Kritik Och Beundran

kritik och beundran

Jennie Nell & Alfred Sjödin (red) Kritik och beundran Jean-Jacques Rousseau och Sverige 1750–1850 Tack till Société Jean-Jacques Rousseau i Schweiz och Rousseau Association i USA, i synnerhet Martin Rueff, Michael O’Dea, François Jacob, Fabrice Brandli, Jean-Daniel Candeaux och Ourida Mostefai, samt till Anders Cullhed, Stockholms universitet/Kungliga Vitterhetsakademien och Schweiziska ambassaden i Stockholm, som på olika vis stöttat projektet som lett fram till denna antologi; Michael O’Dea och Marie-Christine Skuncke för hjälpsamma kommentarer till enskilda artiklar; Kungliga Biblioteket i Stockholm och Musik och Teaterbiblioteket i Stockholm, i synnerhet Peter Bergström och Marina Puric för hjälp med material.

Utgiven med generösa bidrag från Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur Magnus Bergvalls Stiftelse Stiftelsen Lars Hiertas Minne Åke Wibergs Stiftelse

eureka ellerströms akademiska nr. 60

Copyright © Jennie Nell, Alfred Sjödin och respektive artikelförfattare 2017 Översättning av summaries till engelska Alan Crozier Bidragen har genomgått peer review enligt vedertagen akademisk standard (double blind) Omslag och grafisk form Jonas Ellerström Omslagsbild Elias Martin, Våffelbruket på Djurgården, odaterad oljemålning (här spegelvänd), Nationalmuseum Tryck Tallinna Raamatutrükikoda, Tallinn, Estland 2017 isbn 978 91 7247 500 7 Innehåll inledning Jennie Nell & Alfred Sjödin ”Den Odödeliga Rousseau”: Mottagande, användning och kritik 7

I. vid hovet och i pressen Marianne Molander Beyer Bland kungligheter, diplomater och vetenskapsmän: Kunskapen om Rousseau och bilden av hans person förmedlad via brev, dagböcker och resejournaler under andra hälften av 1700-talet 19 Stefan Ekman Dåren, den dygdige medborgaren och den skadlige filosofen: Carl Christopher Gjörwells bilder av Rousseau i Den Swenska Mercurius 1755–1765 67

II. i den lärda världen Elena Dahlberg Från förakt till aktning: Rousseau i svenska dissertationer från 1750 till 1815 97 Mathias Persson Det råa tillståndet: Vetenskapsakademien, vildarna och den koloniala världsordningen 125 Erik Eliasson Frihet och lycka: Rousseaus stoicism och dess reception hos Carl Gustaf af Leopold 149

III. på den litterära parnassen Elisabeth Mansén Angrepp är bästa försvar: Hedvig Charlotta Nordenflycht kontra Jean-Jacques Rousseau 179 Alfred Sjödin Rousseau i den gustavianska naturdikten: Johan Gabriel Oxenstiernas Skördarne 205 Staffan Bengtsson Brev från en vän jag kallar ”min Roußeau”: En typografisk läsning av tre tidiga fragment av Thomas Thorild 222 Roland Lysell Rousseaureminiscenser hos Carl Jonas Love Almqvist: Uppfostringsprogram, kärlekslära och kvinnlig strategi 268 Elisabeth Mansén Förtjusning och försvar: Jean-Jacques Rousseau och kvinnorna i Sverige 285

IV. på scenen Maria Gullstam Från nationalscen till passionsmusik: Rousseau och teatern i 1700-talets Sverige 315 Martin Bagge, Maria Gullstam, James Massengale, Jennie Nell & Mark Tatlow Den gäckande spåmannen: Fyndet av en svensk version av Rousseaus opera Le Devin du village 349 efterord Jennie Nell Kritik och beundran 397

V. summaries in english 405

Författarpresentationer 449 Personregister 453 Jennie Nell & Alfred Sjödin ”Den Odödeliga Rousseau” Mottagande, användning och kritik

Jean-Jacques Rousseaus namn har för eftervärlden kommit att separera ett före från ett efter. Medan många av hans samtida filosofer numera betraktas som blott historiskt intressanta, anses Rousseaus tänkande vara något som fortfarande angår oss: ”For us Rousseau is present as well as past, because he was so remarkably modern and yet so ambivalent about modernity, a position with which we are quite familiar”, som Mark Hulliung skriver i inledningen till antologin Rousseau and the Dilemmas of Modernity (2016).1 Den ständigt förnyade upplevelsen av teknologisk och social modernisering tycks ge hans tankar en ständig aktualitet och han be- rörde onekligen frågor som varit, och fortsätter att vara, centrala för den moderna människan. Rousseau skakade om tron på att civilisationen skulle göra oss lyckliga och betraktade istället dess framsteg som ett fortgående förfrämligande av det naturliga i människan. I en tid då många satte sin tilltro till den internationella handeln och det allt mer reglerade samspelet mellan de europeiska staterna, kom han istället att lyfta fram folkens rätt till självbestämmande och peka på värdet av den lilla, särpräglade gemenskapen, där lagens bud och hjärtats sedlighet skiljde sig åt så litet som möjligt. Med sina utfall mot den effeminerade civilisationen kom han också att bidra starkt till tanken på könens grundläggande särart. Han ersatte den mekaniska synen på det litterä- ra hantverket med en mer känsloinriktad och introspektiv, där mötet med naturen i inre eller yttre bemärkelse gav upphov till nya effekter. Han var den förste att på ett systematiskt sätt ringa in egenarten hos barnet, som nu inte längre skulle behandlas som en svagare vuxen. Fastän uppfattningen om Rousseaus roll som genial pionjär kunnat 8 . kritik och beundran

modifieras på flera punkter, förblir det sant att det var hans kraftfulla polemik som satte dessa frågor på dagordningen. Men hur stort inflytande har Rousseaus tankar haft på den svenska kulturen? Spår av hans inflytande kan sökas i relationen till naturen – ofta framställd som svenskarnas religionssurrogat – eller i synen på barndomen och pedagogiken. Det är också lätt att associera till Rous- seau vad gäller den ”statsindividualism” som Henrik Berggren och Lars Trädgårdh beskrivit som utmärkande för Sverige. Sådana samband kan vara nog så rimliga på ett generellt plan, men i den mån det finns en påverkan har den uppstått genom många enskilda förmed- lingar.2 Med denna bok vill vi gå tillbaka till det svenska samhällets första möte med Rousseau, då betydelsen av hans tänkande ännu var oklar eller förstods enligt andra tolkningsmönster än de som en senare modernitet gjort det nästan omöjligt att inte ta med i beräkningen. Denna antologi är ett resultat av forskningsnätverket Jean-Jacques Rousseau och Sverige ca 1760–1830 som initierats av Jennie Nell och finansierats av Riksbankens Jubileumsfond. Nätverket har bestått av elva juniora och seniora forskare från olika discipliner och olika läro- säten i Sverige; dessa har alla bidragit till volymen. Initiativet kom sig av diskrepansen mellan den livaktiga internationella forskningen om Rousseaus inflytande och dess relativa frånvaro i Sverige. Medan han allmänt betraktas som ett nav i den internationella upplysningsforsk- ningen, har nyare studier av hans inflytande i Sverige varit sällsynta. Den mest betydande studien på senare år är Marie-Christine Skunck- es artikel ”Jean-Jacques Rousseau in Swedish Eyes around 1760” från 2008.3 Hon riktar där in sig på den allra första fasen av Rousseau reception, och då särskilt hur man ställde sig till hans Discours sur les arts et les sciences och Discours sur l’origine de l’inégalité. Nätverket har velat ta vid där Skuncke slutar genom att bredda undersökningens ram både vad gäller tiden och det slags material som undersöks. Denna volym är i första hand en inventering av Rousseaus mottagande i Sverige under nämnda period, och går därför endast i vissa fall i dialog med den internationella forskningen. Syftet har varit att i en första, grund- läggande satsning åstadkomma en så heltäckande bild som möjligt genom att använda ett brett källmaterial som gör rättvisa åt idéernas sätt att röra sig mellan discipliner under 1700-talet. Undersökningarna har inledning . 9 centrerats kring frågeställningar om hur Rousseau uppfattades, mottogs och användes i debatter och i fiktion i olika miljöer och av olika grupper i samhället, och forskningsmaterialet har utgjorts av memoarer, dagböcker, resejournaler, brev, recensioner, insändare, dissertationer, musikmanuskript samt litterära och filosofiska texter på svenska, franska och latin.4 Med denna antologi vill vi alltså rikta in oss på den första fasen av Rousseaus inflytande i Sverige – då hans namn blev känt, hans skrifter påverkade debatten och hans ställning som en klassisk författare så småningom konsoliderades. Tidsmässigt innebär det att vi börjar vid mitten av 1700-talet, då Rousseaus texter ganska omedelbart gjorde avtryck, även om de också mötte motstånd. Tidsspannets bortre gräns ligger vid mitten av 1800-talet. Då hade såväl litteraturen som samhäl- let genomgått en förändring varigenom man i högre grad berörde de problem som Rousseau helst uppehöll sig vid. Den äldre svenska forskningen har främst undersökt Rousseaus inflytande på litteraturhistorien och ofta har hans inflytande överdrivits såtillvida att Rousseaus symboliska funktion för moderniteten proji cerats bakåt i tiden. Till saken hör att den jämförande litteraturhistorien mottog många impulser från Frankrike vid just den tidpunkt då Rousseau – och hans roll som inspiratör till revolutionen – diskuterades som allra häftigast av franska litteraturhistoriker och kritiker. Joseph Textes J-J. Rousseau et les origines du cosmopolitisme littéraire (1895) var en metodologisk inspiration för en generation av svenska forskare som sysselsatte sig med påverkansproblem under 1700-talet.5 Men i det franska sammanhanget skulle Rousseau snart av en reaktionär opposition pekas ut som upphovsman till alla de inslag i moderniteten man ogillade. Samtidigt som franska, och i deras efterföljd svenska, litteraturhistoriker allt oftare sökte belägga litterära inflytanden kom Rousseau att mer än någonsin tidigare framstå som en portalgestalt i Europas andliga historia. Det förelåg visserligen en stor skillnad mellan opartiska studier som Daniel Mornets Le Sentiment de la nature en France (1907) och de mer värderande verk som utifrån erfarenheten av ”konsekvenserna av några av hans idéer” kritiserade honom som ”upphovsmannen till några av de artonde och nittonde århundradenas mest felaktiga föreställningar”.6 Men man kan också anta att det existerat 10 . kritik och beundran

ett visst kretslopp mellan dessa två typer av studier, såtillvida att uppfattningen om Rousseaus betydelse för moderniteten motiverade undersökningar av hur hans idéer uppkom och spreds under 1700-talet. Målsättningen att finna våra inhemska ’rousseauaner’ uppdagade viktiga sammanhang men ledde emellanåt till alltför hastiga slutsatser baserade på högst allmänna inslag, till exempel en uppskattning av lantlivet eller ett försvar för passionerna gentemot förnuftet.7 Utöver detta har själva frågan om inflytande, eller påverkan, pro- blematiserats på olika sätt sedan dessa grundläggande undersökningar gjordes. Det väsentliga för en nutida undersökning av Rousseau i den svenska kulturen förblir naturligtvis i vad mån hans idéer och skrifter påverkat opinionen eller smaken, men man kan utöver detta peka på ytterligare intressanta dimensioner. För det första kan sägas att vi sedan dess har fått en större förståelse för att reception inte är ett passivt mottagande utan ett kreativt tillägnande. Feltolkningar av Rousseaus budskap blir i detta avseende lika intressanta som ortodoxa utläggningar. För det andra kan man peka på en större förståelse för de retoriska och strategiska momenten i hur idéer använts: de kontextuellt bestämda fördelar som det kan ha medfört att åberopa sig på Rousseau, alterna- tivt kritisera honom, för att gynna sin egen agenda. ’Rousseau’ fun gerade – och fungerar fortfarande, exempelvis i debatter om pedagogik eller om politisk totalitarism – som ett tecken vilket lika mycket får sin mening genom sin användning i en bestämd kontext som genom vad som faktiskt står i hans skrifter. I nära anslutning till den nyssnämnda synpunkten bör man även lyfta fram vad man kan kalla frågan om en författares public image. Om Rousseau är epokgörande är han det ock- så genom att vara ett förebud om dagens medialiserade författare, för vilka den offentliga bilden närmast blir en del av författarskapet. Som skandalomsusad succéförfattare påverkade han långt fler människor än de som faktiskt läste hans texter. Det blir därför viktigt att reda ut vilken bild man hade av Rousseau, liksom hur denna bild konstrue- rades. På vilka vägar kom man i kontakt med Rousseau? Vilka var de materiella förutsättningarna för att denna mediebild skulle etableras? Att undersöka Rousseaus mottagande i Sverige blir också ett sätt att visa på omvandlingen av centrala föreställningar i den svenska kulturen under denna tid: sättet att förhålla sig till naturen som objekt inledning . 11 för vetenskap såväl som föremål för estetisk kontemplation, synen på kvinnligt och manligt, uppfattningen om nationen som politisk enhet eller konstens funktion i samhället. Vi har därför siktat på att genom- lysa så många som möjligt av den tidens svenska arenor där Rousseaus person och tänkande hade en inverkan: hovet, universitetet, Veten- skapsakademien, teatern och den litterära parnassen. Genom att ta i beaktande den ideologi som präglade dessa olika institutioner och som möjliggjorde eller hindrade ett genomslag för hans tankar, får man en klarare blick för det dialogiska i detta mottagande. Att vi velat undvika en förenklad bild av att Rousseau i ett svep förändrade Europas andliga fysionomi, bör inte skymma det faktum att han faktiskt var kontroversiell. Till stor del beror detta på att hans idéer gick bortom det upplysta tänkande som han själv var en del av, och som i en allmän tappning med lätthet kunde accepteras i den svenska offentligheten. Den breda ansatsen i föreliggande antologi bidrar förhoppningsvis till att teckna konturerna av denna konsensus och identifiera några av dess brottytor. En första sektion av antologin uppehåller sig vid de kanaler som skapade kännedom om Rousseau i Sverige. Till dessa kanaler räknas inte bara pressen, utan också de personliga kontakterna, som i Gustav III:s Sverige spelade så stor roll för den franskspråkiga kulturens genomslag. Marianne Molander Beyer ger oss i sin ”Bland kungligheter, diplomater och vetenskapsmän” en detaljerad inblick i Lovisa Ulrikas och Gustav III:s kontakter med det franska hovet, och svenska diplomaters och lärda resenärers roll i att förmedla nyheter till Sverige. I den lilla värld som dåtidens svenska kulturelit utgjorde var ofta personliga insatser avgörande för spridningen av ett författarskap och styrde vilken bild man skapade sig av det. I sin ”Dåren, den dygdige medborgaren och den skadlige filosofen” tar sig Stefan Ekman an pressen under den senare hälften av frihetstiden, den tid då Rousseaus skrifter började uppmärksammas, och dröjer framför allt vid Carl Christoffer Gjör- wells insatser som förmedlare av lärda nyheter. Med dessa bidrag kan ett slags materiell grund sägas läggas för det mottagande av Rousseau som de senare artiklarna behandlar. Nästa avdelning handlar om den lärda världens syn på Rousseau. Då han med sin primitivism utmanade många av de grundantaganden 12 . kritik och beundran

som motiverade såväl vetenskaplig som mer traditionellt lärd verksamhet, är det av vikt att undersöka hur hans tankar mottogs, och vilka grundförutsättningar som styrde detta mottagande. I ”Från förakt till aktning” undersöker Elena Dahlberg tidens latinska dissertationer för att se hur Rousseau behandlades i den mer traditionalistiska och trög- rörliga delen av svenskt universitetsväsen. Dahlbergs genomgång av detta omfattande material – 2500 dissertationer – visar dock att vissa skrifter av Rousseau började få ett positivt mottagande i avhandlingarna redan vid sekelskiftet. Mathias Persson tar sig i ”Det råa tillstån- det” i stället an en mer modern och forskningsorienterad institution, Kungliga Vetenskapsakademien, vars själva raison d’être kan sägas ha bestått i ett jakande svar på den fråga som Rousseau skulle ge ett ne- kande: Har vetenskapen gjort oss lyckligare? Perssons artikel undersö- ker ledamöterna Torbern Bergmans och Anders Sparrmans negativa Rousseaureception i relation till Vetenskapsakademiens fysikoteologis- ka, merkantilistiska och koloniala världsbild. I ”Frihet och lycka” vän- der sig Erik Eliasson till en särskild disciplin, den akademiska filosofin, under slutet av 1700-talet och söker betingelserna för Carl Gustaf af Leopolds mottagande av Rousseau i den stoicism som fortfarande spelade en stor roll för tidens filosofiska tänkare. I samtliga dessa tre artiklar får vi en klarare bild av Rousseaumottagandet; de tar inte bara fasta på hans inflytande på enskilda tänkare utan visar även på den långsamma utvecklingsrytmen i de institutioner och den mentalitet som möjliggjorde eller omöjliggjorde ett möte med hans tankevärld. Därefter följer en serie studier av Rousseaus påverkan på förfat- tare och tänkare, där det snarare är det kreativa omformandet eller tillägnandet som står i centrum. En grov uppdelning kan här göras mellan en tidigare och en senare fas av Rousseaureception, där den tidigare fasen sammanfaller med den sena frihetstiden och den gustavianska tiden och den senare med romantiken. Uppdelningen gäller dock inte enbart kronologin; snarare har vi att göra med en långsam kulturrevolution, där den grundläggande synen på jaget, kvinnans ställning och litteraturen gradvis förändras – en utveckling i vilken själva inflytandet från Rousseau är en bidragande faktor. Elisabeth Mansén behandlar i ett första bidrag, ”Angrepp är bästa försvar”, Hed- vig Charlotta Nordenflychts explosiva och spränglärda reaktion på en inledning . 13 fotnot i Rousseaus lika kända som ökända Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles där han hävdar att kvinnor inte kan tänka stort eller känna djupt. Nordenflychts genmäle, Fruentimrets försvar gentemot J.J. Rous- seau, medborgare i Genève, utgör en av de tidigaste reaktionerna på – och vederläggningarna av – hans uttalande. I ”Rousseau i den gustavianska naturdikten” utför Alfred Sjödin en på en gång skeptisk och spekulativ analys av Rousseaus inflytande på den poetiska skildringen av naturen och lantlivet under gustaviansk tid med exempel från Johan Gabriel Oxenstiernas Skördarne. Oxenstierna hade helt klart tagit intryck av Rousseau, men den officiella roll som naturdikten gavs under Gustav III tycks också ha satt ganska tydliga gränser för ett inflytande från Rousseaus filosofiska idéer och expressiva litteratursyn. Sina inbördes skillnader till trots verkade Nordenflycht och Oxen stierna inom gemensamma ramar: en förhållandevis stabil uppfattning om jaget, förnuftet och litteraturens uppgift. De senare bidragen i denna sektion undersöker vilken roll Rousseau spelat för de författare som rörde sig bortom denna horisont. Staffan Bengtsson behandlar hur Rousseau används av Thomas Thorild, som ofta ansetts som drivande i denna utveckling. Bengtssons artikel ”Brev från en vän jag kallar ’min Roußeau’” diskuterar Thorilds tillägnande av Rousseau såväl på ett innehållsmässigt som på ett typografiskt plan. I ett par av sina tidiga dikter pekar Thorild ut Julie, eller den nya Héloïse som inspirationskäl- la, men samtidigt finns det vissa stildrag som påminner omGoe thes och Herders Sturm und Drang. Bengtsson belyser komplexiteten i Thorilds användning av Rousseau genom att peka på den förmedlande roll som spelades av den tyska filosofiska kontexten. Roland Lysells artikel ”Rousseaureminiscenser hos Carl Jonas Love Almqvist” under söker vilken roll Rousseau spelade för den unge Almqvist, och på vilka vägar detta inflytande nådde fram till honom. Lysell undersöker hur filosofens tankar speglas i Almqvists tidiga verk, såväl vad gäller skrifter rörande Manhemsförbundet och MannaSamfund som några av hans senare skönlitterära verk, men också hur Almqvist utvecklade och konsoliderade Rousseaus idéer i ett eget nationellt program. Elisabeth Manséns andra bidrag ”Förtjusning och försvar” visar att förutsätt- ningarna för svenska kvinnors respons på Rousseau förändrades vä- sentligt med tiden. Nordenflychts idékamp spreds men konfronterades 14 . kritik och beundran

också med ett mer sentimentalt förhållningssätt där Bekännelsernas Rousseau blev viktigare än den filosofiske rabulisten. Den avslutande delen behandlar en arena där det estetiska och det samhälleliga perspektivet smälter samman, nämligen scenen. För Rousseau handlade musik och teater inte bara om konst, utan var nå- got som också kunde ställa frågan om samhällsgemenskapen på sin spets. Hans inflytande är även här tvetydigt. Samtidigt som Rousseau förkastade teatern i Paris lanserade han ett program för medborgerliga fester som visade på hur offentliga spektakel kunde stärka samman- hållningen. Och när man tagit Rousseau på orden har man ofta glömt bort den helt centrala del av hans produktion som utgörs av musik. I ”Från nationalscen till passionsmusik” undersöker Maria Gullstam hur Rousseaus Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles mottogs i den svenska kontexten; hur argument hämtade därifrån kunde användas för att förkasta teaterväsendet i dess helhet men också för att precisera dess nationella roll, en fråga som stod i centrum för Gustav III:s kul- turpolitik. Slutligen vill den av Martin Bagge, Maria Gullstam, James Massengale, Jennie Nell och Mark Tatlow kollektivt skrivna artikeln ”Den gäckande spåmannen” uppmärksamma ett unikt fynd i form av en svensk översättning och musikbearbetning av Rousseaus opera Le Devin du village som gjorts inom forskningsnätverket. Le Devin var omåttligt populär såväl i Sverige som i övriga Europa under 1700- och 1800-talen, liksom hans melodram Pygmalion. Artikeln resonerar kring fyndet och tecknar en bild av det svenska mottagandet av Rousseaus mest berömda sceniska produktioner inom den aktuella tidsramen. inledning . 15 noter 1 Mark Hulliung (red.), Rousseau and the dilemmas of modernity (New Brunswick [USA] 2016) s. 1. 2 ”[H]an [Rousseau] är en ständigt närvarande gäst vid den svenska poli- tikens taffel, även om värdarna inte alltid är medvetna om det. Inte bara hans föreställning om jämlikhet utan även den om oberoende delas av många medborgare i Sverige och anses väl värda priset av ett mer eller mindre abstrakt beroendeförhållande till den nationella gemenskapen.” Henrik Berggren och Lars Trädgårdh, Är svensken människa? Gemenskap och beroende i det moderna Sverige (Stockholm 2006) s. 50. 3 Marie-Christine Skuncke, ”Jean-Jacques Rousseau in Swedish eyes around 1760”, i Richard Butterwick, Simon Davies & Gabriel Sánchez Espinosa (red.), Peripheries of the Enlightenment (Oxford 2008) s. 87–103. 4 Nätverket arbetar vidare i ett forskningsprojekt betitlat Jean-Jacques Rous- seau and the negotiation of Enlightenment där forskargruppen använder Rousseau som utgångspunkt för studier av hur upplysningsidéer spreds till och från Sverige och hur de användes från 1700-talet till 1900-talet. Inom detta ramverk avser vi att se närmare på hur Rousseaus idéer och upplysningens idéer medierades genom nätverk på såväl nationell som transnationell nivå. Huvudfokus kommer att ligga på gemensamma forskningsfrågor som rör appropriering, spridning och förhandlingar. 5 Om Texte och hans inflytande på svenska litteraturhistoriker, se Carl Fehrman, Litteraturhistorien i Europaperspektiv (Lund 1999) s. 42–46. 6 Jules Lemaître, Jean-Jacques Rousseau (Paris 1907), s. 1. Jfr resonemanget i Hulliung (2016) s. 1. 7 Till exempel kan nämnas att Rousseau ofta används på just det sättet i Martin Lamms grundläggande Upplysningstidens romantik (Stockholm 1918). Se bland annat hans behandling av Gyllenborgs rousseauism, s. 274–305, senare korrigerad i Gardar Sahlberg, Gustaf Fredrik Gyllen- borg. Hans liv och diktning under frihetstiden (Uppsala 1943) s. 330f., och i Sven Delblanc, Ära och minne. Studier kring ett motivkomplex i 1700-talets litteratur (diss.) Uppsala (Stockholm 1965) s. 41–43. Maurice Quentin de La Tour, Porträtt av Jean-Jacques Rousseau, 1753. I Vid hovet och i pressen

Marianne Molander Beyer Bland kungligheter, diplomater och vetenskapsmän Kunskapen om Rousseau och bilden av hans person förmedlad via brev, dagböcker och resejournaler under andra hälften av 1700-talet

Jean-Jacques Rousseau har alltid varit och är fortfarande omdiskute- rad. Hans motsägelsefulla person berörde och berör och hans skrifter öppnar för olika tolkningar. Denna artikel belyser hur resejournaler, brev och dagböcker författade av diplomater, unga aristokrater och vetenskapsmän kommunicerade Rousseaus tankar och skrifter liksom hur de togs emot och hur man såg på människan bakom verket mellan 1750 och 1785. Sverige fick mycket snabbt del av upplysningstankarna och de nya strömningarna ute i Europa tack vare korrespondenser och resande. Svenska unga män, som gjorde sina bildningsresor i Frankrike, le grand tour, rapporterade hem liksom de officerare som tog värvning under fransk flagg i det svenska regementet le Royal Suédois. Framför allt förmedlades nyheter genom personer som stod hovet nära, inte minst Sveriges sändebud i Paris Carl Gustaf Tessin (1695–1770), Carl Fredrik Scheffer (1715–1786) och Gustav Philip Creutz (1731–1785). I sina depescher och brev höll de sina vänner och i synnerhet den frank ofila och frankofona kungafamiljen à jour med vad som hände i den politiska och kulturella världen. Materialet till denna artikel är till stor del hämtat från den forskning jag under flera år bedrivit i ämnet svenskfranska relationer på 1700- och 1800-talen. Jag har bland annat i kommenterade kritiska upplagor publicerat Gustav Philip Creutz brev skrivna 1766–1783 till Gustav III (1746–1792), Claes Ekeblad (1708–1771)1 och Carl Fredrik 20 . kritik och beundran

Scheffer, samt författat artiklar som bygger på unga svenska aristo- kraters och vetenskapsmäns upplevelser och intryck dokumenterade i brev och dagböcker.2 Breven från Gustav III är utgivna på franska och svenska av Gunnar von Proschwitz3 och Marie-Christine Skuncke har skrivit om den unge kronprinsen.4 Tillsammans med den franske historikern Franck Favier publicerade jag 2015 ett verk, som redogör för de politiska, vetenskapliga och kulturella relationerna mellan Sverige och Frankrike under perioden 1718–1848 (Les Relations entre la France et la Suède de 1718 à 1848. Une Amitié amoureuse). Händelser och ske- enden belyses med resande svenskars och fransmäns reflektioner och iakttagelser nedtecknade i brev, reseskildringar och dagböcker.5 I detta material har jag gjort en inventering av Rousseaus förekomst. Mitt källmaterial består således av såväl franskt som svenskt, delvis opubli- cerat, arkivmaterial. Korrespondenserna är så gott som undantagslöst på franska. Utländsk litteratur lästes i Sverige i franska översättningar. Även dagböcker skrevs ofta på franska. Det är endast tre vetenskaps- män i mitt material som skriver på svenska: Bengt Ferrner (1724–1802), Nils Dalberg (1736–1820) och Jacob Jonas Björnståhl (1731–1779). Rousseau omnämns inte i den svenska kungliga korrespondensen med samma frekvens som Voltaire, men han omtalas i större utsträck- ning i resande svenskars brev och dagböcker. Filosofens åsikter om musik, uppfostran, religion, naturens, civilisationens och vetenskapernas inflytande på människan rapporteras och kommenteras. Även synpunkter på Rousseaus personlighet, språk och litterära stil förmedlas. Svenska vetenskapsmän intresserade sig framförallt för hans relation till Carl von Linné (1707–1778), som var föremål för en verklig kult i Frankrike, mycket beroende på dennes vänskap med den berömde läkaren och botanisten Bernard de Jussieu (1699–1777).6

Rousseau och det svenska hovet Det svenska hovet kom tidigt i kontakt med Rousseaus skrifter via drottning Lovisa Ulrika (1720–1782). Hon prenumererade på franska tidningar, som Friedrich Melchior von Grimms (1723–1807) Corre spondance littéraire, philosophique et critique, och korresponderade med tidens kulturpersonligheter bland andra Voltaire och Jean Le Rond vid hovet och i pressen . 21

Pehr Hilleström, Lektyr på Drottningholms slott, oljemålning 1779. Nationalmuseum. d’Alembert (1717–1783). På Drottningholms slott anordnades filosofiska läsecirklar, där bland annat Rousseau diskuterades. Redan vid sex års ålder fick kronprins Gustav närvara vid dessa diskussioner.7 Drott- ningen var mån om att hennes barns uppfostran i stor utsträckning skulle vara inriktad mot Frankrike och det franska språket. Kronprin- sen försågs därför med franskkunniga guvernörer, Carl Gustaf Tessin och Carl Fredrik Scheffer som båda varit sändebud i Frankrike och under hela sin livstid brevväxlade med den franska kultureliten. Vid sju års ålder fick det kungliga barnet en manlig uppvaktning med en guvernör i spetsen. Under denne fanns informatorer, kavaljerer och andra lärare.8 Scheffer hade ledsagat Tessin under dennes ambassadörstid i Paris, 1739–1742, och blev 1744 utnämnd till svensk minister i Frankrike, en post han skulle inneha till 1752. Liksom Tessin gjorde han många inköp av konstföremål för kungafamiljens räkning, men hans stora intressen var litteratur och teater. Han umgicks i Paris främsta litte- rära kretsar och höll det svenska hovet uppdaterat på vad som hände i den kulturella världen. Han var nära vän till poeten och dramatikern 22 . kritik och beundran

Alexis Piron (1689–1773), diplomaten och journalisten Friedrich Mel- chior von Grimm och markisinnan Marie Du Deffand (1697–1780), som hade Paris mest berömda litterära salong. Madame Du Deffand tog där emot såväl kungligheter som tidens främsta författare, filosofer och politiker. Liksom Scheffer var hon en stor beundrare av Voltaire, som hon även hyste en stark vänskap till och vars avsky för Rousseau hon delade.9 Under sin ministertid i Paris brevväxlade Scheffer med Tessin och i korrespondensen, utgiven av Jan Heidner, är Rousseau nämnd en enda gång.10 Den 22 mars 1751 skriver Scheffer att en stor låda med diverse litterära verk ska skickas till Tessin med fartyg. Han tillägger: ”Den bifogade avhandlingen som fått pris av Akademien i Dijon förtjänar också Ers Excellens uppmärksamhet på grund av det nya samhällssystem som där är antagit.”11 Scheffer synes inledningsvis imponerad av Rousseaus Avhandling om vetenskaperna och konsten (Discours sur les sciences et les arts, 1750), i vilken denne hävdar att civili sationen gjort människan mindre dygdig och lovprisar naturlivet och den primitiva människan, men efter att ha läst om avhandlingen 1759 har Scheffer ändrat uppfattning. Då anser han att verket är alltför fullt av motsägelser för att vara trovärdigt, även om Rousseaus stil är ”manlig och kärnfull och idéerna ofta nya och välfunna”.12 Det är intressant att Grimm i sin Correspondence 1754 använder nästan exakt samma formulering om Rousseaus stil: ”une éloquence mâle”.13 Scheffer har med stor sannolikhet låtit sig influeras av sina franska vänner och den allmänna negativa uppfattningen om Rousseaus idéer och person som växte fram hos den franska kultureliten under 1750-talet. Hans åsikter ansågs strida mot förnuftet och hans livsföring, klädsel och skrifter uppfattades som ett utslag av lust att väcka uppseende och förlöjligades framför allt av Voltaire. Från 1730 och fyrtio år framåt presiderades Madame Du Deffands salong av domaren Charles Jean François Hénault (1685–1770), en god representant för tidens borgerliga, franska kulturelit. Han var ledamot av Franska akademien, författare till ett stort antal tragedier och umgicks med de franska filosoferna. Hemkommen från Paris korre sponderade Scheffer med såväl Madame Du Deffand somVoltaire och Hénault och när Lovisa Ulrika år 1753 instiftade Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien invaldes Hénault tillsammans med d’Alembert och Voltaire, såsom utländska ledamöter. vid hovet och i pressen . 23

Det är genom Hénaults och Scheffers brevväxling vi första gången får ta del av Rousseaus åsikter om fransk musik. Redan den 2 oktober 1753, en månad innan Lettre sur la musique françoise publicerades i Frankrike,14 kommenterar Hénault hans artikel i ett brev till Scheffer:

Jean Jacques Rousseau har bjudit oss på ett nytt brev där han tror sig bevisa att Lulli var en man utan talang, utan geni, utan smak och utan kunnande och att det franska språket inte är lämpat för musik. Jag hoppar snabbt över den här artikeln, eftersom den går emot sunt förnuft och ännu mer offentlig hederlighet, som kräver att man respekterar berömda män och inte angriper en hel nation. 15

Hénault avfärdar snabbt Rousseaus generaliserande övertygelse att det franska språket inte lämpade sig för musik och att franska komposi- törer var utan talang. Rousseau var en stark förespråkare för italiensk musik och hans åsikter orsakade en storm av protester i den musikaliska och litterära världen.16 Det framgår tydligt att Hénault är negativt inställd till Rousseau. Scheffer delade tydligen denna uppfattning, vilket säkerligen under 1750-talet påverkade receptionen av Rousseau i svenska hovkretsar. Scheffer var personligen inte speciellt intresserad av musik. Hans favoritgenre var tragedin och Heidner påpekar att han i Paris hellre besökte la Comédie française än operan och le théâtre Italien.17 Rousseaus musikuppfattning skulle dock komma att genljuda länge i den europeiska kulturdebatten och kulminera i det musikaliska grälet mellan ”gluckister” och ”piccinnister” på 1770- och 1780-talen. Sedan Gluck anlänt till Paris i början av 1770 och under Marie-Antoinettes beskydd fick komponera och uppföra sina verk vid hovet, utvecklades i Paris en estetisk strid mellan Glucks och den ita- lienske kompositören Niccolò Piccinnis anhängare om huruvida den franska eller den italienska operaformen var den bästa. När Rousseau 1774 närvarat vid repetitionerna av Glucks opera Iphigénie en Aulide, uppförd på franska, var han emellertid hänförd och skrev ett mycket berömmande brev till Gluck: ”Jag har just närvarat vid repetitionen av er opera om Iphigénie. Jag är förtrollad. Ni har förverkligat, vad jag trodde var omöjligt ända till idag”.18 Som vi sett kom Gustav III tidigt i kontakt med upplysningens 24 . kritik och beundran

idéer och uttalar sig redan som ung i de mest skilda ämnen: politik, konst, litteratur och teater och denna bildning, liksom sin brevkonst, har han mycket att tacka sina guvernörer Tessin och Scheffer för.19 Scheffer ersatte 1756 Tessin som guvernör. Han rekommenderar sin elev att läsa aktuella, ofta franska verk och deras brevväxling är näs- tan uteslutande på franska. För att utveckla kronprinsens kritiska tänkande får denne studera olika ämnen och sedan svara på frågor i anslutning till det lästa. Han ska visa inte bara att han förstått utan även bildat sig en egen uppfattning om ämnet. Stöd för sina argument skulle han söka i litteraturen.20 Det är på detta sätt som kronprinsen får djupare kunskap om Rousseaus verk. Scheffer författade den 19 april 1759 en debattartikel på franska om Rousseaus Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles, publicerad 1758 i Amsterdam som svar på den artikel som d’Alembert skrivit i det stora uppslagsverket Encyklopedien, där han föreslår att man grundar en teater i Genève.21 Rousseau tog starkt avstånd från förslaget. Han be- farade att hans hemstad skulle få lika dåliga seder som Paris och att en teater även skulle förstöra omgivningens enkla, dygdiga bergsbor, vilkas nöjen var lekar och fester. Den 2 februari 1760 skriver Scheffer ett brev till kronprinsen angående Montesquieus klimatlära och den samhällssyn som Rousseau ger uttryck för i sin Avhandling om vetenskaperna och konsten. Scheffer ber sin elev reflektera över vissa frågor. Guvernörens ton är neutral, när han talar om Montesquieus klimat- lära men lätt raljerande, då han tar upp Rousseaus negativa syn på civilisationen, vilket inte är förvånande, för Scheffer var en sann vän av upplysningstankarna och övertygad om att vetenskapliga framsteg gynnade mänskligheten. Han skriver:

Eftersom det är på det sättet, Min Herre, att vi inte blir lyckliga genom vår kunskap utan genom våra seder, kan nog ingenting vara viktigare än att väl utveckla de olika orsaker som bestämmer och skapar människornas seder och bruk. En känd författare från våra dagar trodde att klimatet hade en stor påverkan. En annan, mer vältalig än filosofisk, har hävdat att vitterhet och vetenskap har förstört allt; att människan var dygdig så länge hon var obildad och att hon är kor- rumperad idag endast därför att hon är utbildad. Andra har trott sig vid hovet och i pressen . 25

finna dessa principer endast i regeringssystemet och framför allt i de lagar som är förknippade med det. […] I denna mångfald av åsikter är det endast genom att söka i olika tiders och olika folks historia som man kan lyckas att förstå vad som man ska imitera och vad man ska förkasta i denna viktiga fråga. Jag ber er därför, min Herre, att hjälpa mig att klargöra frågan och delge mig era reflektioner i detta ämne, vilka är frukten av era studier av äldre och modern historia.22

Den 14-årige kronprinsen besvarar och kommenterar brevet vid två tillfällen. Det första svaret skickas redan påföljande dag och det fram- går tydligt att han delar sin guvernörs uppfattning om Rousseau och med stor sannolikhet påverkats av den. Gustav yttrar sig först sakligt om Montesquieu och anser att denne har fel, då han säger att det är klimatet som påverkar människan och liksom upplysningsfilosoferna understryker prinsen uppfostrans betydelse. Han kommenterar sedan i upprörda ordalag Rousseaus samhällssyn i avhandlingen och hans åsikter om att civilisationen, vitterheten och vetenskapen förstört människan. Dessa Rousseaus teser hade framkallat en storm av protester i den litterära världen. Voltaire skrev ironiskt i Le Mercure de France oktober 1755: ”Aldrig har väl någon använt så mycken esprit för att göra oss så dumma.”23 Så här uttrycker sig kronprinsen:

Jag förvånas över att en man med så mycken kunskap och mycket esprit som Herr de Montesquieu har kunnat tro att klimatet har en så stor påverkan på en nations seder. Det är inte luften som man an- das som formar varken känslorna eller sederna. Det är de goda exemplen och framför allt uppfostran som får dem att födas i människans hjärta. Men vilken lära är mera befängd och med förlov sagt mera barbarisk än Herr Rousseaus från Genève? Vad? Skulle vitterhet och vetenskap göra människan mindre dygdig? Är det möjligt att tillåta ett system, som, om det antogs, åter skulle sänka oss i vårt ursprungliga barbari? Så många andra författare har tillbakavisat detta system att det är onödigt jag uppehåller mig vid det. Den som har sagt att människornas seder beror på de goda och dåliga exempel som de får från sina härskare förefaller mig vara den bästa av alla lärosatser som ni fört fram.24 26 . kritik och beundran

Den 17 februari 1760 skriver kronprinsen ett nytt brev till sin guvernör och kommenterar vidare dennes brev från den 2 februari. Efter att än en gång ha förfasats över Rousseaus åsikter om det fördärvliga med vitterhet och vetenskap, uppehåller han sig vid filosofens yttranden om teater, som de uttrycks i Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles. Han skriver:

I Edert brev daterat den 2 i denna månad, talar Ni, min Herre, om herr J.J. Rousseaus system, vilken påstår att humanistiska vetenskaper och naturvetenskap har bidragit till att förstöra människans seder. För bara ett år sedan skrev samme författare om skådespel. Han vill bevisa, att teatern i stället för att förbättra människorna gör dem mer ondskefulla och att den därför är skadlig för sederna. Den frågan har, som ni vet, dryftats i åtskilliga arbeten. En del har anslutit sig till herr Rousseaus åsikt, andra åter har velat bevisa, att skådespelen gör människan bättre och mera dygdiga genom att visa dem deras fel och få dem att hata lasterna. Jag tror inte, att herr Rousseau avsåg att för- döma teatern i största allmänhet utan endast våra dagars skådespel. Man måste hålla med om att det finns många pjäser, som man skulle kunna avföra från teatern. Herr Rousseau nämner åtskilliga, som han med all rätt fördömer, men det finns en stor mängd andra som roar, samtidigt som de framhäver dygden och ger avsmak för lasten. När man ser den vackra tragedin Cinna, kan man endast röras av Augus- tus ädelmod, man blir hänryckt. Jag åtminstone skulle ha velat vara i samma situation för att ha kunnat handla på samma sätt.25

I enlighet med vad han lärt av sina retorikstudier, slutar kronprinsen brevet med att be Scheffer ge uttryck för sin egen uppfattning om Rousseaus åsikt om teatern, vilket denne gör den 1 mars 1760:

Jag har härmed äran att idag besvara Edert brev av den 17 februari, i vilket Ni tar parti för teatern och går emot Herr Rousseau från Ge- nève. Efter vad Herr d’Alembert har skrivit i detta ämne som svar på Herr Rousseaus brev, är det bästa jag kan göra för att redogöra för min egen ståndpunkt i denna litterära och moraliska dispyt att helt ställa mig bakom denne franske filosofs lilla traktat, som så väl underbyggt förstör filosofens från Genève argument. Det enda jag har att tillägga för egen del är att jag skulle vilja att kärlek helt och hållet bannlystes i vid hovet och i pressen . 27

teaterpjäser. När denna passion är väl skildrad, som i några av Racines och Herr Voltaires tragedier, för den in i känsliga själar en oro och en upprördhet, som även om detta inte är skadligt för sederna, eftersom dygden i dessa pjäser alltid avgår med segern, ändå blir skadligt för deras lugn och vila. […] kärlek på teatern förbereder och gör dessa unga människor med nödvändighet disponerade antingen till att bli känsliga eller galanta. Bägge har sina faror. […] Enda gången som det tycks mig tillåtet att ha med kärlek i teaterpjäser är när man kan göra den löjeväckande.26

Scheffer anser att kronprinsen går emot Rousseaus uppfattning, men enligt min åsikt försöker han i detta brev sakligt resonera och bemö- ta Rousseaus synpunkter. Kronprinsen, som vurmade för skådespel och påverkats av Fénélons åsikt att teatern är en dygdeskola, håller med Rousseau om att flera pjäser, särskilt moderna, inte borde spelas. Frågan har, säger kronprinsen ”dryftats i åtskilliga arbeten”. Han har med stor sannolikhet tagit del av den livliga, ofta hätska franska debatten angående Rousseaus teatersyn. Voltaires skyddsling dramatikern Augustin de Ximénès skriver i en broschyr publicerad 1758, att många pjäser var föga lämpade att göra människan mera dygdig, men att teatern kunde rena passionerna. Vissa pjäser gav, enligt Ximèns, utmärkta exempel på detta som t.ex. Cinna och Britannicus.27 Som framgår tar kronprinsen upp just Corneilles Cinna som ett gott exempel. Det är också troligt att han läst Voltaires företal till L’Orphélin de la Chine, skrivet 1755, i vilket denne läxar upp Rousseau med följande ord: ”Ing- enting gör i själva verket människorna bättre lämpade för samhälle- lig gemenskap, mildrar deras seder, utvecklar bättre deras förnuft, än att samla dem på teatern, för att de tillsammans skall kunna njuta av intellektets rena nöjen.” Att kronprinsen var uppdaterad på litterära nyheter framgår av det faktum att han under 1760-talet utvidgade det handbibliotek han övertagit av Tessin med en representativ samling fransk litteratur. Bland annat inköptes verk av Rousseau.28 Han hade även litterära assembléer med högläsning ur aktuella verk och efterföl- jande diskussioner, där framförallt de franska upplysningsfilosofernas skrifter diskuterades.29 Eftersom det svenska hovet var à jour med vad som hände i den franska litterära världen, inte minst genom Scheffers franska kontakter och Grimms korrespondens, är det troligt att det är 28 . kritik och beundran

framförallt Voltaires och encyklopedisternas upplysningstankar om en upplyst monark som vann gehör, medan Rousseaus republikanska och demokratiska åsikter snarast upplevdes som ett hot. Grimm var tidigt fientligt inställd mot Rousseau och har generellt en raljerande ton då han rapporterar senaste nytt om denne filosof. Scheffer delade Voltaires åsikt att teaterns främsta uppgift var att träna människans intellekt och göra henne till en dygdig samhällsmed- borgare, men hans passus om att kärlek borde bannlysas i teaterpjäser och endast finnas med i ett förlöjligande syfte är överraskande. Det är möjligt att han i denna fråga influerats av debatten i Frankrike, där hans vän Piron fick utstå mycken kritik för den epikureiska livssyn, som framkom i hans teaterpjäser och vilken föranledde att Ludvig XV motsade sig hans inval i Franska akademin 1753. En annan förklaring kan vara pedagogisk: guvernören vill varna den unge prinsen för kär- leksdrömmar och galanteri. Våren 1762 lämnade Scheffer sitt guvernörskap, då kronprinsens uppfostran ansågs avlutad. Deras relation hade dock fördjupats till vänskap. Scheffer förblev under hela Gustavs liv hans pålitlige rådgiva- re och deras korrespondens fortsatte.30 I juli 1762 annonserar Scheffer en litterär händelse, som borde intressera kronprinsen: publikationen av uppfostringsromanen Émile och den starka reaktion som detta verk framkallade. Samma år hade Rousseau publicerat en annan viktig bok: Om samhällsfördraget, där han också ger uttryck för sin samhällssyn att människan är född fri men överallt är i bojor. Som framgår av Scheffers brev tvingades Rousseau efter publikationen av Émile att lämna Frank- rike och bege sig till Schweiz för att undgå fängelse. Sommaren 1762 brändes emellertid boken offentligt på bål i hans födelsestad Genève och 1765 jagades han bort även från Schweiz. Opinionen som länge framhållit det oförnuftiga och bisarra hos Rousseau tycks med publikationen av Émile ha vänt till hans fördel. Flertalet franska tidskrifter var mycket positiva till detta verk. Man finner citat som: ”Denna bok förnekar all religion, förstör allt, men är så välskriven”; ”Författarens bitterhet är sublim”; ”Stilen är förförande”; ”Denna bok är utan tvekan Rousseaus bästa verk”.31 I sin uppgörelse med det moderna samhället hade Rousseau visat på möjligheten och nödvändigheten att skapa nå- got nytt. Vid sidan av Voltaire framstod han nu som Frankrikes mest vid hovet och i pressen . 29 berömde och betydande författare. Scheffer, som alltid följde debatten i Frankrike, är att döma av hans brev, daterat den 5 juli 1762, även han mycket positiv till Émile och nu också till dess författare:

En händelse har för resten inträffat i den litterära världen som för- tjänar Eders Kungliga Höghets uppmärksamhet, för vilken denna värld ingalunda är likgiltig. Den berömde Rousseau från Genève har nyligen publicerat ett verk i fyra volymer med titeln Émile, eller om Uppfostran. Det här verket torde, liksom allt annat som kommer från denne författares penna, vara genialt och fyllt med utmärkt innehåll, men religionens ortodoxi är inte skonad. Därför har parlamentet i Paris reagerat. Rousseaus vänner har velat att han skulle dra sig tillbaka, men hans stoiska dygd har aldrig velat vika för kryphål; man har hotat med att spärra in honom, att åtala honom, att behandla honom med lagens stränghet, men inget av allt detta har rubbat hans filosofi. Slutligen har hans bok blivit polisanmäld, vilket förorsakat den dom som Ers Kungliga Höghet finner här bifogad, och det enda som den styvsinte författarens vänner kunnat hitta på för att rädda honom från de hemskaste straff blev att med våld föra bort honom från hans Her- mitage de Montmorency och snabbt få honom bort från fransk mark. Två timmar efter det att han avlägsnats, anlände polisofficerare för att fängsla honom. Priset på boken som före detta äventyr var 18 livres har nu höjts till 30.32

Kronprinsen tycks också under 1760-talet ändra uppfattning om Rous- seau. Framförallt reagerade han då människor förföljdes för sina åsik- ter. Han var tidigt en anhängare av upplysningsfilosofernas idéer om humanitet, tolerans och yttrandefrihet. Det är säkert en av orsakerna till att Scheffer med sitt brev bifogar domslutet som förbjöd Émile. Som framgår nedan skulle denna roman komma att få stor betydelse i Gustavs privata liv.

Émiles betydelse De idéer om uppfostran som Rousseau ger uttryck för i de fyra volymerna av Émile, försedda med illustrerande kopparstick, fick en enorm genomslagskraft.33 Respekten för barnets individualitet står i centrum. Det teoretiska inlärandet och utantillrabblandet förkastas. Kunskaper 30 . kritik och beundran

ska lekas in under frihet och förvärvas av ett upplevt behov. Känsla och förnuft bör ingå i en harmonisk förening. Uppfostraren ska inte förmedla kunskap utan ha en mentors roll. I sitt verk delar Rousseau in ett barns utveckling i fem stadier och understryker att uppfostran och kunskapsinhämtande ska anpassas till varje barns utvecklingsnivå, tankar som är högaktuella än idag. Rousseaus åsikter om att barnet skulle uppfostras i frihet tilläm- pades i Sverige av ingen mindre än kronprinsens mor, Lovisa Ulrika. Fascinerad av tidens föreställning om ”den ädle vilden”, fick hon till sin förtjusning 1757 i gåva en liten mörkhyad pojke med okänt ursprung, cirka 10 år gammal, som via en ostindiefarare kommit till Norden. Gossen gavs namnet Adolf Fredrik Gustav Badin (1747–1822).34 Han uppfostrades i motsats till de kungliga barnen i total frihet, utan moraliska eller religiösa förebilder och utan att någon vuxen tillrättavisade honom eller bestraffade hans otaliga hyss och ofta plumpa tilltal. Efter ett par år, då upptågen blivit allt värre, beslöt man dock vid hovet att införa en stängare uppfostran.35 Gustav III, som ju personligen sett tillämpning av Rousseaus upp- fostringstankar, påverkades även själv i sin syn på barnet. Då drottning Sofia Magdalena den 1 november 1778 äntligen nedkom med en son, den blivande Gustav IV Adolf, engagerade han sig genast djupt i son ens uppfostran och det är uppenbart att Émile var en katekes för den. Kungen anammade bland annat Rousseaus uppfattning att lindning av spädbarn var emot naturen och rent av skadlig, en lärdom som denne i sin tur säkerligen hämtat ur Linnés berömda Nutrix.36 Redan vid två och ett halvt års ålder fick kronprinsen en guvernör, Fredrik Sparre (1731–1803), systerson till Tessin. Han var en nitisk och upplyst fostrare, som gjort sin grand tour genom Frankrike 1753, dokumenterad i Jour- nal de mon voyage dans les provinces de France 1753.37 Återkommen från sin utlandsresa blev han kavaljer hos kronprinsen. Av hans noggrant förda dagbok framgår att han tidigt var en stor beundrare av såväl Rousseaus filosofiska tankar som hans språk och var väl uppdaterad på hans verk. Redan den 5 december 1763 skriver Sparre från Åkerö, att han anser Rousseaus uppfostringsprogram vara beundransvärt och vackert, eftersom det gör barnets hjärta dygdigt. Sparre understryker, att man inte behöver följa filosofens råd bokstavligt, men basen ger vid hovet och i pressen . 31 en god uppfostran och innebär att man väsentligt avlägsnar sig från den väg som uppfostrare ditintills följt.38 Samma dag uttalar han sig även om verket Les Pensées de J.J. Rousseau, citoyen de Genève, publicerat i början av 1763.39 Boken, som är en sammanställning av citat ur Rousseaus verk av en okänd redaktör under rubriker som religion, äktenskap, kärlek, moral, uppfostran och den civiliserade människan kontra den primitiva, utkom i kölvattnet av kyrkans starka protester mot Émile. Kontroversen medförde att Rousseau under våren 1763 av- sade sig sitt medborgarskap i Genève. Under hösten intensifierades för- följelserna, vilket framgår av Sparres dagbok, och Rousseau blev mer och mer misantropisk. Sparre hävdar att Les Pensées förskaffat filosofen ett stort antal mäktiga fiender, vilka endast i honom ser en man full av paradoxer, som vill rubba religionens och moralens grundelement. Han utgjuter sig över Rousseaus geni och mod att våga uttrycka sina åsikter och framhåller, att hans fiender bara är avundsjuka på hans ”lysande och energiska stil”.40 Sparres dagbok är också ett vittnesbörd om upplysningstidens stora vetenskapliga intresse för barnuppfostran. Minutiöst noterar Sparre allt om Gustav Adolfs första levnadsår, från det pampiga dopet till hans tioårsdag. Med en forskares exakthet noterar Sparre pedagogiska metoder och resultat. Från sex månaders ålder badades prinsen regelbundet i isvatten och sjövatten och han fick vistas mycket utomhus. Kungaparet och Sparre hade utan tvekan påverkats av Rousseaus idéer, som de uttrycks i Émile, om en naturlig barndom med lek och vistelse i frisk luft liksom vikten av god hygien. Temperaturväxlingar ansågs härdande och kallt vatten täppte till porerna och hindrade därigenom infektioner.41 Koppympningen, även den förespråkad av Rousseau, är noggrant dokumenterad. Det framgår dock att kronprinsen var en lyn- nig, inåtvänd, bångstyrig gosse och länge sängvätare. Hans fader äg- nade honom mycken tid, men drog sig inte för att använda riset, något som Rousseau emellertid starkt fördömde, så vida inte barnet visste att det var förtjänt av bestraffningen. Med tidens ögon var det tveklöst en modern uppfostran, även om Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814) ibland försökte ingripa, när han ansåg att kungen var för bestraffan- de.42 Samtida kungliga barn i Europa hade generellt liten kontakt med sina föräldrar, men Gustav III:s engagemang i sin son var stort.43 32 . kritik och beundran

I Sparres dagbok finns även ett tidigt belägg för att Julie ou La Nou velle Héloïse lästes i Sverige. Redan den 30 juli 1761 beskriver Sparre i lyriska ordalag en lantlig promenad, som får honom att tänka på och känna den stämning som han anser att Rousseau så mästerligt fram- manar i denna bok.44 I mitt övriga material lyser La Nouvelle Héloïse med sin frånvaro. Naturkänslan hos Rousseau tycks inte ha uppmärk- sammats eller inspirerat förrän mot slutet av 1700-talet i Sverige.

