Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1953_litt Fornvännen 1953, s. 43-51, 135-155, 222-223, 335, 338-364 Ingår i: samla.raa.se LITTERATUR OCH KRITIK

H. H. COGHLAN: Notes on lhe PrehUiorlc Metallurgij of Copper und Bronze in the Old World med bidrag av K. Voce och T. K. Fcnni- man. Pilt Rivers Museum, University of Oxford. Oxford 1951. Coghlan, ursprungligen mekanisk ingeniör, är kurator eller intendent vid Newbury Museum i England och har under många är sysslat med förhistoriska tekniska problem. Förf. framhåller att gedigen koppar måste ha varit den metall, som tidigast tillvaratagits. Beträffande kopparmalmerna anser han att malakit och cuprit varit de som mest utnyttjats under förhistorisk tid, men han synes vilja förneka att sulfidiska malmer använts före romersk tid. I likhet med Witter synes förf. anse, att bronsen framkommit genom att den förhistoriska människan kommit att smälta orena kopparmalmer, bland dem tennhalliga kopparmalmer och fått sin uppmärksamhet riktad på just dessa malmers brukbarhet. Beträffande den gedigna kopparn framhåller förf. att denna i all­ mänhet är rätt svårarbetad; sannolikt har den tidigast använts till små smycken som pärlor och nålar etc. Först när man lärde sig att smälta den gedigna kopparn erhöll den större användning och blev mera efter­ sökt och sannolikt har denna smältning stått i samband med de pri­ mitiva ugnar, som användes för bränning av lerkärlen. Först när man förstod att smälta den gedigna kopparn lärde man sig även smälta kopparmalmerna. Förf. redogör för do hjälpmedel, som numera stå till buds, då det gäl­ ler att bestämma kopparns större eller mindre renhet, sålunda främst den spektrografiska metoden, i vissa fall kompletterad med kemiska ana­ lyser. För bestämning av den gedigna kopparn, närmast i de fall då den undergått viss behandling, t. ex. blivit upphettad eller undergått smält­ ning, äro ännu icke alla svårigheter övervunna men undersökningar för att lösa detta viktiga problem ha igångsatts av The Ancient Mining and Metallurgy Committee of the Royal Anthropological Institute. Förf. har en del mycket värdefulla uppgifter om de olika egenskaper, vilka äro karakteristiska för kopparn och bronsen. Vidare redogör förf. på ett utmärkt sätt för de olika metoder, som torde ha kommit till an­ vändning vid gjutningen och den mekaniska bearbetningen av brons­ föremålen. Likaväl som i Skandinavien så har på de brittiska öarna till—

43 7. I TT B RAT U R O C II KRITIK varatagits ett stort antal deglar, gjutformar och gjutformsfragment av lera och sten, icke minst från bronsåldern, vilka låta oss få en inblick i den förhistoriska metalltekniken. Det har tidigare framhållits av en del forskare, att bronsålderns gjutformar icke varit ämnade för direkt gjut­ ning av bronsen utan att man i stället skulle ha använt dem som för­ formar, d. v. s. för gjutning av vaxmodeller, eftersom de ytterst sällan visa spår efter upphettning eller sotning. Säkerligen har man i vissa fall använt förformar eller modeller, men dessa torde snarare ha varit gjorda av trä, om vi få döma efter en del fynd av bronser, vilka visa en utpräglad trästruktur på ytan. Men med största sannolikhet torde de flesta av de tillvaratagna förhistoriska gjutformarna av sten, lera eller metall ha varit använda för direkt gjutning i metall. Förf. har låtit an­ ställa en del experiment med gjutning i några förhistoriska sten- och metallformar. Den använda smältmetallen bestod av vanlig brons, med 7 °/o tenn. De färdiga gjutstyckena blevo av god beskaffenhet och gjut­ formarna visade endast ringa och ytliga spår av användning. Med rätta framhåller förf. att dessa spår torde ha totalt försvunnit om gjutfor­ marna någon tid skulle bliva liggande i jorden. Förf. har även låtit an­ ställa experiment med gjutning i en i modern tid förfärdigad sluten form för en skafthålsyxa av ungersk typ och med en smältmassa, som bestod av 99: 88 "/o koppar och för övrigt mycket små mängder av bly, järn, vismut och nickel. Gjutningen utfördes i enlighet med de hjälpme­ del som den förhistoriske gjutmästaren kunde tänkas ha disponerat över och även i detta fall erhölls ett fullt tillfredsställande gjutstycke trots den höga kopparhalten. Beträffande den mekaniska bearbetningen redogör förf. ingående för de olika metoderna och verktygen. Under kopparåldern var givetvis kall- hamringen ett av de viktigaste tillvägagångssätten för att forma till de olika föremålen. Så småningom lärde man sig att vid upprepad upphett­ ning hamra ut metallerna, närmast koppar och guld, till skålar och kärl och även om drivningstekniken här i Nord- och Nordvästeuropa icke nådde den blomstring som i Syd- och Mellaneuropa så kunna dock en del vackra prov framdragas. Det förnämsta verktyget härvidlag var ham­ maren, som kunde uppträda i olika former. Under bronsåldern torde hammaren ha förfärdigats säväl av brons som av sten. Som städ torde ha tjänat stora flata block av någon hård stenart men för det finare smidet har synbarligen små städ av brons av samma typ som de i Danmark funna kommit till användning. Åtminstone i Nord- och Mellaneuropa torde knappast hovtänger i egentlig mening ha existerat före romersk järnålder; man synes ha fått nöja sig med pincettliknande tänger. Förf. har genom Copper Development Association och dess metallurg dr E. Voce låtit utföra ett antal spektrografiska och metallografiska ana­ lyser av olika föremål, varvid flera värdefulla iakttagelser kunnat göras. Bl. a. kan nämnas en cyprisk spjutspets av brons innehållande 6 °/o tenn, som visat sig vara smidd och icke gjuten.

44 LITTERATUR OCH KRITIK

Coghlans här föreliggande avhandling över förhistorisk metallteknik är från flera synpunkter värdefull icke minst därför att det föreligger relativt få moderna arbeten av denna art från anglosaxiskt område. Det är att hoppas att flera dylika skola följa. Det skulle framför allt behövas många fler analyser av engelska bronser. Som ett speciellt önskemål skulle jag vilja framhålla, att de olika fyndigheterna av koppar, tenn samt även guld på de brittiska öarna underkastades ingående under­ sökningar. Andreas Oldeberg

HANS WENTZEL: Meisterwerke der Glasmalerei. Denkmäler Deutscher Kunst, herausgeg. vom Deutschen Verein fur Kunstwissenschaft. Berlin 1951. Förstörelsen under det senaste kriget, som lagt så många av Tysklands medeltidsstäder öde, har krävt förhållandevis fä offer inom det medel­ tida glasmåleriet. Med undantag av museisamlingarna i Berlin och fönst­ ren i Marien-Kirche i Lubeck synas förlusterna, så vitt de nu kunna överblickas, relativt ringa. De tyska glasmålningarnas skydd och evakue­ ring under kriget sköttes av professor Hans Wentzel, som samtidigt lät fotografera materialet och undersöka det med hänsyn till äldre restaure­ ringar och kompletteringar. Den enastående förstahandskännedom om ett vida spritt och genom sin placering ofta svåråtkomligt material, som Wentzel därvid erhöll, ligger till grund för den krönika över Tysklands medeltida glasmåleri, som nu utkommit i serien Denkmäler Deutscher Kunst, utgiven av Deutscher Verein fiir Kunstwissenschaft. Illustratio­ nerna, 315 svart-vit-bilder och fyra färgplanscher, bygga till större delen pä nytagningar av utmärkt kvalitet, och många detaljbilder äro i repro­ duktionen av utomordentlig skönhet. Här äga vi för första gången en sammanhängande framställning av utvecklingen i Tysklands medeltida glasmåleri från de äldsta fönstren som dem i Augsburg, infällda i det tunga, romanska murverket som juvelgnistrande ikoner, till de gotiska kyrkornas vida fönsterfält, kompo­ nerade med småmönstrade fonder och kulissarkitekturer, som binda ytorna harmoniskt samman med arkitekturens smäckra ramverk, för att sluta med senmedeltidens tavelmässiga glasmålningar, där kyrkans fönster ge utblick i med illusionistiskt djup gestaltade interiörer eller landskap med avlägsen horisont. Framställningen är ofta pä grund av det begränsade utrymmet mycket knapphändig, närmast som en resumé, men i sin art är det en förebildlig krönika, som förenar den vida över­ blicken med detaljkännedomen, ger de stora sammanhangen men ocksä kärnfulla, träffande karakteristiker av de enskilda konstverken. Till den löpande texten är en katalogdel fogad, där illustrationerna kommenteras och där glasmålningarnas mått, uppgifter om deras konserveringstill­ stånd samt litteraturhänvisningar lämnas. Pä grund av utrymmesbrist

45 LITTERATUR O CII KRITIK

saknas ikonografiska beskrivningar och — vad som i fråga om svart­ vit-reproduktioner av glasmålningar är särskilt beklagligt — uppgifter om fönstrens färger. I en krönika av detta slag, som söker ge ett begrepp om glasmåleriets utveckling under nära fyrahundra år i ett så rikt facetterat konstområde som det medeltida Tyskland, är givetvis själva bildurvalet en mycket ömtålig uppgift. Redan i titeln ligger en målsättning: endast det kvalita­ tivt högvärdiga är platsberättigat. Härtill har Wentzel lagt ytterligare två synpunkter: under kriget förlorade glasmålningar ha lämnats före­ träde, och tidigare väl publicerade glasmålningssviter äro tilldelade re­ lativt sparsamt utrymme. För att avrunda bilden av det tyska glasmåle­ riets utveckling äro även gotländska, schweiziska och österrikiska rutor medtagna i bildsamlingen. Materialet från 11- och 1200-talen är ganska fulltaligt företrätt i illustrationerna, medan gallringen varit hårdare i det mycket rikhaltiga beståndet från de båda följande århundradena. Bland de mästerverk, som drabbats av denna gallring, saknar man kanske framför allt fönstren från Minoritenkirche i Regensburg (numera i Bayerischen Nationalmuseum), och den utsökta sviten i cistercienser- kyrkan i Altenberg (reproducerad i färg av Oidtmann) är representerad i njuggaste laget. Men man förstår författarens svårighet att välja och vraka, och de invändningar som kunna resas mot hans urval kunna endast bottna i personliga tycken, ty med fullföljande av de givna prin­ ciperna har det lyckats honom att ge en utomordentligt allsidig bild av det tyska glasmåleriets utveckling med de olika regionerna i ungefärligen rättvis fördelning. Bildurvalet likaväl som texten ge besked om förfat­ tarens beundransvärda förmåga att behärska detta myllrande rika och oerhört skiftande material, som ännu till stora delar är terra incognita och väntar sin vetenskapliga bearbetning. Wentzel säger själv i inledningen, att hans arbete enbart får betraktas som en konsthistorisk skiss, en första kartläggning och en hänvisning pä vetenskapliga arbetsuppgifter. Det medeltida glasmåleriets utveckling är ännu på viktiga punkter outforskad, trots att glasmålningen tidvis spelat en ledande roll i bildkonsten. Glasmäleriet bör inte minst pä grund av sin stora materiella dyrbarhet ha anförtrotts de mest uppburna konstnärerna av sin tid, men till följd av en egendomlig felsyn, delvis betingad av det bevarade materialets ofullständighet, delvis beroende pä överdriven vikt fäst vid glasmålningens tekniska egenart, har denna gren av medeltidens bildkonst länge varit styvmoderligt behandlad av forskningen. Många rent principiella frågor återstå därför att lösa beträffande glasmåleriets ställning i förhållande till systerkonsterna, växlande på olika platser och vid olika tillfällen, frågor som först i senare tid tagits upp till behandling i skilda sammanhang och berörts av forskare från andra specialområden. Det måste därför anses som ett mycket djärvt företag att på nuvarande ståndpunkt söka ge en framställning av glasmåleriets utveckling i Tyskland som isolerad företeelse.

46 LITTERATUR OCH KRITIK

Det mycket sparsamt bevarade men kvalitativt högtstående materialet från 1100-talet är huvudsakligen av rhenländskt ursprung eller rhen- ländsk karaktär, och redan omkring 1200 framträder Strassburg som ett av de viktigaste centra för glasmåleri, förmedlande franska impulser i omsmält form. Från 1200-talets förra del är Köln rikt på bevarade mo­ nument, medan verksamheten vid århundradets mitt synes ha varit sär­ skilt livaktig vid katedralhyttorna i Naumburg, Strassburg och Mainz. Glasmälarateliern i Strassburg har av fönsterbeständet att döma varit av enastående omfång i 1200-talets tredje fjärdedel, och från Strassburg räknar Wentzel med utstrålningar till Bayern, Österrike, Schwaben, Brandenburg etc. Ett sådant förmodande om utstrålningar, mer eller mindre tydligt iakttagbara, från ett glasmälarcentrum till diverse mera perifera verkstäder, uppställer åtskilliga problem, som vänta på sin lös­ ning. Vandrade glasmålarna, medan »hyttorna» voro lokala företag? Kunde »kartonger» förvärvas av en verkstad utan att därför en främ­ mande glasmålare behövde anlitas? Vem målade på glaset? Behövdes det därför en speciell glasmälare •— kunde icke en konstnär av vad slag det vara må rita förlagan, gripa till penseln och teckna med svartlodet på glaset, medan det mer hantverksmässiga arbetet med tillskärning och bränning sköttes av medhjälpare med speciell träning. Just glasmål­ ningarnas skiftande regionala karaktär i Tyskland och ofta mycket nära samband med andra konstens grenar på resp. orter synes mig tala emot en specialiserad skola av högt begåvade glasmålare, som behärskade marknaden. Att vandrande glasmålare förekommo som gäster vid lokala verkstäder har för Gotlands del visats av J. Roosval — men på Gotland gäller det en plötsligt uppblomstrande handelskoloni i den dåtida euro­ peiska konstens yttre gränsområden, där utifrån inkallade konstnärer måste ha varit det regelmässiga vid mera anspråksfulla företag. I rikare och mera traditionsbundna konstcentra på kontinenten torde förhållandet ha varit ett annat. Wentzel har själv i en mycket tankeväckande uppsats (i Zeitschrift fiir Kunstwissenschaft, 1949, 3, s. 53 ff.) behandlat problemet om glasmålarnas ställning i förhållande till kollegerna inom andra konstens grenar, och de stilistiska överensstämmelserna mellan bevarade glasmålningar och alster av bok-, vägg- och tavelmåleri äro många gänger så utomordentligt stora, att samma hand eller verkstad med skäl kan förmodas — de tekniska skiljaktigheterna synas härvidlag av mindre betydelse. Mångsyssleri är ju f. ö. nägot för de medeltida konstnärerna betecknande. De högromanska glasmålningarna i Augsburg, vilkas date­ ring länge varit ett omstritt kapitel, ha kunnat bestämmas till sin konst­ närliga genesis av A. Boeckler genom jämförelser med Hirsau-skolans miniatyrer. Wentzel påvisar det mycket nära sambandet mellan den äldsta tyska tavelmålningen, antependiet från Walpurgiskirche i Soest, och absidfönstren i Patroklus-dömen i samma stad. Vid sökandet efter den gotländska Dalhemsskolans tyska förutsättningar finner man de närmaste parallellerna i väggmålningar på nordväggen i Hohnekirche i Soest, och apostlarutorna från Lohne (numera i museet i Munster) visa

47 LITTERATUR OCH KRITIK

i sin inspirerade, djärvt personliga teckning så utomordentlig överens­ stämmelse med valvmålningar i Nikolai-kapellet i Soest (triumfbågens medaljongbilder!) att samma hand med skäl kan förmodas i bägge fallen. Hans Swarzenski har vid behandlingen av 1200-talets tyska bildhand- skrifter på ett föredömligt sätt tagit upp de rhenländska glasmålningarna till diskussion. Av särskilt stort intresse är emellertid Wentzels observa­ tion, att de gotiserande tendenserna inom det tyska måleriet tidigast upp­ träda i glasmålningar, och att dessa befinna sig i kyrkor, vars hyttor också på monumentalplastikens område varit föregångare och förmedlare av den franska gotikens impulser (Naumburg, Mainz m. fl.). Medan den franska medaljong- eller fyrpassfönstertypen på småmönstrad grund upptages, och det franskgotiska färgackordet rött-blått också så små­ ningom ersätter det äldre tyska, med mera grönt och gult brutna sche­ mat, bibehåller dock det tyska glasmåleriet sin egenart, och Wentzel an­ ser sig icke kunna konstatera, att tyska glasmålare lärt i de franska verk­ städerna i Paris, Reims etc. När den »ljuva» stilen gör sin entré i Tysk­ land, är det i glasmålningar som den först kan observeras — i rutorna i Wimpfen am Berg, som Wentzel anser inspirerade av elsassiska före­ bilder. Under 1300-talets förra del utvecklas stilen till sin fulländning i hyttan i Esslingen am Neckar. Förutsättningarna för den berömda fönstersviten i Habsburgska min­ neskyrkan i Königsfelden finner Wentzel i glasmålarhyttorna i Strass­ burg och Wien. Det österrikiska glasmåleriets rika utveckling under 1300-talets förra del och mitt sker i samverkan med tavelmåleriet under upptagande av italianiserade former och perspektivkonstruktioner — Kieslingers iakttagelse av ett intimt samband mellan Hohenfurthmästa- rens konst och glasmålningar i koret till St. Stefan och i St. Maria am Gestade är högst anmärkningsvärd och har ännu knappast observerats tillräckligt vid försök att lokalisera Hohenfurthmästarens verksamhet. Från 1300-talets mitt och framåt är det tyska glasmåleriets utveckling mycket svär att överblicka, fördelad som den är på åtskilliga lokalt fär­ gade konstcentra. Bristen på vetenskapliga förarbeten och detaljunder­ sökningar är kännbar. Wentzel präglar termen »parlerische Glasmalerei» och bygger uppfattningen om ett dylikt på det mycket sparsamt beva­ rade böhmiska glasmåleriet, rutor på Karlstein och i Mariakyrkan i Kolin. Benämningen »parlerisch» synes mig för de böhmiska glasmål­ ningarna endast i den mån adekvat, att de smycka byggnadsverk, som stått under Peter Pariers ledning — rutan på Karlstein kan troligen sät­ tas i samband med Nikolaus Wurmsers verksamhet, rutorna i Kolin (frän c. 1365—70) visa inflytande frän Wienerskolans glasmåleri, medan figurstilen helt ger uttryck åt Meister Theoderiks uppfattning. Att Peter Pariers plastik visar besläktade drag skall ej förnekas, men är icke be­ greppet »tidsstil» tillräckligt som förklaring av detta tycke? — Wentzel anser de sorgligt nog förstörda glasmålningarna från Kulm som utlöpare av det böhmiska glasmåleriet, och kanske borde bildfönstren i Maria-

48 LITTERATUR OCH KRITIK kyrkan i Frankfurt a. O. också räknas dit. Det böhmiska glasmåleriet från denna tid är i den ringa mån det är bevarat av alltför torftig karak­ tär, synes det mig, för att kunna tagas till intäkt för ett speciellt parlerskt glasmåleri med avläggare i den imponerade fönstersviten i Erfurts döm- kor. Finnas icke här i Erfurt andra, lokala eller västliga förutsättningar för fönstrens bildstil? — Enligt Wentzel har Erfurt-verkstaden haft en filiation i Nurnberg, och glasmälarfamiljerna Acker och Deckinger i Ulm bygga vidare på samma tradition i seklets slut. Den »sköna stilen» innebär i viss mån en återgång till det äldre glas­ måleriets ytmässighet — dess veka linjerytm och »känslighet» har också lockat fram ljusare fönster med mycket vitt, pergamentsvitt och blek- grönt glas, där det silvergulas bleka guldskimmer är en tongivande be­ ståndsdel. Lubeck synes i början av 1400-talet ha varit centrum för ett kvalitativt högtstående glasmåleri, och Wentzel räknar den utsökta fönstersviten i domen i Stendal som prov på Liibeck-skolans expansion. I hela Nord-Tyskland blomstrade under 1400-talets förra hälft ett glas- måleri, som karakteriseras av den rika användningen av helvitt glas, målat med detaljer i svartlod, en »tecknarkonst på glas». Ett originellt prov på sorten är fönstersviten i Marienkirche i Königsberg (Neumark), om vars öde under kriget vi intet veta — i samma eller i en besläktad verkstad äro glasmålningarna från Skirö i Småland tillkomna, numera i Statens Historiska Museum (med undantag av själva stiftarfiguren, som hamnat i Nordiska Museet, men där ej lär kunna återfinnas). Lukas Moser är den främste glasmålaren bland den nya realismens företrädare, och hans konst spränger i viss mån gränserna för ett glas­ måleri i medeltida bemärkelse. Att hans Yttersta Doms-fönster i Besse- rerkapellet i munstern i Ulm är till hälften förstört, är en av krigets svårare förluster i sitt slag. — Det nederländska inflytandet gör sig först gällande hos Peter Hemmel von Andlau, en av det tyska glasmåleriets store och innehavare av en verkstad i Strassburg (1447—1505), som mot­ tog tidens förnämsta beställningar och exporterade sina alster över hela Sydtyskland. Wentzel ägnar flera sidor åt denne glasmålare, om vars yttre förhållanden vi äro så väl underrättade, och vars arbeten bevarats i imponerande omfattning. Wentzel karakteriserar fint hans konst som äkta glasmålarkonst — Peter Hemmel var en av de sista utövarna av ett äkta glasmåleri i medeltida bemärkelse och samtidigt tekniskt och konst­ närligt den mest framstående i sitt fack. Vid sidan av hans glasmålningar äro de fönster, som osjälvständigt utförts i andra verkstäder efter för­ lagor av Durer, Baldung, Hans Burkmair, Jörg Breu, Hans Suss von Kulmbach m. fl., av mindre intresse. Av den nya tidens tavelmålare är det endast Hans Holbein d. ä., om vilken man med säkerhet vet, att han själv målat på glas, och Wentzel tillskriver honom bl. a. några utsökt tecknade fönster i St. Ulrich und Afra i Augsburg. Wentzels krönika tecknar på ett överlägset sätt grunddragen i det tyska glasmåleriets utveckling, och samtidigt ger den en föreställning

4—300131 49 NOTES AND REVIEWS om de många problem och arbetsuppgifter, som ännu vänta konstforsk­ ningen inom glasmåleriets hittills med nägra fä lysande undantag för­ summade studieomräde. Den är ett av de många glädjande tecknen till ett efter kriget nyväckt intresse för medeltida glasmåleri, som bl. a. tagit sig uttryck i en serie utställningar, den första av dem i Visby sommaren 1945 i samband med en konsthistorikerkongress under Johnny Roosvals ledning. Aron Andersson

NOTES AND REVIEWS

A Scythian find from Gotland? B. Nerman puts the question, whether the bronze object illustrated in Fig. 1, found under otherwise unknown circumstances at Ejmunds, Mästerby parish in Gotland, may be of Scythian origin. He compares it with such Scythian bronze objects as Figs. 2 and 3 from Hungary and Olbia in Southern Russia respectively, which have been defined as mountings from quiver-straps. The mounting Fig. 2 has been dated to the end of the 6th century or the beginning of the Sth century B.C. It appears most likely that the mounting found on Gotland originates from Hungary or N.E. Germany, the westernmost districts where Scythian objects have ever been disclosed. Medieval houses in Starrkärr parish. F. Nordström reports on the ex- cavating, made in 1950, of two late medieval houses in Starrkärr parish, in Västergötland. Only the basement stories with stone walls and stone- paved floors remained of the houses, the upper storey walls of which had probably been a construction of morticed logs. A wide stone starway led down to the basement storey from the outside. According to a local tradition, this would be the site of the well-known Stynaborg of the 15th century, seat of the king's representative and governor of the county of Stynaborg. In 1529 the place is called Borgh, and the farm- land is still called Borggården. Ornavasso. Travel Notes. C.-A. Moberg gives an account of La Téne studies in North Italy, Switzerland and France, and in his narrative principally dwells on Ornavasso, the site of classical finds, and other places, on both sides of the Swiss-Italian börder in the lower Alps, where parallel finds have been made. He also touches upon museum questions, such as the difficult problem of the future of the Ornavasso finds and the unfortunate conditions connected with the display of oorresponding and other Swiss finds in Bellinzona, where the premises are not really worthy of the remarkable material. Svenska fornminnesföreningen 1952. — Dagmar Selling reports on the activities of the Swedish Archaeological Association in 1952.

