Si vis pacem para bellum Om du önskar fred, bered dig för krig
En femhundra år lång militär historia med östgötsk anknytning och personlig färgning
av Torbjörn Tillman
Noteria Förlag
Si vis pacem para bellum Om du önskar fred, bered dig för krig
En femhundra år lång militär historia med östgötsk anknytning och personlig färgning
av Torbjörn Tillman
Överste av 1. graden (Brigadgeneral) Stf Chef Livgrenadjärbrigaden 1973-1977 Chef för Livgrenadjärbrigaden 1981-1987 Chef för Livgrenadjärregementet och Östergötlands Försvarsområde 1991-1995
Noteria Förlag 1 Utgiven 2013 med ekonomiskt stöd av Livgrenadjärföreningen på Noteria förlag
© Torbjörn Tillman och Noteria Förlag 2013
Kan beställas från Garnisonsmuséet i Linköping, Infanterivägen 6, 587 58 Linköping 013-16 18 65 [email protected] www.soldatmuseum.se eller Noteria Förlag 590 32 Klockrike 013-39 13 56 [email protected] www.libellus.se (webbutik)
Tryck: Noteria tryckeri, Klockrike 2013, tryckt i Estland
ISBN 978-91-85307-31-9
2 Si vis pacem para bellum Om du önskar fred, bered dig för krig
3 4 Förord
”Si vis pacem – para bellum” är myntat av Publius Flavius Vegetius Renatus. Citatet är taget ur hans löroböcker De Re Militari om romersk krigföring (omkring år 400 e Kr) och är ett klassiskt uttryck, som brukar användas för att hävda att ”ett starkt försvar motverkar risken för krig” eller mer noga översatt,
”Om du önskar fred – bered dig för krig”. Det är denna boks budskap till läsaren.
Sedan 1814 – 200 år – har Sverige haft fred! Freden har dock inte varit gratis ! Huvuddelen av den tiden har Sverige bekänt sig till en väpnad neutralitet och avsatt betydande ekonomiska och personella resurser för att möjliggöra den. Den väpnade säkerhetspolitiken under 200 år har baserats på att majoriteten av det svenska folket förstått andemeningen i sentensen ”Si vis pacem para bellum”. Den har dock inte anammats av alla svenska politiker under alla de 200 åren.
4 4 Gud och soldater vördar vi,
när i tider av fara de står oss bi.
När faran syns faren och fyllda är faten, 4 då glömmer vi Gud och föraktar soldaten. 4
Må denna bok vara en lätt tillgänglig resumé av svensk historia. Må den tydliggöra att vi alla bör sträva efter ett stärkt försvar av Sverige – vi behöver värnplikt. Den nu förkrympta och svårrekryterade yrkesarmén räcker bara till tjänstgöring ”långtbortistan”. Vi bör alla lobbyarbete bedriva – genom att tala och genom att skriva. Må några argument och dikter i boken befinnas värda att använda i säkerhetspolitiskt fotarbete för vårt fosterlands försvar.
5 Boken är en förkortad och ”versifierad” redovisning, som sträcker sig över 500 år. Den är stödd på ”Livgrenadjärregementets Historia” 16 band om totalt cirka 6 000 sidor. Internet/ Wikipedia har varit ett oskattbart stöd för författaren. Därifrån är mycket stulet.
Bokens historier startar på 1500-talet vid Juteberget i Sågarhem i Borensberg i Östergötland, där vår familj numera bor. Den redovisar också glimtar från stormaktstiden, frihetstiden, osv fram till 2014. Förkortat beskrivs således en lång militär historia med östgötsk anknytning. Boken växte fram som underlag för ytterligare ett föredrag i Rotary, för vilken gång vet jag verkligen inte – ämnena har varierat under åren. Jag väljer att göra presentationen för åhörarna i lyrisk form – men inte utan udd. Läsarna får finna sig i allt, såväl prosa som poem.
Vad åhörarna i Rotary tål av poem vet jag inte i skrivande stund, men – som östgöten säger – ”dä oer sä”
Författaren
[h\
Dedicerad till Östergötlands Livgrenadjärer
och deras familjer
[ \ h
6 4 4 Klockans pendel slår
Hitan hit ditan dit Dådan då nudan nu så klockans pendel slår skall vi något lära så många år det går skall vi oss besvära Somt är fornt somt är nytt Somt det bör man spara somt nu är svåruttytt somt är värt bevara somt är explicit somt är vettigt ju
Hädan här dädan där Vi vadan och varthän ord som en gång klingat så den kloke frågar ord som vi förringat så gör den som vågar Somt är språk vi glömde Somt dåligt är somt bra
somt är det vi gömde somt värt tillvarata
somt syns till besvär som för kloke män 4 Torbjörn Tillman 4 2013-07-07
Författaren tackar
Kyrkoherden Stefan Bjuvsjö – den medlem i Borensbergs Rotaryklubb – som gav mig idén att berätta om den svenska försvarsförmåga, som var och inte mera är, men som borde vara. Jan Backelin och Marianne Klöfverskjöld – mina ungdomsvänner – Jan för att du lockade mig att ge ut detta mitt alster i bokform och Marianne för att du lockat mig att dikta. Gudrun Tillman – min historiekunniga och språklärda hustru – för din av kärlek inspirerade uppmuntran, noggranna korrekturläsning och källa till rimmade oden. Fredrica Ica Ganestål – Noteria Förlag – som entusiastiskt redigerat, låtit trycka och leverera denna bok till läsarna. Livgrenadjärföreningen – den livskraftiga – vars ekonomiska bidrag till boken möjliggjort, att hålla dess pris på en för köparen anständig nivå.
7 8 Innehåll
Prosa Sida Dikt Sida
Del 1 – Flydda tider 11
I. Hela tiden 13 Östergötlands Landskapsregementen 13 Militär utveckling i Östergötland 14
II. Vasatiden 19 Erik XIV och Daniel Rantzau 19 Erik XIV och Daniel Rantzau 21 Slag vid Stångebro, Blodbad i Linköping 22 Stångebro – Hertig Karl/Karl IX 23 Gustav II Adolf och Trettioåriga Kriget 24 Höstplöjda fält och förskingrade värden 26 Johan Banér och Kungs Norrby 29 Johan Banér och Östgöta ryttare 31
III. Karolinska tiden 33 Kusinerna 33 Östgötar i Polen, över Bälten, Charlottenborg 37 till Köpenhamn 35 Karlarna 40 Ludwig Wierich Lewenhaupt o Charlotta 39 Kvinnorna 45 Karlarna och Kvinnorna i stugorna 45
IV. Frihetstiden 49 Ulrika Eleonora 50 Fredrik I 50 Hattarnas Krig 51 Adolf Fredrik 53 Frihetstiden 55
V. Gustavianska tiden 57 Gustav III 57 Gustav III – far till greve Gustavsson 59 Gustav Adolf – den blivande kungen 61 Gustav VI Adolf – Gustavs son 62 Karl XIII 63
VI. Napoleontiden 65 Napoleonbekämparen Gustav IV Adolf 65 Pommerska kriget 1805-1807 68 Dansk-Svenska kriget 1808 71 Ryssarna tog Finland 1808-1809 72 Danmark – Sverige – Finland 78 Sandels (Runeberg) 81
9 Del 2 – Nära epoker 85
VII. Den nya epoken 87 Karl XIII – en doldis på tronen 87 Karl XIV Johan – en kändis till tronen 88 Livgrenadjärerna och Bernadotten 93 Livgrenadjärernas senaste strid 96
VIII. Fredsepoken 99 Unionen Sverige–Norge 99 Karl XIV Johan som regent 101 Karl XIV Johans försvarspolitik 102 De händer som grävde på Göta Kanal 106 Fredspolitik 1814-2014 108 (Danielsson) Bernadotteska kungahuset 109
IX. Världskrigsepoken 113 Förkrigstiden 1900-1914 113 Första Världskriget 1914-1918 116 Östgötar 1914-1928 120 Mellankrigstiden 1918-1939 122 Andra Världskriget 1939-1945 125 Se Sverige – runderesor 1939-1945 133 Det Kalla kriget 1945-1995 136 För svenskt försvar i kalla femtio år 148 Nulli Secundus 149 Id i förfrusen tid – upprop om värn som var och som bör vara kvar 152 Det blev ”inne att göra lumpen” – ode till folkförankrad förbandsanda 154 X. Epilog 157 Landshövdingen talar 157 Regementschefen avslutar 158 Hög tid att börja om 160 Livgrenadjären Napred denuo 162 – om besvären med yrkeshären 162 Hjälp är av nöden 163 Öppet brev till vår regering 164
Postscriptum 167
Författaren 171
Anteckningar 173
10 DEL I – Flydda tider
”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd, som världen styrs?”
Axel Oxenstierna – fostraren – till den blivande konungen
11 12 I. Hela tiden
Östergötlands Landskapsregementen
Östergötland har under huvuddelen av 500 år haft två regementen, nämligen det första (vita) infanterister och det andra (röda) kavallerister. Under tider, då de både regementena varit sammanslagna, återfinns både den vita och röda färgen i granatsymbolerna på dess fana.
Livgrenadjärregementet är nedlagt sedan 1997, men var ett av landets äldsta landskapsregementen och har sitt ursprung i Gustav Vasas tid. Östgötarna medverkade med framgång till svenska segrar i Norden och på Europas slagfält. Fanan bär deras nitton segernamn – fler än något annat svenskt regementes! Livgrenadjärregementets fana förs och dess uniformsinsignier bärs nu av Östgöta Hemvärn, som fortfarande består – om än litet.
Livgrenadjärregementets 19 segernamn på fanan
Varberg 1565 Warszawa 1656 Rügen 1678 Rajovka 1708* Breitenfeld 1631 Fredriksodde 1657 Kliszów 1702 Helsingborg 1710 Lützen 1632 Tåget över Bält Rakowitz 1705 Gadenbusch 1712 Wittstock 1636 1658 Holovczyn 1708 Valkeala 1790 Leipzig 1642 Lund 1676 Malatitze 1708 Svensksund 1790
Rajkova 1708 är krönt, innebärande att konungen personligen (som regementschef) förde befälet över regementet.
13 Valspr åk
Kunglig 1. Livgrenadjärregementet ”Si vis pacem para bellum” 1 Om du önskar fred, bered dig för krig
Kunglig 2. Livgrenadjärregementet ”Nulli secundus” 2 Livgrenadjärbrigaden Står inte efter någon. Aldrig tvåa.
Vi har alla del i det försvar, som de senaste 200 åren hållit aggressiva makter utanför Sveriges gränser, inte minst under ”Det Kalla Kriget” 1945-1995.
Militär utveckling i Östergötland
Bondeuppbådet var det tidigaste uttrycket för en löst organiserad väpnad makt med • 800-1000 talens tillfälligt sammansatta vikingaledung och all- mogekrigare • 1100-1400 talens småkonungar med hirdmän och husfolk och bondehärar, löst formerade i rotar och hopar.
Så var det när ätter som Kettil och Stenkil och Erik och Sverker och Sture försökte tillskansa sig makten vid fejder i Svealand, Västra Götaland eller Östra Götaland – helst makten över dem alla tre. Så var det för Birger jarl Magnusson, född omkring 1210 i Bjälbo i Östergötland. Så var det vid det svenska upproret mot Kung Erik av Pommern – regent efter den danska drottningen Margareta i Kalmarunionen mellan Sverige, Norge och Danmark. På tre månader år 1434 tog då rikshövitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, född på 1390-talet, kontroll över i stort sett hela Sverige och det svenska rådet förklarade kung Erik avsatt.
1 Myntat av ”Publius Flavius Vegetius Renatus”. Om valspråket verkligen var 1. reg:s är inte verifierat. 2 Att valspråket var 2. reg:s är verifierat
14 Bondeuppbåden fick egentlig systematisk militär träning först med Gustav Vasa, som också organiserade dem i fastställda enheter, därtill tvingad av Dackefejden 1536-1543. De utländska värvade knektarna försökte han att bli av med.
Östgötaregementena stammar från Gustav Vasas 1500-tal, då landskapets krigsfolk organiserades i • två fotfolksfänikor – Östanstångs och Västanstångs – om 500 man vardera • en ryttarfana om 300 man.
Det var med sådana militära förband, som Gustav Vasas söner – Erik XIV, Johan III och Karl IX – stred mot danskar, ryssar och polacker.
Gustav Vasas sonson Gustav II Adolf genomförde en landskapsvis regements- indelning, som för Östergötlands del innebar: • 1618 omorganiserades Östgöta Ryttarfana till Östgöta Kavalleri- regemente (även kallat ”Östgöta ryttare”), 800 man. • 1619 omorganiserades Östgöta Fotfolks två fänikor till Östgöta Infanteriregemente (även kallat ”Östgöta fotfolk”), 1200 man.
Regementen och brigader har samordnats på varierande sätt över tid, som gått. 3 Gustav II Adolf införde en för tiden revolutionerande brigadorganisation och brigadtaktik. Idén var ursprungligen nederländsk, men anammades och utvecklades radikalt av svenskarna.
3 1600-1700 under ”stormaktstiden” var brigaden den större enheten, sammansatt av flera regementen. 1900-1950 under VK I och VK II var ett infanteriregementes styrka cirka 3 800 man (tre bataljoner mm). Först omkring 1950 organiserades brigader med ingående art, lv, ing, etc som komplement till infanteribataljonerna. 1950-2000 under KK var styrkan på en infanteribrigad drygt 5 000 man och en pansarbrigad drygt 4 000 man. Brigaderna bestod av tre-fyra bataljoner plus artilleri-, ingenjör- och underhållsbataljoner samt luftvärns-, pansarvärns-, stabs- och spaningskompanier mm. Regementena var fredsenheter överordnade brigaderna och ansvariga för krigsbrigadernas och lokalförsvarsförbandens anda, utbildning, utrustning, personalförsörjning och mobilisering. I krig leddes länets försvar av försvarsområdesbefälhavaren (fobef) i samverkan med länsstyrelsen och under fobef leddes förband av försvarsområdesgruppchefer (fogrpch) i samverkan med kommunledningar.
15 Gustav II Adolfs Brigader var eldkraftiga, lättrörliga och snabbmanövre- rande, till skillnad från de i Europa vanligen förekommande stora Spanska Fyrkanterna. Brigadernas taktik skulle komma att tillämpas framgångsrikt under hela den svenska stormaktstiden 1600-1700.
Östgöta Fotfolk ingick i den Svenska brigaden under det 30-åriga kriget och var en cirka 2 000 man stor taktisk enhet för självständiga uppgifter på slag- fältet. Svenska Brigaden sammansattes ur Östgöta-, Västgöta-, Dal-, Upplands- och Savolax-regementet. I brigaden, som samarbetade nära med rytteriet, t ex Östgöta ryttare, ingick infanteriregementenas egna direktskjutande lätta artilleripjäser. 4
4 Svensk utrustning, vapen och stridteknik förbättrades radikalt av G II A. Vapnen gjordes lättare och mer ändamålsenliga, särskilt genom införandet av färdiga patroner. De svenska musketerarnas antal ökades på bekostnad av pikenerarnas. I de svenska brigaderna var förhållandet mellan musköter och pikar 13 till 8. Svenskarna grupperade sina trupper tunt – sex man, ibland bara tre man djupa formeringar , vilka kunde bruka sina vapen bättre. Arméartilleriet gjordes mer rörligt och kompletterades med små regementskanoner, vilka följde fotfolket under striden. Så hade stridssättet utvecklats under Gustav II Adolfs krig i Polen och Preussen och sådant var det, då det i slaget vid Breitenfeld 1631 vann överlägset över det gamla stridssättet, uppburet av Tillys dittills aldrig besegrade trupper. De kejserliga ställde upp djupa, svårmanövrerade massor på slagfälten – sk spanska fyrkanter, Tersios, om 1 500 pikenerare, 1 000 man med kortsvärd och kastspjut , men bara 500 man med musköter, totalt 3 000 man per fyrkant. Det svenska fotfolket indelades i brigader på cirka 2 000 man, i vilka musketerarna och pikenerarna verksamt understödde varandra. G II A brigader gavs namn som Gula Brigaden, Blå Brigaden, Svenska Brigaden osv. Brigaderna uppställdes i två eller tre regementslinjer bakom varandra. Där ingick det lätta artilleriet i respektive regemente, medan arméartilleriet grupperades framför fronten och rytteriet på flyglarna eller i reserv bakom infanteriet. Fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en för den tiden ovanligt kraftfull eld och trupperna var genomträngda av den bästa anda. Det svenska rytteriet, fördelat i skvadroner på 200–400 man, grupperades vanligen på två regementslinjer på infanteriflyglarna. Rytteriet anföll i fyrsprång med blanka vapen – i stället för som fienden gjorde i trav, under ett gagnlöst skjutande (sk karakoll).
16 De två Östgötaregementena skulle bestå hela stormaktstiden och därefter till år 1792. Under Gustav III:s tid medverkade östgötaregementena till segrarna vid Valkeala 1790 och Svensksund 1790 och bär dessa namn bland alla de 19 på fanan. Gustav III utsåg 1792 de nyligen sammanslagna, Östgöta Infanteri- och Kavalleriregementena (dock fortfarande organiserande två fältregementen) att som infanteriförband ingå i konungens Liv- och hustrupper.
• 1792 bärs hedersnamnet Kunglig Livgrenadjärregementet. • 1816 skulle regementet återigen uppdelas i två – Kunglig Första och Kunglig Andra Livgrenadjärregementena (I 4 och I 5). • 1928 sammanslogs de båda än en gång till ett (I 4). • 1941 – under Andra Världskriget – organiserade Kunglig Livgrenad- järregementet dels två fältregementen (I 4 och I 34), efter kriget en sista gång sammanslagna till ett (I 4) dels ett landstormsregemente (I 401). • 1997 lades Livgrenadjärregementet ned, efter att i nära 500 år ha tjänat Sveriges försvar. • 2014 återstår Östgöta Hemvärn som Livgrenadjärer i Östergötlands län.
17 18 II. Vasatiden 1523-1654
Erik XIV och Daniel Rantzau
Erik XIV (1533-1577/ svensk kung 1560-1568) och Daniel Rantzau (1529-1569). Erik var en av Gustav I Vasas tre söner. Daniel Ranzau, fältherre i dansk tjänst, var den mest berömde härföraren i Nordiska Sjuårskriget – Danmarks krig mot Vasaättens ”uppkomlingar”.
Nordiska Sjuårskriget 1563-1570 ägde rum under Erik XIV:s tid och hade karaktären av en rad mer eller mindre planmässiga danska infall i de svenska gränsprovinserna under utvecklande av det totala krigets alla grymheter – ”Reiten und rauben ist keine Schande, das tun die Besten im Lande”. Kriget utspelades till stor del i dagens Västra Götaland bl a i slaget vid Varberg 1565, där östgötarna segrade mot danskarnas Daniel Rantzau och vid Axtorna samma år, där svenskarna inklusive östgötarna förlorade. Strider ägde även rum i Östergötland 1567-68 och där anfördes cirka 8 500 danskar än en gång av Daniel Rantzau.
Under merparten av sin regeringstid visade Erik XIV både politiskt omdöme och planmässighet. Han var en militärt skicklig organisatör – men måhända mindre duktig härförare – medan Daniel Rantzau är sjuårskrigets mest lysande namn. Rantzau’s utmärkande egenskaper var djärvhet och snabba taktiska avgöranden och därför blev det överlägsna danska kavalleriet hans förnämsta vapen i striden. Rantzau hade år 1567 via Nissastigen och Jönköping nått Östergötland, där landsbygden förhärjades och städerna brändes. Orterna var små och träbyggnader dominerade även stadsbebyggelsen. Till de större städerna i Sverige hörde Linköping, Vadstena, Skänninge och Söderköping. Norrköping var en by ännu på medeltiden. Huvudstaden Stockholm hade inte mer än 8 000 invånare. Borensberg har i dag – nästan 500 år senare – cirka 4 000. På 1500-talet hade gårdarna vid Husbyfjöl (Borensberg), som löd under Norrbyhus (Kungs Norrby), måhända några hundratal människor.
19 På nyåret 1568 var den svenska huvudstyrkan samlad under fältöversten Hogenskild Bielke från Ekebyborna, biträdd av Per Brahe och kraftsamlad till Vättern-Roxen. Längs den strida, forsrika strömmen från Vättern via Boren, Norrbysjön, Roxen, Glan till Norrköping hejdades danskarna från att tränga vidare mot rikets huvudstad Stockholm. Vid Motala, Husbyfjöl, Norrbyhus och Kungsbro bevakades broarna av fasta detachement. Här mötte Rantzau en ”Motalaström-linje” från Vättern till Roxen, vilken i förening med hans vintriga provianteringsbekymmer definitivt skulle bryta hans planer att fortsätta mot Stockholm.
Östergötlands Ryttarfana samt Västanstångs och Östanstångs Fotfolksfänikor ingick i den svenska styrkan, som totalt uppgick till 16 000 man. Danskarna överraskade det svenska högkvarteret vid Norrbyhus genom att nattetid gå över strömmen vid Ulfshem (nuvarande Sågarhem) och inta den där belägna svenska posteringen vid bergstoppen ”Juteberget”. Dess gamla fornborg låg 2 km väster om det befästa, men illa försvarade svenska lägret vid Norrbyhus, som nu angreps från Juteberget. Samtidigt anföll Rantzau över träbron vid Norrbyhus. Svenskarna hade firat jul-nyår och var kraftfullt berusade. Huvuddelen av det svenska försvaret vid Norrby flydde till skogs och vägen mot Stockholm verkade ligga öppen, men svenska hären stoppade danskarna vid Norrköping. Försvarslinjen längs dagens Motala Ström hade tjänat sitt syfte – att uppehålla danskarna, utnyttja vinterns besvärligheter och försvåra deras försörjning. Bristande underhåll till den danska hären omöjliggjorde fortsatt framryckning mot Stockholm. Logistiken med de uttänjda danska försörjningslinjerna fungerade inte. Rantzau såg sig tvungen att retirera söderut, denna gång över Eksjö mot riksgränsen, som vid den tiden gick i linjen Jönköping - Kalmar. I skogarna härjade ”de elaka smålänningarna”. De decimerade den danska hären genom list och överfall. Tillbaka till Danmark kom endast Rantzau själv och ett fåtal ryttare.
20 4 4 Erik XIV och Daniel Rantzau
Den danskbesoldade turisten D. Rantzau såg vi häromsisten i Kungs Norrby med sin ryttarhär femtonhundrasjuttio ungefär
Då gav han svenskarna på moppe den dag de ej höll garden oppe från Jutebergets branter vek de vid Norrby Sveriges färger svek de
Svenska nederlag vid Axtorna Norrbyhus och Ekbyborna den nyårssupne Hognskild Bielke slappt ledde hären från sin kälke
Vår kung Erik tvungen krigare leder svensken inget vidare väl skall dock sjuårskriget sluta och kungen leker på sin luta.
Erik det förneka månde Lögn och föga troligt sa’ – du Karin är min enda Om verkligheten framkom men ändå ganska roligt Karin sa’ – det kan väl hända var nog sanningen tvärtom. du Erik är min fjortonde
Torbjörn Tillman 2013-03-01 4 4
21 Slag vid Stångebro – blodbad i Linköping
Hertig Karl/Kung Karl IX (1550-1611/ riksföreståndare och de facto regent 1599-1604/svensk kung 1604-1611) var son till kung Gustav I Vasa och drottning Margareta, halvbror till Erik XIV och bror till Johan III.
Karl IX var far till Gustav II Adolf, farfar till drottning Kristina samt morfar till Karl X Gustav. Han gifte sig 1579 med Maria av Pfalz (1562-1589). År 1592 gifte han sig med Kristina av Holstein-Gottorp (1573-1625).
Karl var således bror till Gustav Vasas söner Erik XIV och Johan III samt farbror till Johan III:s son Sigismund av Polen. Sigismund var – liksom modern, Catarina Jagellonica – katolik. Som son till Johan III var Sigismund berättigad till både den polska och den svenska kronan. Då Sigismund inte uppehöll sig i Sverige, var Hertig Karl riksföreståndare och starkt oppositionell till den katolske Sigismund. Att en brytning dem emellan skulle komma, var tydligt under lång tid.
Vid Stångebro i Linköping utkämpades ett avgörande slag med östgötar på båda sidor. När Sigismund år 1598 i spetsen för polacker och med stöd av svenska kungatrogna adelsmän landsteg i Östergötland vid Stegeborg, mötte han och besegrade där den svenske usurpatorn, hertig Karl. Sigismund utnyttjade dock aldrig vunnen fäktning, utan drog sig till Linköping och förskansade sig väster om Stångån. Hertig Karl gick till förnyat anfall från öster och vann det avgörande Slaget vid Stångebro. Senare – år 1600 – skulle mer blod flyta i Linköping, då Karl bekämpade rådsadeln. Efter slaget vid Stångebro 1598 superade Karl och Sigismund på Linköpings Slott. Snart drog Sigismund åter till Polen, men fortsatte att hävda sin rätt till Sveriges tron. Först under Karl X Gustavs fälttåg i Polen på 1650-talet avsade sig Polen anspråken på den svenska kronan. Polens fientliga inställning till Sverige skulle dock bestå.
Hertig Karl valdes till kung år 1604 som Karl IX. När han avled 1611 var Sverige i krig med tre grannländer samtidigt – Danmark, Polen och Ryssland. Dessa krig skulle ärvas av hans son Gustav II Adolf, dennes dotter Kristina samt av hennes kusin och efterföljare Karl X Gustav.
22 Vid Linköpings blodbad år 1600 avrättades flera av dem, som stött Sigismund. Hertig Karl lät adelsmän, som stött den legale tronarvingen Sigismund, plikta med sina liv för detta.
4 4 Stångebro – Hertig Karl blev Kung Karl IX
Femtonhundranittioåtta då var svårt veta vem att satsa på i familjefejd om Vasatron konung–hertigstrid vid Stångebron
Polacker utav vågor burna och svenskar kungatroget svurna Steg´borg blev seger för noblessen vid Stångebro Karl vann processen
Protestant blev inte katolik hertigen blev kung och redigt rik Linköpings blodbad gavs dess torg till de svenska kungatrognas sorg
Så kan det gå när det går galet så börjar sextonhundratalet hur lätt att omdömet en sviker farligt lita på politiker
Torbjörn Tillman 2013-02-28 4 4
23 Gustav II Adolf och Trettioåriga Kriget
Gustav II Adolf (1594-1632/ svensk kung 1611-1632) var Karl IX:s son och efterträdare och är den, som oftast räknas såsom grundläggaren av Sveriges stormaktsställning. Trots att Karl IX hade besegrat Sigismund vid Stångebro år 1598, hade denne inte givit upp sina anspråk på den svenska kronan. Gustav II Adolfs kamp för att avvärja av Sigismunds återupptagna krav ledde till fortsatta krig med Polen och Ryssland. Dessa medförde att Kexholms län och Ingermanland, som tidigare tillhört Ryssland blev svenska redan 1617.
Åren 1611-1721 – Stormaktstiden – är den epok i Sveriges historia, då Sverige erövrade och upprätthöll en stormaktsställning i Europa. Perioden anses inledd 1611, då Gustav II Adolf bestiger den svenska tronen, även om många vill förlägga dess inledning till 1561. Då startade nämligen Erik XIV den svenska Östersjöexpansionen genom att sända en armé till Estland på anmodan av staden Reval. När trettioåriga kriget bröt ut var Estland svenskt sedan femtio år.
Trettioåriga kriget (1618-1648) var en serie militära konflikter, som utspelades i Centraleuropa, huvudsakligen i det, som idag är Tysk land. Om den katolska sidan skulle segra i detta stora religionskrig i Tyskland, kunde Sigismund påräkna Katolska Ligans understöd för kuvande av Sverige. Detta kan ses som den främsta orsaken till Sveriges och Gustav II Adolfs deltagande i trettioåriga kriget.
Efter många militära framgångar – se Östgötaregementenas fanor – och en del nederlag, avslutades kriget med ett fredsfördrag, som undertecknades i de westfaliska städerna Osnabrück och Münster 1648 – därav namnet Westfaliska Freden. Redan 1629 hade Polen måst avträda Livland (norra halvan av dagens Lettland) och en del för östersjöhandeln viktiga preussiska hamnar. Westfaliska freden gav också Sverige ett flertal nordtyska besittningar. Bland dem finner man Svenska Pommern – i dag Vorpommern – som inte sällan av invånare till exempel i Rostock och på Rügen fortfarande med uppskattning omtalas som ”Südschweden”. Avgörande steg hade tagits till att Östersjön skulle bli ett svenskt innanhav. Svenska Pommern var i svensk ägo 1648 till 1815.
24 Gustav II Adolf var en oomtvistat framstående konung och statsman, som omgav sig med skickliga medarbetare – rikskanslern Axel Oxenstierna och de stora fältherrarna, som kom ur konungens krigarskola. Den främste av dess officerare var översten, sedermera fältmarskalken Johan Banér, som var chef för Östgötarna 1623-1633 och överbefäl för den svenska hären 1634-1641. Bland alla Gustav II Adolfs dugliga befälhavare återfanns också generalen av infanteriet Johan Lilliehöök, herre till Händelö Gård i Norrköping och generalen av artilleriet Lennart Torstenson – för att nu nämna några av många, många. Med sådana män i spetsen för landet och för sina stridskrafter, bestående av inhemska landskapsregementen och värvade utlänningar, var det inte märkligt, att konungen vann beundran bland och bevågenhet från Europas ledare och befolkning. Styrkan i det svenska ledarskapet visade sig, då Gustav II Adolf stupade vid Lützen år 1632 och kriget ändå kunde slutföras framgångsrikt ytterligare ett och ett halvt årtionde. Till framgången hörde också den mänskliga svenska administrationen av Baltikum och de nordtyska provinserna. Därav kommer att tyskar på den södra Östersjökusten än idag kallar sina domäner ”Südschweden”, syftande på ett milt svenskt regemente – inte minst med Oxenstiernas administrativa lagar och förordningar.
Vart tog beundran av Gustav II Adolf och insikt om en klok svensk statsledning vägen – 400 år senare?
25 4 4 Höstplöjda fält och förskingrade värden – en dikt om stormakt och vanmakt
Mot Brunneby far jag en dimmig novemberdag Skördade åkrar är höstplöjt mörka i kontrast mot en vitmenad körka Någon tänder sitt ljus tjänligt i kristet hus
Disiga, fälten skönjes mot skogen lerblanka tiltor vända av plogen Sjätte november är snart till ända stunden åminnes vördsamt kanhända Gustav Adolf den andre i raden faller i Lützens dimma den dagen
Minns vi dimmigt idag detta vårt svensk–tyska slag På Lützens fält i novemberdiset erlägger svensken yttersta priset Dödligt stick allt slutar en konung stupar
November gav en dyrköpt viktoria men nu har många glömt dess historia Att behålla svensk storhet i minnet syns inte längre tilltala sinnet Så tanklöst en stor svensk försakelse nu högtidlighålls med bara en bakelse
26 Något bör vi begrunda hur blev primärt så sekunda Fakta värderas nytillvänt gärna känslolösa – förmenat moderna Hjältar är inte inne i historikers sinne
Jag är omodern gammal och grå men erfaren nog att mycket förstå Man tjugonde seklet illa beskrev så skonad från krig den svenske blev Högt håller jag själv mitt fosterland var kallad till tjänst med vapen i hand
Krig – ett isande kallt tonen var bitsk, smaken salt Ständig beredskap att offra livet blåögd yngling var detta givet Nu med grånade hår än jag tanken förstår
Knekt blev jag villigt ren femtiofyra i värnpliktsarmén var vi inte så dyra Vår plikt att värna var tydlig och klar mot ryssen från öster ett folks försvar Drygt fyrtio blev åren i köldtålig här redo – försedd med moderna gevär
27 Glömd är brukad åker nu är andra nya epoker Helst man nu strider långtbortistan mot ryssen ställs ingen endaste fan Förskingrat svenskt försvar allt är borta som var
Förgäten syns fosterlandstanken vara låt ”Gustav Adolfson” flyga och fara Höstmörkret döljer bedrägligt väl att legoknekten har en Akilles häl Den pekuniära knipan blir större mer för den senare än för den förre
Inte för sent måhända att nu historien vända Är folkförsvarets anda riktig bara när rikets bestånd är kommet i fara Försvar syns tungt i mellantid för blåögd svensk individ
Så går då tanken till hösten åter till dimmig dag och till svartplöjd åker Till kyrka och tro och en här till värn en folkets anda som visst är modern Oss lärt vår kung den sjätte november att ärligen fäkta när olyckan händer
Torbjörn Tillman 2011-11-06 4 4
28 Fältmarskalken Johan Banér och Norrbyhus/ Kungs Norrby
Johan Banér (1596-1641) var son till Gustav Axelsson Banér och Kristina Svantesdotter Sture. Han var deras tolfte barn. Redan vid fyra års ålder miste han sin far och sin farbror Sten Axelsson Banér, vilka avrättades vid Linköpings blodbad år 1600.
Johan Banér var Chef för Östgöta Landsregemente 1623-1629, för Östgöta Ryttare 1629-1633 och överbefäl för den svenska hären i Tyskland 1634-1641. Han anses som en av Sveriges främsta fältherrar genom tiderna. Redan som 19-åring deltog han i det ryska kriget i Baltikum. År 1620 följde han Gustav II Adolf på dennes friarresa till Berlin. Då var Johan Banér en levnadsglad och oerfaren kaptenlöjtnant, som uppvaktade unga hovfröknar och fröjdade sin omgivning med glada skämt. Vid bara 25 års ålder blev han år 1622 överste, efter att han visat stor tapperhet och skicklighet vid svenskarnas erövring av Riga. När han 1630 återvänder till Sverige från de många krigsåren i Baltikum, är han en stram överste, fylld av lugn eftertanke och överlagda handlingar.
Den blivande fältmarskalkens hela liv var vigt åt kriget. Genom sin duglighet steg han snabbt i de militära graderna. I slaget vid Breitenfeld 1631, en av den svenska arméns största segrar någonsin, förde Banér befäl över den högra flygeln. Han följde Gustav Adolf ända till slaget vid Nürnberg 1632, där han skadades allvarligt och inte själv kunde delta i striderna vid Lützen samma år, där Gustav II Adolf stupade 6 november. År 1634 utsågs han till fältmarskalk och hans närmaste uppgift blev att bemanna och utbilda en ny armé, som 1636 vann en stor seger i slaget vid Wittstock under ledning av Banér.
Breitenfeld, Lützen och Wittstock är tre av segernamnen på Östgötarnas fana. 5 Östgöta Ryttare och Östgöta Fotfolk i den Svenska brigaden medverkade till en av svenska arméns största framgångar vid Breitenfeld år 1631. Båda fotfolket och ryttarna deltog också i slaget vid Lützen 1632. Efter slaget vid Lützen fick Östgöta Ryttare stanna kvar i Tyskland, medan Östgöta Fotfolk återfördes
5 G II A brigader betecknades med namn som Gula brigaden, Blå Brigaden, osv. I Svenska Brigaden ingick landskapsregementena Östgöta-, Västgöta-, Dal-, Upplands- och Savolax-regementen.
29 till Sverige för att reorganiseras och senare sändas tillbaka till Tyskland, där Östgötarna också segrade vid Wittstock 1636.
Egendomen Norrbyhus förläntes i mars 1637 den omtalade fältherren, fält- marskalken Johan Banér för hans stora förtjänster i 30-åriga kriget, närmast segern vid Wittstock. Han titulerades då ”Erbherr auf Mühlhammer, Werder und Norby” och i sammanhanget angavs: ”Norbyhus och ladugård med underlydande hundra gårdar i Bobergs härad förlänas som evärdligt frälse för Eder och Eder efterkommande arvingar”. Johan Banér dog år 1641 och hann aldrig ta Norrby i besittning, men vi vet att han intresserade sig för ”unser Haus und Ambt Norby”, som han testamenterade till sin 1640 nyblivna unga tyska gemål, den sjuttonåriga markgrevinnan av Baden–Hochberg. Hon bosatte sig där efter hans död.
