Kristianopels Kyrkogård

Rapport 2017:29

Kristianopels kyrkogård

Vård- och underhållsplan, 2017

Cissela Olsson

Rapport 2017:29

Kristianopels kyrkogård Vård- och underhållsplan

Kristanopel socken Karlskrona kommun Blekinge län

Cissela Olsson

Blekinge museum

Borgmästaregatan 21 371 35 Karlskrona

Växel: 0455-30 49 60 vardagar 8-16 Reception: 0455-30 49 85 www.blekingemuseum.se

Omslagsfoto: Vy mot väster genom sydöstra ingången. Rapporten granskad av: Jimmy Juhlin Alftberg, 1:e antikvarie Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, Gävle. Dnr 507-99-502.

Innehåll Administrativa uppgifter 5 Inledning 6 Mål och syfte 6 Metod 6 Lagar och regelverk 7 Kulturmiljölagen 8 Plan- och bygglagen (PBL) 8 Begravningslagen 8 Miljöbalken 9 Artskyddsförordningen 9 Barnkonsekvensanalys 9 Källor 10 Kulturhistorisk bakgrund 10 Kristianopel socken och kyrka 10 Kyrkogårdens historik 13 Beskrivning av kyrkogården 20 Omgivningar 20 Kyrkogårdens begränsning 21 Entréer och grindar 23 Gångar och strukturer 25 Möbler och belysning 26 Servicestationer 26 Parkeringsplatser 26 Träd 27 Häckar 31 Planteringar 31 Växt- och djurliv 33 Kyrkogårdens olika delar 34 Den gamla delen 34 Den nya delen 37 Den nyaste delen 40 Kyrkogårdens karaktär och kulturhistoriska värden 42 Vård och underhåll 44 Allmänna rekommendationer för vård och underhåll 48 Målsättning och utveckling 57 Källmaterial 58

Bilaga 1 Urval av kulturhistoriskt värdefulla gravplatser Bilaga 2 Vård- och underhållsåtgärder

Fig. 1. Blekinge, röd pil markerar Kristianopel.

Fig. 2. Utdrag ur fastighetskartan. Kristianopels kyrka med omgivande kyrkogård ligger mitt i Kristianopels sam- hälle.

Administrativa uppgifter Objekt Kristianopels kyrkogård Fastighetsbeteckning Kristianopel 10:44 Socken Kristianopel Kommun Karlskrona Stift Lund Län Blekinge Fastighetsförvaltare Jämjö pastorat Antal gravplatser 598 Antal tillgängliga gravplatser 59

Fig. 3. Gravkarta Kristianopels kyrkogård.

Inledning Kristianopels kyrkogård är belägen i Kristianopels socken i östra delen av Karls- krona kommun, i Blekinge län inom Lunds stift. Vård- och underhållsplanen för Kristianopels kyrkogård är utförd av Blekinge museum på uppdrag av Jämjö församling. Fältarbetet utfördes under hösten 2017 med påföljande rapportskrivning. Inventering samt rapportskrivning har utförts av 1:e antikvarie Cissela Olsson. Mål och syfte Enligt Riksantikvarieämbetets föreskrifter om kyrkliga kulturminnen (KRFS 2012:2) ska det finnas en vård- och underhållsplan för begravningsplatser invigda före 1940 och därmed skyddade enligt 4 kap. Kulturmiljölagen. Planen ska lyfta fram och tydliggöra kyrkogårdens kulturhistoriska värden och redovisa hur objek- ten ska vårdas och underhållas så att det kulturhistoriska värdet inte minskas eller förvanskas. Såväl sedvanligt underhåll som tillståndspliktiga åtgärder ska framgå av planen. Planen ska revideras med ett intervall av tio år. Länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig över planen. Utförandet av vård- och underhållsplanen följer gällande direktiv från Lunds stift och Länsstyrelsen i Blekinge.

Målsättningen med planen är: o att kyrkogården vårdas så att de kulturhistoriska värdena säkerställs och utvecklas. o att underlätta planering, prioritering och tillståndshantering för såväl kyr- kogårdsförvaltningen som länsstyrelse. o att tydliggöra de kulturhistoriska värdena för församlingsbor, kyrkogårds- besökare och allmänhet. Metod Vård- och underhållsplanen innehåller ett kunskapsunderlag där kyrkogårdens historia med dess framväxt beskrivs. Historiken grundar sig främst från arkivmaterial tillsammans med historiskt och nutida kartmaterial. En nulägesbeskriv- ning av kyrkogårdens helhet och delar ger en aktuell bild av miljön. Beskrivning- en omfattar Kristianopels kyrkogård med omgivande yttre avgränsning i form av mur och klippt häck Därefter följer en karakterisering och värdering av kyrkogår- dens olika delar samt en skadebesiktning med åtgärdsförslag och anvisning för vård- och underhåll. Planen innehåller även en utvecklingsplan formulerad utifrån pastoratets framtida behov exempelvis vad gäller nya begravningsformer, tillgäng- lighet, förändringar eller nygestaltningar. I Bilaga 1 redovisas ett urval av kyrko- gårdens kulturhistoriskt värdefulla gravplatser. I framtagandet av denna vård- och underhållsplan har församlingen medverkat genom möten och remissförfarande.

Lagar och regelverk Kristianopel ingår i ett område av riksintresse för kulturmiljövården, K22, med motiveringen att området är en pedagogiskt överskådlig fästningsstad från 1600- talets början som speglar det danska rikets behov av stödjepunkter vid gränsen mot Sverige. Uttryck för riksintresset är befästningsverk, gatunät och stadskyrka från 1600-talet. Från 1700- och 1800-talet, när Kristianopel blev köping och las- tageplats under Karlskrona, finns bevarad småskalig gles trähusbebyggelse. Kristianopels föregångare, den medeltida staden Avaskär, ingår också i riksintres- seområdet. För närvarande genomför länsstyrelsen (2017) en översyn av riksin- tresseområdet och i revideringen förslås Kristanopel (K22) läggas samman med Brömsebro (K21), med grund i den gemensamma betydelsen som gränsförsvars- anläggningar. Kyrkogården ligger också inom riksintresse för naturvård, Blekinges östkust (NK21), ett vidsträckt och flackt odlingslandskap som domineras av betade havs- strandängar och buskmarker. Området är bland annat av stor betydelse för häck- ande, rastande och övervintrande fåglar. Omfattande spår av fästningsstaden finns bevarade i Kristianopel såväl ovan som under mark, huvudsakligen i form av mer eller mindre bevarade mur- och befästningsverk. Fästningsmuren i hela sin sträckning och området innanför denna ingår som fornlämning 206 Stadsvall/stadsmur samt 222 Stadslager. Kyr- kogården ingår i sin helhet i detta område och skyddas därmed av Kulturmiljöla- gens 2 kap. (fig. 4).

Fig. 4. Utdrag ur Fornsök, blåmarkerade områden är registrerade forn- eller kultur- lämningar. 7

Kulturmiljölagen Enligt 4 kap. Kulturmiljölagen (1988:950) är alla kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser som tillkommit före år 1940 skyddade som kyrkliga kulturminnen och får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd från länssty- relsen. Detta gäller även vissa yngre kyrkor och begravningsplatser utvalda av Riksantikvarieämbetet. Tillstånd från länsstyrelsen behövs för att få genomföra väsentliga förändring- ar som kan påverka den kulturhistoriska miljön. Detta kan till exempel gälla utvidgning, ändringar av gravkvarter och gångsystem, uppförande eller ändring av byggnader, murar och andra fasta anordningar. Skyddet gäller även kyrkogårdens vegetation och tillstånd krävs för förändringar av planteringar, trädbestånd och häcksystem. Enskilda gravanordningar såsom gravvårdar, staket eller stenramar har ett skydd såsom en del av kyrkogårdens helhet och karaktär. Länsstyrelsen ger besked om vad som behöver tillståndsprövas. Kulturmiljölagens skydd innefattar också det regelbundna underhållet av kyr- kogårdens miljö.

11§ I vården av en begravningsplats ska dess betydelse som en del av kulturmiljön beaktas. Begravningsplatsen ska vårdas och underhållas så att dess kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas.

Många kyrkogårdar ligger inom fornlämningsområden, vilket innebär att dessa även skyddas av lagens 2 kap. Inom fornlämningsområden är alla ingrepp i mark förutom den normala gravgrävningen tillståndspliktiga, då de kan beröra under mark dolda fornlämningar. Eventuella fynd av fornlämningar måste rapporteras till länsstyrelsen.

Plan- och bygglagen (PBL) Plan- och bygglagen (2010:900) reglerar kommunernas planering av mark- och vattenområden och hur den bebyggda miljön ska utvecklas och bevaras. Detta görs genom översiktsplan, detaljplan med skyddsbestämmelser alternativt områ- desbestämmelser. Enskilda och allmänna intressen, bland annat riksintressen enligt miljöbalken, ska beaktas, liksom natur- och kulturvärden. Målet är en god livsmiljö, goda miljöförhållanden och långsiktigt god hushållning med naturresur- ser.

Begravningslagen I Begravningslagen (1990:1144) regleras gravrättsinnehavarens och upplåtarens rättigheter och skyldigheter. Gravrättsinnehavaren får bestämma över gravanord- ningen och dess utsmyckning men upplåtaren, d. v. s. församlingen, har möjlighet att begränsa denna rätt. Det kan exempelvis handla om utseendet inom en viss del kyrkogården för att bevara den historiska karaktären eller bestämmelser för

att tillgodose god gravkultur. En gravanordning definieras som ”gravvårdar och andra gravbyggnader, stenramar, staket eller andra liknande anordningar på en gravplats”. Häri kan även ingå träd, buskar och annan långlivad växtlighet. En gravplats utan gravrättsinnehavare återgår till församlingen och kan återan- vändas efter 25 år. Om en gravplats har kulturhistoriskt värde eller av andra skäl ska bevaras för framtiden ska den lämnas kvar på gravplatsen och skötseln be- kostas av begravningsavgiften. Som ett underlag för att veta vilka gravplatser som har kulturhistoriskt värde ska församlingen låta göra en inventering och värde- ring.

Miljöbalken Syftet med miljöbalkens (1998:808) bestämmelser är att främja en hållbar utveckling för en hälsosam och god miljö. Miljöbalken ska tillämpas så att värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas och den biologiska mångfalden bevaras. Biotopskyddsområden kan användas för att skydda små mark- och vatten- områden, som på grund av sina särskilda egenskaper är betydelsefulla livsmiljöer för hotade eller skyddsvärda växt- och djurarter. På kyrkogårdar kan exempelvis alléer omfattas av det så kallade generella biotopskyddet, men även stenmurar kan omfattas om de ligger i anslutning till jordbruksmark. Vissa särskilt värdefulla områden som är av riksintresse ska skyddas mot påtaglig skada.

Artskyddsförordningen I Artskyddsförordningen (2007:845) regleras skydd för hotade växt- och djurarter. Förordningen omfattar bland annat samtliga arter av fladdermöss och grod- och kräldjur, varav många är vanligt förekommande på kyrkogårdar. Samtliga av dessa arter är fridlysta i Sverige. Det är bland annat förbjudet att avsiktlig fånga, störa eller döda fridlysta djur liksom avsiktligt skada eller avsiktligt förstöra dju- rens fortplantningsområden eller viloplatser.

Barnkonsekvensanalys År 1989 antogs Barnkonventionen i FN och är det människorättsdokument som har allra störst stöd hos medlemsstaterna. Svenska kyrkans kyrkomöte beslutade att från och med år 2013 ska barnkonsekvensanalys genomföras inför beslut i församlingar, pastorat, stift och kyrkostyrelsen. I det dagliga arbetet och vid beslut ska FN:s barnkonventions fyra grundprinciper vara vägledande: artikel 2 om förbud mot diskriminering, artikel 3 om barnets bästa i främsta rummet, artikel 6 om barns rätt till liv och utveckling samt artikel 12 om barns rätt att få komma till tals. Barnkonsekvensanalysen är ett verktyg för att omsätta barnkonventionen i handling och synliggöra barnets bästa. Metoden för barnkonsekvensanalyser vid strategiska beslut består av fem steg: kartläggning, beskrivning, analys, prövning med beslut samt utvärdering.

