Lars Lönnroth, Ljuva Karneval! Om Carl Michael Bellmans Diktning
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Samlaren Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 26 2005 I distribution: Swedish Science Press Svenska Litteratursällskapet REDAKTIONSKOMMITTÉ: Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Redaktörer: Anna Williams (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 75 26 Upp- sala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inlämnas i form av utskrift och efter antagning även digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word. Sista inläm- ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är juni 2006 och för recensioner september 2006. Uppsatsförfattarna erhåller särtryck i pappersform samt ett digitalt underlag för särtryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil, lagrad på en diskett. Abstracts har språkgranskats av Sharon Rider. Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo- gande som bedömare av inkomna manuskript. Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367–8. Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.littvet.uu.se. ISBN 9–87666–23–5 ISSN 0348–633 Printed in Sweden by Elanders Gotab, Stockholm 2005 Övriga recensioner · 441 bytligt som dess protagonist. Jeppe paa Bierget har sitt håll. Försöken att dra trådar från 700-talet en fastare uppbyggnad där allt centreras kring hu- till vår egen tid är här som så ofta rent pinsamma. vudrollen. Jeppe tillåts att i en rad monologer re- Varför skall vi borttränga att mycket skiljer Hol- flektera över sig själv och sin tillvaro. Jeppefigu- bergs idéer från våra, t.ex. hans försvar av den ab- ren äger därmed ”en fulltonighet som Lucretia soluta danska kungamakten? saknar” (s. 357). Luckorna är ibland irriterande. Det är gott och Peter Christensen Teilmann intresserar sig för väl att Christensen Teilmann intresserar sig för två iscensättningar, nämligen Staffan Valdemar postmodernistiska Jeppeiscensättningar, men en Holms Jeppe ’96 (996) och Ole Bornedals Jeppe! närstudie av någon uppmärksammad produk- (2002). Båda uppsättningarna upptar element tion ur den nationella danska Holbergtraditio- från – och ifrågasätter samtidigt – såväl den hög- nen hade också varit av intresse. Vad gäller re- kulturella som den folkliga Jeppetraditionen. Ett ceptionen i Sverige förvånar det mig särskilt att slags komedimaskin är i verksamhet i de båda varken det moderna genombrottets eller den ib- iscensättningarna. De överexponerar holbergska sen-strindberg-o’neillska dramatentraditionens teman och tabun och åskådarens förväntningsho- Holberg beaktas. Romantiker i allmänhet och risont attackeras. I Jeppe ’96 behålls i stort kome- Atterbom i synnerhet har givit det komiska och dins klassicistiska intrig och dramaturgi (ehuru komedin en betydelsefull plats i sina system, men med karikatyrens distans samt fixering vid sex uppenbarligen icke helt uppskattat det komiska och våld), medan handling, personer och språk hos Holberg. Varför? uppdateras till samtiden och Jeppes monologer Koordinationen av bidragen, exempelvis ge- elimineras. I Jeppe! är intrigen m.m. i ännu högre nom korshänvisningar, är icke den bästa och det grad bibehållen. Jeppes monologer har dock för- sista bidraget, där Gunnstein Akselberg tror sig stärkts och de existentiella frågorna har understru- vara inspirerad av ’new historicism’ när han letar kits. I dessa iscensättningar är Jeppe inte längre efter förebilder för Holbergs Jeppe bland de nor- bonden från landet, utan särskilt hos Bornedal en ska bönderna i Voss, men i själva verket bedriver modern outsider som mycket väl kunde vara en abstrus kuriosaforskning av 800-talsmodell, blir av oss i publiken; Jeppe är inte ens fet och jovia- en ytterst pinsam final i en antologi som trots allt lisk. Christensen Teilmann utför en noggrann stu- har mycket att ge nordiska Holbergentusiaster. die av Jeppes monologer som talhandlingar och fortsätter med ett avsnitt om fyra huvudtyper av Roland Lysell scenisk tolkning av Jeppe paa Bierget, där verk- begrepp och verkningsestetik beaktas. Detta av- snitt kunde med fördel ha utbyggts. I detaljstu- Lars Lönnroth, Ljuva karneval! Om Carl Michael dier av de båda uppsättningarna fokuseras sedan Bellmans diktning. Albert Bonniers Förlag. Stock- i synnerhet den textdramaturgiska bearbetningen holm 2005. med strykningar och ändringar i själva speltexten. Bornedal tycks mera än Holm vara intresserad att Lars Lönnroth har alltsedan 960-talet berikat finna moderna komiska konstellationer som mot- Bellmanforskningen med viktiga punktstudier, svarande holbergska och läsaren inser att Chris- framför allt om Bacchi ordens-diktningen och tensen Teilmann