Vägen från ilska till ansvar:

En översättning om självinsikt och förlåtelse med översättningsteoretisk kommentar

Pontus Sundquist

Tolk- och översättarinstitutet (TÖI), Institutionen för svenska och flerspråkighet Kandidatuppsats (15 hp) Översättningsvetenskap Kandidatprogram i språk och översättning, specialisering engelska (180 hp) Vårterminen 2021 Handledare: Valérie Alfvén Språkgranskare: Louise Ratford Examinator: Elin Svahn English title: The Road From Rage to Responsibility: A Translation About Insight and Forgiveness with Translation Commentary Vägen från ilska till ansvar:

En översättning om självinsikt och förlåtelse med översättningsteoretisk kommentar

Pontus Sundquist

Sammanfattning

Denna kandidatuppsats består av en egen översättning från engelska till svenska av första kapitlet från författaren Jesse Lee Petersons verk From Rage to Responsibility: Black Conservative Jesse Lee Peterson and America Today. Uppsatsen består dessutom av en källtextanalys samt översättningskommentarer som exemplifierar och diskuterar översättarens tillvägagångssätt i att åstadkomma en översättning som uppnår dess syfte. Syftet har primärt varit att överföra källtextinnehållet till måltexten och den djupare förståelse som förmedlas relaterat till ilska, självinsikt, förlåtelse och ansvar, på ett sätt som samtidigt bevarar författarstilen i möjligaste mån. Detta inkluderar en överföring av författarens lättsamma stil och användning av verbala och talspråkliga drag, idiom och kulturreferenser, samt en anpassning av syntax. För att åstadkomma detta har framförallt översättningsteorier och begrepp från Benjamin Walter och Theo Hermans tillämpats under översättningsprocessen och i översättningskommentarerna.

Nyckelord: Jesse Lee Peterson, From Rage to Responsibility, Benjamin Walter, “det rena språket”, självinsikt, förståelse, förlåtelse, ansvar.

Abstract

This essay is based on my own translation of the first chapter of author Jesse Lee Peterson’s work From Rage to Responsibility: Black Conservative Jesse Lee Peterson and America Today, in the language pair English to Swedish. The essay also includes a source text analysis, as well as a commentary on my own translation, where the translator’s approach in achieving a target text that accomplishes its aim is discussed and exemplified. The aim has primarily been to transfer the source text’s ideational core to the target text and the deeper understanding that is being conveyed, regarding rage, insight, forgiveness and responsibility, in an equivalent manner which stays faithful to the style of the author, to the extent that is considered possible. This includes the transference of the author’s cultural references, easy going and simple stylistic approach, along with the informal and colloquial language use, as well as a syntactic target language adaptation. To achieve this, the ideas and terms from the translation theorists Benjamin Walter and Theo Hermans have been applied during the translation process and in the commentary.

Keywords: Jesse Lee Peterson, From Rage to Responsibility, Benjamin Walter, “pure language”, insight, understanding, forgiveness, responsibility.

Innehållsförteckning

1. Inledning ...... 1 1.1 Syfte och målgrupp ...... 1 1.2 Disposition ...... 3 2. Bakgrund ...... 3 2.1 Författare – Jesse Lee Peterson ...... 3 2.2 Källtext – From Rage to Responsibility ...... 4 3. Källtextanalys ...... 6 3.1 Innehållsanalys ...... 6 3.1.1 Självinsikt, förlåtelse, ansvar, kärlek, fadersrollen ...... 6 3.1.2 Paratext ...... 7 3.2 Kontextanalys ...... 8 3.3 Stilanalys ...... 8 4. Översättningsteoretisk ram ...... 11 4.1 Walter Benjamin – ”det rena språket” ...... 12 4.2 Theo Hermans – Källorienterad och målorienterad översättning ...... 13 4.3 Anglifiering och internationalisering ...... 13 4.4 Översättningsprincip ...... 14 5. Översättningskommentar ...... 16 5.1 Talspråk, idiom och målande beskrivningar ...... 16 5.1.1 Mer eller mindre ekvivalenta idiom ...... 17 5.1.2 Parafrasering och direktöversättning av idiom ...... 17 5.1.3 Övriga talspråk ...... 18 5.1.4 Målande språk ...... 20 5.2 Kulturreferenser ...... 21 5.2.1 Källorienterade bevaranden ...... 21 5.2.2 Målorienterade förtydliganden och anpassningar ...... 22 5.3 Syntax ...... 23 5.3.1 Kommatering ...... 24 5.3.2 Delade meningar, semikolon och målanpassningar ...... 25 6. Avslutande kommentar ...... 25 Litteraturförteckning ...... 27 Bilaga 1 (B1) – Måltexten ...... 1 Bilaga 2 (B2) – Källtexten ...... 1

1. Inledning

Denna uppsats består av en egen översättning från engelska till svenska av ett utdrag ur källtexten From Rage to Responsibility: Black Conservative Jesse Lee Peterson and America Today (hädanefter refererad till utan undertitel), författad av Jesse Lee Peterson. Den består dessutom av en översättningsteoretisk analys av källtexten och slutligen problematiseringar, diskussioner och kommentarer kring de översättningsval som genomförts med hjälp av översättningsteoretiska begrepp. I kommentarerna diskuteras hur och varför olika översättningsval har genomförts utifrån olika exempel och strategier.

Källtextutdraget tillhör genren sakprosa, mer specifikt ett självbiografiskt kapitel, med diverse utläggningar. Texttypen kan, enligt Ingos (2007:216–217) tolkning av bland annat Bühlers kommunikativa organonmodell (1990:35), övergripande beskrivas som informativt framställande med både berättande och presenterande drag. Översättningens fokus ligger i att försöka förmedla språket bortom språket, den dolda förståelsen som språket pekar mot, enligt Benjamins (1923) filosofiska översättningsteori, samtidigt som författarens stil bevaras i möjligaste mån utan att försvåra förståelsen. Hermans begrepp målorienterad och källorienterad nyttjas konsekvent genom uppsatsen för att upplysa läsaren om var på strategispektrumet måltextens lösningar befinner sig i relation till källtexten.

Utdraget från källtexten och måltexten publiceras i denna kandidatuppsats enligt överenskommelse med och tillstånd från Paragon House, som är publicisten och rättsinnehavaren av just From Rage to Responsibility: Black Conservative Jesse Lee Peterson and America Today (Peterson 2019). Överenskommelsen återfinns som skriftlig e- postkonversation och är daterad den 25 mars 2021.

1.1 Syfte och målgrupp

Syftet med källtexten och översättningen är att försöka synliggöra eller förmedla en insikt. Måltextens syfte är att på ett så tydligt sätt som möjligt försöka förmedla förståelse av källtextens budskap i en svensk översättning och genom väl valda översättningsval uppmärksamma läsaren på det budskap som författaren försöker att kommunicera, samtidigt som författarstilen bevaras i möjligaste mån. Det är just förståelsen av vad texten pekar mot som är av största vikt och jag som författare av uppsatsen nyttjar detta tillfälle till att skriva

1 om något som jag anser vara betydelsefullt, speciellt i dagens värld och i dagens Sverige där det är så pass påtagligt att människor lider. Människan lever med depression, utmattning, stress, ångest, ilska, rädslor, fobier, beroenden och flera andra så kallade diagnoser eller sjukdomar med liknande symptom. Symptomet är just den ”tomhet” (Peterson, B1, 3:18)1 eller ”gnagande smärta” (Peterson, B1, 3:19) som författaren Jesse Lee Peterson skriver om. Med hjälp av språkets textuella medium försöker han förmedla hur han själv tog sig ur den tomheten, så att alla som fortfarande lever kvar i den kan börja inse att det är möjligt att göra detsamma. Med uppsatsen hoppas jag därför nu kunna bidra med samma insikt i det svenska språket genom den förståelse som potentiellt kan överföras från måltexten till läsaren. Förutom innehållet, och det faktum att verket inte finns i en tidigare svensk översättning, har detta specifika textutdrag valts för att det lyckas förmedla sitt budskap på ett generellt enkelt, tydligt, vardagligt och talspråkligt sätt. Syftet är således att bevara och överföra källtextens budskap på ett motsvarande tydligt, lättsamt och verbalt sätt i måltexten.

Förutom den rent språkliga aspekten finns det ingen begränsning vad gäller målgruppen som ett sådant syfte berör. Förståelsen som ligger dold i källtextens tecken är till för precis alla och tillgänglig för alla med ett öppet sinne. Med andra ord är målgruppen alla personer som bär på ilska och rädsla eller alla som känner igen sig i beskrivningen av den ”tomhet” och ”gnagande smärta” som författaren beskriver, och som på något plan berörs och intresseras av dess budskap: att detta går att överkomma genom insikt, förlåtelse och ansvar.

Syftet med själva uppsatsen är även att problematisera, exemplifiera och kommentera översättningsprocessen och beskriva de översättningsval som gjorts utifrån översättningsteoretiska strategier och termer med olika exempel som diskuteras i framförallt punkt 5 nedan. Där förklaras hur jag har tänkt kring översättningen av talspråk, inklusive idiom, samt kulturreferenser och syntax och varför jag har valt att översätta som jag har gjort.

Syftet med kandidatuppsatsen kan alltså sammanfattas i två delar och är: – Att i översättningen försöka förmedla den djupare förståelse som finns beskriven och dold i källtexten genom en svensk måltext som motsvarar källtextens tydliga, enkla och verbala stil, – att beskriva, kommentera och exemplifiera ett urval av dessa översättningsval som gjorts för att åstadkomma denna förmedling av förståelse.

1 B1 och B2 används konsekvent genom hela denna kandidatuppsats som referenser till den översatta måltexten (bilaga 1) och källtextutdraget (bilaga 2) från första kapitlet ur Peterson (2019). Första siffran efter bilagans numrering avser sidnumret, andra siffran avser radnumret. Ordet ”tomhet”(Peterson, B1, 3:18) lokaliseras således enkelt till bilaga 1, sida 3, rad 18.

2

1.2 Disposition

Uppsatsen är strukturerad på ett sådant sätt att en sammanfattning först kortfattat beskriver dess innehåll. Därefter inleds uppsatsen med en inledning, dess syfte och till vilken målgrupp översättningen och uppsatsen vänder sig mot. Sedan följer en bakgrund som ger kontextuell information om författaren och hans verk, följt av en analys av framförallt källtextens innehåll, kontext, stil och syntax och därefter följer en översättningsteoretisk del där Benjamins filosofiska översättningsteori och Hermans översättningsbegrepp introduceras. Egna kommentarer gällande specifika och övergripande översättningsval och översättningsstrategier diskuteras sedan utifrån ett utdrag av olika exempel. Hela uppsatsen avrundas med en sammanfattande avslutning följt av en litteraturförteckning samt bilagor innehållande både källtexten (B2) och den översatta måltexten (B1), enligt överenskommelse med rättsinnehavaren Paragon House.

2. Bakgrund

Här nedan följer en kortfattad bakgrund till författaren, källtexten och framförallt det utdrag som översatts i denna kandidatuppsats, vilket avser det första kapitlet i From Rage to Responsibility (Peterson 2019). Författaren beskrivs nedan för att hans liv är en del av den självbiografiska inledningen i själva verket och dels för att ge en kontextuell inblick och förståelse av författaren vars text och insikter jag ämnar avbilda i översättningen. Källtexten beskrivs för att ge en kort förklaring om dess ursprung, betydelse, innehåll och kontext. En djupare analys av källtexten sker under punkt 3. Genom att kontextualisera texten, och författaren bakom texten i en kort bakgrund, är avsikten att skapa en överblick kring textens syfte och vad den konkret försöker förmedla, vilket även är en del av uppsatsens och hela översättningens syfte.

2.1 Författare – Jesse Lee Peterson

Jesse Lee Peterson (JLP) föddes 1949 i Alabama i USA och flyttade till Los Angeles i 18- årsåldern. Över 20 år senare var han med om ett spirituellt uppvaknande och grundade 1990 den kyrkligt ideella föreningen Brotherhood Organization of a New Destiny (BOND) (Jesse

3

Lee Peterson u.å.; Peterson 2007). Föreningens mål var och är fortfarande att ”återuppbygga familjen genom att återuppbygga mannen”2 (Jesse Lee Peterson u.å.; Peterson 2007). Efter sitt uppvaknande beskriver JLP sig själv som en ”sann kristen” (Peterson, B1, 11:10), han blev även traditionellt konservativ och ändrade därmed sin politiska inriktning från att stödja demokraterna till att stödja republikanerna och i modern tid specifikt Donald Trump (Jesse Lee Peterson 2017). JLP är en frispråkig kritiker av bland annat medborgarrättsrörelsen, Antifa, Black Lives Matter, feminism och vänsterliberalism. Hans motstånd mot den vänsterliberala rörelsen och flera av hans åsikter gör att han möjligen kan ses som en kontroversiell figur i dagens samhälle. Exempel på detta är hans yttranden om att ”rasism inte existerar” (Jesse Lee Peterson 2016, 2020a), att ”män som lyssnar på kvinnor lider”, att ”utbildade kvinnor […] inte blir bra fruar och mödrar” (Jesse Lee Peterson 2019, 2020b) eller att de flesta ”svarta personer är förbannade” (BOND: Rebuilding the Man 2021).

Förutom via kyrkoföreningen förmedlar JLP sina insikter och åsikter genom flera olika medium, framförallt genom sin dagliga radioshow The Jesse Lee Peterson Radio Show, men även via böcker, personlig rådgivning, veckovisa intervjuer via The Fallen State TV, som mediekommentator och som talare vid diverse olika evenemang (Jesse Lee Peterson u.å.).

2.2 Källtext – From Rage to Responsibility

Tio år efter sitt uppvaknande publicerades JLP:s första verk From Rage to Responsibility. I boken kritiseras den moderna liberalismen som skadlig, där varje kapitel förutom det första och sista specifikt diskuterar olika problemområden, som enligt författaren har sitt ursprung i ilska och hat. Dessa problemområden är kopplade till ras, män och kvinnor, abort, invandring och utbildning. Författaren förhåller sig traditionellt konservativt till samtliga problemområden. I det sista kapitlet beskriver JLP vad amerikanarna kan göra åt dessa specifika problem, där bland annat familjen, tacksamhet samt moralitet diskuteras.

Boken är ursprungligen publicerad år 2000 i Saint Paul, Minnesota i USA av förlaget Paragon House och utkom i pocket 2019 med ett nytt förord från författaren. Översättningen och analysen i denna kandidatuppsats fokuserar specifikt på verkets första kapitel från denna nyutgåva. Det första kapitlet är en självbiografisk del som skildrar författarens uppväxt,

2 Översättningarna i citationstecken genom hela arbetet, i referens till Jesse Lee Peterson, görs av författaren till denna kandidatuppsats.

4 perspektiv av USA och uppvaknandet under andra hälften av 1900-talet. Nedan följer en kort sammanfattning av detta kapitel rubricerad som ”Min berättelse” (Peterson, B1, 1:7).

Jesse Lee Peterson föddes som ovannämnt 1949 i Alabama i USA. Han växte upp med sina morföräldrar och en ”stor och komplicerad” (Peterson, B1, 2:18) släkt på en plantage i lantliga Comer Hill under den segregerade Jim Crow-eran, utan sina föräldrar. Under sin barndom upplevde han ångest, en tomhet och längtan efter sin far som han aldrig hade träffat. När han var tretton år fick han för första gången träffa sin far och det gjorde ett starkt intryck på honom. Han insåg hur kritisk fadersrollen var för att en pojke skulle kunna växa upp till att bli en man, en roll som han senare insåg att en ensamstående kvinna inte kunde uppfylla. När han var arton år flyttade han till Los Angeles och förlorade sig själv i storstaden. Han blev hög på både sex, alkohol och marijuana, levde på socialbidrag, slutade att arbeta och inspirerades av medborgarrättsaktivister som kallade vita människor för den ”blåögda djävulen” (Peterson, B1, 8:1). Han beskriver det själv så här:

Jag kände en tomhet i mitt liv, någonting i mig saknades. Jag kände mig som en svag man och en förlorad själ med väldigt lite sann förståelse för vem jag var, mina värderingar och människans natur. (Peterson, B1, 8:33–9:2)

Han blev mer och mer hatisk, men till slut insåg han dock att problematiken låg hos honom själv och inte den vita människan eller det amerikanska samhället. Han insåg att problemet härstammade från sin egen ilska mot framförallt sina föräldrar och att denna ilska var fel. Han insåg hur mycket ilskan hade förstört för honom i sitt liv och hur mycket den förstör i andras liv. Han insåg hur hans insikt frigjorde honom från att både vara mentalt beroende av andra personer och sina egna tankar. Inspirerad av radioprataren och rådgivaren Roy Masters bad han i tystnad om djupare självinsikt och började känna en sann förlåtelse mot dem han hatat och en vilja att ställa allt till rätta. Detta fick honom att gå och förlåta sina föräldrar. Till sin mor sa han:

[J]ag vill berätta att jag är ledsen för att jag hatat dig och varit arg på dig hela mitt liv. Det borde jag inte ha varit. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig och att jag inte längre hyser någon illvilja mot dig. (Peterson, B1, 10:23–25)

Han insåg att många barn och vuxna saknade en manlig förebild, att de hade samma problem gällande hat och faderlöshet och att detta hat går i arv. I sitt förord från 2019 påpekar han att detta problem är högst relevant även i dag (Peterson 2019:viii). De flesta verkar således ha svårt att se och erkänna sin egen ilska. JLP menar att ilska bara gör ens problem värre, att det

5 går att överkomma tomheten och hatet genom sann självinsikt som synliggör denna ilska och får en att aktivt gå och förlåta och ta ansvar. Att helt sonika gå från ilska till ansvar.