Källor I beskrivningen av Kristianopels kyrkogårds historia har historiska kartor an- vänts, vilka ger en bild av kyrkogårdens utbredning och förhållande till omgiv- ningarna. Kartorna finns digitalt tillgängliga via Lantmäteriets söktjänst Historiska kartor. I Blekinge museums arkiv finns fotografier och skriftligt material som rör kyrkan och kyrkogården under 1900- och 2000-talet. Fotografier från tiden kring sekelskiftet 1900 och senare kompletterar uppgifter från övrigt arkivmaterial. Dessa finns tillgängliga via Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild. Det finns en hel del litteratur om Kristianopel, liksom rikligt med rapporter från arkeologiska undersökningar som genomförts i området. I Riksantikvarieämbetets Fornsök framgår vilka kända, registrerade fornlämningar som berör Kristianopels kyrko- gård. Uppgifter om biologiska värden finns bland annat registrerade i Trädporta- len och Artportalen (SLU ArtDatabanken) samt i Ängs- och betesmarksinvente- ringen (Jordbruksverket TUVA).

Kulturhistorisk bakgrund

Kristianopel socken och kyrka År 1600 drogs stadsprivilegierna in för de båda medeltida städerna Avaskär och Lyckå. Dessa överfördes istället år 1603 till den nyanlagda fästningsstaden Kristianopel. Staden lades på ön Korsaskär som tidigare nyttjats som betesmark. I tidens anda planerade riksbyggmästare Hans von Steenwinckel d ä en stad uti- från en rutnätsplan. Kring staden byggdes under åren 1603–1606 en fästningsmur som skydd mot svenskarna. Redan tidigt under uppbyggnadsperioden, år 1611, härjades staden av svenskarna och stora delar av staden raserades, bland annat den dåvarande kyrkan som låg i sydvästra hörnet av stadsområdet intill Väder- kvarnens bastion. Denna äldre föregångare var uppförd i gråsten med ett rek- tangulärt långhus och gaveltorn. Resterna av kyrkan är än idag synliga som en gräsbeväxt rektangulär kulle som kallas Käringkullen (fig. 5). I samband med återuppbyggandet under 1610- och 20-talen gjordes föränd- ringa i stadsplanen. Den nya kyrkan med kyrkogård fick en ny placering strax norr om stadens torg. Kyrkan uppfördes år 1618–24 och fick namnet Heliga Tre- faldighet. Både namnet och grundplanen, med ett brett långhus och tvärskepps- liknande utbyggnader i norr och söder, har likheter med Kristianstads Trefaldig- hetskyrka. På samma sätt som Heliga Trefaldighet i Kristianstad, är kyrkan orien- terad i väst–östlig riktning, något vriden i förhållande till stadsplanens rutnät. Långhuset har snedvinkliga gavlar som en anpassning till gatan i öster och kyrkans torn är uppfört i norr.

Fig. 5. Platsen för Kristianopels första kyrka. Ett foto från år 1913 visar att ruinen var omgiven av åkermark (t.v.). I mitten syns en plan av platsen för 1600 års kyrka. Idag ligger platsen mitt på en campingplats (t.h).

Under 1600-talet fanns endast en infartsväg till staden, norrifrån genom Norre port. Den nuvarande västra infarten är av senare datum. När Blekinge år 1658 blev svenskt tappade Kristianopel snabbt sin betydelse som gränsstad. Med nya tull- och handelsavgifter som innebar sämre villkor för borgarna tillsammans med att hamnen ansågs för liten, förde staden en tynande tillvaro. I början av 1670- talet ålade landshövdingen att stadens gator skulle stenläggas av hygieniska skäl. Området kring kyrkan, kyrkogården och prästgården lär ha stenlagts år 1674. Ös- ter om muren var denna stenläggning åtminstone synlig i början av 1930-talet. Huruvida omfattningen av övrig stenläggning utfördes i staden är oklar. År 1676 förlorade Kristianopel sina stadsrättigheter och borgerskapet beordrades att flytta. Fästningsmurarna började rivas år 1678 för att inte komma i danskarnas besittning igen.

Fig. 6. 1650 års karta över Kristianopel. Kyrkan och kyrkogården ligger direkt norr om stadens torg. 11

Under golvet i Kristianopels kyrka låg många av stadens invånare begravda, täckta med gravhällar. Inskriptioner fanns på både danska, tyska och svenska. Enligt beskrivningen ströddes blommor på gravarna på kyrkogården och man hade börjat att plantera blomster på ”de med skrank” omgärdade gravarna. Vid gravgrävningar under 1900-talet har silver- och kopparmynt påträffats vid några tillfällen. År 1935 upptäcktes en vägg till en tegelkällare och i anslutning till denna bland annat en större skatt om 166 silvermynt och fyra silverskedar. Det äldsta av dessa mynt daterades till år 1610 och skatten kan möjligen ha lagts ner i samband med oroligheterna år 1611. Mynten tyder på handelsförbindelser med framför allt Tyskland. De påträffade murarna härrör troligen från Kristianopels första uppbyggnadsskede. Antagligen tillhörde murarna ett av stadens förnämsta hus med hänsyn till placeringen i anslutning till det dåvarande torget. År 1618 omlades detta område och torgområdet planerades istället som kyrkogård och byggnationen av kyrkan påbörjades. De viktigaste näringarna i Kristianopel har historiskt varit handel, sjöfart och hantverk tillsammans med fiske och jordbruk. Garvare, färgare, skomakare, ka- kelugnsmakare och kopparslagare är exempel på hantverkare. Socknen underhöll på 1850-talet 60 kronobåtsmän. Många av dessa hade typiska soldatnamn som exempelvis Duktig, Modig, Klack och Holm. Med sitt kustnära läge och höga torn är Kristianopel kyrka ett väl synligt sjömärke, även långt ut till sjöss. Idag har Kristianopel en småskalig och ålderdomlig karaktär som framför allt sommartid lockar många turister.

Fig. 7. Vy mot Kristianopel år 1904, Kulturmiljöbild Raä.

Fig. 8. 1658 års grundritning över Kristianopel. Fig. 9. 1778 års karta över Kristianopel. Gränsen för stadens bebyggelse går i höjd med kyrkogården.

Kyrkogårdens historik Kristianopels kyrkogård anlades i samband med att kyrkan uppfördes under 1610–20-talen. Utsträckningen av kyrkogårdens äldsta utsträckning framgår av 1658 års grundritning av Kristianopel (fig. 8). Kyrkogården omfattade tomten kring kyrkan, anpassad utefter stadsplanens struktur mellan två av de parallella nordsydliga vägarna genom staden. Direkt söder om kyrkogården låg stadens torg med en centralt belägen byggnad. Stadens tomter ser vid den här tiden ut att ha sträckt sig ända ner till sydligaste delen, i höjd med ruinen av den gamla kyrkan. Den kraftiga linjen kring kyrkogården markerar troligen kyrkogårdsmuren som lär ha uppförts under åren 1651–54. Byggnaden söder om kyrkan kan vara ett så kallat kalkhus som fanns år 1657. Det byggdes till med ett benhus år 1666. I ben- huset samlades de skelettdelar som kom upp vid gravgrävning. Denna sed upp- hörde så småningom och enligt kyrkoherde Ahlbergs beskrivning år 1822 fanns byggnaden inte längre kvar. År 1663 fanns det enligt uppgift tre portar i muren, varav två i söder är senare igenmurade. Muren lär blivit helt och hållet omlagd år 1770 och det bestämdes då att ingen fick bygga gärdesgård så pass nära muren att det hindrade reparationer. Klockaren Lindberg lovade att flytta sin hönsgård som gränsade till muren, något som församlingsbor klagat över. Kyrkogårdens utbredning enligt 1778 års karta över Kristianopel är densamma som år 1658, motsvarande det som idag kallas gamla kyrkogården, ett närmast kvadratiskt område alldeles invid kyrkan (fig. 9). Var ingångarna till kyrkogården var placerade framgår emellertid inte, men mel- lanrummen mellan kyrkogårdsmuren och hägnaderna i norr och söder syns tydligt, precis så som det omtalades år 1770.

Fig. 10. Vy mot nordost, år 1914. Kyrkogården omges av en mur och en trädkrans bestående av olikåldriga träd.

Fig. 11. Nordöstra ingången med smidesgrindar, år 1919. Fig. 12. Vy mot nordväst, år 1913.

I kyrkogårdens sydöstra hörn fanns åtminstone fram till år 1836 en hög murad grav av gråsten, täckt av taktegel, tillhörande amiralitetskaptenen Broomé och hans hustru. Den raserades troligen därefter. I kyrkostämmoprotokoll år 1869 omtalades att muren skulle iståndsättas. Till de två öppningarna mot gatan i öster skänktes fyra stycken stenpelare och två grindar av smidesjärn. Det södra grindparet hade inskriptionen: BESTÄLDA. AF HER. P-KARLSON. FOGELMAR. ÅR 1873 1/6 och skänkta FÖRFÄRDIGANDE. AF M. THÖRNQWIST. RUN- TORP. Smeden Thörnqwist hade således sin hemvist i byn Runtorp i Mortorps socken, nuvarande Kalmar kommun. Fotografier från 1900-talets första decennier visar den framträdande kyrkobyggnaden i ett i övrigt öppet, närmast kargt landskap. Kyrkogården ramades in av en naturstenmur. Mot väster och söder syns en gles och lite oregelbunden

Fig. 13. Plan över Kristianopels kyrkogård, år 1914. Ur Sveriges kyrkor. trädkrans bestående av friväxande lövträd i olika åldrar. Mot öster stod träden tätare och bildade en lummig miljö. Ett par mindre träd flankerade den nordöstra ingången och något träd ser ut att vara planterat på en gravplats. Några träd stod alldeles nära kyrkans fasad (fig. 10-12). Enligt uppgift i Sveriges kyrkor låg kyrkogården i stort sett oanvänd ända till 1800-talets mitt, eftersom sockenborna föredrog begravning på Avaskärs kyrko- gård. Sedan kyrkans tillkomst hade emellertid stadens välbärgade borgare kunnat köpa gravplatser inne i kyrkan. Enligt en beskrivning i Sveriges kyrkor från år 1932 fanns 34 bevarade gravhällar i kyrkans golv. En schematisk skiss från år 1914 i bokverket Sveriges kyrkor visar att kyrko- gården vid den tiden hade samma utbredning som i mitten av 1600-talet. I öster fanns två ingångar, vilka förbands med en rundad gång kring kyrkan. Utanför den nordöstra ingången fanns en så kallad fattigbössa av ek med järnbeslag. Av häradskartan framgår att kyrkan och kyrkogården i början av 1900-talet utgjorde den södra gränsen för Kristianopels bebyggelse (fig. 14). Markerna söderut utgjordes av åkermark. Även markerna intill kyrkogården brukades som åker, förutom österut där kyrkogården gränsade till gaturummet. Kristianopels bebyggelse var till stor del koncentrerad i ett stråk på ömse sidor om Storgatan, som än idag utgör huvudvägen genom samhället.

Fig. 14. Häradskartan från 1910-talet.

Fig. 15. Den nya delen ser nyanlagd ut. Odaterat foto. Fig. 16. Gravplatserna hade grusade ytor och infattningshäckar. Odaterat foto.

Fig. 17. T.v. syns nordöstra delen av muren och t. h. den dåvarande södra mursträckningen, år 1939.

Fig. 18. Området söder om kyrkan karakteriserades av grusade ytor, klippta infattningshäckar och låga planterade gravkullar, år 1939.

Under senare delen av 1920-talet gjordes en första utvidgning av kyrkogården. Denna gjordes i form av ett rektangulärt område västerut som motsvaras av dagens ”nya kyrkogård”. Ett äldre, odaterat fotografi visar delar av det ganska ny- tillkomna området bestående av gräsmatta med en grusad rak huvudgång i västlig riktning från kyrkans sydöstra hörn (fig. 15). I slutet av 1930-talet fanns fortfarande en gles trädkrans av friväxande träd. Utmed den södra sidan av den nya delen fanns en rad likåldriga träd, troligen planterade i samband med utvidgningen. Här och var fanns några sorgeträd med karakteristisk hängande krona (fig. 17). Söder om kyrkan kantades gången av en hög, kraftig häck av liguster. Gravplatserna var till stora delar grusade och inramade av låga häckar. Häckarna ser ut att bestå av både lövfällande och vinter- gröna arter, antagligen en blandning av liguster och buxbom. Strukturen var oregelbunden där större ingärdade gravplatser med högresta vårdar låg sida vid sida med mindre, anspråkslösa gravkullar. Flertalet av vårdarna var vända mot öster. Vissa av gravkullarna saknade gravvårdar men var planterade med murgröna eller annan lågväxtlighet. Murgröna täckte också delar av den sydöstra muren (fig. 18).

