Creating the City Identity, Memory and Participation Conference Proceedings

Creating the City Identity, Memory and Participation Conference proceedings

edited by Pål Brunnström & Ragnhild Claesson Creating the City Identity, Memory and Participation Conference proceedings

edited by Pål Brunnström & Ragnhild Claesson Tack till Leif Ljungbergs stiftelse som genom ett generöst bidrag möjliggjort denna publikations tryckning och grafiska formgivning.

Titel: Creating the City. Identity, Memory and Participation. Conference proceedings Proceedings from the conference ‘Creating the City. Identity, Memory and Participation’ at Malmö University 9-10 February, 2017.

Print: Tryckservice, Ängelholm ISBN (pdf ): 978-91-87997-13-6 ISBN (tryck): 978-91-87997-12-9 ISSN: 1654-6881 Contents Introduction 7

Part 1: Authors Writing the City 17

Where have you been? Creating the city av Carolyn Steedman 18 Kvinnorna och den kluvna staden. Röster ur samtidens arbetarlitteratur av Anna Williams 45 Klass och kön i Stockholm omkring 1910. Martin Koch, Maria Sandel, Sigfrid Siwertz och Elin Wägner av Catrine Brödje 55 Maria Sandel och staden av Ewa Bergdahl 65 Interaktionen mellan storstadsmodernism och arbetarlitteratur 1927–1932: exemplet Artur Lundkvist av Per-Olof Mattsson 78

Part 2: History Writing and Narrating the City 97

Det ständigt nya arvet. Om nyttan av historiska minnen i Stockholm och Lüneburg av Heiko Droste 98 Fragment av stadens kulturarv av Kerstin Gunnemark 112 Historiebruk i Solas Karlstad. Nöjesliv och traditionsbildning längs Rännan av Peter Olausson 120 Vem tar plats? Normkritiska perspektiv på lokalhistoria av Elisabeth Högdahl & Anja Petersen 139 ”Platsen för industrialismens drama”. Om Söder i Helsingborg och bokverket Svensk stad av Karin Gustavsson 160 (Re)constructing identity through the past: the memories of Stalinist purges in Moscow. Identity construction on the verge of memory and heritage av Olga Zabalueva 179 “Vyborg is ours”. The collective memory of a lost Finnish city av Chloe Wells 194

Part 3: Transforming the City – Planning and Redevelopment 217

Minnet av Kiruna. Tid, historia och representation av en stad i omvandling av Johanna Overud 218 Omvandling av industriområden. Minnen och verksamheter av Eva Dahlström Rittsél 237 Åldrade världar eller framtidens urbana tillgångar? En studie längs Göteborgs industriella älvstrand av Gabriella Olshammar 254 Från 1500-talets Nya Lödöse till 2000-talets Gamlestaden. Ny identitet från gammalt material? av Mattias Öbrink, Ivonne Dutra Leivas & ChristinaToreld 289 Equality in Death. Sigurd Lewerentz and the Planning of Malmö Eastern Cemetery 1916–1973 av Ingrid Campo-Ruiz 299

Part 4: Counter-Narratives and Spatial Practices for Change 301

The narrative battle of Jerusalem. Analysing the politics of place-making in a contested city av Ann-Catrin Kristianssen 302 New collective identities and alliances. A study of activism in Möllevången, Malmö av Christina Hansen 329 Vad är den svenska modellen? Socialdemokratisk historieskrivning i den samtida “tiggeridebatten” av Erik Hansson & Maria Persdotter 343 Contentious Politics and the Welfare State. Squatting in Sweden 1968–2016 av Dominika V. Polanska 363 Stockholm av Jenny Wrangborg 386 Graffiti. Urbana platser och norrländsk natur av Anja Örn & Tomas Örn 388 “Keep Fighting Malmö”. Graffiti and the negotiations of interest and control at Open walls av Erik Hannerz & Jacob Kimvall 395 “We are favela”. An ethographic account on the production of identities, cultures and places av Vinícius Zanoli & Rubens Mascarenhas Neto 421

Part 5: Museum Work – Top-Down and Bottom-Up Perspectives 441

Museums need to stop being dinosaurs av Carlos Tortolero 442 The Museum of Movements. Presenting the results of a feasibility study and introducing the next step av Fredrik Elg 459 Bland kaféer, bordeller, parker, skyltfönster och kök. Mångdimensionella vandringar i stadens rum av Karin Carlsson & Rebecka Lennartsson 472 Communicating Migration History. The House of Emigrants, Gothenburg av Lars Hansson 487 Part 6: Inquiring and Collecting – Methods of Understanding the City 497

Ethnography on inter-ethnic encounters av Tiina-Riitta Lappi & Pia Olsson 498 How to Collect Radical Political Material in the 21st Century. A Project in the City of Malmö, Sweden av Fredrik Egefur 516 Platsverkstan – Berättelser om Märsta av Annelie Kurttila 523 Planning Culturally for Equitable Cities av Lia Ghilardi 529 Mapping Memory Routes. A Multisensory Approach to Migration Heritage and Urban Studies av Alda Terracciano 538 Hemlös i Helsingborg av Birgitta Witting 548

Part 7: Non-profit Associations and Patrons as History Making Actors 565

Utmaningen att arbeta som en ideell organisation i dagens samhälle. Exemplet Malmö Förskönings- och Planteringsförening av Inger Lindstedt 566 Ideella föreningar som näring för skapandet av goda samhällen. Öresundsregionens mecenater – Aktörer, interaktion och kontexter av Kjell Å Modéer 581 Hembygdsförening i storstad. Malmö Fornminnes- förening/ Malmö Kulturhistoriska förening av Göran Larsson 591 Author presentations 598 Introduction

Cities are places of constant contradictions – on the one hand culturally rich and diverse places with interesting entanglements of social and spatial relations, on the other hand sites of inequality, segregation and conflict. There are obviously various and sometimes opposing understandings, narrations and representations of a city. From an urban history perspective, it is adequate to critically ask: how do history-making and representations of a city’s past contribute to create cities and trajectories of urban development? To understand this, we need to pay attention to how urban phenomena are historicised, categorised, preserved and used in official history, and in urban planning. How cities are narrated and projected will influence what kind of city it is possible to imagine, what is understood as problematic, and consequently how and for whom cities are planned and developed.1 This correlation between history and future-making places questions of power at the centre of urban history and development. The question of The Right to the City has since the 1960s been widely addressed by urban activists, NGO:s, public institutions and academia. From Henri Lefebvre’s radical concept expressed in 1968, as “a demand for a transformed and renewed access to urban life”,2 of rights to urban life for all; through acts of land appropriation by dispossessed citizens; human rights struggles for equal representation across class, gender, race and sexuality; to more moderate municipal inclusion agendas – The Right to the City concept has come to encompass a variety of intentions and perspectives on right claims, lately also seen reduced to a watered down slogan.3 Howev- er, we think there are very interesting perspectives and insights to be gained from using the concept as a starting point for a renewed debate. Whether with an egalitarian or more distributive approach, questions of how rights relate to urban space are not fixed or uncon- tested but have to be constantly practiced and critically exercised to make rights matter, and to advance social justice.4 We believe that the fields of urban history and cultural heritage need to be further included and problematized in such debates and inquiries. It is crucial to discuss how history-making and narratives of the past play

CREATING THE CITY 7 a role in the way perceptions and ideals of cities and citizens are portrayed, understood and legitimatised in the present. An obvious example of why this is important is the way populist movements use idealised and homogenised narratives of the past to forward a political agenda whose impact on democracy and justice can be disputed. This anthology has its origin in the conferenceCreating the City. Identity, Memory and Participation, in Malmö, Sweden, 9-10 Feb- ruary 2017,5 arranged by the Institute for Studies in Malmö’s His- tory (IMH) – a research institute affiliated with the Urban Studies department at Malmö University. The conference gathered scholars from various disciplines, such as history, anthropology, literature, geography, sociology, political science and media and communication; and practitioners as archive and museum professionals, urban planners, architects and artists. With a mix of Swedish and international participants, approximately 90 presentations were organised in thematic sessions. The anthology comprises of 38 texts (chapters), written in English or Swedish, each correlating to individual presentation at the conference. The texts, we believe, all engage in urban history, life, politics and governance in ways that can be related to The Right to the City concept, even if the authors themselves do not use this concept. They do however interrogate related questions such as: Who are represented by a city’s official history and mediated collective memory, and who are excluded? How are city identities created and marketed – and for whose benefit? What forms of struggles and resistance are created to challenge dominant histories, and whose dreams and utopias are expressed in municipal visions for urban futures? From different perspectives, the authors discuss and problematize these and similar issues, some through case studies of specific places, others through literature and document studies. Several authors interrogate and discuss power relations in connection to class, gender or racialisa- tion. The examples in the texts are drawn from cities and towns in Sweden, Finland, United Kingdom, Germany, Russia, Israel/Pales- tine, Brazil and USA. The 38 chapters are organised in seven thematic parts, correlating to different session themes at the conference. The first part is Au- thors Writing the City starting with the conference keynote speech

8 INTRODUCTION by Carolyn Steedman, Professor Emeritus in History at Warwick University in England. In her text, Steedman follows Mary Woll- stonecraft's travels in the 1790s in Sweden and Norway, as well as Thomas Malthus' travels a few years later, discussing their respectively different approaches and observations, of towns and countryside they visit and of people they meet. Following is three chapters on working class literature, gender and the city, the first being Anna Williams who discusses how contemporary Swedish female novelists express gender and class in urban space. Catrine Brödje, in her study of four Swedish novels from 1910s, finds gendered differences in both the way the protagonists live their urban lives, and the way the four novelists depict men and women. Ewa Bergdahl sketches the life and authorship of Maria Sandel whose books are set in the time and environment of Sandel’s own life – in an industrialised Stockholm in the beginning of the 1900s. The first part ends with Per-Olof Mattsson’s text on how Swedish working class literature interacted with metropolitan modernism around the 1930s, showing how the industrial and modern city as a literary object were em- braced by the author Arthur Lundkvist and several of his contem- poraries. In the second part, History Writing and Narrating the City, the authors analyse and discuss how historical data, mediated texts, and architectural descriptions become official city narratives. The part begins with Heiko Droste’s text on creating and maintaining chronicles and myths of a city, with the town halls of Stockholm and Lüneburg as examples. Kerstin Gunnemark has focused on a more peripheral urban phenomenon, and studied historical awareness and local concerns amongst residents in a 100 year old suburban area of detached family houses in Gothenburg. Peter Olaus- son shows how narratives of the past are used in the marketing of Karlstad, and how history and myths are maintained in urban space through public signs and symbols. Following is two chapters on history making with Helsingborg as example, the first by Elis- abeth Högdahl and Anja Petersen on critical analysis of gendered norms in reiterations of city narratives. In the next chapter, Karin Gustavsson shows how the influential work “Svensk stad [Swed- ish City]”, published in two volumes 1950-1953, have impacted on

CREATING THE CITY 9 understandings of Helsingborg’s history, and discusses the work’s influence on perceptions of spatial divisions in the city. In following chapter, Olga Zabalueva presents official and countering narratives of Russia’s political history, and the role of Moscow as a place for national commemorative practice. Zabalueva gives example of both revisionist museum representations and grass roots’ memory initiatives. In the last chapter of this second part, Cloe Wells discusses young Finns’ feelings of loss in relation to Vyborg in today’s Russian Karelia – a city that through territorial struggles has alternately belonged to Sweden, Finland and Russia since medieval times. The third part, Transforming the City – Planning and Rede- velopment, focuses on what role depictions and representations of a city can play in urban planning, building and regeneration. First is Johanna Overud’s study of how gendered and racializing representations of the mining town Kiruna’s history are passed on in the making of new Kiruna, as the town is moved a few kilometres (due to major cracks in the rock beneath the city). Eva Dahlström Rittsél shows how conceptions of preservation and cultural heritage in the context of inner city industrial areas have changed since the 1970s, with examples from redevelopments in Stockholm. Gabriella Olshammar has studied the Ringön harbour in Gothenburg, and elaborates on its present and future relevance and resilience using the concept “urban glue”, and an image of “the end of the world”. In next chapter, the three archaeologists Mattias Öbrink, Ivonne Dutra Leivas and Christina Toreld describes their pedagogic work alongside their excavations in Nya Lödöse – the medieval town underneath eastern parts of present day Gothenburg – in conjunction with a large infrastructure transformation. This part ends with a summary of a text by Ingrid Campo-Ruiz, who has studied notions of “equality in death” when Malmö Eastern cemetery was built in beginning of the 20th Century. The authors in part four, Counter-Narratives and Spatial Prac- tices for Change, present studies of strategies and approaches to disseminate or challenge public city narratives, in relation to citizenship and distribution of urban space. In the first chapter, Ann-Catrin Kristianssen analyses Israeli narratives of Jerusalem, as they appear in statements of Israeli policies, public affairs and

10 INTRODUCTION visionary documents, and in relation to the Israeli-Palestinian conflict. Christina Hansen follows with a chapter on local activism in Möllevången, Malmö, where she studied what activism might mean for migrants’ emplacement in a new place, like activities of challenging an anti-immigrant rhetoric in public discourses on migration. In the next chapter, Erik Hansson and Maria Persdotter discuss a recent (and still ongoing) “begging-debate” in Sweden about so called EU-migrants’ right to beg in public urban space. Hansson and Pers- dotter show how the debate exposes paradoxical moral positions in Social Democratic politics and in discourses of the People’s home (Folkhemmet) and the Swedish Model concerning citizenship and solidarity. In the following chapter, Dominika V. Polanska sketches the history of squatting in Sweden from the 1960s until today, with examples from various towns and cities. She presents a typology of motivations for squatting, and discusses how these motivations have changed over time. Hereafter follows the poem “Stockholm” by Jenny Wrangborg, who gave much appreciated recitations in the evening of the conference. The next two chapters concern politics and practices of graffiti. The first by Anja and Thomas Örn on how graffiti may appear in, and reinterpret, “in-between spaces” in Stock- holm, Kiruna and Luleå. The second by Eric Hannerz and Jacob Kimvall on the role of open (legal) graffiti walls and negotiations of urban space, exemplifying with an open wall in Malmö. This part ends with an ethnographic study by Vinícius Zanoli and Rubens Mascarenhas Neto, who have explored processes of place making and identity production in Campinas in Brazil. Zanoli and Mascar- enhas Neto discuss how a black LGBT community group give new meaning to urban places through drag performances, while simultaneously challenging what “black culture”, “LGBT culture” or “favela culture” might mean. The fifth part called Museum Work – Top-Down and Bot- tom-Up Perspectives gathers four texts, all by museum professionals. It begins with the conference keynote speech by Carlos Tortole- ro, President and Founder of the National Museum of Mexican Art in Chicago, USA. With esprit and humour, Tortolero gives accounts of the work and joy of managing and developing the museum since the start in the early 1980s. This involves being strongly embedded

CREATING THE CITY 11 in the local Latino community, establishing national and transna- tional partnerships, and overcoming discriminating hinders. The focus is on making exhibitions appealing to all and not just to a cultural elite, and always having free entrance. The following chapter is by Fredrik Elg who describes the municipal process of establishing a new National museum in Malmö – The Museum of Movements – which will focus on democracy and migration. Various stakeholders as NGO:s, activists, heritage experts, politicians and researchers have been invited to the process. Thereafter Karin Carlsson and Re- becka Lennartsson present a project at Stockholm City Museum on gendered space and gendered representations in museums. They discuss how to contextualise documents, photos, film, and objects to make data and historic contexts multidimensional and accessible to both the public and to researchers. As examples of gendered urban space, they discuss kitchens, cafés, brothels, storefronts and parks. Lars Hansson ends this part with a chapter on the Museum of Migration in Gothenburg, focusing on the museum’s pedagogic challenge of communicating knowledge and experiences of migration. At the core of the museum is a commemoration of the migration of one million Swedes to USA from Gothenburg (which was the largest emigration port in Sweden) around the turn of the 19th Century. In part six, Inquiries and Collecting – Methods of Understand- ing the City, the authors give accounts of methodologies and methods to approach and investigate social life in an urban spatial context. First out is Tiina-Riitta Lappi and Pia Olsson who describe their process of making a research design for the project “Shared Cities” – an ethnographic study of how “inter-ethnic encounters” interact with urban space in Helsinki and Vantaa in Finland. Fol- lowing is Fredrik Egefur’s chapter on the labour movement’s archive in Skåne, and the project and challenge of collecting material from activist groups who themselves have no routines of archiving their material. Anneli Kurttila presents the Stockholm County Mu- seum’s initiative of a “place workshop” – a platform for dialogues on place, history and urban planning, where citizens, heritage professionals and local associations can meet. Kurttila exemplifies with a place workshop in Märsta, on the outskirts of Stockholm. Lia

12 INTRODUCTION Ghiraldi discusses cultural mapping and planning as participative tools for engaging local communities in urban development. Alda Terracciano presents an experiment with digital mapping for capturing memories and sensory perceptions in relation to urban space – a work that she has elaborated on in Golborne Road in London. The last chapter in this part is by Birgitta Witting who describes the documentation project “Homeless in Helsingborg” which she conducted at Helsingborg museum in 2015, resulting in an exhibition. The photographer Anna Bank was part of the project, and some of her photos are reproduced in the chapter, for which we are very grateful. The seventh and final part, Non-Profit Associations and Pa- trons as History Making Actors, consists of three authors who discuss the influence of local non-governmental groups, patrons and their alliances, for the development of Malmö and the surrounding environment. The first chapter by Inger Lindstedt describes the development and relevance of Malmö Förskönings- och Planter- ingsförening (the Society for the Preservation of Cultural Heritage and Green Parks), established in 1881 and still active. In following chapter Kjell Å Modeer gives an account of patrons in Malmö and Copenhagen from the late 19th to mid 20th Century, focusing on their investments in culture and publishing enterprises in the Öresund region. This final part ends with a text by Göran Larsson, former director of Malmö Museum. Larsson reflects on the activities and importance of the independent Malmö Kulturhistoriska förening (Malmö’s Association for Cultural History), established in 1909. The association has since contributed to the making of Malmö’s official history through forwarding collections to the municipality, publishing a local history journal, and arranging actions for the preservation of historic buildings.

The way the 38 texts engage in urban history and making of cities are of course not limited to the theme of each part. On the contrary, the texts all present and discuss topics and perspectives touching upon several of the themes. We believe the dynamics of the conference regarding scholarship, profession and language, as well as perspectives, theories, methods and scopes, comes through in this

CREATING THE CITY 13 collection of texts. In particular, we want to highlight the contributors’ critical perspectives on urban history and urban development, and how they engage in equality, justice, democracy and public participation. Our ambition is to encourage further discussions on how urban history relates to contemporary urban social life, politics, planning and development, and to aspects of Creating the City – as it is expressed in the title. Finally, we hope these texts taken together demonstrate the fruitfulness of meeting in conferences, seminars and workshops across disciplines and professions, where practitioners and scholars can meet to reflect on each other’s work. One aspect of creating the city can actually be to create opportunities like these, for interro- gating mutual and complex challenges of urban history and urban futures together.

Pål Brunnström and Ragnhild Claesson Malmö in February 2019

14 INTRODUCTION Notes

1. Massey, Doreen (2005) For Space. London: Sage. Sandercock, Leonie (2003), "Out of the Closet: The Importance of Stories and Storytelling in Planning Practice." Planning Theory & Practice, 4 (1):11-28. 2. Lefebvre, Henri (1996 [1968]) “The Right to the City”, Kofman & Lebas, Writings on Cities. Cambridge: Blackwell 3. Harvey, David (2009 [1973]), “The right to the city”, Social Justice and the City. Athens: University of Georgia Press. Mayer, Margit (2009), “The ‘Right to the City’ in the context of shifting mottos of urban social movements”. City 13 (2-3): 362-374. 4. Mitchell, Don (2003), The Right to the City: Social justice and the fight for public space. New York: The Guilford Press 5. See conference programme: https://www.mah.se/upload/Forskningscen- trum/IMH/creating-the-city-program_final.pdf

References

Harvey, David (2009 [1973]), “The right to the city”,Social Justice and the City. Athens: University of Georgia Press. Lefebvre, Henri (1996 [1968]) “The Right to the City”, Kofman & Lebas, Writings on Cities. Cambridge: Blackwell Massey, Doreen (2005) For Space. London: Sage Mayer, Margit (2009), “The ‘Right to the City’ in the context of shifting mottos of urban social movements”. City 13 (2-3): 362-374. Mitchell, Don (2003), The Right to the City: Social justice and the fight for public space. New York: The Guilford Press Sandercock, Leonie (2003), "Out of the Closet: The Importance of Stories and Storytelling in Planning Practice." Planning Theory & Practice, 4 (1):11-28.

CREATING THE CITY 15

Part 1: Authors Writing the City

CREATING THE CITY 17 Carolyn Steedman1 Where have you been? Creating the city

Who built the seven gates of Thebes? The books are filled with names of kings. Was it the kings who hauled the craggy blocks of stone? And Babylon, so many times destroyed. Who built the city up each time? In which of Lima’s houses, That city glittering with gold, lived those who built it? In the evening when the Chinese wall was finished Where did the masons go? Imperial Rome Is full of arcs of triumph. Who reared them up? Bertolt Brecht, ‘Fragen eines lesenden Arbeiters’ (1935); “A Worker Reads History” (1947), Compact Poets: Bertolt Brecht, Denys Thompson (ed.), 1972.2

‘The Worker Who Reads‘ asks the questions that every social historian must ask when thinking about the creation of cities. They may be thinking about land acquisition and architectural plans, exca- vation and building works, bricks and mortar, the instructions is- sued to the stone-masons and the carpenters; but they must still ask about the labourers who hauled the craggy blocks of stone. Only then, when we’ve wondered about where and how the workers lived, and about their families, and their life off the building site, can we ask about the other ways in which cities are made, or created: in people’s minds, out of their imagination and experience of all the other places, including cities, that they have known. This chapter focuses on the way Mary Wollstonecraft (1759-1797) created Goth- enburg (and many other Nordic cities and towns) during her Scan- dinavia tour of 1796.3 Then for comparison, we briefly follow an

18 STEEDMAN equally famous English traveller to the North to consider further the perspective of writers and the role of audiences, readers and re- cipients, in imagining the city. Between May and August 1799, the Revd Thomas Robert Malthus, the already-famous, though not yet notorious, author of the Essay on the Principle of Population (1798) made a tour of Denmark, Sweden and Norway. He was accompanied by three others–a good friend and two acquaintances–and often by local men taken into the group’s employ as guide, interpreter and servant. The first edition of Malthus’s Essay had been out for a year; in the second, much revised and enlarged edition which appeared 1803, Malthus used much of the statistical, economic, and sociological material collected during the 1799 trip.4 His manuscript travel diary surfaced in the 1960s–or at least the volume describing the party’s travels in Denmark and Norway surfaced. It included the journey from England to the Hamburg and Kiel region of northern Germany, through Denmark and up the Swedish coast to Norway, in June 1799. The diary detailing the second and much more extensive visit to Sweden made on the friends’ return in Au- gust, has disappeared.5 Some ten years after their visit, Malthus lent the volume of the second Swedish journal to one of his former travel companions for the compilation of his own memoirs; it was not returned, and appears completely lost.6 Nevertheless, when Mal- thus still had the volume in his possession, he used some of the lost Swedish material in the revised editions of the Essay on Population. Beginnings

The Conference that gave rise to this book was planned to address urban history, keeping in mind questions of identity, memory, and participation in city life. We would be discussing rights to the city: the right to be there, in the first place; the right to define the city’s identity. But if we consider cities in a world-historical perspective, or even simply in the perspective of The North, over the last five hundred years, we see that although millions have inhabited them, very few have been in a position to either make a city’s identity or make their own, out of a city, not only because their stories are not recorded in a vast urban literature, but also because we simply don’t know about those people: the workers; the people who hauled the

CREATING THE CITY 19 craggy blocks of stone to make a city. That proposition gives enormous power to the historian, to articulate, or make (or make-up) the identities of those in the past who may not have thought about their own lives in that way, at all. And who is doing this ‘considering’? This finding of stories important or not important? Are we talking about town elites in – say – Gothenburg, or Paris, or Birmingham, in – say – 1750? Those elites knew themselves to constitute the story of the city, but they did not know the stories of the poor who built their houses, made the furniture for their many rooms, kept them clean and tidy and waited upon them in their dining chamber. For the elites who knew themselves as citizens, street traders and servants, immigrants from the countryside and poor children begging, simply did not have a legible story of the city or of themselves except one of poverty, indigence, and criminality; or, a story of how they burdened the city’s governors, magistrates and taxpayers with their perpetual demands for relief, of some sort or other. Or maybe we are talking about historians looking at the records the city man- agers left behind; about historians who find themselves only able to tell the stories of poor citizens through the records created by elites? To think the city, historically-speaking, you must consider all those people who were not its citizens, and all the ways cities divide people from each other, spatially and in terms of status and class. South of the river

We were to talk then, about issues of power and identity in urban history, in relation to class, gender and ethnicity. To even start thinking about those questions I fell back on my own experience of cities, and my experience of historical subjects in their relationship to cities. I am briefly, and by way of introduction, my own historical example. ‘Strange, isn’t it, how much of London still lies south of the river’ remarks one of the characters in Norman Collins’ novel London Belongs to Me (1945).7 I read it in 1959 when I was twelve years old. I read it in London, where I was born, and particularly enjoyed its setting in South London, where I lived. I already knew that North London, over the River Thames, was the ‘proper’ city, the real one, where novels were set and on which the newspapers reported. Things didn’t happen here; not in South London’s endless

20 STEEDMAN Left: Mary Wollstonecraft. Portrait by John Opie, oil on canvas, circa 1797, © National Portrait Gallery, London. Wollstonecraft (1759-1797) authored The Vindication of the Rights of Woman, 1792. Right: Map of Mary Wollstonecraft’s Scandinavian Journey. Wikimedia commons.8 streets. I haven’t read London Belongs to Me since (not even for the Conference), but I have remembered from the day I finished it in 1959, a certain ‘London-belongs-to-me’ feeling. A thousand times, I have stepped off the train from Coventry (in the West Midlands) at London’s Euston Station, walked out into the thundering traffic of the Euston Road, the purposeful crowd, the air full of promise and menace, and thought: this is my city; I know how to walk these streets; I was born here; I know it: London belongs to me. Which it doesn’t, for I left the city of my birth at the age of eighteen and have never lived there since. And I find that the feeling doesn’t come when I take the train from Leamington Spa (also in the West Midlands) where I now live, to London Marylebone Station. From Leamington Spa to London Marylebone there is a quick journey through salubrious countryside to an elegant railway station. Maybe you need the full-on urban dereliction of the Euston Road to retrieve that London-belongs-to-me feeling; maybe you need the dirt, the smell, the press of people, eight million stories in the naked city,

CREATING THE CITY 21 insistently pressing their concerns upon you, all different, all the same.9 The feeling never comes when I step off the train at Maryle- bone Station. And thus to the second reaction to stepping of the train, no matter which North London terminus I arrive at. It contradicts the first, and I have learned it from seventeenth- and eighteenth-century trip-through-town literature. It’s the nagging anxiety that, worse come to worst, you couldn’t walk out of it, couldn’t walk out of Lon- don as you could walk out of Birmingham or Bristol, then and now. People crashing into you with nary a sorry and volatile temper, as observed in countless city-satires of the eighteenth century. Many of those London-life satires featured a country booby just arrived in the city and suffering sensory overload; the country booby was there for the entertainment of those in the know: the citizens of London.10 But there’s never really a laugh to be had, in any of that so-called city-satire literature, because it instructs you to sneer at the habits and manners of the low, doing away with any fun you–or they–may possibly have (or may have had). I am now that country booby: I have made my choice; I do not belong to London–and it doesn’t belong to me. My second source for thinking about cities and ideas of the city, then and now, is through my experience of Joseph Woolley, the Nottinghamshire stockingmaker whose diaries form the basis of An Everyday Life of the English Working Class.11 His experience of Not- tingham, as far as it can be retrieved, was important for my book. Joseph Woolley (c. 1770-1840) lived in the framework knitting (stocking making) village of Clifton, some three miles south west of Nottingham. Using English-English, my definition of ‘city’ is an elastic one. Nottingham was not a city at the beginning of the nineteenth century; city status was bestowed as part of Victoria’s Dia- mond Jubilee celebrations, in 1897. But never mind that: in 1800 it had a population of about 29,000; it was the county town and administrative centre of the county of Nottinghamshire and, with the surrounding country districts, the epicentre of the nation’s stocking manufacture. ‘A fashionable, elegant town’ writes one economic historian of the region on its modern-day website.12 ‘The situation is not exceeded by any in England, and in the principal streets are

22 STEEDMAN many fine houses ... The streets are broad and open and well paved ... it even exceeds imagination’, said a 1771 visitor, also pointing out that ‘the town is a county of itself ’; that besides being the seat of county government, it was also ‘governed by the mayor’, and possessed its own magistracy, many Justices of the Peace ( JPs) being appointed from among its numerous aldermen who were also, often, major merchant-manufacturers in the knitwear industry.13 These factors were important for the way in which Joseph Woolley wrote up his friends and neighbours when they had all been in Nottingham. Woolley walked into Nottingham every Saturday night of his diary-writing years (1801-1815), most likely to deliver the stocking-shapes he had knitted to a middleman hosier along the way; to get shaved and spruced up, read the papers at the barbers, and for his own Saturday Night Out. What else he did in Nottingham, I do not know, though his accounts for monies spent in the town are punctuated with ‘spent foolishly‘. He wrote several vignettes of dead-drunk Clifton women vomiting in Nottingham gutters, and of Clifton husbands and wives having a right set-to on market day. These scenes could have been written about Clifton village incidents; the city-setting makes very little difference to their telling. And in fact it was not a Saturday night that produced his finest satiric set piece, in which he was highly amusing in describing the stratagems of young men seeking out sex in the city. In August 1805 two of his Clifton friends went to Nottingham Races, as did he. A few weeks before, his friends had ‘baught a List of the Spoarting Ladies’; lists of prostitutes working provincial race meetings were widely available from at least the middle of the eighteenth century.14 ‘Att night they agreed to Go and See too of them’, continued Woolley; ‘they were to meet at Such a place at such a time’. But one of them met up with ‘an old Companion from mans- field’ and went off with him to a village feast outside the town, leaving Thomas Langford (the Clifton Coach and Horses landlord’s son and also a stocking-maker) whom he had arranged to meet ‘wating and havering about till verey Late at night and then was forst to come home by him Self Like a fool as he was ... daming and Swa- reing because he was dispointed of is miss and Company too on the rode’. Undeterred, the lads were back the next day with a different

CREATING THE CITY 23 strategy. Woolley saw them arm-in-arm at the race course, flaunting themselves around ‘Just Like Some people of vast Great property and ... above Speaking to their betters So I Leve you to Gess if they would Spek to their infearers’. When they’d splendoured their way around the racecourse (without being taken any notice of by anyone, Woolley drily noted) they ambled off to a public house, where ‘fop Like they strutted and splanded about to show themselves till the sober part of the Companey was quiet Sick to see them’. Then the fine ‘Jentlemen must Go to the play’. Bustling up to the gallery in fashionable disarray, ‘their hats Set in Stile’, waistcoats unbuttoned to show the neckerchiefs they ‘had stuck in their besoms to make them Look Like a fann tale pidgeon’, they appeared to have forgotten the sporting ladies, and even the strategy of attracting some girls by their display. After all, said Woolley, they were just a ‘Sto- kenor and Cobbler’ and everyone knew it, despite the gloves ‘which they wore for fear people Should know their profession and for fear that the Ladies should be frited at their Coars bare hands’.15 The Boys (and Woolley) knew all about the fashion-clothes of the Lon- don fop–that is the taken-for-granted of his commentary.16 A regular, twice-daily mail coach ran between London and Not- tingham even on a Sunday, carrying among many other cultural products, books, pamphlets, prints and magazines, to stock Not- tingham’s five bookshops. Woolley belonged to a Nottingham circulating library; he bought many cultural products in the town; he took part in what were called the political ‘papers wars’ in the lead- up to the 1803 Nottingham election, spending 2s 2½d on pamphlet material. Here are some indications of how Woolley’s writerly imagination was formed. But the town of Nottingham–the city–did something more to his vision of it. Certainly, he did not need to be in Nottingham to see with a satiric eye; but the wide expanses of Nottingham Race Course provided a perspective on the fops and fools parading around it. The interior of an eighteenth-century theatre afforded view not only (not primarily) of the harum-scarum enacted on the stage, but of the audience, its comings-and-goings, a thousand little scenes enacted in the aisles, the pit, the staircase up to the gallery, especially if the gallery was where you were watching, as Woolley was in August 1805. Such sites of sociability were

24 STEEDMAN architecturally and topographically arranged to provide perspective on la passagiata; and we should say ‘perspective’ not ‘distance’, for the Boys were Woolley’s mates, his neighbours, on whom he frequently passed wry, almost-affectionate, comment. But here, now, the wide open spaces of Nottingham, its high pavements and public squares, allowed him to look for longer and tell a more sustained tale. The city allowed him to expand his skills as a writer. Nottingham exercised my imagination, as it did Woolley’s between 1800 and 1815. Away from London, to the North

I have never willingly written about London as a historian: it is so a-typical; its structure of government and social structure, its population, its economy, have never raised compelling, or even interesting, historical questions for me. London exerted its gravitational pull when I encountered the anonymous Low-life: Or, One Half of the World Knows not how The Other Half Live (1750?, 1752, 1764).17 This is an extraordinary, dream-like survey of what took place, one never-happened June day in London in 1750, and which has, I was surprised to find, been treated as documentary by some historians, and as satire by many more nineteenth-century essayists and novelists. Charles Dickens for example, and the Mayhew bothers, ab- sorbed Low-life’s time-structure and elaborated its use of vignette; they did this at a time when the cultural and literary task was to distance the modern, mid-nineteenth-century writer from crude and cruel ‘olden times’, so the sentimentality of their own writing about disabled crossing-sweepers and crippled bird-sellers obscured the sentiment that Low-life (and its precursor literature) inscribed in relation to the poor Londoners who throng its pages. But any- way, Low-life is a text that says it never happened to London’s poor citizens; it is a text that says they–the poor citizens–never happened. Or at least, that’s my argument. Because of eighteenth-century literature like this it is nowadays, quite hard for me to retrieve that London-belongs-to-me feeling. Thus are raised my questions–historical and personal questions– about cities and belonging. Who was born in the city? Who has left it? And now come back? Where have they been? Who are its immigrants and emigrants? Its visitors? Where have they been? Who will

CREATING THE CITY 25 stay and who will leave? Having no familiar social and legal system onto which to map such questions about Scandinavia, I decided to follow Mary Wollstonecraft to the North, in 1795; she with her high-handed confidence that she always knew what it was she was looking at, even in a strange land, even though she had no historical account to guide her interpretation of its institutions, practices, and ideologies. Wollstonecraft travelled from Hull to Gothenburg (and from Sweden, to Norway and Denmark) in the summer of 1795. She started her journey from London, where she had been born and where she now lived. The city she left in May 1795 and returned to in October, was different from the one she had been born into. The stagnation of population growth in early eighteenth-century Lon- don had been reversed. The demographic regime of London at the end of the seventeenth century was one in which people married in their late twenties, and had relatively few children, in or out of wedlock. A new pattern was well established by the 1760s: high levels of illegitimacy, an average marriage age of below 25, and high overall levels of fertility both within and outside marriage. Women dominated the population. By 1801, 54 per cent of Londoners were female. It has been estimated that a century earlier, around 1700, a sixth of all people born in England lived some part of their lives in London. In 1800 almost one in 10 of the entire British population lived in the capital. A survey of 1781 suggested that only one in four of its inhabitants had been born in the city. London was, in Wollstonecraft’s time, from 1759 to 1798, a city of women and of migrants, not of the young or the old.18 When we look through the eyes of witnesses like her, or look with Thomas Malthus, at the cities of the past, we need to know something like this, of factors that may have shaped their vision; something of their imagined cities, as much as all the cities they actually inhabited. The American Gilbert Imlay, her lover and father of her little girl Fanny, commissioned Wollstonecraft, to pursue the legal fate of one of his dodgy import enterprises–a lost ship with a Norwe- gian captain who had apparently absconded with a fortune in silver bullion. Imlay had intended to trade the silver in Sweden for goods to import into France past the British blockade (we are two years

26 STEEDMAN into the Revolutionary Wars with France).19 For the first stage of her journey she took the mail coach from London to Hull, some two hundred miles, through mostly very flat countryside. The terrain may have helped with journey time; but then she did have with her a baby–little Fanny, just a year old–and French nursemaid Mar- guerite, whom she had only recently taken into service in Paris, and whose English was practically non-existent. As Janet Todd dryly remarks, the other passengers on the stage coach could not have wel- comed the little party.20 Then there were days–weeks–to cope with the baby in damp, gloomy accommodation in Hull, waiting for a ship, waiting for the weather to turn, the ship being the more difficult thing, for most of Hull’s shipping routes were either to London, via the east coast, or across the Atlantic. During the waiting time, a local doctor and his wife took Wollstonecraft on a little trip to Beverley, eight miles away, where she had grown up. (She had been born in Spitalfields, London, in 1759; the family moved to Bever- ley when she was nine years old. Janet Todd says that ‘Mary was always a Londoner’.) She had not seen Beverley since she left it in 1774 at the age of fifteen. In her letters to Imlay she had spent her time since leaving London disparaging the provincials. Now, the little place that had been her metropolis as a girl (it was, after all, a market town, a civil parish and the county town and administrative centre of the East Riding of Yorkshire; still in the 1790s a place for balls, musical evenings, theatre, literary and other entertainments) seemed very small. After London, after Paris, it felt like a village.21 And when she ‘found that many of the inhabitants had lived in the same houses ever since ... [she] left it’ she could not help ‘wondering how they could thus have vegetated, whilst I was running over a world of sorrow, snatching at pleasure, and throwing off prejudice’.22 Then a ship was found; terms were agreed with the captain, though bad weather forced the ship to turn back. Finally they set sail, land- ing in Gothenburg on June 27th. Thanks to the extraordinary researches of Norwegian historian Gunnar Molden, we know now what we did not know even twenty years ago about this journey: that Wollstonecraft knew exactly what had been on the missing ship and the full implications of Imlay’s venture.23 We know now that every place she visited and every legal

CREATING THE CITY 27 man and judge she interviewed, was connected in some way or other to the missing ship and its cargo of silver–and that she knew full well that the ship had carried silver bullion, for she had overseen its loading back in Le Havre during her early pregnancy. Now Woll- stonecraft was pursuing the compensation Imlay sought from the Danish-Norwegian crown. Whether you read A Short Residence, or The Love Letters of Mary Wollstonecraft to Gilbert Imlay, intrepid really is the word you have to use of Wollstonecraft. And maybe ‘brave’, and certainly determined. Marguerite the maid was constantly upbraided for timidity by Wollstonecraft, but was surely as intrepid as her mistress. And Mar- guerite surely had a harder time of it than Wollstonecraft, being left behind with the baby in Gothenburg, whilst Wollstonecraft con- sulted with legal men up and down the Norwegian coast between Rusoer and Christiania. Marguerite was left with not much more than the Enlightenment injunction of her mistress, to dress the child lightly and wash her all over, everyday–among people whom Wollstonecraft believed kept their children swaddled and bundled up all year long and never washed them at all.24 The prescriptions for washing and clothing children came from the daddy of all childcare manual writers, philosopher John Locke, in his Some Thoughts Concerning Education (1693). The prescription teased and frazzled many an English nursemaid, throughout the long eighteenth-century. Incidentally, Wollstonecraft had already penned her own childcare manual, long before she became a mother: her Thoughts on the Education of Daughters was published in 1787. Not really knowing about something never stopped her writing about it. All over Sweden, Norway and Denmark Wollstonecraft noted the absence of children playing out in the fresh air. When the child was with her, locals pitied little Fanny for being so loosely and lightly clad. In vain did she ventriloquise Locke in trying to persuade the ladies of Tonsberg that ‘they injured their children by keeping them too warm’.25 She was not the most tactful of travellers and guests. Wollstonecraft was a close observer of mistresses and servants across Denmark-Norway and in Sweden. She thought the wages paid to Norwegian women servants too low, which was ‘particularly unjust, because the price of clothes is much higher than

28 STEEDMAN provisions’.26 She noted that servants were given different food from that served to the household, though in Norway she ceded, it was less awful than the dietary of Swedish servants. But she thought the situation of servants bad everywhere, and particularly in that so- called land of liberty, England.27 But even as guest and visitor she could not resist moaning about the servants, just as if she were at home, noting (again, in Tonsberg) that ‘the servants wait as slowly as their mistresses carve’.28 But she was weary already at the length of time meals took all over Scandinavia, and might have thought herself fortunate on this occasion at being served fresh meat, for she had done a lot of complaining to Imlay during the past month, about pickled fish and rye bread. She spent much time with legal men during her visit. In 1794, a royal commission presided over by the Norwegian Judge Wulfsberg had not found enough evidence against the captain of the missing ship to proceed with a charge. Part of Wollstonecraft’s commission was to interview him. So she interacted with the higher levels of the legal hierarchy, and it is not very likely that she learned about the police courts that managed master and servant legislation in either Christiania or Copenhagen.29 But she had no qualms about mapping an unfamiliar legal system onto one which she knew better, happily calling judges ‘mayors’, and court personnel in country places, ‘magistrates’. She knew that throughout her Nordic travels that she was in absolutist states, and found herself surprised to ‘talk of liberty; yet the norwegians [sic] appear to me to be the most free community I have ever observed’, and this despite the fact that ‘the mayor of each town or district, and the judges in the country, exercise an authority almost patriarchal. They can do much good, but little harm, as every individual can appeal from their judgement: and as they may always be forced to give a reason for their conduct, it is generally regulated by prudence. “They have not time to learn to be tyrants,” said a gentleman to me ...’.30 The lesson you might take from Wollstonecraft is that not really understanding what you’re looking at, is no impediment to your opinion on it. Though there was nothing in Wollstonecraft’s experience, and nothing in my historical experience, onto which to map the police courts of Denmark-Norway, say, it’s no impediment to

CREATING THE CITY 29 our thinking about them. One problem with this approach however, is that Mary Wollstonecraft herself can have had but little knowledge of English master-servant legislation, or of the hugger-mugger arrangements (most of them actually illegal, or at least not sanctioned by law) by which domestics and their employers sought ar- bitration, or recompense, or simply–at last!–the payment of their wages, in magistrates’ courts across England and Wales. Neither can Marguerite have known much about the English half-system of servant management, for she had spent a mere two months in Lon- don before the two women set off for the North. Marguerite was the first servant that Wollstonecraft had had the sole hiring of, and that had been under French/Parisian arrangements. Marguerite certainly noticed differences between France and Scandinavia, but what her observations were we are never likely to discover. She tried to entertain her mistress with droll accounts of her last three months in Sweden during their long homeward journey from Crosoer via Sleswick and Hamburg; but Wollstonecraft sneered silently at her, imagining her telling her family back in Paris her traveller’s tales, with ‘that arch, agreeable vanity peculiar to the French’. Wollstone- craft thought sourly of ‘the importance she should assume when she informed her friends of all her journeys by sea and land–shewing the pieces of money she has collected, and stammering out a few foreign phrases ... in a true Parisian accent’.31 How valuable would be ‘Letters of a French Nursemaid, Written during a Short Resi- dence in Sweden, Norway, and Denmark’! And how impossible that anything like them should exist. But it is not unimaginable that the several local guides and interpreters that Malthus and his friends took into service in Sweden and Norway could have made some record of their experiences with the English travellers, not only because they belonged to a highly literate culture but also because they had local knowledge that Marguerite did not possess. There are several instances in the Travel Diaries, of these menservants having very clear opinions on what they saw the Englishmen seeing. On a protracted visit to a Sami settlement on 27th July 1799, when Malthus bombarded the family with questions about reindeer milk, and cooking, and clothing, and washing the children, their servant showed what could–possibly–have been his disapproval: ‘There were

30 STEEDMAN many more questions that we wished to ask, but our servant naturally thought so many questions trifling & foolish & shewed a little unwillingness to repeat them; but upon the whole we had reason to be satisfied with him’.32 Wollstonecraft’s overt points of comparison between Scandina- via and Britain (and France) were: the service relationship, the position and behaviour of women of all degrees, and the everyday life of households. Her vision of Scandinavia was formed by an amalgam of direct observation, information provided by others, and the extensive literature that guided those ‘exploring European frontiers’ in what to see, and how to feel about it.33 Thus her observations about laundry and gender relations, made twenty miles outside Gothenburg: In the winter, I am told, they take the linen down to the river, to wash it in the cold water; and though their hands, cut by the ice, are cracked and bleeding, the men, their fellow servants, will not disgrace their manhood by carrying a tub to lighten their burden. You will not be surprised to hear that they do not wear shoes or stockings, when I inform you that their wages are seldom more than twenty or thirty shillings per annum.34 But she could not have seen the poor servants with their cracked and bleeding feet, or known whether or not these things actually happened, for it was high summer when she wrote, and no hardship to go without shoes. She discussed Sweden’s landscape and terrain by comparison, not with the flatlands of East Yorkshire, but by book-notions of the picturesque, the sublime, and the beautiful. She responded with ‘mingled rapture and disquiet to the wild beauty’ of the land north of Gothenburg, says Janet Todd.35 Some of her finest nature writing came from the Swedish shoreline walks she took, escaping the kindness of her hosts. She described Swedish bourgeois manners as formal, cold, iron-like, whilst those of the peasantry evoked for her the simplicity of the golden age. All very wearying though, she wrote to Imlay; peasant politeness was as tedious as that of the bourgeoisie. She did not compare Scandinavian cities with all the others she knew. That kind of comparison was not in the Romantic lexicon she

CREATING THE CITY 31 carried with her, which she used for terrain, geography, and flora and fauna. She thought Gothenburg clean and airy; Dutch-built, she noted. When she remembered her time in Dublin and compared its hospitality to that of Gothenburg, it was the bottle she had in mind, and manners, not cityscapes. Indeed, she thought that too much kindness and politeness indicated a vacant mind: Hospitality has ... been too much praised by travellers as proof of goodness of heart, when in my opinion, indis- criminate hospitality is rather a criterion by which you may form a tolerable estimate of the indolence or vacancy of a head; or, in other words, a fondness for social pleasures in which the mind, not having its proportion of exercise, the bottle must be pushed about.36 She noticed the silence and emptiness of streets in major cities, particularly in Christiania and Copenhagen, and wondered particularly about the absence of children playing out. We have to assume that her point of comparison here was the deafening, never-ceasing noise of London; but it is not a point she ever made. She got closer to home–the familiar city–when she and Marguerite and Fanny reached Hamburg on the return journey in September 1795: ‘an ill, close-built town, swarming with inhabitants’, she wrote to Imlay.37 Hamburg may have been dirty and crowded, but as Todd points out, Wollstonecraft really did prefer big cities to small towns.38 Another traveller to the North

Every single observation Wollstonecraft made about Denmark, Sweden and Norway, in the Letters at least, was to Gilbert Imlay; she wrote to and for the other half of a relationship that most bi- ographers agree, was on the rocks of a very stormy sea, though Wollstonecraft was unwilling to acknowledge it. The entire journey and her writing of it was inflected by her ‘mood of amorous melan- cholia’, says Barbara Taylor.39 By way of contrast, Thomas Malthus did not make his observations in letters; he did not write for another, but for himself. He wrote a diary for his own research purposes. He knew that the Scandinavia he saw and experienced was going to be read by others, and indeed it was, when he revised the Essay

32 STEEDMAN on Population, but he was not writing for a specific person, as was Wollstonecraft. Moreover, his experience of towns and cities was different from hers: he knew Bath (where he had been at school), and Cambridge (where, after his undergraduate days, he was appointed Fellow of Jesus College, in 1793), and several small parishes and villages in Surrey, where his family lived and he acted as curate to several Church of England vicars in the 1790s. (He married in 1804, a year after he gained his own church living in Lincolnshire). His experience of England was mostly a provincial, rural experience. The party of friends left Cambridge on 20th May travelling via Bury St Edmund’s to Yarmouth where they took ship to Cuxhav- en. They were in Hamburg by the 25th.40 The first Swedish journey, which lasted some ten days, was a constant source of comparison for Malthus during the ensuing Norwegian visit.41 Approaching Kongsbergh, Norway, for example on July 4th Malthus observed that ‘the country women when working wear nothing upwards but their shifts–which are made higher than those in England–sometimes a coloured handkerchief is thrown over their shoulders; but there are no stays, or covering to the waist’. He remembered seeing ‘the women in Sweden work[ing] in the same manner’; they too had ‘looked exactly like men working in their shirts’.42 Well might an English visitor notes the absence of stays, for England was the only European country in which all women, high and low, working and leisured, wore stays. Visitors to eighteenth-century British cities frequently remarked on the particularity of urban vistas traversed by women, hurrying on or leisurely strolling by, the posture of all of them dictated by the stays they were wearing.43 Things were more agreeable in Norway than in Sweden, as far as Malthus was concerned: on July 10th on the road to Tofte, he noted that ‘we have met with at the inns and seen on the road a number of very fine women in Norway, with fair complexions & agreeable countenances’; he contemplated the ‘superiority of the Norway women to the swedish’. The next day, just before reaching Fockstuen and ascending towards the mountains, he decided that Norwegian horses were better than the Swedish variety.44 On the first Swedish journey his point of comparison was Eng- land or the Denmark he had just left. He recorded of Wennesburgh

CREATING THE CITY 33 on 20th June that he and his companions had seen ‘many women digging in their gardens with their petticoats tuck’d up & their rag- ged shifts appearing below’, but also that he had ‘seen however as bad cottages & as poorly dressed people in some English villages’.45 He was a fine observer of fashion and clothing throughout Den- mark, Sweden, and Norway and not just of working women’s dress. Everyone, men and women, was still following the fashion for short (high) waists! Did they not know what a vulgar air it gave them, especially the men? The company looked ‘exactly like an assembly in a small country town in England’, he wrote of a dance at Freder- ickshall on 23rd June.46 He had said the same of Frederiksberg, west of Copenhagen, at the beginning of the month: ‘they are now in the extremity of the short waists. The men in general ... wear coats with short waists & long skirts which, being a vulgar fashion among us, gave them in our eyes a vulgar appearance’.47 He was highly aware of himself as an observer; he knew how his own perceptions had been shaped and formed; knew that the ladies and gentlemen of Frederiksberg did not think themselves to be vulgar, at all. The travel diaries have been read to show Malthus busily ‘recording local details of the pressure of population on food supplies, and of the various local customs and institutions by means of which populations were held in check’, as his Dictionary of National Biog- raphy entry has it.48 It has also been said that the diaries were written ‘during an important interim period in the author’s life, when he was seeking for factual confirmation of a principle which he had earlier formulated in theoretical outline’.49 There are indeed many such details and traces of such a project, and the Essay chapter ‘Of the Checks to Population in Sweden’ show his method with particular clarity.50 Here he was writing (or revising) a book: the Nor- wegian chapter is about Norway, and the Swedish about Sweden. The constantly updated comparisons (between three Nordic countries; between them and Germany and Britain) of the Travel Diaries is absent. But if you read the Travel Diaries in the light of Mary Wollstonecraft’s Letters from Scandinavia, with her creation of the spaces and places of the North in her own mind and on the page, then Malthus will appear as writer not only of political economy but of people and places, and habits and manners.51

34 STEEDMAN He got much of his information about the production and distribution of food, and about markets and local market economies from women. Sitting next to ladies at dinner in Frederickshall, in Kongsburgh, and in Trondheim he learned how everything had to be made at home, from soap to candles to cloth to bread (and thus why households employed so very many servants); he learned how middle-class women structured their year around the one-off provi- sioning of a household by sending for goods to Copenhagen.52 He and his travel companions longed for fresh meat, but were not puzzled at the absence of markets in which to purchase it, for Malthus had already been taught the fundamentals of this food economy. At Roras, in July, though they were staying at a rather a smart inn, we could only get for dinner salt fish & potatoes, besides a kind of soup made of preserved cherries which was not bad. The master of the Inn told us that if he would give any money, he could not buy a bit of meat in Roraas; yet it certainly is the most considerable place that we have seen in Norway, except Christiana & Drontheim (Trondheim) & perhaps Kongsberg.53 He wearied at salt fish quite as much as Wollstonecraft did, but knew the reasons for its prevalence.54 When he looked at scenery or enthused over a mountainous landscape, his point of comparison was the Scandinavian country he had just left, not Britain. He did however mention the River Thames as a marker of grandeur and the sublime, specifically ‘the Thames near Putney’ where the contemporary view was that the river offered its most beautiful aspect. The Thames meandered through the county of Surrey, south west of the capital, before flowing into London. Travelling from his various Surrey homes to the capital, Malthus would pass near Put- ney. After leaving Christiana he expressed surprise that no one had told him that they would pass through such beautiful countryside, so much like that of ‘the Thames near Putney’; at Westgaard, later in the month he found the Glommen river ‘about the size of the Tames at Putney’.55 Here at Westgaard there was no sweet (fresh) milk or cream on offer at the inn, though sour milk and cream in abundance. The

CREATING THE CITY 35 travellers declined them, as they had ‘not yet come to a relish of them’, implying that one day they might–or could. Malthus wrote as a more open-minded, engaged and inquiring traveller than Mary Wollstone- craft; but he was writing research notes for his own use, not penning versions of himself to an absent and soon-to-be-lost lover. Imagining the city

We make cities in our minds and imagination, out of what we know of other cities, and spaces and places; we write them for some purpose, present or future. Thus are raised more general questions about how cities are, and have been, seen, and the experience of those doing the seeing, then and now. We have here three eighteenth-century people–two of them famous (or notorious), one of them an obscure turn-of-the- century worker. Each of them wrote about the cities and towns and other places they visited: they conjured Nottingham, and Gothen- burg, and Trondheim in their minds before they wrote about them. This is a universal procedure of writing: you have to figure a place (anything) in your mind before you remake it in writing. On the evidence of his diaries, Nottingham was the only city (or town) that Joseph Woolley ever visited, though he knew well all of the villages and hamlets of South Nottinghamshire. And he visited the city every week; it was only three miles from home. He used the city, to purchase goods and services and pleasure; it served him very well as a writer, in throwing into sharp focus his friends and acquaintances from his village. The city backdrop allowed him to write accomplished satire about them, and about the class relationships of a familiar society. Of course the writing-situations of Wollstonecraft and Malthus were different, and I really shouldn’t labour the point. But they were both far away from home; they had both made more or less arduous journeys to reach Scandinavia, and they were both perpetually on the move when they were there. They both consciously used other cities and places to assess what they heard and saw: their writing was broadly comparative. Their different purposes for writing have been discussed throughout this chapter. But there is a further comparison for the historian to make. Malthus moved through a crowded countryside: dozens of women worked in fields

36 STEEDMAN and the garden plots of houses near the road; inns were crowded in his writing; dances and balls and dinners were packed with people. He and Wollstonecraft did not move through different countries: we have to assume that Wollstonecraft too moved past field workers and along busy roads. But she did not write them. What she wrote was emptiness and absence, particularly marked for her by the lack of children playing in the streets of major towns. She was very fond of Rousseau’s Reveries of Solitary Walker (fond of all of Romantic Rousseau) and said to her later lover and husband William God- win, that she would always be one herself.56 A writer with a self-image as Solitary Walker does not write about the men and women she meets on her coastal ramblings, but the historian has to assume they were there, as they were for Thomas Malthus. So we have to add a fourth figure to the land- and cityscapes of the imagination written by Woolley, Wollstonecraft and Malthus: the historian. The historian has to reckon with their silences, with what they did not write, and what they made absent from their prose. And this historian’s introductory reflections on leaving the city, on settling down in a much smaller, provincial place, turn out to be of not much help in disinterring feelings and beliefs about cities in the past, for the only creative route offered me, is by Mary Wollstonecraft, in her dispar- agement of provincial Beverley; or in her crying out to Imlay when in Risor, surrounded by sea and tall steep cliffs: ‘Talk not of Bas- tilles! ... To be born here, was to be bastilled by nature ... The ocean and these tremendous bulwarks enclosed me on every side’. She had to give in to her own view of little towns and far-flung provincial places; give in to what she believed about all the other little places she had lived and known: She ‘felt the confinement, and wished for wings to reach still loftier cliffs, whose slippery sides no foot was so hardy as to tread’. She ventured out for a precipitous walk; ‘yet what was it to see? – only a boundless waste of water – not a glimpse of smiling nature – not a patch of lively green to relieve the aching sight, or vary the objects of meditation’.57 There is the historian’s problem in (re)creating the cities of the past out of the words of others; I do not want to have Wollstonecraft’s feelings of disparage- ment, of being far away, from some centre of things. I would much rather be Thomas Malthus than Mary Wollstonecraft in Norway

CREATING THE CITY 37 and Sweden. Or Joseph Woolley, walking into Nottingham to have a good time on a Saturday night, and then going home to write about it. Leamington Spa is 90 minutes from London Marylebone Station, so it takes longer than Joseph Woolley had to walk to from central Nottingham to Clifton village. That would have taken him about an hour, even if very drunk; but he was going home, to remake the city in his mind and on the page. Notes

1. Carolyn Steedman is Emeritus Professor of History at the University of Warwick. Her most recent book was An Everyday Life of the English Working Class (Cambridge University Press, 2013). Her book Poetry for Historians was published in April 2018 by Manchester University Press, and she has started work on another, to be called Historians and the Law. A Love Story. 2. Brecht, Bertolt, “Fragen eines lesenden Arbeiters” (1935), trans. H. R. Hays, “A worker reads history”, Selected poems, New York, 1947; Compact poets. Bertolt Brecht, Thompson, Denys (ed.), trans. H. R. Hays, London, 1972. The poem is also translated as “Questions From a Worker Who Reads”, Brecht, Bertolt, Poems 1913-1956, trans. M. Hamburger, New York and London, 1976. 3. Wollstonecraft, Mary, Letters written during a short residence in Sweden, Norway, and Denmark, London, 1796; ed. and with intro. by Carol H. Pos- ton, Lincoln NE and London, 1976. 4. Malthus, Thomas Robert, The travel diaries of T. R. Malthus, Patricia James (ed.), London, 1966; Blacker, C. P. “Reviews of Books, Biography”, in Eu- genics Review, no. 58:2 (1966), pp. 129-131. 5. Some itineraries of the journey omit the first Swedish stretch altogether: Drake, Michael, “Malthus on Norway”, Population studies, no. 20: 2 (1966), pp. 175-196. James, Patricia, Population Malthus. His life and times, Abing- don, 1979, pp. 72-76 gives very clear account, which does include it. 6. Malthus 1966, pp. 20-22. The Norwegian and Swedish dairies were used by Edward Daniel Clarke (1769-1822) for the fifth, and the posthumously published sixth, volume of his Travels in various countries of Europe, Asia and Africa (1810-1823). “It is tantalising to think that Malthus’s Swedish journals have perhaps been lost to posterity as the result of his kindness to this exasperating old friend”, remarks Patricia James. Anita McConnell,

38 STEEDMAN “Clarke, Edward Daniel (1769–1822)”, Oxford Dictionary of National Bi- ography, Oxford University Press, 2004; online edn, Jan 2015; accessed 25 Oct 2017. 7. Collins, Norman, London belongs to me, London, 1945. http://www.london- fictions.com/norman-collins-london-belongs-to-me.html 8. Map by Kmusser, https://en.wikipedia.org/wiki/User:Kmusser?rdfrom =commons:User:Kmusser at https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/b/bb/Wollstonecraftlettersmap.png CC BY-SA 3.0 [2018-02-16]. 9. The Naked City was a television series broadcast by ABC, New York, 1958-1963 inspired by the 1948 film noir procedural The Naked City. The end-narration of the television series was “There are eight million stories in the Naked City. This has been one of them”. It was shown on UK television–at the same time as I read London belongs to me. 10. For city satire literature focused on London, Gatrell, Vic, City of laughter. Sex and satire in eighteenth-century London, London, 2006; Dickie, Simon, Cruelty and laughter. Forgotten comic literature and the unsentimental eighteenth century, Chicago, 2011; McNamara, Kevin R. (ed.), The Cambridge companion to the city in literature, Cambridge, 2014; Beaumont, Matthew, Night walking. A nocturnal history of London. Chaucer to Dickens, London, 2015. 11. Nottingham, Nottinghamshire Archives (NA), DD 311/1-6, Diaries of Jo- seph Woolley framework knitter, for 1801, 1803, 1804, 1809, 1813, 1815. Steedman, Carolyn, An Everyday Life of the English Working Class. Work, Self and Sociability in Early Nineteenth-Century England, Cambridge, 2013. 12. http://www.nottsheritagegateway.org.uk/ 13. Sanders, Robert, The complete English traveller; or, a new description of Eng- land and Wales ... together with the manners and customs of the inhabitants &c, London, 1771, pp. 489-493. “Justice of the peace” is the alternative term for ‘magistrate’. 14. Howell, Philip, “Sex and the city of bachelors. Sporting guidebooks and urban knowledge. Nineteenth-century Britain and America”, Ecumene, no. 8:1 (2001), pp. 20-50. Nottingham Races ran from Tuesday 6 August to Thursday 8 August. Nottingham Journal, 27 Jul 1805. 15. Diary of Joseph Woolley, DD 311/3, 6 and 7 Aug 1805. Section of 1804 notebook covering 1805. 16. For fashion-consciousness in the old century, Styles, John, The dress of the people. Everyday fashion in eighteenth-century England, New Haven CT

CREATING THE CITY 39 and London, 2007, pp. 303-319. For masculinity, consumption and gentle- manliness, Smith, Woodruff D. Consumption and the making of respectability, 1600-1800, New York and London, 2002, pp.139-170. Also Breward, Christopher, “Masculine pleasures. Metropolitan identities and the commercial sites of dandyism, 1790-1840”, in London journal, no. 28:1 (2003), pp. 60-72. 17. Steedman, Carolyn, “Sights unseen, cries unheard. Writing the eighteenth-century metropolis”, in Representations, no. 118 (2012), pp. 28-71. 18. Malthus discussed the age profile of the Norwegian and Swedish population in the Essay on population, pp. 316, 348-9. Here I have used the fourth edition of the Essay, simply because it is more readily available on-line: Malthus, Thomas Robert, An essay on the principle of population; or, a view of its past and present effects on human happiness; with an inquiry into our prospects respecting the future removal or mitigation of the evils which it occasions. In two volumes ... the fourth edition, London, 1807. There are very few differences between the second revised edition (1803) with its inclusion of Scandinavian material and all the others produced between 1803 and 1826, when the last edition was published. 19. For details of the Scandinavian journey and what prompted it, Todd, Janet, Mary Wollstonecraft. A revolutionary life, London, 2000, pp.315-353; Gordon, Lyndall, Vindication. A life of Mary Wollstonecraft, London, 2005, pp. 232-290. 20. Todd 2000, p. 305. 21. Todd 2000, pp. 10, 429. 22. The love letters of Mary Wollstonecraft to Gilbert Imlay, Philadelphia PA, 1908, Letter XLV, p.108. 23. Gordon Lyndall and Gunnar Molden, “The treasure seeker”, Guardian, 8 Jan 2005; https://www.theguardian.com/books/2005/jan/08/featuresreviews. guardianreview7 24. Wollstonecraft 1976, p. 33 25. Wollstonecraft Letters 1976, p. 81. 26. Wollstonecraft Letters 1976, p. 80. 27. Wollstonecraft Letters 1976, pp. 25-27. 28. Wollstonecraft, Letters 1976, p.79. Malthus frequently mentioned long dinners: “Our supper lasted a considerable time’, he wrote in Frederickshall and elsewhere. He had an embryonic theory of why this might be the case: a lady in Trondheim told him that ‘the largeness of the establishments ... took up so much time, that the ladies had not leisure for many other employments

40 STEEDMAN outside marriage ... [moreover] the servants are very idle, & never like to do anything out of their peculiar department, so that more are required than for the same work in England”. Malthus 1966, pp. 84, 89, 119, 161 and passim. 29. Osthus, Hanne, Contested authority. Master and servant in Copenhagen and Christiania, 1750-1850, thesis submitted for the degree of Doctor of History and Civilization of the European University Institute, EUI Florence, 2013. 30. Wollstonecraft 1976, p. 61. On Wollstonecraft’s waning enthusiasm for Norway – Vulgar women! – Men stinking of tobacco – No university! – Endless food – Everyone eats too much! – see Taylor, Barbara, Mary Woll- stonecraft and the feminist imagination, Cambridge, 2005, pp.169-171. 31. Wollstonecraft 1976, p. 175. 32. Malthus 1966, pp. 188-195. 33. Dolan, Brian, Exploring European frontiers. British travellers in the age of enlightenment, Basingstoke, 2000; Barton, Hildor Arnold, Northern Arcadia. Foreign travelers in Scandinavia, 1765-1815, Carbondale and Edwardsville IL, 1998. 34. Wollstonecraft 1976, p. 3. Four years later, travelling south of Gothenburg, Thomas Malthus noted the same laundry method: “The washing is performed in Sweden as in most of the country we have passed through. The women stand in the water, or sit upon a raft, & beat the linen after dipping it, with a flat piece of board”. Malthus 1966, p. 73. 35. Todd 2000, p. 323. 36. Wollstonecraft 1976, p. 21. 37. Wollstonecraft 1976, p. 185. 38. Todd 2000, p. 334. 39. Taylor 2003, p. 169. 40. Malthus 1966, pp. 27-28. 41. Majjava, Alto, “Malthus. 200 years since the first essay”, Yearbook of population research in Finland, no 35 (1998-1999), pp. 7-11; Lagerlöf, Nils-Pet- ter, “Malthus in Sweden”, The Scandinavian journal of economics, no 117: 4 (2015), pp. 1091–1133. 42. Malthus 1966, p. 7. 43. Steedman, Carolyn, Labours lost. Domestic service and the making of modern England, Cambridge, 2009, pp. 332-314. 44. Malthus 1966, pp. 137, 139. 45. Malthus 1966, pp. 77-78. 46. Malthus 1966, p. 84.

CREATING THE CITY 41 47. Malthus 1966, p. 55. 48. Pullen, John M., “Malthus, (Thomas) Robert (1766–1834)”, Oxford Dic- tionary of National Biography, Oxford University Press, 2004; online edn, May 2008; accessed 24 Oct 2017. 49. Blacker 1966, p.130. 50. Malthus 1807, pp. 326-349. 51. Patricia James said that writing did not come easily to Malthus as witnessed by his multiple mis-spellings and crossings out. But the charming and engaged visitor wrote such charming and engaged prose, that this reader at least, believes he enjoyed it very much indeed. Malthus 1966, pp. xiii-xvi. Really, the Travel Diaries are a very good read. 52. Malthus 1966, pp. 84, 89, 114, 115, 119. 53. Malthus 1966, p. 180. 54. He understood the fish, but not the love of salt. He thought it a kind of food addiction. At Kongsvold in July he wrote that “They have no idea of eating anything quite fresh. The moment the butter comes from the churn it is salted; & at the house where we stopped a day a very fine trout was caught which we intended to have for supper, and the man asked as a matter of course whether we would not have it salted first”. Malthus 1966, p. 140. 55. Malthus 1966, pp. 128, 201. 56. “Several passages in the Letters [from Scandinavia] seem to emulate ep- isodes in the Reveries”. Favret, Mary A. Romantic Correspondence. Women, politics and the fiction of letters, Cambridge, 1993, p.105; Rousseau, Jean- Jacques, The confessions of J. J. Rousseau; with The reveries of the solitary walker. Translated from the French, 2 vols, Dublin, 1783; Taylor, Barbara, “Rousseau and Wollstonecraft. Solitary walkers”, Rosenblatt, Helen and Paul Schwei- gert (eds.), Thinking with Rousseau. From Machiavelli to Schmitt, Cambridge, 2017, pp. 211-234; Wardle, Ralph M. (ed.) Godwin & Mary. Letters of Wil- liam Godwin and Mary Wollstonecraft, Lincoln NE and London, 1966, p. 15. 57. Wollstonecraft 1976, pp. 102-3. References

Barton, Hildor Arnold, Northern Arcadia. Foreign travelers in Scandinavia, 1765-1815, Carbondale and Edwardsville IL, 1998. Beaumont, Matthew, Night walking. A nocturnal history of London. Chaucer to Dickens, London, 2015.

42 STEEDMAN Blacker, C. P. “Reviews of Books, Biography”, in Eugenics Review, no. 58:2 (1966), pp. 129-131. Brecht, Bertolt, Selected poems, trans. H. R. Hays, New York, 1947. Brecht, Bertolt, Compact poets. Bertolt Brecht, Thompson, Denys (ed.), trans. H. R. Hays, London, 1972. Brecht, Bertolt, Poems 1913-1956, trans. M. Hamburger, New York and Lon- don, 1976. Breward, Christopher, “Masculine pleasures. Metropolitan identities and the commercial sites of dandyism, 1790-1840”, in London journal, no. 28:1 (2003), pp. 60-72. Collins, Norman, London belongs to me, London, 1945. Dolan, Brian, Exploring European frontiers. British travellers in the age of enlightenment, Basingstoke, 2000. Dickie, Simon, Cruelty and laughter. Forgotten comic literature and the unsentimental eighteenth century, Chicago, 2011. Drake, Michael, “Malthus on Norway”, in Population studies, no. 20: 2 (1966), pp. 175-196. Favret, Mary A. Romantic Correspondence. Women, politics and the fiction of letters, Cambridge, 1993. Gatrell, Vic, City of laughter. Sex and satire in eighteenth-century London, London, 2006. James, Patricia, Population Malthus. His life and times, Abingdon, 1979. Gordon, Lyndall, Vindication. A life of Mary Wollstonecraft, London, 2005. Gordon Lyndall and Gunnar Molden, “The treasure seekers”, Guardian, 8 Jan 2005. Howell, P. “Sex and the city of bachelors. Sporting guidebooks and urban knowledge. Nineteenth-century Britain and America”, in Ecumene, no. 8:1 (2001), pp. 20-50. Lagerlöf, Nils-Petter, “Malthus in Sweden”, in The Scandinavian journal of economics, no 117: 4 ( 2015), pp. 1091–1133. McNamara, Kevin R. (ed.), The Cambridge companion to the city in literature, Cam- bridge, 2014. Majjava, Alto, “Malthus. 200 years since the first essay”, in Yearbook of population research in Finland, no 35 (1998-1999), pp. 7-11. Malthus, Thomas Robert, An essay on the principle of population; or, a view of its past and present effects on human happiness; with an inquiry into our prospects respecting the future removal or mitigation of the evils which it occasions. In two volumes ... the fourth edition, London, 1807.

CREATING THE CITY 43 Malthus, Thomas Robert, The travel diaries of T. R. Malthus, Patricia James (ed.), London, 1966. Osthus, Hanne, Contested authority. Master and servant in Copenhagen and Chris- tiania, 1750-1850, thesis submitted for the degree of Doctor of History and Civilization of the European University Institute, EUI Florence, 2013. Rousseau, Jean-Jacques, The confessions of J. J. Rousseau; with The reveries of the solitary walker. Translated from the French, 2 vols, Dublin, 1783. Sanders, Robert, The complete English traveller; or, a new description of England and Wales ... together with the manners and customs of the inhabitants &c, London, 1771. Smith, Woodruff D. Consumption and the making of respectability, 1600-1800 , New York and London, 2002. Steedman, Carolyn, “Sights unseen, cries unheard. Writing the eighteenth-century metropolis”, in Representations, no. 118 (2012), pp. 28-71. Steedman, Carolyn, Labours lost. Domestic service and the making of modern Eng- land, Cambridge, 2009. Steedman, Carolyn, An Everyday Life of the English Working Class. Work, Self and Sociability in Early Nineteenth-Century England, Cambridge, 2013. Styles, John, The dress of the people. Everyday fashion in eighteenth-century England, New Haven CT and London, 2007. Taylor, Barbara, Mary Wollstonecraft and the feminist imagination, Cambridge, 2005. Taylor, Barbara, “Rousseau and Wollstonecraft. Solitary walkers”, in Rosenblatt, Helen and Paul Schweigert (eds.), Thinking with Rousseau. From Machiavelli to Schmitt, Cambridge, 2017. Todd, Janet, Mary Wollstonecraft. A revolutionary life, London, 2000. Wardle, Ralph M. (ed.) Godwin & Mary. Letters of William Godwin and Mary Wollstonecraft, Lincoln NE and London, 1966. Wollstonecraft, Mary, Letters written during a short residence in Sweden, Norway, and Denmark, London, 1796. Wollstonecraft, Mary, The love letters of Mary Wollstonecraft to Gilbert Imlay, Phil- adelphia PA, 1908. Wollstonecraft, Mary, Letters written during a short residence in Sweden, Norway, and Denmark, ed. and with intro. by Carol H. Poston, Lincoln NE and Lon- don, 1976.

44 STEEDMAN Anna Williams1 Kvinnorna och den kluvna staden Röster ur samtidens arbetarlitteratur

”Tog några steg i stan, kände sig för liten och förlägen och åkte tillbaka.” Eija Hetekivi Olsson, Ingenbarnsland

Staden är en given arena för samtidslitteraturens utforskning av människans sociala rörelser i det postfolkhemska Sverige. Arbe- tarlitteraturens flickor och kvinnor rör sig där mer eller mindre hemtamt, och deras upphovspersoner har fått stort genomslag med sina precisa skildringar av det som är liksom inristat i kroppen från barnsben och uppväxt.2 De har blick för kön. Men särskilt har de blick för klass. I mellankrigstidens arbetarlitteratur har staden en förbindelse bakåt med landsbygden, som ligger historiskt nära. Många författare hade växt upp i jordbrukssamhället och det är tydligt närvarande i romanerna om staden av Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Vilhelm Moberg. I ljuset av det agrara landskapet gör de staden till en spelplats för frågor om social isolering och överförda klasstruk- turer, om solidaritet och kampvilja. I samtidslitteraturen med arbe- tarperspektivet som nav eller motor är däremot staden i sin egen rätt den självklara miljön hos författare som själva växt upp där. Det är deras erfarenhetskälla. Det är också idag i stor utsträckning där som arbetstillfällena finns, och dit förlägger arbetarlitteraturen ofta sina berättelser. En förenande länk mellan den äldre och nyare litteraturen är att staden används för att ge skärpa åt sociala och existentiella förhål- landen. Forskningen talar om skillnaden mellan plats och rum, place and space. Platsen är de materiella tingen – byggnaderna och trot- toarstenarna, medan rummet handlar om det abstrakta – minnena, erfarenheterna, känslorna.3 Romanerna har ofta en verklig förlaga

CREATING THE CITY 45 för sina städer men de smälter samman plats och rum till en litterär skapelse som vill något annat än den dokumentära beskrivningen. Och skillnaderna? I samtidslitteraturen lyser kollektivet med sin frånvaro. I den äldre arbetarlitteraturen läser vi om kvinnornas fabriksarbete, deras boendegemenskap och sociala sammanhang. I samtidslitteraturen är individens ensamhet påtaglig. Staden betraktas dessutom genom ett starkt klassraster, synlig- are än rastret kön. Kanske beror det på att kön erövrat ett starkt tolkningsmandat under de senaste decennierna och finns där som en självklar underbyggnad i ett intersektionellt perspektiv. Utifrån den positionen tycks det avgörande för den nya arbetarlitteraturen att använda klass som vägvisare för att förstå samhället.4 Jag vill med några nedslag visa hur det kan gestalta sig, och mina exempel hämtar jag från romaner av Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Ols- son, Anneli Jordahl och Åsa Linderborg. Svinalängorna

Förebilden för staden i Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006) är Ystad. Romanens helvete utspelar sig i bostadsområdet Fridhem på 1960- och 70-talet. Föräldrarna i familjen Moilanen super allt hårdare och lämnar barnen vind för våg. Romanen har uppfattats som starkt realistisk, så långt att somliga upprörts över att Fridhem som verkligen existerar har hängts ut som misär och fått öknamnet Svinalängorna.5 Romanen är berättad i jagform av dottern Leena i familjen Moilanen, och Ystad befinner sig långt från den turistidyll som kanske är på näthinnan för de flesta utomstående. I boken är det en arbetarstad; Leenas pappa är svarvare och hans fabrik levererar produkter till industrier i Malmö.6 ”Solen stod över Fridhem som ett knallgult universum.”7 Men det är inte centrum med de medeltida korsvirkeshusen som är Leenas medelpunkt. Det är den sociala orons Fridhem. Stadens etablerade nöjesställen får vi syn på genom arbetarens perspektiv, och särskilt arbetarkvinnans – genom mammans arbete som diskerska på hotell Continental och grannfrun Helmis svart- jobb som städerska på restaurang Fenix vid Stortorget (där Leenas pappa tidigare arbetat som potatisskalare). När Leena och komp- isen Riitta är elva år får de pröva städjobbet på Fenix där Riittas

46 WILLIAMS mamma arbetar. De tar över Helmis extrajobb vissa dagar på som- marlovet, går upp i ottan och beger sig iväg: Det var spännande att stiga upp klockan fem och cykla genom hela staden innan folk hade vaknat. Skolan hade inte börjat ännu. Julimorgnarna var fuktiga och heta. Som- mardaggen låg vit och våt på kullerstenarna och hustaken. Det doftade salt och tång från havet och nybakat bröd från Möllers och Kaffekoppen.8 Leena erövrar ett eget rum i sin stad dessa tidiga morgnar, på väg till städningen. Flickorna lär sig snabbt och får beröm av Helmi. I en tänkvärd reflexion över skildringen av kvinnornas städarbete påpekar Anna Jörngården att romanen med sitt uttalade klassper- spektiv understryker kvinnornas allvar och värdighet inför det ofta nedvärderade arbetet.9 Till Rådhuskällaren vid Stortorget går familjen inte för att äta gott, utan för att hämta gratis kläder från Barnavårdsnämnden. Mamma skäms; centrum är förknippat inte med nöjesliv utan med klassrelaterad skam: ”Hon sa att det kändes som att alla såg oss när vi kom och gick och att hon snart skämdes för allting […].”10 Klasstrukturerna blir också synliga för Leena (och den vuxna berät- taren) i demografin och smaken. De rika bor i andra delar av staden. ”Fridhemsbarnen hade sällan anledning att gå dit.” Hon noterar perceptivt att deras möbler, inredning och lukter är annorlunda, allt från dörrhandtagen till de färska blommorna och den obefintliga doften av fläskgryta och svett.11 Ingenbarnsland

Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland (2012) utspelar sig på 1980-talet i Göteborgsförorten Gårdsten där Miira tar sig igenom grundskolan i en värld av fattigdom, misshandel, övergrepp och ensamhet. Miiras klassmedvetenhet är stark. Hon vet att hon måste skaffa sig utbildning för att inte som sin mamma slitas ut som städerska. Romanens platser – slitna gårdar, höghus och smutsiga trapp uppgångar – är rum som framträder genom berättarens ögon. Rum som vittnar om ojämlikhet, klassklyftor och segregering. Första

CREATING THE CITY 47 gången Miira åker in till centrala Göteborg känner hon sig bort- kommen: Hon hade inte åkt spårvagn själv förut. Nu skakade hon på det rumpvarma sätet, förbi chipsfabriken, Hammarkullen och Hjällbo. Gamlestaden och de gamla spårvagnsspåren i Göteborg. Tog några steg i stan, kände sig för liten och förlägen och åkte tillbaka.12 När hon besöker en adress på fashionabla Avenyn noterar hon att blommorna i trappuppgången är kvar. Ingen har stulit dem. Vägg- kaklet är så rent att det går att spegla sig i det. ”Ingen hade spottat snus och snor på [anslagstavlan] eller rivit ner lapparna. Ingen hade lämnat tuschtext efter sig heller och i taket fanns inga tändarbrän- da prickar.”13 I en materiellt orienterad beskrivning fångar romanen klassklyftornas påtagliga gränsmarkeringar i den urbana verkligheten. När Miira i nian på lärarens uppmaning för första gången letar sig fram till det kulturella flaggskeppet Bokmässan i Göteborg vänder hon i dörren: ”Åttio spänn, lika med åtta brödlimpor för den som inte kan baka eller potatisar för en hel månad för den som är fattigare, sa hon till sig själv och gick ut.” I stället smiter hon in en annan väg utan att betala och noterar att besökarna inte precis är från förorten: ”Hon skulle hitta mammas rökare i rymden lättare än någon från Gårdsten eller Bergsjön här.” Hon tar kontroll över situationen genom att stjäla en dyr medicinsk lärobok i neurologi.14 Hon ska ju ta sig ur klassfällan genom att utbilda sig. Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

I Anneli Jordahls roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona (2014) kommer den unga Mona från landet i Dalarna 1959 för att bli hembiträde och barnflicka i den jämtländska metropolen Östersund. Hon tänker sig staden som en urban oas: Det här var som Manhattan, fast hon aldrig varit där, inte ens utomlands. Men hon hade läst reseguider om New York och blivit sittande länge över fotografierna. Att stå i folkvimlet på Times Square i New York City borde kännas ungefär som att sätta ner klacken i Östersund på Stortorget

48 WILLIAMS som sluttade brant mot Storsjön. Hur många tusen män- niskor kunde få plats på torget?15

Dans, biografer, kondis. Men genom romanens raster av klass och kön får Mona aldrig riktigt tillträde till staden. Hon ser den från sin utsiktspunkt skymd av blöjbyten, städning, hushållsarbete och så småningom som kallskänkebiträde med långa arbetsdagar. Hon kommer iväg på dans ibland men hennes tid styrs av de magra ledigheterna. En dag ger hon sig djärvt ut på stan med den snori- ga lilla flickan när hon inte står ut med instängdheten i lägenhet- en. Hon sätter sig på ett café men blir utkörd när flickan skriker: ”Ute på torget, spanade hon efter en ledig plats på någon av bänkar- na. Just nu var de upptagna av ett gäng gubbar med pilsnerflaskor i händerna. Vad återstod? Vandra planlöst runt stan.”16 Den stad hon tar del av är en helt annan än den hennes arbetsgivare är hemma i. Solidariteten hittar hon hos sina hårt arbetande medsystrar. När Mona sedan själv blir gravid och får en dotter måste hon kämpa för att försörja sig och uthärda skammen att vara ensam- stående mamma. Hennes ensamhet i de upprepade flyttarna mellan städer synliggörs genom en dialog som förs romanen igenom mellan mor och dotter. Det är 2000-talets vuxna dotter som ser de klassförhållanden som varit avgörande för mammans livshistoria i folkhemmet Sverige. Mig äger ingen

Åsa Linderborgs självbiografiska bok Mig äger ingen (2007) berät- tar om Åsas uppväxt med sin arbetarpappa i Västerås på 1970-talet. Boken ger tidigt en beskrivning av staden med Aseafabriken som den dominerande arbetsplatsen, och Linderborg för in historiska kommentarer med arbetarperspektiv; noterar arbetarrörelsens si- nande radikala engagemang: ”Decennierna runt sekelskiftet 1900 var Västerås en stökig stad med en radikal och brokig arbetarrörelse, men nu hördes inget ifrågasättande att klassamarbete var överord- nad princip och att arbetarkommunens uppgift var att reproducera arbetskraften.”17 Hennes pappa härdarmästare Leif Andersson arbetar på Metall verken och de bor i en hyrestrea i ett femvåningars punkthus.

CREATING THE CITY 49 Pappans värld är liten: ”Västerås var en stor stad men pappas och min värld kunde liknas vid en liten by med några få gator.” Men han har två stora drömmar: han längtar efter kommunismen och en röd stuga med berså och luktärter.18 Både Leif och Åsa har koll på hur ”tjyvstan” är indelad. De vet i vilken stadsdel Asea-chefen bor och Åsa vet var mexitegelvillorna finns, i områden där hon inte hör hemma.19 De gör affärsrundor i centrum utan att ha råd att köpa något. De tunga maktbyggnader- na, Slottet och Domkyrkan, ”överhetens byggnader”, betyder ingenting för Leif Andersson, han har inte varit inne i dem sedan studie- besöken i skolan. ”De tillhörde inte den stad han kände som sin.” Åsa går så småningom på ”prestigeskolan” Rudbeckianska gymnasiet där hon lär känna skolkamrater som är helt obekanta med hennes pappas arbetsplats Metallverken.20 Staden är basen i bokens ritning över den lilla arbetarfamiljens arkitektur. Det är en kartläggning av smak, känslor och erfarenheter som korresponderar mot de materiella klasstrukturerna, synliga i byggnaderna, geografin och demografin. På ett märkvärdigt sätt skapas utrymme för öppning och förändring just för att historien berättas ur flickans perspektiv (som den vuxna berättaren vinnlägger sig om att fånga). Hon ser, men ser förhållandevis fördomsfritt, på sakernas tillstånd. Den kluvna staden

Ett gemensamt drag i de böcker jag tagit upp är att de ansluter till en strömning av gränsöverskridande texter som är både doku- mentära och litterära och som förenas av tron på berättelsens kraft att upplysa, beröra och väcka medvetenhet. Överhuvudtaget är det intressant att lägga märke till hur det laboreras med gränserna mellan fiktion och dokumentär i de skildringar jag nämnt. Ett annat exempel som förenar den dokumentära och subjektiva berättelsen är antologin Livfjädrar. Kvinnornas Sandviken (2012). Den samlar berättelser om kvinnorna och staden från mitten av 1800-talet fram till nutid, och ger kunskap om arbete, relationer och urbanitet. Kvinnorna själva får komma till tals och blir historiskt och socialt synliga. Boken skulle i sin tur kunna ge upphov till skönlitterära berättelser.

50 WILLIAMS Vidare gemensamt för de romaner jag dröjt vid – och kanske viktigast – är att de klyver staden i två. Och klyvnadens upphov är klass. Mona och Miira upplever staden genom klass- och köns rastret. Mona går genom sina arbeten in i en kvinnoroll där klass identitet och ekonomi styr hennes rörelser i staden. Miiras språk är sexualiserat på ett sätt som vittnar om både ett institutionaliserat kvinnoförakt och Miiras motstånd och sökande efter ett eget språk, både som inlemmad i och betraktare av sin egen klassvärld. Indus- triarbetardöttrarna Leena och Åsa skapar en arbetarstad där klass- markörerna är viktiga läsanvisningar. Att de saknar ett urbant eller politiskt kollektiv kan förstås förklaras med att de fortfarande är barn eller unga, men det handlar också om romanernas syn på sin samtid som individualistisk och splittrad. Den kritiska blicken är riktad mot ett välfärdssamhälle under omstöpning. Protagonisterna ingår i ett klassammanhang och romanerna utforskar människans sociala beroende och omsorgens räckvidd. Kanske finns en öppning mot en annan världsbild? Leena i Svinalängorna överges av de vuxna men söker sin tillflykt till sina solidariska systrar i nöden, kamraterna i samma belägenhet. Det är oklart vad Monas dotter arbetar med, men det framgår att hon äg- nar sig åt skrivande. Åsa i Mig äger ingen blir vänsterpolitiskt aktiv i tonåren och så småningom en framgångsrik akademiker och kul- turperson i Stockholm. Miira är benhårt inställd på att bryta det sociala arvet genom utbildning. I Eija Hetekivi Olssons uppföljare Miira (2016) hoppar hon av gymnasiet men är på väg mot Komvux vid romanens slut: ”Här skulle hon fanimej plugga. Bryta tidsrun- dande, trappstädartvingande bojor, byta liv.”21 I någon mening slår romanerna en bro över klyftan i den kluvna staden, som är det kluvna samhället, genom att göra den synlig. Men de slår inte ner den klasskritiska blicken. Åsas pappa dör vid sextio, alkoholiserad och utsliten. Mona fortsätter att arbeta i hem tjänsten med en värkande kropp. Miiras kompisar går mot lågbetal- da, könssegregerade jobb eller kriminalitet. Stadens klyvnad reproduceras in i den nya tiden. Magnus Nilsson har skrivit om arbetarlitteraturen i det postindustriella Sverige där välfärdspolitiskt reformtänkande utmanas av nyliberala initiativ. Han urskiljer en ny litterär röst som formulerar

CREATING THE CITY 51 sig kring arbetarklassens villkor i nya ekonomiska strukturer.22 Det är den vi hör här, i romanerna som trotsar osynliggörandet av klassperspektivet, och som integrerar könsperspektivet som en självklar del av den ideologiska blicken på samhället.

Noter

1. Anna Williams är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hennes forskning är inriktad mot kvinnors skrivande, biografi, arbetarlitteratur, genusperspektiv och litteratursociologi. Bland senare publikationer märks Från verklighetens stränder. Agnes von Krusenstjernas liv och diktning (2013), Och jag vet att jag är genial. Agnes von Krusenstjernas brev 1903– 1940 (2016) och antologin The Dynamics and Contexts of Cultural Transfers (red. Margaretha Fahlgren & Anna Williams, 2017). 2. Begreppet habitus så som det används av kultursociologen Pierre Bourdieu definieras av Donald Broady som ”system av dispositioner” som är ”resultatet av sociala erfarenheter, kollektiva minnen, sätt att röra sig och tänka som ristats in i människors kroppar och sinnen”. Broady, Donald, Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin, Stockholm 1990, s. 228. 3. För en diskussion av Michel de Certeaus teorier om plats och rum, se Borg, Alexandra, En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897–1916, Stock- holm 2011, s. 119 f. och Högdahl, Elisabeth, ”Att omförhandla staden”, Kulturella perspektiv. Svensk etnologisk tidskrift, nr 1 (2009), s. 18. 4. Magnus Nilsson uppmärksammar klassperspektivets dominans över etnic- itetsperspektivet i svensk samtidslitteratur, och i hans analysmaterial åter- finns bland annat Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Nilsson, Magnus, Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa, Hedemora 2010, s. 164–170 och 175–179. 5. I romanen återger jagberättaren Leena sin mammas bekymrade ord: ”Jag har hört att kommunen kallar Fridhem för Svinalängorna.” Alakoski, Su- sanna, Svinalängorna. Roman, Stockholm 2006, s. 18. För ett kritiskt in- lägg om romanens trovärdighet, se Thorsson, Jan, ”Svinalängorna – ingen trovärdig berättelse”, Ystads Allehanda, 8 december 2010, http://www.ystadsallehanda.se/tyck-till/svinalangorna-ingen-trovardig-berattelse/ (hämtad 2017-11-23). 6. Alakoski 2006, s. 51.

52 WILLIAMS 7. Alakoski 2006, s. 64. 8. Alakoski 2006, s. 140. 9. Jörngården, Anna, ”Sisyfos i köket. Om hushållsarbete, mening och Kris- tina Sandbergs hemmafrutrilogi”, Konstellationer. Festskrift till Anna Wil- liams, red. Alexandra Borg, Andreas Hedberg, Maria Karlsson, Jerry Määttä och Åsa Warnqvist, Möklinta 2017, s. 125. 10. Alakoski 2006, s. 68. 11. Alakoski 2006, s. 179, 182 f. 12. Olsson, Eija Hetekivi, Ingenbarnsland, Stockholm 2012, s. 25. 13. Olsson 2012, s. 148. 14. Olsson 2012, s. 312 f. 15. Jordahl, Anneli, Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona, Stockholm 2014, s. 14. 16. Jordahl 2014, s. 55. 17. Linderborg, Åsa, Mig äger ingen, Stockholm 2007, s. 9 (Asea), s. 103 (Ar- betarrörelsen). 18. ”Västerås var en stor stad”, Linderborg 2007, s. 111; två drömmar, s. 92 f. 19. Linderborg 2007, s. 102–104. 20. Linderborg 2007, s. 205. 21. Olsson, Eija Hetekivi, Miira, Stockholm 2016, s. 314. 22. Nilsson, Magnus, ”The Representation of Class in Post-Industrial and Multicultural Sweden: Aesthetic-Political Strategies in Kristian Lundberg’s Yarden”, New Dimensions in Nordic Culture and Society, red. Jenny Björklund & Ursula Lindqvist, Newcastle upon Tyne 2016, s. 239 f.; Nilsson 2010, s. 188–192. Referenser

Alakoski, Susanna, Svinalängorna. Roman, Stockholm 2006. Borg, Alexandra, En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897–1916, Stock- holm 2011. Broady, Donald, Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin, Stockholm 1990. Högdahl, Elisabeth, ”Att omförhandla staden”, Kulturella perspektiv. Svensk etnologisk tidskrift, nr 1 (2009), s. 16–29. Jordahl, Anneli, Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona, Stockholm 2014.

CREATING THE CITY 53 Jörngården, Anna, ”Sisyfos i köket. Om hushållsarbete, mening och Kristina Sandbergs hemmafrutrilogi”, Konstellationer. Festskrift till Anna Williams, red. Alexandra Borg, Andreas Hedberg, Maria Karlsson, Jerry Määttä och Åsa Warnqvist, Möklinta 2017, s. 119–131. Linderborg, Åsa, Mig äger ingen, Stockholm 2007. Livfjädrar. Kvinnornas Sandviken, red. Anna Jörgensdotter, Helene Rådberg och Carolina Thorell, Sandviken 2012. Nilsson, Magnus, Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa, Hedemora 2010. Nilsson, Magnus, ”The Representation of Class in Post-Industrial and Mul- ticultural Sweden: Aesthetic-Political Strategies in Kristian Lundberg’s Yarden”, New Dimensions in Nordic Culture and Society, red. Jenny Björklund & Ursula Lindqvist, Newcastle upon Tyne 2016, s. 230–246. Olsson, Eija Hetekivi, Ingenbarnsland, Stockholm 2012. Olsson, Eija Hetekivi, Miira, Stockholm 2016. Thorsson, Jan, ”Svinalängorna – ingen trovärdig berättelse”, Ystads Allehanda, 8 december 2010, http://www.ystadsallehanda.se/tyck-till/svinalangorna-ingen-trovardig-berattelse/ (hämtad 2017-11-23)

54 WILLIAMS Catrine Brödje1 Klass och kön i Stockholm omkring 1910 Martin Koch, Maria Sandel, Sigfrid Siwertz och Elin Wägner

I centrum för min framställning står fyra romaner från i början av 1910-talet; nämligen Martin Kochs Arbetare. En historia om hat (1912), Maria Sandels Virveln (1913), Sigfrid Siwertz En flanör (1914) och Elin Wägners Helga Wisbeck (1913). I dessa romaner intresserar jag mig för följande frågor: Hur gestaltas romankarak- tärernas förhållande till Stockholms offentliga rum? Hur gestaltas karaktärernas yrkesliv? Hur ser romankaraktärernas boende- och rörelsemönster ut? På en övergripande nivå utgår det ovanstående från frågan om vilken roll klass och kön har för hur författare gestaltar kvinnors och mäns livsvillkor.2 Koch och Sandel är två av våra första arbetarförfattare och deras Arbetare. En historia om hat och Virveln är kollektivromaner, vilka båda fokuserar industrialismens genombrott, dess konsekvenser för arbetarklassen och har de oroliga arbetsmarknadsåren omkring 1910 som utgångspunkt. Siwertz och Wägner är två av våra s.k. borgerliga tiotalister och i sina romaner En flanör respektive Helga Wis- beck sätter de individen i centrum, vilket titlarna på deras romaner avslöjar, samtidigt som romanerna ger en bild av det samtida sam- hället i början av 1910-talet. Eftersom både arbetarförfattare och kvinnliga författare vid denna tid för första gången i högre utsträckning trädde fram i den lit- terära offentligheten ger dessa fyra romaner en möjlighet att läsa kvinnliga och manliga författare ur olika samhällsklasser bredvid varandra. Det är just denna omständighet som gör att dessa fyra romaner är intressanta att lyfta fram tillsammans. Alla fyra romaner utspelar sig omkring 1910 i Stockholm, som precis då som nu var en socialt segregerad stad, men på ett annorlunda sätt i jämförelse med idag. De mer förmögna samhällsskikten bodde i centrum, men med tanke på att de i början av 1900-talet

CREATING THE CITY 55 utgjorde knappt 15 procent av stadens befolkning kunde de inte prägla hela stadsdelar. Södermalm och Kungsholmen var vid denna tid de mest utpräglade arbetarstadsdelarna. Östermalm började växa fram som stadsdel och Strandvägen byggdes i början av 1900-talet för att skapa en paradgata dit de nyrika flyttade.3 Stockholms offentliga rum för nöjesliv, arbete, politiska, kulturella och sociala aktiviteter var även könskodat och ofta reserverat för män, bland vilka en ny gestalt, den flanerande mannen, flanören, trädde fram. Dagens flanörforskning lyfter även fram de samtida kvinnliga flanörerna, och pekar på att det för kvinnor var svårt att ensamma flanera på stadens gator utan att riskera att uppfattas som prostituerade.4 Så många som 40 procent av Stockholms kvinnor var yrkesverksamma, och för dessa var det viktigt att även vara verksamma i gränslandet mellan hem och yrkesarbete, till exempel genom filant- ropisk, kulturell och pedagogisk verksamhet. Att ha en bakgrund inom de dominerande samhällsklasserna var av stor betydelse för att som kvinna nå framgång i tidens offentlighet, påpekar Boel Eng- lund och Lena Kåreland.5 Av de kvinnliga gestalterna i de fyra romanerna är det Wägners Helga Wisbeck som mest rör sig i Stockholms offentliga rum. Hon gör sjukbesök sent på kvällarna, hon håller föreläsningar på Stock- holms högre läroverk, hon är ideellt verksam på till exempel Byrån för ensamma mödrar, hon har blivit utnämnd till att vara läkare åt ett livförsäkringsbolag och hon går ensam på detta livförsäkringsbolags 25-årsfest på Grand hotell. Helga tar utan tvivel plats i Stockholms offentliga rum och hon tycks bejaka storstadens möjligheter. Av de manliga gestalterna i de fyra romanerna är det Siwertz Torsten Gjörloff som rör sig mest i olika sociala och urbana miljöer i Stockholm. I En flanör tycks Stockholm bli ett offentligt urbant rum, menar Alexandra Borg, och där flanerar Torsten ofta ensam. Hans stadsvandringar får en livsfilosofisk prägel, särskilt mot slutet av romanen, och de har en god terapeutisk inverkan på honom. I Torstens flanörtillvaro ingår också att träffa flanörkamraterna på kvällarna på Blanchs, där de har ett stambord som de kallar Döda vinkeln.6

56 BRÖDJE Stockholm klassmarkeras i En flanör genom Torstens val av platser, där han träffar sina kvinnliga bekanta, som har olika klassbak- grund. Han visar därmed en medvetenhet om klasstillhörighetens betydelse. Han går på bakgator på Söder med Berta, som har en ar- betarklassbakgrund och arbetar som butiksbiträde. Dottern till hans hyresvärdinna, som kommer från en medelklassmiljö och arbetar på bank, träffar han på sitt hyresrum vid Katarina kyrka på Söder. Han promenerar med blivande fästmön Louise från en nyrik överklass- familj på Strandvägen och med sjuksköterskan Ebba, som kommer från en adelssläkt, umgås han i faderns hem vid Kornhamnstorg. Kvinnorna i Sandels Virveln är framför allt verksamma på två arenor, arbetsplatsen och hemmet. Det är viktigt att notera att köket nästan blir en offentlig arena för arbetarklassens kvinnor eftersom de tillsammans med barnen utför yrkesarbete där. Alexandra Borg menar att arbetarköket hos Sandel är ett urbant rum, en agora, en plats för det öppna samtalet.7 I Virveln promenerar kvinnorna mycket, oftast till och från arbetet på chokladfabriken Malvan på Kungsholmen. De är väl medvetna om att de under sina promenader betraktas som objekt samtidigt som de gör sig själva till subjekt när de är uppmärksamma på männens ögonkast.8 Berättaren i Virveln påpekar även att de ogifta kvinnorna på grund av de låga lönerna i många fall tvingas till prostitution. Bakom berättarens bittra kommentar om ”den värderade medborgarinnan Prostitution” (s. 27) finns både ett klass– och könsperspektiv. Berättaren syftar förmodligen här på den reglementerade prostitutionen, ett system som innebar att staten tillät prostitution men höll den under uppsikt och försökte därigenom förhindra att köns- sjukdomar spreds. Enligt Yvonne Svanström fanns det en tydlig klassdimension i reglementeringen, som ingick i den framväxande medelklassens ideologi och som innebar att män från borgarklas- sen kunde träffa kvinnor från arbetarklassen. På så sätt skyddades de borgerliga kvinnorna från arbetarklassens prostituerade kvinnor.9 I Arbetare. En historia om hat är det offentliga rummet köns- markerat. Det är männen som träffas på Arbetaregatan utanför sina bostäder för att diskutera politik och därmed får gatan, det offentliga rummet, en politisk dimension.10 Att ta plats i samtal i det

CREATING THE CITY 57 offentliga rummet, på gatan, innebär också för de manliga arbetarna att i hög utsträckning ta ställning politiskt. Det offentliga rummet i Kochs roman är alltså manligt kodat, men det finns en kvinna som tar plats i det offentliga rummet, nämligen Anna, som tar ställning politiskt och håller vakt utanför fabriken under storstrejken. Hur gestaltas då karaktärernas yrkesliv i de fyra romanerna? Hel- ga i Wägners roman har en egen läkarpraktik och hon är den enda kvinnliga gestalten som har en färdig akademisk utbildning i de fyra romanerna som tas upp här.11 Hon har mottagning samt väntrum i anslutning till sin bostad, hon har inga fasta arbetstider och tolv timmars arbetsdag är för henne inte ovanligt. Här löper verkligen det privata och offentliga in i varandra. Hennes offentliga roll som läkare och hennes privata jag överlappar varandra ytterligare när hon åker hem till Krister och hans fru Elisabeth, för att vara ett stöd för Elisabeth under hennes graviditet och förlossning. Helga och Krister hade ett kärleksförhållande under studietiden och Helga är fortfarande mycket fäst vid honom. Därför blir vistelsen hos Krister och Elisabeth svår för henne och mynnar ut i en livskris. Helga använder sin yrkeskunskap till att engagera sig för de utsatta, exempelvis genom att hålla ett anförande i reglementerings- frågan på läkarsällskapet. Vid sidan av sitt yrkesarbete engagerar sig Helga ideellt och i det engagemanget kan hon dra nytta av sitt yrkeskunnande, till exempel på Byrån för ensamma mödrar. Hon rör sig i och mellan tre olika verksamhetsområden: i det offentliga genom sitt arbete på polikliniken, i ett rum mellan det privata och offentliga på sin mottagning, och i det ideella genom sitt engagemang i kvinnorörelsen. På många sätt motsvarar Helga den kvinna som i Wägners roman Pennskaftet kallas ”SBK – självförsörjande bildad kvinna”. Hon är stark, arbetsam, politiskt och ideellt engag- erad. Hon är således verksam i gränslandet mellan hem och yrkesliv samt kommer från övre medelklass, vilket Boel Englund och Lena Kåreland anger som viktiga framgångsfaktorer för kvinnor i tidens offentlighet.12 I både Wägners och i Siwertz roman är det självklart att ha hem- biträde såväl för kvinnor som för män, även om man lever ensam. Det innebär att det privata och offentliga löper in i varandra i hemmet, där det uppstår situationer då det blir svårt att avgöra var det

58 BRÖDJE offentliga slutar och var det privata börjar. Samtidigt som förhållan- det mellan arbetsgivare och arbetstagare är hierarkiskt blir förhål- landet intimt just därför att arbetsplatsen är förlagd till hemmet. Det visar sig såväl i relationen mellan Helga och hennes hembiträde som mellan Torstens pappa och hans hembiträde. Kategorierna klass och kön korsar varandra i gestaltningen av yrkesarbete i Siwertz En flanör. Där yrkesarbetar de män, vilka tillhör borgerligheten, som till exempel journalist och författare, medan de män som tillhör överklassen inte yrkesarbetar. Över dessa överklas- sens män vilar en undergångsartad stämning, som indikerar att denna samhällsklass inte har nog livskraft. För Torstens egen del verkar det inte vara ett alternativ att börja arbeta när han efter pappans död inser att pappan har gjort konkurs utan han får i stället låna pengar av sin pappas vänner för att fortsätta med sina studier i Uppsala. Tre av de fyra kvinnor som Torsten umgås med yrkesarbetar: hyresvärdinnans dotter Lisen arbetar på bank, affärsbiträdet Berta och sjuksystern Ebba som tar hand om hans sjuke far. Louise, som tillhör den nyrika överklassen och som Torsten förlovar sig med, yrkesarbetar däremot inte. På chokladfabriken Malvan på Kungsholmen i Sandels Virveln utför kvinnorna ett enformigt arbete och har långa arbetsdagar. Fab- riksledningen betraktar de anställda som en massa, misstror dem och visiterar alla varje kväll innan de går hem för att försäkra sig om att de inte stjäl med sig någon konfekt. Fabriksledningens sätt att hantera de anställda får motsatt effekt och skapar i stället förutsät- tningar för snatteri. Det råder inte heller någon samhörighetskänsla bland arbeterskorna utan i stället härskar ett starkt grupptänkande. Antingen är de ”yrhättor”, glada och lite godtrogna arbeterskor, eller ”skitförnäma”, modiga och rakryggade arbeterskor. Mellan dessa två grupper av kvinnor finns en skarp gräns och de har mycket svårt för att förstå varandra. Vi kan alltså se att både klass- och könshierarkier korsar varandra på chokladfabriken Malvan. Kochs roman handlar till skillnad från Sandels roman om männ- ens arbetsvillkor och i centrum står ett bergsprängarlag. Dess medlemmar utför ett hårt, tungt, monotont, smutsigt och farligt arbete. Det omänskliga, nästan surrealistiska i deras arbetssituation, framträder tydligt i skildringen av en bergsprängningsolycka då

CREATING THE CITY 59 bergsprängarbasen förlorar sitt ena öga. Han vilar en stund med sitt söndersprängda huvud och ber lakoniskt om en trasa som han binder om sitt huvud. Efter en stunds vila börjar han arbeta igen. I de två romanerna av Koch och Sandel är det tydligt att arbets uppgifternas innehåll är könsmarkerat. Kvinnorna hos Sandel syr och gör konfekt, medan männen hos Koch bygger hus. Likväl är ar- betsvillkoren hårda för både kvinnorna och männen, men en viktig skillnad måste betonas. Kochs män har högre lön än Sandels kvinnor. Av de ogifta arbeterskorna på chokladfabriken Malvan är det mån- ga som inte kan försörja sig på sin lön och som därför tvingas till att prostituera sig. Utifrån Yvonne Hirdmans förståelse av begreppet genus skulle vi kunna säga att Koch och Sandel i sina romaner illustrerar hur genus produceras i arbetslivet. I enkönade kollektiv fostras arbetarna till kvinnor och män och därmed förstärks såväl de hierarkiska som isärhållande mekanismerna i genusordningen.13 Hur ser då romankaraktärernas boende- och rörelsemönster ut? Torsten i En flanör hyr till en början ett rum på Söder. När Torsten inleder ett förhållande med Louise Vestrin ser han sig tvungen att förflytta sig från sin egen privata borgerliga miljö på Söder närmare den nyrika miljön på Strandvägen, där familjen Vestrin bor. Till skillnad från Torsten, som under sin flanörtillvaro söker sig bort från sitt hyresrum för att flanera, umgås med sina manliga vän- ner eller träffa sina kvinnliga bekanta har Wägners Helga ett helt annat förhållande till sitt hem. Hon bor förvisso också ensam, men med ett hembiträde i en liten våning i anslutning till sin mottagning. I sitt arbete och i sin ideella verksamhet möter hon många människor och därför händer det ganska ofta att hon längtar efter att få vara ensam i sin tysta lilla våning. Hon engagerar sig även ideellt för att skapa en alternativ boendeform för självförsörjande kvinnor genom sitt ordförandeskap i en kommitté som arbetar med att planera byggandet av ett hem för självförsörjande. I både Kochs och Sandels romaner är drömmen om det egna hemmet viktig. Gestalterna i Kochs roman drömmer om det egna hemmet och Sandels roman mynnar ut i en beskrivning av ett ungt pars första hem. Hemmet och familjelivet skildras dock på helt olika sätt i deras romaner. På Arbetargatan på Kungsholmen, där många

60 BRÖDJE av arbetarna i Kochs roman bor, härskar aggressivitet och agg. Här pyr ett hat efter förlusten av storstrejken några år tidigare. Det är ett hat som riktas åt olika håll, mot arbetet, mot arbetsgivarna och mot klassamhället. Berättaren menar att till och med barnen på Arbe- targatan fostras till att hata. Det finns ingen glädje i deras lek utan hatet är en förutsättning för deras överlevnad. Hos Sandel råder det motsatta förhållandet; här blir familjelivet betydelsefullt. Särskilt för kvinnorna blir hemmet en motvikt till chokladfabriken Malvan som tar ifrån dem deras solidariska ansvar- skänsla och moraliska integritet. Precis som i Kochs roman är det kvinnor och barn som mest vistas i hemmen, men här tycks famil- jemedlemmarna i högre utsträckning värna om varandra. Om kväl- larna är alla samlade, de läser, diskuterar och arbetar. Barnens livsvillkor verkar här inte lika brutala som hos Koch. Deras situation är likväl prekär, men här tar kvinnorna ett större gemensamt ansvar för alla barns uppväxtvillkor. Hur kan romankaraktärernas boende- och rörelsemönster i Stockholm beskrivas utifrån ett klass-och könsperspektiv? Helga i Wägners roman bor vid Kornhamstorg, där hon har sin mottagning. Hon arbetar också på polikliniken för kvinnosjukdomar vilken också ligger vid Kornhamnstorg. Hon gör hembesök i Midsom- markransen. Hon är på fest på Grand hotell på Blasieholmen och håller föredrag på läkaresällskapet på Klara Östra Kyrkogata. Hon promenerar på Djurgården med sin svägerska och brorsdotter. Torsten i Siwertz roman bor till en början på Söder, men flyttar till Östermalm, till Grevgatan, när han förlovar sig med Louise, som bor med sin familj på Strandvägen. När hans pappa, som bor vid Kornhamnstorg, blir sjuk flyttar Torsten hem till honom. Han träf- far sina vänner på Blanchs veranda i Kungsträdgården. När Torsten har sin livskris rör han sig över ett stort geografiskt område: Över Djurgården, Gärdet mot Lidingöbron vidare till Nya kyrkogården, idag Norra begravningsplatsen på gränsen till Solna. Därefter mot Marieberg och Konradsberg på Kungsholmen. I Sandels roman rör sig karaktärerna uteslutande på Kungshol- men, där de både arbetar och där de bor. När de gör utflykter eller promenerar blir de kvar på Kungsholmen. De rör sig då mot Karl- bergsbron, som idag heter Ekelundsbron, och Ulvsundasjön.

CREATING THE CITY 61 I Kochs roman bor karaktärerna också på Kungsholmen, på Ar- betargatan, men de arbetar på Söder, på Utkantsgatan. Det är inte självklart vilken gata Utkantsgatan kan vara idag, men möjligen kan det handla om Heleneborgsgatan, en tvärgata till Långholmsgatan, och som löper parallellt med Södra Mälarstrand. I de fyra romanerna visar det sig att kategorierna klass och kön har betydelse för gestaltningen av karaktärernas boende- och rörel- semönster. Torsten, en manlig gestalt från övre medelklass, rör sig i olika sociala miljöer och över det största geografiska området. Helga, en kvinnlig representant från övre medelklass, rör sig också i olika sociala miljöer, men inte över ett lika stort geografiskt om- råde. Här får vi dock betänka att Torsten, till skillnad från Helga, utnyttjar flanerandet till att lösa den livskris som han befinner sig i. Hans långa stadsvandringar har en god terapeutisk inverkan på honom. De manliga arbetarna i Kochs roman rör sig i de delar av Stockholm som för tiden anses vara utpräglade arbetarstadsdelar, det vill säga på Kungsholmen och på Söder. De kvinnliga arbetarna i Sandels roman vistas både under arbetstid och på fritiden på Kungsholmen. De är alltså minst rörliga. Avslutningsvis kan det konstateras hur centrala kategorierna klass och kön blir i de fyra romaner som jag tagit upp här i deras gestaltning av Stockholm och det offentliga rummet, av arbetsvillkor och boendemiljö i början av 1900-talet när Stockholm var på väg att bli industri- och storstad. Det är också värt att notera att förfat- tarnas klass- och könstillhörighet är av betydelse för hur levnadsvillkoren gestaltas i romanerna. Huvudkaraktärerna är av samma kön som författarna och de tillhör även samma samhällsklass som författarna. Därför ligger det nära till hands att dra slutsatsen att det är de fyra författarnas egna erfarenheter och värderingar som speglas i romanerna. Noter

1. Catrine Brödje, FD i litteraturvetenskap. Universitetslektor i svenska med didaktisk inriktning. Akademin för bibliotek, information, pedagogik och IT, Högskolan i Borås. 2. Distinktionen mellan genus och kön är inte helt tydlig, vilket leder till att användningen av begreppen inte är självklar. Därför väljer jag här begreppet

62 BRÖDJE kön, vilket inbegriper både den fysiska kroppen och de föreställningar som tillskrivs den. Se vidare t.ex. Langås, Unni, ”Kjønnets dilemma. Feminisme og litteraturforskning”, Edda. Nordisk tidskrift for litteraturforskning 2001:1, s. 95-106. Finns översatt i Genusvetenskapliga litteraturanalyser, red. Arp- ing, Åsa och Nordenstam, Anna, Lund 2010. Om klassbegreppet se t.ex. Holgersson, Ulrika, Klass. Feministiska och kulturanalytiska perspektiv, Lund 2011. Denna artikel utgår från mitt pågående forskningsprojekt ”Kärlekens minerade fält. Klass och kön i tolv samtidsromaner 1912-2013”. 3. Se vidare Lindgren, Anne-Marie, Arbetarnas Stockholm 1880-1920, Stock- holm 2014, s. 73ff. 4. Englund, Boel & Kåreland, Lena, Rätten till ordet. En kollektivbiografi över skrivande Stockholmskvinnor 1880-1920, Stockholm 2008, s. 22 och 35. Se även Pollok, Griselda, ”Modernity and Spaces of Femininity”, densamma, Visions and Difference. Feminism, Femininity and the Histories of Art, London & New York 2003, s. 70-127 och Selboe, Tone, Litterære vaganter. Byens betydning hos seks kvinnelige forfattare, Oslo 2003, där de problematiserar flanörbegreppet utifrån ett klass- och könsperspektiv. 5. Englund, Boel & Kåreland, Lena 2008, s. 12f och s. 109. 6. Jämför Borg, Alexandra, En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897- 1916, diss. Stockholm 2011, s. 194. 7. Ibid., s. 261. 8. Jämför ibid., där Alexandra Borg pekar på att kvinnorna hos Sandel både betraktar och blir betraktade. 9. Se t.ex. Svanström, Yvonne, ”En självklar efterfrågan? Om torskar och sex- köpare under hundra år”, i Än män då? Kön och feminism i Sverige under 150 år, red. Svanström, Yvonne & Östberg, Kjell, Stockholm 2004, s. 219ff. 10. Jämför Alexandra Borg (2011), som dock inte har ett tydligt könsperspek- tiv, men pekar på att det är som om arbetarklassen återupptäcker den medeltida stadens gatuliv. 11. Se vidare Isaksson, Ulla & Linder, Erik Hjalmar, Elin Wägner – en biografi, Stockholm 2003 [1977, 1980], s. 195ff. och även Lundgren, Kristina, Bar- rikaden valde mig. Ada Nilsson. Läkare i kvinnokampen, Stockholm 2014, s. 118-125, om förebilderna till porträttet av Helga Wisbeck, nämligen Ada Nilsson och Alma Sundquist. 12. Se not 4. 13. Hirdman, Yvonne, Genus. Om det stabilas föränderliga former, Malmö 2001, s. 115.

CREATING THE CITY 63 Referenser

Primärlitteratur

Koch, Martin, Arbetare. En historia om hat, Stockholm 1912. Sandel, Maria, Virveln, Stockholm 1913. Siwertz, Sigfrid, En flanör, Stockholm, 1914. Wägner, Elin, Helga Wisbeck, Stockholm 1913. Sekundärlitteratur

Borg, Alexandra, En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897-1916, diss. Stockholm 2011. Englund, Boel & Kåreland, Lena, Rätten till ordet. En kollektivbiografi över skrivande kvinnor 1880-1920, Stockholm 2008. Hirdman, Yvonne, Genus. Om det stabilas föränderliga former, Malmö 2001. Holgersson, Ulrika, Klass. Feministiska och kulturanalytiska perspektiv, Lund 2011. Isaksson, Ulla & Linder, Erik Hjalmar, Elin Wägner – en biografi, Stockholm 2003 [1977, 1980]. Langås, Unni, ”Kjønnets dilemma. Feminisme og litteraturforskning”, Edda. Nordisk tidskrift for litteraturforskning 2001:1, s. 95-106. I svensk översät- tning i Genusvetenskapliga litteraturanalyser, red. Arping, Åsa & Norden- stam, Anna, Lund 2010. Lindgren, Anne-Marie, Arbetarnas Stockholm 1880-1920, Stockholm 2014. Lundgren, Kristina, Barrikaden valde mig. Ada Nilsson. Läkare i kvinnokampen, Stockholm 2014. Pollok, Griselda, Visions and Difference. Feminism, Femininity and the Histories of Art, London & New York 2003. Selboe, Tone, Litterære vaganter. Byens betydning hos seks kvinnelige forfattare, Oslo 2003 Svanström, Yvonne, ”En självklar efterfrågan? Om torskar och sexköpare under hundra år”, Än män då? Kön och feminism i Sverige under 150 år, red. Svan- ström, Yvonne & Östberg, Kjell, Stockholm 2004.

64 BRÖDJE Ewa Bergdahl1 Maria Sandel och staden

”Vem äger rädslan? Vem har mandat över en stad? Det är två viktiga frågor. En tredje, kanske än viktigare fråga: vem skriver stadens berättelse? Vem identifierar och åskådliggör det som sker just nu… En lång tid nu har det varit sagt att Malmö inte längre är en arbetarstad. Det är möjligt att det är så för en del. Men för den som städar, diskar, tvättar, meckar, delar ut tidningar, passar barn – listan är lång – för den människan är staden fortfarande en arbetarstad. Den kommer aldrig att vara någonting annat. Det är bara det att arbetet numera utförs av första och andra generationens invandrare och deras utrymme i den pågående berättelsen om staden blir naturligtvis helt obefintligt.” Citatet är hämtat ur författaren Kris- tian Lundbergs bok: Det här är inte mitt land, som utkom 20142, men det skulle lika väl kunna vara Maria Sandels programförklaring och handla om arbetarklassens Stockholm för hundra år sedan. Men vem var då Maria Sandel? Hon var en arbetarkvinna, som steg fram och genom sitt författarskap förde de förtrycktas och nöd- ställdas talan och hon är vår allra första kvinnliga proletärförfattare. Maria Sandel föddes i Stockholm 1870. Hennes far arbetade som dräng och stadsbud och modern bidrog till försörjningen genom hemarbete som trikåstickerska och drev även ett litet mjölkma- gasin som låg på gatan där de bodde. Bostaden som var ett enkelt spisrum låg på Parmmätargatan i ett av de fallfärdiga ruckel som fanns uppe på Kvarnberget på Kungsholmen. Här bodde barnrika arbetarfamiljer i små låga träkåkar, men här fanns även halvkrim- inella trasproletärer, alkoholister, prostituerade och arbetslösa. Detta var ett av Stockholms fattigaste områden. Under det sena 1800-talet växte Stockholm så det knakade. Vid sekelskiftet 1900 fanns drygt 300 000 invånare i staden, som femtio år tidigare hade haft 93 000 invånare. Den väldiga befolkningsökningen var ett resultat av den växande industrin.

CREATING THE CITY 65 Fabriker och verkstäder etablerades i en oerhörd takt och det be- hövdes arbetskraft. Människor flyttade under hela 1800-talets slut in till städerna och stora områden med i det närmaste slum- karaktär uppstod. Myndigheterna försökte komma till rätta med bostadsbristen genom att uppföra tillfälliga boenden för de sämst ställda och man byggde nödbostäder på flera håll i staden. Många fabriksägare köpte upp mark och byggde bostäder till sina arbetare, vilket fick till följd att dessa knöts till företaget och därmed fick problem om de till exempel ville organisera sig.3 De arbetare som bodde i bolagets bostäder, riskerade till exempel att vräkas om de strejkade. Andra fabriksägare spekulerade i fastigheter och uppförde bostadshus på löpande band, men av låg kvalitet. Hyresnivåerna var dock skyhöga på grund av bostadsbristen och många arbetarfamiljer tvangs ta inneboende för att kunna betala hyran. Det kunde bo upp till femton personer i ett och samma rum, vilket medförde att sjukdomar och ohyra lätt fick fäste i de överfulla och dragiga bostäderna. Vatten hämtades i pumpar

Vänster: Omslaget till romanen Droppar i folkhavet (1924). Foto: Ewa Bergdahl. Höger: Maria Sandel. Fotograf: Okänd. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

66 BERGDAHL utomhus, dassen låg i längor nere på gårdarna och värme fick man bekosta själv genom att köpa ved att elda med. Lönerna var låga och arbetsdagarna långa, vanligtvis 10-12 timmar. Alltfler kvinnor fick anställning i fabriker och industrier och deras löner var ännu lägre än männens, ibland bara hälften. Unga arbeterskor levde ständigt på svältgränsen och många av dem tvangs ut i prostitution för att över huvud taget kunna överleva. Arbetar- familjerna var stora och barnrika. Någon översiktlig statistik från den här tiden finns inte att tillgå, men författaren Gustaf af Geijer- stam har dokumenterat arbetarklassens förhållanden på 1890-talet, och i hans sociologiska studier framgår att antalet barn per familj varierade kraftigt. Det var inte ovanligt med stora familjer men många barn överlevde inte de första åren utan dog av sjukdomar och/eller undernäring.4 Många hade frånvarande fäder och arbetar kvinnorna slet för att försörja sina barnaskaror. Runt sekelskiftet 1900 växte arbetarklassen i både antal och styrka genom att alltfler organiserade sig politiskt och fackligt. Arbetar rörelsen var som en kraftig stormvind som drog fram och förde med sig förhoppningar i många arbetarfamiljer om en bättre värld. Den fackliga kampen hårdnade och strejker och blockader genomfördes vid alltfler arbetsplatser. Samtidigt startade ett omfattande bildning- sarbete. Längtan efter kunskap och bildning var stor och ansågs vara en grundläggande förutsättning för demokratin. Sådan såg den stad ut som Maria Sandel växte upp i och som hon levde i under hela sitt liv. De väldiga strukturförändringarna som skedde i samhället runt sekelskiftet 1900 innebar även att nya litterära uttryck uppstod. Os- car Levertin har ett målande sätt att beskriva Stockholm kring för- rförra sekelskiftet. Det är nu huvudstaden kommer ”i målbrottet”, skriver han i en artikel i SvD 1897. ”Stockholm står denna tid och väger mellan land och stad, tradition och modernitet, småstad och storstad. Och det hörs i litteraturen”, skriver Alexandra Borg i sin avhandling En vildmark av sten där hon bland annat tar upp Maria Sandels författarskap och hennes relation till staden. I Stockholm var framför allt Kungsholmen och Södermalm de områden där industrier och hyreskaserner byggdes i rask takt. Trots den raska takten i byggandet var bostadsbristen enorm och innebar

CREATING THE CITY 67 att det växte fram kåkstäder runt om Stockholm. Det var säkert lika stigmatiserande att vid den här tiden bo på den yttersta änden av Kungsholmen, som det idag upplevs att bo i någon av förorterna Husby eller Rinkeby i Stockholm eller Rosengård i Malmö. Maria Sandel blev den som framför allt gav röst åt arbetarklassens kvinnor och genom sitt författarskap upprättade hon en slags identitet med de delar av staden som var arbetarklassens revirområden på samma sätt som rappande ungdomar gör idag i de förorter där de bor. I sin roman Droppar ur folkhavet ger Maria Sandel en beskrivning av kvarteret där hon växte upp: ”Omgivningen var dålig. I de sam- mangyttrade kåkarna trivdes allsköns mänskligt avskrap. Tjuvgöm- mare, langare, glädjeflickor gjorde tillvaron besk för de hederliga och strävsamma, som av tvingande orsaker nödgades leva sitt liv där… Då och då ingrep lagen, naturligtvis utan att åstadkomma någon förbättring i det hela. Frälsningsarmén verkade med besök, möten och utdelningar av livsmedel och kläder.”5 1904 flyttade Maria Sandel och hennes mor till nödbostäder- na ”Skogshyddorna” vid Fleminggatans västra ände. De fyrtiotalet lägenheter som fanns i de två nödbarackerna var fyllda med arbetarfamiljer som hade det knapert ställt. Kvinnorna i Skogshyddorna hade en mängd olika yrken och sysselsättningar. Tilda Maria Forselius har skrivit om hur en kvinna som bodde där berättat för henne att där fanns ”tidningsbud, spågumma, sömmerska, strump- stickerska, täckstickerska, bokbinderska, bruksmäcka, spårvagns- städerska, fabriksarbeterska, uppasserska, städerskor och en förfat- tarinna.” Den sistnämnda var förstås Maria Sandel. De starka och kämpande kvinnorna utgör ofta huvudpersoner i Maria Sandels böcker och förlagorna hade hon runt omkring sig. Maria gick bara fyra år i folkskolan, men hon lyckades ändå lära sig läsa flera språk och var en flitig låntagare på arbetarbiblioteket. Engelska lärde hon sig under ett par år i Amerika som hembiträde och tyska och franska kunde hon hjälpligt läsa på originalspråken. Det var i Amerika som Maria Sandel arton år gammal debuterade som författare. Hon fick ett par dikter publicerade i emigranttidnin- gen Nordstjernan. Väl hemkommen igen fick hon dikter och korta berättelser publicerade i dagstidningen Social-Demokraten, i det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonbris – som hon

68 BERGDAHL faktiskt gav namn åt – och i flera fackförbundstidningar. Hon blev medlem i Stockholms Allmänna Kvinnoklubb (SAK) redan 1896 och var sedan socialdemokrat under hela sitt liv och en stor beun- drare av Hjalmar Branting, men på grund av sitt handikapp – hon hade en allvarlig hörselnedsättning – deltog hon sällan i politiska sammankomster. 1908 debuterade Maria Sandel med novellsamlingen Vid svält- gränsen. Att hon över huvud taget vågade publicera sig i bokform, var tack vare författarinnan Amalia Fahlstedt, som hon brevväxlade med under många år. Amalia Fahlstedt – som var betydligt äldre än Maria Sandel – hade vid den här tiden tillsammans med Ellen Key bildat de s.k. tolfterna i Stockholm där arbetarkvinnor och borgerliga kvinnor kunde mötas och lära känna varandra. De inbjudna arbetarkvinnorna kom ofta från Stockholms Allmänna kvinnoklubb och Maria Sandel var en av dem som bjöds in till några av sam- kvämen och utflykterna. Redan i augusti 1901 skriver Amalia Fahlstedt i ett ps i ett av sina brev till Maria Sandel: ”Skulle det ej kunna bli en godbit av dig att i prosaform skildra gatan om aftonen med hemvändande arbetare och arbeterskor en sommarafton, om du börjar i det som är brev? Gör det och låt mig först genomläsa det.” Uppenbarligen ly- dde Maria Sandel hennes råd för tre år senare – 1904 – gratulerar Amalia henne för att novellen Min gata blivit publicerad. I Min gata får vi följa en ung arbeterska – Alma Ström – på väg hem från fabriken längs Fleminggatan. Fleminggatan var Kungs holmens mest proletära gata, där fabriker, brädgårdar och verkstäder trängdes med arbetarkaserner och butiker. Den snörräta gatan saknade delvis gatubeläggning och ju längre västerut man kom, ju sämre blev både byggnader och gata. Längs hela Fleminggatan körde dock en hästdragen spårvagn fram och tillbaka. Novellen ger oss verkligen ett helt annat perspektiv på staden än de borgerliga samtida förfat- tarnas berättelser. Maria Sandel beskriver gatan under ett dygn. ”Ur fabriksporten, som fyrkantig och kolsvart, gapar mot den solstekta gårdens ödslighet, kommer en ung kvinna gående… Ett ögonblick stannar hon och mäter med en lång oändligt trött blick den snörräta proletärgatan, vars grå husrader skymta fram genom moln av damm… inte en blick består hon under sin långsamma

CREATING THE CITY 69 gång butikernas tröttande banala och färgstarka utställningar, endast framför matvaruaffärens skyltfönster stannar hon och sväl- jer och tuggar omedvetet… Ett par timmar senare ekar alla gatans kaserner av fabrikspipornas gälla signaler. Och som slungade av ångkraft, vältra människomassor fram ur vidöppna verkstadsportar. Tusenden och åter tusende män och kvinnor, gossar och flickor, glida genom gatans grå skymning och sila ut på tvärgator, i gårdar och spårvagnar. Det är Alma Ströms uttröttade klassyskon, som nu söka sina hem för vilan efter ett tungt dagsverke. En armé, varest böjda skuldror och krokiga lemmar är i majoritet, ädelformiga gestalter, själsfina drag inte är sällsynta. Djupa led, där råheten ännu är gott fotad, men som segerrikt gå framåt i intelligens och allsköns förfin- ing. Oupphörligt slungas nya skaror fram, glida hän och försvinna. Männen, de i sin krafts dagar, låta inte mossa växa under sina steg. Någon gång stanna de och samspråka, men oftast kastar de i för- bigående några ord till varandra, gör så en hastig, energisk gest mot mössan som hälsning, och fortsätta sin gång, tills någon av de fula, ohyggligt enahanda stenkolosserna slukar dem.”6 Alma Ströms reflektioner och funderingar utgör berättelsens motor. Det hon ser under sin vandring hemåt sätter igång hennes tankar och under promenaden blandas synintrycken med andra sin- nesförnimmelser; spårvagnarnas gnissel, barnens skratt, doften av nymalda kaffebönor. Samtidigt vidgas berättelsen till en kollektiv skildring. Maria Sandel använder sig av olika berättargrepp och stilbland- ningar för att illustrera gatans liv. Upprepningar, allitterationer, taktfasta rytmer som: framåt, förbi fasader, smällar, klamp och skrap. Här finns också en närvarande berättare som då och då stiger fram och påminner oss om att det är en berättelse, inte en gestaltning vi tar del av. Berättarrösten skapar även utrymme för reflektioner hos läsaren, något som säkert Maria Sandel eftersträvade och som litteraturvetaren Beata Agrell har valt att kalla “den begrundande läsarten”. Det finns också en underliggande politisk agitation i San- dels noveller. Den framkommer inte direkt utan ofta i form av detaljer i skildringen, som t.ex. en Brantingbyst på en hylla. Däremot är hon sällan propagandistisk.

70 BERGDAHL Kvinnor och barn i Skogshyddorna fotograferade på en av förstutrapporna 1917. Fotograf: Okänd. Stockholms Stadsmuseum.

För Alma Ström är det knappast fråga om att långsamt flanera genom staden – utan det handlar om att röra sig fram och tillbaka mellan hemmet och arbetsplatsen. Gatan var ju något helt annat för arbetarklassens människor än för överklassens. För överklassen – såsom den skildras i t.ex. Strindbergs och Hjalmar Söderbergs romaner – var gatan en plats att visa upp sig på, medan för under klassen, för arbetarna, var gatan mer att betrakta som en förlängn- ing av hemmet och för trasproletariatet och uteliggarna kanske till och med det enda hem de hade tillgång till. Alexandra Borg påpekar även i sin avhandling En stad av sten att Maria Sandel är den första arbetarförfattare som lyfter fram hemmet och framför allt köket, som den centrala platsen för samtalen och de politiska diskussionerna. Hennes manliga samtida förfat- tarkollegor som till exempel Martin Koch och Karl Östman betraktade hemmet som en instängd sfär och i deras berättelser är det alltid caféerna eller möteslokalerna som utgör mötesplatserna. Maria Sandel låter däremot hemmet bilda utgångspunkten och beskriver gatan som en förlängd del av hemmet.7

CREATING THE CITY 71 Arbetarköket är lite av ett nav i samtliga berättelser. Det är i ar- betarköket som besluten tas, diskussionernas vågor går höga och det är där man äter, lever, sover och umgås. Det är genom arbetarköket som politiken blir till. Och köket är också i många fall det enda rummet som finns. I Sandels böcker utgör köket en utvidgning av det urbana rummet – inte en begränsning. Arbetarköket hade aldrig tidigare i svensk litteratur skildrats inifrån. Maria Sandel väljer ofta kvinnliga huvudpersoner. Hon berät- tar om arbetarkvinnornas svåra situation med oönskade gravidi- teter, svält, frånvarande fäder och fabrikernas osunda arbetsmiljöer och hon skildrar det dubbla förtryck som arbetarkvinnorna var utsatta för. Men hon beskriver också hur kvinnorna stöttar varandra och hjälps åt. Det där stråket av hjälpsamhet och solidaritet som finns i hennes berättelser kan även paras ihop med hennes blick för det vackra och estetiska även i enkla förhållanden och även på den smutsigaste bakgata. Ett exempel är en gatuskildring ur berättelsen Vid svältgränsen. Här är det Agda Hult som en söndagsförmiddag skyndar till mötet med fästmannen: ”Ett stritt regn hade fallit under natten. Gatan hade därför tycke av en nytvättad arbetskarl i söndagskläder. Få fönster var slutna. I de övre våningarna stod de oftast på vid gavel, inramande med sina vita draperier och krukväxter klarögda småttingar, som nyfiket åskådade gatans händelser. I bottenvåningarna däremot, stod de på glänt, där de inte doldes av butikernas bruna luckor. Spegelklara rutor tillät skymtar av söndagspyntade rum och av människor som njöt av söndagen – ett snövitt överkast – en byrå med glänsande metalls- takar – vårblommor i en vas – en man i skjortärmar, vändande blad- en i ett album för en ljushårig flickunge i röd kolt på hans knä. Ej ens den lättaste sky fördunklade det genomskinliga blå. Du- vor sköt fram i yra lekar med fladdrande silverglans under vingar- na, sänkte sig och trippade över graniten efter läckerheter, vilka av oförvägna gråsparvar bortsnappades, innan de hann dem, höjde sig åter till flykt och slog sig slutligen ner på frisen över några fönster, som hade utsikt åt en park med späd grönska och ungbjörkar. Denna plats var dem tydligen välbekant. Kuttrande och trygga, var de snart i färd med sina toalettbestyr och med ömma förtroligheter – de lät sig ej ens störas av att en ung man flyttade blommorna ur ett av

72 BERGDAHL fönstren samt sträckte ut handen mot dem. Men när de upptäckte, att denna rymde ärtor, så blev det ett liv. Stor gamman och mycket krusande! Men det senare övervanns, varefter den unge välgöraren stundtals försvann ur sikte för åskådarna på gatan, omfladdrad som han var av skiftande vingar. Strålande ögon såg upp mot honom, barnaögon. Barn!... Ut från de grå husen kom de kvittrande, lättfotade, med lyckliga hjärtan och mors söndagstankar i färgrika hattar, krusat hår, blanka kängor och rena kostymer.”8 Arbetet och fabrikerna är alltid närvarande i Maria Sandels berättelser. Det är kanske inte så märkligt med tanke på att arbetstiden ofta var 10-12 timmar sex dagar i veckan. Flera gånger om dagen med start i gryningen tvingade fabriksvisslornas tjutande signaler människor att skynda längs gatorna för att ta sig till sina arbeten eller ta sig därifrån. I en av Maria Sandels noveller Mors kista beskriver hon hur gatan plötsligt totalt ändrar karaktär när ångviss- lan förkunnar att arbetsdagen är slut. I detsamma började en tungsint malmstämma från Kung- sholms kyrktorn förkunna, att dagens sjätte timma var förliden. Men till pulsslag i gatulivet blev endast de förs- ta tonerna; de övriga förtonade bland kyrkogårdsträd och gravhällar, väckte blott en övergående oro hos de runt templet lekande barnen och känslor av förintelse, av gli- dande hän mot den eviga sömnen hos de på soffan vilande åldringarna och i förtid bleknade. Demons ångvissla hade nämligen fallit in i klockeklangen, ursinnigt vrålande sitt ”u-u-u-u-t” mot den vackra sommarhimlen och in bland det ofantliga svarta virrvarret av hetsande remmar, bland rosslande maskiner, väsande svarvar, gnisslande filar, taktfasta hammarslag och tramp av snabba fötter. Och vad inte malmstämman förmått, det gjorde ångrösten.9 Scenen fortsätter med en beskrivning av hur arbetarna lämnar fabriken: Men genom Demons väldiga salar gled det som en kylig vindkåre. Allt gnisslande, öronpinande, väsande ljud tyst- nade med ens. Och det rörliga svarta nätverket av remmar

CREATING THE CITY 73 hängde i stel vila över brådskande varelser, vilkas mart- erade öron ännu inte förmått uppfatta tystnaden. Ensta- ka individer syntes redan skrida mot utgången över den asfaltsbelagda med material belamrade gården… Så var det plötsligt som om eldens och ångans hemvist våldsamt vräkte ut sitt levande innehåll. Genom kolsvarta öppning- ar vältrade ett myller av mörka kroppar med blekvita ansikten; portvalvets vita gap slukade de skilda strömmarna, som sedan i en ofantlig våg slungades mot järngrinden… Gatans skiftande scener trängde sig med makt på sinnena, luftande ut hjärnorna, som av enformiga, tusenfalt upprepade handgrepp vaggats i dvala.

1912, det vill säga åtta år senare, beskriver Martin Koch i sin bok Arbetare – en historia om hat en liknande scen. Men där Maria San- dels arbetare väller ut från fabriksportarna, väller Martin Kochs arbetare in. Liksom Maria Sandel beskriver Koch framför allt ljudet av fötter mot gatstenarna, och hur mäns och kvinnors, ungas och gamlas steg och rörelser skiljer sig åt. Samtidigt beskrivs människo- massan av båda författarna som en helhet, en enda stor levande kropp. Ansikten, ögon, ryggar och händer smälter samman. Av Maria Sandels få bevarade brev vet vi att hon sällan eller aldrig rörde sig utanför sitt hemkvarter. Som ensam kvinna var det heller inte lätt att röra sig fritt i staden. Och ändå har Maria Sandel i sina böcker lyckats fånga arbetarstadsdelen Kungsholmens karaktär. Hennes beskrivningar är livfulla och målande och överraskande ofta innehåller de beskrivningar av alla gatans ljud. Maria Sandel drabbades av grav hörselnedsättning i 25-årsåldern, men hade nog innan dess hört alla de ljud som hon sedan i böckerna beskriver. Hennes stadsskildringar har genomgående ett tydligt klassper- spektiv. Det är inte den borgerliga flanörens blick och reflektioner, utan den uttröttade och många gånger hungriga fabriksarbeterskans som vi får ta del av. Gatan och staden utgör även i Maria Sandels böcker det rum där de politiska och fackliga striderna utspelar sig och där möten och demonstrationer äger rum. De stora samhälls- perspektiven finns med i hennes berättelser även om dessa endast kan skönjas som en fond. Faktum är att hon var den enda författare

74 BERGDAHL som beskrev arbetarklassens villkor under storstrejken 1909. Detta gör hon i romanen Virveln. I berättelsen om Magda Mejsel, som får sin första anställning på en chokladfabrik och hennes gradvisa fall som en följd av fabrik- smiljöns dåliga inflytande, finns storstrejken hela tiden närvarande i bakgrunden. Även om Magda Mejsel är huvudpersonen som läsaren får följa, lär vi samtidigt känna det stora kollektivet runt henne; hennes familj och hennes grannar. Litteraturkritikern Erik Hedén i Social-Demokraten ställde frågan: ”Varför tiga diktarna?” i en artikel med samma namn, där han anklagade de samtida pro- letärförfattarna för att de inte gav arbetarna röst genom sina för- fattarskap under de här svåra åtta månaderna. Maria Sandel var här det enda undantaget. Maria Sandel fick både ris och ros av litteraturrecensenterna. Många ansåg att hennes skildringar var i det närmaste dokumentära och upprördes över den nöd och misär som framkom i hennes böck- er medan andra förfasade sig över råheten och grällheten i hennes skildringar och värjde sig. Hon prisades samtidigt för sin lite bitska humor som gjorde läsningen möjlig att uthärda. I den borgerliga pressen ansåg man ofta att hennes huvudpersoner skildrades fyr- kantigt och att hon saknade förmåga att beskriva personpsykologis- ka drag och reagerade mer över dessa brister än över den nöd hon blottlade genom sina berättelser. Den sista boken Mannen som reste sig som utkom postumt 1927 ansågs av borgerliga recensenter vara hennes bästa. Jag håller inte med om det och jag tror inte heller att Maria Sandel skulle ha gjort det. Hennes tre kollektivromaner Virveln, Familjen Vinge och deras grannar. En bok om verkstadspojkar och fabriksflickor och Droppar ur folkhavet är oerhört starka skildringar. Hon var den första kvinnan ur arbetarklassen som skildrade industrisamhället från kvinnornas och barnens perspektiv och hennes skildringar var – om inte självbi- ografiska – så dock i hög grad präglade av hennes erfarenheter och upplevelser. Alexandra Borg, som jag citerat flera gånger, menar att Maria Sandels författarskap förtjänar att uppmärksammas långt utan- för Sveriges gränser och att hennes författartalang skulle ha kunnat jämföras med Virginia Woolfs eller James Joyces, om hon hade

CREATING THE CITY 75 haft andra förutsättningar från början och om hon skrivit på något av de stora språken. Det må så vara, men en sak är säker – Maria Sandel själv var hela sitt liv sin klass trogen. Hon var stolt, egen- sinnig och klassmedveten. Bland hennes tjugofem efterlämnade böcker i hennes bokhylla återfanns till exempel Charles Dickens: David Copperfield och jag tror att hon hellre hade velat bli jämförd med amerikanen Upton Sinclair eller med den engelske arbetarför- fattaren Arthur Morrison, vars berättelser hon även översatte till Social-Demokraten.

Noter

1. Ewa Bergdahl är kulturhistoriker och f.d. museichef. Hon har ägnat sitt yrkesverksamma liv åt ekomuseer, både i Bergslagen och internationellt, samt arbetat med industrilandskap, folkbildning och kulturturism i en rad projekt i Norrköping, Gävleborgs län och på Riksantikvarieämbetet. Sedan 2014 är hon ordförande i Maria Sandelsällskapet. 2. Lundberg, Kristian, Detta är inte mitt land, Falun, 2014, sid 99. 3. Lindgren, Anne-Marie, Arbetarnas Stockholm 1880-1920. Stockholm, 2014, sid 73-85. 4. af Geijerstam, Gustaf, Anteckningar om arbetarförhållanden i Stockholm. För- sta uppl. 1894, faksimil 1973, sid 63-66. 5. Sandel, Maria, Droppar i folkhavet. Stockholm, 2009, sid 67. 6. Sandel, Maria, Vid svältgränsen och andra berättelser. Skildringar ur Stock- holmslifvet. Stockholm, 1908, sid 89-93. 7. Borg, Alexandra, En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897-1916. Värnamo, 2011, sid 261. 8. Sandel, Maria, Vid svältgränsen och andra berättelser. Skildringar ur Stock- holmslifvet, Stockholm 1908, sid 8-9. 9. Sandel, Maria, Vid svältgränsen och andra berättelser. Skildringar ur Stock- holmslifvet. Stockholm, 1908, sid. 51-53.

76 BERGDAHL Referenser Borg, Alexandra, En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897-1916, Stock- holm, 2011. Forselius, Tilda Maria, ”Själsadeln och de ystra sinnenas rop – kvinnors liv och kärleksvillkor i Maria Sandels texter”, i Vardagsslit och drömmars språk – svenska proletärförfattarinnor från Maria Sandel till Mary Andersson, Red. Eva Adolfsson m.fl. Enskede, 1981. af Geijerstam, Gustaf, Anteckningar om arbetarförhållanden i Stockholm 1894, Med kommentarer av Edmund Dahlström, Folke Isaksson, Joachim Israel, Birgitta Odén. Lund, 1973. Koch, Martin, Arbetare – en historia om hat, Stockholm, 1912. Lindgren, Anne-Marie, Arbetarnas Stockholm 1880 – 1920, Stockholm, 2014. Lundberg, Kristian, Det här är inte mitt land, Falun, 2014. Sandel, Maria, Vid svältgränsen och andra berättelser. Skildringar ur Stock- holmslifvet, Stockholm, 1908. Sandel, Maria, Virveln, Stockholm, 1975. Sandel, Maria, Droppar i folkhavet, Stockholm, 2009.

CREATING THE CITY 77 Per-Olof Mattsson1 Interaktionen mellan storstadsmodernism och arbetarlitteratur 1927–1932: exemplet Artur Lundkvist

Den svenska arbetarlitteraturen brukar ses som en utlöpare av re- alismen och naturalismen, framför allt i allmogelitteraturens form. Det är korrekt i den meningen att arbetarlitteraturen föddes när realism och naturalism var framträdande strömningar. Det finns emellertid en annan aspekt som jag vill framhålla, nämligen de intressanta relationer som uppstod mellan den arbetarlitterära traditionen i Sverige och den västerländska litterära modernismen under åren 1927 till 1932. Flera av de unga arbetarförfattarna hade då en nära relation till några av modernismens främsta företrädare.2 Det är ett område som inte har ägnats någon större uppmärksamhet i forskningen. Det saknas därför ett samlat grepp, även om fenomen- et berörs i studier av enstaka författarskap. Under mellankrigstiden framträdde en typ av storstad som bör- jade ersätta traditionella huvudstäder. Det var nya eller genom migration omvandlade storstäder som primärt inte representerade monarkin, staten och nationen utan framför allt var centrum för kommers och kultur. De kom runt sekelskiftet 1900 och några år- tionden framåt att bli föremål för en omfattande litterär representation.3 Det gällde städer som Paris, Berlin, New York och Chicago och från 1920-talet även Stockholm. New York blev typexemplet på en metropol. Dess skyskrapor och andra urbana kännetecken fick symbolisera det moderna i tiden och staden fick i mångas ögon representera framtiden för resten av världen. Det gällde inte minst den urbana modernitetens kritiker.4 Chicago kom också att räknas till samma kategori av storstäder och blev tack vare Carl Sandburgs dikter litterärt betydelsefull. Det gäller inte minst som inspiration och förebild för några av de unga modernisterna i den svenska arbetarlitterära traditionen.

