Kvinnan I Fyrkat

Kvinnan i Fyrkat

En detaljstudie av den vikingatida kvinnograven nr 4 i Fyrkat, Danmark

Kandidatuppsats i arkeologi Stockholms universitet HT 2011 Jessica Hillborg Handledare: Ing-Marie Back Danielsson

Innehållsförteckning

1. INLEDNING 1

1.1INTRODUKTION 1 1.2 SYFTE 1 1.3 FRÅGESTÄLLNINGAR 1 1.4 TEORI OCH METOD 2

2. FYRKAT - MATERIALPRESENTATION 2

2.1 INLEDNING – BORGEN 2 2.2 GRAVFÄLTET 4 2.3 GRAV 4 OCH GRAVMATERIALET 5

3. ANALYS 10

3.1 VÖLVAN 10 3.2 DEN MÄKTIGA KVINNAN 14 3.3 KOPPLINGEN TILL ÖST 18

4. TOLKNING 21

5. SLUTSATS 26

6. SAMMANFATTNING 27

7. REFERENSER 28

Abstract: This essay is about a rich woman’s grave at Fyrkat, Jylland in Denmark. Women who have appeared to be independent in the 10th century have directly been interpreted as a volva. I wanted to make a detailed study of the woman in the Fyrkat grave to get a more in-depth understanding of this woman and which positions she may have had in the Viking Age society. I believe she was an independent woman with her own career. Her role as a volva may have been a thing she did on the side, on special occasions.

Framsidebilden: Völva tillsammans med sin stav? Från Kyrkan Michael, Isle of Man. Tagen ur: Pentz et al, 2009:227.

1. Inledning

1.1Introduktion 1837 debatterades det hur man kunde se vilka ”fornkristna” gravar det låg män eller kvinnor i. Man beslöt sig då för att dela upp föremålen i gravarna i grupper för män och kvinnor, t.ex. svärd var för männen och nålar för kvinnorna. Detta publicerades i mecklenburgska historie- och fornminnesföreningens årsbok Mecklenburgisches Jahrbuch, 1837 (Hjörungdal, 1998:87). Senare fann man dock dolkar i kvinnogravar och blev tvungen att tänka om. Slutsatsen var att det kan ha funnits ”krigiska” kvinnor men att de var av en minoritet (Mestorf, 1889, Müller, 1876). Detta synsätt höll i sig ända in på 1900-talet, då man istället hade två stereotyper; ”man the hunter” och ”woman the gatherer”, på samma sätt kunde man kalla gravarna ”kvinnogravar” och ”vapengravar” (Stjernquist, 1955). I flera årtionden har arkeologer bedrivit genusforskning och ändå lever dessa synsätt kvar än idag. Arkeologer har fortfarande svårt att erkänna kvinnor under forntiden som ekonomiskt mäktiga eller som ledartyper. (Arwill-Nordbladh, 2001). Jag vill därför ifrågasätta det androcentriska synsättet på kvinnogravar.

Jag kommer i denna uppsats undersöka grav 4 i Fyrkat, Danmark, där en kvinna ligger begravd i en vagn med fina och speciella gravgåvor. I tidigare forskning har kvinnan snabbt tolkats som en völva, med andra ord en stavbärare, då hon är begravd med en viss metallstav. Liknande metallstavar har även hittats i tre andra speciella kvinnogravar. Dessa är Klinta på Öland och två stycken gravar i Birka, Bj 660 och Bj 845. Man fann även en tredje stav på detta gravfält, Bj 834, men i denna grav låg både en kvinna och en man begravd. Genom att även se till de andra gravgåvorna och omgivningen ska jag se om det finns någon annan bakgrund till kvinnan i grav 4.

1.2 Syfte Syftet med denna uppsats är att utföra en detaljstudie av kvinnan i grav 4 i Fyrkat, Danmark. Målet med detaljstudien är att man ska få en ny och fördjupad förståelse för den gravlagda och den eller de roller och maktpositioner som hon kan ha haft i livet.

1.3 Frågeställningar 1 Vilken roll har gravgåvorna spelat för kvinnan? 2 Varför har man bedömt kvinnan i graven som völva? 3 Vilken annan roll kan kvinnan ha haft i samhället?

1.4 Teori och metod Arwill-Nordbladh skriver att gravläggningen speglar samhällets uppfattningar om vad som är giltigt för en kvinnlig genuskonstruktion och hur det kommer till uttryck eller befästs. Att man genom de materiella föremålen försöker uttrycka detta (Arwill-Nordbladh, 1998). I tidigare studier har man som sagt tolkat det som att kvinnan var en völva men det behöver inte utesluta att hon också kan ha haft andra roller i samhället. Jag kommer att analysera detta material genom att ta en närmare titt på alla gravfynd. Då jag inte har tillgång till de riktiga fynden kommer jag att titta på dem i publikationer, jag tar även hänsyn till den omgivande miljön. På detta sätt ska jag försöka få en ny fördjupad förståelse för kvinnan i grav 4. Då jag vill ifrågasätta det androcentriska synsättet på kvinnogravar under vikingatiden kommer jag att försöka se på detta ur ett genusperspektiv, dvs jag vill reda ut om gravgåvorna och sättet hon är gravlagd på visar att hon kan ha haft en maktposition i samhället eller att hon var en yrkeskvinna med egen identitet.

2. Fyrkat - Materialpresentation

2.1 Inledning – Borgen Fyrkat ligger på Jylland i Danmark och är en av fyra liknande fästningar i Danmark som är av en typ som kallas ”Trelleborgs”typ. De tre andra borgarna är Trelleborg på Själland, Nonnebakken på Fyn, Aggersborg på Jylland. Man vet inte exakt vad dessa borgar har använts till men några alternativ är skatteinbetalningsstation, militärsamlingsplats eller ekonomiskt centra. (Price, 2002).

Fig 1. T.v. Översikt över Fyrkat borgen och gravfältet. Ritad av Holger Schmidt. Tagen ur Roesdahl, 1977:8. Fig 2. Fyrkat borgen. Foto: Nationalmuseet. Tagen ur Pentz et al, 2009:216.

Borgen är uppbyggd så att den ytterst har en cirkulär ringvall av jord och trä, med en inre diameter på 120,4 m och en bredd på 11,8 m. Innanför denna går en 1,8 m bred ringled. Borgen är uppdelad i fyra stycken ”tårtbitar” med fyra stycken 3,0 m breda portöppningar som alla har en väg som leder rakt in i mitten av borgen. I varje ”tårtbit” finns fyra stycken långhus på 28,4 x 7,4 m som ligger placerade som kvadrater. I dessa fyra kvadrater är ett gårdshus placerat. Man har även funnit ett porthus och ett grophus i borgen. (Roesdahl, 1977).

Parallellt längs den nord-västra sidan av borgen ligger ett gravfält, detta ligger beläget på den högsta punkten i området. Det kan tyda på att gravplatsen var förutbestämd och att man ville utnyttja platsen till fullo. Man tror att gravfältet och borgen är från slutet av Harald Blåtands regeringstid då man dendrokronologiskt har daterat en av byggnaderna i området till år 980 e.kr. (Price, 2002). Då alla dessa ”Trelleborgsborgar” är från 980-talet finns det teorier om att platserna använts som samlingsplatser till Harald Blåtands kampanjer för att införa kristendomen. (Price, 2002; Pentz et al, 2009). Roesdahl skriver att Fyrkat kan ha varit ett kungligt fort. Under brytningstiden levde den förkristna kulten och den kristna kulten fredligt sida vid sida, men Roesdahl tror inte att Fyrkat måste ha varit kristet utan borgen kan ha haft

en politisk funktion för att visa på en ny och bredare maktstruktur. Borgen kan även ha haft olika användningsområden beroende på situationen i landet. (Roesdahl, 1977). De olika husen i borgen visar på olika användningsområden, bl.a. som verkstäder, förvaringshus, bostadshus och vissa visar på mycket lite användning. Livet i borgen verkar ha varit lite som på en stor gård. De mest speciella fynden i borgen visar på en verksamhet med guldsmeder och grovsmeder, vilket tyder på att Fyrkatfolket själva tillverkat föremål med god kvalitet. Borgen var i bruk en kort period, ca 5-10 år, sedan förstördes den i en brand. Branden skedde dock efter att borgen övergivits. (Roesdahl, 1977).