Under drottning Kristina (1626-1689/svensk drottning 1644-1654, dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg) hade en hel del av de gods, som staten ägde, delats ut till adeln. Vid Karl X Gustavs maktövertagande låg 60 % av svenska rikets mark i adelns händer och var därigenom befriad från skatt. För att få pengar till fälttåget mot Polen-Litauen- Ryssland-Danmark, som varade 1654-1660, beslöt man att en fjärdedel av alla gods, som delats ut sedan november 1632, skulle återlämnas till kronan. Till dessa hörde Norrby, som drogs in till staten och därefter benämndes ”Kungs Norrby”.
30 4 4 Johan Banér och Östgöta ryttare
Kung Erik på sin luta lekte sin Karin han med sång bevekte Kung Erik och Banér var sångare Banér en stridbar föregångare blev porträtterad liksom se´n blev det mången chef för grenadjärreg´mentet
I en sextonhundratalsepok ungdomsliv han levde ekivok Banér och kanslern Oxenstierna om i Balticum man talar gärna Banér vann segrar Sverige till bevär klokhet följde stick, krutrök och gevär
I trettioåra krigets segrar flest slag han vinner, Prag belägrar leder östgötar vid Breitenfeld den svenska statens väl har alltid gällt segrare vid Chemnitz och vid Pressnitz Banérens rykte hade världsvitt spritts
Segrars sötma kryddade hans kalk gjorde översten till fältmarskalk Banér vid Wittstock kröner banan flesta segernamn nu pryder fanan För en god, lång, trogen krigargärning han bestods ett Norrby som förläning
31
Tro och lov en sjuttonåring ger fyrtiofyraårige Banér och Norrby skall i arv han skänka till sin artonårigt unga änka med en evärderlig besittningsrätt för fältmarskalk Banér och all hans ätt
Så kommer pfaltzarna på tronen med dessa också reduktionen skarpt skapt av ekonomiskt lärda då är ej löften vatten värda hela Norrbyhus och Ladugård blir Kungs Norrby då i kronans vård
Torbjörn Tillman 2013-03-01 4 4
32 III. Karolinska tiden 1654-1720
Med Karl X Gustav – Drottning Kristinas kusin – infördes den pfalziska grenen som svensk kungaätt. Karl X Gustav var den förste kungen under den karolinska tiden, vilken omfattar hans egen, hans sons Karl XI samt hans sonsons Karl XII regeringstider.
Kusinerna
Karl X Gustav (1622-1660/ svensk kung 1654-1660) föddes 1622 på Nyköpings slott. Han var son till pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz- Zweibrücken och prinsessan Katarina av Sverige, dotter till Karl IX , som således var morfar till Karl Gustav. Hans föräldrar hade tagit sin tillflykt till Sverige undan trettioåriga kriget och de kom aldrig att återvända. Karl Gustav växte sålunda upp i Sverige och hans uppfostran blev svensk, övervakad bland annat av rikskanslern Axel Oxenstierna. Den unge pfalzgrevens ställning var från början ganska oklar. Han var landsflyktig tysk greveson och på samma gång svensk arvfurste. Karl Gustav var därmed möjlig tronarvinge efter drottningen Kristina, som var hans kusin.
Gustav I Margareta Vasa Leijonhuvud
2. Kristina av Karl IX 1. Maria av Pflaz Holstein-Gottorp Vasa gift 1579 gift 1592
Maria Eleonora Gustav II Adolf Katarina Johan Kasimir av Brandenburg Vasa Vasa av Pfalz-Zwbrck
Kristina Karl X Gustav Vasa Pfalz Kusin till Karl Gustav av Pfalz Kusin till drottning Kristina Ogift och barnlös drottning av Sverige Den förste av tre karolinska kungar 1632-1654 Gift 1654 med Hedvig Elenora av Holstein-Gottorp
33 Sommaren 1642 fick Karl Gustav krigserfarenhet. UnderLennart Torstensons befäl deltog han i slaget vid Leipzig 1642 och slaget vid Jankov 1645. Han deltog också i tåget mot Danmark 1643-1644 och lärde sig då, att detta land kunde erövras från söder.
År 1645 återvände Karl Gustav till Sverige och en ny utsikt öppnade sig – han sökte vinna sin kusins, drottning Kristinas hand. Under ett par år stod saken och vägde. Till sist avböjde Kristina hans frieri, men hon gav honom ersättning. I januari 1648 utnämndes han till svensk generalissimus i Tyskland. Där hann han inte uträtta mycket, innan Westfaliska freden slöts i oktober 1648, men fick i stället leda de stora värvade arméernas avdankning och likaså de invecklade förhandlingarna om ”fredens exekution”, som fördes i Nürnberg intill juni 1650.
Karl Gustav kröntes som kung den 6 juni 1654, samma dag som hans kusin Kristina nedlade sin krona. Med Karl X Gustav som kung öppnade sig stora och svåra uppgifter. Det gällde att konsolidera den nygrundade svenska stormakten både inåt och utåt. Utrikespolitiskt var det tre makter, som utgjorde störst hot mot den svenska staten – Ryssland i förbund med Polen och Danmark. År 1654 började med rysk-polska angrepp i svenska Livland. Karl Gustav höll sig avvaktande några månader, men när bud kom att ryssarna hotade Livland allvarligt, beslöt han i slutet av 1654 att kasta sig in i striden. Sommaren 1655, ett år efter att Karl X Gustav bestigit den svenska tronen, anförde han Sveriges trupper i krig mot Polen. Striden mot Polen avsåg att göra upp räkningen med en gammal och aldrig avsomnad fiende, men – framför allt – att bevaka Sveriges intressen i Östeuropa och förekomma Ryssland. Hela Karl X Gustavs korta tid som svensk kung präglades av krig och han tillbringade större delen av sin regeringstid som ledare av den svenska armén i Polen, Tysk land och Danmark. Segern vid Warszawa 1656, Tåget över Bält 1658 och angreppet mot Köpenhamn 1658 ledde till avgörande framgångar för Sverige, manifesterade genom freden i Roskilde.
Östgötaregementena deltog vid Warszawa, vid Tåget över Lilla och Stora Bält och vid Köpenhamn. ”Man må hasardera allt” var ett av Karl X Gustavs valspråk. I den andan fattade han vintern 1658 det beslut, som hade kunnat sluta i katastrof – att marschera med hela den svenska armén över de danska isarna för att nå Köpenhamn. Staden belägrades och kapitulerade, men
34 intogs aldrig. Den Svenska armén var mycket framgångsrik både i Polen och i Danmark. Angreppet på Köpenhamn ledde till freden i Roskilde i februari 1658. Den manifesterar en av Sveriges största krigsframgångar någonsin och innebar att Sverige fick Skåne, Blekinge, Halland för gott (i freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år) samt Bohuslän, Bornholm och Trondheims län.
4 4 Östgötar i Polen, över Bälten, till Köpenhamn
Karl-Gustav föll Kristina i smaken men var inte den lämplige maken hon så abdikerade och de separerade han blev kung, mest för den goda saken
Karl-Gustav krigarkung bördig från Pfalz var svensk, men hemma han stred knappast alls ryssar, danskar, polacker levererar attacker vad göra när svenskarna överfalls
35 Östgötaknektar mobiliseras fotfolk ryttare skeppsembarkeras åter ut bär i världen mot polacker styrs färden krutrökt batalj dem snart levereras
Karl-Gustav polacken slog vid Warszawa östgötar främst båd´ käcka och brava så drog de från polska fält till isigt tåg över Bält med segernamn nytt att ingrava
Karl-Gustav minsann fick ett blodigt namn i strider på stadsvall vid Köpenhamn men han skickligt förhandlar och i freden förvandlar allt öster om Sundet ur danskens famn
Karl-Gustav Skåne från Danmark skilde Halland med mer och fred i Roskilde ”man må hasardera allt” det gick ju alls inte galt trots det östgötablod han förspillde.
Torbjörn Tillman 2013-03-01 4 4
36 Charlottenborg
Ludwig Wierich Lewenhaupt var greve, överste och chef för Östgöta Ryttare 1648-1667. Han var född 1622 i Västra Tollstad och dog 1668 på slottet Charlottenborg i Vinnerstad – båda församlingarna belägna i Östergötland. Han ändade sin militära bana som general.
Han gifte sig 1650 på Neuenstein i Württemberg, med grevinnan Charlotta Susanna Maria zu Hohenlohe-Neuenstein und Gleichen – född 1626, död 1666 på Charlottenborg. Lewenhaupts gemål var syssling till Karl X Gustav. Hon följde sin man under de polska och danska fälttågen.
Befälet över Östgöta Kavalleriregemente – som han skulle behålla till sin död – tog Lewenhaupt i lägret vid Mossburg i Bayern 1648 och deltog med sina östgötaryttare i trettioåriga krigets sista drabbning, slaget vid Dachau 1648. Efter Westfaliska freden samma år återkom Lewenhaupt med Östgöta Kavalleriregemente till Sverige 1650. Kort tid därefter embarkerade han med sitt regemente till Polen. Han anslöt till Karl X Gustavs armé och deltog i tredagarsslaget vid Warszawa och det segerrika intåget i den polska huvudstaden i juli 1655. Liksom Östgöta Infanteriregemente deltog hans Kavalleriregemente i övergången av Bälten vintern 1658 och därefter i angreppet på Köpenhamn. 6
1600-talet var storgodsens tid. Krigar- och ämbetsmannaadeln fick förlä- ningar från Kronan och skapade stora domäner. På dessa uppförde de slott eller slottsliknande sätesgårdar.
Ludwig W Lewenhaupt ärvde av sin mor Köp och donationer gav honom • Kasimirsborg i Gamleby • Gimmene, Valstad och Skar • Kalm och Jursby i Gottröra, i Östergötland vilka han gjorde till säteri med • 32 hemman i Östergötland namnet Johannesberg • Bosserup och Risekatslösa i Skåne
6 Köpenhamn försvarades framgångsrikt mot anfallande östgötar bl a av ”Dronningens Livregi- ment”, som på 1900-talet skulle bli danskt uppskattat vänförband i Aalborg till ”Livgrenadjär- regementet” i Linköping.
37 De sista åtta åren av sitt liv delade Lewenhaupt mellan vistelser på sina gods i Sverige, tyska resor och deltagande i riksdagarna 1660 och 1664. Ett av hans gods var Charlottenborg, som än i dag ligger vid Motala Ström, omgivet av trädgårdar och alléer som ett monument från adelsväldets tid – allt uppfört 1662 av generalen Ludvig Wierich Lewenhaupt. Slottet är uppkallat efter hans maka, grevinnan Charlotte Hohenlohe.
I samband med slottsbygget bildades Charlottenborgs Säteri av gårdarna Vräknebro, Kråkesten och Torpa. Den gamla herrgården Vräknebro hade troligen medeltida anor och var beläget på den plats, där det nuvarande slottet ligger. Den fick måhända sitt namn från strömmen Vräknan, som vräkte sig ned i forsar mot sjön Boren. Vräknan är alltså dagens Motala Ström.
Godset Charlottenborg indrogs till Kronan under Karls XI:s reduktion i början av 1680-talet, men återköptes till släkten Lewenhaupt av Ludvig Wierichs son Adam Ludvig Lewenhaupt, en av befälhavarna i det olyckliga slaget vid Poltava 1709. Efter Lewenhauptarnas tid övergick gården genom gifte till ätten Boije av Gennäs. Nu på 2000-talet ägs slottsbyggnaden av Motala Kommun och används som dess stadsmuseum.
38 4 4 Ludwig Wierich Lewenhaupt och Charlotta
L W Lewenhaupt han var en tapper man I trettioåra kriget deltog han Johan Banér han tjänte väl till häst en östgötsk ryttarchef, den man fann bäst
Ifrån sextonhundrafyrtioåtta väl i tjugo år så förde han befäl med sitt tappra ryttarregemente han i Polen och i Danmark tjänte
Lätt ryttar´n äktade sin konungs syssling hon var inte någon småväxt pyssling trogen, stor i anden, lätt på handen redobogen knöt hon trohetsbanden
Hans Charlotta blev en mycket tapper viv och följde maken i hans krigarliv sådan braver hustru värd ett tack är att hon motstått danskar och polacker
Charlottenborg gav översten sin maka då de vänt från Köpenhamn tillbaka slottet var för henne rena drömmen där det vände sig mot ”Vräknaströmmen”
Namn Vräknan bytt i Motala numera strömmens forsar har fått abdikera dock än rinner vattnet ner mot Boren
men Charlottas tid den är ”verloren” 4 Torbjörn Tillman 2013-03-064
39 Karlarna
Karl XI (1655-1697) ärvde Sveriges krona 1660, fyra år gammal. Förmyndar- regeringen leddes av Karl X Gustavs änkedrottning Hedvig Eleonora. År 1671 fick kungen börja delta i riksrådets sammanträden. Karl XI blev myndig i samband med riksdagen 1672 och kunde då ta tronen i besittning.
Lund 1676 är ett av de nitton segernamn, som pryder Livgrenadjärregementets fana. Sverige var tillsammans med Frankrike och den tysk-romerske kejsaren garant för den Westfaliska Fredens bestånd efter 30-åriga kriget. Den svenska säkerhetspolitiken efter Karl X Gustavs död utmärktes av ambitionen, att hindra Danmark att bli medlem i någon koalition av stormakter, vilka skulle kunna hota freden och därmed Sverige. Detta misslyckades och i juni 1676 landsattes danska trupper vid Ystad, som snabbt erövrades. Danska huvudstyrkan landsteg i Råå och erövrade utan motstånd Helsingborg och Ängelholm samt Landskrona efter belägring. De svenska trupperna, anförda av Karl XI, drog sig tillbaka mot Kristianstad, som danskarna intog efter hårda strider. Med hjälp av trupper, som sammankallats från stor del av Sverige, lyckades dock Karl XI slå tillbaka danskarna genom militära segrar, vunna i slagen vid Fyllebro (Halmstad) och Lund under år 1676 samt vid Landskrona år 1677. Karl XI:s seger i slaget vid Lund var den avgörande. Danskarna tvingades lämnade Sverige. Fred slöts 1679. För Sveriges del hade kriget fått stora politiska konsekvenser.
Sveriges utrikespolitik var avgjort fredlig efter 1679, eftersom Karl XI insåg att ett yttre lugn av flera skäl var ett villkor för genomförande av de efter kriget nödvändiga stora inre reformerna. Trots Karl XI:s ansträngningar stod kriget en och annan gång för dörren. Karl XI höll likväl fast vid den inslagna politiken och bevarade Sveriges fred från 1679. Freden skulle komma att brytas först tjugo år senare.
Inrikespolitiskt medförde kriget införande av enväldet under resten av den karolinska tiden. Strävan var att ge den svenska politiken en fredlig riktning. Snapphanarnas framfart under den senaste danska fejden hade visat, att en försvenskning av de erövrade landskapen var en nödvändighet. Det främsta medlet blev folkbildning, men också införande av svenskt kyrkoväsen, svensk
40 lag och svensk härordning. Kriget hade ödelagt Lunds Universitet, invigt 1668 och det var av mycken vikt för den svenska akademiska utbildningen att åter upprätta detta, vilket skedde redan1682.
Kriget med Danmark hade lett till svensk ekonomisk utmattning. Till de stora arbetena i Karl XI:s inre styrelse hörde ordnandet av ekonomin och återupprättandet av landets försvarsväsen. För att fullborda båda dessa verk, var en reduktion av tidigare förläningar i form av gårdar och herresäten ett väsentligt villkor. Ekonomin, som var i fullständig oreda efter kriget, hjälptes upp efter hand, så att statsbristen försvann inom några år och finan- siell jämvikt återställdes. Försvarsverkets reorganisation anknöts till reduk- tionen.
Genom successivt genomförande av det så kallade indelningsverket fick riket en välrustad och välövad stående här på 38 000 man indelta ryttare och soldater. Därtill kom en värvad styrka på 25 000 man, som egentligen användes till försvar av de utrikes provinserna. Flottan, ödelagd under kriget, skapades så gott som ny. Den bestod vid Karl XI:s död av 38 större krigsskepp med 2 648 kanoner och 11 000 man. En örlogshamn med dockor och varv byggdes i Karlskrona.
Det militära indelningsverket med i fredstid hemförlovade knektar, avlönade genom rätt att bruka av kronan ägda soldattorp och befälsboställen, kom att bestå i 230 år. Knektarna kompletterades år 1812 med beväringar (selektiv värnplikt), som 1901 följdes av 110 år av allmän värnplikt – en konsekvens av Napoleonkrigen. Från år 2010 valdes åter – temporärt får man tro och hoppas – ett dyrt knektvälde.
Karl XII (1682-1718) utnämndes till kung blott 15 år gammal efter Karl XI:s död 1697. Samma år inleddes förhandlingar mellan Danmark, Ryssland, Brandenburg och Polen om ett anfallsförbund mot Sverige. I Ryssland satt Tsar Peter I Den Store på tronen. August II hade nyss blivit kung över Polen och tillika kurfurste av Sachsen. I Danmark fanns Fredrik IV. August, Fredrik och Karl XII var kusiner.
1699 var ett utländskt angrepp på Sverige nära och i december fick dess regementschefer order om att vara beredda på en mobilisering. Efter tjugo års
41 fred var det denna gång inte fråga om årlig övning av de indelta regementena på malmar och hedar. I mars 1700 fick Karl XII bud om att Sachsiska trupper marscherat in i Livland i februari och att Riga belägrades. Kurirer sändes ut med order om mobilisering av den svenska krigsmakten. Det var en väl övad och bra utrustad armé, som nu mycket snabbt sattes på fötter.
Inom några veckor var hela den svenska armén mobiliserad. Trupperna omfattade nu 43 000 indelta soldater och 33 000 värvade, totalt cirka 76 000 man. Den svenska krigsmakten var vältränad, välutrustad och mycket stark – framför allt kvalitativt, men även kvantitativt stark nog, för att kunna möta varje tänkbar fiende. I förhållande till folkmängden var den svenska krigsmakten dubbelt så stor, som i något annat europeiskt land vid denna tid.
I Karl XI:s nya indelningsverk hade noggranna mobiliseringsplaner upprättats. Under det äldre systemet (före Karl XI) med utskrivning tog det allt för lång tid att mobilisera – upp till tre månader. Med det ständiga knekthållet kunde man mobilisera och få fram trupperna på lika många veckor. Kompanierna hade egna samlingsplatser och marscherade snart till regementets samlingsplats. Trossförråd fanns för regementet som helhet, men också kompanierna hade trossbodar, som låg på kompanisamlingsplatserna. Kompaniets trossbod rymde trossvagnarna, tyngre gods, persedlar, ammunition, tält, kokkittlar, etc. Respektive kompani kunde vara samlat på cirka två dagar. Efter 7-9 dagar kunde hela regementet samlat påbörja marschen till någon gränsort eller utskeppningshamn. Marschrutter fanns utstakade och tidsberäknade till gränserna eller till utskeppningshamnarna. Marschtakten var i regel 1-2 mil per dag för ett regemente. Flera gånger gjordes provmobiliseringar för att kontrollera, att allt fungerade och gick snabbt.
I mars 1700 kommer besked om att Danmark anfallit Hollstein–Gottorp, som står i förbund med Sverige. Den 13 april lämnar kungen Stockholm för att aldrig återkomma dit. Karl XII beslutar att först ta itu med Danmark med understöd av England och Holland. Den danska flottan kontrollerar södra Östersjön, men en engelsk-holländsk flotteskader anländer till Öresund för att stödja den svenska flottan. Den danska flottan tar skydd i hamn. I juli 1700 går en svensk styrka om 4 000 man iland i Humlebäck, en mil söder om Helsingör. Överfarten sker i 11 mindre landstigningsbåtar, som seglas över från Helsingborg. Man möter endast svagt motstånd och snart är alla trupper
42 i land. Nu ligger den danska huvudstaden endast en dagsmarsch bort. De regementen, som deltar i landstigningen är Livgardet samt Upplands-, Kalmar- och Malmö regementen. Den svenska armén samlar sig nu inför det anfall mot Köpenhamn, som planeras ske i början av augusti, men innan Sverige hinner anfalla Köpenhamn sluts fred med danskarna. De stora sjönationerna drar nu bort sina flottor och lämnar Öresund åter öppet för danska flottan. Karl XII drar tillbaka sina trupper till Skåne och inriktar sig österut.
I augusti 1700 anfaller ryssarna Livland samt Estland, där Narva belägras efter att sachsiska trupper redan i februari anfallit det svenska Livland. Hur svarar då Sverige på dessa angrepp? Efter Danmarks kapitulation undsätter Karl XII Narva i november 1700 och besegrar där den tiofaldigt överlägsna ryska armén. I juli 1701 drivs sachsarna bort från Riga och Livland.
Därmed var ”Det stora Nordiska Kriget” 1700-1718 i full gång. Det slutade med Karl XII:s död vid den norska fästningen Fredriksten 1718. Fred framförhandlades mellan Tsar Peter ”Den Store” och Sveriges nye konung Fredrik I. Den slöts år 1721 i Nystad i nuvarande Finland. Den blev dyr för Sverige, vars tid som europeisk stormakt nu får anses vara slut, även om Fredrik I:s efterföljare – Gustavianerna – inte insåg detta. 7
7 Att utveckla östgötarnas del i hela ”Det stora Nordiska Kriget” ges inte utrymme för här, men för segern vid Helsingborg 1710 görs ett undantag, som beskriver tågan hos de i karolinsk anda fostrade krigarna. Översten Bertil von Roxendorff på officersbostället Kungs Norrby var en av alla de ärriga veteranerna. Vid 17-års ålder antogs han som ryttare vid Östgöta Kavalleriregemente och deltog i Karl XI:s krig mot danskarna 1675 och långt senare också i Karl XII:s fälttåg i Baltikum och Polen. När Danmark angrep Sverige på nytt, hade översten lämnat den aktiva tjänsten, men nu steg han i sadeln trots fyllda 70 år och anförde östgötarna i slaget vid Helsingborg. I spetsen för truppen anföll han med dragen sabel det fientliga kavalleriet, som besegrades. Det är segern vid Helsingborg, som Snoilsky besjunger i ”Stenbocks kurir”. Generalen Gustav Adolf von Siegroth, ägare till Brunneby Säteri – granngård till Kungs Norrby – är ett senare exempel. Han var gustavian – i ungdomen i fransk tjänst, veteran från Pommerska Kriget 1757-1762 och svårt blesserad i Gustav III:s fälttåg mot Ryssland 1788-1789. Ur generalen von Siegroths dagbok citeras: ”En kula kom farandes, krossade mitt högra knä. Jag framkallade en frisk häst, tjänstgjorde till om aftonen, därpå nödsakad att intaga viloläge. Efter trenne dagar tillskrev jag hans M:jt Konungen om min önskan att bli befriad från tjänstgöring för att kunna åka hem till Brunnaby och till Medevi för att kurera mina blessyrer.” von Siegroth, som var chef för Södermanlands Regemente 1771-1778, bildade på 1780-talet en svensk militärakademi. Den efterföljdes år 1792 av den nygrundade Kunglig Krigsskolan Karlberg i Stockholm.
43 Östgötarnas insatser i Karl II:s armé speglas i följande 7 segernamn på dess fana
Kliszóv 1702 Rajovka* 1708 Rakowitz 1705 Helsingborg 1710 Holovczyn 1708 Gadebusch 1712 Malatitze 1708
Karolinerkrigen medförde enorma svenska förluster främst under åren 1700- 1721. Den totala summan är svår att beräkna, men pekar på 200 000 svenskar. Av dessa kom 150 000 från Sverige väster om Östersjön och Bottenviken samt 50 000 från Svenska Finland. Sveriges totala folkmängd var vid denna tid ca 2 miljoner. Förlusterna i döda var således 10 % av hela befolkningen eller 20 % av den manliga och var mycket påfrestande för de olika landsdelarna.
Östergötland satte upp minst 10 400 soldater under åren 1700-1721. Det var 5 gånger så många, som de 2 200 man, landskapet hade skyldighet att hålla. I Östergötland gick 1 200 soldater i Östgöta infanteriregemente och 1 000 ryttare från Östgöta kavalleriregemente ut i kriget år 1700.
Under de första åren av kriget togs ytterligare 1 150 infanterister och 600 ryttare ut för att ersätta förlusterna. Vidare sattes ett 650 man starkt tvåmänningsregemente upp. Det fanns även 500 båtsmän, som ersattes med ytterligare 200 man.
Efter Poltava 1709 fick östgötarna börja om från början. 1 200 nya soldater och 1 000 ryttare sattes upp. Efter Gadebusch 1712 fick ytterligare 400 soldater skrivas ut och efter Tönningen 1713 ytterligare 650 soldater. Under de följande åren av kriget togs ytterligare 1 850 soldater, ryttare och båtsmän ut. Situationen var liknande i alla landsdelar.
44 Kvinnorna
”På roten” – i soldattorpen och på befälsboställena brukades jorden av kvinnor- na – de indelta soldaternas och officerarnas ofta initiativrikt företagsamma hustrur och av deras barn.
Vilhelm Mobergs ”Raskens” är historien om den indelte soldaten Rask. Den blev Mobergs genombrottsroman. Den gjordes också till en uppmärksammad TV-serie i åtta timslånga avsnitt. Sven Wollter och Gurie Nordwall spelar huvudrollerna som det strävsamma paret Gustav Rask och Ida. Även om den inte utspelas under 1700-talets stora Nordiska krig, utan hundra år senare, beskriver den ett av Moberg självupplevt liv i soldattorpets stora syskonskara. Heder åt alla dessa knektar och soldathustrur, som var kärnan i Sveriges försvar och som även efter att indelningsverket upphört 1901 och ända genom Första Världskriget 1914-1918 i hög grad kompletterade värnpliktshärens krigsförband.
4 Karlarna och Kvinnorna 4 i stugorna
År 1600-1800
Kung Karl den unge hjälte han blev en fredens vän i ordningen den elfte den tolfte han kom se´n
Den elfte organisatören var indelt ordningsam som väl det anstå bör den som drog mot dansken fram
Den tolfte det förbrukade som hans fader skapade hans krigståg allting slukade han över måttan gapade
45 Nominellt tvåtusen knektar är östgötens beting men man mera mäktar fem dubbelt väl är ingenting
Slakten sker i fjärran länder svultna barn och änkor ges eller när det bästa händer avdankad knekt med benprotes
Hur går hemmavid på roten för torparkäringen hur lever hon med hoten från världen runtomkring
Visst går det rätt åt skogen med torpekonomin för hustru redobogen i nöd med slaktat svin
Karl åter från sitt arbetspass på fientligt frusna jordar Kvinnan drog vårt tyngsta lass hennes tåga vi lovordar
År 1800-2000
Så mer än hundra år det går och Rasken väl sin Ida får Rask gör dagsverken i skogen Ida hemma styrer plogen
Knekten fikar på sitt möte 8 då får kvinnan allting sköte barn och la´gård, äng och skog magen rund ett evigt knog
46 Den erfarne Bernadotten svenskarna på tron har fått´en han vet att bättre lösning är en satsning snar på värnpliktshären
Re´n artonhundratolv var dags värnpliktiga i knekthop stacks så på nittonhundratalet det med knekttorp blir helt galet
Nittonhundraett dog Rasken ut med Idas knog så var det slut och torparkäringen vi slapp se släpa på sin åkerlapp
Än nittonhundrafjorton dock knekt stacks i värnpliktshärens skock så gick väl hundra år igen ej fan vet vad som hände se´n
Vi fick yrkesknektar åter värnpliktshären vi begråter politiker ej alls förstått hur illa med vår krigsmakt gått
För försvar av egen bygd folkförankrad plikt är dygd och det kände ju min själ Raskens Ida väldigt väl
”Knekten fikar...”, dvs längtar, men törstar också efter ”fika”…8 4 4 Torbjörn Tillman 2013-03-07
8 ”FIKA” var beteckningen på det blaskiga kaffe, som gratis tillhandahölls de indelta knektarna av kronan på förbandens ”årliga möten” t ex på Malmen. Detta kaffe serverades i vita porslinsmuggar märkta FIK, som stod för ”Fördelnings Intendentur Kompaniet”. Knekten kunde också köpa bättre kaffe hos marketenterskan, som sålde sådant. Knektens fråga var således – Skall vi gå och köpa en kopp kaffe – eller skall vi ta en ”FIKA”?
47 48 IV. Frihetstiden 1718-1772
Frihetstiden är tiden mellan enväldeskungen Karl XII:s död och Gustav III:s till nytt envälde ledande statskupp. Den är också beteckningen för den partidominerade, regeringsröriga epoken 1718-1772. De cirka femtio åren kännetecknades av ett ämbetsmannavälde, vilket dominerades av Hattpartiet och Mösspartiet. Efter alla tunga offer, som Karl XII utkrävt av allmänheten för att bevara stormakten Sverige, hade ett allmänt missnöje uppstått mot enväldet. Bland ämbetsmännen, som blivit den mest inflytelserika bestånds- delen i samhället, var frustrationen utbredd.
De manliga regenterna under frihetstiden utövade en medioker statsledning, helt i händerna på rivaliserande partier, vilkas medlemmar oftast såg mer till egen personlig vinning, än till svenska statens väl. Influenserna var stora, både ekonomiskt och personellt – på Hattpartiet från Frankrike – på Mösspartiet från Ryssland.
Frihetstidens tre regenter var • Ulrika Eleonora (Karl XII:s syster, gift 1715 med Fredrik av Hessen, barnlös) • Fredrik I (från Hessen, ”Sveriges sämsta regent” enligt Strindberg) • Adolf Fredrik (”snusdosekungen” från Holstein–Gottorp)
Ulrika Eleonora (1688-1741/regerande svensk drottning 1719-1720) var • dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, • syster till Karl XII samt till Hedvig Sofia av Sverige, viken var gift med sin kusin Fredrik IV av det med Sverige förbundna Holstein–Gottorp • kusin till såväl August den starke av Sachsen och Polen, som till Fredrik IV av Danmark
49 Ulrika Eleonora
Karl XII efterträddes således av sin syster Ulrika Eleonora, som efter ett par år i sin tur lämnade över kungakronan till sin make Fredrik av Hessen, krönt som Fredrik I av Sverige år 1720. Fredrik I fann sig i rollen som konstitutionell monark under frihetstiden. Under perioder efter att Ulrika Eleonora lämnat regentskapet, utövade hon de facto regeringsmakten. Hon visade sig då vara en duglig regent. Drottningen regerade till exempel under Fredriks utländska resa från maj 1731 till hösten samma år, då Fredrik besökte sitt andra rike Hessen efter sin tronbestigning. Under kungens sjukdom 1738, ombads hon av ständerna att överta ”regeringsbördan”. Vid detta tillfälle var Fredrik så sjuk, att man fruktade att han skulle dö. Hon regerade fram till nyåret 1739 och vann respekt hos riksrådet, genom att visa sig vara väl insatt i alla ärenden. Ulrika Eleonora avled av smittkoppor i Stockholm 1741.
Fredrik I
Friedrich av Hessen/Fredrik I av Sverige (1676-1751/ efter giftermål 1715 med Karl II:s syster drottning Ulrika Eleonora svensk kung från 1720 och från 1730 regerande lantgreve av Hessen-Kassel i Tysk land). Fredriks hessiska furstegren skulle ha kunnat bli svensk kungaätt, men han avled utan egen tronarvinge i den ätten.
Friedrich av Hessen var framgångsrik fältherre i det spanska tronföljdskriget 1701-1713 på de allierades sida mot Frankrike. Han var också med på Karl XII: s första fälttåg mot Norge 1716 och sårades vid Hölands Prästgård. Han utnämndes samma år till generalissimus för svenska krigsmakten och följde sin svåger Karl XII även i det andra fälttåget mot Norge intill Karl XII:s död vid Fredrikstens Fästning utanför Fredrikshald år 1718. Östgöta Infanterirege- mente deltog i belägringen av fästningen Fredriksten, där Karl XII stupade. Från år 1721 åtnjöt Sverige sedan fred till ”Hattarnas Ryska Krig” tjugo år senare. Som kung av Sverige hade Fredrik I redan efter några år förspillt det person- liga anseende, som han ägt vid trontillträdet 1720. Mycket kan detta härle- das till det bedrövliga resultatet av freden i Nystad 1721 efter Karl XII:s ”Stora
50 Nordiska Krig”, som Danmark, Ryssland, Polen startat med angrepp på Sverige år 1700. Folkets bitterhet blandades med misstankar om att Fredrik I, vid underhandlingen med tsaren, såg mer till sina egna än till Sveriges intressen, när han avträdde Livland, Estland, Ingermanland och en del av Karelen till ryssarna. 150 år senare kallade August Strindberg honom ”Sveriges sämsta regent, som icke kunde tala svenska och egentligen var tysk lantgreve”.
Från 1723 var det slut på den självständiga roll, som Fredrik I spelat i Sveriges politik. Han förblev landets kung i ytterligare nära tre årtionden, men hade ringa betydelse. Författningen växte snart ut till fullständig parlamentarism, där den politiska makten låg helt i ständernas händer. Fredrik I:s verkliga makt var reducerad till utnämnande av ämbetsmän och till ett visst inflytande på utrikespolitiken, då partiernas jämvikt ibland kunde göra hans stöd värdefullt. Kung Fredriks tid utfylldes väsentligen av jakt, dryckeslag och umgänge med gunstlingar och mätresser. År 1748 drabbades Fredrik I några gånger av slaganfall och från den tiden fick dennamnstämpel , vilken han förut mera undantagsvis använt sig av, alltmer ersätta hans plats i regeringen. Han avled 1751 i Stockholm.
Hattarnas krig
Från 1734 års riksdag dominerade det stora Hattpartiet, som förde Sverige till krig två gånger – Ryska Kriget 1741-1743 och Första Pommerska Kriget 1757-1762.
Hattarnas ryska krig utbröt 1741, då Sverige med fransk diplomatisk påtryck- ning förklarade krig mot Ryssland. Hattarna valde 1739 att i sekreta utskottet utarbeta ”planer till rikets försvar och säkerhet”. Där angavs i det beryktade sk sekreta bihanget ”krig mot Ryssland vara den yppersta planen”. Planen innebar att en svensk armé under generalen, greve Charles Emil Lewenhaupt, född 1691, skulle återerövra Karelen och Estland, som förlorats till Ryssland i ”Stora Ofreden 1700-1721”. Henrik Magnus von Buddenbrock var en av hatt- partiets ivrigaste medlemmar och tillskyndare av planen. Han var friherre och militär, född 1685. Han blev överste 1717, generallöjtnant 1740 och hals- huggen 1743. Så blev också generalen C E Lewenhaupt efter hattarnas miss- lyckade krig mot tsarinnan Elisabets Ryssland.
51 Då kriget bröt ut i augusti 1741, hade svenskarna förberett sig dåligt. Armén och flottan var numerärt svaga, knappt utrustade och dåligt övade. Sverige anföll med 8 000 svenska och finska soldater – inga östgötar deltog – vid den ryska gränsen, nära Villmanstrand och Fredrikshamn för att hota den ryska huvudstaden S:t Petersburg. I juni 1742 hade den 35 000 man starka ryska armén lyckats tvinga bort 17 000 svenskar från Fredrikshamn. Lewenhaupts position försämrades alltmer och han tvingades retirera till Helsingfors. Den ryska hären erövrade hela Finland i denna den s k ”Lilla Ofreden”. Kriget misslyckades, men tsarinnan Elisabet I lovade att lämna Finland på villkoret att Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, vars släkt var ingift i den ryska tsar- familjen, skulle utnämnas till tronarvinge. 9
Hattarna gick med på den ryska tsarinnans förslag i hopp om, att Adolf Fredrik skulle få bättre fredsvillkor från henne, men det förlorade kriget mot Ryssland 1741-1743 kostade riket ytterligare en del av Finland genom freden i Åbo 1743. Den medförde att Sverige fick en mer svårförsvarad gräns mot öster – ödesdigert 65 år senare. Lewenhaupt och hans närmaste man von Buddenbrock utsågs till syndabockar och avrättades genom halshuggning på grund av påstått grava försumligheter under kriget. Så utkräver partipolitiker ansvar av militärer.