50 NOTES AND REVIEWS

Svenska arkeologiska samfundet 1952. — Olof Vessberg gives an ac­ count of the activities of the Swedish Archaeological Society in 1952. Andreas Oldeberg prints out that H. H. Coghlan'» work Notes on the Prehistoric Metallurgy of Copper and Bronze in the Old World is valuable from many points of view, particularly because of the fact that com- paratively few works of this kind of Anglo-Saxon origin have been published. The reviewer furthermore emphasizes the fact that additional analyses of English bronzes seem necessary and that it would be espe- cially desirable to have ore from the various finds of copper, tin and even gold in the British Isles subjected to exhaustive analyses. Aron Andersson reviews H. Went2d's work Meisterwerke der Glas- malerei which provides the first continuous account of the development of medieval glass-painting in Germany. It describes with consummate skill the main features of this development and at the same time indi- cates the many problems and tasks awaiting research artists in this special and hitherto neglected sphere of glass-painting.

51 LITTERATUR OCH KRITIK

Arkeologiska forskningar och fynd. Studier utgivna med anledning av H. M. Konung Gustaf VI Adolfs sjuttioårsdag 11.11.1952. Det första intrycket av Svenska Arkeologiska Samfundets H. M. Konungen tillägnade hyllningsskrift är: vilken imponerande bredd har icke svensk arkeologisk forskning i detta nu. Kronologiskt och geogra­ fiskt spänna de 38 studierna över väldiga tidsrymder och områden: från ett par årtusenden före Kristus till 1500-talet, från Egypten till Norrland, från Kina över Indien, Ryssland och Europa till Peru. Författarna äro alla specialister i de frågor de behandla, och vare sig det gäller synte­ tisk sammanfattning av stora problemkomplex eller analys av de minsta detaljer, så kan man räkna med en fullständig penetration av materialet. Axel Boéthius' Romerskt och grekiskt och Martin Olssons undersökning med utgångspunkt i en brokadbandsstump på Gustaf Wasas kista mä nämnas som exempel pä de båda typerna. Ett antal artiklar behandlar temata kring kungabegreppet. Martin P:n Nilsson, de svenska klassikernas nestor, inleder verket med en essay cm det hellenistiska konungaidealet, en lämplig start, och Torgny Säve- Söderbergh visar den egyptiske konungen pä flodhästjakt. Om icke det cypriska sceptrum Alfred Westholm behandlar är en konungaspira så är det i varje fall ett värdighetstecken, och de emaljerade plaketterna från Bamberg ha, som O. Källström har upptäckt, hört till Henrik II:s kungliga diadem. Bengt Thordeman skildrar på bred front Kungakröning och kungakrona i medeltidens Sverige och skiljer åt tre etapper — dömandet till konung, smörjningen och den kyrkliga kröningen — av vilka den första, den världsliga kröningen, går tillbaka på hedniska sed­ vänjor, medan de övriga ha kristet ursprung. Smörjningen förefaller att ha varit i bruk redan under Erik den Heliges tid. Dennes gravkrona visar att kungakronan vid mitten av 1100-talet var känd i Sverige, men på Anund Jakobs mynt, ett århundrade tidigare, bär konungen hjälm, även den ett värdighetstecken. N. L. Rasmusson analyserar ingående ett nyfunnet mynt från inemot 1250 med den överraskande legenden REX UPSALIE; det hör hemma i den omstridda myntning, som nu oftast hänförs till östra Aros.

135 LITTERATVR O CII KRITIK

Klassisk arkeologi och nordisk arkeologi beteckna de två tyngdpunk­ terna i dagens svenska arkeologiska forskning. Det är också de som i främsta rummet ge sin prägel åt hyllningsskriften. Mellan de båda huvudavsnitten har inskjutits ett antal heterogena artiklar: om peru­ anskt, kinesiskt och indiskt konsthantverk, det sensationella fyndet av Henrik II:s diadem, slutligen Erik Lundbergs och Iwar Andersons ar­ tikel om den variant av korsvirkesteknik som författarna benämna pannåbygge och som tyckes ha en i huvudsak västeuropeisk utbredning. Avhandlingarna i klassisk arkeologi visa vilken betydelse å ena sidan Svenska Institutet i Rom, ä andra sidan Axel W. Perssons m. fl. expe­ ditioner till Grekland, Mindre Asien och Cypern ha haft för de svenska forskarna. Ake Åkerströms, Arne Furumarks och Gösta Säflunds artiklar bygga direkt på grävningsfynd och intressera mera än Erik J. Holmbergs katalog över några tidigare opublicerade terracottafigurer. I studierna över italienska ämnen träder konstarkeologin mera i förgrunden med Boéthius' karakteristik av det romerskas förhållande till den grekiska konsten från arkaismen till den augusteiska tiden, med Andréns reflexio­ ner kring figurdekoren i etrusko-italiensk arkitektur och Vessbergs presentation av triumfbågen i Benevento. Någonting av det viktigaste i hela bandet ingår i Ejnar Gjerstads Per strata ad data, där han på nytt med utgångspunkt i egna grävningar på Forum Romanum omdaterar Roms grundläggning: ärevördiga skolboksärtal utmönstras till fördel för senare data, men författaren ökar knappast sin popularitet i Italien genom dessa undersökningar. Om Gjerstad ger oss en inblick i Roms tillblivelse, så visar Erik Sjöqvist oss dess förfall: akvedukterna för­ störas, fontänerna stanna, den glesnade befolkningen flyttar ned från kullarna där vattnet först sinar. De klassiska studierna gå från det äldre mot det yngre, de nordiska börja med 1500-talet och nå över medeltiden, järn- och bronsåldern fram till stenåldern för att avslutas med en artikel av K. A. Gustawsson om Fornminnesvården på Björkö, där vildvuxen snårskog under varsam behandling blivit löväng och hage och betesmark, som låter fornmin­ nena komma till sin rätt, gravhögarnas och borgvallens konturer teckna sig fritt mot omgivningen. Otto Rydbeck inleder den nordiska avdelningen med en artikel, vars rubrik klingar av studentliv och skandinavism men som handlar om det ca 1580 uppförda kungshuset på Lundagård. Den ansluter sig till och avrundar Rydbecks undersökningar av de medeltida byggnadsläm­ ningarna omkring Lunds domkyrka, som varit huvudtemat för hans medeltidsforskning. Det är f. ö. arkitekturen som dominerar medeltids­ delen av Arkeologiska studier. Gunnar Svahnström rekonstruerar det i ruin kvarstående prästhuset i Bunge, en god representant för Gotlands medeltida profanarkitektur. En annan landsantikvarie, Nils Sundquist, går med sin artikel om Cistercienserna och byggnadskonsten ut över det enskilda monumentet och försöker visa, att cistercienserna framom tiggarordnarna varit tegelarkitekturens föregångsmän i Sverige. Han

136 LITTERATUR O CII KRITIK uppfattar Sigtuna Mariakyrka i dess äldsta form — 1220-talet — som präglad av cistercienserstil och hänvisar till att säkra danska cistercien- serkyrkor liksom Mariakyrkan sakna tvärskepp, en reduktion i jäm­ förelse med standardtypen. Liksom Sundquists omvärderingar av talrika punkter t. ex. i Uppsala medeltida byggnadshistoria väcker också denna det största intresse, men frågan är ej slutgiltigt avgjord; ett aber är bl. a. att inga dokumentariska uppgifter finnas om ett cistercienserkonvent i Sigtuna. Bertil Berthelsons uppsats om Kyrkoruinen i Västerhus an­ knyter liksom Svahnströms till ett enda monument men med den skill­ naden, att här en serie byggnadsskeden kunna konstateras, äldst troligen en liten stavkyrka frän 1000-talets slut, sist en längkyrka med rakslutet smalare kor och västtorn. Undersökningen ger en bekräftelse på vad den berömda runstenen pä Frösön låtit oss ana: att Frösön varit ett centrum för den unga kristendomen i Jämtland. Monica Rydbecks »Birger Jarls kronfodral» är ensam bland de nor­ diska artiklarna om att behandla ett tema ur konsthantverkets krets. Artikeln är av stort intresse. Ett runt läderskrin, rikt dekorerat med blindtryck och pressade framställningar, bl. a. kopior av Birger Jarls sigill, Maria med barnet, Kristus, en konung i sin tronstol, lyckohjulet o. s. v., nu i Kestnermuseet i Hannover, har av Hans Wentzel daterats till Birger Magnussons tid och hänförts till en verkstad i Lybeck. Monica Rydbeck gör sannolikt, att skrinet är något yngre, från 1300-talets andra fjärdedel, och hon påvisar att några av medaljongerna pä ett rektangu­ lärt läderskrin från Sveg utförts med samma matriser som kronfodralet. Dessutom har hon på en kyrkklocka från Uppland funnit en Kristusbild, som är formad över samma matris som kronfodralets och Svegskrinets Kristus. Inte minst den sistnämnda iakttagelsen gör enligt min mening hennes konklusion fullt övertygande: kronfodralet är ett svenskt arbete. Genom denna artikel har Monica Rydbeck på ett helt nytt område utökat vår kännedom om svenskt medeltida konsthantverk. På osäkrare botten står Adolf Schiicks sinnrika uppsats om Folkungaättens ursprung. Folke Filbyter avfärdas som en konstruktion — det tror man gärna på — men i hans ställe insattes sveakonungen Stenkil som Folkungaättens stamfar, och folkungarnas senare maktställning förklaras genom deras kungliga härstamning. Hur skicklig argumenteringen än är står man likväl tve­ kande inför den. Bland artiklarna cm förhistoriska ämnen finnas några som icke be­ handla svenska temata. Holger Arbman beskriver en vikingatida skepps- grav på en ö utanför Bretagne. En sjökonungs grav heter uppsatsen, men om den gravlagde var en man från Normandie eller de nordiska kolo­ nierna på de brittiska öarna eller kanske från Norden, det veta vi inte. Vi veta blott att gravskicket var nordiskt, gravgåvorna endels kontinen­ tala, endels kanske från öarna eller Norden. T. J. Arne behandlar vikinga­ tidsfynden från Gnezdovo och polemiserar mot de ryska forskare, som underskatta de svenska inslagen i fynden. Carl-Axel Moberg ser med skepsis pä möjligheten att genom studium av de keltiska mynten klar-

137 LITTERATUR O C II KRITIK

göra det berömda Gundestrup-kärlets härstamning, medan Carl-Axel Althin tror sig kunna visa, att de danska Viksöhjälmarna tillksmmit inom den nordiska bronsålderskulturens område: både hornen och övriga applikationer och den från mellaneuropeisk repousséornering avvikande drivna ornamentiken ge honom stöd för detta antagande, som är i hög grad värt att överväga. Slutligen behandlar Gustaf Hallström hällmål­ ningen i Kyrkslätt i Nyland och jämför den med likartade nordiska mål­ ningar. Studierna över svensk förhistoria återstå. Birger Nerman ställer en runsten vid Simris kyrka, ristad av en man ur Fots krets, och en prakt­ full 1000-tals guldring från Simrishamn i samband med den hjälp Sven Estridsen fick av Anund Jakob under sina strider med konung Magnus. Att stenens stil är uppländsk är otvivelaktigt, men ringens uppländska här­ stamning är knappast höjd över allt tvivel. Inte heller den konklusion Sune Lindqvist framlägger i uppsatsen Svea rikes ålder efter att ha resumerat några av iakttagelserna från Valsgärdegrävningarna, näm­ ligen att Svea rikes grundläggning bör föras till folkvandringstiden, inte heller denna konklusion kommer utan vidare att godtagas av alla forskare: både vikingatiden och äldre järnåldern komma ännu att föras fram i diskussionen. Ett av de ståtligaste fynd, som kommit i dagen i Sverige under de senaste åren, härstammar från en stor gravhög vid Högom i Medelpad. I en timrad kammare hade en krigare gravsatts med svärd och sköld, spjut, pilar, yxor och husgeråd o. a. i mängd. Dagmar Selling analyserar det guldprydda svärdet: det är förfärdigat någon gång omkring 500 och har nära anknytningar till norska svärd. Artikeln ger en försmak av vad fyndet en gång kan ge, då det publiceras i sin helhet. Ett par svärd är föremål också för Andreas Oldebergs utredning: det gäller här Hallstatt- tiden, och undersökningen går som man kan vänta i fråga om Oldeberg i stor utsträckning på tekniska linjer. Ett gott exempel på det teamwork, som ofta är nödvändigt i arkeo­ login, ger artikeln om Stenålderskvinnan från Luttra: ett skelettfynd från den rika gånggriftsbygden vid Falköping behandlas arkeologiskt av K. E. Sahlström, antropologiskt av N. G. Gejvall och C. H. Hjortsjö. Den andra stenåldersuppsatsen läser man med ett visst vemod. Den hör till det sista Axel Bagge skrivit, och man påminner sig huru han under de senaste decennierna berikat stenålderslitteraturen med många special­ undersökningar och nägra stora verk, i vilka grundlighot och vetande förenas. Gånggriften vid örenäs hade tidigare utgrävts, men utanför gångens mynning fann Bagge många tusen lerkruksbitar; publiceringen av det stora materialet måste nu övertagas av andra, då Bagge själv nedlagt pennan. Härmed är det katalogmässiga referatet av Arkeologiska studier av­ slutat. Ett faktum framstår klart: det är i mycket stor utsträckning full­ ständigt nya rön, för vilka författarna redogjort, och det ger artiklarna nyhetens fraicheur. Man kan inte här sem ofta i festskrifter tala om

138 LITTERATUR O C II KRITIK uppvärmd skåpmat, och det är blott i enstaka fall man gärna skulle ha sett en uppsats ersatt av någonting annat. Härtill kommer att boken presenterar sig ypperligt. Typografi och bilder äro klanderfria, Bröderna Lagerström boktryckare och Svenska Arkeologiska samfundet ha heder av sitt verk. C. A. Nordman

HELMUT OTTO—WILHELM WITTER: Handbuch der ältesten vor­ geschichtlichen Metallurgie in Mitteleuropa, Johann Ambrosius Barth Verlag, Leipzig, (1952), 222 s., 1 366 avb., 33 planscher, 5 kar­ tor, 31 tabeller med 1 417 metallanalyser. Genom den berömda tyska metallurgen och bergverksdirektören Wil­ helm Witters bortgång 1949 förlorade även arkeologien en av sina främsta medhjälpare och pionjärer. Witter var visserligen icke förhistoriker till facket men under sina metallografiska undersökningar hade han kom­ mit att syssla med och få intresset väckt för vissa förhistoriska problem närmast berörande kopparäldern och äldsta bronsåldern, sålunda kop­ parns och tennets äldsta historia. Före sin bortgång år 1949 hade Witter bakom sig en omfattande produktion, som behandlade detta ämne och det här föreliggande arbetet utgör så att säga en syntes av de forsknings­ resultat, som han och hans medhjälpare under de senare åren, fysikern Helmut Otto, kommit till. Det blev icke Witter förunnat att uppleva publiceringen av detta arbete, utan det har utkommit först under 1952 genom Ottos försorg. Utrymmet tillåter icke här att fullständigt rekapitulera detta utom­ ordentligt viktiga arbete. Endast nägra viktiga huvudpunkter skola näm­ nas. Arbetet börjar med en historik över de kemiska analyser, som utförts under äldre tid och de resultat, som olika forskare kommit till. Redan i slutet av 1700-talet begynte i Europa intresset vakna för de gamla fol­ kens bergverksamhet och enstaka analyser av fornsaker av metall gjor­ des. Det var emellertid först i början av 1800-talet som mera systema­ tiska undersökningar började utföras. Här i Sverige sysslade Berzelius 1838 härmed. Tysken Göbel undersökte 1842 föremål från Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna och han uppfattade legeringar som innehöllo bly och zink som »romerska» till skillnad från vanliga tennlegeringar. Mera försik­ tigt och objektivt yttrar sig Lisch om de av v. Santen på 1840-talet ut­ förda analyserna av mecklenburgiska bronser. Intresset för vetenskapligt utförda motallanalyser tog nu fart sedan engelsmannen Mallet vid 1800- talets mitt på grundval av sina kemiska iakttagelser vid undersökningen av förhistoriska bronser framförde hypotesen att man använt icke blott gedigen koppar samt cuprit och malakit vid utvinningen av koppar utan

139 LITTERATUR O CII KRITIK

även sulfidiska malmer. Wibel framhåller på 1860-talet bl. a. huru vik­ tigt det är att skilja pä de bibeståndsdelar, som ingå i de förhistoriska metall-legeringarna. Genom jämförelse med malmerna från mellaneuro­ peiska fyndorter finner han just på grund av befintligheten av dessa bi- beståndsdelar, att de mellaneuropeiska fyndorterna torde ha lämnat malm redan under bronsåldern, även v. Bibra betonar vikten av att bestämma bibeständsdelarna i de olika legeringarna, så att man kan sluta sig till, varifrån metallen kommit. Viktiga rön gjordes under 1800-talets senare del av Much och Monte­ lius och även om icke alla av dessa forskare framlagda resultat vad be­ träffar metalltekniken kunnat tillfredsställa moderna krav sä har fram­ för allt Montelius klart framlagt, att blott genom största möjliga antal kemiska analyser av möjligast största antal metallfynd från den börjande bronsäldern är det möjligt att fä kunskap om dessa metallers härkomst. Under förra delen av detta århundrade har en mängd specialunder­ sökningar gjorts av olika forskare. Förf. framhålla med rätta, att det hittills saknats ett sammanfattande och mera ingående arbete över de resultat, som en sammanställning av en större mängd kemiska analyser över förhistoriska bronser kan tänkas lämna. 1931 började förf. analysera förhistoriska bronser varvid blott de äldsta daterbara föremålen nyttjades. Emellertid måste en ny undersöknings­ metod utexperimenteras, som tillät mycket smä metallmängder att nytt­ jas och J. Winkler uppfann en dylik metod att på spektralanalytisk väg kunna utnyttja så ringa mängder som 0,2 gram. Härvid kunde kvantita­ tivt bestämmas de viktigaste elementen sem tenn, bly, silver, guld, nic­ kel, kobolt, arsenik, antimon, vismut, järn och zink. Samtidigt med un­ dersökningarna av metallföremål från kopparålder och äldsta brons­ ålder utfördes även geologiska och kemiska undersökningar av de mel­ lantyska malmerna samt av rester från förhistoriska smältplatser. Det bör hållas i minnet, att de förhistoriska kopparutvinningsplatserna i Mellantyskland och Sudeterna nästan undantagslöst blivit förstörda eller utplånade genom den medeltida malmbrytningen och dessa medel­ tida gruvplatser äro likaledes numera till största delen förstörda. Förf. ha emellertid från äldre svåråtkomliga skrifter samlat uppgifter om ke­ miska analyser av malmer från just sådana äldre brytningsplatser. I Witters tidigare arbeten voro de gjorda analyserna ordnade gruppvis allt efter den utvecklingsprocess, som vi numera få tänka oss har ägt rum, sålunda från bruket av gedigen koppar och fram till nyttjandet av verklig brons. I föreliggande arbete ha analyserna ordnats efter metall­ tekniska synpunkter och ha blivit sammanfattade enbart på grund av stoffets kemiska sammansättning, detta för att man lättare skall kunna få en måttstock på respektive metalls eller legerings härkomst. De ana­ lyserade förmålen härröra till största delen från kontinenten, närmast Mellan- och Östeuropa samt ett mindre antal från Västeuropa.

