Samlaren

Tidskrift för

svensk litteraturvetenskaplig forskning

Årgång ioo 1979

Svenska Litteratursällskapet

Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm

Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel. REDAKTIONSKOMMITTÉ

Göteborg: Peter Hallberg Lund: Staffan Björck, Carl Fehrman Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark

Umeä: Magnus von Platen Uppsala: Gunnar Brandell, Thure Stenström, Lars Furuland

Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum, Box 513, 751 20 Uppsala

UTGIVEN MED UNDERSTÖD AV

HUMANISTISK-SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FORSKNINGSRÅDET

ISBN 91-22-00365-7 (häftad) ISBN 91-22-00367-3 (bunden)

ISSN 0348-6133

Printed in Sweden by Almqvist & Wiksell, Uppsala 1980 302 Övriga recensioner den leder till en ganska påtaglig ensidighet är som har hört talas om deras nöd och beslutat rädda ofrånkomligt, och därom har Johannesson själv dem. De två prinsarna bär trälkläder, som det varit väl medveten. Bl. a. påpekar han att »den anstår herdar, och Regner, med vilken Svanvita nordiska traditionen» har kommit i skymundan. börjar ett samtal på vers, söker också i det längsta Men det har varit nödvändigt, menar han, och för få Svanvita att tro att han ingenting annat är än en övrigt har den sidan av Saxos verk ägnats tillbörlig simpel träl. Men hon vet bättre. De ädla linjerna i uppmärksamhet av tidigare forskare. Helt klart den gestalt som hon urskiljer under den grova blir det väl inte vad han lägger in i begreppet - dräkten och framför allt ögonens glans säger hen­ närmast tycks det vara stoff från »fornaldarsagor ne att det är en yngling av ädelt blod hon har och ballader». Att det i Gesta Danorum ingår mo­ framför sig. Till sist uppger han sitt rätta namn, får tiv som kan återfinnas i dem, liksom i folksagorna, av Svanvita ett svärd som alltid ger seger, och tar är obestridligt; man kan där också stöta på detaljer tillsammans med henne upp kampen mot de troll med motsvarigheter på så skilda håll som i land­ varav skogen är full. skapslagar och eddadikt — för den delen även i det Även denna saga skall, enligt Johannesson, tol­ sena noo-talets stora västeuropeiska nyskapelse: kas allegoriskt, och även nu är det fråga om dialek­ versromanen. Men allt detta ligger ju utanför tiken — men nu inte längre i dess destruktiva gränserna till det område som Johannesson har gestalt — som en slingrande och bitsk drake — inmutat åt sig. Här skall därför endast ett par fall utan sådan den är, då den »med sitt gudomliga ljus tas upp, där han verkligen har behandlat stoff, driver tillvarons onda och farliga makter på flyk­ hämtat från sagorna, men på ett sätt som enligt ten». min mening kan ifrågasättas. Till saken hör att Svanvita enligt Johannesson I början av sin andra bok berättar Saxo om en också skall representera både mångudinnan - hon strid mellan en drake och en dansk kung vid namn äger förmågan att skingra mörkret i skogen — och Frode, lysten efter drakens guld, som skall sätta en platonsk anima, som från idévärlden stiger ned honom i stånd att rusta ut en vikingaflotta och i materiens kaos och tar upp kampen med de vinna krigisk ära. Draken är osårbar utom på ett makter som där driver sitt spel. Sagan om henne ställe: pansaret som täcker hans kropp når inte ner blir ett bevis — av flera — för att Saxo hade lärt under buken. Där gäller det alltså för angriparen känna och tagit fasta på Platons idélära, förmedlad att sätta in stöten med svärdet — vilket han givet­ till medeltiden främst genom hans dialog Timaios. vis också gör. Så blir han en berömd hjälte. Att Saxo, grundlärd och mångkunnig, hade läst Detta är ju drag för drag en välkänd saga, vari­ Platons Timaios betvivlar jag inte. Däremot ställer erad av många berättare på skilda språk. Men nu jag mig tveksam till tanken att han berättade sagan förhåller det sig så, att Capella i sin