Lillpastorns bekännelser: Del 4 Montreal by night.doc (mars 2001)

DEL 4: RELIGION I PRAKTIKEN: MONTREAL BY NIGHT

Har jag inte sagt det förut så säger jag det nu. Tack! Jag hade troligtvis aldrig fått chansen att uppfylla min högsta dröm om det inte vore för Rönnby IBK. Givetvis ska jag förklara närmare och naturligtvis är rubriken en ledtråd. Det är visserligen en LÅNG historia, men nu är ni i mitt våld, så då kan jag göra lite som jag vill, ha, ha, ha!!! Förresten, minns ni att jag i en av mina tidigare krönikor påstod att jag inte var religiös? Jag ljög. Jag är djupt troende. Jag räknar mig som tillhörande av en mycket speciell religion.

Mina fötter har vandrat på helig mark. Min religion har en kyrka som inte liknar traditionella kyrkor. Men jag har varit i min religions Mecka. Jag har vallfärdat till denna plats tillsammans med tusentals likasinnade. Jag har skådat ljuset. Och jag kan berätta att upplevelsen var överväldigande. Kyrkan heter Centre de Molson, den tar in 21 273 besökare och ligger på adressen 1260 de la Gauchetière i en stad som heter Montreal som ligger i en provins som heter som i sin tur ligger i ett fjärran land som heter Kanada.

Min religion grundades i tidernas begynnelse, dvs. någon gång i början av det näst sista årtiondet på 1800-talet. På McGill University i Montreal fanns ett gäng studenter som skrev en regelbok för ett spel som de höll på med på sin fritid. Detta spel var ishockey. En ny religion var född. Sporten växte snabbt och 1892 skänkte guvernören Lord Stanley en buckla som årligen skulle gå till det bästa hockeylaget i Kanada. 1917 gick ett antal av de klubbar som växt fram ihop och bildade NHL, . Av de lag som var med från början finns fortfarande två lag kvar. Ett av dessa är Toronto Maple Leafs, som ursprungligen kallades Toronto Arenas. Redan 1919 bytte man namn till St. Patricks och 1926 antog man sitt nuvarande namn. Det andra laget som varit med sen starten är .

Under årens lopp har både Toronto och Montreal haft ett antal spelare som gått till historien. Ett av många namn som förtjänar att omnämnas är Montreals Maurice "Rocket" Richard. Richard torde vara inte bara den mest populära spelaren i klubbens historia, utan kanske också den mest framgångsrika. The Rocket innehar två officiella klubbrekord: flest poäng i en match, åtta poäng (fem mål och tre assist) och flest mål i karriären för sin klubb, 544 stycken hann han med. Han var för övrigt den första NHL- spelaren som nådde den magiska 500-målsgränsen och han vann Stanley Cup åtta gånger under de 18 år mellan 1942 och 1960 som han spelade med

1 Lillpastorns bekännelser: Del 4 Montreal by night.doc (mars 2001)

Montreal i NHL. NHL har ett pris döpt efter Richard. Detta pris går varje år till den spelare som gjort flest mål i grundserien. Maurice Richard föddes den fjärde augusti 1921 och dog den 27:e maj år 2000.

Det finns naturligtvis även andra profiler som burit Montreals tröja genom åren. Jag hade tänkt dra några namn från olika epoker. Kanske känner ni igen ett par utav dem. Från den de tidiga åren har vi Aurel Joliat, Newsy Lalonde, George Vezina (Vezina Trophy går varje år till ligans bästa målvakt) och Howie Morenz. Efter denna period hette de stora stjärnorna Doug Harvey, "Boom Boom" Geoffrion, Maurice Richard och hans yngre bror Henri, Jacques Plante, Jean Beliveau (spelade 20 år för Canadiens, 507 mål och 1219 poäng på 1125 matcher) och Yvan Cournoyer. På 70- och 80-talet var det Ken Dryden, Larry Robinson, Guy Lafleur och Bob Gainey som fick stå i rampljuset.

Som ni kanske redan har gissat är Montreal mitt favoritlag.

Hur som helst börjar vi närma oss nutid, och även förklaringen till varför jag håller på just Montreal. 1984 anordnades Canada Cup och jag var då åtta år gammal. Min yngsta moster, som då bör ha varit 18 år (eftersom hon är född tio år före mig) hade ett tidningsutklipp uppsatt på sin garderobsdörr en gång när vi var hemma hos min mormor och morfar som då som nu bor på Håkantorpsgatan på Skälby här i Västerås. En av de spelare som syntes på detta klipp var en kille vid namn Mats Näslund. -Den där Näslund måste vara bra om han är med i svenska landslaget i hockey, resonerade jag. Gissa vilken klubb han spelade i till vardags?