140 LITTERATUR OCH KRITIK

Vi ha sålunda en första grupp med ren koppar upp till 99 å 100 °/o med endast spär av föroreningar eller dylika med endast bråkdelar av procent. Denna koppar torde under äldsta tid härstamma från gedigen koppar och möjligen senare från rena oxidiska malmer. I början bear­ betades denna koppar blott genom hamring. Först sedan dess smältbarhet upptäckts gavs möjlighet till en viss formgivning. Ett stort antal flata yxor, en del rät- och tväreggade skafthålsyxor samt enstaka ringformiga ämnen med öglor i ändarna och ett fåtal spiralsmycken bestå av denna metall. Koppar av denna art torde vara den äldsta bruksmetallen. Sär­ skilda kännetecken saknas hos denna koppar för att man mera detaljerat skulle kunna skilja på de olika fyndorterna. Nästa grupp består av råkoppar med en kopparhalt, som ligger under 99 °/o, resten utgöres av föroreningar bestående av tenn, bly, silver, nic­ kel, arsenik, antimon, svavel, järn och syre. Denna grupp kan indelas i tre underavdelningar: a) råkoppar med relativt hög silverhalt, vilken skulle härröra från malm närmast från Frankenberg an der Eder. En del flata ytor äro för­ färdigade av denna metall, vidare några kantyxor med små kanter, stridsyxor, dolkar och yxliknande råämnen; b) råkoppar med låg silverhalt härrörande från flera fyndplatser i Mellaneuropa. Vissa flata yxor och stridsyxor äro förfärdigade av denna metall; c) råkoppar med naturlig tennhalt. Denna koppar blev särskilt viktig för utvecklandet av tenn- koppar-legeringarna emedan genom denna me­ tall den förhistoriska människan kom att lära känna fördelen med den tennhaltiga kopparn. Malmer innehållande dylik koppar förekomma framför allt i Vogtlandområdet. Såväl flata yxor som kantyxor, tväreg­ gade yxor med skafthål, en del nålar och tidiga dolkar äro förfärdigade av denna metall. En tredje grupp består av arsenikkopparlegeringar, hos vilka arsenik­ mängden i en del fall kan uppgå ända till 8 °/o. Vi kunna härvidlag skilja på rena arsenikkopparlegeringar dels med ringa arsenikhalt från Zwickau (gedigen koppar) av vilken metall mest flata yxor förfärdigats, dels med hög arsenikhalt, vilken metall torde ha uppstått genom sammansmältning av koppar eller kopparmalm med arsenikmalm, vilken likaledes före­ kommer i Zwickau-trakten. Av dylik malm synes ha förfärdigats, flata yxor, stridsyxor, dolkar och råämnen eller yxliknande förarbeten. A andra sidan ha vi arsenikkopparlegeringar med små föroreningar av bly, silver och andra metaller. De kunna ha utvunnits på flera platser i Mel­ lantyskland och de synas ha använts vid förfärdigandet av flera olik­ artade föremål såsom flata yxor, kantyxor, dolkar, dubbeleggade yxor, dolkstavar och vissa smycken. Icke minst under bronsålderns l:a period synes denna metall ha kommit till användning. Den fjärde gruppen består av s. k. fahlertsmetaller, vilka kunna inne­ hålla ansenliga mängder silver, arsenik, antimon och ofta även nickel. Den sammanlagda mängden av dessa bimetaller kan uppgå till 4—6 °/o.

141 LITTERATUR O CII KRITIK

De indelas i tvä undergrupper dels starkt silverhaltiga fahlertsmetaller dels silverfria fahlertsmetaller. Den förnämsta platsen för utvinning av de silverhaltiga fahlertsmalmerna torde ha varit Kamsdorf i Saalfelder- området. Användningen av fahlertsmetaller förutsätter en omfattande metallurgisk kunskap. Största delen av det undersökta materialet till­ hör denna grupp nämligen ett mindre antal flata yxor, en stor mängd kantyxor, varav de flesta med utsvängt eggparti, stavformiga råämnen samt rlngformiga dito, ringar med upprullade ändar, smärre smycken bland dem nålar och spiralarmband, många dolkstavar samt diverse dol­ kar och svärd. En femte grupp omfattar nickelhaltig koppar med antingen arsenik eller silver. Åtminstone den silverfria nickelhaltiga kopparn synes ha kommit frän Alpområdet. Det bör nämnas, att mängden av föroreningar i den här i fräga varande kopparn är mindre än hos de föregående grup­ perna. Denna koppar synes i första hand ha använts för stav- och rlng­ formiga råämnen. Till denna grupp räkna författarna vidare en del le­ geringar, i vilka ingå samma mängd av nickel, arsenik eller silver men vilka även innehålla så stora mängder av tenn att denna måste ha blivit tillförd antingen i form av tennmalmkoncentrat eller i form av ren me­ tall. De föremål, vilka förfärdigats av denna metall, utgöras av råämnen, avancerade dolkar och sena kantyxor. Dessa legeringar stå sålunda nära den sjätte gruppen, vilken omfattar rena tenn-kopparlegeringar, d. v. s. egentliga bronser och hos vilka när­ varon av andra metaller är inskränkt till minsta möjliga mängd. Det har sålunda kunnat konstateras, att man under ett framskridet skede av bronsåldern försökt välja ut så ren råkoppar som möjligt och de blott i ringa män förekommande föroreningarna inverka icke i nämn­ värd grad pä bronsens egenskaper. Nu utvecklar sig sålunda den verkliga »brons»-tekniken, som bygger på legeringen av de båda metallerna kop­ par och tenn. Den större enhetligheten och likmässigheten tillät en lik­ artad bearbetning av legeringarna, vilket framför allt bildade ett gynn­ samt underlag för en mera vidsträckt utbredning av en riktig brons­ teknik. De av författarna här framlagda forskningsresultaten synas mig utvisa, på ett tydligare sätt än vad tidigare undersökningar gjort, att det i Mellantyskland på ett tidigt stadium måse ha existerat en utvinning av såväl koppar som tenn och att där så småningom utvecklats en metall­ teknik efter ganska enhetliga linjer. Mina egna undersökningar av nor­ diskt material visa också, att denna enhetlighet ifråga om metallurgiska metoder är mindre påfallande här uppe i det perifera Norden, vilket ocksä är helt naturligt, då man här hade ofantligt mycket mindre val­ frihet ifråga om råvarorna än längre söderut och måste nöja sig med det importerade gods som fanns till hands och i allt för många fall måste använda skrot av äldre förbrukade föremål. Genom det stora antal analyser som utförts framgår klart att vi ha att räkna med olika grupper av legeringar, vilka ha sitt ursprung från vissa bestämda utvinningscentra i Mellantyskland, t. ex. den silverrika s. k.

142 LITTERATUR O CII KRITIK

svarta fahlerts-kopparn från Saalfeld-området och den arsenikrika kop­ parn närmast från Zwickau i Thuringen. Genom de av författarna fram­ lagda spridningskartorna över föremål förfärdigade av de olika lege­ ringarna synes likaledes framgå, att dessa föremål eller den metall de bestå av spritt sig icke endast norrut utan även mot söder och sydost, varvid de stora floderna, främst Donau varit förmedlande handelsvägar. Det bör nämnas att för att kunna bedöma och använda analyser av här i fråga varande art mäste man även känna till och ha undersökt de olika brytningsorternas och utvinningsplatsernas malmer och de metallo- grafiska metoder som voro utmärkande för det förhistoriska metall­ hantverket. Det är ett viktigt önskemål för den arkeologiska forskningen i Europas länder, att dessa problem upptagas till närmare behandling. Med det här framlagda arbetet ha författarna skapat en utomordent­ ligt värdefull handbok, som genom mängden av sina analyser kommer att tjäna som ett viktigt underlag för framtida forskningar och den bör ge anledning till en mera djupgående syn på vissa viktiga grundproblem. Andreas Oldeberg

HEINRICH QJJIRING. Geschichte des Goldes, die goldenen Zeitalter in ihrer kulturellen und wirtschaftlichen Bedeutung. Ferdinand Enke Verlag, Stuttgart (1948), 318 sidor med 102 avbildningar och kart­ skisser. Förf. indelar sitt arbete i fem olika huvudavsnitt, nämligen stenkoppar- ålder, bronsålder, järnålder, medeltid och nyare tid. Förhistorisk tid och medeltid omfattar två tredjedelar av bokens omfång medan nutiden om­ fattar en tredjedel. Förf. har som motto »Hunger nach Gold entdeckte die Weit». Första avsnittet, guldets förekomst, utvinning och historia i Medel­ havsområdet och Främre Orienten under stenkopparåldern och koppar­ äldern, daterar förf. från 4500—2100 f. Kr. Det på guld rikaste landet var Egypten, där pärlor av starkt silverhaltigt råguld uppträdde under fördynastisk tid, ca 4100 f. Kr. Omkring 3900 f. Kr. anses det, att man började lära sig att smälta guld och koppar med tillhjälp av blåsröret. Detta guld bestod av vaskguld och anses ha kommit från nilsanden. Av inskriftsfynden att döma har brytningen av guld vid gruvorna i norra Egypten varit i full gång under V dynastien, 2560—2420 f. Kr., och under detta skede synes en slags guldmyntfot ha existerat i Egypten. De mindreasiatiska väldena hade i stället silver- och kopparmyntfot och de ha egentligen aldrig frångått detta myntsystem. Sumererna anses ha fått en stor del av sitt guld jämte halvädelstenar från Baktrien, d. v. s. gränslandet mellan Afganistan, Indien och Buchara, likaså från Arabien och tidvis från Egypten. Även Cypern och Spanien torde ha bidragit med guld redan under detta tidiga skede. Förf. har själv undersökt till 2:a

143 LITTERATUR O C II KRITIK hälften av det 3:e årtusendet f. Kr. daterade guldgruvor på den spanska sydostkusten vid Mina Sultana nära Cala. Där påträffades bl. a. sten- klubbor med skaftränna, vilka synas ha använts för att krossa guldmal­ men. Man har uppskattat den mängd rent guld som under kopparåldern utvunnits inom Medelhavsområdet, Arabien, Mindre Asien, Baktrien och Indien till över 900 000 kg, varav icke mindre än 700 000 kg kommer pä Egypten. Genom Sargons av Akkad krigståg rubbades emellertid handels­ förbindelserna kraftigt, vilket hade till följd en stark nedgång av metall­ kulturen framför allt inom östra Medolhavsomrädet under en tid av minst 200 år. Andra avsnittet i sitt arbete låter förf. omfatta bronsåldern, mellan 2100—1200 f. Kr. Beträffande Egypten följde efter den förfallsperiod som utmärkte det gamla rikets slutskede åter en högkonjunktur i och med bronsålderns inträdande och det mellersta rikets början, omkring 2100 f. Kr. Denna högkonjunktur avsatte även sina spår genom riklig före­ komst av praktfulla guldföremål. Egypterna hämtade nu till stor del sitt guld från Nubien men man gjorde även sjöresor över Röda havet till Punt för att där hämta den dyrbara metallen. Hyksosväldet, 1780—1580 f. Kr., förorsakade emellertid även en nedgångsperiod ifråga om guldhantverket och guldgruvorna i norr gingo förlorade. Ett nytt uppsving kommer emel­ lertid under nya riket, 1580—1200 f. Kr., under XVIILe och XIX:e dyna­ stierna. Egypten blev nu en världsmakt och det skaffade sig kontroll över Nubien och Ätiopien för att kunna bearbeta de där befintliga guld­ gruvorna. Under bronsåldern får Egypten i det framåtsträvande Kreta en kulturell medtävlare. Som sjömakt intager nu Kreta åtminstone tidvis det främsta rummet i Medelhavet och det blir på grund av sitt gynn­ samma läge mellan den koppar-, guld- och silverrika iberiska halvön och det metallfattiga Syrien och Mesopotamien ett betydande handels- centrum. Även ifråga om konsthantverket och icke minst guldsmidet blir Kreta ledande och det anses att bl. a. guldgranuleringen skulle ha uppstått där. Det blev av största vikt för öborna att skaffa guld från olika håll. Cypern kan ha levererat en del av varan men förf. anser, att Kreta utskickat prospektorer och guldsökare (daktylerna) framför allt norrut till Balkan och han menar, att utbredningen av vissa korseggade hackor av brons i dessa trakter är av betydelse i detta sammanhang. Be­ träffande Västeuropa har framför allt Irland (Wicklowdistriktet) varit ett rikt givande guldland. Det iriska råguldet karakteriseras genom sin för­ hållandevis låga silverhalt. Det är framför allt vaskguld det här är fråga om liksom beträffande en del av de franska floderna. Förf. anser att det varit guldsökare från den iberiska halvön, som trängt fram och penetrerat dessa områden. Förf. har uppskattat den guldmängd, som under brons­ äldern utvunnits och omsatts i de guldförande länderna i Europa, Asien och Afrika till sammanlagt över två och en halv miljon kg, varvid enbart Nubien skulle ha bidragit med omkring en miljon kg. Liksom tidigare så ändades på ett katastrofalt sätt genom krig och folkvandringar om­ kring år 1200 f. Kr. de högt stående och på guld rika högkulturerna fram-

144 LITTERATUR O CII KRITIK för allt i Grekland, på Kreta samt i främre Asien och de gruvor, som försett dessa högkulturer med guld övergåvos eller råkade i lägervall under ett skede av flera århundraden. De avsnitt, vilka behandla järnåldern, medeltiden och nutiden kunna av brist på utrymme tyvärr icke omnämnas i detta sammanhang. Quiring har med sina undersökningar om guldets historia skapat ett arbete av bestående värde, även om vissa av hans hypoteser om folk- förflyttningar kanske icke komma att stå sig i framtiden. Den ofantliga mängden av sakuppgifter gör emellertid arbetet till en oumbärlig hand­ bok både för arkeologen och historikern. Andreas Oldeberg

CARL-AXEL MOBERG: Innan Sverige blev Sverige, Svenska historiska föreningens folkskrifter 14, Stockholm 1951. — C. J. BECKER: Den grubekeramiske kultur i Danmark, Aarböger for nordisk Oldkyndig­ hed og Historie 1950, Köbenhavn 1951. Fakta och hypoteser äro de två grundmomenten för den teoretiska arkeologiska forskningen. De kan aldrig utesluta varandra. Frågan är bara var gränsen skall sättas mellan dem. För den mest kritiske är egent­ ligen bara fornsaken faktum under det att för andra t. o. m. tidigare framsatta hypoteser omedvetet kan komma att gälla som fakta. Mellan dessa två ytterligheter ha gränser satts, uttalat eller outtalat, på snart sagt alla tänkbara avstånd från det, som diskussionslöst mäste anses såsom fakta. De två arbeten, som här skall beröras äro av helt olika innehåll och ha helt olika syftning. De ha dock ett viktigt gemensamt drag. De tvingar till eftertanke beträffande gränsdragningens problem. Mobergs skrift riktar sig »främst till den, som är historiskt intresserad utan att vara fackman pä vare sig historiens eller fornforskningens om­ råde». Men även för fackmannen är Mobergs skrift i högsta grad rele­ vant. I den komprimerade redogörelsen för de många starkt divergerande materialtolkningarna inom svensk fornforskning söker författaren in­ ringa vad han själv anser vara fakta. Såsom påpekas i företalet har grän­ sen dragits mycket snävt omkring fakta. Därvid har en nyttig påmin­ nelse lämnats om vad, som man verkligen kan godtaga såsom fakta. I kapitlet »Problemet Uppland» kommer detta särskilt väl fram, då ju här olika forskarskolors uppfattning brutits mycket kraftigt. Författaren ut­ talar sig delvis mycket försiktigt, men står klart på den Weibullska linjen. Moberg har på känn att hans »källkritik» kan komma att uppfattas såsom en negativ inställning till vår förmåga att lösa de problem arkeo­ logien ställts inför. Håller man i minnet en av bokens mänga etsande formuleringar: »Först när vi vet, hur litet vi vet, vet vi, hur värdefullt det är» övertygas man dock om att författaren har en optimistisk tilltro

10—300131 145 LITTERATUR O CII KRITIK till vär möjlighet att ge svar pä problemställningar, som för närvarande te sig mycket svårlösta. Pä grund av sin översiktskaraktär har boken, blott kunnat rymma större diskussionsplats för vissa för författarens linje viktiga problem säsom stridsyxefolken, la Ténefrågan och goterproblemet. Det är näm­ ligen i första hand befolkningshistorien och därmed sammanhängande invandringsproblem, sedda mot klimathistorisk bakgrund, som förfat­ taren velat följa eller som det på ett ställe koncist uttryckts: »Vadan och varthän». Begreppet sten-, brons- och järnålder ha slopats, då de ej anses åter­ spegla »de historiskt väsentliga skiftena i forntidens historia». (De åter­ finnas dock i en utmärkt översiktstabell.) Detta grepp synes vara mindre lyckat, då författaren tvingas att laborera med årtal onödigt mycket för att fixera stommen, som »i en del avseenden ansluter sig till den gängse klimathistoriska indelningen». Denna klimathistoriska indel­ ningsgrund är, som författaren påpekar viktigare ju närmare polcirkeln man kommer, men den hade enligt anmälarens mening bättre kunnat knytas till de gängse arkeologiska skedestermerna. Årtal äro ju oftast ännu så länge de punkter, som ligga längst bort från fakta. Förhistorisk forskning torde aldrig kunna skriva en ärtals- och namnbunden historie­ bok för någon av de perioder den sysslar med, dess uppgifter äro be­ gränsade till att söka följa kulturskeendet. Detta går också som en röd tråd genom hela Mobergs skrift. Ehuru väl medveten om svagheten i att göra framställningen fri från »sådana drag, som överförts från grannländernas arkeologi» har för­ fattaren ansett att ett försök dock borde göras. När man möter den danska trattbägarebilden på sid. 27 eller gång efter annan möter »fakta», som utan grannlandsmaterial skulle vara »hypoteser» vill man travestera bokens titel: »Innan Sverige blev Sverige var det ej Sverige» och därför torde termen »Nordisk och jämförande arkeologi» tillsvidare och allt framgent vara en nödvändig realitet även för forntidsskildringar i svenskt närperspektiv. Det intensiva arkeologiska forskningsarbete, som bedrivits under de senaste decennierna ha ej blott givit problemlösningar utan även skapat nya frågeställningar säsom tydligt framgår t. ex. av Mobergs samman­ ställning av inte mindre än åtta olika förkeltiska invandringshypoteser mot en invandring, som mäste vara faktum, nämligen »när de kom» under istidens slutskede. Goternas svenska ursprung har ju länge ansetts såsom faktum. Moberg visar övertygande att detta »faktum» numera kan överföras till de hypoteser, som ligga mycket långt från fakta­ gränsen. Hur ytterst försiktig man måste vara vid bedömandet av arkeologiska företeelsers källvärde visar det tyvärr alltför korta kapitalet »Från forn- mcdeltid till nutid». De »historiska» kulturlämningarna inbjuda lätt till tolkningar, som föga stämmer med de skriftliga källornas verifikationer. 146 LITTERATUR O CII KRITIK

Att Norrland håller på att framträda som en mycket betydelsefull faktor inom arkeologien har de senare årens forskning givit otvetydiga bevis på, men att den i vissa fall kommer att inta en nyckelställning framgår väl för första gången fullt klart i Mobergs bok. I »Innan Sverige blev Sverige» har museilektorn och vetenskapsmannen Moberg givit inte bara lekmannen utan också fackmannen en lättillgäng­ lig men välbehövligt kritisk översikt över vissa av svensk arkeologisk forsknings nuvarande ståndpunkter. En brist må dock till slut påpekas, ehuru den ej gäller sakinnehållet. Den stilistiska utformningen pendlar väl starkt mellan ett för en lekman alltför facktungt språk och en, ej alltid välbearbetad populärstil.

C. J. Becker har i en större artikel i Aarböger 1950 med ett sparsamt material såsom faktiskt underlag gett en skarpsinnig tolkning av skaft- tungepilarnas uppträdande i dansk mellanneolitisk miljö. Dock har enligt anmälarens åsikt det, som författaren uttryckt såsom fakta på flera punkter hellre bort räknas till hypoteser. Detta sagt utan att förringa slutledningarnas faktiska värde. Med utgångspunkt från danska fynd av cylinderblock jämförda med Jonstorpboplatsens flintinventarium, visar Becker att cylinderblocken äro avfallsprodukter från tillverkningen av skafttungepilarna. Då redan Liden visat att cylinderblocket är en av de säkraste ledtyperna i väst­ svensk gropkeramisk kultur och det ej förekommer i någon annan nor­ disk stenålderskultur drar Becker den slutsatsen att de skafttungepilar, som påträffas i dansk trattbägarekulturs gravar och i någon mån på boplatserna kommit dit såsom handelsvara avyttrad av den gropkera­ miska kulturens bärare. Dessa skulle ha slagit sig ned på kusterna i norra delen av Danmark under säsongfärder för att samla flinta. Ut­ bredningen av cylinderblock och skafttungepilar täcker nämligen detta område. Inte mindre än trettiofyra boplatser har av Becker urskilts, som innehåller gropkeramiska ledtyper. Det rör sig dock uteslutande om ytuppsamlingar. Det är bl. a. på grund av boplatsernas påfallande stora rikedom på halvfabrikat, flintplankor och block, som författaren drager sina slutsatser om säsongfärder från sydvästskandinavien till Danmark. Uppgiften att flintavfall skulle förekomma ytterst sparsamt på de utan­ för det sydskandinaviska flintområdet liggande boplatserna överens­ stämmer knappast med det faktiska förhällandet vad beträffar Norge. Ej heller är tillgängen på inhemsk flinta så knapp i Norge, som man kan vara frestad att tro. Detta utesluter dock ej att man som Becker antagit sökt sig till Danmarks råvarurikare kuster. Äkta gropkeramik är ännu ytterst sparsamt företrädd i Danmark. Utom på Bornholm känner man endast ett par fyndlokaler. Tidigare har framkastats den tanken att en kraftig båge införts av enkelgravfolket. Pä grund av sina iakttagelser menar Becker att den kraftiga bågen tillhört den gropkeramiska kulturen, men att den något

147 LITTERATUR OCH KRITIK spinkigare, sena pilspetstyp, som påträffas i enkelgravkulturens område, visar att enkelgravfolket lärt sig tillverka båge och pil när de kommo i krigisk kontakt med gropkeramikerna. Dock kommer författaren må hända väl långt ut på hypotesens mark, när han anser ett fynd av en trekantig skafttungepil i bröstkorgshöjd i en undergräv där alla skelett­ spår saknas vara ett bevis på stridigheter mellan enkelgravfolk och gropkeramiker. Av ytterligt stort intresse är Beckers avslutningsvis framlagda teori­ skiss om den gropkeramiska kulturens ursprung. Han menar att den ej kan avledas av någon äldre sydskandinavisk eller arktisk kulturgrupp, samt att den ej heller kan vara autoktont uppkommen i Norden. Det torde i stället vara ett nytt folk, som sprider sig längs kusterna från Uppland till Norges västkust någon gång under mellanneolitisk tid. Efter en relativt kort tid försvinner det lika plötsligt som det kommit. Möj­ ligtvis har en del av kulturens bärare i Norge stannat kvar. Gropkera­ mikernas ursprung skulle vara att söka öster ut, där efter allt att döma långlivade maglemosetraditioner kan parallelliseras med de påfallande gamla formerna på många av gropkeramikernas fångstredskap. I Beckers studie är utgångsmaterialet mycket begränsat, men genom författarens analyser har det skjutit mellanneolitikums faktagränser långt in över områden, som tidigare voro hypoteser eller helt okända. Hans Christiansson

