Futhark International Journal of Runic Studies

Main editors James E. Knirk and Henrik Williams

Assistant editor Marco Bianchi

Vol. 6 · 2015 Published with financial support from the Nordic Publications Committee for Humanist and Social Sciences Periodicals (NOP-HS)

© Contributing authors 2016 This work is licensed under aCreative Commons Attribution-NonCommercial- NoDerivatives 4.0 International License All articles are available free of charge at http://www.futhark-journal.com A printed version of the issue can be ordered through http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-274828 Editorial advisory board: Michael P. Barnes (University College London), Klaus Düwel (University of Göttingen), Lena Peterson (Uppsala University), Marie Stoklund (National Museum, Copenhagen) Typeset with Linux Libertine by Marco Bianchi University of Oslo Uppsala University ISSN 1892-0950 Contents

Foreword ...... 5

Staffan Fridell. Tendenser i skrifttecknens utveckling: Alfabet och runor . 7 Levi Damsma and Arjen Versloot. Vowel Epenthesis in Early Germanic Runic Inscriptions ...... 21 Per Holmberg. Svaren på Rökstenens gåtor: En social­semiotisk analys av menings­skapande och rumslighet ...... 65 Magnus Källström. Gravhällsfragmentet från Tornby i Fornåsa i Öster­ götland och utvecklingen av några medeltida run­former ...... 107 Michael P. Barnes. Two Recent Runic Finds from Orkney ...... 143 Martin Findell. The Portormin (Dunbeath) Runestone ...... 153

Short Notices Magnus Källström. Till tolkningen av ristarsignaturen­ på G 343 från S:t Hans ruin i Visby ...... 171 Magnus Källström. Den målade runtexten i Torpa kyrka (Ög 218) ...... 177

Reviews Runestudiar: Festskrift til Jan Ragnar Hagland. Eds. Ivar Berg, Arnold Dalen, and Karin Fjellhammer. Reviewed by James E. Knirk ...... 183 Lars Magnar Enoksen. Runor: Mästarens handbok. Reviewed by Henrik Williams ...... 187

Contributors ...... 193

Foreword

This sixth volume ofFuthark contains a broad range of contributions of a linguistic, cultural-historical and in particular field-runological nature from the earliest until modern times. The journal obviously fills the need with­in runic studies for a regular scholarly publication. Three of the pre­ vi­ous issues, vols. 1 and 4–5, were dedicated almost exclusively to the dis­sem­ination of selected papers from the Sixth and Seventh International Sym­posium on Runes and Runic Inscriptions respectively. A journal is not the ideal medium for conference proceedings, but in these cases other options were inferior and, furthermore, Futhark was new and therefore could offer space. The selected papers from the Eighth Sym­posium, held in Nyköping in 2014, will be published in the series Runrön as volume 21, and it is to be hoped that future symposium pub­li­ cations will find similar outlets. We are pleased to note an increase in the number of manuscript sub­ missions for publication in Futhark and, should all contributions prove acceptable, we already have nearly enough material for the next issue. All the same, please continue to submit scholarly manuscripts for consid­ er­ation. Several reviews are also in preparation. The acknowl­edge­ment and critical examination of new book-length contributions to our field is one of our journal’s most important undertakings. We would like to en­ cour­age more debate and hope that the current contributions will spark some, despite this issue’s sad lack of critical engagement with previous articles. Given that the community of scholars engaged in runic studies is so widespread and relatively small in number and that it meets face- to-face and in plenum on average only every fifth year, energetic debate must in the meantime be promoted via other channels, such as this one. The contributors to this volume are thanked for their patience during the editorial process and for their willingness to accept our uncom­pro­ mising standards and, for many authors, somewhat unfamiliar guide­lines on style and formatting. In addition, the anonymous peer reviewers are thanked for their profound contributions to the quality of Futhark. The editors would also like to express their deepest gratitude to Mindy Mac­ Leod, who has taken over the task of English language consultant, for her readi­ness to check everything — usually on very short notice. Please do not forget to order your printed copy of Futhark, vol. 6.

James E. Knirk Henrik Williams

Tendenser i skrifttecknens utveckling: Alfabet och runor

Staffan Fridell (Uppsala University)

Abstract Two scholars in semiotics, William C. Watt and Herbert E. Brekle, have each made significant contributions to the history of alphabets by systematizing and generalizing empirical observations on the historical development of the writ­ten characters of Western alphabets. Watt made an important distinction between visual lines and other segments of the characters (phanemes) on the one hand, and the movements made with the writing tool to form the char­ acters (kinemes) on the other. He stressed the importance of the latter aspect of writ­ing for the change and development of the alphabet signs. When applied to runology this means, according to the present author, that the process of carving runes, particularly into wood with a knife, was vital in determining the development of their shapes over time. Watt distinguishes three important tendencies or trends in the development of written characters, i.e. facilitation: reducing the effort and thereby increasing the speed of writing, homogenization: making the characters more like each other, and heterogenization: making the char­acters more different from each other. Brekle supplements this with three principles, vectoriality: the tendency of written characters to have a direction, most often following the direction of writing, symmetry: their tendency to be symmetrically formed, and the hasta + coda principle: the tendency of alpha­ betic characters to be formed by one vertical line and one or two other lines attached to the main vertical. In this article, the author presents these principles and suggests some of their applications to the history of the runes. Keywords: semiotics, alphabet history, phanemes, kinemes, facilitation, homog­ enization, heterogenization, vectoriality, symmetry, hasta + coda principle

e flesta alfabets- och skrifthistoriker har intresserat sig för system­ Dfrågor: relationen fonem — grafem, skriftens uppkomst, olika typer av skriftsystem­ och deras relation och genes. Bara några få, semiotiskt­

Fridell, Staffan. “Tendenser i skrifttecknens utveckling: Alfabet och runor.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 7–19. With a summary in English: “Tendencies in the development of writing signs: Alphabets and runes.”

© 2016 Staffan Fridell. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-278879. 8 • Staffan Fridell inriktade forskare har försökt att systematisera och generalisera empi­ riska iakttagelser om de enskilda skrifttecknens formut­ ­veckling över tiden. Främst står William C. Watt, professor emeritus i Cognitive sciences vid University of California, Irvine, USA (Watt 1979; 1984; 1988a; 1988b; 1989a; 1989b; 1994a; 1994b; 1994c; 2002; 2012), och Herbert E. Brekle, professor emeritus i Allgemeine Sprachwissen­ ­schaft, Universität Regens­burg, Tyskland (Brekle 1987; 1994a; 1994b; 1994c; 1995a; 1995b; 1996; 1997a; 1997b), som båda har genomfört omfattande studier av de väster­ländska alfabetens utveckling och formulerat allmänna principer med stort förklaringsvärde,­ ett förklaringsvärde som jag menar beror på att de iakt­tagna tendenserna och principerna är funktionellt motiverade. Watt gör en principiellt viktig distinktion mellan de linjer och andra seg­ment som visuellt formar skrifttecknet, vilka han kallar fanem, och de rö­relser med skriftredskapet som producerar dessa segment, kalladekinem (Watt 1979, 59; 1988a, 122; 1984, 1544, 1547). Motsvarande distinktion fångas av motsatsparet­ production complexity : decoding complexity hos Rein­hard Köhler (2008, 6). En konsekvens av att kinembegreppet starkt betonas är att skrivredskap och skriftmaterial antas ha stor betydelse för skrifttecknens utformning och utveckling. Här rör det sig främst om de redskap och material som har varit mest frekvent använda för skriften, vilket i allmänhet betyder de red­ skap och material som har använts för vardaglig skrift. För runornas del utgår jag, liksom flera forskare tidigare, från att trä har varit det mest an­ vända skriftmaterialet och att runornas former påverkats av att de i första hand ristats med kniv i trä. I princip alla människor under vikingatid har haft en relativt liten eneggad kniv för vardagsbruk, män, kvinnor, barn (Lyng­strøm 1995; Häggström 2003), och det måste vara den som man också i allmänhet har ristat runor med. Vi vet också att man ristat mycket i ben och metall, men tekniken skiljer sig inte så mycket åt att det har någon betydelse för mina resonemang. Vid ristning i sten har man, menar jag, efter­liknat de runformer som utvecklats vid och påverkats av ristning i trä. Till kinem räknas inte bara de rörelser som direkt åstadkommer ett syn­ligt resultat i materialet utan också de rörelser som inte resulterar i ett fanem (se även Köhler 2008, 7 f.). För runristande i trä med kniv räknas alltså både de drag med kniven som ger upphov till skåror i träet och de rörelser som man gör när man flyttar kniven i luften. Eftersom man använt en en­ eggad kniv har man varit tvungen att göra riktningsförändringar, vända på kniven, för att åstadkomma vinklar, vilket också måste räknas som kinem. En del tecken i runristande (stingningar, ”bistavarna” i kortkvist-h

Futhark 6 (2015) Tendenser i skrifttecknens utveckling • 9 och -m, vissa fanemvarianter i de stavlösa runorna) kan åstadkommas genom att man trycker knivspetsen in i träet med ett triangulärt fanem som resultat. Detta ska också räknas som ett kinem. Kinemen rör sig med andra ord i tre dimensioner, medan fanemen är tvådimensionella. Runan i har ett fanem som åstadkoms genom ett kinem, ett drag med kniven uppifrån och ner. Runan r har fyra fanem som åstadkoms genom sju kinem: 1) ett drag med kniven uppifrån och ner för att åstadkomma huvud­staven; 2) en förflyttning av kniven i luften till huvudstavens topp; 3) ett drag snett neråt höger med kniven; 4) en riktningsförändring; 5) ett drag snett neråt vänster med kniven; 6) en riktningsförändring; 7) ett drag snett neråt höger med kniven. Watt särskiljer fyra olika huvudtendenser för skrifttecknens utveck­ ling: facilitering, homogenisering, heterogenisering och tröghet (engelska inertia). Det sista avser konservatism och traditionalism i skriftbruket,­ men är, som jag ser det, på ett annat abstraktionsplan än de övriga, efter­ som det är fråga om en motkraft till all förändring över huvud taget. Den har knappast något eget förklaringsvärde. Brekle komplet­terar Watt med vektorialitet och dess mottendens symmetri, samt med hasta + coda- principen. Dessa tre principer kan ses som underkategorier till homo­ genisering. Dessa sex nämnda tendenser ska inte ses som absoluta semio­ tiska lagar utan som just tendenser som dessutom kan konkurrera med var­andra och verka i motsatta riktningar. Den starkaste tendensen är utan tvekan facilitering. Jag väljer att över­sätta den engelska termen facilitation så. En svensk motsvarig­ ­het skulle närmast vara underlättande, men det blir klumpigt. Förenkling är inte samma sak. Facilitering innebär att man medvetet eller omedvetet­ utformar skrift­tecknen så att de går lättare och snabbare att skriva (Watt 1988a, 132; 2002, 159). Richard Salomon (2012, 122) kallar samma tendens för ”the principle of economy”. Behovet av att kunna skriva snabbt har varit viktigast i vardaglig skrift och det är i de sammanhangen­ som ten­ den­ser till facilitering först och mest uppträder. En stor del av den faci­ li­tering som det latinska alfabetet har genomgått har förklarats med pressen på de karolingiska skrivarna att relativt snabbt mass­producera hand­skrifter (Watt 2012, 199). I monumental skrift, oavsett om det är minnes­stenar med runskrift eller medeltida prakthandskrifter, har inte behovet av snabbhet och enkelhet varit styrande för skriftens utformning. Detta kan ses som en parallell till den stilistiska variation som finns i språket, där mer informella kommunikativa kontexter favoriserar (eller kräver) ett snabbare och enklare språk, vilket leder till reducerade och för­kor­tade språkformer, medan formella kontexter å andra sidan tvärtom

Futhark 6 (2015) 10 • Staffan Fridell favo­riserar ett tydligare uttryck, vilket gynnar språkvarianter som är utför­ligare och mer explicita (Finegan och Biber 2001; Fridell 2006). I båda fallen — språket och skrifttecknen — är alltså de förändringsprocesser­ som leder till reducerade och faciliterade former funktionellt betingade. En intressant relaterad hypotes av Gabriel Altmann (2008, 158) är att frekventa, mer använda tecken tenderar att vara mindre distinktiva än infrekventa. Facilitering är för det mesta omedveten och kan ofta även ske gradvis (jfr Watt 2012, 197). Man kan dra en parallell till språkliga förändringar av uttalet av den typ som kallas ”change from below”. De är också typiskt omed­vetna och gradvisa och innebär oftast också en facilitering av uttalet. Assimi­lationer och andra reduktioner av uttalet (engelska weakening eller lenition) är som bekant vanligare än dissimilation och förstärkning (engelska strengthening eller fortition). På samma sätt som en uttalsförändring som uppstått i vardagligt tal­ språk kan sprida sig socialt och stilistiskt i en språkgemenskap och så små­ningom slå igenom även i skrift, på motsvarande sätt kan en variant av ett skrifttecken som faciliterats i vardaglig skrift sprida sig och komma att användas också i mer formella sammanhang. Våra gemena, ”små” bok­ stäver är historiskt sett faciliterade varianter av de motsvarande ”stora” bok­stäverna, versalerna. Fortfarande har versalerna ett slags högre stil­ värde än de gemena. Versaler används t.ex. initialt i vissa samman­hang: i meningar, i namn, och i äldre skrift ibland i viktigare ord i texten. De används också i sammanhang där tydlighet är särskilt viktig, t.ex. på väg­ skyltar (Watt 1979, 53). Facilitering av skrifttecken kan inte gå hur långt som helst. I all kom­ mu­ni­kation krävs en viss redundans och eftersom det bara finns ett visst begränsat antal fanem att använda sig av, riskerar alltför reducerade skrift­tecken till slut att bli så lika varandra att det kan vara svårt att avgöra vilket tecken som avses. Altmann (2008, 153, 158) talar om distinctivity som en egenskap som kan vara större eller mindre i ett skriftsystem och där större komplexitet hos skrifttecknen också innebär större distinktivitet. Ett tydligt runexempel är r-runan, där den mest faciliterade varianten, där bistaven ristas i trä med ett enda drag från huvudstavens topp, ten­ derar att bli så lik u-runan att det finns en uppenbar risk för förväxling, vilket inte minst Forsaringens tolkningshistoria visar (se Liestøl 1980). Faci­li­tering och heterogenisering kan därför sägas vara två motverkande ten­denser i skrifthistorien. Heterogenisering kan ske genom återgång till en tydligare, mindre faciliterad variant, eller genom att nya fanem läggs till för att tydligare särskilja två tecken från varandra. Salomon (2012,

Futhark 6 (2015) Tendenser i skrifttecknens utveckling • 11

122) använder termen ”disambiguating” för samma fenomen. Man kan också se detta som en intressekonflikt mellan skrivaren och läsaren, där skrivarens försök att facilitera om de går för långt leder till svårigheter för läsaren. En tredje tendens är homogenisering, dvs. att skrifttecken medvetet utformas så att de blir mer lika varandra (Watt 1988b, 203; 1989b, 322). Skälet är sannolikt oftast estetiskt, dvs. fanemiskt motiverat. Samtidigt inne­bär det på köpet en praktisk kinemisk, i sig faciliterande fördel, efter­ som det underlättar och snabbar upp skrivandet om man vet att varje skrift­tecken produceras på likartat sätt. För alla långkvistrunor (utom s) gäller t.ex. att de påbörjas med en hellång huvudstav, dvs. kinemiskt ett drag med kniven uppifrån och ner. Homogenisering kan naturligtvis,­ liksom facilitering, inte heller drivas för långt. Heterogenisering är alltså även här en mottendens (jfr Röhr 1994, 26 f.). En intressant iakttagelse är att skrifttecken som står intill varandra i ett abe­ce­darium ibland kan påverka varandra till större likhet (Watt 1979, 51 f.). F (digamma) anses t.ex. ha påverkats av E under det grekiska alfabetets utveck­ ­ling. Ett möjligt runexempel är a a vars slutliga form, efter en viss vacklan (h, s, båda oftast translittereradeᴀ ), kan ha influerats av n n. Sym­metrin nia i andra ätten i den 16-typiga runraden, hnias, är kanske mer än en tillfällighet. Till Brekles bidrag till förklarande begrepp för tendenser i alfabets­ ­ historien hör alltså vektorialitet och symmetri. För att tydliggöra att det är tendenser och inte absoluta egenskaper borde man egentligen göra termi­no­login mer enhetlig och i stället tala om vektorialisering och sym­metrisering, men det är onödigt att klåfingrigt ändra på etablerade begrepp och dessutom svårt att hitta en motsvarande term för hasta + coda-principen. Tendenserna till vektorialitet och symmetri kan, som sagt, ses som två olika underkategorier av homogenisering. Vektorialitet innebär att skrift­tecknen tenderar att ha en riktning, genom att de ”vänder sig” åt ett bestämt håll vilket i de flesta fall sammanfaller med skrivriktningen. Skrift­historikern Roy Harris (1995, 132) kallar detta för skriftens ”face”. Hasta + coda-principen betyder att det finns en tendens att skrift­tecknen i de väster­ländska alfabeten består av en hasta (latin för ’spjut’ eller ’stav’), dvs. ett vertikalt streck (med runtermer: en huvudstav, engelska stave/vertical), och en eller två codae (latin för ’svans’), dvs. till hastan an­slutande fanem (vanligen i skrivriktningen; med runtermer: bistavar, engelska branch/twig). (Se Brekle 1994b, 173; 1994c, 131, 136; 1995a, 5; 1997a, 180; jfr Watt 2002, 162.)

Futhark 6 (2015) 12 • Staffan Fridell

På vilka sätt kan man tillämpa detta på runorna? Vad har det för för­ klarings­värde? Vad gäller den kraftfullaste tendensen, facilitering, finns det flera olika sätt på vilket den verkat. När man ristar runor i trä med kniv är det betydligt lättare att rista mot sig än från sig. Också horisontella skåror är besvärliga att göra. Dessa kinemiska orsaker förklarar varför hori­sontella fanem i vissa bokstäver i latinska alfabetet (FAHTL) ersatts med diagonala fanem (som kan ristas med drag med kniven mot ristaren) när de ombildades till runor (œÈHtl). Av samma skäl är det, menar jag, som vissa runvarianter med horisontella fanem i den äldsta runraden (™ e, À ŋ) tenderar att försvinna med tiden till förmån för motsvarande runor med diagonala fanem (E, Á) Det sistnämnda är för övrigt som jag ser det även ett relativt starkt argument för att förebilden för e-runan i den äldre runraden var latinskt E, inte M (och följaktligen för att förebilden för m-runan M var latinskt M och inte E; jfr Robertson 2012, 18 f.). En över­ gång från ™ till E kan förklaras genom kinemisk facilitering, medan den motsatta utvecklingen är osannolik. Ett annat sätt att facilitera runristande är att minska antalet kinem i en runa. Och ett konkret sätt att göra detta är att ersätta vinklar med kurvor. Det är faktiskt möjligt att rista kurvor (böjda, rundade linjer, bågar) med en kniv i trä om man gör det genom att dra kniven mot sig. Och det går snabbare och lättare att dra en båge än att dra en diagonal bistav, ändra riktning och dra en diagonal bistav till i vinkel mot den första. Detta är orsaken, menar jag, till att runvarianterna b och ê under vikingatid prak­tiskt taget fullständigt ersätts av ‡ och d, liksom till utvecklingen av m-runan från ò till ´. Den vidare förändringen till m eller · är en ytter­ ligare facilitering, eftersom det är lättare och snabbare att rista en kortare båge (eller ett diagonalt streck) än en halvcirkelbåge. Heterogenisering kan förklara varför vissa kortkvistrunor kom att för­ svinna ur bruk. Kortkvistvarianten av b-runan (Í, men också Ê) blev i längden för svår att särskilja från o-runan (Ê och senare Í), och även h- och m-runorna (š,e,¹,º) var inte tillräckligt distinkta med sina små kodor och när den stungna e-runan (e) uppfanns, blev det omöjligt att längre använda det snarlika kortkvist-h:et. Kortkvistvarianterna av n, a, s, t och ʀ (N, ƒ, c, T, Z) var däremot distinkta tecken utan risk för förväxling och dess­utom kinemiskt enkla och blev därför fortsatt använda. Hasta + coda-principen känner runologer som principen om en huvud­ stav, vilken kännetecknar den 16-typiga runraden i kontrast till den äldre 24-typiga. Detta innebar både en homogenisering och en facilitering. Det enda undantaget mot principen var s-runan, och två olika lösningar upp­ fanns för att komma runt detta: så kallat stols-s (â) och gotländskt s (ä).

Futhark 6 (2015) Tendenser i skrifttecknens utveckling • 13

Man kan också här anföra Altmanns (2008, 156) hypotes om en positiv korre­lation mellan antalet tecken i ett skriftsystem och den genomsnittliga tecken­kom­plexiteten, alltså: ju färre tecken desto lägre komplexitet. Teck­ nen i den 16-typiga futharken behövde alltså inte vara så komplexa som tecknen i den 24-typiga. Kortkvistrunorna präglas av viss facilitering (färre kinem), men i ännu högre grad av vektorialisering, genom en relativt stark tendens att placera bistavarna i skrivriktningen. Just detta kan också förklara varför runorna i den första ätten inte förenklats: de var redan vektorialiserade. Detta förutsätter då att man ser kortkvistrunorna som utvecklade ur långkvist­ ­ runorna, vilket är ett större och omdiskuterat problem (jfr t.ex. Liestøl 1981; Moltke 1988; Barnes 2009) som inte kan lösas eller bevisas med alfa­ bets­historiska tendenser, även om jag menar att dessa utgör ett av många argu­ment för ett sådant synsätt. De stavlösa runorna har jag utförligt behandlat i andra sammanhang (Fridell 2001; 2011, 80–84). Jag vill här inte gå in i detalj, utan bara åter upp­repa att jag inte betraktar dem som en ”snabbskrift i vardagens tjänst” utan som en kryptisk skrift och ett skriftexperiment. De stavlösa runorna har full­ständigt övergivit hasta + coda-principen. Som jag ser det är de inte resultat av en kinemisk facilitering utan av ett medvetet försök att skapa en runrad som är så fanemiskt reducerad som möjligt. Watt har även formulerat en modell för ett skriftsystems utveckling och spridning i ett samhälle, med fyra definierade stadier, som inte är klart avgränsade. 1. Det eografiska stadiet: ”At this stage the letters are being mastered one by one, with no (or few) generalizations being formed”; ”Writing direction . . . may not be stabilized” (Watt 1988a, 147); ”in which letters are known in isolation with almost no sense of their consti­ tuting a set of shared attributes” (Watt 1994b, 217). 2. Det neografiska stadiet: ”This is the first stage at which stability is found, with writing direction and letter orientation becoming fixed” (Watt 1988a, 147), ”in which the letters are known (perhaps not consciously) as members of a set having attributes in common, at which time those attributes tend to spread, increasing the set’s homo­geneity” (Watt 1994b, 217). 3. Det mesografiska stadiet: ”During this stage the dominant force is that of facilitation, i.e. subordinating other criteria to that of best fitting the alphabet to the rapid writing of large quantities of material. (Inscriptional writing, as on stone, will lag behind quotidian

Futhark 6 (2015) 14 • Staffan Fridell

writing on more casual materials in this respect . . .) Older forms may be retained as living fossils for inscriptional or other formal purposes”; ”The new, more fluid figures thus formed will be subject to homogenizing tendencies, mostly in the executive (kinemic) modality, making the programs more regular, while the forces of heterogenization and inertia will act as inhibitors” (Watt 1988a, 148). 4. Det cenografiska stadiet: ”here an alphabet enters a more self-con­ scious design period” (Watt 1988a, 148), ”in which letters undergo deliberate reshaping so as to become more symmetrical, more cursive, more easily distinguished, and so on” (Watt 1994b, 217), ”when esthetic factors may be consciously brought into play”; ”any ’natural’ tendencies are often obscured . . . by changes introduced deliberately” (Watt 2012, 179 f.).

Modellen är intressant eftersom den även kopplar skrifttecknens för­ ändring­ till skriftkompetensens spridning i samhället. Det är när skriften blir mer allmänt brukad som tendenserna till facilitering blir starkare. Tillämpad på runorna vill jag identifiera det eografiska stadiet med den äldre runradens tid, det neografiska med de sextontypiga långkvistrunorna, det mesografiska med kortkvistrunorna och det cenografiska med de stav­ lösa runorna. Stingningar av runor kan också ses som ett ceno­grafiskt drag. Slutligen vill jag ta upp ett ämne som det faktiskt har skrivits mycket om, nämligen frågan om hur man ska förklara skrivriktningen i ett skrift­ system och i synnerhet: varför skriver man från vänster till höger i de flesta västerländska alfabet? Det finns ett flertal svar på denna fråga (de Kerck­hove 1988a; 1988b; Sirat 1988; 1994; 2006, 368–72; Skoyles 1988; Watt 1989a, 309; Brekle 1996; Bodel 2012, 82–84). De vanligaste är: • Därför att det alfabet som utgör förebilden skrev så. • Därför att det var praktiskt enklare med tanke på mest använda skrift­ red­skap och skrivmaterial vid tiden för skriftsystemets etablering. • Därför att det är en naturlig konsekvens av hjärnhalvornas speciali­ ­ sering (hos högerhänta). Man har gjort iakttagelsen att skrivriktningen ofta är godtycklig till en början, när ett skriftsystem uppstår och börjar spridas (Harris 1995, 132). Man kan lika gärna skriva åt ena eller andra hållet och ibland ömsevis (bustrofedon).­ Oftast anpassar sig tecknens riktning (vektoria­ litet) efter skriv­riktningen. I ett senare skede blir skriftriktningen fast och be­stämd. Detta är välkända mönster också för de äldre runorna, men de

Futhark 6 (2015) Tendenser i skrifttecknens utveckling • 15

är ett källmaterial som inte såvitt jag vet har undersökts närmare i detta avseende och där studier skulle kunna bidra till att belysa den generella proble­matiken, där det hittills främst är de klassiska alfabetenas tidiga skeden som stått i fokus.

Litteratur Altmann, Gabriel. 2008. ”Towards a Theory of Script.” I Analyses of Script: Properties of Characters and Writing Systems, red. Gabriel Altmann och Fan Feng­xiang, 149–64. Quantitative Linguistics, 63. Berlin. Barnes, Michael P. 2009. ”The Origins of the YoungerFuþark : A Review of Recent and Less Recent Research.” NOWELE: North-Western European Language Evo­ lution 56/57: 123–42. Bodel, John. 2012. ”Paragrams, Punctuation, and System in Ancient Roman Script.” I The Shape of Script: How and Why Writing Systems Change, red. Stephen D. Houston, 65–92. Santa Fe. Brekle, Herbert E. 1987. ”Konventionsbasierte Kriterien der Buchstabenstruktur am Beispiel der Entwicklung der kanaanäisch-phönizischen zur altgriechischen Schrift.”Kodikas/Code: Ars Semeiotica 10: 229–46. ― . 1994a. Die Antiqualinie von ca. -1500 bis ca. +1500: Untersuchungen zur Morpho­genese des westlichen Alphabets auf kognitivistischer Basis. Münster. ― . 1994b. ”Die Buchstabenformen westlicher Alphabetschriften in ihrer histo­ rischen Entwicklung.” I Schrift und Schriftlichkeit: Ein interdisziplinäres Hand­ buch internationaler Forschung, red. Hartmut Günther och Otto Ludwig, 1: 171– 204. Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft, 10:1. Berlin. ― . 1994c. ”Some Thoughts on a Historico-Genetic Theory of the Lettershapes of our Alphabet.” I Watt 1994, 129–39. ― . 1995a. ”Neues über Groß- und Kleinbuchstaben: Theoretische Begründung der Entwicklung der römischen Majuskelformen zur Minuskelschrift.”Linguis ­ tische Berichte 155: 3–21. ― . 1995b. ”Die Zähmung pompejianischer Ausschweifungen: Historische und theo­retische Begründung unserer heutigen Buchstabenformen.” Linguistische Berichte 160: 427–46. ― . 1996. ”Warum schreiben wir rechtsläufig? oder: Schreibfunktionale Zusam­ ­ men­hänge zwischen der Vektorialisierung von Buchstabenformen, der buch­ staben­internen Produktionsrichtung (sinistral/dextral) und Schreibrich­ ­tung (sinistro-/dextrograd) in phönizischer und altgriechischer Zeit.” Linguis­tische Berichte 166: 483–91. ― . 1997a. ”De l’alphabet proto-phénicien à l’écriture grecque.” Histoire épisté­ mologie langage 19: 177–86.

Futhark 6 (2015) 16 • Staffan Fridell

― . 1997b. ”Randbedingungen und Gesetzmäßigkeiten im historischen Entwick­ ­ lungs­prozess unserer Buchstabenformen.” Osnabrücker Beiträge zur Sprach­ theorie 56: 1–10. Finegan, Edward, och Douglas Biber. 2001. ”Register Variation and Social Dialect Variation: The Register Axiom.” I Style and Sociolinguistic Variation, red. Pene­ lope Eckert och John R. Rickford, 235–67. Cambridge. Fridell, Staffan. 2001. ”De stavlösa runornas ursprung.”Saga och sed 2000: 85–100. ― . 2006. Ortnamn i stilistisk variation. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 95. Uppsala. ― . 2011. ”Graphic Variation and Change in the Younger Fuþark.” NOWELE: North-Western European Language Evolution 60/61: 69–88. Harris, Roy. 1995. Signs of Writing. London. Häggström, Leif. 2003. ”Den vardagliga kniven: Om knivars terminologi och tolk­ ning med småländska exempel.” Västsvensk arkeologisk tidskrift [nu In situ archaeo­logica] 2003: 43–58. Kerckhove, Derrick de. 1988a. ”Critical Brain Processes Involved in Deciphering the Greek Alphabet.” I Kerckhove och Lumsden 1988, 401–21. ― . 1988b. ”Logical Principles Underlying the Layout of Greek Orthography.” I Kerck­hove och Lumsden 1988, 153–72. Kerckhove, Derrick de, och Charles J. Lumsden, red. 1988. The Alphabet and the Brain: The Lateralization of Writing. Berlin. Köhler, Reinhard. 2008. ”Quantitative Analysis of Writing Systems: An Intro­ duction.” I Analyses of Script: Properties of Characters and Writing Systems, red. Gabriel Altmann och Fan Fengxiang, 3–9. Quantitative Linguistics, 63. Berlin. Liestøl, Aslak. 1980. ”Runeringen i Forsa: Kva er han, og når vart han smidd?” Saga och sed 1979: 14–27. ― . 1981. ”The Viking Runes: The Transition from the Older to the Younger Fuþark.” Saga-Book 20 (1978–81): 247–66. Lyngström, Henriette. 1995. ”Knives from the Late Iron Age in Denmark.” I Archaeology East and West of the Baltic: Papers from the Second Estonian- Swedish Archaeological Symposium, Sigtuna, May 1991, red. Ingmar Jansson, 79–82. Theses and Papers in Archaeology, n.s. A 7. Stockholm. Moltke, Erik. 1986. ”Det yngre runealfabets tilblivelse og spaltning: Alfabet­ his­torisk, lyd­historisk, kulturhistorisk.” Årbøger for nordisk oldkyndighed og historie 1985: 29–37. Robertson, John S. 2012. ”How the Germanic Futhark Came from the Roman Alpha­bet.” Futhark 2 (2011): 7–26. Röhr, Heinz Markus. 1994. Writing: Its Evolution and Relation to Speech. Bochum Publications in Evolutionary Cultural Semiotics, 15. Bochum. Salomon, Richard. 2012. ”Some Principles and Patterns of Script Change.” I The Shape of Script: How and Why Writing Systems Change, red. Stephen D. Houston, 119–33. Santa Fe.

Futhark 6 (2015) Tendenser i skrifttecknens utveckling • 17

Sirat, Colette. 1988. ”The Material Conditions of the Lateralization of the Ductus.” I Kerck­hove och Lumsden 1988, 173–201. ― . 1994. ”Handwriting and the Writing Hand.” I Watt 1994, 375–460. ― . 2006. Writing as Handwork: A History of Handwriting in Mediterranean and Western Culture. Bibliologia, 24. Turnhout. Skoyles, John Robert. 1988. ”Right Hemisphere Literacy in the Ancient World.” I Kerck­hove och Lumsden 1988, 362–80. Watt, William C. 1979. ”Iconic Equilibrium.”Semiotica 28: 31–62. ― . 1984. ”Mode, Modality, and Iconic Evolution.” I Semiotics Unfolding: Proceed­ ings of the Second Congress of the International Association for Semiotic Studies, Vienna, July 1979, red. Tasso Borbé, 3: 1543–50. Approaches to Semiotics, 68:3. Berlin. ― . 1988a. ”Canons of Alphabetic Change.” I Kerckhove och Lumsden 1988, 122–52. ― . 1988b. ”What is the Proper Characterization of the Alphabet? 4. Union.” Semio­tica 70: 199–241. ― . 1989a. ”Getting Writing Right.”Semiotica 75: 279–315. ― . 1989b. ”Semiotic Evolution as a Vindication of Lamarck.” I The Semiotic Bridge: Trends from California, red. Irmengard Rauch och Gerald F. Carr, 319– 25. Approaches to Semiotics, 86. Berlin. ― . 1994a. ”Curves as Angles.” I Watt 1994, 215–46. ― . 1994b. ”Evolution, Atavism, and Plain Reasoning.” Semiotica 98: 207–18. ― . 1994c. ”Writing Systems: Introduction.” I Watt 1994, 89–114. ― . 2002. ”What is the Proper Characterization of the Alphabet? 5. Transcendence.” Semiotica 138: 131–78. ― . 2012. ”What is the Proper Characterization of the Alphabet? 6. Three-Finger Exercises.” Semiotica 190: 177–209. ― , red. 1994. Writing Systems and Cognition: Perspectives from Psychology, Phys­iology, Linguistics, and Semiotics. Neuropsychology and Cognition, 6. Dordrecht.

English summary

“Tendencies in the development of writing signs: Alphabets and runes”

Two scholars in semiotics, William C. Watt (Irvine, California) and Herbert E. Brekle (Regensburg) each made significant contributions to the history of alpha­ bets by systematizing and generalizing empirical observations on the historical development of the written characters in Western alphabets. Watt made an important distinction between visual lines and other segments of the characters (phanemes) on the one hand, and movements made with the writing tool to form the characters (kinemes) on the other, and stressed the importance of the

Futhark 6 (2015) 18 • Staffan Fridell latter aspect of writing for the change and development of the alphabet signs. As applied to runology, the present author believes this means that the process of carving runes, particularly into wood with a knife, was vital in determining the development of the shapes of the runes through time. Watt distinguishes three important tendencies or trends in the development of written characters, viz. facilitation: reduction in effort and subsequent increase in the speed of writing, homogenization: making the characters more alike, and heterogenization: making the characters more different from each other. Brekle supplements these with three principles (which could be seen as subcategories of homogenization), vectoriality: the tendency of written characters to follow a direction, most often the writing direction, symmetry: the tendency of written charac­ters to be symmetrically formed, and the hasta + coda principle: the tendency of alphabetic characters to be formed by one vertical line and one or two other lines attached to the main vertical. These six principles are not absolute laws of writing but trends, and they are also often in competition with one another. The trend towards facilitation, which is by far the most important and powerful, is at work mainly in everyday writing, where simplicity and speed are essential factors. Facilitation is most often unconscious and can also occur gradually. If facilitation or homogenization is pushed too far, readability and distinctivity may be endangered, which could result in strategies of heterogenization being employed as counter-measures. One instance of homogenization may be observed where signs occurring next to each other in an alphabetic row become more alike. A feasible example in runology is the rune a a in the younger futhark which may have stabilized in that shape because of the influence of the nearby rune n n. The symmetry nia in the family hnias in the middle of the rune-row could be more than a coincidence. When carving runes into wood, it is easiest to carve towards oneself, either vertically or diagonally. Horizontal cuts are more difficult to execute with the knife and thus avoided, which explains why the Latin characters FAHTL were introduced as œÈHtl in the older futhark, as well as why ™ e and À ŋ were eventually replaced by E and Á. The latter development is a strong argument in favor of the theory that the model for the e-rune was Latin E and not M (and as a consequence that the model for the m-rune M was Latin M). Another method to facilitate rune carving is to reduce the number of kinemes in individual runes, e.g. by replacing angles by curves. One curve is actually easier to carve than two straight lines which form an angle. This is the reason for the runic variants b and ê being in practice completely replaced by ‡ and d, as well as for the development of the m-rune from ò to ´. The further change to m or · is yet another facilitation, since it is easier and faster to carve a shorter curved segment (or a diagonal line) than a semicircle. The short-twig runes were characterized by some facilitation like the long- branch runes, but even more by vectorialization. Heterogenization can explain why some of the short-twig runes disappeared from use. In the long run, the

Futhark 6 (2015) Tendenser i skrifttecknens utveckling • 19

short-twig b-rune (Í, but also Ê) was too difficult to distinguish from the o-rune (Ê and later Í), and the short-twig h- and m-runes (š,e and ¹,º) were not distinctive enough, and when the dottede -rune (e) was invented it finally became impossible to use the similar short-twig h. Watt has described a model for the development and spread of a writing system in a society with four defined stages, which are all applicable to the history of runes in Scandinavia: (1) The eographic stage where emphasis is on the individual signs and when letter orientation and writing direction are not stabilized (cor­re­ sponding to the older futhark period); (2) the neographic stage where letter orien­ tation and writing direction stabilize and where there are tendencies towards homogenization (= the long-branch runes); (3) the mesographic stage where the spread of writing in society and increased use for everyday purposes leads to facilitation tendencies (= the short-twig runes); (4) the cenographic stage where conscious experimentation is introduced to reshape the writing characters to be more symmetrical, more cursive or more esthetic, for example (= staveless and dotted runes). Finally the author suggests further studies be made on the historical devel­ opment of the direction of runic writing. This has been studied in depth as regards Latin and Greek writing, and corresponding research on runes could contribute positively to general theories on writing direction, of which there are today many competing hypotheses.

Futhark 6 (2015)

Vowel Epenthesis in Early Germanic Runic Inscriptions

Levi Damsma and Arjen Versloot (University of Amsterdam)

Abstract A number of runic inscriptions from the entire Germanic area from between A.D. 200 and 800 exhibit non-etymological, epenthetic vowels, such as worahto for *worhto ‘did’. An analysis of all (likely) instances of epen­thesis in early Germanic­ languages shows that epenthesis developed only in clusters involv­ing /r/, /l/ or /n/. Epenthesis was an optional feature of nearly every early Germanic dialect, being most abundantly attested in southern Sweden. There is no statis­ti­cally sig­nif­icant evidence of an increase or decrease in the amount of epenthesis dur­ing the period. A detailed analysis reveals two different phonological en­ vi­ron­ments for epenthesis. Scandinavian attestations of epenthesis oc­cur most­ly in heterorganic consonant clusters, irrespective of their sonority se­ quence, where epenthesis is a result of a transition in articulatory gestures. The epenthetic vowels appear as a (or ᴀ) in Scandinavia. In inscriptions from south­ ern Germany, however, epenthetic vowels are concentrated in clusters with a marked sonority sequence, irrespective of their place of artic­u­la­tion. While the epen­thetic vowels in the inscriptions from Germany are either a or u, the few po­tential instances of epenthesis in marked sonority sequences­ in Scandi­ ­navia are rendered by vowels other than a. The epenthetic vowels in Anglo-Frisian in­scrip­tions resemble the Scandinavian type, but only partially. Keywords: epenthesis, homorganic/heterorganic consonant clusters, marked/ unmarked phonological sequences, runic inscriptions, Early Runic, Continental Runic, pre-Old High German, Scandinavian-Low German language contact

Introduction

any early runic inscriptions from all parts of the Germanic language Marea show vowel epenthesis, i.e. the insertion of a non-etymological vowel into a word. For instance, worahto is written for worhto on the

Damsma, Levi, and Arjen Versloot. “Vowel Epenthesis in Early Germanic Runic Inscriptions.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 21–64.

© 2016 Levi Damsma and Arjen Versloot. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-281912. 22 • Levi Damsma and Arjen Versloot

Tune runestone (KJ 72), and the Järsberg stone (KJ 70) has waritu for writu. (Under­lining is used to identify the epenthetic vowel or, in the absence of epen­thesis, the relevant consonant cluster; vowel length in normalised forms is not marked.) Examples can also be observed out­side Scandinavia,­ such as aluwaluda for aluwalda on a comb found near Whit­by, York­shire, and gisali for gisli in an inscription from Pforzen in the south of Germany. These forms containing epenthetic vowels occur alongside­ inscriptions without epenthesis. For instance, many variant forms of the word ‘to write’ are attested without epenthetic vowels in contrast with waritu (Järsberg), such as writu (KJ 17a Eikeland) and wraet (KJ 144 Freilaubers­ ­ heim). While the existence of epenthetic vowels has certainly been noted by runologists, a thorough examination has not as yet been undertaken. In this study, we will attempt to answer the following questions: • When and where do epenthetic vowels appear in runic writing? • In which linguistic contexts do they appear? • Which linguistic factors influence and govern the appearance of epenthetic vowels? For this research, we will limit ourselves to the Early Runic period, com­ prising inscriptions up to and including the eighth century A.D., irrespective of their origin, thus including the West Germanic runic inscriptions from that period. This delimitation of “Early Runic” is wider than that in e.g. Niel­sen (2000, 31–33), where the term refers to Scandinavian inscriptions from c. A.D. 200 to 500. Our dating is better compared with, for instance, that of Wolfgang Krause, who dates the inscriptions he calls Urnordisch to a period from the second to the eighth century A.D., with Spät­urnordisch starting in the late sixth century (Krause 1971, 15 f.). We found no suitable material for our database of inscriptions from before the third century (see the “Method” section for an explanation of the basis of our database).­ We use “Early Runic” also as a collective term for the various Germanic­ languages represented in the inscriptions of the period. Most runologists who discuss epenthesis provide only a rough outline of its contexts and speculations about its linguistic implications, the key question being: do these written vowels represent a spoken phenomenon or are they merely a feature of runic writing? Krause (1971, 82–85) asserts that runic vowel epenthesis served to simplify difficulties in pronunciation, and that it was not phonologised. Epenthesis was not clearly regulated, according to him. È. A. Makaev (1996 [1965], 51 f.) takes a different view in assuming that runic epenthesis did not reflect the spoken language. He considers it to be a phenomenon typical of the written forms of many

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 23 ancient languages and explains the occurrence of certain words both with and without epenthesis by postulating two different spelling traditions. In a brief passage, Einar Haugen (1976, 120, with references) also claims that instances of epenthesis were not pronounced, characterising it as a purely written phenomenon of supporting vowels accompanying the resonants /l, r, n/. Martin Findell, writing on Continental inscriptions and referencing Hans Reutercrona (1920), distinguishes three different types of epenthesis in Continental Early Runic (see below) which invite comparison in that they all occur in clusters with a resonant /l, r, m, n/. In contrast to Haugen, Findell implies that the epenthetic vowels were pronounced by including them in his work on Phonological Evidence from the Continental Runic Inscriptions (Findell 2012, 33 f.). To sum up, there is little agreement on this subject amongst runologists. In this study, we will argue that Early Runic epenthetic vowels reflect a phonetic reality but that they had not been phonologised. There are multiple general studies of vowel epenthesis. Two of these which seem particularly relevant to this study are the works of Nancy Hall (2003 and 2006) and Junko Itô (1989). Hall describes two different types of “inserted vowels” (as she calls them). Our study will later demonstrate that some of the characteristics of her inserted vowels are useful in predicting the occurrence of epenthesis in runic inscriptions. Junko Itô describes vowel epenthesis as a means of facilitating and enabling the syllabification of words, and because her theory can be used to predict epenthesis, it is worthwhile examining its relevance to runic inscriptions. As we will show, the runic inscriptions pose some problems for Itô’s theory. A study by Glyne Piggott (1995) is not used in our investigation, since his research con­cerned the extent to which epenthetic vowels contribute to syllable weight, which is not relevant to the present examination. In the first section below, our database and research methods will be explained. We will then introduce the major phonological concepts employed in this paper before proceeding to examine the phonological context of epenthesis, the geographical and temporal distribution of epen­ thetic vowels, and the different epenthetic vowels used in inscriptions. The linguistic theories of Nancy Hall and Junko Itô will be evaluated in the following section. Using their theoretical concepts, we will formulate a hypothesis of how the appearance of epenthesis in runic words can be ex­plained in phonological terms and in particular we will elaborate on a typological difference that seems to exist between “Scandinavian” and “German” epenthesis. We will henceforth use these two labels to refer to groups of inscriptions that originate from present-day Scandinavia on

Futhark 6 (2015) 24 • Levi Damsma and Arjen Versloot the one hand, and present-day Germany, specifically southern Germany, on the other. This is for practical purposes only, since such labelling is obviously anachronistic.

Method In this study, we will assume that epenthetic vowels were pronounced in the Early Runic language. In this we follow Williams (1990, 10–14; 2010), who has argued that one should read runic inscriptions as they are written, hypothesising that writers of runes wrote as they spoke. Williams claims that it is wrong to presume the existence of traditional runic spelling and sub­sequently to characterise deviations from this norm as mistakes of the writer. This is in essence a closed circle argument, since identification of a misspelling can only be made by comparison with a norm which could only have been constructed by examining the surviving body of runic inscriptions and identifying atypical and unusual forms as misspellings or other­wise defective. In the absence of a strong spelling tradition, carvers must simply have made their own (unconscious) phonological analyses and attempted to write accordingly. Therefore, we attach significance to the “extra” vowels written in inscriptions and assume that they reflect actual speech. This inference is supported by the fact that the distribution of runic epenthesis follows clear phonological and phonetic constraints, as will be shown in this study. We assembled a database of all known instances of vowel epen­thesis from the Early Runic period for our study. These cases are not limited to Nordic inscriptions, but include Continental (pre-)Old High German and Anglo-Frisian writings as well. Because epenthesis is found over the entire area, we feel it would be unjustifiable to restrict ourselves to a smaller region. An a priori distinction between language forms from Scandi­navia and various forms of West Germanic is wisdom in hind­sight, and for most of the period studied in this article (with the exception of some of the eighth-century Frisian inscriptions), would be anachronistic (see e.g. Euler 2013, 53 f.). The majority of the words found in our database have been compiled from the online database of the Runenprojekt Kiel at Christian-Albrechts- Univer­ sität­ (www.runenprojekt.uni-kiel.de). All inscriptions in the older futhark are listed in the Kiel database with readings and interpretations from scholarly literature. The youngest inscriptions found in this data­base are from the late eighth century, which has been selected as the upper limit for our own database. Another important source for our data­base is Looijenga

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 25

2003, which includes an overview of nearly all the runic inscriptions from A.D. 150–700 (encompassing also Anglo-Frisian inscriptions not written in the older futhark and thus omitted from the Kiel database). A few cases of epenthesis were found in Findell 2012 (150 f., 240, 348 f.), of which we have included those which Findell con­siders fairly certain. Lastly, one case of epenthesis has been identified by Versloot in a new interpretation of the Westeremden B inscription (forth­coming),1 and a recently discovered inscription (Hoggan­vik, with epenthesis in erafaʀ) has been described by Knirk (2011, 28 f.). Controversial­ instances of potential epenthesis have been omitted from our list. After compiling the cases of epenthesis, we supplemented the database by entering all readings from the Early Runic sources that include an epen­thesis-inducing context without showing an epenthetic vowel. This context, which comprises a consonant cluster con­ taining /r/, /l/ or /n/, will be described more thoroughly in the subsection “Phono­logical context”.­ This contrasting subset is methodologically important because a phenom­ ­enon can be properly described only in contrast to instances and con­texts where it does not occur. In this way, all our claims about the tendency to produce epenthesis in a specific region or period are relative to the number of attested consonant clusters that could potentially have produced epenthesis, thus minimising the danger of distortion by differences­ in the density of attestations from different places and periods (such as, for instance, inscription length). The appendix contains an explanation of the database, including the literature from which specific readings and interpretations have been compiled, as well as the database itself in printed format. The Kiel database lists different readings and interpretations of each in­ scription taken from scholarly literature. We have used relevant clusters and epenthetic vowels only if there was relative consensus on their reading and interpretation. Where there was only one diverging opinion, this did not prevent the inclusion of the relevant cluster or vowel in our data­base. For instance, oṛte (KJ 71 By) has been read almost unanimously as orte/oṛte(or as part of worte, which does not affect our analysis) — but in one instance, u was identified rather thanṛ , leading to the somewhat normalised interpretation hrōʀēʀō ūtē. In view of the relative consensus on the reading oṛte/orte, this word has been included. Runenprojekt Kiel

1 Versloot has interpreted amluþ in Westeremden B as the 3rd person singular indicative preterite tense of a reconstructed weak verb class 1 deriving from Proto-Germanic *amljan ‘to thrive (?)’, related to (late) Old Norse amla ‘to strain oneself’. After syncope of i in *æmliþ, an epenthetic u could have been introduced to resolve the phonotactically difficult consonant cluster *mlþ.

Futhark 6 (2015) 26 • Levi Damsma and Arjen Versloot arrives at its own “reading” (called simply “inscription”) by comparison of all separate readings from the listed studies. One deviant reading which contra­dicts a great many others that are in agreement can thus lead to a certain rune being designated as uncertain, despite over­whelming con­ sensus. Hence when listing the inscriptions in our database, we have tried to take relative consensus amongst runologists into account instead of blindly relying on the Kiel readings. The use of a corpus instead of indi­ vid­ual scholarly works has the advantage of not forcing reliance on indi­ vid­ual readings which could be idiosyncratic, and allowing quick compar­ ison of all readings and easy recognition of relative consensus. We think that by taking these precautions, we derive full benefit from the corpus while simultaneously minimising its problems. Some scholarly works distinguish between different kinds of epenthesis (e.g. Findell 2012, 33 f.; Reutercrona 1920). Reutercrona, for example, writing about Continental Germanic (Altdeutsch) until c. A.D. 1250, does not include in his work the so-called westgermanische Sekundär­vokale (West Germanic secondary vowels): epenthesis that developed from a syllabic (vowel-like) resonant after a consonant (Reutercrona 1920, xxvi f.). We do not make such distinctions in this study, or at least not a priori. We collected all the cases of epenthesis from the Early Runic corpus into one dataset, and only then did we attempt to discover whether different “types” could be discerned. If indeed different types of epenthesis exist, this should be shown in the data: empirical evidence supersedes theory. Another reason for studying the various manifestations of epenthesis in combination is their fairly contemporaneous appearance in the data. The optionality of all types of epenthesis suggests that the phenomenon was a productive phonological process in the particular time-frame and so should be examined in its entirety; some instances should not be excluded because they were labelled differently by nineteenth- or twentieth-cen­ tury historical linguists. The data from our database has been used in an attempt to identify ten­ dencies rather than hard rules. When researching runes, one must accept that there is much uncertainty relating to the sources employed and that many factors can distort the data. For instance, there is no certainty as to whether a carver’s own speech was representative of the geographical find-spot of the runic object. Similarly, we cannot always be certain that an inscription was made where it was found. Such problems mean that the researcher will rarely obtain absolute results from the data. Regardless­ of this lack of clarity, it transpires that certain tendencies and patterns can be identified in the source material. Another important reason for accepting

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 27 variation in the data is that vowel epenthesis itself does not seem to have been subject to a strict rule. Words with epenthetic vowels occur along­ side similar (or identical) words without epenthesis, as a brief look at the data­base shows. In order to determine what caused the insertion of epen­ thetic vowels in Early Runic, we will look for factors which correlate with the manifestation of epenthesis in a statistically significant way. The danger of using a corpus with such small numbers as the runic evi­dence is that distributional biases may merely result from chance and there­fore should not be interpreted as meaningful. We therefore applied a basic statistical testing procedure, Fisher’s exact test, or Fisher’s Exact Prob­a­bility Test. This test can be applied to a 2 × 2 contingency table and is particularly suited to smaller numbers. We used the calculator on the “VassarStats” website. The test was used to define whether the relative frequency of epenthesis differs significantly in two subsets of data, e.g. sub­sets based on different regions, periods, phonological contexts etc. When the probability (abbreviated “p”) that a bias in the data is the result of mere chance is equal to or smaller than 5 % (p ≤ 0.05), we will state that the contrast between the two subsets shows a statistically significant effect on the (relative) number of epenthetic vowels in the two subsets. Such a conclusion can subsequently be used to interpret these contrasts e.g. in the light of phonological features or meaningful geographical divi­ sions. We will always use the word significant(ly)to refer to this statis­tical mean­ing of a correlation that with a high degree of probability should not be attributed to chance but to a systematic relationship.

Theories of vowel epenthesis Two sets of phonological concepts underpin the discussion of epenthesis: • Homorganic versus heterorganic consonants: i.e. consonants with the same or a different place of articulation respectively (e.g. coronal, labial, velar); for example, /d, t, n, r/ are homorganic with each other and heterorganic with e.g. /p, m, f/ or /k, g/. • Marked versus unmarked sonority sequences. We use marked in the sense of being cross-linguistically rare and counter to universal trends in language (Hall 2006, 391). Languages tend to prefer syl­la­ bles with a sonority peak in the middle, with falling sonor­ity out­ wards in both directions towards the edge of the syllable. The hier­ archy of sonority runs as follows: vowels > approximants­ (liquids, semi­vowels) > nasals > fricatives > stops (e.g. draft has an unmarked­

Futhark 6 (2015) 28 • Levi Damsma and Arjen Versloot

sonor­ity sequence and is an English word, but *rdatf is not). There is a preference­ for falling sonority in clusters in the middle of a word according to Vennemann’s­ Syllable Contact Law (Hall 2006, 408). This would mean drafted is preferable to *dratfed, and that, cross-lin­ guis­ti­cally speaking, the hypothetical word arsa is preferable to *asra.

For a more detailed description of sonority and a possible model for a hierarchy of sonority, see Selkirk 1984. The sonority hierarchy we use for identifying marked sonority sequences is slightly less complex than Sel­ kirk’s, which is only her working hypothesis. Theories about the linguistic process of vowel epenthesis can help to ex­plain the factors which govern the appearance of epenthetic vowels in Early Runic. We consider two specific theories which make explicit pre­ dic­tions about the conditions for and the actual distribution of epenthetic vowels: Hall 2003 and 2006, and Itô 1989. Linguist Nancy Hall employs the theory of “articulatory phonology” by Browman and Goldstein (1986). This theory builds on the concept of “ges­ tures”: speech sounds are not seen as sequences of discrete building blocks, but as movements of speech organs towards a point of constriction with a time dimension (Hall 2006, 387–89, 404 f.). This movement, a gesture, is visualised as an arching curve: it begins with an “onset”, reaches a “target” position halfway up, has reached its absolute goal of articulation and high point at the “centre”, releases this goal position at the “release” (mirroring the “target”) and ends in an “offset”. It is important to realise that gestures can overlap in articulatory phonology. Hall distinguishes between two types of inserted vowels, which she calls intrusive vowels and epenthetic vowels (2006, 389–92, 410–20). Hall’s intrusive vowel has no gesture of its own and is a purely phonetic phe­ nom­enon resulting from a gesture transition. When the articulatory move­ments (i.e. gestures) of two consonants have little overlap, the speech organs can reach a neutral position, producing a sound resembling a schwa, if not influenced by the surrounding consonants or nearby vowels. This inserted vowel is not phonologised. Hall gives five characteristics of the intrusive vowel: • The vowel is either a schwa, a copy of a nearby vowel (vowel harmony),­ or is influenced by the place of articulation of nearby con­so­nants. • A vowel can only copy the quality of a nearby vowel over a reso­nant (i.e. semivowels,­ such as [j] and [w]; liquids, such as [l] and [r]; and nasals) or a gut­tural­ consonant (pharyngeal and glottal con­sonants,­ such as [h]).

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 29

• The vowel occurs as a rule only in heterorganic clusters. These are clusters in which the consonants are pronounced at different places of articulation (e.g. coronal, labial, velar etc.). The articulation of hom­organic clusters (those with consonants sharing a place of artic­ u­la­tion) leaves less room for an intervening acoustic release. • The intrusive vowel is usually optional, has variable length, and dis­ ap­pears in fast speech. • The vowel does not serve as a means to repair marked consonant clusters (i.e. those that run counter to universal trends). Intrusive vowels can just as well occur in clusters that are linguistically un­ prob­lematic, hence unmarked.