Första Pommerska Kriget 1757-1762, ägde rum mot Preussen under Adolf Fredriks regeringstid, men var dirigerat av Hattarna. Dess slutresultat var ”status quo”. Kungen hade ingen eller ringa påverkan på det illa förberedda kriget, till skillnad från Andra Pommerska Kriget 1805-1807 under hans sonson Gustav IV Adolf.
9 Elisabet (tsarinna 1741-1762) var dotter till Peter I ”den Store” (tsar 1682-1725) och Katarina I (tsarinna 1725-1727). Elisabeth efterträddes av Peter III, som var son till hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp och Anna Petrovna, dotter till Peter den store. Den blivande Peter III (tsar 6 månader under 1762) förmäldes 1745 med Katarina och avsattes i en palatskupp av denna, vilken själv blev regent under namnet Katarina II ”den stora” (tsarinna 1762-1796). Katarina II var född 1729 som Sophie Friederike Auguste av Anhalt-Zerbst och var dotter till Kristian August av Anhalt-Zerbst och Johanna Elisabeth av Holstein-Gottorp, systerdotter till Adolf Fredrik av Sverige och således kusin till Gustav III och Karl XIII.
52 Adolf Fredrik
Tronpretendenten Adolf Fredrik tillhörde ätten Oldenburg i Holstein-Gottorp i Schleswig – ett hertigdöme mellan Danmark och Tysk land. Namnet på området och släktgrenen kommer från länet Holstein och slottet Gottorp i den nuvarande staden Schleswig. Hertigdömet var sedan lång tid knutet genom släktband till de svenska och ryska rikena. 10
Peter I Katarina I Kristian August Albertina Frederika ”Den Store” tsarinna av Holstein-Gottorp av Baden-Durlach tsar 1682-7125 1725-1727
Aleksej Anna Elisabet I Johanna Elisabeth Adolf Fredrik Petrovitj Petrovna tsarinna av av tronföljare tsarinna 1741-1762 Holstein-Gottorp Holstein-Gottorp 1730-1740 svensk kung f 1690, Gift med gift med 1751-1771 d 1718 Karl Fredrik Kristian August Morbror till av Holstein- av Anhalt-Zerbst Katarina II Gottorp av Ryssland
Peter II Ivan VI (gossetsaren) (babytsaren) tsar tsar 1727-1730 1740-1741 Son till Anna Petrovnas syster- dotter Leopoldovna
Peter III Sophie Friederike Gustav III Karl XIII av Holstein-Gottorp Auguste av Anhalt-Zerbst svensk kung svensk kung tsar 1762 tsarinna av Ryssland 1771-1792 1809-1818 (avsatt som tsar efter 6 1762-1796 Gustav IV mån av sin hustru Katarina under namnet Adolf och efterträdd av henne) Katarina II ”Den Stora” svensk kung 1792-1809
10 Tsarinnan Katarinas I levnadsöde var säreget – hon var dotter till en livländare och 1702 gift med en svensk soldat, ryttaren vid livländska adelsfanan Johan Kruse. Katarina bortfördes senare som ryskt segerbyte och kom till slut till furst Mensjikov. När Kruse 1708 ville ingå nytt äktenskap med en Sofia Richter sade han sig – efter Dorpats kapitulation 1704 – ha sett Katarina i Narva hos Mensjikov och med två barn. Hon ville inte återknyta förbindelsen med sin förste man. Hos Mensjikov fick tsar Peter Den Store se Katarina och fängslades av hennes skönhet och sätt. Tsar Peter tog henne till älskarinna. Hon förstod klokt nog att göra sig oumbärlig och 1713 gifte sig tsaren med henne. 1718 blev hon förklarad tsarinna och 1724 krönt i Moskva. Efter Peters död 1725 blev hon med Mensjikovs hjälp utropad till monark. Han blev åter hennes älskare och Rysslands verklige regent, despotisk och utan duglighet.
53 Adolf Fredrik (född 1710 på Gottorp i Holstein-Gottorp, Tysk land, död 1771 i Stockholm, svensk kung 1751-1771) var son till hertig Kristian August av det med Sverige förbundna Holstein–Gottorp och Albertina Frederika av Baden-Durlach och morbror till Katarina II.
Adolf Fredrik utsågs av rikets ständer till kronprins 1743 efter hattarnas ryska krig. Tsarinnan Elisabet I utövade därvid starka påtryckningar på Sverige och ur de stormiga svenska partistriderna 1743 utkristalliserades – genom rysk inverkan – Adolf Fredriks val till svensk tronföljare. Han kröntes till svensk kung 1751 och han grundlade Oldenburg och Holstein-Gottorp som svensk kungaätt. Adolf Fredrik gifte sig 1754 med Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik Den Store.
Adolf Fredrik blev inte ett Rysslands verktyg. Han bröt snart med tsarinnan Elisabet I, men liksom hans val hade varit en partisak, så blev han som kung själv en lekboll i partiernas och sin gemåls händer. Hans betydelse i Sveriges historia blev ringa, fastän hans gemål, Lovisa Ulrika av Preussen, gav anledning till åtskilliga partistrider mellan hattar och mössor genom sina försök att höja kungens makt. Redan år 1756 beslutade riksdagen att regeringsbesluten skulle signeras med en kunglig namnstämpel, eftersom ”kungen tycktes vara ointresserad av att regera och hellre stod vid sin älskade svarvstol och tillverkade snusdosor”. Av det skälet samlades ofta ärenden på hög, utan att skrivas under inom rimlig tid. Namnstämpeln fick användas i de fall, då kungen efter minst två tillsägelser vägrat underteckna regeringsakter, eller då kungen till följd av ovilja nekade att underteckna de utnämningsärenden, som gått hans personliga vilja emot.
Adolf Fredrik dog – troligen av slaganfall – den 12 februari 1771 klockan 20:15 efter att ha intagit sin supé, som bestod av surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagne och ”hetvägg” (semlor). ”Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt”, skriver den samtida greven Johan Gabriel Oxenstierna.
54 4 4 Frihetstiden 1718-1772
För Ulrika Eleonora bulletinerna var svåra krigarkungens död var dyster hon var Karl den tolftes syster gift med Fredrik utav Hessen en tysk greve i noblessen
Hon bar sin drottningkrona kort snart skänkte den till Fredrik bort för dussinkalle fick han ”ågren” han fick städa efter ”svågren” ett dåligt fredsfördrag han vann i öst allt Baltikum försvann
Bestuckna mössor arga hattar ryssar fransmän allt omfattar tjänstemannabråk och gnissel hattars rysskrig, nya gissel svensk ära så till ryssen säljs till tronarving en ryssvän väljs
Adolf Fredrik blir vår konung inget land av mjölk och honung en snusdossvarvare han var namnstämpel han i fickan bar tillsatt var han av en Kreml-a till sist dog han av en semla
Torbjörn Tillman 2013-03-11 4 4
55 56 V. Gustavianska tiden 1772-1818
Gustav III
Gustav III (1746-1792/ svensk kung 1771-1792) var son till kung Adolf Fredrik (Holstein-Gottorp) av Sverige och Lovisa Ulrika av Preussen, bror till sedermera Karl XIII och kusin till Katarina II av Ryssland. Han var den andre svenske regenten av fyra av ätten Oldenburg.
Gustav III anses vara en av de mest begåvade, aktiva och kontroversiella kungarna i den svenska historien. Han har skildrats på mycket varierande sätt ur olika historikers synvinklar. På grund av sitt stora kulturintresse kallas han ibland ”Teaterkungen”. Han var emellertid under sin regenttid mest känd för att ha återinfört enväldet i och med en statskupp 1772, då regeringen avsattes och politiska partier (Hattar och Mössor) tvångsupplöstes. Därefter fick ständerna bekräfta en av kungen utarbetad ny 1772 års regeringsform och en inskränkt tryckfrihetsförordning 1774 samt förenings- och säkerhetsakten 1789, vilka alla kraftigt begränsade riksdagens makt. Samtidigt liberaliserades ekonomin och strafflagstiftningen, dödsstraffet beskars och tortyr under förhör förbjöds. Under inflytande av Voltaire tillät han också större religionsfrihet och inbjöd katoliker och judar att bosätta sig i riket. 1777 blev han den första statschefen i världen att erkänna USA som ny stat.
Det bedrövliga resultatet av freden i Nystad 1721 – då Sverige avträdde Livland, Estland, Ingermanland och en del av Karelen till ryssarna – följdes av den ryska dubiösa inblandningen i svensk partipolitik 1721-1772. Förlusten i hattarnas krig mot Ryssland 1741-1743 ledde till den förödmjukande freden i Åbo 1743. Allt manade sammantaget Gustav III till ett revanschkrig mot Ryssland. 1788 lät Gustav sina trupper gå över ryska gränsen utan föregående krigsförklaring och under förevändning av ett obetydligt gränstumult, arrangerat av honom själv. Kriget fortgick under omväxlande segrar och nederlag åren 1788-1790.
Östgötarna deltog och segrade vid Valkeala och Svensksund. Gustav III hade själv inga fältherreegenskaper, men tog personlig del i krigshändelserna och
57 hemförde själv några segrar till lands – slaget vid Uttismalm 1789 och slaget vid Valkeala 1790 samt till sjöss – en seger över en rysk skärgårdseskader i slaget vid Fredrikshamn 1790. Den 9 juli 1790 inträffar så Slaget vid Svensksund, som blev en avgörande seger mot den ryska flottan – Sveriges största marina seger någonsin. Efter slaget vid Svensksund slutade kriget utan landvinningar eller landförluster. Freden i Värälä 1790 förverkligade inte Gustavs erövringsdrömmar.
Gustav III engagerade sig i motståndet mot den franska revolutionen och undertryckte all opposition med järnhand. Han skadsköts under en maskeradbal på Operan 16 mars 1792 av attentatorn Jacob Johan Anckarström och avled några veckor senare på Stockholms slott.
Med anledning av Östgötarnas framgångar vid Valkeala och Svensksund utsåg Gustav III de nyligen sammanslagna Östgöta Infanteri- och Kavalleriregementena att från 1792 ingå i konungens Liv- och hustrupper under hedersnamnet Kunglig Livgrenadjärregementet.
År 1816 skulle regementet återigen uppdelas i två Kunglig Första och Kunglig Andra Livgrenadjärregementena 1928 ånyo sammanslagna till ett. År 1941 organiserade Livgrenadjärregementet bl a två fältregementen efter Andra Världskriget åter sammanslagna till ett. Livgrenadjärregementet deltog i hela det femtioåriga Kalla Kriget.
Livgrenadjärregementet lades ner år 1997 efter att sedan 1500-talet ha tjänat Sveriges försvar. 2014 återstår Östgöta Hemvärn som Livgrenadjärer i Östergötlands län.
58 4 4 Gustav III – far till greve Gustavsson
Den tredje Gustav var för ung när fadern dog för att bli kung han var av Holstein-Gottorpsk ätt hans uppväxt den blev inte lätt och han tröttnade omsider på politiskt bittra strider
Parti-ellt han illa mådde bättre ordning han åtrådde innan sol gått upp det gällde statskupp för ett dugligt välde revolten väl man kan förstå år sjuttonhundrasjuttiotvå
Riksdagens makt begränsades och nya tyglar tränsades snart gustavianska röster manar till revansch i öster Gustav valde kriget börja ett ryskt gränsbråk ombesörja
Först till lands det kriget skedde slutligt det till föga ledde mer än att östgötar gu’nås segrade ibland förstås En tvåårig historia ett slut med sjöviktoria
59 Ej östgötarna var skrala vann slag vid Valkeala och senare till sjöss en stund det löpte väl av vid Svensksund Livgrenadjär benämns dess trupp emedan de så väl ställt upp
Till slut vid Värälä man skred att för denna gången sluta fred landamären flyttade man ej i Stockholm ordnades galej sedan man på papper skrivit att det svensk – rysk fred nu blivit
Sedan föll teaterkungen skjuten – ej av värja stungen ej på svenska Finlands fält konungsligt krigarliv det gällt nej mördad av en Anckarström en sammansvuren samvetsöm
Torbjörn Tillman 2013-03-11 4 4
60 Gustav Adolf – den blivande kungen
Gustav IV Adolf, sedermera greve Gustavsson – var tretton år gammal, när hans far mördades år 1792. Hans farbror Hertig Karl, blev hans förmyndare till 1796. Liksom sin far Gustav III, tog sonen avstånd från det revolutionära Frankrike. Väpnade konflikter med detta land och dess allierade skulle komma att dominera Sveriges förhållande med omvärlden de följande 15 åren. Revolutionen i Frankrike ebbade ut och Napoleontiden 1799-1815 inträdde. Den händelserika tiden inkluderar Napoleonkrigen då Napoleon styrde Frankrike och nästan hela Europa stod i brand.
Gustav IV Adolfs personliga avsky mot franska revolutionen och mot Napoleon kännetecknade Sveriges utrikespolitik. För Gustav IV Adolf var Napoleon en usurpator, en ondskans och förtryckets apostel, som utmanade de legitima furstarnas regeringsmonopol. Han vägrade att ge vika för Napoleon och försökte i förbund med England, att hjälpa till att störta honom. Allierad med ytterligare stater förklarade Gustav IV Adolf Frankrike krig år 1805, men misslyckades med att störta den franske Kejsar Napoleon i de tre krig, som svenskarna utkämpade åren 1805-1809.
Gustav IV Adolfs Pommerska Krig 1805 slutade redan 1807. Napoleons framgångar gjorde att Sveriges allierade föll bort en efter en, men Gustav IV Adolf vägrade att acceptera erbjudanden om fred. Freden i Tilsit 1807 omfattade inte Sverige, men dess resultat blev avgörande för Sverige, då vi i kriget 1808-1809 förlorade den ”östra rikshalvan” – Finland.
Det gick bra mot Danmark-Norge 1808, men dåligt i Finland 1808-1809. I väster motstod de svenska trupperna under von Döbeln de dansk-norska angreppen. Missnöjet med kungens tvåfrontskrig hade dock vuxit och utnyttjades för en förändring. Redan innan kriget 1808-1809 i Finland avslutats, gick Gustav IV Adolfs motståndare till handling.
Gustav IV Adolf avsattes och landsförvisades. Han uteslöts, liksom sin son Gustav, ur arvföljden. Han levde därefter på kontinenten som ”greven av Gottorp”, överste Gustafsson. Ensam, alkoholiserad och utfattig dog han år 1837 i S:t Gallen i Schweiz.
Mer om Gustav IV Adolf – ”napoleonbekämparen” – i följande kapitel.
61 4 4 Gustav IV Adolf – Gustavs son
Så kom den tredje Gustavs son och blev först som kung den fjärde men snart en greve Gustavsson på vilken sattes ringa värde sent omsider omvärderad med svensk gravplats honorerad av fosterländsk natur en otursföljd figur
Gustav den IV Adolf är svensk kung med synnerligt besvär honom stora aversioner gav revolutionsfasoner i Nappe falsk en fan han fann en usurpatoratorisk fransman den svenske kungen var sonen till sin far
Napoleoniskt inspirerad ny front mot ryssen genererad snart nog svenskarna besvärar ryska stora värnpliktshärar fransk armémodell var inne mer än knekten, svensk och finne snart tvåfrontskrig det blev som Gustavs son bedrev
62 Mot dansken gick för svensken bra den äran den skall Döbeln ha i öster sved den ryska salvan vi miste snart den finska halvan så Gustav Adolfs bana stäcktes en bitter bägare han räcktes avsatt landsförvisad utav ingen prisad.
Torbjörn Tillman 2013-03-11 4 4
Karl XIII
Karl XIII av ätten Oldenburg/ Holstein-Gottorp blev den siste svenske kungen av fyra från denna ätt. Då Gustav IV Adolf avsattes 1809 utropades Karl XIII till kung den 6 juni. Karl var två år yngre bror till Gustav III och således farbror till Gustav IV Adolf. Karl var först förmyndare för den blivande Gustav IV Adolf till dennes myndighetsdag år 1796, då han avgick som regent och drog sig tillbaka till privatlivet. Han skulle återkomma som regent.
Som svensk kung åren 1809 – 1818 var Karl XIII – en ”doldis” på tronen. Redan vid trontillträdet signalerade både hans ålder och vacklande hälsa, att frågan om en efterträdare snabbt måste lösas.
Mer om Karl XIII – ”doldisen på tronen” – och tronföljden efter honom i senare kapitel.
63 64 VI. Napoleontiden 1803-1815
Napoleonbekämparen Gustav IV Adolf
Gustav IV Adolf (född 1778 på Stockholms slott, död 1837 i Sankt Gallen i Schweiz, svensk kung 1792-1809) var son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark. Som myndig kung gifte sig Gustav IV Adolf år 1797 med Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden. Äktenskapet var mycket lyckligt och i motsats till sin far var han påtagligt intresserad av erotik, så pass att riksmarskalken Axel von Fersen d y i mjuka ordalag försökte be kungen att vara försiktig och ”skona drottningens hälsa”. Axel von Fersen var förmodad älskare till drottning Marie Antoinette och organisatör av den franska kungafamiljens flyktförsök undan revolutionen.
Tretton år gammal genomlevde Gustav Adolf mordet på sin far år 1792 – ett trauma, som satte djupa spår och präglade hans liv. Hans farbror, hertig Karl, blev hans förmyndare till dess Gustav IV Adolf blev myndig år 1796. Gustav IV Adolf var enväldig konung, liksom fadern Gustav III. Han talade svenska och franska, möjligen (?) också tyska och engelska. Han lärde sig latin och – vilket var ovanligt för en svensk kung – också finska, vilket kan synas ironiskt, då han sedan förlorade Finland och blev dess siste svenske regent.
Gustav IV Adolfs inrikespolitik medförde angelägna och genomgripande reformer. Under åren omkring 1800 råkade Sveriges ekonomi in i ett bedrövligt skick. Napoleonkrigen hämmade handeln, samtidigt som Sverige fortfarande led av den svåra missväxt, som drabbade landet både 1798 och 1799. Kungen inkallade riksdagen till möte i Norrköping år 1800, där man bland annat beslutade om en myntrealisation för att få ordning på statsfinanserna, alltså en kraftig devalvering av de mynt och sedlar, som staten gav ut. En viktig jordbruksreform – enskiftet – inleddes under 1803 och bröt upp de uråldriga byalagen. Den lade grund till ett modernt jordbruk, med sammanhängande åkrar och friliggande gårdar.
Mellan 1792 och 1815 utkämpades sju storskaliga koalitionskrig i Europa. I dessa medverkade Napoleon till att den ena efter den andra av den gamla
65 världens stormakter betvingades 1799-1815. De egentliga Napoleonkrigen utspelades 1803-1815. De präglades av kampen mellan Napoleon I:s Frankrike och Storbritannien. För att få England på knä skapade Napoleon en handelsblockad – kontinentalsystemet – som syftade till att hindra all handel med britterna på det europeiska fastlandet. Det var en konflikt, som det inte gick att ställa sig utanför. De länder, som inte deltog i blockaden, var emot Napoleon och därför hans fiender. Till dem hörde Sverige.
Gustav IV Adolfs utrikespolitik kännetecknades av personliga avsky för följderna av den franska revolutionen och för Napoleon. För Gustav IV Adolf var Napoleon en utmanare av de legitima furstarnas regeringsmonopol. Till Gustav IV Adolfs val av utrikespolitisk linje bidrog Sveriges beroende av handeln med Storbritannien. Gustav IV Adolf vägrade ge vika för Napoleon och införa kontinentalsystemet, men det var en fåfäng vägran. Han försökte hjälpa till att störta Napoleon, men misslyckades.
Napoleontidens maktbas grundades på sin militära kapacitet. Värnpliktiga gav fransmännen övertag, då de gamla yrkesarméerna ersattes av allmän värnplikt. Nytt var också, att vem som helst – som var duglig – kunde avancera i de militära graderna. Fortsättningsvis var det inte börd, som skulle vara meriterande inom den franska armén. Exempel på detta var såväl Napoleon Bonaparte som Jean Baptiste Bernadotte. Den senare skulle bli svensk kung. Gustav IV Adolf hade en orealistisk syn på Sveriges militära styrka, när Sverige förklarade Frankrike krig år 1805. Kriget var egentligen tre: • det Pommerska Kriget mot Frankrike 1805-1807 • det Danska Kriget 1808 • det Svensk-Finska kriget mot Ryssland 1808-1809
Pommerska Kriget slutade efter freden i Tilsit 1807 mellan Napoleon och den ryske tsaren. Gustav IV Adolf, som vägrade godtaga den, ställdes nu inför ett tvåfrontskrig år 1808-1809. Frankrike, Danmark och Ryssland var Sveriges fiender.
De svenska stridskrafterna 1808 uppdelades i • den Södra (skånska/halländska) Armén, som till del kom från Svenska Pommern till Skåne år 1807. • den Västra (värmländska/ jämtländska) Armén och • den Norra (finska) Armén.
66 För den Norra Armén gick det dåligt i Finland, men för den Södra och Västra mot Danmark bättre. I väster motstod de svenska trupperna de dansk-norska angreppen och stillestånd slöts redan 1808, men freden i Jönköping först i december 1809. Missnöjet med kungens tvåfrontskrig hade dock vuxit. Den utrikespolitiska svagheten 1809 utnyttjades för en förändring. Redan innan kriget 1808-1809 i Finland avslutats, gick Gustav IV Adolfs motståndare till handling.
Revolt mot Gustav IV Adolfs enväldsstyre låg nära tillhands. I Värmland låg den Västra Armén under Georg Adlersparre. I mitten av mars 1809 utfärdade denne en revolutions-proklamation och började leda sina trupper mot huvudstaden. När Gustav IV Adolf fick höra nyheten, bestämde han sig för att den 13 mars resa till Skåne för att söka stöd hos den Södra Armén, som leddes av den mer kungatrogne Johan Toll. När kungens beslut blev känt, nämligen att ta befäl över Södra Armén under pågående krig med Ryssland i Finland, gick generalen Carl Johan Adlercreutz med sex andra personer, upp på Stockholms slott den 13 mars 1809 och förklarade att ... ”hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den”.
Orsaken var både ett allmänt missnöje med det gustavianska enväldet och en besvikelse över utvecklingen av det pågående kriget i Finland. Mer liberalt sinnade krafter önskade ett bredare folkligt inflytande. Högadeln ville kunna agera fritt, utan att vara beroende av kungens lojalitet. Måhända kunde det finska kriget trots allt bringas till ett lyckosamt slut?
Kungen arresterades och han sattes med sin familj i husarrest på Gripsholms slott. I maj 1809 avsattes han av Riksdagens Ständer. Gustav IV Adolf uteslöts, liksom sin son Gustav, ur arvföljden, men under protester från gustavianerna ledda av Jacob De la Gardie. Gustav Adolf och hela hans familj, inklusive den tioårige kronprinsen Gustav, förklarades vara den svenska kronan för all framtid förlustiga. Den avsatte kungen landsförvisades.
Gustav Adolf bodde sedan med sin familj i Basel i Schweiz. Förgäves försökte Gustav Adolf sedan hävda sin rätt till Sveriges tron. Äktenskapet med Fredrika upplöstes 1812. Han levde därefter på kontinenten som ”greven av Gottorp”, överste Gustafsson. Ensam, alkoholiserad och utfattig dog han i St Gallen i Schweiz i ett slaganfall år 1837 och bisattes i Oldenburg.
67 Gustav IV Adolfs eftermäle var länge starkt negativt, då den nya regimen utsatte honom för en omfattande svartmålning. Orättmätigt fick han länge ensam bära skulden för förlusten av Finland. Stelbent krigsplanering á priori utan hänsyn till det faktiska läget på stridsfältet, brister i utrustning och förnödenheter samt föråldrad militär organisation var uppenbara orsaker. Efter kronprinsens, sedermera regentens, Gustaf V, giftermål med Gustav IV Adolfs dottersondotter Victoria av Baden 1884, återbördades Gustav Adolfs stoft från Oldenburg till Riddarholmskyrkan i Stockholm. Därefter påbörjades också en omvärdering av hans tidigare i Sverige svårt fläckade eftermäle.
Den 6 juni 1809 utropades hertig Karl till landets nya kung under namnet Karl XIII Han var Gustav III:s bror och således Gustav IV Adolfs farbror. Inför trontillträdet svor han sin trohet till den nya, parlamentariska regeringsformen. Han var väl insatt i Sveriges prekära läge och var den, som fick den otacksamma uppgiften att avsluta de krig, som Sverige involverats i mot Napoleons olika koalitioner.
Pommerska kriget 1805-1807 svenska knektar mot Bernadottes franska vältränade värnpliktiga
Pommerska Kriget, så kallat eftersom det fördes från Svenska Pommern, var ett krig mellan Sverige och Frankrike och en del av Napoleonkrigen 1803- 1815. 11
År 1803 hade England förklarat krig mot Frankrike. Eftersom det var omöjligt för England att ensamma besegra Frankrike, behövde man bundsförvanter. Ryssland (Alexander den I) hade redan i april 1805 gjort gemensam sak med britterna och i augusti samma år trädde Preussen, Österrike och Sverige (Gustav IV Adolf) in i koalitionen, som kunde ha goda möjligheter att slå Napoleon.
I samarbete mellan flera europeiska stater försökte alltså Gustav IV Adolf att hjälpa till att störta Napoleon, men misslyckades. Den rysk-österrikiska
11 Första Pommerska Kriget mot Preussen ägde rum 1757-1762 under Adolf Fredriks tid. Andra Pommerska Kriget mot Frankrike ägde rum 1805-1807 under Gustav IV Adolfs tid.
68 förlusten i Slaget vid Austerlitz 1805, Preussens kollaps i Slaget vid Jena- Auerstedt 1806 och ryssarnas förlust i Slaget vid Eylau 1807 var tre motgångar, som totalt förändrade Sveriges möjligheter. Ytterligare ett misslyckande var det Pommerska Kriget, som började 1805, men slutade redan 1807 i samband med freden i Tilsit, vilken dock Gustav IV Adolf vägrade att underteckna.
Gustav IV Adolfs svåger, tsar Alexander, hade efter freden i Tilsit 1807 lierat sig med Napoleon och därmed svikit den legitima furstemaktens princip. Sådana män kunde den svenska kungen helt enkelt inte förhandla med. Freden i Tilsit 1807 omfattade således inte Sverige, men dess konsekvenser var avgörande för Sveriges framtid på kort sikt 1808-1809, då vi förlorade den östra rikshalvan Finland och på lång – 1810 och hela den efterföljande Bernadotteska epoken intill våra dagar.
Tillbaka till Pommerska Krigets början. I november 1805 fanns en armé bestående av drygt 12 000 svenskar och ryssar i Svenska Pommern. Planen var att via fästningen Hameln, som var i franska händer, förflytta sig mot Hannover, där engelsmännen var på plats. När planen slutligen kunde sättas i verket, hade Napoleon vunnit sina stora segrar vid Austerlitz 1805 och Jena-Auerstedt 1806. Efter dessa ingick Preussen ett fördrag med Napoleon, som innebar att svenskar, ryssar och engelsmän nu måste lämna Preussen. Tyskland översvämmades av fransk trupp. Svenskarna retirerade motvilligt mot Lübeck. Planen var att därifrån sjövägen kunna rädda sig till Stralsund i Svenska Pommern. Svenskarna överraskades dock i Lübeck av fransmännen under marskalken Bernadotte vid förberedelserna för färden till havs. De flesta hade redan packat ner sina vapen inför sjötransporten! 1000 Livgrenadjärer togs tillfånga.
Efter ”Överraskningen i Lübeck” 1806 kapitulerade den svenske fältregements- chefen, översten, greve Gustav Fredrik Mörner med sina Livgrenadjärer inför Bernadotte. Av Mörners 1200 Livgrenadjärer hade 200 hunnit rädda sig undan till Svenska Pommern, men resten avmarscherade i november år 1806 till en för Sveriges framtid avgörande fångenskap i Frankrike. Bernadotte avdelade en trupp för uppgiften att bevaka svenskarna under färden. Fångenskapen ledde till släkten Bernadottes nu 200-åriga plats i den svenska historien.
Gustav IV Adolf gav inte upp hoppet. Han lyckades – med Preussens hjälp – samla ihop en styrka om 17 500 man, delvis undermåligt tränade. Mot dessa stod den franska armén med mer än 40 000 man. I juni 1807 började den
69 svenska armén röra på sig, men i början av juli slöt Ryssland och Preussen fred med Frankrike. Den svenska styrkan tvingades därför dra sig tillbaka till Stralsund och Rügen, där fransmännen under Bernadotte slutligen gick med på att ge kvarvarande svenskar fritt avtåg. Man avseglade till Skåne. Fransmännen hade därefter herraväldet i Svenska Pommern. Vid Freden i Paris 1810 återfick Sverige Svenska Pommern.
Den danska flottan blev Storbritanniens krigsbyte i Köpenhamn år 1807. Vid freden i Tilsit den 9 juli 1807 slöt Napoleon en överenskommelse med tsar Alexander I av Ryssland, som tidigare stått på britternas sida mot Napoleon. Nu allierades Frankrike, Danmark och Ryssland. Britterna var oroliga för att Napoleon skulle tvinga danskarna att överlämna sin flotta till Frankrike eller låta stänga Östersjön för brittiska fartyg, möjligen genom att låta franska trupper inta Själland. Storbritannien sände i juli 1807 en expeditions-styrka till Öresund för att ”övertala” danskarna att ingå förbund med Storbritannien. Totalt bestod styrkan av 30 000 soldater, embarkerade på omkring 90 fartyg.
När den brittiska flottan dök upp i Öresund i augusti 1807, trodde man i Köpenhamn först att styrkan var på väg att undsätta de svenska trupperna, som just då befann sig i ett besvärligt läge i det av den franske marskalken Bernadotte belägrade Stralsund i svenska Pommern. Engelsmännen landsteg dock på Själland och det danska nederlaget kom senare att kallas ”träskoslaget”, eftersom de dåligt tränade och illa utrustade danska lantvärnssoldaterna måste kasta ifrån sig sina tunga träskor under flykten, då de jagades av de välutrustade och krigsvana engelska soldaterna. I september undertecknades den danska kapitulationen.
Den danska flottan beslagtogs som brittiskt krigsbyte och egendom. Britterna kunde segla iväg med inalles ett 75-tal fartyg – 17 linjeskepp, 17 fregatter, 16 mindre fartyg och 26 kanonbåtar – lastade med krigsförråd. Med flottan förlorade Danmark förutsättningarna att skydda sin sjöhandel och hävda sitt territorium till havs. Danska hamnar blockerades av brittiska flottan. Danmark tvingades då av Napoleon att förklara Storbritannien krig och att ställa sig på Frankrikes sida, vilket – efter Napoleon fall – senare skulle leda till att Danmark vid freden i Kiel 1814 tvingades överlämna Norge till Sverige. För danskarna blev händelserna i augusti 1807 och följderna av freden i Kiel en katastrof – deras tusenåriga ställning som stormakt gick förlorad och Danmark förvandlades till ett litet land med begränsad militär förmåga.
70 Dansk–Svenska kriget 1808 danska knektar mot svenska knektar
Dansk-svenska Kriget 1808-1809 var ett krig mellan Sverige och Danmark- Norge, förbundet med Frankrike/Napoleon och Ryssland/Tsar Alexander den I. Vid freden i Tilsit 1807 hade tsar Alexander I bytt sida och lierat sig med Napoleon. Dansk-Svenska Kriget i väst och sydväst varade knappt ett år. Danmark-Norge angrep med krigsmålen att återerövra vad som tidigare avträtts till Sverige, bl a Skåne. Svenska krigsmål var att erövra Norge samt att ha tullfrihet i Öresund.
Danmarks allierade Napoleon hade sänt stora truppförband till Jylland för en planerad invasion i södra Sverige. Dessa förband leddes av marskalk Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Sveriges kung Karl XIV Johan. På grund av detta tvingades svenskarna hålla stora truppnumerärer förlagda till Skåne och norska gränsen och bara gardera sig österut från ryska angrepp mot Finland. I söder och väster hotades Sverige således av ett eventuellt dansk-franskt angrepp. I öster angrep Ryssland i enlighet med ett särskilt hemligt protokoll från Tilsit. (Jmf ”Pakten Molotov/Ribbentrop 1939” – ingenting är nytt under solen !)
Den 14 mars 1808 överlämnade den danske ministern i Stockholm Danmarks krigsförklaring. Eftersom Sveriges uppmärksamhet låg på Finland, där det finska kriget brutit ut 21 februari 1808, skulle Danmark lättare kunna återta svenska områden, trodde man.
Redan från början av kriget Danmark-Sverige 1808-1809, råder det brist på förnödenheter i det dansk-norska lägret. Ytterst lite livsmedel kommer fram, eftersom Storbritannien blockerar danska hamnar. Under sommaren beordrar dock danske kungen, Frederik VI sina trupper att återta det territorium, som tillföll Sverige vid freden i Brömsebro 1645, först Jämtland och Härjedalen. I juli 1808 anfaller 1 800 man under ledning av den danske generalmajoren von Krogh från Trondheimstrakten mot Jämtland.
Östgötabrigaden under Generalen Georg Carl von Döbeln besegrar danskarna i Jämtland. Brigaden består av Kungl Livgrenadjärregementet 1 000 man – dess andra fältregemente, rusthållsdivisionen, under översten Sköldebrand –
71 och Östgöta lantvärn 1 500 man samt två bataljoner från Kalmar regemente och Hälsinge regemente. Von Döbeln anfaller den dansk-norska styrkan och lyckas få den att dra sig tillbaka. Krigsstillestånd skrivs därefter i Bleckåsen, där ett av villkoren är att samtliga norska trupper skall lämna Sverige, vilket också verkställs.
Storbritannien utökar sin handelsblockad mot Danmark-Norge. Under juli stängs handelsvägarna till Ryssland. Då Fredrik VI av Danmark inser att kriget inte kan vinnas, söker han fred med svenskarna och 10 december 1809 sluts freden i Jönköping. Fredsavtalet innebär att inget land avträder något territorium. Det dansk-svenska kriget avslutas och von Döbeln och trupper ur Livgrenadjärregementet sänds till Finland 1808, dels från Jämtland, dels från Skåne.
Huvuddelen av det första fältregementet – rotehållsdivisionen under översten Gustav Fredrik Mörner – var fortfarande krigsfångar i Frankrike efter Pommerska Kriget 1805-1807.
Ryssarna tog Finland 1808-1809 svenska knektar mot ryska värnpliktiga. 12
2013-02-24 publicerades i SvD en essä, författad av Dick Harrison, professor i historia. ”Skogsfinnarna tämjde svenska landskap” är läsvärd och tänkvärd.
Bl a skriver professor Harrison: ”... och det är värre än så. Många svenskar känner inte alls till att en betydande del av Finlands befolkning ... är svenskspråkig. Vissa av mina (universitets-/TIL) studenter i historia blir genuint förvånade, när jag berättar att Sverige och Finland utgjorde en stat före 1809 ...”.
T Tillmans kommentar: Med sådan historielöshet är det inte förvånande att svensk press – inte minst Östgöta Correspondenten – över åren visat en genuin brist på intresse för svenskt försvar och svensk-europeisk historia. Endast jobb vid SAAB tycks locka till högtflygande publicistiska utsvävningar.
12 Svensk uniform m/ä bärs med den nedersta knappen på ärmspegeln oknäppt efter förlusten av Finland. Den knäpps först när Finland och Sverige återförenas.
