Kandidatuppsats
Familjen Addams genom tider och medier Kultur och mediespecificitet
Författare: Rickard Wellbring Handledare: Elisabet Björklund Examinator: Anne Bachmann Termin: VT21 Ämne: Filmvetenskap Nivå: Kandidatkurs Kurskod: 2FV30E
Abstrakt
Uppsatsen har som utgångspunkt att familjenormer har förändrats under 1900-talet och att detta borde visa sig i framställningen även av en familj som inte är tidstypisk: Familjen Addams. Genom att undersöka hur adaptioner av familjen påverkas genom förändringar i medier, tidsperiod, samtida kultur och normer vill jag besvara om samtida familjenormer har varit en stor faktor i hur framställningen förändrats. För att genomföra detta använder jag Linda Hutcheons perspektiv på mediespecificitet och ”modes of engagement” för att studera hur medieskiften påverkar adaptionen. Representationsstudier används för att studera hur historisk kontext och samtida kultur påverkar framställningen av familjen. Materialet är Charles Addams skämtteckningar, ABCs tv-serie och Barry Sonnenfelds film. Resultatet verkar vara att samtida normer har haft en mycket större effekt på framställningen av den ursprungliga tv-serien än filmen, och att de båda har formats till en stor del av mediespecifika drag, men att vissa normer som har varit långlivade ändå haft en markant effekt även på filmen, främst det Sharon Hays kallar den permissiva eran.
Nyckelord
Adaption, Adaptionsprocess, Addams, Familjestudier, Film, Filmstudier, Moderskap, Representation, Skämtteckning, Sitcom.
Tack
Jag tackar mina lärare för deras tålamod under min långa tid som student på Kulturledarlinjen, men särskilt min handledare Elisabet Björklund. Jag tackar även min familj, som har varit mitt stöd under denna tid.
i
Innehåll
1 Inledning ______I
2 Syfte och frågeställning ______I
3 Teoretiska perspektiv och metod ______II 3.1 Varför Addams? ______III
4 Tidigare forskning ______III
5 Material ______IV 5.1 Avgränsning och urval ______V
6 Bakgrund ______VII 6.1 Charles ”Chas” Addams – Skaparen av Familjen Addams. ______VII 6.2 Familjen Addams ______VII
7 Adaption och mediespecificitet – Teoretisk översikt ______X 7.1 Adaption ______X 7.2 Kulturellt och temporalt ______X 7.3 ”Modes of engagement” och mediespecificitet ______XI
8 Analys ______XIII 8.1 Morticia ______XIII 8.1.1 Skämtteckning ______XIII 8.1.2 Tv-Serie ______XV 8.1.3 Film ______XVIII 8.2 Wednesday ______XXI 8.2.1 Skämtteckning ______XXII 8.2.2 Tv-serien ______XXIII 8.2.3 Film ______XXVI
9 Slutsatser och diskussion ______XXVIII
Referenser ______XXXIII
ii
1 Inledning
Familjen Addams är namnet som har tagits i bruk för en specifik återkommande grupp av karaktärer, skapade av Charles Addams i dennes skämtteckningar, som prydde sidorna i The New Yorker mellan 1938 och 1988. Dessa karaktärer hade som regel introducerats separata från varandra i skämtteckningarna i New Yorker, men Charles Addams använde efterhand dem som en familj. Familjen Addams har under åren genomgått flera förändringar, i ton, medieformat och karaktärisering, men de har alltid framställts som förhållandevis märkliga och avvikande från tidens normer för en familj – men trots det som väldigt lyckliga. Det har gjorts många adaptioner, i olika tider och olika medier, men Familjen Addams består – från 1930-talet, då de först skapades, tills så sent som Conrad Vernons film för bara två år sedan – en film som redan har en uppföljare på väg.1 Det kan därför vara av akademiskt intresse se hur den här familjen framställts genom åren.
2 Syfte och frågeställning
Det främsta syftet med denna uppsats är att använda Familjen Addams – och då särskilt de kvinnliga medlemmarna av familjen, Morticia och Wednesday – för att få en inblick i hur representationen av hur familjenormer (exempelvis genus) har förändrats genom 1900-talet och hur detta visar sig i olika mediala former genom adaption. Frågeställningarna är: • Hur har Familjen Addams förändrats över tid? • Hur har den förändrats genom kliv över mediegränser? Det vill säga, vilka narrativa skillnader och förändringar i familjens struktur och beteenden har skett och om dessa förändringar beror på adaptionsprocesser eller på förändringar i samtidens sociala normer.
1 “The Addams Family Will be Back Soon!”, Cinesite, 14 Oktober 2020, https://www.cinesite.com/sequel-to-the-2019-animated-film-the-addams-family (2021-05-21).
I
3 Teoretiska perspektiv och metod
Det har gjorts mycket om adaption, men Linda Hutcheons A Theory of Adaption tar en speciell vinkel på så sätt att hon undviker komparativ analys av adaption – det handlar inte om vad som är bättre eller om vad som är ”troget” original, snarare bör man analysera varje media som sin egen, självständiga del, med ett större fokus på medierna, kulturen och adaptörerna i sig än något annat.2 Jag har för avsikt att använda Linda Hutcheons teoretiska perspektiv angående mediespecificitet. Då främst skillnaderna mellan hur medieformer kan framställas, både genom att se på mediespecificitet i sig, och genom att se på ”modes of engagement”, främst hos adaptören och dennes publik.3 ”Modes of engament” är mer eller mindre de olika sätt som ett verk kan engagera eller uppsluka sin publik på.4 Hutcheon delar upp det hon kallar ”modes of engagement” i tre olika delar – ”telling” (berätta), ”showing” (visa) och ”interacting” (interagera, spela med i). Vad som kan göras med ”telling” och ”showing” i de olika medier som adaptionerna och originalet är del av är det som jag kommer fokusera på, då medierna jag undersöker inte direkt tillåter interaktion.5
Jag tänker även genom representationsstudier sätta in Familjen Addams i deras adaptioners historiska kontext, detta för att se hur och om den tidens kultur orsakar att förändringar görs i adaptionerna, och hur detta samspelar med själva processen av adaption i sig, och hur mediespecificitet påverkar detta. Detta för att se vad som förändras på grund av samtidens normer, och vad som förändras på grund av mediespecificiteten i sig, men även hur de två samverkar.
Det har gjorts så många genusstudier jag kan knappt ens skrapa ytan där, men jag lutar mig på några specifika utvalda bland dem, främst på grund av att de tar upp moderskap och familjerelationer. Bland dessa finns The Cultural Contradictions of Motherhood av
2 Linda Hutcheon. A Theory of Adaptation (2nd ed.). New York: Routledge 2013. 3 Hutcheon, s. 33, 85 och 113. 4 Hutcheon, s. 22-23. 5 Hutcheon, s. 22-23.
II
Sharon Hays från 1996.6 Boken Mediated Moms referar till Hays bok som den som bäst fångat den kontemporära idealbilden av moderskap.7
3.1 Varför Addams?
Jag har valt att fokusera på Familjen Addams, och särskilt Wednesday och Morticia, delvis på grund av mitt egna intresse för Familjen Addams, men också för att de är ikoniska karaktärer som andra skapare har blivit inspirerade av; varav ett exempel är Carl Barks, en av serietecknarna och författarna bakom Kalle Anka. Han baserade Magica de Hex på Morticia.8 Ytterligare en anledning är just för att familjen inte är tidstypisk, och därmed kan vi se hur de skiljer sig åt från typiska familjer.
4 Tidigare forskning
H. Kevin Miserocchis Charles Addams: the Addams Family: an Evilution är en karaktärstudie av alla medlemmarna i familjen Addams utveckling i Charles Addams skämtteckningar i The New Yorker, och är en av de främsta källorna för information om dessa. Stephen Coxs The Addams Chronicles: An Altogether Ooky Look at the Addams Family är en djupdykning in i tv-serien från 60-talet, med produktionshistoria, intervjuer med skådespelarna, regissören och till och med ett par återtryckta kommentarer från Charles Addams själv.9 Boken begränsar sig dock inte enbart till detta, utan ger även en vettig inblick i alla adaptioner som gjorts mellan tv-serien och bokens release (och den reviderade andra editionen tar även upp adaptioner gjorda mellan bokens release och denna nya utgåva). Både som en inblick i kulturen runt adaptionen och en inblick i tankarna hos adaptören (och till en viss grad även mannen vars material adapterades), så är boken en guldgruva. Dessa böcker fokuserar på den populärvetenskapliga dimensionen.
6 Sharon Hays, The Cultural Contradictions of Motherhood. New Haven and London: Yale University Press 1996. 7 Susana Martínez Guillem och Lisa A. Flores, “Maternal Transgressions, Racial Regressions: How Whiteness Mediates the (Worst) White Moms”, i Heather L. Hundley och Sara E. Hayden (red.) Mediated Moms: contemporary challenges to the motherhood myth. New York: Peter Lang Publishing Inc. 2016, s. 80. 8 Jim Korkis, “The Enchanting Magica De Spell”, Animation Anecdotes, 18 September 2020, https://cartoonresearch.com/index.php/the-enchanting-magica-de-spell (2021-05-13). 9 Stephen Cox, Addams Chronicles: An Altogether Ooky Look at the Addams Family (2nd ed.). Nashville: Cumberland House Publishing 1998
III
Jag har också valt att använda Helen Wheatleys Gothic Television, som står för en studie av familjen i den gotiska televisionen, och som specifikt tar upp Familjen Addams.10 Det gör även Dennis Tredys artikel ”Light Shadows: Loose Adaptations of Gothic Literature in American TV Series of the 1960s and Early 1970s.",11 men också Laura Morowitzs artikel "The monster within: the Munsters, the Addams Family and the American family in the 1960s".12 Just angående adaptioner av 60-talet och 70-talets sitcoms har Lisa Hill skrivit en artikel som kontextualiserar deras uppdykande, "Mining the Box: Adaptation, Nostalgia and Generation X".13
5 Material
Fokus kommer att ligga på tre specifika medier: - Charles Addams New Yorker Cartoons (enbild-serier eller skämtteckningar), utav det skäl att de är ursprunget till Familjen Addams. - Tv-serien The Addams Family från 1964, skapad av David Levy och främst regisserad av Sidney Lanfield. Den första adaptionen av Familjen Addams till ett rörligt medium. - Barry Sonnenfelds film The Addams Family från 1991. Den första långfilmen om Familjen Addams.