3. Källtextanalys

För att bättre förstå en källtext behöver översättaren genomföra en analys av den. En första genomläsning kan indikera vilka specifika analysområden som är aktuella. Till denna översättning fokuserar analysen framförallt på källtextens ideationella, kontextuella och stilistiska innehåll, med inslag av textuella och interpersonella kommentarer. Ovanstående termer är hämtade från Hellspong & Ledins (1997) textmodell, som i sin tur bland annat är inspirerad av och en tolkning av Michael Hallidays sociosemiotiska modell (Hellspong & Ledin 1997:284). Analysen är en metod för att bättre förstå källtexten utifrån olika perspektiv, såsom dess form, innehåll, relation till läsaren och kontext. Enklare beskrivet som hur texten med ord förmedlar något till någon i ett särskilt sammanhang.

3.1 Innehållsanalys

Eftersom förståelse och förmedling av textens budskap ligger i fokus är en ideationell analys, eller innehållsanalys, en viktig del av översättningsprocessen. Innehållsanalysen grundar sig i vad texten försöker förmedla och vad texten handlar om, det vill säga vilket ämne texten berör och vad texten kommer fram till, dess tema och proposition (Hellspong & Ledin 1997:115). En analys av teman och propositioner är därför viktig för att få en djupare förståelse av texten och dess budskap, så att detta enklare kan förmedlas i översättningen. Detta går hand i hand med Benjamins förståelseinriktade översättningsteori som beskrivs under punkt 4.1.

3.1.1 Självinsikt, förlåtelse, ansvar, kärlek, fadersrollen

Centrala teman i From Rage to Responsibility är självinsikt, förlåtelse, ansvar, kärlek och betydelsen av fadersrollen. Författaren och verket försöker förmedla hur läsaren kan överkomma ilska som är synonymt med hat, offermentalitet och benägenheten att beskylla andra för sina egna tillkortakommanden. Vad texten förmedlar gällande dessa teman är att självinsikt krävs för att se sina egna fel och brister, sin egen ilska och vem man egentligen är (Peterson, B2, 8–9). När denna realisation är förankrad i en genuin förståelse över att ha agerat fel, och utifrån ilska, blir resultatet även genuin förlåtelse (Peterson, B2, 9). Detta

6 möjliggör en innerlig konversation med föräldrafigurerna som hatet har sitt ursprung ifrån och riktats mot, genom att aktivt gå och förlåta dem (Peterson, B2, 10). Hatet kommer ursprungligen från föräldrarna, som själva inte insåg att de influerats av sitt eget hat, och de fick i sin tur samma hat från sina föräldrar som fick det från sina föräldrar och så vidare (Peterson, B2, 11). Att förlåta är att ta moraliskt ansvar för sina tidigare felaktiga handlingar, vilket möjliggör att sann kärlek kan komma in i människors liv. Med denna sanna kärlek kan nästa generation inspireras och vägledas av samma kärlek från fadersfiguren och hatets arv kan därmed brytas. Detta är alltså textens propositioner, vad den förmedlar om hur man kan uppnå textens teman. Det börjar med självinsikt, övergår i förlåtelse och slutar i sann icke- emotionell kärlek. En förståelse av textens teman och propositioner kan hjälpa översättaren att exempelvis välja ord och uttryck som på bästa och tydligaste sätt förmedlar innehållet och därmed underlättar förståelsen för läsaren.

3.1.2 Paratext

Dessa teman och propositioner styrks även av mer explicit paratextuell eller mer specifikt ”peritextuell” (Genette 1997:5) information, där syftet med källtexten beskrivs utifrån författarens ursprungliga förord från 2000 och det nya förordet från 2019. Han skriver (mina fetstilta markeringar):

I eagerly want to share with you what I think are helpful and valuable insights. That is why […] I have produced this book. […] in the belief that they will be of practical assistance to you in your life. (Peterson 2019:xiii)

[T]he number one issue I deal with in From Rage to Responsibility is the transformative power of forgiveness—the key to solving every other issue I discuss. [T]he issues I deal with in this book are the same issues we wrestle with today. (Peterson 2019:viii)

[We] have the option of choosing life or death—to continue the downward spiral of rage and blame, or instead choosing the path of self-examination, forgiveness, and responsibility that leads to life…From Rage to Responsibility. (Peterson 2019:ix)

JLP menar att syftet med texten är att dela med sig av sina insikter i tron om att det kan hjälpa andra personer att komma till samma insikt. Det vill säga en förståelse som är kopplad till förlåtelse, självinsikt och ansvar. Han menar att dessa insikter är lika relevanta i dag som när boken först publicerades. JLP skriver även att han står i direkt opposition mot vad han anser vara vänsterliberalismen och dess ”politiskt förödande hat och mentalitet” (Peterson, B1, 12:5).

7

3.2 Kontextanalys

Källtexten är publicerad på amerikansk engelska i USA och kontextuellt förekommer framförallt amerikanska, religiösa, politiska, historiska och geografiska referenser. Dessa inkluderar allt från Onkel Tom, Jim Crow-lagarna, måttenheter, dollarn, kristendomen, evangeliet, de fattiga sydstaterna, Comer Hill till Louis Farrakhan, Jesse Jackson, medborgarrättsrörelsen och Svarta pantrarna.

Ur ett intertextuellt kontext förekommer framförallt referenser till religion genom kristna termer såsom: ”Gud”, ”bön” (Peterson, B1, 9:12, 9:14), ”Guds nåd”, ”sann kristen” och ”evangeliet” (Peterson, B1, 11:6, 11:10, 11:13). Dessutom förekommer referenser till och utsagor från vad författaren anser vara vänsterliberala talespersoner. JLP nämner bland annat Louis Farrakhan, Jesse Jackson och Svarta pantrarna. Situationskontextuellt skriver JLP från sin roll som en man med insikt, som troende, en man som fått flera uppenbarelser om livet. Mottagarna är alla de läsare som är öppna för dessa insikter. Det handlar således eventuellt om en asymmetrisk relation, där förståelsen flödar från författaren till den mottagliga läsaren, vilket i slutändan kan resultera i en symmetrisk relation med en gemensam utgångspunkt i denna delade förståelse, som Benjamin benämner ”det rena språket” (1998:138), mer om detta under punkt 4.1. Trots dessa kontextuella och kulturella förbindelser är texten generellt transparent och kan troligen förstås av alla med ett öppet sinne som samtidigt förstår källspråket. Detta anser jag vara en viktig aspekt att ta hänsyn till som översättare för att få samma effekt i målspråket och detta diskuteras mer i punkt 3.3 nedan. JLP använder sig alltså av en interpersonellt och kontextuellt ”bred språkkod” (Hellspong & Ledin 1997:55). Detta innebär att texten kan förstås av de flesta, även om den kristna och religiösa bakgrunden möjligen kan avskräcka somliga läsare som inte är öppna för hur innehållet presenteras. Texten innehåller även påståenden som tilltalar hela allmänheten med ”positiva språkhandlingar” (Hellspong & Ledin 1997:165) som i grunden inger ett hopp om att det är möjligt för alla att överkomma tomhet och hat.

3.3 Stilanalys

I en stilanalys beskrivs författarens och textens stil, eller hur texten framställs, i jämförelse med andra texter (Hellspong & Ledin 1997:198). From Rage to Responsibility, eller åtminstone dess första kapitel, byggs huvudsakligen upp av långa beskrivande meningar med mycket kommatering. Trots det är texten lättsam och konkret att läsa, med subjektiva och

8 personliga berättelser och flera förtydligande exempel. Den kräver således sällan egentliga förkunskaper av läsaren. Det som också gör texten lättsam att läsa och förstå är dess vokabulär, vilket är uppbyggt av pratigt vardagliga och talspråkliga markörer, idiomatiska uttryck och verbala stildrag som gör det enkelt för läsaren att följa med i textens narratologiska struktur och komposition. Det är nästan som att författaren högt och tydligt har talat ut vad han vill ha sagt och samtidigt skrivit ned det. Läsandet närmar sig därför nästan en muntlig konversation med författaren. Detta är ett typiskt tecken på en berättande text som närmar sig talspråket och därmed blir mer verbal i stilen (Lagerholm 2008:109). Det förekommer dock även mycket korta meningar, samt något mer formella och komplicerade meningar, men dessa är snarare undantaget än regeln. Ett exempel på ett sådant formellt undantag är följande (långa) mening:

In the pages that follow, I will show how the culturally contentious areas of race, gender relations, abortion, education, and immigration have been further complicated by our general politics of acrimony and animosity, and how, by better understanding the personally and socially corrosive consequences such attitudes bring, we as individuals and as a political culture can better function. (Peterson, B2, 11:26–30)

Som synes innebär författarens generellt enkla och vardagliga stil inte att författaren aldrig använder ett mer komplext vokabulär, men när det väl används vävs det oftast in i en mer lättsammare helhet. Här är ett exempel på ett sådant vävverk där det mer komplexa vävs samman med det vardagligare:

So it was that intuition about the importance of fathers, as well as the reality that I had always had a strong feeling of personal loss concerning my father […], that fueled my fascination and elation with him. Having him come to me and identify himself, gave me a feeling of validation and importance, as though I meant enough to him for him to come forward and acknowledge me. Of course, the man should have done much more than that, long before then. But at age 13, meandering into manhood in Comer Hill, I was grateful for what had happened. (Peterson, B2, 4:24–31)

Författarstilen beskrivs således generellt som enkel, vardaglig och talspråklig och följande meningar är tydliga exempel på detta, som visar på författarens lediga språk. Dessa språkmarkörer har markerats i fet stil:

But by the time I came along in Comer Hill, things had calmed down a bit. Of course, the attitudes were still racist, it was Jim Crow after all. And anytime we went into a town, there were the segregated water fountains, bathrooms, parks, and such. That’s the way life was, and that’s the way people lived then. It was wrong, and we knew it. Still, though, we found ways to get by, and there was one resource we relied on more than anything else: family. (Peterson, B2, 2:14–18)

Detta är även ett exempel på intimiseringen mellan tal och skrift i sakprosa som bland annat Josephsson (2014:98) diskuterat, där skriften närmar sig talspråket. Detta syns onekligen i denna källtext, då verket innehåller flera talspråkliga stildrag och verbala stilmarkörer. Stilistiskt kan det vara viktigt att översätta dessa till måltexten för att bevara den kulturella

9 dimensionen och eventuella konnotationer som berikar förmedlingen av källtexten. Det kan handla om olika typer av talspråksmarkörer såsom slanguttryck (hip, ”weed”, ”Whitey”, fix, pals), adverb och subjunktioner (so, still, after all, and, but), fasta fraser och kollokationer (by the time, showed off, wasted time) samt idiomatiska uttryck (se tabell 1 nedan). Verket innehåller många talspråkliga idiomatiska uttryck och vissa av dem är mer målande, men det handlar oftast om döda metaforer som accepterats in i den talspråkliga normsfären snarare än neologismer. I tabell 1 nedan illustreras ett fåtal exempel av alla de idiomatiska uttryck som förekommer i källtexten, parallellt med mina översättningar.

Tabell 1 – Exempel på idiomatiska och fasta uttryck som används av författaren, samt dess översättningar. ”straight from the pit of Hell” (Peterson, B2, 1:13–14) ”rakt från Helvetets avgrund” (Peterson, B1, 1:13–14) ”spoke behind their backs” (Peterson, B2, 1:25) ”pratade […] bakom ryggen” (Peterson, B1, 1:25) ”give order to my life” (Peterson, B2, 3:29) ”ge mitt liv riktning” (Peterson, B1, 3:31) ”my heart skipped a beat” (Peterson, B2, 4:5–6) ”mitt hjärta stannade” (Peterson, B1, 4:7–8) ”patting me on the back” (Peterson, B2, 5:3) ”klappade mig på axeln” (Peterson, B1, 5:5–6) ”easy target” (Peterson, B2, 6:18) ”enkel måltavla” (Peterson, B1, 6:23) ”pulled some strings” (Peterson, B2, 6:34) ”drog i några trådar” (Peterson, B1, 7:8) ”seething cauldron of anger” (Peterson, B2, 8:2) ”kokade av ilska” (Peterson, B1, 8:11–12) ”wasting my life” (Peterson, B2, 10:20) ”slösade bort mitt liv” (Peterson, B1, 11:1) ”the heart to heart talk” (Peterson, B2, 10:24) ”det hjärtliga samtalet” (Peterson, B1, 11:4–5)

I källtextanalysen har således författarens syfte uppenbarats genom innehållsanalysen, både implicit genom tolkningen av texten och explicit genom paratextuell information från dess förord. Kontextuellt finns det inte allt för stora kulturella skillnader mellan källkulturen och målkulturen som jag som översättare behöver ta hänsyn till, men vissa termer kan ändock behöva förtydligas i översättningen för att möjliggöra en kulturell förståelsebrygga. Stilistiskt är texten generellt lättsam, vardaglig och talspråklig och förväntas kunna förstås av samtliga som läser med ett öppet sinne. Dessa analytiska fynd bör därför has i åtanke av översättaren genom hela översättningsprocessen för att uppnå en måltext som ur dessa aspekter motsvarar källtexten till den grad som är språkligt och kulturellt möjlig och som framförallt gör ”det rena språket”, det som försöker förmedlas, så transparent som möjligt.

10

4. Översättningsteoretisk ram

Det finns flera olika översättningsmodeller och strategier som översättare kan förhålla sig till. Dessa förhållningssätt har utvecklats både före och under översättningsvetenskapens livstid. Exempel på det är de olika översättningstermer och strategier som myntats, diskuterats och använts, såsom antikens begrepp om ord-för-ord eller mening-för-mening (Munday 2016:30– 32; Newmark 1988:45) eller Schleiermachers (2010) alienerande och naturaliserande begrepp. Detta har sedan moderniserats av olika översättningsteoretiker, bland annat genom Tourys (2012) adekvansinriktade och acceptansinriktade strategier och Venutis (1995) främmandegörande och domesticerande strategier.

Dessa termer kan verka fullkomligt polariserande, men enligt Newmark (1981:38) befinner sig ofta översättningslösningar på ett spektrum mellan dessa två poler, beroende på hur närmande eller avståndstagande översättningen är, lokalt som globalt. Det finns således översättningar och översättningsval som är mer eller mindre bokstavliga eller anpassade. Frågan som då uppstår är vilken strategi som bör användas, och vilka termer som bör användas för att beskriva denna strategi. Är en källorienterad eller målorienterad översättningsmetod att föredra då syftet är att förmedla förståelse? Svaret beror givetvis på flera olika faktorer och det är just det som är översättarens uppgift att komma fram till, att väga för- och nackdelar med varje individuellt översättningsval för att uppnå syftet med översättningen. Det verkar dock generellt kräva ett samspel av de olika översättningsvalen som mer eller mindre närmar sig de olika polerna.

I översättningsprocessen ställs således översättaren inför flera olika val. För att teoretisera och diskutera dessa val kan olika redan etablerade översättningsteoretiska termer och ramverk användas för att förenkla processen och kommunikationen. Här nedan beskrivs dessa termer och ramverk som jag i uppsatsen primärt har använt och utgått ifrån. Det inkluderar framförallt Walter Benjamins filosofiska översättningsteori om förståelse och Theo Hermans transparenta källorienterade och målorienterade översättningsbegrepp, men även den rådande anglifieringen i det svenska språket och den svenska kulturen samt dess påverkan på översättningsprocessen.

11

4.1 Walter Benjamin – ”det rena språket”

Benjamins inflytelserika filosofiska översättningsteoretiska essä Die Aufgabe des Übersetzers (die Aufgabe: ”uppgiften”; des Übersetzers: ”översättaren”) publicerades 1923, översattes till svenska 1998, och diskuterar just översättarens uppgift. I essän beskriver Benjamin teorin om att förståelse aldrig kan förmedlas direkt via språket. Förståelsen uppenbaras inom oss och Benjamin benämner denna förståelse med målande uttryck som reine Sprache (Benjamin 1923:19), ”det rena språket”, (Benjamin 1998:138) eller med uttrycket ”det ultimata väsendet” (Benjamin 1923:19, min översättning). Den inre insikten ligger således dold bakom språket och den sanna förståelsen sker inom läsaren, inte i tecken, texter eller ord.

Benjamin försöker att förklara sin egen insikt eller teori på olika sätt, bland annat genom illustreringen av att det ”ultimata väsendet” är fjättrat i språket och enbart kan frigöras genom förståelse (Benjamin 2017:163). Enligt min tolkning skulle man kunna säga att insikten är det sanna inomsjälsligt utomtextliga originalet, att källtexten egentligen är en första översättning från ”det rena språket” inom oss till text, som sedan återigen översätts till ett eller flera olika målspråk. Översättarens uppgift är således att frigöra ”det rena språket” från det främmande källspråket i ett försök att överföra förståelse (Benjamin 2017:163). Benjamins teori kan tolkas som att språk och teckenkombinationer går att översätta, men att den förståelse språket pekar mot, ”det rena språket”, inte går att översätta eftersom det är en insikt som sker inom oss och inte något externt språkligt. Det är en intern varseblivning. Trots det är det översättarens uppgift att tolka texten och ändå försöka förmedla förståelse. Därför är det viktigt att översättaren själv förstår budskapet i det som förmedlas. Resultatet blir annars troligen en översättning som är onödigt otydlig och icke-transparent.

