återfödelsetematiken i Lars Noréns förfat- tillkomst och utveckling, eller en inblick i den tarskap 1963–1999 är den sjunde avhandlingen tidigmoderna bokhistorien, utan även en för- i Sverige om Lars Noréns författarskap, och djupad kunskap om drottning Christinas me- med sitt fokus på myter har den en inriktning cenatskap. som skiljer sig från de tidigare ofta psykoanaly- tiskt orienterade studierna av författarskapet. Stefano Fogelberg Rota En viktig ambition i Blombergs avhandling är att läsa Noréns författarskap, den så kallade noréntexten, utifrån ett västerländskt kultu- rellt arv, i synnerhet den kanon som utgörs av ”sagor, myter och religiösa föreställningar”. Mera specifikt innebär detta en orientering mot den ”tids- och den död- och återfödel- setematik som kan friläggas i författarens tex- ter”. Blombergs utgångspunkter är att Noréns ”poetiska fantasi genom symboliska, metafy- siska och mytiska inslag gestaltar ett tidlöst gränsland i texterna”, samt att det finns strate- gier i noréntexten som ”åskådliggör en strävan att hela olika sönderfall och besvärja döden i dess olika skepnader”. Metodiskt och teoretiskt utgår avhand- lingen från två huvudspår. Sättet att analysera hämtar inspiration från den tematiska kriti- ken, mera specifikt genom att bilder och sym- boler blir föremål för tolkning – dock inte uti- från enskilda exempel, utan betraktade utifrån de ”enheter av betydelse som kan urskiljas och knytas till en större helhet”. Blomberg bryr sig inte stort om författarskapets kronologi eller texternas förankring i olika genrer, utan rör sig genom noréntexten utifrån ”hur de litterära bildernas frekvens samt iögonenfallande kon- traster har byggt upp teman”. Men Blomberg vill som sagt även läsa noréntexten utifrån tra- ditionella myter och andra texter, vilket föran- leder en orientering utifrån Genette mot såväl inter- som hypertextualitet. Inriktningen mot