Bengt Ferrner, en av tidens vetenskapsmän Att Rousseau var känd även utanför hovkretsar omvittnar en av de unga svenska vetenskapsmän som under början av 1760-talet gjorde en grand tour i Frankrike: Bengt Ferrner (1724–1802), som utsågs till följeslagare och mentor åt Jean Lefebure (1736–1805) under dennes bild- ningsresa 1758–1762. Han var son till köpmannen och järnexportören Jean Henri Lefebure (1708–1767). Även Jean Lefebure förde noggrant dagbok, dock på svenska; ett dokument, som vittnar om stor iakttagel- seförmåga.45 Ferrner besökte idogt l’Académie des Sciences och upp- nådde goda relationer med d’Alembert. Han blev också god vän med den ungerske greven Joseph Teleki de Szek (1738–1796). De besökte flera institutioner, platser och personer, men av någon anledning följde inte Ferrner med Teleki, då denne besökte Rousseau i Montmorency. Ferrner och Lefebure förenades i ett lidelsefullt intresse för teater och musik och resan gav dem rikliga tillfällen att tillfredsställa denna passion såväl vid offentliga föreställningar som privat anordnade musikkvällar. Ferrner omnämner inte mindre än 135 pjäser och operor. Han deltar med stort intresse i den samtida musikdebatten och dagboken belyser Rousseaus närvaro och stora roll i denna. Sedan Ferrner den 27 november 1760 sett Le Devin du village och Pygmalion ansluter han sig oreserverat till Rousseaus beundrare och anser även han att den franska musiken är ”torr och entonig”. I december 1760 hade Ferrner sett Le Devin du village och Acte de Pygmalion tre gånger. Han nämner även Rousseau i samband med att han beskådat Bérénice på Franska Comedien, men Racines pjäs gör honom besviken. Han skriver den 24 januari 1761: ”Middag spisade jag i Tuilleriet […] råkade efteråt Gref Teleki, som jag följde till Franska Comedien där Berenice uppfördes vid hovet och i pressen . 33 hvilken ej gjorde samma intryck på mig som jag väntade. Det är denna piecen som Rousseau talar om till d’Alembert i sitt bref”.46 Det verkar dock som Ferrner under vistelsen delvis ändrar uppfattning om Rous- seaus musik till förmån för Rameaus. Efter att ha sett Rameaus Les Indes galantes säger han, att det är det vackraste han hört i Paris. En bidragande orsak kan också vara, enligt dagbokens utgivare, att Ferrner då sett Favarts parodi på Le Devin du village: Les Amours de Bastien et Bastienne (den 27 april 1761). Återkommen till Sverige i december 1763 fick Ferrner avlägga rese- rapport för kungaparet och knöts till hovet som efterföljare till Kling- enstierna som kronprins Gustavs guvernör och rådgivare, en befattning han innehade tills kronprinsen blev kung. Kronprinsen, som alltid ville bli informerad om senaste nytt från Frankrike, fick säkerligen del inte bara av Ferrners stora vetenskapliga kunnande utan också av hans rese upplevelser och musikintresse. Huruvida han hade någon påverkan på Gustav III:s instiftande av den Musikaliska akademien framgår inte av mitt material. Efter Gustavs tronbestigning 1771 tilldelades Ferrner en årlig pension och levde sedan som tillbakadragen privatman. Vid fåtaliga tillfällen gjorde han framträdanden i Vetenskaps Akademien och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.47

Gustav Philip Creutz, en ambassadör för fransk kultur En annan person som Gustav III hade det största förtroende för och som i högsta grad bidragit till att kommunicera kunskaper om det dåtida Frankrike var poeten och ambassadören Gustav Philip Creutz (1731–1785). Han var först sändebud i Spanien 1763–1766 och sedan i Paris 1766–1783. I sina många brev till Sverige, framförallt till Gustav III men även till Scheffer, rapporterar han allt som händer i den litterä- ra världen. Han skickar tal från akademierna, teaterpjäser, operor och de senaste nyutkomna böckerna. Creutz växte upp i Finland och verkade därefter i Stockholm, först som kanslist och sedan i hovtjänst som uppvaktande kavaljer hos hertig Fredrik Adolf (1750–1803). Men det var med kronprinsen han knöt en livslång vänskap. Creutz invaldes tillsammans med Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731–1808) i det vittra sällskapet Tankebyggarorden (1753– 34 . kritik och beundran

1762), som hade stort engagemang för antikens kultur, franskklassicis- men och tidens upplysning, och han blev upptagen i den trängre krets som samlades kring dess ledargestalt Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1863); se vidare Elisabeth Manséns bidrag i föreliggande volym. Sällskapets skrifter publicerades såväl i Våra Försök (1753–1756) som i Witterhets Arbeten I–II (1759, 1762). Framförallt tack vare herdeeposet Atis och Camilla betraktades Creutz som banbrytaren för ett nytt ske- de i svensk vitterhet.48 ”Han lärde yngre diktare att tala den ömma känslans språk”, anser Horace Engdahl.49 I hans pastorala dikter finns ett natursvärmeri med stark påverkan av James Thomson (1700–1748) och Alexander Pope (1688–1744). Somliga forskare hävdar att Creutz i sin naturlyrik även influerats av Rousseau,50 men detta förefaller föga troligt, då han skrev sina dikter innan Rousseaus skönlitterära verk publicerades. Creutz imiterar inte, men han är influerad av den antika och franska pastoralens naturbeskrivning med skildringar av lantlig idyll och dygd, som han försett med svenska inslag. I Creutz texter har jag aldrig kunnat se något djupare intresse för Rousseaus naturdyrkan, trots den roll denne filosof spelade i Tankebyggarordens diskussioner. Hans gode vän Gyllenborg däremot påverkades påtagligt av Rousseaus retorik.51 Under sin tid i Spanien brevväxlade Creutz med David Hume och Jean François Marmontel, vars bekantskaper hans gjort i Paris på väg till Spanien. Huruvida han lärt känna Rousseau personligen vid denna tidpunkt är ovisst, men han hölls uppdaterad om dennes förehavanden genom breven från Paris och rapporterade informationen vidare till kronprinsen. Hume var åren 1763–1765 ambassadsekreterare i Paris och starkt lierad med Rousseau. Filosofen, encyklopedisten och pjäs- författaren Marmontel var däremot sedan 1758 en av Rousseaus häts- kaste fiender på grund av dennes negativa uttalanden om teater och brytningen med encyklopedisterna. I mars 1765 kommenterar han i ett brev till Creutz i sarkastiska ordalag Rousseaus personliga, ”natu rella”, odogmatiska religionsuppfattning som den uttrycks i Lettres écrites de la Montagne, vilka publicerats i Amsterdam 1764. Rousseaus livsåskådning var närmast deistisk. I Madrid spelades Rousseaus opera Le Devin du village. I biografier över Creutz52 sägs att han tillsammans med Beaumarchais, som samtidigt befann sig i Spanien, uppförde ope- vid hovet och i pressen . 35 ran hemma hos den ryske ambassadören i februari 1765. Beaumarchais uppger detta i ett brev till sin syster den 11 februari 1765. Men eftersom han skriver att ambassadrisen spelade Anettes roll, han själv Lubins och Creutz Seigneurens, tror jag att Beaumarchais i tillfällig tanklös- het blandat ihop Rousseaus opera med Favarts Annette et Lubin, som bygger på en novell av Marmontel, en uppfattning som jag delar med Castrén.53 Under sina sjutton år i den franska huvudstaden åtnjöt Creutz det största förtroendet vid hovet, var en gärna sedd gäst i tidens mest för- näma litterära salonger och hans eget värdskap i det svenska minister- hotellet på rue de Grenelle nådde högt renommé. Han umgicks med den kvinnliga kultureliten och var nära vän med filosoferna, förutom med Marmontel och Hume även med Diderot, d’Alembert, Morel- let, Helvétius, Grimm och Voltaire. Han gjorde sig till talesman för upplysningens idéer och satte sitt hopp till Gustav som han hoppades skulle förverkliga dessa ideal.54 Att Gustav var uppdaterad beträffande Rousseaus göranden fram- går av ett brev skrivet till Scheffer den 7 september 1766. Det rör schis- men mellan Rousseau och Hume. När Rousseaus verk utsatts för cen- sur och han förbjudits att vistas i Frankrike, hjälpte Hume honom att skaffa en fristad i England 1766. Men då Rousseau ansåg att Hume svikit honom genom att publicera vissa av hans brev slutade vänskapen med en brytning, vilken debatterades och kommenterades i samtida tidskrifter och korrespondenser ute i Europa. Enligt Grimm skulle ett regelrätt krig mellan Frankrike och England ha låtit mindre tala om sig. Gustav skriver:

Min Herre, grälet mellan Hume och Rousseau förefaller mig mycket märkligt och jag är Eder oerhört tacksam att ni låtit mig ta del av det. Rousseau driver hedersfrågor och paradoxer till det yttersta, men det verkar som om mitt i denna uppvisning av oegennytta lyser mycken fåfänga. Människorna är, det måste erkännas, stora dårar, men deras dårskap är uthärdlig så länge som de begränsar sig till att göra sig själva illa, men när de driver den till att gör sin medmänniska illa, blir de de grymmaste av djur. Sveriges Rousseau verkar räddad denna gång och ovädret drabbade igår den stackars greve Törnflyckt. Låt oss erkänna att dessa män handlar föga nobelt genom att vilja avskeda en 36 . kritik och beundran

man som man inte har något annat att förebrå än hans dåliga hälsa. Likväl ger man honom den behandlingen att låta sig avskedas eller begära avsked.55

Gustav reagerar mot det som han anser strider mot förnuftet och när oskyldiga drabbas. Han ser också det motsägelsefulla i Rousseaus verk och person, liksom hans fåfänga och egenkärlek. Man kan fråga sig vem Gustaf alluderar på, när han talar om ”Sveriges Rousseau”? Är det inte hans första guvernör, Carl Gustaf Tessin? Tessin hade vid denna tidpunkt hamnat i onåd hos kungaparet och kommit på ekonomiskt obestånd, vilket tvingat honom att lämna sina ämbeten och dra sig tillbaka till sitt gods Åkerö i Sörmland. Vid 1766 års riksdag indrogs dessutom hans guvernörpension och rådspensionen minskades. Dock misslyckades prästerskapets försök att även beröva honom Läckö kungsgård, som han erhållit som livstids förläning.56 Tessin tog redan 1759 klart ställning för Rousseau, som han kunde identifiera sig med, och är troligen en av de första litterära svenskar som ser hans storhet. Han skriver i sin självbiografiska Åkerödagbok:

I våra dagar jagas t.ex. Rousseau (i från Geneve) af många sina bjäb- bare, som skälla, gläfsa, visa tänderna ock gnälla tillbaka; men hund- rade kunna sättas emot en, att han i efterverldens ögon blifver skattad för en stor man […] Han tankesätt är nytt, fritt, och förnuftigt; hans pänna är lätt, redig, angenäm och uddhvass. När töcken är fallen skiner solen.57

Törnflycht, som också nämns, är riksrådet och hovmarskalken Fredrik Törnflycht, informator för prinsarna Fredrik Adolf och Carl. Hans hälsa var klen och han avled ett år senare. Tessins åsikter om Rousseau påverkade dock säkerligen inte det svenska hovet vid denna tidpunkt. Kontakten med kungafamiljen var bruten sedan 1754.58 Gustav III läste med största intresse allt som rörde encyklopedisterna och filosoferna, framför allt Voltaires skrifter. Dennes produktion var enorm och bevakades minutiöst av Creutz. Skrifterna haglade. Tveklöst påverkades Gustav III också av Creutz stora beundran för Voltaire. Och Voltaire uppskattade i hög grad Creutz. På vägen till Spanien hade denne besökt Voltaire på slottet Ferney nära den schwei- vid hovet och i pressen . 37 ziska gränsen, där filosofen slagit sig ner 1758. NärCreutz 1767 till Gustav skickar Voltaires filosofiska romanL’Ingénu (Den oskuldsfulle), i vilken filosofen kritiserar missbruket av kungliga arresteringsorder, kyrkans makt över staten och attackerar Rousseau och hans utopiska idé om ”den gode vilden”, skriver han: ”Voltaire har upplyst sitt sekel och nu tillkommer det Er, Ers Höghet att trösta det.”59 Kronprinsen uttrycker i ett brev till Scheffer den 26 maj 1767 sin stora förvåning över att det under ett så upplyst århundrade även i Frankrike finns kvar så mycken vidskepelse och grymhet liksom att böcker bränns på bål och förbjuds: ”I Frankrike är jesuiterna bann- lysta, men man bränner där Bélisaire och Jean Calas på bål. Man behandlar Rousseau som en brottsling och man förbjuder Encyklopedi- en.”60 Marmontels filosofiska verk Bélisaire, som fördömde intolerans och fanatism, beslagtogs av Sorbonne 1767 och brändes på bål liksom Émile. Kalvinisten och affärsmannen JeanCalas (1698–1762) avrätta- des offentligt, sedan han falskeligen anklagats för att ha dödat sin son för att förhindra dennes övergång till katolicismen. Gustav blir mer och mer övertygad om att det som hindrar upplysningsidéerna från att spridas är en fri press. Han var tidigt en anhängare av religions- och yttrandefrihet, även om han under sin regeringstid skulle komma att inskränka tryckfriheten.61 En annan förklaring till att Rousseau inte nämns lika ofta som Vol- taire i Creutz korrespondens kan vara animositeten mellan Rousseau och Creutz bäste vän Marmontel. Creutz vinnlade sig om att skapa en god relation mellan honom och sin kung, vilket lyckades. De inledde en korrespondens, som varade många år och Marmontels filosofiska roman Incas är dedicerad till Gustav III. Creutz rapporterar dock kontinuerligt till Stockholm även senaste nytt om Rousseau, och detta alltid i positiva ordalag. Det är troligen Creutz, som först ger det svenska hovet kännedom om hans uppmärksammade, självutlämnande själv- biografiBekännelserna . (Les Confessions). Den 8 november 1767, skriver han till Scheffer:

Den ryktbare Rousseau bor på en av prinsen av Contis egendomar. Greve Mercy, kejsarens ambassadör här, har föreslagit honom en till- flyktsort i Florens. Rousseau har skrivit ett synnerligen rörande brev 38 . kritik och beundran

till honom, som till och med är ett mästerverk i vältalighet i vilket han tackar honom för hans godhet men vägrar att acceptera erbjudandet. Han har bett Davenport att få återvända till honom i England och Davenport har samtyckt. Han arbetar på sitt livs historia. De som har sett bitar av den säger att det inte i litteraturen finns något så sublimt och rörande och han talar endast om sin olycka för att anklaga sig själv och för att skydda sina fiender.62

Louis François de Bourbon, prins av Conti (1717–1776) var känd och prisad av såväl Tessin som Scheffer. Han älskade de sköna konsterna och stöttade och skyddade länge Rousseau, ända till dispyten med Hume. Så gjorde även prinsen av Contis livskamrat grevinnan Marie Charlotte Hippolyte de Campet de Boufflers (1725–1800), som skulle komma att bli Gustav III:s förtrogna. Som framgår nedan skulle det dröja ända till 1782, innan den första delen av Bekännelserna publicerades postumt. Verket lästes dock högt i salongerna och man beundrade och förstummades av den öppenhet med vilken Rousseau avslöjade de mest intima detaljer i sitt liv. Creutz stora passion var musik. Han var erkänt mycket musikkun- nig, deltog aktivt i den samtida musikdebatten och kom att spela en stor roll för repertoaren i Stockholm. Entusiastiskt berättar han för kronprinsen, den 6 september 1768:

Jag hade äran att häromdagen sända Ers Kunglig Höghet Le Huron av Marmontel, en pjäs som satts upp på Comédie Italienne och som haft och alltjämt har en enorm succé. Musiken är gudomlig. Det är den ljuvaste, den fräschaste och den nyaste som man någonsin hört i detta land. Kompositören är en ung man på 25 år, elev till den beröm- de Piccinni och vad som är speciellt är att han, fastän utlänning, är den förste som inte våldfört sig på språkets prosodi. Man ser således att Rousseau hade fel, när han sade att fransmännen bara kan ha en musik.63

Den okände kompositören André-Ernest-Modeste Grétry (1741–1813) från Liège introducerades av Creutz för såväl hovet i Versailles som Marmontel, vilket blev början till ett mycket fruktbart samarbete och en lysande karriär för Grétry även i Sverige. Hänförd påtalar Creutz vid hovet och i pressen . 39 att Rousseau således hade fel i sitt påstående att det franska språket inte lämpade sig för sång. Av ett annat brev, författat elva år senare, där Rousseau nämns igen, kan vi ana att vi är mitt uppe i den musikaliska striden mellan gluckister och picinnister.64 Den 11 april 1779 rapporterar Creutz till sin kung senaste nytt i musikvärlden:

Vi kommer att få en massa nyheter på operan. Man kommer att undan för undan under året ge Iphigenie en Tauride av Gluck, le Devin du village med Rousseaus nya musik, Narcisse och l’Echo av Gluck, Amadis av Bach, vars musik är förvånande vacker, Iphigenie en Tauri- de av Piccini, liksom hans Atis samt Andromaque av Grétry.65

Rousseaus Le Devin du village spelades uppenbarligen under nästan hela andra hälften av 1700-talet, men efter omarbetningen med skiftande framgång. I en depesch, daterad några dagar senare rapporterar Creutz: ”Den nya musiken till le Devin de Village har inte haft någon som helst framgång. Man tycker att den är trivial och färglös. Man fortsätter och ger Roland med musik av Piccini alltjämt med största framgång.” 66

Gustav III och andra svenskar i Paris Den 8 november 1770 anträdde kronprins Gustav en resa till Frank- rike, som skulle komma att få den största betydelse, inte bara för att han fick ett lysande mottagande utan också för att han efter sin fars, Adolf Fredriks, plötsliga frånfälle, blev utropad till kung, den 13 feb ruari 1771. I hans följe fanns Carl Fredrik Scheffer, baronerna Gustaf Johan Ehrensvärd och Evert Taube, sekreteraren Bergenskjöld samt kronprinsens livmedikus Nils Dalberg. Gustav III blev väl mottagen av kungafamiljen, besökte akademierna och de mest berömda salongerna, där han knöt livslånga vän- skapsband med Paris mest tongivande damer, såväl med grevinnan d’Egmont som med hertiginnan av Luxembourg och grevinnan de Boufflers. Och han fick träffa filosoferna. Han skriver hem till sin mor, Lovisa Ulrika, den 17 februari, att han lärt känna nästan alla filosoferna: Marmontel, Grimm, Thomas, abbé Morellet, Helvétius. Han 40 . kritik och beundran

Jean-Jacques Rousseau i armenisk dräkt. Porträttmålning i olja av Allan Ramsay 1766. National Gallery of Scotland.

är dock besviken. ”Det är roligare att läsa dem än att träffa dem.”67 Han fortsätter längre fram i sitt brev: ”Rousseau är också här, och han är inte längre klädd som en armenier utan är, efter vad det sägs, en sällskaplig man.”68 Rousseau, i likhet med många under 1700-talet, fascinerades av det osmanska riket och lät sy en armenisk dräkt i vilken han till det mondäna Paris stora häpnad ibland uppenbarade sig. Det tycks i själva verket som Gustav III blev mest förtjust i Rousseau av de filosofer som han träffade. Forskarna är inte ense om hur och när möten mellan Rousseau och Gustav III skedde. Vem introducerade Rousseau för den svenske kungen? Var det Creutz, poeten och historikern Claude-Carloman de Rulhière (1735–1791) eller grevinnorna d’Egmont och de Boufflers? Geffroy säger i sitt verkGustave III et la Cour de France att Gustav fick den exceptionella ynnesten att få träffa Rousseau hos Creutz på rue de Grenelle.69 Filosofen introducerades av Rulhière70, som även presenterade grevinnan d’Egmont (1740–1773) för den svenske kungen.71 Detta vid hovet och i pressen . 41 möte tycks, enligt min uppfattning, vara med sanningen överensstäm- mande. Madame d’Egmont var en självklar gäst vid hovet, umgicks gärna med filosoferna och visade inte minst Rousseau stor vänlighet. Hon gav honom musik att kopiera, vilket till stor del utgjorde hans levebröd, och inbjöd honom ofta till sitt slott de Braisne. Hon var även nära vän med Rulhière. I sin biografi ägnad Madamed’Egmont bekräftar dessutom hennes väninna, grevinnan d’Armaillé, Geffroys utsaga att ett första möte mellan Gustav och Rousseau ägde rum i slutet av februari på svenska legationen: ”Misantropen Rousseau, som var tillbaka i Paris sedan ett år, ville avlägga visit hos honom [Gustav III]. Han tog av sig sin armeniska klädnad, klädde sig som man bör och lät sig presenteras av Rulhière på legationen”72. Enligt grevinnan d’Ar- maillé ägde ett nytt möte rum den 9 mars i salongen hos Madame de Luxembourg, då Rousseau läste ur sina Bekännelser. Även grevinnan de Boufflers närvarade, liksom de svenska konstnärerna Peter Adolf Hall och Alexander Roslin. Michel Launay anger en tredje källa, Bachaumonts Mémoires secrets. Enligt denna fick den svenske kungen hos markisen de Pezay, med ett fåtal inbjudna, höra Rousseau läsa högt ur sina memoarer. Läsningen startade kl. 7 på morgonen och pågick ända till kl. 23, med pauser för middag och supé.73 Launay anser att denna läsning troligen är den riktiga, eftersom händelsen beskrivs precist och styrks även av Antoine-Marin Lemierre, som närvarade. Enligt mina efterforskningar finns dock inte dessa belägg hos varken Bachaumont eller Le Mierre.74 Bägge talar om Rousseau på de sidor Launay refererar till i sin mycket väldokumenterade artikel, men inget står att läsa om att Gustav III närvarade, vilket ju inte utesluter att så var fallet. Gustav III:s livmedikus Nils Dalberg förde dagbok under resan till Frankrike. Tack vare denna vet vi att ”Rousseau besöktes” i sin bostad på rue Plâtrière den 11 mars 1771. Det framgår dock inte, om den svenske kungen var med. Dalberg gör ett målande porträtt av filosofen, som han finner besynnerlig och misantropisk:

11. E.m. besöktes Jean Jacques Rousseau som bor vid rue [Plâtrière] nästan mitt för hotel des Fermiers generaux, i ett litet hus 5 trappor up. Han syslesätter sig nu med att studera botaniken, efter Linnaei 42 . kritik och beundran

Systeme. Hwilket tycks wara det han mäst wärderar. Han är mycket het och hastig, äfwen när han talar, men talar wäl. Han lefwer nu gift med sin förra hushållerska, som tycks vara inemot 50 år. Han är nu mera ej tåld i något hederligt sälskap, emedan han på et underligt och otacksamt wis upfördt sig mot alla som han känt. Ehuruwäl månge äro hans fiender genom afundsjuka, så tycks dock hans upförande wara nog besynnerligt för att göra andra rädda för honom etc.75

Uppenbarligen sympatiserade Rousseau med Dalberg. De höll kontakt även efter hemkomsten till Sverige och det var säkerligen deras ömse- sidiga intresse för Linné som förenade dem, vilket också var upphovet till det nära vänskapsförhållande som uppstått året innan mellan Rousseau och en annan svensk, Jacob Jonas Björnståhl (se nedan). Den 21 september 1771 skriver Rousseau till Dalberg och tackar honom för en gåva som denne skickat honom, troligen några av Linnés skrifter, samtidigt som han ber honom vidarebefordra ett brev till Linné, daterat samma dag:

Ni har skänkt mig en gåva, min Herre, som för mig är mycket värde- full, både för sin egen skull och för det minnesvärda bevis som den ger mig av vårt sammanträffande. Jag är inte mindre tacksam för er godhet att tala om mig med Herr Linné och för att ni påverkat honom att skänka mig några av hans skrifter. Om ni vill ha besvär med att överlämna mitt brev till honom, vore jag er mycket tacksam. Tillåt mig också att sända mina varma hälsningar till baron Ehrensvärd och säg honom att den person som hade vänligheten att överlämna hans brev till mig lovade att komma och hämta ett svarsbrev, men jag har inte kunnat ge honom det, eftersom han inte kommit tillbaka och inte lämnat sin adress.76

I sitt bifogade brev till Linné ger Rousseau uttryck för sin stora beundran för den svenske vetenskapsmannen, liksom sin känsla av att vara missförstådd och grymt förföljd. Det är till stor del Linnés skrifter som gett honom tröst i hans tillvaro och tack vare dem och naturen som han under sina lantliga promenader kan känna lycka. Så här lyder Rousseaus känslofyllda brev: vid hovet och i pressen . 43

Min Herre, tag emot hyllningen från en av era lärjungar, som är mycket okunnig men mycket nitisk och som till stor del har studiet av era skrifter att tacka för den sinnesfrid som han njuter av mitt i en förföljelse som är så mycket grymmare eftersom den gömmer bakom en mask av välvilja och vänskap helvetets allra grymmaste hat. Ensam med naturen och er tillbringar jag utsökta stunder under mina lantliga promenader, och jag har mer nytta av er philosophia botanica än av alla moraliska böcker. Jag erfar med glädje att jag inte är er helt okänd och att ni till och med ämnar ge mig några av era skrifter […] jag läser era skrifter, jag studerar dem, jag reflekterar över dem, jag respekterar er och jag älskar er av hela mitt hjärta.77

Det finns även bevarat ett brev från Rousseau, daterat tidigare samma månad, den 5 september 1771, adresserat till en annan svensk som hade kungens förtroende, hovintendenten, greve Fredrick Adolf Cronstedt (1744–1829). På studieresa i södra Europa för att studera konst anslöt han sig till Gustavs resefölje med uppdrag att sköta chiffret. Eftersom postspionaget var mycket utbrett chiffrerade det svenska hovet all viktig diplomatpost. Av Rousseaus brev till Cronstedt framgår att Gustav III gett honom någon form av uppdrag eller erbjudande:

Jag ber er att vara så vänlig och erinra Kungen av Sverige om att jag blev mycket rörd över Hans Majestäts godhet och hyser en stor öns- kan att behaga honom, men att jag inte lovat honom något. Till detta ber jag att Herr Greven har godheten att tillägga att jag alltjämt är välvilligt inställd, men att saken i fråga är alldeles för viktig för att tas lätt på.78

Såväl Beth Hennings som Launay har uppmärksammat detta brev. Hennings undrar om ”saken” kan vara av litterär art, medan Launay anser att det troligen rör sig om politik.79 Gustav III stod ju i begrepp att genomföra sin statskupp med stöd av Frankrike och var mån om filosofernas stöd. Inte minst Madame d’Egmont uppmuntrade Gustav III:s plan och ville att hans regeringstid skulle gå till historien. Det är troligt, enligt min åsikt, att Madame d’Egmont och kanske även hennes vän historieskrivaren Rulhière försökt engagera Rousseau för Gustavs sak för att få ett dokument för eftervärlden. 44 . kritik och beundran

Gustav III blev uppenbart mycket intagen av grevinnan d’Egmont och ryktet spreds att hon var hans älskarinna. Omedelbart efter kungens avresa, den 25 mars 1771, inledde de en förtrolig korrespondens. I breven framgår tydligt, att grevinnan hyser en stor, uppriktigt känd beundran för Gustav III och strävar efter att han ska bli en upplyst monark. Rousseaus namn nämns flera gånger. Madame d’Egmont skriver den 8 maj 1771, att hon tillbringat fem dagar på sitt slott de Braisne med att lyssna till Rousseaus uppläsning av sina memoarer, men påpekar att han endast läste den andra delen, ty den första ansåg han vara för opassande för en dam. Rousseau hade vid detta tillfälle lovordat den svenske kungen.80 Enligt Geffroy blev grevinnan uppenbart rörd vid högläsningen av Bekännelserna, något som väckte starka känslor hos författaren.81 I ett av sina många oavslutade brev alluderar Madame d’Egmont, enligt Ralph A. Leigh, troligen på en passage i Julie ou La Nouvelle Héloïse, när hon, den 1 september 1771, talar om sina känslor för den svenske monarken:

Rousseau säger (och jag känner i hur hög grad han har rätt) att när man är uppfylld av en känsla är det omöjligt att vara lakonisk: man tror sig aldrig kunna tillräckligt upprepa det som man så innerligt önskar övertyga om och när hjärtat är vidrört, tänker man knappast på förståndet utan det första ska ensamt vara domare över detta enor- ma omfång.82

Den passage i La Nouvelle Héloïse som Leigh menar kan åsyftas lyder: ”Ett brev skrivet av någon som älskar passionerat är odisponerat, över- svallande, fullt av longörer, oordning, repetitioner. Hjärtat, så fullt av känslor att det svärmar över, säger alltid samma sak om och om igen och slutar inte att säga det.”83 Madame d’Egmont drabbades ett par år senare av en allvarlig sjukdom och avled den 14 oktober 1773, endast 38 år gammal, vilket berörde Gustav djupt. Under Parisvistelsen hade Gustav III även knutit starka vänskaps- band med den mäktiga grevinnan de Boufflers.84 De skulle komma att ha en såväl till omfång som kvalitet betydande brevväxling under hela Gustav III:s fortsatta levnad. Madame de Boufflers och hennes avlidne livskamrat prinsen av Conti hade, som framgått ovan, under lång tid beskyddat Rousseau. Madame de Boufflers beundrade och försvarade vid hovet och i pressen . 45 honom länge, men då den första delen av Bekännelserna publicerades, efter hans död i Genève våren 1782, ändrade hon helt uppfattning. Hon skräder inte orden, när hon skriver till Gustav III den 1 maj 1782 och deklarerar, att det är med stor tvekan hon bett en av de resande svenskar hon hyste stort förtroende för, baron Cederhielm, att vid sin hemkomst till Sverige överlämna ett exemplar av det nyutkomna verket, som fyller henne med den största avsmak:

Jag har, även om det skett med största motvilja, givit baron Ceder- hielm i uppdrag att överlämna till Eders Majestät en bok som just publicerats; det är Rousseau förskräckliga memoarer med titeln: Min Bekännelse; jag tycker den verkar vara skriven av en stalldräng, eller av någon med ännu lägre rang, trist i alla avseenden, bitter och pervers på det mest avsmakliga sätt; och jag kan inte förstå, om det är sant, att han läst högt detta verk i den version som den tryckts i, att man kunnat lyssna på den ända till slutet. De stycken där det extravaganta och syndfulla dominerar minst är olidligt tunga och tråkiga: men den idiotiska bekännelsen som han gör om alla sina låga handlingar förefaller mig vara en Försynens skickelse som tvingat denne ovärdige man att lägga av sig den hycklande mask som han gömt sig bakom. Jag kommer inte över den kult som jag ägnat honom (för så var det verkligen); jag kommer heller aldrig att hämta mig från att han kom att kosta den illustre David Hume livet, då denne för att behaga mig i England, åtog sig att ledsaga detta omänskliga djur till England.85

Att Madame de Boufflers skriver i affekt råder ingen tvekan om. I sin självbiografi utelämnade Rousseau inte bara sig själv utan även andra, vilket upprörde många i hans omgivning. Hon överdriver naturligtvis, när hon säger att Rousseau förorsakat Humes död. Han tog visserligen mycket illa vid sig av grälet med Rousseau och den uppståndelse detta förde med sig, men dödsorsaken var en annan. Creutz ombesörjde att boken skickades tio dagar senare och understryker i följebrevet, den 10 maj 1782, att det är ett synnerligen unikt och uppmärksammat verk:

Herr Cederhielm avreste i måndags. Jag har givit honom i uppdrag att till Ers Majestät överlämna Bekännelserna av Jean Jacques Rousseau. Det är det mest enastående verk som någonsin publicerats. Man gör inte annat än talar om denna bok i Paris.86 46 . kritik och beundran

Rousseaus grav på Ile des Peupliers vid Ermenonville. Anonym 1800-talsgravyr.

Den andra delen av Rousseaus Bekännelser kom ut sju år senare. Rous- seau omnämns inte vad jag kunnat se i varken Gustavs, Creutz eller Madame de Boufflers senare korrespondens och Rousseaus frånfälle 1778 kommenteras inte alls, medan Voltaires bortgång samma år får stor plats. Detta beror troligen på att Voltaire tillbringade sina sista dagar i livet i Paris, där han hyllades som en kung efter uppförandet av sin tragedi Irène. Hans långdragna sjukdomsförlopp bevakades minu- tiöst av ”tout Paris”, tidens tidskrifter och korrespondenser. Rousseau däremot dog plötsligt den 2 juli 1778 av en hjärnblödning under en promenad. Att Rousseau inte förekommer mer i Creutz korrespondens efter 1782 är naturligt, eftersom Creutz lämnade sin ambassadörspost 1783. Och Madame de Boufflers hade säkerligen inget intresse av att diskutera Rousseaus verk ytterligare i sina brev till den svenske kungen. Men vid sitt andra besök i Frankrike, 1784, besökte Gustav III, den 20 juli, Rousseaus grav på l’Ile des Peupliers i Ermenonville. Trots att Gustav III hyste den största avsky för de demokratiska och republikanska åsikter som Rousseau stod för, förefaller det som han med åren mer och mer kom att beundra Rousseaus författargärning, mod och frihetspatos. vid hovet och i pressen . 47

Det tycks som platser förknippade med Rousseau var en sorts kultplatser även för resande svenskar. Herman Flemming af Liebelitz (1763–1808), en annan av de talrika svenskar som gjorde en bildnings- resa i Europa och önskade upptäcka Frankrike genom att få försörj- ning som officer, tillbringade hösten 1782 i Paris. I väntan på militär anställning utnyttjade han var stund för att lära känna Paris. Även han för minutiöst dagbok.87 Impressionistiskt beskriver han såväl vardags- livet som sevärdheter, besök på akademierna, biblioteken och livet i salongerna. Tack vare en av salongsvärdinnorna Cornélie de Pétronille de Wasse (1737–1802) fick han besöka Rousseaus Hérémitage. Flem- ming berättar om promenaden i den vackra trädgården, utsmyckad med doftande bersåer, spännande grottor och sprutande fontäner. I en nisch står en vit marmorstaty av Rousseau med inskriptionen ”Rous- seau fullbordade här åtskilliga av sina verk, liksom en stor del av sin Émile.” Flemming är överförtjust och återvänder två dagar senare för att tillbringa en hel söndag i Rousseaus anda.88 I det ovan citerade brevet till Dalberg (21 september 1771) näm- ner Rousseau ”baron d’Ehrensverd”. Gustaf Johan Ehrensvärd (1746– 1783), kungens kammarherre och författare till Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof, ingick i Gustav III:s följe i Paris 1771. Denne hyste uppenbarligen redan före Frankrikeresan stort intresse för Rous- seau. Den 20 maj 1770 skrev han ett brev till Carl ChristofferGjör - well (1731–1811),89 kunglig bibliotekarie och redaktör för Den Swenska Mercurius, i vilket han tackar honom för Rousseaus Avhandling om vetenskaperna och konsten:

Tack tusende falt för Rousseaus Avhandling; jag sate hit en timma af min natt, för att läsa den igenom. […] Det är en vacker piece, den liknar sin mästare […] Jag hade gärna önskat at Rousseau skrifvit denna piece i de senare tider af sin lefnad, då dess Stile blefvit mera manlig, och då han sielf ärfarit flere prof af de mensklige svagheterna.90

Det är intressant att ta del av Ehrensvärds synpunkter på Rousseaus stil som tidigt 1750-tal inte ansågs utvecklad i sin fulla vigör. Epitetet ”manlig” för att beskriva filosofens stil förekommer bland annat hos Scheffer, Grimm och Ehrensvärd. Det är också intressant att det är 48 . kritik och beundran

Gjörwell som skickat Ehrensvärd skriften. Är det möjligen Gjörwells korrespondent Jacob Jonas Björnståhl som förmedlat den?

Jacob Jonas Björnståhl Forskningsresanden Jacob Jonas Björnståhl (1731–1779) var en intel- ligent och lärd man, som fastän han inte kom från någon adlig eller känd familj lyckades få studera i Uppsala och träffa tidens stora kulturpersonligheter. Efter att ha blivit doktor först i svensk filologi och sedan i arabiska språk, gjorde Björnståhl 1767 en utrikesresa från vilken han aldrig skulle återkomma. De första åren reste han som informator åt två medföljande bröder Rudbeck. Han redogör för sina många intryck och möten i sina talrika brev och dagböcker, vilka var ämnade att publiceras, vilket också skedde genom Gjörwells försorg i Samlaren och i andra tidningar.91 Björnståhl var entusiastisk, energisk och orädd. Överallt där det fanns en akademi tog han kontakt med vetenskapsmän för att få studera i deras arkiv och diskutera forskning. Rousseau kom han att lära känna förvånansvärt väl, vilket framgår av hans brev författat den 1 september 1770, adresserat till Gjörwell:

Nu får Min Herre ett litet Bref om en stor Människa Jean Jacques Rousseau. Han kom till Paris vid slutet av juni månad som jag låter nämna i mit sista Bref. Jag har gjort honom så nära bekantskap, som man kan med en så besynnerlig Philosoph. Han arbetar nu i Botani- quen med den häftighet och ifver som utmärker alla hans gerningar. Han frågade mig, när jag första gången var hos honom, om jag studerar Botaniquen? När jag svarade honom, at jag då och då profiterat av Hr von Linnés Undervisning m.m. reste han sig och ropade högt: Ni känner då min Mästare och Lärare, den store Linnaeus; när Ni skrifver honom til, sade han, så hälsa honom från mig & mettez-moi à genoux devant lui (at bruka hans egna ord), och säg, at jag har at tacka honom för min hälsa, ja, sjelva lifvet; med flera starka uttryck, som gåfvo til- känna hans innersta högaktning för verldens störste Botanicus. Hr Rousseau visade mig sedan Philosophica Botanica, och sade: I denna Boken är mera visdom än uti de alra största Folianter, och i det stället at mäst alla edra Böcker ifrån Norden äro chargerade med för mycken vid hovet och i pressen . 49

erudition, så är icke et ord i denna, som icke är nödvändigt, m.m. Så mycket beröm av Hr Rousseau’s mun var oförväntat, som icke eljest talar mycket, och är ganska sparsam på loford; men vid Hr von Lin- nés Namn blef han aldeles entusiasmerad. Han frågade mig om jag trodde, at Hr v. Linné skulle väl anse et Bref ifrån honom, så ville han skrifva honom.92

Vi ser att liksom när det gällde Dalberg är det Rousseaus beundran för Linné som är dörröppnare för kontakten med Rousseau. Av resedag- boken framgår att Björnståhl besökte Rousseau flera gånger under året och det är uppenbart att han sympatiserar med filosofen och har hans förtroende. Så här beskrivs denne:

Hr Rousseau har nu snart 59 år, är född 1712; hvilket jag icke trodt ; om han ej sagt det sjelf ; emedan han ser mycket yngre ut ; är medel- måttig till växten, snarare liten och undersätsig än stor, har bruna ögon, fulla med eld, lutar altid fram med hufvudet och ser ned, men gifver stundom starka ögnakast, liksom något under musken, har et trindlagt, vackert och behagligt ansigte; är vänlig ehuru han talat ganska häftigt och skarpt.93

Rousseau berättar utförligt för Björnståhl om sina föräldrar och sitt äktenskap med sin hushållerska Mlle Le Vasseur. Björnståhl beskriver henne som något ålderstigen och påtalar att Rousseau gift sig med henne ”för annat än för Skönhetens skull”. Rousseau och Björnståhl diskuterar många ämnen: botanik, Rousseaus uppfattning om den franska musikens underlägsenhet gentemot den italienska och de upp- fostringsmetoder som står att läsa i Émile. Rousseau säger sig respek- tera att Björnståhl inte delar hans uppfattning i alla frågor och är nöjd med att få reda på att denne tack vare Émile lärt sig att vara kritisk och ifrågasätta. Rousseau deklarerar att han numera mer respekterar dem som tänker själva än dem som alltid tänker som han. Nyanserat och detaljerat beskriver Björnståhl hur filosofen tillbringar sin dag. Med stor förvåning har han sett Rousseau sysselsatt med att kopiera andras musik, han som komponerar egen musik: 50 . kritik och beundran

Det är bättre, at tala om hvad han nu gör i Paris. Utom Botaniquen uti hvilken han arbetar mäst, och går ur med Hr Jussieu å Herborisa- tioner, har jag flere gånger sedt honom afskrifva Musikaliska Noter ; han sade mig, at han copierar ; men jag sade, at jag holt det för otro- ligt, at han kunde copiera andra, som är et Original i alt. Han låter ständigt märka et stort förakt och afsky för den Fransyska Musiquen, men högaktning för den Italienska. Eljest roar han sig med at spela Schak, och går til den ändan ofta på Café de la Regence vid Palais du Duc d’Orleans [vid nuvarande Palais Royal].94

Vi får vidare veta att Rousseau inte tycker om sin födelsestad och inte längre vill ha någon kontakt varken med Genève eller dess invånare. Björnståhl är påtagligt berörd av Rousseaus storsinthet att vilja bidra med medel till uppförandet av en staty av hans ärkemotståndare, Vol- taire, en handling som Björnståhl inte ser som ett utslag av fåfänga utan uppriktigt menad:

Eljest har Hr Rousseau visat nyligen et prof af sit hjertelag, som hedrar honom. Min Herre vet, at flere Lärde, så i Paris som annorstädes, kommit öfverens, at resa en Marmor-Stod til Hr de Voltaires åmin- nelse; Min Herre vet ock, huru Hr de Voltaire handterat Hr Rousseau; men likafullt är Hr Rousseau bland deras antal, som sammanskutit til Hr de Voltaires Buste, och det, i anseende til hans vilkor, anseligen: ty han har gifvit 2 Louis d’orer. Andre må uttyda det för en hemlig och fin vanitet; men som jag icke lärt mig konsten at ransaka hjertats innersta gömmor, tager jag saken för det den synes, och således på den goda sidan: för öfvrigt vet jag icke någon dygd eller vacker gerning som icke på detta sättet kunde illa uttydas och få namn af någon last. Sed manum de tabula; nog om Hr Rousseau för denne gången.95

Den positiva bild av Rousseau som Björståhl förmedlar till Gjörwell är sammanfattningsvis nyanserad och saklig, vilket borde påverkat den förhållandevis ensidiga bild av filosofen som Gjörwell förmedlat till sin läsekrets i Den Swenska Mercurius 1755–1765 (se Stefan Ekmans bidrag i föreliggande volym). Som framgår av ovanstående brev skulle Björnståhl snart lämna Paris för att bege sig till Schweiz via Italien. Ankommen till Marseille den 18 november 1770 skriver han till Gjörwell att han i Lyon träffat vid hovet och i pressen . 51 den svenske målaren Per Eberhard Cogell (1734–1812), en av Gustaf Lundbergs lärjungar, som tack vare understöd av svenska staten 1764 kunde resa till Paris, där han studerat med stor framgång. År 1769 slog han sig ned i Lyon som lärare vid Konstskolan. Björnståhl berättar att Cogell i hemlighet gjort ett porträtt av Rousseau:

Här [i Lyon] träffade jag ock Hr Cogel, en förtjent Svensk Målare, som nu i flere år rest utomlands; han har varit 4 år i Lyon. VilM. H. veta, huru Hr Rousseau ser ut, så skaffa sig det Conterfey, Hr Cogel gjort; ty ehuru han stulit sig til at taga af Hr Rousseau, och det när han åt hos Hr Cogels vän, så är det dock så väl träffat, at straxt jag kom igenom dörren kände jag igen Rousseau. Jag bad Hr Cogel skicka denne Tafla til M.H.96

Porträttet tycks tyvärr ha gått förlorat. Muséet och akademin i Lyon har prov på Cogells måleri liksom Göteborgs konstmuseum men sin största insats tycks Cogell ha gjort som lärare. I det av revolutionen härjade Lyon uppehöll han ensam teckningsundervisningen till gagn för stadens sidenindustri.97 I augusti 1773 lämnade Björnståhl Italien och begav sig till Schweiz, där han som så många resande besökte Voltaire på Ferney och blev väl mottagen. 1775 anlände han till England, där han mottog order från Gustav III att göra en vetenskaplig expedition till Orienten. Björnståhl avled i Konstantinopel.

Sammanfattning

I de brev, dagböcker och reseskildringar som jag studerat och som beskriver Rousseaus väg in i Sverige, kan sammanfattningsvis konstateras, att Rousseau inte lämnade någon oberörd. Originaliteten och pa- radoxerna som rymdes i hans person och författarskap gjorde intryck på och fascinerade från första början det svenska hovet och dess krets. Av materialet framgår också att denna elit mycket snabbt fick ta del av Rousseaus skrifter och göranden främst tack vare Scheffer och Creutz. Under 1750-talet var det framför allt Scheffer som kommunicerade kunskapen om Rousseau till det svenska hovet. Den bild som förmed- 52 . kritik och beundran

las av filosofen är snarast negativ. Scheffer, som en sann vän av upplysningstankarna, var i sin tur säkert påverkad av sina franska vänner Madame Du Deffand, domarenHénault och debatten i Frankrike, animerad av Voltaire, Grimm och Marmontel. Rousseaus udda personlighet, hans åsikter om fransk musik, teaterns och civilisationens negativa inverkan på människan och de primitiva sedernas förträff- lighet, som de uttrycks i Avhandling om vetenskaperna och konsten och i Lettre à M. d’Alembert, ansågs vara bisarra och strida mot förnuf- tet. Den unge kronprinsen, som tidigt var en anhängare av upplys- ningsidéerna och vurmade för teater, intog inledningsvis en skeptisk hållning till ”filosofen från Genève” och var tveklöst influerad av sin guvernörs uppfattning. Den bild av Rousseau som Scheffer förmedlade till det svenska hovet influerades ytterligare av såvälScheffers somCre - utz, Lovisa Ulrikas och kronprinsens stora beundran för Rousseaus är- kefiende Voltaire och dennes ironisiska och satiriska uttalanden. Även Grimms korrespondens, som hovet prenumererade på, förstärkte den nedvärderande synen på Rousseau. Att den svenska kungafamiljen, som strävade efter envälde, var skeptisk till filosofens demokratiska och republikanska budskap är också naturligt. Trots att Rousseaus idéer ifrågasattes beundrade dock även Scheffer från första början hans vältalighet och personliga, litterära stil, som innebar något helt nytt, vilket Scheffer med sin djupa litterära bildning och gedigna kunskaper i det franska språket var väl skickad att bedö- ma. Ehrensvärd, Tessin och Sparre lovordade likaså Rousseaus språk och stil. Såväl Sparre som Björnståhl framhåller att en av orsakerna till att Rousseau förföljdes var att hans fiender var avundsjuka just på hans lysande stil. Tessin och Sparre verkar vara de första att se Rousseaus storhet både som stilist och filosof. Tessin anser 1759, att hans tankesätt är nytt, fritt, och förnuftigt och hans penna ”lätt, redig, angenäm och uddhvass” och att man kommer att inse hans storhet, när ”töcken är fallen skiner solen”. Huruvida Tessins åsikter påverkade det svenska hovet är dock mycket tveksamt, eftersom en bestående schism med kungafamiljen och framför allt Lovisa Ulrika inträffat. Däremot torde Sparres positiva inställning till Rousseau ha influerat Gustav III. I motsats till sin morbror Tessin var Sparre nära Gustav större delen av dennes livstid, först som kavaljer, sedan som guvernör till den blivande vid hovet och i pressen . 53

Gustav IV Adolf och slutligen som riksråd. Sparre ger dessutom, 1761, det första och enda uttalandet i mitt material om att Julie ou La Nou velle Héloïse lästes i Sverige. Sparre kan känslomässigt identifiera sig med huvudpersonerna inte minst på grund av verkets naturskildringar. Sparre är en viktig källa i receptionsforskningen om Rousseau. Liksom i Frankrike skedde i Sverige en omsvängning i opinionen till Rousseaus fördel i början av 1760-talet. I Sverige var det framför allt publikationen av Émile som uppmärksammades och gav stora avtryck i Gustav III:s syn på barnuppfostran. Filosofens syn på barnet och hans uppfostringsidéer anammades av såväl Lovisa Ulrika som Sparre och Gustav III. Rousseaus tillvaro som författare och debattör pendlade visserligen alltjämt mellan triumf och förtvivlan, men hans beröm- melse var ovedersäglig. Scheffer använder 1762 epitet ”den berömde Rousseau från Genève” och säger att ”allt som kommer från denne författares penna är ”genialt och fyllt med utmärkt innehåll”. Creutz omnämner filosofen fem år senare som ” den ryktbare Rousseau ”. Att Rousseau på grund av sina åsikter, sin person och sin livsstil blev en jagad man skapade också medkänsla. Det låg i upplysningsfilosofernas program, att man fritt skulle få uttrycka sina åsikter, en uppfattning som även Gustav III stod för. Rousseau beundrades mer och mer även för att han försökte leva som han lärde och vara sig själv. När Creutz första gången 1767 annonserade filosofens Bekännelser skriver han till Gustav att man inte i litteraturen förut sett ”något så sublimt och rö- rande”. Det är uppenbart att genom att Rousseau så självutlämnande beskrev sina svagheter, sin fåfänga och sin självgodhet förde han in nå- got helt nytt i litteraturen. Denna positiva bild av filosofen förstärktes under Gustav III:s besök i Paris 1771, då han fick träffa Rousseau och lyssna till honom, när han läste ur sin självbiografi, och även ta del av Madame d’Egmonts beundran för filosofen. I vad mån det faktum att hans nära vän Madame de Boufflers snarast av personliga skäl ändrat uppfattning om Rousseau och uttalade sig mycket negativt om Bekän- nelser tio år senare påverkade Gustav III vet vi inte. Men Creutz skriver, vid samma tidpunkt, i maj 1782,när han skickar verket till sin kung, att självbiografin ”är det mest enastående verk som någonsin publicerats”. Gustav III hade det största förtroende för Creutz omdöme i kulturella frågor och insåg säkert att Madame de Boufflers skrev i affekt. Gustav 54 . kritik och beundran

tycks ju också ha varit angelägen om att hedra filosofen genom ett besöka dennes grav 1784. Rousseau förefaller på 1770-talet, att döma av hans uttalande om Glucks storhet efter att ha lyssnat till dennes opera på franska, Iphigénie en Aulide, liksom av av Björnståhls sakliga beskrivningar av filosofens personlighet, mer och mer ha modifierat sina bestämda åsikter. Björnståhl understryker i sitt brev till Gjörwell att Rousseau numera accepterar en avvikande uppfattning och även visar prov på ett gott hjärta och storsinthet, då han till och med vill vara med och finansiera en staty till Voltaires ära. Rousseaus musikuppfattning och övertygelse om att det franska språket inte lämpade sig för musik kommenteras och kommuniceras till Sverige i såväl Scheffers som Creutz, Ferrners och Björnståhls brev och dagböcker. Att filosofens operor Pygmalion och Le Devin du village spelades med framgång i Frankrike under andra hälften av 1700-talet omvittnar såväl Ferrner som Creutz. Men Creutz vurm för den itali enska musiken, hans nära vänskap med Marmontel och stora entusiasm för Grétry, vilkas samarbetade han initierade, påverkade tveklöst repertoaren och musiksmaken i Stockholm, där Grétry spelades mer frekvent än Rousseau. Av materialet framgår att Rousseaus kontakt med Linné i hög grad bidrog till att göra honom känd i de svenska vetenskapliga kretsarna. Det var Rousseaus stora beundran för denne svenske vetenskapsman, som skapade kontakt mellan Rousseau och Dalberg liksom mellan Rousseau och Björnståhl. Även om Rousseau inte delade tidens opti- mistiska tilltro till den vetenskapliga kunskapens möjligheter att skapa ett bättre liv för människan, tog han inte helt avstånd från sin tids grundläggande filosofiska antaganden och naturuppfattningar. Lin- nés botanik var ett exempel på nödvändig vetenskaplig kunskap, som Rousseau beundrade. Björnståhl är den av svenskarna i mitt material som förmedlar den mest levande och mångsidiga bilden av Rousseau. Han beskriver detaljerat, sakligt och nyanserat filosofens utseende, familjeförhållanden, dagliga sysselsättningar, åsikter om musik och uppfostran liksom hans karaktär. Det hade varit intressant att fördjupa sig i hur hans adressat Gjörwell tog emot förmedlingen av denna bild av Rousseau och hur den spreds i Sverige. Den mottagarkrets till vilken kunskapen om och vid hovet och i pressen . 55 bilden av Rousseau i mitt material kommuniceras består ju av en relativt liten franskkunnig, bildad kulturelit och självklart är avsändarnas framställning och kommunikation färgade av deras personliga uppfattningar, upplevelser och sociala ställning.

noter 1 Claes Ekeblad (1708–1771) svensk minister i Paris 1742–1744, riksråd och kanslipresident (1761–1765 och 1769–1771). Hans son Claes Julius Ekeblad (1742–1808) gjorde militär karriär i le Royal Suédois och blev sedermera landshövding i Skaraborgs län. Han stod nära kungafamiljen och korresponderade bl.a. med prins Karl. Han har efterlämnat en dagbok redige- rad på franska 1760–1770 (KB, I.e.14). 2 Gustav Philip Creutz brev är utgivna på franska i två bokvolymer: Ma- rianne Molander, Comte de Creutz, Lettres inédites de Paris, 1766–1770, akademisk avhandling 1987, och Marianne Molander Beyer, Comte de Creutz, La Suède et les Lumières, Lettres de France d’un Ambassadeur à son Roi (1771–1783), (Paris 2006, 2010) samt på svenska i Gustav Philip Creutz, Dikter och brev, med introduktion, dikter och kommentarer av Horace Engdahl och ett urval av brev översatta och kommenterade av Marianne Molander Beyer (Stockholm 2010). Artiklar som berör korrespondenser och dagböcker författade av Marianne Molander Beyer är ”Gustave III et les Suédois à Spa”, i Daniel Droixhe (red.), Spa, carrefour de l’Europe des Lumières (Bryssel 2013) s. 179–194, ”Trois amis à la Cour de France – trois destins différents – Axel de Fersen, Curt deStedingk et Erik Magnus de Staël”, i Eva Ahlstedt & Ingmar Söhrman (red.), Paroles sur la langue, Études linguistiques et littéraires, Mélanges offerts au Professeur Chris- tina Heldner, Acta universitatis gotoburgensis, nr 64 (Göteborg 2009) s. 285–297, ”Axel de Fersen et Marie Antoinette: Un amour mondain et spiritualisé”, i Maurice Daumas (red.), Amour divin, amour mondain dans les écrits du for privé de la fin du Moyen Âge à 1914 (Pau 2011) s. 127–139, ”Influences culturelles françaises sur la Suéde pendant leXVIII e siècle”, i Ingmar Söhrman och Katharina Vajta (red.), La Langue dans la littéra- ture, la littérature dans la langue, Acta universitatis gotoburgensis, nr 64 (Göteborg 2014) s. 301–316. 3 Gunnar von Proschwitz, Gustave III par ses lettres (Stockholm 1986) och Gustaf III. Mannen bakom myten (Lund 1992). 56 . kritik och beundran

4 Marie-Christine Skuncke, Gustaf III – Det offentliga barnet. En prins retoriska och politiska fostran (Stockholm 1993). 5 Marianne Molander Beyer & Franck Favier, Les relations entre la France et la Suède de 1781 à 1848, Une Amitié amoureuse (Paris 2015). 6 Jean François Battail, ”Relations intellectuelles et savantes à l’âge clas- sique”, Une Amitié Millénaire (Paris 1993) s. 175. 7 Se Skuncke (1993). 8 Skuncke (1993) s. 39–40. 9 Se Benedetta Craveri, Madame du Deffand et son monde (Paris 1987) och Rousseaus uttalande om Madame Du Deffand i Confessions i Œuvres complètes, éd. Pléiade (Paris 1947) s. 555–556. 10 Korrespondensen är utgiven av Jan Heidner, Carl Fredrik Scheffer, Lettres particulières à Carl Gustaf Tessin 1744–1752 (Stockholm 1982). 11 Här och i följande är översättningarna mina. Originaltexten lyder: ”Le discours cy joint couronné par l’Académie de Dijon mérite aussi l’attention de Votre Excellence par la nouveauté du sisteme qui y est adopté”, Heidner (1982) s. 224. 12 Originaltexten lyder: ”un style male et vigoureux, des idées souvent neu- ves et heureuses”, Schefferska samlingen, vol. 1 Riksarkivet RA( ). 13 Grimm, Correspondance littéraire, philosophique et critique (Paris 1877– 1888) vol. 1, 15 februari 1754, s. 108–109. 14 Rousseaus Lettre sur la musique publicerades i november 1753. 15 Originaltexten lyder: ”Jean Jacques Rousseau nous a regalés d’une nouvelle lettre où il croit prouver que Lulli étoit un homme sans talent, sans génie, sans goust et sans science, et que la langue françoise répugne la musique. Je passe vite sur cet article, parce qu’il répugne au bon sens et encore plus à l’honnesteté publique qui éxige que l’on respecte les hommes célèbres et que l’on n’attaque pas une nation entière.” (Schefferska samlingen från Rydboholm, C.F. Scheffers papper, vol. iv, RA) Brevet är publicerat av Gunnar von Proschwitz i Studies on Voltaire and the eighteenth century X: 1959, Institut et Musée Voltaire, Les Delices, Genève. 16 Se A. Raymond Trousson, Jean-Jacques Rousseau jugé par ses contemporains (Paris 2000) s. 71. 17 Heidner (1982). 18 Originaltexten lyder: ”Je sors de la répétition de votre Opéra d’Iphigénie ; j’en suis enchanté ! Vous avez réalisé ce que j’ai cru impossible jusquà ce jour.” 19 Se Skuncke (1993). 20 Se Beth Hennings, Gustav III som kronprins (Stockholm 1935); Skuncke (1993). vid hovet och i pressen . 57

21 Skuncke har förtjänstfullt redogjort för detta i ”Jean- Jacques Rousseau in Swedish eyes”, i Richard Butterwick, Simon Davies & Gabriel Sánchez Espinosa (red.), Peripheries of the Enlightenment (Oxford 2008) s. 94ff. Scheffers manuskript finns i Schefferska samlingen, vol. RA1, . 22 Originaltexten lyder: ”Comme il est décidé, Monseigneur, que nous ne sommes point heureux par nos connaissances, mais par nos mœurs, rien sans doute ne peut être plus important que de bien développer les dif- férentes causes qui déterminent et qui créent, pour ainsi dire, les mœurs des hommes. Un illustre Écrivain de nos jours a cru que le climat y avait une grande influence. Un autre, plus éloquent que l’homme était vertueux. Tant qu’il était ignorant, et qu’il n’est corrompu aujourd’hui que parce qu’il et instruit ; d’autres ont pensé que c’était dans les lois seules d’une nation, et dans les lois en général, qu’il fallait chercher les causes et les principes de ses mœurs. D’autres ont cru trouver ces principes dans la forme du Gouvernement seule et dans les lois en particulier qui ont rapport à elle. […] Dans cette diversité d’opinions, ce n’est qu’en consultant l’histoire des différents peuples et des temps différents qu’on peut parvenir à savoir ce qu’il faut adopter ou rejeter sur cette importante matière. Je vous prie, Monseigneur, de m’aider dans cette recherche de Vos lumières et de me communiquer les réflexions sur ce sujet, qui sont le fruit de Vos Études de l’Histoire ancienne et moderne, auxquelles je sais que Vous avez donné une égale attention.” Brevet återfinns i Correspondance entre Son Altesse Royale le Prince Gustav de Suède et Son Éxcellence le Sénateur Comte de Scheffer (Greifswade 1772) s. 186–187, och är citerat av Michel Launay i hans artikel ”J.-J. Rousseau et Gustave III de Suède”, Revue de Littérature comparée (1958) s. 501. 23 Originaltexten lyder: ”On n’a jamais employé tant esprit pour nous rendre bêtes. ”Melchior Grimm är en av de första att kommentera Le Discours sur les sciences et les arts i La Correspondance secrète, 15 juli 1754. Flera tidskrifter delade Grimms kritiska åsikter beträffande Rousseau, som t.ex. Journal helvétique, Journal de Paris och Journal de Trévoux. 24 Originaltexten lyder: ”je m’étonne qu’un homme de tant de savoir et un esprit si profond comme l’était Mons. de Montesquieu a pu penser que le climat devait avoir une grande influence sur les mœurs d’une Nation, ce n’est point l’air qu’on respire qui forme les sentiments ny les mœurs. Ce sont les exemples et plus encore l’éducation qui les font en quelque sorte naître dans le cœur de l’homme. Mais quel Dogme plus absurde et si j’ose dire plus barbare que celui de Monsieur Rousseau de Genève ? Quoi? les lettres et les sciences rendraient-elles l’homme moins vertueux? Est-il possible d’admettre un système qui nous reprolongerait, s’il était 58 . kritik och beundran

adopté, dans notre première barabarie. Tant d’autres Écrivains ont réfuté ce sistème qu’il est inutile de m’y arrêter. Celui qui a dit que les mœurs des hommes dépendent des bons et des mauvais exemples qu’ils reçoivent de leurs Souverains paroit être le meilleur de tous les dogmes que vous me rapportez.” (Gustavianska samlingen, Uppsala universitetsbibliotek [Uu], F 419, No 54.) 25 Originaltexten lyder: ”Vous me parlez, Monsieur, dans votre lettre du 2 de ce mois, du système de Mons. J. J. Rousseau qui prétend que les Belles Lettres et les Sciences ont contribué à corrompre les mœurs des hommes. Ce même auteur a, il n’y a qu’un an, écrit contre les spectacles. Il veut démontrer que la comédie au lieu de corriger les hommes, les rend plus méchants et par conséquent qu’elle est préjudiciable aux mœurs. Cet- te question, comme vous le savez a été l’objet de plusieurs ouvrages. Les uns ont été pour le sentiment de M. Rousseau, d’autres ont voulu prouver qu’au contraire la comédie rendrait les hommes plus vertueux en leur montrant leurs défauts et en leur faisant haïr les vices. Je ne crois pas que l’intention de M. Rousseau a été de condamner en général la comédie, mais seulement celle qui subsiste à présent. Il faut avouer qu’il y a bien des pièces qu’on pourrait rayer du théâtre. M. Rousseau en remarque plusieurs qu’il condamne avec raison, mais il y en a une grande quantité d’autres qui en même temps amusent, portent à la vertu et donnent horreur pour les vices. Quand on voit la belle tragédie de Cinna, on ne peut qu’être touché de la grandeur d’Auguste, on est extasié. Du moins pour moi, j’aurais voulu être dans le même cas pour avoir pu faire la même action.” (Gustavianska samlingen, Uu, F 419, No 55.) 26 Originaltexten lyder: ”Je vais, Monseigneur, avoir l’honneur de répondre aujourd’hui à Votre lettre du 17 février, dans laquelle vous prenez le parti des spectacles contre Monsieur Rousseau de Genève. Après ce que Mon- sieur d’Alembert a écrit sur ce sujet en réponse à la lettre de Monsieur de Rousseau, ce que je pourrai faire de mieux pour vous rendre compte de ce que je pense moi-même sur cette dispute littéraire et morale, est de m’en rapporter entièrement à ce petit Traité du philosophe français, qui détruit avec tant de solidité les arguments du philosophe de Genève. La seule chose que j’aurais à y ajouter pour mon propre compte, c’est que je voud- rais que l’Amour fût entièrement banni dans des pièces de théâtre. Quand cette passion est bien traitée, comme dans quelques-unes des tragédies de Racine et de Monsieur de Voltaire, elle porte dans les âmes sensibles, surtout dans celle des jeunes personnes, un trouble et une agitation qui s’ils ne sont pas dangereux pour les mœurs, puisque la vertu, dans ces pièces demeure toujours victorieuse, le deviennent au moins pour leur vid hovet och i pressen . 59

tranquilité et pour leur repos. […] l’amour sur le théâtre prépare et dispose nécessairement ces jeunes gens ou à la sensibilité, ou à la galanterie. L’une et l’autre ont leur danger; […] Le seule cas où il me semble donc permis de mettre l’amour sur le théâtre, c’est quand on peut le représenter comme un ridicule.” Scheffer, Correspondance entre son Altesse Royale le Prince Gustav de Suède et Son Excellence… (1772) s. 201–204. I Launay (1958) s. 503–504. 27 Trousson (2000) s. 136. 28 Hennings (1935) s. 162. 29 Hennings (1935) s. 171ff. 30 Kronprinsens och Scheffers brevväxling från guvernörstiden utgavs 1771 i en tvåspråkig utgåva för att bearbeta den svenska och utländska opinionen efter Gustaf III:s trontillträde. Commerce épistolaire entre un jeune prince et son gouverneur/ Bref-wäxling Emellan En ung Prins Och Hans Gouverneur (Stockholm 1771). 31 Jean Sgard, s. CIX, i förordet till Trousson (2000) och Mémoires de l’abbé Morellet (Paris 1821) s. 116. 32 Originaltexten lyder: ”Il y a d’ailleurs un événement dans le monde lit- téraire qui mérite l’attention de Votre Altesse pour qui ce monde n’est point indifférent. Le Célèbre Jean-Jacques Rousseau de Genève a publié depuis peu un livre en quatre volumes, intitulé Émile, ou de l’Éducation. Cet ouvrage doit être, comme tout ce qui sort de la plume de cet auteur, plein de génie et d’excellentes choses, mais l’orthodoxie de la religion n’y a point été ménagée. Sur cela le Parlement de Paris a fait du bruit, les amis de Rousseau ont voulu qu’il se rétractât, mais sa vertu stoïque n’a jamais voulu se plier à ses expédients. On l’a menacé de l’enfermer, de lui faire son procès, de le traiter selon la rigueur de la loi ; rien de tout cela n’a ébranlé sa philosophie. Enfin le livre a été dénoncé au Parlement, qui a rendu aussitôt l’Arrêt que Votre Altesse Royale trouvera ci-joint, et tout ce que les amis de l’opiniâtre auteur ont pu imaginer pour le sauver des peines les plus capitales a été de l’enlever par force de son Hermitage de Montmorency et de le faire sortir bien vite des terres de la France. Deux heures après cet enlèvement, les officiers de la justice se sont présentés pour s’assurer de sa personne. L’ouvrage qui coûtait 18 livres avant cette aventure, a d’abord monté à 30.” (Gustavianska samlingen, Uu, F.514) Brevet är citerat av Launay (1958) s. 501. 33 Bachaumont annoncerar Émile i Mémoires secrèts den 23 maj 1762 i följan- de berömmande ordalag : ”Cet ouvrage pique d’autant plus la curiosité du public, que l’auteur unit à beaucoup d’esprit le talent rare d’écrire avec autant de grâce que d’énergie. On lui reproche de soutenir des paradoxes; 60 . kritik och beundran

c’est en partie à l’art séduisant qu’il y emploie qu’il doit peut-être sa grande célébrité. […] Le typograhique de ses quatre volumes est executé avec beaucoup de soin, et ils sont décorés des plus jolies estampes.” 34 Det franska namnet Badin betyder upptågsmakare. 35 Svenskt Biografiskt lexikon; Edvard Matz, ”Badin – ett experiment i fri uppfostran”, Populär Historia (2001-03-15). 36 Lena Rangström, Kanonsalut och vaggor, Kungliga födslar och dop (Stock- holm 2012) s. 20. 37 Journal de mon voyage dans les provinces de France 1753, Ericsbergsarkivet, RA. vol. 1. 38 Fredrik Sparres dagbok, december 1763. Fredrik Sparres dagböcker finns i Ericsbergsarkivet, RA. De är skrivna ömsom på svenska, ömsom på franska. 39 Detta verk är ett kompilat, där utgivaren under olika rubriker samlat utdrag ur diverse skrifter av Rousseau (Grimm, Correspondance, vol. 3, s. 226–227). Forskning kring samlingsverket har varit sällsynt och redak- tören är ännu inte med säkerhet identifierad. Troligtvis är det Joseph de La Porte (1714–1779), vilken 1764 gjorde en liknande sammanställning betitlad Esprit, maximes et principes de de M. Jean Jacques Rousseau, de Geneve. Michel Termolle utgav i april i år Les Pensées de Jean-Jacques Rous- seau. Etablissement, éditions et émissions au XVIIIe siècle (Slatkine, Genève, Champion, Paris, collection ”Erudition”, 2017). Boken reder genom materiella och textuella analyser ut de komplicerade bibliografiska väg- arna för olika samlingsverk av Rousseaus skrifter under 1700-talet, bland dem Les Pensées. Termolle diskuterar ingående de olika samlingsverken och relationen mellan Rousseau, de La Porte och boksäljaren Nicolas- Bonaventure Duchesne. Se s. 58 och framåt i Termolles bok för en detaljerad redogörelse för källorna och Rousseaus inställning till de La Portes verksamhet. 40 Sparre (1763); ”Son style éblouissant et énergique est peut être ce qui luy a valu principalement le prodigieux nombre de jaloux”. 41 Émile ou de l’éducation, Flammarion (Paris 2009) s. 73–81. 42 Se även Astrid Olsén, ”Kronprinsens hårda fostran”, Populär Historia (2007, nr 7). 43 Detta framgår av såväl Sparres dagbok som korrespondensen mellan Gus- tav III och Madame de Boufflers: Lettres de Gustave III à la comtesse de Boufflers et de la comtesse au roi, utg av Vivie i Actes de l’Académie natio- nale des sciences, belles-lettres er arts de Bordeaux (Paris 1898). 44 Sparre (1763). 45 Ferrners resedagbok fanns ursprungligen i fyra volymer. Den fjärde har vid hovet och i pressen . 61

förkommit. (Kungliga biblioteket). Sten Lindberg har 1956 bokstavstroget publicerat dagbokens text under titeln: Bengt Ferrner, Resa i Europa. En astronom, industrispion och teaterhabitué genom Danmark, Tyskland, Hol- land, England, Frankrike och Italien 1758–1762. 46 Resa i Europa, s. 365. 47 Op.cit., s. LXXXV–LXXXVII. 48 Emellertid kan vi se att Tegnér i Sång Den 5 april 1836 konstaterar att Creutz är glömd. 49 Om Creutz poesi, se Horace Engdahl, ”När poesin bodde i Arkadien”, i Gustav Philip Creutz, Dikter och brev (2010). 50 Se exempelvis Nils Erdmann, ”Rousseau i Sverige”, Nya Dagligt Allehan- da (1912-06-25). 51 Se Schück och Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, del. 3, s. 456– 467 och Torkel Stålmarck, Tankebyggare 1753–1762 (Stockholm 1986). 52 T.ex. Arvid Hultin, Gustaf Philip Creutz Hans levnad och vittra skrifter (Helsingfors 1913) s. 168. 53 Beaumarchais, Correspondence (Paris 1969) v.1, s. 152; Gunnar Castrén, Gustav Philip Creutz (Stockholm 1917) s. 208. 54 Creutz brev är utgivna på franska av Marianne Molander (1987) och Ma- rianne Molander Beyer (2006, 2010) samt ett urval av dessa på svenska i Gustav Philip Creutz, Dikter och brev (Stockholm 2010). 55 Gustavianska samlingen, Uu, F419, No 80. 56 Tilas, Anteckningar från riksdagen 1765–1766. 57 Olof Dixelius, ”Kulturpersonligheten”, i Carl Gustaf Tessin, kulturperso- nen och privatmannen 1695–1770, s. 129. 58 Heidner (1982) s. 11. 59 Molander (1987) s. 58. 60 von Proschwitz (1986) s. 44: ”En France ils [les jésuites] sont bannis, mais on y brûle Bélisaire et Jean Calas. On y traite Rousseau en criminel, et l’on y défend l’Encyclopédie.” 61 Se von Proschwitz (1986) s. 151–152. 62 Molander (1987) s. 73. Richard Davenport, en välbärgad, franskspråkig engelsman, erbjöd Rousseau och hans hustru våren 1766 en bostad på sitt gods Wottonhall, dit Rousseau flyttade, trotsHumes avrådan, och där han kom att uppskatta inte minst naturen. Rousseau avslutade mot slutet av år 1767 den första delen av sitt självbiografiska verk Les Confessions på Louis François de Bourbons, prinsen av Contis slott Trie. 63 Creutz, Dikter och brev (2010) s. 137. Det var Creutz som bad sin vän Marmontel att skriva komedin Le Huron för den belgiske kompositören André-Ernest-Modeste Grétry (1741–1813) för att hjälpa honom till ett ge- 62 . kritik och beundran

