Museologi Och Krishantering 1
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Nordisk Museologi 2004 • 1 Museologi och krishantering 1 Från att tillsammans med skolor, arkiv och bibliotek ha varit samhällsminnets grund- stenar har de svenska museerna transformerats till ’museibranschen’. Och branschen har hamnat i kris. Dess innebörd beskrivs i detta nummer av Kerstin Smeds och Gjert- rud Sæter. I branschtidningen (sic!) Svenska Museer 2004/1 ställer Gunilla Cedrenius, erfaren museikännare, krisfrågan: ”Vem vågar på allvar pröva sitt museum från grun- den och inte lappa och laga en konstruktion som visar tydliga spår av bräcklighet?”. Inom museologin framstår alltmer musealisera (=människans behov att ur den omgivande fysiska verkligheten utvälja och samla minnesvärda element för att beva- ra) som nyckelordet. Museer och kulturmiljövård har att på samhällets uppdrag tjä- na som medium för musealiseringen av gemensamma materiella kulturminnen. PRO MEMORIA vore därför den adekvata överskriften för alla museala institutioner i deras egenskap av offentliga förvaltare av minnesvärden. Minnesvärdet definieras och dokumenteras i musealiseringens inledningsfas. Det exponeras när det i förmedlingsfasen tolkas, dvs. översätts i nuets språk och perspek- tiveras inom dess förståelseramar: minnesvärdet förvandlas till samtidsvärde. Musealiseringens långsiktiga mål berördes i en föreläsning av professor Barbara Kirshenblatt-Gimblett för ett par år sedan. Hon använde begreppet informativ mu- seologi för museernas traditionella minneshantering, som i princip byggt på att insti- tutionellt traderade minnesvärden godtagits, och introducerade performativ museo- logi för en ny användning av samlingarna i ett ifrågasättande, kritiskt, förhållnings- sätt till den historiekonstruktion som en tidigare musealisering medverkat i. När minnesinstitutioner samverkar med exempelvis konstnärer och med sin publik ser hon en utväg som ger transparens åt minnesarbetet och upprättelse åt trovärdighe- ten. Riksutställningars Svåra saker var för henne en idealmodell – den gav genom- skinlighet åt det antikvariska minnesuppdraget. Med begreppsparet informativ/performativ gav Kirshenblatt-Gimblett museali- seringen operativ tillspetsning. Flera andra ’museologier’ kan tänkas. Ekomuseologi skymtade för några år sedan som en musealisering av landskapsrummet. Narrativ museologi skulle inriktas på berättelser (så t.ex. i Mölndals museum, där i det öppna magasinet minnen som föremålen väcker hos besökarna skrivs ner). Signifikativt är att ICOM för sin kommande generalkonferens valt temat ’Museums and intangible 2 heritage’. Historisk museologi vore särskilt viktig för museernas självkännedom (detta exemplifierade Kirshenblatt-Gimblett med bl.a. Hallwylska museet i Stockholm och Teylers museum i Haarlem). Vi får med ens en palett av alternativa museologier som möjliga riktningsgivare när det för minnesinstitutionerna gäller att överleva sina kriser. Med hjälp av den numera omfattande museologiska litteraturens rika förråd av fallbeskrivningar och arbetsmodeller samt med en analys av samlingarnas art och det omgivande samhäl- lets minne och levande liv går sannolikt krislösningar att finna. *** Det performativa, i sitt samhälle intervenerande museet är lätt igenkännligt i num- rets klassiker där Marc Maure påminner om John Kinard och Anacostia museum i Washington D.C. Det traditionella informativa kunskapsmuseet föryngrat med faktarum, med öpp- na databaser där samlingar och utställningar finns virtuellt tillgängliga samt med extensiva skolprogram, har valt det kanske vanligaste sättet att anpassa museimediet till samtidens efterfrågan på historisk kunskap. Härtill anknyter det samarbete i ett nytt nätverk som Clara Camacho beskriver från Portugal och det arbetssätt som To- mas Johansson utvecklade. Det narrativa museet som samlar de berättelser som ger historisk mening och – inte bara estetisk – aura åt samlingarnas föremål blir allt mer uppmärksammat. Där- om vittnar Bente Gundestrups uppsats om den berömda danska Kungliga Konstkam- maren och Eckhouts målningar. Ekomuseologin riktar sig mot omvärldens miljöminne med naturhistorien helt el- ler delvis dold av mer och mindre mäktiga kulturlager. Mot verkligheten utanför museiväggarna vänder sig Lähtesmäkis och Liimatainens uppsatser. Den historiska museologins kritiska potential ger Eva Persson ett exempel på med sin rapport från etnografiska museet i Neuchâtel. När Marc Maure skriver om Artur Hazelius och hans samtida Bernhard Olsen i Danmark och Anders Sandvig i Norge belyser han den i museihistorien ständigt återkommande antagonismen mellan upp- visning och iscensättning i museernas förhållningssätt till sina kulturminnen. Per-Uno Ågren PS 1. Museibranschen blev en gångbar beteckning i mitten av 1990-talet. Men det är ett ödesdigert ordval