P. V. GLOB: Ard og Plov i Nordens Oldtid. Aarhus (Universitetsförlaget) 1951. Jysk arkaeologisk Selskabs skrifter, Bind I. De mest vägande inläggen rörande förhistoriska årdertyper har kom­ mit från Danmark (Sophus Muller, A. Steensberg, P. V. Glob). Den sist­ nämnde har nu i Ard og Plov i Nordens Oldtid gett en sammanfattande framställning av den hittills förda diskussionen rörande dessa redskap. Det danska materialet, som bekant i sitt slag det rikhaltigaste i världen, har författaren belyst med fynd från de övriga nordiska länderna och i betydande utsträckning även frän Europa i övrigt. Arbetet är förstklas­ sigt och rikt illustrerat med teckningar av författaren och fotografier. Inledningsvis klargör Glob sin terminologi. En förtjänst är att han tar upp den norsk-svenska termen ard (årder), önskvärt hade då varit med en till begreppen årder — plog överordnad term, förslagsvis plogdon, plogredskap el. dyl. Ordet plog användes därför ibland som gemensam beteckning för båda redskapen, vilket verkar störande. Till de enligt min uppfattning ofrånkomliga resultaten av Globs bevis­ föring hör dels att årdren nedlagts som offer, dels att de i stor utsträck­ ning hållits snett under körningen, varvid de kunnat verka som plogar genom att i någon män vända jorden. I förra fallet talar för Globs teori sådana fakta som att redskapen ofta nedlagts i ofullständigt skick, att mjuka träslag använts, där man i praktiskt bruk måst förutsätta hårt

148 LITTERATUR OCH KRITIK virke, och att fynden gjorts i mossar, ej vid eller i åkrar etc. Hans tanke att man vid offrandet begagnat en speciellt för detta uppfunnen konstruk­ tion (Norra Smedebyfyndet) synes mig dock ej övertygande. Synnerligen värdefull är hans på självsyn grundade genomgäng av hällristningarna från Bohuslän och Sjöalperna. Genom den nya avklapp- ningen av Litslebyristningen t. ex. har dess årder slutgiltigt kunnat föras till kroktypen. Tyvärr har ett hus byggts över det ena Finntorpårdret, varför någon tillfredsställande tolkning av detta ej kunnat komma till stånd; enligt Glob visar det kroktyp, enligt min mening snarare en typ med rak ås, för övrigt återgiven på annat ställe av samma ristning. Glob fasthåller vid sin gamla förklaring av vissa »Schuhleistenkeile» som stenbillar och framdrager som nytt belägg i Syrien funna triangu­ lära stenplattor med tänge. Själv har jag tidigare avvisat Globs teori under hänvisning till att träbiilar är med säkerhet belagda, varför tanken att man gripit till stenen som material knappast synes motiverad. Först ytterligare fynd torde kunna föra denna stridsfråga närmare sin lösning. I några kapitel berör Glob plogdonens ålder och användning samt den folktro som varit knuten till dem. Årdret har enligt Glob kommit till Norden redan med de första åkerbrukarna i tidig neolitisk tid, varvid hans hypotes om förekomst av stenbillar torde ha varit för honom av­ görande. Man måste i så fall bl. a. tolka den ålderdomliga förekomsten av spadbruk på Vestlandet och andra häll som sekundära, något som icke förefaller mig möjligt. Den här framförda kritiken hindrar på intet sätt konstaterandet, att Glob skänkt nordisk arkeologisk forskning ett standardverk av motsva­ rande art som Paul Leser skapat för etnologiens del med Entstehung und Verbreitung des Pfluges 1931. Glob har med sitt arbete lagt en pålitlig grund för fortsatta forskningar rörande jordbrukets centrala verktyg i förhistorisk tid. Detta har varit författarens avsikt och han har nått målet. Ragnar Jirlow

PAUL CAMPE: Lexikon Liv- und Kurländischer Baumeister, Bauhand- werker und Baugestalter von 1400—1850, Stockholm 1951. Paul Campes Lexikon är ett digert arbete. Det omfattar inte mindre än 645 sidor med uppgifter om nära 3 000 byggmästare, murare, timmer­ män och olika slags andra bygghantverkare (t. o. m. trädgårdsmästare och orgelbyggare) som varit verksamma i Livland och Kurland från medeltidens sista skede till 1800-talets mitt. Landskaps- respektive guver- nementsindelningen Livland och Kurland motsvarar det nuvarande Lett­ land jämte Estlands södra del. Dessutom sträcker sig flera av de upp­ räknade mästarnas arbetsfält långt utanför dessa gränser. Författaren var under Lettlands frihetstid i många år verksam som professor i arki­ tekturhistoria vid Rigas universitet. Han har redan tidigare vunnit stora framgångar som forskare, framförallt vid undersökningar rörande 1600-

149 LITTERATUR O CII KRITIK talsarkitekturens historia i sitt hemland. Här kan nämnas hans doktors­ avhandling om kyrkobyggnader i Lettland under den svenska tiden samt hans undersökningar om Rigas stadsportar och om 1600-talsbyggmästaren Rupert Bindenschu, vars förnämsta verk var Petrikyrkans eleganta spira i Riga, vilken förstördes 1941. Paul Campe är dessutom känd som spe­ cialist på kyrkklockor. I sina arbeten visar han sig vara en flitig arkiv- forskare. Vid sidan av sin verksamhet inom fornminnesvården i Bonn har han nu sammanfört sina under flera årtionden samlade uppgifter rörande Lettlands byggmästare och bygghantverkare. Med stöd av Humanistiska Fonden har arbetet givits ut i en stencilerad upplaga om 100 exemplar. Redan av det ovan sagda torde framgå, att arbetet har stor betydelse även för svensk arkitekturforskning. Bland de uppräknade mästarna ha enligt författaren över 80 haft direkt kontakt med Sverige. Antalet torde säkerligen kunna stiga, om man betänker att lexikonet upptar nära 1 250 mästarnamn från den svenska tiden i Lettland. Visserligen avser syn­ barligen en stor del av dessa anspråkslösa murare och timmermän, men de bidraga dock till att komplettera helhetsbilden. Antalet lettiska mäs­ tare är förvånansvärt stort, i synnerhet under den svenska tiden, då alla s. k. »undeutsche» mästare hade sin egen organisation. Namnen visa också i de flesta fall lettisk härstamning, fastän man delvis kan räkna även med andra nationer, ej minst med invandrade ester från Livlands norra del (detta torde bland annat bevisas av namn som Kitz, Pulk, Igauns = est). Ett stort antal mästare, särskilt de ledande krafterna, här­ stammar från Tyskland, men även italienare, fransmän, holländare m. fl. ha sökt sig till Riga eller senare till Mitau, det kurländska hertighovet. Författaren kan räkna upp sådana kända namn som Durer, Girardon, Fontcbasso, Rastrelli, Thorwaldsen m. fl., vilka alla haft mer eller mindre kontakt med Lettland. Ofta är det dock ganska vanskligt att fastställa nationalitet och hemort, varför ett av författaren sammanställt register över mästarna grupperade efter olika länder endast har begränsad be­ tydelse. I övrigt är lexikonet kronologiskt uppställt, vilket gör att man samtidigt får en viss översikt av mästarnas inbördes relationer, verk­ stadsförbindelser, byggnadsverksamheten o. s. v. Ett alfabetiskt namn­ register och ett mångsidigt sakregister ökar läsarens möjligheter att vägleda sig i denna uppgiftsrika bok. De flesta byggnadsverk, vilka av de i lexikonet uppräknade mästarna murats, timrats, utsmyckats eller inretts, ha blivit förstörda vid de många krig och härjningar som drabbat Baltikum. Även arkiven och bibliote­ ken, där författaren med enastående flit under sina bästa mannaår sam­ lat de nu framlagda uppgifterna, ha i större eller mindre utsträckning fått vidkännas eld och förstörelse, vilket gör att publikationen i fråga har en betydelse jämförbar med gamla sällsynta urkunder. Dessutom är det att anse som ett av de mest betydande resultaten av Paul Campes långa forskningsverksamhet. Armin Tuulse

150 LITTERATUR OCH KRITIK

OLGA ALICE NYGREN: Gudsmodersbilden i Finlands medeltidskonst (Helsingfors, 1951). Olga Alice Nygren, välkänd som författarinna till den utmärkta av­ handlingen »Helgonen i Finlands medeltidskonst» (Helsingfors, 1945), har här samlat en knippe bilder till Mariakultens belysning i det medel­ tida Finland. Illustrationsmaterialet omfattar höggotisk skulptur, sen­ medeltida altarskåp och kalkmålningar i de finska kyrkorna. Kommen­ taren är relativt knapp och i stort sett refererande, när det gäller de enskilda konstverkens bestämning och datering, men desto större ut­ rymme ägnas åt bildernas ikonografiska och andliga innehåll. Fram­ ställningen ger i själva verket i starkt koncentrerad form den medeltida Mariakultens historia i Västerlandet, flärdfritt och förebildligt klart berättad. Redogörelsen för motivens uppkomst och konstnärliga tolkning, växlande efter tidens andliga behov, ger besked om författarinnans djupa förtrogenhet med ämnet både i konsten och litteraturen. Ett och annat kunde vara att tillägga beträffande de enskilda konst­ verkens bestämning, bl. a. med utgångspunkt från svenskt material. Den lilla madonnabilden från Korpo skulle enligt en nyligen lanserad, väl­ grundad mening (A. Wolters, Der Engel aus Lonnig, i Form und Inhalt. Kunstgescbichtliche Studien Otto Schmitt ... dargebracht, Stuttgart 1950) vara rhenländsk eller rhenländskt influerat arbete. Den äldre, af Ugglas'ska teorien om ett direkt fransk-cisterciensiskt påbrå i vår ro­ manska träskulptur har därmed kommit att vackla. — En konsthistorisk analys av Mäter Dolorosa frän Sund och jämförelser med öja- och Hamra-mästarens verk skulle omedelbart lett bildens gotländska ur­ sprung i bevis. — Behandlingen av de höggotiska madonnabilderna följer i huvudsak Nordmans utredningar, men nog förefaller dateringen av den majestätiska Vår Fru i Pojo till 1300-talets mitt onödigt sen — i vart fall återgår hon på nordtyska förebilder av samma typ som den imposanta Mariabilden från Viol i Flensburgs museum, av Fritz Fugl- sang (Der Meister der Koseler Kreuzgruppe, Nordelbingen, Band 10, 1934, Abb. 4, s. 472) daterad till 1200-talets senare del. Liksom i den ovannämnda avhandlingen finner dr Nygren även här belägg för direkta konstförbindelser Finland—Östtyskland under medel­ tidens senare del, tecken till en finsk oavhängighet i konstnärligt avse­ ende i förhållande till moderlandet Sverige. Ett flertal prov på kcnst- import från Ostpreussen anföras, liksom östtyska drag i den inhemska konstalstringen påvisas. Emellertid förtjänar det betonas, att också i Sverige ett stigande inflytande från Östtyskland är märkbart under 1400-talets lopp i träskulptur, måleri, textil- och metallkonst. — I fram­ ställningen av Marie Kröning i altarskåpet från Nykyrko kan ett ikono­ grafiskt särdrag observeras, som tyder på östtysk proveniens eller öst­ tyskt inflytande: stick i stäv mot det allmänt vedertagna bruket i konsten sitter Maria vid Kristi vänstra sida. Enligt Legenda Aurea intog Maria platsen vid Sonens högra sida på ärones tron, och psalmen 44: 10, som

151 LITTERATUR O CII KRITIK

användes i det marianska officiet, säger: »Astitit regina a dextris meis in vestitu deaurato.» Den djärva omplaceringen av figurerna synes enbart konstnärligt betingad. Kristus välsignar Maria med höger hand, med vänster hand sätter han kronan på hennes huvud. Endast genom att Maria placeras vid Kristi vänstra sida kunna störande överskärningar undvikas i Kristi armställning. Det äldsta exemplet på en Marie Krö­ nings-komposition, där konstnären tagit sig denna frihet gentemot texten, är ett tympanon i Strassburgmunsterns södra tvärskeppsportal från 1200- talets mitt. Exemplet har icke vunnit efterföljd i Västeuropa — däremot finner man liknande kompositioner i den böhmiska konsten och dess lydländer under Karl IV och hans efterföljare. Förbindelserna Strass­ burg—Prag äro välbekanta (Nikolaus Wurmser, familjen Parler), och just vid 1300-talets mitt finnas talrika exempel i Tyskland, hur konst­ närerna sökt förebilder i 1200-talets katedralkcnst och delvis t. o. m. arbetat i en rent arkaiserande stil. Den sörjande Maria bär aldrig krona, säger dr Nygren. Nej, i regel icke, men det bör dock nämnas — även om det gäller rena undantags­ fenomen — att krönta Mariabilder förekomma både i norska och svenska kalvariegrupper i träskulptur från 1200-talet, kanske inspirerade frän England, där motivet kan påvisas i måleri från samma århundrade. — Att den sörjande Maria i en kalkmålning i Lärbro kyrka på Gotland skulle vara en fristående Mäter Dolorosa-framställning är felaktigt: kalvariegruppens övriga delar finnas ännu i behåll. Bokens bildmaterial är till större delen av ganska pauvert slag, men det minskar inte avhandlingens värde som en av de finaste introduk­ tioner till medeltidens Mariakult och dess spegling i konsten, som vi äga på svenska språket, skriven med en litet karg, finsk grace och ett allvar, som är det höga ämnet värdigt. Aron Andersson

NOTES AND REVIEWS

A Fragment of a Helmet, probably from Central Sweden. Birger Ner­ man examines a fragment (Fig. 1) of the top lath of the crest of a helmet from the Vendel Period. This, as possibly also the buckle-plate (Fig. 2) acquired at the same time by the Museum of National Antiquities, origi- nates from a cremation grave and is probably from Central Sweden. The exhibit is of particular interest, since it shows that during the Vendel Period helmets did not exclusively occur in the boat-graves with skele­ tons but also in cremation graves, as is the case in Gotland.

Two Eastern Bracelets of Bronze from the llth Century, Found in Uppland. Birger Nerman discusses two bronze bracelets from the llth century, of Baltic, probably Esthonian type. One of these (Fig. 1) was uncovered in a mound on the so-callcd Simlundabacken at Finstad,

152 NOTES AND REVIEWS

Skederid parish in Uppland, and the other (Fig. 2 a, b) was found in 1945 in a grave-field near Grindtorp, Venngarn, St. Olofs parish, Uppland. Previous to this only two finds of Baltic type from the Viking Age were known from Central Sweden, both from Uppland—one from the lOth, the other from the llth century. Numerous Baltic objects from the Viking Age, mainly from the llth century, are, however, known from Gotland, and also some from other parts of Sweden.

Directions for an Artistic Representation of the Story of the Passion in Vadstena Convent. Ina Friedlaender reproduces an addition to a Latin script written in the mid-15th century on two leaves of a Vadstena MS. in cod. A 22 in the State Archives, which consists of fragments found among Messenius' Collection of Annotations (Messenii Schedae). The writer—or his original—gives instructions for a painting of the Passion of Christ based on a Vadstena monk's five aspects of this.

Mural Paintings in Three Uppland Churches. Bengt Ingmar Kilström presents three series of mural paintings, which in 1950 were uncovered in Uppland. Thus an extremely valuable addition was made to the al­ ready existing collection of fine medieval frescoes discovered in this province. The very interesting paintings in Rö Church in Roslagen date from the 1460's or 1470's and belong to the native school of painting which reached its peak before the appearance of Albertus Pictor. The paintings on the vault of the porch of Markim Church, which date from about the same period as those at Rö, had been partially laid bare earlier. The paintings on the walls of the porch have now been uncovered and reveal and interesting and in these parts very rare representation of the seven virtues and the seven vices. The murals in Hållnäs Church, also uncovered in 1950, date from the beginning of the 16th century and form part of the rich group of eclectic paintings found in N. E. Uppland.

A Successful Copy. Agnes Geijer describes a copy of the famous Grö- dinge hanging which at the request of a private person was made by Föreningen Handarbetets Vänner (The School of Art Needlework) and presented to Grödinge Church. The design of the beautiful bluc-white double-weave is mainly derived from Byzantine silk textiles, but the adaptation of the motives to the double weaving technique, which requi- res an extremely severe stylization, is undoubtedly Scandinavian. In style the hanging belongs to the 14th century. The copy follows the scale of the original very closely, i.e. it has the same number of threads per cm, and the wool material used has, by special spinning methods, been made to resemble that of the original as far as possible.

Carl Axel Nordman reviews »Arkeologiska forskningar och fynd» (Archaeological Research and Discoveries), a commemorative work to mark the 70th birthday of H. M. King Gustaf VI Adolf. This publication

153 NOTES AND REVIEWS

is a collection of studies spänning an immensity of time and space: from c. 2 000 B. C. to the 16th century A. D., from Egypt to Norrland, from China via Italy, Russia and Europé to Peru. All the authors are specialists in their respective fields, and whether they present a synthesis of a vastly complex problem or an analysis of a minute detail, one can be assured of complete mastery of the subject. The book mainly comprises new discoveries, and the collection gives an idea of the extensive scope of Swedish archaeological research at the present time.

Andreas Oldeberg discusses »Handbuch der ältesten vorgeschicht­ lichen Metallurgie in Mitteleuropa» written by the famous German me- tallurgist and mine-director Wilhelm Witter, who died in 1949. Witter's metallographical research had aroused his interest in prehistoric prob­ lems, and he had published a number of valuable works dealing with the earliest history of copper and tin. The present posthumous work, edited and published by his collaborator Helmut Otto, may be described as a synthesis of Witter's scientific discoveries.

Andreas Oldeberg reviews Heinrich Quiring's »Geschichte des Goldes». The first part of the book deals with the deposits, extraction and history of gold in the Mediterranean region and Near East during the Stone-and- Copper Age and the Copper Age, a period of time which the author dates to 4100—2100 B. C. Egypt was the country richest in gold and, according to calculations made, produced no less than 700,000 kg of it during the period in question. The author then traces the history of gold through lhe Bronze, Iron and Middle Ages to more recent times. Quiring's studies of the history of gold have resulted in a work of lasting value, and the immense amount of factual information makes this an indispensable book for the archaeologist, the historian and the numismatist, too.

Hans Christiansson compares the two books »Innan Sverige blev Sve­ rige» (Before Sweden was Sweden) by C. A. Moberg and »Den grube- keramiske kultur i Danmark» (The Pit Pottery Culture in Denmark) by C. J. Becker in order to show the different way in which these two authors approach the question of fact versus hypothesis. Moberg is mainly concerned with the history of population and relevant migration prob­ lems against a climatic background. He replaces the Stone, Bronze and Iron Age classification by one based on the history of climate. Becker, with but few actual facts at his disposal, gives an ingenious interpreta­ tion of the occurrence of tanged arrow-heads in the Danish Middle Neolithie. Becker also advances a theory about the origin of the pit pottery culture in Denmark.

Ragnar Jirlow criticizes certain of the theories presented in P. V. Glob's »Ard og Plov i Nordens Oldtid» (Ard and Plough in Prehistoric Seandinavia). Glob has ascertained that lhe ard had been buried as a

154 NOTES AND REVIEWS grave-offering but his attempt to prove the existence of a distinctive type of ard intended for this particular purpose alone does not appear convincing to the reviewer. However, with this treatise Glob has en- riched Scandinavian archaeology with a work of reference comparable to what Paul Leser has given the ethnologists in his Entstehung und Verbreitung des Pfluges 1931.

Armin Tuulse gives an account of Paul Campe's »Lexikon Liv- und Kurländischer Baumeister, Bauhandwerker und Baugestalter von 1400— 1850», which comprises valuable information collected from archives and libraries during the course of several decades. These very archives and libraries have suffered extensive damage in the recent war, and thus the present work has the same importance as rare and ancient docu- ments. This publication is of special interest for those engaged in Swedish architectural research, since many of the masters enumerated had direct contact with Sweden.

Aron Andersson reviews Olga Alice Nygren's »Gudsmodersbilden i Finlands medeltidskonst» (The Holy Virgin in the Medieval Art of Fin­ land). He points out that the book presents the history of the medieval cult of the Virgin Mary in a highly concentrated form by means of illus­ trations taken from the medieval art of Finland. These comprise Mid- Gothic sculpture, Late Medieval triptychs and mural paintings. The accompanying commentary reveals the authoress' thorough knowledge of the subject both in art and literature. The reproductions are, un- fortunately, rather poor.

155 .S M Ä RRE M E DDE L A N DEN

Fig. 2. Lämningarna av St/ärneborg ligga orörda under den nya betong- överbyggnaden. — The remains of Stjärneborg lie untouched beneuth the new concrele superslructure.

De mycket betydande kostnaderna för arbetet har gäldats genom bi­ drag från Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien, de danska Carls­ bergs- och örstedtsfonderna, Tycho Brahefonden i Lund och Svenska astronomiska sällskapets planetariefond samt donationer från industri­ företag och enskilda personer. Den ledande kraften i företaget har varit professorn Nils Nordenmark. För arbetsledningen på platsen har svarat museiintendenten Harald Nilsson, byggmästaren Edvin Lundin (entre­ prenör) och patron Gösta Alm. Bertil Berthelson

NOTES

The Amber Finds from Vartofta Hundred in Västergötland. Louise Cederschiöld points out in connection with a presentation of the two finds of amber, the Museum of National Antiquities inv. nos. 3115 and 3556, which according to the inventory come from Vartofta hundred in Västergötland, that in spite of their being stated to derive from different places in the hundred they have, in fact, been shown to belong to one and the same find. For in each of these finds of amber there is one half of the same amber bead, as was discovered many years ago by Sune Lindqvist. From this von Post concluded—correctly, in the opinion of the authoress—that all the amber beads probably derive from the

222 NOTES

Meramossen bog at Nolgården in the parish of Kälvene. (See »Brons- äldersmanteln från Gerumsberget» [The Bronze Age Mantle from Ge- rumsberget] by v. Post, Walterstorff and Lindqvist.) The beads were probably placed in the bog as early as the Middle Neolithie. Amber beads shaped like double-edged axes are frequently found in passage-graves. On the other hand, the dagger included in the find cannot have been deposited until the Late Neolithie. It is likely to have been placed as an offering in the small pool or lake which was formerly on the site of the present Meramossen bog.