Benjamins utsmyckade språk står dock i kontrast till JLP:s som själv försöker förmedla sin egen förståelse med hjälp av ett talspråkligt och lättsammare språk (se punkt 3.3), men förmedlingen av förståelse är lika väsentlig för det. JLP använder sig förvisso av målande bilder och metaforer, men de är generellt redan accepterade in i språkbruket och kan därför i flera fall definieras som döda metaforer eller idiomatiska uttryck snarare än abstrakta nymålande bilder. Här kommer min uppgift som översättare in i bilden, då jag behöver överföra förståelsen genom att anpassa översättningen efter bland annat författarstilen, svenska normer och framförallt sociopragmatiskt gällande vad författaren vill ha sagt. Detta diskuteras vidare som översättningsprincip under punkt 4.4.

12

4.2 Theo Hermans – Källorienterad och målorienterad översättning

I denna uppsats har jag valt att utgå från Theo Hermans (1999:76) termer källorienterad och målorienterad, då de i källtextens anda är enkla att förstå och självförklarande. Dessa begrepp används således för sin transparens och för att kunna diskutera huruvida översättningen generellt, eller i olika lokala exempel, närmat sig källspråket och källkulturen och därmed är källorienterade, eller om de närmat sig målspråket och målkulturen och därmed är målorienterade. En översättningsstrategi som håller sig nära eller närmare källkulturen eller källspråket benämns alltså som källorienterad. Två exempel på det från översättningen i uppsatsen kan vara att bevara high school eller egennamnet Better Foods Market i måltexten. En översättningsstrategi som i stället följer målkulturens eller målspråkets normer nära eller närmare benämns alltså som målorienterad. Två exempel på det kan vara förtydligandet såsom mataffären Better Foods Market eller en mer målorienterad syntaktisk lösning med tydlighetskommatering enligt de svenska normerna (Svenska skrivregler 2018:200). Better Foods Market är således ett exempel på en källorienterad lokal bevarande strategi som inte specifikt anpassas för målläsaren. Förtydligandet av mataffären Better Foods Market anpassas i stället specifikt för målläsaren och är därmed ett exempel på en mer målorienterad översättningsstrategi, för att just förenkla förståelsen. Ett översättningsval kan även bestå av en blandning av källorienterade och målorienterade element. Det går därmed att argumentera för att mataffären Better Foods Market dessutom är en källorienterad lösning i och med bevarandet av egennamnet från källkulturen, i stället för en omskriven generalisering.

4.3 Anglifiering och internationalisering

Engelska har ett starkt inflytande på det svenska språket och dess anglifiering (Josephson 2014:60–61, 69). Den svenska språkhistorien har en lång tradition av diglossi, där åtminstone två språk brukas inom olika domäner i landet (Teleman 1992:8). Resultatet är förekomsten av lånord, kodväxling och viss domänförlust (Josephson 2014:69). Detta kan alltså både berika och försvaga det svenska språket, där domänförlust, inom exempelvis naturvetenskapen, teknologibranschen och företagandet, kan ses som kanske den mest negativa förändringen (Teleman 1992:12). Bruket av lånord från lågtyska, högtyska, franska och, sedan efter andra världskriget, engelska har varit allmänt förekommande (Teleman 1992:7). Det kan handla om ord för helt nya företeelser (Onkel Tom, Jim Crow), ord som svenskan saknat exakta namn för (plantage, kongress, college) och ord som liknar redan befintliga ord (mama) (Teleman

13

1992:8). Att bevara ord från källspråket är således inget nytt och kan vara ett hjälpmedel för översättare att tydligare sätta ord på företeelser och begrepp, samt ur ett källorienterat socialt perspektiv synliggöra källspråket och dess kultur.

Svenskar följer USA:s kultur på nära håll. Det märks bland annat genom bruket av media, musik, film, konst, litteratur och därmed även i vårt språkbruk. I dagens anglofila, internationaliserade och amerikaniserade Sverige argumenterar jag för att det i flera fall faktiskt kan vara målorienterat att bevara källorienterade element från källtexten då dessa blivit välkända i målkulturen eller enkelt förstås via inferens. Att bevara amerikanska kulturspecifika element kan och bör därmed i vissa fall göra måltexten lättare att läsas och förstås för en svenskspråkig läsare. Detta kan ske genom att exempelvis bevara ortnamn (East Chigaco, South Central Los Angeles), egennamn (Edison High School, Sears) och övriga kulturella referenser (dollar, college, high school) när det inte finns en ”officiell ekvivalent” (Pedersen 2011:75–76) eller vedertagen motsvarighet, eller där det amerikanska uttrycket helt enkelt blivit tillräckligt vedertaget i det svenska språket. Ortnamnet ”Comer Hill” kan därför med fördel bevaras i måltexten. En översättning till exempelvis ”Comer Kulle” skulle leda till en mer förvirrande text och därmed gå emot syftet. Det hade till exempel inte gått att lokalisera ”Comer Kulle” i en Google-sökning.

4.4 Översättningsprincip

Syftet med översättningen är återigen att förmedla insikten i källtexten. För att åstadkomma detta utgår jag från en översättningsprincip som grundar sig på de översättningsteoretiska ramverk som beskrivits ovan. Jag utgår i grunden från Benjamins filosofiska teori, där jag som översättare har valt en källtext där jag personligen förstår insikten i det som förmedlas i källtexten och tar mig därmed an min uppgift som översättare att nu själv försöka frigöra det främmande språket och förmedla samma insikt i måltexten som källtexten pekar mot. Benjamin beskriver inget konkret pragmatiskt tillvägagångssätt i förmedlingen av ”det rena språket”, men enligt min tolkning handlar det i grunden om att utföra översättningsval som förenklar målläsarens process att förstå den insikt som förmedlas. Konkret innebär det att jag i översättningsprocessen väljer och nyttjar ord, termer, uttryck och syntax relaterade till målkulturen, som jag anser bör förenkla förståelsen av måltexten så att budskapet inte blir mer dolt i översättningen än vad det behöver bli.

14

Hermans begrepp källorienterad och målorienterad används för att de är transparenta och för att illustrera översättningsvalens förhållande till källtexten och källkulturen, samt måltexten och målkulturen. I grunden ämnar jag att utgå från en källorienterad strategi, där jag lämnar författaren i fred och för läsaren mot honom, för att använda Schleiermachers (2010:118) klassiska uttryck, i de fall där detta är en möjlighet och där det inte resulterar i att ”det rena språket” förblir onödigt dolt. För det som är viktigast är trots allt att måltexten förblir lika lättsam, verbal, vardaglig och tydlig att läsa som källtexten, som jag anser förmedlar ”det rena språket” på ett redan tydligt sätt. Däremot kommer olika målorienterade lösningar att vara nödvändiga för att just på ett lättsammare sätt förmedla förståelse, speciellt vad gäller översättningen av syntax och kommateringen. Men detta gäller även överföringen av exempelvis talspråk och idiom, där en översättning av ”seething cauldron of anger” (Peterson, B2, 8:2) lättare förstås med en målorienterad vedertagen lösning såsom ”kokade av ilska” (Peterson, B1, 8:11–12). Funktionellt sätt resulterar detta i en princip där den strategi som anses bidra till bäst övergripande funktionell förståelse också kommer att tillämpas, vare sig den är källorienterad eller målorienterad. Även om en källorienterad strategi är det första valet, är det just förståelsen och tydligheten som dikterar vilken strategi som nyttjas. En översättning är förvisso alltid målorienterad på något vis eftersom det främmande språkets ord och meningar i någon grad ersätts med målspråkets. Därför torde en målorienterad strategi alltid vara ett faktum och en del av översättningsprocessen. Det som är intressant är dock hur mycket som behöver anpassas och hur anpassningen till målspråket och målkulturen sker. I de flesta fall behöver texten dock på något sätt anpassas för att kunna bli förstådd i målspråket och målkulturen av de läsare som inte behärskar det engelska språket.

Vad gäller översättningen av framförallt kulturella referenser bidrar anglifieringen till en källorienterad översättningsprincip som utgår från att bevara källkulturella element. Relevant inför denna uppsats är konstaterandet att svenskar generellt verkar ha en god uppfattning om den amerikanska kulturen och att detta bör has i åtanke vid de översättningsval som görs för att uppnå syftet. Exempelvis att high school kan översättas och bevaras som just high school, dels eftersom det inte står i direkt motsvarighet till det svenska gymnasiet och dels för att termen verkar vara väl etablerad i Sverige och svensk media.

Sammanfattningsvis utgår min översättningsprincip således från att bevara källtextens stil och innehåll, i och med att källtexten förmedlas på ett redan Benjaminskt frigörande vis, och är därmed källorienterad i grunden. Däremot tillämpas en målorienterad strategi i flera fall där budskapet eller den övergripliga förståelsen av måltexten annars riskerar att förbli onödigt

15 dold om den inte anpassas efter målkulturen. Översättningen av talspråk, idiom och framförallt syntax har därför i större utsträckning anpassats efter målorienterade lösningar. Översättningsprincipen diskuteras mer i detalj i översättningskommentaren i punkt 5 nedan utifrån ett urval av utdrag och exempel från översättningsprocessen.

5. Översättningskommentar

Min uppgift som översättare är återigen att genomföra översättningsval som frigör ”det rena språket” eller insikten som förmedlas i källtexten. Därför har jag försökt att huvudsakligen förmedla förståelse och textens innehåll, men sekundärt även språket i From Rage to Responsibility genom att bevara särskilda stilistiska drag. Dessutom har jag använt Hermans översättningsbegrepp och jag har kommenterat några problemområden och översättningsval i rubrikerna nedan utifrån huruvida de kan anses vara källorienterade eller målorienterade. Här nedan kommenterar och motiverar jag de översättningsval som gjorts under översättningsprocessen. Alla de översättningsproblem som jag har stött på under arbetets gång har dokumenterats och delats in i framförallt tre kategorier med ett fåtal illustrerande exempel: talspråk och idiom, kulturreferenser och syntax.

5.1 Talspråk, idiom och målande beskrivningar

Idiom är ordföljder som generellt är fasta i uttrycket och där den pragmatiska funktionen kan vara svår att urskilja och förstå om läsaren saknar den kulturella eller språkliga kunskapen som krävs. Det kan således vara svårt att förstå innebörden enbart utifrån uttryckets enskilda komponenter (Baker 2018:69). De kan därför definieras som, i sin helhet, metaforiserade fraser bestående av minst två ord (Arnstad 2001:23; Clausén 2001:81). Översättning av idiom kan ske på olika sätt. Först och främst bör ett uttryck erkännas som idiomatiskt, därefter analyseras dess innebörd och en lämplig översättningsstrategi väljs (Baker 2018:71). Det finns olika strategier att använda som är mer eller mindre trogna idiomets form och betydelse, från mer eller mindre motsvarande idiom i målkulturen till direktöversättning och neologismer (Baker 2018:77–87; Ingo 2007:141–145).

16

5.1.1 Mer eller mindre ekvivalenta idiom

Eftersom källtexten är rik på talspråk, inklusive fasta uttryck och idiom (se tabell 1 ovan) har jag försökt att bevara denna verbala och vardagliga stil även i måltexten. Detta eftersom det bidrar till textens verbala och lättsamma flyt. Det har genomförts med hjälp av olika strategier och en blandning som varit mer eller mindre källorienterad eller målorienterad. Utgångspunkten har i första hand varit att ersätta idiom med målorienterat motsvarande och välkända idiom i målkulturen, eftersom det återigen bör förenkla förståelsen av texten. Därför har exempelvis ”seething cauldron of anger” (Peterson, B2, 8:2) översatts till det välkända svenska idiomet ”kokade av ilska” (Peterson, B1, 8:11–12), i stället för ”kokande kittel av ilska”. På samma vis har ”patting me on the back” (Peterson, B2, 5:3) översatts till det målorienterade och välkända idiomet ”klappade mig på axeln” (Peterson, B1, 5:5–6) i stället för ”[…] på ryggen”. Detta gör att texten får ett mer igenkännande idiomatiskt flyt. Hade det handlat om en högprestigeöversättning med ännu starkare betoning på form kunde de mer källtextorienterade alternativen möjligen varit mer passande. Här fokuseras det i stället på tydlighet och enkelhet.

Genom det språkligt nära släktskapet med engelskan har flera idiom kunnat översättas med direkta ekvivalenter. Därför har ”spoke behind their backs” (Peterson, B2, 1:25) och ”pulled some strings” (Peterson, B2, 6:34) enkelt översatts till ”pratade […] bakom ryggen” (Peterson, B1, 1:25) och ”drog i några trådar” (Peterson, B1, 7:8). Vissa idiom skilde sig dock något mer i form men hade motsvarande betydelse, exempel på det är ”give order to my life” (Peterson, B2, 3:29) och ”my heart skipped a beat” (Peterson, B2, 4:5–6) som jag har valt att översätta med de mer välkända målorienterade idiomen ”ge mitt liv riktning” (Peterson, B1, 3:31) och ”mitt hjärta stannade” (Peterson, B1, 4:7–8).

5.1.2 Parafrasering och direktöversättning av idiom

I de fall där det inte finns, eller då jag inte har lyckats hitta, ett motsvarande idiom på svenska har jag valt att förklara uttrycket med mer målorienterade normaluttryck (parafraser) eller via källorienterade direktöversättningar som bevarar känslan i källtexten. Detta är en medveten översättningsstrategi där jag hellre frångår formen i källtexten något för att förtydliga innehållet i måltexten med en direktöversättning och därmed uppnå mitt Benjaminska syfte. Jag har exempelvis översatt ”angry sound bites” (Peterson, B2, 9:22) med ”ilskna fraser” (Peterson, B1, 9:33), ”got out of line” (Peterson, B2, 2:29) med ”trotsade” (Peterson, B1, 2:30), ”the wiry frame” (Peterson, B2, 4:12) med ”kroppsbyggnaden” (Peterson, B1, 4:15)

17 och ”sewn in my life” (Peterson, B2, 9:6) med ”orsakat i mitt liv” (Peterson, B1, 9:17). Denna strategi har alltså valts för att alternativet ansågs bidra till en mer förvirrande text. Att översätta ”angry sound bites” (Peterson, B2, 9:22) till exempelvis ”ilskna ljudklipp” eller ”ilskna ljudsnipp” skulle, enligt min tolkning, få texten att upplevas mer oklar, inte mindre.

När författaren i stället har använt sig av mer nyskapande uttryck har jag i vissa fall valt att direktöversätta dem. Denna strategi har valts i de fall där jag har ansett att resultatet blivit lättförståeligt. Att vara ”slav till sin ilska” (Peterson, B1, 6:5) är en dylik direktöversättning från ”slave to her anger” (Peterson, B2, 6:1) som är tydlig och enkel att förstå. Direktöversättningen illustrerar koncist (till skillnad från en eventuell parafrasering) att ilskan kontrollerar personens handlingar och idiomet behöver därför inte parafraseras. Om innebörden hade blivit svårförståelig hade i stället en parafraserande strategi nyttjats. Andra liknande exempel är då ”seeped down into my system” (Peterson, B2, 8:5) och ”the script of rage written for me” (Peterson, B2, 9:20) har översatts med ”läckte in i mitt system” (Peterson, B1, 8:14) och ”det ursinniga manus som skrevs åt mig” (Peterson, B1, 9:31). Ytterligare ett exempel är då författaren beskriver hur hans mors ilska ”burned my whole childhood” (Peterson, B2, 5:33). Genom direktöversättningen ”brände hela min barndom” (Peterson, B1, 6:3) bevaras innebörden, även om uttrycket avviker från vedertaget svenskt språkbruk förstår läsaren implicit att det handlar om en negativt påverkad barndom.

I samtliga idiomöversättningar har betydelsen bevarats, men formen har i vissa fall anpassats för att åstadkomma en tydligare måltext. Talspråk har generellt överförts för att bevara den intimt verbala stilen, överföringen får dock inte ske på bekostnad av förståelsen av texten. Som exempel på en sådan stilbevarande idiomöversättning, som inte hindrar textens begriplighet, har ”[…] disputes rarely got to the point of blows” (Peterson, B2, 6:15) översatts med ”[…] slutade gräl sällan med knytnävar” (Peterson, B1, 6:20), i stället för exempelvis ”[…] i slagsmål”. Idiomet ”point of blows” bevaras därför stilistiskt och betydelsemässigt med översättningen till ”knytnävar.”