Tre år senare fick min brorsa Matte en bok när han fyllde år. Boken hette någonting i stil med "Sportåret 1986" och i boken fanns ett reportage om en viss spelare, vars lag säsongen innan, dvs. 1985-86, hade vunnit Stanley Cup. Gissa vem denna spelare var. Ytterligare ett par år senare, 1988-89, gick jag i sexan och hockey var omåttligt populärt i Västerås eftersom VIK gått upp i Elitserien. Under denna säsong hade SVT visat ett antal NHL- matcher. Jag var då så pass intresserad att jag en natt gick upp halv ett och tittade på den sista Stanley Cup-finalen, och till min förtjusning, vem tror ni jag fick se i rutan om inte… Ja, ni vet kanske svaret på den frågan. Sen får ni lägga ihop ett plus ett själva.

Tyvärr förlorade Montreal matchen, och Stanley Cup, mot Håkan Loobs Calgary, men jag blev frälst, och är det än idag. Canadiens lyckades ännu bättre 1993 när man slog Los Angeles Kings i Stanley Cup-finalen med 4-1 i matcher. Jag såg naturligtvis alla matcherna live på Kanal 5 och givetvis har jag kvar den sista avgörande matchen på video. Trodde ni något annat?

2 Lillpastorns bekännelser: Del 4 Montreal by night.doc (mars 2001)

Det är faktiskt delvis Micke Thunbloms fel att jag skriver allt det här. Han brukar nämligen säga att han är lite avis på mig för att jag kan så mycket om ett ämne, så att säga. Det är väll rätt meningslös kunskap, NHL är kanske inget som är så viktigt egentligen, men so what?

Jag har i alla fall gjort min pilgrimsfärd, kollat på hockey i Montreal alltså, men innan jag berättar om själva resan tycker jag det kan vara på sin plats att förklara även hur jag över huvud taget fick chansen att göra det som jag alltid drömt om. Tja, om jag ska vara ärlig har jag faktiskt inte ens drömt om att få åka till Montreal. Jag är ju en fattig student och kanske kommer jag få en hyfsad ingångslön den dan jag är klar med min utbildning, men det är ett tag till dess. Jag har alltid tänkt att det har varit så osannolikt att jag skulle få se en hockeymatch live på plats i Montreal att jag inte ens kunnat drömma om det. Förmodligen skulle ni tappa hakan om ni visste hur mycket pengar jag har "förlorat" genom att vara tränare i Rönnby, vilket ju inte heller direkt bidrar till att man planerar jordenruntresor i parti och minut. Jag har inte vågat räkna ut exakt hur mycket pengar det handlar om, det är väl inga ofantliga summor, men jag bortförklarar det med att det är min favoritsysselsättning och min favorithobby, och en hobby ska väl kosta pengar? Jag ser det som en investering.

Som jag skrev i början är det dock på sätt och vis mitt engagemang i Rönnby som gjort det möjligt för mig att åka till Montreal. För nästan exakt ett år sedan, på den tid då jag tränade Flickor 86, var det så att en fredag när vi hade träning var det ovanligt många som var borta. Den förälder som hade hand om Bingolotterna frågade därför mig om jag hade lust att köpa ett par lotter, för han hade inte så många kvar och det kändes onödigt att behöva lämna tillbaka lotter. Sagt och gjort, jag köpte fyra lotter. Jag tänkte att jag nog skulle kunna sälja mina fyra lotter till min farmor och farfar. Det har jag gjort förut. På lördagen var det som vanligt innebandy, och hur som helst lyckades jag som vanligt komma hem sent eftersom det hade blivit en massa trassel med en seriematch mellan Flickor 88 och Flickor 89. De där lotterna hade jag glömt vid det laget. På söndagen var jag, farsan och Matte och spelade bowling och efteråt tog jag med mig lotterna hem till morsan och farsan och tänkte att jag skulle rätta lotterna på Internet, eftersom jag inte hade Internet hemma då.