The Devastation of Sigtuna in 1187. The essay on the Karelian in­ vasion of Sigtuna in 1187 published in 1949 by the Russian historian J. P. Saskolski is critically reviewed by Adolf Schuck, who is of opinion that this predatory incursion was made at a time when Sweden had been weakened by succession disputes. The pagan enemies had devastated the town in August 1187 and had again attacked it in July 1188, when Archbishop Johannes of Uppsala fell in an encounter at the entrance to Sigtuna. There is an ancient tradition that a Swedish Earl (»Jarl») Johan, earlier active in Finland, was slain by pagan pirates in 1206 on an island in Lake Mälar. The reviewer associates this with a dynastic civil war which broke out in Sweden in 1205 and which led to the Swedish forces being withdrawn from Finland and thus gave Karelian fleets an opportunity of attacking Sweden. Their probable intention was to plunder Sigtuna yet again.

The Painter and the Devil. Ake Nisbeth relätes an incident mentioned in 1848 by N. M. Mandelgren concerning the 18th century paintings in Brandstorp Church and their master Johan Kinnerus, which clearly goes back to the legend in »Miracles de Notre Dame» about the painter and the devil. The difference is, however, that while the painter of the me­ dieval version is saved from the attacks of the devil by his picture of the Virgin Mary, the painter of the Protestant version protects himself with the Bible, by sitting on it when working.

Tycho Brahe'» Stjärneborg after Clearance. The remains of Tycho Brahe's observatory Stjärneborg, built in 1584, have, as reported by Bertil Berthelson, been cleared and are now protected by a concrete roofing. The superstruetures above ground and the fence enclosing the site have been built in the same style as the original construction.

223 SMÄRRE MEDDELANDEN scheiden lassen. Eines jedoch ist auffällig: die »Verkundung» an dem einen lubischen Schrankflugel in Doberan — der ja zur Ableitung des Flugels aus Toresund herangezogen wird — ist der »Verkundung» un­ serer Miniatur auffallend ähnlich. Diese Verwandtschaft geht uber das fiir den ikonographischen Typus damals Ubliche durchaus hinaus; aber gerade die Doberaner Verkundung ist »weniger englisch», sie wirkt schon wieder schwerer und nicht mehr so beweglich und graziös im Einzelnen wie im Gesamten. Doch muss irgendein Zusammanhang bestehen — ein Zusammenhang, der auf das zeitliche Vorausgehen der Miniaturen und auf deren Datierung um 1300 schliessen lässt, wie es auch nach dem Datum der Wienhäuser Deckenmalereien wahrscheinlich ist. Ohne den Glasmalereien in Lye oder dem Flugel aus Toresund werk- stattmässig verwandt zu sein, so sind doch die Miniaturen in Lime mit den Werken von Lye und Toresund, den beiden Tafeln aus Liigumkloster in Kopenhagen und den Lubecker Fresken (Hl. Geist Hospital; 1942 aufgedeckter Hl. Johannes im Dom) der englischen Kunst in gleichem Masse eng verbunden. Hans Wentzel

NOTES News of Bronze Age Finds. Birger Nerman publishes three remarkable objects from the Bronze Age. The first is a miniature axe of lead with the neck missing, found in Gotland (Fig. 1). The second object (Fig. 4), from Gotland, the upper part of a spiral-headed pin of bronze, is compared with two earlier known pins from Gotland (Fig. 5). Finally, the author tries to find parellels in Hungarian objects (Figs. 7—8) to the stränge artide of bronze (Fig. 6) made of two connected wheels, which also was discovered in Gotland.

Grave-finds with Iron Sickles from Västerhaninge. The cremation-pit finds from a grave-field at Västerhaninge are published by Carl-Axel Moberg. The finds derive from Period III of the Iron Age or the time immediately after, and coincide closely in type and content with other known relics from the pre-Roman (or partly Early Roman) Iron Age of Central Sweden. A Carved Stone from Lovö. Carl-Axel Moberg points out that a rather primitive sculptured stone discovered in 1950 on the island of Lovö in Lake Mälar shows some resemblances to other stones found in Södermanland and Uppland. Certain of these have been provisionally dated to the Early Iron Age or Migration Period. Word-blind Runic Artists. Magnus Olsen draws attention to certain »or- thographical» peculiarities which may indicate that the carver was »word- blind». The author cites as a typical example the way in which the famous Swedish carver and artist Asmund Karason has several times signed his beautifully decorated runic stones: qsmunrt instead of qsmuntr.

335 Bibliografiska Meddelanden från K. Vitt. Hist. och Ant. Akademiens bibliotek

Av Maja Lundqvist

Tidskrifter och samlingsverk inkomna under tiden 1/7 1952—30/6 1953

Acta pbilologica scandinavica. Dalarnas hembygdsbok. 1952: B. 22:1, 1952: M. Olsen, Nyköbing- Wester, Från psalmodikon till innskriften. kyrkorgel i nordvästra Dalarna. K. Akademien för de fria kon­ Ekerö förr och nu. 7. 1951: K. sterna. Meddelanden 1952: E. Nilsson, Runstenen på Skytte­ Lundberg, Det kristna kyrko­ holm. rummet. Ethnos. The Ethnographical mu­ Blekingeboken. 1952: R. Oden- seum of Sweden. 1952: G. Mon­ c r a n t s, Hörneborg. — A. H a in­ tell, Archaeological research in ni e 1 i n, Gravfältet vid Lugnet. — Central Asia by the Sven Hedin T. N o b 1 i n g, »Offerstenarna> i expedition. — S. Rydén, Chullpa Torhamn. Pampa — a pre-Tiahuanacu ar­ chaeological site in the Cochabam- Bromma hembygdsförenings Års­ ba region, Bolivia. A preliminary skrift. 1953: L.-G. Romeli, Stri­ report. — H. H. von derOsten, den kring minnesmarkerna. Geschnittene Steine aus Ost-Tur­ Bygd och natur. Utg. av Samfun­ kestan im Ethnographischen Mu­ det för hembygdsvård. 1952: I. seum zu Stockholm. Schnell, Nyköpingshus, slottet Fataburen. Nordiska museets och som återuppväcktes. — H. Seger­ Skansens årsbok. 1953: S. Svärd­ ros, Två omdiskuterade kraft­ ström, Bibel på väv och mur. En verksprojekt. — U. Lindgren, norrländsk målarskola under stor­ Hembygdens symboler. — G. ö h- maktstiden. — B. Wester, Orglar 1 u n d, Fornminnena i det ideella och orgelpositiv i Nordiska mu­ ungdomsarbetets tjänst. seet. Credo. Katolsk tidskrift. 19-52: Frän bergslag och bondebygd. 3/4: T. Lunden, Officiet för Sve­ 1952: S. B. F. Jansson, Runin­ riges skyddshelgons fest. Utg. och skrifterna i Närke. — B. W a 1 d é n, översatt. Den omstridda Engelbrektsholmcn.

338 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN

— J. Nerén, Genmäle [t. föreg.]. vägar och milstenar inom frihets- — M. C o 11 m a r, Biskoparna i milen kring Jönköpings slott. Örebro. — E. Lönnberg, Kyrk- Gärds härads hembygdsförenings värjor i Närke. Årsbok. 1953: A. R a n g e r, Linde- Från Borås och de sju häraderna. röds medeltidskyrka. 1952: K. Hultén, Några mål­ ningar från Ekedals säteri i Sjö- Göteborgs museum. Ärstryck, tofta. — I. Vallin, Kalenderstav 1951—1952: G. Stendahl, Kron- i Eriksbergs gamla kyrka. — F. huset i Göteborg. — Å. Fred­ Dahl, Kinnahus — Kinnaholm — sjö, Forngravarna i Härianda, Gö­ Kinnaborg — Kinnared. Et kilde- teborg. 1. Gravfält A. Ett bidrag kritisk problem fra Sveriges mid- till frågan om gravskicket i Väst­ delalder, et bidrag til »Erikskröni- sverige under århundradena före kan»s historie. — G. A. West- Kr. f. feldt, Glaciala relikter i Sjuhä- Handlingar angående Villands radsbygden. härad. 9. 1952: B. Järbe, Fynden Från ådalar och fjäll. 1952: P. frän borgen i Åhus. Söderlind, Oblater och oblat­ tillverkning i gången tid. — E. Haningebygden. Medlemsblad för Lundberg, Sundsvalls kyrka. — Haninge hembygdsgille. 3—4, 1952: K. G. Hjelmérus, Sättna kyrka. H. R u n q v i s t, Anteckningar om — A. Wiström, Hotagens kyrka. österhaninge kyrkas byggnadshis­ toria. — A. V. Ström, De äldsta — P. G i d 1 u n d, Anundsjö kyrka. namnen i österhaninge. (Förarbe­ — P. E. M e 11 b e r g, Gudmundrå ten till socknens medeltidshistoria.) kyrka. — K. H o v e 1 i u s, över- — G. Hellström, Herrgårdarna lännäs kyrka. i Västerhaninge intill 1800-talets Färgelanda. 1952—53: Hft 1: S. början. Ett bidrag till en komman­ A. H a 11 b ä c k, Dalslandskonst un­ de sockenkrönika. der 200 år. — — »En bilderbibel från ödeborgs fornsal.» Hantverk och kultur. Statens hantverksinstituts årsbok. 1951—52: Föreningen Gamla Halmstads C. H e r n m a r c k, De svenska riks­ årsbok. 1952: S. Granlund, Kir­ regalierna. sten Munks hus. — Halmstads kyr­ kas annotationsbok 1711—1725. Historisk tidskrift. 1952: 3—4: E. Carlsson, Erikslegendens histo­ Gamla Östersund. Årsskrift, 1952: ricitet. — S. Söderlind, Upp­ H. Wikström, Runstenen vid salakyrkans byggnadsprogram på östersundsbron år 1829. 1200-talet. Gotländskt arkiv. 1952: G. Ar­ K. Humanistiska vetenskapssam­ widsson, Husurnan från Ans- fundet i Lund, Årsberättelse. 1951/ arve i Tofta. — N. T i b e r g, Forn­ 52: M. P. Nilsson, Dionysos Lik- minnen vid Bunn. nites. — — Meddelanden frän Gudmundsgillets årsbok (Jönkö­ Lunds univ. hist. mus. (se nedan ping). 1952: G. Weiler, Gamla Lunds univ. hist. museum).

339 II I II LI O G R A F I S K A .17 B II I) B I. A V II B N

K. Humanistiska vetenskaps­ Småländska vaponfynd från ro­ samfundet i Uppsala. Årsbok 1952: mersk järnålder. R. Ekblom, Livvaktens gärd i Kalmar läns fornminnesförening. Jaroslav den vises Novgorod. — Meddelanden. 40, 1952: A-S. G. Ekholm, Etruskiskt och gre­ Schotte-Lindsten, Från ar­ kiskt i nordiska fynd. — K. B. betsfältet. Några anteckningar om Westman, Nägra anteckningar forskningar och fynd under 1951. till Sigfridsproblemet. — S. Lind­ — F. Rudbeck, Om ortvapen. — qvist, Den stora Jellingestenen. M. H., Guldskatten från Bostorp. Helsingerunor. 1952: G. Axel- Kulturen. En årsbok. 1952: Före­ Nilsson, Om bildinnehället i bo­ mål ur Kulturens samlingar i ord naden från Skog. Ett diskussions­ och bild. — M. Lindström, inlägg. — E. Wickberg, Kår­ »En bit af den olycklige Sturens böle skans. skjorta». — C. J. Lamm, Heliga tuppar och påfåglar. — S. Svens­ Julhälsning till församlingarna i son, Sydsvenska silversmycken. — ärkestiftet. 1952: N. Bergström, S. T. Kjellberg, Skruven. — En hälsingekyrka som kom bort. Ur en guldsmeds arbetsbok. — W. Nägot om kyrkan i Maråker. — H. Karlson, Silverkärl. — C. G. Holm, Pilgrimskyrkan i Kårböle. — B. I. Kilström, Om kyrkorna Lekholm, Guldsmedsteknik. i ett fyrförsamlingspastorat. [Hjäl- Stämpling av svenskt silver. staholm.] Landskommunernas tidskrift. 1953: C.-A. Moberg, Storkommu­ Julhälsningar till församlingarna nerna och kulturminnesvärden. i Skara stift. 1952: H. Widéen, Abbedissans spänne. Ett skaren- Lunds universitets historiska mu­ siskt bidrag till 30-åriga krigets rö­ seum. Meddelanden. 1952: M. P e- varhistoria. — O. Ulfvebrand, tersson & E. Olausson, Eine Stiftskrönika 1951/52. Kyrkor. mesolithische Fischreuse von Jons- torp, Schonen. — M. Strömberg, Jämten. Heimbygdas tidskrift II. Die Bestattungsformen in Schonen 1952: P.Nilsson-Tannér, Lock- während des Spätneolithikums. •— ne kyrka. — A. Nilson, Lövsås- L. H a 1 b e r t, A late bronze age kyrkan — en bondgård från medel­ burial in Halland. — R. C h a m- tiden. — H. Hvarfner, Yxa och bon & H. Arbman, Deux fours bila under jämtsk-härjedalsk järn­ å verre d'époque mérovingienne ä ålder. — A. Nilson, Fynd och för­ Macquenoise (Belgique). — B. värv. Jämtlands läns museums ac- Alenstam-Petersson, Irish cession 1952. imports into south Sweden. — E. Jönköpings läns hembygdsför­ Gustafsson, Wandmalereien aus bund. Meddelanden. 25, 1952 (Små­ dem 14. Jahrhundert in der Kirche ländska kulturbilder): M. S j ö- zu Skurup. — E. Cinthio, Eine b e c k, Utarmning och livsutrym­ Schöpfungsdarstellung in der Kir­ me i det förhistoriska och medel­ che zu Skurup. Rapports con- tida landskapet. — D. Selling, cernant 1'année 1951—1952: C.-A.

340 B I B I. I O G R A B I S K A MEDDELANDE N

Moberg, Ein Urnengrabfeld aus Campbell, Nordvästeuropeisk Asmundtorp. — L.-G. Kind­ brödkultur i Rigsbula. — 1952: F. ström, The Gantofta find. A Ström, Gudarnas vrede. — G. Scanian gold hoard from the migra­ Holmgren, Namnet Ladulås. tion period. Samfundet Sankt Eriks årsbok. Malmö fornminnesförening. Års­ 1952: G. Langenfelt, Huvud­ skrift. 1952: E. Bager, Rosen­ stadens namn. vingeska huset. Väggmålningar och byggnadsdetaljer. — H. Anders­ Situne Dei. Sigtuna fornhems års­ son, Husie kyrka 1830 och 1847. bok. 1949—50: S. A. Hallbäck, Tvenne beskrivningar kommente­ Sigtunabygdens forna försvar. — rade. — 1953: E. Bager, Kring två J. G a 11 é n, Dominikanerkonven- Malmöguldsmeder. tet och dess funktioner under me­ deltiden. — B. Gejvall, Sigtuna Norrbotten. Norrbottens läns kloster. Utgrävningar 1895—1950. hembygdsförenings årsbok. 1950— — C. G. U. S c h e f f e r, Kung Eriks 51: H. Beskow, Norskt och och herr Hennings vapen i Sigtuna svenskt i norr. — J. Blomqvist, Mariakyrka. — A. Schuck, Vem Handel och samfärdsel i Norrbot­ var Jon Jarl? ten före stadsbildandet. — I. Ser­ ning, Ett intressant fornfynd Skansvakten. Elfdalens hem­ [ringspänne frän Bergfors]. — 1952: bygdsförenings midsommartidning. E. Bergman, Guldsmeder i Lu­ 1952: H. Hva rf ner, En älvdals­ leå och Piteå på 1600-talet. Iden­ yxa från 600-talet. — 1R53: N. O. tifiering av tre guldsmedsstämp­ E m n é u s, Något om kapellen i lar. — Ph. Fjellström, Lapsk Evertsberg och Åsen.—H.Hvarf- benornamentik. — E. M a n k e r, n e r, Fynd av yxa och järnstycke Tidlös offerplats. En undersökning från Älvdalen. — E. A., Ännu en vid Råstojaure. yxa från 600-talet. Rig. 1952: 3/4: G. Ekström, Stenbrohult i forntid och nutid. Äldre kyrksilver i Västerås stift. — Utg. av Hembygdsföreningen Linné. 1953: 1/2: K. Maj:ts direktiv för 5. 1952: S. Lindblad & E. H. utredning av frågan om åtgärder Anderek, Fasta fornlämningar. till skydd för kulturhistoriskt Inventering. — E. H. Anderek, märkliga byggnader, givna den 6 Fornfynd i Älmhult och Stenbro- mars 1953. — B. Berthelson, hults församlingar. Inventering. Byggnadsskydd i Sverige. Några Stockholms stads museinämnd. erfarenheter och synpunkter. — H. Redogörelse för verksamhet under Langberg, Bygningsf redning i år 1950 (tr. 1952): G. Selling, Ak­ Danmark. — G. Berg, Några ord tuella problem i engelsk kultur­ om skyddsåtgärder för kulturhis­ minnesvård. — 1951 (tr. 1952): M. toriskt märkliga byggnader i Eng­ Biörnstad, Arkeologiska under­ land. sökningar i södra Spänga somma­ Saga och sed. K. Gustav Adolfs ren 1951. En preliminär redogö­ akademiens årsbok. 1951: A. relse.

341 BIBLIOGRAFISKA .17 B D II Ii I. A N 77 B V

Stockholms stifts julbok. 1952: Lindqvist, Några anteckningar O. Källström, S:t Göran går om uppländskt kyrksilver. under jorden. Upplands fornminnesförenings Svensk tidskrift. 1952: C. J. Tidskrift. 47:3, 1952: B. Lund­ Lamm, Atomålderns museum. — berg, Tröghbolagh. Skogshushåll­ B. Nerman, Runskriftens upp­ ning, territoriell indelning och komst. — C. G. U. Scheffer, skatt i Trögd under medeltiden. Göteborgs vapen. — S. Tunberg, Vadsbrobygden. 8 (1949): G. Svensk genealogisk medeltidsforsk­ Carshult, Utgrävningen pä ning. platsen för Undenäs gamla kyrka. Till hembygden. En julhälsning — S. Tunberg, Västergötland till församlingarna i Strängnäs och dess plats i Sveriges historia. stift. 1952: M. Coll mar, Sträng­ — M. Mannerfelt, Om Vadsbo näs stifts medeltida gillen. — E. härads trafikleder. — G. Ulle­ Erici, Den 100-åriga öjaorgeln nius, Skeppssättningarna vid och dess mästare klockaren Eric östra Böckersboda i Lyrestad. Adolph Setterquist i Hallsberg. Olof Sundholms anteckningar om Några blad ur Strängnäs stifts Bällefors. äldre orgelhistoria. — Förnyade K. Vetenskaps-societeten i Up­ helgedomar: G. Gunolf, Helgesta sala. Årsbok 1952: S. Lindqvist, kyrka. — H. Hasselmyr, Tyss- Stenåldersperspektiv. linge kyrka. — S. Ljunggren, Hovsta kyrka. Vår bygd. Hallands hembygds­ förbunds årsskrift. 1951: E. Sal­ Tjustbygdens kulturhistoriska vén, S:t Olofs kapell i Tylösand. förening. Meddelande. 9 (1951—52): — L. H a 1 b e r t, Vapnöhögarna. Th. Linderoth, Trisrum, Löpta — A. Ejwertz, Socknen som och Okna, Tjusts äldsta socknar. kungen bytte bort. — 1952: L. Bo­ Ett apropå till den nya kommun­ lin, Hembygdsvården och natur­ indelningen. skyddet. — H. Arbman, Kors­ Tumathorps Sanct Knuts gille. gata gravfält i Träslövs socken. — Tankebok, 1949: C. Wallin, Knut A. Tell, Greve Jakobs borg på den helige och sydöstra Skåne. — Hunehals. — A. F. Wetter- Tumathorp •— en död stad med q v i s t, Kungsbacka kyrka reno­ levande minnen. — G. Åberg, verad. — E. Salvén, Ljudande S:t Knut i österled — S:t Knut på malm. Två klockstaplar [Halmstad. Österlen. — 1C50: J. Sahlgren, Tylösand]. — Från en konserva­ Sockennamnen på Österlen. — C. tors ateljé. — M. W : s o n Lil­ Wallin, Sydöstra Skåne i litte­ liehöök, Lilliehöökska gravko­ raturen 1945—1950. ret vid Abilds kyrka i värdigt Täl je bygden. 1953: C. von skick. Warnstedt, Salems socken un­ Vänersborgs söners gille. Års­ der medeltiden. skrift. 1952: A. Oldeberg, Ett Uppland. Upplands fornminnes­ märkligt järnsvärd från Höganäs förenings årsbok. 1952: I. Wilcke- i Skåne.

