Gajus

Mitt anspråkslösa föredrag rör sig kring Julius Caesar, människan, politikern, statsmannen och krigaren/ fältherren men också ”tyrannen”. Av många ansedd som en av de mest betydelsefulla historiska personer om vilken de forskas och författas i mängder även idag.

Hur kan vi veta så mycket om Caesar? De årtionden som C levde anses vara de bäst dokumenterade i den romerska historien. Förutom Caesar själ som författare finns och Cato d.y.

Cicero Cicero var en romersk politiker, talare och författare under antiken. Han levde mellan 106 och 43 före Kristus. Cicero var konsul och kämpade för att behålla republiken när Caesar och andra ledare skaffade sig alltmer makt. Han blev till slut mördad av sina motståndare.

Cicero är mest känd för att ha varit en ovanligt skicklig talare som var bra på att övertyga andra. Han talade dels i politiska debatter, dels i rättegångar där han försvarade oskyldiga personer. Cicero bearbetade sina tal och gav ut dem i böcker, och han skrev även tal som bara kom i bokform. Genom historien har många människor försökt lära sig att tala på samma sätt som Cicero.

Cicero skrev läroböcker i filosofi och retorik, alltså konsten att tala väl. Han tyckte att det var viktigt för en god talare att ha bra allmänbildning och goda kunskaper i filosofi. Dessutom skrev Cicero mängder av brev som finns bevarade och som handlar om allt från vardagsproblem till politiska frågor.

Cato d.y. (Maʹrcus Poʹrcius Cato), 95–46 f.Kr., romersk senator, sonsonson till Cato d.ä. Han kombinerade en strängt republikansk hållning med en stoisk filosofi och blev i senaten ledande för de konservativas kamp mot Caesars och Pompejus maktsträvanden; dessutom inskred han mot den utbredda korruptionen under valkampanjerna. Hans kompromisslöshet bidrog till bildandet av det första triumviratet 60 f.Kr. (Caesar, Crassus och Pompejus). Efter ett närmast påtvingat uppdrag på Cypern valde Cato vid återkomsten att stödja Pompejus i konkurrensen mellan denne och Caesar och medverkade till att Pompejus fick överbefälet inför inbördeskriget. Efter Pompejus nederlag vid Farsalos 48 ledde Cato sina trupper till Africa, nuvarande Tunisien, där han blev kommendant i Utica. För att inte falla i Caesars händer efter slaget vid Thapsus begick Cato självmord; efter sin död fick han ärenamnet Uticensis.

Cato blev sedan symbol för det republikanska motståndet mot Caesar, som till och med såg sig tvungen att utge en särskild skrift, ”Anticato”, för att motverka denna idealbild. I senare romersk tradition kom dock Cato att framstå som sinnebilden för en omutlig, orädd romare i kamp mot enväldet.

Caesars författarskap

Caesar var en framstående talare och en driven författare, vars språk tillsammans med uppfattats som normbildande för den högklassiska latinska prosan. Av hans skrifter är endast de bevarade som skildrar hans fälttåg i Gallien, Commentarii de bello Gallico (sju böcker), och inbördeskriget mot Pompejus, Commentarii de bello civili (tre böcker). Genom tillfogandet av en åttonde bok om det galliska kriget (av Aulus Hirtius) och böcker om de alexandrinska, afrikanska och spanska krigen (anonyma författare) har en sammanhängande skildring av Caesars krig 58–45 f.Kr. skapats. Böckerna om det galliska kriget, liksom senare biografier av Suetonius och Plutarchos, finns i svensk översättning.

Något om Rom och stadsstatens tillväxt

Vi måste återigen starta med det romerska riket…..en kort sammanfattning.

Republiken grundades då Roms sista kung Tarquinius Superbus störtades 509 f.Kr., och varade i över 450 år. Under senare delen av republiken fördes flera inbördeskrig, och epoken kan sägas slutar antingen i Julius Caesars mord (44 f.Kr.), slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller då Gaius Octavianus fick hederstiteln (27 f.Kr.).