Fig. 19. T. v syns vy mot norr, i förgrunden syns den nyaste delen av kyrkogården. Fotot t. h. visar området direkt väster om kyrkan. År 1959.

År 1951 godkände Kungliga byggnadsstyrelsen ett förslag till utvidgning av kyr- kogården mot söder. Den södra muren skulle enligt beslutet bibehållas, men öppningar göras för gångar. Marknivån inom utvidgningsområdet behövde också höjas något för att åstadkomma tillräckligt gravdjup. Vid besök på plats två år senare konstaterades att den gamla mursträckningen hade rivits och stenen frak- tats bort. Muren var återuppbyggd, men med ny sten och med annan utformning. Både Riksantikvarieämbetet och Kungliga byggnadsstyrelsen uttryckte stark kritik mot detta tilltag. De östra och nordöstra delarna av kyrkogårdsmuren lades om under de påföljande åren då sträckorna ansågs vara i dåligt skick. I samband med en in- och utvändig restaurering av Kristianopels kyrka år 1952–52 togs vissa av gravhällarna bort i golvet. Gravar under golvet togs upp och jordades istället i sydöstra hörnet av kyrkogården. Fotografier från år 1959 visar att den nyaste delen av kyrkogården har tagits i anspråk (fig. 19). En låg häck skiljde den nyaste delen från gamla kyrkogården. Raka grusgångar löpte mellan gravraderna. De nya gravplatserna var grusade och ingärdade med låga, nyplanterade häckar. I övrigt dominerade klippta gräsytor avgränsade med låga klippta häckar. År 1967 upprättade trädgårdsarkitekt Ove Magnusson, Mörrum, ett förslag till en ytterligare utvidgning av kyrkogården (fig. 20). Det tilltänkta området omfattade hela tomten väster om kyrkogården, nästan ända fram till fästningsmuren. Enligt förslaget skulle området omges av en oxelhäck och en trädkrans av oxel. Gravplatserna skulle inordnas i raka rader med rygghäckar i en rektangulär, rät- vinklig struktur, helt enligt tidens rådande ideal. Förslaget blev aldrig verklighet, möjligen på grund av att markområdet behövde höjas rejält för att åstadkomma tillräckligt gravdjup. Därtill krävdes arkeologiska undersökningar och vid den här tiden pågick restaureringsarbeten av muren.

Fig. 20. Plan över utvidgning mot väster, år 1967. År 1972 föreslog kyrkorådet en omfattande omdaning av den gamla kyrkogården. I första hand gällde det området direkt norr om kyrkan då denna del ansågs mycket arbetskrävande vad gäller skötsel och underhåll, men även andra delar berördes. Enligt förslaget skulle befintliga infattningshäckar och stenramar tas bort, grusgångar ersättas med gräsytor och plattor av grå kalksten. Hela området i övrigt skulle läggas som gräsytor. Den befintliga ligusterhäcken söder om kyrkan skulle tas bort. Gravvårdar på gravplatser som inte längre vårdades av innehava- ren skulle tas bort och placeras på området vid muren i nordväst. De grusade gångvägarna runt kyrkan skulle beläggas med kalkstensplattor.

Fig. 21. Fotot från år 1973 visar området söder om kyrkan strax innan omdaningen. Knuthamlade träd skymtar i bakgrunden liksom asken och hängasken. 19

Fig. 22. Tätt utmed de smala gatorna ligger småskalig trähusbebyggelse med omgivande trädgårdar.

Fig. 23. Vyer mot campingplatsen i söder och ut mot havet.

Beskrivning av kyrkogården

Omgivningar Kyrkogården ligger centralt på den fästningsingärdade smala udden, i höjd med hamnområdet. Mitt emot kyrkan i öster ligger det vitputsade församlingshemmet, uppfört som sockenhus år 1913. Mot väster ligger en obebyggd tomt med äldre fruktträd, inramad av den bevarade fästningsmuren. Kyrkogården ligger i gränslandet mellan samhällets permanenta bebyggelse som norrut ligger koncentrerad tätt intill gatorna och det öppna fritidslandskapet i söder i form av campingplats och sommarstugor. Närheten till havet är påtaglig. Platsen är mycket välbesökt under vår- och sommarsäsong då många besökare i Kristianopel söker sig till detta centrala och pittoreska område nära hamnen. En stor del av den småskaliga trähusbebyggelsen är omgiven av lummiga trädgårdar, inramade av häckar, trästaket eller stenmurar (fig. 22–23).

Fig. 24. Del av den östra mursträckningen. I förgrunden syns den gamla delen som fortsätter söderut utmed nyaste delen.

Kyrkogårdens begränsning Kyrkogården omgärdas av olika typer av murar av olika ålder. Även om omlägg- ningar och reparationer kontinuerligt gjorts genom åren härrör de östra och norra sidorna kring den gamla delen, från kyrkogårdens äldsta kända utsträckning. Mu- ren är uppförd som en skalmur bestående av större stenar i sidorna, omväxlande naturlig fältsten och tuktade stenblock, med fyllning av småsten. Den nordvästra och västra delen av muren omgärdar kyrkogårdens nyare del i väster. Denna har till sin uppbyggnad och karaktär stora likheter med den äldsta mursträckningen. Även denna är en kallmur uppbyggd av natursten med fyllning av småsten. Höjden är dock något lägre, och i väster ligger markområdet utanför på en lägre marknivå än kyrkogården. Den södra och nyaste delen av kyrkogården ramas i öster in av en traditionellt utformad kallmurad stenmur, uppförd av fältsten. Denna ansluter till och utgör förlängning av den äldsta mursträckningen. Generellt är stenarna utmed denna sträcka något mindre jämfört med den äldsta delen. Utmed södra samt västra sidan av nyaste delen ingärdar en relativt hög stöd- mur uppförd av liggande, rektangulära kvaderstensblock av grå granit. Muren fungerar som en stödmur då kyrkogårdens markområde ligger högre än området utanför. Muren är nästan helt och hållet täckt av tät murgröna som är planterad på utsidan. På insidan finns en klippt häck av oxel.

I gränsen mellan gamla kyrkogården och den nyaste delen finns en låg block- stensmur uppförd som en stödmur av rektangulär kvadersten. Den är murad i ett skift, vilket motsvarar höjdskillanden mellan de båda delarna. Eftersom muren är låg utgör den ingen visuell avgränsning.

Fig. 25. Kyrkogårdens olika murkonstruktioner. 22

Fig. 26. Nordöstra ingången, vy mot väster.

Entréer och grindar Det finns fyra ingångar till kyrkogården, varav tre på gamla kyrkogården och en på den nyaste delen. Norr och söder om kyrkobyggnaden finns utmed östra sidan två ingångar flankerade av fyrkantiga grindstolpar av huggen sten krönta av stenklot. Den nordöstra ingången saknar grind, men fästet sitter kvar i norra stenstol- pen. Grinden togs bort i samband med att en höjning av marknivån gjordes.

Fig. 27. Port in till kyrkogården, avritning år 1921.

Fig. 28. Välbevarad smidesgrind i sydöstra ingången. Den sydöstra ingången har en dubbelgrind av svartmålat smide. Grinden har en smäcker och sirlig utformning med vridna ribbor och dekorativ liljeformad dekor. Handtaget har en säregen utformning i form av händer (fig. 28). I bokverket Sve- riges kyrkor finns en avritning av grinden, daterad till år 1921 (fig. 27). Teckning- en och dagens grindar stämmer överens, vilket tyder på att befintliga grindar är välbevarade med en hög ålder, minst uppemot hundra år. Möjligen kan det till och med vara de grindar som omtalas i ett kyrkostämmoprotokoll år 1869. Den gamla kyrkogårdens norra ingång vetter mot det gamla rätvinkliga gatunä- tet som är inramat av stenmurar. I öppningen finns en enkelgrind av svartmålat smide fäst i huggna fyrkantiga stenstolpar. Stolparna har rakt avslut utan krön- ande klot. Grinden har nedtill vridna ribbor och ovanför hjärt- och volutformad dekor som centralt binds ihop av fyra kors (fig. 29).

Fig. 29. Den norra ingången med enkelgrind av svartmålat smide. I bakgrunden skymtar den raka nordsydliga f. d. gatan kantad av stenmurar. 24

Fig. 30. I sträckningen av den nordsydliga gången löpte ursprungligen kyrkogårdens västra mur (t.v). T.h. syns den smala väg utanför norra muren som ingår i den gamla stadens rutnätsplan.

Gångar och strukturer Kyrkogården olika delar benämns kronologiskt utifrån anläggningstid, d v s den gamla delen, den nya och den nyaste. Inom dessa områden är gravplatserna numrerade i följd. Raka gångar och murar avgränsar kyrkogårdens olika delar. Den gamla delen omfattar kyrkogårdens nordöstra hörn närmast kyrkan. En rak nordsydlig gång belagd med kalksten avgränsar mot den nya delen i väster. I denna sträckning gick ursprungligen den gamla kyrkogårdsmuren och den gata som enligt den ursprungliga stadsplanen ramade in kyrkogården i väster (fig. 30). Den nyaste delen som omfattar kyrkogårdens södra del, skiljs från övriga delar av en låg stödmur och ligusterhäck. Gångsystemet är rätvinkligt inom hela kyrkogården med undantag av den rundade gången söder om kyrkan. Samtliga gångar är belagda med grå kalkstensplattor lagda i gräsmatta. Kalkstensplattorna ligger tätare på gångarna inom den gamla delen, jämfört med en mer gles stenläggning i de nyare delarna (fig. 31).

Fig. 31. T.v. syns den rundade gången vid kyrkan. T. h. syns delar av det rätvinkliga gångsystemet på nyaste delen.

Fig. 32. Exempel på kyrkogårdens möbler, belysning och olika typer av servicestationer.

Möbler och belysning På ömse sidor om kyrkans ingång med vy ut mot väster samt strax innanför syd- östra ingången finns soffor för besökare. Sofforna har en stomme av svartmålat metall med sits av rödmålat trä. Utmed gångsystemet finns regelbundet utplacerade belysningsstolpar. Dessa utgörs av svartmålade stolpar med svarta lykthus med glas i traditionell form. Be- lysningsstolparna byttes ut och kompletterades med en stolpe år 2007 (fig. 32).

Servicestationer Servicestationer med tillgång till sophantering, vatten och redskap finns utplacerade väl synliga på flera platser på kyrkogården. Vissa är mer utbyggda med inramande träväggar kring soptunnorna, medan andra är enklare med begränsad till- gång till vatten och/eller redskap (fig. 32). Som helhet är kyrkogården är väl för- sedd med tillgängliga servicestationer på bekvämt avstånd för besökare.

Parkeringsplatser Parkering för besökande finns på grusplanen strax utanför kyrkogårdens nord- östra ingång. I de fall parkeringen blir fullbelagd finns ett par grusade parkerings- områden strax utanför den sydöstra ingången.

Fig. 33. Asken med och utan löv, samt hästkastanjen utmed norra sidan.

Träd På kyrkogården finns totalt tjugo träd. Fem av dessa står på gamla kyrkogården, tre på nya och tolv på nyaste delen. Majoriteten, sexton träd, ingår i olika genera- tioners trädkrans kring kyrkogården. Förekommande trädslag är oxel, ask, lind och hästkastanj (fig. 38). Som en rest av en äldre generation trädkrans står en hästkastanj och en ask utmed norra kyrkogårdsmuren. Asken står uppe på en mindre kulle invid den norra ingången, beväxt med bland annat silverarv och olika slags fetbladsväxter. Trädet är grovt och har troligen ganska hög ålder. Kronan har en rund form och bär spår av tidigare kraftig beskärning av grova grenar. Vissa döda grenar och skott finns, men trädet är förhållandevis vitalt med tanke på att askträd överlag i regel är i dåligt skick på grund av bland annat angrepp av askskottsjuka. Hästkas- tanjen står på marken invid muren. Trädet är medelgrovt med både håligheter och äldre igenvallade spår av tidigare beskärning (fig. 33–34).

Fig. 34. Asken har en grov och vid krona. Nedanför växer silverarv och olika sorters fetbladsväxter.

Fig. 35. Hängasken och asken utmed södra sidan av gamla kyrkogården.

