Världens barn behöver din hjälp!

En diskursiv analys av representationer av fadderskap i TV-programmet Faddergalan

Elsa Mattsson

Masteruppsats

Centrum för Genusvetenskap och Hugo Valentin Centrum Uppsala Universitet

Världens barn behöver din hjälp! – En diskursiv analys av representationer av fadderskap i TV-programmet Faddergalan

Författare: Elsa Mattsson Masterprogram i mångfaldsstudier VT 2011

Handledare: Katarina Mattsson

Sammanfattning

Denna uppsats behandlar representationer av fadderskap i den kommersiella TV-kanalen TV4’s Faddergalan, ett välgörenhetsprogram som sändes mellan åren 1998-2009, i samarbete med biståndsorganisationen Plan Sverige. Uppsatsens syfte är att analysera hur fadderskapet konstrueras genom de representationer av fadder och fadderbarn som existerar i Faddergalan med en utgångspunkt i postkolonial teori. Studien har genomförts med hjälp av kvalitativ metod där diskurs och representation utgjort analysverktygen. Det empiriska materialet som ligger till grund för analysen omfattar samtliga program av Faddergalan som hittills sänts. Genom att analysera vilka språk och praktiker som omgärdar Faddergalan belyser uppsatsen hur fadderskapet konstrueras kring skillnad och hur fadderskapet innebär en asymmetrisk relation mellan fadder och fadderbarn i termer av givare och mottagare av bistånd. Ett dikotomiskt förhållande mellan fadder och fadderbarn framträder i Faddergalan och genomsyrar representationerna av fadderskapet vilket kan förstås i en bakgrund av andrafiering som placerar fadder och fadderbarn i imperialistiska relationer som bland annat tar sig form i kommodifiering av fadderbarnet och fadderskapet förknippat med svenskhet och kändisskap. Dessutom förstås fadderskapet som relation utifrån tanken om välgörenhet som en könad och rasifierad struktur som sätter biståndsmottagaren i en feminiserad roll gentemot en världsordning präglad av vithet och patriarkala maktrelationer.

Nyckelord: faddergalan, fadderskap, fadderbarn, fadder, välgörenhet, bistånd, tv, underhållning, media, andrafiering, othering, postkolonial teori, postkolonial feminism, kommodifiering, svenskhet, imperialism

1

1. INLEDNING ...... 3

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ...... 6 MATERIAL OCH URVALSPROCESS ...... 6 UPPLÄGG OCH AVGRÄNSNINGAR ...... 7 2. ANALYTISKA INGÅNGAR OCH TEORETISK REFERENSRAM ...... 9

REPRESENTATION OCH DISKURS – PERSPEKTIV PÅ SPRÅK OCH MENINGSSKAPANDE ...... 9 VÄLGÖRARE OCH NÖDSTÄLLDA – VI OCH DE ANDRA ...... 12 KVINNOR, BARN OCH ANDRA OFFER – VÄLGÖRENHET OCH IMPERIALISM ...... 15 PARTNERSKAPETS BISTÅND OCH FADDERSKAPETS TEORI ...... 17 3. FADDERGALAN ...... 20

FADDERGALANS UPPLÄGG ...... 21 Musik ...... 22 Humorinslag ...... 23 Telefonpanelen ...... 25 Anna Hägg-Sjöquist ...... 26 Fyra kategorier av dokumentära reportage ...... 27 12 ÅR AV FADDERGALAN – EN SAMMANFATTNING ...... 30 4. FADDERSKAPET ...... 33

FADDER OCH FADDERBARN – VEM ÄR VEM? ...... 33 Fadderdiskurs ...... 34 FADDERSKAPET I PRAKTIKEN ...... 35 FADDERSKAPETS UTVECKLING ...... 38 5. ”MED DIN HJÄLP” ATT TILLTALA FADDRAR ...... 41

TV SOM MEDIUM, ELLER TV:N OCH ”DU:ET” ...... 41 FADDERGALAN OCH NATIONELL VI-GEMENSKAP ...... 43 FADDERN SOM KÄNDIS ...... 45 ”BLI FADDER IDAG!” KONSTEN ATT SÄLJA ETT BARN ...... 46 6. FADDERBESÖK – ELLER RESAN TILL (O)VERKLIGHETEN ...... 49

”DET ÄR EXTREMT PRIMITIVT” ATT REPRESENTERA VERKLIGHETEN ...... 50 ”ALLA HAR DET INTE SÅ BRA SOM VI!” ATT GÖRA SVERIGE ...... 52 ”MAN FICK MED SIG NÅNTING” FADDERBESÖKET SOM PERSONLIG FÖRÄNDRING ...... 54 ATT ”GÖRA SKILLNAD” OCH FÖRÄNDRING SOM NARRATIV ...... 55 ATT BEKRÄFTA FADDERSKAPET ...... 57 7. INTIMITET OCH FAMILJEMETAFORER I FADDERDISKURSEN ...... 59

”VÄLKOMMEN IN!” INTIMITET OCH VOYEURISM ...... 59 KONSTRUKTIONEN AV DET ENSAMMA BARNET ...... 62 FAMILJÄRT OCH FRÄMMANDE PÅ SAMMA GÅNG ...... 63 FAMILJ, INTIMITET OCH DOLDA MAKTSTRUKTURER ...... 65 8. AVSLUTNING ...... 68 REFERENSER OCH KÄLLOR ...... 73

2

1. Inledning

Barnröst: ‖Mamma! Mamma!‖

[tystnad]

Manlig röst: ‖Alla barn får inte svar på den frågan. Du kan vara svaret på den frågan. Bli fadder.‖

Citatet är hämtat ur en radioreklam jag hörde första gången sommaren 2010. Det är organisationen SOS Barnbyar som gör reklam för sin verksamhet för att övertyga människor om att ge 200 kronor per månad till biståndsprojekt. SOS Barnbyar är en av flera biståndsorganisationer som erbjuder fadderskap, en verksamhet som ger månadsgivaren möjlighet att via brev och fotografier följa ett barn i något av de länder där organisationer bedriver biståndsprojekt.

I Sverige slog ‖fadderfenomenet‖ till 1997 när galan Hand i hand sändes på TV4 i samarbete med Plan International, en biståndsorganisation som numera känns igen som Plan Sverige. Galan bytte året därpå namn till Faddergalan och sändes sedan varje år fram till 20091. TV- programmet blandade dokumentära reportage och underhållning och gick ut på att få TV- tittare genom fadderskap att skänka pengar till människor i fattiga länder. Det unika med fadderskapet som det presenteras i Faddergalan är att fadderskapet innebär en social relation där faddern får kontinuerlig information om fadderbarnet och om hur pengarna används. Pengarna går inte direkt till fadderbarnet utan investeras i biståndsprojekt som Plan bedriver i barnets samhälle.

Fadderverksamheten har växt stadigt och 2009 redovisade de stora aktörerna inom fadderverksamhet fortsatta ökningar av intäkterna. Plan Sverige, Sos barnbyar, Barnfonden, Hoppets stjärna och Action Aid erbjuder alla fadderskap till sina givare och deras respektive fadderverksamheter samlade tillsammans in drygt 400 miljoner kronor under år 2009, vilket innebar ca 200 000 svenska faddrar. Lägger vi därtill Unicefs fadderliknande verksamhet ‖Världsförälder‖ fanns 2010 drygt 100 000 månadsgivare knutna bara till den verksamheten.2

Betydelsen av fadderverksamheten är stor för dessa organisationer, då den inbringar den största delen av deras intäkter. Därmed finns det intresse av att hela tiden locka nya

1 Sedan 2009 har inga nya Faddergalor hållits och det är oklart om Plan Sverige tänker anordna fler, enligt författarens korrespondens med personal på Plan Sverige. 2 Enligt årsredovisningar från respektive organisation, se referenslista. 3 månadsgivare samt övertyga de som redan är faddrar att fortsätta vara det. TV-programmet Faddergalan är ett exempel på hur fadderverksamhet marknadsförs genom underhållning och marknadsföringen utgör en central arena för hur verksamheten representeras. Mellan åren 1997-2009 har Faddergalan uppskattningsvis haft mellan 500 000-1 300 000 tittare varje år3, vilket är en stor publik med svenska mått mätt.

Internationell välgörenhet har varit föremål för TV-underhållning under en längre tid. 1985 sändes Live Aid, vilket kan ses som startskottet för hur internationell välgörenhet blev en televiserad föreställning. En revolutionsartad utvecklingsprocess av biståndsorganisationernas roll tog i och med detta form. Detta både i termer av biståndspraktiker och hur biståndsorganisationer representerade sig själva och sina partners; givarna och mottagarna av bistånd (Lidchi 1999:91; VSO:2001; Manzo: 2006; Littler 2008:240).

Live Aid initierades av den irländska musikartisten Bob Geldof och var en 16 timmar lång konsert som sändes simultant från en scen i USA och en scen i Storbritannien. Galan sändes ut till 120 länder till en publik av uppskattningsvis 1,6 miljarder människor. Västerländska musikartister uppträdde tillsammans med bilder på svältande barn i Etiopien och galan genererade en relativt stor summa pengar för att vara en enskild insamling driven av en privat aktör4. Iscensättandet av bistånd hade därmed förändrats. Välgörenhet fick ett ansikte genom de svältande etiopiska barnen och Afrika blev nu bildbevisligen synonymt med fattigdom och svält. Dessutom blev välgörenhet i och med konceptet Live Aid något som kunde förmå människor att agera på massnivå, vilket skulle komma att påverka hur frivilligorganisationer i det s.k. Väst5 därefter skulle välja att presentera sin verksamhet och vilken betydelse de skulle få i en global kontext (Devereux 1996:49; Lidchi 1999:92).

Välgörenhet har därefter blivit alltmer betydelsefullt, både som ekonomisk sektor och arena för celebriteter. Gigantiska donationer från privata aktörer såsom entreprenören Bill Gates, och investerare med stora förmögenheter som skänker miljardbelopp till välgörande ändamål, samt medverkan från namntunga kändisar har förändrat profilen för välgörenhet på dramatiska sätt (Andreasen och Kotler 2008:5). Musikartisten Bono (m.fl.) engagerar sig

3 Enligt författarens korrespondens med personal på Plan Sverige 4 The Band Aid Trust samlade fram till 1991 in ungefär 144 miljoner pund världen över (Lidchi 1999:92) 5 I denna uppsats används begrepp såsom ‖Tredje världen‖, ‖utvecklingsländer‖ och ‖Väst‖. Begreppen är problematiska men användbara i en diskussion om representationer av bistånd och kommer att problematiseras längre fram i texten.

4 exempelvis i Live 8-projektet6 2005 och Hollywood-skådespelarna Angelina Jolie och Brad Pitt åker världen runt tillsammans och engagerar sig i välgörenhet. I ett reportage Jolie medverkade i för modetidningen Marie Claire 2007 porträtteras hon som välgörenhetskändisen, en roll som enligt medie- och kulturforskaren Jo Littler vävs samman med rollen som mor, omvårdare, skådespelare och kändis, ett fenomen som Littler kallar ‖celebrity do-gooding‖ (Littler 2008:238–240).

Angelina Jolie och de andra välgörande kändisarna personifierar ett ideal av filantropi på internationell nivå och medverkar till producerandet och reproducerandet av bilder och representationer av bistånd. Dessa bilder går inte förbi obemärkta. Den brittiska volontärorganisationen VSO (Voluntary Service Overseas) genomförde ett forskningsprojekt under 2001 och publicerade kort därefter rapporten The Live Aid Legacy – The developing world through British eyes. Namnet syftar till den inverkan på bilden av bistånd och utvecklingsländer som biståndsgalan Live Aid och dess efterföljare haft. Rapporten bygger dels på en enkätundersökning bland britter och dels en intervjustudie med både britter och icke-brittiska individer från s.k. utvecklingsländer. Resultaten visade att begrepp som ‖utvecklingsländer‖ och ‖tredje världen‖ förknippades starkt med negativa föreställningar såsom svält och katastrof hos 80 % av de tillfrågade. En stor andel av de tillfrågade studiedeltagarna var även övertygade om att utvecklingsländer var ‖beroende av Väst för att få pengar och kunskap‖ (VSO 2001:3).

Med denna bakgrund av välgörenhet som arena för både kändisskap och aktioner på massnivå, tillsammans med det faktum att en stor del av det svenska folket är faddrar, vill jag i denna uppsats undersöka vilka föreställningar som förmedlas genom fadderskapet som välgörenhet och underhållning.

6 Fortsättning på Live Aid-konceptet som utgjordes av flera konserter och politiska budskap för att ‖bekämpa fattigdom‖ (http://www.live8live.com) 5

Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att analysera hur fadderskapet konstrueras genom de representationer av fadder och fadderbarn som existerar i TV-programmet Faddergalan. Detta för att analysera hur representationer av fadder och fadderbarn med hjälp av underhållning används för att marknadsföra en biståndsorganisation. Uppsatsen grundas i ett postkolonialt och feministiskt perspektiv för att belysa hur dessa representationer kan förstås utifrån maktrelationer. Som utgångspunkt har jag följande frågeställningar:

Hur definieras, reproduceras och praktiseras fadderskap i Faddergalan? Hur representeras faddern och fadderbarnet i Faddergalan? Hur konstrueras maktrelationer och identitetspositioner mellan fadder och fadderbarn?

Material och urvalsprocess

Det empiriska material som analyseras i uppsatsen består av de tv-program som har sänts en gång per år sedan 19987 på TV4. Jag har begränsat mitt fokus till att enbart beröra huvudprogrammet Faddergalan i dess originalform, såsom den har återkommit varje år fram till 2009. Materialet har jag fått tillgång till genom Svensk mediedatabas (SMDB), som upprätthålls av Svenskt mediearkiv och som i sin tur är en del av Kungliga biblioteket (svenskt nationalbibliotek). Tillstånd för att få se materialet beviljas av forskarservice på SMDB och gavs efter att jag uppgett syftet med min förfrågan, nämligen att använda materialet som grund för en masteruppsats. Materialet har sedan kunnat fjärrlånas till Uppsala universitets bibliotek dit jag har fått gå för att se på programmen i ett för ändamålet avsett rum.

Min analys av materialet har huvudsakligen utförts i två steg. I det första steget granskade jag samtliga 12 faddergalor från 1998 till 2009. Detta för att dels skapa mig en uppfattning om hur programmet har utvecklats genom åren och dels eftersom det helt tycks saknas forskning om både Faddergalan och vad jag valt att kalla ‖fadderfenomenet‖ i en svensk kontext. Eftersom det inte finns någon tidigare forskning att bygga mina resonemang kring såg jag det som en nödvändighet att undersöka Faddergalan på en grundläggande och förutsättningslös

7 TV4 och PLAN Sverige har även genomfört galan ‖Hand i hand‖ som sändes 1997 och som är en förlaga till Faddergalan. 6 nivå. Även om ingen observation i praktiken kan ske förutsättningslöst, har jag ändå haft som ambition att se materialet utan alltför många på förhand utformade mål.

Detta möjliggjorde att jag kunde gå vidare på steg två i min bearbetning av materialet; att definiera och rikta min uppmärksamhet till specifika teman i programmet. Min ambition och mitt huvudsakliga fokus är inte att ge en fullständig redogörelse för hur Faddergalan har utvecklats ur ett historiskt perspektiv eller att göra en komparativ analys av de olika årens galor. Min avsikt är att analysera materialet utifrån de frågeställningar jag satt upp. Därför har jag undersökt materialet utifrån (1) hur faddrar tilltalas och (2) hur faddrar och fadderbarn representeras. Detta har lett till att jag identifierat och fokuserat på ett antal teman i Faddergalan där dessa frågor finner resonans, till exempel programmets upplägg, tilltal, fadderbarnsbesök, narrativ etc. Detta utesluter dock inte att jag använder mig av hela materialet för att problematisera fadderbegreppet och programmets teman genom att placera dem i sin historiska kontext och belysa en eventuell förändring under de tolv år som faddergalan existerat.

När jag analyserade materialet förde jag anteckningar över vad som skedde i programmet och skapade därmed en logg där det framgår vilka inslag som visas, vad de handlar om och vem/vad som visas, vilka musikuppträdande och humorinslag etc. som visas och vilken ordning allt sker. Dessutom citerade jag vissa passager som slog mig som relevanta utifrån ovanstående frågeställningar. Materialet är rikt och omfattande, men genom att göra en explorativ studie har jag fokuserat på ett antal analysteman och därmed belyst representationer av fadderskapet med hjälp av mina metodologiska utgångspunkter.

Upplägg och avgränsningar

Den här uppsatsen behandlar fadderskap med utgångspunkt i ett empiriskt material som består av sammanlagt över 20 timmar TV-program. De analytiska verktyg samt de teoretiska referensramar som uppsatsen rör sig inom framgår i kapitel 2, där postkolonial teori och postkolonial feminism sätts i relation till representation av bistånd och biståndsdiskurs. Kapitel 3 behandlar programmet Faddergalan och dess upplägg presenteras, samtidigt som de olika inslagen som är relevanta för uppsatsen analyseras. I kapitel 4 presenteras fadderskapet och hur begreppet konstrueras genom praktik och diskurs. De tre efterföljande kapitlen går djupare in i Faddergalans representationer, där kapitel 5 handlar om TV:n som medium, hur

7

TV-tittare tilltalas och vilka strategier som används för att locka faddrar och kapitel 6 handlar om möten mellan fadder och fadderbarn och på vilka villkor identitetspositioner konstrueras genom narrativ i Faddergalan. I kapitel 7 behandlas ytterligare aspekter av den sociala dimensionen i relationen mellan fadder och fadderbarn där bland annat intimitet samt familjen som metafor för fadderskap undersöks. Det avslutande kapitel 8 fungerar sammanfattande och diskuterande.

Jag har i denna uppsats inte för avsikt att analysera eller värdera organisationen Plans biståndsarbete. Jag har heller inte ambitionen att analysera eller värdera biståndets eller fadderskapets eventuella ‖nytta‖ eller effektivitet.

8

2. Analytiska ingångar och teoretisk referensram

Detta kapitel presenterar de metodologiska och teoretiska utgångspunkterna som ligger till grund för analysen. För att analysera TV-programmet Faddergalan som empiriskt material är jag beroende av ett antal analysverktyg. Jag har valt att använda mig av begreppen representation och diskurs, som de är utformade av bland andra sociologen och kulturforskaren Stuart Hall. Med hjälp av representation och diskurs får Faddergalan och fadderskapet överskrida sitt TV-format och placeras i en övergripande förståelse av fadderskap som kulturellt fenomen. Det första avsnittet i detta kapitel beskriver dessa analysverktyg. Därefter kommer ett avsnitt som presenterar postkolonial teori samt postkolonial feminism. Med teorier kring representation, andrafiering, makt, utveckling och bistånd vill jag konstruera en teoretisk grund för en analys av representationer av fadderskap i Faddergalan.

Representation och diskurs – perspektiv på språk och meningsskapande

Stuart Hall talar om språket som grunden i allt meningsskapande, och kulturen som det övergripande meningssystemet. Kultur handlar enligt Hall om delade uppfattningar, att människor befinner sig i en gemensam uppfattningssfär där saker och ting får sin betydelse genom språket. Språket är i sin tur en samling symboler som representerar det vi vill förmedla, som skapar ordning och placerar subjekt och objekt i meningssystem. Detta för oss in på representation, då det språket och symbolerna förmedlar enligt Hall är ett representationssystem som i sin tur producerar mening. Att representera betyder delvis att beskriva eller porträttera någonting, men kan samtidigt betyda att symbolisera, eller företräda någonting. Det är genom hur vi representerar - hur vi använder, talar, känner och tänker om saker och skeenden - som vi producerar mening (Hall 1997:1-3, 16).

För att använda oss av representation som metod kan vi helt enkelt närma oss det vi vill analysera, i detta fall Faddergalan, som text; en uppsättning tecken och symboler som går att läsa. Denna ansats känns igen som semiotisk, och innebär en systematisk studie av tecken. Därmed inte sagt att material och människor innehar en sann och konstant betydelse som går att avkoda och utläsa, och att det finns en färdig, objektiv och sann mening att utläsa för Faddergalans tittare. Snarare öppnar en semiotisk läsning för att betydelser är beroende av sociala relationer; att text måste förstås som skriven av och för människor, och läsandet (eller

9 avkodandet) av text är lika mycket som skrivandet en del i skapandet av mening. Därmed inte sagt att antalet tolkningar är oändliga, då läsarna (till exempel tv-tittare) och deras tolkningar alltid är situerade i en sociokulturell kontext (Hall 1997:18–19; Strüver 2007:687).

Representation, eller producerandet av mening, kan ses som ett producerande av kultur. Därmed är representation nära sammankopplat med identitetsskapande processer, helt enkelt att placera oss i världen. Vem vi hör ihop med och var vi hör hemma är frågor som återfinns i begreppet kultur och frågorna aktualiseras i social interaktion, där mening produceras och utbyts på en individuell nivå såväl som en samhällelig. Frågorna aktualiseras även via olika media, där massmedia, som televisionen, förmedlar mening i stor skala (Hall 1997:3). Medier kan, med Ulf Hannerz ord, i sin tur sägas vara ‖kulturens särskilda teknologi‖ som möjliggör att budskap förmedlas mellan människor utan att de behöver vara i varandras närvaro (Hannerz 1990:7).

Stuart Hall grundar sina teorier i bland andra Michel Foucaults teoretiska ansats, när Hall talar om diskurs som ett sätt att föra samman både språk och praktik till ett övergripande representationssystem. Diskurs kan förklaras som det specifika representationssystem eller sätt genom vilket man förklarar och legitimerar fenomen vid en given tidpunkt i historien. Diskurs möjliggörs av språk och praktik och är följaktligen beroende av social interaktion i någon form. Den sociala kontexten och de sociala relationer inom vilka representation existerar kan i sin tur förklaras i termer av maktrelationer (Hall 1997:42–43; jfr Foucault 1980:115).

Makt kan enligt Foucault inte förstås genom att utgå från till exempel statens suveränitet eller en viss dominant grupp i samhället, utan måste analyseras utifrån vad som möjliggjorde makten, nämligen ‖den mångfald av styrkeförhållanden som finns inneboende i – och organiserar – det område där de fungerar‖ (Foucault 2004:103). Makt kan således inte förstås genom att utgå från ett givet maktcentrum, utan som något som genomsyrar samhället genom styrkeförhållanden som i sin helhet manifesteras genom vad som upprepas, vad som upplevs som konstant och vad som reproduceras. Styrkeförhållandena producerar effekter, såsom formerandet av diskurser; sättet vi talar om, förstår och placerar fenomen och handlingar i en given tid och plats i historien. Makt är följaktligen enligt Foucault inte bara repressiv, utan högst produktiv, eller med Foucaults egna ord: ―if power was never anything but repressive, if it never did anything but say no, do you really believe that we should manage to obey it?‖ (Foucault 1980:119).

10

Hur fadderskapet representeras är avhängigt den diskursiva kontext i vilken det återfinns och begreppet begränsas, eller produceras, som en effekt av en uppsättning relationer/styrkeförhållanden. För att konkretisera diskursbegreppet kan fadderskapet sägas utgöra en uppsättning sanningar, eller antaganden, som bildar ett diskursivt ramverk, som jag väljer att kalla ‖fadderdiskursen‖, där begreppet fadder är centralt. För att ytterligare utveckla denna teoretiska ansats tar jag hjälp av Laclau och Mouffes begrepp moment, element och diskursivt fält. Det en diskurs gör är att försöka omvandla det mångtydiga (elementet) till det entydiga (momentet), vilket är en ständig process som hela tiden fixerar och bryter ner betydelser och diskursiva ‖sanningar‖. Element får en eventuell betydelse genom att placeras i relation till varandra på vissa bestämda sätt och blir i relationen moment. Den uppsättningen av betydelsebärande antaganden utgör diskursiva fält. Tar vi bort något av momenten så ändras förutsättningarna för de andra momenten och betydelsen förändras eventuellt. Det diskursiva fältet kan ses som ett visst begrepps uppsättning av betydelser (Winther Jørgensen och Phillips 2007:32–36).

Avgränsningen, eller det diskursiva fältet, kan sedan användas för att analysera begreppet fadder, vad som ingår i begreppet och vad som exkluderas. Med hjälp av begreppen diskurs och representation kan jag även belysa hur diskursen om fadderskap fungerar som narrativ och som praktik, hur diskursen görs i materialet jag utgår från, och därmed besvara mina frågeställningar genom att belysa hur fadderskapet aktualiseras i Faddergalan.