Recensioner • 89 intertexter utgör också en av avhandlingens manifestera sig i det vardagliga, i chronos, stora förtjänster. både momentant och via upprepningar. Teoretiskt vilar Blombergs avhandling Avhandlingens fokus på det mytiska för- framför allt på Mircea Eliade och dennes idé- djupas i de följande kapitlen om ”Den my- er om hierofanier, det vill säga människans tiska resan”, ”Mytens landskap” och ”Initia- manifestationer av det heliga, i bilder, myter tionsgraven”. I kapitlet om den mytiska resan och symboler. Viss anknytning finns även till belyses särskilt Orfeusgestalten, mot bakgrund Northrop Fryes arketypbegrepp, som Blom- av att den mätbara tiden i noréntexten ersätts berg lite okritiskt ställer vid sidan av Eliade. av olika typer av vandringar och resor. I kom- Blombergs tanke är att ”noréntexten kan läsas bination med bildkomplex som sömn, dröm som en mytisk skildring av en övergångsrit”. och död samt rök, gas och dimma, ger dessa Genomgående belyses övergångar mellan oli- resor uttryck för människans existens inom ka tillstånd, vilka förknippas med livet och både den mätbara och den eviga, mytiska ti- döden, samt med en profan och en mytisk tid den. Mönstret går igen i kapitlet om landska- respektive värld. pet, där årstiderna och det vegetativa – fram- Analysen, eller snarare tolkningarna, ut- för allt träd, sädesfält, löv och honung – lyfts vecklas i sju tematiska kapitel, där de två fram för att illustrera tanken på hur människ- första är betitlade ”Chronos – den mätbara an i noréntexten ingår i den cykliska tidens tiden” och ”Kairos – den mytiska dimensio- upprepningsstrukturer. Här lyfts också flera nen”. Begreppen chronos och kairos är myck- centrala intertexter fram, exempelvis Ekelöf, et viktiga för förståelsen av hur Blomberg ser Eliot, Homeros, Tranströmer och Milton. I på noréntexten som en mytisk skildring av en kapitlet ”Initiationsgraven” orienteras analy- övergångsrit. Chronos betraktas av Blomberg sen mot maskerna i noréntexten och dessas som den mätbara tiden, hos Norén manifeste- gränsöverskridande funktion. Även masker- rad i bilder av exempelvis klockor, hjul, vänt- na får, i Blombergs tolkning, en central roll rum och i gestaltningar av människans ojäm- i övergångarna mellan den mätbara och den na kamp mot den lineära tiden. Mot denna mytiska tiden, eftersom ”med hjälp av masken yttre tid och ett därtill hörande profant rum i kan skiljelinjen mellan liv och död överskri- noréntexten vill Blomberg ställa en mytisk tid, das, vilket innebär att chronos genom det ri- kallad kairos, där det profana rummet upp- tuella maskspelet överflyglas av kairos.” Men löses och ett religiöst meningssammanhang maskerna, som hos Norén kan förknippas blir tydligt. Med kairos tycks Blomberg förstå med såväl bödlar och krig som teater, har även en ”tidlös utsträckning”, som inte kan mätas en relation till det livgivande, till hur ”det an- och som omfattar ”Guds tid, närvaro eller siktslösa återigen får ansikte”. För Blomberg är evighet”. Trots dess, enligt Blomberg, ”atem- den norénska masken ”liminal”, det vill säga porala” karaktär tycks kairos vara något som den utgör en av förvandlingarna mellan liv manifesteras dels genom myternas intrång i en och död, förvandlingar som kan vara riktade profan tid, dels genom ”den mytiska tidens, mot såväl döden som livet. På så sätt kopplas mässans och ritens repetitiva återgång”. Rent bilden av masken även ihop med den kristna konkret aktualiseras kairosbegreppet i de de- föreställningen om uppståndelsen. lar av noréntexten som involverar till exempel Genom sin inriktning mot den mätbara och gudsbilder, såväl kristna som klassiskt grekis- den mytiska tiden, det profana och det heliga, ka, bilder av korsfästelse, samt bilder av fåglar är Blombergs läsning genomgående inriktad med mytisk förankring. En central slutsats i mot polariteter, och tendensen förstärks i de Blombergs analys är att det gudomliga kan två avslutande analyskapitlen som uppmärk-

90 • TfL 2012:4 sammar ”Kaos och skapelse” respektive ”Dö- men också på en mera ingående beskrivning dande och återfödande ljus”. I det förstnämn- av varför Eliade, såsom Blomberg hävdar, går da står begreppen kaos och kosmos i centrum, så väl ihop med den tematiska kritiken. Blom- och med utgångspunkt i Eliades förståelse av bergs förklaring, att den tematiska kritiken förhållandet visar Blomberg hur bilder av det ”också försöker fånga det mest karakteristiska upplösta och fasta hos Norén, till exempel i verket”, väcker fler frågor än den besvarar. vatten, dagg, glas och stenar, anknyter till my- Patrik Mehrens tiska mönster. Det flytande har i Blombergs tolkning en koppling till kaos, men i kaos sker även förvandlingar där det upplösta övergår i fast form. Även dessa förvandlingar har en an- knytning till det liminala och till Blombergs tidigare resonemang om övergångarna mel- lan liv och död, samt mellan det mytiska och det tidsbundna. Även ljuset och mörkret i det avslutande analyskapitlet förstås inom ramen för upprepning och återfödelse, samt rörelsen mellan det profana och det mytiska. Central är till exempel förståelsen av ljuset hos Norén som både förintande och återfödande. Till avhandlingens stora förtjänster hör att den lyckas omfamna en mycket stor del av Noréns författarskap och på ett produk- tivt sätt förbinder materialet med en avsevärd mängd intertexter och mytiska föreställningar. Avhandlingen har utan tvekan vidgat de eko- kammare i vilka Noréns texter resonerar. Och jag tycker att de utförliga läsningarna av tidiga samlingar som Syrener, snö (1963) och De ver- bala resterna av en bildprakt som förgår (1964) samt av pjäsen Stillheten (1986) fördjupar för- ståelsen av författarskapet. De invändningar som kan resas mot av- handlingen rör framför allt den teoretiska överbyggnaden, med dess inriktning mot det mytiska och arketypiska. Jag har till exempel svårt att riktigt bedöma Mircea Eliades status i förhållande till noréntexten. Ett skäl till detta är att Eliades teori inte återges särskilt utför- ligt. Blomberg har ryckt ut delar som tycks passa hennes tolkningar. Men vilka delar av teorin passar inte hennes syften? Och varför diskuteras i avhandlingen inte den kritik som rests mot Eliade? Avhandlingen hade vunnit mycket på en kritisk diskussion av mytteorin,