nog håller denna iscensättning om förhållandet mellan Bellmans religiösa och högst. bacchanaliska poesi. Den vackert formgivna och Som så många andra symposieantologier inne- illustrerade bok som han nu har givit ut vilar håller Holberg i Norden således såväl vatten som alltså på en långvarig och djupgående förtrogen- vin. Vid sidan av insiktsfulla utredningar av Bert- het med ämnet. Han har här tagit ett stort grepp helsens, Tamms, Thorsens, Sivertsens och Chris- över den bellmanska dikten alltifrån ungdomsti- tensen Teilmanns typ, filosofiskt perspektivrika dens psalmverser och sedesatirer till de sista stora texter som Jørgensens och skarpsinniga som Lin- Fredmansepistlarna. Det är ett mäktigt och djärvt nebergs står bidrag av etablerade Holbergforskare företag, länge efterfrågat och genomfört med sä- vilka skrivit mera och bättre om Holberg på an- ker hand. Undertiteln, Om Carl Michael Bellmans dra håll, ofokuserade överblickar och en antolo- diktning, annonserar att vi inte skall vänta oss nå- giredaktörs egen svullna faktagenomgång. Anto- gon biografi av konventionellt snitt. Det är verket logins båda avdelningar spretar ohjälpligt åt var som står i centrum, medan det biografiska mate- 442 · Övriga recensioner rialet har skjutits åt sidan. Men det är inte heller som lade grunden till den fria transformation av fråga om en total genomgång av författarskapet. religiösa motiv som man finner i den mogna dikt- Lönnroth ägnar sig framför allt åt den del av Bell- ningen. Men Ennes visade också med egna exem- mans œvre som han finner estetiskt lödig och in- pel vägen till en profan debattdiktning, mycket tressant. Det har bl. a. inneburit att han har valt gouterad under 750- och 760-talen. Lönnroth bort den omfattande tillfällesdiktningen till en- granskar med viss utförlighet den unge Bellmans skilda, som i Bellmanssällskapets standardupplaga kvinnosatir Tankar om flickors ostadighet och hans omfattar 5 volymer av totalt 9 eller grovt räknat politiska fantasi Månan. Däremot är han förvå- 25 procent. Här finns bland mycket likgiltigt gods nansvärt fåordig när de gäller de många visor med pärlor som vore värda att ta vara på men som kan- sociala motiv som Bellman skrev i början av 760- ske hade varit svårt att inlemma i den plan som talet, dikter som ”Var skall jag födan taga / Jag fat- Lönnroth har stakat ut åt sig. Hovdramatiken och tig sekreter” och ”Stackars Pelle som måste krusa en hel del annat har förvisats till kapitlet ”Åter- och kamma”. Frågan är om inte Bellman var mera vändsgränder”. politiskt och socialt medveten är vad Lönnroth Bokens sammanhållande perspektiv antyds re- här vill göra gällande. dan i titeln. Maskeraden, ”karnevalen”, utgjorde Bellmans bacchanaliska ungdomsdikter utgör ett spektakulärt inslag i 700-talets nöjesliv, av- den i särklass tjockaste av standardupplagans vo- skytt och bekämpat från kyrkligt håll, älskat av en lymer. Ur denna trots ämnet mestadels ökentorra stor publik ur alla samhällsskikt för den kittlande textmassa har Lönnroth lyckats vaska fram vackra spänningen i bytet av identiteter, då ståndsskill- exempel på Bellmans förmåga att förnya en starkt naderna upphävdes och kammarjungfrun blev formelbunden genre. Framför allt fäster han upp- grevinna och greven betjänt. ”Här bildas av den märksamheten vid visor med teatral karaktär, san- oskulds tid, / Då alla voro fordom lika”, heter det nolikt framförda med fullt utspel av röst, gester troskyldigt i en dikt från tiden. Bellman skrev ti- och mimik. Också i bibelparodierna, eller snarare digt om maskeradens faror och lockelser och han travestierna, spårar Lönnroth estradörens teknik. utvecklade själv som diktare och estradör ett su- Det kan synas märkligt att Bellman med sin blick veränt rollspel. Lönnroth ser detta som det essen- för det sceniskt effektfulla aldrig nådde någon tiella i Bellmans konst, en enmansföreställning framgång som dramatiker, men som Lönnroth vi- ”där diktaren/sångaren inför publiken framför sar lyckades han aldrig bygga upp en intrig utan ett slags sångspel med dramatiska scener där ett lät ständigt miljöskildring och lyrik kväva hand- flertal fiktiva figurer såväl ’höga’ som ’låga’ – fö- lingen. Det är i de enskilda dikterna som han ska- rekommer”. Det visar sig vara en fruktbar synvin- par dramatik, genom kontraster och stämnings- kel, som naturligtvis har sin givna tillämpning på brytningar. Fredmans epistlar. Men också den form av mas- Med studien ”Den växande scenen” i Samlaren kerad som utövades inom den offentliga teatern, 967 gjorde Lars Lönnroth en viktig inbrytning inte minst de populära sångspelen, är ju en up- i Bellmanforskningen. Uppsatsen granskar den penbar förutsättning för Bellmans