Men hur ska jag uttyda betydelser från de bilder jag ser på TV? Jag vill besvara frågan om varför representationerna ser ut som de gör. För att förklara det använder jag mig av Roland Barthes begrepp denotation och konnotation där denotation är den grundläggande, beskrivande nivån där många människor kan enas om en liknande, grundläggande betydelse. Den andra nivån, konnotation, innebär att vi placerar betydelsen i ett större semantiskt nätverk, och associerar till kollektivt hållna föreställningar (Barthes 1999:36–40; Hall 1997:38–39). Låt mig koppla detta till fadderbegreppet och Faddergalan, som marknadsför begreppet genom televiserade bilder. En sådan bild porträtterar ofta ett ensamt barn som tittar in i kameran och på tv-skärmen kan jag läsa texten "Bli fadder!". På den denotativa nivån kan man enas om att bilden föreställer ett barn, hon kanske har mörkt hår, befinner sig utomhus, i nötta kläder i ett varmt klimat. På en konnotativ nivå kanske jag iakttar på bilden och associerar barnet till fattigdom, föräldralöshet och ‖Tredje världen‖ och jag tolkar barnet som i behov av hjälp och ett ytterligare meddelande jag uttyder är att jag potentiellt är den som kan hjälpa barnet genom att bli fadder.

11

Bilder som produceras i marknadsföringssyfte är oundvikligen avsiktliga till sin natur, och de koder och beteckningar som återfinns i dessa bilder formas efter de förutsättningar som produkten ifråga karaktäriseras av och måste dessutom förmedlas så tydligt som möjligt. Detta, menar Roland Barthes, gör att vi med säkerhet kan tolka marknadsföringsbilders koder som pregnanta, och formade för att optimera avläsningen. Bilder skapade i marknadsföringssyfte är därmed rättframma och explicita (Barthes 1999:33). Därmed inte sagt att det finns en slutgiltig mening att uttyda, en rätt eller fel tolkning av bilderna, men frågan om vilken som är den föredragna betydelsen kan användas som verktyg i en analys (Hall 1997:228).

Välgörare och Nödställda – Vi och De Andra

Ett viktigt tema i denna uppsats är fadderskapet representerat som en relation, i termer av en social relation och dessutom en relation med en inneboende hierarki. För att undersöka representationer av fadderskap använder jag mig därför av makt, här med ett postkolonialt perspektiv.

I foucauldiansk och postkolonial anda så förknippas kunskap med maktens mekanismer, och som nämns i avsnittet om diskurs så måste formulerandet av kunskap, eller diskurser, förstås som en effekt av maktförhållanden. Forskning kring kolonial diskurs bygger på att kunskapen om de koloniserade områdena var (och är) nära förbundet med makten över dessa områden (Loomba 2005:53–54). Representationer som framställer ett civiliserat västerländskt ‖Vi‖ som överordnat de underordnade och ociviliserade ‖Andra‖ kan dateras till långt innan kolonialtiden. Genom att utgå från stereotyper som härrör från en relation byggd kring systematisk europeisk exploatering av stora delar av det som idag kallas utvecklingsländer framträder emellertid de postkoloniala maktrelationerna tydligt. Exploateringen legitimerades under kolonialtiden genom övertygelsen om att européerna var överlägsna medan De Andra varken hade behov eller förnuft nog att ta vara på sina naturtillgångar. Afrika har därtill ofta fått stå (och står) som direkt motsats till Europa på både ett geografiskt och konceptuellt plan, som den alltjämt bakvända, avlägsna och mörka kontinenten (McClintock 1995:41; Loomba 2005:36; Strüver 2007).

Bilder som används för att marknadsföra välgörenhetsorganisationer och samla in pengar har kritiserats från akademiskt håll ända sedan 1970-talet (se Lissner 1977). Representationen av den passiva tredjevärldenmedborgaren i nöd kontra den aktiva västerländska välgöraren som

12 ska hjälpa tredje världen ur fattigdomen är en vanligt förekommande stereotyp som har belysts och granskats från olika håll (se t ex Radley & Kennedy 1997:436; VSO 2001; Eriksson Baaz 2005; Lamers 2005). Kritiken, om än mångfacetterad och kontextbunden, härrör ofta från ett perspektiv som går under namnet postkolonial teori, eller postkolonial kritik. Postkolonial teori tar sin utgångspunkt i hur det i akademin, litteraturen och medievärlden har konstruerats vad som kan kallas en västerländsk identitet genom att framställa de homogena Andra som kontrast till en västerländskhet som därmed framstår som mer komplex. Detta genom att låta bilden av Orienten och det främmande agera motsats till allt som det västerländska samhället ska kännetecknas av, t ex förnuft, logik, intelligens och ljus mot Orientens mysticism, lättja och obskyritet (jfr Fanon 1969; Said 1993; Loomba 2005).

Den asymmetriska maktrelationen mellan vad som representeras som Väst och De Andra har ändrat skepnad under årens gång. Ett användbart begrepp för att förstå representationerna är utveckling. Begreppet är centralt i mycket av den politik som har bedrivits och fortfarande bedrivs i samband med omfördelandet av resurser (bistånd) från ‖Väst‖ till utvecklingsländer. Vissa platser och människor – läs Väst – har inom utvecklingsdiskursen kommit att få personifiera modernitet, kulturell anpassningsförmåga och politisk kompetens medan andra platser (Tredje världen) blivit symboler för underutveckling, kulturell statiskhet och politisk kaos (Grovogiu, i Khotari 2006:10–11). Institutioner som stater och internationella frivilligorganisationer talar i termer av fattiga länder, fattiga människor och deras möjlighet att få utvecklas, och mer eller mindre implicit menar man då utvecklas ‖som vi‖, de rika, och refererar därmed till en västerländskhet som förknippas med utveckling och välstånd. Den Andres utveckling förstås ofta genom en simplistisk uppfattning av utveckling som en skala. Det finns utvecklade länder som har nått långt på utvecklingsskalan och utvecklingsländer som inte har nått lika långt men förväntas gå samma väg. Det finns enligt denna uppfattning bara en väg till välstånd, nämligen utveckling (jfr Escobar 1995:3ff; Ferguson 2005:142).

Uma Khotari menar att dessa simplistiska distinktioner mellan ‖väst‖ och ‖Tredje världen‖ i utvecklingstermer inte kan förstås som separerade från en historia av rasifierande diskurser som förknippar människor till slaveri och kolonialism. Därmed menar Khotari att utvecklingsdiskursen är grundad i en rasifierande diskurs, vilket innebär att trots att diskursen bytt skepnad och frångått benämningar som civiliserad och ociviliserad eller kolonisatör och koloniserad så finns den binära relationen kvar som placerar människor och platser i samma gamla rasifierade relationer (Khotari 2006:10–11).

13

En viktig arena i formerandet av diskursen kring ‖Tredje världen‖ är biståndet och alla de institutioner, t ex frivilligorganisationer, som agerar inom bistånd, genom exempelvis marknadsföring av deras verksamhet (såsom Faddergalan). Organisationerna kan inte ses som allsmäktiga aktörer som kontrollerar kunskapen om ‖Tredje världen‖, eller som upphovsmän till det svältande afrikanska barnet (en vanligt förekommande biståndsstereotyp). Men som antropologen Machiel Lamers menar så är inte problemet att svältande barn inte existerar, det gör de, men att de stereotypa bilderna, när de repeteras år efter år, dominerar över verkligheten genom att utgöra en alldeles egen verklighet (Lamers 2005:39). Och för att återknyta till bistånd, utvecklingsdiskursen och representationer av Tredje världen så kan man säga att verksamhet som bedriver utvecklingsprojekt kontrollerar sanningen om utvecklingsländer och kan därmed sägas utöva makt över dessa områden (Escobar 1995:5; Lidchi 1999:100; Lamers 2005:45). Utvecklingsbiståndet vilar på idén om att det finns en Tredje värld, vilket implicerar att det finns en Första värld och en eventuell Andra värld, vilket gör att de inte bara återskapar idén om Tredje världen som plats, utan även representerar en världsordning (Strüver 2007:683).

Genom media och biståndsorganisationer får vi information om ‖Tredje världen‖, vi blir upplysta om kriser och katastrofer. Men det existerar samtidigt representationer av utveckling och ‖Tredje världen‖ som en förnimmelse, en möjlighet att känna (Løngreen 2001:226–227; jfr McClintock 1995). bell hooks talar om kommodifiering av Den Andre och menar att marknadsföring är en arena där andrafiering tar sig i uttryck som det som är kulturellt, dramatiskt och lockande (hooks 1999). Kulturantropolog William O’Barr, som går igenom representationer av Den Andre inom reklamvärlden, menar att man historiskt har representerat Den Andre som feminin eller barnlik. Den Andre, i form av en utländsk person eller, som i O’Barrs reseannonser; en utländsk plats, kanske inte alltid har porträtterats som kvinnlig, men genom en feminint kodad metafor framstår Den Andre som underordnad och undergiven (O’Barr 1994:79).

Inom ramen för marknadsföring av Den Andre som människa eller plats finns även inbäddat bilden av Tredje världen som feminiserad, och som representation även sexuellt tillgänglig, mottaglig och undergiven. O’Barr ger ett exempel med en bild som föreställer en kvinna och två män och som gör reklam för ett kulturcentrum i Polynesien. I dessa representationer, menar O’Barr, blir männen underordnade den amerikanska kvinnliga turisten eftersom de tillhör det exotiska, ‖Tredje världen‖, och hon utgör den som konsumerar Tredje världen. Hon representeras på bilden som vit, leende, betalande gäst medan de tillika leende männen vid

14 hennes sida är mörkare och har målningar i ansiktet och får representera det som konsumenten kan få; leende, kulturbärande, tjänstvilliga främlingar (O’Barr 1994:83–86, jfr hooks 1999).

Kvinnor, barn och andra offer – välgörenhet och imperialism

Chandra Talpade Mohanty vill belysa hur faktorer såsom etnicitet, plats och social klass har förnekats i rådande (västerländska) representationer och att man kan identifiera en västerländsk feminism som stått som outtalad norm och formulerat sanningen i analyser av De Andra. Mohanty visar på en effekt av representationerna när hon menar att bilden av ‖tredjevärldenkvinnan‖ har växt fram som stereotyp och koncept. Den kvinnan ses som medlem av en homogen grupp kvinnor som utmärks av att de är förtryckta, outbildade, fattiga, traditionsbundna, religiösa, familjeorienterade, utan kontroll över sina egna kroppar och offer i största allmänhet. Bilden av den västerländska kvinnan tar därmed form som en implicit kontrast till ‖tredjevärldenkvinnan‖ och uppfattas istället som välutbildad, modern, frigjord, med kontroll över sin egen kropp och självständig (Mohanty 2003:38–39).

En annan välkänd representant för Tredje världen är barnet, särskilt det behövande barnet; barnet som svälter, barnet som är sjukt, barnet som är föräldralöst, barnet som saknar skola, barnet som tvingas försörja sig själv. Dessa bilder av barn har främst återfunnits inom biståndsverksamhet och används för att få människor att ge pengar och spelar på tanken om humanitet och barnets för givet tagna behov av skydd och omvårdnad. Barnet är ett exempel på den ‖oförtjänt fattige‖, en representation som återkommer i biståndsbilder och spelar på tanken om att barnet är maktlöst inför sin situation och därför förtjänar välgörenheten, till skillnad från många vuxna som i högre grad ses som ansvariga för sin fattigdom (Lowry 1998:98–99; Devereux 1997).

Barnet är dessutom per definition underordnat och ses som naturligt att ta hand om. Dessa representationer kan samtidigt ses som återskapare av en negativ uppfattning om en Tredje värld, en uppfattning som karakteriseras av fattigdom, sjukdom, underutveckling, pessimism och hopplöshet. Alla dessa ‖underutvecklade‖ människor symboliseras därmed i barnet, som per definition är i färd att utvecklas. Barnet får även representera den tilltänkta mottagarens position som generellt representeras av fattigdom, behov, beroende, underordning och passivitet. Dessa får i sin tur agera som kontrast till den avsedda givarens position av rikedom,

15

överflöd, självständighet, överordning och aktivitet (jfr Coulter 1989; Radley och Kennedy 1997; Hatt 1999; Lidchi 1999; Lamers 2005; Manzo 2006; Strüver 2007 m fl.). Dessutom reproducerar bilderna barnet som metafor för Tredje världen och Väst som implicit omvårdare, expert eller fadersgestalt (Escobar 1995:30, 159).

Mohanty menar att den västerländska feminismen smält ihop med imperialism i och med att de representationer som den västerländskt präglade feminismen genererar måste förstås i relation till ett förhållande där västerländsk ‖produktion, publikation, distribution och konsumtion av information och idéer‖ dominerar i globala sammanhang (Mohanty 2002:198). Än en gång kan bilder som produceras i syfte att marknadsföra bistånd få exemplifiera sådana representationer där skillnader mellan Vi och De Andra blir könade och rasifierade, men även på basis av skillnad mellan regioner. Internationellt bistånd har inte sällan som mål och uppgift att överbrygga skillnader och orättvisor på global nivå men som skapare och distributör av representationer av platser och regioner är de samtidigt ansvariga för att återskapa samma föreställningar, när de yrkar på just dessa skillnader för att föra fram sitt humanitära budskap (Strüver 2007:681; Manzo 2006).

Raka Shome tar hjälp av resandet som nationell representation och praktik och menar att den västerländska nationens önskade position som geopolitisk centrerad och internationellt överordnad konstrueras genom att placera den vita kvinnan gentemot Tredje världen. Genom att låta henne resa, bildligt såväl som bokstavligt, till ‖Andra‖ platser återskapas nationen i dessa representationer. Hon menar, med utgångspunkt i en förståelse av ett vitt västerländskt patriarkat, att den vita femininiteten används som ersättare för maskuliniteten på en internationell arena, och säkerställer därmed både patriarkatet och vad hon kallar det västerländska imperialistprojektet (Shome 2001:333).

Shome pekar på en lång tradition av bilder av vita västerländska kvinnor som ägnar sig åt humanitärt arbete och ger exemplet prinsessan Diana. Den brittiska prinsessan, menar Shome, var en nationell symbol som när hon bröt med det brittiska kungahuset och började leva ett annat liv omkodades enligt vissa specifika parametrar för att passa in i den förväntade och önskade nationella femininiteten. Det var en femininitet som placerades i en global kontext, där Diana fick agera nationell symbol genom att placeras i relation till ‖andra‖ människor. Det var då inte hennes förhållande med Dodi Al Fayed, en man tilldelad epitetet ‖Egyptian playboy‖ eller det senare förhållandet med muslimska doktor Hansat Khan – båda två män som kunde passat in i kategorin ‖främmande‖ – som kom att dominera minnesbilderna av den

16 avlidna prinsessan, utan hellre som en kvinna aktiv inom humanitärt arbete. Bilder på Diana med skyddsutrustning i stöd för projekt att röja landminor åt människor i Angola, eller med barn i famnen som drabbats av AIDS, fick representera Diana som den brittiska, västerländska och humanitära kvinnan och den goda vita modern (Shome 2001:334–337).

Ania Loomba diskuterar den vita femininiteten och den västerländska välgöraren med hjälp av bland andra Gayatri Spivak, och menar att man oproblematiserat har hyllat det västerländska kvinnliga subjektets talförhet utan att identifiera hur hennes utrymme påverkats eller till och med möjliggjorts genom imperialismens expansion (Loomba 2005:161). Spivak talar om de ‖subalterna‖, vilket refererar till ‖tredje världens subjekt‖ och hur den positionen missgynnas genom ett begränsat talutrymme. Talet i Spivaks teorier utgörs av tillträde till språkliga och politiska representationsformer och att den subalternas tal, i de fall hon talar, inte utgör ett legitimt yttrande (Lindgren 2009:180). Spivaks kända mening ‖vita män räddar bruna kvinnor från bruna män‖ (Spivak 1994:93) belyser hur det imperialistiska styret karaktäriserades av en dynamik och en tankegång om de ‖andra‖ männen som barbariska. Den dynamiken fungerade legitimerande för den kolonialistiska politiken som därmed framstod som en välgörande kraft (Loomba 2005:153).

Partnerskapets bistånd och fadderskapets teori

Utvecklingsdiskursen och representationerna av länder som moderna respektive utvecklade härrör som sagt delvis ur biståndspolitik, en arena som generellt sett gått från att representeras av stater och andra stora aktörer till att i större utsträckning kopplas samman med en uppsjö av mindre frivilligorganisationer och enskilda aktörer (Lidchi 1999:92). Biståndspraktiker har, som resultat av bistånds- och utvecklingskritiken, gradvis ändrats för att komma ifrån bilden av ett paternalistiskt Väst som ger hjälp till passiva utvecklingsländer. Numera presenteras bistånd som ett partnerskap, givar- och mottagarländer emellan. Partnerskapets bistånd ska enligt denna modell byggas kring mänskliga rättigheter och jämlikhet mellan givare och mottagare, transparens i biståndsarbetet och ömsesidigt utbyte. Dessa ideal kan sägas reproduceras i Faddergalan och idén om fadderskapet som ett bistånd mellan enskilda individer och verksamheten framstår ofta som en gräsrotsorganisation, där Plan ska möjliggöra för lokala krafter att utveckla sitt samhälle på olika sätt, snarare än att Plan som biståndsorganisation ska bestämma alla villkor.

17

I många fall så är dock partnerskapsdiskursen inte mindre paternalistisk än utvecklingsdiskursen. Detta menar utvecklingsforskare Maria Eriksson Baaz, som i en afrikansk kontext belyser hur partnerskapsidealen bara efterlevs delvis. Hon menar att det hos biståndsarbetare som hon talat med återfinns flera antaganden om givare och mottagare av bistånd som vilar i paternalistiska ideal, där ekonomi och makt påverkar hur de tillfrågade identifierar sig (Eriksson Baaz 2005:3-6, 168).

Eriksson Baaz menar dock att trots partnerskapsdiskursens maskerande av vad som i grunden är asymmetriska relationer byggda kring ojämlika ekonomiska och maktrelaterade positioner så utmanar ändå partnerskapsdiskursen dominerande representationer genom att förmedla alternativa ideal. Hon menar att vi inte kan bortse från den postkoloniala kontexten, men att identiteter är avhängiga diskurser och att identiteter därmed aldrig är determinerande. Därför ökar betydelsen av vilka bildframställningar som tillåts dominera i representationen av Afrika eller platser som identifieras som Tredje världen. Samtidigt påpekar Eriksson Baaz att när man söker bättre alternativ och försöker byta ut ‖negativa‖ representationer av De Andra istället riskerar att återskapa föreställningar om den Andre som mer autentisk, i termer av förmodern och oförstörd. Ett annat problem med alternativa representationer, om vi ser närmre på partnerskapsidealet och tanken om ömsesidigt utbyte, till exempel i form av kulturellt utbyte, är att givarländerna inte sällan är samhällen genomsyrade av rasism och segregation. Ett sådant utbyte ger potentiellt ytterligare kraft åt en redan dominerande representation av ett överordnat västerländskt subjekt (Eriksson Baaz 2005:173–175).

Forskning kring representationer inom marknadsföring av fadderbarnsverksamhet är sällsynt. En studie inom ämnet är dock Michelle Lowrys (1998) sociologiska masteruppsats The construction of ”needy” subjects: An analysis of the representation of ”Third World” children in charity advertising. Lowry analyserar representationer av barn i marknadsföring i samband med bland annat fadderbarnsverksamhet och menar att dessa representationer skapar hegemoniska diskurser och politiskt problematiska bilder och att de genom stereotypisering cementerar den hierarkiska relationen mellan ‖Väst‖ och ‖Tredje världen‖. Lowry har vad hon kallar ett perspektiv av anti-förtryck när hon analyserar reklambilder för välgörenhet. Hon utgår från ‖ras‖ (race), klass och kön/genus i sin analys och menar att det finns rasism och kolonialism inbäddat i fadderskapet.

Lowry analyserar inte bara representationer utifrån marknadsföring utan fokuserar även på biståndspraktiker i sin uppsats och kritiserar hur fadderskapet är inriktat på ett enskilt barn,

18 vilket inte är fallet med fadderskapet i denna uppsats, där biståndet riktas till samhällen och inte enskilda barn. Lowry menar att de problematiska representationerna tillsammans med punktmarkerande bistånd till enskilda barn skapar ineffektiva biståndspraktiker som återskapar snarare än att utmana orättvisa strukturer (Lowry 1998:94–95). Hon är kritisk till fadderverksamheten och menar att det skapar orättvisor biståndsmottagare emellan när pengarna går till ett enskilt barn. Lowry sällar sig i sitt genusperspektiv till den dåvarande, feministiskt initierade kritiken som menade att kvinnorna glömts bort i biståndspolitiken och att man genom att ge resurser riktade till kvinnor stödjer hela familjen, eftersom kvinnor enligt statistiken i större utsträckning än män lägger pengarna på att försörja familjen och utbilda sina barn (Lowry 1998:16). Denna kritik har fått genomslag inom biståndspolitik som numera i större utsträckning aktivt verkar för att inkludera kvinnor i projekten.

Vad denna uppsats har som ambition att bidra med, förutom att undersöka fadderskapet i en svensk kontext genom TV-programmet Faddergalan, är att analysera hur fadderskapet är konstruerat i förhållande till exempelvis rasifiering och kön/genus. När Lowry talar om ett perspektiv av anti-förtryck och kritiserar biståndspraktiker för att eventuellt vara misogyna menar jag att det är otillräckligt att se förtryck enbart som en effekt av rasifiering och klass, som i Lowrys genusperspektiv tar sig uttryck i biståndspraktiker som diskriminerar kvinnor i ‖Tredje världen‖. Den här uppsatsen analyserar snarare hur representationerna av fadderskap både är avhängiga och återskapar processer som kan förstås utifrån ett postkolonialt feministiskt perspektiv, där rasifiering och kön/genus inte kan förstås separerade från varandra (jfr Gwinn Wilkins 2005:269).

Till skillnad från Lowry fokuserar denna uppsats inte på ‖kvinnor‖ i biståndsrepresentationer och praktiker, utan belyser hur rasifiering, såväl som klass, ålder, plats, genus och kön genomskär fadderskapet och genomsyrar varandra i en analys av representationer av fadderskap i Faddergalan. Därmed är det inte sagt att ett perspektiv av anti-förtryck är oanvändbart men, som Mohanty menar i sin kritik av den västerländska feminismen, så måste vi först avkolonisera feminismen för att inte vara en del av en struktur som placerar ‖andra‖ människor i marginaliserade positioner med hjälp av imperialistiskt färgade utgångspunkter. Eller kort sagt, som Shome uttrycker det, vara en del av ‖det imperialistiska projektet‖ (Shome 2001:333).

19

3. Faddergalan

Välkommen till en afton med musik och artisteri, för jordens behövande barn! (Faddergalan 1999)

I det här avsnittet presenteras Faddergalan och jag går igenom upplägget och de olika delarna som utgör tv-programmet. Detta i syfte att identifiera och analysera representationer av fadderskap i materialet. Det är i första hand en generell redogörelse för programmets struktur och innehåll samt en början till analys av de olika delarnas betydelse. Slutligen presenteras en sammanfattande genomgång av Faddergalans historia tillsammans med en diskussion kring hur programmets utveckling kan tolkas.

Faddergalan sändes första gången 1998 och har sedan dess sänts en gång per år. Programmet är ett samarbete mellan den kommersiella tv-kanalen tv4 och frivilligorganisationen Plan Sverige. Plan, även känd som Plan International, etablerades i Sverige 1997 men har funnits sedan 1937 och grundades av två britter i syfte att hjälpa barn i nöd efter det spanska inbördeskriget genom att förmedla faddrar. Tanken var skapa en relation som inte bara var ekonomisk utan även personlig (plan-international.org). Denna tanke är en röd tråd i Faddergalan, som på olika sätt betonar de sociala värdena i fadderskapet, genom att göra reportage om möten mellan fadder och fadderbarn och framhålla gåvogivandet och brevskrivning som en viktig del av relationen mellan fadder och fadderbarn.

Ett utmärkande drag för Faddergalan och Plans fadderverksamhet kan sägas vara det ekonomiska biståndet utformat som social relation mellan enskilda individer. Fadderskapet lyfts fram som en unik möjlighet att inte bara hjälpa människor i fattiga länder, utan även få en inblick i hur andra människor lever, som en form av kulturmöte. Liknande televiserade välgörenhetsgalor, som exempelvis Sveriges Televisions ‖Världens Barn‖, ett program som blandar underhållning och biståndsinsamling likt Faddergalan, saknar fadderskap och erbjuder ingen social kontakt mellan givare och mottagare av bistånd. Samma sak med TV4’s nya satsning Humorgalan, som sändes första gången våren 2010, där TV4 samarbetar med Unicef och erbjuder tittarna att bli ‖Världsföräldrar‖ genom att betala 100 kronor i månaden som går till biståndsprojekt, men inte heller här erbjuds någon social relation, utan världsföräldraskapet är ett mer anonymt åtagande.