Utöver detta förlitar jag mig på Benjamin Spocks The Common Sense Book of Baby and Child Care för att förstå familjerollerna på det tidiga 60-talet, eftersom Spock var en av de mest lästa och inflytelserika författarna när det kom till barnuppfostran i USA under denna period.14 Hans inflytande var faktiskt så markant att Life Magazine placerade honom på sin lista av de 100 mest inflytelserika amerikanerna under 1900-talet.15 The Common Sense Book of Baby and Child Care sålde över en miljon exemplar varje år från 1956 tills det sena 60-talet.16 Även Sharon Hays som jag nämnde tidigare betonar
10 Helen Wheatley. Gothic Television (Paperback ed.). Manchester University Press 2014. 11 Dennis Tredy. "Light Shadows: Loose Adaptations of Gothic Literature in American TV Series of the 1960s and early 1970s." TV/Series 12 (2017), s .1-34. http://journals.openedition.org/tvseries/2200 (21- 06-30) 12 Laura Morowitz, "The monster within: the Munsters, the Addams Family and the American family in the 1960s." Critical Studies in Television 2, no. 1 (2007), s. 35-56. https://doi- org.proxy.lnu.se/10.7227/CST.2.1.5 (2021-06-30) 13 Lisa Hill. "Mining the Box: Adaptation, Nostalgia and Generation X." Open Library of Humanities 4, no. 1 (2018), s. 1-28. https://doi.org/10.16995/olh.99 (2021-06-30) 14 Benjamin Spock, The Common Sense Book of Baby and Child Care. New York: Duell, Sloan and Pearce 1946. 15 “LIFE LISTS 20TH CENTURY'S MOST INFLUENTIAL AMERICANS”, Deseret News 1990-01-09 https://www.deseret.com/1990/9/1/18878997/life-lists-20th-century-s-most-influential-americans-br (2021-05-06) 16 Thomas Maier, Dr. Spock: An American Life. New York: Basic Books 2003, s. 200.
IV
vikten av Spock i sin bok.17 Eftersom familjen Addams är amerikansk är det relevant att använda sig av Dr. Spock som både kommer ur och hade ett stort inflytande på samma kontext.
Slutligen kommer jag använda flera av de böcker och artiklar jag nämnt i tidigare forskning.
5.1 Avgränsning och urval
I denna uppsats har jag valt att använda mig av Addams skämtteckningar i den kulturinriktade tidskriften The New Yorker mellan 1939–1952, detta för att studera familjen Addams uppkomst och hur de formades under sina tidigare år, och hur de kan jämföras med de familjenormer som fanns under denna tid, men även för att se hur de porträtterades i detta specifika medium, och om mediet på något sätt påverkar hur de kunde representeras. Att täcka 50 år av skämtteckningar är en alltför stor uppgift för denna uppsats, och därför har jag valt att fokusera på de formativa åren. Då jag ej har tillgång till alla dessa skämtteckningar kommer jag primärt förlita mig på de skämtteckningar som tryckts på nytt i H. Kevin Miserocchis Charles Addams: The Addams Family, an evilution, som har närapå 60 skämtteckningar från min valda period.
De första tio avsnitten av ABC TVs tv-serie The Addams Family (Sidney Lanfield, 1964) är också en del av mitt urval. Tv-serien är i sin helhet 64 avsnitt lång och därmed måste jag begränsa mig till en överkomlig mängd. Detta är fortfarande ett stort urval av avsnitt, och jag har gjort bedömningen att dessa tidiga avsnitt är mer rimliga att vara de som format karaktärerna och som därför reflekterar eller gör narr av den tidens familjenormer. Dess enorma inflytande på senare verk gör det till en ren omöjlighet att inte inkludera denna tv-serie i min studie, då alla efterkommande adaptioner i någon mån tar sin inspiration härifrån såväl som från Charles Addams skämtteckningar.
Jag har valt att exkludera New Scooby Doo Movies: Wednesday is Missing (William Hanna och Joseph Barbera, 1972) då det tekniskt sett faktiskt är en Scooby Doo-film snarare än en Addams-film, och Hanna-Barberas tecknade tv-serie The Addams Family (William Hanna och Joseph Barbera, 1973) från 70-talet då den inte hade en tydlig
17 Hays, s. 51.
V
publikrespons på det sätt ABC TVs serie hade – och delvis även för att begränsa vilka medier jag ska diskutera. Jag har också valt att exkludera Halloween with the New Addams Family (Dennis Steinmetz, 1977). Trots att det är den första filmen så är den ändå en slags fortsättning på ABC TVs serie, snarare än en egen adaption.
Orion Pictures och Paramount Pictures The Addams Family (Barry Sonnenfeld, 1991) på nittiotalet introducerade en helt ny, stor publik till Addams och var den första ordentliga stora Addams-filmen, så den filmen känns som ett självklart val för att representera Addams på 1990-talet. Uppföljaren Addams Family Values (Barry Sonnenfeld, 1993) har jag valt att inte göra till ett av mina huvudsakliga fokus, på grund av det faktum att som en uppföljare så är den filmen delvis mer av en vidare adaption av sin egen ursprungliga film än det ursprungliga materialet, vilket gjorde att jag inte såg den som lika relevant för min studie. Då filmen dessutom misslyckades med att tjäna tillbaka vad den kostade att tillverka så var den något av en flopp, och inte lika inflytelserik som föregångaren. Jag kommer dock diskutera den när det är relevant.
Hanna-Barberas andra animerade Addams tv-serie The Addams Family (Robert Alvarez, Don Lusk, Ray Patterson och Carl Urbano, 1992) skulle kanske vara ett intressant val, men dess brist på genomslagskraft gentemot Orion Pictures och Paramount Pictures film gör den till ett sekundärt val som bäst för 90-talet, och jag har valt att exkludera den. Till en viss grad gäller detsamma för Sabans film Addams Family Reunion (Dave Payne, 1998) och tv-serie The New Addams Family (Ed Anders, 1998), även om serien fick ett varmt mottagande så slog den inte på samma sätt som Orion Pictures och Paramount Pictures The Addams Family (Barry Sonnenfeld, 1991) och har därför inte samma vikt. Motvilligt så har jag valt att inte studera musikalen The Addams Family (Julian Crouch och Phelim McDermott, 2010) vars musik är skriven av Andrew Lippa. Detta delvis på grund av att jag vill hålla min analys förhållandevis snäv.
VI
6 Bakgrund
6.1 Charles ”Chas” Addams – Skaparen av Familjen Addams.
Charles Addams föddes 7 januari 1912 i New Jersey. Han var enda barnet i familjen, men hans barndom var en lycklig sådan, både enligt hans egna ord och andras.18 Inte bakgrunden man väntar sig för en morbid artist som Addams, men hans intresse för det makabra visade sig tidigt. Han älskade att utforska kyrkogårdar, till den grad att han höll picknickar där senare i livet,19 och redan som barn ritade han makabra bilder.20 Han utbildade sig på Grand Central School of Art,21 och fick därefter jobb som retuscherare för magasinet True Detective.22 I slutet av 1930-talet så balanserade han detta jobb med att då och då publicera skämtteckningar för The New Yorker, men han kunde snart skifta sitt fokus till enbart The New Yorker, och där började han sedan snart introducera de välkända figurer vi idag känner som Familjen Addams.
6.2 Familjen Addams
Den allra första medlemmen i Familjen Addamsgalleriet var Morticia, som dök upp för första gången i en skämtteckning som publicerades den 6 augusti 1938, även om liknande kvinnor som möjligen inspirerade henne dök upp ännu tidigare. I denna försöker en försäljare sälja en dammsugare till en mycket ogillande Morticia, i en tydlig drift med en situation många stör sig på, men med en annorlunda variation då Morticia mest verkar bestört för att hon finner det stötande att hennes hus ska dammsugas alls. Wednesday, eller åtminstone en föregångare till henne introducerades 1940 i en serie där hon hoppade hopprep med undertext som antydde att hon hoppat tusentals gånger. En prototyp för vad som skulle bli hennes bror Pugsley gjorde entré 1941, som en ung scoutpojke. De två bekräftades först vara barn till Morticia 1944, i en skämtteckning där Morticia säger till Wednesday att inte komma och klaga hos henne när Pugsley hotar att förgifta henne, utan istället hota honom tillbaka. Gomez var den sista medlemmen av den klassiska ensemblén att introducerades. Detta skedde i en skämtteckning 1942, och
18 Linda H. Davis, A Cartoonist’s Life. New York: Random House 2006, s. 19. 19 Davis, s.7. 20 Davis, s. 28. 21 Davis, s. 36. 22 Davis, s. 38.
VII
Gomez är speciell då han är den enda medlemmen av den faktiska familjen (varken Lurch eller Thing är faktiskt medlemmar av släkten) som tydligt introducerades som en medlem av Morticias hushåll redan i sitt första uppdykande, där han och Morticia vänslas i en soffa. Det kan möjligen påstås att alla de åtskiljda figurernas samling som en enda familj startades med skapandet av Gomez. Namnet på familjen kommer från pressens smeknamn av Addams familj av karaktärer; ”Addams’ family of ghouls”. Addams själv kallade dem ”Addams’ Evils”. Skämtteckningarna av Charles Addams som innehöll familjemedlemmarna släpptes under en period över nästan 50 år – från Morticias första uppdykande 1939, fram till Addams död 1988.
Trots Familjen Addams stora popularitet, dröjde det ett bra tag innan den första adaptionen till ett annat medium gjordes. Först på 1960-talet börjades inspelningen av ABC TVs tv-serie The Addams Family (Sidney Lanfield, 1964) som blev en stor framgång och fick 64 episoder gjorda. Serien gjordes inte utan viss input från Addams, även om han inte var alltför inblandad så skrev han en kortfattad lista över karaktärsdragen hos familjemedlemmarna – och namngav dem, innan tv-serien hade karaktärerna inte namn.23 Serien pågick mellan 1964 och 1966. 1972 så gjorde Familjen Addams ett uppdykande i Hanna-Barberas serie av Scooby Doo-filmer, mer specifikt i New Scooby Doo Movies: Wednesday is Missing (William Hanna och Joseph Barbera, 1972). Majoriteten av skådespelarna från ABC TVs The Addams Family (Sidney Lanfield, 1964) repriserade sina roller i denna animerade film, nu som röstskådespelare. Filmen gick väl och visade att det fanns en publik för mer tecknade Addams, vilket ledde till att Hanna-Barbera gjorde en tecknad serie som pågick i sexton avsnitt mellan 1973 och 1975. 1977, tio år efter att ABC TVs The Addams Family (Sidney Lanfield, 1964) hade slutat sändas, så gjordes vad som kan ses som antingen det avslutande avsnittet av 60-talsserien, eller en jubileumsfilm för sagda serie; Halloween with the New Addams Family (Dennis Steinmetz, 1977). Det är tekniskt sett den första långfilmen som gjorts om familjen Addams, även om den på sin tid sågs som ett specialavsnitt och visades på TV snarare än på bioduken. Detta var en film där alla de skådespelarna som fortfarande kunde återvända till sina roller gjorde det; Det skulle bli den sista adaptionen av Charles Addams verk på en lång tid, och kan till viss grad ses som slutet på en era, då det inte bara var sista gången alla skådespelarna från ABC TVs serie repriserade sina roller (med undantag av John Astin som spelade rollen ännu en
23 Tredy, s. 8.
VIII
sista gång under 90-talet, och den avlidna Blossom Rock), utan även den sista adaptionen som gjordes innan Charles Addams död.
