Fredmans Epistel N:o 82 – Bellmans farväl till sin Skapelse

af docent, fil.dr Gunnar Syréhn, Uppsala universitet

exten i Fredmans sista epistel handlar som bekant om hur Fredman beskriver en måltid i det Tgröna en sommarmorgon, där också och hennes kavaljerer och vänin- nor deltar. En måltid med allt vad strupen och gommen kan begära av läckerheter. Allt detta till klangen av valthorn, och med lantlivets hela behag som ram. Fredman uppmanar sin väninna att insupa växternas väldoft och att lyssna till Per Kraffts maleri af , musiken, medan hon å sin sida beställ- 1779. Wikimedia Commons. samt donar med maten. Vältaligt beskri- ver Fredman också den ljuvliga naturen kring sällskapet. Denne ser alltså “i minuten” att han Så långt befinner vi oss mitt i den måste återbetala det liv som han, liksom vi som episteln enligt Bellmans alla, bara har fått till låns. Men Fredman egen anvisning skall vara. En pastoral i är inte av kött och blod; han är en poetisk tidens stil och smak, sedd genom Fred- och dramatisk konstruktion av Bellman. mans ögon, och framförd av denne i hans Hjälten genom de åttiotvå epistlarna egenskap av både deltagare och berättare. häftar inte i skuld till Gud utan till sin Men så händer någonting märkligt i Skapare, Carl Michael Bellman. (Att han sista strofen: Bellman skjuter Fredman hade en levande förebild ändrar ingen- åt sidan och tar ordet från sin diktade ting.) gestalt! Det sker med abrupt plötslighet Hur ser då Fredman att hans sista 24 genom att namnet Fredman nämns; det stund närmar sig? Jo, ödesgudinnan skulle denne naturligtvis inte själv göra: har “ur Surtouten, / Afklipt en “Fredman ser i minuten / sig till Naturens knapp vid bud”. skuld förbruten”, konstaterar Bellman. Det är kanske för att göra avske- Strofen hade börjat med att Fredman det lättare att bära, för sig själv och för givit Ulla Winblad sitt sista avsked: “Ulla! Fredman och för oss, som diktaren på farväl min Sköna.” Det kan också vara klassiskt vis vill låta Fredman färdas över redan här som Bellman träder in som Styx, och, som för att dessutom lätta upp berättare, men ingenting visar detta lika stämningen, vill han krydda avskedet med tydligt som hans nämnande av Fredman. ett typiskt Bellmanskt skämt: Som den

Magasin fra Det Kongelige Bibliotek 28. årgang • nr. 3 • 2015 fattiglapp Fredman är, har han inte råd Han kan alltså mycket väl hinna njuta sin att betala för överfarten med annat än en sista herdestund med Ulla. knapp ur sin rock. Strofen innehåller mer eller mindre Strofen, dikten och Fredmans epistlar tydliga tidsmarkörer. Den börjar med slutar: “Ändtlig i detta gröna, / Stod Ulla ordet “Ändtlig”, sedan “sista”, vilket ord sista gången Brud”. Ordet “brud” hör till återkommer två gånger, samt “i minuten” kärleken och livet. Det står dock aldrig och “ren”. hos Bellman för giftermål, utan är ett ord Fredman är ju urmakare, vilket Bell- för den sexuella föreningen mellan man man tidigare utnyttjat metaforiskt, som i och kvinna. Emellertid är ju också den epistel 27, “Gubben är gammal, urverket livsbekräftande, och hjälper därigenom dras”. Här är sambandet naturligtvis tillfäl- till att sluta dikten inte i dödens utan i ligt, utom möjligen vad gäller “i minuten”, livets tecken. och tjänar till att stärka budskapet att det Mellan de två gånger som frasen upp- är fråga om ett avsked, ett avsked mellan repas, spelar valthornen den fanfar som diktaren och hans diktade figurer; i synner- ljudit i varje strof, men denna gång med het gäller det orden “Ändtlig” och “sista” en alldeles speciell verkan: Den två gånger med den finalitet, som ligger i de orden. uppåtgående tonsekvensen förmedlar tri- Det är värt att lägga märke till att det umfatoriskt, och varför inte trotsigt, den är Ulla och inte Fredman som avslutar förening av livet och döden, som 1700-ta- Fredmans epistlar, fastän diktcykeln bär let såg ligga i orgasmen, “den lilla döden”, hans namn. Fredman hade i epistel num- där dock livet varje gång segrar. mer 2 givit sin trosbekännelse: “Jag älskar Livsbekräftande är också att kärleks- de sköna, / Men Vinet ändå mer”. Men akten mellan Fredman och Ulla sker “i epistlarna slutar inte med Fredman och detta gröna”. Det är förstås all den somma- vinet, utan med älskogen och Ullas – får rens grönska, som omger dem, men också man förmoda – “lilla död”. en bild på livet på den grönskande jorden, som breder ut sig i all sin rikedom, nu när I ljuset av denna läsning, blir en eljest de skall lämna den. svårförståelig strof lättare att tolka. I strof Men hinner Fredman detta innan han fem tycks sällskapet plötsligt ha hamnat skall äntra Charons båt, eller sker Ullas på krogen, där “Krögarn, den Basilisken, älskogsakt tillsammans med någon annan / Summerar Taflan full i dag”. Låt oss, av de “amaranther” som varit med på hen- istället för en realistisk tolkning, tänka oss nes fest? Jo, jag vill gärna se att det sker raderna bildligt. 25 med Fredman; inte av moraliska utan av Det är sällskapets sista stund i livet. textkritiska skäl. Bellman har skrivit tavlan full, den tavla där gästernas skulder noteras. Han har är Bellman säger farväl till gjort det “i dag”, en tidsangivelse, som Fredman och Ulla, befinner hade varit onödig om den inte hade pekat de sig ännu just “i detta gröna”. fram mot de senare tidsmarkörerna. Det NÖdesgudinnan Clotho har visserligen är gästernas sista dag, mer kommer inte klippt en knapp ur Fredmans rock, men att finnas att notera. De har druckit sin ännu har bara budat Fredman. sista snaps och sitt sista glas vin.