Jag satte mig framför datorn, surfade in på Bingolottos hemsida och knappade in lottnumren. På tre utav lotterna var det ingen vinst, men det var det på den fjärde. "Grattis, du har vunnit Resturen" stod det. Jaha, det var väl trevligt, tänkte jag, jag har väl vunnit resecheckar för två och ett halvt tusen kanske, ja kanske till och med fem tusen om jag har riktig tur. På eftermiddan/ kvällen åkte jag till Västeråshallen och kollade på Rönnbys damer som hade match. Väl där träffade jag både Kerstin Dahlström och

3 Lillpastorns bekännelser: Del 4 Montreal by night.doc (mars 2001)

Lena Gustafsson. De hade bättre koll på läget än vad jag hade och hade lyckats klura ut att jag vunnit en tvåveckors resa för två personer till Mexiko. Visst, säkert, det måste vara något missförstånd tänkte jag. Jag trodde inte alls på vad de sade.

Följande dag tog jag därför min lott och knatade iväg till Bingolottos kontor borta vid Idrottens Hus. Jag gick in och det satt en kille där och jag sa: -Hej, jag förstår att jag ha vunnit något men jag vet inte riktigt vad. Killen tog lotten, satte sig vid en dator och knappade lite och drog sedan med en sträckkodsläsare. Han stirrade på skärmen och jag såg bokstavligen hur ansiktsuttrycket ändrades. Folk ser lustiga ut när de tappar hakan. Han vände sig långsamt mot mig och sa: -Du har vunnit resecheckar från Vingresor för sjutton tusen kronor.

Gissa vems tur det var att tappa hakan då?

-Vänta, kan du ta det där en gång till? stammade jag. Det visade sig att jag verkligen hade vunnit en resa till Mexiko, men jag skulle få en bunt resecheckar så jag kunde åka vart jag ville så länge jag höll mig till Vingresor. Det tog dock ett tag innan jag fattade att jag faktiskt hade vunnit. Jag tror att det tog minst en vecka, kanske ännu mer. En annan sak som jag inte visste var vem jag skulle ta med mig till Mexiko. Jag har aldrig haft någon dröm om att åka till just Mexiko heller.

Så en dag i somras fick jag en strålande idé. Vad var det som jag mest av allt hade velat göra om jag fick chansen. Jo, åka till Montreal och kolla på hockey förstås! Som tur var skulle min farbror Staffan åka med sin familj till Cypern på höstlovet, så han köpte checkarna av mig, och alltså kunde jag åka vart jag ville med vilket bolag som helst. Jag kollade in NHL's spelschema, jämförde det med mitt schema i skolan och fann att jag skulle kunna se hela tre matcher på en vecka. Jag övertalade min brorsa Matte att han skulle haka på, beställde matchbiljetter via Internet och i november bokade jag också flyg och hotell. Tiden segade sig fram i snigelfart men innan man visste ordet av var det den fjortonde januari och kvart i sex på morgonen skjutsade morsan och farsan mig och brorsan till Arlanda och vi var på väg!

Själva flygresan var väl ingen höjdare. Jag tror planet lyfte ungefär klockan åtta och först fick vi flyga till Zürich, vilket tog ungefär två timmar. Sen fick vi sitta på flygplatsen i två timmar, men precis när alla höll på att kliva på planet som skulle ta oss vidare till Montreal visade det sig att det var något tekniskt fel på planet så dom fick lov att packa om allt bagage till ett nytt plan. En och en halv timme försenat! Vackert! Det finns ju ett talesätt som

4 Lillpastorns bekännelser: Del 4 Montreal by night.doc (mars 2001) påstår att den som väntar på något gott, ja ni vet. Men det finns ju gränser för vad man klarar av.

Jag tror att planet lyfte ungefär halv tre på eftermiddan och resan till Montreal tog cirka sju och en halv timme. Jag är över huvud taget inte speciellt förtjust i att flyga, inte bara för att det är ruskigt obekvämt, och man känner sig inte så kaxig när man sitter mitt över Atlanten och det är lika långt åt båda hållen. När vi väl kom fram gick allt väldigt smärtfritt. Passkontroll och väskutlämning gick snabbt, vi fick tag på en taxi och åkte till vårt hotell, som i princip låg på andra sidan Montreal, så det tog kanske 25 minuter. Klockan sex på kvällen lokal tid, dvs. tolv på natten svensk tid, kom vi fram till hotellet. Vi bokade in och både jag och brorsan somnade framför TV:n efter en inte särskilt lång stund.

Ni får ursäkta att krönikan blir ovanligt lång idag, men det är ju inte varje dag man råkar ut för såna här upplevelser.