2.2 Gravfältet Man har hittat ca 30 gravar varav det finns både manliga, kvinnliga och barngravar. Alla gravar var flatmarksgravar. I mitten av gravfältet har man funnit stolphål som man tror är rester efter någon typ av plattform/bro, 40 m lång och 5 m bred, som kan ha funnits med under gravceremonin. Man vet dock inte säkert hur/vad den har använts till (Pentz et al, 2009). Spridda över gravfältet har man även hittat flera eldplatser. Dessa kan också ha ingått i någon slags gravkult men det är inget man kan bevisa då de är placerade väldigt osammanhängande.

Vid flera av gravarna har man även funnit lämningar efter stolphål som skulle ha kunnat vara någon typ av gravmarkering men dessa finns inte heller vid alla gravarna. De flesta gravar är mycket dåligt bevarade, man har inte hittat så mycket mer än järnnitar från kistorna, men i några gravar har man hittat gravgåvor såsom bl.a. ett yxhuvud och en järnkniv med spår av ett träskaft i grav 2. I grav 3 fann man en järnkniv och några glaspärlor. De gravar som utmärker sig mest när det gäller gravgåvor är grav 4 och grav 22b. I 22b har man bl.a. funnit spår av ett skrin, en järnkniv, en järnsax, ett antal glaspärlor, silvertråd och guldtråd. (Roesdahl, 1977).

Två av gravarna var vagnsgravar; grav 4 och grav 20. Grav 4 är den grav som jag kommer att inrikta mig på. Denna är en kvinnograv och är den största på hela gravfältet. Den har även mycket speciella gravgåvor.

Fig. 3. Plan över gravfältet. Röda pilen pekar på grav 4. Visar även stolphålen som utgör plattformen/bron. Ritad av Orla Svendson. Tagen ur Price, 2002:151.

2.3 Grav 4 och gravmaterialet Graven grävdes ut i oktober 1954. Den visade sig då vara placerad i öst-västlig riktning. Graven var ca 485 x 170 cm. På gravens sydsida fann man ett område med träkol och i det nordöstra hörnet fann man en liten stensamling. Vagnen har man räknat ut ska ha varit 2 m lång, 1 m bred och 45 cm djup och rundbottnad. Den ska även ha haft 7 sidor. Man har tidigare försökt att göra en rekonstruktion av vagnkistan, men det är omöjligt att göra en exakt kopia då det saknas för mycket av den. Den bäst bevarade gaveln är den södra och den skickade man till Nationalmuseet. (Roesdahl, 1977).

Det som har bevarats av kvinnan är tandemalj och spår efter skenben, lårben och höger överarm. Kvinnan låg på rygg i graven med huvudet mot väst och man tror att hon hade huvudet på någon typ av kudde. Hennes vänstra arm låg antagligen längs kroppen medan den högra låg böjd över hennes höft. Hon var ca 1,70 cm lång, men man har inte kunnat bedöma någon ålder. (Price, 2002).

Man tror att kvinnan har varit klädd i ganska enkla kläder då man inte har funnit några av de vanliga vikingatida smyckena eller broscherna som håller ihop kläderna. Det kan tänkas att

hon haft någon typ av linne. Man tror dock att kläderna har varit av god kvalitet eftersom man har hittat spår av guldtrådar på bröstkorgen som kan ha hört till någon typ av broderi. Andra kvinnor på gravfältet har varit klädda i skrud och därför kan man tänka sig att hon också kan ha varit det (Price, 2002). En annan tolkning till varför hon inte har de vanliga klädspännena är att hon kan ha varit mycket tidig med det nya modet, lång kjol och tunika över. Liknande kläder har hittats i kvinnogravar i Hvilehoj och Horning (Pentz et al, 2009).

Fig. 4. Teckning av kvinnan i grav 4. Ritad av: Torhallur Trainsson Tagen ur: Price, 2002:153. (OBS. Öppningen på vagnen ska vara vid kvinnans huvud, ej vid fötterna.)

Kvinnan i grav 4 hade ett stort utbud av gravgåvor. Jag kommer att gå igenom gravgåvorna i ordning från fynden under kvinnans fötter till fynden ovan hennes huvud.

Vid kvinnans fötter har man hittat rester efter en låda som ska ha varit ca 24 cm lång. Lådan var tillverkad av ek och poppel och den hade tre typer av ornamentik, nämligen rutmönstrat, trebandsflätat och slingrat band. Då låsarrangemanget finns kvar, vet man att lådan var låst när kvinnan begravdes. Man tror att det har funnits kläder i lådan. Man har hittat bl.a. något man tror är av läder som har varit broderat med både silvertråd och guldtråd. Fragmentet var på 2,2 cm. Man har även hittat en hel del lösa silver- och guldtrådar och en del tygfragment. På de hopvikta tygerna i lådan låg det ett litet skrin gjort av poppel med två saxar i. På tyget låg även en skifferbrynsten, som man Fig. 5. Rekonstruktion av trälådan. tror i detta fall använts för att slipa Ritad av: Flemming Bau. ”sy-verktyg”, och en sländtrissa. (Roesdahl, 1977). Tagen ur: Price, 2002:156. Något som är väldigt ovanligt i vikingatida gravar är de två tå-ringarna i silver som man hittade i kvinnans grav. De är identiskt tillverkade med en diameter på 1,5 cm med en slags låsöppning som håller ringarna stängda. Man tror att ringarna har suttit på stortårna, vilket även tyder på att kvinnan antingen har begravts barfota, eller med någon typ av sandaler. Ett av de mest uppmärksammade fynden i graven är en metallstav som man har hittat rester av vid lådan. Enligt Price har det tidigare argumenterats för att metallstaven ska ha varit placerad i lådan, men han själv avvisar detta och argumenterar istället för att det endast har varit den nedre delen av staven som har varit placerad på lådans lock och att den har legat längs kvinnans vänstra ben. (Price, 2002:156).

Fig. 6. Rekonstruktion av metallstaven. Ritad av: Flemming Bau. Tagen ur: Price, 2002:185.

Staven är byggd av en mittstav med fyrkantigt tvärsnitt som är omringad av fyra stycken stavar med cirkulärt tvärsnitt. Dessa hålls ihop med en typ av beslag, endast tre av dessa har bevarats och man vet tyvärr inte hur lång staven har varit. Genom ett röntgenfoto vet man däremot att staven smalnat av i den ena änden (Roesdahl, 1977). I analyskapitlet kommer jag att gå igenom de olika teorierna om vad staven kan ha använts till.

Mot kvinnans vänstra knä stod en bronsskål lutad med en största diameter på 9,9 cm. Skålen var rund med platt botten och på den bredaste diametern har det suttit ett handtag, detta har varit borta sen innan begravningen. Det finns inga spår efter ornamentik på utsidan men på insidan har man hittat spår som gjorts av något trubbigt verktyg (Roesdahl, 1977). Man har funnit spår av någon typ av frukt eller bärfrön i skålen och den tycks ha varit täckt av färskt gräs när den låg i graven (Price, 2002).