nombrott. Musikstycket, som bygger på Voltaires l’Ingénu, uppfördes för- sta gången den 20 augusti 1768 på la Comédie-Italienne och fick en stor framgång. Grétry skriver i sina memoarer att han har Creutz att tacka för hela sin framgång. Grétry, Mémoires ou Essais sur la musique (Paris 1796) vol. 1, s. 191–194. Grétry dedicerade le Huron till Creutz. Gustav III var inte sen att låta uppföra operan i Stockholm. 64 För mer information se Jan Ling, En rundresa med Charles Burney, 1700-talets musikmiljöer (Stockholm 2004) s. 71–114. 65 Originaltexten lyder: ”Nous avons [allons] avoir une foule de nouveautés à l’opera. On va donner successivement à ce Theatre dans le courrant de l’année l’Iphigenie en Taurride de Gluck, le Devin du vilage avec nouvelle musique de Rousseau, Narcisse et l’Echo de Gluck, Amadis de Bach dont la musique est d’une beauté étonnante; Iphigénie en Taurride de Piccini, Atis du même; et Andromaque de Gretry”, Molander Beyer (2004, 2010) s. 520. 66 Originaltexten lyder: ”La nouvelle musique du Devin de Village n’a pas réussi du tout. On l’a trouvé triviale et sans couleur. On continue à donner Roland, musique de Piccinni toujours avec le plus grand succès.” Gal- lica, RA, vol. 448. 67 Originaltexten lyder: ”Ils sont plus aimables à lire qu’à voir.” von Prosch witz (1986) s. 107. 68 Originaltexten lyder: ”Rousseau est aussi ici et il n’est plus un Arménien, mais à ce que l’on dit, un homme sociable. On m’a promis de m’engager une entrevue avec lui.” von Proschwitz (1986) s. 107. 69 Auguste Geffroy,Gustave III et la Cour de France (Paris 1867) vol. 1, s. 114– 115. 70 Claude-Carloman de Rulhière (1735–1791), poet och historiker, hade varit ambassadsekreterare i Sankt Peterburg och ombads vid sin hemkomst av Madame d’Egmont att skriva om Katarina II:s makttillträde, vilket denna försökte förhindra. 1771 utnämndes han till historieskrivare och knöts till det Franska Utrikesministeriet. Enligt Geffroy, hade hertigen de La Rochefoucauld 1769 under ett besök i Sverige föreslagit Lovisa Ulrika att historieskrivaren Rulhière, som varit ambassadsekreterare hos Katarina II i Ryssland och skrivit hennes historia, även skulle skriva Sveriges historia. 71 Grevinnan d’Egmont (1740–1773) var känd för sin skönhet, sitt intellekt och sin rikedom. Hon var dotter till den ryktbare marskalken Richelieu. Ryktet sade att hon var förälskad i Gustav III och hade ambitionen att göra honom till en upplyst monark. 72 Comtesse Armaille, La Comtesse d’Egmont (Paris 1890) s. 160: ”Le mi- vid hovet och i pressen . 63

santhrope Rousseau revenu depuis un an à Paris, volut aller lui faire une visite. Il quitta sa robe d’Armenien, se vêtit décemment et se fit présenter par Rulhière à la légation.” 73 Launay (1958) s. 505–506. 74 Bachaumont annocerar kronsprinsens ankomst den 13 februari 1771 i Mé- moires secrets och skriver den 2 mars 1771 (vol. 5, s. 262–263): ”Le prince royal de Suède a été proclamé Roi à Stockholm le lendemain de la mort de son père […] Il a presque toujours été entouré des Philosophes En- cyclopédistes; mais M. d’Alembert est celui qu’il a distingué le plus, et qu’il a particulièrment admis dans son intimité; tous s’accordent à le regarder comme un sectateur zélé de leur doctrine, et se flattent de trouver aujourd’hui un protecteur puissant dans ce nouveau roi.” I Œuvres de Ant.-Marin Lemierre (Paris 1810) vol. 3, finns en passage om Rousseau men inget skrivs om den svenske monarken. 75 Bergsrådet Nils Dalbergs Resejournal 1770/71 (Linköping 1934–1937) s. 51. 76 Originaltexten lyder: ”Vous m’avez fait, Monsieur, un cadeau qui m’est bien précieux et par lui-même et par la preuve obligeante qu’il me donne de votre souvenir. Je ne suis pas moins sensible à la bonté que vous avez eue de parler de moi à M. Linnaeus et à l’intention que vous lui avez inspirée de me gratifier de quelques unes de ses productions […] Si vous voulez bien prendre la peine de lui faire passer ma lettre je vous en serai très obligé. Permettez-moi que je vous prie aussi de faire agréer mes salu- tations á M. le baron d’Ehrensverd et de lui dire que la personne qui eut la bonté d’apporter chez moi sa lettre ayant promis d’en venir chercher la réponse, je n’ai pu la lui remettre, parce qu’elle n’est pas revenue et qu’elle ne laissa pas son adresse.” Correspondance complète de Rousseau, ed. Ralph A. Leigh, (Oxford 1981) vol. XXXVIII, lettre 6892. 77 Originaltexten lyder: ”Recevez avec bonté, Monsieur, l’hommage d’un très ignare, mais très zélé disciple de vos disciples, qui doit en grande partie à la méditation de vos écrits la tranquillité dont il jouit, au milieu d’une persécution d’autant plus cruelle qu’elle est plus cachée et qu’elle couvre du masque de la bienveillance et de l’amitié la plus terrible haine que l’enfer excita jamais. Seule avec la nature et vous, je passe dans mes promenades champêtres des heures délicieuses, et je tire un profit plus réel de votre philosophia botanica que de tous les livres de morale. J’apprends avec joye que ne vous suis pas tout à fait inconnu et que vous voulez bien même me destiner quelques unes de vos productions […] je vous lis, je vous étudie, je vous médite, je vous honore et je vous aime de tout mon cœur.” Correspondance complète de Rousseau, 6891. 78 ”Je le prie de vouloir rappeller au Roi de Suede que j’ai marqué la plus 64 . kritik och beundran

grande sensibilité aux bontés de sa Majesté et le plus grand desir de lui complaire, mais que je ne lui ai rien promis. À quoi Monsieur le Comte aura la bonté d’ajouter que je suis toujours dans les mêmes dispositions ; mais que la chose dont il s’agit m’est trop importante pour se faire si légèrement.” Correspondance complète de Rousseau, 6888. 79 Hennings (1935) s. 388; Launay (1958) s. 508. 80 Correspondence complète de Rousseau, 6863. 81 Geffroy, op.cit., vol. 1, s. 228. 82 ”Rousseau dit (et je sens Combien il a raison) que quand on est penetré d’un sentiment il est impossible d’être laconique: on croit ne pouvoir jamais assez repeter ce qu’on désire vivement de persuader et quand le cœur est affecté, on ne pense guère à l’esprit, que le premier soit le seul juge de cet immense volume.” Correspondance complète de Rousseau, 6887. 83 Passagen i La Nouvelle Héloïse som Mme d’Egmont, enligt Leigh, kan tänkas alludera på är följande : ”une lettre d’un amant vraiment passion- né, sera lâche, diffuse, toute en longueurs, en désordre, en répétions. Son cœur, plein d’un sentiment qui déborde, redit toujours la même chose, et n’a jamais achevé de dire.” Pléiade ii, 15 Correspondance complète de Rous- seau, 6887, s. 263. 84 Vissa forskare och även Dictionnaire de biographie française har gjort gäl- lande att grevinnan Charlotte Hippolyte de Campet de Boufflers (1725– 1800), var Gustav III:s mätress, vilket enligt Gunnar von Proschwitz är helt gripet ur luften. Jag delar helt denna uppfattning. Madame de Bouff- lers var 20 år äldre och deras korrespondens har inga spår av en kärleks- relation, däremot en innerlig och djup vänskap, som betydde mycket för den svenske kungen. I sina brev till grevinnan vågar den svenske kungen utelämna sig och vara sig själv. Liksom Madame d’Egmot strävade Mada- me de Boufflers efter att göra honom till en upplyst monark. Se Molander (1987). 85 Originaltexten lyder: ”Je charge, quoiqu’avec répugnance, M. le baron de Cederhielm de vous porter, Sire un livre qui vient de paroître: ce sont les infâmes mémoires de Rousseau, intitulées Sa Confession; il me paraît que ce peut être celle d’ un valet de basse-cour au dessous même de cet état, maussade en tout point, lunatique et vicieux de la manière la plus dégoûtante, et je ne puis comprendre, s’il est vrai qu’il ait lu cet ouvrage tel qu’il est imprimé, qu’on ait pu l’entendre jusqu’au bout. Les morceaux où l’extravagance et le vice dominent moins sont d’une pesanteur et d’un ennui insoutenable; mais le fol aveu qu’il fait de toutes ses bassesses me paroît un effet de la Providence, qui a forcé cet homme indigne d’arracher lui-même le maque hypocrite dont il s’étoit couvert. Je ne reviens pas du vid hovet och i pressen . 65

culte que je lui ai rendu (car c’en était un); je ne me consolerai pas qu’il en aît coûté la vie à l’illustre David Hume, qui pour me complaire en Angle- terre, se chargea de conduire en Anglettere cet animal immonde. ” Vivie, A., Lettres de Gustave III à la comtesse de Boufflers et de la comtesse au roi de 1771à 1791, s. 254, Manuskript i Gustavianska samlingen, Uu, vol. XX in quarto, no 55. 86 Creutz, Dikter och brev (2010) s. 307. 87 Herman Flemmings dagbok är opublicerad, frånsett några avsnitt publicerade av Molander Beyer och Favier (2015) i Les Relations entre la France et la Suède de 1718 à 1848. Une Amitié amoureuse. 88 Originaltexten lyder i Flemmings dagbok: ”Le 30 août je suis allé avec Ma- dame de Wasse et sa compagnie à L’Heremitage” de Jean-Jacques Rous- seau – à l’invitation du Comte de Cassini. On se promène dans le jardin si beau avec des berceaux, des grottes, des fontaines et dans une niche en marbre blanc se trouve une image en plâtre de Jean-Jacques Rousseau avec inscription en français ”Rousseau a fini ici plusieurs de ses ouvrages ainsi que qu’une grande partie de son Emile […] Le 1er Septembre (dimanche) encore un voyage avec madame de Wasse et sa compagnie à ’L’Heremita- ge’, où on a passé toute la journée.” 89 Se nedan ang, dennes brevväxling med Jacob Jonas Björnståhl. 90 Brevet finns publicerat i Correspondance complète de Rousseau, 6719. 91 Jacob Jonas Björnståhl, Resa till Frankrike, Italien, Schweitz,Tyskland Holland, Ängland, Turkiet, och Grekland: Beskrifven af och efter Jac. Jon. Björnståhl 1777–1783 (6 vol.) samt Briefe an C.C : Gjörwell, (Stralsund 1777). (tysk översättn.) 92 Björnståhl (1777) del 1, s. 98–99. 93 Björnståhl (1777) del 1, s. 100–102. 94 Björnståhl (1777) del 1, s.100–102. 95 Björnståhl (1777) del 1, s.100–102. 96 Björnståhl (1777) del 1, s. 150. 97 Denise Bernard-Folliot, ”Relations et échanges artistiques ” i Une Amitié millénaire (Paris 1993) s. 227–228.

Stefan Ekman Dåren, den dygdige medborgaren och den skadlige filosofen Carl Christopher Gjörwells bilder av Rousseau i Den Swenska Mercurius 1755–1765

Syftet med den här studien är att undersöka introduktionen och bilden av Rousseau i den svenska periodiska pressen fram till 1765. I praktiken betyder det att det är recensioner, nyheter och andra texter i Den Swenska Mercurius (1755–1765) som står i fokus.1 Ett intressant och för undersökningen viktigt dokument är den prenumerationslista som publicerades i första årgången och som visar att läsarna kom från olika geografiska och sociala sfärer. Här återfinns personer med kontakter vid hovet, de som ingick i vittra kretsar i Stockholm och även lärda i Uppsala. De läste Rousseau på originalspråk, reste utomlands, förde utländsk korrespondens och höll sig på olika sätt à jour med aktuella händelser på kontinenten.2 I kontrast till dessa grupper står de män och kvinnor som geografiskt och socialt befann sig i periferin, men som ville ta del av både nationella och internationella nyheter och ny kunskap. Det handlar om handelsmän, borgare, lärare, präster, mi- litärer och andra tjänstemän runt om i Sverige, med den tidiga upplysningens vetenskapsintresse och tro på kunskapen som ett sätt att utveckla sig själva och samhället. Denna grupp fick då det mesta av, om inte all, informationen om Rousseaus texter och hur de togs emot i Europa genom Den Swenska Mercurius förmedling. 68 . kritik och beundran

Utländska nyheter i svenska tidskrifter

Carl Christopher Gjörwell (1731–1811) startade tidskriften vid en tidpunkt då efterfrågan på nyheter om utländsk litteratur var ett dis- kussionsämne och sågs som ett behov. Den tidskrift som dittills hade förmedlat denna information, om än i blygsam omfattning, var Lars Salvius’ Lärda Tidningar (1745–1773). Salvius övergav dock bevakning- en av utländska vittra nyheter och böcker till förmån för svensk och översatt litteratur 1753.3 Behovet av information om utländska vetenskapliga händelser och utländsk litteratur påpekades även från officiellt håll. Hovkanslern Henning Adolf Gyllenborg föreslog i kanslikolle- giet den 5 februari 1755 en inhemsk tidskrift med fokus på utländsk litteratur.4 I det läget startade Gjörwell Den Swenska Mercurius och ledde den under tio års tid, med undantag för perioden 1760–61, då Erik Ekholm tillfälligt tog över redaktörskapet.5 Gjörwell gjorde ingen hemlighet av att innehållet till delar hämtades från utländska tidskrifter. I ett ”Företal” till den tredje årgången 1758–1759 räknar han upp ett antal danska, franska och tyska publikationer och lyfter särskilt fram Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen, som mycket material lånades från. Recensionerna i Den Swenska Mercurius beskrivs också som ”til större delen tagna ur utländska lärda Journaler och Tidning- ar”.6 Med tidskriften kom även ett nytt förhållningssätt till den litteratur som recenserades. Tidigare hade recensionerna i hög utsträckning bestått av innehållsreferat blandat med hyperboliska omdömen. Med Gjörwell kom en kritik som närmade sig dagens recensionsverksamhet och han anlade en frän polemisk ton när han tyckte att författaren inte höll måttet. Framställningen var dock inte elegant elak på det sätt som utmärkte Johan Henric Kellgrens kritik ett kvarts sekel senare. Gjörwell hade några mer principiella utgångspunkter i sin kritiska verksamhet, vilka inte minst lyser igenom i polemiken. Han var trogen rojalist, med en uttalat kristen ståndpunkt. Historia var vidare Gjörwells specialområde och han kritiserade hårt beskrivningar som inte var empiriskt grundade och som inte innehöll historiskt korrekta fakta. Vetenskaplighet ställdes ofta mot elaborerad och välformad stil. Det är då inte förvånande att Gjörwells förhållande till de franska encyklopedisterna och deras skrifter inte var positivt. Särskilt negativa vid hovet och i pressen . 69

Porträtt av C.C. Gjörwell, Per Krafft d.ä. 1793. Norrköpings museum. omdömen fick Voltaire. Även om denne beskrevs som en stor stilist och filosof, konstaterade Gjörwell att han inte var någon historiker och som ytterligare försvårande omständighet anges vid upprepade tillfäl- len Voltaires gudlöshet.7 Gjörwells hållning var i detta konsekvent under de tio år som Den Swenska Mercurius existerade. Synen på Rous- seau och dennes skrifter var däremot mer komplex och förändrades avsevärt under decenniet.

Forskning om Den Swenska Mercurius, Gjörwell och Rousseauintroduktionen i Sverige

Forskningen på området är inte omfattande. Ett antal äldre studier tar upp eller berör Gjörwell som person och som publicist.8 Otto Sylwan har skrivit mest utförligt om hans publicistiska verksamhet i Svenska pressens historia till statshvälfvningen 1772 (1896), med ett omfattande kapitel om Den Swenska Mercurius.9 Ingemar Oscarssons avsnitt om 1700-talets tidskrifter i Den svenska pressens historia ger en mer koncen- trerad bild både av Gjörwells verksamhet och av olika tidskriftsgenrer 70 . kritik och beundran

under perioden.10 Jakob Christensson håller fram Gjörwell som exempel på en av tre grupperingar med olika hållningar till upplysningen och de nyckelbegrepp som är kopplade till den. Mångsysslaren Gjör- well representerar ’encyklopedisten’, ett epitet som konkretiseras i dennes misslyckade försök att, tillsammans med Jacob Johan Anckar ström, skapa och ge ut en svensk encyklopedi i Diderots och d’Alem- berts anda.11 Projektet drog ut på tiden och slutpunkten utgjordes av en konkurs – inte den första – för Gjörwell 1787. Kunskapsspridning och lärdom som upplysningsideal hade då redan ersatts av en ny typ av ironisk och elegant spirituell vitterhet i händerna på Kellgren, Anna Maria Lenngren, Carl Gustaf af Leopold och andra yngre krafter på den gustavianska parnassen.12 Gjörwells internationella influenser, kontakter med, och egna insatser i tyska och franska tidskrifter har uppmärksammats. Mathias Persson beskriver Gjörwells kontakter med utländska publicister och inte minst med Göttingische Anzeigen.13 Den tyska publikationen utgjorde en nod i ett internationellt nätverk, ’de lärdas republik’, där Den Swenska Mercurius under det decennium den gavs ut, var den svenska parten.14 Bilden kompletteras av Ingemar Oscarssons artikel om Gjörwells medverkan i utländska tidskrifter.15 Sammantaget visar dessa studier vilken aktiv publicist Gjörwell var. Under flera decennier från 1760-talet och framåt tryckte och omarbetade han texter från ut- ländska tidskrifter och spred information om Sveriges politik, vetenskap och vitterhet till utländska läsare, genom artiklar både på tyska och franska.16 Rousseaus introduktion i Sverige genom den periodiska pressen berörs i Sylwans avsnitt om Den Swenska Mercurius. Tre recensioner nämns och den första av dessa, av Rousseaus andra avhandling, om människans ojämlikhet, är även central för avsnittet om den periodiska pressen i Marie-Christine Skunckes artikel om den svenska introduktionen av Rousseau kring 1760.17 Hon beskriver olika sfärer i Sveri- ge med varierande tillgång till och syn på Rousseaus skrivande: hovet, de vittra kretsarna i Stockholm och de lärda i Uppsala. Utöver dessa fanns då läsarna i den sociala och geografiska periferin utan närmare kontakt med kontinentens intellektuella liv. Konturerna av hur denna grupp såg ut, anas i den 15 sidor långa ”Alphabetisk Förtekning på de vid hovet och i pressen . 71

Den Swenska Mercurius första nummer juli 1755. Foto Stefan Ekman. respective Herrar och Fruentimmer, som behagat prenumerera på den Swänska Mercurius, för Första årgången” i den första årgången av Den Swenska Mercurius 1756–1757.18 Prenumeranterna listas i bokstavsord- ning med namn och titel. Sylwan ger en bild av prenumeranternas sociala spridning:

Mercurius gjorde lycka; vid första årets slut hade tidskriften redan öf- ver 400 prenumeranter. Det är icke utan sitt intresse att se till, hvilka klasser dessa tillhörde. Talrikast voro ämbetsmännen (145); präster- skapet och annat lärdt folk räknade hvardera 70 representanter; vidare kommo några och femtio handlande och brukspatroner, ett mindre antal läkare o.s.v.19

Gjörwells lista innehåller även information om vilka prenumeranter som bodde utanför Stockholm, totalt är det 80 av 419 personer. I universitetsstäderna bodde 33 prenumeranter, varav sjutton i Upp- sala, sju i Lund och nio i Åbo. Dessa utgjordes främst av lärare vid 72 . kritik och beundran

Prenumerantlista ur Den Swenska Mercurius första nummer. Foto Stefan Ekman.

universiteten, men även av kyrkliga företrädare och studenter.20 Pre- numeranterna i Göteborg återfanns på läroverket, inom kyrkan, det privata näringslivet, men även enstaka militärer och tjänstemän före- kommer. Ett antal läsare bodde på mindre orter, främst rör det sig om kyrkoherdar, men också militärer. Runt om i Sverige, i Härnösand, Sundsvall, Söderköping och Barsebäck, fanns prenumeranter på Den Swenska Mercurius.21 Dessa var inte del av de kretsar som hade till- gång till direktinformation om europeisk vetenskap och vitterhet. De hade med största sannolikhet inte heller tillgång till Rousseaus och de franska encyklopedisternas verk på originalspråk.22 För dessa läsare var beskrivningen av och nyheter om Rousseau i Den Swenska Mercurius den enda bild man fick av mannen och hans verk, i alla fall under tidskriftens inledande år.

Recensioner av Rousseaus skrifter i Den Swenska Mercurius

I juninumret 1756 av Den Swenska Mercurius publicerades den första recensionen av ett verk av Rousseau. Det sker med ingressen: ”Här vid hovet och i pressen . 73 utkom förl. år på 332 s. i st. 8 Discours sur l’origine & les fondemens de l’inegalité entre les hommes par J. Jaques (sic!) Rousseau, Citoyen de Geneve”.23 Texten är placerad i avdelningen ”Lärda nyheter”, under rubriken ”Amsterdam”. Orten anger verkets tryckort. Placeringen och rubriceringen motsvarar den i Göttingische Anzeigen från den 5 december 1756.24 Den svenska texten är, som Sylwan påpekar, i långa stycken en översättning av den tyska recensionen.25 Förändringarna och tilläggen spetsar till omdömena i linje med Gjörwells syn på kriti- kerns uppgift och visar upp hans drastiska och polemiska uttryckssätt. Både den tyska och den svenska recensionen fokuserar på avhandlingens första del, med tyngdpunkten på kontroversiella avsnitt: nakenhe- ten, kärleksbeskrivningen, den fysiska överlägsenheten hos människan i hennes naturtillstånd jämfört med den civiliserade människan, och inte minst på släktskapet mellan människa och apa. I båda texterna markeras distans till det beskrivna genom återkommande påminnelser om att det rör sig om ”Herr R:s människa”.26 Kritiken slutar i båda recensionerna med en kort summering av avhandlingens andra del, som behandlar den fortsatta utvecklingen då åkerbruket skapade tanken om det personliga ägandet, vilket gav upphov till omsorgen om morgondagen och därigenom blev den utlösande orsaken till girighet och krig. I den tyska texten anges att de 70 första sidorna står i centrum för recensionen. Gjörwell är mer kryptisk och den läsare som eventuellt hade läst Rousseaus avhandling måste ha ställt sig frågan- de till beskrivningen: ”[d]et öfrige af bokens innehåll säger sig sjelf, tillika med alt det, som af sådane principier följa bör och kan.”27 Ett ytterligare tillägg i den svenska recensionen är en passus i anslutning till beskrivningen av människan i naturtillståndet, ett avståndstagan- de som, åtminstone för Stockholmsläsarna, var konkret och tydligt: ”(Om någon altså här i Stockholm wil se en Rousseausk menniskja, så behagar han besöka dårhuset på Danwiken.)”.28 Gjörwell har ännu en kommentar som understryker den kristna aspekten av avståndstagan- det från beskrivningen av naturtillståndet:

Denna skrift är et uppenbart bewis, huru en klok menniskja afklädt sig liksom sin natur, och fallit i en slags yra. Här har intet förnuft, mindre vördnad för Guds ord, fört pennan och styrt tankarne. Om 74 . kritik och beundran

det i Philosophiska Fakulteten wore brukeligt, att göra folk till Fan tasier, så wore Herr Rousseau en av de skickeligaste Candidater nu för tiden.29

Om detta var en läsares första möte med Rousseaus idéer, så torde intrycket ha blivit lika märkligt som negativt. Ingressen till recensionen lyder: ”Academien i Dijon, som redan en gång krönt wår Genfiska Borgare för en paradoxe upplösning om sedernas förderfwande genom wetenskaperne”.30 Det tyska originalet har snarlika formuleringar men utelämnar medborgarreferensen, något som svenska läsare, i alla fall vissa av dem, uppenbarligen förväntades förstå, även om epitetet inte förekommit tidigare i Den Swenske Mercurius. För prenumeranter utan kontakt med kretsarna i Stockholm och Uppsala hade denna anspel- ning troligen inte någon referent. Den andra recensionen trycktes i oktobernumret 1759. Det är en 12 sidor lång text om Lettre à M. d’Alembert.31 Recensionen återfinns i avdelningen ”Lärda nyheter” och återigen är det till delar en översätt- ning från Göttingische Anzeigen.32 Gjörwells text är även denna gång mer omfattade, med utvikningar, exemplifieringar och personliga ställningstaganden.33 En skillnad finns redan i författarpresentationen. Den tyska recensionen inleds med benämningen ”J. Jacob Rousseau, der bekannte Bürger zu Genf”. Gjörwell väljer ett mer personligt tilltal av läsarna och har en mer sympatisk hållning till den författare som han tre år tidigare inte ansåg vara vid sina sinnes fulla bruk. Det är en utförlig introduktion som visar upp en tudelad hållning som kom att känneteckna bilden av Rousseau i Den Swenska Mercurius:

Wi kungjöra härmed åter wåra läsare et arbete af H. Rousseau, som med skäl kan räknas bland wåra namnkunniga Skribenter. Ingenting liknar den styrka, hwarmed han föredrager sina tankar, och om de icke wore nästan alltid paradoxa, skulle knapt någon kunna emotstå hans intagande wältalighet. Han må säga hwad han wil; at aldeles för- saka bokliga konster för at störta sig i okunnighet, och at öfwergifwa samhället för at wandra i skogar och ödemarker, det lärer wäl alltid blifwa förslager, som äro alt för hårda at gifwa åt sådane personer, som werkeligen hafwa åtnjutit de fördelar, hwilka den goda Borgaren i Genf wil at wi skola låta fara. Sanningen til sägandes, lärer han wäl vid hovet och i pressen . 75

aldrig hafwa alfwarsamt tänkt hwad han den gången skref, om icke i några så missnögda ögnableck, til äfwentyrs härrörande af en sjuklig kropp […] Dock ware härmed huru det det wil, alt hwad som kommer från H. Rousseau, saknar icke läsare, och äger mäst alltid den egenskapen at intaga dem.34

Tre år efter den första recensionen bygger här Gjörwell vidare på och varierar bilden av Rousseau. Stilen och vältaligheten framhålls som positiva aspekter, i alla fall för – de icke namngivna – läsare som uppskattar detta. Formuleringen att Rousseaus styrka ligger i sättet han skriver på (”äger mäst alltid den egenskapen att intaga sina läsare”) markerar samtidigt att Gjörwell inte hör till den gruppen. Han ser stilen som ett förföriskt sätt att framföra tankeinnehåll som varken är genomtänkt eller värt att fullt ut ta på allvar. Kritiken kvarstår i sak från den första recensionen, men omdömet har mildrats från att vara resultatet av en galen mans skrivande till produkten av en sjuk mans paradoxala vältalighet. Tanken om Rousseaus hälsotillstånd kommer från dennes egen beskrivning i inledningen till Lettre à M. d’Alembert, som bör läsas som retorisk blygsamhetstrop, inte som medicinsk diagnos.35 Gjörwells re- viderade syn på Rousseau, i kombination med det avslutande konstaterandet om att det finns läsare till det Rousseau skriver, understryker en förändrad hållning. De läsare som inte hade tillgång till information om Rousseaus status i och utanför landet, fick här en indikation på att något hade skett. Bland prenumeranter och läsare av Den Swenska Mercurius fanns givetvis även de som umgicks i de kretsar där Rous- seau och Lettre à M. d’Alembert diskuterades.36 Några mer utförliga rapporter om Rousseaus syn på kvinnan förekommer dock inte. Syn- punkterna om skådespelerskorna återges men kommenteras inte och den famösa fotnoten, som Nordenflycht utgick från i sitt försvar av kvinnan, omnämns inte.37 En enda kommentar om Rousseaus kvinnosyn förekommer, i slutet av den utförliga texten:

Här yttrar Författaren återigen sitt misshag för Fruntimren, dem han bestrider nästan alla förståndets fördelar och anser han dryckeslag för nyttigare i allmänhet, än umgänge med det täcka könet.38 76 . kritik och beundran

Den aktuella diskussionen om Rousseaus tankar kring kvinnor och teater och kvinnans intellekt i allmänhet, var något som Gjörwell uppenbarligen inte såg som sin uppgift att förmedla till läsarna. For- muleringen om att det inte är första gången som Rousseau yttrar sig negativt om kvinnor, visar att ämnet tidigare hade diskuterats i svenska kretsar, dock inte i Den Swenska Mercurius. Den tredje utförliga recensionen är en åtta sidor lång diskussion av Les Pensées de J.J. Rousseau, citoyen de Genève (1763). Pensées är en samling av citat ur olika texter av Rousseau, ordnade under olika teman av en för Gjörwell anonym redaktör.39 I en inledande ”Avertissement de l’éditeur” beskriver redaktören sitt arbete med Rousseaus texter som en alkemists verksamhet, som finner ett tusental nya hemligheter på vägen, som skilda från sitt objekt kan bli till största nytta. En avslutande kommentar innehåller en föregripande ursäkt till de läsare som kan komma att uppröras av Rousseaus arbeten.40 Orsaken anges vara att Rousseau är en främling i Paris och att han föddes och växte upp i en republik. Detta försvar för samlingen trycktes sannolikt för att den inte skulle gå samma öde till mötes som Du contrat social ou Principes du droit politique (1762) och Émile, ou de l’éducation (1762), vilka båda hade bränts offentligt i Paris.41 Recensionen ingår i augustinumret av Den Swenska Mercurius 1763.42 Gjörwell var då tillbaka som redaktör efter avbrottet 1761–1762. Han återkopplar här till uppdelningen mellan stil och tankar från recensionen av Lettre à M. d’Alembert, men avslutningen driver bilden till sin spets i en kontrastering mellan filosofen och medborgaren Rousseau:

Kort sagt, han är lika besynnerlig i sina tankar, som stor i sin vältalig het. Ibland de förra äro ganska många, som äro nyttiga, några som äro nya, utan att vara skadeliga, men ännu flera, som äro gamle, men så omklädde af denne mästares hand, at de synes nya. Dessa äro nu af en obekant Författare samlade tilhopa, med ordning, varsamhet och granskning. Han tjenar både Almänheten och äfven Hr. Rousseau, hvilken han här visar på des berömliga sida. Man söker här således fåfängt den skadeliga Philosophen; man finner här endast den visa och dygdige Medborgaren.43 vid hovet och i pressen . 77

Den Swenska Mercurius läsare hade redan i augustinumret 1762 tagit del av nyheten om att Émile hade bränts av Paris skarprättare och att författaren lämnat Frankrike.44 Berättelsen om olika myndigheters reaktioner på Rousseaus skrivande från det tidiga 1760-talet hade också klargjorts för läsarna: att han inte längre enbart var radikal i tanken, utan skrivandet hade blivit en fara för samhället. Gjörwell byter nu epitet på Rousseau från medborgare till filosof och han knyts därmed närmare till Voltaire och de franska encyklopedisterna.45 Deras tänk- ande och skrivande passar inte med Gjörwells inställning till religion, till kungahuset, hur fakta skulle behandlas i historiska framställningar eller synen på samhället i stort. Han polemiserar redan i förordet till första årets samlade utgåva av Den Swenska Mercurius mot kritiker som anser att han inte nog berömmer ”en Voltaire, en Holberg och andra dylika”. De kunde dock aldrig bli favoriter, på grund av deras ”besmit- tade Moral, Comedier och Romaner gjort våndeligen skada i wår tid och wår församling”.46 Mot den bakgrunden kan man förstå att Gjör- well var nöjd med att en redaktör hade valt bort skadligt innehåll och lyft fram okontroversiella, elegant formulerade avsnitt ur Rousseaus skrifter. Huvudparten av recensionen består också av citat – översat- ta till svenska – som sedan kommenteras. Kommentarerna bekräftar bilden av Rousseaus för- och nackdelar. Ett exempel är en parentes i ett längre citat om att samvetet – till skillnad mot förnuftet – är själens röst och det som gör människan lik Gud. Här är det Rousseaus lynne som blir förklaringen till, och även en ursäkt för, en syn på förnuftet som inte är acceptabel. Gjörwell hävdar att Rousseaus sätt att alltid försvara en sats in absurdum driver framställningen, inte de faktiska förhållandena. Även här används beteckningen ”philosoph” som negativt epitet och konkretiseras som retorik, i motsats till ett vetenskapligt förhållningssätt.

(Läsaren märker väl, at vår Philosoph bevisar härstädes hvad han sjelf gjör, men ej saken, hvarom han talar. Förnuftet är ej så aldeles för- kasteligt, som det här föreställes. Men det är så Hr. Rousseaus lynne likmätigt, at när han försvarar en sats, måste alla antingen verkeliga eller skenbara motsatser falla.)47 78 . kritik och beundran

Textjagets inkluderande tilltal av läsaren förutsätter en gemensam in- ställning till Rousseaus skrivande, en samsyn i linje med tidigare läs- ningar i Den Swenska Mercurius. Att läsarna även förväntades känna till och komma ihåg Rousseaus ståndpunkter i olika frågor framgår av det kortfattade konstaterandet: ”Jag går med flit förbi hela det Styck- et, som innehåller Hr. R. föragteliga tankar om Vetenskaperne; de äro både bekante, bestridde och förlagde”.48 De tre recensionerna illustrerar den förändrade synen på Rousseau. Gjörwell sparade inte på drastiska formuleringar och ställningstagan- den. Filosofen och samhällsdebattören Rousseau avfärdas utan par- don. Brister i förnuft, vetenskap och gudlighet utgör grunden för åter- kommande kommentarer om att Rousseau inte är helt vid sina sinnes fulla bruk när han skriver. Dubbelheten i beskrivningen av Rousseaus skrifter utgick från den upprepande tanken om att texterna tillkommit i en ”yra” och saknar förankring i källkritik, genomtänkta argument och genomskinlig stil. Det positiva är att framställningen är fylld av esprit, att stilen är elegant och medryckande, men den döljer därmed också ett innehåll som inte håller måttet. Rousseaus skrivande tog en farligare vändning under 1760-talet, vilket framgår på ett indirekt sätt i recensionen av Pensées.49 Avslutningen blir en övergripande kommentar om recensentens syn på den komplexa författaren:

Om de [R:s idéer] vitna om hans egit stora snille och vältalighet, så bevisa de okså föga taksamhet emot den läromästare, som gifvit honom vapnen i händerne, och lärt honom at bruka dem.50

Benämningen ”den besynnerlige ännu lefwande Medborgaren i Ge- neve” i fotnoten till Gjörwells företal till årgången 1759, kan ses som en sammanfattning av Rousseaubilden under de första fem åren.51 När han åter står i fokus från 1762 sker det inledningsvis i kortare nyhets information. De gemensamma nämnarna är följderna av publikationen av Émile och av Contrat social, samt reaktionerna från myndigheterna i Paris och i Genève som skrifterna gav upphov till. Några recensioner av, eller diskussioner kring dessa titlar, eller redovisning av orsakerna till händelserna finns inte i tidskriften. Debatten kring verken fördes inte i den svenska pressen under den här perioden, men Gjörwells åsikter och ståndpunkter lyser igenom i val av texter, formuleringar och epitet. vid hovet och i pressen . 79

Rousseautexter i Den Swenska Mercurius

En skillnad mellan Gjörwells första period som redaktör 1755–1760 och perioden 1762–1765 är att texter och citat på franska förekommer mer frekvent under den senare perioden. Det gäller dock inte det brev till rådet i Genève där Rousseau avsäger sig sina rättigheter som medborgare i staden som trycktes i juninumret av Den Swenska Mercuri- us 1763. En följande, anonym dikt som kritiserar Rousseau för denna handling återges däremot på franska. Det finns inte någon enhetlig hållning, men det är tydligt att läsarna, åtminstone efter 1762, för- väntades kunna ta till sig information på franska. De två texter av Rousseau som Gjörwell publicerade – i januari 1764 respektive mars 1765 – är på originalspråket. Det gäller även två dikter till Rousseau i septembernumret 1763. De läsare som byggde sin bild av Rousseau på rapporteringen i Den Swenska Mercurius, hade vid början av 1764 fått ta del av händelserna kring myndigheternas agerande i Paris och Genève och även Rous seaus reaktion och flykt. Några exempel på Rousseaus skrifter utöver citaten i recensionerna hade tidigare inte förekommit. I januarinumret 1764 publicerades dock en monolog på vers av Rousseau på franska över mer än fyra sidor. I detta nummer av tidskriften förekommer inga rubriker. De olika texterna är endast skilda åt genom numrering, och under ”X” står endast titeln ”L’ allée de Silvie, par J.J. Rousseau” som introduktion till dikten. Läsarna ges inte någon referensram för dikten och den enda redaktionella kommentaren är en fotnot som något kryptiskt anger att:

Dessa Versar äro nyligen trykte i Paris. Man känner i dem igen Hr. R. egna tänkesätt; men såsom både början och slutet innehålla en förtreffelig och sund Sedolära, gifver jag detta Skaldestycke et rum i denna Månadsskrift.52

L’ allée de Silvie är ett tidigt verk från 1746. Det är förbryllande att Gjörwell anger Paris som tryckort, eftersom det står Amsterdam på utgåvan. En orsak kan vara att Gjörwell inte hade tillgång till trycket, utan enbart nyheten om den och då gick tillbaka till Mercure de 80 . kritik och beundran

Citat ur Émile i en fotnot till en recension av Erich Pontoppidans Den danske Atlas, ur marsnumret av Den Swenska Mercurius 1765. Foto Stefan Ekman.

France från 1750, där dikten trycktes för första gången, och kopierade den versionen.53 Om de fyra sidorna vers på franska betyder att prenumeranterna runt om i landet förutsattes behärska språket tillräckligt, eller om dikten främst är riktad till en mer franskorienterad och -kun- nig publik i Stockholm med omnejd är omöjligt att veta.54 Motivering till att publicera dikten är märklig: att sedeläran i början och slutet av verket är sund och värd att läsas, vilket inte anges om huvuddelen av dikten. Ett ytterligare textavsnitt av Rousseau på originalspråk fick plats i marsnumret 1765. Då trycktes en 34 sidor lång recension av Erich Pon- toppidans Den danske Atlas, utgiven i Köpenhamn 1763. Pontoppidan citerar ur andra boken i Émile, ett avsnitt om de kristna sedvänjorna och hur antikens grymheter ställs mot nåden i kristendomen. Gjörwell återger citatet i en utförlig fotnot i recensionen, med referensen ”Se vid hovet och i pressen . 81

Emile, T. 2, s. 95”, vilket betyder att åtminstone delar av läsekretsen förmodades vara bekant med verket och även ha tillgång till det. Att citatet tagits med anges vara för att det ger förnöjelse, trots att det inte med självklarhet passar in i en dansk atlas. Gjörwell konstaterar att det i kapitlet om danska utvandrare finns ”et vackert försvar för Chris- tendomen, och ibland annat et bevis, om des goda verkan på Sederne, utur Hr. Rousseaus mun”,55 och anser att citatet skänker

mig äfven en förnöjelse deraf, och anser det fast mer som en skyldighet, at gifva det rum i en Månadsskrift, som har Historien och Mo- ralen, til et lika föremål. Jag vil ej mindre förbättra Läsaren, än den Man, hvars Värk jag har för mig. Men hvad säger då Hr. Rousseau?56

På liknande sätt som i Pensées lyfts här avsnitt av Rousseaus texter ut ur kontexten och används i enlighet med redaktörens egen synsätt. I det här fallet en syn på religionen och dess funktion som stödde Gjörwells egna ståndpunkter. Det var då inte filosofens kontroversiella tankar, utan stilisten och den vittre författaren Rousseau som återgavs. Men denna positiva syn skulle komma att ändras.

Nyhetsrapportering 1762–1765

Det finns ett tiotal kortare texter om eller av Rousseau i de sista år- gångarna av Den Swenska Mercurius. De flesta utgörs av nyheter om reaktioner på Rousseaus skrifter, notiser som främst placerades under rubriken ”Lärda nyheter” i den internationella avdelningen. Gjörwell har även tagit med dikter riktade till Rousseau som exemplifierar olika hållningar till händelserna och personen. Bannlysningen och brän- nandet av skrifterna i Paris och i Genève, häktningsordern, flykten till Neuchâtel och slutligen brevet där Rousseau säger upp sitt medborgarskap i Genève bildar en dramaturgisk kurva i Den Swenska Mercurius från 1762 till 1765. I företalet till årgången 1760 skriver Gjörwell om de första fem årens framgångsrika utgivning av tidskriften och utlovar en fortsatt vördnad för religionen, nit för sanningen och inte minst en önskan om lärdo- mens och den nyttiga smakens utbredande och tillväxt, underförstått 82 . kritik och beundran

med hjälp av den egna tidskriftens fortsatta verksamhet.57 Längre fram i texten kritiseras Voltaire och Helvétius, och i det sammanhanget omnämns en fransk pjäs- och dagboksförfattare vid namn Rousseau, en fransman som fått sin publicerade dagbok förbjuden. I en fotnot förklarar Gjörwell att det är en annan Rousseau än dem läsekretsen förmodades tänka på i första hand, med orden: ”den stora och olycke liga Fransyska Skalden, som dog i Bryssel 1741, och den besynnerlige ännu lefwande Medborgaren i Geneve, bägge af samma namn”.58 Även om Jean-Jacques Rousseau från Genève anges som den allmänt kände författaren i recensionen av Lettre à M. d’Alembert från året före, såg inte Gjörwell honom ännu som den mest kände författaren med detta namn. I jämförelsen med poeten och dramatikern Jean-Baptiste Rous- seau (1671–1741), är det enbart ”besynnerlig” som får beskriva medborgaren i Genève. Skuncke anger att Rousseau började bli välkänd i Sverige 1759–1760, i alla fall inom intellektuella kretsar i Uppsala och i Stockholm, samt vid hovet. Gjörwells recension av Lettre à M. d’Alembert riktar sig i stycken till dessa grupper, medan läsarna i den sociala och geografiska periferin inte hade samma information. För dem var informationen om de olika personerna med samma efternamn klargörande.59 Två år senare var läget ett annat. Då var Jean-Jacques Rousseau från Genève och hans öde ett samtalsämne i Europa. I augustinumret 1762 av Den Swenska Mercurius meddelades kortfattat att parlamentet i Paris hade låtit stadens skarprättare bränna Émile, att Rousseau innan dess rest till Genève, men att rådet även där låtit bränna boken och velat häkta författaren, som dock lyckades fly vidare till Neuchâtel.60 Informationen förmedlas i en fjorton rader lång notis i avdelningen ”Lärda nyheter”. I juni 1763 kom en uppföljning med en översättning av Rousseaus brev till rådet i Genève, där han avsäger sig borgarrätten i staden och republiken. Brevet är placerat i avdelningen ”Korta lärda nyheter” med en inledning som sammanfattar bakgrunden och hän- delseförloppet:

Den rygtbare Philosophen, Hr. Joh. Jac. Rousseau, lefver nu, efter sin flygt utur Frankrike, under högt skydd i Neuchatel i Sweitz, och har där blifvit så förtörnad öfver Magistratens i Geneve Förbud emot vid hovet och i pressen . 83

hans bok: Emile, ou de l’Education, uti hvilket boken fördömdes och Författaren belägges med häkte inom Republikens gränsor, at han nyligen upsagt sit Borgerskap i Geneve, genom et Bref til Första Syn- dicus härstädes […] 61

Brevet återger bakgrunden till beslutet, att Rousseau ser det som en skymf att hans arbeten ska förbjudas och att Genève därför har blivit honom främmande. Den neutralt hållna inledningen på artikeln följs, efter brevet, av en epilog som anger att det fanns krafter i rådet som ville att ”äfven detta Bref skulle offenteligen skymfas”, men att rådet stannade vid att bevilja Rousseaus önskan.62 Till skillnad mot i recensionerna har Gjörwell här inte gjort några mer expressiva personliga tillägg. Att brevet är översatt kan bero på att artikeln är hämtad från en tyskspråkig förlaga, som i sin tur hade översatt brevet från franska, men det är möjligt att Gjörwell ansåg att texten saknade litterära kvaliteter och därför översatte den som övrig text. Rousseaus handling och brev uppmärksammades återigen tre må- nader senare. Även då under rubriken ”Korta lärda nyheter.” Nyhe- terna består av en femton verser lång dikt på franska som kritiserar Rousseau för hans beslut. Orsaken till handlingen anser diktjaget vara stoltheten som finns i Rousseaus genialitet, vilken har drivit honom till detta beslut.63 Denna beundrande grundinställning utvecklas vidare i diktens andra hälft genom en uppräkning av antika filosofer och retoriker och deras utmärkande egenskaper, som författaren anser att även Rousseau besitter, även om den avslutande kommentaren om att Diogenes’ högdragna förakt framstår som dubbeltydig:

Par les torts vrais ou faux, que nous fait la Patrie, Notre gloire, Rousseau, ne peut etre fletrie. Un Aristide, un Phocion En donnerent jadis l’admirable leçon. Dis-moi donc par quelle manie, Citoyen admiré d’une Ville cherie, As-tu pu follement en abjurer le nom? Dans la fierté de ton genie Je crois pouvoir en trouver la raison: Aussi sublime que Platon, Non moins nerveux que Demosthène, 84 . kritik och beundran

Et plus serré que Ciceron: A la roideur du viex Caton Tu voulus ajouter, en rompant cette chaine, Le dedain orgueilleux d’un nouveau Diogene. 64

Denna uppmaning i bunden form till Rousseau står okommenterad i Den Swenska Mercurius. Ingressen anger endast: ”Öfver Hr. J. J. Rous- seaus Afsägelse ifrån sin Borgarerätt härstädes, har en obekant hand gjort följande Versar”. Båda artiklarna ingår som en del i nyhetsrappor- teringen om Rousseaus öde och ger olika perspektiv på handlingen att avsäga sig medborgarskapet. Den Swenska Mercurius läsare påmindes om händelserna ännu en gång det följande året, 1764, i ett resebrev från Genève, ”Bref om Sta- den och Republiken Geneve, från Herr Joh. Abr. Petersen”.65 Bråket om Rousseaus skrifter exemplifierar det positiva med maktfördelning- en mellan rådet och borgerskapet i staden och hur den förhindrade att grupperingar, i detta fall Rousseaus vänner och sympatisörer, kunde påverka det exekutiva maktutövandet.66

En sista vändning 1765

Brännandet av Rousseaus skrifter togs upp vid flera tillfällen även i den sista årgången av Den Swenska Mercurius 1765. Först under rubriken ”Korta lärda nyheter” i februari. Här kopplas Voltaires och Rousseaus skrivande samman genom deras avvikande uppfattningar om ett av kristendomens viktigare inslag. Voltaire kritiseras hårt för Dictionnaire Philosophique portatif, utgiven i London 1763. Gjörwell kallar boken för ”Åter et olyksaligt foster af Hr. de Voltaires ohöfviska penna emot Uppenbarelsen” och följer sedan upp med att beklaga att ”[v]åra stora och lyksaliga sanningar bestridas här, med uppenbar fräkhet och lika tydlig svaghet”.67 Kortfattat nämns också att myndigheterna i Haag hade låtit riva och bränna flera skrifter, bland annat Lettres écrites de la Montagne, par J.J. Rousseau (1764). Gjörwell gör sedan ett utfall mot Rousseau: ”Stor skada, at Dygdens yppersta tolk, ibland vår tids Phi- losopher, skal fela mot denna enda, som är, at vörda Uppenbarelsen, åtminstone vördsamligen skrifva om densamma.”68 Den hätska tonen vid hovet och i pressen . 85 ska ses mot bakgrund av Gjörwells religiositet och avoga inställning till den gudlöshet han upplevde att de franska encyklopedisterna stod för. Han låter det nu även gå ut över Rousseau, men till skillnad mot den helt avvisande inställningen mot Voltaire, finns en uttalad besvikelse över att Rousseau – som nu, förvånande nog, beskrivs som en den yttersta tolken för dygden bland filosoferna – hade sällat sig till det blasfemiska läger där Voltaire hela tiden hade befunnit sig. I marsnumret återkommer tidskriften ännu en gång till den politiska maktfördelningen i Genève och till brännandet och bannlysning av Rousseaus böcker. Under rubriken ”Lärda Nyheter” gör Gjörwell först en rekapitulation av och referens till Petersens resebrev och oenig- heten mellan rådet och borgerskapet om huruvida Émile och Contrat social skulle fördömas och författaren beläggas med reseförbud. Fokus i artikeln ligger på hur borgerskapet, som tidigare hade varit positiva till Rousseau, svängde och slutligen insåg ”hur våldsamma och farliga hans tankesätt och meningar är för varje samhälle”.69 Här lyfts särskilt försvarsskriften i samband med fördömandet fram, Lettres écrites de la Montagne. Detta är de dittills skarpaste formuleringarna om Rous seau. Läsarna fick dock ingen information om vad det var i Rousseaus tänkande och skrivande som var samhällsomstörtande, eller på vilket sätt försvarsskriften skulle vara skadlig. Denna information ges dock i den avslutande texten om Rousseau i Den Swenska Mercurius, drygt tre sidor i juninumret 1765. Under rubriken ”Korta lärda nyheter” beskrivs först hur det andliga konsistoriet i Motiers, där Rousseau tog nattvarden, ville bannlysa honom – ett beslut som statsrådet konstaterade att konsistoriet inte hade rätt att fatta. Insprängt i återgivningen av händelseutvecklingen återfinns negativa omdömen och epitet med negativa konnotationer.70 Inledningsvis an ges ”[e]tt nytt uptåg för Hr. Rousseaus skull. Denne Philosophen stiftar allestädes strid”,71 och som avslutande kommentar konstateras att:

Hvar opartisk människa och ömsint medborgare måste ock tilstå, at Hr. Rousseau förlorar alt mera af den högagtning, som man varit honom, för hans dygder skyldig, sedan han, med sina skrifter, ej vil uphöra, at gjöra skada. Han bör kunna begripa, at sådant sker, och at det af ingen sund Regering kan tålas.72 86 . kritik och beundran

Borta är den neutrala hållningen. Positioneringen på samhällets sida mot Rousseaus tänkande och skrivande som första gången uttalades tre månader tidigare, har här spetsats till. Kritiken förs sedan ytterligare ett steg längre i en förnyad och även allt hårdare kritik av synen på Jesu underverk i Lettres écrites de la Montagne. Det är möjligt att Gjörwell hade läst och utgick från den drygt tre sidor långa recensionen i Göttingische Anzeigen som utförligt diskuterar Rousseaus exempel och argument.73 Den svenska texten är inte utformad som en recension i vanlig mening. Verkets namn, tryckort och publiceringsår finns angivna, enligt gängse bruk, men en beskrivning av innehållet saknas. Istället förs ett antal anklagelser mot Rousseau fram, att han hotade både samhälle och religion med sin skrift. Inledningsvis ställs de retoriska frågorna:

Ho ser icke, at den fridsamma Dygden här överalt saknas, och borgerlig lycksalighets befordran aldeles sättes å sido? Hvilka usla försmädel- ser emot vår Frälsares Underverk, dem han aldeles nekar, har han här klädt i fager drägt?74

Gjörwells tidigare uppdelning i innehåll kontra språk och stil, där det senare hade varit en ursäkt för, och angiven orsak till, att personer trots allt uppskattade Rousseaus texter, tolkas nu som ett sätt att maskera ett blasfemiskt innehåll. Gjörwells anklagelser fortsätter:

Man bör läsa alt det sladdret i boken, för at finna Hr. Rousseaus brotslighet emot anständighets lagen, hans sjelftagne okunnighet af all sund Granskning, […] Det må derföre ej falla hvarken honom eller andra underligt, at han fördömes, och at hans skrifter brännas, då han stiftar upror, och de förkunna hädelse emot det heligaste i Samfundet.75

Det finns inte längre någon tvekan i hållningen gentemot Rousseau och den avslutande artikeln i Den Swenska Mercurius blev också ett slutgiltigt ställningstagande mot hans tankar. Fördömandet inbegriper även ett avståndstagande från den stil som dittills hade varit en för- mildrande omständighet och en ursäkt för det kontroversiella och, enligt Gjörwell, felaktiga ovetenskapliga innehållet. Men ifrågasättandet vid hovet och i pressen . 87 och förnekandet av Kristi underverk i Nya testamentet i Lettres écrites de la Montagne var att gå för långt. De läsare som inte hade tillgång till skrifterna eller ytterligare information eller nyhetsförmedling utöver Den Swenska Mercurius måste ha ställt sig frågande till den snabba omsvängningen och till vad det mer exakt var som fick myndigheterna runt om i Europa att bannlysa och bränna skrifterna och slutligen även Den Swenska Mercurius att ta avstånd från Jean-Jacques Rousseau. Ing- en av de mer kontroversiella skrifterna hade recenserats i den svenska periodiska pressen under perioden och de kortare texter av Rousseau som Gjörwell valde att publicera eller citera i tidskriften var utvalda på andra premisser än att lyfta fram det kontroversiella.

Sammanfattning

Den publika introduktionen av Rousseau i Sverige skedde i stort sett genom Den Swenska Mercurius under de tio år som tidskriften exi sterade, 1755–1765. Prenumeranterna tillhörde inte enbart de kretsar i Stockholm och Uppsala där man kunde ta del av kultur och vetenskap från Europa. Det fanns också en grupp av läsare som befann sig i den geografiska och sociala periferin, som kyrkoherdar, militärer, lärare och tjänstemän i städer som Göteborg, Lund, Åbo, men även på mindre orter runt om i Sverige, där Den Swenska Mercurius utgjorde en av få länkar till internationell vitterhet och vetenskap. Bilden av Rousseau blev för den här gruppen av läsare filtrerad genom Gjörwells religiösa, rojalistiska och skeptiska hållning till upplysningens främsta företrä- dare. Den andra avhandlingen och Lettre à M. d’Alembert recenseras utförligt och även samlingsvolymen Pensées får utrymme. Stilisten Rousseau hyllas, medan tänkaren och samhällsdebattören avfärdas. I detta är Gjörwell konsekvent, men lika intressant är de skrifter som inte diskuteras. De kontroversiella Émile och Contrat social omnämns i samband med att de bränns av myndigheterna, men orsakerna till dessa handlingar tas aldrig upp och de av Den Swenska Mercurius läsa- re som inte hade tillgång till ytterligare information måsta ha ställt sig frågande till vad uppståndelsen handlade om. I rapporteringen under 1760-talet är det dock tydligt att läsarna förutsattes ha kunskap om Rousseaus senare skrifter. Det är talande att Gjörwell i tidskriftens 88 . kritik och beundran

sista nummer tar avstånd från Rousseau, som han dittills hade haft överseende med och ursäktat med hänvisning till språklig känsla och stil. Det gick dock en gräns vid ifrågasättande av kristna grundsatser, vilket Gjörwell menade skedde i Lettres écrites de la Montagne och då finns inga ursäkter. När tryckfrihetsförordningen genomfödes 1766 skedde en snabb utveckling av den svenska pressen. Antalet publikationer ökade och från 1769 fick Stockholm sin första dagliga tidning med Dagligt Al- lehanda, som fick en stark konkurrent 1778 medStockholms Posten. I Göteborg fanns under 1770-talet Hwad Nytt? Hwad Nytt? och kon- kurrenten Götheborgs Allehanda. Den offentliga debatten fördes i stor utsträckning i pressen under en period tills censuren alltmer tystade frispråkigheten. Bilden av Rousseau och upplysningen i den svenska periodiska pressen från 1765 och framåt återstår att undersöka.

noter 1 Varje årgång av tidskriften innehåller ett personregister som har varit ut- gångspunkten för genomgången. 2 Se Marianne Molander Beyers artikel ”Bland kungligheter, diplomater och vetenskapsmän: Kunskapen om Rousseau och bilden av hans person förmedlad via brev, dagböcker och resejournaler under andra hälften av 1700-talet” i denna volym. 3 Otto Sylwan, Svenska pressens historia till statshvälfvningen 1772 (Lund 1896) s. 204. 4 Sylwan (1896) s. 205. 5 Under den första perioden 1755–1760 gick tidskriften under namnet Den Swänska Mercurius. Under Ekholms ledning hette den sedan Den nya Swenska Mercurius och när Gjörwell återtog redaktörskapet bytte han namnet till Swenska Mercurius. I denna framställning kommer benäm- ningen Den Swenska Mercurius att användas genomgående, i linje med användningen i Den svenska pressens historia. Se Ingemar Oscarsson, ”Med tryckfrihet som tidig tradition (1732–1809)”, i Karl Erik Gustafsson & Per Rydén (red.), Den svenska pressens historia I. I begynnelsen (tiden före 1830) (Stockholm 2000). 6 Den Swenska Mercurius 1758–1759, ”Företal” s. 4. vid hovet och i pressen . 89

7 Se exempelvis recensionerna av Voltaires Historire de la Guerre de 1741, (1756), Den Swenska Mercurius 1756–1757, s. 138–141, samt kommentarerna kring den tyska översättningen av Voltaires bok om Karl XII, Den Swenska Mercurius 1756–1757, s. 572f. Det finns vidare en utförlig och mycket kritisk recension av Candide i Den Swenska Mercurius 1759–1760, s. 218–224. 8 Äldre, biografiskt inriktade artiklar finns i anslutning till utgivning av Gjörwells brev eller andra skrifter, se till exempel: Bibliotekarien C.C. Gjörwells familjebref, utgivna av Oscar Levertin, (Stockholm 1900); Oscar Levertin, ”Bibliotekarien Gjörwell och hans familjekrets”, i Biblioteka- rien C.C. Gjörwells familjebref, utgivna av Oscar Levertin, (Stockholm 1900) s. IIIXIII; En Stockholmskrönika ur C.C. Gjörwells brev 1757–1778, utgiven av Otto Sylwan, (Stockholm 1920); Otto Sylwan, ”Inledning”, i En Stockholmskrönika ur C.C. Gjörwells brev 1757–1778, utgiven av Otto Sylwan (Stockholm 1920) s. V–LI; Gjörwell, Carl C., Carl Chr. Gjörwells brev till Fredrik Sparre 1768–1795, utgivna av Arne Munthe, Historiska handlingar del 32:1, (Stockholm 1938); Arne Munthe, ”Inledning” i Carl Chr. Gjörwells brev till Fredrik Sparre 1768–1795, utgivna av Arne Munthe, Historiska handlingar del 32:1 (Stockholm 1938). 9 Sylwan (1896) s. 191–238. 10 Oscarsson (2000) ”Med tryckfrihet som tidig tradition (1732–1809)” s. 98–311, särskilt avsnittet ”Nyttigt och nöjsamt” s. 98–117. 11 Jakob Christensson, Lyckoriket. Studier i svensk upplysning (Stockholm 1996) s. 10, samt 65–100. 12 Christensson (1996) s. 56f., samt 100f. Även Jakob Staberg diskuterar Gjörwell som skribent, men då med fokus på korrespondensen med fa- miljemedlemmar, i avhandlingen om C.J.L. Almqvist – Almqvist var Gjörwells svärson. Det är Gjörwell från tiden kring sekelskiftet 1800 som framträder här, av visst intresse för den här studien, främst som exempel på ett förändrat förhållande till Rousseau över tid. En förändring som antagligen var mer allmän i det tidiga 1800-talets Sverige. Jakob Staberg, Att skapa en ny man. C.J.L. Almqvist och Mannaförbundet 1816–1824 (Stock- holm 2002). Se främst sidorna 22–46. 13 Mathias Persson Det nära främmande. Svensk lärdom och politik i en tysk tidning 1753–1792 (Uppsala 2009) s. 16. 14 Persson (2009) s. 24. 15 Ingemar Oscarsson ”Svensk 1700-talsjournalistik på den europeiska are- nan. Gjörwell som Sverigerapportör till utlandspressen”, Presshistorisk års- bok (2001) s. 41–74. 90 . kritik och beundran

16 Se Sylwan (1896) s. 236–238, samt Oscarsson (2000) s. 115. Bilden av Gjör- wells sympatier är inte entydig. Se Persson (2009) s. 94, 99–101, samt Oscarsson (2001) s. 41, 44–46, 51–60, som i sin tur påpekar att Gjör- well medverkar som korrespondent om svenska förhållanden i Gazette de France från 1764 och några år framåt, medan han var som mest aktiv i tyska tidningar under 1780-talet, först Politisches Journal, men under decenniets avslutande år medverkade han i fyra tyska publikationer. 17 Skuncke (2008). 18 Den Swänska Mercurius, Första Årgången, Räknad från och med Julius 1755 til och med Junius 1756 (Stockholm 1756). 19 Sylwan (1896) s. 205. 20 Det betyder inte att samtliga prenumeranter betalade för tidskriften. Sylwan visar att Gjörwell hade medarbetare vid olika lärosäten. Se Sylwan (1986) s. 212–216. Flera av prenumeranterna var också söner till mecenater eller från familjer där Gjörwell arbetade eller hade arbetat som informator. Så är till exempel fallet med Gottfrid, Samuel och Gustaf Adolf Brandell, samtliga angivna som studenter. Om Gjörwells arbete i familjen Brandell, se Sylwan (1896) s. 194. 21 Christensson (1996) s. 91–100, har gått igenom prenumeranterna på Gjör- wells misslyckade encyklopediäventyr. Bilden liknar den för Den Swenska Mercurius, men Encyklopedin var en annan typ av litteratur. Den vetenskaps- och vitterhetstörstande gruppen i den geografiska periferin var inte representerad i lika hög grad. Om det berodde på priset, på att tiden var förbi för den typen av kunskapsförmedling eller andra orsaker kan av utrymmesskäl inte utredas vidare här. 22 Kerstin Ekman ger en levande beskrivning av en av dessa vetenskapens män i intellektuell ensamhet i boken om Clas Bjerkanders tillvaro som präst i Skara stift, avskärmad från det akademiska livet i Uppsala under de sista decennierna av 1700-talet. Kerstin Ekman, Då var allt levande och lustigt. Om Clas Bjerkander, Linnélärljunge, präst och naturforskare i Västergötland (Stockholm 2015). 23 Den Swenske Mercurius 1755–1756, s. 733. 24 Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen, 1756-12-15, s. 21–23. 25 Sylwan (1895) s. 226. 26 Se t.ex. Den Swenske Mercurius 1755–1756, s. 734, motsvarande i Göttin- gische Anzeigen von gelehrten Sachen, 1756-12-15, s. 21. 27 Den Swenske Mercurius 1755–1756, s. 736. 28 Den Swenske Mercurius 1755–1756, s. 734. Citatet kommenteras även i Skuncke (2008), s. 94. vid hovet och i pressen . 91

29 Den Swenske Mercurius 1755–1756, s. 736, motsvarande avsnitt i Göttin- gische Anzeigen von gelehrten Sachen, 1756-12-15, s. 23. 30 Den Swenske Mercurius 1755–1756, s. 733. Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen, 1756-12-15, s. 23. Här lyder formuleringen: ”Die Academie zu Dijon, die unser Verfasser schon einmahl gekrönt hatte”. 31 Den Swenske Mercurius 1759, s. 295–306. 32 Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen, 1759-04-19, s. 421–424. 33 Ett exempel på detta finns i anslutning till Rousseaus polemik mot d’Alemberts syn på socianismen, där Gjörwell översätter och citerar Rousseaus text över mer än en sida och sedan fortsätter med att kritisera en liberal ståndpunkt om religiös tolerans för kyrkans män. Se Den Swenske Mercurius 1759, s. 298f. 34 Den Swenske Mercurius 1759, s. 295f. 35 Rousseau anger att hans sviktande fysiska hälsa har påverkat sinnet, vilket gjort att hans skrivande inte längre håller samma höga nivå som tidigare: ”Si dans les essais sortis de ma plume ce papier est encore au dessous des autres, c’est moins la faute des circonstanses c’est la mienne ; c’est que je suis au-dessous de moi-même. Les maux du corps épuisent l’ame ; à force de souffrir, elle perd son ressort”. Citat från: Jean Jaques Rous- seau, Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles, (red.) Bernard Gagnebin & Jean Rousset, i Bernard Gagnebin & Marcel Raymond (red.), Œuvres complètes (Paris 1959–1995) vol. 5, s. 7. 36 Att Lettre à M. d’Alembert diskuterades flitigt även i Sverige vid denna tidpunkt framgår av samtida korrespondens och har tidigare kommenterats utförligt. Se t.ex. Skuncke (2008), s. 101–103, Sven G. Hansson, Satir och kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning. Några konflikter, motståndare och anhängare (Stockholm 1991). Se särskilt kapitlet ”Rousse- aus angrepp och fru Nordenflychts försvar”, s. 89–103. 37 Se Elisabeth Manséns artikel ”Angrepp är bästa försvar. Hedvig Charlot- ta Nordenflycht kontra Jean-Jacques Rousseau” i denna volym. 38 Den Swenska Mercurius 1759, s. 305f. 39 Redaktör och utgivare är sannolikt Joseph de La Porte (1714–1779). Se även not 39 i Marianne Molander Beyers artikel i denna volym. 40 Les Pensées de J.J. Rousseau, citoyen de Genève (Amsterdam 1763), ”Avertis- sement de l’éditeur” s. XII. 41 Les Pensées de J.J. Rousseau, citoyen de Genève (1763) s. 333–336, ”Tables des article Du premier volume”. I en följande volym finns citat som kan kopplas till de båda avhandlingarna och Lettre à M. d’Alembert samt citat från Émile. Se Les Pensées de J.J. Rousseau, citoyen de Genève (Amsterdam 1766) s. 348–350 ”Tables des article Du seconde volume”. 92 . kritik och beundran

42 Swenska Mercurius 1763, s. 622–630. 43 Swenska Mercurius 1763, s. 623. 44 Den nya Swenska Mercurius 1762, s. 499. 45 1763 återfinns beteckningen ”vår Philosoph” i den första artikel om kontroversen kring hans verk som skulle återkomma ända fram tills Gjörwell lägger ner tidskriften 1765. Förhållandet mellan Rousseau och upplysningsfilosoferna är ett problematiskt ämne. För en utförlig genomgång, se Mark Hulliung, The Autocritique of Enlightenment. Rousseau and the Philosophes. 2 utg. (New Brunswick & London 2014). 46 Den Swenska Mercurius 1755–1756, ”Företal”, s. 3f. 47 Swenska Mercurius 1763, s. 625. 48 Swenska Mercurius 1763, s. 629. Det kan vara Gjörwells egna resonemang i recensionerna som menas, den internationella polemiken mot Rousseaus skrifter, eller möjligen de våldsamma reaktionerna på Rousseaus politiska och pedagogiska skrivande på kontinenten. En ytterligare möjlighet är att det är diskussionen i Stockholm och Uppsala som åsyftas. Skuncke (2008) s. 91–94 omnämner en tidig dissertation i Uppsala, om huruvida konst och vetenskap har bidragit till sedernas utveckling. Här polemise- ras mot Rousseau. Respondenten är Petrus Svedelius, men som Skuncke anger, är det troligen professorn i latin, Johan Ihre, som haft påverkan på utformningen. Dissertationen omnämns också kortfattat, som en av de få tidskrifter där Rousseaus namn förekommer utöver i Den Swenska Mercurius. Dissertationen presenterades i Lärda tidningar 1756, s. 50–52. 49 Se Otto Fischer, Mynt i Ciceros sopor. Retorikens och vältalighetens status I 1700-talets svenska diskussion (Södertörn 2013) s. 86. Fischer skriver där om språket som förställning, ett gammalt tema som fick ny relevans genom Rousseau. 50 Swenska Mercurius, 1763, s. 629. 51 Citat från Den Swenska Mercurius, 1760, not s. 6. 52 Swenska Mercurius, januari 1764, s. 80. 53 Jean-Jacques Rousseau, L’ allée de Silvie (Amsterdam 1764). Om Amster- dam är den verkliga tryckorten går inte att fastställa. Se även Mercure de France 1750:9. Dikten är identisk i Den Swenska Mercurius, med undantag för en akut accent i första raden. Däremot fattas fotnoten om titeln från Mercure de France: ”C’est le nom d’une promenade solitaire où ces verses ont été composé”. 54 L’ allée de Silvie omnämns i den första dialogen. Se Jean-Jacques Rous- seau, Rousseau, Judge of Jean-Jacques, Dialogues, The Collected Writings of Rousseau. Vol. 1. (red.) Roger D. Masters & Christopher Kelly (Hanover vid hovet och i pressen . 93

& New Hampshire 1990) s. 16. Se även not 16, s. 262 om tillkomsten av versmonologen. 55 Swenska Mercurius 1765, s. 218. 56 Swenska Mercurius 1765, s. 219. 57 Den Swenska Mercurius 1760, s. 3. 58 Den Swenska Mercurius 1760, s. 6. 59 Skuncke (2008) s. 93ff. 60 Den Nya Swenska Mercurius 1762, s. 499. 61 Swenska Mercurius 1763, s. 463f. 62 Swenska Mercurius 1763, s. 465. 63 Tack till Marianne Molander Beyer för värdefull hjälp med tolkningen av dikten. 64 Swenska Mercurius 1763, s. 681f. 65 Swenska Mercurius 1764, s. 777f. Petersen anges i fotnoten till titeln på artikeln som ”cancellist i Kongl. Canceille Collegio och Utrikes Expe- ditionen, gör nu en utländska Resa; och med hvad märkelig nytta, ses tydeligt af detta Bref. Det gör honom heder”. 66 Swenska Mercurius 1764, s. 777–778. 67 Swenska Mercurius 1765, s. 162. 68 Swenska Mercurius 1765, s. 163 69 Swenska Mercurius 1765, s. 286. 70 Det är oklart var uppgifterna kommer från och om det rör sig om en översättning av hela eller delar av nyhetsbeskrivningen. Det finns inte någon direkt motsvarighet i Mercure de France eller Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen. 71 Swenska Mercurius 1765, s. 467. 72 Swenska Mercurius 1765, s. 468. 73 Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen 1765-03-30, s. 307–310. 74 Swenska Mercurius 1765, s. 469. 75 Swenska Mercurius 1765, s. 469.