5.1.3 Övriga talspråk

I stilanalysen gavs några få exempel på de talspråksmarkörer och författarens bruk av talspråk. Detta språksystem och stildrag har jag, likt idiomen, försökt att bevara i måltexten. Författaren använder sig av flera talspråk vilket, som tidigare nämnts, resulterar i en ledig, verbal och lättläst text som gör att handlingen blir enkel att följa och innebörden lättare att begripa. Av denna anledning, har jag i andan av Benjamins översättningsteori, valt att bevara

18 samma drag i måltexten. Några exempel där talspråkliga stildrag har bevarats är då ”talk Christianity” (Peterson, B2, 8:28), ”noggin” (Peterson, B2, 3:22), ”peddled” (Peterson, B2, 8:5), ”whites”, ”Whitey” (Peterson, B2, 7:31, 8:9) och ’”weed”’ (Peterson, B2, 7:6) har översatts till ”prata kristet” (Peterson, B1, 9:5–6), ”stora skalle” (Peterson, B1, 3:24–25), ”langade” (Peterson, B1, 8:14), ”vitingar” (Peterson, B1, 8:7) och ’”gräs”’ (Peterson, B1, 7:14). Dessa talspråksmarkörer har alltså översatts med en källorienterad lägre stilistisk motsvarighet som samtidigt målorienterat anpassats efter målspråkets verbalt normativa kollokationer och uttryck. Därför har även ”hung out with” (Peterson, B2, 7:9) översatts till ”hängde med” (Peterson, B1, 7:19) i stället för exempelvis ”umgicks med”.

Vissa talspråksmarkörer har tyvärr gått förlorade i måltexten, men har i vissa fall kompenserats för att väga upp denna förlust. Talspråksförlusterna beror på att jag som översättare inte har lyckats hittat en talspråkligt ekvivalent term i målspråket och i stället behövt höja stilnivån. Två exempel på förluster är ”pals” (Peterson, B2, 9:32) som översatts med en något högre stil till ”vänner” (Peterson, B1, 10:9) och ”wasted time” (Peterson, B2, 8:22) till ”bortslösad tid” (Peterson, B1, 8:33). Kompenseringar, eller talspråksvinster, har även använts för att balansera ut och bibehålla dessa talspråkliga förluster som bidrar till textens vardagliga och lättsamma intryck. Ett exempel på det är då ”unsavory characters” (Peterson, B2, 7:3) översatts och stilsänkts till ”skumma typer” (Peterson, B1, 7:11).

Ett sista exempel på talspråkshanteringen i översättningsprocessen är meningen ”So they busted into the house and yanked him outside.” (Peterson, B2, 2:8–9, mina fetstilta markeringar). För att bevara den mer talspråkliga tonen men samtidigt den seriositet som förmedlas har jag valt att i detta fall översätta ”yanked” till det, i min mening, mer våldsamt konnotativa och talspråkliga ordet ”slet” i stället för ”drog”. Översättningen lyder därför ”Så de bröt sig in i huset och slet ut honom på gården” (Peterson, B1, 2:6–7). Detta är även ett exempel på en medveten källorienterad bevarandestrategi där det talspråkliga adverbet ”så” överförs till måltexten. Meningen innehåller dessutom den specificerande hyponymen ”gården” som ger meningen ett visst koherent flyt. Översättningen riskerar annars att låta mer oidiomatisk, till exempel om det hade översatts som ”Så de bröt sig in i huset och […]” ”[…] slet honom ut ur huset”, ”[…] slet ut honom” eller ”[…] slet ut honom utomhus” eller liknande. Även om gården inte specifikt nämns i källtexten är det ju just ut på gården som han slits. Frasen ”slet ut honom på gården” har även en intressant dubbeltydig mening relaterat till plantagearbete. Det är helt enkelt på gården som han har utfört sitt slitgöra, han har slitit på

19 gården och blir nu symboliskt nog utsliten på gården i en annan bemärkelse. Denna punkt är egentligen inte av betydelse innehållsmässigt, men ger måltexten en djupare dimension.

5.1.4 Målande språk

Som tidigare har nämnts är författarens språk generellt informellt talspråkligt och mer konkret, men det förekommer även målande språk och ett mer abstrakt poetiskt språkbruk, om än i mindre grad. Jag har velat bevara dessa målande beskrivningar så mycket som möjligt eftersom att det handlar om en mer visuell och bildlig kommunikation inom läsaren som nog ibland kan vara mer talande än tecken och kan ge en mer direkt upplevelse av texten och dess budskap. Författaren använder generellt dessa målande beskrivningar (och idiom) för att beskriva ett tillstånd som kan vara svårare att förklara i torrare prosaiska formuleringar. Den kanske mest poetiska meningen i verket är en mening fylld av målande bilder som förhoppningsvis skapar inre bilder och associationer i läsaren. Det är en beskrivning av den process som författaren refererar till som sitt uppvaknande:

The dark void in my heart began to glimmer with the light of hope, and the emptiness inside of me was replaced with the beginnings of self-knowledge. (Peterson, B2, 9:15–17)

Det mörka tomrummet i mitt hjärta började att skimra med en ljusstrimma av hopp och tomheten inom mig fylldes med självkännedomens begynnelse. (Peterson, B1, 9:26–28)

Detta tillstånd har jag försökt att bevara och förmedla med ett närmande källorienterat och likartat målande språk för att just bevara de potentiellt igenkännande talande bilderna som kan uppstå i läsaren. Jag ser det som ett komplimenterande kommunikationssätt som är viktigt att bevara för att få med känslan och stilen i källtexten. Det kan ses som ytterligare ett sätt att förmedla detta dolda och ”rena språk” som författaren pekar mot. Tomheten går således att överkomma och det förmedlas på ett kraftfullt och poetiskt sätt.

Sammanfattningsvis har flera talspråksmarkörer översatts med en målorienterad strategi där ett motsvarande uttryck i målspråket ersatt källspråkets uttryck. Samtidigt har talspråken översatts med en källorienterad strategi, genom att flera talspråk har bevarats och inte parafraserats, utan i stället ersatts med ett målspråkligt ekvivalent talspråk. Återigen har jag försökt att hålla mig nära källtexten, men har i olika fall tvingats att närma mig målspråket och målkulturen för att försäkra mig om att innehållet förmedlas på ett så verbalt, tydligt och begripligt sätt som möjligt. Detta är en viktig och återkommande punkt, denna balans mellan källorienterade och målorienterade strategier, som avgörs av vad jag anser kommer leda till en måltext där innehållet blir så enkelt som möjligt att läsa och förstå. Detta är en svår uppgift

20 när målgruppen är stor och heterogen, men jag har ändock försökt att välja uttryck som de flesta förhoppningsvis kan förstå.

Översättaren har således en viktig uppgift som tolkare och förmedlare av texten. Det kan nog vara enklare att läsa och förstå ett uttryck som till exempel ”gnagande smärta” (Peterson, B1, 3:19) än en längre omskrivning till ett normaluttryck som försöker uttrycka och kommunicera samma information. Det jag har försökt att återskapa, förutom författarens stilanvändning av idiom, är framförallt idiomens effekt som kommunicerande element, vilka är en del av textens helhet och som förhoppningsvis bidrar till en mer lättsam och därmed djupare förståelse av texten. Ett motargument är dock att tydliga parafraseringar skulle kunna uttrycka samma sak utan behovet av idiom. Detta skulle dock troligen leda till en onödigt lång måltext som även frångår det delvisa syftet av att bevara författarens stil i möjligaste mån.

5.2 Kulturreferenser

Översättningen av flertalet kulturella referenser har kunnat bevarats, detta beror troligen delvis på den anglifiering och internationalisering som diskuterades under punkt 4.3. Generellt har därför en källorienterad översättningsstrategi tillämpats i majoriteten av fallen, med undantag för vissa förtydligande målorienterade tillägg.

5.2.1 Källorienterade bevaranden

Flera begrepp (Jim Crow), ortnamn (Tuskegee), egennamn (Sears) och övriga kulturreferenser (dollar) har bevarats, förutom i de enstaka fall där det funnits en ”officiell ekvivalent” (Pedersen 2011:75–76) vedertagen term i målspråket, som exempelvis ”Kalifornien”, ”kongressen” eller ”Svarta pantrarna”. Termerna ”high school” och ”college” har genom internationaliseringen också kunnat bevaras utan att, i min mening, försvåra förståelsen av texten. Snarare tvärtom, då det troligen hade upplevts som märkligt om det i måltexten stod att JLP ”tog studenten från gymnasiet”, vilket omedelbart hade gett ett mer inhemskt och förvirrande intryck då läsaren redan vet att handlingen utspelar sig i USA. Det skulle även kunna medverka till att skapa en textvärld som vore mindre genuin, vilket eventuellt kan påverka läsarupplevelsen negativt. Jag har i stället använt en källorienterad strategi och översatt ”After graduating from high school” (Peterson, B2, 6:32) med ”Efter att jag tog examen från high school” (Peterson, B1, 7:5). Om det svenska gymnasiet hade motsvarat USA:s ”high school” hade en mer målorienterad strategi kunnat tillämpas, men så är inte fallet. Detsamma gäller ”college” som också bevarats i måltexten av samma anledning.

21

Jag har även valt att göra en källorienterad översättning av ”mama” (Peterson, B1, 1:10, 10:23; Peterson, B2, 1:10, 10:10), som lyfter fram det främmande i texten. Det är kanske inte nödvändigt vad gäller ren förståelse av innehållet, men det ger ändå en kulturell och geografisk immersion som kan få texten att väckas till liv och få ytterligare en dimension. Läsaren påminns genom uttrycket ”mama” om var handlingen utspelar sig och ger förhoppningsvis måltexten en större kraft, speciellt i det ögonblick där sonen möter sin mor i kärlekens förlåtelse.

5.2.2 Målorienterade förtydliganden och anpassningar

Vissa kulturspecifika uttryck har jag i föregripande syfte förtydligat just för att säkerställa att läsaren med begränsad källkulturell kunskap förstår innehållet. Därför har exempelvis ”mataffären” och ”korsningen” använts som målorienterade förklarande tillägg i översättningen till ”mataffären Better Foods Market” och ”korsningen Slauson och Western” (Peterson, B1, 6:8–9). Andra tillfällen där detta har skett är då ”country accent” (Peterson, B2, 6:17) översatts med den något mer specifika hyponymen ”sydstatsdialekt” (Peterson, B1, 6:22). Det handlar således inte om vilken lantlig dialekt som helst, utan en från sydstaterna. ”Jim Crow” (Peterson, B2, 1:17) är ytterligare en kulturspecifik referens som har krävt ett förtydligande, eftersom förståelse av termen kräver specifik kunskap om amerikansk historia. Med ”Jim Crow” refererar författaren till vad jag översatt som ”Jim Crow-eran” (Peterson, B1, 2:14), eller ”Jim Crow-lagarna” (Peterson, B1, 1:17) som också är en vedertagen benämning i svenskan. Lagarnas syfte var etnisk segregering och de kom att avskaffas under 50-talet som ett resultat av medborgarrättsrörelsen (Nationalencyklopedin u.å.). Måttenheter är ytterligare ett exempel som inte kunnat bevarats, eftersom den svenska kulturen och Sverige officiellt använder det metriska systemet har brittiska måttenheter omvandlats. Därför har ”about six feet tall” (Peterson, B2, 4:1–2) översatts till ”ungefär en och åttio lång” (Peterson, B1, 4:4) enligt de svenska normerna.

Ett mer problematiskt översättningsproblem var översättningen av ”my mid-thirties” (Peterson, B2, 8:12). Det finns, mig veterligen, ingen motsvarighet i det svenska språket till detta engelska språkbruk. Att översätta det som ”ungefär 35 år” känns missvisande och ger meningen ett oidiomatiskt flyt. Först funderade jag på att ge en annan synvinkel som inkluderar det temporala intervallet med fokus på årtiondet och översatte det som ”mitten av åttiotalet”, då författaren var just i sina ”mid-thirties”. Det fick dock meningen att bli något abstrakt och skulle kräva mer kognitivt arbete från läsaren för att räkna ut hans ungefärliga

22

ålder. Med hänsyn till översättningens syfte valde jag i stället den mer konkreta och tydliga översättningen ”några år in i trettioårsåldern” (Peterson, B1, 8:22). Källtexten använder sig även av termen ”great-grandparents” (Peterson, B2, 1:19) som är ett väl omtalat översättningsproblem inom den svenska översättningsteorin, eftersom det står osagt vilket släktled det handlar om. Gäller det släkten på faderns eller moderns sida? Det behöver vi i vissa fall veta om det ska översättas till svenska. Först omskrevs begreppet lite utdraget och försiktigt till mina ”föräldrars far- och morföräldrar”, men ändrades senare till paraplybegreppet ”gammelföräldrar” (Peterson, B1, 1:19) som är mer talande, även om termen inte officiellt förekommer i SAOL. Jag anser det dock vara en mer transparent och träffande term som kanske bör användas mer i svenskan. Det finns även ett femtiotal sökträffar i Googles sökmotor, vilket innebär att åtminstone ett fåtal individer har tänkt samma tanke. ”Gammelfarfar” och ”gammelmormor” används exempelvis på dylikt sätt.

Slutligen har begrepp som ”welfare” (Peterson, B2, 7:9), ”welfare office” (Peterson, B2, 7:10) och ”social worker” (Peterson, B2, 3:3) översatts med de motsvarande begreppen i svenskan: ”socialbidrag” (Peterson, B1, 7:18), ”socialbyrån” (Peterson, B1, 7:19) och ”socialarbetare” (Peterson, B1, 3:4). Det finns dock nationella skillnader mellan USA:s ”welfare office” och Sveriges ”socialbyrå” men de har ändå en motsvarande funktion i båda länder. Dessa val har gjorts för att de effektivt orienterar läsaren förståelsemässigt i texten. Till skillnad från begrepp såsom ”välfärd”, ”välstånd” eller ”social omsorg” är ”socialbidrag” ett mer allmänt förekommande begrepp som flera personer förmodligen känner till och brukar i vardagen.

5.3 Syntax

I stilanalysen konstaterades att källtextens syntax är rik på kommatering. Strukturellt skiljer sig min översättningsmetod från källtextens och är här mer genomgripande målorienterad. Meningarna i översättningen följer de svenska normerna som alltså generellt använder sig av tydlighetskommatering, med färre kommatecken, för att ”underlätta läsningen” (Svenska skrivregler 2018:200). Denna målorientering går således inte emot syftet på något sätt, utan snarare tvärtom. Eftersom svenska läsare är vana vid färre kommateringar kommer måltexten förhoppningsvis att kunna läsas med ett större flyt i målkulturen än om en mer källorienterad strategi hade tillämpats, vilket hade resulterat i en mer svårförståelig text.

23

5.3.1 Kommatering

Författaren beskriver sin hemort som följer: ”Although, like Hell, I suppose, it was hot, dry and dull” (Peterson, B2, 1:15–16). I denna korta mening förekommer fyra kommatecken. En mer källorienterad och otydlig översättning skulle kunna bevara kommatecknen och lyda ”Fast, som Helvetet, är det, antar jag, hett, torrt och tråkigt”, för att ge ett något övertydligt exempel på hur kommatering försvårar förståelsen. En något mer flytande översättning skulle kunna vara ”Fast, som Helvetet, antar jag att det är hett, torrt och tråkigt”. I måltexten har jag valt att reducera kommateringen ytterligare, från ursprungligen fyra kommatecken till ett, och översatt meningen som: ”Fast jag antar att det precis som Helvetet var hett, torrt och tråkigt” (Peterson, B1, 1:16). Detta är ett exempel på en hantering av tydlighetskommatering som ”underlätta[r] läsningen” (Svenska skrivregler 2018:200) och som får meningen att låta mer idiomatisk. Denna strukturella förändring har genomförts genomgående under hela översättningsprocessen.

Ett annat exempel är meningen ”It shook me to see that, though, because in relatively innocent Comer Hill, disputes rarely got to the point of blows” (Peterson, B2, 6:14–15). I råöversättningen skrev jag först ”Det skakade om mig att se det, för i Comer Hill, som var förhållandevis oskyldigt, slutade konfrontationer sällan i slagsmål”. Detta resulterade i en mer komplicerad mening med oflyt. Därför förenklades meningen till: ”Det skakade om mig att se det, för i förhållandevis oskyldiga Comer Hill slutade gräl sällan med knytnävar” (Peterson, B1, 6:19–20).

Ett avslutande exempel på den grava kommatering som JLP, och flera engelska eller amerikanska författare med honom, använder sig av i sitt författande är följande mening: ”In fact, looking back on it, Farrakhan then, as now, did not mainly cause within black people a love for other black people, but rather a hatred of non-blacks.” (Peterson, B2, 8:2–4). En syntaktiskt källorienterad översättning som bevarar samtliga kommatecken hade resulterat i en mening som troligen hade lästs om och om igen för att förstå dess innebörd, vilket vore raka motsatsen till mitt syfte. Därför har jag återigen följt strategin och normen att utesluta alla de kommatecken som inte förenklar förståelsen. Meningen har därför reducerats från fem kommatecken till två: ”När jag ser tillbaka på det så inser jag att Farrakhan inte fick svarta att älska andra svarta, varken då som nu, han fick de snarare att hata andra icke-svarta.” (Peterson, B1, 8:12–13).

24

5.3.2 Delade meningar, semikolon och målanpassningar

Jag har dessutom i vissa enstaka fall delat upp mycket långa meningar till två, samt ersatt semikolon med punkt eller konjunktioner (jämför Peterson, B2, 2:4, 6:25, 9:10 och Peterson, B1, 2:2, 6:30, 9:21). Andra exempel på idiomaticerande och målorienterade ingrepp vad gäller syntax är anpassningar där en mer direktöversättande metod inte hade åstadkommit rätt flyt i målspråket. ”I was the only child my mother had by my father” (Peterson, B2, 5:10) har därför översatts som ”Jag var det enda barnet min mor och far hade tillsammans” (Peterson, B1, 5:11–12) och inte till exempelvis ”[…] enda barnet min mor hade med min far”. Denna mening är även ytterligare ett exempel på bevarandet av talspråk, där jag likt författaren har utelämnat konjunktionen ”[that] my mother...” (”[som] min mor...”). Detta utelämnande är en strategi som jag också nyttjat genom stora delar av översättningen för att få med författarens stil och ett talspråkligt flyt i måltexten.