Hall (2003, 26–29) describes a hierarchy of consonants that are likely to trigger her intrusive vowels. This hierarchy is evident in different lan­ guages around the world. The type of consonant that is most likely to cause vowel intrusion is the guttural (a somewhat ambiguous term which in Hall’s study seems to mean pharyngeal/glottal, i.e. articulated at the throat or vocal folds), a tendency that is reflected in the predominantly vocalic reflexes of Proto-Indo-European laryngeals (Clackson 2007, 59). Such pharyngeal or glottal consonants had fallen out of existence in the Ger­manic languages long before Early Runic. The liquid consonants ([r]- and [l]-like sounds) are next in Hall’s hierarchy, while nasal consonants and semivowels rank just below the liquids. The second type of inserted vowel is termed by Hall simply “epenthesis”, and it can be noted that the runic cases we describe as epenthesis in this study often have more in common with Hall’s intrusive vowels. To avoid any confusion, we therefore refer to Hall’s epenthesis as opposed to intrusive vowels as “Hall’s epenthesis” or suchlike. Hall’s epenthesis is a speech sound with its own gesture. It is phonological, unlike the intrusive vowel. Hall (2006, 387, 391) gives four characteristics: • The vowel can have a fixed quality, but can also be a copy of another vowel. • If the vowel is a copy, then there are no restrictions as to the type of con­sonant over which copying takes place. • The epenthetic vowel is pronounced regardless of speech tempo. • The vowel repairs a marked consonant cluster. Junko Itô’s (1989) theory is centred around the concept of word syl­lab­ i­fication. Epenthesis, according to her, occurs in those situations where it is impossible to syllabify a word according to the syllabification rules of

Futhark 6 (2015) 30 • Levi Damsma and Arjen Versloot the language. To support her argument, Itô gives examples from a wide variety of languages, especially Ponapean (a Micronesian language) and Asháninka (a Maipurean language). The rules that govern syllabification differ from language to language, and different languages allow different syllable structures. Itô nonetheless lists some basic rules and variables, of which the following are of particular interest here: • All phonological units must belong to a larger prosodic structure, the syllable. This rule is termed prosodic licensing and actually explains the very existence of epenthesis. If a sequence of phonological units cannot be converted into larger prosodic structures (i.e. syllables), epen­thesis is required. • However, one segment that cannot be syllabified is allowed at the end of a word. This exception to the previous rule is termedextra ­ prosodicity, and the segment in question is extrametrical. • Languages tend to prefer syllables with an onset (and sometimes de­ mand them), while codas are never required in a language. This is the onset principle. • Sometimes languages prohibit syllables from ending with a conso­ ­ nant. This is called acoda filter. The only exceptions apply when a con­so­nant is a geminate, or homorganic with the following con­ so­nant. Itô explains this as follows: In these cases, the geminate or hom­organic cluster is connected to both the preceding and successive syllable. The cluster is doubly linked, in Itô’s terms (1989, 217–28). Fol­ low­ing the extraprosodicity exception, such clusters can occur at the ends of words as well. Judging from the examples that Itô gives, these homorganic clusters comprise nasals followed by plosives (e.g. [mb]/ [mp], [nd]/[nt]); she in fact affirms that in these clusters, the first part differs from the latter by being nasal (Itô 1989, 224, 226, 232, 234). Both theories will be applied to the epenthetic examples in the runic corpus in a separate phonological analysis which follows the next section.

Phonological context, geographical and chronological distribution

In this section, the actual phonological context of the occurrences of epen­thesis, as well as their spatial and temporal distribution, will be dis­ cussed.

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 31

Phonological context

Epenthesis occurs in clusters with the sonorants /r/, /l/ or /n/, in accor­ dance with Einar Haugen’s (1976, 120) previously mentioned description of the contexts for insertion. Of the thirty-eight cases of vowel epenthesis­ in our database, thirty-six are in consonant clusters with /r/ or /l/. Two other clusters have /n/ as their most resonant consonant. One instance with /r/ is rendered by ʀ. This inscription, withhideʀ (KJ 96 Stentoften),­ is traceable to *haidra with historic /r/. This spelling seems to reflect the merger of the reflex of the Proto-Germanic (hereafter PGmc) /z/ with the resonant /r/. According to Antonsen (2002, 305 f.), this merger had occurred after apicals by the time the Stentoften inscription was written in the seventh century. Even though Antonsen assumes uvular pro­nun­ ciation (i.e. articulation in the back of the mouth) of the older /r/, we follow Denton (2003) who concludes that /r/ was an apical coronal (i.e. articulated with the tip of the tongue). This is in line with our data: /r/ behaves just like apical /l/ in inducing epenthesis, producing different reactions with hom­organic (coronal) and heterorganic consonants (i.e. consonants with the same or a different place of articulation respectively, the effect of which on epenthesis will be discussed in detail in the “Analysis” section). In the case of the Stentoften epenthesis, it is reasonable to assume that this historical /r/ written ʀ was a coronal resonant and therefore should be included amongst the cases written r in the database. (We have also included non-epenthetic KJ 97 Björketorp hᴀidʀ in our database, which is the same word in a closely related inscription.) The occurrence of epenthetic vowels in clusters with /r/, /l/ and /n/ in Early Runic matches the preferred distribution of vowel intrusion as de­scribed by Nancy Hall on the basis of other languages, with /r/ and /l/ as the favoured environments (thirty-six out of thirty-eight instances). According to Hall, amongst nasals [n] is slightly more likely to cause vowel intrusion. This too corresponds to the runic cases, with two instances of epen­thesis next to /n/, but none involving /m/. The semivowels form a more problematic group. It is quite possible that runic vowel epenthesis occurred in clusters with a semivowel as the main resonant, but orthographic difficulties make this hard to confirm. The spellings j and ij are almost interchangeable. According to Krause (1971, 30 f., 84, 94 f.), ij tends to be written after heavy syllables andj after light ones (which matches the older Germanic distribution according to Sie­vers’s Law), but there are many exceptions. Krause sees a similarity to the difference between j and ij in the variant spellings w and uw. For this

Futhark 6 (2015) 32 • Levi Damsma and Arjen Versloot reason, it is difficult to confirm whether, for example,suẉịma[n]de (KJ 101 Eggja) includes an actual epenthetic u or not. Therefore, we carefully dis­tin­guish between this type of consonant cluster, which due to ortho­ graphic difficulties is not included in our study, and the initial clusterwr , where r (not w) is the main epenthesis-inducing resonant and we twice find an epenthetic­ a (instead of an ambiguous u-spelling) in the runic corpus. In a comprehensive investigation, the form ᴀfatʀ (KJ 98 Istaby) requires discussion. This form is often interpreted as including an epenthetic a between two voiceless obstruents (see Runenprojekt Kiel database: Istaby). Because epenthesis usually occurs in clusters with resonants, this is so unexpected that it is tempting to regard it as a “mistake”: a (perhaps unin­tended) reversal of the a- and t-rune (-taR > -atR). The spellingᴀfatʀ would then represent *ᴀftaʀ (= aftar, cf. hideʀ above), as Looijenga (2003, 181) prefers. Alternatively, ᴀfatʀ could be explained as the continuation of the PGmc *aftra, in which case the epenthetic vowel would be between t and ʀ (aftr> aftaR; Lloyd, Lühr and Springer 1988–, 1: 65 f.), which is far less unexpected than epenthesis between f and t. Even so, we would still need to presume a reversal of a and t (which might then be interpreted as a miscarving). The words of Henrik Williams (see “Method” above) encourage caution with such emendations. An interpretation as epenthesis between f and t would constitute the single exception to otherwise fully con­sis­tent phonological conditioning. An interpretation as epenthesis between t and ʀ would presume a miscarving, which is a dispreferred solution. For these reasons, we have excluded ᴀfatʀ from the database.

Geographical distribution Runologists have not as yet attempted to identify any geographical pattern in the distribution of Early Runic vowel epenthesis. Nonetheless, Makaev (1996 [1965], 51 f.) and Krause (1971, 83 f.) identified certain inscriptions and inscriptional groups as having more epenthesis than others, even though they did not draw any geographical conclusions from this. Makaev notes that the Björketorp-Stentoften group of runestones (Blekinge, now Sweden, but part of medieval Denmark) shows an exceptionally large number of epenthetic vowels. The fact that Makaev considers written epen­thetic vowels an orthographic feature of older writing systems rather than an actual reflection of Early Runic pronunciation might explain why he makes no further claims about the geographic significance of this large con­cen­tration of epenthetic vowels. Krause likewise notes that some

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 33 in­scriptions show more epenthesis than others, viz. the Järsberg stone (KJ 70, Värmland,­ Sweden); the Stentoften stone (KJ 96), the Björketorp stone (KJ 97) and the Istaby stone (KJ 98; all three in Blekinge); and the Krage­hul lance shaft (KJ 27, Fyn, Denmark). In addition, he observes that the long in­scrip­tions on the Eggja stone (KJ 101, West Norway) and the Rök stone (Östergötland,­ Ög 136) contain no epenthesis at all. (The Rök stone falls just out­side of the temporal scope of this study and is therefore not included in the database.) Krause thus implicitly provides a rough sketch of the geo­graphical distribution of epenthesis in Scandinavia, with a centre in the south of Scandinavia and a periphery of East Sweden and West Norway, where epenthesis is rare. As we shall see, this accords well with our data. We have plotted all the instances with and without epenthesis from our database on map 1. As can be seen, epenthesis is found in all parts of Germanic Europe. Nevertheless, some regions have a higher rate of epen­thesis than others. Specifically, the south and southwest of what is now Sweden have the highest rate of epenthesis in epenthesis-inducing con­texts. In this part of the south of Scandinavia, the tendency towards vowel epenthesis seems to have been strongest. On the other hand, the tendency towards epenthesis seems to have been weaker in Jutland and large parts of Norway. The inscriptions in the database have been categorised by region to allow further examination of the role of epenthesis in different geographical areas. These regions have been kept relatively small to allow detailed comparisons. Most of these regions are fairly self-evident and are based on the distribution of inscriptions and different types of epenthetic vowels on the map, and historical, geographical and linguistic regions. KJ 80 Rävsal (near present-day Göteborg) has been grouped with the East Norwegian in­scriptions in accordance with the historical boundary between Norway and Sweden and because of the proximity of the other inscriptions near the Oslo fjord area. The westernmost East Norwegian inscription is KJ 71 By. The easternmost West Norwegian one is the Hogganvik stone. KJ 166 Bezenye B has been grouped with the inscriptions from present- day Ger­many for linguistic reasons, despite its find-site being in north- western Hungary, close to the current Austrian border. This inscription is considered to be Langobardic, presumably an Old High German dia­lect (Runenprojekt Kiel database; Price 1998, 285). Table 1 shows the percentage of instances of epenthesis in all potentially epen­thesis-inducing contexts per region. South Sweden and Värm­ land (West Sweden) clearly have the highest percentage of epenthetic­

Futhark 6 (2015) 34 • Levi Damsma and Arjen Versloot

-epenthesis -epenthesis -epenthesis -epenthesis -epenthesis no-epenthesis

Map 1. The spread of Early Runic inscriptions with epenthesis as well as complementary instances without epenthesis in similar phonological contexts. Words containing consonant clusters with /r/, /l/ or /n/ without epenthesis are shown in white. The instances with , and (five in total) are rendered with the same pattern. Circle size is proportional to the number of entries in the database. Each circle represents inscriptions from one location, the only exception being the large circle in the Swedish region of Blekinge, where the stones of Stentoften (KJ 96), Björketorp (KJ 97), Istaby (KJ 98) and Gummarp (KJ 95) are aggregated in one circle.

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 35

Table 1. Epenthesis and no epenthesis in an epenthesis-inducing context, by region

Region No epenthesis Epenthesis Total % epenthesis

Värmland 0 3 3 100 %

South Sweden 7 20 27 74 %

Anglo-Frisia 5 4 9 44 %

Danish Isles 5 2 7 29 %

East Norway 10 2 12 17 %

Germany 21 4 25 16 %

West Norway 18 3 21 14 %

Jutland 12 0 12 0 %

Svealand 2 0 2 0 %

Trøndelag 5 0 5 0 %

Total 85 38 123 31 %

vowels. The number of instances of epenthesis versus no epenthesis in an epenthesis-inducing context (hereafter termed simplyno epenthesis) is significantly higher in the south of Sweden than in the rest of the regions combined (Fisher’s exact test in a 2 × 2 contingency table: p-value < 0.01, see table 2). The same holds true for Värmland, where three of the thirty- eight instances of epenthesis are found, but none of no epenthesis, giving a p-value of 0.03. On the other hand, the twelve words with no epen­thesis in epenthesis-inducing contexts and none featuring epenthesis in Jutland­ show that this region was in a statistically significant way less in­clined towards epenthesis (p = 0.02). The other regions do not show any statis­ tically significant deviation from the overall trend of epenthesis. Moreover, the quality of the various vowels involved in epenthesis varies according to region. In a large part of Scandinavia, nearly all in­ stances of epenthesis are expressed via a (for simplicity we have combined this with ᴀ). This region, which will be referred to as the a“ -region”, con­ sists of Värmland, South Sweden, the Danish Isles and East Norway. Its geographical core is South Sweden, the region where epenthesis is most frequent. There are only four exceptions: hᴀborumʀ, hideʀ, hederᴀ

Futhark 6 (2015) 36 • Levi Damsma and Arjen Versloot

Table 2. 2 × 2 contingency table of epenthesis in South Sweden

P < 0.001 South Sweden All other regions

Epenthesis 20 18

No epenthesis 7 78

(KJ 96 Stentoften) and hᴀiderᴀ (KJ 97 Björketorp). These exceptions are not coincidental. The four epenthetic vowels all occur in clusters with a marked sonority sequence. As shown in table 3, a marked sonority sequence is relatively rare in our database for the a-region. Table 3 shows a significant contrast in the choice of vowel quality in the a-region according to sonority sequence (p < 0.01). In line with Hall’s description, we distinguish two types of epenthesis: one that repairs marked sonority sequences, i.e. Hall’s epenthetic vowel, which will prove common in inscriptions from present-day Germany, and the pre­dom­ i­nantly Scandinavian non-repairing type, Hall’s intrusive vowel. Even though we cannot provide an exact explanation of why different vowels were used, this could suggest that the two different types of epenthesis were clearly distinct in the Early Runic language of Scandinavia. Outside the a-region, more variation in the quality of the epenthetic vowel occurs.

Chronological distribution Following this examination of the phonological context and regional distribution of epenthesis, we now turn to its chronological distribution. The dating of inscriptions in our database has chiefly been based on the archae­ol­ogical datings in the Kiel database, complemented by datings from Krause 1971, 139–76, and Looijenga 2003. The dating of Westeremden B is from Seebold 1990, 412, and the Hogganvik stone found in 2009 was dated by Knirk (2011, 30 f.). In cases where the date covers a time period, the median year has been used. Dating the Early Runic inscriptions is notoriously difficult, and we can never have complete confidence in any particular dating. For this reason we will group these datings into much larger periods for our statistical tests. Lisbeth Imer has recently attempted to use rune typology to date the oldest runic monuments from Scandinavia (up to A.D. 560/570; Imer 2011). Although her work was consulted for this study, its datings have not been employed. Imer dates only a small number of the inscriptions in

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 37

Table 3. 2 × 2 contingency table of the epenthetic vowel quality and consonant cluster sonority sequence in epenthesis from the a-region Unmarked Marked P = 0.002 sonority sequence sonority sequence

Epenthesis is in a-region 20 3

Epenthesis is not in a-region 0 4

our database. Various inscriptions which are exceptionally rich in epen­ thesis do not fall within the time frame of her study (e.g. KJ 98 Istaby, KJ 96 Stentoften,­ KJ 97 Björketorp), and nor does she date Continental and Anglo-Frisian inscriptions. Because Imer in many cases uses a fairly early termi­ nus­ post quem, the application of median years of her datings together with datings from other sources would influence not just our absolute datings, but also the relative chronology. We did, how­ ever, undertake some preliminary tests utilising her datings, and these indicated that their use would not lead to overall results different from those presented below (i.e. they show no statistically significant chrono­ logical differences in the distri­ bution­ of epenthesis). Imer’s revised pub­ lication­ of her unpublished dis­sertation­ from 2007 appeared too late (2015a, 2015b) for consultation. Makaev (1996 [1965], 21, 51) asserts that the number of epenthetic in­ scrip­tions rose in the “transitional period”, which he dates from 500 to 700. This is indeed the impression gained when only the absolute num­ bers of epenthetic instances (table 4) are considered. The inscriptions from the sixth century or later show significantly more epenthesis than the older inscriptions (p = 0.02). However, further analysis reveals that a par­tic­ular region, rather than a particular time period, has significantly more epenthesis. Twenty of the thirty-one instances with epenthesis in the period after 500 are from the Blekinge stones, which lie right in the geographical “centre” of epenthesis. These stones, KJ 95 Gummarp, KJ 96 Stentoften, KJ 97 Björketorp and KJ 98 Istaby, are all dated to the seventh century. If the same statistical test is performed with no South Swedish inscriptions, there are no longer significantly more instances of epen­ thesis after 500 than before (eleven after, seven before, as against forty- two without epenthesis after and thirty-four before, resulting in p = 0.79). Krause (1971, 83 f.) alleges that there are no inscriptions with vowel epen­ thesis before the early fifth century. Even though he acknowledges that

Futhark 6 (2015) 38 • Levi Damsma and Arjen Versloot

Table 4. 2 × 2 contingency table of epenthesis before and after A.D. 500

P = 0.022 ≤ 499 ≥ 500

Epenthesis 7 31

No epenthesis 34 49

this could be due to the paucity of inscriptions, he nonetheless considers A.D. 400 a relevant boundary, noting in this regard the inscription talgidai on the Nøvling fibula (KJ 13a). Krause dates this brooch to around 200, and asserts that if epenthesis had already been a feature of the language by that time, one would expect an epenthetic vowel between l and g. How­ ever, Krause ignores the fact that epenthesis was merely optional. The major­ity of epenthesis-inducing contexts produce no epenthetic vowels at all, so this one form cannot provide a valid argument for any temporal demar­cation. Furthermore, because of the earlier dating of KJ 72 Tune in the Kiel database to 200–400, in contrast to Krause’s c. 400 (Krause 1971, 169), and the recent find of the Hogganvik stone from c. 375, our database­ includes three cases of epenthesis from before the year 400. Testing this boundary of 400 statistically in a 2 × 2 contingency table in the same way as was done for the other time periods above (again omitting the south of Sweden in order not to distort the results with a geographical bias), the 400 boundary proves to be statistically insignificant (three examples of epen­thesis before, fifteen after, against eighteen of no epenthesis before and fifty-eight after, resulting in p = 0.56). Even the absence of epenthesis before 300 is not statistically significant (again without South Sweden; none with epenthesis before and eighteen examples after, nine with no epen­thesis before and sixty-six after, giving p = 0.20). Since there are only nine inscriptions before 300 with epenthesis-inducing contexts, it is quite possible that epenthesis did occur in this early period but that we simply do not have enough inscriptions to provide a recorded occurrence.

Phonological Analysis In this section, the two theories of epenthesis outlined above will be applied to the results of our examination of runic epenthesis in order to eval­uate what such theories can contribute to our understanding of this phe­nom­enon in runic inscriptions, and perhaps further to test whether an

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 39 examination of runic inscriptions requires either or both of the theories to be modified or qualified.

Itô and syllabification Junko Itô’s theory can be used to examine whether runic epenthesis re­ sults from problems with syllabification. This seems not to be the case. To apply Itô’s theory to an actual language, all the syllable structures and variables that the language uses for syllabification need to be understood. This requires a good deal of research that extends beyond the scope of this study. It is not our intention to give an in-depth analysis of Itô’s theory, but rather to use her concepts to determine whether runic epenthesis can be explained by processes of syllabification. We will therefore generalise a little as regards syllabification rules and will examine whether consonant clusters can be incorporated into the syllable structure using a relatively basic set of constraints. In the database, we have for each inscription specified whether the word is syllabifiable or not according to these rules. We assume a tendency towards syllables consisting of a consonant followed by a vowel (in linguistic scholarly notation CV) based on the fact that languages prefer and sometimes demand onsets while never requiring codas (the onset principle) and the fact that some languages pro­hibit codas (the coda filter). Homorganic nasal + plosive clusters are, as men­tioned earlier, an exception to the coda filter and can also occur at the end of words (extraprosodicity). However, we do not have homorganic nasal + plosive clusters in our database (with or without epenthesis), so this implies that all our clusters are necessarily unsyllabifiable (because all con­sonant clusters deviate by definition from the CV-pattern). Therefore, in order to be able to distinguish between clusters whose syllabification involves varying degrees of difficulty, we have also considered syllabifiable inter­vocalic clusters with only two consonants (for example: nᴀhli, KJ 18 Strand; gisali, Pforzen, with epenthesis). These will be syllabified partly to the left and partly to the right, leading to syllables without clusters. Clusters with more than two consonants, and those at the beginning or end of words, have been considered not syllabifiable (e.g.do htriʀ, KJ 72 Tune; hlaiwa, KJ 78 Bø; birg, Oettingen; bᴀriutiþ, KJ 96 Stentoften, with epen­thesis). Adding a level of syllabifiableness to all our database entries leads to the distribution shown in table 5. This distribution shows no statistically significant correlation between epenthesis and syllab­ ­ifiable­ ness. Epenthesis does not occur significantly more often in the clusters that are hardest to syllabify. Since we allow one consonant in the coda,

Futhark 6 (2015) 40 • Levi Damsma and Arjen Versloot

Table 5. 2 × 2 contingency table of epenthesis in syllabifiable and unsyllabifiable consonant clusters

P = 0.432 Not syllabiable Syllabiable

Epenthesis 14 24

No epenthesis 39 46

one could also invoke extra­prosodicity to consider final clusters with two con­sonants syllabifiable (in our database: nine instances, two with epen­ thesis). Doing this does not change the significance or insignificance of the statistical results in this paragraph. Since there is a difference between Scandinavian and “German” runic epen­thesis, as will be explained later in this section, one could assume that these regions differ as regards the relation between epenthesis and syllab­ ­ ification. This is not the case, however. When performing the same sta­ tis­tical tests for the German and for the Scandinavian area of epen­thesis (West Norway plus the “a-region” consisting of the Danish Isles, South Sweden, Värmland and East Norway), the results are respectively p = 1 (two nonsyllabifiable­ and two syllabifiable with epenthesis, respectively twelve and nine without) and p = 0.47 (eleven nonsyllabifiable and nine­ teen syllabifiable with epenthesis, nineteen and twenty-one without). Junko Itô’s theory of epenthesis proves to be of little use to the runic lan­guage. Although it seems to work for languages such as Asháninka and Ponapean, it appears not to have much relevance for the older runic in­scriptions, which weakens its universal implications.

Hall and inserted vowels Hall’s theory is better able to explain runic epenthetic vowels, most of which follow the pattern of Hall’s intrusive vowels. The epenthetic vowels in the pre-Old High German inscriptions are an exception, however. As will be seen, they are found in contexts different from the ones for most of the other Early Runic epenthetic vowels. This will be illustrated by comparing the characteristics of Hall’s two types of inserted vowels with the runic evidence. In the first place, the consonantal context of epenthesis in our data set fits Hall’s hierarchy of consonants: all instances appear with /r/, /l/ and /n/.

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 41

Hall’s intrusive vowel is supposed to show among other characteristics the following features: • the vowel usually occurs in heterorganic clusters, i.e. consonants with different places of articulation; • the vowel does not serve to repair a consonant cluster with a marked sonority sequence; • the vowel is optional, hence is not phonologised, and disappears in fast speech. The vowels which Hall includes under the label “epenthesis” have among other characteristics the following features: • the vowel repairs a marked consonant cluster; • the vowel is pronounced regardless of speech tempo, hence is phonologised. Hall’s conclusions about vowel quality do not permit clear predictions. One of the characteristics of intrusive vowels is that they usually occur in heterorganic clusters. Nevertheless, in our database as a whole, there is no significant correlation between epenthesis and heterorganic clusters; twenty-nine of the thirty-eight instances of epenthesis occur in heteror­ ­ ganic clusters, and fifty-three of the eighty-five instances of no epen­thesis are in heterorganic clusters (p = 0.15). This is because Scandinavia and the area that roughly corresponds to present-day Germany show contrasting patterns on this point. Three out of four German instances of epen­thetic vowels occur in homorganic clusters: þuruþhild (KJ 141 Friedberg), madali (KJ 172 Bad Ems), gisali (Pforzen), segun (KJ 166 Bezenye B). Of the remaining twenty-one German clusters without epenthesis, only seven are homorganic. Despite this bias, there is no correlation between epen­thesis and the homo-/heterorganity of the consonant cluster in the German area (p = 0.27). Note that we have grouped together the coronals, so /n/, /r/, /l/, /t/, /d/, /þ/ and /s/ are homorganic, but if one considers [θr] (= þr) heter­organic, as Findell does (2012, 317), the point still remains that epenthesis does not show a positive correlation with heterorganity here. The non-German inscriptions, on the other hand, tend to prefer epenthesis in heterorganic clusters (p = 0.04), in accordance with Hall’s intrusive vowel. Examples include hᴀþuwulᴀfᴀ (KJ 95 Gummarp) and haraʀaʀ (KJ 92 Eidsvåg). Twenty-eight of the thirty-four instances of epenthesis occur in heter­organic clusters, whereas thirty-nine of the sixty-four instances of no epenthesis are in such clusters. The correlation between epenthesis

Futhark 6 (2015) 42 • Levi Damsma and Arjen Versloot and heterorganic clusters is also statistically significant when we consider the entire a-region (p = 0.01) or only South Sweden (p = 0.01). Twenty- three of the twenty-seven instances of epenthesis in the a-region are in heter­organic clusters, whereas there is an equal number of examples of no epen­thesis, eleven, in heterorganic and homorganic clusters there. In South Sweden seventeen of twenty instances of epenthesis are in heterorganic clusters, and two of seven without epenthesis occur in the same clusters. Interestingly, calculation of the correlation between epenthesis and heterorganic clusters in the area outside Germany and the a-region (omitting both) shows no statistically significant link between epen­thesis and heterorganic clusters: five of seven instances of epenthesis occur in heterorganic clusters, while twenty-eight of forty-two examples with­out epenthesis are in heterorganic clusters (p = 1). Another characteristic of Hall’s intrusive vowel (2006, 391) is that it does not serve to facilitate the pronunciation of difficult (i.e. marked) con­sonant clusters. In order to analyse this feature, the database clusters were divided into a marked and an unmarked group following a two- step procedure. First, all inscriptions in the database were categorised according to whether the relevant cluster was in the initial or medial/final position. A few compounds in our database have the relevant cluster at the boundary of the two compound elements. In these cases, the separate lexical elements were treated as distinct words because of their stress- carrying potential. An example is wita[n]dahalaiban (KJ 72 Tune), where hal with epenthetic a was regarded as an initial cluster. In a small number of cases this distinction was not possible. These are consonant clusters of which the first consonant is part of the first element and the second con­ sonant part of the second: an example is KJ 101 Eggja bormoþᴀ. These clusters have been treated as medial. After this first step, the sonority se­ quence was examined for all clusters (rising, falling or level). These two factors in combination allow one to determine whether or not a consonant cluster has a marked sonority sequence. The results can be found in our data­base. Clusters with a level sonority, neither rising nor falling, were considered unproblematic and unmarked. Simplifying Selkirk’s (1984) hierarchy somewhat, we have grouped together the liquids and semivowels as roughly equally sonorous. A major reason for this is the observation that initial wr behaves like an unmarked so­nor­ity sequence in our data. The cluster fails to produce epenthesis in all four “German” cases (which would run counter to the trend there if we regard them as marked, see later in this section). Moreover, it produces a-epenthesis in the Scandinavian a-region (which is usually linked with

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 43 un­marked sonority sequences there, see table 3). Thus circum­stantial evidence leads us to conclude that wr is an unmarked cluster in terms of so­nor­ity sequence for the purpose of our analysis. Having sorted our database entries by cluster sonority sequence, we can examine the relationship between epenthesis and marked sonority se­quences. Once again a difference arises between “German” and “Scan­ di­navian” epenthesis. Like the heterorganity of the consonant cluster, the sonority sequence of the cluster shows no statistically significant corre­ ­ lation with epenthesis in the Early Runic area as a whole; twenty-eight of the thirty-eight instances of epenthesis are in unmarked sonority se­ quences, while sixty-eight of the eighty-five examples without epen­ thesis are in such sequences (p = 0.48). As we would expect from Hall’s in­trusive vowels, the same holds true of the south of Sweden (p = 1), the entire a-region (South Sweden, Danish Isles, East Norway and Värm­ land, p = 1), and all of the Early Runic areas outside the German region (p = 0.80). For South Sweden, sixteen of twenty instances of epenthesis­ occur in unmarked sonority sequences, as against six of seven without. For the a-region, the figures are twenty of twenty-seven and seventeen­ of twenty-two, whereas outside Germany, they are twenty-seven of thirty-four and forty-nine of sixty-four. These high p-values leave little doubt that epenthesis does not serve to break up marked clusters in these regions. In contrast, German epenthesis occurs significantly more often in clusters with a marked sonority sequence (p = 0.02). Three of the four epen­thetic cases are in marked clusters, while nineteen of the twenty-one epen­thesis-inducing clusters without epenthesis have an unmarked so­ nor­ity sequence. Some possible cases of epenthesis from the German area are described in Findell 2012 but not included in our database. For some, Findell gives alternative non-epenthetic explanations: hamale (Neudingen/ Baar; Findell 2012, 230), logaþore (KJ 151 Nordendorf I; Findell 2012, 50, 128 f., 270), imuba (Neudingen/Baar; Findell 2012, 127, 150 f., 189), ịgal (Hohenstadt; Findell 2012, 228, 240) elahu (if this is how we should interpret ịṭahu, Pforzen; Findell 2012, 233, 240). Furthermore, þonar (KJ 151 Nordendorf I; Findell 2012, 231, 240) may originate from PGmc *þunara-, not *þunraz as Findell claims (Philippa et al. 2010 [2003–09] gives PGmc *þunar- for the lemma donderdag ‘Thursday’, þunr-* for donder ‘thunder’; Kroonen 2013, 538, gives both *þunar- and *þunr- as sub­ sequent early Germanic language stages). While it is unlikely that all of these inscriptions are attestations of real epenthetic vowels, it is probable­ that at least some are. Three of the six cases are in marked sonority se­

Futhark 6 (2015) 44 • Levi Damsma and Arjen Versloot quences. Adding all of these six inscriptions to our statistical tests makes the correlation of German epenthesis with marked sonority sequences, which is already quite strong, even stronger. The inclusion of these six additional items would pose no problem to the absence of a correlation between heterorganity and epenthesis. The strong correlation between the markedness of the sonority sequence and epenthesis suggests that potential “epenthetic” vowels in unmarked sequences are thus less likely to be real instances of epenthesis. From the previous discussion, we can conclude that there is a positive correlation between epenthesis and the heterorganity of the clustered con­ sonants and a lack of correlation with the markedness of the consonant sequence in Scandinavia. These features comply with those of Hall’s in­ trusive vowel. The German instances show the opposite: no correlation between epenthesis and the heterorganity of the consonants in the cluster and a positive correlation with the markedness of the consonant se­ quence, complying with Hall’s epenthetic vowel. For the other regions, no correlations could be established. The northern, Scandinavian group with epenthesis also shows com­pat­ i­bil­ity with another characteristic of Hall’s intrusive vowel: optionality. Only a minority of the instances from Scandinavia containing a heter­ organic consonant sequence (sixty-two items) does in fact contain an epen­thetic vowel (twenty-six items). There is no single time period or region within the scope of this study where every available epenthesis- inducing context leads to an actual epenthetic vowel. Even in the south of Sweden, there are words where epenthesis could occur that do not show epenthesis. We turn finally to the aspect of vowel quality in the Scandinavian in­stances of epenthesis (= Hall’s intrusive vowel). In the Scandi­ ­navian in­scriptions, a is the dominant variant (twenty-four out of twenty-six instances) for the cases of epenthesis that follow the pattern of the in­ trusive vowel. We do not know whether this a represented an [a]-like sound or a more central one. A schwa would of necessity be represented by another vowel character, since Early Runic does not have a schwa grapheme. No copying, vowel harmony or consonantal influence patterns are (statistically) discernible. Although one might incline to give ad hoc explanations of this kind for individual inscriptions (such as vowel copying in harabanaʀ, KJ 70 Järsberg, or a rounding influence of [b] and/ or [u] in hᴀborumʀ, KJ 96 Stentoften), there are several counterexamples (no vowel copying in waritu, also KJ 70 Järsberg; no rounding next to [b] and [u] in bᴀrutʀ, KJ 97 Björketorp).

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 45

At this point we would also like to reiterate an observation made in the “Geographical distribution” subsection, namely that epenthesis in marked so­nor­ity sequences in the a-region has significantly more often a vowel other than a. All four non-a epenthetic vowels from this region occur in clusters with marked sonority sequences (which are a minority of seven against twenty in the a-region). These cases of epenthesis are hᴀborumʀ, hideʀ, hederᴀ (all three KJ 96 Stentoften) and hᴀiderᴀ (KJ 97 Björke­torp). Also atypical for this region is the fact that three quarters of these non-a clusters are homorganic rather than heterorganic. These factors constitute additional reasons to consider the dominant Scandi­ navian intrusive-vowel-like­ epenthesis as distinctly separate from the sonority-se­quence-repairing epenthesis which is dominant in Germany. These four Scandinavian forms have often been interpreted as epenthetic by runologists­ and would then have more in common with Hall’s epen­ thetic vowel (Runenprojekt Kiel database: interpretations to an in­scrip­ tion; Looijenga 2003, 178, 182 f.; Antonsen 2002, 303, 305, 308). There are, how­ever, potential non-epenthetic explanations for some of these cases. The formhid eʀ may continue an s-stem *haidez/haidaz (Lloyd, Lühr and Springer 1988–, 4: 913) instead of *haidra (Looijenga 2003, 178). Instead of con­tinuing a PGmc *hidran (Antonsen 2002, 308), the “epenthetic” vowels in hederᴀ and hᴀiderᴀ could perhaps be explained from PGmc *hi- with the Proto-Indo-European suffix tero*- -, as in PGmc *niþera- ‘down’ and *after(i) ‘behind’ (cf. Kroonen 2013, 3, 391). If one accepts these alternative ety­mologies of the atypical cases in Scandinavia, they would of course only reinforce the dominant pattern there of non-repairing epenthesis in heter­organic clusters. While the Scandinavian type of epenthesis clearly matches Hall’s non- phonologised intrusive vowels, the German type does not fully correspond to Hall’s other type of inserted vowel, the phonologised “epenthesis”. The four epenthetic words from the German area are madali, gisali, þuruþhild, and segun. German epenthetic vowels resemble Hall’s epen­ thesis by tending to repair marked consonant clusters (three of four), but they still seem to be just as optional as the Scandinavian intrusive vowels, judging by the existence of similar contexts without epenthetic vowels. For instance, in the same inscription as epenthetic gisali, one finds non- epenthetic aodli[n]þ (Pforzen) with a marked consonant cluster. The “Ger­man rule” that epenthesis appears in marked consonant clusters correctly predicts the presence of epenthesis in marked consonant clusters with /r/, /l/ or /n/ in 60 % of the five relevant in­stances from Germany. In comparison, the “Scandinavian rule” that epen­thesis appears

Futhark 6 (2015) 46 • Levi Damsma and Arjen Versloot in heterorganic consonant clusters correctly predicts the presence of epen­thesis in heterorganic consonant clusters with /r/, /l/ or /n/ in 42 % of the sixty-two relevant instances from Scandinavia. The contrast between 60 % and 42 % is not statistically significant. This option­ality gives us good reason to believe that the “German” epenthesis was not phonologised, just as with the rest of Early Runic epenthesis. If there are two different types of runic epenthesis centred in Scandinavia and in the German area, how then do the more peripheral regions fit into this picture? These peripheral regions with epenthesis are West Norway and the Anglo-Frisian region. The three instances from West Norway with epenthetic vowels, haraʀaʀ, erafaʀ and worumalaib[a/aʀ], have epen­thesis in a heterorganic cluster with an unmarked sonority sequence, which corresponds with the tendencies in the rest of Scandinavia. Anglo- Frisian epenthesis cannot be clearly linked to either of the two types of epenthesis,­ the “Scandinavian” or the “German”. The cases of epen­ thesis from this region are distributed fairly evenly over homorganic and heter­organic clusters (with epenthesis, two each, without epenthesis, three heterorganic and two homorganic, and thus p = 1), which seems to point to the type of epenthesis found in the German area. However, because the number of epenthetic Anglo-Frisian inscriptions is so small, the distribution of epenthesis in homorganic and heterorganic clusters in this region does not differ in a statistically significant way from the heter­ organic-preferring pattern in the a-region (Anglo-Frisian: epenthesis in two instances in each category, the a-region with twenty-three of twenty- seven in heterorganic clusters, resulting in p = 0.16). It is equally likely to be of the Scandinavian type, as Anglo-Frisian epenthesis is found only in clusters that have an unmarked sonority sequence, which is more in accordance with the Scandinavian model where sonority does not have a strong influence on the occurrence of epenthesis. All this makes classi­ fication of epenthesis in the Anglo-Frisian region problematic.

German and Scandinavian epenthesis in later language stages

Although German epenthesis does not seem to have been phonologised in the sense of Hall’s epenthesis during the Early Runic period, it would later undergo phonologisation. While Scandinavian epenthesis in heterorganic clusters disappeared or at least remained non-dominant during the Middle Ages, the German epenthetic forms evolved from optional to dominant.

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 47

At some period in the Middle Ages then, the German area phonologised the epenthetic vowels in marked consonant clusters, while Scandinavian lan­guages generally kept the marked sonority sequences intact. Only after around 1250 did a new wave of Scandinavian epenthesis in marked clusters reunite the two languages on this point. We will elaborate on these points in the rest of this section. The runic epenthetic vowels that still seem familiar today are those that are placed within clusters with a marked sonority order. Unmarked clusters, which showed epenthesis in forms such as -wolafʀ (KJ 96 Stentoften), helipæ (Whitby I) and barutʀ (KJ 97 ), are nowadays known in their unepenthesised forms: English wolf and help, Swedish ulv, hjälpe and bryter. Note that speakers of Dutch regularly pronounce such words with an epenthetic vowel: wolf [ʋoləf], help [hɛləp] (but not in e.g. breekt *[bəre.ikt]). The epenthetic vowels in marked sonority sequences have, however, become the norm in many modern Germanic languages. This is illustrated by all the instances in our dataset with epenthesis in marked clusters shown in table 6 with various modern descendants. We do not assert that these modern realisations with epenthesis descend directly from Early Runic epenthesis. The table shows that this type of epenthesis (regardless­ of when the process took place) was able to become the dominant, phonologised form in later language stages. The North Germanic and West Germanic­ epenthetic vowels are the result of similar but chronologically inde­pendent processes, as will be explained below. Table 6 illustrates the epenthetic vowel that has become the norm in all these marked clusters. In contrast, the only “German” epenthetic vowel in an un­marked cluster, þuruþhild, cannot be linked to any modern form with epenthesis.­ This word, based on the PGmc þrūþi* - ‘strength’, is possibly attested­ in Old High German without epenthesis in the name Drūd­hilt. We know of no certain current forms (Looijenga 2003, 241 f.; Kroonen 2013, 548). Both the “German” and Scandinavian marked clusters developed a dom­ i­nant form with epenthesis over the centuries, but in the case of Scan­di­navia this was clearly a later development. Einar Haugen (1976, 206) describes how this type of epenthesis (in clusters ending with a resonant: /r/, /l/ or /n/) arose between A.D. 1200 and 1300 in mainland Scandinavia (and spo­ radically before 1200 in Old Danish). Before this new Scandinavian epen­ thesis developed, the older Scandinavian tendency towards epenthesis in heter­organic consonant clusters declined or at the very least remained non-dominant. At the same time, “German” epenthesis was preserved and became the common form in West Germanic. To illustrate this, the same

Futhark 6 (2015) 48 • Levi Damsma and Arjen Versloot

Table 6. Early Runic words with epenthetic vowels in marked sonority sequences, their etymo­logical origin, and later realisations of these etymons in various North and West Ger­manic languages Identification of the etymological origin of individual words and their later realisations is based on the following works: madali: Looijenga 2003, 228, Philippa et al, 2010 [2003–09], Kroonen 2013, 358 f., de Vries 1962, 376; gisali and a[n]sugisalas: Antonsen 2002, 231, Looijenga 2003, 265, Kroonen 2013, 179; segun: Looijenga 2003, 231, Philippa et al. 2010 [2003–09]; harabanaʀ: Looijenga 2003, 331, Kroonen 2013, 240; hᴀborumʀ: Antonsen 2002, 303, Kroonen 2013, 197 f.; hederᴀ and hᴀiderᴀ: Antonsen 2002, 308, Looijenga 2003, 178, 183; hideʀ: Antonsen 2002, 305, Looijenga 2003, 178, 182, Kroonen 2013, 200, de Vries 1962, 217; hagala: Krause 1971, 152 f., Antonsen 2002, 231, Kroonen 2013, 199.

Early Runic Etymological origin Later realisations madali PGmc: *maþla- Swedish/Norwegian/Danish: mål ‘meeting place’ Dutch: gemaal Cf. with the medial consonant intact: Old High German: madal (also mahal) Old English: mæðel gisali, PGmc: *gīsla- Dutch: gijzel(aar) a[n]sugisalas ‘hostage’ German: Geisel Danish: gidsel [gisəl] segun Latin: signare Dutch: zegen; German: Segen ‘to (give a) sign’ harabanaʀ PGmc: *hrabna- ‘raven’ English: raven hᴀborumʀ PGmc: *haƀra-/hafra- German: Habergeiß ‘billy goat’ hederᴀ/hᴀiderᴀ PGmc: *hidran ‘here’ English: hither hideʀ PGmc: *haidra- ‘light’ German: heiter; Swedish: heder hagala PGmc: *hagla- ‘hail’ Swedish/Dutch: hagel German: Hagel words as in table 6 have been paired in table 7 with their Old Norse/Old Swedish and Old Saxon/Old High German counterparts. A small note regarding the dating of these language periods: Jan de Vries dates Old High German from 600 to 1100. According to him, 825–1520 con­sti­tutes the Old Swedish period, which means it extends after the thir­ teenth century, in which the later medieval epenthesis began occurring.

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 49

Table 7. Early Runic epenthetic vowels in marked sonority sequences and their realisations in Old Norse, Old Swedish, Old High German and Old Saxon Word forms from the later medieval language stages are based on the following works: madali: de Vries 1962, 376, Kroonen 2013, 358, Hellquist 1957, 674 f.; gisali and a[n]sugisalas: Hellquist 1957, 283, Kroonen 2013, 179; segun: de Vries and Tollenaere 2004, 449, Ernby 2008, 590 f.; harabanaʀ: de Vries 1962, 250, Kroonen 2013, 240; hᴀborumʀ: Kroonen 2013, 197 f., Ernby 2008, 238, Hellquist 1957, 327; hederᴀ and hᴀiderᴀ: de Vries 1962, 215; hideʀ: Kroonen 2013, 200, de Vries 1962, 217; hagala: Kroonen 2013, 199, Ernby 2008, 232.

Early Runic Old Norse/Old Swedish Old High German/Old Saxon madali ON: mál OHG: madal OSw: māl OS: mathal gisali, ON: gísl OHG: gīsal a[n]sugisalas OSw: gīsl OS: gīsal segun ON: signa (verb) OHG: segan, seganon (verb) OSw: sighna (verb) OS: segnon (verb) (Modern German: Segen [noun], segnen [verb]) harabanaʀ ON: hrafn OHG: (h)raban OSw: Rafn/Rampn (name) OS: raƀan hᴀborumʀ ON: hafr ‘billy goat’ OHG: haboro (cf. hafri ‘oat’) OS: haƀoro (cf. OSw: hafre) hederᴀ/hᴀiderᴀ ON: heðra ? hideʀ ON: heiðr OHG: heitar OS: hēdar hagala ON: hagl OHG: hagal OSw: haghl OS: hagal

Nor­stedts etymologiska ordbok (Ernby 2008) also terminates the Old Swed­ ish period at 1520. Nevertheless, because all Old Swedish standard forms found in the etymological dictionaries are without epenthesis, one can assume that these forms are based on the dominant forms before the devel­opment of later medieval epenthesis and are therefore pertinent in this comparison (de Vries 1962, 1280; Ernby 2008, i).

Futhark 6 (2015) 50 • Levi Damsma and Arjen Versloot

Old High German preserved the epenthetic vowel as the dominant form in all cases, while Old Saxon did so in six of seven words. Meanwhile, the dominant Scandinavian forms of the time do not feature epenthesis. (The cluster in maþla- has disappeared in Old Norse and Old Swedish mál/ māl through later sound changes.) In summary, the difference between German and Scandinavian Early Runic epenthesis can also be seen in the dif­fer­ent paths taken after the Early Runic period. Neither Scandinavian epen­thesis in unmarked clusters (e.g. wolafʀ ‘wolf’), nor sporadic epen­ thesis in marked clusters ever became dominant in Scandinavia in the Old Nordic period, in contrast to the developments in the medieval West Ger­ manic dialects in what is now Germany. We hypothesise that Scandinavian runic epenthesis did not develop any further because it did not serve to facilitate the pronunciation of con­ so­nant clusters. There was more reason for the German tendency towards epen­thesis to evolve and continue to exist as it served to repair marked sonority sequences. Therefore, German epenthesis may have been more viable, and more likely to survive and develop into a phonologised part of the language. The new wave of Scandinavian epenthesis in the later Middle Ages likewise served as a way to tackle the problem of marked so­nor­ity sequences, and it too survived and evolved into the dominant, phonologised form. Note that Danish did not apply epenthesis to clus­ters that were no longer marked because of the lenition (softening) of con­ so­nants, such as in sejl [sail] ‘sail’ (compare also Swedish segel) or havn [haun] ‘harbour’, which suggests that this later stage of epenthesis in Scan­di­navian occurred only after Danish lenition. The problem of marked so­nor­ity in clusters was definitively solved in Danish when such con­so­ nants attained the status of semivowels, which did not occur before the thir­teenth century (Bandle 1973, 70). We hypothesise that later Scandinavian epenthesis may be related to the large-scale influence of Low German on the mainland Scandinavian lan­guages during the Hanseatic period. Interestingly, Icelandic still lacks epen­thesis in many of the words we have considered, such as hrafn ‘raven’, hagl ‘hail’ and Gísli (a name).

Conclusion The aim of this study was to make a closer investigation of runic epenthesis and to determine its geographic and temporal distribution and the factors which governed the appearance of the vowels in a given word. Until now runologists have generally treated epenthesis relatively summarily, but a

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 51 database of all epenthetic readings and their counterparts without epen­ thesis in similar phonological contexts has made it possible to provide more information. Einar Haugen correctly described the phonol­ ­ogical con­text of epenthesis as clusters with resonant /r/, /l/ or /n/. Claims about temporal developments by Makaev and Krause, however, are contra­dicted or not supported by our study. There is some disagree­ ­ment amongst runologists as to whether epenthesis was a graphic phenom­ ­enon or actually part of the spoken language. As this study shows, epen­thesis correlated systematically with certain speech and articulation processes. This is a strong indication that it was pronounced in speech, which supports Williams’s (2010) assertion that attested runic forms should be taken at face value. Epenthesis is found in the whole of the Germanic area during the entire Early Runic period. Everywhere in this period, however, it was a tendency only rather than a rule. There were two centres of epenthesis. The most notable one is the south of Scandinavia (especially southern Sweden, part of which belonged to medieval Denmark), with epenthesis occurring significantly more often in heterorganic clusters and being unin­fluenced by the sonority order of clusters. This region has been characterised as the “a-region” because the majority of inscriptions use a (or ᴀ) as the epenthetic vowel. The other centre is located in the area of pre-Old High German, where epenthesis served as a way of repairing con­sonant clusters with a marked sonority sequence irrespective of the heter­organity of the consonants involved. This contrast corresponds to Nancy Hall’s typology, which distinguishes between “intrusive vowels” and “epenthetic vowels” respectively. The more peripheral Norwegian­ regions conform to the Scandinavian type of epenthesis, while epenthesis­ in Anglo-Frisian cannot be clearly classified. Junko Itô’s theory of epenthesis as a way of facilitating syllabification cannot be maintained for the Early Runic instances of epenthesis. Runic epen­thesis does not seem to be associated with syllabification. One of the more difficult problems concerning Early Runic epenthesis is its vowel quality, which to a great extent remains a mystery. In southern Scan­di­navia a (or ᴀ) was the most common epenthetic vowel. Only in clusters with a marked sonority sequence did o and e appear as epenthetic vowels. In Germany, the vowels u and a compete, while the Anglo-Frisian materials evince instances only with u and i. The tendency towards epenthesis seems to have developed differently in Germany and Scandinavia. The German, syllable-repairing epenthesis was headed to become the dominant, phonologised form in Old High Ger­

Futhark 6 (2015) 52 • Levi Damsma and Arjen Versloot man as well as Old Saxon (and Old Low Franconian). Scandinavian­ Early Runic epenthesis was never as successful, although, interestingly enough, a new wave of epenthesis developed in Scandinavia around 1250. This development, which broke up marked clusters, became phonologised in the modern Scandinavian varieties (but not Icelandic, except for -ur as in hestur). Because of the similarities between this epenthesis and German epen­thesis, and its difference from the older Scandinavian process, we con­sider that Low German-Scandinavian language contact may have been a major cause of this new development. We hope with this study to have shed some light on runic epenthesis. Many questions have been answered, but some remain. How can we explain the difference in the epenthetic vowels which were employed? What influence does marked sonority order have on the epenthetic vowels in Scandinavia, causing them to be other than a? To which of the two Early Runic types does Anglo-Frisian epenthesis belong? Using our study as a starting point, we hope that other runologists and linguists may wish to seek answers to these questions.

Bibliography Antonsen, Elmer H. 2002. Runes and Germanic Linguistics. Trends in Linguistics: Studies and Monographs, 140. Berlin. Bandle, Oskar. 1973. Die Gliederung des Nordgermanischen. Beitrage zur nor­ dischen Philologie, 1. Basel. Browman, Catherine P., and Louis M. Goldstein. 1986. “Towards an Articulatory Phonology.” Phonology Yearbook 3: 219–52. Clackson, James. 2007. Indo-European Linguistics: An Introduction. Cambridge Text­books in Linguistics. Cambridge. Denton, Jeannette M. 2003. “Reconstructing the Articulation of Early Germanic *r.” Diachronica 20(.1): 11–43. Ernby, Birgitta. 2008.Norstedts etymologiska ordbok. Stockholm. Euler, Wolfram. 2013. Das Westgermanische, von der Herausbildung im 3. bis zur Auf­gliederung im 7. Jahrhundert : Analyse und Rekonstruktion. Berlin. Findell, Martin. 2012. Phonological Evidence from the Continental Runic Inscriptions. Ergänzungs­bände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, 79. Berlin. Hall, Nancy Elizabeth. 2003. “Gestures and Segments: Vowel Intrusion as Over­lap.” Doctoral dissertation, University of Massachusetts Amherst. Available from Pro­quest. Paper AAI3110499. http://scholarworks.umass.edu/dissertations/ AAI3110499 ― . 2006. “Cross-linguistic Patterns of Vowel Intrusion.” Phonology 23(.3): 387– 429.

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 53

Haugen, Einar. 1976. The Scandinavian Languages: An Introduction to Their History. London. Hellquist, Elof. 1957. Svensk etymologisk ordbok. 3rd ed. 2 vols. Lund. Imer, Lisbeth M. 2011. “The Oldest Runic Monuments in the North: Dating and Distribution.” In Language and Literacy in Early Scandinavia and Beyond, ed. Michael Schulte and Robert Nedoma = NOWELE: North-Western European Language Evolution 62/63: 169–212. ― . 2015a. Jernalderens runeindskrifter i Norden — kronologi og kontekst = Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 2013. ― . 2015b. Jernalderens runeindskrifter i Norden — katalog = Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 2014. Itô, Junko. 1989. “A Prosodic Theory of Epenthesis” Natural Language and Lin­ guis­tic Theory 7(.2): 217–59. Kiel database, see Runenprojekt Kiel database. KJ + number = inscription published in Wolfgang Krause and Herbert Jankuhn, Die Runeninschriften­ im älteren Futhark, 2 vols., Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften­ in Göttingen, Philol.-hist. Klasse, 3rd ser., 65 (Göttingen, 1966). Knirk, James E. 2011. “Hogganvik-innskriften: En hard runologisk nøtt.” Viking 74: 25–39. Krause, Wolfgang. 1971. Die Sprache der urnordischen Runeninschriften. Heidel­ berg. Kroonen, Guus. 2013. Etymological Dictionary of Proto-Germanic. Leiden Indo- Euro­pean Etymological Dictionary Series, 11. Leiden. Lloyd, Albert L., Rosemarie Lühr and Otto Springer. 1988–. Etymologisches Wör­ terbuch­ des Althochdeutschen. 5 vols. to date. Göttingen. Looijenga, Tineke. 2003. Texts and Contexts of the Oldest Runic Inscriptions. The Northern World, 4. Leiden. Makaev, Ènver A. 1996 [1965]. The Language of the Oldest Runic Inscriptions: A Linguistic and Historical-Philological Analysis. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Handlingar, Filologisk-filosofiska ser., 21. Stockholm. Trans­lation of Jazyk drevnejšix runičeskix nadpisej: Lingvističeskij i istoriko- filologičeskij analiz (Moscow, 1965). Nielsen, Hans Frede. 2000. The Early Runic Language of Scandinavia: Studies in Germanic­ Dialect Geography. Heidelberg. Ög + number = inscription published in Östergötlands runinskrifter, by Erik Brate = Sveriges runinskrifter, vol. 2 (Stockholm, 1911–18). Philippa, Marlies, Frans Debrabandere, Arend Quak and Nicoline van der Sijs. 2010 [2003–09]. Etymologisch woordenboek van het Nederlands. 4 vols. Amsterdam, 2003–09. Cited from Nicoline van der Sijs’s electronic version (2010): http:// www.etymologiebank.nl Piggott, Glyne L. 1995. “Epenthesis and Syllable Weight.” Natural Language and Linguistic Theory 13(.2): 283–326.

Futhark 6 (2015) 54 • Levi Damsma and Arjen Versloot

Price, Glanville, ed. 1998. Encyclopedia of the Languages of Europe. Oxford. Reutercrona, Hans. 1920. Svarabhakti und Erleichterungsvokal im Altdeutschen bis ca. 1250. Heidelberg. Runenprojekt Kiel database = Sprachwissenschaftliche Datenbank der Runen­ inschriften im älteren Futhark.http://www.runenprojekt.uni-kiel.de Seebold, Elmar. 1990. “Die Inschrift B von Westeremden und die Friesischen Runen.” In Aspects of Old Frisian Philology, ed. Rolf H. Bremmer, Jr., Geart van der Meer and Oebele Vries = Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik 31/32: 408–27. Selkirk, Elisabeth. 1984. “On the Major Class Features and Syllable Theory.” In Language Sound Structure: Studies in Phonology Presented to Morris Halle by His Teacher and Students, ed. Mark Aronoff and Richard T. Oehrle, 107–36. Cam­ bridge, MA. VassarStats: Website for Statistical Computation. http://www.vassarstats.net For a 2 × 2 Contingency Table (calculator): http://www.vassarstats.net/tab2x2. html Fisher’s Exact Probability Test (background): http://www.vassarstats.net/ textbook/ch8a.html Versloot, Arjen P. Forthcoming. “Unstressed Vowels in Runic Frisian: The History of Frisian and the Germanic ‘Auslautgesetze’.” de Vries, Jan. 1962. Altnordisches etymologisches Wörterbuch. 2nd ed. Leiden. de Vries, Jan, and Félicien de Tollenaere. 2004. Etymologisch woordenboek: Waar komen onze woorden vandaan. 23rd ed. Utrecht. Waxenberger, Gaby. 2011. “The Old English Runic Inscription of the Whitby Comb and Modern Technology.” In Thi timit lof: Festschrift für Arend Quak zum 65. Geburtstag, ed. Guus Kroonen et al. = Amsterdamer Beiträge zur älteren Ger­manistik 67(.1): 69–77. Williams, Henrik. 1990. Åsrunan: Användning och ljudvärde i runsvenska sten­ inskrifter. Runrön, 3. Uppsala. ― . 2010. “Read What’s There: Interpreting Runestone Inscriptions.” Futhark 1: 27–39.