78 MATTSSON Ivar Lo-Johanssons roman Kungsgatan från 1935 innehåller bland mycket annat också en analys av den svenska litteraturens förhållande till staden och speciellt Stockholm i slutet av 1920-talet. I det femtonde kapitlet letar romanens manliga huvudkaraktär Adrian i den existerande litteraturen efter det han själv upplever i Stockholm. Han är mycket kritisk till bilden av Stockholm som en stad dominerad av historiska minnen och parker och bebodd av välbärgade flanörer. I romanen representeras den nya storstaden av Kungsgatan som inkarnationen av urban modernitet.5 Adrians kritik formuleras i fiktionen just i slutet av 1920-talet när flera unga författare började gestalta en urban modernitet som då nått fram till Stockholm. Adrian blev alltså bönhörd och när Lo-Johanssons roman publicerades 1935 hade den svenska stadsskildringen förän- drats i grunden genom en korsbefruktning mellan internationell storstadsmodernism och några av arbetarlitteraturens yngre företrä- dare. Den ledde till ett positivt omfamnande av urban modernitet, inte kritiklöst men utan bakåtsträvande förbehåll. Bilden av staden kom att innehålla både det förförande reklamljuset som speglar sig i den regnvåta asfalten och de skabbfläckar av fattigdom och misär som Artur Lundkvist 1927, som vi ska se, räknar upp i dikten ”Staden”. Storstadens litterära anatomi

Många forskare har uppmärksammat storstadens speciella roll i modernistisk litteratur. Romaner eller dikter om ”staden” blev en av dess huvudformer.6 Förvandlingen av storstaden till ett själs- eller sinnestillstånd inleddes emellertid tidigare. Raymond Williams föl- jer i sin bok The country and the city (1973) motivets historia bakåt till de engelska romantikerna. Ett av de tidigaste litterära verk som registrerar existensen av London som storstad är Wordsworths dikt ”Residence in London” (avsnitt sju i The prelude).7 Williams tolkar dikten som det första litterära uttrycket för det som senare blev en dominerande erfarenhet av staden: främlingskap och förlust av sammanhang. Förlusten av identitet i en folkmassa har en parallell i förlusten av inre identitet. Människan kan, med andra ord, förlora sig själv i storstaden. Den erfarenheten har i senare litteratur ofta blivit den centrala. Hos Wordsworth skymtar dock även en annan möjlighet: ”the unity of men”. En möjlig ny ordning och nya former

CREATING THE CITY 79 av mänsklig gemenskap, åtminstone för männen. Den tidiga svenska storstadsmodernismen kom att röra sig mellan dessa två poler – å ena sidan förvirring och förlust, å den andra en grund för nya identiteter och en ny gemenskap. Redan under romantiken uppmärksammar Wordsworth alltså två dominerande sätt att uppleva storstaden: å ena sidan förenande och frigörande krafter, å den andra hotande, förvirrande krafter och förlust av identitet. Begreppet modernitet definierades av Baudelaire som ”det övergående, det flyktiga, det tillfälliga” (le transitoire, le fu- gitif, le contingent).8 Hans definition lutar åt den negativa sidan hos Wordsworth. Den tyske sociologen Georg Simmel kartlade senare det mentala liv som skapas av metropolerna och kan sägas till stor del ha följt Baudelaire i spåren genom att betona chocken, överstimul- eringen av sinnena och en momentan förlust av känslan för tid och rum.9 Walter Benjamin gjorde å sin sida skillnad mellan Erfahrung och Erlebnis. Det första drar åt passivitet, det senare åt aktivitet. Kropp, sinnen och perception förändrades i storstaden.10 Genom storstaden lades grunden till en ny människa och nya typer av social interaktion.11 Storstadsmodernismen utgick från moderniteten som ett faktum och gestaltade den moderna storstadens mångfald av människor, de nya teknikerna för kommunikation och transporter, utbudet av varor, det ökade tempot, den annorlunda rytmen och flyktigheten i mänskliga relationer. Modernisterna hade också en förkärlek för att bilda grupper med likasinnade, ofta med bakgrund i olika länder. Dessa grupperingar var, som Brooker betonar, jäm- förelsevis mer öppna inför urban modernitet än andra författare och konstnärer.12 I den svenska litteraturen är 5 unga, som framträdde 1929, en gruppering som i viss mån motsvarar Brookers definition. Två av dess medlemmar – Artur Lundkvist och Erik Asklund – till- hörde de författare som utifrån sin position i den arbetarlitterära traditionen kom att omfatta storstadens modernitet. Även i den bredare strömningen av kulturradikaler och arbetarförfattare var intresset för urban modernitet utbrett. De svenska modernisterna bestod inte av författare i exil utan i stor utsträckning av migranter från andra delar av landet som sökte sig till Stockholm. Artur Lun- dkvist – född och uppvuxen i skånska Göinge – är ett intressant exempel både på migrant och storstadsmodernist.

80 MATTSSON Artur Lundkvist i Köpenhamn Artur Lundkvists författarskap under de sista åren av 1920-talet och några år in på 1930-talet visar tydligt hur interaktionen mellan internationell modernism och en ung författare i den arbetarlitterära traditionen kunde uppstå. Han var emellertid inte ensam om att förnya den svenska storstadsskildringen. Här ska Lundkvist användas just som ett exempel. Kjell Espmark pekar i sin avhandling om den tidige Lundkvist ut Harry Blombergs diktsamling Jorden och jaget från 1924 som sven- skt pionjärverk när det gäller att gestalta storstaden som fenomen.13 Blombergs stad är ”ett annat Stockholm än Bo Bergmans elegis- ka stad”, konstaterar Espmark.14 Utifrån upplevelser av Berlin och München närmade sig Blomberg Stockholm och identifierade samma fenomen där. Även om hans dikter är traditionella till formen, präglas bildspråket av storstadens och modernitetens speciella kän- netecken. Storstaden som motiv kulminerar i en dikt om ”Slussen”. Det rör sig om Slussen innan det som nu rivs byggdes på 1930-talet. Trafiken vid Slussen har en ”timbre av bråd kontinent”, heter det i dikten, vilket skapas av ”lyktornas gula coronor / och tandkräm- reklamernas sken!”15 Artur Lundkvists möte med storstaden skedde först i Köpen- hamn. I självbiografin heter det många år senare att upplevelsen av Köpenhamn ”fick en nästan mardrömslik intensitet, blev ett måttlöst anhopande av ovanliga intryck”.16 I skissen ”Köpenhamneri”, en produkt av resan, är “den dynamiska storstaden”, framhåller Espmark, ”för första gången närvarande i Lundkvists produktion”.17 Jaget ger sig ”staden i våld” och hör ”människohavets mångtoniga brus, hör asfaltens mäktiga sång”. Strömmen av människor upplever han som en ”tät skog” och han är ”ensam och det brusar, brusar, och spårvägsk- lockorna pingla som koskällor”. Landsbygden finns, som synes, kvar som referens i bildspråket. I kläderna ”dröjer ännu dofter av skog och mull” och han känner blygsel inför storstadens myller av männi skor. Han blir ”förvirrad” av all uppmärksamhet, ”förmår inte vara den oberörda man” som han vill vara. Han drar slutsatsen att det är hans ovårdade hår som väcker uppmärksamhet och barberaren blir det första målet. Därifrån kommer han ut som ”en ny människa”, han ”doftar briljantin och kultur”, vilket är något annat än ”tallkåda och

CREATING THE CITY 81 bäckvatten”. Han genomgår en rituell passage genom att hos barberaren anpassa sig till storstadens mentalitet och smak.18 När han nu smälter in i strömmen av människor, konfronteras han med ett annat av storstadens fenomen: han är ”som luft” för de andra och blir ”stött” över likgiltigheten. Han återkommer hela tiden till Rådhuspladsen och där blir storstaden påtaglig genom ljusreklamen, tidningen Politikens högtalare som ”utslungar en jazz” och kaféer som bullrar. På Fredriksbergsgade sugs han in i gatans ”virvlar” och jublar över vilken ”härlig, bultande, syndig pulsåder” gatan är. Han ”rinner” genom den ”som en droppe bland människoströmmens mångtusende andra droppar”. Långt senare framstår Köpenhamn i självbiografin som en uppenbarelse av urban modernitet. Han fick ”en känsla av stadens storlek, dess särskil- da landskap av upptornad sten och hemlighetsfulla passager, ett inre mörker upplyst av vassögda lampor”. Han ”uppfattade staden som en labyrint där man irrade runt, runt, ständigt återkom till ställen där man varit förut, utan att man riktigt visste var man befann sig”.19 Bland de litterära influenser som Lundkvist mötte under vistelsen i Köpenhamn var Emil Bønnelyckes prosadikter i Asfaltens sange (1918) den betydelsefullaste. Retrospektivt i självbiografin heter det att han ”rycktes” med och ”berusades” av dennes ”dyrkan av storstaden som hetsigt maskineri”.20 Mötet med Köpenhamn och Bønnelyckes prosadikter framstod i efterhand som en vändpunkt i författarska- pet: “Jag måste bli tidsmedveten, upptäcka livet som brusade omkring mig, inte sitta mitt i det moderna storstadslivet och skriva om gamla bygdeidyller.”21 Lundkvist upplevde med andra ord den konflikt som Lo-Johanssons romankaraktär något senare satte fingret på. Resan blev en inspiration till att bryta med allmogelitteraturen och att ge sig modernismen, och därmed storstaden, i våld. I viss mån slets han fortfarande så sent som 1928 mellan stad och land. Han “tillhörde landet av födsel och belastning, staden av eget val och en uppskatt ning som var halvt utopisk”.22 Konflikten dröjde kvar i författarskapet och artikuleras i den inledande meningen i Jordisk prosa (1930): ”Även när jag vandrar på storstadens gator tycker jag mig förnimma mullen under dem, den levande jorden under asfalt och sten.”23 I självbiografin betecknar Lundkvist sina tidiga dikter om staden som ”beslutsamt

82 MATTSSON framträngande stadsdikter, där staden aldrig så mycket var Stock- holm som Staden i sig, Staden som sådan, typiskt och allmängiltig, med lika nära till Chicago som till Köpenhamn”.24 Det är inte, som vi ska se, någon tillfällighet att just Chicago nämns. Artur Lundkvists stad

Dikten ”Staden” från 1927 tillhör den modernistiska traditionen med sin frånvaro av rim och sina inskjutna rader.25 Staden är i hög- sta grad besjälad, den ”lever”, den ”hungrar”, den ”längtar” och den ”skapar”. Den är ”ivrig att få leva och bullra och skapa för fullt igen”. Staden har en mänsklig dynamik som bryter fram genom morgon- timmarnas trötthet. Dess barm består av ”sten och stål” och diktjaget har hört stadens ”stora hjärta slå”. Stadens människor upplevs som en massa, en hjord. ”[V]arats eviga piska: hunger och åtrå” driver människorna ”mot okända öden”. Staden är inte bara dynamisk och skapande utan också ett grymt maskineri som förbrukar människor. I hamnen arbetas det, men där finns också en baksida. Utanför kaf- éerna håller de prostituerade till, ”vandrande som drömmande jun- gfrur inom lyktornas ljuscirklar”. Det är ingen vacker stad Lundkvists dikt gestaltar. Där finns ”skabbfläckarna” på dess ”kropp” i form av fattigdom och misär. In- vånarna är ”vilddjur på jakt efter byte” och staden är fortfarande ”djungeln där den stora jakten bedrives: jakten efter guld och kärl- ek”. Människorna blir vilddjur: ”tåligt ligger de på lur för att plötsligt rusa fram och uppsluka” bytet. Den enda förbindelselänken mellan dem är ”brunst och parningsträngtan”. Jakten efter ”kärlek, njutning, glömska” framstår som ”en häxdans och en maskerad och backanal” som brusar fram på ”de nattliga boulevarderna”. Den virvlar genom ”restaurangerna, biograferna, danspalatsen”. På danspalatsen kommer ”könsaktens rytm” till uttryck, ”naken kvinnohud” exponeras och skapar ett ”sus av framvältrande upphettade blodmassor”. Fram- för allt finns där ”den eviga rytmen, i vilken kropparna vaggar”, rytmen som ”saxofonerna framgråter, slagverken larma och xylofonerna kvittrar”. Diktjaget har ”skådat allt” i staden: ”åtrå, blodtörst, grym- het, godhet, ömhet, längtan, drömmar”, men framför allt ”hunger”. Den tämligen nya jazzmusiken bildar bakgrund till den backanal som staden framträder som.

CREATING THE CITY 83 Dikten gör slutligen ett bokslut över staden. Det positiva ställs mot det negativa. Staden både ”skrattar och snyftar”, ”älskar och dö- dar”, men den ”lever, lever, lever”, som det understryks med trefaldig upprepning. Stadens ”blod strömmar mäktigt och rikt” och dess ”stora hjärta slår hårt och fast”. Den lever med andra ord. Bokslutet leder dock inte till något annat än en fråga som ställs till staden: ”är det en mening med dig?” Ska ”mänskligheten förverkliga sig” genom staden? Ska ”det högsta, det yttersta” uppnås genom staden? Lundkvists stad präglas av en disharmoni och en misär som ofta utmärkte skildringar från många storstäder i Europa.26 Även om Lundkvists dikt inte är entydig i sitt förhållande till staden, inne- håller den ändå en öppning, en väg framåt. Stadens ”mening” kan vara att bli en förverkligad utopi. I en kortare dikt utan titel i den första samlingen Glöd (1928) radikaliseras de unga städernas förhållande till framtiden på ett våldsamt sätt. De ”åldriga livströtta städerna […] längtar att få dö” medan ”de unga städerna” – ”de växande, bullrande, målbrottshesa, av livsfröjd besatta städerna” – ”vrider sig oroligt” och ”spanar runt alla hörn efter den nya dagen”. De är ”ivriga att få kasta sig över” den nya dagen och ”gripa den som en älskarinna, / omfamna, kyssa, bita – / utgjuta sin krafts överflöd i dess sköte”.27 De unga städer- na har i den här dikten ett överflöd av begär som bara kan få utlopp genom sexualiserade handlingar för att tränga undan de gamla städerna. Asfaltens sånger

Synen på staden som ett sammansatt fenomen fick inspiration från två olika håll. Fascinationen inför staden och tekniken har Emil Bønnelycke kunnat bidra med utifrån sin futuristiska hållning i As- faltens sange. Lovsjungandet av stadens livskraft och mångfald, trots ”skabbfläckar”, har också, som vi ska se, slående likheter med Carl Sandburgs samling Chicago poems (1916). I Bønnelyckes samling ingår den kända prosadikten ”Aar- hundredet”. Det nya århundradet hyllas med sitt tempo och sina motsägelsefulla inslag, det Bønnelycke i sin dikt kallar ”Epokernes store Selvmodsigelsestid”. Det nya seklet präglas av kaos, förvir- ringens skönhet, hastigheten, huvudlösa framsteg och rädsla. Ur

84 MATTSSON kaosets osäkerhet ska det nya växa i känslan av att tappa fotfästet, känslan av att bli lyft och buren framåt. Bønnelycke inspirerades av futurismens teoretiker Marinetti vars manifest från 1909 prisade den nya teknikens skönhet och fart.28 Den danske poeten tog dock bara till sig delar av förkunnelsen. Diktens form är närmast inspirerad av Walt Whitman, vars dikter i samlingen Leaves of grass (1855) blev en viktig formförebild med sin så kallade katalogstil.29 Bønnelycke besjunger också många av den urbana modernitetens mest framträdande representationer. Det är inte bara skep- pen, ångbåtarna och oceanångarna som han beundrar, även spåren som de nya trafikslagen tar sig fram på blir föremål för hans känslor: han älskar spårvagnens skenor för deras blanka, blåa järn, han älskar mängder av signalmaster, broar, viadukter, bangårdshal- lar och tunnlar.30 Dikten radar upp mängder av företeelser som hör till det moderna urbana livet och ställer retoriska frågor: är inte asfalten roligare än gräsvallen? Är inte spårvagnarna, bilarna, cyklar- na, kioskerna, butikerna, reklamen, tidningarna en ny, frodig sida av människoanden? Bønnelycke framträdde med stor entusiasm som skandinavisk pionjär i modernistisk gestaltning av urban modernitet. Hos honom finns inga betänkligheter, moderniteten bejakas helt och fullt i fu- turistisk anda. Lundkvist använde för sin del den danske poeten för att ta sig ur den allmogetradition han från början skrev in sig i, men han anammade inte den danske diktarens hela futuristiska program. Carl Sandburgs dikter om Chicago

Lundkvists intresse för storstäder kom tidigt att kombineras med fascination för nordamerikansk litteratur. Espmark understryker starkt beroendet av inspiration från Carl Sandburg. ”Staden” visar ”påtagli- ga likheter med amerikanens Chicago, från det typografiska arrange- manget till besjälningen och bejakandet av staden på gott och ont för dess starka vitalitets skull”.31 Ingegerd Friberg lyfter i sin avhandling om Sandburg fram aspekter i den inledande dikten i Chicago poems (1916) som är relevanta för Lundkvists dikt. Hon menar att den har en ”structure of strong powerful metaphors signifying a city of manifold action and a diversity of people”.32 Sandburg arbetade tidigt som journalist i stadens socialistiska press och Friberg ser dikten

CREATING THE CITY 85 ”Chicago” som en kondenserad version av Sandburgs samlade erfarenhet av staden. Sandburg använder en hel katalog av personifiering- ar för olika aktiviteter och en rad adjektiv för att få fram stadens kraft. En aspekt av Sandburgs dikt som Friberg understryker, och som är besläktad med Lundkvists dikt, är att Sandburg ser Chicago som en kropp sammansatt av industriarbetare, affärsverksamhet, transporter och kommunikationer liksom kriminella, prostituerade och fattiga.33 Det är en uppfattning om staden med bakgrund i Walt Whitmans inkluderande syn på världen och människorna. Det var den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius som först uppmärksammade Sandburg på svenska.34 I en artikel 1923 i Arbetar- bladet (Helsingfors) om Chicago poems utnämns Sandburg till ”amerikansk arbetardiktare”.35 Diktonius hade inte mycket att säga om storstadsmodernismen, men noterade det inkluderande i diktsamlingen: ”diktaren plockar med säker hand ur massan enskilda individer, fabriksflickor, dynamitarder, gatuförsäljare – alla samhällets olycksbarn, alla storstadens sönderbråkade krossoffer”. Lundkvists upptäckt av Sandburg kan dateras till 1927. Arnold Ljungdal var dock först med att samma år tolka titeldikten om Chi- cago i en presentation av några yngre amerikanska poeter.36 Han var dock inte lika entusiastisk som Lundkvist. Han menade att den amerikanska lyriken i jämförelse med engelsk var ”något” barbarisk men livskraftig och ”revolutionär”, den var ”utmanande, fräck, larmande – ofta socialistisk och pacifistisk – men på samma gång uppfylld av en naiv beundran för det i viss mening specifikt amerikanska: hänsynslösheten, farten, framåtandan”. Ljungdal framhöll att de amerikanska poeterna var formellt ”ny- danande” och betraktade Whitman som ”sin store mästare och initiativtagare”. De hyllade den fria versen och behandlade den ofta ”med en avsiktlig slarvighet, som närmar den till vanlig tidningspro- sa. Rimlösa, sönderhackade rader – långa uppräkningar av de mest vardagliga ord – plötsliga omkastningar i associationskedjan”. Han avslutade med att deras ”absoluta likgiltighet för hävdvunna poetiska värden” ofta hade ”något stötande för europeiska öron”, men medgav att de kunnat ”erövra och lägga under poesins överhöghet områden som ännu ingen europeisk diktare vågat beträda”. Ljungdal jämförde med den belgiske symbolisten Emile Verhaeren, ”storstadens, arbetets

86 MATTSSON och massornas sångare”, men menade att Sandburg var ”hänsyns lösare och robustare”.37 Ljungdal var, trots sin politiska radikalism, tveksam inför de nordamerikanska modernisternas radikala hållning och var inte beredd, som Lundkvist, att omfamna modernismen i deras tappning. I en artikel från 1928 beskriver Lundkvist på ett helt annat sätt Sandburgs lyrik som ”uppfylld av det moderna livets rytm, maskinernas dunk och trafikens dån, av tidens heta flämtande andedräkt och mångskiftande, brutala, skrikande, sprattlande liv”.38 Den nya nordamerikanska poesin uppfattade han som ”en ny poesi, en ny romantik”, ”storstadens, teknikens och maskinernas poesi och romantik”. Sandburgs ”dyrkan av storstaden och maskinerna” var för Lundkvist ”inte amerikanism – det var modernism”, påpekar Gunnar Eidevall i sin avhandling om Amerika i svensk litteratur.39 Lundkvists intresse för Sandburgs diktning var särskilt framträdande under åren 1927 till 1932.40 Chicago som ”en reslig käck slugger”

Sandburgs i det här sammanhanget mest intressanta dikt är inled- ningsdikten i Chicago poems. Det räcker att fästa uppmärksamhet- en på det ordval med vilket Chicago lyfts fram i Sandburgs original, liksom i de svenska tolkningarna, för att se likheterna med Lundkvists dikt. I originalet utropas stadens självmedvetande som en jämförelse med andra städer: ”show me another city with lifted head singing so proud to be alive and coarse and strong and cun- ning”.41 Chicago är ”a tall bold slugger set vivid against the little soft cities”. Ljungdal tolkade strofen på ett sätt som gör att man inte kan undgå misstanken att han velat korrigera Sandburgs utflykter i den fria versen. I originalet är det två rader, hos Ljungdal delas det upp i sju rader: ”visa mig en annan stad, sjungande, / med upprätt huvud, så stolt i hållningen, / grovlemmad, stark och listig”. Staden är ”en stor, djärv slagskämpe som reser upp / mot de små och milda städerna”. Lundkvist behåller i sin version två rader och ligger på det sättet närmare originalet: ”Kom och visa mig en annan stad så grov och stark och slug, så stolt / sjungande livssången med upplyft huvud”. Staden karaktäriseras som ”en storväxt / fräck sälle i jämförelse med

CREATING THE CITY 87 de små svaga städerna”.42 Diktonius har en ledigare utformning men skärper motsättningen till småstäderna: ”visa mig en annan stad som med högburet huvud sjunger så stolt om fröjden att leva och vara karg och hård och slug”, staden är ”en reslig käck slugger färdig för aktion mot de små mjuka städerna”.43 Hos Sandburg står alltså kampen mellan de stora och de små städerna. I Lundkvists redan berörda dikt utan titel i Glöd utspelas striden däremot mellan gamla och nya städer. När Lundkvist 1932 publicerade sin första bok med essäer kallade han den lämpligt nog Atlantvind. En stor del av boken är en introduktion till nordamerikansk litteratur. Den främsta utgångs- punkten ser han i Whitmans verk, men efterföljaren Sandburg lyfts fram som betydelsefull för storstaden som litterärt ämne. Storstaden hänger ihop med massan: ”Massan, folket är för honom livskraften själv. Massan är en symbol för framtiden, det kommande.”44 Stor- staden är ”en manifestation av massan och lever med massans hela våldsamma kraft”. Poeten Sandburg är det ”instrument” som återg- er ”storstadens larmande polyfoni i all dess brutalitet och sjudande styrka”. Poeten är medveten om storstadens dubbla ansikte: ”Han vet vilken grottekvarn staden är, hur hänsynslöst den förbrukar och förtrampar, hur nöd och brott frodas i dess skyskrapeskugga.” Trots detta ”älskar” han den ”för dess styrkas skull, för dess måttlösa ungdom och skaparkraft och heta, bultande liv”.45 Den beskrivningen kan också gälla för Lundkvists egen dikt ”Staden”. Mullen under asfalten

Även om Lundkvist sannolikt aldrig glömde mullen under asfalten, omfamnar han under senare delen av 1920-talet storstaden och dess modernitet. I dikten ”Busshållplats” i Naket liv (1929) besjunger han något så ovanligt i den tidens lyrik som en grupp människor som väntar på bussen. Dikten lyfter fram deras främlingskap inför situationen och avslutas med ett åkallande som för tankarna till helt andra och mer ”upphöjda” ämnen: ”O människoklunga / vid en busshållplats om morgonen!” I diktsamlingen Svart stad 1930 hyllas Sandburg i en särskild dikt där bilden av diktaren som böjer sig ”fram över skrivmaskinen / och kastar ner Chicagos hesa skratt” in- ramar texten. I samma samling uppmanar Lundkvist också poeterna

88 MATTSSON att lära sig de nya melodierna genom att ”fånga de tusen sångerna i gatukorsningen”.46 Artur Lundkvists författarskap är ett exempel på hur arbetarlitteraturen samspelade med modernistiska företrädare på andra språk. Det finns mycket i det sammanhanget att säga också om Erik Asklund, Eyvind Johnson och andra som vid samma tid förnyade svensk litteratur. Lundkvist får bli ett exempel. Flera av de yngre svenska arbetarförfattarna anslöt sig till vissa former av internationell modernism och omvandlade dem till en inhemsk tradition. Kontakten med den internationella modernismen utgick inte bara från samstämmighet när det gäller litteratur eller estetik utan också från en i bred mening politisk och kulturradikal samstämmighet. Det var, med andra ord, den arbetarlitterära traditionen som i stor utsträckning skapade berättelsen om storstaden och urban modernitet på svenska. Axel Strindberg formulerade redan 1941 en förklaring till den lyckade interaktionen mellan storstadsmodernism och arbetarlitteratur: De unga diktarna hade så mycket lättare att anknyta till parallella utländska strömningar som de, till skillnad från kollegerna från akademisk eller annan traditionell litterär miljö, voro lyckligt ohämmade även i vad angick form- spörsmål och litterär teknik. Det gäller även dem av gruppen Fem unga, som inte voro av egentligt proletärt ursprung; men de hade samtliga autodidaktens i detta avseende stora privilegium: att kunna söka fritt och obesvärat.47 Den litterära storstadsmodernism som uppstod i Sverige var inte heller en isolerad företeelse. Den var en del av en större rörelse för att modernisera det svenska samhället. Den rörelsen gick i stor utsträckning i funktionalismens namn. Funktionalismen var, enligt Espmark, betydelsefull också för Lundkvist. Lundkvist besökte emellertid inte Stockholmsutställningen våren 1930 som blev funktionalismens verkliga genombrott.48 Espmark hävdar att “grundupplevelsen av den nya staden” för Lundkvists del redan fanns manifesterad i diktsamlingen Glöd. Han menar också att det torde vara fråga om ”en parallell” till portalfiguren Le Corbusiers och de svenska lärjungarnas deklarationer om arkitektur. Lundkvist

CREATING THE CITY 89 fann alltså, enligt Espmark, stöd hos dem för en uppfattning som han redan hade.49 Författaren och kritikern Sten Selander beskrev i en polemik mot yngre skildrare av Stockholm gatan i Hjalmar Söderbergs romaner runt sekelskiftet 1900 som ett slags sällskapsrum.50 I pro- gramskriften acceptera, som skrevs i samband med Stockholmsut- ställningen 1930, propagerade ledande arkitekter för en ny syn på gatan som visar hur väl Lundkvists texter går ihop med samtida tendenser inom arkitektur och stadsplanering: ”Gatan är icke längre ett sällskapsrum. Där härskar enväldigt rörelsen. Där är ett vimmel av människor, av bilar, bussar, spårvagnar” och ”skyltfönster, fyrar och skyltar” pockar på uppmärksamhet. Det är ”den löpande, brusande trafiken, larmet” och ”människofloden” som ger gatan en ny karak- tär. Det visuella spelar en betydande roll i beskrivningen av gatans nya estetik. Skriften betonar människornas klädsel, bilarnas, bussar- nas och spårvagnarnas blanka ytor, asfalten och ”skyltfönstrens stora glas, ljusskyltarnas skimmer” som drag i den nya stadsmiljön.51 Författarna till funkisens mest auktoritativa skrift beskrev alltså redan 1930 en helt ny syn på gatan. Det är en uppfattning som ligger långt från flanörens stillsamma promenadstråk. Den moderna storstaden kan inte önskas bort, den kan inte förnekas, den måste accepteras för vad den är, hävdade skriftens författare och sanktion- erade med sin auktoritet att det nu handlade om att förhålla sig positiv till den nya verkligheten. I accepterandet fanns också ett ac- cepterande av den nya gatans estetik. Lundkvist hade, som vi sett, redan gjort det. Stig Ahlgren lyfter i en essä om 5 ungas estetik fram sambandet mellan gruppens framträdande och Stockholms utställningen. Gruppen manifesterade sig ”strax före” utställningen och ”de hade samma valspråk som dess frejdiga arkitekter: acceptera!”52 Lundkvist framhåller också i självbiografin att utställningen signalerade förändringar i ”det kulturella och sociala klimatet” och funktionalismen blev ett ”uttryck för en ny tidsanda” och ”konst och litteratur stimulerades”.53 När slutet på den här fasen i författarskapet närmade sig blev Lundkvist hösten 1931 inblandad i en polemik med kritikern Tor- sten Fogelqvist som i september 1931 skrev en serie artiklar med kritik av de unga modernisterna.54 Artur Lundkvist svarade och

90 MATTSSON anslöt sig till det som brukade hävdas från ”modernistiskt håll”, nämligen ”storstads- och industriföreteelsernas rätt till plats i dik- tningen”.55 Han argumenterade för att ”även en asfaltgata eller en lyftkran” kan duga för ”poetisk behandling”. Exemplen blir ett eko av asfaltens sånger hos Bønnelycke. Adrians kritiska genomgång av författarnas gestaltningar av Stockholm under senare delen av 1920-talet i Lo-Johanssons roman äger rum under en tid som i stort sett är parallell med den förnyelse som genomfördes av Artur Lundkvist och flera andra yngre författare i den arbetarlitterära traditionen. När Kungsgatan publicerades 1935 var den svenska storstadsmodernismen redan ett faktum. Den fick avgörande litterära impulser från Emil Bønnel- ycke och Carl Sandburg. Artur Lundkvist spelade en central roll i den processen. Noter

1. Per-Olof Mattsson, docent i litteraturvetenskap, Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Avhandling: Amor fati. Rudolf Värnlund som prosaförfattare (1989). Senaste bok: Martin Andersen Nexø. Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär (2017). Medverkan i: Från Nexø till Alakoski (2011), Från Bruket till Yarden (2014), Omvägar till sanningen (2015), ”inte kan jag berätta allas historia?” (2016), Sigfrid Siwertz. En författares uppgång och fall (2017), Hva er arbeiderlitteratur (2017). 2. När det gäller definitionen av vem som ska räknas som arbetarförfattare ut- går jag från historieskrivningen i Lars Furuland & Johan Svedjedal, Svensk arbetarlitteratur. Stockholm 2006. Det har skrivits mycket om vad modernism kan vara, men jag utgår från en vedertagen definition av modernism där tyngdpunkten ligger på brottet med den föregående litteraturens, framför allt realismens, konventioner. 3. Se Peter Brooker, Modernity and metropolis. Writing, film and urban formation. New York 2002, s. 4 f. Storstad definieras här som en stad som upplevs som storstad och inte utifrån något bestämt antal invånare. 4. En författare som förfärades efter besök i Empire State Building i New York var Sigfrid Siwertz: ”Är det verkligen framtiden, den obönhörliga framtiden som lyser över denna tjusande och hemska, denna patetiska och vulgära, denna sublima och råkalla jättestad?” (”En europé i hundrade vå- ningen”. Konsumentbladet 25/6 1932, s. 8–10).

CREATING THE CITY 91 5. I en intervju i samband med filmatiseringen av romanen 1943 säger Lo-Jo- hansson: ”Jag såg Kungsgatan som en symbol för storstaden, som ett bergs- pass i stenöknen, genom vilket alla, som kom till staden måste passera, eller som en axel, kring vilken hela landet rör sig…” (”Kungsgatan”, Vårt hem 5/9 1943, s. 18 f). 6. Malcolm Bradbury, ”The cities of modernism”, iModernism. 1890–1930. Eds. Malcolm Bradbury and James McFarlane. Harmondsworth 1976, s. 96–104. 7. Följande resonemang om Wordsworth bygger på Raymond Williams, The country and the city. London 1973, s. 149–152. 8. Svensk översättning i Baudelaire, ”Det moderna livets målare”, i Baude- laire, Konstkritik. Urval, översättning och noter Hans Johansson. Lund 2006, s. 142–194. Se s. 157. Alexandra Borg hävdar i sin avhandling, liksom många andra, att ”Baudelaires syn på staden innebar ett paradigm- skifte” (En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897–1916. Diss. Stockholm 2011, s. 46). 9. Se Georg Simmel,”Storstäderna och det andliga livet”, i Simmel, Hur är samhället möjligt? – och andra essäer. Inledning, urval och översättning Erik af Edholm. Göteborg 1981, s. 195–208. 10. Borg 2011, s. 53. 11. Borg 2011, s. 54. 12. Brooker 2002, s. 18 f. 13. Harry Blomberg, Jorden och jaget. Dikter. Stockholm 1924. 14. Kjell Espmark, Livsdyrkaren Artur Lundkvist. Studier i hans lyrik till och med Vit man. Diss. Stockholm 1964, s. 165. Om Blomberg, se Furuland & Sved- jedal 2006, s. 147–149. 15. Blomberg 1924, s. 107. 16. Artur Lundkvist, Självporträtt av en drömmare med öppna ögon. Stockholm 1966, s. 33. 17. Espmark 1964, s. 26. Artur Lundkvist, ”Köpenhamneri”. Socialdemokraten 7/6 1925, söndagsläsning s. VI. 18. Mikael Askander framhåller i sin avhandling en motsvarande passage i Asklunds roman Kvinnan är stor från 1931 där huvudkaraktären Lydias besök hos hårfrisörskan blir en rite de passage (Modernitet och intermedialitet i Erik Asklunds tidiga romankonst. Diss. Växjö 2003, s. 55–60). 19. Lundkvist 1966, s. 32. 20. Lundkvist 1966, s. 34.

92 MATTSSON 21. Lundkvist 1966, s. 35. 22. Lundkvist 1966, s. 59. 23. Artur Lundkvist, Jordisk prosa. Stockholm 1930, s. 7. 24. Lundkvist 1966, s. 59. 25. Artur Lundkvist, ”Staden”. Folkets dagblads julnummer 17/12 1927, s. 1. Dikten trycktes om i diktsamlingen Glöd 1928, s. 64–70 med titeln ”Stad”. 26. Jack Londons The people of the abyss (1903) är det mest kända exemplet. Bland svenska författare märks Ivar Lo-Johansson med Nederstigen i dödsriket. Sex veckor i Londons East-End (1929), baserad på artiklar i So- cialdemokraten och Ny tid. Andra som skrev om stadsdelen i London var Gustaf Ericsson i romanen Mannen som du dödat (1932) och Josef Kjell- gren, ”Strövtåg i East End”. Stockholmstidningen 1/99 1935, söndagsbilagan s. 2, 6; omtryckt i 20 år ung dikt. Helsingfors 1936, s. 68–72. 27. Artur Lundkvist, Glöd. Dikter. Stockholm 1928, s. 18. 28. Bønnelycke förmedlade ”utan tvivel ett starkt inflytande från Marinetti” (Espmark 1964, s. 166). 29. Se Espmark 1964, s. 318 not 12: “I Asfaltens Sange är Whitmaninflytandet påtagligt, inte minst i de hänförda katalogerna över de[n] myllrande moderna verkligheten.” Espmark betecknar med rätta Whitman som ”den store föregångaren inom den moderna formfrigörelsen” (s. 65). 30. Emil Bønnelycke, Asfaltens sange. Prosafragmenter. København 1918, s. 8. 31. Espmark 1964, s. 167 f. not 14. I självbiografin menar Lundkvist, med hän- visning till några kritiker i arbetarpressen, att dikten ”väckte förargelse på sina håll” (1966, s. 59). 32. Ingegerd Friberg, ”Endeavors at self-expression”. Carl Sandburg, poet and man of many worlds. Diss. Göteborg 2000, s. 89. Sandburgs Chicago poems finns omtryckt digitalt: Electronic Scholarly Publishing 2003. Se s. 1. 33. Friberg 2000, s. 97. 34. Lena Kåreland, Gränsöverskridare. Carl Sandburg och Lennart Hellsing – för- fattare för barn och vuxna. Avdelningen för litteratursociologi, Uppsala universitet 2000, s. 30–32. 35. Elmer Diktonius, ”En amerikansk arbetardiktare”. Arbetarbladet (Helsing- fors) 9/2 1923, s. 5. – 14/2 1923, s. 5. 36. Arnold Ljungdal, ”Ur Amerikas moderna lyrik”. Stockholmstidningen 24/4 1927, söndagsbilaga s. 2. 37. Espmark 1964, s. 31 överskattar Ljungdals entusiasm för de amerikanska poeterna.

CREATING THE CITY 93 38. Artur Lundkvist, ”Storstadens och sädesviddernas diktare: Sandburg”. Stockholmstidningen 2/12 1928, söndagsbilaga, s. 2 f, 9. 39. Gunnar Eidevall, Amerika i svensk 1900-talslitteratur: från Gustaf Hellström till Lars Gustafsson. Diss. Stockholm Studies in History of Literature. 25. Stockholm 1983, s. 80. 40. Se bibliografin i Espmark 1964, s. 341–359. 41. Carl Sandburg, Chicago poems. New York 1916. Digital reprint: Electronic Scholarly Publishing 2003, s. 1 f. 42. ”Chikago”, i ”Tre dikter av Carl Sandburg. Till svenska av Artur Lund- kvist”. Stormklockan 20/10 (nr 42) 1927 s. 4. 43. Carl Sandburg, Dikter i urval. Stockholm 1934, s. 37 f. 44. Artur Lundkvist, Atlantvind. Frontens bibliotek. Stockholm 1932, s. 19. 45. Lundkvist 1932, s. 19 f. 46. Artur Lundkvist, Svart stad. Dikter. Stockholm 1930, s. 34 resp. s. 14. 47. Axel Strindberg, Människor mellan krig. Några kapitel ur mellankrigslitteraturen. Stockholm 1941, s. 51. 48. Se Ingvar Holm, ”Ur Stockholmsutställningens litteraturhistoria”, i Holm, Harry Martinson. Myter. Målningar. Motiv. 3. utökade uppl. Aldusserien 122. Stockholm 1974, s. 7–44. Lundkvist berörs på flera ställen. Se person- registret. 49. Espmark 1944, s. 168. 50. Sten Selander, ”Den försvunne flanören”, Dagens nyheter 31/3 1932, s. 9. 51. Jan Garnert, Stockholmsnatt. Stockholm 1998, s. 81. Samtliga författare till skriften – Svenska slöjdföreningens ordförande Gregor Paulsson och arkitekterna Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl och Wolter Gahn – var aktiva i samband med Stockholmsutställningen. 52. Stig Ahlgren, ”De fem ungas estetik”, i Orfeus i folkhemmet. Stockholm 1938, s. 88–107. Citat s. 89. 53. Lundkvist 1966, s. 77. 54. T[orsten] F[ogelqvis]t, ”Den poetiska friheten, Dagens nyheter 6/9 1931, s. 4; ”Program och ingivelse”, Dagens nyheter 9/9 1931, s. 6; ”Front mot esteti- cismen”, Dagens nyheter 13/9 1931, s. 8; ”Den nya livsbilden”, Dagens nyheter 19/9 1931, s. 6; ”Den yngsta hedendomen”. Dagens nyheter 23/9 1931, s. 6. 55. Artur Lundkvist, ”Program och frihet. Replik till Torsten Fogelquist”, Fronten 15/10 1931, s. 10–12. Citat s. 10.

94 MATTSSON Referenser Ahlgren, Stig, ”De fem ungas estetik”, i Ahlgren, Orfeus i folkhemmet. Stock- holm 1938, s. 88–107 Askander, Mikael, Modernitet och intermedialitet i Erik Asklunds tidiga romankonst. Diss. Växjö 2003 Baudelaire, Charles, ”Det moderna livets målare”, i Baudelaire, Konstkritik. Ur- val, översättning och noter Hans Johansson. Lund 2006, s. 142–194 Blomberg, Harry, Jorden och jaget. Dikter. Stockholm 1924 Borg, Alexandra, En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897–1916. Diss. Stockholm 2011 Bradbury, Malcolm, ”The cities of modernism”, i Modernism. 1890–1930. Ed. Malcolm Bradbury & James McFarlane. Harmondsworth 1976, s. 96–104 Brooker, Peter, Modernity and metropolis. Writing, film and urban formation. New York 2002 Bønnelycke, Emil, Asfaltens sange. Prosafragmenter. København 1918 Diktonius, Elmer, ”En amerikansk arbetardiktare”. Arbetarbladet (Helsingfors) 9/2 1923, s. 5. – 14/2 1923, s. 5. Eidevall, Gunnar, Amerika i svensk 1900-talslitteratur. Från Gustaf Hellström till Lars Gustafsson. Diss. Stockholm Studies in History of Literature; 25. Stockholm 1983 Espmark, Kjell, Livsdyrkaren Artur Lundkvist. Studier i hans lyrik till och med Vit man. Diss. Stockholm 1964 Friberg, Ingegerd, ”Endeavors at self-expression”. Carl Sandburg, poet and man of many worlds. Diss. Göteborg 2000 Furuland, Lars & Svedjedal, Johan, Svensk arbetarlitteratur. Stockholm 2006 Garnert, Jan, Stockholmsnatt. Stockholm 1998 Holm, Ingvar, ”Ur Stockholmsutställningens litteraturhistoria”, i Holm, Har- ry Martinson. Myter. Målningar. Motiv. 3. utökade uppl. Aldusserien 122. Stockholm 1974, s. 7–44. Kåreland, Lena, Gränsöverskridare. Carl Sandburg och Lennart Hellsing – förfat- tare för barn och vuxna. Uppsala 2000 Ljungdal, Arnold, ”Ur Amerikas moderna lyrik”. Stockholmstidningen 24/4 1927, söndagsbilaga s. 2 Lo-Johansson, Kungsgatan. Stockholm 1935 (elektronisk version i litteratur- banken.se) – ”Kungsgatan”. Vårt hem 5/9 1943, s. 18 f

CREATING THE CITY 95 Lundkvist, Artur, ”Köpenhamneri”. Socialdemokraten 7/6 1925, söndagsläsning s. VI – ”Staden”. Folkets dagblads julnummer 17/12 1927, s. 1 – Glöd. Dikter. Stockholm 1928. – ”Storstadens och sädesviddernas diktare: Sandburg”. Stockholmstidningen 2/12 1928, söndagsbilaga, s. 2 f, 9 – Jordisk prosa. Stockholm 1930 – Svart stad. Dikter. Stockholm 1930 – ”Program och frihet. Replik till Torsten Fogelquist”, Fronten 15/10 1931, s. 10–12 – Atlantvind. Frontens bibliotek, Stockholm 1932 – Självporträtt av en drömmare med öppna ögon. Stockholm 1966 Sandburg, Carl, Chicago poems, New York 1916. Digital reprint: Electronic Scholarly Publishing 2003 – ”Chikago”, i ”Tre dikter av Carl Sandburg. Till svenska av Artur Lund- kvist”. Stormklockan 20/10 (nr 42) 1927 s. 4 – Dikter i urval. Stockholm 1934 Selander, Sten, ”Den försvunne flanören”, Dagens nyheter 31/3 1932, s. 9 Simmel, Georg, ”Storstäderna och det andliga livet”, i Simmel, Hur är samhället möjligt? – och andra essäer. Inledning, urval och översättning Erik af Edholm. Göteborg 1981, s. 195–208 Siwertz, Sigfrid: ”En europé i hundrade våningen”. Konsumentbladet 25/6 1932, s. 8–10 Strindberg, Axel, Människor mellan krig. Några kapitel ur mellankrigslitteraturen. Stockholm 1941 Williams, Raymond, The country and the city, London 1973

96 MATTSSON Part 2: History Writing and Narrating the City

CREATING THE CITY 97 Heiko Droste1 Det ständigt nya arvet Om nyttan av historiska minnen i Stockholm och Lüneburg

1908 fattades beslut om att bygga ett nytt representativt stadshus i Stockholm. Uppdraget gick till arkitekten Ragnar Östberg (1866– 1945), som arbetade tillsammans med ett stort antal konstnärer. Olika historiska och arkitektoniska stilar liksom olika berättelser om Sveriges och i synnerhet Stockholms historia integrerades i byggnadens arkitektur och utsmyckning. De gör stadshuset till en spegel av arkitekternas förståelse av historien. Stadshusets konstnärliga utsmyckning speglar även staden och dess medborgares förståelse, samt fångar den samtida kulturen i och med att bygget representerar samtidens historiesyn. Stadshuset är representativt för sin tid eftersom det präglades av de diskussioner om arkitektur och historiska minnen som då uppfattades som legitima. Denna representation höggs i sten och förenar historiska och kulturella referenser. En förståelse av själva byggnaden tar vanligtvis sin början i de konstnärliga och politiska debatter som präglade själva bygget i början av 1900-talet. Med tanke på vår tids växande intresse för kulturarvet, för vilket stadshuset är ett utmärkt exempel, tycks frå- gan om betydelsen av dessa berättelser för dagens användare vara ännu mera intressant, inte minst då denna betydelse ofta hamnar i skymundan. Vad exakt är detta arv när det gäller stadshuset? För en historiker är betydelsen av de historiska berättelser som användes i utformningen särskilt intressant. Jag kommer att närma mig denna fråga med hjälp av en jämförelse av analysen av historiens använd- ning i den nordtyska staden Lüneburgs historiografi från 1300- till 1600-talet.2 I dessa historiografiska texter finns ett stort antal historiska referenser samlade i en krönika. Krönikan som genre har på så sätt likheter med stadshuset, när det gäller den roll som historiska minnen intar i dem. Jag tror att dessa likheter blir tydligare i en jämförelse och skärper vår insikt om vad historia betyder idag.

98 DROSTE Stockholms historia enligt stadshuset Stockholms stadshus ligger på en framträdande plats, mittemot Gamla stan. Interiören och själva byggnadskroppen hänvisar tydligt till Dogens palats samt tornet på Markuskyrkan i Venedig. Den inre gestaltningen tar upp element från den italienska renässansen, vid sidan av element som kan tillskrivas ett slags ”nordisk gotik”, men även islamisk arkitektur. Inom den svenska arkitekturhistorien ut- gör byggnaden således övergången från nationalromantiken till en klassicism som inte fanns på samma sätt i andra europeiska länder under denna tid. De historiska referenserna till stadens historia är spridda över hela byggnaden. Den centrala festsalen pryds av en stor mosaik som relaterar Stockholms stad till Mälardrottningen. Denna är en 1800-talsallegori över Stockholm, staden som intar en dominerande plats vid Mälarens östra sida och utlopp. Det marina temat återkommer på väldigt många ställen i utsmyckningen. På utsidan vid tornet placerades en förgylld kopia av S:t Görans kamp med draken. Originalet finns i Stockholms huvudkyrka, Storkyrkan, nära slottet. Denna träskulptur gestaltades troligen av Bernt Notke i slutet av 1400-talet och visar en av de mest kända helgonlegenderna på medeltiden: Riddaren S:t Göran försvarar en stad. På samma sida av byggnaden finns också en tom sarkofag, det vill säga en kenotaf. I denna skulle resterna av Stockholms stads förmenta grundare, Birg- er Jarl (omkring 1210–1266) förvaras. Birger Jarl avbildas på själva kenotafen i ett slags medeltida rustning med svärd. Svärdet, precis som Birger Jarls fötter, riktar sig mot Gamla stan. På 1920-talet diskuterades att flytta Birger Jarls ben till denna kenotaf. I stadshusets innergård finns en metallskulptur som skildrar uppkomsten av Stockholms stad och dess namn. Berättelsen ut- går från att Sveriges huvudstad en gång var Sigtuna, cirka fem mil nordväst om Stockholm. När Sigtuna attackerades, plundrades och brändes ner av ”hedningar från öster”, fyllde invånarna sina rike domar i en uthuggen trästock och slängde den i Mälaren. Sedan följde de efter trästocken i båtar. På den plats där den flöt i land skulle den nya huvudstaden byggas. Det var enligt legenden på ön Riddarholmen, som ligger mittemot platsen där stadshuset står idag. Stocken landade på en holme = Stockholm. Platsen liksom

CREATING THE CITY 99 namnet på den framtida huvudstaden valdes sålunda med hjälp av en gudsdom. En annan legend som förklarar stadens ursprung, den om biskopen och fiskaren, finns på många ställen i byggnaden. Enligt denna berättelse lyckades en fiskare på Tunnelsö, i närheten av Sigtuna, fånga en väldigt stor lax. Den borde ha getts till biskopen i Sträng- näs, men fiskaren bestämde sig för att behålla laxen. Han trotsade biskopens vrede och allahanda oväder som skickades för att tvinga honom tillbaka. Till slut räddade han sig till Riddarholmen, där ett fiskeläge uppstod som så småningom blev staden Stockholm. Även invigningen av stadshuset präglades av en tydlig historisk referens. Den ägde rum den 23 juni 1923, exakt 400 år efter kung Gustav Vasas (1496–1560) ankomst till sin huvudstad.3 Gustav Vasa hade tidigare besegrat den danska kungen Christian II, den siste unionskungen i Danmark, Norge och Sverige. Denna seger betecknar än idag början på Sveriges moderna historia och national- statens etablering. Den betecknar också slutet på medeltiden. Valet av Gustav Vasa till kung den 6 juni 1523 samt minnet av 1809 års regeringsform firas som flaggdag sedan slutet av 1800-talet och har varit officiell nationaldag sedan 1983. Stadshuset är sålunda fyllt med historiska och religiösa berät- telser som integrerades i byggnadens nationalromantiska arkitektur. Denna stilepok karakteriseras å ena sidan av ett förhärligande av Vasadynastin (1523–1654), av den så kallade stormaktstiden (1611– 1718) samt av den svenska nationens anfäder – vikingarna. Klassi- cism inom arkitekturhistorien visar å andra sidan tydliga referenser till Venedig och den italienska renässansen. Det faktum att dessa historiska referenser inte hävdar någon slags historisk korrekthet grundad i kritisk historisk forskning, har antagligen aldrig spelat någon roll. Ändå är dessa referenser inte på något sätt slumpmäs- siga. Tvärtom, de berättar mycket om stadens självbild då alla pekar tillbaka till stadens ursprung. De representerar således en form av metaforisk sanning om stadens ålder, värdighet och essens. Med hjälp av de tre kronorna högst på tornet kopplas Stock- holm till bildandet av den svenska staten, vars huvudstad sedan dess grundande har varit Stockholm. Kenotafen formulerar ett liknande påstående om Birger Jarl, som fortfarande idag är ihågkommen som

100 DROSTE stadens grundare, även om denna tillskrivning antagligen inte är korrekt. Det medeltida helgonet S:t Göran står för försvaret av staden mot yttre fiender och är därmed invånarnas beskyddare. Det- ta skydd är än en gång framhävt i berättelsen om Guds dom över Sigtunas invånare som flydde hedningarna. Berättelsen om laxen betonar i sin tur Stockholms roll som en fristad för de modiga och enkla människor som trotsade feodala auktoriteter. Det finns inte någon historisk relation mellan Stockholm och Venedig, om vi bortser från det moderna smeknamnet om Stockholm som ”Nordens Venedig”. Det sägs dock om flera städer i Östersjöområdet, och är alltså inte specifikt för Stockholm. Det maritima temat återkommer däremot på många ställen, utöver den centralt placerade mosaiken om Mälardrottningen. De historiska referenserna som fördelas över hela stadshuset representerar sålunda en sällsynt blandning av historier som inte passar ihop. Det skulle därför vara lätt att avvisa denna komposition som eklektiskt nonsens. Kompositionen kan dock hellre förklaras med hänvisning till en epok där ”nygotiska” minnen var vanligt förekom- mande, och där Sveriges militaristiska storhetstid förhärligades. Denna historiebild är därför inte på något sätt godtycklig, utan spelade även en stor roll inom den akademiska historieskrivningen. Historikern fastnar kanske i referensernas motsägelsefulla kar- aktär eller deras brist på ”läsbarhet”. Besökaren informeras inte explicit hur innehållet i de historiska berättelserna ska förstås. Det är därför oklart hur mycket besökarna förstår av dessa allegorier eller om stadshuset ens ska ”förstås” av alla medborgare. Utformningen motsvarade den dåvarande borgerlighetens kulturella referensram, som bland annat definierades av ett intresse för just sådana historiska referenser. Inom denna borgerliga elit hörde kunskapen om dessa referenser till den sedvanliga bildningen. Dessa historiska minnen är således socialt situerade. Lüneburgs historia enligt krönikorna

Minnenas betydelse blir tydligare om vi jämför stadshuset, i dess användning av historiska berättelser, med Lüneburgs krönikor från 1300- till 1600-talet. Dylika stadskrönikor fanns i många tyska städer och traderas än i dag i många arkiv i tusentals handskrifter

CREATING THE CITY 101 från 1400- till 1800-talet. De flesta av dessa krönikor skildrar stadens ursprung samt namnets betydelse. Dessa texter placerar staden inom rikets historia samt för det mesta inom en förebildskultur, i mån- ga fall är det Roms historia. Krönikorna innehåller gudsdomar och medeltida helgonlegender. De har för det mesta en svagt utvecklad berättande struktur eller dramaturgi och håller sig till en allmän kro- nologi. Hänvisningar till andra städer är mycket sällsynta. Kröniko- rna består i allmänhet av en mängd oförenliga berättelser utan en samlande kontext. Likheterna till användningen av historien i Stock- holms stadshus är påfallande. Lüneburgs historieskrivning är ett typiskt exempel på denna form av historiska minnen. I min studie av Lüneburgs historiografi fokuserade jag främst på krönikornas funktion under senmedeltiden och deras bruk under tidigmodern tid. De tidiga verk skrivna från och med slutet av 1300-talet skildrade utförligt två centrala konflikter som lade grunden till stadens historiska minne. Det var å ena sidan konflikter med herti- garna (1369–1396), å andra sidan inre konflikter bland borgerskapet (”prelatkrig”, 1454–1456). Båda konflikterna är typiska för många städer under denna tid. Detta gäller även för de relationer som skapades kort efter konflikterna för att berätta om dem. Relationen var en tidstypisk historiografisk genre med syftet att skapa en autoritativ, officiell berättelse. Relationen är ett exempel på en form av historiografi som formulerade ett tydligt sanningsanspråk och var därför skriven på ett språk som präglades av juridiska argumentationer. Des- sa relationer författades av stadsrådets representanter och jurister, det vill säga Lüneburgs borgerliga elit. I den akademiska historikerns ögon är dessa relationer oseriösa, eftersom de hänvisar till Guds ingripande när segrar och nederlag ska förklaras. Detta påverkar dock inte deras anspråk att berätta sanningen. Av och till infogar de också förfalskade juridiska dokument för att bevisa ett anspråk. Det kan förklaras med att dessa dokument var nödvändiga för att utveckla en sammanhållen argumentation. På så sätt är dessa förfalskningar bara konsekventa. De står för en metaforisk sanning och har därför i många fall visat sig vara mycket långlivade. Så firar staden Hamburg sin hamns födelseår även idag med stolthet, fast alla vet att det avgörande dokumentet som berättar om hamnens ålder förfalskades långt senare just för att göra hamnen

102 DROSTE mycket äldre än den faktiskt var. Jag tror därför att vi bör betrakta medeltida krönikörer som dåtidens historiker som skrev historia enligt tydliga regler – precis som vi gör. Dessa relationer från 1300- och 1400-talen var verk med en tydlig intention och funktion samt en argumenterande struktur. Några av dessa arbeten bevarades i enskilda avskrifter, andra i några kopi- or, varav de flesta kopiorna tillverkades mycket senare. En avgörande förändring inom stadens historiografi ägde rum i början på 1500-talet, då de första stadskrönikorna skapades. De utvecklade en mer eller mindre fullständig historia av staden. Det var först från och med den tiden texterna kallades för krönikor. Dessa texter präglades av föreställningen att varje stad hade en krönika som definierades av en kronologisk följd av historiskt signifikanta händelser som var tydligt relaterade till staden. Dussintals Lüneburg-stadskrönikor måste således betraktas som utformningar av denna stads enda krönika. Följaktligen visade de samtida inte något tydligt intresse för ett original. De var främst intresserade av att hitta andra byggstenar av denna berättelse, som skulle kunna fylla den ofullständiga kronologin i de äldsta texterna. På så sätt var dessa historiker grävande och arkivin- tresserade – precis som vi. Denna form av krönika var helt avgörande för historieskrivningen om Lüneburg, särskilt sedan mitten av 1500-talet. ”Lüneburgs kröni- ka” står för den stora majoriteten av de långt mer än 100 bevarade manuskripten. Dessa krönikor var sedan 1500-talet allt mera intresserade av stadens härkomst, som enligt dessa krönikor gick tillbaka på Julius Caesar. Enligt en ofta återgiven berättelse hittade Julius Caesar en borg i månljuset och lät bygga ett tempel till mångudin- nans ära: Luna-borg = Lüneburg. Samtidigt hade många verk ett tydligt fokus på det omedelbara förflutna. Framställningen i krönikor- na följde i struktur och språk dåtida tidningar och var därmed endast svagt strukturerade. Där finns inte tolkningar av samtiden eller mer allmänna funderingar kring stadens historia. Funktionen av dessa verk består till stor del av ett antikvariskt samlande av material. Den oftast återgivna texten inom Lüneburgs historiografi rekommenderar därför att historia ska antecknas för att skydda den från glömska:

CREATING THE CITY 103 Då vi inte kan minnas alla historier och händelser, på grund av människans bräcklighet, är det nödvändigt att vi skriver ner dem.4

Historiebruk i Lüneburg och Stockholm

Detta starka fokus på bevarandet svarade på min studies andra frå- ga, nämligen den om historiebruket. Detta gäller både den använd- ning som låg inom författarens intention och den som uppstod genom texternas reception. Den sistnämnde svarade regelbundet på nya funktioner – verken anpassade sig. Den påtänkta användningen av relationerna med deras tydliga juridiska funktion var i övrigt praktiskt taget omöjligt att belägga, i synnerhet då dessa relationer sällan nämns i samband med politiska eller juridiska konflikter. Det gäller i princip för alla relationer från den tiden. Frågan om hur krönikorna användes när dessa berättelser inte hade någon direkt koppling till mottagarnas samtid längre är däre- mot väldigt intressant, precis som i fallet med Stockholms stadshus. Vad är det läsarna av krönikan eller besökarna av stadshuset faktiskt tar till sig, och hur reagerar de på dessa historiska berättelser som är många generationer gamla? Ett exempel från Lüneburgs historia rör minnet av det så kallade ”prelatkriget”, en av 1400-talets ganska typiska skuldkriser. Kris- en eskalerade och ledde till att det gamla rådet avsattes och fäng- slades. Efter två år återställdes och stabiliserades dock den gamla ordningen. ”Prelatkriget” beskriver en allvarlig social konflikt i staden där rådet lyckades stärka sin makt på lång sikt. Men detta minne berövades av framtida generationer sin sociala konfliktpotential. När alla muntliga berättelser hade glömts, ställde sig alla sociala grupper i staden bakom den historieskrivning som representanter för det slutligen återinsatta gamla rådet hade skapat. Minnenas sociala positionering i staden förlorade sin betydelse. Minnena bevaras när de skrivs ner. Men de förlorar sin konfliktpotential, eftersom de uppfattas annorlunda i andra tidsperioder. Först då ingick dessa minnen i stadskrönikornas kronologiska berättelse. Vad händer alltså med en historisk berättelse som är så av- lägsen i tid att den inte längre tillhör en specifik social grupp? Vid

104 DROSTE tidpunkten för Stockholms stadshus högtidliga öppning kritiserades den historiserande och otidsenliga arkitektoniska stilen. Idag, några år före 100-årsjubileet för invigningen, är stadshuset ett landmärke för staden och lockar hundratusentals besökare varje år. Det finns inga debatter om vare sig den konstnärliga eller den funktionella gestaltningen längre. Står stadshuset i Stockholm därför även idag för en aktiv form av minne som förstås, eller är det bara en byggnad vars arkitektur kännetecknas av en viss estetik, ett bra läge och storlek (Stockholms stadshus är inte av en ren slump ungefär en meter högre än det 15 år tidigare invigda stadshuset i Köpenhamn)? Och finns det likheter med användningen av stadskrönikor under tidigmodern tid? Denna fråga är svår att svara på vad gäller Lüneburgs krönikor, eftersom manuskripten inte visar något tydligt bruk, det finns vare sig anteckningar i marginalen eller spår av redigering av innehållet. Krönikorna är som regel monografiskt utformade, det vill säga de in- går inte i samlingsvolymer som skulle kunna berätta om en specifik plats inom fältet stadens litteratur. De är i många exemplar bevarade, i mycket gott (oanvänt?) skick. Dessutom finns det inga tolkningar eller funderingar som visar hur respektive historiker bedömde olika historiska händelser av dennes historia – och hur den skiljde sig från den använda förlagan. Manuskripten har en historia som är lika förstenad som Stockholms stadshus. Båda bearbetas försiktigt, kompletteras och utvidgas på detaljnivå, utan att beröva stadshuset eller Lüneburgs krönikor sin identitet i mottagarens ögon. Analysen av stadshuset avslöjar inte heller en tydlig avsikt från arkitektens sida. Det fanns många konstnärer med inflytande vid sidan av politiker och den allmänhet som deltog i debatten och påverkade utformningen, en utformning som konstant förän- drades.6 Detta gäller på liknande sätt för Lüneburgs krönikor, även om vi historiker gillar att hålla fast vid idén om en författare och dess perspektiv. Då definieras denna författare med hänvisning till dennes intressen, som ofta förklaras med hjälp av författarens sociala tillhörighet. Krönikan tolkas därför som ett uttryck för en social ställning, vilket tillskrivs ett tydligt inflytande på innehål- let. Denna kontextualisering är nödvändig, om än otillräcklig. För det första är det uppenbart att författarna inte lånade sina förlagor

CREATING THE CITY 105 på ett offentligt bibliotek för att kopiera dem hemma, privat. Stadskrönikor är i högsta grad levande texter: “The manuscript text operates as a medium of social exchange […], neither private nor public in the conventional sense of the terms.”7 Krönikor skapades genom sociala utbytesprocesser, som sällan behandlas i själva texten. Detta utbyte kan ha använts i syftet att hitta en sanning, till exempel genom att söka efter den bästa, mest kompletta eller äldsta beskrivningen av en händelse. Även om ett original aldrig eftersöktes och senare manuskript i många fall bara tillfogades, är uppkomsten av krönikorna utan detta sociala utbyte inte tänkbar. Ännu viktigare är att detta sociala utbyte bestämde över kröni kornas symboliska värde i största allmänhet. Historiker vill tro att historiens mening redan finns där och kan postuleras sedan Ciceros tid med hjälp av en flott formulering: ”Historia est testis temporum, etc!”8 Dessa idéer präglar även krönikorna i Lüneburg. Men långt från alla städer av Lüneburgs storlek och betydelse förfogade över någon form av stadshistoriografi före 1500-talet. Intresset för den egna stadens historia var ovanligt stort i Lüneburg om vi betraktar de talrika handskrivna manuskripten, även om de stora städerna i rikets södra hälft ofta hade ojämförligt fler manuskript och tryck. Detta höga symboliska värde av Lüneburgs krönikor bestämdes i en dialog bland stadens bildade elit, i en diskurs om betydelsen av historiska minnen som ansågs vara ett gemensamt arv. Som ett resultat av denna diskurs hade Lüneburgs krönikor ett så högt anseende att dåtida historiker satsade veckor, månader eller år på att kopiera och redigera en egen utgåva av stadskrönikan. Med tanke på att många manuskript antagligen har gått förlorade sedan dess, medan andra fortfarande är okända, kan vi utgå från att förmodligen alla medlemmar i Lüneburgs sociala elit hade en egen utgåva. Krönikor- na var därför en självklar del av stadens kulturarv under 1500- till 1700-talet. Detta höga anseende har förmodligen inte mycket att göra med själva innehållet i krönikorna. Lüneburgs historieskrivning är upp riktigt sagt ganska tråkig. Viktigare är antagligen innehavet av ett manuskript, som kan presenteras och ärvas. Användningen ligger dessutom i själva arbetet med manuskriptet. Vad som är slående i detta sammanhang är att de flesta manuskript är mer än bara rena

106 DROSTE avskrifter. De tar över en förlaga och kompletterar den. Lüneburgs historiker arbetade med historien, även om detta i vårt perspektiv är av ringa intresse, eftersom ingen tydlig avsikt kan skönjas. En tydlig avsikt med avseende på de historiska referenserna kan inte heller hittas i fallet med arkitekterna bakom Stockholms stads hus.9 De skapade inte några meningsfulla samband mellan refe renserna, vilka skulle kunnat förmedla en sammanhållen bild över Stockholms äldsta historia. Med andra ord är innehållet i dessa referenser inte heller avgörande, inte minst med tanke på att exempelvis berättelserna om stadens ursprung motsäger varandra. Viktigare är förmodligen även här en social process som förvandlar stadshuset till en levande och representativ metafor över en historisk förståelse som erkändes som legitim kring 1900, i alla fall bland den tidens bildade borgerlighet. Stadshuset skulle sett annorlunda ut om det hade byggts tio år senare eller av en annan arkitekt. Men Stockholms historia skulle sannolikt varit en del av utformningen. Detta gäller i synnerhet för de självklara referenserna till stadens härkomst. Ursprungets magi

Både i Lüneburg och i Stockholm överfördes och gestaltades historiska berättelser, som inte längre hade några direkta referenser till sin respektive samtid. Förståelsen av samtiden skapas ofta genom att berätta om dess ursprung. I ursprunget ligger kärnan till en metaforisk sanning som i Stockholms fall intygar att Stockholm från begynnelsen var rikets ärofulla och välsignade huvudstad som tog hand om sina invånare med Guds hjälp. Lüneburgs stora berättare, Wilhelm Reinecke (1866–1952), stadsarkivarie samt utgivare av Lüneburgs krönikor (1931)10 skrev också en historik över Lüneburgs historia (1933) på stadsrådets väg- nar som ett representativt verk.11 I början av sin historia citerar han en latinsk fras: ”Mons, Fons, Pons.” Reinecke beskriver på så sätt sin förståelse av Lüneburgs början. Den utgår från kalkstensberget (mons) där hertigen hade sin borg fram till att stadens invånare intog och förstörde den år 1369. Till det kommer saltbrunnen (fons) som källa till stadens stora rikedom, och slutligen bron (pons) över floden Ilmenau som en metafor för stadens handelsförbindelser. Dessa tre referenser ska ge vägledning för stadens historia. Denna latinska fras

CREATING THE CITY 107 har dock ingenting att göra med Lüneburgs historieskrivning, som Reinecke i övrigt intensivt använde som källmaterial. Krönikorna rapporterar sällan om saltbrunnen, ännu mer sällan om berget som avlägsnades efter dess erövring, och överhuvudtaget inte om Lüne- burgs handel eller medlemskap i Hansan, fast Lüneburg får anses ha varit ett framstående medlem. Reinecke citerade istället en latinsk stadsbeskrivning som skrevs år 1567 av Lüneburgs superintendent Thomas Mawer. Den bevarades endast i ett enda manuskript.12 Den- na stadsbeskrivning tillhörde genren laus urbis (stadspanegyrik eller städers lovprisning) och är därför inte intresserad av Lüneburgs historia. Reinecke tillfogar sålunda ytterligare en början som skapade en ny tradition, vilken får anses vara hans egen tolkning. Historiker har genom alla århundraden fokuserat på härkomst och början. Även i vårt vetenskapliga arbete börjar vi alltid om och tolkar denna början på nytt. I min studie om Lüneburg gjorde jag samma sak. Vi vill tro att denna början skapade traditioner och förk- larar samtiden. Men jag tror att vi måste frigöra oss från föreställnin- gar om traditioner som skapade av historien, med hjälp av kollektivt erkända referenser: ”Tradition is the illusion av permanence” (Woody Allen). Det är precis tvärtom. I själva verket behöver de traditioner som vi ”upptäcker” eller snarare skapar en början som en slags legi- timering. Traditioner skapar ett ursprung – eller flera. Det är här vår ingång till kulturarvet ligger. Det är resultatet av en social process som försöker petrifiera en viss bild över vår härkomst. Stadshuset är ett perfekt exempel för det. Det är precis som det kulturella arvet en social konstruktion: ”History [...] is the reconstruction, always problematic and incomplete, of what is no longer.”13 Denna konstruktion har inte mycket gemensamt med den enskilda människans intresse för sin personliga historia. Kulturarv är en samhällsfråga, är politik och därför alltid socialt situerat. Framtidens ursprung – vårt arv?

Vad vi vill bevara som vårt kulturarv är därför inget annat än pro- jektioner av en önskad framtid som ska grundas i traditioner. De- batter om vårt förmenta arv (vare sig det gäller en litterär kanon, en konfessionell kultur eller vissa byggnader) är vanligtvis ohistoriska i den mån vi inte vill erkänna att vi uppfinner detta arv när vi talar

108 DROSTE om det och väljer ut. I stället tar vi detta arv på väldigt stort allvar, eftersom det är bäraren av metaforiska sanningar om vår framtid. Vi kommer ihåg vad vi vill utse som ursprunget till denna framtid. Detta fungerar även om alla kan bevittna hur en tradition kom till. När vi bortser från arvets innehåll, blir det ändå uppenbart att historia har betydelse för nutiden, både i Stockholm och Lüneburg. Denna betydelse skapas och formuleras av historiker och konstnärer. De väljer ut och presenterar delar av en historia. Detta godkänns i sin tur med hjälp av en social process av de samhällsgrupper som använder sig av historiska referenser. På så sätt blir berättelsen till en tradition eller ett arv. Men då ligger arvet inte i själva innehållet utan i historikernas och konstnärernas sociala funktion som deras skapare. Deras arbete anses legitimt i de samhällen som betraktar sitt historiska arv som nödvändigt. Historikern beskriver denna historia i dialog med andra historiker, men inte utan hänsyn till samtida debatter om historiens betydelse. Det är denna debatt som förmedlar legitimitet åt den egna sociala funktionen. Även historikern är därför ett historiskt fenomen, ett efemärt fenomen och en del av ett samhälles självbild. Historikern tillhör dock inte bara sitt samhälle och dess debatter. Den anpassar sig till samhällets krav på legitimitet då den inte kan anses vara given, vad Cicero än må ha sagt för mer än 2000 år sedan. Det är därför svårt för en historiker att ha distans till sin tid och de samtida påståenden om historiens betydelse, även om en sådan distans motsvarar historikernas ideal av en kritisk vetenskaplighet. Många historiker går i stället över till att aktivt arbeta med arvet, även om de lätt kan känna igen detta arv som en tidstypisk konstruktion. Samhället har dock bestämt sig att detta arv måste bevaras och är berett att investera miljarder i detta projekt. Det går ändå inte att komma ifrån vetenskapens krav på distans till själva undersökningsobjektet. Den ger legitimitet åt historia som vetenskap. Det är därför avgörande för en historiker att vara vak- sam när legitimitet fördelas av dem som låtsas vilja hålla fast vid det som annars hotas av glömska. Historien går inte förlorad, den skapas alltid på nytt när den återberättas eller bearbetas. Det här lär oss vårt arbete med våra föregångare – historien lever genom att arbeta med den, inte genom att dess produkter förstenas. Att ISIS

CREATING THE CITY 109 år 2015 förstörde ruinerna över den antika ökenstaden i Palmyra kommer inte förstöra detta arv (även om ödeläggelsen var grym!), så länge människorna bevarar och erinrar de lämningar som finns kvar. Däremot förstör vi Stockholms kulturarv genom att utplåna offent liga byggnader och platser, då vi inte vill förstå att dessa byggnader och platser har en viktig funktion för stadens sociala liv. Urvalet av det vi utger för vårt arv är inte alls självklart. Sver- iges huvudstad verkar ha bestämt sig för att glömma bort och riva ner stora delar av sin historia, inte minst stadens roll som industri stad och del av folkhemsbygget, samtidigt som staden säger att dess kulturarv ska värnas. Det vi idag framhäver som vårt arv påverkar dessutom våra barns möjligheter att hitta sin egen historia samt traditioner. Det är historikernas uppgift att forska kritiskt om denna historia och samtidigt att försvara historiens öppenhet och förän- derlighet. Så ger vi framtiden en chans att bli till. Det är därför dags att vi är lite ärligare vad gäller vår fascination för ett förment självklart arv. Något sådant finns nämligen inte. Noter

1. Heiko Droste, professor i stads- och kommunhistoria vid historiska institutionen på Stockholms universitet, tillika föreståndare för Stads- och kommunhistoriska institutet. Har tidigare forskat om medeltida städer och deras historieskrivning, svenska diplomater under stormaktstiden och 1600-talets nyhetsmarknad. Aktuella forskningsintressen rör svenska rikets städer under 1600-talet, historiens betydelse som en form av kulturell håll- barhet och kommunernas roll i samhällsbygget under modern tid. 2. Droste, Heiko, Schreiben über Lüneburg. Wandel von Funktion und Gebrauchs- situation der Lüneburger Historiographie (1350 bis 1639), Hannover, 2000. 3. Historisk forskning har senare kommit fram till att det faktiskt ägde rum den 24 juni 1523. 4. ”Lüneburger Chronik bis 1414”, i Reinecke, Wilhelm (red.), Chroniken der deutschen Städte, volym 36: Lüneburg, Göttingen 1931, s 45. 5. Josephson, Ragnar, ”Stockholms stadshus”, i Ord och bild 32 (1923), s 337- 351, här s 343: ”Nittiotalet stred mot gårdagen, Stadshuset står här i strid mot sin egen dag och mot morgondagen.” 6. Det beskrivs utförligt i boken Pihl Atmer, Ann Katrin, Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg: drömmen och verkligheten, Stockholm 2011.

110 DROSTE 7. Ezell, Margaret, Social Authorship and the Advent of Print, Baltimore & London 1999, s. 40. 8. Historia är tidernas vittne, sanningens ljus, minnenas liv, livets läromästare och ålderns bud (Cicero, De oratore, II 9). 9. Ann Katrin Pihl Atmer återger i sin bok om Stockholms stadshus väldigt många olika bakgrundsberättelser som inte passar ihop. 10. Reinecke, Wilhelm (red.), Die Chroniken der niedersächsischen Städte, volym 36: Lüneburg, Stuttgart 1931. 11. Reinecke, Wilhelm, Geschichte der Stadt Lüneburg. Im Auftrage der Stadtver- waltung, 2 volymer, Lüneburg 1933. 12. Mawer, Thomas, Descritio et explicatio ...LVNÆBURGA, 1567, Ratsbiblio- thek Lüneburg, Ms. Luneburg, A 4° 6. 13. Pierre Nora (red.), Realms of memory: rethinking the French past. Vol. 1: Con- flicts and divisions, New York: Columbia Univ. Press 1996, s. 3. Referenser

Droste, Heiko, Schreiben über Lüneburg. Wandel von Funktion und Gebrauchssi- tuation der Lüneburger Historiographie (1350 bis 1639), Hannover 2000. Ezell, Margaret, Social Authorship and the Advent of Print, Baltimore & London 1999. Josephson, Ragnar, ”Stockholms stadshus”, i Ord och bild 32 (1923), s 337-351. Pierre Nora (red.), Realms of memory: rethinking the French past. Vol. 1: Conflicts and divisions, New York 1996. Pihl Atmer, Ann Katrin, Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg: dröm- men och verkligheten, Stockholm 2011. Reinecke, Wilhelm (red.), Chroniken der deutschen Städte, volym 36: Lüneburg, Göttingen 1931. Reinecke, Wilhelm, Geschichte der Stadt Lüneburg. Im Auftrage der Stadtverwal- tung, 2 volymer, Lüneburg 1933.

CREATING THE CITY 111 Kerstin Gunnemark1 Fragment av stadens kulturarv

Artikelns titel är dubbeltydig med syftning på fragment av dold boendehistoria och fragment av pågående forskningsarbete. Texten avspeglar därmed forskningsläget i februari 2017 när projektet ”Vil- lakvarter i omvandlingens tidevarv” presenterades vid konferensen ”Att skapa staden. Identitet, minne och delaktighet” vid Malmö högskola. I generella termer är projektet positionerat i kontrast till ofta förekommande förväntningar på stadsskildringars innehåll och val av studieobjekt inom boendeforskningen. Stadskärnors historia, nybyggda stadsdelar och näringslivets betydelse står vanligen i fokus för presentationsgenren. Gamla, välbevarade hus beskrivs för att de ritats av berömda arkitekter eller med hänvisningar till kända personer som bott i dem.2 Andra former av beskrivningar är relaterade till saneringsbehov, segregeringsproblematik eller gentrifieringsprocesser och i många fall uppmärksammas flerbostadshus medan villabebyggelsen och villaboendet marginaliseras i fram- ställningen av städers historiska lager och invånares kulturarv.3 Dold boendehistoria

Berättelsen om staden Göteborg är i likhet med många andra städers selektiv. En del bostadsområdens historia synliggörs mer än andra, beroende på om forskare, invånare eller andra aktörer valt att framhålla berättelser om platser med kulturarvsperspektiv.4 Moderniteten är inte sällan en framstegsmarkör som varit incitament för berättandet om nya bostadsområden, antingen det skett i samtiden eller med retrospektiv belysning av nybyggartiden.5 Tyd- liga brytpunkter med långtgående förändringar av den fysiska mil- jön och sociala förhållanden är också en återkommande tematik. Medan miljöer där inget särskilt hänt, i alla fall inte av drastiskt slag under kort tid, också genomgår förändringar. De små förskjut- ningarna är inte alltid lätta att lägga märke till i närtid. Men i ett

112 GUNNEMARK längre tidsförlopp är det noterbart att även om gatusträckningarna är intakta har mycket kommit att anpassas till förändrade levnadsvillkor och nya generationers boendepreferenser. En konsekvens av detta blir att områdets historia successivt faller i glömska, då inga dokumentationer görs. I förlängningen innebär det även att mån- ga människors boendeerfarenheter inte blir inkluderande i städer- nas kulturarv. Ur ett demokratiskt kulturarvsperspektiv är det därför angeläget att villaboendet blir uppmärksammat och förmedlat till personer med intresse för villaägarnas kulturarv. I projektet ”Vil- lakvarter i omvandlingens tidevarv” har jag valt att med etnologiska perspektiv analysera området Ekebäck som många göteborgare inte har någon kännedom om. Problematiseringen rör vilka fragment, berättelser och andra källor som går att finna om villaboendet där under en 100 års period. Småhusdrömmar

Ekebäcks nybyggare under 1900-talets första decennier finns inte längre i livet och berättelserna om dem är fragmentariska. Att de valde att bosätta sig i närheten av hamninloppet hade säkerligen både ekonomiska och praktiska orsaker. Tomterna på det blåsi- ga och karga berget ansågs inte vara attraktivt med ogynnsamma förutsättningar för husbehovsodlingen. Arbetarna som på fritiden byggde hus tillsammans med sina kamrater upplevde det ändå som fördelaktigt att flytta till en- eller tvåfamiljshus utanför staden, i jämförelse med att förbli hyresgäst i ett rum och kök.6 I övrigt var inte standardskillnaden mellan de minsta husen i Ekebäck och lägenheterna i stadens arbetarkvarter särskilt stor. Det skulle dröja flera decennier innan alla utedass vara borttagna från berget. Gatorna är smala och bildar ett oregelbundet mönster som an- passats efter bergssluttningens formationer. Bebyggelsen är tät och påminner mer om ett äldre bohuslänskt kustsamhälle än villakvarter i en stad. I municipalsamhället Älvsborg, dit bland annat Ekebäck hörde fanns inga gatunamn före 1930, men varje villa hade ett egen- namn. Detta utkantområde införlivades inte i Göteborgs stad förrän 1945 och under 1960-talet revs en del hus för att ge plats till Väster- ledens utbredning.7 Ekebäcks villakvarter kom därmed att bilda en egen enklav vid sidan av trafikleder och Kungsstens industriområde.

CREATING THE CITY 113 Området har också i likhet med många andra äldre villastadsdelar successivt kompletterats med villor och radhus i olika stilar. Under en hundraårsperiod är det flera generationer som förverkli- gat sina småhusdrömmar i Ekebäck. Den första generationsväxlingen blev noterbar under 1940-talet. Efter några decennier kom också de äldre husen att betraktas som omoderna och mindre attraktiva och Ekebäck förföll i likhet med Göteborgs äldre innerstadsstadsdelar. Nästa förändring märktes under 1980-talet då allt fler barnfamil- jer flyttade in i området, vilket följdes av ett nytt generationsskifte i början av 2000-talet när yngre hushåll började sätta sin prägel på området via sina boendeideal. Att äldre stadsdelar genomgår förän- dringar är inte särskilt förvånande, och i vissa fall rör det sig om en gentrifieringsprocess med ökade bostadspriserna som får till följd att den sociala strukturen blir mer homogen. Gentrifieringsforskningen är främst inriktad på områden med flerfamiljshus där aktörer inom offentlig eller privat sektor haft pådrivande roller.8 Men i Ekebäck är det istället generationsskiften som varit incitamentet i förändring- sprocessen, då villorna bytt ägare och i denna studie beaktas olika generationers förhållningssätt till husen. Särskilt uppmärksammas betydelsen av att bo i ett område med historik och vilken innebörd detta får för villaägarna. Frågeställningen rör hur villaägarna resonerar kring sina möjligheter att förvalta områdets kulturarv.9 Bevarande och historiebruk

Under 2015 intervjuades personer som flyttat in i villorna under 2000-talet om deras syn på boende i äldre hus och uppfattningar om bostadsområdets historia. Även några personer som flyttat dit under 1970- och 1980-talet har intervjuats om hur de minns sin boendetid, hemmets betydelse och hur de reflekterar över föränd- ringar som skett i området. Gemensamt för de allra flesta var att de inte kände till Ekebäck innan de blev husspekulanter där. Alla blev förtjusta i områdets småskaliga och pittoreska karaktär och tvekade inte inför att bli ägare till villor som var i behov av omfattande reno- veringar. Av samtalen framgår att läget uppfattas som centralt och attraktivt i förhållande till bosättning i någon av Göteborgs kran- skommuner, men framför allt var de ointresserade av att bo i moderna villaområden med likartad gruppbebyggelse.

114 GUNNEMARK I pressen har under senare år, några familjer uppmärksammats för att de renoverat gamla hus i Ekebäck. Av dessa hemma-hos-re- portage framgår att de värnar om många äldre detaljer och om sätter nutidens senmoderna inredningsideal i sina hem.10 Detta har även inneburit att tidigare moderniseringar som husen genomgått betraktas som förvanskningar. Varken köksinredningar från 1950- eller 1980-talet står högt i kurs och en del beklagar att kakelugnar tagits bort i samband med tidigare moderniseringar. Moderna fön- ster och innerdörrar har i vissa fall bytts ut till äldre i originalut- förande som hittats hos återbruksförsäljare.11 Flera informanter eftersträvar att husens yttre karaktär avspeglar 1920-talets ljusa stil ideal, även om en del hus i Ekebäck byggts tidigare under den na- tionalromanitiska epoken med mörkare färgsättning.12 Kunskaper om tidigare stadsdelsliv liksom husens ålder är ofta bristfälliga, men informanterna har en uttalad bevarandeambition gällande områ- dets fysiska karaktär och den är främst baserad på föreställningar om nybyggartiden. Således hämtas inspiration till husrenovering- ar från nutidens designtrender med referenser till historiebruk av äldre artefakter. Det är inte i första hand fråga om att rekonstruera ett förr, utan i stället skapa hemtrevnad med hjälp av äldre artefakter. För flera informanter är det betydelsefullt att deras individuella villor finns i en småhusmiljö där många grannar eftersträvar att bibehålla äldre karaktärsdrag. Även de som inte bott särskilt länge i stadsdelen identifierar sig som ekebäcksbor. Invånarna kallar sig aldrig för frölundabor, för det är enbart i enklaven på berget som tillhörighetskänslan är förankrad. Vilka får komma till tals?

Västra Frölundas Hembygdsförening etablerades 1951 och har på olika sätt och vis värnat om att uppmärksamma områdets äldre historia.13 I geografiskt hänseende omfattar området en stor del av Göteborgs västra stadsdelar som framför allt bebyggdes med moderna bostäder under 1950-, 1960- och 1970-talet.14 I hembygds- föreningens skrifter har särskilt fokus lagts på att i ord och bild återge förhållandena före den omfattande exploateringen. Lant- bruket, fisket, sjöfarten men också butiker, restauranger och bad- vikar finns omnämnda. Det är tydligt att författarna å den ena sidan

CREATING THE CITY 115 berättar om hus och platser som varit betydelsefulla för den egna generationen, å den andra sidan formulerar texter baserad på äldre käll- och fotomaterial.15 I mångt och mycket är publikationerna relaterade till en ”klassisk” hembygdsgenre med poängtering av tidigare levnadsvillkor. Men det finns även exempel på jämförande bild- studier för att illustrerar kontrasterna mellan dåtid och nutid. Enligt vad jag har kunnat finna så här långt, har det inte skett någon dokumentation kring boendets historia i Ekebäck, trots att villaområdet är gammalt. Det finns säkerligen olika anledningar till detta, men det kan tänkas höra ihop med att många invånare var inflyttade och saknade släktförankring i Västra Frölunda samt att de arbetade i Göteborg. Arbetslösheten drabbade en del hushåll under 1930-talets depression,16 vilket kom att prägla ryktesspridnin- gen om fattigdom på berget. Detta kan ha bidragit till att det långt senare inte fanns några förväntningar på harmoniserande historieskrivningar, fast det kan lika gärna handla om att Ekebäck är och alltid har varit ett utkantsområde. ”Bergshöjderna mellan Kungssten och Högsbohöjd var utmark för flera byar i Västra Frölunda. Byn Ekebäck vid nuvarande Frölunda Torg var en av dessa och med tiden kallades även den forna utmarken för Ekebäck.”17 I samband med intervjuer inom denna studie har några husägare visat enstaka äldre dokument och fotografier som överlåtits vid ägarbyten. Via informanterna har också framkommit uppgifter om invånare i stadsdelen som ärvt sina hus av släktingar och kan berät- ta mer om stadsdelslivet förr samt har tillgång till fler dokument i form av lagfarter, lånehandlingar, köpekontrakt, ritningar och fotografier som återger stadsdelslivet under olika decennier.18 Fortsatta studier skulle på så sätt göra det möjligt att beskriva och analysera Ekebäck inte bara utifrån ett nutids- utan från ett förändringspers- pektiv. Både med avseende på vad som är specifikt för denna stadsdel och hur den illustrerar villaboendets förändringar i generellt avseende under en hundraårsperiod. Observationer och samtal med invånare i stadelen visar att mån- ga värnar om dess historia och efterfrågar fler upplysningar kring omvandlingens tidevarv i Ekebäck. En stadsdel där det också är tydligt att invånarna under hundra års tid levt under olika levnadsvillkor; arbetare, bohemer, resande, 70-tals vänstern och dagens

116 GUNNEMARK övre medelklass med akademiska utbildningar. Den etnologiska undersökningen visar så här långt att historien inte finns samlad i Göteborgsarkiven men att olika fragment av dem finns i hemmen och med ytterligare studier blir det möjligt att låta fler komma till tals i en bok om denna dolda del av Göteborgs historia. Noter

1. Kerstin Gunnemark, professor i etnologi, Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet. I hennes forskningsprofil ingår stadsliv, minnen och kulturarv med belysning av människors reflekterande kring sina minnesbilder och självbiografiska berättande. Hon har även intresserat sig för berättelser om sommarhus som bevarats och omgestaltas i förhållande till det imaginära kulturarvet betydelse och varit redaktör för antologin Sommarliv. Minnen, drömmar och materialitet (2016). 2. Schönbäck, Gun, Viktor von Gegerfelt – Arkitekt i Göteborg. En yrkesman och hans verksamhetsfält 1841–1896, Göteborg 1991; Trossholmen, Ninni, Ar- vid Bjerkes Utbynäs, bilder, minnen och berättelser, Göteborg 2016. 3. Gunnemark, Kerstin, Hembygd i storstad, om vardagslivets praktik och den lokala identitetens premisser, Göteborg 1998; Hurtig, Eva, Hemhörighet och stadsförnyelse belyst i fyrtiotalsstadsdelen Sanna i Göteborg, Göteborg 1995; Schönbeck, Boris, Stad i förvandling. Uppbyggnadsepoker och rivningar i svenska städer från industrialismens början till idag, Stockholm 1994; Thörn, Catharina & Holgersson, Helena, (Red.) Gentrifiering, Lund 2014. 4. Gunnemark, Kerstin, Återblickar och framtidstro i Majorna, Göteborg 2000; Holmberg, Ingrid Martins, På stadens yta. Om historisering av Haga, Göte- borg 2006; Lillbroända-Annala, Sanna, Från kåk till kulturarv. En etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs, Åbo 2010; Åström, Anna-Maria & Lillqvist, Jonas (Red.) Stadens hjärta. Täta ytor och symboliska element i nutida städer, Helsingfors 2012. 5. Bergquist, Magnus, En utopi i verkligheten. Kolonirörelsen och det nya samhäl- let, Göteborg 1996; Conradsson, Birgitta, Nybyggare i Bromma. Stadsdelarna Nockeby och Olovslund, Stockholm 2006; Rörberg, Alice (Red.) Högsbotorpen berättar, Göteborg 1992. 6. Västra Frölundas Hembygdsförening, ”Harmonigatan, Dala”, i Färdvägar i Västra Frölunda, Västra Frölunda 1998, s. 7. 7. Västra Frölundas Hembygdsförening, ”Stadsgränsen omkring 1929”, i Ut- sikt över Västra Frölunda. Bilder från förr och nu, Västra Frölunda 2013, s. 23.

CREATING THE CITY 117 8. Smith, Neil, ”Gentrifiering som global urban strategi”, i Thörn, Catharina & Holgersson, Helena, red. Gentrifiering, Lund 2014, s. 49-71. 9. Jfr Lillbroända-Annala, 2010. 10. T.ex. Magnusson, Elisabeth, ”Göteborgsvillan som räddades från förfallet”, i Hus & Hem, 2012-02-29; Strauss, Helena & Karlsson, Marie Delice, ”Den nedgångna villan blev ett nytt drömhem”, i Expressen 2014-05-06. 11. Holmberg, Ingrid Martins, Palmsköld, Anneli, Barnholdt, Robin, Återbruk och byggnadsvård. Cirkulering av delar och detaljer från äldre byggnader, Göte- borg 2017. 12. Stavenow-Hidemark. Elisabeth, Villabebyggelse i Sverige 1900–1925. In- flytande från utlandet, idéer, förverkligande, Stockholm 1971. 13. Västra Frölundas Hembygdsförening, Västra Frölunda Jubileumsbok 1991, Västra Frölunda 1991. 14. Hansson, Einar, Caldenby, Claes, Peter, Sanja. Upptäck Västra Frölunda. Det moderna Göteborg, Göteborg 2007. 15. Drejenstam, Ove & Lundberg, Marianne, Bilder från stadsdelen Älvsborg i Västra Frölunda, Göteborg 1996, s. 56. 16. Olsson, Kent, Göteborgs historia, Näringsliv och samhällsutveckling. Från industristad till tjänstestad 1920–1995, Stockholm 1996, s. 64. 17. Drejenstam & Lundberg, 1996, s. 7. 18. Jfr Perlinge, Anders, ”Bouppteckningen som kulturhistorisk källa”, i Jöns- son, Lars-Eric & Nilsson, Fredrik (Red.) Kulturhistoria en etnologisk metodbok, Lund 2017, s. 89–103. Referenser

Bergquist, Magnus, En utopi i verkligheten. Kolonirörelsen och det nya samhället, Göteborg 1996. Conradsson, Birgitta, Nybyggare i Bromma: stadsdelarna Nockeby och Olovslund, Stockholm 2006. Drejenstam, Ove & Lundberg, Marianne, Bilder från stadsdelen Älvsborg i Västra Frölunda, Göteborg 1996. Gunnemark, Kerstin, Hembygd i storstad, om vardagslivets praktik och den lokala identitetens premisser, Göteborg 1998. Gunnemark, Kerstin, Återblickar och framtidstro i Majorna, Göteborg 2000. Hansson, Einar, Caldenby, Claes och Peter, Sanja, Upptäck Västra Frölunda. Det moderna Göteborg, Göteborg 2007. Holmberg, Ingrid Martins, På stadens yta. Om historisering av Haga, Göteborg 2006.

118 GUNNEMARK Holmberg, Ingrid Martins, Palmsköld, Anneli och Barnholdt, Robin, Återbruk och byggnadsvård. Cirkulering av delar och detaljer från äldre byggnader, Göteborg 2017. Hurtig, Eva, Hemhörighet och stadsförnyelse belyst i fyrtiotalsstadsdelen Sanna i Göteborg, Göteborg 1995. Lillbroända-Annala, Sanna, Från kåk till kulturarv. En etnologisk studie av om- värderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs, Åbo 2010. Magnusson, Elisabeth, ”Göteborgsvillan som räddades från förfallet”, i Hus & Hem, 2012-02-29. Olsson, Kent, Göteborgs historia, Näringsliv och samhällsutveckling. Från industri stad till tjänstestad 1920–1995, Stockholm 1996. Perlinge, Anders, ”Bouppteckningen som kulturhistorisk källa”, i Jönsson, Lars-Eric & Nilsson, Fredrik (Red.), Kulturhistoria en etnologisk metodbok, Lund 2017, s. 89–103. Rörberg, Alice (Red.) Högsbotorpen berättar, Göteborg 1992. Schönbeck, Boris, Stad i förvandling. Uppbyggnadsepoker och rivningar i svenska städer från industrialismens början till idag, Stockholm 1994. Schönbäck, Gun, Viktor von Gegerfelt – Arkitekt i Göteborg. En yrkesman och hans verksamhetsfält 1841–1896, Göteborg 1991. Smith, Neil, ”Gentrifiering som global urban strategi”, i Thörn, Catharina & Holgersson, Helena, (Red.) Gentrifiering, Lund 2014, s. 49–71. Stavenow-Hidemark. Elisabeth, Villabebyggelse i Sverige 1900–1925. Inflytande från utlandet, idéer, förverkligande, Stockholm 1971. Strauss, Helena & Karlsson, Marie Delice, ”Den nedgångna villan blev ett nytt drömhem”, i Expressen 2014-05-06. Thörn, Catharina & Holgersson, Helena, (Red.) Gentrifiering, Lund 2014. Trossholmen, Ninni, Arvid Bjerkes Utbynäs, bilder, minnen och berättelser, Göte- borg 2016. Västra Frölundas Hembygdsförening, ”Harmonigatan, Dala”, i Färdvägar i Västra Frölunda, Västra Frölunda 1998, s. 7. Västra Frölundas Hembygdsförening, Västra Frölunda Jubileumsbok 1991, Västra Frölunda 1991. Västra Frölundas Hembygdsförening, ”Stadsgränsen omkring 1929”, i Utsikt över Västra Frölunda. Bilder från förr och nu, Västra Frölunda 2013, s. 23. Åström, Anna-Maria & Lillqvist, Jonas (Red.), Stadens hjärta. Täta ytor och symboliska element i nutida städer, Helsingfors 2012.

CREATING THE CITY 119 Peter Olausson1 Historiebruk i Solas Karlstad Nöjesliv och traditionsbildning längs Rännan

Den 25 oktober 1963 är en märkesdag i Karlstads historia. En grupp av unga musiker från Liverpool gjorde sitt första framträdan- de utanför Storbritannien i den fullsatta Sundstaaulan. Den lokala musikskribenten var föga imponerad av konserten men de många i det yngre gardet som var på plats fick ett minne för livet.2 The Bea- tles skulle snart nå världsrykte och förvandlas till levande ikoner för en hel ungdomsgeneration. Och så hade de varit och spelat just här, i en medelstor svensk landsortsstad som hette Karlstad! För John, Paul, Ringo och George var det här ett gig som de säkert glömde snabbt. I Karlstad däremot har minnet blivit till en del av profileringen för staden. Minnesfestivaler har anordnats mer än en gång och kommer man till Stadshotellet har man möjlighet att boka det så kallade Beatlesrummet, där åtminstone en del av medlemmarna i gruppen bodde. Några tavlor och ett par inrama- de tidningsartiklar vittnar idag om deras närvaro. Rummet är högre prissatt än de flesta andra, men det avskräcker inte. Berättelsen om Beatles ingår i den karaktärbeskrivning, som hotellet skapat. Hist- orien, och i det här fallet nöjeshistorien, betyder något också för att attrahera människor och för att göra affärer. Det offentliga och kommersiella historiebruket

När man diskuterar historiebrukets när, var, hur och varför kan framställningen vidgas åt många håll. Peter Aronsson diskuterar historiens meningsskapande funktioner och listar då skapande av helhetskänsla, av den upplevda känslan av ”evigt liv” genom minnen och ritualer, av mytbildning, av gestaltningar som ger liv och av erfarenheter som kopplar nuet till andra samhällen och andra tider.3 Historiens funktion är, sammantaget, intimt förknippad med ett ständigt pågående nu. Levande människor skapar relationer

120 OLAUSSON till andra genom att dra in minnen av det förflutna i det pågående samtalet, något som sker med mer eller mindre medvetna syften. För nöjes- och servicesektorn är relationen till kunder i samtid och framtid helt avgörande för kommersiell framgång och trivselfaktorn betyder allt i det sammanhanget. Man kan göra sina kunder nöj- da med god mat och trevlig inredning på en restaurang eller med sköna sängar på ett hotell. Det finns dock så mycket annat att spela på inom det mänskliga emotionella registret. Upplevelser är viktiga, det som kan bidra till att besökarna/kunderna involveras i en berät- telse. I antologin Kreativitet på plats ger de olika författarna många exempel på hur kommersiell framgång ofta baseras på en lyhördhet inför den egna platsens särskildhet. Kreativitetens fyra P:n – produkt, person, process och plats – har i högsta grad också bäring på (det framgångsrika) bruket av historia.4 Den här artikeln diskuterar historiebrukets offentliga och kommersiella former och betydelser genom exemplet Kungsgatan i Karlstad, från det sena 1800-talet och fram till nära nutid. Kungs gatan är en av stadens paradgator, där mycket av det som betytt något för stadens profil och profilering också utspelat sig. Stadsho- tellet, som ligger vid gatans västra ände, kommer att vara i särskilt fokus i framställningen. De frågor jag ställer mig handlar om historiens roll i berättelsen om platsen: vem väljer att berätta om det för- flutna och i vilka syften? Vilka teman har varit de mest gångbara i olika tider? Vad betyder könsladdningen i historiska berättelser med nöjeslivet i fokus? Och hur ser relationen mellan det förflutnas och samtidens nu egentligen ut? Staden och Kungsgatan före och efter 1865

Innan vi går in på några viktiga element i Kungsgatans föränderliga historiska profil är det av betydelse att säga något om gatans, och områdets, historia. Före 1865 var Karlstad en rätt tätbygd småstad, som så många andra svenska städer präglad av sin trähusbebyg- gelse. Den 2 juli 1865 förändrades allt för alltid i och med den kata strofala branden, som slukade ca 95 procent av byggnadsbeståndet och gjorde 5 000 människor husvilla.5 I den snabba och effektiva återuppbyggnaden kom de bittra erfarenheterna av branden att leda till en helt annan gestaltning av den nya staden. Visserligen byggde

CREATING THE CITY 121 man även fortsättningsvis ofta i trä, men stadsplanen blev luftig- are, inte minst med etableringen av ett torg som kom att bli bland de största i landet. På det sättet skulle risken för brandspridning minskas. Samtidigt fick Karlstad en magnifik centrumplats. Det försökte man att leva upp till bland annat genom nya monumentala byggnader, som Rådhuset (1868), Karlstads högre allmänna läroverk (1869) och Frimurarlogen (1869).6 Kungsgatan – som hade en föregångare med samma namn på ungefär samma plats – kom att inrama torget åt norr. En trädallé placerades i gatans mitt, som ett slags preventivt gnistskydd. De gröna träden kom med tiden att utgöra en klar trivselfaktor och bidrog till att gatan utvecklades till ett av de viktigaste promenadstråken i staden. Längs med gatan byggdes bland annat hus för apotek, en bokhandel, en järnhandel och ett kafé. Nya Wermlandstidningen fick sitt redaktionshus här. Med tiden tillkom biograferna Röda Kvarn och Cinema.7 Kyrkan och det gamla läroverket från 1750-talet, som överlevt branden, in- ramade slutkrönet av gatan österut medan Stadshotellet kom att byggas där Kungsgatan avslutades mot Klarälven.

Kö till biografen Röda Kvarn vid Kungsgatan till ”Borta med vinden” 1942. Foto Dan Gunner (Värmlands museum) /38517/.

122 OLAUSSON Rännan Kungsgatan kom genom sitt centrala läge, genom sin allé och genom dragplåster som biograferna, Ekmans konditori och Nya Wermlandstidningens stora nyhetsramp att utvecklas till ett stråk för möten mellan människor. De många fotona från 1900-talets början och framåt visar stora folksamlingar för allt från begravnin- gar till den studentikosa Solastafettens klassiska avslutningar här och på torget under 1970- och 80-talen.8 Kungsgatan kom att få öknamnet Rännan, vilket betecknade funktionen att fungera som ett sällskapsstråk – ett strög – för ungdomar och äldre. Kyrkoherden Sigfrid Åkerblom har förmedlat ungdomsminnen härifrån för tiden omkring år 1900. Han var en blyg gymnasist vid den här tiden och skildrar det minst sagt problematiska förhållandet till de lockande men ack så svårkontaktbara jämnåriga flickskoleeleverna. Rännan var ett slags möjlighetsfönster i sammanhanget. Åkerblom skriver: Nu brukade ju sen gammalt gymnasister och skolflickor stråla samman i Kungsgatans kastanjeallé varje kväll mellan kl. 7 och 8 utom lördag och söndag, då stans arbetare- befolkning tog den i besittning. I sakta mak flanerade man fram och åter under ett ömsesidigt och intensivt ”blick- bombardemang”. Ett spänningsfyllt kvällsdrama utspe- lades i allén ljusdunkel, varunder känslorna steg och föll i takt med antalet blickar man vågade räkna sig till godo. Även de blyga gossarna drogs oemotståndligt till denna plats för heta lockelser trots förnuftets varningar och ned- slående erfarenheter.9 Från betydligt senare tider har vi en mindre blyg och mera blöt lit- terär skildring signerad Daniel Liljemark, som beskriver irrvägarna från krogen Glada Ankan ut på Kungsgatan med omgivningar. Den vingliga färden i natten, där huvudpersonen också kommer i närkon- takt med kvarterens berömdheter i statyform, beskrivs i dråpligt di- alektal ton.10 Längs Kungsgatan har mycket kunnat hända. Idag har bussarna ensamrätt att köra längs med Kungsgatan men utrymmet är väl tilltaget för gångtrafikanter av alla slag – och åtminstone en del av träden finns kvar på platsen. Biografer, bok handel och tidningshus är borta men gatans nöjesprägel har snarare

CREATING THE CITY 123 accentuerats med åren. Den ena restaurangen efter den andra fyller Kungsgatan, sommartid också med vidlyftiga uteserveringar. En av stadens få nattklubbar ligger också här längs den gamla Rännan. Monumentens berättelser

Det dröjde många år efter stadens återuppbyggnad innan man bör- jade smycka den genom statyer eller monument; år 1926 invigdes det imposanta minnesmärket över stadens grundare Karl IX (vid ut- färdandet av privilegiebrevet år 1584 hertig över bland annat Värm- land), lämpligt nog rakt utanför landshövdingeresidenset i riktning mot Klarälven.11 Numer finns det åtskilliga andra statyer resta i centrala Karlstad, med Fredsmonumentet på torget (uppfört 1955, 50 år efter den fredliga unionsupplösningen Sverige-Norge) som den kanske mest kända.12 Längs med Kungsgatan står två statyer, vilka båda intressant nog på olika sätt signalerar gatans nöjeskaraktär. Vi kan se en luggsliten Nils Ferlin i rostfärgat cortensstål, med en ensam och ödslig pilsnerflaska framför sig, en skapelse av Thomas Qvarse- bo, invigd 2002.13 Ferlin var född i Karlstad 1898 och hör därmed till staden, om än han framförallt är förknippad med uppväxtårens Filipstad och vuxenlivets stockholmska Klarakvarter. Än mer känd och flitigt avfotograferad är statyn över Sola i Karl- stad, en vacker och tilltalande skapelse i brons av konstnären Her- man Reijers. Den står nära Stadshotellet och med hela Klarälven mot norr i fonden bakom figuren. Vi skall möta värdshusservitrisen som varit Solas förebild igen lite senare i artikeln. Hon är en av de gestalter som blivit ikonisk och som, klassiskt nog, också förvandlats till ett begrepp som frikopplats från den verkliga förebilden. ”Sola i Kallsta” har blivit en slags stadsslogan och solen i konstnären Lasse Sandbergs stilisering pryder – eller misspryder tycker andra – allt if- rån flaggor till pins, från souvenirer till offentliga pissoarkurer. De två monumenten tydliggör det tema kring nöje och säll- skapsliv i den samlade berättelsen om staden som det faller sig naturligast att anknyta till just här. Närliggande kvarter talar på motsvarande sätt om Makten (Rådhuset, Residenset), Tron och lärdomen (domkyrkan och läroverket) och Pengarna (Wermlands- banken), medan berättelsen om Freden utgör ett samlande tema för torgets hela miljö.14

124 OLAUSSON Kaijsers köksmingel Längs med dagens gata har vi åtminstone två tydliga exempel på ett medvetet bruk av den lokala historien utifrån kommersiella syn- vinklar. Det första att nämna är restaurangen Kaijsers köksmingel, startad våren 2016 i lokaler som en gång i tiden rymde det pres- tigefyllda Apoteket Örnen.15 Apoteket drevs sedan brandtiden av den legendariske Karlstadsprofilen Lorenz Kaijser, som inte bara var apotekare utan dessutom en av den nya stadens starka styresmän under 1800-talets senare del; Kungsgatan fick efter honom det inofficiella namnet Kaijserstrasse, som en hommage till en berömd och något större boulevard i det kejserliga Wien. Apoteket flyttade från lokalerna i slutet av 1980-talet. Vid starten av den nya restaurangen på platsen valde ägarna att anknyta till historien. Det åter- speglas föga i den interiöra profilen, men informationsskyltar berät- tar om bakgrunden till namnet och personalen förväntas lära sig det grundläggande om apoteket och om vem Lorentz Kaijser var, för att kunna svara på kundernas frågor. Ett infoblad har tagits fram och profileringen har enligt muntlig uppgift från restaurangledningen tagits emot väl.16 Stadshotellet i Karlstad

Huvudexemplet på ett aktivt kommersiellt historiebruk har vi i Stadshotellet i Karlstad. När den nya staden projekterades efter branden 1865 kom behovet av ett nytt hotell tidigt upp i disk ussionen. Den nya byggnaden uppfördes på vad som bedömdes vara den bästa tomten i Karlstad, i direkt anslutning till Klaräl- ven. Hotellet stod klart 1870 och blev då granne med det nyup- pförda landshövdingeresidenset.17 Åt sydväst hade man utsikt över de kvarter med äldre högreståndsbyggnader som branden sparade och hotellets paradläge kom med tiden att accentueras genom bygget av Karlstads teater (1893) och det ståtliga privathuset Socker- slottet (1898) på andra sidan älven.18 Om än åtskilliga andra hotell också etablerades i Karlstad kom Stadshotellet att ses som Karlstads naturliga samlingspunkt för såväl tillresande affärsmän och politiker som för stadens egen elit när middagar skulle hållas och viktiga ting diskuteras i sällskapliga former. Efter att hotellet från början drivits på entreprenad kom det år 1904 att friköpas av den driftige

CREATING THE CITY 125 källarmästare Fredrik Odén, som också såg till att hotellet rustades och byggdes ut 1904-1905. I stadshistoriken från 1915 säger för- fattaren C E Nygren så här om hotellet: ”Rummens antal utökades till 90, hvarjämte en hel del restaurations- och festlokaler av väldiga dimensioner tillkommo, så att hotellet nu är landsortens största.”19 Hundra år senare beskriver Barbro Järliden och Inger Berggrén husets exteriör på följande sätt: Byggnaden är klassad som ”särskilt värdefull” och består av fyra våningar med översta våningen indragen. Fasaden är putsad i gult med vita, bandade lisener. Festonger, gir- lander och maskaroner i vitt utgör dekoration. Det något utskjutande mittpartiet får sin betoning genom balkon- gen med balustrad, rundbågiga fönster och utsirade fön- steröverstycken i tredje våningen. Partiet avslutas med en rundad fronton, där det ”bevingade årtalet” 1905 är in- skrivet. Balkongerna med järnräcken har tillkommit i en senare tid.20 Källarmästare Odén och hans familj ägde och drev etablissemanget under mer än ett halvsekel och kom att i hög grad prägla karaktären på hotellet. Klass och kvalité var viktigt, men i det begreppet inbe- grep man på ett markerat sätt också anknytningen till Karlstad och Värmland. Hotellet skulle ses som den naturliga samlingspunkten för fest och samvaro i länet som helhet, för de som hade råd och be- tydde något i samhället. Det skedde genom de restaurationslokaler som Nygren kallade ”väldiga” och, inte minst, genom en konstnärlig utsmyckning som i hög grad anslöt till stadens och regionens historia. Det kom att bli en historia där det mytiska och symboliska stod i fokus och det i en tid, när Värmland lyftes fram också i det nationella medvetandet som ett sagans och berättelsens eget landskap. Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga utkom 1891 och kom att utgöra en viktig inspiration till utformningen också av Stadshotellets eget interiöra historielandskap.21 Det av berättelsestoff som inte fanns med här kunde man komplettera genom Karlstads egen historieskrivning när denna växte fram i början av 1900-talet – också det för övrigt ett tydligt uttryck för ett upplevt behov av en profilering av den nya staden. Hus, monument, gatunamngivning, ceremonier,

126 OLAUSSON Vänster: Även pissoarerna i Karlstad pryds av Lasse Sandbergs sol. Foto författ aren. /2692a/ Höger: Reklamskylten för Kaijsers köksmingel. Foto författaren. /2708/ officiell historieskrivning: det är, som Peter Aronsson påpekar, fram- förallt i tider av modernitet och kraftig förändring som traditionen och det förflutna manas fram för att skapa en känsla av kontinuitet inom samhällskollektivet.22 Hybelejens salong

Än idag är stadens och länets (mytiska) historia viktiga ingredienser i hotellupplevelsen. I gångar och vestibuler kan man se på de stora målningar med motiv från Värmlands historia, som konstnären Paul Piltz skapade på hotelledningens uppdrag under 1930- och 1940-talen.23 Här finns gedigna smidesarbeten i bland annat räcken med samma motivgrund och med konstsmeden Lasse Holmström från Arvika som upphovsman. Kronan på det Odénska historieb- ruksverket är den särskilda, lite mer intima avdelning som skapades under namnet Hybelejens salong. Här inne är möbleringen äldre för att frammana ett 1800-talets Karlstad. Målningar och texter talar

CREATING THE CITY 127 om den spännande gestalten Carl Jacob Heublein (1742-1808) som kallades Hybelejen – sin tids store lokale uppfinnare, som med sina experiment med en eldmaskin och med flygfärder på egen- konstruerade vingar fastnat i folkminnet. Han var Karlstadsbo men förvandlades också i Lagerlöfs tolkning till en av de tolv kavaljerer- na på majorskans Ekeby, då under sitt alias Kewenhüller.24 Hybelejens salong är också i hög grad ett rum för Sola i Karlstad, värdshusservitrisen som vi redan mött i sin bronserade form utanför hotellet. Rummet är utformat som en upprymd och positiv minnesplats över en kvinna som framställs som just glad och tillmötes- gående, en slags servitrisernas egen eviga helgongestalt. Att Odén fastnade för henne är inte så konstigt med tanke på att han var just i hotellbranschen. Kanske kunde hon också användas som ett slags pedagogiskt föredöme i förhållande till nyanställd personal. Snillet och skönheten

Det är också intressant att när Odén vill presentera Karlstads för- flutna i Hybelejens salong gör han det genom att placera historien på andra sidan om stadens urkatastrof, branden 1865. Berättelsen kan frikopplas från den verklighet som samtidens fysiska stad utgjorde, den kan formas i ett romantiskt landskap om vilket man vet en del men långt ifrån allt. Det är över ett på ett mycket konkret sätt försvunnet Karlstad som Hybelejen flyger som en Ikaros mot solen och som Sola träder mot oss med ett leende på läpparna och med skummande ölstop i händerna. Hybelejens salong blir inte bara en tidskapsel utan ett rum för sagan som får pondus genom sina anspråk på att berätta om något som verkligen hänt. Mannen är det originella snillet (en slags föregångare till sådana kända värmlän- ningar som uppfinnaren John Ericsson och industrialisten L M Er- icsson), kvinnan är den oskuldsfulla skönheten. Henry Odén skriver i sin märkliga bok Bland kungar och kavaljerer att han försökt att rädda minnet av båda gestalterna genom att skapa salongen. Att myten dock är viktigare än den korrekta historieskrivningen är tydligt, inte minst genom den rätt grovt felaktiga bild han gett av den verkliga Sola.25 Namnet på henne stämmer inte – hon kallas Anna Maria Holtz i det här sammanhanget och sägs ha levt mellan 1770 och 1828. I själva verket hette hon Eva Lisa (Elisabeth) Holtz och

128 OLAUSSON levde mellan 1739 och 1818. En vacker företagsam krogflicka som med tiden kunde spara ihop till att köpa och driva stadens gamla gästgiveri, säger Odén. På väggen vid hennes ikonbild på hotellet har redaktören Carl Hasselgren formulerat följande romantiska vers om henne: Än viskar vårens vindar om henne här i staden Hon skymtar kanske ännu i kastanjepromenaden Var gång en solglimt glittrar till på trottoaren i april var gång en vacker flicka ler en glimt av henne än man ser. Hon var allt ljust och fagert i kvinnlig skön gestalt en gång Hon är en tidlös saga om ungdom, skönhet, sol och sång.26 Henry Odén gav 1945 ut den ovan nämnda boken Bland kungar och kavaljerer, med anledning av att Stadshotellet då var 75 år och familjen Odén hade styrt och ställt där i 50 års tid – först genom källarmästare Fredrik Odén, från 1920 genom sonen Henry. Över drygt 250 sidor skrivs inte bara om själva stadshotellets historia utan alltså också om Karlstad och Värmland i stort. Hotellet får i boken sin koppling till den stora världen genom flera kungabesök och genom den Odénska familjens utländska förbindelser, som till exempel renderar i satsningen på ett separat kafé med namnet Hol- landia och i namngivningen av den eleganta så kallade Franska salongen. Hotellets storpolitiska koppling genom logeringen av den norska delegationen i samband med unionsförhandlingarna 1905 inrymmer också mycket av dramatik, som ofta återberättas.27 Av särskild betydelse är dock lokalprofileringen och Odén är en flitig name-droper på kulturpersoner som haft något med hotellet att göra. Selma Lagerlöf får förstås ett eget kapitel i boken. Stadshotellet och Sola idag

Det mytiska Karlstad och Värmland möter alltså även dagens besökare på Stadshotellet i Karlstad, även när profilen i övrigt än- drats från Odéns tid. Stadshotellet övertogs av kedjan Elite Hotels of Sweden år 1984 och utgör idag ett av ett 20-tal hotell inom koncernen runtom i Sverige. Puben The Bishop Arm´s (en del i en kedja,

CREATING THE CITY 129 med sitt namn från Västerås där ursprungspuben i fråga ligger nära domkyrkan) är ett nytt signum för verksamheten i lokalerna. Den så kallade ”gastropuben” samsas dock med det gamla. Vid samtal med den nuvarande hotelldirektören Anna Björkenstam Wedberg får jag veta att personalen också idag får lära sig en del om såväl hotellets som stadens historia, eftersom frågorna om platsen där de befinner sig kommer från många av gästerna.28 Historien lever genom att den fyller en kommersiell funktion och utgör en del av ett allmänt servicekoncept. Intresset för innovatören Heublein har dalat genom åren, men gestalten Sola i Karlstad har istället upplevt en ny hausse, särskilt sedan stadsjubiléet 1984 och utplaceringen av statyn över henne året därpå. Vi har redan konstaterat att också själva solsymbolen har fått en bred användning sedan 1980-talet, som en alternativ identitetssignal för Karlstad vid sidan av det officiella heraldiska vapnet. Solsymbolen dominerar och begreppet Sola i Karlstad lever och brukas – och väcker frågor. En enkel googling vittnar om försök att beskriva den historiska bakgrunden till begreppet men också på en fortgående mytbildning och diskussion kring själva gestalten. Odéns romantiska kvinnoideal ifrågasätts ofta: var Eva Lisa Holtz verkligen den madonna hon framställts som i det tidiga 1900-talets historiebruksdiskurs? Motsatsen hävdas gärna, dock utan några mer belägg för eventuell skörlevnad än för Odéns renlevnadsskildring av jungfrun – titeln hon har i de flesta kyrkoböcker – Eva Lisa Holtz. Sett i ett historiebruksperspektiv är det intressanta att historien faktiskt lever och betyder något också i dagens samtal. För Stadshotel- let, och för miljön i centrala Karlstad, är Sola en klar tillgång. Kungsgatans förändring – och kontinuitet

Kungsgatan i Karlstad har förändrats många gånger sedan miljön skapades efter branden 1865. Utvecklingen sedan 1950-talet och fram till 1995 har bland annat belysts i en uppsats av Erland Stake, där beståndet av verksamheter runt torget i Karlstad registrerats och analyserats. Byggnadsbeståndet har i stort förnyats, vilket givetvis också bidragit till en förändring av floran av butiker och verksamheter. Idag inbjuder inte gatan till det slags ungdomliga flanörsliv som på Sigfrid Åkerbloms tid men genom de många restaurangerna och de stora uteserveringarna sommartid har Kungsgatan som en

130 OLAUSSON mötesplats för sällskapsliv bibehållits; konkurrensen är dock större idag, i en stad som vuxit tiofalt på de senaste hundra åren och som därtill fått stort tillflöde av kunder i ungdomssegmentet genom tillkomsten av ett lärosäte för högre utbildning, med tusentals studenter.29 Huruvida gatutrafikanter och restauranggäster i allmänhet funderar på platsens grad av historisk kontinuitet är tveksamt. Frå- gan är dock av intresse i ett historiebruksperspektiv. Det vore värde- fullt att mer systematiskt kunna ställa kunskapen om gatans upplevda funktion under olika epoker i relation till andra studier, för att därigenom kunna se hur dessa upplevelser formats, och formas. Ett exempel på en gatustudie från annat håll har vi för handelsstråket Storgatan i Örebro, där författarna Mia Geijer och Elisabeth Karls- son konstaterar att den mångkulturella prägeln idag är tydlig just där – samtidigt som gatan i hög grad är traditionell, med många småbutiker och stor variation i utbudet.30 Kungsgatan i Karlstad har på motsvarande sätt huvudsakligen en nyprägel när det gäller byggnadsbestånd och tjänsteutbud, men till funktionen är nöjen och sällskapsliv fortfarande av stor betydelse – helt enligt traditionen. Ett fungerande historiebruk?

Låt oss så till sist återvända till frågorna om historiebrukets funktioner och diskutera hur historiebruket gestaltats utifrån offentliga och kommersiella utgångspunkter – och hur ”vanligt folk” egentligen förhållit sig till den bild av staden, som skapats. Peter Aronsson har talat om det meningsskapande som en grundläggande faktor för att en historia skall kunna berättas med framgång. Utifrån den ut- gångspunkten har jag ställt mig frågor om vem som berättar vad om livet vid Kungsgatan – för vem, och i vilket syfte. Jag har undrat över vilka teman som varit gångbara under olika tider och vilken könslig laddning dessa berättelser haft. Och jag har också funderat på hur upplevelserna av ett nu – av ett ögonblick, av en delad närva- ro – gjort att det förflutna och samtiden kunnat kopplas samman till en berättelse som på något sätt fungerar. Vi har kunnat se att man redan vid planeringen av det nya Karl- stad efter branden 1865 skapat förutsättningarna för en särskild ac- centuering av Kungsgatan som ett publikt stråk: man har genom sådant som alléplantering och hotelletablering bäddat för sällskapliga

CREATING THE CITY 131 möten, som i sin tur skapat grogrunden för en viss typ av berättelser. I samband med att det moderna Karlstad vuxit fram har frågorna om hur det var förr, före branden, vuxit fram. Responsen var officiell, genom en skriftlig historieproduktion där inte minst lärarna vid stadens högre allmänna läroverk var viktiga aktörer.31 De har berättat och gjort det – kan man utgå ifrån – huvudsakligen för ett bofast ägarskikt inom den växande staden, alltså inom den egna borgerliga gruppen. Berättare och publik har på det sättet stått varandra nära. Vi har samtidigt sett att det tidigt också uppkommit ett kommersiellt baserat historiebruk, här exemplifierat med stadens representativa stadshotell, redan från början placerat nära såväl Makten (Resi- denset) som Skönheten (Klarälven). Behovet av att berätta historien för sina kunder överensstämmer väl med de kriterier som Arons- son uppställer för historiebruk i allmänhet. Hotellet – som ju i bör- jan av 1900-talet sannerligen inte var av hög ålder – sätts genom möblemang, rumsnamngivning och utsmyckning in i ett historiskt sammanhang, inte minst i syftet att ge det legitimitet. Alla förän- dringar som sker, också i hotellets egen verksamhet, kan hanteras lättare genom att historien berättas: man kan peka på (den föreställ- da) kontinuiteten och därigenom bidra till trygghet hos den publik man vänder sig till. I Stadshotellets fall är skapandet av Hybe- lejens salong paradexemplet på ett medvetet historiebruk, där man använder sig av historiska spår för att skapa en mytvärld med lokal anknytning, något som också bidrar till en gestaltning av liv och upplevelse. Gästerna kan träda in i ett slags historiskt, platsnära sa- golandskap, där de också tillsammans kan få uppleva sig vara en del av ett mytiskt historiskt kontinuum. Det blir lätt att känna att det är nu, eller åtminstone alldeles nyss, som Hybelejen flyger ut från sin höga stenkvarn på andra sidan älven, i riktning söderut mot sitt lantställe i det stora deltalandet.32 Och ölen som den glittrande glada Sola serverar kan mycket väl vara av samma tappning som den man själv dricker i glada vänners lag. Ikoniska män och kvinnor

När såväl stadens som gatans och hotellets historia skrivs och berättas i början och mitten av 1900-talet är det påfallande att det är den äldre historien, den som ligger före branden 1865, som är i

132 OLAUSSON intressefokus. Det avgör tematiken och till det bidrar i hög grad den mytologisering av Värmland som Selma Lagerlöfs författarskap om landskapet innebär. Man väjer inte för dramatiken, men den serveras i en national- och lokalromantisk version. Sola i Karlstad må ha verkat i en tämligen suspekt miljö där superi, våld och hor var vanliga inslag, men själv lyfts hon fram som en ljusgestalt i en forna tiders värld av mörker och synd. Man kan också konstatera att denna form av historieberättande sker inom ramen för en borgerlig värld, om det sedan är inom stadens hank och stör eller vid någon av de många värmländska småher- rgårdarna som händelserna utspelar sig. Utifrån den aspekten faller det sig naturligt att också könsladdningen i historiebruket blir däreft- er. Kungsgatan är sannerligen en mötesplats för ungdomar och äldre av båda könen och erotiken spelar en stor roll i vandringen under de lummiga kastanjeträden – själva ordet Rännan bär på en lockande tvetydighet som vetter åt de tänkta eller verkliga mötena mellan pojkar och flickor just här. Det är dock en kontrollerad manlighet respektive kvinnlighet som berättelsen om Kungsgatan står för: andra delar i stadens periferi förknippas med annat, något som till exempel framträder i skildringarna av Frödings irrvägar till Vikens och Kvarnbergets prostituerade då och då. När Henry Odén skapar sitt historiebruksreservat på hotellet är det en självklarhet att ha både en manlig och en kvinnlig huvudperson, men också att de båda görs ikoniska. Könsladdningen finns där, men framställd på ett sätt som gör den bekväm för alla som söker sig till stället. Ferlin, Fröding och Beatles

Det har gått många år sedan Hybelejens salong kom till. Den an- vänds alltså fortfarande som en del av det kommersiella historiebruket vid det som idag kallas Elite Stadshotellet Karlstad. Men i vår tid har Lagerlöfs och C E Nygrens berättelser inte samma res- onansbotten i besökarnas förkunskaper. Det som betraktas som intressant har förändrats hos publiken. Sola kunde fortsätta att fram- ställas ikoniskt genom statyresningen under 1980-talet medan Nils Ferlin fick en annan och mindre idyllisk framtoning när minnesmär- ket över honom kom till 2002. Här fanns tidigare Ferlinstatyer med bohemkaraktär i Filipstad och Stockholm att falla tillbaka på, men

CREATING THE CITY 133 det innebar hur som helst något nytt i stadsbilden i den här delen av Karlstad. De många urdruckna pilsnerflaskornas gata fick nu också sin gestaltning i stål invid den store skaldens dansande fötter. När man läser presentationen på Stadshotellets hemsida idag finns en relativt fyllig historisk presentation. En hel del handlar om hotellets byggnadshistoria. De historiska gäster som nämns särskilt är den norska unionsdelegationen år 1905 men också skalden Gustaf Fröding, han som drack sin punsch här och hämtade motivet till en del av sina dikter från hotellmiljön. I olika sammanhang blir också Beatlesbesöket till en ”officiell” hotellberättelse – enligt hotelldirek- tören Anna Björkenstam Wedberg är det fortfarande något av ett försäljningsargument gentemot kundgrupper att kunna peka på de världsberömda musikernas övernattningar här för nu längesedan. Hybelejens salong finns där, men utgör inte en del av den allmänna marknadsföringen som en gång i tiden. Kreativitetens fyra delar – produkt, person, process och plats – kräver en ständig omgestaltning för att fungera, kommersiellt likaväl som i offentligheten. Ett evigt levande nu

En av mina ställda frågor gällde, avslutningsvis, detta med relationen mellan det förflutnas och samtidens nu. Det handlar om ögonblick- et, om känslan av närvaro. Bruket av historien fungerar så länge som det finns en berättare och en publik med samma referensram och så länge som historien också spontant återberättas av människor i publiken, för andra. Att förmedla en känsla av en delaktighet i det som tas upp är grundläggande för att spridningen av dessa historiska berättelser också skall kunna ske. Det är ögonblickets och kanske flyktighetens historiebrukskultur som på det viset har en överlevnad- spotential. Möjligen skall man se det som ett i den meningen gott tecken att ett minibryggeri av idag namnger en ny ölbrygd Eva Lisa efter den verkliga Sola.33 Så länge som det finns människor som upplevde ungdomsyran när the Beatles spelade på Sundstaaulan 1963, så länge kan också rummet där de faktiskt bodde fungera som en mytisk plats bland andra i den större historien om Stadshotellet, Kungsgatan, Karlstad och ett evigt levande, integrativt nu.

134 OLAUSSON Noter 1. Peter Olausson, f 1956. Universitetslektor i historia vid Karlstads universitet. Avhandling Gillbergaknaparna. En studie i den svenske storbondens habitus ca 1750-1850 (Göteborg 2007). Tidigare verksam som arkivarie vid bland annat Värmlandsarkiv i Karlstad. Skrivit ett flertal arkivguider, regional och lokal historia samt texter inom socialhistoria och migrationshistoria. Aktiv inom svensk hembygdsrörelse lokalt, regionalt och nationellt. Medlem i Sveriges Författarförbund. 2. ”På scen: fyra långhåriga, smalbyxade, högklackade och svartkostymerade gossebarn. De gaggade glatt med varandra, ägnade sig åt en enformig stil, och var överhuvudtaget för att använda ett musikeruttryck, ganska corny. De spelade ofantligen orytmiskt: tempona satt inte – i all synnerhet deras försök att spela valsartat beat i ”A taste of honey” var ömkligt.” Så skrev den unge musikrecenscenten Johnny Olsson i Nya Wermlands-Tidningen efter konserten. Andra i publiken tyckte annorlunda. 3. Aronsson, Peter, Historiebruk – att använda det förflutna, Lund 2004, s. 57. 4. Aronsson, Lars & Lotta Braunerhielm (red), Kreativitet på plats, Karlstad 2011, s. 11. 5. Brandens förlopp och effekter har skildrats i många lokalhistoriska verk. Se t.ex. Nygren, C E, Karlstads brand 1865 och stadens senare historia, Göteborg 1915; Dalgren, Lars & Ove Moberg, Karlstads stads historia III, Karlstad 1954, s. 113ff; Johansson, Arnold & Gunnar Lundqvist, Händelser, männi- skor, miljöer i Gamla Carlstad, Karlstad 1983, s. 26-33; samt Magnusson, Per, Från handelsplats till storstad. Fyra sekler med Karlstad på kartan, Gillberga 1995, s. 29ff. 6. Nygren 1915, s. 73, 84, 122. 7. Filmen i Karlstad 90 år. Filmförevisare och biografer i Karlstad 1898-1988, Karlstad 1988, s. 7. 8. Olausson, Peter (red), Universitetsfilialen i Karlstad 1967-1977. Glimtar från akademins första år, Karlstad 2017, s. 93-94. 9. Åkerblom, Sigfrid, Läroverkselev i Karlstad. Minnen från seklets början, Karlstad 1981, s. 99. Även Odén, Henry, Bland kungar och kavaljerer i Värm- land, Stockholm 1945, s. 64ff, berör folklivet längs Rännan. 10. Liljemark, David, Dä ha satt säj på hôvve. Värmländske betraktelser, Torsby 2012, s. 9-18. 11. Svensson, Anna, Upptäck Karlstads skulpturer. Guide till konsten på gator och torg, Karlstad 2011, s. 28.

CREATING THE CITY 135 12. Kverndokk, Kyrre. ”Minne, monument och jubileum. Fredsmotivets ut- trycksformer under hundraårsfirandet av unionsupplösningen”, I Fryk- man-Ehn: Minnesmärken, 2007, s. 261-273. I sin artikel belyser Kverndokk framförallt formerna för hundraårsmarkeringen av unionsupplösningen i Karlstad år 2005. Se även Svensson 2011, s. 22. 13. Svensson 2011, s. 20. 14. För en bredare skildring av torgmiljöns gestaltning och användning, se t ex Nilsson, Olle, Karlstad i förändring – en tidsresa. Kvarteret Mercurius, (DVD) Karlstad 2008. 15. Kaijser, Rolf, Apotekaren Lorenz Kaijser och hans familj, Karlstad 1972. 16. Intervju med Peter Eriksson, december 2016. 17. Stuart Beck, Jessica, Barbro Järliden & Inger Berggrén, Hus i Karlstad genom konstnärens ögon. Karlstad 2015,s. 46. 18. Stuart Beck, Järliden & Berggrén 2015, s. 36-39. 19. Nygren 1915, s. 120. 20. Stuart Beck, Järliden & Berggrén 2015, s. 46. 21. Odén 1945, s. 240ff. 22. Aronsson 2004, s. 57ff. 23. Odén 1945, s. 248ff. 24. Brodin, Linus. Kavata kvinnfolk och kavaljerer, Stockholm 193, s. 51-56, och Hasselgren, Carl, Hybelejen. C Jac Heublein i saga och verkligheten, Karl- stad 1946. 25. Odén 1945, s. 255-257. 26. Odén 1945, s. 257. 27. Se t ex Dalgren & Moberg, 1954, s 276ff; Johansson & Lundkvist 1983, s 34-35; samt Odén 1945, s 133-140. 28. Intervju med Anna Björkenstam Wedberg i december 2016. 29. Olausson, 2017. Karlstads universitet har år 2018 ca 18 000 studenter. 30. Geijer, Mia & Elisabeth Karlsson, ”Storgatan – porten till Mellanöstern?”, I Kamali, Platsens mänskliga berättelser, 2013. 31. Ett gediget exempel på de värmländska läroverkslärarnas nyckelroll i produktionen av historisk kunskap utgör Hildebrandsson, H & Samuelsson, Sixten (ed): En bok om Värmland av värmlänningar I-III, Uppsala & Stock- holm 1917-1921. 32. Brodin 1933, s. 55. 33. Ölsorten Eva Lisa bryggs enligt hemsidan av Good Guys Brew, har karak- tären av en amerikansk pale ale och en alkoholhalt av 5 %.

136 OLAUSSON Referenser Intervjuer Anna Björkenstam Wedberg, Elite Stadshotellet Karlstad, december 2016. Peter Eriksson, Kaijsers köksmingel, december 2016. Litteratur

Aronsson, Lars & Lotta Braunerhielm (red) Kreativitet på plats, Karlstad 2011. Aronsson, Peter, Historiebruk – att använda det förflutna, Lund 2004. Brodin, Linus, Kavata kvinnfolk och kavaljerer, Stockholm 1933. Dalgren, Lars & Ove Moberg, Karlstads stads historia III, Karlstad 1954. Filmen i Karlstad 90 år. Filmförevisare och biografer i Karlstad 1898-1988, Karl- stad 1988. Frykman, Jonas & Billy Ehn (red), Minnesmärken. Att tolka det förflutna och besvärja framtiden, Stockholm 2007. Geijer, Mia & Elisabeth Karlsson, ”Storgatan – porten till Mellanöstern?” I Ka- mali, Platsens mänskliga berättelser, 2013. Hasselgren, Carl, Hybelejen. C Jac Heublein i saga och verkligheten, Karlstad 1946. Hildebrandsson, Hugo & Sixten Samuelsson (red), En bok om Värmland av värmlänningar I-III, Uppsala & Stockholm 1917-1921. Johansson, Arnold & Gunnar Lundqvist, Händelser, människor, miljöer i Gamla Carlstad, Karlstad 1983. Kaijser, Rolf, Apotekaren Lorenz Kaijser och hans familj, Karlstad 1972. Kamali, Masoud (red), Platsens mänskliga berättelser, Malmö 2013. Kverndokk, Kyrre, ”Minne, monument och jubileum. Fredsmotivets uttrycks- former under hundraårsfirandet av unionsupplösningen” I Frykman & Ehn, Minnesmärken, 2007. Liljemark, David, Dä ha satt säj på hôvve. Värmländske betraktelser, Torsby 2012. Magnusson, Per, Från handelsplats till storstad. Fyra sekler med Karlstad på kartan, Gillberga 1995. Nilsson, Olle, Karlstad i förändring – en tidsresa. Kvarteret Mercurius, DVD, Karlstad 2008. Nygren, C E, Karlstads brand 1865 och stadens senare historia, Göteborg 1915. Odén, Henry, Bland kungar och kavaljerer i Värmland, Stockholm 1945. Olausson, Peter (red), Universitetsfilialen i Karlstad 1967-1977. Glimtar från akademins första år, Karlstad 2017. Stake, Erland, Stora Torget i Karlstad. En spegel av samhällsutvecklingen 1950- 1995, Uppsats i lokalhistoria vid Högskolan i Karlstad 1995.

CREATING THE CITY 137 Stuart Beck, Jessica, Barbro Järliden & Inger Berggrén, Hus i Karlstad genom konstnärens ögon, Karlstad 2015. Svensson, Anna, Upptäck Karlstads skulpturer. Guide till konsten på gator och torg, Karlstad 2011. Åkerblom, Sigfrid, Läroverkselev i Karlstad. Minnen från seklets början, Karlstad 1981.