Som sagt låg hotellet inte inne i centrala Montreal utan på andra sidan St. Lawrence-floden, i en stadsdel/förort som heter Longueuil. Jag skulle vilja använda mig av en karta, men det får gå ändå. Det var en bit till metrostationen vilket gjorde att vi kände oss en smula offside. Vi tyckte att första dagen, måndagen, var som klippt och skuren för att ta oss in till downtown och se oss omkring och försöka orientera oss lite. Vi började med det viktigaste: att hitta rätt till arenan. Vi tog metron till den station som verkade ligga närmast. Väl framme var det inte så lätt att hitta fram. Vi irrade runt på gatorna och det var ganska kallt och det snöade lite. Vi hade inte fått tag på någon bra karta, bara en i telefonkatalogen på hotellet. Den hade jag försökt memorera så gott som möjligt, eller, jag visste i alla fall vilken gata vi skulle leta efter. Men när man befinner sig i en helt främmande stad är det inte så lätt alla gånger.

Så helt plötsligt kändes det som om det skingrades en dimma! Vi var där! En mycket speciell känsla infann sig, det kändes nästan som om jag hade hittat hem på nåt sätt. Eller precis som om man alltid gått runt och letat efter något och sedan hittar det när man minst anar. Det var ett ställe jag velat komma till i halva mitt liv och nu var jag där! Ja, jag vet inte om mina taffliga kunskaper i det svenska språket räcker till för att beskriva den lycka som jag kände.

Hur som helst var det kallt och vi var hungriga, så vi stannade inte utan började istället leta efter något matställe. Vi hittade efter ett tag fram till Ste. Catherine's Street, en av de mer kända gatorna i Montreal, och vi käkade lite och spenderade resten utav dagen med att gå runt och kolla i olika sport-, klädes- och skivaffärer. När vi tröttnat tog vi metron, alltså

5 Lillpastorns bekännelser: Del 4 Montreal by night.doc (mars 2001) tunnelbanan, hem igen till hotellet. På TV visade dom en All-Star-match mellan stjärnlagen från AHL (, en farmarliga) och IHL (International Hockey League). Det var inte SÅ många spelare jag kände igen, men man kan nämna till exempel förre AIK-keepern Miika Kiprusoff. Kvalitetsmässigt var matchen ungefär som en hyggligt bra elitseriematch och det ena laget vann med 11-10.

På nyhetsfronten fäste man stor uppmärksamhet vid att Canadiens var till salu. I en stad som Montreal är detta förstasidestoff av grövsta kaliber. Ägaren, Molson-bryggerierna, angav att ett av kraven för att någon skulle tillåtas köpa klubben var att laget var tvunget att stanna i Montreal, vilket också var ett av de krav som ställdes av NHL och dess "comissioner" (högsta hönset) Gary Bettman.

Annars var den stora nyheten naturligtvis Mario Lemieux's comeback, och det faktum att den enda match han skulle spela i Kanada under grundspelet var mot Montreal, den 28:e februari. Faktum är att matchen var utsåld två dagar efter att Lemieux annonserade sin comeback. Det var också en massa snack om att Eric Lindros, som ville till Toronto. Ett par ihärdiga rykten hade fått de eventuellt berörda Torontospelarna att bli så distraherade att coachen Pat Quinn gick ut i TV och dementerade att man hade förhandlat med Philadelphia om Lindros. Som alla vet är ju hockey stort i Kanada, men att det var så här stort!?! Jag får lov att citera Hasse & Tage: Det var det jävligaste! Det hade jag ingen aning om!!!

På tisdagen var det så dags! Första matchen! Montreal Canadiens mot Carolina Hurricanes. Jag har faktiskt inget minne av vad vi gjorde på dagen innan matchen, det var ganska ointressant. Nja, det var inte helt sant, vi letade noga reda på vilken ingång vi skulle gå till. Jag ska inte tråka ut er mer än nödvändigt så jag nöjer mig med att börja när vi kom till arenan. Insläppet började klockan 18.00 och vi var där ungefär kvart i. Jag har sällan eller aldrig känt en så spänd förväntan som jag gjorde då!

Någon minut efter klockan sex öppnade de äntligen dörrarna. Jag och brorsan halade fram våra matchbiljetter och gick in. Jag brukar alltid vara ute i god tid, punktlighet är enligt min mening en dygd, och matchen skulle inte börja förrän 19.30, så det var gott om tid. Vi letade reda på våra platser. Vi satt väldigt högt upp, men sikten var det inget fel på. Det började dra ihop sig, mer och mer folk började strömma till. Spänningen steg och när spelarna kom in på isen för att värma upp kändes det att lyckan var nära.