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 55

Appendix: Database

On the following pages, our database will be presented in printed format. As explained in the article, this database consists of all cases of runic epen­thesis from the period A.D. 200–800, supplemented by all runic words with a potentially epenthesis-inducing cluster (with an /r/, /l/ or /n/). The majority of these cases are found in the Runenprojekt Kiel data­ base corpus, though a small number has been added from secondary liter­ ature. Readings and interpretations found in the secondary literature have been indicated with initials in parentheses in the database: (F) = Findell 2012 (L) = Looijenga 2003 (K) = Knirk 2011 (V) = Versloot, forthcoming (W) = Waxenberger 2011

Explanation of columns Inscription: Name of the inscription. The object descriptions from the Kiel database are given (translated into English) when there are a number of inscriptions with the same find-site and name. Reading: The transliteration of the individual word in the inscription as given in the Kiel database or in secondary literature. These readings have been adapted to fit the runic notation used inFuthark . Consonant cluster or epenthesis: The epenthetic vowel or epenthesis- inducing cluster has been underlined. For the sake of clarity, the in­ scrip­tions have been normalised slightly and partly interpreted in a few places according to the interpretations found in the Kiel database or in secondary literature. A slash has been placed between alternative inter­ pretive readings, which have been enclosed within square brackets, e.g., husi[w/b]ald. E? = Epenthesis?: Y = yes, N = no. V = Epenthetic vowel: For simplicity, ᴀ and a have been generalised into a. Homorg./Heterorg. = Homorganity or heterorganity (of the conso­ ­ nant cluster): As mentioned in the article, coronals have been grouped to­gether, so /n/, /r/, /l/, /t/, /d/, /þ/ and /s/ are homorganic.

Futhark 6 (2015) 56 • Levi Damsma and Arjen Versloot

Sonority sequence: Unmarked sonority, as opposed to marked sonority sequence of the consonant cluster. As described in the article, this column is a combination of two factors: (1) the rising, falling or level sonority se­ quence of the cluster, (2) the initial, medial or final position of the cluster. Lexical elements in compounds have been treated as discrete lexical elements. Rising sonority is unmarked in initial position, falling is un­ marked in medial and final position. Level sonority has been considered un­marked in all contexts. Region: See the article (“Geographical distribution”, particularly pp. 33–33) for more details. Dating: Datings based on the Kiel database, complemented by those of Wolf­gang Krause (1971) and Tineke Looijenga (2003), and in two individual cases of James Knirk (2011) or Elmar Seebold (1990). Abbreviations in parentheses specify the source. not specified: dating from the Kiel database (Kr) = Krause 1971 (K) = Knirk 2011 (L) = Looijenga 2003 (S) = Seebold 1990 M = Median year (if the dating is an interval). S? = Syllabifiable?: “Syllabifiableness” level, showing how easily syllab­ ifi­cation could occur in these consonant clusters. See the article (“Itô and syllab­ifi­cation”, pp. 39 f.) for more details.

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 57 Y N Y N Y S? N N Y N Y N N Y Y Y Y 425 550 675 675 675 M 475 625 565 675 675 500 500 800 550 675 675 400–450 (Kr) 540–560 650–700 (Kr) 650–700 (Kr) 650–700 (Kr) Dating 450–500 (Kr) 610–640 540–590 650–700 (Kr) 650–700 (Kr) c. 500 (Kr) c. 500 (Kr) 750–850 (L) 540–560 650–700 (Kr) 650–700 (Kr) W. Norway Germany S. Sweden S. Sweden S. Sweden S. Sweden S. Sweden W. Norway W. Norway Anglo-Frisia Region W. Norway Germany Germany Germany S. Sweden S. Sweden unmarked marked marked marked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked Sonority sequence unmarked unmarked marked unmarked unmarked unmarked heterorg. heterorg. homorg. homorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. homorg. Homorg./ Heterorg. heterorg. heterorg. homorg. homorg. heterorg. heterorg. – u e – a a a – – – V – – a – a a N Y Y N Y Y Y Y Y N N N E? N N Y N ᴀ ᴀ bᴀs[p]ᴀ ᴀ mᴀlᴀusʀ ᴀ geu hl aiwa þi rb ijaʀ uþᴀr hn ab∗das wi ld um (L) Consonant cluster or epenthesis hl aiwidaʀ u n (F) seg a rs iboda hᴀi d[r] ᴀr a li (F) mad fᴀl ᴀ hᴀk wo rg t (L) h ᴀ id e r b ᴀ rutʀ hᴀer hlaiwa þirḅijạʀ uþᴀrᴀbᴀsbᴀ hṇabdas wildum (L) Reading hḷaiwidaʀ segun arsiḅoda hᴀidʀ ᴀrᴀgeu madali fᴀlᴀhᴀk wo∗gt (L) hᴀiderᴀ bᴀrutʀ hᴀerᴀmᴀlᴀusʀ Bø Barmen Björketorp Bø Brandon Inscription Amla Bezenye B Bezenye B Björketorp Björketorp Bad Ems Björketorp Arlon Björketorp Björketorp Björketorp

Futhark 6 (2015) 58 • Levi Damsma and Arjen Versloot N Y Y N Y S? N N N Y Y N N Y N N Y 500 575 650 650 650 M 625 575 575 650 650 475 575 650 725 565 < 390 440–560 550–600 (Kr) 600–700 600–700 600–700 ?–390? Dating 610–640 550–600 (Kr) 550–600 (Kr) 600–700 600–700 450–500 (Kr) 560–590 c. 650 (L) 700–750 (L) 540–590 Jutland E. Norway W. Norway W. Norway W. Norway Danish Isles Germany E. Norway E. Norway W. Norway W. Norway W. Norway W. Norway Anglo-Frisia Anglo-Frisia Germany Region unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked marked unmarked unmarked unmarked marked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked Sonority sequence heterorg. homorg. heterorg. heterorg. homorg. homorg. heterorg. heterorg. heterorg. homorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. Homorg./ Heterorg. – – – – – – – – – – – a – u – – V N N N N N N N N Y N N E? N N Y N N o rt e bo rm oþᴀ wi tr [o/i ŋ ] hr onæsban (L) wr aet Consonant cluster or epenthesis fr i idil go tn ᴀ æniwul u fu (L) fr ohila wᴀ r[p] rk i misu h a raʀaʀ hr oʀeʀ wi lt iʀ wr itu hr oʀaʀ oṛte bormoþᴀ witr∗ (L) hronæsban wraet Reading frifridil gotnᴀ æniwulufu (L) fṛohila ẉᴀrb ∗ịsurḳị haraʀaʀ hroʀeʀ ẉiltiʀ writu hroʀaʀ By Eggja (1) Fælleseje Franks Casket Freilaubersheim Inscription Bülach Eggja (1) Folkestone Darum I Eggja (1) Eggja (2) Eidsvåg By Eggja (3) Eikeland By

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 59 Y Y Y Y Y Y S? N N Y N Y Y Y Y Y Y ? 425 550 275 600 200 M 575 425 425 600 375 375 200 200 625 550 ? 400–450 530–570 160–390 c. 600 (Kr) 190–210 Dating 550–600 400–450 400–450 c. 600 (Kr) c. 375 (K) c. 375 (K) 190–210 160–240 600–650 (Kr) 540–560 Jutland Germany Danish Isles S. Sweden Trøndelag Jutland Germany Jutland Jutland S. Sweden W. Norway W. Norway Jutland Jutland S. Sweden Region Germany unmarked marked marked unmarked unmarked marked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked marked unmarked unmarked Sonority sequence unmarked homorg. heterorg. homorg. heterorg. heterorg. heterorg. homorg. homorg. heterorg. homorg. homorg. heterorg. heterorg. heterorg. homorg. heterorg. Homorg./ Heterorg. – – – a – – u – – – a – – – a V – N N N Y N N Y N N Y N N N N Y E? N rt a ho rn a hᴀeruwul a fiʀ Consonant cluster or epenthesis ...e þr o wa gn ijo wa gn ijo swa þ u ruþhild i gl u∗ agila þr uþ (L) hᴀþuwol ᴀ fᴀ þr ia (K) er a faʀ ho lt ijaʀ a lf i (K) ke lb a hl ewagastiʀ ∗agni∗o horna ∗agni∗o swạrṭạ hᴀeruwulafiʀ Reading ...ẹþro þuruþhild ịglu∗ agilaþruþ ḥᴀþuwolᴀfᴀ þrịa erafaʀ (K) holtijaʀ alfï kelba (K) hlewagastiʀ Gallehus Istaby Inscription Gudme I Illerup (lance head 1) Illerup (lance head 2) Illerup (shield handle 1) Friedberg Gomadingen Griesheim Gummarp Gummarp Hogganvik Gallehus Hammeren A Hogganvik Gallehus

Futhark 6 (2015) 60 • Levi Damsma and Arjen Versloot N Y N Y Y Y S? Y N N N Y N N N N N 525 525 400 450 450 400 M 625 625 625 525 450 550 400 450 600 525 500–550 (Kr) 500–550 (Kr) c. 400 (Kr) c. 450 (Kr) 400–500 c. 400 (Kr) Dating 600–650 (Kr) 600–650 (Kr) 600–650 (Kr) 500–550 (Kr) 400–500 400–700 c. 400 (Kr) 400–500 560–640 510–540 Värmland Danish Isles W. Norway Värmland E. Norway W. Norway Region S. Sweden S. Sweden S. Sweden Värmland Danish Isles Svealand W. Norway Germany Germany Germany unmarked marked unmarked marked unmarked unmarked Sonority sequence unmarked unmarked unmarked unmarked marked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked heterorg. homorg. heterorg. heterorg. homorg. heterorg. Homorg./ Heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. homorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. a a u a – – V a a a a a – – – – – Y Y Y N N Y Y N N N N N E? Y Y Y Y fʀ naʀ rk iʀ gl ïaugiʀ a harab þr awijan wor u malaib[a/aʀ] Consonant cluster or epenthesis a las a[n]sugis kl efi[lþ/h] [w]r ait hag a la hᴀriwul a fa w a ritu h a rabanaʀ aljama aginaʀ sl w a rᴀit hl [ai/e]wa hᴀþuwul a  inaʀ glïaugiʀ ʀ harabana þrawijan ∗∗∗∗∗∗∗∗∗∗∗ ḳlefị∗ urait Reading hᴀriwulafa waritu ʀ harabana aljamarkịʀ hagalạ sla warᴀit asugisalạs ∗∗∗∗∗ hᴀþuwulafʀ Nebenstedt I Järsberg Kalleby Myklebostad Inscription Kragehul (lance sha€) Kragehul (lance sha€) Neudingen/Baar (bow-Žbula) Neudingen/Baar (piece of wood) Istaby Järsberg Järsberg Kårstad Möjbro Istaby Myklebostad Istaby

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 61 Y Y N Y N S? N Y Y N Y Y N Y N N N 300 585 750 425 500 M 565 565 205 575 565 585 585 475 475 615 575 290–310 560–610 c. 750 (Kr) 400–450 (Kr) 440–560 Dating 540–590 540–590 200–210 560–590 540–590 560–610 560–610 450–500 (Kr) 450–500 (Kr) 590–640 550–600 (L) Jutland Germany E. Norway W. Norway Jutland Germany Germany Jutland Germany Germany Germany Germany W. Norway W. Norway Svealand Region Germany unmarked marked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked marked unmarked marked unmarked unmarked Sonority sequence unmarked heterorg. homorg. heterorg. heterorg. homorg. heterorg. homorg. heterorg. homorg. heterorg. homorg. homorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. Homorg./ Heterorg. – – – – – – – – – – a – – – – V – N N N Y N N N N N N N N N N N E? N dl i[n]þ lr un wa kr aʀ du lþ hᴀriwu lf s wr aita hl ᴀhᴀhᴀukʀ Consonant cluster or epenthesis bi rg [i] ŋg u ha rk ilaʀ e lk (L) bi rg gis a li (F) [w]ila ld aï ta lg idai ao [w]r ait bi rl in (L) wakraʀ harkilaʀ duḷþ hᴀriẉulfs wraita ḥ∗h ᴀ h ukR Reading birgŋgu el∗ birg gisali ụilald aïlrun talgidạ∗ aodliþ urait ḅirl∗

Reistad Ober•acht Rävsal Reistad Rickeby Inscription Opedal Nydam Nydam mount) (scabbard Nordendorf II Oe­ingen Pforzen (ring) Overhornbæk II Pforzen (buckle) Nøvling Pforzen (ring) Pforzen (ring) Nordendorf II

Futhark 6 (2015) 62 • Levi Damsma and Arjen Versloot N Y Y N Y Y S? N N Y Y Y N N N N Y 550 650 650 650 650 675 M 400 475 205 650 650 650 650 650 650 675 540–560 c. 650 (Kr) c. 650 (Kr) c. 650 (Kr) c. 650 (Kr) 610–740 Dating c. 400 (Kr) 460–490 200–210 c. 650 (Kr) c. 650 (Kr) c. 650 (Kr) c. 650 (Kr) c. 650 (Kr) c. 650 (Kr) 640–710 Germany S. Sweden S. Sweden S. Sweden Germany S. Sweden Region E. Norway Anglo-Frisia Danish Isles S. Sweden S. Sweden S. Sweden S. Sweden S. Sweden S. Sweden Trøndelag unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked marked Sonority sequence unmarked unmarked unmarked marked marked unmarked unmarked unmarked unmarked marked homorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. homorg. homorg. Homorg./ Heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. – a a a – e V – – – o e a a a – – N Y Y Y Y Y Y N Y N N E? N N N Y Y ld ᴀ mᴀlᴀsᴀʀ ᴀ geu hl e nᴀ hl i husi[w/b]a hᴀb o rumʀ hid e [r] ame l[k/g] u[n]d Consonant cluster or epenthesis hr aʀaʀ hed e rᴀ b ᴀ riutiþ ᴀr hᴀriwol ᴀ fʀ ta lg ida fel ᴀ heka hᴀþuwol ᴀ fʀ her wr i[t]u hḷe n ᴀ hli husị∗alḍ hᴀborumʀ hideʀ amelkud hra  a R Reading hederᴀ bᴀriutiþ ᴀrᴀgeu hᴀriwolᴀfʀ talgida fel ḥ eka hᴀþuwolᴀfʀ herᴀmᴀlᴀsᴀʀ ∗ṛilu Stentoˆen Strand Stentoˆen Stentoˆen Ste‰en Steindorf Inscription Rö Stentoˆen Stentoˆen Stentoˆen Stentoˆen Skovgårde Stentoˆen Stentoˆen Stentoˆen Sievern

Futhark 6 (2015) Vowel Epenthesis • 63 Y Y N Y Y Y N Y N S? Y Y Y Y Y N Y 500 475 300 500 300 300 300 400 700 M 675 365 200 500 500 300 300 440–560 460–490 200–400 440–560 200–400 200–400 200–400 c. 400 (Kr) c. 700 (Kr) Dating 640–710 320–410 160–240 440–560 440–560 200–400 200–400 E. Norway S. Sweden W. Norway S. Sweden E. Norway E. Norway E. Norway Trøndelag Trøndelag E. Norway E. Norway Region Trøndelag Jutland Jutland S. Sweden S. Sweden unmarked unmarked marked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked marked unmarked Sonority sequence marked marked unmarked unmarked unmarked heterorg. heterorg. homorg. homorg. heterorg. heterorg. homorg. homorg. homorg. homorg. homorg. heterorg. Homorg./ Heterorg. heterorg. homorg. homorg. homorg. a – – – – a – – – – – V – – – – – N N N Y Y N N N N N N E? N N N N N laiban þr ijoʀ he ld aʀ ld aʀ hagusta [rh/hr]oᴀ l[d] ʀ wu rt e Consonant cluster or epenthesis g]l is si[ rn e walhaku doh tr iʀ he þr o a rb ijano wor a hto w[o/u] lþ uþewaʀ wa lh akurne a rb ija a wita[n]dah le þr o þṛijoʀ heldaʀ hagustald∗ʀ r ḥọᴀ l ṭʀ wurte siklis Reading walhakurne dohtriʀ ∗eþro arbijano worahto wlþuþewaʀ walhakurne arbija witadahalaiban leþro Tune Tjurkö I/Målen Vals‘ord Vatn Tjurkö I/Målen Tjurkö I/Målen Inscription Strand Tjurkö I/Målen Tune Tørvika B Tune Tune orsberg (chape) Strårup Tune Tune

Futhark 6 (2015) 64 • Levi Damsma and Arjen Versloot Y Y Y Y S? N Y N Y N N Y ? 525 775 650 M 350 235 235 535 535 775 650 ? 510–540 750–800 (S) 600–700 (L) Dating c. 350 (Kr) 210–260 210–260 510–560 510–560 750–800 (S) 600–700 (L) Germany Anglo-Frisia Anglo-Frisia Anglo-Frisia Region W. Norway Danish Isles Danish Isles Germany Germany Anglo-Frisia Anglo-Frisia unmarked marked marked unmarked Sonority sequence unmarked marked unmarked unmarked unmarked unmarked unmarked heterorg. homorg. heterorg. heterorg. heterorg. Homorg./ Heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. heterorg. homorg. homorg. – – – i V – – – – – u u N N N Y Y Y E? N N N N N u (L) sl aduji hel i pæ (L) Consonant cluster or epenthesis fl agda wa gn ijo rg u[n]þ ali wr itu æ ml uþ (L) æml u þ (V) u da (L/W) aluwal hl euno hari br ig rguþ a∗ (L) adujislu helipæ (L) flagda Reading writ∗ æmluþ (L) æmluþ (L) (L) aluwalud∗ hlẹuno haribrig ∗agni∗o Westeremden A Whitby I Inscription Weimar (bow-Žbula A) Weingarten (s-Žbula I) Veeland Vimose (lance head) Weingarten (s-Žbula I) Westeremden B Westeremden B Whitby I Vimose (plane)

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor: En socialsemiotisk analys av meningsskapande och rumslighet

Per Holmberg (University of Gothenburg)

Abstract This paper presents a radically new analysis of the Rök runestone inscription (Ög 136) based on social semiotics. The analysis starts by establishing three gen­eral principles for the spatiality of Viking Age runestone inscriptions: (1) the spatial organization typically leads the reader by steps towards the end of the in­scrip­tion, (2) the interpersonal demand seems to be that the reader should respond to the speech acts of the inscription, and (3) the construal of agency typically concerns actions performed at the place of the runestone itself. The hypothesis advanced is that the Rök inscription does not depart from these principles. Firstly,­ the principle adopted for reading order leads to a new tripartite division of the inscription (after the two introductory lines) where each complex of riddles ends with a numerical cipher. Secondly, speech act analysis reveals that the seem­ing­ly odd numbering “twelfth” and “thir­ teenth” can quite simply be taken as numbering of the inscribed speech acts. Thirdly, it is argued that all three parts of the inscription refer to actions and events taking place in the vicinity of the stone: the first deals with the break of dawn and thus the daylight neces­ ­sary for carving and reading the runes (rather than naming Theodoric), the second­ (about Vilinn) concerns the carv­ ing of the runes, and the third (about the twenty-four­ kings) regards the runes themselves and their reading. Keywords: Rök, runestones, Viking Age, reading order, speech acts, riddles, inter­pretation, social semiotics

ökstenen har kommit att bli en av världens mest kända runstenar. RDess långa och konstfärdigt ristade inskrift har krävt åtskillig runo­

Holmberg, Per. “Svaren på Rökstenens gåtor: En socialsemiotisk analys av meningsskapande och rumslighet.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 65–106. With a summary in English: “Answers to the Rök runestone riddles: A social semiotic study of meaning-making and spatiality.”

© 2016 Per Holmberg. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-278891. 66 • Per Holmberg logisk möda vad gäller förståelsen av de enskilda runtecknen och de ord dessa formar (från Bugge 1873–1878 till exempelvis Barnes 2007), och dess gåt­fulla budskap har lockat till många olika tolkningsförslag (t.ex. von Frie­sen 1920, Wessén 1958, Lönnroth 1977, Grønvik 1983, Harris 2007, 2009). Dessa tolkningar­ har utgått ifrån att Rökstenens inskrift skapar be­ ty­delse på ett sätt som skiljer den från övriga kända vikingatida run­texter. I denna artikel kommer jag att utveckla ett hittills försummat tolk­nings­ al­ter­na­tiv, nämligen att inskriften faktiskt skulle kunna tolkas så att den istället uppvisar tydliga paralleller­ med huvuddelen av de texter som ris­ tats på vikingatida runstenar, inklu­ ­derande runristade block och hällar i land­skapet.1 En sådan naiv tolkningshypotes kan te sig egendomlig. Sett till språkets yta har Rökstenen många uppenbara drag som gör inskriften unik. Ingen annan runsten har en inskrift som kommer i närheten av Rökste­ ­nens cirka 760 runtecken, och flera av de ord vi finner här saknas i det övriga runmate­ ­ rialet. För att pröva om inskriften trots detta följer samma principer för me­nings­skapande som andra vikingatida run­stens­inskrifter, krävs en teori som kan binda språklig yta till semantik, språkliga­ detaljer till textens helhet och texten till sin kontext. Innan jag kommer till själva Rökstenen — rest söder om sjön Tåkern i Östergötland någon gång på 800-talet, idag vid den gamla vägen mellan Skänninge och Alvastra — kommer jag därför intro­ ducera en text- och kontextteori, näm­ligen s.k. socialsemiotik, och visa vad detta teoretiska perspektiv kan säga om vikingatida runstenar. Det perspektiv som jag prövar är att låta inskrifternas relation till run­ stenars rumslighet vara i fokus. Utgångspunkten är att skrivna texter kon­struerar andra rumsliga villkor för meningsskapandet än tal och sam­ tal. Vilka­ dessa villkor är, skiftar beroende på den skriftteknologi som an­ vänds. Runstenar­ har sin speciella inverkan på meningsska­ ­pan­dets rums­ lig­het, run­pinnar en helt annan, men gemensamt för all skrifttek­ ­no­logi är att människan får sällskap av en ny aktör: texten som artefakt. Det är mot denna fond, att texter äger rum, som jag i senare delen av artikeln ska dis­ ku­tera hur tidigare forskning tagit sig an Rökstenens inskrift, samt allt­så

1 Huvuddragen i artikelns analys presenterades i en föreläsning vid konferensen Svens­ kans beskrivning 34, Lunds universitet, 2014-10-23. Tack till dem som i samband med före­läsningen framförde konstruktiva synpunkter, framförallt tackas Ulf Teleman som påpekade att lösningen av första gåtkomplexet helst skulle ta hänsyn till grammatiskt genus, och till Anja Malmberg som påtalade att Dag/dagen skull kunna passa som svar såväl vad gäller grammatiskt genus som mytologiskt innehåll. Tack också till Pål Rydberg för tillståndet­ att återge den skiss över Rökstenens sidor (gjord för Riksantikvarieämbetets utställ­ning vid Rökstenen) på vilken jag markerat de sju textelementen i fig. 1.

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 67 visa hur det går att komma till andra slutsatser. Framförallt gäller dessa nya slutsatser­ tre frågor som ständigt återkommit i tidigare forsk­ning, nämligen frå­gorna om inskriftens läsordning, dess egen­dom­liga numre­ ring (nämligen ett hopp från ”det andra” till ”det tolfte”) samt dess gåtfulla­ mening.

Socialsemiotiska perspektiv på text och rumslighet Socialsemiotik är en teori om hur människor utnyttjar semiotiska resurser i texter för att skapa mening i olika sociala kontexter (t.ex. Halliday 1978). Ett utmär­kande drag för teorin är att meningsskapande förstås i tre dimen­ sioner: textuellt, interpersonellt och ideationellt. Varje dimension kan ren­odlas analytiskt, men i praktiken samspelar de alltid med varandra. Textu­ellt handlar meningskapande om hur texter organiseras. Inter­per­ so­nellt sätter teorin fokus på hur relationer mellan personer etableras. Idea­tio­nellt slutligen rör analysen hur olika föreställningar om världen konstrueras.­ Teorin utnyttjar dessa tre dimensioner för att förstå vad som händer språkligt i texter och hur texterna matchar de sammanhang där de har sin funktion. När socialsemiotiken använts för analys av texters rumslighet har i all­ män­het någon av dessa tre dimensioner fått stå i förgrunden medan de andra fått träda tillbaka. I vissa studier har rumslighet tematiserats som ett textuellt rum, dvs. det rum som etableras genom den spatiala kompo­ si­tionen av skriven text. Medeltida handskrifter har sitt sätt att organisera text och bygga textuella rum; den moderna hemsidan andra (se Kress och van Leeuwen 1996, 175 f.). Olika rumsliga organisationsprinciper hänger ihop med hur texter på olika sätt utnyttjar textuella språkliga resurser. Hit räk­nas framförallt språkliga möjligheter att skapa ett infor­mations­flöde mellan satser. Ny information introduceras för att göras till utgångs­punkt för satser som följer senare i texten (s.k. kohesion, se vidare Holm­berg och Karlsson 2006, kapitel 6). En speciell konsekvens av att en skriven text alltid är rumsligt organiserad är vidare att den kan referera till sig själv, till den plats som utgörs av textens yta (”i detta kapitel”, ”i figuren här nedan­för”, ”klicka här” osv.). Ur socialsemiotiskt perspektiv kan rumslighet också förstås som ett inter­per­sonellt rum i vilket skribent och/eller läsare tar plats i interaktion med tex­ten (se t.ex. Thibault 1995, 2007, jfr också Stenglin 2008). Exempel­ vis kan man notera hur det i skolan ofta är skrivna texter som gör att eleverna måste förbli­ på sina respektive platser i klassrummet, och hur detta ofta för­stärks av att eleverna — på plats — i tal eller skrift ska ge sin

Futhark 6 (2015) 68 • Per Holmberg respons på vad de läst (se Holmberg 2013). Hur hårt läsaren knyts till textens inter­per­so­nella rum beror bland annat på hur texten utnyttjar inter­per­sonella språk­liga resurser. Det kan exempelvis röra sig om olika grammatiska alternativ för att ut­trycka språk­handlingar, såsom på­stå­ enden, frågor och uppma­ ­ningar. Också skriftliga språk­handlingar förstås som ena halvan av en inter­aktion där läsarens roll är att förstå och hantera de respons­möjlig­heter som olika typer av språk­handlingar öppnar för. Om språkhand­ ­lingar uttrycks med fullständiga­ satser pekar teorin ut hur grammatiken förbereder läsarens respons, genom att läsaren för att t.ex. bekräfta ett påstående kan återan­ ­vända påstående­ ­satsens subjekt och finita verb (se vidare Holmberg och Karls­son 2006, kapitel 3). Slutligen har socialsemiotiken även intresserat sig för ideationellt rum, och det har då handlat om att fokusera hur texter medierar olika före­ ställningar­ om platser. Det kan handla om föreställningar om den plats där läsaren befinner sig, förmedlade exempelvis av en skylt med ett gatu­ namn (då det ideationella rummet sammanfaller med det interper­ sonella­ rummet), men det kan också handla om föreställningar om andra platser, som i klassrummets­ läsning av en lärobok i geografi (se Matthiessen och Kashyap 2014). Det finns en mängd ideationella språkliga resurser som kan utnyttjas­ för att i text konstruera föreställningar om platser. Teorin fäster stort avseende vid hur satsgrammatiken fungerar för att så att säga måla upp olika bilder av världen. De tre vanligaste alternativen är satser som uttrycker tillstånd, händelser eller handlingar. Ett tillstånd konstrueras som en utsaga om vad eller hur något/någon är (”Sven var son till Torkel”, ”Sven var god”). Den semantiska skillnaden mellan å ena sidan tillstånd och å andra sidan händelser och handlingar är att de senare målar upp bilder av något slags förändring i den materiella världen. En händelse utmärks av att grammatiken inte pekar ut någon aktör vars handling får effekt på någon (”Sven dog”). En handling däremot visar med sin grammatik både vem eller vad som orsakar förloppet och vilket element förloppet får effekt på (”Torkel reste stenen”, ”Han slog den stora jätten”). Denna kvalitet, som alltså karaktäriserar just handlingar, kommer jag fort­sättnings­ vis­ kalla agens. (Se vidare Karlsson 2011 eller Halliday och Matthiessen 2013, kapitel 5, där teorins terminologi introduceras: tillstånd beskrivs som icke-ergativa — alltså icke-handlande — relationella processer, händelser som icke-ergativa materiella processer, och handlingar som ergativa materiella processer.) En annan central ideationell resurs är förstås rums­adverbial vilka explicit kan knyta tillstånd, händelser och handlingar till en bestämd plats (”Sven dog västerut i Frankrike” osv.).

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 69

Även om det förstås är möjligt att avgränsa en studie till en av de tre di­men­sioner jag skisserat här, bör förhållandet mellan text och rumslig kon­text i princip förstås i alla tre dimensionerna. Det är också tredimen­ ­ sio­nellt som jag i det följande ska visa hur de vikingatida runstenarna tar semio­tiska resurser i bruk för såväl textuellt, interpersonellt som ideatio­ ­ nellt rum.

Vikingatida runstenars rumslighet Ett enda större arbete har utnyttjat socialsemiotik för analysen av run­stenar, nämligen Bianchi 2010. I olika delstudier visas i detta arbete hur språk­liga och visuella resurser samspelar på vikingatida runstenar i Uppland och Söder­man­land (se också Karlsson 2009). Jag ska här sammanfatta några av resultaten som en princip för textuellt rum. Dessutom har Holmberg och Jans­son (2010 och 2011) undersökt konstruktionen av interpersonellt och idea­tio­nellt rum i en studie av de 163 vikingatida runstenar i Östergötland som har minst en läslig sats. I det följande presenteras också resultat från denna studie tillsammans med iakttagelser från en senare och komplet­ terande studie (Holmberg 2013). Två vikingatida runstenar får illustrera analysen: Kälvestenstenen (Ög 8) och stenen vid Hjärterum (Ög 20). Exakt var de ursprungligen rests är okänt, men idag står Kälvestenstenen vid Västra Stenby kyrka, ungefär två mil nordost om Rök. För att komma till Hjärterum får man ta sig vidare från Västra Stenby ytterligare åtta mil österut i landskapet. De två ste­narnas inskrifter återges nedan med anpassad translittering av runorna och norma­lisering till runsvenska anpassat efter Samnordisk runtextdatabas samt med översättningar från Brate 1918 (Ög 20) respektive Jansson 1984, 44 (Ög 8); rad- eller slingbyten återges med |, sidbyte med ||: Hjärterumstenen (Ög 20) × hulmkiʀ : auk · branti : þaiʀ · raisþu : stin · þịna · iftiʀ · kiulik × | faþur : sin · Holmgæiʀʀ ok Brandi þæiʀ ræisþu stæin þenna æftiʀ Kiūlāk, faður sinn. ’Holmger och Brande de reste denna sten efter Kjollak, sin fader.’ Kälvestenstenen (Ög 8) stikuʀ ︲ karþi kubl þạ͡ụ | aft auint sunu sin ︲ sa fial austr || miʀ aiuisli ︲ uikikʀ faþi | aukrimulfʀ Stiguʀ/Stygguʀ gærði kumbl þau aft Øyvind, sunu sinn. Sā fioll austr með Æivīsli. Vīkingʀ fāði ok Grīmulfʀ. ’Stygg (?) gjorde ”dessa kummel” efter Öjvind, sin son. Han föll österut med Ejvisl. Viking ristade och Grimulv.’

Futhark 6 (2015) 70 • Per Holmberg

Den labyrintiska principen

De två grundläggande frågorna för organisationen av inskrifter på run­ stenar (liksom för andra texter) är var läsningen har sin startpunkt, samt hur läsningen fortsätter från denna punkt. Vad gäller första frågan visar Bianchis undersökning att början på vikingatida runinskrifter med stor sanno­lik­het är nere till vänster (se Bianchi 2010, 111). Såväl Kälvesten­ stenen och Hjärterumstenen följer denna konvention. Svaret på den andra frågan är mer osäkert. Vart läsningen leder kan man inte veta i för­ väg. Principen för organisation av vikingatida runinskrifter skulle därför­ kunna kallas för den labyrintiska principen: man vet var man ska börja, men inte var man ska komma fram. Detta innebär inte att läsaren är pris­ given åt egna gissningar om läsväg. Tvärtom talar Bianchi om ristarens ambi­tion ”att aldrig låta läsaren gå vilse i inskriften” (2010, 114). Men läsaren kan inte på förhand veta vilken väg inskriften kommer att föra henne. Det finns två huvudtyper av runlabyrinter: de som organiserats i rader och de som organiserats som slingor. Kälvestenstenens inskrift utnyttjar det första alternativet, rader. Vid organisation i rader gäller att läsaren vid slutet av varje rad typiskt ska följa raden tillbaka för att hitta början av nästa rad. Så läser man Kälvestenstenens fyra rader, där alltså inte bara den första utan också de återstående tre läses nerifrån och upp. Denna konvention, att textrader läses i samma riktning (som ju är helt natura­ ­li­ serad i vår skriftkultur), har emellertid sina undantag. Det gäller att välja den rad som närmast ansluter till föregående, men man får vara beredd på att en ny rad kan byta läsriktning. Hjärterumstenens inskrift utnyttjar det senare alternativet, slingor. Om det fortfarande finns text kvar att läsa när läsaren nått slutet av första slingan — och så är det på Hjärterumstenen — gäller det att fortsätta läs­ ningen på den punkt som är närmast i nästa slinga. Till skillnad från läs­ ning av rader behöver man alltså i regel inte backa tillbaka för att hitta start­punkten för läsning av en ny slinga. Men inte heller i detta fall kan man vara säker. Det gäller också här att välja den slinga som ligger närmast den föregående, men det finns ganska många inskrifter där läsningen trots allt kräver att man tar sig igenom en slinga mot läsriktningen för att hitta start­punkten för läsningen av nästa (se Bianchi 2010, 83). Den labyrintiska principen, så som jag här skisserat den utifrån Bianchi 2010, erbjuder alltså å ena sidan utmaning (t.ex. vad gäller läsriktning), å andra sidan lotsning (till närmaste rad eller slinga). En liknande paradox finns också det när gäller bruk av avvikande skriftsystem som stavlösa

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 71 runor eller chifferrunor. Å ena sidan utmanar de läsarens runkunnighet, ofta på en visuellt framskjuten plats, å andra sidan förekommer val av sådana avvikande skriftsystem typiskt först i slutet av en inskrift (se Bianchi 2010, 155 f.). Också språkligt kan man notera hur inskriften, då den består av mer än en sats, oftast skapar en tydlig väg genom texten. Första satsens sista ele­ment tenderar nämligen att bli utgångspunkt för den information som sedan följer. Ett sådant fall visas av Kälvestenstenens två första satser: ”Stygg gjorde dessa kummel efter Öjvind, sin son. Han föll österut med Ejvisl.” Avslutningsvis kan noteras att Kälvestenstenen med frasen ”dessa kummel” liksom Hjärterumstenen med ”denna sten” skapar självreferens, på liknande vis som det stora flertalet vikingatida runstenar.

Språkhandlingsprincipen Vad gäller runstenarnas interpersonella rum måste analysen förstås vara extremt försiktig. Vi vet inte hur läsningen egentligen gick till eller hur den var inbäddad i en social praktik tillsammans med andra aktiviteter. Vad vi ändå kan sluta oss till har att göra med den inverkan själva mötet med runstenar bör ha haft på läsaren. De båda manshöga stenarna som valts som exempel lär ha varit place­ rade på en väl synlig plats i landskapet. Denna placering, typisk för vikinga­tida runstenar, ställer krav på läsaren, eller betraktaren, att nalkas dem till ett avstånd som låter runtecknen framträda mot stenens yta. Den kraft med vilken stenarna anvisar läsaren plats kan idag lätt under­ skattas då landskapet är fyllt av texter. När dessa stenar restes hörde de emellertid ännu till en mycket sällsynt kategori av talande ting i land­ skapet, säkerligen svåra att ignorera. Också sedan betraktaren anvisats plats vid stenen, kommer den under en tid att begränsa betraktarens rörelsefrihet. För Hjärterumstenen innebär det att läsaren måste stå kvar på samma plats framför ristningsytan och, för att följa runtecknens slinga, böja sig åt vänster, åt höger och sedan åt vänster igen. Kälvestenstenen däremot, som är ristad på två sidor, leder läsaren att bugande backa ett kvarts varv motsols för att avkoda de fyra ver­ti­kala runraderna. Att stenarna genom sin öppna placering i landskapet så att säga vill komma till tals med dem som passerar har också en språklig sida. Inskrifter på vikingatida runstenar utnyttjar i regel, till skillnad från äldre runstensinskrifter,­ en explicit språkhand­ ­lings­grammatik. På så vis avkrävs och förbereds läsarens — och eventuella lyssnares — respons på

Futhark 6 (2015) 72 • Per Holmberg plats vid stenen. För att fånga detta sätt att skapa interpersonellt rum ska jag fortsättningsvis tala om språkhandlingsprincipen. De 162 östgötska runstenarna (Rökstenen oräknad) som undersökts av Holm­berg och Jansson (2010, 2011) har totalt 225 språkhandlingar. Av dessa är 200 påståenden vilka alltså ställer läsaren inför att viss information­ ska tas emot som sann och relevant, alternativt ifrågasättas. Påståenden är också de språkhandlingar som uttrycks av Hjärterumsstenens enda sats och av Kälve­ ­sten­stenens tre. De återstående 25 språkhandlingarna är istället upp­maningar, i regel riktade till Gud i bön för den döde. Den förvän­ ­tade responsen bör i dessa fall vara att läsaren ska instämma i inskriftens bön. Att det kan ha varit nästan fysiskt svårt för läsare i en ung skriftkultur att ignorera skriftliga språkhandlingar finns faktiskt tidig evidens om, inte från den svenska vikingatiden, men väl från den grekiska antiken. En av de första metaforerna för skriftlig kommunikation, som förkommer i såväl grekiska som latinska inskrifter, är det sexuella övergreppet i vilket läsaren liknas vid offret och skribenten vid förövaren (Svenbro 1999, 19, se vidare 1988, 207 f.).

Principen om lokal agens Vad gäller runstenarnas ideationella rum kan man först konstatera att redan en rest sten i sig vittnar om att någon i viss avsikt utfört en handling på den aktuella platsen. Det är om just detta som nästan alla vikingatida run­stens­inskrifter först talar: om vem eller vilka som låtit resa stenen och för vem eller vilka detta gjorts. Bland de östgötska inskrifterna som analyserats av Holmberg och Jans­ son (2010, 2011) framträder två huvudkategorier av inskrifter (även om studien presenterar en något mer finmaskig indelning). Den ena gruppen av inskrifter gör som Hjärterumstenen, och berättar endast om den plats där stenen (och läsaren) står. Denna kategori är den klart vanligaste i mate­ rialet: 139 av de 162 runstenarna hör hit. Den andra kategorin inskrifter­ gör som Kälvestenstenen, och berättar också om något som skett på en annan plats. Typiskt handlar det om långväga resor, precis som på Kälve­ sten­stenen. Denna kategori inskrifter, som i materialet representeras av 23 runstenar, ställer alltså stenens plats i förbindelse med en annan plats. En viktig iakttagelse är hur grammatiken fördelar sig mellan vad som sägs om stenens plats och vad som sägs om andra platser. Det är nämligen bara om det som skett vid stenen som inskrifterna uttrycker agens. Här an­ vänds nämligen handlingens grammatik i utsagor om hur personer byggt

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 73 broar, gjort spänger osv. Hjärterumstenens inskrift uttrycker en sådan hand­ling med sin enda sats där ju Holmger och Brande uppträder som hand­lande vilka ”reste denna sten”. Kälvestenstenens inskrift uttrycker två handlingar genom att i första satsen göra Stygg till den handlande som ”gjorde dessa kummel”, och i sista satsen på motsvarande sätt tala om hur Viking och Grimulv ”ristade”, underförstått ”runorna”. För andra platser än stenens egen används i dessa inskrifter en annan och mindre handlingskraftig grammatik. Satser som berättar om andra platser konstrueras antingen som tillstånd eller som händelser. Ett exempel på detta är när Kälvesten­stenen i inskriftens andra sats med hän­delsens grammatik berättar om vad som utspelat sig på en annan av­ lägsen plats: ”Han föll österut med Ejvisl”. Däremot före­kommer aldrig i Holmberg och Janssons material av östgötska run­inskrifter (2010, 2011) handlingens grammatik i samband med andra platser. Med andra ord saknas sådana utsagor som att någon på annan plats ”erövrat land”, ”dödat fiender”, ”vunnit ära” e.d. Närmast en sådan konstruktion kommer Ok­lunda­stenen (Ög N288) med utsagan om att ”han flydde skyldig”, men inte heller i denna inskrift riktas det som utspelas sig på annan plats mot något objekt. Även om det i andra landskap finns enstaka undantag (t.ex. Sö 166 som berättar om Gudver att han ”skiftade gäld” i England och ”hem­sökte borgar” i Saxland) så syns det vara en mycket stark tendens för vikingatida­ runinskrifter att just platsen vid stenen framställs som den viktiga platsen för handling. Jag kommer att tala om detta som principen om lokal agens. Sammanfattningsvis visar ett socialsemiotiskt perspektiv hur vikinga­ tida runstenenar kraftfullt utnyttjar semiotiska resurser för rumslig­het i teorins alla tre dimensioner. Det har sin bakgrund i att runstenarna, på ett eller annat sätt, har hört hemma i en minnespraktik där läsaren i själva läsaktens ”här och nu” hade att återkalla minnet av ett avlägset ”här och då”. Att runstenarnas minnespraktik var säkrare än den muntliga trade­ ringen är varje bevarad runstensinskrift ett bevis på. Kälvestenstenen och Hjär­te­rum­stenen får oss än idag att upprepa namnen på de länge­sedan döda (även om detta, tack vare reproduktionen av deras inskrifter med annan skriftteknologi, ofta sker på andra platser än stenarnas). Vi kan nu jämföra Rökstenen med vad analysen gett ifråga om textuellt, inter­personellt och ideationellt rum för vikingatida runstensinskrifter i all­män­het. Vad skulle resultatet bli om man också för läsningen och tolk­ ningen av denna inskrift följer det som här formulerats som den laby­rin­ tiska principen, språkhandlingsprincipen och principen om lokal agens?

Futhark 6 (2015) 74 • Per Holmberg

Rökstenen som labyrint (läsordning)

Forskningen kring Rökstenens läsordning har lett till flera olika mot­ stridiga slutsatser, inte vad gäller inskriftens startpunkt, men väl om vägen däri­från till någon av de tre möjliga slutpunkter som föreslagits. Inget av för­slagen grundar sig på sådana överväganden som jag här sammanfattat som den labyrintiska principen. Problemet är att en läsordning efter den laby­rin­tiska principen snabbt ställer läsaren inför till synes oöver­ stigliga hinder, såväl ifråga om textens kohesion som enskilda chiffer. Den princip som vunnit starkast gehör är därför vad som kunde kallas det minsta motståndets­ lag (se Wessén 1958, Widmark 1993, Gustavson 1991, Harris 2007). Denna idé om läsordning ger en följd där alla partier med avvikande skrift­system läses sist. När partier som ristats med vanliga kort­ kvist­runor ur den yngre 16-typiga futharken läses samman, öppnar sig dess­utom en tilltalande möjlighet att skapa kohesion i inskriften, eftersom dessa partier har det gemensamt att de tycks tala om olika krigare eller kungar. Ett annat alternativ som framförts bygger på rekonstruktion av ristarens troliga arbetsgång (von Friesen 1920, 7 f.), och ytterligare ett annat alternativ utgår från likheter mellan inskriften och strukturen i ett s.k. greppaminni, ett speciellt fornnordiskt språkspel bevarat i andra senare texter, vilket består av frågor och svar med flera verser som börjar med samma ord (Lönnroth 1977, 50 f.). Med få undantag har forskare urskilt samma textelement, sju delar av texten vilka kan avgränsas utifrån hur runorna formats och organiserats. Inom dessa element, vars position på stenen visas i fig. 1, råder det i stort sett konsensus om läsordningen, medan oenigheten gäller övergången mel­lan textelement. Figurens radnumrering visar hur Gustavson (1991, 24 f.) presenterar den följd mellan textelement vilken efter Wessén (1958, 11 f.) kommit att gälla för att vara standardläsningen (se t.ex. Widmark­ 1993, Harris 2007). Det tydligaste brottet mot den labyrintiska prin­ cipen är övergången mellan rad 11 (sista raden i textelementet om de två stridsbytena) och rad 12 (första raden i textelementet om de tjugo kungarna), eftersom dessa textelement inte har någon beröringspunkt med varandra. Jag ska i det följande presentera textelementens följd såsom de faller ut i efter den labyrintiska principen, men hänvisar till standarläsningens numre­ ­ring av raderna i enlighet med fig. 1. (De sju textelementens lydelse åter­ges i nästa avsnitt.) Inskriften börjar med textelementet om Vamod och Varin (se text­ element 1 nedan) som består av två vertikala rader av runor vilka, lik­

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 75

27

25 28 26 23 24

1 2 3 4 5 9 6 7 8 20 22 1213141516171819 10 11 21

1. Vamod och Varin 3. Kvinnooret 2. De två stridsbytena 4. Krysschiret 6. De tjugo kungarna 5. Vilens verk 7. Tor

Fig. 1. De sju textelementen i Rökstenens inskrift (numreringen visar läsordningen i Gustav­son 1991 efter Wessén 1958) som huvuddelen av inskriften, ristats med kortkvistrunor ur den yngre 16-typiga runraden. De båda raderna igenkänns som ett avgränsat text­ element genom att dess runor är ristade med avsevärt större storlek. Här följs alltså konventionen om startpunkt ”nere till vänster”. Övergången till textelementet om de två stridsbytena (se textelement 2 nedan), vilket också ristats med kortkvistrunor, är oproblematisk. Läs­ ningen av rader fortsätter först i samma läsriktning nedifrån och upp. Väl framme vid framsidans högra kant måste läsaren överväga om inskriften går vidare till angränsande smalsida. En sådan läsväg skulle emellertid lämna framsidans nedre vertikala rader tillspillogivna, varför dessa måste läsas först. Lägg märke till hur läsaren i övergången mellan rad 8 och rad 9 inte bara måste backa tillbaka genom den redan lästa rad 8, utan också ta sig igenom rad 9 åt fel håll för att hitta rätt läsriktning, vilken här, liksom

Futhark 6 (2015) 76 • Per Holmberg i rad 10, är från vänster till höger. Från slutet av rad 10 kan läsaren nu enkelt nå textelementets sista rad (rad 11) vilken ristats på den angrän­ sande kantsidan i läsriktning nedifrån och upp. Textelementets­ orga­ni­ sation över stenens yta illustrerar tydligt hur läsaren leds vidare genom möjlig­heten att hitta en nära förbindelse mellan radernas ändar, oaktat deras läsriktning. Från sista raden i textelementet om de två stridsbytena (textelement 2) leder den labyrintiska principen läsaren vidare till nästa textelement i motsols­riktning. Det är textelementet om kvinnooffret (se textelement 3 nedan), vilket består av två rader som på stenens baksida ristats med runor vars läsning kräver kännedom om den äldre 24-typiga runraden. Valet av denna läsväg underlättas av att textelementets första rad dragits ut så att den möter sista raden i föregående textelement. För att hitta rätt läs­riktning måste läsaren göra samma manöver som i övergången mellan rad 8 och 9, dvs. backa tillbaka ner genom den redan lästa rad 11 och ta sig igenom rad 21 i fel riktning för att hitta rätt läsriktning. Denna rad är näm­ligen ristad från höger till vänster med runor som vänts upp-och-ner. Text­elementet andra rad leder läsaren åter mot stenens topp. Från sista raden i textelementet om kvinnooffret (textelement 3) be­ höver läsaren överväga tre alternativ: fortsatt rörelse medsols från radens lägre ändpunkt, fortsatt rörelse medsols från radens övre ändpunkt, eller fort­satt rörelse mot toppen. Valet bör falla på det tredje alternativet, efter­ som detta verkar vara den sista chansen att få en kort väg mot toppen. Nästa textelement blir därför krysschiffret (textelement 4), dvs. de sex stora runkryssen vilka fyller baksidans översta fält samt toppsidan. Run­kryssen utgör ett slags talchiffer som anger runor efter deras plats i futharken, men läsningen är emellertid mycket osäker, inte minst för att det är vanskligt att bedöma i vilken ordning runorna ska läsas. Från toppen leder läsningen neråt till textelementet om Vilins verk (se text­element 5) vilket slingrar genom tre snedställda rader på baksidans övre del. I dessa rader växlar skriftsystemen från förskjut­nings­chiffer via vanliga kortkvistrunor till vad som förefaller vara ett avslutande talchiffer. Härefter kan motsolsläsningen av vertikala rader återupptas, först i text­elementet om de tjugo kungarna (se textelement 6) vilket också ristats med kortkvistrunor ur den vanliga 16-typiga runraden. Det avslutande text­elementet blir därmed textelementet om Tor (se textelement 7) som är ristat med ett talchiffer på den återstående smalsidan. Övergången mellan de två sista textelementen är underlättad av att den sista, nu skadade, raden i textelementet om de tjugo kungarna är ristad hela vägen upp till den höjd där läsaren finner startpunkten för läsning av det sista text­

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 77

Läsordning eer Växling mellan Läsordning eer Växling mellan den labyrintiska skrisystem Wessén 1958 m.
. skrisystem principen

1. Vamod och Varin 16-typig futhark Vamod och Varin 16-typig futhark

2. De två krigsbytena De två krigsbytena

3. Kvinnooret 24-typig futhark De tjugo kungarna

4. Krysschiret talchier Kvinnooret 24-typig futhark

5. Vilins verk förskjutningschier Vilins verk förskjutningschier

16-typig futhark 16-typig futhark

talchier talchier

6. De tjugo kungarna 16-typig futhark Tor

7. Tor talchier Krysschiret

Fig. 2. Läsordning efter den labyrintiska principen i jämförelse med Wessén 1958 elementet. Denna ristningens sista rad ska nämligen, till skillnad från de övriga vertikala raderna, läsas uppifrån och ner. Detta arrangemang gör att läsaren avslutar sin läsning nära den punkt där läsningen startade. I fig. 2 sammanfattas läsordningen efter den labyrintiska principen, i jämförelse med den läsordning som vunnit hävd efter Wessén 1958. Parallellt med respektive läsordning visas hur växlingen blir mellan olika skriftsystem. Den strukturerande principen för Wessén var en upp­skatt­ning av respektive skriftsystems svårighetsgrad för 800-talets läsare: enklast kortkvistrunor ur den 16-typiga futharken, något svårare den 24-typiga, ännu svårare ett förskjutningschiffer och allra svårast de olika typerna av talchiffer. Om man godtar denna bedömning kan man också i den läsordning jag här föreslaget skönja en rörelse mot svårare skrift­system, med den viktiga skillnaden att denna rörelse upprepas tre gånger. Det skulle kunna tyda på att inskriften faktiskt har slutpunkter på alla de tre ställen som föreslagits i litteraturen: en del skulle då sluta med läsning av run­kryssens talchiffer (slutpunkten enligt Wessén 1958, Harris 2007 m.fl.), nästa del med talchiffret i textelementet om Vilins

Futhark 6 (2015) 78 • Per Holmberg verk (slutpunkten för inskriften enligt t.ex. Kyhlberg 2010), och den sista delen med talchiffret som bildar textelementet om Tor (slutpunkten för inskriften enligt t.ex. von Friesen 1920). Avslutningsvis ska här en språklig egenhet i inskriften kommenteras, då den bidrar till vad jag behandlar som runstenens textuella rum. Rök­ stenens inskrift har redan i sin första sats ett självrefererande element i runaʀ þaʀ (’dessa runor’), vilket i sig alltså är helt typiskt för vikingatida run­stens­inskrifter. Detta element är emellertid oväntat framhävt genom sin ovanliga placering sist i satsen (”Efter Vamod står dessa runor”), en pla­ce­ring som ofta signalerar vad som kan bli utgångspunkt för infor­ mation som följer i senare satser. Dessutom är elementet visuellt fram­ skjutet genom att det kommit att ristas längst upp på framsidans spetsiga topp. Tidigare tolkningar av inskriften har kämpat med att hitta en kohesion som knyter inskriften till Vamod, den döde sonen. Första satsen skulle möjligen kunna vara en ledtråd till att sammanhanget som följer istället ska skapas kring runorna.

Rökstenen som språkhandlingar Redan av vad som sagts ovan om Rökstenen som labyrint har det framgått att detta är en krävande runsten också ur interpersonellt perspektiv. Genom sin imposanta storlek torde den ha varit väl synlig på långt håll, och bör ha dragit förbipasserande till sig på kraftfullare sätt än de flesta andra runstenar. Dess höjd är idag 257 cm över marken, men den bör vid den första resningen varit ännu högre. Denna förmodan kommer sig av att den är återrest med ovanligt djup rotända: hela 125 cm under marken. Vid stenens första resning har stenresarna möjligen dessutom bättre förstått att utnyttja någon naturlig höjd i landskapet, vilket kunnat få den att framstå inte bara — såsom idag — som drygt manshög, utan till och med kanske som drygt dubbelt manshög. Inskriftens organisation på stenens yta, vilken analyserats i föregående avsnitt, kräver att betraktaren för att följa runtecknens rader rör sig ett helt varv motsols, och böjer sig — eller bugar — tjugo gånger inför stenen. Också analysen av inskriftens språk­ handlingar kommer att visa att detta är en text som ställer höga inter­ personella krav. Tidigare forskning kring Rökstenens interpersonella språkliga val har fram­förallt rört ett speciellt drag, nämligen den syntaktiska konstruktion som inleds av runföljden sakum vilket antas vara en form av ett verb med betydelsen ’säga’. Antingen kan böjningsformen förstås som presens

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 79 första person plural: ”vi säger . . .” (alternativt singular) eller som impe­ rativ första person plural: ”sägom . . .”, eller nusvenskt ”låt oss säga . . .” (se t.ex. Melnikova 2010). Konstruktionen förkommer sju gånger och bidrar, oavsett hur böjningsformen tolkas, till att det interper­ ­sonella respons­ kravet skärps. Det har emellertid varit ett utmärkande drag i tolknings­ ­tra­ di­tionen efter Wessén 1958 att ifrågasätta möjligheten för ens den samtida läsaren att direkt ta ställning till de utsagor som ristats på stenen. Detta hänger samman med en egendomlig numrering som inskriften tillämpar i samband med tre av sakum-konstruktionerna. I den andra av dessa kon­struk­tioner talas det, helt naturligt, om vad som sägs ”för det andra”. Mer oväntat är att de tvåsakum -konstruktionerna i textelementet om de tjugo kungarna presenteras som ”det tolfte” respektive ”det trettonde”. Den tolkning som flest forskare lutat åt i Wesséns efterföljd är att denna numrering avslöjar att inskriften i själva verket återger en del av en muntligt traderad lista av gåtor. Denna tolkning gör att Rökstenens språk­hand­lingar inte längre binder läsaren till stenen på det sätt som jag pos­tulerat med språkhandlingsprincipen. Istället blir inskriften primärt en påminnelse om språkhandlingar och deras respons vilka läsaren förväntas känna till från annan källa. I det följande ska jag visa hur man kan förstå inskriften som en följd av direkt responskrävande språkhandlingar. För att så kunna kommen­ ­ tera inskriften återges nedan varje språkhandling på tre rader: en trans­ litterering med segmentering av runinskriften i fetstil och ett förslag om normalisering till runsvenska i kursiv anpassat efter Samnordisk­ run­text­ databas, samt översättning till modern svenska i rak stil efter Gustav­son 1991, 21 f., något modifierad. Observera att denna återgivning av inskriften i vissa delar är avhängig några av de tolkningar som ska proble­matiseras i följande avsnitt. En punkt behöver kommenteras. Samnordisk runtextdatabas anger två alternativa normaliseringar av runföljden sakumukmini: sagum ung­ mænni respektive sagum mōgminni. Medan Gustavsons översättning­ utgår från det första alternativet — ’jag säger de unga (männen)’ — har jag valt det senare och översätter ’sägom som ett minne för folket’. Rökstenens text utgörs — troligen — av arton språkhandlingar. De flesta av dessa är mer interpersonellt krävande än vad man finner på andra run­ stenar. En tredjedel av dem är nämligen frågor, och ytterligare en dryg tredje­del är visserligen påståenden, men påståenden som är så gåtfulla att de ofta får frågekaraktär. Egentligen är det bara i det första textelementet om Vamod och Varin som resurserna för språkhandlingar utnyttjas som man i övrigt är van

Futhark 6 (2015) 80 • Per Holmberg vid. Här ges nämligen den information som vanligen inleder inskrifter på vikinga­tida runstenar: vem som står bakom skriftmonumentet, i detta fall Varin, och vem det tillägnas, nämligen hans son Vamod. Mycket ovan­ligt är emellertid att denna information ges i två påståenden. Vid det kors­ formade skiljetecknet högst upp vid stenens spets inbjuds läsaren till att börja med att bekräfta att runorna står efter Vamod, och först därefter blir det tillfälle att ge respons på uppgiften om att Vamods far Varin skrivit runorna — eller eventuellt färgat dem om verbet fā ska tolkas bokstavligt. Denna uppdelning i två språkhandlingar har öppnat för möjligheten att låta det första påståendet bli en interpersonellt mer påträngande utsaga om läsarens ”här och nu” i en sats där ”dessa runor” är subjekt. 1. Vamod och Varin

aft uamuþ stonta runaʀ þaʀ + Aft Vāmoð standa rūnaʀ þāʀ. ’Till minne av Vamod står dessa runor.’

n uarin faþi faþiʀ aft faikion sunu Æn Varinn fāði, faðiʀ, aft faigian sunu. ’Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.’

