En Vänbok Till Lars-Erik Berg
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
En gestalt,gesta mmångaångånga berättelser ENN VÄNBOK TILLTILL LARS-ERIK BERG REDIGERADREDIGE AV JESSICA MJÖBERG OCH ANETTE LUNDIN HÖGSKOLANKOLAN I SKÖVDE,SKÖVDE, INSTITUTIONEN FÖR TEKNIK OCH SAMHÄLLE En gestalt, många berättelser En vänbok till Lars-Erik Berg Redigerad av Jessica Mjöberg och Anette Lundin Högskolan i Skövde Institutionen för teknik och samhälle Högskolan i Skövde Box 408, 541 28 Skövde ©Författarna, 2012 Foto: Thomas Harrysson Tryck: Runit AB ISBN 978-91-637-0474-1 Ludo ergo sum (Jag leker, alltså är jag till) Lars-Erik Berg 5 6 Innehåll Att leka som man lär: En inledning till Lars-Erik Bergs socialpsykologi | 11 Jessica Mjöberg I. Symbolisk interaktionism i Sverige: Utveckling och utbredning | 16 Per Månson II. I fotspåren | 58 Elin Thunman och Marcus Persson III. Gemenskapens betydelse för mening och medvetenhet | 65 Emma Engdahl IV. Där tran(s)orna slutar dansa: Facebook och den andres automatisering | 93 Martin Berg V. Det emergenta Miget | 114 Anette Lundin VI. Lek och samspel som kungsvägar till människoblivande: Några tankar (s)om homo ludens | 129 Jonas Stier VII. Resor, dialoger och minnen | 142 Thomas Johansson VIII. Samtal i natten på en kommandobrygga | 149 Margareta Ljung IX. Aktörer, observatörer, deltagare: Om experiment, självkunskap och det socialas in- och utsida | 160 Jessica Mjöberg och Sverre Wide X. Socialpsykologin i Skövde | 188 Anette Lundin och Karin Kronberg XI. Några personliga hälsningar | 194 Anders Chronholm, Jukka Kemppainen XII. Bibliografi över Lars-Erik Bergs arbete | 198 sammanställd av Jessica Mjöberg 8 Att leka som man lär En inledning till Lars-Erik Bergs socialpsykologi Jessica Mjöberg En av de grundtankar som genomsyrar Lars-Erik Bergs arbete är att leken, som förhållningssätt, verklighetsdomän och socialitet är avgörande för människans sociala utveckling, men också för hennes välmående. Att denna tankegång återfinns i så många av Lars-Erik Bergs texter vittnar om att en insikt i detta sakförhållande på intet sätt leder till en patentlösning på hur människan bör leva, hur barn bör uppfostras eller hur lek kan införas som ett säkerställt moment i livet. Det tycks inte vara möjligt att en gång för alla utreda lekens betydelse och sedan använda denna kunskap i olika praktiker. Skälet till detta står att finna i den förståelse av lek som Lars-Erik Berg har anammat från Johan Huizinga; att leken är ett primärt socialt drag hos människan och att den därför inte kan förklaras eller regleras. Leken finns ständigt, eller kanske snarare ständigt potentiellt, närvarande som en del av det sociala livets dimensioner. Att reducera lek till ett recept vilket kan kokas ihop av ett antal av varandra oberoende komponenter, är därför att missförstå leken. Leken är till sin natur emergent, den uppstår under betingelser som inte kan tvingas fram. Det är en sak att godta och fascineras av denna förståelse av lek. Det är en annan sak att därmed nöja sig, lämna leken därhän och hoppas att den ofta ska uppstå som en dimension i det egna handlandet och livet. I Lars- Erik Bergs arbeten finns, i min läsning, ständigt ett lekfullt drag och en lekfull och innerlig önskan att uppehålla sig i leken. I inledningen till Den lekande människan ställer sig Lars-Erik rentav frågan: ”Vad gör jag när jag skriver detta, leker eller arbetar?” (s. 19). Han kan inte rakt upp och ner svara på frågan. Det intellektuella arbetet är lekfullt, det öppnar en värld som är lustfylld och luststyrd, samtidigt som det är underkastat en vetenskaplig (mätbar) produktion och ett lönearbete. Det intellektuella arbetet är delvis lekfullt. Också detta drag, att ständigt ställa sina forskningsfrågor till sig själv, är karaktäristiskt för Lars-Erik Berg. Han ser sig själv som representant för 11 mänskligheten och rådfrågar ideligen sin egen erfarenhet om huruvida teoretiska tankegångar är empiriskt rimliga. Detta förfaringssätt, att rådfråga sin egen erfarenhet, återfinns inte bara vad gäller lekens lustfylla sidor. Det finns i Lars-Erik Bergs arbeten också flera inslag av diskussioner om lekförstöring och lekdöd, ett tema som är högaktuellt i dagens samhälle och arbetsliv. I dessa resonemang framkommer också stundtals att det trots ett lekfullt förhållningssätt till det intellektuella arbetet inte alltid är så lätt att leka som man lär. I sådana diskussioner framkommer det även hur svårt det kan vara att balansera mellan olika strävanden i livet. I en radiointervju i Vetandets värld i Sveriges Radio P1 här om dagen, den 13 februari 2012, ger Lars-Erik Berg ett festligt exempel på detta. Diskussionen handlar om hur man kan leka på jobbet och hur han själv leker på jobbet. Lars-Erik Berg skrattar och säger: ”Jag har lekt med mig själv och haft hemskt kul på mina föreläsningar. Jag går inte in i föreläsningssalen