Det var en maffig känsla ska jag säga. Jag tror faktiskt att jag kände igen alla utom en spelare, som gjorde sin NHL-debut; Eric Chouinard. Honom känner ni till, va? Jaså inte? Namn som ni borde känna igen är finländarna

6 Lillpastorns bekännelser: Del 4 Montreal by night.doc (mars 2001)

Saku Koivu och Juha Lind, svenske Johan Witehall (f.d. Leksand och New York Rangers), ryske Oleg Petrov (var med i VM för nåt år sedan) och kanadicken Brian Savage (var med i Kanadas OS-lag 1994). På skadelistan hade man flera veteraner som forwardarna Trevor Linden, Martin Rucinsky och Benoit Brunet, backen Craig Rivet samt målisen Jeff Hackett. Carolina, kvällens motståndare, mönstrade ett inte helt uselt lag med stjärnor som Arturs Irbe (mv), Ron Francis (c), Rod Brind'Amour (c) och Tommy Westlund (vf).

Spelarna försvann ut i omklädningsrummen och efter ytterligare en lång, spänd väntan var det dags för matchstart. När spelarna kom ut igen radade alla upp sig: det var dags för nationalsångerna. Först avverkades den amerikanska och sedan den kanadensiska. Jag ska erkänna att jag faktiskt fick tårar i ögonen när tjejen som sjöng nationalsångerna sjöng för full hals, även om det säkert beror mer på att jag överväldigad av stämningen snarare än att jag kände några patriotiska känslor för de båda nordamerikanska länderna.

Jag kan berätta att jag har en bild på nedsläppet som skrivbordsbild på min dator.

Jag tyckte det var en bra match. Montreal, som tyvärr hållit till i botten av tabellen de senaste åren, höll spelet väl uppe och man spelade faktiskt bra, inte minst med tanke på att man hade tio ordinarie spelare på skadelistan. Jag blev positivt överraskad av ett par spelare, bland andra Johan Witehall (det tycker jag inte bara för att han är en "fellow country-man", Juha Lind och Chad Kilger. Montreal gjorde de första två målen, båda i första perioden, och speciellt det första kommer jag ALDRIG glömma. Aldrig! Montreal hade en spelare utvisad, men Patrick Poulin, en av de bättre defensiva forwards man har, lyckades böka till sig pucken och skrinnade upp längs vänsterflanken. Centern Kilger tog sig fram på höger sida vilket ledde till ett två-mot-en-läge, eftersom resten av Carolinaspelarna gick bort sig. Backen gick på Poulin, som hade pucken, och eftersom Kilger var helt ren på sin kant passade helt enkelt Poulin pucken till honom och Kilger vispade in pucken bakom Irbe i Carolina-målet. Hur snyggt som helst!

Nu ska jag be att få vika av på ett litet sidospår en liten stund. Jag vet inte hur många av er som har sett mig i aktion på bänken under en innebandymatch, men enligt min egen mening är jag en ytterst lugn och sansad coach. Första gången vi var med 86:orna på UNT-cupen fick vi vid ett tillfälle spela en match sent på kvällen och denna blev, naturligtvis, försenad. Innan vår match fick vi se en match mellan två pojklag i tioårsåldern. Det ena laget fick dyngstryk och deras tränare skämde ut sig totalt och gormade och skrek, inte bara på domarna utan också på sina stackars spelare. Den

7 Lillpastorns bekännelser: Del 4 Montreal by night.doc (mars 2001) utvisning som han till slut åkte på kom liksom som ett brev på posten. Då lovade jag dyrt och heligt med mina spelare som vittnen att jag skulle sluta som tränare den dag jag blir utvisad, och detta löfte står jag fortfarande fast vid.

Men när jag för första gången på riktigt fick se mitt favoritlag göra mål, ja då kan ni slå er i backen på att jag ställde mig upp och jublade och skrek och väsnades för allt vad jag var värd!!!

Oleg Petrov utökade senare ledningen men tyvärr gjorde Sami Kapanen 2-1 i början av tredje och Ron Francis var riktigt het och passade fram till kvitteringsmålet. Han gjorde själv mål i sudden och Hurricanes vann matchen med 3-2. Men jag och brorsan var rätt nöjda ändå. Det vi tyckte var mest synd var att man ska behöva åka 600 mil hemifrån för att kolla på hockey, och så är bästa spelaren i favvolaget en gammal Leksands-spelare (Witehall alltså). Tänk att det hade räckt att åka till Leksand. Detta begrundade vi efter matchen på väg hem till hotellet.