Förutom metallstaven som man fann vid kvinnans fötter, var hon även begravd med två andra stavar, en som man har tolkat som ett stekspett (man trär på köttet på spettet och håller det över elden). Spettet var 99 cm långt och hade ett spjutformat blad.(Price, 2002) Stången är vriden så att den nedre och den övre delen går i olika riktningar. Handtaget har ett runt tvärsnitt men änden är hamrad platt så att den formats som en ring/ett öga. Den andra staven var gjord i trä och har därför inte bevarats, men staven har gett spår på grillspettet genom korrosion. Man har kunnat se att staven har varit mycket tunn, ungefär tjockleken av ett finger, men man har inte kunnat få fram någon längd på den. (Roesdahl, 1977).

Man hittade även en hel del föremål på kvinnans kropp. Dessa föremål har antagligen hängt i någon slags kedja kring kvinnans midja, men man har inte funnit några rester efter detta. Ett av föremålen var en träbit virad med silvertråd som man tror kan ha varit handtaget till en kniv, man har även hittat spår av järn på träet, att denna träbit finns tyder på att bevaringen har varit ganska bra i graven. Bredvid den nyss nämnda kniven låg även en brynsten i mörkt skiffer. Det man tror har tillhört den tidigare nämnda midjekedjan är en del smycken, bl.a. en silverkedja, ett silverhänge, en klädesnål i koppar täckt med guld, ett guldhänge med ornamentik och några glaspärlor. Lite mer unika smycken är ett silverhänge med tre stycken utklippta ”fågelfötter” samt ett annat silverhänge som är format som en stol. Hänget med ”fågelfötterna” är vanligt i Finland vilket tyder på kontakter med öst och hänget som är format

som en stol har man funnit även i andra speciella kvinnogravar och man tror att detta tyder på att man använt sig av trolldom. (Price, 2002).

Fig. 7. Stolshänget från Fyrkat. Fig. 8. Stolshänget. Foto: Arnold Mikkelsen. Tagen ur: Teckning av Flemming Bau. Pentz et al, 2009:220. Tagen ur Price, 2002:165.

Vid kvinnan låg även spår efter en lammskinnspåse. Man vet inte vad den har innehållit men i botten av vagnen fanns en mängd bolmörtsfrön utspridda som man kan tänka sig antingen har legat i påsen eller varit spridda över kvinnan. Vid kvinnans högra arm stod en behållare/bägare av koppar som vägde 68,3 gram. Man tror att den kan ha varit förgylld men utsidan är mycket sliten. Det finns inga paralleller till bägaren och man vet därför inte vad den kan ha använts till. (Pentz et al. 2009). Det sista fyndet jag tar upp är ett dosformigt spänne som är placerat till höger om kvinnans huvud. Detta är ett typiskt gotländskt smycke. Det som ligger i grav 4 är mycket slitet och trasigt. Det har en diameter på 6,0 cm vid botten. Spännet har ornamentik i silver och niello (Roesdahl, 1977). Detta är en mycket speciell gravgåva då det är ovanligt att hitta dessa i gravar. Även placeringen av spännet är ovanlig, när den väl funnits i gravar har den varit placerad under hakan på kvinnorna. I Fyrkatgraven är den istället placerad till höger ovanför huvudet. Något annat som också är väldigt ovanligt med spännet är att hela botten på den saknas. Detta kan tyda på att spännet har använts på ett annorlunda sätt än vanligt. Den kan t.ex. ha varit en souvenir eller kanske har den använts som förvaring på något vis. (Price, 2002).

Fig. 9-10. Kopparbägaren till vänster och bronsskålen till höger. Foto av: Arnold Mikkelsen. Tagen ur: Pentz et al, 2009:223-24.

3. Analys

Man har länge i arkeologin generellt endast sett till två olika typer av kvinnor under vikingatiden, frun som tar hand om hemmet eller den kvinnliga specialisten på ritualer (völvan) (Arwill-Nordbladh, 1998). Susanne Thedéen försöker nu i sin artikel ”Box brooches beyond the border” (2012) föra fram även två andra typer av kvinnor; vikingakvinnan som sysslar med byteshandel och kvinnan som har en mäktig position i samhället. Då man har funnit tre stycken stavar i grav 4, Fyrkat, och två av dessa har tolkats som mycket speciella, tänker jag börja med att analysera dessa för att se om jag kan komma närmare kvinnans förflutna. Man har delat upp stavar i 4 olika typer. 3 av dessa typer (nr 1,2 och 4) har man tolkat som stekspett (Gustin, 2010). Det tredje, det som funnits i kvinnogravarna jag nämnt ovan, har man inte riktigt kunnat bestämma exakt vad de använts till. I tidigare forskning har man däremot kommit fram till några olika tolkningar.

3.1 Völvan En av dessa tolkningar är att kvinnan i graven skulle ha varit en völva(häxa). Völva betyder också stavbärare och staven var ett mycket viktigt attribut för völvan.

Det finns många som argumenterar med att metallstaven är mycket lik sländtrissan som sägs ha haft magiska krafter. Enligt en legend kunde en kvinna tillverka magiska vindar när hon höll i sländtrissan (Gustin, 2010).

Det finns knappt några källor som förklarar hur staven används, men enligt de gamla berättelserna bär völvan den alltid med sig. Detta kan tyda på att staven mer var en symbol av kraft än ett verktyg som användes i hennes trolldom (Price, 2002). Ellis Davidson skriver, i Nordens gudar och myter, om hur völvaritualen går till ”För procedurens genomförande restes en plattform eller ett högt säte. Där tog ledaren plats, trollsånger sjöngs, varunder ledaren, vanligen en kvinna, benämnd völva (vala), föll i extas. Stundom bistods völvan av en stor skara, som uppträdde som kör och utförde musiken. Vid slutet av ceremonin kunde sejdutövaren svara på frågor som ställdes till henne av de närvarande, och det framgår att hon fick sin upplysning och insikt medan hon befann sig i trance.” (Davidson, 1964, sid nr. 115-116).

Völvorna brukade bli inbjudna till festmåltider för att spå folks framtider, de kom ofta i grupper av tre, alla i olika åldrar, det var viktigt att föra kunskapen vidare och lärjungar kom till völvan för att lära. Völvorna var mycket välkomna att spå i framtiden, men om de inte hade något positivt att säga var det bättre om de bara höll tyst. Völvornas sejd var inte bara för de gårdarna/individerna, utan hon kunde spå hela bygders framtid. (Raudvere, 2003). De blev betalda för sina visiter i form av gåvor de fick när de begav sig vidare. Det sägs dock att völvorna var mycket dåligt sällskap. ”Ofta nog verkar sejden ha använts för att skada. En völva kunde nedkalla förbannelser och förvrida sinnelag, frammana stormar och olyckor och fullkomligt kullkasta de mest välplanerade företag.” (Edlund et al, 2007 sid nr. 59).

Något som dock är viktigt att tänka på är att i litteraturen så finns det två typer av völvor, de övernaturliga och de mänskliga. Det var endast de övernaturliga völvorna som kunde ändra på framtiden medan de mänskliga völvorna endast kunde se vad framtiden hade att erbjuda. (Jochens, 1996).

Dessa beskrivningar liknas mycket vid schamanen som har funnits i senare tider. Han uppträder som förmedlare mellan människorna och gudarna och hamnar i trance såsom

völvan för att kunna lämna sin kropp och svara på frågor om årsväxt, sjukdomar etc. (Davidson, 1964).