72 Det har i dagarna gått drygt 200 år sedan slagen vid Jutas, Virta Bro och Oravais, då Sverige-Finland stred med sin yrkesarmé (knektar i Karl XI:s indelningsverk) mot ryssarnas huvudsakligen värnpliktiga i utkanterna av Napoleonkrigens massarnéer.
Vi förlorade och övergick 100 år senare till ett numerärt större, billigare och bättre värnpliktsförsvar. Efter ytterligare 100 år har historielösa politiker glömt varför.
Enligt SvD från år 2009 visar opinionsundersökningar att majoriteten svenskar vill behålla värnpliktsförsvaret – av varierande skäl: • Mer pang för pengarna • Bättre folkförankring • Många minns hur det var – bättre förr
Finska kriget, även kallat 1808-1809 års krig, utkämpades mellan Sverige och Ryssland. Ryssland stöddes av Frankrike samt dess talrika bundsförvanter, bland andra Danmark. Sverige stöddes av Storbritannien. Kriget utkämpades som ett led i sin tids världskrig, Napoleonkrigen. Finska kriget inleddes efter att kejsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon I av Frankrike slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige, om landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien och gick med i Napoleons kontinentalblockad. Det särskilda protokollet från freden i Tilsit gav den ryske tsaren Alexander fria händer i svenska Finland. Ryssarna hade varit ute efter Finland i mer än ett sekel. Sedan flera år hade Sverige ett avtal om krigsunderstöd från England, men det räckte inte på långa vägar.
För tsar Alexander var erövringen av Finland nödvändig för att uppfylla förpliktelserna mot Napoleon och han behövde ett snabbt, oblodigt krig för att en gång för alla stävja arvfienden Sverige. Ryssarna planerade och genomförde kriget – inledningsvis utan, men så småningom – med avsikt att inkorporera Finland i det ryska kejsardömet. Natten till den 21 februari 1808 gick den ryska armén över finska gränsen utan officiell krigsförklaring.
När tsarens trupper anföll vintern 1808 hade svenskarna inte mycket att sätta emot. Den svenska krigsmakten i Finland befann sig i ett miserabelt skick efter de 15 år, som följde efter mordet på Gustav III. Det anade ryssarna, när de med begränsade styrkor gick över den svenska gränsen i Finland. Man
73 skulle rent av kunna beteckna angreppets början som spaningsanfall, i syfte att utröna hur det var beställt med det finsk-svenska försvaret – går det, så går det. Och det gick!
Den svenska krigsplaneringen genomfördes av den svenska krigsberednings- kommittén i god tid före det ryska angreppet. Helt riktigt ansåg denna, att de svaga svenska styrkorna i Finland skulle ha svårt att försvara hela det finska området i händelse av ett ryskt anfall. Därför förberedde man en god och genomtänkt plan. Den svenska armén skulle retirera i riktning mot Uleåborg, medan de södra delarna av Finland uppgavs temporärt och försvaret upprätthölls med stöd av fästningarna Sveaborg vid Helsingfors och Svartholm vid Lovisa i Nyland. När våren 1808 kom och den svenska armén var fulltalig, skulle man gå till motanfall och återerövra hela Finland med hjälp av flottan och de i fästningarna varande förbanden.
Försvaret mot ryssarna genomfördes med ”Norra (finska) Armén” under ledning av den svenske överbefälbefälhavaren i Finland, fältmarskalken Klingspor. Då angreppet kom befann han sig tillfälligt i Stockholm och försvaret leddes av den uttalat offensive generallöjtnanten af Klercker. Klingspor – trogen den defensiva ursprungsplanen – anlände till Tavastehus 1 mars 1808 och övertog kommandot över den svenska armén.
Generalen af Klercker bedömde ryssarnas anfallskraft vara begränsad och propagerade för offensiv krigföring eller åtminstone hedersamt försvar, men Klingspor ville följa den på förhand uppgjorda krigsplanen och retirera mot Uleåborg. Han gjorde dock sina bedömningar utgående från felaktiga styrkeuppgifter över de ryska invasionsstyrkorna och trodde att de var starkare, än vad de egentligen var. Ryssarnas angrep med så småningom 24 000 man. Svenskarna var 22 000, varav 8 000 på fästningarna, men af Klerker trodde att ryssarna var betydligt fler och att hans position var väldigt prekär. Utgående ifrån de uppgifter han hade, beordrade han reträtt. 7 000 man retirerade från Tavastehus norrut. Den 4 000 man starka Savolaksbrigaden, under Johan Adam Cronstedt, retirerade mot Uleåborg österifrån.
I väntan på att isläget i den finska skärgården våren 1808 skulle medge förstärkningar från det svenska fastlandet till Finland, genomförde de svensk-finska trupperna den i förväg planerade strategiska fördröjningen
74 av det till en början ganska svaga ryska angreppet. För senare landsättning av truppförstärkningarna var svenskarna beroende av att främst den starka befästningen Sveaborg höll stånd.
Sveaborg utanför Helsingfors i Finland är en av världens största sjöfästningar. Den omfattar flera öar vid inloppet till Helsingfors och kallas även ”Nordens Gibraltar”. De synnerligen dyra byggnadsarbetena på Sveaborg inleddes 1748 under ledning av överstelöjtnanten Augustin Ehrensvärd. Fästningen stod klar år 1791.
När 1808-1809 års krig inleddes var den svensk viceamiralen Carl Olof Cronstedt 13 kommendant på Sveaborg. Ryska trupper intog Helsingfors över isen den 2 mars 1808. Nästan 7 000 svenska knektar var förlagda till Sveaborg och dessa utgjorde några av det svenska rikets bästa regementen. Dessutom fanns på fästningen halva den svenska skärgårdsflottan och rikliga förråd. Fästningen var gjord för att stå emot en hård och långvarig belägring. Det var osannolikt att den ryska styrkan skulle kunna inta Sveaborg, så länge det fanns krut i fästningen och det fanns det. Cronstedt tvivlade på framgång. Ryssarna erbjöd kapitulation och Cronstedt lät sända svenska kurirer med begäran om undsättning. En sådan var dock inte möjlig, eftersom havet för ovanlighets skull fortfarande var fruset i början av maj. I Stockholm fanns inte heller kännedom om Cronstedts begäran. Kurirerna förhalades av ryssarna och nådde Stockholm först 3 maj, samma dag som Cronstedt kapitulerade och överlät såväl fästningen som skärgårdsflottan åt den ryska överbefähavaren von Buxhoevden.
När kommendanten på fästningen Sveaborg kapitulerade i maj 1808 föll den svenska fälttågsplanen samman. Efter Carl Olof Cronstedts förräderi och Sveaborgs övergång i ryska händer, blev det avgörande lättare för ryssarna att besätta Finland. Tappra svensk – finska förband och enstaka segrar kunde inte stoppa ryssarnas frammarsch. I det väl förberedda, men dåligt ledda och till sist förlorade kriget, angrep den ryska moderna värnpliktshären den svensk – finska knektarmén med förödande konsekvenser. Illa utrustad
13 Carl Olof Cronstedt är främst känd för Sveriges genom tiderna största marina seger i Slaget vid Svensksund 1790 samt för sin omtvistade kapitulation på Sveaborg den 3 maj 1808. Så sägs i poemet Sveaborg i Fänrik Ståhls sägner: O liv! Den man, vars skuld det var, Att denna tårflod rann, En gång den skönsta lager skar, Som någon hjälte vann: Den svenska flottans största glans, Dess seger vid Svensksund, var hans.
75 och gammalmodigt övad, blev svensken prövad och kommen tillkorta. När striderna avbröts för vintern, hade de ryska trupperna passerat Uleåborg och nått långt upp i norra Finland. Inte nog med att kriget gick dåligt och att svenska soldater dog som flugor i dysenteri – stora delar av riket hade dessutom drabbats av missväxt. I hela dåvarande Sverige, inte minst i dess östra rikshalva, stod hungersnöden och därmed döden för dörren. Senhösten 1808 gick den ryske angriparen i vinterkvarter, men anföll på nytt år 1809 och nådde Umeå och byarna Sävar och Ratan.
Gustav IV Adolf var emellertid en man, som gärna försökte forma verkligheten efter sin vilja. I ett läge, när alla insåg det hopplösa i situationen, satt han och planerade för ett nytt och omfattande fälttåg mot ryssarna till våren 1809. Statskuppen i mars 1809 blev en sista desperat åtgärd mot en regent, som vägrade acceptera utrikespolitiska realiteter. Kungen avsattes och förklarades landsflyktig.
Den strategiska fördröjningsstriden från Karelen, upp genom hela Österbotten, ner i Västerbotten till Umeå och hela det tappra svensk-finska motståndet har beskrivits i många historiska skildringar. Som särskilt intressanta för en nutida litterärt och militärhistoriskt orienterad läsare nämns nedan två av många författare 14 • Carl Johan Holm Regements-pastor vid Savolaks Jägare-Regemente, ”Anteckningar övfer Fälttågen emot Ryssland Åren 1808 och 1809”, tryckt hos P A Nordstedt & Söner 1836 – är en realistisk och kritisk bok om det, av honom själv upplevda, finska strategiska återtåget med Savolaks Jägarregemente. Boken är synnerligen kritisk till bristande svensk uppfattning om hur svaga de ryska styrkorna i själva verket var och till den svenska krigsplanen och till chefernas agerande i inledningen av det ryska angreppet. Sannolikt är Holm förebild för den till frukost i Paradala by inviterade pastorn i Johan Ludvig Runebergs dikt ”Sandels”. • Johan Ludvig Runeberg, nationalskald ”Fänrik Ståls Sägner” – är det epos, i vilket han diktar om soldater och officerare i kriget
14 Se även ”Finska kriget 1808-1809”, författare: Carl Otto Nordensvan (1895) Projekt Runebergs elektroniska utgåva av den finske generalen Hugo Schulmans (1850-1919) bok om Finska kriget 1808-1809. Den utgavs 1909 till krigets 100-årsminne och är digitaliserad den i januari 2008 i tid för 200-årsminnet av detta ”Sveriges sista krig”. Ett tack riktas där också till biblioteket vid Östergötlands länsmuseum för möjligheten att fotografera av boken.
76 1808-1809. Det är en romantisk, men verklighetsbaserad skildring, utgiven 1848-1860.
I striderna 1808-1809 deltog Livgrenadjärregementet, vilket nyligen landstigit på finländska kusten och bestämts till förstärkning av Savolaksbrigaden i generalen Sandels armékår i ”Norra (finska) Armén”. De svenska trupperna i Finland hade väntat sig en förstärkning, som var betydligt större, men endast 700-800 Livgrenadjärer anlände. Sandels kunde dock nu räkna 24 000 man under sitt befäl. 15 • Vid Virta Bro hösten 1808 kämpade 700 östgötagrenadjärer 16 sida vid sida med 500 savolaksare under generalen Sandels och … • Vid Lappo 1808 vann von Döbeln en viktig seger för den svenska armén under sommaroffensiven. Björneborgs Regemente utmärkte sig. Också … • Vid Jutas 1808 vann von Döbeln en omtalad svensk seger, men … • Vid Oravais 1808 segrade ryssarna under Kulneff över Adlercreutz.
15 Livgrenadjärregementets båda divisioner utgjorde egentligen två normalregementen. 1816 blev rotehållsdivisionen Första (I 4) och rusthållsdivisionen Andra Livgrenadjärregementet (I 5). ”Kunglig Livgrenadjärregementet (rusthållsdivisionen) var 1808 med en del förlagt till Skåne för kustbevakning och en annan insatt i strider i Jämtland. Från Skåne (och från Jämtland/ TIL) beordrades det till Finland för att sättas in i det ryska kriget. I brist på transportmedel fick våra knektar företa den mödosamma marschen till fots från Skåne till Gävle, där överskeppning till Finland skulle ske. På grund av storm skingrades flottenheten. Endast 700-800 man kom fram till Uleåborg. Här införlivades regementet med Sandels armékår och kom härigenom att utgöra förstärkning till den finländska Savolaksbrigaden. Brigaden sattes in i en nattlig strid vid Idensalmi den 11 november. Efter en besvärlig fem-milamarsch genom träsk och skogar anföll brigaden under befäl av (östgötagrenadjären/TIL) major Dunker de ryska förpostställningarna. Ryssarna vek och livkompaniet i vårt (östgöta-/TIL) regemente stormade bron vid Wirta. På den andra sida mötte två ryska bataljoner, vilka tvingades till reträtt och framryckningen fortsatte mot Idensalmi kyrka. Ryssarna, som hunnit samla sina stridskrafter, anföll nu från två håll. Svenskar och finnar fick nu med bajonett och gevärskolvar slå sig igenom. Ett femtiotal av våra östgötar stupade eller sårades, flera kunde visa upp tre till fyra bajonettstygn. Finnarna hade före striden hånat östgötarna för deras granna uniformer och stolta uppsyn, men efter den gemensamma kampen blev sämjan den allra bästa. Vid lägerelden efter striden kom den bisarra humor, som alltid präglar soldatlivet, att få följande innehåll, ´att östgötarnas tjocklek gjorde att de fingo fyra bajonettstygn, när en mager finne fick nöja sig med ett´. Under återtåget över Uleåborg till Kalix blev regementets uppgift, att som eftertrupp skydda huvudstyrkan. Stora svårigheter blev vårt regementes följeslagare under den nesliga reträtten runt Bottniska viken. Hunger och köld i slitna uniformer och utan kappor, ständigt återkommande strider genom ryska framstötar gjorde livet till en mardröm för våra knektar. Av de 800 man, som kom fram till Finland, återvände endast 250 till Östergötland. 550 hade omkommit i striderna eller saknades på annat sätt.” 16 Se Runebergs Fänrik Ståhls Sägner, dikten Sandels (... han satt i Pardala by ... Det skall gälla vid Virta bro ...)
77 I skogen vid dessa slagfält sover mången redlig livgrenadjär sin sista sömn, bäddad i den jord, för vars försvar han gjutit sitt blod. För Sverige – Götaland, Svealand, Norrland och Finland – blev nederlaget vid Oravais spiken i kistan för det mer än sexhundraåriga svensk-finska riket. Förlusten i slaget vid Oravais var avgörande under 1808 års krig mellan Ryssland och Sverige. Våren 1809 återupptog ryssarna angreppet och nådde trakten av Umeå, där de hejdades av svenska förband vid Sävar och Ratan.
Det Finska Kriget 1808-1809 slutade med förlust av allt det svenska Finland. Den ”östra rikshalvan” – i realiteten 1/3-del av Sveriges land och nästan lika mycket av dess befolkning – avträddes intill Torne och Muonio och Könkemä älvar. Finland blev ett storfurstendöme i Ryssland. Freden i Fredrikshamn undertecknades 17 september 1809. Då var kung Gustav IV Adolf redan avsatt. Det Finska kriget 1808-09 hade slutat illa för honom och för Sverige.
4 4 Danmark – Sverige – Finland 1808-1809
Gustav den IV Adolf blev given tvåfrontskrig som beskrev hur svårt att hären fördela och inte allting förfela ej vill resurserna räcka när man två fronter skall täcka
Napoleon var en smart en en stridbar i franska staten men också Fredrik den sjätte och tsaren gruvlig en jätte inte alls Gustav Adolf har för sådant dilemma försvar
78 Nappe vid freden i Tilsit gav tsaren en listig invit: – ”Du i öster och Fredrik i väst ger svensken en lättförstådd fest Det nog de svenske generar om vi det väl dirigerar”
Så Alexander blev tsaren i franska rävspel förfaren – ”När jag nu ej kunde slå dig jag måste tydligt förstå dig Går det mig lyckligt i hand tar jag svenskarnas Finaland”
Väl svensken höll garden oppe i väst får dansken på moppe Döbeln med Livgrenadjärer dödligt de danske besvärer för östgötar går det min själ i båd Skåne och Jämtland väl
I öster är björnen ren väckt svenskt försvar är inte så käckt snart står ryssar på finska torg Cronstedt sviker på Sveaborg Klingspor viker helt enligt plan ingen sisu – perkele fan
Segerrika knektar är en ren chimär mot värnpliktshären svensken illa rustad, dåligt övad blir mot ryssen vådligt prövad svenskar, finnar svagt försedda hungriga och dåligt klädda
79 Till man till fots stå fast vid bron du son av sotig smedvallon oförvägen knekt i ledet Sandels gott vid Virta ser det ock Jutas, Lappo vinn till slut Grenadjärer – sikta skjut!
Nu mot stora ryska skockar Oravais till seger lockar när för svensken kulor tryter man till blanka vapen byter chansningen ej riktigt räcker Adlercreutz en seger spräcker
Livgrenadjär vid Virta bro Döbeln vann slaget vid Lappo också på fälten vid Jutas väl kunde ryssarna skjutas vid Oravais var det så kört ryssen vann, allt var förstört
Östgötar nu på återtåg lång en ”marsch överallt” man såg den svenska hären besviken ryssen rundar så Bottenviken men vid Sävar och Ratan stoppas slutligt den satan
Kungen avsätts – ja han får sparken snöpligt lämnar han Hagaparken redan innan freden är sluten hans kungabana är bruten
svenska Finland förödde han
landsflyktig slutligt så dödde han. 4 4 Torbjörn Tillman 2013-03-12
80 4 4 Sandels (utdrag ur den fullständiga dikten) Fänrik Ståhls sägner av Johan Ludvig Runeberg
Sandels han satt i Pardala by, Åt frukost i allsköns ro. ”I dag, ett slaget, blir striden ny, Det skall gälla vid Virta bro. Herr pastor, jag låtit kalla er hit. 17 Var god, foreller en bit! ...
Det kom ett bud, ett ilbud kom: ”Den är bruten, vår konvention; Brusin har vänt med vår förpost om, Man hinner ej riva bron. Vårt ur var tolv och vi följde det, Men den ryska klockan är ett.” ...
Men budet talte: ”Herr general, Får jag bringa tillbaka ett svar?” ”Jo, säg Fahlander, att bron är smal Och att batterier han har. Han må hålla ut där en timme, en halv. Herr pastor, kotlett av kalv?” ...
Löjtnanten dröjde. ”Vår kamp blir hård, Man forcerar med framgång bron, Vår förtrupp sviktar i Kauppila gård, Där den trycks av en hel bataljon, Armén är bestört, allt går på sin hals, Vad order ges, vad befalls?” ...
17 Avser sannolikt regementspastorn Carl Johan Holm vid Savolaks Jägarregemente. Han har skrivit en läsvärd bok om sina upplevelser av kriget – ”Anteckningar övfer Fälttågen emot Ryssland Åren 1808 och 1809”.
81 Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp, Såg trotsigt faran emot, Men från rote till rote en viskning lopp, Man hörde ett dämpat knot: ”Han är borta, han gömmer sig undan igen, Generalen synes ej än.”
Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar På redutten han stannade nu, Och hans öga var lugnt och hans panna var klar, Och han sken på sin ädla Bijou, Och han satt orörlig med tub i sin hand Och betraktade brygga och strand. ...
Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer, Till sin chef på redutten han red: ”General, man har märkt er, man måttar på er, Det gäller ert liv, rid ned!” ”Ned, ned, general, er fara är vår”, Skrek stormande hela hans kår.
Sandels han rörde sig ej från sin ort, Till sin överste talte han stolt: ”Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjort? Om det sviktar i dag, är det sålt. Men välan, ett försök! Var beredd till affär, På minuten är fienden här.” ...
Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar, Som han suttit, satt han ännu,
82 Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar, Och han sken på sin ädla Bijou, Och han mätte den här, som i segrande lopp Mot hans eldar rusade opp ...
Men den kom, den minut, som han väntat, och nu Till sin överste sprängde han ned:
”Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu, Skall det veta att bryta ett led? Jag har låtit de stormande yvas – välan Vräk undan dem nu som en man!”
Det var sagt, det var nog, det behövdes ej mer, Det blev fröjd, det blev jublande rop. Sju hundrade krigare stormade ner 18 Mot den trotsande fiendes hop, Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton, Tills den föll nedtrampad vid bron. ...
Då spordes ej mer ett smygande knot, En viskning, bitter och dov, Nej, ett jubel stormade honom emot, Och i jublet hördes hans lov, Och det roptes av röster i tusental: ”Hurra för vår tappra gen’ral!
Johan Ludvig Runeberg 4 4
18 Vid Virta Bro hösten 1808 kämpade 700 Östgötasoldater sida vid sida med 500 Savolaksare
83 84 Del 2 – Nära epoker
”Fred i vår tid”
Richard Chamberlain – premiärministern – om diktatorns löften
85 86 VII. Den nya epoken
Karl XIII – en doldis på tronen 1809-1818
Karl XIII (1748-1818/ kung av Sverige 1809-1818) var son till kung Adolf Fredrik (ätten Oldenburg/ Holstein-Gottorp) av Sverige och Lovisa Ulrika av Preussen. Karl var två år yngre bror till Gustav IIII och kusin till Katarina II av Ryssland. 1774 gifte han sig med sin kusin Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp, men hade ingen arvinge.
Karl var förmyndare för den blivande Gustav IV Adolf till dennes myndighetsdag år 1796, då han avgick som regent och drog sig tillbaka till privatlivet. Då Gustav IV Adolf avsatts 1809 utropades Karl XIII till kung den 6 juni.
”Jag är matt, känner plågor i magen och kan inte tala” skrev Karl XIII med darrande hand i november 1809. Då hade han varit Sveriges kung i sex månader. Han hade drabbats av ett slaganfall. Kungen överlevde, men återhämtade sig mycket långsamt. Först i början av januari 1810 var han så pass återställd att han klarade av att klä sig själv.
Karl XIII:s regeringsduglighet var satt ur spel och under de sista levnadsåren bröt sjukdom och ålderdomssvaghet ned honom allt mer. Han led av minnesförlust, hade svårt att göra sig förstådd och deltog på konseljerna mer som en passiv åskådare, än som en regerande monark. Redan vid trontillträdet signalerade både hans ålder och vacklande hälsa, att frågan om en efterträdare måste lösas snabbt.
Sommaren 1809 valdes en tronföljare. Det var den danske prinsen Karl August, som adopterades av Karl XIII i januari 1810. I maj 1810 avled dock tronföljaren Karl August plötsligt – han föll död av sin häst under en militär övning i Skåne. Misstankar började gro om att han hade förgiftats av gustavianerna, vilka ville återinsätta Gustav IV Adolfs son på den svenska tronen. En av ryktesspridarna var Karl XIII själv. Riksmarskalken, greven Axel
87 von Fersen d y, utpekades som misstänkt för Karl Augusts död. Stämningen blev hätsk. Den oskyldige von Fersen lynchades av en mobb i huvudstaden. Handlingen blev en skamfläck på det svenska baneret, men kanske av mobben som lämplig uppfattad, när det gällde en svensk rojalist med koppling till den avrättade franska drottningen Marie Antoinette.
Problemet kvarstod – Sverige måste ha en tronföljare, ett nytt kungahus. Den nu avlidne tronföljaren, den av Karl XIII adopterade danske prinsen Karl August, hade förresten inte motsvarat Karl XIII:s önskningar. Den nye tilltänkte tronföljaren Jean Baptiste Bernadotte föll till en början inte heller kungen i smaken. Karl XIII:s attityd ändrades dock, när Bernadotte på hösten 1810 väl anlänt till Sverige och visade vördnad för den blivande adoptivfadern.
År 1810 adopterades Jean Baptiste Bernadotte av Karl XIII och blev således kronprins Karl Johan av Sverige. Det var samma år som den tidigare tronföljaren Karl August avled. Det dröjde inte länge förrän ledningen av den svenska politiken gled över i den nye kronprinsens händer. Mitt under Karl XIII:s regentskap hade därmed en annorlunda, en ny epok i Sveriges historia börjat.
När Karl XIII dog i februari 1818, var det en skuggestalt, en ”doldis”, som gick ur tiden.
Karl XIV Johan – en kändis till tronen 1810
Kungamakarna Mörner och Wrede och Mörner sökte ”en kändis” år 1810. Karl XIII var skröplig och barnlös. Sverige måste ha en tronföljare – ett nytt kungahus. Efter den tilltänkte kronprinsens, den danske Karl Augusts död kastade kungen och den svenska regeringen blickarna på Fredrik Kristian II av Holstein-Augustenburg, som var svåger till den danske kungen Fredrik. I svenska regeringens ögon var Fredrik Kristian nu den främste kandidaten till att bli tronföljare, eller möjligen rentav danske kungen själv. Det fanns dock andra ögon.
88 Genast sänder den svenska regeringen två kurirer på olika vägar till varje svensk beskickning utomlands främst för att meddela händelseförloppet vid kronprinsens, Karl August död. Löjtnanten vid Upplands Regemente, friherre Carl Otto Mörner av Morlanda anmäler sig intresserad av att medverka som kurir. Han är då tämligen okänd, men har utmärkt sig i Finska kriget 1808- 1809 och har tidigare studerat i Paris, där hans adelstitel har givit kontakter i det franska hovet. Den först anlände kuriren till Paris kommer en dag före Carl Otto Mörner till svenska ambassaden med en depesch om dödsbudet, som överbringas till Napoleon. Man diskuterar den svenska regeringens tronföljarförslag och Napoleon accepterar Fredrik Kristian. Kuriren Carl Otto Mörner anländer dagen därpå, medförande samma depesch, men han när sedan länge en mer privat idé om ett alternativ – en ”kändis”. Carl Otto Mörner, som redan 1808 drivit tesen att endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut, har vid Karl Augusts död beslutat att förverkliga denna tanke. Han söker nu stöd i Paris för denna alternativa lösning.
Två Livgrenadjärer uppehöll sig i Paris. Den ene var chefen för Liv- grenadjärregementet 1798-1811, greve Fabian Wrede (f 1760, d 1824) bosatt på Kungsbro Gård vid sjön Roxen. Denne hade en gång tjänstgjort i det franska regementet Royal Suédois. Nu uppehöll han sig som svensk ambassadör i Paris med uppdrag att gratulera Napoleon med anledning av dennes giftermål med Marie-Louise av Österrike 1810. Den andre var den Fabian Wrede underställde chefen för Livgrenadjärernas 1. Fältregemente 1802-1811 och Wredes efterträdare som chef för Livgrenadjärregementet 1811-1816, greve Gustav Fredrik Mörner, född på Gåvetorp i Småland 1768, död i Linköping 1841. Kuriren, löjtnanten vid Upplands Regemente, Carl Otto Mörner var släkt med Livgrenadjären, överste Gustav Fredrik Mörner. 19
19 Gustav Fredrik Mörner utnämndes till överste i armén och chef Livgrenadjärregementet år 1811 – för dess fältregemente (första rotehållsdivisionen) redan 1802, generalmajor 1813 och chef för Första infanteribrigaden 1816-1826, generallöjtnant 1823, ståthållare på Rosersbergs slott 1826. Han var ledamot av KKrVA 1799-1820 och blev serafimerriddare 1837. Mörner började sin egentliga militära karriär som sjöofficer och deltog i flottans slag 1788-1790 vid Hogland, Ölands södra udde, Reval och vid Viborgska Gatloppet. I början av 1790-talet övergick Mörner till armén och började också en tjänst som kavaljer hos hertig Karl Hertig Karl/Karl XIII. Hertigen och Mörner synes ha kommit väl överens. Karl kallar honom i sina brev ”min kära Gösta”. Mörners utnämning år 1811 till chef för Livgrenadjärregementet försvårades i varje fall inte av det goda förhållandet till kungen. I augusti 1805 fick Mörner order om att ur Livgrenadjärregementet organisera ett fältregemente om 1200 man, som skulle överföras till Pommern. Det Pommerska kriget 1805-1807 fick ett
89 Både F Wrede och G F Mörner hade goda förbindelser med Bernadotte – den från Napoleonkrigen framstående, extremt ryktbare härföraren och politiskt skicklige marskalken. Wrede hade träffat Bernadotte då och då och var synnerligen intagen av honom. Så var också G F Mörner alltsedan Bernadotte tillfångatagit östgötaregementet i svenska Pommern år 1806. Marskalken visade då prov på yttersta gentlemannaskap. De fångna svenska officerarna fick bära sina värjor och äta vid hans bord. Trots situationens neslighet, verkade man ha haft det rätt trevligt. Snart stod det klart att svenskarna skulle marschera söderut som krigsfångar. Bernadotte avdelade en trupp med uppgift att bevaka svenskarna under marschen mot en flerårig fångenskap i Paris. Fångenskapen, som skulle vara åren 1807-1810, ledde till att det uppstod ömsesidig högaktning och vänskap mellan marskalken av Frankrike – Bernadotte – och den svenske översten Mörner. Bland annat skänkte Bernadotte två pistoler till G F Mörner, vilka överlämnades till denne genom Fabian Wrede. Såväl Wrede som G F Mörner talade utmärkt franska och Bernadotte torde ha bibringats en uppfattning, pekande på att Sverige var bebott av eleganta adelsmän, som behärskade franska lika väl som sitt modersmål. Kanske var det allt detta, som gjorde att Bernadotte omedvetet lade grunden till sin framtid som svensk kung.
Carl Otto Mörner sökte upp Marskalken Bernadotte i Paris efter att ha för- ankrat sin idé om ”en kändis” som svensk tronföljare hos Fabian Wrede och Gustav Fredrik Mörner. Carl Otto Mörner frågade Bernadotte om inte ”Fursten av Pontecorvo skulle kunna åta sig att kandidera till den svenska tronen”. Livgrenadjärerna Fabian Wrede och Gustaf Fredrik Mörner uppvaktade också Bernadotte och erbjöd honom en möjlighet till den snart lediga tronen i norr. Av allt att döma agerade alla tre på eget bevåg, utan den svenska regeringens vetskap. Den hedrade, men försiktige marskalken gav inget direkt svar, utan förhörde sig med Napoleon, som efter viss tvekan accepterade kandidaturen.
olyckligt slut inte minst för Mörners regemente. Gustav IV Adolf beslöt nämligen i september 1806 att Lauenburg åter skulle besättas av en svensk armékår med generaladjutanten C A v Morian som kårchef, under vars omedelbara befäl Mörner stod. Läget i Lauenburg blev snart kritiskt, då överlägsna franska styrkor närmade sig. Den svenska kåren fick order om att bryta upp och bege sig till Stralsund. Den tågade mot Lübeck för att därifrån med båt ta sig till Stralsund. Mörner och 1000 av hans livgrenadjärer blev emellertid 7 november tillfångatagna av de franska styrkorna under ledning av marskalk Bernadotte. Kort efter tillfångatagandet påbörjades marschen mot Frankrike. I februari 1808 fick Mörner permission för att besöka Sverige. Karl XIII gav Mörner uppdrag att, tillsammans med general G W af Tibell, sköta förhandlingar med fransmännen, då kejsar Napoleon hösten 1809 givit order om att de svenska fångarna skulle sändas hem. 1810 återkom Livgrenadjärerna till Sverige från fångenskapen i Paris.
90 Redan i juni 1810 hade Gustav Fredrik Mörner uttalat sig för tanken på Bernadotte som svensk tronföljare. Han och den nu till Kungsbro i Östergötland hemvände Fabian Wrede skall vidare ha spelat en betydande roll för omsvängningen till Bernadottes favör vid riksdagen i Örebro i juli 1810, då ärendet diskuterades. Till en början var Bernadotte endast ett av flera namn på listan, men sedan den franske köpmannen och vicekonsuln Fournier anlänt med övertygande ekonomiska argument om Bernadotte som fyrfaldig mångmiljonär, svängde opinionen till den synnerligen förmögne marskalkens förmån. Den 21 augusti 1810 valdes Bernadotte enhälligt till tronföljare. Tillsammans med general von Rosen sändes översten G F Mörner till Paris för att officiellt underrätta Bernadotte om valet, varefter de följde marskalken på resan från Frankrike till Sverige hösten 1810. Egentligen rörde det sig om ett stort missförstånd vid riksdagen i Örebro. Svenskarna trodde att Napoleon låg bakom förslaget, att fransmännen skulle stödja Sverige ekonomiskt och att Bernadotte skulle ta tillbaka Finland från ryssen. När sanningen uppdagades för riksdagsmännen var det för sent, men få fick anledning att beklaga valet.
Bernadotte
Vem var egentligen den man som 20 oktober 1810 steg i land i Helsingborg och åtta år senare uppsteg på tronen som Karl XIV Johan? Svaret är – en ovanligt erfaren och duglig tronföljare. Jean Baptiste Bernadotte var född i Paux i Frankrike år 1763, var svensk kronprins 1810-1818, blev svensk kung 1818 och dog 1844 i Stockholm.
Vid få tillfällen i vår historia har vi utsett en lika kompetent statschef. I valet av Jean Baptiste Bernadotte firade meritokratin triumf. De militära lagrarna på Europas slagfält följdes av civila. Redan år 1798 var han fransk ambassadör i Wien – en kort sejour, som följdes av den romantiska tid i Paris, då han uppvaktade och äktade köpmansdottern Desirée Clary. Sonen Oscar föddes påföljande sommar, då Bernadotte var fransk krigsminister. Karriären kulminerade under Napoleons kejsardöme. Bernadotte var en av kejsarens ursprungliga arton marskalkar och storofficer av Hederslegionen. Han deltog i slaget vid Austerlitz. Han utnämndes till furste av Pontecorvo i dagens Italien. När Bernadotte utsågs till svensk tronföljare avsade han sig furstendömet, men sedan 1818 har Pontecorvos stadsvapen ingått i Sveriges stora riksvapen. Han
91 tjänstgjorde tidvis som guvernör av Hannover, tidvis som guvernör av Bremen, Hamburg och Lübeck – ämbeten som gav honom rika tillfällen att öva sig i konsten att regera och administrera. Hela tiden var han lojal mot den franska regimen, men det var en lojalitet, som kombinerades med en av Napoleon föga uppskattad integritet. Kejsaren och marskalken drog inte alltid jämnt. Efter misshälligheter, som uppstått i kriget mot Österrike 1809, råkade Bernadotte i onåd och återvände utan befattning och ämbete till Paris. Det var i denna situation löjtnanten vid Upplands Regemente, friherre Otto Mörner samt Livgrenadjärerna greve Fabian Wrede och greve Gustav Fredrik Mörner avgav det märkliga förslaget till Bernadotte om en framtid som svensk tronföljare.
Vid tiden för ankomsten till Sverige var Jean Baptiste Bernadotte således en erfaren medelålders militär och ämbetsman, som gjort sig känd i Europa för duglighet och effektivitet. Han var en försiktig general, en man som skyndade långsamt, men i regel utförde sina uppdrag till allas belåtenhet. Bernadotte var, skulle det visa sig, ett bättre och mer gediget kungaämne, än de svenska politikerna insåg och han hade inga problem att tolka 1809 års regeringsform – som delade makten mellan riksdagen och kungen – till egen fördel. 20
Den nyvalde kronprinsen Karl Johan Bernadotte ställdes snart inför problem i förhållandet till Napoleons Frankrike. År1812 var det definitivt dags att skrinlägga alla svenska idéer om att återerövra Finland. Nu inriktade Karl Johan den svenska ”1812 års politik” på att i stället rycka Norge ur danskt inflytande. I koalition med England, Preussen och Österrike samt med den tidigare ärkefienden Ryssland gick han till angrepp mot Napoleon och den med honom förbundne danske kungen. I och med det finner vi snart den svenska armén i Nordtyskland, i Holstein och i Norge. Där ingriper också Livgrenadjärregementet framgångsrikt i Napoleonkrigens avslutande fas. Det strider i Tyskland vid Dennewitz, Leipzig och Grossberen och i Norge vid Kjölbergs bro. Därom mera framöver.