Recensioner • 91 Ann-Sofi Ljung Svensson Ljung Svensson tidigare forskning som beskri- Jordens dotter. Selma Lagerlöf och den tyska vit förlagskontakter, lansering och översätta- hembygdslitteraturen re, samt information från brev om Lagerlöfs Göteborg & Stockholm: Makadam 2011, 316 s. kontakter med översättare och förlag. I kapi- (diss. Lund) tel 2, ”Tyskland 1900”, förankras receptionen i en mer allmän historisk kontext, samt mer Att Tyskland var en stor marknad för Selma specifikt i hembygdsrörelsens ideologi och Lagerlöf är väl känt, men ändå förvånansvärt litteratursyn. Hembygdsrörelsens huvudak- lite utforskat. I sin avhandling Jordens dotter. törer och deras programskrifter diskuteras Selma Lagerlöf och den tyska hembygdslittera- också. Kapitel 3 och 4 utgör själva analysen turen ger Ann-Sofi Ljung Svensson en del av av receptionen. Kapitel 3, ”Tyska läsningar i svaret på frågan varför Selma Lagerlöf var så hembygdskonstens tecken”, ger först en bild populär i Tyskland. Syftet med hennes ”be- av hela undersökningsmaterialet – tendenser, gränsade receptionsstudie [---] är att genom en värderingar, referenser och uttryckliga hänvis- undersökning av recensioner, artiklar och essä- ningar till hembygdskonsten. Därefter lyfter er publicerade i tyska kulturtidskrifter från och Ljung Svensson fram de av Lagerlöfs recen- med Selma Lagerlöfs debut 1890 fram till 1905 senter som hade tydligast koppling till hem- undersöka den tidiga receptionens förhållande bygdsrörelsen. I ett avslutande stycke diskute- till den tyska hembygdskonstens idéer” (19). ras tyske hembygdsförfattaren Gustaf Frenssen Ljung Svensson utgår från en bibliografi som som är en återkommande referens i Lagerlöfs förtecknar receptionen av skandinavisk litte- mottagande. Kapitel 4, ”Tyska läsningar som ratur i Tyskland mellan 1870 och 1914 (Fall- modernitetskritik och samhällsutopi”, ge- enstein & Hennig 1977). Det huvudsakliga nomsöks recensionsmaterialet med sikte på källmaterialet utgörs av de recensioner och es- tre konstitutiva uttryck för hembygdsrörelsens säer i kulturtidskrifter som finns med i denna program: ”jordmystiken”, ”innerligheten” och enligt Ljung Svenssons bedömning i stort sett ”den hela personligheten”. Detta kapitel kan heltäckande förteckning. Detta material supp- alltså ses som en förstärkning av argumentet leras av 64 brev till Selma Lagerlöf från fjorton att recensionerna ger uttryck för hembygds- av de tyska kritikerna, hämtade från Selma La- konströrelsens värderingar, ”[t]rots att det i gerlöf-samlingen på Kungl. biblioteket. Den undersökningsmaterialet endast finns få kon- tidsmässiga avgränsningen motiveras av att kreta belägg för att Selma Lagerlöf uppfattades perioden mellan de första kommentarerna om som en representant för hembygdskonströrel- Selma Lagerlöf i de tyska kulturtidskrifterna sen, och trots att det endast går att uttryckli- 1896 och 1905, då antalet recensioner kulmi- gen knyta några få av skribenterna till rörel- nerade, kan betraktas som en etableringsfas sen” (222). för Lagerlöfs författarskap i Tyskland. 1905 var Ljung Svensson återkommer till denna hon en känd författare och de åtta verk hon problematik i avslutningen. ”Endast fem skri- gett ut på svenska hade också översatts. Peri- benter i undersökningsmaterialet uttrycker ex- oden sammanfaller också med den särskilda plicit att Lagerlöf är en företrädare för Heimat- kontext Ljung Svensson vill undersöka, ”den kunst” (271). Ändå är slutsatsen att det finns tyska hembygdskonstens starkaste period som en estetisk och ideologisk samstämmighet i programmatisk rörelse” (33). materialet, en hembygdslitterär diskurs även Avhandlingen inleds med två kontextua- hos de kritiker som inte explicit kan knytas till liserande avsnitt, det första, ”Tyskland – en hembygdsrörelsen. Risken är förstås att tesen, framgångssaga”, om Selma Lagerlöfs etable- urvalet och metoden – som kan beskrivas som ring på den tyska marknaden. Här använder