Vad som ofta betonas i Faddergalan på tal om det unika med fadderskapet är att faddern har en möjlighet att se att pengarna verkligen går fram, till skillnad från andra

20 välgörenhetsformer. Eftersom faddrar och fadderbarn har en social kontakt med varandra (faddern får ju brev och fotografier från sitt fadderbarn) så ska det fungera som en sorts garanti för att pengarna når fadderbarnet. Plan som organisation beskrivs som en förmedlare av ekonomiskt såväl som socialt utbyte mellan individer, och lägger betoningen på den enskilda individens makt och inflytande över biståndsarbete, och då främst den enskilda biståndsgivaren, men även biståndsmottagaren.

Faddergalans upplägg

Faddergalan är vanligtvis två till tre timmar lång och sänds oftast någon gång i spannet mellan klockan 20 och 23 en måndag, fredag eller lördag.8 De ständiga programledarna, med vissa undantag9, heter Agneta Sjödin och Bengt Magnusson och tilltalas vanligtvis med sina förnamn. På TV-tablåerna de olika åren presenteras dessa två återkommande som ‖folkkära‖ och båda är kända TV4-profiler, Bengt främst som nyhetsuppläsare och Agneta har synts i flertalet underhållningsprogram, ofta som programledare. Dessa två brukar synas lagom uppklädda och högtidliga, Agneta i varken för lång eller för kort klänning och Bengt i mörk kostym.

Att uppmana tv-tittarna att ringa in och bli faddrar är det allra vanligaste inslaget i Faddergalan. Detta kan ske på olika sätt och det vanligaste och mest rättframma sättet är att helt enkelt låta en programledare eller någon annan medverkande titta in i kameran, säga ‖Bli fadder!‖ och rabbla telefonnumret. Telefonnumret man som tittare ska ringa finns dessutom ofta fäst i ett hörn av tv-bilden så att man alltid ser det, samtidigt som även dekorer och bakgrunder till galan pryds av telefonnumret. Vanligtvis är det endast ett telefonnummer, men allt eftersom fadderskapet utvecklades och man kunde bli temafadder, katastroffadder etc. så utökades antalet nummer. Sedermera har man gått tillbaka till ett enda telefonnummer, antagligen i syfte att förenkla proceduren för tv-tittaren.

Ett annat av Faddergalans genomgående attribut är att det sänds direkt, oftast från Stockholm. Vissa år har dock galan sänts från ett annat land; programledare och musikartister har uppträtt i direktsändning på en scen placerad i ett samhälle där Plan bedriver biståndsprojekt. Man har

8 År 2000, 2001, 2002 och 2009 sändes Faddergalan en måndag. År 2003, 2005 och 2006 sändes den en fredag. År 1999, 2007 och 2008 sändes den en lördag. År 2004 sändes programmet en onsdag, på världsaidsdagen. 9 År 2004 är programledarrollen uppdelad mellan olika kända profiler och Bengt och Agneta figurerar endast i reportage och inslag. (2007 är programledarrollen uppdelad på så sätt att tv-profilen Gry Forssell leder galan i Sverige från Göteborg medan Bengt sänder från Uganda och Agneta från Filippinerna.) 21 dock samtidigt haft en studio i Sverige där delar av galans inslag placerats, t ex telefonpanelen med kändisar som tar emot samtal från tv-tittare. I programmet finns förutom Bengt och Agneta i direktsändning ytterligare ett antal återkommande inslag, vilka jag har valt att identifiera och dela upp likt följande:

- Musikuppträdanden - Humorinslag - Telefonpanel med kändisar som tar emot inkommande samtal - Anna Hägg Sjökvist, generaldirektör Plan Sverige - Korta inslag med personporträtt för att uppmana att ringa in - Inslag med presentation av Plans biståndsprojekt eller biståndsbehov - Inslag med kändisar som besöker fadderbarn eller presenterar biståndsprojekt - Inslag med faddrar som besöker fadderbarn

Musik

I den genomsnittliga Faddergalan ingår det åtta eller nio musikuppträdanden. Dessa musikuppträdanden kan sägas gå under benämningen hitmusik, alltså musik som återfinns på topplistor och ingår i genren popmusik, eller populärmusik; musik som konsumeras av den breda massan. Musiken brukar framföras av etablerade, kända musikartister, alternativt artister som kan anses kända vid tidpunkten för galan. Ett exempel på en etablerad artist är Carola, som har återkommit flera år. Exempel på artister som är aktuellt populära är de artister som är kända genom ett annat TV4-program, nämligen Idol, ett program vars syfte är att ta fram nya musikartister. Idol-artisternas medverkan är vanligt förekommande i de senare upplagorna av Faddergalan, från 2004 och framåt. Ibland medverkar de uppträdande musikartisterna även i utlandsreportage (se nedan) och på senare år har det blivit vanligt förekommande att poängtera att artisterna som sjunger är faddrar och var i världen deras fadderbarn lever.

Det finns ytterligare en typ av musik i Faddergalan, nämligen den som hörs i de olika reportagen. Inte sällan ackompanjeras bilder på barn med sentimental och lågmäld musik. Barnen kanske är ensamma, sjuka, fattiga eller något annat som kräver hjälp, vilket kan antas förstärka känslan av barnens nöd. Den sentimentala musiken tillsammans med bilderna av barn i behov av hjälp förstärker budskapet att tittarna bör engagera sig genom att ringa in, då musiken spelar på känslor, bokstavligt talat. Reportagen kan med hjälp av den stundtals

22 filmiska musiken ses som fiktiva dramer där musiken och bilderna berättar en historia där du som tittare potentiellt utgör dramats lösning och lyckliga slut.

Andra inslag åtföljs av lättsammare musik i snabbare tempo, ofta för att betona vikten av Plans arbete när man visar olika projekt och människorna (biståndsmottagarna) som har dragit fördel av välgörenheten. Denna gladare musik kan ibland vara av ett mer exotiskt eller ‖etnifierat‖ slag, till exempel trummor eller flöjtmusik, beroende på var i världen reportagen utspelas; trummorna hörs när reportagen utspelas i ett afrikanskt land medan flöjtmusiken läggs på reportage från Sydamerika. Den exotiskt präglade musiken spelas exempelvis i reportagen om faddrar som besöker fadderbarn. Den förstärker känslan av att vi förflyttar oss, och är någon ‖annanstans‖. I kontrast spelas popmusiken oftast tillsammans med stockholmsstudions live-uppträdanden, vilka följaktligen förknippas med Sverige och ‖här‖. Som jämförelse hörs aldrig ‖etnifierad‖ musik som kopplas till Sverige, t ex svensk folkmusik, varken i studion eller i utlandsreportagen. Sammanfattningsvis representerar Faddergalan ett Sverige som framträder genom Stockholm och popmusik, vilket ger ett intryck av urbanitet, centralhet och modernitet. Samtidigt representeras platsen där fadderbarnen bor genom den ‖etnifierade‖ musiken och blir därmed istället förknippad med tradition, kultur, exotism och primitivism.

Humorinslag

Den där trevliga känslan i magtrakten man får av att vara fadder, den kan man lika gärna få av en sexa punsch.

Ett annat inslag i Faddergalan är humorn. Citatet ovan är hämtat ur 2004 års faddergala då man gjorde en serie inslag med en figur vid namn Ragnar Tväär; en bitter, äldre, svensk man som kommer med olika anledningar till att inte bli fadder. År 2000 är det skådespelarna tillika mor och dotter Kim och Tintin Anderzon som gör en sketch där Tintin kommer hem till sin mamma Kim på middag men Kim har glömt att de skulle umgås för hon ‖har ju så många barn nuförtiden‖ och syftar därmed på sina fadderbarn. Tintin grälar dessutom på sin mamma för att hon skickar videoklipp till sina fadderbarn där hon dansar och menar att ‖det här med fadderbarn, det är för att vi ska uppmärksamma barn i tredje världen, inte för att tredje världen ska uppmärksamma dig!‖. 2007 är det tv-profilen Carina Berg som figurerar i humorinslagen som denna gång utspelar sig ute på stan och Carina attackerar människor som lägger pengar

23 på saker som inte är fadderskap (t ex taxi, buss, kläder, mat) och till sist går hon över styr och attackerar alla möjliga människor på lösa grunder, t ex en representant från Unicef som samlar in pengar till välgörenhet.

Hur stor andel av Faddergalan som ägnas åt humoristiska inslag skiftar från år till år. 2001 har man bara ett humorinslag; ett nummer av ståupp-komikern David Batra, medan man har tio humorinslag 2003. Något som förenar många av humorinslagen är dock att de ofta ironiserar kring vad som kan uppfattas som Sverige, svenskar och svensk livsstil. Det är kända tv- profiler och skådespelare som figurerar i inslagen och de personifierar ofta den svenska faddern och den svenska kontexten. Ironin kan bestå i att den svenska faddern har det oförskämt bra i jämförelse med fadderbarnen, eller att den svenska faddern missförstår fadderrollen på olika sätt, som i Kim Anderzons inslag, eller att den svenska faddern försöker göra allt rätt och vara så engagerad och så blir det ändå fel, som i Carina Bergs inslag. Eller så är den ironisk på så sätt att det framstår som en självklarhet att bli fadder, som i inslagen med karaktären Ragnar Tväär. De gånger Faddergalan har utspelat sig utanför Sverige så har humorinslagen bestått i att låta karaktärer som får representera lokalbefolkning skämta om hur konstiga svenskarna ter sig för dem.

Humorinslagens funktion i Faddergalan är enligt min tolkning, precis som musikuppträdandena, att verka underhållande. Underhållningen kan sägas förmildra en del av den allvarlighet som Faddergalan förmedlar genom inslagen om fattiga människor i världen. Humorinslagen samsas med de allvarligare, mer informativa inslagen och skapar därmed skarpa kontraster mellan lek och allvar. Samtidigt är det just kontrasten däremellan som återkommer som poäng i humorinslagen, och tar sig ofta uttryck i att handla om svenskar och svenskhet.

Många inslag bygger på att förlöjliga svenskar, humorn ligger oftast i att skratta åt ‖oss själva‖. Men på samma sätt som humorn eventuellt förlöjligar svensken så definieras hon samtidigt. I Faddergalan 2000 frågar man sig i humorinslagen varför man ska bli fadder, varpå ett inslag föreställer en familj bestående av mamma, pappa och barn, där fadder är ‖ett sätt att leva‖. ‖Vi försöker leva exakt som vårat fadderbarn‖ menar den fiktiva familjen och berättar hur de har slutat använda rinnande vatten, att de odlar cassawa etc. och att de genom detta har minskat risken för välfärdsjukdomar med 80 %. Även här finns ett förlöjligande av den svenska faddern, genom att framställa den som att göra för mycket utan att egentligen åstadkomma något eller bara helt enkelt framställa svensken som en irrationell och konstig

24 individ. Samtidigt vilar poängen i detta humorinslag på en antagen bild av den svenska kärnfamiljen som välbärgad och del av ett välfärdssamhälle, i kontrast till bilden av fadderbarnets antagna livssituation med hårt slit för att få ihop mat och vatten och risk för fattigdomsrelaterade sjukdomar. Denna lek med kontraster betonar och definierar därmed inte bara svensken, utan även Den Andre, fadderbarnet.

Humorinslagen definierar och representerar således både faddern och fadderbarnet. I dessa exempel och flera inslag med dem, finns dock samtidigt ett förlöjligande av den svenska faddern. Detta leder onekligen till frågan huruvida hela fadderskapet, även fadderbarnet, Den Andre, som är en oskiljaktig del av fadderskapet, också förlöjligas i och med dessa humorinslag. För att analysera den möjligheten kan vi se närmare på vad jag väljer att kalla förlöjligandets funktion. När det genomgående handlar om att kontrastera fadder mot fadderbarn, ‖vi‖ mot ‖de andra‖, och det hela slutar med att skratta åt den svenska faddern så kan det tolkas som ett försök att ta ner henne på jorden, så att säga, eller avmystifiera faddern och göra henne mänsklig och därmed mer tillgänglig som identitetsposition. Om faddern blir mer mänsklig kanske hon eventuellt blir mer jämställd med det vanligtvis underordnade fadderbarnet. Humorinslagen använder dock det främmande och ‖osvenska‖ som ständig kontrast för att göra sina poänger, vilket kanske avmystifierar faddern, men bibehåller samtidigt mystiken kring fadderbarnet, vars person aldrig blir föremål för skratt och hån, utan företräder den allvarliga kontrasten; verkligheten som den bekväma svensken aldrig tycks begripa.

Telefonpanelen

Telefonpanelen består av en samling kända personligheter som medverkar i direktsändning för att ta emot samtal från tv-tittare som vill anmäla sig att bli faddrar. Telefonpanellisterna kan vara allt från musikartister, elitidrottare, skådespelare och politiker. De brukar befinna sig i nära anslutning till scenen och kamerorna brukar svepa över dem där de står och talar i telefon och fyller i formulär allt eftersom tittarna ringer in. Programledarna brukar även gå över till telefonpanelen och höra hur det går, samt låta någon av dessa kändisar svara på frågor kring fadderskapet. Frågorna är av återkommande karaktär och handlar om vad fadderskapet innebär, vad det kostar, om pengarna går fram, vem som får pengarna och vad som händer om man avslutar sitt fadderskap. Allt detta brukar telefonpanelen svara på varje år

25 och kan därmed delvis sägas representera experter, eller Plan som organisation, trots att det är uppenbart att dessa kända människor egentligen sysslar med andra saker.

Telefonpanelen som institution får samtidigt representera ett förkroppsligande av en essentiell dimension av Faddergalan, nämligen att övertyga människor att ringa in och bli faddrar. Själva telefonerandet som aktiv handling står i centrum här, och vi som tittare får se och höra kända personer som sitter och pratar med människor, människor som vi inte kan se eller höra men som vi vet är tv-tittare som ringer in. Kändisarna får uttala sig om hur det går och hur många som ringer in och vad tittarna som ringer in pratar om. Handlingen – telefonerandet – sker i direktsändning och gör panelen till ett flyktigt fenomen, som en implicit uppmaning till tittaren att skynda sig att ringa in. Du kan ju när som helst ringa in och bli fadder hos Plan, men det är bara här och nu ikväll som ditt samtal tas emot av en telefonpanel bestående av kända personer, vilket ger en känsla av att det är en sensationell möjlighet som inte bör missas. På senare år försvann telefonpanelen ur Faddergalan och 2009 förklarar man att det sitter en grupp på 70 Plan-volontärer i Göteborg och tar emot samtal, vilket blir ett mer anonymiserat telefonsvarande. Samtidigt tar Plan därmed över rollen som kommunikatör till tittarna, vilket kan sägas innebära att bilden av mottagandet av den blivande faddern får en mer professionell prägel.

Anna Hägg-Sjöquist

En person som får representera Plan i allra högsta grad är organisationens generalsekreterare Anna Hägg-Sjöquist, som medverkar i samtliga Faddergalor. Hennes roll är att besvara frågor kring Plan och fadderskapet, liknande de frågor som telefonpanelen svarar på. Hon får ibland även diskutera mer specifik och fördjupad problematik i de områden där Plan bedriver biståndsprojekt. I Faddergalan 2007 berättar till exempel Anna Hägg-Sjöquist om föräldralösa barn varpå hon introducerar möjligheten att bli e-byfadder. Hägg-Sjöquist har medverkat i samtliga faddergalor. Som representant för Plan får hon personifiera inte bara organisationen utan även professionalismen och legitimiteten i hela Faddergalan genom att hennes roll tar sig uttryck som en motpol till de mer glättiga inslagen i galan. Anna Hägg-Sjöquist ler och är trevlig men uppträder aldrig underhållande eller humoristiskt, i kontrast till musik- och humorinslag. Hennes namn sägs dessutom ofta i sin helhet, till skillnad från programledarna, som oftast nämns vid sina förnamn. Hon levererar fakta i form av siffror och statistik och får

26 svara på viktiga frågor. Hon brukar även fortlöpande under kvällen informera om hur många nya faddrar som värvats och i slutet av programmet brukar hon översätta antalet faddrar i pengar. Samtidigt är hon inte reducerad till någon neutral myndighetsperson utan kan framstå personligt engagerad, till exempel när hon berättar om sina två fadderbarn. Anna Hägg- Sjöquist blir i Faddergalan en karaktär som förmedlar både auktoritet och legitimitet, likaväl som personligt engagemang.

Fyra kategorier av dokumentära reportage

Förutom underhållning i form av musik och humor och information om fadderskapet upptas en stor del av Faddergalan av reportage från länderna där Plan är verksamt. Reportagen är av flera olika slag, och jag har valt att dela upp dessa i fyra olika kategorier. Den första kategorin reportage är korta personporträtt som avslutas med en uppmaning om att bli fadder, antingen genom en röst som säger det, eller en text som säger det, tillsammans med telefonnumret. På senare tid avslutas dessa inslag endast med att numret man ska ringa visas som text, som en tyst uppmaning till att bli fadder. Dessa inslag porträtterar nästan uteslutande barn. Vi får oftast veta i vilket land de bor, vad de heter i förnamn och hur gamla barnen är. Vi får information om deras familjeförhållanden, om de har föräldrar och vad dessa eventuella föräldrar gör, om de arbetar, är sjuka, arbetslösa eller något annat. Vissa av dessa inslag är dock av mer symbolisk karaktär där man inte får så mycket information om barnet förutom att de verkar vara i behov av hjälp. Barnen är ofta ensamma i bild, eller ibland tillsammans med andra barn, vare sig de har föräldrar eller inte. Inslagen är inte sällan ackompanjerade av sorglig musik och barnet tittar ofta in i kameran. I de tidigare årens faddergalor presenterades barnen i dessa korta inslag av en berättarröst och barnets funktion är att synas i bild och eventuellt se in i kameran, utan ord. I de senare upplagorna av faddergalan är det dock vanligare att barnen berättar om sin situation med sin egen röst. I vissa inslag presenteras barnet endast genom text och eventuellt musik. Gemensamt för dessa korta personporträtt är att dessa barn ofta är i uppenbart behov av hjälp, antingen för att de är fattiga, hungriga, föräldralösa, sjuka eller inte kan eller får gå i skolan.

Den andra kategorin består av reportage som handlar om Plans biståndsarbete och är generellt sett längre och mer omfattande än de korta personporträtten. De liknar den första kategorin inslag eftersom vi även här får möta barn i svåra situationer. Skillnaden är att vi nu får se olika ‖lösningar‖ på problemen vi ställdes inför i den första kategorin inslag. Problemen, t.ex.

27 svält, sjukdom etc., identifieras och uppmärksammas i en specifik kontext, och därefter ges exempel på hur Plan arbetar. I Faddergalan 2007 får vi till exempel se ett inslag från Uganda med föräldrar som är döende i AIDS och barn som är eller riskerar att bli föräldralösa. Inslaget berättar samtidigt om Plans projekt med minnesböcker, som innebär att de HIV- smittade föräldrarna får skriva ned saker i en bok som deras efterlevande barn kan läsa, för att minnas sina föräldrar och kunna ta del av föräldrarnas erfarenheter efter att de dött. Dessa lösningar som presenteras i inslagen tydliggör Plan som välgörare, särskilt i de senare faddergalorna, då Plans logotyp ständigt syns i samband med biståndsprojekten; i form av skyltar på skolor, vårdcentraler etc. som byggts i Plans regi. I tidigare faddergalor var Plan som organisation mindre tydlig och därmed var det större betoning på att det var faddern eller tv-tittaren som möjliggjorde biståndsprojekten. En anledning till Plans ökade synlighet i dessa reportage kan vara den ökade konkurrens som har uppstått på senare år, då flera biståndsorganisationer erbjuder fadderskap, och att Plan därmed vill stärka sitt varumärke.

I tidigare faddergalor bestod dessa inslag generellt av en berättarröst som presenterade människorna och projekten i inslagen medan det i de senare faddergalorna är vanligare att människor på plats, i form av biståndsmottagare, lokala experter och lokala Plan-arbetare berättar om situationen. Detta medför att gränsen mellan givare och mottagare i dessa reportage delvis suddas ut. Eftersom fler aktörer får göra anspråk på biståndsprojekten och ‖lösningarna‖ så förflyttas fokus från faddern till människorna på plats. Detta sätt att betona människorna som agerar direkt i biståndsprojekten, som mottagare eller lokala experter, ger en bild av hur pengarna används och legitimerar på så sätt fadderskapet genom att visa hur fadderns pengar används förnuftigt av människor på plats. Även dessa inslag avslutas ofta med en uppmaning att bli fadder, men är överlag mer av upplysande snarare än uppmanande karaktär. Ytterligare en skillnad från den första kategorin inslag med korta porträtt av fadderbarn är att dessa längre inslag kan uppfattas mer positivt. Plan är synligare och det finns fler lösningar, vilket ger ett mer hoppfullt intryck av välgörenhet och ger en bild av att de enda sunda och lyckliga människorna utgörs av ‖Plan-hjälpta‖ människor (jfr Coulter 1989).

En tredje kategori reportage utgörs av svenska kända personligheter som åker till länder där Plan bedriver biståndsprojekt, s.k. programländer. I inslagen uttalar sig kändisarna vanligtvis om sina förväntningar inför resan, sedan får man följa dem när de träffar människor på plats, ofta fattiga människor som är knutna till ett av Plans biståndsprojekt, men även lokala Plan- arbetare som berättar om projekten. Ofta berättar kändisen själv för tittarna om problematiken vid ställena de besöker, och agerar därmed experter, eftersom de besitter och presenterar

28 informationen i dessa inslag. Samtidigt är det brukligt att kändisarna får iscensätta tanken om ‖kulturmöten‖ genom att träffa och tala med människor på plats, gärna i deras hem. Efter sändningen av reportagen befinner sig kändisen ofta i studion i direktsändning och blir intervjuad om sina intryck. Till exempel åker musikartisten Carola till Kambodja i Faddergalan 2003. På plats berättar Carola om Kambodjas historia och poängterar hur fattigt och härjat landet är. Carola besöker en familj, befinner sig i deras hem och blir bjuden på mat. Carola tycker maten är konstig och skrattar när hon ska äta den. Sedan filmas Carola som besöker ett minfält, klär på sig skyddsutrustning och får lära sig att söka reda på minor. Efter inslaget intervjuas Carola i studion och har då med sig en röd flipflopsandal som hon fick av ett barn hon träffade. Hon viftar med sandalen och uppmanar tittarna att ‖gå den extra milen‖ (Faddergalan 2003) och förmedlar därmed hennes bild av att bli fadder som ett sätt att anstränga sig lite extra.

Slutligen har vi den fjärde kategorin av ständigt återkommande utlandsreportage, vilket är inslag där faddrar besöker fadderbarn. En till två inslag i Faddergalan brukar ägnas åt fadderbarnsbesök. Besöken går ut på att svenska faddrar ska träffa sina fadderbarn genom att resa till fadderbarnets land och besöka dem i deras hemmiljö. Faddrarna utgörs oftast av svenska kärnfamiljer, där alla familjemedlemmar - mamma, pappa och barnen - är med på resan. Fadderbesöken genomförs även av kändisar (med eller utan familj), och vid några tillfällen har fadderbesöken skett mellan s.k. fadderkompisar, dvs. faddern utgörs av ett barn mellan 13-18 år som matchas med ett fadderbarn i samma ålder.

Inslagen brukar börja med att visa hur faddrarna har det i sin vardag i Sverige, var de bor, vilka som tillhör familjen. Vi får även reda på varför de har valt att bli faddrar och så kanske de presenterar sitt fadderbarn och visar en bild. Störst betoning läggs i regel på faddrarna och deras förväntningar inför resan och mindre plats ägnas åt fadderbarnens förväntningar och tankar. I tidigare faddergalor är det nästan uteslutande faddrarnas perspektiv som ventileras i inslagen; deras förväntningar, deras intryck, deras känslor och deras slutsatser av besöket. Fadderbarnen (och de övriga värdarna för besöket) kan uttala sig om sin situation (som ofta är svår) och det positiva med Plans projekt. De uttalanden av värdarna som inte berör fattigdomen eller biståndsprojekten kan handla om framtidsdrömmar eller tacksamhet mot faddrarna. I de senare programmen blir det dock vanligare att låta värdarnas röster höras mer, och de uttalar sig i högre grad än tidigare om förväntningar och känslor i och med

29 fadderbesöket, i likhet med de svenska faddrarnas uttalanden.10 I centrum för dessa inslag står alltså faddrarna, men även fadderbarnet. Fadderbarnets familj brukar identifieras med namn och bild men de brukar sällan ta upp något större utrymme. Sändningen av inslagen följs ofta upp av att faddrarna uttalar sig om resan i en intervju i direktsändning då de säger att de tycker att fadderskapet är en bra sak och att Plan gör ett bra arbete på den plats de besökt. De brukar även framhålla att de lärt sig att vara tacksamma för sitt liv i Sverige och att inte ta saker för givet.