138 OLAUSSON Elisabeth Högdahl 1 och Anja Petersen2 Vem tar plats? Normkritiska perspektiv på lokalhistoria

Det går inte att hitta någon kvinna med den digniteten. Varken inom näringslivet eller den kommunala besluts processen har det varit så mycket kvinnor i Helsingborg. Det är mer i modern tid som kvinnor har utmärkt sig politiskt och som företagare.3

Så förklarar en av männen bakom stadsvandringen I konsul Ingels- sons fotspår, som stolt lanseras i staden Helsingborg år 2012, från- varon av kvinnor i de historiska stadsvandringar som ska ge en möjlighet för både helsingborgare och turister att uppleva delar av stadens historia. Det är en av flera stadsvandringar som skapats i detta sammanhang. Du kan även följa bruksägare Ruuth, konsul Olsson och konsul Trapp, och därmed också bekanta dig med stadens olika byggnader och platser. Stadsvandringen I konsul Ingels- sons fotspår invigs av kommunstyrelsens ordförande och Helsingborgs Dagblad intervjuar upphovsmännen.4 Fortfarande år 2018 kan du på Helsingborgs stads hemsida läsa om stadsvandringarna.5 Citatet säger en del om vad som krävs för att du som helsingborgare ska tillägnas en stadsvandring – du ska ha en position och en dignitet. Det öppnar också för frågor om vad som anses värt att berätta om Helsingborg, om vilka platser och människor som lyfts fram i syfte att visa upp staden och förklara vad Helsingborg är. Staden som plats och historisk berättelse

Platser beskrivs ofta som fysiska och avgränsade rum. Vi föreställer oss att platser har en början och ett slut, men mänskliga erfarenheter stoppas sällan av exempelvis stadsgränser. Nya platser vi besöker jämförs med de platser vi lämnar bakom oss och de olika erfarenheterna smälter samman i människors livshistorier.6 Platser

CREATING THE CITY 139 kan användas för att bygga broar mellan gamla erfarenheter och nya – men de kan också bli plågsamma påminnelser om sådant som inte längre finns.7 Flera forskare har genom åren beskrivit plats som dels något mycket konkret och materiellt, men också som något mer oprecist, en immateriell aspekt som skapas av människors rörelser, föreställningar och personliga erfarenheter, något som ordnas och görs på olika sätt.8 Platser är alltså något påtagligt och materiellt, samtidigt som de berättelser och upplevelser som florerar kring dem är lika på- tagligt abstrakta, immateriella och flytande. Berättelser kan röra sig över olika tidsrymder och återknyta till skilda fysiska rum. Platser, människor och händelser lyfts fram och pusslas ihop till berättelser som inte sällan ter sig motsägelsefulla. Varje plats bär på en mängd berättelser, men dessa ter sig knappast likvärdiga eller lika välkända. Vissa tycks betyda mer, betraktas som mer sanna och i högre grad utvalda att representera en plats. Den historiska berättelsen om en plats – om platsens förflutna – tycks i lika hög grad utlämnad åt olika former av urvalsprocesser.9 Inte heller när det gäller städers historieskrivning tycks alla berättel- ser vara lika attraktiva eller viktiga. Det vi benämner som ”historia” skapas inte sällan utifrån specifika kulturella och politiska intressen och kontexter, och det är väsentligt att få klarhet i under vilka former detta ägt rum och vilka konsekvenser det ger. Därför syftar denna artikel till att diskutera urvalsprocesserna kring de historiska berättelser om städer som skapas, och de konsekvenser de genererar för staden och dess invånare. Berättelsen om staden blir på många sätt ett uttryck för de diskurser som präglar historieberättan- det och de kommer också att få betydelse för platsers imagebyg- gen, där platsen ska beskrivas och marknadsföras.10 Hur berättas det om platsers historia, vad blir synligt, respektive osynligt? Vilka mil- jöer, grupper och individer utesluts och varför? Hur påverkar dessa berättelser platsen och de som lever på den? Normkritiska perspektiv

Projektet ”Normkritiska perspektiv på lokalhistoria”, som ligger till grund för denna artikel, bedrevs 2015 till 2017 med Helsingborg som empirisk utgångspunkt. Målet för projektet var att bidra till

140 HÖGDAHL & PETERSEN en förståelse för berättelsernas betydelse och att bidra till en bredare historisk berättelse där exkluderade individer, grupper, platser, händelser och perspektiv också kan synliggöras. Redskapet för detta heter normkritik. Att anlägga ett normkritiskt perspektiv handlar inte nödvändigtvis om att lyfta fram och lägga till. Snarare handlar det om att byta perspektiv på den historiska berättelsen. Den historiska berättelsen kan betraktas som en specifik genre, där föreställningen finns om en kausalitet där olika händelser driver fram varandra. Berättelsen är linjär och byggs i stort sett alltid upp från ett ”då” som genom dessa kausala samband landar i ett ”nu”. ”Dået” skapar ”nuet”. Just detta moderna historiemedvetandets linjära utvecklingstanke ifrågasätts i allt högre grad av genus- och queerforskare.11 Krononormativitet och queer temporalitet är i detta sammanhang centrala begrepp.12 När det gäller samtliga berättelser har det alltså gjorts ett urval, där vissa människor, platser och hän- delser inte finns eller tycks sakna betydelse. För det är så det går till att skriva historia, man väljer ut något, ringar in det och uteläm- nar något annat. Att göra anspråk på att ge en hel bild av historien ter sig som ett omöjligt företag. Det förgångna är alltför komplext, mångtydigt och oräkneligt. En historisk berättelse utan urval, gjor- da på normer och tolkningar, finns helt enkelt inte.13 Historia blir utifrån detta betraktelsesätt en social konstruktion, och utgör utifrån detta perspektiv resultatet av olika diskursiva bestämningar som konstrueras över tid och i olika sammanhang. Urvalet får dock konsekvenser. Att ringa in något och göra det normalt eller typiskt, innebär också att det uteslutna per definition blir anomalin, det otypiska eller onormala, genom att det i de villkor som gäller för utsagornas uppkomst alltid finns uteslutningar och gränser som ”inringar och sluter grupper för samexistens samt hin- drar andra former av användning”.14 Det skapar villkor för vad som krävs för att hamna ”innanför” och blir därför måttstockar för det som betraktas som ”normalt” respektive ”icke-normalt”.15 Dessa ”sanningar” kan ses som utsägelsehandlingar och omsätts i olika formuleringar, där det förstnämnda lite förenklat kan sägas beteckna de sanningar som finns inbäddade i vårt tänkande och det andra hur de blir till handlingar och tar sig uttryck på olika sätt, både immateriellt och materiellt.16 Det handlar om makt, men inte vem

CREATING THE CITY 141 som sitter på en position där denna har möjlighet att direkt påver- ka andra människors liv, utan om de inbäddade självklarheter som finns i de sanningar som skapas över tid genom social interaktion.17 Därmed blir makten också osynlig och opersonlig, den manifesteras genom olika asymmetriska relationer som ger sig till känna i förhållningssätt, formuleringar och utsagor, och syns egentligen först när det uppstår ett motstånd.18 Normkritik handlar i mångt och mycket om att frilägga och ifrågasätta dessa sanningar, om att formulera ett motstånd i form av alternativa berättelser, men också genom att frilägga den sannings- skapande processen. Det handlar om att se på vilket sätt den historiska berättelsen formulerats och i vems intresse. Det handlar om att skapa nya perspektiv på vad som har varit viktigt på en plats, om de processer och människor som på olika sätt varit delaktiga men som av olika anledningar inte setts som viktiga eller representativa. Det handlar också om att skapa alternativa sätt att se på vad historia egentligen är. Michel Foucaults teorier om att makten ligger i själva vetandet, i de socialt och historiskt konstruerade sanningarna, utgör också en viktig utgångspunkt för en normkritisk metod19 och uti- från detta perspektiv blir historia en berättelse som både innesluter och utesluter, samt utgör en helhet som formulerar vad som är typiskt, sant och riktigt för en specifik tid. Utifrån ett normkritiskt perspektiv vill vi därför se staden Helsingborg som ett exempel på hur olika urval mejslar fram bilden av vad som är typiskt för en plats, och vilka invånare som anses vara representativa i denna process. Att bruka Helsingborgs historia

Det är i alldeles särskild grad de enskilda männens för tjänst att de förutsättningar naturen givit staden blivit utnyttjade, … och den epok som omfattar den De Geerska kommunalförfattningens första halvsekel har icke utan skäl fått sina kapitelrubriker: först ”Tornhjelms Hälsing- borg” och sedan ”konsulernas Hälsingborg”.20 Friedrich Nietzsche menade att historieskrivningen alltid utgör ett handlande i nuet och att kunskap om det förflutna är intimt förknip- pat med ett brukande av det samma.21 Snarare än att se den historiska

142 HÖGDAHL & PETERSEN berättelsen som ett avtryck av det förflutna går det alltså att se historiska berättelser som ett ”aktivt urval av minnen, traditioner och asso- ciationer ur historien som har betydelse för samtiden”.22 Historia är något som brukas snarare än återberättas, detta utifrån olika perspektiv och behov. Historikern Peter Aronsson intresserar sig för dessa urval, men också för vem som anser sig ha rätt att bruka historien.23 Historiebruket kan ske av flera olika anledningar, exempelvis utifrån ett vetenskapligt historiebruk (traditionell akademisk forskning och granskning av historiska källor), ett existentiellt bruk (människors behov av förankring och mening), ett moraliskt bruk (att lyfta fram det glömda och gömda, dekonstruera falsifierad historia), ett ideologiskt historiebruk (att konstruera idealbilder) och icke-bruk av historia (avstå från historiskt perspektiv av olika anledningar)24 men också ett kulturellt bruk och ett ekonomiskt bruk.25 Föreställningar om det förflutna skapas utifrån nutida behov och utgör en föränderlig konstruktion, både ”a source and a repercussion of social conflict”.26 Hur ser då historien om Helsingborg ut idag, i slutet av 2000-talet? Söker man information som förklarar hur Helsingborg blivit Helsingborg och vad som präglat historien så utgör de nämnda konsulerna en viktig del av många av de mest lättillgängliga berättelserna om Helsingborgs historia. Citatet ovan, som är hämtat ur Karl Hjal- mar Lundgrens Konsul N. Persson från 1919 utgör ett ganska typiskt exempel på denna berättelse även idag, en historia om Helsingborgs starka män som danat och präglat staden, inte sällan skrivna av andra män. Boken handlar inte bara om Karl Hjalmar Lundgrens syn på hur staden gått framåt, utan också om när han menade att utvecklingen gick mest framåt, och under vilken ledning: Staden gick ju också ansenligt framåt under hans ledning (Tornhjelm), men dess mest lysande skede inföll dock när det blev ”konsulerna” som bestämde takten.27 Idag kan detta betraktas som ett vedertaget sätt att presentera Hel- singborg. På Wikipedia förklaras att “konsulernas stad” är ett epitet som Helsingborg fick sedan staden i ”slutet av 1800-talet styrdes av sina konsuler”.28 Berättelsen återkommer i ett flertal information- skällor. På en webbplats riktad till skolungdomar, skapad av Cen- trum för näringslivshistoria, berättas att ”Helsingborg har beståtts

CREATING THE CITY 143 med det stoltaste epitet som har förärats någon svensk stad, näm- ligen ‘Konsulernas stad’. Staden har nämligen präglats av internationellt engagerade affärsmän som utnämnts till konsuler för andra länder”.29 Det är oklart vem som förärat staden epitetet och varför detta skulle generera särskild stolthet, men liknande berät- telser återkommer i många olika förklaringar om vad Helsingborg är, en stad med starka och inflytelserika, (manliga) entreprenörer som med initiativrikedom och kraft byggt upp staden. Många av de idag mest framträdande berättelserna om Helsingborgs historia baseras framför allt på perioden kring sekelskiftet 1900 och det är Helsingborgs framgångssaga som står i centrum. Då var staden en av Sveriges snabbast växande städer, och det framväxande borgerskapet skapade med sina många nybyggen en ny fasad mot sundet. Bostadsområden för mer bemedlade växte fram på norr medan industrier och arbetarbostäder byggdes på sandmarker i söder. Red- erier, fabriker, handelsimperium och deras entreprenörer lyfts fram ur en mängd av människor, händelser och förlopp.30 Det är alltså en period i stadens förflutna där staden, enligt den som berättar, varit särskilt framgångsrik jämfört med andra perioder, men också jäm- fört med andra städer. När städer ska lyfta fram sin historia handlar det inte sällan om att framställa platsen som attraktiv. Idag befinner sig platser i stark konkurrens, och en plats image används medvetet för att skapa en position i en regional och global kapplöpning.31 Begreppet place marketing (platsmarknadsföring) har kommit att bli ett paraplybegrepp som innefattar sådant som imagebygge, varu märkesbyggande/branding, samt platsutveckling/platsförändring och där målgrupperna utgörs av näringsliv, turister/besökare och invånare. Under inflytande av attraktivitetsteorier från exempelvis Philip Kotler och Richard Florida har föreställningen om hur städer blir attraktiva i sig blivit en diskurs som knappast går att bortse från och som också omsätts i olika strategier och visioner.32 Etnologen Lotten Gustafsson33 har diskuterat hur städer som Talinn och Visby kopplas samman med en medeltida framgångssaga som får representera städerna. Ett liknande resonemang kan användas i Helsing- borg – dock med andra förtecken. Det är framför allt det burgna borgerskapets män som förestår det förflutna i de flesta av Helsingborgs historieskrivningar, och

144 HÖGDAHL & PETERSEN berättelsen om det dåtida Helsingborg förläggs till en tid då staden befann sig i en kraftig expansion. Ibland finns också medeltidens Helsingborg med i stadens officiella historieskrivning, men denna period brukas mer utifrån vad som skulle kunna betecknas som ett slags kulturellt eller kanske existentiellt bruk, och har inte heller samma starka slagkraft. Kanske beror detta på att Helsingborg idag satsar mycket på näringslivet, och i detta sammanhang ter sig de po- tenta konsulerna mer attraktiva än medeltida kungar och herremän. Gustafsson pekar på hur berättelserna om Tallin och Visby framstår som ”närmast övertydliga illustrationer av förhoppningar om framtiden”.34 På samma sätt kan berättelsen om de framgångsrika konsulerna placeras i en kontext som mer handlar om vad Helsingborg vill vara i framtiden, än i ett försök att i första hand ge en sann bild av stadens historia. Helsingborg har ambitioner att framställa sig som en entreprenör- stad, där exempelvis den nytillträdda näringslivsdirektören år 2013 beskrivs med rubriken ”Entreprenörskap är en stor del av mitt liv” i Helsingborgs Dagblad, och liknande ambitioner kan spåras i den vision som ska vägleda Helsingborg in i framtiden, Vision 2035.35 I vision- sprogrammet framställs Helsingborg som staden för dig som vill något, och på försättsbladet lyfts den olikhet som helsingborgarna anses ha i form av ”olika historia”, ”olika liv” och ”olika önskemål” fram, och lik- heten i det att alla helsingborgare delar samma framtid som ska rym- mas inom samma vision.36 Nyckelorden i denna vision är förutom att vilja något, en ”skapande stad” (hos oss finns idéer, talanger och före- bilder, vi har den bästa skolan för varje barn och det bästa klimatet för entreprenörer, här finns samverkan mellan forskning, näringsliv, kultur och skola, här finns ett kreativt centrum med universitetet som motor), och en ”pulserande stad” (här uppstår möten, här finns pulserande stadsliv, aktivt idrotts- och föreningsliv, och internationellt uppmärksammad kultur, här finns samspel och mångfald, Helsing- borg är det naturliga valet för kreativitet, affärer och turism). Vidare är Helsingborg 2035 en ”gemensam stad” (här finns gemenskap, jäm- likhet och tolerans, vi har inflytande och tar ett gemensamt ansvar för vår stad, här finns stolthet, trygghet och samhörighet, i Helsingborg finns det goda livet), en ”global stad” (vi är navet i norra Öresundsre- gionen, här finns god kollektivtrafik, höghastighetsbana och en fast

CREATING THE CITY 145 förbindelse till Helsingör, ett modernt liv, ett globalt perspektiv, Hel- singborg är ett föredöme för andra städer), och – slutligen – en ”bal- anserad stad” (allt görs med social, miljömässig och ekonomisk håll- barhet, här är det enkelt att göra kloka val).37 I visionen om det framtida Helsingborg finns få kopplingar till stadens historia, och Helsingborg 2035 kännetecknas snarare av ett slags icke-bruk av stadens historia. Den enda återkopplingen handlar om konsulerna: Helsingborg har en stark historia, där konsuler för snart 200 år sedan förvandlade Helsingborg från en småstad till en storstad. Flera unga entreprenörer har tagit vara på möjligheterna i omvärlden och skapat nya idéer och verksamheter som sätter dem själva och Helsingborg på världskartan. Det handlar om allt från mobillösningar för kinesiska banker, skräddarsydda skjortor på nätet till helt nya förpackningsmaterial som på sikt kan bli världsledan- de. Det är alltså dags att brygga över från dåtid till nutid. Att låta andan från de gamla entreprenörerna leva kvar hos de nya.38 Vad är egentligen en stark, respektive svag historia? Handlar det om platsen eller dess människor? Detta exempel sätter fokus på en framgångsdiskurs och ett politiskt bruk av historia som också blivit vanligt när städers och nationers historia brukas både av politiska och ekonomiska skäl. Det finns många exempel på hur platsers historia skrivs om beroende på vilka politiska intressen som är rådande, och detta sammanfaller ibland med ett ekonomiskt bruk då också ett dramatiskt politiskt förflutet visat sig mycket säljbart.39 Att lyfta fram konsulerna som de enda representanterna för Helsingborgs historia i ett visionsdokument som annars kännetecknas av ett i det närmaste icke-bruk av historia, visar på vad som anses säljbart till potentiella investerare och nya invånare. Det visar också på ett in- ternt både ideologiskt och politiskt bruk av historien då detta indirekt talar om för helsingborgarna hur den ideala, framtida helsing- borgaren ser ut – den kreativa och nyskapande företagaren. De urval, inneslutningar och uteslutningar som skapar en historisk berättelse, riskerar också, trots att de skapas, brukas och aktiveras

146 HÖGDAHL & PETERSEN utifrån olika behov i olika tider, att befästas och ses som representativa för en plats även i längre perspektiv. De blir så tätt samman- länkande med platsen att de blir en tydlig del av platsens image utåt, men de får också betydelse inåt, då de får en identitetsskapande funktion för invånarna.40 Det är helt enkelt genom denna historiska berättelse invånarna känner sin plats. Det är svårt att prata om staden Helsingborg och dess historia på något annat sätt, även om man vill. Vissa beståndsdelar träder fram och kommer att representera och bli dominerande för hela platsen, en master narrative. Helsingborg som kollektivt minne och master narrative

Begreppet master narrative kan beskrivas som ett slags metaberät- telse, en dominerande berättelse eller ett slags kollektivt minne, ”which refers to the discourses, texts and artefacts that shape how we conceptualize and imagine a historical moment or a body of knowledge”.41 En master narrative kan bygga på flera olika diskursiva element, där olika typer av historiebruk aktiverats. Den skapas utifrån intertextuella samband, där berättelser över tid bygger vidare på andra, tidigare vedertagna, berättelser och föreställningar om hur platsen är beskaffad och vem och vad som ska representera den. Människor, platser och miljöer kategoriseras och förses med olika betydelser, där det som anses vara obetydligt ofta utelämnas eller hamnar i en underordnad position. En master narrative är också en process där personer med tolkningsföreträde fått större möjlighet att påverka berättelsen. Amerikansk forskning visar exempelvis hur en vit majoritetsgrupp byggt upp berättelsen om USAs utveckling som i första hand en historia om vit överhöghet och makt.42 I den nationella berättelsen om USA lyfts vissa fält fram som sär- skilt betydelsebärande i utvecklingen av landet, och eftersom personer som definierades som ”färgade” inte fick tillträde till dessa fält så har de också exkluderats ur historieskrivningen.43 Det riktas kritik mot de berättelser som ligger till grund för historieskrivningen, men också att den normativa exklusionen i sig inte problematiseras i tillräckligt hög grad. Eftersom hela den historiska förståelsen är uppbyggd kring en normativt färgad struktur, så räcker det inte med att ”lägga till” rasifierade amerikaners historia. Det krävs att hela historieskrivningen problematiseras. Detsamma kan sägas gälla för

CREATING THE CITY 147 svenska förhållanden, dock med något annorlunda innehåll. Exem- pelvis har ”kvinnohistoria” i Sverige setts som en specifik form av historieskrivning. Det har blivit något som syftar till att lägga till kvinnors historia i en redan befintlig ”master narrative” om Sver- ige. Inte heller ingår det alltid i historieundervisningen i Skåne, att Skåne faktiskt var danskt fram till freden i Roskilde 1658. Eftersom Helsingborgs master narrative med historiska anspråk i stort bygger på sekelskiftet 1900 och stadens industrialisering, är det lätt att dra slutsatsen att stadens master narrativ sett ut så här sedan dess. Det skulle i sådana fall ytterligare kunna stärka dess position som kollektivt minne. Omkring sekelskiftet spelade det medeltida Helsingborg stor roll i stadens master narrative, samtidigt som konsulerna kom att bli mer och mer tongivande i berättelsen. Men under efterkrigstiden och in på 1970-talet ser vi delvis en annan berättelse om Helsingborg och ett annat fokus i tidens master narrative. 1950-talets framgångssaga handlade mer om modernistisk stadsförnyelse och allt den hade att erbjuda helsingborgarna.44 Kon- centrationen kring sekelskiftet 1900 i dagens kollektiva historiem- inne i Helsingborg är alltså snarare präglad av nutida Helsingborgs behov, självbild och visioner om framtiden. Varje tid skapar sin egen master narrative. Det gemensamma draget tycks dock vara framgång, och just diskursen om städers framgång utgör kanske den egentliga röda tråden i både Helsingborgs och andra städers historieskrivning. Detta kan kopplas till maktbegreppet på så sätt att berättelsen om framgång är den totalt dominerande, vilken har skapat en diskurs om att det endast är det framgångsrika som skapar en plats. Det skapas hela tiden motbilder till det kollektiva minnet eller till Helsingborgs master narrative, men de får sällan en representativ funktion. Kulturinstitutioner, föreningar liksom universitet och hög- skolor skapar och förmedlar andra eller åtminstone fler berättelser. Svårigheten tycks ligga i att få ta plats i stadens master narrative. Som resultat står de ofta vid sidan av som kuriosa, som konkurrens eller som nostalgi. En del ”motbilder” har däremot sin givna plats i det kollektiva minnet. Dels för att de passar i mallen men också för att de bekräftar normen och på så sätt legitimerar de urvalsprocesser som ligger till grund för den. I legitimerandet av identiteten om Helsingborg som staden för den som vill något, som staden

148 HÖGDAHL & PETERSEN Zoegas kafferosteri, Drottninggatan 30, Helsingborg. 1920-tal. Foto: Carl Bagge. Helsingborgs museer. som entreprenörernas hemvist, har berättelsen om Carlos Zoegas företagsamhet berättats. Carlos Zoega lyfts ofta fram som den invandrande näringsidkaren som med sin kaffeverksamhet gjorde sig stora framgångar i Helsingborg i slutet av 1800-talet, trots att Car- los föddes som Carl Zoega på en gård utanför Landskrona.45 I ett samhälle där allt fler har utländskt påbrå och där det finns visioner om delaktighet och mångfald, finns det behov av att visa att även invandrande entreprenörer varit framgångsrika i Helsingborg. Men det är fortfarande samma diskurs om framgång som utgör grund för berättelsen. Det är också denna framgångsdiskurs som gör det mö- jligt för Carlos Zoegas fru, Maria Zoega, att skrivas in i historien. Det var i själva verket hon som spelade störst roll i företagets hels- ingborgshistoria. Olika aktörer – samma berättelser

En strategi som ofta återkommer är således att använda mallen som stadens master narrative sätter, för att skriva in andra människor, platser och händelser. I en master narrative som den i Helsingborg, som kräver aktiva män med framgång, pressas även andra aktiva personer

CREATING THE CITY 149 som till exempel kvinnor med framgång in efter kriterierna inflytelse, framgång, genomslag, vikt, makt eller styrka. Mallen eller rastret gör det svårt att se andra variabler för att ta plats i historien. Svårigheter i att aktivt ta fram ”nya” historier förhindrar inkluderingen av andra i det kollektiva minnet. Det blir tydligt i föreläsningsserier om starka och framgångsrika kvinnor eller i stadsvandringar om kvinnor där högrestånds och borgerskapets kvinnor dominerar i det att de utbildat sig, drivit företag eller gjort något som gör dem passande att berätta om utifrån en värdering av framgång, vikt, styrka eller makt.46 Efter högrestånds och borgerskapets män, som finns i officiella- do kument, skrivit dagböcker, brev, memoarer och blivit omskrivna av andra, är källäget för kvinnor ur dessa grupper av människor bäst. Många av de kvinnor som utbildat sig återfinns också i officiella dokument; de har varit engagerade i stadens begivenheter, skrivit dag- böcker, brev och kanske till och med skrivit sina egna memoarer.47 Insikten om att historia skapas och att historia inte är det samma som förfluten tid utan baseras på urval som gjorts med vissa värderin- gar som grund, är inte heller allmän kunskap. Många som reproduc- erar stadens master narrative gör så för att de har svårt att se att det kan finnas något alternativ till den. Vad som finns lättillgängligt som master narrative gör det svårt att ibland överhuvudtaget se andra alternativ. Helsingborgs master narrative reproduceras då i allt fler sammanhang, till exempel i skolundervisning och nya visionsdokument.48 Att konstruera Helsingborgs historia på detta sätt skapar vissa föl- jder, exempelvis att invånarna placeras in i en mer eller mindre formell hierarki där vissa tycks sakna eller ha underordnad betydelse, trots att de uppenbart levt och verkat i staden. Berättelsen om Helsingborgs entreprenörskap kan skapa möjligheter att positionera sig, men det finns en uppenbar risk att de som inte tillskrivs eller vill ingå i denna kategori kan känna ett visst främlingskap, eller i värsta fall utan- förskap. De historiska berättelserna med konsulerna i fokus riskerar att legitimera en social hierarki och i dess värsta scenario kan också denna historiesyn till och med legitimera en uteslutning av specifika grupper och individer i olika sociala och politiska sammanhang. Det är också en berättelse som envist hänger fast vid konsulerna och entreprenörerna och som kan blir svår att förena med den vision Helsingborg nu vill stå för – en vision som ska inkludera alla invånare

150 HÖGDAHL & PETERSEN och ge ett uttryck för den mångfald som finns i staden. Måhän- da skulle berättelsen kunna stötta en stad i dennes vurm för entre- prenörskapet. Men det bygger i sådana fall på ett upphöjande av ett entreprenörskap som drog fördelar av andra människors brist på mö- jligheter, ojämlika könsstrukturer och av ett odemokratiskt samhälle i stort. Helsingborgs kollektiva historieskrivning står i det perspektivet för en krock och riskerar att genom historien exkludera människor de vill inkludera. En annan konsekvens är att synen på makt upprätthålls och be- fästs, där det betydelsefulla bara kläs i termer av positioner och direkt påverkan. Den traditionella bilden av makt, att makt handlar om att ha en position eller en möjlighet att direkt påverka,49 har blivit ett hinder för en mer nyanserad historieskrivning. Den har starkt bidragit till att skapa en begränsad föreställning om vad som varit viktigt i historien, och vilka invånare som varit viktiga i staden Hels- ingborg. Detta får också följder när nya visioner för framtiden skapas. Avslutning

It follows, therefore, that pasts, heritages and identities should be considered as plurals. Not only does heritage have multiple (and simultaneous) uses but also the growing cultural and social diversity raise issues as to how this heterogenity should be reflected in heritage selection, interpretation and management. Thus many pasts become transformed through many heritages into many identities, only some of which are associated with place, which may support, coexist with or conflict with each other.50 I denna artikels inledning problematiserade vi processerna bakom de urval som görs när historiska berättelser om städer skapas, och vilka konsekvenser de genererar för staden och dess invånare. Uti- från ett diskurskritiskt och normkritiskt perspektiv och med staden Helsingborg som exempel har vi sökt visa hur detta kan gå till i praktiken och vilka konsekvenser det kan skapa. Helsingborgs historia utgör knappast ett oproblematiskt avtryck av det förflut- na. Staden har en master narrative som lyfter fram vissa perspektiv och personer och osynliggör andra, och historiebruket sker utifrån

CREATING THE CITY 151 många olika behov. Vi har också identifierat det politiska bruket som viktigt i en tid där entreprenörskapet blivit synonymt med utveckling och välstånd, till skillnad mot 1960-talets Helsingborg där historiebruket handlar om folkbildning, men där ett icke-bruk kunde ha tjänstgjort som ett redskap att legitimera modernismen. Helsingborg är knappast ett unikt exempel på detta. Trots att vi ofta hävdar att platser är unika finns en förvånansvärd likriktning i berättelsefloran kring platser. Likartade miljöer lyfts fram och i de flesta fall är det ”elitens” platser och personer som synliggörs i historieskrivningen. Inte sällan blir platsens historia en berättelse om män med makt och där den bärande tanken är att dåtiden präglades av någon stabilt, enhetligt och homogent – trots att mycket pekar på att det var precis tvärtom. Det går naturligtvis att hävda att lösningen på detta problem, oavsett om man talar om staden Helsingborg eller andra städer, handlar om att öka representationen av nya grupper i historieskrivningen: att lyfta fram kvinnornas historia, att öka representationen av dem som har sina rötter i ett annat land, att fokusera på andra åldersgrupper och så vidare. Det finns många sådana satsningar som fungerar utmärkt, exempelvis har Skarhults slott under de senaste åren på ett förtjänstfullt sätt lyft fram den dolda kvinnomakten och i Helsingborg pågår ett intressant projekt i form av ”kvinnokarta Helsingborg”, där Medborgarskolan bedriver studiecirklar i syfte att lyfta fram kvinnor på Helsingborgs karta.51 Utifrån ett diskurskritiskt perspektiv menar vi dock att normkritisk historia i förlängningen måste handla om att tän- ka kring historia på ett annat sätt, att skapa ett perspektivbyte, där vi ställer oss frågan vad som egentligen är viktigt i processer med att skapa, förändra och upprätthålla samhället i stort och platser i synnerhet. Trots att aktörer idag ofta talar om att lyfta in de osyn- liggjorda grupperna och individerna, ifrågasätter vi sällan grund- problemet – uppfattningen att historia och platser skapas enbart utifrån ett ovanifrånperspektiv, utifrån de människor som sitter på maktpositioner eller på andra sätt har omedelbara möjligheter att på ett tydligt sätt påverka utvecklingen.52 Vi vill ifrågasätta den normen och vi är tveksamma till att exempelvis kvinnor, personer med så kallad ”invandrarbakgrund”, barn

152 HÖGDAHL & PETERSEN eller åldringar ofta tillskrivs betydelse endast när de lever upp till en norm som säger att allt viktigt på en plats skapas av de som sitter i toppen på samhällspyramiden. Måste man ha en position för att påverka eller bidra till en plats och dess betydelse? Svaret på denna fråga är tveklöst nej, det finns gott om exempel på att stora föränd- ringar av en plats som skapats som ett resultat av flera små och till synes obetydliga initiativ, och det finns många händelser som skapats som ett resultat av att någon i ögonblickets ingivelse bara råkat göra något och satt något i rullning. Vem ”äger” då resultatet av processer som skapas genom att många olika människor kliver ut och in i ett händelseförlopp? Utifrån detta perspektiv blir fixeringen i de historiska berättel- serna vid enskilda grupper och personer snarare ett hinder än en möjlighet. Därför borde stadens processer vara i fokus när vi skriver platsers historia snarare än olika individer, grupper och positioner. Utifrån detta perspektiv blir exempelvis inte kvinnorna och vad de gör det omedelbart intressanta, utan hur de ingår i olika processer på platser. Det finns knappast någon som verkar i ett vakuum, och med fokus på hur olika människor ingår i processer fångar man lättare upp dynamiken mellan individer och grupper, mellan platser och händelser. Om vi återvänder till den inledande diskussionen kring plats, så framstår platser som dynamiska fält som skapas genom relationer mellan ett nästan oräkneligt antal människor och händelser. Mellan konflikter och överenskommelser. Mellan det exceptionella och det vardagsmässiga. Att skapa en mer mångfacetterad historia handlar således om att tillerkänna även det till synes obetydliga en betydelse för staden, att inte bara lägga till de till synes obetydliga för att ”de ska få vara med”, utan att på allvar fundera på vad dessa bidrag faktiskt har betytt för staden, och hur detta också skulle kunna återspeglas i de berättelser vi skapar om den. Först då framträder staden som det sant dynamiska fält som den är, först då framträder det specifika unikum som utgjort just den dynamik som skapat just denna plats. Och då får vi ju faktiskt – kanske lite paradoxalt – också något mer intressant och unikt att marknadsföra.

CREATING THE CITY 153 Noter 1. Elisabeth Högdahl, f 1962, fil dr i etnologi, lektor vid Institutionen för Ser- vice management, Lunds universitet. Hon disputerade 2003 med Göra gata. Om kryphål och gränser på Möllevången och i Kapstaden. Forskar kring plats- och mångfaldsfrågor, och hon fick Lunds studentkårers pedagogiska pris 2016. I projektet Normkritiska perspektiv på lokalhistoria arbetade hon till- samman med Anja Petersen. 2. Anja Petersen, f 1971, är fil. dr. i etnologi och antikvarie vid Kulturmagasi- net i Helsingborg samt pedagog på Dunkers kulturhus. Hon disputerade 2007 med avhandlingen På visit i verkligheten. Fotografi och kön i slutet av 1800-talet. Tillsammans med Elisabeth Högdahl arbetade hon med forskningsprojektet Normkritiska perspektiv på lokalhistoria (finansierat av Platt formen i Helsingborg). Artikeln är en del av det projektet. 3. Helsingborgs Dagblad 2012-08-24. 4. Helsingborgs Dagblad 2012-08-24. 5. https://helsingborg.se/uppleva-och-gora/friluftsliv-och-motion/vandring- sleder/historiska-stadsvandringar/, läst 2017-11-27. 6. Jfr t ex Werner, Karla, Staden som livsrum. Stockholm, Statens rum för bygg- nadsforskning 1991, Vertovec, Steven & Cohen, Robin, Conceiving Cosmo- politanism. Oxford, 2002. 7. de Certeau, Michel, The Practice of Everyday Life. Los Angeles, 1984, s 108. 8. Jfr t ex de Certeau, 1984, Cresswell, Tim, Place. A short introduction. Oxford, 2004, Feld, Steven & Basso, Keith H, Senses of Place. Santa Fe, 1996, Hög- dahl, Elisabeth, Göra gata. Om gränser och kryphål på Möllevången och i Kap- staden. Hedemora, 2003, Lynch, Kevin, The Image of the City. Cambridge, 1960, Massey, Doreen, Allen, John & Pile, Steve, City worlds. London, 1999. 9. Jfr Ashworth, G J & Graham, Brian, Sense of Place: Senses of Time. Aldershot, 2005, Ashworth G J & Tunbridge, J E, The Tourist-Historic City. Retrospect and Prospect of Managing the Heritage city. Oxford, 2000. 10. Jfr Eskilsson, Lena & Högdahl, Elisabeth, “Cultural Heritage across Bor- ders? – Framing and Challenging the Snapphane Story in Southern Swe- den”. I: Scandinavian Journal of Hospitality and Tourism, 9:1, 2007, s 65-80, Ek, Richard & Hultman, Johan, Plats som produkt. Lund, 2007, Hall, Mi- chael C, Müller, Dieter & Saarinen, Jarkko, Nordic Tourism. Issues and Cases. Bristol, 2009. 11. Huss, Markus, Manns, Ulla & Ruin, Hans, Tid, Minne, representation. Slut- rapport från ett forskningsprogram, Göteborg, (RJ:s skriftserie: 13), 2016, s 27ff.

154 HÖGDAHL & PETERSEN 12. Halberstam, Judith: In a queer time and place. Transgender bodies, subcultural lives, New York, 2005, s. 6. 13. Aronsson, Peter, Historiebruk. Lund, 2004, s 57ff. 14. Foucault, Michel, Vetandets arkeologi, Lund, 2002, s 137. 15. Foucault, Michel, Diskursens ordning, Stehag, 1993, s 26. 16. Foucault 2002, s 135ff. 17. Foucault, Michel, Övervakning och straff, Lund, 1998, s 36. 18. Foucault 1998, s 36. 19. Jfr Foucault 2002. 20. Lundgren, Karl Hjalmar, Konsul N. Persson, Helsingborg, 1919, s 83. 21. Huss, Manns, Ruin, 2016. 22. Grundberg, Jonas, Kulturarv, turism och regional utveckling, Östersund, 2002, s 13. 23. Aronsson, 2004, s14ff. 24. Karlsson, Klas-Göran, Historia som vapen. Historiebruk och Sovjetunionens upplösning 1892-1995, Stockholm, 1999, s 58ff. 25. Ashworth & Graham, 2005, s 7ff. 26. Ashworth, G J, Graham, Brian & Tunbridge, J E, Pluralising Pasts. Heritage, Identity and Place in Multicultural Societies, London, 2007, s 3. 27. Lundgren 1919, s 84. 28. https://sv.wikipedia.org/wiki/Helsingborgs_historia, läst 2017-08-31. 29. http://www.foretagskallan.se/foretagskallan-nyheter/lektionsmaterial/helsingborg-konsulernas-stad/, läst 2017-08-31. 30. Helsingborgs Dagblad 2012-08-24. 31. Jfr Ek och Hultman 2007, s 28. 32. Kotler, Philip, Haider, Donald H & Rein, Irving, Marketing Places. Attraction Investments, Industry, and Tourism to Cities, States and Nations, New York, 1993, Florida, Richard, Den kreativa klassens framväxt, Göteborg, Daidalos, 2001, Florida, Richard, The Flight of the Creative Class. The New Global Com- petition för Talent, New York, 2005, Florida, Richard, Who’s Your City? How the Creative Economy is Making Where to Live the Most Important Decision of Your Life, New York, 2008. 33. Gustafsson, Lotten, ”Medeltidskartor och minnespolitik”, Eriksen, Anne, Garnert, Jan & Selberg, Torunn (red), Historien in på livet. Diskussioner om kulturarv och minnespolitik, Lund, 2002. 34. Gustafsson 2002, s 43.

CREATING THE CITY 155 35. Helsingborgs Dagblad, 2013-11-20, https://helsingborg2035.se/vision-2035/ varfor-en-vision/ läst 2017-07-13. 36. https://helsingborg.se/wp-content/uploads/2015/12/guide_till_hbg2035_ sv_dec2015.pdf, läst 2017-11-21. 37. https://helsingborg2035.se/vision-2035/ 38. https://trendomvarld.helsingborg.se/trend-och-omvarldsanalys-2/helsingborg-2035-2/stadens-sju-forflyttningsomraden-2/fordjupade-forflyttningsomraden/, läst 2017-11-21. 39. Jfr t ex Hobsbawn, Eric & Ranger, Terence, The invention of tradition, Cambridge, 1983, Light, Duncan, Facing the future. Tourism and identity-building in post-socialist Romania, Political Geography 2001 20(8), 2001, s 1053-1074. 40. Aronsson, 2004. 41. Brown, Anthony L & Au, Wayne, Race, Memory, and Master narratives: A Critical Essay on U.S, Curriculum History, Curriculum Inquiry, 44:3, 2005, s 358-389, s 362. 42. Brown & Au 2015, s 361. 43. Brown & Au 2015, s 366. 44. Jfr t ex Hälsingborg staden vid sundet, vårnummer 1959, Hälsingborg – staden vid sundet höstnummer 1960, Hälsingborg – staden vid sundet, höstnumret 1961, Hälsingborg – staden vid sundet, höstnummer 1963. 45. Katzeff, Adam & Järtelius, Arne, Då & nu. Helsingborg, 2003 46. http://www.medborgarskolan.se/nyheter/nyheter/kvinnokarta-helsingborg-ett-projekt-som-engagerar/, läst 2017-11-21. 47. Henning, Martha P:son, Ett händelserikt liv. Hälsingborg, 1962. 48. https://hardochkideborn.wordpress.com/2016/02/22/lokalhistoria-med-stadsvandring-i-konsulernas-fotspar-helsingborg/, läst 2017-11-27 49. Dahl, Robert, Who governs? New Haven, 2005. 50. Ashworth, Graham, Tunbridge 2007, s 45. 51. http://www.skarhult.se/8/utstallningarna/den-dolda-kvinnomakten, läst 2017-11-21, http://www.medborgarskolan.se/nyheter/nyheter/kvinnokarta-helsingborg-ett-projekt-som-engagerar/, läst 2017-11-21. 52. Jfr Jönsson, Lars-Eric (red.), Politiska projekt, osäkra kulturarv. Kampanjer och förhandlingar i det sena 1900-talets Sverige och Europa, Lund, 2017.

156 HÖGDAHL & PETERSEN Referenser Aronsson, Peter, Historiebruk, Lund, 2004. Ashworth, G J & Graham, Brian, Sense of Place: Senses of Time, Aldershot, 2005. Ashworth G J & Tunbridge, J E, The Tourist-Historic City. Retrospect and Pros- pect of Managing the Heritage cit,. Oxford, 2000. Ashworth, G J, Graham, Brian & Tunbridge, J E, Pluralising Pasts. Heritage, Identity and Place in Multicultural Societies, London, 2007. Brown, Anthony L & Au, Wayne, Race, Memory, and Master Narratives: A Critical Essay on U.S, Curriculum History, Curriculum Inquiry, 44:3, 2005, s 358-389. de Certeau, Michel, The Practice of Everyday Life, Los Angeles, 1984. Cresswell, Tim, Place. A short introduction, Oxford, 2004. Dahl, Robert, Who governs? New Haven, 2005. Ek, Richard & Hultman, Johan (red), Plats som produkt, Lund, 2007. Eskilsson, Lena & Högdahl, Elisabeth, Cultural Heritage across Borders? – Framing and Challenging the Snapphane Story in Southern Sweden, Scan- dinavian Journal of Hospitality and Tourism, 9:1, 2007, s 65-80. Espersson, Malin & Högdahl, Elisabeth, Vårt behov av kategorier. I MiHngel, nr 4, 2011. Feld, Steven & Basso, Keith H, Senses of Place, Santa Fe, 1996. Florida, Richard, Den kreativa klassens framväxt, Göteborg, 2001. Florida, Richard, The Flight of the Creative Class. The New Global Competition for Talent, New York, 2005. Florida, Richard, Who’s Your City? How the Creative Economy is Making Where to Live the Most Important Decision of Your Life, New York, 2008. Foucault, Michel, Diskursens ordning, Stehag, 1993. Foucault, Michel, Övervakning och straff, Lund, 1998. Foucault, Michel, Vetandets arkeologi, Lund, 2002. Grundberg, Jonas, Kulturarv, turism och regional utveckling, Östersund, 2002. Gustafsson, Lotten, Medeltidskartor och minnespolitik, Eriksen, Anne, Gar- nert, Jan & Selberg, Torunn (red), Historien in på livet. Diskussioner om kulturarv och minnespolitik, Lund, 2002. Halberstam, Judith: In a queer time and place. Transgender bodies, subcultural lives, New York, 2005, s. 6. Hall, Michael C, Müller, Dieter & Saarinen, Jarkko, Nordic Tourism. Issues and Cases, Bristol, 2009. Helsingborgs Dagblad 2012-08-24

CREATING THE CITY 157 Helsingborgs Dagblad, 2013-11-20 Henning, Martha P:son, Ett händelserikt liv. Hälsingborg, 1962. Högdahl, Elisabeth, Göra gata. Om gränser och kryphål på Möllevången och i Kap- staden, Hedemora, 2003. Hobsbawn, Eric & Ranger, Terence, The invention of tradition, Cambridge, 1983. Huss, Markus, Manns, Ulla & Ruin, Hans, Tid, Minne, representation. Slutrap- port från ett forskningsprogram, Göteborg, 2016. Hälsingborg staden vid sundet, vårnumret 1959. Hälsingborg – staden vid sundet höstnumret 1960. Hälsingborg – staden vid sundet, höstnumret 1961. Hälsingborg – staden vid sundet, höstnummer 1963. Jönsson, Lars-Eric (red.), Politiska projekt, osäkra kulturarv. Kampanjer och förhandlingar i det sena 1900-talets Sverige och Europa, Lund, 2017. Karlsson, Klas-Göran, Historia som vapen. Historiebruk och Sovjetunionens up- plösning 1892-1995, Stockholm, 1999. Katzeff, Adam & Järtelius, Arne, Då & nu. Helsingborg, 2003. Kotler, Philip, Haider, Donald H & Rein, Irving, Marketing Places. Attraction Investments, Industry, and Tourism to Cities, States and Nations, New York, 1993. Light, Duncan, Facing the future. Tourism and identity-building in post-socialist Romania, Political Geography 2001 20(8), 2001, s 1053-1074. Lundgren, Karl Hjalmar, Konsul N. Persson, Helsingborg, 1919. Lynch, Kevin, The Image of the City. Cambridge, Massachusetts, 1960. Massey, Doreen, Allen, John & Pile, Steve, City worlds. London, 1999. Vertovec, Steven & Cohen, Robin, Conceiving Cosmopolitanism, Oxford, 2002. Werner, Karla, Staden som livsrum, Stockholm, 1991. Elektroniska källor http://www.foretagskallan.se/foretagskallan-nyheter/lektionsmaterial/helsingborg-konsulernas-stad/, läst 2017-08-31. http://www.medborgarskolan.se/nyheter/nyheter/kvinnokarta-helsingborg-ett-projekt-som-engagerar/, läst 2017-11-21. http://www.skarhult.se/8/utstallningarna/den-dolda-kvinnomakten, läst 2017- 11-21. https://hardochkideborn.wordpress.com/2016/02/22/lokalhistoria-med- stadsvandring-i-konsulernas-fotspar-helsingborg/, läst 2017-11-27.

158 HÖGDAHL & PETERSEN https://helsingborg.se/uppleva-och-gora/friluftsliv-och-motion/vandringsled- er/historiska-stadsvandringar/, läst 2017-11-16. https://trendomvarld.helsingborg.se/trend-och-omvarldsanalys-2/helsingborg-2035-2/stadens-sju-forflyttningsomraden-2/fordjupade-forflyttningsomraden/, läst 2017-11-21. https://helsingborg2035.se/vision-2035/, läst 2017-11-21. https://helsingborg2035.se/vision-2035/varfor-en-vision/ läst 2017-0713. https://helsingborg.se/wp-content/uploads/2015/12/guide_till_hbg2035_sv_ dec2015.pdf, läst 2017-11-21. https://www.tripadvisor.se/Attractions-g189836-Activities-Helsingborg_ Skane_County.html, läst 2017-11-17. https://sv.wikipedia.org/wiki/Helsingborgs_historia, läst 2017-08-31.

CREATING THE CITY 159 Karin Gustavsson1 ”Platsen för industrialismens drama” Om Söder i Helsingborg och bokverket Svensk stad

När Svenska slöjdföreningen i början av 1940-talet började planera sitt 100-årsjubileum 1945 fick Gregor Paulsson (1889-1977) som var professor i konsthistoria i Uppsala i uppdrag att ta fram en jubileumsbok. Detta skulle inte bli någon vanlig minnesskrift fylld med tillbakablickar på föreningens verksamhet, utan syftet var att i an- tologiform skildra hur bostadsförhållanden och stadsmiljö i Sverige förändrats och utvecklats under 100 år. Arbetsnamnet på den kommande boken blev ”Svensk miljö under näringsfrihet och folkstyre”. Inför arbetet med jubileumsboken engagerade Paulsson ett antal unga medarbetare, de flesta var hans studenter. De skulle inledningsvis genomföra fältarbeten med målet att producera ny kunskap om de städer och orter som skulle utgöra bokens empiriska exempel.2 Emellertid lyckades inte Paulsson leverera någon jubileumsbok till Slöjdföreningen 1945. Vid den stora bankett som hölls för att fira de 100 åren på hösten detta år fick han berätta att boken tyvärr inte kunnat bli klar.3 Inte förrän 1950 fanns det färdiga böcker. Då kom den första delen (i två volymer) med titeln ”Svensk stad. Liv och stil i svenska städer” och 1953 publicerades del 2 med undertiteln ”Från bruksby till trädgårdsstad”. Det dröjde, men med tiden kom Svensk stad att bli en klassiker. En andra upplaga av Svensk stad gavs ut av Studentlitteratur 1972, och därefter kom boken att bli frekvent på litteraturlistorna i många utbildningar under många år. Det färdiga bokverket omfattar mer än 900 sidor. Framställnin- gen bygger på ett mycket stort källmaterial, och en kombination av olika källor på ett sätt som aldrig fått någon efterföljare. Som skildring av svenska städers bebyggelseutveckling under industrialismen, från näringsfrihetens införande fram till 1900-talets början, står den sig fortfarande. Örebro, Helsingborg och Sundsvall dominerade framställningen, med det ömsesidiga beroendet av stad och

160 GUSTAVSSON land som genomgående tema.4 Dessa städer representerade kategorin mellanstor industristad, som Paulssons projekt fäste särskild vikt vid. Ett antal mindre städer och orter hade också undersökts, bland annat Skutskär, Jonsered, Staffanstorp och Eslöv. I den här artikeln kommer jag att uppehålla mig vid hur stadsdelen Söder i Helsingborg skildras i Svensk stad, och också diskutera vilken effekt den bild av stadsdelen som finns i bokverket kan ha fått långt efter publiceringen. Svensk stad utgör ett standardverk som förmedlar auktoritativ kunskap om bebyggelseutvecklingen i Hels- ingborg. Därmed har Svensk stad haft stor effekt på uppfattningen om stadens fysiska miljö, dess betydelse och värden. Jag har utöver bokverket Svensk stad också granskat det arkivmaterial som blev ett resultat av det mångåriga arbetet med bokverket, där det dels in- går underlagsmaterial till de texter som publicerades, dels en stor mängd material som aldrig kom till användning och som har för- blivit opublicerat. Fältarbete i Helsingborg

Varför var då Helsingborg intressant för Paulssons projekt? I ett odaterat PM som finns i det arkivmaterial som projektet avsatte framförs rationella skäl för valet av städer som undersöktes: Jämte Hälsingborg och Örebro valdes Sundsvall som representant för en medelstor industristad under den första industrialiseringsperioden i Sverige. Härmed skulle södra, mellersta och norra Sverige vara företrädda i våra social-ekologiska studier. Vi var speciellt intresserade av den tidiga industrialismen miljöbildning, varför vi valde snabbt expanderande städer med relativt stor befolkning av arbetare och likställda.5 Här framställs det som att det var föreställningar om representativitet som styrde urvalet av städer – en mellanstor industristad i tre olika landsändar. Men det fanns också en mer pragmatisk bakgrund. Gre- gor Paulsson var född i Helsingborg, hade tillbringat sina gymnasieår i staden, och hade ett nätverk här, med personer som kunde vara ny- ttiga och hjälpsamma på olika sätt vilket skulle förenkla de initiala kontakterna på platsen. Förhållandena var liknande för Örebro och

CREATING THE CITY 161 Sundsvall – det fanns personliga kontakter hos såväl Paulsson som de olika fältarbetarna, som gav ingångar och som underlättade arbetet.6 Sommaren 1942 påbörjade Elias Cornell (1916-2008) och Bör- je Hanssen (1917-1979) sitt fältarbete i Helsingborg, där de vista- des under några veckor. De var båda ungefär 25 år gamla. Cornell var konsthistoriker och elev till Paulsson, Hanssen hade studier i bland annat ekonomisk historia och statskunskap bakom sig. De återkom till staden 1943, men Cornell kom efter kort tid att lämna denna del av arbetet och ägna sig åt andra uppdrag inom projektet. Hanssen däremot fortsatte att arbeta i Helsingborg också 1944, och han kom att stå för kontinuiteten för de arbeten som gjordes i staden. Genom att han producerade mycket av texten i boken kom han också att sätta stark prägel på hur Helsingborg skildrades i det färdiga bokverket.7 Under fältarbetena gjordes just arbeten i fält då byggnader och gatumiljöer studerades och dokumenterades i foto och i text, liksom människors interaktion med fysiska miljöer.8 Fältarbetarna ut- förde också studier av arkivmaterial som in- och utflyttningslängder, mantalslängder, bouppteckningar, brandförsäkringshandlingar, byggnadsritningar, kartor och fotografier samt handlingar från i stort sett all kommunal verksamhet. Vidare gjordes intervjuer med en lång rad personer från olika miljöer och samhällsskikt, som fick frågor om framförallt hushåll och boende, avseende både samtiden och det förflutna. Även memoarlitteratur kom till användning. Projektet intresserade sig inte bara för bebyggelsen och dess historia, utan i lika hög grad för människors livsvillkor. Uppdraget var ju att skriva den svenska bostadsmiljöns utveckling under 100 år, och ett sätt att få kännedom om detta var helt enkelt att fråga människor. Undersökningen syftar icke i första hand till den nu före- liggande miljön, utan strävar att undersöka de olika sta- dierna i dess uppkomst, liksom den över huvud taget vill söka ge en så allsidig bild som möjligt av det svenska folkets bostäder under de gångna 100 åren. Då för äldre tider ytterst få hem äro bevarade, måste bilden av de äldre skedena rekonstrueras bl. a. genom muntliga uppgifter angående den nu levande generationens föräldrar och farföräldrar.9

162 GUSTAVSSON Under 1942, 1943 och 1944 års fältarbeten gjordes intervjuer med ungefär 100 helsingborgare.10 De flesta ombads att beskriva sin hemmiljö under uppväxten, vid tiden för bosättning, och i den omedelbara samtiden. Många intervjuer berör Söder på något sätt. Två exempel på intervjuer som gjordes med personer som kunde beskriva förhållanden på 1880-talet får illustrera vilken typ av uppgifter det var som efterfrågades. Den 89-åriga fru Löfström (inget för- namn är angivet), som på 1940-talet bodde på ålderdomshemmet Krookska asylen, skildrade boendeförhållandena på Smedjegatan 13 på 1880-talet. Hennes bostad då anges som 1 rum och kök belägen i ett 1-våningshus, låg i ett kvarter öster om huvudgatan Södergatan. Spisen var murad med ett hål att elda i och en järnski- va med ringar att lägga över hålet. Inga rännstenar eller kloaker – fick slänga vattnet på tomten. Baljor som tömdes för soporna. Vasken var ett vanligt träbord, fast skiva vid väggen. En bräda under vaskbordet för kastrullerna. Köket hade tegelgolv och var inte större än en garderob. Ingen källare, inget skafferi. Provisoriskt gjord hylla för maten. Porslinet förvarade man i skåp i rummet. Man hade ett skynke runt omkring vaskhyllan, diskbaljan därunder. Endast en brädvägg skilde köket från den andra familjens kök, som också bodde i huset. Ständigt matos från den andra familjen. I själva rummet fanns en liten kamin, där man kokade potatis etc. Ingen ugn.11 Inga direkta anföranden eller citat från fru Löfström finns i intervjun, utan texten sammanfattar vad hon sagt under ett samtal. En annan intervjuperson, herr Ekdahl (även han utan förnamn) som bodde på pensionärshemmet, hade fått snarlika frågor och redo gjorde för hur köket som fanns i hans bostad på Holländargatan 24 såg ut 1891. Ekdahl hade gått i pension 1936 efter ett arbetsliv som verkstadsarbetare hos firman Elektro-mekano. Gifte sig 1890. Bostaden i Holländaregatan, där han bodde i 20 år med sin familj, omfattade 2 rum och kök. Så småningom fick familjen 6 barn. Rinnande vatten, kakelugnar, fotogenlampor. Blev aldrig gas i det huset.

CREATING THE CITY 163 Järnspis. Gjutjärnsvask. Vasken var nedfälld i vaskbordet, som var av trä. Han lade själv plåt på de sista åren de bodde där. Inbyggda skåp i vaskbordet. Skafferi i kort skåpform, med ventil. I skafferiet mat och tallrikar. Kas- trullerna stod i vaskskåpet. Kommod fanns också i köket – användes emellertid inte, utan man tog fatet och satte det i vasken och tvättade sig där. Linneskåpet stod i köket – ”pillestal”, långt smalt skåp, högt, med dörr, hyllor in- nanför. Köket hade trägolv. 1892 lade de in korkmatta i ena rummet och köket.12

Intervjuerna skiljer sig påtagligt från hur en nutida forskare skulle återge sina informanters utsagor. Här har intervjuaren tagit på sig att själv sammanfatta det som intervjupersonerna har sagt utan att låta dem själva träda fram. Enda undantaget är ordet ”pillestal” som Ekdahl använder för att beskriva ett piedestalliknande skåp och där hans dialekt får ta plats. Intervjumaterialet kan idag framstå som svårt att använda, men de utgör likväl unika röster från mil- jöer från 1800-talets Helsingborg som saknar representation i till exempel museisamlingar och arkiv med historiska fotografier. In- tervjuerna kan också läsas som uttryck för 1940-talets kunskaps- mål och därmed utgör de också kunskapskällor om den dåtida for- skningsprocessen i lika hög grad som de är källor om 1800-talets Helsingborg.13 ”Platsen för industrialismens drama” – Söder i Svensk stad

De båda intervjuerna som citeras ovan är exempel på vilken typ av material som Gregor Paulssons projekt efterfrågade – berättel- ser om bostadsförhållanden på en detaljeringsgrad som inte gick att finna i offentliga arkiv. Intervjuerna kompletterade därmed de arkivaliska och tryckta källorna. Historieskrivningen över stadsdelen Söder som presenteras i Svensk stad är fortfarande den grundli- gaste som hittills har gjorts.14 Framställningen bygger på en oerhörd stor mängd källor av skiftande slag och intervjuer med människor ur alla samhällsskikt, som Hanssen och Cornell genomförde.15 I förhållande till centrala Helsingborg, som har rötter i tidig me- deltid, är Söder en ung stadsdel, men till ytan lika stor. Exploateringen

164 GUSTAVSSON av de sandiga fäladsmarkerna söder om den gamla stadskärnan gick snabbt efter att järnvägen dragits in till Helsingborg söderifrån med anslutning till stadens hamn år 1865. I Svensk stad konstateras att det på bara ett decennium etablerades ett område dominerat av storindustrier.16 Tomter längs huvudgatan Södergatan, som har sitt ursprung i den gamla landsvägen från Helsingborg söderut mot Landskrona, hade från slutet av 1700-talet succesivt bebyggts med traditionella landsvägshus i en våning, men från 1860-talet började också tvåvåningshus att byggas. En stadsplan upprättades 1876, med tillkommande bebyggelse i en rutnätsplan. Den största massan bebyggelse i stadsdelen uppfördes 1870-1890.17 När Hanssens och hans medundersökare var på platsen på 1940-talet fanns det ytterst lite bebyggelse på Söder, om ens någon, som var äldre än 100 år. Det blev, jämfört med den medeltida stadskärnan, genom den korta tillkomsttiden och genom de olika byggherrarnas likartade omständigheter, en relativt homogen bebyggelse. Byggherrar var ofta murare, timmermän och olika hant- verkare.18 1867 byggdes Söders första trevåningshus, på Södergatan 40.19 Länge dominerade låg bostadsbebyggelse, men uppförandet av det närmast monumentala Folkets hus vid Gustav Adolfs torg 1906 öppnade för en annan skala. ”Enkel” är en återkommande karaktäristik på de hus som byggdes under 1800-talet, både med avseende på bostädernas storlek och standard och med avseende på fasadernas utformning som oftast saknade den överdådiga putsdekor som kunde ses på bostadshus avsedda för de mer burgna klasserna. Gårdsflyglar skapade trån- ga och mörka gårdsmiljöer oavsett våningshöjd, ett resultat av en allt högre exploateringsgrad på tomterna i den växande staden.20 Och liksom bostadsbebyggelsen var homogen på Söder var också levnadsnivån det. I Svensk stad konstateras: ”Om social nivå är beroende av förtjänst i pengar, så var det dåvarande Söder en socialt synnerligen homogen stadsdel”. Det hette också ”Inkomstfördelnin- gen var tämligen jämn. De flesta arbetarna taxerades inte till någon inkomst alls.”.21 Denna utsaga är inte något löst påstående byggt på antaganden eller enstaka påståenden i memoarlitteratur, utan vilar på en extremt gedigen källforskning. Men till svagheterna i Svensk stad hör bristerna i akribi. Källor till illustrationer och citat anges

CREATING THE CITY 165 för det mesta, men den ofta faktaspäckade löpande texten med utsagor liknande de ovan saknar källhänvisningar. Kvarteren Danmark och Amerika invid Södergatans östra sida ägnas särskild uppmärksamhet, och illustrerar det som sägs ovan om den sociala nivån, liksom hushållens barnantal. Genom tidskrävande genomgång och analys av mantalslängder kunde befolkningstät heten beskrivas. Kunskap om bebyggelsens utformning hämtades från brandförsäkringshandlingar och material i byggnadsnämn- dens arkiv. År 1866 dominerade små hus avsedda för en-två familjer längs nuvarande Södergatan, men det kunde bo fyra-fem familjer i varje hus. Längs den del av gatan som motsvarade det som senare blev kvarteret Danmark bodde 197 personer, som ingick i 74 hushåll, i 11 sådana små hus.22 20 år senare bodde det 516 personer i kvarteret, och trångboddheten då var enligt Svensk stad jämförbar med slumområden i det samtida London.23 Dessa siffror beskrivs som ”talande fakta”.24 Jämförelsen med London gör att Söder indirekt betecknas som slum. Att familjerna var barnrika framställs som en del i stadsdelens problem.25 På det här sättet uppehåller sig skildringen av Söder som ett område präglat av problem och ren misär, samtidigt som det finns en hel del närmast schablonartade skildringar av invånare i stadsdelen. Parallellt med den sociala nöden i stadsdelen i form av trångboddhet och låga inkomster framhålls sammanhållningen och gemenskapen mellan invånarna i positiva ordalag: ”De svåra ekonomiska förhållanden varunder man levde och den sociala likställdheten knöt banden fastare mellan de fria arbetarna”, och vidare: ”Socialpsykologiskt bildades ett grannskap, det vill säga alla människor kände varandra”.26 Utsagan ovan om ”fria arbetare” kan framstå som en roman- tisering av tillvaron på Söder. Men det är uttryckt som en kontrast till de förhållanden som många av Söders invånare hade lämnat bakom sig innan flytten till staden. Den snabba befolkningsöknin- gen i Helsingborg förklaras bland annat med att förhållandena på landsbygden hade varit ”outhärdliga”: ”De rent mänskliga motiven till inflyttningen i denna nya och i så många avseenden mindre till- fredsställande miljö voro mycket klara, nämligen att miljö och arbete på landsbygden hade varit outhärdliga”.27

166 GUSTAVSSON Bostadsbyggandet på Söder skedde parallellt med att flera stora arbetskraftskrävande industrier förlades till stadsdelen, bland annat konstgödningsfabrik, kopparextraktionsverk, svinslakteri och sock- erbruk. Verksamheterna gav upphov till stora olägenheter för de kringboende som verkligen var många. 1895 bodde en tredjedel av Helsingborgs invånare på Söder.28 Många av de fabriksbyggnader som hade satt sin prägel på stadsdelen var på 1940-talet ännu i aktivt bruk, som bryggeriet och slak- teriet, medan till exempel konstgödningsfabriken hade flyttat till nya lägen eller stängt helt. Med den stora närvaron av industriella anläggningar var det ännu möjligt att avläsa industrialismen och Helsingborgs starka urbanisering som historiskt skede direkt i dess materiella spår. Svensk stad förmedlar hur utvecklingen såg ut, i effektiva och anslående formuleringar: ”Området söder om den gamla staden [blev] platsen för industrialismens drama”.29 Här görs stadsdelen Söder till något särskilt, en plats som skiljer sig från Hels- ingborg i övrigt, där det hände något som inte hände i det övri- ga Helsingborg. Industrialismen beskrivs som ett ”drama”, både ett iscensatt skådespel, och ett ödesbestämt skeende, som präglade stadsdelen. Det finns utöver den sociala misär som har berörts ovan, många andra exempel på hur Söders särskildhet framhålls i bokverket. Genomgående är att stadsdelen inte framställs i positiv anda. Invånarnas fattigdom påverkade butiksetableringar och butikers utbud: ”handlandena på Söder [kunde ju] knappast ha så rikhaltig sortering som i den egentliga staden på grund av den föga köpkraft- iga kundkretsen”.30 Söder var alltså inte en del av det som omfattades av benämningen ”egentliga” staden, Söder var något annat. Gregor Paulsson själv hade tillbringat sina första år i livet i ett hus på Södergatan strax intill Folkets hus, också nära stadens stora industrier. I sina memoarer spekulerade han i hur miljön där hade tett sig vid hans födelseår 1889 och drog paralleller mellan Helsingborg då och förhållanden i belgiska koldistrikt, med trångboddhet och rykande skorstenar.31 Svensk stad innehåller ingen historieskrivning över näringslivet i området om man talar i termer av traditionella företagsskildring- ar. Däremot innehåller bokverket beskrivningar av hur stadens stora magnater och fabriksägare kring sekelskiftet 1900 – konsul Nils

CREATING THE CITY 167 Persson och konsul Petter Olsson – skapade sina förmögenheter. Samspelet mellan stad och land, det som Boris Schönbeck fann sär- skilt notabelt i Svensk stad, är därvid ett starkt tema. Landsbygdens ökade produktivitet ledde till ett uppsving för spannmålshandeln både inom och utom landet, vilket var av avgörande betydelse för Helsingborgs tillväxt. Och det var genom spannmålshandeln som Petter Olsson blivit rik, och Nils Persson ägde konstgödningsfab- riken vars produkter bidrog till den ökade avkastningen i jordbruket. ”Söder var även i andra avseenden en tråkig miljö”

Utöver intervjuer med boende i stadsdelen gjordes också intervjuer med lokala auktoriteter som polismästaren Janne Palm, som läm- nade en längre berättelse om Söder. Janne Palm (1864-1951) var en välkänd personlighet i Helsingborg, som Hanssen träffade vid flera tillfällen. Han hade 1899 blivit stadens första polismästare, och han lämnade uppgifter om stadens förflutna ur flera aspekter, med sitt drygt 40-åriga perspektiv som polis som utgångspunkt. I utskriften av intervjun med honom blandas beskrivningar, sammanfattade av intervjuaren som i de båda exemplen ovan, men här finns också direkta citat av Palm som gör att han framträder tydligare än fru Löf- ström och herr Ekdahl.

Söder var en osympatisk stadsdel. Superfosfatfabriken förpestade hela stadsdelen med sin rök. Först för 8-10 år sedan flyttades den till Reymersholmsfabriken närmare Råå. Visserligen voro gaserna ej direkt hälsovådliga, men gasen smet ifrån sig, partiklar trängde in överallt. Husen blev illa åtgångna, fönstren igendammade. Och i lägen- heterna måste man damma varje dag. Dessutom spred den en obehaglig lukt. Till slut köpte kommunen fabriken som en välgärning för 1 miljon (låg vid nuvarande Bilhotellet). ’Söder var även i andra avseenden en tråkig miljö.’ Vid nuvarande slakthuset fann medd. på stora öppna områden neråt Öresund avfall från Superfosfaten som låg och tork- ade i meterdjupa lager. Vid blåst flög det gula stoffet omkring i hela stadsdelen. Då medd. ringde ledningen för fabriken och påtalade förhållandet, ficks svaret: Vad angår det

168 GUSTAVSSON polisen. Jo, i min egenskap av ledamot i hälsovårdsnämnd- en. Medd ville att området skulle inhägnas och förses med tak. Detta förständigade Hälsovårdsnämnden slutligen fabriksledningen, men detta lönade sig tydligen inte, ty avfallet försvann. Överhuvud taget var den södra stadsdelen mycket illa åtgången av fabriksdrift. Medd. talar om arbetarnas tål modighet. Först under de senaste tio – femton åren har det blivit en annan stadsdel. Mellan Norr och Söder samma skillnad som mellan n.b. och en trappa upp. I regel voro de obebyggda tomterna inte inhägnade. Det kunde finnas väldiga gluggar vid en gata, och bland bråtet därinne bedrevs allehanda pojkrackartyg, åstadkommande mycket obehag för polismästaren. På Söder förekom också allehanda demonstrationer och motdemonstrationer mot polisen.32

Den nära 80-årige Janne Palms berättelse från Söders förflutna förstärkte den bild av förhållandena i stadsdelen som Hanssen och hans medundersökare fått genom arkivstudier och andra intervjuer. Palms skildring återfinns inte i sin helhet i Svensk stad och han nämns inte där som meddelare, men liksom de tidigare citerade intervjuerna med fru Löfström och herr Ekdahl bidrog hans erfarenheter till framställningen av stadsdelen i det färdiga bokverket. Vad hände sedan?

Med början under 1950-talet genomfördes en lång rad rivningar följda av nybyggnationer i stadsdelen, som till stor del kom att än- dra karaktär. När de fältarbeten som låg till grunden för texterna i Svensk stad utfördes på 1940-talet var processerna som ledde till 1960- och 1970-talens stora stadsomvandling på Söder redan ig- ång. 1931 hade en stadsplanetävling genomförts, där syftet bland annat var att möjliggöra uppförandet av ett nytt badhus vid Gus- tav Adolfs torg. Arkitekten Mogens Mogensen, som så småningom fick uppdraget att utforma det nya badhus som stod färdigt 1941, menade att området som omfattades av tävlingen var ”det tristaste

CREATING THE CITY 169 och mest frånstötande i staden”.33 Superfosfatfabrikens byggnader hade, som citatet ovan av Janne Palm också beskriver, rivits på 1930-talet. ”Hela Söder lever upp och andas åter den friska luften”, kommenterade arkitekten Gustav Widmark den rivna fabriken 1937. Widmark såg möjligheter till att ”vänliga bostäder med grönskande oaser emellan” skulle kunna uppföras i dess ställe.34 För slag till genomgripande sanering av stadsdelen hade lagts fram redan 1938, men den stora omvandlingen av Söder kom att dröja till 1960-talet.35 Och då tycktes Gustav Widmarks vision med ”vänliga” bostäder blandade med grönska inte ha gjort något avtryck alls hos stadsplanerarna. Det allra mesta av den äldre bebyggelsen på Söder revs på 1960- och 70-talet. Istället för de småskaliga bostadshusen byggdes kon- torshus med inslag av bostäder och med kommersiella lokaler i bottenvåningarna, med anpassning efter befintligt gatunät. Skalan blev dock brutalt annorlunda, när två- och trevåningshus ersattes med hus i fem – sex våningar, i något fall högre, och med husbred- der som så gott som alltid utplånade den äldre tomtstrukturen. Ex- empelvis revs hela kvarteret Holland, som hyst bostadsbebyggelse i två-fyra våningar med många butiker och också hantverkares lokaler, och ersattes med ett Domusvaruhus. I Helsingborgs gamla stadskärna genomfördes också många rivningar, men där blev en äldre tomtstruktur bibehållen i mycket högre grad.36 Ända fram till 1980-talets början fanns enstaka rester av den första generationen bebyggelse kvar längs Södergatan. Men då revs bland annat det hus där Gregor Paulsson hade fötts 1889 och tillbringat sina första fyra år. Någon gentrifiering, liknande den som kan iakttas på till exempel Södermalm i Stockholm, blev aldrig möjlig på Söder eftersom stadsdelens småskaliga bebyggelse utplånades helt. Arkitekturhistorikern Boris Schönbeck menade i ett inlägg på en konferens 1980, där temat var arvet efter Svensk stad, att bokverket hade haft påverkan på 1970-talets diskussioner om bevarandefrågor. Förklaringen till det skulle enligt Schönbeck vara den pedagogiska dimensionen i bokens texter, där läsaren får bebyggelseutvecklingen tydligt åskådliggjord och där det kulturella värdet framträder. Samtidigt konstaterade han det som blir uppenbart vid läsning av såväl boken Svensk stad som arkivmaterialet: det fanns inga

170 GUSTAVSSON Rivning i kvarteret Belgien vid Södergatan 1958. I bakgrunden syns bebyggelse vid Smedjegatan, som också kom att rivas. Foto: AB Helsingborgs Bild, Hels- ingborgs museers samlingar. bevarandeambitioner på 1940-talet när texten kom till.37 Konstve- taren Henrik Widmark menade i sin avhandling 2007 att Svensk stad ”öppnade vägen för rivningarna i innerstäderna och speciellt 1800-talssöders närmast fullkomliga utplåning”.38 Widmark bygger sitt resonemang på att 1800-talets bostadsbebyggelse inte tillmättes något betydande konstnärligt värde av konsthistoriker verksamma under den tid som Svensk stad producerades. Därmed blev denna bebyggelse inte heller beskriven i Svensk stad och då inte heller inlemmad i stadens identitet. Bostadsmiljöer som de på Söder i Hel- singborg var framsprungna ur en kombination av tvingande om- ständigheter – enorma bostadsbehov – och ekonomisk spekulation. Det stora behovet av bostäder till alla som flyttade in till städerna under industrialismens epok ledde till bostadsbyggande med hög

CREATING THE CITY 171 exploateringsgrad, och med fasader med frekventa inslag av eklek- ticism. Detta var något som i 1940-talets konstvetenskapliga ögon saknade värde.39 Att skapa Söder – exempel på en seg struktur

Den extremt gedigna källforskning som ligger bakom skildringarna av Helsingborgs bebyggelseutveckling i Svensk stad har inte över- träffats och inte heller ifrågasatts. Det är lätt att konstatera att mån- ga, för att inte säga alla, som har skrivit om Helsingborgs bebyg- gelsehistoria efter 1950 har lutat sig mot Svensk stad som källa. Det gäller bland annat avsnittet om Helsingborg i arkitekturhistorikern Eva Erikssons ”Den moderna stadens födelse” från 1990, en bok som är något av ett standardverk för svensk arkitekturhistoria, liksom den lite mer svåråtkomliga boken ”Hus i Helsingborg”, som blev ett resultat av Kungliga konsthögskolans projektarbete i Hel- singborg 1983.40 Bokverket Svensk stad blev så småningom ett standardverk som användes i undervisningen i skilda discipliner – konsthistoria, be- byggelsevård, kulturgeografi och många fler ämnen. Därmed har den historia som presenteras i bokverket reproducerats gång på gång. Den historia som kommuniceras är bland annat uppdelningen av Helsingborg i ett norr och ett söder, som sällan ifrågasätts eller problematiseras. Denna föreställning om Helsingborg som en delad stad, där Trädgårdsgatan utgör en skarp gräns mellan det välbes- tällda Norr och det fattigare och socialt mer utsatta Söder är vad vi kan benämna en verkligt seg struktur.41 Etnologen Elisabeth Hög- dahl menade i en bok från 2007 om det segregerade Helsingborg, att även om gränsen mellan Norr och Söder i Helsingborg är på- taglig skulle det vara mer produktivt att fokusera på gränsen mellan östra och västra Helsingborg, eftersom de stora bostadsområdena från miljonprogrammet ligger öster om staden.42 Men även om seg- regationens gränser har förändrats i takt med att Helsingborg har vuxit fortsätter Norr och Söder att vara den dikotomi som präglar uppfattningen om inte bara Helsingborgs bebyggelse utan också stadens sociala struktur. Den första kommittén som inventerade kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Helsingborg startade på 1960-talet. Då

172 GUSTAVSSON uppmärksammades ett mycket litet antal objekt i centrum. Det för- sta bevarandeprogrammet låg färdigt 1985 och omfattade den centrala del av Helsingborg som motsvarade den medeltida stadskär- nan. År 2002 gjordes ett förnyat bevarandeprogram för centrala Helsingborg, som inkluderade Söder. Först då talades det alltså i ett kommunalt antaget dokument om kulturhistoriska värden knutna till stadsdelens stadsplan och bebyggelse. Nu i det sena 2010-talet, pågår flera stora byggprojekt i stadsdelen, andra har genomförts och avslutats tidigare under 2010-talet. Tingshus, hotell och bostads hus har tillkommit i den västra delen av området där bland annat gasverk och konsul Perssons industrier var belägna under 1800-talet. Det före detta Domus-huset byggs om och på och ges en helt ny skala och identitet. Till skillnad från hur till exempel stadsdelen Norra Hamnen i den norra delen av centrala Helsingborg kom till på 1990-talet, har 2000-talets stora byggnationerna på Söder inte föregåtts av något gestaltningsprogram eller annat övergripande planeringsdokument som styrt vad som byggs, eller hur bebyggelsen ska utformas. Detta faktum utgör en del i en historisk kontinuitet i byggandet i staden – på 1800-talet byggdes stora industrier vars främsta syfte var varuproduktion, där den yttre gestalten och det urbana sammanhanget var underordnat. Nu uppförs på precis samma platser stora byggnader med tjänsteproduktion som syfte. Söder benämndes i Svensk stad som ”platsen för industrialismens drama” – och det dramat fortsätter nu in i den postindustriella eran. Så – vilka effekter fick då Svensk stad på dels bebyggelseutvecklingen på Söder, dels på uppfattningen om det segregerade Helsing- borg? Det är å ena sidan knappast möjligt att peka ut en viss bok och belägga att just den har haft större effekt än andra faktorer på hur Söders bebyggelse har uppfattats, och hur talet om det segregerade Helsingborg har utvecklats. Å andra sidan är det lätt att konstatera att bokverket Svensk stad följer det synsätt som på 1940-talet var gängse för industrialismens bostäder och bebyggelsemiljöer, med fokus på brister i materiella och hygieniska avseenden. För de dåtida samhällsplanerarna och arkitekterna var det aldrig tal om att omvandla befintliga miljöer till bättre bostäder genom moderniseringar – den potentialen uppfattades inte varken i Helsingborg eller någon annanstans. Istället blev det den vision som arkitekten

CREATING THE CITY 173 Widmark gav uttryck för ovan med nybyggda bostäder som ett par decennier senare omtolkades i en ganska brutal stadsomvandling. Och den uppfattning om Söders särskildhet som kommunicerades i Svensk stad byggde på redan existerade uppfattningar. Genom bokverkets ställning som klassiker och auktoritativ kunskap som inte har ifrågasatts eller omtolkats sedan den första publiceringen, fortsätter kommunicerandet av denna uppfattning. Noter

1. Karin Gustavsson, fil dr i etnologi, verksam som lärare och forskare vid institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Disputerade 2014 på avhandlingen ”Expeditioner i det förflutna. Etnologiska fältarbeten och förs- vinnande allmogekultur under 1900-talets början”. Gustavsson arbetar nu med ett projekt som tar sin utgångspunkt i arkivmaterialet efter bokverket Svensk stad, med frågor om fältarbetspraktiker och kunskapsproduktion i fokus. 2. Gustavsson, Karin, I utkanten av Svensk stad. Material och människor, arkiv och böcker. I: Larsson, Marianne (red.), I utkanter och marginaler. 31 texter om kulturhistoria, en vänbok till Birgitta Svensson, Nordiska museets förlag, Stockholm 2015, s. 230. Konstvetaren Anders Dahlgren har analyserat tillkomsten och mottagandet av Svensk stad i sin avhandling 2017 “Fullständigt otillförlitlig, men absolut oumbärlig”. En historiografisk undersökning av projektet Svensk stad. 3. SvD 1945-10-07 ”Slöjdföreningens sekeljubileum högtidligt firat i pompös miljö”. 4. Schönbeck, Boris, En ny svensk stad? Reflektioner med utgångspunkt från Helsingborg. I: Hall, Thomas & Hammarström, Ingrid (red.), Perspektiv på Svensk stad. Staden som forskningsobjekt 1950 1980, en skrift från projektet Svensk stadsmiljö, byggande och boende under de senaste hundra åren, Akademi- litteratur, Stockholm, 1981, s. 101f. 5. Odaterat PM med rubriken ”Allmänna urvalsprinciper”, Börje Hanssens samling vol F1:2, NMA. 6. Silow, Sven, Arbetets bakgrund och uppläggning. I: Hall, Thomas & Ham- marström, Ingrid (red.), Perspektiv på Svensk stad. Staden som forskningsobjekt 1950 1980, en skrift från projektet Svensk stadsmiljö, byggande och boende under de senaste hundra åren, Akademilitteratur, Stockholm, 1981, s. 14f. 7. David Gaunt menar att 35-40 procent av textmassan i bokverket har Bör- je Hanssen som upphovsperson. Gaunt, David, Börje Hanssens betydelse

174 GUSTAVSSON för Svensk stad. I: Hall, Thomas & Hammarström, Ingrid (red.),Perspektiv på Svensk stad. Staden som forskningsobjekt 1950 1980, en skrift från projektet Svensk stadsmiljö, byggande och boende under de senaste hundra åren, Akade- militteratur, Stockholm, 1981, s.25. 8. Widmark, Henrik, Föreställningar om den urbana världen. Identitetsaspekter i svensk stadsbild med exemplet Helsingborg 1903-1955, Fronton, Diss. Uppsala universitet, Uppsala, 2007, s. 192. 9. Rekommendationsskrivelse för fältarbetare i projektet Svensk stadsmiljö daterat 1942-06-13, Gregor Paulssons samling UUB vol 501 G:1. 10. Intervjuerna finns i Gregor Paulssons samling i Nordiska museets arkiv, i huvudsak i volymerna 2, 3, 4, 67 och 69. Börje Hanssen gjorde tematiska utdrag ur intervjuerna i ett kortregister med över 500 maskinskrivna reg- isterkort. Detta material återfinns i Helsingborgs museers arkiv, med gen- omslagskopior i Börje Hanssens samling i Nordiska museet, där i volymerna F1:86 och F:187. 11. Gregor Paulssons samling, NMA, vol 2, intervju med fru Löfström. 12. Gregor Paulssons samling, NMA, vol 2, intervju med herr Ekdahl. 13. Jfr Gustavsson, Karin, Kunskap ur tomrum. Närläsning som etnologisk metod. I: Jönsson, Lars-Eric & Nilsson, Fredrik (red.), Kulturhistoria. En etnologisk metodbok, Institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet, Lund 2017. 14. Widmark 2007, s. 193. 15. Av korrespondens i Gregor Paulssons personarkiv i UUB framgår att det var fler personer som genomförde intervjuer i Helsingborg. Även Elias Cornells hustru Elisabeth deltog i intervjuarbetet 1942 och 1943, och 1943 engagerades Inga-Brita Ranemark för bland annat intervjuer i Helsingborg, Jonsered, Eslöv med flera platser. 16. Paulsson, Gregor, Svensk stad. Liv och stil i svenska städer under 1800-talet, Bd I-II, Bonnier, Stockholm, 1950, s. 567. 17. Ranby, Henrik, Helsingborgs historia. D. 7:3, Stadsbild, stadsplanering och arkitektur. Helsingborgs bebyggelseutveckling 1863-1971. Helsingborg: [Kulturförvaltningen] 2005, s. 49. 18. Paulsson 1950, s. 568, Eriksson, Eva, Den moderna stadens födelse. Svensk arkitektur 1890-1920, 1. uppl., Ordfront, Stockholm, 1990, s. 127. 19. Ranby 2005, s. 41. 20. Ranby 2005, s. 154f. 21. Paulsson 1950, s. 571.

CREATING THE CITY 175 22. Paulsson 1950, s. 196. 23. Paulsson 1950, s. 569. 24. Paulsson 1950, s. 569. 25. Paulsson 1950, s. 571. En av Söders industrialister, konsul Persson, figurerar också i boken och hans hem fick illustrera kategorin högreståndshem. Att han och hans hustru hade åtta barn framställdes inte som något problematiskt. Även den andre ledande industrialisten i Helsingborg, Petter Olsson – som också figurerar i Svensk stad, hade väldigt många barn. 26. Paulsson 1950, s. 567. 27. Paulsson 1950, s. 573. 28. Paulsson 1950, s. 569. 29. Paulsson 1950, s. 566. 30. Paulsson 1950, s. 572. 31. Paulsson, Gregor, Upplevt. Natur och kultur, Stockholm, 1974, s. 7. 32. Gregor Paulssons samling i NMA, vol 2. 33. Ranby 2005, s. 290. 34. Widmark, Gustav W., Hälsingborgs skönhetsvärden. Helsingborg, Hand lingar V / Gillet Gamla Helsingborg, 1937, s. 14. 35. Ranby 2005, s. 290. 36. Ranby 2005, s. 259ff. 37. Schönbeck 1980, s. 102. 38. Widmark 2007, s. 195. 39. Widmark 2007, s. 194f. 40. Eriksson 1990, Morting, Elenor (red.), Hus i Helsingborg 1850-1920. Stadsväxt och förnyelse, Konsthögskolans arkitekturskola, Stockholm 1983. 41. Etnologen Birgitta Svensson menar att begreppet ”sega strukturer” är typiskt för vad Börje Hanssen har bidragit med inom den etnologiska veten- skapen. Svensson, Birgitta, ”Börje Hanssen (1917-1979)”, Svenska etnologer och folklorister, 2010. 42. Högdahl, Elisabeth, På andra sidan Trädgårdsgatan. Om Norr och Söder i förändringens Helsingborg, 1. uppl., Helsingborgs stad och Lunds universitet, Campus Helsingborg, Helsingborg 2007.

176 GUSTAVSSON Referenser

Otryckta källor:

Nordiska museets arkiv (NMA): Gregor Paulssons samling. Börje Hanssens samling. Uppsala universitetsbibliotek, handskriftssamlingen (UUB): Gregor Paulssons samling. Tidningsartiklar:

Svenska Dagbladet 1945-10-07 ”Slöjdföreningens sekeljubileum högtidligt firat i pompös miljö”. Litteratur:

Bevaringsprogram för Helsingborgs stadskärna. Fastställt av kommunfullmäktige 1985-06-25, Bevaringskommittén, Helsingborg, 1986. Dahlgren, Anders, “Fullständigt otillförlitlig, men absolut oumbärlig”. En historiografisk undersökning av projektet Svensk stad. Diss. Göteborg, Göte- borgs universitet 2018. Eriksson, Eva, Den moderna stadens födelse. Svensk arkitektur 1890-1920, 1. uppl., Ordfront, Stockholm, 1990. Gaunt, David, Börje Hanssens betydelse för Svensk stad. I: Hall, Thomas & Hammarström, Ingrid (red.), Perspektiv på Svensk stad. Staden som forskningsobjekt 1950 1980, en skrift från projektet Svensk stadsmiljö, byggande och boende under de senaste hundra åren, Akademilitteratur, Stockholm, 1981. Gustavsson, Karin, I utkanten av Svensk stad. Material och människor, arkiv och böcker. I: Larsson, Marianne (red.), I utkanter och marginaler. 31 texter om kulturhistoria, en vänbok till Birgitta Svensson, Nordiska museets förlag, Stockholm, 2015. Gustavsson, Karin, Kunskap ur tomrum. Närläsning som etnologisk metod. I: Jönsson, Lars-Eric & Nilsson, Fredrik (red.), Kulturhistoria. En etnologisk metodbok, Institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet, Lund, 2017. Helsingborgs stadskärna. Bevarandeprogram, antaget i kommunfullmäktige 2002- 09-25, Bevarandeplanskommittén, Helsingborg, 2003. Högdahl, Elisabeth, På andra sidan Trädgårdsgatan. Om Norr och Söder i förän- dringens Helsingborg, 1. uppl., Helsingborgs stad och Lunds universitet, Campus Helsingborg, Helsingborg, 2007.

CREATING THE CITY 177 Morting, Elenor (red.), Hus i Helsingborg 1850-1920. Stadsväxt och förnyelse, Konsthögskolans arkitekturskola, Stockholm, 1983. Paulsson, Gregor, Upplevt. Stockholm: Natur och kultur, 1974. Paulsson, Gregor, Svensk stad. Liv och stil i svenska städer under 1800-talet, Bd I-II, Bonnier, Stockholm, 1950. Ranby, Henrik, Helsingborgs historia. D. 7:3, Stadsbild, stadsplanering och arkitektur. Helsingborgs bebyggelseutveckling 1863-1971. Helsingborg: [Kulturför- valtningen] 2005. Schönbeck, Boris, En ny Svensk stad? Reflektioner med utgångspunkt från Helsingborg. I: Hall, Thomas & Hammarström, Ingrid (red.), Perspektiv på Svensk stad. Staden som forskningsobjekt 1950 1980, en skrift från projektet Svensk stadsmiljö, byggande och boende under de senaste hundra åren, Akademi- litteratur, Stockholm, 1981. Silow, Sven, Arbetets bakgrund och uppläggning. I: Hall, Thomas & Hammar- ström, Ingrid (red.), Perspektiv på Svensk stad. Staden som forskningsobjekt 1950 1980, en skrift från projektet Svensk stadsmiljö, byggande och boende under de senaste hundra åren, Akademilitteratur, Stockholm, 1981 Svensson, Birgitta, ‘Börje Hanssen (1917-1979)’, Svenska etnologer och folklorister., S. [261]-269, 2010. Widmark, Henrik, Föreställningar om den urbana världen. Identitetsaspekter i svensk stadsbild med exemplet Helsingborg 1903-1955, Fronton, Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2007,Uppsala, 2007. Widmark, Gustav W., Hälsingborgs skönhetsvärden. Helsingborg, Handlingar V / Gillet Gamla Helsingborg, 1937.

178 GUSTAVSSON Olga Zabalueva1 (Re)constructing identity through the past: the memories of Stalinist purges in Moscow Identity construction on the verge of memory and heritage

The use of heritage in the construction of politically engaged collective memories in Russia traditionally follows some turning points of country’s political history, such as the flourishing Russian Re- vival style in the late 19th century which became a golden age for historical museums;2 museums as didactic tools during the Soviet period;3 the relative freedom in the 1990s alongside with the search for new concepts in the dissected post-Soviet space;4 the increasing of State’s involvement in the late 2000s and the introduction of the National Cultural Policy project in 2014.5 The most prominent museum projects affected by the political agenda were established in Moscow – the second ‘ancient’ capital of the Russian Empire and the new ‘red’ capital of the Communist Soviets. In the 19th century it was the Boyar Romanov’s memorial Chambers (restored in 1856-1859 and turned into the museum of the first tsar in Romanov dynasty) and the Imperial Historical Museum, opened for public in 1883. The Vladimir Lenin’s Museum (1924-1993) and the Museum of the Revolution (planned already in 1917, opened for public in 1922, it became the Museum of the Contemporary History of Russia in 1998) have picked up the banner of historical (re)construction of the past. In the contemporary Russia Moscow continues its efforts to dictate historical narratives to the rest of the country: the historical exhibitions at the Mos- cow Manege “Romanovs” (2013), “Rurik dynasty” (2014), “From the Great Upheavals to the Great Victory. 1914-1945” (2015) and “Russia – my (hi)story. 1945-2016” (2016) were turned into the vast entertainment centre (so-called ‘historical park’) “Russia – my (hi)story”6 in Moscow and the chain of such centres is growing

CREATING THE CITY 179 rapidly nationwide: the second one was opened in June 2017, and for today there are already 15 such enterprises all over Russia, from Makhachkala to Sakhalin. The exhibitions and the centres are promoted by the Russian Orthodox Church and widely supported by the State authorities: the Russian Ministry of Science and Education has recommended the ‘historical park’ in Moscow as a source for teaching history at the universities and for the retraining of school history teachers.7 Hence, alongside the National Cultural Policy, the official historical narrative approved by the State is being fixed in the public con- science and will be reproduced not only by the traditional media but with all the power of the cultural institutions. What Russian people are experiencing today is a conflict of memories of the shared past. The polarization within the society has risen to the extent that the critical approach to the past becomes an insult: in 2013 there was even a legislative initiative in Russian Parliament to criminalize “insulting patriotic feelings”.8 The problem of “misinterpretation of history” is used in political rhetoric on such level as “history as a science should serve the national interests of Russia”,9 while the perpetual emphasizing on the ‘great’ and ‘heroic’ past of the nation makes it possible to imply such discourses as “GULAG system made some positive impact” or “convicts’ labour was reasonable”10. At the same time, the polar discourses are also emerging (as for example the case of Denis Karagodin from Tomsk, who has investigated the death of his repressed great grandfather and applied for justice11). The Russian sociologists Yudin and Khlevnyuk12 argue that we are witnessing the establishment of the ‘second memory’ or the ‘counter-memory’ in Foucauldian term, rooted in the civic society and distanced from the official propa- gandist model. This concept can be complemented by Jan and Alei- da Assmann’s ‘communicative memory’ (in comparison to cultural memory which consists of the official mythologized discourse).13 By applying these notions to the contemporary Russian memory practices, it is possible to notice the State’s efforts to turn the ‘social time’ of 3-4 interacting generations or the communicative memory’s ground into the ‘absolute past’ of cultural memory. However, as Yudin and Khlevnyuk state in their analytical study on Russian

180 ZABALUEVA memory cultures, there is no clash between two types of memories rather than a deepening gap.14 In the following I aim to draw on both types of memory, institutionalised in museums and exhibitions as well as practiced by civic society’s movements. The 20th century in Russian history has provided more than enough painful twists, however, the one I am going to discuss is the memorialisation of political repressions in the Soviet Union, which culminated in Josef Stalin’s Great Purge or Great Terror (1937-1938). Through this historical period goes the deepest gap in the modern Russian memory culture, where an individual became either the follower of the official interpretation approved by the State15 or turns into the ‘liberal insurgent’ who is trying to de- stroy the State from the inside by insulting the patriotic discourse.16 As the national history is mostly being constructed on the history of Central and North-West regions,17 the role of the Moscow as the capital city as well as the axis and the epicentre of regime’s atrocities is crucial. During the recent years, the city has developed an amount of local memorial initiatives, some of which are becoming known at the national level. The place of the Soviet State’s repressions is yet to be positioned in the national historical discourse, however, it already has its own established commemorative practices. Three projects in my case study are working with this same theme very differently. Institutionalised memory: museums and exhibitions

The exhibition “From the Great Upheavals to the Great Victory. 1917-1945” at the historical park “Russia – my (hi)story” is constructed after the official mythology with all its pantheon of heroes, villains, and innocent victims. Since the conservative discourse as- sumes any revolutionary change in society as dangerous and malefi- cent, the main ‘blame’ for the turbulent and tragic changes in Russia is put upon the Bolsheviks communistic party, Vladimir Lenin and his associates. The considerable amount of the exhibition space de- picts the terrors of the Civil War and especially the persecutions against the Orthodox clergymen in 1920s – 1930s, while the Sta- lin’s Great Purge and the history of GULAG system are represented in a rather small alcove alongside with the “great achievements of the Soviet industrialisation” hall.18 The exhibition design implies the

CREATING THE CITY 181 ‘great upheavals’ of the revolutionary years have shifted to the strong and independent State under Josef Stalin’s rule. The colours of the walls, stands and posters back up the emotional context of the exhibition: if the 1917 revolution and Civil War halls, as well as the gallery of the New Martyrs and Confessors of Russian Orthodox Church (repressed clergymen), are designed in reddish hues, and even Lenin’s market-oriented New Economic Policy is painted with the same palette, the period of Stalin’s rule has both serene blue and alarming red in the halls’ design, moreover the blue-painted quota- tions can contain, for example, terrifying descriptions of famine and misery that devastated the country during ‘forced industrialisation’. The ‘heroic past’ culminates with Victory in the Great Patriotic War (1941-1945) and includes video of the commemorative march “The Immortal Regiment” on 9th of May 2016.19 The specific feature of the exhibition is the lack of any authentic material object: all narrative is constructed via the multimedia and banners, which is strik- ingly resembling the early Soviet museum practices e.g. in the first exhibitions of the Museum of the Revolution. Being basically a big multimedia publication, the exhibition essentialises official historical narrative. As in the classical national museums of the 19th century, in ‘Russia – my (hi)story’ centres “nation itself gets staged or is narrated in nationalism’s favourite genre, the epic”.20 If the “Russia – my (hi)story” park can be perceived as an ide- ation of ‘cultural memory’ propagated by the State, the GULAG History Museum presents another perspective. Being one of the contributors to the Great Purge ‘alcove’ in the aforementioned exhibition, it consists of the museum objects as well as open archive data in the subject field. The new museum exhibition, reopened in 2015, is based on the former prisoners’ archives, collections, and artworks. It strives to cover the Soviet repressions as a whole but concentrates mainly on the Great Purge period. The history of Terror metaphor- ically starts with an ‘Eclipse’ – the 1930s policies aimed against the “Enemies of the People” and the “Traitors to the Motherland” and ends with the Khrushchev Thaw’s ‘rehabilitation’. Consequently, museum’s narrative encapsulates the trauma into a relatively short period of time, while the repressions apparatus continued to exist under and after the Khrushchev’s rule. The ending sequence of the

182 ZABALUEVA exhibition shows contemporary Russian officials talking about social cohesion and reconciliation. The museum was praised by the media,21 however, it has also received critique for underrepresenting ethnic minorities and the persecutions of so-called “Family Mem- bers of the Traitors to the Motherland” – wives and children of the GULAG’s victims.22 The museum narrative of GULAG’s memories also shows a structural flaw in this kind of memory (re)constructions. The political repressions are tended to be shown as a natural disaster, the blind terror which was guided by a few villains (whether Stalin and NKVD high officials, or Lenin and red commissars) or driven by a generalized entity. In the “Russia – my (hi)story” exhibition it is even being voiced in one of the videos that “we [Russian people] ourselves are to blame for all the disasters”. The stories of the GU- LAG prisoners in the public historical narratives are mostly limited to the biographies of the well-known scientists, poets, artists, writers and military men, whereas the majority of victims are represented by the rough figures. The museum is trying to get out from this pattern, but it is still compelled to represent the ‘full story’ – however, it is being augmented by the temporary exhibitions and the databases incorporated into museum’s narrative. The advantage of the museum exhibition is its ability to present individual stories with the means of material objects. The objects have their own agency and can affect the construction of social.23 The objects of the contemporary history, however, have an additional dimension of impact: they contain not only emotional but also nostalgic affection. As Avishai Margalit points out, the vulnerabil- ity of nostalgic positioning lies in the moral sentiment and ideali- zation of nostalgia’s object.24 The nostalgic collective memory can turn into the ‘vicarious memory’ that might engender conflicts if it contradicts with the memory of other groups. It concerns not only memory but also imagination: thus, among the critical reviews on the museum some mention that the “jail doors” and “the exhibition cases reminding coffins” will make “young visitors to hate their country’s past”.25

CREATING THE CITY 183 Grassroots memories: on- and offline A personalized history is supported by the variety of Internet-based commemorative projects26 as well as databases and archives of the International Memorial, a nongovernmental organization dedicated to preserving the memory of Stalin’s repressions. One of the important projects that work both on- and offline is an Internation- al Memorial’s interactive map “Moscow. The topography of Terror” (inspired by the Berlin history museum and documentation centre with the same name). Recently the project was renamed into “It is right here”27. There are guided tours in Moscow based on this map and database of memorial places, labour camps, penitentiaries and firing grounds of the Great Terror times. A tangible embodiment of such projects is a civic-driven initiative called “The Last Address”, a “history embedded in the urban landscape of the city”.28 Designed after the German Stolperstein (Stumbling Stone) project, “The Last Address” addresses the ‘second memory’ and is ‘countermemorial’ as Cecily Harris describes its German prototype.29 The Russian project supposes that anyone can apply for the installation of a memorial plaque with the person’s name, profession, dates of birth, arrest, death, and rehabilitation on the wall of the house or apartment building where the person last lived before their final arrest. Applications and following administrative efforts are usually made by local history activists or relatives of the repressed victims, which are taking the part of ‘memory actors’.30 The only condition to set up a plaque is a consent of the building owner and inhabitants, which sometimes can provoke a tension with local authorities. For example, in the small city of Kotovsk (Tambov oblast in Central Russia) after the long correspondence between activists and municipality the “tenants committee” decided that instead of setting up a memorial sign on the building “it is necessary instead to gather information about every repressed citizen and publish a memorial book”31 which was supported by local administration. This very recent attempt to substi- tute individual, personal commemoration by the generalised dep- ersonalised discourse reflects the State policy in this direction. For example, in 2015 the Conception of the State Policy for Commem- orating the Victims of Political Repression32 was introduced, but

184 ZABALUEVA at the same time while condemning the atrocities of Communism then-president Dmitry Medvedev has merged the Bolsheviks Red Terror during the Civil War and Stalinist purges of the 1930s.33 On October the 30th 2017, a monumental Wall of Grief was opened in Moscow to commemorate the victims of Stalinist repression, with the president Vladimir Putin opening the inauguration ceremony and speaking of the remembrance and reconciliation. However, a lot of questions was raised concerning the location of this monument which is neither central nor peripheral, being basically in the middle of a ‘mundane’ cityscape off the popular tourist tracks.34 Fur- thermore, the design of the monument depersonalises the memory of individual persons and appeals to the unthinkable scope of the Great Terror. These ambiguous signals from the State officials deep- en the gap between different types of memory in Russian society. The motto of “The Last Address” movement is “One name. One life. One sign” and after the first 18 plaques installed in Decem- ber 2014 in Moscow, the movement grew nationwide (almost 600 plaques have been installed in 38 Russian cities and rural communities and the project has ca 2000 applications so far). The similar projects have started in Ukraine and the Czech Republic and are planned to start in Georgia, Moldova, and Romania. The simply designed, hand-sized plaques on the Moscow buildings sometimes are almost vanishing among the monumental signs of the Soviet era: “In this building the great… the heroic… well- known… has lived”. The contrast is especially striking on the wall of the so-called ‘House on the Embankment’, the Government Build- ing in the city centre which was a residence for the Soviet elite – and some of the inhabitants of which were persecuted during the Great Purge together with all the family members. Six modest metal plaques are put on the wall beside the huge granite panel with the name and portrait of Yakov Peters, one of the founders and chiefs of the Soviet secret police from 1918, arrested and executed in 1938 and rehabilitated in 1956. The urban landscape of Moscow is full of such controversies.35 The projects like “The Last Address” are becoming an instrument for publicly remembering and memorializing a “past that cannot be glorified”.36 This instrument can help processing the trauma and

CREATING THE CITY 185 develop new forms of sustainable and critical citizenship. The installation of memorial signs is financed by charitable funds and applicants themselves. The movement organizers claim that it’s important to have a part of the material responsibility for the application, so the applicants can perceive the plaques as part of ‘their’ own legacy. By using participatory techniques and establishing similar practices in the cultural institutions, it is possible to redefine the national identity patterns imposed by the State and close the gaps between the ‘first’ and the ‘second’ memories.37 Ironically, the de- nationalization of commemorative practices could be one of the prerequisites for national reconciliation and cohesion which are emphasized by the downwards directions of the authorities. The “heritage from below”38 is often being literally grounded in the landscape and linked to the places which have a particular significance for the community. Therefore there is a public demand for the memorial movement incorporated into the urban landscape – such as “The Last Address” project.39 In the modern multicultural world, the preservation and dialogue of different identities and public memories is a highly significant question. The theme for the International Museum Day in 2017, “Museums and contested histories: Saying the unspeakable in museums”, as well as multiple conferences and publications on ‘difficult’, ‘contested’ and ‘traumatic’ heritage provide the framework for the further development. Despite the controversies in contemporary cultural narratives of Russia and the deliberate cultural insulation as a national policy, this framework makes it possible to contribute to developing a new language for museums to encompass both global and local identities.

186 ZABALUEVA Notes 1. Olga Zabalueva, MA in Museology from Russian State University for the Humanities, MA in Applied Cultural Analysis from Lund University, currently a PhD student in the Department for Studies of Social Change and Culture (Tema Q), Linköping University. Olga has worked at different museums in Moscow and continues her work as a cultural researcher in Swe- den. Her research interests include museums and the (re)construction of national identities; norm critique and museum’s social agency and responsibility; representations of the recent past in Russian and Swedish cultural institutions. 2. The concept of the national history and national museum at this age goes in line with the European paradigm. See for example Zabelin, Ivan, Опыты изучения русских древностей и истории [The Essays on the Russian Antiquities and History Research], Moscow 1873. 3. Galkina, Pavla, and others (eds.), Основы советского музееведения [Ba- sic Concepts of Soviet Museum Studies], Moscow 1955. 4. Grois, Boris, “Роль музея в момент распада национального государства” [The Role of the Museum in the Point of National State’s Dissolution] in Ab Imperio, no 2 (2004), pp. 17-32. 5. The Ministry of Culture, “Основы государственной культурной политики. Проект” [Basic Concepts of Russian Cultural Policy]. Rus- sian Federation Presidential Decree No 808 from 24 December 2014. http:// mkrf.ru/upload/mkrf/mkdocs2016/OSNOVI-PRINT.NEW.indd. pdf (Accessed 2017-07-10); The Russian Government, “Стратегия государственной культурной политики на период до 2030 года” [Strat- egy of National Cultural Policy until 2030]. The Russian Federation Gov- ernment Decision No 326-p from 29 February 2016. http://government.ru/ media/files/AsA9RAyYVAJnoBuKgH0qEJA9IxP7f2xm.pdf (Accessed 2017-07-10). 6. I am using this spelling for the reason that the Russian word ‘история’ means ‘story’ as well as ‘history’. 7. Ministry of Science and Education, Исторический парк «РОССИЯ – МОЯ ИСТОРИЯ» рекомендован учителям истории при прохождении переподготовки [The historical park “Russia – my (hi)story” is recommended for the retraining of history teachers], 2016. http://минобрнауки. рф/новости/8603 (Accessed 2017-10-22). 8. Podosenov, Sergey, “Оскорбление патриотических чувств хотят

CREATING THE CITY 187 приравнять к экстремизму” [The insult of the patriotic feelings might be regarded as an extremism] in Izvestia, 2013. http://izvestia.ru/news/559864. (Accessed 2017-10-22). 9. Medinsky, Vladimir, Проблемы объективности в освещении российской истории второй половины XV – XVII веков [The credibility problems of the Russian history’s reviews in the second half of 15th – 17th centuries], Moscow, 2011, p. 3. 10. Maksimov, Jurij, “Музей ГУЛАГа – инструмент десоветизации” [The GULAG Museum as an instrument of desovietisation], in Nikolai Starik- ov’s blog, 2016. https://nstarikov.ru/blog/65570 (Accessed 2017-10-22). Even though the quotation’s origin is a populist blog, the significance of such ideas being disseminated in social media as well as in real life (e.g. public protests against ‘desovietisation’ outside the GULAG Museum in Moscow) shouldn’t be underestimated. 11. «Выяснилось, что в одной семье и жертвы, и палачи» Денис Карагодин нашел имена тех, кто расстрелял его прадеда [“We’ve learned that there were both victims and executioners in the same family”: Denis Karagodin has found the names of his great grandfather’s executioners] in Meduza on 21/11/2016. https://meduza.io/feature/2016/11/21/vyyasnilos-chto-v-od- noy-semie-i-zhertvy-i-palachi (Accessed 2017-10-22). 12. Yudin, Grigory, Khlevnyuk, Darya, Краткий аналитический отчет по социологическому исследованию в рамках доклада “Какое прошлое нужно будущему России?” [The analytical review of the sociological study for the report “Which kind of Past does the Future of Russia need?”]. Mos- cow 2017. 13. Assmann, Jan, “Communicative and Cultural Memory” in Astrid Erll, Ans- gar Nünning (eds.), Cultural Memory Studies. An International and Interdis- ciplinary Handbook, Berlin, New York 2008, pp. 109-118. 14. Yudin & Khlevnyuk 2017, p. 6. 15. The Free Historical Society cites the results of the sociological survey made in March 2016, according to which 71% of respondents was agreeing that “no matter what mistakes or vices Josef Stalin is alleged of, the most important is that under his rule the Soviet people won the Great Patriotic War in 1945” (“Какое прошлое нужно будущему России?” [Which kind of Past does the Future of Russia need?]. The Free Historical Society 2017, p. 17) 16. Bennetts, Marc, “A Drive to Remember Stalin’s Victims Is Being Threat- ened by Putin’s Push to Revise History” in Newsweek on 9/8/2015. http://

188 ZABALUEVA europe.newsweek.com/drive-remember-stalins-victims-being-threatened-putins-push-revise-history-332655 (Accessed 2017-10-22). 17. The Free Historical Society 2017, p. 25. 18. There is no commonly accepted figure for the total number of people who were persecuted as a result of Stalin’s policies or during the all Soviet regime, nevertheless it is possible to measure in generalized figures from the open databases (e.g. Memorial Society or The Virtual Museum of the GULAG). There were around 2 million of victims of the Civil War (1917- 1922) from which around 140 thousand are estimated to be executed by the extrajudicial authorities. The estimated number of convicts from 1922 to 1953 is around 4 million of people of which around 800 thousand were executed. From 6 to 6,5 million ethnic minorities were deported. During the Stalin’s Great Purge in 1937-1938, the 1,5 million of people were arrested and more than 600 thousand executed. 19. Born in Tomsk in 2012 as a civic grass-root initiative, “The Immortal Reg- iment” has been extensively used and promoted by the authorities ever since as an instrument for national consolidation, cf. Kozenko, Andrey, “«Бессмертный полк» попал в окружение” [“The Immortal Regiment” has been surrounded] in Meduza on 30/4/2015. https://meduza.io/feature/2015/04/30/bessmertnyy-polk-popal-v-okruzhenie (Accessed 2017- 10-22). 20. Bal, Mieke, “Exhibition as a film” in Robin Ostow (ed.), (Re)Visualizing national history: Museums and national identities in Europe in the new millennium. Toronto, Buffalo, London 2008, p. 17. 21. Antsiperova, Marina, “Почему вам нужно пойти в Музей истории ГУЛАГа” [Why you have to visit the GULAG History Museum] in Afisha Daily on 31/10/2016. https://daily.afisha.ru/cities/3431-pochemu-vam-nu- zhno-poyti-muzey-istorii-gulaga/ (Accessed 2017-10-22). 22. Grinko, Ivan, 2015. «ГУЛАГ-лайт, пожалуйста» [“GULAG-light, please”]. Museum Audit on 7/11/2016. https://www.facebook.com/notes/ музейный-аудит/гулаг-лайт-пожалуйста/1792678054322824 (Accessed 2017-10-22). 23. Latour, Bruno, Reassembling the Social: An Introduction to Actor-Net- work-Theory. Oxford 2005. 24. Margalit, Avishai, “Nostalgia” in Psychoanalytic Dialogues, no 21(3) 2011, pp. 271-280. 25. Maksimov 2016.

CREATING THE CITY 189 26. Nikolaeva, Polina, “Собрать и показать: Как современные Интернет- проекты в России работают с архивными материалами” [To gather and to show: How contemporary internet-based projects in Russia are working with the archive materials] in Open archives: Rights and accessibility on 23/12/2016. http://dostup.memo.ru/ru/sobrat-i-pokazat-kak-sovremen- nye-internet-proekty-v-rossii-rabotayut-s-arhivnymi-materialami (Ac- cessed 2017-08-15). 27. The International Memorial. “Это прямо здесь. Москва” [It’s right here. Moscow] https://topos.memo.ru/ (Accessed 2017-11-25). 28. Gould, Mary R., Silverman, Rachel, “Stumbling upon history: collective memory and the urban landscape” in GeoJournal, no 78 (2013), p. 792. 29. Harris, Cecily, “German memory of the Holocaust: The emergence of counter-memorials” in Penn. History Review, 17(2) 2010, pp. 34-59. 30. Yudin & Khlevnyuk 2017. 31. Parkhomenko, Sergey on Facebook 9/11/2017. https://www.facebook.com/ serguei.parkhomenko/posts/10214336691000594 (Accessed 2017-11-15). 32. The Russian Government, “Концепция государственной политики по увековечению памяти жертв политических репрессий” [Conception of the State Policy for Commemorating the Victims of Political Repres- sion]. The Russian Federation Government Decision No 1561-p from 15 Au- gust 2015. http://www.president-sovet.ru/documents/read/393/ (Accessed 2017-07-10). 33. Sherlock, Thomas, “Confronting the Stalinist Past: The Politics of Memory in Russia” in The Washington Quarterly, no 34(2) 2011, p. 99. 34. Epple, Nikolai, “Инструмент памяти: Памятник жертвам политических репрессий — высказывание власти или совокупность практик” [The memory tool: does a monument to the victims of political persecution represent authorities’ statement or an assemblage of practices] in History lessons on 6/11/2017. http://www.urokiistorii.ru/article/54195 (Accessed 2017- 11-25). 35. Yefimova-Trilling, Natasha, “Addressing the past: Moscow’s crowd-funded memorials to victims of Soviet repression” in The Calvert Journal on 17/12/2014. http://calvertjournal.com/articles/show/3473/last-address -plaques-Soviet-repression-Moscow (Accessed 2017-10-22). 36. Gould & Silverman 2013, p. 793. 37. Yudin & Khlevnyuk 2017, p. 3.

190 ZABALUEVA 38. Robertson, Iain J. M., Heritage from below: Heritage, culture and identity. Ashgate 2012. 39. For example, a Moscow citizen Aleksey Nesterenko is weekly picketing the “executions house” in Moscow where his father was death sentenced and later rehabilitated, see Novaya Gazeta’s video: https://www.facebook.com/ novgaz/videos/1798012463574766/ on 2/11/2017 References

Antsiperova, Marina, “Почему вам нужно пойти в Музей истории ГУЛАГа” [Why you have to visit the GULAG History Museum] in Afisha Daily on 31/10/2016. https://daily.afisha.ru/cities/3431-pochemu-vam-nuzh- no-poyti-muzey-istorii-gulaga/ (Accessed 2017-10-22). Assmann, Jan, “Communicative and Cultural Memory” in Astrid Erll, Ansgar Nünning (eds.), Cultural Memory Studies. An International and Interdiscipli- nary Handbook, Berlin, New York 2008, pp. 109-118. Bal, Mieke, “Exhibition as a film” in Robin Ostow (ed.), (Re)Visualizing national history: Museums and national identities in Europe in the new millennium. Toronto, Buffalo, London 2008, pp.15–43. Bennetts, Marc, “A Drive to Remember Stalin’s Victims Is Being Threat- ened by Putin’s Push to Revise History” in Newsweek on 9/8/2015. http:// europe.newsweek.com/drive-remember-stalins-victims-being-threatened-putins-push-revise-history-332655 (Accessed 2017-10-22). The Free Historical Society, “Какое прошлое нужно будущему России?” [Which kind of Past does the Future of Russia need?]. The report of the Free Historical Society, Moscow 2017. Galkina, Pavla, and others (eds.), Основы советского музееведения [Basic Concepts of Soviet Museum Studies], Moscow 1955. Grinko, Ivan, 2015. «ГУЛАГ-лайт, пожалуйста» [“GULAG-light, please”]. Museum Audit on 7/11/2016. https://www.facebook.com/notes/музейный- аудит/гулаг-лайт-пожалуйста/1792678054322824 (Accessed 2017-10-22). Grois, Boris, “Роль музея в момент распада национального государства” [The Role of the Museum in the Point of National State’s Dissolution] in Ab Imperio, no 2 (2004), pp. 17-32. Gould, Mary R., Silverman, Rachel, “Stumbling upon history: collective memory and the urban landscape” in GeoJournal, no 78 (2013), pp. 791-801. Harris, Cecily, “German memory of the Holocaust: The emergence of counter-memorials” in Penn. History Review, 17(2) 2010, pp. 34-59.

CREATING THE CITY 191 Kozenko, Andrey, “«Бессмертный полк» попал в окружение” [“The Immortal Regiment” has been surrounded] in Meduza on 30/4/2015. https://meduza. io/feature/2015/04/30/bessmertnyy-polk-popal-v-okruzhenie (Accessed 2017-10-22) Latour, Bruno, Reassembling the Social: An Introduction to Actor-Network-Theory. Oxford 2005. Maksimov, Jurij, “Музей ГУЛАГа – инструмент десоветизации” [The GU- LAG Museum as an instrument of desovietisation], in Nikolai Starikov’s blog, 2016. https://nstarikov.ru/blog/65570 (Accessed 2017-10-22). Margalit, Avishai, “Nostalgia” in Psychoanalytic Dialogues, no 21(3) 2011, pp. 271-280. Medinsky, Vladimir, Проблемы объективности в освещении российской истории второй половины XV – XVII веков [The credibility problems of the Russian history’s reviews in the second half of 15th – 17th centuries], Moscow 2011. Meduza, «Выяснилось, что в одной семье и жертвы, и палачи» Денис Карагодин нашел имена тех, кто расстрелял его прадеда [“We’ve learned that there were both victims and executioners in the same family”: Denis Karagodin has found the names of his great grandfather’s executioners] in Meduza on 21/11/2016. The Ministry of Culture, “Основы государственной культурной политики. Проект” [Basic Concepts of Russian Cultural Policy]. Russian Federation Presi- dential Decree No 808 from 24 December 2014. http://mkrf.ru/upload/mkrf/mk- docs2016/OSNOVI-PRINT.NEW.indd.pdf (Accessed 2017-07-10) Ministry of Science and Education, Исторический парк «РОССИЯ – МОЯ ИСТОРИЯ» рекомендован учителям истории при прохождении переподготовки [The historical park “Russia – my (hi)story” is recommended for the retraining of history teachers], 2016. http://минобрнауки. рф/новости/8603 (Accessed 2017-10-22). Nikolaeva, Polina, “Собрать и показать: Как современные Интернет- проекты в России работают с архивными материалами” [To gather and to show: How contemporary internet-based projects in Russia are working with the archive materials] in Open archives: Rights and accessibility on 23/12/2016. http://dostup.memo.ru/ru/sobrat-i-pokazat-kak-sovremen- nye-internet-proekty-v-rossii-rabotayut-s-arhivnymi-materialami (Ac- cessed 2017-08-15).

192 ZABALUEVA Podosenov, Sergey, “Оскорбление патриотических чувств хотят приравнять к экстремизму” [The insult of the patriotic feelings might be regarded as an extremism] in Izvestia, 2013. http://izvestia.ru/news/559864. (Accessed 2017-10-22). Robertson, Iain J. M., Heritage from below: Heritage, culture and identity. Ash- gate 2012. The Russian Government, “Концепция государственной политики по увековечению памяти жертв политических репрессий” [Conception of the State Policy for Commemorating the Victims of Political Repression]. The Russian Federation Government Decision No 1561-p from 15 August 2015. http://www.president-sovet.ru/documents/read/393/ (Accessed 2017-07- 10). The Russian Government, “Стратегия государственной культурной политики на период до 2030 года” [Strategy of National Cultural Policy until 2030]. The Russian Federation Government Decision No 326-p from 29 February 2016. http://government.ru/media/files/AsA9RAyYVAJnoBuK- gH0qEJA9IxP7f2xm.pdf (Accessed 2017-07-10). Sherlock, Thomas, “Confronting the Stalinist Past: The Politics of Memory in Russia” in The Washington Quarterly, no 34(2) 2011, pp. 93–109. Yefimova-Trilling, Natasha, “Addressing the past: Moscow’s crowd-funded memorials to victims of Soviet repression” in The Calvert Journal on 17/12/2014. http://calvertjournal.com/articles/show/3473/last-address-plaques-Sovi- et-repression-Moscow (Accessed 2017-10-22). Yudin, Grigory, Khlevnyuk, Darya, Краткий аналитический отчет по социологическому исследованию в рамках доклада “Какое прошлое нужно будущему России?” [The analytical review of the sociological study for the report “Which kind of Past does the Future of Russia need?”]. Mos- cow 2017. Zabelin, Ivan, Опыты изучения русских древностей и истории [The Essays on the Russian Antiquities and History Research], Moscow 1873.

CREATING THE CITY 193 Chloe Wells1 “Vyborg is ours” The collective memory of a lost Finnish city

Abstract

Finland lost the now Russian city of Vyborg twice, once in 1940 and again in 1944. Before World War II the medieval fortress situated on the Gulf of Finland was Finland’s second city and the capital of Finnish Karelia. It is now a Russian town in the Leningrad Oblast, 40km from the Finnish border. Vyborg is remembered in Finland as a golden and perfect 1930s city and its loss is remembered as unjust and traumatic. This paper examines how, why, and for whom these collective memories are formed and circulated. What purposes does the keeping alive of nostalgic memories of a lost Finnish city serve? Whose memories and stories are cherished and passed on as postmemories and whose memories and stories are forgotten and silenced? Paasi’s theory of spatial socialization is used to place the answers to these questions into the wider contexts of the trans-border Kare- lia region and ideas about the ‘correct’ or ‘natural’ eastern border of the Finnish nation-state. I examine tabloid media and online representations of Vyborg to highlight which buildings, aspects of city life, and historical periods have formed the dominant collective memory of Vyborg in Finland. Based on these I will argue that a narrow Finnish popular history of the city prevails in Finland with any negative aspects of the city’s Finnish era silenced or forgotten. Presenting the first results of new research with high school students I explore whether the next generation of Finns are likely to take on the current collective memory of Vyborg as postmemories or whether the significance of this lost city is likely to change within Finland.

194 WELLS Introduction The most recent re-drawings of the Finnish-Russian border, which took place during World War Two (WWII), entailed large scale forced population movement with around 407,000 people or almost 11% of Finland’s total population2 moving from territories ceded by Finland (ceded Karelia) into the Finnish interior and being re-settled there. This happened twice: once in 1940 and again in 1944. The ceded territories were retaken and held by Finnish forces between 1941 and 1944. The loss of Finnish territory and the forced evacuation and resettlement of the Finnish population of ceded Ka- relia can be understood as a traumatic event both for the individuals involved and for the imagined community of Finland, one which still resonates over 70 years later. The nation-state feels loss of territory as a ‘territorial phantom pain’3 as a missing limb. Loss of nation-state territory is also traumatic for groups and individuals if they have been spatially social- ized4 into an understanding of ‘their’ national state territory which includes the ceded territories as a ‘natural’ part of that state. Spatial socialization describes the processes through which people “become members of territorial entities and internalize narratives and memories related to collective identities and shared traditions.”5 In this case how ‘Finns’ come to feel part of ‘Finland’ via the adoption of narratives and memories of Finland’s history. The loss of Vyborg6, which was Finland’s second city and was regarded by Finns as the capital of the Karelia region and as ‘the Ka- relians’ city’, is emblematic of the feelings of injustice and traumatic loss which surround the ceded Finnish territories as a whole. The loss of a city can be “a devastating national crisis...When we lose places, we grieve them, individually and collectively.”7 This paper examines how Vyborg is collectively remembered in Finland within the context of this loss. Vyborg is located on the Gulf of Finland around 130km northwest of St. Petersburg and around 40km from the Finnish-Russian border (see image, below). The 700 year old borderland settlement is located geographically on the Karelian Isthmus8 (see image, below) and administratively the town is part of the Leningrad Oblast. Vyborg has ‘changed sides’ or ‘direction’ several times during its long

CREATING THE CITY 195 Vyborg’s location and past and present borderlines between Finland and Russia /the Soviet Union. The 1721 border was between Sweden and Russia. Map: Antti Härkönen, used with permission. history. The borderline on the Karelian Isthmus which nowadays divides the territories of the nation-states of Finland and Russia has been fixed by seven different peace treaties since 1323 and been decided between 5 different territorial-political powers.9 These border changes have all affected the castle and town of Vyborg and its inhabitants.10 Vyborg was the eastern outpost of the Russian Grand Duchy of Finland from 1812-1917 and then of the Republic of Finland from 1917 until WWII. During the inter war years Finnish Vyborg grew exponentially, increasing its area and more than doubling its population, and became a centre of culture and trade.11 By 1939 Vy- borg had grown to become Finland’s second city. This brief period of Vyborg’s history, barely 20 years, determines the image of Vyborg within the post war tradition of memorizing the ‘lost city’ in Fin- land. It is remembered within a context of nostalgic longing for a ‘better place in a better time.’ Vyborg was ceded to the Soviet Union in 1940, reoccupied by the Finns in 1941, taken by the Red Army in 1944 and again officially ceded to the Soviet Union as per the Paris

196 WELLS Peace Treaty of 1947. Since then it has been a Soviet and a Russian city; however, Vyborg is frozen in Finnish collective memory as a golden, prospering, 1930s city. A “colourful and happy cultural centre”12: creating the collective memory of Finnish Vyborg

The representations of pre-WWII Vyborg in Finnish popular culture are based largely on cultural memory. Cultural memory is a disembodied, situationally and generationally transcendent form of collective memory which can be based on and evolve from communicative or living memory i.e. personal recollections.13 When representations are based on cultural memory “the distinction between history and myth vanishes. What counts...is the past as it is remembered...The cultural memory of the people who share it extends into the past only as far as the past can be reclaimed as ‘theirs’.”14 Thus representations of the Finnish collective cultural memory of Vyborg focus on the town’s Finnish era, when the city was ‘ours’, and largely ignore the Soviet and post-Soviet years of the town’s history. Cul- tural memory depends for its survival on its symbolic forms being preserved, circulated and re-embodied in a society.15 Finnish media therefore play a key role here in (re)producing and promoting the cultural memory of Finnish Vyborg. Repeated popular media representations of pre-WWII Finnish Vyborg means the city is inscribed successfully in Finnish memory. It is not primarily Vyborg, the living town of today, which is inscribed but second hand, past representations ofVyborg ‘as it once was’. These representations of pre-war Finnish Vyborg must be in place before the modern day Russian town can be meaningful.16 The powerful affect, the strong emotions stirred for some Finns visiting Vyborg come from knowledge of its past, from remembered representations and from postmemories of Vyborg. Postmemories are belated or inherited ‘memories’ passed down the generations.17 Postmemory is “not actually mediated by recall but by imaginative investment, projection, and creation”18. Postmemories can take the form of stories ‘remembered’ and told by the “generation after.”19 Without these stories and their interpretations “there are no ghosts and no sense of place.”20

CREATING THE CITY 197 Postmemories of Vyborg, “particular pieces of the past”, are “res- urrected and presented in a particular order and context”21 within Finnish popular media. Such media artifacts are “dialogic creation[s] of journalists and audiences, who together construct collective memory and a shared, national identity based on the passage of time.”22 In tabloid magazines Vyborg’s Finnish past has been “amplified into an emotionally appealing myth.”23 The Vyborg of the 1920s and 1930s is presented as an impossibly perfect place (see below). The magazines also exhibit a forgetting, or, more accurately, a silencing of negative aspects of pre-war life in the Finnish city. Looking through the magazine Vyborg – Memories one would be totally unaware that Finnish Vyborg experienced war on its streets 21 years before the outbreak of WWII during the 1918 Finnish Civil War. The Finnish Civil War was a “brief but savage...ideological out- burst”24 in the opening months of 1918 (27 January – 15 May). ‘White’ government-backed forces subdued an uprising by ‘Red’ working class, socialist and communist sympathisers in a number of urban battles. Vyborg was held by the Reds throughout the conflict but the Battle of Vyborg on 29th April saw victory for the Whites who won the war. During executions carried out by the Whites after the war between 400-450 Russians (or those perceived as Russian) were killed in Vyborg. Most were bystanders killed “only because they were Russian”25 and some were White supporters.26 Loima has classed such Civil War killings acts of ethnic cleansing.27 A “public and private silence”28 still surrounds the murders sanctioned by the newborn Finnish state in Vyborg. During the war a recorded 668 people from Vyborg county died.29 Many more Vyborgers, mostly Finns, some of whom were under 18, died in White-run prison camps in Vyborg and other places in the aftermath of the war.30 The memories of Finnish Vyborg presented in tabloid magazines however focus firmly on the mythical ‘golden era’ between the wars as if the events of the Civil War were forgotten by the 1920s or 1930s. The popular collective memory of Vyborg does not yet include the Civil War.31 The Finnish one-off tabloid magazines Vyborg -Memories and Vyborg32 are a type of stand-in lieux de memoire33 made up of texts and images which represent Finnish Vyborg. These ‘icons’ will all

198 WELLS have an impact on how the place is remembered.34 The photos in the magazines are not neutral, are “not rigid and fixed things ‘beginning and ending at their frames’”35 instead they are projected onto, conceptualised and contextualised in different ways using collective memory and postmemory. Photo captions are included in this process: the withholding and loss of information (eg the date taken, the orginal context in time) can affect the meanings given to a photo. Use of certain photographs of Finnish era Vyborg in these tabloid magazines, and their accompanying captions or lack thereof, create a simplified picture of life at that time and in that place. This “stereotyping freezes differences and make possible conflicts and disputes invisible.”36 Ownership of urban space, who is permitted to be visible in the cityscape, is always contested but any conflicts over space in Finnish-era Vyborg are masked by photos of a prosperous, successful city and its inhabitants. Streetscape photographs from Vyborg’s interwar Finnish era featured in these two magazines demonstrate this and give us an insight into how a certain image of Finnish Vyborg is created, maintained and circulated within Finland.37 In these 70 photos there are no visible signs of poverty, violence, vandalism or other negative but natural features of urban life.38 Viewed together back to back and side by side in the magazines the photos present the city as impossibly ‘perfect’, a representation both validating and being validated by personal stories of ex Finnish Vyborgers who declare “Vyborg was the best city in the world.”39 Of the 22 streetscape photos of the 70 in which people are fore- grounded only one shows a visible minority.40 The one, exceptional photo shows an unknown Romany girl. She is pictured in a city centre park next to a Finnish designed statue and with a Finnish girl (see image, below). This photo is a nod to the idea of ‘multicultural’ Finnish Vyborg. The idea that Vyborg was a multicultural and multilingual milieu during its Finnish ‘golden era’ plays an important part in the popular telling of its history in Finland.41 Vyborg up until WWII “is often presented as a ‘standard -bearer’ of multiculturalism, a place where people speaking...different languages lived together in harmony.”42 As Vyborg must, however, also be presented as firmly Finnish this multiculturalism is only ever presented in

CREATING THE CITY 199 conjuction with the Finnishness of the city. The jiving of this idea of a supposedly harmounious multicultural Vyborg with the ethinic cleansing which took place there in 1918 (see above) is something that the collective memory of Vyborg has not yet tackled. Concrete examples of Vyborg’s multiculturalism are also forgotten or ignored. One such example is the Vyborg Jewish synagogue, one of of only three synagogues ever built in Finland. The synagogue, a wooden building designed by Finnish architect Gerhard Sohlberg, opened in 1910 and was destroyed on the first day of the Winter War in 1939.43 It is therefore a building which fits neatly into the town’s Finnish period and an excellent physical manifestation of the town’s remembered multiculturalism. But it is nowhere to be found in these magazines. Finnish Vyborg’s virtual afterlife

Another increasingly relevant repository for collective memory is the online community. In the case of Vyborg we have a website, VirtualViipuri, which recreates, via computerised 3D renderings of its buildings, the physical city ‘as it was’ in 1939. VirtualViipuri is a useful resource as it shows digital versions of buildings, such as Vyborg’s Jewish synagogue, which no longer exist and places them into a geographical context which photos of such buildings often lack. However, VirtualViipuri is very different from the actual physical Vyborg of 1939 as its buildings exist only as digital drawings (and, by today’s standards, rather basic ones). The website claims that “Virtual Viipuri is the town of Viipuri as it was in September 1939” (emphasis added).44 Obviously it is not, it is only a digitalised collection of “virtual models, photographs, videos and other record- ings” of Vyborg’s built environment.45 The Facebook group ‘Puskaradio Viipuri (‘Viipuri grapevine’, previously the group was simply called ‘Viipuri’)’ is active and growing with (on 18th June 2018) about 3159 members, up from around 2,900 members in January 2018. The language of the group is Finn- ish. It is notable that members of the group often have parents from Vyborg and also enjoy visiting the town and sharing photos of Vy- borg as it is today. Such Facebook groups and other online communities and forums allow people to discuss and to share photographs

200 WELLS "Multicultural Vyborg". A young Finnish girl named Hilja Kuusisto poses with an unnamed Romany girl, Torkelli Park, central Vyborg, 1938. Photo: Lap- peenranta Museum. Used under Creative Commons Licence. and documents, both their own private artifacts and those found by them online. Such online ‘places’ become open, shared, dynamic virtual archives (though rather chaotic ones sometimes lacking any kind of search or cataloguing functions), virtual memorials and places of memory, even imagined communities. Within these groups one can see communal history-making as it happens. These histories are personalised with national events and past places linked to family histories and stories. One posted story will likely generate more similar tales. Internet ethnographer Dr. Anne Heimo has coined the term ‘spontaneous archives’ to describe the new phenomenon of these crowd-sourced online repositories of history.46 With both ‘spontaneous archives’ and contingent communities such as the Puskaradio Viipuri Facebook group, and the Vir- tualViipuri digital building project we cannot escape the fact that the “posted materials remain in the realm of the virtual. They lack the smells, scale, and tactile physicality of the ‘actual’...the ‘analog’ originals from which they were generated”; they are also removed

CREATING THE CITY 201 from their orginal contexts.47 Digitized images and documents “remain frustrating simulacra. As rich and varied data in a vast and interchangeable digital archive, they stimulate more desire than they are able to satisfy – a desire for the ‘actual’ and ‘original’ that is further compounded and intensified by...the ‘communal aspect’ of internet communication... These screen communities...are [however] also only virtual and disembodied.”48 Perhaps one cannot get to anything ‘real’ via online communities but they do still represent a new, growing and interesting expression of collective memory. A continued yearning for Finish Vyborg is expressed through these attempts to create it anew in the virtual realm both as built environment (VirtualViipuri) and as a community (Puskaradio Viipuri). Intergenerational transmission

As I have outlined above Finnish tabloid media and online portrayals of Vyborg tell specific stories and broadcast specific memories of the city. Vyborg’s Finnish identity is largely defined by the stories of Finnish Vyborger evacuees and their descendants, by those with a familial, generational link to prewar Finnish Vyborg. The key question we need to answer here is what purposes does the keeping alive of nostalgic memories of a lost Finnish city serve? Why do those who themselves or whose parents lived in Finnish Vyborg continue to maintain and to try to transmit to the next generation, alongside and in dialogue with Finnish tabloid media and online communities,“such strong, positive, nostalgic memories of a city and culture that had long disappeared in reality, if not in the realm of remembrance, image, and re-creation.”49 At a prosaic level the media publish these stories about Vyborg because they sell magazines. There is an enduring interest in the wartime era in Finland50 and tabloid magazines are a simple way for someone to satisfy that interest being easy to read and full of photographs. A created place image “is aimed at a specific audience, so, in creating it, the interests and expectations of the target group must be taken into account.”51 The tabloid media’s image of Vyborg is aimed at people’s nostalgic feelings towards their country’s past, the romantic idea of a ‘lost Finnish city’ and at those with family connections to Vyborg and ceded Karelia.52

202 WELLS Finnish tabloid media and the online realm’s adoption of and promotion of these stories is also closely tied into ideas about the Finnish nation-state, the ‘correct’ Finnish-Russian border and the trauma caused on a national level by the ‘territorial phantom pains’ of ceded Karelia. The interests and expectations of those creating the image of Vyborg in Finland support the interests of Finnish nationalism and claims to territory and power. Media portrayals of Vyborg are important in the process of spacial socialization within Fin- land (see above); they help create a Finnish identity for the reader by reminding them of Finland’s past and of a past Finnish place linked with the nation-state, territoriality and borders of Finland. The media’s nationalist narratives and literal and figurative ‘flagging’ of the Finnish nation “enters everyday life and enmeshes ordinary people as participants in hegemonic, homogenizing national narratives.”53 Ideas about the Finnish nation and state, ideas of Finnish ownership, can be imposed onto a built environment via representing that built environment in a certain way. The “history of a town can be looked at from different angles and the choices that the writer of the history of the town makes are, to a greater or lesser extent, based on ideology and politics.”54 One example of this is the way that the “glorious but mostly imaginary medieval past of Vyborg has been accepted in the national historiographies of...Finland. The intention behind these writings was mostly to legitimize various political intentions and actions.”55 The results of this can be seen when respondents to a survey sent to Finns interested in Vyborg recognized Vyborg castle’s long history but can only view this through a prism of Finnishness: 700 years of history is compressed into the short period (26 years) when the castle and town belonged to Finland.56 One survey respondent commented that “When visiting Vyborg my mother said: “Ooh if the [Finnish] flag could be there [on the castle tower] still. Our companions agreed.”57 Claims to Finnishness also apply to other buildings in Vyborg: the “age or original purpose of the building is not what makes it important for Finns,” what matters is how the building is fitted into the Finnish postmemory as a Finnish site 58, how it contributes to a feeling that ‘Vyborg is ours.’ The fact that a certain created image of Vyborg is used by the Finnish tabloid media and by those of a nationalist bent to define

CREATING THE CITY 203 and maintain certain ideas about the Finnish nation-state does not negate people’s own agency. The image of Vyborg has also been shaped by people’s own experiences of living in pre-war Vyborg and/or of tourist trips and the sharing of these experiences.59 This can best be seen in spontaneous online archives relating to Vyborg (see above). These stories, though seemingly seperate from tabloid media representations also however usually feed into the mythologized image of Finnsh Vyborg as a “colourful and happy cultural centre”60 an image starkly contrasting with experiences of visiting “grey and bleak” Soviet Vyborg and the “miseryville” which was the post-Soviet Vyborg of the 1990s-early 2000s.61 Creating the city: how Finnish teens construct and imagine Finnish Vyborg

During 2017 I conducted 38 focus groups in High Schools in 11 different Finnish cities. I wanted to see if proximity to the Russian border, geography, regional identity, and links to, and / or distance from Vyborg made a difference to how students perceived and ‘remembered’ Finnish Vyborg. For example I conducted focus groups in the cities of Lahti and Lappeenranta because these are Finn- ish cities which have strong links with Vyborg. Lahti rehomed a large number of Finnish Vyborgers after WWII and Lappeenranta hosts a permanent museum exhibit on Finnish Vyborg as well as being a transport link to Vyborg by road and canal. First impressions from the groups show that there are differences caused by distance. In Lappeenranta, on the Finnish-Russian border, Vyborg was described as a ‘neighbour city’, in Oulu, on Finland’s North West coast some focus group participants did not know that part of the Karelia region is in Finland (see image, above). Sometimes it wasn’t distance but the type of place: students in both Turku and Vaasa could see the similarities between their cities and Vyborg (all three places are port cities established centuries ago by Swedish power). Students in Helsinki thought the architecture in both city centres was similar. I present here some preliminary results from focus groups in Joensuu, Eastern Finland and Oulu, Northern Finland. Stu- dents commonly expressed only a vague knowledge of Vyborg’s

204 WELLS history and location. Initial results show that the students demonstrate some confusion over where Vyborg was or is in terms of both geographical and geopolitical location. When asked to write down what they associated with the word ‘Vyborg’ the students produced lists which have usually been brief, general, vague, and confused as to Vyborg’s history and ‘nationality’. It seems that Vyborg does not matter or resonate for Finnish High School students as it does for some cohorts of older Finns for whom Vyborg is “a site of memory connected to a short period of time, and...a symbol of collective trauma.”62 We need to ask why. Is it that they are still too young to consider adopting the postmemories of Finnish Vyborg swirling in Finnish discourse as their own? Are they uninterested at this stage of their lives in stories of personal and national loss and trauma? Or is it that they are they too far removed from the events of WWII? Will they tell the Finnish history of Vyborg differently than older generations, will Vyborg have a different meaning and significance for them? My forthcoming Doctoral Thesis seeks to more fully address the question of the transmission of postmemories of Finnish Vyborg to the next generation. In the focus groups we discussed, the magazines Vyborg – Memo- ries and Vyborg (see above). We looked at and discussed a set of prewar photos from the magazines, read three short personal stories of Finnish Vyborgers featured in Vyborg-Memories and discussed these, and the participants also looked through the magazines together in pairs or threes and discussed them amongst themselves and with the group. By the end of some of the focus groups some students were beginning to identify with the common story about Vyborg as told in the magazines. One female student in Oulu who said she “really hadn’t heard that much about [Vyborg] before this discussion” was really interested in looking at the magazines: “I’m just too hooked on history magazines [laughs] When I see one I’m like: I wanna read [it].” She commented that “The city looked so beautiful [in the magazine pictures]” and that Vyborg “sounds as a place so beautiful that I feel so sad that we lost it back then.” However there was also a male student in another group in Oulu who took a more cynical view. Asked if he had heard similar stories to the ones we read together he replied “I don’t really remember where [I have

CREATING THE CITY 205 heard these kind of stories] but it’s always like it’s much better than Finland and more green and more beautiful and that kind of stories, mostly.” This echoes a young Finnish participant in Wolnik et al’s 2016 study on European youth memory of World War II who commented “good things in Finland will be remembered, but not the bad things.”63 Typical response when participants were asked at the end of the focus group discussion to briefly describe Vyborg based on what they now know have run along the lines of: “Viipuri was an important place which Finnish army tried to keep but failed. And Viipuri is still an important place to a lot of people, Finnish people.” (Fe- male student, Oulu). Another brief exchange between two students in Oulu shows how they had formed a narrative about Vyborg by the end of the focus group which closely mirrors the current dominant Finnish narrative:

(after being asked what kind of place they think Vyborg was) A: I think it was like a pretty important and big place at the time. Like almost like a Finnish New York. J: And then like, when the war came, there was nothing...There was just memories

A female student in a different group in Oulu summed up Vyborg’s 20th century history in a way that matches popular Finnish views by saying: “I think before the wars it was rich and beautiful city but when it was part of the Soviet Union the city became kind of poor and dirty and broken.” A Joensuu student summed up what the group had discussed and again reflected circulating Finnish discourse by writing: “Vyborg would have been different if it would have stayed in Finland. An important town for Finland. The forced evacuation of Karelia need not have happened.” Conclusions

Places such as Vyborg need to have a story attached to them to be meaningful places, to become commemorative historical sites, and “it is not a matter of indifference how this story is told.”64 It is also important to examine how and if this story gets passed on to

206 WELLS different groups and generations. The collective memory of Vyborg in Finland as represented in Finnish tabloid media and online presents a narrow, Finland- centric view of Vyborg. Claiming Vyborg as Finnish ties into wider discourses about the Finnish-Russian border, the Finnish nation and nation-state territory. Overall Vyborg is still represented in Finland as a symbolic place and as a mythic place, as it has been even since before it was ceded to the Soviet Union. The town symbolises what Finland is perceived to have irretrievably lost as a result of WWII and the ‘keeping alive’ of images and memories from a ‘perfect’ 1930s Vyborg which exists only in the stories of its former Finnish residents repeated in collective cultural memory grants Vyborg a mythic and nostalgic aura. The feelings about Vyborg which may be handed down as postmemories are strong, powerful ones which play into the fundamental human needs for identity and belonging. So far the passing of the years and changing generations has “not always relieved the emotions of bit- terness, anger and nostalgia”65 which saturate memories of Vyborg. My ongoing research however suggests that there may be some ‘interruption’ in the the transmission of the collective memory of Vy- borg to the next generation with Finnish High School students less knowledgeable about and concerned with Vyborg as a place of nostalgic longing and past Finnish belonging. Notes

1. Chloe Wells (MSocSci)’s forthcoming doctoral thesis will examine the memory of the once Finnish now Russian city of Vyborg in Finland. She has worked with high school students across Finland to gauge the persistence (or not) of collective (post)memories of ‘lost’ Finnish Vyborg. Her work draws on theories from the disciplines of Human Geography, Border Studies, and Memory Studies as well as being grounded in Finnish History. Email: [email protected] 2. Savolainen, Ulla, “The Return: Intertextuality of the Reminiscing of Kare- lian Evacuees in Finland”, Journal of American Folklore, 130(516) (2017) pp: 166-192. p. 5. 3. Billé, Franck, “Territorial phantom pains (and other cartographic anxieties)”, in Environment and Planning D: Society and Space, vol. 31 (2014), pp: 163- 178. p. 163.

CREATING THE CITY 207 4. See Paasi, Anssi, “Bounded spaces in a ‘borderless world’: Border studies, power and the anatomy of territory”, Journal of Power 2 (2) (2009), pp. 213– 34 and Paasi, Anssi, “Dancing on the graves: Independence, hot/banal nationalism and the mobilization of memory”, Political Geography, 54 (2016) pp. 21-31 5. Paasi, 2016, p. 24 6. Originally Viborg, the town is normally called Vyborg in English language texts. In Finnish it is called Viipuri. Vyborg is the standard transliteration to Latin characters of the Cyrillic Выборг, the Russian name of the town. I use the name Vyborg here without ideological or political agenda or implication (on this point see also Katajala, Kimmo and Semi, Jussi, “Introduction” in Meanings of an Urban Space: Understanding the historical layers of Vyborg. K. Katajala (ed.) pp: 11-20. Zurich: Lit Werlag 2016. p 18.) 7. Farrar, Margaret E., “Home/Sick Memory, Place, and Loss in New Orleans.” Theory & Event Vol 12, Iss 4 (2009), np. Emphasis in original. 8. The strip of land between the Gulf of Finland and Lake Ladoga. Since after WWII the Isthmus has been within the territories of the Leningrad Oblast, and the Republic of Karelia, Russia. 9. The Swedish Empire, the Novgorod Republic, The Russian Empire or Tsar- dom, Independent Finland, The Soviet Union. 10. Tandefelt, Marika, “Vyborg: Free trade in Four Languages” in Aspects of multi- lingualism in European Language History. K. Braumuller and G. Ferraresi (eds.) pp. 85-104. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company 2003. p. 85. 11. See Kaukiainen, Y., ”Viipurin suomalaistuminen” in Monikulttuurisuuden aika Viipurissa. Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran toimitteita 17. P. Paavolainen, S. Supponen (eds.) pp. 76-77. Helsinki: VSK 2013. For population growth statistics see Suomen Tilastot, Suomen tilastollinen vuosikirja 1925, np, and Suomen Tilastot, Suomen tilastollinen vuosikirja 1940, np. Pop- ulation statistics for Vyborg 1815-2010 in tabular and graph form available at: https://fi.wikipedia.org/wiki/Viipuri#V.C3.A4est.C3.B6 12. Shikaov, Yuri, “Russian, Lost, Fairy-tale: Images of Vyborg from the 1940s to the 2010s” in Meanings of an Urban Space: Understanding the historical layers of Vyborg. K. Katajala (ed.) pp. 223-249. Zurich: Lit Werlag 2016.p. 231. 13. Assmann, Jan, “Communicative and Cultural Memory”, in Cultural Mem- ories: The Geographical Point of View. Knowledge and Space vol. 4., P.Meus- burger, M. Heffernan and E. Wunder, (eds.) pp: 15-28. London: Springer 2011, p.17.

208 WELLS 14. Ibid, p. 19 15. Ibid, p.17. 16. This is exemplified in the Finnish documentary Viipuri 360 (2017) which, although focusing on the modern day town, begins with a reminder of Vy- borg’s Finnish past by including footage from the 1940 Finnish short film Vanha Viipurimme (Our Old Vyborg). 17. Hirsch, Marianne, “The Generation of Postmemory.” Poetics Today, 29:1 (2008), pp:103-128. pp. 106-107. 18. Ibid. 19. Ibid. 20. Raivo, Petri J., “In this very place: war memorials and landscapes as an experienced heritage.” Thingmount working paper series on the philosophy of conservation, University of Lancaster, Department of Philosophy, 1999. p.4. 21. Kitch, Carolyn, “Anniversary journalism: Collective memory and the cultural authority to tell the story of the American past”, Journal of Popular Cul- ture, 36(1) (2002), pp. 44–67. pp, 50-51. 22. Ibid, p.47. 23. van den Braembussche, Antoon, “The Silence of Belgium: Taboo and Trau- ma in Belgian Memory”, in Yale French Studies, No. 102, Belgian Memories, (2002) pp. 34-52. p. 46. 24. Loima, Jyrki, “Genocide and ethnic cleansing? The fate of Russian ‘aliens and enemies’ in the Finnish Civil War in 1918”, The Historian, Vol 69, Iss 2 (2007), pp 254-274. p. 254 25. Archived oral history testimony cited in Fingerroos, Outi, “Places of Mem- ory in the Red Vyborg of 1918”, in Journal of Ethnology and Folkloristics Vol. 1(2) (2008), pp.11–24. p.14. 26. Loima, 2007, p. 259; Keskisarja, Teemu, 2015, ”Väärin unodettu Viipuri”, YLE. 2015-12-11 np. 27. Loima, 2007. 28. Fingerroos, 2008, p.14. 29. See http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmaetusivu/stat 30. See http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sotasurmaetusivu/Viipurinvankil eiri_0 31. Mainstream /popular histories of the city also do not include mention of the Civil War eg the web database VirtualViipuri’s English language history of the city (Lankinen, Juha, “A brief History of the town of Viipuri”, Virtu- alViipuri, 2007).

CREATING THE CITY 209 32. Viipuri – Muistot (Vyborg – memories) was published in February 2013 and Viipuri (Vyborg) was published in May 2012. Both were published by Fin- land’s largest tabloid newspaper Ilta-Sanomat. 33. Nora, Pierre, “Between Memory and History: Les Lieux de Mémoire”, Representation, No. 26, Special Issue: Memory and Counter-Memory (1989), pp. 7-24. 34. This conception of magazines as lieux de mémoire for Finnish Vyborg is based on the discussion of images of Brody, Ukraine as a site for / of exiled Jewis memory in Kuzmany, Börries, “Brody always on my mind: the mental mapping of a Jewish city”, East European Jewish Affairs, 43:2, (2013) pp. 162-189. 35. Jokela, Salla, and Linkola, Hannu, “‘State idea’ in the photographs of geography and tourism in Finland in the 1920s.” in National Identities, Vol 15 No. 3 (2013) pp. 257-275. p.261. 36. Semi, Jussi, Representing the places of Vyborg: town space as lieux de memoire. Paper presented at the European Association of Urban History Conference, Helsinki, Finland, 24-27 August 2016. p. 11 37. For reasons of space analysis is limited here to only these two magazines. These magazines are both representative and important sources. I use these magazines in my focus groups (see below). For another analysis of photos of prewar Vyborg see Semi, 2016. 38. I counted 33 streetscapes from prewar Finnish Vyborg in Vyborg and 37 in Vyborg-Memories I have excluded photos from WWII era Vyborg as these, naturally do feature damage and destruction. The point here is how prewar Finnish Vyborg is presented today via the the use of certain photographs. One finds the same or very similar photos in each of the magazines. 39. Nikkilä-Kiipula, Eeva, “Veljekset Abi ja Tevi Kagan ovat kokeneet Viipurin kauneuden ja sodan kauheuden”, Helsingin juutalaisen seurakunnan Hakehi- la-lehti no. 5/2002; 2/5763 (2002). np. 40. Six of the 33 streetscapes in Viipuri and 16 of the 37 streetscapes in Viipu- ri-Muistot were photos in which the people are close enough or the photo large and / or high quality enough that one can judge by their dress whether they represent ‘poverty’ or a ‘visible minority’ (such as Romany). The exceptional photo is a half page photo on p.9 of Vyborg-Memories 41. Vyborg as ‘multicultural’ but also firmly Finnish and / or Karelian is a fas- cinating aspect of the collective memory of the city in Finland. By 1930 Vyborg was 94% Finnish in terms of population but in 1910 its population

210 WELLS was only 74% Finnish ( Juvonen, Janna, Haravainen: Images of Karelia. Joen- suu: Joensuu University Press 2001. p. 85). Thus this memory of multiculturalism is perhaps an earlier memory transmitted to those Finns living in 1930s Vyborg. 42. Katajala and Semi, 2016, p. 17. 43. See Viipurin Juutalainen Seurakunta, “Synagogamme ja Ahdus-talo” 2015. https://www.jcviipuri.org/blank 44. VirtualViipuri, “Home” http://www.virtuaaliviipuri.tamk.fi/en 45. Ibid. 46. Heimo, Anne, “The digital aftermath of the 1918 Finnish Civil War.” Pa- per presented at Historiantutkimuksen päivät (Historical Research Days) Con- ference, University of Eastern Finland , Joensuu, Finland, 22-24th October 2015. 47. Hirsch, Marianne, and Spitzer, Leo, Ghosts of Home: the Afterlife of Czer- notwitz in Jewish Memory. Berkeley: University of California Press 2010. p. 264. They are talking here about the online communities centred on Czer- nowitz / Chernivtsi, Ukraine a city which has also switched its national belonging several times and which was a centre of Jewish culture before WWII (for more on this see Hirsch and Spitzer, 2010). 48. Ibid, p. 265. 49. Hirsch and Spitzer, 2010, p. xvii. This quote is about the pre WWII Jewish memory of the now Ukrainian city of Chernivtsi but I believe it applies also to the memories and postmemories of Vyborg. The fact that the same phenomenon can be noted in relation to two different ‘lost’ places shows that Vyborg is not an isolated case. 50. This is evidenced by the large number of magazines and books on the topic available for purchase. For example the nationwide chain of Finnish bookshops Suomalainen Kirjakauppa has ( Jan 2018) 436 titles related to WWII listed on its website. 51. Shikalov, 2016, p. 224. 52. As around 10% of Finland’s population moved from the ceded areas to elsewhere in Finland during WWII it is not unlikely that a Finnish person will have a familial link to a Karelian evacuee. 53. Paasi, 2016, p.23 54. Katajala and Semi, 2016, p. 16. 55. Katajala and Semi, 2016, p. 17. The same can be said of Russian historiography of Vyborg (Ibid, see also Korpela, Jukka, “Medieval Vyborg: Stories

CREATING THE CITY 211 about Modern National and Political Pathos” in Meanings of an Urban Space: Understanding the historical layers of Vyborg. K. Katajala (ed.) pp. 201- 222. Zurich: Lit Werlag 2016.). 56. Karhu, Jani and Ryabova, Ludmila, “Meanings of the Urban Space of Vy- borg” in Meanings of an Urban Space: Understanding the historical layers of Vyborg. K. Katajala (ed.) pp. 263-299. Zurich: Lit Werlag 2016. p. 281. 57. Ibid. 58. Ibid, p. 286. 59. See Shikalov, 201, p. 226. 60. Ibid, p. 231. 61. Ibid, p. 236. Modern day Vyborg is now beginning to be presented more positively in Finland. A 2017 Finnish documentary, Viipuri 360, shows a Russian town bathed in summer sunlight where one can live a safe and good life. Although this cannot be presented without counterpointing it with footage of pre war Vyborg from the 1940 Finnish short film Vanha Viipurimme (Our Old Vyborg). 62. Karhu and Ryabova, 2016, p. 263. 63. This quote comes from ‘Anssi’ a 16-25 year old from Kuopio, Eastern Fin- land (quoted in Wolnik, Kevin, Busse, Britta, Tholen, Jochen, Yndigegn, Carsten, Levinsen, Klaus, Saari Kari and Puuronen, Vesa, “The long shadows of the difficult past? How young people in Denmark, Finland and Ger- many remember WWII.” Journal of Youth Studies 20 Iss 2 (2016) pp. 162- 179. p.10.) The participants in Wolnik et al’s study seemed to display more cynical attitudes towards Finnish history telling. This may be explained by their being from a slightly older age group. 64. Raivo, Petri J., “Karelia lost or won – materialization of a landscape of contested and commemorated memory”, Fennia, 182: 1 (2004), pp. 61–72. p.61 65. Böök, Netta, 2004, “Border Karelia through rose-coloured glasses? Gazes upon a ceded territory”, Fennia, 182:1 (2004), pp. 33-45,. p.41.

References

Anderson, Benedict, Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism. London:Verso 1991. Assmann, Jan, “Communicative and Cultural Memory”, in Cultural Memories: The Geographical Point of View. Knowledge and Space vol. 4., P.Meusburger, M.

212 WELLS Heffernan and E. Wunder, (eds.) pp: 15-28. London: Springer 2011. Billé, Franck, “Territorial phantom pains (and other cartographic anxieties)”, in Environment and Planning D: Society and Space, vol. 31 (2014), pp: 163-178. https://doi.org/10.1068/d20112 (Accessed 2017-11-14). van den Braembussche, Antoon, “The Silence of Belgium: Taboo and Trauma in Belgian Memory”, in Yale French Studies, No. 102, Belgian Memories, (2002) pp. 34-52. http://www.jstor.org/stable/3090591 (Accessed 2017-11-14). Böök, Netta, 2004, “Border Karelia through rose-coloured glasses? Gazes upon a ceded territory”, in Fennia, 182:1 (2004), pp. 33-45. https://fennia.journal. fi/article/view/3746 (Accessed 2017-11-14). Farrar, Margaret E., “Home/Sick Memory, Place, and Loss in New Orleans.” Theory & Event Vol 12, Iss 4 (2009), np. https://muse.jhu.edu/article/368580 (Accessed 2017-11-14). Fingerroos, Outi, “Places of Memory in the Red Vyborg of 1918”, in Journal of Ethnology and Folkloristics Vol. 1(2) (2008), pp.11–24. https://www.jef.ee/ index.php/journal/article/view/34 (Accessed 2017-11-14). Heimo, Anne, “The digital aftermath of the 1918 Finnish Civil War.” Paper presented at Historiantutkimuksen päivät (Historical Research Days) Conference, University of Eastern Finland , Joensuu, Finland, 22-24th October 2015. Hirsch, Marianne, “The Generation of Postmemory.” Poetics Today, 29:1 (2008), pp:103-128. Doi: 10.1215/03335372-2007-019. Hirsch, Marianne, and Spitzer, Leo, Ghosts of Home: the Afterlife of Czernotwitz in Jewish Memory. Berkeley: University of California Press 2010. Jokela, Salla, and Linkola, Hannu, “‘State idea’ in the photographs of geography and tourism in Finland in the 1920s.” in National Identities, Vol 15 No. 3 (2013) pp. 257-275. http://dx.doi.org/10.1080/14608944.2013.779644 (Accessed 2017-11-14). Juvonen, Jaana, Haravainen: Images of Karelia. Joensuu: Joensuu University Press 2001. Karhu, Jani and Ryabova, Ludmila, “Meanings of the Urban Space of Vyborg” in Meanings of an Urban Space: Understanding the historical layers of Vyborg. K. Katajala (ed.) pp. 263-299. Zurich: Lit Werlag 2016. Katajala, Kimmo, and Karhu, Jani, “Formation and meanings of the urban space of a borderland town: the case of Vyborg.”, Paper presented at the XII Inter- national Congress for Finno-Ugric Studies, Oulu, Finland, 18.8.2015. https:// www.academia.edu/18841967/Formation_and_meanings_of_the_urban_ space_of_a_borderland_town_the_case_of_Vyborg (Accessed 2017-11-14).

CREATING THE CITY 213 Katajala, Kimmo and Semi, Jussi, “Introduction” in Meanings of an Urban Space: Understanding the historical layers of Vyborg. K. Katajala (ed.) pp: 11-20. Zu- rich: Lit Werlag 2016. Kaukiainen, Y., ”Viipurin suomalaistuminen” in Monikulttuurisuuden aika Vii- purissa. Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran toimitteita 17. P. Paavolainen, S. Supponen (eds.) pp. 74-88. Helsinki: VSK 2013. Keskisarja, Teemu, 2015, ”Väärin unodettu Viipuri”, YLE. 2015-12-11. http:// yle.fi/aihe/artikkeli/2015/12/11/vaarin-unohdettu-viipuri (Accessed 2017- 11-14). Kitch, Carolyn, “Anniversary journalism: Collective memory and the cultural authority to tell the story of the American past”, Journal of Popular Culture, 36(1) (2002), pp. 44–67. doi: 10.1111/1540-5931.00030. Korpela, Jukka, “Medieval Vyborg: Stories about Modern National and Political Pathos” in Meanings of an Urban Space: Understanding the historical layers of Vyborg. K. Katajala (ed.) pp. 201-222. Zurich: Lit Werlag 2016. Kuzmany, Börries, “Brody always on my mind: the mental mapping of a Jewish city” , East European Jewish Affairs, 43:2, (2013) pp. 162-189. http://dx.doi.or g/10.1080/13501674.2013.813130 (Accessed 2017-11-14). Lankinen, Juha, “A brief History of the town of Viipuri”, VirtualViipuri, 2007 http://www.virtuaaliviipuri.tamk.fi/en/history (Accessed 2017-11-14). Loima, Jyrki, “Genocide and ethnic cleansing? The fate of Russian ‘aliens and enemies’ in the Finnish Civil War in 1918”, The Historian, Vol 69, Iss 2 (2007), pp 254-274. http://www.jstor.org/stable/24453661 (Accessed 2017-11-14). Nikkilä-Kiipula, Eeva, “Veljekset Abi ja Tevi Kagan ovat kokeneet Viipurin kauneuden ja sodan kauheuden”, Helsingin juutalaisen seurakunnan Hakehi- la-lehti no. 5/2002; 2/5763 (2002). http://www.jcviipuri.org/#!epilogi/b9jbi (Accessed 2017-11-14). Nora, Pierre, “Between Memory and History: Les Lieux de Mémoire”, Rep- resentation, No. 26, Special Issue: Memory and Counter-Memory (1989), pp. 7-24. http://www.jstor.org/stable/2928520 (Accessed 2017-11-14). Paasi, Anssi, “Bounded spaces in a ‘borderless world’: Border studies, power and the anatomy of territory”, Journal of Power 2 (2) (2009), pp. 213–34. http:// dx.doi.org/10.1080/17540290903064275 (Accessed 2017-11-14). Paasi, Anssi, “Dancing on the graves: Independence, hot/banal nationalism and the mobilization of memory”, Political Geography, 54 (2016) pp. 21-31. https://doi.org/10.1016/j.polgeo.2015.07.005 (Accessed 2017-11-14). Raivo, Petri J., “In this very place: war memorials and landscapes as an experi-

214 WELLS enced heritage.” Thingmount working paper series on the philosophy of conservation, University of Lancaster, Department of Philosophy, 1999. http://www. lancaster.ac.uk/users/philosophy/awaymave/onlineresources/in%20this%20 very%20place%20(raivo).pdf (Accessed 2017-11-14). Raivo, Petri J., “Karelia lost or won – materialization of a landscape of contested and commemorated memory”, Fennia, 182: 1 (2004), pp. 61–72. https:// fennia.journal.fi/article/view/3748 (Accessed 2017-11-14). Savolainen, Ulla, “The Return: Intertextuality of the Reminiscing of Karelian Evacuees in Finland”, Journal of American Folklore, 130(516) (2017) pp: 166- 192. https://muse.jhu.edu/article/657564 (Accessed 2017-11-14). Semi, Jussi, Representing the places of Vyborg: town space as lieux de memoire. Paper presented at the European Association of Urban History Con- ference, Helsinki, Finland, 24-27 August 2016. https://www.academia. edu/28172788/Representing_the_places_of_Vyborg_town_space_as_ lieux_de_m%C3%A9moire (Accessed 2017-11-14). Shikaov, Yuri, “Russian, Lost, Fairy-tale: Images of Vyborg from the 1940s to the 2010s” in Meanings of an Urban Space: Understanding the historical layers of Vyborg. K. Katajala (ed.) pp. 223-249. Zurich: Lit Werlag 2016. Suomen Tilastot, Suomen tilastollinen vuosikirja 1925 http://www.doria.fi/han- dle/10024/69243 (Accessed 2017-11-14). Suomen Tilastot, Suomen tilastollinen vuosikirja 1940 http://www.doria.fi/han- dle/10024/69230 (Accessed 2017-11-14). Tandefelt, Marika, “Vyborg: Free trade in Four Languages” in Aspects of mul- tilingualism in European Language History. K. Braumuller and G. Ferraresi (eds.) pp. 85-104. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company 2003. Viipurin Juutalainen Seurakunta, “Synagogamme ja Ahdus-talo” 2015 http:// www.jcviipuri.org/#!blank/aboutPage (Accessed 2017-11-14). VirtualViipuri, “Home” 2006 http://www.virtuaaliviipuri.tamk.fi/en (Accessed 2017-11-14). Wells, Chloe, Vyborg: a Borderland Town Remembered and Forgotten. Masters thesis. University of Eastern Finland 2014. http://epublications.uef.fi/pub/ urn_nbn_fi_uef-20141189/index_en.html (Accessed 2017-11-14). Wolnik, Kevin, Busse, Britta, Tholen, Jochen, Yndigegn, Carsten, Levinsen, Klaus, Saari Kari and Puuronen, Vesa, “The long shadows of the difficult past? How young people in Denmark, Finland and Germany remember WWII.” Journal of Youth Studies 20 Iss 2 (2016) pp. 162-179. http://dx.doi. org/10.1080/13676261.2016.1206866 (Accessed 2017-11-14).