Det finns mycket skilda syner på hur man såg på völvorna i samhället under vikingatid. I äldre texter är völvor beskrivna som äldre kvinnor som arbetade i utkanten av den publika kulten. Hon var alltså ingen rik person som skulle begravas i kammargravar eller vagnsgravar med dyra gravgåvor. Völvorna är inte heller nämnda i någon poesi eller skrivna på några runstenar vilket kan tyda på att de inte haft någon plats bland eliten. Andra säger samtidigt att völvorna visst kan ha haft en viss makt i samhället. (Gustin, 2010).

Då männen ibland hade det svårt att lyssna endast på en ledarman och det tidigare funnits mäktiga gudinnor, vände sig männen till kvinnorna för att be om råd när det gällde bl.a. krig och väder. Då kvinnorna inte kunde vägra försökte de antagligen att hjälpa så gott de kunde. Om det visade sig att en kvinna gav råd som blev lyckosamma eller spådde rätt sågs det som att hon hade magiska krafter och hon blev anlitad igen. Andra gånger var råden inte lika bra och kanske ledde till tragedi. Völvan fick då i stället dåligt rykte. (Jochens, 1996).

Detta är den enda förklaring jag har hittat som handlar om hur völvorna från början kom till. Jag personligen köper inte det androcentriska sättet att se på hur völvorna uppkom. Precis som det finns spåkvinnor nuförtiden som tar sig in i arbetslivet självmant, så kan det ha varit så då också att vissa kvinnor ansåg sig ha speciella förmågor och använde sig av det för att tjäna pengar eller på annat sätt dra nytta av det.

Fig. 11. Karta som visar de platser i Skandinavien där man hittat troliga trolldomsstavar. Karta gjord av: Karin Bengtsson. Tagen ur: Price, 2002:190.

Seidhjallr (sejdhäll) är plattformen där völvorna utför sina ritualer. Man har inte hittat några arkeologiska lämningar efter dessa plattformer, men man har däremot hittat såkallade chair- pendants, eller på svenska ”stolshängen”, det är små hängen utformade som stolar. I tidigare källor har man tolkat att dessa stolshängen symboliserar sejdplattformen. (Price, 2002). De hängen som man har hittat har varit i silver, brons eller bärnsten och de har varierat i storlek från 1-3 cm. Hängena har hittats i flera kvinnogravar som har tolkats som völvor. Bl.a. tre stycken från Birka. Bj 632, Bj 844 och Bj 968. Stolshänget som man fann i kvinnan från Fyrkats grav var gjord i silver med guldlinjer längs kanterna. Den var 1,3cm i diameter och gjord i en typ som heter kubbstol. Detta menas med att stolen var gjord i ett enda stycke. Även stolshänget från Birka grav Bj 968 var en kubbstol.

Alla stolshängen man hittat i gravar förutom en på Gotland har man daterat till sent 800 till tidigt 900-tal. Man har även hittat flera depåfynd med stolshängen men dessa har daterats till senare tid. Alla stolshängen har funnits i Skandinavien och har alltså varit tillverkade i Norden.

Man är ganska säker på att stolarna symboliserar någon slags kraft hos völvan. Den har bl.a. tolkats som Odins tron, ”Vyn över hela världen” och att då även sejdhällen symboliserar detta. (Price, 2002). De hundratals bolmörtsfrön som man fann i botten på graven, kommer ursprungligen från Orienten. Mellan 10 000–9000 f.kr hade man det som åkerogräs i Syrien. Första spåren efter bolmörten i Danmark är från 2900-1500 f.kr. Man vet inte om bolmörten medvetet har importerats för odling eller om den omedvetet har införts som ogräs. Bolmörten är dock giftig och syns mycket väl på åkern, det troligaste alternativet är därför att den medvetet har importerats. (Heimdal, 2009). Bolmört innehåller bl.a. atropin, som hämmar effekten på saliv-, svett- och magsaftproduktionen, hyoscyamin och skopolamin, som är lugnande och muskelavslappnande. Tillsammans kan dessa ge kraftiga hallucinationer, speciellt om man antingen kokar upp dem och gör som te, eller om man gör en salva av bolmörten och gnuggar på känsliga delar på kroppen t.ex. i armhålan eller över bröstet. Man använde därför bolmörten vid trolldom under medeltiden. Bolmört användes även i medicinska syften mot bl.a. svullnad eller muskelvärk. (Price, 2002). Detta kan tyda på att det är dessa syften bolmörtsfröna har haft även under vikingatiden.

I lådan där staven låg fann man som sagt även en underkäke från en unggris och en klump med hår, brända ben och kalksten, som man tidigare har tolkat som ugglepellets. Man vet dock nu att detta inte är fallet då man genom en datortomografi motbevisade detta. Grisunderkäken och klumpen skulle kunna tyda på någon typ av trolldom. (Pentz et al, 2009). Nere vid kvinnans fötter ligger även två dryckeshorn. Dryckeshorn förknippas ofta med rituella handlingar, där hornet är i fokus. I sagor berättas det även om hornens magi, de kunde bota eller orsaka sjukdom och förmedla visdom. (Pentz et al, 2009).

3.2 Den mäktiga kvinnan Ingrid Gustin försöker i sin artikel, Of rods and roles. Three women in Birka’s chamber graves (2010), argumentera för att kvinnorna i dessa gravar i själva verket kan ha varit ekonomiskt viktiga personer i samhället. Detta gör hon genom att jämföra längd, material, symboliskt innehåll, kontext och status för staven. Hon argumenterar för att metallstaven

även är mycket lik en måttstav som mätte i aln (Gustin, 2010). Nippuralnen från Mesopotamien är världens äldsta alnmått, den var en dubbelaln på 110,35cm alltså en aln var ca 55,18cm. I kroppsmått var alnen längden från armbågen till långfingerspetsen. Denna Nippuraln kan ha varit ett gammalt kungligt underarmsmått (Carlsson, 1993).

Mellan åren 1665-1862 var alnen den officiella enheten i längdmåttsystemet. Alnen hade då ett mått på ca 59,38cm. I Sverige var den viktigaste alnstaven ”Stockholmsalnen” som var upphängd på dörren till Stockholms rådstuga. Idag hänger staven i vestibulen i rådshuset vid Scheelegatan. Denna aln hade ett längdmått på 59,40cm. ”Stockholmsalnen” skapades då det var mycket diskussioner om att man måste ha rätt mått, mål och vikt i handeln i Sverige. I samband med detta, under sent 1500-tal, förstörde man alla de tidigare alnstavarna. (Göransson, S. 1986).

I Danmark var de inte lika tidiga med ett landomfattande alnmått. Man hade ganska länge olika alnmått på Själland, Jylland och i Skåne, på Jylland var måttet 56,9cm. 1683 kom dock Kristian V med en förordning som sa att längdmåttet skulle vara på 62,81cm (Göransson, S. 1986). Som man kan se ovan, bestämde man inte förrän ganska sent en exakt längd på aln. Då alnmåtten varierade i längd argumenterar Gustin för att Fyrkat gravens tredje stav kan ha varit en alnmåttstav. Det finns argument för att måttstavar inte skulle ha haft något värde i samhället jämfört med vad en völvas stav skulle ha haft, men historiska källor säger i motsats till detta att måttstavarna visst hade ett ekonomisktvärde. Under vikingatiden köptes och byttes det mycket med just tyger och det var mycket viktigt med någon som hade kunskap i att mäta. (Gustin, 2010).

Det var mycket stränga straff för de som försökte förfalska längd eller vikt. I t.ex. det medeltida Island kunde man dömas till landsflykt om alnen var 5 % kortare. Många fick till och med dödsstraff för förfalskning (Carlsson, 1993).