20 1809 års Regeringsform utfärdades den 6 juni. Den följdes av 1974 års Regeringsform, också utfärdad den 6 juni. De införde och fastlade maktdelning kung/ riksdag. Den 6 juni firas Sveriges nationaldag, bl a med hänvisning till de båda regeringsformerna 1809 och 1974. Redan på 1800-talet var 6 juni nationell minnesdag och högtidlighölls som sådan på 1890-talet. 1916 instiftades Svenska flaggans dag, som från 1983 blev officiell nationaldag. 6 juni 1523 valdes Gustav I Vasa till Sveriges kung 6 juni utsågs/ valdes/ kröntes Karl X Gustav (1654) och Karl XIII (1809) 6 juni 1944 ligger inte till grund för den svenska nationaldagen, men väl för att demokrati och frihet från diktatur försvaras i Europa. Då landsteg de allierade i Normandie och slutet inleddes för det nazistiska väldet.
92 4 4 Livgrenadjärerna och Bernadotten 1810-1814
Personage: Greve Gustav Fredrik Mörner (Chef 1. Fältreg/Chef Livgrenadjärreg 1802-1811-1816) Greve Fabian Wrede (Chef Livgrenadjärregementet 1798-1811) Friherre Otto Mörner (Löjtnant vid Upplands Regemente) Marskalken av Frankrike, Jean Baptiste Bernadotte Övstn Carl-Erik Sköldebrand (Chef 2. Fältreg/Chef Livgrenadjärreg 1813-1816-1817)
Den bernadottske Jean Baptiste han dem tillfångatog helt visst re’n de visste mycket om’en grenadjärerna i Pommern
Chefen Gustav Fredrik Mörner väl en fångatagen örn är men – han återfår sin sabel Bernadotten är ämabel
Gott vin herr Greven bjuds och spis och så går marschen mot Paris under tid som sedan kommer Bernadotten tycker om Er
I huvudstaden sammanstrålar Mörner som har gått om stålar med Fabian Wrede vid supén som chef snart slutad allare´n
Båda känner väl varandra och det skall dem ingen klandra allt de lärt om Bernadotte det tycker båda vara gott
93 När Otto Mörner gör entré så bjuds han också på supé han har ju medfört en depesch uti sin stockholmska kalesch
Depeschen ger de fanken nu det är så själva tanken ju intet bryr dem ärvdabalken allting talar för marskalken
Så med upplänningen en kupp väl gör två grenadjärer upp de tre en bättre lösning vet om kejsaren är med på det
Nu ger de Bernadotte förslag ej får han sådant varje dag ljus en framtid snart är vorden som svensk kronprins hög i Norden
Så gav en östgötsk fångenskap ett riktigt präktigt kändiskap allting som slutar gott är gott de fångade Jean Bernadotte
Snart Bernadotten hyllad blev och in i kronprinsrollen klev Det går bra när grenadjärer sig om tronföljden besvärer
94 Krigen de var inte slut än och Karl Johan var besluten Livgrenadjärer sändes bort – gör processen med Napoleon kort
Denn’witz, Leipzig och Grossberen östgötar i svenska hären Preussen bar den tyngsta bördan ifrån måndagen till lörda´n
Sist strid i Norge må ni tro grenadjärer vann vid Kjölbergs bro men chefen Skjöldebrand fick nog år sjutton av blessyr han dog.
Torbjörn Tillamn 2013-03-18 4 4
95 Livgrenadjärernas senaste strid 1813-1814
Kronprins Karl Johans krig mot Napoleon i Nordtyskland och mot Danmark- Norge var det senaste, i vilket Livgrenadjärregementet deltog. Som kronprins ledde Bernadotte de svenska arméerna till seger mot fransmän och danskar 1813 och mot norrmän 1814, men från 1814 har vårt land haft en oavbruten fredsperiod utan motsvarighet i världshistorien.
Till Sverige hade Karl Johan medfört sina tvivel på det napoleonska väldets bestånd och rättade sin politik därefter. Napoleons franska armé invaderade Ryssland i juni 1812. Hans ryska krig slutade med ett fullständigt franskt nederlag under december samma år och blev början till slutet för Napoleons imperium. Den svenske kronprinsen Karl Johan visade snabbt intresse för tanken att stärka Sverige genom att förvärva Norge, i stället för att försöka återerövra Finland.
Denna ”1812 års politik” var inte helt populär i Sverige. För många svenskar var det svårt att smälta, att Bernadotte föredrog att erövra Norge, framför att återta Finland. Efter Napoleons angrepp på Ryssland år 1812 hade tsar Alexander I förstås bytt sida igen. Under år 1812 började Karl Johan efter hand att närma sig Ryssland – även det svårsmält för den svenska opinionen – medan förhållandet till Frankrike antog en alltmer kylig karaktär. Närmare underhandlingar inleddes snart mellan Sverige och Ryssland, vilka medförde konventioner mellan kronprins Karl Johan och tsar Alexander I. Nu var fransmännen åter den gemensamma huvudfienden och tsaren i koalition med Sverige – hans tidigare fiende i Finska Kriget 1808-1809. Tsaren lovade nu, att arbeta för att Sverige skulle få Norge, om Sverige förband sig att med Ryssland, Preussen, Österrike och England aktivt delta i striden mot Napoleon.
Utan att ännu ha erhållit Norge överförde Karl Johan på våren 1813 de 30 000 man till Tyskland, vilka han utlovat som Sveriges kontingent i kriget mot Napoleon. På ett möte mellan den svenske kornprinsen och Rysslands och Preussens monarker kom man överens om en plan för fälttåget, där Karl Johan skulle få befäl över den så kallade Nordarmén, bestående av de svenska knektarna samt omkring 95 000 huvudsakligen värnpliktiga preussare och ryssar. När fälttåget började hade Nordarmén snabbt stigit från planerade 125 000 man till 155 000 man, de 30 000 svenskarna inkluderade.
96 En intressemotsättning förelåg mellan Sverige och de allierade, som på kontinenten hade att återvinna förlorade områden. Karl Johan, som under frammarschen där, alltmer avlägsnades från sitt mål i striden – Norge – sökte spara de svenska trupperna för den kommande uppgörelsen med Danmark/ Norge och över huvud undvika en krigföring, som kunde kosta Sveriges fälthär för mycket och honom själv kanske tronföljden.
Kunglig Livgrenadjärregementet deltog år 1813 i Nordarméns slag mot fransmännen vid Grossberen, Dennewitz, Roslau och Leipzig samt vid operationer i Holstein. Vid Grossbeeren, Dennewitz och Berlin fick de preussiska trupperna bära den tyngsta bördan. Även vid Leipzig fick de svenska trupperna på allvar ingripa i striden endast mot slutet. Efter fransmännens fullständiga nederlag vid Leipzig tvingas Napoleon att abdikera i april 1814. Efter striderna i Nordtyskland 1813 ville inte Bernadotte överskrida gränsen till sitt forna fäderneland Frankrike med sin svenska trupp. Han inriktade sig på Danmark via Holstein. 21
Medan de övriga förbundna förföljde den slagne Napoleon in över Frankrikes gränser, drog sig Karl Johan norrut, för att i Holstein tvinga det med Napoleon förbundna Danmark till eftergift. År 1814 nödgades Danmark ge vika. Kielfreden slöts i januari 1814 mellan Sverige och Danmark och tvingades således fram av den svenske tronföljaren Karl Johan, överbefälhavare för den allierade Nordarmén i kriget mot Napoleon. Enligt fredstraktaten i Kiel avträdde den danske konungen sitt sedan århundraden norska kungadöme till konungen av Sverige, medan Sverige avträdde Svenska Pommern och Rügen till Danmark samt betalade en miljon riksdaler till Danmark.
I Norge hade under tiden Kielfredens verkställande undanskjutits, genom att ståthållaren prins Kristian Fredrik (sedermera kung Kristian VIII av Danmark) valts till kung i en självständig norsk monarki. Valet, som skedde i strid med Kielfredens bestämmelser, gjordes på basis av den av norrmännen självutropade Eidsvollförfattningen av 17 maj 1814. Kronprins Karl Johan reagerade omedelbart. Den 26 juli 1814 inleddes stridshandlingar
21 Napoleon förvisades år 1814 till ön Elba i Medelhavet, men återkom till makten i Frankrike år 1815 under ”de hundra dagarna”. Han besegrades slutligen vid Waterloo – men det är en annan historia.
97 mot Norge. Den svenska hären utgjordes av 45 000 man indelta och värvade soldater samt ”12dagars-beväringar” enligt 1812 års härordning. 22
Kunglig Livgrenadjärregementet stred mot norrmännen i augusti 1814. Svenskarna ryckte fram mot den norska huvudstaden Kristiania, men vid Langnes skans hade norrmännen en försvarslinje, som stod emot svenskarnas attacker. Svenskarna gick då runt norrmännens försvarslinje och den sista striden ägde rum vid Kjølbergs bro 14 augusti 1814, där Livgrenadjärerna segrade och öppnade fri väg till huvudstaden. Norrmännen ingick vapenvila och började förhandla. Det var Sveriges senast genomförda anfall på nordiskt territorium. Fältregementschefen Karl-Erik Sköldebrand sårades under striderna och avled av sina skador tre år senare (1817). 23
De av Karl Johan anförda svenska truppernas framgångar i 1814 års strider mot Norge och stormakternas förställningar framtvingade konventionen i Moss i augusti 1814. Kristian Fredrik frånträdde Norge, till förmån för en svensk-norsk förening. Ändringar i norska grundlagen följde och Karl XIII, Karl Johans adoptivfar, valdes till Norges kung.
Karl Johan hade ryckt upp Sverige ur dess vanmakt efter statsvälvningen 1809 och återgivit nationen ett ansett namn bland Europas stater. Han hade genomfört sin avsikt med 1812 års politik – att skilja Norge från Danmark och knyta det till Sverige. Därmed var Sveriges ställning 1810 drastiskt förändrad år 1814. Karl Johans fredspolitik skulle bevara unionen Sverige – Norge intill dess upplösning år 1905.
22 Vis av egen erfarenhet från Europas slagfält och Napoleons värnpliktiga masshärar, insåg Karl Johan Bernadotte värdet av värnplikt. Han påbörjade införande genom en selektiv sådan – men med endast 12 dagars utbildning – nästan 100 år innan den allmänna värnplikten infördes i Sverige år 1901.
23 Det år 1792 av Gustav III sammanslagna Livgrenadjärregementet var fortfarande indelat i första rotehållsdivisionen (Första Fältregementet) och andra rustållsdivisionen (Andra Fältregementet). År 1816 uppdelades Kungl Livgrenadjärregementet ånyo i Kunglig Första och Kungl Andra Livgrenadjärregementena, men då var båda redan sedan 1792 infanteriregementen (I4 och I 5) Gustav Fredrik Mörner var fältregementschef för första rotehållsdivisionen 1802-1811 och chef för hela regementet 1811-1816. Carl Eric Sköldebrand, som varit fältregementschef för andra rusthållsdivisionen, blev Chef för Andra Livgrenadjärregementet 1816. Karl Melker Strömfeldt blev Chef för Första Livgrenadjärregementet från 1816.
98 VIII. Fredsepoken
Unionen Sverige – Norge 1814-1905
Svensk-norska unionen var en statsrättslig förening mellan kungarikena Sverige och Norge under perioden 1814-1905. Unionen uppstod ur Kielfreden 1814 och den följande konventionen i Moss och stadfästes genom en revision av den norska grundlagen 1814 och genom riksakten 1815. Unionen var en kompromiss mellan å ena sidan norsk strävan efter självständighet, uttryckt genom Eidsvollförfattningen och å andra sidan Sveriges anspråk på Norge som en ersättning för det förlorade Finland och det till Danmark avträdda Svenska Pommern. Enligt konventionen i Moss skulle Norge vara förenat med Sverige i en union som ett eget rike med egna lagar och förordningar, men med gemensamt kungahus och gemensam utrikespolitik, ledd från utrikesdepartementet i Stockholm. Efter adoptivfaderns Karl XIII död kröntes även Sveriges Karl XIV Johan till Norges konung i Trondheims domkyrka 1818.
Karl XIV Johans upprepade förslag om ökade rättigheter för kungamakten i Norge – bland annat att ersätta det suspensiva vetot mot ett absolut – blev oupphörligt avvisade av stortinget. År 1824 hade man till kungens stora misshag börjat fira 17 maj som norsk nationaldag. Det norrmännen egentligen högtidlighöll var Eidsvollförfattningen tillkommen i strid med Kielfreden, som var stadfäst genom konventionen i Moss. Eidsvollförfattningen hade ju tillkommit för att omöjliggöra unionen och därmed Karl Johans norska kungadöme. Trots påfrestningar bestod unionen till år 1905.
Unionsupplösningen 1905 hade flera orsaker. Den norska önskan var att själv bestämma sin utrikespolitik. Kungamakten i den svensk-norska unionen företräddes i Norge av den svenske ståthållaren, greve Baltzar von Platen. Efter dennes död 1829 stod befattningen dock vakant, vilket betydde att Sverige därefter saknade permanent representant där. Efter Oscar I:s död 1859 blev relationerna alltmer ansträngda och unionen skakades av kriser, som alla bidrog till att unionen försvagades och att Norge stärkte sin ställning:
99 • Ståthållarstriden handlade om ståthållarämbetets vara i Norge. Ståthållaren framstod i Norge som en symbol för svensk överhöghet. Striden började efter det att den tillträdande kungen Karl XV inte infriade sitt löfte att avskaffa ämbetet och slutade först med att titeln avskaffades och den norska regeringschefen fick titeln statsminister.
• Vetostriden handlade om de norska statsrådens rätt att delta i Stortingets förhandlingar. Oscar II:s vägran att sanktionera ett av besluten ledde till striden om konungens vetorätt i grundlagsfrågor. 1884 avskaffades konungens vetorätt mot grundlagsändringar och därmed skedde ett stort genombrott för parlamentarismen i Norge.
• Flaggfrågan handlade om Norges krav att föra sin egen flagga utan unionsmärke. Konflikten blev en viktig symbolfråga och stortinget röstade mot kungens veto för att ta bort unionsmärket. 1899 gav Oscar II upp och stadfäste lagen under kraftfulla svenska protester från konservativt håll. Johan August Gripenstedt (finansminister mm) rasade i pressen över alla eftergifterna mot Norge och sade ”Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska”.
• Konsulatfrågan handlade formellt om de växande norska kraven på att skapa ett eget norskt konsulatväsende, men lika mycket om Norges anspråk på att vara helt likställt med Sverige. Oscar II vägrade att tillmötesgå de norska kraven på ett konsulat- väsende. Den norska regeringen svarade med att lämna in sin avskedsansökan, vilken kungen vägrade godkänna. Stortinget angav då att kungen hade felat i sina plikter och förklarade unionen upplöst i juni 1905.
Norges ensidiga uppsägning av unionen ledde till spänningar och militär mobilisering på båda sidorna, men efter förhandlingar i Karlstad under augusti och oktober 1905 fick unionen en fredlig upplösning och Sverige erkände Norges självständighet. Oscar II abdikerade formellt som norsk kung och avslog ett erbjudande att låta en av sina söner överta tronen. Norrmännen valde den danske prinsen Carl till norsk konung och denne kungjorde att han
100 tog namnet Håkon VII och att han gav sin son namnet Olav. I Karlstad finns en staty, som symboliserar upplösningen: En kvinna med brutet svärd och foten på huvudet av en soldat.
Statsmän från både Norge och Sverige var medvetna om att en ny tid hade kommit och unionen lades därför ned. Istället knöt man starka politiska och infrastrukturella band nationerna emellan, vilka resulterade i det mycket nära och fredliga samarbete, som råder idag. Som sammanfattning kan man säga att den Svensk-Norska Unionen upphörde – inte på grund av att det fanns någon egentlig fiendskap mellan de båda nationerna – utan för att den grund unionen var byggd på hade blivit föråldrad under 1800-talets andra hälft.
Karl XIV Johan som regent 1818-1844
Karl XIV Johan, vår första Bernadottemonark, var vår siste starke kung – den siste monark och statschef, som verkligen härskade över Sverige. I dag är tanken på en kung med faktisk makt ett kontroversiellt koncept, men på 1810-talet var det regel, snarare än undantag. Karl XIV Johan tillträdde tronen i en era, då kungar och kejsare fortfarande förväntades utöva makt över folk och då l’ancien régime återkom med kraft efter republikanernas och bonapartisternas nederlag på slagfälten. Reaktionens anda kännetecknade de freder, som slöts kring 1815 och de regimer, som upprättades efter Napoleons slutliga förlust i slaget vid Waterloo. Andra Parisfreden år 1815 utgjorde slutet på ”De Hundra dagarna” – tiden från att Napoleon I återvänt till Paris från Elba intill juni 1815, då kung Ludvig XVIII återinsattes vid makten. Fredshandlingarna, som undertecknades i november 1815 gjorde definitivt slut på Napoleonkrigen.
Redan mot slutet av Karl XIV Johans liv var det annorlunda med kungamakten i Sverige. Visst respekterades kungen för dennes odiskutabla kompetens och arbetsförmåga, men liberaler och allmänt oppositionella irriterade sig storligen på hans later. Bernadotte valde statsråd bland ämbetsmän, som han på förhand visste var lojala mot honom själv – lydiga byråkrater, som var beredda att genomföra de order han gav. Bakom många av konungens åtgärder fanns en på personliga erfarenheter grundad fruktan att bli störtad. Ren självbevarelsedrift drev Karl XIV Johan att sätta sin lit till censur, hemlig
101 polis och högmålsprocesser. Under de sista åren före sin död 1844 mjuknade kungen i attityd mot de inhemska fienderna, men knappast i synen på monarkens ledande roll i riket.
I dag är det inte svårt att kritisera Karl XIV Johan för att han genom sin karismatiska närvaro och benhårda vilja bromsade utvecklingen mot demo- krati. Men är det rättvist? Knappast. Jean Baptiste Bernadotte var uppvuxen i annan tid, i en värld med andra värderingar och han visste bättre, än samtliga svenska politiker på 1830- och 1840-talen, vad som med alla till buds stående medel måste undvikas – krig.
Bernadotte slog vakt om freden alltifrån år 1814. Just detta framstår i efter- hand som Karl XIV Johans enskilt viktigaste bidrag till den svenska historiska utvecklingen. Från att ha varit ett krigförande land, som deltog i flertalet storpolitiska konflikter på kontinenten, eller rentav drog igång egna krig – som i fallet med Hattpartiets ryska krig 1741 och Gustav III:s aggression mot Ryssland 1788 – kom Sverige att sätta världsrekord i fred – tvåhundra år.
Karl XIV Johans försvarspolitik
Kung Karl Johan om någon, var medveten om innebörden av ”Si vis pacem para bellum”. Efter stadfästande av Svensk-Norska Unionen 1814 inriktades svenskt försvar helt mot öster, där Sverige förlorat rikshalvan Finland till ryssarna. Borta var möjligheten att i finsk-ryska ödemarker möta ett angrepp från Ryssland. Idén om ett ”Centralförsvar” föddes.
Karlsborgs Fästning var ett uttryck för den sk ”Centralförsvarsdoktrinen” i den militärpolitiska planeringen. Fästningen anlades med början år 1820 som huvudbas för allt försvar i landet. Stockholm låg inte längre mitt i riket, utan utsatt för angrepp från öster. Detta gjorde att riksledningen i krig avsågs utövas från Karlsborgs Fästning. Den planerades ha rollen som Sveriges reservhuvudstad och vara säte för kungahus, regering, riksdag och guldreserv i ofredstid. Fästningen är belägen på en udde i Vättern och är en av nuvarande Sveriges största och bäst bevarade, väl i klass med Finlands Sveaborg.
102 Planen omfattade ytterligare två fästningar, Askersund vid Vätterns norra ände och Jönköping vid dess södra. De båda senare fästningarna stannade dock vid planer – de kom aldrig till stånd. De tre fästningarna och stora förråd i Karlsborg skulle göra det möjligt, att slå tillbaka varje angrepp och kompensera för trögheten i indelningsverkets mobilisering.
År 1870 var Karlsborgs fästning i fungerande skick, men först 1909, efter 90 års byggnadstid, förklarades den vara helt färdig. Då var den redan omodern. Vapenutvecklingen – främst artilleriet – hade vid tiden för det fransk-tyska kriget 1870-1871 gjort den stora Karlsborgs kalkstensbefästning passé.
Bodens fästning 24 var ett uttryck för idén om ”Pereferiförsvar” och en 1900-talets skapelse med en långt mer modern konstruktion och försvarsfilosofi, anpassad till de militära behoven under 1900-talets tre världskrig – Första Världskriget 1914-1918, Andra Världskriget 1939-1945 och Kalla Kriget 1945-1995.
Göta Kanal var en till Karlsborgs Fästning försvarsanknuten produkt. Kana- len avsågs vara den vattenväg, som dels skulle möjliggöra att den svenska skärgårdsflottan kunde dras undan efter en rysk marin attack, dels skulle medge att förnödenheter kunde tillföras Karlsborg från väster. Lika stort satsades på grävandet av Göta kanal som på fästningen, men kanalbyggandet
24 Bodens fästning (ibland kallat ”Låset i norr”) började byggas år 1901, användes under VK I, VK II och KK. Redan 1824 föreslog överste G. A. Peyron att man skulle ”preparera Luleå position till ett kraftigt, ja kanske oöfvervinnerligt försvar”. År 1887 togs idéerna upp och chefen för generalstaben, betonade vikten av en operations-, förråds- och spärrfästning, likaså behovet att trygga Boden stad. Dragningen av stambanan genom övre Norrland samt Bodens roll som järnvägsknut ledde till att förslaget förverkligades. 1897 års riksdag beviljade anslag för byggandet. ”Föreningen för (befrämjandet av) Norrlands fasta försvar” bidrog med ekonomiska medel för markinköpet till Bodens fästning. Den var en tung artillerifästning anlagd i ett flertal berg runt staden Boden i Norrbotten i Sverige, belägen cirka 35 kilometer från kusten. Fästningen har fungerat som en strategisk försvarsställning och skyddad förrådsplats. Främsta syftet var att avskräcka Ryssland och Sovjetunionen från invasion över land från finska fastlandet samt i någon mån mot anfall över Bottenviken och då i samverkan med kustartilleriet i Luleå och Töre. Bodens fästnings storlek, komplexitet och slagstyrka gör att den saknade motsvarighet i Norden. Fästningen bestod av fem tunga bergfort och tre mindre fortifikationer, så kallade fästen, samt enskilda artilleribatterier. Dessa var placerade i en ring runt Bodens stad. Mellan de fem tunga bergforten och de tre fästena fanns en mängd infanteriskansar, stridsvagnshinder och kanonvärn med syfte att skydda forten och att försvåra inträngning genom befästningsringen. På bergstoppar fanns luftvärnsbatterier. I anslutning till fästningen anlades under andra världskriget en flygbas för jakt- och attackflyg på den västra sidan av Lule älv. I fästningsringen fanns stridsledningscentraler för bland annat flygvapnet. Det fanns också stora underjordsförråd för ammunition och drivmedel inne i fästningen samt ett mindre flygfält för främst pansarvärnshelikoptrar. Fästningen lades ned på 2010-talet. Endast ett av dess fort har behållits, nu för museala ändamål.
103 gick snabbare. Efter mer än två decenniers (1810-1832) ihärdigt arbete invigdes kanalen. Detta Baltzar von Platens gigantiska arbete utfördes av de indelta svenska regementenas knektar – i Östergötland främst från de båda Livgrenadjärregementena.
Nästan 60 000 indelta soldater deltog i arbetet och gjorde cirka 7 000 000 (sju miljoner) dagsverken. Ett dagsverke omfattade tolv timmar. Den krävande grävningen utfördes huvudsakligen för hand. Den varvades med vardaglig militär exercis. Efter helgmålsringningen kl 1800 på lördagen inträdde fritid och vila. På söndagen hölls korum.
Den militära arbetsstyrkan kom från följande regementen: 25
· Kungl. Första Livgrenadjärregementet · Kungl. Andra Livgrenadjärregementet · Kungl. Upplands regemente · Kungl. Skaraborgs regemente · Kungl. Södermanlands regemente · Kungl. Kronobergs regemente · Kungl. Jönköpings regemente · Kungl. Dalregementet · Kungl. Hälsinge regemente · Kungl. Älvsborgs regemente · Kungl. Västgötadals regemente · Kungl. Bohusläns regemente · Kungl. Västmanlands regemente · Kungl. Kalmar regemente · Kungl. Nerikes regemente · Kungl. Värmlands regemente · Östergötlands båtsmanskompani · Västergötlands båtsmanskompani
Den 26 september 1832 invigdes Göta Kanal i Mem under stor pompa och ståt i närvaro av Sveriges konung Karl XIV Johan med familj.
Sin bestående betydelse fick kanalprojektet som den svenska industrialismens vagga. Göta Kanal – inte minst Motala Verkstad – blev under 1800-talet egentligen en jättelik yrkesskola, ledd av utländska, framför allt engelska ingenjörer. Här fostrades smeder, timmermän, stenhuggare, lantmätare, osv. Här danades framtidens ingenjörer. I dess anda framkom konstruktörer och uppfinnare som John Ericsson (propellern), Nils Ericson (varmluftsmaskinen), Gustaf de Laval (separatorn), Carl Richard Nyberg (blåslampan) och en lång rad andra svenskar – alltför många för att kunna räknas upp här. 26
25 Många tror att det var ryska krigsfångar, som var arbetare när Sveriges blå band byggdes, men eftersom vi förlorade kriget mot Ryssland 1808-1809 hade vi inga krigsfångar. Däremot fanns det omkring 200 ryska desertörer, som arbetade vid kanalen.
26 Se t ex Svenska Uppfinnare 1837-1979 (www.samlaren.org/uppfin.htm)
104 Heder åt Baltzar von Platen och heder åt Karl XIV Johan.
Nu, på 2000-talet, utgör Göta Kanal en av Sveriges största turistattraktioner. Kanalen har mist sin betydelse såväl för svenskt försvar i stort som för handelstrafik. Järnvägen övertog transporterna. Dagens båttrafik utgörs av turistfartyg och fritidsbåtar. På kanalbankarna – de gamla dragvägarna för 1800-talets kanalpårmar och segelskutor – färdas tusentals cykelturister.
Tage Danielssons dikt ”De händer, som grävde på Göta Kanal” manifesterar de 60 000 indelta soldaternas möda, som dock var vida bättre än krigets blod, faderlösa barn och änkor.
· Kungl. Första Livgrenadjärregementet · Kungl. Andra Livgrenadjärregementet · Kungl. Upplands regemente · Kungl. Skaraborgs regemente · Kungl. Södermanlands regemente · Kungl. Kronobergs regemente · Kungl. Jönköpings regemente · Kungl. Dalregementet · Kungl. Hälsinge regemente · Kungl. Älvsborgs regemente · Kungl. Västgötadals regemente · Kungl. Bohusläns regemente · Kungl. Västmanlands regemente · Kungl. Kalmar regemente · Kungl. Nerikes regemente · Kungl. Värmlands regemente · Östergötlands båtsmanskompani · Västergötlands båtsmanskompani
105 4 4 De händer som grävde på Göta Kanal
Det var valkiga, seniga, beniga labbar på valkiga, seniga, beniga grabbar. Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal, de händer som grävde på Göta kanal.
Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna. Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna. De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal, de händer som grävde på Göta kanal.
Är det underligt att deras tummar blev krumma, och att fingrarna tedde sig fula och dumma? Vickevire var ofta en smärre skandal på de händer som grävde på Göta kanal.
Genom veckornas knog bar de träget sin börda. Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal, de händer som grävde på Göta kanal.
Inga sorgkanter mer. Det fanns brännvin att dricka. Och då höll de sitt hambogrepp mitt på en flicka. Någon enstaka gång fick de sällheten möta, de händer som grävde på Göta.
106 De som inte fick känna nån piga på brösten fann i ännu en flaska den handfasta trösten. Sedan slog dom på länsman, polis och fiskal, de händer som grävde på Göta kanal.
Deras lycka blev kort. Det blev åter en månda. Och man spottade i dom. En ny veckas vånda. De steg ned i sin självgrävda jämmerdal, de händer som grävde på Göta kanal.
Och de spikade broar och timrade slussar, och i käftarna lade de saftiga bussar och med knogarna slog de på snusdosans skal, de händer som grävde på Göta kanal.
Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen. Varför står inte ni som statyer på torgen, vackert huggna i marmor, på guldpiedestal, ni händer som grävde på Göta kanal!
av Tage Danielsson Publiceras här med tillstånd av
hans hustru Märta-Stina Danielsson,
som har copyright. 4 4
107 Fredspolitik 1814 – 2014
Så sent som i kriget mot Ryssland 1808-1809 dog omkring 20 000 svenskar, varav 6 000 svenska soldater och under stora nordiska kriget 1700-1721 miste 200 000 svenska soldater livet – stora förluster för en liten befolkning. Med freden 1814 kom en drastisk folkökning – från 2,4 milj år 1810 till 5,5 milj 1910 till nästan 10 milj 2010. Utan fred hade den kraftiga demografiska ökning, som 1800-talet uppvisade, inte varit möjlig Än i dag finns synliga minnen av Karl XIV Johans fredspolitik. Jordbruksreformer, potatis, vaccin och sjukvård bidrog till folkökningen, som dock också ledde till bristande försörjningsmöjligheter och medförde emigration. Åren 1800-1900 lämnade ungefär 1,3 miljoner svenskar Sverige, främst till USA – på kort sikt kanske en förlust, men på lång förmodligen till vinst för Sverige.
Sedan 1814 – 200 år – har Karl XIV Johans politik medfört att Sverige haft fred! Freden har dock inte varit gratis. Huvuddelen av tiden har Sverige bekänt sig till en väpnad neutralitet och avsatt betydande ekonomiska och personella resurser för att möjliggöra denna. Den väpnade säkerhetspolitiken under 200 år har baserats på att majoriteten av det svenska folkets förstått andemeningen i sentensen:
Si vis pacem para bellum
Innebörden har dock inte anammats av alla politiker under alla de 200 åren:
4 Gud och soldater vördar vi, 4
när i tider av fara de står oss bi.
När faran syns faren och fyllda är faten, 4 då glömmer vi Gud och föraktar soldaten. 4
108 Bernadotteska kungahuset
Karl XIV Johan var Sveriges kronprins 1810-1818 och konung 1818 – 1844. Marskalk Jean Baptiste Bernadotte från Pau blev sannolikt aldrig svensk, inte i hjärtat. Han tyckte inte om klimatet, inte maten, inte drycken, inte journalisterna. Hans hustru Désirée, drottning Desideria, kände sig inte hemma i Stockholm och längtade ständigt tillbaka till Paris.
Det har gått två sekler sedan marskalken landsteg i Helsingborg. Två århundraden är lång tid och släkten Bernadotte har blivit en integrerad del av den svenska nationalstaten. Dess medlemmar utgör en av de grundpelare, som bär upp och symboliserar det moderna Sverige.
De Bernadottekungar, som efterträdde dynastigrundaren under 1800-talet, var alla oförmögna att behålla den personliga maktställning, som den napoleonske marskalken byggt upp. Hans efterföljare i det Bernadottska kungahuset är sex:
Sonen och efterträdaren Oscar I, född 1799 i Paris, död 1859 i Stockholm, var kung av Sverige och Norge från 1844 till 1859. Han kunde fortfarande föra en egen utrikespolitik och driva viktiga frågor med kraft, särskilt under de första liberala åren, innan de europeiska revolutionerna 1848 drev honom åt höger. Oscar I:s söner båda söner skulle efterträda honom i tur och ordning. De var:
Karl XV (1826-1872/kung av Sverige och Norge 1859-1872) och …
Oscar II (1829-1907/kung av Sverige 1872-1907 och av Norge 1872-1905).
När dessa gav sig in i politiken, blev resultatet magert. Som avgörande vägskäl i utvecklingen mot en allt svagare kungamakt och en allt starkare ställning för regering och riksdag brukar man anföra Karl XV:s misslyckade ansträngningar att bistå Danmark i konflikten mot Preussen och Österrike. Det var en tvist, som rörde väldet över det dansk-tyska Slesvig, ett område med flerhundraåriga allianser med Sverige. Karl XV lovade personligen att hjälpa Danmark militärt, om konflikten urartade till krig, något som blev fallet 1864. Den
109 svenska regeringen vägrade infria de kungliga löftena. Danmark förlorade kriget och miste Slesvig. För det politiska Sverige var det uppenbart, att det inte längre var kungen, som bestämde. Sedan är det en annan sak att Karl XV personligen – ”Kron-Kalle” – blev oerhört populär bland vanligt folk. I den svenska demokratins historia har dock Karl XV och Oscar II betecknats som bromsklossar bl a inför övergivande av unionen med Norge 1905.
Gustav V (1858-1950/kung av Sverige 1907-1950) var regent under de båda första världskrigen (VK I och VK II). Han var också regent under de första fem åren av det tredje världskriget – Kalla Kriget (KK) – vilket skulle komma att utspela sig under femtio år,
Gustav VI Adolf (1882-1973/kung av Sverige1950-1973) regerade under resten av den första halvan av KK. Dennes son
Kronarvingen, prins Gustav Adolf (1906-1947) omkom i en flygolycka vid Kastrup innan KK var ett utvecklat faktum, men …
Carl XVI Gustav (född 1946), kronarvingens Gustav Adolf son, som blev Sveriges regent år 1973, skulle uppleva KK slut (?) före år 2000.
Victoria, svensk kronprinsessa och hertiginna av Västergötland, är väl känd för svenska folket och internationellt, men ännu ett oskrivet kort i politiska sammanhang. Än mer gäller detta naturligtvis den år 2013 ettåriga dottern Estelle.
Estelle, svensk prinsessa och hertiginna av Östergötland, dotter till kronprinsessan Victoria, hertiginna av Västergötland och prins Daniel, hertig av Västergötland. Prinsessan Estelle är enligt successionsordningen nummer två i den svenska tronföljden efter sin mor.
Carl Philip, kronprinsessan Victorias bror, svensk prins och hertig av Värmland är den tredje i tronföljden.
Madeleine, kronprinsessan Victorias syster, svensk prinsessa och hertiginna av Hälsingland och Gästrikland är den fjärde i tronföljden.
110 [h\
Gustaf VI Adolf – ”Gamle kungen” för många av oss – undvek pompösa ceremonier och förenade vardaglighet med värdighet på ett sätt, som ingav respekt i alla kretsar. Bernadottekungarnas övergång till att vara symboliska ledargestalter utan faktisk makt, fullbordades under honom. Krav på republik fanns – och finns fortfarande – inskrivet i socialdemokraternas partiprogram. Helt omöjligt syntes det alltså inte ha varit, att lansera kravet i riksdagen och försöka trumma ihop en majoritet för republik. Avgörandet föll under en förhandling mellan socialdemokrater och borgerliga i Torekov år 1971 med en kompromiss, som gick ut på att monarkin skulle fortleva i Sverige, men att monarken i gengäld miste allt politiskt inflytande överhuvudtaget. Fram till dess hade kungen haft formellt ansvar för regeringsbildningen, men hädanefter var det slut även med detta. I och med att 1974 års regeringsform trädde i kraft fick den svenske kungen endast ceremoniella uppgifter i rollen som statschef. Frågan om införande av republik drivs dock fortfarande på 2000-talet i Sverige av den fåtaliga ”Republikanska Föreningen”, som hävdar att arvsmonarkin bygger på förlegade principer.
Carl XVI Gustav, som efterträdde farfadern 1973, kom att agera inom snävare ramar, än någon svensk kung före honom. Det är ingen överdrift att säga, att kung Carl XVI Gustav varje gång han öppnar munnen offentligt, riskerar att ådra sig kritik för att bryta mot grundlagen – eller åtminstone mot dess andemening – genom att uttala sig i politiska frågor. Torekov-kompromissens skrankor saknar i sin rigiditet motstycke i övriga europeiska konstitutionella monarkier, vilka ofta medger ett betydligt större – inte bara ceremoniellt – inflytande på den parlamentariska makten.