Den romerska republiken kännetecknades av patriciernas (aristokratin) och plebejernas (”folket”) klasskamp. Republiken regerades av två valda konsuler under ett år. Deras viktigaste uppgift var att leda republiken i krig. Konsulerna valdes av senaten, som endast bestod av patricier. År 451 f.Kr. utfärdades de första skriftliga lagarna, som kallades de tolv tavlornas lag.

Den romerska republiken besegrade alla sina gamla fiender på den Apenninska halvön, och då Rom blev större fortsattes krigen mot länderna runt medelhavet. Efter de tre puniska krigen besegrades Karthago, och Rom underkuvade till slut alla sina fiender. Den snabba tillväxten och rikedomarnas ojämna fördelning orsakade inrikespolitiska spänningar, vilket ledde till blodiga inbördeskrig.

Romerska kejsardömet avlöste den romerska republiken genom Octavianus/ Augustus. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat.

Sedan romarrikets delning 395 e Kr efter Theodosius död har många stater i världen ansett sig vara arvtagare till romerska riket. Bysantinska riket kallade sig romerska riket. Karl den store lät sig år 800 krönas till romersk kejsare, och titeln kejsare har använts av andra riken som hävdar ett romerskt arv, bland annat tysk-romerska riket, tyska kejsardömet, Österrike, franska kejsardömet och ryska kejsardömet.

Romerska riket vid Cs födelse kring år 100 fvt.

Vid tiden för Cs födelse var den romerska republiken den enda återstående stormakten i medelhavsområdet. Det var kolossalt rikt och mäktigt och det skulle växa ytterligare och bestå under 500 år. Den ursprungliga italiska statsbildningen hade utvecklats till en supermakt genom erövringar, grekerna som tidigare betraktat romarna som barbarer av föga betydelse, fick nu finna sig i att tjäna under den nye härskarstaten.

Republikens struktur var så ordnad att ingen enskild individ eller samhällsskikt skulle kunna få ett avgörande maktinnehav, en garanti för att Rom skulle slippa revolter och inbördes stridigheter, något som hade hemsökt de flesta grekiska stadsstaterna. Samtidigt var strukturen löslig och anpassbar, rädslan för monarki var djupt rotad främst inom aristokratin som hade monopol på högre ämbeten. Makten var fördelad på institutioner där ämbetena, senaten och folkförsamlingen var de viktigaste.

Ämbetsmännen hade avsevärd makt, de högsta hade imperium, rätt att föra befäl i fält och utmäta rättvisa, allt under en begränsad tid på tolv månader. De högsta med imperium var de två konsulerna med militär makt och sex praetorer med lägre makt t ex för vägar, vatten.

Senaten bestod av ca 300 senatorer, de valdes inte utan blev inkallade av censorerna som genomförde folkräkning vart femte år. Senatorerna tillhörde riddarståndet, equites, ryttare, den rikaste jordägande klassen. Senaten sammanträdde under ledning av en ämbetsman.

Folkförsamlingen valde ämbetsmännen, fastställde lagar och skulle formellt godkänna krigsförklaringar och fredsfördrag. Alla vuxna män som var i Rom ägde rösträtt, de rikaste hade flest röster men de var ofta i minoritet. Trots det fick deras röster oftast utslag. Endast riddarna kunde göra politisk karriär, den egna karriären tillmättes stor betydelse vid val liksom ättens insatser för republiken. I de fall en person utan tungt vägande meriter blev vald till ett ämbete kallades denne för homo novus- uppkomling- ny man.

