G.A. Reuterholm Den Gråtande Diktatorn Av John Chrispinsson Har Också Utgivits Sekelskiften – En Krönika Om Sex Makt Och Pengar (1999)
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
John Chrispinsson G.A. Reuterholm den gråtande diktatorn Av John Chrispinsson har också utgivits Sekelskiften – en krönika om sex makt och pengar (1999) På annat förlag Stormaktstid, en antologi (2001) Från blygsel till hybris, Stockholmsutställningarna 1866, 1897 och 1930 (2006) Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2008 John Chrispinsson och Prisma, Stockholm 2008 Formgivning: Johannes Molin Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2008 isbn 978-91-518-5115-0 DEL I DIKTATORN 1792–1796 kungen kan inte ha blivit överraskad när det smällde och brän- de till ovanför vänster höft. Det var midnatt fredagen den 16 mars 1792 på operan i Stockholm. Någon timme tidigare hade Gustav III läst ett varningsbrev och i fl era år hade man hört rykten om att han skulle mördas. Skottet var dåligt, kungen var vid medvetande och skämtade rent- av när han bars hem till slottet. Terroristens svaga nerver gjorde att den planerade statskuppen uteblev, artilleristerna på Ladugårdslandet fi ck ingen marschorder. Denna natt brann konspiratörernas hemliga papper i kakelugnarna. Några timmar senare greps en tragisk trettioåring, Jacob Jo- han Anckarström, som attentatsman. Polismästare Nils Henric Lil- jensparre hade snart en lista på tvåhundra misstänkta medbrottsling- ar, de fl esta adelsmän: Horn, Ribbing, Lilljehorn, Maclean, Bielke, Ehrensvärd, Pechlin, von Engeström. Polis höll landet i ett järngrepp med brevcensur, rese- och mötesförbud och militär patrullerade ga- torna. Demonstranter ropade slagord mot adeln, kastade smuts på deras vagnar och sten på deras fönster. Ett par veckor efter attentatet försämrades kungens tillstånd, dar- rande undertecknade han en kodicill, ett tillägg till det kungliga tes- tamentet. Där stadgades hur Sverige skulle styras efter kungens död. I det iskalla rummet på Stockholms slott blandades doftande eau de cologne med stanken från det infekterade såret. Där avled Gustav III klockan fem i elva torsdagen 29 mars 1792. I Rom vaknade friherre Gustaf Adolf Reuterholm. Hans dröm 19 hade varit så verklig, han hade sett hur Gustav III gråtande stått vid hans säng och bönat om förlåtelse. Han anade att tio års spådomar och varsel om kungens våldsamma död hade gått i uppfyllelse. Den nye kungen, Gustav IV Adolf, var bara drygt tretton år så hans förmyndare skulle styra landet i nästan fem år tills det att kung- en fyllde arton år den 1 november 1796. Gustav III:s sista vilja fi nns inte bevarad, kodicillen lästes och förstördes av kungens bror, hertig Karl. Förmodligen ville kungen just begränsa broderns makt och is- tället ge mer infl ytande till sina förtrogna, ”gustavianerna”. Men ef- tersom kodicillen försvann så gällde ett äldre testamente där hertig Karl utsågs till förmyndare. Förmyndaren blev mycket mäktig då en lag från 1789, säkerhets- akten, gav kungamakten nästan diktatoriska befogenheter. Den som styrde förmyndaren styrde landet. Förmyndarregeringen dominerades av gustavianer, men de var inbördes splittrade. Överståthållaren Gustaf Mauritz Armfelt borde ha varit starkast, han behärskade hemliga polisen och delar av mili- tären, men han var sjuk, uppriven och uppgiven. Testamentets syfte var att i huvudsak fortsätta den döde kung- ens politik. Förmyndarregeringen fi ck inte inkalla en riksdag, inte adla någon, inte utdela ordnar, inte avskeda tjänstemän och inte utse riksråd. I andra frågor drog den nya regeringen genast i nödbrom- sen. Man avbröt krigsplaneringen mot franska revolutionen för att rädda freden, stoppade bygget av Haga slott och stängde den franska teatern i Stockholm för att snabbt spara pengar. Sverige var i kris och statsskulden var kolossal. Hur skulle den ka- tastrofala ekonomin hanteras? Krig hotade överallt, hur skulle fre- den bevaras? Franska revolutionen verkade smittsam, hur skulle man undvika upplopp och uppror? Hela Europa jäste. I Frankrike satt kungen fängslad av sitt revolu- tionära folk, adelns gårdar brann och kloster plundrades. Det gam- la samhället knakade i fogarna, men vad skulle komma istället? Från Paris hördes lockrop om frihet, jämlikhet och broderskap. Hertig Karl hade länge haft en krets av politiska rådgivare som också var hans personliga vänner. De var skeptiska till Gustav III:s 20 person och politik och stängde nu in sig med hertigen. Polismäs- tare Liljensparre ansåg att Karl under våren 1792 styrdes av ”de tre osynliga”, frimurarvännen Carl Jöran Bonde, Sveriges Parisambas- sadör Erik Magnus Staël von Holstein och så den man som herti- gen litade mest på. De hade känt varandra i femton år, hans råd hade varit kloka och balanserade, han var berest, hade en stark position bland frimurarna och ägde stora kunskaper i ”de