92 • TfL 2012:4 diskursanalytisk – tillsammans leder till denna urval av konservativa tidskrifter. Ljung Svens- slutsats. Jag ska ta ett exempel. I samband med son är själv medveten om problematiken. Hon att jämförelserna mellan Lagerlöf och Gustav skriver att det ”till exempel [är] möjligt att La- Frenssen diskuteras i kapitel 3, lyfts Hedwig gerlöf i den liberala dagspressen i storstäderna Dohms recension av Jerusalem fram. Hedwig uppfattades på ett annat sätt” (19). Men frå- Dohm var, som Ljung Svensson också fram- gan om hur marginell eller central hembygds- håller, en ”radikal och mycket socialt engage- konströrelsen är i receptionen av Lagerlöf om rad författarinna” (92) och en känd medlem av man ser till all kritik under perioden kan inte kvinnorörelsen. Hedwig Dohm jämför Jerusa- besvaras inom de ramar som sätts upp i av- lem med Frenssens Jörn Uhl, såsom två roma- handlingen. ner med hembygdstematik. Dohm kritiserar Begränsningar är förstås en nödvändighet, Frenssens karaktärsskildring, men berömmer särskilt med tanke på att det rör sig om ett Selma Lagerlöfs förmåga att representera den omfattande och förhållandevis svåråtkomligt hela personligheten och en ”känslosanning” material. Men det är problematiskt att det (215). Ljung Svensson menar att Dohm i det- inte framgår vilka viktiga receptionssamman- ta, liksom i kontrasteringen av känsla och hang som valts bort. Avhandlingens största intellekt, uppvisar en grundläggande överens- behållning är att den lyfter fram en retorik, stämmelse med hembygdskonströrelsens anti- estetik och ett tänkesätt som är framträdan- intellektualism och höga värdering av äkthet de i den tyska hembygdsrörelsen, men inte och innerlighet. Hon menar att Lagerlöf just unik för den. De ”konstitutiva uttrycken” för i denna recension ”inordnades i en idealistisk, hembygdskonströrelsens program som Ljung icke-naturalistisk fåra i den tyska sekelskiftes- Svensson lyfter fram – ”jordmystiken”, ”inner- litteraturen” (218). ligheten” och ”den hela personligheten” – är Men Hedwig Dohms recension är också ett välbekanta för den som är förtrogen med det exempel på den tyska kvinnorörelsens recep- svenska nittiotalets kritik. Mest påfallande är tion av Lagerlöf. Den är, med Dohms recensi- överensstämmelserna med Oscar Levertins lit- on som ett av de få undantagen, inte företrädd teraturkritik. Hans essä om Selma Lagerlöf, i i urvalet, trots att kvinnorörelsen var kanske Sverige tryckt i Svenska gestalter 1903, översat- den viktigaste internationella spridningsvägen tes 1904 till tyska och fick, enligt Ljung Svens- för Lagerlöf. Ljung Svensson särskiljer just son, stort genomslag. Levertins essä ”är stämd Dohms recension i Die Zukunft, samt tre ar- i samma tonart som de tyska kritikernas egna tiklar om Lagerlöf i Die Frau, från de idealis- texter”, skriver hon (148). I en noggrann ana- tiskt inriktade, konservativa tidskrifterna (87). lys visar hon att översättningen av Levertins Visserligen kan man hävda att hembygds­ text inte anpassar den till det tyska litteratur- konströrelsen tankar var representerade även klimatet. Levertin använder redan från början inom kvinnorörelsen, precis som de fanns uttryck och värderingar som överensstämmer inom den reforminriktade Lebensreform, men med retoriken inom den tyska kritikerkår misstanken uppstår att bilden av receptionen avhandlingen undersöker. ”Innerlighet” och skulle sett annorlunda ut om Ljung Svensson ”den hela personligheten” är uttryck som var valt att inkludera receptionen inom kvinno- återkommande även i det svenska mottagand- rörelsen – eller andra kontexter – i sitt urval. et. Ljung Svensson får här upp ett spår som Avhandlingens tes, ”att hembygdskonsten och skulle förtjäna att följas av fortsatt forskning. dess ideologiska implikationer kom att utgöra Trots invändningarna mot hur receptio- en viktig fond som hennes texter lästes emot” nen avgränsats är avhandlingen en viktig (19) är givetvis enklare att leda i bevis med ett forskningsinsats. Svensk litteraturvetenskap-