12 år av Faddergalan – En sammanfattning

Under de tolv år som Faddergalan har funnits har den i stort sett behållit sin form, med en kombination av välgörenhet och underhållning som fundament. Mer eller mindre konstanta inslag av bland annat musik, humor, allmän kändismedverkan och reportage och skildringar av faddrar och fadderbarn gör att Faddergalan känns igen genom åren. Det har dock skett variationer från år till år.

1999 beskrivs Faddergalan som ‖underhållning med djupare innehåll‖ och man visar ett svartvitt inslag om ‖fadderhjälpens historia‖. År 2000 talas det mycket om hur det känns att vara fadder och inslag med bilder på kändisar som uppmanar att bli fadder återkommer genom hela galan. 2001 är det fortsatt fokus på faddrarnas känslor och Efva Attling och Eva Dahlgren har gjort ett inslag från deras besök i Nicaragua med poetisk prägel. Detta år är det sparsamt med humorinslag och rikligt med fadderbesök och hälsningar från fadderbarn till faddrar. 2002 installerar man en ‖barnpanel‖ där en grupp svenska barn sitter i studion i Stockholm och räknar hur många faddrar som tillkommer under kvällen. Dessutom är det fortsatt stor betoning på fadderbesök och man informerar tittarna om möjligheten att vinna en fadderresa. 2003 satsar man på live-känsla, med direktsända bilder från fem programländer. Utmärkande detta år är att ett fadderbarn som besöks i Etiopien får komma till tals och berättar om sina framtidsdrömmar, dessutom utgörs många experter av lokala Plan-arbetare, till skillnad från tendensen tidigare år med västerländska experter. 2004 sänds Faddergalan på Världsaidsdagen och Agneta och Bengt är inte huvudprogramledare utan existerar i periferin i form av utsända reportrar till Plans programländer. Inslag fokuserar på Plans folkbokföring av

10 Detta kan sägas ta sin början i Faddergalan 2003, när svenska faddrar besöker en pojke i Etiopien och pojken talar om framtidsdrömmar. Året därpå får vi reda på vad pojken i Kambodja som får besök av racerföraren Kenny Bräck tycker om att göra på fritiden (sjunga karaoke) och ännu ett år senare genomförs ett fadderkompisbesök och båda de unga flickornas förväntningar och känslor inför besöket hörs. 30 barn som ett led i att verka för mänskliga rättigheter och alla som medverkar i galan detta år poängteras att de är faddrar. 2005 direktsänds Faddergalan från Ghana och Bengt och Agneta är återigen huvudsakliga programledare. Galan introduceras med ett ‖Välkommen till Afrika!‖ och utspelas i ‖byn‖ Awutu Odumases med svenska artister som uppträder på en scen med en publik av lokalbefolkning. Året efter åker de till Colombia och sänder galan från en by, återigen med svenska artister som uppträder. Carola låter detta år få sina scenkläder uppsydda på plats av en lokal skräddare och berättar i ett inslag att ‖dom gillar när det glittrar, det blir perfekt, sydamerikanskt‖. Temat för året är bland annat våld och konflikthantering i Colombia. 2007 firar Faddergalan tioårsjubileum och Faddergalan sänds för första gången från Göteborg med tv-personligheten Gry Forssell som programledare och Bengt och Agneta direktsänder från Filippinerna och Uganda. Galan håller på i fyra timmar och det är stor betoning på Plan genom inslag som berättar vad de åstadkommit genom åren. Dessutom handlar många inslag om kändisar som besöker fadderbarn och programländer och berättar om Plans arbete. 2008 är temat för Faddergalan ‖Världens flickor‖ och man berättar om ‖flickor i fattiga länder‖ och hur de diskrimineras och förnekas sina rättigheter. Man nämner att det råder lågkonjunktur i Sverige men Anna Hägg Sjöquist menar att svenskar ändå är ‖väldigt generösa‖. Inget renodlat fadderbesök förekommer detta år, men inslag med kändisar som besöker barn i programländer. 2009 inleds med laserliknande ljusspel på scenen och en film som liknar en blandning av domedagsfilm från Hollywood och en BBC-dokumentär, med bilder på katastrofer i världen och en engelskspråkig basröst som retoriskt uppmanar tittarna att förändra världen. Musikartisten Linda Bengtzing besöker sitt fadderbarn i Burkina Faso och samtalar med både fadderbarnet Adissa och hennes mor och frågar de hur det känns att ha en fadder. Svaret är kort och översätts inte. Men trots att värdarnas svar inte tycks vara värt att översätta är frågan hursomhelst ett nytt inslag i Faddergalan.

Sammanfattningsvis kan Faddergalan sägas ha visat vissa tendenser, till exempel har man gått från att porträttera familjebesök till att oftare visa kändisbesök. Dessutom har man i stora drag gått från att visa tysta biståndsmottagare till en utsuddning av gränsen mellan mottagare och lokal expert och Plan-arbetare, vilket ökar bilden av den andre som talande subjekt. En annan aspekt av Fadderglans utveckling är ‖branding‖ av Plan som varumärke. Plans logotyp syns oftare i bild, och namnet nämns oftare. En viktig aspekt av utvecklingen är att Plan har gått från att vara ensam på arenan till att ha fått konkurrens i form av fler organisationer som erbjuder fadderskap, vilket har resulterat i fler olika fadderskap. Dessutom har inslagen i Faddergalan under senare år ändrat karaktär. De tidigaste galorna var mer anspråkslösa i sin

31 approach och försökte snarare sälja in konceptet fadder. I de senare galorna är fadder ett vedertaget begrepp och programmen är i större utsträckning centrerade kring att berätta historier och förmedla spänning. Detta definierar icke desto mindre fadderskapet och förmedlar förståelser av begreppet, till exempel i form av berättande och spänning. Biståndsmottagarna som inslagen porträtterar får gärna själva agera berättare, vilket kan sägas öka utrymmet för biståndsmottagarnas medverkan i programmet. Ibland är även inslagen uppbyggda kring en cliffhanger, som i Faddergalan 2003 när ett inslag porträtterar 14-åriga Zaituna vars föräldrar har dött av AIDS. Zaituna är ensam ansvarig för sina syskon och har blivit våldtagen av sin granne och inslaget visar Zaituna som ska genomföra ett HIV-test. Inslaget bryts och programledarna berättar att ‖på måndag får ni se resultatet av testet‖ eftersom Zaitunas öde blivit en dokumentärfilm som ska sändas på TV4 i veckan därpå. Zaituna blir här inte bara en flicka i reell nöd, hon utgör även huvudrollen i en spännande dokumentärfilm.

Även om ett ökat fokus har hamnat på biståndsmottagarens eget berättande om sin situation så inordnas berättelserna och inslagen i Faddergalans konstanta format, nämligen den av underhållning och välgörenhet, show och verklighet, vilket paketerar allvarlighet i en lättsmält form. Genom att bland annat vara representant för musikframträdande (i form av artisten) och objekt för förlöjligande (i humorinslagen) blir faddern synonymt med de underhållande aspekterna i programmet. Fadderbarnet hamnar däremot som objekt för välgörenhet, vare sig fadderbarnet återfinns i de dokumentära inslagen eller i humorinslagen så representerar fadderbarnet de allvarliga inslagen i programmet. Detta gör att även om biståndsmottagaren genom åren får ökat utrymme som ett talfört subjekt så är det utrymmets ramar förutbestämt av TV-programmets regler. Dessa regler inordnar subjekten i ett format som i stora drag gör faddern till subjekt/objekt för underhållning och fadderbarnet objekt för välgörenhet.

32

4. Fadderskapet

Fadderskapet går ut på att en människa anmäler sig till att bli fadder och betalar vanligtvis 200 kr i månaden till organisationen Plan. Med fadderskapet kommer även ett fadderbarn, vilket innebär information om namn, ålder m.m. rörande en människa som bor i ett samhälle där Plan bedriver biståndsarbete. Den människan är alltid ett barn.

Plan Sverige utgår från FN:s barnkonvention om barns rättigheter när de utformar sina projekt. När man talar om barn i Faddergalan är det ofta i termer av att de behöver tillgodoses basala mänskliga behov, såsom vatten, mat, hygien och sjukvård. En stor betoning ligger på barns skolgång, både som behov av att upprätta skolinstitutioner och att förbättra möjligheter för barnen att gå i skolan istället för att behöva ägna tiden åt att försörja sig, allt i enlighet med FN:s barnkonvention (plansverige.org). Och barn är enligt FN alla personer under 18 år.

I det här avsnittet behandlas fadderskapet genom att undersöka fadder och fadderbarn och placera dessa positioner i en fadderdiskurs genom att se vilket språk och vilka praktiker fadderskapet omgärdas av. Detta i syfte att analysera representationer av fadder och fadderbarn och undersöka hur maktrelationer och identitetspositioner konstrueras i fadderskapet.

Fadder och fadderbarn – vem är vem?

Fadder och fadderbarn är de återkommande objekten kring vilken handlingen centreras i Faddergalan. Fadderbarnet, med betoning på barnet, kan användas som utgångspunkt för definitionen av fadderskapet. För att definiera barnet kan vi sätta det i förhållande till den vuxna, det finns barn helt enkelt för att det finns någon som är betecknad som vuxen. Betydelserna som ligger inbäddade i begreppet barn respektive vuxen är grundläggande för förståelsen av fadderskapet och belyser hur fadderbarn och fadder kan förstås som ett dikotomt relationspar. Motsatsförhållandet innebär att den vuxna blir den överordnade, ansvariga och den som kan hysa medkänsla för ett barn. Barnet - fadderbarnet - som marknadsförs är dock inte bara ett barn, det är även en främling. Det är ett barn som per definition inte är svenskt, som hör hemma någonstans i världen som inte är Sverige. Samtidigt positioneras faddern, den vuxna, som den som inte är en främling, alltså den bekanta och svenska. Vidare anges skälet att ta upp luren och slå numret vara att barnet är

33 fattigt. Den vuxna, medkännande, svenska tv-tittaren är genomgående rikare än det främmande fadderbarnet. Att sedan fadderbarnet i realiteten oftast inte är föräldralöst (även om föräldrarna sällan syns) luckrar upp bilden av fadderskapet som ‖vuxen tar hand om barn‖, eftersom fadderbarnet oftast redan är omhändertaget av sina riktiga föräldrar och den svenska fadderns roll bara är att skicka pengar och eventuellt brev. Därtill kommer att faddern i sin tur inte sällan porträtteras med sina egna barn, vilket skulle kunna innebära ett klargörande om att det är skillnad på egna barn och fadderbarn.

Relationen mellan vuxen/barn och mellan fadder/fadderbarn har därmed nyanserats genom att bjuda in fadderbarnets föräldrar på ena sidan och fadderns egna barn på den andra. Dessutom är faddern ibland representerad i form av ett svenskt barn, i form av ‖fadderkompis‖. Kvar finns dock förhållandena rik/fattig, svensk/främling och överordnad/underordnad och den till synes oproblematiska och universellt apolitiska representationen av barnet i behov av den vuxnes hjälp blir snarare ett komplext maktförhållande mellan givare och mottagare som existerar i en samling relationer i termer av bland annat klass och etnicitet. Detta gör även att tv-tittaren positioneras som en potentiell fadder och överordnad givare och fadderbarnet (och hans/hennes eventuella familj) som marknadsförs en underordnad mottagare. Detta går i linje med de teorier som kritiserar biståndsmarknadsföring för att i användandet av bilder på barn återskapa asymmetriska och rasifierade maktrelationer mellan givare och mottagare, och reproducera bilden av ett överordnat Väst gentemot underordnade utvecklingsländer.

Fadderdiskurs Fadderskapet kan analyseras genom att se fadder som en diskurs. Genom att identifiera hur fadderskapet cirkulerar kring begrepp som ‖fattigdom‖ och att det finns människor som är i behov av ‖hjälp‖ och att ‖välgörenhet‖ är en lösning framträder konstruktionen av fadderskapet (jfr Devereux 1996:66). Betoningen läggs på ‖barnen‖ och begreppet ‖fadderbarn‖ framträder som objekt för biståndet. Det finns även ett antagande om att det finns människor som är ‖rika‖ och att dessa kan personifiera hjälpen för barnen, nämligen i form av ‖faddern‖. Samtidigt framhålls att vi genom fadderskapet verkar för ‖mänskliga rättigheter‖ samt bygger sociala relationer och skapar ‖kulturmöten‖. Alla dessa delar i fadderdiskursen kan ses som tecken, eller delar av en komplex helhet. I Faddergalan kan vi välja att se faddern och fadderbarnet som delar, som för sin betydelse är beroende av sin relation till varandra. Utan fadderbarn finns ingen fadder. De existerar samtidigt i relation till

34 andra tecken, som bistånd, svensk, icke-svensk, rik, fattig, vuxen, barn. Detta gör att samtidigt som fadder utgör en definierad del av en diskurs, så är fadder ett begrepp som är öppet för definition eller har flera definitioner. För att ta ett exempel; utan dessa relationer så skulle ‖fadder‖ för mig kunna innebära den äldre elev som alla barn som började i första klass blev tilldelade som mentor när jag började skolan, för att stödja och lära oss nya skolbarn hur det gick till att vara en skolelev. Dessa uteslutna definitioner av fadder utgör till slut en diskurs. Fadderdiskursen låser begreppet fadder och samtidigt utesluter vissa definitioner. I samband med Faddergalan och dess funktion som marknadsföring av Plans verksamhet kan vi även se denna process som en sorts retorik för att sälja en produkt. Genom att förstå diskurs eller text som retorik belyser vi hur all diskurs organiserar sig själv för att övertyga (Gill 2007:59).

Fadderskapet i praktiken

Det unika med fadderskapet som det presenteras i Faddergalan är att fadderskapet innebär en social relation. Vad den sociala relationen innebär kommer i detta avsnitt definieras med hjälp av en uppsättning knutpunkter som identifieras i Faddergalan och fungerar som delar av en helhet som bildar representationen av social relation fadder och fadderbarn emellan. Dessa knutpunkter är pengar, informationsbrev, fotografier, sociala brev, gåvor samt besök.

Låt oss börja med den grundläggande förutsättningen för fadderskapets gestaltning, själva den initierande aktionen, nämligen överförandet av pengar. Den ekonomiska transaktionen presenteras som strikt envägskommunikativ till sin karaktär och sker från fadder till fadderbarn, eller rättare sagt, från fadder till Plan, som i sin tur investerar pengarna i projekt i fadderbarnets samhälle. Nästa obligatoriska del av det konventionella fadderskapet är att den som ger pengar – faddern – nu blir tilldelad ett informationsbrev där den andra parten i denna sociala relation – fadderbarnet – presenteras med namn och bild och annan information, såsom kön, land och familjesituation. Även denna del av den sociala relationen presenteras som envägskommunikativ, eftersom denna information om fadderbarnet verkar vara garanterad faddern, medan det aldrig sätts några obligatoriska krav på att faddern ska dela med sig av motsvarande information. Det utesluter inte att fadderbarnet i realiteten skulle kunna bli tilldelad information om faddern, till exempel namn, kön och land, men denna motprestation presenteras aldrig i Faddergalan när fadderskapet beskrivs och utesluts därmed i representationen av vad det innebär att vara fadder. En annan social knutpunkt är brev och fotografier. Även i dessa avseenden framstår det i Faddergalan som en garanti för faddrarna

35 att få brev skrivna av fadderbarnet själv11 samt fotografier på fadderbarnet med jämna mellanrum. Faddrarna verkar inte ha något krav på sig att producera denna information till sina fadderbarn. Brevskrivandet illustrerar tydligt den asymmetriska relation som fadderskapet innebär. Fadderskapet kan möjliggöra frivilligt personligt engagemang, snarare än en relation byggd på skyldigheter. Så även om brevskrivandet och bildbytandet förväntas ske åt båda håll, så sker de för fadderbarnet på basis av skyldighet och för faddern på basis av frivillighet. Däremot presenteras ofta faddrarna som att de skriver brev. Fadderskap manifesteras genom att de har skrivit brev till sina fadderbarn där faddrarna berättar om vilka de är och skickar med bilder på sig själva och sin familj.

De olika breven presenteras dessutom på skilda sätt. Breven skrivna av fadderbarnen är som sagt en del av vad faddern är garanterad om man betalar månadsavgiften och blir därmed en självklar del av fadderskapet, något som förväntas. Breven skrivna av faddrarna är däremot ingen självklar del av relationen, på så sätt att det skulle hota fadderskapet om de uteblir. Faddern kan välja att inte skriva brev och fadderskapet är fortfarande intakt, till skillnad från om breven skulle utebli från fadderbarnets sida, vilket skulle innebära att förutsättningarna för fadderskapet delvis skulle vara brutet. När faddern väljer att skriva brev så blir det därmed en handling utöver det faddern är förpliktigad att göra (betala månadsavgift), vilket skulle kunna utgöra ett sorts ideal av en ‖god‖ fadder. Brevskrivandet är emellertid en viktig del i hur fadderskapet representeras och en tillika viktig del av fadderskapet som praktik. Det återkommer ofta som ämne när faddrar medverkar i Faddergalan:

Jag kan berätta att det där brevet och övriga brev sparas som klenoder av fadderbarnen.

(Programledaren Bengt Magnusson talar med en fadder i publiken som har skrivit brev till sitt fadderbarn i El Salvador, emfas översatt från originalcitatet)

Citatet ovan är hämtat ur Faddergalan 2001 och får belysa två aspekter av fadderns brevskrivande. För det första så sägs detta i samband med att Bengt intervjuar några faddrar som sitter i publiken som just har fått en videohälsning från sitt fadderbarn i vilken faddrarnas skickade brev figurerade. Detta visar hur breven tas upp som viktiga delar i presentationen av fadderskapet, både som objekt att visa upp för fadderbarnet som hälsar till sina faddrar och som samtalsämne när programledaren tilltalar faddrar. För det andra så visar det hur fadderns brev laddas med ett symbolvärde, brevet blir omtalat som en ‖klenod‖ i Bengts beskrivning,

11 Om barnet kan skriva, annars komponeras brevet av någon från Plan som finns i barnets närhet (plansverige.org). 36 alltså något väldigt värdefullt för den som får brevet. Symbolvärdet kan delvis förstås genom de olika villkor som breven av fadder och fadderbarn tolkas utifrån, i termer av t ex skyldighet/frivillighet i brevskrivande. Samtidigt måste brevens olika symbolvärden förstås genom vem som har kontroll över relationen, på så sätt att det är faddern som representeras som den som både instiftar och avslutar ett fadderskap. Dessa aspekter kan sägas fylla fadderns brev med ett värde som överordnar fadderns brev gentemot fadderbarnets.

Faddern är således den part i relationen som tar det första steget, i och med handlingen att anmäla sig som fadder och betala månadsavgiften. Faddern är även den part som när som helst kan säga upp fadderskapet. Det påpekas gång på gång i Faddergalan att du kan välja att avsluta fadderskapet utan att fadderbarnet kommer till skada. Plan hittar istället en ny fadder till fadderbarnet och projekten i samhällena ska fortgå ändå. Frågan om fadderbarnet kan välja att avsluta relationen nämns aldrig i Faddergalan. Detta gör att kontrollen och makten att skapa relationen ligger hos faddern, tillsammans med makten att upprätthålla eller avsluta den. Därtill ligger valfriheten för faddern att skriva brev eller inte, vilket kan representera makten att definiera och fylla relationen med mening och bestämma över dess ramar.

Gåvogivande är ännu ett sätt för faddern att bygga en relation genom att engagera sig lite extra för sitt fadderbarn, och är liksom brevskrivandet en högst valfri handling. Gåvor kan som regel skickas endast via Plan, och då bara genom att handla ur ett sortiment som Plan erbjuder. Gåvor som skänks i samband med fysiska besök mellan fadder och fadderbarn består av saker som faddern har valt själv och inte ingått i Plans standardpresenter. Besöken sker dock uteslutande via Plan som därmed har insyn över vilka presenter som ges. Gåvogivandet karaktäriseras i likhet med brevskrivandet av en asymmetri där gåvorna skänks från fadder till fadderbarn och sällan tvärtom. I Faddergalan år 2000 ger dock programledaren Agneta en gåva från ett fadderbarn till sina faddrar. Överlämnandet sker i studion i Stockholm och fadderbarnet är inte närvarande. Faddrarna, som sitter i publiken, har just fått en videohälsning från sitt fadderbarn där barnet bland annat visar upp gåvorna som de har skickat till honom. Agneta menar att det måste ha varit kul för faddrarna att se att sakerna de skickat hade kommit fram, varpå hon tar fram en stor glasburk och säger: ‖och nu ska ni få nåt av honom, här är jordnötter, har han väl plockat ihop själv‖.

I meningen ovan blir bilderna av inslagen med gåvogivandet i Faddergala ett bevis på att gåvorna har kommit fram. Det visar hur och att Plan fungerar som förmedlare mellan de två parterna, gåvan blir ett fysiskt bevis på förmedlingen. Det fungerar även som bevis att

37 fadderbarnet existerar och att relationen mellan fadder och fadderbarn är reell. Förutom få undantag såsom exemplet ovan så har gåvogivandet skett uteslutande åt ett håll, vilket eventuellt skapar en reciprocitetsmässig obalans där den ena parten inte har möjlighet att återgälda genom att ge något tillbaka. År 2010 slutade emellertid Plan Sverige att erbjuda gåvogivande som en del av fadderskapet.

Den sista sociala ‖knutpunkten‖, nämligen inslagen som handlar om faddrar som besöker sina fadderbarn, är ytterligare en dimension av representationen av relationen mellan fadder och fadderbarn som definierar deras respektive positioner. Detta ämne utvecklas ytterligare i kapitel 6.

Fadderskapets utveckling

Under åren har fadderskapet utvecklats genom att alternativa fadderskap har presenterats i Faddergalan. 2004 introducerar man möjligheten för barn att bli fadderkompisar12, fadderskapet presenterades för TV-tittarna som ett alternativ för barn i åldern 13-18 år att bli faddrar och sedan ‖matchas‖ med en fadderkompis13. Förutom denna medvetna matchning av ålder mellan personerna framstår detta alternativ i övrigt som ett traditionellt fadderskap, där aktören i Sverige betalar 200 kr och får information om och bild på ett barn i ett av Plans s.k. programländer. Denna form av fadderskap kan sägas förmedla en bild av en mer jämlik relation mellan individer, eftersom de båda är barn, men relationen präglas ändå av en givare/mottagare-relation, där premisserna för att ingå i relationen ser olika ut för de olika parterna.

Året efter, 2005, ökar antalet fadderskap som erbjuds i Faddergalan med ytterligare två s.k. temafadderskap. En av dessa är återuppbyggnadsfadder, ett fadderskap som inte innebär någon kontakt med ett fadderbarn, utan de 200 kronorna går till katastrofområden för att investeras i långsiktiga projekt för att återställa dessa områden. Införandet av detta fadderskap sammanföll ungefär med händelsen av det föregående årets flodvågskatastrof i Sydostasien. En händelse som fick stort utrymme i media eftersom det förekom svenskar bland de som drabbades av katastrofen. Sedermera är denna fadderskapstyp utbytt av något som kallas

12 Begreppet ‖fadderkompis‖ myntas dock första gången år 2000 när nioårige Gustav åker på fadderbesök till Vietnam. 13 Huruvida den svenska fadderkompisen kan stå för fadderskapet själv eller om det krävs en myndig person för att anmäla sig framgår inte i TV-programmet. 38 katastroffadder. Månadsavgiften går till återuppbyggnadsarbeten efter katastrofer i olika länder. Katastroffaddern får en rapport per år som ska presentera vad pengarna använts till (plansverige.org).

Ett annat fadderskap som introducerades samma år är skolfadder. Detta fadderskap går ut på att faddern/aktören betalar en månadsavgift som går till skolprojekt i Plans mottagarländer och får rapporter om skolprojekt. Även skolfadderskapet saknar den sociala dimensionen som det traditionella fadderskapet förespråkar, med enskilda individer som knyts till varandra genom information och brevskrivning. Med Faddergalan 2007 kommer begreppet e-byfadder, vilket är ett fadderskap där månadsavgiften går till en by eller ett visst område och faddern får följa projekten via internet. Detta fadderskap presenteras som idealt för den som har dåligt samvete över att den aldrig skriver till sitt fadderbarn, eftersom du här följer en by och inte behöver upprätthålla någon relation till ett fadderbarn.