Under republiken (ca 500–27 f.Kr.) kunde ämbetsmän med imperium av senaten erhålla rätten att fira triumf. Då – och endast då – tilläts också beväpnade trupper att marschera in i Rom. I procession framfördes vagnar med exempel på krigsbytet samt tablåer eller målningar över segern. Därefter följde triumfatorns liktorer (rättstjänare) och han själv, iförd purpurfärgad toga och rödmålad i ansiktet (som Jupiterstatyn i templet på Capitolium), stående i ett fyrspann. Bakom honom skulle stå en slav som i hans öra viskade orden: ”kom ihåg att du är dödlig”. Därefter följde de förnämsta fångarna och slutligen hären. Processionen gick från Circus Maximus över Forum på Via Sacra och upp på Capitolium. Den avslutades vid altaret framför Jupiters tempel, där ett stort statsoffer utfördes.

Den Juliska familjen/ ätten

Caesar (Gaʹjus Juʹlius Caeʹsar), född 13 juli 100 f.Kr., död 15 mars 44 f.Kr., romersk fältherre och statsman. Caesar härstammade på fädernet från gens Iulia, en patricisk släkt som spelat en obetydlig politisk roll sedan mitten av 300-talet f.Kr., medan hans mor Aurelia (död 54 f.Kr.) och farmodern Marcia tillhörde politiskt ledande släkter inom den plebejiska nobiliteten. Caesars barndom karakteriserades dock av familjens återinträde i det politiska livet. En farbror blev konsul år 91, en avlägsnare släkting året därpå. Caesars far Gajus var praetor och ståthållare i Asia, men dog 85 f.Kr. utan att ha uppnått konsulatet. Av stor politisk vikt var också fastern Julias (död 68 f.Kr.) giftermål med Gajus Marius, sex gånger konsul 107–100 f.Kr. och till sin död år 86 den ledande företrädaren för popularpolitiken. Denna bakgrund – kombinationen av bördsstolthet (anspråk på släktens härkomst från Alba Longa, Aeneas och ytterst gudinnan Venus) och politisk radikalism (uppträdande som Marius politiske arvtagare) – skulle karakterisera Caesars karriär.

Caesar. En av de många porträttbyster av statsmannen som tillverkades under antiken, förvarad på Nationalmuseet i Neapel. I enlighet med dåvarande romerskt stilideal utformades flertalet Caesarbyster med siktet inställt på att förläna den avbildade ett såväl realistiskt som värdigt utseende. Bysten återger Caesars drag under hans sista år.

Ungdomsåren

Caesars ungdomsår inföll under 80-talets inbördesstrider mellan popularerna och Sulla. Han beskrivs (Suetonius) som reslig till växten och ljuslagd. Hans lemmar var välformade, ansiktet ganska fylligt, ögonen mörka och livliga. han hade en särpräglad klädstil, bar en egen okonventionell variant av tunika med fransar runt handlederna. Han avvek från mängden, var en riktig ”dandy”, han ansågs gå till överdrift i omsorgerna kring sitt yttre och la mycket pengar på det.

Han var minst sagt mycket aktiv i kärleksrelationer- erotiska bravaderna var många och omtalade. Han aptit på kvinnor var omättlig och erövringarna otaliga. År 84 gifte han sig med Cornelia (död 69 f.Kr.), dottern till Marius politiske efterföljare Cornelius Cinna. Cornelia födde honom dottern Julia (83–54), men giftermålet förde honom i konflikt med Sulla, som 82 f.Kr. med terror och massavrättningar återtagit makten. Trots påtryckningar från Sulla vägrade Caesar att skilja sig från Cinnas dotter och höll sig dold tills han utverkat amnesti. Caesar fann nu för gott att en tid hålla sig borta från Rom. År 81 följde han som stabsofficer ståthållaren Minucius Thermus till provinsen Asia, där han utmärkte sig dels diplomatiskt som sändebud till Nikomedes IV av Bithynien, dels militärt, bl.a. vid erövringen av Mytilene, där han tilldelades medborgarkrans för att ha räddat en romares liv. Under prokonsuln Servilius Vatia kämpade han mot sjörövare i Kilikien 78 f.Kr., men återvände efter Sullas död till Rom.