342 B I B L I O G R A F I S K A M B D D B I. A N DEN

Västerbotten. 1952: O. Arn- Fra Frederiksborg amt. 1952: V. q v i s t, Bidrag till kännedom om la C o u r, Flynderborg. — H. S t i- orgelbyggeriet i norra länsdelen. — e s d a 1, Den gamle Vaerebro. — J. C.-A. Moberg, Endast efter eller Steenberg, Skibby kirke. •— H. även under hällkisttid? Om skaft­ Henningsen, Kirkeskibe i Fre­ hålsyxor och rosen i Norrland. — deriksborg amt. 1953: I. Serning, Vikingatidsfynd Fra Himmerland og Kjaer her­ från Romelsön. red. Aarböger udg. af Hist. Samf. Östergötlands museums vänner. for Aalborg Amt. 1951: J. A. P e- Årsberättelse. 1952: K. A. Gus­ d e r s e n, Helligdomme og tingste- tawsson, Domarringen vid Nässja. der i Hellum herred. — Hellig­ domme og tingsteder i Hindsted Östergötlands och Linköpings herred. — 1952: S. Nielsen, Et stads museum. Meddelanden. 1951 blad af hedens historie. — Otte- —53: I. Henschen, Robert Doug­ bakken i Skivum. — S. Vester­ las' bordtäcke. — B. Alensta m- gaard Nielsen, Offersten fra Petersson, En merovingisk me­ jernalderen. dalj som kulturspegel. Fra Randers Amt. 1952: Mellerup- Aarböger for nordisk oldkyndig­ krucifikset. — Z. K. Zacharias- hed og historie. 1951: G. Galster, s e n, Kirkeruinen ved Kirkedal. — Poul Nörlund. — B. Brorson O. W. Hansen, Fra Randers mu­ Christensen, Om konserve­ seums arbejdsmark. — J. E x n e r ring af mosefundne traegenstando. [m. fl.], Större arbejder ved Ran­ — A. Baeksted, Begravede ru­ ders amts kirker. — O. P a 1 u d a n, nestene. — C. J. Becker, Magle- Thorsager kirke, Jyllands rund- mosekultur på Bornholm. — M. kirke. Mackeprang, Christi lidelses- Fra Ribe Amt. 1952: G. Hatt, redskaber — »Christi vaaben». En En jernalders brönd i Torrup. arkaeologisk-heraldisk skitse. — P. S i m o n s e n, Nye fund fra Him- Fra Viborg amt. 1952: N. P. merlands erteböllekultur. — H j. R. Munk, Fra Vorde kirke. — H. Höland, Skandinaviske minnes- H e i 1 e s e n, Om gråbrödernes merker i Amerika fra det fjorton­ fordrivelse fra deres kloster i Vi­ de aarhundrede. borg. Bornholmske samlinger. 33, 1953: Fynske Aarböger. 4:3. 1952: V. H. H e 1 b ae k, Saedodder og korn la C o u r, Voldsted ved Höjskov- gård. paa Bornholm i det 13. aarhund­ rede. — H. Henningsen, Kir- Geografisk tidsskrift. 1951: H. keskibe pä Bornholm. Larsen, De dansk-amerikanske Fortid og nutid. Bd 18:4. 1952: Alaska-ekspeditioner 1949—50. J. Hvidtfeldt, Dansk lokalhis- Historisk samfund for Aarhus torie gennem 50 år. — T h. Ma­ stift. Aarböger. 45, 1952: H. S t i e s- thiassen, Provinsmuseernes d a 1, Kaersgaard voldsted. — S. gravningen A a. Bay, Horsens aeldste sogne-

343 B I B I. I O G R A F I S K A MEDD B L A N I) B N

kirke. — H. Henningsen, 1952. — K. V. Chrisensen, Kol­ Kirkeskibe i Aarhus og Skander- borg voldsted. borg amter. Kuml. Årbog for Jysk arkeolo­ Acta borealia (Tromsö museum). gisk selskab. 1952: M. ö r s n e s- B. Humaniora. 1, 1952: T h. S j ö- Christensen, En gravhöj i Se- vold, Oldsaksamlingens tilvekst vel sogn. — E. Thorvildsen, 1940—1949. Menneskeofringer i oldtiden. Jem- Bergen. Universitetet. Årbok. His- alderligene fra Borremose i Him­ torisk-antikvarisk rekke. 1951: U. merland. — A. K r a g h, Stenalde­ S. Linder Welin, De kufiska rens flintteknik. — S. Skov, Et mynten i silverskatten frän Slög- middelalderligt skibsfund fra El- stad i Stranda. — C. J. S. M a r- tang Vig. — H. Norling-Chris­ strander, Rosselandssteinen. tensen, Gravfund fra Borrits- By och bygd. Norsk folkemuse­ hoved med romerske glas och ums årbok. 1950—51: P. Gjaer- bronzckar. — P. J. R i i s, En jydsk d e r, En gruppe middelalderske antiksamling. — S. Vester- gaard-Nielsen, Stendynge- portaler. grave fra jaettestuetid. — P. R i i s- Föreningen til norske fortids- m ö 11 e r, Fröya fra Rebild. — J. minnesmerkers beväring. Årbok Werner, Nörrejyske broncebael- 1951—52: A. Nygård-Nilssen, ter fra jernalderen. — H. Ander­ Europa gjenreiser sine kulturmin­ sen, Fra tomten af en slöjfet höj. nen — R. Hauglid, Peisens inn- Fem stadier af en gravhöjs histo­ föring på bygdene i Norge. Et pro­ rie. — C. G. Schultz, Jellinge- blem og en hypotese. Akers­ baegeret — vor aeldste kristne hus slott. Bruk og möblering. Inn- kalk? — H. Andersen, Vinter- stilling fra den sakkyndige Akers- udgravning i Braa. huskomités monteringsudvalg. Det antikvariske arbeid. Lolland-Falsters historiske Sam­ Hardanger historielag. Hardang­ funds Aarbog, 1952: T. Mathias­ er. Tidsskrift. 1952: O. K o 111 v e i t, sen, Traehjaelmene fra Uglemosen. Krossar og krossnamn — katolske — R. Bertouch-Lehn, Histo­ millomalderminne. — Horg og kross riske minder på Sydlolland. — O. på Aksnes. A n d r u p, Leonora Christinas krucifiks. Historielaget for Sogn. Tidsskrift. 15, 1952: P. H. B ö t h u n, Om vei- Sprog og kultur. Bd 19: 2/4, 1952: ding i gamal tid. J. Nielsen, En bemaerkning om Naturen. 1952: A. H e i n t z, Ny­ den yngre runeraekke. ere funn av fossile primater og Sönderjydske årböger. 1952: 2: G. menneskenes avstämning — E. Schutte, Anglerne, det evige Barka, Norröne folk i Amerika. stridsaemne. — A. Bjerrum, 1953: 8: S. Marstränder, Det Anglernes hjemstavn. Replik. indo-europeiske urhjem. Vejle amts aarbog. 1952: S. S k o v, Norsk tidsskrift for sprogviden- Oldsagsamlingen i Kolding 1877— skap. 16. 1952: G. H ö s t, To danske

344 li 1 B L I O G R A F l SK A .17 B D D B I. A N I) B N runeinnskrifter. [Asmild, Rimsö.] Viking. Utg. av Norsk arkeolo­ — Til Sigtuna og Canterbury form­ gisk selskap. Bd 16,1953: S. G r i e g, lene. — C. J. S. Marstränder, A. W. Brogger, 1884—1951. — C. J. Om innskriften på sölvfibulaen fra S. Marstränder, De nordiske Freilaubersheim. runeinnskrifter i eldre alfabet. Det Norske videnskaps-akademi Skrift og språk i folkevandrings­ i Oslo. Skrifter. 1951:2: J. Peter­ tiden. — S. Grieg, Drikkehornet »Slökkefri» fra Vistad i Mo, Tele­ sen, Vikingetidens redskaper. mark. — H. P. L'0 range, Trelle­ Det K. Norske videnskabers sel- borg—Aggersborg og de kongelige skab (Trondheim). Forhandlinger, byer i östen. 1951: S. Marstränder, Nye helleristningsfunn fra Gauldal. 1— Ml og heim. Rogaland historie- 2. — Skrifter, 1S50—51: A. O. og settesogelag. 1952: A. B ae r- J o h n s e n, Om erkebiskop öy- h e i m, Har Stavanger domkirke steins eksil 1180—1183. — Museet, hatt en statue av St. Svithun? Arsberetning, 1950: O. A. D i g r e, östfoldarv. Årbok for Ostfolds Myntfunnet fra Dronningensgt. 10, museer. 1 (1948—50), (tr. 1952): E. Trondheim. En forelöpig modde- Johansen, De förste hellerfunn lelse. — S. Marstränder, Den i Söröst-Norge. antikvariske avdelings tilvekst 1950. Stavanger museum Arbok 1951 (tr. 1952): J. Petersen, Stavang­ Corolla archaeologica in hono­ er museum 75 är. — Forhistoriske rem C. A. Nordman. 1952: O. A h 1- gärdsanlegg i Rogaland. Undersö- b ä c k, Några åländska ortnamn kelser gjennom 25 år. — Oldsak­ från järnåldern. — J. Brönd­ samlingens tilvekst 1951. sted, Omkring indoeuropaeerpro- blemet. — A. Bugge, Omkring Sunnhordland. Utgj. av Sunn- »Syndebukken» i Stavanger dom­ hordland folkemuseum og sogelag. kirke. — V. G. C h i 1 d e, The West 1948: E. Horneland, Gamel- Baltic, Britain and the South: some kyrkja og kapellet på Valen i Vale­ new links. — N. Cleve, En kyr­ strand. Gåvor og gjevarar. — 1950: kogård från korstågstiden. — K. O. H a v r o, Holsnöy kloster. — K. Friis Johansen, Et bidrag til S y d n e s, Gjerdekyrkja i Etne. — ryttersporens aeldste historie. — B. 1951: K. Syd nes, Ei utgreiding Granberg, Myntfyndet från med vegvisar. — B. A a r b ö, Storkyro. II. Den numismatiska ut­ Kongsgarden på Fitjar. — 1952: redningen. — M. Hirn, Hur man K. Robberstad, Jordeiga til under 1800-talet tagit vård om S. Holsnaklosteret. — Noko um gamle Henriks kenotafium i Nousis. — tingstader. •— Eit ting for Holsna- O. af Hällström, Gravrösen klosterfolk i 1666. — K, S y d n e s, från tidig järnålder i Pojo socken. Aakra-kyrkja. — T. I. 11 k o n e n, Muutamia. Vestfoldminne. 1952: H. Hou­ pyyntiin liittyviä vanhoja esineitä. gen, Larvik og Larviksbygdene i — J. Leppäaho, Constantinus förhistorisk tid. Rex. — S. Lindqvist, Ringkod-

345 BIBLIOGRAFIS K A .17 BDDELA N D B N

jan. — V. Luho, Huittisten hirven- Nordenskiöld-samfundets tid­ päänuijan ajoituksesta. — C. F. skrift. 1949: A. Boéthius, Pom­ Meinander, Myntfyndet från peji sett i dess sammanhang med Storkyro. I. Fyndets arkeologi. — grekernas och etruskernas städer B. Nerman, Nägra likarmade och med Rom. — C. F. Meinan­ svenska spännen ifrån yngre Ven­ der, Malmsby—Böle—Gesterby. En deltid och deras ättlingar. — J. arkeologisk fyndtrio från östra Ny­ Petersen, öygarden på vestre land. — 1950: C. F. Meinander, Åmöy. — L. Pettersson, Kring Finlands äldsta metallyxa. — 1951: några karelska bord i Finlands Na­ C. F. Meinander, Om de för­ tionalmuseum. — R. P y 1 k k ä- historiska dateringarnas vansklig­ n e n, Isonkyrön »paavilliset» alt- het. —1952: V. Groundstroem, tarikaapit. — L. -1. Ringbom, Etruskerproblemet och dess arkeo­ Sankt Henriks gravkyrka i Nousis. logiska aspekt. — M. Sauramo, Radioaktiivi- Suomen museo. 59, 1952: A. Ä y- nen hiili ajoituskeinona. — G. r ä p ä ä, Steinzeitliche Nachbil- Schwantes, Die Seedorf-Stufe. dungen von Bootäxten. [Ref.] — M. — B. Thordeman, Dateringen Roussel, Le calendrier runique av Sankt Henriks kenotaf i Nousis. de la Bibliotheque Sainte-Gene- — A. Tuulse, Dryckeshorn som viéve. — I. T a 1 v e, Zur Verbrei­ symbol i Estlands medeltida konst. tung der Kirchenschiffe in Finn­ — T. Vahter, Varsinaissuoma- land und Estland. •— E. Kartano, lainen kaarihuntu. — K. Vil­ Das Kloster Syväri [Ref.] — J. J u s- kuna, Kirchliche Trinkhörner. — s i 1 a i n e n, Die Kegeldarre [Ref.] N. Åberg, Den historiska relatio­ — E. Kivikoski, Die archäo­ nen mellan folkvandringstid och logische Bibliographie Finnlands Vendeltid. — A. Äyräpää, Me- 1944—1950. galiittisia koristeaiheita kampake- ramiikassa. Åländsk odling. Årsbok 19-52: M. D r e i j e r, Strövtåg kring mäster Finskt museum. 59, 1952: B. Adams av Bremen Nordenframställ­ Granberg, Arabiska mynt frän ning. — C. F. Meinander, En ett skelettgravfält på Kjuloholm i punktcirkelornerad benspets i Kjulo sn. — C. A. Nordman, Ålands museum. — V. Nyman, Svenska emaljarbeten från 1300- Matthias Grunerus. Praepositus talet. — M. H i r n, St. Henriks ke- Alandensis 1739—1765. — C. B. notofium i Nousis kyrka. Liewendahl, Renässansstopet i Lemlands kyrka. — 1953: M. D r e i- Historiska och litteraturhisto­ j e r, Ålands landskapsvapen och riska studier. 27/28 (Sv. litteratur­ kommunvapen. — En studie rö­ sällskapet i Finland 335). 1952: G. rande Florensdokumentets svenska Kerkkonen, De danska kors­ rike. — Arkeologiskt nytt f rån tågens hamnar i Finland. Några Åland 1952. — C. F. M e i n a n d e r, synpunkter och ett försök till lo­ Tjärnan. Ett boplatsfynd från yng­ kalisering. — G. S c h i 1 d t, Konst re bronsåldern. •— V. Nyman, och historia. Finströms kyrkas 1600-talsinteriör.

346 INNEHÅLLET I FORNVÄNNEN ÅRGÅNGARNA 1944-1953 (Bd. 39-48)

ADLER, F. Stralsund 1947. 194S s. 156—15S.

AHNLUND, NILS. Engelbrekts gravskrift. 1940 s. 2S1—289.

ALFÖLDI, ANDREAS. Wikinger und Reiterhirtcn. Kleine Bemerkungen zu den Verbindungen ihrer Kunstindustrie. Med 5 lig. 1949 s. 1—22.

ALTHIN, CARL-AXEL. Agerödsutgrävningarna. Undersökningar av mesolitiska boplatser i Skåne 1946—47. Med 4 fig. 1947 s. 348—353. Bäckaskogs- och Lummclundagravarnas ålder. Med 2 fig. 7957 s. 360—364. John-Elof Forssander. In memoriam. 1944 s. 45—47. Anmälan av: Danske Oldsager. I. .Eldre Stenålder af Therkel Mathiassen. Köbenhavn 1948. 1948 s. 183—184.

ANDERSEN, HARRY. Rävsalstencns Indskrift. 1947 s. 306—313.

ANDERSSON, ARON. Amerikansk resa . Med 2 fig. 1950 s. 175—181. Anmälan av: Nygren, Olga Alice: Gudsmodersbilden i Finlands medeltidskonst. Helsing­ fors 1951. 1953 s. 151—152. Roosval, Johnny: »Gotländsk Vitriarius.» Stockholm 1950. Med 2 fig. 7957 s. 254—267. Wentzel, Hans: Meistcrwerke der Glasmalerei. Berlin 1951. 1953 s. 45—50.

ANDERSON, IWAR. Ett å propos till fyndet av en varmluftsugn i det s. k. biskopshuset i Vadstena. Med 11 fig. 1950 s. 182—191. Häveröstapeln. Med 10 fig. 1944 s. 348—355.

ARBMAN, HOLGER. Axel Bagge. In memoriam. 1953 s. 200—205.

347 INNEHALL 1944—1963

Det sjunde nordiska arkeologmötet den 22—25 augusti 1948. Med 2 fig. 1949 s. 61—70. En medeltida ryttarakvamanil från Vä kyrka. Med 1 fig. 1947 s. 48—50. Nordborna i Normandie. En planerad undersökning. Med 2 fig. 1949 s. 362— 366. Stildrag i folkvandringstidens konst. Med 13 fig. 7945 s. 88—707. 1946 års utgrävning i Ageröds mosse, Munkarps socken, Skåne. 7947 s. 776—178.

ARNE, T. J. »Austr i Karusm» och Särklandnamnet. Med G fig. 1947 s. 290—305. Birkagrav.en nr 632 och kejsar Theophilos' mynt. 1946 s. 216—232. Biskop Osmund. 1947 s. 54—56. Den internationella akademiska unionens sammanträde 1 Bruxelles 1947. 1948 s. 43—48. Den internationella unionens 22:a sammanträde 1 Bruxelles 1948. Med 2 fig. 1948 s. 250—254. Ett 2000-ärigt kinesiskt hus funnet i Sydsibirien. Med 2 fig. 1949 s. 169—173. Friedrich Sarre. In memoriam. 1946 s. 166—767. Hugo Obermaier. In memoriam. 1947 s. 181—182. Anmälan uv: Field, Henry: Contributions to the Anthropology of Iran. 1947 s. 364—369. Herzfeld, Ernst: Iran in the Ancient East. Archaeological Studies presented in the Lowell lectures at Boston. 1947 s. 364—369. Piggott, Stuart: The Chronology of Prehistoric India. 1948 s. 58—59. Wheeler, R. E. M.: Arikamedu: an Indo-Roman Trading-Station on the East Coast of India. 1948 s. 58—59.

ARRHENIUS, OLOF. Förhistoriska bebyggelser antydda genom kemisk analys. Med 2 fig. 1950 s. 59—62. Åldersbestämning med radioaktivt kol (C14). 7949 s. 246—247. Åldersbestämning med radioaktivt kol (C14). Med 1 lig. 1951 s. 251—252.

AXEL-NILSSON, GÖRAN. Jakobs kyrkas sydportal. En omstridd stockholmsportal och dess mästare. 1946 s. 233—241.

BAGGE, AXEL. En nyupptäckt keramikboplats i Roslagen. Med 1 fig. 1947 s. 57—59. »Korphacka» frän Tryserum i Småland. Med 1 fig. 1947 s. 180—181. Ett märkligt skelettfynd frän gänggriftstiden. 1947 s. 248—249. Nya fynd och forskningar rörande Sveriges äldsta bebyggelse. 1947 s. 354—358. Flintyxa med träskaft från Södermanland. 1948 s. 54. Johan Alin. In memoriam. 1945 s. 50—52. Knut Kjellmark. In memoriam. 1944 s. 237—270. Några ord med anledning av Sten Florins inlägg rörande »Stenålderslandskapet Södermanland». 7950 s. 56—59. Om »Vråkulturen» ännu en gäng. 7950 s. 251—254. Snörkcramikboplatscn vid Rosenlund, Hjulberga, Ekers sn, Närke. Med 8 fig. 1949 s. 131—151. Stenålderslandskapet Södermanland. 194S s. 352—360. Till frägan om den nordiska stenålderskeramikens terminologi. 7952 s. 236—239. Tjugo års nordisk stenåldcrsforskning. Översikt. 1946 s. 52—67, 777—72*.

348 I[\ \ HH ÅLL 19 4 4—1953

Anmälan av: Brogger, A. W.: Det norske folk i oldtiden. Oslo 1925. 1946 s. 124. Bröndsted, Johannes: Danmarks Oldtid I. Stenalderen. Köbenhavn 193S. 1946 s. 118—779. Bröndsted, Johannes, & Mathiassen, Therkel: To hundrede danske oldsager. Köbenhavn 1941. 1946 s. 119. Böc, Johs: Fangstmann og bumann. I samlingsverket Norsk kulturhistorie. Billeder av dagligliv gjennem ärtusener, utg. av A. Bugge og S. Steen. Bd 1. Oslo 1938. 1946 s. 126. Childe, V. Gordon: The dawn of european civilization, London 1925; 2:a fullständigt omarbetade uppl. 1939. 7946. s. 57. — The forest culturcs of Northern Europé, a study iu evolution and diffusion. The journal ol the Royal anthropological institute of Great Britain and Ireland, vol. LXI 1931.7946s. 67. — The mesolithic and neolithie in Northern Europé, Man 1943. 1946 s. 61. Clark, J. G. 1).: The mesolithic settlement of Northern Europé. A sludy of the food-gathering peoples of Northern Europé during the early post-glacial period. Cambridge 1936. 1946 s. 59—60. Ekholm, Gunnar: Forntid och fornforskning i Skandinavien. Stockholm 1935. 1946 s. 57. — Från urtid till historia i Norden, översikt av de nordiska folkens uppkomst­ historia enligt senaste forskningsresultat. Stockholm 1938. 7 946 s. 58. — Nordischer Kreis. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, Bd IX, 1927. 7946 s. 54. Europeus, se Äyräpää. Forssander, J. E.: Sveriges förhistoriska bebyggelse. Samlingsverket »Svenska folket genom tiderna» utg. av Kwert Wrangel. Malmö 1938. 7946 s. 120. Gjessing, Gutorm: Norges steinaldcr. Utg. av Norsk arkeologisk sclskap. Oslo 1945. 7946 s. 726—727. Glob, P. V.: Danske Oldtidsminder. Köbenhavn 1942. 1946 s. 119—120. Hawkes, C. F. B.: The prehistoric foundations ot Europé to the mycenian age. London 1940. 7946 s. 57. Kunkel, Otto: Ostsee. Forschuugsabriss und Schriflennaihwcis zur Urge­ schichte der Ostseelander. Pauly-Wissowa-Kroll, Bealenzyklopädie der klassischen Altertumswissenschaft, Bd XVIII, 1941. 1946 s. 54—55. Lindqvist, Sune: Svenskarna i heden tid. I serien »Orientering i aktuella ämnen». Stockholm 1935. 7946 s. 120—121. — Svenskt forntidsliv. Ibid. Stockholm 1944. 7946 s. 120—121. Menghlin, O.: Die mesolithische KulturenlwicUlung in Europa. XVII Be­ richt der Römisch-Germanischen Kommission 1927. 7946 s. 60. Munthe, Henrik: Om Nordens, främst Baltikums senkvartära utveckling och stenåldcrsbebyggelse. Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens Hand­ lingar, 3:e serien, bd 19, no. 1. Stockholm 1940. 7946 s. 722—724. Nordman, C. A.: Den yngre stenåldern i Mellan-, Väst- och Nordeuropa. Friis-Johansen, De förhistoriska tiderna i Europa II, Stockholm 1927. 7946 s. 55—56. — Germanen und Finnen in der Vorgeschichte Finnlands. Mannus 29, 1937. 7946 s. 128. — Kultur och folk i Finlands forntid. Skrifter utg. av Svenska litteratursäll­ skapet i Finland CXCVIII, Förh., Ny följd 4. Helsingfors 1928. 7946 s. 72«. — The eultures and peoples of prehistoric Finland. The journal of the Royal anthropological institute of Great Britain and Ireland, vol. LXI 11, 1933. 7946 s. 128. Nordmann, V.: Fossil man in Denmark. International Geological Congress. Report of the XVI session. Washington 1933. 7946 s. 58. — Menneskcts invandring til Norden. Danmarks Geologiske Undcrsögclse, 111 R;ekke. Köbenhavn 1930. 7946 s. 59