Majoriteten svenskar omfattar monarkin med varmt positiva känslor och stor insikt i att den har ett övergripande och långsiktigt värde framför ett republikanskt statsskick med presidenter, sittande en kort mandattid och högst sannolikt ”dyrare i drift” än monarkerna.
111 112 IX. Världskrigsepoken
Under 1900-talet utspelades tre världskrig: • Det Första Världskriget VK I 1914-1918 • Det Andra Världskriget VK II 1939-1945 • Det Kalla Kriget KK 1945-1995
Förkrigstiden 1900-1914
Ett fåtal värnpliktiga beväringar med 12 dagars utbildning kompletterade år 1812 de otillräckliga knektarna i indelningsverkets led. 1901 hade knektorganisationen spelat ut sin roll och värnplikten blev allmän. Åren 1902-1907 omfattade den första tjänstgöringen 112 dagar, kompletterade med 2x30 dagars repetitionsutbildning under de följande andra och tredje åren. Alla krigsförbandens officerare och underofficerare var anställda och – till skillnad från deras värnpliktiga trupp – i tjänst året runt, vilket innebar en radikal omställning från Indelningsverkets knektmönstringar på kyrkbacken på söndagarna och dess årliga 30-dagarsmöten för befäl och knektar på hedar och exercisplatser – för de båda Livgrenadjärregementenas del på Malmen utanför Linköping.
Ett stort antal knektar från indelningsverkets tid ingick dock fortfarande i den svenska värnpliktsarmén år 1914. De var ju anställda av den svenska staten och kunde inte avskedas utan vidare. Jag minns gamle ”Farbror Fritz”, den ene av två åldriga knektar, fortfarande i tjänst vid Livgrenadjärregementet, då jag fullgjorde min första militära utbildning 1954-1955. Den andre var ”Oliv”, morfar till en av mina kamrater. De skötte ”Regementsparken”.
1911 tillsattes en parlamentarisk beredning i syfte att nedbringa försvars- kostnaderna. Den var ännu inte klar med något förslag år 1914 och då var den överspelad av Första Världskrigets utbrott, men efter dettas slut skulle nedrustningsivrarna få ny vid i seglen!
1914 fastställdes en ny härordning. Den avsåg man genomföra under 10 år, 1915-1925. Värnpliktstiden utsträcktes till 42 års ålder. Övningstiden skulle
113 omfatta 340-365 dagar för ”vanliga” värnpliktiga och 485 dagar för reserv- befäl. 1925 skulle dels ”linjeförband” med tolv arméfördelningar om cirka 20 000 man vardera, dels ”landstormsförband” för lokalt försvar kunna mobiliseras. Vid krigsutbrottet 1914 kunde Sverige i realiteten mobilisera sex arméfördelningar av avsedda tolv. Vid VK II början 1939 hade vi bara fem fördelningar – sämre övade och utrustade än 1914.
Gustaf V efterträdde Oscar II som Sveriges konung år 1907. På eget initiativ meddelade han att han inte skulle krönas – den förste svenske konung, som avstod från en kröning åtminstone sedan 1210. Kronprins Gustav förmäldes år1881 med Victoria av Baden och kronprinsparet fick tre söner: Gustav Adolf (1882-1973), Wilhelm (1884-1965) och Erik (1889-1918). Gustav V deltog som en inflytelserik person i den besvärliga politiken runt sekelskiftet, med krav på allmän rösträtt, försvarsreformer och upplösning av den norska unionen. Han blev den siste monarken i Sverige med öppen politisk makt. Han bjöd det sista kungliga motståndet mot den nya tiden, som dock hanterades skickligt av kungen, bl a under det turbulenta storstrejksåret 1909.
Han hade som kronprins gått i samma skola, som socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting. Deras förhållande kännetecknades av ömsesidig respekt. För att få slut på strejken år 1909 kallade kung Gustaf till sig båda parter, arbetsgivarnas Hjalmar von Sydow och strejkarnas Herman Lindqvist. Kungen bad dem ”i rikets namn” att bli sams. Motsättningarna med vänstern var förstås inte över. En var Pansarbåtskonflikten, som rörde försvaret i stort. 1911 uttryckte Arvid Lindman, riksdagen och kungen viljan att bygga en pansarbåt. Regeringen, under ledning av Karl Staaff, var bestämd motståndare till ökade försvarsutgifter och beslöt att ställa in ett redan beslutat bygge av den sk F-båten. Följden blev ljudliga protester från konservativa led. Kungen var väl insatt i militära förhållanden. Parallellt med universitetsstudier hade Gustav som kronprins genomgått en militär utbildning med truppförband i Sverige och Norge samt vid Krigshögskolan. Han blev löjtnant 1877, generalmajor 1884 och general 1898. Han tog personlig ståndpunkt i pansarbåtfrågan, som till slut löstes och fartyget byggdes. Den politiska vänstern stod dock resolut bakom Staaff. 27
27 Karl Staaff var partiledare för riksdagspartiet Liberala samlingspartiet 1905-1915 och stats- minister 1905-1906 och 1911-1914. Arvid Lindman var partiledare för Lantmanna- och bor- garepartiet 1912-1935, statsminister 1906-1911 och 1928-1930, utrikesminister 1917. Hjalmar Branting var partiledare för Socialdemokraterna från 1907 och blev 1920 Sveriges förste socialdemokratiske statsminister.
114 I efterhand är det lätt att konstatera att försvarsvännernas, inklusive kungafamiljens, rädsla för hotande krig i omvärlden var berättigad – första världskriget bröt ju ut på sensommaren 1914. Striden om försvarspoliti- ken resulterade i en konstitutionell kris med kung Gustaf V i huvud- rollen. Konflikten med vänsterregeringen eskalerade med det så kallade bondetåget 1914 och kungens borggårdstal, där kungen motsatte sig den nedrustningspolitik, som bedrevs av Karl Staaffs vänsterliberala ministär. Som en följd av händelsen avgick regeringen, eftersom Staaff ansåg att han först skulle ha blivit informerad om talet. Kungen hade segrat och i det val som följde led dessutom Staaffs liberaler ett svidande nederlag. Första världskrigets utbrott visade att försvarsvännerna haft rätt och ledde till att Branting omedelbart uppmanade arbetarklassen till borgfred.
Tyskorienteringen inför VK I hade sina förklaringar. ”Ont krut förgås inte så lätt” – inte heller Lützen och Leipzig. Ont krut har inte någonting alls att göra med ”krut”, utan kommer av tyskans ”Unkraut”, som betyder ”ogräs”. Sådana språkförvanskningar finns det gott om i svenskan. Kanske har de ursprung i Hansans medeltida städer t ex Visby. I Stockholm var över 50 % av borgarna tysktalande på 1300-talet. Kanske kommer dylika uttryck från det 100 % tysktalande Svenska Pommern eller medförde svenska stormaktssoldater uttrycket från Tyskland, då de återvände till hembygden. På Prästtomta Skjutfält i Östergötland fanns ännu på 1960-talet gamla soldattorp med tyska namn. Torp som Lützen och Leipzig, minner om slagfält där Livgrenadjärer kämpat.
Kunskaper i tyska gällde således även så kallat ”vanligt folk” i torp och gårdar. De studerade – inte minst officerarna – talade oftast flera ut- ländska språk. Då Sveriges arméchef, generallöjtnanten Carl-Eric Alm- gren (son till en underofficer vid I 4) besökte österrikiska armén 1970, hörde jag honom obehindrat tala latin med priorn i ett kloster. Kvalitén i samtalet kan jag inte bedöma – jag talar inte latin. Om hans latinska grammatik var lika dålig, som den synnerligen språkkunnige Almgrens tyska ibland var vid besöket, räckte både tyskan och latinet ändå till för att göra sig förstådd. Bristande grammatik får man bortse från, när man talar med bönder på bönders språk och med lärde män på latin. Latin, i egenskap av den katolska kyrkans språk, infördes i Sverige med
115 kristnandet, runt år 1000. Liksom i större delen av Europa förblev latinet flera århundraden i Sverige de utbildades lingua franca. 28
Franska var under 1700-talet andraspråk för Europas överklasser. Den svenska adeln talade ofta franska sinsemellan och växling mellan franska och svenska var vanlig. Från den tiden kommer svenskans alla franska lånord – paraplui, toilette, garderobe, osv i all oändlighet. Den svenske kungen Gustav III var en sann frankofil och franska var språket vid hans hov. Trots, eller kanske tack vare, Napoleonkrigen var franska första främmande språk för gymnasiernas elever ända till slutet av 1800-talet. En av dessa var min mormor, som talade utmärkt franska. Själv studerade jag tyska som första främmande språk, engelska som andra och franska först som tredje. Barnbarnen läser engelska och spanska och har hittills avböjt studium av kinesiska – världen förändras!
Tyska språket återvann sin tidigare dominerande ställning i Sverige efter att Bismarcks Tyskland vunnit det fransk-tyska kriget 1870-1871 och vid det följande sekelskiftet blev tyska det första främmande språket i läroverken. Tyskan överlevde både första och andra världskrigen. Först många år efter de allierades seger i andra världskriget följde engelskan tyskan som första främmande språk i gymnasiet och senare också i den svenska grundskolan. Det var inte märkligt att Tyskland och den tyska kulturen – språk, litteratur, musik och vetenskap – dominerade det europeiska tänkandet vid Första Världskrigets utbrott.
Första världskriget (VK I) 1914-1918
Åren 1911-1914 hade Sverige vacklat i frågan, om man skulle alliera sig med Tyskland eller inte. Gustaf V och drottning Victoria antogs förespråka någon form av allians eftersom drottningen var av tysk börd, kusin med kejsar Wilhelm II.
I december 1914 – ett halvår efter krigsutbrottet – inbjöd den svenske kungen till trekungamötet i Malmö. Där samlades Gustav V av Sverige, Kristian X av Danmark och Håkon VII av Norge för överläggningar och där
28 Lingua franca = internationellt hjälpspråk för kommunikation mellan människor med olika modersmål.
116 verkade kung Gustaf V energiskt för ett nordiskt samförstånd i förhållande till andra makter. Resultat av mötet blev enighet kring neutralitetslinjen. De tre nordiska länderna hade före detta möte flerhundraåriga stridigheter djupt rotade i folkminnet. De hade då haft sina lojaliteter fästade vid olika stormakter – Frankrike eller Tyskland eller England eller Ryssland. Med mötet förändrades den utrikespolitiska kompassen radikalt för alla dessa tre länder. Trekungamötet var en demonstration av att länderna var enade och förde en gemensam neutralitetspolitik mot varandra och mot stormakterna. Till Kung Gustafs egna skäl hörde att avliva de ihärdiga rykten, som cirkulerade om att han skulle sluta upp på Tysklands sida, att Sverige levererade krigsmateriel till Ryssland samt att Sverige hade planer på att anfalla Danmark.
VK I pågick från juli 1914 till november 1918 med fred i Versailles i juni 1919. Kriget inleddes med den österrikisk-ungerska invasionen av Serbien, följt av den tyska invasionen av Belgien, Luxemburg och Frankrike. Sedan den tyska marschen mot Paris stoppats 1914, hamnade västfronten i ett statiskt skyttegravskrig fram till 1918. Nya fronter öppnades på Gallipolihalvön i Turkiet, i Italien mot Österrike och i Afrika. I öst anföll Ryssland Tyskland 1914 och besegrades senare av den tyska armén. Det ryska imperiet kollapsade 1917 och delfred slöts i Brest. Ryssland lämnade kriget efter Oktoberrevolutionen samma år.
Vid krigsutbrottet i juli 1914 hade Sverige sex arméfördelningar: I. – VI. Varje fördelning omfattade cirka 20 000 man. Därtill kom fristående från fördelningarna • Bodens trupper (I 19, A 8 och Ing 4) • Gotlands trupper (I 27 och A 7) • Landstormsförbanden.
Det var mindre än planerat, men med nutida mått mätt ingen dålig styrka och var jämförd med den, som disponerades vid utbrottet av VK II 1939 – större och bättre övad och utrustad.
Den 1 augusti anbefalldes allmän mobilisering av Sveriges Krigsmakt. Bl a inryckte till Bodens artillerifästning omkring 10 000 infanterister för ”kassemattförsvar”. 29 Ett befäst försvar mellan Torne älv och Boden – den s k Kalixlinjen – skulle inte byggas ut förrän under VK II.
29 Siffran 10 000 är ej verifierad, utan tagen ”ur minnet” efter författarens tjg i Boden 1977-1981
117 II. Arméfördelningen under generalen Lars Tingsten med högkvarter i Linköping bestod av • 3. Infanteribrigaden (Första Livgrenadjärregementet I 4 andra Livgrenadjärregementet I 5) • 4. Infanteribrigaden (Smålandsregementena I 12/ Kalmar och I 21/ Jönköping) • Fördelningsförband: K4, A6 och T6.
I Östergötland vidtogs olika skyddsåtgärder. Bevakning ordnades vid mili- tära staber, sprängämnesförråd och konstbyggnader i Linköping. Trupper överfördes från Östergötland till Gotland, ett av Livgrenadjärernas kompanier grupperades i Västervik, ett i Karlskrona.
I april 1916 förflyttades Första Livgrenadjärregementet till Norrland för tjänst- göring som neutralitetsvakt vid den svensk-ryska gränsen Bevakningsområdet sträckte sig från Haparanda i söder och 30 mil norrut – 10 man/kilometer! På finska sidan var ett ryskt gränsregemente med god utrustning grupperat och mitt emot Pello en kosackskvadron.
Storfurstendömet Finland proklamerade självständighet gentemot Sovjet- unionen efter den ryska revolutionen 1917. Detta accepterades av den sovjetiska regeringen, men följdes av krigshandlingar inom Finland. Det finska inbördeskriget pågick från januari till maj 1918 mellan ”vita och röda”. Östgötarna kunde följa strider på andra sidan Torneälven, då Österbotten befriades från rysk trupp och rödgardister. På våren övertogs uppgifterna i Tornedalen av andra förband och Livgrenadjärerna kunde återvända hem efter att väl ha bestridit försvar av Sveriges nordöstra gräns.
På ”bortaplan” – i Finland deltog ett tämligen stort antal svenska, högre officerare, dels som rådgivare, dels direkt i strider på den ”vita” sidan i finska inbördeskriget. Finlands nyvunna självständighet försvarades. Ålands framtida status var en brännande fråga, som fick en statsrättsligt mycket speciell lösning – finsk, men ändå mycket svensk.
På ”hemmaplan” – på Malmen – bedrevs en intensiv övningsverksamhet redan från krigsutbrottet 1914, samtidigt som krigsförbandsorganiserade Livgrenadjärer tjänstgjorde vid ”fronterna”. Utbildningen av ytterligare unga
118 årsklasser syftade till avlösning vid dessa. Äldre åldersklasser inkallades, dubbelsidiga övningar i brigadförband under arméfördelningschefen, generalen Lars Tingsten, bedrevs i bl a Östergötland och 1916 inkallades två årsklasser till reservtruppövning för avsedd placering i Landstormsförband, osv, osv.
Ett dystert minne är ”Spanska sjukan”. Den dödliga influensan skördade offer i hela Europa. I Sverige dog nästan 40 000 personer åren 1918-1920. Sjukdomen uppträdde även i de militära östgötaförbanden från augusti 1918 och kulmen där nåddes sista veckan i september.
Sverige förskonades från att strida i Flanderns skyttegravar, på polska slätter, på Gallipolis bloddränkta höjder, för det sammanbrytande Österrike- Ungern eller på afrikanska utposter. Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt beskriver tillvaron där. Ändå innebar kriget svåra hungerår och härjningar av spanska sjukan. Svensken svalt, utom ”Gulaschbaronerna”, som skodde sig på resten av befolkningen. Hungern drev ut folket på gator och torg. Staten hade räknat med ett kort krig och införde varken ransoneringar eller lagring av livsmedel, förrän bristen på mat redan var ett faktum. Upplopp vändes mot dem, som producerade och sålde livsmedel. I Norrköping, Göteborg och Stockholm plundrades affärer och gårdar.
Under VK I infördes ransonering mellan 1916 och 1919 av socker, mjölk, bröd och kaffe, men för huvuddelen av livets nödtorft gällde djungelns lag. Andra bud skulle gälla under Andra Världskriget. Åren 1940 till 1951 ransonerades kaffe, te, kakao, skor, textilvaror, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt. Statens Livsmedels-kommission utfärdade speciella ransoneringskort för ransoneringen.
Versaillesfreden ”bröt in” i juni 1919 efter kriget 1914 till 1918. Aldrig mera krig ! Versaillesfreden, undertecknades av tyskarna under protest 28 juni, ett knappt år efter krigsslutet. Den rymde fyra element: territoriella avträdelser, begränsningar av Tysklands framtida militära styrka samt en paragraf om Tysklands ensidiga skuld till kriget och därtill kopplade krav på krigsskadestånd till segrarna – i allt grogrunder för Hitlers nazism. Hatiska segrare och förnedrade förlorare är ingen bra bas för framtida samexistens.
119 4 4 Östgötar 1914-1928
Allmän blev plikten noll-ett ej knekt mot det ryska trollet bättre värnplikten är nu i vår här än i den förre och styrkan blev större
Väl skolade telningar hela sex fördelningar mer än i VK två att lita på helt neutrala dock alls inte skrala
De övas åldersklassvis det är ju bra på sitt vis de färdighet fångar marscher de gångar men i snigelfart det är ju uppenbart
Än gäller fotmarsch och häst Östgöte bliv vid din läst för en Livgrenadjär inga besvär alls med kronans kex gevär modell 96
Ej grenadjärerna led så mycket av bruten fred och om flandrisk gyttja något nytt ja ju sällan man hör nog är väl det som det bör
120 Här nu alls ingen slaktas då väl gränserna vaktas dock ges någon affär åt grenadjär i fält och i tält där länge är väl beställt
Från Malmens träveranda vakter vid Haparanda skarpt ett liv vid gränsen vad hände se´n med rysk-finsk kosack i rödvitt finskkrig han sprack
Sverige härjas av spanskan slut är mjölet till franskan värst gulaschbaroner har fasoner minsta prövning var väl fördelningsövning
Så blir det nya låtar frågor vad allting båtar krig blir det aldrig mer så vi anser ej går det galet nu är ju tjugotalet
Här rustades kraftigt ner fast tyska vapen blev fler herr Hitler en känd en han dolkstötslegenden vårdade ömt han ingenting glömt
121 Ej viskar slaven hövlig Caesar du är ju dödlig tänk om alla har fel och för vår del illa man tjänte vårt ena reg´mente
Kvar blev nu blott det andra något måste man klandra risigt försvarsbeslut ingen salut
vid VK två
då var vi onödigt få 4 Torbjörn Tillman 2013-04-01 4
Mellankrigstiden 1918-1939
Åren 1917 och 1918 ledde krigets ekonomiska och mänskliga påfrestningar till att kejsardömena föll som korthus i Ryssland, Tyskland och Österrike – Ungern. Republik i stället för monarki blev lösningen för dagen.
Ålandsfrågan var av stor vikt för många svenskar i Versaillesfreden. Gustav V hörde till dem. Man önskade införliva Åland med Sverige. För kungen hade dock andra skeenden större betydelse. Hur rätt han hade 1918-1919 om konse- kvenserna av freden i Versailles, anade inte samtiden. Han var stressad av kommunismens utbredande. Han hade även sina reservationer mot de ekono- miska påföljderna för Tyskland och uttryckte vid flera tillfällen sin oro för att detta skulle leda till revanschism eller kommunism. Först på 1930-talet skulle detta visa sig – Tysklands katastrofala och av krigsskadestånd präglade efter- krigsekonomi, myten om det obesegrade Kejsartyskland (dolkstötslegenden)
122 och hotet från sovjetinspirerad kommunism var de främsta orsakerna till den ödesdigra framväxten av Adolf Hitlers nazism.
När folkopinionen mot Tyskland accentuerades efter första världskriget, drabbade detta kungen. I riksdagen hotade vänsterpolitikerna med revolution för att driva igenom författningsändringar. Läget hade varit allvarligt i redan i november 1918 och till Överståthållare Thorsten Nothin sade kung Gustaf långt senare, att han då haft sitt bagage packat för att snabbt kunna ta sig ur landet, om så skulle krävas. Med Hjalmar Branting infördes 8-timmars arbetsdag och en rösträttsreform. Därefter förklarade Branting att det socialdemokratiska kravet på införande av republik inte var aktuellt.
Under Brantings andra ministär utfördes en reform av lagtexternas utformning. Alla Sveriges lagar hade dittills inletts med orden ”Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges Götes och Vendes Konung etc”, vilket under början av 1920-talet ändrades till ”Lag om etc” och ”Kunglig förordning om, etc”. Detta tolkades som att regeringen hade revolutionära planer och ledde till fräna protester i riksdagen. Själv hade dock kungen ingenting att erinra mot förändringen. Under de följande årtiondena spelade den svenske monarken efter parlamentarismens regler och intervenerade inte i sakfrågor, annat än under andra världskriget, då Gustaf V samarbetade med statsminister Per Albin Hansson och samlingsregeringen i syfte att hålla Sverige utanför kriget.
Versaillesfredens hårda villkor för Tyskland framdrevs främst av den franske regeringschefen Clemenceau och formulerades – orkestrerades – av amerikanerna. Trötta på krig, fascinerade av amerikanske presidenten Wilsons Versaillesfred med tillit till Nationernas Förbund, skanderade Europa och trodde på sentensen ”aldrig mera krig”. Överallt rustades ned – också i Sverige. Alla hade fel. Ingen hade räknat med vildhjärnor som Hitler, Stalin, Mussolini och Franco – de rustade upp i Europa. I orienten rustade Japan.
Så gick det, som det gick med ”aldrig mera krig” – åt skogen, allt medan Danmark sov och Norge sov Sverige sov England sov och USA sov Frankrike somnade om efter att ha byggt Maginotlinjen men Finland höll sig vaket efter det Finska Frihetskriget 1918 mellan vita och röda.
123 Förhållandet till det rustande Tyskland var problematiskt för Sverige. 1931 nekades Adolf Hitler och Goebbels att hålla föredrag i Stockholm. Med radions intåg blev kung Gustaf V den förste svenske kung, som kunde tala direkt till folket och han använde detta medium ofta. Ett berömt tal hölls i oktober 1936, då han manade till sammanhållning mellan de nordiska folken. Året därefter förbjöd Adolf Hitler tyskar att ta emot Nobelpriset, vilket speglar den spända relationen mellan Tyskland och Sverige. Eftersom Sverige var militärt underlägset – för att inte säga avrustat – som konsekvens av 1925 års försvarsbeslut, ansågs det från svensk sida vara av största vikt att mildra spänningen. Med 1925 års försvarsbeslut nedrustade Sverige nämligen på ett tidigare aldrig skådat sätt. Upp till 50 % av den svenska krigsmakten skrotades.
Kungl Första och Kungl Andra Livgrenadjärregementena sammanslogs till ett år 1928. På det återstående regementet vakantsattes en av dess tre bataljoner. Officerare antogs utan lön – de förutsattes ha rika släktingar, som kunde försörja dem. Materielsituationen var otillfredsställande – det var ju en evig fred, som ansågs stå för dörren. Vapnen var omoderna och ammunitionstillgången knapp. Uniformer nyanskaffades inte – det var nu beredskapsårens begrepp ”lumpen” myntades. 30
”Vår beredskap är god”, sade den svenske statsministern vid krigsutbrottet 1939. Tillståndet, herr Per Albin Hansson, var i själva verket bedrövligt! Vår beredskap var KASS.
Nazitysklands upprustning efter Versaillesfreden började på allvar 1933 i en takt, som endast en diktatur förmår (Tyskland på 1930-talet, Ryssland på 2010-talet). Sex år senare var Hitler beredd att starta sitt krig mot öster och väster. Den upprustningen och det Italiensk-abessinska kriget 1935-1936 samt Spanska inbördeskriget 1936-1939 alarmerade den svenska regeringen, som ökade de ekonomiska anslagen till försvaret både 1936 och 1938.
30 Lump betyder ”Tyg i form av förslitna eller skadade persedlar” enligt Nordisk Familjebok. F o m Andra Världskriget benämnde de vpl all militär tjänstgöring ”lumpen”, adekvat syftande på undermålig/kassabel/ ”KASS” uniformsutrustning mellan åren 1925 och 1943. Därefter och fram till 1900-talets slut var både uniformer och vapenutrustning av hög kvalitet och begreppet missvisande, men omöjligt att utrota.
124 ”Sent skall syndaren vakna”, sägs det. Sverige lyckades inte åstadkomma någon egentlig förstärkning av försvaret med dessa ekonomiska tillskott. Den svenska militära – med försvarsbeslutet 1925 kraftfullt reducerade – organisationen förmådde inte att omsätta anslagsökningarna i så stora konkreta åtgärder, som egentligen behövdes. Det var den uppenbara slutsatsen av nedrustningsbeslutet 1925 – mer pengar räcker inte. Det måste finnas människor, som kan ta emot pengarna också. Inte förrän i kombination med 1943 års ekonomiska tillskott hade den militära apparaten kommit så långt, att Per Albin Hanssons ”Vår beredskap är god” hade någon som helst täckning.
Först 1947 – två år efter Andra Världskrigets slut – var arméupprustningen klar efter den år 1936 påbörjade och 1938 samt 1943 ånyo beslutade. Då hade det ”Kalla Kriget” redan börjat. Det är någonting att betänka för 2010-talets politiker, som överhuvudtaget inte disponerar adekvata arméförband för att försvara Sveriges territorium.
Se upp för den maktfullkomlige Putin!!! Konsekvenserna av 1925 års försvarsbeslut var stora, men ändå en västanfläkt jämfört med den försvarspolitiska virvelstorm, som år 2010 så gott som fullständigt utraderat 1900-talets försvarsförmåga med arméförband i Sverige.
Andra Världskriget (VK II) 1939-1945
”Fred i vår tid” sade Storbritanniens Chamberlain och viftade med Hitlers signatur. ”Vår beredskap är god” sade den svenske statsministern Per Albin Hansson 1939.
Han själv och de flesta andra visste att han ljög, men vad skulle han säga. Under 1930-talet hade Sverige skakats av den ekonomiska depressionen, som bidrog till att ytterligare försvaga det redan ”halverade svenska försvaret”. Det gällde nu att framstå som starkare, än vi var. När Hitlertyskland angrep Polen 1939 efter Hitlers ”Anschluss” av Österrike, alla hans debackel om Sudetlandet 1938 och hans inmarsch i Tjeckoslovakien 1939, visade sig även Chamberlains papper vara värdelöst.
125 Hösten 1939 accepterade Hitler en invit från Sovjetunionen, som i augusti resulterade i Molotov-Ribbentrop-pakten. Därefter anfölls Polen från väster av Hitler och från öster av Stalin. Sverige förklarade sig neutralt, när andra världskriget bröt ut den 1 september 1939. Neutralitetspolitiken var i linje med kung Gustaf V:s hållning. I oktober 1939 möttes Nordens fyra statsöverhuvuden och antog en gemensam neutralitetsförklaring, liksom de gjort år 1914.
”Skötsamt” sade den tyske utrikesministern von Ribbentrop om detta i början av 1940. Under hela kriget såg Kung Gustav V det som sin plikt, att hålla löftet om att hjälpa de nordiska länderna, i strid mot sin samlingsregering under statsminister Per Albin Hansson. Ett av de sista uttrycken för en svensk kungs uttryckliga politiska ingripanden var den diktamen om en positiv politik gentemot Finland, som Gustaf V fick införd i regeringsprotokollet i samband med utbrottet av det Finska Vinterkriget 1939.
Krigsutbrott VK II
När Polen anfölls den 1 september 1939 hade VK II brutit ut. Det medförde ett obehagligt uppvaknande för svenska folket, som krävde ett stärkt försvar – uppnått först år 1947, två år efter det att de allierade styrkorna besegrat ”Axelmakterna” i Europa våren 1945.
På hösten 1939 omfattade arméns ”linjeförband” två armékårer om tillsammans fem arméfördelningar (det var färre än 1914), vardera om 20 000 man. 31 Var och en av dessa var organiserade med • tre infanteriregementen om vardera 3 800 man, vardera uppdelad på tre infanteribataljoner mm • en bevakningsbataljon, • en kavalleribataljon, • ett artilleriregemente, • en ingenjörbataljon mm.
31 Linjeförbanden, som omfattade 260 000 man 1939, ökade till 325 000 man 1940. Från 1941 var åtta arméfördelningar uppsatta, men brist på artilleri gav en minskning från fyra artilleridivisioner till tre per fördelning – summa för hela Sverige 24 stycken med totalt cirka 400 pjäser.
126 ”Linjeförband” kallades de och var utbildade enligt 1925 års härordning med bara 90 dagars grundutbildning och 50 dagars repetitionsutbildning. Endast ett fåtal av de värnpliktiga hade fått vinterutbildning. Till följd av ”kategoriklyvning” 1925-1940 – endast 2/3-delar av åldersklassen gavs vapenutbildning – saknade omkring 400 000 värnpliktiga all militär kunskap. Tillgång på befäl var otillfredsställande och krigsförbandens eldkraft var svag.
”Landstormsförband” (äldre årsklasser av värnpliktiga avsedda för lokalt territoriellt försvar) fanns till stor del endast på papperet. För dem räckte materielen på hösten 1939 endast till en bråkdel av behoven. Adekvata uniformer saknades nästan helt. Vapen- och ammunitionstillgången var mycket begränsad. Förbandens befäl bestod nästan enbart av överåriga reservofficerare utan erfarenhet av att leda trupp.
I Östergötland mobiliserades landstormsförbanden, när den svenska rege- ringen beslutade om ”förstärkt försvarsberedskap” den 3 september 1939. De krigsgrupperades i länets på den tiden tre Fo:n • Linköpings Försvarsområde tre bevakningskompanier, luftvärn, mm • Norrköpings Försvarsområde fyra bevakningskompanier, luftvärn, mm • Västerviks Försvarsområde två bevakningskompanier, mm
I 4:s Landstormsregemente (I 401) grupperades med I. – III. Bataljonerna huvudsakligen på Vikbolandskusten och vid Gryt och Orrfjärden. Också I 4:s IV. Gotlandsbataljon inkallades och överfördes till I 18 i Visby.
Redan efter en krigsvecka stod det klart att Polens öde var beseglat och neutralitetsvakten reducerades. Förbanden permitterades i slutet av oktober. Alla var hemma den 28 november. Den 30 november – två dagar senare – bröt det finsk-ryska vinterkriget ut!
Anfall från öster
Finland angreps av ryssarna i Finska Vinterkriget 1939-1940 i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten, undertecknad inför Tysklands och Sovjetunionens anfall mot Polen 1939. I pakten lämnades Stalin fria händer
127 att också angripa Baltikum och Finland. Under Finska Vinterkriget blev det klart för var och en, att det fanns en latent synnerligen stark försvarsvilja hos den svenska befolkningen. Under mottot ”Finlands sak är vår” organiserades ”Svenska Frivilligkåren” som, utan officiellt stöd från den svenska staten, kom till Finlands hjälp med materiel och med frivilliga armé- och flygvapenenheter. Ur Livgrenadjärregementet enrollerades en mångfald officerare och värn- pliktiga. 32
I Sverige mobiliserades delar av Krigsmakten. Armékårchef i Övre Norrland (ÖN) var generalmajoren, sedermera arméchefen, greve Archiblad Douglas, som var född på Stjärnorps slott i Östergötland. Armékåren i Övre Norrland (ÖN) hade två fördelningar. Den VI. och delar av den V. ställdes på krigsfot. Omedelbart grupperades 3 800 man ur vardera Norrbottens (I 19) och Västerbottens (I 20) Regementen längs gränsälven mot Finland för att möta angrepp från Sovjetunionen över finskt territorium. Många ytterligare förband transporterades med järnväg söderifrån till ÖN för förstärkning av dess båda fördelningar.
Livgrenadjärernas Fältregemente I 4 var bland de ”Linjeförband”, som avdela- des till ÖN. Regementet krigsgrupperades i början av januari 1940 från Töre - Överkalix och fram mot Torne Älv, men var liksom grannregementet i ÖN – I 12 från Småland – inte vinterutbildat. En intensiv skidträning och stridsutbildning vidtog. Även om mycken krigsmateriel saknades, var Fältregementet I 4 ganska väl rustat.
Det östgötska lokalförsvaret – Landstormsförbanden – var sämre rustade än Fältregementet I 4. Landstormsförbanden saknade i hög grad såväl erforderlig utrustning, som befäl och befästningar. Dåligt klädda, undermåligt ledda och vapenförsedda sattes de nu från januari 1940 att försvara Östergötland, liksom de gjort i september 1939. De omorganiserades 1941-42 och förbättrades till Cykelskytteregementet I 404 med sex befästa kustförsvarsbataljoner – med stor eldkraft.
32 Ur fältregementet I 4 frivilliganmäldes 3 officerare + 110 man, organiserade som ett reducerat kompani med stab, gevärspluton och tung pluton. Ur I 4 ”fältdepå” i Östergötland anmäldes ytterligare många, många frivilliga till det finska broderlandet. En stor mängd vapen och annan materiel sändes också till Finland, trots att alla svenska förband led brist på sådant. Vintern 1940 var svenska enskilda och förband i strid öster om Rovaniemi, understödda av F19, den svenska frivilliga flygkåren i Finland.
128 Hemvärnet skapades med början i januari 1940 som en direkt följd av Finska Vinterkriget. Rikshemvärnschef blev Livgrenadjären, översten Gustav Petri – senare också författare till en stor del av ”Kunglig Livgrenadjärregementets Historia”. Hemvärnet organiserades i områden och kretsar (kompanier och bataljoner) med begränsade stridsuppgifter.
Den 13 mars 1940 avslutades Vinterkriget efter stora ryska motgångar i finska ”mottin” i ödemarkerna, men med rysk ångvältstaktik på Karelska näset och med mindre hårda villkor för Finland, än många fruktat.
Det 3 800 man starka, skidburna och hästdragna Fältregementet I 4 deltog månadsskiftet mars-april i en stor armékårövning i ÖN. Under den gjorde I 4 en framstående insats nätterna 31 mars och 1 april, då regementet efter en fem mil lång skidmarsch över frusna fjärdar och uddar i rykande snöstorm fullständigt överrumplade övningsmotståndaren. Vinterutbildningen hade givit effekt.
Den 4 april (5 dygn före Hitlers angrepp på Norge) beordrades en del av regementet att vara berett att förflyttas till Gällivare för att öva försvar. Resten av I 4 förberedde hemtransport för avrustning och hemförlovning, men den skulle inte komma att verkställas på grund av Hitlers angrepp på Norge och Danmark i april och på Belgien, Luxemburg och Frankrike i maj. Livgrenadjärregementet ingrep först vid Riksgränsen i Norrbotten och därefter i Skåne.
Anfall i väster
Den 9 april 1940 kl 08.00 anföll tyska trupper Narvik. Den överraskande rapporten fick chefen för V. Fördelningen, som uppskattade tyskarnas antal till 10 000 man. Sverige togs bokstavligt talat på sängen. Inga svenska militära förband fanns på plats för att stoppa en tysk framryckning mot Kiruna. Gränsen och järnvägen från Narvik låg öppen. Närmast tillgängliga militära förband var Livgrenadjärregementets (I 4) bevakningsbataljon, som var grupperad i Gällivare. Chefen för V. Bevakningsbataljonen fick på morgonen kl 08.15
129 order att skicka ett kompani och en kulsprutepluton till järnvägsstationen Riksgränsen med uppgift att fördröja tysk framryckning. Styrkan ilastade på ett tåg, som kom till Riksgränsen först kl 18.20 på kvällen, försenad av snöstorm. Hela den dagen var Sveriges gräns mot Norge oförsvarad.
