Samlaren Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång ioo 1979 Svenska Litteratursällskapet Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel. REDAKTIONSKOMMITTÉ Göteborg: Peter Hallberg Lund: Staffan Björck, Carl Fehrman Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark Umeä: Magnus von Platen Uppsala: Gunnar Brandell, Thure Stenström, Lars Furuland Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum, Box 513, 751 20 Uppsala UTGIVEN MED UNDERSTÖD AV HUMANISTISK-SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FORSKNINGSRÅDET ISBN 91-22-00365-7 (häftad) ISBN 91-22-00367-3 (bunden) ISSN 0348-6133 Printed in Sweden by Almqvist & Wiksell, Uppsala 1980 302 Övriga recensioner den leder till en ganska påtaglig ensidighet är som har hört talas om deras nöd och beslutat rädda ofrånkomligt, och därom har Johannesson själv dem. De två prinsarna bär trälkläder, som det varit väl medveten. Bl. a. påpekar han att »den anstår herdar, och Regner, med vilken Svanvita nordiska traditionen» har kommit i skymundan. börjar ett samtal på vers, söker också i det längsta Men det har varit nödvändigt, menar han, och för få Svanvita att tro att han ingenting annat är än en övrigt har den sidan av Saxos verk ägnats tillbörlig simpel träl. Men hon vet bättre. De ädla linjerna i uppmärksamhet av tidigare forskare. Helt klart den gestalt som hon urskiljer under den grova blir det väl inte vad han lägger in i begreppet - dräkten och framför allt ögonens glans säger hen­ närmast tycks det vara stoff från »fornaldarsagor ne att det är en yngling av ädelt blod hon har och ballader». Att det i Gesta Danorum ingår mo­ framför sig. Till sist uppger han sitt rätta namn, får tiv som kan återfinnas i dem, liksom i folksagorna, av Svanvita ett svärd som alltid ger seger, och tar är obestridligt; man kan där också stöta på detaljer tillsammans med henne upp kampen mot de troll med motsvarigheter på så skilda håll som i land­ varav skogen är full. skapslagar och eddadikt — för den delen även i det Även denna saga skall, enligt Johannesson, tol­ sena noo-talets stora västeuropeiska nyskapelse: kas allegoriskt, och även nu är det fråga om dialek­ versromanen. Men allt detta ligger ju utanför tiken — men nu inte längre i dess destruktiva gränserna till det område som Johannesson har gestalt — som en slingrande och bitsk drake — inmutat åt sig. Här skall därför endast ett par fall utan sådan den är, då den »med sitt gudomliga ljus tas upp, där han verkligen har behandlat stoff, driver tillvarons onda och farliga makter på flyk­ hämtat från sagorna, men på ett sätt som enligt ten». min mening kan ifrågasättas. Till saken hör att Svanvita enligt Johannesson I början av sin andra bok berättar Saxo om en också skall representera både mångudinnan - hon strid mellan en drake och en dansk kung vid namn äger förmågan att skingra mörkret i skogen — och Frode, lysten efter drakens guld, som skall sätta en platonsk anima, som från idévärlden stiger ned honom i stånd att rusta ut en vikingaflotta och i materiens kaos och tar upp kampen med de vinna krigisk ära. Draken är osårbar utom på ett makter som där driver sitt spel. Sagan om henne ställe: pansaret som täcker hans kropp når inte ner blir ett bevis — av flera — för att Saxo hade lärt under buken. Där gäller det alltså för angriparen känna och tagit fasta på Platons idélära, förmedlad att sätta in stöten med svärdet — vilket han givet­ till medeltiden främst genom hans dialog Timaios. vis också gör. Så blir han en berömd hjälte. Att Saxo, grundlärd och mångkunnig, hade läst Detta är ju drag för drag en välkänd saga, vari­ Platons Timaios betvivlar jag inte. Däremot ställer erad av många berättare på skilda språk. Men nu jag mig tveksam till tanken att han berättade sagan förhåller det sig så, att Capella i sin lärodikt har om Svanvita och Regner i syfte att demonstrera sin tecknat en bild av »dialektikens gudinna», sådan kunskap om idéläran — och än mer till tesen att hon är i sin »destruktiva» gestalt, och därvid tillagt han förde in först en drake, sedan en prinsessa, i henne attribut som kommer henne att likna en sin historia om danska folkets öden för att ge sina drake. Johannesson drar slutsatsen att det är där­ läsare en bild av bevisningskonstens olika sidor. ifrån som Saxo har hämtat sin bild av draken som Kan det inte tänkas att han helt enkelt tyckte Frode dödar och att den i själva verket är »en om att berätta sagor — så som hans yngre samtida allegori över dialektikens konst att snärja och bita Snorre tycks ha gjort? sin motståndare». Särskild vikt lägger han vid det Men detta är randanmärkningar, som på intet förhållandet att Saxo betecknar det oskyddade sätt minskar undersökningens värde som en ele­ stället på drakens buk med glosan locus: det utgör, gant och vederhäftig kartläggning av idéström­ menar han, en anspelning på dialektikens s.k. lo- ningarna i ett Danmark på god väg att inlemmas i cus-lära, dvs. läran om de argument som man i