I och med det följande textelementet om de två stridsbytena ändrar språk­hand­lingarna karaktär. Textelementet består nämligen av två sakum-frågor och två gåtfulla påståenden (se textelement 2 nedan). Jag väljer, som nämnts ovan, att förstå sakum som imperativ första person plural, vilket ger en tydligare frågekaraktär åt språkhandlingen: ”sägom . . . vilka” respektive ”sägom . . . vem”. Dessa frågor blir då vad systemisk- funktio­nell teori skulle beskriva som interpersonella grammatiska metaforer vilka uttrycker frågor via uppmaningssatser. Med dessa språk­ hand­lingar efter­frågas alltså två stridsbyten (”sägom . . . vilka . . .”), och där­efter en död krigares identitet (”sägom . . . vem . . .”). Den första frågan slutar mitt i textelementets tredje rad, och för att markera var respons ska ges används en punkt som interpunktionstecken. De två påståenden som följer bildar var sin halva av en strof i vers­ måttet fornyrðislag, och båda tycks ge mer information om den person som just efterfrågats. Deras gåtfulla karaktär gör det omöjligt att bekräfta infor­ma­tionen på vanligt vis (ungefär ”jaha, är det så”). Jag förstår det som om de har en dubbel språkhandlingsfunktion. Å ena sidan ger de verk­ ligen viss information; å andra sidan kan de samtidigt förstås som en slags seman­tisk upprepning av den sista frågans ”sägom . . . vem . . .”. Gränsen mellan språk­handlingarna är inte markerad med inter­punktions­tecken,

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 81 men framgår tydligt eftersom det senare påståendet förankrats i läsarens tid: ”nu sitter”. 2. De två stridsbytena

sakumukmini þat huariaʀ ualraubaʀ uaʀin tuaʀ þaʀ suaþ tualf sinum uaʀinumnaʀ t ualraubu baþaʀ somon o umisumonum · Sagum mōgminni þat, hværiaʀ valraufaʀ vāʀin tvāʀ þāʀ, svāð tvalf sinnum vāʀin numnaʀ at valraufu bāðaʀ saman ā ȳmissum mannum. ’Sägom som ett minne för folket vilka de två stridsbytena var som tolv gånger blev tagna som krigsbyte, båda på en gång från man efter man.’

þat sakum onart huaʀ fur niu altum on urþi fiaru miʀ hraiþkutum auk tu miʀ on ub sakaʀ Þat sagum annart, hvāʀ fur nīu aldum ān urði fiaru meðr Hraiðgutum, auk dō meðr hann umb sakaʀ. ’Sägom för det andra vem som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna och som dog hos dem till följd av sin skuld.’

raiþiaurikʀ hin þurmuþi stiliʀ flutna strontu hraiþmaraʀ Rēð Þiōðrīkʀ hinn þurmōði, stilliʀ flutna, strandu Hraiðmaraʀ. ’Då rådde Theoderik den dristige, sjökrigarnas hövding, över Reidhavets kust.’

sitiʀ nu karuʀ o kuta sinum skialti ub fatlaþʀ skati marika Sitiʀ nū garuʀ ā guta sīnum, skialdi umb fatlaðʀ, skati Mǣringa. ’Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.’

Textelement 3 om kvinnooffret består av en enda språkhandling, en sakum-fråga som efterfrågar en person (”sägom . . . vem”), nämligen den person som friköpts av ett kvinnooffer: 3. Kvinnooffret

sagwmogmeni 〈þ〉ad hOaʀ igOldga Oaʀi gOldin d gOonaʀ hOsli Sagum mōgminni þat, hvāʀ Inguldinga vaʀi guldinn at kvānaʀ hūsli. ’Sägom som ett minne för folket vem av Ingvaldsättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer.’

Genomgången av språkhandlingar har kommit till det krysschiffer (text­ele­ment 4, ej återgivet) som avslutar vad jag hypotetiskt antagit vara den första av tre gåtdelar. Jag betraktar detta textelement som ett ännu olöst chiffer, men antar det rymmer en språkhandling, okänt vilken, men knappast fler, eftersom antalet runor understiger tjugo. Standard­tolk­ ningen (vars läsordning framgår av fig. 1) har stannat vid en runföljd som

Futhark 6 (2015) 82 • Per Holmberg antagits uttrycka ett påstående med översättningen ’Sibbe från Vi avlade (en son), nittio år gammal’ (Wessén 1958, 17). Ett annat förslag har varit att en omvänd läsordning skulle ge möjligheten att tolka runföljden som ett löfte eller varning med översättningen ”jättekvinnan utplånar inte en släkt som iakttar de heliga plikterna” (Ralph 2007, 155). Textelement 5 om Vilins verk utgör vad jag antagit vara den andra gåt­ delen. Trots att textelementet är relativt kort, består det av fem språkhand­ ­ lingar. En inledande sakum-fråga efterfrågar en person, och därefter­ följer tre gåtfulla påståenden vilka ger ny information om personens namn och verk, men samtidigt väcker läsarens undran. Informationen om den efter­ frågade personens namn ges två gånger i identiska satser. Båda dessa påstå­ ­ enden avslutas med korsformade skiljetecken. Sist i textele­ ­mentet står en följd av runor som antas vara ett talchiffer, vilket dock inte kunnat tolkas. Av allt att döma utgör runföljden en avslutande femte språk­handling. 5. Vilins verk (det sista olösta talchiffret utelämnat)

〈sakumukmini uaim si buriniþ〉ʀ troki [med förskjutningschiffer fram tillʀ upplöst] Sagum mōgminni, hvaim se burinn niðʀ drængi. ’Sägom som ett minne för folket åt vilken kämpe en ättling är född.’

uilin is þat + Vilinn es þat. ’Vilin är det.’

〈knuo knat〉iatun [med förskjutningschiffer fram tilli upplöst] Knūa knatti iatun. ’Han kunde krossa en jätte.’

uilin is þat + Vilinn es þat. ’Vilin är det.’ Textelement 6 om de tjugo konungarna inleder vad jag antar vara den tredje gåtdelen. Det tycks ha samma språkhandlingsstruktur som före­ gående textelement om de två stridsbytena, dvs. två inledande sakum- frågor följda av två gåtfulla påståenden. Som respons gäller det att först rätt ange en plats för de tjugo konungarna (”sägom . . . var . . .”), sedan svara på vilka de är (”sägom . . . vilka . . .”). Båda frågorna avslutas med kors­formade inter­punktions­tecken. Det gör att det följande påståendet fram­står som en självständig språkhandling trots att det grammatiskt inte är sats­format. Här inbjuds läsaren att bekräfta den nya information som ges om kungarnas namn och härkomst såsom för sammanhanget relevant.

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 83

Påståendet kan samtidigt tolkas som en upprepning av det responskrav­ som ligger i den närmast föregående frågan: ”sägom . . . vilka . . .”. Efter­som sista delen av inskriften i detta textelement är oläsligt p.g.a. skada, går det inte att veta vad det handlar om för språkhandling. Men det är klart att run­följden inte uttryckt ensakum -fråga, och det har därför sannolikt rört sig om ytterligare ett påstående. 6. De tjugo kungarna

þat sakum tualfta huar histʀ si kunaʀ ituituoki on kunukaʀ tuaiʀ tikiʀ suaþ o likia + Þat sagum tvalfta, hvār hæstʀ sē Gunnaʀ etu vēttvangi ā, kunungaʀ tvaiʀ tigiʀ svāð ā liggia. ’Sägom för det tolfte var Gunns häst ser föda på slagfältet, där tjugo konungar ligger.’

þat sakum þritaunta huariʀ tuaiʀ tikiʀ kunukaʀ satin t siulunti fiakura uintur at fiakurum nabnum burnʀ fiakurum bruþrum + Þat sagum þrēttāunda, hværiʀ tvaiʀ tigiʀ kunungaʀ sātin at Siōlundi fiagura vintur at fiagurum nampnum, burniʀ fiagurum brø̄ðrum. ’Sägom för det trettonde vilka tjugo konungar satt på Själland under fyra vintrar med fyra namn, födda åt fyra bröder.’

ualkaʀ fim ra͡þulfsuniʀ hraiþulfaʀ fim rukulfsuniʀ hoislaʀ fim haruþs suniʀ kunmuntaʀ fim ḅirnaʀ suniʀ + Valkaʀ fim, Rāðulfs syniʀ, Hraiðulfaʀ fim, Rugulfs syniʀ, Hāislaʀ fim, Haruðs syniʀ, Gunnmundaʀ fim, Biarnaʀ syniʀ ’Fem med namnet Valke, Rådulfs söner, fem Reidulf, Rugulfs söner, fem Haisl, Hords söner, fem Gunnmund, Björns söner.’

nuk m∗∗∗ ṃ∗∗ alu ∗∗ḳị ainhuaʀ ∗þ...... þ . . . ftiʀ fra [oläslig p.g.a. skada]

Det avslutande textelementet utgörs av en sakum-konstruktion som följs av gudanamnet Tor. Språkhandlingen kan tolkas som uppmaning till åkallan. Utifrån denna tolkning skulle man kunna ställa upp en arbets­ hypo­tes om att också de två talchiffren som antagits avsluta de före­ gående gåtdelarna skulle kunna utgöra språkhandlingar vars avsikt är att uttrycka och väcka vördnad. Detta är emellertid inget jag kommer att utveckla vidare. 7. Tor

∗akumukmini þur Sagum mōgminni: Þōrr ’Sägom som ett minne för folket: Tor.’

Futhark 6 (2015) 84 • Per Holmberg

Den interpersonella analys som här skisserats antyder något om hur Rök­stenen kan ha fungerat (och i någon mån fortfarande fungerar) som minnes­praktik. Läsare bjuds att stiga fram och ta plats vid stenen. Där får de ge röst åt stenens påståenden om Vamod och Varin, och på så vis rädda dem från glömska. Det speciella med Rökstenen är vad som sedan sker. Läsaren leds in i en labyrint av runrader som löper kring alla sidor av Va­mods minnesmärke. I denna labyrint gäller det att klara de sexton prov som utgörs av inskriftens resterande språkhandlingar, exempelvis genom att besvara dess frågor och visa att man förstått dess gåtfulla påståenden. I fig. 3 sammanfattas det mönster som framträder efter att analysen kom­binerat den labyrintiska principen med språkhand­ ­lings­principen. En överraskande konsekvens är att de frågor som i inskriften så egen­ domligt betecknas som den tolfte och trettonde är just den tolfte respek­ tive trettonde språkhandlingen, om man börjar räkna från de två språk­ hand­lingar som inskriften själv räknar som den första och den andra. Det mystiska glapp mellan ”det andra” och ”det tolfte” som är mycket omdis­ku­terat i forskningen, är inget glapp om alla språkhandlingar ses som respons­krävande. Jag har funnit en tolkning som tidigare kommit i när­heten av en liknande lösning, nämligen von Friesen (1920) som delar in inskriften i 16 ”flockar”. Detta förslag bygger emellertid på en ibland god­tycklig indelning och har därför förkastats av senare forskning (se Wessén 1953). Den språkhandlingsanalys som presenterats här vilar på betydligt säkrare grund, även om en viss reservation måste göras på grund av två olösta chiffer och en oläslig rad. Avslutningsvis ska två andra mönster kommenteras vilka stöder idén om att de sexton sista språkhandlingar av inskriftens arton kan delas in i tre olika gåtdelar (se fig. 3). För det första framträder en parallellitet mellan dessa tre delar: de inleds alla med en eller två sakum-frågor; dessa följs alltid av två eller tre gåtfulla påståenden; de slutar alltid, vilket redan kom­men­terats, med en språkhandling som uttryckts med talchiffer. Den andra iakttagelsen är kanske mer slående, och skulle kunna förklara en viss asymmetri mellan de tre delarna. Det visar sig att tolkningen prydligt lägger sig tillrätta inom futharkens struktur. Den 16-typiga runradens­ struktur av sex + fem + fem runor speglas nämligen i inskriftens grup­ pering av sex + fem + fem språkhandlingar. Om denna struktur är avsedd, och inte bara en tillfällighet, skulle hela in­skri­ften genom sin struktur skapa en slags självreferens. Det skulle i så fall vara ytterligare en ledtråd om att inskriften faktiskt handlar runaʀom þaʀ, ’dessa runor’. Men för att utreda denna möjlighet vidare krävs en idea­ tio­nell ana­lys av hur inskriften representerar föreställningar om världen.

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 85

Textelement Språkhandlingar Inskri ens egen numrering

De två krigsbytena 1. sakum-fråga: vilka? 2. sakum-fråga: vem? ”för det andra” 3. påstående 4. påstående Kvinnooret 5. sakum-fråga: vem? Krysschiret 6. åkallan? [olöst chier] Vilins verk 7. sakum-fråga: åt vem? 8. påstående 9. påstående 10. påstående 11. åkallan? [olöst chier] De tjugo kungarna 12. sakum-fråga: var? ”för det tolŠe” 13. sakum-fråga: vilka? ”för det tre‹onde” 14. påstående 15. påstående? [oläsligt] Tor 16. sakum-åkallan

Fig. 3. Överensstämmelsen mellan de tre gåtdelarnas följd av språkhandlingar och den 16-typiga runradens indelning i tre ätter (sex + fem + fem runor)

Rökstenen som konstruktion av agens (tolkning)

När det gäller vilka föreställningar som konstrueras av Rökstenens inskrift flödar forskningen över av olika förslag. Av de forskare som formulerat tolkningar­ av hela ristningen märks von Friesen 1920, Wessén 1958, Lönn­ roth 1977 och Harris 2007, 2009. Det helt dominerande antagandet i tidi­ gare forskning är att sökandet efter svaren på Rökstenens gåtor leder bort från stenen. Detta är inte någon onaturlig utgångspunkt med tanke på att in­skriften, i den översättning som återgetts ovan, tycks referera till andra platser, exempelvis ”Reidhavets strand”, ”Själland” samt ”slagfältet”, och olika sociala grupperingar såsom ”reidgoterna” och ”ingvaldsättlingarna”. Det mest kända av tolkningsförslagen gäller textelement 2 om de två strids­bytena. Den andra av sakum-frågorna gäller ju en död krigare som, möjligen, sedan framställs som levande. En tolkning som efter Wessén­ 1958 vunnit stort gehör är att den döde krigaren skulle vara den ostro­ gotiske kungen Theoderik den store (d. 526) som kort efter det väst­ romerska rikets fall regerade Italien från Ravenna (se t.ex. Gustavson 1991, Harris 2009). Tolkningen bygger på att Theoderiks namn identifieras

Futhark 6 (2015) 86 • Per Holmberg med runföljden þiaurikʀ som förekommer i det första av de två gåtfulla påståenden som följer. På Rökstenens baksida finns textelement som istället lockat forskare att förbinda Rökstenen med mer näraliggande platser. En sådan hävd­ vunnen tolk­ning gäller textelement 3 om kvinnooffret. Runföljden igOldga i detta textelement­ har tolkats som ’Ingvaldsättlingarna’, och kopplats samman med byn Ingvaldstorp strax söder om Rök (se Brate 1918, 245, jfr Wessén 1958, 24, Gustavson 1991, 25). En annan plats som förknippats­ med inskriftens lydelse, närmare bestämt med textelement 5 om Vilins verk, är gården Jättingstad ett par kilometer sydöst om Rök. Namnet — bevarat på en annan runsten i närheten (Ög 132) — skulle enligt denna tolkning skvallra om var Vilin ansågs ha besegrat en jätte (Nordén 1960, 274). Också textelement 6 om de tjugo kungarna har lett till olika förslag med avseende på konkret plats. Några egendomliga uppgifter i detta text­element, såsom kungarnas inbördes släktskap och valkyrian Gunns inbland­ning, har emellertid lett till tolkningar som snarast placerat kungarna på någon plats i sägnernas värld. En föreslagen plats har t.ex. varit Ogvaldsnäs­ (norska Avaldsnes), en plats i Rogaland som i Óláfs saga Tryggva­sonar i Heimskringla omnämns tillsammans med en kung Varin och som i prologen till Sverris saga i Flateyjarbók omnämns tillsammans med två av Rökstenens kunganamn, Hord och Rugulf (Rydberg 1893, 5–7). Den vanligaste uppfattningen i senare forskning är att svaret på gåtan om platsen med de tjugo kungarna har sin referens i för oss helt okända sägner (Wessén 1958, 22, Widmark 1993, 31). Slutsatsen blir då att det inte längre är möjligt att avge något svar på textelementets frågor. Redan den första efterfrågar ju explicit ”var Gunns häst ser föda på slagfältet, där tjugo konungar ligger”. I denna korta genomgång har jag bortsett från hur tolkningar försökt göra relationen till de antagna platserna relevant, t.ex. genom att göra dem till en del av Varins förmodade släkthistoria eller till indikationer­ om var Varins fiender, möjligen Vamods banemän, befunnit sig. Oavsett­ vilka sådana antaganden som görs, blir dock Rökstenen i dessa tolkningar en runsten som riktar uppmärksamheten bort från stenen på ett mycket ovanligt sätt. Om inskriften tolkas så att det är vid Ogvaldsnäs som Gunns häst såg föda, i Jättingstad som Varin besegrade jätten — eller på andra platser som inte är stenens och läsarens — skiljer sig Rökstenens anmärk­ nings­värt från landskapets alla andra vikingatida runstensinskrifter vilka endast konstruerar det som sker vid andra platser som tillstånd eller händelser (utan agens), inte som handlingar (med agens).

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 87

I det följande ska jag, med utgångspunkt i Bo Ralphs banbrytande för­ ståelse av textelementet om de två stridsbytena (2007) pröva om också Rök­stenen kan förstås som en inskrift som följer principen om lokal agens.

Vamod och Varin En tolkning av Rökstenen börjar lämpligen med inskriftens huvudpersoner och de två satser i vilka de presenteras (textelement 1). Böjd mot marken finner läsaren sonens och faderns namn bredvid varandra, men i början av var sin sats, i den första Vamod, sonen, och i den andra Varin, fadern. Detta arrangemang, som också kommenterats ovan, öppnar för att låta en tredje ”huvudperson” spela en ovanligt viktig roll, nämligen runaʀ þaʀ, dvs. ’dessa runor’. I en systemisk-funktionell analys av satsernas ideationella grammatik kan man visa hur inskriften förbinder Vamod och Varin med runorna på två olika sätt. I första satsen förbinds Vamod och runorna i konstruktionen av ett till­ stånd. Vamod själv blir den för vilka runorna existerar. Så börjar stenen med att, tydligare än de flesta andra runstenar, tala om sig själv som det mate­ria­li­serade minnet över Vamod ”här och nu”. I andra satsen är det istället Varin som förbinds med runorna, vilka elliptiskt förutsätts som verbets objekt. Denna sats konstrueras som en handling i vilken Varin upp­träder som den handlande och runorna blir handlingens mål. Denna sats uttrycker alltså till skillnad från den första agens, på ett sätt som känns igen från de flesta andra vikingatida runstensinskrifter.

Första gåtdelen: de två krigsbytena och kvinnooffret Den första gåtdelen består enligt den läsordning jag argumenterat för ovan av textelement 2–4, nämligen de två krigsbytena, kvinnooffret och kryss­chiffret. De två första ska kommenteras i det följande. En systemisk- funk­tio­nell analys av satsernas ideationella grammatik ger vid handen att denna gåtdel inleds och avslutas (före krysschiffret) med satser som uttrycker handlingar. Båda återfinns i sakum-frågor, och i båda fallen gäller det att lista ut vad som efterfrågas som handlingarnas mål: ”vilka två krigsbyten” som några tagit från varandra, liksom ”vem/vilken . . .” som gäldats av ett kvinnooffer. Handlingarna tycks emellertid i förstone utspela sig på andra platser än stenens. Flera av satserna i denna gåtdel innehåller nämligen element som tycks rikta uppmärksamheten bort från stenen, t.ex. adverbialet som översatts ’hos reidgoterna’ och alltså för­ knippats med östgoterna och Theoderik i Ravenna.

Futhark 6 (2015) 88 • Per Holmberg

Den som starkast argumenterat emot idén att Rökstenen skulle ha något med Ravenna att göra är Bo Ralph (2007). Han menar helt enkelt att denna tolkning, med sin bakgrund i förlegade föreställningar om kopplingar mellan Östergötland och östgoter, saknar täckning i de runor som ristats på stenen. För att finna svaren på inskriftens två första frågor går Ralph först vidare till de två påståenden som följer efter frågorna. Det är dessa två påståenden­ som i enlighet med tidigare tolkningar kallas Theoderik- strofen. Efter att ha påpekat en rad formella och innehållsliga svårigheter med den tolkning­ som utgår från att en Theoderik nämns i början av denna strof, föreslår­ Ralph en ny tolkning (se nedan). Det avgörande greppet i Ralphs omläsning­ är att lösa upp runföljden raiþiaurikʀ så att de runor som lästs ihop till något som möjligen skulle kunna syfta på en gotisk kung, istället förs till tre olika ord. Ralph förstår raiþ som ’red’ (en möjlighet som uppmärksammats­ redan av Bugge 1910, 40), och låter sedan bli att förutsätta en dubblering av þ-runan. Detta möjliggör att de tre följande runorna iau kan beteckna det runsvenska ordet iau med betydelsen ’häst’ (se också Peterson 1992, 90 f.), och att de återstående runorna kan stå för ordet rinkʀ med betydelsen ’kämpe’. Theoderik är borta och fram träder en ridande kämpe. Formuleringen blir en parallell till strofens andra del som ju berättar att ”nu sitter han rustad på sin häst, med sköld över axeln”. Ralphs omläsning av inledningen till ”Theoderik-strofen” (2007): raiþiaurikʀ hin þurmuþi → raiþ iau rikʀ hin þurmuþi Rēð Þiōðrīkʀ hinn þurmōði → Rēð iau, rinkʀ hinn þurmōði ’Då rådde Theoderik den dristige’ → ’Red på hästen (gjorde) den hug- store kämpen’

Vem är han då som rider, ”den hugstore kämpen”, han som ömsom fram­ställs som död och som levande. Det är ju vad den andra sakum- frågan vill få läsaren att säga. Ralphs svar är att det är solen, eller sol­ guden som färdas fram över himlavalvet. Krigarens sköld blir en bild för sol­skivan och hästen en omskrivning för föreställningen om ett solskepp draget av hästar. Vilka är i så fall de två stridsbytena som byter ägare tolv gånger och som efterfrågas i den första sakum-frågan? Ralph pekar på möjligheten att förstå passagen som om dessa byten skiftar fram och tillbaka tolv gånger mellan två personer. Inte i en kedja av tolv olika personer. Och svaret kan då gälla en kosmisk kamp där solljus växlar med månljus. Tolv­ talet syftar då på de tillfällen varje år då månen på natten tycks ha stulit

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 89 solljuset, och på de tolv perioder av kompakt nattmörker då solen tycks ha tagit allt ljus tillbaka. Ralphs tolkning av detta textelement är över­ tygande, och lösningsförslaget är mer underbyggt i detaljer än vad jag här kan redogöra för. Bland annat visar Ralph att ’gotisk häst’ är en felaktig över­sättning för vad som helt enkelt borde vara ’häst’. Inskriftens utsagor om ljuset följer principen om lokal agens om de för­stås, inte som utsagor om himlakroppar någon annanstans, utan som utsagor om det nya grundvillkoret för en skriftlig minnespraktik. Att solen går ner är inget hot mot det muntliga ryktet om en död man. Men för läsningen är det avgörande att ljuset återkommer. Kampen mellan ljus och mörker är därför inte bara något som sker på himlavalvet, det handlar också om något som sker på stenens yta, i det läsningens ”nu” som textelementets sista sats talar om. Det finns som jag ser det egentligen bara två mindre svagheter med Ralphs tolkning, en grammatisk och en geografisk,. Det grammatiska problemet är att sōl har feminint genus i fornsvenskan, och māni ’måne’ maskulint, vilket slår igenom i de mytologiska föreställningarna om en manlig mån­ gud och en kvinnlig solgudinna. För tolkningen av textelementets andra fråga och de följande två påståendena, som ju tycks likna ljuset vid en manlig krigare, skulle det vara bättre om genusfördelningen varit den omvända. Det geografiska problemet är att omnämnandet om reidgoterna tycks peka på att textelementet trots allt skulle kunna ha en koppling till Theoderiks goter. En alternativ frasering av Ralphs lösningsförslag, med samma poäng i sak, skulle kunna vara att det är natten och dagen som tävlar om månens och solens ljus, och dagen som därefter framträder som den hugstore kämpen med solskivan som sin sköld. Dagʀ är nämligen ett maskulint ord, och i fornnordisk mytologi är dessutom Dagr en manlig gudom som ansågs rida över himlavalvet för att skapa dygnets ljusa timmar. De mörka timmar som endast månljus ibland kan lysa upp ansågs istället vara skapade av dagens mor, den kvinnliga guden Nátt. Därmed är det gram­matiska problemet löst. Hur kommer då reidgoterna och Reidhavet in? Reidgoterna nämns inte bara på Rökstenen, utan också i den poetiska Eddan, nämligen i Vafþrúðnis­mál. Diktens Vavtrudner är en jätte som blir utmanad av Oden (som kallar sig Gagnråd) i en mytologisk frågesport. Den allra första av jättens frågor gäller dagen eller rättare sagt namnet på dagens häst. Oden klarar frågan galant, hästen heter Skinfaxi, och guden passar dessutom på att berätta för Vavtrudner var dagen varje morgon hämtar sin häst (strof 11 och 12, i översättning av Brate 1913, 33):

Futhark 6 (2015) 90 • Per Holmberg

Vafþrúðnir kvað: Vavtrudner sade: ”Segðu mér, Gagnráðr, ”Säg mig, Gagnråd, alls þú á gólfi vill då på golvet du vill þíns um freista frama, fresta din framgång, hvé sá hestr heitir hur den hästen er hverjan dregr heter, som drager dag of dróttmǫgu.” dagen över människor var morgon!”

Óðinn kvað: Oden sade: ”Skinfaxi heitir ”Skinfaxe han kallas, er inn skíra dregr som den klara dagen dag um dróttmǫgu; var morgon över människor drar. hesta beztr För den bästa av hästar þykkir hann með Hreiðgotum, han hålles av reidgoter, ey lýsir mǫn af mari.” ljus sprider springarens man.”

Att dagen hämtar sin häst hos reidgoterna, där han alltså enligt Rök­ ste­nens inskrift mist livet innan han åter sitter upp på hästen, är alltså ett poetiskt sätt att tala om att morgonens första dagsljus kommer från hori­sonten i öster. Detta förklarar utmärkt varför reidgoter nämns i denna passage på Rökstenen, och ger ett synnerligen starkt stöd för Ralphs tolkning. Omnämnandet av reidgoter skulle nödtorftigt ha kunnat förklaras som en konkret detalj som är tillagd för att göra gåtans lösning mindre uppenbar. Nu visar det sig vara tvärtom. Referensen till reid­ goterna gör att lösningen — för den som känner den mytologiska geo­ grafin — ligger i öppen dager. Jag går nu vidare till stenens baksida och textelementet om kvinnooffret. Väx­lingen till runtecken från den 24-typig runraden, vilka används något idio­synkratiskt och med några egendomliga former, skapar här ytterligare svårig­heter redan för själva läsningen. Den runföljd som förefaller vara allra mest svårläst är igOldga (med de två senare runorna i början av text­ ele­mentets andra rad) vilken alltså översatts ”Ingvaldsättlingarna”. Om man som en arbetshypotes antar att den avsedda betydelsen är en annan, men okänd, skulle det som efterfrågas vara vem som ”blev gäldad av en kvinnas/hustrus offer”. Man kan då följa idén om att läsaren faktiskt är kvar i samma gåtdel som tidigare och därmed inte lämnat det komplex av gåtor som tematiserar ljusets växling. De föregående utsagorna har gällt dagen. Dagen som ”miste livet”, men som ”nu sitter rustad på sin häst”. Svaret på nästa fråga skulle då kunna förklara hur dagen får livet till­baka: Det är dagen som blev gäldad av en kvinnas offer. Bilden är i så fall att natten offrar sig för dagen. Ett sådant svar stämmer ju för övrigt

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 91 väl inte bara med grammatiskt genus — nātt är femininum — utan passar myto­logiska föreställningar på ett sätt som ger denna gissning ett starkt inter­textuellt stöd. Natten är ju, som nämnts ovan, i den nordiska myto­ login dagens mor. Helst skulle förstås runföljden igOldga ges en innebörd som kan passa i den nya tolkning som föreslås här. Detta är ett olöst problem. Ett mycket ten­ta­tivt förslag för fortsatt prövning är att hela runföljden skulle kunna vara en prepositionsfras med betydelsen ’i gryningen’ (’i det gyllene’?), vilket skulle göra satsen till en fråga om vem som ”i gryningen blev gäldad av en kvinnas offer”. För tolkningsarbetet med resterande delar av inskriften kan man notera vilket heuristiskt tillvägagångssätt som ledde fram till lösningen av första gåtdelen. Först och främst visar det sig att alla inskriftens gåtfulla utsagor fram till det avslutande talchiffret kunde ges en sammanhållen tolk­ ning — allt handlar om det ljus som behövs vid stenens ”här” för runornas läsande. Man kan vidare notera att det var först bakifrån som den första ut­sagan kunde ges mening. Talchiffret fungerar på så vis som en gräns i in­skriftens labyrint vid vilken läsaren kan vända tillbaka för att fundera på hur de ledtrådar som dittills givits kan läggas samman.

Andra gåtdelen: Vilins verk Andra gåtdelen utgörs av textelement 5 om Vilins verk, vilket slutar med ett olöst talchiffer. Centralt för tolkningen av denna del är två satser som uttrycker händelse respektive handling. Händelsen återfinns i den lein­ ­ dande sakum-frågan: ”. . . åt vem en ättling är född”. Handlingen skulle med upplöst chiffer kunna översättas ”han kunde krossa en jätte”. Båda följs av satser som med samma lydelse uttrycker tillstånd och ger namnet, eller kanske titeln, på den person som åsyftas: Vilen. Utsagan om jätte­ kampen uttrycker tydlig agens. Också i detta fall syns lösningen bäst börja bakifrån. Man kunde ta fasta på att handlingen i sin konstruktion av agens är parallell med hur Varin i inskriftens början blir agenten för ristandet (eller färgandet) av runorna. Det enklaste sättet att följa principen om lokal agens skulle vara att tolka jätten som en metafor för den sten som runristaren bearbetat. Ola Kyhl­berg (2010, 185 f.) har argumenterat för denna tolkning, alltså att satsen syftar på runristarens arbete med att forma en talande sten, ”jätten”. Verbetknūa kan nämligen förstås inte bara i betydelsen ’krossa’, eller ’döda’, utan också som ’kraftfullt bearbeta’ (se Bugge 1910, 113 f.), möjligen också med sexuella konnotationer. Möjligheten att göra en

Futhark 6 (2015) 92 • Per Holmberg metaforisk koppling mellan runstenen och ”jätten” försvåras nog av att jättar idag knappast förknippas­ med visdom och runkunnighet. Den nordiska mytologin rymmer emellertid andra föreställningar. Självaste Oden erkänner, när tävlingen i Vafþrúðnismál står och väger, att den jätte han möter känner till allt frá jǫtna rúnum oc allra goða (strof 42), alltså har kunskap om ’var hem­lighet om jättar och jämväl alla gudar’ (Brate 1913, 37). I Kyhlbergs tolkning har textelementet, till vilket han faktiskt inte räknar den inledande sakum-frågan, karaktären av en avslutande ristarsignatur. I den läsordning jag argumenterat för bör tolkningen kunna fungera ”bak­ ifrån”, och alltså ge ledning också för att säga ”åt vilken kämpe en ätt­ling är född”. Det är inte svårt att fullfölja tolkningen. Bilden skulle helt enkelt kunna vara den att ristandet av runorna fått den talande stenen att födas: texten framställs som skribentens barn. Tre iakttagelser ska nämnas vilka ger stöd för att tolka jätten och ätt­ lingen som metaforer för runaʀ þaʀ, ’dessa runor’. Den första gäller något som redan Bugge noterat (1910, 225 f., refererat i Brate 1918, 253 f.). Var och en av textelementets tre horisontella rader är ristade med 24 runor, dvs. med samma antal runor som i den äldre futharken, vilket möjligen skulle kunna tas som en ledtråd. Den andra iakttagelsen gäller inskriftens inter­punktion, till vilken jag ska återkomma nedan. Det tredje, och klart starkaste stödet ges av en skarpsynt iakttagelse som gjorts av Ousbäck (2007, 32). Ousbäcks iakttagelse gäller det chiffer som delvis döljer påståendet om att ”han kunde krossa, kraftfullt bearbeta jätten”. Den ristade runföljden är nämligen rhfþrhisiatun där rhfþrhis (på ena raden) är uppenbart­ obe­grip­ligt, medan iatun (på nästa rad) kan betyda ’jätten’. Runföljden­ rhfþrhis är emellertid ett förskjutningschiffer där varje runtecken ska er­ sättas av det tecken som följer närmast efter i futharken. Den nya run­ följd som man därmed får är det begripliga knuoknat: knūa knatti, ’kunde krossa/kraftfullt forma’. Förskjutningschiffret i textelementet Vilens verk (→ läses ”står för”): r→k, h→n, f→u, þ→o, r→k, h→n, i→a, s→t

Chiffret är ovan uppställt så att man kan följa dechiffreringen:r står för k, h för n etc. Uppställt på detta vis är det uppenbart att dechiffreringen ger ett dubbelt resultat. Å ena sidan faller det ut en runföljd (knuoknat) som gör att hela satsen kan ges en mening (”han kunde krossa/kraftfullt bearbeta en jätte”). Å andra sidan framsägs vid dechiffreringen själva futharken, åtminstone dess tolv första runor i deras konventionella

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 93 följd. Efter de två inledande runorna, vilka är nödvändiga för att forma en meningsfull sats, börjar stenen och läsaren liksom leka en lek med varandra (se understrykning ovan): stenen säger f, läsaren u, stenen þ, läsaren o, stenen r, läsaren k osv. tills de tillsammans utsagt mer än två tredelar av hela futharken. Sannolikheten för att detta skulle vara en slump är försumbar. Vad skulle passa bättre än om detta sker i en gåta vars svar är runorna?

Tredje gåtdelen: De tjugo kungarna Genom övergången till den tredje gåtdelen och textelement 6 om de tjugo kungarna försvinner handlingens grammatik. Här handlar det ju om var de tjugo kungarna ”ligger” och vilka tjugo kungar som ”satt”. Ett möjligt undan­tag utgörs av första frågans formulering om ”var Gunns häst ser föda på slag­fältet”. Satsen skulle kunna tolkas både som en händelse (hästen får syn på föda) och som en handling (hästen söker föda). (I den systemisk- funktionella analysen handlar det om huruvida satsen är en mental eller mate­riell process.) I det senare fallet skulle alltså satsen uttrycka agens, vilket, efter den princip som jag prövar, skulle innebära att detta borde tolkas som en handling vilken ”Gunns häst” utför vid stenen. Liksom i tidigare gåtdelar vävs en ideationell kedja av ledtrådar. Först efter­frågas en plats, och därefter följer en platsbeteckning (”på Själland”). Sam­tidigt efterfrågas personer, och därefter följer en serie person­namn. Denna väv av ledtrådar gör det lämpligt att åter inleda lösningen bakifrån.­ Den som tror sig kunna läsa textelementet framifrån som en berättelse, kommer rimligen att reagera som Sophus Bugge, en av Rökstenens allra första uttolkare, och utropa ”Kan nogon tage dette for virkeligt?” (Bugge 1873–1878, 139). I avsaknad av den nu otolkbara sats som ristats omedelbart före det avslu­tande talchiffret, får utgångspunkten tas i uppräkningen av namnen på de tjugo kungarna och deras fyra fäder. Den som vill fullfölja idén om att inskriften verkligen ställer läsaren inför gåtor, stöter här på ett nytt problem. Tidigare i inskriften har det t.ex. gällt att gissa vad som åsyftas med en person (dagen), två ting (solljuset och månljuset), tolv tillfällen (måna­derna), men nu gäller det tjugo personer, eller tjugofyra om inte bara sönerna utan också deras fäder räknas. I en krönika över bragder kunde vilket antal personer som helst förväntas, men för gåtgenren är detta ett ovanligt högt antal. Talet tjugofyra är emellertid ett tal som haft stor betydelse i den tidiga nor­diska skriftkulturen genom att den äldre futharken rymde tjugofyra

Futhark 6 (2015) 94 • Per Holmberg tecken. Om detta var betydelsefullt eller ens känt för Rökstenens ristare och läsare kan vi inte vara helt säkra på. Men det är inte otroligt, eftersom inskriften använder runor som kräver kunskap om den äldre futharken. För övrigt används sådana tecken just i de tre rader som omramar text­ elementet om de tjugo (eller tjugofyra) kungarna. Det görs, som kom­men­ terats ovan, i raden under och till vänster (dvs. textelement 3 om kvinno­ offret), men också i det hittills olösta talchiffret på raden närmast ovanför.­ Man skulle därför kunna pröva tolkningen om inte också den avslu­tande gåtdelen har att göra med ”dessa runor”. Valet av kungar som meta­for för runor fäster i så fall uppmärksamheten inte så mycket på produk­ tionen av stenen och inskriften — vilket var i fokus i metaforiken kring ätt­lingens födelse och formandet av jätten — utan istället på relationen mellan runorna och läsaren. Rökstenen är, som kommenterats ovan, ett monu­ment som visar skriftens potential att rent fysiskt utöva makt över läsaren: dra henne till sig, begränsa hennes rörelsefrihet, föra henne runt, och låta henne buga, låna ut sin röst samt ge sin respons Det egendomliga namnskick som presenteras i uppräkningen av namnen, nämligen att barn i samma familj delar samma namn, skulle möj­ligen kunna vara en analogi till vad vid denna tid borde ha verkat egen­artat med den äldre runraden, nämligen att flera runor på grund av språk­för­änd­ringar delade samma ljudvärde. Men för den tolkning som här prövas hade det förstås varit bättre om varje familj bestått av åtta sonerper­ (8 × 3 istället för 6 × 4), eftersom det skulle motsvarat den hävdvunna­ indelningen av den äldre futharken i tre ”ätter” om åtta runor vardera. Ett större problem för den föreslagna tolkningen kommer i den närmast före­gående frågan. Där förekommer en runföljd som tidigare förståtts som att kungarna satt ”på Själland under fyra vintrar”: t siulunti fiakura uintur vilket skulle motsvara at Siōlundi fiagura vintur. En möjlighet skulle kunna vara att följa Ralph (2007, 155) som visserligen tar frasen som ett rums­adverbial, men inte som en hänsyftning till en annan geografisk plats. Ralph översätter nämligenat sjólundi med ”vid sjöträdet”, och tolkar det som ett bildligt uttryck för mast eller som pars pro toto för skepp. Med hjälp av den a-runa som följer förstår Ralph de resterande runorna som fiagura vinddura, dvs. ”de fyra vinddörrarna”. Meningen skulle då kunna vara att runorna sitter ”vid de fyra vinddörrarnas sjöträd”, dvs. såväl norr som söder, öster som väster om masten, alltså i alla fyra väderstreck. Detta, att stenen är ristad med runor på alla sina fyra sidor, är något inskriftens läsare snart ska bli varse i sitt motsolsvarv kring stenen. Om denna tolkning tillämpas också på textelementets inledande sakum-fråga, som ju gäller ju var kungarna ligger, skulle svaret bli

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 95

”här”. (Ett rätt chockartat svar för den som känner tidigare spekulationer om andra platser.) Men nu är saken mer komplicerad, eftersom formu­ leringen av frågan ju gäller ”var Gunns häst ser föda på slagfältet, där tjugo konungar ligger”. Gunn är en valkyria i den nordiska mytologin, vars namn betyder ’strid’, och Gunns häst har tolkats som ett bildligt uttryck för vargen. Eftersom valkyrior inte annars anses rida på vargar, är det betydligt enklare att tolka uttrycket som en annan typ av kenning: hæstr gunnaʀ ’stridens häst’ = vargen (jfr fisl.gunnar haukr ’stridens hök’ = korpen). Fri från tanken på en ridande valkyria är det kanske lättare att förstå vilken varg och vilken föda som åsyftas. Eftersom inskriftens första gåtdel med största sannolikhet handlar om dagen och ljuset, kunde man pröva om det också i tredje och sista gåtdelen finns en allusion på samma mytologiska tematik. Den intellektuella tve­ kampen mellan Oden och jätten Vavtrudner i Vafþrúðnismál inleds, som visats ovan, med att jätten ställer en fråga om dagens häst, vilket alltså gav en ledtråd till lösningen av första gåtdelen. När det senare i tävlingen blir Odens tur att inta rollen som utfrågare, väljer han att återkomma till dagsljuset, och ställer en fråga om vad som ska hända vid tidens slut þá er þessa [sól] hefir Fenrir farit (strof 46), dvs. ’när ulven denna sol hunnit upp’ (Brate 1913, 38). Föreställningen är alltså den att en varg,Fenrir eller Fenris­ulven, jagar solen, för att slutligen sluka den, varefter en ny sol går upp för en ny värld. När Rökstenens tredje gåtdel inledningsvis talar om en varg som söker föda, skulle det mycket väl kunna vara en anspelning­ på detta drama. Som diskuterats ovan är växlingen mellan ljus och mörker något som sker också på stenens yta. Bevarandet av Vamods minne kräver, utöver runornas ristande som tematiserades i föregående text­ element, också att ljuset faller över runorna och ger läsare möjlighet att uttala och tyda dem. Gåtan om var stridens häst söker föda på slagfältet där tjugo konungar ligger, skulle kunna handla om att runorna ”här” kommer att kunna läsas så länge det finns en sol på himlen. Samtidigt påminns läsaren om att kaosmakterna redan nu (märk gåtans presens) hotar förutsättningarna för såväl liv som läsning. Att inskriftens tjugofyra kungar på ett symboliskt plan skullepre re­ ­sen­ tera runorna är något som hävdats redan av Bugge. Hans väg till denna slutsats var emellertid en helt annan. I uppenbar förtvivlan över de inne­ hålls­liga orimligheter läsaren stöter på i denna del av inskriften har Bugge nämligen företagit en rad olika, och nog delvis tveksamma, räkneope­ ­ ra­tioner av runornas antal, och menar att talet tjugofyra dyker upp på oväntat många sätt, såväl i de närmast omramande raderna som inne i text­elementet (refererat i Brate 1918, 253 f.).

Futhark 6 (2015) 96 • Per Holmberg

Jag har nu visat hur alla tre gåtdelarna kan förstås som en konstruktion av agens vid stenen: det är ”här” dagen vinner tillbaka ljuset, ”här” run­ ris­taren ristat runorna och ”här” de nu kan ses. Den andra och tredje gåt­ delen skapar dessutom självreferens genom att stenen så att säga talar om sig själv som ättlingen, jätten och kungarna. Dessa element skapar på så vis kohesiva länkar tillbaka till första satsens runaʀ þaʀ. I arbetet med att hitta dessa länkar får läsaren faktiskt hjälp av interpunk­ ­ tionen. I de två självreferentiella gåtdelarna på stenens baksida används kryss som interpunktions­ ­tecken, uppenbarligen där ristaren bedömt att platsen för läsarrespons­ behöver förtydligas. Krysstecken används också efter det självreferentiella­ elementet runaʀ þaʀ i inskriftens allra första sats. Det har noterats att detta första krysstecken är egendomligt placerat, egent­ligen överflödigt utifrån såväl syntaktiska som tematiska behov (Åker­ström 2013, 42). Eftersom krysstecken endast används i de självreferentiella gåtdelarna kan de, antingen det är avsett eller ej, användas som ett stöd för att lösa dessa gåtor. Där man kommer till ett kryss under sin läsning, kan responsen nämligen hittas om man rör sig ett halvt varv tillbaka och läser orden vid inskriftens första kryss: runaʀ þaʀ. Om detta verkligen skulle vara avsikten förklarar det varför inskriftens interpunktionstecken växlar mellan kryss och punkt. När det i första gåtdelen behövs ett inter­punk­ tions­tecken som markerar platsen för respons på den inledande sakum- frågan, har ristaren nämligen inte valt ett kryss utan en punkt, kanske för att detta svar inte ska referera till runorna.

Slutdiskussion Under nästan ett och ett halvt århundrade har forskare inom olika veten­ skap­liga fält presenterat tolkningar av Rökstenens inskrift. Somligt har modi­fierats, annat har traderats. En svårighet är därmed att varje nytt tolknings­ ­försök riskerar att bli en tolkning av föregångarnas tolkningar, medan texten försvinner ur sikte. I den här artikeln har jag utnyttjat en modern text- och kontextteori, socialsemiotik, för att i möjligaste mån åter frilägga inskriftens text. Modern text- och kontextteori har inte tidigare bidragit till den om­ fat­tande vetenskapliga diskussionen kring Rökstenens tolkning, och för övrigt i ganska liten utsträckning utnyttjats till forskningen om runstenar över huvud taget. En anledning till detta kan vara en stark trend inom denna teoribildning att förstå meningsskapande på ett sätt som kräver att text­analys kombineras med observationer av den praktik där texten ingår.

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 97

När det gäller vikingatida runstenar upphörde möjligheten att genom­ föra sådana undersökningar för tusen år sen. Det grepp jag använt för att ändå närma mig texten i sin kontext, är att försöka förstå hur de vikinga­ tida runstenarna bör ha fungerat rumsligt, inte minst genom de krav som ställs på läsaren att förbli i stenens närhet. De preliminära slutsatserna (som bygger på Bianchi 2010, Holmberg och Jansson 2010 och 2011 samt Holm­berg 2013) är att vikingatida runstensinskrifter i de flesta fall följer tre rumsliga principer som jag kallat den labyrintiska principen, språk­ hand­lings­principen och principen om lokal agens. En stark tolkningstradition efter Elias Wesséns bok om Rökstenen (1958) har utgått ifrån att detta är en inskrift där läsningen ska kombinera text­ element som inte gränsar till varandra på stenen, att inskriften funktion har varit att påminna om en muntlig traderad rikare samling av ”minnen”, samt att dessa minnen avsett personer och handlingar på andra platser än den plats som är stenens och läsarens. Visst är Rökstenen med sina gåtor en unik inskrift. Men det har visat sig att svaren på dessa gåtor kan ges utan att man låter inskriften bryta mot de principer för meningskapande som allmänt gäller för vikingatida run­stens­inskrifter. På punkt efter punkt har det synts mig som om dessa tre principer, vilka när de tillämpas på andra inskrifter kan förefalla rätt triviala, har fungerat som nycklar som passat i låsen kring Rökstenens mening. Den labyrintiska principen avslöjade tre gåtdelar vilka inte tidigare hållits samman. Språkhandlings­ ­principen kunde lösa mysteriet med inskriftens numrering (”för det andra”, ”för det tolfte”, ”för det trettonde”). Och principen om lokal agens kunde vägleda gåtornas lösning: De handlar först om ljuset som krävs för runornas ristning och läsning, sedan om runorna och ristaren, och till sist om runorna och läsaren. På sin väg genom inskriftens labyrint har så läsaren blivit påmind om vad som behövs för att ge Vamod evigt minne. Flera detaljer återstår att lösa, i synnerhet talchiffrens mening och funktion utöver att markera gränser mellan olika delar av inskriften. Det gäller krysschiffret­ i slutet av första gåtdelen som inte säkert kunnat upp­ lösas, det olösta chiffret i slutet av andra gåtdelen, men också meningen med en avslutande åkallan av Tor. Vad gäller styrkan i de här föreslagna lös­ningarna av de tre gåtdelarna är min egen bedömning denna: Första gåt­delens lösning verkar mycket övertygande, även om det också i denna del finns detaljer som ännu inte är getts en god tolkning som exempelvis uttrycket ”för nio släktled sedan”. Sedan Ralphs tolkning (2007) kunnat kompletteras med en förklaring av varför reidgoterna omnämns, förefaller det mig vara omöjligt att längre hävda att inskriften skulle referera till

Futhark 6 (2015) 98 • Per Holmberg

Textelement Språkhandlingar Inskri ens egen numrering

De två krigsbytena 1. sakum-fråga: vilka? Det är solljuset och månljuset 2. sakum-fråga: vem? Det är dagen 3. påstående Ja, dagen red över himlavalvet 4. påstående Ja, dagen siŽer nu rustad Kvinnooret 5. sakum-fråga: vem? Det är dagen Krysschiret 6. åkallan? [olöst chier] Åkallan? Vilins verk 7. sakum-fråga: åt vem? Det är åt runristaren 8. påstående Ja, det är Vilin som ristade runorna 9. påstående Ja, han kunde rista runorna 10. påstående Ja, det är Vilin som ristade runorna 11. åkallan? [olöst chier] Åkallan? De tjugo kungarna 12. sakum-fråga: var? Det är här runorna kan läsas (så länge det finns sol på himlen) 13. sakum-fråga: vilka? Det är runorna 14. påstående Ja, det är runorna 15. påstående? [oläsligt] ? Tor 16. sakum-åkallan Åkallan

Fig. 4. Svaren på Rökstenens gåtor

Theoderik. Andra gåtdelens lösning har fler osäkra punkter, men får stöd i upp­täcken av hur förskjutningschiffret i denna del återger futharken (Ousbäck 2007). Styrkan i tredje gåtdelens lösning är i hög grad avhängig av hur man bedömer argumenten för att inskriften som helhet skulle tema­tisera ”dessa runor”. Men även om det på flera punkter finns behov av kompletteringar och justeringar av denna lösning, syns mig också tolk­ ningen av tredje gåtdelen väl kunna mäta sig med andra förslag. I fig. 4 presenteras en översikt över möjliga läsarresponser som, enligt den här presenterade tolkningen av inskriften, skulle fungera som svar på Rök­ stenens gåtor. Tidigare tolkningar har nästan alltid präglats av olika spekulationer om Varins och Vamods öden och äventyr, om bragder och nederlag, om allianser och fiender, om ära och hämnd. Ingenting av detta är kvar här. Om man så vill kan man förstås ta också den här presenterade tolkningen till utgångspunkt för att fundera vidare kring vad inskriften kunnat ha för personlig botten, även om detta går utöver vad den socialsemiotiska­ teorin kan bidra med. Tyvärr har de litte­ratur­vetare som tagit sig an inskriften, som Lars Lönnroth och Joseph Harris, fått arbeta med att skapa

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 99 ett litterärt sammanhang kring förmodade utsagor om Theoderik och goter. I den tolkning som föreslås här visar sig andra teman på stenen som skulle vara intressanta för en kultur- och litteraturvetenskaplig analys, inte minst förhållandet mellan skrift och minne.

Bibliografi Barnes, Michael P. 2007. ”Rök-steinen: Noen runologiske og språklige over­ veielser.” Maal og minne 2007: 120–132. Bianchi, Marco. 2010. Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Söder­man­land. Runrön, 20. Uppsala. Brate, Erik, övers. 1913. Sämunds Edda. Stockholm. ― . 1918. Östergötlands runinskrifter = Sveriges runinskrifter, vol. 2. Stockholm. Bugge, Sophus. 1873–1878. ”Tolkning af runeindskriften på Rökstenen i Öster­ götland: Et bidrag til kundskab om svensk sprog, skrift og skaldekunst i old­ tiden.” Antikvarisk tidskrift för Sverige 5 (1873–1895): 1–148, 211–215. ― . 1910. Der Runenstein von Rök in Östergötland, Schweden. Red. Magnus Olsen; med bidrag av Axel Olrik och Erik Brate. Stockholm. Friesen, Otto von. 1920.Rökstenen: Runstenen vid Röks kyrka Lysings härad Öster­ götland. Stockholm. Grønvik, Ottar. 1983. ”Runeinnskriften på Rök-steinen.” Maal og minne 1983: 101–149. Gustavson, Helmer. 1991. Rökstenen. Svenska kulturminnen, 23. Stockholm. Halliday, Michael A. K. 1978. Language as Social Semiotic: The Social Interpretation of Language and Meaning. London. Halliday, Michael A. K., och Christian M. I. M. Matthiessen. 2013. Introduction to Functional Grammar. New York. Harris, Joseph C. 2007. ”Myth and Meaning in the Rök Inscription.” Viking and Medieval Scandinavia 2: 45–109. ― . 2009. ”The Rök Stone through Anglo-Saxon Eyes.” IThe Anglo-Saxons and the North: Essays Reflecting the Theme of the 10th Meeting of the International Society of Anglo-Saxonists in Helsinki, August 2001, red. Matti Kilpiö, Leena Kahlas-Tarkka, Jane Roberts och Olga Timofeeva, 11–46. Tempe, AZ. Holmberg, Per. 2013. ”Placing the Reader: On the Connections of Text, Body and Space.” RASK — International Journal of Language and Communication 38: 9–29. Holmberg, Per, och Håkan Jansson. 2010. ”Vikingatidens evighetsmaskiner: Run­ ste­nar­nas grammatiska konstruktion av tid och rum.” I Bo65: Festskrift till Bo Ralph, 36–49. Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning, 39. Göteborg. ― . 2011. “Att rista tid och rum i sten.” IFunktionell textanalys, red. Per Holmberg, Anna-Malin Karlsson och Andreas Nord, 204–221. Stockholm. Holmberg, Per, och Anna-Malin Karlsson. 2006. Grammatik med betydelse: En intro­­duktion till funktionell grammatik. Ord och stil, 37. Uppsala.