dolda vetenskaper- na”, det vill säga hur man fi ck kontakt med andar. Hans karriär var där emot blygsam, han ägde varken makt eller pengar. Han var kam- marherre hos drottningen och hade obetydliga uppdrag i tulldirek- tionen och borgarrätten. Den tredje mannen var den trettiosexårige Gustaf Adolf Reuterholm. Enligt hertig Karls hustru, hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta, hade den döende kungen sagt att syftet med kodicillen var att hind- ra just denne man från att ta makten över hertigen och därmed över Sverige. I Rom mottog Reuterholm många brev som bönade och bad att han skulle återvända till Stockholm. Hertiginnan skrev minst sex sådana vädjanden, det första bara några timmar efter kungens död: ”Ni önskas allmänt och brådskande hem, ni måste komma och lätta hertigens bördor.” Hertigen skrev minst fyra likartade brev: ”Jag längtar efter er, skynda er, jag ordnar respengar.” Efter sex dagars regerande verka- de han nästan utbränd, han var överhopad av bekymmer, sorger och ärenden från bittida till sent: ”Kom med det snaraste! Jag är omgiven av skälmar och mördare! Gud hjälpe mig, fattiga syndare!” Ju läng- re våren gick desto desperatare blev breven. I slutet av maj påstod han att han inte hann äta och att han inte varit utanför slottet sedan kungens död. Hans enda källa till glädje var gustavianernas oro över att Reuterholm snart skulle komma hem. Regeringen hade ett akut problem, hur skulle man hantera mord- utredningen när stora delar av landets maktelit känt till planerna på att mörda statschefen? Hertig Karl befallde två dagar efter kungens död att polismästare Liljensparre skulle stoppa utredningen. Han vil- le ”klippa av härvan, den är så lång och trasslig att man ej vet var 21 ändan fi nns”. Enligt Liljensparre trodde hertigen att inbördeskrig skulle bryta ut om man inte lade locket på. Beslutet ledde till ett rykte att hertig Karl själv fanns på listan över misstänkta mördare. Ryktet spreds i Sverige, över Europa och lever än idag. Om hertigen var del av komplotten så var säkert den närstående Reuterholm medskyldig. Anckarström avrättades i slutet av april, halshuggen och bokstav- ligt styckad. Ytterligare fyra dödsdomar utfärdades mot Adolf Lud- vig Ribbing, Claes Fredrik Horn, Carl Pontus Lilljehorn och Carl Fredrik Ehrensvärd, ytterligare ett tiotal personer satt i häktet på Riddarholmen. Det började bli politiskt obekvämt att straff a förövarna, det viska- des att hertigen gärna såg att åtminstone några gavs möjligheten att fl y. Fångarnas humör steg i häktet och under midsommaren hördes de sjunga glada visor. Infl ytandet från ”de osynliga” märktes, enligt polismästare Lil- jensparre, i hertigens dubbla order. Han sade en sak offi ciellt som han i enrum tog tillbaka. På ett regeringsmöte befallde han polis- chefen att bevaka ambassadör Staël von Holstein såsom varande misstänkt revolutionär. Men efter konseljen sade han att ambassa- dören var en god vän som man kunde lita på. Högt sade hertigen att de åtalade borde behandlas strängt. ”Lindra deras plågor”, viska- de han tyst. För varje vecka tycktes ”de osynligas” ställning stärkas på gustavi- anernas bekostnad, i juni avgick den gustavianske utrikesministern och hertigen skrev till Reuterholm om sina goda relationer till den antigustavianska oppositionen. Få beslut fattades. Hela Sverige väntade på tredje mannens åter- komst, vissa med förväntan, andra med oro. Långsamt reste Reu- terholm från Rom till Stockholm, inte raka vägen och med många stopp. Han var ändå välinformerad om svensk politik tack vare brev från hertigen, hertiginnan och Carl Bonde. Den sistnämndes brev var alltid alarmerande, han skrev att gustavianerna planerade ett blodbad på sina motståndare: ”Skynda hem!” 22 Till makten tisdagen den 3 juli 1792 klockan nio på morgonen samlades tri- on hemma hos Reuterholm på Regeringsgatan i Stockholm. Bon- de, Staël von Holstein och Reuterholm föll säkert i varandras armar och grät en stund, så gjorde de alltid. Sedan talade de nog politik, så gjorde de ofta. Bonde var jämngammal med Reuterholm, från en fi n adelssläkt och sedan länge hertigens vän. Den sju år äldre Staël von Holstein var hemkallad från Paris av Gustav III som misstänkte ho- nom för sympatier med den borgerliga franska revolutionen. Staël von Holstein och Reuterholm hade umgåtts intensivt i revolutio- nens Paris hösten 1789. Detta triumvirat rörde sig ofta i samlad tropp genom korridorer- na på Drottningholm och Ulriksdal. De var ”en anda, en själ”, sade folk. De var välutbildade och beresta, men oerfarna som makthava- re. Tillsammans med hertigen kallades kvartetten ”les quatre facar- dins”, efter en känd sjuttonhundratalsbok om fyra yra, ystra äventy- rare i en exotisk miljö. Men väldigt snart framträdde Reuterholm som den starkaste av dem, de andra blev hans ”skuggor”. Reuterholm utsågs till president i Kammarrevisionen,