Politisk karriär och Triumviratet

De följande åren meriterade han sig politiskt som åklagare. Sina talanger som talare utvecklade han vidare genom att 75 bege sig till Rhodos för att studera retorik under den berömde Apollonios Molon, en resa som gått till historien genom den anekdotiskt utsmyckade skildringen av hans fångenskap hos de kilikiska sjörövarna. Caesars retoriska studier avbröts i förtid genom utbrottet av det tredje mithridatiska kriget 74, då han på eget initiativ begav sig till provinsen Asia för att organisera försvaret av dess städer. Trettioett år gammal valdes Caesar till innehavare av det första av de högre statsämbetena, quaesturen, som han beklädde 68 under ståthållaren Antistius Vetus i Spanien. Som curulisk edil 65 gjorde han sig känd genom storslagna festspel, finansierade med lån från Licinius Crassus. En viktig politisk framgång vann han två år senare, då han valdes till överstepräst (pontifex maximus) i konkurrens med den ledande optimatpolitikern Lutatius Catulus. Det är också nu han på allvar inträder i historien. Hans tidigare liv är känt främst genom en blandning av korta faktauppgifter å ena sidan och kraftigt anekdotiskt utsmyckade berättelser å den andra. I fortsättningen baserar sig vår kunskap på ett omfattande källmaterial, framför allt Ciceros tal och brev samt Caesars egna skrifter, men också en stor mängd yngre, berättande källor.

Under den avgörande senatsdebatten 5 december 63 f.Kr. (jämför Catilina) motsatte sig Caesar dödsstraff för de ledande Catilina-anhängarna och förespråkade att de skulle hållas i fängsligt förvar; på grund av sin försiktiga hållning har han ofta misstänkts för samröre med de sammansvurna. Dock förefaller det svårt att tro att Caesar nära höjdpunkten på sin karriär, just vald till pontifex maximus och praetor för 62, skulle ha eftersträvat politiska omstörtningar. Hans praetorsår avslutades av den s.k. Bona Dea-skandalen, då Publius Clodius anklagades för att förklädd till kvinna ha smugit sig in till en religiös fest ledd av Caesars hustru Pompeja – en skandal som fick till följd att äktenskapet upplöstes (”Caesars hustru får inte ens misstänkas”). Som ståthållare i södra Spanien 61–60 hade Caesar vissa militära framgångar men avstod från att söka triumf för att kunna ställa upp som kandidat i konsulsvalet för 59. Efter sin valseger ingick han på senhösten 60 en hemlig, privat överenskommelse om politisk samverkan med republikens mäktigaste män, Pompejus och Crassus – en överenskommelse som i modern historieskrivning går under namnet ”det första triumviratet” (en olycklig beteckning, då den antyder ett juridiskt jämställande med det av folkförsamlingen officiellt sanktionerade ”andra triumviratet”). Denna samverkan befästes ytterligare genom Pompejus giftermål med Caesars dotter Julia. Som konsul 59 kom Caesar i konflikt med sin kollega Calpurnius Bibulus. Trots dennes motstånd genomdrev han ett formellt erkännande av Pompejus nyordning av Sydvästasien samt en agrarlag, genom vilken bl.a. Pompejus veteraner fick jord i Campanien.

Något om Pompejus

Pompejus (Gnaeus [gnaiʹ-] Pompeʹjus, från 81 f.Kr. med tillnamnet Maʹgnus ’den store’), född 29 september 106, död 28 september 48 f.Kr., romersk fältherre och statsman.Pompejus tjänade i bundsförvantskriget 91–88 f.Kr. under sin far, konsuln Gnaeus Pompejus Strabo, och grundlade då också en livslång vänskap med Cicero. Efter faderns död anslöt sig Pompejus 83 till Sulla. Under kampanjer för denne i Nordafrika och på Sicilien blev han ryktbar som general. Han sändes 77 f.Kr. till Spanien mot Marius’ anhängare Sertorius och återkom segerrik 72. Två år senare blev han konsul tillsammans med Licinius Crassus; hans popularitet var nu mycket stor. Efter konsulatet drog sig Pompejus tillbaka. Hans tillfälle att återinträda som härförare kom 67 f.Kr. på grund av rikets behov av att avgöra kriget mot Mithridates VI i Mindre Asien samt att stoppa sjöröveriet i östra Medelhavet. I en dramatisk omröstning gav folkförsamlingen under våldsamt motstånd från senaten Pompejus enorma militära resurser för att lösa sjörövarproblemet.