Futhark 6 (2015) 100 • Per Holmberg

Jansson, Sven B. F. 1984. Runinskrifter i Sverige. 2. uppl. Stockholm. Karlsson, Anna-Malin. 2009. ”Språket och ’det andra’: Om relationen mellan moda­ li­teter och diskurser.” I Med bilden i tiden: Analys och tolkning av multimodala bud­skap, red. Johanna Koivisto och Kristina Nikula, 59–81. Tampere Studies in Language, Translation and Culture, ser. A, 4. Tampere. ― . 2011. ”Texters ideationella grammatik.” I Funktionell textanalys, red. Per Holm­berg, Anna-Malin Karlsson och Andreas Nord, 21–38. Stockholm. Kress, Günther, and Theo van Leeuwen. 1996.Reading Images: The Grammar of Visual Design. New York. Kyhlberg, Ola. 2010. ”The Great Masterpiece.”Current Swedish Archaeology 18: 177–201. Lönnroth, Lars. 1977. ”The Riddles of the Rök-stone: A Structural Approach.” Arkiv för nordisk filologi92: 1–57. Matthiessen, Christian M. I. M., och Abhishek Kumar Kashyap. 2014. ”The Con­ strual of Space in Different Registers: An Exploratory Study.”Language Sciences 45: 1–27. Melnikova, Elena. 2010. ”Thesakum Formula of the Rök Inscription: Variants and Distribution.” ”Preprint”, The Seventh International Symposium on Runes and Runic Inscriptions, Oslo, 2010. http://www.khm.uio.no/english/research/ publications/7th-symposium-preprints/melnikova.pdf Nordén, Arthur. 1960. ”Sibberyd, Röks prästgård och Rökstenens Sibbe helge­ doms­vårdare.” Fornvännen 55: 260–279. Ousbäck, Fredrik. 2007. ”Rökstenens och futharkens platonska kosmologi: Spåren av antikens idégods hos järnålderns skandinaviska krigarelit.” C-uppsats i his­ toria, Linköpings universitet. Linköping. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn: nbn:se:liu:diva-12506 Peterson, Lena. 1992. ”Hogastenen på Orust.” I Blandade runstudier, 1: 81−111. Run­rön, 6. Uppsala. Ralph, Bo. 2007. ”Gåtan som lösning: Ett bidrag till förståelsen av Rökstenens run­ inskrift.”Maal og minne 2007: 133–157. Rydberg, Viktor. 1893. Om hjältesagan å Rökstenen. Kungl. Vitterhets Historie och Anti­kvitets Akademiens handlingar, 31.6 [n.f. 11.6]. Stockholm. Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm Stenglin, Maree. 2008. ”Binding: A Resource for Exploring Interpersonal Meaning in 3D Space.” Social Semiotics 18: 425–447. Svenbro, Jesper. 1988. Phrasikleia: Antropologie de la lecture en Grèce ancienne. Paris. ― . 1999. Myrstigar: Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland. Stockholm. Sö + nr = inskrift publicerad i Södermanlands runinskrifter, av Erik Brate och Elias Wessén = Sveriges runinskrifter. Vol. 3. Stockholm, 1924–36.

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 101

Thibault, Paul J. 1995. ”The Interpersonal Grammar of Mood and the Ecosocial Dynamics of the Semiotic Exchange Process.” I On Subject and Theme: From the Perspective of Functions in Discourse, red. Ruqaiya Hasan och Peter H. Fries, 51–89. Current Issues in Linguistic Theory, 118. Amsterdam. ― . 2007. “Writing, Graphology and Visual Semiosis.” I New Directions in the Analysis of Multimodal Discourse, red. Terry D. Royce och Wendy L. Bowcher, 111–145. London. Vafþrúðnismál. I Eddukvæði, red. Jónas Kristjánsson och Vésteinn Ólason, vol. 1: Goðak­væði, 356–366. Íslenzk fornrit. Reykjavík, 2014. Wessén, Elias. 1953. “Nytt om Rökstenen.” Fornvännen 161: 161–177. http:// kultur­arvsdata.se/raa/fornvannen/html/1953_161 ― . 1958. Runstenen vid Röks kyrka. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Aka­demiens handlingar, filologisk-filosofiska ser., 5. Stockholm. Widmark, Gun. 1993. ”Varför ristade Varin runor? Tankar kring Rökstenen.” Saga och sed: Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok 1992: 25–44. Åkerström, Hanna. 2013. ”Interpunktion i runstensinskrifter från tidig vikingatid.” Opublicerad masteruppsats i nordiska språk, Uppsala universitet. Uppsala. Ög + nr = inskrift publicerad iÖstergötlands runinskrifter, dvs. Brate 1918. Ög N288 = inskrift på Oklundastenen, Norrköping, funnen 1929 och registrerad i Arthur Nordén, ”Östergötlands runinskrifter: Supplement till Erik Brates ’Öster­götlands runinskrifter’ utg. 1911−18”, manuskript i Antikvarisk-topo­ grafiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

English summary

“Answers to the Rök runestone riddles: A social semiotic study of meaning- making and spatiality”

The Rök runestone (Ög 136), dated to the ninth century, is famous for its long, enigmatic and beautifully carved inscription. Previous interpretations of the inscription have, for good reason, understood it as a deviation from the generic conventions of Viking Age runestone inscriptions (e.g. von Friesen 1920, Wessén 1958, Lönnroth 1977, Grønvik 1983, Harris 2007, 2009). Contrary to these inter­ pretations, the study presented here examines the alternative that the Rök rune­ stone inscription in fact resembles what is typical of Viking Age runestones. From this perspective the paper develops an analysis of the inscription that amounts to a substantiation of new answers to three much-disputed questions: the reading order of the inscription, the mystery of its seemingly peculiar numbering (“the second”, “the twelfth”, “the thirteenth”), and the meaning of its riddles. The study attempts to establish principles for the typical making of meaning in Viking Age runestone inscriptions, focusing on how runestones are related to place. Since it is obvious that the raising of a stone in the landscape contributes to

Futhark 6 (2015) 102 • Per Holmberg place-making, and since it is also well known that runestone inscriptions them­ selves from this period often refer to various localities, the focus on place can here be taken as common sense. Such an approach can, however, only be implemented in systematic analysis when the theory on which it is based captures the readers’ potential to make meaning. The theory of social semiotics and how it may be applied in the study of lan­ guage in relation to spatiality is introduced. Social semiotics allows focus on how semiotic resources, primarily language, are employed in different social contexts (Halli­day 1978, Halliday and Matthiessen 2013). Characteristic for social semiotics is the notion that language functions simultaneously in three ways: it organizes ele­ments into cohesive texts (the textual metafunction), it creates and maintains rela­tions between people (the interpersonal metafunction), and it construes ideas about the world (the ideational metafunction). In the study of language and spatiality these three dimensions have opened up three ways of conceptualizing how writing contributes to place-making. First, how writing can be spatially organized on the textual surface has been examined (e.g. Kress and van Leeuwen 2006, ch. 6). Written texts are in this respect places of their own, and they can refer to themselves as places or to various intratextual posi­tions (e.g. “see below”). Second, studies have investigated how written texts interact with readers (e.g. Thibault 1995 and 2007). Since speech acts invite the reader to react to the text, confirm its statements, answer its questions, obey its demands and so on, they are considered as the key linguistic resources for the inter­personal dimension (cf. Halliday and Matthiessen 2013, ch. 4). Third, social semiotic research has also analysed how place is represented in different kinds of texts (e.g. Matthiessen and Kashyap 2014). A central linguistic resource for this idea­tional dimension is the potential to construe actions, events, and states, and to connect them to specific places (cf. Halliday and Matthiessen 2013, ch. 5). Three principles are established for the making of meaning in Viking Age rune­stone inscriptions: the labyrinth principle, the speech act principle, and the principal of local agency. Each corresponds to one of the three theoretical dimen­ sions introduced above. This part of the article draws on studies that have applied social semiotics to Viking Age runestones: Bianchi 2010 for establishing the laby­ rinth principle, and Holmberg and Jansson (2010 and 2011) for the principles of speech act and local agency. The labyrinth principle concerns the spatial organization of Viking Age rune­ stone inscriptions, which typically lead the reader step by step from a starting point at the lower left side of the stone towards the end of the inscription. The reader is guided to find the next line or band (if there is one) from the beginning or the end of the previous one. If the inscription is organized in lines, the reader usually has to regress through the newly read line in order to find the next, while the reading of bands normally does not demand such regression. However, when searching for a close connection to the next line or band, the reader cannot confidently predict the direction of reading of the following runes. The speech act principle captures what seems to be the basic interpersonal

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 103 demand, namely that the reader should respond to the speech acts of the inscription. Since Viking Age inscriptions tend to realize speech acts in full gram­ matical clauses or clause complexes, it is easy for readers (or listeners) to identify the way they are supposed to respond, for instance, if they should accept or con­ firm information given in statements, or perhaps join in prayer (these are the two most frequent alternatives). The principle of local agency concerns how the inscription’s grammar enables the connection of actions, events and states to different places. Actions have agency whereas events and states do not. In other words, clauses of action express who is acting and the element acted upon. The pattern that appears is that actions have a restricted distribution and are as a rule connected to the vicinity of the stone itself. When other places are referred to, the inscription usually does not report actions, but rather states or events. The reading order of the lines on the Rök runestone is examined according to the labyrinth principle. It is first noted that the inscription can be divided into seven text elements on the basis of the choice of writing system, and partially on the size of the runes. The problem has been to determine the reading order of these text elements. While earlier proposals, among them the influential proposal in Wessén 1958, accepted spatial gaps between the text elements, the analysis here shows how such gaps can be avoided. At one point this leads to a connection between text elements that have not previously been suggested to be connected: the text about a woman’s sacrifice on the reverse is read immediately after the text about the two war-booties that covers most of the broad front side, ending on a narrow side. While Wessén collected all three numerical ciphers towards the end of the inscription, the application of the labyrinth principle produces a structure whereby the reader meets the numerical ciphers at three different points (the comparison showed by fig. 2). This indicates that the inscription (after the two introductory lines) has three main parts, each ending with a numerical cipher. A speech act analysis of each of the text elements established following the labyrinth­ principle reveals that the inscription most likely consists of eighteen speech acts. The much discussedsakum formula is here taken to be an imperative first person plural, which turns these clause complexes into questions (“Let us say which . . .”, “Let us say who . . .”, “Let us say where . . .” etc.). Questions of this kind begin each of the three main parts. The questions are followed by puzzling state­ ments. They are baffling to such a degree that they almost function as questions that bid the reader answer what he/she thinks is really meant. Normal statements appear only twice (in the introductory text element about Varinn and his dead son Vāmōðr), and thus the inscription is far more interpersonally demanding than a typical Viking Age runestone. Two unexpected observations can be made when speech act analysis is combined with the new reading order. The first is that the seemingly strange numbering “twelfth” and “thirteenth” can quite simply be taken as numbering of the inscribed speech acts (if one starts counting from the first two sakum questions, where the inscription starts its own numbering). This finding contradicts the influential interpretation of Wessén who held that

Futhark 6 (2015) 104 • Per Holmberg the numbering referred to a (forgotten) oral tradition. The second observation is perhaps even more important for the interpretation of the whole inscription. The structure of speech acts neatly corresponds to the structure of the younger futhark: the three main parts consist of 6 + 5 + 5 speech acts, just like the conven­ ­ tional division of the futhark into “families” with 6 + 5 + 5 characters (cf. fig. 3). If this is a deliberately chosen structure, the whole inscription could in fact refer to what the very first statement calls “these runes”. Although previous interpretations, with few exceptions, have looked for answers to the riddles in places far away from the stone, the interpretations of all three main parts here — guided by the principle of local agency — show that each of the parts can be understood as a complex of riddles with a consistent theme. The first complex of riddles begins with the text element about the two war- booties which covers most of the front side and one of the narrow sides. It continues with the text element about a woman’s sacrifice on the reverse, and it ends with the numerical cipher (here considered as yet undecoded) which continues onto the top. The interpretation of the first text element follows Bo Ralph (2007) in his reading of raiþ iau rikʀ hin þurmuþi (“rode the horse [did] the great champion”) instead of raiþiaurikʀ hin þurmuþi (“ruled [did] Theodoric the Great”). Instead of a reference to Theodoric the Great, Ralph argues convincingly that we here have riddles about the sun (who “lost its life”, but “now sits on its horse”) and the change between sunlight and moonlight (“the two war-booties”). The inter­ pretation here strengthens Ralph’s argument at two points. The grammatical gender of the Old East Norse word for sun (sōl) is feminine, which is reflected in the mythology of a feminine sun goddess. It is suggested that the answer to these riddles is better formulated as concerning daylight, since the word for day (dagʀ) is masculine, and is represented in Norse mythology as a masculine god riding his horse over the firmament. The second point regards the reference to the “Hreið­gotar”, which might be taken as reinforcing the traditional tie to the Gothic emperor Theodoric. However, it is clear from Vafþrúðnismál (stanzas 11 and 12) that the Hreiðgotar were actually connected to the god of daylight. According to this poem, day collects its horse from the Hreiðgotar every morning, a poetic expression for daybreak on the eastern horizon. The interpretation of the text element about a woman’s sacrifice maintains the idea of thematic unity for each third of the inscription. In particular the inter­ pretation of the runes igOldga as “the line of Ingialdr” is challenged, and it is suggested that the final question also concerns daylight. It is day that is redeemed by a woman’s sacrifice, since night nātt( f.), mythological mother of day, must die before daylight can break. The runesigOldga could perhaps contain an expression for “at dawn”. The second complex of riddles consists of the text element about the accomplish­ ­ ments of Vilinn on the reverse of the stone and ends with an unsolved numerical cipher. The interpretation here follows Kyhlberg’s (2010, 185) suggestion that the action to “crush a giant” could be a riddle for the carving of the runes, which

Futhark 6 (2015) Svaren på Rökstenens gåtor • 105 turns the stone into a speaking giant. A similar interpretation can be given to the first question of the text element (“let us say to whom is born a relative”). The metaphor here might be that the act of carving runes brings the stone to life, like a “relative” of the scribe. Both suggestions are supported by an observation first made by Ousbäck (2007, 32) regarding the substitution cipher that gives the meaning “he could crush”. While decoding most of the cipher, the reader would pronounce the first twelve characters of the futhark f( , u, þ, o, r, k, h, n, i, a, s, t) while saying “f stands for u, and þ stands for o” etc. This fits well in a complex of riddles about the carving of the runes. The third complex of riddles consists of the text element about the twenty kings on the reverse of the stone, and the numerical cipher that seems to evoke the god Þōrr on the remaining narrow side. The twenty kings are the sons of four kings, and thus the total number of kings is twenty-four. The number twenty-four is the number of runes of the older futhark, and in contemporary Norse writing cul­ture this number may still have had cultural significance. Whether this fact was familiar to people at the time of the raising of the Rök runestone is unknown but not unlikely. One reason is that in three lines of the Rök stone, the characters encountered by readers demand familiarity with the elder runes: exactly the three stanzas that frame the text element about the kings. The interpretation thus suggests the twenty-four kings to be the rune characters of the older futhark. This identification of the twenty-four kings with the runes requires a new under­ standing of t siulunti fiakura uintur, traditionally taken as information about the stay of the kings on Sjælland/Zealand for four winters. Instead, the phrase could refer to the four points of the compass, and indicate that the stone is covered with runes on all four sides. This interpretation follows Ralph’s (2007, 155) understanding of at sjólundi fiagura vinddura, literally as “at the four ‘wind doors’ of the tree of the sea [i.e. the mast]”. In line with this reasoning, the answer to the first question of this complex of riddles (“where?”) should be: “Here where the runes are read”. The expression “the horse of battle” is taken to be a kenning for ‘wolf’, more precisely for the wolf Fenrir, who, according to Vafþrúðnismál (stanzas 46 and 47), is destined to swallow the sun at the end of time. In conclusion: the first complex of riddles circles around the course of daylight, the second complex of riddles concerns the carving of the runes, and the third regards their reading (cf. fig. 4). Since all actions take place at the site of the stone itself, the principle of local agency is followed throughout the inscription: the taking of war-booties (that is, the alternation between daylight and moonlight) is clearly visible on the surface of the runestone, the crushing of the giant refers to the carver’s work with the runestone, and the wolf’s search for food is construed as the threat that the light necessary for reading the runes might disappear (since Fenrir is to swallow the sun at Rangarǫk). The first complex of riddles seems thus to be solved, and in that case it is unten­ able to hold that the inscription mentions Theodoric the Great. Even if some of the interpretations of the runes on the reverse may require adjustment, they doubt­less consist of riddles just like those on the front side.

Futhark 6 (2015) 106 • Per Holmberg

Much effort has been made to understand the inscription as a narrative relating fragments of (stories important for) the biography of Varinn and Vāmōðr, and in order to validate these interpretations much speculation and many detours have been necessary. The interpretation developed here aims to relate the meaning of the inscription to Varinn and Vāmōðr and lays a foundation for this relation. All of Varinn’s riddles — about the light and the runes — concern one thing: the perpetuation of the memory of Vāmōðr through the technology of runic writing.

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby i Fornåsa i Östergötland och utvecklingen av några medeltida runformer

Magnus Källström (Swedish National Heritage Board)

Abstract This article deals with a fragment of a rune-inscribed grave-slab which was observed in 1980 at Tornby farm in Fornåsa parish, Östergötland. The frag­ ment was subsequently moved to the county museum in Linköping, but it was never properly published. As shown in the article, the short inscription con­ tains some very rare runic characters that make a valuable contribution to our knowledge of the development of medieval runes. It is also argued here that the fragment from Tornby originally belonged to the same stone as the more familiar grave-slab Ög 35 from Fornåsa church. Keywords: medieval runes, runic typology, grave-slabs, Östergötland, Tornby, Fornåsa

stergötland är Sveriges tredje runstensrikaste landskap. Söker man Öi Samnordisk runtextdatabas på Östergötland och materialtypen­ sten får man drygt 460 träffar. Alla dessa är dock inte runstenar i vanlig­ bemärkelse utan nästan hälften består av delar av gravkistor från över­ gångs­tiden mellan vikingatid och medeltid. Många av dessa utgörs visser­ ligen av mindre fragment och alla är inte försedda med runor, men det råder ingen tvekan om att Östergötland har den största koncen­tra­tionen av denna typ av monument i Sverige. (Beträffande denna intressanta fyndgrupp se Ljung 2016.) När vi kommer in i den egentliga medeltiden blir däremot runristade gravmonu­ ­ment något mycket sällsynt i detta

Källström, Magnus. “Gravhällsfragmentet från Tornby i Fornåsa i Östergötland och utvecklingen av några medeltida runformer.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 107–42. With a summary in English: “The grave-slab fragment from Tornby in Fornåsa parish, Östergötland, and the development of some medieval rune-forms.”

© 2016 Magnus Källström. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-282116. 108 • Magnus Källström

Fig. 1. Teckningen av gravhällsfragmentet från Tornby i inventeringsboken för forn­ minnes­inventeringen 1980 (Raä Fornåsa 48:1). Efter original i ATA. landskap. I Östergötlands run­inskrifter (SRI, 2), som utgavs 1911–18, upptas endast tre sådana från tre olika kyrkor: Fornåsa (Ög 35), Skeppsås (Ög 39) och Rogslösa (Ög 49). Socknarna Fornåsa och Skeppsås gränsar till varandra och samtliga tre fyndplatser tillhör landskapets nordvästra del och trakterna runt Skänninge.­ Gravhällen i Skeppsås — som undersöktes och avbildades redan av Johannes Bureus — är numera försvunnen, medan de två andra i dag är bevarade som större fragment. Gravhällen i Rogslösa var för­kommen när den behandlades av Brate i Östergötlands runinskrifter, men ett större fragment­ återfanns 1959 i samband med kyrkans restaurering (se Jansson 1959). Sedan Östergötlands runinskrifter avslutades har det tillkommit ytter­ ligare ett fynd, nämligen det gravhällsfragment som i Samnordisk run­ text­databas har upptagits under det lite krångliga inskriftssignumet­ Ög FornåsaRaä48. Fragmentet uppmärksammades för första gången vid forn­minnes­inven­teringen 1980 och fanns då vid Tornby i Fornåsa socken, där det förvarades på en veranda (Raä Fornåsa 48:1). På denna

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 109 plats under­söktes fragmentet av Runverkets personal, som också såg till att det 1982 överfördes till Östergötlands länsmuseum i Linköping.­ Frag­mentet förvaras där under inventarienummer C 4309. Trots att det rörde sig om ett nyfynd skrevs det aldrig någon under­sök­nings­rapport och inskriften blev av någon anledning inte heller publicerad i de årliga redo­görelserna för runfynd i Forn­vännen. Som underlag till texten i Sam­ nordisk runtextdatabas­ har man därför fått använda den teckning som finns i inventeringsboken som källa (fig. 1). I data­basens ”infofil” påpekas att inskriften är läst ”efter teckning i Fornminnes­registret” och att Jan Owe och Henrik Williams har svarat för tolkningen. Runtextdatabasens redaktion av texten lyder:

:+: h--r · ligær · an… … … (u)ta^n · ænta H[ia]r liggʀ ...... utan(?) ænda(?). H[é]r liggr ...... útan(?) enda(?). ’Here lies ...... without(?) end(?).’

Trots att teckningen är ganska skissartad lägger man märke till några intressanta detaljer. Den näst sista runan har i runtextdatabasen lästs som t, men om man får tro teckningen skall bistaven avslutas med en punkt, vilket skulle kunna vara en variant av den medeltida d-runan. Ännu mer intressant är att bistaven i två av inskriftens tre n-runor verkar ha en liknande punktavslutning.­ Den ena förekommer i inskriftens sista ord, medan den andra uppträder i början av den dödes namn. I bindrunan a͡n i uta͡n har bistaven i n däremot inte någon punkt. Ristaren tycks alltså ha haft två olika n-runor och bör i likhet med några andra medel­ tida runristare­ ha gjort skillnad mellan två olika n-ljud. Utifrån fördel­ ningen mellan stungna och ostungna n-runor på den berömda dopfunten från Åker (tidigare Åkirkeby) på Bornholm (DR 373) föreslog Axel Kock (1902, 150–157) att det handlade om markeringen av ett dentalt respektive supra­dentalt /n/. Denna uppfattning har bland annat ifrågasatts av D. O. Zetter­holm (1939, 16–25), som menade att den stungna n-runan i stället åter­gav ett muljerat uttal av /n/ (se utförligt referat hos Snædal 2002, 112– 115). Ganska nyligen har dock Gunnar Nyström (i Snædal 2002, 114 f.) pekat på paralleller mellan Åkerfuntens bruk av de båda n-runorna och fördelningen mellan alveolart och dentalt n-ljud i nutida Älvdals­mål, vilket ger ett visst stöd åt den traditionella uppfattningen. Den stungna varianten av n-runan brukar i den runologiska littera­ ­ turen av tradition translittereras med ɴ. I ordet æɴda — som det då bör åter­ges — förekommer denna runa framför en dental konsonant, vilket kan tyda på att den står för dentalt /n/. Denna iakttagelse har faktiskt

Futhark 6 (2015) 110 • Magnus Källström

Fig. 2. Tornbyfragmentet med inskriften uppmålad. Foto: Magnus Källström, 2013. betydelse för tolkningen av den dödes namn, som börjar med runorna aɴ. En markering för dentalt /n/ i denna ställning visar enligt Kocks regler på att n-ljudet antingen har varit långt eller att det har följts av en dental konsonant. I det första fallet skulle man exempelvis kunna gissa på kvinno­ namnet Anna (SMP, 1: sp. 98–105), mansnamnet fornsvenska Anne (SMP, 1: sp. 105 f.) eller eventuellt något av de sällsynta kvinnonamnen Anneka, Anneke och Annot, samtliga diminutiver bildade till Anna (se SMP 1, sp. 106). I det senare fallet ligger någon av de många fornsvenska varianterna av det inlånade Andres (se SMP, 1: sp. 75–96) eller det inhemska A(r)ndor (SMP, 1: sp. 140 f.) närmast till hands. Så långt kom jag med utgångspunkt i den enkla teckningen och något foto­grafi av stenen gick märkligt nog inte att uppspåra. För att se om mina antaganden var riktiga måste jag uppsöka själva stenen. Den till­ hör som nämnts Östergötlands länsmuseum i Linköping och förvaras­ i det så kallade stenmuseet i Rhyzeliusgården. Ristningen visade sig vara mycket tydlig och var dessutom uppmålad med svart färg (fig. 2). Denna upp­målning hade, som jag senare fick veta, gjorts av Run­verkets personal­ i början av 1980-talet i samband med att stenen flyttades till museet. Lite

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 111

Fig. 3. Detalj av de runor som utgör början av personnamnet. Notera resterna av den borrade punkten precis i brottkanten, som förmodligen har tillhört stingningen i end -runa. Foto: Magnus Källström, 2013. av en överrask­ ­ning var att samtliga runor visade sig vara försedda­ med seriffer, vilket inte alls hade framgått av teckningen från fornminnes­ ­inven­ teringen. Det mest glädjande var dock att de punkter som var markerade­ på några av runorna på teckningen också fanns i verkligheten. Dessa är lik­som inskriftens skiljetecken borrade och därför mycket tydliga. Det råder alltså ingen som helst tvekan om att man skall läsa det sista ordet som æɴda och att den dödes namn börjar med runorna aɴ. Dess­utom upp­täckte jag i brottkanten, 1,5 cm till höger om den sistnämnda ɴ-runan, den vänstra hälften av en borrad punkt, som inte hade blivit målad vid den tidi­gare undersök­ ­ningen (fig. 3). Placeringen i höjdled visar att den måste ha avslutat bistaven i ytterligare end -runa, vilket betyder att namnet bör ha inletts med de tre runornaaɴḍ . Vi kan alltså bortse från att stenen lagts över en person med namnet Anna eller Anne och i stället koncentrera oss på de övriga alternativen. För­utom olika varianter av fornsvenska Andres och A(r)ndor finner man i SMP, 1: sp. 96, även namnen Andvidh och Andridh, som eventuellt skulle

Futhark 6 (2015) 112 • Magnus Källström kunna vara aktuella. Här kan namngeografin ge ledtrådar till vilket alter­ nativ som borde vara det mest sannolika. Andridh är bara känt genom ett belägg från Dalarna, vilket enligt bedömningen i Sveriges medeltida person­ namn (= SMP) dessutom skall vara ”opålitligt”. Fornsvenska Andvidh, som i SMP antas vara en ombildning av runsvensk Andvēttr, är med undan­tag för ett belägg från Finland (Nyland) endast känt från Uppland. BådeAndres och A(r)ndor är däremot välbelagda i de svenska medeltids­ ­källorna. Enligt Ingwar Fredriksson (1961, 52) är det senare namnet under svensk medel­tid ”ett typiskt västligt namn med sitt utan tvekan starkaste fäste i V[äster] g[öt]l[and]” och det verkar inte alls vara belagt i Östergötland­ under samma period. Först på 1500-talet förekommer ett enstaka belägg från Aska härad i den västra delen av landskapet (Fredriksson 1961, 54 med hän­visningar). Detta talar avgjort för att det på fragmentet från Tornby handlar om en variant av fornsvenska Andres, som enligt SMP också före­ kommer flera gånger i Östergötland under 1300- och 1400-talen. Något run­belägg har dock inte tidigare funnits från detta landskap. I de medeltida runinskrifterna är Andres (Andreas) annars bäst belagt i Väster­götland: nom. [ant͡ræs] Vg 202†, nom. atreos Vg 251, nom. antreos Vg 252, gen. andræsa Vg 91, där dock två av beläggen (Vg 251 och Vg 252) syftar på en och samma person, nämligen en sten­mästare (SRI, 5: xxxii). Det exempel på Andreas som har antagits i en numera för­ svunnen runinskrift i Hulterstads kyrka på Öland (Öl 60†, se SRI, 1: 68 f.) skall däremot utgå från den medeltida beläggsamlingen, eftersom det rör sig om en efterrefor­ ­matorisk inskrift (något jag avser att återkomma till i ett annat samman­hang). Ett nytillkommet belägg andrus, som rimligt­vis återger en variant av detta namn, finns däremot på ett runristat djurben­ på­träffat 2007 vid de arkeologiska undersökningarna av en bytomt vid Mäl­by i Tillinge socken, Uppland. Det sistnämnda har utifrån stratigrafin­ date­rats till tiden omkring 1200 (Snædal 2009). Beträffande de två orden i inskriftens slut, som alltså skall läsas uta͡n · æɴda, råder det ingen tvekan om att runtextdatabasens tolkning ūtan ænda ’utan slut’ är riktig och båda frågetecknen kan utan vidare strykas. Söder­wall (1884–1918, 2: 1119) upptar samma fras med betydelsen ’utan ända, utan ände, utan slut, alltid, evinnerligen’. Placeringen av orden visar att detta utgör inskriftens slut, vilket talar för att det rör sig om en del av en böne­formel. Man behöver bara bläddra några sidor i Robert Geetes sam­ling av svenska böner från medeltiden för att inse hur ofta periodens böner har avslutats med just denna fras (exempelvis Geete 1907–09, nr 2: nw oc ä fför wthan ända, nr 6.8: roo oc huilo j himirike oc glädhi för wtan ändha, nr 240: ä ffor vthen ända Amen).

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 113

Efter undersökningen i Linköping och med de ovan gjorda iakt­tagel­ serna kan alltså inskriften på Tornbyfragmentet återges på följande sätt:

⁜ hịær · ligær · aɴḍ… ut͡an · æɴda Hiær ligger And[res](?) . . . ūtan ænda. ’Här ligger Andreas(?) . . . utan ände.’

Varifrån kommer Tornbyfragmentet? Fragmentet vid Tornby uppmärksammades som nämnts första gången 1980 i samband med fornminnesinventeringen, men i inventeringsboken­ finns inga andra fynduppgifter. Enligt ett telefonsamtal den 11 mars 2016 med Torgny Askling, Tornby, som var med när fyndet gjordes, skall stenen ha påträffats i samband med schaktning fyra–fem år tidigare, alltså 1975 eller 1976. Den låg då flat i marken i en rabatt precis intill verandan­ och var inte tidigare känd vid gården. Av inskriften framgår att stenen en gång måste ha legat på en grav och den bör givetvis ursprungligen komma från en kyrkogård, rimligtvis den vid Fornåsa kyrka, som ligger knappt 2 km nordost om Tornby. En av an­led­ningarna till att fragmentet fördes till museet i Linköping lär också ha varit att man misstänkte att det kunde röra sig om en del av den sedan gammalt kända Ög 35 från Fornåsa kyrka, som förvaras i museet. Runorna på denna sten är nämligen också försedda med seriffer och den uppvisar dess­utom en del andra likheter. Gravhällen i Fornåsa kyrka (fig. 4) tycks tidigast ha uppmärksammats av C. F. Broocman (1760, 2: 146), som uppger att den då var ”lagd mitt för Sacristie-dörren”. Av framställningen hos C. F. Nordenskjöld (1870–71, 53) framgår­ att den hade sin plats inne i kyrkan: ”Uti golfvet ligger framför sakris­tian en grafhäll af kalksten med nyare siratliga runor.” Hällen fördes seder­mera till Östergötlands museum i Linköping, där den 1888 under­ sök­tes av Erik Brate. Stenens högra kant, som på tidigare avbildningar är helt intakt, hade då blivit svårt skadad och de flesta runorna längs denna kant var bort­slagna. Ett litet stycke tillhörande denna kant har senare dykt upp i Fornåsa kyrka och förvaras nu i tornkammaren (se Källström 2013a, 2 f.). Det större fragmentet var helt när det fotograferades av Brate, men är i dag sprucket i tre fragment, vilket gissningsvis har skett i sam­ band med någon flyttning. (Det kan nämnas att stenen inte kunde åter­ finnas när Arthur Nordén på 1940-talet gjorde sina undersökningar av de öst­götska run­inskri­ f­terna och han uppger [1948, 33] att den ”under museets hem­lösa år ledsamt nog förkommit”.)

Futhark 6 (2015) 114 • Magnus Källström

Fig. 4. Gravhällen Ög 35 från Fornåsa kyrka, som den såg ut 1888. I dag är stenen sprucken i tre delar. Foto: Erik Brate, 1888 (i ATA/Kulturmiljöbild).

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 115

Brate återger (i SRI, 2: 35) inskriften på följande sätt:1 — [biþeom · uara · patær nostær ha · ns · sial · til · ro · ok · til · naþa :+:] ok · raþborh[a͡r ·] sia͡l :+: guþ · gævi · þera · sial · himiriki ’Bedjom vårt fadervår till ro och hugnad för hans själ och för Radborgs själ. Gud give deras själ himmelriket!’

Hällen var inte fullständig när den låg i kyrkgolvet, utan utgjordes av ett större fragment. Nordenskjöld (1870–71, 53) uppger från sitt besök att stenen ”är 2,2 f[ot] bred i öfra och 1,9 f[ot] br[ed] i nedra ändan samt 3 f[ot] lång”. Fragmentet mätte alltså 0,89 m i längd och var 0,56–0,65 m brett. Av de äldre avbildningarna framgår att stenen har haft trapetsoid form och att det rör sig om den nedre delen av gravhällen. Detta har Brate haft klart för sig, även om det inte direkt framgår av hans tolkning av in­ skrif­ten. Han påpekar nämligen (i SRI, 2: 34): Inskriften visar i sitt uttryckssätt stor överensstämmelse med Ög. 39 Skeppsås och har troligen ock för övrigt väsentligen varit anordnad som denna. Först har alltså funnits angivet, vem som låg under stenen, och därpå har den bön för den dödes själafrid börjat, vars slut är i behåll.

Den nämnda gravhällen från Skeppsås kyrka är tyvärr numera försvunnen, men inskriften kan efter B 912 återges på följande sätt (jfrSRI , 2: 37): ehr ⁝ ligr ⁝ brutt͡e ⁝ a ih ⁝ nastatum ⁝ ok ⁝ kiløh ⁝ biþhum ⁝ uara ⁝ bat͡r n ⁝ oster ⁝ þera s ⁝ ha͡l ⁝ til ⁝ ro ⁝ ok ⁝ til ⁝ n͡aþa o͡k ⁝ a͡llum ⁝ kristn-m ⁝ sha͡llum Hēr liggr Brudde ī(?) . . .-staðum, ok Gillø̄g. Biðium vāra Pater noster þēra siāl til rō ok til nāða ok allum kristnum siālum ’Här ligger Brudde i(?) . . .-stad,2 och Gillög. Låt oss bedja vårt paternoster deras själ till ro och till nåd och för alla kristna själar.’

Skeppsåshällen är tillägnad två personer, en man och en kvinna, som rim­ ligtvis­ är man och hustru. Av det som återstår av texten på Fornåsa­hällen framgår­ att vi här har haft ett liknande förhållande, men endast kvinnans namn som ingår i bönen är bevarat. Mannens namn har säkert som Brate har antagit stått i början av inskriften, vilken liksom på Skepps­åshällen­ kan ha inletts med ett ’Här ligger . . .’. Detta är ju också den början som finns på Tornbyfragmentet­ och det ligger då nära till hands att tänka sig

1 De tecken som återges med mager stil är enligt de principer som tillämpas­ i Öster­götlands run­inskrifter gissade och insatta efter samman­hanget. 2 Ortnamnet kan inte tolkas med säkerhet. Brate (i SRI, 2: 267) har föreslagit Rimstad i samma socken, men tolkningen är svår att förena med läsningen av namnet, som dess­utom inte är helt säker (Bureus läser exempelvis samma runföljd som i ihikstatum).

Futhark 6 (2015) 116 • Magnus Källström

Fig. 5. Rekonstruktionsförslag av Fornåsahällen och Tornbyfragmentet av Sune Ljungstedt­ den 15/9 1989. Efter original i Östergötlands länsmuseums arkiv (Enskilt arkiv 575: Sune Ljung­stedt).

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 117 att fragmenten­ ursprungligen har tillhört en och samma häll. I Östergöt­ ­ lands länsmuseums­ arkiv förvaras en osignerad teckning, daterad den 15/9 1989, som är utförd av antikvarien Sune Ljung­stedt och där frag­menten har kombinerats på just detta sätt (fig. 5). Enligt en muntlig giftupp­ från Thorgunn Snædal var detta också Run­verkets mening vid gransk­ningen på 1980-talet, men idén övergavs när det visade sig att stenarten i frag­menten hade olika färg. Tornbyfragmentet­ är betyd­ ligt­ mörkare än fragmentet från kyrkan.­ Detta betyder dock mindre, eftersom­ stenarna har legat i helt olika miljöer. I stället bör det framhållas­ att fragmenten är lika tjocka, ca 7 cm och att runhöjden är densamma, 5 cm. Man kan också notera att kanterna på båda fragmenten är bearbetade­ på ett likartat sätt med täta snedställda­ huggspår.­ Fragmenten­ har också ett lite rödare ytskikt, som kan iakttas på kanterna. Detta är på fragmentet från Fornåsa 2 cm tjockt medan det på Tornby­ fragmenet­ mäter 2,5 cm, vilket eventuellt kan tala emot att de har tillhört­ samma sten. Fragmenten har dock inte haft direkt passning och det är väl inte omöjligt att tjockleken på ytskiktet kan ha varierat i stenen. Det finns alltså mycket goda skäl att tro att fragmentet hör ihop med Ög 35 från Fornåsa kyrka, men man undrar hur det har hamnat i Torn­by. Om detta har jag tyvärr inga upplysningar. I en rapport av Sven B. F. Jans­ son (1955) om ett annat runstensfynd i Fornåsa kyrka (Ög ATA4197/55) finns dock en något förbryllande uppgift som kan vara värd att nämna i detta sammanhang. Jansson skriver där avslutningsvis: I vapenhusets golv, vid södra väggen finns ett stycke av en gavelhäll i en run­ kista samt i södra vapenhusväggen en del av en runristad gravhäll. Dessa stenar komma att under restaureringen framtagas, varför frågan om samtliga­ frag­ments framtida placering bör behandlas i ett sammanhang.

Ett gavelhällsfragment utan runor fotograferades redan år 1900 av Otto Janse (i ATA) och förvaras numera i tornrummet (se Källström 2013, 1 f.), men det är okänt om detta i mellanperioden har varit inlagt i vapen­husets golv. Möjligen avser Jansson i stället ett annat gavelhällsfragment­ (Ög ATA351-469-2013:3) samt det ovan nämnda mindre fragmentet av Ög 35. På båda dessa fragment finns fastsittande bruk och de är överdragna med en grå färg av en typ som antyder att de har varit inmurade inomhus. Man hade dock väntat att de liksom det tidigare kända gavelhällsfragmentet skulle ha omtalats vid fornminnesinventeringen­ 1980, vilket inte är fallet (se Raä Fornåsa 17:1). Jag har därför övervägt om inte det runristade­ grav­ hälls­frag­mentet hos Jansson kunde vara identiskt med det fragment som senare hittades vid Tornby. Efter samtalet med Torgny Askling finner jag dock detta rätt osannolikt. Hans familj skall ha flyttat till Tornby redan i

Futhark 6 (2015) 118 • Magnus Källström slutet av 1940-talet och han har inga minnen av stenen innan den dök upp i rabatten omkring 1975. Askling nämnde dock att det funnits ett sten­ brott och stenhuggeri­ vid gården, som startades av hans morfar redan i slutet av 1800-talet och som var i bruk fram till 1977. Man bröt kalksten­ på platsen och tillverkade fönsterbrädor och golvstenar, men även grav­ stenar. Det har alltså funnits ett starkt intresse för sten­arbeten i Tornby och kanske är det i samband med denna verksamhet som det runristade­ grav­hälls­fragmentet på ett eller annat sätt har kommit dit. Trots alla oklarheter verkar det rätt troligt att fragmenten från Fornåsa kyrka och Tornby har tillhört en och samma sten, men det finns en del andra problem rörande inskriften. I den äldsta återgivningen (Brooc­man 1760, 2: 146) förekommer nämligen tre ord som inte finns hos senare under­sökare. Hela runtexten lyder i hans redaktion: - - - - AR. HANS. SIAL. TIL. RO. OG. TIL. NADE. OG. RAMBORGAR. SIAL. GUD. GEWI. DERA. SIAL. HIMIRIKI. BIDEOM. WARA. PATAR. - - - Thet är: - - - - hans själ til ro och nåde, och Ramborgs. GUD gifwe theras själ Himmelrike. Bedjom wårt Pater - - -

De aktuella orden är BIDEOM. WARA. PATAR., vilka enligt Broocman skall ha följt direkt efter ordethimiriki . Brate har däremot placerat denna fras, som han återställer till biþeom · uara · patær, före runorna ær och uppfattar de senare som slutet av ordet noster. Tyvärr vet vi inte hur stenen såg ut på 1700-talet, men man måste i så fall anta att de aktuella orden har funnits på ett separat fragment, som också varit inlagt i golvet i närheten­ av det större. Broocmans återgivning av inskriften är inte helt korrekt (notera t.ex. RAMBORGAR för raþborha͡r och NADE för naþi), vilket gör det svårt att avgöra om Brates restituering av partiet stämmer i detalj, även om den verkar mycket rimlig. Det bör dock noteras att Brooc­ man återger det initiala ljudet i WARA med W, vilket också är fallet i GEWI för inskriftens gævi. Detta kan tyda på att även det första ordet har innehållit en v-runa. Man kan jämföra med Skeppsåshällen (Ög 39), där samma ord skrivs uara och där Broocman (1760, 2: 141) i stället har VARA med enkelt V. Huruvida ordet pater verkligen har haft formen patær som Brate antar går inte att avgöra, eftersom Broocman inte gör skillnad mellan inskriftensƒ och a utan återger båda med A. Försiktigtvis använder jag därför formen patạr nedan. Brate satte punkt efter ordet himirīki, men när vi nu vet att inskriften har slutat med frasen ūtan ænda är det sannolikare att dessa delar av texten

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 119 har bildat en sammanhängande­ mening. Exakt hur lakunen skall suppleras går inte att avgöra. Den del som står på det större frag­mentet har visser­ ligen en nästan ordagrann motsvarighet i Eriks­krönikan: gud giffui thera siäl hymmerik (Klemming 1865–68, 1: 106; Söderwall­ 1884–1918, 1: 405, s.v. giva 6), men det är faktiskt inte säkert att ordet himirīki på Fornåsa­ hällen har stått i ackusativ. Inskriften är nämligen tvärt avbruten efter den sista i-runan och man bör därför även kunna räkna med genitivformen­ himi­rīkis. Denna är i fornsvenskan också belagd i ett flertal fraser med i samman­hanget passande betydelser som exempelvis himirikis glädhi f. ’him­melsk glädje’, himirikis ära f. ’himmelens härlighet, himmelsk här­lig­ het el. salighet’, himirikis ödher m. ’himmelens salighet, himmelsk salig­ het’ (Söderwall­ 1884–1918, 1: 490). En supplering av inskriftens slut skulle i så fall förslagsvis kunna lyda: Guð gefi þēra siāl himirīki[s glæði ok ǣro for] ūtan ænda ’Gud give deras själ himmelrikets glädje och härlighet för­ utan ände’. En liknande formulering finns på en medeltida gravhäll med latinska bokstäver­ från domkyrkan i Trond­heim (Syrett 2002, 241, nr 33): ok gefi henni eilífan fǫgnuð í himinríkis dýrð sine fine, amen ’and give her eter­nal joy in the glory of the heavenly kingdom without end, amen’. Det bör i samman­hanget också erinras om avslutningen på ett par runristade grav­hällar från Västergötland: Hans sāl hafi himinglæði ’Hans själ have himmels­glädje’ (Vg 121†) och Guð gefi siāl hans glæði ok rō ’Gud give hans själ glädje och ro’ (Vg 144). Enligt vad som har diskuterats ovan kan alltså den delvis restituerade inskriften på Fornåsahällen Ög 35 återges på följande sätt (med det inom [ ] efter äldre källor): ⁜ hịær · ligær · aɴd… [biþeom · ṿara · patạr ·] …ær · ha[ns · sial · til · 5 10 15 20 25 30 35 40

ro · ok · til ·] nạþị [⁜] ok · raþborh[a͡]r [·] sia͡l ⁜ guþ · gævi · þera · sial · 45 50 55 60 65 70 75

himiriki … uta͡n · æɴda 80 85 90 Hiær ligger And[res](?) . . . Biðium vāra Pater [nost]er hans siāl til rō ok til nāða ok Rāðborgar siāl. Guð gefi þēra siāl himirīki(s?) . . . ūtan ænda. ’Här ligger Andreas(?) . . . Låt oss bedja vårt fadervår till ro och nåd för hans själ och för Radborgs själ. Gud give deras själ himmelriket(s) . . . (för)utan ände.’

Till läsningen: Inskriften inleds med ett stort kors omgivet av fyra punkter, som står i det övre vänstra hörnet av hällen. Motsvarande kors finns eller har funnits i de nedre hörnen på det större fragmentet. Troligen har sådana kors varit ristade

Futhark 6 (2015) 120 • Magnus Källström i samt­liga hörn och de har tydligen även fungerat som skiljetecken­ mellan orden. Runorna 1–12 och 88–94 finns på Tornbyfragmentet, som är sprucket i två delar. Av runa 2 återstår 2,5 cm nedifrån i kanten av det vänstra fragmentet. Spår av runan finns även i kanten av det högra fragmentet.­ Runan bör av sammanhanget­ att döma ha variti . Huvudstaven i runa 3 æ är bevarad till en höjd av 3 cm. Mitten av runan korsas av en dubbelsidig­ bistav snett nedåt vänster a( ), där dock endast den nedre kanten av bistaven har bevarats. Runa 4 r är något skadad i toppen på grund av bortfall. Samma sak gäller toppen av r. 5 l. Runa 7 g är tydligt stungen. I r. 8 æ finns en liten skada vid spetsen av högra delen av bistaven. Skilje­tecknet efter r. 9 r står ovanför den ensidiga bistaven i r.10 a. I r. 11 ɴ avslutas den en­ si­diga bistaven av en punkt. I brottkanten 1,5 cm till höger om denna runa och ovan­för den punktformiga­ avslutningen finns den vänstra hälften av en borrad punkt, som kan tolkas som resterna av en d-runa (se ovan, s. 111). Runorna 13– 27 är supplerade och restituerade efter Broocmans BIDEOM. WARA. PATAR. (se ovan, s. 118). Vilken utformning p-runan har haft är inte känt. Runorna 28–32 finns på det lilla fragmentet, som fortfarande förvaras i kyrkan. Av r. 28æ åter­ står den högra delen av den dubbelsidiga bistaven. Basen av huvudstaven i r. 30 h saknas, liksom den nedre delen av huvudstaven i r. 31 a. Av runa 32 återstår­ nu endast den övre delen av en huvudstav. Brate (i SRI, 2: 34 f.) har satt in ett skilje­tecken i runföljden 30–33 (ha · ns) efter Säves renritning (återgiven iSRI , 2: 34). Säve har dock uppenbarligen inte avsett ett sådant, utan endast en naturlig ojämnhet­ i stenytan, vilket tydligt framgår av teckningen i hans rese­berättelse (Säve 1861, 129, se fig. 6). Inte heller Nordenskjöld (1870–71, pl. IXa) har markerat något skiljetecken­ på denna plats. Av inskriften längs den högra kanten av det större fragmentet­ finns spår av den nedre delen av runorna 42–51. Endast av run­ följden 48–51 naþi återstår tillräckligt mycket för att runorna skall kunna identi­ ­ fieras. Efter r. 51i finns den nedre vänstra punkten i det korsformiga skilje­tecknet i hörnet bevarad. Toppen av runorna 52–54 saknas på grund av bortfall i kanten. Runorna 60–62 är skadade. De högra bistavarna i r. 60 h kan spåras i skadan. Av bindrunan 61 a͡r återstår den nedre delen av huvudstaven och bistaven i r, men inga spår av a-bistaven har bevarats. Runa 62 s saknar den övre delen. Det skilje­tecken som har funnits före denna runa är också borta. Det korsformiga­ skilje­tecknet i hörnet efter r. 64 a͡l är skadat av ett borrhål. Runorna 65 och 68 g är båda tydligt stungna. Mellan runorna 66 och 67 är ett större avstånd på grund av en ojämnhet i stenen. Av r. 69 æ återstår basen av huvudstaven samt båda än­darna av den dubbelsidiga bistaven. Runa 70 v har två stingningar. Den ena är placerad mellan toppen av huvudstaven och den övre bistaven, den andra mellan bistavarna. Runa 73 e är tydligt stungen. Runa 84 r har ett avbrott på bistaven på grund av nötning. Samma sak gäller r. 87 i. Av r. 88 u återstår endast bistaven. Runa 90 är en bindruna a͡n, där a-bistaven ansluter till huvudstaven 0,5 cm högre upp än bistaven till n. Runa 91 har dubbelsidig bistav (æ). Runa 92 ɴ har en ensidig bistav med en borrad punkt i änden. Runa 93 d har ensidig bistav med en borrad punkt i änden.

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 121

Fig. 6. Gravhällen Ög 35 Fornåsa kyrka som avbildades av P. A. Säve i hans reseberättelse från 1861. Efter original i ATA.

Några ovanligare runformer och deras spridning under medeltiden

Ristaren av gravhällen i Fornåsa ger prov på en mycket avancerad variant av de medeltida runorna med några mycket ovanliga runformer. Runan v (dvs. den stungna f-runan) har en originell utformning med två sting­ ningar, där den ena är placerad i vinkeln ovanför den övre bistaven och den andra mellan de båda bistavarna. Genom Tornbyfragmentet vet vi nu att samme ristare också har använt sällsynta varianter av de stungna runorna d och ɴ med stingningen ansatt i bistavens ände. Dessa två run­ former har mig veterligen tidigare bara påträffats tillsammans i en enda medel­tida runinskrift, nämligen den kända gravhällen från Ukna öde­ kyrka i Småland (Sm 145). En närmare granskning visar dock att samma run­former även uppträder tillsammans i ytterligare en småländsk run­ inskrift. På dopfunten från Blädinge kyrka (Sm 4) har man tidigare läst ett ort­namntiura : biærh : e, men redan Kinander (i SRI, 4: 37) påpekade

Futhark 6 (2015) 122 • Magnus Källström att bi­staven på t-runan avslutas med punkt och övervägde därför möjlig­ heten att det kunde handla om en sällsynt variant avd -runan. Han väljer dock att trans­litterera runan med t och uppfatta punkten som dekorativ (SRI, 4: 36, jfr även 17, 22). Kinanders val är fullt förståeligt med tanke på att Uknahällens­ inskrift vid denna tid ännu inte var känd. Numera behöver vi inte tveka om att läsningen ärdiura : biærh : e (se Gustav­son 2008, 129), inte minst sedan Jan Agertz (1999) har kunnat identifiera detta ort­namn med Gödeberg i Almesåkra socken (skrivet Diwebergh, dÿue­ bergh 1545). Det kan noteras att Blädingefunten också har en n-runa där den ensidiga bistaven avslutas med en tydlig punkt. Runan förekommer­ i det inledande personnamnet, som hittills har återgivits somfinviþir . Med den kunskap vi nu har om runsystemen på Ukna- och Fornåsahällarna­ måste denna punkt vara meningsbärande och namnet bör följaktligen­ i stället translittererasfiɴviþir . De medeltida inskrifter som gör skillnad mellan tvån -ljud är inte många. Det tydligaste och tidigast uppmärksammade exemplet är som nämnts Åker- eller Åkirkebyfunten (DR 373) på Bornholm, vilken är utförd och signerad av den gotländske stenmästaren Sigraf. Dessutom uppträder en stungen ɴ-runa för dentalt /n/ på locket till en ekkista från Pjedsted (DR 38) på Nordjylland samt på en bennål från Lund i Skåne (DR 307). Några mindre kända exempel finns på en gravhäll från Lärbro kyrka på Gotland (G 293). Detta ortografiska drag har alltså en tydlig östnordisk spridning: Öster­götland, Småland, Gotland, (Bornholm), Skåne och Nordjylland. Som redan Helmer Gustavson (i Gustavson och Snædal, manus: Lärbro socken, 16) har framhållit varierar placeringen av stingningen i ɴ-runan. På Åkerfunten­ och bennålen från Lund sitter punkten i skärnings­ punkten mellan huvudstav och bistav, medan den på Lärbrohällen är ansatt på huvudstaven nedanför bistaven. På Uknahällen sitter punkten som nämnts i bistavens ände. Slutligen finns på ekkistan från Pjed­sted en ɴ-runa där punkten har placerats nedanför bistaven i vinkeln mellan denna och huvudstaven. De två nytillkomna exemplen — Fornåsa och Blädinge — ansluter till bruket på Uknahällen. Det finns ytterligare ett par svenska inskrifter som innehåller stungna n-runor, men som inte har satts i samband med den ovan nämnda gruppen. På den kända kyrkdörren i Björksta kyrka i Västmanland (Vs 14) före­kommer en n-runa, där det nedanför spetsen av den ensidiga bi­staven finns en tydlig punkt. Enligt Jansson (iSRI , 13: 41) har punkten utan tvivel ”fonetisk funktion” och han menar att den ”torde beteckna ng-ljud + n”. I translitte­ ­reringen återges runan något oegentligt som en bindruna g͡n och hela ordet som sig͡ne. Bättre hade här varit att använda en trans­litte­

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 123 rering siɴe, oavsett vilket ljudvärde man vill tillägga den aktuella runan (jfr nedan). Samma runform som på Uknahällen förekommer även några gånger på en kyrkklocka från Tibro (köpings) kyrka i Västergötland (Vg 219), där även en av l-runorna har bistav med punktformig avslutning. Enligt Elisa­ beth Svärdström (i SRI, 5: 417) är det ”mycket tveksamt” om de punkt­ formiga avslutningarna här skall uppfattas som stingningar. Det verkar dock inte helt omöjligt att det kan finnas en tanke bakom dessa marke­ ringar. En läsning av runorna 20–22 som haɴ hann framstår som moti­ verad om man tänker sig att det är det långa (dentala) /n/ som ristaren har velat markera. Detta motsägs samtidigt av att samma ord skrivs han i slutet av inskriften (runorna 59–61). Namnetbioɴ Biorn svär egentligen mot Kocks regler för fördelningen av de två n-ljuden, såvida man inte antar att det är ett uttal [bionː] med assimilation [rn] > [nː] som ristaren har försökt återge. I en eventuell läsning av runorna 31–37 som mahnɴus Magnus är runan däremot fullständigt omotiverad om man skall följa Kock. I detta fall är det samtidigt inte helt säkert att bistaven verkligen avslutas med en punkt (se kommentar till läsningen i SRI, 5, 416 samt pl. 171). Att de punktformiga avslutningarna in -runorna kan vara avsiktliga antyds även den stungna l-runan i namnet skiaʟdolfor som är stungen i änden av bistaven och som kan markera ett avvikande uttal av /l/ framför dentalen /d/ (se även nedan s. 130 f.). Stungna n-runor finns även sporadiskt på västnordiskt område och det handlar i samtliga fall om en stingning som är placerad nedanför bistaven som på ekkistan från Pjedsted. Denna variant förekommer i åtminstone fem inskrifter, samtliga i runmaterialet från Bryggen i Bergen: N 616, N B41, N B100, N B181, N B259.3 I N 616 ingår runan i en bindruna­ med a (se bild i NIyR, 6: 29), ma͡ɴus Magnús, och antas där svara mot ”ein velar nasal [-ŋn-] i uttalen av det opphavlege -gn-” (NIyR, 6: 30). Runan har här alltså samma funktion som på Björkstadörren (Vs 14) och dessutom samma form. Även i N B181 uppträder den stungna ɴ-runan i tolkningsbara­ ord: gẹrþ-ɴ̣g gyrðing och sɴyra snýra. Den första skrivningen ansluter till bruket i N 616, medan motivet för den senare stingningen är svårare att förstå. I N B100 ingår den aktuella runan i runföljden …ø̣rgɴiæcdpʏ, som i huvudsak utgörs av en sammanställning av de medeltida run­tecken som fanns vid sidan av de 16 runor som ingår i själva futharken (se Seim 1991,

3 Detta bygger inte på någon systematisk genomgång av hela det västnordiska materialet, utan jag har i huvudsak utgått från Samnordisk runtextdatabas. I beskrivningen av de en­ skilda inskrifterna har arkivmaterial i Runearkivet, Oslo, utnyttjats.