Fältregementet I 4 avbröt all hemtransport och dess förband grupperades inom de närmaste dygnen mellan Riksgränsen, Abisko och Kiruna. Där ingrep Livgrenadjärerna förstärkta med Skidlöparbataljonen ur Norrbottens Regemente (I 19) mot alla tyska försök att närma sig den svensk-norska gränsen. Mellan den 16 och 22 april avtransporterades dock regementet för – som det väntades – hempermittering. Regementets V. Bevakningsbataljon, den sk ”Norrskensbataljonen”, kvarhölls i ÖN till den 10 maj, då Tyskland ensidigt proklamerade vapenstillestånd på den norska krigsskådeplatsen.
Den 10 maj 1940 anföll Tyskland Frankrike via Holland, Belgien och Luxemburg. Storkriget i väster hade börjat och för I 4 blev inte tal om någon hempermittering. De svenska försvars- och utrikesledningarna befarade ett tyskt anfall mot Skåne från Tyskland och från Danmark, som var ockuperat av tyskarna sedan den 9 april. Nu i maj sågs Livgrenadjärerna bildlikt talat bara passera Linköpings järnvägsstation på väg mot Skåne, där 1. Armékåren hade upprätthållit en svag beredskap med sin III. Arméfördelning.
Fältregementet I 4 grupperades med huvuddelen på Skånes västkust kring Glumslövs Backar mellan Landskrona och Helsingborg. Efter Frankrikes kapitulation 22 juni 1940 inledde Tyskland luftkriget över England, ”Blitzen”. I 4-förbanden återtransporterades till Linköping.
Till Norrbotten och till Skåne följde några unga officershustrur sina män i spåren 1940. Sjuttio år senare minns jag den långa tågresan norrut 1940 och att min mor lördagsbadade mig och min tre år yngre syster i bykgrytan på bondgården vid stranden av Kalix Älv. Då Östgötarna insattes i Kirunaområdet var min mor och hennes båda barn redan på väg tillbaka till Linköping, men där blev uppehållet kort. Efter kom far någon månad senare på väg till Skåne. Familjen följde med. Jag minns väl den arga gåsakarlen på den kringbyggda gården inte långt från Hilleshög vid Glumslövs Backar, dit min fars kompani var förlagt i maj-juni 1940 och där bataljonspastorn höll korum för de söndagsuppställda Livgrenadjärerna.
130 Efter Tysklands invasion av Norge 1940 krävde Tyskland transitering av ”permittenter” genom Sverige. I samband med detta lär kung Gustaf V ha hotat med abdikation för att påverka regeringens beslut med anledning av Tysklands transiteringskrav. Kungen var ovillig att låta frågan leda till krig. Sveriges krigsmakt var ännu alltför svag för att våga motstå tyska krav och i juli beslutade regeringen att tillmötesgå Tysklands begäran, då ett avslag inte ansågs vara värt riskera krig för. Transporterna kom tillstånd och pågick ännu år 1943 under bevakning av svensk trupp, men utan att mycket beröra Livgrenadjärförbanden.
Angrepp mot öster och hot från söder och väster
Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen kom 22 juli 1941. Finland var inte formellt allierat med Tyskland, men hade ”ställt sig vid Tysklands sida i kriget”. Finnarna och ryssarna hade mobiliserat på ömse sidor av gränsen och Finland gick till anfall mot Sovjetunionen i det sk ”Fortsättningskriget”. Transiteringen av tyska trupper genom Sverige ökade, bl a med ”Division Engelbrecht”, som tilläts passera från Nordnorge till Nordfinland. Sverige – fortfarande neutralt ? – mobiliserade stor del av sin nu 1941 blygsamt utökade krigsmakt.
Sveriges infanteriregementen omorganiserades 1941 till depåregementen, som satte upp två fältregementen vardera – ett huvudregemente och ett dubbleringsregemente. Dubbleringsregementena fick det ordinarie regemen- tets nummer plus 30 och egna namn, t ex efter förbandets upptagnings- område. Redan i april 1940 hade I 4 Depå förberett detta. • I 4 ”Livgrenadjärregementet” bestod utan egentlig organisationsändring. • I 34 ”Östgöta infanteriregemente” nyorganiserades. • I 404 ”Cykelskytteregemente” omorganiserades ’ från tidigare landstornsförband.
131 Nyorganisering och omorganisering gjordes med kategoriklyvningsvärn- pliktiga, som efterutbildats under åren 1936-1940. Krigsplaceringsbara befäl var för få. Alla förband gavs dock en första förstärkt vapenutrustning. Befästningsarbeten vid östgötakusten intensifierades.
I 34 övades först vid I 4 Depå i Linköping. 1941 grupperades en bataljon ur I 34 i Skåne för försvar av hamnarna i Malmö och Limhamn. I 34 huvuddel sändes till Norrland – som vanligt var transportsättet järnväg med godsfinkor inredda för personaltransport. Alla tre regementena I 33, I 34 och I 41 ingick i den nyuppsatta VII. Arméfördelningen i Övre Norrland (ÖN). ÖN tillfördes också en nyorganiserad VIII. Fördelning och bestod således nu av fyra fördelningar, V. – VIII. En från ÖN vintervan bataljon ur I 34 förstärkte Värmlandsförsvaret 1942 och en bataljon ur I 34 grupperades vid Storlien i Jämtland.
I 4 sändes till Värmland 9 juli 1941. Färden gick över Kristinehamn och där stod till östgötarnas häpnad ett tyskt trupptransporttåg. I 4 gavs det mest betydelsefulla frontavsnittet, nämligen vid Charlottenberg 6 kilometer från norska gränsen. Vid den uppbyggde och upprätthöll I 4 ett väl organiserat gränsförsvar, präglat av många svensk-tyska incidenter.
1941-1945 förstärktes och reducerades de östgötska beredskapsförbanden runt Sveriges gränser och i Östergötland allt efter krigsläget. Först 1943 kan det svenska försvaret betecknas som nödtorftigt nog för sina uppgifter. Försvaret var inte ens färdigt vid krigsslutet i Europa 1945 utan Armén först 1947 och Flottan samt Flygvapnet ytterligare fem år senare och då var det ”Kalla Kriget” redan i full gång.
Ingen hemma bland befälens och soldaternas anförvanter, hade någon visshet om var deras nära och kära egentligen befann sig i Sveriges avlånga land under VK II. Det fanns Livgrenadjärer överallt i Sverige!
132 4 4 Se Sverige – rundresor med Livgrenadjärerna 1939-1945
Visst var Adolf Hitler galin Inte särskilt väl de glider det var också Josef Stalin våra förstavärldskrigsskider och vem anade den sörjan men att Finlands sak är vår de avtalade i början det mången grenadjär förstår
Väl Molotov och Ribbentrop Så drar de dit i öster bort Europakartan ritar opp men Finlands vinterkrig blir kort freden där har snabbt förfelats och regementets huvuddel Polen mellan dem har delats ej sätter mångas liv på spel
Svensken togs abrupt på sängen Finland tappre grannen lider när han slutligt kom i svängen hårt i Vinterkrigets strider blåögt på försvar berövad ryssen dock i finska mottin illa rustad dåligt övad slås ihjäl och fryser gott in
Vi fann tiden var en svår en Knappt finsk-rysk marsfred slutits har nu började beredskapsåren förr´n östgötar mot Norge far svenska folket gick på pumpen också en skidlöpsbataljon mat’rielen den var lumpen sätts in i fjällskogsregion
ÖN-fördelningen den V:e I 4:as plan för hemtransport fick I 4:as Linjeregemente den fick nu hastigt glömmas bort att det var kallt kan vi förstå östgötasoldater skiljer från Töre och till Torneå ängsligt väntande familjer
133 Från Riksgränsen till Kiruna Från juni fyrtio snart ett år där skall det grenadjärer va´ vårt regemente permis får där står vårt regemente med id och flit så klädes dock i västligt vinterhelvete allt flera män i vapenrock
En månad senare på dagen Ett dubbleringsregemente är vår Norgebroder slagen visst av det man gott betjänt ä´ men en mustaschprydd fåne I 4 och ett 34 kastar blickarna mot Skåne må östgötarna bestyra
Först tysken griper som en man Man ser nyktert på den saken till vapen emot Frankreich an nu är mera gott om vapen det ger tid för detachering dock man bristerna upptäcker av I 4:a – en omgruppering att befälen inte räcker
Tysk strid mot Frankrike blev kort Innan allt är riktigt klart sex veckor som snart glömdes bort på nytt har kriget tagit fart så mot England börjar Blitzen mot oss angreppsplan befaras vad är då med Skåne vitsen grenadjärer inte sparas
Paus blir för axelmakter När Hitler den kanaljen tar Hitler sluter nya pakter bataljen upp med lillefar Grenadjärerna från Skåne får en rysk tvåårig vapenbroder återfärd på järnvägsspåren sviks med ändrade metoder
Grenadjärerna så tackar Nu grenadjärer dubbelt många när man lämnar Glumslövs Backar sänds till Värmland att uppfånga och man far från Skånevången stygga angrepp ifrån väster det är nog för denna gången utav oinbjudna gäster
134 Ock från Trondheim hotas man Östergötland hela tiden där möta tyskarna man kan som nu hittills var förliden östgötarna i Storlien landstorm haft från I 4:a depå förvånar tyskar storligen regemente väl att lita på
Den nya finska fronten fick De är äldre men befästa herrar förstärkning på ett ögonblick som för fi en tillvaro förvärrar Engelbrektska divisionen de är beredda att vid kusten fick passera gränsstationen med landstigningsförband ta dusten
Goda råd var ganska dyra Väl tiden löpt till fyrtiofem nu fick ÖN 34 för alla dem som längtat hem Vårt dubbleringsregemente och ingen hemma visste var lika väl i Norrland tjänte i Sverige fanns familjefar.
av Torbjörn Tillman 2013-03-30
Om allt detta sjöng Ulla Billqvist under beredskapsåren i VK II: ”Hans skor är för stora och hans mössa för trång hans byxor för smala och hans rock är för lång men det gör detsamma för han är min soldat – någonstans i Sverige”
It’s a Long Way to Tipperary är en irländsk sång från 1914, sjöngs under VK I o VK II av soldater på båda sidor Lili Marleen är en tysk sång, tonsatt 1939,
sjöngs under
VK II av soldater på båda sidor. 4 4
135 Det Kalla Kriget (KK) 1945-1995
Storpolitiken
När Andra Världskriget närmade sig sitt slut, blev det alltmer tveksamt om Sovjetunionen skulle avstå från fortsatt expansion västerut på sina västallierades bekostnad. Redan före 1945 var oenigheten mellan Öst och Väst ett faktum. Den utvecklingen hade Churchill – men inte Roosevelt – förutspått redan långt före Jaltakonferensen i februari 1945, ett politiskt toppmöte mellan de allierade Franklin D. Roosevelt (USA), Winston Churchill (GB) och Josef Stalin (SSSR). Winston Churchill myntade i ett uppmärksammat tal 1946 begreppet ”Järnridån”, som sedan kom att bli symbolen för det delade Europa under det kalla kriget. Ridån sträckte sig mentalt från Ishavet till Medelhavet. I Centraleuropa utgjorde ridån också rent fysiskt en kommunistisk mur mellan öst och väst. Berlinmuren var en del av detta hinder.
Atlantpakten (NATO) tillkom år 1949 under amerikansk ledning som en direkt följd av den stigande världspolitiska spänningen vid Berlinblockaden 1948-1949. I den försökte Sovjetunionen att tvinga västmakterna att lämna Västberlin. Bidragande orsaker var också Sovjetunionens aggressiva behandling av de Östeuropeiska randstaterna efter 1945, bl a det sovjetiska övergreppet mot Tjeckoslovakien 1948. Detta skulle följas av ytterligare ett mot samma land 1955 samt mot Ungern 1956. Först 1955 lämnades Wien av Röda Armén.
Warszawapakten (WP) bildades år 1955 av Sovjetunionen med Östblocket som stöd för sovjetisk politik. WP existerade 1955-1991.
En kapprustning mellan de militära blocken inleddes 1949 och fullföljdes till lands, till havs, i luften och i rymden. Mellan väst och öst uppstod den nukleära och konventionella terrorbalans, som försvårade ett regelrätt krig, men som – under ett halvsekel – medförde att främst USA:s uppenbara syfte efter hand blev ekonomisk rustningsutmattning av motståndaren. Det var ett ”Kallt Krig”, som pågick i femtio (!) år och vanns av västmakterna. Kriserna under det Kalla Kriget var många och ett ”Hett Krig” var flera gånger hotande nära. En sådan händelse av flera var Kubakrisen – de dagar i oktober 1962, då USA och Sovjetunionen stod på randen till kärnvapenkrig, efter att Sovjet placerat kärnvapen på Kuba.
136 Under femtio år gick det militärt alliansfria Sverige balansgång mellan WP och NATO, där WP betraktades som den aggressiva parten i ett möjligt ”Hett Krig” dem emellan. WP bedömdes endast kunna avsätta begränsade resurser mot Sverige vid ett storanfall i Europa. Ett starkt svenskt försvar borde ha en rimlig chans att göra en sovjetisk-polsk invasion i Sverige på marginalen mellan NATO och WP äventyrlig nog, för att WP skulle avstå från en sådan. Sverige hade 1950 ett mycket starkt försvar, uppbyggt under VK II. I det Kalla Kriget, som hade kunnat bli nog så hett – hade olyckan varit framme – spelade Sveriges 850 000 man starka, snabbmobiliserande, välutrustade och övade värnpliktsförsvar – Armé, Marin och Flygvapen – en avgörande roll för landets fred. Titeln på denna bok syntes högst aktuell:
Si vis pacem para bellum
Direkt efter VK II behandlade Sveriges riksdag en annan försvarsinriktning med lägre ambition. Som följd av den utrikespolitiska situationen 1945- 1960 fattades dock flera försvarsbeslut, som innebar att försvarets styrka i huvudsak bibehölls. Reduceringar skulle komma med början av 1970-talet. Under de följande 25 åren stämde de ekonomiska anslagen aldrig med de försvarspolitiska ambitionerna. Sveriges förmåga minskade i frustrerande takt.
För de svenska ständiga nedrustningarna oroade sig min gamla farmor. Sista gången jag besökte henne var 1983. Hon var då 103 år gammal, född tio år efter Fransk-Tyska Kriget 1870-1871. Hennes kropp var svag, men hennes sinne kristallklart och hon följde världens gång i Svenska Dagbladet och i Sveriges Radio. Hon yttryckte sin oro över nedläggningen av svenska förband: ”Tyskarna anföll Frankrike med tjugo divisioner under världskriget och hur många har vi nu?” Jag besvarade hennes fråga genom att berätta hur många det rörde sig om, men det lugnade henne inte. En vecka därefter dog hon. Jag funderade långt senare över hennes berättigade oro över det minskande antalet svenska förband och hennes bestämda uppfattning om mängden tyska under kriget. Jag tyckte inte att hennes hågkomst om de tyska divisionerna verkade korrekt. Jag kontrollerade. Det stämde inte med 1940. Det stämde mycket väl med 1914. Då var hon 34 år gammal – fortfarande ung – men gammal nog för mogna omdömen.
137 • Första Världskriget var hennes ungdoms krig upplevt från svensk horisont. Hennes barndoms indelta svenska soldater var ersatta av den modernare värnpliktshären.
• Andra Världskriget såg henne som en käck pensionär, ivrigt engagerad i Svenska Lottakåren, i luftförsvaret och med ett fyrapersoners skyddsrum hemma i villan.
• Kalla Kriget var hon kyligt mycket medveten om. Hon behöll i minne och sinne riskerna med bristfälligt försvar. Hon bävade för konsekvenserna av den svenska nedrustningen.
Berlinmuren föll 1989, WP upplöstes 1991 och Sovjetunionen upphörde att existera. Sverige bedömde efter hand under millenniets sista 10 år, att det ekonomiskt och militärt försvagade Ryssland bara kunde utgöra ett tidsmässigt osäkert och förhoppningsvis avlägset hot. Sveriges politiker fastslog att Sverige inte skulle komma att utsättas för krig i framtiden. Landet skulle inte längre behöva en försvarsmakt för invasionsförsvar. ”Fan tro´t.”
Allmän värnplikt övergavs. Klokheten däri får framtiden utvisa. 33
Med Försvarsbeslutet 2009 avskaffade Sveriges Riksdag värnplikten i fredstid – med tre rösters majoritet och utan debatt med svenska folket – Mobiliseringsarmén skrotades 2010. Få, dyra, svårrekryterade yrkesknektar blev den nya melodin.
33 Se Carl Björeman ”Försvarets förfall – konsten att lägga ned försvaret utan att någon bryr sig” (FOKK nr 29, Santerus Förlag år 2011)
138 Livgrenadjärerna (I4/ Fo 41 med IB 4) och det Kalla Kriget 34
Östergötland med sin välutvecklade infrastruktur, är en naturlig ”infallsport” i Sverige för en österifrån angripande militärmakt. Östgötaslätten – med sina fyra reguljära flygfält i Linköping och Norrköping och sina stora öppna ytor kring dessa städer och västerut – utgjorde och utgör lämpliga områden för ansenliga luftlandsättningar (LL) av fientliga, stora, fordonsburna förband. ”Hangarfartyget” Gotland är betydelsefullt för en angripare och därmed för svenskt försvar. LL förstärks av tyngre enheter via transport över havet. Hamnarna i Norrköping och Västervik är lämpliga för dessa och har sammantaget stor kapacitet som varande Sydsveriges tredje eller fjärde största hamnområde efter (1) Stockholm – Nynäshamn – Oxelösund (2) Göteborg och (3) Helsingborg – Malmö- Trelleborg. Östgötahamnarna har dock besvärliga inlopp – förutsatt att dessa behärskas av svenska stridskrafter på marken, till havs och i luften. Tjust i norra Kalmar län hörde till Östergötlands Försvarsområde med ansvar också för bl a Gamleby och Västervik. Att stänga ”infallsporten Östergötland” för en fiende, var östgötaförsvarets viktigaste uppgift. Inför detta planerades och övades och övades och planerades igen.
Anda
God anda skapas bäst i ett folkförankrat försvar. Förbandsanda, disciplin, krigstukt är uttryck, som har använts genom olika epoker för att beskriva det kitt, som sammanhåller militära enheter och får dem att fungera under sådana förhållanden, som råder i krig. Utveckling av förbandsanda och strids- moral är viktig, mer än stridsplaner, anskaffning av materiel, personalförsörj- ning och övningar.
34 Hyllmeter med litteratur har skrivits om Kalla Kriget. Kunglig Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) har låtit författa och utge en serie ”Försvaret och det Kalla Kriget (FOKK)” i ett trettiotal band. Östgötarnas insatser i kriget beskrivs därutöver i bl a följande tre böcker, som kan köpas på Garnisonsmuséet i Linköping Hellström, Sven, red (2000). Livgrenadjärregementet i slutet av en epok. Linköping: Komm. för Livgrenadjärregementets historia. Libris 8237971. ISBN 91-630-9567-X Tillman, Torbjörn/ Ringh, Per-Arne (2003). Livgrenadjärerna under det kalla kriget. Linköping: Livgrenadjärföreningen. Libris 8859835 Tillman, Torbjörn, m fl (2007). Livgrenadjärbiografier 1962-1997. Linköping: Livgrenadjär- föreningens historiekommitté. Libris 10576574. ISBN 978-91-633-0071-4
139 Att upprätthålla krigsförbandens anda är en självklar uppgift för varje militär chef. Den är så lätt att bryta ned, men så mödosam att bygga upp. Under slutet av 1960- och början på 1970-talet var det inrikespolitiskt oroligt, såväl i USA som i stora delar av Europa. Orsaken var bl a USA:s – av radikala kretsar betecknade, ”orättfärdiga” – krig i Vietnam. ”Flower-power” och ”Make love, not war”, ljöd ungdomens stridsrop. Tjugoåriga svenska värnpliktiga under grundutbildning var ett byte, som vänstergrupperna försökte sätta klorna i. Även Livgrenadjärerna drabbades av vänstervågen, men i mitten av 1970-talet ebbade den ut i samhället. Detta kom snabbt att avspegla sig bland de värnpliktiga. De blev allt mer positiva till den militära utbildningen och ställde allt större krav på hårda och effektiva övningar. Insikten var god i att någon tusenårafred i världen, ännu inte stod i utsikt. Befälets ledningsmetoder utvecklades med ett annorlunda ledarskap efter nya principer, syftande till såväl orderlydnad som god anda i krigsförbanden. Man lärde sig att ge större uppgifter och mer ansvar både till de värnpliktiga befälen och till de värnpliktiga meniga soldaterna. Utvecklingen i det civila samhället var en bidragande orsak till att nästan alla värnpliktiga under grundutbildning och i krigsförbanden var ambitiösa och militärt målinriktade. De flesta av den civila skolans elever hade insett, att det var nödvändigt att prestera bra studieresultat för att vara konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Prestationsinstinkten medförde den enskilde till den militära världen, där man också mötte en annan upplevd positiv företeelse – ordning och reda! Borta var flumidéerna från perioden 1968-1972. ”Flower-power” var ersatt av mogen insikt om tillvarons krav på personliga insatser – för försörjning av familjen, respektive för försvar av landet. Framförallt kom de befälsuttagna värnpliktiga grupp- och plutoncheferna att bli ett gott stöd för det yngre truppbefälet. Det var lätt att utveckla dessa värnpliktigas befälsmedvetande. När utbildningen utvärderades, tydde allt på att andan både vid grundutbildningen och i krigsförbanden var god under 1980- och 1990-talen. Militärtjänsten upplevdes positivt på ett helt annat sätt än tidigare efter andra världskriget. Personalen i krigsförbanden var beredd till stora personliga uppoffringar för sitt krigsförband. Det blev ”inne att göra lumpen”.
Styrka
Av Sveriges 850 000 befäl och värnpliktiga mobiliserades 35 000 man i Öster- götland. Huvuddelen tillhörde armén. Under merparten av KK disponerades
140 för Östergötlands försvar drygt 30 000 man, varav två infanteribrigader och en pansarbrigad. 35 Av landets cirka 30 brigader var således tre grundtilldelade Östergötlands Försvarsområde, men någon av dem hade alternativa krigs- uppgifter på andra håll. 36 In i länet planerades anfall med en – två fördelningar, dvs ytterligare 15 000–30 000 man.
Livgrenadjärbrigaden (IB 4) hade stridsuppgifter enbart i Östergötland under 1960- och 1970-talen. Dess grundutbildningssoldater genomförde sina övningar inte bara på hemmaövningsfälten. Så gott som alla avslutande förbandsövningar under den första tjänstgöringen ägde rum i Östergötlands krigsterräng, innan soldaterna slutligen krigsplacerades i brigaden. Krigsförbandsutbildningen – ”repövningarna” – ägde med få undantag rum i Östergötland, vart fjärde år för hela krigsförband och vart annat år för plutonchefer och högre befäl och alltid med en ”manöver” i krigsanvändningsterrängen på landsbygden, främst mellan Stångån och Östersjön, eller inne i Norrköping och Linköping.
Under 1980-talet erhöll Livgrenadjärbrigaden uppdrag att samtidigt planera och öva alternativa uppgifter utöver östgötaförsvaret, nämligen • anfalls- och fördröjningsuppgifter i Norrtäljeområdet i Östra Militär- området • anfallsuppgifter i Gävleområdet i Nedre Norrlands Militärområde • anfalls- och fördröjningsuppgifter i Blekinge och i Skåne i Södra Militärområdet • anfallsuppgifter i södra Halland i Västra Militärområdet.
35 • sex infanteribataljoner 6 x 1000 man 6 000 • två artilleri- och luftvärnsbataljoner 2 x 600 man 1 200 (varav en mob utanför Östgtld) • tolv värnkompanier 12 x100 man 1 200 • en marin spärrbataljon 1 x 1000 man 1 000 • en marin basbataljon 1 x 1000 man 1 000 • två flygvapen basbataljoner 2 x 1000 man 2 000 • två infanteribrigader (IB 4 o IB 17) 2 x 5000 man 10 000 (varav en mob utanför Östgtld) • en pansarbrigad (PB 6) 1 x 4000 man 4 000 (mob utanför Östgtld) • fyrtio hemvärnskompanier 40 x 125 man 5 000 36 Under VK I och VK II var krigsregementena om 3 800 man organiserade i tre infanteribataljoner mm. Efter behov ”fördelades” specialförband (artilleriförband, ingenjörförband och underhålls- förband, mm) till infanteriregementena ur den fördelning (division), som infanteriregementet tillhörde. I slutet av VK II återinförde den svenska armén Gustav II Adolfs idé om för slagfältet permanent sammansatta brigader. Från början av KK bestod infanteribrigaden (5 000-6 000 man) av tre (senare fyra) skyttebataljoner, en haubitsbataljon, en ingenjörbataljon, en underhållsbataljon samt två pansarvärns-, två luftvärns-, ett spanings- och ett brigadstabskompani. I fördelningen (divisionen) ingick dessutom ytterligare, så kallade fördelningsförband bestående av artilleri, luftvärn, ingenjörer, underhåll, mm.
141 Livgrenadjärbrigadens alternativa krigsuppgifter utanför länet ökade natur- ligtvis inte de unga officerarnas känsla för östgötaförsvaret. Man kunde så småningom med fog säga att Livgrenadjärregementets territorialförsvars- förband försvarade Östergötland, medan Livgrenadjärbrigaden försvarade Sverige överallt, utom i Östergötland.
Med försvarsbesluten 1987, 1989 och 1992 försvagades det svenska försvaret kraftigt. Efter hand framstod möjligheten, att ett krig skulle kunna inledas, men också slutföras med syfte att överraskande lamslå hela det svenska militära och civila ledningssystemet genom ett s k ”Strategiskt Överfall”(SÖ) – jmf Danmark och Norge 1940. Att tillse att ett sådant angrepp omintetgjordes, blev en del av den bärande idén för svenskt försvar.
Livgrenadjärbrigadens planer och övningar inriktades nu mot Storstockholm, som bedömdes vara ett av fiendens huvudmål vid SÖ – det enda angreppsfall, som Ryssland ansågs vara mäktigt efter Sovjetunionens och Warsawapaktens sammanbrott 1989-1991. Så som skett ända från 1500-talet mobiliserades brigaden fortfarande i Östergötland. Det nu från cirka 30 till 10 reducerade antalet brigader i Sverige medförde dock att militärbefälhavaren i Mellersta Militärområdet inte ansåg sig ha råd, att grundtilldela någon enda brigad till Östergötlands invasionsförsvar och flygbas- och marinbasskydd, inte ens Livgrenadjärbrigaden.
Krigsuppgifterna i Östergötlands Försvarsområde (Fo 41) fick från 1991 lösas utan brigader, men med ett antal territorialförsvarsbataljoner och fördelningsbataljoner ur fältarmén samt med marin- och flygvapenförband. Kvar av 1970- och 1980-talens 30 000 man var nu 15 000, indelade i fem (411. – 415.) försvarsområdesgrupper – de flesta under chefskap av en överste- löjtnant ur Livgrenadjärregementet. 37
Inför och efter 1992 års försvarsbeslut, som innebar fortsatt svensk nedrust- ning, måste all krigsplanering ånyo revideras, denna gång mer genomgripande
37 Förbandsbenämning Geografisk omfattning Ungefärlig styrka 411.fogrp (Norrköpingsgruppen) Norrköping, Finspång och Söderköping 7 000 man 412.fogrp (Linköpingsgruppen) Linköping och Åtvidaberg 3 000 man 413.fogrp (Kindagruppen) Kinda och Ydre 400 man 414.fogrp (Kustgruppen) Hela kusten från Bråviken till Gryt 3 000 man 415.fogrp (Motalagruppen) Motala, Vadstena, Ödeshög, Mjölby och Boxholm 500 man Övrigt lokalförsvar 1 000 man
142 än på länge. För den nya inriktningen av försvaret i Fo 41 och för att öva de nya krigsuppgifterna, använde staber och förband avsevärd tid. En överslagsberäkning visar lågt räknat 50 000-60 000 manarbetsdagar mellan 1992 och 1995, fördelade sålunda:
staber 10 000 fältförband 28 000 territorialförbund 12 000 hemvärnsförband 8 000
Under perioden 1991-1995 gick en, med 1992 års försvarsbeslut ånyo minskad, krigsorganisation i Östergötland från teoretiska stabsplaner till reella krigsförberedelser i terrängen. God kännedom om dessa spreds minst ned till plutonchefsnivå, såväl inom mobiliseringsförbanden som inom hemvärnskompanierna.
Ledning
Sedan länge var högkvarteret, militärområdesstaberna och försvarsområdes- staberna krigskaderorganiserade och med bl a respektive befälhavare (ÖB, MB, FOBEF) på plats i fredsverksamheten. 1992 kaderorganiserades även fredsregementenas brigadchefer och försvarsområdesgruppchefer med staber på motsvarande sätt och arbetade således dagligen även i fred med sin egen förbandsproduktion och övriga krigsförberedelser.
I Östergötlands län och försvarsområde verkade de fem fogruppcheferna med staber. Inom sina respektive områden och under försvarsområdes- befälhavaren förde de befäl både över mobiliseringsförband ur Armén, Marinen och Flygvapnet och över hemvärnsförband. Den största fogruppens krigsorganisationsstyrka var större än en brigad, den minsta mindre än en bataljon, hemvärnsförbanden inräknade. Ansvar för och verkställande av samverkan redan i det dagliga arbetet i fred med totalförsvarsorgan på kommunal åvilade fogruppcheferna med staber. Naturligtvis bibehöll fostaben sitt både fredstida och krigstida ansvar för regional samverkan med länsstyrelsen m fl totalförsvarsmyndigheter, men på den lokala, kommunala nivån inriktade försvarsområdesbefälhavaren bara verksam- heten i stort. Verkställigheten, t ex kontinuerliga vardagskontakter med
143 kommunrepresentanter och genomförande av fogruppvisa lednings- övningar tillsammans med kommunledningarna, sköttes av fogrupp- cheferna och deras staber.
Utanför Östergötland rekryterade och utbildade förband, som var avsedda för krigsanvändning i Östergötland, inordnades formellt under fogruppchefernas ledning även i fred. Exempel på sådana förband var ingenjörbataljon, jägarbataljon, pansarvärns-robotkompani, luftvärnsförband, kustjägarbataljon samt basbataljoner för sjö- och luftförsvaret
Hemvärnet krigsorganiserades i kompanier och bataljoner, men med till pluton och kompani begränsade stridsuppgifter. Ofta rekryterades reservofficerare för kompanichefsnivån och värnpliktiga officerare för plutonchefsnivån. I hela försvarsområdet moderniserades Hemvärnets stridsplaner. Kunskaperna spreds genom befälsutbildning och gemensamma övningar för befäl vid mobiliseringsförbanden och befäl vid hemvärnsförbanden under ledning av fogruppcheferna och deras bataljonschefer. Man studerade och övade modern stridsteknik avseende typobjekt såsom flygfält, hamnar, kommunikationsknutpunkter och större krigsammunitionsförråd.
Fråga östgöta hemvärn, som såg och hörde det mesta, som fotogra- ferade och rapporterade, men ansåg Visst hade WP under hela KK sig orättfärdigt betvivlat och tystat. förberett angrepp genom ”besök” i Sverige U-båtar och grodmän vid kusterna TIR-bilar på rekognosering längs småvägar eller påpassligt parkerade för signalspaning vid större övningar Tavelförsäljare på rekognoseringsbesök hos varje pilot och högre chef Svenska kartor i 1:50 000 med tillagd militär detaljinformation i ryska kyrilliska bokstäver
Vid Livgrenadjärregementet och Östergötlands Försvarsområde var av försvarsbeslutet 1991 avhängiga personalfrågor dominerande. Inte mindre än 30% av regementets yrkesofficerare och civilanställda skulle avvecklas som följd av de knappa ekonomiska resurserna för försvaret. Officerare erbjöds
144 förtida pension från 55 års ålder med bra ekonomiska villkor eller skaffade sig goda chefspositioner inom det civila samhället. Reservofficerare, som inte kunde beredas plats i den reducerade mobiliserande krigsorganisationen, enrollerades i hemvärnet.
Brigadchefen gavs ledningsansvar för brigadens förbandsproduktion i vid bemärkelse på motsvarande sätt som fogruppcheferna hade ansvar för alla sina underställda förband redan i fred. Det gällde brigadens grundutbild- ning, repetitionsutbildning, anda, materielunderhåll etc. Brigadchefen hade således entydigt och från 1994-07-01 från regementet skilt chefsansvar. Krigs- bataljonscheferna och krigskompanicheferna utbildade sina egna förband, både vad gäller repetitionsutbildning av krigsförbanden och grundutbild- ning för krigsplacering i dessa.
Övning av stora krigsförband under slutet av Kalla Kriget
Försvarsförberedelserna under 1990-talet fortsatte med oförminskat engage- mang med Särskilda övningar för befäl (SÖB), Krigsförbandsövningar (KFÖ), Försvarsmaktsövningar (FMÖ) och Miltärområdesövningar (Miloövn) samt Försvarsområdesövningar (Foövn) för territoriella staber och förband. ”ORKAN 1993” var en av de sista verkligt stora Försvarsmaktsövningarna innan riksdagen år 2009 (med tre rösters övervikt) beslutade att avveckla försvaret av svenskt territorium. Scenariot under övningen utgick från den operativa planeringen i Mellersta Militärområdet inom ramen för ”Strategiskt överfall” (SÖ), idémässigt av den typ, som karaktäriserade Nazitysklands angrepp på Danmark och Norge i april 1940. I övningen deltog över 20 000 man och 3 000 fordon ur • 14. fördelningsstaben grupperad i krigsterrängen (fredsgruppering på Malmen) med Livgrenadjärbrigaden IB 4, Värmlandsbrigadens IB 2 och Sveagardesbrigaden IB 1. • Försvarsområdesstaberna och fogruppstaber i Östergötland (Fo 41) i Södermanland (Fo 43)och i Stockholm (Fo 44) • Marinkommando Ost med fartygsförband och kustartilleriförband ur Marinen • Flygkommando Mitt med ett stort antal flygvapenförband.
145 Livgrenadjärbrigaden kunde med fog påstås vara välövad efter FMÖ 93. Det var tredje gången på fyra år som brigaden givits möjlighet att verka med en i det närmaste komplett brigad – FMÖ SYDFRONT i Blekinge år 1989, slutförsöksövning IB 2000 i Kalmar län år 1992 och FMÖ ORKAN Nyköping – Södertörn år 1993. IB 4 stöddes av toppmoderna nya sambandssystem och av televapenkompani samt samverkande pansarvärnshelikopterkompani. Inom kort tid efter FMÖ 93 inleddes Livgrenadjärbrigadens mekanisering med pansrade personaltransportfordon, till del genomförd 1997. Att lägga ned denna välövade och välutrustade brigad 1997-12-31, framstod för alla militärer och för de politiker, som besvärat sig med att lära känna sakförhållandena som ett misstag. Logiken i det politiska beslutet år 1996 syntes obefintlig!!!
År 1994 följdes ORKAN av övningarna BERIT och MARÖ, som gav goda möjligheter att öva Fo 41 fostab och fogruppstaber i dess krigsuppgifter. Övningarna BERIT och MARÖ var dock av helt olika art.
Foövningen ”BERIT” i april 1994 – av befälhavaren för Östergötlands Försvarsområde (Fo 41) uttolkat som ”beredskap i tiden och beredskap i tid” – avslutade ordinarie KFÖ för Fo 41 stab och stabsbetjäningsenheter. Övningen var gemensam för fostaben och länsstyrelsen. Den behandlade naturligt nog ”Strategiskt Överfall” enligt idéerna i 1992 års försvarsbeslut. Allt var lika bråttom, som en gång i april 1940.