CREATING THE CITY 215

Part 3: Transforming the City – Planning and Redevelopment

CREATING THE CITY 217 Johanna Overud1 Minnet av Kiruna Tid, historia och representation av en stad i omvandling

Längs ett promenadstråk i ett parkområde i Kiruna kan historiska fotografier från stadens begynnelse beskådas. Bilderna har projicer- ats i storformat på grafisk betong och är tagna av den kända Kirun- afotografen Borg Mesch. Han var fotografen som skildrade Kirunas framväxt mitt under den frambrytande industrialiseringen. Foto- grafierna har valts ut som minnen från formandet av den unga staden i nordligaste Sverige. Staden byggdes runt en stor gruvfyndighet som också blev starten för gruvbolaget LKAB. LKAB:s expansion har idag lett till att marksprickor närmar sig den ursprungliga stads- marken. Hus måste successivt rivas eller flyttas, när stadskvarter efter stadskvarter övergår till att klassas som gruvindustriområde. Marksprickorna i det expanderande gruvområdet har resulterat i att en ny stadskärna anläggs tre kilometer öster om nuvarande centrum. Denna process, Kiruna stadsomvandling, är en genomgripande förändring av Kiruna stad. Parkområdet Gruvstadsparken har an- lagts som en buffertzon mellan staden och gruvan, och ska fungera som en barriär mot marksprickorna. I takt med att gruvhålet när- mar sig staden kommer också parkområdet att vara temporärt, och bildstoderna är flyttbara. De två historiska fotografierna avtäcktes vid invigningen av Gruvstadsparken år 2011. Den första bilden föreställer en familj, stående framför vad som tycks vara deras hem, en mycket enkel stuga eller koja. Familjefadern står centralt placerad i bilden framför kojans dörr, med yngsta barnet på armen. Intill honom står modern och tre ytterligare barn. Kojan tycks byggd av lösvirke som funnits till hands och saknar riktigt tak. Bilden är tagen i vintertid och lån- ga istappar på stugans väggar låter ana fukt och kyla därinne. Vad har föranlett detta fotografi? Det visar sig vara det yngsta barnet på bilden som är anledningen till att fotografen kommit hem till

218 OVERUD familjen. Den lilla flickan på sin pappas arm är Kirunas ”förstfödda” och detta är hennes familj. Bilden rör alltså följande historia: den 21 augusti 1899 föddes en flicka i en enkel torvkoja, en av de tidiga ar- betarbostäderna, vid stranden av Luossajärvi. Hon benämndes som den förstfödda på platsen som skulle bli staden Kiruna. Historien om flickan Kiruna som uppmärksammades inför fotograferingen, kan nästan liknas vid julberättelsen om Jesu födelse: hur han föds i ett enkelt stall, hur ryktet om hans betydelse spreds och att stallet småningom besöktes av tre vise män. Flickan Kiruna föddes i en enkel ”fläsklåda”, så kallades dessa enkla stugor eller kojor, byggda av trälådor i vilka fläsk förpackades och fraktades, det enda trämaterial som fanns på platsen. När hon konstaterades vara ”den förstfödda” på platsen besöktes hon vid fotografitidpunkten av tre betydelsefulla män: LKAB:s första disponent Hjalmar Lundbohm, LKAB:s VD konsul Gustaf Emil Broms samt fotografen Borg Mesch. På inrådan av Hjalmar Lundbohm döptes flickan till Kiruna. Han blev själv hennes fadder och skänkte 100 kronor ”att använda till lifränta”. Fotografiet av henne och hennes familj togs runt år 1900 och är ett minne från den första nybyggartiden. Kiruna Söderberg växte upp i Kiruna, men dog ung, bara 27 år gammal. Berättelsen har dock fått en annan länk genom tiden. Hon hann föda en dotter, som också döptes till Kiruna, och därmed startades en släkttradition som påbjuder att den förstfödda dottern i rakt nedstigande led, ska få namnet Kiruna som mellannamn. För ett par år sedan föddes den sjätte flickan Kiruna.2 Detta släktled av flickor/kvinnor är en del av staden Kirunas historieberättelse. Den andra bilden som rests i parken avbildar tretton män stående på trappstegen upp till en veranda. Det är mestadels män i mörka rockar och höga hattar som poserar, men också tre män klädda i samiska dräkter. Kontrasten mellan män och rang tycks uppenbar. Det är taget i början av maj 1902 och föreställer den ”Ursprungliga kommittén för Kirunas frånskiljande från Jukkas- järvi som egen Kommun och församling”. 3 Personerna stående på trappan längst ner till vänster är ingenjör C. I. Asplund, Lars Jo- han Jansson, E. Wikman, Vittangi, kronolänsman F. Bergström, Vittangi, renägaren Olof Olafsson Thuri, Dálmá sameby, disponent Hjalmar Lundbohm, folkskolläraren Abraham Johansson, Vittangi,

CREATING THE CITY 219 Familjen Söderberg utanför bostaden, år 1900. Fotograf: Borg Mesch. Kiruna Bildsamling. renägaren Mickel Mickelsson Inga, Kaalasvuoma, handlaren Carl Hannu, Kiruna, Mickel Mickelsson Niia, Gabnea sameby, länsman C. A. Olsson, Kiruna samt hemmansägarna Josef Lahti och H.W. Hansi från Vittangi.4 Kommittén står uppställd för fotografering vid ingången till det då nyuppförda Bolagshotellet, som använts för gruvbolagets gäster. Bilden signalerar en social hierarki genom dessa mäns placering på trappan, deras utseende, hur de poserar, hur de är klädda, etc. som antyder en maktskillnad mellan svenska och samiska män. De två fotografierna tillhör Borg Mesch mest kända bilder. En representant för Kiruna kommun berättar att det var ”ganska självklart ”att det var dessa två bilder som primärt skulle väljas ut för att exponeras i Gruvstadsparken, dels för att det är Borg Mes- chbilder, dels på grund av de historiska motiven.5 En ytterligare anledning som nämns är att det på bilden av männen på Bolagsho- tellets trapp finns ”tre samebyar representerade”, vilket anses stärka bildens legitimitet.6 Däremot berättas inte att samerna på bilden saknade rösträtt i kommittén. Disponenten Hjalmar Lundbohm hade över hundra röster i kommittén, baserat på inkomst.7 Mikael Westerlund, LKAB:s planeringschef menar att den här typen av

220 OVERUD De stående på Bolagshotellets trapp är den ”[U]rsprungliga kommittén för Kirunas frånskiljande från Jukkasjärvi 3 maj 1902”. Fotograf: Borg Mesch. Kiruna Bildsamling. informationsbilder som berättar om olika Kirunaprofiler skapar en karakteristik, en känsla för Kiruna och Kirunas historia. ”Det tror jag är av stort intresse – både för Kirunaborna och för besökare uti- från”.8 ”Gruvstadsparken är viktig symbol för det framtida Kiruna”, säger kommunalrådet Kristina Zakrisson.9 I detta ingår att lyfta fram Borg Mesch, fotografen som dokumenterat Kirunas förs- ta årtionden. De monumentala fotografiernas faktiska storlek på de grafiska betongblocken bidrar också till att understryka budskapet om hur det moderna Kiruna har utvecklats från yttersta enkelhet och fattigdom till välfärd. Det förmedlar och påminner om de tidiga nybyggarnas strävsamhet, tålighet och slitstyrka. Att hedra minnet av rallarna och pionjärerna har varit en röd tråd genom Kirunas historieberättelse, men det gäller de svenska nybyggare som flyttade till Kiruna, inte samerna som fanns på platsen. I det här kapitlet undersöks hur minnesskapande görs i den pågående stadsomvandlingen i Kiruna. I visioner om stadsomvandlingen pågår en diskussion om vad som hör till Kirunas historia, vad som är värt minnas och flyttas med till den nya stadskärnan, för att byggas vidare på. Jag studerar de historieberättelser och minnesbilder som lyfts fram i stadsomvandlingens spår, Jag studerar

CREATING THE CITY 221 även pressmaterial, reseberättelser och dokument om stadsomvandlingen. Syftet är att diskutera vilka föreställningar om Kirunas för- flutna som reproduceras, hur representationer från Kirunas historia manifesteras och (åter)formuleras i den pågående processen. Gen- om att undersöka hur kön, etnicitet, plats och ursprung konstrueras i berättelser om Kiruna, vill jag se hur dessa budskap stämmer öve- rens med de värden som stadsomvandlingen sägs handla om. Vilk- en slags gemensamhet skapas genom dessa minnesplatser? Vilken historieskrivning och vems historia ska forma det nya Kiruna? Hur möjliggörs demokrati och deltagande av olika grupper av männi- skor i Kiruna genom hänvisningar till historien? En utgångspunkt för det här kapitlet är att det i det tidiga 1900-talet pågick en eta- bleringsprocess av koloniala, kapitalistiska och patriarkala makt- strukturer som tagit sig olika uttryck på olika platser, på basis av kön, klass och etnicitet. Historikern Pierre Nora ställer historia och minne i kontrast till varandra, där historien är kopplad till händelser medan minnet är mer spontant och flyktigt och kan leva upp i förhållande till platser. Som en koppling dem emellan har Nora utvecklat begreppet minnesplats. Det har sitt ursprung i uppfattningen att det inte finns något spontant minne, att vi medvetet måste skapa arkiv, underhålla årsdagar, ordna fester och hålla lovtal, eftersom sådan verksamhet inte längre förekommer naturligt. Forskare som Burd, Drucker och Gumpert (2007) menar att städer är naturliga kommunikations- platser. De otaliga symboliska och materiella artefakter som känne- tecknar stadsrum konstitueras av både samspelande och motstridiga praktiker, värderingar, identiteter, dialoger och platser. Dessa bidrar till att konstruera staden genom de sätt på vilka gator och gatunamn, byggnader, bostadsområden, turistattraktioner och andra texter skapar och upprätthåller betydelser.10 Enligt Sieverts (2003) finns en myt om ”den gamla staden”, den urbana staden som har funnits där under lång tid och som förutsätts bestå.11 Bevarandet garanteras och skyddas i form av bland annat byggnadsminnesmärkning. Såda- na skydd har brutits upp i Kiruna stad. Kiruna stadshus blev 2001 skyddat som byggnadsminne enligt kulturminneslagen. LKAB och Kiruna kommun lämnade sedan in en ansökan om att häva byggnadsminnet som Länsstyrelsen sedan bifallit. Beslutet att ändra

222 OVERUD byggnadsminnet innebär att stadshuset kommer att rivas, men att en återanvändning av byggnadens detaljer och funktioner går igen i det nya stadshus som byggs.12 I relation till de flesta andra städer har Kiruna alltså en ovanligt kort historia. Sträcks den ut till sitt yttersta så tycks stadens historia börja år 1890 då LKAB bildas eller 1900 då den kåkstadsliknande bebyggelse som börjat bildas i anslutning till gruvbergen vid sjön Luossajärvi byter namn till Kiruna. Det är den första tiden, och det är den som skildras i fotografiet på familjen Söderberg. Mönsterstaden

Kiruna formades för drygt hundra år sedan efter en mönsterstads tanke. Staden grundades vid det förra sekelskiftet, under indu strialiseringens och den frambrytande moderniseringens genombrott. Möjligheten att utforma ett samhällsideal i enlighet med de senaste tekniska landvinningarna kunde utnyttjas. Historien om Kiruna säger att detta var en genomtänkt stad från början. Hjal- mar Lundbohm, disponent på LKAB 1900–1920, var liberal och tog vid utformningen av Kiruna djupt intryck av andra samhälls- byggen. Mönsterstaden skulle motverka social misär genom god arkitektur, utbildning och goda arbetsförhållanden. Målet var att genom att bygga ett attraktivt samhälle kunna rekrytera och behålla arbetskraft i gruvhanteringen. Förebilderna hämtades bland annat från mönstersamhällen i USA, Tyskland och England. Lundbohm beskrivs som en fadersgestalt, skaparen av inte bara mönsterstaden utan även mönstergruvan. Lundbohms idéer om en mönsterstad förknippas i historieberättelser ofta med idéer om social jämlikhet. På sin studieresa i Norrland skildrade arkeologen Gustaf Hallström sitt första möte med Kiruna i september 1907: Gick ut på stan och beundrade anläggningarna i skenet från Lux-lampor. Vad för mitt öga? En elektrisk spårväg, moderna cottage-villor, väldiga butiker, man visar mig småleende till en ’herrekipering’ då jag i en lärftsbod söker att få hängselstroppar. Dom trodde jag var från landet. Så kände jag mig också. De hundrade ljusen på Kirunavaara glimrade i rader, ångpipor blåste och ånga väste. Vagnar

CREATING THE CITY 223 rullade med dån, jag kände mig hemmastadd. Det var som i Stadsgården.13

Även historiskt sett har ett kulturellt avstånd föreställts mellan gles- bygd och storstad, som bland annat omfattar skillnader i modern- iseringsgrad. Hallströms föreställning om en ”efterbliven” landsbygd i norr får sig en törn, när han som stockholmare möter tekniskt framåtskridande i det unga samhället i norr. Det andra är att detta också kan ses som ett exempel på hur Kiruna samtidigt fjärmas från det samiska och i sin modernitet införlivas i det gemensamma svenska genom att placeras in i den riktning som gäller för den svenska moderna staden vid den tiden. Trots sin geografiska placering upplevde han att det kunde liknas vid Stockholm. Elektriskt ljus, ångkraft och konsumtion sätts samman med det svenska samhäll ets modernisering, industrialisering och framåtskridande, medan det samiska kulturaliserades och exotifierades. Den samiska befolkningen ”konserveras som levande fornminnesmärken i den svenska fjällvärlden”, skrev tidningen Expressen i en kritisk betraktelse 1948.14 Det tomma landet

Ett verkligt samhälle, som grundades mitt i ödemarken i renarnas och vargarnas och björnarnas rike. Inga bela- stande traditioner fanns. Från alla landskap i Sverige kom inbyggarna. Rallarna utgjorde stommen, och även de föl- jande måtte ha varit av gott material.15 Blott söner av same drogo, de stora vidderna kring. Här föddes de, levde och dogo, till sist för allhärjarens sting. De visste ej mycket om världen, men njöto dock lyckan fullt, och odlade under färden, sin hedniska, gamla kult.16 När Kiruna firade 50-årsjubileum år 1950 gavs en minnesskrift ut som inleddes av denna dikt av Ernst Landin. I den framställs platsen beskrivs som ett ”ingenmansland”, öppet för erövrare. I dikten hyllas framstegstanken och det moderna industrisamhället. De ”stålsmidda viljor” som de första inbyggarna var utrustade med, samt hur ”vild- markens karghet” istället fått ge plats åt en rik industri, en ”pärla i

224 OVERUD ödemarken” formad av den moderna svenska människans vilja och snille. Den betonade stadens grund i vildmarken men fjärmade samtidigt Kiruna från det samiska, som här förknippas med det oupplys- ta. Enligt Anne McClintock skapade myten om jungfrulig mark i de koloniserade områdena specifika dilemman för koloniserade kvinnor. Hennes bok Imperial Leather (1995) är en kritisk studie av de imperialistiska frambrytningarna, formade av västerländsk auktoritet, kunskap och makt. Genom den försöker hon förstå hur grupper skapas i historieskrivningen, genom ständiga produktions- och re- produktionsprocesser. För henne blir det tydligt att kvinnor är jorden som ska upptäckas, namnges, insemineras och framför allt ägas. Ur ett manligt perspektiv förminskas detta till ett utrymme för manlig kamp. För kvinnor och koloniserade urfolk blir det svårt att göra anspråk på berättelser om ursprung. Med sin symboliska koppling till land och mark, förpassas kvinnor till en värld bortom historien och får därmed ett särskilt komplext förhållande till berättelser om historisk förändring och politiska konsekvenser. Kvinnor är avsedda som egendom som tillhör män, och därmed befinner de sig utanför den manliga kampen om land, pengar och politisk makt.17 Myten om en jungfrulig mark är också myten om det tomma landskapet, fråntaget både köns- och rastillhörighet. I den patriarkala berättelsen innebär att vara oskuld att passivt invänta en manlig insemination av historia, språk och förnuft, menar McClintock. Inom koloniala berättelser, medför erotiseringen av ”oskulden” också ett territoriellt anslag, för om marken är oskuld, kan koloniserade folk inte hävda territoriella ursprungsrättigheter. Historikern Åsa Össbo använder i sin avhandling begreppet industriell kolonialism, som blir centralt i hennes analys av svensk vattenkraftsutbyggnad i sameland. Det är ett belysande begrepp för det ianspråktagande av mark för gruvexploatering i Kiruna, där de samiska rättigheterna till mark och renbetesland stegvis inskränkts. ”Självklarheten att tränga undan och omforma det ursprungliga samhället är en kolonial tanke som återfinns i renbeteslagen”.18 Historikern Patrik Lantto menar att knappast några protester mot markexploateringen märktes från samernas sida. Detta trots att staden Kiruna växte upp mitt i ren- skötselområdet i Gabna sameby.19 De ledande inom den mobilis- erande samerörelsen hade mindre kontakt med dessa områden och

CREATING THE CITY 225 knappt någon uppmärksamhet riktades därför mot det som ägde rum. ”De storsta intrangen genom industrialiseringen skedde i de nordligare delarna av Norrbotten dar den politiska mobiliseringen bland samerna var lag under en stor del av undersokningsperioden. I omraden dar samerorelsen var mer etablerad hade liknande in- trang troligen motts av storre och mer uttalade protester.”20 Den svenska manliga expansionen, i ett inre tomrum, säkrades i stort sett utan motstånd. Mark och markägande blev centralt i Kiruna både när det gäller värdefulla malmfyndigheter, men också tomtmark i den nya stads planen. Men samebefolkningen var förbjudna i lag att äga mark. Staten kunde därmed överta rätten till bland annat gruvbrytningen. Det som präglade lagstiftningen vid 1800-talets slut var uppfatt ningen att nomader inte kunde förvärva äganderätt. Däremot hade de ”rättigheter och servitut”. Nybyggarna, tillresta från hela landet, kunde däremot förvärva och bruka mark, och i förlängningen över- lämna både jord, skog och vatten till sina efterkommande. Många samer upptog ändå hemman för att skydda sina skatteland. Deras nomadiserande liv ledde nämligen annars till att nybyggare fritt kunde slå sig ner på deras skatteland, eftersom land som inte upp odlats och bebyggts inom en tvåårsperiod inte längre skyddades av det så kallade Lappmarksreglementet. Men valet att stanna kvar på, bebo och skydda sina skatteland gjorde att de blev av med sina samiska rättigheter. ”De som tog upp nybyggen slutade att räknas som samer i befolkningsstatistiken.”21 Fotografi i kolonisationens tjänst

Under 1800-talets andra hälft hade fotografi blivit ”big business”. I framväxande städer, som Kiruna, blev den kommersiella fotoateljén platsen för att förmedla, men också att med bildens hjälp överbrygga, vissa av de motsättningar som uppstod mellan kolonisatör/kolonise- rad, natur/kultur, vildmark/civilisation, osv. Här massproducerades det imperialistiska skådespelet för populär konsumtion. Att gå till fotografen och iklädd samedräkt och fotograferas i avslappnad pose med en renpulka var populärt. Oavsett om fotograferandet skedde mot bakgrund av ett snölandskap, en bild av palmer, eller bredvid en grekisk pelare, kunde det skapa illusionen av att befinna sig i en

226 OVERUD annan tidszon. I koloniala vykort arrangerades primitiva ikoner och reliker kring den poserande, med vilkas hjälp tiden kunde regisseras som ett skådespel. Historien organiserades i en enda, linjär berättelse med en tydlig relation mellan fotografi och kolonial framryckning. Fotograferandet fyllde en viktig funktion i den koloniala processen. Den stod rentav i dess tjänst, som Anne McClintock skriver: ”Photography became the servant of imperial progress”.22 Fotografen Borg Mesch flyttade sin fotostudio till Kiruna 1899 och kom på så vis att följa nybyggande och expansion från en central position i det nya samhället. I denna typ av fotoateljéer skapades och återgavs kolonisationen som en offentlig förevisning av ett skeende i sin till synes fulla längd. Tillträdet till denna utsikts position och den sortens överblick, the panoptical stance, var för- behållen de privilegierade.23 Kameraögat sågs som en spegling av naturen, och med det synsättet integrerades kameratekniken med industrialiseringsprocessen och de vetenskapliga framstegen.24 Bil- derna innehöll också de vidkommanden och de prioriteringar som gjordes av de (vita) fotografer som tog dem. Stuart Hall talar om detta som fotografiets mera oförutsedda eller förment dokumentära drag. Fotografier kan tyckas ge en snabb och enkel väg till sann ingen. Men att placera människor i en fotoram är inte bara en be- tydelselös, praktisk handling. Det som fotografiet också förmedlar har att göra med vad som händer runt den person som fotograferas, kroppsspråk och situation, även om fotografen själv inte fokuserat på dessa aspekter.25 Thor ville bli fotograferad i lappdräkt, som sedan någon tid ingick i ateljéns rekvisita. Efter hand skaffade Borg flera lappdräkter, som han skrudade rallare och många andra av sina kunder i. Han hade dräkter för såväl sommar som vinter, lappknivar av olika storlekar m m. I fortsättningen noterades helt enkelt ’lapp’ i journalen för denna klädsel.26 Bilder och fotografier tillhandahöll ett till synes demokratiskt och universellt språk, lika tillgängligt för alla. Men i själva verket stod den skenbart objektiva teknologin i den västerländska kunskaps produktionens tjänst och dess effekt var att skriva om historien, att omorganisera. Fotografiet blev lika med sanningen, och sanningen

CREATING THE CITY 227 var kolonisatörens. ”With photography, Western knowledge and Western authority became synonymous with the real.”27 Fotograferandet av samer framstod i sammanhanget som representationer av en mindre progressiv ras, och det gjordes genom den kopplingen klart att urfolk representerar implicit alla raser som anses mindre progressiva. Det imperialistiska budskapet blev effektivt – den koloniala industrialismen var den progressiva vä- gen, och den enda vägen. Att vara motståndare till progression och framsteg är en svår position – även i den nu pågående stadsom vandlingen. Motstånd mot den pågående stadsomvandlingsprocessen är svårt både att formera och formulera: ”Ingen är emot flytten. Utan LK[AB] är vi ingenting, det vet alla. […] Det är ingenting att resonera om. Det som finns under oss är mycket värdefullt.”28 Familjen Kiruna

I den lilla berättelsen kan fotografiet och historien om Kiruna Sö- derberg läsas som ett matriarkalt släktträd som slingrar fram i motvikt till ”machostaden”. I dokumentationen om den pågående stads omvandlingen uttrycks en medvetenhet om gruvortens maskulina drag, om hur gruvarbetets manliga dominans har format ortens arbetsliv och livsstil. Att det är en mer maskulin livsstil som fått utrymme i dagens Kiruna ses som ett problem, och i stadsomvand lingens vision uttrycks en vilja att förändra den bilden. Den gruvindustriella prägeln på orter som Kiruna, Gällivare och Pajala har bidragit till en könssegregerad arbetsmarknad. Det är män som i huvudsak har varit gruvarbetare och gruvmiljön är dessutom fylld av manlig symbolik.29 Den könssegregerade arbetsmarknaden blir därmed också en viktig del i det som bidrar till föreställningen om det typiskt manliga Norrland. Segregeringens grund i den gamla mönsterstaden beläggs av tidigare forskning. Historikern Eva Blomberg visar på den starka maskuliniseringspro- cess som ägde rum under 1800-talet, särskilt på den typ av nyöp- pnade exportgruvfält som Malmfälten utgjorde. Detta till skillnad från de äldre järnbruken i Bergslagen där denna process inte var lika stark, eftersom personalpolitiken i dessa gruvor inte drevs på samma familjecentrerade sätt.30 Gruvhanteringens maskulina betoning i Malmfälten förstärktes av att dess utveckling sammanföll med

228 OVERUD förbudslagstiftningen för kvinnor att arbeta under jord år 1900. Blomberg beskriver hur en strikt genusarbetsdelning grundlades tidigt på gruvorter som Kiruna, där kvinnor och män tillhörde olika sfärer och där kvinnornas roll som blivande hustrur betonades. Hon påpekar också att de ’sociala direktörerna’ ganska snart började skapa mönstersamhällen, där kvinnor fick en viktig roll. Inte som aktiva deltagare utan gavs en stabiliserande roll baserad på repro- duktion. Genom en aktiv familje- och bostadspolitik konstruerades ett system med en manlig huvudförsörjare med familjeförsörjarlön. Samhällsbyggandet syftade till att behålla arbetarna på platsen, men i byggandet fanns också en strävan att dämpa den tilltagan- de radikaliseringen bland arbetarna. Blomberg visar att de utbild- ningsprogram som bolaget utformade byggde på äktenskapet mellan kvinna och man, inte minst som en arbetslöshetsförsäkring för kvinnor, samt betonade kvinnors uppgift som hustrur.31 Reproduktionen av Kiruna, symboliserad genom bilden av Kiru- na Söderberg, hennes familj och av berättelsen om hennes släkt- träd, kan också ses som en återkommande förstärkning av platsens betydelse i takt med födelsen av nya flickor med namnet Kiruna. Detta återfödande, denna reproduktiva tid, kan sammankopplas med det kroppsliga, naturens gång, och därmed representera cyk- lisk tid, medan män som har tagit på sig uppgiften att överordna sig naturen och kroppen i termer av kultur och förnuft, har kommit för att göra anspråk till linjär tid och framsteg i samband med den. För henne är det utrymmet framåt i tiden som står öppet, ej uppe- hålla sig vid nutiden, det pågående. De två modellerna motsvarar alltså föreställningen om kvinnan som en förkroppsligad varelse och mannen som ett rationellt subjekt som inte är bunden till sin kropp. Minnesbilderna kan ses som aktiva delar i skapandet av gemensamma nationella minnen. Rosalind Brunt menar att den brittis- ka nationalismen bottnar i the Royal Family och att en nationell konsensus kan fungera som en förnekelse av att klasskillnader ligger inhöljda i familjemetaforen som organisatör. Från Orwell hämtar hon ett belysande exempel på hur nationell identitet samspelar med klass, men som också skulle kunna samspela med plats-metaforen: ”Britain is a family. It has its private language and its common memories, and at the approach of an enemy it closes its ranks.” Här

CREATING THE CITY 229 refererar hon till vikten av att använda symboliska figurer för att upprätthålla myten om familjen. Dessa representerar “the strange mixture of reality and illusion, democracy and privilege, humbug and decency, the subtle network of compromises by which (Britain) keeps itself in its familiar shape”.32 McClintock hävdar på ett liknande sätt familjesymbolens betydelse. Först och främst fungerar den som en retorisk bild för att legitimera social hierarki, vilket i familjesymbolen får betydelsen av en närmast naturgiven makt. Familjen symboliserade en harmonisk och överenskommen enhet som en naturlig del av den historiska utvecklingen, och blev nödvändig för att legitimera exkludering och hierarki även inom icke-familjära sammanslutningar, såsom nationalism, liberal individualism och imperialism. Denna metafor för social hierarki som naturlig gjordes därmed beroende av den tidigare naturaliseringen av kvinnors och barns sociala underordning. För det andra är familjebilden ovärderlig för att beteckna historisk tid, enligt McClintock. Hon visar att inom familjemetaforen kan både social hierarki och historisk förändring framställas som naturlig och oundviklig, snarare än som historiskt konstruerat och förändringsbart. Genom att projicera familjebilden på nationella och imperialistiska framsteg legitimeras dess framfart som en när- mast naturlig utveckling. Kolonialt ingripande kunde därför, som nämnts ovan, uppfattas som en linjär, icke-revolutionär progression med en naturlig hierarki inom enheten: faderliga överhuvuden som med välvilja härskar över omogna barn. Bilden av familjen blev därför ovärderlig genom förmågan att ge den imperialistiska staten ett naturligt alibi. När det gäller konstruktionen av en gemensam svenskhet i ra- sifieringen av städer och stadsområden skriver Irene Molina att i skapandet av kulturella avstånd skiljs det ”infödda” svenska från det ”invandrade”. Det kulturella avståndet skapas oavsett om det samiska skiljs från svenskheten och kulturaliseras liksom det invandrade. ”Finns det verkligen något som förenar alla ’infödda svenskar’ och automatiskt innebär att deras kulturella avstånd till vilken invan- drad medborgare som helst är större än det till vilken annan svensk infödd medborgare som helst?”33

230 OVERUD Förfädernas legitimitet Hur kan man då betrakta de historiska minnesbilder som reses i Gruvstadsparken? Att resa minnesstenar är ett sätt att vidmakthålla, en bevarandets strategi. Monument och minnesstenar kan utesluta, och motverka alternativa tolkningar. Med utgångspunkt i Pierre Noras begrepp minnesplats (lieu de mémoire) aktualiseras att historia handlar om både tid och rum.34 Enligt Nora har platsen och monumentet stor betydelse för hur gemensamma och kollektiva identiteter skapas. Det kan handla om platser på olika sätt: materiellt, symboliskt och funktionellt. Stadsomvandlingsprocessen genererar ett berättande kring vad Kiruna ”är”, och vad det växt fram ur. En studie av dessa berättelser kan bidra till ökad kunskap om hur kollektiv identitet produceras och reproduceras. Processen tycks annars driva fram en historieskrivning som aldrig utmanar den grund som platsen vilar på. I skapandet av en minnesplats i Gruvstadspark- en har de uppställda fotografiska motiven rollen av både konst och minnesbilder, men också identifikation i en tid av uppbrott: i dessa är det meningen att Kirunaborna ska kunna känna igen sig. Här kan familjebilden ses som sammanhållande faktor och reproduktiv resurs. Bilden på familjen Söderberg liksom männen på Bolagshotellets trapp ses som de mest betecknande för staden Kiruna. Samtidigt är bruksorten Kiruna med sina många avbildningar och upphöjande av en patriark något som i sig för den långlivade manliga, svensk- födda familjeförsörjartanken vidare i Kiruna. ”Machostaden” är en av de faktorer som den nya mönsterstaden säger sig vilja göra upp med, men aldrig riktigt gör. Anledningen till att uppmärksamma den befintliga och pågående historieskrivningen om Kiruna är att den synliggör hur samtiden, nuet, styrs av komponenter i det för- flutna. I olika skeden av den pågående stadsomvandlingen framkommer olika behov av att fånga och stadfästa det som har glömts eller riskerar att glömmas på en plats som stegvis kommer att töm- mas, flyttas, försvinna, nyetableras, men ingen diskussion har ännu gjort gällande vad det demokratiska innehållet ska vara. Att skapa ”en känsla för Kirunas historia” eller att genom historiska referenser skapa framtidsstaden innebär att balansera på randen till ett kolonialt, nationellt minnesskapande. Crowley (2011) menar att frå- gan om vad minnesbilder representerar kan vara problematisk för

CREATING THE CITY 231 avsändaren, eftersom spår och fragment av byggnader och gator kan beteckna aspekter av platsens/stadens historia som står i motsats till vad en förändringsprocess syftar till. Crowley menar att i detta ljus riskerar representationen av den historiska strukturen i staden att fixera och begränsa betydelser knutna till platsen.35 När en plats hotas av upplösning kan det i sig skapa och förstärka ett emotionellt engagemang, en nationell känslogemenskap.36 Via läsningen av McClintock synliggörs paralleller till andra koloniala processer, vilket pekar mot att det handlar om klassiska inslag av kolonialism. Det i ett land där kolonialism definierats som något som ägt rum utanför dess gränser och som haft svårt att acceptera skildringar av en kolonial historia.37 Samtidigt som en oönskad uppmärksamhet kan dras till det frånvarande eller resterna av det rivna och förgångna, kan det också ses som en symbol för övergrepp från en överhet. I det här kapitlet har jag velat diskutera vilka betydelser som slås an i bilden av Kiruna Söderberg, samt hur de utvalda minnesbilderna möjliggör eller begränsar det demokratiska anslaget i formandet av staden Kiruna. Resandet av bilden av den förstfödda Kiruna markerar att hennes roll är att vara platsen, att tjäna den symboliska funktionen som plats, istället för att ta plats. ”Kiruna” blir likt Moder Svea en (nationell) symbol. Det är ett sätt för makt att verka på, ”by producing useful bodies and subjects”.38 I bilden av mönsterstaden träder en fråga fram ur sam- hällsbygget, nämligen på vilket sätt det samiska ingår i Kirunas his- torieberättelse. Hur legitimeras platsens koloniala förflutna av den historia som berättas om Kiruna? Hej de är inte sant att Kiruna Söderberg är förstfödd i Kiruna, det bodde redan tidigare samer på den här platsen, sedan kom dom svenska immigranter till Norra Sverge [sic]. hej.39

Noter

1. Johanna Overud, Fil. Dr i historia, Stockholms universitet. Numera vid Umeå universitet som universitetslektor i genusvetenskap vid Umeå Cen- trum för genusstudier. Jag forskar med inriktning mot visuell representation

232 OVERUD i studiet av kolonialism och minnesskapande. Ett annat forskningsintresse riktas mot arbetsmarknadspolitik, där forskningsfrågorna är förankrade i studier om integrering och segregering på arbetsmarknaden. 2. ”Sjätte flickan Kiruna har anlänt” NSD 2009-07-01 http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=4724796) 3. Kiruna bildsamling, bild nr. 10000871. http://www.kiruna.se/Bildsamling 4. Ibid, samt Brunnström, Lasse, Kiruna: ett samhällsbygge i sekelskiftets Sver- ige. D. 1, En bebyggelsehistorisk studie av anläggningsskedet fram till 1910, Umeå: Umeå universitet, 1981, s. 94. 5. Se Persson, Curt, På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar. Luleå: Tornedalica, 2011. 6. Information från tjänsteperson på Kiruna kommun, 2014-05-05. 7. Persson 2011. 8. LKAB: ”Nu är bygget av Gruvstadsparken i Kiruna igång” http://www.lkab. com/Alla-nyheter/Nyhetsarkiv/?ni=2580&c=&m= 9. ”Dags för gruvstadspark”, Norrbottenskuriren 2011-07-22, http://www.kuriren.nu/kiruna/?articleid=6006399 10. Burd, Gene, Drucker, Susan J. & Gumpert, Gary, The Urban Communication Reader. New York: The Hampton Press, 2007 11. Sieverts, Tomas, Cities without cities. An interpretation of the Zwhichenstadt, London and New York: Spon Press, 2003 12. ”Länsstyrelsen beslutar om ändring av byggnadsminnet Kiruna Stadshus”, Länsstyrelsen, Norrbotten http://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/Sv/ny heter/2012/Pages/lansstyrelsen-beslutar-om-andring-av-byggnadsmin - net-kiruna-stadshus.aspx 13. Arkeologen Gustaf Hallströms arkiv 1880–1962: dagbok om forsk- ningsresan i norra Sverige 1907-06-16—1907-09-24, s. 294–295, Umeå universitetsbibliotek. 14. ”Fogdar och tillsynsmän”, Expressen, 2 januari 1948. 15. Frank, Gustaf, Kiruna 1900–1950: minnesskrift till 50-årsjubileet, Stock- holm: Esselte reklam, 1950, s. 11. 16. Frank 1950, s. 14. 17. McClintock, Anne, Imperial leather: race, gender and sexuality in the colonial contest. London: Routledge, 1995, s. 31. 18. Össbo, Åsa, Nya vatten, dunkla speglingar: industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. Umeå: Umeå universitet, 2014, s. 47.

CREATING THE CITY 233 19. Amft, Andrea (2000) Sápmi i förändringens tid: en studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. Umeå: Umeå universitet, s. 46. 20. Lantto, Patrik (2000). Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. Umeå: Universitet, 2000, s. 288. 21. Lundmark, Lennart, Stulet land: svensk makt på samisk mark. Stockholm: Ordfront, 2008, s. 70. 22. McClintock, s. 125. 23. McClintock, s. 122. 24. Hamilton, Peter, ”Representing the Social: France and Frenchness in Post- War Humanist Photography”, in Stuart Hall (red.) Representation: cultural representations and signifying practices. London: Sage, 1997, s. 83. 25. Hall, Stuart & Back, Les, “At Home and Not at Home: Stuart Hall in Conversation with Les Back”, Cultural Studies Vol. 23, No. 4 July, 2009, pp. 658-687 26. Episoden gällde fotograferingen av Thor Mesch, Borg Meschs bror, i atel- jén år 1900. Ur Hedin, Svante, Fjällvråken Borg Mesch: fotografpionjär bland samer, rallare och mäktiga landskap. Enskede: Nya vyer, 2001, s. 51. 27. McClintock, s. 123. 28. ”För Kiruna är gropen ett löfte”, Expressen 2011-10-10, på http://bloggar. expressen.se/lars/2011/10/for-kiruna-ar-gropen-ett-lofte/) 29. Andersson Eira (2012) Malmens manliga mysterium: En interaktiv studie om kön och tradition i modernt gruvarbete, Luleå: Luleå tekniska universitet. 30. Blomberg, Eva, Män i mörker: arbetsgivare, reformister och syndikalister: politik och identitet i svensk gruvindustri 1910–1940, Stockholm: Stockholms universitet, 1995, 347 31. Blomberg 1995, s. 348. 32. Brunt, Rosalind, “The family firm restored: newsreel coverage of the British monarchy 1936-45”, (Eds.) Christine Gledhill and Gillian Swanson, Na- tionalising Femininity: culture, sexuality and British cinema in the Second World War. Manchester and New York: Manchester University Press, 1996, s. 147. 33. Molina, Irene, Stadens rasifiering: Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Uppsala: Uppsala universitet, 1997, s. 50. 34. Nora, Pierre, Between Memory and History: Les Lieux de Memoire, Rep- resentations, No. 26, Spring, 1989, pp. 7-24. 35. Crowley, David, “Memory in Pieces: The Symbolism of the Ruin in War- saw after 1944”, Journal of Modern European History, 9 (3). pp. 351-371.

234 OVERUD 36. Åse, Cecilia (2014). Kris!: perspektiv på Norrmalmstorgsdramat. Stockholm: Liber, s. 114. 37. Ledman, Anna-Lill (2012), Att representera och representeras: samiska kvin- nor i svensk och samisk press 1966–2006. Umeå: Umeå universitet, s. 29. 38. Gedalof, Irene, “Taking (a) place. Female Embodiment and the Re-grounding of Community”, Sara Ahmed (red.) Uprootings/regroundings: questions of home and migration. Oxford: Berg, 2003, s. 93. 39. Ur kommentatorsfältet till artikeln ”Sjätte flickan Kiruna har anlänt”, NSD 2009-07-01, http://www.nsd.se/nyheter/sjatte-flickan-kiruna-har-anla n t - -4724796.aspx

Referenser

Amft, Andrea, Sápmi i förändringens tid: en studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. Umeå: Umeå universitet, 2000. Andersson Eira, Malmens manliga mysterium: En interaktiv studie om kön och tradition i modernt gruvarbete, Luleå: Luleå tekniska universitet, 2012. Blomberg, Eva, Män i mörker: arbetsgivare, reformister och syndikalister: politik och identitet i svensk gruvindustri 1910–1940, Stockholm: Stockholms universitet, 1995. Brunnström, Lasse, Kiruna: ett samhällsbygge i sekelskiftets Sverige. D. 1, En bebyggelsehistorisk studie av anläggningsskedet fram till 1910, Umeå: Umeå universitet, 1981. Brunt, Rosalind, “The family firm restored: newsreel coverage of the British monarchy 1936-45”, (Eds.) Christine Gledhill and Gillian Swanson, Na- tionalising Femininity: culture, sexuality and British cinema in the Second World War. Manchester and New York: Manchester University Press, 1996. Burd, Gene, Drucker, Susan J., & Gumpert, Gary, The Urban Communication Reader. New York: The Hampton Press, 2007. Crowley, David, “Memory in Pieces: The Symbolism of the Ruin in Warsaw after 1944”, Journal of Modern European History, 9 (3). 2011, s. 351–371. Frank, Gustaf, Kiruna 1900–1950: minnesskrift till 50-årsjubileet, Stockholm: Esselte reklam, 1950. Hall, Stuart & Back, Les, “At Home and Not at Home: Stuart Hall in Conver- sation with Les Back”, Cultural Studies Vol. 23, No. 4 July 2009, s. 658-687.

CREATING THE CITY 235 Hamilton, Peter, ”Representing the Social: France and Frenchness in Post- War Humanist Photography”, in Stuart Hall (red.) Representation: cultural representations and signifying practices. London: Sage, 1997. Hedin, Svante, Fjällvråken Borg Mesch: fotografpionjär bland samer, rallare och mäktiga landskap. Enskede: Nya vyer, 2001. Gedalof, Irene, “Taking (a) place. Female Embodiment and the Re-grounding of Community”, Sara Ahmed (red.) Uprootings/regroundings: questions of home and migration. Oxford: Berg, 2003. Jansson, M, Wendt, M, Åse, C, ”Tre nyanser av Sverige”, i Sainsbury & Soini- nen (red.) Kön, makt, nation. Stockholm: Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, 2011. Lantto, Patrik (2000). Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. Umeå: Universitet, 2000. Ledman, Anna-Lill, Att representera och representeras: samiska kvinnor i svensk och samisk press 1966–2006, Umeå: Umeå universitet, 2012. Lundmark, Lennart, Stulet land: svensk makt på samisk mark. Stockholm: Ord- front, 2008. McClintock, Anne, Imperial leather: race, gender and sexuality in the colonial contest. London: Routledge, 1995. Molina, Irene, Stadens rasifiering: Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Uppsala: Uppsala universitet, 1997. Nora, Pierre, “Between Memory and History: Les Lieux de Mémoire”, Rep- resentations, No. 26, Spring, pp. 7-24, 1989. Persson, Curt, På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar. Luleå: Tornedalica, 2011. Sieverts, Tomas, Cities without cities. An interpretation of the Zwhichenstadt, Lon- don and New York: Spon Press, 2003. Åse, Cecilia, Kris!: perspektiv på Norrmalmstorgsdramat. Stockholm: Liber, 2014. Össbo, Åsa, Nya vatten, dunkla speglingar: industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. Umeå: Umeå universitet, 2014.

236 OVERUD Eva Dahlström Rittsél1 Omvandling av industriområden Minnen och verksamheter

I slutet av 1970-talet påbörjade Stockholms stadsmuseum en inventering av industrimiljöer i staden. Inventeringen resulterade i flera rapporter där Stockholms stads industrimiljöer kortfattat beskrivs i ord och bild.2 När man bläddrar i dessa rapporter framträder ett Stockholm som på flera sätt skiljer sig från dagens stad. Då, för snart 40 år sedan, fanns det flera industriområden kvar i staden. Även om de flesta större industrier redan lämnat innerstaden var fortfarande Electrolux på Lilla Essingen och Gasverksområdet på norra Djurgården stora arbetsplatser. Flera större industriområden låg utanför innerstaden och mindre företag fanns spridda över staden, vissa även i innerstaden. Industrimiljöer har alltid förändrats, för att ny teknisk utrustning har tillkommit, för att produktionen förändrats, för att ett företag lagts ner och ett annat kommit i stället eller för att tillverkning helt har upphört. Sedan senare delen av 1900-talet har industriområden i en större omfattning än tidigare upphört att vara arbetsplatser och inte bara förändrats utan omvandlats för helt nya ändamål, ofta till bostadsområden. Industriområden finns fortfarande, om än allt mera sällan centralt i de större svenska städerna. Under 1980-talet diskuterades hur industrier skulle kunna an- vändas för andra ändamål. Vid denna tid talade man om återan- vändning och fokus var i regel på enskilda byggnader medan det som behandlas i denna artikel är omvandling av hela områden där bevarande av befintliga anläggningar och strukturer inte alltid har varit självklart.3 Under de senaste åren har också industriarkitektur framhållits inte bara som ett kulturhistoriskt värde utan också som något som ger identitet och karaktär åt områden.4 Denna artikel tar upp hur åtta industriella arbetsplatser i Stock- holm sedan slutet av 1970-talet och fram till idag har omvandlats

CREATING THE CITY 237 Bällstavägen i Mariehäll, foto Göran H. Fredriksson 1966, Stockholmskällan. till bostadsområden. Ett antal vanliga förutsättningar och deras betydelse för planeringen studeras. De förutsättningar som lyfts är: närhet till vatten och grönområden, föroreningar, kommunika- tionsläge, utpekat kulturhistoriskt värde samt befintlig industriell verksamhet. Samtliga aspekter kan värderas på olika sätt: som en tillgång eller som en belastning, eller de kan bedömas vara helt ovidkommande. Hur dessa förutsättningar värderas och hanteras hänger samman med vilka visioner som finns för området. Bakgrunden till artikeln är forskningsprojektet Visionens makt.5 I projektet studerades omvandling av Slakthusområdet i Stockholm och Ringön Göteborg samt en mer översiktlig genomgång av ett antal industriområden i Stockholm. Det är denna genomgång som

238 RITTSÉL denna artikel bygger på. En del i arbetet var att analysera använ- dandet av ett antal begrepp som vi identifierade som vanligt före- kommande i visions- och plandokument framtagna i samband med omvandling av industri i dessa områden. Begreppen är: organisk utveckling, tillåtande karaktär, mångfald, funktionsblandning och bevarande. Begreppen valdes för att de hör samman med projektens syften att undersöka möjligheterna till att i omvandlingsprocesser ta hänsyn till kulturhistorisk värdefulla miljöer, men också till befin tliga verksamheter och deras möjligheter att finnas kvar och utvecklas, att områden kan revitaliseras utan att gentrifieras. I detta sammanhang vill jag resonera kring hur frekvent begreppen används i omvandlingar av industriområden i Stockholms stad och vilken in- nebörd de getts. Materialet till denna artikel utgörs av en översiktlig genomgång av planhandlingar gällande åtta större industriområden i Stock- holms stad som har omvandlats eller där en förändring är på gång. Tidsmässigt spänner undersökningen från slutet av 1970-talet och fram till idag. Det är inte en genomgång av alla stadens planer för förändringar av industrimiljöer utan endast större projekt tas upp. Materialet utgörs främst av program- och visionsdokument, där så- dana finns, samt antagna planbeskrivningar. Den nyss nämna totalinventering av industrimiljöer uppförda före 1940 som Stockholms stadsmuseum utförde vid 1970-talets slut har varit en utgångspunkt för arbetet och ett sätt att identifiera områden. Åtta industriområden

De områden som tas upp här täcker in flera decennier av omvandling och möjliggör därför en analys av vilka förutsättningar som tillmätts betydelse och hur de har hanterats. I de flesta fall har planerna tagits fram decennierna runt sekelskiftet 2000, då många in- dustriområden omvandlades. Ett äldre exempel ges också.6 En begränsning är att samtliga områden ligger i Stock- holms stad. De omvandlingar som sker – eller inte sker – utanför storstäderna behandlas inte här. En jämförelse mellan hur indus- trimiljöer hanteras i mindre samhällen utan exploateringstryck och i stora städer där efterfrågan på mark är stor vore fruktbar och skulle

CREATING THE CITY 239 kunna belysa frågor kring hur vi ser på utveckling och bevarande av industribebyggelse och verksamheter när de ekonomiska förutsät- tningarna skiljer sig åt. Det ligger dock utanför ramen för denna artikel. I områdena har detaljplaner för omvandlingen antagits från slutet av 1970-talet och fram till idag. De är: • Ekensberg, 1978. • Hammarby sjöstad, inkl. Norra Hammarbyhamnen, flera planer ca 1990–2010. • Lilla Essingen, 2001. • Mariehäll och Annedal, flera planer ca 2005–2015. • Telefonplan, flera planer ca 2005–2015. • Ulvsunda start-PM, 2006. • Hornsbergs strand, flera planer ca 2002–2010. • Gasverksområdet, flera planer ca 2000-pågående.

De omvandlade områdena markerade på karta.

240 RITTSÉL Förutsättningar för utveckling av områdena Generellt blir planerna mer utförliga ju längre fram i tiden vi kommer, flera aspekter tas upp, de redovisas utförligare och det finns fler illustrationer. Dessa skillnader till trots vill jag försöka redogöra för de olika förutsättningarnas betydelse. Naturvärden och vattenläge

I de äldsta planerna tillmäts inte grönska eller närhet till natur eller vatten något särskilt värde. Vattenläget nämns visserligen i Ekens- bergsplanen men det är mer som ett konstaterande.7 I början av 1990-talet lyfts närheten till vatten fram som en viktig faktor som man i planerna försöker nyttja så mycket som möjligt. Det planeras så att utblickar ges mot vattnet, för att så många bostäder som mö- jlig ska ha vattenutsikt och strandpromenader anordnas – i några fall med referenser till välkända innerstadsgator vid vatten som Strand- vägen och Norr Mälarstrand.8 Ibland ses avsaknaden av grönom- råden som ett problem som åtgärdas genom att ny grönska till- skapas. I den broschyr som byggherren JM tog fram i samband med exploateringen av Electrolux område på Lilla Essingen beskrivs det område som ska byggas som ”en skärgårdsidyll mitt i stan”.9 Läget vid vattnet presenteras som centralt även när vattnet också är ett problem. Områdena Mariehäll och Ulvsunda ligger längs med Bällstaån som är kraftigt förorenat med bl a kvicksilver i botten- slammet. Trots det används vattenläget som en viktig del av den karaktär som man vill ge området.10 Föroreningar

Föroreningar har förekommit på flera av de platser som här studeras, vilket inte är förvånande då det rör sig om områden där industriell produktion förekommit under lång tid. I flera falls återfinns område- na bland de objekt som Länsstyrelsen i sina utredningar av förorenad mark har prioriterat högst för att åtgärdas. Det finns eller har funnits sådana prioriterade objekt vid Gasverksområden, LM Ericssons an- läggning vid Telefonplan, Mariehäll och Hammarby sjöstad.11 De äldre planerna redovisar inte föroreningar men i senare planer anges i de flesta fall att det finns föroreningar men att de kommer att åtgärdas. Av handlingarna går det att förstå att det i vissa fall är

CREATING THE CITY 241 omfattande saneringsåtgärder som krävs och att det således kommer att kosta stora summor att sanera dem.12 Det förefaller dock inte i något fall ha hindrat en omvandling till bostadsområde. Det finns flera exempel på att risken för föroreningar omöjliggör för verksamheter att vara kvar då de inte går att kombinera med bostäder.13 Kommunikationer

I de allra äldsta planerna lyfts inte kommunikationerna överhuvud- taget, men senare får de större betydelse. I många områden skapas en helt ny gatustruktur och de planeras för såväl allmänna kommunikationer, biltrafik, gång- och cykelvägar. I några fall påtalas även närheten till flygplatser. t. ex lyfts närheten till Essingeleden och Arlanda i planerna för Hornsberg. Kollektivtrafiken är också väsen- tlig.14 När det gäller Hammarby sjöstad och Norra Djurgårdsstaden eftersträvas miljövänlighet och resurssnålhet och där betonas all- männa kommunikationer samt gång- och cykelvägar mer. Kulturvärden

Grovt kan genomgången av områden sägas återspegla det växande intresse för industriarv som gjorde sig gällande under 1900-talets sista decennier. När Ekensbergs varv omvandlades till bostadsom- råde under 1970-talet sades ingenting om varvsmiljöns kulturhistoriska värde.15 I området finns Ekenbergs värdshus från 1730-talet som däremot bedöms ha ett sådant kulturhistoriskt värde att den ska bevaras och K-märkas. Ännu i början av 1990-talet var det inte en självklarhet att tillmäta industrimiljöer ett kulturhistoriskt värde. När Norra Hammarbyhamnen planeras sägs helt osentimentalt att hamnskjul och industribyggnader rivs medan Barnängens fabriker och herrgård med rötter i 1600-talet bevaras.16 Ett decennium senare tillmäts flera byggnader ett kulturhistoriskt värde. Detta är dock kopplat till byggnads- och arkitekturhistoris- ka aspekter där de äldsta byggnaderna lyfts fram. I planen för Lilla Essingen sägs t ex att den bebyggelse som tillkommer ska anpassas till de äldre industrierna.17 Tydligt modernistiska byggnader ritade av välkända arkitekter ses också som värdefulla och värda att bevara. Till exempel bevaras Lumafabriken i Södra Hammarbyhamnen, ritad av

242 RITTSÉL Artur von Schmalensee vid KF:s arkitektkontor och LM Ericsons anläggning vid Telefonplan med Ture Wennerholm som upphovsman.18 Den enklare och mer småskaliga bebyggelsen i Södra Ham- marbyhamnen anses däremot inte ha något kulturhistoriskt värde.19 Även i Hornsberg är det de äldsta delarna som tillmäts kulturhistoriskt värde medan yngre byggnader som bedömts vara kulturhistoriskt värdefulla rivs utan någon egentlig motivering.20 Under 2010-talet blir det tydligt att även yngre industribyggnader tillmäts ett värde och att industrimiljöer kan vara en tillgång.21 När Norra Djurgårdsstaden planerades pekades Gasverksområdet i sin helhet ut som kulturhistoriskt värdefullt.22 För Gasverksområdet har de kulturhistoriska värdena varit en utgångspunkt och bebyggelsen har i de flesta fall försetts med detaljerade skyddsbestämmelser.23 Exempel från senare tid visar att även mindre anslående anläggnin- gar värderas och bevaras idag.24 Befintliga verksamheter

I Stockholm har det funnit flera områden med småskaliga verksamheter, eller en blandning mellan större och mindre företag. Vissa av dem har varit av mer tillfällig art medan andra, som Ulvsunda, har planerats som industriområden av staden.25 Trots att de industriella verksamheterna i de flesta fall försvunnit i samband med omvandlingen sägs det samtidigt att det är viktigt med mångfald.26 En blandad bebyggelse är eftersträvansvärt och det planeras också ibland uttryckligen för blandade verksamheter så länge de inte är störande, farliga eller omöjliggör bostäder. I ett fall visade det sig inte vara möjligt att kombinera den befintliga verksamheten med bostäderna och det gjordes en ny plan. Verksamhet- en flyttades och byggnaden som var tänkt att bevaras revs och iställ et byggdes ett bostadshus.27 Vid planeringen av Hornsberg sägs uttryckligen att vissa verksamheter ska bevaras och utvecklas. Det gäller läkemedelsföreta- gen som finns där och man vill att området ska utvecklas till ett life science-område. Andra verksamheter går dock inte att förena med bostäder och måste därför flyttas.28 Vid Telefonplan byggdes bostäder runt om den f d fabriksanläggningen men i LM Erics- son tidigare anläggning planerades aldrig för någonting annat än

CREATING THE CITY 243 verksamheter och kontor.29 Det kan hänga samman med att när planeringen inleddes satt fortfarande LM Ericsson kvar i anlägg- ningen även om produktionen hade upphört.30 Ulvsunda industriområde är det enda av de här studerade om- rådena som fortfarande till största delen alltjämt är ett verksamhets område. Området ligger i anslutning till Bromma flygplats vilket har präglat utvecklingen av det. I början av 1990-talet började man diskutera en omvandling av Ulvsunda inklusive Mariehäll då man bedömde att Bromma flygplats skulle läggas ner, men de befintliga verksamheterna skulle kunna vara kvar och utvecklas.31 I gällande översiktsplan är Ulvsunda markerat som ett verksamhetsområde. I det nu aktuella förslaget till ny översiktsplan pekas Ulvsunda ut som ett område med stora möjligheter att utvecklas till en tät blandstad närmast Bällstaviken, men med fortsatta verksamheter närmare Bromma flygplats.32 I Stockholmsområdet råder en stor bostadsbrist och idag ligger allt fokus på att skapa fler bostäder. Det är därför inte förvånande att bostadsbyggande prioriteras och att industriområden där det inte län- gre förekommer någon produktion omvandlas till bostadsområden. I staden finns verksamhetsområden idag även om det inte förekommer någon industriell tillverkning. I dessa områden finns verksamheter som är väsentliga för staden t ex hantering av avfall och återbruk, reparationsverkstäder, service- och hantverksföretag, livsmedelspro- duktion etc. Inte minst ur ett resursperspektiv är det väsentligt att dessa verksamheter inte skuffas alltför långt bort från centrum eller från där människor lever och verkar. Detta är också något som uppmärksam- mas i förslaget till ny översiktsplan för Stockholm.33 Västberga är det största området som i samrådsförslaget till Stockholms översiktsplan markerats som verksamhetsområde, därtill kommer ett antal mindre områden, bland annat i Mariehäll. Visionens makt – begrepp i omvandlingar

Olika förutsättningar har påverkat områdenas utveckling. De förändringar som märks hänger bland annat samman med att det funnits olika visioner för omvandlingsprojekten. Det forskningsprojekt som denna artikel är en del av behandlar som ovan sagts ett antal begrepp. Om vi ska applicera de utvalda

244 RITTSÉL begreppen i dessa områden vid det sena 1970-talet, när industrierna inventerades, är funktionsblandning, mångfald, tillåtande karaktär, organisk utveckling och bevarande giltiga – även om de orden inte användes. Områdena användes visserligen konstant för industriell verksamhet men det skedde successiva – eller organiska – föränd- ringar. Ibland ersatte företag varandra, ibland var det samma företag som förändrade sin tillverkning eller skaffade ny utrustning. Av de utvalda begreppen är det endast bevarande som före- kommer i de äldsta planerna, och då gäller det någon enstaka äldre byggnad med ett utpekat kulturhistoriskt värde som inte alltid har med den industriella verksamheten att göra. I de planhandlingar som beskriver omvandlingen av de områden som behandlats ovan används inte alla begrepp och de som används har inte alla gånger samma betydelse. Den successiva utveckling som karakteriserat områdena under den tid de var industriområden har fått ett abrupt slut i samband med omvandlingen. Tillåtande karaktär eller organisk framväxt nämns inte i något dokument. Som redogörelsen av kulturhistoriskt värde visar förekommer bevarande relativt ofta, även om det inte mer än i ett fall tas som en utgångs punkt för planeringen. Mångfald och funktionsblandning används relativt ofta och synonymt. Till exempel skriver man i Programmet för Nordvästra Kungsholmen, där Hornsberg ingår: Här finns möjlighet att realisera den mångfunktionella staden genom en samlokalisering av bostäder och arbets platser. För att åstadkomma detta föreslås att bostads områdena ska inrymma lokaler och att arbetsplatsom- rådena ska inrymma bostäder. För att balansera dagens dominans av arbetsplatser i området föreslås i första hand bostadskvarter där så är möjligt medan exempelvis buller- störda delar bebyggs med kontor och lokaler.34 Som vi har sett realiseras inte detta fullt ut men i Hornsberg finns ändå en blandning av bostäder och verksamheter även om de ligger i enklaver och stora delar av området är ett rent bostadsområde med lokaler för handel och service.

CREATING THE CITY 245 Det talas i flera fall om att ett mål för planeringen är en blandad stad och frågan är då om det är människor eller verksamheter som avses.35 Det redogörs sällan för vilka eller hur många funktioner som ska blandas. Åsyftas olika slags butiker, verksamheter eller en mångfald när det gäller socioekonomiska förutsättningar bland dem som ska bo där?36 Ett område som planeras med mångfald i fokus kan ändå genom upplåtelseform, utformning och marknads- föring vända sig till en särskild grupp människor och utesluta andra.37 Illustrationer till arkitekttävlingar och planhandlingar visar ofta en tämligen homogen befolkning som inte kännetecknas av någon mångfald av olika människor.38 Mångfald kan således betyda olika saker även i samma tid och i samma stad. Efter omvandlingen

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att många industriområden i Stockholm under de senaste decennierna omvandlats till bostads områden. Det som skiljer dessa omvandlingar från de tidigare mer successiva, organiska om man så vill, förändringarna är att de in- nebär att funktionen helt har ändrats och att omfattande ny beby ggelse tillförts. Av de förutsättningar som vi har tittat på kan man säga att närhet till grönska och vatten har lyfts tydligast och kommit att få en avgörande betydelse i planeringen. Grönområden och vattenlägen är en tillgång som man vill slå vakt om och som man utgår ifrån. Kom- munikationer är viktiga men ges inte samma utrymme. I flera fall har det funnits stora föroreningar. Till skillnad från kulturhistoriskt värde går det inte att se detta som en tillgång. Där emot kan det vara lättare att åtgärda genom att det är önskvärt att det tas bort – även om det kostar pengar. Det är emellertid mö- jligt att höga kostnader för sanering kan få konsekvenser för val av verksamhet, omfattning och upplåtelseform då utgifter för sanering måste täckas. En konsekvens kan bli att det byggs bostäder och då i första hand bostadsrätter som ger en större avkastning än andra ändamål och upplåtelseformer. När det gäller kulturhistoriskt värde full bebyggelse är det inte på samma sätt önskvärt att ta bort den. Däremot kan bevarande och återanvändning leda till höga kostnader som kompenseras av genom hög exploatering.

246 RITTSÉL Bevarad industri bland nya bostäder, Mariehäll, foto Eva Dahlström Rittsél 2016. Kulturhistoriskt värde kan ses både som en tillgång och en belastning, som något som gör det planerade området attraktivt eller som någonting som inkräktar på möjligheterna att utveckla områdena. Det äldsta exemplet, Ekensberg, innebar en fullständig utplåning av industrimiljön medan andra, mer samtida exempel istället har utgått från att industribyggnader ska bevaras men kompletteras med täm- ligen hög exploatering när det gäller nyproduktion. Det är dock inte fråga om någon rätlinjig utveckling mot ett ökat intresse av att bevara industrimiljöer. T ex är det endast ett fåtal industrier som bevarats i Hammarby sjöstad och i stora delar av området är det idag svårt att förstå att det rör sig om före detta industri- och hamnmiljöer. I några fall framhålls kulturvärdena som en tillgång och något som kan ge området karaktär, men kulturmiljövärdena är inte styrande. Gasverk- sområdet är härvidlag ett undantag. Där utgår planförslagen i stor utsträckning från den befintliga bebyggelsen och dess värden även om det också där förekommer rivningar och förändringar. Utanför Gasverksområdet sker också en kraftig exploatering. Det förefaller som om förutsättningar till bevarande är större om det rör sig om ett område för ett enskilt stort och välkänt före- tag eller varumärke. Viljan att bevara har varit större när det gäller

CREATING THE CITY 247 Electrolux på Lilla Essingen och Gasverket än i Hammarbyhamnen där det fanns en rad olika företag av olika storlek. Andelen äldre och estetiskt tilltalande byggnader har också betydelser för i vilken ut- sträckning industribyggnaderna bevaras. I de handlingar som har analyserats här betraktas sällan den befintliga verksamheten som värdefull. I Hornsberg framhålls en del av den befintliga verksamheten och delar av Mariehäll planeras för att fortsätta vara ett verksamhetsområde, utan att någon särskild verksamhet lyfts. Mer småskaliga verksamheter i form av mindre verkstäder, lager, återvinningscentraler etc har inte i någon plan an- getts vara bevarandevärda. Genomgående är det så att bostäderna ges företräde och verksamheter som kan samordnas med bostäder är möjliga medan det som bullrar, förorenar etc inte kan vara kvar. Bland de begrepp som har eftersökts i planhandlingarna för de omvandlingar som beskrivs här är mångfald och det närbesläkta- de blandstad vanligast förekommande. De blir allt vanligare under 1990-talet och kan också kopplas samman med ett stadsideal som tar avstånd från den modernistiska funktionsuppdelade staden och istället kännetecknas av ett stadsbyggnadsideal präglat av new urbanism där man eftersträvar en äldre stadsbild och där historien spelar en stor roll.39 Det kan kopplas till viljan att skapa autentiska och ”riktiga” stadsmiljöer med karaktär och unicitet. Den täta staden har blivit ett ideal.40 Detta passar när bostads- behoven är stora och ytor kan tas till anspråk för bostadsbyggande. Den ”riktiga” staden, så som bland andra Jane Jacobs beskriver den, innehåller också olika slag av verksamheter och människor.41 Det flitiga användandet av mångfald och funktionsblandning utrycker en vilja att skapa en sådan ”riktig” stad. Vad mångfalden står för är dock inte alltid specificerat och det kan betyda olika saker i olika sammanhang. Ibland förstås mångfald som ett snävare begrepp som kan betyda bostäder med några butiker, kaféer och restauranger. I andra sammanhang handlar det om en mer social mångfald och tenderar då att ligga nära satsningar på social hållbarhet. Social hållbarhet, och därmed förstås också i regel en socioekonomisk mångfald, har blivit en allt mer angelägen fråga och märks bland annat i tillsättandet av Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm.42

248 RITTSÉL Som vi har sett ingår sällan olika slag av verksamheter i det som blir resultatet av den eftersträvade funktionsblandningen, om vi inte räknar handel och service. Därmed förloras den möjlighet till mångfald av människor och social integration som en blandning av verksamheter kan leda till. Den funktionsseparering som man tar avstånd ifrån och den mångfald och blandning som eftersträvas, i synnerhet i program och inledande dokument, förverkligas inte. Tvärtom finns exempel på att verksamheter som från början var tänkta att vara kvar tvingas bort då de inte kan kombineras med bostäder. En trend som inte fångas in av den ovan genomförda redovis- ningen är att industriområden idag uppfattas som attraktiva. In- dustrikaraktär är något som uppfattas som autentiskt och karak- tärsskapande. Bevarande av industrikaraktär förekommer i äldre handlingar men nu handlar det även om att framhäva och förstärka industrikaraktären. Men ofta utan någon koppling till den specifika industriella verksamhet som har bedrivits på platsen. Istället kommer inspirationen från andra omvandlingsprojekt och någon nära nog arketypisk industrikaraktär som är frikopplad från den industriella produktionen och de förutsättningar och spår som de gett in- dustriområdena. Industrikaraktären kan således förstärkas även om den industriella verksamheten försvinner.

Noter

1. Eva Dahlström Rittsél arbetar som antikvarie på Länsstyrelse i Stockholms län med frågor som rör kulturmiljöer och stadsplaneringen. Hon är fil dr i industriminnesforskning och teknikhistoria vid KTH. 2. Industrimiljöer i Stockholm: Innerstaden (Stockholm 1980); Industrimiljöer i Stockholm: Ytterstaden (1980); Värdefulla industrimiljöer i Stockholm, Stock- holm 1984. 3. Se t.ex. Bo Hedskog, Återanvändning av industri- och specialbyggnader: Fastighetsekonomiska, tekniska och funktionella aspekter på val av användning, Stockholm 1982. 4. Etnologen Robert Willim kallar det ”Industrial cool” och ger i sin bok med samma namn exempel på olika företeelser som visar på att industrin har blivit ”cool”. Robert Willim, Industrial Cool, Lund 2008.

CREATING THE CITY 249 5. Projektet Visionens makt leddes av Gabriella Olshammar, Inst. för kul- turvård vid Göteborgs universitet och finansierades av Riksantikvarieämbe- tets FoU-medel. I projektet ingick även Mari Ferring, WSP Stockholm. Inom projektets ram genomfördes två fallstudier: Slakthusområdet i Stock- holm och Ringön i Göteborg samt en genomgång av referensområden. Denna artikel bygger på den genomgången. 6. Det finns även andra industriområden som omvandlats t ex Södra stations området som dock rymmer annat än industriområden, vidare områden som planerats men inte färdigställts, som Lövholmen och Slakthusområdet. 7. Stockholms stadsbyggnadskontor (SBK), Kv. Stapelbädden m m, Ekens- berg PL 6977, 1978-02-10. 8. SBK, kv Lux mm, Dp 1999-04226-54, 2000-12-07 rev. 2001-03-05; SBK, Utbyggnad av Annedal, Genomförandebeslut E2007-511-00106, 2007- 02-15; SBK, Kv Märden, Norra Hammarbyhamnen, 822-8526-86, Dp 8526, 1991-02-12; SBK, Sickla kaj, DP 1997-01274-54, 1999-05-26; SBK, Kv Mandeln mm, Hammarby sjöstad, Dp 91044, 1994-08-31. 9. Ett unikt nybygge mitt i Stockholm, JM, u.o u.å, s. 2. 10. SBK, Kv. Mattisborgen, Stadsdelen Mariehäll, Del av Annedal Dp, 2006- 08228-54, 2007-10-02. 11. Förorenade områden i länet: Uppdatering inför 2017 av det regionala programmet 2015–2017, bilaga 4, tabell 2-4 http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/miljo-och-klimat/verksamheter-med-miljopaverkan/fororenade-omraden/Allmänt%20FO/ Bilaga%204.%20Läget%20i%20länet%20uppdatering%20inför%202017. pdf (hämtat 20171127) 12. Se t. ex. SBK, fördjupat program för Hjorthagen, dnr 2009-05368-53. 13. Se t. ex. SBK, Dp, del av Mariehäll 1:10, Mariehäll del av Annedal, Dp 2006-08225-54. 14. SBK, Projekt Ulvsunda, Start-pm Dcn 2008-04665-01897; Program för ny bostadsbebyggelse i Annedal (f d Baltic) i stadsdelen Mariehäll, Dnr 2004- 07331-54. Områdesprogram för Hammarby, SBK 1997:7:15. s. 14; SBK, fördjupat program för Hjorthagen, dnr 2009-05368-53. 15. SBK, Kv. Stapelbädden m m, Ekensberg PL 6977, 1978-02-10. 16. SBK, Kv Märden, Norra Hammarbyhamnen, 822-8526-86, Dp 8526, 1991-02-12. 17. SBK, Planbeskrivning Dp för kv Lux mm Dp 1999-04226-54, 2000-12-07 rev. 2001-03-05.

250 RITTSÉL 18. SBK, Luma mm Dp, 1997-150-54, 2000-04–07; SBK, Kv Telefonfabriken, DP 2002-09856-54, 2003-09-01. 19. SBK, Hammarby sjöstad Sickla udde, Dp 96099, 1998-02-16. 20. SBK, Kv Kojan mm, Dp, 2000-05724-54, planbeskrivning 2004-11-10; Kv. Lustgården 6, mm Dp 2000-0261754, 2006-03-21. 21. SBK, Kv Påsen och Godsvagnen mm, Dp 2011-19218, 2015-09.08, rev. 2015-11-04. 22. SBK, fördjupat program för Hjorthagen, dnr 2009-05368-53 23. SBK, Gasverket västra mm, DP 2011-17188, 2015-03-10, rev.2015-04-18. 24. SBK, Kv Påsen och Godsvagnen mm, Dp 2011-19218, 2015-09.08, rev. 2015-11-04. 25. Jan-Bertil Schnell, Ulvsunda Mariehäll: Stockholms företagsområdens historia, Stockholm 2009. 26. SBK, Hammarby sjöstad Sickla udde, Dp 96099, 1998-02-16; SBK, Sickla kaj, Dp 1997-01274-54, 1999-05-26. 27. SBK, Lustgården 6, mm, Dp 2000-02617-54 planbeskrivning 2006-03-2. 28. SBK, Nordvästra Kungsholmen, Program för ett stadsutvecklingsområde, DP 1999-08608-53. 29. SBK, Kv Telefonfabriken, DP 2002-09856-54, 2003-09-01. 30. Anders Johnson, LM-staden: Folkhem i förort, Stockholm 2006, s. 333ff. 31. SBK, Projekt Ulvsunda, Start-pm Dcn 2008-04665-01897. 32. Översiktsplan för Stockholms stad, Samrådsversion, Stockholm 2016, s. 107. 33. Översiktsplan för Stockholms stad, Samrådsversion, Stockholm 2016, s. 50. 34. SBK, Nordvästra Kungsholmen, Program för ett stadsutvecklingsområde, DP 1999-08608-53, s 4. 35. SBK, Områdesprogram för Hammarby, SBK 1997:7:15; Nordvästra Kungshol- men, Program för ett stadsutvecklingsområde, DP 1999-08608-53; Program för ny bostadsbebyggelse i Annedal (f d Baltic) i stadsdelen Mariehäll, Dnr 2004-07331-54; SBK, Projekt Ulvsunda, Start-pm, Drn 2008-04665-01897. 36. Mångfaldsbegreppets olika betydelser diskuteras bl. a. av Moa Tunström, På spaning efter den goda staden, Örebro 2009, s. 114ff. 37. Jon Loit, En stad i världsklass – hur och för vem? En studie om Stockholms sociala stadsplanering, Uppsala 2014, s. 231f. 38. Mari Ferring, ”Visionens makt – finns du med i framtiden stad?”, i Stockholm som vara, Klas Ramberg (red.) Stockholm 2016. 39. Se t ex Emely Talen, ”Ny-urbanism – traditioner för framtiden”, Urbanismer:

CREATING THE CITY 251 Dagens stadsbyggande i retorik och praktik, Krister Olsson, Daniel Nilsson och Tigran Haas (red.), Lund 2016. 40. Moa Tunström, ”Urbanism är språk”, i Urbanismer: Dagens stadsbyggande i retorik och praktik, Krister Olsson, Daniel Nilsson och Tigran Haas (red.), Lund 2016, s. 38 41. Jane Jacobs, Den amerikanska storstadens liv och förfall, Göteborg 2004. 42. http://www.stockholm.se/OmStockholm/Forvaltningar-och-bolag/Stad- sledningskontoret-/Kommissionen-for-ett-socialt-hallbart-Stockholm/ (hämtat 2017-11-25) Referenser Otryckt material Planhandlingar från Stockholms stadsbyggnadskontor (SBK) Del av Mariehäll 1:10, Mariehäll del av Annedal, Dp 2006-08225-54. Fördjupat program för Hjorthagen, dnr 2009-05368-53 Gasverket västra mm, DP 2011–17188, 2015-03-10, rev.2015-04-18. Hammarby sjöstad Sickla udde, Dp 96099, 1998-02-16. Kv Kojan mm, Dp, 2000-05724-54, 2004-11-10. Kv. Lustgården 6, mm, Dp 2000-0261754, 2006-03-21. Kv. Lux mm, Dp 1999-04226-54, 2000-12-07 rev. 2001-03-05. Kv. Mandeln mm, Hammarby sjöstad, Dp 91044, 1994-08-31. Kv. Mattisborgen, Stadsdelen Mariehäll, Del av Annedal, Dp, 2006-08228-54, 2007-10-02. Kv. Märden, Norra Hammarbyhamnen, 822-8526-86, Dp 8526, 1991-02-12. Kv. Påsen och Godsvagnen mm, Dp 2011-19218, 2015-09.08, rev. 2015-11-04. Kv. Stapelbädden m m, Ekensberg, PL 6977, 1978-02-10. Kv. Telefonfabriken, DP 2002-09856-54, 2003-09-01. Luma mm, Dp, 1997-150-54, 2000-04–07. Nordvästra Kungsholmen, Program för ett stadsutvecklingsområde, DP 1999- 08608-53. Områdesprogram för Hammarby, 1997:7:15. Program för ny bostadsbebyggelse i Annedal (f d Baltic) i stadsdelen Mariehäll, Dnr 2004-07331-54. Projekt Ulvsunda, Start-pm, Dnr 2008-04665-01897. Sickla kaj, DP 1997-01274-54, 1999-05-26. Utbyggnad av Annedal, Genomförandebeslut E2007-511-00106, 2007-02-15. Översiktsplan för Stockholms stad, Samrådsversion, Stockholm 2016.

252 RITTSÉL Övrigt Förorenade områden i länet: Uppdatering inför 2017 av det regionala programmet 2015–2017, bilaga 4, tabell 2-4 http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/ SiteCollectionDocuments/Sv/miljo-och-klimat/verksamheter-med-miljopaverkan/fororenade-omraden/Allmänt%20FO/Bilaga%204.%20Läget%20 i%20länet%20uppdatering%20inför%202017.pdf (hämtat 2017-11-27). http://www.stockholm.se/OmStockholm/Forvaltningar-och-bolag/Stadsled- ningskontoret-/Kommissionen-for-ett-socialt-hallbart-Stockholm/(hämtat 2017-11-25). Tryckt material

Ett unikt nybygge mitt i Stockholm, JM, u.o u.å. Ferring, Mari, ”Visionens makt – finns du med i framtiden stad?”, i Stockholm som vara, Ramberg, Klas (red.) Stockholm 2016. Hedskog, Bo, Återanvändning av industri- och specialbyggnader: Fastighetsekonom- iska, tekniska och funktionella aspekter på val av användning, Stockholm 1982. Industrimiljöer i Stockholm: Innerstaden, Stockholm 1980. Industrimiljöer i Stockholm: Ytterstaden, Stockholm1980. Jacobs, Jane, Den amerikanska storstadens liv och förfall, Göteborg 2004. Johnson, Anders, LM-staden: Folkhem i förort, Stockholm 2006. Loit, Jon, En stad i världsklass – hur och för vem? En studie om Stockholms sociala stadsplanering, Uppsala 2014. Schnell, Jan-Bertil Ulvsunda Mariehäll: Stockholms företagsområdens historia, Stockholm 2009. Talen, Emely” Ny-urbanism – traditioner för framtiden”, Urbanismer: Dagens stadsbyggande i retorik och praktik, Krister Olsson, Daniel Nilsson och Tigran Haas (red.) Lund 2016. Tunström, Moa, ”Urbanism är språk”, Urbanismer: Dagens stadsbyggande i retorik och praktik, Krister Olsson, Daniel Nilsson och Tigran Haas (red.) Lund 2016. Tunström, Moa, På spaning efter den goda staden, Örebro 2009. Willim, Robert, Industrial Cool, Lund 2008. Värdefulla industrimiljöer i Stockholm, Stockholm 1984.

CREATING THE CITY 253 Gabriella Olshammar1 Åldrade världar eller framtidens urbana tillgångar? En studie längs Göteborgs industriella älvstrand2

Under Göteborgs Stadstriennal i september 2015 presenteras bland utställarna en karta som ger en alternativ guidning till stadsdelen Lundby på Hisingen. Den är vacker, grafiskt tydlig i grått och orange. Med muntra och personligt hållna teckningar och kommentarer ger den information om platser som utmärker sig, saker att se och uppleva. Min blick går till det småskaliga industriområdet Ringön beläget vid Göta älv, mitt emot den historiska stadskärnan. Och jag hajar till. Området är framställt som vore det alldeles tomt sånär som på ett par byggnader på vilka det finns muralmålningar, en där det ligger en konsthall, en annan med loppis, och en torr- docka i älven. Som rubrik till den för övrigt kala ytan på kartan står det ”Ringön. Här kommer det hända grejer!” Men detta tomma område är ju detsamma som hyser Claessons trätjära, Bergstrands kafferosteri, Lundby plåt, Thomas betong. Hela gator flankerade av storköpsbutiker, verkstäder och återvinningsföretag, där det råder en evigt hektisk trafik. Kartan har producerats av den ideella organisationen Göthen- burgo och bygger på inspel från boende i Göteborg. Syftet har varit att locka göteborgare från olika stadsdelar att besöka andra delar av staden och möta människorna även där. Kartan ger sig inte ut för att gestalta allt som finns i Göteborg utan vill lyfta fram alternativa sevärdheter. Organisationen har ett visionärt syfte att göra staden mer socialt integrerad.3 Det är en ambition med vilken jag sympa- tiserar mycket och som försvarar att endast ett fåtal byggnader och sevärdheter lyfts fram från stadsdelen, och områden inom Lund- by som Ringön. Men jag kan inte riktigt släppa upplysningen att i Ringön kommer det hända grejer – som om det inte hände något där ännu?

254 OLSHAMMAR Den som går efter Järnmalmsgatan kan uppfatta en vagt obehaglig doft: sur från våta buntar av tidningspapper och metallisk från söndrig korrugerad plåt; söt och kväljande från tomma konserv- och glasburkar. Där hörs oljud: ett ständigt brummande från lastbilar som levererar återvin- ningsbart avfall från alla håll i staden. Ett lika konstant skrapande, gnisslande och vinande från gaffeltruckar som skyfflar och lyfter avfallet till olika sektioner inom anlägg- ningen. Fyra omfångsrika hallar är fyllda från golv till tak med sorterade bostads-, kontors- och industrisopor. En jättelik våg står monterad efter en tvärgata, precis framför fönstret till en reception. Lastbilar körs upp på vågen och information lämnas om värdet på lasten. Det som möter ögat, näsan och öronen är en energisk aktivitet. Här ordnas, sorteras och värderas material – allt inom nedgångna gamla industrihallar, efter gator som kantas av ogräs och skräp.

Den korta betraktelsen bygger på mina egna första intryck från besök i Ringön. Den är ett exempel på den utomståendes ofta oförstående blick, som jag dock kommit att använda som avstamp till att ställa frågor om Ringön och till att försöka förstå vad som kan uppfattas som problem eller möjligheter. Betraktelsen skildrar naturligtvis endast ett utsnitt av allt som möter besökaren. Ringön rymmer ett vitt spann av aktiviteter, byggda miljöer och pågående processer. Göthenburgos karta representerar en sida av allt detta, min skildring från Järnmalmsgatan en annan. Ett gammalt industriområde i en ny värld

Den här artikeln vilar på en bredare och mer allmän fråga. Den handlar om vad som händer med visioner och planer för stadsomvandling när deras objekt antar en ny karaktär inför de aktörer som påverkar omvandlingsprocesserna. Till dessa aktörer räknar jag allt från politiker, planerare, fastighetsägare, exploatörer och brukare till forskare som jag själv, och objekten kan anta en ny karaktär genom berättelsernas hjälp, egna besök på plats och pågående faktiska förändringar. En ofta påtalad risk i stadsbyggnadssammanhang är att för lite kunskap och bristande intresse för befintliga förhållanden

CREATING THE CITY 255 kan leda till exkludering av närvarande brukare och rivning av fungerande och kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.4 Mer kunskap om befintliga byggnader och vardagsliv kan då leda till mindre genomgripande förslag på stadsförnyelse, med åtgärder som snarare bygger på de närvarandes kunskaper om problem och möjligheter.5 Processen att synliggöra befintliga kvaliteter och framtida potentialer har emellanåt visat sig präglas av renodling och förenkling i avsikt att bättre nå fram med ett budskap.6 Men behöver det vara problematiskt att förtydliga genom förenkling? I den här artikeln kommer jag att beskriva faktiska förhållanden kring Ringön, som hur området vuxit fram och förändrats och vilken roll det har i det samtida stadslandskapet.7 Syftet är att utreda frå- gan: ”Vad kan Ringön förstås som?” vilket handlar om tolkning och framställning. Jag kommer att renodla bilden av Ringön med hjälp av begreppet ”urbant kitt” (urban glue), hämtat från geografen Ni- gel Thrift. Med urbant kitt avser Thrift alla slags kontinuerliga -un derhåll, reparationer och förbättringar genom vilket städer ständigt anpassas till nya förhållanden. I en tid då intilliggande älvstrandom- råden genomgår storskalig omvandling är ambitionen här att synlig- göra Ringön som en plats präglad av aktiviteter för stadens kitt och därmed som en befintlig resurs för hela Göteborg. Detta skrivs i en situation då planer och visioner om Ringön drar åt skilda håll, ibland på motsägelsefulla vis inom samma vision. Förutom att belysa Ringöns värde för det urbana kittet kommer jag att lyfta fram ytterligare tre förhållningssätt gentemot befintliga kvaliteter och framtida potentialer hos Ringön – och stadsmiljöer av liknande karaktär – så som dessa förhållningssätt framträder i praktiker, dokument, projektplaner, illustrationer och forskningslitteratur. Med avsikt att strukturera framställningen tar jag mig friheten att leka med tankefiguren ”världens/världarnas slut” som den presen- terats av filosofen Déborah Danowski och antropologen Eduardo Viveiros de Castro.8 De har föreslagit att den mänskliga föreställnin- gen om världens slut alltid formuleras som ett problem om separation eller åtskillnad. Om man föreställer sig förhållandet mellan värld och invånare som dualistiskt, där den ena polen utgörs av ”världen” och den andra av ”mänskligheten”, så betyder tanken om världens slut att antingen

256 OLSHAMMAR världen eller mänskligheten gått förlorad. Detta kan ha skett genom att den ena polen helt förstörts, eller genom att den gått upp i den andra. Schematiskt kan alltså, enligt Danowski och Viveiros de Castro, världens slut förstås som en värld utan mänsklighet eller som en mänsklig existens utan sin värld. Det första scenariot vore alltså en värld som består efter att all mänsklighet dött ut. Det senare vore istället ett scenario där en mänsklighet består fastän hennes värld försvunnit. Det är detta senare slags scenario som jag intresserar mig för här, och i den kvarvarande mänskligheten finns individer och grupper av individer som upplever världens slut ur sina egna perspektiv. Jag kommer fortsatt tala om dessa perspektiv som subjektiva, och som representerande olika subjektiviteter. Jag vill poängtera att jag i diskussionen om Ringön inte avser föreställningar om världens undergång i bokstavlig bemärkelse, utan snarare resonerar om tidsepoker och särskilda karakteristika hos stadsmiljöer som kan suddas ut. Danowskis och Viveiros de Castros figur om världens slut är dock inspirationen bakom detta. Relevanta frågor att ställa sig i sammanhanget och som jag lägger vikten vid, blir: Vilken värld (eller tidsepok) skulle det vara som har tagit slut? Och vilka individer/grupper av individer upplever att detta skett? Jag är heller inte ute efter att i berättelsen om Ringön hävda ett kollektivt vi som riskerar att förlora en bestämd värld/tidsepok. Me- ningen är att använda tankefiguren om världens slut som ett sätt att belysa och problematisera skilda subjektiva föreställningar om en viss omgivning eller era som tar slut eller som håller på att förlora sin mening, och vad detta tycks spela för roll. Bakgrund till fallstudien

Göteborg är Sveriges näst största stad, belägen på Västkusten med en yttre hamn som är den största i Skandinavien. Ringön ligger en bit upp efter Göta älv och ingår i ett större förnyelseområde i Göte- borg som omfattar hamn- och industriområden på båda sidor om Göta älv i direkt anslutning till den historiska stadskärnan. Under ett par decennier ska staden förverkliga visionen om Älvstaden, en levande och attraktiv stad som tänks knyta ihop Göteborg över äl- ven. I den vision som antogs i kommunstyrelsen 2012 pekas Ringön ut som ett område där olika verksamheter samsas sida vid sida, med

CREATING THE CITY 257 vilket menas en mångfald som ska tas tillvara och stärkas. Det sägs att området ”ska utvecklas av egen kraft samtidigt som utrymme ges för ett näringsliv med både bredd och spets.”9 I en rapport från en workshop kallad Spontaneous City om Ringöns framtid och utvecklingspotentialer, också från 2012, uttrycks det att Ringön är ett unikt inslag i det större Älvstaden området och att det ska få utvecklas på egna premisser, vilket kräver nya metoder.10 Ringön har också nyligen identifierats och lyfts fram som en urban oas; detta av kulturaktörer inom ett projekt kallat Tillåtande Oaser (men som 2016 delvis formulerats om och bytt namn till Saltet på Ringön). Med det centrala läget och en karaktär som beskrivs som ”ofärdig, ruffig och tillåtande” anses Ringön kunna bli en vallfärdsplats för stadens subkulturer inom musik, konst, stadsodling, design och konsthantverk.11 I stadens officiella vision framgår att Ringön på sikt ska utvecklas till ett mer blandat område och bli mer tillgängligt än det är idag. Från intensiv industrihamn till älvstad

Göteborg anlades vid Göta älvs södra strand 1621. Under århun- dradena har omkringliggande socknar inkorporerats på båda sidor om älven. Från 1800-talet växte en alltmer intensiv varvsverksamhet fram och den norra älvstranden blev dess främsta hemvist. 1970-talets oljekris i kombination med strukturella förändringar i den industriella sektorn drabbade Göteborg mycket hårt. Stadens indu stri var mer utsatt för oljekrisen än industrin i många andra svenska städer till följd av sitt starka fokus på transportindustri (bilar och fartyg) och för dess internationella prägel med starka konkurrenter i andra länder.12 Omfattande och tämligen centralt belägna hamnområden kring Göta älv övergavs och lämnade plats för ny bebyggelse under 1980-talet, precis som på många andra håll i den industrialise- rade världen. Under de fyrtio år som gått sen dess har Göteborgs stad önskat omvandla stadens image från tung industriell karaktär till en blandstad av renare och ljusare snitt för kunskapsindustri och vatten- nära bostäder. Omvandlingen av älvstränderna, främst den norra, har pågått av och till under decennierna. Målsättningarna har skiftat all- teftersom. Under 2010-talet kan resultatet med arkitekturforskaren

258 OLSHAMMAR Claes Caldenbys ord sammanfattas som: ”blandstad nja, mellanstad ja, göteborgskt kanske, hållbart nej, inte tillräckligt.”13 Istället för en återkommande målsättning om blandstad har norra älvstranden snarare kommit att indelas i delområden som har skilda fokus på bostäder och events, kontor, universitetscampus eller IT-kluster.14 Göteborg närmar sig sitt 400-årsjubileum och älvstranden utvecklingen närmar sig stadens mitt. Näst i tur för omvandling står områden i anslutning till den historiska stadskärnan; dels södra älvstranden strax väster om kärnan, dels Frihamnen belägen mitt emot den senare. Inför denna utveckling har staden låtit arbeta fram ovan nämnda vision för den så kallade Älvstaden. I samband med förnyelseprojektet kommer Götaälvbron att bytas ut. Denna löper mellan stadskärnan och ön Hisingen och landar väster om Ringön. Ringön och grannområdet Frihamnen skiljs åt av brofästet med till- hörande trafikstrukturer. Den nya brons fäste kommer dock att an- läggas mer mot öster på Hisingssidan och alltså ta några kvarter av Ringön i anspråk, en del som därför ingår i den samrådshandling för grannområdet Frihamnens utveckling som presenterades i september 2015. Resten av Ringön sägs ha en planeringshorisont på ytterligare tjugo år. Ringöns framväxt

Ringön anlades, som flera andra hamnområden i staden, i samband med att vassområden kring Göta älv utdikades under 1870- och 80-talen.15 Till att börja med var detta verkligen en ö, omsluten av en kanal i norr och med fyra hamnbassänger i söder i anslutning till Göta älv. Området var tillgängligt endast med båt eller järnväg, över en bro. Den första verksamhet som etablerades på Ringön var ”stadens varv”, sedermera ”Göteborgs stads verkstäder” enligt Kultur historiskt värdefull bebyggelse i Göteborg. Från en annan källa, Indus- trihistorisk inventering av Göteborgsområdet, framgår däremot att även Ringöns ångsåg lär ha varit en av de första industrierna här, och att ett cementgjuteri och murbruksfabrik (G. Larssons) låg här på 1920- och 30-talen.16 Under det tidiga 1900-talet fanns knappt gator eller fas- tighetsstruktur på Ringön och precisa uppgifter om byggnader och verksamheter är svåra att fastställa. De gånger området nämns

CREATING THE CITY 259 skildras Ringön som tämligen halvfärdig, med kärr och öppna marker blandat med enkla plåtskjul. En källa uppger att upplag med begagnade bilar fanns på ön medan sjunkna segelskutor och trasi- ga pråmar låg i hamnbassängerna vid älven.17 En annan nämner ”brandfarliga pråmvarv, båtuppläggningar o.s.v.”18 Av ytterligare en källa framgår att det på Ringön länge var möjligt att ”bo utan att det kostade. Här fanns skjul och märkliga byggnader av mycket enkla material. De beboddes av samhällets understa skikt. Skrothandel var ett sätt att försörja sig”.19 ”Uteliggarnas Eldorado” kallades Ringön i en artikel i Göteborgs Tidningen 1927.20 En av företagarna i området berättar att innan container skeppens tid transporterade sjöfarten styckegods i form av råvaror som förädlades nära slutdestinationen.21 Från stora fartyg längre ut i Göteborgs hamn fördes råvarorna på pråmar dragna av bogser- båtar in till områden i grannskapet kring Ringön där de bearbeta- des i olika verkstäder. Råvaruhantering och underhåll pågick lokalt kring älven nära stadskärnan och där fanns mudderverk, egna såg- verk, pappersbruk, kraftverk på kol och koks. I specifikt Ringön låg förtöjda pråmar, pråmvarv och enkla lagringsställen. Brandrisken var stor. Järnvägsnätet gick hela vägen in i området och planerna var att hamnen skulle byggas ut än mer uppåt älven. Men till följd av containeriseringen har hamnen tvärtom vuxit utåt och förädlingen sker i de länder där tillverkningskostnaderna och lönerna är som lägst. Färdiga produkter levereras direkt till slutdestination. Arkivkällor fastställer att det på Ringön förekom både upplag och enkla verkstäder innan området fick en regelrätt stadsplan 1949.22 Mer generellt bekräftas intervjuuttalandet av ekonomen Marc Levinsons studie över hur containeriseringen påverkat världs handeln. Han konstaterar att inte bara transportsektorn påverkades av containeriseringen utan också tillverkningsindustrin och arbets tillgången för fabriksarbetare eftersom produktion och förfining till färdiga produkter flyttade från produktionsställen nära slutdesti nationen till globalt distribuerade produktionsställen.23 I samband med att stadsplaneförslaget för Ringön presenterades 1949 lämnade brandchefen i Göteborg en skrivelse till Bygg- nadsnämnden där det framgår att tillkomsten av ett reglerat område på Ringön kunde ge välkommen plats till firmor som dessförinnan

260 OLSHAMMAR Foto från 1921 av innerhamn på södra älvstranden. Fotot kan ge en antydan om hur delar av Ringön tedde sig under 1900-talets mitt. © Göteborgs Hamn. legat på södra älvstranden, men i ”mycket brandfarliga lagerområden med enkla och ytterst lättantändliga byggnader”.24 Så snart firmorna på södra älvstranden fått ersättningslokaler skulle älvstranden saneras. Av skrivelsen framgår en förhoppning om att en lika brandfarlig befintlig bebyggelse på Ringön skulle bytas ut samtidigt med realiserandet av den nya stadsplanen. Skrivelsen uppmanar till att på Ringön uppföra byggnader av andra byggmaterial än trä och att inte placera områden med upplag av trä intill varandra, utan tvärtom varva dem med upplag av icke brandfarliga material som järn, tegel och betong. Den stadsplan som upprättats 1949 ledde till att Ringökanalen i norra änden fylldes igen och att bilvägar och en rutnätsplan för fortsatt industriell expansion anlades.25 Vid denna tid övergick Ringön från att vara en faktisk ö till att bli ett område, och det är härefter mer korrekt att beskriva att saker sker ”i” Ringön än ”på” densamma. En översiktlig genomgång av arkivhandlingar ger vid handen att staden mäter ut och upprättar plankartor för kvarter inom hela Ringön under det tidiga 1950-talet, samt att en stor mängd företag anlägger vatten och avlopp vid samma tid.26 Under 1950- och 60-talen låg

CREATING THE CITY 261 här uppenbart redan varvs- och verkstadsanläggningar, uppläggn- ingsplatser för fartyg och gods, dykeri- och bärgningsbolag, ett par pråmvarv och bogserfirmor, roddklubb, transportfirmor, bilförsälj ning, bilskrot, gummiverkstad, byggfirmor, plåtslageri, gips- och ventilationsfirma, betongvarufabrik, träförädling och såg, spegel- fabrik, sockerfabrik, flertalet saltsillfirmor, ett par caféer och något enstaka reklambolag.27 Främst etableras småverkstäder och lager. I Göteborgs kommuns verkstadsindustriutredning från 1978 bedömdes Ringön två decennier senare, i slutet av 1970-talet, ha varit ett väl- fungerande område ”utan utvecklingsproblem”.28 Värna som det är, fast annorlunda

Ännu 2012 då workshopen Spontaneous City Gothenburg Ringön arrangerades och rapporterades lyftes Ringön fram i positiva ordalag ur en företagsekonomisk synvinkel: Today Ringön has a very healthy yearly turnover, and a strong entrepreneurial drive for new undertakings in the area. The area already supplies the city with a range of services and diverse agencies which could be easily imple- mented and more integrated into the rest of the city.29 Ringön anses sålunda tämligen väletablerat för små och medelstora företag inom service och industri, men också som ett område något isolerat från den omgivande staden. En till synes motsägelsefull in- ställning till Ringön skiner fram i workshoprapporten i och med att man där både trycker på det unika hos Ringön och betydelsen av att värna områdets särställning och samtidigt återkommande trycker på behovet att koppla området närmare resten av staden såväl rumsligt och infrastrukturellt som socialt med verksamheter som lockar fler kategorier användare. I samtal om denna dubbelhet med Bernardina Borra, som med sin kollega Gert Urhahn organiserade workshopen 2012, fick jag förklaringen att man under workshopen gjort bedömningen att de särpräglade kvaliteterna hos Ringön framförallt hotades av att många utomstående nog inte tillräckligt väl visste hur etablerat, välordnat och välfungerande Ringön är. Om man lyckas integrera Ringön bättre med den omgivande staden och göra området mer användartillvänt, om än i långsamma och inte så

262 OLSHAMMAR dramatiska steg, är förhoppningen att hejda en betydligt mer omfattande omvandling.30 Workshopdeltagarna konstaterade också att överväganden krävs om på vilket sätt fler slags aktiviteter och an- vändare ska lockas till Ringön utan att Ringön förlorar sin unika karaktär, helt enkelt att genomföra ”some more investigation about how far the mix could be developed”.31 Flera strategier och projekt som pågår i Ringön idag – fyra år senare – lever efter den här devisen: att attrahera fler kategorier av an- vändare, att locka allmänheten till besök, och att genom detta visser ligen bidra till förändring men återhållsamt och i säkerställande av Ringön som ett fortsatt småskaligt och blandat område för produktion och service i närheten till stadskärnan. Vad är det då för ett Ringön som möter besökaren och vilken är den unika karaktär som deltagarna under workshopen ansåg skulle värnas, och mot vad? I det följande ska jag ge en inblick till de olika miljöer, verksamheter och processer som ryms i Ringön idag och vilka skilda intressen och subjektiva uppfattningar som går att knyta till dessa. Det hela avrundas med ett kort resonemang om skilda subjektiva uppfattningar om Ringön som en värld som, kan tänkas, håller på att försvinna eller omstöpas och vad det skulle ha för betydelse. Ringöns nuvarande karaktär

Vid mina egna första besök för femton år sedan uppfattade jag Ringön som ett mestadels nedgånget och eftersatt område, med slitna skjul och hamnbassänger i förfall. Ett enda företag, Claessons trätjära som var känt för mig sedan tidigare, framstod som seriöst och välskött – en riktig hermelin bland katter. Efter att jag nu har besökt Ringön av och till de senaste två åren, och intervjuat verksamma där, har de ruinlika karaktärsdragen trätt i bakgrunden. Las- sen av skräp ingår uppenbarligen i en fungerande återbruksverk- samhet; gamla bilar och båtar väntar på reparation; avlagda kläder, skor och husgeråd sorteras till försäljning i second-handbutiker och i en undanskymd verkstad byggs konstfulla motorcyklar av skrotup- plagens skatter. Det som i förstone, för mig, framstod som otidsenliga ruiner har visat sig innehålla verksamheter som framstår som värdefulla för staden och vår tid.

CREATING THE CITY 263 Den som reser till Ringön anländer via Ringögatan som löper genom området från sydväst till nordöst, ungefär femhundra meter upp från älven. Gatan är kraftigt trafikerad med många lastbilar och bussturerna är få. Detta är en genomfartsled som liknar gatorna i andra externt belägna kvarter med en blandning av tillverkning- sindustri och butiker för sällanköpsvaror som bilar, kontorsvaror, kök- och badinredning. Här hittas också specialistbutiker för verktyg och arbetskläder samt bilglasrutor. I gatans närhet finner man även industri som en producent av betong, en jalusifabrikör och ett kafferosteri. Mest framträdande är ändå mängden företag inriktade på storskalig service såsom textil- och tvättservice, plåtslageri och takservice, kylservice, elinstallationer. Caféer och restauranger finns i området men de är inte så många och håller öppet endast för frukost och lunch, inte middag. Kommunala verksamheter som gatukontoret har en uppställn- ingsplats här och fram till augusti 2015 drev Stadsmissionen natt härbärget Gatljuset på en tomt vid brofästet. Vidare ligger här det privata Blå Stjärnans djursjukhus. Den nya Göta Älvbron kommer att ta en del av marken i den västra delen av Ringön i anspråk, vilket lett till att Gatljuset flyttat ut samt till att djursjukhuset och gatu- kontorets uppställningsplats kommer påverkas. Norr och söder om Ringögatan blir hushöjderna lägre och företagen mer inriktade på verkstad och tillverkning. Men där finns även återbruks- och renhållningsföretaget IL Recycling som upptar flera fastigheter, däribland ett stort kvarter mellan Ringöga- tan och den parallella Järnmalmsgatan. Återbruksverksamheterna är flera och bland dessa märks, förutom IL Recycling, båt- och bilskrotar, Smyrnakyrkans second hand, och Claessons trätjära som specialiserat sig på produkter för byggnadsvård och traditionellt skeppsbyggeri (värdefullt för att underhålla, renovera och återbruka byggnader och båtar). Järnmalmsgatan ligger i den södra delen av Ringön i anslutning till hamnbassängerna. Det är bebyggelsen och verksamheterna efter denna gata och ner mot älven som främst präglar vad som beskrivits som Ringöns unika karaktär. Jämför följande citat från en rapport om Ringön i samband med det så kallade ”visionsarbetet” som ledde fram till Vision Centrala älvstranden:

264 OLSHAMMAR I variationen [hos Ringön] ligger en småskalighet liksom både nya och gamla byggnader som samsas intill varandra. Verksamheter, variation, småskalighet och vattenkontakt är kanske de mest iögonenfallande egenskaperna – det som skiljer området från många andra delar av staden. […] Ringön erbjuder uppenbart service av många olika slag, service som i stort är inriktad mot Göteborg och regionen. Framför allt de verksamheter som är inriktade mot hamn och sjöfart finns knappast någon annan stans.32

En snarlik beskrivning återfinns i workshoprapporten, som lyfter fram Ringöns ”robust fine grain structure of good streets and small blocks divided in very different plot sizes and buildings with a certain pleasurable industrial roughness and informality suitable for organic growth.”33 Den småskaliga bebyggelsestrukturen och allrahelst hamn- bassängerna har lyfts fram som industrihistoriskt intressanta i Göteborgs stads samlade bevaringsprogram (Kulturhistoriskt värde- full bebyggelse i Göteborg).34 Ur en miljöaspekt framhålls dock hela Ringön som problematisk då marken är kontaminerad. Muddring- smaterialen från 1800-talet utgjordes av rivningsmassor och andra muddermassor med varierande sammansättning, och Ringökanalen användes som deponi innan den fylldes igen på 1950-talet.35 Reparation, hantverk, återbruk – det urbana kittet

Om än miljöfrågan historiskt varit eftersatt kan Ringön idag lyf- tas fram som värdefullt ur en miljö- och hållbarhetsaspekt. Verk- samheter inriktade på återvinning, återbruk, reparation och under- håll är starkt representerade. En del av dessa företag är småskaliga och lokalt verksamma medan andra av områdets service-, tillver- knings- eller återbruksföretag framstår som mycket väletablerade: informationen på deras hemsidor riktar sig till kunder i hela landet, till avancerade industriföretag eller återförsäljare samt till en engel- skspråkig kundkrets. Det gäller exempelvis företag som Berend- sen Textilservice och Tvättservice vilka ”erbjuder en enkel bekym- mersfri lösning på det mesta som har med textilier att göra. Från entrémattan till funktionella arbetskläder och allt som behövs för

CREATING THE CITY 265 IL Recycling (Stena Recycling). En av de stora hallarna med sorterad papp och kartong. Foto av författaren. restaurangen och hotellet. Faktum är att vi numer är ett av Europas ledande företag inom textilservice.” (Berendsen, webb 2016-01-02). I Ringön ligger även det internationellt etablerade Thomas Concrete Group som är ”en av de ledande leverantörerna av högkvalitativ fab- riksbetong i Sverige. Genom att kombinera leverans av betong med våra prefabprodukter och breda utbud av tjänster, kan vi säkerstäl- la kompletta och effektiva lösningar för ditt byggprojekt.” (Thomas Concrete Group, webb 2016-01-02). Gotenius varv bör också näm- nas i sammanhanget då det är det sista kvarvarande varvet i Göte- borgs hamn, som dock numera inte bygger nya fartyg utan riktat in sig på reparation och underhåll. Under sina mer än 60 år vid hamnen i Ringön har ”Gotenius vuxit till ett av de ledande reparations- varven för museala fartyg, kusttonnage och specialfartyg.”36 För den spontane besökaren kan säkert flertalet verksamheter förvåna genom att så elementära och anspråkslösa anläggning- ar visar sig rymma högst väletablerade och avancerade företag om man tar sig tid att undersöka dem närmare. Exempelvis är dykföre- taget Frog Marine inblandat i det mesta kring skeppsdykeri och

266 OLSHAMMAR service av marina infrastrukturer som broar och kajer. Företaget in- går i en större koncern som även erbjuder muddring, projektering och anläggning i marina miljöer och har sitt lager och sin verkstad i Ringön. Enligt hemsidan är koncernen Skandinaviens ledande inom marin konstruktion och dykeri.37 Den tillfällige gästen i kvarteret ser just inte mer av företaget än en sluten lagerbyggnad, ett par plattformar för muddring och en gammal pråm som ligger förtöjda i den bortre av Ringöns hamnbassänger. Ovan nämndes min första upplevelse av Ringön som ett tämli- gen nedgånget område där ett enda företag, Claessons trätjära, framstod som välmående. Företaget ligger förhållandevis dolt i en jättelik lagerbyggnad med blå korrugerad plåt i kanten av en av hamn- bassängerna. Själva butiken som är öppen för besök är liten och härifrån sker försäljning av ungefär en tredjedel av företagets produkter medan uppemot två tredjedelar går till återförsäljare runtom i Norden. Företaget ingår i ett brett nätverk av andra producenter och leverantörer av traditionsenliga och beprövade underhålls- och byggmaterial.38 Som före detta student inom kulturvårdsämnet kände jag mig väl hemma bland butikshyllorna med sitt utsökta urval av kvalitetsprodukter inramat med tecken på hantverkskunnande. Det- ta i kombination med att jag var helt främmande inför Ringöns egen ordning utgjorde den kontext som fick företaget och dess butik att i min värld framstå som en ”hermelin bland katter”. ”Katterna” i omgivningen kunde då representeras av IL Recycling som jag uppfattade som en utbredd och vagt unket luktande sophan- teringsanläggning, från vilken betraktelsen i artikelns början är hämtad. Men efter att ha gått förbi där ett stort antal gånger, studerat ett par årsredovisningar, intervjuat två representanter för verksamheten och besökt såväl företagets hemsida som anläggningen på insidan, har jag kommit att inse hur pass väletablerat, ordnat och avancerat det här företaget faktiskt är. Inom deras tämligen omfångsrika an- läggning i Ringön tar de hand om ”allt som blir över” och skapar värde genom att återvinna så långt det är möjligt. Vår utgångspunkt är att det alltid finns mer att hämta: mer miljövinster för samhället, mer återvunnet material som råvara, och mervärde för våra kunder genom ständigt för- bättrade lösningar för effektiv återvinning.39

CREATING THE CITY 267 IL Recycling har blivit uppköpta av Stena-koncernen från och med juli 2016 och i ett pressmeddelande om affären uttrycker IL Re- cyclings koncernchef att man nu tillsammans med Stena har sik- tet inställt på en återvinningsmarknad i förändring mot en cirkulär ekonomi.40 Det gäller att vara med i sin tid. Det framgick tydligt i de intervjuer jag genomfört med platschefen och transportchefen och vid IL Recycling i Ringön som båda flera gånger återkom till den starka konkurrensen inom återvinningsmarknaden.41 De flesta av verksamheterna som försiggår inom Ringön kan sammantaget sägas utgöra värdefulla bidrag till stadens kitt. I en text om städers hållbarhet och resiliens förklarar geografen Nigel Thrift att städer brukar återhämta sig förvånande snabbt från olika slag av katastrofer, tack vare städernas inbyggda resiliens, alltså deras långsiktiga förmåga att klara av förändring och vidareutveck- las.42 ”Western cities” menar Thrift, är “continuously modulated by repair and maintentance in ways that are so familiar that we tend to overlook them”, och detta är med andra ord det urbana kittet.43 Han exemplifierar med reparationer som ständigt sker av ganska enkla system och materialiteter såväl som djupt psykologiska processer inombords hos de som lever i städer: allt från att laga elledningar och byta ut gatlyktor till att läka brustna hjärtan.44 I en passage där Thrift målar bilden av stadslandskap vars reparations- och under- hållsverksamheter, enligt honom, blir alltmer förekommande, skildrar han nästan på pricken omgivningen i Ringön 2015: Western cities nowadays are populated by large national and international companies which specialize in activities as different as various kinds of cleaning, all forms of building maintenance, the constant fight to keep the urban fabric – from pavements and roads to lighting and power – going, emergency callout to all manner of situations, the repair of all manner of electrical goods, roadside and colli- sion repair of cars, and so on.45 Vad Thrift riktar strålkastarljuset på är därmed all den småindu stri, service och reparation som pågår i samtida städer men som, vill jag mena, sällan uppmärksammas i diskussioner om hållbar stads utveckling.

268 OLSHAMMAR Pråmar, mudderfartyg och en lagerbyggnad vid den bortre hamnbassängen i Ringön är allt som syns av det väletablerade Frog Marine Services för den till- fällige besökaren. Foto av författaren. Kultur, konst och kreativa oaser

Flera anläggningar med företag längs Järnmalmsgatan har delvis fått nya ansikten i form av konstgraffiti och muralmålningar på fas- aderna tack vare en verksamhet som tillkommit i Ringön sedan ett par år tillbaka: Konsthallen Järnhallen med Hall of Fame – Art laboratory festival. Hall of Fame är en konstfestival som initierades 2015 av konstnären Anna Bergman (som i samarbete med hyresvärden, Ulf Bergman, etablerat Järnhallen46) tillsammans med en grupp privata fastighetsägare och Fastighetskontoret i Göteborg. Projek- tet rullar för andra gången i skrivande stund, augusti–september 2016, och går ut på att göra Järnmalmsgatan till ”föremål för observation och ett undersökande som gestaltas och visas på plats.” Ut trycken kommer att variera mellan mural, graffiti, objekt, foto, film och uppträdanden som dels tar plats på fasader efter gatan och i gaturummet, dels inuti utställningshallen. På Järnhallens hemsida framgår syftet med projektet:

CREATING THE CITY 269 Att anordna en konstfestival är ett sätt att aktivera Ringön och då framförallt Järnmalmsgatan, för fler än de som är verksamma i området idag. Järnmalmsgatans närhet till älven med de små hamnbassängerna som möter gatan är en resurs för både området och staden som helhet och en plats som fler borde få tillgång till.47

Anna Bergman anlände själv så nyligen som 2014 till Ringön, efter att aktivt ha sökt en ateljélokal. Hon hyr nu en spatiös övervåning i en byggnad vid Järnmalmsgatan (ovanpå Claessons trätjära). Järn- hallen etablerade hon som sagt tillsammans med fastighetsägaren Ulf Bergman och hallen har blivit en mötesplats för fastighetsägare, kulturarbetare, kommuntjänstemän och en intresserad allmänhet för möten, utställningar, musikkvällar och seminarier. Ett syfte med Hall of Fame som uttryckts explicit har varit att locka fler nya besökare och användare till Ringön: ”att anordna en konstfestival är ett sätt att aktivera Ringön och då framförallt Järn- malmsgatan, för fler än de som är verksamma i området idag”, som det står på hemsidan.48 Ett tecken på att de redan är på väg att lyckas är den karta som nämndes inledningsvis. Som sagt så var det på denna karta i stort sett bara muralmålningar och konsthallen, effekter av Hall of Fame, som inkluderats. Fastighetsägarna i området har uttryckt att de har lokaler som står tomma och att de hyror de kan ta ut är väl låga.49 De skulle vilja se en förändring där ägandet lönade sig bättre. I sociala medier har det uppstått en diskussion om huruvida konstnärerna som bidrar till Hall of Fame utnyttjas för att snabbstarta en gentrifieringsprocess. Flera av aktörerna bakom Hall of Fame är tillsammans engagerade i ett diskussionsforum som växte fram som ett initiativ ur workshopen 2012, och kallas Framtid Ringön. I detta forum deltar fas- tighetsägare kring Järnmalmsgatan, fastighetskontoret i Göteborg, fastighetsägarföreningen plus ett kommunalt utvecklingsprojekt i kulturens tecken: Saltet på Ringön (tidigare kallat Tillåtande Oaser). Saltet på Ringön kan sägas ligga i linje med Järnhallen och Hall of Fame eftersom syftet med Saltet är att fungera som en slags knutpunkt mellan fastighetsägare som önskar hyra ut lokaler och de konst- och kulturarbetare som söker lokal. Målsättningen är att

270 OLSHAMMAR bidra till en uppblandning mellan det nuvarande Ringön och nya, andra slags verksamheter som är mer utåtriktade och bidrar till mer levande gator under ett utökat antal timmar om dygnet. På hemsidan står att läsa: Hela poängen är att de hundratals företag som redan finns här skall finnas kvar och blomstra. Det nya får finna sin plats vid sidan om. Bara då blir det en intressant och gen- uin mix. Made in Ringön.50 Saltet på Ringön startade upp i början av 2016 som ett bland andra utvecklingsprojekt finansierade av Göteborgs stad inför Göteborgs 400-årsjubileum 2021. 2015 formulerades en projektbeskrivning av de tre projektmedlemmarna för att locka kommunaktörer att stöt- ta projektet (efter en inledande bench marking som rapporterades 2014) och jag fick möjlighet att diskutera denna beskrivning i en intervju med en av medlemmarna.51 Projektbeskrivningen har upp enbarligen fått kritik, framför allt från några personer inom kul- tursektorn och vänstern, eftersom projektet formulerats som starkt inriktat på ekonomisk utveckling och företagande, medan kon- stnärerna porträtterades som vägvisare, självmant och ständigt på jakt efter nya oupptäckta oaser. Detta var även min egen reaktion när jag läste projektbeskrivningen. Det Saltets medlemmar framförallt säger sig vilja är att etablera en alternativ plats där kulturen kan frodas i Göteborg, ett Göteborg de anser förlorat viktiga sådana incitament. Förhoppningen är att kunna tillföra mer av kulturverksamheter utan att tränga undan nuvarande verksamheter, och utan att bidra till gentrifieringsprocesser som leder till att inte heller konstnärerna kan vara kvar på sikt. Några saker som kunde förhindra en gentrifieringsprocess i Ringön är det faktum att de flesta av fastighetsägarna inte äger marken, utan endast har tomträttsavtal med kommunen.52 De har nyligen fått erbjudandet att teckna nya avtal på 25 år. I avtalen finns regleringar som att tomträttsavtal inte är möjliga att överlåta till någon annan. I avtalen regleras också byggnadshöjder med mera. Det är heller inte, enligt detaljplanen för området, tillåtet att bygga bostäder eller att etablera livsmedelsbutiker. Ytterligare ett faktum som kan hindra gentrifiering är att flera av fastighetsägarna

CREATING THE CITY 271 också bedriver service- och industriföretag inom området, i sina egna lokaler. Man kan dock fundera över om kommunens ägande av marken är ett skydd mot gentrifiering eller tvärtom kan underlätta en sådan process den dag kommunen önskar se en annan utveckling, något som till syvende och sist är politiskt styrt. Världar som föds och dör

Jag ska inte fortsatt uppehålla mig vid gentrifieringsfrågan här utan återvända till mitt intresse för hur visioner och planer för stadsomvandling kan skifta karaktär, dels genom mera kunskaper, dels till följd av skilda förhållningssätt och världsbilder. Jag kommer här knyta tillbaka till frågan om vad Ringön kan förstås som vilket handlar om tolkning och framställning. Den frågan söker jag reda i genom att, som nämnts, presentera fyra olika förhållningssätt tecknade som skilda sätt att tänka om världens slut. Att se nya världar hos oslipade diamanter

De konstnärligt präglade projekten Saltet på Ringön och Järnhallen med Hall of Fame får representera det första förhållningssättet: jag har kommit att betrakta detta som en subjektivitet som uppfattar Ringön som en oslipad diamant och en ännu-inte-etablerad kreativ oas. Under projekten ruvar även föreställningen att en trovärdig kreativ oas endast kan leva under en kort tid, i väntan på mer storskaliga förändringar av ett annat slag. Den nuvarande industriella karaktären ses visserligen som skapare av spänning och en efter- traktad ruff karaktär, men den industriella verksamheten ses också som utdaterad. Den kreativa oasen lever efter en annan puls genom att ständigt vara i rörelse och under förändring. Denna subjektivitet förutsätter existensen av ett ”kollektivt vi” som fortsatt skapar världen på nytt i varje nyfunnen oslipad diamant. Förhållningssättet lyser igenom i de ordval med vilket Saltet på sin hemsida saluför Ringön som en ny plats att etablera sig på under tiden som större omvandlingar låter vänta på sig: Ingen vet vad som kommer att hända med Ringön på lång sikt. Det enda som är säkert är att området kommer att förändras, precis som alla gamla, centralt belägna

272 OLSHAMMAR industrimiljöer, överallt i världen. /…/ Låt oss krama så mycket positiv energi som möjligt ur omvandlingen. Låt den här perioden vara länge. Låt den vara organisk. Låt utvecklingen styras av de människor som slår rot här ute. Men sätt stenen i rullning.53

Även om texterna på Saltets hemsida spirar av livsglöd och medlemmarna visar ett mycket stort engagemang för att Ringön ska fortsatt vara mångfacetterat, så tycks de ha tagit fasta på att Ringön katego- riserats som ett framtida utvecklingsområde i såväl Översiktsplanen för Göteborg från 2009 som i Samrådshandlingen för grannområdet Frihamnen från 2012. Men hade de kunnat agera annorlunda än att enkom se sin verksamhet som ett tillfälligt uppsprickande skimmer?54 Det är tyvärr omvittnat från många västerländska städer att konst- och kulturarbetare kommit att agera dragplåster i stadsom- vandlingars initiala skeden, men att de sedermera inte får ta del av de stegrande fastighetspriser och mer säkra och långsiktiga kontrakt som etableras efter en tid.55 Från Amsterdam har Eva de Klerk, kulturellt inriktad grannskapsaktivist, beskrivit situationer där något som kan liknas vid en kärleksaffär uppstått mellan konstnärer och städer (Amsterdam) och där konstnärerna, enligt de Klerk, älskar på djupet och ger sitt allt, men efter en tid inser att staden endast älskat dem tillbaka för deras yttre attraktivitet, och inte för vad de stått för i grunden – en alternativ stadsutveckling som handlat om att skapa “money in the building, not on the building”.56 Övervintrat och redundant – våga se framåt!

Nästa förhållningssätt representeras av den subjektiva föreställning som möter hos såväl lekmän som stadsutvecklare, fastighetsägare, politiker och stadsplanerare som i områden av Ringöns typ ser im- produktivitet, dåligt förvaltat kapital, ruiner, skräp och hämskor på utvecklingen. Det vill säga uppfattningar för vilket liknande om- råden väcker lust att totalomvandla till nya attraktiva stadsmiljöer som förmår locka nya företag och invånare, nya investerare och turister.57 Hit hör även mina egna första, förutfattade meningar och negativa intryck av Ringön och en verksamhet som IL Recy- cling. Det är ett förhållningssätt för vilket Ringön representerar en

CREATING THE CITY 273 gången era, en värld i försvinnande, dock ej till någon stor förlust utan snarare för att ge plats till något nytt och bättre. Den stadsomvandling som skett vid framför allt den norra älvstranden i Göteborg, där storskaliga varv sedan 1980-talet gett plats till kontors- och bostadsområden, är ett tydligt exempel på en stad som accepterat att en viss tidsepok tagit slut och behöver lämna plats för någonting annat. 1985 såddes fröet till det som idag är Älvstranden Utveck- ling AB. Göteborgs Stad ville omvandla öde varvsdockor och industriområden på Eriksberg och Lindholmen till levande stadsdelar. 58 I Ringön hade sannolikt inget mer än de gamla hamnbassänger- na bevarats om samma förnyelseanspråk sträckts vidare dit: enskilda byggnader har inte lyfts fram som bevarandevärda ens i kommunens kulturmiljöprogram.59 I och med att Vision Älvstaden antogs 2012 har dock tongångarna ändrats något och för Ringön har, som framgått ovan, uttryckts att detta är ett unikt område efter Göte- borgs älvstränder vars särskilda karaktär ska värnas och vars utveckling därför kräver nya metoder. En värld av beredskap och handlingskraft

Claessons trätjära får här representera det perspektiv som (likt mitt eget) önskar värna det förflutna i samtid och framtid. Detta subjekt engagerar sig i kulturvårdande praktiker med en förhoppning att påverka den värld vi har framför oss. Vetskapen om varifrån vi kommer anses vara betydelsefull och förväntas förbli så i framtiden, vid sidan om kunskapen om hur vi kom dit där vi är nu och kommer befinna oss, och vad som gjorde oss till dem vi är – men också vad som bidragit till att våra förmågor och sociala relationer kommit att bli som de är. De första raderna i Riksantikvarieämbetets presentation om sig själv på hemsidan skildrar väl vad jag menar: Riksantikvarieämbetets vision är att alla tänker i tid. Vi vill att alla människor ska tänka i tid för att kunskapen om kulturarvet är en förutsättning för en hållbar samhällsut- veckling. Vi är alla beroende av vårt förflutna för att förstå samtiden och framtiden.60

274 OLSHAMMAR Att föreställa sig världens slut vore att baklänges spela upp hur världen en gång uppstod. Danowski och Viveiros de Castro skriver att genom att föreställa sig slutet kan vi lära oss något om vår historia: ”The end of the world projects backwards a beginning of the world; the future fate of humanity transports us to its emergence.”61 En återkommande tanke hos mig är att förvissningen om att vi som mänsklighet behöver kunskapen om det förflutna vilar på en föreställning om att den moderna värld som vi känner den – hög teknologisk, containeriserad och virtuellt sammankopplad – kommer att upphöra förr eller senare. Den mänskliga existensen kan plötsligt komma att stå utan den värld med vilken hon är förtrogen, och när det sker måste människan starta om igen och kommer då att behöva ett stort mått av beredskap och praktiskt kunnande för att iordningställa sin värld på nytt.62 Förutom den förflutenhet som representeras av Claessons hantverkskunnande och -produkter utgör hamnbassängerna i Ringön och själva den småskaliga hamn- och industrimiljön en värdefull förutsättning för upprätthållandet av verksamheter som Gotenius varv och Frog Marine Services. Detta är verksamheter som lever och utvecklas med sin tid och samtidigt representerar ett profes- sionellt hantverkskunnande med en produktionsbaserad relation till älven, något som blir alltmer sällsynt i så pass centralt belägna ham- nområden. En påtaglig risk för detta slags verksamheter vore om de vatten- nära tomterna omvandlades från produktionslandskap till rekrea- tionsytor; och vattnet fick sitt värde endast som attraktiv vatten- spegel för boende eller flanörer i stället för som infrastruktur för varv och reparation. Detta vore en sannolik, visserligen småskalig men likväl betydelsefull, restriktion som skulle ge stark återklang i Ringöns unicitet. Ett förstadium till detta kunde upplevas då den så kallade ”Ö-festen” arrangerades i Saltets regi 3 september 2016, och försäljning av lokalt producerat öl och uteservering förlagts till en av parkerna i anslutning till en hamnbassäng. Även om man på det personliga planet kan attraheras av detta och se ett värde för det lokala entreprenörskapet kommer avvägningar behöva göras mellan skilda aktiviteters tillgång till vattnet och hur de ska kunna samordnas utan konflikt.63

CREATING THE CITY 275 Att hålla stånd mot apokalypsen Det fjärde och sista av de skilda sätt att tänka om världens slut som jag tecknar här motsvarar det förhållningssätt som jag själv gärna vill föra fram genom att betrakta verksamheter i Ringön som del av det urbana kittet. Min ambition har varit att synliggöra Ringöns urbana vardag som värdefull utan att exotisera densamma (om än med en exotiserande utvikning till scenariot om världens slut) eller ställa krav på unicitet. Begreppet urbant kitt framstår som en möjlig väg ur dilemmat.64 Den vision för Älvstaden som antogs 2012, skulle sannolikt kunna stärka Ringöns status som ett område för det urbana kittet. Am- bitionen uttrycks ju att värna Ringön som en unik stadsmiljö där mindre företag fortsatt ska kunna verka i en småskalig bebyggelse. Här finns potential att skapa bärkraft även inom stadens produktion och service, inte bara inom dess konsumtion och trafiksystem. Med lokalt förankrade forum som Framtid Ringön kan förhoppnings- vis Ringöns befintliga och närvarande brukare stärka sin position i en föränderlig värld trots höga exploateringstryck i den nära om givningen. Diskussioner pågår bland företagare och fastighetsägare om hur en utveckling framåt ska kunna ske och hur området ska kunna öppna upp bättre mot resten av Göteborg, utan att mö- jligheterna för något tyngre service och reparation trängs bort.65 Personligen känner jag samtidigt en oro för att intresset från nya kategorier av användare och uttolkare (kulturarbetare och forskare) inte ska förmå stärka Ringön gentemot storskaligt tranformati- va krafter. Detta intresse iscensätter värden i bebyggelsen, men som exempel från andra håll visar kan detta utgöra de första stegen till en för fastighetsutvecklare lönsam stadsomvandling, samtidigt som just de värden som uppskattats går förlorade.66 Med andra ord kan ett vällovligt intresse tragiskt nog komma att påskynda försvinnan- det av det slags unikum i stadslandskapet som Ringön står för idag. Intresset kan därmed sägas förebåda slutet för en specifik tidsepok. För att i korthet summera: I ovan nämnda och ofta utifrån kommande intressen för Ringön (dess slut, omvandling, eller fortlevnad) ser jag en ambivalent inställning som handlar om att utgå från om- rådets egen karaktär som en unik kvalitet att värna i stadens utveckling, men samtidigt vilja göra om Ringön till ett annat slags unikum

276 OLSHAMMAR än det är idag. Ringön är ett område som av flera olika aktörer erkänns ha ett stort befintligt värde men som samtidigt framhålls be- höva utvecklas och bli mer tillgängligt (Spontaneous city); ge förbättrat utrymme för ett näringsliv med både spets och bredd (Vision Älvsta- den); bli hem för en kreativ oas (Saltet på Ringön/ Tillåtande oaser). Ringön själv har dock inte tett sig som så ambivalent i sin utveckling sedan den tid i början av 1950-talet då staden anlade infrastruktur i form av vägar, kvarter, vatten och avlopp. Visst har om- rådet förändrats. Ringön innan containeriseringens tid existerade en förhållandevis kort epok. Pråmtrafik som levererade halvfabri- kat och råvaror att förfina växlade inom loppet av ett halvt sekel till lastbilar med förbrukade material och varor att återvinna: från lokal produktion till lokal reparation och återbruk. Likväl lever den småskaliga strukturen vidare och har bedömts som ekonomiskt välmående 2012 lika väl som under 1970-talets slut. Avslutningsvis vill jag därför framhålla ett hopp som jag när om att den Ringökontext som jag belyst fortsatt ska få möjlighet att leva vidare som en värld av resilienta kvaliteter med bäring för hela stad ens och dess omvärlds fortlevnad. Med inspiration från Danowskis och Viveiros de Castros tankefigur om världens slut har jag antagit synsättet att verksamheterna i Ringön utgör en apparat för att hålla stånd mot en apokalyptisk version av världens undergång. Noter

1. Gabriella Olshammar har en fil. kand. i kulturvård från Göteborgs universitet och en doktorsgrad i stadsbyggnad från Chalmers-Arkitektur. I forskningen intresserar hon sig för urbana industriområden som återanvänds för nya slags verksamheter eller fortsatt brukas för småskalig industri och verkstäder i tider av starkt omvandlingstryck. Från dessa områden lyfter hon fram so- ciokulturella värden som ofta existerar men som tenderar att osynliggöras i förnyelseprocesser. 2. Förevarande text har tidigare publicerats i Fabrik og Bolig, 2016. 3. Se den inspirerande teasern för kartan i form av filmen Göteborg år 2065, på Göthenburgos hemsida (2016-08-12) http://www.gbgo.se/goumlteborgskartan.html 4. Daniel Campo, Brooklyn’s Vernacular Waterfront, Journal of Urban Design, Vol 7, Nr 2, 2002, s. 171-199; Nanne Engelbrektsson, Landala: stadsdel och

CREATING THE CITY 277 livsform som försvann, Göteborg: Etnologiska föreningen för Västsverige, 1982; Mari Ferring, En stad i Europasklass: Stockholm bygger slakthus i En- skede, Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr 71, 2016, s. 42-58; Karen A. Franck och Quentin Stevens, Loose Space. Possibility and Diversity in Urban Life, Rout- ledge: London och New York, 2007; John Friedmann, Place and Place-Mak- ing in Cities: A Global Perspective, Planning Theory & Practice, 11:2, 2010, s. 149-165. DOI: 10.1080/14649351003759573; Richard Marshall (ed.), Wa- terfronts in Post-industrial Cities, London & New York: Spon Press, 2001; Gabriella Olshammar, Det permanentade provisoriet. Ett återanvänt indus- triområde i väntan på rivning eller erkännande, Diss., Göteborg: Chalm- ers-Arkitektur, 2002; Gabriella Olshammar, “Mångfaldig stad i stadsförtät- ningens tid” i: Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr 59, 2010, s. 66-81; Joen Sachs, Vad innebär det att bevara industrilandskapet I Norrköping?, Industrimin- nesvård och återanvändning – konflikt eller samverkan?, Göteborg: Chalmers- Industriplanering, 1986, s. 54-71; Catharina Thörn och Helena Holgersson, Gentrifiering, Lund: Studentlitteratur, 2014; Sharon Zukin, Loft Living: Cul- ture and Capital in Urban Change, New Jersey: Rutgers, 1989; Sharon Zukin, Cultural strategies and urban identities: Remaking public space in New York, Ove Källtorp m. fl. (red.) Cities in Transformation – Transformation in Cities, Aldershot: Avebury, 1997, s. 205-217; Sharon Zukin, Naken stad: autentiska urbana platsers liv och förfall, Göteborg: Daidalos, 2011. 5. Donald Appleyard (red.), The Conservation of European Cities, Cambridge and London: MIT Press, 1979; Dolores Hayden, The Power of Place. Urban Landscapes as Public History, Cambridge and London: MIT press, 1999; Le- onie Sandercock, Out of the Closet: The Importance of Stories and Story- telling in Planning Practice, Planning Theory & Practice, 4:1, 2003, s. 11-28. DOI: 10.1080/1464935032000057209; Anders Törnqvist och Lisbeth Birg- ersson, Workplace environments in municipal planning, Nordisk Arkitektur- forskning, Nr 4, 1996, s. 51-64. 6. Ingrid M Holmberg, På stadens yta: Om historiseringen av Haga, Göteborg: Makadam och Göteborgs stadsmuseum, 2006; Helena Tafvelin Heldner, Eva Dahlström Rittsél och Per Lundgren, Värdet av kärnkraftverk som kulturarv, Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr 65, 2013, s. 72-88; Sebastian Ulvsgärd, Fokus på kulturhistoriska berättelser i värderings- och urvalsarbete, examensarbete, Göteborg: institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet, 2012. 7. Empiriskt inhämtas dessa kunskaper om Ringön via fallstudiemetodik vilket innebär att studera specifika situationer, och pröva sina perspektiv i direkt

278 OLSHAMMAR relation till fenomen så som de utspelar sig i praktiken; exempelvis i pla- nerings- och omvandlingsprocesser (Bent Flyvbjerg, Five Misunderstand- ings About Case-Study Research, Qualitative Inquiry, vol. 12, Nr. 2, 2006, s. 219-245. DOI: 10.1177/1077800405284363, sid 235). Fallstudien pågår i skrivande stund och består av besök på plats, ostrukturerade intervjuer med närvarande verksamma och kommunala tjänstepersoner, samt dokument- och arkivstudier. 8. Resonemangen bygger på Déborah Danowski och Eduardo Viveiros de Cas- tro, Is There Any World to Come?, e-flux journal, Apocalyosis, 2015, webb: http://supercommunity.e-flux.com/texts/is-there-any-world-to-come/ 9. Vision Älvstaden, Göteborg: Kommunfullmäktige, 2012, sid 43. 10. Spontaneous City. Workshop outcome summary, Urhahn & Borra Urban De- signers and Gothenburg City, 2012. web: http://alvstaden.goteborg.se/ wp-content/uploads/2014/05/GothenburgSPCityWshopOutcome_Low- res.pdf, sid 1. 11. En tillåtande oas på Ringön. Om hur och varför vi bör skapa en tillåtande oas på Ringön i Göteborg, opublicerat projektförslag till Göteborg & Co inför Göteborg 2021, från Business Region Göteborg-ADA, 2015. 12. Göteborgs kommuns verkstadsindustriutredning, Göteborg: Näringspolitiska utredningar och förslag, 1978, sid 7-9. Oljekrisen kan inte ensam förklara krisen inom industrin under slutet av 1970-talet. Snarare var oljekrisen ett av symptomen på den strukturomvandling som industrin genomgått i eft- erkrigstid framhåller nationalekonomen Lennart Schön (se Lennart Schön, En modern svensk ekonomisk historia: tillväxt och omvandling under två sekel, Stockholm: SNS förlag, 2000, sid 435-440). I Göteborg, vars industri främst baserades på transportindustri som varv och biltillverkning, blev krisen kän- nbar redan på 1960-talet till följd av ökande konkurrens från Nordostasiean och Japan (se Jan Jörnmark, Göteborgs globalisering, Göteborg: Göteborgs Stadsmuseum, 2005, sid 114-118). Se även SOU 1982:10 Sanering efter in- dustrinedläggningar. Betänkande av industrisaneringsutredningen, Stockholm: Bostadsdepartementet, 1982, sid. 23, 33. 13. Claes Caldenby, ÄlvstadenTM, Arkitektur Nr 6, 2013, sid 82. 14. För specifikt Göteborg, se Caldenby 2013; Magnus Haglund, Den nakna staden: Människor och platser i Göteborg, Göteborg: Glänta förlag, 2004; Helena Holgersson; Catharina Thörn; Håkan Thörn & Mattias Wahl- ström (eds.), (Re)searching Gothenburg. Essays on a changing city, Gothen- burg: Glänta, 2010; Olshammar 2010; Regeneration in European Cities:

CREATING THE CITY 279 Making connections. Case study of Norra Älvstranden, Gothenburg (Swe- den), URBED Ltd ( Joseph Rowntree Foundation), 2006; Catharina Thörn, Här utplånas mångfalden, Arkitektur, Nr 7, 2013, s. 68-77; Bo Öhrström, Att bygga företagsamhet. Planering, projektering, byggande och fastighetsdrift som stödjer företagsutveckling, Diss., Göteborg: Chalmers – Arbetslivets bebyggelse, 2004. För mer generella resonemang om trender i ”waterfront development”, se Campo 2002; Marshall red. 2001; Han Meyer, City and port: urban planning as a cultural venture, Rotterdam: International Books, 1999. 15. Kulturmiljöunderlag. Program för Frihamnen, Göteborg, Göteborg: Stadsby- ggnadskontoret och Melica, 2012, sid 19; Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg. Ett program för bevarande, Göteborg: Stadsmuseet, 1999, sid 399. Gäller hela stycket. 16. Lisbeth Birgersson och Trad Wrigglesworth, Industrihistorisk inventering av Göteborgsområdet, Arbetsrapport nr 11, Göteborg: Länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län, 1984, sid 69. 17. Birgersson och Wrigglesworth 1984, sid 69; Stiftelsen Klippan (1952-1957), (Region och Stadsarkivet i Göteborg). 18. Ang. förslag till stadsplan för Ringön, Byggnadsnämndens resolution § 536, 1949-04-28. Arkivbildare: Göteborgs kommun, Byggnadsnämnden, Stad- splaneavdelningen, F 23 b: 54. (Region och Stadsarkivet i Göteborg). 19. Kulturmiljöunderlag. Program för Frihamnen, Göteborg 2012, sid 19. 20. Leo Bonsdorff, Göteborgs hamn genom tiderna, Göteborg, 1931, s. 23-24. 21. Intervju (2015-03-19), Jan Hilmersson, Bogser AB Sven, lokal företagare i Ringön. 22. Byggnadsnämndens resolution § 536, 1949-04-28; Karta över Göteborgs hamn år 1930, ritning, 1930. Arkivbildare: Göteborgs kommun, Göteborgs Hamnstyrelse, ur “Ämnesordnade handlingar”, UÅ 1922-1958, F 1:5, Re- gion och Stadsarkivet i Göteborg. 23. Marc Levinson, The Box. How the Shipping Container Made the World Small- er and the World Economy Bigger, Princeton och Oxford: Princeton Univer- sity Press, 2016, sid xii, 18 och 131-133. Se även Öhrström 2004, sid. 44. 24. Byggnadsnämndens resolution § 536, 1949-04-28. 25. Förslag till ändring och utvidgning av stadsplanen för del av stadsdelen Ting- stadsvassen i Göteborg. (Ringön mm), Bilaga: Terräng och illustrationskarta, Göteborg: Stadsplanekontoret, april 1949, Region och Stadsarkivet i Göteborg. 26. Register över mätningar med mera (tomter), D7a:36, Göteborg:

280 OLSHAMMAR Byggnadsnämnden, Stadsmätningsavdelningen (1933-1984); VA-besiktningar. Inspektörslappar, F6ba:19, Göteborg: Byggnadsnämnden, Byggnad- savdelningen (1930-1980). Båda från Region och Stadsarkivet i Göteborg. 27. Ringön: Nya varvs- och verkstadsområden och Ringön: hyror, arrenden, övrigt i C2:2, Göteborg: Göteborgs Hamnstyrelse (1956-1969); Diarier, sökordord- ning, C2:84, Göteborg: Fastighetsnämnden (1956-1964). Från Region och Stadsarkivet i Göteborg. 28. Göteborgs kommuns verkstadsindustriutredning 1978, sid 344. 29. Spontaneous City 2012, sid 14. 30. Skypesamtal (2016-02-10), Bernerdina Borra, konsulten Spontaneous City International, workshopledare i Ringön 2012. 31. Spontaneous City 2012, sid 24. 32. Sören Olsson, okt 2011, Arbetspapper till visionsarbetet för Älvstaden, Göte- borg, sid 2. 33. Spontaneous City 2012, sid 12. 34. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg 1999, sid 399; Kulturmiljöun- derlag, 2013. 35. Förorenade områden i Göteborg: Komplettering av riktlinjerna i Översiktsplan för Göteborg, Göteborg: Kommunfullmäktige, 2006. 36. Gotenius varv hemsida (2016-08-08): http://www.gotenius.se/inscompany. html 37. Intervju (2015-03-24), Peter West, transportchef, IL Recycling, företag i Ringön; Frog Marine services (2016-08-08): http://www.sse-ab.se/ 38. Claessons trätjära hemsida (2016-08-08): http://claessons.com/ 39. IL Recycling hemsida (2016-08-08): https://www.ilrecycling.com/ 40. IL Recyclling Pressmeddelande (2016-07-01) pdf-fil att ladda ner från: https://www.ilrecycling.com/contentassets/d042a04a3dc04aa680443e86f- 1194ffb/pressmeddelande_il-recycling20160701.pdf 41. Intervju (2015-03-24) samt Intervju (2016-09-23), Christer Holmberg, platschef, IL Recycling, företag i Ringön 42. Enligt Nationalencyclopedin (www.ne.se) betyder resiliens eftergivenhet och elasticitet. Se även ”Vad är resiliens?” Stockholm Resilience Centre (2016- 01-05) för mer utvecklad beskrivning: http://www.stockholmresilience. org/21/hem/forskning/vad-ar-resiliens.html. 43. Nigel Thrift, But Malice Aforethought: Cities and the Natural History of Hatred, Transactions of the Institute of British Geographers, Vol. 30, Nr 2, 2005, sid. 134.

CREATING THE CITY 281 44. Thrift, 2005 sid 135. 45. Thrift, 2005 sid 135. 46. Anna Bergman och Ulf Bergman är inte släkt trots samma efternamn. 47. Hall of Fame – Arts Laboratory Festival (2016-08-22), webb: http://www. jarnhallen.se/omhalloffame-1/ 48. http://www.jarnhallen.se/omhalloffame-1/ (2016-08-22). 49. Intervju (2016-03-21), Johan Red Top, projektmedlem i Saltet på Ringön (f d Tillåtande Oaser) 50. Tanken med Saltet, (2016-08-22) webb: http://www.saltet.org/2016/07/02/ tanken-med-saltet/ plus (2016-10-22) webb: http://www.saltet. org/2016/09/30/tanken-med-saltet/ 51. Stycket bygger på Intervju (2016-03-21); En tillåtande oas på Ringön, projektbeskrivning 2015; och Tanken med Saltet (2016-08-22). 52. Intervju (2015-03-19 B), Sofie Bårdén, Projektledare Ringön, Fastighet- skontoret i Göteborg; Intervju (2015-12-15) person som ovan; Intervju (2016-03-01), Anders Svensson, Projektchef Älvstaden, Stadsbyggnadskon- toret i Göteborg; Intervju (2016-04-26), Niklas Nilsson, fastighetsägare i Ringön, ordförande i Ringöns fastighetsägarförening; Ringön – ett område med egen karaktär, Lokalnytt, Tema: Backa-Ringön, nr 1, 2015, s. 34-41. Noten gäller hela stycket. 53. Saltet (2016-10-22) ”Tanken med Saltet”, webb: http://www.saltet. org/2016/09/30/tanken-med-saltet/ 54. Företrädare för Saltet på Ringön tog under våren 2016 initiativ till att sa- marbeta med mig. Vi har börjat formulera ett gemensamt projekt som ska handla om att nå bättre insikter om hur konst- och kulturverksamheter kan etableras i ett område som Ringön, och locka dit fler användare, utan att bli en hävstång för gentrifiering. Anna Bergman vid Järnhallen har sagt sig vilja ingå i ett sådant samarbete också. 55. Förhållandet är mycket väl genomforskat och beskrivet av Sharon Zukin, 1989 och 2011. 56. Eva de Klerk, “An artist’s kiss”, The Future of Places 2015, Stockholm (2016-10-23) web: http://www.evadeklerk.com/en/boekmanlezing/ 57. Skildrat hos bl.a. Robert Beauregard, Capital restructuring and the new built environment of global cities, International Journal of Urban and Re- gional Research, Nr 1, 1991, s. 90-105; Kim Dovey, Fluid City, Routledge, 2005; Chris Hamnett, Unequal City. London in the global arena, Routledge, 2002; Carola Hein, Port cities and urban wealth: between global networks

282 OLSHAMMAR and local transformation, Int. J. Global Environmental Issues, Vol. 13, 2014, s. 339-257; Marshall 2001; Meyer 1999. 58. Vårt uppdrag, Norra Älvstranden utveckling AB (2016-10-22) webb: http:// alvstranden.com/om-oss/vart-uppdrag/. 59. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg, 1999, sid. 399. 60. Om Riksantikvarieämbetet, RAÄ (2016-08-26) webb: http://www.raa.se/ om-riksantikvarieambetet/ 61. Danowski och Viveiros de Castro 2015, s. 1. 62. Detta faktum är tyvärr alltför verkligt i många krigs- och katastrofdrabbade länder världen över. 63. Intervju (2015-03-24). Arbetschefen vid Frog Marine services berättate i intervju att liknande företag i Stockholm fått flytta till följd av det starka trycket att bygga bostäder i vattenära lägen. 64. Man kan visserligen fråga sig vad det innebär att tolka och framställa någonting med hjälp av ett tydligt koncept, myntat av en välkänd teoretiker från andra sammanhang: Som planeringsforskaren Sandercock uttryckt det behöver vi förstå ”the work that stories do, or rather that we ask them to do, in deploying them, and to recognize the moral ordering involved in the conscious and unconscious use of certain plots and character types.” (Sandercock 2003, s. 12). 65. Sedan denna artikel skrevs i augusti 2016 har ett nytt projekt med fokus på Ringön fått anslag från Västra Götalandsregionen: ”Järnhallen socialt entre- prenörskap: Förstudie” av hållbarhetskonsulten Christer Owe. Som reaktion på mitt artikelutkast har han gjort det välkomna inspelet att ”Allt ty- der på att reparationer och förlängning av produkters funktionella livslängd kommer att bli än mer viktiga element i en cirkulär ekonomi, där energi och materiella resurser måste användas betydligt mer varsamt än vad som sker idag. Kunskaper om hur detta ska ske kommer att bli efterfrågad och generera nya arbetstillfällen och företag, som mycket väl delvis kan etableras på Ringön, som geografiskt ligger mycket centralt i Göteborg.” Ur Mejl (2016- 10-11), Christer Owe, Hållbarhetskonsult. Startade nyligen upp projektet ”Järnhallen socialt entreprenörskap: Förstudie” med finansiering av Västra Götalandsregionen. 66. Zukin 2011

CREATING THE CITY 283 Referenser

Arkiv: Göteborg: Region- och stadsarkivet Göteborg med Folk rörelsernas arkiv

Ang. förslag till stadsplan för Ringön, Byggnadsnämndens resolution § 536, 1949- 04-28. Arkivbildare: Göteborgs kommun, Byggnadsnämnden, Stad- splaneavdelningen, F 23 b: 54. Diarier, sökordordning, C2:84, Göteborg: Fastighetsnämnden (1956-1964). Förslag till ändring och utvidgning av stadsplanen för del av stadsdelen Tingstads- vassen i Göteborg. (Ringön mm), Bilaga: Terräng och illustrationskarta, Göte- borg: Stadsplanekontoret, april 1949. Karta över Göteborgs hamn år 1930, ritning, 1930. Arkivbildare: Göteborgs kommun, Göteborgs Hamnstyrelse, ur “Ämnesordnade handlingar”, UÅ 1922- 1958, F 1:5. Register över mätningar med mera (tomter), D7a:36, Göteborg: Byggnadsnämn- den, Stadsmätningsavdelningen (1933-1984). Ringön: hyror, arrenden, övrigt, C2:2, Göteborg: Göteborgs Hamnstyrelse (1956-1969). Ringön: Nya varvs- och verkstadsområden, C2:2, Göteborg: Göteborgs Hamn- styrelse (1956-1969). Stiftelsen Klippan, 1952-1957. VA-besiktningar. Inspektörslappar, F6ba:19, Göteborg: Byggnadsnämnden, Byggnadsavdelningen (1930-1980). Intervjuer, samtal och mejl

Mejl (2016-10-11), Christer Owe, Hållbarhetskonsult. Startade nyligen upp projektet ”Järnhallen socialt entreprenörskap: Förstudie” med finansiering av Västra Götalandsregionen. Intervju (2015-03-19), Jan Hilmersson, Bogser AB Sven, lokal företagare i Ringön Intervju (2015-03-19 B), Sofie Bårdén, Projektledare Ringön, Fastighetskon- toret i Göteborg Intervju (2015-03-24), Peter West, transportchef, IL Recycling, företag i Ringön Intervju (2015-12-15), Sofie Bårdén, Projektledare Ringön, Fastighetskontoret i Göteborg Intervju (2016-03-01), Anders Svensson, Projektchef Älvstaden, Stadsbygg- nadskontoret i Göteborg

284 OLSHAMMAR Intervju (2016-03-21), Johan Red Top, projektmedlem i Saltet på Ringön (f d Tillåtande Oaser) Intervju (2016-04-26), Niklas Nilsson, fastighetsägare i Ringön, ordförande i Ringöns fastighetsägarförening Intervju (2016-09-23), Christer Holmberg, platschef, IL Recycling, företag i Ringön Skypesamtal (2016-02-10), Bernerdina Borra, konsulten Spontaneous City In- ternational, workshopledare i Ringön 2012 Material från webben

Claessons trätjära (2016-08-08): http://claessons.com/ Danowski, Déborah och Eduardo Viveiros de Castro, Is There Any World to Come?, e-flux journal, Apocalyosis, 2015, webb: http://supercommunity.e-flux.com/texts/is-there-any-world-to-come/ de Klerk, Eva “An artist’s kiss”, The Future of Places 2015, Stockholm (2016- 10-23) web: http://www.evadeklerk.com/en/boekmanlezing/ Frog Marine Services (2016-08-08): http://www.sse-ab.se/ Gotenius varv (2016-08-08): http://www.gotenius.se/inscompany.html Göteborg år 2065, på Göthenburgos hemsida (2016-08-12) http://www.gbgo. se/goumlteborgskartan.html Hall of Fame – Arts Laboratory Festival (2016-08-22), webb: http://www.jarnhallen.se/omhalloffame-1/ IL Recycling (2016-08-08): https://www.ilrecycling.com/ IL Recyclling Pressmeddelande (2016-07-01): https://www.ilrecycling.com/contentassets/d042a04a3dc04aa680443e86f1194ffb/pressmeddelande_il-recy- cling20160701.pdf Om Riksantikvarieämbetet, RAÄ (2016-08-26) webb: http://www.raa.se/ om-riksantikvarieambetet/ Spontaneous City. Workshop outcome summary, Urhahn & Borra Urban Designers and Gothenburg City, 2012. web: http://alvstaden.goteborg.se/wp-content/ uploads/2014/05/GothenburgSPCityWshopOutcome_Low-res.pdf Tanken med Saltet, (2016-08-22) webb: http://www.saltet.org/2016/07/02/tanken-med-saltet/ plus (2016-10-22) webb: http://www.saltet.org/2016/09/30/ tanken-med-saltet/ Vad är resiliens?, Stockholm Resilience Centre (2016-01-05): http://www. stockholmresilience.org/21/hem/forskning/vad-ar-resiliens.html.

