Ingmar Stenroth Goternas historia Ingmar Stenroth Goternas historia ISBN 978-91-974194-8-2 URI: http://hdl.handle.net/2077/37282 © 2015 Ingmar Stenroth Förlag: Citytidningen CT Doktor Westrings gata 21 T 413 24 Göteborg Sverige Tryck: Campusservice Lorensberg, Göteborgs Universitet Omslag: Visigotiskt kors ur Guarrazar-skatten (Toledo). Faktagranskning: Fredrik Gildea Korrektur: www.Texteriet.se 5 innehåll Jordanes 9 Jordanes i sin samtid 10 Sverige i äldre tider 15 Skeppen 15 Förutsättningar för emigration 19 Monumentum Ancyranum 20 Lokom her! 22 Nordens guld 24 Bärnstensvägen 29 Wielbark - kulturen 32 Domarringarna 32 Särdrag i Wielbark – kulturen 39 utvandrarna 44 Skandinaviska västkusten 44 Goterna hos Jordanes 50 Goter i Väster- och Östergötland? 51 Goterna i östersjöområdet 52 Emigranter i Östersjöområdet 55 Goter från gotland? 56 jordbrukare och handelsmän 58 Kaszubier-goterna 58 Vistula-goterna 61 Elblag-goterna 65 Scenförändringen 68 Filimer 70 guththa 81 Cniva 83 200-talets romerska kris 88 Tervingerna 89 St Saba 91 Kristendomen 92 Wulfila 94 Hunnerna 95 6 Lyckans roterande hjul 96 Fördraget år 382 99 Visigoterna blir till 101 Fördraget år 418 111 Tidiga år i Aquitanien 114 Slaget vid Katalauniska fälten år 451 115 Theodorik – porträtt av en visigotisk kung 119 Avitus 120 Expansionen 121 Ostrogoterna 122 Theoderik 122 Theoderik i Gallien 127 Theoderik i Ravenna 128 återupprättaren av det förflutna 130 Theoderiks mausoleum 135 kulturpersonligheter i Ravenna 142 Tronföljdsfrågan 145 Belisarius 147 Totila 148 Narses 151 Teija 156 Det bittra slutet 158 Visigoterna i Spanien 161 Theudis 161 Leovigild 163 Reccared 165 Spanien blir en nation – Witterik 166 Sisebut och Isidor 167 Visigoternas politik mot judarna 169 Chindasvind 173 Recceswinth 174 Wamba 174 Erwig 177 Egika 179 Visigotiska rikets undergång 180 La reconquista 182 De antika influenserna 186 Den politiska utvecklingen i Spanien 189 Krönikörerna 195 Erövringen av Granada 198 Källor och litteratur 207 Noter 231 7 Namnlista 235 8 9 Jordanes Goterna spelar en betydande roll i den historiska process som resulterar i den an- tika världens utveckling till ett medeltida Europa. Grekiska, latinska och persiska källor dokumenterar goternas närvaro i Medelhavsområdet redan på 200-talet. Ef- ter sin ankomst till södern skapar en stor grupp goter så småningom en fredlig kultur, baserad på åkerbruk och boskapsskötsel på de bördiga slätterna norr om Svarta havet. På 370-talet slår asiatiska ryttarfolk sönder den gotiska idyllen. Många av de bofasta goterna tvingas att fly västerut och startar sökandet efter nya områden att leva i. Två huvudgrupper utkristalliseras bland goterna, visigoter och ostrogoter. De lyckas var för sig att etablera stater innanför det Västromerska impe- riet. Ostrogoternas rike i Italien bildas år 493 och består fram till år 553. Visigo- ternas rike formas i Gallien år 418 och fortlever i Spanien till år 711 och som en spillra i Gallien fram till år 719. Varifrån kommer goterna? Det är en fråga som tidigt besvaras av Jordanes, en skriftlärd som troligen är munk och lever i Konstantinopel när han skriver på 550- talet. Han producerar två verk samtidigt, Romana, som behandlar Roms historia, och Getica, som skildrar goternas historia. Jordanes Getica är ett av den väster- ländska lärdomshistoriens mest inflytelserika och omdebatterade verk. I tusen år skulle Getican finnas undanstucken i klosterbiblioteken och vara känd endast in- direkt genom uppslagsverk och i sammanfattningar av tidens vetande. Getica kan tyckas vara ett märkligt namn på en bok som handlar om goternas historia. Geterna bodde på stäpperna norr om Svarta havet århundraden före Kr. De omnämns första gången av den grekiske historikern Herodotos (ca 484-425 f. Kr.). Men Jordanes anser – som så många i hans samtid – att goter och geter är samma folk. Därför heter hans verk på latin De Origine Actibusque Getarum – ”Om geternas ursprung och bedrifter”. Man kan tycka att denna förväxling mellan olika folk skulle stämma världen till eftertanke. Kan vi lita på vad som står i Jordanes Getica? Frågan är möjlig att ställas fullt ut först år 1515, då den tyske humanisten Konrad Peutinger ger ut verket av trycket i Augsburg. Av Peutingers utgåva framgår att det till och med råder delade meningar om vad författaren till Getican heter. Hos Peutinger och flera efterföljare, kallas Jordanes Iornandes i enlighet med de först funna manuskripten, som senare skulle visa sig vara av andra klassens rang. Den dansk-tyske forskaren Theodor Mommsens vetenskapliga utgåva i den magistrala serien Monumenta Germaniae Historica uppger år 1882 Iordanis som författare till Getican, i överensstämmelse med vad han finner vara de bäst bevarade manuskrip- ten. Också de två italienska forskarna Fransisco Giunta och Antonino Grillone kal- lar Geticans författare Iordanis i sin uppdaterade latinska vetenskapliga edition år 1991.1 Detta hindrar inte senare tiders forskare att enas om Jordanes som det gångbara namnet för vår författare. I den medeltida värld där den första tryckta utgåvan av