II I den lärda världen

Elena Dahlberg Från förakt till aktning Rousseau i svenska dissertationer från 1750 till 1815

Hur tidigt blev Jean-Jacques Rousseaus läror kända vid svenska universitet? När började man diskutera dem i svenska avhandlingar? Och hur förhöll sig Sveriges akademiska värld till Rousseaus idéer? I denna artikel ska jag gå igenom de tidigaste dissertationer som behandlar Rousseau och närmare undersöka hur mottagandet såg ut. Disserta- tionerna utgör ett mycket speciellt material: de blev till i ett system som följde egna konventioner och som hade egna syften. Inom detta system läste man all nyare litteratur först och främst som sakprosa. Detta är viktigt att beakta om man vill förstå de svenska 1700-tals- och 1800-talsdissertationerna som behandlar Rousseau. Tidigare forskning har uppmärksammat att hans Discours sur les sciences et les arts blev äm- net för en avhandling som skrevs i Uppsala under Johan Ihres ledning och försvarades 1754.1 Det verkar vara den första avhandlingen om Rousseau från ett svenskt universitet. Under efterföljande decennier, allteftersom nya verk av Rousseau utkom, väckte hans tankevärld allt större intresse bland svenska lärda. Ihres text från 1754 och de andra svenska ”Rousseaudissertationerna” från ungefär samma tid är mycket kritiska till Rousseaus samhällsteorier, men ju senare avhandlingar vi studerar, desto mera nyanserad framstår receptionen av den schweiziske filosofen. De dissertationer där Rousseau diskuteras eller refereras till kan delas in i tre grupper. Den första gruppen består av texter som är explicita behandlingar av enskilda verk av Rousseau. Dissertationen från 1754 tillhör denna kategori. Den andra gruppen omfattar de avhandlingar som hänvisar till Rousseau men som inte har hans texter som sitt hu- vudämne. Rousseau nämns där som en i raden, som en av de tänkare 98 . kritik och beundran

som ägnat sig åt samma frågeställningar. Inom den tredje kategorin finner vi dissertationer där Rousseaus närvaro enbart kan anas. Det som gör att vi kan gissa att Rousseau kunde ha haft ett visst inflytande över avhandlingens text är det faktum att andra samtida dissertationer som behandlar liknande stoff faktiskt använder Rousseau som sin referens. I föreliggande artikel kommer jag att (1) redovisa för källsituatio- nen, (2) beskriva fenomenet äldre dissertationer och den miljö som genererade denna textproduktion, (3) analysera några av de tidigaste 1700-talsavhandlingar som diskuterar Rousseaus första discours och refererar till hans romaner Émile och Julie eller den nya Héloïse samt (4) göra ett snabbt nedslag i några dissertationer från det tidiga 1800-talet för att se i vilka sammanhang Rousseau omnämns i detta senare material och om attityden till hans läror eventuellt ändras med tiden. Bidraget avslutas med några generella slutsatser.

Källorientering och avgränsning

Uppgiften att upptäcka Rousseaus närvaro i svenska avhandlingar från de år som utgör tidsramen för nätverkets projekt är ett spännan- de om än tidskrävande företag. Det underlättas, åtminstone delvis, av att vi idag har flera kataloger över tidigmoderna dissertationer. Johan Hinric Lidéns Catalogus disputationum in academiis et gymnasiis Sve- ciae […] habitarum tryckt mellan 1778 och 1780 innehåller titlar till i stort sett alla de avhandlingar som lades fram i det svenska riket mellan 1600 och datumet för förteckningens utgivning.2 Denna katalog i flera delar innehåller grundinformation dels om universitetsav- handlingarna från Uppsala, Åbo, Dorpat, Lund och Greifswald, dels om de så kallade gymnasial- och synodalavhandlingarna från samma tid. Gabriel Marklins Catalogus disputationum in academiis Scandina- viae et Finlandiae Lidenianus continuatus från 1820, med bilagor, och Catalogus disputationum […] Lidenianus iterum continuatus från 1856 är som framgår av namnet fortsättningar på Lidéns sammanställning och täcker perioden 1778‒1855.3 Under åren 1750‒1850 producerades närmare 15 600 avhandlingar enbart i Uppsala, Lund och Åbo. Mellan i den lärda världen . 99

1754, då Johan Ihres dissertation om Rousseaus Discours sur les sciences et les arts ventilerades, och 1830 har vi cirka 11 000 avhandlingar att konsultera. Lidéns och Marklins listor ger ett utmärkt utgångsläge för detektivarbetet, men att enbart gå efter titlar i deras kataloger kommer oundvikligen att ge en skev bild av källsituationen. Långt ifrån alla dissertationer där Rousseau tas upp hänvisar till honom eller hans skrifter på sina titelblad och därför krävs en noggrann genomläsning av materialet. Efter att Dorpat hade förlorats till Ryssland i det stora nordiska kriget hade Sverige fyra universitet: Uppsala, Lund, Greifswald och Åbo. 1809 förlorades även Åbo, som dock lyckades behålla sina vetenskapliga kontakter med Sverige. För att ge åtminstone en preliminär bedöm- ning av källsituationen har två specifika grupper avhandlingar valts ut. Den ena gruppen utgörs av de uppsalienska avhandlingar som lades fram under skytteanska professorers presidium mellan åren 1750 och 1815. I den andra gruppen ingår Åbo-dissertationerna från samma årti- onden. De skytteanska avhandlingarna är på många sätt ideala för att illustrera den akademiska debatt som ägde rum vid Sveriges äldsta och största universitet: deras främsta ämnen är retorik och statsvetenskap.4 Av de drygt 700 skytteanska avhandlingarna från perioden 1750‒1815 är det minst sex dissertationer som på ett explicit sätt berör Rousseau. Avhandlingarna från Åbo utgör också ett omfångsrikt material kvan- titetsmässigt: det rör sig om nästan 1 800 dissertationer från de decennier som har valts för artikelns tidsram. Rousseau omnämns i tjugo av dem.5 Åbo-avhandlingarna är intressanta av det skälet att de täcker flera kunskapsområden. Tidsavgränsningen motiveras av att en klar förändring i receptionen av Rousseau i svenska avhandlingar är synbar redan vid sekelskiftet. Bilden skulle inte vara avsevärt annorlunda om vi hade valt att utöka den yttre gränsen med ett eller två decennier. Analyserna nedan tar upp några av ”Rousseaudissertationerna” från Uppsala och Åbo. De texter som refererar till Rousseau, men som inte diskuteras i artikeln, nämns i dess appendix.6 100 . kritik och beundran

Fenomenet äldre dissertationer

Sedan medeltiden har dissertationen varit ett sätt för de lärde att ut- byta meningar.7 Idag betraktar vi 1700-talets mitt som en slags vat- tendelare mellan den tidigmoderna akademin och den begynnande moderna vetenskapen.8 Även om man accepterar denna stipulerande syn på 1700-talsakademin bör det framhållas att dissertationen kom att behålla många av sina ursprungliga skolastiska drag även under senare epoker. Det gäller till exempel indelning av dissertationerna i teser.9 För att ta sig an de avhandlingar som underkastas granskningen nedan ska dessa först placeras i sitt kulturhistoriska och sociopolitiska sammanhang. Som vi kommer att märka utgör dessa texter tidiga prov på hur man försöker föra en saklig vetenskaplig diskussion. Samtidigt undgår det knappast läsaren att de flesta av texterna är produkter av en miljö som är nära bunden till staten och därmed går dess ärenden. Dessutom laborerar många av de äldre dissertationerna med ett vetenskapligt allmängods som bygger på antika eller medeltida idéer och föreställningar. Under det senaste decenniets forskning har dissertationer som källmaterial omvärderats. Trots att många av dem kanske inte innehåller banbrytande vetenskapliga insikter, utgör de inte desto mindre ett mycket intressant stoff för den som vill förstå hur den tidigmoderna akademin fungerade, vilken idévärld dessa texter representerar och när paradigmskiftet inom olika vetenskaper skedde. Denna avdelning om äldre dissertationer syftar till att lyfta fram de aspekter av materialet som är väsentliga för vår förståelse av ”Rousseau avhandlingarna”.10

Latinet som akademins språk

Den första aspekten är språket. Alla de dissertationer som diskuteras nedan är avfattade på latin. Latinet förblev huvudspråket för de svenska avhandlingarna till omkring 1850.11 Att som forskare använda sig av latinet förde med sig en stor mängd fördelar: förutom att man sedan många sekler hade en välfungerande vokabulär för filosofiska och politiska spörsmål kunde man lätt inhämta passande exempla från de antika auktorerna för att illustrera samtida företeelser och göra i den lärda världen . 101

Titelblad till Fredrik Collins avhandling om Rousseau. Uppsala universitetsbibliotek. sina idéer och vetenskapliga rön kända bland utländska läsare. Det klassiska arvet är viktigt i sammanhanget, eftersom det var det gemensamma europeiska arvet. Därför ska man inte förvånas över en 1700-talsavhandling i medicin som är fylld med citat från grekiska och romerska författare. Och verser från de augusteiska poeterna Vergilius och Horatius är lika vanliga som citat från de gamla historieskrivar- na.12 De latinska dissertationernas täta förbundenhet med och djupa förankring i den antika litteraturen gör att avhandlingarna ska ses som en del av den humanistiska kulturen, som ju tog avstamp i det antika. Detta betyder att en del av dissertationerna från sent 1700-tal har fler gemensamma drag med 1500-talslitteraturen än med de texter som vi idag associerar med upplysningen.

Författarfrågan

Nästa aspekt att ta hänsyn till i undersökningen är författarfrågan. Under 1700-talet och även senare var det snarast regel än undantag att den över avhandlingen presiderande professorn, praeses, var textens 102 . kritik och beundran

egentlige författare.13 Respondens, det vill säga studenten, hade till uppgift att försvara dissertationens ståndpunkter eller teser under en offentlig disputation. Vid ett lyckat försvar kunde respondenten vinna en magistertitel.14 Vi finner dock en del dissertationer som var studen- ternas självständiga produkter. En sådan text är till exempel den unge Bengt Lidners Dissertatio academica de iure revolutionis Americanorum (Avhandling om det rättfärdiga i amerikanernas revolution) från 1777. Som titeln antyder tar denna avhandling upp ett högst aktuellt och mycket djärvt ämne. Det finns ingen praeses angiven på avhandlingens titelblad. Samtida brev och också textens språkliga egenskaper visar att Lidner själv var författaren.15 På vissa avhandlingar står ordet auctor framför textens upphovsman, men inte ens då är frågan om författar- skapet lätt av besvara. I många av de fall där det är svårt att avgöra vem som hållit i pennan, preses eller respondenten, kan jämförelser med andra vetenskapliga texter av samma personer genomföras.

Dedikationer

Respondenten var den som fick betala för tryckningen av avhandlingen. I en del av fallen var tryckningen finansierad genom ekonomiskt stöd från mecenater. Mecenaten var en högt uppsatt ämbetsman som sågs som viktig för studentens framtida karriär. En sådan välgörare tackades programmatiskt i en inledande dedikation. Förutom tilläg- nan av detta slag innehåller dissertationerna oftast dedikationer till respondenten. Dessa gratulationstexter kunde vara skrivna på prosa eller på vers och var författade av respondentens vänner, släktingar och ibland av själve professorn.16

”Ut floreant in patria scientiæ et artes”: Rousseau i skytteanska dissertationer

Som nämnts ovan har en 1700-talsavhandling om Rousseau redan varit föremål för tidigare forskning om svensk upplysning. Det är Dis- sertatio in quæstionem, an studia literarum contulerint ad emendationem morum? (Avhandling gällande frågan om huruvida de lärda studierna i den lärda världen . 103

Titelblad till Johan Ihres avhandling från 1754 som kritiserar Rousseau. bidragit till sedernas förbättring?) som lades fram i Uppsala i slutet av 1754. Professor Skytteanus Johan Ihre (1707‒1780) var avhandlingens preses och en ung student vid namn Pehr Svedelius (1732‒1805) var respondenten.17 Som tidigare arbeten påpekat är det i första hand Rous- seaus historiska argument i hans Discours sur les sciences et les arts som dissertationen kritiserar.18 Dissertationens argument är klart framlagda och källapparaten rik, mätt med dåtidens mått. Som Marie-Christine Skuncke poängterat ligger avhandlingens kritik av Rousseaus kontroversiella discours helt i linje med Johan Ihres forskningsintressen och att detta i sin tur kan tyda på att Ihre var textens författare.19 Även det mycket lediga latinet kan ses som bevis på att det var den äldre Ihre som skrev den. Samtidigt prisas Pehr Svedelius prestation i en dedikation som är tryckt efter avhandlingens text.20 Det är värt att nämna att Svedelius så småningom också blev en skicklig latinist och senare fick professur i retorik och poesi vid sin alma mater, Uppsala universitet. Även om det mesta pekar på att Ihre var författaren kan man anta att Svedelius var rätt person att försvara den välformulerade dissertationen. 104 . kritik och beundran

Första sidan ur Ihres och Svedelius avhandling, Uppsala universitetsbibliotek.

I avhandlingen berättas det först om den tävling som akademin i Dijon hade utlyst och som Rousseaus text vann. Efter att ha poängterat att medborgaren från Genève besitter vältalighet (eloquentia) såväl som talang (acumen ingenii) intar Ihre med en gång en kritisk hållning till discoursen. Enligt honom är denne filosof (min kursiv) avog mot filosofin, när han i sitt eleganta tal vill visa att de lärda studierna inte har någon positiv inverkan på människans dygd och sedlighet utan tvärt- om förstör och skadar dessa.21 Ihre underkänner framför allt Rousseaus påståenden om att många äldre folkslag kunde uppnå sedlighet genom att leva ett enkelt och osofistikerat liv. För att motbevisa dessa utsagor refererar Ihre till både antika och samtida auktoriteter som ägnat sig åt liknande problemställningar. Till exempel hänvisas det flitigt till den franske biskopen Jacques-Bénigne Bossuets Discours sur l’histoire universelle (1681). Bossuets arbete med dess analyser av fallna imperier hade ett mycket högt anseende bland både teologer och vetenskapsmän i den lärda världen . 105 i hela Europa. Katolikerna såg det till och med som en fortsättning på Augustinus De civitate Dei.22 Trots sin katolska bakgrund passade Bos- suet Johan Ihres syften. När svensken exempelvis vill vederlägga Rous- seaus påstående om att lärda studier och filosofi inte gynnar krigsmo- ralen citerar han Bossuets ord om den främre orienten. Bossuet säger nämligen att filosofin och de sköna konsterna alltid härskat där, och i hela Orienten fanns knappast bättre soldater än kaldéerna.23 Flera svenska arbeten åberopas i avsnittet om skyterna och bland dem finner vi Olof von Dalins Svea rikes historia.24 I textens näst sista stycke beskriver Ihre ett nordiskt folk som Rous- seau inte tar upp i sin Discours, nämligen vikingarna. Där uppmärk- sammar författaren den kristna lärans positiva effekter på sitt urfolks grymma vanor − han kallar vikingarna för Aborigines nostri − men frågar sedan läsaren om människornas sedlighet nu blivit bättre?25 Som en sann humanist känner han sig manad att citera Horatius kän- da ode om romarnas moraliska förfall:

Damnosa quid non imminuit dies? Aetas parentum peior avis, tulit Nos nequiores, mox daturos Progeniem vitiosiorem. (carm. 3,6)26

(Vad har den fördärvliga tiden inte gjort sämre? Våra föräldrars släkt, sämre än våra förfäders, frambar oss, som är ännu mera värdelösa och som ska ge liv åt en avkomma ännu mera fördärvad. [min övers.])

Horatius verser var ju en varning till romarna. Dissertationens förfat- tare erkänner att brister i moral även förekommer i dagens samhälle, men att vi ändå bör ge oss själva beröm för att vår högre skattning av det rättmässiga och hedervärda bidragit till de moraliska bristernas minskning. Vid förekomsten av dessa ska man skylla på att enskilda individer försummat religionen och vetenskaperna och att de inte velat lära sig av goda föredömens exempel. Religionens viktiga roll i samhäl- let lyfts fram igen i avhandlingen sista mening: Ihre vill att vi först och främst ska bry oss om att bevara vår tro i dess rena form. Efter det ska vi se till att vetenskaperna och konsterna blomstrar i vårt fosterland. Utan dessa riskerar det att gå under.27 106 . kritik och beundran

Efter 1754 lades 136 avhandlingar fram under Johan Ihres ledning.28 Man vill omedelbart fråga sig om Ihre och hans elever återkommer till Rousseaus första discours i dessa senare dissertationer. Svaret är ja. Det rör sig om två avhandlingar, en från 1769 och en annan från 1770. Dissertationen från 1769 heter Caussæ impeditæ in studiis progressionis (Orsaker till framstegets hämmande i studierna). Den försvarades av Jacob Axelsson Lindblom (1746‒1819) som senare kom att efterträda Ihre som professor Skytteanus och som också blev en av De Aderton.29 Rousseau är inte textens huvudföremål, men Ihre/Lindblom åberopar filosofen vid två tillfällen, en gång med en viss dos kritik och en annan enbart i positiva ordalag. Som ett slags epitaf har avhandlingen ett citat ur d’Alemberts Discours Préliminaire de Encyclopédie som direkt signalerar dissertationens syfte. I sin introduktion till det stora verket meddelar d’Alembert att det finns många amatörer som sysslar med de lärda studierna, men att det ändå är denna sysselsättning som gjort att vi inte återgått till barbarism.30 Dissertationen inleds med en längre præfatio, där Ihre säger att alla våra vetenskaper tillsammans med sina nya underavdelningar är oum- bärliga för vårt samhälles framväxt. Själva avhandlingen är indelad i två större kapitel. I det första diskuterar Ihre lärarens funktion i processen att förvärva ny kunskap. I sina instruktioner använder han på vanligt 1700-talsmanér metaforer som för våra tankar till krig och slagfält: människan kan omöjligen klara av allting med egen kraft (suo Marte). För att kunna uppnå framgångar på lärdomsfältet (in eruditionis cam- po) behöver en ung elev en erfaren och trofast ledare (perito fidelique egere ductore) som kan visa honom vägen till kunskapstemplets innersta. Ihre sätter stort värde på erfarenheten.31 Vidare poängterar han mecenaternas viktiga roll i samhällets utveckling och för fram idén om hur väsentligt deras stöd till de så kallade fria konsterna är.32 Han berömmer en rad regenter som gynnat denna typ av studier. Bland de prisade namnen finner vi drottning Kristina och Ludvig XIV.33 Det andra kapitlet ägnas åt avhandlingens huvudfrågeställning, nämligen spörsmålet om riktiga respektive felaktiga mål med studierna. Det är här vi möter Rousseau som nu citeras som en sakkunnig. I avsnittet om oädla syften med studierna påpekar Ihre att en viss grad av ärelystnad vid studierna inte behöver betyda oädelhet, så länge den- i den lärda världen . 107

Titelblad till Ihres avhandling från 1769 med dedikation till samlaren Johan Hinric Lidén. Uppsala universitetsbibliotek. na kombineras med ädla avsikter. Dock är det fel att ha vinstlusten eller titelsjukan som sin främsta drivkraft vid kunskapsinhämtning. Rousseau beskriver en sådan person som enbart strävar efter beröm. Ihre kallar den schweiziske filosofen för den begåvade mannen, vir ing- eniosus, men vill snabbt framhålla att han är osäker på om denne själv är fri från den klandervärda egenskapen. Ihre citerar sedan ur Rous- seaus introduktion till hans pjäs Narcisse som ger en god karakteristik av den ärelystne:

Les applaudissemens publics appartiennent a lui seul; & je dirois qu’il fait tout pour les obtenir, s’il n’en faisoit plus pour en priver ses 108 . kritik och beundran

Concurrens. De là nâit tout ce que le vile a de plus lache & de plus odïeux.34

(Offentligt beröm ska tillhöra bara honom. Jag skulle säga att han gör allt för att få det, om han inte gjorde ännu mer för att beröva sina rivaler det. Härifrån uppstår allt det som är det mest ömkliga och det mest avskyvärda som finns i det oädla. [min övers.])

Narcisse spelades för första gången i slutet av 1752, det vill säga två år efter Rousseaus Discours sur les sciences et les arts utkommit. Rousseau hade arbetat med pjäsen i många år och när han väl lät publicera den var han redan känd för att ha förkastat vetenskaperna och konsterna. För att försvara sig mot den kritik som torde komma – och det är just en sådan kritik som Ihre levererar i sin bisats om Rousseaus förkastliga egenskap – vidareutvecklade och nyanserade filosofen sin syn på konst i sin Préface till pjäsen Narcisse. Trots den anmärkning som den svenske professorn gör mot Rousseau som person ses filosofens utsago om äregirighet som tänkvärd.35 I nästa del uppmärksammar Ihre problemet med att olika personer har olika förmågor och förutsättningar. Därför är det viktigt att vi väl- jer det ämne som vi är bäst lämpade för. Vidare uppmärksammar Ihre faran med att försöka inhämta alldeles för spretiga kunskaper: sådant blandgods kan inte tas in och bearbetas på rätt sätt. För att stärka sitt resonemang anför Ihre ett längre stycke ur Rousseaus Émile. Inom citatet berömmer han Rousseau för dennes retoriska färdigheter, denna gång utan några negativa kommentarer. I Rousseaus text jämförs personen som hoppar mellan olika vetenskaper med ett barn som inte vet vad han ska göra med de snäckor han samlat på stranden:

Quand je vois un homme ‒ pereleganter omnino disserit Rousseau ‒ epris de l’amour des connoissances, se laisser seduire à leurs charmes & courir de l’une aprés l’autre, sans savoir s’arréter, je crois voir un enfant sur le rivage amassant des Coquilles, & commençant par s’en charger, puis, tenté par celles qu’il voit encore, en rejetter, en repren- dre, jusqu’a ce qu’accablé de leur multitude, et ne sachant plus que choisir, il finisse par tout jetter, & s’en retourne a vuide. Émile( , lib. 3)36 i den lärda världen . 109

Titelblad till Johan Ihres avhandling från 1770.

(När jag ser en människa, ‒ avhandlar Rousseau på ett förvisso mycket elegant sätt, ‒ gripen av kärlek till vetenskaperna som låter sig lockas av deras tjusning och utan att kunna hejda sig ilar från den ena till den andra av dem, tycker jag mig se ett barn som samlar snäckor på stranden och som till en början tar vara på dem, men sedan, frestad av de nya, det ser, kastar bort de gamla och samlar nya, till dess det, överväldigat av deras mängd och oförmöget att välja bland dem, kastar bort allesammans och återvänder tomhänt.)37

Avhandlingen från 1770, försvarad av närkingen Carl Ulric Göthe för vinnandet av magistertiteln, har följande titel: Cura principis circa culturam scientiarum (Furstens omsorg om vetenskapernas odling). Såle- des utvecklar den en av punkterna från avhandlingen om de orsaker som bromsar studiernas progression. Avhandlingen från 1770 är 25 kvartosidor lång. De första elva sidorna är en närläsning av Discours sur les sciences et les arts. I sin allra första mening säger Ihre att vår 110 . kritik och beundran

människonatur glänser mest just genom vår förmåga att odla vetenskaper. Vetenskaperna bidrar till samhällets utveckling.38 Det finns dock sådana som velat underminera denna så riktiga uppfattning. Medbor- garen från Genève utmärker sig i denna skara. Efter sin koncisa introduktion angriper Ihre Rousseaus Discours på sex olika punkter och det är uppenbart att han använder samma utgåva som han använt för arbetet med avhandlingen från 1754: han är noga med ange exakta sidor i sin edition av Rousseaus text i båda dissertationerna. Alla dessa sex punkter presenterar Ihre som direkta översättningar av Rousse- aus påståenden till latin. Först angriper han Rousseaus sats om vetenskapernas hämmande effekt på vår känsla för frihet, sensus libertatis.39 Som punkt två behandlar han filosofens utsaga om att dygden ska förknippas med människans enkla urtillstånd. I punkt tre motsätter sig Ihre åsikten att de som håller på med vetenskaper undergräver fun- damentet för det som vi håller för heligt och dygdigt. I punkt fyra be- strids Rousseaus idé om att lyxen är en direkt följd av vetenskapernas framväxt och att den leder oss till fördärv. I punkt fem säger Ihre att Rousseau har fel när han påstår att vetenskaperna försvagar krigsmo- ralen. I punkt sex är svensken kritisk till schweizarens påstående om att dygden blir overksam om man i stället väljer att träna sitt ingenium. Efter att ha gått igenom Rousseaus ståndpunkter kring vetenskapernas effekter på samhället kritiserar Ihre två ytterligare satser från Rous- seaus skrift. Han är nämligen inte övertygad av Rousseaus sats om att synderna ökar på grund av den vetenskapliga utvecklingen. Han vill ha en grundligare undersökning av olika folks seder genom en studie som täcker flera folkslag och spänner över en längre tid. Ihre citerar här d’Alembert som i sin inledning till Encyclopédie poängterar att det är flera faktorer som påverkar folks sätt att vara, bland annat deras klimat, regeringsform och lagar.40 Som det allra sista argumentet i Rousseaus Discours tar Ihre upp filosofens utläggningar om Spartas överlägsna system. Rousseau må prisa spartanernas dygder, men han glömmer att nämna deras allvarliga brister (nævi), till exempel deras tillåtande attityd till stöld och deras brutalitet. I avhandlingens avslutande del upprepar Ihre att det ska åligga de styrande att stödja och främja vetenskapsmännens arbete. Det kan te sig smått oväntat att denna progressiva text från det sena 1700-talet har i den lärda världen . 111 som sin slutreplik ett citat ur Machiavellis Il principe. Ihre hämtar det från dess nyutkomna svenska översättning:

Konungar hedra menskligheten, då de utmärcka och belöna dem, som göra henne största äran, och då de uppmuntra store och förträff- lige Snillen, hvilka använda sina gåfvor, att bringa vetenskaper till sin högd, samt upoffrat sig till sanningens dyrckan.41

Efter dissertationen Cura principis circa culturam scientiarum preside- rar Ihre över ytterligare 20 avhandlingar. Ingen av dessa senare texter återkommer till Rousseau på ett explicit sätt, men en del av dem fortsätter att diskutera studiernas natur och regentens roll som folkets föredöme i fråga om sedlighet. Underförstådd kritik mot den olik- tänkande Rousseau kan bara anas i dessa avhandlingar. Till dem hör bland andra följande dissertationer: De morali hominum natura (Om människornas moraliska natur), i två delar från 1772 respektive 1773, och Dissertatio gradualis vim exempli principis in mores populi sistens (Gradualavhandling som belyser furstens förebilds inflytande över folkets sedlighet) från 1773. Av de senare skytteanska professorerna är det framför allt Jacob Fredrik Neikter (1744‒1803) som visar en god förtrogenhet med Rous- seaus skrifter. Neikter var starkt påverkad av Montesquieus läror och många av hans texter behandlar klimatets inverkan på människan.42 1791 presiderade Neikter över en avhandling med följande titel: De natura et indole scientiæ, quæ historia hominis inscribitur (Om naturen och beskaffenheten av den vetenskap, som kallas människans historia). I denna text ges en grundlig beskrivning av historievetenskapen. Avhandlingen försvarades av Johan Fredrik Widmark och var en dissertation pro exercitio. 1794 försvarade Widmark en fortsättning på den, nu för vinnandet av magistertiteln. Det är just mot slutet av denna fortsättningsdel som läsaren möter Rousseau. Neikter/Widmark säger där att det hos människan inte finns någon motsättning mellan konsten och naturen, till skillnad från hos djuren.43 Vi uppmuntras till de sköna konsterna av en slags kraft som kommer från naturen.44 Inte ens i sitt mest rudimen- tära tillstånd kan människor leva utan konst, inte mera än djur när de berövas sina instinkter.45 Utläggningarna av det slag som förs fram av 112 . kritik och beundran

bland andra Rousseau saknar därför all fog. Enligt dessa ogrundade uppfattningar skapar konster och vetenskaper elände för människan. Precis som Ihre använder Neikter/Widmark Rousseaus vältalighet som ett argument mot filosofen som genom att linda in sina resonemang i skickligt formulerade meningar försöker sälja osanningar: de kallar honom för retor, declamator. 46 Trots att Neikter kritiserar Rousseau i sin text från 1791 använder han sig av Rousseau i ett affirmativt syfte i en avhandling från 1786. I denna tidigare dissertation anför han ett kort citat ur brevromanen Ju- lie ou la Nouvelle Héloïse. Romanen publicerades 1761. Dess behandling av det enkla och genuina i människorelationerna fascinerade mången läsare och verket kom att tryckas om många gånger redan före seklets slut.47 Neikters dissertation heter De gustu in artibus elegantioribus (Om smaken i mer förfinade konster)och studerar människans känsla för det estetiska i konsten. Neikter fördömer arkitekter som dekorerar sina skapelser med onödiga utsmyckningar för att behaga sina herrar: när de gör det glömmer de det egentliga syftet med sitt bygge. Samma sak kan enligt honom bevittnas i de övriga konsterna. För att ge mera tyngd åt sina ord citerar han följande stycke ur ett av breven i Rous seaus roman som fördömer just sådana konstfantaster:

L’erreur des pretendus gens de gout est de vouloir de l’art par tout, et de n’etre jamais contents, que l’art ne paroisse; au lieu que c’est à le cacher que consiste le veritable gout. (Julie ou la Nouvelle Hélöise, 4,11)48

(Villfarelsen hos dessa människor, som skola hetas vara personer av smak, består däri, att de vilja ha med konst överallt och att de aldrig äro nöjda, om konsten icke får framträda, medan tvärtom dennas un- dandöljande […] utgör ett kännetecken på sann smak.)49

”Hominesque in bestias transformat”: en Åbo-avhandling mot Émile

Året 1762 publicerade Rousseau sitt verk Émile. Där kritiserar filosofen den rådande samhällsordningen och lanserar ett eget program för barnuppfostran. Verket provocerade samtiden på flera olika sätt, men i den lärda världen . 113 framför allt var det Rousseaus syn på religionen som ansågs kontroversiell. Som nämnts ovan var Johan Ihre bekant med Émile, vilken bok han citerar i en avhandling från 1769 för att illustrera att spretig kunskap snarare är skadlig än gynnsam. Ihres positiva attityd till Émi- le är ovanlig för dissertationsmaterialet: Rousseaus bok var ju kritisk till religionsundervisning för barn och möttes därför med ett starkt fördömande i hela Europa och inte minst i det protestantiska Sverige. Under 1700-talets andra hälft var Sveriges akademiska värld fortfarande starkt präglad av statens stränga konfessionspolitik och detta är på- tagligt i dissertationerna.50 Som ett gott exempel på fenomenet tjänar en avhandling som lades fram i Åbo 1775. Dissertationens huvudlinje är tydligt angiven i dess titel: Dissertatio de juventute in religione Chris- tiana contra opinionem Rousseauianam instituenda (Avhandling om att ungdomen bör utbildas i den kristna religionen, i opposition mot Rous seaus ståndpunkt). I denna kompakta text på tio sidor i kvartoformat angrips Rous- seaus uppfostringsroman i en mycket indignerad ton: Rousseaus ut- bildningsmetoder strider mot den kristna religionens principer.51 Av- handlingens titelblad anger Fredrik Collin (1743‒1816) som textens upphovsman. Collin var vid denna tid lärare vid Åbo katedralskola.52 Dissertationen försvarades av en betydligt yngre person, den knappt tjugoårige Isaac Nordberg. Dissertationens huvudtes är att det är absolut nödvändigt att undervisa ungdom i den kristna läran, då religionen är varje samhälles sammanhållande länk.53 Utan en sådan undervisning förblir man i ett djuriskt tillstånd, ja, det innebär snarast död för människan än ett värdigt leverne.54 Det finns dock sådana, även bland de kristna, som motsätter sig denna syn. Och inte bara det! De uttrycker dessa sina åsikter i tryck. Bland dem finner vi Rousseau med sin Émile, ou de l’éducation. Collin förser oss här med sin första fotnot där han hänvisar till den nyss utkomna tyska översättningen av schweizarens verk, Herrn Johann Jacob Rousseaus Bürgers zü Genf Ae- mil, oder von der Erziehung aus den französischen übersetzet, und mit ei- nigen Anmerkungen versehen. Därmed förblir det oklart om Collin läst eller ens sett den franska texten. Hans huvudmål med dissertationen är att lyfta fram lutherdomen som den främsta religionsformen. Collins teoretiska ramverk utgörs av Samuel Pufendorfs arbeten: han hänvisar 114 . kritik och beundran

till den store samhällsteoretikerns De systematibus civitatum (1667), De concordia veræ politicæ cum religione Christiana (1673) och självfallet till hans De officio hominis et civis (1673). För Pufendorf är religionen ett verktyg för att skapa ordning i samhället. Och det är Pufendorfs satser som vi hör när vi läser Collins ord om statens välfärd (salus publica) som blir möjlig tack vare religionen.55 Författaren påminner om att den lutherska doktrinen är den bästa för ett samhälle redan i sin första referens till den tysk-svenske auktoriteten.56 Den kristna läran ska ba- nas in från tidig ålder säger Collin, då en ung själ är lika formbar som lera. För att bestyrka detta citerar han en rad ur Horatius epistel till vännen Lollius: ”Quo semel est imbuta, recens servabit odorem testa diu.” (epist. 1,2)57 (”Den smak, med vilken krukan blev ifylld som ny, kommer den att ha kvar länge. [min övers.]”) Vidare underkänns Rousseaus idé om den medfödda godheten, bo- nitas naturalis. Nej, godhet och moral är inte medfödda. De uppnås genom rätt utbildning. Genom sina läror öppnar Rousseau en portal för alla sorters synder och omvandlar människor till djur.58 Rousseau bedrar och blir bedragen när han påstår att tiden tillbringas förgäves när den ägnas åt den konventionella utbildningen, det vill säga genom den kristna lärans satser. Ty aldrig används den så nyttigt som när den används för att få unga pojkar att lära känna Gud. Det är denna bekantskap som utgör vår lyckas starkaste fundament och källan till all kunskap.59 Guds lag ålägger oss alla att vi ska bry oss om vårt och andras väl, föreskrifter som ska läras in tidigt och detta genom Bibelns berättelser. Collin hänvisar till samtida handböcker i kristen barnuppfostran, Johann Jacob Rambachs Grundelig och tydelig underwisning om föräldrars och informatorers plikt wid barna-upfostran, översatt från tyska och tryckt 1752, och Hans Bergeströms Försök til den rätta Chris- teliga upfostrans kännedom och wärkställighet, jämte några anmärkning- ar uti noterna öfwer Rousseaus Emile, eller ochristeliga upfostrings konst från 1766. Bergeströms manual verkar för övrigt ha varit en stor inspi- rationskälla för Collin, då denne tidigare författare erbjuder närläs- ningar av Émile för att kunna visa vilket förkastligt uppfostringsideal denna bok har. På många sätt påminner Fredrik Collins text om 1600-talsavhandlingar, vars primära syfte var att förmedla statens religiösa program. I i den lärda världen . 115 exempelvis Andreas Norcopensis avhandling Dissertatiuncula de educatione liberorum (En liten avhandling om barnuppfostran) från 1685 återfinns ungefär samma påståenden som hos Collin, och även Norco- pensis citerar Horatius vers om en ung själs formbarhet.60 Collins iver att tillfredsställa makthavarna blir ännu klarare när man läser hans dedikation till sekreteraren i Utrikesärenden Carl Fredrik Fredenheim, som beröms för de insatser han gjort för statsre- ligionen.61 Det bör också nämnas att Collins karriär fick en ordentlig skjuts direkt efter dissertationens försvar: 1775 blev han rektor vid tri- vialskolan i Tavastehus.62 Just sådana avhandlingar kan ha varit en av de främsta orsakerna till den nedvärderande syn på de äldre dissertationerna som har rådit under lång tid. Man måste dock komma ihåg att dissertationsväsendet just i Åbo under 1700-talets andra hälft upplevde en vetenskaplig stag- nation. Situationen kom att förbättras med Henrik Gabriel Porthans (1739‒1804) övertagande av Åbos retorikprofessur: med sin kunskaps- bredd och energiska personlighet höjde han nivån på de avhandlingar som lades fram vid akademin.63

Rousseau i två 1800-talsdissertationer

Sekelskiftet innebar förändringar av olika slag. 1809 avträddes Finland med universitetet i Åbo till Ryssland. Trots detta fortsatte dess forsknings- och undervisningsverksamhet i ett högt tempo och man upp- rätthöll sina akademiska band till Sverige. Det är också uppenbart att man började nå en bättre förståelse för Rousseaus vetenskapliga insatser. Detta gäller till exempel hans texter om musik. Åbo-avhandlingen De primis originibus artis musicæ (Om musikkonstens första ursprung) från 1800 hänvisar både till Rousseaus Dictionnaire de Musique och till hans Essai sur l’origine des langues.64 Receptionen av den senare texten är av särskilt intresse, eftersom den länge överskuggades av Rousseaus större verk och det är först på 1900-talet som den fick sin stora läse- krets.65 Som ett sista exempel på att Rousseau börjar aktas och ses som en viktig litterär och vetenskaplig röst kan en till dissertation från Åbo anföras. Avhandlingen är från 1815 och behandlar den poetiska genren 116 . kritik och beundran

cento. Rousseau nämns i dess fjärde del, De centonibus poëticis continu- atio quarta (Den fjärde fortsättningsdelen om poetiska centones). Texten inleds med påståendet om att poesiskrivning är en mycket nyttig aktivitet som underlättar utvecklingen av skriv- och talfärdigheten i stort. Författaren hänvisar till Rousseaus självreflektion i hans Confessions, bok 4:

Då och då har har jag skrivit några medelmåttiga verser: det är en ganska god övning för att vänja sig vid eleganta inversioner och lära sig skriva en bättre prosa. [min övers.]

(J’ai fait de tems en tems de médiocres vers; c’est un exercise assez bon pour se rompre aux inversions élégantes, & apprendre à mieux écrire en prose.)66

Slutreflektion

För att bedöma de reaktioner som Rousseau skapade vid de svenska universiteten är det viktigt att ha i åtanke att denna akademiska miljö var av en särskild art: dessa pedagogiska anstalter utgjorde en helt egen sfär inom den lärda världen. De var institut med egna traditioner och en egen ideologi. Vi ska inte heller förbise det faktum att avhandlingarna är ett mycket brokigt material: i vissa fall bjuder texternas författare på självständiga tankar och i andra genljuder statens ideologiska program. De tidigaste dissertationerna handlar om Rousseaus Discours sur les sciences et les arts. Det gäller bland andra texter Johan Ihres and Jacob Fredrik Neikters avhandlingar från åren mellan 1754 och 1794. Båda professorerna fördömde starkt filosofens syn på de lärda studierna. Bland de politiskt och religiöst färgade dissertationerna finner vi Fredrik Collins avhandling mot Émile. Även de ovan nämnda skytteanska dissertationerna kan få plats i denna kategori, då det ingick i de skytteanska professorernas uppgift att utbilda statens blivande tjänstemän. Därför är det anmärkningsvärt att samma forskare som först dömer ut Rousseau för hans första Discours finner att hans romaner innehåller tankeväckande formuleringar. Dessa positiva uttalanden och referenser ska också ses i sitt rätta sammanhang: de illustrerar i den lärda världen . 117 de svenska författarnas vilja att visa hur väl bevandrade de är i den samtida litterära produktionen från kontinenten. Det är inte ovanligt att de uppmärksammar Rousseaus eleganta stil och skarpa intellekt. Det är inte heller så sällsynt att dessa uppmärksammas till Rousseaus nackdel: han är en skicklig stilist som paketerar förkastliga idéer i ett vackert språk. Här är det belysande att studera på vilket språk man läste Rousseau. Fredrik Collin erkänner att han bekantat sig med romanen Émile genom dess tyska översättning. Ihre visar å sin sida en mycket god förtrogenhet med Rousseaus franska original. Det är kring sekelskiftet som vi märker en tydlig omvärdering av den schweiziske filosofen som akademisk och kulturell auktoritet. Åbo-produktionen kan här tas som illustration: Rousseaus texter om musik och språkutveckling används i dem som seriös vetenskaplig litteratur och man citerar hans Confessions i en avhandling om poesi skrivning. Rousseau lästes vid de svenska universiteten. Hans olika idéer mottogs där på olika sätt. Mottagandet berodde på avhandlingens ämne och syfte. Trots den kritik som Rousseau i början utsattes för är det uppenbart att även de kritiska dissertationsförfattarna var tacksamma för det dissertationsstoff som medborgaren från Genève försåg dem med.

Appendix

Rousseau i skytteanska dissertationer 1750−1815

Ihre & Svedelius (1754), In quæstionem, an studia literarum contulerint ad emendationem morum? Ihre & Lindblom (1769), Caussæ impeditæ in studiis progressionis Ihre & Göthe (1770), Cura principis circa culturam scientiarum Neikter & Höijer (1786), De gustu in artibus elegantioribus Neikter & Widmark (1794), De natura et indole scientiæ, quæ historia hominis inscribitur, del 2:1 Lundvall & Schedvin (1801), De usu, quem in litteris humanioribus præbent attributa moralia, del 2 118 . kritik och beundran

Rousseau i Åbo-dissertationer 1750−1815

Gadd & Armfeldt (1765), Om medel, at förekomma borgeliga seders almenna fördärf Bilmark & Kiellgren (1769), Vindiciæ veterum druidum Hyperboreorum Lefrén & Salvenius (1774), De nobis in Deo existentibus Collin & Nordberg (1775), De juventute in religione Christiana contra opinionem Rousseauianam instituenda Bilmark & Fleming (1776), Strödda anmärkningar uti philosophien Tidgren & Carp (1776), De regimine et constitutione reipublicæ litterariæ, del 2:2 Porthan & Tihleman (1789), De habitu artium elegantiorum ad rempublicam, del 1:1 Frantzén & Enegren (1791), Historiola orationis humanæ Porthan & Bohm (1794), De studio novitatis in philosophia Porthan & Fattenborg (1795), De Pandora Hesiodea Hellens & Holmberg (1798), De animalibus hybridis Cleve & Molin (1800), De primis originibus artis musicæ exhibens Porthan & Heikel (1802), De apologo, del 1 Melartin & Stenfeldt (1804), De onomatopoeia linguæ Græcæ Hartman & Edman (1804), De differentia notionum instrumentalium et realium, del 3 Franzén & Castrén (1805), De virtute a virtutibus distinguenda Snellman & Zetterberg (1806), De sensu juventutis æsthetico, in legendis auctoribus classicis formando, del 1 Franzén & Linsén (1810), Prolegomena in disciplinas jurium & officiorum metaphysico-anthropologica Renvall & Sylvander (1813), De studio historiæ patriæ in scholis Finlandiæ colendo Wallenius & Limon (1815), De centonibus poeticis i den lärda världen . 119 noter 1 Marie-Christine Skuncke, ”Jean-Jacques Rousseau in Swedish eyes around 1760”, i Richard Butterwick, Simon Davies & Gabriel Sánchez Espinosa (red.), Peripheries of the Enlightment (Oxford 2008) s. 91‒93; Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: frihetstiden (Stockholm 1978) s. 511; Martin Lamm, Upplysningstidens romantik; förra delen (Stockholm 1918) s. 251, 263. 2 Johan H. Lidén, Catalogus disputationum in academiis et gymnasiis Sveciae […] habitarum (Uppsala 1778 & 1780). 3 Gabriel Marklin, Catalogus disputationum in academiis Scandinaviae et Finlandiae Lidenianus continuatus (Uppsala 1820); id. Ad catalogum disputationum […]. Lidenianum supplementa […] (Uppsala 1820); id. Cata- logus disputationum […] Lidenianus iterum continuatus (Uppsala 1856). 4 Om den skytteanska lärostolens uppkomst och historia se Barbro Lewins Johan Skytte och de skytteanska professorerna (Uppsala 1985). Se också Jenny Ingemarsdotters doktorsavhandling Ramism, Rhetoric and Reform: An In- tellectual Biography of Johan Skytte (1577‒1645) (Uppsala 2011) s. 241‒246. 5 Dissertationerna från Åbo är tillgängliga i digital form genom publika- tionstjänsten Doria: . 6 Appendixet gör inte anspråk på att vara fullständigt: eftersom avhand lingarnas antal är så stort kan enstaka behandlingar av Rousseau ha und gått denna undersökning. 7 Om disputationsväsendet under den berörda epoken se följande bidrag: Bo Lindberg, ”Om dissertationer”, i Peter Sjökvist (red.), Bevara för framtiden: texter från en seminarieserie om specialsamlingar (Uppsala 2016) s. 13‒39; id. ”Den lärda kulturen” i Signums svenska kulturhistoria: frihetstiden (Lund 2006) s. 97‒141; Peter Sjökvist, ”Att förvalta ett arv − Dissertationerna på Södertörn, nylatin och exemplet Harald Vallerius”, i Erland Jansson (red.), En bok om böcker och bibliotek; tillägnad Louise Brunes (Huddinge 2009) s. 95‒119; Krister Östlund, ”Några nedslag i dis- putationsväsendet under 1700-talet ‒ exemplet Johan Ihre”, Sjuttonhund- ratal 2006/2007, s. 151‒167; Erland Sellberg, ”Disputationsväsendet under stormaktstiden” Idé och Lärdom (Lund 1972) s. 65‒84. 8 Jfr Lindberg (2016) s. 22, 32. 9 Lindberg (2016) s. 15‒18. 10 Många andra viktiga aspekter såsom till exempel avhandlingarnas om- fång, upplagans storlek och avhandlingarnas titelblads utformning tas inte upp här. Lindberg (2016), Sjökvist (2009) och Östlund (2006/2007) ger mycket utförliga beskrivningar av den tryckta dissertationen. 120 . kritik och beundran

11 Om latinet som vetenskapernas språk i Sverige se Bo Lindberg, De lär- des modersmål: latin, humanism och vetenskap i 1700-talets Sverige (Göte- borg 1984); Hans Helander, Neo-Latin Literature in Sweden in the Period 1620‒1720: Stylistics, Vocabulary and Characteristic Ideas (Uppsala 2004). Statistiken över avhandlingarnas språk finns i Urban Örneholm & Krister Östlund, ”Avhandlingsspråk vid Uppsala universitet 1600‒1855”, Lychnos 2000, s. 180‒182. 12 Se Anna Fredriksson, ”The Formal Presence of the Ancients: References to Ancient Greek and Latin Authors in Medical and Political Science Dissertations, ca. 1625‒1850”, History of Universities 28:2 (2015) s. 55‒92. Fredrikssons kvalitativa undersökning visar tydligt hur levande de antika författarna var i avhandlingarna. 13 Östlund (2006/2007) s. 159. 14 Avhandlingarna kunde försvaras för vinnandet av magistergraden, pro gradu, eller för övnings skull, pro exercitio. Se t.ex. Lindberg (2016) s. 20‒23. 15 Se Anna Cullhed & Krister Östlund, ”Lidners avhandling om den ameri kanska revolutionen”, i Anna Cullhed (huvudred.), Poetens monopolium: Bengt Lidner 250 år (Lund 2009) s. 341‒357, särskilt s. 344‒345. Disserta- tionen har översatts och kommenterats av Krister Östlund i samma volym, s. 359‒374. 16 Peter Sjökvist förbereder för närvarande en artikel om gratulationsdikter i svenska dissertationer. Bidraget kommer att ingå i en av volymerna i serien KVHHA konferenser. 17 Om Johan Ihre som forskare se Krister Östlund, Johan Ihre on the Origins and History of the Runes: Three Latin Dissertations from the mid 18th Cen- tury (Uppsala 2000) s. 20‒26. 18 Skuncke (2008) s. 92; Lindroth (1978) s. 511. 19 Skuncke (2008) s. 91f. 20 I sin gratulationstext som är på spanska kallar Svedelius vän Daniel An- nerstedt alstret för ”Er mycket eleganta dissertation” (su bellissima Disser- tacion). Se Ihre & Svedelius (1754), opaginerat direkt efter avhandlingens text. Det är dock oklart om Svedelius skrev texten själv eller om han erhöll den av sin preses. 21 Ihre & Svedelius (1754) s. 1: ”Est autem […] hic Philosophus ab Philosop- hia tam alienus, atque ab omni studiorum genere ita abhorret, ut eleganti sua oratione studiose ostendat, tantum abesse, ut literæ ad virtutem exci- taverint, hominesque reddiderint bene moratos, ut morum potius perver- sitatis ac corruptionis rationem in se contineant.” i den lärda världen . 121

22 Georges Hardy, La De civitate Dei source principale du Discours sur l’histoire universelle (Paris 1913). 23 Ihre & Svedelius (1754) s. 7: ”De tout tems la Philosophie regnoit parmi eux avec les beaux arts, et l’Orient n’avoit gueres de meilleurs soldats que les Chaldéens.” Vid återgivningen av citat på främmande språk följer jag avhandlingarnas ortografi. 24 Ihre & Svedelius (1754) s. 11, 19. 25 Ihre & Svedelius (1754) s. 17. 26 Ihre & Svedelius (1754) s. 18. 27 Ihre (1754) s. 19: ”Itaque nobis incumbit, primum de Divinæ sapientiæ apud nos incolumitate et conservatione esse sollicitos, & deinde omni cura prospicere, ut floreant in patria scientiæ et artes, sine quibus illa mul- tum periclitaretur immo vero non consisteret.” 28 Lidén (1778) s. 271‒280. 29 1770 försvarade Jac. Ax. Lindblom avhandlingens andra del, denna gång pro gradu. Om Lindbloms karriär se Lewin (1985), s. 95‒105. 30 Ihre & Lindblom (1769), opaginerat före dissertationens text: ”L’amour des Lettres, qui est un merite chés nos voisins, n’est encore à la verité, qu’une mode parmi nous, & ne sera peut-étre jamais autre chose; mais quelque dangereuse que soit cette mode, qui pour un Mecéne eclairé produit cent Amateurs ignorans & orgueilleux, peut-étre lui sommes nous redevables de n’être pas encore tombés dans la Barbarie ou une foule de circonstances tendent a nous precipiter.” 31 Ihre & Lindblom (1769) s. 4. 32 Ihre & Lindblom (1769) s. 5. 33 Ihre & Lindblom (1769) s. 6 34 Ihre & Lindblom (1769) s. 13f. 35 Som referens anger Ihre Esprit de Rousseau. Denna samling citat och parafraser ur Rousseaus verk trycktes 1764 och var för många 1700-talsläsare den enda källan till Rousseaus idévärld. 36 Ihre & Lindblom (1769) s. 15. 37 Jean-Jacques Rousseau, Émile eller om uppfostran; inledning av Ronny Am- björnsson; svensk översättning C. A. Fahlstedt; i bearbetning av Inga-Britt Hansson; första delen (Göteborg 1977) s. 196f. 38 Ihre & Göthe (1770) s. 1. 39 Ihre & Göthe (1770) s. 2. 40 Ihre & Göthe (1770) s. 10: ”N’est ce point au climat, au temperament, au manque d’occasion, au defaut d’object, a l’œconomie du Governement, aux coutumes, aux loix, a toute autre chose qu’aux sciences, qu’on doit 122 . kritik och beundran

attribuer cette difference, qu’on remarque quelquefois, dans les moeurs dans differns pays & en differens tems?” 41 Ihre & Göthe (1770) s. 25. 42 Om Neikter som vetenskapsman se Jacob Fredrik Neikter, Om männ- iskans historia: avhandlingar Om klimatets inverkan och Om den urgamla trollnationen, under redaktion av Carl Frängsmyr & Krister Östlund, (Stockholm 2013). Kortare teckningar över Neikters verksamhet finns i Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: gustavianska tiden (Stockholm 1981) s. 246‒250; Lewin (1985) s. 107‒114. 43 Neikter & Widmark (1794) 24: ”Ars etenim & natura non in homine, ut in bestiis, oppositæ sunt.” I trycket är paragrafen felaktigt numrerad som VIII istället för XIII. 44 Neikter & Widmark (1794) 24: ”Ad artes vi quadam naturæ impellimur.” 45 Neikter & Widmark (1794) 25: ”Homines, etiam in statu suo quam ma xime rudi, non magis sine arte vitam transigere possunt, quam bestiæ, si ipsis suos instinctus demere liceret.” 46 Neikter & Widmark (1794) s. 25. 47 Om den tidigaste receptionen av romanen i Sverige se Olof Nordbergs inledning i Jean-Jacques Rousseau, Julie eller Den nya Héloïse; översättning av Olof Nordberg (Stockholm 1983). Om antalet utgåvor av Julie under 1700-talet se Robert Darnton, The Great Cat Massacre and Other Episodes in French Cultural History (New York 1984) s. 242. 48 Neikter & Höijer (1786) s. 12. 49 Jean-Jacques Rousseau, Julie eller Den nya Héloïse; översättning, noter och efterord av David Sprengel (Stockholm 1999) s. 121. 50 Om detta speciella förhållande mellan kyrka och stat under den berör- da perioden se Harry Lenhammar, Sveriges kyrkohistoria 5: individualis- mens och upplysningens tid (Stockholm 2000). Se också Sjuttonhundratal 2006/2007, vilket nummer är ägnat åt temat tro och vetande. Se framför allt Patrik Wintons bidrag ”Enighetens befrämjande och färdeneslandets förkovran: religion och politik under frihetstiden”. Jfr den inledande delen till Elisabeth Manséns ”Religiös mångfald” i Norstedts Sveriges historia 1721−1830 (Stockholm 2011) s. 404‒406. 51 Collin & Nordberg (1775) s. 3. 52 Matthias Akiander, Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift, del 1 (Helsingfors 1868), s. 181f. 53 Collin & Nordberg (1775) s. 2. 54 Collin & Nordberg (1775) s. [1]. 55 Om Pufendorfs samhällsteori se Horst Denzer, Moralphilosophie und Na- i den lärda världen . 123

turrecht bei Samuel Pufendorf: eine geistes- und wissenschaftsgeschichtliche Untersuchung zur Geburt des Naturrechts aus der praktischen Philosophie (München 1972). För kortare introduktioner om Pufendorf se Bo Lind- berg, ThePufendorf Lectures: Annotations from the Teaching of Samuel Pu- fendorf 1672‒1674; edited by Bo Lindberg (Stockholm 2014), s. 7‒13, 23‒38; Sten Lindroth (1975) s. 361‒366. 56 Collin & Nordberg (1775) s. 3, fotnot (a). 57 Collin & Nordberg (1775) s. 3. 58 Collin & Nordberg (1775) s. 6: ”Rousseau vero per sua placita portam latissimam aperit vitiis quibuslibet proterve patrandis, hominesque in bestias transformat.” 59 Collin & Nordberg (1775) s. 5. 60 Andreas Norcopensis & C. A. Malmenius, Dissertatiuncula de educatione liberorum (Stockholm 1685), III:2. 61 Collin & Nordberg (1775), opaginerat direkt efter titelbladet. 62 Se Herman Hultin, Helsinge församlings historia (Helsingfors 1930) s. 48f. 63 Om Porthans forskar- och lärargärning se M. G. Schybergson, Henrik Gabriel Porthan: lefnadsteckning (Helsingfors 1908 & 1911). Porthan hän- visar till Rousseaus olika texter i flera av sina skrifter. Han godkände Émile, men fördömde Rousseaus första Discours. Se Schybergson (1908) s. 217 resp. s. 240f. Rousseaus första Discours kritiseras tillsammans med hans andra Discours även i flera av Porthans avhandlingar, bl.a. i De habitu artium elegantiorum ad rempublicam, del 1:1, från 1789 och De Pandora Hesiodea från 1795. Den senare dissertationen analyseras i Iiro Kajanto, Porthan and Classical Scholarship: A Study of Classical Influences in Eighteenth-Century Finland (Helsingfors 1984) s. 133‒136. 64 Avhandlingen anger Joachim Adolf Cleve och Gustaf N. Molin som dess författare. 65 Rousseaus essä diskuteras grundligt i inledningen till Jean-Jacques Rous- seau, Essay on the Origin of Languages and Writings Related to Music, i The Collected Writings of Rousseau, vol. 7, under redaktion av Roger D. Masters & Christopher Kelly (Hanover & London 1990) s. xiii–xlii. 66 Wallenius & Limon (1815) s. [27].