På 40 dagar lyckades Pompejus rensa farlederna till Rom och driva piratflottorna tillbaka till Kilikien. Efter ytterligare tre månader hade han besegrat dem och var etablerad i Mindre Asien. Detta gav honom möjlighet att tilltvinga sig befälet mot Mithridates, som han under 66 och 65 f.Kr. besegrade. Han tvang även Tigranes av Armenien att bli Roms klient. Till detta kom organiserandet av provinserna Syria och Pontus et Bithynia, liksom erövringen av Judéen och insättandet av en lydkung där. Pompejus återvände till Italien 62 f.Kr. Senatens motstånd mot utdelning av mark som pension till hans veteraner framtvingade nu en politisk allians, ofta kallad ”det första triumviratet”, mellan Pompejus, Crassus och Julius Caesar. Caesar blev konsul och genomdrev jordutdelning till Pompejus soldater.

Under Caesars frånvaro i Gallien var Pompejus Roms mest inflytelserike politiker. Han fullbordade nu bland annat Roms första teater helt i sten. Samma år (55 f.Kr.) blev han åter konsul sedan triumviratet förnyats i Lucca; Caesars lön blev ytterligare fem år i Gallien. Ett kaotiskt politiskt läge gav Pompejus ensam konsulatet 52 f.Kr. En konflikt med Caesar utlöstes då denne provocerades att invadera Italien 49 f.Kr. Pompejus tilldelades diktatorsmakt av senaten, men tvangs av militära skäl att utrymma Italien och bege sig österut. Caesar följde efter och besegrade Pompejus vid Farsalos i norra Grekland 48 f.Kr. Pompejus flydde till Alexandria men mördades vid ankomsten av Ptolemaios XIII:s män.

Något om Crassus

Craʹssus (Maʹrcus Liciʹnius Craʹssus Diʹves), 115–53 f.Kr., romersk fältherre och statsman.Under inbördesstriderna år 85, som kostade hans far och bror livet, lyckades Crassus med knapp nöd rädda sig undan Marius anhängare och anslöt sig två år senare till Sulla. Han utnyttjade Sullas proskriptioner till att bygga upp en stor förmögenhet och ansågs senare som Roms rikaste man; han ägde silvergruvor och stora jordegendomar och spekulerade i husaffärer i staden Rom.

Crassus politiska karriär inleddes på allvar då han som propraetor 72–71 krossade Spartacus slavuppror, och han valdes till konsul för år 70 tillsammans med Pompejus – ett konsulat som fick stor politisk betydelse genom upphävandet av Sullas författningsändringar, varigenom bl.a. folktribunerna återfick sin tidigare makt. Crassus var censor år 65, men spelade i övrigt en begränsad politisk roll under 60-talet. Genom frikostiga lån skapade han sig dock nära förbindelser med Caesar, vilket ledde fram till det s.k. första triumviratet 60 f.Kr., en privat pakt mellan Caesar, Pompejus och Crassus i syfte att koncentrera den politiska makten i deras händer.