I skrivande stund (2011) erbjuder Plan Sverige fem olika fadderskap, vilka är barnfadder (eller traditionellt fadderskap), skolfadder, flickafadder14, katastroffadder och den nyaste formen minoritetsfadder, som är ett temafadderskap som ska stödja minoritetsbefolkningar och deras möjlighet att åtnjuta mänskliga rättigheter (plansverige.org).

Förändringen från att erbjuda ett standardiserat fadderskap till att erbjuda en variation av fem olika fadderskap kan ha olika anledningar. För det första kan Plan Sverige ses som en relativt ung verksamhet som under sina elva år har genomgått en utveckling. Varför en icke vinstdrivande organisation måste utveckla nya strategier kan ha olika skäl, till exempel att deras medlemmar eller potentiella medlemmar kräver det, eller att andra organisationer erbjuder liknande verksamhet och därmed konkurrerar om samma medlemmar eller målgrupp (Andreasen och Kotler 2008:208). Dessutom finns en trend inom sektorn av frivilligorganisationer som visar att marknadsföring, PR och varumärkesförstärkning (‖branding‖) har ökat i betydelse (Littler 2008:240–241). I kombination med en ökad konkurrens från allt fler organisationer som erbjuder fadderskap kan detta förklara varför Plan multiplicerar sitt utbud genom åren. Från att ha varit mer eller mindre ensamma inom fadderbarnsverksamhet i Sverige har Plan fått konkurrens när många biståndsorganisationer börjat ägna sig åt att erbjuda fadderskap. Vad som har hänt är hursomhelst att utbudet ökat för tittaren, den potentiella faddern, både i termer av fler organisationer som erbjuder fadderskap

14 Detta temafadderskap introduceras 2008 och innebär att månadsavgiften går till projekt som ska stävja diskrimineringen av flickor. Fadderskapet har ingen social dimension utan faddern får istället rapporter om Plans projekt (plansverige.org). 39 och dessutom olika former av fadderskap. Detta kan dels ses som ytterligare ett steg i linje med mottagaren som den aktive, som får avgöra vilka premisser som ska råda i biståndsrelationen fadder och fadderbarn emellan. Dels kan det även ses som ett steg bort från att fokusera på biståndsmottagaren som ett barn, när fadderskapet är knutet till teman och projekt snarare än individer.

Tanken om en inneboende asymmetri inom biståndsrepresentationer återfinns hos flera biståndskritiker, bland andra Kate Manzo, som beskriver vad hon anser vara en inneboende paradox kring biståndsorganisationers marknadsföring med bilder av barn. Å ena sidan reproducerar organisationerna en kolonialistisk symbolism medan man å andra sidan i bilderna kan avläsa humanitet, och viljan att hjälpa medmänniskor. Manzo menar att dessa icke-statliga organisationers (NGOs) identitet därmed blir tudelad, men att det egentligen rör sig om organisationernas sökande efter legitimitet, där humanitet ingår i en övergripande biståndsdiskurs som ofta mynnar ut i tanken om en ‖oskyldighetsbaserad solidaritet‖ (eller ‖innocence-based solidarity‖)(Manzo 2008:632–633). Bilder på barn, och inte sällan svältande, ensamma, utsatta barn, sägs helt enkelt inbringa mer pengar, eftersom de spelar på människors empati (jfr Manzo 2006, 2008; Radley och Kennedy 2009 m fl.).

Likaså kan fadderskapet ses som en paradoxal position genom att analysera hur fadderskapet konstrueras i praktiken. Å ena sidan är fadderskapet en humanitär handling individer emellan och å andra sidan kolonialistiskt färgad och präglad av en inneboende maktasymmetri där förhandlingsutrymmet är reserverat för endast den ena parten i relationen. Samtidigt finns det i det traditionella fadderskapet ett ideal som uppmuntrar till en social relation, som går i linje med tanken om partnerskap och ömsesidigt utbyte. Detta ideal försvinner till stor del när fadderskapet går från att existera mellan individer till att vara ett fadderskap som saknar personliga relationer, till exempel temafadderskap eller biståndsorganet Unicefs verksamhet ‖Världsförälder‖. De nya fadderskapen är istället präglade av en relation bortkopplad från individer och istället placerad i ett förhållande där faddern är fadder åt ‖flickor‖ som flickafadder eller som ‖förälder‖ åt ‖världen‖, i Unicefs verksamhet. Denna relation verkar inte ändra fadderns överordnade position men däremot försvinner fadderbarnet som möjligt subjekt, i och med att biståndsmottagaren nu kan sägas försvinna i mängden och reduceras till ett mer diffust objekt för välgörenhet.

40

5. ”Med din hjälp” Att tilltala faddrar

Lilla X bor i en by i landet Y. X mamma dog i AIDS och X pappa jobbar i en stad långt bort. Med din hjälp kan X få ett drägligare liv. Bli fadder!

Det fiktiva exemplet ovan får representera de många och återkommande inslagen som uppmanar och tilltalar TV-tittarna som ett ‖du‖ genom att be om ‖din hjälp‖ för Lilla X’ räkning. Lilla X från landet Y är TV-tittarnas potentiella fadderbarn, tillgänglig för fadderskap och inslaget blir med sin uppmaning ett tema som genomsyrar Faddergalan. Telefonnumret man ska ringa in rabblas som ett mantra genom programmen och på skärmen syns både numret och internetadressen så fort någon talar om att vi ska ringa in. Det är ingen tvekan om att Faddergalan går ut på att få tv-tittare att bli faddrar. Men Faddergalan är inte bara de uttalade uppmaningarna att rent praktiskt ta upp telefonluren och slå numret för att bli fadder. Hela TV-programmet är en marknadsföring och samtliga delar av Faddergalan kan läsas som implicita uppmaningar att ta upp telefonluren och bli fadder, eller övertygelser om att fortsätta vara fadder.

I det här kapitlet undersöker jag hur TV-tittare tilltalas som potentiella faddrar genom TV:n som medium, och vilka strategier som används för att marknadsföra fadderskapet. I syfte att undersöka hur fadderskapet representeras och praktiseras analyserar jag här fadderbarnet som identitetsbärande produkt och hur välgörenhet kan förknippas med kändisskap och svenskhet.

TV som medium, eller TV:n och ”Du:et”

Verkligheten är redan kodad, säger TV-forskaren John Fiske, och menar, i likhet med Stuart Hall, att vi förstår och avkodar vår omgivning enligt de kulturella konventioner som finns tillgängliga. Vi behöver inte utesluta att det finns en objektiv verklighet, säger Fiske, men sättet vi betraktar den är ofrånkomligen subjektiv och avhängig kulturella konventioner och koder. Det en TV- regissör gör enligt Fiske är att ta dessa koder och använda dem mer medvetet, mer konventionellt och därmed ofta mer stereotypt (Fiske 1989:4). Televisionen är inte vår kultur, i den meningen att kulturen avspeglas rätt av på TV. Däremot avkodar vi verkligheten och televisionen på ett liknande sätt, enligt de kulturella konventioner vi har tillgång till. Sättet vi betraktar TV liknar sättet vi betraktar vår verklighet. Detta resulterar i ett ständigt interagerande mellan verklighet och television, vilket i sin tur ger oss möjlighet att studera storskaliga kulturella processer genom att studera televisionen (Fiske 1987:65–67).

41

Faddergalan kommer alltid i formatet av direktsändning. Reportage och inslag som porträtterar faddrar och fadderbarn är vanligtvis förinspelade, men det som sänds från studion i Stockholm sker i realtid. Känslan av direktsändning kan förmedlas på olika sätt, särskilt genom programledaren, som är den centrala figuren som vänder sig direkt till tittaren och på så sätt skapas dialog med tittaren och förmedlar en känsla av att tittaren tar emot dess ord och blickar direkt. Det direkta tilltalet, menar medie- och kommunikationsvetare Göran Bolin, ‖skapar en känsla av dialog, delaktighet och utvaldhet i den kommunikativa situationen‖. Dessutom skapas ytterligare ‖live-känsla‖ med berättar- och redigeringsstil med flerkamerateknik som ger en känsla av att allt utspelas samtidigt som vi ser dem (Bolin 2005:44).

Ytterligare en markör av ‖live-känslan‖ i Faddergalan är TV-tittarnas möjlighet att ringa in i direktsändning. Detta representeras genom telefonpanelen, där kändisar filmas när de sitter och tar emot samtal i realtid från TV-tittare som vill anmäla sig som faddrar. Live-genren innebär även att det finns ett spänningsmoment inbäddat i programmet, vilket gör handlingen mer intressant eftersom TV-tittaren får en känsla av att det finns ett utrymme för improvisation och oväntade inslag (Bolin 2005:45). Direktsändningen, tillsammans med det konstanta räknandet av nya faddrar som anmält sig under kvällens gång verkar i Faddergalan som påtryckande faktorer för att få TV-tittaren att förstå vikten av att engagera sig under de få timmar direktsändningen pågår, i nu:et, när allt händer.

Bolin, som analyserar det svenska spelprogrammet Bingolotto, menar även att programledaren besitter en ‖privilegierad blick‖ med sin förmåga att vända sig direkt till tittaren och genom dialog bjuda in tittaren till den sociala gemenskap som Bolin menar att programmet utgör (Bolin 2005:46). När Faddergalans programledare tittar in i kameran och påtalar vikten av att ‖du‖ tar upp telefonen och ringer in för att bli fadder blir ‖du‖ genast en potentiell fadder; antingen ett ‖du‖ som borde anmäla dig till att bli fadder, eller ett ‖du‖ som redan tillhör faddergemenskapen. Fiske, som menar att televisionen utgör en social struktur, talar om det diskursiva subjektet och menar med grund hos Louis Althusser att vi kan tala om ‖interpellation‖, vilket innebär att användandet av diskurs innebär ett tilltalande. Tittaren frammanas i en viss roll eller position. Kort sagt innebär det att vi anammar den subjektsposition som diskursen föreslår oss (Fiske 1989:53). I Faddergalan kan TV-tittaren anamma en position som potentiell fadder, eftersom hon eller han tilltalas som fadder.

Faddergalan sänds som tidigare nämnts oftast från Stockholm, och miljöerna i humorinslag och reportage placerade i Sverige är ofta urbana, eller också placerade inomhus i hemmiljö.

42

Människorna som porträtteras som faddrar, antingen humoristiskt eller dokumentärt, har råd att avvara 200 kronor i månaden. Valet att lägga 200 kronor på ett fadderbarn kan emellertid förmedlas på olika sätt. Åttaåriga Anton är med i 2001 års faddergala och är beredd att avstå veckopengen eftersom ‖jag ville hjälpa andra och… Så att barn fick det bra i sitt hemland (…) så att de skulle få det… ett bra liv.‖ Eller den svenska tvåbarnsmamman i Faddergalan 2002 som besöker sitt fadderbarn i ett sydamerikanskt land tillsammans med sin familj och berättar hur det gick till att besluta sig för att bli fadder:

(...) man tänkte att har vi råd och sen kände man att det var viktigt och vi är ändå så rika, vi som bor i Sverige så att… vi kände att vi ville hjälpa till. Man har ju en massa utgifter som man egentligen inte behöver. (Faddergalan 2002)

I Faddergalan år 2000 förklarar en person sitt fadderskap som ett sätt att ‖lära barnen om andra kulturer och lära dem att äta upp maten vi ställer på bordet‖. Solidaritet är en ofta återkommande anledning till att bli fadder, tillsammans med det dåliga samvetet och viljan att lära sina barn vara tacksamma för vad de har. Häri ligger ett antagande om att solidaritet är värdefullt, samtidigt som det antaget dåliga samvetet och tanken om att svenska barn är bortskämda indikerar att svenskar har det gott ställt, och sannolikt tillhör en hög social klass, i varje fall i jämförelse med den av fadderbarnen. Här framträder bilden av faddern som en världsmedveten, solidarisk person som har råd att hjälpa andra. Samtidigt representerar både åttaårige Anton och tvåbarnsmamman ett ekonomiskt uppoffrande, de 200 kronorna i månaden är ändå märkbara, summan utgör Antons hela månadspeng och tvåbarnsmamman säger sig eventuellt behöva dra in på andra utgifter. Det framhålls då och då i Faddergalan att 200 kronor kan vara mycket pengar, och att man då kan gå ihop flera personer för att ha råd med ett fadderbarn, vilket skulle kunna indikera att den svenska tittaren inte uteslutande måste tillhöra en hög social klass men även en lägre social klass. Det som är framträdande i de fall där uppoffrandet verkar extra stort är att solidaritetstanken får utökat utrymme, men även att uppoffrandet i sig uppmanar den tilltänkta tittaren att göra något. Kan en åttaåring och en tvåbarnsmor offra sina pengar så kan ‖du‖. Du:et har liksom ingen ursäkt att inte göra något efter att dessa hjältar har visat sina uppoffringar (jfr Devereux 1996:59).

Faddergalan och nationell vi-gemenskap

Hur Faddergalan som diskurs är konstruerad genom hur man tilltalar sina tittare kan belysas ur flera synvinklar. För det första så tilltalas Faddergalans tittare genomgående som en del av en

43 större gemenskap, nämligen nationen Sverige, vilket möjliggörs genom TV:n som medium. I och med att du slår på TV:n ingår du i en gemenskap, av medieforskare Peter Dahlgren betecknad som ‖kulturgemenskap‖, där tv-tittandet som erfarenhet förenar oss på flera plan och skapar gemensamma referensramar (Dahlgren 1990:60). Gemensamma referensramar i Faddergalan består till exempel i att du som tv-tittare förstår och antagligen talar svenska, eftersom programmet till största del sänds på svenska, och när man talar ett annat språk visas svenska undertexter. I och med detta gemensamma språk följer även en uppsättning uppfattningar som vidare kan sägas bilda en gemenskap, såsom uppfattning om välfärd, fattigdom och välgörenhet. Antropologen Benedict Anderson förklarar nationen i termer av en föreställd gemenskap, när individer tror sig ha något gemensamt med miljoner människor de aldrig någonsin träffat, enbart på grund av att de alla tillhör samma nation. Denna föreställning möjliggörs enligt Anderson delvis genom medier såsom romaner och dagstidningar; romaner som bygger på ett förgivettagande av nationen som gemenskap och meningsbärande bakgrund, och dagstidningar som forum för nationella intressen och som standardiserade texter med tanken att kunna läsas av samtliga nationens medlemmar. Därmed bidrar dessa medier till föreställningen om nationen som föreställd gemenskap, genom både narrativ och tilltänkta läsare (Anderson 1991).

I Faddergalan inbjuds dessutom tittaren ständigt till att identifiera sig med ett ‖vi i Sverige‖ och fadderskapet som gemenskap är nära sammanfogat med ‖svenskhet‖ som gemenskap. ‖Du:et‖ som tilltalades i början framstår i stora drag som ‖vilken svensk som helst‖ som gillar dokumentärer, humorinslag, sport eller musik, som bor i norra eller södra Sverige, som förmodligen jobbar, som gillar barn etc. Sverige som nation framstår som tydligast när Faddergalan ständigt kontrasterar Sverige mot De Andra, länderna där fadderbarnen bor, mottagarna av välgörenheten. Samtidigt sker ett återkommande definierande av Sverige. Detta till exempel genom porträtteringen av tittaren, den tilltänkta faddern, genom att på olika sätt placera Faddergalan och tittaren i Sverige och förmedla en bild av Sverige som geografisk enhet.

Faddergalan år 2000 har inslag från så kallade ‖lokalpaneler‖, vilka är telefonpaneler med människor placerade ute i landet som ska värva faddrar. Panelerna finns i Göteborg, Malmö, Linköping och Umeå. Detta kan tolkas som inte enbart ett sätt att nå utanför Stockholm (varifrån Faddergalan alltid sänds15) och tilltala det mer perifera Sverige, utan även ett sätt att nå den lokala människan, genom att påtala att telefonpanelerna värvar faddrar ur lokala företag och sportklubbar. På det här sättet reproducerar TV-programmet nationen Sverige och, för att ta hjälp

15 Med undantag för Faddergalan 2005 som sändes från Ghana och Faddergalan 2006 som sändes från Colombia. Dock har det under dessa Faddergalor samtidigt delvis sänts från en studio i Stockholm. 44 av Andersons begrepp, som föreställd gemenskap på ett geografiskt plan. Detta genom att inkorporera platser utanför studion som får representera det geografiska Sverige, till exempel en tv-studio i Linköping. Det kan även ske genom att visa intervjuer med ‖vanliga‖ människor som rör sig ute i samhället, oftast stadsmiljöer, vilket kan sägas förankra programmet och tittaren i ett ‖rumsligt‖ Sverige. Rumsligt på så sätt att det står i kontrast till TV-studions mer abstrakta och geografiskt oförankrade utformning där Stockholm får agera neutralt centrum i relation till lokalpanelernas perifera placering. I inslagen som porträtterar faddrar som talar om fadderskap, antingen som kort uppmanande inslag eller som längre reportage nämns alltid var i Sverige personen ifråga bor, vilket ytterligare bidrar till att sätta namn på och konkretisera Faddergalans (och fadderskapets) geografiska och/eller rumsliga spridning.16

Faddern som kändis

Ett montage av ansikten ur den svenska kändisvärlden spelas upp till glad musik med lite högre tempo, uppradandet av bilderna avstannar och musikartisten Lars Winnerbäck uppmanar tv- tittaren att bli fadder. Lika mycket som Faddergalan sänder ut bilder på barn så upptas en stor del av sändningstiden av kända svenska ansikten. Vare sig galan filmas från Fryshuset i Stockholm (där flera Faddergalor ägt rum) eller en lokalpanel i Umeå, finns ofta en kändis på plats, någon som besitter någon form av berömdhet. Även faddrar som inte är kändisar syns i programmet, i form av fadderbesök och videohälsningar, men i jämförelse med tiden som kändisarna syns i rutan är deras medverkan marginell. Det finns ett brett spektrum av kända ansikten, i form av både skådespelare, musikartister, elitidrottare och politiker. Att låta kändisar representera den potentiella faddern, kan tolkas som att man även låter kändisen representera ‖du:et‖, som en sorts televiserade symboler för faddern. För när tilltalet i programmet hela tiden riktas till den

16 Faddergalans konstruerande av den svenska nationen kan jämföras med Katarina Mattssons och Katarina Petterssons studie av skönhetstävlingen Fröken Sverige som utgår från artiklar som skildrade tävlingen mellan åren 1949-1960, utgivna i Veckorevyn, veckotidningen som arrangerade tävlingen. De menar att tävlingen organiserades som rumslig metafor för nationen Sverige, genom hur jakten på Fröken Sverige framställdes som en grundlig genomsökning av alla skrymslen och vrår av nationen. Uttagningarna tog plats i folkparker, som förknippas med det regionala Sverige och Fröken Sverige skulle vara en ‖vanlig‖ svensk flicka och kunde därför finnas var som helst, vilket Mattsson och Pettersson menar skapar imaginära relationer mellan henne och nationens medlemmar. Att ‖den nästa Fröken Sverige‖ kunde finnas var som helst innebar en svenskhet som manifesterades i tävlingen som genomsyrade nationen (Mattsson och Pettersson 2007:235-236).

45 potentiella faddern, ‖du:et‖ hemma i tv-soffan, samtidigt som faddern till stor del representeras av en känd person på en tv-skärm, sammanfogas fadderskap och tittare i kändisen, som i Faddergalan får förkroppsliga både fadderskapet och ‖du:et‖. Ett exempel på detta förkroppsligande är det ökade titulerandet av kändisar som faddrar, en trend som synliggörs från 2004 års Faddergala. Introducerandet av ett artistuppträdande sker till exempel med orden ‖På scen, faddern Magnus Uggla!‖ och i och med namnen i eftertexterna samma år noteras att alla medverkande, från producent till ljuddesigner är faddrar och var deras fadderbarn bor.

Dahlgren menar att TV kan fungera som en sorts kosmos, en ‖orienteringskarta över olika områden av upplevelser och meningsproduktion‖ (Dahlgren 1990:76). Psykiska sfärer kan få sina symboliska uttryck i TV genom att de avviker från det vardagliga på olika sätt. De kan avvika geografiskt, i Faddergalan genom att porträttera det avlägsna Tredje Världen, eller avvika socialt, genom exempelvis glamorösa kändisar. Genom TV:n kan dessa sfärer upplevas som närmre, mer tillgängliga. Samtidigt placeras de i ett kosmos, ett meningssystem som hjälper tittaren att orientera sig i vardagen, eller med Dahlgrens ord ‖sätter allt på dess rätta plats‖ (Dahlgren 1990:76). Om vi återgår till tanken om kändisar som televiserade symboler för fadderskap så kan vi se Faddergalan som ett orienteringssystem som placerar faddern, eller ‖Du:et‖ för det första i en välgörarroll, som fadder. För det andra, när faddern återkommande symboliseras i form av en kändis, blir fadderrollen potentiellt eftertraktad och möjliggör ett identifierande med inte bara fadderskapet, utan även kändisskapet. TV-tittare, fadder och kändis har i Faddergalan samma position av potentiell välgörare, och gränsen dem emellan kan sägas suddas ut och smältas samman i fadderskapet.

”Bli fadder idag!” Konsten att sälja ett barn

Vad får man som fadder? Den frågan ställer programledare Agneta Sjödin vid ett tillfälle till en representant från Plan Sverige som medverkar i programmet 1999. Representanten svarar att man får namn och bild på ett barn, samt viss information som rör barnet och byn samt brev och teckningar. Vad är det som gör att denna information om ett barn någonstans i världen skulle vara värd någonting?

Var har du ditt fadderbarn? – Jag har mitt fadderbarn i norra Thailand, en liten flicka som heter Satborn Jensahit, hon är 13-14 år och ser ut sådär [tar fram ett foto och håller upp det framför kameran] och där har vi henne med pappa. Mamma å pappa e bönder [stoppar tillbaka fotot innanför kavajen], jobbar med jordbruk i norra Thailand. (Faddergalan 2002)

46

Det är skådespelaren Kjell Bergqvist som står i studion och blir utfrågad av Bengt Magnusson om ‖sitt‖ fadderbarn, en vanligt förekommande händelse för kändisar och andra som medverkar i programmet. Kjell Bergqvist har en bild på sitt fadderbarn som han gärna visar upp för kamerorna. Han ger dessutom ut hennes namn, platsen hon bor på och hennes föräldrars sysselsättning. Satborn Jensahit är Kjell Bergqvists fadderbarn och han har en bild på henne innanför kavajen.

William O’Barr går igenom reklambilder och visar på den fotografiska kolonialism (photographic colonialism) som han menar har genomsyrat och fortfarande genomsyrar västerländska bilder av Den Andre i marknadsföring av resor, produkter etc. Med begreppet fotografisk kolonialism lyfter O’Barr fram ett synsätt som innebär att människor som lever i fattigdom ses som råmaterial till bilder eftersom de ändå inte använder sina egna bilder eller påstås kanske inte ens bry sig om bilder. Detta medför att ‖Väst‖ lika gärna kan lägga beslag på dessa bilder, en logik som ligger i linje med övrig politisk och ekonomisk kolonialism (O’Barr 1994:41). O’Barr går vidare i sin diskussion om sambandet mellan reklam och kultur och menar att man genom marknadsföring för biståndsverksamhet liknande Faddergalan i mångt och mycket kommodifierar barn (O’Barr 1995:101). Liknande teorier återfinns hos bell hooks och Sara Ahmed, som talar om kommodifiering av Den Andre, eller kommodifiering av ‖annan-het‖ (commodification of Otherness) (hooks 1999:179). Konsumtionskulturen, menar Sara Ahmed, producerar främlingen, Den Andre, som ‖kommoditetsfetisch‖ genom representationer av skillnad (Ahmed 2000:116).

Kjell Bergqvist som i Faddergalan bär runt på Satborns bild innanför kavajen, en plats som ligger nära det symboliskt laddade hjärtat, och talar om ‖sitt‖ fadderbarn, i termer av att han har tagit henne till sig, går i linje med välgörenhet som en fundamentalt humanistisk gärning och relationen mellan vuxen och barn som universell och apolitisk. Men hans presentation av den lilla flickan i Thailand kan samtidigt tolkas som ett sorts bemäktigande av hennes individ. När han medverkar i Faddergalan och visar upp fotografiet på sitt fadderbarn är det en manifestation av hans fadderskap, som på något sätt har gett honom rätten att visa upp och berätta om Satborn Jensahit och hennes liv för Faddergalans åskådare, i syfte att marknadsföra fadderskapet. Vi kan inte veta om Satborn har gett Kjell Bergqvist tillstånd att använda hennes namn och bild i ett direktsänt tv- program, men vi kan dra slutsatsen att hon inte har någon egen röst i sammanhanget, för hon syns och existerar i Faddergalan endast i form av en bild, som förmedlas genom hennes fadder. Fadderskapet kan i det här fallet läsas som en symbolisk ensamrätt som reducerar fadderbarnet till en produkt.