Mathias Persson Det råa tillståndet Vetenskapsakademien, vildarna och den koloniala världsordningen

Inledning

Den offentlighet som växte fram under 1700-talet uppvisade ett brett spektrum av reaktioner på och strategier för att bemöta Jean-Jacques Rousseaus filosofiska och litterära budskap, alltifrån beundran via -am bivalens till kritik. I Sverige ställde sig många avvisande till hans teser, inte minst vid lärda institutioner som universiteten och den intellektuella centralinrättningen Kungliga Svenska Vetenskapsakademien.1 Fastän Vetenskapsakademien till skillnad från sin tids lärosäten var en ny och nyskapande organisation som vurmade för innovationer och reformer, var den i gemen inte särskilt öppen för socialt eller politiskt radikala uppfattningar, framför allt på grund av sina nära och segliva- de kopplingar till staten och makthavarna. Inemot 1770-talets slut utsattes Rousseau för två fräna angrepp i Vetenskapsakademiens presidietal, där han tidigare lyst med sin från- varo.2 Det ena angreppet kom från kemisten och Uppsalaprofessorn Torbern Bergman (1735–1784), det andra från naturforskaren och Linnélärjungen Anders Sparrman (1748–1820). Båda gick in för att misskreditera Rousseau genom att knyta hans idéer om naturtillstån- det till bedömningar av vilda människor. Syftet med denna artikel är att undersöka Bergmans och Sparrmans negativa Rousseaurecep- tion utifrån dess institutionella, tidsliga och idémässiga sammanhang. Varför förekom kritiken där och när den gjorde, och vilken föreställ- ningsvärld och vilka ideologiska parametrar var den ett uttryck för? 126 . kritik och beundran

Bergman och Sparrman behandlas härvidlag som företrädare för Vetenskapsakademien; som analysen ämnar demonstrera, kan själva skådeplatsen för uppgörelserna med Rousseau antas ha varit den avgö- rande faktorn bakom dem.3 Artikeln består av tre delar: en redovisning av Bergmans och Sparrmans kritik av Rousseau, ett avsnitt om Vetenskapsakademiens tänkande kring natur och kultur samt några avslutande reflektioner kring sammanslutningens mottagande av den schweiziske filosofen i relation till Gustav III:s (1746–1792) strävande efter en utomeuropeisk besittning. Bergman och Sparrman framförde sin kritik i varsitt presidietal, en typ av oration som hölls varje gång akademiens preses slutförde sitt tre månader långa ämbetsinnehav. Förutom Bergmans och Sparrmans anföranden utgörs källmaterialet av dels andra, främst gustavianska, presidietal som belyser förhållningssätt av relevans för studiens frågeställning, dels Rousseaus Avhandling om vetenskaperna och konsterna (Discours sur les sciences et les arts, 1750), som på ett kärn- fullt vis ådagalägger hans antagonistiska inställning till dessa verksam- heter. Avhandlingen var det vinnande bidraget i en pristävling utlyst av Académie des Sciences, Arts et Belles-Lettres de Dijon på temat ”Har vetenskapernas och konsternas återupplivande tenderat att rena moralen?” Texten, som publicerades anonymt och uppgavs härröra från ”en Medborgare i Geneve”, blev kontroversiell och utlöste en debatt med ett flertal deltagare och repliker från Rousseau.4 ”Vetenskap” hade under 1700-talet ett vidare och vagare innehåll än i dag; det svarade ungefärligen mot latinets scientia och beteckna- de systematisk kunskap och de kunskapsfält denna stammade från. Vetenskapsakademien ägnade sig förutom fysik, matematik, natural- historia och medicin även åt till exempel ekonomi, juridik, historia och språk. När Bergman och Sparrman talade om vetenskap avsågs därför kunskap som gick utöver naturvetenskaperna. Deras veten- skapsbegrepp korresponderade också mot gagneligt, praktiskt och sä- kert vetande, givet akademiens fokus på nytta och att de rön den sökte tillgängliggöra för allmänheten hänförde sig till ”empirisk erfarenhet, något visst och beprövat”.5 i den lärda världen . 127

Bergman, Sparrman och de djuriska vildarna

Torbern Bergmans Tal, om chemiens nyaste framsteg omfattar som publikation 48 sidor och hölls när han lämnade ifrån sig Vetenskaps akademiens ordförandeskap den 12 november 1777. Presidietalet inleds med ett kort citat på franska av encyklopedisten Denis Diderot (1713–1784) om kemins förhållande till naturen och fysikens övriga grenar, varpå följer ett smickrande förord riktat till Gustav III, som var närvarande vid sammankomsten. Själva talet börjar oaktat den naturvetenskapliga tematiken med en civilisationsteoretisk utlägg- ning. Bergman konstaterar att vetenskaperna är det rätta sättet att för- ädla människan och att hon förutan undervisning inte höjer sig över resten av djuren, något som bevisas av barn som vuxit upp ensamma i obygden: ”endast de naturlige behofven, nödtorftigt uppehälle, försvar och fortplantning sysselsätta dem, och det, enligt en egen naturens drift, utan öfverläggning”. Även om sådana människor genom erfarenheten kan nå viss fullkomlighet i sina värv, äger de ”aldeles intet företräde för de oskälige kreaturen”.6 Den djuriska och rudimentära tillvaron ställs i motsats till den vetenskapligt definierade. Gud, ”Naturens Herre”, har enligt Bergman dragit en skarp gräns mellan människan och djuren genom tillskapan- det av hennes ”förmögenhet at kunna förädlas”, det vill säga kapacite- ten att med hjälp av riktig undervisning tänka klart och sammanhäng- ande, kommunicera idéer och begär, förstå abstrakta begrepp, utröna naturen och Skaparen samt tillgodogöra sig kunskap från det förflutna. Denna förmögenhet sätter människan över naturen och andra varelser; genom att uppodla ”den ädla förmåga” hon fått till skänks bemäktigar hon sig jorden, genom att försumma den sänker hon sig till samma nivå som de förnuftslösa djuren. Bergman anser i detta sammanhang det vara ”sannerligen förundran värdt, at en af vår tids namnkunni- gaste Philosopher föreställt det senare och aldeles råa tilståndet, såsom lyckligare, än det förra [vetenskapsdefinierade]”. Många har visserligen till sitt släktes vanära missbrukat förnuftet, exempelvis för att sko sig på sina medmänniskor och leva fördärvligt. Bruk och missbruk är dock olika saker, medan det goda inte kan existera utan det onda; vederbörligen använt fördriver förnuftet ”förförande irrbloss”.7 128 . kritik och beundran

Titelsida till Torbern Bergmans Tal om chemiens nyaste framsteg. Uppsala universitetsbibliotek.

Bergman anslöt sig till den tidigmoderna fysikoteologin, en tanke strömning som utgick från att studiet av den konstrika och ändamåls enliga skapelsen gav kunskaper om dess gudomliga instiftare och om vad Försynen till människans fromma nedlagt i världen.8 Han anmärker att världens sinnrikhet och väldighet får alla som ”aldrig så litet” kan ”uphöja sina tankar öfver kroppens naturliga behof, at i stoftet vörda dess allsmägtige och allvise Mästare”. Bortsett från den djuriske kan ingen, varken den lärdaste eller den enfaldigaste, undgå förundran eller fullständigt utestänga Guds förmedlade ljus: ”om ock säkrare undervisning felades, kunde häraf nogsamt Skaparens afsickt inhämtas, at vi nemligen af hans verk skole ledas til hans kännedom och dyrkan, hvilket omöjligen kan vinnas, om människan förnedras til oskäliga djurens lott”.9 Förståndet är en förutsättning för grundläg- i den lärda världen . 129 gande gudskunskap, uppnådd genom kontemplation av den kosmiska arkitekturen. Resonemangets avslutande stycke antyder att den religiösa aspekten var huvudpoängen för Bergman och visar tydligt att det var Rous- seau som han vände sig mot: ”Men i et sådant Samfund, som detta [Vetenskapsakademien], behöfves ingalunda at bevisa Vetenskapernes värde, och den berömde Borgaren uti Geneve, kunde aldrig tydeligare visa styrkan af sin vältalighet, än då han förfäktade en mening, som han förmodeligen icke sjelf trodt.”10 Rousseau hade inte begripit att naturtillståndet negerade den mest fundamentala av gudskunskaper. Han framträdde därvid inte bara som en försvarare av en människa likställd med djuren och på tvärs mot den gudomliga ordningen, utan även som en oskicklig tänkare, låt vara att han samtidigt tillmättes berömmelse och vältalighet.11 Bergman inverterar väsentligen Rousseaus bild av konsterna och vetenskaperna, som enligt dennes Avhandling om vetenskaperna och konsterna kommer ur lasterna och alltid straffar sig, då människans arroganta och fåfänga försök att övervinna den lyckliga okunskapen resulterar i slaveri, lyx och självsvåld. Dessa missöden kontrasteras mot den tidigaste historiens sedermera förlorade dygd, oskuld, enkelhet och anspråkslöshet.12 Bergmans vidräkning handlar uppenbarligen om Rousseaus naturtillstånd, vars vetenskapslösa människa ur den svenske kemistens synvinkel är djurisk, rå och gudsfrånvänd. Hennes antites är den vetenskapande människan i besittning av förnuft och gudskunskap – representerad av Bergman och hans publik – som realiserar den potential till förädling Skaparen stadgat för människosläktet och härs- kar över världen. Rousseau var framför allt en ogudaktig filosof, som inte insett den yttersta, synnerligen komprometterande konsekvensen av sin egen ståndpunkt. Anders Sparrmans Tal, om den tilväxt och nytta, som vetenskaperne i allmänhet, särdeles natural-historien, redan vunnit och ytterligare kunna vinna, genom undersökningar i Söder-hafvet omfattar i tryckt form 40 sidor och hölls när han avgick som ordförande för Vetenskaps akademien den 31 oktober 1778, knappt tolv månader efter att Berg- man lämnade posten och nästan exakt fyra månader efter Rousseaus död den 2 juli samma år. Talet utgör ett sammandrag av Sparrmans 130 . kritik och beundran

beryktade forskningsresa till Godahoppsudden och de södra oceaner- na, 1772–1776. Om den empiriska tyngdpunkten i Bergmans civilisa- tionsteoretiska betraktelser ligger på förvildade människor, uppehåller sig resenären Sparrman i stället vid vildar. Sparrman nämner redan inledningsvis att han under sin färd ”måst ständigt höra och härma främmande språk, samt ofta nödgats jollra fram Indianers och Vildars okända tale-sätt, stundom med de underligaste läten”, något som gjort det besvärligare för honom att tillägna sig en för presidietalet nödvän- dig vältalighet.13 Sparrman fastställer att naturstudiet är en plikt och att förnuft och förbättring är inplanterade i människans väsen: ”Naturens forskande och undersökning är et vårt slägte så nyttigt som skyldigaste samt i naturen grundade föremål. Ty af naturen begåfvade med frö til förnuft, äre vi äfven af naturen ämnade, ej at qväfva, utan at upodla det samma: följakteligen ock skyldige, at i alla hänseenden förbättra tilståndet af vårt slägte.” Han anför i linje med detta dels att det åligger envar att för såväl sin egen som andras skull utforska och dra nytta av vad naturen har att erbjuda, dels att Gud i sin vishet gjort så att växter kunnat införas på nya orter med ”Människo-hand och Människo-snille”, vilka krävs ”i allmänhet til hela den växande Naturens upodling och prydnad i alla Verlds-delar”. Människan ställs i motsats till de anings- lösa djuren, medan världen begreppsliggörs som en hierarkisk ”Na- turens kedja”. Denna formulering kan kopplas till den antikt fotade föreställningen om ”varandets stora kedja”, en universell rangordning som sträcker sig från den döda materien till Gud och kännetecknas av maximal mångfald och otaliga, mer eller mindre fullkomliga nivåer som gradvis går över i varandra.14 Den som inte förkovrar sitt förnuft och förbättrar människosläkt- ets villkor uppför sig enligt Sparrman orätt: ”ehuru en del Människor kunna såsom Vildar och Vildjur frambringa sina dagar til en hög ål- der, fela de icke desto mindre, då de ej efter möjeligheten lefva, såsom förnuftige och civiliserade är anständigt”. De som är fragmenterade i mindre samfälligheter – familjer eller flockar – lever utan ömsesidigt bistånd och blir i slutändan oförmögna att ”känna en del af Mänsklig- hetens behof”, vilket leder till vanskötsel av slöjderna och jordbruket, dyrtid och svält samt kroppens och sinnets förslöande. All tid ägnas åt i den lärda världen . 131

”at tilskaffa magens oumgängeligaste behof”, ingen åt ”omtanka för Vetenskaper til sin uplysning, eller för Handa-slögder til beqvämlig- het”.15 Sparrman underbygger sin argumentation med en mängd exempel. Nomader driver hemlöst omkring och kan inte räkna med stabil försörjning; varken de eller deras kreatur får sig nog till livs och allt blir vilt, som hos de svarta afrikanerna (”Caffrar och Hottentotter”). Nationer bestående av jägare skingras ofta på grund av bytesdjurens förflyttningar och en ständig kamp om födan, vilken får dem att fly ”sina egne vildsinte Bröder”. Osäkerheten ifråga om födotillgången innebär att de inte kan bli bofasta, eftersom hungern och den vilda näringen skulle tvinga bort dem innan de hann frambringa städer eller större samhällen. Följderna av deras livsstil är digra: ”De försämras til Vildar, snart sagt til vildjur, tils de knapt tala et tungomål, som kan meddela prof af et tänkande väsende”, som vissa svarta afrikaner (”Boshies-Männer”) och somliga av Eldslandets ”ömkelige” invånare.16 Inte heller fiskande folk har någon egentlig möjlighet att åstadkom- ma civilisation, då deras osäkra näringsfång gör det svårt för dem att idka slöjder eller jordbruk. Liksom de jagande nationerna kommer de fiskande att sakna städer och samhällen, och att anta en djurisk skep- nad: ”De nödgas upresa sina kojor på öde stränder, samt blifva sjelfve flygtige och flyttande, såsom simmande djuren, hvilka de förfölja uti et Element utan gränsor.” Levnadssättet kan medföra onda ting, vilket maorierna, ”de Vilde i Nya Zeland”, givit Sparrman ”de ohyggeligaste prof” på genom blodbesudlade stränder med rester av anrättade och förtärda människokroppar. Han anger också att fiskande folk under långvariga stormar kan tvingas äta ett slags ormbunkerötter, ”en den torraste och dåligasta [sic] mat, så mycket ovärdigare för varelser, af en förnuftig själ uplifvade, som troligen Ape-slägtet ingenstädes nyttjar en så usel föda”.17 Människor som agerar på detta vis beter sig alltså sämre än djur, som vet att undvika den otjänliga spisen. Redogörelsen för det elände som drabbar nomadiserande, jagande och fiskande folkslag utmynnar i ett angrepp på en specifik sorts tän- kare: ”Måtte sådane ömkeliga spectakel kunna leda vissa förvände Phi- losopher ifrån en för all mänsklighet vanhedrande och farlig villfarelse, som nemligen skulle det civiliserade tilståndet vara mindre lyckeligt, 132 . kritik och beundran

Titelsida till Anders Sparrmans tal om Söderhavet. Uppsala universitetsbibliotek.

än det vilda!” Sparrman hävdar att det förhåller sig precis tvärtom; människor som förenas av språk och känsla kan sätta samman små företeelser till stora ändamål och inrätta mäktiga samhällen, något som gör det möjligt för dem att betvinga både djuren och ”sin egen vildhet, samt tygla hvar andras omänsklighet”. Därmed tilltar ”väl- lefnad med ordning och skick, uti föda, beqvämligheter samt pryd- nader”, varigenom idoghet och alla andra medborgerliga dygder som befordrar vetenskaperna, slöjderna och lantbruket uppkommer. Nästa steg är att bygga altaren och städer och att bege sig ut på haven och kunnigt omsegla världen, ”kårteligen, at utgöra hyfsade Människor och civiliserade Folkslag”.18 Sparrman för ett ingående resonemang kring vad som krävs för ”at i den lärda världen . 133 hyfsa vilda Nationer”. Han anser maorierna och patagonerna vara sär- skilt lämpade för upplysning och föreställer sig att civiliseringsproces- sen skall göra att det södra halvklotet på sikt kommer att kunna bidra till vetenskaperna och gengälda upplysningen norrifrån med nyttiga upptäckter. Sparrman ställer i detta sammanhang en retorisk fråga som tangerar hans tidigare tankar om människans uppodling och ger uttryck för uppfattningen att det åvilar Europa att fostra resten av pla- neten: ”Vi Europeer häremot, som kalle oss Civiliserade, samt rönt ädlaste prof jämte nytta af vilde Patagoners civiliserade hjertan, men dervid tillika sedt deras jämte flere ohyfsade Nationers, så til sägandes, ledne skepps-brott på mänskeliga förnödenheter och uplysning, borde vi ej så mycket snarare, och til allmän nytta för mänsklighet, samt kunskapers och Vetenskapers utbredande, tilställa dessa Medbröder en människo-rätt, den naturen ämnat för vårt slägte?” Det heter också att Försynen sannolikt velat förbehålla Patagoniens nyttiga kunskaper för dem som utför goda gärningar där och att naturen utrustat vildar med sådana förmåner som drar till sig ”främmandes åtminstone egennyt- tiga besök, och dermed tilfälligt-vis kunskaper och uplysning”.19 Egen nytta kan generera allmän nytta och det civiliserande uppdraget vara nog så lönsamt för den givande parten. Liksom Bergman rör sig Sparrman med en fysikoteologisk världs- bild, enligt vilken det är människans gudagivna skyldighet att uppam- ma sitt förnuft och lägga under sig världen.20 Hos Sparrman är det dock de utomeuropeiska folkens negativa exempel som står i centrum för den anti-rousseauanska kritiken; frånvaron av vetenskap och upplysning gör att deras tillvaro präglas av brist, uselhet, elände och brutalitet, och vissa av dem befinner sig på samma eller till och med ett lägre plan än djuren. Fastän Sparrman lika litet som sin företrädare på Vetenskapsakademiens ordförandepost utpekar Rousseau med namn, är det givet Bergmans tidsligt närliggande angrepp på ”den berömde Borgaren uti Geneve” rimligt att anta att utsagan om ”vissa förvän- de Philosopher” som förnekar civilisationens primat åtminstone delvis syftar på den schweiziske filosofen. De två presidietalen påminner dessutom innehållsmässigt mycket om varandra, eftersom båda uppe- håller sig vid den viktiga roll som det kultiverade mänskliga förnuftet har att spela. 134 . kritik och beundran

Sparrmans genomgång av de primitiva levnadssättens olägenhe- ter kan kontrasteras mot Rousseaus betonande av vetenskapens och konstens ogynnsamma effekter i form av förslappning, förvekligande, ojämlikhet, yppighet och moralens och smakens fördärv. Även om frå- gan huruvida Bergman eller Sparrman själva faktiskt läst Rousseau här måste förbli obesvarad, kan Sparrmans beskrivningar av nomadiserande och fiskande folk ses mot bakgrund av uppgifter i Avhandling om vetenskaperna och konsterna om att sillfiskare och fattiga bergsbor som endast hyste begär till fårskinn betvingat flärdfulla och mäktiga europeiska furstar.21

Förbättringens och förädlingens imperativ

Bergmans och Sparrmans kritik av Rousseau kan förstås på flera olika nivåer. Vetenskapsakademien, som grundades 1739 och fick kunglig status när Fredrik I (1676–1751) godkände dess stadgar 1741, var ett led i en satsning på konst, litteratur och vetenskap som hattarna, Sveriges härskare 1739–1765 och 1769–1772, lanserade för att höja rikets anseende. Sammanslutningen kom att bli ett redskap i makthavarnas händer och associeras med partipolitiska avsikter.22 En analog situation rådde efter statsvälvningen 1772, då de kungliga akademierna gick regimens ärenden och utgjorde delar av det statliga institutionella landskapet. Deras belöningar och utmärkelser svarade mot regeringens ideal, medan ledamotsvalen hade kunglig sanktion och medlemmarna officiellt arbetade åt monarken.23 Sten Lindroth har framhållit att Vetenskaps akademiens presidietal omspänner mycket av 1700-talets kultur, fång ar sin tids ekonomiska diskussion och tillhandahåller de mest preg- nanta vittnesbörden om organisationens näringspolitiska hållning; bland ordförandena återfanns akademiens politiker, ämbetsmän och näringsidkare, som regelmässigt gav ”de stora patriotiska frågorna” på förhand och politiskt bestämda lösningar. Presidietalen viktes för det mesta åt allmänna och principiella spörsmål och intog en lika fram- skjuten plats i akademiens skriftproduktion som flaggskeppet Kungliga Vetenskaps Academiens Handlingar.24 Om än Gustav III så småningom tappade intresset för Vetenskaps i den lärda världen . 135 akademien och dess förehavanden, visar presidietalen att han under 1770-talet frekvent bevistade akademiens sammankomster.25 De av- gående ordförandena underströk konungens närvaro och nära förbin- delse med Vetenskapsakademien i panegyriska ingresser, vilka torde varit ämnade att dels bekräfta och befästa akademiens band till sin förnämsta beskyddare, dels öka det omgivande samhällets aktning för inrättningen. Bergmans tal om kemins framsteg hälsar Gustav, som Uppsalaprofessorn också hade ett personligt klientförhållande till, med den standardiserade frasen ”Stormägtigste, Allernådigste KONUNG!” och framställer akademiens ”Höga Skydds-Herre” som en nådig veten- skapsfurste, vars deltagande i verksamheten sporrar de underdåniga ledamöterna till patriotisk och nyttig flit.26 Vetenskapsakademiens överlappningar med statsapparaten och det styrande skiktet, inte minst konungen och riksråden, bör ha med- verkat till en negativ reception av Rousseau, speciellt med tanke på Gustav III:s aversion mot hans ”demokratism”.27 Radikala åsikter före kom visserligen i akademien, som när filosofen Nils von Rosenstein (1752–1824) förordade ett mer obundet sanningssökande och de breda befolkningslagrens upplysning, men medlemmarna graviterade vanligtvis mot en traditionalistisk och apologetisk inställning till sam- hällsordningen.28 Bergmans och Sparrmans påhopp kan även relateras till en anti-rousseauansk strömning under frihetstiden, som företedde liknande argument och inbegrep akademiledamöterna Carl von Linné (1707–1778) och Carl Fredrik Scheffer (1715–1786). Som Marie-Christine Skuncke lyft fram, berodde den frihetstida kritiken på att Rousseaus ställnings- taganden gick stick i stäv med vad hans belackare fattade som upplysning: ”Rousseau’s attacks on civilisation collided head-on with the dominant ideology in mid-eighteenth-century Sweden, an optimistic belief in the blessings of scientific progress”.29 Detsamma kan sägas om Bergman och Sparrman, som fortfarande uppfylldes av denna disciplinöverskridande åskådning. Bakom Bergmans och Sparrmans kritik av Rousseau skymtar emellertid en vidare ideologisk bevekelsegrund, till vilken Bergmans användning av termen ”förädling” utgör en nyckel. Vetenskapsaka- demien var kraftigt orienterad mot nytta och hade ursprungligen 136 . kritik och beundran

befrämjandet av rikets ekonomiska tillväxt som huvudsaklig målsätt- ning; den var nära att få namn av ekonomisk akademi och kom under lång tid att i många hänseenden fungera som en sådan.30 ”Ekonomi” hade på 1700-talet ofta innebörden av ’hushållning’ och kunde beteckna allt från det enskilda resursutnyttjandet till Guds förnuftiga ordnande av skapelsens materiella resurser. Ekonomin var fullt integre- rad i ett helhetssammanhang och oupplösligt förenad med världsbild, människosyn, religion och moral.31 De gustavianska ledamöterna förblev trogna de ideal som rådde under frihetstiden, då vett, vetenskap, nytta och näringarnas upphjälp ande var Vetenskapsakademiens ledstjärnor; den omorientering mot naturkult, sensibilitet och ”rousseauism” som utmärkte många aktö- rer i det senare 1700-talets offentlighet var, med något undantag, föga märkbar bland akademimedlemmarna.32 Även om jordbruket hamnade mer i blickfånget än förut, tenderade presidietalen liksom tidigare, under det manufakturvänliga hattpartiets styre, att lägga tonvikten vid icke-rudimentär produktion och förädling av naturens håvor.33 Ett av dem skildrar hur idoga svenskar senare under Gustav III:s regering skall komma att frambringa och förädla inhemska råvaror för såväl inrikes som utrikes försäljning, ett annat stipulerar att ingen torde ”göra förmåns-rätten stridig för dem, som uparbeta och förädla Inrikes Rå-ämnen, fram för andra, hvilkas rörelser äro på utrikes rudimaterier grundade”. 34 Dylika utsagor hänförde sig i hög grad till export och im- port inom ramarna för ett program som brukar kallas merkantilistiskt eller kameralistiskt, något som tydligt framgår av en redogörelse för den medeltida svenska bergsnäringen, där det heter att ”brist på Kun- skaper och Inrättningar gjorde […] at Metallerne oförädlade utfördes til Utlänningens ansenliga fördel”.35 Temat sträcker sig samtidigt väl utöver den ekonomiska politiken och sfären, eftersom presidietalen också dryftar människonaturens, tänkandets och sedernas förädling.36 Förädlingsmotivets kärna var den fysikoteologiskt anstrukna uppfattningen att Skaparen föreskrev människan att förbättra sin ofull- komliga omvärld och sitt eget tillstånd.37 Detta axiom formulerades träffande av justitiekanslern Joachim Wilhelm Lilliestråle (1721–1807), som kungjorde att talförmågan härrörde direkt från Gud och ”jäm- likt de öfrige menniskans förmögenheter, var så lämpad, at den skulle, i den lärda världen . 137 genom hennes egen omtanka och öfning, utvidgas och til fulbordan bringas”. Rosenstein fastslog för sin del att människan var ”ämnad til utveckling och odling” och att hon ”af naturen fått förmögen- heter, hvilkas användande är uphofvet til all förnöjelse; vi förvärfve genom dem medel at öka vår sällhet”.38 I bakgrunden anas den aris- totelisk-kristna tanken att naturen skapats som potentialitet och att dess aktualitet endast kan fås till stånd genom målmedvetet mänsk- ligt handlande, en föreställning som historiskt sett bidragit till att för- stärka idéer om europeisk överlägsenhet. Naturens aktualiserande har förståtts som en väsentlig del av vad det betyder att vara människa, medan tron att Gud utformat naturen för mänsklig exploatering och tillämpandet av vetenskap i det syftet har fått definiera civilisation och barbari.39 Förespråkandet av förädling och förbättring anknöt till en dikoto- mi mellan det naturliga och det människoskapade som var gängse under 1700-talet och gjordes explicit i flera av presidietalen.40 Denna di- kotomi kan i sin tur kopplas till naturrätten, som var nära förknippad med den ekonomisk-politiska debatten och för svenskt vidkomman- de främst uppträdde i filosofen Samuel von Pufendorfs (1632–1694) tappning. Ur Pufendorfs synpunkt hade statsmakten till uppgift att ”förbättra och civilisera med det otuktade samhället som råmaterial. Staten var förnuftets inkarnation och instrument och utan den skulle människan vara en vilde.”41 Enligt ett av Vetenskapsakademiens presidietal utgör konsten ”Naturens upodlare”, enligt ett annat är det upp till konsten att förbättra de naturliga tingen efter naturens förebild. Ett likartat motsatsförhållande upplevdes föreligga mellan människan och djuren. Linné konstaterade att det gudagivna förnuftet lät människan ”öfvergå de andre”, akademisekreteraren Pehr Wilhelm Wargentin (1717–1783) att konsterna och vetenskaperna särskilde henne från allt annat liv på jorden: ”de hafva gjort oss til Människor: ty om vi intet visste och intet kunde, hvad skillnad vore då imellan oss och de öfriga djuren?”42 Bergman och Sparrman framstår utifrån sina reflektioner över människan som typiska företrädare för 1700-talets och Vetenskaps akademiens förädlingstänkande, som de applicerade på utomeuropeiska människor med enkla levnadsomständigheter, varvid det direkt eller 138 . kritik och beundran

indirekt blev ett argument för europeisk överlägsenhet.43 Många av Vetenskapsakademiens medlemmar hyste inte för inte en avog attityd till världen bortom Europa; de talade om hyfsade, civiliserade (”poli- cerade”) och mer belevade eller upplysta folk, epitet som förutsatte existensen av ohyfsade, ociviliserade och mindre belevade eller upplysta människor.44 Negativt laddade bestämningar som vildar, vilda nationer och okunniga folk förutsatte på samma sätt civiliserade och kunniga folkslag.45 Denna terminologi blev emellanåt öppet dualistisk, då mer upplysta folk ställdes mot ”gröfre”, okunniga eller oupplysta och vilda folk mot hyfsade.46 Vem eller vilka som avsågs klargjordes sällan, men några presidietal är uttryckliga i detta avseende, som när länder långt borta från Europa sägs befinna sig i desto tjockare mörker, europeiska folk beskrivs som belevade och hyfsade eller européer framställs som upplysta och karibier som oupplysta.47 En av de mer oförblommerat eurocentriska ledamöterna var berg- mästaren och Englandsresenären Bengt Qvist (1729–1799), som avfattade ett domslut över Afrika på grundval av dess handel: ”Sortering- en af varor för Africanerne, gifver tilkänna, at de icke hafva något handels snille, ej heller idka konster och slögder, utom de enfaldigaste [mest elementära], för egna nödvändiga behof: beskaffenheten af De- ras bytes-varor […] tyckas utmärka det samma”. De utgjorde därför ett lätt byte för klipska européer: ”Hvad är då icke hos sådant folk at uträt- ta för sluga [förståndiga] Europeiska handlande, icke allenast genom vanligt byte af varor, utan ock med upfinningar af nya behof, passade efter Africanernas enfaldiga [elementära] smak och Lefnads-sätt?” 48 Bristen på sofistikerad produktion och handel värderades inte bara negativt, utan fick också legitimera europeiskt utnyttjande av omvärlden. Qvist ville av allt att döma att svenska aktörer skulle delta i exploa teringen, eftersom hans presidietal slutar med en förhoppning om att ”en slags Inkräktnings-anda” för ”nya handels platser, handels friheter och Factorier med rika Magaziner” skulle infinna sig bland hans lands- män.49 Detta kan jämföras med ett yttrande hos Sparrman, där före- ställningen om vinst genom södra hemisfärens civilisering återkommer i samband med en vision om kronprinsens, den blivande Gustav IV Adolf (1778–1837), regering: ”Då, om icke förr, skola Människo-kärlek och Patriotisme, jämte Vetenskaper och Slögder, på Svenska kölar föras i den lärda världen . 139 och utbredas til Södra Verlds-halfvan, samt fördubblade återflyta til Europa och vår älskade Nord.”50 Tidigare forskning har uppmärksammat Sparrmans ”kulturrela- tivism” och partiella skönmålning av afrikanernas livsföring, liksom hans motstånd mot slaveri och kritiska hållning till européernas fram- fart i Afrika. Ingen av dessa ståndpunkter hindrade honom från att vilja förändra främmande världsdelar efter europeiskt mönster eller drömma om hur svenskar skulle komma att dra nytta av det södra halvklotets invånare.51 Även om det framtidsscenario Sparrman skis- serade tillika skulle gynna icke-européerna och därmed inte var ett nollsummespel, låg fokus likväl på de svenska fartygens civiliserande uppdrag och dess genklanger hemmavid; Sverige, inte den södra hemi sfären, var citatets och den tänkta civiliseringsprocessens start- och slutpunkt.

Rousseau och den koloniala världsordningen

Bergman och Sparrman är att betrakta som karakteristiska representanter för Vetenskapsakademien i kraft av sina normativa idéer om människans väsen och relationen mellan natur och kultur. Deras kritik av Rousseau hade en djup och direkt anknytning till dessa uppfattningar, som var sammanflätade med en hierarkisk och kolonialistisk världsbild enligt vilken européerna och svenskarna stod högre än och skulle dra fördel av jordens övriga befolkning. Rousseaus ifrågasättan- de av vetenskaperna och konsterna utgjorde i förlängningen ett hot mot den globala – imaginära och reella – rangordning som presidie talen speglade och reproducerade. Talen svarade därtill mot en handfast politisk verklighet. Det är signifikativt att Qvists, Bergmans och Sparrmans anföranden är tema tiskt besläktade och låg tidsligt nära såväl varandra (1776, 1777, 1778) som fänriken Ulric Nordenskiölds (1750–1810) anonymt utgivna ko- lonialistiska ”propagandaskrift” Afhandling om nyttan för Sverige af handel och nybyggen i Indierna och på Africa (1776). Några år in på nästföljande decennium, 1784, förvärvade riket den karibiska ön S:t Barthélemy från Frankrike, det enda praktiska resultatet av Gustav 140 . kritik och beundran

III:s mångåriga strävan efter en utomeuropeisk besittning för att be- fordra riket ekonomiskt och ge det status av kolonialmakt; innan S:t Barthélemy hade siktet varit inställt på bland annat Puerto Rico och Tobago.52 Sparrman kom under 1780-talets andra hälft att ingå i en av konungen finansierad expedition till Västafrika, vilken syftade till att etablera ännu en koloni, som skulle bedriva triangelhandel med Sveri- ge och S:t Barthélemy.53 Vetenskapsakademien manifesterade även ifråga om synen på icke-europeiska människor tendenser som harmonierade med makthavarnas agenda. Liksom så ofta annars närmade sig ledamöterna tillvaron genom ett ideologiskt filter som värnade om det rådande och sor- terade bort kontroversiellt tankegods; dit hörde inte minst Rousseaus vision om ett godartat naturtillstånd, vilket var att föredra framför civilisationens våndor.54 Av de två reaktionsmönster Elisabeth Mansén identifierar för Sveriges Rousseau-reception, appropriering, adaptation och apologi respektive receptivitet, refutation och motreaktion, faller Bergman och Sparrman helt klart inom den senare kategorin, där ock- så de dissertationsförfattare som Elena Dahlberg undersöker merendels återfinns.55 Det går under 1700-talet att bland svenska lärda och vetenskapsmän urskilja en påtaglig och tongivande anti-rousseauism, vars exponenter inskärpte religionens och kunskapens vikt för männ- iskoblivandet.56 Deras negativa förhållningssätt står i relief till ett mer eller mindre positivt, om än ibland tvehågset, bemötande av Rousseau bland vittra aktörer som Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) och Carl Gustaf af Leopold (1756–1829).57 En anledning till diskrepansen i mottagandet verkar ha varit att lärda författare fäste blicken på samhällsteori, medan vittra skriftställare i stället tog fasta på estetik, stil och sentimental inlevelse. Alldeles oavsett värdet av denna tenta- tiva förklaringsmodell, framstår ytterligare studier av skillnaden som angelägna för att förstå både Rousseaureceptionen och det svenska 1700-talets tänkande överlag. i den lärda världen . 141 noter 1 För universiteten, se Elena Dahlbergs bidrag i denna volym, som lyfter fram liknande ledmotiv som min text. 2 Vissa tidigare utsagor i presidietalen kan tolkas som Rousseau-relaterade. Martin Lamm har gjort gällande att hattpolitikern och akademigrund- aren Anders Johan von Höpken (1712–1789) tycks föra en förtäckt polemik mot Rousseaus kulturuppfattning i flera av sina tal. Justitiekanslern Joachim Wilhelm Lilliestråle (1721–1807) menade att den samhälleliga samlevnaden trots sina många fördelar gav upphov till ”mycket ondt, som människan vore förutan, om hon kunnat bärga sig i naturens fria stånd”. Se Martin Lamm, Upplysningstidens romantik: den mystiskt sentimentala strömningen i svensk litteratur. Förra delen (1918), 2 uppl. (Stockholm 1963) s. 248f.; Joachim Wilhelm Lilliestråle, Tal, om lag-förbättring […] (Stockholm 1775) s. 32. Det är dock svårt att fastställa exakt vem eller vilka sådana yttranden alluderade på – Rousseau eller andra tänkare med befryndade åsikter. Elisabeth Mansén påpekar i ett av sina två bidrag i den föreliggande volymen, ”Rousseau och kvinnorna i Sverige”, att han ibland vårdslöst har tillerkänts ett direkt inflytande oaktat att likartade tankegångar formulerades av flera auktoriteter, somliga av dem antika. Alfred Sjödin framhäver i sin text att 1700-talets entusiasm för natur och landsbygd i många fall inte kom från Rousseau, vilken ifråga om svär- mandet för det lantliga var ”lika mycket en representant för allmänna tendenser som en föregångare”. 3 För biografiska översikter av Bergman och Sparrman, se Torbern Berg- man, ”Torbern Bergmans själfbiografi”, i Henrik Schück (red.), Äldre svenska biografier 3–4 (Uppsala 1916); Hjalmar Fors, ”Matematiker mot linneaner: konkurrerande vetenskapliga nätverk kring Torbern Berg- man”, i Sven Widmalm (red.), Vetenskapens sociala strukturer: sju historiska fallstudier om konflikt, samverkan och makt (Lund 2008); Hugo Olsson, Torbern Bergman (Stockholm 1952); Bertil Åberg, ”Torbern Olof Berg- man”, Medicinska föreningens tidskrift, 3–4 (1949); Kenneth Nyberg, ”An- ders Sparrman – konturer av en livshistoria”, i Gunnar Broberg, David Dunér & Roland Moberg (red.), Anders Sparrman: linnean, världsresenär, fattigläkare (Uppsala 2012). 4 Jean-Jacques Rousseau, Discourse on the sciences and arts (First discourse) and Polemics: Edited by Roger D. Masters and Christopher Kelly (1750), eng. övers. (Hannover & London 1992) s. 1. 5 Jacob Orrje, Mechanicus: Performing an early modern persona (Uppsala 2015) s. 37; Sten Lindroth, Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens historia 142 . kritik och beundran

1739–1818, I:1 (Stockholm 1967) s. 35, 111, 114f., 217f. Jämför Hjalmar Fors, The limits of matter: Chemistry, mining and enlightenment (Chicago 2015) s. 14. 6 Torbern Bergman, Tal, om chemiens nyaste framsteg […] (Stockholm 1777) s. [2–4], 5. Diderot ledde arbetet med den franska encyklopedin, Ency- clopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers (1751– 72), vilken Rousseau medverkade i innan han sade upp bekantskapen med gruppen kring verket. Bergmans val att börja sitt tal med ett citat av Diderot ter sig utifrån det som en markering. För encyklopedisterna och deras samröre med Rousseau, se Marianne Molander Beyers bidrag i denna antologi. 7 Bergman (1777) s. 5f. 8 För fysikoteologin, se Tore Frängsmyr, ”Den gudomliga ekonomin: religion och hushållning i 1700-talets Sverige”, Lychnos (1971–1972) s. 220, 230; Lindroth (1967) s. 222f. 9 Bergman (1777) s. 6f. 10 Bergman (1777) s. 7. 11 Om berömmelsen framstår som ett entydigt positivt attribut, är välta- ligheten mer ambivalent; vad Bergman verkar ha velat säga är att Rous- seau förförts av och gått vilse i sina egna sköna ord. Detta omdöme går att förbinda med en hävdvunnen och kritisk syn på retoriken som ytligt ordvrängande, liksom med omständigheten att svenska skriftställare vid flera tillfällen på en och samma gång tillskrev Rousseau lysande vältalig- het och tvivelaktig substans. För den senare aspekten, se Marie-Chris- tine Skuncke, ”Jean-Jacques Rousseau in Swedish eyes around 1760”, i Richard Butterwick, Simon Davies & Gabriel Sánchez Espinosa (red.), Peripheries of the enlightenment (Oxford 2008) s. 98f. Jämför Dahlbergs och Stefan Ekmans redogörelser för hur Rousseaus vältalighet blev ett argument mot honom i dissertationer vid Uppsala universitet respektive hos publicisten Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811). 12 Rousseau (1992) s. 11f., 16. 13 Anders Sparrman, Tal, om den tilväxt och nytta, som vetenskaperne i all- mänhet, särdeles natural-historien, redan vunnit och ytterligare kunna vinna, genom undersökningar i Söder-hafvet […] (Stockholm 1778) s. 4. 14 Sparrman (1778) s. 5, 13f., 18. För ”varandets stora kedja”, se Arthur O. Lo- vejoy, The great chain of being (1936), ny uppl. (Cambridge 1998) s. 58–60, 183. 15 Vildarna kan emellertid göras till föremål för nyttiga antropologiska begrundanden, som ger perspektiv på människan, ”i synnerhet [ ] hvad som försämrat och förbättrat Folkslagen”. Se Sparrman (1778) s. 5, 18f. i den lärda världen . 143

”Slöjd” kunde avse såväl hantverk som manufakturproduktion. Termerna ”(hand)slöjd” och ”manufaktur” är närbesläktade och har båda bäring på handtillverkning; ”manufaktur” kommer av latinets manus (’hand’) och factura (’tillverkning’, ’bearbetning’). En av Vetenskapsakademiens ledamöter kallade talande manufakturerna för ”Handaslögds verk”. Se ”Slöjd”, Svenska Akademiens ordbok, band 28 (Lund 1979), , 10/1 2017; ”Handslöjd”, Svenska Akademiens ordbok, band 11 (Lund 1930), , 10/1 2017; ”Manufaktur”, Svenska Akademiens ordbok, band 16 (Lund 1942), , 10/1 2017; ”Manufaktur”, Nationalencyklopedien, band 13 (Höganäs 1994); Samuel Schultze, Tal om ungdomens upöfvande i landtbruk […] (Stock- holm 1750) s. 18. 16 Sparrman (1778) s. 19f. Sparrman definierar i ett annat sammanhang ”Boshies-männer” som en underavdelning till ”Hottentotter”. Se Anders Sparrman, ”Eland eller capske elgen, en sort gazelle [ ]”, Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar för år 1779, vol. XL (Stockholm 1779) s. 157, , 1/10 2017. 17 Sparrman (1778) s. 20f. 18 Sparrman (1778) s. 21f. 19 Sparrman (1778) s. 21–27. 20 Inemot slutet av talet tillkännages att naturaliekabinett ger ”ömniga til- fällen til vördsam förundran öfver de mångfaldiga prof af Skaparens out- grundeliga vishet och magt, som lysa ju så mycket i de minsta som i de största Naturens alster”. Se Sparrman (1778) s. 34. 21 Rousseau (1992) s. 13–19, 21. 22 Merit Laine, ”En Minerva för vår Nord”: Lovisa Ulrika som samlare, upp- dragsgivare och byggherre (Stockholm 1998) s. 195f.; Sven Widmalm, Mel- lan kartan och verkligheten: geodesi och kartläggning 1695–1860 (Uppsala 1990) s. 57. Jämför Thomas Kaiserfeld, Krigets salt: salpetersjudning som politik och vetenskap i den svenska skattemilitära staten under frihetstid och gustaviansk tid (Lund 2009) s. 145. 23 Henrika Tandefelt, Konsten att härska: Gustaf III inför sina undersåtar (Helsingfors 2008) s. 99f.; Mikael Alm, Kungsord i elfte timmen: språk och självbild i det gustavianska enväldets legitimitetskamp 1772−1809 (Stock- holm 2002) s. 114. 24 Vetenskapsakademiens långvarige sekreterare Pehr Wilhelm Wargentin (1717–1783) förfäktade att presidietalen ärade den lika mycket som Hand- lingarna och ”nästan begärligare läsas af Allmänheten: ty de föreställa angelägna, nyttiga och nöjsamma ämnen på et behageligare sätt, än uti Rön och lärda Afhandlingar kan ske”. Se Lindroth (1967) s. 38f., 363; Pehr 144 . kritik och beundran

Wilhelm Wargentin, ”Svar, gifvet på Kongl. Vetensk. Academiens vägnar [ ]”, i Peter Jonas Bergius, Tal, om kalla bad i gemen, och Loka badningar i synnerhet […] (Stockholm 1764) s. 112. 25 För Gustav III:s senare ointresse för Vetenskapsakademien, se Lindroth (1967) s. 166f.; Jakob Christensson, Lyckoriket: studier i svensk upplysning (Stockholm 1996) s. 132. 26 Bergman (1777) s. [3f.]. För Bergmans personliga klientrelation till Gus- tav III, se Hjalmar Fors, Mutual favours: The social and scientific practice of eighteenth-century Swedish chemistry (Uppsala 2003) s. 195. Konungen var inte närvarande när Sparrman höll sitt presidietal om Söderhavet. 27 Leif Landen, Gustaf III: en biografi (Stockholm 2004) s. 266f. Gustav tog även bestämt avstånd från Rousseaus syn på vetenskap och vitterhet. Se Skuncke (2008) s. 98f. Han var dock, som Molander Beyers bidrag åskåd- liggör, välvilligt stämd till dennes tankar om uppfostran. 28 Rosensteins kontroversiella presidietal Försök til en afhandling om uplysningen, til dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället hölls 1789 men trycktes först 1793 och riktar sig liksom Bergmans och Sparr- mans orationer mot Rousseau. För Rosensteins tal, se Lindroth (1967) s. 26, 38 f.; Torgny T. Segerstedt, Nils von Rosenstein: samhällets människa (Stockholm 1981) s. 263f., 307f., 310f., 316, 440f.; Mathias Persson, Det villrådiga samhället: Vetenskapsakademiens politiska och ekonomiska ideologi, 1739–1792 (kommande, 2018). För Vetenskapsakademiens uppslutning bakom det rådande, se Bengt Hildebrand, Kungl. Svenska Vetenskapsaka- demien: förhistoria, grundläggning och första organisation (Stockholm 1939) s. 619f. 29 För frihetstidens anti-rousseauanska ådra, se Skuncke (2008) s. 94–99, 103 och Dahlbergs, Maria Gullstams samt Molander Beyers bidrag till denna volym. Scheffer var riksråd under såväl hattarnas som Gustav III:s regim. 30 Lars Magnusson, Merkantilism: ett ekonomiskt tänkande formuleras (1994), sv. övers. (Stockholm 1999) s. 250; Lindroth (1967) s. 217f., 230; Staffan Högberg, Kungl. Patriotiska sällskapets historia: med särskild hänsyn till den gustavianska tidens agrara reformsträvanden (Stockholm 1961) s. 41. Se även Hildebrand (1939) s. 380–385, 619f. 31 Sven-Eric Liedman, Den synliga handen: Anders Berch och ekonomiämne- na vid 1700-talets svenska universitet (Stockholm 1986) s. 21, 44, 136; Lars Magnusson, Äran, korruptionen och den borgerliga ordningen: essäer från svensk ekonomihistoria (Stockholm 2001) s. 17; Donald Worster, De ekolo- giska idéernas historia (1977), sv. övers. (Stockholm 1996) s. 37; Elisabeth Mansén, Sveriges historia 1721–1830 (Stockholm 2011) s. 148f. i den lärda världen . 145

32 För Vetenskapsakademiens fortsatta odlande av de frihetstida idealen, se Persson (kommande, 2018). För de offentliga aktörernas omorientering, se Skuncke (2008) s. 103. De nya idéerna kom till uttryck i Joachim Wil- helm Lilliestråles Tal […] om tale-konsten, des uphof och förbindelse med vetenskaperna (Stockholm 1784) och kanslirådet Gudmund Jöran Adler- beths (1751–1818) Tal om en philosophisk varsamhet vid naturens betraktan- de [ ] (Stockholm 1790), men ifrågasattes mer eller mindre explicit i andra presidietal, däribland matematikern Fredric Mallets (1728–1797) Tal, om de mathematiska vetenskapers befrämjande til allmännare nytta uti fäder- neslandet (Stockholm 1786) och astronomen Erik Prosperins (1739–1803) Tal, om Kongliga Vetenskaps Societeten i Upsala (Stockholm 1791). 33 Persson (kommande, 2018). För hattarnas manufakturpolitik, se Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: frihetstiden (Stockholm 1978) s. 96–98. Enligt Lindroth var grundtanken inom Vetenskapsakademien att ”Sveri- ges framtid låg i dess naturtillgångar och deras förädlande”. Se Lindroth (1967) s. 218. Jordbruk innebar förvisso bearbetning av det naturgivna, men akademiledamöterna hade som regel inte i första hand den näringen i åtanke när de diskuterade förädling. Kulturlandskapet räknades inte för inte normalt som natur under 1700-talet. Se Persson (kommande, 2018); P. M. Harman, The culture of nature in Britain 1680–1860 (New Haven & London 2009) s. 3, 336. 34 Nils Adam Bielke, Tal, om det första lyckliga tidehvarf för Sveriges allmän- na hushållning, under Konung GUSTAF d. I:s regering […] (Stockholm 1776) s. 47; Jean George Lillienberg, Tal, om svenska bergshandteringens förmåner och hinder […] (Stockholm 1776) s. 5. 35 Lars Magnusson, ”Manufakturerna”, i Jakob Christensson (red.), Sig- nums svenska kulturhistoria: frihetstiden (Lund 2006) s. 235; Lars Magnus- son, Sveriges ekonomiska historia (1996), 4 uppl. (Stockholm 2010) s. 223; Karin Johannisson, Det mätbara samhället: statistik och samhällsdröm i 1700-talets Europa (Stockholm 1988) s. 26f.; Liedman (1986) s. 27f.; Olof Swartz, Tal, om natural-historiens uphof och framsteg i Sverige […] (Stock- holm 1794) s. 9f. 36 Carl Didrik Ehrenpreus, Tal om den förmån och nytta som fria konster och handaslögder tilskyndas af historien […] (Stockholm 1748) s. 21; Lilliestråle (1784) s. 23; Peter Jacob Hjelm, Tal, om hvarjehanda brukbara ämnens nyttigare användande [ ] (Stockholm 1788) s. 32; Elis Schröderheim, Tal, om den uplysning Sveriges gamla lagar lemna om våre förfäders seder och tänkesätt […] (Stockholm 1789) s. [2]. 37 Den ekonomiskt inflytelserika fysikoteologin förelade människan plik- ten att tillvarata och förkovra de resurser som Skaparen berett henne. 146 . kritik och beundran

Se Mattias Legnér, Fäderneslandets rätta beskrivning: mötet mellan anti- kvarisk forskning och ekonomisk nyttokult i 1700-talets Sverige (Helsingfors 2004) s. 86, 124f., 189. 38 Lilliestråle (1784) s. 20; Nils von Rosenstein, Försök til en afhandling om uplysningen, til dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället […] (Stockholm 1793) s. 52, 128. 39 Anthony Pagden, European encounters with the New world: From renais- sance to romanticism (New Haven 1993) s. 6. Jämför Liedman (1986) s. 149. 40 Liedman (1986) s. 17, 132; Harman (2009) s. 3, 336; Johannisson (1988) s. 26f. Motsatsförhållandet hittas förstås hos Rousseau. En annan exponent för detsamma var poeten Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818), som analyseras i Sjödins antologibidrag. 41 Spår av Pufendorfs åskådning kan skönjas hos till exempel den ekono- miske författaren Anders Nordencrantz (Bachmanson) (1697–1772), som under sin manufakturvänliga fas gjorde en distinktion mellan civiliserad samhällsordning, konstfärdig produktion och lycka respektive naturlig samhällsordning, simpel resursanvändning och elände. Fabrikerna och handeln var för honom högre näringsformer än det ursprungliga och råa lantbruket. Se Lars Magnusson, ”Den ekonomiska diskussionen under frihetstiden – ett framlängesperspektiv”, i Marie-Christine Skuncke & Henrika Tandefelt (red.), Riksdag, kaffehus och predikstol: frihetstidens politiska kultur, 1766–1772 (Stockholm 2003) s. 36f. För den naturrättsliga traditionen i Sverige, se Ingmar Brohed, Stat – religion – kyrka: ett pro- blemkomplex i svensk akademisk undervisning under 1700-talet (Stockholm 1973); Bo Lindberg, Naturrätten i Uppsala 1655–1720 (Uppsala 1976); Per Nilsén, Att ’stoppa munnen till på bespottare’: den akademiska undervis- ningen i svensk statsrätt under frihetstiden (Lund 2001). 42 Ehrenpreus (1748) s. 5; Carl Gustaf Löwenhielm, Tal, om landt-skötsel [ ] (Stockholm 1751) s. 13; Carl von Linné, Tal, om märkvärdigheter uti insec- terna [ ] (Stockholm 1739) s. [4f.]; Pehr Wilhelm Wargentin, ”Svar, gifvet på Kongl. Vetenskaps Academiens vägnar [ ]”, i Carl Reinhold Berch, Afhandling om nordiska folkets fordna sjöväsende, så väl til handel, som örlog [ ] (Stockholm 1766) s. 43. Den första sidan med löpande text räknas här som [1] i Linnés opaginerade tal. 43 Jämför diskussionen av jordbruk som eurocentrisk och kolonialistisk civi- lisationsmarkör under 1700-talet i Legnér (2004) s. 90, 98. 44 Anton von Swab, Tal om controll-inrättningen för guld- silfver- och tenn-arbeten i riket […] (Stockholm 1761) s. 7; Bengt Bergius, Tal, om läckerheter, både i sig sjelfva sådana, och för sådana ansedda genom folkslags bruk och inbillning […] Förra delen (Stockholm 1785) s. 69; Pehr Wilhelm Wargen- i den lärda världen . 147

tin, ”Svar, gifvit på Kongl. Vetensk. Academiens vägnar [ ]”, i Henning Adolph Gyllenborg, Tal, om den omsorg våra förfäder användt til öfverflöds afskaffande [ ] (Stockholm 1757) s. 18f. Med ”policerad” avsågs ’välordnad’ eller ’civiliserad’. Se ”Polis”, Svenska Akademiens ordbok, band 20 (Lund 1953), , 10/1 2017. 45 Olof af Acrel, Tal om nödvändigheten och förmånen af de Chirurgiska Han- dalagens förkortande i utöfningen [ ] (Stockholm 1767) s. 6; Schröderheim (1789) s. 13f.; Bengt Ferrner, Försök at visa, det olika climater icke verka hos folkslagen olika lynnen och själens förmögenheter […] (Stockholm 1780) s. 42. 46 David von Schulzenheim, Tal, om den rätta ålderdomens ärnående […] (Stockholm 1764) s. 19; Rosenstein (1793) s. 47, 166f.; Johan Gustaf von Carlson, Tal, med strödde anmärkningar öfver foglarnes seder och hushåll- ning […] (Stockholm 1789) s. 5, 10. 47 Jacob Gadolin, Tal, om de physiska vetenskapers befordran […] (Stockholm 1786) s. 14; Carl Fredrik Scheffer, Tal, om förbindelsen, imellan grund-la- garnas art och folkets sällhet, som efter dem styras skal […] (Stockholm 1772) s. 16; Rosenstein (1793) s. 115. 48 Bengt Qvist, Tal, innehållande några anmärkningar öfver metall- och mi- neralvaror samt deras aftsättning [ ] (Stockholm 1776) s. 24. ”Slug” bör med tanke på Qvists perspektiv fattas i den nu mindre vanliga bemär- kelsen ’klok’ eller ’förståndig’. Linné menade att naturen försett somliga djur med större hjärnor och gjort dem ”liksom slugare”. ”Enfaldig” tycks i denna kontext ha den likaså numera ovanliga innebörden ’elementär’, vilken givet Vetenskapsakademiens syn på förädling knappast hade positiva konnotationer. Se ”Slug”, Svenska Akademiens ordbok, band 27 (Lund 1977), , 10/1 2017; Linné (1739) s. [4]; ”Enfaldig”, Svenska Akademiens ordbok, band 7 (Lund 1922), , 10/1 2017. 49 Qvist (1776) s. 28. 50 Sparrman (1778) s. 30. 51 För Sparrmans åsikter om andra kulturer, slaveriet och européernas behandling av afrikanerna, se Nyberg (2012) s. 18, 25f.; Daniel Taylor Og- den, ”Anders Sparrman and the abolition of the British slave trade”, i Broberg, Dunér & Moberg (2012). Kenneth Nyberg slår fast att Sparrman jämfört med ”många andra samtida […] hade en mer vidsynt och sym- patiserande inställning till utomeuropeiska folk och kulturer” genom att han uttryckligen motsatte sig ”alla rasistiska idéer” och ”snarare propagerade för utveckling av ’primitiva’ samhällen än att olika folks utvecklings- nivåer skulle vara biologiskt bestämda”. Sparrman ställs härvidlag mot en 148 . kritik och beundran

annan Linnélärjunge, Afrika- och Japanresenären Carl Peter Thunberg (1743–1828), som för det mesta inte visade prov på någon kulturrelati- vism. Till detta resonemang bör läggas att förbättringstänkandet kring utomeuropeiska folk kunde vara nog så dualistiskt och att de kunde till- mätas både positiva och negativa attribut på sätt som i dag ter sig motsä- gelsefulla, samt att Thunberg lika litet som Sparrman uppvisade en mo- nolitisk världsbild, vilket hans delvis fördelaktiga bilder av det japanska riket demonstrerar. Se Nyberg (2012) s. 25; Carl Peter Thunberg, Tal, om japanska nationen […] (Stockholm 1784), exempelvis s. 6, 30. För vidare läsning om Thunberg, se Marie-Christine Skuncke, Carl Peter Thunberg: botanist and physician. Career-building across the oceans in the eighteenth century (Uppsala 2014). 52 För de koloniala ambitionerna, se Holger Weiss, ”A divided space: subjects and others in the Swedish West Indies during the late-eighteenth century”, i Göran Rydén (red.), Sweden in the eighteenth-century world: provincial cosmopolitans (Farnham 2013) s. 275; Carl Sprinchorn, ”Sjut- tonhundratalets planer och förslag till svensk kolonisation i främmande världsdelar”, Historisk tidskrift (1923) s. 142–155; Sture M. Waller, ”Det svenska förvärvet av S:t Barthélemy: huvuddragen av de svensk–franska förhandlingarna och parternas syften”, Historisk tidskrift (1953). För Nor- denskiöld, se Waller (1953) s. 251. 53 Kenneth Nyberg, ”Anders Sparrman”, Svenskt biografiskt lexikon, band 33 (Stockholm 2007–2011); Nyberg (2012) s. 26f.; Ogden (2012) s. 146. Sparrmans drivkraft för att delta i expeditionen var enligt hans egen utsago att lyda sin monark och befrämja sitt fädernesland. Deltagarna ville dessutom ”i Swedenborgs anda bilda en idealstat som skulle tillgodose afrikanernas intresse”. Se Ogden (2012) s. 153; Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria: bildning och vetenskap under tusen år. Del 1: 1000–1809 (Stock- holm 2000) s. 353. Liksom i Sparrmans presidietal var ändamålet att gynna såväl Sverige som de utomeuropeiska ”andra”. 54 Till exempel invaldes inte de ikonoklastiska ekonomiska författar- na Nordencrantz och Anders Chydenius (1729–1803), som båda stödde mössorna, i Vetenskapsakademien. Se Hildebrand (1939) s. 196f., 622f. 55 Se Manséns ”Rousseau och kvinnorna i Sverige” och Dahlbergs bidrag. 56 Jämför Dahlbergs och Ekmans texter. 57 Se Staffan Bengtssons, Erik Eliassons, Gullstams och Manséns artiklar. Erik Eliasson Frihet och lycka Rousseaus stoicism hos Carl Gustaf af Leopold

Det mest grundläggande av alla goda ting är inte auktoriteten utan friheten. Den riktigt fria människan vill endast det hon kan, och gör det hon vill. Detta är min grundläggande maxim. Det gäller bara att tillämpa den i barndomen, så följer alla fostrans regler därav.1

Inledning

Denna artikel utgår ifrån två tidigare gjorda observationer, och genom att analysera dem tillsammans är syftet att till dessa lägga en tredje. Den första rör Jean-Jacques Rousseaus stoicism. I synnerhet Christop- her Brooke har argumenterat för att Rousseau genom sina verk allt mer systematiskt utvecklar ett flertal teman ur den antika stoicismen.2 Den andra rör den svenske filosofen, poeten, kritikern och statstjänsteman- nen Carl Gustaf af Leopold (1756–1829),3 och hans läsning av Rous- seau. Särskilt J. Viktor Johansson har i sitt verk om Leopolds bidrag i tidningen Extra Posten,4 argumenterat för att han utvecklade många av Rousseaus idéer i sina egna skrifter. Jag skall i vad som följer försöka visa att några av de mest grundläggande teman som Leopold tar över från Rousseau, inte, som den dominerande tolkningen i sekundärlitte- raturen kring Leopold hävdat, representerar en inadekvat, selektiv eller ’borgerlig rousseauanism’. Tvärtom tar han upp Rousseaus i grunden stoiska projekt kring moralisk utveckling, frihet, och lycka. Inledningsvis behandlar jag kort Leopolds filosofiska utveckling. Därefter tar jag upp några av de viktigare fallen där han explicit kommenterar Rousseaus verk och person, samt ger några exempel på vad 150 . kritik och beundran

den i sekundärlitteraturen negativa synen på Leopolds rousseauanism som ’borgerlig’ egentligen går ut på. Sedan diskuterar jag Brookes analys av vad Rousseaus stoicism innebär. Slutligen diskuterar jag vad jag menar är just stoicerande rousseauanska teman hos Leopold, delvis med utgångspunkt i Johanssons analys av Rousseaus allmänna inflytande på Leopold.