År 55 var Crassus för andra gången konsul tillsammans med Pompejus och fick därefter Syrien som provins, ett tillfälle som han försökte utnyttja till att uppnå militära framgångar motsvarande Pompejus och Caesars. Redan i slutet av sitt konsulsår gick han till oprovocerat angrepp mot partherna, ett företag som till följd av politisk och militär oskicklighet slutade med katastrofen vid Carrhae, där Crassus stupade med större delen av sin armé. Fältherren - ståthållaren

Efter beslut av folkförsamlingen tilldelades Caesar provinserna Gallia Cisalpina (nuvarande Norditalien) och Illyricum (nuvarande norra Balkanhalvön) med tre legioner på fem år; därtill lade senaten Gallia Narbonensis (nuvarande Sydfrankrike) med en legion. Efter ”triumviratets” förnyande i Lucca 56 förlängdes ståthållarskapet med ytterligare fem år. Med denna tid och ståthållarskapets civila och militära maktresurser till sitt förfogande lade Caesar grunden för sin fortsatta politiska karriär. Genom sällsynt militär begåvning och skickligt utnyttjande av motsättningar mellan galliska och germanska stammar utanför imperiets gräns förvandlade Caesar administrationen av en fredlig provins till ett militärt erövringståg med vittgående konsekvenser. I korthet kan Caesars erövring av det fria Gallien sammanfattas enligt följande: fälttåg mot helvetierna och sveberna under Ariovistus (58); erövring av nordvästra Frankrike och Belgien (57); krossandet av ett uppror i nordväst samt erövring av Akvitanien (56); de första fälttågen över Rhen och Engelska kanalen (55); det andra tåget till Britannien (54); den andra övergången av Rhen (53); nedkämpandet av det stora galliska upproret under Vercingetorix (52–51).

Caesar. Caesars fälttåg, från hans ankomst till Gallien 58 f.Kr. till den slutliga segern över Pompejus söner tretton år senare, är kända i relativ detalj, framför allt genom hans egna skrifter. Kartan framställer det egentliga erövringsskedet, avslutat av de militärt tämligen betydelselösa men psykologiskt viktiga övergångarna över Rhen och Engelska kanalen 55 f.Kr.

Caesar. Kartan skildrar de pacificeringsaktioner som följde på erövringen, inte minst nedkämpandet av det stora galliska upproret under Vercingetorix 52–51 f.Kr.

Caesar. Detaljplan över den avslutande belägringen av Alesia (skildrad i sjunde boken av Caesars ”De bello Gallico”), där Caesar genom att avskära gallernas provianttransporter tvingade Vercingetorix att kapitulera. och slutet på Triumviratet

År 50 började Caesar på allvar organisera det erövrade området men tillbragte också mycken tid i Gallia Cisalpina för att bättre kunna följa den politiska utvecklingen i Rom. Hans ståthållartid gick mot sitt slut. Visserligen hade han utverkat folkförsamlingens tillstånd att mot gällande regler söka konsulatet för 48 i sin frånvaro, men starka krafter verkade för ett återkallande av Caesar i förtid. I själva verket stod Caesars hela politiska framtid på spel. ”Triumvirerna” var inte heller till hjälp, sedan Crassus stupat 53 och Pompejus efter Julias död allt öppnare verkade för sina egna intressen. Den 7 januari 49 f.Kr. fastställde senaten ett datum före vilket Caesar måste lämna ifrån sig sina tio legioner, samtidigt som den trots folktribunernas veto proklamerade belägringstillstånd och gav Pompejus och konsulerna diktatoriska befogenheter. Caesars svar kom tre dagar senare genom övergången av gränsfloden Rubicon (, ”tärningen är kastad”). Det visade sig snart att senaten missbedömt såväl politiska sympatier som militära maktförhållanden. Inom ett par månader var hela Italien i Caesars händer, och den 17 mars avseglade Pompejus till Grekland. Caesar valde att inte följa efter. Först skyndade han till Spanien, där han besegrade Pompejus legater Afranius och Petreius vid Ilerda (2 augusti). På återvägen erövrade han Massilia (nuvarande Marseille) efter lång belägring. Tillbaka i Rom valdes han till diktator och sedan till konsul för 48.