Det skulle dröja 14 år, tills 1991, innan Addams blev adapterade igen, den här gången som en faktisk biofilm under namnet The Addams Family, regisserad av Barry Sonnenfeld. Filmen tjänade tillbaka sin budget mer än sex gånger om, vilket ledde till två saker; att ytterligare en tecknad serie av Hanna-Barbera släpptes bara ett år efter filmen kom ut, och att arbete på en uppföljare sattes igång tidigt. Den tecknade serien varade 21 episoder mellan 1992 och 1993, även den under namnet The Addams Family (Robert Alvarez, Don Lusk, Ray Patterson och Carl Urbano, 1992), och var sista gången John Astin repriserade sin roll som Gomez. Inga av skådespelarna från Sonnenfelds film spelade sin roll från filmen i denna tv-serie, antagligen på grund av att man redan förberedde sig för Addams Family Values (Barry Sonnenfeld, 1993), Sonnenfelds andra film om Familjen Addams. Addams Family Values var en stor satsning från Paramount som satte en budget mer än dubbelt så hög som den första filmen på den andra filmen, vilket visade sig vara ett rejält misstag, då filmen inte ens kom nära att tjäna in sin egen budget när den släpptes 1993. Addams Family Values är den sista biofilmen om Familjen Addams som släppts, men fem år senare, 1998, kom en film direkt till VHS och DVD. Filmen var Addams Family Reunion (Dave Payne, 1998), en film som kom ut bara en månad innan en ny tv-serie om Familjen Addams, The New Addams Family (Ed Anders, 1998) gjorde sin debut. Båda dessa var producerade av Saban Entertainment. Serien fick ett positivt mottagande och 65 episoder producerades mellan 1998 och 1999.
Det dröjde tills 2010 innan Addams var på tapeten igen, den här gången som musikal, ännu en gång under namnet The Addams Family (Julian Crouch och Phelim McDermott, 2010), nu under ledning av Andrew Lippa. The Addams Foundation, organisationen som förvaltar Addams arv, krävde att musikalen enbart skulle baseras på Addams egna skämtteckningar snarare än att vara en kombination av tv-serierna och filmerna.24 Vissa drag från tv-serierna och filmerna överlevde dock. Det har även släppts en 3D-animerad biofilm om Familjen Addams under 2019. Den producerades av MGM, under regi av Conrad Vernon.25
24 Michael Riedel, ”Up & Addams”, New York Post 2009-01-30, https://nypost.com/2009/01/30/up- addams (2021-05-10). 25 Borys Kit, “’Sausage Party’ Director Tackling ’The Addams Family’ (Exclusive)”, The Hollywood Reporter 2017-10-12, https://www.hollywoodreporter.com/movies/movie-news/sausage-party-director- tackling-addams-family-1048373 (2021-05-22).
IX
7 Adaption och mediespecificitet – Teoretisk översikt
7.1 Adaption
Adaption är, i grunden, en omkontextualisering av en berättelse eller liknande material. Det kan vara en förändring antingen i medier som leder till vissa skillnader av mediespecifik natur, eller kulturella, temporala krav på förändringar.26 Adaptionsteori är självklart mer komplicerad än så, men de här grundläggande punkterna; historisk och kulturell kontext och mediespecificitet är de områden jag har valt att främst fokusera på.
7.2 Kulturellt och temporalt
En anledning till adaption är anpassning till det kulturella klimatet. Bitande satir kan bli omadapterad till mild komedi om den exempelvis ska släppas i det land satiren riktas mot.27 Det ska dock kommas ihåg att även publiken en adaption ska riktas mot är relevant. En serie som hela familjen ska se på TV kommer adapteras med klart annorlunda fokus än en serie riktad enbart mot vuxna. Adaption är ofta också ett transgenerationellt fenomen – därför finns det en tendens att adaptera något till en nutida situation för den nya generationen att förstå – eller för att synen på vad som skett sedan det ursprungliga materialet släpptes har förändrats. Man kan på detta sätt omkontextualisera berättelsen både kulturellt och temporalt eller båda delarna.
Om någon exempelvis framställdes som oerhört märklig i en bok som släpptes på 50- talet, men i dagens syn skulle vara alldaglig så kan detta betyda att man antingen: -Gör en rak adaption. Allting porträtteraras som detta gjordes när det ursprungliga verket skapades, och man gör det tydligt att detta var märkligt på den tiden genom tillagd kontext (historisk eller liknande). -anpassar karaktären så att nu är karaktären annorlunda, men fortfarande märklig (fast nu i vår tids syn på det), och på så sätt behåller andan av det ursprungliga verket, - vrider perspektivet och porträtterar alla som tidigare, men nu är det istället den ”märkliga” karaktären som publiken är menad att identifiera med – detta ändrar andan
26 Hutcheon, s. 30. 27 Hutcheon, s. 30.
X
men kan ses som en intressant tolkning av ursprungsmaterialet. Som exempel på detta tar Linda Hutcheon upp titelfiguren i Carmen, som hon säger har porträtterats som både en farlig femme fatale av vissa, och som en självständig kvinna som förtjänar vår beundran av andra.28 Ett annat exempel som jag själv skulle kunna ge är Shylock, den judiska titelfiguren från Köpmannen i Venedig, som oftast porträtteras mycket mer sympatiskt nuförtiden.
7.3 ”Modes of engagement” och mediespecificitet
”Modes of engagement” är sätten olika verk kan engagera sin publik. De tre ”modes” som Hutcheon tar upp är… Telling: Mer eller mindre verkets text. Den kan läsas av publiken själv, men även en berättare eller karaktärerna i en film som talar gör det genom detta ”mode”.29 Böcker är övergripande en konstform som använder ”telling”, men ”telling” är även en stor del av hur filmnarrativ görs. Showing: Genom att visa publiken saker med hjälp av bild eller ljud, men utan text eller ord så kan detta mode framställa en händelse, känsla eller liknande.30 Interacting: Att låta publiken antingen ta beslut om vad som händer eller själva delta.31 En teater kan exempelvis plocka upp en medlem av publiken på scen, och ett tv-spel kan låta sin publik interagera med och ändra hur spelets narrativ framställs. Mediespecificitet är likt ”modes of engagement” men refererar mer specifikt till de drag som är unika för olika medier snarare än sättet de interagerar med publiken, såsom exempelvis radio, böcker, en stillbild, sekventiell konst och film.32 Ett enkelt exempel är skillnaden mellan bok och bild. En bok har en faktisk text som förklarar dess kontext med hjälp av sitt språk. Bilden har istället sitt eget, helt visuella språk. På samma sätt har musik och radio ytterligare en aveny för adaption, ljudet; det aurala. Film är speciellt då det förenar det aurala, det visuella, och texten på ett sätt som enbart teatern liknar. Det är viktigt att komma ihåg att även medier som liknar varandra kan ha skillnader. En ensam bild, såsom de som Charles Addams skämtteckningar använder, kan aldrig helt framställa rörelse visuellt.33 Som mest kan den antyda en rörelse.
28 Hutcheon, s. 144-145. 29 Hutcheon, s. 24-25. 30 Hutcheon, s. 24-25. 31 Hutcheon, s. 25-26. 32 Hutcheon, s. 36. 33 Hutcheon, s. 42.
XI
Sekventiella bilder i en tecknad serie kan visa flera stillbilder som tillsammans skapar en visuell upplevelse av en rörelse. Skämtteckningar har flera verktyg till sin fördel för att skapa humor. En stilla bild där man kan gömma en komisk händelse i bakgrunden även när det inte är bildens fokus är ett av dessa verktyg. Bilden kan antingen ge ett fullständigt fokus till en karaktär eller händelse, eller fritt låta flera händelser stå sida vid sida utan att ge specifikt fokus på något. Dessutom förväntar vi oss inte nödvändigtvis ett logiskt sammanhang eller en berättelse bakom en skämtteckning. Ett narrativ behöver inte existera alls, men trots att det bara finns en bild kan du antyda ett narrativ med hjälp av visuella spår. Olikt ett typiskt målat verk så har skämtteckningen en frihet att kommentera bilden med text under, som antingen kan visa på vad skämtet är, göra en bild som inte innehåller något man annars skulle se som komiskt till något att skratta åt, eller att ha en seriös, platt kommentar på en bild där ren galenskap pågår. Skämtteckningen har dock sina begränsningar – den kan inte använda ljud, rörelse kan antydas men inte faktiskt utföras. Skämtteckningar brukar ofta figurera i magasin och tidskrifter, ofta med någon typ av inrikting (eventuellt politik eller kultur). I äldre dagar var det inte heller ovanligt att de fanns i dagstidningar, en roll numera tagen av seriestrippar. Addams skämtteckningar specifikt publicerades i The New Yorker, ett magasin som ursprungligen skapades för sofistikerad humor, men istället fick en roll som en övergripande tidskrift om New Yorks kulturliv.
Långfilmen har liksom tv-serien tillgång till alla fördelar ett filmteam har över en tecknare. Händelseförlopp, klippning, flera vinklar för en händelse, ljud. Långfilmen har ofta till sin fördel en större budget, och en längre speltid att berätta sina historier. Dock kan detta vara både en fördel och en nackdel, långfilmer är effektiva för att uppfylla en narrativ funktion, men detta leder också ofta till en förväntan av att ett narrativ ska finnas – och med ett narrativ kommer mer solida rollinnehav. Finns det en protagonist och en antagonist, och är vi menade att fatta tycke för dem? I en skämtteckning kan vi uppskatta en figur som begår ett komiskt mord för en liten förolämpning – det extrema och bisarra blir en del av humorn, men detta är inte nödvändigtvis fallet för en långfilm.