De äldsta stekspetten i järn som påträffats i gravar är från ca 700 f.kr. Stekspetten var ett ofta använt verktyg av de homeriska krigarna som tycktes älska att få äta ett köttstycke med jämna mellanrum och det är i dessa mansgravar man funnit stekspetten.

Före 600 f.kr. och införandet av mynt, använde man även stekspettet som betalningsmedel för att byta till sig bl.a. boskap, salt m.m. Stekspetten verkar alltså ha haft två olika användningsområden; vid måltider som bruksföremål och vid handel som värdeenhet. I flera delar av Grekland bl.a. på Kreta har man funnit gravar med buntar av stekspett i. Genom handel har dessa traditioner spridit sig och innan den grekiska kolonisationen på 700-talet f.kr. hade spetten spridits till Italien och norr om alperna. I Italien var stekspetten antingen av brons eller järn och lades ofta ner tillsammans med eldbockar som är underlägg till spetten. De vanligaste typerna var två sorter som Susanne Bogh-Andersen (1999) kallar; typ A och typ B. Typ A hade ett handtag som var halvrunt, rektangulärt eller lansettformigt, ofta med en genomborrad platta. Medan Typ B har en vriden överdel som slutar i en bandformad ögla, i öglan brukar det ofta sitta en ring. Man har senare funnit spett även i La Tène i Frankrike och i England, men de spetten hade slätt handtag med en ände med en upphängningsring.

Stekspetten var dock inget verktyg som alla fick ta del av, en stor anledning till detta kan vara att köttet var mycket sällsynt under dessa tider och endast de rika hade råd att införskaffa sig det, man har därför endast funnit spetten i mycket rika gravar, såsom hövdingars eller krigares. Spetten var också en viktig del inom offerkulten och man har hittat spetten som offergåvor vid flera tillfällen. Något som också är viktigt att anmärka är att stekspetten har funnits i både mans- och kvinnogravar. I en grav från Krefeld-Gellep i Rhenlandet, romersktid – 600-tal fann man ett spett som man förklarar på detta sätt ”Spettet består av en fyrkantig järnten vriden ömsevis åt höger och vänster. Efter ca 60cm löper tenen ut i en bredare, tillplattad klinga vars spets är avbruten. På klingan finns fyra påsmidda vulster. I övre änden är tenen omböjd till en ögla med en ring i. Nuvarande längd ca 80 cm.” (Bogh-Andersen, 1999,sid nr 33).

Detta spett liknar det spett som man fann i Fyrkat i kvinnans grav, med en tillplattad sida, stång som är vriden och en avslutande ända med ögla och ring i. Under vikingatiden började handeln att organiseras i Norden och städer började synas. På Jylland grundade Kung Godfred Nordens största handelsstad, Hedeby. Härifrån fanns kontakter till frankernas rike och handeln fortsatte in åt Östersjön till Birka, även här hade man viktiga kontakter både i öst och väst. Det är under denna tid, vendeltid/vikingatid som stekspetten först börjar uppträda i Norden.

Totalt har man hittat 72st stekspett i Norden, 50st i Norge, 1st i Finland, 2st på Island, 16st i Sverige och i Danmark har man funnit 3st stekspett, det ena är stekspettet från kvinnograven i Fyrkat. Ett annat fann man i en mansgrav i Fuldby på Själland och det sista var ett lösfynd funnet i Aggersborg (Bogh-Andersen, 1999). Man har hittat fyra olika typer av stekspett i Norden, 1. Gaffelformade stekspett. 2. Enkla stekspett. 3. Stekspett med eget handtag. 4. Spjutformade stekspett. Stekspettet i kvinnan i Fyrkats grav är av typ 4. Även i Norden har man sett i gravskicket att det var de ekonomiskt bra ställda som ägde stekspetten.

Fig. 12. Stekspettet från grav 4. Foto: Arnold Mikkelsen. Tagen ur: Pentz et al, 2009:222.

Vagnen som kvinnan ligger i tyder på att hon hade hög status i Fyrkat, då det oftast bara var överklassen som begravdes i vagnar. Vagnsgravarna tillhör för det mesta kvinnor, av 50 gravar var 34 kvinnor, 6 män och resten obestämbara (Staecker, 2002). Jag tycker att det skulle kunna tyda på att vissa kvinnor under vikingatiden hade högre status än män. Tacitus skriver om Nerthus fruktbarhetsgudinnan som brukade åka omkring på landsbygden i vagn och skänka fruktbarhet. Man har funnit några vagnar från bronsåldern deponerade i torvmossar som kan symbolisera detta (Davidson, 1964). Många gudar brukade färdas i vagn och det sägs bl.a. att Nerthus vagn kördes av kor och Frejas vagn kördes av katter. Det sägs även att hjältinnan Brynhild färdades med vagn till Hel. Kistformade gotländska bildstenar skildrar även hur kvinnor färdas till dödsriket med häst och vagn. (Lindesfeldt, 1999). Jag ser det som att vagnen kan visa på två saker. Det ena är att personen som är begravd i den är av högre rang eller viktig, vagnen är alltså en statussymbol. Med tanke på vad de kistformade gotländska bildstenarna skildrade, så kan jag å andra sidan tänka mig att vagnen var tänkt som ett hjälpmedel för den döde att ta sig till dödsriket och att det bara var de med högre rang som hade råd att använda sig av detta.

Under kvinnans rygg fann man några glasskärvor. På glaset var det ett lager av fosfor, bly och kalcium. Man tror att det kanske kan vara krossade brända ben. Glaset hör antingen till någon typ av liten glasbägare eller en spegel. Spegeln behöver inte ha använts som vanligt utan kan ha varit någon typ av paljett som ska ha suttit på kvinnans dräkt. (Pentz et al, 2009).

3.3 Kopplingen till öst Man har sett en koppling mellan Fenno-ugrian, balter, slaver och vikingar på gravfält. Ända sedan 700-talet har skandinaver vistats längs Volchov och Ilmenssjön, under 800-talet började de sprida sig mer syd-ost ner mot Svarta havet och Kaspiska havet. Ingrid Gustin refererar i sin avhandling ”Mellan gåva och marknad” (2004) till Johan Callmer och skriver att de etniska grupperingarna i öst beror på två olika typer av kontakter; icke- sociala kontakter som bl.a. plundringståg, räder, krig, vilka under 800-talet även utvecklas till sociala kontakter såsom blodsbrödraskap, giftermålsförbindelser, relationer på grund av varuutbyte och fredliga kolonisationer. Staraja Ladoga var ett viktigt vikingatida centrum för utbyte och hantverk. Det ligger 12 km söder om Ladogasjön. Det uppkom ungefär samtidigt som Hedeby och Birka. Två andra viktiga bytescentra i öst är Rjurikovo Gorodisce från 800-talet och Gnezdovo från 900-talet. Dosformiga spännen är ursprungligen från Gotland och det har därför förts väldigt mycket diskussioner om spännena är gjorda där och därifrån spridits till andra länder genom byten eller kolonisation. Viktiga bytescentra runt Gotlands kuster är Paviken, Badelundeviken, Bogeviken och Fröjel. Andra tror istället att spännena kan ha efterapats och tillverkats på flera ställen. (Gustin, 2004).

De tidigaste dosformiga spännena är från vendeltid och de har hittats i alla baltiska länder förutom i Estland. De har även hittats i Skandinavien. En koppling man hittat mellan de olika platserna där dosformiga spännen uppkommit är att de alltid ligger nära vatten. Man tror att det antingen kan ha varit handelsplatser eller urbana center. Gravplatsen utanför fortet i Fyrkat ligger nära vatten men är däremot inte en handelsplats eller urbanstad. (Thedéen, 2012).