lärodikt har om Svanvita och Regner i syfte att demonstrera sin tecknat en bild av »dialektikens gudinna», sådan kunskap om idéläran — och än mer till tesen att hon är i sin »destruktiva» gestalt, och därvid tillagt han förde in först en drake, sedan en prinsessa, i henne attribut som kommer henne att likna en sin historia om danska folkets öden för att ge sina drake. Johannesson drar slutsatsen att det är där­ läsare en bild av bevisningskonstens olika sidor. ifrån som Saxo har hämtat sin bild av draken som Kan det inte tänkas att han helt enkelt tyckte Frode dödar och att den i själva verket är »en om att berätta sagor — så som hans yngre samtida allegori över dialektikens konst att snärja och bita Snorre tycks ha gjort? sin motståndare». Särskild vikt lägger han vid det Men detta är randanmärkningar, som på intet förhållandet att Saxo betecknar det oskyddade sätt minskar undersökningens värde som en ele­ stället på drakens buk med glosan locus: det utgör, gant och vederhäftig kartläggning av idéström­ menar han, en anspelning på dialektikens s.k. lo- ningarna i ett Danmark på god väg att inlemmas i cus-lära, dvs. läran om de argument som man i en den stora europeiska kulturgemenskapen. diskussion har att välja emellan för att träffa mot­ Gustaf Fredén ståndarens svaga punkt. En förbryllad läsare frågar sig, varför Saxo inte skulle ha valt att använda den glosan: den är ju helt ordinär och konkret och säger exakt vad han ville James Rhea Massengale: The musical-poetic method ha sagt. of Carl Michael Bellman. (Acta universitatis Upsa- Ett stycke längre fram i samma bok berättas en liensis, Studia musicologia Upsaliensia, nova series annan saga. Nu är huvudpersonerna två: Frodes 6.) Almqvist & Wiksell. Uppsala 1979. syster, den fagra sköldmön Svanvita, och den svenske kungasonen Regner. Tillsammans med sin »Aldrig ännu voro skaldekonst och tonkonst mera bror Thorald har han av sin ondskefulla styvmor - systerligt förente ...» Redan i förordet till T red­ deras far är död — skickats ut i villande skogen att mans epistlar 1790 uppställde Kellgren detta krav: vakta boskap. Dit kommer en mörk natt Svanvita att Bellmans verk måste upplevas och analyseras Övriga recensioner 303 som en fullständig sammansmältning av poesi och för att ange Bellmans utgångspunkt. Däremot musik. Kravet har visat sig svårt att uppfylla. Det finns det en annan handskrift, V f 38 a, som först finns som bekant en väldig, svåröverskådlig littera­ 1956 kom till Kungliga biblioteket. Den innehål­ tur kring Bellmans bruk av det poetiska språket. ler de 25 första epistlarna med deras melodier, Det finns likaså en forskning, som med ytterligt mer eller mindre troget återspeglande hur Bell­ tålamod försökt spåra källorna till hans musik. man faktiskt sjöng dem under 1770-talets första Men det finns egentligen bara två forskare, som år. Samtliga dessa förut opublicerade melodier konsekvent försökt utgå från och bestämma denna återges här i ett appendix. Men det finns en mängd interaktion mellan de poetiska och musikaliska intressanta skillnader mellan dessa melodier och elementen i hans verk. Det är den danske teater­ dem som Åhlström nedtecknade för den första historikern Torben Krogh och den tysk-svenske tryckta upplagan av Fredmans epistlar 1790. Även musikforskaren Richard Engländer. med reservationer för att de två nedtecknarna kan Till dessa sällar sig nu en tredje, amerikanen ha förvanskat melodierna, ger detta ändå en ny James Massengale. Han är litteraturhistoriker och och övertygande bild av hur Bellman successivt språkman med Skandinavien som specialitet, han bearbetade de melodier han en gång lånade och är musikforskare av facket och utövande konsert­ under årens lopp lyckades ge dem en allt rikare pianist, med intressen som sträcker sig från och mer uttrycksfull gestalt. DW^r-repertoaren till amerikansk 1800-talsmusik Massengale försöker