Marma Skjutfält – En Kanonlokal För Insekter

Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter Marma skjutfält – en kanonlokal för insekter

PÄR ERIKSSON, INGEMAR FRYCKLUND, TOMMY LÖFGREN & JOHAN ABENIUS

Eriksson, P., Frycklund, I., Löfgren, T. & Abenius, J.: Marma skjutfält – en kanonlokal för insekter. [The Marma shooting range – a refuge for threatened insects.] – Entomolo- gisk Tidskrift 126 (1-2): 1-20. Uppsala, Sweden 2005. ISSN 0013-886x.

Many species associated with early successional habitats have declined in response to an overall loss in heterogeneity of agricultural as well as forested landscapes. This situation is especially pronounced in the northern boreal and hemiboreal parts of Europe, where many red listed or rare species depend on sites and habitat structures with a favourable microcli- mate. Under such conditions, sites subjected to intermittent disturbance regimes, such as military shooting ranges and gravel pits, may contribute substantially to regional and natio- nal biodiversity. We argue that such highly disturbed habitats have an unexploited potential to deliver cost-effective biodiversity and nature conservation benefits and thus deserve great attention in nature conservation work. In this article we report preliminary results of an invertebrate survey of the Marma shooting range in SE Sweden, initiated by the Uppland foundation in 1998. The military shooting range at Marma has an area of 2 069 ha and is situated at 60°30´N 17°26´E. The Uppsala esker runs through the area from south to north, underlying the central part of the range. The area has been used as an artillery shooting range since 1883. Aerial photographs from 1951 and 1995 bears evidence that 56% of the unforested heath and sandy patches have been converted into pine forest during this period. A considerable number of species, especially among Lepidoptera and Hymenoptera Acule- ata, exist in the study area in isolation from their main distribution range, suggesting a relict occurrence at Marma. The spider wasp Evagetes subglaber (Haupt) was found for the first time in Sweden. It is also striking that some habitat specialists, that have only been found infrequently or apparently at very low population levels in other parts of Sweden, was encountered in surprisingly large numbers during the survey.

Pär Eriksson, Upplandsstiftelsen, Box 26074, 750 26 Uppsala. e-post: [email protected] Ingemar Frycklund, Kyrkkullen Svia, 755 94 Uppsala. Tommy Löfgren, Västanåvägen 39, 814 94 Älvkarleby. Johan Abenius, Vårdkasstigen 10, 149 41 Nynäshamn.

Denna artikel visar att militära skjutfält, grustag göras för relativt små kostnader, om möjligheter- och kraftledningsgator kan vara entomologiskt na till naturvårdsanpassad skötsel tas tillvara. högintressanta miljöer av stort naturvårdsintres- Militära skjutfält har också alltmer kommit i fo- se. För störningsgynnade arter och däribland kus under senare år exempelvis när det gäller ar- många sällsynta insekter är antagligen skjutfält betet med Natura 2000 och nu senast utredningen av avgörande betydelse för flera arters fortsatta om skyddsvärda skogar på statens mark (Löfgren överlevnad i landet. När militära skjutfält läggs & Henriksson 2004). ner kan det få stora konsekvenser för bevarande- Tidiga successionsfaser såsom naturliga ras- arbetet. Omvänt kan stora vinster för naturvården branter, betade stränder och stränder längs oreg-

1 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005) relsen har därför föreslagit att hela skjutfältet klassas som ett Natura 2000-område samtidigt som delar av områdets skogsmark skyddas (Löf- gren & Henriksson 2004).

Beskrivning av området Marma skjutfält ligger i Älvkarleby kommun och sträcker sig längs Uppsalaåsen strax innan den försvinner ut i Östersjön längs Billudden (Fig. 1). Själva åsen har sedan år 1883 utnyttjats som militärt skjutfält (Fig. 2). I samband med skjutfältets tillkomst kalhöggs år 1881 en 10 km x 300 m stor yta (Dahl 2000). De flacka östra delarna anslöts till skjutfältet först på 1960-talet. Sistnämnda del domineras av odlingsmark som brukats extensivt eller lagts för fäfot sedan staten förvärvade det. Området omfattar 2 069 ha, varav skog täcker ca 1 564 ha och 505 ha utgörs av öppna marker (T. Löfgren opubl.). Enligt skogsbruksplanen Figur 1. Marma skjutfält ligger i norra Uppland nära från 1995 (Derler 1995) fördelar sig virkesförrå- Dalälvens mynning. det på följande sätt: tall 53%, gran 29% och or- Marma shooting range is located about 170 km north dinära lövträd 17%. Enligt samma plan var area- of Stockholm nearby the river Dalälven. len skog över 95 år 295,9 ha eller 18% av skogsmarken. Andelen skog äldre än 125 år var 48,2 lerade vattendrag, öppna flygsandfält, hårt beta- ha vilket motsvarar 3% av skogsmarken. de åsar och brandpräglade sand- och grusmiljöer Åsen når en höjd av 55 m.ö.h. och domineras har minskat till följd av förändrade störningsre- av tall med inslag av öppna hedar med ljung gimer (Klemm 1996, Berglind 2004). De få om- Calluna vulgaris och öppna sandytor. Här finns råden där markslitage upprätthålls av mänskliga åtskilliga spår av mark- och skogsbränder. Utö- aktiviteter får därmed allt större betydelse för ver de utpräglade hed- och sandmiljöerna domi- den evertebratfauna som missgynnats genom neras området av frisk-fuktig mark. Örtfloran igenväxning av sådana sandmarker. Dessa mil- kännetecknas av såväl störnings- som kalkgyn- jöer förtjänar stor uppmärksamhet i naturvård- nade arter med stora förekomster av kattfot An- sarbetet, inte minst med tanke på att arealen tennaria dioica och mosippa Anemone vernalis öppna grustag successivt minskar i det svenska på torra marker. Det ursprungliga skjutfältet landskapet. (själva ”heden”) utgörs av en ca 7 km lång- Delar av Marma skjutfält i norra Uppland har sträckt yta i nord-sydlig riktning (mellan lokal sedan 1998 inventerats av Upplandsstiftelsen A-I, Fig. 3). Heden har hållits öppen genom mi- inom ramen för projekt Ekologisk landskapspla- litärens aktiviteter och försorg sedan slutet av nering för hotade arter och miljöer. Under 2003 1800-talet. Men stora förändringar har skett de utfördes på uppdrag av Länsstyrelsen en inven- sista decennierna och andelen ljunghed och tering av hela skjutfältet som underlag till för- sandblottor har minskat starkt sedan 1950-talet slag för nya Natura 2000-områden (Eriksson (Fig. 12 och 13). 2003). Därmed kom miljöer på skjutfältet som I de fuktigare skogsmiljöerna öster om åsen tidigare sällan eller aldrig besökts av entomolo- förekommer arter som guckusko Cypripedium ger att inventeras. Inom området är nu 101 röd- calceolus och myskmadra Galium odoratum. listade arter noterade varav 70 stycken (69%) är Många av de fuktigare skogarna är dikningspå- insekter. För flera arter är populationerna på verkade men för övrigt naturskogsartade. Såda- Marma skjutfält av nationell betydelse. Länssty- na bestånd domineras av gran och glasbjörk. På 2 Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter

Figur 2. Militären har genom sin verksamhet danat miljön på skjutfältet sen 1880-talet. Skjutövning sannolikt från 1920-talet. Foto: Upplands museum. The environment has been shaped by the military activity that has been taking place since 1880. The picture dates back to 1920. de rikaste markerna med yppigt artrikt fältskikt sion uppkommit på störda marker t.ex. där kalk- av kalkbarrskogstyp förekommer även ask rikt substrat frilagts efter matjordstäkt eller Fraxinus excelsior. längs vägkanter som slås regelbundet. De ganska omfattande odlingsmarkerna bru- Öppna våtmarker är sällsynta. Ett dikning- kas idag som vallar utan att besås, eller hålls spåverkat men ännu öppet extremrikkärr finns i öppna av militären genom att gräs och buskar områdets nordöstra kant och i södra delen finns ibland slås av. I andra fall växer de långsamt en mycket särpräglad dynvåtmark, benämd lo- igen med Salix-buskar eller har planterats med kal A (Fig. 3). I områdets många branddammar tall eller gran. Stora arealer utgörs av tämligen finns i flera fall rika förekomster av större vat- ensartade, ställvis fuktiga högörtängar med en tensalamander Triturus cristatus. intressant fjärilsfauna och bl.a. Upplands största förekomst av kornknarr Crex crex. På vissa gräs- Beskrivning av inventerade delområden marker förekommer en slåtter- och kalkgynnad Följande lokaler har inventerats mer intensivt flora med arter som majviva Primula farinosa, (Fig. 3) och beskrivs här översiktligt. Urvalet ängsskära Serratula tinctoria älväxing, Sesleria gjordes för att dokumentera så många biotopty- caerulea, ormrot Bistorta viviparum, hårstarr per och substrat som möjligt. Men också genom Carex capillaris och ängsnycklar Dactylorhiza en erfarenhetsmässig bedömning av faunistiskt incarnata. Den artrika gräsmarksfloran före- intressanta habitat. kommer dels inom gräsmarker med längre kon- A: Dynvåtmark. En mycket särpräglad miljö, tinuitet men mer ofta där en lågväxande succes- kanske unik i ett uppländskt perspektiv. Lokalen 3 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005)

Figur 4. Lokal D, ”skjutbanan”. En av skjutfältets största öppna sandytor med en exklusiv fauna av både fjärilar, steklar och skalbaggar. Foto Pär Eriksson

Locality D. One of the largest sandy areas of the shooting range. A habitat of great value to some rare insects: butterflies, wasps as well as beetles.

nerat läge. D: ”Skjutbanan”. Skjutfältets nu största öpp- na sandområde med inslag av något som kanske skulle kunna betecknas som stäppartad torräng (Fig. 4). Figur 3. Karta över Marma skjutfält med de särskilt E: Valsäter. Ett större och heterogent område beskrivna lokalerna markerade. Ur Fastighetskartan © Lantmäteriverket Gävle 2005. Medgivande med örtrik skogsmark och öppna fält (bl.a. hög- M2005/1164. örtängar med delvis naturlig ängsflora). I övrigt lövdominerade ungskogar och restbestånd i Map over Marma shooting range. The main sampling sites described in the text are marked with letters. form av lundartad löv- och blandskog, lövsump- skogar med klibbal Alnus glutinosa, ask och utgörs av en tidvis vattenfylld sänka som omges glasbjörk. Try Lonicera xylosteum förekommer av örtrik tallskog på sandmark. Vattnet leds till rikligt på solexponerade ytor som uppstått strax sänkan via ett dråg och försvinner genom ett efter skogsavverkningar och som i detta fall bi- slukhål. Området är mycket örtrikt med arter behållits en längre tid genom en misslyckad som vitmåra Galium boreale, blodnäva Gerani- återväxt av gran. Innan avverkningarna som um sanguineum, slankstarr Carex flacca, rosen- skett i tre omgångar under de sista 15 åren, fanns buskar Rosa sp., krissla Inula salicina, ängsvädd här en grov örtrik granskog med bitvis stort löv- Succisa pratensis, ängsnycklar, krypvide Salix inslag. Något av bestånden beskrevs av Erik repens, knytling Herniaria glabra och käring- Almquist i början av 1900-talet som praktexem- tand Lotus corniculatus. pel på de örtrika skogar som förekommer i norra B: Igenväxande sandblottor (öst om förlägg- Uppland (Almquist 1929). ningen). Öppna sandytor som för 20 år sedan F: Kronsättershöjden (Fig. 5). Omfattar ett omfattade en betydligt större areal. En ytterst större och varierat område med öppna marker fattig vegetation av ung tallskog växer nu upp och tall- och granbestånd på toppen av Uppsala- mellan de öppna sandblottorna. åsen. De öppna markerna domineras av ljung- C: Gammal flottningsränna, numera torrlagd hed med inslag av örtrik gräsmark och ”perma- och delvis igenväxande. Branta slänter med nenta hyggen” i form av skjutbanor. Här och var öppna sandblottor, delvis i gynnsamt sydexpo- förekommer spår av skogs- och markbränder. 4 Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter

Figur 5. Lokal F, Kronsättershöjden. På åsens sluttning utbreder sig en ljunghed med inslag av örtrik gräsmark och sandblottor. Lokal för bl.a. klöversobermal Anacampsis fuscella. Foto Jan-Olov Björklund Locality F, Kronsättershöjden. On the slope of the esker you find a heath characterised by herbs and sand patches. The picture shows a locality for the moth Anacampsis fuscella.