CREATING THE CITY 285 Vårt uppdrag, Norra Älvstranden utveckling AB (2016-10-22) webb: http:// alvstranden.com/om-oss/vart-uppdrag/. Opublicerade källor

En tillåtande oas på Ringön. Om hur och varför vi bör skapa en tillåtande oas på Ringön i Göteborg, opublicerat projektförslag till Göteborg & Co inför Göteborg 2021, från Business Region Göteborg-ADA, 2015. Förorenade områden i Göteborg: Komplettering av riktlinjerna i Översiktsplan för Göteborg, Göteborg: Kommunfullmäktige, 2006. Olsson, Sören, okt 2011, Arbetspapper till visionsarbetet för Älvstaden, Göteborg Tryckta källor och litteratur

Appleyard, Donald (red.), The Conservation of European Cities, Cambridge and London: MIT Press, 1979. Beauregard, Robert, Capital restructuring and the new built environment of global cities, International Journal of Urban and Regional Research, Nr 1, 1991, s. 90-105. Bonsdorff, Leo, Göteborgs hamn genom tiderna, Göteborg, 1931. Birgersson, Lisbeth och Trad Wrigglesworth, Industrihistorisk inventering av Göteborgsområdet, Arbetsrapport nr 11, Göteborg: Länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län, 1984. Caldenby, Claes, ÄlvstadenTM, Arkitektur Nr 6, 2013, s. 78-87. Campo, Daniel, Brooklyn’s Vernacular Waterfront, Journal of Urban Design, Vol 7, Nr 2, 2002, s. 171-199. Dovey, Kim, Fluid City, Routledge, 2005. Engelbrektsson, Nanne, Landala: stadsdel och livsform som försvann, Göteborg: Etnologiska föreningen för Västsverige, 1982. Ferring, Mari, En stad i Europasklass: Stockholm bygger slakthus i Enskede, Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr 71, 2016, s. 42-58. Flyvbjerg, Bent, Five Misunderstandings About Case-Study Research, Qualita- tive Inquiry, vol. 12, Nr. 2, 2006, s. 219-245. DOI: 10.1177/1077800405284363 Franck, Karen A. och Quentin Stevens, Loose Space. Possibility and Diversity in Urban Life, Routledge: London och New York, 2007. Friedmann, John, Place and Place-Making in Cities: A Global Per- spective, Planning Theory & Practice, 11:2, 2010, s. 149-165. DOI: 10.1080/14649351003759573.

286 OLSHAMMAR Göteborgs kommuns verkstadsindustriutredning, Göteborg: Näringspolitiska utredningar och förslag, 1978. Haglund, Magnus, Den nakna staden: Människor och platser i Göteborg, Göte- borg: Glänta förlag, 2004. Hamnett, Chris, Unequal City. London in the global arena, Routledge, 2002. Hayden, Dolores, The Power of Place. Urban Landscapes as Public History, Cam- bridge and London: MIT press, 1999. Hein, Carola, Port cities and urban wealth: between global networks and local transformation, Int. J. Global Environmental Issues, Vol. 13, 2014, s. 339-257. Holgersson, Helena; Catharina Thörn; Håkan Thörn & Mattias Wahlström (eds.), (Re)searching Gothenburg. Essays on a changing city, Gothenburg: Glänta, 2010. Holmberg, Ingrid M., På stadens yta: Om historiseringen av Haga, Göteborg: Makadam och Göteborgs stadsmuseum, 2006. Jörnmark, Jan, Göteborgs globalisering, Göteborg: Göteborgs Stadsmuseum, 2005 Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg. Ett program för bevarande, Göte- borg: Stadsmuseet, 1999. Kulturmiljöunderlag. Program för Frihamnen, Göteborg, Göteborg: Stadsbygg- nadskontoret och Melica, 2012. Levinson, Marc, The Box. How the Shipping Container Made the World Smaller and the World Economy Bigger, Princeton och Oxford: Princeton University Press, 2016. Marshall, Richard (ed.), Waterfronts in Post-industrial Cities, London & New York: Spon Press, 2001. Meyer, Han, City and port: urban planning as a cultural venture, Rotterdam: In- ternational Books, 1999. Olshammar, Gabriella, Det permanentade provisoriet. Ett återanvänt indus- triområde i väntan på rivning eller erkännande, Diss., Göteborg: Chalm- ers-Arkitektur, 2002. Olshammar, Gabriella, “Mångfaldig stad i stadsförtätningens tid” i: Bebyggelse- historisk tidskrift, Nr 59, 2010, s. 66-81. Program för Frihamnen och del av Ringön, Göteborgs Stad, 2014. Regeneration in European Cities: Making connections. Case study of Nor- ra Älvstranden, Gothenburg (Sweden), URBED Ltd ( Joseph Rowntree Foundation), 2006. Ringön – ett område med egen karaktär, Lokalnytt, Tema: Backa-Ringön, nr 1, 2015, s. 34-41.

CREATING THE CITY 287 Sachs, Joen, Vad innebär det att bevara industrilandskapet I Norrköping?, In- dustriminnesvård och återanvändning – konflikt eller samverkan?, Göteborg: Chalmers-Industriplanering, 1986, s. 54-71. Sandercock, Leonie, Out of the Closet: The Importance of Stories and Story- telling in Planning Practice, Planning Theory & Practice, 4:1, 2003, s. 11-28. DOI: 10.1080/1464935032000057209 Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia: tillväxt och omvandling under två sekel, Stockholm: SNS förlag, 2000 SOU 1982:10 Sanering efter industrinedläggningar. Betänkande av industrisaneringsutredningen, Stockholm: Bostadsdepartementet, 1982 Tafvelin Heldner, Helena, Eva Dahlström Rittsél och Per Lundgren, Värdet av kärnkraftverk som kulturarv, Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr 65, 2013, s. 72-88. Thrift, Nigel, But Malice Aforethought: Cities and the Natural History of Ha- tred, Transactions of the Institute of British Geographers, Vol. 30, Nr 2, 2005, s. 133-150. Törnqvist, Anders och Lisbeth Birgersson, Workplace environments in municipal planning, Nordisk Arkitekturforskning, Nr 4, 1996, s. 51-64. Thörn, Catharina, Här utplånas mångfalden, Arkitektur, Nr 7, 2013, s. 68-77. Thörn, Catharina och Helena Holgersson, Gentrifiering, Lund: Studentlitter- atur, 2014. Ulvsgärd, Sebastian, Fokus på kulturhistoriska berättelser i värderings- och urvalsarbete, examensarbete, Göteborg: institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet, 2012. Vision Älvstaden, Göteborg: Kommunfullmäktige, 2012. Zukin, Sharon, Loft Living: Culture and Capital in Urban Change, New Jersey: Rutgers, 1989. Zukin, Sharon, Cultural strategies and urban identities: Remaking public space in New York, Ove Källtorp m. fl. (red.) Cities in Transformation – Transfor- mation in Cities, Aldershot: Avebury, 1997, s. 205-217. Zukin, Sharon, Naken stad: autentiska urbana platsers liv och förfall, Göteborg: Daidalos, 2011. Öhrström, Bo, Att bygga företagsamhet. Planering, projektering, byggande och fastighetsdrift som stödjer företagsutveckling, Diss., Göteborg: Chalmers – Arbet- slivets bebyggelse, 2004.

288 OLSHAMMAR Mattias Öbrink1, Ivonne Dutra Leivas2 & Christina Toreld 3 Från 1500-talets Nya Lödöse till 2000-talets Gamlestaden Ny identitet från gammalt material?

I Gamlestaden i Göteborg genomförs Västsveriges största stads arkeologiska undersökning någonsin. Under dagens busshållplat- ser, spårvagnsspår och fabriksbyggnader låg 1500-talsstaden Nya Lödöse som nu till stora delar har undersökts av ett 40-tal arkeologer och andra specialister. Parallellt med de arkeologiska under sökningarna håller det nya Gamlestaden på att ta form för att i ny skepnad möta framtiden år 2021. Nya minnen av 1500-talsstaden skapas och kan bli en del nuvarande Gamlestadens identitet. I planeringen av den nya stadsdelen har ett gestaltningsprogram tagits fram i syfte att upprätthål- la minnet av 1500-talsstaden. Frågorna vi ställer oss är om vi som arkeologer har möjlighet att återuppväcka Nya Lödöses historia för Gamlestadsborna innan staden återigen göms under ytan? Är det möjligt att stärka Gamlestadens identitet genom att förmedla vår kunskap om den 500 år gamla staden, genom att berätta om männ- iskorna som en gång bodde där, historier från deras dagliga liv? Går det att skapa delaktighet där dåtid möter nutid och skapar framtid? Och hur gör vi i så fall det? Staden Nya Lödöse

Nya Lödöse grundades år 1473 vid Säveåns utlopp i Göta älv, cirka 5 kilometer öster om det nutida Göteborgs centrum. Efter att först ha kallats Götaholm bytte den nya staden redan 1474 namn till Nya Lödöse, ett sätt att återanvända det redan inarbetade namnet Lödöse. År 1547 flyttades staden till ett läge intill (gamla) Älvs- borgs fästning i västra Göteborg. Denna stad blev kortlivad, senast 1570 flyttade invånarna tillbaka till Nya Lödöse.

CREATING THE CITY 289 Arkeologisk utgrävning i Gamlestaden. Foto: Markus Andersson.

Efter att Göteborg hade grundats 1621 förlorade Nya Lödöse stadsprivilegierna och invånarna tvingades flytta. De flesta flyttade in till den nya staden Göteborg.4 Efter att staden hade övergi- vits användes området för jordbruk. Flera så kallade landerier fanns inom området. Industrialiseringen i Gamlestaden, som området nu kallades, började redan under 1700-talet med det Sahlgrenska sock- erbruket, men det var framför allt under 1800- och 1900-talen som området dominerades av industrier, som Gamlestadens fabriker med textiltillverkning och SKF. Omfattande nybyggen av bostads hus gjordes under början av 1900-talet. Nya Lödöse var bara ett av många försök att etablera en stad vid västerhavet under 1400–1600-talen. Initiativet till stadsgrundandet kom från Rikets råd. Målet var sannolikt att skapa en knutpunkt för handel, men flera olika andra orsaker spelade troligen in, som maktanspråk och konflikter inom Kalmarunionen. Olika föremål från Nya Lödöse visar kontakter med framförallt Västeuropa. Även de skriftliga källorna nämner personer från Danmark, England, Nederländerna och Skottland, samt olika tyska städer.

290 ÖBRINK, DUTRA & TORELD Karta från 1677/1682 som visar området där Nya Lödöse låg. På kartan syns Säveån i mitten och vallgraven runt staden. Kyrkan och kyrkogården har markerats, men inga gator eller andra hus från staden.

Idag återstår inga synliga lämningar av Nya Lödöse ovan jord. Det finns inte heller några bevarade kartor från stadstiden. Den äld- sta kartan är från 1682, ett halvt sekel efter att staden övergavs. När kartan ritades användes området som jordbruksmark. De kunskaper vi har om stadens utseende kommer framför allt från de arkeologiska undersökningar som gjorts. Staden låg på båda sidor av Säveån, och var omgiven av en vall och vallgrav. Mellan 2013 och 2017 undersöktes stora ytor framförallt norr om Säveån, ytan motsvarar 15% av hela staden. Här fanns cirka 30 tomter med uppbyggda stadsgårdar, och mellan dessa låg gator och gränder. Re- dan när staden grundades anlades en stadsplan med en nord-syd- lig huvudgata, och i anslutning till den fanns öst-västliga gator och gränder. En kyrka och en kyrkogård fanns norr om Säveån. I princip hela kyrkogården och kyrkan har undersökts och drygt 1200

CREATING THE CITY 291 gravlagda människor har påträffats. En kyrkogård fanns sannolikt även i den södra stadshalvan. Här har ett fåtal gravar undersökts vid olika mindre undersökningar. I stadens sydligaste del har en del av vallgraven och stadsvallen undersökts. I väster fanns utfyllnader i Göta älv med timmerkonstruktioner från 1520–30-talen. Det finns även bevarade skriftliga källor som belyser livet i staden. Från stadens första årtionden är de ytterst få, men från mitten av 1500-talet och framåt har vi däremot olika typer av historiska källor, som mantalslängder och protokollen från rådens möten. Arkeologins möte med människorna

Kulturmiljölagen 2 kapitlet föreskriver att fornlämningar är skyddade och beslut om ingrepp i fornlämningen i samband med markex- ploatering tas enligt paragraferna 11-13. Här finns även bestämmel- ser för hur den uppdragsarkeologiska verksamheten ska fungera.5 I de råd och föreskrifter som Riksantikvarieämbetet har tagit fram för att tillämpa lagtexten anges att resultat av betydelse från arkeologisk undersökning ska förmedlas populärvetenskapligt till allmänheten.6 I de nationella kulturmiljömål från 2014 som framtagits av regering och riksdag står det att kulturmiljöer, där fornlämningarna ingår, ska fungera som gemensamma källor till kunskap, bildning och upplevelser. Kulturmiljöer ska tas tillvara i samhällsutvecklingen och kulturarvet ska bevaras, användas och utvecklas.7 Undersökningen av Nya Lödöse och den entreprenad för om- skapandet av stadsdelen Gamlestaden som fortfarande pågår och innebär ett stort ingrepp i vardagen för de människor som berörs. Vårt uppdrag som arkeologer är, förutom att undersöka och dokumentera arkeologiska lämningar, att förmedla resultaten från den arkeologiska undersökningen och vår roll som kulturmiljöarbetare är att uppfylla de nationella kulturmiljömålen. När vi först kom till platsen låg det som fanns kvar av 1500-talsstaden under asfalt och minnet av staden var hos det stora flertalet svagt. Vår önskan var då att samtidigt som vi undersökte den gamla staden Nya Lödöse även förmedla något om hur det var att leva på platsen på 1500-talet. Kanske kunde vi på så sätt väcka minnet av den gamla staden. Kanske kan vi till och med bidra till att få bilden av Nya Lödöse att stanna kvar i minnet när den nya stadsdelen Gamlestaden står klar.

292 ÖBRINK, DUTRA & TORELD I våra uppdragsbeskrivningar, våra förfrågningsunderlag, från Länsstyrelsen anges vilka målgrupper vi ska vända oss till i för medlingen av den arkeologiska undersökningen. Dessa utgör ett brett skikt av samhället: uppdragsgivaren, Länsstyrelsen, andra myndigheter, forskarsamhället, undersökare, skolor, hembygds- förening, fornminnesförening, kyrkan, samhällsföreningar, lokalhis- toriskt intresserad allmänhet, lokalmedia och kulturförvaltningen på kommunen.8 Utifrån dessa prioriterade målgrupper gjorde vi en målgruppsanalys och satte upp våra interna kommunikationsplaner. Det var viktigt för oss att framför allt arbeta på ett lokalt plan där vi i första hand ville nå ut till de människor som dagligen berördes och berörs av undersökningen och stadsdelsomvandlingen. Männ- iskor som bor i Gamlestaden, de som tar spårvagn och buss från platsen där vi grävde, elever och barn som går i de närliggande sko- lorna och förskolorna, de som har sina arbetsplatser i närheten, de som brukade rasta sina hundar på platsen där vi undersökte Nya Lödöse kyrkogård. Eftersom vi också har ett uppdrag att nå ut till grupper utanför Gamlestaden arbetar vi mycket i samverkan med andra institutioner som Göteborgs stadsmuseum, Göteborgs universitet och Västra Götalandsregionens natur- och kulturarvsför- valtning Västarvet. Detta har gett oss möjlighet att nå ut lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Vårt förmedlingsarbete kännetecknas av ett brett förhålln- ingssätt där vi arbetar med en mängd olika kanaler: personliga,

Kö till visning på Arkeologidagen 2015. Foto: Markus Andersson.

CREATING THE CITY 293 På Arkeologidagen 2017 lät vi föranmälda besökare vara med och gräva en del av staden. Foto: Markus Andersson. tryckta, analoga och digitala. Det centrala i förmedlingen har inte varit historien om Nya Lödöse utan vad arkeologin tillsammans med de historiska källorna kan få fram. Utifrån undersökning- sytan där strukturer och föremål från 1500-talets Nya Lödöse tas fram arbetar vi genom den arkeologiska processen med analys och tolkning och bygger successivt upp kunskaperna den gamla staden. Förmedlingen av Nya Lödöse följer denna process, där vi bit för bit berättar om hur vårt arbete fortskrider och hur alla specifika delar i undersökningen gör kunskapen om Nya Lödöse fylligare och mer nyanserad. Vi kombinerar arkeologin med historieforskning för att kunna levandegöra människorna i den gamla staden. Den arkeologi vi arbetar med upplevs ofta som svårtillgänglig. Vi syns och är påtagliga med våra grävmaskiner, arbetsbodar och avspärr ningar, men det vi undersöker upplevs som otydligt. Det är svårt att föreställa sig och visualisera en levande, myllrande stad befolkad av människor och djur när man står utanför gallergrindar och tittar ner i en lerig grop. Samtidigt är det spännande att få gå på den mark och hålla i de föremål som återigen ser dagens ljus efter att ha varit gömda och glömda i 500 år. Det är en upplevelse att få stå öga mot öga med en Nya Lödöse-bo som en gång begravdes på 1500-talets kyrkogård.

294 ÖBRINK, DUTRA & TORELD För att tydliggöra det arkeologiska arbetssättet och vår roll i sam- hällsprocessen har det varit viktigt för oss att kunna visa på plats vad vi arbetar med och hur vi arbetar med det arkeologiska materialet. Det bidrar till autenticiteten när vi kan visa de faktiska platserna där stadsgårdar, gator, kyrka och kyrkogård låg. Vi har därför erbjudit besök och föremålsworkshops på utgrävningsplatsen. Vid visningar, workshops och pedagogiska program arbetar vi med taktila metoder, en handens och sinnenas pedagogik där föremål fungerar som ut- lösare för tankar och idéer. Men vi har inte stannat kvar i vår grop. Vi har även försökt synas där människor är och ta oss till mer lättillgängliga platser dit ännu fler kan nå oss. Navet för vår förmedling är vår hemsida www.stad- ennyalodose.se. Och nu när undersökningarna är avslutade fortsätter förmedlingen på hemsidan och på andra platser genom föredrag, ut- ställningar och publikationer. Nya Lödöse i stadsomvandlingen

Ett helt nytt resecentrum med byte mellan, och en knutpunkt för tåg, spårvagn och buss byggs nu vid Gamlestadstorget. Runt detta byggs nya kvarter med bostäder, kontor och hotell. Ett helt nytt centrum för östra Göteborg växer fram. Vilken plats har det förflut- na med Nya Lödöse och Landerierna i denna omdaning? När de stora arkeologiska undersökningarna drog igång 2013 bjöds företrädare för arkeologin in att diskutera gestaltningen av den kommande miljön med de arkitekter och ansvariga tjänstemän från kommunen som planerade området. Detaljplanen hade ritats utifrån de nutida behoven utan att ta hänsyn till Nya Lödöse, stadens struktur var ju dessutom dåligt känd innan utgrävningarna. Nu ville man få in de nya kunskaperna om platsen i gestaltningen. Bland de frågor som diskuterades fanns frågan om möjligheten att bevara något av de fysiska lämningarna på plats och göra dem synliga, till exempel en husgrund eller en gata som skulle kunna ses genom glas i markplan. Vidare diskuterades detaljer i gestaltningen, som att i gatubeläggningen markera hus eller tomter, samt val av växter till planteringar med referenser till fynd från Nya Lödöse. Andra idéer som kom upp var möjligheterna att skapa digitala vis- ualiseringar på allmänna platser och olika slags utställningar.9 Att

CREATING THE CITY 295 bevara något av de arkeologiska lämningarna är svårt. Däremot är nu planen att delar av den nya miljön ska utformas med inspiration av Nya Lödöse, några exempel är plantering av växter som kan beläggas från staden och en trappa där varje steg har ett namn på en person från platsens historia från 1400-tal till nutid. Redan nu har de vanliga brunnslocken inom området ersatts med special utformade brunnslock prydda med Nya Lödöses stadssigill. Exakt vad mer som kommer att realiseras är i dagsläget svårt att säga, eftersom området ännu är en byggarbetsplats. I marknadsföringen av stadsomvandlingen har det förflutna blivit en viktig del. På Göteborgs stads webbsida om stadsutveckling är historien och arkeologin i Gamlestaden något som lyfts fram. Den ansvarige arkitekten framhåller just brunnslocken som en detalj i gestaltningen som är ett sätt att synliggöra staden som en gång låg här i den nya moderna stadsdel som nu växer fram.10 Inför skrivandet av den här artikeln ställde vi tre frågor till de ansvariga för stadsutvecklingen av Gamlestadstorget på stads byggnadskontoret och fastighetskontoret tre frågor för att belysa hur synen på arkeologin förändrats under projektets gång.11 • Fråga 1: Vilka förväntningar hade ni på vad arkeologin skulle bidra med? Svar: Ett konkret synliggörande av platsens historik. Dock kanske inte så omfattande som det senare visade sig. Medvetenheten har växt under processen. • Fråga 2: Har denna syn förändrats, d.v.s. vad tror ni nu att arkeologin kan bidra med? Svar: I just Gam- lestadens fall har de omfattande arkeologiska resultaten tydligt bidragit till öka intresset för stadsdelen och därmed för dess identitet/signum. Det publika arbetet (”här och nu”) har förmodligen varit en av nycklarna. • Fråga 3: Hur skulle gestaltningen ha påverkats om mer av de arkeologiska resultaten (med gator osv) hade varit kända innan planeringen började? Svar: Större hänsyn skulle förmodligen ha tagits när det gäller utformning/gestaltning av de allmänna platserna i förhållande till Nya Lödöses struktur.

296 ÖBRINK, DUTRA & TORELD Har vi lyckats? Frågan som kvarstår är om vi har kunnat väcka minnet av Nya Lödöse i Gamlestaden? Har vi skapat delaktighet? Vi har ännu inte utvärderat förmedlingsinsatsernas utfall, och på vilket sätt våra insatser har kunnat bidra till att stärka Gamlestadens identitet. Kanske är det för tidigt att svara på men vi hör ett surr på stan, vi upplever att det finns ett intresse bland människor som rör sig i Gamlestaden. Vi har sett att det är många som tagit chansen att lära sig mer, som har fått ny kunskap och nya upplevelser genom att följa och engagera sig i våra undersökningar av Nya Lödöse. Den positiva responsen från våra besökare, skolan, följare på sociala medier, involverade samhällsplanerare med fler pekar mot att det finns ett stort intresse. Genom upplevelsebaserat tillgängliggörande, den taktila metodiken, samt visualiseringen av det otillgängliga såväl som det svårtolkade, har vi öppnat upp för att skapa en anknytning till arkeologin, men framför allt en anknytning till platsen och dess historia. Vi har möjliggjort för våra brukare, oavsett om de har varit intresserade besökare, skolan i undervisningssyfte eller samhälls planerare i sitt planeringsarbete för den nya stadsdelen, att skapa sig ny kunskap om platsen och dess historia att ta med sig in i framtiden. En historia som de arkeologiska undersökningarna nu är en del av. Den kunskapen bidrar till att skapa minnen som kan koppla samman dåtid, samtid och framtid. Vi kommer inte att minnas 1500-tals staden Nya Lödöse som den var men det kommer att finnas minnen kvar om att den var, att den fanns. Ett tidsdjup har lagts till berättelsen och minnet av Gamlestaden. Hur detta bidrar till att stärka den lokala identiteten är idag svårt att avgöra. Det är något som framtidens berättelser om platsen får utvisa. Noter

1. Mattias Öbrink är arkeolog vid Statens Historiska Museer, Arkeologerna, Mölndal. Han är projektledare för utgrävningarna av lämningarna av Nya Lödöse. 2. Ivonne Dutra Leivas, arkeolog vid Museiarkeologi Sydost, Kalmar läns museum, och doktorand vid GRASCA, Linnéuniversitet. GRASCA, Gradu- ate School in Contract Archaeology är en företagsforskarskola som forskar

CREATING THE CITY 297 om samhällsaktuella frågor inom svensk uppdragsarkeologi. Ivonnes forskningsprojekt heter Personliga ting som visuella och taktila dörrar till det förflutna. Inom kort kommer Ivonne att framlägga en licentiatavhandling, utbildningens första etappmål. Ämnet som behandlas är förmedlingsprak- tiker riktade till skolan. Projektet Nya Lödöse är en av fallstudierna. 3. Christina Toreld arbetar som arkeolog och pedagog på Bohusläns museum. Hon är projektledare för den publika arkeologin vid undersökningarna av Nya Lödöse. 4. Järpe 1986 5. SFS nr 1988:950 6. KRFS 2017:1 7. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/kultur/mal-for-kultur/ Till- gänglig 171127 8. Lst dnr 431-37939-2015 9. Deltagandet i gestaltningsarbetet beskrivs i Cornell et al 2014, och Öbrink & Rosén 2017 10. https://stadsutveckling.goteborg.se/sv/omradenprojekt/gamlestaden/. Till- gänglig 2017-11-28 11. E-post Maria Brandt, Göteborgs stad, Fastighetskontoret, projektledare för blandstad vid Gamlestads torg, etapp I, 2017-10-31 Referenser

Cornell, P., Rosén, C. & Öbrink, M. 2014. Archaeology, Architecture and Ur- ban Planning: reflections and comments from the experience of the Old City (Nya Lödöse) excavations in Gothenburg, Sweden. I: Verdiani, G. & Cornell, P. (red.). Architecture, Archaeology and Contemporary City Planning. Proceedings of the workshop. Firenze 16–18th June 2014. Department of Ar- chitecture, University of Firenze. Florens. Järpe, A. 1986. Nya Lödöse. Medeltidsstaden 60. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm. KRFS 2017:1 Riksantikvarieämbetets föreskrifter och allmänna råd om uppdrags arkeologi. Kulturrådets författningssamling. SFS 1988:950 Kulturmiljölag Öbrink, M. & Rosén, C. (red.) 2017. Stadsgård 1–4, gata a och b samt vretar. Arkeologiska undersökningar i Gamlestaden. Västergötland, Göteborgs stad och kommun, Göteborg 218. Nya Lödöse Rapport 2017:1.

298 ÖBRINK, DUTRA & TORELD Ingrid Campo-Ruiz1 Equality in Death Sigurd Lewerentz and the Planning of Malmö Eastern Cemetery 1916–1973

Abstract

The exponential growth of industrialized cities at the turn of the twentieth century led town planners and architects in Sweden to design new cemeteries and engage in the discussion with novel approaches to commemoration. Malmö Eastern Cemetery (1916–1973) was designed by Sigurd Lewerentz (1885–1975) and represented an ambitious experiment: a new scale of cemetery landscape, which involved planting vegetation anew and detracted from sweeping picturesque designs. This paper analyses how Lewerentz’s approach to the equality of individual tombstones affected his design of Malmö Eastern Cemetery, both in terms of burial spaces for individuals and the commemorative public realm. Based on archival research and

Malmö Eastern Cemetery (photograph by Ingrid Campo-Ruiz).

CREATING THE CITY 299 field work, this paper delves into the interplay between the cemetery designers and the different urban planners of Malmö over a period of dramatic transformation in the eastern districts of the increasingly industrialized city. Although Lewerentz initially differentiated between tombstones, after 1922 he reconsidered his cemetery plans, setting standards that made commemoration accessible to everyone while limiting individual choices. Lewerentz’s homogenizing decisions in planning Malmö cemetery provide a lens through which to examine how equality has shaped discussions around commemoration, representing ideals of societies across history and the underlying tensions between individual freedom and society.

Noter

1. Ingrid Campo-Ruiz: I am an architect, having earned an Internation- al PhD in Advanced Architectural Projects from the Madrid Polytechnic University UPM, ETSAM, Spain. I received a Master of Science in Ad- vanced Architectural Design and I graduated from the Advanced Architec- tural Research Program, both at Columbia University, Graduate School of Architecture, Planning, and Preservation, GSAPP, New York. My work has been awarded a Caja Madrid Foundation Fellowship twice and the Wil- liam Kinne Fellowship. References

Campo-Ruiz, Ingrid, “Equality In Death: Sigurd Lewerentz and the Planning of Malmö Eastern Cemetery 1916-1973”, in Planning Per- spectives Vol. 30, No. 4 (2015), pp. 639-657. ISSN 1460-1176. DOI: 10.1080/02665433.2015.1048524. 2015 http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/02665433.2015.1048524

300 CAMPO-RUIZ Part 4: Counter-Narratives and Spatial Practices for Change

CREATING THE CITY 301 Ann-Catrin Kristianssen1 The narrative battle of Jerusalem Analysing the politics of place-making in a contested city

For centuries, Jerusalem has been the political, administrative and spiritual heart of Palestine. Metropolitan East Jerusalem – an area extending from Ramallah to Bethle- hem – has for long been the driving force of our economy. […] Given East Jerusalem’s economic, cultural, social and religious importance, without East Jerusalem, there can be no viable Palestinian state.2

[ Jerusalem is] an axis of our history, identity, faith and legacy. Three times a day, for over 3,000 years, every believing Jew stands in prayer, and faces Jerusalem. The song of endless yearning and longing was written about it in every exile, and a sea of tears was spilled over it. Therefore, it will eternally be ours, our one and only.3

Jerusalem is one of the most discussed cities in the world and at the heart of a local as well as international narrative battle. The decision by the president of the United States in 20174 to recognize Jerusa- lem as the capital of Israel and to at least consider a move of the embassy from Tel Aviv, threw the city once more onto the international agenda. The protests that followed the decision illustrate the symbolic as well as practical meaning of Jerusalem to people all over the world. But Jerusalem is also just like any other city where ideas are turned into practice and where residents live their everyday lives. The two images, Jerusalem as a spiritual centre, and Jerusalem as an everyday life city, are often referred to as the “heavenly” and the “earthly” Jerusalem respectively.5 Political discussions regarding Jerusalem are often conducted in a trial-like fashion, with accusations and defence6, and can be seen as a narrative battle. References to a common past is one main

302 KRISTIANSSEN characteristic in this battle and these collective memories, closely incorporated into national identity construction, are created and reproduced in schools, by politicians, by authors, by civil servants, etc. They form so called commemorative narratives7 and are often a part of a larger framework – a so-called master commemorative narrative. The main theoretical and empirical focus in this chapter is the role of commemorative narratives in stating a claim as well as in concrete policy making. Policies and strategies regarding Jerusalem are established by Israeli authorities due to the de-facto annexation of the whole city in 1967. This leads to a focus in this chapter on Israe- li narratives and policy making. The purpose of this chapter is thus to identify the publicly stated Israeli commemorative narratives of Jerusalem and to study the interplay between these narratives and city policies. The chapter aims more specifically (1.) to distinguish the Israeli public narratives of Jerusalem in political speeches, statements and similar, and (2.) to examine if and how narratives are related to city policies. The chapter is based on the analysis of a selection of texts mainly from the period 2000-2016, as well as an extensive interview material from 2007 and 20098, and on a follow-up survey performed in 2015. The interplay between narratives and policy making

Until the 1980s, policy theory was dominated by a rationalist perspective – a view that often failed to recognize the role of ideas in the policy process.9 Studies have shown how ideas are embedded in policy-making, such as within laws, institutionalized in the bu- reaucracy, in political processes, and in administrative procedures10 through both conscious political action and/or more subtle processes. Ideas in the form of discourses and narratives constitute cognitive paradigms and normative frameworks that “…reside in the background of policy debates and that limit the range of alternatives policy makers are likely to perceive as useful”11. The ideas forming our society are determined in a continuous interaction between agents and structures reconstructing power relations and policy issues.12 Ideas can furthermore shape the way issues and events are narrated. Narrative analysis has developed from a way to describe society to a perception of society as made of narratives.13 This process is

CREATING THE CITY 303 often referred to as the narrative turn.14 Narratives contain both a story (what is being told) and a discourse (how it is communicat- ed).15 Narrative analysis has thus shifted to an ontological form of interpretation16 and these ontological narratives guide our behaviour and actions. The documents and interviews analysed in this chapter contain so called public narratives.17 These can be located on both national and local level. If narratives influence our policies and policy-making in a much more profound way than policy theory has so far acknowledged, it is vital to contribute to the research by gaining a deeper understanding about this interplay. Commemorative narratives and place-making

In narrative analysis, attention is increasingly given to the role of memories and place. It has led to the construction of the concept of commemorative narratives. The political process of creating these narratives entails selecting historical events. The process of producing narratives is ongoing and “Collective memory continuously ne- gotiates between available historical records and current social and political agendas”18. The commemorative narratives are often connected to a larger statement – a so-called master commemorative narrative. This master narrative is a wider summary of various commemorative narratives.19 Where we find memories we also find counter-memories and counter-narratives.20 In the case of conflict, commemorative narratives play a specific role in creating a sense of the collective or the community. If commemorative narratives become part of policy formulation, there is a risk that policies ignite a conflict even more. When there is a single dominating ethnic group in control of the government apparatus, the morally based doctrines of that ethnonational group regarding sovereignty and cultural identity will merge with the state’s urban policy.21 Commemorative narratives have a special appeal in an urban context and particularly in relation to specific places, such as cultural heritage sites, public monuments, and architecture.22 It is also reflected in the concept of territoriality which means the protectiveness of place, cultural landscapes, and more specifically, “…how people use

304 KRISTIANSSEN the land, how they organize themselves in space, and how they give meaning to the place”.23 Narratives can thus be constructed to give meaning to and state the claim to that place. If changes based on narrative claims are made on territory, there is risk for further conflict, but also to facts on the ground that are difficult to reverse. The interplay between commemorative narratives and policy is a field in need of more research and the case of Jerusalem is a highlighting example. The narratives of Jerusalem often refer to specific parts of history and built around commemorations24 and they play a large role in the construction of a collective memory. There are numerous studies about the narratives of Israeli identity and politics.25 There are fewer studies about the interplay between commemorative narratives and territorial policy, but following the growing number of studies about identity and planning in Jerusalem26, this chapter aims to further contribute to that knowledge. As this chapter focuses on the Israeli public narrative, it is important to remind the interested reader to also consult new and interesting research about the Palestinian Jerusalem.27 Research design

How can we study and understand the role of narratives in public policy making? What material provides us with that knowledge? The analysis and identification of narratives is performed by; (1) sorting the empirical material in detail in order to (2) inductively identify- ing narrative patterns in a broad range of material and then relating the findings to the theoretical framework. The research problem has required (3) an interpretative approach and (4) great attention is placed on the presentation, by using illustrative and typical quotes. The main documents in this study are speeches and statements by Israeli national and local politicians, statements from the Minis- try of Foreign Affairs, political platforms and party programs, general policy documents from the Jerusalem municipality, laws regarding Jerusalem in general and land administration in particular, and reports and statements from interest groups such as BIMKOM and ICAHD. Furthermore, statutory and visionary plans from the early 2000 until 2009 have been analysed. The plans are the Jerusalem section of the National Plan 35 (NOP 35)28, which was approved

CREATING THE CITY 305 in 2005, and the early version of the Jerusalem Outline Scheme 2000 ( Jerusalem 2000)29, which was approved by the Local Plan- ning Commission in 2007, but has since then been considerably revised, awaiting approval by the District Planning Commission. The outline scheme has therefore been analysed as representing the local vision at a particular period in time. The primary sources have been complemented by secondary sources, such as scientific literature, popular publications, newspaper articles, biographies, and documents from international organisations. The conclusions in this chapter are also based on 63 semi-structured interviews performed in Jerusalem 2007 and 2009 with public and private planners, planning researchers, local politicians, NGO:s, and journalists. These interviews broadly encircles different aspects of the relation between identity and planning policy such as key actors, key issues, influence, identity politics and so on. The interview method is particularly useful in a conflict context when trying to uncover a complex process with many actors and interests.30 A follow-up questionnaire with a selection of the respondents was made in 2015 revealing current urban development trends in Jerusalem. The questionnaire was sent to 15 planners or planning organizations and 10 answers were received. The theoretical framework is based on a combination of theories on national identity and territorial identity, here using the concept of territoriality. First, the public narratives on Jerusalem is analysed by using four categories based on a definition of national identity. A nation is often theoretically defined by a common history, religion, ethnicity, and economy.31 These categories will provide a basic structure to which the empirical result can be related. Second, territory is also a key factor in national identity and the construction of commemorative narratives. The process of giving meaning to a territory, in this case through narratives, can lead to certain strategies of territoriality, in this case city policies. The question is whether the commemorative narratives can be traced in city policy or whether the public narratives differ from the actual local policy practice.

306 KRISTIANSSEN Four narrative categories

The Israeli public commemorative narratives of Jerusalem

In 1996, Israeli authorities celebrated Jerusalem as 3000 years old and in 2007 and 2017, Israel celebrated the 40th and 50th anniversary of the reunification of Jerusalem. These are examples of Israeli mani festations of territorial politics in Jerusalem. The 1967 war between Israel and its Arab neighbours leading to the de-facto annexation32 of the Eastern parts of Jerusalem, is described as the most important event for Israeli territorial identity.33 Nonetheless, Jerusalem was for a long time not politically or otherwise prioritized, but always part of a narration process. The Israeli territorial reconstruction process for Jerusalem has been performed by using maps, naming processes, narratives of historic events, establishment of museums, and rehabilitation of historical sites. Planning actors have played a central part in this process.34 The political shift from a long period of Labour Party rule towards more right-wing governments has since brought Jerusalem back in focus, at least politically. Constructing the master commemorative narrative

Our generation united Jerusalem and is developing it with strength and vigor, and the next generation – your generation, children – will ensure its future as the one united, undivided and prosperous capital.35

Any political discussion concerning Jerusalem shows that the city is connected to many beliefs. It is an empty signifier36 filled with different meaning. Nonetheless, contemporary Israeli politics contains a

CREATING THE CITY 307 Territorial changes in Jerusalem during the 20th century. Source: Palestinian Academic Society for the Study of International Affairs, Jerusalem. www.passia.orga commonly accepted master commemorative narrative; Jerusalem is the indivisible, eternal capital of Israel. This master narrative has repeatedly been pronounced in speeches and public statements; “Jerusalem must be united, under Israeli sovereignty and the capital of Israel. […] and will remain so in the future as well”37. The master commemorative narrative is also the foundation of laws and regulations. The Basic Law: Jerusalem, Capi- tal of Israel from 1980 states that; 1. Jerusalem, complete and united, is the capital of Israel. 2. Jerusalem is the seat of the President of the State, the Knesset, the Government and the Supreme Court.38 Although a commonly accepted narrative, all Israeli parties make their own interpretation. Right-wing parties have closed the door on any compromise regarding the territory of Jerusalem, but also more centrist parties have adopted the narrative, at least on paper. The Jerusalem Mayor Nir Barkat sees a division of the city as the worst solution. Show me a working model of a split city that ever works. [...] They either stay dysfunctional or get reunited. There is no way, when you learn and understand the city, you understand that we can never be divided, not practically and not ideologically.39 These declarations appear at first glance to reveal a consensus, but there are parties supporting some concessions or compromises.

308 KRISTIANSSEN Former left-wing party Meretz leader Yossi Beilin stated in 2007 that; Continued declarations of a “united Jerusalem” are just empty slogans in a de facto divided Jerusalem. It’s time to remove the mask and to act according to real Israeli interests: Namely, to reach a final status agreement that would allow the Palestinians to found a state alongside Is- rael with its capital in East Jerusalem.40 It is controversial to talk about a division of Jerusalem and the mental map is often more powerful than the “facts on the ground”. Jerusalem 3000 – constructing the historical narrative

Three thousand years of history look down upon us today, in the city from whose stones the ancient Jewish nation sprang, from whose clear mountain air three religions ab- sorbed their spiritual essence and their strength.41

In 1993, the State of Israel made the year 1996 the Trimillenium of Jerusalem – The City of David, an event popularly called Jerusalem 3000. The purpose was; “To place Jerusalem at the focus of attention both in Israel and the world, and to strengthen its status and image as both the spiritual and national capital of Israel and the Jewish people”42. This celebration indicates one of the narrative battles regarding the history of Jerusalem. Who can show an ancestral bond going back to the very first settlers? It is not necessarily a question of who was the first person in Jerusalem, but rather a question of who built the first permanent settlement and capital. According to Ariel Sharon, “Historic Jerusalem, the heart of the Jewish people for over 3,000 years, will always be one, united, the capital of the State of Israel forever and ever”43 and the figure 3000 is repeated in Israeli museums, tourist brochures, and political statements. The 3,000 year-old connection with Jerusalem is considered to be a unique emotional attachment for the Jewish people, as Jerusa- lem has never been the capital of any other state except the Jewish states in the era of King David until 70 CE and the state of Israel after 1948.

CREATING THE CITY 309 …apart from the period when it was the capital of the Crusader Kingdom, only the Jews have made Jerusalem their political capital and most important holy city.44

The Israeli narrative is met by a counter-narrative as it is more and more common among Palestinian researchers and politicians to relate to Jerusalem as a 5,000 year-old city45. There are few archae- ological findings to clearly tell us who is wrong and who is right about the early history of Jerusalem.46 Next year in Jerusalem – constructing the ethnic narrative

The greatest hardships, exiles and difficulties in history could never dissuade us from pursuing the realization of the Jewish people’s dream of generations – the establishment of a state in the land of Israel, with Jerusalem as its capital. This was the wish of every Jew in exile, at every community and in every prayer: “next year in built-up Jerusalem.”47

One of the main commemorative narratives is related to the creation of the Jewish people for instance through forced exile from and the yearning for a return to Jerusalem and the homeland. There is a common view in many Jewish communities that a Jew is supposed to long for the ancient homeland, and eventually settle there.48 Je- rusalem is in political speeches and statements often referred to as a city in constant war and as having been conquered by many armies throughout history. There have been periods of relative calm and tolerance towards the Jewish population, but these are rarely mentioned in official texts. Throughout all the periods of foreign rule over Jerusalem […] Jews were persecuted, massacred and subject to exile. In spite of this, the Jewish presence in Jerusalem remained constant and enduring.49 The ethnic claim can also be made by referring to selected parts of the history of the city.

310 KRISTIANSSEN Jerusalem – Jewish at its birth, Jewish also during the days we were exiled from it, and today more than ever – Jewish, whole and united.50 From the days of the Maccabees to our own times, the Jewish people has not been so strong in its homeland as it is now.51

The message of the ethnic commemorative narratives is that Jews have always fought as a group for their survival in Jerusalem, and the city has been a uniting symbol in exile. Jews have thus always yearned for a return to the city. Leaving any chronological space empty of Jewish presence would mean opening up for other claims. Jews have always chosen to settle in Jerusalem. Since 1840, the Jews have constituted the largest ethnic group in the city, and they have held an uninterrupted majority in Jeru- salem since the 1860’s.52

Jerusalem divided and reunited – constructing the economic narrative

Jerusalem is and has always been an undivided city, except for this 19 year period. There is no justification for this short period to be viewed as a factor in determining the future of the city, and to negate 3,000 years of unity.53 One of the central parts of the master commemorative narrative is Jerusalem as indivisible. The period between 1948 and 1967 is the main fuel for the arguments against a division and for Israel as the best guardian of the city. This was the period after the United Na- tions partition plan54, presented in 1947 and that proposed a division of the Palestinian mandate into two states. The Jewish population accepted the plan but the Palestinian Arab population refused and the situation escalated into the 1948 war which effectively drew a new map of the territory. During 1948 to 1967 Jordan ruled over the Eastern part of Jerusalem and this period has created a commemorative narrative about “the other” based on a view that the Jordanian authorities were unable to develop Jerusalem and to grant access to religious sites. The city during this period is described as;

CREATING THE CITY 311 “...a divided city. Jerusalem was a sleepy border town, a city on the edge. [...] separated, bleak...”55 and “…Jerusalem was divided, be- sieged, reclusive, and at the end of every path”56. The Israeli narrative states that few investments were made in the Jordanian area of the old mandate in general and in Jerusalem in particular. The counter-narrative of the Jordanians and the Pal- estinians is that a lot of effort was put into the tourism industry. They claim that the Haram ash-Sharif was renovated and a new city centre was built. From only a handful of hotels in the late 1940s, around 70 hotels had sprung up in East Jerusalem by 1966.57 The best guardian of the religious sites – the religious narrative

The Israeli conquest of the Western Wall (the Kotel) in 1967 is today portrayed as one the most significant set of events in the modern history of Israel and the Jewish people. After the conquest, Is- raeli Defence Minister Moshe Dayan delivered a famous speech about “uniting” the city. This morning, the Israel Defence Forces liberated Jeru- salem. We have united Jerusalem, the divided capital of Israel. We have returned to the holiest of our Holy Places, never to part from it again.58 The post-1948 period, when Jews were not allowed to approach the Western Wall and could only look at the holy site from a distance, created and strengthened the desire to “liberate” the Western Wall and other holy sites.59 One consequence of the 1967 victory was that the Knesset passed the Protection of the Holy Places Law, stating that; The holy places should be protected from desecration and any other violation and from anything likely to violate the freedom of access of the members of the different religions to the places sacred to them or their feeling with regard to those places.60 The dominating Israeli religious narrative is that Israel is the best protector of religious freedom and religious sites, as evidenced by the experiences of the Jordanian governance, “…only a free and

312 KRISTIANSSEN democratic Israel can truly safeguard the city for all the world’s faiths”61. The narrative of of Israel as the liberator is constantly being reproduced in Israeli political rhetoric. …what had happened here is that Jerusalem began to breathe again. It began to flourish, it began to spread its wings, be built up and developed. Jews returned to pray at the Western Wall, new neighbourhoods and factories were built. Millions of tourists rushed to the renewed holy city...62

From commemorative narratives to city policy

One major criticism from local politicians and other actors, is that leading Israeli politicians talk about the importance of Jerusalem in speeches, but as soon as the cameras are switched off, their interest in practical issues are generally slim. These voices claim that Jeru- salem has been neglected and that the financial support from the government has been scarce. It is argued that the lack of political visions lead to a stagnating city; culturally, economically, socially, and politically.63 The image of the city has for a long time been one of a poor, peripheral religious symbol detached from real life. This is one reason why young, well-educated people have a tendency to leave Jerusalem.64 After becoming Prime Minister for the second time in 2009, Benjamin Netanyahu started to pursue an ambition to strengthen contemporary Jerusalem65 and the government decided to give Je- rusalem additional financial support. This can be seen as a major breaking-point in the national policy for Jerusalem. New Mayor, new city policy

In 2008, businessman Nir Barkat became the new Mayor of Jerusa- lem and the election of a seemingly secular politician was surprising for local government analysts who were focusing on a growing religious influence.66 The new Mayor launched a development program and the goal was to make Jerusalem a political, economic, cultural, religious, demographic, educational, and picturesque capital. Plan- ning and construction in general was to be prioritized.67

CREATING THE CITY 313 Strengthening ancestry and heritage – planning for the historical and religious narrative One of the main policies during the last decade has been to promote and strengthen the Jewish heritage and ancestry in Jerusalem. One important project is the renewal of the Old City, which is also one of the most sensitive projects.68 Important sites such as the City of David is described in the following way; “Here, while exploring the recently excavated fortresses and passageways, visitors re- live King David’s conquest of the Jebusite city as described in the 2nd Book of Samuel”69. The policy of the municipality is to strengthen the Jewish character of this site and the neighbourhood Silwan in which it resides. Another example is the excavations near the Temple Mount (the Ophel). These sites are strategic in connecting city policy to the 3000 year old legacy. The ancestral bond is also developed by a city policy focusing on urban renewal. The municipal administration also works for the creation and maintenance of open spaces and parks, strengthening the ancestral landscape. Promenades, such as those overlooking the Old City, are particularly prioritized. With the appointment of a “Green” deputy mayor, ancestry and heritage is firmly rooted in the nature and landscapes surrounding Jerusalem. It is apparent that the historical narrative is incorporated in city policy. In order to achieve the goal of being a historical, cultural, and spiritual centre, the planning policy documents presents of number of measures. The National Plan 35 focuses on preserving religious sites mainly in the Old City, developing the sense of ancestry and heritage among the Diaspora, commemorating the Holocaust, and creating cultural meeting places.70 One of the policy goals is to make the preservation of “…Jerusalem’s built heritage…” a permanent part of the state and city budgets.71 The Local Outline Scheme deals with preservation in several chapters and one of the goals presented in the plan is the “Preservation of the urban qualities and special character of Jerusalem”72. Bringing the right people in – incorporating the ethnic narrative

One of the central goals of national and local policy for Jerusalem is to reverse the negative migration trend. Jerusalem, which is the

314 KRISTIANSSEN largest city in Israel, has for a long time had a negative population growth and those leaving are young and secular.73 A number of ideas was presented by the new Mayor on how to reverse this trend. One way to attract young well-educated people is by offering affordable housing, supporting local entrepreneurs, providing the best education, and beautifying the city.74 The reluctance to live in Je- rusalem is based on the image of the city as too peripheral, too religious and too close to the political conflict with the Palestinians. Although many projects have been launched, Jerusalem still struggles to attract the target groups. The demographic balance in Jerusalem is one of the most discussed issues. Demographic policies are closely related to maintaining Israeli control and sovereignty over Jerusalem. For quite some time, public officials have worked according to a 70-30 ratio of Jews and Palestinians. Demographic statistics is an important part of the ethnic commemorative narratives.75 This unofficial policy has been highly criticised for contributing to discriminatory territorial policies and to even more division and separation. Planning is seen as an important tool in “… increasing the young, productive and enterprising population’s part. Strengthening and improving the city’s image will improve the resident population’s status, and increase the city’s appeal to strong populations”76. In the Local Outline Scheme from 2006, the policy goal was reiterated and was to be achieved by; (1) densifying the Jewish neighbourhood in the Old City, (2) building new Jewish neighbourhoods, (3) building affordable housing, (4) creating employment, and (5) making Jerusalem a unique and attractive city.77 These policies risk creating an even more polarized city. In many other contexts, segregation is regarded as problematic, but the local scheme puts it quite differently; In a multicultural city such as Jerusalem, spatial segregation of the various population groups in the city is a real advantage. Every group has its own cultural space and can live its lifestyle. The segregation limits the potential sources of conflict between and among the various populations. It is appropriate, therefore, to direct a planning policy that

CREATING THE CITY 315 encourages the continuation of spatial segregation with a substantial amount of tolerance and consideration.78

The potential flagship of economic growth – incorporating the economic narrative

In order to change the trends in Jerusalem and turn it into a thriving city, worthy of its title as the Capital of Israel and the Jewish People, the city needs accelerated economic growth and the reinforcement of business activity.79

The municipal leadership of Jerusalem focuses to a great extent on the economic development of the city and the underdeveloped tourism industry. The plan is to increase the number of tourists significantly. There is a need for more hotels, a better transport system, a modern shopping district, etc. This ambition is shared with the Prime Minister. The purpose is not only making Jerusalem a world class tourist site, but also to make the city an attractive place for industrial investments, etc. “…we are not only rehabilitating its spectacular ruins, we are advancing capabilities for innovation and opportunities that we never dreamed would be found in this city just years ago”.80 The current planning focus on the Old City and the Holy ba- sin is seen as a part of the development of the tourism sector. It is not only important to preserve and rehabilitate these areas, but also possible to capitalize on tourism focusing on ancestry and heritage. “Many cities in Israel and around the world gradually discover the renewed power of preservation, the economic value of respecting the past and legacy.”81 The Local Outline Scheme 2000 promotes the same measures and goals regarding tourism. The brand name ‘Jerusalem’ […] carefully cultivated could make possible the strengthening of the city’s economy and its position in the world.82 The Outline Scheme emphasizes the potential of Jerusalem as a tourist site from five different perspectives: religious tourism, an attractive place for conventions, employment opportunities,

316 KRISTIANSSEN international contacts, and tourism as an economic boost for the brand Jerusalem. Even though there are far-reaching investments in Jerusalem today, it is still considered a poor city. Another problem is that many of the current construction projects in central Jerusalem are the building of luxury apartments or housing for certain Jewish target groups83, projects that are marketed with references to a common Jewish historical narrative. Take a journey to the center of the world. […] Walk in the glorious footsteps of Jewish history […]. Hanevi’im court has been designed to synthesize our glorious past and our promising future in every brick and stone.84

Conclusion and discussion

The material analysed show that the master commemorative narrative concerning Jerusalem is dominating the Israeli public discussion about the city. The master narrative consists of a number of commemorative narratives and there is a clear link between these narratives and city policies. The scheme below is an attempt to visu- alize the conclusions of this chapter. The commemorative narratives are based on particular events in history and often related to counter-narratives and “the other”. The question is: Do they really matter or are they just political cosmet- ics? The narratives do matter as they shape the argumentation in the struggle over the control of Jerusalem. For instance, the statement by President Trump in 2017 contains several of the Israeli commemorative narratives, which infuriated Palestinians on all levels. The commemorative narratives are used to legitimize and establish the claim to Jerusalem based on historical “facts”. They are the foundation for constructing city policy and strategies of territoriality. At the same time they are constantly developing, depending on the political context. Through a more outspoken city policy developed by current municipal council, the link between narrative, policy and practice is clearer today. Some politicians and social movements are also more candid in their communication about strategies to keep Jerusalem

CREATING THE CITY 317 Master commemorative narrative

Jerusalem is the eternal and indivisible capital of Israel and the Jewish people.

Commemorative narratives

The historic The religious The ethnic The economic narrative narrative narrative narrative

Jerusalem as Jerusalem as Jerusalem as Jerusalem as the 3.000 year- the religious a safe haven neglected by old capital of capital of the for Jews and other “land- Israel and the Jewish people. a refuge from lords“ and Jewish people No other re- centuries of Israel is the best ligion has the persecutions. guardian of the same bond to city. the city.

City Policy

Focusing on Strengthening Bringing Jews Strengthening urban renewal, and rehabili- to Jerusalem, economic historic lands- tating religious with the right growth through cape, common sites. socio-economic public and pri- heritage. background. vate initiatives.

Interplay commemorations and city policy united under Israeli sovereignty. The national Jerusalem policy might not have changed considerably since 1967, but it comes today in a more outspoken form. The current city policy focuses mainly on making the whole of Jerusalem the capital city of Israel; preserving heritage, particularly the historic landscape, and creating ancestry; developing the local economy; focusing on turning the negative out-migration; and at least rhetorically making Jerusalem a city for all its inhabitants. According to several of the survey respondents, the situation in Jerusalem is tense and not for the better compared to ten years ago; “... there isn’t any possibility of cooperation between Israelis and Palestinians – not in issues relating to planning,

318 KRISTIANSSEN or any other issues. The gaps are much greater than before”85. Iden- tifying the connection between commemorative narratives and city policy makes it easier to understand and explore both Israeli policy-making and the role of the underlying narratives of the Israe- li-Palestinian conflict with regard to Jerusalem. It gives information about the basic foundation of the tensions, but also about possible opening for solutions. On the other hand, the longer the inhabitants of Jerusalem have to wait for a permanent peace agreement, the more difficult it is to change the facts on the ground. One respondent leaves us with a tiny bit of hope; “While the reality is bleak, Je- rusalem is also a hub for social action and civil struggles”86.

Notes

1. Ann-Catrin Kristianssen is a Senior Lecturer in Political Science at Örebro University with a special interest in policy studies. The dissertation from 2011 focuses on Identity politics and city planning in Jerusalem. Kristians- sen is currently involved in a project on Vision Zero policies and mainly road traffic safety policies, financed by the Swedish Transport Administra- tion. Another current research project focuses on policy learning in local climate change measures. Kristianssen has previously written about Jerusa- lem, identity politics in Israel, good governance, one-stop shops, and Vision Zero policies. 2. Statement on Jerusalem, Palestinian Ministry of Foreign Affairs website, June 15, 2013, accessed June 29, 2016. 3. Prime Minister Ehud Olmert Speech at the Jerusalem Day Ceremony at Ammunition Hill, May 25, 2006. 4. United States President Donald Trump (2017) Presidential Proclamation Recognizing Jerusalem as the Capital of the State of Israel and Relocating the United States Embassy to Israel to Jerusalem. December 7, 2017. 5. See for instance Wasserstein, Bernard. Divided Jerusalem. The Struggle for the Holy City. London 2002, p. 4; Mayer, Tamar & Mourad, Suleiman, A. “In- troduction” in Mayer, Tamar & Suleiman, Mourad (eds.) Jerusalem. Idea and reality. London 2008, p. 1. 6. See for instance Dershowitz, Alan, The Case for Israel. Hoboken, New Jersey 2008; Quigley, John, B, The case for Palestine. An international law perspective. 2nd ed. Durham 2005.

CREATING THE CITY 319 7. Zerubavel, Yael, Recovered roots: collective memory and the making of Israeli national tradition, Chicago 1995. 8. This chapter is based on material from the dissertation by the author, An- dersson (now Kristianssen), Ann-Catrin, Identity Politics and City Plan- ning – the Case of Jerusalem, Örebro 2011 and Kristianssen (f.Andersson), Ann-Catrin, Narratives as an analytical tool in peace and conflict research: the case of Jerusalem in Israeli Identity Politics. Lund 2015. 9. Campbell, John, L, “Ideas, Politics and Public Policy” in Annual Review of Sociology, Vol. 28 (2002), pp. 21-38; Fischer, Frank, Reframing Public Policy. Discursive Politics and Deliberative Practices, Oxford 2003. 10. Campbell 2002. 11. Ibid., p. 22. 12. Hajer, Maarten, A, The Politics of Environmental Discourse. Ecological Mod- ernization and the Policy Process, Oxford 1995. 13. Somers, Margaret, R, “The narrative constitution of identity: A relational and network approach.”, in Theory and Society. Vol.23 (1994), pp. 605-649. 14. Czarniawska, Barbara, Narratives in Social Science Research. London 2004, pp. 1. 15. Czarniawska 2004; Chatman, Seymour, Story and discourse. Narrative structure in fiction and film, New York 1980. 16. Somers 1994. 17. Ibid., p. 619. 18. Zerubavel, 1995, p. 5. 19. Zerubavel, 1995. 20. Ibid.; Newman, David, “The Formation of National Identity in Israel/Pal- estine: The Construction of Spatial Knowledge and Contested Territorial Narratives”, pp. 61-79 in Slocum-Bradley, Nikki, (ed.) Promoting Conflict or Peace through Identity, Aldershot 2008. 21. Bollens, Scott, Urban policy and ethnic conflict in Belfast and Jerusalem, Alba- ny 2000, p. 22. 22. Vale, Lawrence, Architecture, Power, and National Identity, 2nd ed, London 2008. 23. Sack, Robert David, Human territoriality. Its theory and history, Cam- bridge 1986, p. 2. 24. Gillis, John R, (ed.), Commemorations: The Politics of National Identity, Princeton 1994. 25. C.f. Zerubavel 1995, Newman 2008, Partner, Nancy, “The Linguistic Turn

320 KRISTIANSSEN along Post-Postmodern Borders: Israeli/Palestinian Narrative Conflict, in New Literary History, Vol. 39, No. 4 (2008), pp. 823-845, Hammack, Philip, Narrative and the politics of identity: The cultural psychology of Israeli and Pal- estinian youth, Oxford 2011. 26. C.f. Fenster, Tovi, The Global City and the Holy City, Edinburgh 2004; Pul- lan, Wendy; Misselwitz, Philipp; Nasrallah, Rami & Yacobi, Haim, “Jeru- salem’s Road 1. An inner city frontier?” in City, Vol. 11, No. 2 (2013), pp. 176-198. 27. See for instance Alkhalili, Noura. Between Sumud and Submission: Palestin- ian Popular Practices on the Land in the Edge Areas of Jerusalem. Lund 2017. 28. Ministry of Interior, National Outline Plan for Building, Development and Conservation, Plan no. 35, Jerusalem 2005. 29. Jerusalem Municipality, Local Outline Scheme Jerusalem 2000, Jerusalem 2006. 30. Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend, (2nd ed.), InterViews: learning the craft of qualitative research interviewing, Los Angeles 2009. 31. Smith, Anthony, D, Myths and memories of the nation, Oxford 1999. 32. Israeli Ministry of Interior. Israeli Proclamation of Enlargement of the Munic- ipal Area of Jerusalem, June 28, 1967. 33. Jones, Clive and Murphy, Emma, C, Israel – challenges to identity, democracy and the state, London 2002; Yiftachel, Oren, Ethnocracy. Land and Identity Politics in Israel/Palestine, Philadelphia 2006. 34. Newman, David, “From national to post-national territorial identities in Is- rael-Palestine” in GeoJournal 53 (2001), pp. 235-246. 35. Prime Minister Benyamin Netanyahu speech, Jerusalem Day ceremony, June 1, 2011. 36. Torfing, Jacob, New Theories of Discourse. Laclau, Mouffe and Žižek. Oxford 1999. 37. Prime Minister Yitzhak Rabin, Statement on Channel 2, August 1, 1994. 38. State of Israel, Basic Law: Jerusalem, Capital of Israel, 1980. 39. Jerusalem Mayor Nir Barkat in interview on BBC, July 15, 2011. 40. Beilin, Yossi, “Jerusalem problem not complex”, Ynet News, October 15, 2007. 41. Israeli Prime Minister Yitzhak Rabin speech at the Jerusalem 3000 celebrations, September 4, 1996. 42. State of Israel, Decision of the Government of the State of Israel. Establishment of the celebrations of the trilennium of Jerusalem – the City of David, 1993. 43. Israeli Prime Minister Ariel Sharon speech, Jerusalem Day, June 6, 2005.

CREATING THE CITY 321 44. Ben-Dov, Meir, In the Shadow of the Temple. The Discovery of Ancient Jerusa- lem, New York 1982. 45. Khalidi, Rashid, “Introduction” in Asali, K. J, (ed.) Jerusalem in History, New York 2000; Nabil, Lima, “The City and its Inscriptions. The Arab Jebusi- tes Were the First to Have Settled There. Doubts are Cast on the Alleged Kingdom of Israel”, http:///www.palestine-info.co.uk, 2003; Noufal, Ahmad, S, “The Conflict Over Jerusalem: International Laws vs. Political Solu- tions.” http:///www.palestine-info.co.uk, 2003. 46. Sawah, Firas, “Jerusalem in the Time of the Kingdom of Judah”, pp. 114- 144 in Thompson, Thomas L, (ed.) Jerusalem in ancient history and tradition, London 2003; Thompson, Thomas L, (2003) (ed.) Jerusalem in ancient history and tradition, London 2003. 47. Israeli Prime Minister Benyamin Netanyahu speech, Jerusalem Day, May 21, 2009. 48. Zerubavel 1995. 49. Israeli Ministry of Foreign Affairs, The Status of Jerusalem, 1999. 50. Israeli Prime Minister Ehud Olmert speech on Jerusalem Day, May 25, 2006. 51. Israeli Prime Minister Menachem Begin, Address on Independence Day, 27 April, 1982. 52. Israeli Ministry of Foreign Affairs 1999. 53. Ibid. 54. United Nations (1947) General Assembly resolution 181:II. Partition plan. 55. Israeli Prime Minister Benyamin Netanyahu speech, Jerusalem Day, May 12, 2010. 56. Israeli Prime Minister Ariel Sharon, Speech Jerusalem Day, June 6, 2005. 57. Armstrong, Karen, A History of Jerusalem. One City, Three Faiths, London 2005. 58. Dayan, Moshe, Defence Minister Speech at Western Wall, June 6, 1967. 59. Mayer, Tamar, “Jerusalem in and out of focus: the City in Zionist ideology”, pp. 224-244 in Mayer, Tamar and Suleiman, Mourad (eds.) Jerusalem. Idea and reality. London 2008, p. 237. 60. State of Israel, Basic Law: Protection of Holy Places Law, 1967. 61. Gold, Dore, The Fight for Jerusalem. Radical Islam, the West, and the Future of the Holy City. Washington D.C 2007, p. 30. 62. Israeli Prime Minister Netanyahu speech, Jerusalem Day, June 1, 2011. 63. Interview Politician 1, 2007; Interview Politician 3, 2007; Interview Israeli Planner 7, 2009; Interview Israeli Planner 8, 2007; Interview Israeli Plan- ner 9, 2009.

322 KRISTIANSSEN 64. Israeli Bureau of Statistics, Statistical abstract of Israel, 2017, www.cbs.gov.il 65. Israeli Prime Minister Benyamin Netanuahu. Remarks at the Start of the Weekly Cabinet Meeting, July 19, 2009; Israeli Prime Minister Benyamin Netanyahu, Jerusalem Day speech at Mercaz Harav Yeshiva, May 12, 2010. 66. Interview Israeli researcher 3, 2007. 67. Barkat Plan, 2008; Jerusalem Mayor Nir Barkat. Statement on 2011 budget, 2011. 68. Interview Israeli Planner 11, 2009; Interview Israeli Planner 16, 2009. 69. Jerusalem Municipality website. Tourism. http://www.jerusalem.muni.il, accessed July 28, 2011. 70. Ministry of Interior, Plan 35, Chapter 7.5 (2005), p. 151. 71. Ministry of Interior, Plan 35, Chapter 7.5 (2005), p. 12. 72. Jerusalem Municipality, Local Outline Scheme, (2006), Chapter 17, p. 2. 73. Israeli Bureau of Statistics, Statistical abstract of Israel, 2017, www.cbs.gov. il 74. Barkat Plan 2008. 75. Hulme, David, Identity, Ideology and the Future of Jerusalem. New York 2006. 76. Ministry of Interior, Plan 35, chapter 7.5 (2005), p. 8. 77. Jerusalem Municipality, Local Outline Scheme 2000, chapter 7 (2006), pp.7. 78. Jerusalem Municipality, Local Outline Scheme 2000, chapter 1 (2006), p. 33. 79. Barkat Plan 2008. 80. Israeli Prime Minister Benyamin Netanyahu remarks at the Knesset in Honor of Jerusalem Day, June 6, 2016. 81. Ministry of Interior, Plan 35, chapter 7.5 (2005), p. 11. 82. Jerusalem Municipality, Local Outline Scheme 2000, chapter 13 (2006), pp. 2. 83. Interview Israeli planner 9, 2009. 84. The Hanevi’im construction project. Website: www.hcourt.co.il 85. Respondent 1, Survey, 2015. 86. Respondent 2, Survey, 2015 References

Alkhalili, Noura. Between Sumud and Submission: Palestinian Popular Practices on the Land in the Edge Areas of Jerusalem. Dissertation Human Geography. Lund: Lund University, 2017.

CREATING THE CITY 323 Andersson (now Kristianssen), Ann-Catrin. Identity Politics and City Planning – the Case of Jerusalem. Örebro: Örebro studies in Political Science 30, Örebro University, 2011. Armstrong, Karen. A History of Jerusalem. One City, Three Faiths. London: Harp- er Perennial, 2005. Ben-Dov, Meir. In the Shadow of the Temple. The Discovery of Ancient Jerusalem. New York: Harper & Row Publishers, 1982. Bollens, Scott. Urban policy and ethnic conflict in Belfast and Jerusalem. Albany: State University of New York Press, 2000. Campbell, John, L. “Ideas, Politics and Public Policy”. Annual Review of Sociol- ogy, Vol. 28 (2002):21-38. Chatman, Seymour. Story and discourse. Narrative structure in fiction and film. New York: Cornell University Press, 1980. Czarniawska, Barbara. Narratives in Social Science Research. London: Sage Pub- lications, 2004. Dershowitz, Alan. The Case for Israel. Hoboken, New Jersey: John Wiley & Sons, 2008. Fenster, Tovi. The Global City and the Holy City. Edinburgh: Pearson, 2004. Fischer, Frank. Reframing Public Policy. Discursive Politics and Deliberative Prac- tices. Oxford: Oxford University Press, 2003. Gillis, John R. (ed.) Commemorations: The Politics of National Identity. Princeton: Princeton University Press, 1994. Gold, Dore. The Fight for Jerusalem. Radical Islam, the West, and the Future of the Holy City. Washington D.C: Regnery Publishing, 2007. Hajer, Maarten, A. The Politics of Environmental Discourse. Ecological Moderniza- tion and the Policy Process. Oxford: Oxford University Press, 1995. Hammack, Philip. Narrative and the politics of identity: The cultural psychology of Israeli and Palestinian youth, Oxford: Oxford University Press, 2011. Hulme, David. Identity, Ideology and the Future of Jerusalem. New York: Palgrave Macmillan, 2006. Israeli Bureau of Statistics. Statistical abstract of Israel 2017, 2017. Website: www.cbs.gov.il Jones, Clive and Murphy, Emma, C. Israel – challenges to identity, democracy and the state. London: Routledge, 2002. Khalidi, Rashid. “Introduction” in Asali, K. J. (ed.) Jerusalem in History. New York: Olive Branch Press, 2000.

324 KRISTIANSSEN Kristianssen (f. Andersson), Ann-Catrin. Narratives as an analytical tool in peace and conflict research: the case of Jerusalem in Israeli Identity Politics. Lund: Lund University, 2015. Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend. InterViews: learning the craft of qualitative research interviewing, 2nd ed. Los Angeles, Sage Publications, 2009. Little, Donald P. “Jerusalem under the Ayyubids and Mamlüks 1197-1516 AD” pp. 177-199 in Asali, K. J. (ed.) Jerusalem in History. New York: Olive Branch Press, 2000. Mayer, Tamar. “Jerusalem in and out of focus: the City in Zionist ideology”, pp. 224-244 in Mayer, Tamar & Suleiman, Mourad (eds.) Jerusalem. Idea and reality. London: Routledge, 2008. Mayer, Tamar & Mourad, Suleiman, A. “Introduction” in Mayer, Tamar & Sulei- man, Mourad (eds.) Jerusalem. Idea and reality. London: Routledge, 2008. Newman, David. “From national to post-national territorial identities in Isra- el-Palestine”, GeoJournal 53 (2001):235-246. Newman, David. “The Formation of National Identity in Israel/Palestine: The Construction of Spatial Knowledge and Contested Territorial Narratives”, pp. 61-79 in Slocum-Bradley, Nikki (ed.) Promoting Conflict or Peace through Identity. Aldershot: Ashgate, 2008. Partner, Nancy “The Linguistic Turn along Post-Postmodern Borders: Is- raeli/Palestinian Narrative Conflict, New Literary History, Vol. 39, No. 4 (2008):823-845. Pullan, Wendy; Misselwitz, Philipp; Nasrallah, Rami & Yacobi, Haim. “Jerusa- lem’s Road 1. An inner city frontier?”, City, Vol. 11, No.2 (2013):176-198. Quigley, John, B. The case for Palestine. An international law perspective. 2nd ed. Durham: Duke University Press, 2005. Sack, Robert David. Human territoriality. Its theory and history. Cambridge: Cambridge University Press, 1986. Sawah, Firas. “Jerusalem in the Time of the Kingdom of Judah”, pp. 114-144 in Thompson, Thomas L. (ed.) Jerusalem in ancient history and tradition. Lon- don: T & T Clark International, 2003. Smith, Anthony, D. Myths and memories of the nation. Oxford: Oxford Univer- sity Press, 1999. Somers, Margaret, R. “The narrative constitution of identity: A relational and network approach.”, Theory and Society. Vol.23 (1994):605-649. Thompson, Thomas L. (ed.) Jerusalem in ancient history and tradition. London: T & T Clark International, 2003.

CREATING THE CITY 325 Torfing, Jacob.New Theories of Discourse. Laclau, Mouffe and Žižek. Oxford: Blackwell Publishers, 1999. Vale, Lawrence. Architecture, Power, and National Identity. 2nd ed. London: Rou- tledge, 2008. Wasserstein, Bernard. Divided Jerusalem. The Struggle for the Holy City. London: Profile Books, 2002. Yiftachel, Oren. Ethnocracy. Land and Identity Politics in Israel/Palestine. Phila- delphia: University of Pennsylvania Press, 2006. Zerubavel, Yael. Recovered roots: collective memory and the making of Israeli national tradition. Chicago: University of Chicago Press, 1995. Newspaper (online editions) and other media articles

Beilin, Yossi. “Jerusalem problem not complex”, Ynet News, October 15, 2007. Nabil, Lima. “The City and its Inscriptions. The Arab Jebusites Were the First to Have Settled There. Doubts are Cast on the Alleged Kingdom of Israel”, 2003. Article available on several websites such as on London-based webiste http:///www.palestine-info.co.uk Noufal, Ahmad, S. “The Conflict Over Jerusalem: International Laws vs. Polit- ical Solutions”, 2003. Article available on several websites such as on Lon- don-based http:///www.palestine-info.co.uk Policy documents, laws and political statements

Barkat Plan, 2008. Webpage: http://www.barkat.org.il/Article.aspx?art=108 &t=n, accessed August 13, 2009. Dayan, Moshe. Speech at Western Wall, June 6, 1967. Declaration of the Establishment of the State of Israel, May 14, 1948 Israel Ministry of Foreign Affairs,The Status of Jerusalem, 1999. Webpage: http://www.mfa.gov.il/MFA/MFAArchive/1990_1999/1999/3/The+Sta- tus+of+Jerusalem.htm Israeli Ministry of Interior (1967) Israeli Proclamation of Enlargement of the Mu- nicipal Area of Jerusalem, June 28, 1967. Israel Ministry of Interior (2005) National Outline Plan for Building, Development and Conservation. Plan no. 35. (2005) Jerusalem section. Unofficial translation. Israeli Prime Minister Ariel Sharon. Address at the Jerusalem Day Ceremony at Ammunition Hill, June 6, 2005. Israeli Prime Minister Benyamin Netanuahu. Remarks at the Start of the Weekly Cabinet Meeting, July 19, 2009.

326 KRISTIANSSEN Israeli Prime Minister Benyamin Netanyahu. Speech, Jerusalem Day at Mercaz Harav Yeshiva, May 12, 2010. Israeli Prime Minister Benyamin Netanyahu. Speech at the Jerusalem Day Cere- mony at Ammunition Hill, May 12, 2010. Israeli Prime Minister Benyamin Netanyahu. Speech, Jerusalem Reunification Day Ceremony at Ammunition Hill, June 1, 2011. Israeli Prime Minister Benyamin Netanyahu. Address at special Knesset session on Jerusalem Day, June 1, 2011. Israeli Prime Minister Benyamin Netanyahu. Remarks at Knesset in Honor of Jerusalem Day, June 6, 2016.. Israeli Prime Minister Ehud Olmert. Speech at the Jerusalem Day Ceremony at Ammunition Hill, May 25, 2006. Israeli Prime Minister Menachem Begin. Address on Independence Day, Broad- casted on Israel Television, 27 April, 1982. Israeli Prime Minister Yitzhak Rabin. Statement, Channel 2, August 1, 1994. Israeli Prime Minister Yitzhak Rabin. Speech at the Jerusalem 3000 celebrations, September 4, 1996. Jerusalem Mayor Nir Barkat. Statement on 2011 budget, 2011. Jerusalem municipality website. http://www.jerusalem.muni.il Accessed June 2, 2011. Jerusalem Municipality. Local Outline Scheme, Jerusalem 2000, 2006. Final approval by District Commission pending. Unofficial translation. State of Israel. Basic Law: Protection of Holy Places Law, 1967. State of Israel. Basic Law: Jerusalem, Capital of Israel, 1980. State of Israel. Decision of the Government of the State of Israel. Establishment of the celebrations of the trilennium of Jerusalem – the City of David, 1993. United Nations. General Assembly resolution 181:II. Partition plan, 1947. United States Donald Trump. Presidential Proclamation Recognizing Jerusalem as the Capital of the State of Israel and Relocating the United States Embassy to Israel to Jerusalem. December 7, 2017. Webpage: https://www.whitehouse. gov/presidential-actions/presidential-proclamation-recognizing-jerusalem-capital-state-israel-relocating-united-states-embassy-israel-jerusalem/ accessed January 14, 2018. Internet sources

BBC News. Hardtalk with Tim Franks. (2011) “No way Jerusalem can ever be divided”. Nir Barkat on Hardtalk with Tim Franks., July 15. http://news. bbc.co.uk/2/hi/programmes/hardtalk/9538491.stm, accessed July 28, 2011.

CREATING THE CITY 327 Jerusalem Municipality website. Presentation text. http://www.jerusalem.muni. il, Accessed May 21, 2006. Jerusalem Municipality website. Tourism. http://www.jerusalem.muni.il, accessed July 28, 2011. The Hanevi’im construction project. Website: www.hcourt.co.il

328 KRISTIANSSEN Christina Hansen1 New collective identities and alliances A study of activism in Möllevången, Malmö

This paper discusses the aims and preliminary findings of my ongoing PhD project; an ethnographic study that explores the conditions for and the consequences of political activism, with special regard to the creation of new collectivities and identities, changes of urban space, and activism as one pathway of migrant emplacement. Two main methods serve to collect data: participant observation and in-depth interviewing. I use biographical interviews in order to collect personal narratives – with the aim of exploring the experiences of individual activists in the context of their life trajectories in general and their life in the town of Malmö in particular. The activism that I study takes place in the context of neoliberal urbanism and restructuring, immigration, and a rise of right-wing groups and populism in Sweden. The main assumption is that collective actions contribute to the social and spatial emplacement of people with different social, economic, ethnic and educational backgrounds, and create spaces for shared visions and solidarities. Collective action in public space is conceptualised in the thesis as an important resource for the public articulation of new, inclusive identities. I explore whether such identities remain local or bear a more far-reaching political potential, i.e. if they – in case of the Swedish town of Malmö in the second decade of the 21st century – challenge regional and national anti-immigrant sentiments, and affect migrants’ self-perception in relation to the city and its history. The activists I focus on in Malmö are organised in local extra- parliamentarian political groups and networks that arrange meetings, campaigns, demonstrations and other collective actions in public space as well as online. Their activism concerns migrant and asylum seekers’ rights, anti-racism, and ‘right-to-the-city’-struggles, and moves in between the fields of charity to advocacy to

CREATING THE CITY 329 more radical forms of direct action like blockades and sit-ins. These groups are part of a larger network of leftist extra-parliamentarian activists that struggle for urban and social justice, in Malmö, other cities in Sweden as well as abroad. Two important sources of urban social change are of particular interest when studying activism in Malmö; migration patterns and neoliberal restructuring. They produce ‘new battle zones around privatization, retrenchment and social polarization’.2 My research aims at explaining how these global forces of economic restructuring, migration and dispossession unfold in the town Malmö. I analyse the trajectories of power as they emerge in the form of activists’ collective actions of resistance, in a particular urban location, the neighbourhood of Möllevången. I use the definition of ‘contentious politics’ for what I call activism, as referring to ‘concerted, counter- hegemonic social and political action, in which differently positioned participants come together to challenge dominant systems of authority, in order to promote and enact alternative imaginar- ies’.3 The hegemonic norms that are challenged can be located in the state, the market or civil society.4 In contrast to scholarship that uses ethnic background as a principal analytical category, I focus on collective actions in public space as arenas of action and interaction – where ethnicity or migrant status may or may not matter for the people involved, but are just one of the many markers of diversity. Class is for example an important variable in history and also as an activist narrative in contemporary Möllevången. Möllevången is represented in tourist guides as well as the municipality’s public material as ‘the diverse’ neighbourhood of Malmö, and Malmö as the diverse city among other cities in Sweden. Focusing on activism as a particular kind of urban practice, while doing research among people I conceptualise as migrants, is a way to go beyond the ‘ethnic lens’.5 I further argue that, in order to be useful for studying activism in Malmö, the concept of diversity should not only include the common aspects of diversity found in migration literature (most often geared toward difference based on people’s origin), but must allow for including also political affiliation, migrant generation, and the (urban) location as related to the perceptions of belonging and modalities of identification.

330 HANSEN Dispossession, displacement and emplacement Several influential scholars have convincingly argued that the most significant structural social conflicts in the 21st century concern the production, control, and effects of urban processes.6 David Harvey describes them as the neoliberal drive towards ‘accumulation by dispossession’.7 The processes of dispossession produce various forms of physical and social displacement and are currently being experienced by a growing number of people, whether or not they have physically moved to another residence, city or country. Displace- ment includes not only border-crossing migration precipitated by war, so-called development, structural adjustment and impoverish- ment, but also the increasing precarity of those considered locals, who experience unemployment, part-time employment, lower wage rates, loss of employment security, forced relocation and downward social mobility.8 Displacement as a result of the processes of dispossession is not related to the origins, culture or the inherent proper- ties of the displaced. Whether we consider ourselves natives or of migrant decent, anywhere around the world, people are subject to the forces of dispossession and displacement. The activists whom I interviewed in Malmö understand (and many of them experience) dispossession and displacement within a concrete urban setting. For them, it is not ‘the end result of large and abstract processes … it is the daily experience of people that shapes their grievances, establishes the measure of their demands, and points out the targets of their anger’.9 These experiences are not isolated instances of frustration that lead to acts of disobedience. Rather, they are ‘clues to underlying structures and relationships which are not observable other than through the particular phenomena or events that they produce’.10 The residents and activists of Malmö experience dispossession differently; people are unevenly affected, depending on their legal, social and economic situation. Some activists who are relatively privileged (in terms of education, employment and dwelling), act in solidarity with more vulnerable people such as e.g. undocumented migrants, while some activist trajectories coincide with less privileged personal trajectories of dispossession and displacement. Dispossession and displacement, in whatever form they take, may

CREATING THE CITY 331 facilitate connections to other displaced and dispossessed people.11 My research shows that urban sociabilities enacted in the neighbourhood of Möllevången – established by people who despite their differences construct domains of similarities and shared experiences – enable the transformation of precarity into struggles against the growing disparities and displacement of global capitalism. I approach the concepts of dispossession, displacement and emplacement also as related to subjective feelings of belonging and the feeling of ‘the right to be here’.12 These concepts provide the frame for understanding the activists’ life stories against the background of my ethnographic observations. Migrants as a broad analytical category

None of the activists I met and observed in the course of fieldwork originally came from the neighbourhood of Möllevången, and very few were born in Malmö. Some activists are internal migrants from other parts of Sweden, both rural and urban; some are from the cities in neighbouring countries of Norway and Denmark, and others are migrants from war-ridden countries such as Afghanistan, Syria and Palestine. In my thesis, they are therefore all seen as migrants.13 Once I approached all of those who moved to Malmö within the same analytical category of migrants, I could see that the biographical interviews with individual activists reveal a shared narrative. This is a narrative of displacement – the act of leaving one’s place of birth and childhood, whether because of war and poverty, or lack of work and study opportunities and service facilities. At the same time, it is also a narrative of emplacement – the re-establishing of life in a particular locality, building networks, making friends, and developing a feeling of belonging to a new place: Malmö and Möllevången. By including both internal and transborder migrants into the category of ‘migrants’, I am able to capture a broad range of experiences and does not end up in the trap of the ethnic lens which would exclude from the picture the migrants to Malmö from other parts of Sweden since they are not ethnic ‘others’, or children to migrant parents which many of the Malmö-activists are. By using migrants in this broad analytical sense I challenge the rather narrow use of the term migrant in public discourse (today ‘migrants’ connote war

332 HANSEN refugees, European Romani and labour migration). However, in doing so, I do not dismiss the critical awareness of migrants’ different positionalities within hierarchies of power, and the various existing forms of structural and everyday discrimination and racialization. My research focuses on activists, not migrants, while at the same time being interested in political activism as a pathway of migrant emplacement. In the approach I am advocating, I set aside the liberal language of integration (often talked about in terms of ‘culture’ and the ‘functional’ domains of integration, such as e.g. labour market, within a particular nation-state). Instead I focus on processes of migrant emplacement through activism. Emplacement is not just another way of naming integration. Unlike the terms integration or assimilation, as used in a discourse that targets migrants as threats to social cohesion,14 the term emplacement emphasizes the ongoing processes of establishing social relationships within space and time, as they encompass both migrants and non-migrants (generally differentiated by scholars and policy makers as either ‘migrant’ or ‘native’).15 Emplacement, as used in my research, is defined as the social processes through which a dispossessed individual builds or rebuilds networks of connection within the constraints and opportunities of a specific city.16 Möllevången – a ‘red zone’

All activists I met during fieldwork have a relation to Möllevången, an inner city, socially mixed, historically working-class neighbourhood (of total 11,000 inhabitants as of 2015, out of the 328,000 totally in the city of Malmö), currently under gentrification. They either live in or close to this neighbourhood, or it is the place where they spend much of their daily and activist lives. The neighbourhood is known for its high presence of political representations and frequent collective actions in public space, but also of migrants (of different origins and generations). The latter is used in the city’s narrative to attract residents, tourists and investments.17 When I talked to vendors and local businessmen they showed awareness and positive attitudes towards the vivid political life of the neighbourhood. They had also noticed changes in the population in the area since the turn of the century; more affluent young people are moving in while older and less affluent locals are moving out.

CREATING THE CITY 333 Several big demonstrations have taken place in Malmö and Möllevången the past few years, most recent, in March 2014, when 10,000 people marched against fascism and Nazism, as a reaction to the event when members of an ultra-right party (The Party of the Swedes) stabbed five leftist activists in Möllevången. Activists and protesters from the entire leftist spectre gathered on Möllevången square, and one of the speakers said: ‘We do not have the same opinions on all matters, but we are all anti-racist’.18 Möllevången provided a forum for negotiation across (political) difference, at the same time allowing collective mobilisation around common interests.19 The location of Möllevången facilitates this kind of sociabilities to take place and is therefore an important pre-condition for the building of a strong activist space that, in turn, defines this neighbourhood as a ‘red zone’. Its history of class struggle, its central location in the city and still relatively cheap premises, the existence of a big square allowing for thousands of people to stand together, for mobilizations, a number of political cafés and other clearly left- wing meeting points, provide for a potent infrastructure for activist socialising. Möllevången was an important neighbourhood for the working class movement already in the beginning of 20th century; it is a defining location for urban struggles against displacement and dispossession in contemporary Sweden. Möllevången is not only a geographical location and physical place but also a locus in and of narratives. Activists co-produce the history of Malmö and the neighbourhood of Möllevången. The statue Arbetets ära (The Glory of Labour) by Axel Ebbe (from 1931), placed on the square, is an important symbol of the workers’ movement. It represents women and men lifting up the city with their bare hands. The city – Malmö in the 1930s – is presented as an industrial city with a skyline of its factories. This working-class historical identity is much used in the contemporary narrative of the place that is today created and reproduced by activists. ‘We want Möllevången to remain what it has always been: an open and inclusive neighbourhood. You don’t have to be a ‘professional’ activist, or an expert in Marxism to be able to say: I don’t want any fascists or homophobes in my city’, said Showan Shat- tack, one of the activists who got life-threatening injuries by the

334 HANSEN ultra-rightists in the aforementioned night in March 2014.20 This quote illustrates the red-zone discourse of the neighbourhood, and the clear political stance it resides on. The activists challenge the power relations and norms that deny particular bodies to access urban space – such as Romani, the homeless, women, racialized youth, informal and illegal workers, undocumented migrants, disabled people and activists.21 They want to create a space for all people. In practice, this means excluding the people who represent or practice sexist and racist ideologies and attitudes, the members of The Party of the Swedes clearly not belonging to Möllevången – and not being given access to the neighbourhood. Migrants’ emplacement in Möllevången

Examples of emerging friendship and activist ties can be found through the solidarity work of the migrants’ right activist groups Action against deportation and the Asylum group, which create spaces of daily interactions between local activists and newly arrived migrants (mostly from Afghanistan, Syria and Somalia). Their practical solidarity work includes help with finding shelter for and hid- ing the refugees, providing them with food, clothing, and access to health care as well as political activities such as demonstrations and sit-ins. Through these forms of activism, internal as well as transborder migrants rather quickly develop a broad network of friends and acquaintances and with that comes a strong feeling of belong- ingness to the city and neighbourhood. Another example of similar work as mentioned above is through the activist group Allt åt alla (Everything for Everyone), which en- gages in solidarity work with EU-citizens – the Romani from Ru- mania and Bulgaria who beg in the streets in Malmö – supporting their struggle, through co-organized demonstrations and campaigns, for decent living conditions, and against their marginalization in Malmö and stigmatization in mainstream discourse. This also goes for the cultural and political centre called Kontrapunkt and the activists connected to it, who work with both refugees and Romani. Several of the refugees and Romani who received support from the Malmö activists became activists themselves during the process of politicisation of their dispossession. For example, two activists

CREATING THE CITY 335 from Afghanistan planned and organized and carried out the Asy- lum March, which was a 32 day-long walk from Malmö to the capital Stockholm, organised to raise awareness about undocumented people’s situation, and to put migration policies on the national political agenda. The march involved hundreds of people; activists and supporters in different ways (participating in the march; hosting people along the way; donating food; etcetera). Some asylum seekers claimed that activism has in itself been an important factor for them to receive permanent residency in Sweden. Lastly, the presence of anti-racist activism and discourses in Möl- levången make people with transborder migrant background feel safe in this place, knowing that there are people who will care and stand up if any xenophobic incidents would occur in the neighbourhood. Hence, activism is a non-ethnic form of migrant emplacement which connects migrants (both internal and transborder) in social relationships built on factors other than a claim to common origin and culture. By opening up opportunities for migrants’ emplacement in the city, activism contributes to the destabilization of the category of ‘immigrant’ as we know it in Sweden. Creating collective identifications

Collective identification is the process in which social actors recognize themselves – and are recognized by others – as part of collectivities, and develop emotional attachments to them, always in interaction with other social actors.22 Collective identifications need not to refer to, e.g., class, gender, territory and migrant background, but – as discursively outlined by the activists in Malmö – may be based on shared orientations, values, attitudes, worldviews and lifestyles, as well as on shared experiences of action. The activist scene in Möllevången presents urban conflicts in quite a different manner than the national mainstream discourse, which is influenced by the anti-immigrant rhetoric that has gained audience, not only in Sweden but also elsewhere in Europe. The activists frame it as a result of the crisis of global capitalism, and not as ‘a problem of immigration’. Allt åt alla is especially conscious of the economic aspects:

336 HANSEN The EU citizens [a term used for Romani and other temporary migrants in Sweden23] fleeing the crisis of capitalism are our allies. Their struggle for the right to housing and survival go hand in hand with our fight for the same. The right to housing should be unconditional, and apply to both the residents of Sorgenfri [referring to an encamp- ment built by homeless EU citizens, on an empty industrial ground next to Möllevången where temporary visitors resided for two years] as the precarious worker who switch between third hand contracts, and everyone in between.24

This is an example of how the activists break down the tradition of constructing identities as binaries of difference sustained by a cultural logic that dichotomises self and the stranger, in other words they do not represent migrants as bearers of cultural difference with regard to the natives.25 Hence, the activists in Möllevången do not use categories of ethnicity to interpret their (or others’) social situation, but instead employ a language of power relations and material differences. Their solidarity is framed in terms of the practical activities (e.g. joint demonstrations) and purposes (e.g. decent housing) of people collectively seeking to realise interests, and not in solidarity based on ethnic or cultural affiliation.26 Conclusions

The form of activism in focus in this study promote a sense of belonging to an urban neighbourhood, and not on group identities related to migrant status and countries of origin. Collective identifications are thus based on shared orientations, values, attitudes, as well as on shared experiences of action and of precarity as experienced in Malmö. The lens of activism allows for highlighting the ways in which local and global concerns and dynamics of power are emplaced in Möllevången – a neighbourhood defined by immigration, activism as well as by the processes of urban gentrification. Locally organised political events and initiatives promote not only a sense of belonging to the neighbourhood but, for both internal or transborder migrants, become a pathway of social and spatial emplacement.

CREATING THE CITY 337 Political activism thus provides opportunities for people with different social, economic, ethnic and educational backgrounds to forge collective identifications around common interests and concerns. The activists of Möllevången hold a relative kind of power in the sense of defining the place by the means of narratives as well as through actions such as demonstrations, festivals, book fares, political posters and graffiti in public space as well as by living their everyday lives there. The activists (most of them being migrants to the neighbourhood) relate their power to the symbolism and history of the place, and its residents who support and share the values that this neighbourhood came to represent. The activists also claim power: the power to define conflicts; and they claim rights; by claiming the space and the right to be in (that part of ) the city. Last but not least, they claim the right to making it a better place to live in – for all people, locals as well as newcomers as well as temporary visitors such as the Romani. Their power is also demonstrated through their ability of building networks with activists and supporters outside of the city and of the country; and consequently, through their ability to quickly mobilize people from the outside. Places are always constructed through articulations of social relations which are not only internal to a locale but also linked to other places. The neighbourhood of Möllevången is defined by activists’ local and translocal relations that span the ‘red zones’ elsewhere in Sweden and in Europe. Noter

1. Christina Hansen is a doctoral student at Malmö University since February 2013 in the doctoral program Migration, Urbanisation and Societal Change (MUSA) at the Department of Global Political Studies. She has an undergraduate and Master’s degree in Peace and Conflict Studies. Her research interests concern political activism, migration and urban restructuring. 2. Mayer, Margit. “Manuel Castells’ The City and the Grassroots,” Internation- al Journal of Urban and Regional Research 30, no. March (2006). 3. Leitner, Helga, Sheppard, Eric, and Sziarto, Kristin M. “The Spatialities of Contentious Politics,” Transactions of the Institute of British Geographers 33, no. 2 (April 2008): 157–72. 4. These characteristics build on the definition developed and elaborated by

338 HANSEN Tilly and Tarrow (2007). Contentious politics involve ‘interactions in which actors make claims bearing on someone else’s interests, leading to coordinated efforts on behalf of shared interests or programs, in which governments are involved as targets, initiators of claims or third parties. Contentious politics thus brings together three familiar features of social life: contention, collective action, and politics’ (Ibid., 4). 5. Glick Schiller, Nina, and Çağlar, Ayse. “Locating Migrant Pathways of Eco- nomic Emplacement: Thinking beyond the Ethnic Lens,”Ethnicities 13, no. 4 ( July 22, 2013): 494–514. 6. Mayer, Margit, Thörn, Håkan, and Thörn, Catharina. “Re-Thinking Urban Social Movements, ‘ Riots’ and Uprisings – an Introduction,” in Urban Up- risings: Challenging the Neoliberal City in Europe. London, 2015. 7. Harvey, David. “The ‘New’ Imperialism: Accumulation by Dispossession,” Socialist Register 40, no. 40 (2004): 63–87. 8. Glick Schiller, Nina, and Çağlar, Ayse. “Displacement, Emplacement and Migrant Newcomers: Rethinking Urban Sociabilities within Multiscalar Power,” Identities, no. 2004 (2015): 1–18. 9. Piven, Frances Fox, and. Cloward, Richard A. Poor People’s Movements. Why They Succeed, How They Fail. New York, 1977, p.20–21. 10. Nilsen, Alf Gunvald, and Cox, Laurence. “What Would a Marxist Theory of Social Movements Look Like?,” in Marxism and Social Movements, ed. Col- in Barker et al. Boston, 2013, p. 73. 11. Glick Schiller, Nina, and Schmidt, Garbi. “Envisioning Place: Urban Socia- bilities within Time, Space and Multiscalar Power,” Identities, March (2015): 1–16. 12. Eastmond, Marita, “Stories as Lived Experience: Narratives in Forced Mi- gration Research,” Journal of Refugee Studies 20, no. 2 (2007). 13. See Feldman, Gregory. We Are All Migrants: Political Action and the Ubiqui- tous Condition of Migrant-Hood, Stanford, 2015. 14. This threat is linked to the ‘lack of trust’ they are said to evoke wherever they settle Robert D Putnam, “E Pluribus Unum : Diversity and Community in the Twenty-First Century The 2006 Johan Skytte Prize Lecture,” Scandina- vian Political Studies 30, no. 2 (2007): 137–74. 15. Glick Schiller, Nina, and Çağlar, Ayse. Migrants and City-Making: Dispos- session, Displacement, and Urban Regeneration, (forthcoming 2018). 16. Glick Schiller and Çağlar, 2013 17. Malmö Turism, “Malmö,” ArrivalGuides.com (Malmö, October 2017),

CREATING THE CITY 339 http://www.malmotown.com; Maja Povrzanović Frykman, “Cosmopolitan- ism in Situ: Conjoining Local and Universal Concerns in a Malmö Neigh- bourhood,” Identities 23, no. 1 (2016): 35–50. 18. Tigern – tiger inte, Uppdaterat: Möllevången sörjer inte – vi organiserar, 2014, http://tigern.fi/2014/03/mollevangen-sorjer-inte-vi-organiserar/ 19. Povrzanović Frykman, 2016. 20. Öberg, Patrik and Ramos, Emil, Antifascisterna [Film] (Sweden, 2017). 21. Kern, Leslie, and Mullings, Beverley. “Urban Neoliberalism, Urban Insecu- rity and Urban Violence. Exploring the Gender Dimensions,” in Rethinking Feminist Interventions into the Urban, ed. M. Peake and L Rieker. Routledge, 2013. 22. della Donatella, Porta, and Diani, Mario. Social Movements. An Introduction, 2nd ed., vol. 1. Hong Kong, 2006. 23. EU-medborgare – EU citizens in English – is the common category used for people, of which many but not all are Romani from Romania and Bul- garia, travelling throughout Europe (using their right of mobility) in order to beg for living. The term EU citizens is considered a non-stigmatizing term. 24. Allt åt Alla, “Framtiden Är Vår. Revolutionär 1 Maj Malmö.,” Revolutionär 1 Maj, April 2015. 25. Povrzanović Frykman, 2016 26. Carter, Bob, and Fenton, Steve. “Not Thinking Ethnicity: A Critique of the Ethnicity Paradigm in an over-Ethnicised Sociology,” Journal for the Theory of Social Behaviour 40, no. 1 (2010): 1–18.

References

Allt åt alla. Framtiden Är Vår. Revolutionär 1 Maj Malmö. 2015, Revolutionär 1 Maj. https://doi.org/10.1017/CBO9781107415324.004 (Accessed 2015- 04-29) Carter, Bob, and Fenton, Steve. Not Thinking Ethnicity: A Critique of the Eth- nicity Paradigm in an over-Ethnicised Sociology. Journal for the Theory of Social Behaviour 40, no. 1 (2010): 1–18. della Donatella, Porta, and Diani, Mario. Social Movements. An Introduction. 2nd ed. Vol. 1. Hong Kong: Blackwell Publishing, 2006. Eastmond, Marita. Stories as Lived Experience: Narratives in Forced Migration Research. Journal of Refugee Studies 20, no. 2 (2007): 248–64.

340 HANSEN Feldman, Gregory. We Are All Migrants: Political Action and the Ubiquitous Con- dition of Migrant-Hood. Stanford, CA: Stanford University Press, 2015. Glick Schiller, Nina, and Çağlar, Ayse. Locating Migrant Pathways of Eco- nomic Emplacement: Thinking beyond the Ethnic Lens. Ethnicities 13, no. 4 ( July 22, 2013): 494–514. Glick Schiller, Nina, and Çağlar, Ayse. Displacement, Emplacement and Mi- grant Newcomers: Rethinking Urban Sociabilities within Multiscalar Pow- er. Identities, no. 2004 (2015): 1–18. – Migrants and City-Making: Multiscalar Perspectives on Dispossession. Duke University Press, forthcoming. Glick Schiller, Nina, and Schmidt, Garbi. Envisioning Place: Urban Sociabil- ities within Time, Space and Multiscalar Power. Identities, no. March 2015 (2015): 1–16. Harvey, David. The ‘New’ Imperialism: Accumulation by Dispossession. Social- ist Register 40, no. 40 (2004): 63–87. Kern, Leslie, and Mullings, Beverley. Urban Neoliberalism, Urban Insecurity and Urban Violence. Exploring the Gender Dimensions. In Rethinking Feminist Interventions into the Urban, Peake, Martina and Rieker, Linda (eds), Routledge, 2013. Leitner, Helga, Sheppard, Eric, and Sziarto, Kristin M. The Spatialities of Con- tentious Politics. Transactions of the Institute of British Geographers 33, no. 2 (April 2008): 157–72. Malmö Turism. ArrivalGuides.com. Malmö, October 2017. http://www.malmotown.com (Accessed 2017-10-18) Mayer, Margit. Manuel Castells’ The City and the Grassroots. International Journal of Urban and Regional Research 30, March (2006). Mayer, Margit, Thörn, Håkan, and Thörn, Catharina. Re-Thinking Urban Social Movements, ‘Riots’ and Uprisings – an Introduction. In Urban Uprisings: Challenging the Neoliberal City in Europe, Mayer, Margit, Thörn, Håkan, and Thörn, Catharina (eds). Palgrave Macmillan UK, 2015. Nilsen, Alf Gunvald, and Cox, Laurence. What Would a Marxist Theory of Social Movements Look Like?” In Marxism and Social Movements, Barker, Colin, Cox, Laurence, Krinsky, John, and Nilsen, Alf Gunvald, (eds). Bos- ton: Brill, 63–81, 2013. Öberg, Patrik, and Ramos, Emil. Antifascisterna. [Film] Sweden, 2017. Piven, Frances Fox, and Cloward, Richard A. Poor People’s Movements. Why They Succeed, How They Fail. New York: Vintage Books, 1977.

CREATING THE CITY 341 Povrzanović Frykman, Maja. Cosmopolitanism in Situ: Conjoining Local and Universal Concerns in a Malmö Neighbourhood. Identities 23, no. 1 (2016): 35–50. Putnam, Robert D. E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twen- ty-First Century The 2006 Johan Skytte Prize Lecture. Scandinavian Polit- ical Studies 30, no. 2 (2007): 137–74. Tigern – tiger inte, Uppdaterat: Möllevången sörjer inte – vi organiserar, 2014, http://tigern.fi/2014/03/mollevangen-sorjer-inte-vi-organiserar/ (Accessed 2017-09-14) Tilly, Charles, and Tarrow, Sidney. Contentious Politics. London: Paradigm Pub- lisher, 2007.

342 HANSEN Erik Hansson & Maria Persdotter1 Vad är den svenska modellen? Socialdemokratisk historieskrivning i den samtida ”tiggeridebatten”

Denna text gör nedslag i debatten om tiggande EU-medborgare i Sverige – en debatt som har pågått i flera år. Kännetecknande för denna debatt, särskilt då det kommer till att föreslå möjliga ”lösnin- gar” på det som ofta kallas ”tiggeriet”, är de återkommande hän- visningarna till det svenska välfärdssamhällets tillblivelse, och fram- förallt då etablerandet av det socialdemokratiska folkhemmet. Textens fokus på folkhemmet som just ett socialdemokratiskt projekt ber- or till viss del på att partiet har suttit vid regeringsmakten sedan 2014. En koppling görs mellan dagens socialdemokratiska mak- thavare och de som styrde landet då det utbredda ”tiggeriet” påstås ha avskaffats. På så sätt rör debatten synen på det svenska välfärds- samhällets historia. Denna historia är dock långt ifrån entydig. I denna text vill vi visa hur dagens debatt innefattar en aktiv historieskrivning i form av en diskursiv kamp kring begrepp som ”den svenska modellen” och ”välfärdspolitiken”. I augusti 2016 föreslog kommun- och civilministern Ardalan Shekarabi (s) att regeringen bör undersöka möjligheterna att införa ett tiggeriförbud. Uttalandet markerade ett brott med den tidigare regeringsretoriken; regeringens företrädare har under de senaste åren ofta uttalat sig kritiskt mot ett ”tiggeriförbud” med motiveringen att en inte kan ”förbjuda fattigdom”.2 Nu hävdade istället Shek- arabi att ”målet måste vara att få bort tiggeriet”, och att de åtgärder som vidtagits hittills inte varit effektiva. Vidare underströk han: Hela utgångspunkten i regeringens arbete är att vi ska försvara och utveckla den svenska modellen. Det är knappast en del av den svenska modellen att lösa fattigdom med tiggeri.3

CREATING THE CITY 343 Shekarabis uttalande väckte starka reaktioner, och statsminister Stefan Löfven förnekade att det skulle pågå diskussioner om ett för- bud inom regeringen. Alldeles innan jul 2016 meddelade Löfven dock att regeringen överväger att på ett eller annat sätt reglera möjlig- heten för människor att tigga i Sverige. Ett alternativ skulle vara att förbjuda det, ett annat att införa så kallade tiggarlicenser. Han mo- tiverade sitt ställningstagande på följande sätt: Det är aldrig acceptabelt att behöva se människor stå på knä och tigga, det är så förnedrande och fjärran för social demokratisk ideologi, så på något sätt måste detta få ett stopp.4 Det är värt att notera Löfvens ordval. Problemet, som han utrycker det, är inte att människor står på knä och tigger, utan att andra behöver se dem göra det. Detta kanske är en cynisk tolkning, men vi uppfattar att det är representativt för en utbredd uppfattning i dagens Sverige; att den synliga närvaron av fattiga, ofta romska, EU-medborgare som tigger undergräver den (socialdemokratiska) välfärdsstatens integritet och legitimitet, och hotar föreställningen om Sverige som ett i grunden gott och jämlikt samhälle. Vad regeringen bör göra, och vad som är en rimlig och riktig socialdemokratisk lösning på tiggandet, är omstridda frågor. Ann-Sof- ie Hermansson (s), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, svarade till exempel på Shekarabis och Löfvens utspel med ett inlägg på DN Debatt där hon underströk att ”ett tiggeriförbud skulle vara ett stort avsteg från den solidaritet och reformism som alltid utgjort partiets dna” 5. Det finns med andra ord en splittring kring vad den sanna socialdemokratiska positionen i frågan om tiggande EU- medborgare är och bör vara. Denna splittring uttrycks i synen på det svenska välfärdssamhällets historia. Frågan vi ställer oss är vilka föreställningar om det socialdemokratiska välfärdssamhället och dess historia som åberopas och återskapas genom den pågående tiggeridebatten, vad dessa föreställningar synliggör och osynliggör, och vilka motsättningar de rymmer. Vi fokuserar på tidsperioden 2014 till 2016 och intresserar oss särskilt för ledande socialdemokraters medieutspel, och på de diskussioner dessa föranlett. Vi vill visa på tre tendenser som präglar den pågående debatten om tiggande EU-medborgare i Sverige: 1) Dagens debatt framställer

344 HANSSON & PERSDOTTER välfärdssamhällets tillblivelse som en enhetlig nationell framgångs- saga på ett sätt som osynliggör de konflikter som präglade detta historiska skede, och som särskilt bortser från de kränkningar och över- grepp mot romer och resande som var en del av det; 2) Gång efter annan framställs tiggande EU-medborgare som ett hot mot denna nationella framgångssaga; 3) De olika framställningarna av välfärds- samhällets och den gamla socialdemokratins relation till tiggande och utfattiga utlänningar är inte moraliskt eller politiskt kompatib- la med varandra, utan visar på en grundläggande motsättning eller paradox i denna relation. Vi menar också att diskussionen om vad som bör vara den sanna socialdemokratiska positionen gällande tiggande, återspeglar några av socialdemokratins ständiga paradoxer. Två av dessa paradoxer blir för oss här särskilt relevanta: det sociala medborgarskapet (här kallat ’välfärdsnationalismen’) som egalitärt/exkluderande, och reformismen som bevarande/progressiv. Socialdemokratins ständiga paradoxer

Metodologi

Vår metod är diskursteoretiskt inspirerad och tar sin utgångspunkt i en socialkonstruktivistisk kunskapssyn. Kortfattat: den värld som vi människor upplever och kan tala om med varandra måste förstås som socialt konstruerad och främst tillgänglig genom språket. Av detta följer att vi aldrig kan återge en ”objektiv sanning”, eller entydig historieskrivning, eftersom ”sanningen” alltid måste formuleras genom sociala handlingar och uttalanden. Dessa får betydelse och mening i relation till andra sociala handlingar och uttalanden. Diskursbegreppet kan något förenklat förklaras som ett ”bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)”. 6 Laclau och Mouffe använder begreppet för att identifiera hur olika handlingar, formuleringar och tecken sammantaget bildar en meningsstruk- tur – en viss sanning – som dessutom kräver vissa förgivettagna uppfattningar om världens beskaffenhet och därför utesluter andra betydelsebildningar.7 Makt, menar de, utövas och befästs diskursivt. Vi lånar två begrepp från Laclau och Mouffe. Det ena är konstitutiv utsida.8 Detta begrepp används för att beskriva hur en före- teelse blir till (dvs. konstitueras) och får sin betydelse i relation till

CREATING THE CITY 345 dess motsats. Till exempel får medborgarskapet sin form och mening genom att det definieras i motsats till ett icke-medborgarskap. Det andra begreppet är flytande signifikanter, ord och uttryck som inte har en allmänt vedertagen betydelse, och som alltså i regel är omstridda. Vi menar att ”den svenska modellen”, ”välfärdssamhället” och även ”socialdemokratin” är just sådana uttryck, och att de därför blir föremål för en diskursiv kamp. Vi har identifierat ett antal inlägg i debatten mellan årsskifte- na 2013/2014 och 2016/2017 om vad den sanna socialdemokratiska positionen i frågan om tiggande är och bör vara. I första hand har vi valt att lyfta fram uttalanden från ledande socialdemokrater. Vi har sedan försökt urskilja ett antal ståndpunkter, och de argument och den begreppsanvändning som ligger till grund för dessa. Hur definierar och använder olika debattörer begrepp som ”den svenska modellen”, ”välfärdspolitiken”, och ”socialdemokratin”? Vad verkar dessa uttryck rymma för innebörder? Och vad talas det inte om? Det sociala medborgarskapets konstitutiva utsida

En av våra utgångspunkter är att den socialdemokratiska välfärdsstat- en – eller den nationella sociala staten som filosofen Étienne Bali- bar benämnt den – innefattar en grundläggande motsättning. Å ena sidan bygger den på egalitära och inkluderande principer.9 Å andra sidan omfattar dessa principer endast de som anses vara legitima medlemmar av den politiska gemenskapen, samtidigt som alla de som inte är medlemmar utestängs.10 Närvaron av fattiga och utsatta EU-medborgare i Sverige synliggör just denna grundläggande motsättning. Som journalisten och författaren Göran Rosenberg uttryckte det i radioprogrammet Godmorgon världen! i juni 2015: ”Välfärdsåtagandet har till skillnad från fattigdomen sina gräns- er […] [o]m det gränsöverskridande tiggeriet är en konsekvens av den fria rörligheten inom EU […] så finns här onekligen en konflikt mellan den europeiska rörlighetens principer och den svenska välfärdens ambitioner”.11 Det socialdemokratiska välfärdsprojektet som i Sverige växte fram i början av 1900-talet, byggde på en kompromiss mellan kapitalistiska intressen och arbetarrörelsens krav på omfördelning och social rättvisa. Den socialdemokratiska reformkapitalistiska

346 HANSSON & PERSDOTTER politiken utgjorde ett alternativ till den revolutionära socialismen, och folkhemmet som ideologiskt projekt satte den svenska medborgaren, snarare än arbetaren, i centrum som reformpolitikens primära subjekt.12 Det sociala medborgarskapet kom på så sätt att utgöra den ideologiska och praktiska grunden för den socialdemokratiska politiken.13 Medborgarskapet som ofta framstår som otvetydigt gott när en enbart beaktar dess interna dimensioner (så som rättigheter och till- hörighet), har också en extern dimension – en ’konstitutiv utsida’. Sociologen Barry Hindess har skrivit utförligt om detta. Han visar hur medborgarskapet fyller en funktion i det han kallar för ”den internationella förvaltningen av befolkningar”.14 I detta sammanhang är medborgarskap ett instrument för att avgöra vem som ”hör hemma vid en viss plats” i förhållande till de som ”hör hemma någon annanstans”.15 På så sätt är medborgarskapet – det som ska möjliggöra en politik för omfördelning och social rättvisa – också den politiska konstruktion som rättfärdigar ekonomiska och sociala orättvisor över nationsgränser. Häri ligger den paradox som är kännetecknande för det socialdemokratiska välfärdssamhället och dess ideologiska överbyggnad, välfärdsnationalismen. Välfärdsnationalism är för oss föreställningen att den svenska välfärdsmodellen bör bevaras och befästas för dem som anses vara dess rättmätiga medlemmar; en särpräglat svensk konstruktion som staten måste värna mot diverse utifrån kommande hot. Socialdemokratins historieskrivning

Hur hanteras då denna paradox i socialdemokratins självbild? I sin avhandling Socialdemokratin skriver historia redogör Åsa Linderborg för hur partiet mellan 1892–2000 formulerade sin egen historia, och därigenom sin identitet och politiska legitimitet. Linderborg visar hur den socialdemokratiska rörelsen under det tidiga 1900-talet, i takt med partiets parlamentariska maktövertagande och politiska glidning från antikapitalism till reformism, också förändrade fram- ställningen av sig själva.16 I syfte att legitimera partiets maktanspråk i en tid då nationalismens vindar blåste starka i Europa, och med viljan att ta avstånd från kommunismen, konstruerade socialdemokratin sig själv som en naturlig fortsättning av den svenska nationens

CREATING THE CITY 347 historia. Partiets intelligentia framställde sin rörelse som en naturlig kanalisering av nationens intresse, istället för ett intresseparti för en viss samhällsklass. Genom att överta dels den högborger liga historieskrivningens symboler för hjältar och traditioner, dels den liberala historieskrivningens syn på historien som en ständigt framåtsträvande utveckling, och dels den socialkonservativa synen på samhället som en enhetlig organism, lyckades socialdemokraterna sälja in sitt politiska reformprojekt som tilltalande för fler än bara arbetarklassen. Denna framställning av socialdemokratin och dess folkhem har sedan bekräftats ända in i vår tid, där de flesta politiska läger i Sverige har kunnat omfamna folkhemsdiskurs- en och tillskriva dess innehåll sin egen ideologi; folkhemmet har kunnat ses som såväl ett nationellt, som liberalt, som kapitalistiskt, som reformistiskt projekt. Att ”socialdemokratin under decennier [har] varit så skicklig på att framställa sig själv som välfärdssam- hällets förutsättning och skapare”, menar Linderborg, har lett till att 1900-talshistorien och den socialdemokratiska rörelsen tenderar att likställas som vore de samma sak.17 Att detta varit framgångs- rikt beror nog på att det socialdemokratiska historiemedvetandet reflekterade partiets reformistiska politik, som krävde ett klasshar- moniskt samhälle. Här finns ytterligare en paradox kring två motstridiga antaganden som grundar den svenska socialdemokratiska identiteten; den förkroppsligar nationens eviga historia, ”Sveriges innersta väsen”, samtidigt som den representerar en framåtsträvande samhällsomdaning. 18 Genom denna dubbelsidiga identitet får den svenska socialdemokratin ett ideologiskt vitt spelrum i det diskursiva fältet där ideologiska motstridiga positioner kan harmoniseras. Linderborg förklarar att: tesen ett romantiserande kring historiens rötter för- flutna [sic], och antitesen vetenskaplig rationalitet och framåtskridande, får sin syntes i det nationella historiemedvetandets uppfattning om den urgamla ”svenska modellen”. Socialdemokraterna framställer sig själv[a] som brottet i en historia som inte har några brott, man menar sig vara förutsättningen för något nytt i en historia som innerst inne alltid varit vad den är. Man skapar på en och

348 HANSSON & PERSDOTTER samma gång en hängivenhet över vändpunkten i historien […] och påtalar kontinuiteten […]. På så sätt får partiet en identitet av att på en och samma gång vara både rebelliskt/ progressivt och statsbärande. Därmed håller man sig med en retoriskt svårslagen blandning av både historieromantik och utvecklingsoptimism.19 Analys

Genom ett antal empiriska exempel vill vi här synliggöra några av de ideologiska spänningar och diskursiva kamper som är känneteck- nande för dagens debatt om tiggande EU-medborgare. Analysen delas upp i två kapitel. Först avhandlas skälet till att tiggande anses oförenligt med det svenska samhället. Därefter presenteras de olika ståndpunkterna bakom debatten kring vad som anses vara den ”socialdemokratiska”, eller ”välfärdssamhälleliga”, lösningen på den s.k. ”tiggerifrågan”. Varför anses tiggande vara oförenligt med välfärdssamhället?

I inledningen presenterades uttalanden från socialdemokratiska re- geringsföreträdare som menar att ”tiggeriet” inte är förenligt med socialdemokratisk ideologi och med den svenska modellen. På vilka grunder antas då förekomsten av tiggande människor utmana inte griteten och legitimiteten i det socialdemokratiska välfärdssamhäll et? En med svar är före detta statsminister Göran Persson (s). I en intervju 2016 med SVT:s Agenda uttryckte han sitt stöd för ett tiggeriförbud. Det är värt att beakta hans argumentation, då denna är kännetecknande för en spridd ståndpunkt. Jag tycker vi ska förbjuda tiggeriet; av det enkla skälet att har man en gång accepterat principen att människor ska ner på knä för att klara sin försörjning då är det bara frågan om vilken som är nästa grupp som ska tvinga stå på knä utanför ICA. Vi har alltid sagt i Sverige: du ska arbeta, du ska stå upp, och du ska kräva din rätt. Du ska inte ligga på knä och be. Det kan du möjligen göra i kyrkan, men inte för din rätt i samhället därför att det skapar ingen frihet. […]

CREATING THE CITY 349 Ja, jag har ett mycket enkelt råd [till de EU-medborgare som tigger i Sverige]. Åk hem och ta kampen. Det är män- niskor som uppenbarligen är starka, företagsamma, som vill någonting. De har också ett hem i Europa. De har också någonstans där de har en bostad, där de kanske har barn.20

Persson påstår alltså att närvaron av tiggande EU-medborgare hotar fundamentet i det socialdemokratiska samhällsbygget, och åberopar föreställningen om ett sluttande plan mot ett moraliskt och politiskt nederlag där ”vi” accepterat att ”människor ska ner på knä för att klara sin försörjning”. Vidare ger uttalandet ett exempel på hur ar- betarrörelsen och socialdemokratins historia likställs med nationens historia (”Vi har alltid sagt i Sverige: du ska arbeta, du ska stå upp, och du ska kräva din rätt”). De tiggande EU-medborgarna utmålas här som ett hot mot den nationella framgångssagan. Persson hyllar den arbetande individen som kräver sin rätt (snarare än att ”ligga på knä och be”) och påstår att den tiggande personen måste ”resa sig upp” och inta såväl arbetarens som medborgarens position och status för att framstå som politiskt subjekt. Därmed understryker han att det är den förvärvsarbetande medborgaren som är nationens primära subjekt. Underförstått finns här en föreställning om att Sverige befinner sig i ett högre utvecklingsstadium än de länder där de tiggande EU-medborgarna kommer ifrån: här har arbetar- rörelsen redan vunnit de segrar som gjort att vi svenskar inte be- höver tigga. Det är likväl tydligt att Persson anser att de som tigger ska ta kampen för rättigheter där ”hemma” (inom gränserna för den nationalstat där de egentligen hör hemma). Här ser vi ett uttryck för det vi betecknat som välfärdssamhällets och det sociala medborgarskapets begränsningar. Det föreställda hotet mot det socialdemokratiska välfärdssam- hällets legitimitet kan förstås som dubbelt riktad. Dels ”hotas” den politisk-moraliska principen att medborgaren ska lönearbeta för att få tillgång till välfärd och trygghetssystem. Dels riktas det föreställda hotet också mot idén om offentliga socialförsäkringssys- tem som täcker alla medborgare genom skattsedeln. Utsatta tiggande EU-medborgare som inte lönearbetar eller är svenska medborgare, förkroppsligar den konstituerande utsidan gentemot

350 HANSSON & PERSDOTTER både arbetsplikten och de generella välfärdssystemen.21 Därtill argumenterar många så som Persson för solidaritetens nödvändiga gränser, ofta genom att understryka att det är nödvändigt att ”lösa situationen i hemlandet”.22 Synen på tiggande EU-medborgare som socialt problem har gett upphov till en rad olika åtgärdsförslag. Särskilt har debatten kret- sat kring huruvida regeringen ska införa ett så kallat tiggeriförbud, och hur detta i så fall ska utformas. I de följande avsnitten redogör vi för några av de ståndpunkter som förts fram av ledande socialdemokrater och socialdemokratiska debattörer. Förslagen spän- ner mellan att kriminalisera givandet till att införa legitimationskrav. Kriminalisera givandet?

Statsvetaren Bo Rothstein, som ägnat många år att studera välfärdsstaten, initierade vid årsskiftet 2013/2014 en av de första offentliga debatterna i den s.k. ”tiggerifrågan”. I artikeln ”Därför bör vi göra det förbjudet att ge till tiggare” föreslog han ett kriminaliserande av själva givandet istället för tiggandet.23 I en påföljande tv-debatt preciserade Rothstein ståndpunkten: Poängen vore att tiggeri i grunden är förnedrande. Om man ger till tiggare så kommer man montera fast dem i en förnedrande situation. Vi byggde ju en gång i tiden välfärdsstaten för att folk inte skulle förnedras när de be- hövde hjälp. Skulle man få igenom ett sånt här förbud så skulle man ju framförallt straffa inte de utsatta – de som tigger – utan de som ger, alltså en parallell med sexköps- lagen; vi ska inte straffa de utsatta. Sånt här förbud skulle också tvinga svenska politiker att både, stödja de här in- satserna som redan sker i EU:s regi i Rumänien för den här gruppen, men det skulle ju också framförallt sätta press på Rumänien att lösa det här problemet.24 Liknande tongångar återkommer i regeringsretoriken och i barn‑, äldre-, och jämställdhetsminister Åsa Regnérs (s) vädjan till all- mänheten att inte skänka pengar till människor på gatan.25 Även här problematiseras givandet, som påstås cementera den utsatta positionen för den som tigger.

CREATING THE CITY 351 Kriminalisera tiggandet? Göran Persson är hittills ensam bland namnkunniga social demokrater att entydigt uttala sig för ett förbud mot tiggeri. Resone- manget han för är dock återkommande i debatten. I ”En historielektion om tiggeriet” på Dagens Samhälle känner sig debattredaktören Andreas Henriksson manad att ge en förklaring till varför Regnér några dagar tidigare har beivrat givande. Han finner denna stånd- punkt från en socialdemokratisk regering ”självklar”, givet att: Den tidiga arbetarrörelsen bekämpade under många herr ans år allt vad tiggeri heter med näbbar och klor. Det var en självklarhet att göra det. Folk skulle slippa stå med mössan i hand framför patron och borgerskapet och be om allmosor för att klara sitt uppehälle. Inte bara för att det var förnedrande att tvingas skrapa med foten och stå med böjt huvud inför överheten, utan minst lika mycket för att individuella allmosor och gåvor är en ineffektiv form av fördelningspolitik. […] Hela poängen men den solidariska välfärdspolitiken som föddes ur denna insikt, och som gjort Sverige till ett unikt jämlikt internationellt föredöme, är att det är arbetet som skapar ett människovärde och i förlängningen det väl- stånd som kan och ska fördelas solidariskt. Inte allmosor och tiggeri.26 Efter Shekarabis utspel i september 2016 där han övervägde in- förandet av ett tiggeriförbud, ställer sig Henriksson bakom även detta med motiveringen: […] lösningen på den problematiken och den strukturella diskrimineringen kan inte vara att bokstavligt talat återinföra det öppna gatutiggeriet framför varenda Kon- sum- och ICA-butik samt övriga köpcentrum som finns i Sverige. Ett öppet gatutiggeri strider mot sjäva dna:et i den socialdemokratiska generella välfärdspolitiken som förts sedan tidigt 1900-tal i Sverige.27 Notera metaforen av en socialdemokratisk politiks ”dna”, alltså en slags inre ”essens” eller ”natur”.

352 HANSSON & PERSDOTTER Inget kriminaliserande? Ann-Sofie Hermansson (s), kommunstyrelseordförande i Göte- borg, står för en närmast motsatt ståndpunkt angående frågan om den ”essentiella” socialdemokratiska förhållningen. Hon anser att regeringens successiva vändning mot en alltmer förbudsvänlig diskurs inte alls är ett återgående till den historiska kontinuiteten, utan istället ska förstås som en avvikelse: När det gäller processen undrar jag om det ens hänt i partiets historia att S-ministrar försökt hantera en så central fråga i en ”kolla-vartåt-vinden-blåser”-manöver. Testbal- longer har inte varit aktuella. Det här är ett parti där vi efter rejäla diskussioner tar ställning och sedan kommu- nicerar vad vi tycker. […] När det gäller sakfrågan skulle ett tiggeriförbud vara ett stort avsteg från den solidaritet och reformism som alltid utgjort partiets dna. Det här är ett parti där vi utifrån gedigna grundvärderingar skapar fungerande lösningar på viktiga samhällsproblem. Ett tiggeriförbud skulle gå i motsatt riktning. Det skulle handla om en rätt så principlös plakat- politik som kanske skulle kunna påverka ett symtom, tiggeriet, men som i relation till det verkliga problemet, fattigdomen, nog skulle stjälpa mer än hjälpa. […] Här är pragmatisk reformism, i klassisk S-tappning, den uppenbara vägen framåt: de problem som man inte kan lösa på kort sikt ser man till att med hårt arbete lösa på längre sikt.28 Hermansson använder samma metafor som Henriksson, men medan den senare ser tiggandet som stridande mot socialdemokratins ”dna”, är det för Hermansson istället själva tiggeriförbudet som ut- gör ett avsteg från partiets kärnvärden. Andra som avvisat förslaget om att förbjuda tiggande har hänfört att solidaritet, framförallt med utsatta och svaga, är grunden i socialdemokraternas ideologi och politik. Medieprofilen Alex Schul- man svarade till exempel på Ardalan Shekarabis ”testballong” genom en krönika i Expressen där han förklarar att han blev socialdemokrat

CREATING THE CITY 353 redan som sjuåring för att ”socialdemokraterna hjälper de som är svaga i det här landet.”29 Schulman ser solidaritet som grunden för den socialdemokratiska politiken, och frågar sig om det ”någonsin har inträffat att ett parti så beslutsamt övergivit sin egen kärnpolitik på det sätt som socialdemokraterna gjort de senaste åren?” Här likställs solidariteten med den humanistiska tanken om alla människors lika värde. Detta är i grunden en solidaritet som inte känner några gränser. Samtidigt antyder Schulman att det är just utsatta personer i det här landet som bör hjälpas. Här tangeras det spår i debatten som rör grunden för medlemskap i välfärdsstaten. Kort sagt, bör medlemskap definieras utifrån juridiskt medborgarskap eller faktisk fysisk närvaro? Införa legitimationskrav?

Utöver nämnda förslag finns de som argumenterat för att tiggande ska regleras genom legitimationskrav. Under Almedalsveckan 2015 menar förre S-ministern Thomas Bodström att tiggande kan fortsätta vara tillåtet om människor får söka särskilda tillstånd hos länsstyrelsen. I en intervju på Mix Megapol preciserar han sitt förs- lag som att det redan krävs tillstånd ”med allting annat […] Om man har en restaurang måste man ha tillstånd, både för dans och alkoholutskänkning. Då får man kontroll på det”30. Mellan dessa två uttalanden skriver den liberale ledarskribenten Csaba Bene Perlen- berg i DN att just legitimationskrav vore en för socialdemokratin passande lösning: Att införa krav på tillstånd hade kunnat bli ett sätt för socialdemokratin att leva upp till sina egna ideal. Partiet hade kunnat ta sitt välfärdsansvar samtidigt som behovet av välfärdslösningar troligtvis minskat i och med den aversion som finns i den romska klankulturen mot myndigheter. Att föra in tiggarna i välfärden hade varit kontroversi- ellt, och att beskatta dem som måste anses vara i underläge hade mötts av kraftiga protester.31 Frågan aktualiseras igen i samband med statsministerns utspel i juletid 2016. Claes Borgström, advokat och tidigare socialdemokrat, skriver då i en ledare i Tidningen ETC att ”den realpolitiska

354 HANSSON & PERSDOTTER åtgärden att registrera människor som tiggare förutsätter en total avsaknad av moral.”32 Hur är det möjligt att ordföranden för socialdemokratiska arbetarpartiet nämner som en tänkbar åtgärd att samhället ska registrera fattiga människor? Tanken är ju på fullstän- dig kollissionskurs med Socialdemokraternas hundraåriga arbete för att utplåna fattigsamhället och strävandet mot ett jämlikt samhälle. ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är!” Vart tog den kampviljan vägen? Hur kan socialdemokratin stöta bort utsatta EU-medborgare på det sätt som sker?

Svaret är ofta en hänvisning just till utvecklingen under 1900-talet där inte minst Socialdemokraterna bidragit till att Sverige utvecklats till ett samhälle med högt välstånd och minskade klassklyftor. Tiggarna har ingen del i den positiva förändringen. De kommer hit och snyltar på det svenska välståndet utan att bidra med någonting positivt ...

Diskussion och slutsats

Vi har här velat visa hur det har talats om det sanna socialdemo kratiska förhållningssättet som själva lösningen på gatutiggandet i Sverige som socialt problem. Som vi har pekat på skiljer sig upp fattningarna om vad denna hållning består i. Förbudsivrare hän- visar till välfärdssamhällets historia och dna, men så gör även de som motsätter sig ett förbud. ”Den svenska modellen”, ”välfärds politiken”, ”välfärdsstaten” och även ”socialdemokratin” fungerar i detta sammanhang som flytande signifikanter om vilka det pågår en diskursiv kamp. Vi menar att ett huvudsakligt skäl till detta är att föreställningen om det historiska ”folkhemmet” i dagsläget om- famnas av de flesta politiska läger, såväl inom och utanför social demokratin. Den socialdemokratiska lösningen, som fortsättningen eller återgången till ”folkhemspolitiken”, blir den nationella lösnin- gen, och därför också den potentiellt mest konsensusgrundande. ”Folkhemmet” har, med andra ord, status som en slags social myt; en eftersträvansvärd och närmast ’apolitisk’ samhällsvision.

CREATING THE CITY 355 När dagens socialdemokrati försöker finna svar på sociala frågor som tiggande hemfaller de gärna till folkhemshistorien. Resultatet blir nostalgiskt och ibland också reaktionärt då dagens politik inte pekar ut en riktning mot framtiden utan mot det förgångna. Där- till fanns det redan under den så kallade folkhemstiden ett antal grundläggande motsättningar som blir tydliga i relation till dagens avgörande frågor kring fördelningspolitikens och solidaritetens gränser. Att hänvisa till historien som ett slags socialt faktum, ger likväl en apolitisk legitimitet åt en politik som påstås vara en naturlig fortsättning av just historien. Historia utlovar kontinuitet, tradition, och därför trygghet. Utifrån det allmänna historiska minnet förstås ofta den synliga nöd som tiggandet förknippas med som en tidigare historisk fas, som skulle ha övervunnits med just folkhemmets tillblivelse. Alltså har folkhemspolitiken förståtts som ett effektivt recept mot nöd. Just begreppet ”den svenska modellen” blir här extra intressant genom dess dubbla åsyftningsbarhet: ofta likställs begreppet med samförstånd- sandan mellan fack och arbetsgivarorganisationer, men det kan också syfta på den ”generella” välfärdspolitiken som sådan.33 När det då påstås att tiggande är oförenligt med det svenska välfärdssamhället, kan problemet (och därigenom lösningen) förstås på två sätt: å ena sidan rör det arbetslösheten som sådan, å andra sidan består det i frånvaron av sociala insatser för samhällets mest utsatta. En orsak till att det sker en diskursiv kamp kring begrepp som ”den svenska modellen”, är förekomsten av anakronistiskt menings skapande. När debattörer försöker sammanlänka den tidigare social demokratins kamp mot ojämlikhet med dagens situation, tenderar vissa grundläggande politisk-ekonomiska förhållanden att uteläm- nas ur historieskrivningen. Under första halvan av förra seklet var den socialdemokratiska reformismens anspråk på att vara såväl en historisk fortsättning samtidigt som framtidsrörelse, ideologiskt och politiskt användbart. Detta eftersom framtidsprojekt lyckades legitimeras som historiska nödvändigheter. När reformerna började im- plementeras var tiggande förbjudet enligt den då rådande lösdriver- ilagstiftningen. Men denna lag instiftades redan 1885 och var inte arbetarrörelsens påfund: den var en del av en existerande juridisk verklighet. Ett annat exempel är att den fulla sysselsättning som

356 HANSSON & PERSDOTTER skulle ha utplånat den synliga nöden utgick från en annan historisk fas i kapitalismens produktionsförhållanden i Sverige än dagens. Då utgick alliansen mellan fack och arbetsgivare från en sysselsät- tningsekonomi driven av industriella massarbetsplatser, och förhål- landevis låg arbetslöshet. Globalisering var ett närmast okänt ord, och under dessa förhållanden framstod inte välfärdsnationalismen som så moraliskt paradoxal och exkluderande som den gör i ljuset av dagens ”tiggeridebatt”. Samtidigt uteslöts, under denna tid, romer och resande aktivt och systematiskt från många av de sociala rättigheter och förmåner som utlovades och tillhandahölls resten av befolkningen.34 Många av de debattörer som nu hänvisar till välfärdssamhällets tillblivelse, nästan oavsett vilken position de intar, bortser från att denna tid och process präglades av diskriminer- ing och förtryck gentemot romer och resande. Slutligen menar vi att en av anledningarna till dagens förvirr ing kring vad som är den ”egentliga” socialdemokratiska positionen kring tiggande, är att socialdemokratin historiskt öppnade upp för att inta alla möjliga ideologiska positioneringar i försvaret för ”välfärdssamhället”. I ”tiggeridebatten” ser vi nu hur sökandet efter den sanna socialdemokratiska positionen blir ett eko av social demokraternas sökande efter sin identitet och legitimitet som stats- bärande parti i början av 1900-talet. Skillnaden är att man idag söker legitimitet i ”sin egen” politiskt paradoxala historiska självbild. Istället för att framställa sin politik som om den vore skärningspunk- ten mellan progressivt och samhällsbevarande, försöker man nu finna själva politiken i denna framställning. Denna självbilds politiska paradox var betydligt mer kompatibel med en ekonomisk-politisk verklighet som nu är förgången, och dess historiska triumfer ger inget facit på samtidens politiska problem.

CREATING THE CITY 357 Noter 1. Erik Hansson är doktorand i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Ma- ria Persdotter är doktorand i urbana studier vid Malmö universitet och Roskilde universitet. Bådas respektive avhandlingsprojekt handlar om det svenska samhällets reaktioner och förhållningssätt gentemot så kallade utsatta EU-medborgare. Artikeln har tillkommit genom ett gemensamt och jämbördigt arbete. 2. Zachariasson, Helena, ”Ministern: Tiggeriförbud är att förbjuda fattigdom”, Sveriges Television, 2015-04-17. 3. Olsson, Hans, ”Regeringen överväger att införa tiggeriförbud.”, Dagens Ny- heter, 2016-08-18. 4. Holmqvist, Annette, ”Stefan Löfvens nya tiggeribesked: Detta måste få ett stopp”, Aftonbladet, 2016-12-17. 5. Hermansson, Ann-Sofie, ”Tiggeriförbud är inget för Socialdemokraterna”, Dagens Nyheter, 2017-01-04. 6. Winther Jørgensen, Marianne och Phillips, Louise, Diskursanalys som teori och metod, Lund 2000, s. 7. 7. Laclau, Ernesto och Mouffe, Chantal, Hegemony and socialist strategy: To- wards a radical democratic politics, London: Verso, 2001. 8. Laclau, Ernesto. “Subject of Politics, Politics of the Subject”, differences 7:1, 1995 s. 151. 9. Balibar, Étienne, Citizenship, Cambridge 2015. 10. Nielsen, Amanda, Challenging rightlessness: on irregular migrants and the con- testation of welfare state demarcation in Sweden, Diss. Linnéuniversitet, Växjö 2016. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-49015 11. Rosenberg, Göran, ”När jag var liten satt det en skylt om bettleri ....” i God- morgon, världen! Sveriges Radio, 2015-06-03. 12. Linderborg, Åsa, Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892–2000. Uppsala 2001 13. Jmf. Turner, Bryan S., “T.H. Marshall, social rights and English national identity”, Citizenship Studies, 13 no. 1 (2009): 65–73. http://doi. org/10.1080/13621020802586750 14. Hindess, Barry, “Citizenship for All”, Citizenship Studies, 8 no. 3, 2004, s. 305–315. http://doi.org/10.1080/1362102042000257023 15. Chatty, Meriam, Migranternas medborgarskap: EU:s medborgarskapande från Romförhandlingarna till idag, Örebro University, Diss. Örebro Universitet, Örebro 2015.

358 HANSSON & PERSDOTTER 16. Linderborg 2011. 17. Linderborg 2001, s. 465. 18. Linderborg 2001, s. 462. 19. Linderborg 2001, s. 462f. 20. Göran Persson intervjuad av Anna Hedenmo i Agenda, Sveriges Televison, 2016-04-20. https://www.svt.se/agenda/ 21. Örestig, Johan, Bäckström, Hanna och Persson, Erik, ”EU-migrantdebatten som ideologi”, Fronesis 52-53, 2015, s. 240-252. 22. Därtill finns det en tendens att motivera repressiva åtgärder genom human- itära och solidariska argument. Ett exempel är förslaget om att försvåra för s.k. barn till utsatta EU-medborgare att gå i skolan, vilket motiveras med hänvisning till att detta är nödvändigt för att de ska fullfölja sin skolgång i hemländerna. Genom att förneka barnen rätt till skolgång här påstår sig regeringens företrädare stärka deras grundläggande, mänskliga, rättighet till skola där. Se Lind, Jacob och Persdotter, Maria, “Differential Deportability and Contradictions of a Territorialised Right to Education: A Perspective from Sweden”, Movements – Journal für kritische Migrations- und Grenz- regimeforschung 3 no. 1, 2017. 23. Rothstein, Bo, ”Därför bör vi göra det förbjudet att ge till tiggare”, Dagens Nyheter, 2013-12-28. 24. Holmin, Maria, ”Hätsk debatt om tiggeri i Agenda”, Sveriges Television, 2014-01-12. 25. Regnér, Åsa och Valfridsson, Martin, ”Skänk till organisationer på plats i hemländerna”, Dagens Nyheter, 2015-09-11. 26. Henriksson, Andreas, ”En historielektion om tiggeriet”, Dagens Samhälle, 2015-09-12. 27. Henriksson, Andreas, ”Snart återinförs tiggeriförbudet i Sverige, eller?”, Dagens Samhälle, 2016-08-19, (vår kursivering). 28. Hermansson 2017. 29. Schulman, Alex, ”Vad hände med mitt älskade parti?”, Expressen 2016-08-21. 30. Malmgren, Kim, ”Bodström: Tiggare ska ansöka om tillstånd”, Expressen, 2015-08-19. 31. Perlenberg, Csaba Bene, ”Därför tiger S om tiggarna”, Dagens Nyheter, 2015-08-11. 32. Borgström, Claes, ”Hur kan socialdemokrater vilja registrera fattiga?”, Le- dare i ETC, 2017-01-03.

CREATING THE CITY 359 33. Magnusson, Lars, Håller den svenska modellen? Arbete och välfärd i en globaliserad värld, Stockholm 2006, s. 50. 34. Ds 2014:8, Den morka och okanda historien: Vitbok om overgrepp och krankningar av romer under 1900-talet. Stockholm. Referenser

Balibar, Étienne,”Racism and Nationalism”, I Balibar, Étienne och Wallerstein, Immanuel (red), Race, Nation, Class: Ambiguous Identities (37–67). London: Verso, 1991. Borgström, Claes, ”Hur kan socialdemokrater vilja registrera fattiga?” Ledare, ETC. 2017-01-03. Chatty, Meriam, Migranternas medborgarskap: EU:s medborgarskapande fran Romforhandlingarna till idag, Diss. Orebro Universitet, Örebro 2015. Ds 2014:8: Den morka och okanda historien: Vitbok om overgrepp och krankningar av romer under 1900-talet. Regeringskansliet, Arbetsmarknadsdepartemen- tet, Stockholm 2014. Henriksson, Andreas, ”En historielektion om tiggeriet”, Dagens Samhälle, 2015-09-12. http://www.dagenssamhalle.se/blogg/2015/09/en-historielektion-om-tiggeriet-18181 Henriksson, Andreas,”Snart återinförs tiggeriförbudet i Sverige, eller?”, Da- gens Samhälle, 2016-08-19. http://www.dagenssamhalle.se/blogg/2016/08/ snart-aterinfoers-tiggerifoerbudet-i-sverige-eller-26845 Hermansson, Ann-Sofie, ”Tiggeriförbud är inget för Socialdemokrater- na”, Dagens Nyheter, 2017-01-04. https://www.dn.se/debatt/tiggeriforbud-ar-inget-for-socialdemokraterna/?utm_source=facebook&utm_medi- um=page&utm_campaign=dn Hindess, Barry, “Citizenship for All”, Citizenship Studies, 8(3), 2004, s. 305–315. Holmin, Maria, ”Hätsk debatt om tiggeri i Agenda”, Sveriges Television, 2014- 01-12. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hatsk-debatt-om-tiggeri-i-agenda Holmqvist, Annette, ”Stefan Löfvens nya tiggeribesked: Detta måste få ett stopp”, Aftonbladet, 2016-12-17. http://www.aftonbladet.se/nyheter/sam- halle/a/30gaL/stefan-lofvens-nya-tiggeribesked-detta-maste-fa-ett-stopp Laclau, Ernesto, “Subject of Politics, Politics of the Subject”, differences 7:1, 1995. Laclau, Ernesto och Mouffe, Chantal,Hegemony and socialist strategy: Towards a radical democratic politics, London: Verso, 2001.

360 HANSSON & PERSDOTTER Lind, Jacob och Persdotter, Maria. “Differential Deportability and Contradic- tions of a Territorialised Right to Education: A Perspective from Sweden”, Movements – Journal für kritische Migrations- und Grenzregimeforschung 3 (1), 2017. Linderborg, Åsa,Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892–2000, Stockholm: Atlas Akademi, 2001. Malmgren, Kim, ”Bodström: Tiggare ska ansöka om tillstånd”, Expressen, 2015-08-19. https://www.expressen.se/nyheter/bodstrom-tiggare-ska-an- soka-om-tillstand/ Magnusson, Lars, Håller den svenska modellen? Arbete och välfärd i en globaliserad värld, Stockholm: Norstedts akademiska förlag, 2006. Nielsen, Amanda, Challenging Rightlessness: On Irregular Migrants and the Con- testation of Welfare State Demarcation in Sweden. Diss. Linnéuniversitet, Lin- naeus University Press, Växjö 2016. Olsson, Hans, “Regeringen överväger att införa tiggeriförbud”, Dagens Ny- heter, 2016-08-18. http://www.dn.se/nyheter/sverige/regeringen-overvag- er-att-infora-tiggeriforbud/ Perlenberg, Csaba Bene, ”Därför tiger S om tiggarna”, Dagens Nyheter, 2015- 08-11. https://www.dn.se/ledare/signerat/csaba-bene-perlenberg-darfor-tiger-s-om-tiggarna/ Persson, Göran, intervjuad av Anna Hedenmo i Sveriges Televison, Agenda 2016-04-20. https://www.svt.se/agenda/ Regnér, Åsa och Valfridsson, Martin, ”Skänk till organisationer på plats i hemländerna”, Dagens Nyheter, 2015-09-11. https://www.dn.se/debatt/ skank-till-organisationer-pa-plats-i-hemlanderna/ Rosenberg, Göran, ”När jag var liten satt det en skylt om bettleri ....”, Godmor- gon, världen! P1, Sveriges Radio, 2015-06-03. Rothstein, Bo, ”Därför bör vi göra det förbjudet att ge till tiggare”, Dagens Ny- heter, 2013-12-28. http://www.dn.se/debatt/darfor-bor-vi-gora-det-forbju- det-att-ge-till-tiggare/ Schulman, Alex, ”Vad hände med mitt älskade parti?”, Expressen, 2016-08-21. https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/vad-hande-med-mitt- alskade-parti/ Turner, Bryan S., “T.H. Marshall, social rights and English national identity”, Citizenship Studies, 13(1), 2009, s. 65–73. Winther Jørgensen, Marianne och Phillips, Louise, Diskursanalys som teori och metod, Lund: Studentlitteratur, 2000.

CREATING THE CITY 361 Zachariasson, Helena, ”Ministern: Tiggeriförbud är att förbjuda fattigdom”, Sveriges Television, 2015-04-17. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ministern-tiggeriforbud-ar-att-forbjuda-fattigdom Örestig, Johan, Bäckström, Hanna och Persson, Erik, ”EU-migrantdebatten som ideologi”, Fronesis, (52-53), 2015.

362 HANSSON & PERSDOTTER Dominika V. Polanska1 Contentious Politics and the Welfare State Squatting in Sweden 1968–20162

Squatting, or the use of property without authorization, can take many forms in different contexts. In its collective use, the focus here, it has been used as a means in a struggle for a more just city by redistributing resources, and a goal in itself. In Sweden, the first squatting actions occurred in the late 1960s and were inspired by influences from outside of the country at the same time as they were criticizing local housing issues and planned educational reforms. Moreover, they took place in the same broad time period as squatting movements grew stronger across Northern and Western Europe.3 Although squatting attempts intensified in the 1970s and 1980s, and in the 2000s in Swedish cities, none of the squats lasted for long periods of time, and never longer than three years. The objective of this paper is to present a typology of goals or main motivations behind squatting in Sweden between 1968 and 2016. Squatting in Sweden is theorized as contentious politics since squatting has been used in the country as a tool or a technique of disruptive actions used by collective actors and social movements.4 Qualitative methodology was chosen to understand the reasons for squatting, how they are connected, and if and how they have changed over time. The analysis builds on data produced by and about squatting activists gathered from:

• news media: 1) national: Dagens Nyheter (DN), Svenska Dagbladet (SVD), Swedish TV (SVT), Swedish Radio (SR), Tidningarnas Telegrambyrå (TT), Expressen (EX), Aftonbladet (AB) and 2) local (Sydsvenska Dagbladet (SSD), Skånska Dagbladet (SD), Västerbotten Kuriren (VK), Mitti, Direktpress, Hela Gotland (HG)

CREATING THE CITY 363 • alternative leftist news media (Arbetaren, Fria tidningarna, Altid, ETC), • magazines (Brand, Direkt Aktion 1996-, Ordfront), • documentary films, • material produced by the studied groups (pamphlets, publications, Internet-based websites, blogs), • a May 2016 transcript of a debate on the topic of squatting in Sweden including activists involved in squatting, • previous research on the topic.