Övning bedrevs som en stabstjänstövning tillsammans med länsstyrelsen under fyra dygn och med båda på skarp gemensam stabsplats ”i berget”. Fobefälhavarens direkt underställda chefer övades också med sina staber – flertalet på ordinarie krigsstabsplatser. Det blev en nyttig övning inte bara för fostaben och för länsstyrelsen, utan även för länets tretton kommunledningar och de fem fogruppcheferna m fl militära krigsförbandschefer. Övningen gav god kvittens på värdet av i fred organiserade foguppstaber, med dessas möjligheter att dagligdags dryfta totalförsvarsproblem med sina kommunala samarbetsorgan. Två års vardagsarbete före övningen BERIT 94 hade satt sina positiva spår och fogruppstaberna arbetade, liksom kommunernas organ, med en helt annan säkerhet i territoriella frågor, än man varit van att se tidigare.
För två ”hövdingar” och för två ”stabschefer” ingick foövningen BERIT i deras sista KFÖ i aktiv tjänst. Inom två år hade både fobefälhavaren och
146 landshövdingen, liksom fostabschefen och länsrådet lämnat sina befattningar med pension. Nya krafter skulle ta vid, också de utan aning om vilket dråpslag, som riksdagsbeslutet 1996 skulle innebära för Östergötlands försvar.
”MARÖ” i september 1994 var - för att vara en miloövning - av betydande omfattning. Övningen hade en klart marin prägel, men med stort inslag av arméförband. Militärbefälhavaren för Mellersta Militärområdet (MBM), var övningsledare för hela övningen. Befälhavaren för Östergötlands Försvarsområde (Bef Fo/41), ledde övningsmomenten i Östergötlands kustband. Till havs inom området Södertörn, Gotland, Västervik, Östergötland leddes verksamheten av Chefen för Marinkommando Ost (CMKO).
Bef Fo/41 övade förbanden längs hela Östgötakusten, däribland den 414. Kustgruppen, vars chef hade en försvarlig förbandsmassa under sitt befäl – nämligen en försvarsbataljon, en kustjägarbataljon, en rörlig kustartilleribataljon och fasta kustartilleriförband, en marin basbataljon, ett pansarvärnsrobotkompani och tre hemvärnskompanier samt temporärt diverse fartygsförband – totalt en styrka, motsvarande en armébrigad. Efter cirka nio dygn blev de övade väl samtränade i samarbete mellan armé- och marinförband.
Övningsledningen under MARÖ i Östergötlands försvarsområde utgjordes av fostaben, som samtidigt ledde en pågående, avslutande förbandsövning med 415. Motalagruppen, vilken gjorde KFÖ i västra Östergötland.
Efter BERIT och MARÖ stod ledningsorganen för Östergötlands försvar på en hög nivå, som lätt skulle ha bibehållits till dessas nästa KFÖ år 1998, men det olycksaliga försvarsbeslutet 1996 omintetgjorde allt.
147 4 4 För svenskt försvar i kalla femtio år – Sveriges strävan den var vår.
Att någon på sitt huvud knycker ibland förmenat lärda – det kan vi väl utstå
Långt flera svenskar tycker att vi är ytterst värda – att hedras mer ändå.
Torbjörn Tillman 2013-06-06 4 4
148 4 4 Nulli Secundus, ”Står inte efter någon” – ”Aldrig tvåa” – ”Ju förr dessbättre” – kärt barn har många namn
Churchill statsman – var fick han allt ifrån vid Jalta förutsåg han järnridån och Stalin han var alltid ganska lurig Roosevelt var ej europé men sturig och hans efterkrigsidéer var ett hån
Väst leder nukleära konkurrensen Sovjet vill också vara med i dansen ryssen hoppas på snar bättre tur östsjukt bevakar han sin tyska mur och så startas terrorn och balansen
Sovjetiska armén dröjt kvar i Wien de hotar Tjeckien, Ungern och Berlin men värst Kuba blir på hela tiden ömsesidigt stopp är nu på friden och allvarshotad är balansdoktrin
Så var det nära då att allt gick snett lätt kunnat Chrusjtjovs krig ha blivit hett John Kennedy han skrädde inte orden det blev farligt ända ini Norden på det var svenska folket oberett
149 Vår svansföring var hög på sextiotalet men penningpungen sinade – så galet från året nittonhundrasjuttiotvå försvarsanslagen fick tillbaka stå troll gick i politikeravtalet
Med riksdagsmän är svårt att tala de vill satsa på det sociala skola vård och omsorg det är härligt kriget ändå bara är besvärligt nog kan försvarsmakten betala
Så skars i krigsförbanden väldigt hårt vårt östgötaförsvar led mycket svårt först var länets styrka trettiotusen varav tre brigader gjorde susen plus minst en hel fördelning till support
Sedan brigaderna mot Stockholm drog av östgötaförsvar då fick de nog så blev kvar att östgöten försvara blott en femtontusenhövdad skara kvar lokalt blev alltför litet bara
Än gräsligt värre snart det skulle bli man räknar i regeringens kansli bara spara, spara – spara bara ty från öster väntas ingen fara med värnplikt kan vi liksom låta bli
150 Med svenska yrkesknektar utomlands finns ingen hemma att ha väl till hands det blir lösningen för dilettanten när han tror han vände rätt på slanten men bara ris åt egen rygg nu bands
Det blir mest skräp med folkförankringen i världen leder vi ej rankningen och från Georgiskt krig har kommit hem en rysk Ivan vi känner väl igen Putin intill Gotland sköter tankningen
Så nedla’s grenadjärförbandet fyra Borgen tyckte att vi var för dyra det gick fort och fel för räknenissen och till bottenvåning tog han hissen Östergötland militärt kan ej bestyra ett folkförankrat fosterlandsförsvar nu kvar vi blott en handfull hemvärn har.
Torbjörn Tillman 2013-03-31 4 4
151 4 Id i förfrusen tid 4 – upprop om värn som var och som bör vara kvar
Häggetorp, Pukhult Laddare Sleva fi vid Rådsla – tumult! van mura – och leva! Vårt enda tält, överfullt Nygift civilt med Eva Vädret var minns jag tydligt Jag ser så tydligt patrullen – rysligt kyligt – rätta ullen
Jag minns inte allt Detacherad grupp men jag minns – det var kallt! tränad – ger inte upp! Långt norr om sjön vi gjort halt Plutonens frusna förtrupp Jag var chef för första pluton Valna och darrande händer – framme vid bron – återvänder
Natten är bister En stelfrusen bygd och skidor – med klister! ingen värme – klent skygd! Tramp i skare som brister Orderlydd krigsmannadygd En välkänd östgötsk provins Sök skydda en frostnupen kind – tydligt jag minns – från isig vind
Ej minns jag alla Dålig förtäring mest Sleva – och Lalla! minns – frusen beväring! Kiv om en frusen fralla Fryntlig en torparkäring Lalla granatgevärsskytt Ock kreatur minns jag min själ – bakblåst uttytt – synnerligt väl
Så skickligt kavat Vi gräsligt fryser träff rätt – varje granat! vi toppönskan – hyser! Givet svar: Så ska vi ha´t Immigt fönster som lyser Kyligt riktat granatgevär Giv räddning i timrat fähus – invand affär – kor och ett ljus
152 Innan allt förfrös Hårda brisader vi fann – sex fulla fjös! minus – tjugo grader! Plats fanns för beväringsdrös Snabba kalla rockader Varmt ockuperat blev kostall Åter en köldfrusen skara – sedan det small – verkar vara
Upp-alarm-beställt! Värnplikt utan dalt fi hörs – vid fruset fält! kriget då var – iskallt! Pansar! Pansar! ropas gällt Minnet utav det syns skralt Ladda rikta och klart bakåt Femtio idoga år bortsmalt – inte så svårt – var det då allt
Nu är svettigt bestyr Tänk igen, tänk om segern – verkar bli dyr! det kan vara – bråttom! Stridsvagn ryker! fi han flyr Nu svenska folket allom Fem man vi tagit som fångar Inse värnplikt behövas kan – svetten ångar – övas minsann!
Torbjörn Tillman (2008 om 1958)
Ännu också är tänkvärd Johan Ludwig Runebergs gärd till den svenk-finska Lotta Svärd ”... Ty en pärla var hon på krigets stråt, Och en äkta pärla också,
Och något tålte hon att skrattas åt,
Men mera hedras ändå.” 4 4
153 4 4 Det blev ”inne att göra lumpen” – ode till folkförankrad förbandsanda
Beväringen från VK II var väldigt lätt förstå sig på han lydde order som en man väl inte mera gjorde han så fort som hans befäl försvann
Ej var mången sur och trumpen vana vid den gråa lumpen med gamla paltor dock var slut nu blev det mera pang och skjut för sådan anda, en salut
Småningom kom ”flower power” aktivister ”under cover” lönnligt infiltrerad ”border” vänsterflummig sjuka går där då vill ingen lyda order
Med detta tog en ände dock och inne blev grön vapenrock moderna chefer och gevär de gjorde lumpen populär en fullgjord värnplikt – bra affär
154 Skall man något kritisk vara till en sådan värnpliktsskara ibland för sent anlände de dock värnpliktstid använde de stred listigt – ansvar kände de
De uppfann ständigt nya sätt och fann idén med värnplikt rätt sedan de ej längre lumpa fick värnplikt skrotad på ett kick åt pipan det med andan gick.
Torbjörn Tillman 1013-03-28 4 4
155 156 X. Epilog
Riksdagens försvarsbeslut på Luciadagen den 13 december 1996 innebar en dödsstöt för militär verksamhet i Linköping med total nedläggning av alla förband i ”Dubbelkasernen” i Linköping och av merparten av de östgötska krigsförbanden, bland dem även Livgrenadjärbrigaden IB 4. Endast hemvärnsbataljoner återstod, men nu reducerade från nästan femtusen man till långt mindre än hälften. Det är dessa frivilliga befäl och hemvärnssoldater, som år 2013 bär Livgrenadjärernas röda och vita granater på sina uniformer och som för Livgrenadjärregementets fana med dess 19 segernamn.
Landshövdingen talar
Östergötlands Landshövding talar inför Livgrenadjärregementets nedläggning 1997-12-31 till de i skenet av stockeldar samlade Livgrenadjärerna på regementets kaserngård: ” ... det är inte bara Livgrenadjärerna, utan det är regements- historien i Linköping, som i dag går i graven. Otaliga är de rekryter och många är de befäl, som tjänstgjort vid Livgrenadjärerna. Nedläggningen av garnisonen är en olycka för Östergötland och ett misstag för nationen. Inte sedan före Gustav Vasas tid kommer det att bli så låg militär närvaro i Östergötland ... Tack tidigare och nuvarande anställda vid Livgrenadjärerna. Tack alla familjer och anförvanter, som stått Grenadjärerna bi ... Tack alla landshövdingar, som före mig haft Livgrenadjärerna att luta sig mot och det är tillsammans 63 stycken.
När fanan strax troppas, må Livgrenadjärerna och dess föregångare för evinnerliga tider leva vidare i östgötarnas minne.”
157 Regementschefen avslutar
Livgrenadjärernas regementschef 1997 avslutar med följande ord: ”Kunglig Livgrenadjärregementet skall läggas ned, ett regemente, som i nästan 500 år tjänat Sveriges folk och våra kungar och tjänat väl. Hur väl framgår av Regementets fana, som bär fler segernamn (19 st), än något annat svenskt regementes. Vad fiendens vapen under århundradens hårda strider inte förmådde, det åstadkom Sveriges folk den 13 december 1996, då det genom sina valda ombud lät förkunna, att det trogna Östgötaregementet skulle läggas ned. ... Ni, som bär arvet vidare från männen, som segrat till häst, till fots, till lands, till sjöss, har också i er bittraste stund, gjort denna till en seger, som vittnar om hög moral och stor yrkesskicklighet. Det är lätt att dricka segerns sötma, men först i nederlaget skiljs agnarna från vetet. Låt oss för en stund minnas och hylla det 100 000-tal östgötar, som under århundraden följt sitt regemente på slagfälten över Centraleuropa – från Ukraina i öster till Bayern i väster, från norra Finland till Österrike i söder och i vårt eget land – det anonyma led av bondsöner, indelta knektar, värvade soldater och värnpliktiga, som troget följt sitt regemente till seger eller nederlag, till sotdöden i sjukkvarteret eller till krigsfångskapens tunga bitterhet.
´Medan kvällsdunklet djupnade till nattmörker, drog den ena kolonnen efter den andra, hästarna nos vid svans i en lång, tyst rad förbi en muromgärdad kyrkogård, ned i den buskiga flodsänkan och ut på den nybyggda bron över Bug. Hela armén var uttänjd till en lång ringlande orm på strax över tre mils längd. Först kom rytteriet – östgötar, upplänningar, smålänningar och finnar. Det var nog ytterst få, som egentligen visste vart de var på väg, där de sannolikt halvsovande stod inklämda i de sakta framhasande kolonnerna. De rörde sig i tysta steg i riktning mot Warszawa och den stora polsk-litauiska hären´
Så skildrar Peter Englund inledningen till tredagarsslaget vid Warszawa 1656, som blev en stor svensk seger. Segernamnet finns på vår fana. Samme Englund har ju också skildrat nederlaget vid Poltava. Han skildrar där hur
158 Östgöta Kavalleriregemente och de Skånska Ståndsdragonerna under ledning av Östgöta Ryttares chef, generalmajor Hamilton, försökte hindra det ryska kavalleriet att nå den flyende svenska armén. Det stora nordiska kriget innebar en enorm mobilisering för Östergötlands del ...
Fram till 1922 var Malmen Livgrenadjärernas hem och övningsplats. Den allmänna värnplikten och 1901 års härordning ställde andra krav. 1922 flyttade därför 1. och 2. Livgrenadjärregementena in i de kaserner, som till nu varit vårt hem ... Nu sluts dock åter cirkeln. En liten spillra Livgrenadjärer från Regementet återvänder till Malmen och skall tillsammans med de övriga Livgrenadjärerna, som bl a håller den öppna fyrkanten runt mig – Östgöta Hemvärn – bära Grenadjärernas traditioner vidare. Må ni lyckas väl i ert viktiga värv”, slutar Chefen för Livgrenadjärregementet sitt anförande vid stockeldarna.
Två riksdagsbeslut på ömse sidor millennieskiftet var oförankrade hos svenska folket i högre grad än någonsin under det KK – det senare beslutet värre än det första. Inte nog med att Sveriges Riksdag 1996-12-13 beslutade att lägga ned Livgrenadjärregementet och merparten av övriga militära förband i Linköpings Garnison från 1997-12-31. Med tre rösters majoritet och utan folkförankring avskaffade Riksdagen år 2009 också värnplikten i fredstid från år 2010. Sverige avsågs ha utlandsstationerade svenska yrkesknektar som en väsentlig del av sin säkerhetspolitiska idé. Försvar av svenskt territorium förklarades vara inaktuellt. Stridande arméförband på hemmaplan behövdes inte. Bevakning kunde skötas med frivilligt hemvärn. Inga hot mot Sverige kunde förutses, när nu Sovjetunionen hade upphört att existera. Ryssland förutspåddes en fredlig utveckling mot ett demokratiskt styrelseskick. Svenska folket kördes över, men verkade inte ”bry sig”. 38
Livgrenadjärerna efter regementsnedläggningen 1997 – länets hemvärnsför- band – leds från Första och Andra Livgrenadjärregementenas gamla exercis- plats MALMEN av den stab, som bär namnet ”Livgrenadjärgruppen”. Hemvärnsmännen/kvinnorna i Östergötland – till antalet 5 000 år 1995, 4 000 år 2001 och 2 000 år 2010, 1 000 år 2014 – benämns fortfarande
38 Läs Carl Björemans bok från år 2011 en gång till och häpna över med hur liten vishet världen styrs – ”Försvarets förfall – konsten att lägga ned försvaret utan att någon bryr sig” (FOKK nr 29, Santerus Förlag).
159 Livgrenadjärer och för nu traditionerna vidare, men bara med rudimentär folklig förankring, alls inte lika fast, som den mobiliserande, välövade och välutrustade värnpliktarmén gav. Livgrenadjärbrigaden har avvecklats – liksom sitt moderregemente – och även alla Östergötlands territoriella värnpliktiga mobiliseringsförband.
Av Kalla Krigets 30 000-mannastyrka för Östergötlands försvar, är drygt 1 000 hemvärnsmän (två bataljoner) vad som finns kvar av krigsförbanden. År 2014 finns för hela Sverige cirka 20 000 frivilliga hemvärnssoldater. Värnpliktsförsvaret är ersatt av en liten, liten yrkeshär om cirka 30 000 man – mindre än Karl XI:s knektarmé, men dyrare och svår att personalförsörja. Förändringens vindar kom även att blåsa över den territoriella organisationen för ledning av försvarsområden och militärområden, då det traditionella invasionsförsvaret enligt regeringen hade spelat ut sin roll. Sveriges försvar får vika för andra krig ”långtbortistan”. Har svensken i gemen uppfattat denna dolkstöt? För dem, som initierat dådet, blir eftervärldens dom hård och obarmhärtig, men än finns tid – om än kort – att ändra på skövlingen av vårt försvar.
Hög tid att börja om
Vilken sörja! Om på ny kula är hög tid att börja!
Förändrat försvar (Källa: Mikael Holmström SvD 2013-03-21) Kalla krigets invasionsförsvar jämfört med den idag gällande insatsorganisationen 2014. 1988 2014 Försvarsanslagets del av BNP 2,5% 1,2% Ytstridsfartyg 34 7 Ubåtar 12 4 Armébataljoner (à 900 man) 347 20 Stridsflygsdivisioner (à 18 plan) 23,5 4 Flygbasbataljoner 32 2 Total personalstyrka vid mobilisering 850 000 53 700 (varav frivilliga hemvärnssoldater) 100 000 22 000
160 Några avgörande faktorer, som ytterligare exemplifierar hur det har gått till i det nu nedrustade Sverige:
• Från 1941 var åtta svenska arméfördelningar uppsatta, men brist på artilleri gav en minskning från fyra artilleridivisioner till tre per fördelning – summa för hela Sverige 24 artilleridivisioner (med KK begrepp artilleribataljoner) med totalt cirka 400 pjäser.
• I SvD 2013-06-18 kan man läsa att Sverige 1989 – i slutet av KK – hade cirka 1 000 artilleripjäser. Personalen utbildades på 8 artilleriregementen (A1-A4 och A6-A9), vilka kunde mobilisera en krigsstyrka motsvarande 60 till 80 haubitsbataljoner.
• Fortfarande enligt SvD 2013-06-18 planeras Sverige år 2014 ha två haubitsbataljoner med sammanlagt 24 pjäser, men har pga leverans- förseningar 0 pjäser ännu några år. Sveriges enda kvarvarande artilleri- regemente A 9 i Boden måste således låna artilleripjäser av norrmän- nen för att kunna genomföra utbildningen på hemmaplan vid Bodens Skjutfält strax söder om den numera nedlagda Bodens Artillerifästning.
• Finland har behållit både sina välutbildade värnpliktiga och adekvat krigsmateriel för landets försvar. År 2010 har Finland fortfarande cirka 700 artilleripjäser.
• Sverige, som inte längre utnyttjar värnplikt – vare sig för utlands- uppdrag eller för det svenska territoriet – står utan mobiliserings- förråd. Det är logiskt, sett ur en synvinkel. Vi har inget försvar att mobilisera. Det är skandal från en annan synpunkt, eftersom i princip all svensk armémateriel i tidigare mobiliseringsförråd an- tingen är skrotad eller försåld utomlands. Hur många miljarder kronor denna kapitalförstöring utgör är okänt och förmodligen omöjligt att beräkna – men det är många, många, många.
• Sverige kan naturligtvis ångra sig rörande den nu fullt ut genomförda avvecklingen av svenska värnpliktiga arméförband för krigsbruk. Det går att så småningom återta förmågan att försvara det egna territoriet. Det kommer dock att ta lång tid, säkert mycket längre än under VK II och kommer att bli en dyr affär för de svenska skattebetalarna – MYCKET DYR.
161 Napred denuo – Framåt på nytt
4 4 Livgrenadjären om besvären med yrkeshären
Vår nya lilla armé är en sörja Med knektarna ”långtbortistan” Den är dyr som självaste fan Ock tung personalförsörja
Knektar är inte hemula De folkförankring förstör, ja Hög tid är att bättre börja Så slipp nu-varande bula
Mer pang för pengarna låter Snar bra och smart lösning är en Återgång till värnpliktshären Vinn svenskt förtroende åter
Vid välkända landamären Väl tryggad vill svensken vara Från östligt stigande fara Så säger Livgrenadjären
Torbjörn Tillman 2013-03-25 4 4
162 4 4 Hjälp är av nöden
Hjälp i blåögt leende land är av nöden Vi skonas vill gärna från hemskare öden Öppnade sinnen krävs i försvarsbesluten Om Sveriges säkerhet – håll inte truten
När politiker plikterna sviker bör de lyssna till kloka kritiker Du som nu känner dig illa berörd gör tydlig din menig och stämma hörd
Genom att fängslande tydligt skriva bör du lobbyarbete bedriva Inte är tid att nu längre bida läs så exemplet på nästa sida.
Torbjörn Tillman 2013-03-25 4 4
163 4 År tjugohundratolv, den första januari – Öppet brev till vår regering vari, 4 behandlas en försummad fråga, som mången svensk lär plåga. Vad blev av svenskt försvar? Har vi överhuvudtaget något kvar?
Till Regeringen på Rosenbad och så till statsråd och ministrar, gröna, blå Inga undantag i övrigt. Det vore inte hövligt. 39
Herr Excellens, Bäste Broder, Statsminister
Svenskt försvar i klister
Det handlar om försvarsförsvagning. Jag skriver Dig en rätt besviken dragning. Jag gör det på personligt sätt. Erfarna år och vitnat hår, bör ge mig denna rätt.
Så lyder goda citat – ”Gud och soldater vördar vi, när i tider av fara de står oss bi. När faran syns faren och fyllda är faten, då glömmer vi Gud och föraktar soldaten” – ”Fett var det aldrig för värnpliktssoldat Erk du, Maja du, hur ska vi ha’t?”
Det smärtar mig att moderaterna, har övergivit fotsoldaterna. Nästan varje krona går till Gripen. Svensken tar till lipen. Man frågar i provinsen – vem är politiskt stinsen? Svensk armé är sänd långtbortista´n, till slöjor och till taliban. Svensk yrkeshär är misstag. Det lär visa sig en dag. Politisk dröm då synes bruten. Vem tar då ansvar för försvarsbesluten? Den dagen
39 Utom till Herr Tolgfors då förstås. Ej idé att fråga denne nå´t till råds. Han hör till undantagen. Han behärskar ej försvarsanslagen. Det gör finansminister Anders Borg. Denne herre – tar Sten Tolgfors oftast hårt i kragen. Med svenskt försvar blir bara värre, till svenskens uppenbara sorg. Tolgfors lönar ej att tala till. Försvarsministern gör ändå som Borgen vill. Generellt så vill jag varna, för ministrar som är oerfarna. Dåligt påläst vapenvägrare, en rätt och slätt okunnig JAS-ägare. Flygvapentillvänt har marktruppen försvunnit. Ej Herr Tolgfors – inte svensken heller – har någonting på detta vunnit. Vi har ingen värnplikt kvar. Ej mången krona vi på detta spar. Fyrtio milliarder är ju samma nu som förr. Legoknektsförsvaret avses inte sopa framför egen dörr. Minimala anställda försvarare, är afghanistanska fredsbevarare. Herr Tolgfors vet inte vad det gäller: – Svensk armé för liten är, för Sverige om det smäller.
164 lär politiker direkt, ansvar kräva ifrån någon knekt. Varför kunde inte värnpliktshären, fått skydda våra egna landamären?
Folk har inte förstått, hur illa det nyligt har gått. Blåögd politiker galet har spått. Det som länge var väl kultiverat, blev fel och för snabbt raserat. Nu fordras en ny beräkning, om såret skall få någon läkning. Det blir inte lätt, min vän, att ställa allting tillrätta igen. Så bör dock börjas direkt, när nu frågan på nytt är väckt. Försvar är förvisso inte inne – om man inte råkar va´ finne. Se på vårt grannland där, hur man behåller sin här. I Finland är det en dygd, att försvara sin egen bygd. För blåögd svensk individ, syns försvar vara tungt i mellantid.
Egen härd är värd att värna. Det gör de svenske så gärna. Sens moralen är åter den – utnyttja värnplikt igen. Folklig drift att sig väl försvara, är allt bäst att nogsamt bevara. Tryggare kan då de svenske vara, med rustad och samlad skara, än med yrkesknektarna bara. Behandla folkförsvar riktigt. Det är för folkmoral viktigt. Du är statsminister Du. Gör något vettigt av det. NU!
”Nog sjunget för denna gång” – östgöten om sitt fosterlands sång.
Till slut vill jag Er alla önska GOTT NYTT ÅR. Må våren för oss grönska. Må regeringsbördan inte bli för svår. Tack för tid som gick, när försvaret var i bättre skick.
Torbjörn Tillman
Överste av första graden, Chef en gång för Livgrenadjärbrigaden, näst den siste i porträttparaden nedlagd den, som alla andra i den raden. för det fosterlands försvar, Så ock moderregementet är numera. som tillförne var. Omöjligt är att sådant bara acceptera.
Övertygad monarkist, Försvarsområdeschef helt visst jag var länge moderat helt visst, Fo-na finns inte heller kvar. men numera folkpartist. Nu strävsamt samarbete regionalt
Det partiet har – med länsstyrelser – blir skralt. bra4 idéer om ett folkförsvar. Stora landstings regioner verkar bli. 4 För sådana fasoner – tvi!
165 166 POST SCRIPTUM
Efter det skrivna
Si vis pacem para bellum är uppmaningen. Den ger dock inte svar på frågan ”hur” – Quo vadis? Vart går du? – egentligen Domine quo vadis? Herre vart går du? Det är aposteln Petrus fråga, när han flyr förföljelserna i Rom och enligt legenden möter den uppståndne Jesus på Via Appia, strax utanför Roms stadsmur. Jesus svarar: Eo Romam iterum crucifigi – Jag går till Rom för att bli korsfäst ånyo.
Vart våra herrar politiker bör gå rörande det territoriella försvaret beskriver i dagarna allt fler medborgare – någonting radikalt måste göras för att återta förmågan att försvara Sverige. Kunglig Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) behandlar frågan vetenskapligt, nu senast i boken ”På egen hand eller tillsammans? Sverige i det nya Europa”, utgiven år 2013 (ISBN 978-91- 980878-1-9). Många, många andra agerar i samma sak. Till dessa hör Per-Erik Fyhr – en av alla de personer, som har stor militär erfarenhet och god insikt i det möjligas konst. Nedan redovisar han fem nödvändiga punkter, till vilka också jag ansluter mig, då jag avslutningsvis citerar inskriften på ”Grå huset”, den gamla militärstabsbyggnaden på Östermalmsgatan i Stockholm:
Exercitus sine duce, corpus est sine spiritu – En här utan ledare är en kropp utan själ.
Torbjörn Tillman
167 Försvarets utveckling
Författat i juni 2013 av överstelöjtnanten Per-Erik Fyhr, krigsplacerad som Ställföreträdande Chef för Livgrenadjärbrigaden 1978-1986. 1
Det gick snett redan från början, när vi efter Sovjetunionens fall 1991 insåg att det svenska försvaret måste omformas. Ansvaret kan läggas både på politiker från alla partier och på försvarets ledning. En dålig grund var redan lagd genom det underfinansierade försvarsbeslutet 1987. Även försvarsbeslutet 1992 blev illa underbyggt.
Vi tog oss inte tid att avvakta och att göra en analys av vilka uppgifter det framtida försvaret borde ha och hur det borde utformas. I stället gjordes snabbt en mängd materielinköp, som nästan kan betecknas som impulsköp, bl a av gamla östtyska stridsfordon, som ryssarna sedan länge ansett omoderna. JAS 39 Gripen skulle till varje pris drivas igenom. Härtill kom ett antal illa genomtänkta omorganisationer, förbandsnedläggningar och förbandsflyttningar. Det värsta exemplet är kanske flyttningen av Värmlands Regemente från Karlstad till Kristinehamn 1994. Regementet lades sedan ner år 2000!
JAS-anskaffningen kom även i fortsättningen att styra utvecklingen. ÖB, flygvapenofficeren Owe Wiktorin, förefaller att som sin huvuduppgift ha haft, att få beslut om delserie tre i JAS-projektet. Det fick förödande effekter på avvägningen mellan olika stridskrafter. Wiktorin var också den, som föreslog för regeringen att Sverige inte längre skulle ha ett existensförsvar, utan koncentrera sig på insatser utomlands. Eländet fortsatte i försvarsbesluten 2000 och 2004, då även den kostnadsslukande idén om ”det nätverksbaserade försvaret” lanserades.
1 P-E Fyhr har dessutom varit krigsplacerad vid Livgrenadjärbrigaden som kompanichef och bataljonschef 1959-1978, som fogruppchef vid MKV 1987-1990 och vid Fo 18 1990-1993. Han har fullgjort FN-tjänst i Gaza 1963-1964 samt tjänstgjort vid Brittiska Infanteristridsskolan 1967 samt vid officersutbildning i Estland och i Lettland 1993-2002.
168 Försvarsbeslutet 2009 avskaffade värnplikten i fredstid (med tre rösters majoritet och utan debatt med svenska folket) och avbröt ett antal angelägna materielprojekt. Nu är man på väg att utforma ännu ett dåligt försvars- beslut. Arbetet har redan snedvridits genom att medge köp av 60 stycken JAS 39 E/F, utan att man dessförinnan utrett vilken uppgift försvaret skall ha i framtiden, hur avvägningen mellan olika stridskrafter skall vara och hur ett balanserat luftförsvar bör se ut. Folkpartiledaren Jan Björklunds utspel under våren (2013) var positivt, när han pekade på behovet av ett högre försvarsanslag, men han borde inte ha preciserat antalet brigader eller val av luftvärnssystem innan en utredning gjorts. Statsministern antydde nyligen (också våren 2013) att en förstärkning av försvarsanslaget kunde övervägas, men han var mycket vag i sin formulering och något konkret förslag har inte kommit. Kanske var det bara ett utspel för att lugna en del oroliga moderater. Socialdemokraterna talar för en förstärkning av Försvarsmakten, men berättar inte hur mycket man är beredd att betala.
Vad som med säkerhet kan sägas är att mark- och sjöstridsorganisationen är för liten. Om vi behöver få hjälp utifrån kan den snabbast och effektivast ges med flyginsatser. Det visades nyligen (också våren 2013), då danskt Natoflyg från en bas i Litauen gick upp för att övervaka den ryska flygövningen nära Gotland. På marken och till sjöss måste vi lita till vår egen förmåga. Den är grunden för att vi skall kunna leva upp till den solidaritetsförklaring som an- togs 2009. Flera av våra grannländer har underkänt vår förmåga och litar inte på oss.
Personalförsörjningen har misslyckats. Vi kan inte rekrytera det antal kon- tinuerligt eller temporärt tjänstgörande soldater, som Försvarsmakten planerat för. Vi saknar en tillräckligt stor bas för att rekrytera dugliga officerare, spe- cialistofficerare och reservofficerare. Rekryteringen till Hemvärnet har stan- nat av. Vi har tappat den folkliga förankring som värnplikten gav.
I dag är risken för ett militärt angrepp på Sverige liten. Situationen kan snabbt ändras. Att bygga upp en försvarsmakt tar tid. Utan en trovärdig försvarsmakt går det inte att bedriva en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik.
169 Låt oss som grund för fortsatt arbete enas om följande, när det gäller försvarets utveckling : • Vi skall kunna försvara hela landet. Det behövs betydligt fler armé- förband än i dag. • Vi skall säkerställa tillgången på duglig personal genom att erforderlig värnpliktsutbildning återupptas. • Vi skall vidta åtgärder för att kunna leva upp till solidaritetsförklaringen. • Vi skall med begränsade insatser kunna delta i internationella operationer beslutade av FN och EU och om så krävs under befäl av Nato. • Vi skall utreda för- och nackdelar med en anslutning till Nato.
Per-Erik Fyhr
170 Författaren
Torbjörn Tillman utnämndes till fänrik vid Kunglig Livgrenadjärregementet (I 4) år 1957. Efter 10 års trupptjänst och efter högre stabsutbildning blev han generalstabsofficer med tjänst vid Arméstaben och vid Milostab ÖN. På 1970-talet tjänstgjorde han som • kompanichef vid Norra Smålands Regemente (I 12) • bataljonschef vid Norrbottens Regemente (I 19) • lärare vid Infanteriets Stridsskola (InfSS) Dessa och följande tjänster gav erfarenheter även från utländska krigsmakter i väst och öst.
Torbjörn Tillman befordrades till överste och Chef för InfSS 1981-1987. Under 10 år var han krigsplacerad som chef för Livgrenadjärbrigaden och mottog under den tiden KKrVA och generalen Claes Skoglunds resestipendium för bäste infanteribrigadchef, omsatt till ett besök vid den sovjetiska krigsmakten 1989. Han utnämndes till överste av 1.graden (brigadgeneral) 1987 och var under 8 år placerad som försvarsområdesregementschef, först för I 12/Fo 17 och därefter för I 4/Fo 41 fram till pensionsavgång år 1995.
Torbjörn Tillman är Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien (KKrVA). Han är skald, försvarsdebattör och författare eller medförfattare till ett antal militär-pedagogiska, militärtaktiska och militärhistoriska fackböcker. Till de senare hör bl a ”Infanteriets Stridsskolas Jubileumsskrift” 1986 ”Livgrenadjärregementet i slutet av en epok” 2001 ”Livgrenadjärerna under det kalla kriget” 2002 ”Norra Smålands Regemente” 2003 ”Livgrenadjärbiografier 1962-1997” 2007
171 Författaren redovisar i denna bok ett historiskt debattinlägg om svenskt försvar med östgötsk anknytning och hävdar att politiker har bristande kunskap om värnpliktsförsvarets fördelar före yrkesförsvarets. Det har han också länge gjort i dagspress och fackpress:
”1990- och 2000-talens försvarsbeslut är en skandal (ur debattartiklar år 2000-2010)
Under min aktiva tid var jag – och är fortfarande – anhängare av det kvalificerade värnpliktsförsvaret och grundar min mening på erfarenhet. Under nästan ett halvsekels tjänst i Försvarsmakten har jag fört befäl över och lärt känna svenska värnpliktiga krigsförband. Jag har också kunnat jämföra dem med utländska i väst och öst … Det Kalla Kriget gav mig ledande befattningar vid utveckling av alla de då drygt tjugo svenska infanteribrigaderna till moderna, snabbförflyttade och eldkraftiga krigsförband. Av dess finns nu inga kvar. Inte heller de sex pansarbrigaderna, som fanns i värnpliktsförsvaret, existerar länge. Följaktligen har man också skrotat de militärområdesstaber och fördelningsstaber, som avsågs samordna brigaderna … Inte ens försvarsområdena med sina mer än 100 territoriella bataljonsförband och med en militär/civil samordning med länsstyrelser och kommun- ledningar finns längre. Kvar … är bara en från 100 000 man till 20 000 reducerad hemvärnsorganisation. Värnpliktsförsvaret om ytterligare 750 000 man är ersatt av 30 000 yrkesknektar. Jag hör till de många svenska medborgare, som länge har varit motståndare till dem, vilka i ovist nit hävdat de folkförankrade värnpliktiga krigsförbandens påstådda inkompetens och dessas förkättrade mobiliseringstider. Jag ser med motvilja de beslut, vilka ledde till att värnpliktsförsvaret av fosterlandet upphörde. Den förkrympta yrkesarmén räcker bara till tjänstgöring ”långtbortistan”. Resultatet av svenska försvarsbeslut är skandalöst.”
172 Anteckningar
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
173 ______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
174 ______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
175 ______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
______
176
Torbjörn Tillman Si vis pacem para bellum
Nulli secundus
Utgiven med ekonomiskt stöd av Livgrenadjärföreningen på
Noteria Förlag ISBN 978-91-85307-31-9