Recensioner • 93 lig forskning befattar sig sällan med svenska Axel Englund, författares mottagande utomlands, kanske för Still Songs: Music In and Around the Poetry of att det är ett tungrott arbete som kräver goda Paul Celan språkkunskaper och en hel del restid. Avhand- Aldershot: Ashgate, 2012, 239 pages. lingen kommer att vara till nytta inte bara för Lagerlöf-forskare utan för alla som intresse- In his book Still Songs, Axel Englund explores rar sig för svenska författares internationella the musico-literary intersections between Paul spridning eller för det europeiska kulturklima- Celan’s poetry and the musical compositions tet runt sekelskiftet 1900. inspired by his poems. The ostensible aim of the book is to engage both disciplines in cri- Jenny Bergenmar tical dialogue, a demanding enterprise, given the complexity of Celan’s poetical language. Most importantly, the topic requires compe- tence both in literary analysis and musicolo- gical research. A comparable degree of under- standing of musical terminology is required from the reader in order to make the most of Englund’s careful interpretations of both the poems and the musical scores. While Englund has chosen an ambitious topic, he is aided considerably by the fact that the study of Ce- lan’s poetry and life as a Holocaust survivor is a territory already heavily populated with scho- larly analysis and interpretation. Nearly all of the poems and compositions included in the study have received at least some scholarly or journalistic attention. There is, in other words, no shortage of material available for analysis and re-evaluation: there are claims to be con- tested and critical insights to be utilized. As the author notes, the musicality of the poems has not yet attracted much critical attention, and he is the first researcher to situate Celan’s poetry in relation to music. He acknowledges the tendentiousness of his readings and the selectiveness of his interpretations − which in- evitably results in the exclusion of other lines of enquiry. Englund also acknowledges that his book is not an exhaustive study of the musicality of Celan’s poems. Rather, he devises a set of specific criteria in order to determine which samples of the poet’s work will be analyzed. The first criterion is that a poem contains structural or thematic elements in which mu- sic is involved, and which have inspired mu-