The objective was to triangulate different data sources in the analysis and to avoid the biases that are associated with news media reports. A potential bias in using only national news media is the inclina- tion to report on major events in larger cities, neglecting smaller events in peripheral locations. Therefore, local news media were included in the selection. Moreover, as mainstream media tends not to cover squatting attempts if they are not exceptionally spectacular or controversial, articles from alternative news media and thematic journals were also included. Additionally, in the analyzed news media more attention was paid to the statements made by the activists and less to the journalists’ analyses of the situation. In the selection of articles covering different squatting actions the procedure was to include at least one article stating the aims of the squatting attempt. The digitalized database of printed news media of the Royal Library in Stockholm (including newspapers such as Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet) was used to cover reports between 1970 and 1999. The Swedish Retriever Research (Mediearkivet) was used to find news articles about squatting in the 2000s. The keyword used in both databases was “husockupa- tion” (squatting). Not all hits were relevant and only those regarding squatting in Sweden were initially chosen and reduced to only one per registered squatting event, preferably with the criteria of stating the aim of squatting activists. Moreover, some additional searches via other search engines (Google, Artikelsök) for specific squatting events not found in the media archives were run to ensure as complete a coverage as possible. Worth mentioning is that the gathering

364 POLANSKA of relevant material was easier and richer since the introduction of the Internet. Also, past issues of thematic magazines, along with documentary films made about squatting, and publications produced by the groups involved in squatting, were used in the analysis. One problem encountered in the collection of data was the in- visibility or biased representation of some of the squatting events held in the past. This is partly due to the centralized focus of the media (on cities) and away from other more peripheral locations throughout the studied period, to the uneven media coverage over time, and the existence of covert squatting in Sweden, as suggested by Ekberg,5 that is difficult to uncover and study. Another potential limitation could be the insufficiency of the keyword “squatting” in the collection of the material, not capturing squatting events that were not explicitly framed as squatting by the activists or report- ing journalists. More than 100 articles were included in the analysis (from national and local news media and alternative media), two documentary films, over 30 texts produced by the activists (for instance in the magazine Brand and on the Internet), and a transcript from a 1.5 hour long debate including squatting activists. The chapter begins with a review of previous research on squatting, putting squatting in Sweden in a broader perspective. Next, theoretical framework is introduced arguing for the importance of general, but complex, analysis of goals of squatting and in particular in the Swedish case, the inclusion of collective, short-term and demonstrative forms of squatting. The following presentation is for analytical reasons divided into roughly ten-year-periods in the history of squatting in Sweden, stretching from 1968 to 2016. The main argument in this study is that despite its short-lived character, squatting in Sweden has been continuous, with low frequency and overtly political in its nature, reclaiming the rights to housing and more egalitarian distribution of societal resources. Squatting in Sweden: an under-researched field

Squatting has been observed in the West, including Italy, Germa- ny, Spain, Great Britain, Switzerland, the Netherlands, Denmark, France and the US6 and literature on squatting in these contexts is relatively rich. Squatting in Sweden is under-researched and there

CREATING THE CITY 365 are few studies directly focusing on squatting. Moreover, the existing studies, except for two Masters theses, concern squatting in the 1970s, 1980s, and/or 1990s. Developments since the 1990s have been under-studied. Studies of other phenomena indirectly involving squatting are more numerous. Usually these studies concentrate on youth cultures, music studies, or social movements touching upon squatting only indirectly. Also, most of the studies on squatting are local, examining squatting in a particular local setting in a particular period. A significant contribution to the field was done by Thörn7 who focused on squatting in Gothenburg and the district of Haga. He is one of the few researchers analyzing squatting practices in depth and presenting explanations for squatting’s extinction in the city in the 1990s. His studies focused on the late 1960s to the 1990s, and he has shown the goals of squatting in Haga to have been directed toward 1) the provision of housing, 2) provision of free spaces for activities along the ambition of squatters, and 3) preserving the district from demolition and clearance of its population. Squatting in the same city in the 1990s was examined in a study by Carle8 tracing the inspiration for squatting in this period coming from the BZ-movement (“besätt” or occupy) in Denmark. The movement was driven by the ideals of autonomous organization, creation of autonomous zones, and striving for freedom from work-related social and economic oppression. Like Thörn, Carle distinguishes three goals of squatting in Sweden until 1990: 1) to preserve an urban area; 2) to provide housing; and 3) to provide space for activities. The city of Gothenburg is mentioned by Carle as one where squatting was resolved at the negotiation table, including squatters and representatives of the municipality, in the 1980s. The more recent period in Sweden’s squatting history was analyzed in two Masters Theses on events in Stockholm and Umeå by Lindell and Lundstedt respectively.9 In his thesis, Lindell focused on squatting of buildings in Stockholm in 2009 and 2012 by studying the protest characteristics of two squatting actions and their political responses in light of political opportunity structures in the city. Lindell’s selection includes squatting in Aspudden (2009) and Husby (2012), and distinguishes between moderate and radical

366 POLANSKA goals, cooperative and confrontational strategies, and concludes that radical goals of squatters might run the risk of being labeled “ex- treme” and “undemocratic”, while moderate goals were perceived as politically relevant and discussed by the local politicians. His study demonstrated a difficult controversy for the squatters that, in order to be “successful” and elicit a reaction from the politicians, they need to frame their claims in moderate terms and show a cooperative attitude. Confrontational and radical claims in the studied cases were dismissed as irrelevant. The dismissal of radical critique and the requirement of a more moderate approach in Swedish politics were also uncovered in Lundstedt’s study where the author examined the change that occurred in the collective self-understanding of the autonomous left in Umeå and the role of squatting there. The author focused on squatting in the city in 2004, 2008, and 2014, and demonstrated how the movement shifted from a militant self-representation to a more open and cooperative position in the recent period of the 2000s. The overall goal of the three squatting events was the creation of free/autonomous spaces, even if the framing and methods varied from case to case. At the same time these three actions criticized other parts of local politics, in the 2003/2004 case housing politics, in 2008 case cultural and spatial politics, and in the 2014 case a reaction to cultural politics of the city. Other relevant studies have been done by Stahre10 and Ekberg,11 focusing on the development of specific social movements/collective actors in Sweden and touching on their squatting practices. Stahre examined urban social movements active in Stockholm in the 20th century, and the environmental movement in particular, the neighborhood movement (Byalagsrörelsen), and later the new urban movements (organizing on issues of residents’ rights to the city, its environmental development, critique of commercialism and globalization, and protesting against urban renewal projects, among others). He describes how the environmental movement in the capital city reached substantial numbers in its organization around 1970 and how it is connected to the emergence (since 1968) of an urban movement mainly opposing urban renewal processes and organizing on the local level. A fraction of this very heterogeneous

CREATING THE CITY 367 and fragmented urban movement is described by Stahre in a study from 2007 emphasizing its radical character (with a background in the local anarchist milieu), and its frequent use of blockades and squatting actions as tools.12 Ekberg focused on “alternative” groups´ spatial practices in Sweden during the 1970s concluding that urban squatting was one of these practices, however, somewhat different from other place-making practices popular among these groups. Driven by environmental concerns, collective living in rural locations, eco-villages as well as party politics became important parts of alternative groups’ repertoires. All of these studies give a fragmented picture of the development of squatting in Sweden, even if the vast majority presents the goals behind squatting. They provide good insights on the development of squatting on the local level as well as social movements behind squatting actions, but are often limited to particular periods in history. The aim of this study is to bind together the different periods and give a more comprehensive view of squatting practices in Sweden since their 1968 beginning by examining squatting in different geographical locations throughout the country and their explicit goals. The goals behind squatting

In this study, squatting is conceptualized as contentious politics according to Tilly and Tarrow, and refers to the “interactions in which actors make claims bearing on someone else’s interests, leading to coordinated efforts on behalf of shared interests or programs in which governments are involved as targets, initiators of claims, or third parties.”13 In the Swedish case, contentious politics describes squatting politics more accurately than the concept of social movement, as squatting practices have been used in the country by the urban14 and environmental movements,15 the alternative environment,16 left rad- icals,17 or the autonomous left18. Squatting in Sweden has been used as a tool or a technique of disruptive actions and has been frequent in numbers compared to other countries, fragmented and sporadic in most cities and squatting actions have been relatively short-lived (putting some serious limitations on the creation of unity among squatters) making it difficult to apply the concept of a social movement. Thus, the coordinated efforts of Swedish squatting activists are

368 POLANSKA studied here as contentious politics, and the shared interests and programs of these activists expressed in the form of goals are central. In the scholarly literature, squatting’s more specific goals were portrayed differently from case to case, but its overall ambition is to redistribute resources in a more egalitarian way.19 It has been described as enabling and providing self-help,20 providing housing alternatives,21 expressing a Do-It-Yourself culture,22 a manifestation of political/ideological activism,23 or as a response to housing deprivation and problems inherent in neoliberal capitalism.24 Most often scholars discuss squatting as either need-based or as political activity. However, this analysis of squatting is not refined enough to reflect the complexity of the Swedish case, as will be shown later in the text. Moreover, it divides squatting into categories of political and non-political incorrectly, playing down its conflictual and confrontational nature. A more refined typology of types of squatting was presented by Pruijt, distinguishing among five configurations of squatting; deprivation-based squatting, squatting as an alternative housing strategy, entrepreneurial squatting, conservational squatting and political squatting.25 The first type, deprivation-based squatting, aims at providing housing for people in need. The second, squatting as an alternative housing strategy, strives to create housing alternatives for groups that are not necessarily homeless, but look for different housing solutions. Entrepreneurial squatting, the third configuration described by Pruijt, aims at setting up an establishment that provides infrastructure for a wider movement to meet and generate support in a non-commercial setting. The fourth type, conservational squatting’s goal is to preserve a cityscape or a landscape. The fifth type, political squatting, is motivated by an anti-systemic aim and autonomous ideas. Based on squatting in Copenhagen and Gothenburg, Thörn argued that another type of squatting should be added to the model—the place politics of open space—building on Pruijt’s second and third type of squatting and including a combination of autonomy and publicness in this sixth type.26 Furthermore, the configurations presented by Pruijt include activists’ goals, class, organization, type of buildings, demands, framing, and cultural and political embedding. The model presented is

CREATING THE CITY 369 complex and takes into account many dimensions in squatting, but builds incorrectly on the assumption that only one of these configurations can be present in a squatting project.27 It also includes individual forms of squatting that are not in focus here. Only collective forms of squatting are analyzed in the paper because of 1) analytical reasons as it is difficult to map individual squatting as it often takes covert forms in Sweden and as 2) its collective forms are empirically and theoretically more interesting to a sociologist. Pruijt has also discarded demonstrative squatting from his model focusing on “relatively long term use” cases of squatting.28 In this study, even short-term squatting actions are included, as Swedish squatting history is, for reasons (repression, cooptation, legalization, among others) that will be given limited attention here, dominated by short-term squatting. If short-term squatting is excluded from the analysis in this case, there would be only a few disconnected squatting events left and the analysis would lack an important dimension in Swedish squatting struggles – the more strategic and demonstrative character – as well as the continuity of the phenomenon in the country, and particular cities would not be included in the picture. I treat squatting, in accordance with Cattaneo and Martínez, as a political act and the cases when squatting becomes a secret solution to an individual housing situation are not included in the analysis.29 Moreover, in line with Milligan, I argue that the nature of all squatting is inherently political, criticizing Pruijt’s configurational scheme for not recognizing overlaps between different configurations of squatting and adding to the false dichotomy of political and non-political squatting30 Here, squatting is considered a political act as it is confrontational in its practice to re-claim space and thus questions the authority of the state and property relationships inherent in capitalism. Moreover, due to the difficulty inherent in the analysis of collective but covert forms of squatting, only overt forms of squatting are analyzed. Therefore, the criteria used for the included squatting events are that they have been 1) organized collectively, 2) taking over buildings (not land), 3) overt (and not hidden). As it will be shown later on, the goals of squatting are often overlapping, not mutually exclusive, and inherently political.

370 POLANSKA Late 1960s and 1970s: preservation and housing needs in focus Sweden’s squatting history begins with the occupation of the student union of Stockholm University in 1968, protesting against planned educational reform. The most reported squatting event in the late 1960s and 1970s was Mullvaden in Stockholm, which lasted almost a year, between 1977 and 1978. Mullvaden consisted of four buildings in the area of Södermalm in Stockholm owned by the municipality and administrated by Svenska Bostäder, a public housing company. Parts of the area around Hornsgatan were included in the city clearance plan and threatened by demolition. One recurring motivation mentioned by the activists in the media was to stop the clearance of the central parts of the city, a plan that was interpreted as top-down, focused on new construction and profitability, and not taking tenants’ interests or voices into account. The squatters demanded that the existing buildings be kept and renovated according to the needs of their tenants, and the recurring slogans on the banners during this period were: “Plan for people, not for money” and “Stop the bulldozers”.31 Politicians and civil servants interviewed in the newspapers responded to the squatting with arguments on the “illegality” of squatting actions and the “not particularly valuable” character of the buildings.32 The housing company owning the four buildings of Mullvaden was accused of a strategic lack of maintenance of the buildings so they could be demolished. On a banner outside of the squatted space one could read: “The occupation is extraordinary administration of intentionally run-down houses. We demand a comprehensive and impartial evaluation of the case of Mullvaden 7, 16, 17 and 18. If this is carried out, we will dismantle the occupation.”33 The motive to protect an area from demolition was common for other squatting events in Stockholm and other Swedish cities of that time, although it did not guarantee that the squatted buildings would be protected or restored. In many cases squatting actually speeded up demolition plans. During this period, lasting until the 1980s, a top-down approach to urban renewal was used in Swed- ish cities, usually leading to the destruction of run-down buildings, inhabited by the working class in the inner cities, to be replaced

CREATING THE CITY 371 by office or apartment buildings resulting in gentrification. This approach to city planning was interpreted by the activists as lacking democratic legitimacy and caused protests and squatting actions. For instance, in Gothenburg, when four houses in the Lustgården neighborhood were threatened by demolition, and where the landlord HSB wanted to build a new construction, the tenants decided to squat. Their action was described as aiming at “preventing demolition” and “preservation of the neighborhood”.34 Another important motivation behind squatting in the 1970s was the housing situation and the need for affordable/free housing. In 1978 the tenants in a building on Tomtebogatan in Stockholm occupied their apartments when Svenska Bostäder decided to ter- minate their contracts in order to realize a planned renovation of the building. Their main motive was that they could not afford the rents in newly built apartments due to their low incomes and had no other option but to squat: We are squatting our house because we don’t have anywhere to go after March 1st; we are simply standing on the street.35 It was common during this period that tenants facing eviction organized rent strikes or squatting actions to be able to stay in their apartments. In the small town of Lerum, tenants appealed to the court as their landlord did not fulfill his obligations, which in turn led to a rent strike, an eviction order, and a squatting action initiated by the tenants in 1974.36 The provision of free spaces was another motive emphasized by the squatters of this period. For instance, in the late 1960s squatters in Lund demanded spaces for activities and protested against the commercialization of the central parts of the city.37 Also, the squatting of Mullvaden in Stockholm led to cultural activities held in the squatted space (theater group for instance), and some punk and youth groups began squatting in the beginning of the 1980s to seize spaces for their activities.38

372 POLANSKA 1980s: free spaces gaining importance During the 1980s the motive of preservation of buildings from demolition or costly renovations and the aim to provide housing were significant among the Swedish squatters. In Stockholm, the housing stock of the municipal Svenska Bostäder was frequently squatted during this period. The squatters were criticizing the existence of vacant buildings in the inner city and the lack of affordable housing. The purpose of squatting of several locations by the mid-1980s in Stockholm was described by one of the involved activists as, “to protest against vacant dwellings in times of housing shortage” that was encouraged by the fact that the squatting action at Skaraborgsgatan was deemed successful by the activists and stopped the planned demolition.39 The squatters in Stockholm kept track of empty buildings in the city40 and used it to draw attention to the issue of vacant buildings in times of housing shortages. One of the activists taking part in the squatting of Tavastgatan in 1987 explained to the journalists why squatting was used to highlight the housing situation in the city: We no longer believe that the politicians can do anything about the situation. This is the only way to get people to react.41 The slogan of “Housing for all” (Bostad åt alla) was used repeatedly during this period in all locations. Housing as a right was stressed by the squatters as superior, and a recurring argument was to stop the expansion of office buildings in the central parts of the city. When a one-day-squatting-event in the central part of Stockholm was organized, the activists explained: People talk about the sneaky office expansion of Stockholm, says [name]42. But it is not the culprit; it’s the big legal office expansion. Soon nobody will live here in Klara. The city culture is dying. Only banks and departments are left.43 In Gothenburg, the planned demolitions or lack of renovations of working class districts resulted in a resistance in the district of Haga that, since the 1970s, was driven mainly by young students, but culminated in the 1980s.44 A group called “Husnallarna” (house bears) was continuously squatting places in this part of the city to block

CREATING THE CITY 373 demolition and clearance, also protesting against housing politics in the city. In addition, Helsingborg and Umeå experienced squatting in the 1980s that criticized office expansion in the central parts of the city, condemning the lack of municipally-administered distribution of meeting spaces and housing in the city.45 An important motive during this period was the intention to create free and alternative spaces for activities. Thörn argues that the 68-generation formulated clear demands for free spaces for autonomous activities and they were largely responded to by the authorities in late 1960s and 1970s.46 It seems, however, that this demand was seriously unsatisfied in the 1980s, as many of the squatting actions revolved around this issue. In Jönköping, for instance, a closed fire station was squatted in 1982 and Ericsson explains that since the 1970s different civil society organizations demanded a space for their activities in the city.47 Eventually, the struggle was taken over by a group called “Action group for a space in the center” (Aktionsgrupp en för ett hus i centrum) and “their goal was to occupy the fire station and not give up until the municipality accepted their demands to give the building to a self-organized cultural center”.48 In Umeå, the struggle for free spaces took off during this period and an interesting squatting took place in 1983 when a building (Gula villan) was squatted by a feminist separatist group.49 The group was active in the city since the beginning of the 1980s and demanded a free space for women only. In less than four months the group of squatters was able to gather enough resources to legalize their activity after the eviction. The “Women’s House” (Kvinnohuset) is still present in the city landscape of Umeå.50 1990s: expanding the goals further

Apart from the above goals of providing housing, preserving buildings and communities from demolition or clearance, and creating spaces for activities, squatting was used in the 1990s to protest against the accession of Sweden to the EU and against plans for new traffic routes. Throughout the 1990s, it was still very common for activists to protest against the housing situation in their city through squatting. Homelessness was raised as an important issue and the necessity of

374 POLANSKA acting outside of the formal system was propagated by the Swedish squatters. Here are the words of the activists who squatted a building in Beckomberga, Stockholm, in 1999: We are tired of all the talk of politicians. Homelessness is an urgent problem and politicians are not taking their responsibility. We are therefore taking the law and our self-evident right to housing in our own hands. We encourage everybody else, lacking housing or not, to do the same. Occupy more! Don’t let houses stand empty!51 One of the longest squatting actions of 1990s was the one that lasted six months in Malmö. The activists involved were described in the media as youths in need of housing. The squatters of Borgen in Malmö tried to discuss housing politics in the city with the municipal council responsible for housing, and proposed to take care of the renovation of the building.52 However, their struggle ended with a violent eviction after 187 days. A hotly debated issue in Sweden in the beginning of the 1990s was accession to the EU. In 1994, there was a referendum in which a small majority voted in favor. Two days later there was a squatting action held in Västerås. In an article called “They wanted to create an EU-free zone”, the squatters in Västerås explained to the media the goal of their squatting action: This was a protest against the EU. We wanted to organize an EU-free zone. It is difficult for youths to be heard. This is why we have to do this, he explained before the door of the police bus was shut.53 The example from Västerås shows how the tactic of squatting was used in struggles other than those of housing, preservation, and creation of free spaces. It included a critique of national politics. Yet another expansion of the goals of squatters in the 1990s included protests against new road construction and the extension of goals to environmental protection during this period. The agreement, called the “Dennis package” (Dennispaketet), that was signed in Stock- holm in 1992 and aimed at specific extensions of traffic routes in the city, provoked a number of squatting events in the city in the

CREATING THE CITY 375 1990s. Environmental issues were frequently raised in squatting actions of this period. The first planned road construction encountered resistance in 1994. One of the activists explained: I am against the whole Dennis package, against the vision of society and Stockholm as constantly expanding and getting bigger, says [name], age 23, a peaceful squatter for seven nights.54 During 1994-1996, different squatting actions were directed toward the planned traffic route crossing through Häggvik. 2000s: reactions to cutbacks

A large wave of squatting swept the country in 2008 and 2009. Four main motivations, although not mutually exclusive, can be dis- tinguished among the squatting attempts undertaken during the 2000s. One common motive, similar to the past squatting, was the one to create a multi-activity center, where alternative cultural and social activities could be held. These squatting attempts were often initiated by youths and students striving for a free space. In Stock- holm, one of the most well-known social centers in the 2000s was Cyklopen. It started with squatting of a number of empty buildings in 2003 and developed into an established social center in Högda- len from 2013 onwards. In Umeå, different squatting events aimed at creating free/autonomous spaces, even if the framing and methods varied from case to case and were intertwined with a critique of local (housing and cultural) politics.55 The motive for protesting against unjust housing politics and providing housing was often intertwined with the above incentive to create a free space for activities. In some cases, when squatting was undertaken by homeless people, the objective of finding a place to live overshadowed other reasons. The most common argument among those emphasizing housing politics as the main reason for their squatting action was the inefficiency of the existing system for distributing housing and providing affordable housing to all. Ac- tivists squatting a vacant building, standing empty for three years in the district of Gamlestan in Gothenburg in 2008, explained to the media:

376 POLANSKA We want to draw attention to the housing situation and that more rental dwellings should be built. There are many people queuing and rental housing is being transformed to private housing, says [name], one of the squatters.56

Another important motive was to preserve (building, area, and community), and go against planned demolition of buildings like school buildings (Högdalen 2015), bath houses (Aspudden 2009), municipal buildings (Rinkeby 2009), or storage buildings (Visby 2005). The planned demolitions were described by the interviewed activists as unjustified in light of the existing housing, community center, or school shortages. The demolition of buildings was often intertwined with the critique of displacement of lower-income groups caused by urban renewal projects. It was not so much focused on the preservation of historical buildings or housing areas, but on the preservation of communities, where squatting events were framed as resistance to processes resulting in displacement and “renovictions” (a term used in the last few years), as, for instance, in the case of Valla torg in Årsta in 2015.57 Reaction to closure and suppression of a particular activity/sector was also found to be a significant motivation for the squatting undertaken during this more recent period. One of the longest occupations driven by this motive was the over three-year-long occupation of a local hospital in Dorotea, threatened to significantly cut down its activity in the area. Also, other social and cultural community centers threatened by re-location or closing chose to squat their facilities in protest (such as Järvas Vänner in Akalla, which protested in 2015 against civil society organizations being thrown out from the premises, Lundabor mot nedskärningar (Residents of Lund against cutbacks). Other examples include Lund in 2009, re- acting to the closing of an after-school center, Romano Trajo, residents of Husby protesting against a re-location of their community center to smaller premises in 2012, or the protest against changes planned by the municipality in the activities held in the cultural center Kulturhuset in Jönköping in 2014. These kinds of motives for squatting, increasing in the 2000s, were usually framed as a critique of the cutbacks in the welfare state, privatization of formerly public

CREATING THE CITY 377 companies, market-orientation, and an increased focus on profitability. The squatting groups used the slogans of “Reclaim the welfare” or “We didn’t create the crisis. We don’t want to pay”.58 Conclusions

I argue that the goals of providing housing, preserving areas from clearance and demolition and creating free spaces have been present in all periods of squatting in Sweden and intimately intertwined. The goal of creating free spaces gained even more importance in the 1980s. However, in the 1990s and 2000s, the goals of squatting were expanded to include a more explicit critique of national politics and environmental protection. It was also during the 2000s that a large squatting wave took place. The goals presented were impossible to separate and rank as they were often mentioned together by the squatting activists. Especially in the 1970s and 1980s, the stated goals appeared in almost all of the studied cases simultaneously when the reasons for squatting were explained by the activists. In the 1990s, a more explicit focus on environmental issues was expressed by squatters in Swedish cities when squatting actions were used, for instance, to stop the construction of new traffic routes. During this period, the goals of squatting showed variety and were not all stated simultaneously. It was also during this time that other questions were raised by squatters, such as the issue of Sweden’s EU accession. These were not the most common goals, but their appearance shows that the use of squatting as a protest tool was not only limited to the goals of housing provision, preservation of areas, and the creation of free spaces, but was diversified and popularized among other collective actors than those who squatted in the past. In the 2000s, yet another goal of squatting was emphasized in Sweden. It was a critique of cutbacks in the Swedish welfare provisions and it reflected ongoing changes in Swedish society. The squatting was focused on condemning national politics related to the provision of welfare in the country. Links were drawn to similar situations in different locations (in the country as well as outside), and it was during this period that the activists started to explain their situation more explicitly with concepts such as gentrification, renoviction, or displacement. Encouraged by the large wave of

378 POLANSKA 2000s: 1990s: - Housing - Preservation - Housing 1980s: - Free spaces - Preservation - Housing - National 1970s: - Free spaces politics: - Preservation welfare - Housing -Environmental - Free spaces protection cutbacks - Preservation (- National (- Support of - Free spaces politics: EU) squatting)

Motivations behind squatting in Sweden 1968-2016 squatting in the country by 2008-2009, the activists also used squatting either in support of other squatters or with the objective of popularizing squatting. If we define a social movement according to the criteria presented by Tarrow as consisting of groups of individuals who act collectively to reach their goals, who share common purposes, solidarity, and who are constantly interacting with the elites, authorities and opponents, the case of squatting in Sweden could probably classify as a social movement.59 However, I would like to argue that other social movements, such as the left autonomous movement, the environmental movement, or the urban movement, have used squatting as a disruptive tool in their struggles.60 Moreover, the diverse goals of squatting, even if sometimes connected, were far from dis- playing unity. The claims posed by the Swedish squatters, but also their variety and these actions’ uneven distribution among Swedish cities, proposes the term of contentious politics as a better match in this case. In a sense, squatting in Sweden sounds more like the “demonstrative squatting” that Pruijt discards from his model of analysis, as this kind of squatting is rather short-term.61 Despite its short-lived character, Swedish squatting has been continuous with low frequency and overtly political in its character, by demanding better/more egalitarian housing conditions, spaces for activities and

CREATING THE CITY 379 preservation of existing communities, among others. During its most recent development it also explicitly criticized national politics and the successive dismantling of the Swedish welfare state and its consequences in this period. Yet, it has lacked unity in the important aim pointed out by Cattaneo and Martínez to “prefigure ways of living beyond capitalist society”.62 This kind of prefigurative politics has been more a result of the squatting actions or a hidden purpose behind some of the actions, than an explicit goal in itself that could function as unifying. The reasons for it are plenty, but one of the most important is the quick, sometimes violent, and effective repression that squatting has encountered in Sweden along with the preference/tendency for choosing legal solutions (living collectives, cooperatives, cultural institutions), a topic that has not been developed in this paper as the aim has been to outline the goals behind squatting, not the conditions for squatting. The repression faced by squatters has left marks in the collective memory. Squatters (and potential squatters) often share a belief in the impossibility of holding a place for a longer period of time, and refrain from fantasizing about more utopian ways of collective living in an ever-toughening neoliberal context. Moreover, the neoliberal ideas playing an important role in Swedish politics since the 1990s have more or less made claims of prefigurative politics difficult (if not impossible) to raise, to resonate, and to legitimize in the eyes of a society characterized by individualism and a widespread belief in a "well-functioning" welfare state.

380 POLANSKA Notes 1. Dominika V. Polanska is an Associate professor in Sociology currently working at the Institute for Housing and Urban Studies at Uppsala Univer- sity. Her research interests encompass: urban social movements, extra-par- liamentary activism, squatting, tenants’ mobilizations, informal organization, and non-traditional forms of civic engagement. She has published in journals such as: Baltic Worlds, City, GeoJournal, Human Geography, Interface, International Journal of Sociology and Social Policy, Journal of Urban Affairs, Trespass and Voluntas. Dominika V. Polanska, [email protected] 2. A previous version of this paper has been published in the journal Trespass, 1, 1 (2017), pp. 36-72. 3. Squatting Europe Kollective, The Squatters’ Movement in Europe: Commons and Autonomy as Alternatives to Capitalism. London 2014. 4. Tilly, Charles and Leslie Wood, Social movements, 1768–2008. Boulder 2009, p. 9. 5. Ekberg, Kristoffer, Mellan flykt och förändring : Utopiskt platsskapande i 1970-talets alternativa miljö. Lund 2016. 6. Corr, Anders, No trespassing. Squatting, rent strikes and land struggles worldwide. Cambridge 1999; Squatting Europe Kollective, Squatting in Europe: Radical Spaces, Urban Struggles. Wivenhoe 2013. 7. Thörn, Håkan,” In between social engineering and gentrification: urban restructuring, social movements and the place politics of open space”, in Jour- nal Of Urban Affairs, 34, 2 (2012) pp. 153-168; Thörn, Håkan, Stad i rörelse: stadsomvandlingen och striderna om Haga och Christiania, Stockholm 2013. 8. Carle, Jan, ”Husockupationer, Sociala Rörelser och Massmedia” in Sociolo- gisk Forskning 28, 3 (1991), pp. 42-66. 9. Lindell, Anders, The significance of protest goals: Protest characteristics and political response to building occupations in Stockholm. Master’s Thesis, Stock- holm, 2015; Lundstedt, Måns, Den radikala frihetliga vänstern i Umeå, 2002-2013: Kollektiva berättelser och politisk praktik i ett socialt handlingsfält. Master’s Thesis, Lund 2016. 10. Stahre, Ulf, Den gröna staden: stadsomvandling och stadsmiljörörelse i det nutida Stockholm, Stockholm 2004; Den globala staden: Stockholms nutida stadsomvandling och sociala rörelser, Stockholm 2007; Reclaim the streets: om gatufester, vägmotstånd och rätten till staden, Stockholm 2010. 11. Ekberg 2016. 12. Stahre 2007, p. 159.

CREATING THE CITY 381 13. Tilly, Charles and Sydney Tarrow, Dynamics of Contention. Cambridge 2004, p. 4. 14. Thörn, 2013. 15. Stahre 2004 and 2007. 16. Ekberg 2016. 17. Pries, Johan and Karin Zackari, ”Här slutar Sverige. Ockupationen på Ringgatan i Malmö 1990”, in Politik underifrån, Lund 2016. 18. Carle 1991 and Lundstedt 2016. 19. Corr 1999. 20. Katz, Stephen and Margit Mayer, “Gimme Shelter: Self-help Housing Struggles within and against the State in New York City and West Berlin”, in International Journal of Urban and Regional Research 9,1 (1985), pp. 15-47. 21. Wates, Nick, Squatting. The real story. London 1980. 22. McKay, George, DiY Culture. Party & protest in Nineties Britain, London 1998. 23. della Porta, Donatella and Dieter Rucht, “Left-Libertarian Movements in Context: A Comparison of Italy and West Germany, 1965-1990”, in The Politics of Social Protest: Comparative Perspectives on States and Social Move- ments, Minneapolis 1998; Katsiaficas, George, The subversion of Politics: Eu- ropean Autonomous Social Movements and the Decolonization of Social Life. Atlantic Highlands, 1997. 24. Squatting Europe Kollective 2014. 25. Pruijt, Hans, “The Logic of Urban Squatting” in International Journal of Ur- ban and Regional Research, 37(2013) , pp.19–45. 26. Thörn 2012: 156. 27. Milligan, Rowan T. “The Politics of the Crowbar. Squatting in London 1968-1977” in Anarchist Studies,24, 2 (2016), pp. 8-32. 28. Pruijt 2013: 29. 29. Cattaneo Claudio and Miguel Martínez, “Introduction: Squatting as an Al- ternative to Capitalism. In: Squatting Europe Kollective” in The Squatters’ Movement in Europe: Commons and Autonomy as Alternatives to Capitalism. London 2014. 30. Milligan 2016. 31. Berg, Micke, Ockupationshandboken 1979. 32. DN 1977-11-12. 33. Berg 1979, pp. 51. 34. DN 1978-02-12.

382 POLANSKA 35. DN 1978-02-03. 36. SVD 1974-08-22. 37. Nelhans, Bertil, Allaktivitet- ja, men hur? Stockholm, 1971. 38. Ericsson 2016; Pries and Zackari 2016. 39. “Vårt 80-tal” 2015: 1. 40. SVD 1987-03-22. 41. DN 1987-03-12. 42. The names of squatters appearing in the studied material have been an- onymized. 43. EX 1985-11-02. 44. Thörn 2012. 45. SVD 1988-05-31; Norlander, Kerstin & Kristina Larsson, Kvinnohus nu! Umeå, 2017. 46. Thörn 2013. 47. Ericsson 2016. 48. Ericsson 2016: 173. 49. Norlander and Larsson 2017. 50. VK 2014-04-25. 51. Direkt Aktion 1999/18. 52. Pries and Zackari 2016,p. 200. 53. AB 1994-11-15. 54. SVD 1994-04-19. 55. Lundstedt 2016. 56. Göteborgs Fria 2008-11-14 57. Internationalen 2015-12-03. 58. Documentary”Anarkistiska Kliniken 4” and https://lundabormotned- skarningar.wordpress.com/. 59. Tarrow 1998. 60. Carle 1991; Lundstedt 2016; Stahre 2004, 2007, 2010; Thörn 2013. 61. Pruijt 2013, p. 29. 62. Cattaneo and Martínez 2014, p. 3.

CREATING THE CITY 383 References Berg, Micke (1978). Ockupationshandbok. En bok om en del av erfarenheterna från Kv. Mullvaden. Stockholm: Eget förlag. Carle, Jan (1991). Husockupationer, Sociala Rörelser och Massmedia. Sociolo- gisk Forskning 28, 3: 42-66. Cattaneo Claudio & Miguel Martínez (2014) Introduction: Squatting as an Alternative to Capitalism. In: Squatting Europe Kollective. The Squatters’ Movement in Europe: Commons and Autonomy as Alternatives to Capitalism. London: Pluto Press. Corr, Anders (1999). No trespassing. Squatting, rent strikes and land struggles worldwide. Cambridge, MA: South End Press. della Porta, Donatella, & Dieter Rucht (1995). Left-Libertarian Movements in Context: A Comparison of Italy and West Germany, 1965-1990, in B. Klandermans, C. Jenkins (eds.) The Politics of Social Protest: Comparative Per- spectives on States and Social Movements, Minneapolis: University of Minne- sota Press. Ekberg, Kristoffer (2016). Mellan flykt och förändring : Utopiskt platsskapande i 1970-talets alternativa miljö. Lund: Lund University. Ericsson, Martin (2016). Ockuperat område. Striden om brandstationen i Jönköping 1982. In Politik underifrån edited by A. Brink-Pinto & Ericsson, M. Lund: Arkiv Förlag. . Katsiaficas, George (1997). The subversion of Politics: European Autonomous So- cial Movements and the Decolonization of Social Life. Atlantic Highlands, NJ: Humanities Press. Katz, Stephen & Margit Mayer. (1985). Gimme Shelter: Self-help Housing Struggles within and against the State in New York City and West Berlin. International Journal of Urban and Regional Research 9,1: 15-47. Lindell, Anders (2015). The significance of protest goals: Protest characteristics and political response to building occupations in Stockholm. Master’s Thesis. Stock- holm: Stockholm University. Lundstedt, Måns (2016). Den radikala frihetliga vänstern i Umeå, 2002-2013: Kollektiva berättelser och politisk praktik i ett socialt handlingsfält. Master’s Thesis. Lund: Lunds University. . McKay, George (1998). DiY Culture: Notes Towards an Intro. In DiY Culture. Party & protest in Nineties Britain edited by George McKay. London: Verso. Milligan, Rowan Tallis (2016). The Politics of the Crowbar. Squatting in Lon- don 1968-1977. Anarchist Studies, 24, 2: 8-32.

384 POLANSKA Nelhans, Bertil (1971). Allaktivitet- ja, men hur? Stockholm: Prisma. Norlander, Kerstin & Kristina Larsson, Kvinnohus nu! Dagboken från Kvinnohu- sockupationen i Umeå 1983, Umeå, 2017. Pries, Johan & Karin Zackari (2016). Här slutar Sverige. Ockupationen på Ringgatan i Malmö 1990. In Politik underifrån edited by A. Brink-Pinto & Ericsson, M. Lund: Arkiv förlag. Pruijt, Hans (2013). The Logic of Urban Squatting. International Journal of Ur- ban and Regional Research, 37: 19–45. Squatting Europe Kollective (2013). Squatting in Europe: Radical Spaces, Urban Struggles. Wivenhoe: Minor Compositions. Squatting Europe Kollective. (2014). The Squatters’ Movement in Europe: Com- mons and Autonomy as Alternatives to Capitalism. London: Pluto Press. Stahre, Ulf (2004). Den gröna staden: stadsomvandling och stadsmiljörörelse i det nutida Stockholm. Stockholm: Atlas. Stahre, Ulf (2007). Den globala staden: Stockholms nutida stadsomvandling och sociala rörelser. Stockholm: Atlas. Stahre, Ulf (2010). Reclaim the streets: om gatufester, vägmotstånd och rätten till staden. Stockholm: Atlas. Tarrow, Sidney (1998). Power in Movement: Social Movements and Contentious Politics. New York/Cambridge: Cambridge University Press. Thörn, Håkan (2012). In between social engineering and gentrification: urban restructuring, social movements and the place politics of open space. Journal Of Urban Affairs, 34, 2: 153-168. Thörn, Håkan (2013). Stad i rörelse: stadsomvandlingen och striderna om Haga och Christiania. Stockholm: Atlas Akademi. Tilly, Charles & SidneyTarrow (1998). Dynamics of Contention. Cambridge: Cambridge University Press. Tilly, Charles & Leslie Wood (2009). Social movements, 1768–2008. Boulder: Paradigm. Wates, Nick (1980). Squatting. The real story. London: Bay Leaf Books.

CREATING THE CITY 385 Jenny Wrangborg1 Stockholm

that spring an entrepreneur called us to a meeting on a sell-out of public housing a first step towards homelessness you whispered before your hand unfurled in mine I wanted to take that moment save it, expand it with the silent words before the whispers became shouts

someone else’s name on the door, always someone else’s name someone else’s mail, someone else’s kitchen table and someone else’s home

the city quickly taught us to lower our gaze in the staircases change our names in quiet conversation with ourselves

and so this became the defining novel of our generation; desperate calls for yet another move

that entrepreneur was Stockholm were the letters like death sentences on the hallway carpet “A conversion means that you get more freedom to decide over your own accommodation” the words we hid at the bottom of the recycling bin “Please contact us for further information on private ownership”

386 WRANGBORG those letters were Stockholm were locked gates and villas shut-down public housing agencies newly opened housing shops

searched for apartments in pure despair queue position one thousand that queue was Stockholm was million-dollar housing and razor-sharp class divisions

days you removed the cover from the bed folded all your clothes took down the photos from the fridge

our fights on 21 square feet were Stockholm the strange names on the door were Stockholm it was you who wanted to pack your bags take a break, go home

home was never Stockholm

Notes

1. Jenny Wrangborg, swedish poet. Her latest collection “What should we do with each other” (Vad ska vi göra med varandra) was released in 2014 and revolves around a society that is falling apart but the poems also describes the hope in the fact that everything could be changed.

CREATING THE CITY 387 Anja Örn & Tomas Örn1 Graffiti Urbana platser och norrländsk natur

Platsen

Vår ingång till graffitin är via platsen som vi använder konsten för att förstå. Sedan 2014 har vi intresserat oss för de oprogram- merade ytornas (ytor vars användningsområden inte är helt förut- bestämda eller tydligt definierade. Ibland kan det också gälla platser som har en tydlig funktion, men lämnar utrymme för omtolkning) demokratiska potential och deras relation till tillväxt och samtida idéer om urbanitet. Vi har tittat på platser som Östberga i Stock- holm, Gällivare, Kiruna och Hertsön i Luleå. I detta arbete har vi även specifikt tittat på hur graffitin påverkar sådana platser, men också hur platsen är en förutsättning för graffitin. Frågor vi ställt oss är om det är så att graffiti demokratiserar en plats genom att tillföra platsen en förhandling och vidga platsens betydelser? Graffitin gör kanske fler delaktiga och representerar fler människors erfarenheter? Vi fokuserar på platser som på olika sätt illustrerar hur och var graffiti finns och vad den kan tillföra. Slussen, Bromsten och Luleå är platser som signalerar urbanitet eller där idén om urbanitet är något som önskas, medan skogen i Luleå och fjällvärlden utanför Kiruna sällan om någonsin associeras med graffiti. Vid en närmare titt visar sig de dock ha mycket gemensamt med de traditionellt urbana platser som hitintills förknippats med graffiti. Mellanrum

Idag anses en stark form och tydlig programmering av platser är det verktyg som främjar demokrati, kreativitet och tillväxt. Exempel på detta är en rapport från 2013 till regeringen författad av Bover- ket.2 I den beskriver Boverket bostadsområdet Lindängen i Malmö som en “storskalig och människofrånvänd miljö med hus i tre eller åtta våningar”. Även andelen boende med invandrabakgrund,

388 ÖRN & ÖRN Tomas och Fascinate. Foto: Anja Örn & Tomas Örn inkomstnivåer och hälsostatus redovisas. Rapporten har även den beskrivande titeln Social och ekologisk upprustning – förnyelse av Lindängen. Där säger Boverket att konsten och arkitekturen ska programmera ytor i tydliga uppdelningar mellan privata och offent liga rum för att på så sätt skapa rumsliga förutsättningar för ökad demokrati och tillväxt. Enligt rapporten kan formen på husen skapa hälsa, integration och rusta upp människor socialt. Det innebär då också att det finns ytor som anses vara utan form och som därmed skulle vara mindre demokratiska. Och det är det vi har tittat på. När platsen inte är tydligt programmerad med ett starkt symbolvärde möjliggörs egna tolkningar av platsen. Det gör dem till luftiga och fria platser där det finns utrymme för den enskilde att hantera, utnyttja och använda platsen på sitt eget sätt. Vi kallar sådana platser för mellanrum. I konsten är det en vanlig teknik att gestalta formen genom att måla eller teckna mellanrummen, ett välkänt exempel är Piet Mondrians målning Grey tree. Det är mellanrummen som bygger formen.

CREATING THE CITY 389 Formens antites är mellanrummen, luften mitt emellan, och det är en plats i tre dimensioner. I staden representeras formen företrädelsevis av husen, det ritade och tänkta. Det är också formen som dokumenteras, kategoriseras och analyseras. Kisar man mot platserna ser man dess konturer och mitt emellan givna former träder mellanrummen fram. I mellanrummen pågår saker, det är ofta inofficiella mötesplatser, platser för barn, hundpromenader, skatare med mera. Därför har vi experimenterat med att synliggöra mellanrummen genom att mate- rialisera dem, som här, bygga upp dem i lera. Det som händer är att vi då jämställer dem med husen och arkitekturen, vi ger dem en lika stark och tydlig form. Ungefär så fungerar också graffitin på en plats. Menar vi i alla fall. Graffiti finns i mellanrummen

Flera av de mest kända platserna för graffiti hittas i miljöer som är öppna för individuella omtolkningar där det finns utrymme att add era ett lager till platsen. Och förmodligen kommer det nya lagret inte att försvåra eller väsentligt förändra platsen. Grundstrukturen är kvar, ganska orörd – och användandet, funktionen, av platsen består. Graffitin hör och tolkar platser på ett nytt sätt och synliggör dolda kvaliteter. Precis som Ian Borden3 beskrivit hur skateboardåkare utmanar arkitekturen har graffitimålarna en förmåga att omvandla betydelser av arkitektur och offentliga rum, att ge förbipasserande nya insikter och utmana arkitekturens och naturens hierarkier. Monumentet Fascinate & Bromsten

Idag står Fascinate som ett ensamt monument. Det nya sammanhang målningen kommer att få är den urbanitet som vi idag har som stark förebild och som kommer med en lika stark idé om form. Bromstens industriområde håller på att omvandlas från ett småskaligt industriområde till bostadsområde som ska präglas av så kallad stadsmässighet och att det ska se ut som innerstaden. Tidigare var Bromstens industriområde ett arkitektoniskt brokigt ställe med många blandade funktioner. Det fanns villor med mängder av trädgårdstomtar och väderkvarnar på tomten, bad- mintonhallar och småindustrier och lagerlokaler. Här gick ett av

390 ÖRN & ÖRN stråken från Bromstens bostadsområden till Spånga station, pen- deltåget. Och det var ett av de stora famen i Stockholm. Här träff ades graffitimålare för att måla längs den lilla Bällstaån. Industrier- nas baksidor vätter mot ån och där fanns det ett utrymme att ta sig an och omdefinera. En blanding av ett offentligt och privat rum, semi-offentligt. Otydligt och något som inte anses önskvärt i dagens stadsbyggande. Men, samtidigt förknippas graffitin med urbanitet och som en del av den kreativa ekonomin som ska byggas här. Fascinate är den första graffitimålningen som blivit K-märkt, ett unikt bevarande av en stor, betydelsefull och bearbetad graffitimålning. Det passar då ganska bra in i den nya stadsdelens urbana image vilket i viss mån också har bidragit till bevarandet. Nu väntar monumentet Fascinate på sin nya omgivning. Luleå

Förutom med flyg eller tåg, så kan man ta sig in i Luleå på tre sätt, det finns två infartsvägar för bil och på sommaren så är det många som färdas med båt. Vid dessa tre platser finns på olika sätt sank- tionerad graffiti som möter besökaren. Det finns på ett av Luleås lagliga plank, under en bro och vid vattnen. På Uddebo reningsverk vid farleden in till Luleå tronar en Sveriges största graffitimålningar. Ett beställningsverk av Luleå Kommun. Varför är det så? Är Luleå måna om att visa sig som en tolerant stad? Kanske har vi en allmänt Konstintresserad kommunledning? Eller vill man helt enkelt signalera urbanitet? På planket ges vi möjlighet att följa ibland högljudda samtal mellan de som målar. Som när Katt Skarin utmanar graffitigrabb arna genom att ställa sig och spreja KROSSA PATRIARKATET, det ska tilläggas att Luleå också är en stad präglad av järnverket och hockeyn. Eller som när internationella tjejgruppen hade tjejsprej, där handlingen i sig blir en samtidskommentar, att stå med ryggen mot den vältrafikerade vägen och öva signaturer och sprejtekniker, som tjej och med slöja. Vid andra infarten huserar Klubb Barbro. En offentlig plats i Luleå, under en bro, ett välanvänt gångstråk, längs havet, förbi varvet mot residenset till. Här huserar klubb Barbro, Luleås eget

CREATING THE CITY 391 Hemmavid. Foto: Anja Örn & Tomas Örn.

“Under bron”. Graffiti och söndagsflanörer, sida vid sida. Det är också en plats som inte saneras, även om det inte är lagligt att måla här. Det är också på här på den här platsen som Luleå ordnar med urbanodling. Graffitin tillför och tydliggör, den verkar fungera som en urban- itetsmarkör, den signalerar stad. Graffitin och skogen

Hemmavid i stadsdelen Svartöstan i Luleå, finns en liten skog som nog bara vi som bor där vet om, den var tidigare industrimark och tillhör SSAB, stålverket som är granne med oss. Stängslet rasar och naturen börjar ta över, spåren av industrin växer igen alltmer. Ingen vet riktigt vad området är för något. Några går med sina hundar där och varje vinter är det någon som gör fina skidspår. Platsen är odefinierad och oprogrammerad, men vi anar att den är på väg vidare, bli bebyggd och mer använd. Här hittar vi också graffiti. Ganska långt från betongen. Konst nären har använt sig av de gamla rälsen, för att sedan släpa dit OSB skivor, itusågade rundstavar och färg i mängd. Någon har byggt ett tåg. Ett tåg som står på den ganska övervuxna rälsen. Det är samma

392 ÖRN & ÖRN språk, samma symboler och på samma saker som vi är vana att hitta Graffiti på – på ett tågset. Men på en helt annan plats. Och hem- mabyggt. Det är dessutom nedskalat en aning, så när graffitimålarna skulle spreja, fick de stå på knä, så att målningarna hamnade på rätt höjd och ser naturtrogna ut. Eller som i Kiruna. Ett klassiskt miljonprogramsområde, höga hus, betong, plats för lek mellan husen och vägar ut i naturen. Fast här med en hel fjällvärld som fond. Och på ena sidan slingrar sig en stig ner mellan fjällbjörkarna – och där, där dyker graffitin upp. Inte på betongen, utan på väg vidare ut i fjällnaturen. Graffiti kan vara en lek med naturen, stenar och träd. Skogs inspirerat. Men platsen känns igen ändå, det finns en flyktighet här, en rörelse i själva platsen. Ett stycke lite ovårdad skog mellan industri och asfalt – eller ett stycke Slussen. Ställen som besökaren får använda som de vill, hantera på sitt eget sätt. Inte heller i Bromsten fanns påbud om hur besökaren skulle röra sig på platsen. Vi blir inbjudna mitt i ett konstprojekt eller ett samtal. Eller så får vi bara hjälp att hitta platsen. OMSTart Slussen

OMSTart var ett stort graffitiprojekt som pågick sommaren 2015 på Slussen i Stockholm och som initierades av ett medborgarförslag men som genomfördes av Stockholm konst. Sedan 1990-talet har man pratat om att bygga om och riva delar eller hela Slussen. En känslig fråga för många som länge och hög ljutt protesterat. Trots att Slussen är extremt välplanerad trafikmaskin så representerade den ett sådant mellanrum som vi pratar om. Den gamla Slus- sen var ett gathörn med många odefinierade ytor, en plats att ta sig igenom från en punkt till en annan och här har graffitin också haft en naturlig plats, så som den ofta har på platser som man passerar. Projektet Omstart var ett temporärt konstprojekt på själva centrumpunkten i Slussen, Kolingsborg. Man började med att sud- da ut och nollställa platsens estetik och arkitektur. Hela byggnaden Kolingsborg vitmålades för att skapa en vit kanvas där flera graffitimålare kunde utföra ett stort graffiticollage. Man whitewashar hela Kolingsborg på samma sätt som man annars

CREATING THE CITY 393 raderar ut oönskad graffiti, för att sedan bjuda in kända graffitikonst närer att skapa sitt/sina verk på byggnaden innan den rivs. Ett konstnärligt avsked av slussen, säger Stockholm konst – men i själva verket kanske ett välkomnande av det nya Slussen. Precis som med Fascinate blir graffitin ett monument som bekräftar samtidens bild av det urbana. Till skillnad från den gamla Slussen, blir den nya en mycket tydligt programmerad plats med köpcenter, torg och handel. Å ena sidan lyfts alltså Grafittin upp och visas mitt i centrum i en stad där det nyss var nolltolerans, ett erkännande för många människor som nu blir representerade. Men å andra sidan bötfälldes samtidigt de pensionärer som med klotter protesterade mot rivningen av Slussen. Noter

1. Anja Örn, konstnär och en av de som driver Galleri Syster i Luleå. To- mas Örn, konstnär, doktorand på Luleå tekniska universitet och byggnadsantikvarie. Tillsammans arbetar de under namnet Rat & Dragon. De an- vänder sig av konsten som metod i förståelsen av en plats. De har tittat på hur graffitin påverkar platser. Tomas har tidigare studerat den historiska betydelsen av graffiti och arbetat med bevarandet av Fascinate i Stockholm. 2. Social och ekologisk upprustning: förnyelse av Lindängen, 1. uppl., Boverket, Karlskrona, 2009 http://www.boverket.se/Global/Webbokhandel/Doku- ment/2009/social_och_ekologisk_upprustning.pdf 3. Iain Borden, ‘A Performative Critique of the City: the Urban Practice of Skateboarding, 1958-1998,’ (reprint), Malcolm Miles and Tim Hall with Iain Borden (eds.), The City Cultures Reader, (Routledge, second edition, 2003), pp. 291-7. Referenser

Iain Borden, ‘A Performative Critique of the City: the Urban Practice of Skate- boarding, 1958-1998,’ (reprint), Malcolm Miles and Tim Hall with Iain Borden (eds.), The City Cultures Reader, (Routledge, second edition, 2003), pp. 291-7. Social och ekologisk upprustning: förnyelse av Lindängen, 1. uppl., Boverket, Karlskrona, 2009 http://www.boverket.se/Global/Webbokhandel/Doku- ment/2009/social_och_ekologisk_upprustning.pdf

394 ÖRN & ÖRN Erik Hannerz1 & Jacob Kimvall 2 “Keep Fighting Malmö” Graffiti and the negotiations of interests and control at Open walls

In the evening of March 8th 2014 – the International Women’s Day – a group of young men and women were attacked in the middle of Malmö after participating in a demonstration earlier that day. Four of them were severely beaten and stabbed by knives, and one of them was treated in intensive care for his injuries. His name was Showan Shattak, known to the local community for his commitment against racism and homophobia on the streets as well as on the football terraces. Shortly after the incident the police stated that the attackers had links to a Swedish neo-nazi group, which was also confirmed on the following day by the neo-nazi group itself.3 The news of the attack spread and people gathered on the streets of Malmö on the 9th of March 2014 to express their support with those injured and the fight against racism. A week later a broad movement of organizations and actors including football supporters, autonomous groups, labour unions, political parties as well as people in general participated in a demonstration that consisted of 10000 people making it one of biggest demonstrations in Malmö’s history.4 In direct relation to the demonstration, the most visible part of one the city’s two open graffiti walls was painted with the message ”Kämpa Showan” [Keep fighting Showan] in bold white straight letters and light blue background – the colors of the local football team Malmö FF. The graffiti-piece was updated a couple of months later, on Showan’s request, to a piece that stated ”Kämpa Malmö” [Keep fighting Malmö].5 The colors were the same, except that a rainbow colored banner was added through the letters as well as the anti-fascist slogan “No Pasaran”. The latter piece had slightly more elaborate letter style, and the color scheme was reversed – with light blue letters and white background.

CREATING THE CITY 395 The piece quickly became an unofficial landmark that brought different groups of interests together. People were photographed in front of it and the local neighborhood restored the piece when tags and slogans appeared on it. It became a visual representation of the city’s fight for a tolerant and open Malmö as opposed to racism, and calls were even made to turn it into a monument and officially protect it from damage. Altogether the two versions of the piece lasted for more than a year on a wall that otherwise is repainted by graffiti writers at least once a week. In this chapter we want to take the example of the Kämpa Show- an/Malmö-pieces to define and discuss the notion of open graffiti walls (hereafter referred to as open walls) in a Scandinavian context. In so doing we also want to point to a number of important aspects of open walls in relation to urban studies as well as the research on graffiti and street art: What role does an open wall play in the negotiation of public space? What interests does it represent and what are the consequences for different groups? How does open walls differ from other types of (legal) graffiti, and other types of visual artistic expressions in the public spaces? We will draw from ethnographic work conducted on graffiti writers in Malmö – gathered by Erik Hannerz as part of a larger

Kämpa Malmö, photographed March 29th, 2015, a year after the near fatal attack. Photo: Jacob Kimvall.

396 HANNERZ & KIMVALL investigation of how graffiti writers perceive and make use of urban space – so as to clarify how the openness of the open wall is first and foremost negotiated and realized through subcultural activity and place making. The endurance of the Kämpa Malmö-piece and its status as an iconic representation for a broader variety of groups is here used as a deviant case so as elucidate the subcultural boundary work through which open walls are defined, used and controlled. We will also use mass-mediated and archived material regarding the debate on (legal) graffiti in Sweden from the late 1960s and onwards, gathered by Jacob Kimvall in his PhD-project, as well as a more recent visual study of the open wall in Tantolun- den in Stockholm (opened as late as September 2016), as well as other legal graffiti spaces in Sweden and elsewhere. This combination of analyzing contemporary ethnographic material in relation to discursive statements from the 1960s and onwards enables us to frame the phenomena of contemporary legal graffiti in a diachronic historical perspective. Defining the legal within graffiti

As Ronald Kramer has pointed to, there is a general problem in the previous research on graffiti in its focus on the illegal and resistant aspects of it, leading to that the legal is often assigned a less authentic role within graffiti research.6 We want to add to this critique by pointing to the imprecise categorization of the legal within graffiti research. The concept ‘legal graffiti’ has become a general category often used to describe everything from canvases and gallery work,7 to commissioned and permissioned walls,8 as well as walls designated for graffiti by the local government,9 and hall of fames.10 This is unfortunate as it risks downplaying the differences between these activities and spaces, with the result of strengthening a bina- ry distinction between graffiti as either illegal or legal or as crime vs art. Commissioned and permissioned walls describe a temporary and rather exclusive legal aspect of graffiti where access and permission is tied to a specific writer rather than the wall itself. Hall of fames, in turn, are used to describe a variety of walls in graffiti. In a German context it is used to describe legal walls on which high-quality murals are produced, or as legally sprayed graffiti in

CREATING THE CITY 397 general.11 In an Anglo-American context it is used – sometimes with the term “yard” – to describe graffiti produced outside of formal legal boundaries, yet perceived as having either local accept- ance outside of the subcultural graffiti context or as occurring at abandoned places and thus without interference of the police.12 To complicate things further, Hall of fames are also used to describe famous meeting points for graffiti, such as the graffiti Hall of Fame in New York.13 Instead we want to stress a broader definition of legal graffiti situated in the public realm. Based on the combination of our ethnographic and archival findings as well as in relation to academic, popular and subcultural literature on legal graffiti we would like to conceptualize three different (typological) categories of contemporary legal graffiti; the exposition, the stage, and the open wall. The point of which is to define the latter through the differences against the former two. Differences between these categories are thus based on differences in conventional usage and function rather than ju- ridical status – as in commissioned or permissioned walls – or local subcultural terminology – as in the widely used term ‘hall of fame’, that depending on geographic location seem to denote an array of different types of places. These different aspects of the legal within graffiti are obvious when comparing to how walls are differentiated according to their status as inclusive/exclusive, permanence/interchangeability and regulation/access. First we have what we would like to call the exposition, which is a place with a high degree of regulation and a certain degree of permanence, where the most famous example would be Graffiti Hall of Fame in New York.14 This type of place are usually controlled by a curator or a curatorial team of organizers who invite artists to paint, and who often acts to secure and preserve the paintings until the exposition is repainted, which is often done at annual public events. The slogan “Strictly Kings and Better” have been used in relation to Graffiti Hall of Fame in New York which points at a common denominator: the access to paint within the exposition are usually limited to small number of the most established, subculturally respected and/or well known graffiti writers. The implicit, or at times explicit, objective of the exposition thus seems to be to display

398 HANNERZ & KIMVALL graffiti-pieces of highest possible artistic quality and cultural value. The legal aspect is here limited in its exclusivity of access based on artistic skill, talent and prestige. Secondly we have what we call the stage – a place that functions with some degree of regulation and relative high interchangeability. As in the previous case there are often a team or an organization that have a certain control and organizes the painting on the wall. The world-renowned, now demolished, 5 Pointz in Queens, New York is a primary example of this type of graffiti-project. 5 Pointz was probably also one of the largest of its kind, and offered a wide range of walls, where a particular piece usually seems to have lasted a few months. 5 Pointz evolved out of the Project Phun Phactory, instigated already in the early 1990s and then using the slogan “A Safe Haven for Graffiti Artists”.15 A common objective of the stage thus seems to be to offer a place for graffiti writers to work under legal circumstances, and the access to use the walls for painting reach- es far wider groups of graffiti writers than in the case of the exposition, and also sometimes beyond these subcultural contexts. The stage is however not accessible for each and anyone, and the user usually has to pass some kind of quality control regarding craftsmanship and artistry.16 The stage is thus open for those who pass the organizers ideas of reasonable quality, and the applicant’s ability to produce an artistic work roughly corresponding with the concept ’threshold of originality’ in copyright law. Both the stage and the exposition refer to categories of legal graffiti that are under exclusive control, they are heavily regulated, and permanence is controlled by either a curator or an organization. In direct contrast to this, the open wall has no formal regulation and high to extremely high interchangeability. They are, at least formally, open to anyone to paint on, and anyone regardless of merit, skill or objective may use the wall to express oneself, artistically, politically or otherwise. More so, they are open in the sense of access, there is no need of invitation or permission rather it is there to be used at any time by anyone. Neither is there a regulation of motive, there is no curator meaning that inclusivity also includes the motif. Con- sequently the open wall becomes the equivalent of a large public etch-a-sketch where users rather indifferently paint over each other,

CREATING THE CITY 399 in some cases as with the open walls in Stockholm, the entire wall is repainted several times during a single day.17 Of course, writers still negotiate whom to go over and why, adhering to subcultural norms regarding hierarchies, how long the piece have been there, trying to fill the wall so as to erase any traces of the piece behind, etcetera, yet the interchangeable logic of the wall nevertheless makes it possible to go over anyone without negative sanctions. This spatial relinquish of the sanctity of the individual writer, that characterize other forms of graffiti, including the illegal, is not unique to legal walls. There are similarities to how writers’ negotiate out-of-site walls where risks are spatially excluded at the cost of a public and direct visibility, and the lack of available space results in writers going over each other. The interesting aspect here, however, refers to an officially granted and public negotiation of place. Consequently, its roots need to be traced outside of a subcultural logic. Open walls

The category of open walls refers to a specific form of place that seems to be somewhat unique to Scandinavia. They constitute an open arena for free speech and creative visual acts that can be traced back to a social-democratic ideal of a participatory and democratic public place, where there should be room for organizations and individual citizens to freely express themselves. Hence, the existence of open walls predates the existence of contemporary subcultural graffiti in Sweden. In 1968 an open wall called the ”scribble board” (in Swedish “klotterplanket”) was placed at a square in the middle of Stockholm so as to give room for voices that could otherwise only be made heard through demonstrations, posters and graffiti. The wall, that was whitewashed every morning by a civil servant, was described in Swedish media at the time as an ”uncensored mass medium”.18 The historic press material of the opening of this wall is crucial in understanding the key feature of the category of open walls as a kind of official and public institution, and at the same time open and unregulated. Especially so, the importance of consecration of the open wall through inauguration. This is a performative act that opens the wall, and transforms it to a public canvas. David Freedberg

400 HANNERZ & KIMVALL has in his book The Power of Images: Studies in the History and The- ory of Response (1989) argued for the importance of studying acts of inauguration and consecration as means of institutionalization in order to frame and delimit the meaning and function of an image – in short “making images work”.19 In the case of the open wall we use this to point out that such acts also may be a way to instigate a particular cultural practice or visual culture. The full name of the wall was “Scribble Board for One Owns Ideas and with One Owns Responsibility” (Klotterplank för egna idéer på eget ansvar) and it was constructed in conjunction with a speaker’s corner. The combination of the full name stressing ideas (rather than for example visuality or form) and individual responsibility combined with the speaker’s corner underlines the democratic potential of the wall. The opening of the scribble board raised considerable attention in mass media, and several of the largest Swed- ish newspapers covered the event extensively, and could from the viewpoint of consecration pointed out by Freedberg be understood as a part of the inauguration. Saturday March 16, 1968, the tabloid Expressen declares that ”Today we may start scribbling!”.20 The news paper survey the up- coming inauguration, and frames it as “today’s big event” in Stock- holm, and discusses the wall in the tradition of (Swedish) freedom of speech, and the stated objective is ”to give the ’odd’ groups a chance to make their opinion heard”.21 The inauguration-program is extensive and includes: two of the city’s vice mayors, one representative of a local cultural heritage organisation, two museum directors, a journalist, representing Swedish Publicists’ Association, several famous contemporary artists and actors, and the chief city gardener.22 To put it short, this is a massive inauguration and consecration of what frankly, and in this context perhaps a little disrespectfully, could be described as a 12 square meter empty white billboard and a balcony for free public messages. Indirectly the voluminous inauguration insists that writing graffiti on walls or make announcements in the public realm are something strange – and perhaps illegal – except in this particular space. This indirect structuring effect of the scribble board, separating between legal/legitimate and illegal/ille- gitimate has also been pointed out by Jean Baudrillard, discussing

CREATING THE CITY 401 the scribble board: ”we have met with the Stockholm ’protest wall’ where one is at liberty to protest on a certain surface, but where it is forbidden to put graffiti on neighbouring surfaces”.23 The scribble board and the adjacent speaker’s corner were in use until 1971, when they were closed as the building next to them was turned into a temporary parliament.24 Still, similar discussions of free speech were raised for example in the discussion concerning the scribbling that appeared opposite Siri Derkert’s commissioned engravings at Östermalmtorg’s subway station in Stockholm in the late 1960s. Here both media and transit authorities described the scribbling a fun pastime as well as a democratic medium.25 Corre- spondingly, a decade later the city of Malmö approved a suggestion by an artist assigned to decorate a new parking garage to make two of the four walls flat and painted white so as to invite the public to make use of the place for scribbling, murals and slogans.26 Since then, with the advent of subcultural graffiti, also referred to as hip hop-graffiti27 or TTP-graffiti,28 in Sweden in the mid 1980s, the idea of the open walls have been expanded to include crime prevention in the sense of offering a legal alternative to those

Klotterplanket, Sergels Torg, 1968. Foto: Studio Gullers, retrieved from Nordiska Museet/Digitalt Museum.

402 HANNERZ & KIMVALL doing graffiti in the streets.29 Open walls have also been linked to the opposite, as in generating crime. With the consequence that the democratic aspects of open walls are at times suppressed due to a fear that these walls encourage illegal graffiti.30 During the late 2000s the establishment of open walls, and similar legal graffiti spots, have also included the idea of graffiti and street art as an important factor in attracting a creative class to a particular area.31 The policy behind the establishment of the particular open wall in Malmö that is the main focus of the remainder of this chapter cov- ers all three of these aspects. Emma Paulsson describes how the decision to choose this wall – a 75 meter long fence that borders the Folkets Park (The People’s Park or Folkpark)32 – involved a strong democratic strategy in the sense of enabling local citizens to take part in shaping public space, but also a preventive strategy in the sense of introducing a legal alternative that would reduce cleaning costs as well.33 Both of these aspects were further linked in policy documents and by politicians to a larger city branding-strategy. It was to be seen as a symbol of Malmö being more alternative and more open than Stockholm, that at the time was marked as by a strict zero tolerance. This new wall would not only provide a space for the citizens to raise their voice and a safe space for street artists and writers it was also described that it added excitement to the area, with its clubs and restaurants.34 This definition of open walls as municipality run free spaces for different kinds of expression do seem unique to the Scandinavian context. Cameron McAuliffe in discussing what he calls “local-government-sanctioned legal walls”35 describes a somewhat similar phenomenon as he refers to these as “open sites” that are utilized by experienced and inexperienced, young and old writers, as well as by taggers, writers and street artists.36 There seem to be a difference however in the intended audience for these walls. McAuliffe describes these as legal graffiti walls whereas open walls in Scandina- via are often designed and designated for all kinds of practice, this includes graffiti – as in the preventive aspect – but is far from exclusive to it. It is through the official designation of offering a place for free expressions that the scribbling board of 1960s’ Stockholm is extended to the 2000s’ Folkpark-wall in Malmö. Their articulated

CREATING THE CITY 403 function in policy documents and in statements is first and foremost inclusive and broad – as democratic efforts to increase freedom of expression, as well as an active countermove to complaints about commercialisations of public space37 – rather than being restricted to graffiti. Open walls in this sense are political and ideological constructs as much as they are artistic arenas or spaces for cultural processes. They are open to be used by anyone, be it school children, bachelor/hen parties, corporations and political organizations, artists or someone just wanting to write their name or what is on their mind. This relation between the city, its citizens and the intended users is obvious in how the official actors rarely intervene in how these places are used. Whereas the scribbling board was whitewashed every night to provide new fresh space, later open walls in Scandinavia are often self-regulated. The official documents concerning the establishment of the Folkpark-wall in Malmö for example states that the city expects the local community to take care of any violations, such as racist slogans or sexist comments.38 Still, the lack of formal regulation that in part defines open walls at the same time work to limit its inclusive character. Even though our ethnographic data on different open walls in Sweden point to a variety of actors, differing in age, gender, interests and backgrounds, subcultural graffiti dominates its content. Lacking an official authority, graffiti writers thus symbolically asserts a spatial control: by repeatedly excluding non-graffiti from the wall.39 Even though the wall is physically open in the sense that anyone can access it, graffiti writers intentionally or unintentionally symbolically limit the access to it, through a repeated reinstitution of the wall as a graffiti wall. The subcultural use of the wall could thus be said to limit the broader democratic aspects of the wall. This is where the case of Kämpa Showan and Kämpa Malmö become interesting. Keep Fighting Malmö!

The Folkpark-wall where the Kämpa Showan/Malmö-pieces were made stretches an area of 75 meters. The wall was inaugurated Au- gust 29th, 2009 by a deputy director of Traffic Department (Gatu- kontoret), who held a short speech that pointed out that Malmö is a city that listens to its citizens, and contrasted Malmö to those cities

404 HANNERZ & KIMVALL that did not have open walls. He ends his speech by writing the words ‘Malmö äger’ [roughly ‘Malmö rules’] with white spray paint on the wall.40 On one level, this inauguration thus links the wall to the ideas of the open wall as a democratic public place, and not as a place restricted to graffiti writers or street artists. But it also links it to a city-branding context – through the contrasting of Malmö to other cities, implicitly less democratic and less open. The latter re- minds us of the role of graffiti and street art in attracting a creative class, as mentioned above.41 The creative appeal is also further un- derlined in a YouTube-video, released by the Folkpark, document- ing the event. This video situates the viewer in Malmö at August 29th 2009, and starts by showing the soon to be open(ed) wall as already full of graffiti, but not as colourful as in the end of the video. The video underlines Malmö as an open and democratic municipality, as well as a creative appeal – visualised as leisure-time (people hanging out watching the artists painting), craftsmanship (display- ing an array of artistic tools) and artistry (in the close-ups of acts of painting as well as panoramic views of the resulting artworks). On another, more general level, the inauguration frames the open wall as a public institution, unregulated and open for anyone. While approximately two thirds of the wall are located next to a bike and walking path in the busy restaurant and club district of Malmö, the last third of the wall has a concave shape and partly encircles a roundabout. This part of the wall is not only the most visible but also the easiest to document as there are no trees in front of it and photos can be taken from a distance so as to include the entire wall. While the other sections of the wall are repainted if not daily then at least every three days, this part of the wall is often used for larger productions where writers collaborate and pieces that cover the entire wall may remain, in some cases, for up to a month. It has also been used to commemorate deceased writers. As such, the initial piece “Kämpa Showan” was not an anomaly: it covered the entire wall with rounded white straight letters with hearts forming the interior of the letter O, a black outline and a light blue background. Besides the light blue colour the words “MFF Family” together with smaller hearts were written in between the piece’s two words strengthening the link to the local football team MFF. On

CREATING THE CITY 405 the Monday, two days after the attack, the football team, gathered in front of the piece, made an official statement of support to Show- an and the other victims of the violence. The event was documented and the image and the statement was published on MFF:s website. The photo of the team (in front of the piece), which includes also several players from the Swedish national soccer team, was also later republished in social media and newspapers such as Aftonbladet the same day. This event could be seen as a new inauguration, but this time as an indefinite but obvious ‘closing’ of the open wall. In June, when Showan was released from the hospital, the piece was updated and transformed into a piece that stated ”Kämpa Malmö” [Keep Fighting Malmö]. The piece was still in the colors of the local football team, but was now draped by a rainbow flag running through all the letters and forming a rainbow heart in the midst of the last letter. The anti-fascist slogan “No Pasaran” was also written next to last letter. There was thus a change from the particular to the general as the local patriotism associated with football supporters was altered to a struggle against racism that the entire city was facing. Still, in comparison to other work on this particular wall, both the original and the updated version involved simplified letters and were done mostly using house paint. From a subcultural graffiti-perspective the usage of so called straight letters indicates an ambition to reach beyond the immediate context of graffiti writers and aficionados.42 There are also textual, visual and geographical links between the graffiti piece and the culture of the MFF-football supporters, as Kämpa Malmö also had a history of a slogan at the football terraces, and messages in support of Showan Shattak and against nazi-violence became present at the football matches.43 Altogether the versions of the Kämpa Showan/Malmö-piece remained in place for 14 months, until it was, allegedly unintendedly, painted over in late May 2015, as part of an advertisement campaign for a musical festival in Copenhagen, Denmark.44 The new piece was immediately crossed over by activists and passers-by while the part that was still in place was quickly painted over by a graffiti piece the same day.45 Calls were made to re-establish the piece but the local graffiti writers were not inclined to do so and Showan himself tweeted that the wall was now “reopened” so as to capture

406 HANNERZ & KIMVALL new interests and messages of the city. As the wall was quickly filled up with graffiti – it was described in the media as the end of an era.46 Considering Showan’s central role in the events described above, we would argue that his tweet should best be understood as yet a third inauguration, or perhaps better a re-inauguration, of the wall as an open wall, and thus as a transformation from a possible monument to a site open for new visual messages. Between March, 2014 and until the reopening of the wall by the seemingly accidental overpainting in May, 2015 – the two different pieces seems to have gained status as a potential monument. The latter type of object has been defined by Austrian art historian Alois Riegl as “a work of man erected for the specific purpose of keeping particular human deeds or destinies (or a complex accumulation thereof ) alive and present in the consciousness of future generations”.47 Defined as a monument it comes into conflict with the walls function as an open wall for graffiti art. In this context it is also important to underline that there in contemporary culture is a certain conceptual discrepancy between an artwork and a monument. As Dan Karlholm has pointed out the artwork is primarily understood as a free expression by an individual artist and as such characterized by a hermeneutic openness, while the monument has a certain mission: ”to serve the history and the so-called collective memory. […] The monument-artist always earns a collective com- missioner; the people or a larger public”.48 In many ways, the Kämpa Showan/Malmö-piece is an example of how graffiti can add to public space and give a voice of local interests. The piece in itself worked to represents the fuse the interests of different groups together including the local neighbourhood, football supporters, political groups, and city officials.49 More so, both versions of the piece were accomplished through a relation between graffiti writers and other groups, as when the second version was carried out: When Showan woke from his coma, he asked a friend of mine if he could replace his name on the wall with ”Malmö”. Showan did not want to become a hero, he did not think of himself as one, he wanted to point to the others injured,

CREATING THE CITY 407 as well as to the fight against racism. It was the city that was fighting. And so, my friend asked me to help out, as the wall was big, and we replaced the first piece with Kämpa Malmö, and then it just stayed on […] I mean as a writer it is always fun when your work stays on, that people can see it, and in this case I mean the message was so important, and we had signed it, so I had no problem with it staying on.50

From this perspective, the high status of the piece fused with the interests of the graffiti writers in question, they had signed the piece with their tags and were only happy that it remained in place. How- ever, even if the piece was made by two graffiti writers and its message were largely appreciated by writers, the persistence of the piece came to threaten the subcultural control of the wall. Accordingly, at the same time as the Kämpa Showan/Malmö-piece gained the status of an venerated representation of the city’s tolerance and plurality, graffiti writers in Malmö started complaining that the piece had closed down the best part of the open wall. For the graffiti writers, the piece itself was thus becoming a problem as it risked shifting the control of the wall from the writers to the local neighbourhood: I mean this is not how it is supposed to be, this is a graffiti wall, and there aren’t that much available space. I mean I like the message, but it is for the city, and there are so many other spots where that could be, just put it somewhere else, this wall is supposed to be used by writers.51 The discrepancy between the designated official purpose and use of the wall and graffiti writers’ attempts to restrict access to it is here obvious. The democratic and inclusive aspect is here declined on the basis of arguing that the city has plenty of other spots where that could be achieved. Given the attention within the previous research on subcultures resisting the mainstream, what is interesting here is that the encompassing public is denounced not for fighting graffiti, but for supporting a particular piece to the point that it infringes on the subcultural interests of control.52 Nevertheless, for more than a year local writers accepted being shut out from this part of the

408 HANNERZ & KIMVALL wall, not in respect of the graffiti writers responsible for the piece, which otherwise is the main argument for not going over someone else, but because they feared repercussions from the general public. Among the writers one of the authors followed during this time there were talks even in the first few weeks of going over the piece, yet no one wanted to be responsible for doing so. The piece itself was thus not considered the problem, after all it was done by two writers who were well aware of the previous constant repainting of the wall, and Showan himself had tweeted that he had since long “au- thorized” painting over it, instead it was the reverence of the piece by the general public that closed the wall. Far from championing an outsider and rebel position often associated with graffiti53 the negotiation among writers of the status of the wall as closed was marked by an unwillingness of being named and blamed for going over it: I don’t get it, why doesn’t someone just dare to go over it, but then again, I mean is it worth taking all the shit? I’m not gonna do it, some fucking ecological latte-mom just gonna start screaming at me, but I’d be happy if someone did, I like that wall.54 The piece thus disrupted the subcultural order of the wall in a number of ways. Not just in terms of the convergence of the message and the local community, but also to the local authorities and other groups. For the local authorities the piece fused well with articulated purpose of the wall as adding to Malmö’s image as a tolerant and creative city as well as the general idea of an open wall as an arena for free speech and participatory democracy. There was also an investment of meaning in the piece by other subcultural groups; the elements of the piece such as the colours white and blue and the phrasing ”Keep Fighting Malmö” resonated with the football supporters, and the “No Pasaran” and rainbow-parts fused with the autonomous left. Going over the piece would then in some part involve taking on groups that are overlapping the graffiti scene in Malmö. More so, the public character of the wall, which typically gave it much of its appeal for writers, became a potential problem as it was hard to go over the piece without being spotted by someone while doing so. Going over it would thus mean having to answer for it, and

CREATING THE CITY 409 most likely doing so in public. Writers complained that going over it meant the risk of being outed on social media by those who had invested in the piece, and therefore did not want to be responsible for doing so. These different convergences between the piece and the general public, as well as with the interest of other groups, worked to effectively close off the wall from the writers. The openness of the wall is exactly what enabled it to be closed. And as a consequence the graffiti writers had lost control over the wall as a subcultural place. Similarly, writers curiously watched how the piece was restored again and again by non-writers. Usually, a piece that has been up for a while is eventually crossed out by passers-by finding a discarded spray can and using it to write a message or their name over it. Such, more spontaneous, forms of graffiti are often used by writers to -le gitimize going over a piece that has stayed on for quite some time. It enables them to point to that it was already crossed over. However, when such tags appeared on the Kämpa Malmö piece it was painted over by non-writers who were continuously restoring the wall, as is here noted by one of the originators of the piece: I was surprised to see that swastikas and insults as well as tags that were written onto the piece were actually painted over by the local community, by people living nearby. I went there once, I think, just to improve the background and the letters with the right colour as they had used the wrong shades of white and blue to fix it. Funny thing is that they probably thought of our tags as added as well, as these were erased. It was if the piece took on a life of its own.55 The local community thus made the piece theirs, restoring it and protecting it and even preparing a demand to the municipality to protect the wall as in making it illegal to go over it. This could have been a possible step to actually turn Kämpa Malmö from a possible, to a de facto, monument, and thus possibly closing the wall for good. In this process ownership of the wall was literally transferred from the graffiti writers and to the public – as the signatures of those responsible were removed as they interfered with the public perception of the piece – as well as symbolically – through the maintenance and protection of the piece.

410 HANNERZ & KIMVALL Given local writers’ articulated frustration of losing control over the wall while at the same time fearing repercussions from the local community if they dared to reclaim control, the piece’s eventual de- mise was ideal from a subcultural perspective. On an early morning in late May 2015, two writers arrived to the wall and started quickly covering two thirds of the piece with a rather simply executed advertisement for a Danish music festival. When news broke through social media that the piece-almost-gone-monument was desecrated, non-writers gathered and quickly destroyed the advertisement obliterating it with house paint and adding offensive insults and threats against the organizers of the music festival.56 The organizers in turn became an ideal scapegoat in direct juxtaposition to the wall and its message: They had replaced a message of tolerance and plurality with an advertisement, trying to cash in on subcultural aesthetics. And they had done so by claiming one of the few alternatives within an increasingly privatized public space where adver- tisements are abounding. The insults and anger reached the point that the music festival publicly denounced having ordered the piece, nor having known about it in advance.57 At the same time that local groups were discussing how to restore the wall, writers had be- gun covering up the remaining parts of the wall ”as it was already crossed over” as well as painting over the insults and the festival piece ”because that was not ok”.58 Similarly, whereas proponents of the wall decried its desecration in media and on social media, writers cheered as the wall was finally opened up. One of the authors received text messages from five different writers that same day with the same message, that the wall was finally reopened. That the open wall was now liberated, a status soon also confirmed by Showan’s tweet. Subcultural order was thus perceived as restored. While this might seem as an interesting coincidence and ending that adds to how subcultural groups negotiate space it is even more interesting how this was played out subculturally. The two writers who were responsible for going over the piece were quickly forgotten. They had quickly left the wall when having finished the wall, and news media kept them out of the story. Rumours spread that they were two Danish writers who had had no idea of the importance of the Kämpa Showan/Malmö-piece. To some writers they

CREATING THE CITY 411 became victims of those ordering the piece. Regardless of which they were quickly exempted from responsibility and their identities remained unknown, even to large part of the graffiti subculture. The ethnographic data surrounding this event however points to another story. First of all, the two writers responsible for the piece were two well-established local writers who were well aware of both the almost sacred status of the piece and the subcultural importance of the wall. Those responsible for the original Kämpa Show- an/Malmö-piece tell for example how they were informed the day before that the piece would be painted over, albeit claiming they were not informed of the content. Other writers point to that they had finally had enough and that the appointment by the organizers of the festival to paint an advertisement piece was perfect. The same stone thus killed two flies, the wall was reopened and the responsible writers were exempted from responsibility as they were paid to do so. That they could have easily chosen another part of the wall, or another open wall was not discussed. As one of the local writers put it: ”it was brilliantly played”.59 Concluding remarks

While to some this might seem like a tragic end of a monument made to represent tolerance and plurality, this particular case captures crucial aspects of the performative aspects of public space and control. The category of open walls, introduced here, describes how traditional social democratic appeals for free speech and participatory democracy are fused with neoliberal interests of crime prevention and city branding, and negotiated to be primarily used subculturally – by graffiti writers. More so the Kämpa Showan/Malmö-piece itself and the whole process surrounding it – from piece to possible monument to desecrated and removed – points to the multiple boundary work concerning different interests within urban space. This process points to how the trifold purpose of the open wall discussed here – as a participatory democratic space, as a legal and preventive alternative, and as part of creating an image of the creative and innovative neighbourhood – temporarily converged but with the consequence that the group in control of the wall felt excluded and fought to regain that control. Even though the graffiti writers had actively taken part in

412 HANNERZ & KIMVALL establishing the Kämpa Showan/Malmö-piece, its status as a possible monument not only altered the meaning of the piece but of the entire wall, or even the space. Part of understanding this struggle for subcultural control is to understand different aspects and definitions of legal graffiti. In this chapter we have argued for a recategorization of the legal within graffiti and that legal walls within graffiti are negotiated on the basis of different levels of perceived control over access and participation. Using this particular case we have demonstrated how boundaries to the defined outside are drawn symbolically, as the public character of the wall excludes the establishment of physical boundaries. In so doing we have argued against the simplified view within previous research on graffiti as inherently illegal and resistant. Rather this case points to how writers pursue, represent, negotiate, and even exploit interests and meanings of different groups. The concept of open walls has therefore to be placed alongside both graffiti in the street and on trains, as well as alongside other forms of legal graffiti such as commissioned and permissioned walls. It also calls upon the necessity of framing the legal and illegal in subcultural graffiti, in relation to different social, geographical and political contexts.

Notes

1. Erik Hannerz is senior lecturer in Sociology at Lund University. Erik received his Ph.D. at Uppsala University in 2014. His thesis on the refinement of subcultural theory, using punk in Sweden and Indonesia as the main cases, was published by Palgrave in 2015. He is currently working on a four-year project funded by Riksbankens Jubileumsfond on how graffiti writers in Sweden perceive and make use of urban space. He is Faculty Fel- low at the Center for Cultural Sociology, Yale University. 2. Jacob Kimvall is an art historian and art critic, working at the Depart- ment of Culture and Aesthetics, Stockholm University. His PhD-thesis The G-Word: virtuosity and violation, negotiating and transforming graffiti (Doku- ment Press, 2014) examines the historiography of contemporary graffiti. A recent project that have been used in the current text is #tantoväggen, where he during three month, on a daily basis, followed and documented the open wall in Tantolunden, Stockholm.

CREATING THE CITY 413 3. Josefin Waldenström & Tilda Wennerstål, “#Kämpamalmö: Mobilisering, reaktivitet, gemenskap”, Förtjänstfulla examensarbeten i MKV 2015:1, Media and Communication Studies, Lund University, Lund 2015. 4. Anders Malmström, Yvonne Johannson, and Marcus Svensson, ”Polisen: Nazister bakom nattens attack på Möllevången.” Sydsvenskan, 2014 [accessed 2014-12-01]. 5. Andreas Rasmussen, Ingen jävla hjälte, Kira förlag, Malmö 2016. 6. Ronald Kramer, The Rise of Legal Graffiti Writing in New York and Beyond, Palgrave MacMillan, New York 2017. 7. Jeff Ferrell, Crimes of Style: Urban Graffiti and the Politics of Criminality, Northeastern University Press, Boston 1996 and MacDonald, Nancy, The graffiti subculture: Youth, masculinity and identity in London and New York, Palgrave MacMillan, New York 2001. 8. Kramer 2017. 9. Cameron McAuliffe, ”Legal Walls and Professional Paths: The Mobilities of Graffiti Writers in Sydney”, in Urban Studies, vol. 50, no. 3, 2013, pp. 518–537. 10. MacDonald, 2001, and Cecile Høigård, Gategallerier, Pax Forlag, Oslo 2002. 11. Jacob Kimvall, The G-Word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Trans- forming Graffiti, Dokument Press, Årsta 2014. 12. MacDonald, 2001; Høigård 2002; Faye Docuyanan, “Governing Graffiti in Contested Urban Spaces”, Political and Legal Anthropology Review, No. 23 (2000), pp 103-121; Malcolm Jacobson & Tobias Barenthin Lindblad (red.), Overground: 9 nordiska graffitimålare : 9 Scandinavian graffiti writers, Doku- ment, Stockholm 2003; Mark Halsey & Ben Pederick, “The game of fame: Mural, graffiti, erasure”, in City: analysis of urban trends, culture, theory, policy, action, no. 1-2, (2010), pp. 82–98; and Jeff Ferrell & Robert D. Weide, “Spot theory”, in City: analysis of urban trends, culture, theory, policy, action, no. 1-2, (2010), pp. 48-62. 13. Staffan Jacobson, Den Spraymålade Bilden: Graffiti som bildform, konströrelse och läroprocess, Aerosol Art Archives, Lund 1996. 14. Henry Chalfant & Jim Prigoff, Spraycan Art, Thames and Hudson, London 1987 and Alain “Ket” Maridueña, Hall of Fame – New York City, From Here to Fame publishing, Berlin 2012. 15. Jacob Kimvall, ”Phun Phactory”, in Edge, no. 4, 1999. 16. Malcolm Jacobson and Jacob Kimvall, ”New York – Graffiti Everywhere. Except in the Subway”, Underground Productions, No. 19, 2001.

414 HANNERZ & KIMVALL 17. Jacob Kimvall (unpublished). On a near daily documentation (an average of slightly less than 6 days a week) of the open wall in Tantolunden during six weeks from March 28 to May 7 (except 5/4, 7/4 12-15/4, 21/4, 29-30/4) shows a wall in constant flux, often several times a day. Less than a handful pieces remained more than 48 hours, none of those covered the whole wall, and none remained a whole week. 18. Jacobson 1996, p. 178. 19. David Freedberg, The Power of Images: Studies in the History and Theory of Response, University of Chicago Press, Chicago 1989, p. 82-83 & 98. 20. Mattsson, Lasse, “Idag får vi börja klottra!”, in Expressen, 1968-03-16, 1968. 21. Mattsson 1968. 22. Mattsson 1968. 23. Jean Baudrillard, Symbolic Exchange and Death, Sage Publications, London 1993, p. 80. 24. Tobias Barenthin Lindblad,”Världens första klotterplank”, Hjärnstorm, No. 123-124, 2015. 25. Jacobson 1996, p. 178. 26. Emma Paulsson, Göra plats: Graffiti, kommunal förvaltning och plats som re- lationell effect, University of Agricultural Sciences, Alnarp 2016, p. 114. 27. Ferrell 1996. 28. Jacobson 1996. 29. Mark Halsey & Alison Young, “The Meanings of Graffiti and Municipal Administration”, in The Australian and New Zealand Journal of Criminology, 35:2, 2002, pp. 165-186; Mika Helin, “Legal graffiti in Helsinki”, in Hel- sinki Quarterly, no. 3, 2013, pp. 64-76; and Björn Jonsson, Graffitins spän- ningsfält: En studie av graffitikultur och interventioner på en lokal arena, In- stitutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, Göteborg, 2016. In his dissertation Jack Stewart actually does claim that the official scribble board in Stockholm (mentioned above) was “perhaps unique among all the cities that became faced with a growing graffiti problem”, and thus indirectly also frames it as in a crime prevention-context. However, he does not substan- tiate this indirect claim, and the other sources we have assessed, stress the democratic potential of the project. See Jack Stewart, Subway Graffiti: An Aesthetic Study of Graffiti on the Subway System of New York City, 1970-1978, New York University, New York 1989, p. 170. 30. Jacob Kimvall, Noll tolerans: Kampen mot graffiti, Verbal förlag, Stockholm 2012 and Kimvall, 2014.

CREATING THE CITY 415 31. Iveson, Kurt, ”War is over (if you want it): rethinking the graffiti problem”, Australian Planner, vol. 46, nr. 4 2009, pp. 24–34; Alison Young, Judging the Image: Art, value, law, Routledge, New York 2005; and Mats Franzén, Nils Hertting & Catharina Thörn, Stad till salu: entreprenörsurbanismen och det offentliga rummets värde, Daidalos, Göteborg 2016. 32. The literal meaning of Folkets Park could be translated to The People’s Park but the concept is difficult to translate and we will hereafter refer to it as Folkpark. 33. Paulsson 2016, p. 168. 34. Kolbjörn Guwallius, Sätta färg på staden: Obeställd kreativitet i det offentliga rummet, Dokument Press, Årsta 2010, p. 100. 35. McAuliffe 2013, p. 531. 36. McAuliffe 2013, p. 533. 37. Jacobson 1996, p. 178ff. 38. Paulsson 2016, p. 171. 39. cf. Hannerz, Erik, Performing Punk, Palgrave MacMillan, New York 2015. 40. FolketsPark1, ”Gatukonst på Folkets Park i Malmö”, YouTube [accessed 2017-12-12] (published 2010) and Karin Sandström, ”Ny Graffitivägg i Malmö invigs”, Pressrelease Malmö Stad, dated 2009-08-27. 41. Iveson, 2009; Young, 2005; Franzen, Hertting & Thörn 2016. 42. In their seminal book Subway Art Henry Chalfant and Martha Cooper discuss the difficulties of deciphering wildstyle and reference the famous graffiti artist Dondi (White) who says that he uses wildstyle “when he writes for other writers […] and when he writes for the public, he uses straight letters”. See Martha Cooper & Henry Chalfant, Subway Art, Thames & Hudson, London 1984, p. 70. 43. Henrik Widmark, ”The Visual Culture of Football Supporters: The Border- land of Urban Activism and Art”, in Ulrich Blanché & Ilaria Hoppe (ed.): Urban Art: Creating the Urban with Art – Proceedings of the International Conference at Humboldt-Universität zu Berlin 15-16 July, 2016. Urbancre- ativity.org, Lisbon, 2018André Jönsson, ”En era går i graven på Möllan – ’Kämpa Malmö’-målningen övermålad”, in Sydsvenskan, 2015-05-23 (2015). 44. André Lovén, ”Övermålad ’Kämpa Malmö’-målning målades över igen”, in Sydsvenskan, 2015-05-24. 45. Jönsson 2015.

416 HANNERZ & KIMVALL 46. Alois Riegl, “The Modern Cult of Monuments: Its Character and Its Ori- gin”, transl. Forster and Ghirardo, Oppositions 25, 1982 (originally published in 1903). 47. Dan Karlholm, ”Det tomma monumentet”, in Thomas Hall, Ewa Kron, Lempi BorgWik (ed.): Vad betyder verket?Konstvetenskapliga studier kring måleri, skulptur, stadsplanering och arkitektur. Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, Stockholm 2001, p 44. Author’s translation from Swedish: ”[Monumentets slavuppgift är] att betjäna historien och det så kallade kollektiva minnet.[…] Monumentkonstnären tjänar alltid en kollektiv uppdragsgivare; folket eller en större offentlighet”. 48. cf. Jeffrey C. Alexander, “Iconic Consciousness: The material feeling of meaning.” Thesis Eleven, No. 103 (10), 2010, pp. 10-25. 49. Hannerz, Erik, Interview Writer 1, 2017. 50. Hannerz, Erik, Field note, Fall 2014. 51. Hannerz 2015. 52. cf. MacDonald 2001. 53. Hannerz, Erik, Field note, Spring 2015. 54. Hannerz, Erik, Interview Writer 2, 2017. 55. Lovén 2015. 56. Jönsson 2015. 57. Hannerz, Erik, Field notes, Spring 2017. 58. Hannerz, Erik, Field notes, Summer 2017. References

Alexander, Jeffrey C., “Iconic Consciousness: The material feeling of meaning”, in Thesis Eleven, No. 103 (10), 2010, pp. 10-25. Barenthin Lindblad, Tobias,”Världens första klotterplank”, in Hjärnstorm, No. 123-124, 2015. Baudrillard, Jean, Symbolic Exchange and Death, Sage Publications, London 1993 (originally published in 1976). Chalfant, Henry & Prigoff, Jim, Spraycan Art, Thames and Hudson, London 1987. Cooper, Martha & Chalfant, Henry, Subway Art, Thames & Hudson, London 1984. Docuyanan, Faye, “Governing Graffiti in Contested Urban Spaces”, Political and Legal Anthropology Review, No. 23, 2000, pp 103-121.

CREATING THE CITY 417 Ferrell, Jeff & Weide, Robert D., “Spot theory”, in City: analysis of urban trends, culture, theory, policy, action, no. 1-2, 2010, pp. 48-62. Ferrell, Jeff, Crimes of Style: Urban Graffiti and the Politics of Criminality, North- eastern University Press, Boston 1996. FolketsPark1, ”Gatukonst på Folkets Park i Malmö”, YouTube, published 2010. https://www.youtube.com/watch?v=0_NL0GQ50UU [accessed 2017-12-12] Franzén, Mats, Hertting, Nils & Thörn, Catharina, Stad till salu: entreprenörsur- banismen och det offentliga rummets värde, Daidalos, Göteborg 2016. Freedberg, David, The Power of Images: Studies in the History and Theory of Re- sponse, University of Chicago Press, Chicago 1989. Studio Gullers, “Klotterplanket, Sergels Torg, 1968” https://digitaltmuseum. se/021016862162/en-man-skriver-pa-klotterplanket-vid-sergels-torg-en- kvinna-laser-vad-som/media?slide=0 [accessed 2017-12-10] Guwallius, Kolbjörn, Sätta färg på staden: Obeställd kreativitet i det offentliga rummet, Dokument Press, Årsta 2010. Halsey, Mark & Pederick, Ben, “The game of fame: Mural, graffiti, erasure”, in City: analysis of urban trends, culture, theory, policy, action, no. 1-2, 2010, pp. 82–98. Halsey, Mark & Young, Alison, “The Meanings of Graffiti and Municipal Ad- ministration”, in The Australian and New Zealand Journal of Criminology, 35:2, 2002, pp.165-186. Hannerz, Erik, Performing Punk, Palgrave MacMillan, New York 2015. Helin, Mika, “Legal graffiti in Helsinki”, in Helsinki Quarterly, no. 3, 2013, pp. 64-76. Høigård, Cecile, Gategallerier, Pax Forlag, Oslo 2002. Iveson, Kurt, ”War is over (if you want it): rethinking the graffiti problem”, Aus- tralian Planner, vol. 46, no. 4, 2009, pp. 24–34. Jacobson, Staffan, Den Spraymålade Bilden: Graffiti som bildform, konströrelse och läroprocess, Aerosol Art Archives, Lund 1996. Jacobson, Malcolm & Barenthin Lindblad, Tobias (red.), Overground: 9 nordiska graffitimålare: 9 Scandinavian graffiti writers, Dokument, Stockholm 2003. Jacobson, Malcolm and Kimvall, Jacob, ”New York – Graffiti Everywhere. Ex- cept in the Subway”, Underground Productions, No. 19, 2001. Jonsson, Björn, Graffitins spänningsfält: En studie av graffitikultur och interventioner på en lokal arena, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, Göteborg 2016.

418 HANNERZ & KIMVALL Jönsson, André, ”En era går i graven på Möllan – ’Kämpa Malmö’-målningen övermålad”, in Sydsvenskan, 2015-05-23. Karlholm, Dan, ”Det tomma monumentet”, in Hall, Thomas, Kron, Ewa & BorgWik, Lempi (eds.), Vad betyder verket? Konstvetenskapliga studier kring måleri, skulptur, stadsplanering och arkitektur. Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, Stockholm 2001. Kimvall, Jacob, The G-word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Transform- ing Graffiti, Dokument Press, Årsta 2014. Kimvall, Jacob, Noll tolerans: Kampen mot graffiti, Verbal förlag, Stockholm 2012. Kimvall, Jacob, ”Phun Phactory”, in Edge, no. 4, 1999. Kramer, Ronald, The Rise of Legal Graffiti Writing in New York and Beyond, Pal- grave MacMillan, New York 2017. Lovén, André, ”Övermålad ’Kämpa Malmö’-målning målades över igen”, in Sydsvenskan, 2015-05-24. MacDonald, Nancy, The graffiti subculture: Youth, masculinity and identity in Lon- don and New York, Palgrave MacMillan, New York 2001. Malmström, Anders, Johannson, Yvonne, and Svensson, Marcus, ”Polisen: Na- zister bakom nattens attack på Möllevången” Sydsvenskan, 2014 [accessed 2014-12-01]. Maridueña, Alain “Ket”, Hall of Fame – New York City, From Here to Fame publishing, Berlin, 2012. Mattsson, Lasse, “Idag får vi börja klottra!”, in Expressen, 1968-03-16. McAuliffe, Cameron, ”Legal Walls and Professional Paths: The Mobilities of Graffiti Writers in Sydney”, in Urban Studies, vol. 50, no. 3, 2013. Melin, Erik and Nygren, Susanna, ”Stort stöd för skadade supportern i Malmö”, in Aftonbladet, 2014 [Accessed 2014-12-01]. Paulsson, Emma, Göra plats: Graffiti, kommunal förvaltning och plats som rela- tionell effect, University of Agricultural Sciences, Alnarp 2016. Rasmussen, Andreas, Ingen jävla hjälte, Kira förlag, Malmö 2016. Riegl, Alois, “The Modern Cult of Monuments: Its Character and Its Origin”, transl. Forster and Ghirardo, Oppositions 25, 1982 (originally published in 1903). Sandström, Karin, ”Ny Graffitivägg i Malmö invigs”, Pressrelease Malmö Stad, dated 2009-08-27. Stewart, Jack, Subway Graffiti: An Aesthetic Study of Graffiti on the Subway System of New York City, 1970-1978. Diss., New York University, New York 1989.

CREATING THE CITY 419 Waldenström, Josefin & Wennerstål, Tilda, “#Kämpamalmö: Mobilisering, reaktivitet, gemenskap”, Förtjänstfulla examensarbeten i MKV 2015:1, Media and Communication Studies, Lund University, Lund 2015. Widmark, Henrik, ”The Visual Culture of Football Supporters: The Borderland of Urban Activism and Art”, in Blanché, Ulrich & Hoppe, Ilaria (ed.): Ur- ban Art: Creating the Urban with Art – Proceedings of the International Conference at Humboldt-Universität zu Berlin 15-16 July, 2016. Urbancre- ativity.org, Lisbon, 2018 Young, Alison, Judging the Image: Art, value, law, Routledge, New York 2005.

420 HANNERZ & KIMVALL Vinícius Zanoli1 & Rubens Mascarenhas Neto2 “We are favela” An ethnographic account on the production of identities, cultures and places

Introduction: Aos Brados’ Cultural News Live

Grace3 was called to start her presentation in the main room of Tainã African-Brazilian Cultural Centre. About thirty people, mostly Black women and children, were seated in plastic chairs placed in horseshoe formation. The room was wide, had some paintings of African-Brazilian deities and some pictures of cultural activities that took place in Tainã. “Good afternoon, I’m going to tell you about the history of Aos Brados through one of its activities”. Behind her, two young drag queens members of Aos Brados were seated, Jane (Jack) and Ann (Adam)4. While explaining the activity to the attendants, she introduced both drags, using their “real” names: “This is Jack, who lives in Capivari, in Ouro Verde region (one of the poor neighbourhoods of Campinas, in the West part of the city). He works as a makeup artist and he has already worked with some of the women of the Front”. Pointing to the boy beside Jack, she said: “This is Adam, from Jardim Telesp (a Southwest poor neighbourhood in the outskirts of the city), in the Itatinga region, an important site for the Hip-Hop scene of Campinas”. Both were preparing to get in drag while Grace talked and shared with the audience few copies of old editions of Aos Brados’ newspaper. “The group’s first action was printing this newspaper, back in 1998, because we, LGBT from the favelas, had very few spaces to speak out in mainstream LGBT movement. These two boys, for instance, face a lot of difficulty when trying to perform in nightclubs. So, we started the newspaper to show what favela has to offer”. Grace started to narrate another important shift in Aos Brados history, the social actions. “Another important problem we were facing was the violence against LGBT people. And then we started

CREATING THE CITY 421 to think on ways to stop this and came up with the social activities. By that time, the group had four professional hairdressers. So, we decided to make some actions, we chose a day and offered free haircuts. This helped us in two directions. First, it reduced homophobic attacks within the communities, once people would think twice on attacking members of their community that were helping them. Second, this helped us to promote the group and find LGBT in those communities that wanted to join forces, this is what made us a group from the favela. And since then, favela has been our flag”. Afterwards, she talked about current activities carried on by the group, showing how, through cultural activities organized in places such as Tainã, they intend to fight homophobic, racist and classist behaviour within and outside the places they live and attend. As soon as Grace finished her talk, she announced the two artists waiting in the back of the stage. Jane and Ann were now fully in drag, and ready to perform. Jane was the first. She was wearing a tight dress with fringes, high heels and a black and straight wig. She chose to lip-synch a medley of Brazilian Axé singer Daniela Mercury’s songs “O canto da cidade”, “Nobre Vagabundo” and “Swing da Cor”. These songs combine African-Brazilian rhythms, Samba-Reggae, a romantic melody and, in the latter, Yoruba words. Ann chose to make a bate-cabelo (hair whip) performance, which is traditionally associated with drag queens in Brazil. She chose to dance a mixed electronic song. When the music was reaching its final moments, she started a ciranda (a circular dance in which the multiple participants hold hands forming a circle) with the children.5

This activity called “Aos Brados’ News Live” was presented that evening in the Allied Women’s Open Mic, organized by the Campinas’ Black Women Front at Tainã African-Brazilian Cultural Centre. According to Grace, a Black lesbian woman in her 40’s and leader of the group, “the workshop is a ludic way to tell the group’s history and actions”. “Aos Brados – a dignified way of living the sexuality” is an LGBT organization based in Campinas, Brazil. In its early days, they considered themselves a LGBT group from the favelas, later,

422 ZANOLI & MASCARENHAS race became also an important aspect of the group’s identity, turning Aos Brados into a Black LGBT organization from the favelas. The group was originally founded in the end of the 1990’s by LGBT from the favelas of the city and its metropolitan region. By that time, while they were part of another LGBT organization, they started editing a newspaper called Aos Brados. The idea of the newspaper was to inform and reach other LGBT from the favelas. By the early 2000’s, in addition to editing the newspaper they decided to turn into an official organization and began to participate more actively in political actions carried on by the Workers Party (Partido dos Trabalhadores) and the Unified Workers Central (Central Única dos Trabalhadores). Later, around 2008, the group also established relations with organizations of the Black Movement of Campinas and started to organize some cultural activities throughout the city. We chose the scene above to briefly introduce the wide range of symbols and strategies employed by Aos Brados in their political and cultural interventions. Not by chance, Aos Brados invited two drag queens to compose the performance they presented that evening. They were not only the majority of the members of the group by the time the presentation was made, they also seemed to be representatives of one part of the so-called “LGBT Culture”. Coming from favelas, they represent also a part of so-called “Fave- la Culture”. Being recognized, identified or self-proclaimed Black, and or performers of Black and African-Brazilian dance and music, they can represent a part of the so-called “Black/African-Brazilian Culture”. Thus, by looking to the displacements of these drag queens, mainly from downtown nightclubs’ stages to performances made in cultural centres, usually located in poor and Black neighbourhoods, we address the processes of production of places, identities and cultures. Furthermore, we intend to explore what kind of symbols are mobilized as representatives of what is understood as “Black, LGBT and favela cultures”, identities and places. Therefore, we are going to look how notions such as “LGBT, Favela and Black/African-Brazilian Cultures” are intertwined in the political formations of the members of the group. It is important to highlight that, following some debates around the notion of

CREATING THE CITY 423 “culture”6, we do not seek for an analytical definition of culture. In- stead, we discuss how this notion is given meaning when appropri- ated by social movements. In this sense, rather than defining what the mobilized cultures stated above are, we are willing to understand how some symbols are taken as representative of these cultures and how they are being produced whilst being elaborated and performed. The discussion here is the result of shared questions in both authors’ researches concerned with gender, sexuality, race and politics. The authors have been conducting fieldwork in the same city and among subjects that are politically related. The data presented in this essay were produced through qualitative methods, such as participant-observation and in-depth interviews. Only the White, only the rich: spaces, displacements and its discontents

Brazil’s fourteenth largest city, Campinas has one million inhabitants and is located in the state of Sao Paulo, in the Southeast. Al- though some of the most well-known so-called “gay cities” in Brazil are Rio and Sao Paulo, Campinas has a national projection in the gay scene due to a few reasons. It is a pioneer city in terms of public policies for LGBT, hosting Brazil’s first Reference Centre7 for LGBT8. And, back in the early 1990’s, it was the birthplace of one of the first activist transgender groups, the Transsexual Movement of Campinas9. Moreover, Campinas Pride is the biggest LGBT event outside of a state capital, and is listed among the major Pride Parades in Brazil. Therefore, Campinas’ Pride stage is one of the most prestigious among local drag queens, since it can be an opportunity for being recognised by a greater public. The desire to perform in Campinas’ Pride Parade Final Show has also encouraged a good number of aspiring drag queens to get in contact with LGBT activism. Many of them became part of Aos Brados, one of the few organizations involved in the Pride Commit- tee that, throughout the years, has been struggling for more opportunities for Black and poor LGBT in the Pride Parade. One of the main goals of Aos Brados, as Grace remarks, is to include cultural and artistic performances related to what the group understands as

424 ZANOLI & MASCARENHAS Favela and Black Culture, such as Hip-Hop, Samba, Jongo,10 and other cultural and artistic elements. The political disputes within the Pride Committee have produced reactions by some of the members that have been cam- paigning against Aos Brados’ initiatives. Some of them, related to nightclub business and more established artists, have been boycott- ing some of Aos Brados’ partners, reducing even more their limited range of opportunities. Not by chance, in an open meeting, one of the members demonstrated preference for the “well dressed, well prepared and usually the richer drags”, claiming that they could deliver better performances. Apparently, some of the members of the Pride Committee have been looking to the public more as patrons, than as political partners. This declaration was responded with accusations of restricting the Pride Parade stage to the “white and rich drag queens”. The Pride Committee tensions are just another example of the constraints that some of these young LGBT face when they are looking for opportunities to perform. Some of these newcomers take drag as a “dream coming true”, more than an economic activity in itself. As a matter of fact, in terms of economic activities, the job opportunities taken by these newcomers parallel the entertainment market are usually unstable and temporary, serving as a way of maintaining an expensive and demanding artistic career. The drag performance as a job is usually a rather poorly paid and unprofitable activity, that consumes more money than makes it. In order to produce empirical material, we started to attend regular nightclub shows and a number of drag contests in Campinas and nearby cities. As one informant once highlighted, drag contests can be very profitable to nightclubs. These events are usually organized in phases happening on a weekly basis and lasting up to three months. They can be profitable, once they provide a range of different performances, attract a good number of patrons with almost no cost the business owners. The main difference between contests and paid performances are the aesthetic possibilities. In paid performances, these drags tend to invest in a more euro-American aesthetic, the makeup is used to lighten the skin colour, the preferred wigs tend to be straight and

CREATING THE CITY 425 blond and the musical genre is usually north-American pop. In contests, some competitors may take a risk and challenge this pattern, giving preference to songs in Portuguese11 and to African-Brazilian aesthetics. Once the contest performances are not paid, they are less regulated by the symbolic codes that flows from the entertainment market, consequently, less mainstream presentations are more likely to happen. As seen above, the LGBT movement is another important actor in the drag scene, mainly by the organization of the Pride Month, in July. Besides the Pride Committee, Aos Brados is currently the group organizing most of the political events with participation of drag queens. These events are important sites of investigation, once they provide comparative material to understand variances in drag performances in different contexts and places. Thus, in the following paragraphs we briefly introduce some of the places where these events occur. Tainã African-Brazilian Cultural Centre, is situated in the premises of a community park of a lower-class neighbourhood in Campinas, Vila Padre Manoel da Nóbrega, in the Northwest Re- gion of the city. The building that serves today as the Centre, was an abandoned locker-room from the park’s deactivated pool. The founders squatted the place and started to repair it, later obtaining the right to use it as a Cultural Centre. Nowadays Tainan is the home of a great number of Black Movement and African-Brazilian Cultural movement projects, including the Allied Women’s Open Mic, a community library, a recording studio, a range of musical and dance activities etc. The cultural activities organized by Aos Brados also take place in other important sites of resistance, located in distinct regions of the city. Places like Roseira Farm African-Brazilian Cultural Cen- tre, Bento Quirino Square and Central Station Cultural Centre are maintained by or related to different groups and organizations with whom Aos Brados has political and historical relations. Apart from the LGBT movement, some of these organizations are part of the Black Movement and periphery movements and most of them takes cultural activities as their main repertoire12 of action.

426 ZANOLI & MASCARENHAS Roseira Farm African-Brazilian Cultural Centre and Jongo Reference Centre are located in Jardim Roseira, West Campinas, close to a working class neighbourhood that has been recently going through a process of gentrification due to investments in housing and leisure in the area by big corporations. The site where the Cultural Centre is located is formed now by an old colonial man- or and two annex buildings. The estate, closed in 2007, was squatted by members of Dito Ribeiro Jongo Community and other local African-Brazilian cultural and religious movements, and re-opened in 2009, as a Cultural Centre. Roseira, since 2009 has been a site of celebration and protection of African-Brazilian traditions. From 2009 to 2014, the legal ownership of the estate was in control of the City Administration, until it was transmitted, in 2015 to Dito Ribeiro Jongo Community.13 Since 2013, Aos Brados has been in close contact with the com- munity14, organizing an annual Feijoada,15 “Fejuka16 da Diversidade” (The Diversity Fejuka), celebrating “LGBT, Black and Favela Cul- ture”. It is a day-long event that starts with a ritual feijoada offered to the public followed by a series of presentations of Samba, feminist Hip-Hop and Rap, Brazilian Popular Music, Jongo and drag queen performances. One of the aims of the event is to give opportunities to artists and performances undervalued and disenfran- chised by the local entertainment market. One of the city’s few LGBT public spots is the Bento Quirino Square, popularly known as Sucão. Sucão is located in downtown Campinas, and is crowded with people on Friday nights, when the bars are full of customers and the square is packed. The occupation of the site by LGBT is related to an episode of homophobia in the late 1990’s, when a gay couple was assaulted by the manager of a bar, named Sucão. Following the episode, local LGBT people began to gather in the square as a form of response to the attack, what forced the bar to shut-down. Sucão became a rendezvous point for young LGBT17 and a good place for new drag queens to start experimenting different gender performances, once it is located at a walking distance to one of the most important nightclubs that offers drag shows in the city. Some of the young artists who are going to perform later in the club,

CREATING THE CITY 427 wander in the square in order to gather more public to their shows. The location of the square is also strategic, since is easily reacha- ble by buses coming from all the regions in the city and even from the nearby towns. During the Pride Month, the Pride Committee organizes a festival in the square called Big Juice18, where young LGBT artists, especially drag queens, are invited to perform. Since 2014, Aos Brados has been taking part in the festival. The Central Station Cultural Centre (CSCC) is a project of the municipal government held in a downtown deactivated train station. As a part of the Secretariat for Culture of Campinas, the Station is the home of cultural and artistic projects and events in the city, most of them free of charge. The place has an extensive range of activities on a weekly basis, happening mostly on weekends, organised by local community groups with the support of the administration of the city. The Hip-Hop movement of Campinas has the station as its headquarters, using it to rehearse and perform. The spaces in which Aos Brados’ presentations take place are already invested with some specific meanings.19 The places can be seen as both sites to dispute space and recognition within different

Campinas’ map highlighting places and regions mentioned. Edited using ArcGis Online.

428 ZANOLI & MASCARENHAS movements, and opportunities to establish connections between the group and other movements by shared ideals. When the group organizes events in Bento Quirino square, they justify the use of the place to local government by the idea that Bento Quirino is a “gay square” occupied by young and lower-class LGBT that “have to see what Black, African Brazilian and Favela Culture is”. When the events occur in Central Station Cultural Centre, Hip-Hop performances are stimulated and encouraged, since they can help to establish connections with the usual public of the place, but they “need to represent also what LGBT Culture is”. When the events are organized in places such as Roseira Farm and Tainã, the group mobilizes ideas associated with “Black and African-Brazilian Culture”, tradition and heritage and combines them with ideas about “LGBT and Favela Culture”. All the locations cited above are represented as places where the group believes some of the young and Black LGBT from the favelas can understand the multiplicity of “their roots” and “have contact with their culture”. Therefore, when performing in these different spaces, the group is also creating, through cultural activities, new places for their identities. It is by seeking connections, that Aos Bra- dos “dispute” places with other groups. They do not aim to “take control” of the place, but to be seen as part of that place as well. Accord- ing to Gupta and Ferguson,20 spaces become places when invested with specific meanings or identities. CSCC, as a place, for instance, is the home of Hip-Hop movement. Nonetheless, Aos Brados, by disputing the meaning associated with these places is, in some sense, creating a new place, a place where LGBT Hip-Hop could emerge. We have seen so far how Aos Brados has created alliances with other social movements by participating or organizing activities in several places. The usage of different spaces for the cultural activities aimed to combine different “cultures”, relating them to “LGBT Cul- ture”. They also try to reconnect the young LGBT with their “roots” through these activities. In the next section, we will follow the trajectory of an Aos Brados member, who managed to use her cultural background and influences to create a marking character.

CREATING THE CITY 429 From the square to the stages: overcoming obstacles to pursue a dream The local drag scene is marked by a high level of competition, due to the reduced number of opportunities for the new artists to perform. In this section, we explore the life story of Jane, one of the participants in the aforementioned Aos Brados’ performance. By doing so, we intend to show the connections with her trajectory as drag and the efforts of Aos Brados to include and support LGBT artists and performances taken as representatives of “Black and/or Favela Culture”. In an interview made with Jane in October 2015, she21 talked about her career and the construction of her drag persona. Her cre- ator, Jack, is a Black man in his 24, who currently lives in a squatted building with his boyfriend, Charlie. During the interview, Jane remarked being known in the local scene as a “Black drag that dances samba”. She also dances in a samba school in a nearby neighbourhood, acting as a percussion muse, role usually played by a woman who dances in front of the percussionists marching in the Carnival Parades. Having studied dance in her childhood in community centres, her career started when she began acting as a backup dancer for travestis and drag shows. By 2010, she was initiated in drag. She remembered her first time in Sucão Square as a moment of probation, “I was afraid that my makeup wouldn’t be good enough, or that I would fall off heels, but it all ended well”. At first Jane wasn’t connected with entertainment market entrepreneurs. For some time, she built her career apart from the LGBT spaces, acting as entertainer in heterosexual weddings. At that time, she was working as a makeup artist and hairdresser, especially among brides and bridesmaids. After achieving some recognition, she was “adopted” by another important drag queen of Campinas, Linda. Linda, who has a projection in regional entertainment market, is well known by her abilities as a gown stylist, being a supplier of drag clothing for drag artists. She taught Jane her makeup and sewing techniques. Jane got closer to Aos Brados in 2014, at the same time when the group decided to support more diversified presentations in the

430 ZANOLI & MASCARENHAS Pride Parade, one year after the organization of the first edition of “Fejuka da Diversidade”. By that time, Theresa, another young and Black drag queen of Campinas and member of the group, was particularly interested in the cultural activities carried on by Aos Bra- dos. One of her main activities in the group was to gather local drag queens whose performances were aligned with Aos Brados ideals, and Jane was one of them. In order to show to the other members of Aos Brados the work of new drag queens that could become part of the group, Theresa invited them to attend a drag celebration. When Grace, the leader of the group, saw Jane performing that night she was amazed. Jane performed a mix of Samba and Axé, and was joined on stage by her boyfriend Charlie. After the performance, Grace invited her to join the group activities and to be part of the cast. As Grace said, “this is what the group needs, a good samba presentation by a Black drag queen”. From that day on, Jane became a regular performer in Aos Brados’ events, as well as in other major events in the city. The participation of drag queens, like Jane, in the group marks the end of the process of change in the institutional identity of Aos Brados. From a group that had focused more in social actions throughout poor neighbourhoods, Aos Brados started to invest in cultural activities, cultural politics and policies. This shift was influenced by Grace’s connections with activists of Black and Favela cultural movements in the end of the 2000’s, such as Roseira Farm and Tainan. Nevertheless, if the shift was influenced by these movements, the strategies on how to create these new cultural activities were possible due to the increasing participation of drag queens in the group and by embracing the idea of drag as an important part or symbol of the “LGBT Culture”. Esther Newton22 pointed how drag queens can be seen as public faces of homosexuality. Inspired by Goffman’s discussion on stigma, she points that “professional drag queens are, therefore, professional homosexuals; they represent the stigma of the gay world”.23 In other work,24 she discusses some changes in the homosexual subculture in the United States. For Newton, if the drag queens and camp were seen for a long time as the representatives of a homosexual subculture, inspired by diva impersonations, with the rising of a segmented

CREATING THE CITY 431 market, masculinity and eroticism became central to gay subculture. Taking into consideration that we are talking about different historical and national contexts, what we can retain is that, even though there were significant changes in both drag performances and in LGBT movement worldwide, drag still remain as “representative” of what is seen as an LGBT culture.25 In Brazil, drag queens can occupy central places in both the LGBT entertainment market and the LGBT movement organizations responsible for Pride Parades. As stated above, in the local Pride Parade Committee, the decision around what drags are presenting and which ones are hosting the event tend to last several meetings and often result in conflicts among the members of the Committee. Being who I am: Disputing, disrupting and displacing Cultures

Many drag queens became members of Aos Brados recently, although not all of them are Black, most of them come from poor backgrounds and live in the peripheries of the city. Claire is one of the few white drag queens that has been actively participating in Aos Brados meetings and activities. In 2016, she was chosen to be one of the hostess of Fejuka. By the end of the event she made a small speech: First of all, I would like to thank Fazenda Roseira for re- ceiving Aos Brados again this year. As you might know, it has been a pleasure to work with you. I would like to say that this space here is very important for us. Not that I am criticizing the clubs where I work, the ones that pay my salaries, but here we have the right to create, we are free to dialogue with our traditions, to perform Brazilian songs and artists and to celebrate African-Brazilian Culture.26 What Claire is highlighting in her speech is an aesthetic shift from the clubs where she works to spaces such as Roseira Farm where she acts as an activist and does not charge for her work. The performances of young drag queens, like Claire and Jane, are an important part of the events organised by Aos Brados, taking a considerable time

432 ZANOLI & MASCARENHAS in meetings and planning. When they are singing and lip-synch- ing, the songs must be preferably Samba, Axé or Brazilian Popular Music, rhythms strongly associated with “Black Culture” in Brazil. When the songs are in English, the group suggests the ones performed by Black artists, and rhythms associated with “Black-Amer- ican Culture”, such as R&B or Hip-Hop. Another central aspect of the performances is aesthetics. Dif- ferently from the whitening foundation used when performing in clubs, in Aos Brados’ presentations, some drags prefer makeup that highlight their black skin. Instead of blond and straight wigs used in nightclubs, they choose big and curly black hair. Their costumes usually vary from most common drag gowns to African motives, and white dresses and turbans, making reference to African-Brazil- ian religions such as Candomblé and Umbanda. In a performance in 2015, Jane made some interesting choices. Jane danced a mashup composed by an introductory piece and two main songs. It started with a tribute to Zé Pilin- tra27, a spiritual entity mainly worshiped in Umbanda, an African-Brazilian religion. Her boyfriend was dancing in a white suit and sweeping the stage floor with a broomstick, representing Zé Pilintra, while she danced as an Umbanda girante (a ritual dancer). Grace was already aware that a tribute to Zé Pilintra would occur, and she was pleased that it could bring protection to the event. Furthermore, the presence of Zé Pilintra was a clear reference to Black or African-Brazilian Culture, which pleased the members of the Jongo Community. At certain point, the music changed to the overture of Daniela Mercury’s song “O canto da cidade”. The lyrics said “I am the colour of this city; the song of that city is mine”. Than the music changed to another Daniela Mercury’s song “Ilê Pérola Negra”, a tribute to Salvador de Bahia’s African-Brazilian Culture Organization Ilê Ayê. With a different pace, Jane started to dance samba, making fast movements like a samba school dancer.

CREATING THE CITY 433 The song and its lyrics highlight some important symbols taken as part of Black Culture. First, its genre, Axé, a musical rhythm from Brazilian Northeast with strong African-Brazilian influence. Although it is considered a genre with varied influence, like north-American rock and roll, its origins are rooted in African-Bra- zilian Musical movements in Salvador de Bahia, some of them strongly linked to African-Brazilian religious movements as well.28 The rhythm’s name Axé, comes from the word “Asè” in Yoruba, that represents the vital spiritual energy that exists in all living beings. Second, the song is a tribute to an important Black Culture Organ- ization of Bahia, Ilê Ayê. Besides the Black Cultural symbols mobilized in the song, Daniela Mercury,29 the singer, came out publicly as lesbian by marrying Malu Verçosa in 2013, what gave her some projection. Both performances operated symbols in order to praise the Afri- can-Brazilian cultural site where they were performed. Besides, they not only showed the range of drag performances, but also connected drag with a “cultural background”. The result was a bridge between African-Brazilian cultural activists, the Jongo Community and LGBT artists. It demonstrated that “LGBT Culture” representatives can embrace their “African-Brazilian roots”, whilst, showed how “African-Brazilian Culture” can embrace LGBT people. Our argument here is that the cultural events organized by Aos Brados are crucial to understand the process through which the activists and artists of the group relate elements, or symbols of what they comprehend as being part of “Black or African-Brazilian Cul- ture”, “LGBT Culture” and “Favela Culture”. Following Handler30 our aim is to understand how the group produces what they understand as “Black LGBT Culture from the favelas”. For Handler, the production of an objectified culture goes through the selection of what elements can be seen as part of that culture. What we tried to portray in this essay is precisely which elements are taken as part of the “culture” Aos Brados aims to produce. In the case of “African-Brazilian Culture” and “Favela Culture”, sometimes they seem to have no clear boundaries: rap and samba, can be understood as being part of both. Other important symbols of what is seen as Black Cultures are the references to orixás and

434 ZANOLI & MASCARENHAS other elements of African-Brazilian Religion. The “LGBT Cul- ture”, on the other hand, appears to be commonly represented by the drag performances themselves. It is important to say, that by borrowing the symbols understood as part of these “other cultures”, the drag presentations made in Aos Brados events are producing, somehow, a “Black LGBT Culture from the favelas”. Conclusion

Having as background discussion the displacements of young black and underprivileged LGBT that work as or aim to be professional drag queens, we explored in this article the relations between processes of productions of identities, cultures and places. After presenting Aos Brados and the drag queens the group works with, focusing on the main differences between the drag queens’ performances in nightclubs and in Aos Brados events, we discussed how the group disputes the meaning attributed to places. In such disputes, as we addressed here, the group’s presence and performances create “new” places for LGBT. In other words, by performing somewhere seen as a traditional place for the black movement, for instance, they are claiming that space is not only for black people, but for black LGBT as well. While disputing spaces through their presentations, the members of the group are also disputing what is understood as “Black Culture”, “Favela Culture and “LGBT Culture”. The production of culture in Aos Brados’ events is a complex process of bricolage that reflects the reality of the members as people whose lives are crossed by intertwined axis of differentiation.31 Then, by taking drag as a specific practice of “LGBT Culture”, they are reproducing certain ideas associated with “LGBT Culture” or subculture.32 At the same time, when they perform songs linked to what is understood as “Black of African-Brazilian Culture”, they challenge assumptions of LGBT Culture as white, middle class and Americanised. By the same logic, when encouraging LGBT artists (especially drag queens) to perform songs and other cultural expressions considered “Black” of “From the Favela”, the group is also challenging assumptions that those “cultures” and “traditions” are heterosexual and cissexual.

CREATING THE CITY 435 Notes

1. Vinícius Zanoli is PhD Candidate in Social Science, University of Campi- nas, Brazil. E-mail: [email protected]. Research funded by FAPESP (São Paulo Research Foundation), grant number: 2015/11134-3, and by the Na- tional Council of Science and Technology. 2. Rubens Mascarenhas Neto is MSc. in Social Anthropology by the Univer- sity of Campinas, Brazil. Research funded by FAPESP (São Paulo Research Foundation), grant number: 2015/00640-5. 3. In order to protect the interlocutors, we do not use their real names. 4. The “male” names inside the brackets refer to the subjects when they are not in drag. 5. This scene was recreated from field notes taken on May 2016. 6. See: L. Abu-Lughod, ‘Writing Against Culture’, in R. Fox, (ed.), Recaptur- ing Anthropology, Santa Fe, School of American Research Press, 1991; R. Handler, ‘On Sociocultural Discontinuity: Nationalism and Cultural Ob- jectification in Quebec’, Current Anthropology, vol. 25, no. 1, 1984; P. Mon- tero, J. Arruti C. Pompa, ‘Para uma antropologia do político’, in André L. (ed.), O Horizonte da Política – questões emergentes e agendas de pesquisa, São Paulo, Editora da Unesp, 2012. 7. The Reference Centre is a public policy maintained by the city administration that offers social, legal and psychological assistance to LGBT. Its implementation was proposed to the municipal government by the LGBT movement. 8. V. Zanoli, ‘Fronteiras da Política: relações e disputas no campo do movimento LGBT em Campinas (1995-2013)’, MSc. Dissertation, University of Campinas, 2015. 9. M. Carvalho and S. Carrara, ‘Em direção a um futuro trans? Contribuições para a história do movimento de travestis e transexuais no Brasil’, Sexuali- dad, Salud y Sociedad, no. 14, 2013. 10. Jongo is a set of traditional dances and songs sung by enslaved Black people who forcibly worked and lived in the plantations of Brazil’s Southeast. It is considered by some the predecessor of samba. 11. Some drags are dedicated to impersonate Brazilian singers. They are called/ classified as “Brasileira” (Brazilian) by their colleagues in the business. But even “Brasileiras”, sometimes, have to invest in some whitening foundation when performing in nightclubs.

436 ZANOLI & MASCARENHAS 12. According to Charles Tilly “The word repertoire identifies a limited set of routines that are learned, shared, and acted out through a relatively deliberate process of choice. Repertoires are learned cultural creations, but they do not descend from abstract philosophy or take shape as a result of political propaganda; they emerge from struggle”. C. Tilly, ‘Contentious Repertoires in Great Britain, 1758-1834’, Social Science History, vol. 17, no. 2, 1993, p. 264. Moreover, as Michael Biggs points, repertoires can be understood as a set of political tactics learned within political action. See: M. Biggs, ‘How Repertoires Evolve: The Diffusion of Suicide Protest in the Twentieth Cen- tury’, Mobilization: An International Quarterly, vol. 18, no. 4, 2013. 13. A. Martins, ‘Matriz Africana em Campinas: Territórios, Memória e Repre- sentação’, PhD Thesis, Pontifícia Universidade Católica de Campinas, 2016. 14. The relations between Aos Brados and Dito Ribeiro are mediated by Grace, the leader of Aos Brados who is also a member of Dito Ribeiro. 15. Feijoada is a traditional Brazilian food that has its origins in the colonial slavery period. In African-Brazilian religions, such as Candomblé, the food is associated with one specific deity Ogum. Ogum is a warrior orixá and a spirit of metal work. The food consists in a mix of black beans, vegetables, pork meat and sausages steamed together. It is usually served with white rice, seasoned cassava flour, kale and orange. Sometimes it is accompanied by cachaça, a Brazilian sugar-cane alcoholic beverage. See: R. Lody, Santo também come, Rio de Janeiro, Pallas, 1998. 16. Fejuka is an informal way to say feijoada. 17. See: R. Mascarenhas Neto, ‘Da praça aos palcos: trânsitos e redes de jovens drag queens de Campinas-SP’, MSc. Dissertation, University of Campinas, 2018; L. Pelúcio and T. Duque, ‘“...Depois querida, ganharemos, o mundo”: reflexões sobre gênero, sexualidade e políticas públicas para travestis adolescentes, meninos femininos e outras variações’, Revista de Ciências Sociais, vol. 44, no. 1, 2013. 18. The festival was idealised by a LGBT Youth group that no longer exists. 19. A. Gupta and J. Ferguson, ‘Beyond “Culture”: Space, Identity and the Poli- tics of Difference’, Cultural Anthropology, vol. 7, no. 1, 1992. 20. A. Gupta and J. Ferguson, op. cit. 21. It is important to remark that our usage of the feminine when referring to drag interlocutors is due to the fact that they employ feminine names and articles to refer to themselves, in and out of drag.

CREATING THE CITY 437 22. E. Newton, Mother camp: female impersonators in America, Chicago, Univer- sity of Chicago Press, 1979. 23. Ibid, p. 3. 24. E. Newton, Cherry Grove, Fire Island: Sixty Years in America’s First Gay and Lesbian Town, Boston, Beacon Press, 1993. 25. The idea of drag as a representative of LGBT culture is subject of heated debates. Cissexual and heterosexual women doing drag were seen recently as a form of “cultural appropriation”. For an opinion subscribed by some drags, see Nicole Olivieri Pagan’s article in Odyssey. (Available at: https://www. theodysseyonline.com/why-cis-female-drag-queens-are-form-of-cultural- appropriation). 26. Field notes taken in September 2016. 27. Seu Zé Pilintra, is a spirit associated in Umbanda with Exu, the trickster messenger of the orixás (orishas), the deities of Candomblé and Umbanda. As some variations of Exu, Zé Pilintra is a trickster, but he is also a guardian that helps people in moments of probation. Exu is the messenger of the orixás, and usually Candomblé rituals start with an despacho (offer) to Exu, so he can summon the other Candomblé deities from Africa to attend the ritual in Brazilian terreiros – the houses of cult of Cadomblé. See: E. Car- neiro, Candomblés da Bahia, São Paulo, Martins Fontes, 2008; R. Bastide, Le candomblé de Bahia: rite nago, Paris, Mouton, 1958. 28. A. Castro, ‘Axé music: mitos, verdades e world music’, Per Musi, no. 22, 2010. 29. Liv Sovik makes some remarks about the controversial figure of Daniela Mercury in the Axé Music scene. Mercury was born in an Italian-Brazil- ian family in Bahia and become a major success in Brazil and abroad in the early 1990’s with her songs mixing African-Brazilian influences learned from Salvador African-Brazilian Cultural movements and groups. She was recognised as an African-Brazilian Cultural Pop Icon, but, the groups that inspired her didn’t shared her success. Sovik highlights the contradiction of such situation, since it was a white woman dancing and singing songs with African-Brazilian elements that reached success and became the symbol of African-Brazilian Culture and Music. See: L. Sovik, Aqui ninguém é branco, Rio de Janeiro, Aeroplano, 2009. 30. R. Handler, op. cit. 31. A. Brah, Cartographies of Diaspora: Contesting Identities, London and New York, Routledge, 1996. 32. E. Newton, Mother camp, 1979.

438 ZANOLI & MASCARENHAS References

Abu-Lughod, L., ‘Writing Against Culture’, in R. Fox, (ed.), Recapturing An- thropology, Santa Fe, School of American Research Press, 1991, pp. 466-479. Bastide, R., Le candomblé de Bahia: rite nago, Paris, Mouton, 1958. Biggs, M., ‘How Repertoires Evolve: The Diffusion of Suicide Protest in the Twentieth Century’, Mobilization: An International Quarterly, vol. 18, no. 4, 2013, pp. 407-428. Brah, A., Cartographies of Diaspora: Contesting Identities, London and New York, Routledge, 1996. Carneiro, E., Candomblés da Bahia, São Paulo, Martins Fontes, 2008. Carvalho, M. and Carrara, S., ‘Em direção a um futuro trans? Contribuições para a história do movimento de travestis e transexuais no Brasil’, Sexuali- dad, Salud y Sociedad, no. 14, 2013, pp. 319-351. Castro, A., ‘Axé music: mitos, verdades e world music’, Per Musi, no. 22, 2010, pp. 203-217. Gupta, A. and Ferguson, J., ‘Beyond “Culture”: Space, Identity and the Politics of Difference’, Cultural Anthropology, vol. 7, no. 1, 1992, pp.6-23. Handler, R., ‘On Sociocultural Discontinuity: Nationalism and Cultural Objec- tification in Quebec’, Current Anthropology, vol. 25, no. 1, 1984, pp. 55-71. Lody, R., Santo também come, Rio de Janeiro, Pallas, 1998. Mascarenhas Neto, R., ‘Da praça aos palcos: trânsitos e redes de jovens drag queens de Campinas-SP’, MSc. Dissertation, University of Campinas, 2018. Montero, P., Arruti, J. and Pompa, C., ‘Para uma antropologia do político’, in André L. (ed.), O Horizonte da Política – questões emergentes e agendas de pesquisa, São Paulo, Editora da Unesp, 2012, pp. 145-184. Newton, E., Mother camp: female impersonators in America, Chicago, University of Chicago Press, 1979. Newton, E., Cherry Grove, Fire Island: Sixty Years in America’s First Gay and Lesbian Town, Boston, Beacon Press, 1993. Pelúcio, L. and Duque, T., ‘“...Depois querida, ganharemos, o mundo”: reflexões sobre gênero, sexualidade e políticas públicas para travestis adolescentes, meninos femininos e outras variações’, Revista de Ciências Sociais, vol. 44, no. 1, 2013, pp. 10-43. Martins, A., ‘Matriz Africana em Campinas: Territórios, Memória e Represen- tação’, PhD Thesis, Pontifícia Universidade Católica de Campinas, 2016. Sovik, L, Aqui ninguém é branco, Rio de Janeiro, Aeroplano, 2009.

CREATING THE CITY 439 Tilly, C., ‘Contentious Repertoires in Great Britain, 1758-1834’, Social Science History, vol. 17, no. 2, 1993, pp. 253-280. Zanoli, V., ‘Fronteiras da Política: relações e disputas no campo do movimen- to LGBT em Campinas (1995-2013)’, MSc. Dissertation, University of Campinas, 2015.

440 ZANOLI & MASCARENHAS Part 5: Museum Work – Top-Down and Bottom-Up Perspectives

CREATING THE CITY 441 Carlos Tortolero1 Museums need to stop being dinosaurs

Who would have ever thought? That this Mexican, a Mexicano from Chicago’s tough streets, would ever create a museum, and then give presentations about museums and my experiences throughout the world. Today I find myself in Malmo. Muchas gracias for inviting me to be part of this important conference. Thanks to everyone involved. Many of you have visions of Chicago with Al Capone and Chi- cago as the murder capital of the U.S., but I want to allay your fears. Reality and Perception are very important concepts in art, in culture, in history, museums, in so many vital issues. But whose reality, whose perception dominates, influences, or controls things? Let me tell you a true story I love telling. There’s this very nice gentleman I know in Chicago, who was going to take a trip to Mexico. He loves Mexico and had not gone in years. In casual conversations with many people, he began mentioning that he was going to go to Mexico. Person after person began telling him “How can you go there? It’s dangerous, it’s very dangerous, you will get killed, kidnapped. Are you crazy?” He would smile and tell them, “No I love Mexico, it’s a very nice place.” So he finally arrives in Mexico City and is relieved that he is there. He strikes up a conversation with the taxi driver from the airport and tells him how much he loves Mexico City, the cabbie agrees and says it’s an amazing city and the cabbie asks him where are you from sir. My friend responds, “I’m from Chicago” The cabbie tells him “Are you crazy? How can you live there, it’s very dangerous, you will be killed.” As a Mexican living in the U.S. and I believe this is true of any American of non-European descent, living in a world where so much of the reality of my culture, my history, of who I am, becomes a historical reality based on the perceptions of people who quite frankly are so often quite clueless about Mexicans. Many times they

442 TORTOLERO don’t care about Mexicans. The world around museums is changing, yet false perceptions exist about my culture and my community. So I ask, what will museums do? Let me tell you a bit of Chicago. We are located in the middle of the U.S. We are the transportation center of the country. We are the most segregated city in the U.S. and like the majority of the large cities in the U.S., there are more non-whites than whites in Chicago. Chicago is the third largest city in the U.S. after New York and Los Angeles. An incredibly sad statistic is that last year more people were killed in Chicago than were killed in both New York City and Los Angeles combined. Our public school system is a disaster and although Chicago is known as the city of neighborhoods, there is little interaction between these communities. And we are, I’m unhappy to report, a very racist city. Mexicans make up about 28 percent of the city’s population and make up the largest group in the Chicago Public School District. The city is almost evenly divided between African Americans, whites and Latinos (81 percent of all Latinos in Chicago are Mexican). On the plus side, we have large cultural organizations that are as good as any museum anywhere in the world. Our symphony, ballet, and opera are all world class. We also have many cultural/ethnic museums and yes, we have a Swedish American Museum. Our architecture is second to none. We also have what I think is the best downtown in the U.S. We also have many great universities and hospitals. We also have the National Museum of Mexican Art and let me tell you about it. Say what? You’ve got to be kidding? There’s no way that can work? These are the doubts that the museum field/arts world greet- ed me when in 1982 I decided to create a Mexican museum in Chi- cago. I was a teacher/counselor/administrator with the Chicago Public School system and I asked five other educators to join the founding board. I was told by the museum field/arts world that my dream to create a museum in a working class neighborhood, an arts museum in a working class neighborhood, and to be a free museum was never going to work – and they were Wrong! Wrong! Wrong!

CREATING THE CITY 443 Yet, I wanted to create a museum in which the Mexican culture, a glorious culture, would finally have a great place. At the same time, I thought it very important that we share the beauty of the Mexican culture with everyone. I hoped the Museum would be a place that presented Mexican culture from ancient times to the present on both sides of the border – a museum “sin fronteras” (without borders). Opening in 1987 as the Mexican Fine Arts Center Museum and renamed the National Museum of Mexican Art (NMMA) in 2006, the museum is the only Latino museum accredited by the American Alliance of Museums (AAM). What really surprised me and still surprises me was the antag- onism I faced from so many people in the arts and the museum worlds. The group that I had organized consisted of Chicago Public school teachers. We were told that we “were just teachers”. How can they possibly create a museum? If someone today spoke to the museum and arts people who were around when we first started, the response would be overwhelming positive and comments would be “I knew they were going to be successful.” But, I’m like Santa Claus or Father Christmas, I keep a list of who’s naughty and who’s nice and let me tell you that the list is very short of people who actually believed we could do it. From the onset, I understood that there were two hurdles that institutions of color have to constantly be confronting when viewed by the mainstream world. The first is that our art is good. This is such a ridiculous perception, but I can’t recall how many times I’ve been asked, even by reputable museum or arts people, “how can you do a museum only on the Mexican culture?” My response has always been that don’t ever put the word “only” in front of the Mexi- can culture. Never! The second hurdle that we always must overcome is the mindset that institutions of color can’t manage “things”. It’s too sophisticated for us. After our first year our budget was $900. Today our budget is close to $5 million. At the end of our first year of operations, I made sure that a proper audit was completed. People thought it was crazy. Why do an audit on such a small amount of money? But I felt

444 TORTOLERO it was necessary and right from the beginning to demonstrate that we were as managerial savvy as anyone. The above two mainstream concerns range from ignorance to racism on their part, but it clearly illustrates how far as a nation we still have to come when it comes to issues of diversity. I wanted an institution that organized super important exhibits and events. We have established a great reputation in this area. I also wanted to have a great collection, which we have and our collection now has over 10,000 pieces. But, at the same time, I wanted our museum to be a catalyst for changing what a museum really is all about. Museum and philanthropic professionals hate it when I publicly comment that most mainstream museums don’t really believe in racial/cultural inclusion or at best don’t “get it”. But guess what folks? Most mainstream museums don’t serve a wide range of people and honestly this isn’t a priority for them. Being a museum that serves everyone just isn’t a slogan to us, it’s part of our DNA. In creating a museum, I had dared to try to join a club, an exclusive club, a country club that saw me more as a busboy than as a colleague. I grew up in a tough neighborhood in Chicago. I have been jumped, attacked numerous times growing up, from being punched around to having bottles thrown at me. But my worst experience at being jumped actually occurred at a museum conference. There were three museums professionals just staring me. My sixth sense of growing up in a tough neighborhood was saying to me, they wanted to say something uncomplimentary but they’re scared but let’s see if they will … and finally one of them says in a quivering voice and pointing his finger at me “Don’t deny it. Don’t deny it. You don’t act like a normal museum.” I think the three men expected me to say something like “Oh I’m so sorry” or walk away. My response was “Thank you! I don’t want to be like you! We want to serve everyone and not be an elite institution. I don’t want to be like you. You should want to be like me!” Needless to say, they left befuddled and that was the end of the conversation. At times it so amusing, how silly the museum world can be.

CREATING THE CITY 445 Let me be clear, I love museums. Museums are one of our species’ greatest accomplishments, but the exclusivity and missions of the large white dominated museums must change. My goal has always been to change what a museum is at its core. From Day One, I knew that the mainstream museums would judge us in the following categories

• Can we take care of objects? • Can we organize great exhibitions? • Can we maintain fiscal excellence? • Can we attract a large audience? • Can we make our mark on the cultural landscape? • Can we become a player in Chicago’s museum world? • Can we convince funders of our vision?

In all of these goals, we didn’t match the mainstream museum world’s expectations, we exceeded them. Right from the onset, we set out to borrow major pieces from museums in the U.S. and Mexico and demonstrate that we could properly take care of them. We laid out a strategy to become an accredited museum and became the first Latino museum to become accredited, which we did in 1997 and we were reaccredited in 2009. We created and hosted exhibitions that could easily have been held in the large mainstream museums. We began organizing traveling exhibitions that traveled across the U.S. and also went to Mexi- co. We have organized 20 traveling exhibits. As I mentioned earlier, for our first fiscal year 1982-83, we had our first audit, when quite frankly there wasn’t much to be audited. We joined the Museums in the Parks, a consortium of Chica- go Museums that share a property tax levy for museums. We weren’t invited in, we had to kick down the doors, but today we receive $1.44 million annually. We placed our museum in a Mexican working class community on purpose. This wasn’t a second or third choice, it was our first choice. It was important that we create a consciously cultural geographical psychological shift that all communities and not just downtown locations, should have access to quality art.

446 TORTOLERO We are located in the Pilsen community that has historically been a working class neighborhood. Originally a Czech community and a port of entry for other European immigrants, by the 1980s it had become over 90 percent Mexican. The Museum is located about 10-12 minutes away from downtown Chicago. It is the closest neighborhood to downtown Chicago that has not been gentrified. But that is changing, our neighborhood is being gentrified. Our location is in a Mexican working-class community with great restaurants, an area with a rich history of murals, proved to be a draw for people to come and visit the museum. Early on, whenever there was an important cultural initiative, either the museum was included or I went to complain about why we weren’t included and often was able to make sure that we were included. In dealing with funders, I always argued that funders were enam- ored with diversification of audiences, which made sense. But if they were really interested in true diversity, they needed to fund cultural organizations from communities of color. I have always been a super advocate of the concept of First Voice – which is the concept that people of color know their cultures and communities better than the mainstream. If we were the most competent in this area, shouldn’t we be funded adequately to tell our story for the benefit of our own community and for people outside of our community as well? Let me explain what first voice is and its importance and yet the threat it is to mainstream museums: Let’s say you have a heart problem. You should definitely see a doctor, but do you go see a foot doctor or a heart doctor? Obviously, any doctor is better than no doctor, but wouldn’t you rather see a heart doctor than a foot doctor? Well when it comes to our culture, the Mexican culture, my museum is the heart doctor. We are the experts. We live, breathe this culture. Consequently, by any measure and much to the disappointment of the major cultural institutions in Chicago, they couldn’t deny that we were a museum in all sense of the term. But we just didn’t stop there, I was intent on trying to completely redefine what a museum can be. To begin with, publicly I always made it clear that we needed the mainstream museums to respect

CREATING THE CITY 447 us, but we never sought their validation. I always argued that our museum’s validation does not come from mainstream museums, the media, funders, etc., it comes from our own community. Our bless- ing so to speak, nuestra bendición, comes from our community. Let me tell you a story that illustrated this point. In 1997, we organized an exhibition on the art of the Basilica of the Virgen de Guadalupe’s Museum. There is no image more important to most Mexicans than the Virgen de Guadalupe, who according to the belief, there was alleged appearance of an apparition of a brown- skinned Virgin Mary, which “miraculously” appeared as a painting. The Basilica is the third most visited religious site in the world. I don’t believe in this apparition, but I love the image. I have her image all over my house. It represents Mexicanidad so well. Mexica- nidad is a unique word. The best way to describe it is to say it means something like Mexicanness. Obviously, there was a tremendous amount of interest in this exhibition in the Mexican community. One Saturday, when I was in a museum gallery, a woman much older than me came up to me and asked me if I was the Museum’s Director. After telling her that I was, she grabbed me by my arm, began leading me to her mother and in a very nervous fashion and in almost a commanding voice stated, “Come with me right now, my mother needs you”. Immedi- ately, I thought “Oh my God! Is her mother ill?” I began thinking who was working that day? Who knows CPR? We turned a corner and from the distance I saw an elderly lady almost lying down on a bench and in a very prone position. Once again my mind went into an emergency mode “Who knows CPR, we must call 911”, etc. As I approached the woman, she told me “Ven” (come). I leaned toward her and she said Ven! and pulled my forehead toward her. She gently planted a kiss on my forehead. I remember it so well and I can still feel it. She then commented in Spanish, “As you can see I’m very old and soon God will remember me. But, before I died, I wanted to go to Mexico and see the Virgen.” Then, pointing to her daughter, she continued “But my children and my doctor told me that because of my health I couldn’t go. But, I don’t need to go see her anymore. Because you brought her to me. Muchas gracias mijo (Thank you my son).” Whenever I think of this event, I get very emotional.