Leopolds filosofiska utveckling i kontext

Carl Gustaf af Leopolds intellektuella verksamhet omfattar de flesta av tidens institutionella plattformar,5 från universitetsvärlden, via hov- miljön kring Gustav III, till de kungliga akademierna och tidnings- världen.6 Född 1756 i Stockholm i en tulltjänstemannafamilj, växte han upp och fick sin utbildning i Linköping. Han kom till Uppsala Universitet 1773, två år efter att Pehr Niclas Christiernin (1725–1799) övertagit professuren i filosofi (1771).7 Detta hade inneburit genombrottet för den empiristiska filosofin baserad på John Locke (1632–1704) och David Hume (1711–1776), på bekostnad av den rationalistiska strömningen som utgick från tysken Christian von Wolff (1679–1754).8 Samma år disputerade Christiernins lärljungar Daniel Boëthius (1751–1810),9 och Jakob Fredrik Neikter (1744–1803), bägge med empiristisk orientering. Samtidigt var Johan Peter Sleincour (1714–1785), Leopolds andre lärare i filosofi och mentor, ännu Wolffian.10 Boëthius och Neikter förde även in idéer från den engelska moralsenseskolan, och Leopold övertygades snart av Boëthius till att anamma båda dessa nya tendenser. Medan empirismen betonade att inga medfödda idéer existerade, därmed ej heller några medfödda moraliska idéer, innebar den senare att männ- iskan i sin natur har ett medfött moraliskt sinne, som utvecklas olika i olika sociala miljöer. Förutom en uppenbar potentiell spänning mellan de två teoribildningarna på denna punkt syntes den senare i mångas ögon innebära en problematisk moralisk relativism, vilket kan ha varit en bidragande faktor till att Boëthius snart istället anammade Kants kritiska filosofi, och dess syn på moralens grund i förnuftet. Efter tre års informatorstjänst (1774–1777) hos familjen Douglas, i den lärda världen . 151 delvis på godset Stjärnorp i Östergötland, återvände Leopold till Upp- sala, där han 1778 försvarade en del av en dissertation av Boëthius om de moraliska idéernas ursprung. Under 1781–82 läste han i Greifswald i svenska Pommern.11 För kandidatexamen disputerade han där vid ankomsten för svenske professorn i moralfilosofi Johan Christopher Muhrbeck (1733–1805), återigen på Boëthius’ uppsaladissertation. Texten hävdade att de moraliska idéerna är grundade på sympati och medkänsla, något som Wolffianen Muhrbeck var starkt kritisk till. Leopold fortsatte dock i mars 1782 på samma spår då han disputerade på sin egenhändigt författade magisteravhandling, De origine juste introductae proprietatis, där han försvarar Lockes syn på äganderättens ursprung och giltighet. Muhrbecks respons blev likartad. Han ville inte acceptera argument som enligt honom förutsatte ett moraliskt sinne.12 Kort tid därefter blev Leopold docent genom att disputera i lärdomshistoria för Johann Carl Dähnert (1719–85). Efter två år (1782– 84) som rådsbibliotekarie i närbelägna Stralsund, återvände han 1784 till Uppsala som bibliotekarie för Lidénska donationsbiblioteket vid Östgöta nation. Tjänsten var dock oavlönad men efter att 1786 ha blivit presenterad för Gustav III, på vilken han tycks ha imponerat, blev han 1787 Bibliotekarie på Drottningholm och 1788 Konungens Hand sekreterare. Denna ämbetsmannakarriär fortsatte senare under Gustav IV Adolf, Karl XIII och Karl XIV Johan, om än i olika form. Leopold adlades 1809 och fick 1818 statssekreterares titel. Till de mer vittra och delvis filosofiska aspekterna av denna ämbetsmannaroll, hörde hans aktiviteter i Svenska Akademien från 1786 samt Vitterhetsakademien från 1802. Direkt efter mordet på Gustav III 1792, blev Leopolds nya plattform förutom Svenska Akademien dock framförallt tidningsvärl- den. I Extra Posten (1792–95), fick Leopold stort utrymme att utveckla en form av filosofiska essäer. 1795 publicerades dock en kontroversiell text av Luther, översatt av Leopold, resulterande i tidningens nedlägg- ning. Leopold publicerade sig istället 1796 i Georg Adlersparres Läs- ning för Landtmän, och bidrog därefter som fast medarbetare i dennes nästa tidningsprojekt, Läsning i Blandade Ämnen (1797–1800). Även här var hans huvudbidrag filosofiska essäer, ibland i form av recensioner som den av Boëthius’ översättning av Kants Grundläggning till metafysik för seder (1797).13 152 . kritik och beundran

Det är delvis i ljuset av Leopolds tidiga filosofiska tillhörighet, präglad dels av empiristiskt influerad skepticism, dels av moralsense inflytandet, som man bör se hans under hela livet återkommande kritik av Kant och kantianismens intåg vid svenska lärosäten. Han hade stor respekt för Kants projekt, men också en hel del tekniska in- vändningar.14 Detta är även en rimlig förklaring till att han betraktade tendenserna att slentrianmässigt använda kantiansk terminologi inom dissertationer inom övriga discipliner, som en återgång till den i hans ögon tidigare allmänt förlamande wolffianismen.15

Leopold om Rousseau

Fokus ligger i denna artikel på hur Leopold i sitt eget tänkande påver- kats av Rousseau. En annan viktig aspekt av Rousseaureceptionen är naturligtvis vad han explicit säger om Rousseau, och en kort diskussion av denna senare aspekt är relevant som bakgrund till den förra. I brev till vännen Westberg 1789, vid ankomsten till Nyland under finska kriget, återger Leopold följande intryck. Upplevelsen av Ny- lands vänliga, enkelt men korrekt klädda folk och vackra vyer, enkla men fina hus

ger anledning till en medelphilosophie öfver menniskan, ungefär lika långt ifrån både Voltaires och Rousseaus, som kanske är den sanna, efter den är bevist möjlig att verkställa? Jag gjorde denna reflexion vid genomresan och tillstår att den slog mig.16

Denna typ av referenser till Rousseau anspelar snarast på den förenk- lande bilden av honom som förespråkande en återgång till naturtill- ståndet, ställd mot bilden av Voltaire som förespråkare av den mondä- na salongsmänniskans sätt att leva. Mer substans möter vi på annat håll. I två januarinummer 1795 av Extra Posten, publicerade Leopold en lång essä om Rousseau.17 En genomgående linje i denna text är att Rousseau felaktigt klandrats för självmotsägelser, när han i själva verket endast söker finna en position mellan ytterligheterna. De som förespråkar endera ytterlighetspositio- nerna och vill tvinga Rousseau eller de som försvarar honom att välja, i den lärda världen . 153

Carl Gustaf af Leopold, gravyr av Anton Ulrik Berndes.

är de som har fel. Rousseau omstörtade aldrig, på det sättet att han inte skulle ha bekymrat sig om vad som skulle ersätta det störtade, och ville aldrig förstöra samhällsbyggningens två grundprinciper – ordning och religionskänsla.18 Här förespråkar Leopold Rousseau framför Voltaire, som påstås ha hatat Rousseau. Detta hat är rent av den största fläcken hos solen Voltaire. Som en del av en recension i Läsning i Blandade Ämnen 1797, publicerade Leopold vad som senare skulle bli essän Om förnuftets frihet, vilken behandlar frågan huruvida filosofin haft och har en samhälls- omstörtande potential. Här försvarar han, i mer principiella termer, Voltaire, Rousseau och Raynal, vilka pekats ut som ansvariga för revolutionen:19

Det är sant, att man finner i deras skrifter, dels principerna till borgerlig styrelse, utredda och fastställda, dels några afvikelser derifrån tillfälligt antydda. Men hvar finner man hos dem någon denminsta 154 . kritik och beundran

likhet med fransyska revolutionsmaximerna? […] Tror ni, att den store Henriks sångare, att häfvdetecknaren af den fjortonde Ludvigs tidehvarf, skulle hafva sett med bifall deras thron störtas, deras stoder trampas i grus af en rasande menighet, och arfvingen af deras spira ställas, tvertemot alla grunder af rättvisa och klokhet, till doms inför sina undersåtare? Tror ni, att författaren af Le contrat Social, hvars bok innehåller, sida från sida, en redan förut gjord kritik öfver revolutionsmaximerna, skulle med tystnad hafva låtit dem gälla för principer, tagna ur sitt arbete?20

Leopold ger här ett explicit försvar för Rousseaus ståndpunkt i Du contrat social, samt ett bifall till den i detta verk befintliga kritiken av Revolutionens principer. Vad Leopold mer precist avser med dessa principer är inte helt klart. Dock är frikännandet av Rousseau (och de övriga filosoferna) tydligt. Vi kan här se huvudlinjerna i Leopolds explicita uttalanden om Rousseau. Vi har det schablonartade användandet av Rousseau som en symbol för det enkla och primitiva, som var gängse. Men vi har även ett tydligt försvar av Rousseau, dels mot de som anklagade honom för att ha fel eller vara motsägelsefull, dels mot de som ville hålla honom och andra filosofer ansvariga för revolutionens blodbad.

Bilden av Leopold som läsare av Rousseau

Jag skall här i korthet diskutera några representativa omdömen om Leopolds läsning av Rousseau. Syftet är främst att visa att dessa i grunden negativa omdömen sällan grundar sig på någon egentlig analys av Leopolds eller Rousseaus filosofiska uppfattningar. I sin stora studie över Leopold klassar Allan Sjöding genomgående all Rousseaureception hos Leopold som ”borgerlig”, med den till synes paradoxala vändningen att Leopold förborgerligar Rousseau och Rousseau förborgerligar Leopold.21 Karakteristiken gäller här kanske främst Leopolds uppfattningar på det estetiska området, då detta är Sjödings egentliga fokus, men den implicerar även en allmän tendens hos Leopold att inte på ett korrekt vis ta in det filosofiska sprängstof- fet hos Rousseau utan snarare att selektivt ta till sig de idylliserande i den lärda världen . 155

dragen. Sjöding menar att den rousseauanism som finns i essän Bon- den och Hofmannen 22 är mycket allmänt hållen, men att en vändning kommer i Predikaren:23

Samtidens politiska olyckor bero på att naturens röst icke lyckats göra sig hörd. Stadslivet har skapat de förhållanden, som mynnat ut i förtryck och revolutioner […] i denna dikt är Leopolds rousseauism – trots att den går stick i stäv med de radikala konsekvenser revolu- tionsmännen drogo ur dessa läror – mer präglad av Rousseaus åsikter. Under 90-talet yppar Leopold sympati för denne. Det är otvivelaktigt direkt av denne han blivit inspirerad.24

Sjöding noterar vidare:

Märkas bör att hans rousseauism är typiskt medelklassbetonad. När han sätter stad och land mot varandra är det ej för att lovprisa det verkliga ”naturtillståndet”, knappast heller bondelivet, ehuru hans idyller av traditionella skäl förläggas till landet […] någon radikal brytning med stadslivet förekommer ej.25

På samma sätt menar Sjöding att Rousseau i den tidigare nämnda apo- logetiska Rousseauessän i Extra Posten 1795,26 ”försöker frita honom från de kulturfientliga konsekvenserna”, genom att argumentera att Rousseau inte ville ”återföra människan till barbariet, till ’skogslefnaden’, utan blott visa nödvändigheten för kulturmänniskan att åter- vinna naturens enkelhet”.27 Allmänt ser Sjöding dessa tendenser hos Leopold som uttryck för en tidsströmmning – borgerlighetens fram- marsch.28 I förordet till Leopoldsamlingen Tre debatterande essäer, klassar Per Dahl Leopolds reception av Rousseau som ”en ofarlig och hemtrevlig Rousseau, det välfyllda lantliga linneskåpets egen husfilosof”. Karak- teristiken är naturligtvis elegant men dess syfte är att presentera bilden av Leopold som filosofiskt lättviktig. Dahl berör Leopolds kritiska inställning till kantianismen ”en riktning Leopold aldrig förlikade sig med”, men slår fast: ”Säga vad man vill om Leopold, någon särställ- ning på grundval av exklusiv filosofisk insikt var inte hans mål”.29 Leo pold må i många sammanhang uttryckt en mycket modest åsikt om 156 . kritik och beundran

sin begåvning, men som framgår av den samlade kritiken av Kant i fjärde delen av andra upplagan av Samlade Skrifter, var hans produktion här substantiell.30 Även i Torkel Stålmarcks monografi över Leopold, ses Rousseau receptionen i ljuset av en generell nedvärdering av Leopolds filosofiska gärning. I inledningen heter det att:

Leopold var under hela sitt liv mycket upptagen av filosofiska studier och han gjorde många och ofta långa inlägg i tidens filosofiska debatt. Denna sida av hans författarskap har jag nästan helt gått förbi, då jag bedömer att den är av uteslutande idéhistoriskt intresse, även det förmodligen svagt.31

Vid det enda tillfälle som Leopolds Rousseaureception berörs slår han således fast att:

I Eglé och Annett har Leopold placerat det ideala medelståndet på landsbygden. Han var sedan länge intresserad av Rousseaus civilisationskritik och hade i Extra Posten skrivit uppskattande om honom. Det var naturligtvis inte det extrema naturtillståndet som lockade Leopold – ett radikalt återvändande till naturen trodde han för övrigt inte att Rousseau själv hade avsett – utan en ”civiliserad” landsbygd med enkla och sunda vanor som kontrast till stadslivets förkonstling. ”Byt stadens tälta barm mot sjöar, skog och land”, manade han i Prä- dikaren. Så långt menade han nog inte att Eglé skulle gå. Hennes uppgift var snarare att föra över det lantliga medelståndets dygder till sin egen urbana miljö.32

Med denna syn faller Rousseaureceptionen således i princip utanför Leopolds filosofiska intresse och aktivitet. Det förefaller föga fruktbart att etikettera Leopolds Rousseau reception i mildt politiserande termer som ’borgerlig’. Det är svårt redan med många aspekter av Rousseau själv, vilket den franska debatten vid tiden för revolutionen visade,33 liksom i hög grad den senare diskussionen fram till våra dagar.34 Möjligen kunde en analys av Leopolds reception av Rousseau som en ’borgerlig rousseauanism’ vara givande i termer av eventuella paralleller mellan Leopolds hållning och vissa i den lärda världen . 157 franska borgerliga eller lågadliga ståndpunkter och intressen i revolutionens förarbete, som de vilka bland annat Roger Barny analyserat.35

Rousseaus stoicism

I sin bok om den antika stoiska traditionens reception och vidareutveckling fram till Rousseau,36 identifierar Christopher Brooke ett antal viktiga stoiska element hos Rousseau. Att nämna stoicism i samband med Rousseau är naturligtvis inte i sig nytt men Brookes försök skall ses i ljuset av den dominerande tolkningstraditionen, från Adam Smith (1723–1790) och andra samtida och framåt, där man hellre velat understryka de epikuréeiska tendenserna hos Rousseau, och då särskilt i andra Discoursen.37

Stoisk själsfrid och vetskapen om vad som beror av oss

Brooke uppmärksammar att Rousseau i andra Discoursen, skriver att vilden i det rena naturtillståndet, upplevde ’stoikerns lugn’ (”l’ataraxie même du stoïcien”).38 Det signifikanta här är inte Rousseaus explicita referens till den ideale stoiske agenten, utan den förklaring han ger till sitt påstående, nämligen att vilden likt den stoiske vise fokuserade sig helt på vad som beror av oss. Därigenom var också hans begär i perfekt balans med hans förmågor. Vad Rousseau menar är att vilden inte hade begär efter saker som inte stod i hans makt, vilket annars är den mest grundläggande källan till vår olycka. Denna poäng tar tydligt upp den stoiska idén att vi genom att lägga våra mödor på det som verkligen ligger i vår makt (gr. to eph’hêmin), har nyckeln till den perfekta själsfriden och lyckan. Detta tema är mest genomgående hos den romerske stoikern Epiktetos i dennes Handbok och de längre Före läsningarna.39 Men, begreppet om vad som beror av oss var centralt inom den stoiska teorin redan för den tidiga hellenistiska Stoan med Chrysippos och framåt, och var lika viktigt för Seneca (lat. in nostra potestate), och Musonius Rufus i generationen före Epiktetos, och för Marcus Aurelius i den efter.40 158 . kritik och beundran

Stoisk oikeiosis: från medfödd själv-kärlek till dygd

Ett centralt tema som Brooke finner hos Rousseau är den stoiska teorin om oikeiosis, eller appropriering. Brookes beskrivning av vad stoisk oikeiosis går ut på, bygger i stort på Julia Annas’ bok The Morality of Happiness.41 Annas betonar bland annat starkare än andra den beskrivning av den stoiska teorin som ges i Ciceros De Finibus bok 3. Hon argumenterar vidare, utifrån Ciceros framställning, för en delvis kontroversiell distinktion mellan personlig (De Finibus 3.16-21) och social oikeiosis (De Finibus 3.62-71).42 Termen oikeiosis översättes normalt i engelskan med ’appropriation’, även om det inte finns någon perfekt motsvarighet, som för dess motsats allotriosis, vilken smidigt översätts till ’alienation’. Med oikeiosis avser stoikerna den process genom vilken individen utifrån en naturlig instinkt till självbevarelse, utvecklar en hänsyn till, och ett medvetande om sig själv, vilket Annas benämner personlig oikeiosis, och den ef- terföljande hänsynen till andra, vilket Annas benämner social oikeiosis. Denna process innebär en växande medvetenhet om det praktiska förnuftet, först som ett medel för att erhålla vad som är nödvändigt för självbevarelsen, därefter såsom något värdefullt i sig självt, och kulmi- nerar med den perfekt rationelle individens kunskap om att bruket av det praktiska förnuftet, vilket är identiskt med dygden och att leva enligt naturen, är det enda sant goda. Utvecklingen går från att vi under de tidiga stadierna tillskriver sant värde till självbevarelse, hälsa, säkerhet, och rikedom, men senare börjar se dem som moraliskt likgiltiga ting, dock, som stoikerna kallar dem, likgiltiga ting ’som är att föredra’ (framför deras frånvaro eller motsatser). Den process som Annas kallar social oikeiosis utgår även den ifrån en medfödd instinkt, men i detta fall ett ytterst rudimentärt stadium av vad som senare blir omsorg om vår avkomma, en instinkt som utvecklas till en omsorg om andra. Denna baseras på förståelsen att vad som är rationellt och gott för oss, är så även för andra individer, då vi alla är medlemmar av mänskligheten. Hos Cicero påpekas även att denna form av oikeiosis är grunden till rättvisa, och till att vi av naturen bildar samhällen och stater.43 i den lärda världen . 159

Brooke menar att när Rousseau skriver i sin andra Discours att ”[m]änniskans första känsla var den av hennes existens, och hennes första omsorg den om överlevnaden”,44 tar han upp den stoiska teorin om oikeiosis, och mer specifikt, med termen ”känsla av sin existens” (”sentiment de son existence”), stoikern Chrysippos’ term för denna, suneidesis, känslan av att existera, som Cicero översatte med sensus sui.45 I ljuset av senare mer avancerade analyser av självmedvetande, kan det vara bra att påpeka hur konkret detta stoiska resonemang är. Seneca, en annan källa till samma teori, återger explicit vad som är objektet för denna känsla eller medvetande, nämligen vår konstitution (constitutio), vilket även det är en direktöversättning från de grekiska källorna.46 Brooke nämner även not XV i andra Discoursen, om självkärleken, ”amour de soi-même”. Där sägs att ”amour de soi-meme”, ”när den i människan styrs av förnuftet och modifieras av medlidandet, skapar mänsklighet och dygd”.47 Denna berättelse om hur dygderna härrör ur självkärlek, passar mycket väl in i den stoiska teorin om oikeiosis. Brooke noterar även en utveckling hos Rousseau i detta avseende, i det att i andra Discoursen presenterar Rousseau ”amour de soi-même” och ”pitié” som två separata principer, vilka båda föregår förnuftet, men i Émile ger han en mer systematisk och stoisk beskrivning av sin moralpsykologi där självkärleken ensam är grundläggande.48 Brookes slutsats är därmed att det sker en utveckling från den som han menar i grunden epikuréeiska texten i andra Discoursen, såsom den lämnades in till Akademien i Dijon 1754, över den publicerade versionen som kom året därpå, vilken även innehöll en antydan till stoicism i noterna, exempelvis not XV som nämnts ovan, och till den mer systematiskt stoiska beskrivningen i Émile, sammanställd några år senare och publicerad 1762.49 Brooke menar alltså att det är när Rousseau reducerar sin analys av människans natur från en analys med flera principer, i vilken, som vi sett, ”amour de soi-même”, ”amour-propre”, och ”pitié”, alla behandlas som separata principer i den mänskliga naturen, till en analys i vilken en enda komplex princip, nämligen ”amour de soi-même”, ensam utgör den primära förklarande funktionen, som han blir såsom mest stoisk i sitt tänkande.50 160 . kritik och beundran

Det stoiska begreppet att ”leva enligt naturen” i Émile

Brooke påpekar att Émile inleds med ett citat, i det andra förordet, från Senecas Om vreden, De Ira (2.13): ”Vi lider av onda åkommor som kan botas; och naturen, som har frambringat oss friska, hjälper oss själv om vi önskar förbättras”.51 Denna explicita referens till stoikernas syn på naturen är viktig. Men det är även intressant att Rousseau själv direkt lanserar sin metod som ovanlig, och menar att det som mest kommer att göra läsaren vilsen, och det för vilket han är säker på att han skall få mest kritik, är det faktum att det systematiska upplägget i verket, helt enkelt bara följer ”naturens egen gång”.52 Detta är naturligtvis delvis ett retoriskt grepp, men indikerar tydligt hur nära Rousseau följer den antika stoiska traditionen, inte bara så som den uttrycks i teorin om oikeiosis, sådan vi finner den i Ciceros De Finibus och Senecas Brev 121, men även mer generellt. Som Brooke noterar fortsätter Rousseau direkt med att förklara på vilket sätt naturen är helt central inom hans projekt att lära människan att bli ”i samklang med sig själv”, det vill säga att leva ”konsekvent”, vilket i sig är ett stoiskt nyckelbegrepp.53 Rousseau presenterar naturen som en av de tre källorna till uppfostran: naturen, människorna och sakerna. Av naturen ges utvecklandet av våra organ och förmågor,54 från människorna lär vi oss bruket av denna första utveckling, och av sakerna, som påverkar oss, lär vi oss sedan genom erfarenheten av dem.55 Sammankopplandet av dessa tre är nödvändig för deras fulländande, och eftersom vi inte har någon makt över den första, och delvis begränsad makt över den andra måste de två senare inriktas på denna förra. Som Brooke noterar, är det Epiktetos’ distinktion av det som ligger i vår makt, och det som inte gör det, som här används för att bevisa naturens primat. Rousseau avfärdar tidigt i andra boken av Émile idén att mänsklig vishet skulle handla om att bara minska våra begär. Hans poäng är i själva verket att vishet är att sätta förmåga och begär i perfekt balans, så att ”med alla våra förmågor i aktivitet, kan själen ändå förbli fridfull, och en sådan människa ’välordnad’”.56 Därigenom tar han alltså upp ännu ett begrepp från inledningen till både Handboken och Föreläs- ningar av Epiktetos. Dessutom betonar Rousseau att faran med den aktiva eller ”uppväckta föreställningsförmågan” (l’imagination) är att i den lärda världen . 161 det är genom denna som våra begär kommer till att överstiga våra för- mågor. Enligt Brooke finner vi här den tydligaste formuleringen av vad han betecknar ’Rousseaus modifierade stoiska projekt’, nämligen ut- forskandet av de villkor under vilka inte endast individen utan hela befolkningar skulle kunna leva tillsammans i frihet, förstått som en specifik sorts autonomi, självbestämmande eller frånvaro av beroende av andras viljor. Brooke noterar att redan Rousseaus samtida insåg att beskrivningen i Émile i mycket liknar de två latinska källor vi har till den stoiska teorin om oikeiosis, Ciceros De Finibus bok 3 (med Cato som talare) och Senecas Brev 121. Detta är fallet med författaren till Les plagiats de M. J-J Rousseau de Genève sur l’éducation.57 Brooke noterar att Rousseaus beskrivning i Émile, precis som den stoiska förklarar utvecklingen från det som Julia Annas har kallat personlig oikeiosis, till social oikeiosis:

Den process som stoisk oikeiosis beskriver började med barnets in- stinktiva drift till självbevarelse och kulminerade i den stoiske vise individen, vars övertygelse om det goda för helheten genererade en lika stor omsorg om varje individs välbefinnande. Även Rousseaus beskrivning av den mänskliga naturen i Émile är uppbygd kring hans beskrivning av amour de soi-même såsom den grundläggande princi- pen i den mänskliga naturen, en princip som börjar med grundläg- gande omsorg om självbevarelse men som i slutändan kan generera en altruistisk och, om nödvändigt, självuppoffrande moralisk agent.58

Efter denna diskussion av de huvudsakliga stoiska teman som Brooke identifierat hos Roussseau, kan vi nu lättare se hur några av dessa teman tas upp hos Leopold.

Rousseaus stoicism hos Leopold: lyckans villkor (och olyckans)

Att det antika stoiska filosofiska arvet var närvarande i svenskt 1600- och 1700-tal är välkänt.59 Det tycks dock som att de mer systematiska stoiska inslagen hos Leopold som analyseras här inte fått någon 162 . kritik och beundran

egentlig belysning i tidigare forskning. Att analysera alla aspekter av detta komplex är en större uppgift och jag fokuserar här endast på några av de centrala stoiska begrepp hos Leopold som vi tidigare identifierade hos Rousseau.60 I sin analys av Leopolds artiklar i tidningen Extra Posten, argumenterar J. V. Johansson för att många av dessa artiklar visar tydliga influenser från Rousseau.61 Han menar generellt att hela Leopolds lov- prisande av den dygdige snarare än hjälten, medelmåttan snarare än den extraordinäre individen, kommer från Rousseau, dels från Émile, dels från första discoursen. Han betecknar Leopolds hållning som en ”genifientlig och mera socialt betonad människouppfattning”.62 Johansson lyfter fram hur Leopold redan i gravdikten till mentorn professor Sleincour (1785) och åminnelsestalet över honom (1786) betonar dennes enkelhet och dygd istället för hans egenskaper eller talanger,63 på ett sätt som tar upp Rousseaus opposition av enkel dygd mot stora talanger och konster.64 Den samhällskritiska sidan av denna motsättning kommer även till uttryck i det brev till Thomas Thorild (1785), där han förklarar varför hans tidigare uppfattning kring odets rätta stil, med starka känslouttryck och betonande av dygden, ej längre är efterfrågad, av en tid som ”skillt emellan Snillet och menniskan”.65 Likväl i brevet från Finland till vännen Westberg (26 sept. 1789), som tidigare nämnts, prisas den enkla dygden.66 I Öfver begäret till ett odöd- ligt namn (1790) ställs ’den store’ och ’den dygdige’ mot varandra.67 Tilläggas kan att Leopold där i en strof refererar explicit till Rous seau.68 I Avhandling om åminnelse-tal, odödlighet, medelmåtta (1794),69 återkommer temat med den vanlige medborgaren som objekt för en annan typ av tal, om dennes moraliska värde och samhällsdygder.70 Johansson anger vidare en rad nyckelpassager ur Émile som sammanfattar Rousseaus position och vilka visar på de element Leopold i de citerade verken tar upp. Jag kommer här att fokusera i synnerhet på de av dessa passager där Rousseau slår fast att människans svagheter och olycka helt och hållet härrör ur obalansen mellan våra förmågor och begär. Som även Broo- ke understryker, menar Rousseau att minskandet av begären i princip innebär detsamma som att öka våra krafter och förmågor. Vilka är då mekanismerna bakom detta? Här är det samspelet mellan förnuftet och föreställningsförmågan som är avgörande: i den lärda världen . 163

Varifrån kommer människans svaghet? Ur ojämlikheten som finns mellan hennes förmåga och hennes begär. Det är våra passioner som gör oss svaga. Ty det skulle behövas mer förmågor för att tillfredsställa dem än vad naturen givit oss. Förminska således begären, det är som om ni ökat förmågorna. Den som förmår mer än vad han begär, har överskott. Han är sannerligen en mycket stark varelse.71

Det är föreställningsförmågan som för oss utsträcker det möjligas mått, av godo liksom av ondo, och vilken därmed eggar och föder begären genom hoppet om att tillfredsställa dem.72

För övrigt, handlar det här mindre om vad en människa kan göra sig själv, än vad vi kan göra vår elev genom att välja de omständigheter i vilka vi placerar denne.73

Johansson uppmärksammar mer ingående essäerna Något om ledsna- den,74 och Angående sällheten eller olyckan af det mänskliga lifwet.75 Han visar bland annat att den senare tagit sina generella idéer från Rousse- aus Émile. I den passage där Leopold diskuterar hur vi bör välja våra mål i livet för att uppnå lyckan, pekar Johansson på den helt Rousseau- anska beskrivningen av relationen mellan begär och lycka från Émile, så som den beskrivs i de just citerade passagerna. Som Johansson visar menar Leopold att villkoren för lyckan i livet är att välja ett sådant mål att vi inte strävar efter: ”en sak öfwer wåra egenskaper, eller en sak aldeles oberoende af oss sjelfwa, och helt och hållet underkastad en blind slump och alla lyckans nycker”.76 Här ser vi hur Leopold tar upp just de stoiska argument hos Rousseau vi berört tidigare. Detsamma gäller Leopolds ståndpunkt att det tillkommer förnuftet att välja rätt mål för vår strävan, ”dessa föremål, på en gång oberoende af lyckan, och swarande emot wåra werkliga naturs-gåfwor,” och observationen att föreställningsförmågan dock ofta förekommer förnuftet och måste riktas av detta. Denna hos Leopold återkomman- de uppfattning är den vi sett i Émile. Föreställningsförmågan är central för vår utveckling och lycka, men samtidigt riskfylld. Den måste fostras och vägledas av förnuftet. Av direkt relevans för detta är vidare att Johansson diskuterar Leopolds rousseauanska argument för ståndpunkten att utbildaren inte bör 164 . kritik och beundran

presentera formella regler till eleven, utan istället ge sina egna exempel, och andras, det vill säga av vad som ”utgör en förnuftig Warelses säll- het”. Leopolds argument är nämligen att det är elevens föreställnings- förmåga som i själva verket skall utbildas och formas. Johansson påpekar korrekt att Leopold här helt följer Rousseau då han dels understryker att det är föreställningsförmågan som är den centrala förmågan vilken skall formas eller utbildas, och dels understryker att vad detta handlar om är primärt hur en lärare skall undervisa en elev snarare än reformera sig själv. Johansson berör dock på intet sätt det faktum att den diskussion i Rousseaus Émile, vilken Leopold använder sig av, är klart stoisk till sitt innehåll, och att det är just dessa element Leopold tagit fasta på. Detta gäller uppfattningen om lyckan som något som uppnås när vi inte strävar efter ting som inte helt står i vår makt, vilka kan vara av godo såväl som av ondo, beroende av faktorer utanför vår makt, såsom traditionella eller ’yttre’ goda ting (rikedom, rykte), vilka stoikerna som nämnts betecknar ”likgiltiga”.77 Detsamma gäller även poängen, att vad denna syn på moralisk utveckling främst handlar om inte är hur vi skulle kunna instruera och reformera oss själva, utan hur vi kan påver- ka andra, såsom en lärare till en elev. Denna senare aspekt är central för de romerska stoikerna och tematiseras särskilt av Seneca,78 för att inte nämna Marcus Aurelius, som inleder sina Självbetraktelser med en katalog över den fostran och utbildning som han mottagit, och från vem, under olika stadier av den egna utvecklingen. En relaterad poäng som Johansson menar kommer från Rousseau,79 är Leopolds programmatiska försök att lära ”medelmåttan” att inte förakta sig själv. Detta stavas ut i termer av motsatsen mellan stora talanger eller begåvningar och den modesta dygden. Viktigt är här att Leopolds argument för att heroiska och storslagna ideal och den stora fokuseringen på dessa i litteraturen är av ondo, är just att de är missriktade eller olämpliga för det stora flertalet, vilka genom dessa ideal börjar sträva efter saker som ligger bortom deras förmågor att lyckas med, vilket leder till olycka, och till att vanliga människor i slutändan föraktar sig själva. Lösningen på dessa problem, och vägen till lyckan för det stora flertalet, är således att dessa blir nöjda med sina förmågor, sin modesta ställning, och den grad av dygd som de därigenom kan uppnå. i den lärda världen . 165

Detta stoiska tema att spela den roll som givits oss, vilket både den tidiga stoan,80 och senare den romerska stoan utvecklar, är något som Rousseau anammar redan i första discoursen, där han bland annat säger:

För oss, enkla människor, till vilka himmelen inte har skickat värst stora gåvor och inte ämnat för så mycken ära, låt oss förbli i vårt dun- kel, låt oss inte jaga efter en ryktbarhet som skulle undfly oss, och vilken, i sakernas nuvarande tillstånd, aldrig skulle ge oss åter vad den hade kostat oss, när vi väl skulle ha alla förutsättningar för att uppnå den. Vad tjänar det till att söka vår lycka i en annans åsikt, när vi kan finna den i oss själva?81

Detta är dock som vi tidigare såg än mer systematiskt utvecklat i Émile , som Brooke lyft fram. Men det finns flera än tydligare stoicerande passager hos Rousseau, exempelvis då han slår fast:

O människa! dra tillbaka din existens i ditt inre, och du skall ej mer vara olycklig. Bliv på den plats som naturen dig givit i kedjan av varelser, inget skall kunna få ut dig därifrån: protestera inte mer mot nödvändighetens hårda lag, och trötta inte ut dig att vilja sätta upp mot denna, några krafter som himlen inte alls givit dig, för att sträcka ut eller förlänga din existens, utan endast för att bevara den såsom det denna behagar och så mycket som det denna behagar. Din frihet, din makt, sträcker sig inte längre än dina naturliga krafter, och ej därut över; allt annat är bara slaveri, illusion och fåfänga.82

Det är svårt att finna ett bättre samtida exempel på användande av Epiktetos syn på vad som står i vår makt, på hur all strävan bortom detta riskerar att förslava oss. Även stilmässigt, i det direkta tilltalet och i bildspråket närmar sig Rousseau Epiktetos. Detta tar Leopold också upp redan i sitt Ode (1785), där männi skans unika svaghet, till följd av obalansen mellan begären och kraf- terna får emfas i jämförelse med övriga varelser, i detta fall tigern:

Törst til blod hos tigren bor: se han fräter, se han rasar! Nakna kräk, du flyr och fasar – Men naturen, denna mor, 166 . kritik och beundran

Skänkte honom svalg och klor. Så, i alla väsens lott, Har hon vetat vist förena Drift och kraft i lika mått: Stolta mänska! du allena Har begär och svaghet fått.83

I den nämnda essän Om sällheten eller osällheten af det menskliga lifvet, förkastar Leopold först vad vi kunde kalla en allmän epikuréeisk ståndpunkt, nämligen att sällheten eller lycksaligheten skulle vara ett med nöjet eller förströelsen, eller en ”sammanhängande kedja af nöj- en”. Tvärtom menar han att:

I ungdomen är man sällan olycklig […] Man har ännu ej mätt sin styrka; man tror hon skall förslå till alla företag. […] De som vid framlidnare ålder finna lifvet ännu behagligt, hafva synts mig vara till större delen sådana, som afgjort hvad de söka, valt sina ändamål, och sträfva dertill med framgång. […] Den endast, som målar sig för sin inbillning en sällhet, den han ej når, ej har hopp att hinna, han är olycklig.84

Längre fram heter det:

Men om nu så förhåller sig, hvad är det då som gör våra flesta och största sinnesqval? Jo, att vi välja vanligen föremålen för våra önsk- ningar, mera med inbillningen, än med förnuftet, och att vi fästa oss oupplösligen dervid, innan vi ännu hvarken äga nog omdöme, eller gifvit oss nog rådrum att urskilja, huruvida det, hvartill vårt begär syftar, icke är en sak, antingen långt öfver våra egenskaper, eller åt- minstone oberoende deraf, underkastad en blind slump och alla lyckans nycker.85

Det sistnämnda utvecklar Leopold (vilket Johansson inte berör) till ett traditionellt stoiskt argument för att yttre goda ting i slutändan tas ifrån oss och att de som fäst sin sällhet vid dessa slutar olyckliga när de tas ifrån dem. Han avslutar med att reda ut inbillningen eller föreställningsförmågans relation till förnuftet och hur denna relation är avgörande för sällheten: i den lärda världen . 167

Det hör förnuftet till att uppleta dessa föremål, på en gång oberoende af lyckan, och svarande mot våra verkliga natursgåfvor. Men som inbillningen nästan alltid löper i förväg för eftertanken, och som för- nuftet merendels är en sen frukt af erfarenheten, så är det också lika ofta ett otillräckligt botemedel emot det redan inrotade onda […] Det onda som ej kan botas, måste då, jag upprepar det, förekommas; och på hvad sätt kan detta ske, utan genom uppfostran? I uppfostrarens händer ligger, att jag må så tala, barnets, ynglingens inbillning, och med den ofta hela dess framtida sällhet, Förstån då J föräldrar och lärare, förstån då sjelfve, hvad som utgör en förnuftig varelses sällhet, och prediken det, yrken det, icke genom torra reglor, som ingenting säga till inbillningen, eller meningslösa fraser, som uppfylla örat och lemna själen tom, utan med lifvliga efterdömen och ett förståndigt val af andras. […] Och detta medel, det är Inbillningsgåfvan. Intagen den för visheten och dygden; d.v.s. gören ej dessa till en tom katekes af pligter, utan till en sann och lifvlig tafla af det menskliga lifvets värdi- ga sällhet. Inbillningsgåfvan är allt hos menniskan. Det är genom den hon regeras. Sjelfva förnuftet måste tala till den, eller hålla till godo, att med sina råd och reglor ingenting uträtta. Vetom då att betjena oss deraf. Kanhända ligger deri nästan hela uppfostrarens vishet.86

Slutsatser

Den dominerande synen på Leopold som filosof och läsare av Rous- seau har präglats av uppfattningen av honom dels som lättviktig, dels som förvanskare av Rousseaus idéer, i det att han skall ha framställt Rousseau i en vagare, ofarlig version. Vi har även sett hur Leopold explicit och vid flera tillfällen offentligt försvarar Rousseau dels mot anklagelsen att han skulle vara ansvarig för franska revolutionens våldshandlingar, dels mot anklagelser om motsägelsefullhet. Broo- kes läsning av Rousseaus projekt från första och andra Discoursen till Émile, som ett mer och mer systematiskt anammande av stoiska idéer kan här ge en nyckel till Leopolds intresse för Rousseau. Den stoiska teorin om individens appropriering, oikeiosis, är som Brooke visat grunden i Rousseaus syn på moralisk utveckling i synnerhet som den kommer till uttryck i Émile. Flera av de mest centrala begreppen i den stoiska etiken är även grundläggande för Rousseau. Detta gäller i 168 . kritik och beundran

synnerhet att friheten och lyckan bara är möjlig om individen endast strävar efter det som helt står i hennes makt. För Rousseau, liksom för Leopold, är denna stoiska idé central. Det är denna uppfattning som ligger till grund för Leopolds framhävande av den dygdige snarare än hjälten och för hans allmänna syn på moralisk utveckling och lärande. Naturligtvis innehåller Rousseaus verk en mängd olika ståndpunkter, ofta till synes självmotsägande, vilket Leopold själv även lyfter fram i sitt försvar av Rousseau, och receptionen av Rousseau kan därmed betona helt olika aspekter. Syftet här har dock varit att försöka visa hur Leopold inte bara är konsekvent i sin Rousseauläsning, utan konsekvent anammar just det stoiska projektet som Brooke identifierat hos Rousseau. Naturligtvis har det inte varit möjligt i detta sammanhang att behandla Leopolds filosofiska insats i dess helhet. Det är dock en förhoppning att vi nu kan överge synen på hans reception av Rousseau som selektiv eller filosofiskt ointressant. Tvärtom kastar den ljus över intressanta aspekter av Rousseaus moralfilosofi, vilka endast helt nyligen har uppmärksammats ordentligt i forskningen.

noter 1 Rousseau, Émile ou De l’éducation, II, OC, vol. IV, s. 309: [L]e prémier de tous les biens n’est pas l’autorité mais la liberté. L’homme vraiment libre ne veut que ce qu’il peut et fait ce qu’il lui plait. Voila ma maxime fondamentale. Il ne s’agit que de l’appliquer à l’enfance, et toutes les régles de l’éducation vont en découler. Samtliga referenser till Rousseaus verk är till Bernard Gagnebin & Marcel Raymond (utg.) Rousseau, Jean-Jacques: Oeuvres complètes, Bibliothèque de La Pléiade (Paris 1959–1969). 2 Christopher Brooke, Philosophic pride: Stoicism and political thought from Lipsius to Rousseau, (Princeton, N.J. 2012). 3 Carl Gustaf af Leopold (1756–1829, adlad af Leopold 1809). För referenser till Leopolds verk används om inget annat anges Samlade Skrifter, andra utökade upplagan, vol. 1–6 (Stockholm 1814–1833), samt den pågående Samlade Skrifter, utg. Knut Fredlund et. al. (Stockholm 1912–). 4 Johan Viktor Johansson, Extra posten 1792–1795: Studier i 1790-talets svenska press- och litteraturhistoria (Göteborg 1936). 5 Denna korta filosofiska biografi över Leopold bidrar inte med något nytt, i den lärda världen . 169

utan lyfter fram just huvudpunkterna i hans filosofiska utveckling Jag har baserat mig huvudsakligen på Torkel Stålmarck, Medelmåttan: Ett por- trätt av Carl Gustaf af Leopold (Stockholm 2005); Per Dahl (et al.) Tre debatterande essäer och tre dikter av Carl Gustaf af Leopold (Tierp 1996); Olle Holmberg, Den unge Leopold 1756–1785 (Stockholm 1953); Olle Holmberg, Leopold och Gustaf III: 1786–1792 (Stockholm, 1954); Olle Holmberg, Le- opold och reuterholmska tiden 1792–1796 (Stockholm 1957); Olle Holm- berg, Leopold under Gustaf IV Adolf: 1796–1809, (Stockholm 1962); Olle Holmberg, Leopold och det nya riket: 1809–1829 (Stockholm, 1965); Kerstin Anér, Läsning i blandade ämnen: studier i 1790-talets svenska press- och litteraturhistoria (Göteborg 1948); Torgny T. Segerstedt, Moral sense-skolan och dess inflytande på svensk filosofi (Lund 1937), Johansson (1936); Allan E. Sjöding, Leopold, den gustavianske smakdomaren: hans utveckling till första upplagan av Samlade Skrifter (1800–1802) (Västerås 1931). 6 Kyrkan är kanske den enda plattform där Leopold aldrig egentligen var verksam, även om en sådan karriär föresvävade honom ännu under första Uppsalaåret. 7 D.v.s. professuren i logik och metafysik. 8 För Wolff och hans allmänna inflytande i Sverige, se t.ex. Henrik Lager- lund, Filosofi i Sverige under tusen år (Lund 2003) s. 63–65; Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria: Bildning och vetenskap under tusen år, Del 1 1000–1809 (Stockholm 2000) s. 288–296, samt om Neikter, Carl Frängsmyr, Klimat och karaktär: Naturen och människan i sent svenskt 1700-tal (Stockholm 2000) s 78–87, och Carl Frängsmyr & Krister Östlund (utg) Om männ- iskans historia: avhandlingar Om klimatets inverkan & Om den urgamla trollnationen / Jacob Fredrik Neikter (Stockholm 2013). 9 Professor i praktisk filosofi i Uppsala 1783. 10 Leopold berör detta i Åminnelsetalet över Sleincour 1786, se Samlade Skrifter, 2:a uppl., 6:e bandet, (Stockholm, 1833) s. 174–201. 11 För den intellektuella miljön i Griefswald, se t.ex. Alexander Muschik, ”Ludwig Theobul Kosegarten (1758–1818) et la réception de la philosophie rousseauiste en Poméranie suédoise”, i Rugosité de Rousseau, Études Jean-Jacques Rousseau, Nr 18 (Montmorency 2010/2011) s. 315–346. 12 Se Segerstedt (1937) s. 260–261. 13 Se Segerstedt (1937) s. 256. 14 Leopolds mer tekniska invändningar mot kantianismen är samlade i 2:a upplagan av Samlade Skrifter, del 4. Men han presenterade även dessa i versform, t.ex. i Byxorne, eller Tid och Rum: Saga vid Kaklungen, nr CX- XVII i Torkel Stålmarck (utg.), Samlade Skrifter av Carl Gustaf af Leo- pold. Förra avdelningen, andra delen, Dikter 1785–1829, 1. Text (Stockholm 170 . kritik och beundran

2002) s. 392–402. Vi kan inte här närmare gå in på Leopolds kritik av Kant, men se sammanfattningen i Lagerlund (2003) s. 82–91, samt Seger- stedts utförligare analys (1937) s. 255–370. 15 Redan bland Leopolds ungdomsskrifter (Nr IX i tilläggen till Ungdoms- skrifter, i Stålmarck [2002] s. 572) finns även t.ex. poemet Öfversättning af Gellert: Om Wolfianska Filosofien, med raderna ”Den auctorn…Kom efter 10 år ur mod”, vars ”gudomliga metod” av eftervärlden givits namnet ”en förlamad grundlighet”. 16 Brev till B. G. Westberg 26 sept. 1789, Knut Fredlund (utg.), Samlade Skrifter av Carl Gustaf af Leopold. Avd. 2, Bref, D. 1, 1774–1789 (Stock- holm 1915) s. 312. 17 Extra Posten 24/1 och 26/1 1795, Tryckt i Samlade Skrifter, 1 uppl. del 3, (1802) s. 465–477. 18 En utbredd åsikt i Sverige var sedan länge motsatsen. T.ex. Claes Julius Ekeblad fördömer i brev (t. Claes Ekeblad d.y.) 1768 indirekt Rousseaus och Voltaires skrifter och idéer just utifrån den religiösa skepsis de skapat i Frankrike. Se Charlotta Wolff, Vänskap och makt: den svenska politiska eliten och upplysningstidens Frankrike (Helsingfors 2005) s. 270, med n. 91. 19 D.v.s. Guillaume Thomas Francois Raynal, 1713–1796, Syftningen är till hans Histoire philosophique et politique des établissements et du commerce des Européens dans lees deux Indes, som framförde kritiskt anti-koloniala idéer. För Raynals reception i Sverige, se Fredrik Thomasson, ”Raynal and Sweden: royal propaganda and colonial aspirations”, i Jenny Mander & Cecil Courtney (utg.), Raynal’s ’Histoire des deux Indes’: colonialism, networks and global exchange (Oxford 2015) s. 201–215, samt Harald Elov- son, ”Raynal och Sverige”, Samlaren: tidskrift för svensk litteraturhistorisk forskning, ny följd 9 (1928) s. 18–84. 20 Ursprungligen publicerad som del av en recension i Läsning i Blandade Ämnen nr. 7 & 8 (1797) s. 106. Essän är senast utgiven av Dahl (1996). 21 Sjöding (1931). 22 Extra Posten 21/10 och 25/10 1792. Den är i Leopolds Samlade Skrifter omarbetad med titeln Bygdens Son, till Lyckan. Sjöding (1931) s. 438. 23 Extra Posten 9/5 1794. 24 Sjöding (1931, s. 439). 25 Sjöding (1931, s. 439–40). 26 Extra Posten 20/1 och 26/1 1795. Sjöding observerar även den likartade ståndpunkten i en tidigare essä, eventuellt av Leopold, ”Skogslefnaden, och lefnaden i Stora Städer”, Extra Posten 13/9 1793. 27 Sjöding (1931) s. 442. Sjöding understryker även att detta är samma motiv som han finner i Eglé och Annett. i den lärda världen . 171

28 Sjöding (1931) s. 443. 29 Dahl (et al.), (1996) s. 18. 30 Se not 14 ovan med referenser. 31 Stålmarck (2005) s. 8. 32 Stålmarck (2005) s. 161. 33 Spännvidden i den samtida politiska receptionen av Rousseau diskuteras utförligt av t.ex. Roger Barny, Rousseau dans la Révolution: le personnage de Jean-Jacques et les débuts du culte révolutionnaire (1787–1791) (Ox- ford 1986). 34 Se t.ex. Céline Spector, Au prisme de Rousseau: usages politiques contemporains (Oxford 2011). 35 För en bra översik se t.ex. Barny (1986) s. 1–7. 36 Brooke (2012). 37 Se Brooke (2012) s. 181–188, med referenser där. Se även Christopher Broo- ke, ”Rousseau’s Political Philosophy: Stoic and Augustinian Origins”, i Patrick Riley (utg.), The Cambridge Companion to Rousseau(Cambridge 2001) s. 94–123. Andra, som Edward Andrew, ”The Epicurean Stoicism of the French Enlightenment”, i John Sellars (utg.), The Routledge Handbook of the Stoic Tradition (London & New York 2014) s. 243–253, ser snarare Rousseaus moraliska stoicism som blott synbar (”apparent”) och menar att hans position snarare utgör ett brott med klassisk stoicism (s. 249). En likartad tolkning ges av Mark Hulliung, ”Stoicism for Rousseau and other Beleaguered Moderns”, i Mark Hulliung (utg.), Rousseau and the Dilem- mas of Modernity (New Brunswick & London 2016) s. 161–183. 1700-talets reception av stoicism i olika former är ett stort fält. För orientering se allmänt Andrew (2014), samt specifikt för Seneca, Charles Vincent, ”La réflexion morale de l’essai sur Sénèque: Un supplément essentiel au coeur de l’oeuvre”, i Diderot Studies, XXXIV (Genève 2014) s. 259–268; Mathi- as Laarmann, ”Seneca the Philosopher”, i Gregor Damschen & Andreas Heil (utg.), Brill’s Companion to Seneca: Philosopher and dramaticist (Lei- den & Boston 2014) s. 53–71, särskilt s. 65–67. För tidigmodern stoicism i relation till den antika, se t.ex. Jon Miller & Brad Inwood (utg.), Helle- nistic and early modern philosophy (Cambridge & New York 2003). 38 Rousseau, Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité, OC, vol. III, s. 192. Som Brooke noterar är ataraxia, ”frånvaro av sinnesrörelse”, snarare den epikureiska termen för detta ideala tillstånd, och den motsvarande stoiska termen är apatheia, ”frånvaro av passioner”. Man kan tillägga att båda dessa termer dock användes av stoiker redan under antiken, t.ex. hos Epiktetos, Föreläsningar, II.2. Om Själslugn (Peri Ataraxias). 39 Epiktetos’ Föreläsningar inleds just med ett kapitel (I.1.1–32) med titeln 172 . kritik och beundran

Om de ting som beror av oss och de som inte gör det (gr. Peri tôn eph’hêmin kai ouk eph’hêmin), och bok III har ett långt kapitel (III.24,1–118) med titeln Att vi inte bör sträva efter ting som inte beror av oss, (gr. Peri tou mê dein prospaschein tois ouk eph’hêmin). Likväl Handboken, tänkt som en snabb introduktion till Epiktetos’ läror för lekmannen, inleds med en analys av denna distinktion. Se t.ex. W. A. Oldfather (utg.), Epictetus, The Discourses as Reported by Arrian, The Manual, and Fragments (Cambridge, Mass. & London 1925) vol. 1, s. 6–15; vol. 2, s. 184–223; resp. s. 482–537 för Handboken. 40 Se Erik Eliasson, The Notion of That Which Depends on Us in Plotinus and its Background, Philosophia Antiqua, Vol. 113, (Leiden & New York 2008) s. 81–118, för en analys av detta begrepp hos den tidiga stoikern Chrysip- pos (ca. 280–207 BC), samt de romerska stoikerna Seneca (4–1 f.kr.–65 e.kr.), Musonius Rufus (ca. 30–ca. 95 e.kr.), Epiktetos (ca. 50–120 e.kr.) och Marcus Aurelius (121–180 e.kr.). 41 För Brookes diskussion av stoisk oikeiosis, se Brooke (2012) s. 41–46. 42 För Annas’ distinktion, se Julia Annas, The Morality of Happiness (New York 1993) s. 275. Distinktionen framstår som särskilt naturlig av Ciceros sätt att dela upp beskrivningen av teorin i två delar. Se H. Rackham (utg.), Cicero: De Finibus Bonorum et Malorum (Cambridge, Mass. & London 1931, andra upplagan), samt den nyare översättningen och kommentaren i Julia Annas & Raphael Woolf (utg.), Cicero: On Moral Ends (Cambridge 2001). 43 Cicero, De Finibus, III.67. 44 Rousseau, Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité, OC vol. III, s. 164: ”Le premier sentiment de l’homme fut celui de son existence, son premier soin celui de sa conservation.” 45 Se t.ex. Cicero, De Finibus, III, 16, där Cato, som redogör för sin och stoikernas uppfattning slår fast att ”varje djur, direkt när det föds […] har en omsorg om sig själv, och anstränger sig för att bevara sig själv”. Diogenes Laertios i sin beskrivning av den stoiska teorin, formulerar detta sålunda: ”Den första driften hos en levande varelse, säger de, syftar till självbe- varelse, eftersom naturen från början gjort den välvilligt stämd mot sig själv”, Johan Flemberg (utg.), Diogenes Laertios: Berömda filosofers liv och läror (Stockholm 2016) 7, 85–86. 46 Se Seneca, Brev 121, med kommentarer av Brad Inwood (utg.), Seneca: Se- lected Philosophical Letters: Translated with an Introduction and Commen- tary (Oxford & New York 2007) s. 335–336. Som Inwood påpekar ger oss Diogenes Laertios 7, 85 den grekiska termen som Seneca översätter med constitutio, nämligen sustastis. Stoikern Hierocles har likt Chrysippos och Cicero snarare aistêsis heautou, ’perception av sig själv’. i den lärda världen . 173

47 Rousseau, Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité, not XV, OC, vol. III, s. 219, ”L’amour de soi-même est un sentiment […] qui, dirigé dans l’homme par la raison et modifié par la pitié, produit l’humanité et la vertu”. 48 Brooke (2012) s. 188. 49 Brooke (2012) s. 188–189. 50 Brooke (2012) s. 189. 51 Rousseau, Émile ou De l’éducation, OC, vol. IV, s. 239: ”Sanabilibus agro- tamus malis ; ipsaque nos in rectum genitos natura, si emendari velimus, juvat’” […] ”’Sen : de îra. L.II.c.13.’” 52 Rousseau, Émile ou De l’éducation, OC, vol. IV, s. 242: ”la partie sistéma- tique, qui n’est autre chose ici que la marche de la nature…”. 53 Brooke (2012) s. 189. För en utförlig diskussion av de antika källorna till dessa stoiska definitioner, se Anthony A. Long & David N. Sedley, The Hellenistic Philosophers (Cambridge 1987) vol 1, s. 394–401, med s. 401– 410. 54 Denna metafor med naturen som lärare används i den stoiska framställ- ningen dels i Ciceros De Finibus, såväl som i Senecas Brev 121. Se kommentaren till Brev 121 hos Inwood (2007) s. 344–45. 55 Rousseau, Émile ou De l’éducation, OC, vol. IV, s. 247, se äv. noten kring denna tredelning, s. 1294. 56 Rousseau, Émile ou De l’éducation, OC, vol. IV, s. 304: ”En quoi donc consiste la sagesse humaine ou la route du vrai bonheur? […] C’est alors seulement que toutes les forces étant en action l’ame cependant restera paisible, et que l’homme se trouvera bien ordoné”. 57 Även om denne författare menade att det var Senecas Brev 94 och trak- taten De beata vita som Rousseau skulle ha använt som källa, se Brooke (2012) s. 191, för en kommentar. 58 Brooke (2012) s. 199: ”The process described by the Stoics’ oikeiosis began with the infant’s instinctive drive for self-preservation and culminated in the figure of the Stoic sage, whose commitment to the good of the whole generated an equal concern for the welfare of each individual. So too, Rousseau’s account of human nature in Émile is built around his account of amour de soi-même as the fundamental principle of human nature, a principle that begins with basic concerns about self-preservation but that ultimately can generate the altruistic and, if necessary, self-sacrificing moral agent […]”. 59 Se t.ex. Bo Lindberg, Seneca: Människosläktets lärare (Stockholm 2010) s. 135–149, för en överblick och exempel på den stoiska traditionen i Sveri- ge under tidigmodern tid och framåt, samt Bo Lindberg, Stoicism och stat: 174 . kritik och beundran

Justus Lipsius och den politiska humanismen (Stockholm 2001) s. 283–297, med 43–85. 60 Bo Lindberg (2001) s. 84–85, menar, att även om t.ex. nystoikern Justus Lipsius (1547–1606) fördömer medlidandet men försvarar barmhärtighe- ten (misericordia), d.v.s. instinkten att hjälpa den som lider brist och sorg, så är dessa aspekter helt sekundära i relation till den moraliska individua- lismen. Här synes Rousseaus betonande av medlidandet avvika från den stoiska traditionen, och Brooke talar som vi sett om hans ”modified Stoic program”. Lindberg drar även den allmännare slutsatsen att ”[s]toicismen kan vara social och politisk, men bara sekundärt och som en bieffekt av det själslugn som är dess främsta mål.” Denna slutsats kan möjligen vara given för Lipsius’ stoicism, men inte för den antika stoiska traditionen som helhet. Teorin om moralisk utveckling, appropriering, oikeiosis, ut- går som vi sett från två av naturen givna instinkter, till att omfatta en individualistisk omsorg såväl som en om andra individer. För en diskussion av stoikernas sociala eller politiska uppfattningar, se även Malcolm Schofield, The Stoic idea of the city (Cambridge 1991). 61 Johansson (1936) s. 106. Han anger att en av de punkter där han starkt avviker från tidigare tolkningar, bl.a. Sjödings, är just Leopolds relation till Rousseau. 62 Johansson (1936) s. 119. Han visar även på en mängd andra moralfilo- sofiska problem där Leopold verkar ha influerats av Rousseau. Därmed kan man säga att Johansson, till skillnad från Sjöding m.fl., tillerkänner Leopold en delvis korrekt förståelse för Rousseaus filosofiska idéer. 63 Se Samlade Skrifter 2:a uppl., 2:a delen s. 201–205, resp. Samlade Skrifter, 2:a uppl., 6:e delen, s. 174–201. 64 Johansson (1936) s. 108–9. 65 Johansson (1936) s. 109. 66 Johansson (1936) s. 111. 67 Johansson (1936) s. 109. 68 Ode, öfver et Odödligt Namn, Uppläst i Svenska Akademien, d. 20 Decem- ber 1790, r. 85–87: ”/ Hvad? om, en dag, en mognad verld / Af Sanningen och plågan lärd / En ny Jean Jacques mot Er bemannar? / Hvad? Om hon räknar sitt förderf, / Från dessa ljus, från dessa värf / I skryten af, och han förbannar?/”, Samlade Skrifter av Carl Gustaf af Leopold. Förra avdelningen, andra delen, Dikter 1785–1829, utgivna av Torkel Stålmarck, 1. Text, Svenska Vitterhetssamfundet (Stockholm 2002) s. 167. 69 Extra Posten 22/3, 28/3 och 1/4 1794. 70 Johansson (1936) s. 113. 71 Rousseau, Émile ou De l’éducation III, OC, vol. IV, s. 426: ”D’où vient i den lärda världen . 175

la foiblesse de l’homme? De l’inégalité qui se trouve entre sa force et ses desirs. Ce sont nos passions qui nous rendent foibles, parce qu’il faudroit pour les contenter plus de forces que nous en donna la nature. Diminuez donc les desirs c’est comme si vous augmentiez les forces; celui qui peut plus qu’il ne desire, en a de reste. Il est certainement un être très fort.” 72 Rousseau, Émile ou De l’éducation II, OC, vol. IV, s. 304: ”Ce l’imagination qui étend pour nous la mesure des possibles, soit en bien soit en mal, et qui par conséquent excite et nourrit les désirs par l’espoir de les satisfaire”. 73 Rousseau, Émile ou De l’éducation IV, OC, vol. IV, s. 501: ”D’ailleurs il s’agit moins ici de ce qu’un homme peut faire sur lui-même, que de ce que nous pouvons faire sur nôtre éleve par le choix des circonstances où nous le plaçons”. 74 Extra Posten 3/10 1792. 75 Extra Posten 14/4 1795. 76 Johansson (1936) s. 106. 77 D.v.s. gr. adiafora. Se t.ex. Long & Sedley (1987) vol. 1, s. 354–359, för de antika källorna som diskuterar detta begrepp. 78 Se t.ex. Seneca, Brev 94. 79 Johansson (1936) s. 115. 80 Se t.ex. Cicero, De Finibus, III, 24, där liknelsen rör sig på en högre te- leologisk nivå, nämligen att naturen gjort människan lämpad för en viss form av liv, liksom en skådespelare eller dansare inte har fått godtyckliga roller eller steg utan vissa specifika sådana, på samma sätt skall man leva livet på ett visst sätt, inte bara hur man tycker är bäst. Se även Cicero, De Officiis, I.105–116, med Seneca, Brev 121, med kommentar av Inwood (2007) s. 334. 81 Rousseau, Discours sur les sciences et les arts, OC, vol. III, s. 30: ”Pour nous, hommes vulgaires, à qui le ciel n’a point départi de si grands talens et qu’il ne destine pas à tant de gloire, restons dans notre obscurité. Ne courons point après une réputation qui nous échaperoit, et qui, dans l’état présent de choses ne nous rendroit jamais ce qu’elle nous auroit coûté, quand nous aurions tous les titres pour l’obtenir. A quoi bon chercher notre bonheur dans l’opinion d’autrui si nous pouvons le trouver en nous-mêmes?” 82 Rousseau, Émile ou De l’éducation II, OC, vol. IV, s. 308: ”Ô homme! resserre ton existence au dedans de toi, et tu ne seras plus misérable. Res- te à la place que la nature t’assigne dans la chaîne des êtres, rien ne t’en pourra faire sortir: ne regimbe point contre la dure loi de la necessité, et n’épuise pas à vouloir lui resister des forces que le ciel ne t’a point données pour étendre ou prolonger ton existence, mais seulement pour la conser- 176 . kritik och beundran

ver comme il lui plait et autant qu’il lui plait. Ta liberté, ton pouvoir ne s’étendent qu’aussi loin que tes forces naturelles et pas au delà; tout le reste n’est qu’esclavage, illusion, prestige”. 83 III Ode, Stålmarck (2002) s. 6–7. 84 Om sällheten eller osällheten af det menskliga lifvet, Samlade Skrifter 2:a uppl., 5:e bandet, s. 346–347. Ursprungligen tryckt i Extra Posten 14/4 1795. 85 Om sällheten eller osällheten af det menskliga lifvet, Samlade Skrifter 2:a uppl., 5:e bandet, s. 353–354. Ursprungligen tryckt i Extra Posten 14/4 1795. 86 Om sällheten eller osällheten af det menskliga lifvet, Samlade Skrifter 2:a uppl., 5:e bandet, 355–357. Ursprungligen tryckt i Extra Posten 14/4 1795. III På den litterära parnassen

Elisabeth Mansén Angrepp är bästa försvar Hedvig Charlotta Nordenflycht kontra Jean-Jacques Rousseau

Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) har en självklar plats i den svenska litteraturhistorien som berömd poet och medlem av den lärda Tankebyggarorden, men hennes intensiva kritik av Rousseaus kvinnosyn förtjänar närmare studium och även internationell uppmärk- samhet. Nordenflychts Fruentimrets försvar, gentemot J. J. Rousseau medborgare i Genève utkom på försommaren 1761.1 Det är långt innan mer kända personer som Mary Wollstonecraft, Madame de Staël och Olympe de Gouges formulerar sin rousseaukritik.2 Nordenflychts insats blir särskilt intressant eftersom hon reagerar redan under Rous seaus livstid och dessutom ett år före Émile, ou de l’éducation (1762), där han närmare utvecklar sin syn på kvinnans väsen. Hon såg uppen barligen ett snabbt angrepp som bästa försvar mot hans nedvärdering av kvinnokönet och ville omedelbart få sin skrift översatt till franska och latin för att nå såväl Rousseau personligen som en större europeisk läsekrets i lärda akademier och i Paris salonger. ”Företalet af Frunt. Förswar är ett ibland det nödigaste at få med Styrka öfwersatt; ty Rousseau är däruti rätt refuterad”, skriver Nordenflycht till sin vän Samuel Älf den 26 juni 1761.3 Drottning Lovisa Ulrika engagerade sin lektör Beylon för översättning av dikten till franska, men resultatet har inte setts till.4 Därför uppfylldes Nordenflychts önskan om översätt- ning, nu till franska och engelska, först 250 år senare.5 I denna artikel studeras Nordenflychts kritik av Rousseau i Fruen timrets försvar dels i sin egen rätt, dels mot bakgrund av de franska och engelska kvinnors läsningar av Rousseau som presenteras i Mary Seid- man Trouilles klassiska verk Sexual Politics in the Enlightenment: Women Writers Read Rousseau (New York 1997).6 Förutom Mary 180 . kritik och beundran

Wollstonecraft, Madame de Staël och Olympe de Gouges tar Trouille upp Madame d’Epinay, Madame Roland, Madame de Genlis och den anonyma brevskriverskan Henriette.7 Gemensamt för dem alla är att de har ett intensivt förhållande till Rousseau och åtminstone under en viss tid eller ur någon aspekt beundrar honom. Vissa framför även kritik och en del ser det som ett problem, ibland en öppen konflikt mellan då och nu eller mellan författaren och personen, medan andra på olika sätt försöker överbrygga och bagatellisera motsättningarna. Nordenflycht är tidig och ovanligt tydlig i sin exponering av de motsä- gelser som finns i Rousseaus skrifter. En annan uppenbar parallell är att de alla, inklusive Nordenflycht, är författare och därmed tvingas förhålla sig till Rousseaus uppfattning att det är vanhedrande för en kvinna att väcka uppmärksamhet i offentligheten och hans mer specifika åsikt att kvinnliga författare i gemen är ytliga och ointressanta. Som tänkande och skrivande kvinnor har de all anledning att försvara sig mot Rousseau, kanske också att angripa hans kvinnosyn. Norden- flycht utmärker sig genom att så snabbt och tydligt inta en offensiv försvarsposition. Nordenflychts engagemang, demonstrerat i Fruentimrets försvar, vilade på stor beläsenhet och djup beundran för Rousseau. I hans tidi gare verk Discours sur les sciences et les arts (1750) hade hon funnit honom öppen för en ändring av kvinnors villkor. Där skriver han i en fotnot: ”Vi förstår inte tillräckligt väl vilka fördelar en bättre uppfostran av den hälft av människosläktet, som styr den andra, skulle medföra för samhället. [– – –] Om ni alltså vill att de [männen] ska bli ädla och dygdiga, lär då kvinnorna vad andlig storhet och dygd är.”8 Bättre utbildning för kvinnor var en het debattfråga under 1700-talet och inte minst d’Alembert var känd för sin positiva inställning.9 Delvis därför reagerade Nordenflycht så starkt på att Rousseaus Lettre à M. d’Alem- bert sur les spectacles (1758) rymde en lång fotnot där han hävdade att kvinnor generellt var både intellektuellt och känslomässigt ytterst be- gränsade.10 De saknade himmelsk glöd och kunde varken tänka djupt eller känna starkt. Rousseau gjorde också kvinnors attityder ansvariga för den ytliga civilisation han föraktade liksom för de eländiga teater- föreställningarna i Paris. De som kände till Rousseaus levnadsöde och sökte förklaringar i på den litterära parnassen . 181 hans biografi kunde ursäkta honom med att han var bitter gentemot hela kvinnokönet eftersom han just brutit med Madame d’Epinay och hennes krets. Lettre à M. d’Alembert skrevs sedan han lämnat henne och flyttat till Montmorency.11 Någon enkel kronologi kan dock inte upprättas. Visserligen avslutade han kanske först den ur kvinnosyn vinkel mer fördelaktiga Julie, ou La nouvelle Héloïse (1761), men efter brevet till d’Alembert skrevs uppenbarligen Émile, vars första del är mer positiv till kvinnor, medan den andra rymmer klart misogyna inslag. Rousseaus inställning förblir motsägelsefull. Nordenflycht inväntade dock inte någon senare utveckling. Efter läsningen av Lettre à M. d’Alembert bestämde hon sig snabbt för att ge sig i strid med Rousseau. I ett brev till sin vän bibliotekarien och historikern Johan Arckenholtz den 19 juli 1759 skriver hon:

Jag är mycket förargad (tres piquée) på Rousseau och jag skall veder- lägga (combattrai) honom en dag, åtminstone på vårt språk. Jag har vapnen i mina händer. Naturens rättvisa, erfarenheten och alla verkliga filosofer är på min sida. Min harm depit( ) är desto större som jag var förtjust i hans andra skrifter och som han var min hjälte genom sin ärlighet (verité).12

Här formuleras tydligt den ambivalens som finns hos många kvinnliga Rousseauläsare. Trettio år efter Rousseaus teaterbrev behandlar Madame de Staël det i sin debutskrift Lettres sur les écrits et le caractère de J. J. Rousseau (1788). Hon beundrar författarens litterära stil, hans vältalighet och hans idérikedom. Icke desto mindre avvisar hon många av hans åsikter, till exempel hans kritik av kunskap, vetenskap och konstintresse. Hon har också svårt att finna ett konsekvent sätt att förhålla sig till hans uttalanden om kvinnor. Det verkar som om hon försökt hålla med honom i princip och reserverat sig tydligt främst när det gällde kvinnliga författare.13 Även Nordenflycht har uppskattat Rousseau som författare och särskilt hans ambition att vara ärlig och uppriktig, men hennes reaktion mot hans kvinnosyn förblir entydig och stark. Liksom behovet att försvara sig mot Rousseau. Nordenflycht fortsätter sitt resonemang i ett brev till läkaren och poeten Albrecht von Haller tio dagar senare, den 29 juli 1759. Kanske 182 . kritik och beundran

Hedvig Charlotta Nordenflycht, xylografi av Hans Peter Hansen.

har hon försökt försona sig med sin hjälte eftersom hon inleder lite försiktigare. Hon är nu inte längre mycket förargad utan i stället lite förargad på Rousseau (fr. un peu piquée), icke desto mindre tillägger hon mycket deciderat: ”Han har behandlat könet utan förbarmande i sitt brev mot teatern”.14 Till Haller säger hon tydligare att Rousseau inte bara varit hennes hjälte utan också hennes favoritförfattare.15 Den skrift hon framför allt uppskattade var hans Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi des hommes (1755). Där fäste hon sig speciellt vid hans kamp mot tidens fördomar. Nordenflycht ser det nu som sin plikt att fästa sina protester på papper och skriver i sitt försvar: ”Vördnad för sanning, kärlek för rättvisa, ömhet för mitt Köns värde och rättigheter, som så länge af vanans tyranni blifvit trampade, hafva uptänt min ifver”.16 Resultatet av hennes arbete är unikt: Fruentimrets försvar, en dikt på totalt 648 rader med synpunkter på Rousseau och på kvinnoför- trycket i historia och samtid. Nordenflycht utmärker sig bland Rous- seaus kritiker genom att samla sig till ett svar på rim och meter. Hon på den litterära parnassen . 183 valde alexandriner som versform och fyllde dem med imponerande metaforer och antiteser för att markera diktens höga ambitionsnivå.17 För skriftens utformning liksom för dess genomslag är det säkert be- tydelsefullt att Nordenflycht tydligt riktade sin skrift till flera olika mottagare: Rousseau (för att vederlägga honom), kvinnorna (för att försvara dem), den vittra världen (för att imponera med intrikat form- språk och lärda associationer) och drottning Lovisa Ulrika (för att stär- ka banden till sin höga beskyddare). Hennes engagerade och kritiskt granskande läsning av Rousseau väckte därför litterära och personliga reaktioner från många håll. Nordenflychts dikt har tidigare analyserats främst ur kvinnohisto- risk och genusteoretisk synvinkel, naturligtvis i relation till Rousseau, men sällan med speciell avsikt att fördjupa sig i detta.18 Med viss rätt kan man ändå hävda att Nordenflychts försvarsskrift gentemot Rous- seau kommer till sin fulla rätt först när denna aspekt står i fokus.