94 • TfL 2012:4 sical compositions. Secondly, Englund’s selec- A prime example of this tension between tion specifically emphasizes poems which have identity and difference isTodesfuge , Celan’s received comparatively little critical attention. most celebrated poem. The poem has sparked He does, however, include an analysis of the conflicting opinions on the subject of poetry’s well-known Todesfuge, a poem with such im- musicality; specifically, its purported identi- mense historical and cultural significance as fication with the fugal form. Englund argues to warrant an exception from the rule. The that, in this matter, the poem’s critical recep- poem’s musicality, and the central position it tion has been misguided: either it has ignored occupies in Celan’s oeuvre, makes it impos- the question of the poem’s musicality alto- sible to bypass. Third, Englund explains that gether, or it has interpreted the poem’s referen- the approximately twenty poems included are ce to fugal form too literally. In the latter case, from different phases of the poet’s career, in as Englund points out, a number of critics, order to show the ubiquity and persistence of frustrated in their failed attempts to assimilate Celan’s preoccupation with music. Englund’s the poem’s structure with that of the musical claim that such a narrow selection of works fugue, denounce Todesfuge as a failed attempt can serve to illustrate a significant, overar- at musicality. In Englund’s interpretation, by ching preoccupation with music in Celan’s contrast, the poem’s metaphorical pretension body of work as a whole does seem something to fugal structure becomes the foundation for of a stretch. Nor does he provide sufficient the fusion of writing and music-making in- evidence to support this claim. He succeeds, herent in the German aesthetic tradition. It however, in demonstrating that musicality is is also linked with the fact that Celan’s poem indeed an aspect of Celan’s poetry; that there employs the German language, the language is considerable variation in the ways in which of National Socialism, which in turn produces musicality appears in the poems; and that mu- an internal conflict in his poetry: the problem sic plays a role in the construction of meaning of language is mirrored in the poem’s approach and form in several poems, from various phas- to music. Todesfuge acknowledges, through es of Celan’s oeuvre. deconstructivism and self-critique, the Ho- Englund investigates thematic and structu- locaust survivor’s guilt and directs severe accu- ral aspects of his selected poems and of cont- sations of musical aestheticism at itself. From emporary compositions by Harrison Birtwist- this, Englund concludes that the poem’s exter- le, Wolfgang Rihm, György Kurtág, and many nal critical reception misses the mark becau- other works that interact with Celan’s poetry. se the poem has already directed an identical He claims that the musico-poetical relations- form of critique at itself. By reading Todesfuge’s hip is ambivalent; i.e. that there is both diffe- musicality as a metaphor – a key aspect of the rentiation from, and identification with music book’s approach – Englund reveals the pro- in Celan’s poems. Englund builds his argu- found cultural criticism inherent in the poem. ment on Paul Ricoeur’s theory of ‘living me- The ensuing discussion of history and politics taphor’. Since Englund emphatically stresses also pinpoints the tension between the idea of the identity and difference present in the mu- ‘pure’ art and the concern of contaminating sical metaphor – a tension which is also an es- music with ideology (a subject which also se- sential part of intermedial thinking – it would ems to be of central concern to the author). have been interesting to hear more about how Post-war culture and the memory of the atro- Ricoeur’s theory of metaphor could be embed- cities of the Third Reich (both of which cast ded in the theoretical framework of interme- a shadow over German-language poetry and diality. music) are also recurrent motifs of the book.

Recensioner • 95 It is worth noting that Englund’s discus- reflect in a review. It is, however, worth app- sion of the relation between poetry and music roaching several of the better examples of Eng- in Celan’s poetry (particularly with respect to lund’s analyses. In his reading of Anabasis in Todesfuge) confines itself almost exclusively to chapter three, Englund has the poem ascend classical music. The author barely mentions to the synaesthetic spheres, the realm in which the poem’s Romanian-language identity as the senses of hearing and vision intersect. The Tangoul Morţii (Tango of Death, or Death’s poem pays a temporary visit to the higher re- Tango), Petre Solomon’s 1947 Romanian tran- alms before returning back with “a newly won slation of the German unpublished original, sensuality”. Chapter four examines the role of which was completed in close cooperation interruptive repetitions. Celan’s treatment of with Celan himself. The publication of the the poetic lied tradition is examined in chapter translation witnessed a significant tripartite two. All topics receive a thorough investiga- transformation in the poem: the poet’s name tion which I found very interesting, even fas- changes from Antschel to Celan; a fugue be- cinating, to read. comes a tango; and the language of the unpu- Inevitably, Englund draws a series of pre- blished original – which as mentioned earlier dictable conclusions from his investigation of is also the language of German culture and the texts and compositions. No matter how National Socialism – is translated into Ro- differently the significance of music and song manian, Celan’s mother tongue. Certainly, are configured in the poems, he constantly ar- including Tangoul Morţii in the discussion of rives at the conclusion that the metaphorical the topic would have introduced a ‘meta’ level meta-reflection and the metaphorical copu- complication – the reflection of the music-po- la are always present in the rift between the etry metaphor in a second language – but it arts. However, Still Songs makes an important could also have borne interesting fruit. contribution to Celan scholarship and enhan- It is relatively easy to read the metaphori- ces our understanding of the dialogic relations cal mirror structure into vocal music, because between literature and music in the post-war language – for instance, the words or phone- era. tic fragments of poetry that are sung in the Leena Kaunonen musical work— lends linguistic signification to music. Things become more difficult in N.b. Still Songs is a reworked version of the instrumental music, since the formal analysis doctoral dissertation, Stroke Darkly the Strings: of the work requires hermeneutical interpreta- On Paul Celan and Music (Stockholm: Stock- tion in order to bring the music into dialogue holm University, 2011) with the poetry that has inspired its compo- sition. In the case of Engführung for piano and voice (1967) by Aribert Reimann, the au- thor examines verbal and musical repetitions in the work, suggesting that such repetitions “are active agents of meaning in both text and music”. Still Songs explores several interesting ex- amples of those poems in which music plays crucial and complicated roles. The book is very rich in detail and contains extended and meticulous interpretations impossible to