448 TORTOLERO The Museum and I have won many awards, but the greatest hon- or I have ever received was that very tender kiss by this Doña (mad- am), this Señora (lady). She and people like her validate my museum. No one else does. Museums like the National Museum of Mexican Art serve as more than just cultural anchors, but are community anchors. A great deal of research into what makes a strong community has confirmed the concept that cultural organizations are essential ingredients in establishing strong communities. One of the ways in which the NMMA has become a community anchor is how we allow other non-profits, schools, churches, etc., to use the museum’s auditorium. The vast majority of mainstream museums have excellent auditoriums that are used for their functions or rented out for a high fee to earn income. The National Museum of Mexican Art also rents out it space to raise money, but at the same time, the Museum allows numerous diverse groups to use the space for free or at a much reduced price. Mainstream museums are looking at ways to reach new audiences, why not let community groups use their auditoriums? Most of the time these spaces are not being used, why not be creative and inclusive and let community groups use their space. Furthermore, we all receive public dollars. We should be more open to having our spaces used by the public. Let me give you examples of how community groups have used the NMMA space.

• Three public schools who don’t have auditoriums annually graduate in our auditorium. • Many meetings about immigration including ones that led to the 500,000 person immigrant march in Chicago were held in the Museum. • Dream Act fundraisers Dreamers are college students in the U.S. who were born in Mexico but came as little kids and have no papers. • Several different Leadership training sessions

CREATING THE CITY 449 • Fundraisers to support improvised communities in Mexico and in Central America • The various state and city associations of Mexico in Chicago • It is hard to think of a Mexican or Latino organization in the Chicago who has not used our facility, and the list of who uses the Museum goes on and on.

Something that I am very proud of is that the community sees the Museum as their Museum. They brag about it to everyone. This is so important to our success. Another aspect of the museum is that our exhibits tackle very sensitive issues. We organized an exhibition “Rastros y Crónicas” (Traces and Chronicles) that shed light on the horrendous tragedy of hundreds of women who have been exploited, raped, and murdered in Ciudad Juarez in Mexico, while the authorities have done nothing. The work in this exhibition was super powerful. It was interesting to see women, especially high school girls, many of who had never heard of this tragedy, cried at some of the images and stories. The Mexican government was furious that we had mounted this exhibit. For the 500th anniversary of the European invasion of the Amer- icas – there was no discovery, let’s be clear, it was an invasion – we put together an exhibit that challenged the mainstream’s ridiculous celebration of this event. Other landmark different non-mainstream museum exhibits that we have presented include “Our African Presence in Mexico” exhibit, which documented the historical presence and contributions of Africans in Mexico more thoroughly than any other exhibit in history. Even in Mexico, there has never been an exhibit as large and ex- pansive as ours was in dealing with the African influence in Mexico. Our “Declaration of Immigration” exhibition explored the insane and racist attitudes toward undocumented workers. This exhibition was held in 2008 to coincide it with the presidential election year. In the exhibit, we had mentioned how both Barack Obama and John McCain had both voted to construct a wall on the U.S./Mexico border. Many of my favorite stories about the Museum concerns our “Dia de los Muertos” (Day of the Dead) exhibit. Every year, we

450 TORTOLERO organize the largest celebration in the country. The popularity of this exhibition has caused us to extend the length of the exhibit. Our “Dia de los Muertos” exhibit opens in mid-September and continues to mid-December. Many people from the community come or call the Museum to inform us that a certain individual has passed away and why we should honor them. Years ago, tragically a police officer was killed in the neighborhood where the museum is located. Many people in the community liked the police officer. We received many calls and visitors asking that we honor the policeman. We decided it would be very important to honor him and went to see the family. The police officer was white and when we talked to the family, they quite honestly were very perplexed and puzzled and to be honest a bit nervous about the son being honored with an ofrenda/installation. We slowly worked with the family to help them really understand the meaning of Dia de los Muertos. They finally agreed to allow us to honor their son. To be honest, they were more than a little reluctant. On the opening night, many of the slain police officer’s family members came, they cried and thanked us for honoring their son. It was a catharsis that they really needed. It was also wonderful to see scores of policemen from throughout the city also attend our opening night. Annually we attract over 1,000 people annually on the opening night of our “Day of the Dead” exhibit and they come from everywhere and from all walks of life. How many art openings anywhere have this kind of mixture of attendees? When have you ever heard of policemen attending an art museum opening? Several times that evening I saw policemen standing in front of the ofrenda of the honored police officer and they would start to tell a story about their friend and there would be other people standing next to the ofrenda – high school students, college students, moms and dads, artists, and they would overhear the stories and ask the policemen how they knew the deceased police officer. The next thing you know, these people, complete strangers moments before, were engaged in wonderful conversations. When do you ever see policemen and artists or young people having friendly conversations? But the magic of the exhibit brought people together. Bringing people together in a meaningful way,

CREATING THE CITY 451 more than just having wine and appetizers, has always been a cor- nerstone of the museum. We have a policy at the museum that on very hot or cold days, if a homeless person walks into the museum to escape the very ex- treme weather, we allow them to stay as long as they want. One time on a very frigid day, a homeless person stayed for several hours. Before he departed, he left a beautiful apple on top of our donation box as a thank you. Having young people and families visit the museum has always been very fundamental to our core values. One local funder has called us the baby carriage museum because we attract so many families to an art museum. And let’s be honest, most art museums really don’t want little kids in their buildings. I know many of you are going to disagree, but they don’t. Let’s be real. I’m not into being PC – politically correct. Most art museums think kids might touch something or break something. Plus, they aren’t going to bring any funds to the museum. We, however, love to see kids in the museum. We see them as future visitors, future artists, maybe a future art museum director, who will one day replace me! It is imperative that the quality of our exhibitions always be excellent. But, at the same time, National Museum of Mexican Art has worked diligently in presenting events and activities that most museums will never dream of organizing. The following are some examples: The Museum sponsors an annual “Dia de Niño Festival”. The event is held at a local university because we quite frankly out grew our space with this event. The Festival starts with a 2-mile walk from the Museum with about 700 participants. Several thousand individuals attend the Festival that features free screenings for diabetes, high blood pressure, HIV, dental examinations, music, arts activities, sports activities, etc. The vast majority of the people who attend are lower income individuals. We are very proud to say that we have literally saved several people’s lives. At the medical ex- ams, people with extraordinary high blood pressures or blood sugar counts were rushed to hospitals. Every year between five to eight men are found to be infected with the HIV virus.

452 TORTOLERO The Museum has also been involved in the issue of obesity and better eating habits. Obesity and diabetes have become a major problem in the Mexican community. We have also held workshops for women on learning to do self-examinations for lumps in their breasts. At one event in the Museum, over 200 primarily Mexican women attended, all over 50, and not one had ever had a mammog- raphy. It wasn’t a performance art activity, it was a medical activity. When I have talked about this event with museum professionals, they shake their heads in disbelief. What does this have to do with a museum? I always start off by saying, “I apologize for trying to save people’s lives!” People in the museum field have to see and understand that for millions of peoples, museums are places that they see as not welcoming. Places that they will never go to. Activi- ties like this are not only powerfully meaningful but it breaks down the ivory tower walls of museums and illustrates to people that the museum is a part of the community and not apart from the community. One might ask at this point, what the world is a museum doing health activities and the answer is easy: we are in a Mexican community and consequently this is our community. The well-being of our community is very important to us. I need to interject something here. In the arts world and the museum world, one hears about museums thinking in a box or out of a box. I say that they are both wrong. There isn’t any box. Do what you want to do. Do it well, but help redefine what a museum can or should be. During our annual “Day of the Dead” exhibition, the Museum organizes a very special activity: a blood drive. Mexicans are not active blood donors, except when a relative of theirs faces a critical medical procedure. It is important that this pattern be changed. Furthermore, isn’t this an excellent way to honor those who have died than to help give the gift of life to those who need it. We also host meetings dealing with gun violence, gang activity, domestic violence, hate crimes, etc. The Museum has organized many activities and events for the LGBTQ community. The Mexican community is still very conservative when it comes to this issue, but the Museum understands and believes in the importance of equity for everyone. Consequently, we

CREATING THE CITY 453 believe that leadership is not just about doing what your community wants but making sure that one leads their community in a direction that they need to undertake. I sincerely believe that it would be hypocritical for me and the museum to advocate equality and at the same time not support other groups who are being discriminated. Consequently, no other museum in the U.S. that I know comes closer to providing events and opportunities for discriminated groups to use a museum than we do. We were the site for the “First Day With- out Art” event in Chicago, a day to raise awareness about AIDS. We have organized for fourteen years what is probably the first “Queer Prom” in the nation. Organized by young Mexican gay activists, the prom draws about 100 high school youth from throughout the Chicagoland area and includes youths from all kinds of backgrounds. This is one of my favorite activities of the year. Di- verse high school seniors who don’t feel comfortable at their high school proms or aren’t allowed to express themselves at their schools come from throughout the Chicagoland come to our Queer Prom so that can freely celebrate who they are. Once again, we are sending a message that the museum is for everyone and a place that belongs to everyone. Women issues have always been extremely important to NMMA. The Museum presents an annual performing arts festival focusing on the artistic contributions of Mexican women from both sides of the border. But at the same time, the Museum has hosted workshops dealing with domestic violence toward women, access to health care for women, and workplace discriminatory practices towards women. One of my favorite things to see in the museum is two high school kids on a date at the museum. I love it! Whenever anyone ever hears about Mexican youth in the media, it’s practically always negative, never positive. Through the years, we have created after school youth programs for our young people. Two of our programs were honored with White House awards. We are the only organization in the country to have won two of these awards for outstanding youth arts programs. It is important to note that our youth programs are very different from other award-winning youth arts programs. I have visited many of these programs and you walk in and you see students with

454 TORTOLERO calculus and geometry books, in essence these programs take the students who are already on the path of academic success and stay away from students with many needs and challenges. In our programs we take everyone, whether you are an excellent or struggling student, you are welcome. Education has always been at the core of our museum’s mission. Everything that the museum undertakes demonstrates that education is an essential part of the mission of our art museum. We are especially proud that when our institution underwent its most recent museum accreditation, our outside evaluators commented “The Ed- ucation Department is as prestigious within the museum structure as is the curatorial department. Everything that the museum undertakes demonstrates that education is part of the mission of this art museum.” We don’t just preach, we practice what we preach. One third of our staff and one fourth of our budget is devoted to educational and after school programs. I can’t honestly think of any other art museum that comes anywhere close to approaching these figures. NMMA has hosted and organized events on such educational topics as improving student performance and dropout prevention programs. I remember in the 1990s, when the mainstream institutions em- braced the educational aspect of their work and would announce that they were educational institutions and act as if they had discovered America and I would raise my hand and say “What took you so long to figure this out. We have been an educational institution since Day One.” We believe in arts education, not because foundations want to fund it. We believe all museums should be an integral part of educating everyone, but especially our youth. NMMA has numerous programs that are school-based where Museum educators and artists are actively involved in educating children. We have approximately 40 artists working at schools throughout Chicago. People have accused our museum of having an agenda and stating that museums shouldn’t have agendas. This is really just a ridiculous statement. All museums have agendas! The difference with our museum is that we are honest and upfront of our agenda. When so many mainstream museums reserve their best space for European

CREATING THE CITY 455 art, aren’t they saying that European art is the best? Isn’t that an agenda? Give me a break! Our museum has done as many partnerships as anyone in the country. From working with smaller cultural groups to the larger mainstream museums, opera, symphony, etc. Unfortunately, I have found that most mainstream museums don’t really believe in cultural and racial equity, or at best don’t “get it.” Whether the causes are racism or ignorance, serving a diverse group of people is just not in their DNA. They were founded, governed, and managed by people who for the most part are very elitist and believe that the arts are not for everybody, but just the few. Most mainstream museum and philanthropic professionals get very upset with this observation, but it’s true. Many mainstream museums are inflicted with an elitist disease that is much like smok- ing or alcoholism, is a behavior that needs to and must change especially as one sees the dramatic shift in demographics in the U.S. But, they can only change if they admit that they have a problem – and that’s the problem. I frequently tell the following observations at public meetings and it really angers mainstream museum and large mainstream arts groups. But, when we partner with them on projects, they tell us that they have a sincere interest in reaching diverse communities. Yet at least 90 percent of the time by the time of our third meeting, someone from that organization will pull out a list, recite the names of some individuals and ask if I know them. The names they mention are always wealthy individuals in the Mexican community. I have never worked with smaller groups or other cultural groups who do this. So in spite of all the rhetoric of trying to serve everyone and be inclusive, what they really want from the Museum is not to help them increase Mexican participation but to assist them in finding Mexican donors. I always ask them “Do you see me asking you for wealthy benefactors and quite frankly, I need them more than you. So why are you asking me. I thought we’re here to talk about increasing Mexican attendees at your events.” I often talk about racism in the museum field. I think I could possibly say horrible things about museum professionals’ mother and yet nothing will ever get them more upset than when I talk

456 TORTOLERO about racism in the museum world. I wrote an article years ago about racism in museums in the Museum News, the official publication of the American Alliance of Museums. I can’t tell you how many calls or conversations with museum colleagues challenging me about how can one say museums can be racists. Museums are never racist. It would be funny, except it’s sad. I consider myself a progressive, but I can tell you nothing, nothing gets a white progressive more upset than you call them racist. And most museum professionals are progressives. How can they be racists, they voted for Obama, they have friends of color, they support women and gay causes? But yet they can be racists and many times they are. Consequently, and unfortunately I was not surprised by Trump’s victory. What surprised me was not that a person like Trump won, but quite frankly why it took so long for someone like him to win. If racism exists with the white Left, imagine how racist the white Center and Right can be. For years I have talked about racism in the arts and in the museum field publicly and have angered many museum professionals. I have often commented that many arts people believe in free speech as long as what you say is what they want to hear. I love my species but we are far from perfect and we can only move forward by confronting issues like racism. Half of the attendance of our museum has been from non-Mex- icans since Day One. How do we attract a wide array of people? It’s really simple. We believe in diversity and equality. To the NMMA, believing in racial/cultural equity is not something we say to please funders, it is something fundamental. The Museum is typically described by many people, both Mex- ican and non-Mexican, as being the “Heart of the Mexican community” and the “Jewel of the Mexican community”. Consequently, many important events are held at the Museum involving the Mexi- can community. From hosting Presidents of Mexico to a wide range of events focusing on initiatives in the Mexican community, our institution serves as the “cultural home” of the Mexican community. We are also a free museum. From Day One, naysayers told us, it was impossible to be free. Yet here are almost 30 years later, we are

CREATING THE CITY 457 still free. We have eliminated the economical barrier to the arts. At a time when cultural institutions are trying to diversify their audience, how can they do this, when admission costs keep spiraling higher and higher? There has been an immense deal of attention in the media on the changing demographics that our country is experiencing. Museums need to change. Too many museums overwhelming serve primarily the rich, educated, and white population of the country. It is extremely hypocritical for museum and arts advocates to argue when they are trying to secure funding because the arts are essential to the human experience, then turn around and exclude so many people from participating. It is extremely ironic that at a time when there is so much conversation about racial/cultural inclusiveness, that the price of museum admissions have reached a point, which make it difficult for many families to attend. From the beginning, I wanted an institution that organized super important exhibits and events. We have established a great reputation in this area. But, at the same time, I wanted our museum to be a new museum model, a catalyst for change. We have worked to transform the concept of a museum from an ivory tower complex with collections to a place that really is involved with its community and is involved in local and national issues. I think we have succeeded! I leave you with this question: Will the large mainstream museums continue on the path of being dinosaurs or will they pattern themselves after the small community museums like us and become mammals that can adapt and move swiftly to serve everyone? Notes

1. Carlos Tortolero is President and Founder at the National Museum of Mexican Art, Chicago, USA. Tortolero and his staff at the museum promote activist engagement for the Mexican minority in USA, and provide high quality exhibitions of Mexican culture. The museum envisions art as a bridge between communities, and it believes that art in education has the ability to expand minds and break down barriers while negotiating cultural heritages. Tortolero was Keynote speaker at the conference Creating the city – Identity, memory and participation in Malmö 2017.

458 TORTOLERO Fredrik Elg1 The Museum of Movements Presenting the results of a feasibility study and introducing the next step

The Turkish writer and Nobel laureate Orhan Pamuk suggests in his fictional novel, The Museum of Innocence,2 that perhaps a museum which not only presents a narrative of heroic and successful historic developments but deals also with the things that we are in fact ashamed of, might turn out to be rather a good museum. Pamuk’s fictional museum from the novel later became an actual museum based in Istanbul3. Parallel to the book itself Pamuk’s museum deals with matters concerning urban history and the concept of love and loss. Perhaps nostalgia and loss (or rather the preservation of what might else truly go lost) are some of the keys to traditional museum practice. It is well known that through history, museums were often initiated by the ruling classes as temples of selected memory, more often than not against a nationalist backdrop, and with the notion of educating the citizens to become civilized and to gather around a common narrative of human development in the interest of preserving power structures and a homogenous society.4 Novelist Orhan Pamuk, in suggesting a museum, which investigates, han- dles and preserves also the memory we are ashamed of – indeed a complex museum based on honesty and openness in its gaze on history, poses a beautiful challenge. Such a challenge is all the more interesting if taken up by a national museum, in some respect representing the state and all the diplomatic implications, legal and political choices flowing through the system over historical time and with all of its concerns of internal and external relations towards interest groups and stakeholders. In our case, the challenge has been to investigate the preconditions for a national museum for institutional memory tried against the citizens’ gaze on democracy and migration. Democracy and Migration: two huge, equally important

CREATING THE CITY 459 subjects, harbouring a multitude of diverse notions, interests, power relations, political views, personal experiences as well as quite a few historical and contemporary wounds. Two topics that in its institutionalized narrative can threaten to intimidate the powerless, the minorities, the outsiders and the subordinate.5 However, if the top down perspective is constantly challenged by the bottom up perspective we might find ourselves together in a constant learning process, where the knowledge can find ways of streaming up as well as down the hierarchies. Putting into context the many self-organized activist and educational groups and stakeholders who are indeed often the forerunners of democratic development and vital for our understanding of the influx of people and ideas. This has become a vision for what we call the Museum of Movements. The assignment

In the autumn of 2015 the municipal board in Malmö submitted a proposal to Sweden’s Minister of Culture and Democracy Alice Bah Kuhnke and the Ministry of Culture, requesting for the establishment of a national museum of migration and democracy in Malmö. One of the board’s arguments was that every person has a right to their own history, and that such a museum should in- corporate a centre for archives and research that facilitates qualified research into issues concerning democracy, popular socio-political movements and migration. In the budget bill 2015/16:16, the Swedish government allocated a grant for a feasibility study into a national democracy and migration museum in Malmö and for an academic conference which would act as a springboard for the project. The Swedish Exhibition Agency, National Historical Museums and National Museums of World Cul- ture were commissioned by the government to, within the bounds of their respective fields of operation; assist the City of Malmö in this process. The Malmö Institute for Studies of Migration, Diversity and Welfare (MIM, which is part of Malmö University’s Faculty of Cul- ture and Society) – organised the scientific conference Museums in Times of Migration and Mobility: Processes of Representation, Col- laboration, Inclusion and Social Change on 25th–26th May 2016.7

460 ELG Malmö’s municipal board decided that the feasibility study would be conducted by a broad-ranging project group coordinated by the municipal Department of Culture, and appointed a political reference group representing the municipality, which has followed the process. A multidisciplinary academic reference group was also initiated to follow the work of the feasibility study. Initiating a study

The group conducting the study was diverse and thrived on the knowledge of different initiatives and institutions within the culture department and its national and international network. The core group was small but was often joined by experts and activists from various fields of both academic discourses, cultural and museum practice as well as other sectors of the society. Our task was to conduct a feasibility study to determine whether sufficient conditions exist in Malmö – with consideration to its specific historical and contemporary experiences – to support the establishment of a national Swedish museum focusing on issues of democracy, popular movements and migration. A number of fundamental principles were set up by the group, such as keeping an open door to anyone who would wish to contribute with their ideas and experiences to the work. Museum practitioners, scholars as well as activists and other representatives of the civil society were invited through the many organized dialogue meetings and seminars, but also a large number of individual meetings took place during 2016. The meetings were documented and published in an appendix to the feasibility report. An- other important notion was that “it would be impossible to start out the work with an exclusive group and only later strive to become inclusive”. Inclusion starts from the very beginning and where there was no formal (i.e. elected) representation before any other; no interest group, ethnic or others was asked to represent a societal group. Instead we encouraged it to be a multitude of (diverse) voices. Representation is a complicated matter and far too often counterproductive, the representation may sometimes tend to be demanded and selected and prepared by the ruling agents within the power structures. But there are other examples, as in the case

CREATING THE CITY 461 of the indigenous Sami people, where there is an elected political representation through Sametinget.8 It stands as a very interesting exception in minority representation. We were very pleased to be invited to a fruitful conversation with members of Sametinget, and we also met with a number of interest groups representing specific Sami interests as well as meeting with members of various interest groups within the defined national minorities and other minority organizations and individuals. Overall, we found that it was vital to have ongoing discussions with as many individuals and interest groups as possible, rather than “checking a box” to show that a certain group had been represented.9 The idea was to initiate such a wide discussion with groups, representatives, activists, scholars and individuals to secure a critical and open discussion to be ongoing also in the daily practice of the future museum. Critics voiced concerns that we might be making promises that we would not be able to keep; can a state agency have such openness; are we offering collaborations or hinting possible partnerships in an institution that is after all still a theoretic concept; would it not be safer to keep a small circle of representatives from selected interest groups? Did we in our open and welcoming attitude indeed make such promises, explicitly or implicitly? Well, quite possibly. We saw this as a strategic way of securing an open door policy, as the many different stakeholders would be invited to have a natural right to participate in the thinking, construction and daily practice of such a museum. The first step towards inclusion must be for people to have a sense of belonging and to feel ownership. So yes, not only did we take the risk of “promising” the new museum to all the many stakeholders – in fact, we strategically invited them to join us in an endeavour to create a diverse and cosmopolitan community together. This attitude also involved being very open about our (still limited) mandate and openly share so that possible stakeholders would simply know as much as we did regarding possibilities and risks. One hindrance for inclusion in cultural institutions is often a common and fundamental lack of flexibility in regards to networks outside their (our) own established circles.10 Thus we made great efforts to reach out and to initiate snowball effects to spread through networks onto more networks. A strategy aimed to

462 ELG be continuous over time, where there is no real finishing line, but an open invitation to join and to participate. Piloting projects in recent years proved to be very important for the group conducting the feasibility study, including our own experiences and that of others’. Examples were Parvin Ardalan’s project Women Making HERstory, a merging of traditions from activist methods and cultural institutions such as Malmö Museum and the City Archives, linking to the academia, through Malmö University K3, Living Archives.11 The project resulted into a book and an exhibition but, maybe and most importantly, serving as a welcoming and open platform for immigrant women to contribute with their stories but also towards a lasting change in the reading and labelling of existing archival material. Also the series of talks on Roma culture: Roma Conversations, curated by team member Senija Vurzer, had taught us much about empowerment and collaborative methods.12 From our many conversations with Armando Perla, human rights lawyer and curator at Canadian Museum for Human Rights.13 We were very inspired by the notion of stakeholdership: to view a stake- holder as anyone who has an interest in the museum, regardless of what symbolic or institutional power such a group or individual has in society. Thus, for example, placing potential funders, minority groups, and first nation representatives as equals under the term ’stakeholders’. Through the study we were aware of the importance of a close relationship with the academia, and indeed an interest towards a multitude of academic discourses and international academic institutions as the museum, in its future practice, will benefit from a broad academic outlook. A number of scientists were involved in the discussions through the study. The final report features a collection of essays by scholars, who were asked to critically reflect on the study and the idea of a museum for democracy and migration, each from their respective fields of research and academic discourse. Democracy, popular movements and migration

In an increasingly globalised world, more people than ever before are on the move and a large part of the world’s population no longer live in the place where they were born.14 The changes in global movement

CREATING THE CITY 463 affect national states, societies and individuals alike, producing mul- tifaceted identities and cultural heritages. Many museums and cultural institutions are working with issues concerning democracy and migration – not least as a result of a contemporary refugee situation – but Sweden is lacking a national and international institution working with migration as a historical and global phenomenon. The popular movements that developed in Sweden at the end of the 1800s were of great significance for the growth and understanding of Swedish democracy. These movements allowed people to learn that, by joining together in an organized manner, they were able to effect changes within the framework of the democratic society. The palette of self-organized civil organisations is now even greater, thanks to the growth of a large number of activist groups. In Sweden of today, ideology-led organisations, popular movements, activist groups, interest groups and other civilian-organized groups work together side by side, and the differences between them are not always obvious. In the current situation, there is no state-run agent within the cultural sector that has been commissioned with assembling and sharing the history of these movements and their importance to the development of democracy nationally or with an international outlook.15 How the study was carried out

During the feasibility study, issues such as what needs, risks and opportunities, can be associated with a museum dedicated to democracy and migration in Malmö and what role such a museum can play locally, nationally and internationally were examined in a broad dialogue. Dialogue meetings and roundtables were held with representatives of civil society (individuals), civil society organizations, youths, professionals within the museum sector and other sectors, as well as other possible stakeholders such as minority organisations, children (primary school) and independent arts practitioners. At each dialogue meeting and roundtable, participants were included in the ideas of the feasibility study mission. Thus each dialogue meeting built on the results of the previous one. Some meetings took place in Umeå and Stockholm, a mini-seminar was held

464 ELG in Gothenburg and a number of local and national meetings were held in Malmö. In total, nearly 165 organizations and institutions in Gothen- burg, Umeå, Stockholm and Malmö (of which 135 unique organizations were represented) participated at the dialogue meetings, round tables, the mini-seminar and a number of interviews conducted by youths with their own families or relatives. The meetings have involved a total of almost 630 people.16 Results of the feasibility study

The study identifies a need for the collection of evidence and first- hand testimony concerning democracy and migration and for this material to be made publically accessible. The results also demonstrate the importance of establishing an inventory of national collections in order to investigate how the material can illuminate issues concerning democracy and migration, as well as how the collections can be coordinated on a national basis. The struggle to achieve a fair and just society has often been conducted by means of civil movements. In-depth dialogue with popular movements and civil organisations has resulted in a clear picture of their role in developing, educating, problematizing and being a driving force in the democratic society. The feasibility study has highlighted the need to illuminate and to make accessible the history of popular movements and of other aspects of civil society. The study also draws attention to the importance of the work performed by international civil movements – NGOs – to strengthen democracy and to report and draw attention to violations of democratic principles and human rights around the world. Drawing on Malmö’s long standing involvement in the advocacy, promotion and safe city initiatives (for example the ICORN program and the annual international Safe Havens Conference in Malmö17) for persecuted artists and writers. The idea has taken shape to establish a form of “rescue” archive for the internationally vulnerable material of artists and protective international NGOs. The studies conducted with the museum sector show that many museums in Sweden are indeed working with issues connected to both democracy and migration – much so in relation to the events

CREATING THE CITY 465 and phenomena we see in the contemporary refugee situation. The feasibility study also demonstrates a need for a national agent with democracy and migration as the primary areas of focus in order to be able to support other cultural institutions with networks, knowledge and developmental work. The opportunity to create an entirely new museum free from inherited structures and considerations, where new methods and working models can be developed with broad participation, has also generated interest and is in line with the Government’s plan for reforms to safeguard an open and accessible cultural heritage.18 Several of the dialogues conducted during the feasibility study identified the need for a place that dares to address difficult questions concerning democracy – questions to which there is not always one consensus answer but where it is possible for research and experiences to be gathered together to enable heal- ing discussions to be conducted in a safe and secure environment. Much research has been conducted for decades regarding museums and other cultural institutions and (the lack of ) inclusion and civil society involvement and the prevalent nationalist outlook inherited in collections and attitude.19 At the same time there is a multitude of initiatives to break power structures and normativity in the contemporary museum sector.20 To establish a brand new museum in a near future would be to have the very fortunate position of starting out from this solid and abundant knowledge base. Discussions with the museum sector and researchers – both nationally and internationally – indicate that a museum dealing with such complex and often sensitive subjects as democracy and migration should have its own research department. It is important to establish and develop collaborations both with local universities in the Öresund region and with international research environments. Research undertaken at a national museum of democracy and migration would benefit from being multidisciplinary in nature. It is essential to develop a fully functioning research-based museum where, for example, action-oriented research can generate in-depth specialisation in the themes alongside the museum’s other compo- nents such as collections, archives, education and collaboration with other stakeholders. It is here that Malmö as a city, with its organ- isational and institutional experience, can act as a good sounding

466 ELG board for a museum with a national commission to deal with the issues connected to democracy and migration. The work of a museum is often and in many ways defined by the material and immaterial collections it manages. This is in line with the International Council of Museums (ICOM)’s internationally recognised definition of a museum as: A museum is a non-profit, permanent institution in the service of society and its development, open to the public, which acquires, conserves, researches, communicates and exhibits the tangible and intangible heritage of humanity and its environment for the purposes of education, study and enjoyment.21 The proposed museum in Malmö builds upon the opportunity to create collections and archives based upon a conceptual idea of working with issues concerning democracy and migration. It is, therefore, important to continue the collaboration with national museums, and public agencies in order to collectively conduct an inventory of existing collections and materials that have relevant connections to issues concerning democracy and migration. The results of the feasibility study show that there is both a need for, and an interest in, not simply an institution, but specifically a museum with a national responsibility for addressing issues concerning democracy and migration. A museum possesses the necessary resources for the acquisition of knowledge by means of research, collections and archives, as well as having the capacity to make use of its educational operations, exhibitions and open discussions in order to process knowledge and to create a context and meaning for a wide audience. A further conclusion is that museums with a firm local foundation are often more successful with regards to collaboration and inclusion. An institution can develop gradually using the local environment as a mirror for national and international trends and, in its practical operations, retain the close relationship with civil society, its organisations and movements. On the whole, the final results of the feasibility study show that there is confidence that Malmö – with its experiences and international influences – to be the place in Sweden best suited to harbour such a museum.

CREATING THE CITY 467 Malmö as the site for a democracy and migration museum Over the years, Malmö has served as the ‘gateway to Sweden’, acting as a transit city for migrants and as a ‘harbour of hope’22 for many people fleeing war and persecution. At the same time, the city has a rich tradition of developing democratic movements, dating from the early political, social and religious popular movements, right up to today’s engagement in ideology-led groups addressing a variety of social issues. The City of Malmö’s plans to build a socially sustainable city prompted the initiation of the ambitious Commission for a Socially Sustainable Malmö, or the “Malmö Commission”.23 Furthermore, there is a natural connection to Malmö University (as well as to the universities in the surrounding Öresund region) with qualified research and education in subjects related to democracy and migration. An additional consideration is that, seen from a wider perspective, there is currently no national operator in the cultural sector with a specific commission in these issues. It should be possible for a nationally responsible museum of democracy and migration to make a difference to the entire country. Both the city and the region can offer high levels of expertise, while also representing a unique vantage point looking out towards Eu- rope and the rest of the world, which can be beneficial to Sweden and Sweden’s international role. Next step towards a national museum for Democracy and Migration in Malmö – to build the museum as a movement

The feasibility study was presented to the Minister for Culture and Democracy Alice Bah Kuhnke on April 19, 2017. In the study we suggest a start-up period for the museum, to keep the momentum with the different stakeholders and interest groups that were an active part of the discussions and research for the study. Thus, smaller exhibition projects as well as different methods for collaboration and inclusion can be tried, tested and evaluated in a more inclusive and humble setting and the museum will be better prepared for the planning of a new or renovated existing building and with full-scale capacity. During the start-up period, matters concerning organiza- tional relations between the government and the municipality and other possible agents would also be further investigated.

468 ELG A fundamental starting point would be to start the museum from contemporary knowledge, with what has been learned from research and practice and debate over a long time to be guiding principles regarding organization, recruiting and collaborative methods. The goal is to develop an open and transparent museum which can be flexible, a museum that responds to the interests of various stakeholders. In the budget for 2018 the Swedish government granted 5 million SEK for such a start-up period. A small temporary venue adjacent to the City Archives and in the vibrant cultural area Möl- levången has been located, scheduled to open for the public in the beginning of 2019 as a start up version of The Museum of Movements – people and ideas in motion. Some of the first steps to take from 2018 are:

• To arrange public meetings (seminars and roundtables). Starting in the fall of 2018 • Produce and facilitate smaller exhibitions as start up projects. • Enhance and continue networking with civil society organizations. • Investigate future ownership, further financing, building and placement for future full-scale operation. • Mapping of relevant existing collections and initiatives (national and international). • Investigate forms of cooperation with museums, authorities and organizations. • Build on the international and national networks within academic institutions, with a multidisciplinary starting point, and thus investigate how to initiate a research section within the planned full-scale museum. • A rescue archive for threatened archives within the scopes of NGOs and migration concerns has been initiated at the Malmö City Archive, to later be attached to the museum.

CREATING THE CITY 469 Contributions This rather brief account of our study and its results naturally lacks the mentioning of many of our important advisors and conversation partners. Please see the full version of the feasibility report for extensive lists of the people we met and in what context and what they said (the full report and appendix are at this point only available in Swedish). We hope that our account as much as possible reflects these many diverse and complex reflections and ideas. The full feasibility study with appendix and additional information can be downloaded from the following official address: https:// malmo.se/Kommun--politik/Organisation/Forvaltningar/Kultur- forvaltningen/Satsningar-och-projekt/Museiforstudien/Slutrap- port---Rorelsernas-museum.html Notes

1. Fredrik Elg is a manager at the City of Malmö Culture Department. Pre- viously a filmmaker, and also having worked for the Swedish Arts Council, he has specialized in issues concerning democracy, inclusion, and the protection of persecuted artists. Elg has studied arts, culture and social studies at Lund University, Malmö Högskola and at the University of Cape Town, South Africa. He was appointed Head Writer for the feasibility study for a national museum for Democracy and Migration in Malmö 2016. 2. Pamuk, Orhan, The Museum of Innocence, New York: Knopf, 2009. 3. http://en.masumiyetmuzesi.org/ 4. Bennett, Tony, The Birth of the Museum: History, Theory, Politics. Oxford: Routledge, 1995 and Levitt, Peggy, Artifacts and Allegiances: How museums put the nation and the world on display. Oakland: University of California Press, 2015. 5. Spivak, Gayatri Chakravorty. Can the subaltern speak? Reflections on the history of an idea, New York, West Sussex: Columbia University Press, 2010. 6. http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/09/prop.- 2015161/ 7. https://www.mah.se/Nyheter/Kalender/Conference-Museums-in-Times- of-Migration-and-Mobility-Processes-of-Representation-Collaboration- Inclusion-and-Social-Change/ 8. Sametinget is a state agency as well as an elected Sami parliament for a living Sami culture in Sweden, https://www.sametinget.se/

470 ELG 9. Simon, Nina. The Participatory Museum. Published by MUSEUM 2.0, San- ta Cruz, California 2010. 10. Hyltén-Cavallius, Charlotte & Svanberg, Fredrik, Älskade museum; Svenska kulturhistoriska museer som kulturskapare och samhällsbyggare, Lund: Nordic Academic Press, 2016. 11. Official Tumblr site: http://womenmakinghistory.tumblr.com/ 12. Official Facebook page: https://www.facebook.com/Romska-Sam- tal-1608326012730139/ 13. Official website: https://humanrights.ca/ 14. Levitt, Peggy, Artifacts and Allegiances: How museums put the nation and the world on display, Oakland: University of California Press, 2015. 15. Tema Arkiv, Moderna folkrörelser; http://www.temaarkiv.se/moderna-folkrorelser. 16. The full report and appendix in Swedish can be downloaded at the Malmö Stad official website: https://malmo.se/Kommun--politik/Organisation/ Forvaltningar/Kulturforvaltningen/Satsningar-och-projekt/Museiforstudi- en/Slutrapport---Rorelsernas-museum.html 17. ICORN, International Cities of Refuge Network; http://icorn.org/, http:// malmo.se/Kommun--politik/Organisation/Forvaltningar/Kulturforvalt- ningen/Satsningar-och-projekt/Safe-Havens-2015-2017.html 18. Information in English on the official Swedish Government’s website: http://www.government.se/articles/2016/09/a-living-and-shared-cultural-heritage/ 19. Said, Edward, Orientalism, London: Routledge & Kegan Paul Ltd., 1978 and Bhabha, Homi, K. The Location of Culture. London and New York: Routledge, 1994. 20. For example the exhibition 100 % kamp – Sveriges historia, Västman- lands läns museum; http://www.vastmanlandslansmuseum.se/news.as- p?MenuID=2&NewsID=513 21. Official website: http://icom.museum/ 22. See as an example the documentary film “Hoppets Hamn/Harbour of Hope: http://www.filminstitutet.se/contentassets/9411ff78c4ea482d8b- 505025c58f5fa6/hoppetshamn7.pdf 23. https://malmo.se/Kommun--politik/Malmo-en-hallbar-stad---socialt- ekonomiskt-och-ekologiskt/Publikationer--forskning/The-Malmo-Com- mission.html

CREATING THE CITY 471 Karin Carlsson1 & Rebecka Lennartsson2 Bland kaféer, bordeller, parker, skyltfönster och kök Mångdimensionella vandringar i stadens rum

Tillgängliggörandets möjligheter och utmaningar I museer och arkiv finns spår av ett brokigt förflutet i form av föremål, foton, målningar och dokument som aldrig kommer vare sig allmänhet eller forskare till del. De arkivalier och artefakter som ryms i utställningar utgör endast en bråkdel av de omfattande samlingar och arkiv som bevaras för eftervärlden, men förblir inkapslade i kulturarvsinstitutionernas gömmor. De senaste åren har tillgängliggörande betonats starkt inom kulturarvssfären. Inte minst digitalisering har framhållits som en viktig del i detta. Föremål avfotograferas, dokument scannas och fotografier och konst läggs ut i databaser där de ska kunna nås av alla och envar. Mycket har åstadkommits, men ännu mer återstår. I takt med att stora mängder material blivit digitalt tillgängligt, har emellertid också en diskussion om kontext och sökbarhet aktualiserats. När material presenteras i utställningar eller publikationer görs det begripligt genom att ges sammanhang med hjälp av tolkningar och berättelser. I databaser är däremot den typen av upplysningar ofta mer begränsad. Som genusvetaren Wera Grahn konstaterat saknas ofta förvärvsmotiveringar och bred kringin- formation. Antikvariska variabler, som föremåls mått och material, eller fotografiers upphovspersoner eller kvartersnamn, ligger i allmänhet till grund för beskrivningarna.3 Det medför att sökord och ingångar som leder fram till materialet kan kräva specialkun- skaper som är okända för de flesta användare. Även arkeologen och antikvarien Lotta Fernstål lyfter upp detta som ett problem. Hon pekar på hur ett flertal kulturarvsinstitutioner lagt ner stora resurser på att digitalisera sina samlingar, men menar att så länge föremålsinformationen är baserad på äldre analoga katalogkort, blir

472 CARLSSON & LENNARTSSON föremålens sökbarhet begränsad samtidigt som möjligheten att beforska samlingarna kringskärs.4 Socialantropologen Fiona Camer- on har, tillsammans med filosofen och museivetaren Helena Rob- inson, argumenterat för en ökad problematisering av museiföremåls polysemantiska betydelser. De poängterar att ett enskilt föremål kan ingå i ett flera kontexter och betraktas och förstås utifrån flera perspektiv, föränderliga över tid. Detta leder oss till kulturarvsinstitutionernas uppdrag att bidra till en pluralistisk historiesyn, en idag synnerligen aktuell fråga. I utredningen Ny museipolitik som presenterades 2015 lyfts också vikten av minnesinstitutionernas roll som kunskapsförmedlare fram, liksom vikten av att skapa utrymme för olika röster, perspektiv och lager av samhället.5 Tanken är att ett medvetet synliggörande av den mångfald av identiteter, erfarenheter och kulturella traditioner som återfinns i samhället öppnar upp för inkluderande processer samtidigt som diskriminerande praktiker motverkas.6 Även om denna diskussion påbörjades redan under 1990-talet7 så har ett antal forskningsrapporter och statliga utredningar, som publicerats under de senaste åren, pekat på bristande intersektionella perspektiv i kulturarvsinstitutionernas arbete.8 I takt med att mer material ur dess samlingar tillgängliggörs har frågan åter aktualiserats.9 Inom projektet Bekönade rum. Mångdimensionella vandringar i stadens historia har vi tagit fasta på dessa insikter. Liksom en rad andra forskare kan vi konstatera att digitalisering inte per automatik innebär att ett material blir tillgängligt för fler. Vi menar att kulturarvsinstitutionerna i sitt arbete med att både förteckna och digitalisera sitt material bör sträva mot ett mer kval- itativt förhållningssätt till samlingarna, där berättelser och kontext ges utrymme jämte sedvanliga antikvariska variabler.10 För att lösa detta dilemma krävs tid, ekonomiska resurser och nya arbetssätt. Genom att, utöver den traditionella kategoriseringen, arbeta med en bred kontextualisering av de digitaliserade objekten, kan kulturarvsinstitutionerna bidra till att öppna samlingarna för genusmed- vetna och intersektionella tolkningar, fler berättelser och en inkluderande historiesyn.

CREATING THE CITY 473 Projektet Bekönade rum: syfte, mål och deltagande institutioner Med utgångspunkt i urbana rums mångfacetterade historia syftar projektet till ett metodutvecklande samarbete mellan museer, arkiv och forskare. Vi samlar forskare och kulturarvsinstitutioner kring temat ”bekönade rum” för att utarbeta en metod som överbryggar glappet mellan forskning, digitalisering och virtuellt tillgänglig- görande. Plattformar och teknik finns ofta. Vad som saknas är sammanhang som lyfter och länkar samman de många berättelser som föremål, dokument, fotografi, konst och ritningar bär på. Projektet syftar således till att utveckla en metod som förenar antikvariers och forskares kunskap om samlingarna. Genom att beforska, kontextualisera och digitalt sammanföra olika typer av källmaterial med anknytning till staden, vill vi öka samlingarnas sökbarhet och tillgänglighet för både forskare och allmänhet. Eftersom stadsmuseet i Stockholm förvaltar projektet är också Stockholm det fält från vilket vi hämtar exempel. Vi rör oss i olika tidsskikt, vilka sträcker sig från det tidiga 1800-talet till vår egen samtid. Det innebär att vi kan fånga in 200 år av urbana rums kontinuitet och föränderlighet, såväl materiellt som kulturellt. Av särskilt intresse är dialektiken mellan stadens fysiska omvandlingar respektive tröga strukturer och kulturella och sociala förändringar. Vidare medverkar forskare från skilda discipliner. Historia, ekonomisk historia, kulturgeografi och etnologi finns representerat, vilket ger -mö jlighet till interdisciplinärt utbyte. Det är också forskarnas empiriska exempel som utgör grunden för projektets metodutvecklande del. Medverkande institutioner är Nordiska museet, Stockholms stadsarkiv, Stadsmuseet i Stockholm, Centrum för näringslivs historia, Stockholmskällan samt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Ingen ny databas byggs upp. Förmedling sker istället genom medverkande institutioners respektive plattformar samt genom databasen Stockholmskällan. Stockholmskällan drivs av Stockholms stad och innehåller idag över 30 000 foton, bilder av museiföremål, kartor, dokument och litteraturtips med syfte att tillgängliggöra Stockholms kulturarv för stadens skolor och för intresserad allmän- het. Plattformen fungerar som en utmärkt ingång till olika typer av samlingar, dokument och föremål, som i större omfattning kan

474 CARLSSON & LENNARTSSON tillgängliggöras på respektive institutions egna plattformar. Genom att där länka samman stadens rum med poster som analyseras av forskare utifrån olika perspektiv, kan digital teknik bidra till att le- vandegöra stadens mångfaldiga historia. Idén till projektet härrör ur ett samtal mellan Karin Carlsson och Rebecka Lennartsson om urbana rum och deras könskodade karak- tärer. Upprinnelsen var Riksbankens jubileumsfond och Vitterhets akademins utlysning Samlingarna och forskningen, vilken syftade till att skapa kontaktytor mellan forskare och kulturarvsinstitutioner. Carlsson har intresserat sig för stadsköket som forskningsom- råde, ett till synes privat rum som på flera sätt speglar samhällets utveckling liksom (föränderliga och stabila) klasspositioner och genusrelationer. Till skillnad från landsbygdens kök kom stadsköket, framför allt genom de större våningarnas köksingångar, att tydligare markera en gräns mellan den privata och offentliga sfären. Utöver att vara en plats för hantering av mat, fungerade det också som en barriär mellan stadens damm och smuts och bostadens mer privata delar. Som ett av bostadens mer tekniskt avancerade rum bär köket dessutom ofta på olika lager av historiska innovationer. Lennartssons forskningsfokus, bordellen, är ett rum genom- korsat av förväntningar och föreställningar som leker med en up- plösning av det offentliga och det privata samtidigt som det up- prätthåller ett strikt regelverk och präglas av klass- och könskodade gränser. Dessa rum, med tillsynes olika laddningar och funktion, tycktes oss samtidigt innefatta en rad analogier. Båda rummen har länge varit starkt kvinnligt kodade. Köket med dess inofficiella köksingång öppnade också upp för möten av mer ljusskygg karaktär. Det var rum som under moderniteten hört till stadens baksidor i den meningen att de skulle vara undanskymda, förknippade med en kvinnlighet som också hörde de lägre klasserna till. I kökshan- dduken förenades symboliken: detta köksregionens och hygienens ofta vita monogrambroderade och stärkta tygstycke som upphängd utanför den prostituerades fönster signalerade välkommen till för- bipasserade intressenter. Kökshandduken kunde också få bära skuld för att föra in ”giftflugan från gatan” (syfilis) genom lösaktiga pigor. Att diskutera forskningsfrågor och gemensamma teoretiska utgångspunkter är en sak, men vad sker om en börjar i andra

CREATING THE CITY 475 änden? Om utgångspunkten blir ett mer förutsättningslöst sökande i föremålssamlingar och arkiv efter material som varken finns digitaliserat eller förtecknat? Och hur hittar vi i så fall dit? Samtalet resulterade i en projektidé som inrymde alla dessa par- ametrar: samlingarna blir utgångspunkt för ny forskning samtidigt som forskningens empiriska bas – i form av föremål, foton och dokument – förmedlas digitalt med en forskningsbaserad kontext. Utöver detta ska samlingarna göras mer sökbara utifrån fler sökord. Genom utvecklandet av en digital guide och geokodning är också tanken att föremål och samlingar virtuellt ska återföras till de rum de ursprungligen hämtats från, något vi återkommer till nedan. Fler rum än köket och bordellen behövdes dock och ett antal forskare med intresse för skilda urbana rum kontaktades. Stadskök, kaféer, bordeller, skyltfönster och parker

De urbana rum som slutligen blev en del av projektet har både fysiska och mentala gränser och en distinkt genusprägel, men ut- märks också av gränsöverskridanden i spänningsfälten mellan moderna dikotomier som offentligt och privat, arbete och fritid, smutsigt och rent, konsumtion och produktion. Projektet undersöker dessa spänningsfält i delstudier om skyltfönstret (Klara Arnberg och Orsi Husz); stadsköket (Karin Carlsson); bordellen, (Rebecka Lennartsson); kaféet, (Ulrika Torell) samt parken (Fia Sundevall och Thomas Wimark). Delstudierna har beröringspunkter både tematiskt och teoretiskt. Samtidigt representerar de urbana rum med olika funktion, laddning och karaktär. Det urbana köket, med sin historiskt sett tydliga ge- nuskodning, representerar den privata sfären. Kökslösa stadslägen- heter, borgarklassens separata köksregioner och miljonprogrammens lägenheter speglar olika berättelser av modernitet, klass och genus. När köket betraktas som ett rum för konsumtion skapas även kopplingar till de projekt som berör kafékultur och skyltfönster, där andra sidor av konsumtion analyseras i relation till urbanitet. Köksvägen var också porten till en maskulint laddad offentlighet, och innebar en passage till en klasskodad femininitet med koppling till gatan. Om köket i detta sammanhang representerar det privata rummet, representerar kaféet ett semi-privat hägn som i sin tur skapar

476 CARLSSON & LENNARTSSON Vänster: Olika tidsskikt representerade i ett och samma kök genom vedspis, el- spis och kokplatta. 1973. Stockholms stadsmuseum. Fotograf: Stefan Hasselberg Höger: Polisprotokoll, 31/7 1891. Lundström greps för lösdriveri i Hum- legården, iförd kvinnokläder. Han misstänktes ha sex med andra män, vilket var olagligt. Bild: Stockholmskällan, Stockholms stadsarkiv. en kontrast till gatans öppna rörlighet. Kaféet används här för att analysera hur tillträden och gränser för stadens invånare skapas. Ungkarlskaféer, schweizerier, damkaféer, tonårsfik och dagens kaf- éer med snabbservice utgör exempel på rum med olika kodning. Ett annat semi-privat rum är bordellen, som både befinner sig i marginalen och hjärtat av den urbana erfarenheten. Rummet utmanar, implicerar och förstärker gränserna för det urbana. 1800-talets reglerade prostitution bedrevs på så kallade partihotell (hotell som tog betalt per sällskap och halvtimme) och flickställen (hyreshus där hyresvärdarna accepterade reglementerade kvinnor som hyresgäster, och anpassade hyran därefter), men också på regelrätta bordeller (även om dessa var olagliga).11 Den vägg som skilde bordellrummet från gatan bar på en stark symbolik. I delstudien undersöks hur bordellen påverkat stadens rumslighet, gränsdragningar och mäns och kvinnors rätt till rörelse och rum. Kopplingarna till projektets övriga rum är många och påtagliga. Även om spåren efter bordellen i samlingar och arkiv ofta är mindre uttalade, saknas de inte.

CREATING THE CITY 477 Reklambild för Blanchs café från 1870. Färglitografi av Alexander Nay. Blanchs cafés historiska arkiv finns hos Centrum för Näringslivshistoria. Samlingen digitaliseras nu inom projektet Bekönade rum.

Den klassaspekt som synliggörs genom kök och bordeller får en annan betydelse när skyltfönster lyfts fram för att studera stadens konsumtionskultur. Genom att studera materiell och visuell utformning av skyltfönster analyseras hur seendet formats utifrån genus och klass. Här kom kvinnan att bli den föreställda konsumenten, medan mannen stod i centrum för entreprenörs- och före- tagarbegreppet. Villkoret för den kvinnliga konsumenten utgjorde också en gräns mot andra ”offentliga kvinnor”. Om skyltfönstret har tydliga fysiska gränser, kan parken ses som dess motsats. Till skillnad från många andra länder saknar den svenska parken ofta gränser i form av öppettider och regler. Först när osynliga praktiker uppmärksammas sätts parkens fria offentlighet ifråga och exkludering blir blottlagd. Denna delstudie kartlägger könsrelationer och icke-normativa sexuella praktiker i parker under 1900- och 2000-tal.

478 CARLSSON & LENNARTSSON På upptäcktsfärd i samlingarna Ett första steg för projektet har varit att gemensamt inventera samlingar för att identifiera föremål, bilder och handlingar som kan knytas till respektive delstudie. De kulturarvsinstitutioner som är anslutna till projektet rymmer flera materialtyper som speglar staden, stadsutveckling och urbant liv. Arbetet förutsätter ett nära samarbete mellan forskare och antikvarier eller arkivarier med god kännedom om samlingar och arkiv. Personal från kulturarvsinstitutionerna agerar lotsar och experter för forskare på plats i arkiv och magasin. Forskarna bidrar i sin tur med perspektiv och sakkunskap kring föremålens och samlingarnas kontext. Här finns stora mö- jligheter att i mötet skapa ny kunskap och visa på okända samband och sammanhang. Redan i en första genomgång har flera intressanta ingångar och material upptäckts; etnologiskt uppteckningsmate- rial som berättar om alla de rum som projektet berör, rättegångs protokoll, ritningar, konst, föremål och foton. Delar av dessa material är varken förtecknat eller digitaliserat och har hittills varit näst intill omöjliga att spåra för alla dem som inte har en gedigen kännedom om en specifik institutions samlingar. I det påbörjade arbetet med att digitalisera har vi prioriterat material med relevans för flera av projektets forskningsområden, samtidigt som det kan anses ha ett större allmänintresse. Denna typ av tillgängliggörande ökar möjligheten för både forskare och all- mänhet att kunna använda materialet utifrån sina egna syften. Det har dock visat sig att den snabba digitaliseringen också fått vissa konsekvenser. Som påpekats i kulturarvspropositionen, som presenterades 2017: ”Det som inte finns digitalt antas ofta inte existera”.12 Inom projektet strävar vi efter att genom det digitaliserade materialet locka både forskare och allmänhet till de fysiska samlingarna. Projektet har i skrivande stund ännu inte pågått ett år, men redan nu kan vi se hur föremål, berättelser och bilder från de olika stadsrummen knyts samman och visar på nya samband. En tidigare okänd kontext kan placera ett specifikt material eller föremål i ett större stadshistoriskt sammanhang, som vidgar dess betydelse.

CREATING THE CITY 479 Polysemantik som praktik Från flera håll har det under senare år uttryckts oro över att aktörer, även inom den politiska sfären, aktivt arbetar för att begränsa forskarnas oberoende och kulturens frihet.13 Denna oro återspeglas också i den nya museilagen som antog av regeringen i maj 2017, och som bland annat syftar till att ge museerna större handlingsutrymme genom att öka dess politiska oberoende.14 Samma lag poängterar också museernas roll som kunskapsuppbyggare och främjare av fri åsiktsbildning.15 Även i utredningen – liksom i propositionen som föregick lagen – diskuterades kulturarvsinstitutionernas uppgift att både spegla och kommentera samhället utifrån olika röster och perspektiv.16 Flera har påpekat att de intersektionella perspektiven ofta brister, i synnerhet i relation till samlingarna. Som nämnts ovan har en förklaring till detta varit att arbetssätten vid förtecknande och digitalisering i första hand beskriver objekt utifrån antikvariska variabler som mått, material, datering och korrekt benämning.17 Arbetet med att anpassa sökord efter en föränderlig samtid och ett inkluderande kulturarv har sällan prioriteras, vilket ofta är en konsekvens av brist på ekonomiska och personella resurser inom kulturarvsinstitutionerna. Men det har också handlat om att frågan i sig inte varit prioriterad, även om vi nu kan skönja en positiv förändring. En rad forskare, såsom Cameron & Kenderdina (2007), Fernstål et al. (2015) och Grahn (2007) har diskuterat detta och i projektet har vi låtit oss inspireras både av deras problemformuleringar och av lösningar, liksom av begreppsanvändning. Polysemantik tar till exempel fasta på hur objekt ingår i olika kontexter och bär på flera berättelser.18 Genom ett polysemantiskt förhållningssätt vill vi öka samlingarnas sökbarhet och öppna upp för analyser av föremål och handlingar med förbindelse till urbana rum som tar hänsyn till olika maktdimensioner. På så sätt kan en fördjupad föremålskunskap och forskning kring materiell kultur, där fokus riktas mot interaktioner mellan människa, ting och rum, växa fram. Staden, tingen, tiden och rummen

Kulturarv är rumsliga fenomen. Urbana kulturarv hör hemma någonstans i staden, de bidrar till att skapa platsers identitet och bygga staden såväl materiellt som symboliskt. Historiskt sett har

480 CARLSSON & LENNARTSSON kulturarvsarbetets fokus till stor del legat på monumentala byggnader, rum och objekt, som främst speglat historien hos en social, ekonomisk, etnisk och manlig elit. Projektet bidrar till arbetet med att synliggöra stadens tidsskikt och lyfta komplexiteten i de många berättelser och erfarenheter de rymmer. Materialitet och rumslighet är för projektet centrala aspekter. De föremål, dokument och bilder som förvaras för framtiden på institutioner har tagits ur sina ursprungliga rum och sammanhang. När de tillgängliggörs i digital form kvarstår i flera avseenden den separationen. Det är ofta föremålet i sig och dess omedelbara kontext (vem tog fotot? Vilken byggnad syns på bilden? Var har krukan tillverkats? Vem skänkte föremålet?) som framgår i beskrivningar. Genom geokodning och Stockholmskällans kartfunktion, och på sikt också genom en digital guide, kan tingen virtuellt återbördas till de rum de härrör från. Bevarade portar från gamla Klara kan placeras ut i stadslandskapet med utgångspunkt i den Stockholm- skarta som gällde före rivningarna; fotografier och målningar ur det försvunna kan betraktas från samma utsiktspunkt idag; Humle gårdens ”otuktsnästen” placeras ut i trädgården och NKs skyltnin- gar från 50-talet kan jämföras med dagens. Det skapar möjlighet att, om än fragmentariskt, återkalla det försvunna – men också det dolda, det icke uttalade eller förbisedda. En mångfald av historier konkretiseras och får förankring i nuet när tid och plats länkas samman. Men det är inte i första hand tingen i relation till den byggda, fysiska staden som vägleder den geografiska placeringen. Istället är det relationen mellan människa och ting som står i projektets fokus. Det implicerar en syn på de olika rummen som både föränderliga resultat av och ramar för mänsklig handling och ett område för sociala konflikter, förhandlingar och möjligheter. Den teoretiska åtskillnaden mellan rum och plats – eller mellan space och place, för att låna det engelska begreppsparet – löses upp. Ofta definieras place/plats som det fysiskt konkreta fyllt med mening och socialt liv: väggar, tak, golv, murar, staket – det byggda och påtagliga tillsammans med en social dimension; medan space eller rum representerar det abstrakta: de tolkningar, representationer och symboler som beskriver och representerar platser.19 Projek- tets utgångspunkt är en integrerad förståelse av rum och plats, där

CREATING THE CITY 481 materialiteten inte tydligt kan skiljas från den kulturella och abstrakta aspekten.20 En utgångspunkt är att materialiteten i lika hög utsträckning som människors idéer och viljor påverkar sociala situationer. Föremålen ses då inte enbart som komplement till skriftliga källor utan som aktiva objekt, vilka hjälper forskaren att ställa nya frågor och samtidigt komma närmare individers vardagsliv.21 Bekönade rum

Stadens rum är också bekönade; laddade med normer och ideal kring maskuliniteter och feminiteter. Moderniteten förknippas ofta med en intensifiering av könsrelaterade dikotomier som inte sällan manifesteras i stadens gränser och rum.22 Medan offentligheten under 1800-talet allt mer kom att förknippas med manligt kodad politik, lönearbete, formaliteter och civilisation, laddades privatsfären med en förment kvinnlig intimitet, omsorg och avkoppling. Det ger en skiktad urban geografi, genomkorsad av föränderliga gränser som oupphörligen utmanas och ritas om, som innefattar både kontinuitet och förändring och som laddar platser med såväl lockelser som hot. Vissa gatustråk, hus, kaféer och parker har ansetts olämp- liga för (vissa) kvinnor. Andra har reserverats för en kvinnlig publik, och gjort den manliga närvaron tvivelaktig. Den könskodade rumsligheten kan läsas i schweizerier och ölkaféer, i skyltfönstrens ordnande av ting, i de borgerliga våningarnas rumsliga organisation och sortering av hushållets medlemmar, i bordellernas fönsterluckor och myndigheternas bestyr med att göra sig kvitt mörka vrår och pissoarer i parkerna. Skilda rum har olika betydelser för män och för kvinnor, de in- verkar på olika sätt på olika kroppar – men inte per automatik på de sätt som avsetts.23 Kön samverkar också med andra maktordningar som klass, sexualitet, etnicitet, funktionalitet och ålder och påverkar stadens rum och människors erfarenheter av dessa.24 Om rum formas av sociala relationer, gäller också det omvända: sociala relationer påverkas av rummet. Rumsligheten, menar kulturgeografen Doreen Massey, kan förstås som utsträckta sociala relationer. Rum- met innefattar en maktgeometri som är ständigt föränderlig. Mas- sey är kritisk mot hur historieskrivningen delat upp rum och tid som en statisk form respektive en föränderlig process.25 Tid, menar

482 CARLSSON & LENNARTSSON Massey, förstås som maskulint kodat och relateras till politik, framsteg och civilisation, medan rummet snarare betraktas som statiskt, ickepolitiskt – och feminint kodat. Hon föreslår en historieskrivning som ger utrymme för många lager av tid på en och samma plats: Perhaps a really ‘radical’ history of a place would be one which did not try to present either simple temporal continuity or only spatial simultaneity with no sense of historical depth. A way of understanding, which in the end, did not try to seal a place up in one neat and tidy envelope of space-time but which recognized that what has come together, in this place, now, is a conjunction of many histories and many spaces.26 En sådan mångdimensionell historieskrivning av staden hoppas vi kunna bidra till genom projektet Bekönade rum. Mångdimensionella vandringar i stadens historia. Noter

1. Karin Carlsson är verksam som forskare vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Hennes forskningsintressen är i första hand riktade mot genus- och välfärdsfrågor i relation till 1900-talets socialpolitiska förändringar. 2. Rebecka Lennartsson är docent i etnologi och verksam som forskningschef på Stockholmia – forskning och förlag. Hennes huvudsakliga forskning- sområde är prostitutionshistoria, med fokus på genus och urbanitet under 1700-tal och 1800-tal. 3. Grahn, Wera, Genuskonstruktioner och museer: handbok för genusintegrering, Uppsala 2007, s. 12 4. Fernstål, Lotta, ”Genus och perspektivfrågor i museernas samlingssystem”, i Hauptman, Katherine och Odebäck Näversköld, Kerstin (red.), Genusförbart: inspiration, erfarenheter och metoder för mångfald i museiarbete, Lund 2014, s. 91-92. 5. Ny museipolitik, SOU 2015:89, s. 238. 6. Svanberg, Fredrik, ”Den svenska mångfaldsmodellen och museerna”, i Hauptman, Katherine och Odebäck Näversköld, Kerstin (red.), Genusför- bart: inspiration, erfarenheter och metoder för mångfald i museiarbete, Lund 2014, s. 27.

CREATING THE CITY 483 7. Den statligt tillsatta utredningen Genus på museum (2003-2004) fick till föl- jd att Agenda kulturarv (2003) samt Mångkulturåret (2006) startades, båda med syfte att öka genusmedvetenheten i museernas verksamhet. Se: Genus på Museum, Departementsserien, Ds 2003:61; Grahn 2007, s. 34. 8. Hauptman och Odebäck Näversköld 2017; Uppdrag jämställda museer. Jämusprojektet. Rapport 2. Statens historiska museer FOU rapport 10. KU 2011/557/KA; Grahn 2007. 9. Fernstål 2014; Grahn 2007; Jämusprojektet 2011: Uppdrag jämställda museer. Jämusprojektet. Rapport 2. Statens historiska museer FOU rapport 10. KU 2011/557/K. 10. Se diskussion i Fernstål 2014. 11. Lennartsson, Rebecka, Malaria urbana: om byråflickan Anna Johannesdotter och prostitutionen i Stockholm kring 1900 (diss), Stockholm 2001, s.144-145. 12. Kulturarvspolitik, Prop. 2016/17:116, s. 168. 13. Se till exempel: http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/05/ regeringens-proposition-om-kulturarvet-antagen-av-riksdagen/; https:// www.genus.se/nyhet/sd-fokuserar-pa-kulturarv-for-att-skydda-nationen/. Detta var också en av programpunkterna under Almedalsveckan 2015 ar- rangerat av Riksarkivet, Kulturrådet, Kungliga biblioteket med flera. Se: http://www.kb.se/Dokument/Aktuellt/evenemang/Almedalen%202015/ Savethedate_program_almedalen_2015.pdf. 14. Museilag. Svensk författningssamling 2017:563, §5. Jämför Kulturarvspoli- tik, Prop. 2016/17:116, s. 199. 15. Museilag. Svensk författningssamling 2017:563, §4. 16. Ny museipolitik. SOU 2015:89, s. 226-227; Kulturarvspolitik, Prop. 2016/17:116, s. 55, 59-69. 17. Fernstål 2014; Grahn 2007; Jämusprojektet 2011. 18. Cameron, Fiona och Robinson, Helena, ”Digital knowledgescapes: cultural, theroretical, practical, and usage issues facing museum collection databases in a digital epoch”, in Cameron och Kederdine (ed) Theorizing digital cultural heritage: a critical discourse, Cambridge, Mass. 2007; Fernstal, Lotta; Kolker, Li och Svanberg, Fredrik, Polysemantiskt digitalt samlande, Slutrap- port, Statens historiska museer FOU Rapport, Stockholm 2015. 19. Cresswell, Tim, Place: a short introduction, Cornwall 2004. 20. Massey, Doreen, Space, place and gender, Oxford 1994, s. 251-252. 21. Forssberg, Anna Maria och Sennefelt, Karin, Fråga föremålen: handbok till historiska studier av materiell kultur, Lund 2014; Harvey, Karen, (red.)

484 CARLSSON & LENNARTSSON History and material culture: a student´s guide to approaching alternative sources, Abingdon 2009. 22. Feldmann, Beate och Svensson, Birgitta, ”Människor i centrum” i Lars- son, Stefan (red.) Nya stadsarkeologiska horisonter, Stockholm 2006; Wilson, Elisabeth, The contradictions of culture: cities, culture, women, London 2001, Griselda Pollock, ‘’Modernity and the spaces of femininity,’’ i Vision and difference: femininity, feminism and the histories of art, New York 1988. 23. Geschwind, Britta Zetterström 2017, Publika museirum, Stockholm 2017, s. 32 f. 24. Lykke, Nina, ”Intersectional analysis: black box or useful critical feminist thinking technology”, i Lutz, Helma; Herrera, Maria Teresa Vivar och Supik, Linda (red) Framing intersectionality: debates on a multi-faceted concept in gender studies, Surrey 2011. 2011; Molina, Irene, ”Intersektionella rumsligheter”, Tidskrift for genusvetenskap, nr 3 (2007). 25. Massey 1994. 26. Massey, Doreen, ”Places and their pasts”, i History Workshop Journal, nr 39 (1995), s 191.

Referenser

Cameron, Fiona och Robinson, Helena, ”Digital Knowledgescapes: Cultural, Theoretical, Practical, an Usage Issues Facing Museum Collection Databas- es in a Digital Epoch”, i Cameron & Kederdine (red.) Theorizing Digital Cultural Heritage: a Critical Discourse Cambridge, Mass. 2007. Cresswell, Tim, Place: a short introduction, Cornwall 2004. Forssberg, Anna Maria och Sennefelt, Karin (red.), Fråga föremålen. Handbok till historiska studier av materiell kultur, Lund 2014. Geschwind, Zetterström, Britta, Publika museirum. Materialiseringar av demokratiska ideal på Statens historiska museum 1943-2013, Stockholms universitet, Stockholm 2017. Harvey, Karen, (red.) History and material culture. A student´s guide to approaching alternative sources (Abingdon, 2009). Lennartsson. Rebecka Malaria urbana. Om byråflickan Anna Johannesdotter och prostitutionen i Stockholm kring 1900 (diss), Stockholm 2001.

CREATING THE CITY 485 Lykke, Nina, ”Intersectional analysis: black box or useful critical feminist thinking technology”, i Lutz, Helma; Herrera, Maria Teresa Vivar & Supik, Linda, (red.) Framing intersectionality: debates on a multi-faceted concept in gender studies, Surrey 2011. Feldmann, Beate & Svensson, Birgitta, ”Människor i centrum” I Larsson, Stefan (red.) Nya stadsarkeologiska horisonter, Stockholm 2006. Fersnstål, Lotta, ”Genus och perspektivfrågor i museernas samlingssystem”, i Hauptman, Katherine och Odebäck Näversköld, Kerstin (red.), Genusförbart: inspiration, erfarenheter och metoder för mångfald i museiarbete, Lund 2014. Fernstal, Lotta; Kolker, Li och Svanberg, Fredrik, Polysemantiskt digitalt samlande, Slutrapport, Statens historiska museer FOU Rapport 2015. Grahn, Wera, Genuskonstruktioner och museer: handbok för genusintegrering, (Uppsala, 2007). Harvey, Karen, (ed.) History and material culture: student´s guide to approaching alternative sources, Abingdon 2009. Kulturarvspolitik. Prop. 2016/17:116, s. 168. Larsson, Stefan, ”Den mänskliga staden?”, i Larsson, Stefan (red.), Nya stadsarkeologiska horisonter, Stockholm 2006. Massey, Doreen, Space, place and gender, Oxford 1994. Massey, Doreen, ”Places and their pasts”, i History Workshop Journal, nr 39 (1995), s 191. Molina, Inrene, ”Intersektionella rumsligheter”, i Tidskrift for genusvetenskap, nr 3 (2007). Museilag. Svensk författningssamling 2017:563. Ny museipolitik. Statens offentliga utredningar, 2015:89. Pollock, Griselda, ‘’Modernity and the spaces of femininity,’’ i Vision and difference: femininity, feminism and the histories of art, New York 1988. Sennett, Richard, Flesh and stone: the body and the city in Western civilization, New York 1996. Uppdrag jämställda museer. Jämusprojektet. Rapport 2. Statens historiska museer FOU rapport 10. KU 2011/557/K. Wilson, Elisabeth, The contradictions of culture: cities, culture, women, London 2001.

486 CARLSSON & LENNARTSSON Lars Hansson1 Communicating Migration History The House of Emigrants, Gothenburg

In this article, I present The House of Emigrants in Gothenburg, how we deal with migration history and try to connect the present with the past. Examples of how migrated Swedes were exposed to xenophobia in the USA are mentioned, and how Swedish Ameri- cans used their old historical connections to America to achieve a higher position in an ethnical hierarchy. The Americanization of the Swedes during World War I is also presented, as is an example of fruitful comparison between Fords’ English School for Immigrants and Swedish for Immigrants in Sweden. Finally, the latest exhibition, the emigrant ship “The Green Parrot”, is described as an example of connecting migration history to migrants’ experiences of today. Migration is a very important issue for societies today. A historical perspective on peoples’ movements is crucial for understanding the problems we face all around the world. The House of Emigrants is a migration museum located in Gothenburg, which was by far the greatest emigration port in Sweden. Approximately 1 million Swedes departed from this city between 1850 and 1930, mostly to the USA. The House of Emigrants has exhibitions of the Swedish Emigration to the USA, but also temporary exhibitions of migration history. The services include genealogy service for visitors. The combination of exhibitions and genealogy service attracts many visitors. Some visitors also donate archive material, which otherwise could have been lost. We have many visitors from different schools, who receive a guided tour of our exhibitions and a lecture about the Swedish migrants’ experiences of the past, and how this can be connected to the visitors’ own experiences and to the international world they live in today. The exhibition of the Swedish emigration to USA has a Eu- ropean perspective, as the emigration of 1,5 million Swedes was a small part of a huge migration of 35 million Europeans to North

CREATING THE CITY 487 The House of Emigrants in Gothenburg, Sweden, is located at the previous Customs House, where all the emigrants where shipped out during the great emigration period 1850 to 1930. Photo: Micael Litzell.

America.2 It is possible to make fruitful comparisons with other ethnic groups of emigrants, with earlier ones like the Germans and Irish, and with the later emigrants from South and Eastern Europe. One very important fact is that Swedish immigrants in USA could experience xenophobia in the 19th Century. It is very important for visitors to see that also Swedes could and can be targets for racism. Sometimes Swedes were not considered to be white in the USA.3 A testimony of this is an Anglo-American man writing to his parents in St. Paul, Minnesota, from a lumber camp in Lake County in 1901: 9/10th of the men here are roundheads & the most dis- gusting dirty lousy reprobates that I ever saw… There are probably 15 white men here to 60 Swedes… It is only in the evening that I am forced to associate with these beasts they call Swedes that I get depressed… Walking behind a string of Swedes is something impossible to a person with a delicate nose… It is an odor which could only come from generations of unwashed ancestors & no man can hope to acquire it in one lifetime without the aid of heredity.4 Swedes and Scandinavians could also be mocked in different kind of cultural events such as musicals. Yonn Yonson was a fictious Swed- ish immigrant in a musical written by Gus Heege around 1890. The character was a caricature of a stupid but strong immigrant with

488 HANSSON a rural background. The play is partly set in a lumberjack camp in northern Minnesota. In the end of the musical Yon Yonson leaves his Scandinavian heritage and becomes part of the American society. The marks of caricature had by then disappeared.5 The first Swedish emigrants in USA had a relatively lower status than those who arrived later. Swedish American ethnic leaders, though, used early historical connections between Scandinavia and America to claim belonging on their own behalf. The examples of the viking Leif Erikson who was supposed to have discovered America 500 years before Columbus and the Swedish colony New Sweden in 17th century, were both used in this way. The Swedes were also considered to be more genuinely American, as new immigrant groups arrived from eastern and southern Europe. This facilitated for the former to move upward in an ethnic hierarchy.6 The Swedes position in the labour market in USA improved over time. There was a distinct difference between the first and second generation of immigrants, the latter made a clear upward move in the hierarchy. While the first generation of immigrants held lower positions, the children of Swedish immigrants managed to climb to better occupations, such as clerks, supervisors, skilled workers etcetera.7 The Swedish American community produced substantial amounts of publications of various kinds. Besides a huge production of books and booklets also a lot of periodical publications were published. In 1910, at the height of the Swedish American cultural sphere, there were 58 weekly magazines and the biggest Swedish American newspapers in Chicago and Minneapolis had an edition of more than 50 000 newspapers weekly. These newspapers not only kept the Swedish American culture together, they also played a crucial role in explaining how the American society functioned to the Swedish immigrants.8 The exhibition at the House of Emigrants also describes the process of Americanization of the Swedish immigrants. This process accelerated with the US entry into World War I against Germany. This meant that the immigrants had to show loyalty to their new country, and one way of doing this was to abandon their old European language and speak English.9

CREATING THE CITY 489 We find comparisons between Swedish immigrants of the past in USA and immigrants of today in Sweden very fruitful. One example of this is language training for immigrants. Henry Ford had 60 percent immigrants in the workforce at his factory in 1917.10 For the production system to function properly, it was crucial that communication between the workers and supervisors worked well.11 Thus, Eng- lish School for immigrants was established at Ford’s plant. This was not only language training though, the pupils also learned to become a modern efficient worker and consumer.12 In the exam ceremony pupils went into a large bowl which should be “symbolling the Amer- ican melting pot”. They went in wearing their old European clothes and went out in a new American suit waving an American flag.13 This is an example of language training embedded in liberal ideology.14 A fruitful comparison can be made with language training in Swe- den. This country was transformed from being an emigrant country to an immigrant society after World War II.15 The number of immigrants increased during the 1960s and consequently language training became a critical issue.16 In 1965 free language training, Swedish for immigrants, was introduced and was organised by the educational organizations.17 The labour movement had a very strong position in Sweden during the 1960s, and the Workers Educational Association was the most important organisation performing the language training.18 This language training was consequently also embedded in a specific ideology – but this time a Social Democratic one. Language training can, as we have seen from these two historical examples, be embedded in different ideologies, depending on political context. It’s a fruitful example of comparison between historical Swedish emigration and immigration to Sweden in the last decades. In our exhibition, we make many other comparisons, for example migrants’ communication with their old country then and now, ethnic stores and restaurants for Swedish Americans and for immigrants in Sweden today, work and leisure activities then and now etcetera.19 The exhibition at House of Emigrants expanded with opening of the emigrant ship “Green Parrot” in May 2017. The name was used by the inhabitants of Hull in Great Britain for the ships of the Wil- son line, which brought the Swedish emigrants the first part of their journey across the North Sea from Gothenburg.20 After Hull, the

490 HANSSON emigrants went by train to Liverpool from where they continued across the Atlantic Ocean to New York.21 In the new exhibition, the visitors can entry and experience the interior of the ship. Visiting pupils from schools will receive an emigrant identity and participate in puzzle story – searching for personal items inside the ship. Ana- logue pedagogics are being used, which altogether creates an intense atmosphere of a migrant ship – rich possibilities are given for comparisons with migrants’ experiences today. The visitors to our exhibitions can also contribute with their own migration experiences through interviews. By performing interviews, we produce new knowledge and many times the persons interviewed also bring us new source material. The House of Emigrants cooper- ate with Oral History in Sweden – a Swedish network for performing oral history with participants from many universities and museums. During the last decades, many interviews have been made with immigrants by the House of Emigrants, and also by the Swedish Mi- gration Center and the Swedish Emigrants Institute – totally almost 900 interviews. This means a production of new and very valuable knowledge about migrants’ experiences for future research. Through the Oral History projects, The House of Emigrants have also coop- erated with various immigrant organizations and communities. The House of Emigrants also produce exhibitions on migration history for other arenas in Gothenburg and other parts of Sweden. These have been displayed at the Farm Workers museum in Sca- nia, at Kvarnby Folk High School in Malmo, at the University of Gothenburg, and at other places. These exhibitions have had many different topics such as Iranian emigration, Syrian Womens’ stories, immigration to the sugar beet fields in the south of Sweden from the province of Galizia in southern Poland in the beginning of the 20th century etcetera. These exhibitions connect migration history to challenges of peoples’ migration today. Summary

Migration is one of the most important questions in societies all over the world today. The contribution that can be made from migration museums is showing that migration has been part of human experience for all of our history. Consequently, migration is

CREATING THE CITY 491 not some qualitatively new phenomenon, instead it has been crucial for the development of Sweden and other societies for millennia. The House of Emigrants offers connections and comparisons between the great Swedish and European emigration a century ago to America and migrants experiences today. When visitors see that also Swedes can be victims of xenophobia and racism, this creates preconditions for empathy towards refugees. But the positive historical examples of successful integrative practises can also be learned, such as how the Swedish American press played a guiding role for the integration of Swedish Americans into the American society. New important knowledge can also be produced if we include the visitors into the communication of migration history. Geneal- ogists continuously contribute to their family history, but also new source material for the archives. In oral history projects of various kinds, more than 900 interviews with immigrants in Sweden have been performed the last decades, but much more could and will be done of this kind of projects. Oral history makes writing of history from below possible, it makes it possible to produce significant new knowledge of the history of migrants around the turn of the second millennia. Notes

1. Lars Hansson is director of development at the House of Emigrants in Gothenburg and doctor of history. He has done research on Finnish immigration to Sweden, Swedish emigration to Denmark and Germany and General Motors factory in Sweden. He participated in the founding of the Swedish network ”Oral history in Sweden”, and has worked with Research circles in two projects. He has also produced a number of exhibitions on migration and labour history. 2. Statistics Sweden http://www.scb.se/statistik/_publikationer/be0701_ 19 50i02 _br_04_be51st0405.pdf 3. Engren, Jimmy, Railroading and Labor Migration. Class and Ethnicity in Ex- panding Capitalism in Northern Minnesota, the 1880s to the mid 1920s, Göte- borg 2007, p. 349. 4. Vecoli, Rudolph, “Immigrants and the Twin Cities, Melting Pot or Mosa- ic”, in Anderson, Philip J. & Blanck, Dag (eds.): Swedes in the Twin Cities, St Paul 2001, p. 17.

492 HANSSON 5. Harvey, Anne-Charlotte, “Swedish Theater”, in Anderson, Philip & Blanck, Dag (eds.), Swedes in the Twin Cities: Immigrant Life and the Minnesota Ur- ban Frontier, St Paul 2001, p. 156. 6. Blanck, Dag, “’A Mixture of People with Different Roots’. Swedish Amer- icans in the American Ethno-Racial Hierarchies”, in Journal of American Ethnic History Vol 33, No 3 2014, p. 45 ff; Hjorten, Adam, Border-Crossing Commemorations. Entangled Histories of Swedish Settling in America, p. 294. 7. Engren, 2007. 8. Beijbom, Ulf A., “The Swedish Press” in Sally M. Miller (ed.)The Ethnic Press in the United States, New York: Greenwood Press, 1987. 9. Klug, Thomas, “Employers’ Strategies in the Detroit Labor Market, 1900- 1929”, in Liechtenstein, Nelson & Meyer, Stephen: On the Line. Essays in the History of Auto Work, Urbana and Chicago 1989, p. 56 ff. 10. Klug 1989, p. 49 ff. 11. Meyer, Stephen, “Adapting to the Immigrant Line: Americanization in the Ford Factory 1914-1921” in Journal of Social History 14, no 1 (Autumn 1980), p. 69. 12. Firsht, Elena, “’Assembly line Americanization’: Henry Ford Progressive Politics”, in Michigan Journal of History, Fall 2012 edition, p. 4. 13. Peterson, Joyce Shaw, American Automobile Workers 1900-1933, Albany 1987, p. 23. 14. Hansson, Lars, Att producera disciplinerade amerikaner och skötsamma svenskar. Ford English School för invandrare jämförd med Svenska För Invan- drare, Emigranternas hus skriftserie 1, 2017, Göteborg 2017, p. 13. 15. Runblom, Harald & Norman, Hans, From Sweden to America: A History of Emigration, Uppsala 1976; Beijbom, Ulf, Mot löftets land: den svenska utvandringen, Stockholm 1995. 16. Olsson, Lars, Hundra år av arbetskraftsinvandring: från kapitalismens genombrott till folkhemsbygget i Sverige”, in Ekberg, Jan (red), Invandring till Sverige – orsaker och effekter. Årsbok från forskningsprofilen AMER, Växjö 2003, p. 22 ff. 17. Johansson, Jesper, ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här.” Retorik och praktik i LO:s invandrarpolitik 1945-1981, Växjö 2008, p. 162. 18. Johansson 2008, p. 229 ff. 19. Hansson 2017, p. 9 ff. 20. Dunge, Manne, ”Wilsonlinjen och emigrationen”, in Unda Maris 1989- 1991, Sjöfartsmuseet i Göteborg 1992, p. 133 ff.

CREATING THE CITY 493 21. Pålsson, Paul, ”Post- och passagerarfart över Nordatlanten ca 1865-1939. Om fartyg och rederier som haft särskild betydelse för nordiska resenärer”, in Unda Maris 1989-1991, Sjöfartsmuseet i Göteborg 1992, p. 9 ff. References

Beijbom, Ulf, Mot löftets land: den svenska utvandringen, Stockholm 1995. Blanck, Dag, “’A Mixture of People with Different Roots’ Swedish Americans in the American Ethno-Racial Hierarchies”, in Journal of American Ethnic History Vol 33, No 3 2014. Dunge, Manne, ”Wilsonlinjen och emigrationen”, in Unda Maris 1989-1991, Sjöfartsmuseet i Göteborg 1992. Engren, Jimmy, Railroading and Labor Migration. Class and Ethnicity in Ex- panding Capitalism in Northern Minnesota, the 1880s to the mid 1920s, Göte- borg 2007. Firsht, Elena, “’Assembly line Americanization’: Henry Ford Progressive Poli- tics”, in Michigan Journal of History, Fall 2012 edition. Hansson, Lars, Att producera disciplinerade amerikaner och skötsamma svenskar. Ford English School för invandrare jämförd med Svenska För Invan- drare, Emigranternas hus skriftserie 1, 2017, Göteborg 2017. Harvey, Anne-Charlotte, “Swedish Theater”, in Anderson, Philip & Blanck, Dag (eds), Swedes in the Twin Cities: Immigrant Life and the Minnesota Ur- ban Frontier, St Paul 2001. Johansson, Jesper, ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här.” Retorik och praktik i LO:s invandrarpolitik 1945-1981, Växjö 2008. Klug, Thomas, “Employers’ Strategies in the Detroit Labor Market, 1900- 1929”, in Liechtenstein, Nelson & Meyer, Stephen, On the Line. Essays in the History of Auto Work, Urbana and Chicago 1989. Meyer, Stephen, “Adapting to the Immigrant Line: Americanization in the Ford Factory 1914-1921” in Journal of Social History 14, no 1 (Atumn 1980). Olsson, Lars, ”Hundra år av arbetskraftsinvandring: från kapitalismens genombrott till folkhemsbygget i Sverige”, in Ekberg, Jan, (ed) Invandring till Sver- ige – orsaker och effekter. Årsbok från forskningsprofilen AMER, Växjö 2003. Peterson, Joyce Shaw, American Automobile Workers 1900-1933, Albany 1987. Pålsson, Paul, ”Post- och passagerarfart över Nordatlanten ca 1865-1939. Om fartyg och rederier som haft särskild betydelse för nordiska resenärer”, in Unda Maris 1989-1991, Sjöfartsmuseet i Göteborg 1992.

494 HANSSON Runblom, Harald & Norman, Hans, From Sweden to America: A History of Em- igration, Uppsala 1976. Vecoli, Rudolph, “Immigrants and the Twin Cities, Melting Pot or Mosaic”, in Anderson, Philip J. & Blanck, Dag, Swedes in the Twin Cities: Immigrant Life and the Minnesota Urban Frontier, St Paul 2001.

CREATING THE CITY 495

Part 6: Inquiring and Collecting – Methods of Understanding the City

CREATING THE CITY 497 Tiina-Riitta Lappi1 & Pia Olsson2 Ethnography on inter-ethnic encounters

In February 2017 at the ‘Creating the City’ conference in Malmö we gave a presentation on our research project ‘Shared City’. We had just started the project, so all we had was a research plan and some issues we wanted to discuss with the audience concerning how to actually carry out our plan. From the beginning the aim of the project has been to examine how public and semi-public spaces are connected with the ways people in their everyday lives experience inter-ethnic encounters in urban settings. Our understanding of lived multiculturalism relates to the concept of everyday multiculturalism defined by Amanda Wise and Selvaraj Velayutham3 as “a grounded approach to looking at the everyday practice and lived experience of diversity in specific situations and spaces of encounter”. We are conducting the research within the discipline of Euro- pean ethnology and are also interested in how knowledge produced through ethnographic fieldwork can be applied to city renewal and urban planning processes. In order to do this, we are working towards developing – or at least experimenting with – new methodological tools to reach this target. When writing this article, more than eight months have passed from the conference days in Malmö. Some of our uncertainties concerning the research sites, timetables and especially the interaction within the field as well as our methodological approaches have come true and others have not, and some we have not yet tested. With this paper we want to take the discussion one step further and look at certain aspects of the relationship between the research as planned and our first impressions from the field. We will examine how the concepts we had chosen have guided our fieldwork, that is, how they may have affected the way we have constructed our field and the ways they may have guided our ethnological gaze. We will start by discussing the way we applied ethnography in our study. Then we

498 LAPPI & OLSSON present the core concepts of our research and continue by looking in more detail at their operational use in the field. We find the analysis of the concepts important as we understand the ethnographic process as something where ‘the building of its ideas – and its concepts and theories – [is] from those of its subjects and found partners in fieldwork,’ as George Marcus4 puts it. The concepts we have been using in our planning process also allude to ways in which we at least to some degree expect people to behave in their everyday life. That is why the resonance between the field and the chosen concepts has been one important area of reflection in our project so far. At the very general level, we define as our field urban public and semi-public spaces, referring to sites which are open (with certain conditions) to all city dwellers. More specifically, the core of our research relates to the question of how people use and experience their immediate surroundings, such as close neighbourhoods and residential areas, but also the spaces for occasional encounters like shopping centres. Furthermore, we are concentrating especially on inter-ethnic encounters taking place in these kinds of spaces and this has focused our study on particular districts in two cities in the Finnish metropolitan area, namely Helsinki and Vantaa. The selection of research sites was based mainly on our previous understanding of these areas as being characteristically multicultural since the number of residents with a migrant background in these areas is above the average of Finnish cities in general. Both cities in the focus of our study present an example of the demographic changes that have taken place in the major Finnish cities during the previous years. What we are referring to is the very rapid expansion of ethnic and cultural diversity especially in the metropolitan area. Helsinki as the capital city represents the more conventional understanding of the cosmopolitan environment with a long and varied history of diverse populations within an urban space. However, also in Helsinki the proportion of inhabitants speaking some other language than Finnish, Swedish or Sami as their mother tongue has been growing during the recent years.5 The city of Vantaa, bordering Helsinki in the north, is growing fast and currently counts as Finland’s fourth biggest city and has now the largest migrant population in Finland.6

CREATING THE CITY 499 The questions of inter-ethnic encounters, i.e. daily negotiations of diversity and practices of multicultural engagement7 in urban spaces have been discussed to some extent in the international research but less in the Finnish context.8 One reason for this may be the fact that culturally Finnish society has been – misleadingly – labelled as homogenous for a long time and only recent developments concerning the size of the migrant population have raised the questions of ethnic and cultural encounters within wider discussions. We wish to emphasise in our study that urban spaces do not only reflect but also affect our cultural encounters. Ways of engaging the field ethnographically

As our introduction points out, we identify ourselves as ethnogra- phers. However, when presenting our research topic, we did not define what we understood by ethnography or in what ways we were going to apply it in practice. What we pointed out as our expected research results was cultural knowledge, which we think could be applicable in the practices of urban planning. In recent years, the ethnographic approach has become more popular in many academic disciplines, leading to a situation where ethnographic methods are applied in a variety of ways in addition to how ethnography is understood in different contexts. The overuse of the term ‘ethnographic’ has been criticised by anthropologist Tim Ingold, among others. He argues that ‘such a procedure, in which ethnographic appears to be a modish substi- tute for qualitative, offends every principle of proper, rigorous anthropological inquiry … – and we are right to protest against it’. He continues by listing the qualities that he sees as the core of anthropological inquiry: ‘long-term and open-ended commitment, generous attentiveness, relational depth, and sensitivity to context’. Furthermore, he criticises the use of the term interrelated with concepts like fieldwork or methods.9 As he states, ethnography has its methods but is not a method as such. Ingold wishes to emphasise the difference between ethnography and anthropology. For him, ethnography is to ‘render an account of life as it is actually lived and experienced by people, somewhere, sometime’10 while anthropology presents ‘critical inquiry into the conditions and possibilities of

500 LAPPI & OLSSON human life in the one world we all inhabit’.11 As such, anthropology is a way of taking a stand and a way to taking part in a dialogue – a practice of correspondence.12 We are not anthropologists but the same kinds of questions raised by Ingold could be asked concerning the relationship between the discipline of ethnology and ethnography: what is the relation between these two and how is the strong emphasis on ethnographic research, conspicuous at least within Finnish ethnology, affecting the discipline in general? And getting closer to our research project which we are discussing here: what is our idea of ethnography as researchers? What do we actually want to achieve when we make use of ethnography in an applied manner? Are we only talking about methods, or about an account of life – and in Ingold’s words: what kind of correspondence are we aiming at? Is it even possible to pursue ethnography within a relatively tight schedule? One of the issues we have tackled along the way concerning the ethnographic approach in the project is the somewhat limited time period allowed for engaging with the field itself. At present, the project is financed for 16 months. Based on our experiences so far with this project, the aspect of time or temporality is of the essence in many respects when planning and executing our plans in the field. However, not having as much time as one would like appeared at the beginning to be just something we had to deal with one way or another. However, after having thought more thoroughly what it meant, we realised that it led us to discussions which have been beneficial for the overall understanding and analysis of the topic we are focusing on. First of all, we needed to reflect on our ideas about ethnography in order to be able to present more explicitly how we would proceed with the project. Another aspect had to do with presenting our results and explaining how we reached our conclusions to those not so familiar with ethnography. Particularly in anthropology, it is often assumed that doing ethnography necessarily requires a long time for it to be applied properly13 but that need not be the case in other disciplinary contexts. Sarah Pink and Jennie Morgan have discussed how short- term ‘theoretically informed’ ethnography can be used in ‘projects

CREATING THE CITY 501 designed to lead to informed interventions in the world’.14 They base their understanding of short-term ethnography on focused dialogue between research and theory. For them, short-term ethnography means the involvement of the ethnographer, a deliberate and interventional approach and a theoretical engagement. While doing short-term ethnography, in order for the researcher to be able to grasp also the ‘invisible’, i.e., the not so obvious or unspoken elements of everyday life, more intensive, potentially intrusive ways of interventions into people’s lives are needed in addition to observation.15 Another related ethnographic approach applicable in a study like ours is ‘focused ethnography’ which, according to Hubert Knoblauch is especially well suited for the investigation of ‘research fields in contemporary society which are socially and culturally differentiated and fragmented’.16 Focused ethnography is characterised by short-term field visits, which are compensated by the intensive use of audio-visual technologies, so the amount of time is substitut- ed by the intensity of data collection. Both short-term ethnography and focused ethnography might be called sociological ethnographies, which according to Knoblauch’s definition are ethnographies which take place in one’s own society with the difference to anthropological ethnography. While studying one’s own society a researcher can rely on having a great amount of implicit and explicit background knowledge, which helps with the time aspect but con- stitutes a methodological problem in being too self-evident if not properly reflected. According to Pink, ethnographic places are not the same as fieldwork localities, and instead she understands them as entanglements through which ethnographic knowing emerges.17 For Pink, the concept of ‘ethnographic place’ reveals the idea of ‘how a range of types, qualities and temporalities of things and persons come together as a part of the process of the making of ethnographic knowledge.’ This understanding of ethnographic place also affects the way we see the timespan of the research process. Pink’s, Morgan’s and Knoblauch’s understandings of short-term and focused ethnography gave us a familiar feeling when we compared them with our own aims. They are not, however, completely analogical to our way of engaging in ethnography. For this reason

502 LAPPI & OLSSON we have defined our approach as adaptive ethnography while situat- ing our project ethnographically somewhere between the more traditional approach and focused ethnography. For us this means that engagement with the field is periodical and means applying situationally and temporally varying methods to gather data and proceed with the process of analysis. We are working in a seemingly familiar research environment which provides us with a certain level of implicit understanding of the field. However, we need to consider whether at some point a more traditional and time-consuming ethnographic engagement is required to find out what it is we need to focus on more intensively. To be able to do this balancing between the different ways of doing ethnography, the importance of the concepts used have become increasingly emphasised. Conceptual work

One of the key concepts we decided to choose when planning the project was the ‘cosmopolitan canopy’ created by American sociologist Elijah Anderson. By this concept he refers to a semi-public urban space that encourages people to adopt a positive attitude towards one another in a way that reflects civility and tolerance. Ac- cording to Anderson, in these kinds of spaces – in his own case e.g. a shopping mall – ethnicity and race can be and often are visible but unpronounced factors which give potential to cross possible ethnic boundaries. These are also spaces which give a chance to do ‘folk ethnography’: to both form ideas and impressions and prove and test one’s earlier understandings about others sharing the same space. For these kinds of situations to become possible, a space shared equally by different groups is needed. Gradually and with the development of ‘an ethnographic eye’ the users of the space will learn to behave respectfully towards others using the space. The more in- timate the space, the more profound both the ‘fieldwork’ done and the learning process achieved by the people can become. Anderson argues that these kinds of places are not important merely for their own sake but they also create understanding and behavioural patterns that are inclined to spread to individuals’ other segments of life and thus establish new social models and norms of tolerance. The cosmopolitan canopy does not necessarily neutralise the stereotypes

CREATING THE CITY 503 in people’s minds but by predisposing people to different kinds of differences it creates a ground for successful co-habiting.18 We recognised the optimistic tone in Anderson’s thinking and no doubt because of that the ‘cosmopolitan canopy’ became an appealing concept for us when designing the project. To see inter-cultural and inter-ethnic encounters from a non-problematic viewpoint and in relation to the actual urban space, made the idea of using ethnographic knowledge as a tool in city renewal processes look realisable. Looking at matters in the Finnish context, the idea of the cosmopolitan canopy connected the project with the very topical research field of diversified societies. We understand the concept of ‘the cosmopolitan canopy’ in relation to Steven Vertovec’s notion of super-diversity19 and Greg No- ble’s idea of hyper-diversity.20 Steven Vertovec applies the concept of super-diversity – later developed into the concept of hyper-diversity by Greg Noble to emphasise the dynamics of the phenomenon – to describe societies where the multitude of differences is part of everyday life. These concepts emphasise the aim not to see questions of migration as too unidimensional. According to Vertovec, to understand phenomena connected with immigration we also need to see other variables than ethnicity and/or people’s country of origin. He lists migration channels, migrant’s human capital, access to employment, locality and responses by local authorities, service providers, and local residents as important variables to understand the complexity of contemporary diverse societies.21 As such, we see the concept resonating with the idea of intersectionality, which was one of the starting points in our thinking when first planning the project. We also wish to understand interethnic encounters to be not only about ethnicities but also about many other meanings and makings of differences based e.g. on gender, age, social status and different kinds of capabilities.22 Applying these terms in our project we have aimed to emphasise the changing nature of the Finnish society. We do not want to pre-categorise our research areas as cosmopolitan canopies nor as super- or hyper-diverse but aim to make the different factors that affect everyday multiculturalism in urban spaces visible with the help of these concepts. This means that for us, our ethnographic

504 LAPPI & OLSSON places are not only communities of increased migration and people with diversified cultural and national backgrounds but also extremely dynamic points of convergence when it comes to the processes of interethnic identifications and connections.23 Therefore, another concept, conviviality, was taken to be an important tool to understanding the phenomena in our focus. According to Ash Amin, conviviality is not a product of civic virtue or interpersonal recognition.24 Instead, he sees it foremost as a habit of negotiating multiplicity and the company of unknown others as a sort of bodily habit or practice. The daily negotiation of ethnic difference, that is, the micropolitics of everyday social contact and encounter are crucial for reconciling and overcoming ethnic cultural differences.25 When working on our research plan we connected hyper-diversity with the experiences of everyday ethnic relations reflecting different kinds of encounters, commitments, negotiations, skills and tensions. This viewpoint is a crucial feature of a research approach where ‘conviviality’ and ‘intercultural civility’ have been highlighted in addition to an emphasis on political and crisis-centred viewpoints. Even though the concepts clearly underline the positive or neutral aspects of the encounters, the approaches do not overlook the possible conflicts.26 By choosing these particular concepts for our research design, we wanted to stress its relation to the wider field of academic studies focusing on cultural diversity and negotiations of ethnic encounters in urban spaces. Whether these concepts are applicable as such for the analysis of research data gathered in the field is another matter, but they have nevertheless been useful in building up our understanding of what actually is the ethnographic place we are dealing with. At first, the cosmopolitan canopy may not seem like the most obvious concept for describing or analysing sites and encounters we have observed, but it has still helped us to identify the multiplicity of encounters as well as their spatial contexts of varying scales. For prag- matic reasons – namely the budgeting and timetables – we had to define the object of our study more specifically than we had planned in the beginning. This meant that we could include in our study only those with a migrant background, even though the idea of the cosmopolitan canopy is not about minorities alone but about users

CREATING THE CITY 505 of urban space in general. However, even with such restrictions, we find that the concepts have been useful especially for understanding the multi-layered diversity behind the ethnographic place in formation. The diversity is not only about the different factors behind the super-diverse society listed by Vertovec but also about the ways this diversity can be experienced in different places and situations. It is these variables of experiences that we are looking for. Creating the field

As our research questions suggest, we understand urban space as constantly being produced and altered through social practices and cultural meanings. The challenge we have recognised from the beginning is the fact that to analyse or put into words one’s own relationship with a specific space in an interview situation can be difficult. Another point to be made here concerning our research questions relates to actual places and their characteristics. For example, particular types of urban spaces are required for convivial practices to take place. But for the purposes of defining and describing our field in more detail and being able to analyse the encounters in question more thoroughly, we need to think about what kinds of spaces we are focusing on in our study. Relying on theoretical approaches related to the concepts introduced above and having a general understanding of suburban residential areas in Finnish cities it was time to connect with the actual sites of the study. The examples discussed below are from Vantaa and the ‘I’ further in the text refers to Tiina-Riitta Lappi’s experiences and impressions from her fieldwork in two suburban areas, Länsimäki and Myyrmäki. These districts that we chose for closer study in Vantaa were decided in collaboration with our project partner, the Vantaa City Museum.27 They were also selected to represent places where cultural diversity is visible in everyday life. Länsimäki is a part of the greater district of Hakunila where the number of people speaking some other language than Finnish, Swedish or Sami was the highest in Vantaa in 2017, i.e. 24.6 percent.28 Myyrmäki is the biggest of Vantaa’s seven administrative districts and has 55 000 inhabitants. The linguistic diversity in Myyrmäki is a little above the average in Vantaa, it being the second or third most diverse district

506 LAPPI & OLSSON among the different age groups when compared with the six other greater districts in the city.29 Furthermore, Myyrmäki is one of the commercial centres of the city with a large shopping mall and a number of recreational amenities as well as public services located there. Otherwise, both these areas resemble numerous older suburbs in the metropolitan area according to their visible features, such as material constructions or spatial orderings. However, it is obvious that socially and culturally all areas differ from each other in some respect, but in order to gain a grip on these differences and particu- larities a better understanding of people’s daily lives is required. When entering the field in the beginning, I had only a vague idea of what these residential areas would look like, and I imagined it would be the same as any other suburban area with high rise apartment blocks. My first visit was to Länsimäki, a small neighbourhood situated just next to the border of Helsinki. I took a metro from the centre of Helsinki and rode all the way to the final stop, stepped out and tried to figure out where I should go to find my way to a meeting I had scheduled with a social worker and an employment official offering their services to migrants every Friday. Having read research literature about case studies carried out in urban sites very different from the ones I was about to study, I had a specific image of conviviality in my head. I was thinking about lively, crowded spaces with people actively communicating with each other while pursuing all kinds of activities. I stepped out of the metro, took the first exit out of the station, and found myself standing on an empty square wondering where to go from there. I spotted a kiosk and asked for directions to the place where I was about to have my appointment and found my way to a small clubroom hosted by a third sector association offering services, organising social events, and providing a meeting place for migrants living in the area. My second site of study, Myyrmäki differed considerably from Länsimäki in many ways. Only by walking around in Myyrmäki did it become clear that a large part of the population has a migrant background, but after having been there a number of times I was faced with the same reality as in Länsimäki. The built environment does not invite people to spend time in shared spaces or perhaps it would be clearer to say that such spaces hardly exist. Myyrmäki

CREATING THE CITY 507 has many more inhabitants than Länsimäki, which makes it a lot livelier in many ways, but the question where are the urban places where people gather was as intriguing as it had been previously in Länsimäki. This time I took a train and stepped out to find a very grey environment, despite the many murals that had been painted on cement walls rising up everywhere around the station. Possibly it looked so grey because it felt very repellent to me. Time after time I went to Myyrmäki, walked around, tried to find places where people spent their leisure time, but the only such place seemed to be the mall, Myyrmanni. Even the older mall a little further away from the station seemed very quiet and empty at first. Later on, though, I found out that many third sector and municipal activities as well as small businesses run by migrants, which served as important places for social interaction, are located in a somewhat rundown older building with commercial and administrational spaces. Myyrmanni shopping mall might not be described in the first place as a site for negotiation of difference, but maybe more as a site of tolerance or even indifference towards ethnic diversity, and this could be understood as promoting the cosmopolitan canopy at least to some extent. So, if the spaces we intended to study in the first place, are not to be found in the places we had chosen as the target areas for our study, what does it mean in relation to the concepts introduced above? Are they still applicable for an analysis of urban spaces as well as ethnic encounters? During the course of our study it has become evident that the field is something that unfolds quite slowly to a researcher or perhaps it would be more accurate to say, following Pink’s argument,30 that the entanglements through which ethnographic knowing emerges reveal themselves in more detail as the ethnographic process proceeds. Following Pink’s ideas, I am suggesting that we need to describe in more detail what is the ethnographic place, not just the actual site, we are studying and examine whether it can be analysed by applying the concepts we chose in the beginning. Along with this process, the researcher gains a better understanding of the field, or ethnographic place, and its constituents. Based on our research so far, we can say that the concepts we chose to direct our study have been quite beneficial for approaching the field since they gave us a starting point from where we could proceed

508 LAPPI & OLSSON further. This way of proceeding with the research process led us to many fruitful discussions concerning our field, our expectations and most of all made us reflect on what it is that we are actually finding out while doing fieldwork. Conclusion

Looking back and comparing our research plan with the almost finalised fieldwork, we now understand that ethnographically our research questions were demanding. They were – and are – a combination of ethnography aiming at as profound an understanding of a phenomenon as possible and of applied ethnology trying to answer very practical questions about urban planning. As such, the former refers to a more traditional, long-term ethnography and the latter towards a focused ethnography. On the one hand, the time- frame did not allow long-term ethnography and on the other hand to do focused ethnography would have required a more thorough pre-understanding of the situation. We came to call our mixed ethnographic approach adaptive, i.e. a simultaneous combination of both traditional and focused ethnography. While pursuing short-term or focused ethnography the researcher takes an active role in engaging with informants’ everyday lives, and aims at an intensive approach towards data-gathering. In long-term ethnography, on the other hand, observation and other less intrusive methods are usually applied. In our study, we have applied both approaches to a certain extent, namely observation for a more general understanding of what might be the crucial points or moments for more intense examination, and more active methods to gain a better understanding of these particular focal points. To be able to conduct this kind of fieldwork the pre-determination of research concepts has been crucial. Although being in the field has also made us question the suitability of the concepts in the Finnish context of diversity, they have helped us to create the ethnographic place which unfolds in-depth information about people’s experiences as well as raises concrete questions concerning the variables behind these experiences. The fact that the cosmopolitan canopy does not seem to exist in our ethnographic place presented here – or its existence is very

CREATING THE CITY 509 situational – does not render the concept inappropriate in the context of our research. On the contrary, it underlines the intersectional and interactive nature of interethnic encounters. In the case of Vantaa, the cosmopolitan canopy becomes more of a state of mind than a concrete place. This does not change the importance of our original research question concerning the relationship between urban spaces and people’s everyday encounters. What it highlights, is the fact that this relationship may be much more complicated than expected. Notes

1. PhD, adjunct professor Tiina-Riitta Lappi is currently employed at the University of Helsinki studying multicultural encounters and spatial practices in the Finnish metropolitan area. She has applied ethnography, oral history methods and narrative analysis in her research which has in recent years focused on poor women’s livelihood practices, gendered agency and uses of urban space in sub-Saharan Africa as well as on migrants’ social and spatial integration in Central Finland. 2. PhD, adjunct professor Pia Olsson is university lecturer in European ethnology at the University of Helsinki. She is interested in how people experience urban space and how they remember and articulate their lives in urban settings. She has also conducted ethnographic fieldwork to understand cultural encounters among youth in the Helsinki metropolitan area. 3. Wise, Amanda & Velayutham, Selvaraj, Introduction: Multiculturalism and Everyday Life, in Everyday Multiculturalism, Basingstoke 2009, p. 3. 4. Marcus, George E., Where theory work is done in the production of contemporary anthropological research and how it might be made accessible in intermediate forms of reception in ethnography, in Vienna Working Papers in Ethnography No. 2, Vienna 2014, p. 2. 5. At the end of 2016, 14.7 percent of inhabitants in Helsinki spoke some other language than the three mentioned above. For example, in 1980 the corresponding number was only 0.7 percent. See Helsingin_seudun_vier- askielisen_vaeston_ennuste_2015-2030.pdf; Mäki & Vuori 2017, 13. 6. At the beginning of 2017 the city had approximately 220 000 inhabitants. In 2016, Vantaa also had a high amount of net migration among the Finn- ish cities (16.7 per mil). The net immigration in the city was 5.9 per mil in 2015 (advance notice). In 2017, 117 different languages in addition to

510 LAPPI & OLSSON Finnish, Swedish and Sami were spoken in the city. The most spoken foreign languages in Finland in 2016 were Russian (75 444 speakers), Estonian (49 241 speakers), Arabic (21 783 speakers) and Somali (19 059 speakers). In Vantaa the most spoken languages after Finnish are Russian and Esto- nian. Altogether 16.6 percent of the inhabitants have some other language than Finnish, Swedish or Sami as their mother tongue in 2017. (http:// www.vantaa.fi/hallinto_ja_talous/tietoa_vantaasta/tilastot_ja_tutkimukset/ vaesto_ja_ennuste, accessed 19.11.2017; http://www.tilastokeskus.fi/tup/ suoluk/suoluk_vaesto_en.html; Kuntakatsaus 2016, 172; http://www.tilastokeskus.fi/tup/maahanmuutto/maahanmuuttajat-vaestossa/vieraskieliset. html, accessed 14.11.2017; Vantaan väestö 2016/2017: http://www.vantaa. fi/instancedata/prime_product_julkaisu/vantaa/embeds/vantaawwwstructure/132652_Vaestorakenne_2016-2017.pdf, accessed 25.11.2017.) 7. See e.g. Amin, Ash, Ethnicity and the multicultural city: living with diversity, in Environment and Planning A, vol. 34 2002; Wessendorf, Susanne, ‘Being open, but sometimes closed’. Conviviality in a super-diverse Lon- don Neighbourhood, in European Journal of Cultural Studies 17, no. 4, 2014; Jones, Hannah, Neal, Sarah, Mohan, Giles, Connell, Kieran, Cochrane, Allan & Bennett, Katy, Urban multiculture and everyday encounters in semi-public, franchised cafe spaces, in Sociological Review 63, no. 3, 2015. 8. Hall, Suzanne M., Super-diverse street: a ‘trans-ethnography’ across migrant localities, in Ethnic and Racial Studies 38, no. 1, 2015; Zukin, Sharon, Kasinitz, Philip & Chen, Xiangming, Everyday Diversity from New York to Shanghai. New York & London, 2016. 9. Ingold, Tim, That’s enough about ethnography! in HAU: Journal of Ethno- graphic Theory 4, no. 1, 2014, pp. 383–385. 10. Ingold, Tim, Anthropology contra Ethnography, in HAU: Journal of Ethno- graphic Theory 7, no. 1, 2017, p. 21. 11. Ingold 2017, p. 22. 12. Ingold, Tim, Anthropology is not ethnography, in Proceedings of the British Academy 154, 2008, p. 69, pp. 87–88. 13. Cf. Pink, Sarah & Morgan, Jennie, Short-term ethnography: intense routes to knowing, in Symbolic Interaction 36, no. 3, 2013, p. 352. 14. Pink & Morgan 2013, p. 351. 15. Pink & Morgan 2013, pp. 352–353. 16. Knoblauch, Hubert, Focused ethnography, in Forum Qualitative Sozial- forschung / Forum: Qualitative Social Research 6, no. 3, 2005.

CREATING THE CITY 511 17. Pink, Sarah, Doing Sensory Ethnography, London, 2009, ref. in Pink & Morgan 2013, p. 254. 18. Anderson, Elijah, The cosmopolitan canopy, in The Annals of the American Academy of Political and Social Sciences 595, 2004, p.15, p.18, pp. 20–23, p.29; see also Anderson, Elijah, The Cosmopolitan Canopy: Race and Civility in Everyday Life, New York & London, 2012. 19. Vertovec, Steven, Super-diversity and its implications, in Ethnic and Racial Studies 30, no. 6, 2007a. 20. Noble, Greg, “Bumping into alterity”. Transacting cultural complexities, in Continuum: Journal of Media & Cultural Studies 25, no. 6, 2011. 21. Vertovec, Steven, New Complexities of Cohesion in Britain. Super-Diversity, transnationalism and civil-integration, Wetherby, 2007b, p. 3. 22. Lykke, Nina, Nya perspektiv på intersektionalitet. Problem och möjligheter, in Kvinnovetenskaplig tidskrift 2–3, 2005; de los Reyes, Pauliina & Mulinari, Diana, Intersektionalitet. Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, Malmö, 2007; Mansouri, Fethi & Johns, Amelia, Social networks and perceptions of intergenerational difference among migrant youth in Australia, in Journal of Sociology 53, no. 1, 2016. 23. Noble 2011. 24. Amin, Ash, Land of Stangers, Cambridge 2012, p. 4. 25. Amin 2002, p. 959. 26. Bennett, Katy, Cochrane, Allan, Mohan, Giles & Neil, Sarah, Negotiating the educational spaces of urban multiculture: Skills, competencies and college life, in Urban Studies 54, no. 10, 2016; Ho, Christina, Respecting the presence of others: school micropublics and everyday multiculturalism, in Journal of Inter- cultural Studies 32, no. 6, 2011; Noble, Greg, Cosmopolitan habits: the capacities and habitus of intercultural conviviality, in Body & Society 19, no. 2&3, 2013. 27. The City Museums of Helsinki and Vantaa are among our main partners in implementing the project. Their role in channelling the knowledge produced through our fieldwork back to the field is essential. 28. Language diversity is especially obvious within the younger generations. For example, within the group of children aged 0-6 years, 60 percent of the age group has some other language than Finnish as their mother tongue in Länsimäki. 29. Vantaan väestö 2016/2017: http://www.vantaa.fi/instancedata/prime_prod- uct_julkaisu/vantaa/embeds/vantaawwwstructure/132652_Vaestorakenne_ 2016-2017.pdf, accessed 25.11.2017.Pink 2009.

512 LAPPI & OLSSON References Amin, Ash. Land of Stangers. Cambridge: Polity Press, 2012. Amin, Ash. Ethnicity and the multicultural city: living with diversity. Environ- ment and Planning A, 34, 2002, pp. 995–980. Anderson, Elijah. The cosmopolitan canopy. The Annals of the American Academy of Political and Social Sciences 595, 2004, pp. 14–31. Anderson, Elijah. The Cosmopolitan Canopy: Race and Civility in Everyday Life. New York & London: W. W. Norton & Company, 2012. Bennett, Katy, Cochrane, Allan, Mohan, Giles & Neil, Sarah. Negotiating the educational spaces of urban multiculture: skills, competencies and college life. Urban Studies 54, no. 10, 2016, pp. 2305–2321. Hall, Suzanne M. Super-diverse street: a ‘trans-ethnography’ across migrant localities. Ethnic and Racial Studies 38, no. 1, 2015, pp. 22–37. doi: 10.1080/01419870.2013.858175. Helsingin seudun vieraskielisen väestön ennuste 2015–2030. Tilastoja 2016:1. Helsinki: Helsingin kaupungin tietokeskus. (Helsingin_seudun_vieraskiel- isen_vaeston_ennuste_2015-2030.pdf ) Ho, Christina. Respecting the presence of others: school micropublics and everyday multiculturalism. Journal of Intercultural Studies 32, no. 6, 2011, pp. 603–619. doi: 10.1080/07256868.2011.618106. Ingold, Tim. Anthropology is not ethnography. Proceedings of the British Acade- my 154, 2008, pp. 69–92. Ingold, Tim. That’s enough about ethnography! HAU: Journal of Ethnographic The- ory 4, no. 1, 2014, pp. 383–395. doi: http://dx.doi.org/10.14318/hau4.1.021. Ingold, Tim. Anthropology contra ethnography. HAU: Journal of Ethnographic Theory 7, no. 1, 2017, pp. 21–26. doi: http://dx.doi.org/10.14318/hau7.1.005. Jones, Hannah, Neal, Sarah, Mohan, Giles, Connell, Kieran, Cochrane, Allan & Bennett, Katy. Urban multiculture and everyday encounters in semi-public, franchised cafe spaces. Sociological Review 63, no. 3, 2015, pp. 644–661. Knoblauch, Hubert. Focused ethnography. Forum Qualitative Sozialforschung / Forum: Qualitative Social Research 6, no. 3, 2005. Kuntakatsaus 2016. Suomi-tietoa alueittain. Helsinki: Statistics Finland, 2016. Lykke, Nina. Nya perspektiv på intersektionalitet. Problem och möjligheter. Kvinnovetenskaplig tidskrift 2–3, 2005, pp. 7–16. Mansouri, Fethi & Johns, Amelia. Social networks and perceptions of intergenerational difference among migrant youth in Australia. Journal of Sociology 53, no. 1, 2016, pp. 127–144. doi: 10.1177/1440783316636244.

CREATING THE CITY 513 Marcus, George E. Where theory work is done in the production of contemporary anthropological research and how it might be made accessible in intermediate forms of reception in ethnography. In Vienna Working Papers in Eth- nography No. 2, (ksa.univie.ac.at/vwpe02). Vienna: Faculty of Social Sciences, University of Vienna, 2014. Mäki, Netta & Vuori, Pekka. Helsingin väestö vuodenvaihteessa 2016/2017 ja väestönmuutokset vuonna 2016. Tilastoja 2017:1. Helsinki: Helsingin kau- punki, kaupunginkanslia, kaupunkitutkimus ja -tilastot, 2017. Noble, Greg. “Bumping into alterity”. Transacting cultural complexities. Continu- um: Journal of Media & Cultural Studies 25, no. 6, 2011, p. 827–840. Noble, Greg. Cosmopolitan habits: the capacities and habitus of intercultural conviviality. Body & Society 19, no. 2&3, 2013, pp. 162–185. Pink, Sarah. Doing Sensory Ethnography. London: Sage, 2009. Pink, Sarah & Morgan, Jennie. Short-term ethnography: intense routes to knowing. Symbolic Interaction 36, no. 3, 2013, pp. 351–361. de los Reyes, Pauliina & Mulinari, Diana. Intersektionalitet. Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber, 2007. Vantaan väestö ja rakenne 2016/2017. Osa 1. Väestörakenne: http://www.vantaa. fi/instancedata/prime_product_julkaisu/vantaa/embeds/vantaawwwstructure/132652_Vaestorakenne_2016-2017.pdf Vertovec, Steven. Super-diversity and its implications. Ethnic and Racial Studies 30, no. 6, 2007a, pp. 1024–1054. Vertovec, Steven. New Complexities of Cohesion in Britain. Super-Diversity, transnationalism and civil-integration. Communities and Local Government Pub- lications. Commission on Integration & Cohesion. Wetherby: Queen’s Print- er and Controller of Her Majesty’s Stationery Office, 2007b. Wessendorf, Susanne. ‘Being open, but sometimes closed’. Conviviality in a super-diverse London neighbourhood. European Journal of Cultural Studies 17, no. 4, 2014, pp. 392–405. Wise, Amanda & Velayutham, Selvaraj. Introduction: multiculturalism and everyday life. In Amanda Wise & Selvaraj Velayutham (eds.), Everyday Multiculturalism, 1–17, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2009. Zukin, Sharon, Kasinitz, Philip & Chen, Xiangming. Everyday Diversity from New York to Shanghai. New York & London: Routledge, 2016.

514 LAPPI & OLSSON Internet sources: Statistics Finland: http://www.tilastokeskus.fi/tup/suoluk/suoluk_vaesto_ en.html, read 19.11.2017; http://www.tilastokeskus.fi/tup/maahanmuutto/ maahanmuuttajat-vaestossa/vieraskieliset.html, accessed 14.11.2017 City of Vantaa: http://www.vantaa.fi/hallinto_ja_talous/tietoa_vantaasta/tilas- tot_ja_tutkimukset/vaesto_ja_ennuste, accessed 19.11.2017.

CREATING THE CITY 515 Fredrik Egefur1 How to Collect Radical Political Material in the 21st Century A Project in the City of Malmö, Sweden

The Labour movement’s archive in Skåne is an independent foundation with a mission to preserve and provide sources of information on the labour movement and labour history in our area. The archive also co-operate with the City Archives of Malmö, which is the city where it is based. As an institution it has existed since 1941, and the purpose is to collect written material and communicate the labour movement’s cultural heritage. Historically this has meant mainly material from the Social Democratic Labour Party and the reformist trade unions. Recently, though, we have broadened the project, seeking, in addition, to more fully document the history of all movements connected to the Swedish political left, such as the feminist, peace, anti-racist, and solidarity movements. In the project I am about to present we especially collect material from political organizations working outside of the conventional parliamentarian paradigm. My text will discuss the challenges encountered in our work within this new expanded project. However, to put our work in context, I would like to give a brief presentation of the labour movement’s history in Sweden, and of the work to collect and write its own history. The labour movement first reached Sweden in the 1880s with influences mainly from Germany and Denmark. In 1889 the Swed- ish Social Democratic Party was founded, followed in 1898 by the Swedish Trade Union Confederation. Their main focus in the first 25 years was the struggle of universal suffrage. In the early 1900s only about 20 percent of the men were allowed to vote, and none of the women. The country was governed by an alliance between the nobility, the upper bourgeoisie and the royalty. As one part in this struggle, huge focus was put on the cultural behaviour of the

516 EGEFUR working class. The aim was to show the bourgeoisie that the working class was equal to the dominating class in terms of behaviour, education and cultural taste. Loads of work was invested in forming public libraries, people’s workshops, people’s colleges, working people’s educational associations, and, not the least, labour archives. One red thread here is a distrust against the established cultural organizations, which were looked upon as a part of the oppressing state and the dominating classes, and a will to document oneself from the labour movement’s perspective. In 1901, one of the first archives in the world with special focus on the labour movement was formed in the capital of Sweden, Stockholm, called The Labour Movement’s Archive and Library. The archive was funded with money from the leading reformist institutions mentioned above, the Social Democratic party and the Swed- ish Trade Union Confederation. Eventually, however, the state would take over a big part of the funding, as we shall see further down. After universal suffrage was granted for men and women around 1920, the social democrats soon came in to power and from 1932 until 1976 they governed the country almost without interruption. The enduring time of controlling the state and its finances meant that they had the possibility to fund several of the institutions mentioned above. But this also meant that the labour movement was considered to be synonymous with the reformist part of the labour movement, that is, the Social Democratic Party and the trade unions. This also meant that communists, syndicalists and anarchists, for example, were not given the same focus when collecting material from the political struggle. In 1941 the Social Democratic Youth League of Malmö decided to form an archive for the southern part of Sweden, the region of Skåne, on the same principles as the archive in Stockholm. For more than half a century this archive was managed by the So- cial Democratic Party and its sub-organizations. This also affected which kind of material that was collected. Today we have a different situation in Sweden than during the social democratic hegemony. The financial crisis in the 1990s and the conservative/neo-liberal government between 2006 and 2014 lead to huge cuts on all public sector and cultural institutions. In the

CREATING THE CITY 517 city of Malmo, however, the situation is at least a little bit different, since the Social democrats are still in power and the city have actually increased the funding of our archive, which means more opportunities than previously. The Project

In the early 2010s, I made an inventory of the archive’s material and realized that big parts of the labour movement´s history in Skåne were not represented. The reformist organizations were widely represented, but what other perspectives are missing from the history? I soon persuaded the Left Party to move its material from Malmö and the region of Skåne over to us. But we realized that more work needs to be done. Malmö has traditionally been seen as one of the most progressive cities in Sweden, a view that has rather sharpened in the last decade. Today the city is considered to have one of the richest cli- mates for radical political work in the country, and a huge flora of organizations and associations with different focuses exists today with the one common denominator, that is, that they are considered to be a part of the political left. This is also a reason why the archive recently has decided to broaden our project, seeking to more fully document the history of all progressive movements connected to the Swedish political left, such as the feminist, peace, anti-racist and solidarity movements. This project has mainly focused on the 1980s and onwards. This work has been going on for almost five years now, not by any means full time, but several interesting contacts have been made and interesting material has been collected. The whole process of trying to broaden our collections has led to some interesting theoretical questions that I would like to discuss. They can all be seen as a kind of ground work for this project.

1. What is the labour movement in these days? The concept “labour movement” itself has had an enormous meaning as a way of creating a specific identity of certain political activists in the last century, but what does it mean today? If the original, most widely accepted, description during the social democratic hegemony equalled the

518 EGEFUR labour movement with the huge reformist institutions, like the So- cial Democratic Party and the trade unions, today the concept gathers a much broader and more inclusive spectrum. An inter-sectional reading of the concept would increase the influences from feminist organizations, anti-racist organizations and more radical leftish parties, organizations and trade unions. One part of this struggle for a more united labour and progressive movement is to make room for these kinds of organizations in the common history and memory of the movement. Here I think the archive could play an important role. This leads us to the next question:

2. How should one build an archive to deal with political material genuinely relevant to the 21st century? To younger people the whole concept of forming an association to work for political causes might seem as an anachronism. Most discussions, planning and even actions might take place on the internet or in temporary networks. How do we get them to even save this material themselves and later deliver it to a proper archive? A key focus here must probably be to inform the groups of the importance of saving their own material. I often tell political activists “If you’re not interested in saving your own material and make it possible for future activists or researchers to see it, no one else will do it for you”. I then often ask them if they consider their work important. Most people tend to answer “yes” to that question, and as a follow up I then wonder if they do not want future activists to learn from them and future researchers to acknowledge their work. This question is tightly intertwined with the next one:

3. How does one get organizations that never have delivered or not even properly saved any of their material to co-operate with an archive which traditionally has focused more on the traditional reformist movements? This puts much responsibility on the archive itself. We need to understand the new ways of acting politically to fuller be able to co-operate with different kinds of movements. Working via networks, personal contacts or on the Internet is probably more common now than working inside an ordinary political party like before. This also has effects on how we as an archive might even come in contact with activists.

CREATING THE CITY 519 4. This leads to the question of which kind of material that is possible to collect. A lot of the material is produced digitally, but the archive is so far only preserving paper-based material or old reels of film. We definitely need to cooperative more with bigger institutions like the Malmö City Archive, which is constructing a huge e-archive. At a conference in New York City called “Radical Archives” the collective work of four different university archives to gather material from the Occupy Movement showed how this could be done. One way to start is the way we did it when we worked together with the Feminist festival that has run in Malmö for four years now. When we first heard about the event we invited representatives from the festival to visit us and use our computers, printers and scanners for a couple of days as soon as the festival was over to print as much material as they wanted. The following year we even took part in some of the preparations of the festival and informed them at an early stage of the importance of saving their materiel and deliver it to us. This project was highly successful and both we and the organizers learned a lot.

5. The next question deals with this and other co-operations with different political groups or networks. How does one establish contact with movements without the normal hierarchic structure and without traditions of saving their material? Here I would say that the process of finding and establishing contact with specific “gate-keep- ers” is of vital interest. If you are able to discuss the project with a person in a leading position, it is easier to take it to the next and more practical step. But it is also important to have a certain degree of previous knowledge of the group or organization and the context it works within. Since we are an archive with limited resources, an optimal way of finding time for this project has been various internships from different universities. The interns spend up to a whole semester at the archive working with different tasks but especially with this project. They all had different experiences but the most successful ones were the ones that themselves were familiar with the autonomous group environments.

520 EGEFUR Some final reflections A key point is obviously to establish trust between the archive and the people in the organization or in the network. It is also necessary to be able to promise restrictions for researchers who want to see the material. Some of the groups produce material that could be sensitive if it ends up in the wrong hands. Different strategies have been used to reach political actors, groups and individuals outside the reformist labour movement (or, rather, outside the modern left movement). One strategy has been to put emphasis on the use of language to convey contacts in the hope of recovering the material. One of our interns claims she had good use of her gender studies and theoretical knowledge in that she focused on norm-critical systems and critical perspectives when interacting with these groups. For example, she has used power analysis because it is central to feminist and left autonomous circles. The practical tool has then been a combination of social forums like Facebook, email contacts, phone contacts and visits or meetings, which together have been fruitful ways to collect material. But it is clear that this work requires long-term thinking and planning. The material comes from non-profit organizations and many activists have full-time occupations alongside these engagements and, according to our intern, often gives the collecting of material a low priority. This intern, for example, contacted several groups that were organizing asylums for refugees in 2015-2016. However, these groups considered the work of collecting material unimportant, regardless of the value of the historical perspective, because of the current refugee crisis and asylum processes. On the other hand, several more enduring groups or even parties have been happy to co- operate with us, as the example with the Feminist Festival showed. Obviously, timing is another central aspect in these processes. In our project we have worked to collect this kind of material in a way that few Swedish archive have done before. Although we already have plenty of results, the project needs to go on for several more years to fully place the more autonomous political movements in their context.

CREATING THE CITY 521 Notes

1. Fredrik Egefur is the archive manager at the Labour Movement’s Archives in Skåne. He is also a PhD student at the Department of History at Lund University. His various publications cover topics such as social movements, demonstrations, peace struggles and more.

522 EGEFUR Annelie Kurttila1 Platsverkstan – Berättelser om Märsta

Sedan 2016 driver Stockholms läns museum det metodutvecklande projektet Platsverkstan som syftar till att skapa verktyg för dialog, kunskapsöverföring och reflektion om plats, planering och historia. Projektet startade 2016 i Märsta i Sigtuna kommun och kommer att fortsätta på ytterligare sju platser i länet. Stockholms län är till folkmängd räknat Sveriges största och det växer så att det knakar. År 2050 förväntas vi vara 3,4 miljoner in- vånare, drygt 50 procent fler än idag. Det ställer stora krav på våra planerare. Därför har Stockholm utvecklat en samlad regional ut- vecklingsstrategi, RUFS, som finns i tre upplagor; 2001, 2010 och nu senast för 2050. Regionala kärnor

En av de mest centrala delarna i den regionala utvecklingsplanen handlar om att utveckla en tät och flerkärnig region. Syftet med detta är att öka tillgängligheten till arbetsplatser, stärka förutsättnin- garna för en konkurrenskraftig kollektivtrafik och bidra till att be- gränsa energiförbrukningen. I RUFS pekas åtta regionala kärnor eller utvecklingsnoder ut: Arlanda-Märsta, Barkarby-Jakobsberg, Kista-Sollentuna-Häggvik, Täby centrum-Arninge, Kungens kur- va-Skärholmen, Flemingsberg, Haninge centrum och Södertälje. Det främsta skälet till att just dessa platser valts ut är deras strategiskt goda lägen i en cirkel runt city. I de regionala stadskärnorna planeras därför utbyggnad av bostäder, arbetsplatser, service och infrastruktur. De stora utmaningarna för de utpekade platserna är att skapa värden som lockar både företag och nya invånare men också att motverka segregation och utspridning av staden. För att lyckas måste platserna stärka sin identitet och verksamhetsprofil. Men vilken är den idag? Genom Stockholms läns museums uppdrag som bygger på att vara en förmedlande länk mellan samhällsutvecklingen, historien

CREATING THE CITY 523 och lokalsamhället har vi arbetat fram det metodutvecklande projektet Platsverkstan för att ta tempen på de åtta regionala kärnorna. Vad tycker invånarna? Vilka berättelser lyfter de fram? Vilka minnen är kopplade till platsen? Vad anser de är bra och vad kan bli bättre? Den svenska samhällsplaneringen bygger på en demokratisk tanke där allmänheten på kommunal nivå, genom samråd och ut- ställningar, ska ges möjlighet att tillgodogöra sig information om kommande planer och berörda personer att göra sina röster hör- da. Tanken bakom processen är att ett tydligt medborgarperspek- tiv ska ge bättre beslutsunderlag och samtidigt föra politik och lokalsamhälle närmare varandra. Men processen är ifrågasatt och långt ifrån alla engagerar sig. Behovet av att förnya planeringspro- cessen och göra fler delaktiga hamnar dock ofta i konflikt med krav på kortare byggprocesser och fler bostäder. Vår idé

Syftet med Platsverkstan är därför att skapa verktyg för dialog, kun- skapsöverföring och reflektion om plats, planering och historia. Vi vill engagera medborgare i länet som idag av olika anledningar ställs utanför samtalet om offentlig planering och kulturmiljö. Dels för att de inte vet att de får delta. Dels för att det finns hinder för ett stärkt engagemang, inte minst språkliga. Målgrupperna för projektet har därför hittills varit barn/unga, äldre, och nyanlända. En viktig utgångspunkt för detta arbete har varit att människors identitet är starkt kopplad till den plats de bor, verkar på eller kommer ifrån. Genom Platsverkstan får deltagare både ta del av våra kunskaper om kulturmiljö och historia men ges också möjligheter att reflektera över sitt eget förhållande till platsen och själva bidra till historieskrivningen. Vårt arbete bör primärt ses som ett sätt att engagera invånarna men resultatet av vårt arbete är också dokumen- terande och kunskapsuppbyggande. Märsta

Första anhalten för vårt arbete var Märsta dit museet flyttade ut kontoret under ett par septemberveckor år 2016. Märsta planerades som en enhetlig och storskalig flygplansstad i samband med

524 KURTTILA Projektet avslutades med en utställning som sammanställdes av det material som vi fick fram under projektets gång – bilder, ljudfiler, filmer, modeller och citat. Fotograf: Elisabeth Boogh. att Arlanda anlades, men har egentligen aldrig blivit färdigställd. Det är också en av de rikaste arekologiska fyndplatserna i länet och en kulturell smältdegel med lager från tidig arbetskraftsinvandring så väl som från det senaste årets flyktingströmmar. Men Märsta är också en plats med lägre valdeltagande än riksgenomsnittet och där ökad segregation mellan olika samhällsskikt är smärtsamt uppenbar. Sedan tidigare vet vi att det är viktigt att vara på plats under en längre tid för att bygga upp förtroendet med målgrupperna. Gen- om det kommunala museet Sigtuna museum + Art fick vi värdefulla kontakter till föreningar och organisationer, bland annat hembygds- förening, SFI (Svenska för invandrare), ABF, seniorföreningar och förskolor i Märsta som vi kontaktade för att planera gemensamma aktiviteter och program. Museets etnolog jobbade på fältet i Mär- sta i två månader och träffade mängder med grupper och personer för samtal och djupintervjuer om platsen, minnen och önskemål om utveckling. Under en tvåveckorsperiod hade vi därefter kontoret i Märsta, i en lokal strategiskt placerad bredvid biblioteket och Kulturskolan

CREATING THE CITY 525 där många människor fikade, träffades, läste tidningar eller bara passerade. Under perioden erbjöd vi stads- och konstvandringar, berättarkvällar och fotopromenader samt förläsningar om allt från områdets äldsta historia till utvecklinsplaner enligt RUFS, tillsammans med olika föreningar och institutioner. Målet var att byta erfarenheter och lära av varandra för att skapa en ny och mångfac- etterad bild av Märsta. Vi fanns på plats hela tiden, bjöd på kaffe och te, lyssnade och diskuterade Märsta med förbipasserande. Till- sammans med det kommunala museet ordnade vi flera välbesökta stadsateljéer där barn fick skapa modeller och målningar för att på så sätt gestalta sitt drömtorg i Märsta. Med oss hade vi vår berät- tarautomat, som filmar den som vill prata om platsens betydelse. De som inte kontaktade oss sökte vi upp med en enkät som var översatt till de största språken som talas i Märsta vid sidan av svenska; fin- ska, arabiska, spanska och engelska. Genom svaren fick vi en fan- tastisk bild av vad de svarande tycker om Märsta. Åsikter blandas med både minnen och utvecklingsförslag från gamla och unga, från personer som bott länge på platsen och från nyanlända: I Valsta centrum där jag bor, byggs nu ett mycket påkostat torg med lekplats, bänkar och bord. Även rabatter och gräsytor. Jag undrar, hur är det planerat med skötsel och underhåll? Stina 82 år När man bygger nytt borde tänket vara mer småstadsgata. Inte som ”Märsta port” som ser ut som ett dåligt miljon- programsområde. Riv Johanssons pinne. Bygg upp torg- miljön vid stationen, liten park, fontän. Bygg gångbro och förbindelse till centrum från stationen. Maria 48 år Märsta borde kunna bli ”centralorten på landet” mitt emellan Stockholm och Uppsala med omdelbar närhet till Ar- landa, i Sigtuna kommun. Handelsplats, kulturcentrum och friluftsområde. Krävs bättre marknadsföring och stöd från kommunen. Man, 67

526 KURTTILA Mer cykelvägar, mer affärer, mer aktiviteter för barn. Abdo 28 år Jag gillar det mesta med Märsta. Allt från landsbygden där jag bor till centrum och Sigtuna. När jag lämnar Märsta är det för att handla det jag saknar. Ofta hamnar jag i Uppsala. Henric 44 år Glad att det byggs butiker i närheten. Helst skulle jag vilja att det skulle bli som Kista galleria och fullt med barn- aktiviteter. Melissa, 37 år Platsen i mitt hjärta är fotbollsplanen och det är där jag tränar. Alltså Midgårdsvallen. Jag får en härlig känsla av platsen för jag lever liksom för fotboll. Claudia, 11 år. Projektet avslutades med en utställning som sammanställdes av det material som vi fick fram under projektets gång – bilder, ljudfiler, filmer, modeller, teckningar och citat. Reaktioner och reflektioner

Många äldre besökte oss på plats, framförallt för en pratstund om Märsta förr i tiden men också om önskemål inför framtiden. Via SFI och ABF nådde vi många människor som nyligen har flyttat till Sverige och Märsta från andra länder och ett flertal grupper från öppna förskolan och förskolan deltog i stadsateljén. Genom en- käterna som vi delade ut fick vi ett hundratal svar med tankar om Märsta och utveckling för området. Överlag var responsen positiv, förbipasserande var nyfikna och ABF bad oss skicka de utställda citaten som de ville sätta upp i sitt klassrum som en påminnelse om medborgarnas rätt att uttrycka sina åsikter om den miljö som de befinner sig i. När vi startade projektet var ambitionen att utgöra en del av medborgardialogprocessen men efter hand förstod vi att vi snarare arbetade med platsdialog eftersom vi inte utgick ifrån ett tydligt mandat att påverka konkreta förändringsplaner utan hade ett mer

CREATING THE CITY 527 generellt intresse av platsen. Vårt arbete kan ses som en proaktiv handling som kan tillvaratas i den strategiska planeringen. Vi hade dock svårt att komma i kontakt med kommunens planenhet, vilket hade varit en hjälp för oss att nå ut bredare. Ett samarbete med planenheten hade också inneburit att de hade blivit den självklara mottagare av materialet som skapades genom Platsverkstan. Nu finns materialet istället hos oss, i vårt arkiv och hos Sigtuna museum. I efterhand har vi insett att vi hade behövt lämna något konkret efter oss som lever vidare när projektet är avslutat, som till exempel en podd, en hemsida eller katalog. Dessa lärdomar har vi tagit med oss när projektet drar vidare till de övriga platserna som pekas ut som regionala kärnor i RUFS. I Södertälje har exempelvis kommunen varit involverad från start och där sammanställs också materialet i en digital karta som finns till- gänglig på vår hemsida från vintern 2017. Nästa år, 2018, fortsätter projektet i Barkarby och Flemingsberg med det modifierade syftet att lyfta och synliggöra dessa platser, ringa in dess kvaliteter och eventuella brister, få människor att bli medvetna om sitt närområde och synliggöra både förhoppningar och farhågor kring stadens och länets utveckling. Noter

1. Annelie Kurttila är chef över enheten Publik och kunskap på Stock- holms läns museum. Platsverkstan: Berättelser om Märsta utgör ett case inom ramen för det Vinnova-finansierade projektet Att göra Sverige som drivs av Länsstyrelserna, Riksantikvarieämbetet och Stockholms läns museum.

528 KURTTILA Lia Ghilardi1 Planning Culturally for Equitable Cities

For the first time in history, a majority of humans live in cities and their surrounding suburbs (the metros). These are also the places where most of production activities take place. In China, for example, there are currently 35 cities with economies as big as countries. In the US, currently about 84 percent of all exports, and 90 percent of service exports, come from the metros. If that wasn’t enough, America’s top 100 metropolitan areas sit on only 12 percent of the nation’s land mass but are home to two thirds of the total US population and generate 75 percent of the national GDP.2 A similar scenario is replicated in other global cities. There is, it seems, great strength in the agglomerations of people, skills, networks plus diverse lifestyles and, increasingly, the trick for civic leaders and those in charge of local urban development policies is to harness that energy, build on it, and transfer the benefits to the peripheral, less populated and less fortunate areas of the country and beyond. Cultural planners and urban experts alike have witnessed over the past fifteen years a flourishing of networks of metropolitan leaders, together with coalitions of mayors, businesses, community representatives and cultural and educational institutions stepping up and powering places forward. Such observations are backed by evidence coming from the frontline of urban management. In his influential study of 21st century devolution of urban governance, Benjamin Barber argues that cities are now the primary incubator of the cultural, social and political innovations which shape our planet. His thesis is that – because they are unburdened with the issues of borders and sovereignty which tend to undermine the capacity of nation-states to work with one another – metropolitan areas can be more agile, creative and smart in the way they deliver benefits to their citizens.3 Nearly thirty years ago, commenting on the same issue, sociologist Manuel

CREATING THE CITY 529 Castells observed that because of their flexibility and knowledge of the resources of the local civil society, local governments or local forms of democracy should be better placed than nation states at managing new urban contradictions and conflicts.4 Citizenship itself seems inconceivable without some reference to its spatiality, and cities are increasingly the stage where identities are defined and redefined, contaminated and forged. It is the community, the people who live in a place, that are the active herald of local identity and values; it is they that shape the ‘soul’ of the city and, in so doing, provoke changes and develop the urban environment. What follows is that cultural identity and belonging become strongly tied in with a person’s sense of engagement, understanding and appreciation of the place where they dwell in the first instance, and only later – almost as an afterthought – with the nation. On this issue, we know already, albeit anecdotally, that, people increasingly identify more with the culture, life style and social rituals of the place where they live, than with the nation they belong to. For instance, in the 2016 UK referendum to leave the European Union, the citizens of London voted overwhelmingly to remain in the Un- ion. The vote for Remain reinforced the image of London as a tolerant, young, creative, diverse and energetic island in an otherwise conservative and isolationist country. Are creative cities playgrounds for the few?

In a post-industrial world – where seemingly random movements in flows of capital can alter radically the place preferences of businesses and people, and reconfigure in a short space of time the links between the economy and place – the question of what are the best ways of driving the economy of cities to the point where they can be in control of their destiny is key. Over the past fifteen years, almost everywhere in the West and increasingly in emerging countries too, economists, political commentators and urban experts have remarked on the relevance of creativity as a key ingredient of prospering urban economies. By extension, the ability to attract, retain and support the creative people powering a creative economy, has been seen as a marker of competitive cities and nations.

530 GHIRALDI The whole notion of the ‘creative class’ – a neo-liberal idiom for reorganizing work, people and space in the city – is still the default position adopted by those civic leaders and policy makers locked into the logic of the competitive game.5 But what if it was not necessarily all about how good cities are at attracting a creative class through provision of amenities, cultural programmes or regeneration schemes? What if something else is at play in the making of places? What if the established skills, ingenuity, ways of life, industrial traditions and cultures embedded in a city’s DNA mattered more to building urban strength than the engineering of ‘creative enclaves’ that could, at any time, fall prey to the whims of global movements of firms? Economic geographer and urban thinker Michael Storper convincingly argues that a large part of post-industrial urban policies worldwide is wrongly based on versions of the ‘amenity’ theory, also known as the ‘city as playground model’.6 In this model, policies are designed to attract the skilled, the cool and the creatives by providing them with the environment that they supposedly need in order to grow. However, Storper continues, not all cities are going to be above average and how they end up depends largely on their location within larger systems of production.7 The roots of these systems of production may have been there historically in some cities more than in others. In the case of Holly wood, for example, in the early 20th century a number of impresa- rios moved there from New York to work in the new technology of film making. They brought with them a pool of skills, which, in turn attracted expertise from other related fields, which – added to new technology and continuous re-specialisation – shaped what we know today to be the biggest clustering of film making activity in the world. The argument Storper makes is that cities cannot be reduced to playgrounds for the few. Instead, they must be seen as workshops for developing the talent, creativity and sociability of their people on the whole. How they do that is first and foremost by knowing what they are good at (i.e. what their specialisation is) then, through innovation and the use of technology, they have to adopt clear policies to set them on a course of continuous re-specialization.

CREATING THE CITY 531 We share this view because after working in the field of urban and cultural development for many years we have observed that only a few cities have been truly successful by choosing to prime their competitiveness through cultural or amenity-based regeneration. On the contrary, in some cases, iconic regeneration projects have engendered feelings of exclusion and dislocation among local communities, while in other cases artificially created consumption quarters have ended up segregating communities and starving home-grown talent and skilled individuals of those rough-and- ready spaces that once made that particular city uniquely productive. Such displacement of talent, cultural capital and hopes has in some cases even precipitated the decline of the more economically vulnerable of these locations. Though there is nothing wrong with providing amenities for their own sake: after all, a park, a concert hall or a museum are not just there for the tourists and, as well as providing opportunities for cultural and civic interaction, they are the cultural markers of healthy and cohesive communities. But blanket, short term, culture-led regeneration policies tend to monopolise political attention (an example is the competition to host European Capital of Culture events) and crowd out discussions of the most basic challenge for cities, which is how to generate revenue and equitable growth in an environment where change and a shrinking of resources dominate. Planning culturally

What we propose in this paper is a re-interpretation of the task of city making by generating growth within a framework of ‘spatial justice’.8 For us, this starts by thinking culturally about place, which means putting people and their relations with space and place first.9 The argument we want to put forward is that we need to see cities not just as machines for bringing in revenue, but as systems of relations, each with their own unique texture of interconnected social, cultural, spatial and economic dynamics in a constant state of flux. The old models of post-industrial urban development tended to pursue an essentially top-down, market-driven approach, in which consumption was clustered around cultural quarters and out of town shopping malls; and sanitised public spaces, iconic buildings and

532 GHIRALDI educational institutions played a role in attracting jobs, skills and firms from outside. By contrast, today great places are increasingly those that give local people the opportunity to fulfil their potential no matter who they are or where they live within the city. A good place to live is where cultural diversity and local distinctiveness are prized, and local communities are actively engaged in making the most of their resources for the common good. In the past, policy makers and civic leaders may have overlooked the unique culture of a place – which can be understood to include the local texture of habits, memories, histories, routines, rituals; and the inertia of history in relation to the local productive capacity, skills and ingenuity (i.e. what a city is good at doing). Today, it may well be that it is by tactically mobilizing such unique DNA that sustainable, cohesive and creative cities are made. But how do we deliver such a vision of equitable urban development in practice? In our research and consultancy work we use a new approach, which we define as ‘planning culturally’. This involves, first and foremost, the use of participatory tools such as urban and cultural DNA mapping to get to know a place (to take stock) by grasping its many facets before growth strategies are drawn up by the mandated city departments. In his seminal work, The Practice of Everyday Life, cultural critic Michel de Certeau distinguishes between strategies and tactics.10 He argues that strategies (e.g. urban strategies for regeneration) are the formal tool of the powerful (those in government) while tactics serve as the response of the weak (the citizens), and that those wielding the former are constantly in competition with those utilising the latter. By using short-term, low-cost and scalable interventions and policy tools, ‘planning culturally’ is an approach to city building that seeks to provide the platforms to bridge the gap between strategies and tactics. But, because places never stand still, ‘planning culturally’ doesn’t propose a one-size-fits-all solution, but rather emphasises intentional and adaptable responses. These are based on the evidence gathered through engaging local communities and their civic leaders together in exercises of stocktaking and local DNA mapping. Thus, mapping embraces the dynamism of cities and can be used by a range of actors, including local governments, cultural organisations, business

CREATING THE CITY 533 and non-profits, and citizen groups. It employs open and iterative processes, and builds on the creative potential unleashed by social interaction. If embedded in the day–to–day modus operandi of local governance, mapping exercises can reframe the debate about development in a way that helps cities move towards a more responsive and nuanced approach, one that can explore long-term transformation but also adjust as conditions inevitably change. Over the past twenty years we have worked with a variety of cities across Europe and outside, often as part of multidisciplinary teams, on tasks ranging from cultural and regeneration plans, to master- plans, development frameworks, cultural tourism or branding exercises. In each of these assignments the application of cultural mapping has been instrumental in generating fresh perspectives on local challenges, and crucially it has brought new stakeholders from a variety of disciplines and professions into the decision-making process. In each case the question we asked was: which is the best way to provide local policy makers, civic leaders and communities alike with the tools for improving understanding and awareness of their city’s unique capacity and potential? What kind of holistic responses can we offer to help these cities on a path of continuous improvement so that they can achieve long-term goals of equitable growth? And who will be leading these processes? Conclusion

There are many examples of cities in Europe and outside that have benefited from the application of such collaborative forms of thinking about growth and community development. Of those we have worked with, some were facing challenges of population shrinkage, others problems of urban dereliction and social segregation, and some had reached a high point of growth and prosperity, but needed to rethink their role and specialization and wanted their communities to contribute to shaping a vision for the future. In each case our perspective allowed the stakeholders involved to embark on mapping exercises in order to gain a better focus on ‘what is already happening’ underneath the surface, rather than on ‘what needs to happen’ (as it often is the case in the ‘city as playground’ approach).