en den stora europeiska kulturgemenskapen. diskussion har att välja emellan för att träffa mot­ Gustaf Fredén ståndarens svaga punkt. En förbryllad läsare frågar sig, varför Saxo inte skulle ha valt att använda den glosan: den är ju helt ordinär och konkret och säger exakt vad han ville James Rhea Massengale: The musical-poetic method ha sagt. of Carl Michael Bellman. (Acta universitatis Upsa- Ett stycke längre fram i samma bok berättas en liensis, Studia musicologia Upsaliensia, nova series annan saga. Nu är huvudpersonerna två: Frodes 6.) Almqvist & Wiksell. Uppsala 1979. syster, den fagra sköldmön Svanvita, och den svenske kungasonen Regner. Tillsammans med sin »Aldrig ännu voro skaldekonst och tonkonst mera bror Thorald har han av sin ondskefulla styvmor - systerligt förente ...» Redan i förordet till T red­ deras far är död — skickats ut i villande skogen att mans epistlar 1790 uppställde Kellgren detta krav: vakta boskap. Dit kommer en mörk natt Svanvita att Bellmans verk måste upplevas och analyseras Övriga recensioner 303 som en fullständig sammansmältning av poesi och för att ange Bellmans utgångspunkt. Däremot musik. Kravet har visat sig svårt att uppfylla. Det finns det en annan handskrift, V f 38 a, som först finns som bekant en väldig, svåröverskådlig littera­ 1956 kom till Kungliga biblioteket. Den innehål­ tur kring Bellmans bruk av det poetiska språket. ler de 25 första epistlarna med deras melodier, Det finns likaså en forskning, som med ytterligt mer eller mindre troget återspeglande hur Bell­ tålamod försökt spåra källorna till hans musik. man faktiskt sjöng dem under 1770-talets första Men det finns egentligen bara två forskare, som år. Samtliga dessa förut opublicerade melodier konsekvent försökt utgå från och bestämma denna återges här i ett appendix. Men det finns en mängd interaktion mellan de poetiska och musikaliska intressanta skillnader mellan dessa melodier och elementen i hans verk. Det är den danske teater­ dem som Åhlström nedtecknade för den första historikern Torben Krogh och den tysk-svenske tryckta upplagan av Fredmans epistlar 1790. Även musikforskaren Richard Engländer. med reservationer för att de två nedtecknarna kan Till dessa sällar sig nu en tredje, amerikanen ha förvanskat melodierna, ger detta ändå en ny James Massengale. Han är litteraturhistoriker och och övertygande bild av hur Bellman successivt språkman med Skandinavien som specialitet, han bearbetade de melodier han en gång lånade och är musikforskare av facket och utövande konsert­ under årens lopp lyckades ge dem en allt rikare pianist, med intressen som sträcker sig från och mer uttrycksfull gestalt. DW^r-repertoaren till amerikansk 1800-talsmusik Massengale försöker också ge det parodiska och ragtime. Allt detta är kanske nödvändigt för elementet i episdarna en mer generell tolkning än att skriva ett så märkligt arbete som »The musi- den Krogh framförde. Som många har påpekat cal-poetic method of Carl Michael Bellman». lyckas Bellman med olika medel göra Fredman Hans arbete börjar med en reverens till före­ och hans värld intensivt närvarande i nuet. Ändå gångarna, Krogh och Engländer. Samtidigt påvisar finns det, mer undanskymt och subtilt, element han vissa begränsningar i deras sätt att analysera som påminner oss om att Fredman egentligen är Bellman. Krogh betraktade Fredmans epistlar som död och att denna värld på olika sätt befinner sig en i huvudsak parodisk genre, där förebilderna var på stort avstånd från oss. Denna genomgående att finna i fransk vaudeville och opera comique. Eng­ spänning mellan närhet och distans förstärktes, länder gjorde skarpsinniga iakttagelser av den rent åtminstone för den samtida publiken, genom Bell­ musikaliska strukturen i epistlarna. Men hans ana­ mans självsvåldiga och originella bruk av sitt mu­ lys blev på många punkter fragmentarisk och lät sikaliska material. Här tyckte sig åhörarna i för­ det litterära träda i skymundan. stone möta tidens slagdängor, signaler, dansryt­ Massengale definierar sin egen utgångspunkt: mer, kadenserna och drillarna från orkestersalarna han vill studera hur Bellman i sitt val av verbala och operascenerna osv. — men allt det välkända och litterära uttrycksmedel styrs och inspireras av framträdde gradvis som ett alltmer främmande, den rent musikaliska ram han valt eller utarbetat mångtydigt och oroande språk. för varje epistel. Han visar också inledningsvis hur Detta får också bilda bakgrunden till den gene­ otillräckligt Kroghs parodibegrepp är för att för­ rella modell som Massengale utformar för att för­ klara vad som egentligen sker i epistlarna och ut­ klara interaktionen mellan musikaliska och språk- gör deras egenart. Vadé, Favart och alla mindre ligt-litterära element i epistlarna. När man skriver namnkunniga vaudeville-poeter i Frankrike och en ny text till en given melodi, uppstår ett para- Sverige utgick från en redan välkänd melodi och digm som återkommer varje gång melodin uppre­ angav dess timbre.