med en lista med punkter som ska klaras av. Det blir alltid litet annorlunda än jag tänkt mig.” Detta pekar han också ut som ett av de karaktäristiska dragen för lek. Det kan inte vara på förhand bestämt vad som ska ske i leken eller vad den ska resultera i. Begränsas leken av sådana måsten är det inte längre tal om lek. Och som ett exempel på hur ett lekfullt förhållningssätt i en undervisningssituation kan tas emot av någon som inte är lekfullt inställd berättar Lars-Erik Berg att han ibland fått påpekanden om att hans föreläsningar har en bristande struktur. Nu behöver inte just detta vara lekdödande, men i de fall krav på struktur och måluppfyllelse tar över så kan arbetslivet präglas av stress, och stress är tillsammans med rädsla och brist på trygghet lekens främsta hot. Nära kopplat till leken som social dimension i livet finner vi i Lars-Erik Bergs arbeten ett ständigt återkommande till George Herbert Meads arbete och hans tankefigur om rollövertagandet. I Lars-Erik Bergs läsning av Mead måste varje individ för att förstå vem hon själv är först förstå hur andra uppfattar henne. Det är först genom återspeglingen av oss själva via andra som vi får syn på oss själva. Och det är inte förr än vi får syn på oss själva i relation till andra som vi kan avgöra hur vi bäst bör fortsätta att handla. Med sitt ständigt lekande förhållningssätt till att förstå denna sociala process har Lars-Erik Berg berikat många människors liv med fina rollövertaganden och analyser av dessa. I denna bok återfinns ett par fina återgivningar av sådana situationer. För egen del slogs jag av insikten om Lars-Erik Bergs outtrött- liga vilja att nå en gemensam definition av en situation då vi var kollegor vid Högskolan i Skövde, hösten 2003. Jag var just antagen som doktorand, 12 och Lars-Erik Berg var min handledare. När jag en morgon läste min e-post fanns där ett entusiastiskt brev från Lars-Erik i vilket han berättade att han på väg hem från tåget kvällen före som vanligt cyklade längs en skogsväg när en tjädertupp plötsligt sprang upp på vägen för att, som han menade, ”spela” med honom. Detta scenario kan ju leda till flera olika reaktioner. Vad som fortfarande dröjer sig kvar i mitt minne av detta brev är Lars-Eriks tolkning av och hantering av situationen. Istället för att bli rädd för tjädertuppens närmande och vända om eller ta en omväg runt tjäderns område så tolkar Lars-Erik situationen annorlunda. Han tycker sig förstå vad fågeln ser hos honom; att den ser Lars-Erik som hane i parningstid och vill utmana honom i en dans. Och vad gör Lars-Erik utifrån denna insikt? Hur fullbordar han sin handling? Jo, han vill förmedla till tjädertuppen att han förstår vad denne ser och vad den gör. Han vill, med hjälp av ett gemensamt språk byggt på gemensamma symboler kommunicera med tjädertuppen. Så Lars-Erik lägger ifrån sig sin cykel och börjar – dansa! Denna berättelse, och inte minst den scen som målas upp i mitt inre, får mig att brista ut i ett häftigt skratt. Samtidigt, eller strax efteråt, blir jag djupt rörd. För vad är det som jag får återberättat i all tydlighet? En avläsning av en potentiellt hotfull situation utifrån den andres perspektiv. Genom denna berättelse framträder Lars-Erik Berg som en människa som har förstått perspektivtagandets mirakel (för att använda hans egen formulering). Han är i denna situation mån om att förmedla till tjädertuppen att han har förstått honom, och han handlar helt och fullt utifrån den bild han uppfattar att fågeln har av honom, istället för att handla utifrån sin egen snävt ”mänskliga” förståelse av eller känsla i situationen. Om perspektivtagandets mirakel har Lars-Erik Berg skrivit mycket. I några sena texter utvecklar han en tankegång om miget, eller vår förståelse av oss själva över tid, som bestående av både en fast gestalt och en föränd- erlig berättelse. I denna bok som består av texter till och om Lars-Erik Berg vill vi bidra till en förståelse av Lars-Erik Berg över tid. Vi kan emellertid inte visa en gestalt och en berättelse. Med olika infallsvinklar blir det snarare en gestalt bestående av många berättelser. Det här är alltså en vänbok till Lars-Erik Berg. Och vi som skriver i boken är kollegor som i olika perioder och i olika positioner har arbetat med honom. Vi vill med våra texter visa upp vilka tydliga och viktiga avtryck Lars-Erik Berg har haft för utvecklingen av framförallt symbolisk interaktionism, George Herbert Meads tankegångar och lek som teoretiskt 13 begrepp i svensk socialpsykologi. Men vilken är nyttan med att utföra ett sådant arbete? Vad kan en sådan här bok säga oss som vi inte redan vet utifrån att läsa Lars-Erik Bergs egna arbeten? Svaret står att finna i det som Lars-Erik Berg i sitt eget arbete har visat prov på genom att leka som han lär och därtill ha inspirerat oss som kollegor och vänner att göra – att skriva för att det är roligt.