96 • TfL 2012:4 Medverkande

Anna Adeniji är fil. dr i genusvetenskap, tidigare verksam vid Linköpings universitet och Sö- dertörns högskola. Hon disputerade 2008 på avhandlingen Inte den typ som gifter sig? Feminis- tiska samtal om äktenskapsmotstånd (Makadam förlag). Där studerar hon samtida diskurser om äktenskaps- och familjenormer och utforskar även det kreativa akademiska skrivandets former.

Linn Areskoug är fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon forskar om fiktion och berättande i skolans undervisning. Areskoug disputerade 2011 på en avhandling om före- ställningar om den svenske mannen kring sekelskiftet 1900.

Jenny Bergenmar är lektor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon arbetar f.n. med projektet ”Läsarnas Lagerlöf. Allmänhetens brev till Selma Lagerlöf 1891–1940” och är teknisk redaktör i Selma Lagerlöf-arkivet.

Tim Berndtsson är masterstudent vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Han arbetar f.n. på en uppsats om Ludvig Holberg och historieskrivning.

Katarina Bernhardsson är fil. dr i litteraturvetenskap, verksam vid Lunds universitet och un- der 2012 ansvarig för TfL:s recensionsavdelning. I avhandlingen Litterära besvär studerade hon sjukdomsskildringar i samtida svensk prosa och hon undervisar i litteratur på läkarprogrammet i Lund.

Annelie Bränström Öhman är professor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet. Hon dispu- terade 1998 på avhandlingen Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism (Brutus Östlings bokförlag Symposion) och har sedan dess bl.a. publicerat boken ”kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom”. Sara Lidman och den kärleksfulla blicken (Pang Förlag, 2008). F.n. är hon sysselsatt med projektet ”Stilens munterhet. Sara Lidman och romankonsten”.

Stefano Fogelberg Rota är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Han dispute- rade 2008 på avhandlingen Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna (Nordic Academic Press).

Torbjörn Forslid är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Hans forskning har under senare år varit inriktad mot den litterära offentligheten och den nya medialiserade författarrollen, där han bl.a. publicerat Fenomenet Björn Ranelid (2009) och Författaren som

Medverkande • 97 kändis (2011), båda i samarbete med Anders Ohlsson. Han är f.n. projektledare för ett RJ-projekt om ”Förhandlingen av litterärt värde – Sverige 2013”.

Helena Francke är universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås och disputerade 2008 på en avhandling om vetenskaplig publicering.

Leena Kaunonen, Ph.D., is principal investigator and docent in literature in the Department of Finnish, Finno-Ugrian and Scandinavian Studies at the University of Helsinki. She has publis- hed two Finnish-language monographs and written articles on modernism both in Finnish and in English. Currently she is writing a monograph on intermediality and modernism in literature.

Sara Kärrholm, fil. dr, undervisar i litteraturvetenskap vid institutionen för Konst, kultur och kommunikation, Malmö högskola. Hennes forskning har bl.a. berört kriminallitteratur, barnlitteratur och genusfrågor utifrån kulturhistoriska perspektiv. Den senaste boken, Krimi- nallitteratur: utveckling, genrer, perspektiv, skriven tillsammans med Kerstin Bergman, gavs ut på Studentlitteratur 2011.