Utmed södra sidan av gamla kyrkogården står en ask, en hängask och en oxel. Asken är friväxande med vid krona. Håligheter finns här och var och enstaka smärre spår syns efter tidigare beskärning. Intill står en högrest hängask, med karakteristisk silhuett. Trädet står i linje med asken intill men är antagligen ursprungligen planterad på en gravplats, inte som ett av träden i trädkransen. Det är ett så kallat sorgeträd med hängande krona, vanligt förekommande i början av 1900-talet. Trädet har en del små och stora håligheter, som i ett av de större rymmer ett ugglebo. Kronan sträcker sig mot ljuset och har sin tyngdpunkt i sö- der med ett större inslag av döda grenar i norr. Båda askträden är förhållandevis vitala, med hänsyn till att askskottsjukan drabbat många träd (fig. 35). Stammarna ser ut att ha rik och varierad lavflora, tack vare det öppna och soliga läget. Ask- barken räknas till så kallade rikbarksträd, som har skrovlig, porös bark med stor vattenhållande förmåga och högt pH-värde. Väster om hängasken står en knut- hamlad, relativt grov oxel. Trädet är kontinuerligt hamlat sedan ung ålder och har endast smärre håligheter. På den nya delen av kyrkogården finns två symmetriskt placerade hamlade lindar. Träden är grova och längre tillbaka toppkapade på relativt låg höjd, därefter har grenarna kontinuerligt knuthamlats. Båda träden är vitala, men har varierande grad av håligheter. Det norra trädet har en större fläkskada inne i kronan. I och med trädens grovlek och låga höjd innebär håligheterna endast låga risker. Med fortsatt kontinuerlig beskärning av kronorna avlastas kronornas tyngd (fig. 36).

Fig. 36. De båda lindarna på nya delen utgör ett framträdande blickfång. Den nyaste delen av kyrkogården ramas in av elva knuthamlade oxlar av olika ålder, jämnt och regelbundet placerade. Sju av dessa är äldre träd, med grova stammar och små kronor, troligen planterade på 1950-talet i samband med utvidgningen. Dessa är kontinuerligt knuthamlade sedan ung ålder. Fyra av oxlarna i den östra delen är relativt nyplanterade och knuthamling av kronorna är påbör- jad. Murgröna är planterad på utsidan av muren, men har spridit sig och täcker stora delar av muren och växer även längs flera av stammarna upp i kronorna. Detta gäller främst träden i sydväst, men även oxeln i det sydöstra hörnet (fig. 37). Trots påväxten ser lövverken vitala ut, men antagligen innebär murgrönan att träden på sikt försvagas. Några av de yngre träden har skador på stambasen, som kan ha uppstått vid påkörning av gräsklippare eller i samband med gräsröjning.

Fig. 37. Murgröna växer upp i flera av oxlarna.

En ung, solitär oxel är planterad i södra delen av nya delen, i linje med träden på gamla kyrkogården. Knuthamling är påbörjad på samma sätt som oxlarna i träd- kransen längs södra sidan. Trädet har dock en rejäl skada i stammens nedre del som gör att trädet riskerar att bli kortlivat. En likadan oxel är planterad som soli- tärt träd vid urngravarna på nyaste delen. Detta är dock i gott skick. Sex av träden på gamla och nya kyrkogården är noterade som särskilt skydds- värda i länsstyrelsens inventering Skyddsvärda träd. Det gäller hästkastanjen och asken utmed norra sidan av gamla kyrkogården, asken och hängasken utmed södra sidan samt de båda lindarna på nya delen (fig. 38). Samtliga bedöms ha höga biologiska värden på grund av att de i varierande grad är grova, knotiga och har håligheter. På hängasken har arten guldlockmossa noterats. Denna art finns även på den grova asken strax utanför kyrkogårdens sydöstra hörn. Guldlock- mossa är en så kallad signalart som indikerar höga biologiska värden.

Fig. 38. Karta över kyrkogårdens träd. Träd som är noterade som skyddsvärda är markerade med ett S.

Fig. 39. En låg häck av liguster avgränsar tillsammans med en låg stödmur (t.v). Murgrönan på nyaste delen är starkväx- ande och riskerar att kväva övrig växtlighet (t.h.).

Häckar Utmed stödmuren mellan gamla kyrkogården och nyaste delen finns en låg klippt häck av liguster (fig. 39). Denna tillkom troligen i samband med eller strax efter utvidgningen av kyrkogården på 1950-talet. Den nyaste delen av kyrkogården avgränsas i söder och sydväst av en klippt häck av oxel. Gamla beskärningssnitt utmed västra sidan visar att häcken ursprungligen var betydligt lägre, omkring 40 cm. Idag är häcken cirka 150 cm, vilket bidrar till en inramande verkan och skapar rumslighet. Bitvis är häcken mycket gles och på sina håll har kortare sträckor helt och hållet gått ut. Möjligen kan orsaken åtminstone delvis förklaras av den mycket expansiva och närapå kvä- vande murgrönan som är planterad på utsidan av kyrkogårdsmuren (fig. 39). Andra orsaker kan vara rengöring av gravvårdar med starka medel. Inga gravplatser har bevarade infattningshäckar av exempelvis buxbom, endast en rest kan ses på en gravplats på nyaste delen.

Planteringar Förutom trädkrans och omgivande häckar har kyrkogården inga gemensamma planteringar eller rabatter, utan planterad växtlighet finns på de enskilda gravplatserna. En ovanligt stor mångfald av olika sorters rosor ses på många av kyrkogår- dens gravplatser, ibland planterade i rabatten, ibland kvarstående i gräsmattan invid gravvården. Några har grova stammar som tyder på hög ålder. En betydande andel utgörs av storblommande rabattrosor i olika röda, laxrosa eller gula kulörer, vanliga under 1900-talet. Mer små- och klaseblommande rossorter som kan ha äldre ursprung är etablerade på några gravplatser (fig. 40).

Fig. 40. Några av kyrkogårdens olika sorters rosor.

Den nyaste delen av kyrkogården har generellt störst inslag av planteringar, inte minst olika sorters perenna växter såsom exempelvis kärleksört, lavendel, julros, rosenbergenia, kantnepeta och prästkrage. I en gravplatsrabatt på gamla delen växer myskmadra, en marktäckande, doftande växt. Ett fåtal gravplatser har vin- tergrön plantering i form av murgröna, lagerhägg eller formklippt buxbom. På kyrkogårdens nya del är ettåriga utplanteringsväxter vanligast, t ex isbego- nia, lobelia, tagetes och silverek. Omkring en tredjedel av gravplatserna på nya och nyaste delen saknar plantering, vilket kan jämföras med nästan hälften på gamla kyrkogården. Sammantaget innebär det att växtligheten är förhållandevis sparsam.

Fig. 41. Både murgröna och rosor kan ha lång historisk kontinuitet på platsen.

Växt- och djurliv Kyrkogården domineras av gräsbeväxta, kvävepåverkade ytor som är relativt art- fattiga, men maskros och tusensköna utgör ett blommande inslag. Trädkransen på gamla kyrkogården hyser en stor variation vad gäller lavar. Genom att träden står öppet och solbelyst skapas goda förutsättningar för en rik lavflora. Signalar- ten lönnlav konstaterades på flera träd i samband med inventeringen av skydds- värda träd år 2008. En signalart kan ses som en indikator på att livsmiljön hyser höga naturvärden. Både ask och lönn räknas till så kallade rikbarksträd, eftersom barken är näringsrik och har en varierande struktur som gör att många lavar trivs. Genom en viss variation i ålder finns det möjligheter för en kontinuitet så att arter kan sprida sig från äldre till yngre träd, något som är nödvändigt för de mer krävande arterna. Håligheterna utgör värdefulla miljöer som boplatser för häck- ande fåglar eller viloplatser under dagen för fladdermöss. En uggla, troligen kattuggla, håller till i en av hängaskens håligheter. Vanliga arter som exempelvis sädesärla, stare och röd glada har noterats, men tack vare det kustnära läget finns en mångfald av fågelarter i trakten. I vissa av trädens håligheter finns mulm, en kompostliknande blandning av organiskt material som bryts ner av olika insekter och svampar. Mulm är idag en bristvara eftersom det generellt sett finns en brist på äldre träd i landskapet. Kyrkogårdsmurens skrymslen och vrår utgör värdefulla livsmiljöer för fåglar, insekter och grod- och kräldjur. Ovanpå muren växer lavar och mossor, här och var även fetbladsväxter.

Bild 42. Kärleksörtens blommor lockar till sig många insekter, bin och fjärilar, bland annat amiralfjärilen.

Kyrkogårdens olika delar

Fig. 43. Gamla delen omfattar den ursprungliga, planerade kyrkogården från 1600-talet.

Den gamla delen Den gamla delen av kyrkogården omger kyrkan och utgörs av sammanhängande gräsmatta, genomkorsad av huvudgången utmed norra sidan och gången som löper runt kyrkan. Kyrkogårdsmuren tillsammans med de äldre träden ramar in i norr och öster. I söder utgör en låg stödmur gräns mot nyaste delen. Utmed västra sidan löper en kalkstensbelagd gång i gränsen. Utsträckningen är densamma som staden Kristianopels ursprungliga planlagda kyrkotomt. Närmast kyrkan är gravplatserna utlagda i de fyra små områdena mellan kyrkans långhus, torn och korsarm. Dessa gravplatser har en något ålderdomlig struktur där en viss oregelbundenhet kan märkas. Kyrkogårdens enda gravplats med bevarad grusad yta och kringgärdning i form av en stenram finns sydväst om kyrkan. I övriga delar av gamla kyrkogården är gravplatserna utlagda i nordsydliga rader med gravvårdarna vända mot öster. Enkelgravar och familjegravar ligger sida vid sida i gräsmattan. Det finns en stor variation av olika typer av gravvårdar med representanter från 1800-talet fram till idag. Den äldsta bevarade vården står invid tornets östra fasad. Det är en högrest kalkstensvård, rest över kyrkoherden Swen Holmberg, född i Ramdala år 1786, död i Kristianopel år 1833 och makan Johanna Alström född i Gråmanstorp år 1791, död i Kristianopel år 1839. Vår- den är i gott skick med en förhållandevis tydlig inskription, väl synlig för besökare som går in genom huvudingången.

Fig. 44. Norr om kyrkan finns flera äldre gravvårdar, där inskriptionerna anknyter till sjöfart och fiske.

Till de äldsta vårdarna hör även tre kors huggna av kalksten. Två av dem står intill varandra strax sydost om kyrkan resta 1880 och 1889 över gårdmannen An- ders Magnussson och hemmansägaren Peter Andersson, båda från Djupahamn. Ytterligare ett kors står utmed den norra huvudgången. Inskriptionen är numera svårtydd men lär enligt uppgift vara rest år 1877 över hemmansägaren Lars Svensson, makan Stina Jansdotter och sonen Karl. Strax utanför kyrkans ingång finns ett välbevarat äldre gjutjärnskors med tre- klöverformade armar, rest över Johan Fredrik och Pella Elmlund. Intill står en naturromantiskt utformad vård med slingrande murgröna kring en infälld text- platta av marmor. Inskriptionen är dock vittrad och går inte att tyda, men den typen av gravvård var vanlig under 1870–80-talen. En vård av marmor är rest omkring sekelskiftet 1900 över sjökaptenen Anders Rydström och hans maka Maja Stina Haglund. Vårdens form har antika, symmetriska drag med spetsig topp och uppstickande så kallade akrotirer på sidorna. Från 1890-talet till och 1920-talet härrör flera mer högresta vårdar av grå eller svart granit. Även återanvända eller nytillverkade vårdar av den här typen före- kommer, daterade under senare delen av 1900-talet. Den vanligaste typen från den här tiden är emellertid låga och breda vårdar i svart eller grå granit. I det sydöstra hörnet finns en liggande häll som är rest i samband med att kvarlevorna efter gravsatta personer i kyrkan år 1953 flyttades till en gemensam grav utanför kyrkan. Inskriptionen lyder: ”Här vilar i gemensam grav kvarlevor av människor som levat och verkat i Kristianopel. Efter döden fingo de sina vilorum i församling- ens kyrka vid vars renovering de blevo jordade här 1953. Hegr. 13:14. Församlingen reste vården.” Med Kristianopels kustnära läge märks inskriptioner med anknytning till nä- ringar med koppling till havet såsom båtsmannen, skepparen, sjökaptenen, kustvakten och lotsförmannen. Anknytning till havet märks också i att stora dekorativa snäckor har lagts framför några av gravvårdarna. Att även jordbruket har varit av betydelse vittnar de allmänt förekommande titlarna lantbrukare och hemmansägare om. Den allra vanligaste titeln är hustrun, i övrigt finns endast någon enstaka vård där även kvinnan har en yrkestitel. Ofta anges bytillhörighet, såväl på äldre som på yngre vårdar. 35

Fig. 45. Gravplatsområdena direkt söder om kyrkobyggnaden.