XII
8 Analys
8.1 Morticia
The real head of the family and the critical and moving force behind it. Low-voiced, incisive and subtle, smiles are rare. ... contemptuous and original and with fierce family loyalty... even in disposition, muted, witty, sometimes deadly...34
8.1.1 Skämtteckning
Morticia var den första medlemmen av familjen Addams, och hennes nyckelroll i familjen är tydlig i nästan alla skämtteckningar som inkluderar hela familjen – hon placeras i centrum och hon är vanligen den karaktär som har en kommentar på situationen när skämtteckningarna inkluderar en sådan. ”The real head of the family and the critical and moving force behind it.” är Addams egna beskrivning av henne. Hur Addams gestaltar hennes moderskap är i tvär motsats till den bild som samhället hade av mödrar under trettiotalet och fyrtiotalet: en varm och vänlig kvinna som umgicks mycket med sitt barn.35 Morticia däremot håller ett avstånd från sina barn som regel i skämtteckningarna och har en mycket kommenderande roll, och istället överlåter hon närheten och de mer ”barnsliga” lekarna åt Gomez.
I nästan alla skämtteckningar där Morticia och barnen porträtteras står hon långt ifrån dem med en bister min – hon är visuellt placerad på avstånd från sina barn. Hon läxar vanligtvis upp dem eller ger dem råd på bestämt vis, kärleksyttringar från henne till sina barn är få. En serie som är speciell är en från Addams & Evil från 1947, där Morticia klär en julgran åt barnen. Det är ett exempel på hennes faktiska kärlek till dem, men även här så är det inte en aktivitet hon gör med sina barn – faktum är att hon verkade göra det i hemlighet när barnen sov – eller snarare när hon trodde att de sov; vi ser både Wednesday och Pugsley tjuvtitta när hon gör det.
34 Miserocchi, s. 42. 35 Hays, s. 45.
XIII
Skämteckningens Morticia utnyttjar två av Linda Hutcheons Modes of Engagement: både Showing och Telling. Skämtteckningar (och tecknade serier) är speciella på så vis att de använder både text som ett litterärt verk, och bild, men är på grund av sitt medium extremt kortfattade i sitt narrativ. Vi kan inte riktigt läsa in vad Morticia menar från röstläge (som i en film) eller en vidare text (som i en bok), så att Morticia framställs med en nästan övertydlig distans och hårdhet i serierna med sina barn är antagligen därmed delvis för att vi ska kunna läsa karaktärens kommentarer som sarkastiska eller bitande när hon fäller dem. Just detta gör att skämtbilderna där Morticia och Gomez är ensamma och alltid väldigt nära varandra – ibland rakt upp i famnen på varandra – ger en bild av ett par som verkligen är kärleksfullt. Här är mediets begränsningar i alla skämtteckningar förutom dessa en styrka – det är egentligen ingenting märkligt att se en man och kvinna omfamnas, men eftersom Morticia aldrig annars porträtteras på detta sätt, så förstärks detta i dessa specifika serier. Mediet ger oss en mycket sträng mor men mycket kärleksfull hustru, på ett sätt som skulle vara svårt att porträttera i ett längre narrativ.
Nämnvärt är också att Morticia bryter mot den typiska trenden för tecknade mödrar och humor, då det fanns en tendens att porträttera dem som inkompetenta i den privata sfären (för kvinnor var förväntade att vara kompetenta där), men nästan alltid kompetenta i den publika sfären (mer på grund av att kvinnor porträtterades i hemmet än någonting annat).36 Morticia är kompetent i hemmet – men i en mer kommenderande roll än den genomsnittliga kvinnan, då hon både styr familjen och har väldigt lite att göra med faktiskt husarbete, då butlern Lurch bär den större delen av denna börda. Hon liknar mer än något 1910-talets fader, vilket kanske märks tydligt i en jämförelse med Gomez. På samma sätt som Morticia är motsatsen till bilden av hur en moder skulle vara, så är Gomez motsatsen till bilden av mannen under det tidiga 1900-talet, som var en mer känslokall karaktär som inte skulle ha en nära kontakt med sina barn – han skulle vara mer av en bestämd fadersfigur.37
Gomez är dock bara till en viss grad annorlunda än sin tids fader – han är en leende man som ofta umgås med sina barn och inte bara tar del i deras lekar utan även agerar som deras lekledare allt som oftast. Gomez var troligen menad att vara olik sitt samhälles
36 Ralph Larossa et al., “The Fluctuating Image of the 20th Century American Father.” Journal of Marriage and Family, vol. 53, nr. 4, 1991, s. 994. JSTOR, www.jstor.org/stable/353002 (2021-05-10) 37 Larossa et al., s. 996.
XIV
bild av vad en far skulle vara – bilden av mannen hade visserligen utökats från att vara mer än bara den som tjänade in familjens levnadspengar till att även inkludera emotionell support, men även under 1920-tal och sent 1930-tal så var faderns roll fortfarande en mer avlägsen affär, men förändringar i synen på fäder som skedde under världskriget ledde till att Gomez mer än någon annan medlem av familjen lyckades fånga tidens anda. Män som var känslosamma och mer nära sina barn sågs alltmer som en positiv sak efter andra världskriget,38 och Gomez själv tillkom under krigets senare år.
8.1.2 Tv-serie
I tv-serien så är Morticia en mycket annorlunda karaktär än hon var i skämtteckningarna. Hon är här en mycket varm personlighet, och är mer stereotypt moderlig. Hon har en planta vid namn Cleopatra som hon mycket ofta visar en väldigt markant förkärlek för, och nästan behandlar som ett extra barn. Denna moderlighet är nästan ett slags skämt i sig själv – en överdrift på 60-talets sitcom-mor.39 När sonen Pugsley verkar ha blivit sjuk så är det hon som nattar honom och stoppar om honom – något som skämtteckningarnas mer kalla och avståndstagande Morticia definitivt hade lämnat åt sin make.
Det här är kanske mest tydligt ur ett visuellt perspektiv – Morticia går från att filmas i standardvy till att filmas i närbild (inte close-ups, men nära inpå) när hon agerar särskilt ”moderligt” och detta är ett stildrag som väldigt tydligt både är mediespecifikt (en skämtteckning kan inte visa ett förlopp som detta och måste använda antingen en närbild eller en annan bild) och en medveten bortgång från hur figuren har porträtterats i skämtteckningarna. Den distanta och strikta Morticia som vi sett i dem är inte synlig här, och tv-serien utnyttjar ännu ett mediespecifikt drag som gör detta tydligt. Istället för den linjen av text som skämtteckningarna ofta använder, och därmed ofta behöver vara rolig, så utnyttjar tv-serien istället skådespelerskans röst och inflektioner.
Skämtteckningarna Morticias sarkastiska ”He doesn’t get it from my side of the family” ersätts av Sitcom-Morticias ”We’ve lost him!” and ”My poor boy”, båda sagda i en inflektion som väldigt tydligt inte gör narr av situationen, trots att den är absurd –
38 Larossa et al., s. 996. 39 Wheatley, s. 144.
XV
Pugsleys beteende som Morticia (och resten av familjen) har panik över är bara att han vill bli scout, men situationen hanteras på ett så seriöst sätt av karaktärerna att det blir komiskt. Ett drag som är väldigt specifikt för sitcoms används också här för att göra det tydligt att vi som publik inte borde oroa oss – ett laugh track; tekniskt sett inte omöjligt för en film att använda, men så associerat med detta medium att det angränsar till att vara specifikt för Sitcoms.
Morticia och Gomez framställs som ett väldigt passionerat par, till den graden att de var ett av de första paren i en amerikansk tv-serie att antyda att de var mycket sexuellt aktiva – ett av de få andra var Herman och Lily från samtida The Munsters (1964-66).40 Faktum är att föräldrapar i amerikanska sitcoms under den här perioden ofta inte ens sov i samma säng.41 Valet att göra detta med de två är intressant, då Morticia och Gomez i skämtteckningarna aldrig direkt visades på detta sätt; visst tyckte de om varandra och höll om varandra och så, men den här sensualiteten är ett nytt drag, och dessutom utmanande i 60-talets pryda värld – ett nytt karaktärsdrag som passar en annorlunda familj, och definitivt verkar göra sig lustig över hur steril den tidens ideal var. Morticia bröt dessutom visuellt mot den stereotypa bilden av mödrar inom sitcomen under det tidiga 60-talet. Hon hade långt hår och klädde sig i en lång, elegant dress – inte särskilt lik 60-talets mer pryda ”no fuss”-look, med kortare hår och kläder som inte var menade att vara sensuella. Även här var The Munsters en av de få samtida serierna som gjorde liknande, då Lily Munster delade Morticias drag.42 Den här associeringen mellan Morticias moderlighet och hennes sexualitet är särskilt markant då tv-seriens Morticia var samtida med 1960-talets sexuella revolution.43 Faktum är att en av de få saker som överhuvudtaget får Morticia att bli orolig är hur populär Gomez är hos andra kvinnor, även om hon vet att han är trogen.
Med detta sagt är en sak väldigt tydlig. Morticia fattar majoriteten av familjens beslut, även om hon gärna lyssnar på Gomez förslag. När Gomez tar egna beslut ser han nästan alltid till att först säkra att Morticia godkänner det först. Visserligen har Morticia tagit sig an en mindre dominant roll än den hon brukade ha i skämtteckningarna, men det är fortfarande definitivt hon som är familjens överhuvud, trots ett jämlikare samspel
40 Morowitz, s. 46. 41 Wheatley, s. 142. 42 Morowitz, s. 45. 43 Wheatley, s. 142.
XVI
mellan henne och Gomez. Charles Addams själv betonar att han tycker att tv-serien lyckats fånga Morticias anda, så trots att hon är annorlunda på många sätt så har ändå tv-serien skapat en bild av Morticia som karaktärens skapare själv tyckte om.44 Det är oerhört svårt att säga vilka delar av Morticias utveckling påverkats av tidens normer, bortsett från enskilda drag så som hennes och Gomez mer sensuella beteende – ett brott mot sin tids nästan tabu-belagda syn på det sexuella. Det finns definitivt en tendens mot att göra narr av samtida ideal, men utan att helt utelämna dem.45 Hon är på många sätt så annorlunda från den version av karaktären vi såg i skämtteckningarna att vi i detta fall har ett exempel på att en mediespecifik karaktärsförändring kan göra stor skillnad även innan man tar in sociokulturella normer i sammanhanget.