Kvinnokläderna har genom tiderna signalerat individens etnicitet. Problemet är bara att man har fokuserat väldigt mycket på kvinnans saker, men helt glömt bort kvinnan i sig. Det dosformiga spännet som man funnit i graven i Fyrkat är ett mycket ovanligt spänne att hitta i gravar. Placeringen av spännet är även ovanlig då den som vanligt ligger under hakan och den i denna grav ligger ovanför huvudet. Något som också är väldigt ovanligt med graven i Fyrkat är att hela botten på spännet saknas. Detta kan tyda på ett annorlunda användnings område än som ett klänningsspänne, det kan ha varit en souvenir eller har man kanske använt det som förvaring på något vis. (Thedéen, 2012).

I dosan har man funnit spår av blykarbonat detta kan vara en nedbrytningsprodukt från själva dosan, men blykarbonat kallas även blyvitt, detta är en ogenomskinlig vit färg som bl.a. använts som en erkänd medicin i 2000år, ca 400 f.kr. Ända in på 1900-talet användes blyvitt för att tillverka hudsalvor. Blyvitt är dock mycket giftigt i koncentrerat format. (Pentz et al, 2009).

Fig. 14. Dosformiga spännet från Fyrkat, här ser man tydligt den fina ornamentiken. Foto:Arnold Mikkelsen. Tagen ur: Pentz et al, 2009:221.

Det finns även fler objekt i Fyrkatgraven som tyder på kopplingar med Finland eller Ryssland, bl.a. de två tå-ringarna som kvinnan hade på sig. De är helt unika i en vikingatida kontext, även i öst. Då tå-ringarna är mycket vanliga i öst under senare tider tror man att kvinnans

ringar ursprungligen kan komma därifrån, det kan även tänkas att de kommer ända borta ifrån Orienten.

”Fågelbenshänget” som har hängt vid kvinnans höft, är vanliga i Finland, något som dock skiljer sig från de finländska ”fågelbenshängena” är att de vanligen är gjutna men i Fyrkatgraven är utklippta. Man kan därför tänka sig att de kommer ännu längre öster ifrån, Ryssland. (Pentz et al, 2009).

Bronsskålen som var placerad vid kvinnans vänstra knä är inte känd från något annat vikingatida fynd. Man har däremot hittat paralleller med skålar i Mellanöstern och Centralasien. Man har producerat liknande skålar i östra Iran på 900-talet. Även andra föremål kan kopplas till dessa områden, stål i vikingatida svärd och alla de arabiska mynten man funnit på bl.a. Gotland härstammar därifrån. Skålen var täckt av lager med gräs och halm som antingen kan ha använts som lock eller som någon typ av sil. Man har funnit spår av fetter i skålen som kan tyda på detta, fettet kan antingen vara vegetabiliskt eller animaliskt. (Pentz et al, 2009)

Thedéen har i sin artikel ”Box brooches beyond the border” (2012) samlat ihop olika argument till varför det finns österländska föremål i kvinnans grav. Ett argument är att man tror att de rika kvinnogravarna tyder på kvinnor med hög status i behov av att visa sin status för eliten och att de därför har importerat dessa föremål. Ett annat argument är istället att skandinaviska kvinnor har influerats av de österländska kvinnorna. Ett tredje argument är att alla de blandade objekten tyder på hybridisering. (Thedéen, 2012).

Fig. 15. Fågelbenshänget, som antagligen hängde vid kvinnans midja. Liknande hängen funna i Finland. Foto: Arnold Mikkelsen. Tagen ur: Pentz et al, 2009:220.

4. Tolkning

Som jag nämnde i början av analyskapitlet har det skrivits mycket om fyra olika typer av kvinnor som ska ha funnits under vikingatiden. Tre av dessa, den kvinnliga ritualspecialisten (völvan), kvinnan som sysslar med byteshandel och den ekonomiskt mäktiga kvinnan, har jag gått igenom ovan. Anledningen till att jag inte gått igenom den fjärde typen, kvinnan i hemmet, är för att de många och mycket fina gravgåvorna talar för att kvinnan har haft en egen position i samhället och inte bara suttit hemma och väntat på sin resande man. Dessutom tyder hennes praktfulla vagnsbegravning på att hon kommer från överklassen.

Precis som jag gjorde i analyskapitlet ska jag här i min tolkning gå igenom de tre olika typerna av kvinnor och vad jag tror talar för och emot med dessa olika kvinnotyper.

Den kvinnliga ritualspecialisten(völvan): Det som talat mest för att kvinnan i graven skulle vara en völva är de många och mycket speciella gravgåvorna.

På gotländska bildstenar kan man se bilder som skildrar Odin sittandes på sin tron. Dessa har tolkats som att han har en vy över hela världen. Detta har kopplats samman både med sejdplattformen som völvorna utför sina ritualer på och stolshängena som man har funnit i gravar kopplade till trolldom. Jag tror att det här är det närmaste man kan komma i en teori om vad dessa stolshängen ska symbolisera, visst kan det bara vara ”vanliga” smycken, men då de funnits i flera liknande gravar tror jag inte att det är så lätt att komma fram till någon annan förklaring.

När det gäller staven har jag personligen ganska svårt att tolka vad den kan ha använts till. Detta eftersom staven var så dåligt bevarad och eftersom man varken vet hur lång den har varit eller exakt hur den har varit placerad i graven. Jag tror dock mer på att staven har legat i trälådan nere vid kvinnans fötter än att den skulle ha legat längs kvinnans ben som Price argumenterar för. Detta tror jag är mer logiskt enligt min syn på vad trälådan har symboliserat. Jag tror att det kan finnas två olika anledningar till att trälådan är placerad på det sättet den är, vid kvinnans fötter och låst. Detta bygger då på att staven skulle ha varit en völvas stav. Första teorin jag har är att man av någon anledning har velat stänga inne stavens magiska krafter, även några av kvinnans andra magiska föremål ligger ju i denna låda; sländtrissan, underkäken från en unggris och klumpen med hår, brända ben och kalksten. Man verkar även ha försökt förhindra kvinnan själv att resa sig från de döda. Kniven som är placerad på kvinnans kropp kan vara ett bevis på detta. Under vikingatiden trodde man att det ”magiska stålet” kunde avvärja det onda och då alltså höll fast de döda i graven (Andersson, G. 2004). Den andra teorin kommer jag gå tillbaka till lite senare.

Det viktigaste delmomentet för att ta reda på vem kvinnan kan ha varit är att komma fram till vart hon fått de mycket speciella och utländska gravgåvorna. Om man ser ur völvateorin så finns det nästan bara en förklaring till hur hon har fått de många utländska föremålen. Völvorna åkte runt mycket i samhället för att utföra sina sessioner. På dessa framträdanden mötte völvan en hel del människor som var ivriga på att få svar på sina frågor om framtiden. Völvan kunde få svara på frågor från både män på resande fot som ville veta hur vädret ska bli på nästa färd, eller en soldats frågor om ett kommande krig.

Soldaten hade kanske tidigare samma år varit i Finland på räder och völvan fick nu som tack för svaren på frågorna ett fågelbenshänge han lyckats ”roffa” åt sig. På detta sätt kan hon som exempel ha fått ihop alla de fina och speciella gåvorna hon har i graven.

