VI SKOLA NÄSTAN ALLA DÖ Redigering Och Inledning: Wolfgang Leonhard Översättning: Britta Hagwall Stockholm, 1972
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Aino Kuusinen VI SKOLA NÄSTAN ALLA DÖ Redigering och inledning: Wolfgang Leonhard Översättning: Britta Hagwall Stockholm, 1972 Se även Kent-Åke Anderssons Recension av Vi skola nästan alla dö Innehåll Förord ............................................................................................................................................... 1 1. Mitt ödes ringar ............................................................................................................................ 5 2. Komintern ................................................................................................................................... 17 3. Mitt uppdrag i Amerika .............................................................................................................. 49 4. Japan, leendets land (1934-1937) ............................................................................................... 65 5. I Moskvas fängelser ................................................................................................................... 82 6. Färden till Vorkuta och åtta års tvångsarbete ............................................................................. 99 7. Vad ”frihet” kan betyda ............................................................................................................ 121 8. Fem och ett halvt års fängelse i Potma ..................................................................................... 133 9. Den slutliga frigivningen och avresan till Finland ................................................................... 140 Biografiska notiser ....................................................................................................................... 158 1 Förord I början av 1966 rapporterade en rad europeiska tidningar att Aino Kuusinen befann sig i väster- landet. Hon var änka efter Otto Kuusinen, som i många år varit sekreterare i kommunistiska inter- nationalen och en av de ledande sovjetryska funktionärerna. Aino Kuusinen hade, uppgavs det, av den sovjetiska ledningen fått tillstånd att göra ett kort besök i sitt hemland Finland och hon hade beslutat sig för att inte mer återvända till Sovjetunionen. Till en början koncentrerade sig givetvis intresset mindre på Aino Kuusinen själv än på det faktum att hon var Otto Kuusinens änka. Otto Kuusinen hörde till de få höga funktionärer som klarade sig igenom alla Stalins utrensningar. Han var god vän med Lenin, var rådgivare åt Stalin och stod Chrusjtjov nära. Under mer än fyrtio år spelade han en viktig roll både i den kommunis- tiska internationalen och inom den sovjetiska parti- och statsledningen. Detta gjorde hans namn vida känt även i den ickekommunistiska världen. Kuusinen var en av grundarna av Finlands kommunistparti (1918) och från 1921 till 1939 var han sekreterare i exekutivkommittén i den kommunistiska internationalen (Komintern) i Moskva. Från dess tillkomst nästan ända tills den upplöstes hörde Otto Kuusinen till den ledande kretsen inom den kommunistiska världsorgani- sationen. Dessutom hade Kuusinen, som var född i Finland, säte och stämma i de viktigaste stats- och partiinstitutionerna i själva Sovjetunionen. Från 1940 till 1957 var han vice ordförande i högsta Sovjets presidium. Han var från 1941 och fram till sin död medlem av centralkommittén inom det sovjetiska kommunistpartiet och under de sista åren av sitt liv, från 1957 till 1964, var han t.o.m. medlem av partipresidiet (politbyrån), Sovjetunionens högsta maktcentrum. Den 17 maj 1964 dog Otto Kuusinen och fick en av de ståtligaste statsbegravningar som någonsin före- kommit i Sovjetunionen. Några månader senare fick Aino Kuusinen det utresetillstånd som gjorde det möjligt för henne att för alltid lämna Sovjetunionen. Aldrig tidigare hade en hustru till en så högt uppsatt sovjetisk politiker lyckats ta sig över till väst. (Svetlana Allilujeva, Stalins dotter, tog steget först ett år senare.) Detta var i och för sig tillräckligt ovanligt för att väcka intresse för Aino Kuusinen. Men redan efter de första intervju- erna som Aino Kuusinen beviljade, bl.a. för ”Expressen” i Stockholm och speciellt utförligt för den italienska tidningen ”L'Europeo”, stod det klart att man gjorde henne orätt om man tillmätte henne betydelse endast i hennes egenskap av änka efter Otto Kuusinen. Det framgick tydligt av intervjuerna att Aino Kuusinen var en personlighet i sig själv, att hon hade levat ett dramatiskt liv och hade egna åsikter och värderingar. Redan de första meddelandena om Aino Kuusinen och framför allt de utförliga intervjuerna med henne väckte ett brinnande intresse hos mig att lära känna henne personligen. Min önskan gick fortare i uppfyllelse än jag kunnat