Den mer känslosamma, dramatiska Morticia tv-serien ger oss verkar mer vara en skapelse anpassad specifikt för en sitcom; dessa drag låter henne tillföra mer komik än hennes hårdare, strävare jag, som var mer anpassat för skämtteckningarnas one-liners. Samtidigt ska det också sägas att just hur annorlunda hon är har till stor del kommit från hur kulturen har förändrats. Under tidigt 60-tal hade sitcoms blivit ”vita, medelklass och konservativa” på alla kanaler.46 Morticia gör narr av sin tids modersideal, men hon gör det inte genom att efterlikna äldre ideal, hon är istället mer av en utmanande figur som faktiskt matchar sin tids motkultur. Med den angreppsvinkeln så är detta en situation där mediespecificiteten, samtidens kultur, och även till en viss grad viljan hos seriens skapare att inte helt efterlikna denna, vilket gör detta till en väldigt intressant sammankomst. Här har samtida kultur en stor effekt i hur mediespecifika adaptioner görs. Det är motkultur som går samman med skillnader i medier för att skapa en mycket annorlunda Morticia. Hon och familjen gav budskapet att ha förståelse för och respektera det som var annorlunda.47 Det är också värt att nämna att Morticia och Familjen Addams inte var den enda sitcom som utmanade vad som var standard – The Munsters gjorde det under samma tid, men även andra sitcoms från det sena 60-talet var också utmanande.48
44 Cox, s. 13-14. 45 Wheatley, s. 123. 46 Tredy, s. 3. 47 Tredy, s.12. 48 Morowitz, s. 37-38.
XVII
8.1.3 Film
Den tydligaste ändringen är att Gomez väldigt tydligt är familjens patriark i filmen The Addams Family (Barry Sonnenfeld, 1991). Det är hans hus och hans familj, och han är familjens pulserande hjärta, även om han inte aktivt arbetar ihop pengar. Morticia är mer tillbakadragen och mystisk nu, en tillbakagång till hur 60-talets ”ideala” kvinna sågs som enligt Betty Friedan, som ansåg kvinnorna under denna tid var så pass nertryckta att de var tvingade in i en sådan roll (Tim Stanley ifrågasätter dock den här vinkeln, och talar då främst om hur kvinnor tog en aktiv roll i voluntärsarbete och politisk aktivism under denna tid).49
Morticia är dock fortfarande en mycket tongivande karaktär, sin mer tillbakadragna roll till trots. På många sätt så är hon fortfarande familjens styrkraft, men nu styr hon ifrån skuggorna. Hon har blivit kvinnan bakom tronen – på ytan är Gomez den som verkar leda familjen, men Morticia är familjens starka grund. Hon är den som håller familjen samman i kriser, och är den mest handlingskraftiga personen i familjen. Filmen är alltså fortfarande mycket trogen Addams beskrivning av Morticia som ”The real head of the family and the critical and moving force behind it”.50 Hon driver berättelsen i filmen vid flera tillfällen genom sina handlingar – hon riktar ett dolt hot mot Fester, och går aktivt och utmanar filmens skurk i slutet. Hon är alltså del av filmens mer narrativ-styrda process, så här blir hennes roll som den centrala figuren i familjen i tidigare adaptioner istället en central roll i narrativt, om än inte den mest centrala.51
Hon får inte inte riktigt vara hjälten som räddar dem alla i slutändan utan blir fångad, men rollen som hjälte ges inte heller till Gomez – utan till Fester (som är det närmaste filmen har till en huvudfigur).Det är också värt att ta upp att Gomez och Morticia antyds vara mycket sexuellt aktiva och intima – deras första scen tillsammans är i deras sovrum, och det är inte den enda scenen där. De kan inte hålla sig borta från varandra
49 Tim Stanley, “The Changing Face of the American Family". History Today, Vol. 62, nr. 11, 2012. https://www.historytoday.com/archive/changing-face-american-family (2019-11-13). 50 Miserocchi, s. 42. 51 Hill, s. 10-11.
XVIII
även i andras sällskap. Man har alltså behållit det draget som introducerades i tv-serien, men gjort det mycket mer tydligt.
Just en av scenerna med Gomez och Morticia i deras säng, när de talar om Fester, är värd att ta upp. Här används en ”high angle shot” för att filma dem båda uppifrån, och de ges en slags varm ljussättning som centreras på dem båda, och Morticias svarta klädsel (mörker) går väl ihop med Gomez röda (blod), och de visar sin uppskattning med små handrörelser. Utanför dem är bilden mörk och kall. Den här bilden är kanske en av dem som bäst visar vad Familjen Addams är i filmens sammanhang; trots att de är makabra i sin framtoning är de varma mot varandra, och världen runt dem är på sina sätt kallare och hårdare än vad de är. Belysningen, och den milda användningen av färg är dessutom mediespecifikt för färgfilm. Det är en typ av scen som den svartvita tv-serien aldrig skulle kunna presentera.
I mångt och mycket så framställs faktiskt ganska mycket av filmens Morticia i stil med tv-serien; hennes ständiga leende, franskan, hennes och Gomez konstanta fysiska kärleksyttringar har tydligt sitt ursprung där. Hon delar även en hel del av de moderliga drag som tv-seriens Morticia har, men mer av hennes hårda sida från skämtteckningarna visar sig här – när Wednesday tänker ge sig på Pugsley med en kniv så ger Morticia henne istället en stor köttyxa (eller ett liknande don) att använda. Att filmen efterliknar tv-serien är inte särskilt förvånande, med den kontexten att det var många filmer under denna period som drog nytta kommersiellt av nostalgi för 60-talets serier, som en hel generation vuxit upp med.52
Vi ser även andra drag från skämtteckningarna komma tillbaka här, men nu framställda visuellt på ett sätt som dessa aldrig kunde ha gjort – i en scen där Morticia avbryter barnens lek, och påminner barnen om att det är dags att gå visar hon sig vara allt annat än närgången – skämtteckningarna visade hennes distans till barnen på så sätt att hon ofta porträtterades långt ifrån dem i bilderna. Här tas den idén ytterligare ett steg längre – när Morticia hanterar barnen så är hon inte bara visuellt långt ifrån dem i den bild som etablerar scenen, men hon är aldrig med i barnens medium shots senare under scenen, utan visas separat från dem. Att hon ger med sig när Pugsley ber henne är en markant skillnad från den mer auktoritära roll hon har i skämtteckningarna och påminner mer om
52 Hill, s. 12.
XIX
den mildare Morticia vi såg i tv-serien, men likväl kan vi mycket tydligt se att Morticia har en hårdare framtoning i hur scenen framställs gentemot tv-seriens fysiska närhet. De skiljer sig främst åt på så sätt att filmens Morticia är mycket mer hotfull och mindre talför, dock är Morticia inte på något sätt tystlåten. Hon är kallare och hårdare, men inte alltför mycket.
I boken ”Mediated Moms” sägs det att som Sharon Hays kallar ”intensive mothering” fångar bilden av vad som ses som den ideala modersfiguren i dagens samhälle.53 Detta är intressant då Hays skrev The Cultural Contradictions of Motherhood för att beskriva hur den bilden var på 90-talet. Intensive mothering beskrivs av Sharon Hays som ett synsätt som hålls både av andra mödrar och folk i allmänhet där modern mer eller mindre ”arbetar för det heliga barnet”, både i hemmet, och utanför hemmet.54 Med detta menas att barnet alltid sätts i första hand på alla sätt. Barnet ska alltid passas upp på, få sina behov tillsedda och få uppmärksamhet och kärlek.55 Om du satsar på karriären får det inte vara vara på barnets bekostnad – då är du en dålig mor. Effektivitet och profitabilitet får inte ens vara på sinnet inom moderskapet, det ska vara en syssla grundad i kärlek och ömhet.56 Allt det här i en värld där pengar talar högst, och att utveckla sin karriär ofta kräver ett tänkande som är fokuserat på just effektivitet. Under sent 80-tal och 90-tal så kom allt fler kvinnor in på jobbmarknaden, och när Hays skrev sin bok så arbetade mer en hälften av alla mödrar.57
Motsägelsen mellan en kultur där ambition för karriär, status och impersonalitet värderas högt, och familj särskilt moderskapet, är motsatsen till detta är en av grunderna runt vilken Hays baserar sin bok. Men även hos förmögna mödrar som inte arbetar finns detta synsätt där modern alltid ska vara redo och tillgänglig för sina barn och ge dem fysisk närhet, och ett exempel som Hays tar upp i sin bok är en kvinna med medel som verkar ha en negativ syn på vad Hays kallar ”the frivolous rich”, mödrar som hyr barnflickor och fokuserar på kläder, nya vrålåk och ett extrahem, istället för att spendera tid med barnen. Morticia är ett intressant exempel då hon som rik hemmafru undviker hela karriärsdelen som är en stor del av motsägelserna. Vad som då kan ifrågasättas är
53 Guillem & Flores, s. 80. 54 Hays, s. 97. 55 Hays, s. 64. 56 Hays, s.64. 57 Hays, s. 69.
XX
om Morticia är en ”intensive mother” eller om hon är ”frivolous rich” – eller om hon kanske är något helt annat.
Vi kan ganska snabbt konstatera att Morticia inte är vad som beskrivs som ”frivolous rich”. Hon spenderar sin tid i hemmet, hon far inte runt och köper massa saker. Men samtidigt är hon allt annat än en ”intensive mother” också. Visst är hon kärleksfull och öm mot sina barn vid vissa tillfällen, men hon håller ofta en fysisk distans, och hon är mer eller mindre alltid den som tar kommandot. Hennes liv i hemmet centreras inte alls på barnet, och hennes förhållandevis strikta personlighet påminner snarare om tiden innan vad Hays beskriver som ”The Permissive Era”,58 omkring 1925-1930 när fokus på vad barnet vill göra och får göra började ersätta det äldre sättet där barnen lärdes upp mycket mer med fokus på vad föräldrarna ville (ofta av hjälpen, om familjen var rik), och närhet inte var lika betydelsefullt. Men Morticia är inte så pass hård, utan viker sig för sina barn, exempelvis i den scen med Wednesday och Pugsley som jag nämnde tidigare.. Detta skiljer hennes från hennes gestaltning i skämtteckningarna, som är än mer mer i stil med tidigt 1900-tals hårdare moder.
Filmens Morticia är intressant då hennes personlighet mest liknar ursprungsmaterialet från 30-talet, snarare än att vara en variant av sin tids modersideal eller ens en parodi på detta. Samtidigt är hon inte en motkultur-moder heller. Adaptionsprocessen har genom att inte ha en stark rot i sin samtida kultur gett oss en Morticia som är annorlunda – hon är samtidigt lik sitt 60-tals jag på många sätt utan att likna henne alltför mycket i modersrollen. Här kan vi se att själva det att ha en tidigare, populär adaption skapar en märklig fusion; Filmens Morticia är en adaption av ett original men också en adaption av en adaption, och resultat ger oss en version av Morticia som kombinerar båda för att skapa någonting nytt.
