Litteratur Och Kritik M.M. Fornvännen 1953, S
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1953_litt Fornvännen 1953, s. 43-51, 135-155, 222-223, 335, 338-364 Ingår i: samla.raa.se LITTERATUR OCH KRITIK H. H. COGHLAN: Notes on lhe PrehUiorlc Metallurgij of Copper und Bronze in the Old World med bidrag av K. Voce och T. K. Fcnni- man. Pilt Rivers Museum, University of Oxford. Oxford 1951. Coghlan, ursprungligen mekanisk ingeniör, är kurator eller intendent vid Newbury Museum i England och har under många är sysslat med förhistoriska tekniska problem. Förf. framhåller att gedigen koppar måste ha varit den metall, som tidigast tillvaratagits. Beträffande kopparmalmerna anser han att malakit och cuprit varit de som mest utnyttjats under förhistorisk tid, men han synes vilja förneka att sulfidiska malmer använts före romersk tid. I likhet med Witter synes förf. anse, att bronsen framkommit genom att den förhistoriska människan kommit att smälta orena kopparmalmer, bland dem tennhalliga kopparmalmer och fått sin uppmärksamhet riktad på just dessa malmers brukbarhet. Beträffande den gedigna kopparn framhåller förf. att denna i all mänhet är rätt svårarbetad; sannolikt har den tidigast använts till små smycken som pärlor och nålar etc. Först när man lärde sig att smälta den gedigna kopparn erhöll den större användning och blev mera efter sökt och sannolikt har denna smältning stått i samband med de pri mitiva ugnar, som användes för bränning av lerkärlen. Först när man förstod att smälta den gedigna kopparn lärde man sig även smälta kopparmalmerna. Förf. redogör för do hjälpmedel, som numera stå till buds, då det gäl ler att bestämma kopparns större eller mindre renhet, sålunda främst den spektrografiska metoden, i vissa fall kompletterad med kemiska ana lyser. För bestämning av den gedigna kopparn, närmast i de fall då den undergått viss behandling, t. ex. blivit upphettad eller undergått smält ning, äro ännu icke alla svårigheter övervunna men undersökningar för att lösa detta viktiga problem ha igångsatts av The Ancient Mining and Metallurgy Committee of the Royal Anthropological Institute. Förf. har en del mycket värdefulla uppgifter om de olika egenskaper, vilka äro karakteristiska för kopparn och bronsen. Vidare redogör förf. på ett utmärkt sätt för de olika metoder, som torde ha kommit till an vändning vid gjutningen och den mekaniska bearbetningen av brons föremålen. Likaväl som i Skandinavien så har på de brittiska öarna till— 43 7. I TT B RAT U R O C II KRITIK varatagits ett stort antal deglar, gjutformar och gjutformsfragment av lera och sten, icke minst från bronsåldern, vilka låta oss få en inblick i den förhistoriska metalltekniken. Det har tidigare framhållits av en del forskare, att bronsålderns gjutformar icke varit ämnade för direkt gjut ning av bronsen utan att man i stället skulle ha använt dem som för formar, d. v. s. för gjutning av vaxmodeller, eftersom de ytterst sällan visa spår efter upphettning eller sotning. Säkerligen har man i vissa fall använt förformar eller modeller, men dessa torde snarare ha varit gjorda av trä, om vi få döma efter en del fynd av bronser, vilka visa en utpräglad trästruktur på ytan. Men med största sannolikhet torde de flesta av de tillvaratagna förhistoriska gjutformarna av sten, lera eller metall ha varit använda för direkt gjutning i metall. Förf. har låtit an ställa en del experiment med gjutning i några förhistoriska sten- och metallformar. Den använda smältmetallen bestod av vanlig brons, med 7 °/o tenn. De färdiga gjutstyckena blevo av god beskaffenhet och gjut formarna visade endast ringa och ytliga spår av användning. Med rätta framhåller förf. att dessa spår torde ha totalt försvunnit om gjutfor marna någon tid skulle bliva liggande i jorden. Förf. har även låtit an ställa experiment med gjutning i en i modern tid förfärdigad sluten form för en skafthålsyxa av ungersk typ och med en smältmassa, som bestod av 99: 88 "/o koppar och för övrigt mycket små mängder av bly, järn, vismut och nickel. Gjutningen utfördes i enlighet med de hjälpme del som den förhistoriske gjutmästaren kunde tänkas ha disponerat över och även i detta fall erhölls ett fullt tillfredsställande gjutstycke trots den höga kopparhalten. Beträffande den mekaniska bearbetningen redogör förf. ingående för de olika metoderna och verktygen. Under kopparåldern var givetvis kall- hamringen ett av de viktigaste tillvägagångssätten för att forma till de olika föremålen. Så småningom lärde man sig att vid upprepad upphett ning hamra ut metallerna, närmast koppar och guld, till skålar och kärl och även om drivningstekniken här i Nord- och Nordvästeuropa icke nådde den blomstring som i Syd- och Mellaneuropa så kunna dock en del vackra prov framdragas. Det förnämsta verktyget härvidlag var ham