534 GHIRALDI Examples range from the town of Mantua (Italy), which has gone from being a mass, one-day-tourism destination to a successful ‘festival city’ thanks to the creation of an annual Literature Festi- val. The idea of the Festival emerged from a complete reassessment of the ways in which local heritage, both the historic buildings and the local traditions of civic debate and conviviality, could be mobilized to focus instead on something new and innovative (i.e. literature, publishing and creative writing). In Perth (Scotland) a similar process of mapping brought about initiatives for re-energising tired local tourism attractions and the local retail offer by focusing instead on getting the title of ‘slow city’, and then by launching economic initiatives (e.g. social enterprises) related to food and healthy living. In both cases, they used existing resources to re-specialise. Zlin (Czech Republic) has similarly undergone a transformation of image and identity by actively mobilizing its functionalist architectural and design heritage. This has brought an entirely new focus on nurtur- ing, incubating and retaining creative talent in the region while improving the image of the city by proactively transforming redundant functionalist industrial buildings into places hosting cultural, educational and civic functions. In a similar vein, Sligo (Ireland), when faced with challenges of population shrinkage and loss of importance in regards to rural tourism, decided to conduct a broad assessment of their resources (especially those related to the local landscape, agricultural production and heritage as in music and poetry) and formulated a plan for the redevelopment of its town centre around the theme of sustainability. This meant creating forms of support for alternative energy and organic food production coupled to new ecological forms of transport, hospitality and cultural tourism. In Sweden, a number of cities and towns have employed the ‘planning culturally’ approach (Växjö, Jönköping, Tibro, Floda, Grästorp, Borås, Tjörn). In bigger cities, such as Malmö and Göteborg, mapping processes have been conducted in some areas of the city. In all the Swedish cases mapping exercises have acted as pilots for formu- lating joined-up, incremental growth perspectives. Here the initiatives taken in a variety of fields of local development were tested on a step-by-step basis thus allowing stakeholders to take manageable risks and view change as beneficial.

CREATING THE CITY 535 In terms of governance, the mapping exercises conducted in all these different locations provided ways of publicly articulating diverse perspectives and meanings in a non–hierarchical way. By connecting the evidence resulting from the mapping to those in charge of strategic decision-making, power and legitimacy were given back to those who have the biggest stake in local development: the people. Notes

1. Lia Ghilardi is the founder and director of Noema, a UK-based organization working to deliver place DNA mapping and strategic cultural planning projects. Internationally recognized as a leader in the field of urban cultural development, Lia has worked for more than twenty years with civic leaders, city networks, civic societies, housing developers and cultural organizations to provide equitable solutions to the challenges of urban regeneration. A UK resident, she is a member of the Academy of Urbanism, and a Fellow of the RSA (Royal Society for the Arts). Her website: www.noema.org.uk 2. Katz, Bruce and Bradley, Jennifer, The Metropolitan Revolution, Washington 2014, p. 147. 3. Barber, Benjamin R., If Mayors Ruled the World, New Haven 2013 4. Castells, Manuel, The Informational City, Oxford 1989 5. Florida, Richard, The Rise of the Creative Class, New York 2002. 6. Storper, Michael, Keys to the City, Princeton 2013, pp. 224-25. 7. Op. cit., p. 225. 8. Harvey, David, Social Justice and the City, London 1973 and Lefebvre, Hen- ri, The Production of Space, Oxford 1991 and Soja, Edward, Seeking Spatial Justice, Minneapolis 2010. 9. Bianchini Franco and Michael Parkinson, Cultural Policy and Urban Regen- eration, Manchester 1993 and Ghilardi, Lia, “Cultural Planning and Cul- tural Diversity”, Differing Diversities: Cultural Policy and Cultural Diversity, Strasbourg 2001 and Ghilardi, Lia, “True to Place”, Municipal World, Vol. 21, No. 2, 2011, p. 21. and Ghilardi, Lia, “This Is Our City”, Metropolis 2012-2015, Copenhagen 2016. 10. de Certeau, Michel, The Practice of Everyday Life, Berkeley and Los Angeles 1988.

536 GHIRALDI References

Barber, Benjamin R., If Mayors Ruled the World: Dysfunctional Nations, Rising Cities, New Haven: Yale University Press, 2013. Bianchini, Franco and Michael Parkinson (Eds.), Cultural Policy and Urban Re- generation: The West European Experience, Manchester: Manchester Univer- sity Press, 1993. Castells, Manuel, The Informational City: Information Technology, Economic Re- structuring and the Urban-Regional Process, Oxford: Blackwell, 1989. de Certeau, Michel, The Practice of Everyday Life, Berkeley and Los Angeles, California: University of California Press, 1988. Florida, Richard, The Rise of the Creative Class, New York: Basic Books, 2002. Ghilardi, Lia, ‘Cultural Planning and Cultural Diversity’ in T. Bennett (Ed.), Differing Diversities: Cultural Policy and Cultural Diversity, Strasbourg: Council of Europe Publishing, 2001. Ghilardi, Lia, ‘True to Place: Embedding Cultural Distinctiveness in Place Making in European Cities’, Municipal World, Vol. 21, No. 2, 2011 Ghilardi, Lia, ‘This Is Our City: Place-Making Through Cultural Planning’, in T. Davies and K. Verwilt (Eds.), Metropolis 2012-2015: Festival and Labo- ratory for Art Performance in Urban Space, Copenhagen: Københavns Inter- nationale Teater, 2016. Harvey, David, Social Justice and the City, London: Edward Arnold, 1973. Katz, Bruce, and Bradley, Jennifer, The Metropolitan Revolution: How Cities and Metros Are Fixing Our Broken Politics and Fragile Economy, Washington DC: Brookings Institution Press, 2014. Lefebvre, Henri, The Production of Space, Oxford: Blackwell, 1991. Soja, Edward W., Seeking Spatial Justice, Minneapolis: University of Minnesota Press, 2010. Storper, Michael, Keys to the City: How Economics, Institutions, Social Interaction and Politics Shape Development, Princeton: Princeton University Press, 2013.

CREATING THE CITY 537 Alda Terracciano1 Mapping Memory Routes A Multisensory Approach to Migration Heritage and Urban Studies

Cultural memory and digital mapping

The project discussed in this article2 takes inspiration from research I carried out during my 8-years in the making Streets of… 7 cities in 7 minutes, a video art project and multisensory installation supported by Arts Council England and presented in 2012 during the London Olympic Games. The project offered me the opportunity to deep- en my thinking on the interplay between multisensory perceptions and embodied cultural practices, and how artistic interventions designed around community life might constitute an effective way to challenge widely accepted stereotypical representations of culturally diverse communities, often reinforced by the so called ‘objectivity’ of the ‘omnivorous’ recording camera. This critical approach reflects a ‘new epistemological project’ defined by Donna Haraway as ‘situated knowledges’,3 which could be used to better understand larger societal shifts and their potential impact on urban planning and design.4 As a result, in 2016 I decided to embark on a new project, which would make creative uses of digital technologies to capture and disseminate cultural memories rooted in the rich intangible heritage of diverse communities in London. Mapping Memory Routes of Mo- roccan Communities was produced by ALDATERRA Projects as a pilot project in collaboration with Al-Hasaniya Moroccan Women’s Project, Making Communities Work and Grow, Politecnico di Mi- lano, and Queen Mary, University of London and supported by the Heritage Lottery Fund and the Centre for Critical Heritage Studies (a collaboration between UCL and Gothenburg University). It was officially launched on Marchrd 3 , 2017 at Rich Mix, London with the opening of Zelige Door on Golborne Road, a multisensory digital installation co-designed with members of the local Moroccan community and subsequently presented at conferences on Human

538 TERRACCIANO Computer Interaction and Virtual Reality such as CHI 2017 in Denver (Colorado, USA), and VRST 2017 in Gothenburg.5 The aim of the project was to explore the tacit heritage of members of Moroccan communities in West London, both practising Muslims and not, through an observation of the underlying socio-cultural values and practices that shape their tangible and intangible heritage. This process of creative engagement was then mirrored in the multisensory digital installation aimed at craft- ing deeper connections between people, everyday life, and ancestral cultural memories of the place. This form of ‘user interaction’ with a multisensory digital artwork had been successfully achieved in Streets of...7 cities in 7 minutes,6 which focused on the observation and extraction of the cities’ specific memes, that is units of cultural ideas, symbols and practices transmitted from one person to another through speech, gestures and rituals, as described by Rich- ard Dawkins in his 1976 book The Selfish Gene.7 My interest at the time was to find new ways of exploring the everyday life of people historically linked by three migration journeys (the Indo-European migrations, the Silk Road and the Transatlantic Slave Trade) to un- earth the hidden connections amongst their cultures. Between 2004 and 2012 I travelled from London to Naples, Mumbai, Salvador de Bahia, Tangier, Shanghai, and Lisbon, configuring the concept of sensorial urbanism as a ‘navigation mode’, or safe strategy to explore the cities. This is a concept that stems from the critical body of work developed by architects, anthropologists and cultural historians such as Joseph Rykwert, David Howes, and Constance Classen, shifting the attention in urban studies from the predominance of the eye towards an interdisciplinary approach embracing the whole range of sensorial phenomena and perceptual capacities. Using that approach in my art project meant that far from reproducing an ‘objective’ image of the cities, my experience of them was conveyed in a multisensory space in which the visual featured alongside other perceptual faculties to establish deeper connections between audiences and their ancestral cultural memories of the place. Taking it further, in 2012, when preparing for the opening of the installation, I decided to extend this approach to people who had migrated from those cities to London, drawing from the power of

CREATING THE CITY 539 the senses, and smell in particular, in order to connect to and evoke their ancestral memories.8 This outreach programme, called The Liv- ing Archaeology of the Place, run concurrently to the installation and aimed at enabling audiences to affectively re-create lived experiences across time, connecting the past to the present through individual memory routes. I devised a workshop format, called Memory Ses- sion, to facilitate a process of collective sharing of feelings, thoughts and memories of the place focusing on old traditions, everyday rituals and contemporary urban life, as well as personal notions of home and cultural identity. As a result of their deep engagement with the activity, participants started to see their contributions as an integral part of my artwork and wished the installation could become more interactive on a community level, allowing more opportunities for creative engagement with the exhibited content. This sense of ur- gency led me to imagine new ways in which people could directly contribute to the creation of a bank data of cultural memes to be used for research and artistic productions. Therefore, I decided to position my next project within the wider context of sensorial urbanism, directly addressing the limited acknowledgement in urban city planning and public consultation processes of the ways in which we perceive physical urban environments through the body. The design of a multisensory digital interface

The critical questions to explore were: How can we build a new awareness of public spaces that take into account the presence of our bodies as sensors of meaning and archives of collective memories? How can migrant communities contribute to the creation of a globally connected ‘sensorial urbanism’ and a broader, more socially inclusive understanding of urban spaces? In which ways can the design of an interactive multisensory device engage with cultural memories and which uses can we make of it to successfully sustain democratic decision making practices in urban development? Therefore, in collaboration with Dr Mariza Dima, Human Com- puter Interaction designer, I decided to design a community-curated experience, which would have the power to negotiate notions of identity, time, presence and transmission of cultural memories via a digital interactive interface.9 We established to:

540 TERRACCIANO a) Design appropriate interactions that use sensory modalities extended by digital technologies in order to augment the embodied experience. b) Invite the related communities to co-curate the exhibited content in order to strengthen the connections between the communities represented in the interface and those experiencing it. At the same time, by interacting with members of the community, I had the opportunity to explore in more depth the risks that gentrification is posing to the preservation of the tacit cultural heritage of diverse communities in London. While the launch of the UN- ESCO Convention on Intangible Heritage in 2003 had remarked “The importance of safeguarding intangible heritage against incum- bent risks of deterioration, disappearance and destruction”,10 urban planning and development in London has not shown to take responsibility for the inextricable link between gentrification and the progressive disappearance of culturally diverse intangible heritages, especially in areas that had benefited by such diversity in the first place. As pointed out by David Hill in an article published in The Guardian newspaper: “Gentrification happens when the demand for living and working space outstrips its supply in cities that people want to live in. (…) Many would agree that in London, a booming city, gentrification is happening at sometimes alarming speed and presents large challenges, pretty much by definition (including challenges of definition).”11 Quoting Toby Lloyd from Shelter, he then remarks the importance of managing the changes implied in the process of gentrification by “making sure that the losers don’t lose out too badly from change and that the winners don’t gain dispro- portionately at their expense.”12 In this context, it is of paramount importance to work with local communities in order to better understand the value of intangible cultural practices in relation to material assets. This can help resisting forms of ‘ethnic cleansing’ produced by regeneration projects, which in turn can alienate communities and create conflicts with developers and local authorities.13 As stated in a previous publication:

CREATING THE CITY 541 The importance of supporting autonomy, identity and ownership in engaging with communities has been highlighted in relevant literature. Research has also revealed the importance of including local civic authorities in the design process to create a space in which technologies aimed at sustaining civic engagement, are better perceived in their value, promoting trust between civic authorities and citizens.14

Taking inspiration from the Placemaking approach to planning, designing and managing public spaces,15 this multi-disciplinary project was meant to engage with the hyper-local and create a space in which technologies could be used to establish a meaningful, non-hierarchical relationship between artists, designers, researchers, and members of the community.16 Having collaborated with the Al-Hasaniya Moroccan Women’s Project for the Living Archaeology of the Place programme a few years earlier, I decided to invite this community group based in Golborne Road to take part to the activities. Known as Little Morocco, this is an area in which Moroccan people lived or worked since the early 1960s and yet, as a result of its progressive gentrification, many are now leaving the place, with the risk of losing memory of their cultural contribution. Therefore, looking at community participants as living repositories of tacit heritage, we started to investigate best solutions to facilitate the flow of knowledge and data amongst different social and cultural groups so that the best possible outcomes could surface beyond pre-fabricated cultural boundaries, both within and outside the Moroccan community. Design strategy goals

While the consultation process was taking place, we began to think about a new design mechanism that would focus on and computationally extends the haptic, olfactory and gustatory senses for wider audiences. The idea was to accustom people interacting with the interface that was going to emerge from the project with the practice of evoking ancestral memories through bodily experiences and sensory stimulation.

542 TERRACCIANO Our strategy for multisensory experience design was to: first identify and understand the multidimensional elements of the design space (e.g. socio-cultural, aesthetic, philosophical); and then de- vise appropriate strategies for multi-sensory interactive modalities. For this reason, using a participatory action research methodology, I led five Memory Sessions involving 44 people, the majority of Moroccan heritage, living, working or regularly visiting Golborne Road, to explore their living heritage and everyday life practices. As part of the process, participants co-curated their contributions by choosing what to record on camera as testimonies that could be later shared through the multisensory digital interface.17 With regards to the design of the digital interface, the central focus had to be the sensory experience, being it the primary channel through which memories are evoked and connected to spatial and temporal places. By computationally extending the objects’ information acquired through the senses, the design team sought to make explicit the relationship between interaction design and people’s perception. This led to the decision of using a tablet in conjunction with a sensorial map of Golborne Road so audiences could move from the objects to the space, time and cultural significance they reflect. In this respect, the trans-disciplinary collaboration has been crucial in bringing together diverse, yet interlaced backgrounds and experiences in areas of art, philosophy, cultural theory and techno-social design. It has allowed the members of the team to establish a rich dialogic process and find common vocabularies to articulate and work with the different dimensions, issues and opportunities of a complex design space. As a result the tablet runs an AR application, developed by the HCI designer, which enables the playback of videos upon tracking a marker. The AR application is able to trigger pre-recorded video sound material stored in a database and readily available in AR upon positioning the tablet camera over the marker, together with the evocative fragrances emitted by the olfactory displays developed by Monica Bordegoni and Marina Carulli at Politecnico di Milano. To reflect the aesthetic qualities of Moroccan architecture, I decided to create a frame to hold the tablet that would resemble a typical Moroccan door decorated with a zelige pattern used

CREATING THE CITY 543 in Islamic art and wooden screens that once masked the external facades of buildings throughout the Arab world.18 The digital interface operates in conjunction with a physical map of Golborne Road, especially highlighting Moroccan culture-relevant buildings along the two sides of the road. The map also includes objects in the form of ephemerae, selected in consultation with members of the community and positioned on the two sides of the road, each object representing a different sense for manual/physical interaction by the audience. The aim is to represent the street as a living museum of cultural memes expressed in the form of artefacts, behaviours, smells, tastes, and narratives of citizens making up the area. Each cultural meme requires a different sense to be experienced. For example, sticks of cinnamon embody the smell of spices used in traditional Moroccan cuisine. Conclusions

The integration and computational extension of the tactile, gustatory and olfactory senses together with sound and vision underpins a design space aimed at facilitating a deeper understanding of the cultural patterns and the everyday rituals of the community involved in this project. The installation produced form the project, Zelige Door on Golborne Road, aims to be ‘a space where the socialisation takes place’, as the anthropologist David Howes put it, or, more provoca- tively, where a form of ‘mixophilia’, borrowing Zygmunt Baumann’s concept, can be temporarily established, offering visitors an experience of peaceful living with cultural difference, while enjoying sensorial stimulation”.19 The collective curatorial process with the Moroccan community to select and describe cultural artefacts populating the street map creates a direct connection and extension of the participants’ cultural space to the wider audiences, with the potential of opening up new scenarios in urban planning and development. Touch, smell and taste act as relays of memes fostering inter-cultural exchange, enabling a deeper sense of identity and belonging, and facilitating the envisaging of utopian urban futures. In this respect the artwork represents an effective continuation of the line of artistic research initiated with the installation Streets of… 7 cities in 7 minutes, as the

544 TERRACCIANO new co-created installation effectively offers a space for “collective re-thinking and positive action around processes of democratisation and public creative engagement”.20 Notes

1. Alda Terracciano is Honorary Research Associate at University College London and co-leader of the Centre for Critical Heritage Studies (a collaboration between UCL and Gothenburg University). Her research interests include digital economy, black British theatre and archives and outcomes have been presented in publications and conferences nationally and internationally. As an artist and activist she has engaged with culturally diverse communities over the years. In 2001 she co-founded Future Histories, an independent archive of African, Asian and Caribbean performance, and is artistic director of ALDATERRA Projects. 2. This article references a previous publication by the author in collaboration with Mariza Dima (HCI designer), Monica Bordegoni and Marina Carulli (olfactory designers). See Terracciano et all, Mapping Memory Routes: a multisensory interface for sensorial urbanism and critical heritage studies, pp. 353-356. 3. See Haraway, Situated knowledges: the science question in feminism and the privilege of partial perspective, pp. 575-599. 4. See Terracciano, 7 Cities in 7 Minutes: A feminine paradigm of sensory art. 5. The installation Zelige Door on Golborne Road was exhibited in May 2018 at Tate Modern (London) as part of the Tate Exchange programme led by Queen Mary, University of London with the view of gathering new Col- lective Memories from visitors. For more information on the practice of collecting digital Collective Memories see Steels and Tisselli, Social tagging in community memories. 6. For more information on the project see www.streetsof.org. 7. For a more detailed description of the project see Terracciano, Streets of…: A multi-sensory experience of 7 cities in 7 minutes. 8. See Classen et all, The cultural history of smell. 9. For a description of the design process see Terracciano et all, Ibid. 10. See the text of the Convention at https://ich.unesco.org/en/convention. 11. Dave Hill, London gentrification: clichés and conundrums (and hipsters). 12. Ibid. 13. It is interesting that the renowned India Club on the London’s Strand has recently turned to Historic England to get the building listed as a place

CREATING THE CITY 545 of historic importance in order to prevent the developers’ plan to turn this historic location into a hotel. As stated by the manager in an article by Martin Evans published in The Telegraph: “Down the years it has remained virtually unchanged with the decor and even the furniture remaining the same, so we are hoping that English Heritage will recognise the historic significance of the club and it can be preserved for future generations”. See http://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/02/future-india-club-londons-strand-threat-developers. 14. Terracciano et all, Ibid, 354. 15. See Jacobs, The economy of cities. 16. For a similar approach see Taylor et all, Data-in-Place: Thinking through the relations between data and community”. 17. A slection of memories can be accessed at http://aldaterra.com/projects/ mapping-memory-routes-of-moroccan-communities/memory-sessions/. Accessed 4th December 2017. 18. A first version of the frame was developed by the researchers at Politecnico and used in early presentations of the installation. 19. Bauman, Liquid love, 112. 20. Terracciano, Ibid, 2016. References

Judith, Annett. ‘Olfactory memory: A case study in cognitive psychology.’ The journal of Psychology 130, 3 (1996): 309–319. Bauman, Zygmunt. Liquid love. Cambridge: Polity Press, 2003. Chang, Angela and Ishii, Hiroshi. ‘Sensorial Interfaces.’ In Proceedings of the 6th Conference on Designing Interactive Systems (DIS ‘06). (2006): 50-59. Classen, Constance, Howes, David, Synnot, Anthony. The cultural history of smell. New York, London: Routledge, 1994. Evans, Martin. ‘Future of India Club on London’s Strand under threat from developers,’ The Telegraph (2 December 2017). Accessed 12th January 2018. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/02/future- india-club-londons-strand-threat-developers/ Jacobs, Jane. The economy of cities. New York: Vintage Books, 1969. Accessed 4th December 2017, https://archive.org/details/SmallUrbanSpaces. Haraway, Donna. ‘Situated knowledges: the science question in feminism and the privilege of partial perspective,’ Feminist Studies, Vol. 14, 3 (Autumn 1988): 575-599.

546 TERRACCIANO Harding, Mike, Knowles, Bran, Davies, Nigel, and Rouncefield, Mark. ‘Civic Engagement & Trust.’ In Proceedings of the 33rd Annual ACM Confer- ence on Human Factors in Computing Systems (CHI ‘15). Seoul, Republic of Korea (2015): 2833-2842. Hill, Dave. ‘London gentrification: clichés and conundrums (and hipsters),’ The Guardian, (18 December 2016). Accessed 12th January 2018. https:// www.theguardian.com/uk-news/davehillblog/2016/dec/18/london-gentrification-cliches-and-conundrums-and-hipsters. Steels, Luc and Tisselli, Eugenio. ‘Social tagging in community memories.’ In Papers from the 2008 AAAI Spring Symposium, Conference: Social Information Processing, Technical Report SS-08-06. Stanford, California (2008): 98-103. Taylor, Alex S., Lindley, Sian, Regan, Tim, Sweeney, David, Vlachokyriakos, Vasilis, Grainger, Lillie, and Lingel, Jessa. ‘Data-in-Place: Thinking through the Relations Between Data and Community.’ In Proceedings of the 33rd An- nual ACM Conference on Human Factors in Computing Systems (CHI ‘15), New York, NY (2015): 2863-2872. Terracciano, Alda. ‘7 Cities in 7 Minutes: A feminine paradigm of sensory art.’ In Body, Space & Technology Journal. London: Brunel University, 2016. Accessed 12th January 2018. http://people.brunel.ac.uk/bst/vol16/. ‘Streets of…: A multi-sensory experience of 7 cities in 7 minutes.’ In Memories of a city, edited by Westin J. & Martins Holmberg I. Gothenburg: University of Gothenburg, 2017. Terracciano, Alda, Dima, Mariza, Carulli, Marina and Bordegoni, Monica. ‘Map- ping Memory Routes: a multisensory interface for sensorial urbanism and critical heritage studies.’ In Proceedings of the 2017 CHI Conference Extended Abstracts on Human Factors in Computing Systems, (CHI ’17), Denver, Colora- do (2017): 353-356. UNESCO. Text of the Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage, 2001. http://portal.unesco.org/en/ev.php-URL_ID=17716&URL_ DO=DO_TOPIC&URL_SECTION=201.html Whyte, William H. The social life of small urban spaces. Film. 1988.

CREATING THE CITY 547 Birgitta Witting1 Hemlös i Helsingborg

I Helsingborgs museers samling finns det tusentals föremål som berättar om människors hem och bostadsförhållande: sängar, soffor, serviser, prydnadssaker och mycket, mycket mer. En snabbsökning i Kulturmagasinets databas Carlotta visar att det finns 4289 regis- trerade fotografier i samlingen som visar en bostad. Men hur är det med hemlöshet? Vad finns i samlingen som berättar om bostads- lösa? Med hjälp av ämnesklassifikationssystemet OCM (Outline of Cultural Materials för svenska förhållanden, utgiven av Nordiska museet 1993) kan jag finna ett fåtal fotografier och föremål som berättar om bristen på bostad. Det finns ingen direkt sökväg till hemlöshet, utan jag får leta under exempelvis koderna för bostads brist, fattigdom, samhällsproblem och socialvård.2 Ändå har de alltid funnits, människorna som ofta flyttat runt och bott på platser många andra aldrig skulle övernatta på. Kulturmagasinet är en del av Helsingborgs museer. Vi arbetar med insamling och förvaltning av Helsingborgs museisamling, kulturarv och offentliga konst. Vi ansvarar även för stadens medeltida borgtorn Kärnan. I vårt uppdrag ingår att varje år göra en större samtidsdokumentation och under ett år, med start våren 2015, valde Kulturmagasinet att dokumentera hemlöshet i Helsingborg. I projektet ingick en fotograf, Anna Bank, och jag själv, som är antikvarie. Målet och syftet var att samla in en ”ögonblicksbild” av en vardag som inte finns representerad i museets samling och samtidigt öka mångfalden av röster som bevaras till framtiden. Bakgrund

Hemlösa EU-migranter blev en allt vanligare syn i svenska städer under 2014. Plötsligt satt de där, utanför varje affär med en papp mugg framför sig och bad om hjälp. EU-migranterna gav den

548 WITTING akuta hemlösheten ett nytt ansikte och skapade många diskussioner i hela landet. I oktober 2014 stängde hjälpverksamheten Ria hela människan i Helsingborg. Allt fler EU-migranter hade sökt sig dit och trycket blev för stort. ”Vi ömmar för de här människorna och vill egentligen kunna hjälpa alla, men det finns en gräns. Våra lokaler är inte så stora. Det finns bara en dusch och en toalett.” Citatet är hämtat från Helsingborgs Dagblad den 12/10 2014 och uttalandet är gjort av Rias ordförande Aina Modig Lindell. Ria drivs av Svenska kyrkan och frikyrkliga församlingar. Ett socialt arbete på kristen grund, en plats för medmänsklighet där det finns möjlighet att få stöd och vägledning. Många som besöker Ria upplever psykisk ohälsa och en del har missbrukarproblem. Några är hemlösa. Men i oktober 2014 kände de sig mer som en serviceinrättning än den trygga mötesplats som de är tänkta att vara. Vi förstod också, bland annat genom händelsen på Ria, att den nya situationen även påverkade de lokalt hemlösa. Vid det förs- ta besöket på Ria, i februari 2014, berättade personalen, att när EU-migranterna kom till kaféverksamheten blev det konfronta- tioner mellan de vanliga gästerna och dem. ”Det uppstår bråk när man har så lite och upplever att man måste dela det med andra”. Vilka är de lokalt hemlösa och hur ser deras liv ut? Vilka är tigg arna utanför affärerna? Varför är de här och vilka är de? Hur ser vardagen ut? Det var Kulturmagasinets ingång i dokumentationen och några av frågorna vi ville söka svar på. Tanken var att vi skulle ha vår utgångspunkt i Rias verksamhet men två händelser gjorde att vi tänkte om. När Kulturmagasinet startade dokumentationen våren 2015 fanns det runt 70 EU-migranter som bodde i fem olika tältläger i parker och på offentliga platser i Helsingborg. Staden mottog dagligen klagomål från allmänheten och det förekom bränder i några av lägren. Även om det bildats ett kommunalt nätverk kring EU-migranterna med erbjudande om duschar, tolkar, akut sjukvård och fria hemresor – så blev situationen till sist ohållbar. I mars 2015 revs alla lägren och EU-migranterna flyttades till Stenbrogårdens camping. På campingen fick de tillgång till kök, duschar och sophantering mot

CREATING THE CITY 549 en avgift på 10 kr dygnet. Det var en kortsiktig, men nödvändig lösning, ansåg staden. Samtidigt hade stadens anslag för Hemlösas hus nattverksamhet dragits in och i april 2015 skulle sovmodulen rivas. Hemlösas hus drivs av Föreningen frihamnen och grundidén är att huset ska fungera som ett hem för hemlösa och rotlösa människor. Flera av gästerna hade haft sin fasta punkt här i många år så ovissheten och förtvivlan var stor. Två utsatta grupper i Helsingborg var i fokus i media och diskussionerna var många. Kulturmagasinet besökte Hemlösas hus före, under tiden och efter borttagandet av sovmodulen och följde EU-migranterna från att de bodde i sina ursprungliga tältläger till Stenbrogårdens camping och fram till att lägret revs. Dokumentationen bestod av deltagande observationer, intervjuer och samtal med personal och gäster på de olika verksamheterna samt fotodokumentation och viss föremålsinsamling. Det gick inte alltid att göra planerade intervjuer då det ibland saknades tolk och då de flesta av informanterna inte var nåbara. Vi fick många gånger impro- visera och ta situationen som den var. Det utfördes hela tiden deltagande observationer och ibland gick intervju och observation ihop. Delar av dokumentationen visades i en utställning på Dunkers kulturhus, ”Sorry att jag finns – om hemlöshet i Helsingborg” 27/9 2016 – 5/3 2017. Utställningen var välbesökt och lockade även de besökare som utställningen handlade om: hemlösa och EU-migranter. Hjälporganisationer så som Hemlösas hus, Ria och två socialarbetare som arbetar med uppsökande verksamhet bland stadens hemlösa kunde gå in kostnadsfritt tillsammans med sina gäster och klienter. Till utställningen producerades en film/bildspel där besökaren fick följa vårt arbete kronologiskt i ord och bild. I den här artikeln kommer jag att presentera EU-migranterna för sig och de lokalt hemlösa för sig. Dokumentationen

I mars 2015 bildade Helsingborgs stad ett nätverk tillsammans med flera ideella organisationer, bland annat Svenska kyrkan, Ria, Röda korset, Stadsmissionshälsan och Värmestugan. Nätverket

550 WITTING erbjöd EU-migranterna språktolkning, duschar, mat och kläder, akut sjukvård och fria hemresor. Genom Pehr Pehrsson från stad- sledningsförvaltningen, som var ansvarig för nätverket, fick vi hjälp med tolk och på så sätt en ingång till EU-migranterna. Vi fick även flera gånger hjälp av Rias tolk. Pehr introducerade oss också för hela nätverket och stöttade vårt projekt på olika sätt. EU-migranterna

Många av de EU-migranter som befann sig i Helsingborg vid tiden för vår dokumentation, började sin dag med att bege sig till Ria för att värma sig och äta frukost. På Ria fick gästerna en rejäl frukost för 20 kronor, la de till fem kronor fick de lunch också. Hade de inga pengar, så fanns det även skänkta gratismackor. Det var också här, på Ria, som vi knöt de första kontakterna. För att överbrygga språkbarriären fick vi hjälp av både stadens tolk Ivan Kuzihov och Rias tolk Helena Horvath. Nico, satt vid ett av borden men hade inte rört sin smörgås. Han pekade på den och sa att han hade svårt att äta den eftersom han fick dåligt samvete när han tänkte på sina barn. Nicos och hans hustru Giorgettas fyra barn väntade hemma i Rumänien och de var bara här för att få ihop pengar till mat åt dem. Hemma hade familjen ingenting att leva på, utan de svalt. När paret skickade hem 200 kronor räckte det precis till bröd och potatis. Kött är dyrt i Rumänien. Ett kilo kostade motsvarande 100 kronor och det hade de inte råd med. Nico ville helst hitta ett arbete. ”Det är inte för att vi är lata som vi tigger”, sa Nico. ”Vi är vana vid kroppsarbete.” När han hade arbete var han sopåkare. Han och hans vänner hade hört att det fanns arbete här men det var inte så lätt när de väl kom hit och ett stort problem var språket. ”Vi känner oss tvingade att sitta och tigga”, sa han. Det hände att folk sa glåpord när de tigg de men mentaliteten var ändå annorlunda här än hemma och Nico upplevde att många hade medkänsla. Nico berättade att alla hade sina egna platser att sitta på. Hans fru Giorgetta satt vid Coop på Högaborg och Lautaru, som satt vid samma bord, tog upp en hop- vikt busstidtabell och visade oss den. På busstidtabellen stod “ICA Borgen”. Här satt han.

CREATING THE CITY 551 Plötsligt reste Lautaru sig och hämtade en inramad bild. Han berättade att han hade tio barn i olika åldrar hemma i Rumänien och några fanns på bilden. De flesta av EU-migranterna hade haft arbete innan, men sedan landet hade öppnat gränserna var de fler om jobben och nu var mån- ga utan. ”När Ceaușescu hade makten hade alla arbete. Folk utifrån säger ofta att Ceaușescu var dålig och det var han på vissa sätt, men alla hade arbete och bostad och skolan var obligatorisk. Skolan är visserligen fortfarande obligatorisk, men man behöver skoluniform och utrustning och ingenting är gratis. Allt måste köpas, från pen- nor till skoluniformer och det har de inte råd med”, berättade och översatte vår tolk Helena. Paret Gheorghe och Ionica bekräftade det som Helena hade berättat. Före kommunismens fall arbetade Gheorghe som byggarbetare och Ionica som sömmerska på en textilfabrik och de levde helt vanliga liv. Efter Ceaușescus död hade de arbete i 2-3 månader, sen fick alla gå och många fabriker stängdes. ”Det finns inga jobb”, sa de. Gheorghe och Ionica hade varit i Helsingborg i två månader men, sa de, hade de haft mat för dagen hemma i Rumänien, hade de aldrig kommit hit. Tältlägren

Av de fem kända tältlägren i Helsingborg besökte vi två, det på Närlunda och det på Elineberg.3 Det var samma grupp som bodde i de båda lägren. Gruppen bestod av 35 personer och alla kom från staden Tulcea i Rumänien. Lägret på Elineberg låg nedanför husen och precis ovanför motorvägen. Bakom lägret pilade stora råttor fram och tillbaka. Det andra lägret låg lite mer skyddat, ovanför en ravin och nedanför en gång- och cykelstig. För att få upp tälten från den kalla marken hade man lagt lastpallar under dem. Över- allt i de båda lägren låg nedbrunna värmeljus. EU-migranterna an- vände många hundra varje dag för att kunna se och för att kunna värma sig. Flera bränder förekom i lägren. Nico och Giorgetta var två som drabbades då deras tält brändes ner i lägret på Elineberg och i april 2015 brann så gott som hela lägret på Närlunda ner. Ytterligare en brand i ett annat läger hade förekommit. Polisens utredningar

552 WITTING Stenbrogårdens camping vintern 2015. Fotograf: Anna Bank.

kunde inte visa orsak till bränderna, men EU-migranterna kände sig otrygga. Som beskrivits ovan blev situationen i Helsingborg allt mer ohållbar. På grund av den kraftiga nedskräpningen runt lägren fick staden dagliga klagomål från allmänheten och enligt lokala före- skrifter är staden skyldig att hålla rent i parker och allmänna platser. Allmänheten ska ha tillträde till dessa platser och känna sig trygga enligt samma föreskrifter. Före flytten till Stenbrogården var en del av EU-migranterna oroliga över avståndet till centrala Helsingborg. Alla kunde inte cykla så långt, några var gamla och orkade inte gå. Stenbrogården

Efter det att EU-migranterna hade flyttat till campingen Sten- brogården avvaktade vi lite med att åka dit. Vi ville ge dem lite utrymme att finna sig tillrätta och dessutom hade många av dem uttryckt irritation över all medial uppmärksamhet. Även om vi flera gånger förklarat att vi kom från ett museum, förväxlades vi ofta med pressen. I början hade campingen vakt dygnet runt och ingen

CREATING THE CITY 553 obehörig kom in, så vi fick avtala med stadens tolk Ivan Kuzihov, så att han kunde hjälpa oss. Stenbrogårdens camping är belägen ca 7 kilometer söder om Helsingborg. Här stod nu nya små ljusblå tält uppslagna. På campingen fanns ett servicehus med duschar, toaletter, ett litet kök samt sophantering. Det kostade EU-migranterna 10 kronor om dagen att bo på Stenbrogården. En summa de ansåg hög. ”300 per person”, sa de flera gånger. De visade också upp småmynt som de hade i fickorna och menade att förtjänsten var så liten. Då Ivan skötte betalnin- gen för campingen fick vi kommunicera med hjälp av gester, google translate, några italienska och några engelska ord. Ionica pekade på den tunna tältduken och sa ”freddo” (italienska för kallt) och visade med gester att hon frös. Hon tyckte att det var bra med köket och duscharna men när hennes tjocka, långa hår var nytvättat var det kallt. Efter att EU-migranterna betalat, cyklade många av dem in till Helsingborg. Lautaru berättade att han nu hade ännu svårare att få ihop pengar till sina barn eftersom det var så långt att gå. Han cyklade inte som många andra, utan gick. ”In Rumania problem, here problem”, sa han uppgivet. Efterhand som tiden gick förändrades boendet på Stenbro- gården, vakten försvann och i takt med att kylan smög sig på, byggdes de små tälten på med bland annat brädor och presenningar. Skylten, som visade vägen ner till campingen försvann, men vid ett besök återfann vi den som en del av ett innertak. När vi besökte campingen en kylig decemberdag 2015 blev vi inbjudna i Gheorge och Ionicas bostad som visade sig vara överraskande varm. De hade byggt in en husvagn som de använde som sovrum, den andra delen fungerade som kök och matplats. Hit in hade de dragit el och det fanns både kyl och kokplattor. Den rostiga kokplattan fungerade även som värmekälla och båda plattorna stod på 12:an. Vid ett senare besök på Stenbrogårdens camping summerade Ion- ica sin tid i Sverige med att säga att hon haft det rätt så bra här, men hon hade ändå fått kämpa och stå ut med mycket kyla. Allt hade hon gjort för att hennes barn hemma skulle få det bättre och hon hade också lyckats skicka lite kläder och pengar till dem.

554 WITTING Vänster: Ionica utanför sin och makens bostad på Stenbrogårdens camping. Fotograf: Anna Bank. Höger: ”Där flyger mitt hus.” Magnus vid rivningen av Hemlösas hus sov- modul 27/4 2015. Fotograf: Anna Bank.

Vi blev alltid vänligt bemötta av EU-migranterna vid våra besök och några av dem bjöd in oss i sina bostäder. En snöig januaridag 2016 lyfte Mario och hans svärmor Rita upp en filt som fungerade som dörr och bjöd in. Ett element var påslaget och i innertältet var det varmt. Det fanns två sovplatser med en matta emellan. En lampa lyste upp det annars mörka tältet. På golvet stod en kokplatta, några muggar och en kaffekokare. En tallrik med tomater, sallad och ett pa- ket färdiglagade köttbullar fanns också på golvet. På väggen hängde en religiös bild och en bibel stod bakom lampan. Mario hade två barn och fru hemma i Bisou. Han hade tillbringat nästan två år i Sverige fram och tillbaka. ”Jag har tidigare arbetat som byggarbetare men har ingen möjlighet att få ett arbete i Rumänien. Jag hoppas att jag slipper sitta och tigga i framtiden, men just nu är det så här mitt liv är. Det är tufft.” I januari 2016 fattade kommunstyrelsen i Helsingborg beslut om att EU-migranterna inte skulle få mer hjälp med boende på

CREATING THE CITY 555 Stenbrogårdens camping. Senast den 31 mars skulle migranterna ha lämnat campingen. ”Vi sa redan från dag ett att det var en till- fällig lösning. Det är inte försvarbart att permanent driva camping för en viss grupp”, förklarade kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson.4 I oktober 2015 hade Martin Valfridsson, nationell samordnare för arbete med utsatta EU-migranter, besökt staden och han var tveksam till en mer långsiktig campinghjälp.5 Bussen till Bulgarien, bekostad av staden, avgick den 29 mars 2016 klockan 05.30. Vid ett kvällsbesök i campingen en vecka innan, såg vi hur människor samlades vid campingens kök där de visade upp sina ID-kort för Ivan Kuzihov som skrev upp dem som skulle åka hem på en lista. Tjugofem personer hade skrivit upp sig och de flesta skulle till Buzau. Några saknades på listan, de tänkte stanna. Men det skulle bli svårt, kommunen hade nu nolltolerans när det gällde att slå upp egna läger. Förmiddagen när bussen hade avgått till Rumänien var solig och på Stenbrogårdens camping mötte vi fem rumänska män som stannat kvar. Lägret skulle rivas den 31 mars och männen förklarade att de skulle åka hem till påsk 1 maj. Var de skulle bo fram till dess var oklart. Lägret var på upphällningen och containrar fylldes. När EU-migranterna hade gett sig iväg för att tigga, gick vi runt bland tälten och tittade. De som åkt hem hade fått ta med sig femtio kilo var men tälten var ändå fulla av personliga tillhörigheter som kläder, kuddar, filtar, grytor, väskor och annat. Vi stack in hu- vudet i tälten och såg kvarlämnad mat, leriga skor och tomma cig- arettpaket. De öppna tältdukarna fladdrade i vinden. Vi valde ut några kvarlämnade föremål till museets samling men det var svårt. Det kändes obehagligt att rota i andras saker och så var frågan: vad skulle vi välja? Ett par skor för närvaron av en människa? Tjocka sockar som berättar om kylan? Hemlösas hus

Hemlösas hus, som drivs av Föreningen frihamnen sedan 2001, är en ideell förening, politiskt och religiöst obunden. Föreningen arbetar för att förhindra hemlöshet och för att ge hemlösa en bättre livskvalitet. I början var huset bara öppet dagtid men 2006 öppnade det även nattetid. Finansieringen har bestått av bidrag från enskilda

556 WITTING organisationer, företag och privatpersoner och bidrag från kommunen. Våren 2013 hade stadens anslag för Hemlösas hus nattverksamhet dragits in och den 20 april 2015 skulle sovmodulen rivas. Politikerna ville jobba på ett annat, mer långsiktigt sätt med hem- löshet. Bland åtgärderna fanns ett nytt stödboende och fler Bostad Först-lägenheter.6 I början av april 2015 besökte vi första gången Hemlösas hus på Västra Sandgatan 15 i Helsingborg. Huset ligger lite avsides under Södergatsviadukten och är omgärdat av höga staket och en hög gal- lergrind. Anki Nilsson, som hade arbetat på Hemlösas hus i 14 år, visade oss runt och berättade att man först inte tyckt om staketet: ”Våra gäster tyckte det var för jäkligt. Men då sade vi det, känn det att ni är skyddade från dom.” Och med ”dom” menades allmänhet- en. Känslan av utanförskapet återkom gång på gång under vår dokumentation. Den här aprildagen träffade vi också Peter, som hade bott på Hemlösas i hus två år. Han sa: ”Här är man ju ändå lite skyddad från allmänheten. Man har ju inte så jättebra syn på oss uteliggare. Jag vet inte varför, men det är många som gör skit för oss också.” Under vår rundvandring berättade Anki att de som söker sig till Hemlösas hus blir allt yngre: ”Och vi får ju yngre och yngre folk till oss. Vi har ju en åldersgräns på tjugo. Så kommer dom och säger: ’Jag har fyllt tjugo’ och så visade det sig att det slår på någon månad. Så de är nitton, tjugo år. Man ska inte vara här när man är nitton, tjugo år!” Men här finns även de äldre, som har varit hemlösa länge och haft huset som en trygg bas att återvända till. En av de personer som vi gärna ville prata med var Magnus. Vi hade sett en bild av honom i en artikel i Helsingborgs Dagblad 7 där han satt på sin säng i den största sovsalen på Hemlösas hus. Bred- vid sängen stod ett plåtskåp som Magnus förvarade sina saker i. På skåpet hade han skrivit med svart tusch: ”Här bor jag”. Vi tyckte att skåpet var ett starkt föremål och hade frågat föreståndare Carina Tegnèr om vi kunde få skåpet till samlingen. Det fick vi och hon berättade att Magnus hade blivit glad. Magnus föddes 1968 och växte upp i Botkyrka. ”Sedan så har jag väl inte haft den bästa barndomen om man säger så. Jag har hattat runt på ungdomsvårdsskolor. Det har varit trassligt.” Magnus hade

CREATING THE CITY 557 Hemlösas hus, Västra Sandgatan 15 i Helsingborg, våren 2015. Fotograf: Anna Bank. bott på Hemlösas hus i två och ett halvt år från och till. ”Ibland har det väl varit ganska jobbigt, men sedan så är det ju ett bra gäng här många gånger. Det beror på, ibland är det ju många gamla busar här och sedan så kommer det en massa ungdomar. Ena stunden så kan det vara lugnt, nästa stund är det kaotiskt. Helt kaos på hela stället. Så, man får ju anpassa sig.” Men nu var boendet på upphällningen, Magnus visste inte var han skall ta vägen och han var orolig över att han skulle återfalla i kriminalitet. ”Det är första gången i hela min historia, under hela mitt liv, nu som jag har varit utan någon sky- ddstillsyn eller kriminalvård och övervakning. Första gången sedan jag var… ja, i tioårsåldern.” Magnus hade haft flera olika arbeten under åren men efter att han bröt nacken vid en bilolycka, gick han nu med ständig värk. Några fysiska arbeten klarade han inte längre: ”Jag är för trasig för att jobba. Jag kan ju knappt promenera längre sträckor för jag måste vila. Här har jag ju den tryggheten, här kan jag ju gå och lägga mig och vila när jag vill men det kommer ju inte bli så sedan.” På sin säng hade Magnus sina väskor som han packade ner sina kläder i. ”Jag har allting i väskor”, säger han. ”Så är det, jag har bott i en väska mer eller mindre hela mitt liv.”

558 WITTING Magnus fick diagnosen ADHD med borderline för åtta år sedan. Hans neuropsykiska funktionsnedsättning hade påverkat honom hela hans liv. ”Jag har ju självmedicinerat utan att ha tänkt på det men nu har jag ju mitt Ritalin,8 så det går bra.” I samma sovsal som Magnus, i sängen bredvid, låg Camilla. Camilla var född 1963 och hade knarkat i trettio år, men nu orkade hon inte mer. Hon var trött på hela livet kring drogerna: ”Jag orkar inte drifta eller vara kriminell längre och jag har ingen lust att sitta inne ett par år eller någonting sådant, för jag menar, det är så meningslöst.” Även hon hade funnit en trygg punkt i Hemlösas hus: ”Hemlösas hus har ju betytt en överlevnad, man har haft någon- stans att ta vägen när man inte haft något boende. Det har varit ett väldigt stöd för man har ju lärt känna personalen. Man har haft någon att pratat med och så där. Jag menar, är man tjej och man är i missbrukarvärlden så är det ingen lätt match. Det är många som blir väldigt utnyttjade och misshandlade och våldtagna. Men jag är rätt så stor och stark så att jag har ju klarat mig.” Även Camilla hade fått diagnosen ADHD: ”Sedan har jag ju idrottat halva mitt liv. Jag har ju spelat fotboll och basket och kastat diskus och, ja jag har haft överskottsenergi hela livet.” När hon var 13 år provade hon hasch för första gången och när hon var 21 bör- jade hon med tyngre narkotika. ”Ja, och sen så hade jag den där ADHD:n, så jag mådde ju bra på amfetamin. Det är väl också en del i det hela, tror jag. Nej, för det fick mig att koncentrera mig och jag fick lite lugn och ro.” Nu väntade hon på avgiftning. Livet efter nattverksamheten

Den 27 april togs sovmodulerna på Hemlösas hus bort. Ett av stadens alternativ till huset var stödboendet Fenix och hit sökte sig också en del. Andra, till exempel Magnus, vägrade bo där. Enligt honom var det ingen skillnad på Fenix och ”kåken”. ”Här är samma klientel”, sa han. Camilla, däremot, flyttade dit. Hon ville genomgå avgiftning och lyckades också med det ganska snart. Därefter fortsatte hon behandlin- gen med Subutex.9 Hon delade rum med en annan kvinna i samma situation men det var ändå svårt att hålla sig drogfri på Fenix. ”Jag har aldrig blivit bjuden på så mycket knark som när jag varit på avgiftning”, sa Camilla och berättade att det många gånger varit svårt att

CREATING THE CITY 559 stå emot. Men hon var stark och motiverad. Nu var målet att hitta ett eget boende. I samband med att Hemlösas hus nattverksamhet skulle läggas ned tillsatte Socialförvaltningens vuxenenhet i Helsingborg två tjänster. De- ras uppgift var att kartlägga dem som är hemlösa i Helsingborg. Men deras tjänster innehöll mer än så: ”Vi hjälper till med dom praktiska sakerna som och gå till banken och legitimera dom eller gå till polisen, alltså sådant som dom aldrig får hjälp med eller sådant som aldrig blir gjort annars. Och dom är ju jättetacksamma för det”, berättade Luis Olsson. ”Ibland ringer vi och påminner om möten och hämtar dom. Många klienter är väldigt dåliga på och höra av sig till sina handläggare så handläggaren tror ju att klienten inte är intresserad av hjälp längre och då kan vi dra i den kontakten och påminna”, fortsätter Frida Ul- wemann. Båda trivdes med sitt arbete och berättade om hur viktigt det var att bygga förtroende och att de fick personliga relationer. Lite senare, när vi visades runt på Fenix såg vi också hur en berusad, ganska ag- gressiv man plötsligt log varmt och kramade om Frida. På Hemlösas hus gapade det tomt på den plats där sovbarack- erna hade stått, men många gäster hade ändå sin trygga punkt här. Tony var en av de personer vi följde under vår dokumentation och han brukade komma till Hemlösas hus och ”hänga”. Här kunde han känna sig som en del i det sociala. ”Här hjälper vi varandra och umgås, och slipper blickarna ute på stan”, sa han. Tony prat- ade mycket om det utanförskap som han kände, att andra såg ner på honom. ”När folk ser mig på stan vet dom inte om att jag haft ett bra liv. Att jag haft ett bra jobb och hus. Vi är människor som alla andra men vi lever längst ner. Jag träffade en polare precis. Vi räknade ut att han har varit hemlös i nitton år. Och han har problem, det har han alltså, psykiskt och sådana grejer, va. Visst har han det, och han är narkoman, ja. Men alltså, han är en människa också. Precis som alla andra.” Tony föddes 1964 och växte upp på Österlen. Han hade både haft eget företag och jobbat i andra. Bland annat med städ och frukt, men så brast allt. ”Världen gick under 2009, då stannade allting. Det var då jag tappade jobb och blev utförsäkrad. Sedan 2008-2009 bör- jade det trilla på liksom. Så det blir en lavin liksom när man inte har någon tilltro och inte mår bra psykiskt.”

560 WITTING Camilla var en av dem som fick hjälp med en lägenhet och i december 2015 hälsade vi på henne på Norra Ljunggatan i stadsdelen Planteringen. Lägenheten tillhörde Carnot som är ett kommunalt stödboende i Helsingborg. Camilla trivdes mycket bra och poängterade, liksom många gånger förut hur skönt det var att kunna stänga en dörr om sig: ”Man gör som man vill. Jag kan gå och ta en smörgås när jag känner för det, jag kan steka ett ägg om jag vill göra det och jag kan göra som jag vill och ha en egen dörr. Och jag kan öppna när jag vill och stänga när jag vill, släppa in vem jag vill. Och röka var jag vill (skrattar). Inte något jävla institutions- rökande.” Camilla hade hopp inför framtiden. Drogsuget var inte så starkt och hon gick på mottagning varje dag för att få sin medicin: ”På mottagningen är dom goa på alla sätt och vis. Ja, det känns som man får lite gehör och dom lyssnar verkligen på vad man tycker och tänker. Det är man ju inte så himla van vid precis. Så det känns bra. Det är universalmedicin nummer ett faktiskt.” Efter dokumentationen

Under dokumentationen gjordes ljudupptagningar, bilder togs och föremål samlades in. Artiklar och insändare från lokala tidningar samlades löpande in. Bilder och föremål registrerades i Kultur magasinets databas Carlotta, ljudupptagningar transkriberades och arkiverades. Föremålen märktes in i samlingen och bevaras för framtiden i klimatiserade magasin. Så långt var allt bra, men då databasen Carlotta är öppen för vem som vill på internet, uppkom etiska diskussioner. Även om vi i våra möten med informanterna hade informerat om vilka vi var och vad syftet var med dokumentationen, så kände vi oss osäkra. Hade verkligen EU-migranterna förstått att de skulle synas på webben? För att öka förståelsen för vad vi representerade hade vi bjudit en av EU-migranterna, Auro- ra, till Kulturmagasinet. Förutom att vi visade henne några magasin utfördes intervju med tolk och porträttbilder togs. Flera lokalt hem- lösa uttryckte stolthet för ”att de hamnade på museum” och gav sitt medgivande till att de skulle synas. Vi har valt att publicera en del bilder och dölja en del, beroende på situation och person. Dokumentationen resulterade i utställningen ”Sorry att jag finns – om hemlöshet i Helsingborg” som visades på Dunkers kulturhus

CREATING THE CITY 561 27/9 2016 – 5/3 2017. Före utställningen bjöd vi in alla som fanns representerade i utställningen. De som hade fast adress fick brev, de andra kontaktades via tolkar, socialarbetare och personal på Hem lösas hus. Tanken var att berätta om utställningen och informera om hur de skulle synas i utställningen. Varje person skulle få en chans att påverka detta. Men den enda person som dök upp, föru- tom socialarbetarna Luis och Frida, var en 29-årig kvinna som under hela projektet varit mycket positiv till att delta. En kort tid innan utställningen öppnade ändrade hon sig dock helt och ville inte medverka alls vilket naturligtvis respekterades. Avslutning

Under ett år följde Kulturmagasinet hemlösa och utsatta männ iskor i Helsingborg. Vi fick en inblick i deras vardag och tog del av deras livshistorier som de generöst delade med sig av. Tiggarna utanför affären och de hemlösa på bänken på torget fick namn och ansikte. Genom att låta dem komma till tals i en utställning ökade vi förhoppningsvis förståelsen för deras situation hos andra männ- iskor. De som var hemlösa hade olika orsaker till sin situation men det som förenade dem var vår okunskap om hur deras liv såg ut. I museets samling fanns inte heller många spår som berättade om hur livet är som fattig, hemlös och drogmissbrukare. Genom dokumentationen har vi kommit en bit på väg. De etiska diskussionerna har varit många. Vår önskan att doku mentera och bevara människors historier gör samtidigt att vi kate- goriserar dem; blottlägger dem och gör dem sårbara i samma sekund som vi gör materialet offentligt. Men vad händer å andra sidan om vi väljer att dölja det? Vem skall få representera och synas? Skyddar vi eller väljer vi bort? Ett museum skall spegla samhällets mångfald och det är därför av största vikt att vi samlar inkluderande. Det vi samlar idag blir ju morgondagens historia och därför behöver många olika röster bevaras och höras. Trots allt är det de mänskliga historierna som hjälper oss att förstå och relatera till det förflutna.

562 WITTING Noter

1. Birgitta Witting är antikvarie på Kulturmagasinet i Helsingborg och ansvarig för museets årliga samtidsdokumentation. Hon arbetar också med insamling och med att tillgängliggöra museisamlingarna via bland annat utställningar och webb. Birgitta är ledamot i DOSS styrgrupp (Dokumen- tation av Samtida Sverige) sedan 2014 och ordförande från och med 2018. Hon har en fil kand. med etnologi som huvudämne. 2. Bostadsbrist (362), fattigdom (735), samhällsproblem (73) och socialvård (74). 3. Närlunda och Elineberg är två bostadsområden i Helsingborg. 4. Helsingborgs Dagblad, ”Nu upphör stadens hjälp”, (17/3 2016) 5. Helsingborgs Dagblad, ”Samordnare tar inte staden i örat”, (29/10 2015) 6. Bostad först går ut på att erbjuda hemlösa personer en permanent bostad med ett eget förstahandskontrakt. Bostaden ska ligga ute i samhället bland andra hyresgäster. Och det ska finnas ett mobilt team tillhands dygnet runt. Teamet fungerar som ett stöd till både den boende och till fastighetsägaren. https://helsingborg.se/omsorg-och-stod/missbruk-och-beroende/bostad-forst/ 7. Helsingborgs Dagblad, ”Efter kampen: nu stänger Hemlösas hus om natten”, (30/3 2015) 8. Ritalin används för att behandla ADHD. Fass allmänhet. 9. Substitutionsbehandling vid opioidberoende, i samband med medicinsk, social och psykologisk behandling. Fass vårdpersonal.

Referenser

Helsingborgs museers samling och arkiv Helsingborgs Dagblad, ”Hjälpbehovet för stort – Ria tar time-out”, (12/10 2014) Helsingborgs Dagblad, ”Nu upphör stadens hjälp”, (17/3 2016) Helsingborgs Dagblad, ”Efter kampen: nu stänger Hemlösas hus om natten”, (30/3 2015) Helsingborgs Dagblad, ”Samordnare tar inte staden i örat”, (29/10 2015) Outline of Cultural Materials för svenska förhållanden, Nordiska museet 1993 https://helsingborg.se/omsorg-och-stod/missbruk-och-beroende/bostad-forst/ https://www.fass.se/LIF/

CREATING THE CITY 563

Part 7: Non-profit Associations and Patrons as History Making Actors

CREATING THE CITY 565 Inger Lindstedt1 Utmaningen att arbeta som en ideell organisation i dagens samhälle Exemplet Malmö Förskönings- och Planteringsförening

Under mer än 130 år har Malmö Förskönings- och Planterings- förening arbetat i Malmö för att göra staden grönare och vackrare för malmöborna. Föreningen har också ägnat stor kraft åt kultur, min- nesvård och bevarandet av historiskt viktiga byggnader. För projekten har Föreningen haft ett nära samarbete med Malmö stad, organisationer och enskilda personer, ett samarbete som sett olika ut under årens lopp. Med viss stolthet har Malmö stad i många år kallat sig för parkernas stad och framhållit det stora värde som finns i grönområden och planteringar. Under 1930-talet var parkerna en turistattraktion som lockade många att resa till Malmö på semester, särskilt norrifrån.2 Även med kvantitativa mått hade dåtidens Malmö en ovanligt stor andel parkyta per invånare. Så är det inte idag, idag har Malmö halk- at ner på listan över antal kvadratmeter grönområde per invånare.3 Befolkningsutvecklingen i Malmö

Precis som många andra städer i Europa växte Malmös befolkning ex- plosionsartat i slutet på 1800-talet. År 1870 bodde 25 593 personer i Malmö. Vid sekelskiftet 1900 hade befolkningen ökat till 60 857 personer. På knappt tre decennier hade befolkningen mer än fördubblats.4 De som flyttade in till staden kom framför allt från landsbygden runt staden, huvudsakligen från Malmöhus län. Inflyttarna var unga och arbetsföra, fler män än kvinnor.5 Åldersgruppen 15–29 år växte fortare än någon annan åldersgrupp. År 1890 utgjorde den 25,5 % av stadens totala befolkning. Arbetstiden var lång. Först 1919 blir den lagstadgade arbetsdagen 8 timmar och veckoarbetstiden 48 timmar. Lönerna var låga och bostäderna för arbetarna var små, trånga och inte särskilt hälsosamma.

566 LINDSTEDT Den gamla handelsstaden höll på att förvandlas till en industristad. Textil, tobak och verkstadsindustri kom att dominera i Malmö. Drygt 40 procent av arbetskraften var kvinnor, vilket kan vara värt att notera.6 På många sätt påminner Malmö i slutet på 1800-talet om Malmö idag. Ung befolkning, stor inflyttning, kulturkrockar om än av olika slag då och nu. Malmö är fortfarande en invandrarstad, och en stad som nu genomgått ännu en förvandling – från industristad till att numera domineras av tjänstesektorn. Malmö var en stad med växtvärk i slutet på 1800-talet och hälsovårdsnämnden påpekade att trångboddheten och de hygieniska förhållandena var direkt hälsovådliga.7 Avloppen gick orenat direkt ut i kanalen, från fabriker och bostäder, och det stank ifrån kanalerna. Axel Danielsson skrev bland annat: ”Kanalen, som med sin halvcirkel, liknande två av havet utsända armar, skiljer förstäderna från gamla staden, röres upp av vågsvallet och sprider åt alla håll en tjock vidrig lukt av alla industrins upplösta avskräden.”8 För borgerskapet fanns hus med trädgårdar, men för arbetarbefolkningen var det trångbott och ohälsosamt. Det fanns egentligen inga gröna ytor för allmänheten att vara på, än mindre där barn kunde leka. Parkfrågan startade 1860 med ett anförande i magistraten av borg- mästare Jacob Malmborg där han pekade på att många städer satsade på parker för promenader och förlustelser under sommaren. Parker och grönområden befrämjade sundheten och sedligheten i städerna och gjorde att den manliga arbetarbefolkningen spenderade mindre tid på krogen.9 Kungsparken öppnades för allmänheten 1872. Det är en roman- tisk park med rötter i England.10 Den var planerad för borgarklass ens nöjen och för att kunna flanera runt utan något bestämt mål. Man spatserade runt för att visa upp sig. En av de drivande krafterna bakom parken var konsuln och skeppsredaren Anders Caspar Holm som lät kaptenerna på sina fartyg ta hem plantor och frön från fjärran länder. Holm var ordförande i den kommitté som tillsats av stadsfull- mäktige för skapandet av parken. Anders Caspar Holm kom också senare att ingå i den första styrelsen i den kommande Malmö Plant- eringsförening.

CREATING THE CITY 567 Lantbruksutställning, hushållningssällskap och planteringsföreningar Mellan den 20 och den 22 juni 1881 hölls Det femtonde Allmän- na Landtbruksmötet i Malmö. Det var en del i skapandet av det nya, moderna samhället. Här demonstrerades ny teknik, nya maskiner, nya metoder och framgångsrik avel bland boskap och fjäderfän. Medaljer, diplom och prispengar delades ut till utställarna.11 Lant- bruksmötena var en nationell angelägenhet som lockade folk från hela Sverige och även från utlandet. Under lång tid hade skogen huggits ner och skövlats i Sverige, bland annat på grund av behov av bränsle men också på grund av mycket goda virkespriser. Hushållningssällskapen hade därför av staten fått i uppdrag att befrämja återplantering av skog. En av hushållningssällskapens stora inkomstkällor var brännvinsmedlen. Vid 1880-talets början utgjorde de cirka 80 000 kronor om året för Malmöhus läns hushållningssällskap.12 Hushållningssällskapet gjorde emellertid inte särskilt många aktiviteter på skogsplanterin- gens område.13 Skogsplantering var en aktuell samhällsfråga och på många håll grundades och drevs planteringsföreningar, exempelvis i Fässbergs planteringsförening,14 i Herrestads socken nära Uddevalla15 och i Allerum.16 Planerna på en planteringsförening växer fram

I februari 1881 lämnades en skrivelse till stadsfullmäktige i Malmö om trädplantering. Den var undertecknad av boktryckaren Georg Alfred Nilsson och handlanden Gottfrid Beijer, båda ledamöter i stadsfullmäktige. Skrivelsen innehöll 38 petitioner med sammanlagt 1 078 namn.17 Skribenterna menade att tidigare generationer inte haft det skönhetssinne som innebär att man ersätter den naturliga skogen med en skapad skog och de prisade Kungsparken. Innan stadsfullmäktige hann sammanträda lämnades en motion in av konsul Gustav Adolf Hedman, handlandena Emil Flensburg, Theodor Ståhle, Alfred Nilsson och Gottfrid Beijer. Kungsparken i all ära, men där var naturen tuktad och man fick inte beträda gräsmattorna. Det skapas en annan frihet med skogsnatur, och denna skogsan- läggning ville man nu skapa, menade motionärerna. Den behövde

568 LINDSTEDT inte bli dyr för staden, medel ska komma på enskild väg, bland annat genom bidrag från Malmöhus läns hushållningssällskap. Stadsfull- mäktige beslutade att tillsätta en kommitté som ska utreda frågan om skogsplantering. Ordförande och drivande kraft i kommittén blev Gottfrid Beijer. Det femtonde Allmänna landtbruksmötet invigdes den 20 juli, och dagen därpå invigdes restaurangbyggnaden av kung Oscar II. Det var vid denna invigning som planerna på att bilda en planter- ingsförening började formas. Initiativtagare till förening var Gott fried Beijer.18 Kallelse till möte för stiftande hade gjorts bland annat genom annonsering i Skånska Aftonbladet och Sydsvenska Dagbladet Snällposten dagarna innan. Annonserna vände sig till ”Hrr stiftare af Malmö Planteringsförening” och var undertecknade av Got- thard Wachtmeister.19 Malmö Nya Allehanda skrev en kort notis om det kommande mötet.20 Dagspressen var den här tidens främsta informationskanal och det var vanligt att tillkännage och kalla till möten av olika slag genom annonsering i dagspressen. Malmö Planteringsförening stiftades på eftermiddagen måndagen den 10 oktober 1881 på dåvarande Kungsparkspaviljongen i Kungs parken i Malmö. Föreningen kommer att byta namn till Malmö Förskönings- och Planteringsförening 26 år senare. Som stiftare hade anmält sig omkring 40 personer enligt refera- tet dagen efter i Sydsvenska Dagbladet.21 Vid mötet var det 18 personer närvarande och de valde en styrelse bestående av nio personer. Ordförande blev Gotthard Wachtmeister, greve och landshövding. Styrelsens övriga ledamöter var handlande Gottfried Beijer, härads hövding Emil Poignant, konsul och skeppsredare Anders Caspar Holm, handlande Georg Cronquist, fabriksidkare Frans Henrik Kockum d.y., vice häradshövding Christian H. Lovén, handlande Cornelius Faxe samt major och bankdirektör Hugo Nathhorst.22 Föreningens första styrelse var ett urval av stadens fäder. Fem av dem satt samtidigt i stadsfullmäktige i Malmö: Beijer, Faxe, Holm, Cronquist och Nathhorst. Föreningens medlemmar utökades ras- kt till 128 personer genom att ytterligare 83 personer kallades som medlemmar året därpå. För de första åren saknas en del källmaterial, exempelvis en förteckning över de ursprungliga stiftarna. Däremot

CREATING THE CITY 569 så finns ett cirkulär med medlemsförteckning för år 1883. Av de 128 medlemmarna var det 30 stycken som satt i stadsfullmäktige samma år som föreningen stiftades. Det innebär att lite drygt 70 procent av stadsfullmäktigeledamöterna också var medlemmar i Planteringsföreningen. Ytterligare 5 medlemmar hade tidigare suttit i fullmäktige. Inte mindre än ytterligare 29 medlemmar skulle komma att sitta i fullmäktige de kommande åren. Det finns således en mycket stark koppling mellan stadens styrande fäder och Plant- eringsföreningen. Stadens styrelse dominerades länge av företagarna. År 1873 var det 18 handelsmän, 10 fabrikörer och hantverksmästare samt 2 bankdirektörer som satt i fullmäktige.23 Många av stadens mest välsituerade var ledamöter i fullmäktige. De var också i stor ut- sträckning släkt med varandra.24 När Planteringsföreningen bildas var det fortfarande samma dominans. Titlarna på medlemmarna som satt i stadsfullmäktige år 1881 är belysande. Av dem som satt i fullmäktige var 18 handels- män, 7 konsul vilka oftast också tillika var handelsmän, 4 fabrikör, 2 hantverksmästare, 6 militärer med hög rang. Här fanns också läka- re, kyrkoherde, landshövding, lektorer, hamnkapten, bokförläggare, kamrerare och en sjåareförman. Samspelet mellan stadens styrande och dess planeringsverksam- het och Planteringsföreningen var under många år tätt sammanflätat. Medlemmarna i föreningen agerade i stadsfullmäktige för Planter- ingsföreningens projekt. När stadsfullmäktige exempelvis bord- lade eller avslog en fråga, fortsatte medlemmarna att driva frågan inom föreningens ram. Föreningen lät bland annat göra utredningar och bekostade trädgårdsarkitekter för projekt som de tyckte var angelägna. Ett exempel på den täta kopplingen är att många av de kommunala markritningarna bär föreningens tryckta etikett.25 Vad var bakgrunden till att starta en förening för plantering av skog i Malmö?

Den första parken var förbehållen borgerskapet. Den kallades först Slottsparken men fick namnet Kung Oscars park efter att Oscar II invigt restaurangpaviljongen i samband med Det femtonde All- männa landtbruksmötet. Den kom sedan att kort och gott heta

570 LINDSTEDT Kungsparken i folkmun. Den hölls öppen från 6 på morgonen till 22 på kvällen. I kungörelsen vid öppnandet anges: ”Tillika tillkänna- gifves att små barn icke i parken insläppas, såframt de icke af äldre person åtföljas.”26 Att gå på gräsmattorna var dessutom förenat med böter. Theodor Flensburg, handlanden och medlem i stadsfullmäktige, motionerade 1879, bara några år efter Kungsparkens invigning, om att staden behövde ytterligare parker. Flensburg menade att Kung- sparken med sina fina gräsmattor och ovanliga träd inte var lämplig för arbetarnas behov utan de behövde få tillgång till en egen park, ett mera naturlikt område där han ”någon ledig stund i sällskap med sin familj och med sin matkorg kan slå sig ned i gröngräset under något skuggande träd och der hemta den hvila och vederqvickelse av Na- turen, som ett ofta ansträngande arbete och en mindre sund bostad gör för honom nödvändig.”27 Flensburg kommer också att tillhöra de första medlemmarna i Planteringsföreningen. Det är stadens styrande, borgerliga skikt som pläderar för mer parker och grönska för den arbetande befolkningen. Offentliga parker skulle öka sundheten och sedligheten bland stadens arbetar- befolkning.28 Skapandet av parker var en rörelse i Europa under 1800-talet och en del i att skapa den nya staden, ett modernitetsprojekt. Industrial- ismen ledde till att städerna växte ohämmat och den växande indu striarbetarklassen fick bo i en undermålig, överbefolkad, stinkande slum.29 Parkerna nådde så småningom städerna och var ett led i sa- neringen av storstäderna som växt planlöst och skapat ohälsosam- ma miljöer för en mycket stor del av befolkningen. Parkerna kallades stadens lungor, och det är också så som Planteringsföreningen talade om hur viktigt det var att i stadens planeringsarbete se till att det finns utrymme för de parkplaner som föreningen drev: ”[…] att plats lemnas öppen för att sprida frisk luft inom den trängre bebygg da staden – en plats för Malmö lunga – en sanitär fråga, numera af större betydelse för Malmö än för de flesta andra städer.”30 I stadgarna som antogs på mötet i oktober 1881 anges att före- ningens ”ändamål är att, efter bästa krafter, verka för försköning- ar, dermed i sammanhang stående förbättringar, planteringar m.m. inom Malmö och dess närmaste omnejd, samt att för samma mål

CREATING THE CITY 571 söka intressera såväl enskilde personer som allmänna myndigheter.”31 Det kan vara värt att notera att föreningens ändamålsparagraf inte nämner något om att den ska arbeta för föreningens medlemmar, ett förhållande som fortfarande gäller. De som ska få glädje och nytta av föreningens verksamhet är malmöborna i allmänhet. En annan sak som också visar på tidens förhållande är att i stadgarna anges att: ”I besluten ega alla närvarande medlemmar lika rösträtt.”32 Rösträtten vid den här tiden är knuten till den ekonomiska statusen. Rösträt- ten var då kopplad till årsinkomst och förmögenhet, och man kunde ha flera röster, dock inte fler än 40. Ju rikare, ju fler röster kan man enkelt uttrycka det. Även företag hade rösträtt. Verner von Heiden- stam skrev i Medborgarsång, publicerad i Svenska Dagbladet dagen före Andrakammarvalet 1899 att: ”Det är skam, det är fläck på Sver- iges banér/ att medborgarrätt heter pengar.” Planteringsföreningen ville intressera både enskilda personer och myndigheterna. Genom sitt medlemskap kan enskilda personer ekonomiskt bidra till föreningens verksamhet. Det kostade 20 kronor att bli medlem och därefter 10 kronor om året i medlemsavgift. En ganska hög summa vid den tiden. Årsavgiften 10 kronor motsvarar i penningvärdet år 2017 ca 588 kronor mätt med konsumentprisindex. Avgiften motsvarar betalning för lika lång arbetstid som 10 894 SEK år 2017 mätt med löneindex för manlig industriarbetare.33 Medlemsavgiften och inträdesavgiften utgjorde en viktig inkom- stkälla för Planteringsföreningen. Redan de första åren kom också gåvor från medlemmar och andra malmöbor, vilket stärkte före- ningens ekonomi. Det var sannolikt en av drivkrafterna bakom bildandet av föreningen. Genom Planteringsföreningen kunde enskilda personer och företag bidra ekonomiskt till ett bestämt ändamål. Givaren och donatorn visste därmed vad pengarna gick till, och pengarna gick inte in i stadens allmänna kassa, vad som ibland har kallats för ett ”svart hål”. Malmö stads ekonomi är också ansträngd de här åren. I cirkuläret från 1883 uttrycker man det så här: ”Styrels- en vågar hoppas, att de flesta skola hörsamma kallelsen och inträda i en förening, hvars syftemål är att hos de bättre lottade samla medel till försköningar af en stad, som tryckt av stora skattebördor, har svårt att, utan de enskildas offervillighet, draga hela tungan af i fråga satta förbättringar i sanitärt och estetiskt hänseende.”34

572 LINDSTEDT Planteringsföreningen gör det möjligt för enskilda personer att kunna ge gåvor, att bli donatorer för ett ändamål som man sympa- tiserar med. På det sättet kan man indirekt bli en del av ett större mecenatskap. Sett över föreningens drygt 130-åriga historia så har Planteringsföreningen fungerat och agerat som en mecenat åt staden, ideella föreningar samt enskilda personer. Planteringar, konstnärliga verk, restaurering av historiska, viktiga byggnader, bidrag till renover- ing av kulturhistoriskt och konstnärligt viktig inredning på teatrar och andra inrättningar utgör en del av vad Föreningen bidragit med och där Malmö stad med flera har varit en stor mottagare. Den stora frågan för Planteringsföreningen de första åren är skapandet av en ny, stor park där alla malmöbor kan vistas och platsen har man redan pekat ut. I cirkuläret skriver man: ”Det blir härig- enom på en gång sörjdt såväl för Malmö ungdoms lekar och sport, som för ’lekplats för barn’ och lummiga och beqväma spatsergångar i stadens omedelbara närhet – allt saker hvaraf Malmö länge känt behofvet.”35 Planeringen för det som kommer att bli Slottsparken pågick under många år, den öppnas först 1900. Mycket arbete och resurser lades på utredningar och förslag till parkens utformning. Under tiden detta pågick ägnade sig föreningen också åt att plantera träd över allt där man fann det lämpligt, exempelvis i Mariedalsparken, Skjutsstallyckan vid Sjölunda, Rörsjöparken och många andra platser. Från och med år 1888 arrenderade föreningen 2 tunnland i nor- dvästra hörnet av Hästhagen och anlade en plantskola. Under de närmaste 10 åren därefter planterades 100 000-tals sticklingar som därefter sattes ut i staden.36 Föreningen startade också kolonirörelsen i Malmö genom att arrendera mark, planlägga den, och sedan i sin tur arrendera ut kolonilotterna till arbetarbefolkningen, eller ”mindre bemedlade” som det hette i styrelsens beslut.37 Det första koloniområdet etablerades vid Pildammarna. Det blev mycket populärt och fler ko- loniområden skapades efter det. Idag finns inte koloniområdet vid Pildammarna kvar. Kolonisterna fick flytta på sig eftersom staden behövde marken för utbyggnaden av Allmänna sjukhuset. Koloni- områdena har på samma sätt som parkerna utgjort en lunga i staden och de har varit en viktig försörjningsmöjlighet för kolonisterna

CREATING THE CITY 573 genom att de kunde odla grönsaker och frukt, inte minst när det har varit oros- och krigstider. Runt sekelskiftet 1900 ville Föreningen också försköna staden genom konstnärliga utsmyckningar när man nu varit så framgångsrik när det gäller planteringarna. År 1907 bytte man därför namn till Malmö Förskönings- och Planteringsförening. Det första konstverk som föreningen bidrog till är La Gamine, av konst nären Anders Olsson. Skulpturen placerades i Slottsparken, i platanallén mitt emot stadsbiblioteket, där den står än idag. Den döptes till Anna-Lisa vid invigningen 1914. Sedan dess har Före- ningen bekostat, helt eller delvis, drygt 40 konstnärliga utsmyckningar i Malmö.38 Det senaste invigdes 2017 och är Kaninkärlek av konstnären Ann-Katrin Braf och står på Holma torg. Lägga ner Föreningen?

Under Första världskriget minskade antalet medlemmar genom dödsfall och avflyttningar, och frågan om föreningens fortlevnad diskuterades i styrelsen. Man menade att nu hade föreningen genomfört det den hade som mål, staden var förskönad, och nu kunde förslagsvis kommunala organ träda in i stället. I årsberätt elsen för 1916 anmäldes därför frågan om föreningen skulle upp lösas. Vid årsstämman 1917 diskuterades frågan och den som talade varmast för att behålla föreningen var medlemmen Edward Lin- dahl, ordförande i stadsfullmäktige. Lindahl menade att det inte var lämpligt att lägga detta arbete på de kommunala myndigheterna. De var redan tillräckligt betungade och de kunde inte heller agera lika självständigt som en förening kan göra. Flera talare stödde denna uppfattning, ingen talade emot och beslutet på stämman blev därför att frågan om upplösning av föreningen hade avslagits. Friluftsbadade blir modernt

Ett annat projekt som föreningen drev som ett led i strävan efter att förbättra levnadsvillkoren för malmöborna var att skapa en riktig badstrand utefter Ribersborg. Här skulle beredas plats för avgiftsfria så kallade familjebad. Den ”ganska ruskiga och till ingen nytta liggande strandremsan” skulle göras iordning till ett pry- dligt bad.39 En motion om detta väcktes i stadsfullmäktige av några

574 LINDSTEDT av medlemmarna, men stadens finanser var ansträngda. Man fick dock tillstånd till arbetet och medgivande att hamndirektionen blev part. Föreningen ställde upp med 10 000 kronor plus 5 000 från en medlem som ville vara anonym. Sanden hämtades ute i Öresund med sandsugare, fraktades till Malmö hamn där den omlastades till järnvägsvagnar som körde ut på dåvarande Limhamnsbanan. Från järnvägsvagnarna kördes sedan sanden ut i skottkärror på bryggor ut till sjökanten. En två meter hög och 200 meter lång sandbank låg nu där det tidigare bara funnits gammal murken tång, gyttja och stenar. Den 14 juni 1926 invigdes badet vilket omedelbart blev mycket populärt, kanske till och med lite för populärt i myndigheternas ögon. Den nya badstranden var även den en del i skapandet av den moderna staden. Friluftsbadandet innebar också att den avklädda, badande kroppen blev synlig i samhället på ett sätt som inte varit vanligt tidigare och gav därför upphov till moraliska konflikter.40 Magistraten i Malmö beslutade samma år som stranden invigdes att badandet skulle regleras och övervakas. Män och kvinnor skulle anvisas olika badplatser. De så kallade familjebaden var bara tillåtna vid den nya badstranden på Ribersborg.41 Detta beslut var på många sätt dömt att misslyckas. Hur skulle polismakten kunna övervaka tusentals badande vid frihamnen och på Ribersborgsstranden? Personalunionen löses upp

Under en lång följd av år fanns det en mycket stark personalunion mellan stadens styrande och Planteringsföreningen. En stor del av männen som satt i stadsfullmäktige var samtidigt aktiva medlemmar i Planteringsföreningen. Motioner skrevs till fullmäktige i frågor som var centrala för föreningen. Stadsfullmäktiges ansvarsområde var inte bara grönområden, parker och planteringar. När stadskassan därför var ansträngd fick man avstå, även om saken var viktig och behjär- tansvärd. Planteringsföreningen å sin sida fokuserade på sin kärnverk- samhet – att skapa en modern, tilltalande och attraktiv stad genom grönområden, planteringar och konstnärliga utsmyckningar. Efterhand har den personalunion som fanns från början lösts upp. Idag är Planteringsföreningen och Malmö stad två självständ iga parter. Det skulle med all sannolikhet också vara otänkbart idag

CREATING THE CITY 575 att någon eller några politiker ur kommunfullmäktige skulle ingå i föreningens styrelse. Som medlem är det givetvis inget problem. Idag är det två separata parter som arbetar tillsammans i många projekt, ibland initierade av föreningen, ibland av staden. Utmaningarna idag

Föreningen stöttar också många andra initiativ där staden inte är motpart och som ligger i samklang med Föreningens ändamål. Skapandet av koloniträdgårdarna är ett sådant exempel. Den förs- ta, Pildammskolonin, invigdes 1895. När kolonisterna bildade egna föreningar fick de också ta över arrendet och ansvaret. Nutida exempel är stadsodling i olika former som drivs av ideella föreningar och projektet Från jord till bord, där skolelever får lära sig mer om matens väg genom att själva odla den mat de sedan får äta. Föreningen har från allra första början drivits av ett socialt patos och att göra livsvillkoren bättre för stadens invånare. Från ohälso samma miljöer till att ha tillgång till rekreationsområden, vacker vard- agsmiljö och att bevara det kulturarv som finns i staden. Malmö har inte haft den typ av mecenater som exempelvis Göte- borg och Köpenhamn har haft.42 Å andra sidan har med all sannolikhet Planteringsföreningen fungerat som en kanal och genom det skapat en form av mecenatskap. Genom donationer och gåvor till föreningen har enskilda, företag och organisationer kunnat stödja en verksamhet som man funnit angelägen och viktig för att utveckla och förbättra staden. Ett exempel på detta är malmösonen Adolf Aspegrén som utvandrat till New York. Han donerade både amerikanska värde- papper och en storslagen penningsumma till föreningen i sitt testa- mente vid sin bortgång 1941. Fonden Johan och Emmy Aspegréns min- nesfond II, som skapades till minne av hans föräldrar, utgör idag knappt hälften av föreningens kapital. Avkastningen från fonden ska användas för konstnärlig utsmyckning, plantering av parker och liknande eller annat förskönande av staden enligt villkoren i testamentet. Föreningen har genom de många donationer och gåvor som kommit under de drygt 130 år den varit verksam många gånger kunnat göra sådant som staden inte kan eller har möjlighet att göra av ekonomiska och andra skäl. Föreningen har haft ett eget kapital, klokt förvaltat, som skapat resurser. Föreningen kunde exempelvis

576 LINDSTEDT gå in och köpa gamla kulturhistoriska byggnader i Malmö, renovera och rusta upp dem, till glädje för alla som idag vistas i staden. På det sättet agerade föreningen som en aktiv samhällsaktör när rivningsraseriet grasserade i Malmö liksom i andra städer. När Anders Österling i Skånska utflykter, publicerad 1934, såg tillbaka på Malmö framhöll han att staden förvisso hade haft gott om ”myndiga storborgare” men de hade inte precis utmärkt sig som mecenater. Österling menar ”Att Malmö efterhand blev en så pass vacker stad är nog snarare den segrande demokratiens förtjänst än den gamla köpmansaristokratiens.”43 I backspegeln kan man nog konstatera att där hade Österling inte helt rätt. Inom ramen för Planteringsföreningen har just de myndiga storborgarna i Malmö arbetat för att skapa en vackrare stad. Det gäller parker, planteringar och konstnärliga utsmyckningar redan under den tid Österling betraktade. Sedan dess har arbetet oförtrutet fortsatt med bland annat bevarande av kulturmiljöer, kulturhistoriskt viktiga fastigheter och mycket annat. Det kapital som donerats och testamenterats till Planteringsföreningen utgör själva förutsättningen för föreningens möjligheter att arbeta och i sin tur fungera som mecenat. Idag handlar det om att bygga vidare på vad tidigare generationer har åstadkommit. Föreningens ändamålsparagraf är i stort sett densamma som när föreningen stiftades. Utmaningarna idag är på mån- ga sätt desamma som när föreningen stiftades. Malmös befolkning växer och nya bostadsområden växer fram. Idag är det exempelvis miljonprogrammets nedslitna bostadsområden som behöver rustas upp. Behovet av parker, grönområden och en vacker vardagsmiljö är lika stort idag som då. Och det är lika viktigt idag att det inte glöms bort i stadsplaneringen när det gäller bostads- och kontorsbyggande. Det finns också många ideella organisationer för föreningen att sa- marbeta med för att åstadkomma ett Malmö som är tilltalande både för malmöborna och för personer som kommer på besök.

Noter

1. Inger Lindstedt, professor emerita i medie- och kommunikationsvetenskap vid Konst, kultur och kommunikation, Malmö universitet. Hon är också ordförande i Malmö Förskönings- och Planteringsförening sedan 2015.

CREATING THE CITY 577 2. Pehrsson, Per-Jan, Malmö, parkernas stad: en historik över den offentliga grön- skans framväxt, Malmö, 1986, s. 78. 3. ”Parkernas stad är inte skånsk”, Sydsvenska Dagbladet 2015-05-29, läst 2017-11-22. 4. Malmö stad. Befolkningsökningen i Malmö 1800-2010. Källa: Statistiska cen- tralbyrån, pdf, hämtad 2017-11-11. 5. Bjurling, Oscar & Fridlizius, Gunnar (red.), Malmö stads historia. D. 4, 1870-1914, Malmö, 1985, s. 262 6. Bjurling 1985, citerad i Ristilammi, Per-Markku, Mim och verklighet: en studie av stadens gränser, Eslöv, 2003, s. 42. 7. Bjurling & Fridlizius, s. 211ff. 8. Bjurling 1956, citerad i Bjurling & Fridlizius, s. 212. 9. Pehrsson 1986, s. 16. 10. ibid, s. 21. 11. Allmänna svenska landtbruksmötet, Redogörelse för det femtonde Allmänna svenska landtbruksmötet i Malmö 1881, Malmö, 1881. 12. Larsson, Sigfrid, Malmöhus läns hushållningssällskap: 1814-1964, Malmö, 1964, s. 79. 13. ibid. 14. Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning, 1882-10-04. 15. Malmö Nya Allehanda, 1882-12-27. 16. Stockholms Dagblad, 1886-03-11. 17. Malmö förskönings- och planteringsförening 100 år: 1881-1981, Malmö, 1981, s. 16. 18. Härje, K. A., Malmö förskönings- och planteringsförening under femtio år: Några uppteckningar och erinringar, Malmö, 1932, s. 7. 19. Skånska Aftonbladet, 1881-10-07; Sydsvenska Dagbladet Snällposten 1881- 10-06, 1881-10-08. 20. Malmö Nya Allehanda, 1881-10-08. 21. Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 1881-10-11. 22. Härje 1932, s. 6. 23. Bjurling & Fridlizius, s. 155ff. 24. ibid, s. 156. 25. Pehrson 1986, s. 28. 26. citerad efter Pehrson 1986, s. 22. 27. ibid, s. 30.

578 LINDSTEDT 28. Nolin, Catharina, Till stadsbornas nytta och förlustande: den offentliga parken i Sverige under 1800-talet, Stockholm, 1999, s. 231. 29. Pehrson 1986, s. 8. 30. Cirkulär Malmö Planteringsförening 1883, faksimil i Malmö förskönings- och planteringsförening 100 år, s. 20. 31. Stadgar Malmö Planteringsförening 1881, faksimil i Malmö förskönings- och planteringsförening 100 år, s. 17. 32. ibid. 33. Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan (2011) “A consumer price index for Sweden 1290-2008”. Review of income and wealth, vol. 57 (2), s. 270- 292. (http://www.historia.se/Jamforelsepris.htm, uppgifter hämtade 2017- 11-21). 34. Cirkulär Malmö Planteringsförening 1883. 35. ibid. 36. Malmö förskönings- och planteringsförening 100 år, s. 22. 37. Härje 1932, s. 18. 38. Ericson, Gunnar & Faxe, Jacob, Malmö konstguide: offentlig konst i staden, Malmö, 2016. 39. Härje 1932, s. 53. 40. Ristilammi 2003, s. 81ff. 41. ibid, s. 81ff. 42. Modéer, Kjell-Åke, ”Ideella föreningar som näring för skapandet av goda samhällen. Öresundsregionens mecenater: Aktörer – interaktion – kontexter.” Se denna publikation, 2018. 43. Österling, Anders, Skånska utflykter, Stockholm, 1934, s. 13. Referenser

”Parkernas stad är inte skånsk”, Sydsvenska Dagbladet 2015-05-29, läst 2017-11-22. Allmänna svenska landtbruksmötet, Redogörelse för det femtonde Allmänna svenska landtbruksmötet i Malmö 1881, Malmö, 1881. Bjurling, Oscar & Fridlizius, Gunnar (red.), Malmö stads historia. D. 4, 1870- 1914, Malmö stad, Malmö, 1985. Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan (2011) “A consumer price index for Sweden 1290-2008”. Review of income and wealth, vol. 57 (2), s. 270-292. (http://www.historia.se/Jamforelsepris.htm, uppgifter hämtade 2017-11-21). Ericson, Gunnar & Faxe, Jacob, Malmö konstguide: offentlig konst i staden, Kira, Malmö, 2016.

CREATING THE CITY 579 Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning, 1882-10-04. Härje, K. A., Malmö förskönings- och planteringsförening under femtio år: Några uppteckningar och erinringar, Malmö, 1932. Larsson, Sigfrid, Malmöhus läns hushållningssällskap: 1814-1964, sällsk., Malmö, 1964. Malmö förskönings- och planteringsförening 100 år: 1881-1981, Fören., Malmö, 1981. Malmö Nya Allehanda, 1881-10-08¸1882-12-27. Malmö stad. Befolkningsökningen i Malmö 1800-2010. Källa: Statistiska central- byrån, pdf, hämtad 2017-11-11. Modéer, Kjell-Åke, ”Ideella föreningar som näring för skapandet av goda samhällen. Öresundsregionens mecenater: Aktörer – interaktion – kontexter.” Se denna publikation, 2018. Nolin, Catharina, Till stadsbornas nytta och förlustande: den offentliga parken i Sverige under 1800-talet, Byggförl., Diss. Stockholms Universitet, Stockholm, 1999. Pehrsson, Per-Jan, Malmö, parkernas stad: en historik över den offentliga grönskans framväxt, Malmö kommun, Malmö, 1986. Ristilammi, Per-Markku, Mim och verklighet: en studie av stadens gränser, B. Östlings bokförl. Symposion, Eslöv, 2003. Skånska Aftonbladet, 1881-10-07. Stockholms Dagblad, 1886-03-11. Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 1881-10-06; 1881-10-08; 1881-10-11. Österling, Anders, Skånska utflykter, Bonnier, Stockholm, 1934

580 LINDSTEDT Kjell Å Modéer1 Ideella föreningar som näring för skapandet av goda samhällen Öresundsregionens mecenater – Aktörer, interaktion och kontexter

Utgångspunkten för detta bidrag är Öresundsregionen som ett dynamiskt, kreativt centrum. Efterkrigstidens retorik kring Öresunds- brons tillkomst var progressiv, visionär och utvecklingsdominerad. I dag uppfattas Öresundsbron som en metafor för integration, dynamik, interaktion och kreativitet, och i retrospektiv framstår det som om hela denna utvecklingsprocess började med bron. Den historiska sanningen är att den sociala dynamiken i den här regionen i vart fall kan föras tillbaka till medeltidens kommersiella kultur. Detta långa perspektiv ska dock inte anläggas i detta sammanhang. I stället tas utgångspunkten i 1800-talets romantik och Skandinavism, liberalism och merkantilism, och förs fram till det sena 1900-talets modernitet och urbana kultur. Framställningen tar samtidigt upp den ideologiska förändringen från idealism till pragmatism och materialism. Det begreppspar som här ska stå i fokus är Öresundsregionen kopplat till mecenatskapet. Mecenater – mæcener – finner vi i renäs- sansens Italien, och de blir där viktiga katalysatorer för skapandet och utvecklandet av kreativa miljöer. Viktiga förutsättningar för att skapa kreativa miljöer är (1) mötesplatser med tillgång till kapital, (2) heterogena kulturer – och (3) idealister. Det är i denna allians, eller kanske snarare mesallians, av liberal ekonomi och kultur som både filantroper och mecenater träder fram som gynnare av kreativa, fantasirika och dynamiska aktörer och som gynnare av kreativa miljöer till förmån för ”det allmänna goda” i någon mening. Stats- makterna har också i många länder uppmärksammat detta fenomen och i skattehänseende behandlat sådana samhällsidealister välvilligt. En förutsättning för att kreativa centra ska utvecklas är således att merkantila aktörer lierar sig med kulturarbetarna. Den tidigare

CREATING THE CITY 581 chefen för Louisiana, Knud W Jensen (1916–2000), gav för tjugo år sedan ut ett arbete om de danska mecenaterna, med titeln De glade givere.2 Det arbetet visar tydligt hur det bland de patriarkala danska industriledarna – Carl Jacobsen, Heinrich Hirschsprung, Johannes Hage och Mads Rasmussen – kring sekelskiftet 1900 och därefter i generation efter generation fanns en idealism och en vilja att genom kulturdonationer ge tillbaka till samhället av vad deras ekonomiska framgångar inbringat. Redan i den danska romantiska ”guldalder”-konstruktionen fanns förebilder för ett sådant mecenatskap – som ju också gav generationer av danska konstnärer möjlighet att göra renässansresor till Italien. Kring sekelskiftet 1900 – vid modernismens genombrott – kan vi knyta denna mecenatkultur till den borgerliga kulturen och i någon mening också till ”klassresorna”, som ju är ett fascinerande 1900-talsfenomen. Det var denna tids klassresenärer – med bryggaren Carl Jacobsen som förebild – som blev mecenater och skapade kreativa förutsättningar för möten mellan direktörer och kulturarbetare.3 Medan kulturarbetarna representerade det naturalistiska och senare det modernistiska genombrottet representerade direktörerna traditionella, idealistiska samhällsideal – vilka sattes in i en kontext präglad av modern teknologi. Det var i reaktion mot det lilla danska etablissemangets materialism och personlighetsdyrkan som Holger Drachmann hade lyft fram teknikens och klasskampens litteratörer. Det var dessa, enligt Drachmann, som artikulerade synen på framtidens samhälle genom att högt utgjuta sig mot dem som ansåg sig bygga landet. ”Vi är – högt räknat – ett halvt hundratal människor som bär upp detta land och för vilka det är ett lidande att bära upp det. [...] Vi bygger våra villor, utvidgar våra städer, grundar våra banker och tidningar, beskyddar präster- na, koketterar med junkrarna och uppfostrar kärleksfullt soldaterna. Och likväl trivs vi icke…! Vi ser icke ens att källsprången är tilltäppta; vi bygger på ett träsk – vårt eget verk. Det är vår rasande, hänsynslösa egoism, vår gudlö- sa, kärlekslösa, hopplösa materialism, som långsamt för- giftar alltigenom… I aningsfylld förkänsla av sociala om-

582 MODEER välvningar – lösningen av tvingande sociala problem – har tiden förlorat de gamla idealen… Vi är kritikens, analy- sens, forskningens, tvivlets barn… Begreppet ’Folket’ har vi, bourgeoisiens avkomlingar, för länge sedan upphört att tro på.”4 Regionala mecenatkulturer kring sekelskiftet 1900

I Danmark fanns kring sekelskiftet 1900 ett antal företrädare för denna handels- och industriaristokrati. De bidrog till samhällets utveckling genom att bygga monument för framtiden i muséer och konsertföreningar. I modernismens soluppgång framstod de som industrialismens borgerliga renässansfurstar. De tog hjälp av tidens arkitekter för att skapa sina monument i form av kontors- och bankpalats, museer och konsthallar. Arkitekter som Martin Nyrop, P.V. Jensen Klint, Thorvald Bind- esbøll och Anton Rosen gav med sina husfasader Köpenhamn ett nytt modernt ansikte.5 Industrialismens entreprenörer skapade inte bara nya familjedynastier. När den unga generationen klass- resenärer tog plats i författaren Herman Bangs Köpenhamn vid sekelskiftet 1900 fanns det där en kvardröjande och eftersträvans- värd idyllisk ”guldalder”-kultur. Industrimagnater, universitets professorer, skådespelare och Kgl. Kammersanger hade gemensamma mötesplatser. De möttes i konstnärssalonger, litterära klubbar och på musikaliska soaréer. På båda sidorna av Öresund finns exempel på sådana kultur gynnare. De var patriarker och entreprenörer. Också bland den skånska godsägararistokratin fanns kulturgynnare. Henriette Coyet, Torups grande dame och matriark, samlade den skånska kultureliten med bland andra Ernst Nordlind, Anders Österling och Hjalmar Gullberg till ständiga möten på Torup, den tidigmoderna vatten- borgen i Bokskogen utanför Malmö. Frikyrkomannen R.F. Bergh i Limhamn, cementfabrikens grundare, var ett exempel på en pa- triarkalisk företagsledare. Som en bonus pater familias skapade han en för sin tid typisk företagarkultur. Den genom industrialisering och urbanisering alltmer segregerade stadsmiljön i Malmö var också positiv för filantropiska insatser. I det framväxande industriella proletariatets tidevarv skapades ett stort antal stiftelser också

CREATING THE CITY 583 för pauvres honteux, det vill säga skamsna fattiga, som var den äldre benämningen på de medellösa – också med borgerlig bakgrund, som inte vill söka hjälp från det allmänna. Även i Helsingborg, som också kunde uppvisa motsvarande segregerade miljöer, fanns förutsättningar för mecenatinsatser. Bland det tidiga 1900-talets konsuler och handelsmän återfanns där disponenten Henry Dunker (1870-1962). Han var född i Esbjerg på Jylland och utvecklade där det företag som hans far, Johan Dunker, hade skapat. Överskottet från företaget Helsingborgs gummi- fabrik AB, sedermera Tretorn, blev till en omfattande stiftelse för gynnande av stadens kultur, Henry och Gerda Dunkers dona- tionsfond och Henry och Gerda Dunkers stiftelse. Fondernas medel skulle användas för att främja Helsingborgs kulturella liv. Do- nationsfonden har i hög grad bidragit till Helsingborgs kulturliv: Stadsteatern, Kulturmagasinet på Fredriksdal, den nya läktaren på Olympia och senast Dunkers kulturhus är belysande exempel. Dessa stiftelser har en bestämmelse, som tvingar fram interaktion mellan stiftelsen och staden. Stiftelsen kan svara för uppförandet av kulturbyggnader, men den är förhindrad att bidra till driften vid dessa institutioner. I sekelskiftets Sverige finns också exempel på tongivande kultur- mecenater. Bankmannen Ernest Thiel i Stockholm och köpmannen Pontus Fürstenberg i Göteborg gynnade bohemiska konstnärer och författare, som omfattades av tidens fin de siècle-stämningar. Des- sa gynnare framstod som avantgardister i den högborgerliga mil- jön. Mycket medvetet placerade dessa mecenater sig som sin tids ”trend-sättare”. Mecenaterna Michael Th. Hansen och Einar Hansen

Anders Österling konstaterade i sina Skånska utflykter, att Malmö förvisso hade haft gott om myndiga storborgare, men det ”mediceis- ka sinnelag som utmärkte deras ståndsbröder i Göteborg” hade inte varit påfallande. ”Att Malmö i efterhand blev en så pass vacker stad är nog snarare den segrande demokratiens förtjänst än den gamla köpmannaaristokratiens, konstaterade Österling.”6 Vid tiden för det demokratiska genombrottet började en ny generation entreprenörer att uppträda på den regionala arenan. De

584 MODEER verkade på båda sidorna om Öresund. Med en ny industriell tryckeri- teknik utvecklades en ny massmediakultur och med den de illustre- rade veckotidningarna. Dansken Carl Aller startade ett familjeblad, Allers Illustreret Familiejournal med officiner inte bara i Köpenhamn utan också bland annat i Helsingborg. Den danske entreprenören Michael Th. Hansen etablerade sig i Malmö i början av 1920-talet och startade det Baltiska förlaget, vars namn naturligen associ- erade till Baltiska utställningen 1914. Det företaget lanserade klassiska böcker i billighetsupplagor med utgivning både i Sverige och i Danmark. Hansen representerade mycket medvetet en modern ut- givningspolicy för en ”demokratiserad” bokmarknad. Hans målgrupp var inte längre borgerlighetens utan arbetarrörelsens kulturbärare. Michael Th. Hansen hade en arbetslös systerson, som han 1922 lockade över till Malmö. Hans namn var Einar Hansen, född i Hors- ens 1902 och dog i Malmö 1994. Einar Hansen är ett belysande exempel på dessa klassresenärer och gränsgångare mellan Danmark och Sverige, vilka i hög grad bidrog till att utveckla den mecenatkultur, som på ett intresseväckande sätt har befruktat samarbetet över Öresund.7 Einar Hansen kom strax före första världskriget från Öst- jylland till Köpenhamn. Det Köpenhamn han mötte åren kring 1914 präglades av ett mycket dynamiskt kulturliv genom ett antal institutioner, som handelns och industrins män hade donerat till staden.8 Den framgångsrike musikförläggaren och konstsamlaren Wilhelm Hansen hade exempelvis 1918 grundat konstmuseet Ordrupgaard.9 Einar Hansen tog tidigt till sig denna mecenatkultur. ”Det kan vara roligt att någon gång syssla med något annat än de materiella pengarna” skrev han långt senare i ett brev. Och fortsatte: ”eller var det Storm P. som sade; ’Pengar er ikke alt – men alligevel’”. Michael Th. och Einar Hansen arbetade tillsammans under hela 1920-talet, men deras gemensamma karriär bröts i konsekvenser- na av den svarta torsdagen 1929. Baltiska förlaget hade just påbör- jat utgivningen av Svensk Uppslagsbok, som var det uppslagsverk som skulle ersätta ”konversationslexikonet” Nordisk Familjebok, när konkursen kom. Det var Michael Th. Hansen av de två som hade det kapital som gjorde det möjligt att förvärva konkursboets till- gångar. Han fortsatte med att utge Svensk Uppslagsbok i Bokförlaget Norden. Han blev också en givmild mecenat: studentbostäderna i

CREATING THE CITY 585 Michael Hansens kollegium i Lund är hans bidrag till den lundensiska studentkulturen. I konkursen 1930-31 stod Einar Hansen ensam. Kompanjon- skapet sprack, och förorsakade också en långvarig familjekonf- likt. Men Einar Hansen lyckades istället 1932 att med bankernas hjälp förvärva ett tidskriftsföretag, som utgav Hemmets Veckotidning och Allas Veckotidning. De första stavelserna i dessa två tidningar blev namnet på det företag Tidskrifts AB Allhem, som skulle bli Einar Hansens framgångssaga. Allhem är årsbarn med den social demokratiska välfärdsstatens födelse 1932, och företaget bestod i hans ägo lika länge som det socialdemokratiska regeringsinnehavet till slutet av 1970-talet. I hög grad är denna bolagshistorik, knuten till Einar Hansen, inbäddad i den svenska bildningskultur, som växte fram i det demokratiska Sverige under 1900-talet. Journalis- tiken i hans veckotidningar präglades av ett bildningsideal. De bidrog med kvalitativ journalistik till en demokratisk folkhemskultur till ett billigt pris för den svenske medborgaren. Upplagesiffrorna ökade logaritmiskt. I slutet av 1930-talet hade Einar Hansen betalt alla sina skulder till bankerna, och han etablerade sig då också på veckotidningssidan i Köpenhamn. Han förvärvade 1938 ”ugebladet” Ude og Hjemme, och en släkting till Einar Hansens hustru Vera blev den som drev verksamheten i Köpenhamn i företaget AS Danske Hjem. Synergieffekter kunde uppnås genom att man exempelvis kunde använda illustrationsma- terialet inte bara i de svenska tidningarna utan också i de danska. Han utvecklade alltså redan på 1930-talet en veckotidningsstrategi som var mycket lik den som familjer Aller hade utvecklat i sin tid- skriftsutgivning. Från tidskriftsutgivningen var steget till att grunda ett bokförlag inte långt. I slutet av 1930-talet började Allhems förlag under ledning av chefredaktören S. Arthur Svensson att utge kvalitetsböcker med dyra och påkostade produkter, vilka finansierades genom överskott från tidskriftsförlaget. Framför allt under efterkrigstiden framstod Allhem som ett av Sveriges kvalitetsförlag, kanske det främsta.

586 MODEER Filantropiska insatser under beredskapstiden Einar Hansen representerade i Öresundsregionen det dubbla medborgarskapet, den dubbla identiteten. Han var en patriot i gränsland. Det kom särskilt till uttryck efter andra världskrigets utbrott i september 1939. Einar Hansen insåg att Malmö lätt kunde angripas av det nazistiska Tyskland. Det gällde därför att stärka stadens förs- var, främst genom ett luftförsvar. Han satsade mycket av sin tid och sina personliga medel för att förbättra luftförsvaret i Malmö. Han ställde sig i täten för insamlingar som gav miljonbelopp till luft- försvarskanoner i dåtidens valuta. Därefter var det sjöförsvaret som fick hans hjälp. Det imponerande trebandsarbetet Svenska Flottans Historia (1942–45) producerades för ge medel till att starta Sjövärn- skåren och stödja sjöscouterna. Efter Besættelsen den 9 april 1940 ändrades situationen totalt för Einar Hansen. Han lyckades dock att fortsättningsvis pendla mellan Malmö och Köpenhamn med tidskriftsmaterial till tidningen i Dan- mark. Men efterhand blev situationen sämre, och efter 29 augusti 1943 blev Öresund en ogenomtränglig skiljemur. Tyskland avslutade samarbetspolitiken och tog ett politiskt och militärt strupgrepp på landet. En av Einar Hansens danska vänner, chefredaktören Torkild Vogel-Jörgensen på Berlingske Tidende, lyckades komma över med sista färjan från Köpenhamn innan gränsen definitivt stängdes. Från Centralstationen i Malmö på väg till Stockholm ringde Vogel till honom och informerade om den politiska utvecklingen i Danmark. För Einar Hansen innebar den skärpta situationen ett helt nytt scenario. Han blev nu en centralfigur på den svenska sidan när det gäll- de att förbereda mottagandet av judiska flyktingar. I oktober 1943 kom ca 6 000 judiska flyktingar över Sundet. Många av dem hämtades i skydd av höstmörkret på Sundet med hjälp av Einar Hansens snabbgående båtar ”Sea-song” och ”Twins”. Den alldeles nybyggda kontors- och industribyggnaden för Allhem på Norra Bulltoftavägen blev flyktingförläggning, och Einar Hansen betalde personligen ur egen ficka ett startbidrag till många av sina landsmän. Efter kriget blev han från både svensk och dansk sida de- korerad för sina patriotiska insatser. Efter kriget startade Einar Hansen en tredje industriverksamhet: Rederi AB Clipper. Mycket tack vare detta rederi trädde Malmö under

CREATING THE CITY 587 efterkrigstiden fram som en redarstad. Åtskilliga fartyg beställdes från Kockums varv, där Einar Hansen också blev styrelseledamot. Einar Hansens gyllene decennier var efterkrigstidens 1950–60- tal. Under denna tid fanns det knappast någon kulturinstitution i Malmö och Lund som inte fick stöd och bidrag från honom. Från industriimperium till filantropiska stiftelser

Från år 1970 började Einar Hansen att avveckla sitt industriimperium. Han transformerade då en stor del av sin förmögenhet från aktiebolag till stiftelser. Det är överhuvudtaget ett intressant sätt för en mecenat att för framtiden styra ändamålet för den önskade verksamheten långt efter sin egen död. Rättshistoriskt påminner konstruktionen om de fideikommissurkunder som under tidigmodern tid konsoliderade familjeegendomar ”för evinnerlig tid”. Einar Hansens tre bolag har transformerats till fyra filantropiska stiftelser med skilda ändamål: Allhemstiftelsen (ursprungligen en pensionsstiftelse för Allhems anställda), Einar Hansens forskningsfond (1971), Einar Hansens biblioteksstiftelse (1983), samt Direk- tör Einar och fru Vera Hansens Fond (1987) med säte i Köpen- hamn. Från sitt arbetsrum på Fridhemsborg i Malmö, dit han flyttat från Norra Bulltoftavägen i början av 1980-talet, planerade och ledde han stiftelserna för framtiden. På Fridhemsborg ville han också skapa ett kulturcentrum för Malmö och framför allt för forskare och studenter vid Köpenhamn och Lunds universitet. Det är intressant att jämföra Einar Hansen med Mærsk, en annan redare som gjort viktiga avtryck som mecenat. Hansen hade det gemensamt med Mærsk att pengar bara var ett medel för att kunna verka. A.P. Möller kritiserade påståendet ”ingen starter noget af ide- elle grunde. Det synes jeg er helt forkert, og jeg er vis på, at mange andre ydere er enige med mig deri. Hvis ikke ville landet og livet være fattigere.”9 Mærsk och Einar Hansen var redarkollegor och meningsfränder. Båda hade ”pionjäranda, ansvarskänsla och kapital- ism”, som de kombinerade med en för deras generation utmärkande stark och äkta patriotism. I så måtto har de båda representerat ett dygdeideal från 1800-talet. Einar Hansen betonade ofta att ”ide- alens fana alltid måste bäras högt”. Det gällde särskilt beträffande ungdomens fostran. Det var ”av värde och gagn för vårt land”.

588 MODEER Sammanfattande synpunkter Denna regionalt präglade översikt kan sammanfattas i fyra punkter: 1. Mecenatkulturen odlas i en kombination av filantropi, kapital och social liberalism. 2. Mecenater bygger monument för det framtida sam- hället. 3. Mecenatkulturen uppstår i kreativa, dynamiska, gärna heterogena och multireligiösa miljöer. I Sverige fram- träder Göteborg med dess judiska minoritet som ett belysande exempel, i Danmark – självfallet – Köpen- hamn. 4. För Öresundsregionen är receptionen av mecenatkulturen från Köpenhamn till Malmö och Helsingborg påtaglig. Carl Aller, Henry Dunker och Einar Hansen har redovisats som belysande exempel. En viktig förutsättning är möjligheten att transformera kapitalet mellan juridiska personer för att kunna bygga ”eviga monument” över livsinsatser. Den moderna transformeringen sker från aktiebolag till stiftelser. Det har blivit ett sätt att konstruera offentlig rättsliga “fideikommiss” i vår tid. Tillskapandet av stiftelser och fonder har på samma sätt som fideikommisset under tidig modern tid blivit ett sätt att markera familjens publika anseende. Vår tids stiftelser har blivit ett av lagstiftaren accepterat sätt att markera individuella insatser till förmån för det ideella och goda samhället. Noter

1. Kjell Å Modéer är professor emeritus i rättshistoria vid Lunds universitet, jur.dr. (Lund), dr.iur.h.c. (Greifswald), teol.dr.h.c. (Lund), jur.dr.h.c. (Helsingfors), tidigare ordförande i Malmö Fornminnesförening (Malmö Kulturhistoriska Förening) och Einar Hansens Forskningsfond. Ledamot av IMH:s styrgrupp. – Aktuella forskningsområden: Jämförande rättskul- turforskning, Rätt och religion, Malmö stads historia 1990-2020. 1. Jensen, Knud W., De glade givere, København 1997. 2. Jensen, a.a., s. 27 ff. 3. Danstrup, John, Danmarks historia från äldsta tid till våra dagar, Bd 2, Malmö 1946, s. 114.

CREATING THE CITY 589 4. Jensen, Lone Skønne huse, i: Henrik Wivel (red.), Drømmetid. Fortællinger fra Det Sjælelige Gennembruds København, København 2004, s.132 ff. 5. Österling, Anders, Skånska utflykter, Stockholm 1958, s. 13. 6. Modéer, Kjell Å, Patriot i gränsland. Einar Hansen – entreprenör och mecenat, Stockholm 2002. 7. Hertel, Hans, Da København blev moderne. Byens nye rum, kulturlivet og litteraturen 1917-60, i: Lundgreen-Nielsen, Flemming (red.), København læst og påskrevet. Hovedstaden som litterær kulturby, Københavns Universitet 1997, s. 147 ff. 8. Jensen, Knud W, s. 245 ff. 9. Jan Cortzen, Myten Møller: Mærsk Mc-Kinney Møller: Han gør Danmark rigere, 3 uppl., København 1999. – Bernt Hjejle, Den aktive kapitalist, København 1982. Referenser

Cortzen, Jan, Myten Møller: Mærsk Mc-Kinney Møller: Han gør Danmark rigere, 3 uppl., Børsens Forlag A/S København 1999. Danstrup, John, Danmarks historia från äldsta tid till våra dagar, Bd 2, Allhems förlag, Malmö 1946. Hertel, Hans, Da København blev moderne. Byens nye rum, kulturlivet og litteraturen 1917-60, i: Lundgreen-Nielsen, Flemming (red.), København læst og påskrevet. Hovedstaden som litterær kulturby, Museum Tusculanums For- lag, Københavns Universitet 1997. Hjejle, Bernt, Den aktive kapitalist, Børsens Forlag, København 1982. Jensen, Knud W., De glade givere, Gyldendals Bogklubber, København 1997. Jensen, Lone, Skønne huse, i: Wivel, Henrik (red.), Drømmetid. Fortællinger fra Det Sjælelige Gennembruds København, Gads Forlag København 2004. Modéer, Kjell Å., Patriot i gränsland. Einar Hansen – entreprenör och mecenat, Atlantis Förlag, Stockholm 2002. Österling, Anders, Skånska utflykter, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1958.

590 MODEER Göran Larsson1 Hembygdsförening i storstad Malmö Fornminnesförening/Malmö Kulturhistoriska förening

Bildandet av Malmö Fornminnesförening 1909 skedde i en tid då staden befann sig i kraftig expansion. Från en liten fästnings- och köpstad hade Malmö utvecklats till en modern industristad där el- ektriska spårvagnar trafikerade gatorna och där bankpalats och stora hyreshus snabbt växte upp. Några år senare skulle staden mani festera denna era av framåtskridande genom anordnandet av den Baltiska utställningen 1914. Det var en tid av framtidshopp men det fanns också andra sidor. Den demokratiska och sociala utvecklingen höll inte samma takt som den ekonomiska, och arbetarrörels- en skapade en kraftfull bas i Malmö. Mot bakgrund av denna utveckling genomgick stadsbilden snabba förändringar. I den gamla stadskärnan offrades den småskaliga bebyggelsen med månghundraåriga rötter för den nya tidens imposanta byggnader. 1856 bildades i Örebro ”Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen”. Detta var Sveriges första förening i sitt slag och kom att få många efterföljare inom landsmåls- fornminnes- och museirörelsen. Initiativtagare till föreningen i Örebro var Gabriel Djurklou och hans äldste son Nils, född 1864, vilken kom att bli officer vid Kronprinsens husarregemente i Malmö. Nils Djurklou kom att gå i faderns fotspår då han 1908 tog initiativet till att bilda en motsvarande förening i Malmö.2 Det konstituerande mötet för Malmö Fornminnesförening ägde rum den 26 mars 1909 i källar- en till Jörgen Kocks hus där idag en plakett på väggen minner om händelsen. Nils Djurklou valdes till föreningens ordförande och i styrelsen återfanns även stadsarkitekten, stadsarkivarien, stadsingenjören samt en av stadens rådmän. Övriga titlar på de första styrelseledamöter- na var doktor, tandläkare, journalist, fil.kand., samt konsul. Bland

CREATING THE CITY 591 suppleanterna finner man två kvinnor; Siri Petrén och Anna Sten- berg. I stadgarna angavs föreningens syften att sprida kännedom om Malmös historia samt att väcka intresse för bevarandet av stadens ur historisk, topografisk, konstnärlig eller kulturell synpunkt värdefulla minnesmärken och egendomligheter. I Nils Djurklous planer för föreningen ingick också att bygga upp en museisamling. Malmö hade redan ett museum men med små resurser. Detta var föreningens ena huvudsyfte, det andra var bevarandet av hotade kulturmiljöer i staden. Tiden kring sekelskiftet präglades av en stark ekonomisk expansion med omfattande nybyggnation i den växande staden. Ett första objekt som förenin- gen försökte rädda var det gamla apoteket Lejonet från 1600-talet, beläget vid Isak Slaktaregatan. Detta lyckades inte men man åstad- kom ändå att gården mättes upp i detalj och byggnadsdelar maga sinerades i väntan på att gården skulle nyuppföras på annan plats. Planerna på att skapa en plats dit man kunde flytta och återuppföra äldre hus som inte ansågs kunna ligga kvar på sin ursprungliga plats fanns tidigt inom föreningen. En plats som länge var aktuell för detta var området vid Slottsmöllan intill Malmöhus. Dessa planer var aktuella in på 1950-talet men förverkligades aldrig. 1919 gav föreningen ut sin första skrift där man sammanfattade de första tio årens verksamhet och förordet avslutas med en magistral programförklaring som förtjänar att citeras: ”Samtidigt är det dock viljan att hos en och var väcka håg och aktning för fäder- nas verk i gångna dagar, med samma aktning för den högt uppsatte borgaren och köpmannen som för den idoge hantverkaren och den enkle dagakarlen. Det är i tillförsikten om det rättmätiga och all- mängiltiga i dessa synpunkter som Malmö Fornminnesförening städse i sitt arbete vädjar till var och en att tänka högt om det forna, att bevara, ej föröda minnena från svunnen tid, väl vetande att fädrens gärning är förutsättningen för vårt eget livs bekvämlighet”.3 I samma förord talas det om ambitionen att föreningens program redan från början lagts med avsikt att nå de bredare folklagren, något som vid en granskning av medlemsförteckningen knappast uppfylldes. Medlemmarna torde med något undantag hämtats från stadens övre skikt.

592 LARSSON Föreningens första era avslutades 1931 då Nils Djurklou läm- nade över ordförandeklubban till polismästaren Yngve Schaar som satt som ordförande till 1953. Två viktiga förändringar i förenin- gens verksamhet var beslutet att inte längre ha någon samling av museiföremål och dessa överlämnades därför till Malmö Museum. Den andra förändringen var att börja utgivningen av en årsskrift vars första årgång kom 1933. Samma år blev stadsarkivarien Leif Ljungberg föreningens sekreterare. Han blev samtidigt redaktör för årsskriften och kom att bli en central person i föreningen under flera decennier och föreningen knöts därmed nära Stadsarkivet. Vid 50-årsjubileet 1959 uppgick medlemsantalet till 646 personer och Leif Ljungberg konstaterade i sitt anförande vid högtidssamman- komsten att medlemmarna nu representerade de mest olika yrkes kategorier ”förenade av kärleken till vår gamla stad och intresset för dess historiska minnen”. Ny ordförande var sedan 1953 borg- mästaren i Malmö Thomas Munck af Rosenschöld. Föreningens verksamhet fortgick under nu ganska fasta och hävdvunna former med föredrag, utflykter och publiceringsverksamhet. I början av 1970-talet började en förnyelse av verksamheten som bland annat tog sig uttryck i en utökad publiceringsverksamhet genom införandet av ett medlemsblad som utkom fyra gånger per år och under några år ersatte årsboken samt ett ökat engagemang i kulturmiljöfrågor. Man började även intressera sig för stadens nyare delar utanför den gamla stadskärnan.4 1975 antogs nya stadgar där paragrafen om föreningens syfte fick följande lydelse: Föreningen har till uppgift att främja forskning och kunskap om Malmö stads och kommuns historia samt kulturliv i gången tid och att verka för tillgodoseende av historiska och konstnärliga krav vid kommunens omdaning och utveckling och i övrigt för god kulturminnesvård. Föreningen är ideell. I detta syfte vill föreningen särskilt samla och publicera bidrag till stadens och bygdens historia i vidsträcktaste mening, uppliva minnet av märkligare tilldragelser och personligheter samt anordna föredrag, ex- kursioner och utställningar

CREATING THE CITY 593 Hur har föreningen förverkligat denna målsättning under de senaste decennierna? Genom en medlemsverksamhet med normalt sex arrangemang per år varav en längre eller kortare exkursion samt årsmöte. Möte med medlemmar och presumtiva medlemmar sker även genom deltagande i arrangemang som Arkivens dag och Jul på slottet Malmöhus. Föreningen har idag drygt 500 medlemmar och var som störst kring 1 200 medlemmar på 1970-talet. Genom en publiceringsverksamhet som består i utgivningen av års- boken Elbogen med ett omfång på omkring 200 sidor med ett tiotal artiklar av olika författare samt korta rapporter över årets verksamhet på Malmö Museer och Malmö Stadsarkiv. Det förtjänar att påpekas att den absoluta huvuddelen av bidragen till föreningens skrifter tillkommit genom ideella insatser från skribenterna. Till dags dato uppgår antalet publicerade artiklar i årsböckerna till drygt tusen. Föreningen har också under åren utgivit 25 monografier och sedan 1990 går denna serie under namnet ”Gryps”. Den senaste volymen utkom 2012 och handlade om 1500-talets Malmö. 2008 utkom ett utförligt register till föreningens utgivning och årsböck- erna till och med 2010 finns idag tillgängliga digitalt på föreningens hemsida www.elbogen.nu.5 Ett viktigt stöd för publiceringsverk- samheten har genom åren erhållits från Malmö Förskönings- och Planteringsförening. Genom att dela ut ekonomiska bidrag till främst publicering av skrifter och dokumentation om Malmös historia. Föreningen har här möjlighet att stödja vetenskaplig forskning genom Leif Ljungbergs stiftelse och genom föreningens allmänna medel skrifter som inte faller inom detta kriterium. Föreningen har på senare år inlett ett samarbete med Malmö universitet och dess institut för studier i Malmös historia. Institutets huvudinriktning är forskning i Malmös historia efter 1870 och då mycket av föreningens tidigare publicering rört äldre perioder är det angeläget att kunna lyfta fram denna senare period. De projekt som får bidrag från föreningen presenteras när det är möjligt även genom artiklar i årsboken. Genom att fortsatt dokumentera staden i bilder. Bland det första som föreningen gjorde efter sitt bildande var att köpa in en stor samling av fotografier med motiv från Malmö tagna av fotografen

594 LARSSON Carl Vilhelm Roikjer. Under de kommande åren utökades samlingen genom flera donationer. Dessa bilder ingår idag i Malmö Mu- seers fotosamling. En särskild fotodokumentation gjordes 1974 genom projektet Fotodokumentation Malmö 1974 som resulterade i 7000 bilder av snabbt försvinnande stadsmiljöer.6 Den senaste fotodokumentationen gjordes till föreningens 100-årsjubileum 2009 av Malmö Museers fotografer. I boken Stadsbilder som ut gjorde föreningens jubileumsbok presenterades bilder från dessa olika projekt. Beträffande det som i ändamålsparagrafen uttrycks som att ”verka för tillgodoseende av historiska och konstnärliga krav vid kommunens omdaning…” har engagemanget från föreningens sida vari- erat genom åren. Det första projektet var att försöka rädda det gamla apoteket Lejonet vid Stortorget. Detta lyckades inte, men ett engagemang för Malmöhus slott och dess utveckling till museum blev en framgång. Genom sina skrifter har föreningen spritt kunskap om Malmös historia och gett underlag för olika aktionsgrupper som agerat för att värna olika delar av stadsmiljön. En viktig samarbetspart- ner har varit den stadsantikvariska avdelningen vid Malmö Museer. 1975 var det ”Europeiska byggnadsvårdsåret” och Sven Rosborn, då verksam på Malmö museum skrev en artikel i föreningens årsskift där han skarpt kritiserade den rådande stadsplaneringen i Malmö.7 Även under det proklamerade byggnadsvårdsåret togs liten hänsyn till de historiska värdena i stadens bebyggelse. Inom det gamla stad- sområdet öster om Stortorget slogs de gamla strukturerna i stor ut- stäckning sönder. Föreningen försökte genom skrivelser och opinionsbildning påverka stadplanerarna men med blandat resultat. Viss påverkan hade nog denna opinionsbildning ändå och så smånin- gom ebbade den värsta rivningsvågen ut. I slutet av 1970-talet kom kulturmiljövården att blir en integrerad del av stadsplaneringen och antikvarier på museets stadsantikvariska avdelning kom att medverka direkt i olika stadsbyggnadsprojekt. Stadsantikvarierna har under de senaste decennierna suttit med i föreningens styrelse och där igenom har föreningen haft en möjlighet att kontinuerligt följa och i viss mån påverka kulturmiljöarbetet. 2001 bytte föreningen namn från Malmö Fornminnesfören- ing till Malmö Kulturhistoriska förening. Förutom en allmän

CREATING THE CITY 595 modernisering innebar namnbytet en bekräftelse på den sedan länge lämnade ambitionen att bygga upp en fornminnessamling. Föreningen kan idag glädja sig åt att efter flera år med sjunkande medlemstal se en ökning och under 2016 tillkom ett femtiotal nya medlemmar. I detta kan förhoppningsvis spåras ett ökande intresse för kulturmiljövård och en nyfikenhet på stadens historia. Malmö är idag en stad med en stor omsättning av människor och endast omkring 20 procent av invånarna har bott i staden längre tillbaka än några decennier. Detta ställer nya krav på en ”hembygdsfören- ing” där hembygden är ny för de flesta. Invånarna i dagens Malmö kan ha många ”hembygder” men en av dem är otvivelaktigt där man just nu bor och en uppgift för föreningen är att presentera denna ”hembygd” och bjuda in till att få veta mera om de miljöer som man rör sig i. Detta ställer naturligtvis krav på att hitta formerna för att nå ut med ett sådant budskap och där ligger föreningens stora ut- maning för framtiden. Noter

1. Göran Larsson, tidigare stadsarkivarie i Malmö och chef för Malmö Muse- er. Nu Senior advisor vid Malmö Kulturförvaltning. Ordförande i Malmö Kulturhistoriska förening sedan 2002. Ledamot i styrelsen för Malmö För- skönings- och Planteringsförening. 2. Ljungberg Leif: ”Malmö Fornminnesförening 1909-1959”, i Malmö Forn- minnesförenings årsskrift 1959, s. 7-20. 3. Malmö Fornminnesförening, minnesskrift 1909-1919. Malmö 1920, s.12. 4. Modéer Kjell Åke: ”Malmö Fornminnesförening 70 år. Ett program vid en milstolpe”, i Elbogen Malmö Fornminnesförenings tidskrift 1979, s. 2-7. 5. Elbogen 2008, Malmö Kulturhistoriska Förenings årsskrift. Register. 6. Modeér Kjell Åke: ”Fotografiet som dokumentation. Om Malmö fornmin- nesförenings samling på Malmö museum”. Elbogen 1977, s 8-10. 7. Rosborn Sven: ”Malmö och byggnadsvårdsåret 1975. Några kritiska synpunkter”, i Elbogen 1975, s.59-73. Se även: Modéer Kjell Åke: ”Världen är just där jag bor. Kulturminnesvård som poesi och prosa”, Elbogen, Malmö Fornminnesförenings tidskrift 1984, s.1-9.

596 LARSSON Referenser

Malmö Fornminnesförening, Minnesskrift 1909-1919. Malmö 1920. Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1959. Malmö 1959. Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1975. Malmö 1976. Elbogen, Malmö Fornminnesförenings tidskrift 1979 Årgång 9 Nr 2. Malmö 1979. Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1977. Malmö 1982. Elbogen, Malmö Fornminnesförenings tidskrift Årgång 14 Nr1-4. Malmö 1984. Elbogen 2008, Malmö Kulturhistoriska Förenings årsskrift. Register. Malmö 2009.

CREATING THE CITY 597 Author presentations

Bergdahl, Ewa är kulturhistoriker och f.d. museichef. Hon har ägnat sitt yrkesverksamma liv åt ekomuseer, både i Bergslagen och internationellt, samt arbetat med industrilandskap, folkbildning och kulturturism i en rad projekt i Norrköping, Gävleborgs län och på Riksantikvarieämbetet. Sedan 2015 är hon ordförande i Maria Sandelsällskapet. Brödje, Catrine, FD i litteraturvetenskap. Universitetslektor i svenska med didaktisk inriktning. Akademin för bibliotek, information, pedagogik och IT, Högskolan i Borås. Campo-Ruiz, Ingrid: I am an architect, having earned an International PhD in Advanced Architectural Projects from the Madrid Polytechnic University UPM, ETSAM, Spain. I received a Master of Science in Advanced Archi- tectural Design and I graduated from the Advanced Architectural Research Program, both at Columbia University, Graduate School of Architecture, Planning, and Preservation, GSAPP, New York. My work has been awarded a Caja Madrid Foundation Fellowship twice and the William Kinne Fellowship. Carlsson, Karin är verksam som forskare vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Hennes forskningsintressen är i första hand riktade mot genus- och välfärdsfrågor i relation till 1900-talets socialpolitiska förändringar. Droste, Heiko, professor i stads- och kommunhistoria vid historiska institutionen på Stockholms universitet, tillika föreståndare för Stads- och kommunhistoriska institutet. Har tidigare forskat om medeltida städer och deras historieskrivning, svenska diplomater under stormaktstiden och 1600-talets nyhetsmarknad. Aktuella forskningsintressen rör svenska rikets städer under 1600-talet, historiens betydelse som en form av kulturell hållbarhet och kommunernas roll i samhällsbygget under modern tid. Dutra Leivas, Ivonne arkeolog vid Museiarkeologi Sydost, Kalmar läns museum, och doktorand vid GRASCA, Linnéuniversitet. GRASCA, Graduate School in Contract Archaeology är en företagsforskarskola som forskar om samhällsaktuella frågor inom svensk uppdragsarkeologi. Ivonnes forskningsprojekt heter Personliga ting som visuella och taktila dörrar till det förflutna.

598 AUTHOR PRESENTATIONS Inom kort kommer Ivonne att framlägga en licentiatavhandling, utbildningens första etappmål. Ämnet som behandlas är förmedlingspraktiker riktade till skolan. Projektet Nya Lödöse är en av fallstudierna. Egefur, Fredrik is the archive manager at the Labour Movement’s Archives in Skåne. He is also a PhD student at the Department of History at Lund University. His various publications cover topics such as social movements, demonstrations, peace struggles and more. Elg, Fredrik is a manager at the City of Malmö Culture Department. Previously a filmmaker, and also having worked for the Swedish Arts Council, he has specialized in issues concerning democracy, inclusion, and the protection of persecuted artists. Elg has studied arts, culture and social studies at Lund University, Malmö Högskola and at the University of Cape Town, South Africa. He was appointed Head Writer for the feasibility study for a national museum for Democracy and Migration in Malmö 2016. Ghilardi, Lisa is the founder and director of Noema, a UK-based organization working to deliver place DNA mapping and strategic cultural planning projects. Internationally recognized as a leader in the field of urban cultural development, Lia has worked for more than twenty years with civic leaders, city networks, civic societies, housing developers and cultural organizations to provide equitable solutions to the challenges of urban regeneration. A UK resident, she is a member of the Academy of Urbanism, and a Fellow of the RSA (Royal Society for the Arts). Her website: www.noema.org.uk Gunnemark, Kerstin, professor i etnologi, Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet. I hennes forskningsprofil ingår stadsliv, minnen och kulturarv med belysning av människors reflekterande kring sina minnesbilder och självbiografiska berättande. Hon har även intresserat sig för berättelser om sommarhus som bevarats och omgestaltas i förhållande till det imaginära kulturarvet betydelse och varit redaktör för antologin Som- marliv. Minnen, drömmar och materialitet (2016). Gustavsson, Karin, fil dr i etnologi, verksam som lärare och forskare vid institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Disputerade 2014 på avhandlingen ”Expeditioner i det förflutna. Etnologiska fältarbeten och försvin- nande allmogekultur under 1900-talets början”. Gustavsson arbetar nu med ett projekt som tar sin utgångspunkt i arkivmaterialet efter bokverket Svensk stad, med frågor om fältarbetspraktiker och kunskapsproduktion i fokus. Hannerz, Erik is senior lecturer in Sociology at Lund University. Erik received his Ph.D. at Uppsala University in 2014. His thesis on the refinement of

CREATING THE CITY 599 subcultural theory, using punk in Sweden and Indonesia as the main cases, was published by Palgrave in 2015. He is currently working on a four-year project funded by Riksbankens Jubileumsfond on how graffiti writers in Sweden perceive and make use of urban space. He is Faculty Fellow at the Center for Cultural Sociology, Yale University. Hansen, Christina is a doctoral student at Malmö University since February 2013 in the doctoral program Migration, Urbanisation and Societal Change (MUSA) at the Department of Global Political Studies. She has an undergraduate and Master’s degree in Peace and Conflict Studies. Her research interests concern political activism, migration and urban restructuring. Hansson, Erik är doktorand i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Ma- ria Persdotter är doktorand i urbana studier vid Malmö universitet och Roskilde universitet. Bådas respektive avhandlingsprojekt handlar om det svenska samhällets reaktioner och förhållningssätt gentemot så kallade utsatta EU-medborgare. Artikeln har tillkommit genom ett gemensamt och jämbördigt arbete. Hansson, Lars is director of development at the House of Emigrants in Goth- enburg and doctor of history. He has done research on Finnish immigration to Sweden, Swedish emigration to Denmark and Germany and General Motors factory in Sweden. He participated in the founding of the Swedish network ”Oral history in Sweden”, and has worked with Research circles in two projects. He has also produced a number of exhibitions on migration and labour history. Högdahl, Elisabeth, f 1962, fil dr i etnologi, lektor vid Institutionen för Service management, Lunds universitet. Hon disputerade 2003 med Göra gata. Om kryphål och gränser på Möllevången och i Kapstaden. Forskar kring plats- och mångfaldsfrågor, och hon fick Lunds studentkårers pedagogiska pris 2016. I projektet Normkritiska perspektiv på lokalhistoria arbetade hon tillsammans med Anja Petersen. Kimvall, Jacob is an art historian and art critic, working at the Department of Culture and Aesthetics, Stockholm University. His PhD-thesis The G-Word: virtuosity and violation, negotiating and transforming graffiti (Dokument Press, 2014) examines the historiography of contemporary graffiti. A recent project that have been used in the current text is #tantoväggen, where he during three month, on a daily basis, followed and documented the open wall in Tantolunden, Stockholm.

600 AUTHOR PRESENTATIONS Kristianssen, Ann-Catrin is a Senior Lecturer in Political Science at Örebro University with a special interest in policy studies. The dissertation from 2011 focuses on Identity politics and city planning in Jerusalem. Kristians- sen is currently involved in a project on Vision Zero policies and mainly road traffic safety policies, financed by the Swedish Transport Administra- tion. Another current research project focuses on policy learning in local climate change measures. Kristianssen has previously written about Jerusa- lem, identity politics in Israel, good governance, one-stop shops, and Vision Zero policies. Kurttila, Annelie är chef över enheten Publik och kunskap på Stockholms läns museum. Platsverkstan: Berättelser om Märsta utgör ett case inom ramen för det Vinnova-finansierade projektet Att göra Sverige som drivs av Läns- styrelserna, Riksantikvarieämbetet och Stockholms läns museum. Lappi, Tiina-Riitta, PhD, adjunct professor is currently employed at the Uni- versity of Helsinki studying multicultural encounters and spatial practices in the Finnish metropolitan area. She has applied ethnography, oral history methods and narrative analysis in her research which has in recent years focused on poor women’s livelihood practices, gendered agency and uses of urban space in sub-Saharan Africa as well as on migrants’ social and spatial integration in Central Finland. Larsson, Göran, tidigare stadsarkivarie i Malmö och chef för Malmö Muse- er. Nu Senior advisor vid Malmö Kulturförvaltning. Ordförande i Malmö Kulturhistoriska förening sedan 2002. Ledamot i styrelsen för Malmö För- skönings- och Planteringsförening. Lennartsson, Rebecka är docent i etnologi och verksam som forskningschef på Stockholmia – forskning och förlag. Hennes huvudsakliga forskning- sområde är prostitutionshistoria, med fokus på genus och urbanitet under 1700-tal och 1800-tal. Lindstedt, Inger, professor emerita i medie- och kommunikationsvetenskap vid Konst, kultur och kommunikation, Malmö universitet. Hon är också ord- förande i Malmö Förskönings- och Planteringsförening sedan 2015. Mascarenhas Neto, Rubens is MSc. in Social Anthropology at the University of Campinas, Brazil. Research funded by FAPESP (São Paulo Research Foundation), grant number: 2015/00640-5. Mattsson, Per-Olof, docent i litteraturvetenskap, Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Avhandling: Amor fati. Rudolf Värnlund som

CREATING THE CITY 601 prosaförfattare (1989). Senaste bok: Martin Andersen Nexø. Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär (2017). Medverkan i: Från Nexø till Alakoski (2011), Från Bruket till Yarden (2014), Omvägar till sanningen (2015), ”inte kan jag berätta allas historia?” (2016), Sigfrid Siwertz. En författares uppgång och fall (2017), Hva er arbeiderlitteratur (2017). Modéer, Kjell Å., är professor emeritus i rättshistoria vid Lunds universitet, jur. dr. (Lund), dr.iur.h.c. (Greifswald), teol.dr.h.c. (Lund), jur.dr.h.c. (Helsing- fors), tidigare ordförande i Malmö Fornminnesförening (Malmö Kulturhis- toriska Förening) och Einar Hansens Forskningsfond. Ledamot av IMH:s styrgrupp. – Aktuella forskningsområden: Jämförande rättskulturforskning, Rätt och religion, Malmö stads historia 1990-2020. Olausson, Peter, f 1956. Universitetslektor i historia vid Karlstads universitet. Avhandling Gillbergaknaparna. En studie i den svenske storbondens habitus ca 1750-1850 (Göteborg 2007). Tidigare verksam som arkivarie vid bland annat Värmlandsarkiv i Karlstad. Skrivit ett flertal arkivguider, regional och lokal historia samt texter inom socialhistoria och migrationshistoria. Ak- tiv inom svensk hembygdsrörelse lokalt, regionalt och nationellt. Medlem i Sveriges Författarförbund. Olshammar, Gabriella har en fil. kand. i kulturvård från Göteborgs universitet och en doktorsgrad i stadsbyggnad från Chalmers-Arkitektur. I forskningen intresserar hon sig för urbana industriområden som återanvänds för nya slags verksamheter eller fortsatt brukas för småskalig industri och verkstäder i tider av starkt omvandlingstryck. Från dessa områden lyfter hon fram so- ciokulturella värden som ofta existerar men som tenderar att osynliggöras i förnyelseprocesser. Olsson, Pia, PhD, adjunct professor is university lecturer in European ethnology at the University of Helsinki. She is interested in how people experience urban space and how they remember and articulate their lives in urban settings. She has also conducted ethnographic fieldwork to understand cultural encounters among youth in the Helsinki metropolitan area. Overud, Johanna, Fil. Dr i historia, Stockholms universitet. Numera vid Umeå universitet som universitetslektor i genusvetenskap vid Umeå Centrum för genusstudier. Jag forskar med inriktning mot visuell representation i studiet av kolonialism och minnesskapande. Ett annat forskningsintresse riktas mot arbetsmarknadspolitik, där forskningsfrågorna är förankrade i studier om integrering och segregering på arbetsmarknaden.

602 AUTHOR PRESENTATIONS Petersen, Anja, f 1971, är fil. dr. i etnologi och antikvarie vid Kulturmagasinet i Helsingborg samt pedagog på Dunkers kulturhus. Hon disputerade 2007 med avhandlingen På visit i verkligheten. Fotografi och kön i slutet av 1800-talet. Tillsammans med Elisabeth Högdahl arbetar hon med forskningsprojektet Normkritiska perspektiv på lokalhistoria (finansierat av Plattformen). Artikeln är en del av det projektet. Polanska, Dominika V., is an Associate professor in Sociology currently working at the Institute for Housing and Urban Studies at Uppsala University. Her research interests encompass: urban social movements, extra-parlia- mentary activism, squatting, tenants’ mobilizations, informal organization, and non-traditional forms of civic engagement. She has published in journals such as: Baltic Worlds, City, GeoJournal, Human Geography, Interface, International Journal of Sociology and Social Policy, Journal of Urban Affairs, Trespass and Voluntas. Dominika V. Polanska, [email protected] Rittsél, Eva Dahlström arbetar som antikvarie på Länsstyrelse i Stockholms län med frågor som rör kulturmiljöer och stadsplaneringen. Hon är fil dr i industriminnesforskning och teknikhistoria vid KTH. Steedman, Carolyn is Emeritus Professor of History at the University of War- wick. Her most recent book was An Everyday Life of the English Working Class (Cambridge University Press, 2013). Her book Poetry for Historians will be out in the spring with Manchester University Press, and she has started work on another, to be called Historians and the Law. A Love Story. Terracciano, Alda is Honorary Research Associate at University College Lon- don and co-leader of the Centre for Critical Heritage Studies (a collaboration between UCL and Gothenburg University). Her research interests include digital economy, black British theatre and archives and outcomes have been presented in publications and conferences nationally and internationally. As an artist and activist she has engaged with culturally diverse communities over the years. In 2001 she co-founded Future Histories, an independent archive of African, Asian and Caribbean performance, and is artistic director of ALDATERRA Projects. Toreld, Christina arbetar som arkeolog och pedagog på Bohusläns museum. Hon är projektledare för den publika arkeologin vid undersökningarna av Nya Lödöse. Tortolero, Carlos is President at the National Museum of Mexican Art, Chica- go, USA. Tortolero and his staff at the museum promote activist engagement for the Mexican minority in USA, and provide high quality exhibitions of

CREATING THE CITY 603 Mexican culture. The museum envisions art as a bridge between communities, and it believes that art in education has the ability to expand minds and break down barriers while negotiating cultural heritages. Tortolero was Key note speaker at the conference Creating the city – Identity, memory and participation in Malmö 2017. Wells, Chloe (MSocSci)’s forthcoming doctoral thesis will examine the memory of the once Finnish now Russian city of Vyborg in Finland. She has worked with high school students across Finland to gauge the persistence (or not) of collective (post)memories of ‘lost’ Finnish Vyborg. Her work draws on theories from the disciplines of Human Geography, Border Studies, and Mem- ory Studies as well as being grounded in Finnish History. Email: chloew@ student.uef.fi Williams, Anna är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hennes forskning är inriktad mot kvinnors skrivande, biografi, arbetarlitteratur, genusperspektiv och litteratursociologi. Bland senare publikationer märks Från verklighetens stränder. Agnes von Krusenstjernas liv och diktning (2013), Och jag vet att jag är genial. Agnes von Krusenstjernas brev 1903–1940 (2016) och antologin The Dynamics and Contexts of Cultural Transfers(red. Margaretha Fahlgren & Anna Williams, 2017). Witting, Birgitta är antikvarie på Kulturmagasinet i Helsingborg och ansvarig för museets årliga samtidsdokumentation. Hon arbetar också med insamling och med att tillgängliggöra museisamlingarna via bland annat utställningar och webb. Birgitta är ledamot i DOSS styrgrupp (Dokumentation av Sam- tida Sverige) sedan 2014 och ordförande från och med 2018. Hon har en fil kand. med etnologi som huvudämne. Wrangborg, Jenny, swedish poet. Her latest collection “What should we do with each other” (Vad ska vi göra med varandra) was released in 2014 and revolves around a society that is falling apart but the poems also describes the hope in the fact that everything could be changed. Zabalueva, Olga, MA in Museology from Russian State University for the Hu- manities, MA in Applied Cultural Analysis from Lund University. Olga has worked at different museums in Moscow and continues her work as a cultural researcher in Sweden. Her research interests include museums and the (re)construction of national identities; norm critique and museum’s social agency and responsibility; representations of the recent past in Russian and Swedish cultural institutions.

604 AUTHOR PRESENTATIONS Zanoli, Vinícius is PhD Candidate in Social Science, University of Campi- nas, Brazil. E-mail: [email protected]. Research funded by FAPESP (São Paulo Research Foundation), grant number: 2015/11134-3, and by the Na- tional Council of Science and Technology. Öbrink, Mattias är arkeolog vid Statens Historiska Museer, Arkeologerna, Mölndal. Han är projektledare för utgrävningarna av lämningarna av Nya Lödöse. Örn, Anja konstnär och en av de som driver Galleri Syster i Luleå. Tomas Örn, konstnär, doktorand på Luleå tekniska universitet och byggnadsantikvarie. Tillsammans arbetar de under namnet Rat & Dragon. De använder sig av konsten som metod i förståelsen av en plats. De har tittat på hur graffitin påverkar platser. Tomas har tidigare studerat den historiska betydelsen av graffiti och arbetat med bevarandet av Fascinate i Stockholm.

CREATING THE CITY 605 Earlier publications in the MAPIUS-series

1. Mikael Stigendal (2007) Allt som inte flyter. Fosies potentialer – Malmös problem. 2. Ebba Lisberg Jensen & Pernilla Ouis, red. (2008) Inne och ute i Malmö. Studier av urbana förändringspro¬cesser. 3. Per Hillbur, red. (2009) Närnaturens mångfald. Planering och brukande av Arriesjöns strövområde. 4. Johanna Sixtensson (2009) Hemma och främmande i staden. Kvinnor med slöja berättar. 5. Per-Olof Hallin, Alban Jashari, Carina Listerborn & Margareta Popoola (2010) Det är inte stenarna som gör ont. Röster från Herrgården, Rosengård – om konflikter och erskännande. 6. Mikael Stigendal (2010) Cities and social cohesion. Popularizing the results of Social Polis. 7. Mikael Stigendal, red. (2011) Det handlar om något större. Kunskaper om ungdomars möte med sin stad. Följeforskning om New City. 8. Eva Öresjö, Gunnar Blomé och Lars Pettersson (2012) En stadsdel byter skepnad. En utvärdering av förny¬elsen på Öster i Gävle. 9. Nicklas Guldåker och Per-Olof Hallin (2013) Stadens bränder del I. Anlagda bränder och Malmös sociala geografi. 10. Helena Bohman, Manne Gerell, Jonas Lundsten och Mona Tykesson (2013) Stadens bränder del 2. Fördjup¬ning. 11. Manne Gerell (2013) Bränder, skadegörelse, grannskap och socialt kapital. 12. Mikaela Herbert (2013) Stadens skavsår: Inhägnade flerbostadshus i den polariserade staden. 13. Eva Hedenfelt (2013) Hållbarhetsanalys av städer och stadsutveckling. Ett integrerat perspektiv på staden som ett socioekologiskt komplext system. 14. Irene Andersson (2013) För några kvinnor tycks aldrig ha bott i Malmö. Om synlighet, erkännande och genus i berättelser om Malmö. Publicerad tillsammans med Institutet för studier i Malmös historia. 15. Per-Olof Hallin (2013) Sociala risker: En begrepps- och metoddiskussion. 16. Carina Listerborn, Karin Grundström, Ragnhild Claesson, Tim Delshammar, Magnus Johansson & Peter Parker, red. (2014) Strategier för att hela en delad stad. Samordnad stadsutveckling i Malmö. 17. Helena Bohman, Stig Westerdahl & Eva Öresjö, red. (2014) Perspektiv på fastigheter. Earlier publications in the MAPIUS-series

18. Richard Ek, Manne Gerell, Nicklas Guldåker, Per-Olof Hallin, Mikaela Herbert, Tuija Nieminen Kristofers¬son, Annika Nilsson & Mona Tykesson (2015) Att laga revor i samhällsväven – om social utsatthet och sociala risker i den postindustriella staden. 19. Helena Bohman & Ola Jingryd (2015) BID Sofielund. Fastighetsägares roll i områdesutveckling. 20. Helena Bohman, Anders Edvik och Mats Fred (2016) Nygammalt: rapport från områdesutveckling i Södra Sofielund/Seved, Malmö stad. 21. Margareta Rämgård, Peter Håkansson & Josefin Björk (2018) Det sociala sammanhanget. Om Finsam Mitt¬Skånes arbete mot utanförskap. 22. Guy Baeten, Fredrik Björk, Anders Edvik & Peter Parker (ed.) (2018) Reports from Urban Studies Research Internships 2017 Creating the City Identity, Memory and Participation. Conference proceedings

Cities are places of constant contradictions – on the one hand culturally rich and diverse places with interesting entanglements of social and spatial relations, on the other hand sites of inequality, segregation and conflict. There are obviously various and sometimes opposing understandings, narrations and representations of a city. From an urban history perspective, it is adequate to critically ask: how do history- making and representations of a city’s past contribute to create cities and trajectories of urban development? To understand this, we need to pay attention to how urban phenomena are historicised, categorised, preserved and used in official history, and in urban planning. How cities are narrated and projected will influence what kind of city it is possible to imagine, what is understood as problematic, and consequently how and for whom cities are planned and developed. This correlation between history and future-making places questions of power at the centre of urban history and development.

This anthology has its origin in the conference Creating the City. Identity, Memory and Participation, in Malmö, Sweden, 9-10 February 2017, arranged by the Institute for Studies in Malmö’s History (IMH) – a research institute affiliated with the Urban Studies department at Malmö University. The conference gathered scholars from various disciplines, such as history, anthropology, literature, geography, sociology, political science and media and communication; and practitioners as archive and museum professionals, urban planners, architects and artists.

ISBN 978-91-87997-12-9

MAPIUS 23