47

Fadderbarnet är inte vilken produkt som helst, hon representerar något avlägset och främmande. hooks menar vidare att etnicitet får agera krydda inom kommoditetskulturen (commodity culture), något som livar upp den tråkiga vita mainstream-kulturen (hooks 1999:179). Vidare tar hooks hjälp av Stuart och Elizabeth Ewen när hon talar om konsumtion som en social relation och menar att kommodifiering är en eventuell maskering av sociala orättvisor (hooks 1999:189). Detta kan jämföras med Faddergalan som är en av få program i svensk television som porträtterar människor från tredje världen, bortsett från nyhetsprogram. Därmed sticker programmet ut när de erbjuder något annat än vad som brukar visas på vardagkvällar på TV4. Dessutom skapas ett tilltal där TV- tittaren i Faddergalan sätts i relation både till nationen Sverige och som internationell västerländsk välgörare där fadderskapet blir en produkt och representeras som en oproblematisk lösning till fattigdom utan att någonsin behöva hantera politiska implikationer av människors fattigdom. Detta kan jämföras med Devereux’ teorier om att välgörenheten maskerar de problem den påstås lösa, problem som bottnar i politik men som ska lösas med välgörenhet (Devereux 1997:65–66).

48

6. Fadderbesök – eller resan till (o)verkligheten

– Vad häftigt för dom att ni kom dit! – Ja, det hade man ju inte riktigt trott att det skulle vara så stort för dom. – Nästa år kanske det blir du [tittar in i kameran] som får åka på en sån här resa med vårt reportage-team. Om du går in på tv4.se…(…) (Agneta Sjödin intervjuar en fadder i Faddergalan 2002 efter ett inslag som handlade om fadderbesök)

I detta avsnitt analyseras möten mellan fadder och fadderbarn och på vilka villkor dessa möten sker. I syfte att ytterligare analysera de maktrelationer som fadderskapet implicerar belyser jag hur mötena genom faddrarnas narrativ kan förstås som en genre som genom skillnadsgörande konstruerar idén om Sverige, Väst och Tredje världen.

En viktig del i representationen av fadderskapet är besöken, när faddrar och fadderbarn möts. Att skildra faddrar som besöker sina fadderbarn är vanligt i Faddergalan, med i genomsnitt en till två av dessa inslag per program. Faddrarna kan bestå av både okända och kända svenskar. Besöken presenteras, liksom breven, som ett sätt för parterna att mötas och blir ännu en symbol för det sociala utbytet i relationen mellan fadder och fadderbarn. Men precis som brevskrivandet som beskrivs i kapitel 4 så sker dessa möten under förhållanden som skiljer sig åt för faddrar och fadderbarn, eller rättare sagt, besökare och värd. För resorna handlar uteslutande om att det är faddern som besöker fadderbarnet, aldrig tvärtom. Faddern är den part som genomför resandet, en resa som tittaren får följa från hemmet i Sverige till den för faddern alltid mer eller mindre främmande destinationen – fadderbarnets hem. Att det är faddern som får resa och fadderbarnet som får ta emot besökaren och inte tvärtom kanske kan tyckas logiskt ur den synvinkeln att faddern är den som sannolikt har kapitalet att lägga på en sådan resa. I realiteten är det dock ofta Faddergalan som betalar för dessa televiserade fadderresor, och vissa år uppmanas tv-tittare att gå in på TV4s hemsida och tävla om att vinna en resa till sitt fadderbarn, som i citatet ovan.

Alla resereportage som handlar om möten mellan givare och mottagare är inte strikta fadderbesök i den mån att den som reser alltid träffar sitt personliga fadderbarn. Tidigare år i Faddergalan var det vanligast att resenärerna träffade sina fadderbarn, och resenärerna kunde lika gärna vara kända som okända svenskar. På senare år fanns det i Faddergalan en större tendens att skicka ut kändisar på dessa mötesresor och det handlade inte uteslutande om att träffa ett specifikt fadderbarn utan fokus låg på att träffa människor och belysa situationer. Detta sammanföll generellt sett med att andra fadderskap började marknadsföras i

49

Faddergalan, som inte handlade om kontakt med ett fadderbarn utan var temabaserade. En stor del av dessa inslag utgörs dock fortfarande av fadderbesök, dessutom följer andra mötesinslag samma mönster och upplägg vilket jag menar bygger på samma grundidé; nämligen mötet mellan fadder och fadderbarn. Mötesinslagen börjar oftast med fadderns tankar och förväntningar inför resan:

Kairo representerar en värld som jag aldrig har varit i närheten av. Jag vet ju inte alls hur den här resan kommer sluta för mig och det är det som känns lite jobbigt för jag lever på nåt sätt ganska tryggt i min lilla värld hemma i Sverige. Jag är ganska nöjd med att leva i en trygg bubbla utan att veta om så mycket sorg och misär. Så det… det är verkligen med dubbel känsla som jag gör den här resan. För att jag vet inte alls hur det här faktiskt kommer att påverka mig som person i framtiden, eh, och det är jag faktiskt lite nervös över. Jag är inte säker att jag är beredd å vilja göra om min omvärldsbild. (TV-personligheten Daniel Breitholtz besöker barnhem i Kairo, Faddergalan 2007)

Daniel Breitholtz är känd från TV4’s underhållningsprogram Idol där han fungerade som frispråkig och hårdnackad jurymedlem. Han talar här om sina förväntningar inför resan som han på förhand antar kommer vara främmande för honom och skilja sig från hans vardag i Sverige. Han talar om sin vardag som trygg och som en ‖bubbla‖, något som implicerar att han ser sin svenska vardag som isolerad från övriga världen. Resan han gör nu blir därmed utanför den vardagen, och sorgen och misären han talar om får representera det som finns utanför bubblan, den riktiga världen, här gestaltad i det barnhem i Kairo han besöker. Han talar även om att han förväntar sig att eventuellt genomgå en personlig förändring i och med resan och sin sorti ur bubblan. Denna betoning på intryck eller, om man vill, personlig utveckling, står ofta i fokus för faddrarnas resor, särskilt när det rör sig om kändisar, som i senare faddergalor ofta varit de personer som figurerar i dessa inslag.

”Det är extremt primitivt” Att representera verkligheten

Faddern får ofta en korrespondentliknande roll som avslöjare och sanningsförmedlare. Rollen innebär att påminna tittaren om att det råder stora skillnader mellan fadder och fadderbarn. Platserna de besöker må verka trevliga och exotiska, men man får inte glömma att där råder nöd:

Bortom den här liksom mysiga stämningen och den här kollektiva stämningen så… så får man ju påminna sig om att det är extremt primitivt. Iris familj bor ju liksom i princip stampat… trampat jordgolv och ingen toalett, alltså köket och toalett är i princip samma. Man märker att det är liksom… jag förstår bakteriefloran här att den är… ganska hög och sen är det det med sjukvård. Det finns ingen sjukvård, det

50

finns inga doktorer, eller dom är så överbelastade så dom kan inte täcka alla områden. Och sen är det… medicin är fruktansvärt dyrt… så det har man inte råd med och det finns massor… Så jag tror att det är hårt att leva här. (Musikartisten Titiyo besöker fadderbarnet Femmi i Brasilien, 2002)

Titiyo utgår i sin redogörelse från att situationen på den plats i Brasilien hon besöker kan te sig idyllisk på ytan, med beskrivningar av stämningen som ‖mysig‖ och ‖kollektiv‖. Hon menar dock att det finns något ‖bortom‖ den ytan som är ‖primitivt‖ och ger bostädernas konstruktion, sanitetsfaciliteternas placering och sjukvårdens organisering som exempel på det primitiva. I dessa ständigt återkommande redogörelser om fattigdom kontra rikedom ligger en legitimerande faktor för fadderskapet; faddern är rikare än fadderbarnet och bör därför hjälpa.

År 2008 åker musikartisten Amanda Jenssen till Ecuador och träffar Erick, en trettonårig pojke som blir utsatt för grovt våld i hemmet. I inslaget ser vi Amanda Jenssen som sitter bredvid pojken och tittar på honom och hans ärr medan hon kommenterar till kameran:

Alltså kolla på detta, han har ärr över hela sin kropp [filmar pojkens bara ben och armar]. […] jag kan inte säga nånting, för att jag… Jag känner sån otrolig vanmakt […] Jag är såhär nära honom och jag kan inte göra nånting. Det tär liksom.

Även Erick får i detta inslag uttala sig. Han talar om sin svåra situation och vad Plan har gjort för honom, t ex har han en grupp dit han kan gå och samtala och få stöd. Till skillnad från sin vitblonderade gäst i svarta solglasögon kommenterar han inte hennes utseende och uttalar sig heller inte om vad han får för sorts intryck och utbyte av deras möte. Än en gång hamnar fadder och fadderbarn i skilda positioner, med skilda förutsättningar för att kontrollera relationen. Amanda Jenssen må hävda att hon är mållös inför situationen men det är ändock hennes röst som hörs i inslaget. Det är Amandra som bokstavligen pekar och visar var kameran ska filma, och hennes röst som berättar, vilket gör att det är hennes berättelse om Erick (och sig själv) vi får ta del av. Hennes möte med Erick präglas av att han berättar om sin situation som offer medan Amanda berättar om sin situation som iakttagare av offret och hur jobbigt det är. För att hårdra det så kan vi säga att han levererar sin historia medan hon snarare konsumerar den. Därtill får Amanda i fadderskapet rollen av vuxen kvinna medan Erick är barnet, pojken, medan åldersskillnaden egentligen bara är sju år mellan de två personerna. Vuxenheten kan i sin tur associeras till civilisation, gentemot barndomen som ett ociviliserat tillstånd. Bilden som framträder är den av välgörare och offer, med väsentliga skillnader i deras respektive utrymme och roller, snarare än ett socialt utbyte mellan två jämlika individer.

51

I fadderskapet som potentiellt kulturmöte skapas en klyfta mellan parterna. Klyftan består i att påtala de ekonomiska skillnaderna mellan fadder och fadderbarn. Denna klyfta, eller skillnad, återfinns i de respektive parternas tal. Faddern får som sagt uttala sig om sina erfarenheter och känslor och intryck av besöket medan fadderbarnet, i de fall hon eller han hörs i inslaget, får tala om sin svåra situation, eller framtidsdrömmar. Fadderbarnets utrymme att uttrycka sig är därmed begränsat till att uppfylla rollen som offer, alternativt berätta om vad hon eller han vill i göra i framtiden, vilket placerar fadderbarnet som projekt för utveckling. Fadderbarnets roll som utvecklingsprojekt kan förklaras med att fadderbarnet per definition är ett barn, vilket i sin tur kan ses som det universella mänskliga utvecklingsobjektet, någon som ska bli vuxen. Detta reducerar alla barn till utvecklingsprojekt. Vad som dock händer när den ena parten i detta kulturmöte nästan uteslutande representeras av just ett barn – fadderbarnet – är att utvecklingsprojektet/objektet blir synonymt med biståndsmottagaren, tredjevärlden- medborgaren, Den Andre. Faddern får å andra sidan vara den ständiga vuxna, den redan utvecklade, som i den rollen kan uttala sig om både sin egen och fadderbarnets situation.

”Alla har det inte så bra som vi!” Att göra Sverige

Med hjälp av bell hooks teorier kan fadderskapet förstås i termer av konsumtionskultur, att fadderskapet möjliggör ett konsumerande av något spännande, främmande, något som inte är svenskt. Då uppstår genast frågan om vad som är svenskt. Även Sara Ahmed talar i termer av konsumtion av Den Andre och tar hjälp av globaliseringsteorier för att förklara hur konsumtion av Den Andre måste förstås utifrån tanken om globalisering som ett konstant kulturellt utbyte av bilder, information och objekt. Flödet sker mellan konsumenter och skapar idén av nationalstater, eller andra geografiska enheter, som till exempel tanken om ‖Väst‖, vilka utgörs av representationssfärer uppbyggda av bilder, information och objekt. Genom den västerländska konsumtionen av främmande objekt skapas gränser mellan nationer och områden, genom att objekten i sig definieras som främmande och det västerländska subjektet identifieras i relation till det främmande, det exotiska (Ahmed 2000:115–116).

Det är inte vilka platser som helst som får agera kontrast till ‖det svenska‖. Plan International är verksamt i 66 länder, men de länder som porträtteras i inslagen om Plans verksamhet, om fadderbarn och fadderbesök, är något av de 48 s.k. ‖programländer‖ där Plan bedriver

52 biståndsprojekt, och inte de 21 ‖givarländer‖ där man enbart värvar faddrar17. Detta är logiskt ur marknadsföringssynpunkt, när man vill visa människorna som är i behov av bistånd och samtidigt visa Plans arbete och därmed dess nödvändighet. I inslagen framträder ett Sverige som en motsats till Plans programländer, en grupp länder som identifieras av att de ger, i kontrast till programländerna, vars gemensamma nämnare är att de får.

Den information som lyfts fram i presentationen av fadderbarnens hemmiljöer, som i exemplet ovan när Titiyo åker till Brasilien och påpekar hur primitivt det är, kan samtidigt läsas som implicita kontraster till vad som finns och inte finns i Sverige. Om fadderbarnets plats är primitivt kan det läsas som ett implicit antagande om att Sverige är modernt, och att det i Sverige finns sjukvård, finns skolor etc. Inte sällan gör man även uttalade jämförelser med Sverige, som när musik- och tv-artisten Markoolio är i Tanzania:

Alltså för det första hade de ingen ström där så de hade ju inte samma utrustning som vi har och sen så i Sverige har vi ju varsin, som egna skolböcker medan de fick dela en skolbok på fem personer. Eh... så det var väl den största skillnaden och de var väldigt tacksamma för att få gå i skolan och det tycker jag att man ska va här i Sverige också. (Faddergalan 2002-04-01)

I denna diskurs som cirkulerar kring skillnad finns en underförstådd konstruktion av Sverige och svenskhet som är starkt förknippad med positiva värden, i form av modernitet, trygghet, mättnad, utbildning och hälsa. Fadderrollen och fadderbarnet blir därmed inte bara exotiska produkter att konsumera, utan eventuellt även eftertraktade för sina identitetsbärande kvaliteter. En fadder är en god människa, och en fadder är även en modern, frisk och utbildad svensk person.

Jag tror att likheten är ju den här rädslan för att det ska hända ens barn nånting, att man inte ska… att dom inte ska må bra, så den tror jag är lika i hela världen, sen är det klart att skillnaden är att vi har aldrig behövt se våra barn hungriga, vi har aldrig behövt känna att de har frusit och såna saker. Som svensk förälder har man ju en sån väldig trygghet som jag tror kan vara nyttigt att tänka på ibland. (Kvinna som åker på fadderbesök, Faddergalan 2002, min emfas)

Kvinnan i citatet ovan åker med sin familj till ett sydamerikanskt land och besöker sitt fadderbarn. Hon poängterar här att hon som svensk förälder är privilegierad, vilket implicerar att ‖andra‖ föräldrar inte är i samma situation. Föräldraskapet blir en universell roll som hon delar med människorna hon besöker, men det svenska föräldraskapet är annorlunda, genom att vara privilegierat. Den upprepade slutsatsen är ett ‖vi‖ i Sverige som har det bättre än

17 Tre länder fungerar både som program- och givarland, Colombia, Indien och Brasilien. Där värvar man dock inte faddrar utan givandet sker från institutionella bidrag och företagsdonationer (plansverige.org). 53 fadderbarnen, vilket visar hur föreställningen om nationen och nationalitet tar form i kontrast till De Andra.

”Man fick med sig nånting” Fadderbesöket som personlig förändring

När musikartisten Håkan Hellström 2001 åker till Indonesien för att hälsa på sitt fadderbarn återkommer bilden av faddern som den part som får en personlig erfarenhet, och som konsument av mötet:

Vad ska man säga, man fick med sig nånting. När man åker härifrån har man fått med sig nånting. […] Man ser att det finns nånting annat än bara materiell välfärd.

Den upprymda Håkan Hellström kan inte riktigt sätta ord på det han har ‖fått med sig‖, men vad det än är så står det i kontrast till den ‖materiella välfärden‖ som han verkar vara bekant med sedan innan. Han talar här om en skillnad som å ena sidan är onämnbar och å andra sidan förknippas med materialism. För att förstå vad som inte är materiell välfärd kan ett ord som autenticitet bli aktuellt i denna kontext. Det genuina, oförstörda och äkta har i flera avseenden förknippats med konceptet utvecklingsländer, som kontrast till den materialism och ytlighet som har fått identifiera det moderna, eller till och med postmoderna Väst.

Även om det som erfarits enligt Håkan Hellström inte är materiellt får vi ändå känslan av att han just konsumerat, paketerat och tagit med sig det hem, vad det nu är. Vi kan återigen tala om en kommodifiering av fadderbarnet, men här i form av mötet, upplevelsen av fadderbarnet och platsen hon/han får representera. Håkan Hellström kan erbjuda kapital i form av materiella tillgångar, medan fadderbarnet kan erbjuda något helt annat, något onämnbart. När Håkan Hellström, och fler med honom, identifierar positiv behållning från besöket så kan det sägas ge positiva bilder av fadderskapet. Som marknadsförare av fadderskapet visar han vilka fördelar faddern kan få i relationen, som konsument av något onämnbart och immateriellt, närapå ovärderligt, som potentiellt förändrar dig som person.

Fadderbarnet då? Även fadderbarnet kan sägas omgärdas av ett positivt skimmer, som leverantör av detta ovärderliga. Men i den uppenbara frånvaron av fadderbarnets berättelse av sina personliga erfarenheter från besöket så blir värden en passiv bakgrund som bara är medan besökaren är den aktiva, någon som gör. I Håkan Hellströms inslag får vi följa honom när han står i en skola och delar ut presenter med orden: here is pencils, if you want to draw… a fish, or a bird, you can do it‖, och sedan leker han med barnen: ‖Vi hade jättekul, lirade

54 fotboll, fanns inga problem alls med att kommunicera‖. Under hela tiden är det Håkan Hellström som utför handlingar, som ju sker i samspel med barnen han besöker, men de är tysta mottagare som inte en enda gång under inslaget kommer till tals och blir på sätt och vis publik till Hellströms besök. Skillnaden mellan TV-tittarna som publik och barnen i inslaget som publik är dock att barnen fyller en avgörande funktion som bakgrunder till Håkan Hellströms handlingar och upplevelser. Utan deras passiva närvaro skulle Hellström inte framstå som den svenska faddern som besöker barn i främmande länder. Medan faddern genomgår en förändring i mötet med fadderbarnet så förblir fadderbarnet oförändrat i representationen som passiv leverantör eller ‖källa‖ till det onämnbara, autentiska och främmande.

Att ”göra skillnad” och förändring som narrativ

Låt oss återvända till Daniel Breitholtz i Kairo. Innan resan uttalar han sig om sina förväntningar. Samtidigt som han säger att han inte vet vad som kommer att hända så tror han sig ändå veta att det kommer förändra honom för att det kommer att skilja sig från det bekanta, en utgångspunkt som kan tyckas motsägelsefull. För att förstå en sådan paradox menar Sara Ahmed att det främmande, i termer av främlingar, andra människor, består av redan på förhand utformade uppfattningar om vem hon eller han är. Den Andre bemöts som främling inte för att hon är så främmande för oss att vi inte kan identifiera henne, utan snarare för att vi i mötet identifierar hennes kropp som främmande medan vi identifierar andra främmande kroppar som bekanta, för att de kategoriseras som hemmahörande på en viss plats (Ahmed 2000:21–22). I inslaget med Daniel Breitholtz, och i flera andra inslag, talar han om att upptäcka något han inte känner till. Samtidigt handlar exemplet Breitholtz och många andra inslag i slutändan om ett upprepande av vilka skillnader som finns mellan faddern och fadderbarnet, mellan Sverige och Andra länder. Slutsatserna av besöken liknar därmed varandra och det som från början var okänt och omöjligt att föreställa sig för de besökande faddrarna verkar trots allt sammanfalla och inordnas i en diskurs om skillnad. Den besökande faddern blir fadder i relation till sin värd fadderbarnet och i dessa positioner av värd och besökare är individerna per definition främmande för varandra. Därtill representerar de vad som i exemplen framstår som dikotomiska roller. Faddern får i fadderrelationen stå för pengar, mobilitet, modernitet och auktoritet medan fadderbarnet i mötet står för fattigdom, immobilitet, underutveckling och underordning.

55

För att analysera det tänkta syftet med dessa fadderbesök kan vi se närmre på inslagens slutfas, vilka karaktäriseras av att faddern bekräftar fadderskapets nytta. Låt oss återvända till Kairo och Daniel Breitholtz, som nu summerar sitt besök:

Jag åkte ju på riktigt till Kairo med en enorm skepsis över hela fadderverksamheten. Gör det verkligen nån skillnad, kommer pengarna fram? Och jag kan verkligen – från botten av mitt hjärta – be er därhemma engagera er i det här, bli faddrar, för att jag vet att varenda liten krona som kommer fram gör en sån enorm skillnad för dom här barnen och människorna som behöver det. Så att, på… Gör skillnad, och bli fadder, det gör en enorm skillnad. (Faddergalan 2007)

Här får faddern lufta kritik mot fadderverksamheten. Att Daniel Breitholtz kritiserar fadderskapet medan han medverkar i Faddergalan kan tyckas kontroversiellt. Kritiken består i ett ifrågasättande huruvida pengarna som faddern skickar verkligen når fadderbarnen. Själva kärnan i den kritiken, frågan om pengarna ‖kommer fram‖, blir samtidigt ett bekräftande av grundidén i fadderverksamheten. Fadderbarnets brev, med berättelser om dess utveckling, eller som i det här fallet – ett fysiskt möte – får stå som bevis för transparensen i verksamheten och verkar därmed legitimerande. Daniel Breitholtz’ kritik blir därmed inte en motbild eller utmaning av fadderverksamheten, utan ytterligare ett led i tanken om transparens, vilket snarare legitimerar verksamhetens form snarare än att rubba den. Syftet med att visa dessa inslag i Faddergalan framträder således som att legitimera fadderskapet genom att övertyga även skeptiska tittare och faddrar om att pengarna ‖kommer fram‖.

Daniel Breitholtz’ erfarenheter från besöket har gjort honom övertygad om fadderskapets nytta, nämligen det han kallar ‖skillnad‖. Fyra gånger nämner Breitholtz ordet skillnad i det citerade stycket, vilket antyder att det finns ytterligare en dimension i inslagets syfte. Skillnad är här en handling, något som görs, av den aktiva faddern. Varenda (svensk) ‖krona‖ gör ‖enorm‖ skillnad för människorna Daniel Breitholtz har träffat, vilket frammanar en bild av en aktiv och omnipotent välgörare som behöver göra minimalt för att leda till betydande förändring för den passiva och medellöse Andre.

Mötena har i exemplen ovan framställts i termer av olika villkor som bygger på positioner av givare/mottagare som placerar den svenska välgöraren i en främmande miljö. Positionerna har jämförts med de av aktiv konsument och passiv leverantör, där ‖produkten‖ identifierats som ‖skillnad‖ i termer av till exempel ekonomisk utveckling och autenticitet. För att återknyta till bell hooks teorier om att ‖äta den andre‖ så kan dessa fadderbesök jämföras med ett konsumerande av ‖otherness‖. hooks menar att kommodifieringen av Den Andre beror på en form av identitetskris i väst, där vi genom att konsumera Den Andre, skapar distans till vithet,

56 bara för att kunna återvända till vitheten med förnyad lust. Hon menar att vi placerar vitheten i en exotisk miljö för att accentuera den och ger ett exempel med en marknadsföring av en västerländsk klädkollektion som går ut på att placera bekanta vita klädmodeller i ett egyptiskt landskap, med pyramider och mörka, avpersonifierade människor som exotiska bakgrunder (hooks 1999:184–185).

Att bekräfta fadderskapet

Genom ett narrativ som centreras kring skillnad, som aktualiseras i mötet med den Andre, genomgår faddern en förändring. Förändringen innebär att faddern blir övertygad om fadderskapets och Plans nytta och dessutom bekräftar dessutom rollen som välgörare.