Sammanfattningsvis har översättningen av syntax generellt sett varit målorienterad, där vissa meningar har delats upp, förkortats, kastats om i satsordning och där kommatecken har reducerats för att åstadkomma en måltext som uppnår syftet av att vara vardaglig och lättsam att läsa. Det är dock viktigt att komma ihåg att grundprincipen hela tiden har varit att hålla mig till en källorienterad översättning där jag har ansett det varit möjligt. Jag har därför försökt att endast anpassa mig efter målspråket eller målkulturen där förståelsen annars hade påverkats negativt, just för att uppnå det sekundära syftet om att bevara författarstilen.

6. Avslutande kommentar

Syftet med denna kandidatuppsats har varit att genomföra en översättning och skapa en måltext som förmedlar den insikt som författaren själv försöker förmedla i källtexten. Det författaren försöker förmedla är hur destruktiv ilska och hat är och vikten av förlåtelse och ansvar, samt hur vägen från ilska till ansvar kan se ut genom att berätta hur han själv gick till väga för att nå den inre frid som enligt honom i dag förgyller hans liv. Kort sagt förmedlar JLP sina insikter och det är dessa insikter även jag som översättare har försökt att tolka och förmedla i måltexten. Det handlar således om att förmedla en insikt som ligger dold mellan raderna, textens ”ultimata väsen”. Därför har jag utgått från Benjamins filosofiska översättningsteori som just fokuserar på översättarens uppgift i att förmedla detta ”rena språk”

25 så transparent och tydligt som möjligt. Särskilda ordval och stilistiska drag som upplevs förenkla läsupplevelsen och läsförståelsen av textens innebörd har av denna anledning prioriterats. Detta inkluderar författarstilen i form av talspråkliga drag, inklusive idiom samt kulturreferenser. Dessutom har syntax anpassats efter det svenska språkets normer, specifikt har tydlighetskommatering nyttjats för att åstadkomma en måltext med mindre kommatering och därmed mer flyt och idiomaticitet. Man skulle kunna ställa frågan om inte alla översättningar prioriterar textens förståelse. Men så behöver fallet inte vara, form, stil och struktur kan ha en högre prioritet (till exempel i poesi, högprestigelitteratur, utbildning, m.fl.), det är helt enkelt syftet som avgör och förståelse är inte alltid översättarens syfte.

Översättningsvalen har kommenterats för att ge en inblick i översättningsprocessen. Termer och uttryck har bevarats och anpassats i den mån de har ansetts bidra till den övergripliga förståelsen. Översättningarna kan därför beskrivas med en blandning av Hermans källorienterade och målorienterade begrepp, beroende på vilken strategi som i det specifika fallet ansågs leda till den tydligaste förmedlingen av innehållet. Att förmedla innehållet har varit relativt enkelt då författaren redan använt sig av ett språk som verkar ha haft samma syfte i åtanke: att tydligt och enkelt förmedla sina insikter. Min uppgift har därför varit att överföra författarens enkla och verbala stil och innehåll till målspråket och målkulturen. Därför har en källtextanalys genomförts för att på djupet bättre förstå källtexten utifrån olika specificerade parametrar som innehåll, kontext, stil och syntax. I grunden har jag som första steg försökt att tillämpa en källorienterad strategi, men har anpassat källtexten till målspråket och målkulturen där det har behövts för att försäkra mig om att innehållet verkligen förmedlas på ett enkelt sätt så att alla, eller åtminstone de allra flesta, ska kunna läsa måltexten och förstå innehållet. Det har alltså resulterat i en måltext som nyttjat såväl källorienterade som målorienterade strategier, som både bevarat och anpassat stilen i källtexten. Detta för att försöka förmedla den dolda insikten fängslat i språket på ett sådant frigörande sätt som möjligt utifrån min befintliga förmåga som översättare.

Uppsatsens syfte har uppnåtts om jag som översättare har lyckats få textens dolda ”rena språk” att bli transparent nog för läsaren att, inte bara läsa, utan också förstå dess innebörd eller åtminstone förenkla denna förståelseprocess. Slutligen har detta syfte alltså uppnåtts om läsaren i djupet har insett att kanske även han eller hon bär på ilska, en tomhet eller ”gnagande smärta” och nu själv går på vägen som leder mot förståelse och förlåtelse via självinsikt, från ilska till ansvar: From Rage to Responsibility.

26

Litteraturförteckning

Arnstad, Maria (2001). Idiombruk i talspråk. I: Nordiske studier i leksikografi, vol. 5, s. 18– 30. Baker, Mona (2018) [1992]. In Other Words: A Coursebook on Translation. London & New York: Routledge, Taylor & Francis Group. Benjamin, Walter (1972) [1923]. Die Aufgabe des Übersetzers. I: Gesammelte Schriften Band IV/1, s. 9–21. Frankfurt am Main, Tyskland. Benjamin, Walter (2017) [1923]. The Translator’s Task. I: TTR: traduction, terminologie, rédaction, vol. 10, nr. 2, s. 151–165. Översättning av Stephen Rendell. Benjamin, Walter (1998) [1923]. Översättarens uppgift. I: Kleberg, L. (red.). Med andra ord. Texter om litterär översättning, s. 134–146. Översättning av Lars Bjurman. Stockholm: Natur och kultur. BOND: Rebuilding the Man (2021). 04/04/21 Blacks Are Cursed. Say It with Love. (Easter Sunday). [online-video]. Tillgänglig här: https://www.youtube.com/watch?v=rLldhUja- v8&ab_channel=BOND%3ARebuildingtheMan. Hämtad 5 april 2021. Bühler, Karl (1990) [1934]. The Theory of Language: The Representational Function of Language (Sprachtheorie), s. 35. Översättning av Donald Fraser Goodwin. Amsterdam: John Benjamin’s Publishing Company. Clausén, Ulla (2001). Funktion och attityd i Svensk konstruktionsordbok. I: Nordiske studier i leksikografi, vol. 5, s. 80–93. Genette, Gérard (1997). Paratexts: Thresholds of Interpretation. Cambridge, England: Cambridge University Press. Hellspong, Lennart & Ledin, Per (1997). Vägar genom texten: handbok i brukstextanalys. Lund: Studentlitteratur. Hermans, Theo (1999). Translation in systems: Descriptive and system-oriented approaches explained. Manchester: St. Jerome. Ingo, Rune (2007). Konsten att översätta: Översättandets praktik och didaktik. Lund: Studentlitteratur AB. Jesse Lee Peterson (u.å.). About Jesse Lee Peterson. https://jesseleepeterson.com/about/bio. Hämtad 14 februari 2021. Jesse Lee Peterson (2016). Jesse Proves ’Racism’ Does Not Exist; It’s a Lie and a False Diagnosis. [online-video]. Tillgänglig här:

27

https://www.youtube.com/watch?v=9JTcd_8Kym8&ab_channel=JesseLeePeterson. Hämtad 24 mars 2021. Jesse Lee Peterson (2017). Why Trump Wins: His Energy & Authority Are from God, Not Anger (Inauguration Day). [online-video]. Tillgänglig här: https://www.youtube.com/watch?v=YWQXnMkvwXg&ab_channel=JesseLeePeterson. Hämtad 25 mars 2021. Jesse Lee Peterson (2019). Wed, Aug 28: The Future is Female; You Can’t Call a Black Man a Gorilla; The Bagel Boss! + JLP. [online-video]. Tid: 1:17:25. Tillgänglig här: https://www.youtube.com/watch?v=JUBEUl4_sek&ab_channel=JesseLeePeterson. Hämtad 5 april 2021. Jesse Lee Peterson (2020a). 12/10/20 Thu: The Mind is a Terrible Thing to Save. [online- video]. Tid: 3:07:03. Tillgänglig här: https://www.youtube.com/watch?v=5uO5fdXNcJg&ab_channel=JesseLeePeterson. Hämtad 24 mars 2021. Jesse Lee Peterson (2020b). Mon, Jan 27: Kobe Bryant Dead at 41; GUEST: Stephen Willeford; Grammy’s Not Black Enough . [online-video]. Tid: 2:09:22. Tillgänglig här: https://www.youtube.com/watch?v=P_iweRbfOLY&ab_channel=JesseLeePeterson. Hämtad 5 april 2021. Josephson, Olle (2014). Ju: ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. 4 uppl. Lund: Studentlitteratur. Lagerholm, Per (2008). Stilistik. 1 uppl. Lund: Studentlitteratur Munday, Jeremy (2016). Introducing Translation Studies. Theories and Applications. 4 uppl. Abingdon, Oxon: Routledge. Nationalencyklopedin (u.å.). Jim Crow-lagarna. https://www-ne- se.ezp.sub.su.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/jim-crow-lagarna. Hämtad 3 april 2021. Newmark, Peter (1981). Approaches to Translation. Oxford/New York: Pergamon. Newmark, Peter (1988). A Textbook of Translation. Hemel Hempstead: Prentice-Hall International. Pedersen, Jan (2011). Subtitling Norms for Television. An exploration focussing on extralinguistic cultural references. Amsterdam: John Benjamins. Peterson, Jesse Lee (2019) [2000]. From Rage to Responsibility: Black Conservative Jesse Lee Peterson and America Today. Saint Paul, Minnesota, USA: Paragon House.

28

Peterson, Jesse Lee (2007). The Seven Guaranteed Steps to Spiritual, Family and Financial Success. Los Angeles, USA: BOND (Brotherhood Organization of a New Destiny). Schleiermacher, Friedrich (2010) [1998]. Om de olika metoderna att översätta. I: Kleberg, L. (red.). Med andra ord. Texter om litterär översättning. Stockholm: Natur och Kultur. S. 115–130. Svenska skrivregler (2018). Karlsson, Ola (Red.). Utgiven av Språkrådet, Institutet för språk och folkminnen. Stockholm: Liber AB. Teleman, Ulf (1992). Det svenska riksspråkets utsikter i ett integrerat Europa. I: Språkvård, nr 4/1992. Toury, Gideon (2012). The nature and role of norms in translation. I: Venuti, L. (red.). The Translation Studies Reader. 3 uppl. London: Routledge. S. 168–181. Venuti, Lawrence (1995). The Translator’s Invisibility: A History of Translation. London and New York: Routledge.

29

1 Bilaga 1 (B1) – Måltexten

2 Översättning av första kapitlet ur Jesse Lee Petersons verk From Rage to Responsibility: 3 Black Conservative Jesse Lee Peterson and America Today. 4 5 Kapitel ett 6 7 MIN BERÄTTELSE

8 Du är en förrädare mot din ras! Vad är det med dig, du tänker som en vit man! Du är en stövelslickande 9 Onkel Tom och du hatar de svarta. Hur kan du hjälpa och trösta fienden till ditt eget folk genom att prata 10 som en konservativ? Jag tycker synd om din mama, pojk. Var kommer du ens ifrån? 11 —En svart man i publiken som häcklar Jesse Lee Peterson under ett av hans tal. 12 13 Med tanke på hur arg den där mannen var på mig skulle man kunna tro att jag kom rakt från 14 Helvetets avgrund. Han verkade i alla fall tro det. Jag brukade för den delen också racka ned 15 på sömniga lilla Comer Hill i Alabama och kalla det många saker, men Helvetet var inte en av 16 dem. Fast jag antar att det precis som Helvetet var hett, torrt och tråkigt. 17 Jag föddes våren 1949, under Jim Crow-lagarna, på en gammal plantage i Comer Hill 18 mellan Montgomery och Tuskegee. Min familj hade brukat jorden där i åratal och mina 19 gammelföräldrar hade faktiskt arbetat där som slavar. På många sätt var gården det enda min 20 familj kände till. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag som litet barn fick följa med mormor 21 och syskonen upp till det stora vita huset på kullen för att städa rent och förbereda det inför 22 plantageägarnas hemkomst. Jag lärde aldrig riktigt känna dem och de hade inte heller mycket 23 med oss att göra. Men en sak som jag kommer ihåg är att de aldrig klagade på ägaren, varken 24 min mormor som jag bodde hos eller min morfar som tog hand om gården och bodde nedför 25 gatan. De pratade aldrig bakom ryggen på dem, trots att det förekom våldsamheter i Comer 26 Hill mot oss sedan tidigare av vita människor. 27 Det mest omtalade fallet av rasistiskt våld mot oss involverade min gammelmorfar. Han 28 var en lång och kraftigt byggd man som var känd i Comer Hill för att vara frispråkig och 29 rättfram, till och med mot de vita. Han var ansvarig för plantagen och hade tydligen retat upp 30 andra vita plantageägare i området genom att anställa en svart avfälling till arbetare. 31 Den här svarta mannen arbetade redan på en av gårdarna men frågade min gammelmorfar 32 om han kunde arbeta under honom och min gammelmorfar anställde honom. Jag antar att det

1

1 bröt mot någon slags plantagetikett, för en grupp vita ägare gav sig på min gammelmorfar. 2 Han var som tur var känd över hela Comer Hill för att kunna hantera sitt vapen, det höll de 3 vita männen borta från honom ett tag. 4 Men en natt stod de utanför huset och överraskade honom och när han sträckte sig efter sitt 5 gevär, som låg under sängen, fanns det inte kvar där. Hans fru hade av någon anledning flyttat 6 geväret till ett annat ställe i huset utan att berätta det för honom. Så de bröt sig in i huset och 7 slet ut honom på gården. De sköt honom på en gång, innan han kunde försvara sig själv. 8 Under hela tiden skrek de ”Neger!” och förbannade honom för att ha anställt en man som 9 letade efter arbete. Det var aldrig någon som arresterades för mordet. Det var aldrig någon 10 som ställdes till svars. 11 12 Min uppväxt 13 Men när jag kom till världen i Comer Hill var läget lite lugnare. Det fanns såklart fortfarande 14 de med rasistiska åsikter, det var ju trots allt under Jim Crow-eran. Och när vi tog oss in till 15 städerna så fanns det segregerade dricksfontäner, toaletter, parker och liknande. Det var så 16 livet var och det var så folk levde då. Det var fel och det visste vi. Trots det så klarade vi oss 17 och det fanns en tillgång som vi förlitade oss på mer än någonting annat: familjen. 18 Likt många svarta familjer från den fattiga Södern var min familj stor och komplicerad. 19 Under den tidiga barndomen var det min morfar som var den centrala förebilden i mitt liv. 20 Han var brunhyad, lång och smal med breda axlar, hade läderlika och valkiga händer som han 21 hade förtjänat efter en livstid av att plocka bomull och annat plantagearbete. Jag kommer 22 fortfarande ihåg den skräckinjagande respekt hans djupa och kraftfulla röst framkallade i mig 23 när han ropade på mig. ”Punchie, kom hit nu!”, brukade han ropa med en dånande röst som 24 lät som åska i mina unga öron. Alla kallade mig för Punchie. Jag vet inte riktigt varför. Min 25 mormor sa att det berodde på att jag var en aktiv bäbis, jag rullade och rusade omkring och 26 satt aldrig still. Men när morfar ropade så kom man, oavsett om han använde ens namn eller 27 inte. 28 Nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag att han måste ha varit en expert på 29 barnuppfostran, för totalt sett hade han åtminstone tretton barn och ingen, och då menar jag 30 ingen, trotsade honom. Om någon gjorde det så var han snabb med att ta till spöet och det 31 gick inte att prata sig ur det. 32 En gång begick jag misstaget att inte komma snabbt nog när han ropade på mig. När jag 33 väl kom fram så visste jag att han var upprörd. Han fick alltid en tom, brännande blick i sina 34 ögon när han blev upprörd och han började att dra ihop sin mun långsamt, om och om igen.