Av kärlväxter kan nämnas mosippa, ljung, katt- tum, ängsvädd, åkervädd Knautia arvensis, fot, måror Galium spp., klöver Trifolium spp., backnejlika Dianthus deltoides, jungfrulin Poly- teveronica Veronica chamaedrys och darrgräs gala vulgaris, gulmåra Galium verum, brud- Briza media. sporre Gymnadenia conopsea och skogsklocka G: Tensmyra. Ett ungt och ett gammalt tallbe- Campanula cervicaria. stånd som brunnit i två omgångar under 1990- talet. Samtliga träd har lämnats kvar efter bran- Resultat av inventeringar den. Fjärilsfaunan H: Rälsmålbanan. Större öppen yta med De tidigaste fjärilsuppgifterna vi funnit från buskmarker, fuktiga marker, diken, skjutvallar Älvkarleby socken härrör från slutet av 1800-ta- och branddammar. Kärlväxtflora med inslag av let. Den allra första är en uppgift av botanisten extremrikkärrsarter bl.a. blodnycklar Dactylor- och storfjärilsamlaren K.F. Thedenius från 1874 hiza incarnata ssp. cruenta. om en talrik förekomst av väddnätfjäril (=ären- I: Lindesdal (Fig. 6). Stor öppen ängsmark prisnätfjäril) Euphydryas aurinia vid en nyod- som hålls öppen genom militärens försorg. ling vid Öfverboda (Eliasson 1945). Överboda Kantzonerna växer dock igen med tall- och löv- ligger 6 km norr om Marma skjutfält. Möjligen skog. Floran är örtrik med majviva, gullviva kan nyodlingen syfta på Komossängen (se ned- Primula veris, flockfibbla Hieracium umbella- an). Thedenius har även en uppgift om mjölkört- 5 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005) spinnare Lemonia dumi som han hittade som sen utökas och en längre tidsperiod omfattas ge- larv (Thedenius 1881). Detta är Sveriges nordli- nom att Ingemar Frycklund deltog i insamling- gaste fynd. Fjärilen har inte återfunnits i Älvkar- sarbetet. Gula och vita fångstskålar sattes ut i leby kommun, men få besök har gjorts i området marknivå på sandmark på följande lokaler: under lämplig flygtid som i Uppland tycks in- * 50 m syd lokal A år 2002, öppen sandyta och träffa under första halvan av oktober. skjutvall. Fjärilsuppgifter specifikt från Marma skjut- * Lokal C (flottningsrännan) år 2003. fält finner vi först en bit in på 1900-talet. Utöver * Lokal D (skjutbanan) båda åren. en uppgift av kapten N.C. Ohlsson från 1912 av * Lokal F (Kronsättershöjden) 2002. svartfläckig högstjärt Clostera anachoreta både Kompletterande manuell insamling har skett som larver och imagos, finns flera intressanta i begränsad omfattning av Ingemar Frycklund fynd från slutet av 1930-talet till början av 1940- 2001-2003 och av Johan Abenius 2002-2003. talet (Eliasson 1945). Efter denna period saknas Utöver detta material har gaddsteklar som erhål- uppgifter fram till 1983 (Frycklund 2001a). Un- lits som bifångst vid Mats Jonsells och Pär Er- der ledning av Upplandsstiftelsen pågår sedan ikssons insamlingar av skalbaggar (se nedan) 1998 en inventering av fjärilsfaunan i Älvkarle- bearbetats. Kompletterande uppgifter har med- by kommun där även Marma skjutfält ingår. delats av Björn Cederberg. Ytterligare några lo- Skjutfältet har sedan 1999 under olika perioder kaler inom några kilometer utanför skjutfältet besökts varje år av Jan Olov Björklund och Ing- undersöktes med fallfällor och/eller fångstskålar emar Frycklund. Inventeringen har genomförts under samma tidsperiod. med kvicksilverlampa nattetid samt med skrap- Utfallet av inventeringen av gaddsteklar på håvning och larvletning under dag- och kvälls- Marma skjutfält måste betecknas som sensatio- tid. Under denna tid har även Pär Eriksson samt nellt. Vid sidan av ett anmärkningsvärt stort an- Stefan Eriksson och Göran Palmqvist deltagit i tal rödlistade arter är framför allt de oväntade arbetet. Bengt Åke Bengtsson, Ingvar Svensson fynden av alvarvägstekeln Arachnospila alva- och Bengt Wickholm har besökt området vid ett rabnormis och rovstekeln Mellinus crabronea tillfälle vardera. tydliga bevis på områdets stora kvaliteer för Totalt har 37 rödlistade fjärilsarter noterats marklevande steklar (se även Appendix). Läg- (Tabell 1 och Appendix). Hälften är typiska torr- ger man dessutom till det första nyfyndet av en ängsarter. Hela nio av de rödlistade fjärilsarterna vägstekel i Sverige på 45 år, Evagetes subgla- räknas som sårbara (VU) och en, klöversober- ber, så framstår Marma som en exceptionell lo- mal Anacampsis fuscella, som akut hotad (CR). kal. Det förtjänar i detta sammanhang noteras att Dessutom har tolv nya arter för landskapet Upp- flera sandmarkslokaler i närliggande områden land noterats på skjutfältet under de fem senaste (Överhärde och Trödjeheden i södra Gästrikland åren. Också det är en anmärkningsvärt hög siffra samt lokaler längs E4:an söder om Dalälven och eftersom Uppland, jämte Öland och Skåne är det vid Harg i norra Uppland) har undersökts med mest utforskade landskapet med avseende på jämförbar insamlingsinsats under perioden fjärilar. Samtidigt kan vi som jämförelse säga att 2002-2004, utan att liknande raritetsvärden har minst sex dagfjärilsarter med stor sannolikhet kunnat påvisas. Slutsatsen av dessa (och tidiga- försvunnit från Älvkarleby kommun de senaste re) insamlingsansträngningar måste därför bli 60 åren. att den särpräglade gaddstekelfaunan i Marma- området verkligen är en lokal företeelse, utan Stekelfaunan motsvarighet i andra delar av södra Norrland Inga äldre bevarade insamlingar av gaddsteklar och norra Svealand. Marma är i dagsläget tvek- tycks finnas från Marma skjutfält. Detta gäller löst en av landets mest värdefulla lokaler för med säkerhet åtminstone för vägsteklarna, där marklevande gaddsteklar. allt material i svenska museer har kontrollerats. En översiktlig inventering av marklevande Skalbaggsfaunan gaddsteklar på skjutfältet påbörjades av Johan Skalbaggsfaunan är inte lika väl dokumenterad Abenius under 2002. Under 2003 kunde insat- som fjärilarna och någon sammanställning av 6 Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter Tabell 1. Samtliga rödlistade insekter (enl. Gärdenfors 2000) kända från Marma skjutfält. Kommentarer om de intressantaste fynden finns i Appendix. All redlisted insect species (Gärdenfors 2000) known from Marma shooting range. Comments on the most interesting records are presented in Appendix. Species Redlistclass Fjärilar, Lepidoptera Tjockhornsfly Eriopygodes imbecilla (NT) Kärrantennmal Nemophora minimella (NT) Svenskt jordfly Spaelotis clandestina (NT) Jättesvampmal Scardia boletella (NT) Klipplavmal Infurctinea albicomella (NT) Steklar, Hymenoptera Svartvit svampmal Nemapogon nigralbella (NT) Alvarvägstekel Arachnospila alvarabnormis (CR) Tallbarkbomal Elatobia fuliginosella* (VU) Virvelvägstekel Arachnospila opinata (NT) Nordlig röllekplattmal Stenodynerus dentisquama (NT) Depressaria silesiaca (NT) Mimumesa beaumonti (NT) Leverplattmal Levipalpus hepatariella (NT) Mellinus crabronea (VU) Fyrpunkterad plattmal Lestica subterranea (NT) Aganopterix quadripunctata (NT) Bronsbandbi Halictus confusus (DD) Ängsrutemal Ethmia pyrausta (NT) Kopparsandbi Andrena marginata (NT) Töcknig tryminerarmal Lundmurarbi Osmia pilicornis* (NT) Perittia obscurepunctella (VU) Trätapetserarbi Megachile ligniseca (NT) Stinksyskesäckmal Coleophora lineolea (VU) Knytlingsäckmal Coleophora scabrida (VU) Skalbaggar, Coleoptera Nejliksäckmal Coleophora dianthi (NT) Ljungkornlöpare Amara infima (NT) Nordlig brokmal LundbroklöpareBadister lacertosus (NT) Mompha sexstrigella(complexa) (DD) Dynskulderlöpare Cymindis macularis (NT) Motfläckpalpmal Syncopacma sangiella (VU) Sexstrimmig plattstumpbagge Klöversobermal Anacampsis fuscella (CR) Platysoma minus (NT) Mindre träfjäril Lamellocossus terebra (NT) Femstrimmig plattstumpbagge P. deplanatum (NT) Silvergråvecklare Eana argentana (VU) Ängsjordbagge Heptaulacus villosus (NT) Prydlig vårgråvecklare Svart ögonknäppare Denticollis borealis (NT) Doloploca punctulana (NT) Barkrödrock Ampedus cinnabaerinus (NT) Finsk gullrisfrövecklare Eucosma suomiana (VU) Orange rödrock Ampedus nigroflavus (NT) Kattfotfjädermott Platyptilia tesseradactyla (NT) Nordlig rödrock Ampedus suecicus (NT) Liten bastardsvärmare Zygaena viciae (NT) Microrhagus lepidus (NT) Bredbrämad bastardsvä. Zygaena lonicerae (NT) Xylophilus corticalis (NT) Kattunvisslare Pyrgus alveus (NT) Åttafläckig praktbagge Buprestis octoguttata (NT) Kovetenätfjäril Melitaea diamina (NT) Timmertickgnagare Stagetus borealis* (NT) Ärenprisnätfjäril Euphydryas aurinia (VU) Större flatbagge Peltis grossa (VU) Violett guldvinge Lycaena helle (NT) Ipidia binotata (VU) Klöverblåvinge Glaucopsyche alexis (NT) Dendrophagus crenatus (NT) Donzels blåvinge Aricia nicias (NT) Cis quadridens (NT) Thunbergs fältmätare Epirrhoe pupillata (NT) Bibagge Apalus bimaculatus (VU) Spetsvingemätare Hypoxystis pluviaria (VU) Hallomenus axillaris (NT) Svävfluglik dagsvärmare Hemaris tityus (NT) Mindre timmerman Acanthocinus griseus* (EN) Svartfläckig högstjärt Clostera anachoreta (NT) Stor plattnosbagge Platyrhinus resinosus (NT) Stor borstspinnare Setina irrorella (NT) Cleonis pigra (NT) Karelskt trågspinnarfly Nola karelica (NT) *Påträffad strax utanför skjutfältet.