8.2 Wednesday
Child of woe is wan and delicate... sensitive and on the quiet side, she loves the picnics and outings to the underground caverns...loves the color black...a solemn child, prim in dress and, on the whole, pretty
58 Hays, s. 45.
XXI
lost...secretive and imaginative, poetic, seems underprivileged and given to occasional tantrums...59
8.2.1 Skämtteckning
Barnen i Familjen Addams är speciella på så sätt att Addams aktivt skrev dem baserade på hur barn betedde sig enligt hans personliga erfarenhet snarare än det fantasifulla sätt deras föräldrar växte fram på,60 och därmed så var de mer tidstypiska än föräldrarna. Med det sagt så betydde inte det att de var vanliga barn – de hade fortfarande den distinkta morbida sidan som Addams gett till resten av familjen. Föregångare till Wednesday, och möjligen Wednesday själv, introducerades under tidigt 1940-tal i Charles Addams skämtteckningar, men det var först i en skämtteckning från 1944 som både Wednesday och hennes bror Pugsley visade sig vara Morticias barn.
Wednesday etablerades tidigt som något av en gnällspik, som gärna sprang till mamma för att beklaga sig över hur Pugsley betedde sig mot henne och och kunde få vredesutbrott när hon inte fick som hon ville. Bortsett från dessa typiskt barnsliga drag var Wednesday dock en ganska melankolisk figur. Med tanke på att hennes namn, vilket hon först kallades för 1963, kommer från barnramsan Monday’s Child (svensk version: Söndagsbarn), där onsdagens barn beskrivs som att vara född till ve (sorg eller bedrövelse), så är detta inte särskilt märkligt. Hon var dyster, tyst och tillbakadragen med ett ansikte vitt som ett lakan, i kontrast till sin sluga, energiska bror som alltid var i farten med något busstreck. Wednesday var som regel Pugsleys medförbrytare snarare än den som själv orsakade problem. I motsats till Morticia som tog en ledarroll gentemot Gomez, så tog Wednesday en följarroll gentemot Pugsley. Wednesday framställdes nästan alltid med ett väldigt sorgset ansiktsuttryck, men det var inte alls ovanligt att hon var glad och lycklig i serierna heller.
Båda syskonen älskar att plåga andra, och i många av deras uppdykanden tillsammans så sysslar de med att göra livet surt antingen för varandra, eller de stackars vanliga människor de möter, ibland helt tydligt med avsikt att döda. Det är värt att komma ihåg att Addams alltid antydde att familjen var en grupp av onda personer, och inte alls ofarliga. När de inte sysslade med detta så höll Wednesday ofta på med tidstypiska
59 Miserocchi, s. 80. 60 Miserocchi, s. 84.
XXII
flicklekar, såsom att leka med dockor i dockhus, om än med en mer morbid ton än vad som var typiskt.
8.2.2 Tv-serien
Det tidiga 60-talets barnuppfostran följde till en viss grad råden från Benjamin Spock i The Common Sense Book of Baby and Child Care, år 1946. Hans metoder gick emot strömmen och ansågs märkliga när de först gavs ut, men boken (i flera olika utgåvor) sålde i enorma upplagor – vid en tidpunkt så var det den mest sålda boken efter bibeln.61 I och med hur stort genomslag Spocks verk hade, och effekten han hade på hur man såg på barnuppfostran så har jag valt att analysera Familjen Addams dotter Wednesday i 60- talsserien med hjälp av denna bok.62 Där det är relevant kommer jag även diskutera Pugsley på grund av syskonens nära roller.
Wednesday är framställd att vara runt fem år gammal i serien. Spock tar upp specifika drag hos flickor och pojkar mellan åldrarna tre till sex år i sin bok. Bland dessa drag noterar han att barn ofta är mer tillgivna mot sina föräldrar under denna period än någon annan period, och att flickor vill imitera sina mödrar i denna ålder – de leker med dockor, spelar rollen som mamma åt dem, och imiterar moderns beteende i hemmet, såsom att exempelvis låtsas städa.63 Spock förespråkar att föräldrarna ska ge barnet mycket fysisk kontakt, kramar och interagera mycket med barnet under den här perioden. Det här är ofta åldern där ett barn uttalar att de vill gifta sig med föräldern av motsatta könet, utan att förstå helt vad detta innebär.64 Om man då ser över hur Wednesday Addams karaktärsdrag i serien ser ut, så märker vi tydligt att hon avviker mycket från Spocks beskrivningar. Wednesday visar sällan någon större tillgivenhet mot föräldrarna, även om hon inte på något sätt verkar sky dem. Istället så är hon en ibland upprorisk rebell som när hon inte får sin vilja fram kan få rejäla vredesutbrott. Spock beskriver det här beteendet som att främst vara vanligt hos 6-11 år gamla pojkar.65 Hon har en docka, men hon leker nästan aldrig att den är hennes barn – istället är den huvudlösa dockan en representant för en person som levde innan Wednesday; Marie Antoinette, och representerar snarare ond bråd död än nytt liv som ett barn skulle
61 Hays, s. 51. 62 Hays, s. 51. 63 Spock, s. 294. 64 Spock, s. 301. 65 Spock, s. 313-314.
XXIII
kunna representera. Hennes lekar påminner på nästan inget sätt om Morticias beteende heller – Wednesday gör ofta väldigt fysiskt aktiva saker gentemot Morticia mer reserverade roll, och har inte heller mycket till övers för blommor som Morticia, utan föredrar att istället leka med sina spindlar. Ironiskt nog är just hennes tendens att handskas med djur snarare än blommor på ett sätt en likhet mellan Wednesday och hennes mor, då Morticias favoritväxt Kleopatra är en köttätande växt som tydligt framställs att vara lika medveten som ett djur. Det är också värt att nämna att Wednesday sällan har fysisk kontakt med föräldrarna, då Gomez och Morticia tenderar att iaktta sina barn på håll, istället så har hon denna kontakt antingen med uppassaren Lurch, eller med Onkel Fester (som ofta tar rollen av en morfar/farfar till barnen).
Den här framtoningen av Wednesday som självständig kan ge intrycket att man helt enkelt valt att porträttera henne som mognare för sin ålder än brodern Pugsley. Att trots att Pugsley är den klart äldre här, så är det Wednesday som framställs mer som om hon vore det. Dock så brister det tankesättet mycket kvickt, då Pugsley framställs som högintelligent i serien. Han ger Wednesday kloka råd och uppfinner futurisk teknologi, och han är respektfull mot föräldrarna men inte beroende av dem på det sätt ett yngre barn kan vara. Om något så verkar Pugsley snarare framställas som att redan ha passerat detta stadium Spock beskriver, vilket skulle betyda att han är den som är mognare än hans ålder antyder. På samma sätt så ser vi att Wednesday definitivt är mindre mogen trots sina andra karaktärsdrag; hon är mindre genomtänkt, mer impulsiv – exempelvis så finns det en scen där en av grannarna kräver att hans son ska få en ursäkt för att Addams unge har slagit honom, och där det helt tydligt kan märkas att han förväntar sig ursäkten från Pugsley, men det är Wednesday som är den som slagit grannpojken, så man kan se Spocks 6-11 år gamla pojke – som vill vara mer fysisk av sig, reflekteras i Wednesdays personlighet mer än någonting.
Wednesday bryter alltså mot de flesta saker som anses typiska för flickebarn i hennes ålder under denna period. Frågan är då potentiellt om detta helt enkelt är för att spela upp hur märkliga Familjen Addams är, eller om serien såg Spocks bild av flickan som ett problem? Det är definitivt svårt att påstå att tv-serien på något sätt var ute efter att djupare ifrågasätta några specifika roller då den var menad att vara mer av en fyndig komedi än ett seriöst grävande på djupet angående den stereotypa flickan eller familjen – så jag själv finner det mer rimligt att detta var ännu ett sätt att visa hur märkliga
XXIV
Familjen Addams var. Som mest kan jag tro att seriens skapare möjligen insåg att hon kunde ses som att bryta stereotyper och såg inte detta som negativt, men det är möjligen även det att gräva efter ett svar där det inte finns något.
Med det sagt så verkar särskilda mediespecifika begränsningar varit den mest markanta skillnaden mellan skämtteckningarnas Wednesday och Sitcomens Wednesday. En av anledningarna till ändringarna på Wednesday och Pugsley är hur tiderna har förändrats, men man får inte glömma bort förändringen både i hur en tv-serie fungerar, och för vilka personer tv-serien är gjord. En sak som snabbt står klar är att de två är klart nertonade från sina ursprungliga mörka rötter. De har gått från två onda små karaktärer som njöt av att ställa till problem för folk eller helt enkelt försökte döda dem till två märkliga (gentemot tidens norm) småbarn, som visserligen har märkliga intressen och beter sig annorlunda, men inte på ett ondsint sätt. Den här förändringen kan antagligen förklaras på många sätt, varav det främsta antagligen hade att göra med en förändrad publik; The New Yorker var ett kulturmagasin riktat mot vuxna läsare – det fanns inte ett tryck på Addams att göra karaktärerna barnvänliga. Tv-serien visades för en mycket bredare typ av publik, som innehöll barn (som enligt Spock dessutom behövdes hanteras varligt).
Ett annat skäl kan mycket väl ha varit skådespelarna. Lisa Loring (Wednesday) var enbart sex år gammal under den större tiden av inspelningarna, och Ken Weatherwax (Pugsley) var inte äldre än nio. Att ge en så pass mörk men komplicerad roll till så pass unga barn kan potentiellt ha varit avskräckande (för jämförelse så var barnen i Sonnenfelds film från 1991 båda 11 år under inspelningen), särskilt om de skulle spela rollerna kontinuerligt, som en sitcom kräver. Wednesdays och Pugsleys mordiska tendenser mot varandra som ofta dök upp i Charles Addams skämtteckningar var kanske för obehagliga om en av de som utsattes för dem var en sexårig liten flicka – och inte en ritad sådan på ett papper.
Vad som är intressant är hur mycket Wednesday faktiskt förändrades utan att helt förlora sin ursprungliga roll. Hon är nu det eldigare av de två syskonen och är ofta motorn i vad de sysslar med, men hon är fortfarande den som har lättare för att ta till lipen. Hon har tagit upp en klart större plats i tv-serien gentemot Pugsley, som nu mer eller mindre har blivit hennes tystlåtne, men geniala medhjälpare. Han är hjärnan, men
XXV
hon är drivkraften och viljan – och vissa avsnitt antyder att hon också är mycket stark, troligen starkare än Pugsley, och därmed är Wednedsday musklerna också (fast detta är oftast inte särskild betydelsefullt, då fysisk styrka sällan behövs i deras berättelser). Pugsley har till en viss grad en roll som Wednesdays mentor i den här serien, då han vet mer om det mesta så hjälper han ofta Wednesday lära sig saker. Barnen är nu i en mer jämlik situation, där de båda har sina fördelar och nackdelar. Att fördjupa Wednesday och Pugsleys relation på det här sättet verkar som det var en adaption mestadels grundad i mediespecificiteten; i enskilda skämtteckningar behövs inte nödvändigtvis den här typen av give and take, men i en långvarig sitcom behöver duon ha en fungerande kemi där det inte verkar som att en av dem är en den enda som erbjuder någonting.