349 INNEHALL 19 4 4—1953

Primitive tider i Norge. En oversigt ovcr stenalderen. John Griegs forlag. Ber­ gen 1922. 7946 s. 124—125. Schwantes, Gustaf: Die Vorgeschichte Schleswig-Holsteins. Stein- und Bronzezeit. Pauls und Scheel, Geschichte Schleswig-Holsteins. Bd I. Neu­ miinster 1939. 1946 s. 117—118. — Nordisches Paläolithikum und Mesolithikum, Mitteilungen aus d. Museum fur Völkcrkunde in Hamburg, XIII 1928. 7946 s. 67. Shetelig, Haakon: Det norske folks liv och historie gjennem tidene. Fra oldtiden till omkring 1000 e. Kr. Samlingsverket »Det norske folks liv och historie gjennem tidene», utg. av E. Bull, W. Keilhau, H. Shetelig og S. Steen. Oslo 1930. 7946 s. 725. —• Norges forhislorie. Problemcr og rcsultater i norsk arkeologi. Oslo 1925. 1948 s. 124. Shetelig, Haakon, and Falk, Hjalmar: Scandinavian archaeology. Oxford 1937. 1946 s. 58. Statens historiska museum. Tiotusen år i Sverige. Under red. av Sigurd Cur­ man, Birger Nerman och Dagmar Selling. Stockholm 1945. Bagge, Axel: Stenåldern. 7946 s. 121—722. Åberg, Nils: Vorgeschichtliche Kulturkreise in Europa. Bildcratlas mit er- läuterndem Text. Kopenhagen 1936. 7946 s. 56—57. Äyräpää (Europeus), Aarne: Aus der Steinzeitforschung Finnlands. For­ schungen und Fortschritte 19: 31—32, 1943. 7946 s. 72Ä. —• Der vorgeschichtliche Mensch in Finnland. International Geological Con­ gress. Report of the XVI Session, Washington 1933, vol. II. Washington 1936. 1946 s. 128. — Die Kulturformen der finnischen Steinzeit. Sitzungsbericht d. Finnischen Akademie d. Wissenschaft. 1937. 7946 s. 128. —• Finland, Steinzeit. Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte, Bd III, 1925. 7946 s. 727. Westerby, Erik: Da Danmarks a-ldstc Stenaldersboplads blev fundet. 7947 s. 188—189. BALODIS, FRANCIS. Arkeologiska synpunkter på livisk bosättning i Lettland. Med 2 fig. 7944 s. 146—757. Die russische Vorgeschichtsforschung. 1948 s. 170—77*. Förhistoria och språkforskning. Ett genmäle. 1944 s. 308—370. BAUDOU, EVERT. De svenska holkyxorna under bronsåldern. Med 28 fig. 795.3 s. 247—267. BERGSTRÖM, LARS-ERIK. En gravkista från missionstiden i Lannaskede kvrka, Småland. Med 5 fig. 7945 s. 23—34. BERTHELSON, BERTIL. Klosterplanen i Maribo. Med 3 fig. 7945 s. 760—767. Hiksanlikvarieämbctets fältarbeten. Från byggnadsavdelningens verksamhet 1943. Med 20 fig. 7944 s. 111—127. Riksantikvarieämbetets fältarbeten. Från Byggnadsavdclningcns verksamhet 1944. Med 16 lig. 7945 s. 317—330. Tycho Brahes Stjärneborg frilagt. Med 2 fig. 7953 s. 220—222. BOHRN, ERIK. Zetterwalls planerade restaurering av Strängnäs domkyrka. Med 2 fig. 7 94S s. 141—148.

350 INNEHÅLL 1944—1953

Anmälan av: Nordberg, Tord 0:son, och Axel-Nilsson, Göran: Katarina kvrka. Sveriges kyrkor, bd VII, h. 2. 7945 s. 332—334.

BÄCKGREN, KARL. Stavkyrkan i Skagen. Några anteckningar. Med 5 fig. 7945 s. 280—263.

B.EKSTED, ANDERS. Kareby-Fontens Runeindskrift. Med 1 fig. 7949 s. 49—53. CEDERSCHIÖLD, LOUISE. En korphacka från Timmele sn i Västergötland. Med 2 fig. 7950 s. 255—-256. En håleggad yxa av Kristianstadsflinta. Med 1 tig. 1950 s. 363—364. En yxa av kristianstadsflinta frän Jylland. Med 1 fig. 1949 s. 53. Ett spänne från Skä-Edeby, Skå sn, Uppland. Med 1 fig. 794.S s. 158—159. Om bärnstensfyndcn frän Vartofta härad i Västergötland. Med 2 fig. 7953 s. 211—275.

CHRISTIANSSON, HANS. Hyltingctyndet och Bf 13—16 i miniatyrutförande. Med 4 fig. 7953 s. 65—83. Anmälan av: Becker, C. J.: Den grubekeramiske kultur i Danmark. Köbenhavn 1951. 7953 s. 145—148. —• Mosefundne Lerkar fra yngre Stenålder. Studier över Tragtbscgcrkulturen i Danmark. Köbenhavn 1948. 7957 s. 793—795. Moberg, Carl Axel: Innan Sverige blev Sverige. Stockholm 1951. 7953 s. 745— 148. CLEVE, NILS. »Gammal stadsdel.» Med 2 fig. 7947 s. 249—254.

CNATTINGIUS, BENGT. Medcltidsmålningar i Björkebergs kyrka. Med 6 fig. 7946' s. 76.S—774. Anmälan av: Milburn, B. L. F.: Saints and their Emblems in English Churches. London 1949. 7950 s. 68—69.

COLLINDER, BJÖRN. Ha liverna kommit från Asien? 7944 s. 300—305. Svar på en fråga. 7945 s. 205. CURMAN, SIGURD. Carl R. af Ugglas. In memoriam. 7946 s. 369—373. Paul Clemen. In memoriam. 7947 s. 321—323. Tillägnan till Danmarks museimän. 7945 s. 67—68. DAHR, ELIAS. Studier över kranier från cn neolitisk boplats i Visby, tillvaratagna åren 1936— 1939. Med 8 fig. 7946 s. 65—96.

DALEN, SVEN. Ett nytt förfaringssätt vid konservering av polykromerade träföremål och målningar. Med 6 fig. 7953 s. 777—777.

351 7 JV N EH ALL 19 4 4—1953

EINERSTAM, BERNT, En uppländsk bältehake från törromersk tid. Med 3 fig. 7947 s. 342—344. EKHOLM, GUNNAR. Bronsskälar Muller, Ordning 319. Med 3 fig. 7957 s. 269—274. Till frågan om den romerska järnålderns kronologi. Ett genmäle. 7945 s. 273—287. Uppländska gravfält frän äldre järnåldern. Med 27 fig. 7944 s. 83—110. Uppländska gravfält från äldre järnåldern III. Med l(i fig. 7976 ». 193—275. Var restes runstenarna? 7950 s. 737—747. Anmälan av: Eggers, Hans Jilrgen: Der römische Import im freien Germanien. Ham­ burg 1951. 7952 s. 284—290. Höfler, Otto: Die Trelleborg auf Seeland und der Runenstein von Bök. 1948 s. 365—366.

ELG, ARVID G:SON. Inskriften vid »Metavara». Med 1 fig. 1948 s. 52—54. von ESSEN, G. L'ppgift angående flintbearhetning vid Kämpinge by öster om Falsterbo. 7944 s. 59.

FLODERUS, ERIK De äldsta sigtunavägarna och ortnamnet Til. Med 7 fig. 7945 s. 722—735.

FLORIN, STEN. Stenålderslandskapet Södermanland. Svar å antikvarien Axel Bagges kritik i Fornvännen 1948. 7950 s. 52—56. Svar till Dr Axel Bagge. 7950 s. 262—283.

FRIEDLAENDER, INA. Råd för konstnärlig framställning av passionshistorien i Vadstena kloster. 7953 s. 72S—729. von FRIESEN. OTTO t. Möjbro-stenen. Med 4 fig. 7949 s. 287—309.

GABBIELSSON, RUBEN. Till frågan om den irisk-longobardiska flätstilens ursprung. Ett diskussionsin­ lägg i anledning av en recension. Med 9 fig. 7946 s. 246—254.

GEIJER, AGNES. En lyckad kopiering. 1953 s. 133—734. Medeltidens färgkonst — nägra synpunkter. Med 2 fig. 7947 s. 148—163. Pietas' textilkonservcring. Med 1 lig. 7950 s. 48—52. Anmälan av: Blindheim, Charlotte: Vernes funnene og kvinnodräkten i Norden i vi­ kingtiden, dens.: En detalj i eldre jernalders drakthistorie, och dens.: Dräkt og Smykker. 794« s. 366—368. Engelstad, Helen: Messekla?r og alterskrud, Middelalderske pararaenter i i Norge. Kunstinduslrimuseet i Oslo 1941. 7944 s. 362—368.

352 INNEHÅLL 7 9 4 4—1 9 S 3

Henschen, Ingegerd: Tygtryck i Sverige, I, före 1700. Stockholm 1912. 7944 s. 362—368. Nörlund, Poul: Khcdcdragt i Oldtid og Middclalder. Stockholm 1941. J944 s. 249—252.

GEJVALL, NILS-GUSTAV. Bestämning av brända ben frän forntida gravar. Med 4 fig. 7947 s. 39—47. Tillägg till »Bestämning av de brända benen från gravarna i Horn». 7950 s. 774

GELLERSTEDT, NILS. Hednatemplet i Gamla Uppsala. Med 11 fig. 7950 s. 193—219. Uppsala och Arkona. Med 18 fig. 7952 s. 27—57.

GUSTAWSSON, K. A. Fornvårdsarbeten inom Ströbohögsområdct. Med 7 fig. 7945 s. 799—277. Gamla Uppsala fornminnesområde. Med 5 fig. 7949 s. 352—361. Kokstcnshögar. Med 3 fig. 7949 s. 152—165.

HAHR, AUGUST. Anmälan av: Nordberg, Tord 0:son: Karlbergs slott. En byggnadshistorisk skildring. Stockholm 1945. 7947 a. 183—185. Olsson, Martin: Kalmar slotts historia. I. Tiden intill 1300-talets mitt. 7946 s. 61—63. Paulsson, Gregor: Konstens världshistoria. I. Gamla tiden. Stockholm 1942. 7944 s. 7Ä9—792.

HALLBÄCK, SVEN AXEL. De bohuslänska hällristningarnas höjd över havet och något om deras ålder. Med 5 fig. 7944 s. 54—59. Det efterreformatoriska dekorativa kyrkomålerict i Finland. Några anteck­ ningar delvis i jämförelse med liknande svenskt måleri. Med 12 fig. 7950 s. 309—329. En märklig hällristning i Bohuslän. Med 2 fig. 7946 s. 776

HALLSTRÖM, GUSTAF. En skandinavisk gränsbygd under yngre järnålder. Med 8 fig. 7945 s. 702.—727.

HAUGLID, ROAR. Den karolinske akantusskole i svensk treskrud. Med 10 fig. 7946 s. 97—775_

HELLMAN, G. A. Ett båtyxkärl från Gränsholmcn i Vänga socken, Östergötland. Med 2 fig. 7949 s. 184—185. Praktbätyxa från Tolsum. Bingarum socken, Östergötland. Med 1 fig. 7947 s. 254—256.

HOLMQVIST, WILHELM. De äldsta gotländska bildstcnarna och deras motivkrets. Med 10 fig. 7952 s. 1—20. Den konsthistoriska kongressen i Linz. 7950 s. 40—42. Dryckeshornen från Söderby-Karl. Med 15 fig. 7957 s. 33—85.

23—300131 353 INNEHÅLL 1944—1953

Första årtusendets konsthistoria. 7953 .s. 7—6. Ryttaren frän Möjbro. Med 9 fig. 7952 s. 241—262. Anmälan av: Kendrick, T. D.: Late Saxon and Viking Art. London 1949. 7950 s. 368—369. Leeds, E. T.: A Corpus of early Anglo-Saxon great Square-headed Brooches. Oxford 1949. 7950 s. 261—263.

HÄVERNICK, WALTER. Om vikingatidens myntcirkulation. 1948 s. 349—357.

INDREKO, R. Björnhuvudyxan frän Virkvarn. Med 4 fig. 7950 s. 345—352.

JANSSON, SVEN B. F. Järvsöstenen. Med 2 fig. 7952 s. 97—777. Möjbrostenens ristning. Med 1 fig. 7952 s. 724—128. Nyfunnen runsten vid Alsike kyrka. Med 1 fig. 1948 s. 168—770. Några nyligen uppdagade runstenar. Med 7 fig. 7950 s. 330—344. Nägra okända uppländska runinskrifter. Med 16 fig. 7946 s. 257—-280. Runinskriften pä dopfunten i Kareby kyrka. 7949 s. 7S6—-7Ä7. Sörmländska runstensfynd. Med 21 fig. 794S s. 282—314. Uppländska runstensfynd. Med 13 fig. 7953 s. 262—280.

JANSON, SVERKER. Knut Tinnberg. In memoriam. 7949 s. 766—168. Riksantikvarieämbetet och dess ombud. 7950 s. 181—7Ä2. Anmälan av: Schmidt, R. R.: Jungsteinzeit-Siedlungen im Federseemoor. I. Augsburg 1930 II. Stuttgart 1936, III. D:o 1937. 7944 s. 187—189.

JIRLOW, RAGNAR. Bill och rist pä förhistoriska plogar. Med 26 fig. 7949 s. 27S—236. Anmälan av: Glob, P. V.: Ard og Plov i Nordens Oldtid. Aarhus 1951. 1953 s. 148—749.

JOHANSSON, J. M. Bunstensfragment i Skederids kyrka, Uppland. Med 1 flg. 1949 s. 247—250.

JÄFVERT, ERNFRID. Sällsynt detalj på oxmuleskor. Med 2 fig. 1948 s. 360—382.

KAELAS, LILI. En klockbägarpilspets frän Fjärrcstadsgånggriften i Skåne. Med 3 fig. 7952 s. 765—7 75. Till frägan om »gånggriftstidens» början i Sydskandinavien. Med 5 fig. 7957 s. 340—359.

KARLSON, WILLIAM. Agneta Wredes tillbygge vid Sankta Klara kyrka i Stockholm. Med 1 fig. 7953 s. 19—29.

354 INNEHÅLL 19 4 4—1953

KILSTRÖM, BENGT INGEMAR. Den apostoliska trosbekännelsen i vär medeltida kyrkokonst. Med 5 fig. 7952 s. 729—752. Litslena kyrkas restaurering. Med 2 fig. 7950 s. 248—257. Nyframtagna kalkmälningar i tre Upplands-kyrkor. Med 2 fig. 7953 s. 129—133. Om tio Guds bud i medeltida bildtradition. Med 8 fig. 7949 s. 370—329.

KINDSTRÖM, LARS-GÖRAN. Sölvesborgs slott — ett danskt riksfästc. Med 7 fig. 7944 s. 226—236.

KJELLMARK, KNUT t- Stcnäldersboplatscrna inom Mörrumsåns vattenområde. Med 6 fig. 7944 s. 257 —279.

KLINGBERG, GÖTE. Den germanska bebyggelsens ålder i Norden. 7950 s. 743—759.

KÄLLSTRÖM, OLLE. Bertil Kniphofs gravsten i Skanör. Med 3 fig. 7945 s. 776—-7*7. Det stora Stockholmsrelikvariets votivkrona. Med 6 fig. och en färgplansch. 7945 s. 1—22. Eksjötakets målade bibelbilder. Med 11 fig. 7943 s. 1—18. Gillis Olson. In memoriam. 7953 s. 206—270. Högbyportalen i Statens Historiska Museum. Med 2 fig. 7944 s. 355—358. Joseph Braun, S. J., nittio är. 7947 s. 56—57. Medeltida mästarmärken och signaturer. Med 8 fig. 7952 s. 81—96. Safirring från högmedeltid. Med 12 fig. 7947 s. 329—335. Snapphane pä 1520-talet. 7944 s. 322—326. Varning för falsk renässanssilverkanna. Med 2 fig. 7947 s. 773—776. Anmälan av: Alm, J.: Europeiska armborst. En översikt. Köbenhavn 1947. 7943 s. 60—67. C. L. Davids Samling. Nogle Studier. Utg. under red. av V. Slomann, Köben­ havn 1948. 7957 s. 734—735.

LANGENFELT, GÖSTA. Gallehus-problemet. 7946 s. 290—293.

LIDEN, OSKAR Sydsvensk stenålderskronologi. 7952 s. 772—779.

LINDQVIST, SUNE. Gamla Uppsala kyrka. Bidrag till dess byggnadshistoria. Med 10 fig. 7957 s. 279—250. Några ord om bonaden från Skog. 7957 s. 182—735. »Onaturliga runstenstransporter.» 7947 s. 50—57. Kiels museum under och efter kriget. 7947 s. 59. Sköld och svärd ur Vendel I. Med 7 fig. 7950 s. 265—280. Sutton Hoo och Beowulf. Med 2 fig. 7943 s. 94—110. Uppsala högars datering. Med 2 fig. 7949 s. 33—48. Vendelhjälmarna i ny rekonstruktion. Med 9 fig. 7950 s. 7—24. Ölands och Gotlands solidi. 7950 s. 760—763.

23*—300131 355 INNEHALL 19 4 4—1953

LUNDBERG, ERIK. Dalby kyrkas förhall. Med 3 fig. 7945 s. 754—759. Anmälan av: Lindblom, Andreas: Sveriges konsthistoria från forntid till nutid. I och II. 7945 s. 60—62.

LUNDBERG, ERIK B. Lycka stad och slott. Med G fig. 7945 s. 763—775. Svensk-engelska arkcologutbytet 1947. Med 1 fig. 7947 s. 345—347. Tre kyrkoruiner i Västergötland. Från konservcringsarbetena i Uppbind och Vassända-Naglum. Med 3 fig. 7946 s. 48—52.

LUNDBERG, OSKAR. Runinskriften från Roes. En gotländsk bildristares signatur. Med 2 fig. 7949 s. 23—32.

LUNDEN, TRYGGVE. Sankt Brynolfs ikonografi. 1. Bilder 1 grafik, målning och skulptur. Med 6 fig. 7946 s. 774—732.

LUNDSTRÖM, PER. Gravfältsundersökningar vid Fiskeby 1951. Med 2 lig. 7952 s. 720—724. Gravfältsundersökning vid Fiskeby 1952. 7952 s. 281—282.

MAGNUSSON, MÄRTA. En bronsåldcrsboplats i Landskrona. En preliminär redogörelse. Med 3 fig. 7950 s. 25—35. Anmälan av: Gessner, Verena: Die geometrische Ornamentik des spätbronzezeitlichen Pfahlbaukreises der Schweiz. Varese 1948. 7949 s. 257—254.

MOBERG, CARL-AXEL. Almgren 68. Om dateringen av cn fibulaiorm från romersk järnålder. Med 4 fig. 7949 s. 119—130. Boskapsfålla i stället för solskiva? Med 2 tig. 7952 s. 779—720. En ristad sten från Lovö. Med 2 fig. 7953 JS. 325—327. Gravfynd med järnskäror från Västerhaninge. Med 4 fig. 7953 s. 327—325. Kring Ornavasso. 7953 s. 37—39. Kyrkbacken i Horns socken före och efter järnålderns tredje period. Med 16 fig. 7950 s. 73—94. »Mitt hjärta flödar över.» Bilder och inskrifter på en rysk fana. Med 7 fig. 7943 s. 333—344. Om keltiska mynt och antik historia. I, II. Med 9 fig. 7957 s. 7—20, 137—753. »östgcrmaner» och »Västgermaner». En fråga om ord — och principer. 7949 s. 237—245. Anmälan av: Albrectsen, Erling: Danmark i Oldtiden. Köbenhavn 1949. 1949 s. 254—255. Granlund, Erik, och Lundqvist, G.: De kvartära bildningarna. Stockholm 1949. 7950 s. 257—258. Paret, Oskar: Das neue Bild der Vorgeschichte. Stuttgart 1946. 7943 s. 59—60. Sahlström, K. E., och Gejvall, N.-G.: Gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. Stockholm 1948. 7949 s. 367—369. 356 INNEHÅLL 19 4 4—1953

MOBERG, OVE. Svenska rikets uppkomst. 7944 s. 753—-736.

MOLTKE, E. Hvad var Laigasst, Guldhornets Mester, Magiker, Praest eller Guldsmed? 7947 s. 336—342.

NERMAN, BIRGER. A. M. Tallgren. In memoriam. 7945 s. 374—376. Arkeologisk datering av Lister- och Listerbystenarna. Tillika ett bidrag till frägan om domareringarnas tidsställning. Med 26 fig. 7953 s. 178—799. Arkeologisk datering av vcndeltidens nordiska runinskrifter. Med 36 fig. 7947 s. 709—747. Degel frän Gotlands vendeltid för tillverkning av glasflusspärlor. Med 1 fig. 7957 s. 252—253. En Herakles-statyett, funnen på Gotland. Med 3 fig. 7957 s. 364—366. Ett hjälmfragment, sannolikt från mellersta Sverige. Med 2 fig. 7953 s. 723—724. Ett skytiskt fynd från Gotland? Med 3 fig. 7953 s. 30—33. Francis Balodis. In memoriam. 7947 s. 324—328. Nils F:dén. In memoriam. 7945 s. 362—363. Notiser om bronsåldersfynd. Med 10 fig. 7944 s. 342—346. Notiser om bronsåldersfynd. Med 8 fig. 7953 s. 375—327. Oscar Almgren. In memoriam 7945 s. 359—367. Oscar Montelius och Svenska Fornminnesföreningen — några anteckningar. Med 1 fig. 7944 s. 5—75. Sutton Hoo — en svensk kunga- eller hövdinggrav? Med 26 fig. 7943 s. 65—93. Sviagriss — konung Adils' guldring. Med 2 fig. 7945 s. 81—83. Tvä östliga bronsarmband frän 1000-talet funna i Uppland. Med 3 fig. 7953 s. 724—723.

NISBETH, ÅKE. En legend av Caesarius av Heisterbach illustrerad i svenska kalkmälningar. Med 3 fig. 7953 s. 307—314. Mälaren och djävulen. 7953 s. 219—220. Tvenne altarskåp i Statens historiska museum identifierade. Med 4 fig. 7950 s. 235—247.