Getican uppenbarar sig, har verket hög trovärdighet. Det gäller inte minst i Sverige, det land som Jordanes anger som goternas urhem. Här utvecklas göticismen, tanken att goterna utvandrat från Sverige och erövrat stora delar av den kända världen, för att sedan bosätta sig i 10 de centrala delarna av Europa.2 Göticismen uttrycker respekt och beundran för de världsbetvingande goterna och anhängarna till rörelsen anser sig vara släkt med goterna och delaktiga i deras bragder och höga moral. Svärmeriet kulminerar på 1600-talet, men rester av det positiva förhållningssättet till goterna dröjer sig kvar under 1700-och 1800-talet och är i viss mån skönjbart än i dag i Sverige. I grova drag kan Getican indelas i två delar. Den första delen är en vandringssaga medan den andra behandlar goternas historia sedan de delat upp sig i två grupper. Jordanes kallar dem västgoter och östgoter, beroende på i vilket väderstreck de bå- da gotiska stammarna efter hand bosätter sig. I våra dagar föredrar vi att kalla de båda gotiska stammarna för visigoter och ostrogoter, där visi- och ostro- sannolikt är berömmande förled. Enligt Jordanes ska goterna ha lämnat Scandia runt år 1490 f. Kr., för att bege sig till havs och landa i Gothiscandia i nuvarande Polen vid floden Vistulas utlopp i Östersjön. Jordanes i sin samtid I inledningen till sitt arbete uppger Jordanes att han skriver på uppdrag av en vän, Castalius, som bett honom göra en sammanfattning av ett tolv böcker stort verk, ”om goternas ursprung och bedrifter från äldsta tider fram till nu”,3 som förre konsuln vid den ostrogotiske kung Theoderiks hov, Cassiodorus, författat. Trots att Jordanes, som han påstår, endast haft tillgång till Cassiodorus gotiska historia för omläsning en kort tid, anser han sig ha lyckats redovisa innehållet i verket. Med ut- gångspunkt i Jordanes egna ord brukar det allmänna omdömet vara att Getican är ett plagiat av Cassiodorus gotiska historia, utförd av en mindre begåvad munk, skriven på ett språk där behandlingen av latinsk grammatik lämnar mycket i övrigt att önska.4 De sentida språkvetare som har synpunkter på Jordanes text är sko- lade i klassiskt latin. Men det skriftliga latinet påverkas under Jordanes tid av det talade vulgärlatinet, som i sin tur ska ge upphov till de romanska språken. Det latin som skrivs och eventuellt talas i Bysans, använder inte längre det klassiska latinet som norm. Jordanes är got och gotiska bör ha varit hans första språk och grekiska hans andra. Latinet är i bästa fall Jordanes tredje språk. Åtminstone i Jordanes fall bör vi göra oss kvitt fördomen, att den som inte skriver fläckfritt klassiskt latin måste vara intellektuellt undermålig. Det är viktigt att vara medveten om att vi endast har en allmän uppfattning om vad Cassiodorus försvunna gotiska historia innehållit. Att verket bestått av tolv böcker ger för vår tids människor intrycket av att det var ett omfångsrikt arbete. Men en bok under antiken var en papyrusrulle, som kunde ha ett begränsat format och innehåll. Den sparsamma kunskap vi trots allt har om innehållet i Cassiodo- rus gotiska historia finns i ett brev från ostrogoternas kung Athanarik, adresserat till den romerska senaten, men i själva verket skrivet av Cassiodorus. Av brevet framgår att Cassiodorus ”utsträckte sitt arbete även till vår stams forntida vagga och framvaskade ur sin läsning de försvunna minnena från våra förfäder. Han led- de de gotiska kungarna ut ur antikens dolda gömmor, bortglömda som de var un- der lång tid. Han återupprättade Amalernas ätt och deras ära och visade tydligt att 11 jag är av kunglig börd i den sjuttonde generationen. Han byggde en romersk histo- ria åt de gotiska ättlingarna, och samlade, så att säga, till en krans de blomster- knoppar som tidigare varit spridda på litteraturens fält.”5 Cassiodorus färdigställer sin gotiska historia år 519, då Theoderik den stores in- fytande är stort i Italien.6 När Jordanes skriver sin Getica är ostrogoternas starke man sedan länge död och deras rike håller på att utplånas av den bysantinska hä- ren. Hos Jordanes Getica finns en vilja att likställa romare och goter med varandra i en önskan att de ska kunna leva tillsammans också fortsättningsvis. En sådan för- hoppning kan knappast Cassiodorus finna det nödvändigt att framföra i sin histo- ria, som skrivs då det Ostrogotiska riket befinner sig på sin höjdpunkt. Det är Theodor Mommsen som i sin Jordanes-utgåva från 1882 skapar bilden av författaren som en papegojliknande plagiatör av Cassiodorus nu okända gotiska historia. Eftervärlden har utan nämnvärd reflexion delat Mommsens synsätt. I an- tikens böcker ger konvenansens regler författaren en möjlighet att bekänna sin egen okunnighet och obetydlighet i arbetets förord. Jordanes inledning till sin Getica är ett exempel på detta stilgrepp. Men Jordanes rykte får sig ytterligare en törn, sedan Mommsen upptäckt att Jordanes ödmjuka företal till Getican är ett plagiat av kyr- kohistorikern Rufinus av Aquilejas (345-410) latinska översättning av Origenes kommentar till aposteln Paulus epistlar till Romarna.