Då kvinnan är begravd under brytningstiden mellan förkristen tid och kristen tid tror jag att man borde ta med vissa aspekter från detta för att förstå sig på vem kvinnan var. Detta får oss även att återkomma till den andra teorin om varför trälådan, med staven, är placerad vid kvinnans fötter och är låst. Det jag tror är att den kanske symboliserar kvinnans förflutna. Gunnar Andersson refererar till Anders Hultgård och skriver att de som hade stort inflytande inom den förkristna kulten antagligen också fick en betydande roll inom kristendomen. I alla fall inom den officiella kulten. (Andersson, 2004). Kvinnan kan alltså ha varit en völva men att hon i och med kristendomens införande börjat överge den förkristna kulten. Något som jag tycker är ett bevis på detta är att om man ser till de andra ”völva”-gravarna som Price jämför med, så har dessa kvinnor staven i knäet eller nära huvudet. Detta är den enda logiska förklaringen jag kan hitta till varför kvinnan i Fyrkat har staven vid fötterna, inlåst i en låda. Detta passar även in på teorin om att borgen skulle ha varit en av Harald Blåtands kampanj- samlingsplatser för att propagera för kristendom . Jag tror dock inte att denna teori om Harald Blåtand helt utesluter att hon kan ha varit någon av de återstående två kvinnotyperna. Gravfältet och graven talar för denna teori om kristendomen. Alla gravarna på Fyrkat ligger i väst-östlig riktning. Inom kristendomen gjorde man detta för att man på uppståndelsedagen skulle resa sig och möta Kristus ansikte mot ansikte. Att alla gravarna på gravfältet ligger i denna riktning tyder på att kristendomen i alla fall är en medvetenhet på Fyrkat. Även det faktum att det är många barn begravda på gravfältet tyder på att det är under den kristna perioden (Pentz et al, 2009).För att en grav ska ses som kristen ska den framförallt vara en skelettgrav, med helst inga gravgåvor eller mycket få. Graven ska ligga i en väst-östlig riktning med huvudet i väst. Dock kan även en hednisk grav innefatta dessa kriterier, vilket gör det svårt att skilja på hedniska/kristna gravar under perioden av religionsskiftet (Göransson, E-M. 1991).Något som däremot talar emot denna teori är att kristna gravar inte ska ha några gravgåvor, vilket Fyrkatgraven har en hel del av. Dessutom är det inga av föremålen som tyder på kristendom, det vill säga inga kors eller dylikt är funna.

Den trästav som man vet har funnits i graven på grund av korrosion på stekspettet har det inte funnits så mycket teorier om. Man har i andra kristna gravar, under senare tider funnit gravkäppar av hassel, en vandringstav som symboliserar kristendomen. Stavarna har bl.a. tolkats symbolisera ”...vandringen till någon av de temporära vistelseorterna som väntade efter döden” (Andersson, 2004, sid nr. 116). Ett annat argument är istället att stavarna är kvardröjande drag av en förkristen offertradition. Hassel symboliserade under förkristen tid levnadskraft och pånyttfödelse. Dessa teorier förklarar dock inte träkäppar av andra träslag än hassel (Andersson, 2004).Staven i Fyrkatgraven tros ha varit för tunn för att vara en vandringskäpp, men jag tänker att om träkäppen ska symbolisera något i en offertradition behöver inte storlek och tjocklek vara så korrekt. Om man jämför t.ex. med miniatyryxor som man har funnit som offergåvor, så har dessa endast haft detta som syfte och behövde därför inte ha en ”normal” storlek. Man har inte kunnat identifiera vilket träslag Fyrkat kvinnans trästav var av, därför är det inte omöjligt att den var av hassel.

Den mäktiga kvinnan: I teorin om att kvinnan är en ekonomiskt mäktig kvinna är det ju metallstaven i lådan igen som är det vikigaste beviset. Här har den tolkats som en aln, en stav som man mäter tyger med. Under vikingatiden var det väldigt viktigt att man inte mätte fel då man köpte och bytte tyger. Därför kan det ha varit speciella utvalda kunniga personer som jobbade med just det. Om metallstaven i graven är en aln kan det tyda på att kvinnan i grav 4 var en sådan person. De andra föremålen i trälådan skulle kunna tyda på att den var någon sorts ”verktygslåda” för syverksamhet. De föremål som tyder på detta är tygerna(kläderna) som låg i botten på trälådan, sländtrissan, saxarna och brynstenen, antagligen till att slipa syverktygen. Det är just detta Roesdahl har tolkat brynstenarna som i kvinnogravarna på Fyrkat. Hur grisunderkäken och klumpen med hår och ben, som också låg i trälådan, passar in i teorin om att det är en sylåda vet jag inte. Det kan också vara så att lådan helt enkelt innehöll hennes närmsta tillhörigheter som inte fick komma bort. Själva trälådan som var mycket fint ornerad med pressbleck och det faktum att kvinnan fick en vagnsbegravning tyder på att hon var av högre klass.

Som jag skrev i tolkningen tror jag att vagnen kan visa på två saker. Antingen att hon var av högre rang eller att vagnen symboliserar själva färden till dödsriket. Det kan helt enkelt vara så att kvinnan i Fyrkat hade råd med en vagnsbegravning. På Hillesjöstenen i Uppland

illustreras en arvsprincip som säger att man efter giftermålet fortfarande behöll sin släkttillhörighet, kvinnan hade alltså en egen position i samhället även som gift. Det innebar även att man inte ärvde något från den andra.(Arwill-Nordbladh, 1998) Stenen är daterad till 1000-talets senare hälft. Om detta var under bruk redan under vikingatiden, visar det på att kvinnorna behövde försörja sig själva.

Kvinnan som sysslar med byteshandel: Många av föremålen i graven tyder ju som tidigare sagt på att kvinnan har haft många utländska kontakter, då framförallt östliga.Bland annat det trebenta fågelbenshänget tyder på kontakter med öst, det förekommer mycket i Finland men t.o.m. borta i Ryssland. Det trasiga dosformiga spännet härstammar från Gotland och har antagligen även det kommit dit med hjälp av byteshandel av något slag. Lite spännande är bronsskålen som var placerad vid kvinnans vänstra knä. Den har man hittat paralleller till med skålar från Mellanöstern och Centralasien. Man har producerat liknande skålar i östra Iran på 900-talet. Detta visar på att kvinnans kontaktnät har sträckt sig åt alla möjliga håll.

I borgen har man även hittat spår av olika matrester, en av dessa är råg som man tror är importerat från Ryssland (Roesdahl, 1977).Roesdahl tror dock inte att Fyrkat har haft något regelbundet handelsbyte med öst, utan att föremålen förmodligen kommit dit på grund av räder eller resor. Jag citerar här ett stycke ur Ingrid Gustins avhandling ”Mellan gåva och marknad” som jag tycker skulle kunna passa in på hur kvinnan fått sina gravgåvor: ”Vid transaktioner mellan handelspartners var dessutom köpslående och prutning bannlysta. Transaktionen genomfördes istället snarast som en överlåtelse av likvärdiga ting och utbytet tjänade därmed också att befästa freden mellan parterna.” (Gustin, 2004, sid nr 176). Gåvoutbytet gjordes alltså inte bara för att man ville tjäna pengar, utan också för att man ville upprätthålla kontakter. Detta visar på att kvinnan kan ha fått de östliga och gotländska föremålen som är lagda i hennes grav genom att ha haft en position i samhället där hon upprätthöll dessa viktiga kontakter. Harald Blåtand och hans son Sven var gifta med slaviska prinsessor (Roesdahl, 1977). Detta tyder bara ännu mer på hur viktigt det måste ha varit med personer som fortsatte hålla de goda relationerna med östländerna.