maren, som kunde uppträda i olika former. Under bronsåldern torde hammaren ha förfärdigats säväl av brons som av sten. Som städ torde ha tjänat stora flata block av någon hård stenart men för det finare smidet har synbarligen små städ av brons av samma typ som de i Danmark funna kommit till användning. Åtminstone i Nord- och Mellaneuropa torde knappast hovtänger i egentlig mening ha existerat före romersk järnålder; man synes ha fått nöja sig med pincettliknande tänger. Förf. har genom Copper Development Association och dess metallurg dr E. Voce låtit utföra ett antal spektrografiska och metallografiska ana lyser av olika föremål, varvid flera värdefulla iakttagelser kunnat göras. Bl. a. kan nämnas en cyprisk spjutspets av brons innehållande 6 °/o tenn, som visat sig vara smidd och icke gjuten. 44 LITTERATUR OCH KRITIK Coghlans här föreliggande avhandling över förhistorisk metallteknik är från flera synpunkter värdefull icke minst därför att det föreligger relativt få moderna arbeten av denna art från anglosaxiskt område. Det är att hoppas att flera dylika skola följa. Det skulle framför allt behövas många fler analyser av engelska bronser. Som ett speciellt önskemål skulle jag vilja framhålla, att de olika fyndigheterna av koppar, tenn samt även guld på de brittiska öarna underkastades ingående under sökningar. Andreas Oldeberg HANS WENTZEL: Meisterwerke der Glasmalerei. Denkmäler Deutscher Kunst, herausgeg. vom Deutschen Verein fur Kunstwissenschaft. Berlin 1951. Förstörelsen under det senaste kriget, som lagt så många av Tysklands medeltidsstäder öde, har krävt förhållandevis fä offer inom det medel tida glasmåleriet. Med undantag av museisamlingarna i Berlin och fönst ren i Marien-Kirche i Lubeck synas förlusterna, så vitt de nu kunna överblickas, relativt ringa. De tyska glasmålningarnas skydd och evakue ring under kriget sköttes av professor Hans Wentzel, som samtidigt lät fotografera materialet och undersöka det med hänsyn till äldre restaure ringar och kompletteringar. Den enastående förstahandskännedom om ett vida spritt och genom sin placering ofta svåråtkomligt material, som Wentzel därvid erhöll, ligger till grund för den krönika över Tysklands medeltida glasmåleri, som nu utkommit i serien Denkmäler Deutscher Kunst, utgiven av Deutscher Verein fiir Kunstwissenschaft. Illustratio nerna, 315 svart-vit-bilder och fyra färgplanscher, bygga till större delen pä nytagningar av utmärkt kvalitet, och många detaljbilder äro i repro duktionen av utomordentlig skönhet. Här äga vi för första gången en sammanhängande framställning av utvecklingen i Tysklands medeltida glasmåleri från de äldsta fönstren som dem i Augsburg, infällda i det tunga, romanska murverket som juvelgnistrande ikoner, till de gotiska kyrkornas vida fönsterfält, kompo nerade med småmönstrade fonder och kulissarkitekturer, som binda ytorna harmoniskt samman med arkitekturens smäckra ramverk, för att sluta med senmedeltidens tavelmässiga glasmålningar, där kyrkans fönster ge utblick i med illusionistiskt djup gestaltade interiörer eller landskap med avlägsen horisont. Framställningen är ofta pä grund av det begränsade utrymmet mycket knapphändig, närmast som en resumé, men i sin art är det en förebildlig krönika, som förenar den vida över blicken med detaljkännedomen, ger de stora sammanhangen men ocksä kärnfulla, träffande karakteristiker av de enskilda konstverken. Till den löpande texten är en katalogdel fogad, där illustrationerna kommenteras och där glasmålningarnas mått, uppgifter om deras konserveringstill stånd samt litteraturhänvisningar lämnas. Pä grund av utrymmesbrist 45 LITTERATUR O CII KRITIK saknas ikonografiska beskrivningar och — vad som i fråga om svart vit-reproduktioner av glasmålningar är särskilt beklagligt — uppgifter om fönstrens färger. I en krönika av detta slag, som söker ge ett begrepp om glasmåleriets utveckling under nära fyrahundra år i ett så rikt facetterat konstområde som det medeltida Tyskland, är givetvis själva bildurvalet en mycket ömtålig uppgift. Redan i titeln ligger en målsättning: endast det kvalita tivt högvärdiga är platsberättigat. Härtill har Wentzel lagt ytterligare två synpunkter: under kriget förlorade glasmålningar ha lämnats före träde, och tidigare väl publicerade glasmålningssviter äro tilldelade re lativt sparsamt utrymme. För att avrunda bilden av det tyska glasmåle riets utveckling äro även gotländska, schweiziska och österrikiska rutor medtagna i bildsamlingen. Materialet från 11- och 1200-talen är ganska fulltaligt företrätt i illustrationerna, medan gallringen varit hårdare i det mycket rikhaltiga beståndet från de båda följande århundradena. Bland de mästerverk, som drabbats av denna gallring, saknar man kanske framför allt fönstren från Minoritenkirche i Regensburg (numera i Bayerischen