Ett stort antal vårdar har däremot enbart den anonyma inskriptionen familjegrav vilka förutom mannens namn varken redovisar årtal eller namn på övriga gravsatta inom gravplatsen. I samband med installation av belysning på kyrkogården påträffades år 2010 en äldre kalkstenshäll under mark i området direkt väster om tornet. Hällen här- rör troligen från 1600-talet. Eftersom den var spräckt i flera delar fick den ligga kvar där den hittades. De äldre träden i norr och söder ramar in och bidrar till en lummig miljö tillsammans med träden utanför kyrkogården. Växtligheten i övrigt är relativt sparsam, men gravplatsernas rabattplanteringar bidrar till färg och variation som bry- ter av gräsytorna.

Karaktärsdrag: • Närheten till kyrkan bidrar till en ålderdomlig karaktär • Viss oregelbunden struktur • Bastant kyrkogårdsmur • Utsträckningen av gamla delen är densamma som kyrkans ursprungliga tomt vid anläggningen av staden Kristianopel • Flera äldre gravvårdar, men överlag blandning av gammalt och nytt vilket ger otyd- liga årsringar • Framträdande äldre träd med höga biologiska värden skapar rumslighet.

Fig. 46. Äldre och yngre vårdar finns sida vid sida. 36

Fig. 47. Den nya delen av kyrkogården. Vy mot nordväst, fästningsmuren skymtar i bakgrunden.

Den nya delen Den nya delen omfattar kyrkogårdens nordvästra hörn som i norr och väster av- gränsas av kyrkogårdsmuren, medan den raka kalkstensbelagda huvudgången ut- gör gräns i öster. Utmed södra sidan, mot nyaste delen, avgränsas området av en låg stödmur av grovhuggna stenblock. Området är öppet och består av gräsmatta med två centralt placerade och framträdande grova lindar. Tre raka kalkstensbelagda gångar i väst–östlig riktning genomkorsar området. Från denna del av kyrkogården framträder fästningsmuren tydligt i väster. Gravplatserna är regelbundet utlagda i nordsydliga rader med gravvårdarna vända mot öster. Enkelgravar och familjegravar ligger sida vid sida i gräsmattan utan några omgärdningar. Ett fåtal gravvårdar härrör från 1920-talet då området precis tagits i anspråk, men betydligt fler blir det under 1930–40-talen. Bland de äldsta vårdarna före- kommer exempelvis både högresta och mindre gravvårdar av grå eller svart granit. Formspråket har sitt ursprung i decennierna kring sekelskiftet 1900, ofta med graverad dekoration där blanka ytor möter matta. Kors och stiliserade växtorna- ment är vanligt förekommande. Från 1930–40-talen syns flera höga och smala vårdar i rak och enkel utformning, i regel utan dekoration. Antalet vårdar som härrör från 1950–60-talen är relativt sett ganska få. Kanske många då istället valde att begravas på den nyaste delen, som togs i anspråk på 1950-talet. Den största andelen av områdets gravvårdar härrör från 1970–90-talen. Bland dessa är de låga och breda, rektangulära vårdarna av svart eller grå granit vanligast. Små liggande hällar är också vanligt förekommande, inte sällan som komplement till en äldre huvudsten. Enstaka återanvända eller nytillverkade högresta vårdar av svart granit härrör från 1990–2010-talen.

Fig. 48. Öppna gräsytor och en regelbunden struktur karakteriserar nya delen.

Titlar är relativt vanligt förekommande, många med kopplingar till skiftande grupper såsom handel, sjöfart och familjerelationer. Exempelvis sjökapten, lotsän- kan, sjöingenjör och fiskaren har tydlig koppling till havsnäringen. En mer an- norlunda titel är donkeymannen, som var en sorts fartygsmaskinist eller förman över eldare. Ursprungligen härrör titeln från segelskeppens tid, då donkeymannen var eldare av donkeypannan, vilken hade ersatt åsnor som kraftkälla vid lastning och lossning. Lantbrukaren och hustrun är de vanligaste titlarna tillsammans med familjean- knytningar såsom maka, sonen, dottern och syskonen. Med undantag av trotjänarinnan saknas kvinnliga yrkestitlar helt och hållet. Mäklare, trafikbilägare och depåchefen tillhör 1900-talets yrken. Bytillhörigheten framgår ofta av inskriptionerna, såväl på äldre som på yngre vårdar. Ett stort antal vårdar har däremot enbart den anonyma inskriptionen familjegrav och redovisar förutom mannens namn varken årtal eller namn på de öv- riga gravsatta inom gravplatsen.

Fig. 49. Några av de högresta vårdarna av svart granit härrör från 1990–2010-talen.

Fig. 50. Återlämnade och flyttade äldre gravvårdar finns samlade i ett lapidarium. Gjutjärnsvården från år 1871 är en av de mer ovanliga. I det nordvästra hörnet utmed muren finns ett lapidarium med återlämnade och flyttade och äldre gravvårdar uppställda i två rader. Ålder och stil varierar men mer eller mindre högresta vårdar av svart granit dominerar. En av de mer unika vårdarna är en välbevarad gjutjärnsvård som är rest år 1871 över Maria Chr. Nils- dotter, maka till hemmansägaren Andreas Fr. Olsson i Västra Tång (fig. 50). Ungefär en femtedel av gravplatserna har någon slags ros i rabattplanteringar- na. Variationen är stor bland dessa, både storblommiga och små klasblommiga sorter förekommer i olika, ofta i röda eller rosa nyanser. Kärleksört är den vanligaste perenna växten, men alunrot, prästkrage och daggkåpa är exempel på andra förekommande arter. Knappt hälften av gravplatserna är planterade med ettåriga sommarblommor. En tredjedel av gravplatserna saknar helt och hållet plantering.

Karaktärsdrag • Öppna klippta gräsytor • Regelbunden, symmetrisk struktur • Framträdande två äldre lindar • Blandning av gamla och nya gravvårdar, inga framträdande årsringar • Närhet till fästningsmuren ger en historisk förankring • Rik mångfald av olika sorters planterade rosor

Fig. 51. Kärleksört (t.v.) är den vanligaste perennen tillsammans med olika sorters rosor. 39

Fig. 52. Den nyaste delen omfattar kyrkogårdens södra del.

Den nyaste delen Den nyaste delen av kyrkogården omfattar det smalt rektangulära området i söder som tillkom i början av 1950-talet. Området är öppet och utgörs av klippt gräs- matta genomkorsad av raka gångar, glest belagda med kalkstensplattor. Mot norr avgränsar en låg stödmur bestående av en rad grovhuggna stenblock. Strax innan- för stödmuren finns en låg klippt häck av liguster. Utmed östra sidan finns en kallmurad stenmur i traditionellt utförande, vilken utgör en förlängning av muren utmed den gamla delen. Mitt i muren finns en ingång med en mindre stentrappa flankerad av två huggna stenpelare kröna av stenklot. I söder och väster finns en högre stödmur av huggna, rektangulära kvaderstensblock. Ovanpå denna finns en klippt oxelhäck. Utmed utsidan av muren finns planterad murgröna, vars långa slingor växer upp i såväl häcken som i trädkransens träd. Gravplatserna är regelbundet utlagda utmed ytterkanterna, vända in mot de kalkstensbelagda gångarna. Innanför dessa finns i den östra delen två parallella rader med gravplatser utefter områdets centrala mittaxel. Den västra delen består av mindre urngravplatser, dels i nordsydliga rader, dels oregelbundet och glest placerade. I det nordvästra hörnet finns ett drygt tiotal återlämnade och flyttade gravvårdar nedlagda i gräsmattan.

Fig. 53. Vy mot nordost (t.v.). Samling av återlämnade och nedlagda gravvårdar (t.h.). 40

Fig. 54. Gravplatserna är placerade i regelbundna rader. Titlar är inte så vanligt förekommande inom denna del av kyrko- gården, men en av de mer ovanliga är ”kommunalarbetaren”. Mer än hälften av gravvårdarna härrör från 1950–60-talen, resterande härrör från 1970-talet fram tills idag. Bland de äldsta vårdarna hör ett knappt tiotal anspråks- lösa, mindre vårdar av svart eller grå granit. Ett par av dessa har formen av ett kors. Mer än hälften av vårdarna utgörs av rektangulära, låga vårdar, oftast av grå granit. Liggande hällar förekommer under hela perioden, ibland som huvudsten, främst i området med urngravar, ibland som senare komplement. Bland de samtida vårdarna dominerar rundade eller asymmetriska former, antingen med pole- rade, blanka ytor eller mer matta och grovhuggna. Ungefär en femtedel av vårdarna har titlar i inskriptionen. Vanligast är makan, hustrun, sonen och lantbrukaren. Kvinnliga yrkestitlar saknas helt. Bagarmästare och skräddarmästare är exempel på hantverksyrken. Sjökapten, fyrvaktaren och kustuppsy- ningsmannen anknyter till det kustnära läget. Kommunalarbetaren, trafikbilägaren och handlanden är exempel på mer sentida titlar med anknytning till samhällets fram- växt. Bynamnet anges på omkring en tredjedel av inskriptionerna. Till skillnad från övriga delar av kyrkogården har endast en knapp tiondel av vårdarna den anonyma inskriptionen familjegrav utan fullständiga namn och årtal på de gravsatta. Växtligheten på gravplatserna är relativt rik och varierad, särskilt i det nord- östra hörnet. Rabatterna är av skiftande storlek. Vissa omfattar endast en liten rabatt framför gravvården, medan andra har breda rabatter som ibland hänger ihop med rabatten på gravplatsen intill. Röda och rosa rosor av olika slag är vanligt förekommande på omkring en fjärdedel av gravplatserna. Bland perenner märks exempelvis kärleksört, prästkrage, julros, hortensia, fänrikshjärta och hjärt- bergenia. En dryg tredjedel av rabatterna har planterade, ettåriga sommarblommor. Ett par gravplatser har parvis planterade klot av vintergröna buskar såsom idegran eller lagerhägg, något som i övrigt inte är vanligt förekommande.

Karaktärsdrag • Öppna klippta gräsytor • Regelbunden struktur • Samtida uttryck • Rik och varierad växtlighet • Inramande häck och trädkrans av oxel

Kyrkogårdens karaktär och kulturhistoriska värden

Spår av ursprunglig Inramande träd- Samlade grup- avgränsning av krans och mur per av äldre kyrkogården gravvårdar Portar in till kyrkogårdens kulturarv Samlad grupp av äldre gravvårdar Inramande mur

Visuell kon- takt med fäst- Samlad grupp ningsmuren av äldre grav- vårdar

Framträdande lindar Inramande trädkrans

Öppna gräsytor, regelbunden struktur Otydlig gräns mellan Inramande gamla och mur nyaste delen

Öppna gräsytor, Inramande Öppna gräsytor, Från utsidan anspråkslösa gravvårdar, oxelhäck regelbunden struktur, inramande oregelbunden struktur samtida uttryck mur

Fig. 55. Sammanfattning av kyrkogårdens karaktär och kulturhistoriska värden.