Dessa inslag som handlar om möten kanske kan tyckas oväsentliga eftersom det är relativt få faddrar som faktiskt besöker sina fadderbarn. Genom sin konstanta form och i sitt ständiga återupprepande är inslagen emellertid kraftfulla symboler och representationer för fadderskapet. De skapar på så sätt en institution i Faddergalan, sin egen genre med sitt egna narrativ, som löper genom tv-programmets historia och presenterar fadderskapet enligt specifika och återkommande variabler. Som narrativ finns tre viktiga delar som återkommer: förväntning, skillnad och förändring. Berättelsen om besöket börjar med fadderns förväntningar, som innebär att faddern står inför något okänt och främmande. Berättelsen fortsätter med att faddern ställs inför möten med platser och människor som får faddern att identifiera skillnader mellan fadder och fadderbarn, som kan förklaras i termer av skillnader i materiell välfärd, teknologisk utveckling, tillgång till läkarvård och skolgång och mat etc. Så småningom genomgår faddern en förändring. Förändringen kan dels innebära en insikt om att vi har det väldigt bra i Sverige och dels en insikt i hur viktigt det är med bistånd och då särskilt Plans arbete och vikten av fadderskap.

I mötet mellan fadder och fadderbarn finns dessutom ett antagande om att faddern är en välkommen gäst. När Håkan Hellström umgås med barnen i den indonesiska byn och påpekar att det inte finns några kommunikationsproblem så öppnar han för möjligheten att det skulle kunna finnas problem i mötet. Att dessa problem skulle kunna innefatta att värdarna inte skulle vilja umgås med honom framstår dock inte som ett alternativ i detta inslag och inte i något annat inslag i Faddergalan. Detta antagande kan inordnas i en bild av den tacksamma och underordnade biståndsmottagaren. Barbara Heron skriver om kanadensiska, kvinnliga

57 biståndsarbetare i Afrika och deras relationer till lokalbefolkningen. Heron menar att det hos hennes informanter fanns en dominerande uppfattning om att afrikaner inväntar vänskapsinviter och är sedan alltid villiga att besvara inviten om vänskap och att vänskapen ofta karakteriserades av lättsamhet och familjaritet. Denna relation som ska överbrygga skillnader implicerar dock att det existerar just skillnader och inordnar parterna i koloniala och rasifierade maktpositioner (Heron 2007:67,79).

Samtidigt går det att urskilja en dubbelhet hos faddrarna inför resan. Makten att göra skillnad och förändra Den Andres liv må ligga hos faddern, men det är inte utan uppoffring. Daniel Breitholtz talar om det jobbiga med att ge upp sin trygga bubbla, Amanda Jenssen talar om en maktlöshet som tär. Tanken om uppoffring återfinns till exempel även hos åttaåriga Anton och tvåbarnsmamman i kapitel 5, där Anton ger upp sin månadspeng och tvåbarnsmamman drar in på utgifter för att ha råd att vara fadder. Efter inslagen med fadderbesöken har sänts brukar faddrarna (då oftast kändisar) intervjuas i direktsändning från scenen i Stockholm, och hon eller han får uttala sig om sina erfarenheter. Detta kan sägas återinstallera faddern i en upphöjd position av kändisskap, samtidigt som det nu vilar något av en hjältegloria kring denna figur som har varit ute och offrat sig genom välgörenhet, när faddern i och med den efterföljande intervjun får stå upphöjd på en scen och tala om sitt fadderskap inför publiken.

Eoin Devereux skriver om vad han kallar ‖telethons‖, vilket är televiserade välgörenhetsgalor som kommer i formatet av långa sändningar liknade vid maratonlopp, ungefär som Faddergalan. Devereux menar att media i och med dessa galor erbjuder givarna av välgörenhet roller som goda personer som hjälper de fattiga. Givarna offrar sig av god vilja för de fattigas skull och deras överordnade roll blir genom välgörenheten bekräftad snarare än ifrågasatt. Detta, menar Devereux, reproducerar maktpositioner som bygger på att de som redan har makt – givarna – får ökad makt och de som har mindre makt – mottagarna – placeras i en oproblematiserad position av fattigdom. Oproblematiserad på så sätt att anledningarna till fattigdom aldrig undersöks, exempelvis genom att belysa politiska anledningar till fattigdom. Välgörenheten avpolitiserar fattigdomen när välgörenhet presenteras som den korrekta lösningen på problemet och när den riktas till de som förtjänar den. Genom att skapa stereotyper av vissa fattiga människor som värdiga välgörenhetsmottagare, ‖the deserving poor‖, osynliggör man en stor grupp människor som är fattiga, men som inte stämmer in i den oproblematiserade bilden av fattigdom som enligt Devereux förmedlas i dessa program (Devereux 1996:65–66).

58

7. Intimitet och familjemetaforer i fadderdiskursen

Fadderskapet representeras ofta i termer av ‖familj‖, på olika sätt. I inslagen där faddrar besöker fadderbarn utgör majoriteten av faddrarna familjer, förutom när faddern i fråga är en kändis, då är familjen oftast frånvarande. Det är inte ovanligt att tittarna bjuds in till faddrarnas hemmiljö genom att börja reportagen hemma hos faddrarna för att se hur de lever och hur de förbereder sig inför resan. Familjen sätts i allmänhet ofta i relation till hemmet, det privata, och dessa får i sin tur stå som kontrast till det offentliga. Än en gång använder jag fadderbesöken som exempel i syfte att belysa representationer av fadderskapets sociala dimensioner. I det här avsnittet behandlas fadderskapet genom hur intimitet men även avstånd existerar i fadderskapsdiskursen och hur fadderskapet fungerar som en inträdesbiljett till fadderbarnets liv och hem. Familjen får framträda som metafor för fadderskapet i termer av intimitet samt hur maktpositioner aktualiseras och maskeras genom familjemetaforer.

”Välkommen in!” Intimitet och voyeurism

2006 åker femtonåriga Elise till sin ‖fadderkompis‖ Nilsa, 14 år, i Paraguay. Skillnaden mellan vanlig fadder och begreppet fadderkompis är att givare och mottagare i fadderkompisskapet är jämnåriga. De är båda barn, vilket ger en bild av ett mer jämlikt möte. Detta möte präglas dessutom av att båda parterna får uttala sig om sina känslor före, under och efter mötet. Att Elise är faddern och Nilsa fadderbarnet framkommer dock på andra sätt. Elise får ta rollen som berättare och visar upp för kameran vad Plan har gjort för Nilsas familj, hon pekar på en brunn och berättar att familjen förut var tvungen att hämta sitt vatten där trots att det inte var rent, varpå hon visar en vattenkran som Plan installerat.

Jag har hjälpt till med det här. Man känner verkligen att man har gjort nån nytta då så här. Så man känner sig stolt.[…] Men dom har fortfarande ingen riktig toalett [visar en plats med trästaket och toarulle] men det kommer dom att få.

Elise representerar både den hjälpande faddern och den auktoritära experten, roller som här smälter ihop. Hon blir dessutom en representant för Plan när hon i citatet ovan förknippar sitt fadderskap med projekt som Plan genomfört. Genom sin roll som fadderkompis till Nilsa får Elise utrymme att presentera Nilsas liv, och därigenom inta en överordnad position, trots att de är jämnåriga. På det sättet representerar hon fadderskapet, samtidigt som hon legitimerar det, både genom det sociala mötet och genom att visa och berätta vilken ‖nytta‖ hon gjort i

59

Nilsas liv. För även om den sociala dimensionen av fadderskapet lyfts fram som unik så är det upprepade budskapet och själva motivationen i relationen att fadderskapet ska hjälpa fadderbarnet och förbättra situationen för människor i fattiga länder. Eftersom faddergalan är en marknadsföring av Plans arbete, ett sätt att locka nya faddrar och övertyga de som redan är faddrar att stanna i organisationen, tycks syftet med dessa fadderbesök vara just att legitimera fadderskapets nytta, vilket Elise kan sägas göra med framgång. Som fadder får Elise även tillträde till Nilsas liv genom att hon är gäst i hennes hemmiljö, samtidigt som hon är hennes ‖fadderkompis‖, en titel med social prägel.

Skildringen av och tillträdet till fadderbarnens hem återkommer i flera inslag. 2004 hälsar programledare Agneta Sjödin på hos fadderbarnet Sors, ett inslag som presenteras samtidigt som faddrarna, familjen Persson, presenteras i ett simultant inslag, där de ställer frågor medan de filmas i sitt hem. Agneta ska visa för faddrarna hur Sors ‖egentligen‖ har det och filmar Sors när hon går i skolan, Agneta går även in i Sors hus och visar till exempel var hon sover, genom att lägga sig på hennes säng och säga att ‖det verkar hårt‖. Sors är sex år gammal och filmas medan hon får presenter av sina faddrar via Agneta. Därefter filmas Sors i en skolbänk, med Agneta vid hennes sida som påpekar för TV-tittarna:

Hon är faktiskt sex år, jag trodde första gången jag träffade henne att hon var kanske tre men får man inte tillräckligt mycket mat och näring så växer man inte som man ska.

I nästa klipp går Agneta på promenad med en kvinna som inte presenteras men hon verkar bo i Sors hem eller by och Agneta förklarar vad de ska göra:

Nu ska ni få se var Sors och hennes familj hämtar sitt vatten. Det är en öppen brunn här borta och det här vattnet är långt ifrån rent, det är väldigt smutsigt vatten. Smutsigt vatten leder förstås till diarré, och diarré… Den vanligaste dödsorsaken bland barn är ju diarré.

Agneta Sjödins agerande och berättande kan tolkas som en experts handlingar men även som ett uppvisande av familjaritet och närhet mellan faddern och fadderbarnet som ger Agneta tillträde till hennes hem och privatliv. Fadderskapet blir här en sorts nyckel som rättfärdigar att Agneta tränger in i Sors hem, uttalar sig om hennes situation och exponerar hennes vardag för avlägsna tv-tittare. En vardag som i sin tur framställs som utsatt, där Sors är undernärd, sover på en hård träbänk, och dessutom riskerar att dö av diarré.

Att lyfta fram fadderbarnets humanitära behov kan helt enkelt sägas förstärka fadderskapets existensberättigande, att försäkra faddrarna om att deras hjälp behövs. Samtidigt finns det i

60 denna ‖verklighetsskildring‖ ett avslöjande som gör att Sors privatliv plötsligt blir ett drama, där smutsigt vatten och död är en del av underhållningen. Inslaget är dessutom uppbyggt så att Agneta för en dialog med tv-tittarna, och med familjen Persson, snarare än med värdarna, Sors och hennes familj, som aldrig hörs i inslaget. Dialogen med tittarna skapar en känsla av intimitet och förtroende, att Agneta avslöjar sanningen för oss och vi får en unik inblick i en del av den ‖verklighet‖ som fadderbarnet kan leverera. Än en gång liknar mötet med fadderbarnet ett konsumerande från fadderns sida. Faddern framstår som den aktiva parten i relationen medan Sors som värd får agera tyst bakgrund till Agnetas upptäcktsfärd. När Agneta i inslaget endast för en dialog med tittarna gör hon det på sätt och vis över huvudet på dem vars hem hon presenterar. Inslaget är troligtvis tänkt att föra faddrar och fadderbarn närmre varandra, men genom att visa hur fadderbarnet ‖egentligen‖ bor på ett sådant sätt, skapar det snarare ökad närhet mellan Agneta och faddrarna.

En talande jämförelse kan göras med det simultana reportaget från familjen Perssons hem. Familjen Perssons liv kan också sägas exponeras för en TV-publik, eftersom även de skildras i sitt hem. Skillnaden är att deras hemmiljö inte hamnar i fokus; det är ingen programledare i deras inslag som lägger sig i deras säng eller kommenterar hur de ser ut. Familjen Persson agerar själva berättare i inslaget från deras hem, och talar direkt till TV-tittarna när de berättar om sitt engagemang i fadderbarnet och ställer frågor om Sors som Agneta ska besvara. Familjen Persson presenterar på så sätt sitt eget hem, de besitter sitt hem, samtidigt som Sors hem presenteras och besitts av Agneta, medan hemmets invånare är frånvarande.

I det avseendet kan vi tala om tv-inslaget, eller filmandet, som en slags voyeurism. Tidigare i uppsatsen har O’Barrs begrepp fotografisk kolonialism använts för att förklara bilders funktion i fadderskapet. Henrietta Lidchi kritiserar även hon biståndsbilder och talar om fotografiets makt och fotograferandet som en handling som kombinerar voyeurism och kontroll. Fotografiet blir en handling som fixerar maktpositioner, fotografiet tas av den som har makt och på den som är maktlös. Fotografiets subjekt blir i och med fotograferandet objektifierat (Lidchi 1999:90). I exemplet med Sors är fadderbarnet inslagets subjekt – Sors liv står i centrum – men blir i och med filmandet ett objekt och något som förmedlas genom Agneta. Lidchi menar att den koloniserade, eller maktlöse, i fotografiet blir objekt för begär och njutning. Njutningen ligger både i att veta saker om fotografiets objekt, och att iaktta objektet. I det voyeuristiska framställandet blir de underställda och synliggjorda kropparna även fetischistiska objekt, och kan därmed ses som ett led i de negativa bilder som förminskar subjekt inom bistånd (Lidchi 1999:90).

61

Konstruktionen av det ensamma barnet

När Faddergalan hela tiden utgår från barnet: barnets rättigheter, barnets nöd, barnet som bildobjekt, barnet som brevvän och barnet som kontakt till en ‖annan‖ värld etc. så blir barnet onekligen en central del i Faddergalan. När ett barn porträtteras i ett kort inslag som explicit ska uppmana tittaren att bli fadder handlar det ofta om att något är fel. Musiken är sorglig och barnet är ofta ensamt, placerad i en utomhusmiljö med slitna kläder och allvarlig uppsyn. Inslaget berättar för oss att barnet är utsatt och vidare – att situationen bör rättas till. Vi kan se det som att något kring barnet ‖fattas‖, eller alternativt, att ett utrymme har skapats. Utrymmet utgörs av det skydd eller den trygghet som ‖ska‖ omgärda barnet, den tryggheten kan utgöras av vårdnadshavare, t ex en mamma och/eller pappa.

Men det är inte bara ensamma barn som porträtteras i dessa inslag. Barn som visas tillsammans med en förälder visar oftast en mamma, och i några fall en pappa eller någon annan familjemedlem. Dessa omvårdare blir dock bakgrunder till fadderbarnet, som är den person som står i centrum. I Faddergalan 1999 sänds ett kort uppmanande inslag som visar en kvinna i Malawi med ett barn i sitt knä. Det syns ingen pappa och mamman talar inte men en svensk berättarröst uppmanar tittaren att bli fadder. Inslagets form och meddelande kan därmed sägas vara oförändrat från de inslag där barnen är ensamma; det är ett barn i nöd, ackompanjerad av beklämmande bilder och sorglig musik. Den synliga vårdnadshavaren utgörs, för att använda Mohantys begrepp, av ‖tredjevärldenkvinnan‖, vars attribut av fattigdom, beroende, underordning och okunnighet är oförenliga med västerländska ideal kring moderskap, eftersom ‖tredjevärldenkvinnan‖ per definition är en motsats till den västerländska kvinnan. Barnets synliga vårdnadshavare tycks alltså inte räcka till, och det kan i detta fall sägas skapa ett symboliskt utrymme för dig som TV-tittare att inta positionen av omvårdare gentemot barnet men potentiellt även kvinnan, som även hon uppfyller rollen av offer när hon i inslaget porträtteras tillsammans med barnet som objekt för välgörenhet.

Dessa representationer av föräldraskap och moderskap som existerar enligt skilda villkor återkommer hos Patricia Hill Collins. Hon visar i sin intersektionella analys av familjebegreppet i en amerikansk kontext hur familjen inte bara är en patriarkal, utan även en rasifierad kategori där alla moderskap inte får plats. Hon visar hur familjeidealet har konstruerats enligt ett ideal färgat av vit medelklass och sanktionerats politiskt genom lagstiftning som utgår från en familj vars kärna består av ett heterosexuellt barnproducerande

62 kärlekspar (Collins 1998:63). Collins menar att alternativa familjebildningar och moderskap, i Collins exempel det afro-amerikanska moderskapet, inte har upptagits i familjeidealet. För det första menar hon att det finns en historisk kamp för afro-amerikanska kvinnor som handlar om kontrollen över sina egna kroppar. Valet att bli mor är ett exempel, där våldtäkter på svarta kvinnor institutionaliserades under slaveriet. För det andra menar Collins att färgade kvinnor av låg social klass i modern tid till viss del har förnekats som dugliga mödrar och ansetts oansvariga som reproducerar sig, med statligt omhändertagande av barnen och steriliseringar som följd (Collins 1994:52–53).

I porträtteringen av kvinnor i utvecklingsländer menar bland andra Strüver att de blir dubbelt koloniserade både i termer av att vara ‖subalterna‖ och kvinnor. Kvinnor och barn får personifiera både fattigdom och beroende och representeras dessutom som mer utsatta än män och därför målgrupp för internationella välgörenhetsorganisationer. I sina offerskap gentemot det hjälpande Väst blir kvinnan och barnet representanter för biståndsmottagaren vilket medför en feminisering av Den Andre (Strüver 2007:684, 694, 698). Fadderbarnet och dess mamma i inslaget från Malawi kan, i ljuset av teorier som placerar dem i beroendeställning även förstås i termer av ‖de oförtjänt fattiga‖ (jfr Devereux 1997). Dessa tankegångar kan sättas i relation till Mohantys teorier som visar på representationen av den underordnade och feminiserade Andre som inplacerar tredjevärldenkvinnan i en struktur av patriarkal imperialism.

Familjärt och främmande på samma gång

‖Vi ska ha barn!‖ säger skådespelaren Ulla Skoog till sin motspelare Tomas von Brömssen i ett humorinslag i Faddergalan 1999 och tillägger ‖Jag ska bli madder!‖. Sketchen går ut på att Ulla insinuerar till Tomas att hon är gravid med honom, vilket gör honom konfunderad, eftersom de bara är skådespelarkollegor. Det framkommer dock att barnet de ska ha tillsammans är ett fadderbarn och Tomas blir därmed lättad. Efter inslaget följer information i TV-studion om vad du som fadder får i form av information om ett barn, foton, brev och teckningar. Senare i programmet dyker duon upp igen och i den sketchen börjar de tvivla på sina förmågor som faddrar och undrar om de verkligen kan uppfylla sitt åtagande, om de duger som faddrar. Än en gång liknar resonemanget den kring huruvida man ska skaffa barn eller inte. Sketchen följs upp i TV-studion där man försäkrar Tomas, Ulla och tittarna om att

63 fadderbarnet inte far illa om man avbryter fadderskapet; Plan hittar helt enkelt nya faddrar och Plans verksamhet i byn fortsätter även om du drar dig ur.

Det här sättet att skämta om fadderbarnet visar hur fadderbarnet inordnas i en familjediskurs och fadderskapet kan liknas vid ett sorts föräldraskap. Skämtets poäng bygger på liknelsen med familjerelationer. Madder får till exempel bli den feminina versionen av fadder som för tankarna till engelskans ‖mother‖ eller svenskans moder. Fadderskapet representeras här i termer av familjerelationer och fadderbarnet blir som en i familjen. Dessutom framstår fadderskapet härmed som könat, där det feminina ‖madder‖ kontrasterar mot ett maskulint ‖fadder‖. Det som skämtet dock kanske främst visar på är att fadderbarnet trots allt inte uppfattas som något ‖riktigt‖ barn. Denna riktighet eller äkthet kan förstås på två sätt. För det första finns det inte någon riktig känsla av släktskap till detta barn, det är som sagt inte Tomas och Ullas barn, och de två har heller ingen familj tillsammans, de är ju bara kollegor. För det andra så är fadderrelationen inte livslång, som en ‖vanlig‖ föräldrarelation. Fadderbarnet är bara ett fadderbarn så länge faddern vill, och faddern kan när som helst avbryta relationen och barnet slutar då att vara någons fadderbarn.

Detta paradoxala förhållningssätt till fadderskapet som å ena sidan djupt personligt och intimt och å andra sidan en ytlig och flyktig relation är ett återkommande tema i Faddergalan. Ett annat exempel på familjeliknelser i fadderskapet är när de två programledarna Bengt och Agneta står och jämför foton på sina respektive fadderbarn, som introduktion till 2003 års faddergala:

Agneta: Har du förresten sett det senaste fotot på mitt fadderbarn Tao, från Vietnam? Bengt: Vad stor hon har blivit hörru. Agneta: Ja, verkligen. Bengt: Mm. Min tjej Suratmi i Indonesien, också en stor dam, 14 år vid det här laget…

De står på en scen framför ett hav av publik, i glamorösa kläder, med strålkastare och kameror riktade mot sig i direktsändning en fredagskväll. I denna extrema situation spelar de upp en tämligen intim och vardaglig dialog som eventuellt för tankarna till två vänner som berättar om sina barn eller barnbarn. När Agneta frågar om Bengt har sett det ‖senaste‖ fotot på Tao och Bengt i sin tur noterar att Agnetas fadderbarn har ‖blivit stor‖ så blir det ett tecken på att Agneta har haft detta fadderbarn under en längre tid. Det faktum att vännen Bengt vet om det berättar att detta fadderbarn verkar vara ett naturligt och återkommande inslag i Agnetas liv som hennes vänner förväntas känna till. Det finns även drag av det bemäktigande av dessa

64 barn som Kjell Bergkvist fick ge exempel på i kapitel fyra när de visar bilderna och talar om ‖sina‖ fadderbarn och Bengt talar om ‖min tjej Suratmi‖. Ett bemäktigande som är okontroversiellt och sett som naturligt när det gäller ens egna barn eller barn man är nära besläktad med. Dialogen ger därmed en känsla av intimitet, personlighet, vardaglighet och familjaritet.

Även här kan vi se den paradoxala bild av fadderbarnet som dels engagemang och personlig relation, dels ytlig förbindelse. När de kända programledarna bjuder in oss till ett personligt samtal dem emellan förmedlar de eventuellt ett engagemang som går utanför deras kändisskap. Samtidigt kan vi lika gärna läsa deras fadderskap som en ytlig förbindelse, där det personliga samtalet som utspelas inte är mer än ett skådespel på en scen inför publik, och denna offentligt präglade situation får representera en sorts distans, eller motsats till intimitet.

Familj, intimitet och dolda maktstrukturer

I de båda exemplen ovan, först humorsketchen och sedan dialogen mellan programledarna, leker man med tanken om att fadderbarnet skulle vara ens eget barn. Fadderbarnet som en familjemedlem. Och det är just i den liknelsen – som-en-familjemedlem - vi kan utläsa vad familjen i Faddergalan utgörs av.

Familjerelationer som symboliska behandlas i texten Stranger or Family Member? Reproducing Postcolonial Power Relations, där Johanna Latvala har studerat relationen mellan finska kvinnor och deras kenyanska hushållerskor i Nairobi. Latvala talar om ‖kinning‖ (eller ‖besläktande‖) som en process där de finska kvinnorna gör sina hushållerskor till familjemedlemmar. Familjerelationen är dock symbolisk och måste förstås på ett diskursivt plan. Hushållerskorna erhåller oftast inga ökade rättigheter, som en riktig familjemedlem antagligen skulle fått, däremot riskerar de att åläggas samma skyldigheter som en riktig familjemedlem. Stjäl en anställd riskerar de att bli avskedade, och därmed klipps det symboliska familjebandet. Samtidigt kan det symboliska familjebandet innebära att du som barnsköterska förväntas kunna arbeta över av kärlek till barnen, som om de var dina familjemedlemmar (Latvala 2009:93-94).

Familjemetaforer kan även belysa hur samhälleliga strukturer förklaras i termer av familj. Hill Collins har fokuserat på familjen som rasifierande struktur. Hon har undersökt hur afroamerikaner, latinamerikaner och andra historiskt förtryckta etniska grupper i USA har

65 upptagits i den amerikanska nationalismen genom att vara just förtryckta, och är välkomna i den amerikanska nationalidentiteten så länge de förblir i sina tilldelade, underordnade positioner. Hill Collins menar att man genom att använda sig av familjeretorik har neutraliserat och normaliserat dessa förtryckande processer. För att exemplifiera ger Hill Collins utdrag ur en fiktiv monolog publicerad i en afroamerikansk tidning som inlägg i debatten. I monologen får vi möta Mildred, en afroamerikansk hushållerska som är trött på sin hycklande arbetsgivare Mrs. C, som säger att Mildred är som en i familjen och att de inte skulle överleva utan henne. Mildred vet dock att så bara är fallet så länge hon spelar rollen som undergiven hushållerska och att hon lätt kan bli utbytt om hon skulle misslyckas att uppfylla den rollen. Hill Collins menar att erfarenheten av dessa processer skiljer sig beroende på vem i hierarkin man är. Mildreds vita arbetsgivare tycker att hon behandlar sin hushållerska på ett tillräckligt jämlikt sätt medan Mildred, som representant för ‖det andra USA‖ upplever relationen förtryckande. Dessa processer av amerikansk identitetspolitik kan inte kallas exkluderande, utan snarare bibehållande (Hill Collins 2001:4-5).

