Ingrid Elam Bra År För Kvinnliga Novellister : Litteraturen I Sverige 2002 2003, Vol 79, Issue 3: Pp 235-242
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
This is an electronic version of a text published in Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri Citation for the published paper: Ingrid Elam Bra år för kvinnliga novellister : litteraturen i Sverige 2002 2003, vol 79, issue 3: pp 235-242 URL: http://hdl.handle.net/2043/7193 Access to the published version may require subscription. Published with permission from: Letterstedtska föreningen Föreningen Norden 235 INGRIDELAM o •• BRA AR FOR KVINNLIGA NOVELLISTER Litteraturen i Sverige 2002 I november varje år offentliggörs listan över dem som nominerats till Svenska bokförläggarföreningens Augustpris. Juryn har då bestämt sig för vilka sex av årets nyutkomna skönlitterära böcker som är "bäst". Så enkelt och kriteriefat tigt står det i statuterna: priset skall gå till årets bästa bok. Nomineringslistan brukar också föranleda en och annan kritisk kommentar, det är alltid någon som tycker att juryn missat en självklar kandidat, men sällan har den väckt sådan förvåning som 2002. Det var lite för många självskrivna namn som saknades. Varken Stewe Claesons Rönndruvan glöder, Kerstin Ekmans Sista rompan, Katarina Frostensons Endura, Torgny Lindgrens Pölsan eller Eva Ströms Rev bensstäderna, som några månader senare fick Nordiska rådets litteraturpris, var med. I stället fanns där ett par romaner som balanserade på gränsen till kitsch, en diktsamling och en prosasamling som nog kommer att få var sitt avsnitt i framtidens svenska litteraturhistorier, men som ännu står på tillväxt i det litte rära fältets smala ytterkant, och en stor, spretig roman av Lars Andersson. Vad hade hänt? I den efterföljande debatten fanns två svar på den frågan: Antingen var juryn inkompetent, det vill säga oförmögen att bedöma litterär kvalitet, eller också hade den agerat litteraturpolis och medvetet hållit de äldre, etablerade författarna, åt vilka allt redan är givet, utanför listan. Själv lutar jag åt den senare förklaringen, helt enkelt för att den är begripli gast. Den generation författare som är född på trettiotalet, och som debuterade runt 1960, har en förvånansvärt stark ställning i svensk litteratur. Flera av dessa författare inledde sin bana med en modernistisk experimenterande prosa, men de slog igenom hos publiken med tjocka romaner som tar sin utgångs• punkt i den lantliga byn och sedan vidgar perspektivet. Det är romaner som skildrar moderniseringen av Sverige, omvandlingen från bondeiand till indus trination och det mänskliga priset för den. PO Enquist, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren och flera andra i den generationen är fortfarande aktiva, publicerar en bok vartannat år, kommer ut i stora upplagor och får regelbundet pris. En och annan yngre författare kan säkert uppleva deras energi som förkvävande; läsarna har mindre anledning att klaga, de uppskattar av försäljningssiffrorna att döma dessa stora berättelser om en samhällsutopi och dess offer. Kerstin Ekmans Sista rompan, som utgör andra delen i serien Vargskinnet, var enligt mitt förmenande den bästa svenska romanen 2002. I den vänder för• fattaren åter till miljöer hon utforskat många gånger förr: jämtska fjällstugor, hyresrum i fyrtiotalets Stockholm, bruksorter och välfärdsinrättningar i ett Nordisk Tidskrift 3/2003 236 Ingrid Elam samhälle som strävar mot framtid. Hon följer än en gång unga män på flykt och kvinnor som härdas av kärlek. Hon vari erar teman hon länge gjort till sina: de osynliga kvinnomödorna, de dolda käll• sprången, de bortlämnade barnen. Här fortsätter Kerstin Ekman också på det spår hon påbörjade i seriens första del och som följer den omedvetna grymhe tens härjningar. Det handlar om den grymhet som ryms i kärlek, vänskap och omsorg och som verkar på alla nivåer i samhället; den skiljer älskande åt, fördö• mer de fattiga för deras fattigdoms skull och driver ut ursprungsbefolkningar ur historien. Titelns "rompa" syftar på den sista "Sista rompan" är den andra delen i gång, innan lastbilarna tog över, då tim Kerstin Ekmans romanserie " Varg- ret flottades ner för älven. Det var slutet skinnet" . på en epok full av utsugning, gallring och tungt slit, men också av samhällsbyggande och gemenskapsdröm. Timmerflottningen är ett emblematiskt motiv i den stora berättelsen om Sveriges modernisering, det som flyter nerför Norrlands älvar är den Eyvind Johnsonske glesbygdsproletärens språngbräda ut ur fattigdomen, fundamen ten till samhällsbygget och syllarna till den järnväg som skall dras till Sara Lidmans Lillvatten och över Göran Tunströms bro i Sunne. Kerstin Ekman vänder schablonen uppochned, angriper civilisationsmyten vid dess rot, ifrå• gasätter framgångssagan och visar hur dess krav på ordning och renlighet krossade dem som inte kunde leva