5. Slutsats

Ingen av de olika kvinnotyperna behöver egentligen utesluta någon av de andra, utan kvinnan skulle ha kunnat vara en ekonomiskt mäktig kvinna med utländska kontakter, eller en ekonomiskt mäktig völva. Mycket tyder på att kvinnan i Fyrkat verkligen var en völva, då gåvorna med magiska kopplingar är svåra att tolka på något annat vis. Bolmörtsfröna skulle i och för sig kunna förklaras med att hon hade någon typ av eget apotek och att dessa har använts i det syftet, men underkäken tillhörandes en unggris och klumpen med hår och brända ben är mer svårförklarliga. Dessa tror jag måste ha haft något magisk syfte. På grund av kvinnans många och fina gravgåvor tror jag att hon har haft en maktposition i samhället och att hon med tanke på vagnsbegravningen tillhörde överklassen. För mig känns hon som en självständig kvinna med ett yrkesliv. Hennes roll som völva kan ha varit en sidosyssla, där hon använde sina ”förmågor” bara vid särskilda tillfällen.

6. Sammanfattning

Fyrkat ligger i Jylland och är en av fyra liknande borgar i Danmark. De är av så kallad ”Trelleborgstyp”. Borgarna är cirkulära med en port i varje väderstreck. Fyrkat är dendrokronologiskt daterad till 980-talet. Nord-väst om borgen har man hittat spår efter en gångbro/plattform som leder ut till områdets högsta punkt, där en gravplats är placerad. På gravplatsen har man hittat ca 30 stycken gravar, både mans-, kvinno-, och barngravar. Alla har varit flatmarksgravar. Två av gravarna har haft en stor mängd med gravgåvor, grav 4 och grav 22b. Resten av gravarna har haft mycket få eller inga gravgåvor alls. Två av gravarna har varit vagnsbegravningar grav 4 och grav 20. Den grav som har undersökts i denna uppsats är grav 4 som nämns i båda dessa punkter. Den är en kvinnograv med många fina inhemska och utländska gravgåvor. Man har delat in delat kvinnorna från Vikingatiden i fyra olika typer; kvinnan som tog hand om hemmet, den kvinnliga ritualspecialisten(völvan), kvinnan som sysslade med byteshandel och den mäktiga kvinnan. I tidigare källor har kvinnan från Fyrkat bedömts vara en völva då hon har en stav i graven, liksom i andra speciella kvinnogravar där man har kommit fram till samma slutsats. Länge i arkeologin har kvinnor som verkat vara självständiga i forntiden direkt tolkats som völvor. Jag ville därför göra en detaljstudie av kvinnan i Fyrkatgraven för att få en mer fördjupad förståelse för kvinnan och vilken/vilka positioner hon kan ha haft i det vikingatida samhället. Kvinnans gravgåvor visar på att hon har haft ett mycket rikt liv, och oavsett om hon har varit en völva eller en affärskvinna har hon tillhört överklassen och hon därför fått en storslagen begravning. Då hon levde under brytningstiden av förkristen tid och kristen tid, så kan hennes liv och sättet hon begravdes på ha påverkats av detta. Beroende på alla fakta kan kvinnan både ha varit en völva, en handelkvinna eller haft en mäktig position i samhället. Ingenting talar emot det andra.

7. Referenser

Adolfsson, G/ Lundström, I. 1993. Den starka kvinnan. Från völva till häxa. Museiark. 6. Stockholm. Andersson, G. 2004. Gravspråk som religiös strategi: Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Stockholm. Arwill-Nordbladh, E. 1998. Genuskonstruktioner i nordisk vikingatid förr och nu. GOTARC. Series B No 9. Chalmers Tekniska Högskola. Arwill-Nordbladh, E. 2001. Genusforskning inom arkeologin. Stockholm. Bartsch, A (red.). 1837. ”Fragen, deren beantwortung bei Aufgrabung vorchristlicher Grabdenkmäler vom Verein für meklenburische Geschichte und Alterthumskunde gewünscht wird”, I: Mecklenburgisches Jahrbuch 1837. Shwerin.

Bogh-Andersen, S. 1999. Vendeltida- och vikingatida stekspett, ej blott för köket ett redskap med anor från Homeros’ tid. Lund.

Callmer, J. 1992. Interaction between Ethnical Groups in the Baltic Region in the Late Iron Age. Institute of Archaeology Report Series No 43. Sid. 99-107. Lund. Carlsson, A.W. 1993. Med mått mätt. Svenska och utländska mått genom tiderna. Borås. Davidson, Ellis H R. 1964. Nordens gudar och myter. Danmark. Edlund, M, Graner, G, Karlenby, L, Lindman, G & Westin, Å. 2007. Spåkvinnans stav. I: Graner, G (red.). Spåkvinnans stav och 11 andra arkeologiska berättelser. Sid. 53-60. Stockholm: RAÄ.

Gustin, I. 2004. Mellan gåva och marknad. Handel, tillit och materiell kultur under vikingatid. Stockholm: Almqvist &Wiksell International.

Gustin, I. 2010. Of rods and roles. Three women in Birka’s chamber graves. I: Theune, C, Biermann, F, Struwe, R & Gerson, H. (red.) Zwischen Fjorden und Steppe, 343-354. Rahden: Marie Leidorf Gmbh. Göransson, E-M. 1991. Könsroller och dödsuppfattning – symbolik i gravar under brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Göransson, S. 1986. Om alnen i Norden. Saga och sed, Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok 1986. Uppsala Heimdal, J. 2009. Bolmörtens roll i magi och medicin under den svenska förhistorien och medeltiden. Fornvännen 104. Stockholm. Hjörungdal, T. 1998. En gammal historia – Arkeologins mans- och kvinnogravar. I: Jensen, O & Karlsson, H. (red.). Arkeologiska Horisonter. Stockholm: Symposium.

Hultgård, A. 1992. Religiös förändring, kontinuitet och ackulturation/synkretism i vikingatidens och medeltidens Skandinaviska religion. I: Nilsson, B. (red). Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till medeltid. Projektet Sveriges kristnande. Publikationer 1. Uppsala Jochens, J. 1996. Old Norse Images of Women. Philadelphia. Lindesfeldt, K. 1999. Dödsföreställningar under vikingatid – Valhall, hel eller det totala slutet?. C-uppsats. Göteborg. Mestorf, J. 1889. ”Dolche in Frauengräbern der Bronzezeit”, I: Correspndenz-Blatt der Deutschen Gesellschaft für Anthropologie, Ethnologie und Urgeschichte. XX Jahrgang, Nr 10, Okt. 1889, s. 150-154. Müller, S. 1876. ”Bronzealderens Perioder. En undersogelse i forhistorisk archaeologi”. Aarboger.

Pentz, P, Panum Baastrup, M, Krag, S och Mannering, U. 2009. Kong Haralds Volva. Sid. 215-232. Nationalmuseets arbejdsmark 2009. Price, N. 2002. The Viking Way. Religion and war in Late Iron Age Scandinavia. Uppsala.

Raudvere, C. 2003. Kunskap och insikt I norrön tradition. Mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser. Riga: Preses Nams.

Roesdahl, E. 1977. Fyrkat en jysk vikingborg. II. Oldsagerne og gravpladsen. Köpenhamn.

Staecker, J. 2002. The woman on the wagon – Pagan Scandinavian burials in a Christian perspective. I: Ekman, M-E. (red.). Viking Heritage Magazine. No. 1:2002. Thedéen, S. 2012. Box brooches beyond the border – Female viking age identities on intersectionality. I: Back Danielsson, I-M. & Thedéen, S. (red.) To Tender Gender, The Past and Futures of Gender Research. Stockholms universitet.