Kristianopels kyrkogård ligger inom ett område som är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården. Kyrkan och kyrkogården är centrala komponenter i 1600- talets anlagda stadsplan, som utgjorde ramarna för kyrkogårdens ursprungliga utbredning. Strukturen som är ett uttryck för riksintresset är än i dag väl avläsbar. Kyrkogården med den inramande kyrkogårdsmuren, trädkransen och bevarade äldre gravvårdar som centrala komponenter ingår därmed som en del av en vär- defull kulturmiljö med starkt symbolvärde. Som helhet utgör Kristianopels kyr- kogård tillsammans med dess föregångare Avaskär, en närmast unik kulturmiljö som speglar olika tidsskikt en i mångt och mycket en orolig brytningstid under en period då Blekinge blev svenskt. Kyrkogården rymmer social- och samhällshistoriska värden genom de bevarade gravvårdar som genom sina inskriptioner berättar om människors liv och leverne i trakterna kring Kristianopel, med hav och jord som viktiga komponenter. Kvinnors liv och villkor är däremot inte särskilt framträdande på kyrkogår- den, inte heller de personer som överhuvudtaget inte framträder genom bevarade gravvårdar eller inskriptioner, kyrkogårdens dolda historia. Flertalet av de enskilda gravvårdarna har inte så stora enskilda kulturhistoriska värden utan det är tillsammans som mångfalden av gravvårdar utgör ett pedagogiskt värde och en del i en värdefull kulturmiljö. Kyrkogården ingår som en central plats i Kristianopel, som är ett attraktivt be- söksmål i länet med ett stort antal turister. De estetiska värdena är höga, inte minst tillsammans med den omgivande småskaliga trähusbebyggelsen med lummiga trädgårdar. Kyrkogården har ett högt upplevelsevärde och bidrar till en historisk förankring av platsen. Kyrkogården utgör en rofylld miljö, en plats för eftertanke öppen för alla, mitt i ett tidvis myllrande turistmål. De omgivande kyrkogårdsmurarna har lång historisk kontinuitet som inramning och den vackert smidda järngrinden i sydöstra ingången har höga hant- verksmässiga och estetiska värden. De äldre träden är mycket viktiga för rumsligheten och har höga miljöskap- ande värden. Trädmiljöerna hyser samtidigt höga biologiska värden. Inom vissa delar av kyrkogården finns grupper av äldre, bevarade gravvårdar som tillsammans bidrar till ett tidsdjup på kyrkogården som stärker de miljöskapande vär- dena. Mångfalden av olika sorters rosor, men även kvarstående äldre perenner, planterade på många av kyrkogårdens gravplatser har ett växthistoriskt värde. Den nyaste delens enkla utformning där helheten är överordnad de enskilda delarna utgör en typisk representant från 1900-talets andra hälft. De gräsinsådda ytorna inom äldre och nya delen är ett uttryck för 1900-talets rationaliseringar.

Vård och underhåll Genom besiktning av Kristianopels kyrkogård har följande behov för vård och underhåll identifierats, med kortfattade åtgärdsförslag. I avsnittet Allmänna rekommendationer för vård och underhåll finns ytterligare generella riktlinjer.

Murar De olika mursträckningarna kring kyrkogården är generellt sett i bra skick. Enstaka lösa eller nedfallna stenar noterades i naturstensmuren. Murgröna är mycket kraftigväxande och täcker stora delar av den södra kva- derstensmuren.

• Genomför en årlig översyn för att på ett tidigt stadium upptäcka ev. skador. • Lägg tillbaka nedfallen sten. • Ta regelbundet bort vegetation som växer i och kring muren. Murgrönan bör röjas bort eller åtminstone begränsas i sin utbredning. Den kraftiga växtligheten kan på lång sikt inverka negativt på muren. Örtartad växtlig- het och fetbladsväxter kan vara kvar, de gör ingen skada.

Grindar Järngrindarna i sydost är i förhållandevis bra skick. Dock går de ej att stänga på grund av den höga marknivån. Marknivån bidrar troligen till ökad risk för rostangrepp i nederkant. Den norra grinden kärvar och är svår att öppna. Det nordöstra grindparet saknas sedan länge.

• Genomför årlig översyn av järngrindarna. Vid behov görs rostskyddsbe- handling och ommålning. • Se över stängningsanordning samt marknivå så att samtliga grindar lätt kan öppnas och stängas. • Se över möjligheten att återställa den nordöstra grinden. Detta skulle in- nebära en mer framträdande entré som tydliggör den inhägnade kyrkogår- den som en speciell plats.

Gångar och tillgänglighet De kalkstensbelagda gångarna är ganska jämna och fungerar tillfredsställande, endast mindre sättningar noterades. Flera besökare tar genvägen mellan gamla och nyaste kyrkogården över stöd- muren vid östra sidan.

• Årlig översyn av gångarnas tillgänglighet. Sättningar och skador åtgärdas. • För en enklare genomgång och bättre tillgänglighet kan en trappa anord- nas mellan gamla och nyaste delen.

Gravplatser De kulturhistoriskt värdefulla gravvårdarna bör stå kvar på ursprunglig plats. Låt gärna även övriga återlämnade gravvårdar stå kvar så länge som möjligt för att förstärka kyrkogårdens årsringar. Kyrkogården ger en upplevelse även för många av de turister och besökare som passerar förbi. Därför är gravområdena i östra delarna av kyrkogården sär- skilt viktiga att värna då de utgör porten in till kyrkogården. Samma sak gäller de grupper av äldre gravvårdar som finns inom delar av kyrkogården. För en mer jämlik kulturmiljö är det viktigt att särskilt lyfta fram de vårdar som i någon mån speglar kvinnors villkor och möjligheter. I lapidariet i det nordvästra hörnet växer en hel del björnbär och asksly mellan gravvårdarna. Vissa vårdar lutar. De liggande vårdarna i nordvästra hörnet av nyaste delen är inte synliga

• Rengöring av vårdarnas inskriptionstavlor görs varsamt med i första hand ljummet vatten. Vid kraftig lavpåväxt är det bättre att låta bli, då det annars finns risk att stenen skadas. • Röj bort björnbär, asksly och annan vegetation kring lapidariet ett par gånger per växtsäsong. • Se över gravvårdarnas stabilitet. • De liggande vårdarna i nordvästra hörnet av nyaste delen bör resas upp. Anordna gärna en väl avgränsad och ordnad plats för dessa.

Möbler Endast ett fåtal sittplatser finns för besökare på ett par platser inom kyrkogården.

• Anordna fler sittplatser för att ge besökarna möjlighet till en stunds vila och eftertanke.

Servicestationer Kyrkogården är väl utrustad med servicestationer spridda över hela kyrkogården.

• För en mer diskret framtoning kan stationerna förslagsvis ramas in med växtlighet, t ex klippta häckar. Detta skulle även förstärka det gröna insla- get på kyrkogården.

Träd Träden har stor betydelse för upplevelsen av Kristianopels kyrkogård och bör vårdas så att de kan stå kvar så länge som möjligt. Den unga oxeln i sydöstra delen av nya kyrkogården har en rejäl stamskada som gör att den har små möjligheter att utvecklas till ett livskraftigt träd. Trädkransen utmed södra sidan är delvis trängd av kraftigväxande murgröna som växer upp vissa av trädkronorna. Stora delar av kyrkogården är öppen med få träd.

• Upprätta gärna en trädvårdsplan över kyrkogårdens samtliga träd för ett långsiktigt strategiskt dokument som kan förebygga säkerhetsrisker men samtidigt förlänga trädens livslängd. Certifierad arborist bör anlitas för detta uppdrag. • Samråd alltid med länsstyrelsen inför större planerade åtgärder i trädbe- ståndet. • Byt ut den unga skadade oxeln mot en ny oxel. Eventuellt kan fler oxlar planteras för att komplettera trädkransen utmed den södra sidan av nya och gamla delen. Var försiktig vid gräsklippning och gräsröjning. • Fortsätt med kontinuerlig beskärning och underhåll av oxlarna och lindarna med målet att de ska stå kvar så länge som möjligt. • Murgrönan bör röjas bort eller åtminstone begränsas i sin utbredning. Den kraftiga växtligheten inverkar negativt på träden. • Se över möjligheten att plantera fler träd på kyrkogården för att stärka den gröna strukturen. Inhemska trädslag bör väljas i första hand, gärna befintliga trädslag på kyrkogården (dock ej ask), ädellövträd eller naturligt före- kommande trädslag i landskapet. Exotiska och främmande trädslag bör undvikas i den ålderdomliga miljön närmast kyrkan.

Häckar och planteringar Oxelhäcken i söder är viktig för inramning och rumslighet, men är i dåligt skick med luckor eller svagväxande delar. Murgröna växer upp i häcken och inverkar troligen mycket negativt. Kyrkogården utgörs av öppna gräsytor med mycket sparsam växtlighet. Mång- falden av rosor bidrar till färg och variation och utgör ett karaktärsdrag för kyr- kogården.

• Murgrönan bör röjas bort eller åtminstone begränsas i sin utbredning. Den kraftiga växtligheten inverkar negativt på träden. • Luckorna i oxelhäcken kompletteras med unga oxelplantor. Rådgör med fackman ifall hela eller delar av häcken föryngras vid samma tillfälle. Sam- råd också med länsstyrelsen. • Se över möjligheten att släppa upp ligusterhäcken till en något högre höjd för en tydligare avgränsning av nyaste delen. • Slyuppslag och ogräs rensas årligen bort från de klippta häckarna. De ska enbart innehålla en art. • Låt äldre perenner och rosor stå kvar och vårdas på gravplatserna även sedan de återlämnats. Vårda mångfalden av rosor genom bland annat gödsling och beskärning. • Komplettera gärna växtligheten med ett större inslag av perenner. Lökväx- ter kan med fördel planteras i gräsmattan för en vacker vårblomning.

Växt- och djurliv Med varsam och genomtänkt skötsel finns goda möjligheter att gynna växt- och djurliv på kyrkogården.

• Renovering av kallmurar bör helst göras under juni till augusti för att inte störa övervintrande grod- och kräldjur. • Sätt gärna upp holkar i kyrkogårdens träd för att gynna hålhäckande fåglar.

Allmänna rekommendationer för vård och underhåll

Markytor

Gräs Klippt gräsmatta utgör i regel större delen av kyrkogårdarnas ytor. Ur miljömäss- igt och ekonomiskt perspektiv kan skötseln av gräsytorna anpassas och varieras med olika skötselintensitet inom olika delar av kyrkogården.

• Områden som lämpar sig för en mer extensiv skötsel ska vara relativt magra med svagväxande gräsarter alternativt torra områden där gräset inte växer så snabbt. Gräset slås av några gånger per säsong med grästrimmer alternativt skärande/klippande redskap såsom motormanuell minislåtter- balk. Starkväxande och frodiga gräsmattor bör skötas på sedvanligt sätt med tätare intervall. • Tänk på att inte köra för nära gravvårdar eller träd med gräsklippare eller grästrimmer så att skador riskerar att uppstå. Gräsklippet bör helst borstas bort från gravvårdarna då det annars utgör en grogrund för påväxt av al- ger och mossa.

Gångar och grusade ytor Kyrkogårdens gångsystem utgör en medvetet anlagd struktur. Beläggningen kan ibland utgöras av grus eller singel, ibland gatsten, tegel eller betongplattor. Na- tursten såsom kalksten lagda i gräsmatta blev vanligt i mitten av 1900-talet och förekommer inte sällan i nygestaltningar av anläggningar såsom askgravlundar och liknande. En variant av gångmaterial är stenmjöl, som är krossat berg i olika fraktioner och kulörer. Stenmjölet ger ofta ett bra och stadigt underlag med god tillgänglighet. Singel och grus förekommer även som täckning på gravplatser.

• Singeltäckning på gångar och gravplatser bör vara naturfärgad. Vit, mörk- grå eller svart bör undvikas, då materialet saknar historisk förankring. • Ibland lever traditionen att mönsterkratta gravplatser kvar. Att fortsätta denna sed är av stort kulturhistoriskt värde samtidigt som upplevelsen av kyrkogården blir starkare.

Vatten • Vattenmiljöer är av stort värde och kan locka många olika djur såsom grod- och kräldjur, fåglar och insekter. Anlägg gärna en mindre vattensam- ling för att ytterligare berika den varierade kyrkogårdsmiljön. Även ett litet fågelbad kan vara positivt för miljön. • Tänk på att inte använda kemiska medel i samband med exempelvis ren- göring av vattensamlingen, det skadar både växter och djur.

Murar Det finns olika typer av murar byggda av fältsten, sprängsten, huggen sten eller blocksten med olika teknisk uppbyggnad. Många äldre murar är uppförda av fält- sten från trakten, i regel lagda utan murbruk, så kallade kallmurar. Inte sällan finns återanvänd sten i muren, t. ex. från tidigare byggnationer eller anläggningar. Murarna är vanligen grundlagda på frostfritt djup. Sidorna lutar in mot mitten, vilket bidrar till en stabil konstruktion. Vissa murar är murade med bruk eller fo- gade med bruk på utsidan. Murar med bruk måste ha en skyddande avtäckning på ovansidan så att inte regn och snö kan tränga ner i muren och orsaka frost- sprängning av konstruktionen. Avtäckningen kan exempelvis bestå av flata stenar eller tegelpannor. Den ska skjuta ut minst 3 cm utanför muren så att vattnet inte rinner ner längs mursidan. Traditionellt sett är det kalkbruk som i första hand använts i äldre murverks- konstruktioner. I senare tid har även en blandning av kalk och cement använts, så kallat kc-bruk, eller cementbruk. Både kc-bruk och cementbruk är starkt och hårt, inte lika elastiskt och följsamt som kalkbruk. Vid användning av de hårdare bru- ken är risken för sprickbildning större.