upp till förväntningarna trots att de sträva• de mer än andra. Hennes roman är fascinerande socialhistoria och bitande samhällskritik, men framför allt en stor kärleksroman utan älskande par, och en konstnärsroman där konsten bara en gång visar sitt rätta ansikte. Stewe Claeson har i olika sammanhang förnekat att hans Rönndruvan glö• der skulle vara en konstnärsroman. Visserligen är huvudpersonen en alldeles autentisk poet, nationalskalden Esaias Tegner, men romanens huvudtema är inte konstnärligt skapande utan mänskligt - eller snarare manligt - åldrande. Stewe Claeson fångar Tegner i nedförsbacken. Han är drygt femtio och har i stort sett inga dikter kvar att skriva. Lusten är ännu ung, han har en tjugotvå• årig älskarinna, men kroppen är gammal och mer begiven på bordets än på sängens njutningar. Det värsta med åldrandet är ändå klarsynen, Tegner vet att han inte kan lura sig själv. Han inser att han har det mesta bakom sig och att Nordisk Tidskrift 3/2003 Bra årtör kvinnliga novellister. Litteraturen i Sverige 2002 237 han går mot livets slut, han vet också att han sårar andra när han låter sina inner sta lustar styra, men han kan inte låta bli; att släppa taget blir en form av sannings sökande. Stewe Claesons roman riskerar ibland att tippa över och bli kulturhistorisk sak prosa, men i sina bästa stunder är den en skarp och underhållande psykologisk studie i den verbala människans sätt att hantera livsleda. Tegner tillbringar sina dagar samtalande, med sig själv, med besökare och vänner, småningom också med den läkare som vårdar honom på dårhus i Schleswig. Allt sägs i dessa samtal, men det mesta sägs mellan orden, i pauser och antydningar, allusio- ner och tonfall, och det allra mångtydi- Stewe Claesons roman "Rönndruvan gaste samtalet förs, talande nog, mellan glöder" blev nominerad till Nordiska Tegner och en av de ytterligt få fiktiva rådets litteraturpris. personer Claeson har smugglat in i boken. Verklighetens persongalleri räckte inte till, en spegelvänd tvilling fat tades och måste uppfinnas. Antagligen kräver Claesons roman också en spe ciell läsare, verbalt road, bildad och medelålders, men det är å andra sidan ingen liten grupp. Om det finns en generation som har anledning att beklaga sig över alltför starka fäder och mödrar är det den som debuterade i början av sjuttiotalet, när den föregående generationen började publicera sina breda episka romanserier. Visst blev unga författare som Lars Andersson och Klas Östergren med rätta uppskattade och uppmärksammade, men de lyckades aldrig erövra den plats i publikens medvetande som en Delblanc eller Sara Lidman hade. År 2002 gav Lars Andersson ut en roman som visar både hur nära han lig ger den äldre generationen och hur han avviker från den. Berget är en roman om en småstad, Karlskoga, dess industri, Bofors, och tre av dess invånare, Dag, Henning och Benny, som blir tonåringar på sextiotalet och vaknar poli tiskt och existentiellt mot decenniets slut. Så långt är Andersson sina före• gångares arvtagare, även i Karlskoga har vi, som i Sara Lidmans Norrland, ett Indien. Och precis som en Enquist intresserar sig Lars Andersson för indivi dens plats och handlingsmöjligheter i ett historiskt skede som rymmer omväl• vande händelser som Boforsaffären och Palmemordet. Men Lars Andersson knyter inte samman trådarna, han låter inte helheten bli större än delarna, ska- Nordisk Tidskrift 3/2003 238 Ingrid E/am par ingen sammanhängande väv. I stället låter han trådändarna hänga lösa, fragment dyker upp som enstaka stockar i forsen, försvinner och kommer säl• lan igen. Det är ett medvetet val, Lars Andersson vill inte skapa illusion av samband och konsekvens och hans egen bild för detta slags komposition, eller snarare brist på komposition, är ett skåp med många lådor, där somliga är tomma, andra utdragna och åter andra sluter sig kring sina hemligheter. Resultatet blir en roman som lyser i enskildheter, inte minst språkliga, men frustrerar som helhet. Den kommer inte fram till något mål, men den har för• trollande ställen längs vägen. Klas Östergrens Tre porträtt kan - i likhet med Lars Anderssons Berget läsas som en generationsroman. I den tecknar en man, berättarjaget, tre por trätt. En kvinna han haft ett dagtidsförhållande med blir indragen i ett bankrån med politiska övertoner. En man han en gång hyrt rum hos försöker bryta sig ur ett liv som alltför tidigt växlade in på fel spår. En perifer bekant, författa• re till TV-såpor, får ett skrivuppdrag som för honom ut i den intrigiösa var dagsverklighet där allt är för bra för att vara sant. Bokstavligen. Porträtten har vissa detaljer gemensamma, en spelhall, en obalans i förhållande till det perio diska systemet, en tidsanda som luktar unket. De porträtterade har haft "sin tid" som var allas tid, utopiernas, samhällsförbättrarnas. Nu är de offer som famlar efter makt, om inte annat så över den