8.2.3 Film
Skämtteckningarnas Morticia verkar det vid ett snabbt ögonkast som att man snarare hittar i filmens Wednesday. Wednesday delar serie-versionen av Morticias ganska bistra, nästan surmulna ansiktsuttryck snarare än det sorgsna ansiktet hos seriens Wednesday. Om detta är avsiktligt eller helt enkelt på grund av att den unge skådespelerskans ansikte är mer naturligt anpassat för det ansiktuttrycket är en fråga som är svår att besvara, men den uppföljande filmen antyder att den bistra Wednesday var avsiktlig, då hon om något är än mer bister där och hennes roll i den filmen faktiskt delvis grundar sig runt detta. Det är värt att betona att den stereotypa bilden av unga flickor inte har ändrats markant mellan 1950-talet och 1990-talet.66 Precis som tv- seriens Wednesday liknar filmens Wednesday stereotypen av en flicka på ytan. Hon har det långa håret, hon klär sig i klänning och hon har en docka.67
Men skrapar man av det allra mest ytliga så faller fasaden undan. Hennes klänning är enkel och mörk i färgen, inte rosa och ryschig, som stereotypen skulle säga.68 Hennes docka är ett drag som hon helt enkelt behållit från originalet, och ges inte mycket fokus. Precis som skämtteckningarnas Morticia är Wednesday beslutsfattaren i sin lilla duo – snarare än Pugsleys lekkamrat som följer med och hjälper brodern är nu rollerna helt
66 Cindy F. Miller et al.,”Accessibility of Gender Stereotype Domains: Developmental and Gender Differences in Children.”, Sex Roles 60, 27 Januari 2009, s. 878, https://doi- org.proxy.lnu.se/10.1007/s11199-009-9584-x (2021-05-10) 67 Miller et al., s. 876. 68 Miller et al., s. 872.
XXVI
ändrade. I deras allra första scen tillsammans är det helt tydligt Wednesday som tar kommandot. Kanske den mest tydliga ändringen som skett här är att Pugsley inte längre är klipskare av de två, nu är detta Wednesdays domän också, så hon är på alla sätt det av de två barnen som har dominant roll. Hon är till och med det tekniskt kunniga av barnen nu, ett långt kliv från när Pugsley brukade vara familjens uppfinnare. Med det sagt är denna tekniska kunnighet inte mycket av ett fokus i filmen.
Wednesday är också mycket talför, till skillnad från sin bror, som nu inte talar särskilt mycket, men detta kan kanske mer tillskrivas det faktum att filmen ger henne en mycket större roll än Pugsley snarare än att hon bara är pratsam – hon är en av filmens mest centrala karaktärer tillsammans med Fester, Gomez och Morticia, medans Pugsley är mer av en sidokaraktär. Faktum är att hon verkar vara mindre social än sin bror trots att hon pratar mer med andra än han gör, vilket är ett drag mer associerat med pojkar än flickor.69 Hon läxar även upp sin bror vid åtskilliga tillfällen i filmen, och vid vissa tillfällen beter hon sig nästan som en ung vuxen och hanterar sin bror som det barn han är, detta trots att de båda är mycket unga. Vid ett tillfälle frågar Fester om Pugsley nånsin har slaktat en person, och Wednesday säger att Pugsley bara är ett barn.
Med detta sagt så är det lätt att tro att man har gjort Wednesday till en känslokall, hård karaktär nu, men så är inte fallet. Filmen visar vid ett par tillfällen att hon kan vara lika barnslig som sin bror och faktiskt skrattar och fnissar, trots den kalla ytan hon annars visar. Hon är också i överlag det känslosammare och mer sårbara av de två syskonen. Pugsley är kanske på de flesta sätt underlägsen sin syster nu, men han är väldigt positiv och mer eller mindre aldrig särskilt nerstämd. När riktigt dåliga saker händer för familjen blir han självklart dyster, men inte närapå så mycket som andra medlemmar av familjen. Wednesday däremot är en pessimist som har lätt att bli nedstämd och förlitar sig mer på andra för stöd. Samma scen som visade Morticias distans visar också Wednesdays tendens att vara känslosammare och mer lydig mot sin mor än vad hennes bror är. När hon tilltalas av Morticia så viker hon sig lätt för sin mammas ord med en dyster blick ner mot marken i medium shot. Det verkar till och med användas en mild high angle shot för att betona att hon känner sig sorgsen. Pugsley svarar däremot glatt och övertygar Morticia med en nästan sprudlande glädje. Wednesday är alltså inte alls så kall och enstörig när man väl
69 Miller et al., s. 878.
XXVII
tar en närmre titt på henne, även om hennes framtoning ger intrycket att hon är på det viset. Faktum är att vi kan se den dystra flickan från skämtteckningarna här.
Just den framtoningen verkar dock ha fått genomslag. Många ser idag Wednesday som hård och kall, och hennes bistra ansiktsuttryck har blivit nästan mer associerat med henne än någonting. Att uppföljaren till den här filmen porträtterade henne mer på det viset hjälpte rimligtvis till, trots att hennes kallare personlighet förklarades i filmen som att vara en fas. Trots att hon faktiskt har en romantisk subplot i uppföljaren så saknar hon i mångt och mycket den sårbarhet som hon hade i första filmen – här är hon kall och hård, och de få tillfällena hon överhuvudtaget ler är nu begränsade enbart till antydda mordförsök – en klar skillnad från den första filmen, där hon fnissade när hon och Pugsley försökte bli träffade av blixten och log när Fester visade henne och Pugsley sårskorpor. Till och med den nya animerade filmen som kom ut 2019 hade på den första teaser-bilden man släppt gett henne det bistra ansiktsuttrycket, trots att filmen annars har valt att vara lik de ursprungliga skämtteckningarna.
Med allt detta sagt så är Wednesday allt annat än mild och snäll, och bryter på så sätt mot ytterligare stereotypa drag associerade med unga flickor.70 Filmen har har gått mot en mer ålderdomlig stil av kvinna (åtminstone enligt amerikansk syn) för Morticia, men valt att göra Wednesday till filmens mer frigjorda kvinnliga karaktär – argumenterbart genom en återgång till de äldre drag hos den ursprungliga versionen av Morticia som var särskilt kalla och hårda. Dock är det svårt att påstå att Wednesday verkligen är den frigjorda ”kvinnan” att när Morticia är en så tongivande karaktär med en dominant roll i familjen, och Wednesday samtidigt har en tendens att alltid böja sig för sin mor.
9 Slutsatser och diskussion
Familjen Addams har förändrats mycket under sin långa existens. En ursprungligen ondskefull familj som fick folk att skratta åt deras märkliga och ibland hotfulla beteenden och som var full av morbid humor blev istället en mindre makaber motkultur- familj och förebild med en icke-konformerande egg redan under 1960-talet, precis när konformitet började bli allt hårdare ifrågasatt.71
70 Miller et al., s. 876. 71 Cox, s. 152.
XXVIII
David Levy, tv-seriens skapare, gick från första början in med att hans version av familjen var mer av en bisarr familjeskara en en ond sådan, vilket han såg som ett drag som var tvunget för att göra dem passande till en funktionell sitcom. Han tonade ner Addams makabra familj för en mer knasig och märkvärdig sådan.72 Levy visste knappast hur tongivande hans tolkning skulle bli – alla adaptioner efter tv-serien tar en stor del av sin inspiration därifrån. Bara det faktum att familjen aldrig har porträtterats som faktiskt ondskefull sedan dess är talande. Vad som började som ett val av en adaptör som visste vad som specifikt behövde ändras för hans medium, blev ett etablerat drag för alla adaptioner efteråt. Även om andra adaptioner, såsom filmerna, återgår till en mer makaber Familjen Addams, så är de numera alltid ”goda” protagonister, åtminstone till en grad.
Ytterligare ett drag som David Levys tv-serie är ansvarig för är Gomez och Morticias extremt starka sammanhållning. Charles Addams hade en stark sådan allaredan, men det var definitivt inte utan inre konflikter där de kunde vara hårda i orden – exemplet där Morticia snäser att Pugsley inte fått viljan att bli scout från hennes sida av familjen visar detta tydligt. Bråk mellan far och mor var en typisk pelare av den amerikanska sitcomen på 60-talet, och Levy ansåg att det var en enkel metod att skapa en konflikt som ett avsnitt kunde handla om, men samtidigt var det ”vanligt” – och var det något han inte ville Addams skulle vara så var det vanliga, så han valde att avstå från detta.
Här ser vi hur tidens kultur spelade in i ett val om karaktärer och narrativ genom att vara ett exempel på vad Addams inte skulle vara. David Levy gjorde medvetna val som ledde till att Familjen Addams klev in i en roll av motkultur. Den mindre bråkiga vinkel på Morticia och Gomez som Levy tog etablerade sig även för det mesta av familjen. Kanske uppstod mindre konflikter, men familjen reagerade nästan alltid på någonting utanför dem själva; man kan säga att de var outsiders som reagerade på… outsiders! Dock så var Familjen Addams inte alltför långt ifrån vart sitcoms i allmänhet var på väg – den samtida serien The Munsters (1964-66) delade många av dessa drag, och även andra sitcoms under den senare halvan av 1960-talet bröt mot vad som hade ansetts vara vanligt i sitcoms.73 Den förändringen verkar ha varit en kombination av en skiftande
72 Cox, s. 19. 73 Morowitz, s. 37-38.
XXIX
kultur, men även en motreaktion på att sitcoms i sig själva hade stagnerat till en mildare, konservativare media än tidigare – 1950-talet hade utmanande sitcoms som I Love Lucy och The Honeymooners (1955-56), men på tidigt 1960-tal hade de fått ge vika.74
När Sonnenfelds filmer gjordes togs detta till nästa steg – långfilmerna behövde en antagonist som hade mer än en tillfällig dust med den bisarra familjen för att de kom på besök; nu tillkom de faktiska skurkarna i narrativet. Addams är återigen makabra, även mordiska när det kommer till barnen, men de har en slags charm och god ton angående det. Skurkarna saknar detta. Första filmens skurk är en kall kvinna som är beredd att mörda för att få vad hon vill ha, men hon är hård och torr när det kommer till det. Debbie, huvudskurken i andra filmen, är mer lik familjen, men utan deras goda ton – hon har mycket gemensamt med dem, men hennes dåd är inte lättsamma på samma sätt, hon är en galen seriemördare som drar vår uppmärksamhet till detta; trots att det är möjligt att Familjen Addams också är det. I båda fallen så anfaller skurkarna familjen där den är som känsligast – i familjebanden. De utnyttjar familjens kärlek mot dem för att få dem på fall. De enda skurkarna som inte följer detta mönster är scoutledarna i andra filmen, som är ett mindre hot. De är istället en symbol för konformitet, och Wednesday övermannar dem i slutet av filmen med bravur.