NISSER, WILHELM. Anmälan av: Waldén, Bertil: Nicolaes Millich och hans krets. Studier i den karolinska barockens bildhuggarkonst. Stockholm 1942. 7945 s. 364—368. NORBERG, RUNE. Askersnndskalkens helgongåta löst. Med 2 fig. 7949 s. 733—790. En skulptur av kapitelsalsmålarcn i Vadstena omkr. 1400? Med 2 fig. 7957 s. 366—370. Eskilstunakrucifixet. Med 11 fig. 7953 s. 7—73. Ett rekonstruerat altarskåp från Ljungsarps kyrka. Med 8 fig. 7945 s. 288—296. Från utställningen av kvrklig konst i Kalmar 4—11 september 1949. Med 1 fig. 7950 s. 42—47. Jacob Waghevens, Johan Leenknecht och våra förbindelser med Nederlän­ derna under 1400-talet. Några randanteckningar till en avhandling. 7946 s. 300—304.

357 INNEHÅLL 1944 — 1953

Johannesfatet från Norrby. Immaculatamästaren, Henning von der Heide och Bernt Notke. Med 13 fig. 7953. s. 84—770. S. Hadrianus på ett svenskt altarskåp. Med 1 fig. 7943 s. 47—43. Varnummadonnan. Ett Lincoln-arbete frän 1100-talet? Med 5 fig. 7943 s. 238— 243. Anmälan av: Hellner, Brynolf: Järnsmidet i vasatidens dekorativa konst. Stockholm 1948. 7943 s. 368—369.

NORDBERG, TORD 0:son. Restaurcringsarbeten på Karlbergs slott 1945—1946. Med 8 lig. 7943 s. 224—237.

NORDEN, ARTHUB. Rökstensingressen än en gäng. 794.5 s. 57—59. VHlfara-stenen, ett omtvistat fornminne i nyckelställning inom hällristnings- kronologien. 7946 s. 729—776.

NORDMAN, C. A. Anmälan av: Arkeologiska forskningar och fynd. 7953 s. 135—739.

NORDSTRÖM, FOLKE. Medeltida hus i Starrkärrs socken. Med 2 fig. 7953 s. 33—37. Uppsala domkyrkas äldsta byggnadshistoria. Nya rön. Med 10 fig. 1953 s. 281—306,

NORLING-CHRISTENSEN, 11ANS. Den ;eldre romerske ja-rnalders kronologi. 7974 s. 280—297. Anmälan av: Wegewitz, Willi: Der langobardische Urnenfriedhof von Tosledt-Wilsten- höfen im Kreise Harburg. Hildesheim und Leipzig 1944. 7950 s. 69.

NYLÉN, ERIK. Kontinentala gotlandsförbindclser under senare förkristen järnålder. Med 11 fig. 7952 s. 277—235.

OHLMARKS, ÅKE. »Toalcttrcdskapen* och solreligionen under yngre bronsåldern. Med (i fig. 7945 s. 337—358.

OLDEBERG, ANDREAS. En bronsåldersgrav frän Slagersta på Öland. Med 2 fig. 7949 s. 54—57. Gravfynd från Hovgården, Ivö sn, Skäne. Med 5 fig. 7950 s. 353—301. Sandgjutning eller ä cire perdue? Med 10 fig. 1948 s. 257—273. Är redskapet från Banstadsmossen i Västergötland en sticktorvspade? Med 6 fig. 7945 s. 69—75. Anmälan av: Coghlan, H. H.: Notes on the Prehistoric Mctallurgv of Copper and Bronze in the Old World. Oxford 1951. 7953 s. 43—45. Witter, Wilhelm, och Otto. Helmut: Handbuch der ältesten vorgeschicht­ lichen Mctallurgie in Mitteleuropa. Leipzig 1952. 7953 s. 739—743.

358 7 JV .V EH ALL 19 4 4 — 19 5 3

Quiring, Heinrich: Geschichte des Goldes, die goldenen Zeitalter in ihrer kulturellen und wirtschaftlichen Bedeutung. Stuttgart 1948. 1953 s. 143—745.

OLSEN, MAGNUS. Ordblinde runcristere. 7953 s. 327—328.

OLSSON, HARALD. Utgrävningen av gånggriften i Gillhög, Barsebäcks sn, Skåne. 7945 s. 263—-264^

OLSSON, MARTIN. Guldfyndet från Fjärestad i Skåne. En viktig museal principfråga. 7952 s. 276— 237. Anmälan av: Andrén, Erik: Mälsåker, ett tessinslott vid Mälaren. 7945 s. 331—332.

PETTERSSON, LARS. Hårleman och Sveaborg. Med 19 fig. 7946 s. 320—347.

RASMUSSON, NILS LUDVIG. En ny svensk myntgrupp frän medeltiden. Med 2 fig. 7.946 s. 47—48. »Inte en vitten!» Ur ett myntnamns historia. Med 4 fig. 7947 s. 65—73. Nytt om Jean Cavalier. Med 2 fig. 7943 s. 759—763. Om direktfotografcrihg av medaljer och mynt. Med 2 fig. 7946 s. 242—245. Anmälan av: Berghman, Arvid: Dynastien Bernadottes vapen och det svenska riksvapnet. Stockholm 1944. 7943 s. 184—187. Birket-Smith, Kaj: Kulturens vägar, Stockholm 1943, och dens.: Vi män­ niskor. Modern antropologi för alla. Stockholm 1944. 7945 s. 272—273. Cahn, Herbert A.: Die Munzen der sizilischen Stadt Naxos. Basel 1944. 7947 s. 735—737. Svenska skråsigill. K. G. Cedergrens efterlämnade anteckningar, redigerade och kompletterade av Gösta von Schoultz. Stockholm 1943. 1946 s. 298— 299. Nordisk Kultur XII: B. Vapen, utg. av Bengt Thordeman. Stockholm 1943. 7945 s. 368—369.

ROMDAHL, AXEL L. Bildstenar och yxor. Med 3 fig. 7946 s. 7—70. Kruciilxmålningcn i Flistads kyrka. Med 3 fig. 7950 s. 364—367.

BOOSVAL, JOHNNY. Elvahundratalets skulptur i Jylland. Med 6 fig. 7949 s. 7 73—733. Hörsne kärnkyrka. Ett mönsterexempel pä gotländska proportioncringsrcgler under cistercieilsk tid. Med 1 fig. 7947 s. 358—363. Notkes Sankt Göran i fri kopia 1588. Med 2 fig. 7947 s. 142-147. Restaurering genom stilimitation mildrad av konstnärlig frihet. 7947 s. 336. Anmälan av: Cook, G: Mediaeval Chantries and Chantry Chapels. London 1917. 7943 s. 57—53. Grondijs, I.. H.: L'iconographie byzantine du crucifié mört sur la croix. Bruxelles 1947. 7943 s. 187—190. Needham, A.: How to study an old church. 1945 s. 62—63.

359 INNEHALL 19 4 4—19 5 3

Nörlund, Poul: Danmarks romanske kalkmalerier. Köbenhavn 1944. Med 4 fig. 7945 s. 213—221. Rackham, Bernard: The Ashridge Stained Glass. 7943 s. 255. Rydbeck, Monica: Snärestadsmästaren i Skurups kyrka. I Lunds stifts jul­ bok 1943. 7947 s. 735. Rydbeck, Otto: Knut den heliges Laurentius-kyrka. Lund 1942. 7944 s. 252—255. Söderberg, Bengt: De gotländska passionsmälningarna och deras stilfränder. Studier i birgittinskt muralmaleri. 7944 s. 59—63. Sörmländska kyrkor. 7944 s. 369—377. Amark, Mats: Bohusläns medeltida kyrkklockor. 7,947 s. 733.

RYDBECK, MONICA. Harriemästaren samt »De Hasers och Hakkers» målare. Med 12 fig. 7952 s. 58—80. Medeltidsmålningar frän tre århundraden i V. Sallerups ödekyrka. Med 14 fig. 7947 s. 193—229. Senromansk absiddekor i Fjelie kyrka anpassad etter gotiska målningar. Med 8 fig. 7949 s. 81—102. S:t Olofs kyrka i Skåne restaurerad. Med 17 fig. 7957 s. 91—726. Två upplandskrucifix. Med 4 fig. 7943 s. 345—349. Vittskövlemästaren i N. Ströö kyrka, Skäne. 7943 s. 243.

RYDBECK, OTTO. Donatus' flattäckta långhus i Lunds domkyrka. Med 8 fig. 7952 s. 153—764. Om nordisk stenålderskronologi och gravar med sittande hocker. Med 10 fig. 7950 s. 281—308. Undersökningar i Lunds domkyrka och Magiehems sockenkyrka. Med 17 fig. 1950 s. 95—125. Anmälan av: Andersson, Ingvar: Skånes historia till Saxo och Skånelagen. Stockholm 1947. 7943 s. 179—183.

SANDKLEF, ALBERT. De germanska dödsstraffen, Tacitus och mossliken. 7944 s. 27—44.

SCHMID, TONI. Medeltida latinsk litteratur. Med 12 fig. 7943 s. 315—332. Medicinsk lärdom i det medeltida Sverige. Med 13 fig. 7957 s. 309—339.

SCHWABACHER, W. Antik barbarmyntning belyst av svenskt material. Med 9 fig. 7952 s. 263—275. Nils Gustaf Palin. Ett svenskt samlaröde i södern. Med 3 fig. 7943 s. 79—33. Numismatikermöte i Hamburg 1948. 7943 s. 357—352. Tvä Lysimachos-»medaljonger» av guld i Kungl. Myntkabinettet, Stockholm. Med 3 fig. 7944 s. 292—299.

SCHUCK, ADOLF. Den äldsta urkunden om svearikets omfattning. 1052 s. 178—-737. Ett brev från Budapest. 7947 s. 772—773. Frän Viby till Bjälbo. Studier i Sveriges historia under 1100-talets senare hälft. 7957 s. 797—278. Sigtunas förhärjning 1187. 7953 s. 275—279. 360 INNEHÅLL 1944—7 95 3

Anmälan av: Nordberg, Tord 0:son: Stockholm i tolv vandringar. Bvggnader och monu­ ment. Stockholm 1946. 7947 s. 790. Thordeman, Bengt: Invasion på Gotland 1361. Stockholm 1944. 7945 s. 221—224. SEITZ, HERIBERT. Svärdet blir värja. En utveckling belyst med svenskt material. Med 13 fig. 7945 s. 297—373. SELLING, DAGMAR. En nyfunnen »Alsengem». Med 1 fig. 7943 s. 766—763. Nyare utgrävningar i Schleswig-Holstein. Med 6 fig. 7950 s. 763—777. Kring ett vikingatida guldspänne frän Uppland. Med 8 fig. 7947 s. 74—84. Problem kring vikingatida keramikkannor. Med 8 fig. 7957 s. 275—297. Svenska fornminnesföreningen 1946. Med 1 fig. 7947 s. 60—62. Svenska fornminnesföreningen 1947. Med 1 fig. 7943 s. 55—56. Svenska fornminnesföreningen 1948. 7949 s. 58—67. Svenska fornminnesföreningen 1949. 7950 s. 62—66. Svenska fornminnesföreningen 1950. 7957 s. 737—732. Svenska fornminnesföreningen 1951. 7952 s. 777—773. Svenska fornminnesföreningen 1952. 7953 s. 39—47. Till dateringen av ett sörmländskt bronsspänne. Med 8 fig. 7957 s. 27—32. SHETELIG, HAAKON. Eggjum-hesten. Med 1 fig. 1948 s. 50—57. SJÖBECK, MÅRTEN. Iakttagelser rörande den bebyggelsehistoriska utvecklingen omkring den forna Kafjärden i Södermanland. Med 8 fig. 7947 s. 230—247.

STENBERG, RAGNAR. Helgonmålningar i Täby kyrkas vapenhus. Med 1 fig. 7943 s. 733—740. STENBERGER, MÅRTEN. Bjurumfyndet och dess datering. Med 5 fig. 7943 s. 793—270. Djurfigurer från äldre järnålder. Med 12 fig. 7946 s. 747—765. En debatterad fibulaform. Med 4 fig. 7945 s. 76—80. Erikstorpspännct och Hedeby. Med 3 fig. 7950 s. 36—40. Ett par tångfibulor från Gotland. Med 2 tig. 7943 s. 163—165. Guldarmringcn frän Vansö. Med 3 fig. 7957 s. 735—739. Kedjehållaren frän Grundsunda. Med 1 fig. 7950 s. 777—774. Svenska arkeologiska samfundet 1948. 7949 s. 57—58. Utgrävningarna i Vallhagar 1946. Med 1 fig. 7947 s. 52—53. Utgrävningarna i Vallhagar 1947. Med 1 fig. 7943 s. 48—50. Utgrävningarna pä Ihrefältet sommaren 1943. Med 1 fig. 7944 s. 346—348. Vikingatidens smyckebrakteater. Med 18 fig. 7957 s. 66—90.

STJERNQUIST, BERTA. Undersökningar av järnåldersboplats i Vä by, Vä socken, Skåne. 7947 s. 779— 730. STRÖMBERG, ARNE. Några synpunkter på användning av termoplastiska vaxblandningar vid kon­ serveringsarbeten. 7953 s. 773—722. 361 7 JV JV E II Å L L 19 4 4—1953

STURMS, ED. Die Moorsiedlungen im Ostbaltikum und Westsibirien. 7943 ». 362—364. Schwedische Kolonien in Lettland. Med 6 fig. 7949 s. 205—277.

SVAHNSTRÖM, GUNNAR. Liljehornska huset. En köpmansgård frän 1200-talets Visby. Med 6 fig. 7945 s. 35—49.

SYLWAN, VIVI. Bonaden från Skog. Med 9 fig. 7949 s. 330—351.

SÄLLSTRÖM, FOLKE. Kring Kungl. Vitterhetsakademiens medalj över Gudmund Göran Adlerbeth. Med 2 planscher och 7 fig. 7946 s. 348—368.

SÖRLING, ERIK. Ett nyfunnet bågspänne från Gamla Uppsala socken. Med 2 fig. 7945 s. 34—-87,

TALLGREN, A. M. J. R. Aspelin. Hans livsgärning och svenska förbindelser. Med 3 fig. 7944 s. 65—82.

THORDEMAN, BENGT. Ett unggotiskt mästerverk. Med 3 fig. 7947 s. 164—777. Skattfyndsregalet i Sverige och Danmark. 7945 s. 739—793. Skogstapetens datering. Med 5 fig. 7943 s. 723—732.

THÅLIN, HARRY. En bildsten frän Roslagen. Med 2 fig. 7944 s. 243—246.

TUNBERG, SVEN. Beriktigande (till Fornvännen 1951, s. 300). 7952 s. 283. Erik den helige, Sveriges helgonkonung. 7950 x. 726—736. Jon Jarl. 7957 s. 298—308. Kampen om Viken. 7946 s. 305—379.

TUULSE, ARMIN. Försvarskyrkorna i Estland. Med 16 fig. 7945 s. 225—250. Kastell i nordisk borgarkitektur. I, II. Med 36 fig. 7947 s. 7—33, 85—703. Kärnan i Hälsingborg. Ett rekonstruktionsförsök. Med 9 fig. 7949 s. 703—773. Träkyrkor med stensakristia. Med 12 fig. 7957 s. 759—737. Två utgrävningar i Värmland sommaren 1947. Med 6 fig. 7943 s. 277—223. Anmälan av: Campe, Paul: Lexikon Liv- und Kurländischcr Baumeister, Bauhandwer- ker und Baugestaltcr von 1400—1850. Stockholm 1951. 7953 s. 149—150. Karling, Sten: Holzschnitzcrei und Tischlerkunst der Renaissance und des Barocks in Estland. Tartu 1943. 7944 s. 358—362. Kronqvist, I: Åbo slott under medeltiden. Helsingfors 1947. 7943 s. 67—62. Norn, Otto: Christian IH's Borge. Köbenhavn 1949. 7950 s. 258—261. Pettersson, Lars: Aänisniemen kirkollincn puuarkkitchtuuri och dens.: Die kirchlichc Holzbaukunst auf der Halbinsel Zaone?.'e in Bussisch-Karc- lien. Helsinki 1950. 1952 s. 188—190.

362 INNEHÅLL 19 4 4—1953

Westlund. Per-Olof: Gripsholm under Vasatiden. En byggnadshistorisk undersökning. Lund 1948. 7957 s. 190—792. af UGGLAS, CARL R. »Dödens schackspel» i Täby. Med 2 fig. 7946 s. 38—43. Kultbild och pilgrimsmärke. Kommentar till ett fynd. Med 9 fig. 7944 s. 729—745. Madonnan från Randers fjord. Till frågan om »Das Fortleben der Antike» i nordisk medeltidskonst. Med 22 fig. 7944 s. 193—225. Randersmadonnans »själ». Med 12 fig. 7945 s. 736—753. Sankt Brynolfs ikonografi. 2. Pilgrimsmärken. Med 5 fig. 7946 s. 732—792. WALLBERG, GUNNAR. Gathenhielmska huset i Göteborg. Randanteckningar till frågan om husets namn. 7945 s. 53—56. WALLIN, CURT. En nyupptäckt Sighral-kyrka 1 Skåne. Med 5 fig. 7943 s. 149—156. WENTZEL, HANS. Zwei hansische Miniaturen im Englischen Stil aus der Zeit um 1300. Med 2 fig. 7953 s. 329—335. Anmälan av: Karling, Sten: Medeltida träskulptur i Estland. Stockholm 1946. Med 2 fig. 7949 s. 77—79. WERNER, JOACHIM. Zu den auf Öland und Gotland gefundenen byzantinischen Goldmiinzen. Med 2 fig. 7949 s. 257—286. VESSBERG, OLOF. Svenska arkeologiska samfundet. 1947 s. 353—354. Svenska arkeologiska samfundet 1949. 7950 s. 66—67. Svenska arkeologiska samfundet 1950. 7957 s. 733. Svenska arkeologiska samfundet 1951. 7952 s. 776—777. Svenska arkeologiska samfundet 1952. 7953 s. 47—42. WESSÉN, ELIAS. Det svenska runverket. Ett 350-årsminne. Med 23 fig. 7952 s. 793—270. Nytt om Rök-stenen. 7953 s. 767—777. WESTLUND, PER-OLOF. En Upplandskyrkas gotiska trätunnvalv. Med 11 fig. 7944 s. 76—26. Kring ett par gripsholmsritningar. Med 5 fig. 7945 s. 732—-733. WIBERG, ALBERT. Medeltida kyrkogårdsdans i Skåne. 79/4 s. 127—128. WIDÉEN, HARALD. •Hospitalet» i Gamla Lödöse — en omprövning. Med 4 fig. 1950 s. 220—234. Klosterkyrkorna i Lödöse. Med 7 fig. 7944 s. 311—321. Till diskussionen om Uppsala hednatempel. Med 1 fig. 7957 s. 727—737. WILCKE-LINDQVIST, INGEBOBG. Ett observandum vid användningen av Bhezelii Monumenta Uplandica. Med 5 fig. 7943 s. 244—249.

363 I N N BH ALL 19 4 4—1953

S. Erik och andra höggotiska målningsrestcr i Vendels kyrka. Med 3 fig. 7947 s. 314—320. ÅBERG, NILS. Genmäle (med anledning av R. Gabrielssons kritik). 7946 s. 255—256. Germanerna i brytningstiden mellan senantik och medeltid. 7943 s. 34—40. Kungalistan från Khorsabad. 7947 s. 7—6. Modeströmningar inom nordisk fornforskning. 7943 s. 274—237. Nordiska kompositionsformer i stil II. Med 17 fig. 7946 s. 77—30. Salins stilar eller uppsalaskolans? 7946 s. 37—37. Spjutskaften från Kragehul mosse. Med 10 fig. 7945 s. 251—259. Till frågan om 700-talets nordiska förbindelser med Västeuropa. 7944 s. 246—249. Uppsala högars datering. Med 35 fig. 7947 s. 257—289. Vendelgravarna och Uppsala högar i deras historiska miljö. 7949 s. 793—204. Vendeltida förbindelser med fastlandsgermanska och insulära kretsar. Med 5 fig. 7943 s. 111—122. Anmälan av: Gabriclsson, Ruhen: Kompositionsformer i senkeltisk orneringsstil, sedda mot bakgrunden av den allmäneuropeiska konstutvccklingen. Stockholm 1945. 7945 s. 266—270.

ÅMARK, MATS. Den lilla klockan i Ödsköld, troligen Sveriges äldsta i bruk. 7947 s. '73—779. Ulf Sunasson från Skänninge. En klockgjutare från Gustaf Vasas tid. Med 7 fig. 7944 s. 327—341. ÖBERG, HERJE. Ett brakteatfynd frän Halland. Med 3 fig. 7944 s. 240—243.

Aktuellt. 7953 s. 52—64, 156—160, 224—240, 336—337. Förteckning över Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens publi­ kationer (nyutkomna sedan 1940). 7945 s. 377—373. 100-ärsminnet av Oscar Montelius' födelse. Med 2 fig. 7944 s. 1—4. Kanslihusbygget och kulturminnesvärden. Med 1 fig. 7944 s. 49—53. Stockholmsmuseerna och museichefskollegict. 7946 s. 293—297. Tingstadfunten. Utlåtanden och beslut rörande dess återlämnande till kyrkan. Med 1 fig. 7952 s. 224—237. Utredning rörande landsantikvarieorganisationen. 7953 s. 52—55. Utredning om åtgärder för skydd av kulturhistoriskt märkliga byggnader. 7953 s. 55—64. Vitterhetsakademien och Oslostudcntcrna. 7944 s. 48.

Bibliografiska Meddelanden från Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Bibliotek. Tidskrifter inkomna under år 1943. Av Maja Lundqvist. 7944 s. 374—380. Tidskrifter inkomna under år 1944. 7945 s. 374—380. Tidskrifter inkomna under är 1945. 7946 s. 374—380. Tidskrifter inkomna under år 1946. 7947 s. 377—376. Tidskrifter inkomna under är 1947 och första halvåret 1948. 1948 s. 372—380. Tidskrifter inkomna under tiden 1/7 1948—30/6 1949. 7949 s. 377—330. Tidskrifter inkomna under tiden 1/7 1949—30/6 1950. 7950 s. 377—380. Tidskrifter inkomna under tiden 1/7 1950—30/6 1951. 7957 s. 372—380. Tidskrifter inkomna under tiden 1/7 1951—30/6 1952. 7952 s. 292—300. Tidskrifter inkomna under tiden 1/7 1952—30/6 1953. 7953 s. 338—346.

364