äldre fynd har inte gjorts. Undersökningar av om denna lokal sattes två fällor i ett litet tallbe- den vedlevande faunan har främst gjorts under stånd omgivet av öppen hed. En fälla sattes på 2003 då fem fönsterfällor på träd placerades ut. brandskadad levande tall samt en på låga av tall. Två satt på björkhögstubbar med fnösketicka Slutligen sattes en fälla på en grov björkhög- Fomes fomentarius vid Kronsättershöjden (lo- stubbe med fnöske- och klibbticka Fomitopsis kal F). Området brann för ca 10 år sedan och ett pinicola på ett ca fem år gammalt hygge vid av träden bar ännu spår av branden. 500 m SV Valsäter (lokal E). Fönsterfällornas fönstermått 7 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005) Figur 6. Lokal I, Lindesdal. Ingemar Frycklund räknar larvkolonier av äreprisnätfjä- ril Euphydryas aurinia. Foto Pär Eriksson. Locality I, Lindesdal, Inge- mar Frycklund is counting larva colonies of Euphydras aurinia.

var 30,5 x 40 cm. Trädlevande skalbaggar in- skjutfältet. Sporadiskt insamlande har också venterades också av Lars-Ove Wikars vid Tens- gjorts mellan 1997-2002. myra (lokal G) år 1998 (Eriksson 2001). Kartläggningen av skalbaggsfaunan får alltså Under 2003 företogs undersökningar av än så länge betraktas som mycket ofullständig. markfaunan (Jonsell 2004). Fyra fallfällor (run- Inte desto mindre har 23 rödlistade skalbaggsar- da burkar med 7 cm diameter) placerades ut på ter, av vilka 17 är vedlevande hittats på skjutfäl- vardera åtta olika platser. Fem av dessa på loka- tet (Tabell 1). Detta får betraktas som relativt lerna A, B, D och F (Fig. 3.) (Två fällgrupper mycket. Fyra av dessa klassas som hotade (VU placerades vid lokal B). De tre resterande på mer eller EN). I fallfälleundersökningen hittades to- isolerade små sandblottor i den sydliga delen av talt 124 arter av vilka 4 var rödlistade. Av dessa

Figur 8. Larven till ängsrutemalen lever på ängsruta Figur 7. Den vackert tecknade ängsrutemalen, Eth- som växer på fuktig ängsmark. Foto Jan-Olov Björk- mia pyrausta. Foto Jan-Olov Björklund lund The moth Ethmia pyrausta. The larva of Ethmia pyrausta feeds on Thalictrum flavum which grows on wet patches.

8 Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter

Figur 9. Klöversobermal Anacampsis fuscella. På Marma skjutfält har tre små begränsade föryngrings- platser konstaterats, samtliga på Kronsättershöjden. Foto Jan-Olov Björklund Figur 10. Två anmärkningsvärda stekelfynd på Mar- The moth Anacampsis fuscella has been found bree- ma skjutfält: a) Arachnospila alvarabnormis, första ding at three (small) spots on the esker at Marma fynden i Sverige utanför Öland; b) Mellinus crabro- shooting range. nea en starkt minskande sandmarksart. Foto: Börge Pettersson. var 23 arter bundna till sandmarker och 33 bund- Two of the most interesting wasps that were found at na främst till andra typer av öppna marker (Jon- Marma a) Arachnospila alvarabnormis, earlier swe- sell 2004). För ytterligare ett antal arter är Mar- dish records only from the baltic island of Öland; b) mafynden anmärkningsvärda, men de finns inte Mellinus crabronea a declining species not recorded på rödlistan eftersom de är utbredda på sand- in Sweden for 30 years. marker i sydligaste Sverige (Tabell 1, Appen- dix). nat etablera starka populationer. En varierad grad av störning i tid och rum har dessutom upp- Varför är området så intressant? rätthållit olika växtsuccessioner inom området. Det finns flera tänkbara förklaringar till varför Skjutfältet har på så sätt blivit ett refugium för Marma skjutfält har så rik insektsfauna med så arter knutna till liknande öppna marker som tidi- många hotade och sällsynta arter. Området hyser gare uppstod i naturlandskapet genom brand, el- ett antal biotoper av vitt skild karaktär som över- ler det slåtter- och betespräglade landskap som lag är sällsynta. Exempel är slåtterängsliknande karaktäriserade stora arealer i Syd- och Mellan- miljöer, ljunghed, öppna sandfält, fisklösa dam- sverige fram till 1950-talet. mar och brandpräglade skogar. Ett specifikt exempel på störningarnas effekt Området har även en lång kontinuitet av olika sorters obeskogade torrmarker. En viktig under- liggande faktor är antagligen läget vid ett land- höjningspräglat kustområde med sand. I anslutning till Dalälvens utlopp, Marma hed och dess omgivningar har det kontinuerligt funnits flyg- sandfält och öppna marker av torrmarkskaraktär sedan området steg upp ur Östersjön. Flera av arterna, som t.ex. alvarvägstekel och knytling- säckmal, har en utbredningsbild som tyder på att förekomsten på Marma skjutfält är av reliktka- raktär. I modernare tid har militärens verksamhet Figur 11. Gammal puppa av liten timmerman Acant- präglat stora ytor genom kraftfull markstörning, hocinus griseus på bränd tall vid Tensmyra (lokal G). uppkomster av bränder och genom återkom- Foto Pär Eriksson mande röjningar av skogs- och ängsmark. Detta An old pupal chamber of the longhorn beetle Acant- gör att många störningskrävande arter har kun- hocinus griseus on a burnt pine tree at locality G. 9 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005) är att Marma skjutfält sannolikt hyser Upplands ha stor, varav 22 ha (14%) utgjordes av öppna rikligaste förekomst av kattfot och därmed flera sandblottor och 135 ha (86%) rismarker. År fjärilar som är helt knutna till kattfot som värd- 1995 hade arealen öppen hedmark sjunkit till ca växt. Förutom leverplattmalen finns en kraftig 65 ha. Resterande delar (56%) hade huvudsakli- population av kattfotfjädermott Platyptilia tes- gen blivit fullsluten tallskog. Av den återstående seradactyla samt kattfotsäckmal Coleophora heden 1995 var ca 42 ha fortfarande utan synlig pappiferella som här har sin enda förekomst i igenväxning (buskar över ca 1,5 m). Ytor som Uppland. Kattfot är betesgynnad (Malmgren klassades som ”utan synlig igenväxning” fält- 1982) men på Marma skjutfält finns numer inget kontrollerades under våren 2001. Då visade det kreatursbete. Växten skulle kanske helt försvin- sig att endast två hektar av dessa ytor var helt na om den militära verksamheten på Marma fria från igenväxning. skjutfält upphörde och de öppna ytorna tilläts Om inga landskapsvårdande röjningsåtgär- växa igen. Kattfot som växer på grusåsar fordrar der genomförs skulle endast ca 10 ha av heden lång kontinuitet av öppenhet då växten inte hin- återstå om 20 år; det vill säga de delar som fort- ner etablera sig under hyggesfaser (Ingemar farande är öppna (2,1 ha) samt områden som nu Frycklund, egen obs.). har lägre antal barrbuskar per 100 kvm än ca 10 En annan viktig faktor är att stora arealer av trädstammar (7 ha) (T. Löfgren opubl.). Marma skjutfält hyser en växtlighet som indike- Studier av heden före 1945 har inte utförts rar jordarter med hög kalkhalt vilket är gynn- men det är sannolikt att delar har varit öppna un- samt för många värdväxter till rödlistade insek- der hela perioden för militärövningsområdet. ter, särskilt bland fjärilar och solitära bin. Detta i Före denna epok har åtminstone de nordliga de- kombination med ett nätverk av sandiga och larna gränsat till odlings- och betesmarker som grusiga vägar med rik örtflora på skjutfältet har också kan ha berört hedmarken. Mindre virkes- gynnat många av fjärilslarvernas värdväxter och volym och större luckighet präglade skogarna den flora som är nödvändig nektarkälla för ima- förr eftersom de ofta sköttes som kombinerad gos. De sandiga vägarna, öppna sanddyner och skogsbruks- och betesmark. Marma skjutfält stora stenar fungerar dessutom som värmeele- var inget undantag i detta fall. Det lär ha funnits ment dit fjärilarna gärna dras. Många av de säll- plats för 600 hästar i förläggningens stallar synta fjärilarna har noterats på de högt belägna (Löfgren & Tornlund 1984) och enligt uppgift och klimatiskt gynnsamma partierna. Föryng- fanns flera tusen hästar i aktivt bruk på skjutfäl- ringsplatserna för bl.a. klöversobermalen är tet under 1940-talet (Åke Lundqvist/Myrbo högt belägna i nära anslutning till grusväg. muntl.). För vedlevande insekter har antagligen när- Det är alltså rimligt att anta att den militära heten till några större sammanhängande natur- aktiviteten bibehållit en landskapstyp på Marma skogsområden betydelse. Båtforsområdet som hed som närmast fullständigt försvunnit på an- ligger några kilometer från skjutfältet räknas dra håll i Mellansverige och som nuförtiden som ett synnerligen värdefullt område för vedle- nästa enbart finns inom de klassiska ”fälads- vande insekter (Ehnström & Waldén 1986). markerna” i Väst- och Sydsverige. De öppna Marma skjutfält ligger dessutom i anslutning till torra sandiga markerna innebär att biotoper en särskilt värdefull lövskogstrakt som Natur- finns för värmekrävande arter som i det nutida vårdsverket pekat ut vid nedre Dalälven (Löf- produktionsskogslandskapet annars har mycket gren & Andersson 2000). små möjligheter att överleva. Glädjande nog har ansvariga militärer förkla- Utvecklingen för några miljöer på Marma rat att aktiviteten på skjutfältet kommer att öka skjutfält de närmaste åren med fler skjutövningar och Ljunghed och öppen sandmark mer körningar av bandfordon, varför situatio- För att närmare utreda vegetationsutvecklingen nen för den öppna ljungheden och sandblottorna på skjutfältet har vi (TL) jämfört flygbilder från kanske inte är fullt så mörk som skisserats ovan. 1951 och 1995 (Fig. 12 och 13). Studien visade att heden på Marma skjutfält var år 1951 ca 157 10 Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter Äldre skogar vara). De kalkrika sandjordarna tycks vara till- Enligt skogsbruksplanen från 1995 var arealen räckligt näringsfattiga för att behålla sin örtrike- skog över 95 år 295,9 ha eller 18% av skogsmar- dom trots den gröngödsling som denna skötsel ken. Av detta utgjorde skog äldre än 115 år 115,8 måste medföra. Den kanske största örtrikedo- ha vilket motsvarar 7 % av skogsmarken. Enligt men finner man på ytor där ”matjord” schaktats planen beräknades arealen skog över 95 år sjun- av och den kalkrika sand- och mineraljorden ka till 168,1 ha eller 11% inom 10 år, varav skog blottats. äldre än 115 år till 35,2 ha. Den äldsta skogen (> Under senare år tycks hävden på flera av val- 125 år) planerades minska med 75% under tio- larna återupptagits, kanske som en följd av EU:s årsperioden. generösa jordbrukspolitik. En fortsatt ”naturali- Man kan nu konstatera att man mer än väl sering” av floran kan förväntas om insådd av uppfyllt planen när det gäller att hugga bort den vallväxter förhindras samtidigt som slåttern får gamla skogen. Mellan år 1995-2003 slutavver- fortsätta. På så sätt finns möjligheter att skapa kades minst 24 bestånd på Marma skjutfält mot- stora arealer av örtrika slåtterängar. svarande en areal på 163,5 ha. Alltså 35,7 ha mer än man planerade i skogsbruksplanen. Detta Förslag till skötsel utan att man genomfört någon som helst kart- Nedan redogörs för huvuddragen i den skötsel- läggning av skogens naturvärden (trots flera er- plan som Upplandsstiftelsen har föreslagit för bjudanden från Upplandsstiftelsen). Under sam- Marma skjutfält (Eriksson 2003). Skötselplanen ma tidsperiod genomförde det samlade skogs- syftar till att bevara och utveckla hela den biolo- bruket i Sverige ett historiskt inventeringsarbete giska mångfald som präglar skjutfältet. Detta för att finna skogar med höga naturvärden att innebär att de störningsregimer som militärens skydda från skogsbruk. En inte särskilt smick- verksamhet medfört under drygt 100 år ska fort- rande jämförelse för staten som markägare i det- sätta eller intensifieras. Skötseln av skogsmil- ta sammanhang. Arealen som nu föreslås skyd- jöerna bör av naturvårdsskäl variera med hänsyn das i utredningen Skyddsvärda statliga skogar till ekologiska processer som brand och högt uppgår till 433 ha produktiv skogsmark (Löf- grundvatten. gren & Henriksson 2004). Öppen mark Gräsmarker Marker som har hållits öppna som ”permanenta Innan militären tog över på 1960-talet brukades hyggen” och som därigenom utvecklats till den helt övervägande delen av odlingsmarken ljunghedar och örtrika gräsmarker ska fortsätt- sannolikt som åker eller kultiverad vall. Sedan ningsvis hållas öppna. Detsamma gäller vägkan- genomgick stora delar av odlingslandskapet en ter och ängar av olika slag. I några fall bör såda- igenväxningsfas. Några delar planterades med na marker återföras till en öppnare karaktär ge- barrträd, andra växer långsamt igen i en naturlig nom olika åtgärder som röjning, bränning, slåt- succession. Stora arealer har dock hållit sig öpp- ter och eventuellt betesdrift. Här bör även meto- na och övergått till alltmer naturliga friska-fukti- den att skrapa av växt- och humustäcke som för- ga gräsmarker, ofta av typen högörtäng med ar- svarsmakten utfört på flera platser i området an- ter som älgört Filipendula ulmaria, högvuxna vändas och utvecklas. Sistnämnda är för övrigt starr-arter Carex spp. och ängsruta. Denna typ något som också föreslagits i liknande fall av ängsmark, som sällan framhålls i naturvårds- (Ljungberg 2002b). Att lägga igen diken bör sammanhang, är likväl helt avgörande för arter också komma ifråga för att kunna återställa som spetsvingemätaren och ängsrutemalen. På kalkfuktängar. Om nuvarande slåtterverksamhet dessa ängar har vi också huvudförekomsterna av sker tillräckligt sent och förlitar sig på självsådd kornknarr på Marma skjutfält. bör den gynna en naturlig ängsflora även på Mest slående är ändå förekomsten av traditio- marker som tidigare brukats som vallar, en ut- nellt hävdgynnade kärlväxter på marker som veckling som redan nu pågår. hållits öppna av militären genom återkommande Minskningen och fragmenteringen av öppna röjningar eller slåtter (utan att gräset tagits till- sandmarker på Marma skjutfält under den se- 11 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005)