drömma om. I början av juni 1966, några månader efter att de första detaljerade rapporterna kommit, fick jag ett brev från Aino Kuusinen där hon berättade att hon tänkte skriva sina memoarer och bad mig att hjälpa henne med arbetet. Det visade sig senare att Aino Kuusinen under sin vistelse i Finland hade läst min bok ”Die Revolution entlässt ihre Kinder” [sv övers Revolutionens barn], och att hon därför visste att jag hade bott i Sovjetunionen vid samma tid som hon själv, från 1935 till 1945. Hon hade i Finland också fått veta att jag sysslade med frågor som gällde Sovjetunionen och den internationella kom- munismen. Hon antog därför med rätta att hon i mig skulle finna en människa som i ljuset av sina egna erfarenheter skulle kunna förstå henne och hennes öde och hjälpa henne i hennes arbete. Efter en kort brevväxling kom vi överens om att träffas. Mitt första intryck av Aino Kuusinen var att hon var en gammal dam med en vinnande personlighet, en förbluffande intelligens och snabb 2 uppfattningsförmåga. Hon talade utom många andra språk också god tyska. Jag blev särskilt imponerad av hennes minne för namn och händelser, hennes förmåga att livfullt och åskådligt skildra personliga upplevelser och av hennes humor, som många gånger övergick i bitande ironi. När jag lärde känna henne var hon 73 år gammal men ändå full av sprudlande liv — ibland med inslag av koketteri — full av aktivitet och besatt av en önskan att skriva ner sina minnen. För att vara så pass gammal hade hon en förvånande viljekraft. Livligt och temperamentsfullt berättade hon om sitt arbete för den kommunistiska internationalen i början av 20-talet, specialuppdraget i USA, verksamheten i det ryska spionagets tjänst i Japan, arresteringen och livet i de ryska lägren samt om de år som hon efter sin frigivning 1955 hade tillbringat i Moskva. Redan vid vårt första sammanträffande uppmuntrade jag henne livligt att publicera sina intres- santa och dramatiska levnadsminnen. Jag framförde dessutom vissa förslag som Aino Kuusinen gärna gick med på. Vi kom överens om att min uppgift skulle vara att gå igenom de manuskript som redan fanns, och när hennes memoarer var färdiga skulle jag sörja för att de publicerades i Tyska förbundsrepubliken och andra länder i väst. Det gick nästan ett år innan jag träffade Aino Kuusinen igen. Under tiden hade jag fått största delen av manuskriptet, och skildringen fängslade mig starkt och gjorde ett djupt intryck på mig. Jag ansåg det i hög grad berättigat att ge ut boken så snart som möjligt. Visserligen finns det i dag redan långt mer än hundra memoarböcker av personer som varit verksamma inom den kommu- nistiska rörelsen och i Sovjetunionen och senare besvikna vänt sig från stalinismen. Men enligt min åsikt skiljer sig Aino Kuusinens memoarer på många sätt från de hittills publicerade böcker- na. De flesta memoarer av detta slag behandlar endast begränsade perioder i Sovjetunionens eller kommunismens utveckling. Endast få omfattar flera år eller årtionden. Men Aino Kuusinens min- nen sträcker sig från 1918 till 1965, från Lenins dagar till Chrusjtjovs fall. Därtill kommer att hon upplevt Sovjetunionen och den internationella kommunismen under dessa fyra årtionden i de mest skiftande sammanhang. Hennes ödes vågor förde henne till de högsta höjder och slungade henne ner i den djupaste avgrund, från elitens liv i det ledande skiktet till en lägerfånges tillvaro. Den utsiktspunkt varifrån hon betraktar utvecklingen är också ny, ovanlig och annorlunda. Hennes synsätt skiljer sig från de sovjetiska funktionärers som i egenskap av ryska medborgare i Sovjetunionen har vuxit upp tillsammans med systemet, och det skiljer sig också från de västeuropeiska intellektuellas som förfasar sig över social orättvisa och politiskt förtryck eller under intryck av den marxistiska världsåskådningen anslutit sig till den kommunistiska rörelsen. Aino Kuusinen klättrade inte uppåt steg för steg i partiapparaten och var i sitt sätt att tänka och känna alls ingen funktionärstyp. Hos henne spelade inte heller sociala, politiska eller ens världs- åskådningsfrågor någon avgörande roll. Hennes memoarer återspeglar mer det öde som mött en vacker, intelligent, bildad och självmedveten kvinna, som under högst ovanliga omständigheter, man skulle nästan vilja säga tillfälligheter, råkade hamna i den kommunistiska internationalen och senare i det sovjetiska underrättelseväsendet. Hur åskådligt och livfullt hon än skildrar sitt liv, sin verksamhet och sina uppgifter — däribland en del högst ovanliga uppdrag — förefaller det som om motiven till hennes handlingar knappast någonsin var politiska eller ideologiska. Många gånger under läsningen får man — från den dag hon lämnade sitt hemland Finland 1918 av kärlek till Otto Kuusinen — intrycket att farans tjusning, äventyrslust och ett behov att ta risker kanske var huvudmotiven i hennes liv. Det