Den andra av de tre matcher vi såg var på torsdagen, mot . Montreal vann med 3-1, målskyttar var Brian Savage, Juha Lind och Craig Darby (tom kasse). Värt att notera: Nils Ekman (Tampa Bay) gjorde sitt första mål denna säsong, men Fredrik Modin (f.d. Brynäs) gjorde inte mycket väsen av sig. Faktum är att siffrorna var missvisande. Montreal borde ha vunnit med 8-1! Det var helt och hållet målvakten Kevin Weekes som höll Lightning kvar i matchen. Montreal vann skotten med 30-13. Den tredje och sista matchen, på lördagen, var mer spännande; Montreal mot New York Rangers. Det var helt utsålt, god stämning på läktarna och Rangers har som ni kanske känner till en rad stjärnor, som Mark Messier, Brian Leetch, Mike Richter och Theo Fleury. Jag blev dock besviken på dessa. Den enda som visade vad han kan var målvakten Richter.

Men det var Montreal som öppnade starkast. Brian Savage gjorde 1-0 efter bara 20 sekunders spel. Rangers Jan Hlavac kvitterade dock lite senare och hann även med att göra 2-1 ytterligare en stund senare i samma period. Andra perioden var mållös, men ungefär halvvägs in i sista kvitterade Montreals Xavier Delisle. Det var mycket spännande på slutet men matchen slutade 2-2 efter fem minuters overtime.

Det är väl allt jag har att komma med. För övrigt var allt i Kanada ungefär som hör hemma: brandbilarna var lika röda, skivorna var lika dyra och hamburgarna smakade likadant på deras McDonald's. Det som som det var störst skillnad på var kanske kylan. På lördagen var det ungefär femton minus och jag kan meddela att det var jävligt kallt. Arenan, Centre de Molson, var imponerande, inte minst jämfört med exempelvis vår egen

8 Lillpastorns bekännelser: Del 4 Montreal by night.doc (mars 2001)

Rocklundahall, vilken framstår som en taskigt spolad tennisplan på norra Gryta. När jag kom hem kändes väl Västeråshallen ungefär lika maffig som Apalbys gymnastiksal.

Det enda som var tråkigt var att behöva åka hem igen. Det var skönt att vara borta en vecka, faktum är att första gången jag över huvud taget tänkte på nåt som har med Rönnby att göra var på fredagen när vi roade oss med att skriva kort till vänner och bekanta. Men den veckan gick alldeles för fort. Jag tror att ni vet hur mycket jag brinner för Rönnby, så ni kan tänka er hur kul jag hade i Montreal. Man skulle inte gråta blod om man tvingades bosätta sig där, kan jag säga. Nu måste dock tyvärr allt ha ett slut, och på söndagen packade vi våra väskor och styrde kosan hem mot gamla Svedala igen.

Nu återstår egentligen inget mer än den obligatoriska avslutningen. Denna gång vet jag inte riktigt om jag har några visdomsord att dela med mig av. Det enda jag kan säga är: the Lord works in mysterious ways. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppfylla min dröm om att åka till Montreal, men det fick jag, och i princip tack vare att jag är tränare för cirka ett dussin tjejer i en obetydlig fritidsaktivitet som går under beteckningen innebandy. Jag vill därför uttrycka min eviga tacksamhet till Peter Jemthans, som från början övertalade mig att börja träna 86-tjejerna. Även till Uffe Larsson vill jag skicka ett särskilt tack, hade det inte varit för ditt stöd hade jag inte heller blivit tränare över huvud taget, men det i sig är en annan historia som jag kanske får anledning att återkomma till i framtiden.

Tro mig, kan det hända mig så kan det hända vem som helst, så om ni råkar ut för samma sak får ni gärna berätta det för mig. Jag hoppas att ni, mina kära läsare, har överseende med att denna krönika blev längre än vanligt, men faktum är att jag inte bara skriver för er skull, utan för min egen del också, som jag kanske nämnt tidigare, och det här är liksom sånt som man helt enkelt vill dela med sig av. Kopplingen till innebandy är kanske vag, jag anknyter nog mer till de idrottsminnen jag skrev om i min förra krönika. Vi har nämligen en ny etta på listan! Tills nästa gång: håll korpgluggarna öppna och expect the unexpected, man vet aldrig vad som händer!

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

/Lillpastorn

9