Figur 12. Utbredningen av öppen ljunghed på Marma Figur 13. Utbredningen av öppna sandytor på Mar- skjutfält från år 1951 till 2001. ma skjutfält från år 1951 till 2001. Distribution of open heath at Marma shooting range Distribution of patches with open sand at Marma 1951-2001 as interpreted from aerial photographs. shooting range 1951-2001 as interpreted from aerial photographs.

naste 50-årsperioden är ett allvarligt hot mot de lund 2003, Ljungberg 2002b, Berglind 2004). rödlistade sandmarksarterna. För att vända den- Många grustag som efter avslutat uttag med na trend föreslås avveckling av yngre tallskog enkla medel skulle kunna utvecklas till fina livs- för att bryta isoleringen som uppstått mellan miljöer för insekter planteras tyvärr fortfarande öppna hed- och sanddynområden under senare schablonmässigt igen med tallskog. årtionden. Åtgärden prioriteras med utgångs- punkt från de idag unga och ännu delvis öppna Skogar eller luckiga bestånden. I första hand mellan För äldre fuktiga skogar och sumpskogar före- skjutbanan (lokal D) och den större heden på slås fri utveckling. Härvidlag bör flera stora dik- Kronsättershöjden (lokal F), samt från området ningssystem ej längre underhållas. Diken bör öster om förläggningen (lokal C) och upp till också på flera håll aktivt läggas igen för att åter- skjutbanan (lokal D). skapa hydrologiskt ostörda sumpskogar och För de känsligaste sandmarksarterna räcker fuktiga skogar. Fri utveckling föreslås även för det inte med att små områden hindras från att en del hyggen där naturskogar nyligen avverkats växa igen, det är i stället nödvändigt att både an- och en naturlig succession börjat. tal och areal av öppna sandytor i gynnsamma lä- Frodig lövskog och blandskog med örtrik, gen utökas i hela området, inte bara i de centrala lundartad flora bör vid behov skötas genom se- delarna av skjutfältet. För att bibehålla så myck- lektiv avverkning så att solexponerade gläntor et öppen mark som möjligt i området föreslås med trybuskar uppkommer, eftersom detta gyn- även att de gamla sand- och grustäkterna inom nar en rad rödlistade fjärilar. skjutfältet bevaras öppna och ungskogsplante- I några fall bör brandpräglade bestånd skyd- ringar här delvis röjs bort. Grustagens betydelse das från skogsbruk och naturvårdsbränning fö- som ”hotspots” för många sällsynta insekter har reslås som enda skötsel. För övriga naturligt belysts i flera sammanhang tidigare (M. Fryck- brandpräglade marker föreslås ett anpassat 12 Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter skogsbruk som bör kompletteras med natur- jordlöpare, flugor samt nattskärra. – Opubl. rapp. vårdsbränningar. Principen för skötseln av dessa Länsstyrelsen i Värmlands län. Cederberg, B. & Nilsson, L.A. 2002. Mångfald av skogar är att marken självföryngras och att vildbin vid Tunåsen och Uppsala högar,Uppsala ”evighetsträd” lämnas i tillräcklig utsträckning, kommun. – Opubl. rapp. Uppsala kommun. förslagsvis 30 träd/ha. Andelen död ved måste Dahl, P. (red.). 2000. Svensk militärhistorisk atlas. – också höjas avsevärt i många bestånd. Inte minst Hjalmarson & Högberg Bokförlag, Lund. Derler, R. 1995. Skogsbruksplan på fastigheten Mar- tillgången på äldre döende och nyligen döda stå- ma. – Fortifikationsverket. ende tallar måste säkerställas. Edwards, R. (ed.). 1998. Provisional atlas of the acu- leate Hymenoptera of Britain and Ireland. Part 2. Slutord – Biological Records Centre, Huntingdon. Vi vill uppmana entomologer och naturvårdsin- Ehnström, B. & Waldén, H.H. 1986. Faunavård i skogsbruket – den lägre faunan. – Skogsstyrelsen, tresserade att fästa uppmärksamhet på den typ Jönköping. av miljöer som beskrivs i artikeln. Nedläggning Ehnström, B. & Wallin, H. 2002. Inventering av skal- av militära förband, och därmed skjutfält pågår baggar inom Gamla Uppsala. – Opubl. rapp. till som bäst och mycket biologisk mångfald finns Uppsala kommun. Eliasson, H. 1945. Macrolepidopterfaunan i Älvkar- antagligen kvar innan områdena växt igen. Igen- leby. – Ent. Tidskr. 66: 136-154. plantering av grustag och nedgrävningar av Eriksson, P. 2000. Populationsutveckling för några kraftledningar slår till stor del mot samma arter. trädlevande skalbaggar vid nedre Dalälven. – Ent. Kostnaderna för att bevara denna typ av miljöer Tidskr. 121: 119-135. behöver inte vara så stora, inte minst eftersom Eriksson, P. 2002. Metodik för inventering av vedlevande insekter. – Rapport 5203. Naturvårdsver- en hel del pengar ofta används för att påskynda ket, Stockholm. igenväxandet genom planteringar, sådd etc. Eriksson, P. 2003. Naturvärdesbedömning och för- slag till skötsel av Marma skjutfält. Upplandsstif- Tack telsen. – Opubl. rapp. Länsstyrelsen Uppsala län. Ett varmt tack till Jane van der Smissen för hjälp med Eriksson, P. & Jonsell, M. 2001. Inventering av träd- bestämning av vägstekeln Evagetes subglaber och till insekter vid nedre Dalälven 1997-99. – Stencilse- Jan Olov Björklund för att han har delat med sig av rie nr 20. Upplandsstiftelsen. Forshage, M. 2003. Förändringar i dyngbaggefaunan sin rika kunskapsbank av småfjärilar samt L. Anders – Tendenser i abundans och utbredning av dyng- Nilsson för bestämningshjälp med en del knepiga bin. levande bladhorningar och deras släktingar i Björn Cederberg har bidragit med uppgifter om egna Sverige sådana de avspeglas i samlingar och litte- insamlingar och observationer av bin i Marma-områ- raturen. – Examensarbete i entomologi 2003:2, det. Slutligen ett tack till Björn Cederberg och Håkan Inst. f. entomologi, SLU, Uppsala. Ljungberg för många goda synpunkter på manuset. Frycklund, I. 2002. Rödlistade fjärilar i kraftledningsgator samt ärenprisnätfjärilens Euphydras aurina Litteratur status i Uppsala län sommaren 2001. – Opubl. Andersson, L. & Appelqvist, T. 1987. Naturen inom rapp. Upplandsstiftelsen. Skillingaryds skjutfält, Vaggeryds kommun. – Frycklund, I. 2003. Biologisk mångfald på Tunåsen Länsstyrelsen i Jönköpings län. och Gamla Uppsala högar. – Opubl. rapp. Uppsa- Almquist, E. 1929. Upplands vegetation och flora. – la kommun. Acta Phytogeographica Suecica 1. Frycklund, M. 2003. Rödlistade arter i Uppsala läns Benander, P. 1928. Svensk Insektsfauna 10. Fjärilar. grustag. – Meddelande 2003:2. Länsstyrelsen i Lepidoptera. II. Småfjärilar. Microlepidoptera. 1. Uppsala län, Miljöenheten. Familjen Gelechiidae. – Entomologiska Fören- Fæster, K. 1943. Nogle ikke tidligere i Danmark paa- ingen i Stockholm. viste Vejhvepse (Psammocharidae). – Ent. Med- Benander, P. 1960. Kullabergs småfjärilar. Kullabergs dr. 22: 369-372. Natur 3. – AB Kullabergs Natur. Gärdenfors, U. (ed.) 2000. Rödlistade arter i Sverige Berglind, S.-Å. 2004. Bevarande av biologisk mång- 2000 .– ArtDatabanken, SLU, Uppsala. fald i sandiga hedtallskogar – exemplet Sörmon, Gärdenfors, U., Aagaard, K., Biström, O. (red.) & med särskild inriktning på insekter och sandödla. Holmer (ill.). 2002. Hundraelva nordiska everte- – Rapport 2004:14. Länsstyrelsen i Värmlands brater. Handledning för övervakning av rödlista- län. de småkryp. – Nord 2002:3. Nordiska Ministerrå- Berglind, S.-Å. & Bengtsson, J. 2001. Biologisk det och ArtDatabanken, SLU, Uppsala. mångfald på Brattforshedens flygfält - skyddsbe- Hansen, V. 1964. Fortegnelse over Danmarks biller 1 hov och riktlinjer för restaurering och skötsel, och 2 del. – Ent. Meddr. 23: 1-507. med särskild inriktning på fjärilar, gaddsteklar, Hedgren, P.-O. 2004. Flera fynd av liten timmerman 13 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005) Acanthocinus griseus F. (Cerambycidae) på vind- tjänsten, Stockholm. fällen och högstubbar av gran. – Ent. Tidskr. 125: Palm, E. 1989. Nordeuropas Prydvinger. Danmarks 11-12. Dyreliv 4. – Apollo Books, Stenstrup. Jansson, A. 1929. Insektsgeografiskt märkliga fynd van der Smissen, J. 1996. Zur kenntnis einzelner på Öland sommaren 1928. – Ent. Tidskr. 50: 54- Arachnospila-weibchen - mit Bestimmungs- 69. schlüssel für die geringbehaarten, kammdorntra- Jonsell, M. 2004. Markskalbaggar på Marma skjutfält genden Weibchen der Gattung Arachnospila Kin- – resultat av fallfällefångst. – Opubl. rapp. Upp- caid, 1900 (Hymenoptera: Pompilidae). - Drosera landsstiftelsen. 96: 73-102. Jonsell, M. & Eriksson, P. 2001. Jämförelse av ved- van der Smissen, J. 2003. Revision der europäischen skalbaggsfaunan på gran och björkhögstubbar und türkischen Arten der Gattung Evagetes Lepe- mellan naturreservatet Båtfors och dess omgiv- letier 1845 unter Berücksichtigung der Geäde- ningar. – Ent. Tidskr. 122: 107-122. rabweichungen. Mit zweisprachigem Schlüssel Klemm, M. 1996. Man-made bee habitats in the anth- zur Determination (Hymenoptera: Pompilidae). – ropogenous landscape of central Europe – substi- Verh. Ver. Naturw. Heimatforsch. Hamburg 42: 1- tutes for threatened or destroyed riverine habi- 253. tats? – In: Matheson, A., Buchmann, S.L., Svensson, I. 1979. Anmärkningsvärda fynd av Mi- O’Toole, C., Westrich, P. & Williams, I.H. (eds.). crolepidoptera i Sverige 1978. – Ent. Tidskr. 100: The Conservation of Bees. – Linnean Society 75-86. Symposium Series 18: 17-34. Academic Press, Svensson, I. 1984. Anmärkningsvärda fynd av Mi- London. crolepidoptera i Sverige 1983. – Ent. Tidskr. 105: Landell, N.-E. 1988. Dessa våra minsta. Ur skalbag- 72-82. garnas kulturhistoria. – Gidlunds, Stockholm. Svensson, I. 1991. Anmärkningsvärda fynd av Mi- Lindroth, C.H. 1945. Die Fennoskandischen Carabi- crolepidoptera i Sverige 1990. – Ent. Tidskr. 