• Kontinuerlig årlig besiktning och löpande underhåll är A och O. Många skador kommer långsamt smygande och kan vara svåra att upptäcka. Att ta foton i samband med den årliga besiktningen kan vara en bra idé för att lättare upptäcka förändringar i tid. • Rätta kontinuerligt till stenar som kommit ur läge. Se över ev. avtäckning så att vatten inte kan tränga in. • Både markvatten och dagvatten kan orsaka problem på murar. Marken ska luta utåt från muren för att inte leda in regnvatten och smältande snö mot muren. Skotta därför inte upp snö mot murar. • Hög vegetation och sly röjs årligen bort från mursträckningen. Kraftig- växande vegetation tas även bort ovanpå muren, liksom nedfallna löv och skräp. Lavar, mossor och sedumarter kan dock lämnas kvar då de inte skadar murverket. • Vid underhåll och lagning används samma typ av bruk och fog som be- fintligt, om det inte visat sig orsaka skador. En tumregel är dock att bruket inte ska vara hårdare än stenen. • Vid lagning används befintlig sten. Ev kompletteringar görs med sten av samma bergart och samma ytbehandling. Undvik främmande och impor- terade bergarter.

Inte sällan finns en trädkrans utmed muren. Trädens skuggande kronor kan ha en stabiliserande effekt på klimatet vid muren, vilket kan vara positivt i framför allt starkt solbelysta, öppna lägen. Ibland påverkas murarna av träden så att sprickor uppstår, stenar kommer ur läge och ras inträffar. När trädet tas bort ruttnar rotsy- stemet så småningom och bildar håligheter i marken, vilka ger rörelser i marken

som påverkar muren. Träd och murar har i regel samexisterat åtminstone sedan 1800-talet och båda har höga värden. Målet bör därför vara att bibehålla både träd och mur sida vid sida även i framtiden. Murar är möjliga att laga medan det tar mycket lång tid att ersätta ett gammalt träd. Kostnaden för lagningen bör vägas mot det gamla trädets betydande ekonomiska värde.

• Vid återplantering kan viss justering göras med omkring 0,5 meter från den ursprungliga platsen för att förebygga framtida konflikter. Viktigt är dock att den visuella upplevelsen av trädraden bibehålls. Vid nyplantering där det tidigare inte funnits träd kan ett större utrymme på ett par meter lämnas från muren. Samråd alltid med länsstyrelsen inför större planerade åtgärder eller förändringar. • Vid underhåll av murarna ska hänsyn tas till växt- och djurliv. Grod- och kräldjur övervintrar ofta i murar, därför bör renovering helst göras under sommarmånaderna juni–augusti. Samtliga grod- och kräldjur är fridlysta i Sverige. Håll utkik efter häckande fåglar i muren, undvik åtgärder som riskerar att störa. Vid lagning av murar bör stenarna läggas tillbaka på samma sätt som de låg ursprungligen, d. v. s. stenar med lavar och mossor vänds utåt.

Gravanordningar Låt gravvårdarna stå kvar så länge som möjligt på ursprunglig plats. Förebyg- gande åtgärder och kontinuerligt underhåll är väsentligt i skötseln av gravvårdar. Målet är att de kulturhistoriskt värdefulla vårdarna ska ges en så lång livslängd som möjligt.

Sten Många äldre gravvårdar är huggna i sandsten, kalksten och marmor, vilka är relativt mjuka och porösa bergarter, känsliga för mekanisk påverkan och frost- sprängning. De tål inte heller sura rengöringsmedel. Från andra hälften av 1800- talet och senare blev vårdar huggna av olika typer av så kallad silikatsten såsom granit, gnejs och diabas vanligt. Dessa är relativt tåliga. Sten har som material lång livslängd. Den största miljöpåverkan sker i samband med brytning, bearbetning och transport. Det är dock en ändlig resurs och förnyas inte inom vår livstid. Relativt lite sten återanvänds, ofta skickas utrange- rade gravvårdar till kross. Här finns potential att nyttja de resurser som finns genom återanvändning av gravvårdar.

• Tvätta lagom! För förståelsen av kyrkogården och de enskilda gravvårdar- na är det viktigt att låta vårdens ålder framgå, samtidigt som inskription och dekor är av stort värde för det kulturhistoriska värdet. En alltför nog- grann rengöring riskerar att slita på stenen. Några år efter rengöring

kommer lavar att återkolonisera stenen och upprepad rengöring skadar stenen mer än själva lavarna. • Använd i första hand bara ljummet vatten och mjuk borste. Ifall rengö- ringsmedel används ska det vara miljövänligt, biologiskt nedbrytbart med neutralt pH-värde, t. ex. vanligt diskmedel eller såpa. Starkt frätande ren- göringsmedel som finns i handeln kan ge motsatt effekt och skada stenen. Tänk också på att växtligheten vid graven kan ta skada. Skölj noga med vatten så inga rester finns kvar. Rengöring är lämpligt att göra vid fuktig väderlek men ska undvikas under vintern, tidig vår och sen höst för att inte riskera frostsprängning. • Patina kan definieras som en icke skadlig ytförändring i färg eller slitage som ger intryck av ålder. Patinan kan skadas vid hård rengöring och kan vara svår eller till och med omöjlig att få tillbaka. • Gör gärna en provyta på ett lite dolt ställe och utvärdera resultatet innan hela stenen tvättas. • Vid mer omfattande skador eller kraftig påväxt bör stenkonservator anlitas. • Vid omdubbning av sten ska dubbstålet vara av rostfri kvalitet. • Nedlagda gravvårdar bör resas upp.

Järn Vårdar av smide och gjutjärn kräver kontinuerligt underhåll för att bevaras. De vanligaste skadorna är korrosionsskador och det är därför vårdar av järn blir allt- mer sällan förekommande. Smide har en relativt låg kolhalt som gör det mjukt och lätt att smida, medan gjutjärn har en relativt hög kolhalt och är därmed hår- dare. Gjutjärn är mer känsligt för rostskador och kan lättare spricka än smi- desjärn.

• Genom en årlig inspektion av vårdar av gjutjärn eller smide kan skador upptäckas i tid och åtgärdas. • Rostangrepp borstas bort med stålborste, grundas därefter med järnmönja och målas två gånger med linoljefärg. Omålat järn kan rostskyddsbehand- las med linoljebränning. Detta görs genom att kokt linolja noggrant penslas in i järnet och bränns därefter med gasolbrännare. Alternativt kan det penslas med eller doppas ner i linolja som värmts till 70 grader. För ett bra resultat bör behandlingen upprepas ett par gånger. • Målade vårdar bör målas om i ett intervall om 5–10 år. Förgyllning eller försilvring bör utföras av fackman, liksom lagning eller komplettering. Tillstånd kan krävas för åtgärder på gravvårdar, staket eller grindar.

Växtlighet Växtligheten speglar olika stilideal genom tiderna och utgör kyrkogårdens gröna kulturarv med stor betydelse för miljön. För besökare är grönskan i regel en viktig beståndsdel för upplevelse av lugn och ro. Årstidernas växlingar, vegetation- ens skiftningar och fågelsång kan ge stöd i sorgearbetet. Eftersom växtmaterialet är ett levande och växande material med begränsad livslängd handlar det långsiktiga vård- och underhållsarbetet om varsam föryng- ring och förnyelse.

Träd Gamla och åldrande träd har höga biologiska värden samtidigt som de är betydelsefulla för den historiska förankringen, inte minst av stor vikt på en kyrkogård. Träden ingår i en arkitektonisk helhet, de ramar in och bidrar till rumsligheten och upplevelsen av kyrkogården. Fristående solitära träd kan vara framträdande inslag som blickfång. Karaktärsskapande träd med hängande krona, så kallade sorgträd, är i regel planterade på gravplatser i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Grova och ihåliga träd är särskilt värdefulla för en mängd olika insekter, lavar, mossor och svampar, men även för fåglar och fladdermöss. Eftersom många gamla träd i det öppna landskapet blivit en bristvara, bland annat på grund av minskade arealer ängs- och betesmarker, har trädmiljöer på kyrkogårdar fått en ökad betydelse för växt- och djurliv. Träden levererar så kallade ekosystemtjänster genom exempelvis upptag av dagvatten och temperaturreglering.

• Förutom uppbyggnadsbeskärningen i unga år behöver träd som har gott om utrymme att växa fritt normalt sett inte beskäras. Många beskärningar görs helt i onödan. • Beskärning bör göras under den så kallade JAS-perioden (juli, augusti och september). Då är risken för angrepp som minst. Inga åtgärder ska göras under fåglarnas häckningstid under vår–försommar. • Undvik helt och hållet stora snittytor, toppkapning eller borttagning av stora delar av kronan. • Vid föryngring bör, om möjligt, det nedtagna trädet ersättas med ett träd av samma art. Med hänsyn till sjukdomar på alm, ask och även hästkastanj bör dock dessa trädslag inte väljas. Vid val av trädslag kan inspiration hämtas från övriga träd på den aktuella kyrkogården eller i landskapet runt omkring. Lönn och lind är två trädslag som är särskilt viktiga för polliner- ande insekter. I de äldre delarna av en kyrkogård bör främmande eller exotiska trädslag undvikas.

• Träd i gräsmatta får ofta påkörningsskador av gräsklippare eller uppslitna partier vid röjning med grästrimmer. Särskilt unga träd riskerar att få stora skador då barken är så tunn. Trädet riskerar att dö i förtid av dessa meka- niska skador som kan vara inkörsporten för röta och svampangrepp. För att undvika återkommande påkörningar bör jorden närmast trädet lämnas öppen och täckt med bark eller grus. Alternativt kan låga perenner planteras kring trädet eller i som sista utväg låta gräset växa fritt närmast stammen. Den sistnämnda åtgärden är dock mindre bra för trädet, men trots allt bättre än att riskera skador. • När ett äldre träd tas ner är det mycket värdefullt för insektsliv, lavar, mossor och svampar om delar av stammen kan läggas i en så kallad fau- nadepå på lämplig plats. Här kan befintliga arter leva kvar och spridas och under trädets nedbrytningstid kan nya arter successivt hitta livsmiljöer. • Sätt gärna upp holkar i träden för att gynna ett rikt fågelliv. Fäst holken med plastklädd ståltråd, undvik att spika i träden. • Upprätta gärna en trädvårdsplan som en grund för den långsiktiga sköt- seln av kyrkogårdens träd. Trädvårdsplanen bör innehålla en sammanväg- ning av de enskilda trädens status och vitalitet, ett samlat grepp kring trä- dens natur- och kulturmiljövärden samt vård- och underhållsförslag uti- från detta underlag. • Låt träd med hängande krona stå kvar så länge som möjligt, även när det är dött eftersom kronan blir ett konstverk i sig. Med försiktig beskärning och kronavlastning kan trädet stå kvar.

Häckar och buskar Häckar av olika slag har stor betydelse för kyrkogårdens rumslighet och gröna struktur. Klippta häckar kring gravplatser och kvarter har sedan senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet varit ett karaktärsdrag för många kyrkogårdar. Både vintergröna arter som framför allt buxbom och lövfällande arter som exempelvis liguster och måbär har förekommit, inte sällan sida vid sida. Idag är i regel låga häckar av buxbom vanligast kring gravplatser. Häckar kan också vara en del av kyrkogårdens övergripande gestaltning exempelvis som rygghäckar eller kring kvarter eller områden. Klippta, tuktade eller friväxande häckar av t. ex. olika sorters spirea eller vintergröna, ofta mer distinkta häckar av exempelvis tuja eller idegran. Häckar och buskage är av stort värde som skydd och boplatser för många djur, inte minst fåglar. Bärande buskar såsom exempelvis hagtorn, berberis, måbär och oxbär erbjuder även föda.

• Häckar och buskar kan nå stora proportioner om de inte hålls tillbaka. Regelbunden beskärning och klippning är därför viktigt för att upprätt- hålla en medveten form eller uttryck. Häckar kring gravplatser klipps varje eller vartannat år. • De klippta häckarna ska bestå av ett enhetligt växtmaterial. Uppslag av andra arter rensas kontinuerligt bort. • Föryngring bör göras ifall växtmaterialet har blivit alltför grovt. Inom kyr- kogårdens äldre delar bör i första hand befintliga eller traditionella växter väljas vid nyplantering. En större frihet i växtval kan prägla nyare delar av kyrkogården.