också ge det parodiska och ragtime. Allt detta är kanske nödvändigt för elementet i episdarna en mer generell tolkning än att skriva ett så märkligt arbete som »The musi- den Krogh framförde. Som många har påpekat cal-poetic method of Carl Michael Bellman». lyckas Bellman med olika medel göra Fredman Hans arbete börjar med en reverens till före­ och hans värld intensivt närvarande i nuet. Ändå gångarna, Krogh och Engländer. Samtidigt påvisar finns det, mer undanskymt och subtilt, element han vissa begränsningar i deras sätt att analysera som påminner oss om att Fredman egentligen är Bellman. Krogh betraktade Fredmans epistlar som död och att denna värld på olika sätt befinner sig en i huvudsak parodisk genre, där förebilderna var på stort avstånd från oss. Denna genomgående att finna i fransk vaudeville och opera comique. Eng­ spänning mellan närhet och distans förstärktes, länder gjorde skarpsinniga iakttagelser av den rent åtminstone för den samtida publiken, genom Bell­ musikaliska strukturen i epistlarna. Men hans ana­ mans självsvåldiga och originella bruk av sitt mu­ lys blev på många punkter fragmentarisk och lät sikaliska material. Här tyckte sig åhörarna i för­ det litterära träda i skymundan. stone möta tidens slagdängor, signaler, dansryt­ Massengale definierar sin egen utgångspunkt: mer, kadenserna och drillarna från orkestersalarna han vill studera hur Bellman i sitt val av verbala och operascenerna osv. — men allt det välkända och litterära uttrycksmedel styrs och inspireras av framträdde gradvis som ett alltmer främmande, den rent musikaliska ram han valt eller utarbetat mångtydigt och oroande språk. för varje epistel. Han visar också inledningsvis hur Detta får också bilda bakgrunden till den gene­ otillräckligt Kroghs parodibegrepp är för att för­ rella modell som Massengale utformar för att för­ klara vad som egentligen sker i epistlarna och ut­ klara interaktionen mellan musikaliska och språk- gör deras egenart. Vadé, Favart och alla mindre ligt-litterära element i epistlarna. När man skriver namnkunniga vaudeville-poeter i Frankrike och en ny text till en given melodi, uppstår ett para- Sverige utgick från en redan välkänd melodi och digm som återkommer varje gång melodin uppre­ angav dess timbre. På detta sätt kunde deras text pas, dvs. i varje ny strof. Den musikaliska frasen omedelbart sjungas och spridas och kanske träda i bestämmer nämligen rytm, tempo och längd i var­ ett överraskande och roande förhållande till den je enskild vers. Frasens kadens eller slutfall avgör äldre text, som publiken förband just med denna rimordets karaktär, medan de olika frasernas in­ melodi. Men Bellman bryter på punkt efter punkt bördes relationer kan påverka rimflätningen. Det mot dessa parodins principer. Ytterst sällan anger kan också finnas figurer i musiken eller »stäm­ han en timbre för sina epistlar, stick i stäv med ningar» som på olika sätt översättes i språkliga traditionen bearbetar han också och modifierar de uttryck. lånade melodierna, ibland till oigenkännlighet. Naturligtvis återfinns sådana paradigm i Fred­ Han har knappast varit angelägen att hans epistlar mans epistlar. Men Massengale gör samtidigt en skulle sjungas som populära visor. mängd skarpsynta iakttagelser av hur Bellman Ett ytterst intressant material ger stöd åt denna själv synes bryta mot de paradigm, som fanns i de tes. Den äldsta uppteckningen av melodierna till melodier eller litterära förlagor han utgick ifrån. Fredmans epistlar återfinns i den s. k. Åkerman- Versradernas längd och rimflätningen står ofta i handskriften. Nu visar Massengale att man faktiskt konflikt till de mönster musiken dikterar. I vissa inte kan sjunga texterna efter dessa melodier, de fall uteblir rimorden och ger texten en överras­ måste ha nedtecknats som ett stöd för minnet och kande prosaisk karaktär, i andra fall uppträder de 304 Övriga recensioner