2

1 Jag började stamma fram något, men han avbröt mig och sa med en saklig ton ”Du ska lära 2 dig att komma när jag ropar på dig, pojk” och innan jag hann säga något mer så ”Smisk!” 3 över min bakdel. Han slog mig med spöet som han hade med sig. Så utan en examen från 4 college, utan föreläsningar från socialarbetare eller rådgivning från någon slags ”professionell 5 barnvårdare” lyckades den här gamla mannen kontrollera oss alla på ett anständigt men 6 bestämt sätt. 7 Han var inte gift med min mormor som han hade sex barn med, han var inte heller gift med 8 kvinnan längre ned på gatan som han hade fem barn med. Han var dock gift med sin fru som 9 levde ännu längre ned på gatan och som han hade två barn med. Så sammanlagt bodde och 10 arbetade hans tretton barn och tre kvinnor på plantagen. Vi var en väldigt stor familj men kom 11 bra överens, vi höll ihop och arbetade tillsammans. 12 Jag älskade min morfar, men han var känslomässigt frånvarande, han var framförallt en 13 disciplinerande åtgärd och jag stod honom inte särskilt nära. Jag tillbringade de flesta av mina 14 unga år med min mormor som var väldigt förtjust i mig. Jag föddes med gomspalt och 15 opererade mig inte förrän i sena tonåren, så därför tror jag att hon hade en speciell relation till 16 mig. Hon tog verkligen bra hand om mig. Men under alla dessa år plågades jag av att inte veta 17 vem min far var och att han inte var en del av mitt liv. Jag såg andra barn och deras nära 18 relation till sina fäder och det var något jag längtade efter. Som barn kände jag en stor tomhet, 19 en gnagande smärta som konstant distraherade mig och upptog mina tankar. Det kändes som 20 att jag inte kunde förklara för mig själv vem jag var. 21 22 Längtan efter far 23 Under hela min barndom hade jag ett ovanligt stort huvud, det var större än alla andras i 24 familjen och jag undrade alltid varför. I skolan blev jag alltid retad på grund av min stora 25 skalle och min gomspalt. Jag tålde att de retade mig för min gomspalt och talfelet det 26 orsakade, men jag stördes verkligen av hur stort mitt huvud var. ”Hur kunde det här hända 27 mig?” undrade jag när jag var ensam och tog mina händer på vardera sida om huvudet och 28 tryckte ihop, jag tänkte att jag kanske kunde pressa ihop det till normal storlek. Jag upplevde 29 mycket ångest över att inte ha en far och jag brukade bokstavligen få ont i magen av längtan 30 efter att han skulle bli en del av mitt liv, visa sig och göra anspråk på mig som sin son. Det 31 kändes som att hans närvaro skulle kunna ge mitt liv riktning, hjälpa mig att förstå mig själv 32 och visa mig hur man hanterar livets motgångar. 33 När jag var ungefär tretton så hände det. Det var en vanlig långsam lördag en sommar i 34 Comer Hill då jag gick runt på gården och kastade sten. Det fanns inte så mycket annat att

3

1 göra. Plötsligt hörde jag hur mormor ropade ”Punchie!”, det lät ovanligt brådskande. Jag 2 skyndade mig tillbaka till huset. 3 När jag steg innanför dörren såg jag att hon stod bredvid en välbyggd och stilig man i 4 trettioårsåldern, ungefär en och åttio lång. Jag stannade till och såg på honom. Han tog ett steg 5 mot mig och böjde sig en aning framåt, såg in i mina ögon och sa ”Pojk, jag heter Cullen. Jag 6 är din far.” 7 Jag sa inte ett knyst, det kändes som att allting stannade upp, mina ögon vidgades, mitt 8 hjärta stannade och jag stirrade på honom medan han pratade med min mormor. När jag stod 9 där och kollade på honom så kände jag flera känslor på en och samma gång: pinsamhet, 10 upprymdhet, tillfredsställelse, belåtenhet, nyfikenhet. Jag var obeskrivligt upprymd över att 11 han hade kommit för att träffa mig, men jag visste inte hur jag skulle reagera på hans 12 uppmärksamhet. 13 Jag spanade in honom och granskade hans utseende som gav en förklaring till varifrån jag 14 fått mitt stora huvud. Jag hade aldrig sett någon annan med ett lika stort huvud som hans. Jag 15 såg andra delar av mig själv avspeglade i honom: de små öronen, kroppsbyggnaden, det långa 16 ansiktet. När jag granskade honom kände jag mig fullständig, som om jag hade fått ta emot en 17 del av mig som alltid hade saknats. En stabiliserande kunskap kom in i mig. 18 När han skulle ge sig av gav han mig tio dollar och sa åt mig att komma på besök i staden 19 där han bodde, i East Chicago i Indiana. Jag minns fortfarande den där känslan av 20 upprymdhet efter att han hade åkt, som om jag var universums mittpunkt. Jag kände mig 21 större på något sätt, som om en del av min identitet hade fallit på plats, det fanns en 22 självkännedom som inte fanns där innan. Jag menar inte alls att faktumet att han var min 23 biologiska far betydde mer för mig än den kärlek jag hade fått från min mormor och andra 24 släktingar. Det var inte ren biologi som berörde mig. Det handlade snarare om den naturliga 25 medvetenhet jag hade om hur kritiskt viktig en far är för sitt barn och att en pojke behöver ha 26 sin far vid sin sida för att lära sig hur man växer upp till att bli en man. Även som barn hade 27 jag intrycket av att en ensam kvinna (mor, mormor, moster, vilket som) inte var det bästa för 28 ett barn. Så det var insikten om hur viktiga fäder är och det faktum att jag alltid hade haft en 29 stark känsla av personlig förlust av att inte ha en far (jag visste inte vem han var, om han 30 levde eller vad han tyckte om mig) som eldade på min fascination och upprymdhet av honom. 31 När han presenterade sig själv för mig kändes det som att jag var betydelsefull, som att jag 32 betydde tillräckligt mycket för att han skulle komma och bekräfta mig. Han borde såklart ha 33 gjort mycket mer än så långt innan dess. Men i trettonårsåldern och på väg att växa upp i 34 Comer Hill så var jag tacksam för det som hade hänt.

4

1 Under tonåren så besökte jag honom i Indiana, oftast i några få veckor eller så under 2 sommaren. Jag älskade att vara runt min far under de veckorna varje år, jag fick följa med när 3 han träffade sina vänner och blev presenterad som hans son. Det betydde mycket för mig. Han 4 ägde ett litet företag som erbjöd klädtvätt och en gång fick jag följa med till kontoret där han 5 presenterade mig för sina anställda. ”Det här är min son, Punchie”, sa han och klappade mig 6 på axeln. Hela min kropp brukade pirra till när han gjorde så. 7 Men jag var tvungen att träffa min far bakom min mors rygg. Hon hatade min far av 8 anledningar som jag inte förstod just då, så därför försökte hon avskräcka mig och hålla mig 9 borta från honom. Men jag smög iväg i hemlighet ändå. 10 Under den perioden bodde min mor nära East Chicago i staden Gary med sin man (min 11 styvfar) och mina åtta yngre syskon, som alla var deras gemensamma barn. Jag var det enda 12 barnet min mor och far hade tillsammans. Hon flyttade till Gary när jag var ett litet barn. Det 13 var i trakterna runt Comer Hill som hon träffade mannen som skulle bli min styvfar. Hon ville 14 börja ett nytt liv med honom i Gary och därför lämnade hon kvar mig i Comer Hill hos sin 15 mor. 16 Somrarna i Gary var nyttiga för mig av flera anledningar, inte minst för att jag upptäckte 17 varför min mor och styvfar alltid hade varit så kalla mot mig. Nu när jag hade träffat min far 18 insåg jag hur lik jag var honom. Min mor hade såklart insett det för länge sedan och i hennes 19 huvud gjorde den likheten, tillsammans med den ilskan hon kände mot min far, att hon 20 avvisade mig. Min styvfar försökte verkligen att vara snäll och visa mig kärlek, men jag ville 21 ha min riktiga far. Denna överväldigande verklighet och alla de andra omständigheterna inom 22 familjen gjorde att det var svårt för oss att komma överens. Jag var inte hans son, jag visste 23 det och han visste det. Jag såg inte ut som honom. Vi hade inte bott ihop särskilt länge och 24 innerst inne tror jag att han förknippade mig med en konkurrent: min far. Så både min mor 25 och min styvfar förknippade mig med det obehagliga minnet av min far och det var inget de 26 ville påminnas om. 27 Det fanns en händelse som jag inte fick reda på förrän jag blev vuxen. Den hjälpte mig att 28 förstå min familjs fientlighet mot mig, speciellt min mors ilska mot mig, och varför hon aldrig 29 riktigt kunde älska mig som barn. När hon blev gravid med mig var hon och min far sjutton 30 år. Min mor hade aldrig varit med en annan man, men när hon berättade för min far att hon 31 var gravid så försökte han undvika sitt föräldraansvar. Han förnekade faderskapet och att han 32 var far till mig. Till min mor sa han: ”Du är gravid med någon annan mans barn. Du har varit 33 med någon annan, för det där barnet är inte mitt.”

5

1 Han spred påståendet bland deras umgängeskrets och min mor blev vansinnig. Hon hade 2 inte varit promiskuös och ryktet att hon hade varit det var mer än vad hon kunde hantera. 3 Hennes raseri och ilska mot min far brände hela min barndom och den varar än i dag. Och 4 eftersom jag var så lik min far som barn riktades ilskan mot honom även mot mig. Hon var på 5 många sätt en slav till sin ilska mot min far och denna känsla dominerade hennes liv till den 6 grad att den förhindrade henne från att utföra den mest grundläggande rollen hos en förälder 7 och människa: att uppfostra sina egna barn. Hennes ilska mot honom förhindrade henne från 8 att älska mig. 9 Så det var en särskilt svår period för mig precis innan mina sista två år på high school, när 10 jag flyttade upp till Gary för att bo hos min mor. Min mormor tyckte det var bättre att jag gick 11 i skolan i Gary i stället för på landet i Alabama. Det var dock tuffa tider där i Gary, för jag 12 kände att min mor och min styvfar egentligen inte ville ha mig där. Jag sov ofta över hos min 13 far, för där kände jag mig mer välkommen. 14 Livet blev ännu tuffare när jag gick på Edison High School i Gary. Det var otroligt 15 våldsamt där. Jag hade aldrig sett något liknande. Det var en skrämmande plats och det var 16 där som jag för första gången såg svarta människor slåss mot andra svarta människor. De 17 slogs på skolgården, i korridorerna, framför skolan på rasten, överallt. Ingen ur 18 skolpersonalen vågade ens försöka att stoppa det. Slagsmål blev en slags förväntad 19 studieaktivitet. Det skakade om mig att se det, för i förhållandevis oskyldiga Comer Hill 20 slutade gräl sällan med knytnävar. 21 Kulturen i Gary var helt annorlunda och det var jag inte förberedd på. Jag lyckades hålla 22 mig borta från konflikter, men det var en ständig kamp. Min sydstatsdialekt och gomspalt 23 tillsammans med talfelet det orsakade gjorde mig till en enkel måltavla för mobbarna. 24 Förvirrade unga män visade upp sin ”manlighet” genom att narra mig offentligt. Under en 25 period var jag tvungen att sluta ta bussen hem för att de andra eleverna hånade mig så pass 26 mycket. Dessutom var det slagsmål mellan svarta elever på bussen bokstavligen varje dag. De 27 brukade kalla det ”busskampen”. Det var en farlig plats att vara på, det var som ett rullande 28 fängelse. 29 De svarta eleverna var inte hängivna åt sina studier, utan åt ilska och förstörelse. Jag såg 30 ingen mening med det, så jag blev bästa vän med en av de få vita eleverna där. Han var den 31 enda jag träffade som kunde behärska sig. Men det förvärrade såklart situationen mellan mig 32 och de andra svarta. Jag beskylldes ofta för att ”försöka vara vit” bara för att jag blev vän med 33 en vit person och för att jag inte var intresserad av att slåss. Efter första året i Gary flyttade jag

6

1 tillbaka till Comer Hill, för att gå klart high school där i stället, då jag inte stod ut med Edison 2 High längre. 3 4 Förlorade år 5 Efter att jag tog examen från high school flyttade jag till min morbror och moster i 6 Kalifornien. Det var sommaren 1968. Jag hade varit i Kalifornien en gång tidigare och 7 älskade det så pass mycket att jag ville tillbaka. Så min morbror gjorde mig en tjänst, han 8 drog i några trådar och fixade ett jobb åt mig på mataffären Better Foods Market vid 9 korsningen Slauson och Western i South Central Los Angeles. Jag paketerade matvaror och 10 läste några kurser vid Los Angeles City College. Men jag var tvungen att lifta för att ta mig 11 till skolan och på så sätt kom jag i kontakt med alla möjliga skumma typer. Det var inne med 12 droger just då, det fanns i överflöd och snart blev jag själv involverad. Det handlade 13 mestadels om marijuana och de som jag liftade med brukade ofta erbjuda mig lite. Jag 14 kommer ihåg att jag tyckte det var otroligt hur många det var som rökte ”gräs” medan de 15 körde bil i L.A. 16 Jag var en förvirrad ung man som irrade omkring genom livet. Jag jobbade på Sears, jag 17 jobbade som vaktmästare och jag hade alla möjliga olika sorters ströjobb. När jag var runt 23 18 år flyttade jag till slut ut från min morbror och moster för att leva på socialbidrag. De som jag 19 hängde med på gatan berättade att alla svarta fick pengar om de gick till socialbyrån och 20 påstod sig vara dysfunktionella drogmissbrukare. De menade att det var ett bedrägeri som 21 garanterat fungerade, så jag provade. 22 De hade rätt, det fungerade och jag fick pengarna omedelbart. Jag fick 300 dollar i 23 månaden, plus pengar för hyra, matkuponger och yrkesutbildning. Jag var förvånad över hur 24 enkelt det var. Pengarna rullade in varje månad. Den här givmildheten ledde till att jag, utan 25 att känna något sorts ansvar, inte längre brydde mig om att försöka skaffa ett jobb. Och 26 eftersom jag inte längre jobbade så började jag såklart att festa mer. Jag började 27 experimentera med droger och sex och föll ned i ett hål av oansvarighet och lathet. Det 28 förgjorde mig nästan. 29 Jag lyssnade regelbundet på Louis Farrakhan vid den här tiden. Då var han inte särskilt 30 välkänd över hela landet än, men han var populär bland folket i South Central L.A. Han var 31 som en fräck kusin som alltid sa det du ville säga men aldrig vågade. Han pratade om hur 32 framstående svarta var, hur ädla våra förfäder var och hur vita människor stal matematik och i 33 princip hela den västerländska civilisationen från oss. Jag och mina vänner i området brukade 34 ofta samlas runt radion, lyssna tillsammans och heja på honom. Och när Farrakhan precis fått

7

1 igång alla lyssnare brukade han säga att den ”blåögda djävulen”, den vite mannen, hindrar er 2 från att uppnå den rikedom och framgång som borde vara er. Enligt Farrakhan var vi, de 3 svarta, offer för den beräknade och manipulativa vita mannen. Höga på droger och 4 socialbidrag satt vi där ivriga att hålla med honom. 5 Farrakhans mäktiga ilska inspirerade mig. Det kändes bra att vara svart. Den fick mig 6 också att hata och vara misstänksam mot de vita människorna runt omkring mig. Han lärde 7 mig att vitingar var min fiende, att de inte gick att lita på och att jag inte skulle ha något med 8 dem att göra. Jag började verkligen att ogilla och hata dem. När jag såg en vit person köra 9 runt i en fin bil förbannade jag dem och när jag gick förbi en vit person på gatan så gav jag de 10 min hotfullaste blick. När jag inte var överens med någon som var vit så var det på grund av 11 rasism och fördomar från deras sida. Farrakhans budskap hade lärt mig att hata. Jag kokade av 12 ilska mot vita personer. När jag ser tillbaka på det så inser jag att Farrakhan inte fick svarta att 13 älska andra svarta, varken då som nu, han fick de snarare att hata andra icke-svarta. 14 Hatet som Farrakhan langade till mig var som en drog. Det läckte in i mitt system. Denna 15 förkrossande känsla stärktes bara av den retorik som nyttjades av de svarta politikerna, det 16 verkade som att deras grundläggande antagande var att det amerikanska samhället var 17 hopplöst rasistiskt. Jag trodde att rasism fanns överallt omkring mig och jag började fundera 18 på vad det fanns för mening med att försöka jobba hårt och göra bra ifrån sig om ”vitingarna” 19 ändå bara skulle ta allt ifrån mig. Det här var tidigt sjuttiotal under Svarta pantrarnas 20 glansdagar och flera andra uppviglare som alla sålde samma ilskna budskap med bitterhet och 21 hämnd mot det vita etablissemanget. 22 Jag sporrades av deras budskap ända tills några år in i trettioårsåldern då jag blivit en 23 vresig, ursinnig och rasistisk svart man. Minnet av min barndom kändes på något sätt idylliskt 24 och verkligheten av det svarta stadslivet hade förvandlat mig till en grubblande och 25 oproduktiv människa. Jag levde i en hotfull kultur och att bli hög på droger, alkohol och sex 26 var den enda tillfredsställelse jag lyckades hitta. Fast det gav mig egentligen ingen sann 27 tillfredsställelse alls. Det gör det ju såklart aldrig. Jag inbillade mig att alla problem låg 28 utanför mig själv och utanför min makt att lösa det. Det kändes som att jag var ett offer av ett 29 orättvist samhälle. Jag var lat och förväntade mig att myndigheterna och politikerna skulle 30 hjälpa mig att lyckas och nå framgång. Jag var säker på att min strid var med det amerikanska 31 samhället och inte med mig själv. 32 År 1988 närmade jag mig mitt fyrtionde år och hade inget att visa upp, förutom en massa 33 förvirring och bortslösad tid. Jag kände en tomhet i mitt liv, någonting i mig saknades. Jag

