Kap Verde - de lyckliga öarna Basil Davidson Nordiska afrikainstitutet, 1990 Originalets titel: The Fortunate Isles: A Study in African Transformation O Basil Davidson Svenska upplagan O Nordiska afrikainstitutet 1990 Översättning från engelska: Annu-Mai Kö11 Redigering: Mai Palmberg Sättning och layout: Anne-Marie Vintersved Karta: Stig Söderlind, SIDA Bilder: A. Conchiglia Omslag: Adriaan Honcoop Tryck: Motala Grafiska, Motala 1990 ISBN 91-7106-301-3 Kap Verde och dess folk Vad beträffar de gamla upptäcktsresandena tror jag, att mitt namn borde laggas till deras, och med större rätt om blygsamheten tillater. Ty medan de upptäckte en handfull obebodda öar, har jag i dessa öar upptäckt en hel värld. Den berömde författaren Jo& Saramago efter ett besök p&Kap Verde Ar 1986' 1. José Saramago, Jodlde Letras, Lissabon den 5 maj 1986. Denna bok tillägnas dem som bö jade och dem som fortsätter Innehåll En inledning Del ett: Vart och varför? Del två: Tystnadens historia Ett folks födelse Ett system i förfall "Det skall komma en dag.. .?" Del tre: Mot alla odds En bö jan Kampen p&öarna Utmaningen 1974 Del fyra: I Cabrals efterföljd Ur blotta jorden Deltagandet inleds Kvinnans plats ar i.. .? Jord, trad - grönskan aterkommer Ett land som lever i fred Appendix 1: Dokument fran självständigheten Appendix 2: Folkligt deltagande Om kallorna Förord Denna bok bygger p5 personliga erfarenheter som för min del började 1960 da Adlcar Cabral för första gangen kom till London. Var vänskap förblev obruten fram till hans död 1973. Även om jag redan 1960 blev intresserad av Cabrals bada länd- er Kap Verde och "portugisiska Guinea", som det da hette, eller Guinea-Bissau som det nu heter, var det inte förrän 1974 som jag kunde börja besöka ögruppen. Detta första besök ledde till nya åren 1976,1980,1983,1986 och 1987. Jag vill därför tacka ett stort antal personer som jag träffat under manga Ar, och särskilt dem som, enligt mina källhänvis- ningar, har hjälpt mig med muntlig eller dokumentär informa- tion, minnesanteckningar, diskussioner och gästfrihet. Jag vill ocksa tacka José Saramago för rätten att fil citera en av hans artiklar, och Christopher Fyfe för hans ständigt hjälpsamma och kritiska läsning av min ursprungliga text. Jag har fatt oumbärlig finansiell hjälp fran det svenska biståndsorganet SIDA och Nordiska Afrikainsititutet. För deras generösa och oegennyttiga stöd vill jag uttala ett varmt tack. Basil Davidson Förord till den svenska upplagan Av alla länder som har dolts för resten av varlden bakom kolo- niala "murar av tystnad, som Cabral brukade kalla dem, hör Kap Verde till dem som dolts allra mest. Först när självständig- heten äntligen vanns fran Portugal 1975 kunde dess folk komma ur sin isolering och, som man kan uttrycka det, förena sig med resten av varlden. SA lAngt det har varit möjligt har jag latit kapverdier själva berätta sin historia. Ni kommer att möta dramatik och kon- traster - dagens framtidstro och hopp kontrasterat mot för- tvivlan i det förflutna. Nyheter fran Kap Verde har börjat bli goda nyheter. Detta kan lata otroligt när det galler Afrika idag. Men det finns bevis. I slutet av 1980-talet kan man se hur detta folk har förmatt avbörda sig det koloniala arvet av hunger, fattigdom och lik- giltighet. Det är denna räddning boken handlar om. Fort- farande gäller befrielsekampens slagord förstas A luta continua, kampen fortsätter - aven om kampen fortsätter mot andra svarigheter och faror, inte minst mot "traditionens" bromsande inverkan och de överallt välbekanta riskerna för reaktionär opportunism. I denna kamp har "Cabrals efterföljare" ökat fran nAgra fil till en stor mängd. Det är med speciell glädje jag ser denna bok komma ut p& svenska. Tillsammans med andra nordiska länder har Sverige spelat en modig roll i stödet till detta folks ansträngningar att hjälpa sig själv. Och för mig personligen, om jag far nämna det här, har svenska vänskapsband varit en källa till fast kamrat- skap och kontinuerlig uppmuntran under mer än tjugo Ar. Det kommer jag alltid att vara tacksam för. Basil Davidson En inledning Den 12 december 1962 stod en ensam, smal ung man fran en grupp avlägsna öar, en okänd talesman för ett okänt folk, inför Förenta Nationernas generalförsamlings fjärde kommitté, och förväntade sig, till allmän förvaning, hjälp. Amilcar Cabral sade inför Förenta Nationerna att han inte hade kommit för att be om trupper för att befria sitt land, Kap Verde, fran kolonialt styre, utan för att be om diplomatiskt och politiskt stöd. "Kanske borde vi kunna be er om trupper. Men vi tror att det är onödigt, för vi är säkra pi! att klara det själva.'' Pratmakare eller vaghals? Vilken David skulle kunna för- driva den mäktiga europeiska diktaturens Goliat fran dess ur- gamla rätt tiii en ögrupp mitt i Atlanten? Samma diktatur dödade Cabral i januari 1973. Men