112: dae. I & II. – Meddelande från Göteborgs Musei 36-41. Zoologiska avdelning 109 & 110. Elanders, Göte- Svensson, I. 2001. Anmärkningsvärda fynd av Mi- borg. crolepidoptera i Sverige 2000. – Ent. Tidskr. 122: Lindroth, C.H. 1985-86. The Carabidae (Coleoptera) 61-68 of Fennoscandia and Denmark. – Fauna Entomo- Svensson, I. m. fl. 1994. Catalogus Lepidopterorum logica Scandinavica Vol. 15. E.J. Brill, Leiden. Sueciae. – Naturhistoriska Riksmuseet, Stock- Ljungberg, H. 1999. Skalbaggar och andra insekter på holm. sandstäppslokaler i östra Skåne. – Länsstyrelsen i Thedenius, K.F. 1881. Bidrag till kännedomen om Skåne län, Malmö. Skandinaviens Fjärilsfauna. – Ent. Tidskr. 8: 104- Ljungberg, H. 2002a. Bete, störning och biologisk 108. mångfald i odlingslandskapet - hotade skalbaggar i öländska torrmarker. – Meddelande 2002:20. Länsstyrelsen i Kalmar län. Appendix Ljungberg, H. 2002b. Våra rödlistade jordlöpares ha- bitatkrav. – Ent. Tidskr. 123: 167-185. Särskilt intressanta arter Lundberg, S. & Gustafsson, B. 1995. Catalogus Cole- Nedan följer kommentarer till de mest anmärknings- opterorum Sueciae. – Naturhistoriska Riksmuse- värda insektsfynden från Marma skjutfält. Hotkate- et, Stockholm. gorierna följer Gärdenfors (2000). Uppgifter om fjäri- Lundblad, O. 1948. Några ord om Upplands insekts- lars utbredning i Sverige och andra uppgifter utan di- fauna. – I: Hörstadius, S. & Curry-Lindahl, K. rekt koppling till Marma skjutfält är i många fall häm- Natur i Uppland: 102-110. Svensk Natur, Stock- tade från ArtDatabankens faktablad (www.artdata. holm. slu.se). Observatörernas namn har förkortats enligt: Löfgren, R. & Andersson, L. 2000. Sydsvenska löv- BC = Björn Cederberg, GP = Göran Palmqvist, IF = skogar. - Rapport 5081. Naturvårdsverket, Stock- Ingemar Frycklund, JOB = Jan Olov Björklund, MJ = holm. Mats Jonsell, PE = Pär Eriksson. Löfgren, R. & Henriksson, S. 2004. Skyddsvärda statliga skogar. Delrapport över uppdrag om natur- Fjärilar värdesbedömning och skydd av viss skog. - Rap- Tallbarkbomal, Elatobia fuliginosella (VU). I Sverige port 5341. Naturvårdsverket, Stockholm. är fjärilen noterad från Sö, Up, Vs och GS. Den är Löfgren, K. & Tornlund, J.-E. 1984. Bygd att vårda. dessutom noterad en gång i Bl men där införd med Kulturminnesprogram för Uppsala län. – Upp- timmer från Frankrike. Fjärilen är i Up känd från Fiby lands Fornminnesförenings förlag, Uppsala. urskog och Sollentuna (Södersätra). Till dessa lokaler Lönnell, N. & Edelsjö, J. 2004. Bibagge Apalus bima- tillkom Marma skjutfält den 1 juli 1998. Fjärilen culatus i Södermanland och södra Uppland - en skraphåvades fram av IF från en bränd tall som stod fråga om att vara på rätt plats vid rätt tid. – Ent. på en ett år gammal bränna, Tensmyra (lokal G) (Er- Tidksr. 125: 161-171. iksson 2000). Fjärilen har i Sverige uppträtt i urskog, Malmgren, U. 1982. Västmanlands flora. – Förlags- klippiga eller sandiga områden. Fjärilens larv kan 14 Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter möjligen vara en s.k. mordlarv då den tycks äta upp lokal finns prydlig vårgråvecklare, se nedan. sina syskon om möjligheten finns. Larven lever under Stinksyskemal, Coleophora lineolea (VU). Förut- bark på döende eller döda stående tallar. Skogsbrand om Kullaberg i Sk (Benander 1960) är några lokaler tycks gynna arten och möjligen är fjärilens mörka efter norra Upplandskusten samt en lokal i Gs (Clas färg en anpassning till detta då den är väl kamouflerad Källander muntl.) de enda kända förekomsterna i när den sitter på en bränd tallstam. Nordeuropa. Arten är i Up påträffad i lundskogar på Nordlig röllekeplattmal, Depressaria silesiaca kustnära landhöjningsmark, där det växer rikligt med (NT). Arten är noterad på rika solexponerade torr- stinksyska, Stachys sylvatica. Fjärilen är observerad backar i Svealand och östra Norrland. Lokalerna ut- på Marma skjutfält vid Valsäter (lokal E). görs ofta av störda områden som nått ett visst succes- Knytlingsäckmal, Coleophora scabrida (VU). sionsstadium. Sådana områden utsätts dock inte säl- Fjärilen är i Norden endast känd från ett fåtal lokaler i lan för nya exploateringar av oönskat slag eller växer Sk, Sm (Kalmar län), Öl och Go. I övriga Europa är igen och förhindrar solinstrålning där värdväxten röl- knytlingsäckmalen känd från Polen, f.d. Jugoslavien, lika Achillea millefolium står. Den 2/8 år 2000 kom Italien och Frankrike. Två exemplar av arten skraphå- fem exemplar på lampa vid ett nedlagt grustag på vades fram vid Marma skjutfält vid ”skjutbanan” (lo- Marma skjutfält. Larver av arten har även hittats vid kal D) sommaren 2000 (Svensson 2001). Samma år ett grustag vid Film i norra Up, samma grustag där inventerades alla kända lokaler av värdväxten knyt- klöversobermalen finns (se nedan). ling i Älvkarleby kommun. Resultatet blev negativt Leverplattmal, Levipalpus hepatariella (NT). Fjä- med undantag av ett grustag i direkt anslutning till rilen är i Sverige mycket lokal med stora luckor mel- Marma skjutfält. En naturvårdsinventering utfördes lan kända lokaler. Arten lever på kattfot och var vanli- sommaren 2002 av samtliga grustag efter Uppsala- gare förr, exempelvis på Edsåsen i Jämtland 1920 åsen mellan Uppsala – Billudden, en sträcka på ca 9 (Benander 1928). På Stora Alvaret, Öland noteras den mil (M. Frycklund 2003). Skraphåvning utfördes av förhållandevis regelbundet men på fastlandet är den samtliga förekomster av knytling under eftermiddag under senare tid endast påträffad i ett fåtal exemplar och tidig kväll eftersom arten då kryper ned i växtför- från Sk till Vb. I Gs har fjärilen en fast förekomst på nan efter solnedgången. Resultatet blev även här ne- Årsunda gravfält (Clas Källander muntl.). Marma gativt bortsett från nämnda grustag i omedelbart an- skjutfält är för närvarande den enda kända lokal i slutning till Marma skjutfält. Arten har vid Marma Skandinavien där fjärilen fortfarande är vanlig. Den skjutfält visat sig vara mycket tacksam att inventera enda lokal som möjligen har en motsvarande popula- då den fullbildade fjärilen är mycket bunden till värd- tion finns på Jylland i Danmark (Palm 1989). växten och larvsäcken under hösten är lätt att se. Un- Ängsrutemalen, Ethmia pyrausta (NT). En säre- der kläckningen i juni 2003 fanns det gott om imagos gen malfjäril vackert tecknad i svart och med en röd på tre lokaler inom skjutfältet, område D samt i närhe- bakkropp (Fig. 7). Arten är i Sverige konstaterad från ten av C och B, (JOB och GP muntl.). Under somma- Sö till Ån och i övrigt i Skandinavien endast funnen i ren och hösten påträffades fjärilen också vid den lilla Finland. Den är knuten till fuktiga ängsmarker med dynvåtmarken, område A. ängsruta Thalictrum flavum. Ett exemplar påträffades Nordlig brokmal, Mompha sexstrigella (DD). av JOB i solskenet på eftermiddagen den 1/6 2003. Marma skjutfält är fjärde kända lokalen i Sverige. Fjärilen flög över de igenväxande högörtängarna som Fjärilen verkar vara mycket kräsen och vi har inte utbreder sig söder om Rälsmålbanan (lokal G). Ängs- kunnat finna arten i övriga Up. Även på Marma skjut- rutemalen är starkt minskande och sannolikt mer ho- fält har vi sedan 1999 bara funnit den på ett litet be- tad än vad nuvarande rödlistekategori anger (JOB gränsat område, vid Kronsättershöjden (lokal F), trots muntl.). att artens värdväxt mjölkört Epilobium angustifolium Töcknig tryminerarmal, Perittia obscurepunctella växer överallt. (VU). Sedan 1940-talet har fjärilen noterats på ett Motfläckpalpmal, Syncopacma sangiella (VU) är mindre antal lokaler i Sk där artens värdväxt är kapri- sedan gammalt noterad från Öl, Sö, Up och Dr, men fol Lonicera periclymenum. För övrigt är fjärilen bara nyare fynd föreligger endast från Marma skjutfält och påträffad i Up där den hittades på ett igenväxande en lokal i Dr (JOB muntl.). Fjärilen har på Marma hygge vid Norge, Älvkarleö våren 1983 (Svensson skjutfält noterats fyra år i rad 1998 – 2001 samt som- 1984). Där påträffade JOB arten svärmande över try- maren 2003. Den har visat sig på tre skilda platser på buskar, som är artens värdväxt i Up. Fjärilen fanns Kronsättershöjden (lokal F). Arten lever på torra, rika kvar på lokalen fram till år 1986 då området granplan- blomsterängar med kärringtand. Möjligen kan arten terats (JOB muntl.). En annan sällsynt fjärilsart, pryd- vara förbisedd på grund av sitt fördolda leverne, men lig vårgråvecklare Doloploca punctulana som också antalet tillgängliga lokaler minskar hela tiden. Igen- lever på try, flög på samma lokal. Den töckniga trymi- plantering av sandtag är också till skada för denna ka- nerarmalen har även hittats vid Fagerön i östra Up av tegori av torrmarksarter, eftersom deras livsmiljöer GP sommaren 1984 och även här fann JOB den pryd- ofta förekommer i direkt anslutning till täkterna. liga vårgråvecklaren 1978. Trots ivriga sök efter töck- Klöversobermal, Anacampsis fuscella (CR). På nig tryminerarmal hade inga fynd gjorts efter 1986 grund av sin bundenhet till värdväxten skogsklöver innan bladminor med larver påträffades år 2003 på Trifolium medium, är denna fjäril mycket lättinvente- Marma skjutfält, Valsäter (lokal E). Även på denna rad som imago (Fig. 9). Trots detta är fjärilen bara 15 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005) känd