Futhark 6 (2015) 124 • Magnus Källström

130–132; 1998, 80, 357). Om ɴ-runans ljudvärde ger alltså denna inskrift inget besked. I N B41 förekommer denna runa i runföljden­ lnrɴsþrsr, där vi numera genom Jonas Nordbys under­sök­ningar vet att det handlar om en text i lönn­rune­systemet jötun­villur (Nordby 2008). Detta märkliga system bygger på att varje runa återgavs­ med den sista runan i den aktuella runans ”namn” eller beteckning, vilket gör att samma runtecken kommer att svara mot flera runor i run­raden. Runan n används exempelvis som lönnruna för både k (fornväst­nordiska kaun) och b (fornvästnordiska bjarkan) och stingningen kan därför ha haft till uppgift att skilja mellan dessa möjligheter (se vidare nedan s. 130, not 10). Det återstående norska exemplet med en stungen n-runa, N B259, ger ingen språklig mening, men det är inte otänkbart att det även här handlar om någon typ av chiffer. Bruket av den stungna ɴ-runan är alltså mer differentierat på väst­ nordiskt område än i Östnorden. Samtidigt kan man misstänka att det kanske finns fler exempel som ännu inte har uppmärksammats. Den d-runa som förekommer på Tornbyfragmentet var tidigare bara känd från Uknahällen och Blädingefunten, men enligt James Knirk (pers. komm.) förekommer den även i inskriften N 651 från Bryggen i Bergen. Sting­ningen utgörs i detta fall av ett knivstick i änden av bistaven och i samma riktning som denna. Knivsticket har av utgivaren Ingrid Sannes Johnsen (i NIyR, 6: 118) uppfattats som tillfälligt, men läsningen verkar över­tygande (se även foto i NIyR, 6: 119). Den närmaste mot­svarig­heten till denna runform i den övriga runkorpusen är d-runan på en gravhäll­ från Tisted (DR 156) på Nordjylland, där stingningen består av ett dia­ gonalt streck som skär den vänsterriktade bistaven snett nedåt höger (”). Såvitt jag har kunnat finna har denna d-runa ingen motsvarighet i run­inskrifts­materialet i övrigt. En variant som möjligen skall räknas hit före­kommer i N 604 från Bryggen i Bergen. Runorna är här ristade med dubbla linjer och stingningen i de två d-runorna består av två respektive ett kniv­stick som har placerats mellan de två linjerna i bistaven (se NIyR, 6: 9). En närmare undersökning av den stungna d-runans olika former visar på en intressant variation av olika typer. De första exemplen dyker upp redan under sen vikingatid. Runan har då dubbelsidiga bistavar och sting­ ningen är placerad på huvudstavens mitt Œ( ). Denna runform är under perioden belagd från Bornholm (3 inskrifter), Öland (3 inskrifter) och Upp­land (2 inskrifter).4 Dessutom förekommer den stungna d-runan på

4 DR 371, DR 387, DR 391, Öl ATA 4684/43A, Öl ATA411-4568-1998D, Öl Fv1911;274B (dr… enligt egen läsning 20/12 2010); U 216, U 572. — Ytterligare ett tänkbart exempel finns på

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 125

Sven Estridssons runmynt, som slogs i Lund i perioden ca 1065–75 (se DR, Text, sp. 857–859). Runan uppvisar här en större formrikedom vad gäller place­ringen av stingningen (DR, Text, sp. 950), men den har genomgående­ dubbel­sidiga bistavar liksom på runstenarna. Under medeltiden finns, som bl.a. Marie Stoklund (1987, 197 f.) tidigare har noterat, en tydlig skillnad i den geografiska utbredningen av d-runans olika varianter. På svenskt område har runan i regel ensidig bistav och sting­ningen är i de flesta fall placerad på mitten av huvudstaven’ ( ).5 Sting­ningen består vanligtvis av en punkt eller ett kort vågrätt tvär­streck, men den kan ibland även ha formen av en enkelsidig eller dubbelsidig­ a-bistav. Någon gång kan denna bistav också luta åt motsatt håll som i G 104Ee och i en nyfunnen putsristning i S:t Olofs kyrka i Falköping,­ Väs­ter­götland, som lyder deus Deus (se Källström 2016, 45 f.). Endast i ett fåtal inskrifter möter den variant av d-runan där stingningen är place­ rad i vinkeln mellan bistaven och huvudstavens övre del (“).6 Detta står i skarp kontrast till de norska medeltidsinskrifterna, där förhållandet är det motsatta. Här dominerar formen“ (med varianter) nästan helt, medan d-runan med stingningen på huvudstaven (’) endast förekommer undan­ tags­vis.7 Danmark verkar i sammanhanget inta en mellanställning. I öster — på Bornholm,­ Själland, Skåne och Fyn — är det vanligast att d-runan har sting­ningen placerad på huvudstaven (Œ, ’), medan det på Jylland råder en viss övervikt för “.8 Förmodligen hänger den tydliga geografiska fördelningen mellan de båda huvud­varianterna samman med när denna runa har etablerats i olika det ännu opublicerade runbenet Sl 94 från Professorn 1 i Sigtuna. Runan har dubbelsidiga­ bistavar och är stungen med ett tvärstreck som lutar snett nedåt vänster. Fyndet är preli­ ­ minärt daterat till perioden 1051–71. 5 Dubbelsidiga bistavar förekommer i ett fåtal fall på fastlandet även under medeltid: Sm 83, U 989 (enligt äldre läsningar) samt på ett runben från Mälsta i Tillinge socken, Uppland (se Snædal 2009). Denna variant är något frekventare på Gotland (G 35, G 55 [tillsammans med exempel på ensidig bistav], G 67, G 103, G 119, G 199, G 213†, G 231), men även här domi­nerar exemplen med endast en bistav (Palumbo 2012, 72). 6 Ög Fv1999;177, Sm 49, Sm 50, Vg 219, U Fv1983;229. 7 I de inskrifter som hittills har publicerats NIyRi finns den belagd i N 1, N 7, N 53, N 71, N 179, N 490† samt N 632. Denna variant förekommer också i ett par inskrifter i Lom kyrka (N A74, N A77). I den förra har d-runan dessutom dubbelsidiga bistavar (Œ), vilket enligt Liestøl (1978, 179) aldrig förekommer i norska inskrifter och som han tolkar som ett möjligt danskt inflytande. 8 Följande inskrifter i det förstnämnda området har “: DR Til5 (Skåne), DR Aarb1987;196 (Själland), DR 184 (Fyn). En särskild variant av d-runan, närmast motsvarande g (g, stunget med ett kort lodrätt streck) förekommer på DR Aarb1987;205 (Själland).

Futhark 6 (2015) 126 • Magnus Källström om­råden. Varianten med stingningen placerad på huvudstaven är tidi­ gast belagd och är då endast knuten till Östnorden. En rimlig tolkning är att den har upp­kommit någonstans i detta område, även om den exakta platsen är svår att utpeka. Kanske är källan helt enkelt runorna på Sven Estrids­sons mynt präglade i Lund ca 1065–75, eftersom samtliga sten­ inskrifter där d-runan förekommer antingen är samtida eller klart yngre än dessa. I de vikingatida exemplen har d-runan som nämnts alltid dubbelsidiga bistavar, medan den medeltida varianten vanligtvis bara har bistav till vänster. Att man i Östnorden behöll placeringen av stingningen på huvud­staven har kanske att göra med den tidiga etableringen av denna tecken­form i området, medan varianten med stingningen placerad under bistaven (“) bör ses som en novation, som kan ha uppkommit någon­ stans i västnorden. Möjligen har även denna variant sina rötter i mynt­ inskrifterna från Lund, eftersom det i dessa även förekommer en d-runa med stingningar placerade i vinklarna mellan bistavarna och huvud­ stavarna (‘). Denna variant verkar dock ha lämnat få spår utanför dessa inskrifter. Mig veterligen är den i övrigt bara känd från ett runben från Stari­gard/Oldenburg (Lerche Nielsen et al. 2000, 261, nr 6), daterad till första hälften av 1100-talet, samt från en 1200-talsinskrift från Conishead i Cumbria i Storbritannien (E 11). Beträffande den senare har dock en alter­ nativ tolkning av tecknet nyligen presenterats (Johannesson 2013) och detta exempel skall därför sannolikt utgå. En d-runa med stingning både på huvudstaven­ och under bistavarna finns på en tegelsten från Ravnkilde på Nordjylland­ (DR 136). Denna variant har också motsvarigheter i mynt­ in­skrifterna. Även d-runan på Uknahällen, Blädingefunten och gravhällen från Forn­åsa med stingningen placerad i änden av bistaven måste uppfattas som en novation, men denna gång på östnordiskt område. Ser man på run­formen rent produktionsmässigt enligt den analysmetod som Staffan Fridell (2011; 2016, 9 f., 12) har prövat på runorna inser man att den innebär en sorts ekonomisering, eftersom skrivredskapet inte behöver flyttas när sting­ningen skall produceras. Samma sak gäller den ovan diskuterade ɴ-runan. Att dessa varianter (åtminstone av det nu kända materialet att döma) har fått en mycket begränsad spridning kan bero på att de har uppfattats som mindre tydliga. Slutligen bör också några ord ägnas åt Fornåsahällens originella v-runa. Den är som redan Brate (i SRI, 2: 35) har anmärkt stungen både i vinkeln ovan­för den övre bistaven och mellan de båda bistavarna, vilket så vitt jag har kunnat finna är en unik utformning av denna runa. Här måste dock

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 127

även erinras om den v-runa som förekommer på Blädingefunten (Sm 4). Enligt Kinander (i SRI, 4: 37) har runan ”en tydlig punkt mellan huvud­ staven och den inre bistaven”, men han har också noterat att det mellan bistavarna också finns ”en grop, som emellertid ej är jämn utan ser ut som en naturlig fördjupning i stenen”. Kinander tillägger att ”[i]ngen har ansett den vara huggen”. Vid en egen granskning av denna detalj den 26 juni 2012 kom jag fram till att den nedre punkten, som mäter 5 × 7 mm, faktiskt verkar vara huggen och att det kan röra sig om en avsiktlig sting­ ning (fig. 7). I så fall har vi här ytterligare ett exempel på samma variant av v-runan som i Fornåsa. Det måste dock nämnas att det på den välvda över­ytan av dopfuntsfoten ovanför runristningen finns gott om runda huggna punkter, som härrör från tillhuggningen av funten. Dessa är dock inte lika stora som den här diskuterade fördjupningen. En särskild beteckning för [v] är mycket sällsynt i de medeltida run­ inskrifterna. Sammanlagt förekommer den i hela det nordiska materialet bara i drygt ett 30-tal inskrifter, varav hälften härrör från Gotland. Runans säll­synt­het hänger säkert samman med att den egentligen var ganska över­flödig. Initialt /v/ tecknades traditionellt medu -runan och kan under medel­tiden fortfarande ha uttalats som en halvvokal [w], medan [v] i andra ställningar var en allofon till /f/ och tecknades med f-runan. Någon särskild markering av [v] var i detta fall inte nödvändig, utan uttalet bör i de flesta fall ha kunnat utläsas av sammanhanget. Förutom Gotland förekommer v-runan i Östergötland, Västergötland, Små­land och Södermanland. Dessutom finns ett exempel i en efter­refor­ ma­torisk inskrift på Öland (Öl 54† Löts kyrka). I den övriga Norden verkar runan ha varit nästan helt okänd. Från Danmark finns endast två belägg från Nordjylland respektive Själland (DR 74, DR Aarb1987;196; ett enstaka exempel finns också i handskriften av Mariaklagan, se Brøndum-Nielsen och Rohmann 1929, 36). Norge har också ett par belägg, båda från Oslo (N 549, N A322). Den medeltida v-runan utgörs vanligtvis av en stungen f-runa, men ett fåtal gånger har också u-runan använts som utgångspunkt. Resultatet blir i det senare fallet y dvs. samma form som y-runan haft sedan vikingatid. Denna variant förekommer i en eller två västgötska runinskrifter taviþær( Vg 2009 och ave Vg 227) samt på kalenderstickan från Nyköping i Söder­

9 Enligt en notering av Helmer Gustavson 12/6 1979 (i Runverkets fältexemplar C) är den punkt­formiga fördjupningen i u-runan i denna inskrift ”ej avsiktlig” och han hänvisar till att ”[t]vå andra punktformiga fördjupningar” av samma typ finns till vänster om denna runa. Läsningen bör i så fall vara tauiþær och detta exempel bör utgå. Vid min besiktning av rist­ningen den 26 juni 2013 fick jag närmast intrycket av att det rör sig om en naturlig

Futhark 6 (2015) 128 • Magnus Källström

Fig. 7. Detalj av v-runan på Sm 4 Blädinge kyrka. Till vänster skymtar även den stungna ɴ-runan i inskriften. Foto: Magnus Källström, 2012. man­land, där den ingår i en bindruna med a (ola͡vr; Svärdström 1966, 20). Motsvarigheter till en sådan v-runa förekommer också sparsamt på danskt område (se DR, Text, sp. 979 f., där den translittereras med w). Att varianten y har kunnat användas med ljudvärdet [v] i Västergötland­ kan hänga samman med att /y/ i de västgötska runinskrifterna under medel­ tiden vanligtvis återges med z, dvs. den gamla R-runan.10 för­djup­ning, men den lavpåväxt som fanns på stenytan gjorde det svårt att göra en säker bedöm­ning. Helt omöjligt är det väl inte att ristaren kan ha utnyttjat denna fördjupning som en stingning. 10 På kvaderstenen Vg 201 Börstigs kyrka har man tidigare läst ulfa, vilket med tvekan har tol­kats som namnet Ylva (SRI, 5: 499), men enligt en undersökning av Helmer Gustavson­ 12/6 1979 är u-runan ”tydligt stungen” (anteckning i Runverkets fältexemplar C). Att den sto­ra närmast fyrkantiga fördjupningen är huggen råder det ingen tvekan om, men det bör no­te­ras att den är högt placerad strax under toppen av bistaven, vilket möjligen kan ha en sär­skild betydelse. Tolkningen kompliceras av att det i den nuvarande uppmålningen­ också finns en halv stav uppifrån c( ) markerad mellan l och f. Hur den skall bedömas är osäkert.

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 129

Att stinga enf -runa var alltså det vanligaste sättet att skapa ett särskilt tecken för /v/ och stingningen har i de allra flesta fall sin plats i utrymmet mel­lan den övre bistaven och huvudstaven (v). I några inskrifter har dock punkten placerats mellan de båda bistavarna (Ög Fv1986;88B, G 194, N A322) eller mitt på den nedre bistaven (Vg 94, Vg 144, DR 74). I ett enda fall uppträder en v-runa där stingningen sitter på huvudstaven nedanför­ bi­stavarna (G 164). Fornåsahällens (och Blädingefuntens) v-runa får väl i första hand uppfattas som en särskilt dekorativ form eller möjligen som en kompromiss­form mellan två varianter. Intressant i sammanhanget är att den sällsynta v-runan med stingningen placerad mellan de båda bistavarna är belagd just från Östergötland. Den uppträder på en kniv­ slida från Söderköping­ (Ög Fv1986;88B), som genom fyndförhållandena har daterats till 1200-talets mitt (Gustavson 1986, 89).

Den stungna n-runans användning Teorin om att den stungnan -runan (translittereradɴ ) markerar ett dentalt /n/ bygger som nämnts på Axel Kocks analys av Åkerfuntens inskrift. Enligt de av Kock uppställda reglerna var /n/ dentalt i uddljud, när ljudet var långt, i direkt anslutning till dental samt som kort efter vokal i obetonad ställ­ning (se Kock 1902, 152). Samtliga dessa positioner tycktes då finnas belagda i den långa inskriften på funten, vilket var ett starkt argument för teorin om de två n-kvaliteterna. De exempel på skrivningen ɴ för kort /n/ som hade antagits efter obetonad vokal (siþaɴ, þiaþaɴ, ack. sg. drotiɴ) god­kändes dock inte i Danmarks runeindskrifter (DR, Tekst, sp. 429 f.), där man i stället läste ostungna n-runor (möjligen med undantag för det andra ordet i uppräkningen, där ɴ fortfarande anges som alternativ). Något senare visade det sig att även den inledande runan i inskriftens enda ord med initialt /n/ (där även Danmarks runeindskrifter har ɴehldu) var ostungen (Zetterholm 1947, 83–85). Enligt den nu rådande läsningen av Åkerfunten­ förekommer alltså den stungna runan ɴ endast när /n/ är långt eller står intill dental konsonant. Detta visar sig också vara fallet i de övriga runinskrifter, därɴ förekommer. På Pjedstedkistan (DR 38) och bennålen från Lund (DR 307) är det långt /n/ som markeras (g̣uɴi Gunni respektive tofaɴa Tōfa-Anna) och dessa mycket korta inskrifter ger inget besked om hur ristarna har återgivit­ /n/ i andra ställningar. Samma sak gäller Blädinge­funtens (Sm 4) nyupp­täckta fiɴviþir Finnviðr. På Ukna­hällen (Sm 145) används ɴ för långt /n/ samt i direkt anslutning till dental (guɴmuɴdæ Gunnmunda(ʀ), væɴtris ventris). Något exempel på /n/ i initial ställning eller efter obetonad vokal före­

Futhark 6 (2015) 130 • Magnus Källström kommer inte i denna inskrift. På Lärbrohällen (G 293) används ɴ i anslut­ ­ ning till dental i orden [þuse]ɴ[d] þusend och huɴdra... , huɴdr-þ hundrað. Ordet þusend skall i inskriften även förekomma med skrivningen­ þusend, men enligt be­skriv­ningen är runan ”ytterst grund och av bi­staven är endast ansätt­ningen mot huvud­staven bevarad” (Gustav­son och Snædal,­ manus: Lärbro socken, 13). Inskriften innehåller även ordet minna ’mindre’, som har åter­givits som mina (Gustavson och Snædal, manus: Lärbro­ socken, 10). Enligt ett fotografi av Helmer Gustav­son taget före upp­mål­ningen av runorna (se fig. 8) finns det nedtill­ på huvudstaven­ en tydlig­ rund fördjup­ ­ ning, som verkar huggen. Läsningen­ är alltså av allt att dömamiɴa . Ini­tialt /n/ har förekommit­ i ordet [naþi] nāði i ett nu förlorat avsnitt,­ men efter­ som de tidigare under­sökarna inte uppmärk­sammade att det fanns stungna n-runorna i inskriften går det inte att bygga något på denna läs­ning. På Fornåsahällen används ɴ som nämnts i förbindelse med dental: aɴd… And[res](?) och æɴda ænda. I prepositionen uta͡n ūtan används där­emot ostungen n-runa. Det senare är inte i enlighet med Kocks regler, efter­som kort /n/ i obetonad ställning också borde vara dentalt (och där­ med återges­ med ɴ). Däremot stämmer beteckningen med den nuvarande läs­ningen av inskriften på Åkerfunten. På Fornåsahällen före­kommer också ordet nạþị nāði. Ordet är visserligen i dag skadat, men lyckligtvis har spetsen av bistaven i n-runan bevarats och den har en seriff, och inte någon punktformig avslutning. Av det material som vi känner i dag ser det alltså ut som om användningen av ɴ på östnordiskt område har varit begränsad till lång konsonant samt /n/ i omedelbar anslutning till dental kon­so­nant.11 Dessutom har ɴ-runan tydligen också kunnat användas för för­bin­delsen /ŋ/ + /n/, vilket antyds av inskriften på Björkstadörren (Vs 14) och några av de norska exemplen. Som nämnts ovan finns även exempel på en stungen l-runa (trans­litte­ rarad ʟ), som verkar uppträda i samma ställningar som ɴ. På Åkerfunten­ (DR 373) förekommer den i ordet skuʟdi skuldi, där den står framför dental kon­so­nant. Så är också fallet med det tidigare omnämnda skiaʟdolfor Skialdulfr i Vg 219 samt kaʟd kald(?) i N B190. I några gotländska inskrifter

11 Märklig är förekomsten av en ostungen och en stungen n-runa i inskriften med jötun­ villur på N B41, eftersom de teoretiskt sett kan svara mot den fördelning som Kock antog på Åker­funten. Runnamnet kaun har kort /n/ i betonad stavelse och skall enligt hans regler åter­ge supra­dentalt /n/, medan runnamnet bjarkan har ett kort /n/ i obetonad stavelse och bör vara dentalt. Den ostungna n-runan i den aktuella lönnskriften borde då stå för k, medan ɴ markerar b. Om man tar hänsyn till vilka teckenkombinationer som är fone­ matiskt möjliga så kan de första fyra runorna i lönnskriften i så fall utläsas somskub , skab eller skyb.

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 131

Fig. 8. Detalj av inskriften på gravhällen G 293 i Lärbro kyrka. På bilden ser man runföljden 43–63 : ainu : a… miɴa : en : tu : huɴdra… ar : Foto: Helmer Gustavson, 1980 (i Runverkets samlingar).

används denna runa för långt /l/: aʟum allum G 63, kiaʟera kiallera G 163, aʟlir allir G 192. Ytterligare ett möjligt exempel finns på tenn­kannan från Helgeands­ ­holmen i Stockholm (U STERIK2002;168), där ett knivstick­ i änden av bistaven på l-runan i namnet bæsæl kan vara avsiktligt, vilket inte finns omnämnt i tidigare publiceringar av inskriften. Namnet bör i så fall återges som bæsæʟ. Tolkningen är dock ännu oviss. Johannes Brøndum-Nielsen (1927–28, 154–160) har framhållit att det i ett antal forndanska handskrifter från omkring år 1300 finns exempel på att bokstäverna n och l uppträder med genomstrukna former (n res­pek­ tive l) enligt vissa mönster. I handskriften B 74 av Skånelagen i Kung­ liga biblio­teket i Stockholm används exempelvis ett genomstruket­ n (n) i huvud­sak framför g och d samt för ursprungligt långt n oavsett om detta är enkelskrivet­ eller dubbelskrivet i texten (Brøndum-Nielsen 1927–28, 156 f.). Däremot markeras aldrig initialt n på detta sätt. Bruket svarar full­ ständigt till hur den stungna n-runan har använts i de runinskrifter som har diskuterats ovan. Detta gäller även genomstruket l (l), som i samma hand­skrift först och främst förekommer som beteckning för ursprungligt långt l, men också används framför d. Paralleller finns dessutom i de två forn­danska runhandskrifterna, Codex Runicus och den så kallade Maria­ klagan, där en stungen l-runa (³) i huvudsak uppträder i motsvarande­ fone­tiska omgivningar (se Brøndum-Nielsen 1926–27, 158–160). Givetvis måste det finnas ett samband mellan de genomstrukna formerna av n och l i de ovan nämnda danska handskrifterna och bruket av stungna n- och l-runor i runinskrifterna. Att avgöra inom vilket av systemen som

Futhark 6 (2015) 132 • Magnus Källström dessa beteckningar först har uppkommit ligger utanför syftet med denna artikel, även om det ser ut som om de tidigaste beläggen skulle finnas i run­ in­skrif­terna (DR 373 och Sm 4). Här krävs dock ytterligare undersök­ ­ningar. Det är tydligt att Fornåsahällen tillsammans med gravhällen från Ukna kyrka och dopfunten från Blädinge kyrka i Småland är skapade av personer­ som har besuttit en mycket avancerad runkunskap. Samtidigt upp­visar de tre ristningarna så pass stora olikheter att de knappast kan antas vara utförda av en och samma person. Det är exempelvis bara på Fornåsahällen­ som runorna är försedda med seriffer, vilket uppenbarligen är inspirerat av gravhällar med det latinska alfabetet. Uknahällen Sm 145 inleds å andra sidan med en inskrift med majuskler på latin: HIC : IACET : TURGILLUS : ’Här vilar Torkel’, vilket — inte helt oväntat ‒ visar att ristaren­ också har varit förtrogen med latinskrift. Denne har även gjort skillnad­ mellan [þ] och [ð] genom att använda stunget þ (q) för det senare ljudet, vilket är relativt ovanligt. Dessutom har han även markerat /ʀ/ i form av en stungen r-runa, något som är ännu mera sällsynt (se Larsson 2002, 181). Allt detta antyder en mycket avancerad skriftmiljö med en tydlig på­ verkan från bruket av latinskrift. Även de sällsynta varianterna av d- och ɴ-runan med stingningen placerad i bistavens ände kan ses som ett utslag av en sådan miljö. Visserligen är alla de tre nämnda inskrif­ terna huggna i sten, men själva runformerna kan ha skapats i ett annat sammanhang­ och då ristats med kniv eller kanske t.o.m. skrivits med penna på pergament.

Dateringsfrågan Med tanke på de ovanliga runformer som uppträder på Fornåsahällen är det av stort intresse att försöka tidsfästa denna inskrift närmare. Brate noterar i inledningen till Östergötlands runinskrifter (SRI, 2: xvi) att de öst­ götska gravhällar som är smalare i den ena änden (Ög 35, Ög 39 och Ög 49) använder ”det stungna runalfabetet” med medeltida runformer och ”utan skillnad mellan r och ʀ”. Han nämner också att Hans Hildebrand tidi­gare har fört ”ornerade gravhällar av denna form till senare delen av 1100-talet eller första början av 1200-talet”. Eftersom de aktuella run­ grav­hällarna saknar ornamentik anser Brate att de ”måhända” hör ”till denna gravhällstyps tidigaste skede och kunna kanske dateras till c. 1150”. Denna datering går igen hos Gardell (1945–46, 1: 475), som placerar de tre grav­hällarna i 1100-talet. Denna förhållandevis tidiga datering av Fornåsahällen avviker från Rag­nar Kinanders tidfästning av Blädingefunten och Uknahällen. Genom

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 133 att väga samman språkliga, runografiska och framför allt konsthistoriska­ argu­ment (SRI, 4: 39–41) kommer han fram till att Blädingefunten­ bör till­höra tiden omkring 1250 (SRI, 4: 24), medan Uknahällen av framför allt språk­liga skäl förs ”till slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet” (SRI, 4: 298). Beträffande Blädingefunten nämner dock Kinander att Ragnar Blom­qvist på konsthistoriska grunder har föreslagit en tidigare datering, näm­ligen till omkring 1150–75 (se SRI, 4: 41 med hänvisningar). Även i moder­nare konsthistorisk litteratur har den placerats i den senare delen av 1100-talet (se t.ex. Ullén 2008, 88–91). Det kan även vara intressant att jäm­föra med de övriga inskrifter som använder den stungna ɴ-runan för att återge dentalt /n/. Två av dessa (DR 38 och DR 307) kan inte dateras när­mare än till medeltid. Åkerfuntens datering har diskuterats och den förs i Danmarks runeinskrifter (DR, Text, sp. 429) till 1100-talet. Funten är som bekant utförd av stenmästaren Sigraf, som antas ha verkat i perioden ca 1190–1225 (Svanberg 1995, 205). Bäst daterad är gravhällen G 293 från Lär­bro kyrka. Den daterar sig nämligen själv till året 1350. Att runorna på Fornåsahällen är försedda med seriffer är ett tydligt tecken på att stenmästaren bakom denna ristning har varit väl förtrogen med latinsk skrift och förmodligen även utfört gravhällar med majuskler. Runor med seriffer är annars mycket ovanliga på svenskt område. Här kan dock nämnas tre gotländska gravhällar (G 122, G 173 och G 313), där G 122 enligt Snædal (2002, 140 f.) knappast är yngre än ca 1400, medan G 173 har daterats till tiden omkring 1300 (SRI, 12: 98). G 313 är mycket frag­ men­tarisk och kan tyvärr inte dateras närmare än till medeltiden (Gustav­ son och Snædal, manus: Halls socken, 10). På fastlandet finns runor med seriffer på en dopfunt från Blidsbergs kyrka (Vg 246) i Väster­götland samt (i viss utsträckning) på en dopfunt från Hossmo kyrka (Sm 164) i Småland.­ Den förstnämnda antas tillhöra 1100-talet (SRI, 5: 470 f.), medan Hoss­ mo­funten har förts till 1200-talets första hälft (SRI, 4: 322). Slutligen bör nämnas guldringen från Väla i Viby socken, Närke (Nä 2), som på konst­ his­toriska grunder har daterats till 1200-talets mitt eller senare del (SRI, 14.1: 10). Om dateringen av Blidsbergsfunten håller streck är det möjligt serifferade runor har förekommit i Sverige redan på 1100-talet, men den ele­gans som runorna är utförda med på Fornåsahällen gör att man snarare vill tro att de här tillhör en något senare period. Fornåsahällen har som nämnts trapetsoid form, vilket enligt Gardell (1945–46, 1: 123) var vanligt under 1100- och 1200-talen, men som även kunde förekomma under 1300- och 1400-tal. Serifferna på runorna är ju ett tyd­ligt tecken på att stenmästaren måste ha varit väl förtrogen med latinsk epi­grafik, men märkligt nog är det varit svårt att hitta direkta paralleller

Futhark 6 (2015) 134 • Magnus Källström till Fornåsahällen­ bland medeltida gravmonument med latinsk skrift. Till skillnad mot de runristade gravhällarna Ög 39 och Ög 49 står exempel­vis runorna på Fornåsahällen fritt utan omgivande ramlinjer. Att döma av det material som finns avbildat hos Gardell (1945–46, vol. 2) är detta sällsynt bland de gravhällar som bär latinska bokstäver. De närmaste parallellerna är en gravhäll från Sandby kyrka på Öland (Gardell 1945–46, 1: 192, nr 29, 2: 87), som har daterats till 1200-talet, samt ett par gravhällar från Vreta kloster i Östergötland (Gardell 1945–46, 1: 201, nr 47, 2: 92; 1: 257 f., nr 186, 2: 137), båda daterade till 1300-tal. Dessa tre hällar har alla trapetsoid form. Ett iögonenfallande­ drag är också att Fornåsahällen­ i varje hörn har haft ett kors omgivet av fyra borrade punkter. Någon direkt motsvarighet­ till dessa kors har jag ännu inte lyckats uppspåra, men det kan nämnas att en gravhäll från Sköllersta kyrka i Närke (Gardell 1945–46, 1: 226, nr 131, 2: 89) har liknande kors i hörnen. I detta fall saknas dock de omgivande punk­terna och i tre fall är korsen inskrivna i cirklar (se Gardell 1945–46, 2: 89). Hällen i Sköllersta har rektangulär form och är daterad till 1300-tal. Fragmentet från Torneby visar att Fornåsahällen har haft ytterligare en ornamental detalj som inte är synlig på det tidigare kända fragmentet, näm­ligen ett större kors på den övre delen av ristningsytan. Endast den vänstra hälften av den övre korsarmen återstår visserligen, men formen talar för att det kan ha rört sig om ett så kallade kryckkors, där korsarmarna­ har haft T-formad avslutning. Varianter av sådana kryckkors finns bl.a. på ett par runristade gravhällar från Västergötland (Vg 93 och Vg 131), som på konsthistoriska grunder har daterats till 1100-talet respektive till ”tiden omkring sekelskiftet 1200” (SRI, 5: lv). På Fornåsahällen kan detta kors inte gärna ha haft någon längre fot, utan bör snarast varit likarmat. Slut­ligen kan det vara värt att notera en språklig detalj. Fornåsa­hällen och gravhällen från Skeppsås kyrka (Ög 39) inleds båda med frasen Hēr liggr. . ., som dock uppträder i helt olika skepnad: hịær · ligær gentemot [ehr ⁝ ligr]. Markeringen av svarabhaktivokalen på Fornåsahällen gör denna typo­logiskt yngre än Skeppsås­ ­hällen. Skrivningar som kan tolkas som svarabhakti­ ­vokaler finns visserligen redan på enstaka vikingatida­ run­stenar (se Larsson 2002, 43–54), men annars är detta som bekant ett typiskt medeltida­ drag. Enligt Ragnar Kinander (i SRI, 4: 267 med hän­vis­ ning till Ols­son Nordberg 1926, 226 f.) saknas exempel på svara­bhakti­vokal i småländska,­ östgötska och västgötska diplom före år 1200. De äldsta exemplen i diplommaterialet­ från Småland härrör från perioden 1216–20, medan de i Öster­götland och Västergötland skall vara ännu yngre. I öst­ götska runin­ ­skrif­ter finns det tidigaste daterade belägget i mästarsig­ ­na­ turen på kyrk­dörren i Väversunda (Ög 57), där namnet Ās­mundr åter­ges

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 135 som asmutær. Sam­ma person är även känd från två sig­ne­rade kyrk­ dörrar från Småland (Sm 123) och Västergötland­ (Vg 220), där namnet före­kommer med samma skrivning.­ De nämnda kyrkdörrarna­ har i äldre lit­te­ratur på konsthistoriska grunder daterats till 1100-talets senare del eller slut (SRI, 4: 267, 5: 420), men brukar i dag dateras till tiden om­kring 1200 (Karlsson 1988, 1: 427, 2: 491, 553, 576). Samtidigt kan det erinras om att former utan svara­bhakti­vokal också förekommer i run­inskrifter i Öster­götland under samma period. Exem­pel­vis finner man på den ovan nämnda knivslidan från Söderköping­ (Ög Fv1986;88B), som är daterad till 1200-talets mitt, skrivningarna olavr ⁝ -miðr Ōlafr [S]miðr, där båda orden saknar inskottsvokaler. Att ge en definitiv datering av Fornåsahällen utifrån de olika drag och paralleller som har diskuterats ovan är inte helt enkelt. Det är väl inte ute­slutet att stenen kan härröra från 1100-talet, men utformningen av runorna tillsammans med den markerade svarabhaktivokalen i presens av liggia talar nog för att den bör skjutas framåt i tiden. En datering till 1200-tal verkar mera rimlig och det är nog inte heller omöjligt att den till och med kan tillhöra 1300-talet.

Slutord Med medeltidens inträde omskapades den yngre runraden genom infly­ ­ tande från latinskriften, men omformningen skedde med olika hastig­het i olika områden och med något olika resultat. I södra Sverige och då särskilt i Väster­ ­götland tycks vad vi i dag identifierar som det medeltida run­ systemet ha varit etablerat redan under den senare hälften av 1100-talet, medan det i Upp­land sannolikt dröjde till efter tiden 1200 innan detta slog helt igenom (se Käll­ström 2013b, 117–119). Hur Öster­götland skall placeras i sammanhanget­ är väl ännu inte riktigt utrett, men redan en flyktig blick på det ganska spar­samma medel­tida materialet (ett 25-tal inskrifter) ger vid handen att runtra­ ­di­tionen i området ligger närmare utvecklingen i de syd­ligare delarna av landet. Exemplen på användningen av den stungna ɴ-runan samt de ovan­ligare utform­ningarna av runorna för d och v visar tydliga­ förbindelser med framför­ allt Småland och Gotland, men också med Danmark. Vi har allt­så här att göra med ett antal särutvecklingar i det medeltida­ runsystemet, som tycks ha haft sin tyngd­ punkt på östnordiskt område. Tornbyfragmentet innehåller inte ens tjugo runor, men satt i sitt sam­ man­hang ger det ett mycket viktigt tillskott till vår kunskap om de medel­ tida runorna. Detta är också en påminnelse om hur viktigt det är att varje

Futhark 6 (2015) 136 • Magnus Källström run­inskrift som kommer i dagen publiceras på ett tillfreds­ställande sätt för att komma forskningen till godo.

Bibliografi Agertz, Jan. 1999. ”Om lokaliseringen av namnet i det småländska runbelägget a : tiura : biærh : e.” Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1999: 4–8. ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. B + nr = träsnitt i Johan Göransson, utg.,Bautil, Det är: Alle Svea ok Götha Rikens Run­stenar . . . (Stockholm, 1750). Broocman, Carl Fredric. 1760. Beskrifning öfwer the i Öster-Götland befintelige städer. 2 vol. Norrköping. Brøndum-Nielsen, Johannes. 1927–28. ”Studier i dansk lydhistorie.” Acta philo­ logica Scandinavica 2: 150–185. Brøndum-Nielsen, Johannes, och Aage Rohmann, udg. 1929. Marieklage, efter et rune­skrevet haandskrift-fragment i Stockholms Kgl. Bibliotek. København. DR + nr = inskrift publicerad iDR . DR = Danmarks runeindskrifter. Av Lis Jacobsen och Erik Moltke. 3 vol.: Text; Atlas; Registre. København, 1941–42. DR Aarb1987;196 = inskrift från Kalundborg, Kalundborg sogn, Själland, publi­ cerad i Stoklund 1987, 195–198. DR Aarb1987;205 = inskrift från Blæsinge, Havrebjerg sogn, Själland, publicerad i Stoklund 1987, 205–208. E + nr = inskrift från England publicerad i Michael Barnes och R. I. Page,The Scan­ di­navian Runic Inscriptions of Britain, Runrön, 19 (Uppsala, 2006). Fredriksson, Ingwar. 1961. Svenska personnamnsstudier. Acta universitatis Upsa­ liensis, Studia Philologiae Scandinavicae Upsaliensia, 2. Uppsala. Fridell, Staffan. 2011. ”Graphic Variation and Change in the Younger Fuþark.” NOWELE: North-Western European Language Evolution 60/61: 69–88. ― . 2016. ”Tendenser i skrifttecknens utveckling: Alfabet och runer.” Futhark 6 (2015): 7–19. G + nr = inskrift publicerad i Gotlands runinskrifter, dvs. SRI, 11–12. (Inskrifter med nummer högre än G 222 finns preliminärt behandlade i Gustavson och Snædal, manus.) Gardell, Sölve. 1945–46. Gravmonument från Sveriges medeltid. 2 vol.: 1. Text, 2. Av­bild­ningar. Stockholm. Geete, Robert, utg. 1907–09. Svenska böner från medeltiden, efter gamla hand­ skrifter. Svenska fornskriftsällskapet, Samlingar, ser. 1: Svenska skrifter, 131, 133, 135. Stockholm. Gustavson, Helmer. 1986. ”Runfynd 1984.” Fornvännen 81: 84–89. ― . 2008. ”Katalog över runinskrifter i Kronobergs län.” I Runor i Kronobergs län, red. Martin Hansson och Per Stille, 113–227. I Värend och Sunnerbo 49.5; Krono­bergsboken 2008. Växjö.

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 137

Gustavson, Helmer, och Thorgunn Snædal. Manus. Gotlands runinskrifter, 3. Till­ gäng­ligt som pdf-filer på Riksantikvarieämbetets webbsidahttp://www.raa. se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/digitala-sveriges- runinskrifter/gotlands-runinskrifter-3/ Jansson, Sven B. F. 1955. Rapport till Riksantikvarieämbetet, 30/7 1955 [ang. run­ stens­fynd i Fornåsa kyrka]. ATA diarienr 4197/55. ― . 1959. Rapport till Riksantikvarieämbetet, 29/9 1959 [ang. runstensfynd i Rogs­lösa kyrka]. ATA diarienr 6266/59. Johannesson, Nils-Lennart. 2013. ”’Alphabetum Anglicum’: An Analysis of the Runic Alphabet in the Ormulum MS.” Föredrag, Uppsala universitet, 9/4 2013. Karlsson, Lennart. 1988. Medieval Ironwork in Sweden. 2 vol. Stockholm. Klemming, G. E., utg. 1865–68. Svenska Medeltidens Rim-Krönikor. 3 vol. Stock­ holm. Kock, Axel. 1902. ”Bidrag till fornnordisk ljudlära.” Arkiv för nordisk filologi 18 [n.s. 14]: 142–171. Källström, Magnus. 2013a. ”Undersökning av runristade och ornerade sten­ frag­ment i Fornåsa kyrka, Östergötland.” Otryckt rapport. ATA diarienr 3.5.1-00469-2013). Även tillgänglig digitalt: http://www.raa.se/kulturarvet/ arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/rapporter/aldre-rapporter/ ― . 2013b. ”Vikingatida och medeltida skrifttraditioner: Några iakttagelser med utgångs­punkt i det svenska runmaterialet.” Futhark 4: 102–128. ― . 2016. ”Runor i puts — Några nyfynd från Gotland och Västergötland.” Meta: Historisk­arkeologisk tidskrift 2016: 37–52. Larsson, Patrik. 2002. Yrrunan: Användning och ljudvärde i nordiska steninskrifter. Run­rön, 17. Uppsala. Lerche Nielsen, Michael, Marie Stoklund och Klaus Düwel. 2000. ”Neue Runen­ funde aus Schleswig und Starigard/Oldenburg.” I Von Thorsberg nach Schlesvig: Sprache und Schriftlichkeit eines Grenzgebietes im Wandel eines Jahrtausends, red. Klaus Düwel, Edith Marold och Christiane Zimmermann, 201–280. Ergänzungs­bände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, 25. Berlin. Liestøl, Aslak. 1978. ”Runefunn under golvet i Lom kyrkje.” I Lom stavkirke for­ teller [= särtryck av Fortidsminner 65: 101–198], 177–190. Oslo. Ljung, Cecilia. 2016. Under runristad häll. 2 vol.: 1. Tidigkristna gravmonument i 1000-talets Sverige; 2. Katalog över tidigkristna gravmonument. Stockholm Studies in Archaeology, 67.1–2. Stockholm. N + nr = inskrift publicerad iNIyR . N A + nr = preliminär numrering i Runearkivet, Oslo, för runinskrift funnen i Norge utanför Bryggen i Bergen. N B + nr = preliminär numrering i Runearkivet, Oslo, för runinskrift funnen på Bryggen i Bergen. NIyR = Norges innskrifter med de yngre runor. Av Magnus Olsen et al. 6 vol. hittills. Oslo, 1941–.

Futhark 6 (2015) 138 • Magnus Källström

Nordby, K. Jonas. 2008. ”Didaktiske runer.” Föredrag vid Andra heldagsrunrådet, den 3 oktober 2008, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Nordén, Arthur. 1948. ”Östergötlands runinskrifter: Supplement till Erik Brates ’Öster­götlands runinskrifter’ utg. 1911–18.” Manuskript i ATA (deponerat på Run­verket). Nordenskjöld, Carl Fredric. 1870–71. ”Östergötlands Minnesmärken efter anteck­ ningar under en resa år 1870 och 1871.” Manu­skript i ATA Nä + nr = inskrift publicerad iNärkes runinskrifter, dvs. SRI, 14.1. Olsson Nordberg, Stig. 1926. Fornsvenskan i våra originaldiplom före 1300. Uppsala. Palumbo, Alessandro. 2012. ”Gutarunor: Studie i runformernas bruk och utveck­ ­ ling på Gotland under medeltiden och reformationstiden.” Otryckt master­ uppsats i Svenska språket/Nordiska språk, Institutionen för nordiska språk, Upp­sala universitet. Tillgänglig digitalt: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn :se:uu:diva-208796 Raä + ortnamn + nr = fornlämning registrerad i Riksantikvarieämbetets­ forn­ minnes­informationssystem, FMIS. http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/ search.html Runverkets fältexemplar C, Runverket, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet. http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm Seim, Karin Fjellhammer. 1991. ”Middelalderske runesyllabarier.” I Festskrift til Ottar Grønvik på 75-årsdagen den 21. oktober 1991, red. John Ole Askedal, Harald Bjorvand och Eyvind Fjeld Halvorsen, 124–35. Oslo. ― . 1998. ”De vestnordiske futhark-innskriftene fra vikingtid og middelalder: Form og funksjon.” Otryckt doktorsavhandling, Norges teknisk-naturvitenskapelige univer­sitet, Trondheim, 1999. Sm + nr = inskrift publicerad iSmålands runinskrifter, dvs. SRI, 4. SMP = Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] Utg. av Institutet för språk och folk­minnen. 4 vol. hittills. Uppsala, 1967–. Snædal, Thorgunn. 2002.Medan världen vakar: Studier i de gotländska runin­ ­skrif­ ternas språk och kronologi. Runrön, 16. Uppsala. ― . 2009. ”Angående två runristade föremål från Mälby i Tillinge socken, Upp­ land.” Otryckt rapport, 9/2 2009. ATA diarienr 322-1391-2009. SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare; publicerade av Kungl. Vitterhets His­ torie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, 1900–. SRI, 2 = Östergötlands runinskrifter. Av Erik Brate. 1911–18 SRI, 4 = Smålands runinskrifter. Av Ragnar Kinander. 1935–61. SRI, 5 = Västergötlands runinskrifter. Av Hugo Jungner och Elisabeth Svärd­ ström. 1940–70. SRI, 6–9 = Upplands runinskrifter. Av Elias Wessen och Sven B. F. Jansson. 1940–58.

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 139

SRI, 11–12 = Gotlands runinskrifter. Av Sven B. F. Jansson, Elias Wessen och Elisa­beth Svärdström. 1962–78. För nummer över G 222, se Gustavson och Snæ­dal, manus. SRI, 13 = Västmanlands runinskrifter. Av Sven B. F. Jansson. 1964. SRI, 14.1 = Närkes runinskrifter. Av Sven B. F. Jansson. 1975. Stoklund, Marie. 1987. ”Runefund.” Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1986: 189–211. Svanberg, Jan. 1995. ”Stenskulpturen.” I Signums svenska konsthistoria, vol. 3: Den romanska konsten, red. Lennart Karlsson et al., 117–227. Lund. Svärdström, Elisabeth. 1966. Nyköpingsstaven och de medeltida kalenderrunorna. Antikvariskt arkiv, 29. Stockholm. Syrett, Martin. 2002. The Roman-alphabet Inscriptions of Medieval Trondheim. 2 vol. Senter for middelalderstudier, Skrifter, 13. Trondheim. Säve, Pehr Arvid. 1861. ”Antikvitetsintendenten Säves berättelse för 1861.” Manu­ skript i ATA. Söderwall, Knut Fredrik. Ordbok öfver svenska medeltids-språket. 3 vol. Lund, 1884–1918. Supplement. Av Knut Fredrik Söderwall, Walter Åkerlund, Karl Gus­taf Ljunggren och Elias Wessén. Lund, 1925–73. Ullén, Marian. 2008. ”Medeltida runinskrifter och mästare.” I Runor i Kronobergs län, red. Martin Hansson och Per Stille, 84–98. I Värend och Sunnerbo 49.5; Krono­bergs­boken 2008. Växjö. U Fv1983;229 = inskrift från kv. Guldet i Sigtuna, publicerad i Helmer Gustavson, Thor­gunn Snædal Brink och Jan Paul Strid, ”Runfynd 1982”, Fornvännen 78 (1983): 224–243, på s. 229–232. U STERIK2002;168 = inskrift från Helgeandsholmen i Stockholm, publicerad i Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström, ”Stockholmsrunor”, i Upptaget: Arkeo­logi i Stockholm inför 2000-talet, red. Björn Hallerdt = S:t Eriks årsbok 2002: 167–180, på s. 167–169. Vg + nr = inskrift publicerad iVästergötlands runinskrifter, dvs. SRI, 5. Vs + nr = inskrift publicerad iVästmanlands runinskrifter, dvs. SRI, 13. Zetterholm, Delmar Olof. 1939.Om supradentala ock kakuminala n-ljud i nordiska språk. Uppsala. = Svenska landsmål ock svenskt folkliv 1939, B. 37. Zetterholm, Delmar Olof. 1947. ”’Den springande punkten’.” Nysvenska studier 27: 84–91. Ög + nr = inskrift publicerad iÖstergötlands runinskrifter, dvs. SRI, 2. Ög ATA4197/55 = inskrift från Fornåsa kyrka, Östergötland, behandlad i Jansson­ 1955 och Källström 2013a, 4–6. Ög ATA351-469-2013:3 = ornerat fragment från Fornåsa kyrka, Östergötland, be­ hand­lat i Källström 2013a, 3–4. Ög Fv1986;88B = inskrift från kv. Bryggaren 1–2 i Söderköping, Östergötland, publicerad­ i Helmer Gustavson, ”Runfynd 1984”, Fornvännen 81 (1986): 84–89, på s. 88 f.

Futhark 6 (2015) 140 • Magnus Källström

Ög Fv1999;177 = inskrift från Lönsås kyrka, Östergötland, publicerad i Helmer Gustav­son, Marie Skoglund Ohlsén och Göran Tegnér, ”En medeltida paxtavla­ från Lönsås kyrka”, Fornvännen 94 (1999): 169–177. Öl + nr = inskrift publicerad iÖlands runinskrifter, dvs. SRI, 1. Öl ATA4684/43A = inskrift från Hulterstads kyrkogård, Öland, behandlad i rapport av Sven B. F. Jansson till Riksantikvarieämbetet, 1943. ATA diarienr 4684/43. Öl ATA411-4568-1998D = inskrift från Hulterstads kyrka, behandlad i rapport av Jan Owe till Riksantikvarieämbetet, 1998. ATA diarienr 411-4568-1998. Öl Fv1911;274B = inskrift från Resmo kyrka upptagen under inv. nr 14533 i ”Statens Historiska Museum och K. Myntkabinettet: Tillväxten under år 1911”, Forn­ vännen 6 (1911): 205–290, på s. 274 med bild på s. 275. (Läsningen i Samnordisk runtext­databas är hämtad från Bruce E. Nilssons doktorsavhandling 1973, The Runic Inscriptions of Öland (Ann Arbor, MI, 1975), 211, nr 6.)

English summary

“The grave-slab fragment from Tornby in Fornåsa parish, Östergötland, and the development of some medieval rune-forms”

In 1980 a fragment of a rune-inscribed grave-slab was observed in the porch of a building at Tornby farm in Fornåsa parish, Östergötland. The fragment was in­ spec­ted by the staff of Runverket in the beginning of the 1980s and subsequently moved to the county museum in Linköping, but it was never published. The reading of the inscription in the Scandinavian runic text database is based on a drawing made in the course of the investigation of ancient monuments the same year. As shown in this article, some of the runic characters have not been iden­ti­ fied properly, which is hardly surprising since they are of a very uncommon type. According to the present author, the inscription can be read as follows:

⁜ hịær · ligær · aɴd… uta͡n · æɴda Hiær ligger And[res](?) . . . ūtan ænda. ‘Her lies Andreas(?) . . . without end.’

The personal name beginning withaɴ d… might have been Andres or Andor, but the geographical distribution of records of these names in the Middle Ages speaks in favour of the first alternative. The two last words must have belonged to the end of a prayer. The carver has employed two different types ofn -runes. Both have single-sided branches slanting to the right, but in the rune rendered as ɴ the branch terminates with a dot formed by a drilled hole. The distribution of the two characters in the inscription shows that the carver discriminated between dental and supra-dental pronunciation of /n/, with the dotted variant used for dental /n/. The d-rune is

Futhark 6 (2015) Gravhällsfragmentet från Tornby • 141 formed in a similar way with a dot placed in the end of the branch to the left of the short-twig t-rune. These two variants were previously recorded only in a single runic inscription, a grave-slab from Ukna church in Småland (Sm 145). Both characters also occur, however, on the baptismal font from Blädinge church (Sm 4) in the same province, which has not been noted earlier. In this inscription the d-rune can be found in the place name diura : biærh : e (formerly often read as tiura : biærh : e), while ɴ occurs in the personal name Finnviðr (written fiɴviþir) where it denotes a long dental /n/. The fragment from Tornby shares many features with the better-known grave- slab Ög 35 from Fornåsa church, and it is very likely that they were originally parts of the same stone. If this assumption is correct, the full inscription can be read as follows:

⁜ hịær · ligær · aɴd… [biþeom · ṿara · patạr ·] …ær · ha[ns · sial · til · ro · ok · til ·] nạþị [⁜] ok · raþborh[a͡]r [·] sia͡l ⁜ guþ · gævi · þera · sial · himiriki … uta͡n · æɴda Hiær ligger And[res](?) . . . Biðium vāra Pater [nost]er hans siāl til rō ok til nāða ok Rāðborgar siāl. Guð gefi þēra siāl himirīki(s?) . . . ūtan ænda. ‘Here lies Andreas(?) . . . Let us pray our paternoster for the peace and mercy of his soul and Radborg’s soul. May God give their soul heaven (or: heaven’s) . . . without end.’

The dotted rune for dental /n/ (transliterated asɴ ) with the dot terminating the single-sided branch to the right is only attested in this inscription and in Sm 4 and Sm 145 as mentioned above. There are only a few medieval runic inscriptions known where the carver used a special variant of the n-rune to denote dental /n/. The inscriptions in question are on the baptismal font from Åker (formerly Åkirke­by) in Bornholm (DR 373; executed by the Gotlandic stone-master Sigraf), the lid of an oak coffin from Pjedsted (DR 38) in North Jutland, a bone needle from Lund (DR 307) and a grave-slab from Lärbro church in Gotland (G 293). As can be seen, the inscriptions are restricted to eastern Scandinavia (Sweden and Denmark). There are also some records of dotted n-runes in the Norwegian material, but they are not used in the same way. Thed -rune with the dot placed at the end of the branch is only recorded in this and two other mediaeval runic inscriptions from Sweden (Sm 4 and Sm 145) and probably one inscription from Norway (N 651). The closest parallel in Scandinavia is the d-rune on a grave-slab from Tisted (DR 156) in north Jutland, which is dotted with a short diagonal stroke ”( ). Dotted d-runes occur sporadically on some late Viking Age rune-stones from Sweden and Denmark (Bornholm) as well as on coins struck in Lund by the Danish king Sven Estridsen c. 1065–75. On the Viking Age rune-stones the dot is consistently placed on the vertical of the rune. As Marie Stoklund (1987) has pointed out, there is a clear difference in the mediaeval period between east and west Scandinavia in which variant is

Futhark 6 (2015) 142 • Magnus Källström

chosen. In Sweden the rune-carvers preferred a d-rune dotted on the vertical (’), while the dot in Norwegian inscriptions was almost exclusively placed beneath the branch descending to the left “( ). In this respect Denmark seems to be a kind of transitional area with the “Norwegian” variant prevailing in the west and the “Swedish” variant in the east. It is tempting to construe the adoption of the variant with the dot on the vertical in Sweden as a continuation of the late Viking Age tradition, since this variant of the d-rune (Œ) was first established in this area. Some attention is also given to thev -rune, which in the Fornåsa inscription has a unique form with double dots. One is placed in the space between the top of the vertical and the upper branch of the rune f while the second one has its place between the branches. A special rune denoting /v/ is otherwise very rare and occurs in only about thirty inscriptions in Sweden, half of them found in Gotland. Only a few oddities are known from Denmark and Norway, which might indicate this character was an innovation made somewhere in present-day Sweden. The article concludes with an attempt to offer a more accurate dating of the grave-slab from Fornåsa. In previous research it was often dated to the twelfth century, but the way the runes are executed and some orthographic features speak in favour of a later date, probably the thirteenth century or even later.

Futhark 6 (2015) Two Recent Runic Finds from Orkney

Michael P. Barnes (University College London)

Abstract This article provides accounts of OR 22 Quoys and OR 23 Naversdale, two runic inscriptions recently found in Orkney. There is discussion of the find circum­ stances, followed by a description of the object bearing the runes (the former a folded lead plaque, the latter an irregular stone fragment), a trans­runi­fication, transliteration, and commentary on the reading. Thereafter comes an inter­ pretation of the text. In the case of OR 23 this is straightforward enough since the text consists of a sequence from the Pater Noster, the first instance of a Latin-language runic inscription from Orkney. OR 22 provides more of a chal­ lenge, and various suggestions are offered. Keywords: Scandinavian runes, Orkney, lead plaques, rune-stones, magic formulas, Pater Noster, inscriptions in Latin

ince the publication of The Scandinavian Runic Inscriptions of Britain S(Barnes and Page 2006), the corpus has been augmented by a number of new discoveries. From England we have a second graffito on the walls of Carlisle Cathedral, E 17 Carlisle II (found 2008; cf. Barnes 2010), E 18, a lead spindle-whorl from Saltfleetby, Lincolnshire (unearthed 2010; cf. Hines forth­coming; the authenticity of this inscription has been questioned), and E 19, a stone cross fragment from Sockburn Hall, Durham (found 2014; publication planned by Eleanor Rye and others). No new discoveries have been reported from Shetland or Scotland. Orkney, on the other hand, like England, can boast three: OR 21–23. OR 22–23 are presented here; the earliest of the three finds, OR 21 Brough of Deerness (on a copper- alloy strip unearthed during archaeological excavations in 2009), appears to consist of rune-like characters rather than actual runes, although at a “Rune Rede” meeting held in Orkney in May 2015, Sonia Pereswetoff-

Barnes, Michael P. “Two Recent Runic Finds from Orkney.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 143–51.

© 2016 Michael P. Barnes. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-281913. 144 • Michael P. Barnes

Morath made a valiant attempt to find a text among its confused collection of vertical and oblique lines.