inom den musikaliska frasen eller repeteras för att I inledningen till sin bok Morgonrodnadens strids­ parodiskt överlasta språket. På dessa och många män påpekar Louise Vinge att forskningen i den andra sätt skapas egentligen en oupphörlig spän­ svenska romantikens historia efter en nästan över­ ning mellan paradigmet och epistelns faktiska ut­ rik blomstring under de första decennierna av vårt veckling, en spänning som bland annat kan åter­ århundrade på sistone har fört en påfallande un­ finnas mellan musikens och språkets mönster. danskymd tillvaro — i skarp kontrast till den »mas­ Trots allt skulle de två konsterna då inte vara siva» utforskning som just nu ägnas dess kontinen­ »systerligt förente». Massengale väljer själv en tala och engelska motsvarighet. Vad man i denna annan förklaring. Om ett paradigm oförändrat främst har inriktat sig på är att ge en samlad bild av upprepas strof för strof, försvagas intresset allt­ »romantikens nya historiska medvetenhet, dess mer: åhöraren möter ju bara det förväntade. Där­ evolutionistiska och dynamiska uppfattning av för måste det också finnas en motsatt princip, som människo- och samhällsliv och dess märkliga insikt Massengale väljer att kalla »the poetic intent». om sin egen plats i historien». Detta är grundte­ Det är en annan organiserande princip, som över­ mat också i hennes egen undersökning: hon vill skrider den enskilda strofen för att ge hela dikten visa hur romantikens »epokala medvetenhet» en bestämd och meningsfylld struktur. För att nå kom till uttryck i litteratur och idéliv i Sverige. detta mål kan poeten låta paradigmet gå mot sin Detta är, anser hon, nödvändigt, om man vill skapa upplösning eller utvidgning. Det är denna teknik sig en sann bild av den svenska romantiken som som Bellman använder sig av mer konstfullt och ett led i en idéströmning med förgreningar över medvetet än de flesta av tidens vaudeville-òSkx&to. hela Europa. Hos dem upprepas samma tankar och samma käns­ Därmed är sagt att vi i Vinges bok förs in på spår la i varje strof: visan vinner i emfas men löper som knappast någon tidigare svensk forskare har risken av monotoni. I Fredmans epistlar däremot försökt följa; i varje fall har ingen gjort det så finns det alltid ett inre skeende mellan och till och ihärdigt och samtidigt lyckosamt som hon. Hon med inom de enskilda stroferna, som dels håller redovisar en myckenhet både gammalt och nytt åhöraren i ständig osäkerhet, dels gör dikten till en stoff, men det viktigaste är att hon låter oss se det organisk helhet. Och detta skeende innebär i regel alltsammans ur en ny synvinkel som kommer det att musiken — som framförallt konstituerar dik­ att framträda på ett nytt sätt. Och hon gör det med tens paradigm — mer och mer underordnas den suverän behärskning av ett mångskiftande material poetiska idén. och med säker blick för väsentligheter. Man följer Massengales arbete har en beundransvärd ba­ med spänning de linjer hon drar upp, samtidigt lans mellan den klara, logiska tankebyggnaden och som man fröjdar sig åt att så mycken kunskap kan mängden av exakta och suggestiva detaljanalyser. förmedlas på ett så klart och öppet språk. Mer distinkt och övertygande än någon annan har »Nya skolans» företrädare — en Atterbom, en han kunnat förklara vad det är som faktiskt skiljer Palmblad, en Hammarsköld — uttalade som be­ Bellman från exempelvis de franskavaudeville-òskr kant ofta och högljutt sin övertygelse om att de tarna eller de svenska dryckespoeterna, en skill­ hade blivit kallade att inleda en ny och bättre tid nad som så många forskare intuitivt upplevt och inte bara inom vitterheten utan också för hela givit uttryck för. Därför kommer också hans verk mänskligheten. Med dem hade, förklarade de, en att influera och inspirera all kommande Bellmans- ny tidsålder brutit in - mänsklighetens historia forskning. Men samtidigt visar det på möjligheter hade nått en vändpunkt, nu gällde det att återska­ att bearbeta ett ännu vidare fält med dessa och pa det saliga urtillstånd, den guldålder, som den en liknande metoder: visan eller sången från Wival- gång för mångtusende år sedan hade lämnat bak­ lius’ dagar till Bellmans som lyrikens viktigaste om sig. Detta var en tro som omfattades av såväl form, visan som via popmusik, proteströrelser och Shelley som Friedrich Schlegel, för att nämna en­ en våg av intim-naiv konst blivit en av vår egen tids dast två exempel utifrån, men enligt Louise Vinge mest inflytelserika konstformer. Därför finns det i förfäktades den med än större styrka av våra egna dag dubbel anledning att begrunda exemplet romantiker. »Morgonrodnadens stridmän», titeln Bellman och av Massengale lära sig hur man kan på hennes bok, var ett ärenamn som de gärna analysera den skönhet och det behag som musik tilläde sig själva; »Auroraförbundet» kallade de och poesi kan skänka varandra. sin vittra sammanslutning, Phosphoros sin tid­ Kurt Johannesson skrift. Med pedagogisk övertydlighet angav de för en kallsinnig omvärld vad de betraktade som sin huvuduppgift: att båda en ny dag. Louise Vinge: Morgonrodnadens stridsmän. Epok­ Med tiden upptäckte de, icke utan grämelse, att bildningen som motiv i svensk romantik 1807-1821. de hade lagt alltför stor vikt vid den uppgiften. Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund. Ivern att riva ned det gamla hade kommit dem att Vol. 73. CW K Gleerup. Lund 1978. glömma att deras egentliga mål dock hade varit att