från ytterligare två lokaler i Sverige, båda i Up: de bete samt alltför intensivt bete på återstående, ofta ett mindre grustag vid Film (Svensson 1991) och mycket små optimala ytor för fjärilen. Där arten upp- Gamla Uppsala högar (I. Frycklund 2003). Klöverso- träder i före detta stenbrott, grustäkter eller annan ru- bermalen finns lokalt i Finland men sedan får man deratmark, hotas den av att dessa störningsmiljöer i söka sig långt in i Ryssland innan man åter finner ar- allmänhet nedvärderas gentemot andra naturvärden, ten (JOB muntl). Den saknas i övriga Europa. Klöver- vilket ofta leder till att de används som dumpnings- sobermalen har tidigare ansetts vara helt knuten till platser och upplagsytor. Uppgifter om larvens foder- skogsklöver, men på Marma skjutfält har vi konstate- växt saknas för de fennoskandiska populationerna. I rat att larven även till en del utnyttjar den systematiskt Mellaneuropa är värdväxten solvändeväxter Cistace- närstående arten kärringtand. Att fjärilen inte i större ae vilka saknas på de flesta lokalerna i Sverige bort- utsträckning väljer kärringtand kan bero på att denna sett från Go. ört vissa somrar torkar ut medan skogsklöver inte är Väddnätfjäril (=ärenprisnätfjäril), Euphydryas au- lika känslig för torka (IF egen obs.). Klöversoberma- rinia (VU). Fjärilen upptäcktes i en kraftledningsgata len tycks vara mycket kräsen och uppträder bara på de ca 500 meter norr om skjutfältet av PE sommaren varmaste lokalerna inom sina förekomstområden. 2002. Året därpå hittades sedan två populationer på Gamla Uppsala högar hyser en sannolikt 1000-årig norra delen av skjutfältet (lokal I och H). Under sen- kontinuitet av blomsterrik torräng (Cederberg & Nils- sommaren och hösten 2003 genomfördes en invente- son 2002). Grustaget vid Film i norra delen av Vatt- ring av fjärilens larver på dessa nya lokaler och 23 holmaåsen, där fjärilen först upptäcktes, kan också respektive 33 larvkolonier (spinn) inräknades på vara en plats med lång kontinuitet av öppethållande skjutfältet och hela 651 larvkolonier längs en 3 km då medeltida vägar ofta förlades på grusåsar. På Mar- lång sträcka av nämnda kraftledningsgata. Förekom- ma skjutfält har fjärilen uppträtt inom tre små begrän- sten i kraftledningsgatan torde vara en av de största i sade föryngringsplatser vid Kronsättershöjden (lokal Sverige och borde fungera som en källpopulation som F). Dessutom har kringflygande hanar noterats på yt- säkrar förekomsterna på Marma skjutfält. I takt med terligare fyra lokaler. omläggningen av jordbruket och upphörande av slåt- Prydlig vårgråvecklare, Doloploca punctulana terängar har fjärilen trängts tillbaka till att nästan bara (NT). Fjärilen har en mycket lokal utbredning med finnas kvar i vissa kraftledningsgator (Frycklund stora luckor i Sverige. Utöver en handfull lokaler på 2002). De två lokalerna för väddnätfäril på skjutfältet Öl och Go är arten påträffad i södra Gs vid Grinduga är de enda i Uppsala län med undantag för Komoss- (Clas Källander muntl.) samt i norra Up: vid Fagerön ängen som inte ligger i en kraftledningsgata. Komoss- i Östhammars socken 1978 (Svensson 1979), Norge ängen som ligger 6 km norr om skjutfältet beskrevs vid Älvkarleö 1983-86 och vid Kallboda, Gräsö 1987. som det bästa exemplet på en fjärilsrik skogsäng i De två första lokalerna har växt igen kraftigt. På Älvkarleby socken under 1930- och 40-talen (Elias- Gräsö kan fjärilen finnas kvar men inga senare efter- son 1945). Väddnätfjärilen höll sig kvar på ängen forskningar har gjorts på denna lokal. På Marma fram till och med år 1984 då Stig Torstenius fann 7 skjutfält noterades prydlig vårgråvecklare flyga som- exemplar (Claes Eliasson pers. med.). Upplandsstif- maren 2003 i den örtrika lövskogen vid Valsäter (lo- telsen har därför kontaktat markägaren (f.d. Korsnäs kal E). Se även töcknig tryminerarmal ovan. AB nu Bergvik) och börjat restaurera området. Hös- Finsk gullrisfrövecklare, Eucosma suomiana ten 2002 inplanterades två larvkolonier här och som- (VU). Denna östliga art är tidigare uppgiven från någ- maren 2003 flög fjärilen åter på Komossängen. ra få lokaler i Sverige: Munkö i Up samt några lokaler Violett guldvinge, Lycaena helle (NT). Den 17 i Nb län. Till dessa lokaler tillkommer två nya lokaler juni 1940 noterades en avflugen hona i en fuktig glän- i Up, dels i anslutning till ett grustag på Marma skjut- ta i småskog vid Marma skjutfälts norra del vilket var fält samt en lokal strax intill motorvägen (E4) där den det första fyndet i Up (Eliasson 1945). Arten finns löper över Storön i Dalälven. Båda lokalerna är öpp- inte längre kvar i Up och under de senaste decennierna, högt belägna, med ett stenigt och grusigt underlag na har fjärilen även försvunnit från stora delar av sitt och nära sandiga skogsbilvägar. Lokalerna hyser ock- övriga utbredningsområde. så rikligt med kraftiga plantor av gullris Solidago vir- Klöverblåvinge, Glaucopsyche alexis (NT). Fjäri- gaurea, som är larvens värdväxt. len hittades på 1930-talet på norra delen av Marma Kattunvisslare, Pyrgus alveus (NT). Under den skjutfält på en ört- och buskrik, torr sandbacke där regniga sommaren 2000 noterades fjärilen flyga i ett den uppträdde enstaka, upp till 6-8 exemplar. Tidigas- nedlagt grustag i den västra kanten av Marma skjut- te flygdatum 23 maj (1943) och senaste 26 juni fält vid Kronsättershöjden (lokal F). Sommaren 2001 (1938) (Eliasson 1945). Arten finns fortfarande på och 2003 påträffades arten inne i den centrala delen skjutfältet men nu längre söderut bl.a. vid ”skjutba- av skjutfältet. År 2002 konstaterades den även på en nan” (lokal D). ruderatmark strax utanför skjutfältets norra del. Vid Turkos (=Donzels) blåvinge, Aricia nicias (NT). samtliga tillfällen noterades ett exemplar. Enligt Art- Enligt Hugo Eliasson var turkos blåvinge vanlig på Databankens faktablad har arten de senaste 20 åren i många lokaler i Älvkarleby kommun på 1930-40-ta- Sverige påträffats mer eller mindre regelbundet på len. Lokalen på Marma skjutfältet beskrevs som ört- cirka tolv lokaler i Sverige. Hoten mot fjärilen anses och buskrik, torr sandbacke. Rikligast flög dock fjäri- vara igenväxning och förbuskning genom upphöran- len på Komossängen. Fjärilen har sen dess minskat 16 Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter kraftigt och finns nu endast kvar med en liten popula- venteringen noterades fjärilen endast i grustag med tion i en kraftledningsgata i gränstrakterna till Gs. spruckna telefonstolpar eller träbaracker, troligen i Spetsvingemätaren, Hypoxystis pluviaria (VU). brist på gamla spruckna träd. Där satt fjärilarna i Spetsvingemätaren finns i små populationer över en springorna runt fönster och dörrar och under knutfod- stor del av skjutfältet på ohävdade högörtängar. Den ret. Vid ett tillfälle utnyttjade fjärilarna springorna i påträffades första gången i Sverige i Lappland på en stor kabeltrumma av trä. I moderna grustag med 1840-talet (Aurivillius) och återfanns först nästan 100 plåtbaracker och elstolpar av stål noterades inte fjäri- år senare den 30/5 1937 av Hugo Eliasson, då en hane len (IF egen obs.). Arten bör hållas under bevakning. och hona infångades på en sumpig skogsglänta några Sannolikt gynnades svenskt jordfly av skogsbränder km NO Älgmossen (Älvkarleö) (Eliasson 1945). Nu- som förr regelbundet skapade öppna sandytor och varande utbredning i Sverige är begränsad till Up, Gs, döda träd lämpliga för larver och vilande fjärilar Hs, Nb och östra delen av Lul (Svensson m.fl. 1994). (Berglind & Bengtsson 2001). Artens starkaste population i Sverige finns i ett litet område på Flororna i Films församling i norra Up Steklar samt i Älvkarleby kommun, bl. a runt Komossen och Stenodynerus dentisquama (NT). En sällsynt solitär sydöstra Gs på rikmossarna kring sjön Trösken. In- geting som är känd från Holland, norra Tyskland, venteringar de senaste åren visar att fjärilen även upp- Sverige och Finland. I Sverige finns spridda fynd av träder efter vissa sträckor av kraftledningar (Fryck- arten från sandområden upp till Vb, bl.a. i ljusöppen lund 2002). Arten finns på Marma skjutfält bl.a. vid hedtallskog med ljungbestånd. Biologin hos denna art Valsäter (lokal E), rälsmålbanan (lokal H) och Lin- har inte studerats närmare men troligen anläggs bon i desdal (lokal I). insektsgångar i torr solexponerad ved, eller i ihåliga Karelskt trågspinnare, Nola karelica (NT). Arten fjolårsstänglar av olika växter. Bona provianteras san- är tidigare noterad vid Brännmossen 3 km nordost om nolikt, liksom hos många andra solitära getingar, med skjutfältet i fem exemplar 1943 samt ett exemplar larver av småfjärilar. Med ledning av de svenska fyn- sommaren 1944 (Eliasson 1945). I Gävle högre all- den kan arten anses vara en exklusiv karaktärsart för männa läroverks samlingar finns två exemplar otyd- ljusöppna luckiga tallbestånd på sandunderlag. Ett ligt etiketterade, Komossen 194? (Clas Källander hot mot arten är därför igenväxning av sådana be- muntl.). År 1993 noterades arten i en kraftledningsga- stånd. Stenodynerus dentisquama samlades i fångst- ta SO Gustavsmuren, samt ytterligare två lokaler vid skålar på två lokaler på skjutfältet. 