OR 22 Quoys This lead-plaque inscription was unearthed at Quoys farm on the Deer­ ness peninsula of the Orkney Mainland. It was discovered in May 2011 by a metal detectorist close to the surface of the ground. Nearby and at roughly the same depth was found a fragment of a metal (bronze?) seal, possibly of ecclesiastical provenance. The plaque is 18 mm long and 12 high (maximum measurements); it is folded once, bent over in the middle of its original c. 25 mm height, and in that state has a thickness of some 2½ mm. It is currently in the keeping of the Orkney Museum, Kirkwall.­ Both the exposed faces of the plaque bear a sequence of runes covering virtually the whole of the surface; the length of each sequence and the height of the characters therefore correspond closely with the length and height of the plaque. The bases of rr. 1–7 are adjacent to the tops of rr. 8–14, so the plaque has to be flipped over in order to position each sequence the right way up. The graphs are in the main clearly cut and well preserved, but a few details are unclear (fig. 1). There is no indication of the order in which the two sequences should be read, so the choice made here is arbitrary. The fold is above the first line and thus below the second.

( i ) Ö ƒ C ƒ ‡( i ) 1 5 ( i ) r a s a b ( i )

ö ( N ) i d i K , 8 10 14 y ( n ) i þ i k ∗

A faint line as of the branch of k runs between rr. 1 and 2, connecting with both, but it is unclear whether or not this is part of the inscription. A similar line, slightly more definite, rises towards r. 7, connecting with it at about mid-height; conceivably this character should be read as a. The branch of r. 9 appears to cross the vertical, though the left side is weaker than the right; the height of this line could indicate either n or l, but if a

Futhark 6 (2015) Two Recent Runic Finds from Orkney • 145

Fig. 1. The two sides of the OR 22 Quoys lead plaque. Enlarged c. 2.5:1. © Orkney Library and Archive/Orkney Museum.

crossing branch was intended, n would, of course, be the only possible reading. A nick left of the centre of r.12 seems to stem from a slip of the tool, perhaps while the carver was working on the bow of r. 11. Rune 14 is a half-length vertical, but placed rather low down for s; nor is it dotted as r. 4. This could be a line signalling the end of a sentence or word division, but it could also be an incomplete rune.

Interpretation Neither sequence of writing makes obvious sense. It may be there are further runes in the fold that would cast light on the meaning of the text as a whole, but so far no attempt has been made to open the plaque up for fear the object could be irreparably damaged. Runes 8–14 look slightly more susceptible of interpretation than rr. 1–7. In þik it is possible to recognise the accusative of the 2nd singular Old Norse personal pronoun ‘you’, which suggests that y(n)i could be a Norse verb governing the accusative. Conceivably we have here the past subjunctive of vinna ‘[to] master; [to] overcome’, but what could have motivated the past subjunctive ‘[that X might] overcome you’ is impossible to say. Formally y(n)i could also be past subjunctive of unna ‘[to] love’, but that verb governs the dative, which should give þér ‘you’ rather than þik. On the other side of the plaque we have the sequence (i)rasa, which could be taken as Old Norse er Ása ‘Ása is’ or ‘which/whom Ása. . .’. But there is also the Norse noun rás f., meaning ‘race, running; course; channel’. If we read kras rather than iras we have another feminine noun: ‘[edible] delicacy’. But it is also possible that rr. 4–5 contain the

Futhark 6 (2015) 146 • Michael P. Barnes demonstrative sá ‘that [nom. m. sg.]; he’. Runes 6–7 could begin a new word, since [b] does not normally appear in medial or final position in Old Norse, but b can also stand for [β] and [p], both of which occur medially and finally. Neither *bi nor *ba is a discrete lexical item, so if b does denote [b], and the text is meaningful, we would have to reckon with a continuation under the fold: rr. 8 ff. can hardly complement 6–7. The possibilities­ are many, and it would be unrewarding to speculate further along these lines. In total over eighty lead plaques with runic inscriptions are now known (almost all larger than the Quoys example), and twelve or so lead crosses. The oldest appear to be from the twelfth, the most recent from the fifteenth century. About half of these lead objects bear texts that have proved uninter­pretable. Those that give meaning, or at least partial meaning, appear to be in Latin or corrupt Latin (sometimes almost entirely garbled Latin). That makes it tempting to suggest that the sequence(i)rasab(i) might not be Old Norse but rather Latin . . . iras abi . . . ‘. . . outbursts of anger [acc. pl.]. Go away! [imp. sg.] . . .’. However, y(n)iþik is difficult to fit into a Latin mould, not least with the occurrence of y and þ, although in medieval Scandinavia post-vocalic Latin [t] is often written þ in runic inscriptions. There is perhaps a superficial similarity between y(n)iþik and part of a lead amulet inscription from Munkegård, Povlsker, Bornholm (DR NOR2003;8 M), which runs: n:æþi(n)gort, æþ rendering Latin et and i(n)gort possibly giving the name of an elf or demon that causes illness (cf. Düwel 2001, 250; McKinnell, Simek and Düwel 2004, 159–61), but we have then to assume that ik stands for [iŋg] (quite possible), and the y, presumably denoting [y], remains unexplained. The lead plaques that give meaning suggest a context of “Christian magic”: Christian formulas (and others, e.g. abracadabra) are employed with the apparent aim of harnessing supernatural powers. Often the pur­ pose seems to be to cure or ward off illness, and to that extent such plaques can be regarded as amulets. If we suppose the postulated phrase y(n)iþik to have been negated, giving ‘[that X might not] overcome you’, we could cast the Quoys plaque in the role of an amulet designed to help against illness — and likewise if we understand (i)rasab(i) to mean ‘outbursts of anger [acc.]. Go away’, with the outbursts of anger taken as symptoms of illness. Such interpretations do, however, rely rather heavily on the imagination — and it would be unexpected to have a text partly in Norse, partly in Latin. That difficulty is of course removed if we understandiþik as et Ing. . ., but such an understanding requires a fair bit of interpretative licence.

Futhark 6 (2015) Two Recent Runic Finds from Orkney • 147

OR 23 Naversdale

The Naversdale rune-stone fragment was found in September 2013 at Navers­dale farm, Orphir, on the west Mainland of Orkney. It was a chance discovery, made by John Grieve, the farmer’s father-in-law, while building up the side of a door opening. The stones he was using came mostly from a stackyard on the premises, although some had been collected from surrounding fields. The object is currently in the keeping of the Orkney Museum, Kirkwall. The Naversdale inscription is carved on an irregularly shaped piece of red sandstone (fig. 2). Maximum measurements are c. 30 cm (length), × c. 24.5 cm (depth, i.e. from front to back), × c. 8 cm (height). The length of the runic narrow edge is c. 27 cm, and of the inscription (measured from the first damaged vertical to the final bow) 12.3 cm. The beginning of the text has been lost with the breaking away of part of the stone, and this has also removed most of r. 1. The runes are otherwise well preserved, and read (fig. 3):

, c i N c i l i c ƒ N T i F i T c ( iT ) Í Ö 1 5 10 15 20 ∗ s i n s i l i s a n t i f i t s ( i t ) o r

There are no framing lines and the graphs cover most or all of the runic edge, tending to increase in height as the inscription progresses. Rune 7 l, for example, is 2.5 cm tall, while r. 21 r measures 4.7. The first character is now no more than the top of a vertical, and can only be identified from context (see below). Rune 2 is clearly c: the half-length vertical stops a little way short of the broken edge of the stone. Neither this, nor the other examples of s in the inscription end in a dot; the slight widening of the cut at the base of r. 17 does not appear to be deliberate. Runes 18 and 19 are hard to disentangle. Rune 18 has the shape of K, while r. 19 with its ascending left branch placed well below the top of the vertical can hardly be other than T. But something seems to have gone wrong with the carving of r. 19. A deep gash at the top may have been caused by splintering of the stone during an initial attempt to cut the t-branch, and the carver may then have gone on to incise a second, more satisfactory branch lower down. On the other hand, it is not entirely clear that the higher branch connects with r. 19, while it most certainly does with r. 18. The carver does not appear to have made use of separation points. There

Futhark 6 (2015) 148 • Michael P. Barnes

Fig. 2. Runic narrow edge of the OR 23 Naversdale irregular stone fragment. © Frank Bradford, Orkney. are one or two dots that might be taken as such, as between rr. 2 and 3 or rr. 5 and 6, but these are hard to distinguish from the pock marks that abound on this surface.

Interpretation The inscription reveals itself to be in Latin, part of the opening of the Lord’s Prayer: . . . es in caelis, sanctificetur . . . ‘. . . art in heaven, hallowed be . . .’

We may surmise that the lost beginning of the text ran: Pater noster, qui ‘Our Father, which’, but it is unclear whether the carver ever got as far as the nomen tuum ‘thy name’ we would expect to follow sanctificetur. There is room on the surviving surface for a continuation, but no sign of any carving. If the writer did add more, it seems likely to have been on a dif­ferent stone. Some thirty-fivePater noster inscriptions are known from Scan­dinavia, and commonly these contain only the opening words (though some are complete, cf. N 53 Ulstad, inscribed on a lead plaque, and A 123 Osen in Gaular, on a lead cross). A partial parallel to OR 23 is A 173 (N 816), a runic stick from Trondheim dated c. 1150–1200, on which can be read: bater·nuster·kuiesinseli:santibisetur together with a rune carver’s signature and the first seven runes of the fuþark. (On vernacular and Latin Christian prayers in Scandinavian runic inscriptions, see Zilmer 2013.)

Futhark 6 (2015) Two Recent Runic Finds from Orkney • 149

Fig. 3. The OR 23 Naversdale runic inscription. © Frank Bradford, Orkney.

There are a couple of indications that OR 23 may belong in the early part of the Middle Ages. There are no dotted runes, as one might have expected in a later medieval inscription (e.g. e rather than i in r. 6), and the whole text seems to be written without word separation — indeed, r. 9 marks both the final sound ofcaelis and the opening of sanctificetur. Runes 16–17 ts imply a [ts] pronunciation of original Latin /k/, in con­ trast to r. 5 s, which presumably indicates simplification of [ts] to [s] (both instances of course occur in palatal environment). If by any chance r. 18 is to be read k, we have to assume that the writer was trying to render both medieval pronunciation and Latin spelling: ts gives the former while k renders Latin ‘c’. But the [e] of sanctificetur is then left undenoted. That the expected [u] towards the end of the same word appears as Í o may indicate a lowering in the pronunciation of this unstressed vowel. The Naversdale find gives us our first runic inscription from Orkney in Latin. The appearance of this language should occasion no surprise: it is widely used in medieval Scandinavian runic writing (cf. Gustavson 1994; Ertl 1994; Knirk 1998). Written prayers, especially in Latin, are often associated with ecclesiastical sites, but that is by no means always the case. OR 23 has a fairly informal appearance, and may have been carved for a variety of reasons and in a variety of places. Naversdale is not associated with any ecclesiastical building, but the primary context of the inscription is wholly unclear. The runic edge does not appear to have suffered weathering, so it is a reasonable supposition that the stone was not exposed to the elements for long after the carving of the inscription.

Futhark 6 (2015) 150 • Michael P. Barnes

Possibly it was kept indoors or built into a wall; indeed, it could already have been part of some structure at the time the inscription was made.

Bibliography A + number = preliminary registration number in the Oslo Runic Archives of runic inscriptions found in Norway outside Bryggen in Bergen. Barnes, Michael P. 2010. “A New Runic Inscription from Carlisle Cathedral.” Cumber­land and Westmorland Antiquarian and Archaeological Society, News­ letter 64: 12. Barnes, Michael P., and R. I. Page. 2006. The Scandinavian Runic Inscriptions of Britain. Runrön, 19. Uppsala. DR NOR2003;8 M = inscription from Munkegård, Povlsker, Bornholm, found in 2002 and published in Marie Stoklund, “Arbejdet ved Runologisk Latoratorium, Køben­havn”, Nytt om runer 18 (2003, publ. 2005): 4–10, at p. 8. Düwel, Klaus. 2001. “Mittelalterliche Amulette aus Holz und Blei mit lateinischen und runischen Inschriften.” InAusgrabungen in Schleswig: Berichte und Studien. Vol. 15, Das archäologische Fundmaterial, vol. 2, ed. Volker Vogel, 227–302. Neu­münster. Ertl, Karin. “Runen und Latein: Untersuchungen zu den skandinavischen Runen­ inschriften des Mittelalters in lateinischer Sprache.” In Runische Schriftkultur in kontinental-skandinavischer und -angelsächsischer Wechselbeziehung: Inter­ nationales Symposium in der Werner-Reimers-Stiftung vom 24.–27. Juni 1992 in Bad Homburg, ed. Klaus Düwel, 328–90. Ergänzungsbände zum Reallexikon der Ger­manischen Altertumskunde, 10. Berlin. Gustavson, Helmer. 1994. “Latin and Runes in Scandinavian Runic Inscriptions.” In Runische Schriftkultur in kontinental-skandinavischer und -angelsächsischer Wech­sel­beziehung: Internationales Symposium in der Werner-Reimers-Stiftung vom 24.–27. Juni 1992 in Bad Homburg, ed. Klaus Düwel, 313–27. Ergänzungs­ bände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, 10. Berlin. Re­ printed in his Gamla och nya runor: Artiklar 1982–2001, ed. Staffan Nyström, Säll­skapet Runica et Mediævalia, Opuscula, 9 (Stockholm, 2003), 85–104. Hines, John. Forthcoming. “A Glimpse of the Heathen Norse in Lincolnshire.” (Volume title not yet available, ed. Jane Hawkes and Eric Cambridge.) Knirk, James E. 1998. “Runic Inscriptions Containing Latin in Norway.” In Runen­ inschriften als Quellen interdisziplinärer Forschung: Abhandlungen des Vierten Inter­nationalen Symposiums über Runen und Runeninschriften in Göttingen vom 4.–9. August 1995, ed. Klaus Düwel, 476–507. Ergänzungsbände zum Real­ lexikon der Germanischen Altertumskunde, 15. Berlin. McKinnell, John, Rudolf Simek and Klaus Düwel. 2004. Runes, Magic and Religion: A Sourcebook. Studia Medievalia Septentrionalia, 10. Wien.

Futhark 6 (2015) Two Recent Runic Finds from Orkney • 151

N + number = inscription published in Norges innskrifter med de yngre runer, by Magnus Olsen et al., 6 vols to date (Oslo, 1941–). Zilmer, Kristel. 2013. “Christian Prayers and Invocations in Scandinavian Runic Inscriptions from the Viking Age and Middle Ages.” Futhark 4: 129–71.

Futhark 6 (2015)

The Portormin (Dunbeath) Runestone

Martin Findell (University of Nottingham)

Abstract A stone with a short runic inscription was discovered on the beach at Portormin Harbour in Dunbeath, Caithness, in 1996. The find attracted some press attention at the time, but has been largely ignored by the runological com­mu­ nity amid doubts over its authenticity. There has, however, been no detailed discussion­ of the stone in a public arena. A description of the inscription is followed by discussion of several interpretations. There are good reasons for suspecting that the carvings are of modern origin, but the matter cannot be settled with certainty; the case invites comparison with the controversies sur­ rounding runic inscriptions in North America. Keywords: older runes, Caithness, Scotland, modern runic inscriptions, suspect runic inscriptions, methodology, find report

The find and subsequent examinations

n September 1996 four local schoolchildren found an inscribed boulder Ion the beach at Portormin Harbour in Dunbeath, Caithness. Having studied the Vikings at school in the previous year, the children were able to recognise the carvings as runic writing. The stone was removed and stored temporarily in a bothy, and is now on display in the Dunbeath Heritage Centre. The find was reported in the John O’Groat Journal (Donaldson 1997) and in the Caithness Courier (further information unavailable), with sub­ se­quent articles in the former and in the Northern Times when the stone was displayed in the Heritage Centre (Mackay 2007; Northern Times, 28 December 2007). Soon after its discovery, the stone was sent away for examination by two research students at the University of Glasgow, Kenneth Brophy

Findell, Martin. “The Portormin (Dunbeath) Runestone.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 153–70.

© 2016 Martin Findell. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-280532. 154 • Martin Findell

Fig. 1. The Portormin runestone. Photo by the author.

(now a lecturer at the same university) and Andrew Baines (Donald­son 1997). These two were involved in archaeological research in Caithness,­ though neither was a specialist on the early medieval period. No report on their examination has been published. The inscription was examined by Prof. Mike MacMahon, also of the University of Glasgow, who has suggested a number of possible inter­ pretations (see below); and by Prof. Ian Kirby (University of Lausanne). To date, the only references to the stone in any academic publication are a brief entry in Blackie and Macaulay (1998, 21 f.), to which Robertson takes exception in his review (Robertson n.d.); and a mention by Kirby (2001). The stone was also examined by Barnes and Page, who regarded it as probably modern (and in any case certainly not Scandinavian) and did not mention it in their published works. In 2008 Prof. Judith Jesch brought the Portormin find to my attention, knowing my interest in modern uses of runes. I eventually inspected and photographed­ the stone at the Dunbeath Heritage Centre on 15 August 2011. The following discussion is informed by my conversation with Meg Sin­clair, the current head of the Centre, and discussion with fellow runol­ ogists — in particular, Prof. John Hines and Dr. Peter Pieper. I am grateful to all of these people, as well as to Prof. Mike MacMahon and to Annette Jones (whose contribution is discussed below), for their time, assistance and insight.

Futhark 6 (2015) The Portormin (Dunbeath) Runestone • 155

Fig. 2. The inscription. Photo by the author.

Description

The stone is a slab of sandstone, approximately rectangular in shape, measuring c. 95 × 52 × 30 cm (Blackie and Macaulay 1998, 21; see fig. 1). Its edges are rounded by natural weathering, and I see no indications that the stone’s surface has been deliberately worked or dressed. The inscription consists of eight characters, deeply and quite precisely incised, probably with a chisel or other suitable tool. The staves are con­ sis­tent in size, with a height of approximately 2 cm. The runes form a line slanting down and to the right relative to the top edge of the stone, with the final character slightly lower than the notional line of the inscription (fig. 2). No guide marks or framing lines are visible.

Transrunification and transliteration The runes are well preserved and present few difficulties to discrimination and transliteration: 1. Double-barred ¥ h. This graph-type is normal in Anglo-Saxon in­ scrip­tions by the end of the seventh century (Parsons 1999, 85–87), but is not found in earlier inscriptions in England (Waxenberger­ 2010, 552). The earliest securely datable example in England is on

Futhark 6 (2015) 156 • Martin Findell

St. Cuthbert’s­ coffin (A.D. 698). It is also the usual form ofh in the “South Germanic” inscriptions of the sixth and seventh centuries. 2. l l. An uneven area near the top of the stave could conceivably obscure the additional twig of È; but this is unlikely. The irregularity is almost certainly a natural feature of the stone surface. 3. È a (or æ if the runes are treated as Anglo-Saxon). The orientation of the twigs is parallel to that of the twig in the previous character, and they are of a similar length (c. 13 mm). 4. F f. The twigs are straight and parallel to one another, and do not quite meet the vertical. 5. This character could be either G g, or n n with a strongly overcut cross-stroke. The two lines are similar in length (21 and 18 mm) and cross at the midpoint. The shorter of them is close to vertical, being approximately parallel to the stave of no. 4. Ambiguity between the graphemes g and n is not uncommon in inscriptions using older runes (compare, e.g., Dischingen bow fibula A, KJ 155; Weimar bow fibula II, KJ 147). 6. þ k, with full character height (17 mm). The bottom stroke is slightly­ over­cut, and slightly curved. “Full-height” forms of K are attested on the Belland runestone (KJ 83); on one of the rune-in­scribed bones from the lower Weser (Pieper 1989, 116 f.; Nedoma 2004, 325); and on the Charnay fibula (KJ 6). In the “pre-Old English” inscriptions (i.e., those dated before c. 650), k is represented by the graph-types ᛸ (Chessell Down pail and scabbard mount; Waxenberger 2010, 49–55) and ê (Watchfield purse mount; Waxenberger 2010, 119–22), while K is not certainly attested at all (it might possibly be present on the Love­den Hill urn — see below). In Anglo-Saxon inscriptions after c. 700 (Par­sons’s “post-reform” period), all of these have been dis­placed by ½ c (although ᛸ does appear as a cipher character in the cryptic text on the Franks Casket). On the Continent, K is the dominant form throughout the period of use of the script, with the “roof” form ê also attested. The older form may have been known to some scholars after it fell out of use, but there is no evidence for this. It does not appear in any of the manuscript lists of runes compiled­ by Derolez (1954); the nearest examples I have been able to find in therunica manuscripta are forms of t resembling a reversed number 7 in the “Arabic” alphabet of Munich, Bayerische Staatsbiblio­ ­thek, Lat. MS 14436 (early eleventh century) and Vienna National­bibliothek MS 751 (mid-ninth century; Derolez 1954, 201, 257, 260). Neither of these

Futhark 6 (2015) The Portormin (Dunbeath) Runestone • 157

alphabets bears much resemblance to any known set of epigraphical runes. One of the alphabets in De Inventione­ Litterarum (recorded in a number of manuscripts and possibly representing a text originating in the eighth century) has � as the third letter, with the valueg and the Hebrew letter-name gimel (so the character is perhaps supposed to ,Throughout the manuscript tradition .(ג represent the Hebrew letter runes equiv­alent to the roman letters are variants of½ and ¯. Annette Jones at the University of Nottingham suggested a possible alternative reading of this character, noting Bammes­ berger’s interpretation of a similar form on the Loveden Hill urn as a symmetrical form of the u-rune cut at an oblique angle (Bammes­ berger 1991, 125–28; Jones, unpublished notes). This character in the Loveden Hill inscription has also been read as K k/c (Odenstedt 1980, 30; Page 1999, 180; Parsons 1999, 55, 57). If we are dealing with u on Loveden Hill, perhaps the similar form on Portormin might be u as well. However, whereas the Loveden Hill example — whether inter­preted as k or as u — is at an oblique angle relative to the neighbouring signs, Portormin l is not: it seems most reasonable, therefore, to transliterate it as k. 7. l l. The stave is inclined more to the right than that of the previousl (no. 2). 8. o (or œ if the runes are to be classified as Anglo-Saxon). The left “leg” is slightly shorter than the right, but the identity of the character­ is unambiguous.

The full sequence, then, could be transliterated as hlafg̣klo or hlafṇklo (older runes) or hlæfg̣clœ or hlæfṇclœ (Anglo-Saxon runes). The combi­ nation of graph-types favours the former: the inscription contains both double-barred ¥ and the older form of k, K in its full-height variant þ. These co-occur on the Continent (e.g., in the futhark on the Charnay fibula, KJ 6), but not in England. The text does not contain any of the diagnostically “Anglo-Frisian” or Anglo-Saxon runes (e.g., ‚ Æ ù). In an unpublished set of notes on the inscription, MacMahon identifies a number of circular marks which might be text dividers, and accordingly he proposes a transliteration :h:lafn·klo. To me it seems more likely that these marks result from natural weathering: the surface of the stone is pitted and contains numerous circular depressions of similar size and shape to those observed between the characters (see fig. 2).

Futhark 6 (2015) 158 • Martin Findell

Interpretation

MacMahon (unpublished notes) advances a number of interpretations,­ all of which require some emendation of the text (since it does not appear to be meaning­ ful­ without some such emendation),­ and all of which link the text with Viking Age Old Norse language. The interpretation which drew most at­tention­ in press reports is based on the suggestion that the second charac­ ­ ter should be r r (i.e., that l is the result of carver error; MacMahon­ does not claim that the additional strokes necessary to produce r were ever present). If this is the case, and if no. 5 is n, then the whole sequence could be trans­ literated h〈r〉afṇklo and interpreted­ as Old Norse (hereafter­ ON) Hrafn kló, a personal­ name plus byname ‘Hrafn Claw’ (or as a com­pound ‘raven claw’, with hrafn taken literally). It is this which led to the “Harry Potter and the Viking Rune-stone” head­line in the Northern Times (Ravenclaw­ being the name of one of the four houses in the fictional Hogwarts­ School of Witchcraft­ and Wizardry in J. K. Rowling’s Harry Potter books). This connec­ tion­ must be coin­ ci­ dental,­ even if the inscription is modern (the find pre­dates the pub­li­ cation of Harry Potter and the Philosopher’s Stone in 1997; on the ques­tion of authen­ ticity,­ see below). The popularity­ of this interpretation­ in the press is no doubt in­fluenced by the Harry Potter resem­blance; and also per­haps by the use of a raven as a county emblem of Caithness­ (used in the emblem­ of Caithness­ County Council before its incorporation­ into Highland­ in 1975). Hrafn kló is certainly a plausible piece of Old Norse. Hrafn is a common element in Scandinavian names, and MacMahon notes that Orkneyinga saga mentions an individual named Hákon kló ‘Hákon Claw’ (Finnbogi Guðmunds­ ­son 1965, ch. 33, 54, 56, 104; cf. the translation in, e.g., Pálsson and Edwards 1978). If the language of the text is Old Norse, then the use of older runes (including double-barred h, a graph-type unattested in Scandinavian­ inscriptions of any period) is unusual: a Norse personal name written by a non-Scandinavian carver using Anglo-Saxon or Continental characters is certainly not an impossibility, but it is a curious phenomenon. If the text belongs to the sixth or seventh centuries, which would be consistent with the set of characters, the contemporary Scandinavian form of the ‘raven’ word would be *hrab(a)naʀ < Proto-Germanic (hereafter PGmc)*xrabnaz (cf. Järsberg, KJ 70, harabanaʀ, with an additional epenthetic vowel); a form like Viking Age hrafn would not be expected in this period. The Järsberg stone, which does not show syncope, cannot be dated archaeo­ log­i­cally (Runenprojekt Kiel database); Krause and Jankuhn (1966, 158) dated it c. 500–50, but on questionable grounds.

Futhark 6 (2015) The Portormin (Dunbeath) Runestone • 159

Another possibility is that the language of the inscription might be Old English (or, if it was made before c. 650/700, pre-Old English). If we allow the emendation of the second character to r, then the sequence could re­ present Old English (hereafter OE) hræfn ‘raven’ as easily as ON hrafn. The unemended sequencehlaf calls to mind OE hlāf ‘bread’, although the vowel in this word is OE /ɑː/ (< PGmc */ai/), which would normally be written using the rune ‚. There is certainly some variation between and <æ> spellings in Old English manuscripts, and there is at least one apparent case of a where we would expect æ in an Anglo-Saxon runic inscription (Mote of Mark aþili; Waxenberger 2010, 88). A sequence on the Loveden Hill urn, hlæ∗ (Waxenberger uses a mixed transliteration and transrunification,hl A[.]), has been interpreted as hlāf (Odenstedt 1980, 30; for more detail and other interpretations, see Waxenberger 2010, 156). There are no instances of hlāf spelled with <æ> in the Dictionary of Old English online corpus, except in the compound hlǣfdige ‘lady’, where <æ> represents the i-umlaut of /ɑː/ > /æː/. This clearly does not apply in the present inscription: the spelling hlæf would be irregular, perhaps simply the result of carver error, and I find it extremely unlikely (though not completely impossible) that hlāf was intended. The spellingklo ~ clœ is very unlikely to represent OE clā ~ clawu ~ clēo ‘claw’ < PGmc *klēwō; although if the final rune is allowed to stand for (pre-)OE /o(ː)/, the sequence could represent an unattested cognate of ON kló (< PGmc *klōwō); if this existed in Old English, we would expect the form *clō ~ *clōwu. No word *cl (regular West Saxon *cl ) is attested in Old English. If hlaf and klo (or hlæf and clœ) are words, the character between them (n or g) remains unaccounted for. However we read the ambiguous fifth character, it does not yield a plausible Germanic word of any kind without emendation. None of the interpretations discussed here is entirely satisfactory. It should be added that MacMahon also considers an interpretation based on a right-to-left direction of reading (olkṇfalh) or olkg̣falh); however, since all of the asymmetrical characters face to the right, it is more likely that a left-to-right reading was intended.

Context and the question of authenticity Perhaps the most pressing question surrounding this inscription is that of whether or not the inscription is “genuine” — or better, the question of whether or not it is modern (we should refrain from labelling an

Futhark 6 (2015) 160 • Martin Findell inscription as a fake or a forgery unless there is some indication that the carver’s intention was to deceive). Following the example set by Prof. Hen­rik Williams in his studies of the American runestones, I endeavour to view the evidence as dispassionately as possible. It should be stated at the outset that there is at present no known scientific method for dating carvings on stone, and other types of evidence must therefore be relied on.

Location of Dunbeath The most immediate cause for suspicion is the location of the find: Dun­ beath is in the far north of Scotland, far outside Northumbrian territory, and much further north than any other known find-site in Britain of an inscription using older runes or Anglo-Saxon runes, so the appearance of an apparently early runic text in Caithness is surprising. This strangeness, taken together with the lack of any archaeological context for the find, led Barnes and Page to the view that the inscription was likely to be modern (Barnes, email 9 September 2011). In defence of a non-modern origin, it is worth recalling that although the location seems rather remote and isolated now, Dunbeath in the early Middle Ages was connected with larger networks of religious communities and intellectual culture. Excavations close to Dunbeath at Chapel Hill, Ballachly (National Grid Reference ND 1138 3295) indicate the probable presence of a monastic community as early as the seventh century (Banks and Hooper 1998; Laing 2007; 2009a; 2009b; 2010; RCAHMS online; Saunders 2009); and some 50–60 miles down the coast is the ecclesiastical centre of Portmahomack, which by the eighth century had connections with Northumbria, and possibly with Continental Europe as well (Laing 2006, 323; Woolf 2007, 36 f.; Carver 2004, 2008). That some member of this or another Pictish religious community might have learned the runic alpha­bet through contact with Northumbrian monks — or that a North­ umbrian who knew the script might have travelled to northern Pict­ land — is not inconceivable. The fondness of early medieval scholars for archaic and exotic alphabets is well known, and exemplified in the in­ scrip­tions on the Hackness cross: as well as inscriptions in roman letters and ordinary Anglo-Saxon runes, this monument bears what appears to be a text using a variant form of “twig-runes”, and possibly another using an alphabet based on or inspired by ogham. Neither of them has been satis­factorily read or interpreted (see Derolez 1954, 140–42; R. I. Page in Lang 1991, 136, 139).

Futhark 6 (2015) The Portormin (Dunbeath) Runestone • 161

All of this is pure speculation, however; we have no positive evidence to support such a hypothesis, given the absence of other non-Scandinavian runic inscriptions in this region (the closest site associated with Anglo- Saxon runes is Lindisfarne). Roman and ogham script were both known in the area in the early Middle Ages; the Celtic Inscribed Stones Project data­base includes two ogham inscriptions from Caithness, one of them at Latheron (about 4 miles from Dunbeath).

Type of runes As noted above, the combination of graph-types present in the inscription is most consistent with the Continental or “South Germanic” inscriptions, although we could be dealing with Anglo-Saxon runes with a curiously archaic or foreign l. This set of characters is probably sufficient reason to rule out the possibility of a Viking Age or medieval Scandinavian origin: some Scandinavians were able to read the older runes during the Viking period (older runes are found on the ninth-century Rök stone, Ög 136), but it is unlikely that knowledge of this type of script was widespread. The two known runic inscriptions in Caithness (Sc 11 Thurso I; Sc 15 Thurso II) were both produced in the late Viking period, most likely in the eleventh century (Barnes and Page 2006, 243, 251) and — as one would expect — use younger Scandinavian runes. If the Portormin inscription were made by a Scandinavian during this period, it would be extraordinary for him or her to have used archaic runes rather than contemporary ones. Robertson (n.d.) makes a similar point, and goes so far as to assert that the Portormin inscription is “a fake, written perhaps by a fan of The Hobbit”.F The reference to The Hobbit is not particularly helpful, and if the in­scrip­ tion is modern, I see no reason to point to Tolkien as a source of in­spiration: in The Hobbit (1937), the author transliterates modern English text with con­sis­tent use of Æ for , while O is used for (e.g. FOt = feet). He dis­tin­guishes between and , using the normal Anglo-Saxon form ½ for the former, and a variant of this form for the latter. The olderK does not appear in this work in either half-height or full-height forms. The system of runes (Cirth) used for the writings of the Dwarves in The Lord of the Rings is Tolkien’s own invention; although many of the characters have familiar shapes (and the system does contain a grapheme l with full character height), the relations between grapheme and sound are unconnected with any historical form of runic writing. If the Portormin inscription is transliterated using Cirth values, it reads ētdgzstu (if no. 5 is G), ētdglstu (if no. 5 is n) or ētdgl̥hstu (if no. 5 is a; Tolkien 1954–55, Appendix E,

Futhark 6 (2015) 162 • Martin Findell represents it as lh, presumably a voiceless /l/, hence the transliteration l̥ ). None of these is meaningful in any modern European language, nor (I sus­ pect, though I am not certain) in any of Tolkien’s languages.

Content and execution of the inscription The difficulties of interpreting the text do not in themselves argue for or against a modern origin. The runological community is familiar with “genuine” inscriptions which defy interpretation and which may not be linguistically meaningful, and on the other hand with modern in­scrip­ tions both meaningful (e.g., Waukegan horn) and meaningless (e.g., Maria Saaler Berg bone). A useful parallel is the Heavener runestone in Okla­ homa, a large sandstone slab bearing a short inscription in older runes (eight characters, coincidentally the same length as the Portormin inscrip­ tion) which is almost certainly modern. The Heavener inscription, like the Portormin one, is quite easy to read, apart from a single ambiguous character (it can be transliterated gṇomedal or gḷomedal), but not easy to interpret (Farley 1993, 217–45). The Heavener characters are much larger (ranging from 16 to 24 cm in height) and more widely spaced (Tompsen 2011, 10–16): the inscription was clearly made to be visible to the passer- by. The same cannot be said for Portormin. The execution of the inscription must also be considered. The characters are carefully incised, well formed and regular in height: this inscription appears to have been done by someone with appropriate stone-cutting tools and some competence in their use. This being the case, even if the in­ scrip­tion is modern I think it unlikely that it is the work of its discoverers, who were aged between 9 and 11 years at the time (Donaldson 1997). That said, it is worth noting the recent claim by Everett Brown of Providence, Rhode Island, that he carved the Narragansett inscription in 1964 at the age of 13, a claim which has however been disputed (Church 2014a; 2014b).

Condition and location of the stone When I visited Dunbeath to inspect the stone, my first impression was that the edges of the cuts were surprisingly sharp. MacMahon (unpublished notes), on the other hand, is of the opinion that the weathering on the carvings is comparable to that elsewhere on the stone (with the implication that it is not modern). Nan Bethune, head of the Dunbeath Preservation Trust at the time of the discovery, noted the likelihood that the stone had fallen to the beach,

Futhark 6 (2015) The Portormin (Dunbeath) Runestone • 163 having formerly been on top of the cliffs (Bethune, unpublished notes). Her reasons for thinking that this is the case were, primarily, the fact that several blocks of polystyrene were found below the stone when it was removed from the beach. The cliffs are known to be unstable, and there are historical records of landslides in the area. A block of similar size to the runestone was monitored, and within six months had been undermined by the sea and fallen to a spot close to that where the runestone was found. If it is the case that the stone had originally been located on top of the cliff, this does not really help us to determine whether or not it is modern. It is, however, consistent with a hypothetical scenario in which the inscribed surface was protected from the elements and only uncovered when the stone fell from above; and the purpose of this speculation seems to have been to explain the surprisingly good physical condition of the inscription. Whether this scenario is correct or not, impressionistic assessments of weathering are not at all reliable for assessing the age of carvings on stone. Despite my initial impression, I am not satisfied that the edges of the runes on the Portormin stone are obviously sharper than, for example, those on the Hogganvik runestone, which has been dated to A.D. c. 350– 400 (Knirk 2011, 30 f., 37 f.). This stone seems to have lain for a long period with the inscribed surface facing down, which would have protected the carvings from the elements and may explain their remarkably good con­ di­tion. Then again, the Hogganvik stone is composed of augen gneiss, a much harder stone than that of Portormin. A better comparison would be the Pictish carved slab found at Ballachly (see above), which is on display­ in the Dunbeath Heritage Centre. It appears to be made from the same, or a similar, type of sandstone, and when I examined it, the edges of the carvings seemed to me to be smoother than those on the runestone;­ but I am far from convinced that my impressions are accurate, or that the apparent differences imply that the Portormin runestone must be modern. As a cautionary note, it is remarkable how often weathering is invoked in defence of stone carvings whose authenticity is disputed. Arguments of this sort have been presented as evidence against a modern origin for many of the North American runestones; the Kleines Schuler­loch cave inscription, which remains controversial (see the series of five con­tri­bu­ tions to Bammesberger­ and Waxen­berger 2006); and a runestone in Små­ land (Sm NOR1994;25 Markaryd), which is almost certainly modern and was probably made as recently as 1960 or 1961 (Knutsson 1996; Ogemark 1996). Impressionistic observations about such things as erosion, flaking or lichen growth would appear to have limited value as evidence for or against

Futhark 6 (2015) 164 • Martin Findell the authenticity of an inscription. Genuinely scientific investigations may be more trustworthy, if they are properly carried out and their findings presented in sufficient detail to be repeatable and falsifiable. In the famous case of the Kensington runestone, the geological examination by Scott F. Wolter in the early 2000s concludes that the carvings must be more than 200 years old (and infers, since there were no Scandinavian migrants in Minne­sota in the eighteenth century, that they must be medieval); but neither Wolter’s report nor the responses to it by professional geologists have been published (Williams 2012, 11 f.). As stressed at the beginning of this discussion, there exists no reliable scientific method for dating carvings on stone, or for authenticating them. We could obtain more trustworthy data on the sharpness or otherwise of carvings by laser scanning or other objective measurements; but these would not necessarily resolve the issue. They would enable us to compare the relative degree of weathering between, say, the Portormin runestone and Pictish carved stones from the same area, but the results of any such measure­ment could still be interpreted in different ways. As far as I am aware, the only physical test conducted on the stone is an ultraviolet fluo­rescence test performed by Kirby in 2000 and mentioned in several pub­li­cations (Kirby 2001; 2003, 539). Although he gives no details of the procedure in these articles, it is the same technique used by Pieper during his and Kirby’s investigations of American runestones (Kirby 2007; Pieper 2007). This type of test depends on the premise that stone which has been worked recently will fluoresce brightly under ultraviolet light; according to Kirby (2007, 95), fluorescence will be seen with inscriptions made as long ago as the early twentieth century, but not if they are older. Pieper has pointed out that the results can vary depending on the type of stone (pers. comm., 16 March 2012). His earlier use of this technique on subfossil bone found that artificial markings ceased to fluoresce after two weeks or so (Pieper 1989, 90 f.). Kirby’s reporting of his methodology and findings is far from satisfactory. An examination of this sort can only be considered reliable evidence if it is conducted by someone with appropriate expertise, and is published in a proper scientific manner with a detailed account of the methods used.

Summary and conclusion For an inscription like this, which cannot be (or, at any rate, has not been) dated in any independent or objective way, it is impossible to come to a firm conclusion about whether or not it is modern. The investigator must

Futhark 6 (2015) The Portormin (Dunbeath) Runestone • 165 instead make a “best guess” using the available evidence, and it seems to me that the balance of probabilities favours a modern origin. For the in­ scrip­tion to have been made in the early medieval period, it would have to be exceptional with respect to both the location and the set of characters used. We cannot absolutely rule out the possibility that the inscription is “genuine” — that is to say, one can devise a scenario in which some indi­ vid­ual who knew this particular version of the script, with its unusual form of k, was living in the Dunbeath area in the early Middle Ages (per­ haps in the seventh or early eighth century) and made the inscription, which may then have been covered until relatively recently. This scenario, how­ever, requires a substantial degree of special pleading, whereas a modern origin is much more easily accounted for. The proficiency of the carving makes it seem unlikely (though not necessarily impossible) that the children who discovered the inscription made it. Bearing this in mind, and taking Kirby’s fluorescence test at face value, it would be reasonable to speculate — although it must be stressed that this is mere speculation — that the inscription may have been made in the second half of the nineteenth century, when there seems to have been something of a fashion for creating “ancient” inscriptions (whether as deliberate hoaxes, out of antiquarian interest or for simple amusement). Barnes and Page mention two inscriptions in Scotland from this period, at Glamis (Angus) and Oykel Bridge (Ross and Cromarty), which were erroneously reported as genuine for some time after their discovery. The Ring of Brodgar, a pre­historic stone circle on Orkney, also bears nineteenth- and twentieth- century graffiti (mostly non-runic), and it is possible that the “twig-rune” inscrip­tions on two of the stones — one of which is now lost — are also modern (Barnes and Page 2006, 28, 40–43, 161–66). As has been remarked by some of the colleagues with whom I have dis­ cussed the Portormin inscription, it is prudent to exercise especial caution when dealing with an inscription in older runes, particularly when the inscrip­tion is on a stone with no decoration or other carvings, and lacking any archaeo­logical context. Modern pagans and amateur enthusiasts tend to focus their attention on the older futhark as the “original” or most ancient form of runic script; and it is not uncommon for amateurs to mistakenly asso­ciate these runes with the Vikings. A recent example, shown to me by Profs. Michael Barnes and Judith Jesch, is a rock inscription reported in north-east Caithness by the journalist Noel Donaldson, which bears the name of Sveinn Ásleifarson (who lived in the twelfth century, and is mentioned in Orkneyinga saga as owning land in Caithness) in older

Futhark 6 (2015) 166 • Martin Findell

runes: swïnaslïfarson. The use of § ï for ON ei might have been inspired by the hypothesis that the original value of this rune was early PGmc */ei/ > */iː/ (Krause and Jankuhn 1966, 5, citing Jungandreas 1935, 106; Mees 2011). Far from being an obscure idea known only to philologists, any­one acquainted with modern popular and pagan literature on runes (e.g., Blum 1982; Thorsson 1984) will know this rune by the nameeihwaz or eiwaz (also iwaz in some places). I must add that, despite the scepticism expressed above about arguments based on weathering, in this case the cuts look so extraordinarily sharp and fresh that there can be little doubt that they are not only modern but very recent. Bearing this last point in mind, we should perhaps be a little more sus­ pi­cious of the full-height k in the Portormin inscription: although this graph-type is attested in a few older inscriptions, it is very natural for a modern carver with limited knowledge of the script to make the character the same size as the other runes. We can see this phenomenon on another American runestone, found at Shawnee, Oklahoma, which is probably a nine­teenth- or twentieth-century production. It is a small piece of reddish sand­stone bearing a short inscription in older runes, mị̈dok, with full- height k (Farley 1993, 234–36). The runological community has in general been dismissive of sus­ pected modern inscriptions, for various reasons. In the first place, most runol­ogists are interested principally in the languages and cultures of pre-modern periods, to which more recent texts obviously have little rele­ vance. Secondly, academics are understandably wary of being taken in by a deliberate hoax, and often wish to avoid drawing attention to an inscription which is fälschungsverdächtig (suspected of being a forgery). Thirdly, the prudent academic may prefer to avoid becoming entangled in controversy which can be extremely vitriolic, as a casual web search for material on the Kensington runestone will illustrate; and academic scepti­cism may well meet with suspicion or even outright hostility (see Williams 2012, 9). Despite these concerns, modern inscriptions — or inscriptions suspected of being modern — deserve serious study by scholars with specialist skills, so that the evidence for or against a modern origin can be evaluated with care and rigour. The practical and methodological challenges of estab­ lishing whether or not an inscription is modern are instructive in them­ selves, and can help us to develop more critical approaches to dating and the assignment of provenance when studying older inscriptions. If the Portormin inscription was made in the nineteenth or twentieth

Futhark 6 (2015) The Portormin (Dunbeath) Runestone • 167 century, it nonetheless remains a valuable part of the local history of Caith­ness and a proper object of study for runologists. Modern runic writing is still runic writing, after all, and is of particular value to those of us interested in medievalism and the modern performance of ethnic/ national identity and heritage. A modern inscription invites the same general historical questions as a medieval one: Who made it, when, how, and for what purpose? What was the creator trying to communicate, and to whom?

Bibliography Bammesberger, Alfred. 1991. “Three Old English Runic Inscriptions.” InOld English Runes and Their Continental Background, ed. Alfred Bammesberger, 125–36. Anglistische Forschungen, 217. Heidelberg. Bammesberger, Alfred, and Gaby Waxenberger, eds. 2006. Das fuþark und seine einzel­sprachlichen Weiterentwicklungen: Akten der Tagung in Eichstätt vom 20. bis 24. Juli 2003. Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Alter­ tums­kunde, 51. Berlin. Banks, Iain, and Janet Hooper. 1998. “Chapel Hill, Ballachly, Dunbeath (Latheron Parish), ?Early Christian Monastic Site.” Discovery and Excavation in Scotland 1998: 56. Barnes, Michael P., and R. I. Page. 2006. The Scandinavian Runic Inscriptions of Britain. Runrön, 19. Uppsala. Bethune, Nan. Unpublished notes on the Portormin runestone. In the archives of the Dunbeath Heritage Centre. Blackie, Tim, and Colin Macaulay. 1998. The Sculptured Stones of Caithness: A Survey. Balgavies. Blum, Ralph. 1982. The Book of Runes. Los Angeles. Carver, Martin. 2004. “An Iona of the East: The Early Medieval Monastery at Port­ maho­mack, Tarbat Ness.” Medieval Archaeology 48: 1–30. ― . 2008. Portmahomack: Monastery of the Picts. Edinburgh. Celtic Inscribed Stones Project database. Accessed 20 August 2014. http://www. ucl.ac.uk/archaeology/cisp/database/. Church, Chris. 2014a. “Man Claims he Carved Rune Stone Markings in ’64.” IndependentRI.com, 28 June 2014. Accessed 30 September 2014. http://www. independentri.com/independents/north_east/article_fe598e73-8b9f-548f-9130- 9cce4460a356.html. ― . 2014b. “Rune Stone Origin Claim Challenged.” IndependentRI.com, 10 July 2014. Accessed 30 September 2014. http://www.independentri.com/ independents/north_east/article_9877eeab-8002-54f2-aa3b-d05867dbf4b9.html. Derolez, René. 1954. Runica Manuscripta: The English Tradition. Rijksuniversiteit te Gent, Faculteit van de Wijsbegeerte en Letteren, Werken, 118. Brugge.

Futhark 6 (2015) 168 • Martin Findell

Dictionary of Old English online corpus. Accessed 15 September 2014. http:// www.doe.utoronto.ca/. Donaldson, Noel. 1997. “Norse Stone Uncovered at Dunbeath.” John O’Groat Journal, 21 May. Farley, Gloria. 1993. In Plain Sight: Old World Records in Ancient America. Columbus, GA. Finnbogi Guðmundsson, ed. Orkneyinga saga. In Orkneyinga saga, Legenda de sancto Magno, Magnúss saga skemmri, Magnúss saga lengri, Helga þáttr ok Úlfs, 1–300. Íslenzk fornrit, 34. Reykjavík, 1965. “Harry Potter and the Viking Rune-stone.”Northern Times, 28 December 2007. Jones, Annette. Unpublished notes on the Portormin runestone. Forwarded to the Dun­beath Heritage Centre in 2008. Jungandreas, Wolfgang. 1935. „Die germanische Runenreihe und ihre Bedeutung.“ Zeit­schrift für deutsche Philologie 60: 105–21. Kirby, Ian. 2001. “The Exeter Book,Riddle 60.” Notes and Queries 246: 219–20. ― . 2003. Review of Ships and Men in the Late Viking Age, by Judith Jesch (London, 2008). Speculum 78: 537–39. ― . 2007. “The Narragansett Runic Inscription, Rhode Island.” In Beowulf and Beyond, ed. Hans Sauer and Renate Bauer, 89–99. Studies in English Medieval Language and Literature, 18. Frankfurt am Main. KJ + number = inscription published in Krause and Jankuhn 1966. Knirk, James E. 2011. “Hogganvik-innskriften: En hard runologisk nøtt.” Viking 74: 25–39. Knutsson, Christer. 1996. “Runblocket i Markaryd — äkta eller inte?” Markaryds­ bygden 6: 127–29. Krause, Wolfgang, and Herbert Jankuhn. 1966. Die Runeninschriften im älteren Futhark. 2 vols. Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften in Göttingen, Philol.-hist. Klasse, 3rd ser., 65. Göttingen. Laing, Lloyd. 2007. “Ballachly, Highland (Latheron Parish), Geophysical Survey and Excavation.” Discovery and Excavation in Scotland, n.s., 8: 118–19. ― . 2009a. “Chapel and Graveyard, Ballachly, Dunbeath, Highland (Latheron Parish), Excavation.” Discovery and Excavation in Scotland, n.s., 10: 106–07. ― . 2009b. “Chapel and Graveyard, Ballachly, Dunbeath, Highland (Latheron Parish), Excavation.” Discovery and Excavation in Scotland, n.s., 10: 108–09. ― . 2010. “Ballachly, Dunbeath, Highland (Latheron Parish), Excavation.” Dis­ cov­ery and Excavation in Scotland, n.s., 11: 99. Lang, James, with contributions by John Higgitt, Raymond I. Page and John R. Senior. 1991. York and Eastern Yorkshire. Vol. 3 of Corpus of Anglo-Saxon Stone Sculpture, ed. Rosemary Cramp et al. London. Mackay, Elizabeth-Anne. 2007. “Ancient Rune-stone Will Be Focal Point of Exhi­ bition.” John O’Groat Journal, 19 December. MacMahon, Mike. Unpublished notes on the Portormin runestone. In the archives of the Dunbeath Heritage Centre.

Futhark 6 (2015) The Portormin (Dunbeath) Runestone • 169

Mees, Bernard. 2011. “The Yew Rune, Yogh andYew .” Leeds Studies in English, n.s., 42: 53–74. Nedoma, Robert. 2004. Personennamen in südgermanischen Runeninschriften. Studien zur altgermanischen Namenkunde, I.1.1. Heidelberg. Northern Times, see “Harry Potter and the Viking Rune-stone”. Odenstedt, Bengt. 1980. “The Loveden Hill Runic Inscription.” Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1980: 24–37. Ög + number = inscription published in Östergötlands runinskrifter, by Erik Brate, vol. 2 of Sveriges runinskrifter (Stockholm, 1911–18). Ogemark, Yngve. 1996. “Runstenen vid Folkhögskolan i Markaryd.” Marka­ryds­ bygden 6: 129–30. Page, R. I. 1999. An Introduction to English Runes. 2nd ed. Woodbridge. Pálsson, Hermann, and Paul Edwards, trans. 1978. Orkneyinga Saga: The History of the Earls of Orkney. London. Parsons, David. 1999. Recasting the Runes: The Reform of the Anglo-Saxon Futhorc. Run­rön, 14. Uppsala. Pieper, Peter. 1989. Die Weser-Runenknochen: Neue Untersuchungen zur Proble­ ­ matik: Original oder Fälschung. Archäologische Mitteilungen aus Nordwest­ ­ deutsch­land, Beiheft 2. Oldenburg. ― . 2007. “‘Runen’ in Amerika.” In Zweiundvierzig: Festschrift für Michael Gebühr zum 65. Geburtstag, ed. Stefan Burmeister, Heidrun Derks and Jasper von Richt­ hofen, 339–50. Internationale Archäologie — Studia honoraria. Rahden/Westf. RCAHMS (= Royal Commission on the Ancient and Historical Monuments of Scot­land) online: “Ballachly, ‘Monastery’”. Accessed 5 October 2011. http:// canmore.rcahms.gov.uk/en/site/8134/details/ballachly+monastery/. Robertson, Niall M. [n.d.]. Review of Blackie and Macaulay 1998. Accessed 2 Sep­ tem­ber 2011. http://www.pictart.org/46.htm. Runenprojekt Kiel database = Sprachwissenschaftliche Datenbank der Runen­ inschriften im älteren Futhark. Accessed 2 October 2014. http://www. runenprojekt.uni-kiel.de. Saunders, Mary. 2009. “Chapel and Graveyard, Ballachly, Dunbeath, Highland (Latheron Parish), Geophysical Survey.” Discovery and Excavation in Scotland, n.s., 10: 105–06. Sc + number = inscription from Scotland published in Barnes and Page 2006. Sm NOR1994;25 = inscription from Markaryd, Småland, registered in 1993 and published in Helmer Gustavson, “Verksamheten vid Runverket, Stockholm”, Nytt om runer 9 (1994): 25–28, at p. 25. Thorsson, Edred [Stephen E. Flowers]. 1984.Futhark: A Handbook of Rune Magic. York Beach, ME. Tolkien, J. R. R. 1954–55. The Lord of the Rings. 3 vols. London. Tompsen, Lyle. 2011. “An Archaeologist Examines the Oklahoma Rune Stones.” Epigraphical Society Occasional Papers (ESOP) 29.1: 5–43.

Futhark 6 (2015) 170 • Martin Findell

Waxenberger, Gaby. 2010. “Towards a Phonology of Old English Runic Inscrip­ ­ tions and an Analysis of the Graphemes.” Unpublished Habilitation thesis, Lud­wig-Maximilians-Universität München. Williams, Henrik. 2012. “The Kensington Runestone: Fact and Fiction.”The Swedish-American Historical Quarterly 63: 3–22. Woolf, Alex. 2007. From Pictland to Alba: 789–1070. New Edinburgh History of Scot­land. Edinburgh.

Futhark 6 (2015) Till tolkningen av ristarsignaturen på G 343 från S:t Hans ruin i Visby

Magnus Källström (Swedish National Heritage Board)

Inskriften på den märkliga senvikingatida gravhäll som 1982 påträffades vid S:t Hans ruin i Visby (G 343) avslutas med en ristarsignatur, som har lästs och tolkats på följande sätt (Gustavson och Snædal, manus: Visby stad, 14, runorna 99-122; skiljetecknet mellan ristu och stain infört efter Gustavson 1982, 87):

… auk : þorlaifʀ : þau : ristu : stain … auk Þorlaifʀ, þau ristu stain. »… och Torlaiv, de ristade stenen.»

Det som särskilt har väckt uppmärksamhet är att denna sten är ristad av två personer, varav den ena måste ha varit en kvinna. Namnet saknas visser­ligen, men av formen på pronomenet (neutrum plural) framgår att ris­tarna måste ha haft olika kön. Detta fastslogs av Helmer Gustavson redan vid den första publiceringen av fyndet (Gustavson 1982, 88) och har sedan upprepats i flera olika sammanhang. De som har yttrat sig om denna inskrift har vad jag vet alla godkänt denna slutsats inklusive jag själv (se t.ex. Snædal 2002, 84; Lundin 2003, 16; Källström 2007, 214). Att kvinnor har uppträtt som runristare i sten under vikingatid är mycket sällsynt, men åtminstone ett par någorlunda säkra fall finns i det svenska runmaterialet, båda av någon anledning från Norrland (Hs 21 samt M 2, se Källström 2007, 214 med hänvisningar). Ingen har vad jag vet ifrågasatt läsningen av ordet þau. Beträffande den sista runan skriver också Gustavson: ”I 112 u är toppen bortvittrad, runan dock säkert u” (Gustavson, Snædal Brink och Strid 1983, 226), något som även upprepas i manuset till den avslutande delen av Gotlands run­ inskrifter (Gustavson och Snædal, manus: Visby stad, 15). I den första pub­

Källström, Magnus. “Till tolkningen av ristarsignaturen på G 343 från S:t Hans ruin i Visby.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 171–76. English: “The interpretation of the carver's signature in G 343 from the ruins of St Hans in Visby.”

© 2016 Magnus Källström. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-281945. 172 • Short Notices

Fig. 1. Detalj av den aktuella runföljden på stenen från S:t Hans ruin. Foto: Magnus Källström, 2013. li­ceringen (Gustavson 1982, 90, not 3) har han dock ett lite utförligare reso­nemang, som kan vara värt att citera:

Pronominet har ristats þau, dvs det står i neutrum pluralis. Toppen av u-runan är visser­ligen försliten, men läsningen måste anses säker. En läsning þaiʀ, d v s i mas­ku­linum pluralis, skulle förutsätta enʀ -runa med en tidigare inte känd form i.