8

1 kände mig som en svag man och en förlorad själ med väldigt lite sann förståelse för vem jag 2 var, mina värderingar och människans natur. 3 4 Återhämtning 5 I flera år hade jag gått i många olika svarta kyrkor i närområdet och fast jag kunde prata 6 kristet som de flesta andra så hade jag aldrig levt det. Jag kände inte en enda person som 7 faktiskt levde det kristna evangeliet som vi alla så entusiastiskt väsnades om på söndagar. 8 Ironiskt nog var det genom radion som min väg tillbaka till ansvar påbörjades, samma 9 medium som introducerade mig till Farrakhans inspirerande ilska. 10 Jag lyssnade på rådgivaren och den populära psykologen Roy Masters som pratade om 11 mänskligt hat och hur förödande hatet kan vara i människors liv. Han rekommenderade att be 12 till Gud i stillhet och enkelhet och att be om förståelse om sitt eget liv. Så jag provade. Jag 13 frågade inte Gud om något materiellt, jag sökte bara efter att lära känna mig själv och att 14 bättre förstå den väg jag befann mig på. Det var en enkel bön, men en som jag bad innerligt. 15 Efter några veckor började jag känna mig väldigt annorlunda. En ny förståelse började ta 16 fäste, en sorts självkännedom som jag aldrig hade känt tidigare. Jag insåg hur djupt min ilska 17 och mitt hat sträckte sig och hur mycket missnöje och förstörelse den hade orsakat i mitt liv. 18 För första gången såg jag också tydligt vem min ilska i grunden var riktad mot: mina 19 föräldrar. 20 Jag var arg på min far för att han övergav mig och inte var en förebild på nära håll som 21 visade mig vad det innebar att vara en man. Jag var arg på min mor för att hon hatade mig och 22 för att hon inte gav den ömtåliga kärlek och uppfostran ett barn kräver. Jag var arg på min 23 styvfar för att han stötte bort mig. Jag var arg på vita personer för deras rasism och jag var arg 24 på det amerikanska samhället för allting annat. Innerst inne var jag också arg på Gud för hur 25 mitt liv hade blivit. Jag var arg på allt och alla förutom mig själv. 26 När jag insåg det och såg hur absurt det var började jag att känna mig annorlunda. Det 27 mörka tomrummet i mitt hjärta började att skimra med en ljusstrimma av hopp och tomheten 28 inom mig fylldes med självkännedomens begynnelse. Jag såg att grunden till mitt missnöje 29 var mitt sinnelag, de attityder jag anammade och inte vad andra personer hade gjort mot mig. 30 Jag såg att jag var fri att själv bestämma vilken typ av person jag skulle bli och att jag inte 31 behövde godkänna det ursinniga manus som skrevs åt mig av den tidens ”svarta ledare”. Jag 32 såg att de bara ledde mig till att bli beroende av dem och av staten och de erbjöd mig 33 ingenting i gengäld förutom ilskna fraser som jag skulle organisera mitt liv kring. Jag insåg att 34 jag kan tänka själv och att ”den svarta upplevelsen” var en myt som utnyttjades för att

9

1 kontrollera svarta människor. Då bestämde jag mig för att vara mentalt oberoende, att tänka 2 själv och leva som en individ, inte som en del av någon rasklan. 3 När jag bad och lärde känna mig själv bättre såg jag mina gamla tankebanor och började 4 känna genuin förlåtelse över att ha hatat mina föräldrar. Jag visste att det var fel. Det var sant 5 att de inte hade gett mig den kärlek och omsorg som de borde ha gett mig, men nu var jag 6 vuxen och dit jag hade kommit i livet berodde på mig och inte på dem. Jag var ansvarig för 7 den jag hade blivit, inte mina föräldrar, de hade helt enkelt sina brister precis som alla andra. 8 Jag kände en enorm börda av att ställa allt till rätta med mina föräldrar och att upprätta en 9 normal och vänskaplig relation med dem. Inte för att vi skulle låtsas vara bästa vänner eller 10 för att glömma bort det smärtsamma förflutna, utan för att berätta att jag inte längre hade 11 någon bitter illvilja mot dem. 12 13 Försoning 14 Vid den här tiden, kring våren 1988, råkade min mor vara på semester i Kalifornien för att 15 hälsa på min moster. Så jag bestämde mig för att träffa henne. Det kändes som att det var min 16 plikt. Jag kommer tydligt ihåg än i dag den starka rädsla jag kände när jag närmade mig min 17 mosters hus. Mitt hjärta bultade och mina handflator var svettiga medan jag gick mot dörren. 18 Jag visste att det var det rätta att göra, men jag greps ändå av ångest. Jag hade inte träffat min 19 mor på flera år och jag visste inte hur hon skulle reagera. Efter att jag hade gått in och hälsat 20 på min moster och min mor bad jag att få tala enskilt med henne. Hon såg orolig ut, men gick 21 med på det. 22 Vi gick in i ett sovrum och satte oss på sängkanten. Jag vände mig mot henne och sa med 23 beslutsam röst: ”Mama, jag vill berätta att jag är ledsen för att jag hatat dig och varit arg på 24 dig hela mitt liv. Det borde jag inte ha varit. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig och att 25 jag inte längre hyser någon illvilja mot dig.” Så fort jag hade sagt det kände jag mig oerhört 26 lättad. Och jag såg henne gråta för första gången någonsin. Hon sa att hon var ledsen för att 27 hon inte hade varit en bättre mor åt mig och att hon inte borde ha tillåtit att sin ilska mot min 28 far riktades mot mig. Det var ett underbart och frigörande samtal och när jag gick därifrån så 29 visste jag att jag hade gjort något som var moraliskt gott. Det kändes som att jag hade stått 30 upp mot min rädsla och mitt hat och att makten den hade över mitt liv nu var bruten. Jag insåg 31 att jag hade uttryckt en personlig mognad som jag hade saknat under stora delar av mitt liv 32 och det kändes väldigt tillfredsställande. 33 Senare under samma sommar åkte jag tillbaka till East Chicago för att ställa allt till rätta 34 med min far. Jag önskar att jag hade kunnat gjort detsamma med min styvfar, men han dog

10

1 flera år tidigare medan jag slösade bort mitt liv i L.A. Än i dag svider det i hjärtat att jag inte 2 hann träffa och prata med honom en sista gång. 3 Men som tur var hann jag träffa min far i tid. När jag träffade honom sa jag att jag hade 4 förlåtit honom och att jag inte ville honom något ont. Han var öppen och tacksam för det 5 hjärtliga samtalet och den läkande effekt det hade. När jag lämnade Gary den sommaren 6 förstod jag att jag tack vare Guds nåd hade blivit en riktig man, trots att jag inte vägleddes av 7 min far eller styvfar och att jag på ett märkligt sätt kanske lärde mig mer om hur viktigt det är 8 att ha en far genom att själv inte ha en. 9 Det året var en läkande tid för mig. Jag visste att förlåtelsen jag hade visat var rätt, att det 10 gladde Gud och att det var ett tecken på vad en sann kristen är. Utan att jag ens hade insett det 11 hade jag börjat leva det kristna liv som jag hade tillbringat så mycket tid åt att prata och 12 sjunga om i kyrkan. Det kändes som att jag hade ryckt hyckleriets rot ur mitt liv och uppnått 13 en inre frid. ”Evangeliet är något man lever, det är inget man bara pratar om”, hade jag en 14 gång hört en predikare säga och nu visste jag att jag hade utvecklat en viktig vana av att visa 15 lydnad inför Gud. 16 Mot slutet av 1989 startade jag mitt eget städföretag och det gav mig mycket tid åt att 17 tänka efter. Tomma industrilokaler, kontor och konferensrum blev mitt egna privata forum där 18 jag sent om kvällarna brukade tänka och tala högt inför de tysta skrivborden och stolarna. Jag 19 reflekterade över mitt liv och över de personers liv jag kände och jag började se tydliga 20 mönster. Jag insåg att mina problem och många av mina svarta vänners problem berodde på 21 faderlöshet. Jag hade ingen manlig förebild och saknade de lärdomar som en far kan ge en son 22 och detta var grundorsaken till min ilska. Jag hatade även min moders ilska mot mig, en ilska 23 som berodde på hennes egen ilska mot att min far övergav henne. 24 Så min ilska mot min far för att han hade lämnat mig och min moders ilska mot honom för 25 att han hade lämnat henne (en ilska som hon också riktade mot mig, som jag riktade tillbaka 26 mot henne) sammanstrålade och iscensatte den ihållande fientligheten som fanns i mitt liv. 27 Denna onda cirkel av personligt hat förvärrades bara av de arga politiska budskapen som jag 28 lärde mig från den svarta kulturen i Gary och senare i Los Angeles. I stort sett tillbringade jag 29 hela mitt vuxna liv i en kultur av ilska och jag kunde inte vara lugn, tillfredsställd eller 30 genuint fri förrän jag hade vaknat upp ur denna fruktansvärda ilskna dvala som höll mig 31 fången. 32 Detta problem är alltför vanligt bland svarta personer i dag. Ändå så är det svårt för de 33 flesta av oss att erkänna att vår ilska är ett problem, för vi får dagligen höra att ilska är 34 lämpligt och till och med någonting bra, en sorts medalj för äkta svarthet. Tänk på Louis

11

1 Farrakhan, Maxine Waters, Al Sharpton, Jesse Jackson, Kweisi Mfume, Danny Bakewell, 2 gruppen av privilegierade svarta i kongressen, universiteten och media. De är några av de 3 argaste personerna i hela Amerika och ändå betraktas de allmänt som väktarna för de svartas 4 framsteg och de sanna förespråkarna för de svartas intressen. 5 Det är emot deras politiskt förödande hat och mentalitet som jag skriver. Min egen 6 erfarenhet har tydligt visat mig att känslor som raseri och bitterhet inte hjälper folk att 7 överkomma sina problem. De gör bara problemen värre. 8 På efterföljande sidor kommer jag att visa hur kulturellt kontroversiella ämnen som ras, 9 könsrelationer, abort, utbildning och invandring har komplicerats politiskt av bitterhet och hat 10 och hur vi kulturpolitiskt och som individer kan fungera bättre genom att bättre förstå vilka 11 nedbrytande konsekvenser sådana attityder kan ha, både personligt och socialt. 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42

12

1 Bilaga 2 (B2) – Källtexten

2 Första kapitlet av Jesse Lee Petersons From Rage to Responsibility: Black Conservative Jesse 3 Lee Peterson and America Today. 4 5 Chapter One 6 7 MY STORY

8 You are a traitor to your race! What is the matter with you, thinking like a white man! You are a boot- 9 lickin’ Uncle Tom, and you hate black people. How can you give aid and comfort to the enemy of your 10 own people by talking like a conservative? I pity your mama, boy. Where do you come from anyway? 11 —A black man in the audience heckling Jesse Lee Peterson during one of his speeches. 12 13 Judging by how angry that man was at me, you would think I came straight from the pit of 14 Hell. He certainly thought so. Now, I used to badmouth sleepy little Comer Hill, Alabama, as 15 a lot of things, but Hell wasn’t one of them. Although, like Hell, I suppose, it was hot, dry and 16 dull. 17 It was the spring of 1949, in the days of Jim Crow, when my mama gave birth to me on a 18 former plantation in Comer Hill, between Montgomery and Tuskeegee. My family had 19 worked that land for years. In fact, my great-grandparents had worked there as slaves. In a lot 20 of ways, that farm was all my family had ever known. I can still remember as a very young 21 child, having to go with my grandmother and siblings up to the big white house on the hill, 22 and clean it up in preparation for the return of the plantation owners. They were people I 23 never really knew, and they didn’t have much to do with us. But I do remember this: neither 24 my grandmother, with whom I lived, nor my grandfather, who managed the farm and lived 25 down the road, ever complained about the owner. They never spoke behind their backs. This, 26 even though there was a history in Comer Hill of white people attacking us. 27 The most notorious case of racist violence against us involved my grandmother’s father. 28 He was a tall, burly fellow who was known throughout Comer Hill as being outspoken and 29 blunt, even to whitefolk. He was the manager of the plantation in his day, and apparently 30 angered the white owners of the other plantations in the area by hiring a renegade black 31 worker.

1

1 This black man, who worked on one farm, came to my great-grandfather looking for work 2 on the farm he ran, and my great-granddad hired him. I guess this was a breach of some kind 3 of plantation etiquette, because a group of white owners came after my great-granddad. 4 Fortunately, he was known by everyone in Comer Hill to be good with a gun; this kept the 5 white men away from him for awhile. 6 But one night, they came to his house and surprised him, and when he went for his gun, 7 which he kept under his bed, it wasn’t there. His wife had, for some reason, moved it to a 8 different place in the house, without telling him. So they busted into the house and yanked 9 him outside. They shot him straight away, before he could defend himself. They were yelling 10 “Nigger” the whole time, cursing him for hiring a man looking for work. No one was ever 11 arrested for this murder. No one was ever held accountable in any way. 12 13 Growing Up 14 But by the time I came along in Comer Hill, things had calmed down a bit. Of course, the 15 attitudes were still racist, it was Jim Crow after all. And anytime we went into a town, there 16 were the segregated water fountains, bathrooms, parks, and such. That’s the way life was, and 17 that’s the way people lived then. It was wrong, and we knew it. Still, though, we found ways 18 to get by, and there was one resource we relied on more than anything else: family. 19 Like many black families from the poor South, mine is extended and complicated. In my 20 early years, it was my grandfather who was the central figure in my life. He was a brown- 21 skinned man, tall and lean, with the broad shoulders and leathery, callused hands that came 22 from a lifetime of picking cotton and doing plantation work. I still remember the fearful respect 23 his deep, powerful voice would stir in me whenever he would call me. “Punchie, come here 24 now,” he would say, in a booming voice that sounded to my young ears like thunder. Everyone 25 called me Punchie. I don’t really know why, my grandmother said it was because I was an 26 active baby, rolling and bopping, always moving. But when my grandfather called you, you 27 came, no matter if he used your name or not. 28 Looking back on it now, this man must have been an expert on child-rearing, because all 29 together, he had at least 13 kids, and nobody, I mean nobody, ever got out of line with him. If 30 you did, he was quick with the switch, and there was no talking your way out of it. 31 I once made the mistake of not coming quickly enough when he called me. When I finally 32 reached him, I knew he was upset. When he became upset he would get a distant, smoldering 33 look in his eyes, and he would slowly purse his lips, over and over. I started stammering 34 something, but he interrupted me, and said in a matter of fact way, “You’re gonna learn to

2

1 come when I call, boy,” and then, before I could say anything else, “Whap!” right across my 2 behind, he hit me with the switch he had with him. So, without any benefit of a college 3 degree, a lecture from a social worker, or any kind of advice from a trained “childcare 4 professional”, this old man controlled all of us, decently but firmly. 5 He was not married to my grandmother, with whom he had six kids, nor was he married to 6 the lady down the road with whom he had five kids. He was married to his wife, though, who 7 lived still further down the road, and he had two children by her. So altogether, his 13 kids 8 and three women lived and worked together on this plantation. We were a very extended 9 family but got along well, sticking close by each other and working. 10 Although I loved my grandfather, he was emotionally remote, mainly a disciplinary force, 11 and I was not especially close to him. I spent most of my early years with my grandmother, 12 who really doted on me. I was born with a cleft palate, which I didn’t have repaired until I 13 was in my late teens, so she felt, I think, a special attachment to me. She took wonderful care 14 of me. But throughout those early years, I was haunted by the fact that I did not know who my 15 father was, and I did not have a father in my life. I saw other kids who had close relationships 16 with their fathers, and I missed that. There was a huge void in my life as a child, a gnawing 17 pain that constantly distracted and preoccupied me. I felt like I couldn’t explain to myself who 18 I was. 19 20 Hunger for Father 21 For all of my childhood I had an unusually big head, larger than anyone else in my family, 22 and I always wondered why. The kids at school were always ridiculing me about my noggin, 23 and my cleft palate. I could deal with being teased about my cleft palate and the speech 24 impediment it caused, but I was genuinely bothered about the size of my head. “How did this 25 happen to me?”, I would wonder when I was alone, placing my hands on either side of my 26 head and pushing in, thinking I would be able to compress it to a normal size. I felt a lot of 27 anxiety over the absence of a father in my life, and I used to yearn, to literally ache in my gut, 28 for him to come into my life, and make himself known to me, and claim me as his son. I felt 29 his presence would give order to my life, help me understand myself, and enable me to deal 30 with the adversity of my experience. 31 Then, when I was about 13, it happened. It was just a normal slow summer Saturday in 32 Comer Hill, and I was wandering through the yard throwing stones around. There wasn’t 33 much else to do. Suddenly I heard my grandmother call “Punchie!” with an unusual sense of 34 urgency. I hurried back to the house.