Egypten och Kleopatra - diktatorn

Med Spanien, Gallien och Italien i säkert grepp gick Caesar över till Balkan (5 januari 48) och besegrade slutgiltigt Pompejus vid Farsalos den 9 augusti. Pompejus flydde till Egypten men mördades före Caesars ankomst dit i oktober. I Egypten blev Caesar indragen i tronstriderna mellan Kleopatra VII och Ptolemaios XIV. Han tog ställning för Kleopatra och belägrades länge i Alexandria av Ptolemaios, som han kunde besegra först i mars 47 sedan förstärkningar anlänt från Mindre Asien. Efter att ha insatt Kleopatra som drottning lämnade han Egypten, besegrade Farnakes av Pontos vid Zela (veni, vidi, vici, ”jag kom, jag såg, jag segrade”) och återvände i oktober till Rom.

Caesar segrade i mars 47 f.Kr. efter att förstärkningar anlänt från Mindre Asien.

Efter två och ett halvt års strider behärskade Caesar hela imperiet utom provinsen Africa (nuvarande Tunisien), där optimaterna samlat starka trupper. Sedan Caesar valts till diktator på ett år gick han i december 47 över till Africa och vann en avgörande seger vid Thapsus 6 april 46.

Caesar. Efter flera stridigheter i provinsen Africa vann Caesar en avgörande seger vid Thapsus 6 april 46 f.Kr.

Efter sin återkomst till Rom i juli firade han en storslagen triumf över Gallien, Egypten, Pontos och Africa. Han utsågs till diktator på tio år och intensifierade det organisations- och reformprogram som han inlett redan 49. Trots ytterligare ett års bortovaro från Rom (november 46–oktober 45) för att krossa motståndet från Pompejus söner i Spanien (segern vid Munda 17 mars 45), hann Caesar på avgörande punkter förändra Roms inre och yttre förhållanden och i många avseenden lägga grunden till de reformer som, om än ofta i annan form, skulle fullbordas av Augustus. Antalet högre ämbetsmän (quaestorer och praetorer) ökades betydligt. Senatorernas antal ökades från ca 600 till ca 900, vilket å ena sidan beredde plats åt många av de uppkomlingar som aktivt stött Caesar under inbördeskriget och å den andra ytterligare bidrog till att minska senatens auktoritet. En rad nya veterankolonier anlades, bl.a. i Korinth och Karthago. Municipallagen (Lex Iulia municipalis) gav en detaljerad konstitution åt Italiens, och senare hela imperiets, städer.

Den stora kalenderreformen 46 bringade ordning i det kronologiska kaos som länge varit rådande Julianska kalendern, julianska tideräkningen, gamla stilen, kalender enligt den reform som Julius Caesar genomförde 46 f.Kr.Den ersatte den tidigare romerska kalendern, som kommit i oordning, och ägde sedan bestånd i över 1 600 år, tills den ersattes av den gregorianska kalendern.

Den avgörande fördelen med den julianska kalendern var dess påtagliga enkelhet. Medan den romerska föregångaren var en lunisolarkalender, liknande den judiska, med alla de komplikationer som är förknippade med en sådan, var den julianska en ren solkalender där endast soldygnet och det tropiska året hade kalendarisk funktion. Månen och dess faser spelade inte längre någon roll. Längden av det julianska året fastställdes till 365¼ dygn. Avvikelsen mellan julianskt och tropiskt år blev därigenom endast ett dygn på 128 år. För att få varje år att omfatta ett helt antal dygn bestämdes att tre år i följd skulle innehålla 365 dygn och det fjärde, skottåret, 366.

Medan de flesta samhälleliga verksamheter världen över numera omfattar den gregorianska kalendern (i Sverige infördes den 1753), dröjer den julianska kalendern sig kvar inom vissa ortodoxa kyrkor, bl.a. den ryska; anhängarna kallas gammalkalendarister.Av den omfattande byggnadsverksamhet som Caesar förberedde på Marsfältet samt på Forum Romanum och i dess närhet hann ingenting över projektstadiet före hans död.