Den mediespecifika adaptionsprocessen har, i min syn haft en stor inverkan på hur Familjen Addams har utvecklats sedan sina tidigare dagar. Mycket av vad som format Familjen Addams moderna jag – och då särskilt Morticia kommer från David Levys medvetna val för adaptera Chas Addams skämtteckningar till just en tv-serie, och specifikt en sitcom. Men detta hände inte i ett vacuum. Tio år tidigare hade inte hans Familjen Addams-tolkning funkat alls på samma vis, och hade antagligen sett väldigt annorlunda ut, men den låg rätt i tiden. Specifika drag som andra sitcoms hade under samma tid var något han aktivt undvek, men det visade sig att han var långtifrån ensam om detta.
Gentemot hur tv-serien utformades av en väldigt särskild blandning av den samtida kulturen, motkulturen och mediespecifika förändringar som behövde göras, och som aldrig gjorts förut med Familjen Addams, så står sig filmen som en väldigt annorlunda situation. Här fanns redan en etablerad grund att arbeta från. Det är även värt att nämna
74 Tredy, s. 3.
XXX
att adaptioner av 1960 och 1970-tals tv-serier var långt ifrån ovanliga när filmen kom, faktum var att den generationen som vuxit upp med dessa nu utgjorde en ideal publik. Filmer som riktade sig mot deras nostalgi var rimliga att vara kommersiellt gångbara.75 På så sätt så är det lätt att förstå varför filmen verkar ha haft mindre spår av sin samtida kultur än tv-serien – man vill istället behålla vad folk redan tyckte om. Med det i åtanke så är det också inte särskilt märkligt att filmen har många likheter med tv-serien och kan sägas adaptera den samtidigt som man adapterar de ursprungliga skämtteckningarna. Filmens största skillnader från tv-serien är den större skalan och det mer fokuserade narrativet, så mer mediespecifikt än kulturellt.
Med det sagt finns det vissa långvariga kulturella utvecklingar som har påverkat både tv-serien och filmen, och den som framträder mest tydligt är den ”permissiva” tidsandan som Hays beskriver,76 och som påverkat Morticias modersroll i alla adaptioner som gjorts sedan Addams original. Vårt samhälle sedan 30-talet och efter är helt enkelt inte bekvämt med den hårdare föräldrarollen som föregick denna. Morticia har blivit en vänligare, mildare figur, men hon projicerar så kallad mjuk makt. På inget sätt är hon nu svagare, och hon är på de flesta sätt väldigt lik sitt ursprungliga jag.
När det kommer till Wednesday har motsatsen hänt. Den ursprungliga Wednesday var mild och dyster och snäll, åtminstone för en Addams. Lisa Lorings Wednesday var klart annorlunda, rebellisk, oftast munter, och med en stark vilja, men hon var inte särskilt makaber. I en modern synvinkel var hon kanske för alldaglig för att stå ut. Christina Riccis Wednesday återgår till en dystrare, makabrare ton, men hon är också hårdare och kallare än båda sina tidigare jag. Jag liknade henne tidigare vid skämtteckningarnas Morticia, men en bättre liknelse är kanske Charles Addams familj som helhet – hon har Morticias hårdare egg och sarkasm, samma vilja att ta hand om sin familj som Gomez och är uppfinningrik som Pugsley, men fortfarande mer emotionellt sårbar som skämtteckningarnas Wednesday.
Om Morticia visar på hur Addams familj har blivit mildare och snällare på vissa sätt, så är Riccis Wednesday istället den mest klara blicken tillbaka till de ursprungliga skämtteckningarnarnas råa ton. Men då inte bara Wednesday, utan hela familjen.
75 Hill, s. 12. 76 Hays, s. 45.
XXXI
Kanske är just det källan till hennes popularitet på senare år. Trots att Wednesday själv förändrats mycket mer än Morticia i personlighet och inte är sig själv lik på samma sätt, så fångar hon fortfarande Addams ”anda”.
XXXII
Referenser
Cox, Stephen. Addams Chronicles: An Altogether Ooky Look at the Addams Family (2nd ed.). Nashville: Cumberland House Publishing 1998.
Davis, Linda H. A Cartoonist’s Life. New York: Random House 2006.
Guillem, Susana Martínez och Flores, Lisa A. “Maternal Transgressions, Racial Regressions: How Whiteness Mediates the (Worst) White Moms”, i Hundley, Heather L. och Hayden, Sara E. (red.) Mediated Moms: contemporary challenges to the motherhood myth. New York: Peter Lang Publishing Inc. 2016, s. 77-101.
Hays, Sharon. The Cultural Contradictions of Motherhood. New Haven and London: Yale University Press 1996.
Hutcheon, Linda. A Theory of Adaptation (2nd ed.). New York: Routledge 2013.
Maier, Thomas. Dr. Spock: An American Life. New York: Basic Books 2003.
Miserocchi, H. Kevin. Charles Addams: the Addams Family: an evilution. Portland: Pomegranate Communications 2010.
Spock, Benjamin. The Common Sense Book of Baby and Child Care (1st ed.). New York: Duell, Sloan and Pearce 1946.
Wheatley, Helen. Gothic Television (Paperback ed.). Manchester University Press 2014.
Hemsidor, digitala journaler och databaser
Anon., “LIFE LISTS 20TH CENTURY'S MOST INFLUENTIAL AMERICANS”, Deseret News 1990-01-09 https://www.deseret.com/1990/9/1/18878997/life-lists-20th- century-s-most-influential-americans-br (2021-05-06).
Anon., “The Addams Family Will be Back Soon!”, Cinesite, 14 Oktober 2020, https://www.cinesite.com/sequel-to-the-2019-animated-film-the-addams-family (2021- 05-21).
Hill, Lisa. "Mining the Box: Adaptation, Nostalgia and Generation X." Open Library of Humanities 4, no. 1 (2018), s. 1-28. https://doi.org/10.16995/olh.99 (2021-06-30)
XXXIII
Kit, Borys. “’Sausage Party’ Director Tackling ’The Addams Family (Exclusive)’”, The Hollywood Reporter 2017-10-12, https://www.hollywoodreporter.com/movies/movie- news/sausage-party-director-tackling-addams-family-1048373 (2021-05-22).
Korkis, Jim. “The Enchanting Magica De Spell”, Animation Anecdotes, 18 September 2020, https://cartoonresearch.com/index.php/the-enchanting-magica-de-spell (2021-05- 13).
LaRossa, Ralph, et al. “The Fluctuating Image of the 20th Century American Father.” Journal of Marriage and Family, vol. 53, nr. 4, 1991, s. 987–997. JSTOR, www.jstor.org/stable/353002 (2021-05-10).
Miller, Cindy F. et al. “Accessibility of Gender Stereotype Domains: Developmental and Gender Differences in Children.”, Sex Roles 60, 27 Januari 2009, s. 870-881, https://doi-org.proxy.lnu.se/10.1007/s11199-009-9584-x (2021-05-10).
Morowitz, Laura. "The monster within: the Munsters, the Addams Family and the American family in the 1960s." Critical Studies in Television 2, no. 1 (2007), s. 35-56. https://doi-org.proxy.lnu.se/10.7227/CST.2.1.5 (2021-06-30)
Riedel, Michael. “Up & Addams”, New York Post 2009-01-30, https://nypost.com/2009/01/30/up-addams (2021-05-10).
Stanley, Tim. “The Changing Face of the American Family”. History Today, Vol. 62, nr. 11, 2012. https://www.historytoday.com/archive/changing-face-american-family (2019-11-13).
Tredy, Dennis. "Light Shadows: Loose Adaptations of Gothic Literature in American TV Series of the 1960s and early 1970s." TV/Series 12 (2017), s .1-34. http://journals.openedition.org/tvseries/2200 (21-06-30)
Lista för Film och tv-serier
Filmer
Addams Family Reunion (Familjen Addams återförenas, Dave Payne, 1998)
Addams Family Values (Den heliga familjen Addams, Barry Sonnenfeld, 1993)
Halloween with the New Addams Family (Dennis Steinmetz, 1977).
New Scooby Doo Movies: Wednesday is Missing (William Hanna och Joseph Barbera, 1972)
XXXIV
The Addams Family (Familjen Addams), Orion Pictures Corp. och Paramount Pictures, U.S.A. 1991. producent Scott Rudin, regi Barry Sonnenfeld, manus Larry Wilson, Caroline Thompson, Charles Addams (litterär förlaga). foto Owen Roizman, klipp Dede Allen och Jim Miller. musik Marc Shaiman och Hummie Mann (originalmusik), skådespelare Raul Julia (Gomez Addams), Anjelica Huston (Morticia Addams), Christopher Lloyd (Fester Addams), Christina Ricci (Wednesday Addams), Jimmy Workman (Pugsley Addams), Judith Malina (Grandmama), Carel Struycken (Lurch), m.fl.
The Addams Family (Familjen Addams, Conrad Vernon, 2019)
Tv-serier
I Love Lucy (William Asher, Marc Danielsoch James. V. Kern, 1951)
The Addams Family (Familjen Addams), Filmways Television, U.S.A. 1964. exekutiv producent David Levy, producent Nat Perrin, regi Sidney Lanfield m.fl, manus Hannibal Coons, Harry Winkler, Charles Addams (litterär förlaga) m.fl. foto Archie R. Dalzell, klipp Joseph Harrison, Gerald Shepherd m.fl. musik Vic Mizzy (originalmusik), skådespelare John Astin (Gomez Addams), Carolyn Jones (Morticia Addams), Jackie Coogan (Fester Addams), Lisa Loring (Wednesday Addams), Ken Weatherwax (Pugsley Addams), Blossom Rock (Grandmama), Ted Cassidy (Lurch), m.fl.
The Addams Family (William Hanna och Joseph Barbera, 1973).
The Addams Family (Familjen Addams, Robert Alvarez, Don Lusk, Ray Patterson och Carl Urbano, 1992).
The Honeymooners (Frank Satenstein, 1955)
The Munsters (Ezra Stone et. al., 1964)
The New Addams Family (Ed Anders, 1998).
XXXV