Magasin fra Det Kongelige Bibliotek 28. årgang • nr. 3 • 2015 Möjligen kan man också tänka sig paradisisk miljö en ljuvlig sommarmor- att Bellman självironiskt liknar sig vid gon, med allt som hjärtat kan begära av “Basilisken”, dvs. den som skarpt och livets goda av mat och dryck framför sig. obarmhärtigt lägger märke till inte bara Och så skall de ta avsked av allt detta, ett vad gästerna dricker, utan överhuvud avsked oemotsägligt “förkunnadt” av deras taget vad som sker. upphovsman och Skapare, Carl Michael Bellman. ljuset av min läsning av slutet på Man lägger också märke till att Fred- episteln, blir också ett ord i diktens man, som i tidligare epistlar ofta varit så överskrift mindre svårtolkat än det an- bedrövad att han till och med, liksom i Inars skulle vara. Där finner man sålunda epistel 23, förbannat sina dagars upphov, rubriken “N:o 82 / fredmans epistel / och som ofta varit skröplig och till och Eller Oförmodade Afsked, förkunnadt vid med tyckt sig höra, eller i varje fall sagt sig Ulla Winblads Frukost en sommar-morgon höra, hur “Charon i Luren tutar” (epistel i det gröna”. 79), i denna epistel 82 är full av liv och Den vanligaste tolkningen av ut- sprudlande av verksamhetslust. trycket “Oförmodade Afsked” torde vara Det är, som om Bellman inte velat att Bellman länge förgäves försökt trycka ta död på sina skapelser i tillstånd av sina epistlar, och att han till slut inte hade dödsångest och förtvivlan, utan i en stund vågat räkna med att som nu kunna göra av högsta lycka i en paradisisk miljö. Av- detta; att utgivningen alltså skett oförmo- skedet från livet i exempelvis epistel nr. 27 dat. (“Gubben är gammal”) skulle inte ha varit Förklaringen är möjlig. Men jag vill oförmodat; här är det det. istället hävda att det avsked, som Bellman Överraskningseffekten borde natur- beslutat att ge sina diktade figurer, är något ligtvis också drabba den som läser eller som dessa inte hade väntat sig. Det är för hör denna epistel, men jag tror inte att dem alltså oförmodat. Dikten är sålunda detta sker alltför ofta; Bellmans poetiska Fredmans epistel nr. 82 eller Fredmans (och språk, och naturligtvis musiken som de andras) oförmodade avsked. fortsätter som om ingenting hade hänt, Och hur hade det kunnat vara an- lägger sig som ett barmhärtighetens filter norlunda? Sällskapet befinner sig i en över skeendet.

26

Magasin fra Det Kongelige Bibliotek 28. årgang • nr. 3 • 2015