med sin förföriska kommersiella konnotation. Termen avvisas av danska och norska museer. PS 2. Barbara Kirshenblatt-Gimbletts föreläsning finns tryckt i Museum 2000. Confirmation or Challenge. Svens- ka ICOM, Svenska Museiföreningen, Riksutställningar. Stockholm 2001. Nordisk Museologi 2004 • 1, s. 3–10 Danse macabre i musernas hus 3 – om museernas roll och villkor idag Kerstin Smeds ”Det kommunala museet i lilla Fredriksvaerk i Danmark har gått i konkurs. Konkurs- förvaltaren hotar att sälja samlingarna av silver, gamla vapen, hantverk och arkeolo- giskt material, för att kunna betala fordringsägarna… Det är första gången ett offent- ligt museum gått i konkurs i Danmark och på den danska motsvarigheten till riksan- tikvarieämbetet är man djupt skakad. Man hoppas kunna rädda museets samlingar med hjälp av en lag som säger att museer inte får sälja sina föremål utan godkännande av kulturdepartementet. Konkursförvaltaren hävdar dock, att när museet nu har gått i konkurs, är det konkurslagen som gäller, och han planerar för en auktion.”1 Det här var en notis i en dagstidning i oktober 2003: Vi får se hur det går… Samma dag läser vi en annan insändare i en Denne skribent refererar till den kritiska och annan dagstidning: alarmerande genomgång av några centrala svenska museers ekonomiska situation som in- Vi hör att Historiska museet i Stockholm ställs inför gick i en av Dagens Nyheters ekonomibilagor i orimliga krav på avgifter för underhåll från Statens fas- augusti i år.3 Den stora stötestenen är de hyror tighetsverk. Men det finns ju en enkel lösning på pro- som de stora museerna betalar till sin nuvaran- blemet. Historiska museet har stora samlingar av bety- de ägare, Statens Fastighetsverk. Är de mark- dande värde. Varför inte avveckla den museala verk- nadshyror, så slukar de en alltför stor del av års- samheten och se till att dyrgriparna säljs på den inter- budgeten. Är de såkallade kostnadshyror, som nationella marknaden? Detta bör ge ett betydande till- går ut på att museet betalar i princip bara Fas- skott i statskassan. Den tömda museibyggnaden har tighetsverkets förvaltning och underhåll av fas- ett utmärkt läge och kan förmodligen hyras ut till nå- tigheten, så kan de råka illa ut med decennier gon reklambyrå eller annan verksamhet som bättre för- av eftersatt underhåll som plötsligt skall göras mår tillgodose de krav som statens fastighetsverk stäl- och betalas på ett bräde. Så ligger det till, ex- ler. En allmänhet som systematiskt berövats sin histo- empelvis för Historiska museets del. Museet har ria kommer knappast att känna någon saknad. 2 tillsammans med Fastighetsverket räknat ut att Kerstin Smeds 4 de närmaste fyra årens kostnader för underhåll krati, jämlikhet, social trygghet och upplysning av museibyggnaderna uppgår till 42 miljoner har stora, stora marknadsproblem. Nationalstat- kronor. Detta borde tas från årsanslaget. Plus ens storhetstid är över. Nationalstatskonceptet hyran på 25 % av anslaget.4 Eftersom hela års- har redan förlorat all betydelse på det ekono- anslaget uppgår till ca 68 miljoner, säger det sig miska området, och informations- och kun- självt att konkursen i detta fall vore ett faktum. skapsområdet står inte långt efter. Även högsko- Jag tänkte nu glänta lite på dörren och kika lorna internationaliseras, undervisningen kon- in i denna museernas kris – för kris kan man kurrensbeläggs och skyfflas ut på det globala tala om, och den gäller inte bara de statliga mu- nätet som vilket företag som helst. Språket i seerna. Som jag ser det handlar krisen om att denna globala konkurrens är engelska. Förstå- den epok som har fött fram museerna, den som sigpåarna säger att universiteten i framtiden inte framtida historiker kommer att kalla den in- alls kommer att behöva sina byggnader, annat dustriella epoken, nu är slut – eller att vi (här i än någon enstaka lokal – klubb – för socialt um- väst) lever i dess absoluta slutfas. Denna in- gänge. Allt övrigt kommer att ske virtuellt; ”le- dustriella epok, de senaste hundrafemtio eller vande”, audiovisuellt och digitalt förmedlade fö- tvåhundra åren, var också nationalstaternas reläsningar, samtal och handledning i realtid, på storhetstid. nätet, i hemmen om man så vill. Man behöver Vi som är födda under den västliga, parla- inte ens bo i samma land som man studerar. mentariska nationalstatens kulmination, 1900- talet, är så integrerade i det nationella koncep- Va d f i n n s k va r ? tet att det för oss är närmast omöjligt att tänka oss en värld som inte struktureras i form av na- Kvar finns tillsvidare alla nationalstatens gam- tionalstater. Vi inbillar oss gärna att vi lever i la politiska och kulturella institutioner, de gam- den optimala samhällsordningen. Denna ord- la hörnstenarna, likt hörnstenarna på ett hus, ning bygger på Upplysningens ideal av demo- som gått förlorat