3

1 As I walked in the door, I saw her standing next to a man about 30 years old, about six feet 2 tall, well-built and handsome. I stopped and looked at him. He stepped toward me, and leaned 3 over a little bit and said, looking straight into my eyes, “Boy, my name is Cullen. I’m your 4 father.” 5 I didn’t say anything, but my stomach dropped to my feet, my eyes widened and my heart 6 skipped a beat as I stared at him and watched him talk to my grandmother. As I looked at him, 7 I felt so many feelings at once: embarrassment, elation, satisfaction, contentment, curiosity. I 8 was indescribably excited he had come to see me, but I did not know how to react to his 9 attention. 10 I gazed at him, studying the way he looked. His appearance explained to me where I got 11 my big head. I’d never seen another man with a head as big as his. I saw other bits of myself 12 reflected in his body: the small ears, the wiry frame, the long face. As I studied him, I felt 13 completed, like a missing piece of my life had been supplied to me, a stabilizing knowledge 14 had come into me. 15 He gave me ten dollars when he left, and told me to come visit him where he lived, in the 16 town of East Chicago, Indiana. I can still remember the feeling of exhilaration I felt after he 17 left, as though I were the center of the universe. I felt somehow bigger, as though a part of my 18 identity had been supplied to me, some self-knowledge that had previously been missing. I 19 don’t mean to say that the simple fact that he was my biological father meant more to me than 20 the love I’d received from my grandmother and other family, not at all. It was not raw biology 21 that moved me. Instead, it was the natural awareness I had that a father is critically important 22 to a child, and that a boy needs his father with him, to help him grow into a man. I had a 23 sense, even as a child, that a woman alone (mother, grandmother, auntie, whatever), was not 24 best for a child. So it was that intuition about the importance of fathers, as well as the reality 25 that I had always had a strong feeling of personal loss concerning my father (I didn’t know 26 who he was, if he existed, or what he thought about me), that fueled my fascination and 27 elation with him. Having him come to me and identify himself, gave me a feeling of 28 validation and importance, as though I meant enough to him for him to come forward and 29 acknowledge me. Of course, the man should have done much more than that, long before 30 then. But at age 13, meandering into manhood in Comer Hill, I was grateful for what had 31 happened. 32 And indeed, during my teen years I took my father up on his offer, and I would 33 occasionally go up to Indiana for short visits, usually a few weeks or so during the summers. I 34 loved hanging around my father those few weeks a year, going around with him as he met his

4

1 friends, being introduced to them as his son. It was meaningful to me. He owned a small 2 clothes-cleaning business, and once he took me to his business and introduced me to his 3 employees. “This is my son, Punchie,” he would tell them, patting me on the back. When he 4 would do that, my whole body would tingle. 5 But I had to see my father behind my mother’s back. She hated my father for reasons I 6 didn’t understand at the time, so she tried to keep me from him, and discouraged me from 7 ever seeing him. I would go anyway, secretly. 8 My mother lived near East Chicago at that time, in the city of Gary, with her husband (my 9 stepfather), and my eight younger siblings, all of whom where the children of my stepfather 10 by my mother. I was the only child my mother had by my father. She had moved to Gary 11 when I was a toddler. Around Comer Hill she met and married the man who was to be my 12 stepfather, and she wanted to start a new life with him in Gary, so she left me in Comer Hill 13 with her mother. 14 Those summers in Gary were good for me for a lot of reasons, not the least of which was I 15 discovered why my mother and stepfather had always been so cold to me. Having met my 16 father, I realized how much I looked like him. Of course, my mother realized it long ago, and 17 in her mind that likeness—along with the anger she had for my father—caused her to reject 18 me. My stepfather tried hard to be kind and loving to me, but I wanted my real father, and that 19 overwhelming reality, along with the rest of our family circumstances, made it difficult for 20 him and me to get along. I was not his son, I knew it, and he knew it. I didn’t look like him, I 21 hadn’t lived with him very long, and, deep down I think, he associated me with a rival suitor, 22 my father. So to both my mother and my stepfather, I represented the bad memory of my 23 father, and it was not a pleasant association for either one of them. 24 There was one incident, which I did not learn of until I was an adult, that helped me 25 understand much of my family’s hostility, especially my mother’s anger toward me, and why 26 she was never able to truly love me as a child. When she became pregnant with me, she was 27 17, and so was my father. My mother had never been with another man, but my father, 28 wishing to evade the responsibility of fatherhood, denied he was my father when my mother 29 informed him she was pregnant. He told my mother, “You’re pregnant by another man. 30 You’ve been with someone else, because that baby is not mine.” 31 This remark, spread around their circle of friends by my father, infuriated my mother. She 32 had not been promiscuous, and the suggestion that she had was more than she could take. Her 33 rage and anger at my father burned my whole childhood, and it lasts to this day. And because, 34 as a child, I looked so much like my father, her hostility toward him was directed at me. She

5

1 was, in many ways, a slave to her anger at my father, and this emotion was so dominant in her 2 life it prevented her from fulfilling one of the most basic functions of any human being: 3 parenting one’s own children. Her anger at him kept her from loving me. 4 So it was especially difficult for me when, just before my last two years of high school, I 5 moved up to Gary to live with my mother. My grandmother thought it would be better for me 6 to go to school in urban Gary, rather than rural Alabama. The times were tough there in Gary 7 for me, though, because I could sense she and my stepfather didn’t really want me around. 8 Often I’d visit and stay over at my father’s place, where I felt more welcomed. 9 Further making life difficult for me in Gary was the high school I attended, Edison High. It 10 was incredibly violent. I had never seen anything like it. It was a frightening place, and it was 11 there, for the first time, that I saw black people fighting other black people. They would 12 tangle on the playground, in the hallways, in front of school after dismissal, wherever. None 13 of the administrators at the school had the courage to try to stop it. Fighting became a sort of 14 expected student activity. It shook me to see that, though, because in relatively innocent 15 Comer Hill, disputes rarely got to the point of blows. 16 It was a very different culture in Gary, and I was not prepared for it. I managed to stay out 17 of trouble myself, but it was a constant effort. My country accent and cleft palate—along with 18 the speech impediment it caused—made me an easy target for bullies. Confused young men 19 showed off their “manhood” by making fun of me in public. At one point I had to stop riding 20 the bus home because of the severity with which other students taunted me. Plus, there were 21 fights between black students literally every day on the bus. They used to call them “bus 22 battles.” It was a dangerous place to be, it seemed like a rolling prison. 23 The black students there were dedicated not to studying, but to anger and destruction. I 24 didn’t see the point of that, so I ended up being best friends with one of the few white students 25 there; he was the only person I could find who controlled himself. This, of course, only 26 further antagonized my black peers toward me. I was regularly chided for “trying to be 27 white”, simply because I had made friends with a white person, and wasn’t interested in 28 fighting. After my first year in Gary, I moved back to the Comer Hill area to finish high 29 school, because I just couldn’t stand it at Edison High anymore. 30 31 Lost Years 32 After graduating from high school, I came out to California to be with my uncle and aunt. It 33 was the summer of 1968. I had been out to California once before, and I loved it so much, I 34 wanted to come back. So my uncle, as a favor, pulled some strings and got me a job at the

6

1 Better Foods Market at Slauson and Western, in South-Central Los Angeles. I boxed 2 groceries and took some classes at Los Angeles City College. But since I had to hitchhike to 3 the school, I began to come into contact with all kinds of unsavory characters. Drugs were 4 plentiful and hip at the time, and soon I got involved. It was marijuana mostly, often offered 5 to me by the people who picked me up hitchhiking. I remember thinking it was amazing the 6 number of people who smoked “weed” while driving a car in LA. 7 I was a confused young man, wandering through life. I worked at Sears, I worked as a 8 janitor, I held all kinds of odd jobs. Eventually I moved away from my uncle and aunt, around 9 age 23, and went on welfare. The people I hung out with on the streets told me that if you 10 were black and went to a welfare office claiming to be a drug addict and unable to function, 11 you would be given money. It was a scam that was guaranteed to succeed, I was assured, so I 12 tried it. 13 Sure enough, it worked, and I had instant money. My take was $300 a month, plus rent 14 money, food stamps, and vocational training. I was amazed at how easy it was. Every month, 15 the money rolled in. The first effect of this generosity—without any kind of accountability— 16 was that I stopped even trying to work. And of course, since I wasn’t working, I started 17 partying more. I started experimenting with drugs and sex, and descended into a pit of 18 irresponsibility and laziness. It nearly destroyed me. 19 Around this same time, I regularly listened to Louis Farrakhan. He was not very well 20 known nationally at that time, but people in South-Central LA knew him, and he was popular. 21 He was like your sassy cousin, who always said the stuff you wanted to say, but were too 22 afraid. He talked about how great blacks were, how noble our ancestry was, and how white 23 people stole mathematics and virtually all the rest of Western Civilization from us. My 24 neighborhood friends and I would often gather around a radio, listen together, and cheer him 25 on. And, usually, just as Farrakhan had his audience all pumped up, he would say the “blue 26 eyed devil,” the white man, is now keeping you from realizing the wealth and success that 27 should be yours. We blacks were, to Farrakhan, victims of the conniving, scheming white 28 man. Sitting around, on drugs and welfare, we were eager to agree with him. 29 Hearing Farrakhan and his powerful anger inspired me. It made me feel good to be black. 30 It also caused me to hate the white people around me, and to be suspicious of them. He taught 31 me whites were my enemy. They could not be trusted, and I should have as little as possible 32 to do with them. I began to truly hate and resent them. Whenever I saw a white person driving 33 a nice car, I’d curse them, and whenever I’d pass a white person on the street, I’d give them 34 my most menacing stare. Whenever I had a disagreement with anybody white, I automatically

7

1 ascribed it to racism and bigotry on their part. Farrakhan’s message had schooled me in hate. I 2 was a seething cauldron of anger at white people. In fact, looking back on it, Farrakhan then, 3 as now, did not mainly cause within black people a love for other black people, but rather a 4 hatred of non-blacks. 5 The resentment Farrakhan peddled to me was like a drug. It seeped down into my system. 6 This destructive emotion was only reinforced by the rhetoric of black politicians, whose most 7 basic assumption, it seemed to me, was that American society was hopelessly racist. Racism 8 was all around me, I thought, and I began to wonder what was the point of trying to work hard 9 and do well if “Whitey” was just going to take it all away from me anyway. This was the 10 early seventies, the heyday of the Black Panthers and various other kinds of black agitators, 11 all selling the same message of anger, bitterness and revenge against the white establishment. 12 Spurred by those influences, all the way up until my mid-thirties, I was a sullen, furious, 13 and racist black man. While my young childhood seemed in some ways idyllic, the realities of 14 urban black life had turned me into a brooding and unproductive person. I lived in a culture of 15 hostility, and the only satisfaction I could find was in the temporary highs of drugs, alcohol, 16 and sex. These things provided no real satisfaction to me at all, though. They never do, of 17 course. I thought all of my problems were external to myself, and beyond my power to fix. I 18 felt I had been victimized by an unfair society. I was passive, expecting the government and 19 politicians to create ways for me to succeed. My battle was with American society, I was 20 certain, and not with myself. 21 By 1988, I was approaching my fortieth year of life, and I had nothing to show for it but a 22 lot of confusion and wasted time. I sensed an emptiness in my life, a lack of substance to 23 myself. I sensed I was a weak man and a lost soul, with very little true understanding of 24 myself, values, and human nature. 25 26 Recovery 27 I had for years been attending many different black churches throughout my neighborhood, 28 and, although I could talk Christianity, like most of my neighbors, I had never lived it. In fact, 29 I didn’t know anybody who actually lived the Christian Gospel we all so enthusiastically 30 shouted about on Sundays. Ironically, it was through the radio, the same medium that 31 introduced me to the exhilarating rage of Louis Farrakhan, that I started back on the road to 32 responsibility. 33 I heard a minister and popular psychologist Roy Masters talking about human hatred and 34 the destructiveness it brings into peoples’ lives. He recommended praying to God, quietly and

8

1 simply, and asking for understanding about one’s life. So I tried it. I didn’t ask God for 2 anything material, I just sought to know myself, and to better comprehend the path I was on. 3 It was a simple prayer, but one I prayed fervently. 4 After a few weeks, I began to feel much differently about myself. I felt a new 5 understanding taking hold of me, a kind of self-knowledge I had not known before. I realized 6 the depth of my anger and resentment, and the havoc and discontent it had sewn in my life. I 7 also, for the first time, saw clearly who my anger was ultimately directed towards: my 8 parents. 9 I was angry at my father for abandoning me, and not showing me by intimate example 10 what it meant to be a man; I was angry at my mother for hating me, and not giving me the 11 tender love and nurturing a child needs; I was angry at my stepfather for rejecting me; I was 12 angry at white people for their racism, and I was angry at American society for everything 13 else. Deep down, I was also angry at God for the way my life was. I was angry at everybody 14 and everything, except myself. 15 When I understood that, and saw how ridiculous it was, I began to feel differently. The 16 dark void in my heart began to glimmer with the light of hope, and the emptiness inside of me 17 was replaced with the beginnings of self-knowledge. I saw that the basic source of my 18 discontent was my mind, the attitudes I had chosen, and not what other people had done to 19 me. I saw that I was free to decide for myself the kind of person I was going to be, and that I 20 did not have to accept the script of rage written for me by the “black leaders” of the day. I saw 21 they were leading me nowhere but into dependence on them and the state, and offering me 22 nothing in return but some angry sound bites by which to organize my life. I realized that I 23 could think for myself, and that “The Black Experience” was a myth used to control black 24 people. I resolved then to be mentally independent, to think for myself and live as an 25 individual, not as a part of some racial clan. 26 As I prayed and came to understand myself, seeing the habits of thinking I had developed, 27 I began to feel genuinely sorry for hating my parents. I knew it was wrong. True, they had not 28 given me the love and support they should have, but I was an adult now, and the course my 29 life had taken was my doing, not theirs. I was responsible for what I had become, not my 30 parents, who, after all, were just flawed human beings like everyone else. I felt a tremendous 31 burden to make things right with them, and to establish a normal, friendly relationship. Not 32 that we would pretend we all were great pals, or forget that the past had been hurtful, but 33 simply to establish that there was no bitter grudge on my part toward them. 34

9

1 Reconciliation 2 As it happened, around this time—about spring 1988—my mother was in California, visiting 3 my aunt on a vacation. So I resolved to meet with her. I felt compelled to do it. I can still 4 clearly remember today the intense fear I felt as I approached my auntie’s house. My heart 5 was pounding, and my palms were sweating as I walked toward her door. I knew it was the 6 right thing to do, but still anxiety gripped me. I hadn’t seen my mother in several years, and I 7 didn’t know how she would react. After I walked in and greeted my mother and aunt, I asked 8 my mother if I could talk to her privately. She looked apprehensive, but she agreed. 9 We both went into a bedroom, and sat on the edge of a bed. I faced her and said to her 10 firmly, “Mama, I want to tell you I’m sorry for hating you, and being angry at you my whole 11 life. I should not have done that. I want you to know I love you, and hold nothing against 12 you.” As soon as I said it, I felt tremendously liberated. I saw her cry for the first time ever. 13 She told me she was sorry she had not been a better mother to me, and that she should not 14 have allowed her anger at my father to be transferred to me. It was a beautiful and 15 emancipating discussion, and when I left, I knew that I had done something morally good. I 16 felt that I had faced my fear and resentment, and broken its control over my life. I knew I had 17 expressed a personal maturity I had lacked for most of my life, and it was very gratifying. 18 Later, in the summer of 1988, I went back to East Chicago to make things right with my 19 father. I wish I had been able to do the same with stepfather, but he had died several years 20 earlier while I was wasting my life in L.A. To this day, my heart aches that I was not able to 21 see him, and talk with him one last time. 22 But fortunately, I did make it to my father in time. When I saw him, I told him that I had 23 forgiven him and was not going to hold anything against him. He was open to me, and 24 grateful for the heart to heart talk, and the healing it brought. When I left Gary that summer I 25 understood that by God’s grace I had become a solid man even without the tutelage of my 26 father or stepfather, and that, in a strange way, maybe I learned more about the importance of 27 fathers by not having one. 28 That year was a healing time for me. I knew the forgiveness I had shown was right, 29 pleasing to God, and the mark of a true Christian. Without even realizing it, I had begun to 30 live the Christianity I had spent much of my life merely talking and singing about. I felt like I 31 had rooted hypocrisy out of my life, and come to inward peace. “The Gospel is something to 32 be lived, not just talked about,” I had once heard a preacher say, and now I had the 33 satisfaction of knowing that I had developed some important habits of obedience.

10

1 In late 1989 I started my janitorial service, and that gave me a lot of time to think. Empty 2 workshops, offices, and meeting rooms were my own private forum, as late at night I would 3 think out loud and speak my mind to the quiet desks and chairs. I reflected on my life, and the 4 lives of the people I knew, and I came to see some clear patterns at work. I saw that my 5 troubles—like so many of my black friends’—centered on fatherlessness. I had not been 6 provided with a model of masculinity and the life lessons that a father can give a son, and this 7 was the basic source of my anger. I also resented my mother’s anger at me, an anger brought 8 on by her resentment of being abandoned by my father. 9 So it was my anger at my father for leaving me, my mother’s anger at him for leaving 10 her—an anger she also channeled at me and which I returned to her—that all converged and 11 set the stage in my life for an enduring hostility. This vicious cycle of personal resentment 12 was only made worse by the tutoring in political anger provided to me by the black 13 community in Gary and later in Los Angeles. Basically my whole adulthood was spent in a 14 culture of rage, and until I awakened from the terrible trance of fury that held me prisoner, I 15 could not be calm, content or genuinely free. 16 This is a problem all too common for black people today. And yet, it is difficult for many 17 of us to recognize our rage as a problem, because we are taught daily that it is appropriate, 18 and even a good thing, a sort of badge of authentic blackness. Think of Louis Farrakhan, 19 Maxine Waters, Al Sharpton, Jesse Jackson, Kweisi Mfume, Danny Bakewell, the assortment 20 of privileged blacks in Congress, universities and media—these are some of the most angry 21 people in America, and yet they are widely regarded as the gatekeepers of black progress, the 22 true advocates for black interests. 23 It is against the crippling resentment of their politics and psychology that I write. My own 24 experience has emphatically taught me that the emotions of rage and bitterness don’t help 25 people overcome their problems. They only make those problems worse. 26 In the pages that follow, I will show how the culturally contentious areas of race, gender 27 relations, abortion, education, and immigration have been further complicated by our general 28 politics of acrimony and animosity, and how, by better understanding the personally and 29 socially corrosive consequences such attitudes bring, we as individuals and as a political 30 culture can better function. 31 32 33 34

11