Förmodligen tänker Gustavson i det senare fallet på en ʀ-runa av kort­ kvist­typ (Z), som har getts full runhöjd och på sätt formmässigt kommit att sammanfalla med runan för i. Samma sak har ju genom felristning emel­ lan­åt skett med den snarlika kortkvistrunans (t.ex. runa 28 s på U 236, se vidare kommentaren i SRI, 6: 392). I samband med ett par besök i Gotlands museums magasin den 10–11 de­cem­ber 2014 fick jag anledning att titta lite närmare på den aktuella run­följden och gjorde då några iakttagelser, som jag tror är av stor vikt för förståelsen av denna del av texten. Den antagna u-runan består av två lodräta stavar, som nedtill är paral­ lella, men där den högra 20 mm ovanför basen svagt böjer av åt vänster. Av­stån­det mellan de båda stavarna är nedtill 10 mm, upptill 5 mm. Sta­ varna är alltså inte förenade och tvärt emot vad Gustavson skriver finns inget som tyder på något här skulle ha försvunnit genom vittring. De två stavarna kan alltså lika gärna uppfattas som två separata runor, en möjlig­ het som att döma av citatet ovan också har föresvävat Gustavson. Givetvis är det fortfarande möjligt att här läsa en u-runa, men man måste i så fall anta att huvudstav och bistav aldrig har varit för­enade,

Futhark 6 (2015) Till tolkningen av ristarsignaturen på G 343 • 173

Fig. 2. Den aktuella runföljden medan stenen låg in situ. Foto: Eric Swanström, 1982 (Runverkets handarkiv). vilket är något oväntat i en rad av runor som är ristade utan någon övre begräns­nings­linje. Dessutom har inskriftens u-runor i övrigt en helt annan form. Bistaven ansluter här alltid till toppen eller strax nedanför­ denna. Samma sak gäller samtliga r-runor i inskriften. Dessutom kan man notera ytterligare en liten detalj på den antagna bi­staven i runa 112, som märkligt nog inte har omnämnts i tidigare be­ skriv­ningar av inskriften. Strax ovanför basen finns en tydlig borrad punkt, som mäter 3 mm i diameter (fig. 1). Punkten är inte markerad i den nu­varande uppmålningen men är fullt synlig på ett fotografi som togs i januari 1982, då stenen ännu låg in situ (fig. 2), och den kan därför inte ha tillkommit senare. Tecknet har alltså egentligen formen º. Liknande borrade punkter förekommer i andra delar av inskriften, bl.a. i de kolon­ formade skiljetecknen, som stingningar i runorna e e och y y samt i änd­ avslut­ningen av bistavarna i vissa runor som h, n och a. I det senare fallet används dock inte dessa punktavslutningar särskilt konsekvent utan bara i enstaka fall. Dessutom har tre av de kortkvist-s som förekommer i in­ skriften en borrad punkt i den nedre änden C( ). Däremot finns vad jag har kunnat se inga fler exempel i inskriften på att huvudstavar med full run­ höjd avslutas med borrade punkter. Punkten vid basen på den andra staven i runa 112 är djup och tydlig. Den måste därför vara avsiktligt tillkommen och förmodligen också bety­ delse­bärande. Frågan är hur den skall bedömas. Teckenformen som sådan är inte okänd i runmaterialet, men den före­ kommer bara i rätt speciella sammanhang. I de medeltida runin­ ­skrif­terna

Futhark 6 (2015) 174 • Short Notices på Island är exempelvis º den normala formen för s även om punkten också kan ha formen av en ring eller romb. Enligt Bæksted (1942, 51) har denna runform utvecklats från C,”idet man af skønheds­ ­hensyn har foretrukket runer af fuld højde”. En liknande variant förekommer­ även sporadiskt på svenskt område under medeltiden, men punkten är då vad jag har kunnat se alltid ersatt med ett litet tvärstreck eller ring och runan används som en motsvarighet till det latinska alfabetets c och z. På Gotland uppträder den förra varianten i namnen iacobus och Ịaurencius i ett par putsinskrifter i Fide kyrka (G 31). Den senare förekommer­ i en alfabetinskrift ristad på väggen i Gärdslösa kyrka på Öland (Öl NOR1997;31). På en runpinne från Bergen (N 648) från början av 1300-talet finns ett en­staka exempel där º har använts som tecken för s. Det är dock tydligt att det här rör sig om en korrigerad felristning. Ristaren har råkat dra staven hela vägen ned och på så sätt fått en i-runa, men genom punkten ned­till har han markerat att den bör uppfattas soms (se Spurkland 1991, 73 f.). Nu tillhör gravhällen från S:t Hans av allt att döma den senare hälften av 1000-talet (Gustavson och Snædal, manus: Visby stad, 19), men möj­ lig­heten att det rör sig om en i-runa som genom den borrade punkten har korrigerats till s kan inte uteslutas. Runföljden skall i så fall återges som þais, en skrivning för pronomenet þæiʀ som faktiskt finns belagd i run­materialet, nämligen på runstenen U 61 vid Spånga kyrka i Uppland. Be­lägget på U 61 utgör ett av flera vikingatida belägg på att s-runan har an­vänts istället för väntat ʀ och de ha förklarats med att /s/ och /ʀ/ uttals­ mässigt låg nära varandra (se vidare Larsson 2002, 84–87). Det är väl inte helt otänkbart att samma fenomen kan föreligga på gravhällen på S:t Hans, även om de kända exemplen på skrivningen s för /ʀ/ främst verkar förekomma i inskrifter från 1000-talets första hälft (Larsson 2002, 86 f.), medan gravhällen från S:t Hans bör tillhöra den senare delen av detta århundrade. Något exempel på förväxlingen av ʀ och s är dessutom inte tidigare känt från Gotland. Det finns dock ännu en möjlighet, nämligen att det handlar om en tidigare okänd variant av runan ʀ. Frågan är varför den i så fall har fått denna form. En tanke är att den kan ha bildats i anslutning till kortkvistvariantenº m i analogi med teckenparet m m : z ʀ i bland långkvistrunorna. En sådan idé mot­sägs dock av att det saknas säkra exempel på att kortkvistvarianten av m har varit i bruk på Gotland under 1000-talet, även om den förekommer på en del äldre monument, som vid denna tid fortfarande kan ha stått ute i landskapet­ och som man bör ha kunnat läsa. Ett sådant är den berömda Pil­gårds­stenen i Boge (G 280).

Futhark 6 (2015) Till tolkningen av ristarsignaturen på G 343 • 175

En betydligt rimligare tanke är att punkten har tillkommit som en er­sätt­ ning för bistavarna i z utan att ristaren har haft kortkvistrun­ ­radens m-runa i tankarna. Kanske kom huvudstaven för nära den föregående runan, vilket har gjort utrymmet lite för trångt för att ge runan den traditio­ ­nella formen. Att ʀ-runan skulle förekomma i två skilda varianter utgör ingen invänd­ ning, efter­som inskriften i övrigt uppvisar en viss variation i runformerna.­ Runan s upp­träder exempelvis både som s och C och just i ristarsignaturen­ finns vid sidan av långkvistrunant t även kortkvist­ varianten­ T. Att tidigare inte påträffade runformer kan dyka upp i materialet är egent­ ligen inget konstigt. Man kan här erinra om den avslutande runföljden ºiN på Sc 11 Thurso I, där den första runan formmässigt svarar mot kort­ kvist­runan m, men där både sammanhanget och andra omständigheter­ visar att det måste handla om en s-runa. Ordet bör nämligen tolkas som pro­nomenet sinn. Hur denna variant av s har uppkommit är dock mindre klart, men det är möjligt att både felhuggningar och stenytans struktur kan ha inverkat (se diskussion i Barnes och Page 2006, 241). Jag vill alltså hävda att det finns goda skäl att uppfatta º på gravhällen från S:t Hans ruin som en ʀ-runa. Pronomenet i ristarsignaturen lyder i så fall þaiʀ, vilket betyder att det förlorade namnet i början av signaturen bör ha varit ett mansnamn. Den som försiktigtvis vill lämna runan oiden­ ti­fierad kan givetvis i stället välja translittereringen þai- (efter Futhark- systemet þai∗), men tolkningen blir ändå densamma. Naturligtvis är det mycket tråkigt att behöva avskriva en visserligen ano­nym kvinnlig runristare till förmån för en lika anonym manlig, men i runo­logisk forskning måste läsningen alltid sättas i första rummet. Istället får vi glädja oss åt att med rätt stor sannolikhet ha identifierat en tidigare okänd variant av runan ʀ. Huruvida denna har skapats rent ad hoc eller om den även har förekommit i andra sammanhang får väl framtida forsk­ ning utvisa.

Bibliografi Barnes, Michael P., och R. I. Page. 2006. The Scandinavian Runic Inscriptions of Britain. Runrön, 19. Uppsala. Bæksted, Anders. 1942. Islands runeindskrifter. Bibliotheca Arnamagnæana, 2. Køben­havn. G + nr = inskrift publicerad iGotlands runinskrifter, dvs. SRI, 11–12. Gustavson, Helmer. 1982. ”Hailgairs häll i S:t Hans.” Gotländskt arkiv 54: 85–90.

Futhark 6 (2015) 176 • Short Notices

Gustavson, Helmer, och Thorgunn Snædal. Manus. Gotlands runinskrifter, 3. Till­ gängligt som pdf-filer på Riksantikvarieämbetets webbsida http://www.raa. se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/digitala-sveriges- runinskrifter/gotlands-runinskrifter-3 Gustavson, Helmer, Thorgunn Snædal Brink och Jan Paul Strid. 1983. ”Runfynd 1982.” Fornvännen 78: 224–243. Hs + nr = inskrift publicerad i Marit Åhlén, ”Hälsinglands runinskrifter”, Bebyg­ gelse­historisk tidskrift27 (1994): 33‒50. Källström, Magnus. 2007. Mästare och minnesmärken: Studier kring vikingatida run­ristare och skriftmiljöer i Norden. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stock­ holm Studies in Scandinavian Philology, n.s., 43. Stockholm. Larsson, Patrik. 2002. Yrrunan: Användning och ljudvärde i nordiska steninskrifter. Run­rön, 17. Uppsala. Lundin, Nina. 2003. ”Kvinnliga runristare.” Otryckt examensarbete i Svenska språket/Nordiska språk C, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. M + nr = inskrift publicerad i Algot Hellbom, Medelpads runstenar (Sundsvall, 1979). N + nr = inskrift publicerad i Norges innskrifter med de yngre runer, av Magnus Olsen m.fl., 6 vol. hittills (Oslo, 1941–). Sc 11 = inskrift I från Thurso, Highland/Caithness, Skottland, publicerad i Barnes och Page 2006, 237–243. Snædal, Thorgunn. 2002.Medan världen vakar: Studier i de gotländska runinskrif­ ­ ternas språk och kronologi. Runrön, 16. Uppsala. Spurkland, Terje. 1991. ”En fonografematisk analyse av runematerialet fra Bryg­ gen i Bergen.” Otryckt doktorsavhandling, Universitetet i Oslo, 1993. SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare; publicerade av Kungl. Vitterhets His­ torie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, 1900–. SRI, 6–9 = Upplands runinskrifter. Av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson. 1940–58. SRI, 11–12 = Gotlands runinskrifter. Av Sven B. F. Jansson, Elias Wessén och Elisa­beth Svärdström. 1962–78. För nummer över G 222 se Gustavson och Snæ­ dal, manus. U + nr = inskrift publicerad iUpplands runinskrifter, dvs. SRI, 6–9. Öl NOR1997;31 = inskrift från Gärdslösa kyrka på Öland omnämnd av Helmer Gustav­son i ”Verksamheten vid Runverket i Stockholm”, Nytt om runer 12 (1997): 31, men närmare beskriven av Jan Owe i en rapport till Riksantikvarieämbetet den 30/11 1998 (dnr 414-5447-1998).

Futhark 6 (2015) Den målade runtexten i Torpa kyrka (Ög 218)

Magnus Källström (Swedish National Heritage Board)

I Torpa kyrka fanns på 1700- och 1800-talen en runinskrift, som i Öster­ götlands runinskrifter (SRI, 2) är upptagen som Ög 218. Den äldsta kända uppgiften om denna inskrift härrör från C. F. Broocman (1760, 2: 80), som skriver: ”På muren wid Prädikstolen står med Rune-Bokstäfwer namnet Sven Nilss. Gotus, dock wet man ej för hwilken orsak skul thet är ditsatt.” Nästan hundra år senare noterade L. F. Rääf (1865, 238) följande om inskriften i sin beskrivning av Torpa kyrka: De målningar, som utan tvifvel här funnits på hvalf och väggar, äro längesedan undangömda­ af den hvitkalk, hvarmed kyrkan ofta blifvit bestruken. Vid ett af dessa tillfällen har en på muren vid uppgången till predikstolen med svart ritad rune­inskrift, hvilken Broocman förmodligen riktigt läst till: ”Sven Nils. Gotus”, blifvit till sina första mynder oriktigt förnyad. Att denna person varit någon af de många pastorer under medeltiden, om hvilka våra urkunder lemna oss i fullkomlig­ okunnighet, bör anföras endast såsom en gissning, stödd på den plats, detta namn erhållit.

När Erik Brate publicerade inskriften i det sista häftet av Östergötlands run­inskrifter (SRI, 2) 1918, gick den inte längre att återfinna. Brate har för­mod­ligen inte själv varit på platsen, men nämner (s. 206) att ”[e]nligt med­delande från lektor O. Klockhoff 1904 har en son till kyrkoh[erden] Villner i Torpa förgäves letat efter inskriften”. I Runverkets fältexemplar C har någon antecknat i marginalen att den ”övermålades 1892 (enl[igt] hov­pred[ikant] Bo Giertz).” Om detta stämmer har inskriften försvunnit i sam­band med de omfattande reparationsarbeten som utfördes 1891–92, då bland annat de nuvarande vägg- och valvmålningarna i kyrkan tillkom­ (Cnattingius 1981, 6). Några runor iakttogs inte vid den mer var­samma

Källström, Magnus. “Den målade runtexten i Torpa kyrka (Ög 218).” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 177–82. English: “The painted runic text in Torpa church (Ög 218).”

© 2016 Magnus Källström. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-279507. 178 • Short Notices

Fig. 1. Uppteckningen av runorna i ”Kyrkoinventarium” 1829 (för Torpa kyrka, Öster­göt­ land). ATA.

reno­vering som genomfördes 1939 och inte heller Arthur Nordén kunde upp­täcka några spår av dem vid sitt besök 1947 (Nordén 1948, 288d). Brate nämner inget om åldern på runorna i Torpa kyrka, men eftersom han har upptagit inskriften under ett eget nummer måste han ha uppfattat den som medeltida. Så har också skett i Samnordisk runtextdatabas, även om dateringen har försetts med ett frågetecken samt anmärkningen ”even­ tuellt eftermedeltida”. En sådan misstanke har tydligen funnits redan hos J. G. Liljegren. I sin Run-Lära (1832, 213 noten) omtalar han nämligen den som ett exempel på det allra yngsta runbruket tillsammans med efter­ refor­ma­toriska inskrifter som Öl 34 och Öl 54 i Runstens respektive Löts kyrkor. Det bör också noteras att den saknas i hans Run-urkunder, som utkom året efter. Texten återger han 1832 somSwen Nils Gothus. Någon avbildning av själva runorna förekommer inte i de ovan nämnda källorna utan inskriften återges genomgående med latinska bokstäver. Dessa återgivningar är inte heller helt samstämmiga. Enligt Broocman ska exempelvis det andra namnet ha varit ”Nilss.”, medan Liljegren och Rääf har ”Nils” respektive ”Nils.”. Lyckligtvis finns det några förbisedda källor där runorna faktiskt är avbildade. Den äldsta finns i ”Kyrkoinventarium” 1829. Här redogörs bland annat för de texter som då fanns målade på olika platser i Torpa kyrka och som nummer 4 anförs: ”På pelaren, vid hvilken Predikstolen är fästad, synas ristade dessa runska bokstäfver:”,­ varefter inskriften återges med runor (se fig. 1). Man igenkänner här texten hos Broocman och Rääf även om vissa runor har en ganska märklig form. Det gäller bland annat den runa som måste avse s och som närmast liknar en t-runa med ensidig bistav (T). Intres­santast är dock u-runans symmetriska husgavellika form, som tyd­ ligt visar att det inte kan handla om en medeltida inskrift, utan att den måste ha till­kommit i nyare tid. Denna variant förekommer nämligen aldrig i medeltida­ runinskrifter (jfr Nordby 2001, 53). I samma riktning talar n-runan med en ensidig bistav som har dragits hela vägen ned till bas­linjen, liksom t-runan med två bistavar (t). Också o-runan, som har teck­nats med vågräta dubbelsidiga bistavar, är värd att notera.

Futhark 6 (2015) Den målade runtexten i Torpa kyrka (Ög 218) • 179

Fig. 2. Inskriften i Torpa kyrka i brevet från J. H. Wallman till J. Adlerberth 1834. Efter ori­ ginal i Linköpings Stiftsbibliotek.

Inskriften i Torpa kyrka har något senare även granskats av forn­ forskaren J. H. Wallman, som i ett brev till Jacob Adlerbeth den 16 april 1834, meddelar följande: I Torpa aftecknade jag den i Broocman omnämnda, korta runinscriptionen, på en pelare upp till Predikstolen, målad med oljefärg ganska sorgfälligt, och vid kyrkans hvitmenande bibehållen, dock ej utan all skada. Den är följande: Sven : Nils(son?) Gotus.

Därefter återges inskriften med runor (fig. 2). En blyertsteckning, som förmodligen utgör Wallmans originalteckning (fig. 3), finns bevarad i Wallmans samling i Nordiska museets arkiv, men är där placerad under ”Anteckningar rörande Småland [och] Kalmar län”, vilket kan förklara varför den hittills har blivit förbisedd. Enligt teckningarna har inskriften varit fördelad på två rader och haft följande lydelse:1

suen : nils ∙ kotus : Ovanför har Wallman på blyertsteckningen (fig. 3) skrivit ”2 ½ tum” dvs. 6,5 cm, vilket rimligtvis bör avse längden på den övre raden i inskriften. Wallmans teckning är mycket viktig, eftersom den visar att runorna varit försedda med seriffer. Det framgår också att tecken­uppsättningen är så gott som identisk med den som förekommer i ”Alphabetum Gothicum” av Johannes och Olaus Magnus i Gothorum Sveonumque Historia från 1554

1 Framför runan k finns en högt placerad punkt. Den kan verka tillfällig på blyertsteckningen, men eftersom den också finns med i bläckteckningen i brevet måste den vara avsiktlig och tas därför med i translittereringen.

Futhark 6 (2015) 180 • Short Notices

Fig. 3. J. H. Wallmans uppteckning av runorna i Torpa kyrka. Efter original i Nordiska museets arkiv.

res­pektive Historia de Gentibus Septentrionalibus från 1555 (fig. 4). Man känner igen den karakteristiska s-runan, den symmetriska u-runan och e-runan med en stingning i form av ett långt vågrätt tvärstreck. Bröderna Magnus’ runalfabet ger också en förklaring till den märkliga o-runan hos Wallman, som mest liknar en bakvänd þ-runa (d). På träsnittet har näm­ ligen serifferna på bistavarna i Í flutit samman och det är för­mod­ligen detta som reflekteras i o-runan i Torpa kyrka. En annan möjlighet är att det har skett en förväxling med runan för q som har just denna form. Att Wallman förvånats över runans utseende framgår av att han gjort en särskild teckning av den. Märkligt är att samma runa i ”Kyrkoinventarium” 1829 har tecknats med dubbelsidiga bistavar, men förmodligen beror det på en oriktig normalisering. Den enda avvikelsen från bröderna Magnus’ run­alfabet är egentligen n-runan, där bistaven i Torpainskriften når ända ned till baslinjen. Detta är samtidigt en mycket typisk variant avn -runan under efterreformatorisk tid (se t.ex. Nordby 2001, 47). Det finns alltså ingen som helst anledning att räkna med Torpainskriften som medeltida, utan den kan tidigast ha tillkommit under den senare hälften av 1500-talet, men givetvis också senare. Inskriften har dock sitt intresse som ännu ett exempel på hur Johannes och Olaus Magnus’

Futhark 6 (2015) Den målade runtexten i Torpa kyrka (Ög 218) • 181

Fig. 4. Johannes och Olaus Magnus’ ”Alphabetum Gothicum” från 1554–55. Efter von Friesen 1933, 241.

”Alpha­betum Gothicum” har tjänat som en direkt förlaga för det lärda run­bruket under nyare tid (om detta se vidare Nordby 2001, 33–37). Vem den runkunnige Sven Nils(son) Gothus har varit är oklart, men det kan inte ha handlat om en medeltida pastor som Rääf antog. Inte heller åter­ finns detta namn bland de präster som vi vet har verkat i Torpa från mitten av 1500-talet fram till 1760, då inskriften första gången omtalas (se Westerlund, Setterdahl och Meurling 1914–43, 4: 297–305). Wallmans teckning visar att runorna har varit omsorgsfullt utförda och inskriften kan därför knappast ha tillkommit av en tillfällighet. Om hans måttuppgift avser inskriftens längd har den dessutom varit mycket liten och diskret. En möjlighet är att det helt enkelt handlar om en mästar­ signatur från någon konstnär som har utfört arbeten i kyrkan. Svenskt konstnärslexikon upptar en Sven målare, som var verksam som deko­ rations­målare under den senare hälften av 1500-talet och som 1577 utförde valv­målningar i Uppsala slott (Roosval, Lilja och Andersson 1952–67, 5: 341). I artikeln finns dessutom denna intressanta uppgift: Möjligen är han identisk med en Sven målare, som var verksam i Linköping 1580 (enligt C. A. Odelbergs anteckningar skall denne ha hetat Sven Nilsson och varit verksam till 1590).

Futhark 6 (2015) 182 • Short Notices

Det är kanske inte alltför långsökt att tänka sig att det faktiskt är denne Sven målare som har lämnat sitt namn i runor i Torpa kyrka. Tidsmässigt och geografiskt skulle det mycket väl kunna stämma.

Bibliografi ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Broocman, Carl Fredric. 1760. Beskrifning öfwer the i Öster-Götland befintelige städer. 2 vol. Norrköping. Cnattingius, Bengt. 1981.Torpa kyrka. 3 uppl. Linköping. Friesen, Otto von. 1933. ”De svenska runinskrifterna.” I Runorna, red. Otto von Frie­sen, 145–248. Nordisk kultur, 6. Stockholm, Oslo och København. ”Kyrkoinventarium” 1829 (för Torpa kyrka, Östergötland). ATA. Liljegren, Johan Gustaf. 1832. Run-Lära. Stockholm. ― . 1833. Run-urkunder. Stockholm. Nordby, K. Jonas. 2001. ”Etterreformatoriske runeinnskrifter i Norge: Opphav og tradisjon.” Magistergradsavhandling i runologi ved Germanistisk institutt, Uni­ver­sitetet i Oslo. http://urn.nb.no/URN:NBN:no-27534 Nordén, Arthur. 1948. ”Östergötlands runinskrifter: Supplement till Erik Brates ’Östergötlands runinskrifter’ utg. 1911–18.” Manuskript i ATA. Roosval, Johnny, Gösta Lilja och Knut Andersson, red. 1952–67. Svenskt konst­ närs­lexikon: Tiotusen svenska konstnärers liv och verk. 5 vol. Malmö. Runverkets fältexemplar C, Runverket, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Rääf, Leonhard Fredrik. 1865. Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergöthland. Del 4, Ydre härads i Östergöthland Kyrkliga för­ hållanden, m.m. Örebro. Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare. Utgiven av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, 1900–. SRI, 1 = Ölands runinskrifter. Av Sven Söderberg och Erik Brate. 1900–06. SRI, 2 = Östergötlands runinskrifter. Av Erik Brate. 1911–18. Wallman, Johan Haquin. 1834. Brev till Jacob Adlerbeth den 16 april 1834. I ”Brev från Johan Haquin Wallman till Jacob Adlerbeth”, Br 5a, nr 349b. Linköpings Stiftsbibliotek. ― . u.å. Teckning i ”Anteckningar rörande Småland, Kalmar län, 2.” I ”Wallmans samling”, vol. 1. Nordiska museets arkiv. Stockholm. Westerlund, Johan Alfred, Johan Axel Setterdahl och Erik Meurling. 1914–43. Lin­köpings stifts herdaminne. 5 vol. Linköping. Ög + nr = inskrift publicerad iÖstergötlands runinskrifter, dvs. SRI, 2. Öl + nr = inskrift publicerad iÖlands runinskrifter, dvs. SRI, 1.

Futhark 6 (2015) Reviews

Runestudiar: Festskrift til Jan Ragnar Hagland. Eds. Ivar Berg, Arnold Dalen, and Karin Fjellhammer Seim. Trondheim: Akademika forlag [now: Fagbokforlaget Vigmostad & Bjørke], 2013. 285 pp. ISBN 978-82321-0215-0. NOK 319. Reviewed by James E. Knirk When Jan Ragnar Hagland, professor of Old Norse philology at the Norwegian Uni­versity of Science and Technology (NTNU = Noregs teknisk-naturvitskaplege uni­versitet), retired at the age of 70 in March 2013, his colleagues and friends in Trond­heim decided to honour him with a Festschrift consisting of a selection of his own articles. It was the celebrant’s desire that the theme for collection be runology. The book begins with a nine-page sketch of Hagland’s scholarly profile, includ­ ing a concise summary of his academic career, a general presentation of his di­ verse scholarly contributions, and in particular a discussion of his runological studies. There follows a table of contents and then twenty-three articles presented chronologically, starting in 1984 and ending in 2010. The collection is completed by a twenty-one page chronological, numbered bibliography with 256 items and finally a three-page Tabula Gratulatoria. The editors’ overview provides sound insights into the areas of greatest schol­ arly interest for Hagland, areas which go far beyond Old Norse philology includ­ ing runology. In addition to manuscript studies of kings’ saga material and char­ ters, he has examined dialects and the question of an Old Norwegian writing norm, personal and place names, and language history, and has even ventured into more purely historical studies. As a popular mediator, he has translated into modern Norwegian several Icelandic family sagas and (together with Jørn Sand­ nes) the Law of the Frostaþing, and written numerous popular-scientific presen­ tations for inter alia the periodical publication of NTNU University Museum (Viten­skaps­museet in Trondheim), Spor. Interest in more “modern” times has resulted in the publication of several collections of Norwegian words from the 1700s as well as articles concerning the reception of Old Norse literature during that century and the works of leading intellectuals of the day. More recently there have appeared contributions to literacy studies, in particular runic literacy.

Knirk, James E. “Review of Runestudiar: Festskrift til Jan Ragnar Hagland. Eds. Ivar Berg, Arnold Dalen, and Karin Fjellhammer Seim. Trondheim: Akademika forlag [now: Fagbokforlaget Vigmostad & Bjørke], 2013. 285 pp. ISBN 978-82321-0215-0.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 183–86.

© 2016 James Knirk. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-282361. 184 • Reviews

Hagland’s runological production began with a Festschrift article in 1984 con­ cerning the newly found inscription on a soapstone rock wall (A 232 Esøya; reprinted as no. 1 in the collection here under review). As the editors note, already in this first runic article Hagland shows himself to be an imaginative and daring inter­preter. They observe, however, that the reading and interpretation have recently been contested by Jonas Nordby (as yet unpublished). Hagland’s next major runological work, appearing in 1986 under the title Runefunna, presented the corpus of runic inscriptions that had been unearthed in Trondheim during the archaeological excavations from 1972 onward. His continued research on these inscriptions resulted in a large number of further publications during the following decades, including both popular presentations and scholarly articles examining specific problems with individual inscriptions. Several articles from the late 1980s argue that an entire sub-corpus, comprising some twenty ownership tags, could represent Icelandic material, as could all the ownership tags from Bryggen in Bergen. A fierce debate ensued, and consensus has modified the claim, or as the editors conclude: it is beyond doubt that some of the tags are Icelandic. The ultimate result of the work with the recently discovered Trondheim inscriptions was a preliminary manuscript for their publication in the next volume of Norges inn­skrifter med de yngre runer (vol. 7, still under production; the preliminary manuscript available on the Internet). Hagland’s publications on the N 449 Kuli inscription have had implications for basic understanding of the inscription as well as for the history of the conversion of Norway. In 1998 he presented the first documentation of a Norwegian runestone based on laser technology and a new reading of parts of the Kuli inscription. As the editors comment, although the new interpretations of short sequences have not convinced many, the work demonstrates Hagland’s dedication to applying new technologies to old problems. Interest in the dating of inscriptions led to his taking the initiative for an international conference in Trondheim in 1997 on that topic, with publication of the proceedings (Dating Inscriptions) in 1998. There Hagland co-authored with R. I. Page a piece on Scandinavian runes in an English manuscript from around 1100 and the implications the runes there had for understanding the development of medieval runes in Scandinavia. Fruitful co-operation with English scholars led during these years to the publication together with Michael Barnes and R. I. Page of The Runic Inscriptions of Viking Age Dublin (1997). Hagland has in addition authored several publications on post-Reformation runic inscriptions in Norway. The editors’ presentation of the main lines of Hagland’s runic research is informative and provides a good framework for viewing the collection of articles. The articles in the collection are printed as photographic facsimiles of the original publications. Thus the original page numbers are preserved, whereas page numbers for the Festschrift are placed in the outer margin somewhat below the top of the text area. Reference to where and when the contributions appeared can be found by using the table of contents on pp. 15–16 where the individual items are identified with their respective numbers in the compiled bibliography at the back of the Festschrift.

Futhark 6 (2015) Runestudiar: Festskrift til Jan Ragnar Hagland • 185

The following articles are included: (1) “Ljóðaháttr og landlege: Runeinnskrift i verseform frå Esøya i Vevelstad” (1984), (2) “Runer på tabloidformat” (1984), (3) “Eit runefunn frå Trondheim og strengeinstrument i norsk mellomalder” (1987), (4) “Nokre onomastiske sider ved runematerialet frå bygrunnen i Trondheim og Bryggen i Bergen” (1988), (5) “Islands eldste runetradisjon i lys av nye funn frå Trondheim og Bergen” (1989), (6) “‘Dei yngste runene’ i ein variant frå Karm­ sund” (1989), (7) “Kulisteinen — endå ein gong” (1991), (8) “Møte mellom to skrift­språk­kulturar? Til spørsmålet om runeskrift har noko å seia for lingvistisk analyse i Første grammatiske avhandling” (1993), (9) “Two Runic Inscriptions from Orphir, Orkney” (1993), (10) “Note om namn på to runesteinar: Frå Gran på Hade­land og Nidaros domkyrkje” (1994), (11) “Runer frå bygrunnen i Trondheim og mangelen på daterte innskrifter frå ca. 1050–1150” (1994), (12) “Ingimundr prestr Þorgeirsson and Icelandic Runic Literacy in the Twelfth Century” (1996), (13) “Skrift i mellomalderen: Om bruk av runer og bokstavar i det gamle bysam­ funnet ved Nidelva” (1997), (14) “Innleiing: Litt om datering på runologisk og språk­leg grunnlag” (1998), (15) “Runes as Sources for the Middle Ages” (1998), (16) “Note on Two Runic Inscriptions relating to the Christianization of Norway and Sweden” (1999), (17) “Høgmellomalderens bruk av runer — ekte tradisjon frå nordisk fortid, eller kyrkjeleg inspirert renessansefenomen?” (2000), (18) “Om edda­dikting og runer — endå ein merknad” (2003), (19) “Om runer og runde vokalar: Rune­materiale som evidens for datering av samanfallet mellom lange bakre låge vokalar i norsk” (2004), (20) “On Scalds and Runes” (2005), (21) “Runic Writing and Latin Literacy at the End of the Middle Ages: A Case Study” (2006), (22) “Les inscriptions runiques d’Irlande” (2009), (23) “Two Scripts in an Evolving Urban Setting: The Case of Medieval Nidaros Once Again” (2010). The selection is in general good, and more or less all areas of Hagland’s runo­ logical interest are represented. The items include two popular-scientific presen­ tations, nos. 2 and 13, the latter of which is so elementary that it probably should have been omitted. Of special interest are the contributions relating to Ice­land and runic literacy there, namely nos. 5 (controversial), 12, 18 and 20, and in par­ tic­ular the one concerning the First Grammatical Treatise, no. 8. Norwegian runic literacy, particularly in Trondheim, is somewhat overrepresented, with nos. 13, 17, 21 and 23. The examples of more purely linguistic treatments are judi­ciously chosen, nos. 11 and 19, and also the onomastic choices are illustrative, nos. 4 (controversial) and 10, as is the entertaining article on post-Reformation in­ scrip­tions from Hagland’s home district, no. 6. Other onomastic contributions would, however, have been more illustrative of his good scholarly groundwork, specifically for example “Kva tid vart Þorgísl til Þorgils i nordiske språk?” (1990, no. 83 in the compiled bibliography). The editors evidently felt that they could not include any co-authored articles, and thus the best article about the inscription on the bridge of a stringed instrument (written together with the music historian Bjørn Aksdal, no. 57 in the compiled bibliography) was passed over, and a shorter and less exciting work included as the representation of Hagland’s fascinating cultural-historical research on this particular item (no. 3).

Futhark 6 (2015) 186 • Reviews

This is not the place to make extensive comments on articles that were originally published between five and thirty years ago. But a few observations are perhaps in order, in addition to the editors’ comments referred to above in the review of their presentation. It must be mentioned that the inclusion of no. 9 concerning two inscriptions from Orphir, Orkney, is baffling. The presentation of the second of these simply summarizes the first publication of the runic bone by John McKinnell in Nytt om runer (but with a photograph), and both inscriptions have since been published by Michael Barnes in The Scandinavian Runic Inscriptions of Britain (2006), where neither of Hagland’s interpretations was accepted. There are, unfortunately, many errors in the compiled bibliography of Hag­ land’s works. For instance, his first publication of the newly found inscriptions from Trondheim, Runefunna, is given the subtitle of the second edition (1990: handels­historia instead of handelen si historie) and an incorrect year of appearance (1987 for 1986). Regarding the twenty-three articles reprinted in the Festschrift, the following mistakes were noted: (2) the title is not “Runer i tabloidform” but “på tabloidformat”,­ (5) the title is not finds from “Bergen og Trondheim” but “Trond­heim og Bergen”, (8) there is a question mark after the title/before the sub­title, not a period, (12) “Þorgeirsson” in the title has a capital Þ, not þ (this is also incorrect in the table of contents for the Festschrift), (18) the last word in the title reads “merknad” not “randmerknad”. In addition, in ten instances the final page number of an article is incorrect, being increased by one, and no. 23 extends only to p. 187, not p. 189 as listed in the compiled bibliography. Random checks revealed similar problems in many other items. Mistakes in the wording of titles, the year of publication, and page numbers greatly impair the usefulness of the bibliography. In the Tabula Gratulatoria the Oslo Runic Archives is listed as being at the “Kunsthistorisk museum”, not “Kulturhistorisk museum”. The publisher’s work also deserves comment. The cover illustration consists of an Anglo-Saxon runic alphabet taken from an encyclopedic lexicon of the English language published in 1889 and available on the Internet. It has nothing to do with Hagland’s runic production. Finally, after only brief use of the volume, the last pages have already partially loosened from the binding. One can only lament that Jan Ragnar Hagland did not receive a Festschrift with better workmanship on the part of the publisher — and with a bibliography that was not so ridden with mistakes. He definitely deserved something better.

Futhark 6 (2015) Lars Magnar Enoksen. Runor: Mästarens handbok. Lund: Historiska media, 2015. 220 pp. ISBN 978-91-7545-317-0. SEK 198. Reviewed by Henrik Williams Lars Magnar Enoksen är en mycket produktiv författare med ett stort intresse inte minst för runor. Om detta ämne har han skrivit en rad böcker: Lilla run­ boken: Intro­duktion till vikingatidens runor (1995), Runor: Historia, tydning, tolk­ ning (1998), Skånska runstenar (1999), Vikingarnas egna ord (2003), The History of Runic Lore (2011) och nu alltså Runor: Mästarens handbok. Av dessa har jag själv tidigare bara läst Runor: Historia, tydning, tolkning, se min recension i Rig: Kultur­historisk tidskrift 1999.4: 247−249 (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se: uu:diva-24171). Den boken ger trots vissa brister en god orientering i runkun­ ­skap och trycks också om med oregelbundna mellanrum. Faktum är att någon bättre svensk grundbok i ämnet inte finns. Sven B. F. JanssonsRuninskrifter i Sverige (3 uppl., 1984; engelsk översättning­ av Peter Foote, Runes in Sweden, 2 uppl., 1987) är mindre anpassad som populär­vetenskaplig presentation och finns dessutom sedan länge inte i bok­handeln. Att Runor: Historia, tydning, tolkning blev så pass bra som den är beror i hög grad på att boken fackgranskades av köpen­hamns­ runo­logen Marie Stoklund. Sådan fackhjälp har Enoksen sedan dess synbarligen­ an­sett sig kunna avstå från. Det är i så fall ett mycket olyckligt beslut. Runor: Mästarens handbok inleds med korta avsnitt om runornas ålder, språk och his­toriska utveckling. Följer gör andra korta avsnitt om urnordiska, vikingatida­ och medeltida runor vilka sedan fördjupas i längre, exemplifierade avdelningar om respektive period. Därefter följer en avdelning om det som kallas trolldomsrunor. Här ges ett par sidor introduktion innan den antaget magiska betydelsen för yngre futharkens olika runor beskrivs. Det är uppenbart att Enoksen i första hand bygger på de be­ teck­ningar runorna ges i olika rundikter, kombinerat med runtecknens ”troll­doms­ varianter” hämtade från annat håll, ovisst vilket eftersom inga källhän­ ­vis­ningar ges. Sedan kommer bokens längsta avdelning om ”Moderna språk i runskrift”­ där olika ord på modern svenska återges med de olika runraderna, till exempel ”·sentrum·i·kaþarina·” (Centrum i Catharina, s. 166), ”·uksan·aR·uas·” (yxan är vass, s. 175 f.) och ”·zebran·stoppade·polisen·” (zeb­ran stoppade polisen, s. 195), för att ta ett prov från varje period. De något märkliga­ exemplen är valda för att visa olika ortografiska möjligheter. Nyttan med fram­ställningen är enligt min mening begränsad, men visst underhållnings­ ­värde har detta och informationen här är i stort sett korrekt. Avslutningsvis ges några mycket korta litteraturhänvisningar där bara Nordisk Kul­turs Runorna (1933, red. Otto von Friesen), Johan Liljegrens Run-lära (1832)

Williams, Henrik. “Review of Lars Magnar Enoksen. Runor: Mästarens handbok. Lund: Historiska media, 2015. 220 pp. ISBN 978-91-7545-317-0.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015, publ. 2016): 187–92.

© 2016 Henrik Williams. This is an open-access article distributed under the terms of theCC BY-NC-ND 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-282363. 188 • Reviews och Enoksens­ egen bok från 1998 (se ovan) omnämns bland ”Allmänna översikter” samt Ludvig Wimmers Die Runenschrift (1887), Finn Magnusens Runamo og Runerne (1841), Ènver Makaevs The Language of the Oldest Runic Inscriptions (1996) och Enoksens egen bok från 2011 (se ovan) bland ”Special­inriktade verk”. Som jag påpekade i min recension av hans tidigare bok är urvalet excentriskt och miss­riktat. Modern fackrunologisk­ litteratur saknas helt, och att kalla Makaevs bok ”den bästa orienteringen över det urnordiska tungomålet” (s. 204) är att för­ tiga Wolfgang Krauses och andras insatser. Att Finn Magnusens egensinniga­ bok beskrivs som ”en runologisk visdomskälla av sällan skådat slag” (s. 203) under­ skattar runologins land­vinningar. Boken avslutas med ett ordregister och ett ämnes­register. I denna recension kommer jag att begränsa mig till avsnitten som rör runornas an­vändning till och med medeltiden. Varje period inleds med ett resonemang­ om de begrepp som Enoksen anser centrala. För exempelvis den vikingatida­ perioden an­ges de vara förvandlingsprocess,­ stavningssystem,­ vett och visdom, samman­ slag­ning, talare, guda­vigning, gudomlig kärlek, kraftdjur, viking, stridshem (om krigs­relaterade begrepp) samt progression (ortografisk reform). Det rör sig som synes om ett rätt osystematiskt urval. Under till exempel kraftdjur meddelas (s. 77) att: Av rovdjuren var ulv och björn eller rättare sagt ·ulfR· respektive ·biarnaR· de mest frejdade i äldre tider. Dessa kraftuttryck tjänade som person­namn och uttalades ulfR och biarnaR. I ordet ulfR ligger f-ljudet närmare v än f då det befinner sig i slutet av en sta­velse, medan i-ljudet närmar sig j i biarnaʀ eftersom det står före en vokal. Ut­seende­mässigt är b-runan det tecken som uppvisade störst variation under forn­nordisk tid.

Som det framgår av citatet har Enoksen trots sin långa verksamhet som för­fattare av runkunskapsböcker inte lyckats tillägna sig ens de mest rudimentära kun­ skaperna om runsvensk fonologi eller formlära. Att /f/ realiseras tonande i vissa ställningar beror på den fonetiska omgivningen, inte automatiskt av positionen­ i stavelseslut, och av någon anledning har Enoksen valt genitivformen av run­ svenskans biǫrn. Förklaringarna är missledande och påståendet om b-runans variation obevisat och felaktigt. Dessutom undrar jag hur Enoksen vet att just varg och björn var de mest ”frejdade” rovdjuren och på vilket sätt detta är ”kraft­ uttryck”. Även örnen och andra rovfåglar återfinns i runinskrifternas ord­för­råd, inte minst i personnamn. Citatet är representativt för Enoksens framställningssätt och bokens sakinne­ ­ håll. Varje avsnitt av denna typ följs av en illustration bestående av de ord som har valts ut i fyra versioner av runskrift: långkvistrunor, stavlösa runor av sörm­ ländsk typ (”utformade av lång­kvistrunor”, s. 25, det vill säga utan huvud­stavar men med bibehållna bistavar), kortkvistrunor och stavlösa runor av hälsinge­typ (”utformade av kort­kvistrunor”, s. 26). Särskilt den första versionen av stavlösa­ runor är förvånande, och genomgående gäller att vissa runtyper är hypotetiska­ snarare än belagda och att de ord som väljs oftast aldrig har skrivits som Enok­sen

Futhark 6 (2015) Runor: Mästarens handbok • 189

återger dem. Kritiken gäller också de sammanställningar av runformer under de olika perioderna s. 18–30. Här förvånar det varför vissa former har tagits med, till exempel en A-runa med något trubbigare vinklar på bistavarna, medan andra varianter inte nämns, exempelvis samma runa med något längre bistavar (s. 18). Av någon anledning ges (på samma sida) två G-runor och två E-runor som ser nästan identiska­ ut medan kända varianter av andra runor som î, á och  saknas. En ur­nordisk k-runa med formen Í och en stavlös runa med formen Â, vilka ingår i upp­ställ­ningar (s. 18 respektive 25), har i alla fall jag aldrig träffat på. Generellt gäller att det är omöjligt att genomskåda principen för vilka run­ former som återges och för vilka det anges vända varianter. Mycket litet hjälp ges till lekmannaläsaren vad gäller runors ljudvärden, och när sedan under genom­ gången av olika runbelägg det ges från två upp till fyra varianter av hur de skrivs blir det för en runolog förvirrande och för en lekman rimligen ännu värre. Jag antar att syftet är att lära läsaren känna igen olika runformer, och i så fall är det inte helt misslyckat. Men det kunde ha lösts på ett enklare sätt genom att strate­ giskt välja faktiska exempel på olika ords skrivning. Som det bör ha framgått av denna recension är Enoksens bok full av faktafel, orim­lig­heter, rent nonsens och obevisade påståenden. Bara på de 119 små och rätt glest satta sidorna som omfattar urnordiska, vikingatida och medeltida runor har jag räknat runt 250 felaktigheter, och då har jag inte kontrollerat en stor mängd tvek­samma påståenden. Detta häpnadsväckande konstaterande kräver naturligt­ vis bevis och jag vill här också ge ytterligare exempel från några av de allra mest proble­matiska sidorna. Under rubriken ”seglivat tecken” behandlas þ-runan i äldre runtexter. Vi får bland annat veta (s. 47) att: Bland de genuina bokstäverna hade þ-runan längst beständighet och var det enda ålder­ domliga tecken som senare integrerades i nordbornas latinska alfabet.­ Dess ljudvärde är þ/th, ett läspande läte som fortfarande kännetecknar nordväst­ ­skandinaviska språk och förekommer i ordet skiþa eller ’skida’.

Möjligen kan man bortse från det missledande påståendet om þ-runan; exem­pel­ vis i-runan består lika länge och strängt taget lånar nordborna <þ> från anglo­ saxisk bokstavsskrift, inte direkt från sin egen runrad. Att /θ/ behållits i nord­ väst­skandinaviska (egentligen bara isländska) är ju korrekt men varför nämns inte engelska som nog är mer bekant för de allra flesta av bokens läsare? Det visar sig att detta förtigande av engelska språket är systematiskt. På s. 78 påstås att ”w-lätet [är] ett vanligt v, men skrivs ’w’ för att betona dess släktskap med den urnordiska epokens sätt att tala”. Att /w/ kan vara ett fonem även under den aktuella perioden, vikingatiden, verkar vara författaren okunnigt och att /w/ i moderna germanska standardspråk bara bibehållits i engelskan utelämnas. Sannolikt­ beror försummelsen på en viss chauvinism. På s. 83 påstås det: De vikingatida runorna kännetecknades av en nedkortad futhark som var fullkomligt­ anpassad till tungomålet den brukades för. Den vikingatida mun­arten hade lämnat den

Futhark 6 (2015) 190 • Reviews

konsekventa vokal- och konsonantväxlingen. Fältet blev därmed­ fritt för ett modernare och mindre harmoniskt uttal, som med lätthet accepterade sammanhopningar­ av tre konsonanter i följd. Språket var likväl rent och klangrikt. Det var också fritt från låneord.

Det avslutande påståendet är oriktigt, vilket också framgår på s. 117. De inle­ ­ dande förklaringarna bygger delvis på det i och för sig riktiga konstaterandet att urnordiska innehåller osynkoperade vokaler och fler uttalslättnadsvokaler­ än vikingatida­ nordiska, men resonemanget är icke desto mindre märkligt, och hur vet för övrigt Enoksen något om språkets klang? Framställningen är typisk för boken i sin helhet och den naiva tankegången återkommer på s. 100 där det om ”Vikinga­poesi” heter: Runinskrifter förmedlas ibland på vers, där allitteration och harmoniserande änd­ rim ger dem en lyrisk rytm. På ett kärnfullt vis förmedlas dramatiska män­nisko­öden utan ett uns av förskönande omskrivningar. Med sin full­kom­liga acceptans av livets outgrundliga och förödande skiften ger den fornnordiska­ skaldekonsten­ en utmärkt inblick i vikingatidens osentimentala synsätt.

Allitteration och ändrim förekommer veterligen bara i en inskrift, U 214 Vallen­ tuna kyrka, vilken behandlas på s. 102. Där påstås att ändrimmet är det äldsta exemplet i fornnordiska kväden, vilket är fel eftersom Egill Skallagrímssons Hǫfuð­lausn är tidigare. Och visst finns det såväl ”förskönande omskrivningar” som senti­mentala ”synsätt”, jfr bara Sö 179 Gripsholms austarla ærni gāfu ’österut matade örnen’ (det vill säga ’slaktade fiender’) och G 111 Ardre kyrkas Dō ung frān ōformāgum ’(Hon) dog ung, efterlämnande omyndiga barn’. Låt oss dock gå tillbaka till behandlingen av þ-runan. Belägget i skiþa tar Enok­sen opåkallat som utgångspunkt för det följande: Beträffande språkljudet uttalas þ-runan här ð/dh eftersom det är ett ändläte. Ordet förknippas med ordet ’löpare’ eller leubaR som det förr uttalades eftersom­ p-ljudet inte används i äldre runskrift och samtliga diftongljud har två vokalrunor.

Enoksen hinner begå anmärkningsvärt många misstag i det korta textstycket,­ faktiskt är varje påstående här direkt felaktigt. Om þ-runan här realiseras tonande (vilket är tveksamt så tidigt och bygger på en mindre etablerad tolkning av ordet) skulle det beror på att den står intervokaliskt och medialt, alltså inte finalt. Ordet ”för­knippas” inte alls med leubaz, det råkar helt enkelt förekomma i samma run­ följd som detta ord på Skärkindsstenen (vilken inte nämns i sammanhanget).­ Ingen har såvitt jag vet sammanställt leubaz med ’löpare’ och Enoksens tolk­ ning är för övrigt av flera skäl omöjlig, inte minst för att ett urnordiskt ord mot­ svarande forn­isländskans hlaupari naturligtvis skulle ha skrivits hlau- i början. Att p-ljudet inte förkommer i runskrift skall väl tolkas som att p-runan inte gör det, men att fonemet /p/ är ovanligt är inte samma sak som att det inte finns alls (jfr Björketorpsstenens sbᴀ spā, vilket Enoksen s. 63 dock tror markerar ett ”mjukare p-läte”). Själva p-runan förekommer också i Norden, om än inte i lexi­

Futhark 6 (2015) Runor: Mästarens handbok • 191

kala ord (jfr Hogganviks­ ­stenens aarpaa). Slutligen skrivs inte alla diftonger med två vokalrunor, jfr Stentoftenstenenslasaz lausaʀ. På samma sida skriver Enoksen: ”Nordborna är välkända för sina skiþaleubaR (’skidlöpare’)­ och ordet visar att detta transportsätt var veder­ taget bland dåtidens runkunniga nordbor.” Tolkningen saknar som redan på­ pekats all grund och citatet visar dessutom att Enoksen tror att det rör sig om en plural­form. Varför ett ord med betydelsen ’skidlöpare’ i flertal skulle ristas på en runsten från folkvandringstid är för övrigt inget han förklarar. Det är uppenbart att Enoksen tar sig rätten att lansera nya tolkningar av ord i forn­språket, något som i samtliga fall blir missvisande eller fullkomligt fel. Ytter­ ligare exempel kan ges. Runföljden ladawarijaʀ (Tørvika A), tolkar han (s. 51) som ’laduväktare’­ trots att ordetlada skulle ha lytthlaðō -/hlaðu- som förled. Kår­ stads­stenens aljamarkịz tolkar han (s. 46) som ’omfattar alla markområden’ och detta ”i betydelsen ’gränslös’ [vilket förmedlar] viktiga ledtrådar om dåtidens upp­ täckar­anda och allmänna livsåskådning”. Hur det sistnämnda skulle vara möjligt inser jag inte. På s. 49 upplyses vi om att ”Runmålets längsta kända samman­ satta ord är runofahiraginakudo, som kan delas upp i orden runo-fahi- raginaku-do”. Nolebystenens­ runföljd är naturligtvis ingen sammansättning utan en sats, och något ord raginaku finns inte här. Slutet av -kundō uppfattar Enoksen dess­utom som en ändelse -do som markerar ”att det är något som slutförs”. Han ver­kar tänka på det verbala preteritumsuffixet som kan ha formen -dō. Enoksen tror dessutom attrūnōʀ ”är det enda numera existerande ordet som överlevt intakt från urnordisk tid, även om ändelsevokalen vacklade under mellanperioden” (s. 43). Med det senare syftar han rimligen på runsvenskans rūnaʀ, vilk­et utgår från singular­formen rūn till skillnad mot nusvenskans runor som utgår från runa. Där­ emot finns det andra ord som har ”överlevt” oförändrade, t.ex. prepositioneni . Av dessa få bland en uppsjö möjliga exempel bör det framgå att Enoksen saknar­ nöd­vändiga språkhistoriska kunskaper för att ge sig på att skriva en handbok om run­inskrifter. Därmed blir också ordregistret (s. 207–218) oanvändbart på grund av dess opålitlighet. Över huvud taget saknar boken runologiskt värde. Forskaren kan inte ens lätt följa upp Enoksens påståenden eftersom inga runinskrifter iden­ tifieras­ i bokens början, några signum aldrig ges och inskriftsregister saknas. Jag åter­kommer nedan till den eventuella nyttan för lekmannaläsaren. Vem mästaren är som nämns i undertiteln Mästarens handbok framgår av s. 202 där Enoksen tillskriver sig detta epitet och av pressmeddelandet­ från förlaget His­ toriska media där det står: ”När vi gav ut Lars Magnar Enoksens tidigare böcker om runor som e-böcker så hamnade de snabbt — och något oväntat — i säljtoppen för vår e-boksförsäljning.­ Vi beslöt oss då för att låta denna runmästare skriva en helt ny runbok, eftersom de svenska läsarna tycktes längta efter att tyda forn­ nordiska tecken.” Av denna reklamtext kan runologer dra flera lärdomar, både dystra och en mer uppmuntrande.­ Den senare handlar om det oerhört stora och otillfredsställda­ intresset för populär­vetenskapliga fram­ställningar och handböcker om runor och

Futhark 6 (2015) 192 • Reviews om runtexternas­ innehåll. Det är på intet sätt Enoksens fel att runologerna­ inte kunnat eller orkat fylla detta behov. Han har förhoppningsvis gjort sitt bästa och vill säkert bara dela med sig av sitt stora runintresse, vilket är ytterst vällovligt.­ Men den som gör anspråk på att upplysa allmänheten har också ett ansvar för att infor­mationen är korrekt även när den är förenklad och i alla fall att den inte är direkt missledande. Ändå vill jag inte i första hand lasta författaren för den bristande kvaliteten. Runor: Mästarens handbok är utgiven på ett kommersiellt förlag, och av allt att döma, ett framgångsrikt­ sådant. Det måste ligga något ansvar på detta förlag för vilka produkter man släpper ifrån sig. Om förlaget bland sina redaktörer inte har någon med vare sig fackkunskaper eller ens tillräcklig allmänbildning­ för att be­döma rimligheten av den information som återfinns i ett bokmanus,­ bjuder anständig­heten att förlaget anlitar en fackgranskare. Historiska media anser tyd­ ligen inte att detta behövs och gör sig därmed gravt medskyldigt till fördum­ ­ ningen av Sverige År 1994 gav Kjell Aartun ut Runer i kulturhistorisk sammenheng: En fruktbar­ ­ hets­kultisk tradisjon. Boken väckte uppmärksamhet, men berättigade stark kritik från runologiskt håll. Aartun lyckades föra sina ovetenskapliga tokerier till torgs på ett etablerat förlag, Pax, vilket åtminstone idag skryter med att publicera ”aka­demisk litteratur med høy kvalitet”. Han hade också finansiella bidrag från norska staten och stöttades även akademiskt. Såvitt jag vet har inget beklagande från finansiärer eller förlag kommit över hur man kunde låta detta ske. Jag finner att i Sverige är det över 20 år senare fritt fram för att sprida samma typ av vilda speku­lationer, och jag fruktar att Enoksens bok kan göra större skada än Aartuns efter­som den är mer lättläst och populär samt har bättre förlagsstöd. Det är bara att beklaga. Man kan avslutningsvis ställa sig frågan om det är värt att lägga tid och kraft på att så pass ingående som jag har gjort kritiskt granska en oseriös bok. Själv tror jag det, om inte av något annat skäl än att jag inte känner till någon annan metod att mot­arbeta desinformation än genom att påpeka att den är just desinfor­ ­mation. Men vi måste också alla bli bättre på att skriva och publicera god populär­veten­ skap. Annars lämnar vi fältet fritt åt charlatan­förlagens inkompetens och profit­ hunger.

Futhark 6 (2015) Contributors

Michael P. Barnes. Professor emeritus, Department of Scandinavian Studies, University College London, UK. [email protected]. Levi Damsma. B.A., Department of Modern Foreign Languages and Cul­ tures, University of Amsterdam, Netherlands. levi_damsma@hotmail. com. Martin Findell. Assistant Professor, School of English, University of Nottingham, [email protected] . Staffan Fridell. Professor, Department of Scandinavian Languages, Upp­ sala University, Sweden. [email protected]. Per Holmberg. Associate Professor, Department of Swedish, University of Gothenburg, Sweden. [email protected]. James E. Knirk. Professor, Museum of Cultural History, University of Oslo, Norway. [email protected]. Magnus Källström. Associate Professor, Swedish Nation­ ­al Heritage Board, Stockholm, Sweden. [email protected]. Arjen Versloot. Professor, Department of Modern Foreign Languages and Cultures, University of Amsterdam, Netherlands. [email protected] Henrik Williams. Professor, Department of Scandinavian Languages, Upp­ sala University, Sweden. [email protected].