Immi Lundin är fil. dr i litteraturvetenskap och f.n. verksam vid Författarutbildningen, Lunds universitet. I avhandlingen Att föra det egna till torgs. Berättande, stoff och samtid i Kerstin Strand- bergs, Enel Melbergs och Eva Adolfssons debutromaner (2012) undersöker hon narratologiskt och tematiskt samspel mellan berättarstrategier och tidskontexter i några debutverk från 1960-, 1970- och 1980-talen.

Roland Lysell, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, författare till monogra- fierna Erik Lindegrens imaginära universum och Erik Johan Stagnelius – det absoluta begäret och själens historia samt till vetenskapliga artiklar om bl.a. Atterbom, Stagnelius, Almqvist, Ibsen och Strindberg. Lysell är även verksam som teaterkritiker.

Patrik Mehrens är lektor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han disputerade 1999 på en avhandling om Lars Norén, och bland hans senaste publikationer märks Learning from Liberal Arts Education. Ideas for the Improvement of Undergraduate Education in Sweden (2007).

Daniel Möller är fil. dr vid Lunds universitet och redaktör för TfL. Han disputerade 2011 på en avhandling om tidigmodern tillfällespoesi, Fänad i helgade grifter. Svensk djurgravpoesi 1670– 1760. 2013 påbörjar han ett nytt projekt, ”Rolldiktningens poetik och sammanhang: Olof von Dalins tillfällesdiktning”, finansierat av Vetenskapsrådet.

Ingemar Nilsson är seniorprofessor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och verksam vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion. Han utgav 2009 en biografi om John Landquist och förbereder f.n. en biografi om litteraturforskaren Olle Holmberg.

Tommy Olofsson är poet och kritiker samt docent i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hans senaste bok är Om kvinnligt och manligt och annat konstigt i medeltida skämtballader (2011), skriven tillsammans med Gunilla Byrman. År 2011 tilldelades han Johannes Edfelts stipendium och höll vid prisceremonin i Skara ett föredrag under rubriken ”Johannes Edfelts hand”. Det är detta föredrag som han har bearbetat och utvidgat till en uppsats i detta nummer av TfL.

98 • TfL 2012:4 Jesper Olsson är LiU-forskarassistent och akademiforskare vid Institutionen för kultur och kommunikation, Linköpings universitet. Hans senaste bok är Remanens. Bandspelaren som re-pro-du-dak-tionsteknologi (CO-OP, 2011), och, som redaktör tillsammans med Jonas Ingvars- son, Media and Materiality in the Neo-Avant-Garde (Peter Lang, 2012).

Margareta Petersson är professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hennes senaste bok heter Globaliseringens ansikten. Den indoengelska romanen (2008).

Cristine Sarrimo är professor i litteraturvetenskap vid Malmö högskola. Hon disputerade på avhandlingen När det personliga blev politiskt. 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi (2000) och har även givit ut Heidenstams harem (2008) och Jagets scen. Självframställning i olika medier (2012). Hon forskar f.n. på litteraturens offentligheter och den svenska kulturjournalisti- kens status och innehåll 1990–2013.

Rikard Schönström, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, har under senare år bl.a. publicerat böckerna En försmak av framtiden. Bertolt Brecht och det konkreta (2003) och Olikhetens region och andra essäer (2011). Han är f.n. sysselsatt med ett forskningsprojekt kallat ”Den litterära gesten” och med redigeringen av en nordisk litteraturhistoria.

Alfred Sjödin är doktorand i litteraturvetenskap, Lunds universitet. Han arbetar på en avhand- ling om Johan Gabriel Oxenstierna och naturpoesins genrer.

Paul Tenngart, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, disputerade på en avhandling om Paul Andersson. Han har också skrivit Romantik i välfärdsstaten. Metamorfosförfattarna och den svenska samtiden och Den komplexe Baudelaire. Om nyansernas politik i Les Fleurs du Mal, som kom ut i somras.

Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon forskar om mellan- krigstidens svenska litteratur och demokratiska perspektiv i 1900-talets arbetarlitteratur.

Erik Zillén är docent och universitetslektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har forskat fr.a. om Gustaf Frödings författarskap och om den aisopiska fabelns svenska och europeiska historia.

Medverkande • 99