Genom att familjarisera relationen mellan Mildred och arbetsgivaren så doldes delvis de klassmässiga och rasifierande maktrelationerna dem emellan, en uppdelning som samtidigt genomsyrar hela det amerikanska samhället och som placerar Mildred och Mrs. C i olika etniska familjer (Hill Collins 2001:5). Hill Collins vill i första hand visa hur den amerikanska nationella identiteten är uppbyggd kring vithet och särskiljandet av olika etniciteter och lyckas samtidigt visa hur familjen är ett ideologiskt verktyg som både konstruerar och maskerar maktrelationer. Att placera fadderbarnet i teorier som handlar om amerikansk nationalidentitet är såklart problematiskt; fadderbarnet aspirerar inte till att ingå i den svenska nationalidentiteten. Sverige saknar dessutom USA:s historiska grundprincip om föreställningen om landet som etnisk smältdegel. Fadderbarnet existerar ändock som en del av en familjediskurs där familjen är svensk och fadderbarnet som placeras i en familjekontext, vare sig det handlar om att skämta om att barnet är som ett riktigt barn eller att symbolisera ett djupt personligt engagemang, är per definition ett främmande barn.

Med bakgrund i Hill Collins och Latvalas teorier om familjen som maskering av maktrelationer som konstrueras kring rasifiering och social klass kan relationerna som fadderskapet inbegriper förstås utifrån liknande principer. I exemplen ovan inordnas fadderskapet i metaforer som bygger på intimitet och/eller familj som i sin tur kan sägas fungera maskerande av den hierarki som råder mellan fadder och fadderbarn, eller givare och mottagare av bistånd, och som bestämmer villkoren för de olika positionerna. Istället för att

66 föra fadder och fadderbarn närmare så verkar familjemetaforen snarare främlinggörande och isärhållande genom att fadderskapet här framträder som en relation färgad av rasifiering, nationalism och social klass. Dessutom visar exemplen på hur fadderskapet kan förstås utifrån kön/genus, där ‖tredjevärldenkvinnan‖ i representationerna blir oskadliggjord genom en framställning som både förnekar hennes roll som duglig omvårdare och gör henne tillgänglig för välgörenhet genom sin offerroll.

67

8. Avslutning

Syftet med denna uppsats var att analysera hur fadderskapet konstrueras genom de representationer av fadder och fadderbarn som existerar i TV-programmet Faddergalan. Detta mot bakgrund av fadderskapets genomslag i Sverige, med hundratusentals människor som skänker pengar till internationellt bistånd i form av fadderskap.

Som metodologiska och analytiska verktyg tog jag hjälp av diskurs och representation. Detta för att förstå och placera fadderskapet gentemot en större kulturell kontext, där maktbegreppet var centralt för att belysa hur fadderdiskursen konstrueras i relation till begrepp som till exempel bistånd, fattigdom och utveckling. Som bakgrund och teoretiska utgångspunkter använde jag mig av forskning inom postkolonial teori och postkolonial feminism som visade hur biståndsrepresentationer av givare och mottagare kan förstås utifrån imperialistiska maktrelationer och hur dessa relationer dessutom kan förstås som patriarkala. Bistånd framträder därmed som ett rasifierat och könat koncept, där fadderskapet måste förstås utifrån processer som beaktar dessa mångfacetterade relationer av rasifiering och kön, likaväl som klass och ålder.

De frågeställningar som låg till grund för mina analyser var (1) hur fadderskap definieras, reproduceras och praktiseras i Faddergalan, (2) hur fadder och fadderbarn representeras i Faddergalan och (3) hur maktrelationer och identitetspositioner konstrueras mellan fadder och fadderbarn. För att besvara dessa frågeställningar delade jag upp analysen enligt olika teman, där de första kapitlen främst utgick från de två första frågeställningarna. I de efterföljande kapitlen fick den tredje frågeställningen ökat fokus och jag gick in på de sociala relationer och olika positioner som fadder och fadderbarn tilldelas i de olika inslagen i Faddergalan.

Min analys visar hur Faddergalans alla olika delar och inslag förmedlar representationer av fadderskapet, genom bland annat musik, humorinslag och reportage. Bilden som framträdde var en genomgående uppdelning mellan Vi och De, Sverige och Andra länder som i grund och botten hamnar i ett uppdelande mellan fadder och fadderbarn. Genom analysen av de olika delarna i TV-programmet förknippades faddern med kändisskap, urbanitet, modernitet vuxenhet och svenskhet medan fadderbarnet förknippades med landsbygd, exotism, utveckling, barndom och främlingskap. Dessutom fick faddern representera underhållning på ett aktivt men även lekfullt och lättsamt sätt, genom till exempel förlöjligande av sig själv. Fadderbarnet fick också representera underhållning, men inte genom förlöjligande av sig själv, utan som passiv förmedlare av allvarlighet, till exempel fungerande som allvarlig

68 kontrast till fadderns förlöjligande eller som huvudroller i dokumentära berättelser. Detta menar jag placerar faddern som subjekt och fadderbarnet som objekt och visar på en asymmetri i fadderskapet i form av en aktiv givare och passiv mottagare, och som går i linje med forskning som kritiserar biståndsbilder.

Analysen av fadderskapet visar hur begreppet är uppbyggt av en uppsättning relationer. För det första så presenteras fadderskapet delvis som en social relation mellan fadder och fadderbarn. För det andra så skapas relationen på en diskursiv nivå genom hur fadderskapsbegreppet representeras och praktiseras i Faddergalan. Återigen framträder bilden av faddern som den aktiva parten som har makten att både påbörja och avsluta relationen, medan fadderbarnets utrymme att förhandla om relationen verkar vara jämförelsevis litet. Utifrån detta kan faddern och fadderbarnets olika positioner dessutom tolkas som olika mycket värda utifrån fadderskapets praktiker, till exempel i fråga om brevskrivande, där fadderns skrivande framstår som något exceptionellt medan fadderbarnets brev i relationen framstår som förväntad. Jag menar, med bakgrund i representationen av dessa praktiker, att det finns en inneboende maktasymmetri i begreppet, där fadderskapet som social relation placerar faddern i en överordnad position gentemot fadderbarnet.

Vad som dessutom framkommer i denna studie är att trots att Faddergalan genom åren har behållit sin grundstruktur, där välgörenhet och underhållning utgör ramarna, så har fadderskapet gradvis ändrat karaktär. Jag menar att grundtanken i fadderskapet återfinns i idealet om partnerskap och gräsrotsengagemang individer emellan men att en förskjutning har skett där fadderskapet inte längre förmedlas som en social relation mellan fadder och fadderbarn. När fadderskapet i allt större grad utvecklas till att utgöra ett anonymt bistånd, i form av temafadderskap i Faddergalan och världsförälderskap i liknande TV-program så förändras innebörden av relationen. Fadderskapet finns kvar, men bilden av partnerskap har bleknat. Däremot framstår asymmetrin i fadderskapet nu ännu tydligare, med en tydlig agens hos faddern, biståndsgivaren, och en mer diffus och passiv biståndsmottagare som fortfarande representeras i form av ett barn men som inte längre förmedlas genom en specifik identitet och kan därmed vara vilket ‖tredjevärldenbarn‖ som helst. Därmed kan fadderskapet sägas ha utvecklats från ett begrepp som delvis förmedlar partnerskap och yrkar på rättigheter till att i allt större utsträckning finna resonans hos paternalistiska ideal som yrkar mer på humanitärism än rättigheter, och varifrån partnerskapsidealet uppkom som ett alternativ.

69

Uppsatsen belyser hur Faddergalan genom sitt TV-format tilltalar TV-tittaren och positionerar tittaren som fadder och potentiellt även som svensk genom att Sverige genom fadderskapet blir en föreställd gemenskap i Faddergalan. Jag analyserade hur inslag som handlar om fadderbesök kan tolkas utifrån fadderskapet som social relation, och menade att dessa möten iscensätter föreställningar om Sverige, Väst och Tredje världen genom narrativ, och inordnar fadder och fadderbarn i dikotoma positioner. Jag menade att faddern i mötet bekräftar sitt fadderskap genom att konsumera ‖otherness‖ medan fadderbarnet förblir i sin underordnade roll genom att representeras som den passiva källan till denna eftertraktade ‖otherness‖. Faddern kan även genom denna konsumering av ‖otherness‖ genomgå en personlig förändring, medan fadderbarnet, genom att aldrig tala om personlig förändring eller tala över huvud taget, förblir oförändrad av mötet.

Uppsatsen målar på flera sätt upp fadderskapet som en paradoxal relation. Den visar på det dilemma eller den dubbelhet som fadderskapet innebär där både humanitär omtanke och förtryckande paternalism kan uttydas i en och samma relation. I analysen identifieras både intimitet och personligt engagemang, likaväl som distans och främlingskap. Intimiteten kan återfinnas i fadderskapet som familjemetafor, en metafor som i sin tur både maskerar och belyser den komplexa hierarki i vilka fadder och fadderbarn inordnas. Vidare återfinns i fadderskapet som välgörenhet idén om villkorslös humanitärism riktad mot det behövande barnet. Denna humanitärism yrkar på mänskliga rättigheter likaväl som det aktualiserar kolonialistiska ideal, vilka likställer biståndsmottagaren med den subalterna och barnet.

Även om asymmetrin mellan givare och mottagare kan härröras tillbaka till kolonialtiden undviker man effektivt att politisera fadderskapet genom att maskera det på olika sätt. Antingen genom fadderskapet och fadderbarnet som exotiska produkter, en oproblematisk, kapitalistisk relation, eller genom fadderskapet som social relation och möjlighet till kulturellt utbyte. Även om fadderskapet är begrepp fyllt med motstridigheter så kan emellertid fadderskapet sägas vara beroende av sin paradox för att legitimeras. Omtanken om medmänniskor rättfärdigar överordningen som fadderskapet innebär, samtidigt som sociala orättvisor rättfärdigar den humanitära omtanken som fadderskapet också innefattar.

Men finns det inga motbilder i Faddergalan, är allt bara ett isärhållande och upprepande av stereotyper? Det existerar andra skildringar av biståndsmottagare och fadderbarn i programmet. Jag har visat hur Faddergalan har förändrats genom att i högre grad porträttera fadderbarn som berättar sin egen historia och biståndsmottagare som är självständiga

70 individer som får redogöra för hur de känner. Dessutom finns flertalet inslag där Plan- volontärer och experter kommer från och verkar i programländerna och projekten de uttalar sig om, vilket eventuellt utmanar bilden av den auktoritära experten som uteslutande vit, västerländsk fadder. Men när det handlar om konstruktionen av fadderskapet menar jag att fadderskapet representeras och förstås som en social relation, och att fadderskapet implicerar en asymmetrisk maktrelation.

Här kan fadderskapet återkopplas till partnerskapsdiskursen. Maria Eriksson Baaz, som menar att partnerskapsidealet inom biståndet delvis maskerar de traditionella, paternalistiska tendenser i relationen mellan givare och mottagare, ger mötet som en möjlig metod att utmana negativa representationer. Fadderskapet presenteras som välgörenhet som har en social dimension och ger möjlighet till kulturellt utbyte. Dessutom presenteras välgörenheten som något som sker på gräsrotsnivå, mellan individer som båda får utbyte av relationen, något som kan tolkas inom ramen för partnerskapsidealet. Samtidigt visar min analys av fadderbesöken hur de sociala mötena mellan fadder och fadderbarn snarare underordnar markerar den asymmetriska maktrelationen, snarare än överbryggar den. Detta visar på en problematik som innebär att det unika i fadderskapet, nämligen den sociala dimensionen och möjligheten till kulturmöten, som går i linje med regerande partnerskapsideal inom biståndskretsar, är den aspekt av fadderskapet som i högsta grad reproducerar paternalistiska ideal.

Att stanna vid en analys av fadderskapet som en rasistisk handling och Faddergalan som förmedlare av paternalistiska ideal underlättar dock inte förståelsen av verksamhetens popularitet. Men dessa underliggande hot om rasism och imperialism är ändock viktiga pusselbitar i förståelsen av fadderskapets dragningskraft. För när fadderskapet framträder som en komplex sammansättning av både imperialism och humanitär omtanke, som tidigare avklarats i denna text, så blir fadderskapet potentiellt ett sätt att aktivt förhålla sig till dessa ‖hot‖. När fadderskapet verkar för att maskera ojämlika maktförhållanden görs det i en kontext som förutsätter och antar dessa sociala orättvisor. Detta gör att både fadderskapet som handling och Faddergalan som representation av biståndspraktiker blir ett identifierande och bekräftande av orättvisor samtidigt som det genom att bekräfta även kan uppfattas som ett aktivt ställningstagande från fadderns sida och ett försök att distansera sig från det som är fel i samhället.

Jag vill dock hävda att Faddergalan som förmedlare av information om en värld som sällan annars hamnar i fokus annat än i nyheternas katastrofrapportering och med sina årligen runt

71 miljonen tittare besitter en mäktig roll. Med bakgrund i teorier som menar att biståndsorganisationer i hög grad kontrollerar sanningen om utvecklingsländer, menar jag att fadderskapet och Faddergalan verkar som förmedlare av en simplistisk världsbild där biståndsmottagare representeras som eviga barn och utvecklingsprojekt och biståndsgivare som världsföräldrar och omnipotenta välgörare, där gränsen mellan fadder och celebritet delvis suddas ut. Detta gör att det aktiva ställningstagandet mot en orättvis värld som fadderskapet potentiellt skulle kunna utgöra snarare handlar om ett inordnande i den förenklade världsbild som inte utmanar välgörenhetens politiska implikationer utan snarare bekräftar den.

En förklaring till bibehållandet av denna struktur kan eventuellt finnas i själva Faddergalans form, där underhållning och välgörenhet skapar ramar för representationerna. Dessa ramar, som utgörs av lekfullhet och allvar, kan sägas bilda en egen genre av biståndsunderhållning. Denna genre suddar ut gränserna mellan verklighet och fiktion likaväl som de konstruerar verklighet och fiktion. Genom både dokumentära och fiktiva representationer av biståndsmottagare och biståndsgivare, i en ständig repertoar av humorinslag, musikuppträdanden och reportage, reproduceras identitetspositioner av fadder och fadderbarn i den ständiga berättelsen om fadderskapet.

För att återvända till de hundratusentals svenskar som väljer att vara faddrar och vad det fenomenet innebär så kan naturligtvis denna uppsats inte säga något om vilka motiv en individ kan ha som väljer att bli fadder. Denna studie bidrar däremot, genom att analysera representationer i Faddergalan, till att belysa den kontext inom vilken fadderskapet konstrueras . En kontext som kan förstås utifrån imperialistiskt färgade samhällsstrukturer som placerar individer i positioner av över- och underordning

Resultaten av denna studie öppnar för vidare frågor kring hur fadderskapet kan förstås hos enskilda individer; hur fadderdiskursen organiseras på individnivå och hur individer förhåller sig till kulturella representationer av fadderskapet. Individer som ser Faddergalan, individer som engagerar sig genom att vara faddrar, individer som är fadderbarn eller individer som besöker sina fadderbarn är alla intressanta positioner som genom till exempel receptionsstudier av TV-tittare, kvalitativa intervjuer med faddrar eller fältobservationer av fadderbesök kan analyseras för att vidare belysa den kontext inom vilken fadderskapet kan förstås och praktiseras.

72

Referenser och källor

Ahmed, Sara. 2000. Strange encounters: embodied others in post-coloniality. London och New York: Routledge

Anderson, Benedict. 1991 (1983). Imagined communities: reflections on the origin and spread of nationalism. London och New York: Verso

Andreasen, Alan R., Kotler, Philip. 2008. Strategic marketing for nonprofit organizations. Upper Saddle River: Pearson Prentice Hall

Barthes, Roland. 1999 (1964). Rhetoric of the image. Visual Culture: The Reader. Jessica Evans och Stuart Hall (red.). London, Thousand Oaks, New Dehli: SAGE Publications

Bolin, Göran. 2005. En form av television: Globaliseringen av nationell TV-kultur. MedieKultur. Nr. 39.

Collins, Patricia Hill. 1994. Shifting the center: Race, class, and feminist theorizing about motherhood. Mothering: ideology, experience and agency. Evelyn Nakano Glenn, Grace Chang och Linda Rennie Forcey (red.). New York och London: Routledge

Collins, Patricia Hill. 1998. It’s All In the Family: intersections of gender, race, and nation. Hypatia. Nr. 13:3

Collins, Patricia Hill. 2001. Like one of the family: Race, ethnicity, and the paradox of US national identity. Ethnic and Racial Studies. Nr. 24:1

Coulter, Paddy. 1989. Pretty as a picture. New Internationalist. Nr 194. http://www.newint.org/features/1989/04/05/pretty/ (Hämtad 2011-04-07)

Devereux, Eoin. 1996. Good causes, God’s poor and telethon television. Media Culture Society. Nr. 18: 4

Dahlgren, Peter. 1990. TV och våra kulturella referensramar. Medier och kulturer. Ulf Hannerz (red.). Stockholm: Carlssons bokförlag

Eriksson Baaz, Maria. 2005. The Paternalism of Partnership: A Postcolonial Reading of Identity in Development Aid. London och New York: Zed Books

Escobar, Arturo. 1995. Encountering development: the making and unmaking of the third world. Princeton and Chichester: Princeton University Press

Fanon, Frantz. 1969. Jordens Fördömda. Stockholm: Rabén & Sjögren

Ferguson, James. 2005. Anthropology and Its Evil Twin: ―Development‖ in the Constitution of a Discipline. The Anthropology of Development and Globalization: From Classical Political Economy to Contemporary Neoliberalism. Marc Edelman och Angelique Haugerud (red.). Malden, Oxford och Victoria: Blackwell Publishing

73

Fiske, John. 1987. Reading Television. London och New York: Methuen

Fiske, John. 1989. Television Culture. London och New York: Routledge

Foucault, Michel. 1980. Power/knowledge: Selected Interviews and Other Writings 1972- 1977. Colin Gordon (red.). New York: Pantheon Books

Foucault, Michel. 2004. Sexualitetens historia. Band 1: Viljan att veta. Göteborg: Daidalos

Gill, Rosalind. 2007. Gender and the media. Cambridge och Malden: Polity press

Gunnarsson, Sigrid, Hatt, Kikki och Åberg, Eva. 1999. Starka och handlingskraftiga människor!? En studie om den u-landsbild några organisationer i biståndssektorn förmedlar. https://www.forumsyd.org/upload/tmp/uppsats/u-landsbilden.pdf (Hämtad 2011-04-26)

Gwinn Wilkins, Karin. (2005) Out of focus: gender visibilities in development. Media & glocal change: rethinking communication for development. Oscar Hemer och Thomas Tufte (red.) Buenos Aires: Clasco

Hall, Stuart. 1997. Representation: Cultural Representations and Signifying Practices. London, California och New Dehli: SAGE Publications

Hannerz, Ulf. 1990. Medier och kulturer. Stockholm: Carlsson bokförlag

Heron, Barbara. 2007. Desire for Development: Whiteness, Gender, and the Helping Imperative. Waterloo (Kanada): Wilfrid Laurier University Press hooks, bell. 1999. Eating the Other: Desire and Resistance. Feminist Approaches to Theory and Methodology. Sharlene Hesse Biber; Christina Gilmartin och Robin Lydenberg (red.). Oxford och New York: Oxford University Press

Khotari, Uma. 2006. An agenda for thinking about 'race' in development. Progress in Development Studies. Nr. 6:9

Lamers, Machiel. 2005. Representing Poverty, Impoverishing Representation? A Discursive Analysis of a NGOs Fundraising Posters. Graduate Journal of Social Science. Nr. 2:1

Latvala, Johanna. 2009. Stranger or Family Member? Reproducing Postcolonial Power Relations. Complying with colonialism: gender, race and ethnicity in the Nordic region. Suvi Keskinen; Salla Tuori; Sari Irni och Diana Mulinari (red.). Surrey och Burlington: Ashgate Publishing

Lidchi, Henrietta. 1999. Finding the right image: British development NGOs and the regulation of imagery. Culture and global change. Tracey Skelton och Tim Allen (red.). London och New York: Routledge

Lindgren, Simon. 2009. Populärkultur: Teorier, metoder och analyser. Malmö: Liber

Lissner, Jørgen. 1977. The Politics of Altruism. Geneva: Lutheran World Federation

74

Littler, Jo. 2008. ―I feel your pain‖: cosmopolitan charity and the public fashioning of the celebrity soul. Social Semiotics, Nr. 18:2

Løngreen, Hanne. 2001. The Development Gaze: Visual Representation of Development in Information Material from Danida. Encounter images in the Meetings between Africa and Europe. Mai Palmberg (red.) Uppsala: Nordiska Afrikaninstitutet

Loomba, Ania. 2005. Kolonialism/postkolonialism (2:a upplagan). Hägersten: TankeKraft förlag

Lowry, Michelle, 1998. The Construction of “Needy” Subjects: An analysis of the representation of “Third World” children in charity advertising. National Library of Canada. https://tspace.library.utoronto.ca/bitstream/1807/15441/1/MQ40660.pdf (Hämtad 2011-04-26)

Manzo, Kate. 2006. An extension of colonialism? Development education, images and the media. The Development Education Journal Nr. 12: 2

Manzo, Kate. 2008. Imaging Humanitarianism: NGO Identity and the Iconography of Childhood. Antipode. Nr. 40:4

Mattsson, Katarina och Katarina Pettersson. 2007. Crowning Miss Sweden—National Constructions of White Femininity. NORA - Nordic Journal of Feminist and Gender Research, Nr. 15:4

Mohanty, Chandra Talpade. 2002. Med västerländska ögon. Globaliseringens kulturer: Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Eriksson, Catharina, Eriksson Baaz, Maria och Thörn, Håkan (red.). Nora: Nya Doxa

Mohanty, Chandra Talpade. 2003. Feminism utan gränser: Avkoloniserad teori, praktiserad solidaritet. Hägersten: Tankekraft förlag

O’Barr, William M. 1994. Culture and the Ad. Exploring Otherness in the world of Advertising. Boulder, San Francisco och Oxford: Westview Press

Radley, Alan och Marie Kennedy. 1997. Picturing Need: Images of Overseas Aid and Interpretations of Cultural Difference. Culture & Psychology. Nr. 3

Said, Edward W. 1993. Orientalism. Stockholm: Ordfronts förlag

Shome, Raka. 2001. White Femininity and the Discourse of the Nation: Re/membering Princess Diana. Feminist Media Studies. Nr. 1:3

Spivak, Gayatri. 1994. Can the Subaltern Speak? Colonial discourse and post-colonial theory: a reader. Patrick Williams och Laura Chrisman (red.) New York: Columbia University Press

Strüver, Anke. 2007. The Production of Geopolitical and Gendered Images through Global Aid Organisations. Geopolitics, Nr. 12:4

75

VSO (Voluntary Service Overseas). 2001. The Live Aid Legacy: The developing world through British eyes – A research report. http://www.eldis.org/vfile/upload/1/document/0708/DOC1830.pdf (Hämtad 2011-04-12)

Winther Jørgensen, M., Phillips, L. 2007. Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur

Årsredovisningar

ActionAid http://www.actionaid.se/files/AA_arsberattelse_2009.pdf (Hämtad 2011-04-12) Barnfonden http://www.barnfonden.se/images/stories/dokument/barnfonden_arsredovisning_2009.pdf (Hämtad 2011-04-12) Hoppets Stjärna http://www.hoppetsstjarna.se/attachments/530_arsredovisning_2009.pdf (Hämtad 2011-04-12) Plan Sverige http://plansverige.org/files/Arsredovisning_2009_FINAL.pdf (Hämtad 2011-04- 12) SOS Barnbyar http://www.sos-barnbyar.se/Om-SOS- Barnbyar/organisation/sverige/ekonomi/Documents/2009%20arsredovining.pdf (Hämtad 2011-04-12) Unicef http://www.unicef.se/assets/arsredovisning-unicef-2008_42c83cb.pdf (Hämtad 2011- 04-12)

Källmaterial

Faddergalan 1998-2009, Svenskt mediearkiv, Kungliga biblioteket

Radioreklam, SOS Barnbyar: http://www.sos-barnbyar.se/nyheter-och-pressrum/bilder- reklam/Reklammaterial/Documents/SOS%20Du%20%C3%A4r%20svaret%2030%20sek .mp3 (Hämtad 2011-04-15)

Hemsidor www.sos-barnbyar.se www.plansverige.org http://plan-international.org www.actionaid.se www.barnfonden.se www.hoppetsstjarna.se www.unicef.se www.bobgeldof.info http://www.live8live.com

76