Buxbom kan drabbas av flera olika svampsjukdomar och skadegörare, men för några år sedan härjade den allvarliga svampsjukdomen Cylindrocladium buxiola. Sjukdomens snabba förlopp ledde till att en hel del buxbom i rask takt togs bort på kyrkogårdar runt om i Lunds stift. Angreppet stagnerade och något större utbrott har inte noterats de senaste åren. • Vid misstänkt smitta är det viktigt att ta prover och skicka på laboratorie- analys, innan någon åtgärd görs. Att ta bort häckar är en tillståndspliktig åtgärd. • För att undvika ett nytt utbrott av Cylidrocladium buxiola bör man även fort- sättningsvis undvika att ny, inköpt buxbom planteras på kyrkogården, då den kan bära på smittan. Detta gäller såväl på enskilda gravplatser som i komplettering av infattningshäckar. • Att föröka utifrån kyrkogårdens befintliga växtmaterial genom sticklingar eller skott är ett sätt att motverka smittspridning. Dessa växter har kontinuitet på platsen och har därför goda förutsättningarna att trivas. • Det finns flera olika sorters buxbom med olika egenskaper och utseende. Behandla därför inte buxbom som en och samma art, utan värna och utveckla de olika sorternas unika egenskaper och skillnader. • Frisk och välskött buxbom är mer motståndskraftig mot skadeangrepp. Gödsla med kompost eller rester från klippningen. Vattna vid behov, men undvik att vattna på hösten då den ska gå in i vintervila.

Rabatter Perenner är fleråriga växter som återkommer år efter år. Vissa kvarstående växter är särskilt långlivade, såsom exempelvis murgröna. Vissa av de äldre växterna kan ha lång historisk kontinuitet som ursprungligen flyttade från en hemträdgård. Kinesisk kärleksört, julrosor är vanligt förekommande, planterade på många gravplatser. Ettåriga utplanteringsväxter är ett vanligt inslag på dagens kyrkogårdar. Vanligt är att de ersätts flera gånger under säsongen från de tidiga vårblommande lökväx- terna och tåliga penséer, till sommarens variation av exempelvis tagetes, begonia, 54

lobelia och silverek. På höstkanten planteras ofta ljung och andra köldtåliga arter som under senhösten ersätts av granristäckning och smyckning av kransar.

• Välj gärna växter som drar till sig rikligt med insekter och fjärilar, till exempel lavendel, kärleksört, kungsmynta och solhatt.

Vintergrön växtlighet är ofta ett karakteristiskt inslag på kyrkogårdar. Friväxande eller formklippt buxbom, idegran och olika sorters tuja är vanligt. Planteringar av murgröna och vintergröna är inte ovanligt, ibland som rester av äldre tiders gravkullar. Vanligt förekommande lökväxter på kyrkogårdar är snödroppe, vintergäck, krokus och narcisser. Många lökväxter är långlivade och kan växa på samma plats i många år utan någon särskild skötsel, ibland har de spridit sig ut i gräsmattan.

• Gräsytor med lökväxter bör inte klippas förrän lökväxternas blad gulnat. • Regelbunden gödsling med benmjöl på hösten eller hönsgödsel på våren gynnar blomningen.

Målsättning och utveckling Jämjö pastorat har formulerat följande punkter för sitt målsättnings- och utveck- lingsarbete på Kristianopels kyrkogård:

Vi har noterat en ökad efterfrågan på gravsättning i minneslund och askgravlund. Efterfrågan på traditionell jordbegravning har minskat. Vi kommer att utreda möjligheterna att anlägga en askgravlund, då den möjligheten i dagsläget saknas.

Genom att följa anvisningar i vård- och underhållsplanen kommer vi att kunna bevara och utveckla kyrkogårdens natur- och kulturarv.

I huvudsak är kyrkogårdens tillgänglighet för besökare bra. Om och när föränd- ringar sker på kyrkogården kommer vi att beakta tillgänglighetsaspekten.

Källmaterial

Litteratur Andersson, William, 1932. Sveriges kyrkor. Blekinge, Band 1, Östra härad och Medelsta härad. Andréasson, Anna 2012. Gravvårdar i sten – ett mångskiftande kulturarv. Stad & Land 184. Bengtsson, Otto, 1953. Kristianopel. En vandring genom seklerna. Boverket, Riksantikvarieämbetet, Svenska kyrkans kyrkogårdsdelegation, 1991. Kyrkogårdens form och miljö. Planering och vård av begravningsplatser och deras byggnader. Bucht, Eivor (red) 1992. Kyrkogårdens gröna kulturarv. Centrala gravvårdskommittén, CGK, 2007. Handbok för kulturhistorisk inventering, bevarande och återanvändning av gravanordningar. Flinck, Maria, 2013. Historiska trädgårdar. Att bevara ett föränderligt kulturarv. Génetay, Cissela och Lindberg, Ulf, 2014. Plattform Kulturhistorisk värdering och urval. Riksantikvarieämbetet. Hansson, Hans-Erik; Bielawski, Jarema och Jönsson, Karna, 2002. Vård av grav- stenar, Riksantikvarieämbetet. Hansson, Marie 1997. De skånska trädgårdarna och deras historia. ”Den skånska kyr- kogården” Länsstyrelsen i Blekinge. Skyddsvärda träd på kyrkogårdar i Blekinge. 2009:13 Mebus, Fabian (red) 2014. Fria eller fälla. En vägledning för avvägningar vid hantering av träd i offentliga miljöer. Klintborg Ahlklo, Åsa 2001. Mellan trädkrans och minneslund. Svensk kyrkogårdsarki- tektur i utveckling 1940-1990. Stad & Land 167. Olsson, Cissela och Rabow, Anna. Buxbomen i Skåne och Blekinge, kulturhistorisk analys. Regionmuseet Kristianstad Rapport 2013:28. Olsson, Cissela och Rabow, Anna. Buxbom, Handbok om buxbom på begravningsplatser i Skåne och Blekinge. Regionmuseet Kristianstad Rapport 2014:10. Sandell, Angela, 2012. Kyrkogårdshandboken med kvalitetsbeskrivningar. Stad & Land 182. Stenholm, Leifh, 1983. Avaskär/Kristianopel. Rapport Medeltidsstaden 51. Riksantik- varieämbetet och Statens Historiska Museer. Svala, Catharina, 2010. Kyrkogårdsmuren – kultur och konstruktion. Stad & Land 180. Ullén, Marian (red), 2002. Blekinge. Landskapets kyrkor. Unnerbäck, Axel 2002. Kulturhistorisk värdering av bebyggelse. Riksantikvarieämbetet.

Internet Artdatabanken: https://www.artportalen.se/ Blekinge museum: http://www.blekingemuseum.se/subsites/1 Fornsök, Riksantikvarieämbetet: http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html Gravstensinventeringen: http://grav.genealogi.se/Gravsoklist.php Historiska kartor, Lantmäteriet: https://www.lantmateriet.se/sv/Kartor-och-geografisk-information/Historiska- kartor/ Jämjö pastorat: http://www.jamjopastorat.se/ Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet: http://kmb.raa.se/cocoon/bild/public_search.html Lunds stift, kyrkoantikvariska frågor: https://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/kyrkoantikvariskt Länsstyrelsen i Blekinge, Samhällsplanering och kulturmiljö http://www.lansstyrelsen.se/blekinge/Sv/samhallsplanering-och- kulturmiljo/Pages/default.aspx Trädportalen, Skyddsvärda träd: http://www.tradportalen.se/ TUVA, Jordbruksverket: https://etjanst.sjv.se/tuvaut/site/webapp/tuvaut.html

Muntliga uppgifter Martin Folkar, kamrer Jan Nilsson, kyrkvaktmästare Stefan Bingström, kyrkvaktmästare

Karlskrona 2017-12-12 Cissela Olsson

Rapportserie 2017 Blekinge museum

2017:1 Efterundersökning Västra Vång 2016. Johannishus 1:2. Hjortsberga socken, Ronneby kommun.

2017:2 Arkeologisk efterundersökning Sillnäs udde. RAÄ 56 Mjällby sn. Mjällby socken, Sölvesborgs kommun.

2017:3 Nättraby kyrka. Arkeologisk schaktning vid altaret. Nättraby socken, Karlskrona kommun.

2017:4 Arkeologisk utredning i Mölletorp 2016. Augerum socken, Karlskrona kommun.

2017:5 Krutvikens gästgiveri – grunder och terrasser. Karlskrona socken, Karlskrona kommun.

2017:6 Torstäva 9:2 Arkeologisk undersökning 1983 av rest sten, RAÄ Ramdala 81:1. Ram- dala socken, Karlskrona kommun.

2017:7 Residenset i Kristianstad – Tapet- och färgundersökning. Kristianstad socken, Kristian- stad kommun.

2017:8 Kv. von Gerdten 59. Arkeologisk förundersökning i samband med miljöteknisk mar- kundersökning. RAÄ 77:1 Karlskrona socken, Karlskrona kommun.

2017:9 Arkeologisk utredning VA-ledning Bräkne-Hoby – Järnavik. RAÄ 868 Bräkne-Hoby sn, Pagelsborg 6:1 m.fl. Bräkne Hoby socken, Ronneby kommun.

2017:10 Backstugan i Brokamåla. Skadebesiktning och dokumentation. Jämshög socken, Olofströms kommun

2017:11 Projekt Elleholm 2016. Arkeologisk undersökning inom delar av RAÄ Elleholm 3:1 och 12:1 i Blekinge län. Elleholm 2:3 m.fl., Elleholms socken, Karlshamns kommun.

2017:12 RAÄ Hjortsberga 271. Arkeologisk undersökning och återställning av stensättning, ska- dad av skogsbruket. RAÄ 271, Hjortsberga socken, Ronneby kommun.

2017:13 Nedläggning av fiberledning inom RAÄ Kristianopel 222:1 Kristianopel, gamla stadsområdet. Arkeologisk förundersökning. Kristianopel socken, Karlskrona kommun.

2017:14 Arkeologisk förundersökning – Siretorp 5:64 och Siretorp 3:33. Arkeologisk förunder- sökning RAÄ 121 och 169 Mjällby socken, Sölvesborgs kommun.

2017:15 RAÄ Hjortsberga 325 och 326. Arkeologisk förundersökning inför anläggande av GC- väg mellan Listerby och Johannishus, Ronneby kommun.

2017:16 Hillerslätt 1:4 Arkeologisk undersökning 1972–1973 av stensättning RAÄ Hjortsberga 78:1. Hjortsberga socken, Ronneby kommun

2017:17 Nättraby kyrka. Arkeologisk kontroll etapp 2 i samband med schaktning vid altaret. Nättraby socken, Karlskrona kommun.

2017:18 RAÄ Sturkö 97. Arkeologisk utredning i samband med schaktning för optisk kabel. Sturkö socken, Karlskrona kommun.

2017:19 Skötselplan över Kristianopels befästningsverk. Kristianopel socken, Karlskrona kommun.

2017:20 Restaurering av tak- och väggmålningar, Hörby 1:95. Mjällby socken, Sölvesborgs kommun.

2017:21 Elleholms kyrka. Arkeologisk förundersökning i samband med schaktning för dräne- ring. Ellholms socken, Karlshamns kommun.

2017:22 Sporrakulla gård 2017. Antikvarisk medverkan. Glimåkra socken, Östra Göinge kommun.

2017:23 Skadeinventering och undersökning av Hjortahammar gravfält. RAÄ 11 och 12, För- kärla socken, Ronneby kommun.

2017:24 Glimmebodagården 2017. Antikvarisk medverkan. Brösarp socken, Tomelilla kommun.

2017:25 Bedömning av kulturlämningar i Mörrumsån. Asarum, Elleholm, Mörrum och Ringa- måla socknar. Karlshamns kommun

2017:26 Forneboda 2017 – tak- och eldstadsarbeten. Antikvarisk medverkan. Kyrkhult socken, Olofströms kommun.

2017:27 Besiktning och fotogrammetri av vraket Gribshunden. Ronneby socken, Ronneby kommun

2017:28 Fysiska åtgärder på milstenar i Blekinge 2017. Asarum, Backaryd, Eringsboda, Hälla- ryd, Jämshög, Kyrkhult, Nättraby, Ringamåla, Sillhövda, Sölvesborg, Ysane och Åryd socken. Karlshamn, Karlskrona, Olofström, Ronneby och Sölvesborg kommun

2017:29 Kristianopels kyrkogård. Vård- och underhållsplan. Kristianopel socken, Karlskrona kommun.