2002 togs en hona sjön Trösken i Gs under 1990-talet (Clas Källander på lokal D (skjutbanan) och 2003 två honor på lokal C och Nils Ryrholm muntl.). Fjärilen kom på lampa (flottningsrännan). sommaren 2001 på Marma skjutfält. Troligen finns Virvelvägstekel, Arachnospila opinata (NT). En arten kvar med en population i trakten. sällsynt vägstekel vars levnadssätt aldrig har beskri- Svenskt jordfly, Spaelotis suecica (NT). Fjärilens vits. Arten är en stor raritet och betraktas som starkt larv har mjölkört som viktigaste värdväxt. Den över- hotad i övriga delar av Europa men är relativt bättre vintrar som larv nedkrupen i lös sand. Fjärilen notera- spridd i Norden. De nordiska länderna hyser upp- des på Marma skjutfält 1985. Annars har denna i skattningsvis omkring hälften av den totala världspo- Sverige sällsynta art, med några få undantag, endast pulationen. I Sverige förekommer arten med stora ut- uppträtt i grustag med mycket mjölkört. Under första bredningsluckor dels längs ostkusten, från norra Bl hälften av 1980-talet uppträdde fjärilen med en frek- upp till Nb, dels på ett antal spridda inlandslokaler i venstopp som aldrig tidigare noterats. Möjligen har södra Sverige. Flera av förekomsterna återfinns i hed- arten ett uppträdande som något liknar det finska tallskog med mosaikartad lågvuxen risvegetation och jordflyet Actebia fennica som plötsligt kan dyka upp gynnsamt lokalklimat (Berglind & Bengtsson 2001). som immigrant, föryngra sig under några år för att se- På Marma skjutfält samlades 3 honor på lokal D dan åter försvinna. Vid en genomgång av samtliga (skjutbanan) under 2003. grustag i Uppsala län under 1983-85 påvisades Evagetes subglaber (Ny för Sverige). Denna vack- svenskt jordfly i åtta (M. Frycklund 2003). Samtliga ert kastanjebrunt behårade representant för det klep- dessa var omgivna av barrskog. I grustag omgivna av toparasitiska vägstekelsläktet Evagetes har länge ef- lövträd fanns bara den närstående arten mörkt jordfly tersökts i Sverige men ingen förekomst har kunnat S. ravida. Svenskt jordfly tycks ha sin huvudsakliga konstateras innan en hona samlades i en vitskål på utbredning i Norduppland från Björklinge och norrut. Marma skjutfält. Arten är tidigare känd från en lokal Den har också hittats söder om Uppsala vid Arlanda i vardera i Norge och Finland (van der Smissen 2003). ett grustag (M. Frycklund 2003). Under sommaren Inga biologiska observationer angående denna art har 2001 eftersöktes fjärilen i samtliga lämpliga grustag i meddelats, men det tycks sannolikt att E. subglaber Uppsalaåsen norr om Uppsala (M. Frycklund 2003). utvecklas på bekostnad av den ovan beskrivna virvel- Resultatet blev negativt. vägstekeln. Den kända utbredningsbilden för de båda Den färdigbildade fjärilen är känd för att under arterna sammanfaller på ett iögonfallande sätt (van högsommaren gå i diapaus varvid den vill krypa under Smissen 1996, 2003). Förhållandet understryks dan i trädsprickor. Senare på sommaren brukar den ytterligare av att de båda arterna uppträder tillsam- sitta i närheten av sprickorna men den flyger även mans på samtliga de tre kända lokalerna för E. sub- gärna på lampa varför den är lättinventerad. Under in- glaber i Norden. 17 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005) Alvarvägstekel, Arachnospila alvarabnormis kal utanför skjutfältet, 2 km N om Älvkarleby kyrka, (CR). En utpräglad sandstäppsart och internationell samlades sex exemplar av M. crabronea under 2003. raritet, med mycket få aktuella lokaler i Europa. I öv- Mimumesa beaumonti (NT). En helt svart spenslig riga nordiska länder endast känd genom ett 1800-tals- rovstekel med långskaftad bakkropp, som anlägger fynd från Danmark (Fæster 1943, som A. wesmaeli). I bon i insektsgångar i död ved. Arten tycks vara bero- Sverige tidigare endast känd från Öl där den enda ende av en kombination av solbelyst lövträdsved och kvarvarande förekomsten på de fossila strandvallarna frodig fuktängsvegetation. Larvcellerna provianteras vid Gårdby på sydöstra Öl uppenbarligen består av med stritar, som troligen hämtas på gräs. I Sverige är mycket få individer. Alvarvägstekeln är ett belysande arten känd genom enstaka fynd i Östersjölandskapen exempel på en art som tycks ha mycket stora krav på från Ög till Gs. En hona samlades på skjutfältet 2003 sin livsmiljö. De tidigare kända förekomsterna av ar- av PE i fönsterfälla på en björkhögstubbe. ten längs landborgen på Ölands västra sida utradera- Vårsidenbi, Colletes cunicularis. En karaktärsart des under 1900-talet till följd av skogsplantering för solexponerade områden med blottad finsand och (Jansson 1929) och ianspråktagande av luckig tall- god indikator på lämpliga boområden för många min- skog och sandiga ängsmarker för fritidsbebyggelse. dre vanliga vildbin (Cederberg & Nilsson 2002) och Idag saknas helt förutsättningar för A. alvarabnormis värdart för bibaggen. Vårsidenbiet är beroende av i detta område. Arten tycks dock ha försvunnit från pollen från sälg eller andra Salix-arter. Vårsidenbiet västra Öl redan tidigt under biotopomvandlingen. finns i rika populationer på lokalerna B, C och D. Alvarvägstekeln har under år 2002 och 2003 på- Kopparsandbi, Andrena marginata (NT) är oligo- träffats på tre lokaler inom Marma skjutfält, där totalt lektiskt på väddväxter och utnyttjar i Sverige oftast 17 honor och 24 hannar insamlades. Detta kan jämfö- åkervädd som pollenkälla. Bon anläggs i bar eller ras med totalt 7 bevarade exemplar från de tidigare glest bevuxen sandmark. Arten har tidigare påträffats kända lokalerna på Öl, alltifrån ett 1800-talsfynd av i stora delar av södra Sverige, men har gått tillbaka, C.G. Thomson (en hanne står under Priocnemis pusil- troligen till följd av att sandiga marker med god till- lus i Thomsons referenssamling i Lund) fram till gång till pollenväxterna har minskat. Arten är ej tidi- 1999. Marma skjutfält utgör artens nordligaste kända gare uppgiven från Uppsala län (Gärdenfors 2000). förekomst i världen och hyser idag utan tvivel den Påträffad 2001 av IF (det. B. Cederberg). största lokala populationen för arten i landet. Bronsbandbi, Halictus confusus (DD). Ett poly- Torpedvägstekel, Homonotus sanguinolentus. En lektiskt, svagt metallglänsande bandbi som anlägger sällan påträffad vägstekel med spektakulärt utseende, sina bon i olika typer av sandmark. Arten är i senare som är helt specialiserad på att angripa spindeln Chei- tid endast belagd från några få lokaler i Sverige och racanthium erraticum i dess spunna bon i toppen av tycks ha försvunnit från delar av södra Sverige där gräs eller ljungplantor. Stekeln verkar kunna utnyttja den tidigare har samlats. Minskningen kan troligen flera olika naturtyper där bytesspindeln förekommer, kopplas till försvinnandet av öppna örtrika sandmar- men en stor del av de svenska förekomsterna återfinns ker i södra Sveriges odlingslandskap under 1900-ta- på hedartade sandmarker, ofta tillsammans med andra let. Totalt sju exemplar samlades på sandmark i den krävande sandmarksarter. En hona samlades i en centrala delen av skjutfältet (lokal D) under 2002-3 fångstskål i anslutning till ett bladvassbestånd på lo- och en hona togs även i ett grustag just utanför skjut- kal C (flottningsrännan) under 2003. fältets sydvästra del. Marma är såvitt känt landets Lestica subterranea (NT). En marklevande rovste- nordligaste lokal för bronsbandbiet. kel som är beroende av ljusöppna sandiga torrängs- Dynsmalbi, Lasioglossum sexmaculatum. Ett stort marker med god tillgång av bytesfjärilar (gräsmott, sandlevande smalbi som i Sverige tidigare är känt ge- Crambinae) (Berglind & Bengtsson 2001). Känd från nom gamla fynd från de sydligaste landskapen upp till många landskap i Sverige men har på senare år gått Ha och Sm. En hona samlades i en vitskål på lokal D tillbaka kraftigt både i Sverige och utomlands, vilket under 2003. Lokalen på Marma skjutfält är såvitt känt sannolikt beror på att artens livsmiljöer har fragmen- den första i Svealand. L. sexmaculatum har tidigare terats och försämrats alltmer. Totalt fem exemplar inte skiljts säkert från den närstående och snarlika L. samlades i fångstskålar på ”skjutbanan” (lokal D) un- sexnotatulum och det kan därför finnas material i de der 2002 och 2003. svenska samlingarna som inte har rapporterats. Ar- Mellinus crabronea (VU). En flugjagande rovste- tens utbredning i Sverige behöver därför klargöras yt- kel som har påträffats i 10 landskap från Sk till Vr terligare (L.A. Nilsson pers. medd.). men som uppenbart har gått tillbaka kraftigt. Arten är Trätapetserarbi, Megachile ligniseca (NT). Ett känd för att kunna fluktuera kraftigt i sina populatio- stort buksamlarbi som anlägger bon av utskurna ner men har eftersökts utan framgång både i Sverige växtblad i murken lövträdsved. Arten är beroende av och i Storbritannien under senare delen av 1900-talet, såväl tillräcklig tillgång på solbelyst död ved som rika även i områden där den tidigare förekommit. I Stor- förekomster av de torrängsväxter som är viktiga pol- britannien kategoriseras arten numera som utdöd (Ed- lenkällor. En hona samlades på skjutfältet 2003 av PE wards 1998). Fyndet på Marma skjutfält var därför i fönsterfälla på en björkhögstubbe. Även påträffad av mycket oväntat och välkommet. En koloni av arten BC 2001 strax utanför skjutfältet på ruderatmark nära förekommer tydligen på lokal D (skjutbanan) där sex Marma samhälle. exemplar samlades i fångstskål 2003. Även på en lo- Lundmurarbi, Osmia pilicornis (NT). Ett vedle- 18 Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter vande