En kvinnokatalog med ett resonerande förord

Nordenflycht delade upplysningens värderingar och hoppades på en utveckling mot större frihet, rättvisa och jämlikhet, inte minst för kvinnor. Hon var helt övertygad om att kvinnor kunde uträtta stora ting i världen och ansåg exemplets makt vara det mest övertygande och ovedersägliga beviset på kvinnors kompetens och kapacitet.

För at öfvertyga H. Rousseau och hans medhållare om orimligheten af deras tanke-sätt, har jag i denna min försvars Skrift för Könet an- fört en del af de namnkunnoga Quinnor, som lyst och ännu lysa af stora Egenskaper, Snille, Lärdom, Dygder och Hieltemod; emedan exempel äro de mäst bindande bevis […] 19

Nordenflychts dikt presenterar sedan en så omfattande exempelsam- ling av betydelsefulla kvinnor i historien att den växer till ett gyne- ceum, en kvinnokatalog i Boccaccios och Christine de Pisans anda. En jämförelse mellan de kvinnor som nämns i dessa tre kvinnokataloger ger dock inte intryck av att Nordenflycht hämtat sina exempel från dessa föregångare. Nästan fyrtio av Nordenflychts cirka femtio namn 184 . kritik och beundran

är unika för hennes skrift. Omkring tio namn återfinns följaktligen hos de andra, sju hos alla tre.20 Naturligtvis har Nordenflycht fler sekel att hämta material ur än Boccaccio och Christine de Pisan, men även från antiken gör hon andra val. Hon skiljer sig också från Pisan genom att huvudsakligen undvika religiösa exempel.21 Många av de kvinnor hon nämner är okända idag, vilket inte minskar tyngden i hennes argument. Var tid har sin lista på stora namn, skapade av tidens värde- ringar och kontinuerligt ersatta av nya. Nordenflychts val av exempel som huvudargument mot Rousseaus nedvärdering av kvinnokönet skiljer sig principiellt från Wollstone- craft, som inte lyfter fram starka och framgångsrika kvinnor ur historien utan i stället utvecklar mer generella resonemang med relevans för kvinnor i alla samhälleliga positioner. Nordenflycht har liknande ambitioner i sitt förord. I diktens resonerande förord förklarar Nordenflycht sin position, presenterar argumentationens utgångspunkter och gör mer generella filosofiska reflektioner. Hon vänder sig mot vanetänkande och konventioner, mot auktoritetstro och hierarkier. Hon beklagar att människor så ofta tror att något är sant bara för att det är allmänt accepterat. Om majoritetens åsikt vore ett rimligt sanningskriterium skulle vidare diskussion vara meningslös, påpekar hon. Ytterligare ett problem är att folk har en tendens att böja sig för traditioner som de uppfattar som vördnadsvärda och rätta sig efter åsikter för att de omfattas av äldre personer. Många tycks bestämma sig för att omhulda de mest orimliga idéer av helt fel orsaker, menar Nordenflycht, för att sedan med vanans makt eller av pur stolthet envist hålla fast vid dem. Hon accepterar inget av detta. I religiösa frågor skulle enligt hennes mening ett ma- joritetsbeslut utfalla till fördel för den muslimska tron, vars tillskyn- dare åtminstone för Nordenflycht år 1761 framstod som mest talrika. Överdriven respekt för gamla traditioner, påpekar hon, skulle kräva att man accepterade den hinduiska seden att bränna änkor på de döda männens likbål. Som oönskat inslag i den bibliska traditionen väljer hon den gammaltestamentliga berättelsen om den gyllene kalven, som människorna först tillverkade med egna händer och därefter tillbad.22 Nordenflycht är säkert väl medveten om att religionskritik erbjöd över- tygande argument i samtiden. I Voltaires efterföljd ansågs ofta andras på den litterära parnassen . 185 religiösa föreställningar särskilt oförnuftiga. Kritik av avlägsna folkslag med andra seder fick i hennes tid heller inga varningsklockor att ringa, tvärtom gav det intryck av en person med omfattande kunskaper och vida vyer, väl värd att lyssna till. Om hon lyckades övertyga sina läsare om att många hyste orimliga religiösa uppfattningar och sedan dra paralleller till allmänna föreställningar om kvinnor, så hade hon vunnit en poäng och möjligen öppnat deras sinnen för nya idéer. Nordenflycht hävdar vidare att Rousseau inte inser konsekvensen av att göra undantag från generella åsikter. När han medger att en kvinna som Sapfo har geni och eld, så blir det en möjlighet även för andra, påpekar hon.23 Hennes kvinnokatalog är avsedd att ge rikliga exempel på detta. Men även i hennes allmänna resonemang kring kvinnans ställning genom tiderna återkommer hon till Rousseau. Nordenflychts argumentation är starkt präglad av det som vanligen presenteras som upplysningens värderingar. Här finns ljussymboliken, nyttotänkandet, kritiken av nedärvda föreställningar och motståndet mot all envåldsmakt.24 Liksom Wollstonecraft stöder hon sig på före- ställningar om människans naturliga rättigheter och avvisar bestämt de argument för kvinnors mindre värde som hon anser gör falska an- språk på att grunda sig på naturen.25 Enligt Nordenflycht talar naturen snarast för en egalitär och mer balanserad könsuppfattning: ”Du Kjön! som magt och del uti Naturen äger;/Du slägtets ädla hälft! du hats och kärleks mål!/Som högsta ära får och största nesa tål.”26 Nordenflycht medger att männens övermakt kan ha startat med våld och hot, men hon ansluter sig definitivt till den redan i antiken framförda åsikten att dygden inte är beroende av styrkan.

Men just i kroppens kraft i näfrätt och i våld, Tör Männers öfvermackt från början ligga dåld. Den kan ju stifta lag som myndigheten äger, Der är ju rätten störst, där väldet öfverväger, Hvad gäller vett och skäl mot tvång och trug och hot, När mackten säger: lyd! är fåfängt stå emot.27

I sin samtid finner Nordenflycht återigen behov av att understryka att snille och förnuft inte är bundna till muskelstyrka. 186 . kritik och beundran

Nordenflychts ideal är en jämlikhet i förnuft, känsla och ambitioner grundad på människans medfödda och naturliga rättigheter: ”Du föds med vett och drift, med känslor och begär, / Och Quinnan liksom Man fullkomlig menskja är […]”28 Man kan fundera över vad Nordenflycht lägger in i sitt tal om drifter och begär. Även om det är långt ifrån omöjligt att hon i sin 1700-talsmiljö kan syfta på sexuella preferenser är det kanske troligare att hon mer generellt vill erinra om kvinnors ambitioner och önskemål. Problemet, som hon ser det, är att män, oavsett om de avgudat eller förringat kvinnor, har betraktat sig som enväldiga. De har diktatoriskt förnekat kvinnornas rättigheter och hindrat dem från att bruka sitt förnuft, skaffa sig kunskaper och väsentliga positioner i samhället. I den följande passagen får det en tydlig formulering:

Man har med Kjönets rätt så eneväldigt handlat, At man det än till Gud och än till mask förvandlat, Dock altid sammanstämt i ett så hårdt beslut, At stänga det från ljus och höga sysslor ut.29

Liksom Wollstonecraft betraktar Nordenflycht både den extrema upp- höjelsen och nedvärderandet av kvinnokönet som orimliga. Det viktiga är att ge kvinnor möjlighet till utbildning och meningsfullt arbete. Nordenflycht rycker ut till kvinnornas försvar. Hon känner inte igen den bild Rousseau förmedlar av högfärdiga och okunniga kvin- nor som har makt att diktera tidens smak och seder, myndighet att döma över konstens och litteraturens förtjänster samt frihet att han- tera dygdens krav som de vill. Ekon av en sådan negativ kvinnobild finns hos kvinnor som vistades i Paris under Franska revolutionen, som Wollstonecraft och de Gouges, och Nordenflycht medger att ett sådant kvinnovälde möjligen kan finnas i andra länder, men inte i Norden. Nordenflycht noterar att Rousseau i sin skrift säger sig handla av kärlek till sanning och rättvisa, och att han motiveras av en önskan att värna fäderneslandet. Nordenflycht vill i stället med sin dikt värna den halva av människosläktet som kvinnor utgör.30 Hon koncentrerar sig därför på Rousseaus mer generella uppfattning om kvinnor: ”Mitt ämne är endast, at skärskåda och visa obilligheten af de utlåtelser han på den litterära parnassen . 187

Mary Wollstonecraft, porträtt i olja av John Opie ca 1790. Tate Gallery. vågat om Quinno-Könet i gemen, då han om dess förstånd, böjelser, smak, Snille-gåfvor, Lärdom, Arbeten och tanke-styrka, fält följande utlåtelser.”31 Hans åsikter om kvinnor samlas i den stora fotnot hon citerar i sin helhet, på franska, med kommentaren: ”Jag har trodt mig böra införa hans tankar i det Språk, han sielf gifvit dem, för at undvika all tvetydighet”.32 Så här låter den emellertid i översättning:

Kvinnorna tycker i allmänhet inte om någon konst, förstår sig inte på någon och har ingen begåvning (fr. aucun génie). De kan lyckas med små arbeten, som bara kräver något obetydligt i begåvning, smak, behag, ibland t.o.m. i tänkande och argumentering. De kan skaffa sig kunskaper, lärdom, färdigheter och allt som kräver hårt arbete. Men den himmelska eld som upphetsar och uppeldar själen, den begåv- ning (fr. génie) som förtär och förstör, den brinnande vältaligheten, de upphöjda sinnesrörelser som driver deras hänryckning ända till det innersta av deras hjärtan, kommer alltid att saknas i kvinnornas skrifter: dessa är alla svala och söta som de; de kan ha hur mycken 188 . kritik och beundran

kvickhet som helst, men aldrig själ; de är hundra gånger mer förnufti- ga än lidelsefulla. De kan varken beskriva eller känna själva kärleken. Vad jag vet förtjänar bara Sapfo och någon annan att undantas. Jag slår vad om vad som helst att Lettres Portugaises (Portugisiska brev) skrivits av en man. Överallt där kvinnorna har makten kommer såle- des deras smak också att härska och det är den som avgör vårt sekels.33

Efter att ha presenterat sitt ämne och citerat denna centrala text för- djupar Nordenflycht sin kritik av Rousseau. Hon skiljer sig från många kvinnliga Rousseaukritiker genom att understryka att han motsäger sig själv och kommer med förhastade omdömen. Som bevis citerar hon ett långt stycke ur hans Discours sur les sciences et les arts där han visserligen talar om kvinnors negativa inflytande, men inte hävdar att det sätt varpå kvinnor utmärkt sig är något ont i sig. Tvärtom skriver han att en bättre utbildning för kvinnor skulle kunna uträtta mycket gott i samhället och bli till nytta för hela människosläktet.34 Nordenflycht reagerar på flera motsägelser i Rousseaus fotnot. Hon ser hur det skevar när man jämför början, mitten och slutet av texten. Inledningsvis anses kvinnor fullkomligt sakna snille, men sedan kan de uppenbarligen lyckas i ”små Snille-Arbeten, som ej fordra mer än quickhet, ett lätt begrep, smak och behaglighet”. Kvinnorna tillerkänns därigenom en liten mängd snille, och dessutom kvickhet och smak. Enligt den fortsatta texten kan de till och med lyckas ”i Philosophie, förnufts-slut etc. och straxt deruppå i Vettenskaper och Lärdom”. Detta ”fast han i början afhändt dem alt Snille”. Tendensen att tillerkänna kvinnor viss intellektuell kapacitet, men insistera på att hålla detta inom snäva gränser fullföljs när de anses ”mera förnuftiga än eldfulla”.35 Det är ett oväntat uttalande om man vant sig vid en schablonmässig rousseauansk könsuppfattning där manligt förnuft ställs mot kvinnlig känsla. Även Nordenflycht förvånas. Hur mycket förnuft finns det enligt Rousseau rum för i en sådan konstruktion? Troligen inte mycket. Nordenflycht har därför svårt att tänka sig att de resultat inom filosofi och vetenskap som Rousseau i förbigående nämner kan uppnås under de villkor han beskriver. Rousseaus formuleringar ligger i gränslandet mellan att handla om kvinnor i allmänhet och om kvinnliga författare och deras texter. Men på den litterära parnassen . 189 i den mest förvånande och kanske också mest sårande formuleringen syftar han tydligt på både person och text: ”De kan varken beskriva eller känna själva kärleken.” Att Rousseau nedvärderar kvinnors för- måga att känna djupt och älska passionerat har Nordenflycht ännu svårare att acceptera. Om det var något som kvinnor i samtiden brukade tillskrivas så var det kärlek och emotioner. Till slut får kvinnorna i Rousseaus text inte ens behålla sin själ. Nordenflycht beskriver det som att han ”till slut betager dem Siäl, Eld och Liflighet”.36 Nordenflychts analys visar att Rousseau i inledningen av fotnotstexten är helt negativ till kvinnorna, men då håller sig till deras intellektuella brister, att han i textens mitt delvis nyanserar sitt omdöme till kvinnornas fördel, men att han i slutet blir ännu mer fördömande och då även frånkänner kvinnor förmågan att känna och älska. Nordenflychts hela skrift avser att motbevisa denna fotnot. Men när hon i förordet räknar upp ett antal kvinnor är det inte, som i själva dikten, för att ge exempel på imponerande kvinnor i historien. Där är poängen att försvara de kvinnliga författarna och att kritisera den bild av historien som männen skapat. Hon hävdar att det funnits alltför få kvinnliga författare och att historien hittills skrivits av män. Om de kvinnor hon nämner själva fått skriva sin historia, menar Norden- flycht, hade Rousseau fått många exempel på de egenskaper han nu säger sig sakna. Då hade han aldrig kunna säga att kvinnors skrifter var kalla och utan förmåga att engagera på djupet.37

Min sannings Hjelte!

Beundran för Rousseau är själva grunden för Nordenflychts läsning och det blir med retorisk kraft och stora ord hon i dikten inleder sin diskussion med honom. Hon erkänner att han haft en djupt personlig betydelse för hennes intellektuella utveckling. Hon beundrar honom, inte minst för hans frispråkighet: ”Min sannings Hjelte! du, som ler åt lyckans skänker, / I frihets sköte född, du vågat mången gång / Åt Hydran lyte ge och bryta vanans tvång”.38 Därför består drivkraften bakom hennes skrift till stor del av för- våning och besvikelse. Om han nu vill hävda frihetens kraft gentemot 190 . kritik och beundran

inskränkt tvång och vanetänkande undrar hon varför han i denna text plötsligt förnekar att kvinnor har snille, smak och känsla – och att de till och med saknar förmåga att älska:

Säj Rousseau! hvad för måln som nu din syn förblindar, När Kjönet du så hårt i vanmackts bojor lindar, När du oss snille, smak och känslans kraft betar, Ja lif och häftighet, som Kiönets ensak var. Har någon förr väl hört så ny och sällsam lära, At Quinnan ej en gång kan kärleks elden nära, At hon ej älska kan?39

Bilden av ett moln som tillfälligt skymmer Rousseaus blick blir Nordenflychts första ursäkt och förklaring till hans i hennes ögons så besynnerligt negativa kvinnosyn. Inte ens livfullhet och häftigt humör tycks kvinnor enligt hans uppfattning besitta. Mest förvånar hon sig över att han frånkänner kvinnor förmågan att älska och underkänner just den egenskap som andra, även Rousseau själv i andra sammanhang, anser unikt kvinnlig. Tendensen att förse Rousseau med ursäkter eller bortförklara de åsikter de inte kan acceptera delar Nordenflycht med andra av hans kvinnliga kritiker.40 I sin fortsatta undran över varför Rousseau så en- sidigt skildrar kvinnors brister och bortser från deras förtjänster före- ställer Nordenflycht sig att det skett i ett ögonblick av oro och tillfällig bedrövelse:

Hvad för en galla har då Rousseaus penna ledt, När han vår svaghet blott, men ej vår styrka, sedt? Et ängsligt ögnablick, när ledsnad honom plågat, Han obeväpnad sig mot hela Kjönet vågat 41

Även Wollstonecraft hoppas att Rousseaus kvinnofientliga åsikter är misstag som kan korrigeras och tänker sig att hans reaktioner beror på hans stora känslighet och alltför livliga fantasi.42 Nordenflycht menar icke desto mindre att det är oklokt av Rousseau att med en sådan brist på argument, så ”obeväpnad”, gå till anfall mot kvinnorna. Själv kommer hon inom kort att beväpna sig med alla argument hon kan hitta på den litterära parnassen . 191 för att gå till motangrepp. Men hon har svårt att lämna försöken att förstå sin älsklingsförfattare och finna en väg ut ur sin besvikelse. Som så många Rousseauläsare känner hon sig frestad att söka förklaring- en till hans besynnerliga idéer i hans privatliv. Nordenflycht använder dikten till att börja spekulera: Kan någon ha gjort sig lustig på hans bekostnad, retat honom för hans åsikter eller anmärkt på hans klädsel och beteende?

Hvem har beklagligt vis min Philosoph förtretat? Tör hända i et lag en fiålla honom retat, Som i hans dräckt och gång et högmål kunnat se, Ell’ vågat åt hans Vett en löjlig ställning ge. En dåres djerfva hugg kan ock den visa röra. 43

Ännu en möjlig förklaring vore att han har blivit försmådd av en kvinna och tänkt att alla var lika hårdhjärtade:

Ell’ mån en skönhets mackt dit hjerta gifvit göra, Som stålt och obevekt din rena eld försmått; Hvaraf vårt hela Kjön har namn af hårdhet fått?44

Detta skulle kunna syfta på brottet mellan Rousseau och Madame d’Epinay. Alla dessa förklaringar har till syfte att rädda Rousseau i Nordenflychts egna ögon. För trots allt vill hon att Rousseau ska för- bli ”min Philosoph”. Häri liknar hon flera av kontinentens kvinnliga Rousseauläsare. Mary Wollstonecrafts lösning är att skilja mellan personen och författaren och försäkra att hon inte strider med den då döde Rousseau, utan med hans åsikter.45 Nordenflycht är däremot helt unik i sitt sätt att till slut avstå från denna argumentationslinje. Hon vill hellre tro på det han till synes själv har hävdat – att det egentligen inte är han som talat så nedsättande om kvinnorna. Hon skriver:

Men nej! vi må vår rätt på dessa skäl ej öka, Vi slippa någon sak med Philosophen söka: Det icke Rousseau är, som oss förklenat har; Han sielf det vitne ger, at det hans skugga var.46

192 . kritik och beundran

Denna djärva tolkning blir Nordenflychts sista ursäkt för Rousseau. Den stöder sig på hans formulering: ”Läsare, om ni mottar detta sista arbete med överseende, så har ni tagit emot min Skugga, ty som jag ser det existerar jag inte längre.”47 Riktigt vad Rousseau menar när han på detta sätt talar om sin Skugga och säger att han inte längre finns till är svårt att veta, men troligen känner han sig tillintetgjort sedan han för- visats från Genève och tvingats leva i det problematiska Paris. Kanske vill han säga att han bara är en skugga av sitt forna jag. Men oavsett varför Rousseau vill inta denna undflyende författarposition och låta sig representeras av sin skugga, så ger det Nordenflycht en möjlighet att behålla sin beundran för honom. Hon bestämmer sig för att tänka sig att det inte var han själv som skrev denna text – utan hans Skugga. Ambivalensen mellan beundran och besvikelse kan följas genom hela Nordenflychts skrift. Det står hela tiden klart att hon inte är villig att helt ta avstånd från sin ”sannings hjälte”, men hon vägrar samtidigt att böja sig för Rousseaus uppfattning om kvinnokönets brister.

Naturen, erfarenheten och historiens vittnesbörd

Till försvar för kvinnorna åberopar Nordenflycht de starkaste auktori- teterna hon känner: naturen, erfarenheten och historien. Hon inbjuder Rousseau att följa henne på en resa genom tiderna och börjar med historien så som den presenteras inom en lärd tradition: ”De störste Lärde Män mot Rousseau vitnen bli.”48 Nordenflycht blir en svensk pionjär i sin genomgång av idéhistorien på jakt efter filosofer och författare med positiv kvinnosyn och hon har inga problem att finna dem. Hon börjar med bibelns författare, fortsätter med Platon och tar honom på allvar när han ”delar Heder, Värf, emellan bägge Kjön”, även om hon vet att andra inte litar på Platons utsagor.49 Hon nämner också Plutarkos, som hon har mycket höga tankar om:

Plutarque, hvars like knapt den lärda verlden sedt; Han som de största män, med största vett beskrifvit, Har rara Qvinnors dygd i ljuset äfven gifvit, Hans vitsord, hans beröm, har Kjönets värde sagt. En Plato ock vår rätt för Allmänheten lagt… 50 på den litterära parnassen . 193

I det forntida Egypten ser Nordenflycht Platons tankar förverkliga- de. Där kunde kvinnor vara regenter, lagstiftare, krigare och präster.51 Men eftersom Rousseau särskilt siktat in sig på skrivande kvinnors otillräcklighet åberopar hon Pierre Bayle (1647–1706), författare till det stilbildande och samhällskritiska Dictionnaire historique et critique (1697), där han enligt Nordenflycht ”anfördt flera bevis af deras [kvinnors] styrka, snille och lärdom, än man här kan upräkna”. Detta vänder hon mot Rousseau: ”Du säger, at vårt Kjön städs skrifvit svagt och illa, / När dock den stora Bayle dess skrifter velat gilla.”52 Smått respektlöst undrar hon om han tror sig vara så mycket bättre själv: ”Säj! Rousseau, mån du sielf har mera styrka haft?”53 Som en ”Fruntimrets Vän” anser hon med all rätt Ludvig Holberg (1684–1754) som även han sammanställt en kvinnokatalog, Adskilli- ge Heltinders og Navnkundige Damers Sammenlignede Historier (1745), vilken i likhet med Nordenflychts skrift inte inskränker sig till att lyfta fram dygdiga föredömen utan inkluderar starka och inflytelserika kvinnor även om deras handlande inte överensstämmer med tidens moral. En jämförelse mellan de kvinnor som nämns i Holbergs och Nordenflychts kvinnokataloger visar att de har tio exempel gemensamma, men Holberg nämner bara tolv till medan Nordenflycht finner minst fyrtio.54 Nordenflycht nämner i sin diktHolbergs utopiska roman Niels Klims reise til den underjordiske verden från 1741, där kvin- nor i Potu (utopi baklänges) har en helt annan ställning och där endast vishet och kompetens, inte kön, avgör deras position i samhället.55 Nordenflycht presenterar därefter exempel på kvinnor som under historiens gång utmärkt sig inom statskonst, vetenskap och kulturliv – kejsarinnor och drottningar, helgon och krigare, konstnärer och författare. Hon inleder med Sapfo, ett lysande undantag Rousseau själv varit villig att erkänna: ”Kom Rousseau, lät oss kring i fordna verlden vanka, / Din Sapho, den du först från Quinnor väljer ut…”56 Hon fortsätter med Aspasia och Kleopatra, därefter Semiramis och Artemisia av Halikarnassos, kvinnor bakom några av världens sju underverk.57 Antiken hade hög status på 1700-talet, men Nordenflycht hämtade också gestalter från nyare tider. Bland författarna väljer hon Madame de Sévigné (1626–1696), känd för sina stilbildande brev, Lady Dorothy Pakington (1623–1679), känd för sina religiösa skrifter, 194 . kritik och beundran

Lovisa Ulrika som gudinnan Aurora. Porträtt i olja tilskrivet François-Adrien Grasognon de Latinville. Nationalmuseum.

Madame du Châtelet (1706–1749), känd för sina vetenskapliga skrifter och introduktionen av Newton, samt filosofen Catherine Cockburn (ca 1679–1749), som försvarade John Lockes idéer.58 Hon visar på kvinnors insatser inom konst och vetenskap, men glömmer inte världens mäktiga härskare och regenter. Hon pekar på Elisabeth av England, Isabella av Aragonien, drottning Margareta i Norden samt Kristina av Sverige.59 Hon befinner sig dessutom i den lyckosamma positionen att imponerande kvinnor i hennes samtid sitter på flera av Europas troner: Katarina den stora (1729–1796) i Ryssland, Maria Theresia (1717–1780) i Österrike och i Sverige Lovisa Ulrika (1720–1782), syster till Fredrik den store av Preussen och mor till Gustav III.60 Nordenflycht avslutar Fruentimrets försvar med att apostrofera Lovisa Ulrika, som hon också dedicerat sin dikt till. Drottningen levde upp till Nordenflychts kvinnoideal genom att vara en bildad, kulturellt och politiskt aktiv person. Hon var dessutom Nordenflychts mecenat.61 på den litterära parnassen . 195

Sammanlagt nämner Nordenflycht uppemot femtio kvinnor och försöker täcka in så många fält som möjligt. Hon är väl medveten om att hennes läsare inte har alla berömda kvinnor i minnet och för- ser därför sin framställning med generösa biografiska och historiska fotnoter. Med viss satirisk skärpa kommenterar hon dock Rousseaus okunnighet:

Ej under, Rousseau glömt, båd’ Roms och Asiens Qvinnor, När han ej varse blir de lefvande Hjeltinnor. Hvad stor Regerings konst, hvad härdat mod och vett Har ej vårt Tide-hvarf i en Maria sett?62

Speciellt för gyneceer som genre är att även mytiska och fiktiva personer ofta inkluderas. Nordenflycht nämner till exempel Penthesileia, amazo- nernas drottning.63 Kraften i den argumentationen ligger i att motbevisa åsikten att en annan och mer positiv kvinnosyn i äldre tider varit fullkomligt otänkbar. Uppenbarligen har starka kvinnor länge varit begripliga inslag i myter och litterära verk. Om nu en rik uppsättning starka och kloka kvinnor finns att studera både i historien och i litteraturen, vilket med utmärkt tydlighet framgår av Nordenflychts skrift, då borde väl inte hennes samtids filosofer och författare kunna bortse från dessa otvetydiga bevis. Det är åtminstone hennes förhoppning.

Ringar på vattnet

Nordenflychts kritik nådde inte fram till Rousseau, men den spreds i samtidens Sverige och väckte intresse för Rousseau och medvetenhet om hans problematiska kvinnosyn. Kring Nordenflycht kan man urskilja ett nätverk som inte uteslutande var kvinnligt, men som hade starka kvinnliga inslag. Hon tycks själv ha fått underrättelser om Rousseaus Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles (1758) – visserligen på omvägar – från en kvinna: Françoise Marguerite Janiçon gift Warm- holtz (1711–1789), betraktad som en av landets mest lärda fruntimmer. Det var hon som fäste deras gemensamme vän Johan Arckenholtz’ uppmärksamhet på Rousseaus teaterbrev, vilket i sin tur ledde till diskussionen mellan Arckenholtz och Nordenflycht.64 Det skedde redan 196 . kritik och beundran

den 9 december 1758, mer än nio månader innan Rousseaus skrift recenserades i Den Swenska Mercurius i september 1759. Kretsen kring Nordenflycht rymde också författaren Charlotta Catharina Löfgren gift Lagerman (1720–1784) som Sven G. Hansson avslöjat som mottagare av Nordenflychts Skaldebrev till Climene, vilket han uppfattar som Nordenflychts första reaktion på kvinnosynen i skriften om teatern, även om Rousseaus namn aldrig nämns.65 Löfgren kopplas av diktaren Carl Nyrén samman med Nordenflycht och i en tillfällesvers år 1765 hävdar han att de båda utgör motbevis mot Rous- seau.66 Till den Nordenflychtska kretsen hör slutligen Catharina Ahl- gren (1734–ca 1800), ofta dold bakom pseudonymen Adelaide. Ahlgren tog enligt litteratursociologen Margareta Björkman starka intryck av Julie, ou La nouvelle Héloïse (1761) och diskuterade Rousseau i brev till Nordenflycht.67 Kretsen vidgas och tankarna överförs till nästa generation genom att Catharina Ahlgren lämnar sitt exemplar av Julie, ou La nouvelle Héloïse, liksom Nordenflychts arbeten, i arv till sin dotter Catharina Juliana (Julie) Ekerman (1765–1800), som troligen fått sitt smeknamn från Rousseaus roman.68 Även Anna Maria Lenngren (1754–1817) kommenterar Nordenflychts Rousseaukritik i raden ”Jag skref mit hela Köns försvar” i dikten ”Dröm” (1798).69 Under romantiken är minnet av Nordenflychts insats fortfarande levande. Poeten Julia Christina Nyberg (1785–1854), på 1820-talet känd som Euphrosyne, refererar tydligt till Nordenflychts behandling av Rousseau.70 I den 24 strofer långa ”Minnessång öfver Hedv. Ch. Nordenflycht” (1831) berömmer hon Nordenflychts lärdom, klassiska bildning och historiska kunskaper, demonstrerade inte minst i skriften om Rousseau.71

Och, stundom lärd, bland klassiska ruiner Du plockar af Historiens stolta ek Med egen hand ett gyllne blad och vrider Det i din krans, när du med Rousseau strider.72

Nordenflychts Rousseaukritik uppfattas som originell och personlig – plockad ”med egen hand” – och skriften blir enligt Nyberg ett guld- glänsande blad i Nordenflychts lagerkrans.73 på den litterära parnassen . 197

Avslutning

Fruentimrets försvar framstår allt tydligare både som ett feministiskt pionjärverk och som en central text inom svensk Rousseaureception. Nordenflycht är en viktig aktör, inte minst för att hennes dikt är så tidig, så intensiv och så effektiv. Hennes skrift gav dessutom under lång tid framöver upphov till svar och kommentarer och bidrog därmed till Rousseaus närvaro i svenskt kulturliv. Nordenflycht agerar i denna text som en upplysningsfilosof i sin önskan att bekämpa fördomar och orättvisor. Hon vänder sig mot vaneföreställningar och ologiska resonemang för att hävda en i hennes ögon mer rimlig uppfattning. Hon erkänner att hon inte har något tydligt svar på tidens stora fråga – om människors oförnuft beror på naturen, klimatet, styrelsesättet eller uppfostran – men understryker att det är en verklig filosofs skrifter, nämligen Rousseaus, som fått henne att fatta pennan och författa denna skrift. Upplysningstemat i Nordenflychts resonemang blir vid en förnyad läsning, med fokus på Rousseau, minst lika starkt som det framställts i tidigare forskning. Så ställer till exempel Marie-Christine Skuncke Nordenflycht vid sidan av Linné och Scheffer bland dem som förkastar Rousseau för att hans teorier hotade vad de uppfattade som upplysning.74 I Nordenflychts fall gäller det i första hand hans åsikter om kvinnor. Hon understryker att hon uppskattar hans verk i övrigt, faktiskt även teaterbrevet, men att hon inte kan acceptera hans anklagelser mot kvinnorna: ”I sitt bref till H. Alembert om en Theatres inrättande i Geneve (hvilket för öfrigit är förträffeligit skrifvit) tyckes han [Rousseau] öfver alt vilja skylla Könet för de fel, som giöra vår tid bortskiämd och löjlig […]”75 Till skillnad från formuleringarna i breven till Arckenholz och Haller, där hon lutar åt att hennes beundran för Rousseau tagit slut efter läsningen av teaterbrevet, inskränker hon i dikten sin protest till att gälla just hans åsikter om kvinnorna. Nordenflycht liknar andra kvinnliga kritiker i sitt behov att markera att hon, trots sin avvikande mening, uppfattar och erkänner Rousseaus förtjänster, inte minst de stilistiska, men hon är unik i sin snabba reaktion och sitt utförliga försvar. Nordenflycht ger i Fruentimrets försvar, gentemot J. J. Rousseau 198 . kritik och beundran

medborgare i Genève ett initierat och passionerat genmäle mot hans uppfattning att kvinnor saknar intellektuell briljans, estetiskt omdö- me och sensibilitet, samt att de inte ens kan hävda sig på kärlekens område. Förhoppningsvis kan hennes kraftfulla och välformulerade argumentation i protesten mot Rousseau genom nya analyser och genom översättningen till franska och engelska få ökat erkännande och en efterlängtad möjlighet att nå även en internationell publik.

noter 1 Fruentimrets försvar, gentemot J. J. Rousseau medborgare i Genève utkom i separattryck försommaren 1761. Nordenflycht sände den till Samuel Älf den 26 juni 1761. Dikten nådde fler i volymen Witterhets Arbeten 1762. Sven G. Hansson, Satir och kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning: några konflikter, motståndare och anhängare (Stockholm 1991) s. 112. Nordenflycht argumenterade dock för kvinnors rätt till utbildning och medborgerliga rättigheter redan 1741 i dikten ”Fruentimbers plikt at upöfwa deras wett”. 2 Kvinnliga författares läsning av Rousseau analyseras av Mary Seidman Trouille i Sexual Politics in the Enlightenment: Women Writers Read Rous- seau (New York 1997). 3 Hedvig Charlotta Nordenflycht, Samlade skrifter, D. 3. H. 5. (Stockholm 1929) s. 293–296. Brev från Nordenflycht till Samuel Älf (nr 63) daterat Stockholm 26 juni 1761. Se även Hedvig Charlotta Nordenflycht, Samla- de skrifter, D. 3. H. 2 (Stockholm 1938) s. 569f. 4 Hansson (1991) s. 103 och Ann Öhrberg, ”’Man snärjer örnens fot’: en diskussion om begreppet makt med utgångspunkt från Hedvig Charlotta Nordenflychts dikt ’Fruentimrets Försvar’”, iFeministiska litteraturanalyser 1972–2002 (Lund 2005) s. 186 not 25. 5 Hedvig Charlotta Nordenflycht,Defence of the female sex against J.J. Rous- seau, citizen of Geneva: La défense du genre féminin contre J.J. Rousseau, citoyen de Genève (Lund 2016). 6 Jämförelser bygger huvudsakligen på de avsnitt i Trouilles Sexual politics … (1997) där hon själv gör sammanfattningar och komparationer, samt de ställen som behandlar Rousseaus brev till d’Alembert, det verk Nordenflycht kritiserar. Det ger i första hand s. 1–10, 62, 137f, 201–204, på den litterära parnassen . 199

242f, 281. Särskilt när det gäller Mary Wollstonecraft har hennes egna verk och även annan litteratur anlitats. 7 Alla utom Madame d’Epinay och den anonyma Henriette formulerar sina synpunkter på Rousseau flera decennier senare änNordenflycht. Henriet- te skriver sina brev till Rousseau med start den 26 mars 1764, Madame de Staëls Lettres sur Rousseau utkommer 1788 och de övrigas verk utkommer ännu senare. 8 Rousseau, Kulturen och människan: två avhandlingar (Göteborg 1992) s. 54 not 8. 9 Jfr Trouille (1997) s. 62. 10 Rousseaus teaterbrev står i bouppteckningen liksom i auktionskatalogen över Nordenflychts efterlämnade bibliotek som ”Rousseau Article Ge- neve”. Hon ägde originalupplagan från ”Amsterdam” 1758. John Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht: ett skaldinneporträtt från Sveriges rococo- tid (Lund 1895) s. 133, 384f. 11 Trouille (1997) s. 137. 12 Översättningen citerad efter Hansson (1991) s. 96. Fr. ”Je suis tres piquée contre Rousseau et je le combattrai un jour, au moins dans notre langue. J’ai des armes en mains, l’Equité de la nature, l’experience et tous les vrais Philosophes sont des miennes. Mon depit est d’autant plus grand, que j’etois charmée de ses autres écrits, et qu’il étoit mon heros pour sa verité.” Brev från Nordenflycht till Arckenholtz 19 juli 1759, RA, E 5765, citerat efter Torkel Stålmarck, ”Hedvig Charlotta Nordenflychts brev till Albrecht von Haller och Johan Arckenholtz”, i Samlaren 1959 s. 120. Se även Ruth Nilsson, Kvinnosyn i Sverige: från drottning Kristina till Anna Maria Lenngren (Lund 1973) s. 210; Hansson (1991) s. 96; Torkel Stålmarck, Hedvig Charlotta Nordenflycht: ett porträtt(Stockholm 1997) s. 176ff; Ann Öhrberg, Vittra fruntimmer: författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare (Hedemora 2001) s. 259 och Ann Öhrberg (2005) s. 177. 13 Trouille (1997) s. 201–204. 14 Fr. ”Il a traité le sexe sans menagement dans sa lettre contre le Theatre.” Citerat efter Stålmarck (1959) s. 114. 15 ”Ce meme Rousseau à été mon heros, mon auteur favori pour ces autres ecrits sur tout son discour sur l’inegalité des Hommes, je le cheris parce qu’il a fortement combattu les prejugés, comment peut il en avoir lui meme?” Citerat efter Stålmarck (1959) s. 114. Svensk resumé av brevet i Öhrberg (2001) s. 259 och Hansson (1991) s. 97, 100. 16 Nordenflycht (1929) s. 50. 200 . kritik och beundran

17 Med symbolisk effekt alternerar Nordenflychts dikt dessutom mellan for- mellt kvinnliga rim av typ kvinna–vinna och manliga rim av typ man– kan. 18 Nordenflychts dikt analyseras förtjänstfullt i Ruth Nilsson, Kvinnosyn i Sverige: från drottning Kristina till Anna Maria Lenngren (Lund 1973) s. 209–259, ännu mer utförligt i Sven G. Hansson, Satir och kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning: några konflikter, motståndare och anhängare (Stockholm 1991) s. 87–182, samt på senare tid med intressanta resultat i Ann Öhrberg, Vittra fruntimmer: författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare (Hedemora 2001) s. 258–274 och i hennes uppsats ”’Man snärjer örnens fot’: en diskussion om begreppet makt med utgångspunkt från Hedvig Charlotta Nordenflychts dikt ’Fruentimrets Försvar’”, i Feministiska litteraturanalyser 1972–2002 (Lund 2005) s. 171– 190. Den nämns också kort i Lars Elleströms förtjänstfulla En ironisk historia: Från Lenngren till Lugn (Stockholm 2005) s. 93–98, liksom i Eli- sabeth Mansén, Sveriges historia 1721–1830 (Stockholm 2011) s. 598. Så- väl biografiska som bibliografiska upplysningar finns tillgängliga redan i John Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht: ett skaldinneporträtt från Sve- riges rococo-tid (Lund 1895). Därtill finns fina studier av Torkel Stålmarck, i första hand Hedvig Charlotta Nordenflycht: ett porträtt (Stockholm 1997), men också specialstudier som ”Hedvig Charlotta Nordenflychts brev till Albrecht von Haller och Johan Arckenholtz”, i Samlaren 1959. Tydligt fokus på Rousseau finns i Marie-Christine von Sydows uppsats ”Fruen- timrets försvar, Emot J.-J. Rousseau: Hedvig Charlotta Nordenflychts reaktion emot Rousseaus kvinnoförakt”, i Könsroller i litteraturen från antiken till 1960-talet (Stockholm 1968) s. 72–78. Dessutom finns naturligtvis forskning om Nordenflycht där hennes skrift mot Rousseau inte aktualiseras, som i Helene Blomqvist, Nordenflychts nej. Ett upplysningsre- ligiöst spänningsfält och dess litterära manifestationer (Stockholm 2016). 19 Nordenflycht (1929) s. 51. 20 Hos alla tre finns Artemisia, Kleopatra, Penthesileia, Portia, Sapfo, Semi- ramis och Zenobia. Med Boccaccios drygt hundra kvinnor har Norden- flycht dessutom gemensamt Agrippina, Julia och Johanna av Neapel. Med Pisan delar hon förutom de tidigare nämnda även Agrippina d.ä., Fredegunda och Brynhilde, samt i viss mån jungfru Maria. 21 Öhrberg (2005) s. 178–183. Även Lovisa Ulrikas porträtt av lärda kvinnor associeras till ett gynæceum i Eva-Lena Karlsson, ”Ett galleri av ’lärde fruntimmer’”, i Sten Åke Nilsson (red.), Drottning Lovisa Ulrika och Vit- terhetsakademien (Stockholm 2003) s. 187. på den litterära parnassen . 201

Den enda kvinna som eventuellt nämns i såväl Boccaccios och Chris- tine de Pisans som Nordenflychts kvinnokataloger är den numera rätt okända Agrippina. Det är dock något oklart och de alla avser antingen kejsar Augustus dotter eller kejsar Neros mor. (Boccaccio nämner båda.) 22 Det kan enligt Nordenflycht vara en åsikt som hävdas av majoriteten inom ett ”folkslag”. Nordenflycht (1929) s. 46. 23 Nordenflycht (1929) s. 50f. 24 Nordenflycht (1929) s. 53f. 25 Mary Wollstonecraft, Till försvar för kvinnans rättigheter (Stockholm 1997) s. 61, 133f. Jfr även s. 25f, 47, 80f, 94, 139, 144, 228, 272, 286. 26 Nordenflycht (1929) s. 52. 27 Nordenflycht (1929) s. 54. 28 Nordenflycht (1929) s. 53. 29 Nordenflycht (1929) s. 53. 30 Nordenflycht (1929) s. 50. 31 Nordenflycht (1929) s. 49. 32 Nordenflycht (1929) s. 49. 33 Originalet lyder: ”Les femmes, en général, n’aiment aucun art, ne se con- naissent à aucun, et n’ont aucun génie. Elles peuvent réussir aux petits ouvrages qui ne demandent que de la légèreté d’esprit, du goût, de la grâ- ce, quelquefois même de la philosophie et du raisonnement. Elles peuvent acquérir de la science, de l’érudition, des talents et tout ce qui s’acquiert à force de travail. Mais ce feu céleste qui échauffe et embrase l’âme, ce génie qui consume et dévore, cette brûlante éloquence, ces transports sublimes qui portent leurs ravissements jusqu’au fond des cœurs, manqueront toujours aux écrits des femmes : ils sont tous froids et jolis comme elles ; ils auront tant d’esprit que vous voudrez, jamais d’âme ; ils seraient cent fois plutôt sensés que passionnés. Elles ne savent ni décrire ni sentir l’amour même. La seule Sapho, que je sache, et une autre, méritèrent d’être ex- ceptées. Je parierais tout au monde que les Lettres portugaises ont été écrites par un homme. Or partout où dominent les femmes, leur goût doit aussi dominer: et voilà ce qui détermine celui de notre siècle.” Citatet efter Rousseaus skrifter. Nordenflychts variant (1929) s. 49 skiljer sig endast ortografiskt. På svenska efter Hansson (1991) s. 91. En delvis annorlunda men inte fullständig variant i Öhrberg (2001) s. 258f. 34 Nordenflycht (1929) s. 50, 80. På svenska i Hedvig Charlotta Norden- flycht, Skrifter (Stockholm 1996) s. 429. Där översätts ascendent som ”framträdande”. Nordenflycht (1938) s. 389. I samband med dikten ”Skal- de-Bref Til Criton” (1753) hänvisar hon till Rousseaus Discours sur l’origi- 202 . kritik och beundran

ne et les fondements de l’inégalité parmi des hommes. Nordenflycht (1996) s. 357. 35 Nordenflycht (1929) s. 50. 36 Nordenflycht (1929) s. 50. 37 Nordenflycht (1929) s. 50. 38 Nordenflycht (1929) s. 56. 39 Nordenflycht (1929) s. 56. Av diktens rytm framgår också att betoningen av hans namn ligger på första stavelsen; Roússeau, som på engelska. 40 Mary Wollstonecraft är en av dem. 41 Nordenflycht (1929) s. 79. 42 Mary Wollstonecraft, A Vindication of the Rights of Woman, i The Works of Mary Wollstonecraft, 5 (London 1989) s. 87 [31]; Elisabeth Mansén, ”Mary Wollstonecrafts mångskiftande bilder av män. En ny läsning av A vindication of the Rights om Woman”, Kristina Fjelkestam, Helena Hill & David Tjeder (red.), Kvinnorna gör mannen: maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500–2000 (Göteborg 2013) s. 206f. 43 Nordenflycht (1929) s. 80. 44 Nordenflycht (1929) s. 80. 45 ”Jag strider inte med den döde, utan med hans åsikter. Jag vänder mig endast mot den sinnlighet som fick honom att nedvärdera kvinnan genom att göra henne till slav under kärleken.” Mary Wollstonecraft, Till försvar för kvinnans rättigheter (Stockholm 1997) s. 147. ”I war not with his ashes, but his opinions. I war only with the sensibility that led him to degrade woman by making her the slave of love.” Wollstonecraft (1989) s. 161 [203f]. Mansén (2013) s. 207. 46 Nordenflycht (1929) s. 80. 47 Fr. ”Lecteur, si vous recevez ce dernier ouvrage avec indulgence, vous accueillerez mon Ombre; car pour moi je ne suis plus.” Nordenflycht (1929) s. 80. 48 Nordenflycht (1929) s. 56, 59. 49 Nordenflycht (1929) s. 56f, 66. 50 Nordenflycht (1929) s. 66. 51 Nordenflycht (1929) s. 66f. Även i antikens Rom, liksom i Gallien, finner Nordenflycht modiga och namnkunniga kvinnor. 52 Nordenflycht (1929) s. 65. 53 Nordenflycht (1929) s. 65. 54 Holberg tar sammanlagt upp 22 kvinnor till mer utförlig behandling och Nordenflycht har med tio av dessa (Kleopatra, Agrippina, Katarina av Medici, Johanna Gray (Jane Grey), drottningarna Margareta, Elisa- på den litterära parnassen . 203

beth och Kristina, Maria Stuart, Eleonora Christina Uhlfeld och Jeanne d’Arc.) Bland de kvinnor hon kunde ha hämtat från honom, men inte gjort, finns den bibliska Mariamne, Berenice, Henrik VIII:s hustru Anne Boleyn och Madame de Mazarin. 55 Nordenflycht (1929) s. 65f. Holberg har också skrivit Zille Hans Dotters Gynaicologia eller Forsvarsskrift for qvindekiønnet (u.o. 1722). Där nämns dock bara en handfull historiska kvinnogestalter, däribland Sophia Eli- sabeth Brenner, men annars främst drottningar som Kristina, Elisabeth, Margareta, Anna och Catharina. Om Holbergs kvinnosyn i Norsk li- kestillingshistorie 1814–2013 (Bergen 2013) s. 53–57. Jfr även Stålmarck (1997) s. 178f. 56 Nordenflycht (1929) s. 57. 57 Nordenflycht (1929) s. 50, 57, 60, 75. 58 Nordenflycht (1929) s. 62f. Hon är noga med att ta med de två undantag Rousseau medger: Sapfo och den första Héloïse (1101–1162), Abélards äls- kade. Nordenflycht (1929) s. 57, 63. 59 Nordenflycht (1929) s. 60, 69, 74f. 60 Nordenflycht (1929) s. 77–79. 61 Hansson (1991) s. 103. Även Merit Laine uppmärksammar Lovisa Ulri- kas uppskattning av Nordenflycht och försvarsdikten. Merit Laine, ”En drottning med ’manna-wett’”, resp. Marie-Christine Skuncke, ”Lovisa Ulrikas korrespondens med utländska författare och lärda”, i Sten Åke Nilsson (red.), Drottning Lovisa Ulrika och Vitterhetsakademien (Stock- holm 2003) s. 39, 52. 62 Maria avser Maria Theresia. Nordenflycht (1929) s. 78. 63 Nordenflycht (1929) s. 68. 64 Hansson (1991) s. 94ff; Öhrberg (2001) s. 227ff, 259. Arckenholtz’ svarsbrev, daterade 18 januari och 15 april 1759, diskuterar Rousseaus skrift. (Hansson 1991) s. 95f. Arckenholtz’ brev till Nordenflycht lär vara från den 23 april 1759. 65 Det första brevet var daterat den 19 juli 1759. Hansson (1991) s. 104, 140– 182; Stålmarck (1997) s. 177; Öhrberg (2001) s. 259. 66 ”Den Rousseaus swaghet lätt kan blotta, / Som Swenska Lottors styrka sett.” Hansson (1991) s. 162ff. Hansson har i detta sammanhang också funnit en koppling till Margareta Stiernstolpe f. Gryzell (1740–1802). Hansson (1991) s. 104, 107–112. 67 Margareta Björkman, Catharina Ahlgren: ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige (Stockholm 2006) s. 366f, 448 not 272. Övriga referenser till Rousseau behandlar snarare idémässiga överensstämmelser och Björk- man är noga med att hålla öppet för inflytande från andra källor (s. 168f). 204 . kritik och beundran

68 Björkman (2006) s. 375–380, 404. Kopplingen till Rousseaus Julie föreslås också i Tilda Maria Forselius magisteruppsats i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. ”Min nådiga pappas Uprigtiga Vän och fiolliga flicka: Julie Ekerman/Björckegrens brev till Carl Sparre lästa utifrån frå- gor om makt och identitet” (Stockholm 2002) s. 21, 114f. 69 I Lenngrens dikt kallas Nordenflycht ”den Svenska Uranie”. Anna Ma- ria Lenngren, Samlade skrifter, 2 (Stockholm 1918) s. 203 resp. Lenngren (1926) s. 392 not 21, s. 396ff. 70 Julia Christina Nyberg, Samlade dikter af Euphrosyne, 2 (Örebro 1832) s. 274. 71 Dikten ingår i Julia Christina Nyberg, Samlade dikter af Euphrosyne, 1 (Örebro 1831) s. 237–247. 72 Nyberg (1831) s. 245. Även här ligger betoningen av Rousseau på första stavelsen. 73 Julia Christina Nyberg, Samlade dikter af Euphrosyne, 3 (Stockholm 1842) s. 246 not 15. 74 Marie-Christine Skuncke, ”Jean-Jacques Rousseau in Swedish eyes around 1760”, i R. Butterwick (red.), Peripheries of the Enlightenment (Ox- ford 2008), s. 99; ”Scheffer, Linneaus and Nordenflycht rejected Rousseau because his theories posed a fundamental threat to what they considered to be ’Enlightenment’.” 75 Nordenflycht (1929) s. 48. Alfred Sjödin Rousseau i den gustavianska naturdikten Johan Gabriel Oxenstiernas Skördarne

Om man nämner Rousseau och hans inflytande på den svenska 1700-talslitteraturen kommer nog de flesta att tänka på svärmandet för naturen och landsbygden. Dessa är drag som finns rikt företrädda hos Rousseau och vars genombrott på bred front han bidragit till, både med sina filosofiska idéer och med sina skönlitterära verk. Samtidigt var landsbygden något av ett ideologiskt slagsfält under gustaviansk tid, och frågan tjänar på att betraktas i ett vidare perspektiv än den individuella relationen mellan en svensk poet och föregångaren från Genève. Ämnet är knappast outforskat,1 men den tidigare forskningens syn på inflytande kan behöva kompletteras. Påverkan är endast i sällsynta fall en fråga om att adepten helhjärtat sluter upp bakom läromästarens program eller om att epigonen bygger hela sitt verk på föregångaren. Genom att rikta uppmärksamheten på den ideologiska laddningen i gustavianismens natursvärmeri och de gränser som sattes av den tidens litterära institution hoppas jag kunna visa på den logik som styrt inflytandet i en specifik riktning, och på så vis förklara inte bara anslut- ningar till Rousseaus program utan även signifikativa avvikelser från det. I detta bör också uppmärksammas den viktiga roll som spelas av dikternas själva form, vilken kan ses som ett sätt att navigera mellan de acceptabla och de mer problematiska aspekterna av detta inflytande. Mitt exempel kommer att bestå i Johan Gabriel Oxenstiernas diktning. I Oxenstierna (1750–1818) har man kunnat se ett fullgott svenskt exempel på en av det senare 1700-talets representativa människoty- per: en finstämd drömmare med en högt uppdriven mottaglighet för intryck av naturen och lantlivet, en filantrop full av medkänsla för 206 . kritik och beundran

lantbefolkningen som han avundas deras enkla men kvalitativt rika livsföring. På det poetiska planet utgör han en representant för den 1700-talsgenre som allra tydligast visar seklets naturintresse: den deskriptiva dikten. Liksom sina föregångare i England och Frankrike skrev Oxenstierna dikter där det rent mänskliga intresset skjutits åt sidan, och vars huvudsyfte består i en noggrann beskrivning av landets typiska växter, arbeten och nöjen. De poetiska och mentalitetsmässiga strömningar som Oxenstierna deltar i konvergerar på många nivåer med Rousseaus budskap, och det är inte förvånande att ”rousseauism” ibland har fått stå som en förkortning på hela den natursvärmande riktningen under senare delen av seklet. Samtidigt är Rousseau i sitt svärmeri för landsbygden lika mycket en representant för allmänna tendenser som en föregångare.2 Svärmandet för naturen, landsbygden och den enkla jämlikheten hos dess befolkning återfinns under 1700-talet i många versioner, av vilka långtifrån alla drivs av Rousseaus filosofiska och politiska radikalitet eller frigör väsentligt nya gestalt- ningar av jaget och naturimpressionerna. Att välja Johan Gabriel Oxenstierna som exempel har många för- delar: det är dokumenterat att Oxenstierna läst Rousseau och mottagit intryck av honom, och hans diktning ägnas till större delen en ämnessfär där Rousseaus idéer ligger nära till hands. Till detta bör läggas en central faktor som har mindre att göra med innehållet i hans diktning än de rent materiella förutsättningarna för den. Oxenstierna kan nämligen ses som ett exempel på den typiska poetiska karriären inom det gustavianska litterära systemet, en ”ämbetsförfattare” som lånade sin penna till härskarpanegyrik och hovdivertissement och för det belönades med höga poster.3 Även i sina naturdikter rör han sig inom den gustavianska ideologins horisont: dess uppfattning om sty- relseskicket, om folkets roll, om upplysning och framsteg. Han delar också i det väsentliga de poetiska och språkliga normer som de gustavianska kritikerna och Svenska Akademien etablerar och upprätthåller. Oxenstiernas förhållande till Rousseau kan därför antas ha ett visst förklaringsvärde för den gustavianska parnassen i stort. på den litterära parnassen . 207

Den ensamme drömmaren

I vilket fall som helst finner vi hosOxenstierna kulturhistoriskt intressanta vittnesmål om den verkan Rousseau hade på känsliga svenska läsare. 1769 skriver den nittonårige greven i sin dagbok:

Jag läste i dag La Nouvelle Héloïse. Huru rätt har ej Rousseau, då han säger, att han ej skulle kunna älska den menniskja, som kunde läsa utan rörelse denna bok. Jag har läst henne med ömhet, jag har tagit del i deras öden som där nämnas, ock jag har storgråtit vid Julies död. Jag skulle vara rädd att hafva att göra med en menniskja som jag såg läsa i denna brefsamling med köld.4

Det stämmer väl in på den typiske Rousseauläsaren, så som denne beskrivits av Robert Darnton. Mot känsloevangeliet svarar ett nytt sätt att läsa, baserat på inlevelse och emotionell respons snarare än på den känsla för det välplacerade uttrycket och den sköna formen som annars brukar anses karakteristiskt för en klassicistisk läsare. Dessutom bildar denna känsla grundvalen för en ny etisk gemenskap: om någon läsare skulle kunna ta del av denna berättelse och inte röras, är han knappt människa.5 I Oxenstiernas anteckning kan vi tycka oss känna igen detta nya förhållningssätt till texten. Men beroendet ska inte överdrivas. Ett år tidigare hade den unge Oxenstierna hos Vergilius läst om drottning Didos öde, med en snarlik emotionell respons:

Jag har läst Aeneidens 4:de bok. Jag säger inte vad jag tycker om den. Man måste vara galen för att kritisera den, och man är knappast heller klok om man försöker berömma vad som står över allt beröm […] Allt jag kan säga är, att var och en som inte delar Didos tårar, var och en som inte känner sig rörd av hennes klagan, han har inte något hjärta. Han skall sluta att läsa verserna! Alla har inte rättighet att röras!6

I princip finner vi här samma inslag som i responsen på Julie. Även under läsningen av detta de klassiska finsmakarnas främsta verk, Aeneid- en, fokuserar Oxenstierna på den emotionella inlevelsen och det etiska draget som skapar ett förbund mellan författare och läsare, vilka båda 208 . kritik och beundran

Johan Gabriel Oxenstierna, porträtt i olja av Ulrika Pasch. Foto Nationalmuseum.

framstår som ädlare än de som inte är kapabla till samma respons. Det är frestande att påstå att om Rousseau hade denna effekt på nya läsare, så var marken åtminstone väl förberedd. Hans Nouvelle Héloïse kunde nå fram till Oxenstierna därför att han redan var mentalt mottaglig för den. Om det finns ett Rousseauinflytande hos Oxenstierna – och en kontakt finns det ju bevisligen – så tycks det rimligt att se denna som ett inslag i en allmän mentalitet som kunnat hitta sin näring på flera håll och som gör det svårt att uppställa kausala samband. Så finner vi i den unge Oxenstiernas dagböcker andra ställen som ligger väl i linje med Rousseaus förhållningssätt till naturen. Följande stycke skulle kanske – om man bortser från att det skrevs elva år tidigare – ha kunnat ses som påverkat av Rousseaus Rêveries du promeneur solitaire:

[jag] har ett obeskrivligt nöje av dessa ensamma promenader. Ett slags mild och tjusande melankoli kommer över mig och gör mig till herre över min själ. Ensamheten och friheten förtrollar mig. Jag tänker, jag på den litterära parnassen . 209

rimmar, jag sjunger, jag ställer frågor och besvarar dem själv. I dessa angenäma stunder, då jag endast har mig själv till förtrogen, erfar jag en glädje av odefinierbar natur som ingen som inte har mitt lynne kan lära känna.7

Vi skulle kunna tänka oss att Oxenstiernas utveckling bestod i ett fördjupande av denna typ av introspektion och ensamhet i naturen. Och om man gick vidare och letade i Oxenstiernas tidiga produktion skulle man finna exempel på även poetiska texter som låter ana ett nytt och mer intimt förhållande till naturen än det som fanns hos den föregående generationen, Creutz och Gyllenborgs.8 På flera ställen uttrycks dessutom sociala och filosofiska ståndpunkter som tycks ligga nära Rousseaus. I den första, opublicerade versionen av det stora verket Skördarne (1773) märks en blick på lantbefolkningen som tycks präg- lats av Rousseaus Discours sur l’inégalité:

Ack! Himlens vilja var, att alla vore sälla…. ….hvart af sina barn han ämnat lika rätt. Men sen naturens bud för tvånget nödgats vika, Har makten skillnad gjort där alla föddes lika. En endas yppighet, en endas lystnads rof, Med tusens kostnad vinns som kväljas af behof. (II, 189–198)9

Givet dessa utgångspunkter måste Oxenstiernas poetiska karriär se något paradoxal ut. Tidigt i hans författarskap ser vi någonting som skulle kunna ses som Rousseauinspiration eller åtminstone en stark valfrändskap, vilken i förlängningen skulle kunna leda till den ström- ning vi brukar kalla förromantik. Men hans fortsatta utveckling visar snarare på motsatsen till en förväntad utveckling ”från förnuft till känsla och fantasi”. Oxenstiernas utveckling har i regel tolkats biografiskt av de tidigare litteraturhistorikerna. En effekt av deras intresse för den unika skaldefysionomin och det närmast genetiska perspektivet i denna typ av forskning var att ungdomsalstren ofta ådrog sig mer intresse än de mogna verken. Det måste då framstå som att Oxenstierna sjangserat under sin senare tid: medan hans diktning fram till den första, aldrig publicerade versionen av Dagens stunder (1785) kan ses som mer 210 . kritik och beundran

personlig, ”tynar hans poetiska ådra” under arbetet med hans förse- nade magnum opus Skördarne (publicerat 1796). Men det finns också ett annat sätt att betrakta förhållandet. Istället för att lägga vikt vid det ungdomliga, friska och det autentiska (det som sägs bygga på egna intryck, dokumenterade i dagböcker) kan man se det som att natur- diktningen höjer sig upp till en mer ambitiös nivå, där den lämnar den opolitiska eskapism som ofta präglat naturdikten för att istället diskutera nationens ödesfrågor, reflektera över dess historia och dess ekonomiska framgång. Oxenstiernas utveckling, och i förlängningen hans förhållande till Rousseau, måste förstås mot bakgrund av de nya uppgifter som diktningen om naturen och lantlivet ges under gustaviansk tid.