i juli 1975 kunde Cabrals efterträdare, Aristides Pereira, sta mitt i Praia, huvudstaden pA Kap Verde, och säga till de församlade massorna att de hade natt självständighet- "ett resultat av en lang kamp, av ett langvarigt motstand. Och det blev fred, en stillsam och ömsesidig fred. Hur kunde detta hända? Och hur blev det sedan? Del ett Vart och varför? Ilhas perdidas no meio do mar esquecidas num canto do Mundo - que as ondas embalam mal tratam abraqam... Oar, förlorade mitt i havet glömda i ett hörn av världen - där vagorna vaggar piskar omfamnar... Jorge Barbosa, diktare från Kap verde2 ~ 2. Jorge Barbosa (1902-71): Randall Leite (utgåva med engelsk övers) Duas Lingu as..., Inst Caboverdeano do Livro 1986, s. 21. Republiken Kap Verde: Atlantisk ögrupp N 17" 22' - 14" 48' V 22" 44' - 25" 22' Förhärskande vind: nordostlig passad P&mina resor fram och Ater i världen har jag hört sagas att de har öarna - de ar kanske tjugo om man raknar med obeboeliga klippor men bara nio bebodda - dök upp ur havet det beröm- da Aret 1975. En mindre trovärdig version gar ut pa att det faktiskt inte är nagra öar, utan en slags grön halvö p&Afrikas västra kust; men manga människor, det vet jag, förnekar helt enkelt all kännedom om deras existens. Om dessa öar faktiskt fanns, säger dessa för övrigt välinformerade personer, skulle man ha hört talas om dem, men nu har man inte hört talas om dem. Hur som helst sa finns verkligen Kap Verde-öarna. Långt till söder om Kanarieöarna och ungefär 450 km väster om Afrikas västliga, breda utbuktning ligger de för ankar nagonstans där ute pA den gra och bla Atlanten dar stormfaglar lyfter med fötterna löpande över vagorna och fiskar hoppar över vag- kammarna. Ett vanligt dieseldrivet fartyg som gett sig iväg fran fastlandet dagen innan, lyfter fram dem i den silvriga gryningen; och det ar da dessa legendomspunna öar faktiskt stiger ur havet medan man kisar ut i tomheten i väster och upptäcker att det inte ar tomhet. Kantade av morgonljus reser sig bergstopparna och de uddiga konturerna ur det violetta diset i vattenlinjen, vaxer sig väldiga, nästan otroliga. Den hög- sta toppen är nara tre tusen meter över Atlanten i ett landskap av ruvande massiv och knivskurna klippor, olikt allt annat i världen. De finns dar i högsta grad, med sina harda, vulkaniska kärn- or och ensamma klippor, en ögrupp i havet med en landyta om 4 033 kvadratkilometer- Kap Verde-öarna, de lyckliga öarna.3 När de inte förväxlades med Kanarieöarna i norr, kallades de förr de välsignades öar, dar Hesperus' frodiga nymfer - fyra enligt vissa kallor, sju enligt andra - sekonderade av en 3. Jag ar medveten om att den spanska traditionen kallar Kanarieöarna för Las Islas Fortumdas, men nationella traditioner kan ju skilja sig At. Luis Camöes sjöng i sin Lusiaderna (Sang V) om Vasco da Gama och hans män som seglade förbi "as Canarias ilhas que tiverem per nome Fortunadas...", men själv vill jag. med all respekt för portugisernas hjältediktare, hAlla fast vid min titel. Hesperidema var i alla händelser en beteckning pi3 Kap Verde-öama; var skulle man annars finna över- dAdiga ungmör i dessa vatten? drake, vaktade legendariska tradgardar bortom västerhavets horisont, och levde pA gyllene applen och paradisisk lycka. Tiderna har tydligen förändrats, för medan det ännu finns en del applen pA Kap Verde sa ar de inte det minsta gyllene; och om det finns paradisisk lycka i rimlig utsträckning sa finns dar inte minsta spar av nagon drake. Ända kommer fortsättningen av den har berättelsen att visa, hur otroligt det an kan lata, att dessa öar fortfarande kan kallas lyckliga. Otroligt nog, för detta ar i sanning ett kargt land dar manni- skorna, enligt poeternas vittnesmal, lart sig leva av sten - getterna lärde dem konsten. Det ar stenar i ett omgivande hav som leder överallt, men allt detta förblir utom synhall, oandligt langt borta, ett mal för de landsflyktigas hemlängtan. Har bor ett folk som satts ut av en historiens cyniska girighet men som överlevt, klamrat sig fast vid sina klippor och utmanat det hav som skiljer dem fran alla andra. Kap Verde-öarna, de lyckliga öarna - ingen som lart kanna dem kan lata bli att Atervända... II Nuförtiden gar det fran Kap Verde flyglinjer till Afrika, Europa och Amerika - stora jetplan till den internationella flygplatsen uppkallad efter Arnilcar Cabral pA ön Sal, och sma jetplan fran Sal till inrikesflygplatsen i Praia pa ön Santiago och sedan vid- are till flygfält pa andra öar. Men den omgivande oceanen i all sin väldighet gar förlorad för den blinde flygresenaren. Den som reser till sjöss far en bättre introduktion, ocksa om han far lida av den atlantiska sjögangens sug i maggropen. Ungefär 320 000 personer bor har pa dessa nio öar enligt en folkräkning fran ar 1986. Det finns fem öar i lovart, eller Barla- vento, och fyra i la eller Sotovento.