Caesar. Kartan ger en bild av inbördeskrigets utbredning över större delen av medelhavsvärlden. Under loppet av drygt fyra år (januari 49–mars 45 f.Kr) ledde Caesar sina legioner från Gallien i norr till dagens Tunisien och Egypten i söder, från det inre av Mindre Asien i öster till Spanien i väster. För överskådlighetens skull har vissa förflyttningar utelämnats, framför allt Caesars färd från Rom till Brundisium kring årsskiftet 49/48, hemfärden från Troja till Rom hösten 47 samt resan till Spanien 46/45 f.Kr.

Idus Martiae 44

Caesars uppträdande, som allt tydligare präglades av hans ställning som ensamhärskare, provocerade den republikanska adeln, däribland många av hans tidigare vänner. I början av 44 lät han sig utses till diktator på livstid, och vid Lupercaliefesten den 15 februari uppträdde han i kungaskrud med gyllene krans. Trots att han fann för gott att avböja det av Marcus Antonius framräckta diademet – en förhatlig symbol för kungaväldet – rågade detta måttet. Ett sextiotal senatorer sammansvor sig, och den 15 mars (Idus Martiae) mördades han vid ett senatssammanträde i Pompejus teater.

Något om Brutus

Bruʹtus, Marcus Junius Brutus, 85–42 f.Kr., romersk statsman.Efter faderns död år 77 leddes Brutus uppfostran av hans morbror, Cato d.y., som bl.a. skickade honom till Athen för filosofisk skolning. Från Cato hämtade han den aristokratiska ideologi och den moralism som skulle karakterisera hans politiska handlande och tillvinna honom eftervärldens beundran – men som inte hindrade honom att bedriva penningaffärer med ockerräntor.

År 58 följde Brutus Cato till Cypern, och 53 var han quaestor hos sin svärfar Appius Claudius Pulcher i Kilikien. Vid inbördeskrigets utbrott år 49 stödde Brutus Pompejus, trots att denne låtit avrätta hans far. Han deltog i slaget vid Farsalos 48 f.Kr., men benådades av Caesar, som sedan gynnade hans karriär: han blev praetor år 44 och avsågs bli konsul tre år senare. Sedan Caesar utsetts till diktator på livstid i februari 44, vände sig Brutus mot honom. Hans kontakter med de konservativa aristokratkretsarna hade förstärkts genom giftermålet med Catos dotter Porcia ca 45, och han blev en av de ledande i sammansvärjningen mot Caesar. Brutus var också handgripligen aktiv då Caesar höggs ned; att han efter dådet skulle ha fått höra diktatorns bevingade anklagelse (”et tu, Brute”) förefaller dock föga troligt. Efter mordet tvangs Brutus lämna först Rom, i augusti 44 även Italien.

I början av år 43 gav senaten honom kommandot över trupperna i de östra provinserna, men under sommaren svängde stämningen i Rom, och brytningen med senatsmajoriteten blev snart öppen. Sommaren 42 förenade Brutus sina trupper med Cassius. I november samma år besegrades han av Antonius vid Filippi och tog sitt liv.

Historisk betydelse

Caesars historiska betydelse är oomtvistlig, liksom hans militära och politiska begåvning. Hans ursprungliga ambitioner (envälde eller fortsatt aristokratisk republik) låter sig inte säkert fastställas till följd av den tvångssituation i vilken optimaterna försatte honom i januari 49. Samma oklarhet gäller Caesars långsiktiga mål vid slutet av hans levnad. Han tycks då ha betraktat enväldet som den enda realistiska lösningen, men hur detta envälde i längden skulle ha utformats är det svårt att göra sig en föreställning om. Principatet, den egenartade kvasirepublikanska monarki som senare skapades av Caesars systerdotterson och adoptivson Augustus, förutsatte i mycket Caesars insatser men skiljer sig av allt att döma på avgörande punkter från hans intentioner.