murarbi som förekommer i skogsmiljöer och i landet, då den aldrig hittats norr om Up (Lundberg & anlägger sina bon i död ved. Arten uppges i tysk litte- Gustafsson 1995). Tidigare uppgifter om Upplands- ratur vara polylektisk men samlar pollen företrädesvis fynd (enl. Lundberg & Gustafsson 1995) har inte på lungört, Pulmonaria officinalis. BC observerade lyckats verifieras trots en genomgång av ett mycket en population av arten 3 km SO Marma skjutfält på ett stort antal svenska skalbaggssamlingar (Forshage blandskogshygge vid Brändäng med kvarställda 2003). I Sk och på Öl, som har många till synes lämp- björkhögstubbar och gott om lungört. Blombesök iak- liga lokaler har arten inte hittats på 20 år (Ljungberg togs också på vårärt, Lathyrus vernus. En inventering 1999, 2002a). Mikromiljön på fyndplatsen på Marma av vedlevande skalbaggar gjordes för övrigt på sam- skjutfält avviker på många sätt genom sin fuktighet ma lokal några år tidigare (Jonsell & Eriksson 2001). från övriga biotoper på skjutfältet där markfaunan un- dersökts. Det är rimligt att tänka sig att arten inte kla- Skalbaggar rar de torra lågproduktiva markerna på skjutfältet ef- Ljungkornlöpare, Amara infima (NT). En sandmarks- tersom dessa bjuder på lägre innehåll av organiskt art som är känd från spridda landskap norrut till Hs material (Jonsell 2004). men med sammanhängande utbredning endast längs Svart ögonknäppare, Denticollis borealis (NT) kusterna i Sydsverige (Håkan Ljungberg pers. med.). fångades i två exemplar i fönsterfälla på björkhög- Idag tillhör Marma sannolikt en av de nordligaste lo- stubbe (lokal F). Arten är närmast påträffad på Storön kalerna i landet (Lindroth 1945, 1985-86). Närmast är 8 km väst om Marma den 10/5 år 2000 (PE opubl.). den känd från åsen vid Gamla Uppsala där den sågs Svart ögonknäppare tillhör de brandgynnade arterna 2002 (Ehnström & Wallin 2002). De två exemplaren som också kan leva på färska hyggen med högstubbar som hittades på Marma skjutfält förekom på de större av björk vilket bl.a. konstaterats i Up på flera lokaler öppna sandytorna: lokal D och E. Ljungberg (2002a) (Eriksson 2002). Ett av de senaste fynden av arten i skriver dock att arten brukar kunna klara sig kvar på södra Sverige gjordes på Skillingaryds skjutfält i Sm mycket små ytor och därmed är en av de sista bland de (Andersson & Appelqvist 1987). riktiga sandmarksarterna att försvinna vid en igen- Nordlig rödvingeknäppare, Ampedus suecicus växning. Ytterligare två individer hittades den 13/5 (NT). Hittades i en rödmurken granlåga den 12/5 2003, men tyvärr är det oklart i vilket delområde de 2003 i ett av skjutfältets mest genuina naturskogsbe- samlades (Jonsell 2004). stånd. Arten är närmast påträffad i ett exemplar norr Dynskulderlöpare, Cymindis macularis (NT). Är om Skomakarängen i naturreservatet Båtfors, där den strikt knuten till flygsandfält (Håkan Ljungberg pers. hittades under barken på grov talltorraka den 5/5 med.). En individ fångades i fallfälla på lokal B och 1998. Dessutom fångades en individ samma år i föns- en hittades springande i detta område av PE den 13/5 terfälla strax söder om naturreservatet Båtfors. Fällan 2003 (Jonsell 2004). Arten är tidigare ej uppgiven var placerad på en björkhögstubbe på ett 5-årigt hyg- från Uppsala län (Gärdenfors 2000). Dynskulderlöpa- ge öster om Gnisterängen. Hygget är ovanligt sub- ren är tidigare känd från Sk till Torne lappmark men stratrikt med bl. a ett stort antal grova granstubbar och efter 1960 endast i Sk (där starkt minskande), Öl, Vr, lumpar (Eriksson & Jonsell 2001). Dr och Nb (en lokal vardera) samt på Fårö och GS Xylophilus corticalis (NT). Fångades i sju exem- (Ljungberg 1999, 2002a). Sentida fynd föreligger plar i fönsterfälla på en brandskadad björk vid en dock även från Ha och Sm (Skillingaryd skjutfält) skjutbana på Kronsättershöjden (lokal F). Arten är (Håkan Ljungberg pers. med.). Arten är klassad som närmast känd från Båtfors-området ca 8 km från den- akut hotad i Danmark. na lokal (Eriksson 2000). Mindre skulderlöpare, C. angularis kan på Marma Melanimon tibiale. Fångades på två lokaler (B och skjutfält ses som ett nästan lika intressant fynd som C. D) samt hittades även fritt krypande under fällutsätt- macularis. Den är visserligen inte rödlistad eftersom ningen på lokal D (Jonsell 2004). Arten är tidigare den är utbredd på Öl och Go, men den har aldrig hit- inte anmäld från Up men har även påträffats i grustag tats så långt norrut förut (Lindroth 1945, 1985-86). C. 700m SO Tierps k:a den 28/3 år 2003 samt i ett gam- angularis fångades i ett exemplar vardera på lokaler- malt sandtag vid Åsby 2 km N Knutby i Knutby s:n na B, D och F (Jonsell 2004). den 12/4 2002 (PE opubl.). Hedskulderlöpare, C. vaporariorum. Är mindre Större flatbagge, Peltis grossa (VU). Hittades un- krävande vad gäller sand men är definitivt knuten till der juni 2003 i ett restbestånd av örtrik fuktig björk- magra marker av olika slag (Lindroth 1985-86). Arten skog vid Valsäter (lokal E). Området avverkades till fångades på lokalerna B och F i vardera ett exemplar stor del för ca 15 år sedan och bestod före avverkning- (Jonsell 2004). Sålunda hittades tre arter av skulderlö- en av mycket grov örtgranskog med lövinslag. Större pare (släktet Cymindis) tillsammans öst om förlägg- flatbagge hittades bara på två högstubbar av björk an- ningen (lokal B). gripna av klibbticka (som mest fem ex.). Närmaste Ängsjordbagge, Heptaulacus villosus (NT). Fång- kända lokal ligger 7 km bort i naturreservatet Båtfors ades i ett exemplar vid dynvåtmarken (lokal A) i en (Eriksson 2000). Dessutom hittades arten i juni år fallfälla som satt i norra kanten av en motorcykelstig. 2000 på ett hygge öster om Gnisterängen strax söder Arten tillhör dyngbaggarna men lever inte av dynga om naturreservatet Båtfors (PE opubl.). Lokalen är utan av (antagligen ruttnande) vegetabilier i marken densamma som fyndet av Ampedus suecicus ovan. (Hansen 1964). Detta lär vara den nordligaste lokalen Större flatbagge har förts fram som indikatorart på 19 Pär Eriksson m. fl. Ent. Tidskr. 126 (2005) skoglig kontinuitet och har i Up sin rikaste population återfanns emellertid vid Uppsala alldeles intill Sand- nordost om sjön Vällen (Eriksson 2002). gropen år 1896 och fanns enligt Lundblad på 1950- Ipidia binotata (VU). Ett exemplar fångades i talet ”allt fortfarande”, varför sannolikt Linnés upp- fönsterfälla på björkhögstubbe (lokal F), samt i två gift är riktig. Glädjande nog finns den ännu kvar söder exemplar på björkhögstubbe vid Valsäter (lokal E). om Uppsala (Lönnell & Edelsjö 2004). Arten tycks Arten är dessutom påträffad den 1/8 1997 vid Tens- bristfälligt dokumenterad i Uppland (se Gärdenfors myran (lokal G) i ett ungt tallbestånd som brann 1995. m.fl. 2002) och har eftersökts under senare år av PE. Under 1998 hittades fem exemplar den 27/6 på sam- Den har då noterats på följande lokaler: Harg, Kråk- ma lokal. I samtliga fall på död klen bränd tall med en mötet 4 km S Harg, 1 dött ex. i nerlagt sandtag 15/4 filtaktig ljus resupinat ticka som sedermera utveckla- 2003; Tierp, 700 m Ö kyrkan, nedlagt västvänt grus- des till klibbticka. Ytterligare 12 individer fångades i tag, 1 ex. död 28/3 2003; 500 m SSV Arvidsbo, 17 ex. fönsterfällor på denna bränna av Lars-Ove Wikars i nerlagt litet sandtag 26/3 2003; Älvkarleby, Häck- under 1998 samt sju exemplar i ett angränsande äldre sören, s:n. 1 ex. vid badstranden 19/4 2002; Rasbo, tallbestånd som brann 1997 (Eriksson & Jonsell 300 m SO Bokaren i nedlagt sandtag, 1 ex. den 21/4 2001). Påföljande år fångades fem exemplar i fönster- 2002; Knutby, Åsby, nedlagt sandtag, 1 imago samt 8 fälla på björkhögstubbe vid Brändäng, beläget ca 9 döda den 12/4 2002. km syd om Tensmyra (Jonsell & Eriksson 2001). Liten timmerman, Acanthocinus griseus (EN). Vid Bibagge, Apalus bimaculatus (VU). Hittades un- ett besök av PE och Bengt Ehnström vid Tensmyra der 2003 på tre lokaler, samtliga i den södra delen av (lokal G) den 21/5 1998 kunde starka angrepp av liten skjutfältet (lokal B, C och D). Ett 20-tal individer sågs timmerman konstateras i brända klena till medelgrova samtidigt på respektive lokal den 28/3 2003. Bibag- tallar (Fig. 11). Flera imago framme på träden den 28/ gen lever parasitiskt på vårsidenbiet, Colletes cunicu- 6 (Åke Lindelöw och MJ) och totalt 18 fångades indi- laris och den är främst känd från östra Svealand (Lön- vider i fönsterfällor (Lars-Ove Wikars). Samtliga djur nell & Edlesjö 2004). Arten beskrevs första gången av togs i beståndet som brann 1997 men spår av arten Linné i Fauna Suecica från Uppsala, där den skulle ha kunde även hittas i brännan från 1995. (Eriksson & anträffats i ”fossis arenosis siccis”, förmodligen i Jonsell 2001). Det har ifrågasatts om arten är så säll- Sandgropen intill staden (Lundblad 1948), som enligt synt som man tidigare trott (Hedgren 2004). Lönnell & Edlesjö (2004) låg i södra sjukhusområdet. Stor plattnosbagge, Platyrhinus resinosus (NT). Uppgiften har senare betvivlats, och det har påståtts Hittades år 2002 på brandskadad björk med brand- att Linné skulle ha fått sina exemplar från Finland. skiktdyna Daldinia loculata. Området kunde dock Arten hittades där först av en herr Uddman som seder- inte undersökas närmare då militären av säkerhetsskäl mera blev elev till Linné (Landell 1988). Bibaggen strax efter stängde av området.