Det politiska landskapet

Från mitten av seklet kom jordbruket alltmer att tilldra sig de styran- des uppmärksamhet. Den ekonomiska politiken hade inte producerat det förväntade välståndet, och de jordbruksbaserade ekonomiska läror som utgick från markis de Mirabeau och de tänkare som senare kom att kallas fysiokrater började uppmärksammas i Sverige. Carl Fredrik Scheffer, kronprins Gustavs guvernör, var en av de tidiga introduk- törerna av dessa synpunkter.10 När Gustav senare tog makten, hoppades många – inte minst Oxenstierna – att han skulle göra en insats för det eftersatta jordbruket. I viss mån kom dessa förhoppningar att infrias. Frågan om näringarna blev ett viktigt vapen i den gustavianska propagandan, och det blev en central angelägenhet att framhål- la hur en stark kungamakt ledde till en bättre ekonomisk utveckling än den splittrande parlamentarismen.11 Bland näringarna kom dock jordbruket att få en viss särställning. Kungliga Patriotiska Sällskapet, som skulle gynna näringarna i stort, kom att syssla särskilt med just agrara frågor. Under inspiration från fysiokratiska idéer om folkfester och utmärkelser skapades Vasaorden som skulle belöna särskilt drifti- ga jordbrukare. Namnet syftade inte enbart på vasaätten, utan skulle även genom bruket av vasen som symbol symbolisera jordbruket och dess grundläggande ställning bland näringarna.12 Kungens gynnande av jordbruket blir således ett viktigt inslag i den gustavianska ideologin på den litterära parnassen . 211 med en viss potential till symbolik. Det är då heller inte förvånande att den påverkar tidens naturdiktning, vilken i den mån den uppehåller sig vid jordbruket också kan fungera panegyriskt.13 Utöver denna rent merkantila patriotism kan vi också i den gustavianska naturdikten ana de första tecknen på en ideologi som hade framtiden för sig. I takt med att Gustav III stärkte sina band med bondeståndet kom en form av ”för-nationalism” att växa sig allt starkare. Folkets roll betonades i allt högre grad, och bland annat genom klimatteorin binds landets specifika natur samman med dess historia. Det leder i längden till ett nytt intresse för det götiska.14 Ett syfte med denna ovanifrån regisserade folklighet var att stärka lojaliteten mellan bondeståndet och konungen, ofta genom att peka på föredö- met Gustav Vasa och dalkarlarna.15 Synsättet kom också till uttryck i poesi. Nils Lorens Sjöbergs ”Jordbrukaren” (skriven för Utile Dulcis pristävling 1781) innehåller det väsentliga i gustavianismens poetiska bondegestalt: hans arbetsförmåga, hans rätt till sin egen jord, hans beredvillighet att försvara riket och de band som alltsedan Gustav Vasa förenat honom med kungamakten.16 Särskilt i samband med fören- ings- och säkerhetsakten 1789 blev denna bondevänlighet ett viktigt inslag i den gustavianska propagandan. Denna bakgrund låter oss ana de betingelser som möjliggjorde vissa aspekter av inflytandet från Rousseau men uteslöt vissa andra. Till de mer problematiska inslagen hos Rousseau hör primitivismen, i den mån den kommer till uttryck i ett program (som i första discoursen), och hans politiska jämlikhets- och folksuveränitetsidéer (i andra discoursen och Samhällskontraktet). På ett motsvarande sätt tycks de smaknormer och den retoriska språkuppfattning som dominerade i den gustavianska litterära miljön delvis motverka de nya estetiska värden som Rousseau bidrog till att frigöra: hans expressiva språksyn, betoningen av subjektiviteten i mötet med naturen, och ett läsarkon- trakt baserad mer på den känslosamma kommunikationen än på det vårdade uttrycket. Samtidigt kan aspekter av samtliga dessa idéer och estetiska landvinningar omvandlas i en mer moderat form, och på så vis vara fullt förenliga med allmänt erkända normer. Om inte annat innebar deras popularitet att de knappast kunde undvaras helt. Avtrycket i själva dikterna kan därför te sig en aning motsägelse- 212 . kritik och beundran

fullt. Jag nämnde ovan hur Rousseaus jämlikhetsidéer påverkat den första versionen av Skördarne. Men man måste genast lägga till att dess gestaltning av lantlivet i högsta grad är kungatrogen. Då denna dikt skrevs 1772–1773 präglas den också av förhoppningen att jordbruket kommer att ges ny energi ”I en upplyst tid och i en Gustafs dar”, då man äntligen vet att uppskatta jordbruket och hedra flitiga bönder med utmärkelser. Oxenstierna uppmanar ”åborna”:

Om enighetens lugn har följt er tvedräkts fasa Så prisen vid er lått Försynens nåd och Vasa. (I, v. 427-428)

”Tvedräkt” syftar naturligtvis på frihetstidens politiska anarki som nu ersatts av ordning och reda. Omtanken om bönderna är således inte radikal, utan monarkistisk. Har den udden vänd mot något är det snarare mot frihetstidens partipolitiska motsättningar än mot auktoriteten som sådan. Redan i denna första version, som annars kan tyckas ha klara inslag av Rousseaupåverkan, knyts alltså bilden av naturen till ett politiskt sammanhang som utesluter andra aspekter av Rousseaus tänkande. Ojämlikheten beklagas men balanseras genom bilden av hur den upplyste monarken ömmar för sina undersåtar. Minst av allt är bönderna republikaner. I den slutgiltiga versionen av Skördarne (1796) har det propagandis- tiska inslaget blivit starkare. Jaget som försjunker i naturen och anas som bakgrund till naturbeskrivningarna har blivit sällsyntare, och naturdikten har fått uppgiften att visa det svenska jordbruket ur långt fler aspekter än tidigare. Således skrivs jordbruket in i det internationella varuutbytet, samtidigt som dess viktiga roll i landets historia ut- förligt demonstreras. Därtill är bondeståndets roll som rikets moraliska ryggrad ett återkommande tema. Tiden mellan den första och den senare versionen av Skördarne täcker hela Gustav III:s tid vid makten, vars reformer, krigsäventyr och förhållande till bönderna präglar dikten på djupet. Letar vi efter ställen som antingen genom sitt extatiska förhållande till naturen eller genom sin politiska hållning erinrar om Rousseau, finner vi inte särskilt mycket. I allmänhet handlar det om urvattnade motsättningar mellan stad och land, eller mellan Konst och Natur, men i regel utan den specifika laddning Rousseau gav dem. på den litterära parnassen . 213

En flexibel dikt

En fråga som ofta diskuterats i forskningen rör hur Oxenstierna i Skördarne förhåller sig till Rousseaus idéer om utvecklingen från naturtillståndet, och dennes syn på jämlikheten. I denna fråga kan man förebrå den tidigare forskningen dess något naiva syn på såväl Rousseaus tänkande som på Oxenstiernas dikt. Anton Blanck häv- dade exempelvis att Oxenstiernas idealfolk, de herdeskyter han anser vara svenskarnas förfäder, ”är direkt tecknat efter Rousseaus lyckliga urskogs- och driftmänniska i [den andra] Discoursens första parti”,17 medan Holger Frykenstedt påpekade den relativt höga civilisationsni- vån hos detta folk, och menar att en hyllning av jordbruket knappast är förenlig med Rousseaus synsätt, enligt vilket jordbruket starkt bidrar till ojämlikheten.18 Detta är rätt och riktigt, men underskattar nog den retoriska dimensionen i Rousseaus discourser. Det är långt ifrån säkert att Rousseaus text ska tas på fullt allvar, och inte hellre bör läsas som en para-dox, en medveten utmaning av doxa som är tänkt att frigöra nya tankesätt genom en överdriven kontrast mot den allmänna opinionen. I de skrifter där Rousseau skildrar livet i naturens närhet på ett mindre programmatiskt sätt handlar det i varje fall inte om någon återgång till vare sig naturtillståndet eller den totala jämlik- heten.19 Denna skillnad mellan en ”hård” och en ”mjuk” rousseaism, mellan ett radikalt filosofiskt program och vagare känslomönster, är nödvändig för att förstå Oxenstiernas bild av lantlivet. Den fungerar snarast som en bild av mänsklig oskuldsfullhet, och på så sätt som ett korrektiv till vissa aspekter av civilisationen, vilken trots det knappast kritiseras på djupet. Således tycks vissa stycken komma nära Rousseau i synen på ojäm- likheten, men lösningen består hos Oxenstierna snarare i filantropi än i klassmässig utjämning. I Skördarnes fjärde sång möter vi beskrivningen av ”Naturens lag som ämnat alla lika”, men som ”Vid odalmagtens lag för några nödgats vika”.20 Oxenstierna vill påminna om att hus- bonde och dräng har samma ursprung, och att det enbart är slumpen som gjort att den ene bestämmer över den andre. Denna ojämlikhet är dock något som naturens rätt kan tolerera, så länge de underlydande behandlas med mildhet. Kritiken riktar sig istället mot de bördsstolta 214 . kritik och beundran

och samvetslösa herrar som utan en tanke på lokalbefolkningens behov omvandlar åkermark till dekorativa trädgårdar. På motsvarande sätt blir det möjligt för den gode godsherren att med rangskillnaderna intakta uppleva en form av jämlikhet med sina underordnade, ett ideal som återkommer på flera ställen i texten. Bitvis kan dikten också ge uttryck för en syn på civilisationens utveckling som påminner om Rousseaus. I detta avseende bör särskilt framhållas den långa utläggningen om sjöfart och handel i diktens femte sång och början av dess sjätte. Det utgör onekligen ett av de mest intressanta styckena i Skördarne, såväl litterärt som ideologiskt, då Oxenstierna tvingas väga fördelarna hos den teknologiska och civilisatoriska utvecklingen mot värdet av det naturliga och oskulds- fulla. Partiet utgår från en skildring av hampan, vars nytta Oxenst ierna framhåller genom att påpeka dess användning i att tillverka rep, vilka i sin tur används i skepp. Med detta växlar hela dikten tema och lokalitet: istället för den lugna hembygd som annars står i centrum får vi en skildring av hur människan övervunnit haven, och hur den första båten en gång kom till stånd. Sjöfartens uppfinning förklaras genom en etiologisk myt, i vilken två älskande skiljts åt av en översvämning och deras längtan att återförenas tvingar fram den första båten. Den älskade visar sig vara dotter till havsguden, som ger denna uppfinning sin välsignelse. Efter denna episod vänder Oxenstierna tillbaka till en mer resonerande hållning, där han väger den tidiga globaliseringens för- och nackdelar mot varandra. Han kommer här att ge sig in i den diskussion om lyxen som fortgick under hela 1700-talet och som diskuterades av ekonomiska tänkare men också av filosofer som Voltaire, Hume och på sitt sätt Rousseau.21 I princip ställer sig Oxenstierna positiv till det ökade utbytet av varor som möjliggörs av sjöfarten, men han påpekar också dess samband med erövringar och slavhandel, före- teelser som han på andra ställen i dikten kritiserar mer utförligt.22 En liknande ambivalens gäller de produkter som kontakten med andra världsdelar möjliggör. I detta sammanhang möter vi också en variant av det fall från natur till konst som Rousseau behandlade i den första av sina discourser: på den litterära parnassen . 215

I Rikedomens sköt omsider prakten föddes, Af snillet togs emot, af smaken understöddes. Behofvet glömde bort sin enfald i des famn Blef vällustens begär och länte den sitt namn.23

På detta följer en skildring av ”Lyckans son”, som i sitt slott njuter av lyxprodukter vilka färdats över hav ”hvars faror han ej känt.”24 Det är samma synsätt som Voltaire gav uttryck för i ”Le Mondain” (”Över- flödet, denna så nödvändiga sak/ har förenat jordens halvklot”25), men med en mer neutral emotionell färgning. Den femte sången klingar ut med denna skildring av tillvaron i lyx, bara för att möta en plöts- lig kontrast i den sjätte sångens upptakt. Det är som om Oxenstierna påminner sig att huvudsyftet med dikten är att besjunga lantlivets för- tjänster, och han tvingas nu manövrera tillbaka till huvudämnet. Det- ta sker genom att han liknar sin musa vid en herdinna som förirrat sig in i ett palats, vars lyx fått henne att glömma bort sin ”hyddas sällhet”. Och nu återvänder istället en för Skördarne mer typisk moralisk kritik, där lyxen även knyts till samhälleliga ojämlikheter:

Kom åter till din Äng, din Trägård och din Hydda. Låt lyckan i sin famn en yppig gunstlig skydda: Låt i hans prydda borg, så tillstängt som hans bröst Ej nånsin glädjens bud bli stördt af nödens röst. Befriaf från hans brått så väl som från hans ånger, Åt landet gif igen din håg och dina sånger.26

Och med detta har dikten vänt tillbaka till den lokalitet och den ideologiska hållning som annars dominerar. Genom Oxenstiernas sick- sackande argumentation mellan skilda ideologiska ståndpunkter och hans bruk av ett flertal genrer och framställningssätt (resonerande lärodikt, etiologisk myt i Ovidius stil, halvt satirisk sedeskildring och pastoral) lyckas han förhålla sig till rousseauska temata men omvandla dem i en ytterst moderat riktning. Landsbygden fungerar fortfarande som en påminnelse om det naturliga i människan och som ett korrektiv till civilisationens baksidor, samtidigt som den teknologiska och politiska utvecklingen hyllas. 216 . kritik och beundran

De exempel jag diskuterat ger knappast några klara besked om ett inflytande från Rousseau. Det intressanta är i dessa fall snarare att det tydligt visar i vilken riktning dennes idéer måste vridas för att ligga i linje med den gustavianska landsbygdsideologin. Medan det kunde ha ett värde att lyfta fram jordbruket som den mest ”naturliga” bland näringarna fanns det knappast något utrymme för en generell teknik- pessimism, och om man visserligen i landsbygdens nära band såg en bild av samhällelig gemenskap låg ett radikalt jämlikhetspatos långt borta. Dikten innehåller också Oxenstiernas skräckslagna reaktion på den franska revolutionen och hans kritik av den ”den falska frihets- anda” som gör ”förbindelsen till digt” 27 och som ”[a]f alla samfunds- band försvaren sönderrifver”.28 Samtidigt är det nödvändigt att förstå att de vaga påminnelserna om dessa idéer inte finns där av en slump. En bild av landsbygden som inte laddades med associationer till jäm- likhet och större enkelhet, eller enbart tog fasta på dess ekonomiska nytta och bortsåg från naturens estetiska verkan, skulle inte fungera som en tilltalande kontrast för stadsborna. Detta mer moraliska och stämningsmässiga svärmeri för landsbygden var visserligen vida spritt i seklets litteratur, men sin mest långtgående formulering hade de fått av Rousseau. Oxenstiernas retoriska krumbukter och den mångfald av genrer och litterära grepp som han för in i sin dikt, kan ses som sätt att navigera mellan ytterligheter och åstadkomma en landsbygdsskildring som ligger i linje med den officiella ideologin. Ibland ter sig effekterna mindre som en skicklig balansgång än som rena motsägelser. Så spelar Oxenstierna på många ställen ut den enkla ”hyddan”, där de gamla dygderna fortfarande lever, mot palatset, där dygd är ett minne blott.29 Rousseau skulle ha hållit med. När motsätt- ningen relateras till en konkret fråga visar den sig dock ganska inne- hållslös. I den åttonde sången – när vi nått slutet av skördeåret och de flesta sädesslag och frukter behandlats – växlar Oxenstierna till ett mer nöjesbetonat ämne. Han vill visa läsaren hur en engelsk trädgård bör anläggas. Den undervisning han ger, till stora delar baserad på Jacques Delilles lärodikt Les Jardins (1785), är inte så mycket en manual i trädgårdskonsten som en instruktion i hur man lever med naturen, hur man inrättar en lantlig tillvaro där man som godsherre är ett med landskapet och dess befolkning. Trädgården ska simulera naturlighet, på den litterära parnassen . 217 men också omärkligt övergå i det verkliga brukslandskapet och på så vis ge ägaren en bild av en den lyckligt levande landsbygden. När Oxenstierna övergår från trädgården till att diskutera utformningen av huvudbyggnaden hamnar vi plötsligt i en politiskt brännbar fråga. Den kontrast mellan ”hyddan och slottet” som han på andra ställen gett uttryck för ogiltigförklaras:

Låt fåfängt avunden, med namn av världsförakt Förkunna, hatande din smak och dina bygder I slotten alltid brott, i hyddan alltid dygder Uti ditt samvete som i din utsikt fri Så nöjd ditt hjärta är, låt ock ditt hemvist bli.30

Som Holger Frykenstedt anmärker hade Oxenstierna uttryckt liknande tankegångar i ett skaldebrev till sin vän Adolf Ludvig Hamilton (1794). Där motarbetas på samma sätt den uppfattning som vill se ”en barbar i ägarn af hvart slott” och låter ”redligheten bo allenast i en hydda”, ett ställningstagande som Oxenstierna tillskriver en ”inbillsk vis”. 31 Frykenstedt menar att man kan anta ”att det ytterst var hos den store Genèvesaren skalden fann ursprunget till tidens nya förhatliga demokratiska idéer”, och att det är denne som åsyftas.32 Så kan det säkert vara, men man kan också se det som att Skördarnes herrgårds- skildring vänder två former av rousseauism mot varandra. Om den demokratiska propagandan var inspirerad av Rousseau, var det också möjligt att hos honom hämta näring för en fördjupad naturbetraktelse, där den yttre naturen blir en spegel för inre moraliska förhållanden. I Julie låter Rousseau Saint-Preux blicka ut mot en landsbygd, vars oskuldsfullhet väcker ett gensvar i hans inre:

Det pastorala och lantliga livets enkelhet har alltid något röran- de. När man betraktar ängarna fulla av sjungande skördefolk och i fjärran kringspridda hjordar, känner man rörelse så småningom gripa ens sinne, utan att man själv rätt vet varför. På detta sätt stämmer ännu naturens röst understundom våra hjärtan till vekhet, och ehuru man hör den med en till intet tjänande förnimmelse av saknad, är den likväl så ljuv, att man aldrig hör den utan nöje.33 218 . kritik och beundran

Någonting liknande kan sägas om Oxenstiernas ideale godsägare. Ställd ensam mot naturen som en vän och som avbild av en högre sanning än människornas kan han övertygas om sin inre godhet: ”uti ditt samvete som i din utsikt fri”.

Slutsatser

Ett försök att bestämma Rousseaus betydelse för den gustavianska naturdikten kommer oundvikligen att hamna i ambivalenser av det här slaget, vilka djupast sett kanske rent av varit konstitutiva för dess ideologiska hållning. I sin önskan att framhäva värdet av det enkla lantlevernet, att peka på jordbrukets roll som en mer ”naturlig” näring i motsats till den äldre merkantilismens ensidiga fokus på förädlings- industrin, i synen på landets befolkning som ett brödraskap med historiska band till kungen – i allt detta och i mer undflyende aspekter var Rousseau en lika farlig som oumbärlig bundsförvant. Att dra nytta av hans verk var i viss mån nödvändigt, men krävde också modifika- tioner som styrde idéerna i rätt riktning. Detsamma gäller Rousseaus roll som estetisk innovatör. För gustavianismens ämbetsförfattare var det möjligt att ta till sig vissa av de nya känslovärden som Rousseau frigjort, men en ganska strikt – och med tiden faktiskt hårdnande – klassicism begränsade detta inflytande till innehållsliga aspekter och smärre detaljer. Det är snarare till de författare som misslyckades med den typiska gustavianska karriären, till exempel Bengt Lidner eller Pehr Enbom, man får vända sig för exempel på ett affektladdat form- språk som bröt med de äldre konventionerna för naturskildringen.34 Hos Oxenstierna, och hos flertalet av hans kolleger på den gustavianska parnassen, ser vi hur Rousseaus författarskap visserligen kunde tas emot, men på villkoret att mycket av det som eftervärlden uppfattat som hans bestående insats tonas ned eller förbigås. på den litterära parnassen . 219 noter 1 Rousseaus inflytande på den svenska naturpoesin berörs på många ställen i Anton Blanck, Den nordiska renässansen i sjuttonhundratalets litteratur: en undersökning av den ’götiska’ poesins allmänna och inhemska förutsätt- ningar (Stockholm 1911); Martin Lamm, Johan Gabriel Oxenstierna. En gustaviansk natursvärmares lif och dikt (Stockholm 1911); Gardar Sahlberg, Gustaf Fredrik Gyllenborg. Hans liv och diktning under frihetstiden (Stock- holm 1943); Holger Frykenstedt, Johan Gabriel Oxenstiernas Skördarne: en motiv- och proveniensstudie (Stockholm 1961). 2 Ett klassiskt arbete är här Daniel Mornet, Le Sentiment de la nature en France de J-J Rousseau à Bernardin de St Pierre (Paris 1907), som med en överväldigande materialrikedom komplicerade bilden av Rousseau och landsbygdssvärmeriet. 3 Han framhävs som det typiska exemplet på en sådan författare i Gun- nar Sahlins Författarrollens förändring och det litterära systemet 1770–1795 (Stockholm 1989) s. 225. 4 Johan Gabriel Oxenstierna, Dagboks-anteckningar åren 1769–1771, utg. Gustaf Stjernström (Upsala 1881) s. 53 (30/9 1769). 5 Robert Darnton, ”Readers Respond to Rousseau: The Fabrication of Ro- mantic Sensistivity”, i förf:s The Great Cat Massacre and Other Episodes in French Cultural History (New York 1985) s. 215–256. I en tidigare dagboks- anteckning (14/8 1769) skriver Oxenstierna att Héloïse är ”det vackraste, det ömmaste och det, som allra mest röjer sanning av den som skrivit henne, då så manga skrifter i detta ämne äro skrivna utan några känslor eller utan att röra.” Oxenstierna (1881) s. 42. 6 Johan Gabriel Oxenstierna, Ljuva ungdomstid Dagbok 1766–1768, övers. Inga Estrabaut (Uppsala 1965) s. 100 (24/3 1768). Dagboken är avfattad på franska. 7 Oxenstierna (Uppsala 1965) s. 107 (30/4 1767) 8 Jag tänker här på de tidiga versionerna av vad som senare skulle bli verket Dagens stunder: ”Natten” och ”Morgonen”, som publicerades i sällskapet Utile Dulcis Vitterhetsnöjens volym III (1770) och IV (1772). 9 Här och i det följande citeras Skördarnes första version efter versnumre- ringen i Holger Frykenstedts utgåva: Johan Gabriel Oxenstierna, Skör- darne. Skaldedikt i tre sånger [1772–1773] (Stockholm 1957). 10 Om fysiokratismen i Sverige, se Lars Magnusson, Äran, korruptionen och den borgerliga ordningen (Stockholm 2001) s. 97–119. 11 Mikael Alm, Kungsord i elfte timmen. Språk och självbild i det gustavianska enväldets legitimitetskamp 1772–1809 (Stockholm 2002) s. 105. 220 . kritik och beundran

12 Citerat efter H.J.S. Kleberg (red.), Kungliga svenska riddarordnarna, vol. 1 (Stockholm/Malmö 1935), s. 51. 13 Om den politiska betydelsen hos 1700-talets naturdiktning, se Thomas Bredsdorff, Digternes natur: en idés historie i 1700-tallets danske poesi (Kö- penhamn 1975). Se vidare om den panegyriska funktionen i Bellmans naturskildringar i Jennie Nell, Vivat vår monark! Carl Michael Bellmans panegyrik över Gustaf III 1771–1792 (Lund 2011) s. 221–263. 14 Om ”för-nationalism”, se Bo Lindberg, ”Introduktion: nationalism och nationell identitet i 1700-talets Sverige”, i Åsa Karlsson & Bo Lindberg (red.), Nationalism och nationell identitet i 1700-talets Sverige (Uppsala 2002) s. 7–15; Erik Lönnroth, ”Sweden”, i Otto Dann & John Dinwid- dy (red.), Nationalism in the Age of the French Revolution (London 1988) s. 101–111. En intressant parallell finns inom landskapsmåleriet. Se om detta Mikael Ahlund, Landskapets röster. Studier i Elias Martins bildvärld (Stockholm 2011) s. 339–362. 15 Om Gustav III:s resa till Dalarna, se Henrika Tandefelt, Konsten att härs- ka. Gustaf III inför sina undersåtar (Helsingfors 2008) s. 300–313. 16 Nils Lorents Sjöberg, Jordbrukaren: skaldestycke; Handeln: skaldestycke (Stockholm 1791). 17 Blanck (1911) s. 346. 18 Frykenstedt (1961) s. 57. 19 Julies skildring av gården i Clarens går helt klart att läsa som en realistisk iscensättning av dessa principer, och både skillnaderna mot de programmatiska skrifterna blir då påfallande. Om förhållandet mellan Rousseaus filosofi och gestaltningen i Julie, se t.ex. Jean Starobinski, Jean-Jacques Rousseau. Genomskinlighet och hinder, sv. övers. Jan Stolpe (Stockholm 2002) (1957) s. 176–187. 20 Johan Gabriel Oxenstierna, Skördarne. Poëme i nio sånger (Stockholm 1796) s. 75. 21 En mycket god sammanfattning av denna bakgrund ges av Istvan Hont, ”The Early Enlightenment Debate on Luxury and Commerce”, i Mark Goldie & Robert Wokler (red.), The Cambridge History of Eighteenth-Cen- tury Political Thought (Cambridge, 2006) s. 379–418. För ett nyutkommet verk som studerar debatten om lyx och konsumtion på svensk mark, se Leif Runefelt, Att hasta mot undergången: anspråk, flyktighet, förställning i debatten om konsumtion i Sverige 1730–1830 (Lund 2015). 22 Oxenstierna (1796) s. 120–123. 23 Oxenstierna (1796) s. 102. 24 Oxenstierna (1796) 103. på den litterära parnassen . 221

25 Voltaire, ”Le Mondain”, i Nicolas Cronk (utg.), Oeuvres complètes vol. 16: Oeuvres de 1736 (Oxford: Voltaire Foundation 2003) s. 269–303, här 296 (”Le superflu, chose très nécessaire / a réuni l’un et l’autre hemisphère”). 26 Oxenstierna (1796) s. 107. 27 Oxenstierna (1796), s. 123. 28 Oxenstierna (1796) s. 188. 29 Oxenstierna (1796) s. 128f. 30 Oxenstierna (1796) s. 165. 31 Johan Gabriel Oxenstierna, ”Till Kammarherren Grefve Adolf Ludvik Hamilton”, i Arbeten, vol. II (Stockholm 1806) s. 269–281, här 276. 32 Frykenstedt (1961) s. 235. 33 Jean-Jacques Rousseau, Julie eller den nya Heloïse, övers. David Sprengel (Stockholm 1999) s. 284. 34 Lidners förhållande till Rousseau behandlas på många ställen i Anna Cullhed, Hör mänsklighetens röst: Bengt Lidner och känslans språk (Lund 2011). Relationen mellan Lidners ställning som delvis fri författare och som experimentator med olika känslouttryck är något som Cullhed fram- häver. Staffan Bengtsson Brev från en vän jag kallar ”min Roußeau” En typografisk läsning av tre tidiga fragment av Thomas Thorild

År 1780 publicerade Thomas Thorild (1759–1808) anonymt tre korta prosadikter: ”Fragment”, ”Fragment af Bref” och ”Ännu et Fragment, stulet ur en af mina Wänners bref”.1 Enligt den fiktiva ram som främst en fotnot till den andra diktens titel tillhandahåller, skulle dikterna bestå av fragment hämtade ur brev skrivna av en vän till den anonyme utgivaren, som han kallade ”min Roußeau”.2 Thorild ger sig här rollen som utgivare av brevfragment vars innehåll explicit utpekas som rousseauanskt och som man förmodar att han uppmuntrande ställer sig bakom. Jämför man ramen med diktens innehåll och yttre form, så uppstår dock en tvetydighet. I samma brevfragment förekommer tilltalsnamnet Arist, som var det herdenamn Thorild i brev brukade använda på vännen Anders Hylander (1750–1830). Utgår vi från detta tilltalsnamn måste Hylander ges rollen som utgivare och Thorild blir i så fall den vän som Hylander kallar ”min Roußeau”. Det här är dock bara en fiktiv ram. Vi vet att dikterna är skrivna av Thorild. Vad som dock gör denna uppdelning mellan författare och utgivare intressant är att utgivaren ska ha ställt samman dikterna av fragment hämtade ur ett eller flera brev och det ger redaktören en mycket aktiv roll. Det förekommer på flera ställen trefaldiga streck som synbarligen markerar de fragment som dikten är sammanställd av. Eftersom dessa brevfragment är så korta och så många framstår utgivaren som den egentliga upphovsmannen som bara har använt vännens ord till att samman- ställa en brevdikt efter eget huvud och som han nu skickar tillbaka till vännen han kallar ”min Roußeau”. Fragmentformen och det flitiga på den litterära parnassen . 223 bruket av streck pekar även på Johann Gottfried Herder (1744–1803) som möjlig förebild. Mot denna bakgrund framstår dikten som en replik i Herders anda från utgivaren Thorild till den brevskrivande vän- nen ”Rousseau” (Hylander). Vi har tidiga belägg för att Thorild läste Rousseau. I sitt ”Tal hål- let för Götheborgs landskap”, i Lund våren 1778, refererar han till ”Den Store Rousseau”, som den ”som kastade denna djupa Skuggan på Vettenskaperna”.3 Talet visar att han beundrade Rousseau och hade studerat de båda discourserna och Émile, men också att han var en självständig läsare som var kritisk mot vad han uppfattade som Rous- seaus alltför radikala kultur- och vetenskapskritik. Även i sin kritik är Thorild dock generös: ”Rousseau felade vida och mycket; men Stora Snillen kunna icke göra andra, än Stora misstag.”4 Vad som utgör Tho- rilds eget kunskapsteoretiska perspektiv, har forskningen inte kunnat enas om. Man har här till och med varit djupt oense och tillskrivit honom helt motsatta synsätt. Förenklat uttryckt, har den ena sidan funnit klara belägg för att han är sensualist, medan den andra sidan har funnit lika starka belägg för att han är rationalist. Sedan kom Ernst Cassirer och avfärdade denna motsatsställning. Han hävdade att den unge Thorild varken var sensualist eller rationalist, utan att vi måste betrakta honom som en ”vitalist” i Herders efterföljd.5 Det avgörande inflytandet ser Cassirer komma från Herders bok Om den mänskliga själens tänkande och förnimmande (Vom Erkennen und Empfinden der menschlichen Seele) från 1778, där Herder argumenterar för att de två kunskapsförmågorna inte ska ses som åtskilda.6 Thorilds kunskapsteo retiska position ligger alltså tidigt mycket nära den samtide Herders synsätt, men Thorild nämner honom aldrig vid namn och det har varit svårt att citera konkreta belägg för ett sådant inflytande. Cassi- rer tror sig kunna identifiera en svängning i Thorilds tänkande, som han förknippar med ett studium av nämnda skrift av Herder, under 1779–1780, alltså vid tiden då Thorild skrev sina fragment. Jag tittar emellertid på andra texter och en annan slags påverkan än Cassirer och kommer att argumentera för att vi i Thorilds fragment ser spår av mycket tidigare skrifter av Herder, vilket öppnar upp för möjligheten att Thorild hade läst Herder redan inför sitt ”Tal hållet för Götheborgs landskap” våren 1778. 224 . kritik och beundran

De två möjliga läsarterna av Thorilds fragment, att de är skrivna av ”min Roußeau” eller utgör en herdersk replik till denne, står inte i någon skarp konflikt till varandra, utan är snarast komplementära och sammanflätade, men: på vilket sätt förhåller sig de här två möjliga influenserna till varandra? Tyder det explicita utpekandet av Rousseau och den blott implicta närvaron av Herder att det på något sätt var mera ändamålsenligt för Thorilds syften, att hänvisa till den förre snarare än den senare, eller tyder det på en vilja att inkludera Rousseau i en kontext som läsaren vid denna tid snarare identifierade somSturm und Drang?

Publiceringssammanhang

Den första dikten publicerades i Lunds Weckoblad, de två följande i Göteborgs-tidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt?7 De tre texterna publicerades alltså i olika tidningar, som geografiskt utkom långt ifrån varandra och tidsmässigt förflöt det nästan sex månader från det första fragmentet till de följande två, vilka publicerades i olika nummer, men bara med en veckas mellanrum. Trots detta så hör de tre dikterna uppenbarligen ihop som en grupp. Alla tre har ordet ”fragment” i sina titlar. Vidare så hänvisar de på ett tydligt sätt till varandra. Den första dikten ”Fragment” är en gravdikt och lovsång till en ung kvinnas dygd och skönhet. I den andra dikten, ”Fragment af Bref”, förekommer till- talnamnet Arist. Med orden ”Ännu et fragment”, ”bref” och ”Arist” plockar den tredje dikten upp tråden från den andra dikten, samtidigt som dess inledande referens till en flicka som adressaten redan är bekant med, hänvisar tillbaka till den första dikten. De tre dikterna sluter sig som en cirkel och hänger inte bara innehållsligt utan även visuellt samman som grupp. Alla tre dikterna utmärks av en rik före- komst av streck. Typografiskt handlar det i originalet om bindestreck, men de har här uppenbarligen en annan funktion än den vanliga. I alla tre fallen inleds dikterna med tre streck och på alla andra ställen med streck är de varje gång tre till antalet.8 På grund av de skilda publiceringstillfällena i olika tidningar kan deras inbördes sammanhang inte ha varit alldeles lätt att upptäcka för den samtida läsaren. Förmodligen var de tre dikterna som grupp på den litterära parnassen . 225

betraktad främst avsedd för en mindre krets vänner som även på annat sätt blev informerade om dem. Den första dikten, ”Fragment”, föranledde en polemik i Lunds Weckoblad mellan en anonym kritiker och Thorild.9 Jag kommer inte att närmare uppehålla mig vid den, men utgångspunkten för insändaren var det till synes orimliga i att påstå att Lisett, flickan som gravdikten handlar om, skulle ha representerat en ”bortglömd dygd och en orörd Täckhet”. Dikten avslutas med orden: ”Sök länge en 17 års Flicka” om vilken ”du kan säga detta!” Den anonyma kritikern har uppenbarligen missuppfattat Thorilds intentioner. Vad Thorild syftar på är flickans ofördärvade natur, hennes naturliga godhet, i motsättning till den konvenans som dikten kritiserar men kritikern försvarar. Ett par andra detaljer är intressanta för mitt perspektiv på dikterna. Kritikern har reagerat på diktens uppseendeväckande typografi. I sin första replik, där han menar att författaren både är förvirrad på grund av sin ”djupa melancholie” och därför snart avviker från sitt ämne (”Men hwarföre blir Ni ej wid detta wackra ämne”) och har fel i sak (”Könet har ju icke förlorat sin dygd, fastän Ni förlorat Er Lisett”), svarar recensenten med den typografiska vitsigheten att tilltala författaren med ”min hErre”, vari man via franskans ”errer” kan se båda betydelserna: både att gå vilse och att ha fel.10 I sitt tredje och avslutande svar inleder kritikern med samma slags bindestreck som fanns i början av och på ytterligare fyra ställen i Thorilds dikt ”Fragment”, men medan Thorilds streck var trefaldiga har recensenten övertrumfat antalet till sex.11 Först 1932 i den av Stellan Arvidson redigerade utgåvan av Thorilds Samlade skrifter presenteras de tre dikterna på ett för läsaren överskåd- ligt sätt och med hänvisning till deras ursprungliga publicering.12 De följer direkt efter varandra och läsaren kan nu se deras likartade layout och besläktade titlar. Tyvärr blir dock dikternas form och det sammanhang de ingår i ändå något förvanskade. Bindestrecken är i alla tre dikterna kommentarlöst ersatta med tankstreck.13 Titeln till det tredje fragmentet (”Ännu et Fragment, stulet ur en af mina Wänners bref”) har förkortats till enbart ”Ännu et Fragment”. Likaså har noten till det andra fragmentet (Fragment af Brev) tagits bort, som lyder: ”Detta stycket är ifrån en min wän, lika mycket hwem. Jag kallar honom min Roußeau. - - Öfwersändarens anmärkning”. Utan noten går den 226 . kritik och beundran

explicita kopplingen till Rousseau som förståelsekontext förlorad. Utan den fullständiga titeln tappas associationen till Rousseau och brev som ett gemensamt sammanhang för båda dikterna bort. Först 1943 får vi i kommentardelen till texterna kännedom om detta, tillsammans med värdefulla hänvisningar till de ursprungliga publiceringstillfällena och till forskningslitteratur.14

Forskningsöversikt

Arvidson har sammanställt en forskningsöversikt om Thorilds tidiga diktning. Salomon Gessner (1730–1788) är den som ständigt har hållits fram som förebild. Gessners diktning ska förklara Thorilds ”sentimentala vänskapskult under ungdomsåren”, ”herde- och herdinnenamnen i Thorilds dikter och brev från ungdomsåren”, ”Thorilds naturuppfattning under 1770-talets sista år”, ”hans revolt i versifikatoriskt avseende”, hans lösgörande ”från den franskklassicistiska smaken”, att han var ”beundrare av Ossian” och även vara det som ledde till hans ”rousseauanism omkring 1778”.15 Arvidsons översikt ingår som del av hans kommentar till Thorilds opublicerade dikt på vers tillC. F. Scheffer (1715–1786), daterad till 1777, vilken avslutas med orden ”Men Gesner skall min Misis blifva.”16 Arvidson sammanfattar: ”Diktens slutord anger, att Thorild betraktar sig som en efterföljare till Gessner. Dikten har också av de flesta bedömarna uppfattats som en programförkla- ring i Gessners anda.”17 I Arvidsons översikt är det endast han själv som avviker från denna uppfattning: ”Arvidson (a. a. IV, 53f.) sätter in Thorilds prosaiska poesi i ett helt annat sammanhang, det prosaiska odet, som ingenting har med Gessner att göra”, men tillägger att även Lamm talar om rousseauism, dock ändå som ”gessnerskt färgad”.18 Ar- vidsons avvikande uppfattning stöder sig förstås på noten till ”Frag- ment af Bref”, medan Lamm inte har tillgång till den. Det paradoxala är dock att Hilma Borelius, som har skrivit uppsatsen ”Några ord om stämning och stil i Thorilds diktning”, som Arvidson hänvisar till som källa till Gessners ”betydelse för svensk 1700-talslitteratur”, sägs ha menat ”att Gessners betydelse för Thorilds poetiska prosa endast kan spåras i prosakväden av typen ’Majnycklarna’” (=Fragment af Bref).19 Alltså just den dikt där Thorild (via en not till titeln) explicit pekar på den litterära parnassen . 227 på en koppling till Rousseau skulle enligt Gessner-kännaren Borelius (som dock inte hade tillgång till denna not) höra till de fåtal prosa kväden där ”Gessners betydelse [kan spåras]”, medan Arvidson i den påföljande kommentaren (med stöd från noten) vill sätta ”in Thorilds prosaiska poesi i ett helt annat sammanhang, det prosaiska odet, som ingenting har med Gessner att göra”.20 Arvidson vill inte frånkänna ett inflytande från Gessner, men ”påpekar, att själva den menlösa gessnerska idyllen är Rousseau-inspirerad, och menar, att den gessnerska idyllstämningen hos Thorild förbereder den rousseauanska kulturkri- tiken.”21 Det intressanta är dock att när man går till Borelius uppsats så säger hon något annat och mera:

Man brukar hänvisa på Gessner såsom den, hvilken inspirerat Tho- rilds poetiska prosa. Om ett sådant prosakväde som det otryckta Majnycklarne […] är hänvisningen riktig. Men ett annat inflytande är i det hela ännu starkare: inflytandet från Rousseau’s La nouvelle Héloïse. Eget nog har jag ingenstädes sett den nära till hands liggande anmärkningen göras, att denna känsloförhärligande och af känsla bräddfyllda roman, som så satte tidens hjärta i brand, måste utöfvat ett starkt inflytande på den ungeThorild till förmån för prosaformen.22

Borelius kommentar blir inte mindre träffande av att hon inte hade till- gång till noten som ger den explicta koppling till Rousseau. Gessner kännaren Borelius och Thorild-specialisten Arvidson är alltså överens om att Rousseau var en viktigare influens förThorilds poetiska prosa respektive prosaiska poesi än Gessner. Det finns en annan intressant detalj att tillägga. Thorild hade ju själv avslutat sitt ”Bref” till C. F. Scheffer med orden ”MenGessner skall min Misis blifva”. Denna rimmade dikt inleder Erik Gustaf Geijers urval av Thorilds skrifter, men denne tog sig friheten att stryka de sista raderna, tydligen för att han inte tycke att referensen till Gessner skulle vara vägledande för läsarens förståelse av samlingen som helhet.23 Även om Borelius och Arvidson var överens om Rousseaus betydelse för Thorilds prosadikter i allmänhet och för ”Fragment af Bref” i synnerhet, så tänker de på olika aspekter av Rousseaus författarskap och de anknyter till Thorilds verk på olika sätt. Borelius igenkänning 228 . kritik och beundran

av likheten mellan ”Fragment af Bref” och Julie eller Den nya Héloïse (Julie ou La nouvelle Héloïse) var ett neutralt konstaterande.24 Arvid- son tecknar ett porträtt av Thorilds intellektuella utveckling och då är han märkbart mera intresserad av den Rousseau som skrev de två discourserna och Émile än den som skrev Julie. Det kan förklara varför de kommer till motsatta slutsatser om Julie. Arvidson anser att Thorild under sin tid i Lund 1777–1780, då alla tre fragmenten skrevs, ännu inte hade fördjupat sig i Julie, utan att det hörde stockholmstiden till och säger vidare om ”Fragment af Bref” och ”Ännu et fragment”: ”Jag kan dock inte se mycken rousseauanism i de båda dikterna. Werthe- rism må vara hänt: att Thorild redan läst Werther vet vi.”25 Arvidsons tidiga studie av Thorilds ungdomsutveckling, de fort- löpande kommentarerna i Samlade skrifter och den sena översikten av Thorilds liv och författarskap i två band bjuder på en mängd ovärder- lig information, men märkligt nog bidrar de också till att lösa upp det sammanhang som de tre fragmenten själva föreslår till läsaren.26 I studien från 1931 ger han oss inte titeln till den första dikten (”Frag- ment”) utan kallar den bara för en ”gravdikt”, medan vi får titlarna på de följande två fragmenten, och det medför att den enhet som det gemensamma ordet ”fragment” bidrar med därmed försvinner.27 Åt- skillnaden förstärks av att han klassificerar gravdikten (”Fragment”) som hörande till (med Thorilds uttryck) ”den prosaiska oden”, medan de följande två enligt Arvidson är ”inga typiska prosaoden”.28 Denna separation förstärks i kommentaren till ”Fragment af Bref” i Samlade skrifter: ”Prosaformen har ingenting att göra med det prosaiska odet, som har en annan stil och vokabulär” och samma omdöme upprepas 1989 i Passionernas diktare.29 En annan sak som bidrar till att splittra dem som trio är Arvidsons tolkning av den omtalade noten till det andra fragmentet: ”Detta stycket är ifrån en min wän, lika mycket hwem. Jag kallar honom min Roußeau. - - Öfwersändarens anmärkning”. Han tvekar inte att Thorild är den som har skrivit texten, men istället för att se noten som en fiktiv ram för läsaren att utgå ifrån så läser Arvidson den bokstavligt som en anvisning till hur dikten kommit till och blivit publicerad. Vem är översändaren? För att det hela ska gå ihop så blir ”översändaren” av dikten Anders Hylander.30 Thorild skulle alltså ha skrivit brev till Hylander (vi vet att Thorild i på den litterära parnassen . 229 sina brev kallade Hylander för ”Arist”), som den senare fann så bra att han skickade in utdrag ur dessa brev till tidningen. Detta är orimligt som en beskrivning av hur det kan ha gått till. Skulle Hylander ha varit ”översändaren” som har skickat faktiska ”brevfragment” till tidningen, så skulle även en redaktörsroll ha tillfallit honom vad gäller urval av fragment och bruk av streck. I praktiken är det ”översändaren” som har skapat dem. Poängen med denna ram är istället att den skapar en tvetydighet. I det ena fallet (enligt noten) läser man breven som vore de skrivna av rousseauanen Hylander, medan Thorild får rollen som översändare. I det andra fallet (enligt tilltalsnamnet Arist) ser man breven som skrivna av rousseauanen Thorild, medan Hylander presenterar sig som över- sändare av fragmenten. Denna dubbla läsning kan faktiskt infinna sig för varje läsare av dikten, även om man inte vet vem ”Arist” refererar till, eftersom titel och not som ram upprättar en skillnad mellan för- fattare och översändare (redaktör), mellan innehåll och layout. Denna uppdelning sätter fokus dels på innehållet, dels på formen. Det här paradoxala upplägget öppnar olika möjligheter om vad som utgör det rousseauanska bidraget i dessa dikter och väcker frågor om redaktö- rens roll. Det är ju författaren till breven som definieras som rousseauan, så därför tänker man framför allt på innehållet som typiskt för Rousseau, men gäller det också för dikternas form (layout)? Uppvisar Rousseaus skrifter en liknande användning av binde- eller tankstreck? Är fragment något typiskt för Rousseau? Jag kommer i min läsning ta hänsyn till vissa knapphändiga men precisa referenser till Julie som Thorild gav till Johan Lundblad (1750– 1820) och Sven Erland Heurlin (1758–1827), nära vänner till både Tho- rild och Hylander, men som bakgrund till dessa referenser vill jag först ange några allmänna överenstämmelser mellan Thorilds fragment och Rousseaus Julie och tar för detta syfte hjälp av Jean Starobinskis studie Genomskinlighet och hinder (La transparence et l’obstacle).31

Likheter mellan Thorilds fragment och Rousseaus Julie

Ett centralt tema i Julie som Starobinski uppehåller sig vid kretsar kring begreppet dygd och nödvändigheten att grunda dygd på ett nytt 230 . kritik och beundran

sätt, som återger den dess ursprungliga naturlighet och oskyldighet, bortom den mask av anständighet som den har kommit att förväxlas med. Det modellsamhälle (Clarens) som Rousseau beskriver, i vilket Julie utgör ett givet centrum, är baserat på allas öppenhet inför varandra. Inga motiv får vara dolda. Alla måste visa vad de verkligen känner och tycker. I denna atmosfär av absolut tillit kan en ursprunglig renhet och oskuldsfullhet återuppstå.32 Denna renhet och oskuldsfullhet är alltså något som individerna måste erövra. Julie offrade den ”kroppsliga njutningen” och den ”sensuella kärleken” för att kunna höja sig till ”den dygdiga hängivelsen”, men från denna höjd återfår hon den ele- mentära förmågan att känna sinnlig njutning.33 ”I slutet av romanens femte del har själarna höjt sig både över de absurda institutioner som utgjort hinder för begärets tillfredställande och över passionens kaotis- ka berusning”.34 För Julie, när hon i sjätte boken befinner sig på toppen av sin andliga upphöjelse, blir moralisk känsla och lycka samma sak: ”Att känna och att njuta är för mig ett och detsamma”.35 I det första av Thorilds fragment (”Fragment”) står den unga kvinnan Lisett i centrum. Hon besitter till lika delar ”Dygd” och ”Täck- het”. De samexisterar hos henne som ett ”Sedighetens behag”. Thorild kontrasterar det mot det ”mönster” av ”Anständighet” och den ”fals ka härlighet” som regerar i samhället i övrigt. I det tredje fragmentet (”Ännu et Fragment, stulet ur en af mina Wänners bref”) läser vi hur diktarjaget kan se flickans ”oskyldighet” i den ”blygsamma minen”. Den visar henne som både ”täck och menlös”. Denna oskyldighet, ”wacker som naturen”, gör det ”naturligt at låta henne kyßa min hand (twärt emot min wanliga blygsamhet)”. Alltså, hennes oskyldighet återinför här också den sinnliga njutning som (enligt det första fragmentet) det ”fromma och skuggrädda Anständighetetens Mönster” försökte förhindra. Men denna naturliga oskyldighet var alltså något som individen måste erövra och upprätthålla. Starobinski pekar på hur Saint-Preux hyllar den nya form av öppenhet som alla i gruppen delar, men hur han ändå måste kämpa mot ”hjärtats minnen”:

Utan fruktan och betänkande ger jag luft åt min yra; i denna finnes icke längre något, som jag bör förtiga, intet, som besväras av den vise Wolmars närvaro. Jag rädes alls icke, att hans upplysta öga skall läsa i på den litterära parnassen . 231

mitt hjärtas innersta; när ett ljuvt minne vill pånyttfödas där, låter det sig vilseledas av en blick från Claire, eller också kommer mig en blick från Julie att rodna.36

Rousseau vill alltså visa hur svårt det är att upprätthålla denna dygd, hur ”felstegets och syndens svindel åtföljer hela tiden hans personer”.37 På liknande sätt läser vi om hur Lisetts dygdighet inte kom utan kamp: ”Vacker war Din Oskulds strid! Du segrade midt i förförelsernas sköte; och dog oöfvervunnen.”38 Ett annat centralt tema som Starobinski tar upp, kopplat till det förra, men som inte begränsar sig till Julie, tar sin utgångspunkt i Rousseaus definition av sig själv som en ”känslig själ”.39 Det är någon vars känslor är omedelbart synliga för betraktaren genom att känslorna helt och hållet uttrycks genom kroppen. Inför det konventionella språ- ket känner sig denna själ otålig. Rousseau skriver i den andra dialogen i Rousseau bedömd av Jean Jacques (Rousseau jugé de Jean Jacques) på följande sätt om den ”känsliga själen”:

Talets tyngande ordföljder är outhärdliga för dem, de förargar sig på dess långsamma framskridande; med de snabba rörelser som de erfar tycker de att det som de känner måste komma i dagen och tränga fram från det ena hjärtat till det andra utan talets kyliga bistånd.40

Frasen ”utan talets kyliga bistånd” påminner om en snarlik passage i Julie: ”Huru mycket sades icke, utan att man öppnade munnen! Hur många heta känslor meddelade sig icke med varandra, utan ordets kyliga bemedling!”.41 Den ”känsliga själens” missnöje med det konventionella språket grundar sig på en känsla att det inte riktigt räcker till för att göra sig helt förstådd. Om det konventionella språket är något som för individen uppstår senare än kroppens naturliga språk, så måste samma sak ha gällt för människosläktet som helhet, tänker Rousseau. Männ- iskans ursprungliga språk måste ha varit ett kroppens naturliga språk som utgick från människors känslor, som småningom övergick till ett mera konventionellt tal, men möjligt att modifiera genom individuella betoningar, för att slutligen bli till en universell skrift där möjligheten till sådana betoningar blivit starkt begränsad.42 Rousseau drömmer 232 . kritik och beundran

om att återinföra detta naturliga språk som ett komplement till det konventionella språket. Han accepterar det franska språket som det är, men söker efter sätt att införa talspråkets individuella betoningar i det skrivna språket universalism. I Essä om språkens ursprung (Essai sur l’origine des langues) diskuterar Rousseau på ett ställe detta problem. När man i skriftspråket på olika sätt försöker motverka detta bortfall av individuella betoningar så leder det oftast, menar Rousseau, till att språket blir alltför utdraget, men han framhåller interpunktion som ett möjligt medel till att kompensera för denna förlust:

Det bästa av dessa sätt [som man i skriven text kan ta till för att kompensera för förlusten av talspråkliga betoningar], och ett som inte skulle ha denna nackdel [som de övriga sätten har, nämligen att göra det skrivna språket mera utdraget], vore interpunktion, om man bara hade lämnat det i ett mindre ofullständigt skick.43

Marcel Raymond har behandlat hur Rousseau på olika sätt i praktiken experimenterade med interpunktion som ett sätt att införa en personlig rytm i språket, bland annat genom att använda den mera sparsamt än normalt.44 Även om Starobinski inte tar upp det, så finns det även för detta andra långa tema, som sträcker sig från den känsliga själens missnöje med det konventionella språket till förslaget att använda interpunktion som ett sätt att komma till rätta med den skrivna textens förlust av talspråkiga betoningar, en motsvarighet i Julie. Något utmärkande för Julie är ställena med punkter som markerar avbrott i texten.45 Bernard Guyon, som har kommenterat Julie för standard- utgåvan av Rousseaus samlade verk (Oeuvres complètes), kallar detta bruk av punkter för en ”flämtande stil” (”style haletant”). 46 Det ger namn åt den anfåddhet som romanens karaktärer där uppvisar. Den- na upphackade stil (”style haché”) har uppenbarligen som avsikt att härma en viss ”talad stil” (”style parlé”).47 Denna ryckiga stil, med sina ”pauserande punkter” (”points de suspension”), härmar tal av personer som är så till brädden fulla av känslor att de har svårt att sätta ord på dem. I Julie finns många ställen som uppvisar ett sådant flämtande och hackigt tal, men särskilt ett avsnitt står ut på ett speciellt sätt för en läsare av Thorilds fragment. I den andra delen avJulie , instucket på den litterära parnassen . 233 mellan det andra och det tredje brevet, men tänkt som ett meddelande som är inneslutet i det förra brevet, finns ett kort avsnitt som heter ”Fragment” (”Fragmens”). Det är det avsnitt som har flest ställen med pauserande punkter i hela Julie. Det är skrivet, förstår man av sammanhanget, av Saint-Preux (Rousseaus alter ego) till Julie och till synes utan att han har tagit sig tid att fundera över formen, utan det ger intryck av att vara hastigt nedtecknade fragment, där man får följa flödet av känslor och tankar i ett oredigerat skick, som formmässigt bryter av från det välkomponerade brev av mylord Edward som dessa förseglade fragment ligger inneslutna i.48 Man kan se ”Fragment” som ett brev i brevet, ett slags känslans språk som gömmer sig i det konventionella språket, ett komplement till det senare som är avsänt från en känslosam själ till en annan. Fragmenten har, trots deras till synes oordnade form, tre noggrant numrerade delar, som motsvarar tre skilda nedteckningstillfällen. Det finns en överensstämmelse mellan Thorilds och Rousseaus fragment, både vad gäller synen på dygd och utgångspunkten i en känslo sam själ. Vidare handlar det i båda fallen om tre brevfragment, som är sönderhackade av skiljetecken. Rousseaus ”Fragment” (”Fragmens”) föregås av Saint-Preux ofrivilliga separation från Julie och likaså handlar Thorilds första fragment (”Fragment”) om diktarjagets oönskade separation från en kvinna (Lisett). Det andra fragmentet och det tredje fragmentet står i båda fallen i ett visst motsatsförhållande till varandra. Hos Rousseau kännetecknas det andra fragmentet av den vilsenhet och det tvivel som Saint-Preux känner efter separationen, medan han i det tredje fragmentet känner sig förvissad om Julies obrutna kärlek och istället tänker på de självanklagelser och tvivel som hon måste ha drab- bats av, samt på ett möjligt återförenande. Hos Thorild handlar det andra fragmentet (”Fragment af Bref”) om hur diktarjaget blev skilt från sitt tidigare sällskap och hamnar i en ny och omtumlande situation, medan diktarjaget i det tredje fragmentet (”Ännu et Fragment, stulet ur en af mina Wänners Bref”) åter riktar tanken mot flickan. Det finns uppenbara skillnader också, men de är inte av ett slag som känns främmande för Julie, utan det handlar om besläktade världar. 234 . kritik och beundran

Thorilds hänvisningar till Rousseau

Det finns inget bevarat brev från Thorild till Hylander som kommenterar fragmenten och deras koppling till Julie, utan vi har bara den allmänna noten att de är skrivna av ”min Rousseau”. Däremot finns det bevarade hänvisningar till Julie i två andra sammanhang, avsedda för Johan Lundblad respektive Sven Erland Heurlin. De utgjorde tillsammans med Hylander den kamratkrets som Thorild främst umgicks med under tiden i Lund. Den 12 oktober 1780, samma år som fragmenten kom ut, skriver Thorild ett brev till Heurlin som innehåller en kort hänvisning till Julie:

man skall döma mig obilligt, utesluta mig, lemna mig obelönt, för- krossa mit hjerta, göra af mig en Rousseau! – han var öm som en Elo- ise och vis som en Seraph, men kallade sig en skugga och predikade om skogarne!49

Jag ska inte gå närmare in på den konflikt som citatet antyder, utan riktar in mig på kommentaren om Rousseau. Den första, ”han var öm som en Eloise”, etablerar Julie som tolkningssammanhang. De två föl- jande kommentarerna hänger ihop på ett oväntat sätt. Uttrycket ”vis som en Seraph” hänvisar läsaren till Jesaja 6, som enda ställe där ordet ”Seraph” förekommer i Bibeln. Kapitlet handlar om hur Jesaja får uppdraget av Herren att bli profet för sitt folk: ”Gå och säg till detta folk: ’Ni skall höra men ingenting förstå, ni skall se men ingenting fatta.’ Förstocka detta folk, täpp till deras öron, täck för deras ögon, så att de ingenting ser, ingenting hör, ingenting förstår”50 (6:9–10). Hur ska man förstå det? Passagen blir självreferentiell, problemet som tillskrivs det utpekade folket övertas av läsaren av dessa ord. Det finns en nära koppling mellan att höra respektive att se och att intellektuellt förstå ett meddelande. Ett sätt att förstå budskapet är att subjektet istället måste förstå med sitt hjärta. Ett annat och kompletterande sätt att förstå uppdraget är att Jesaja i sitt predikande måste göra sitt budskap svårare att förstå, så att man måste stanna upp och reflektera över det. Det innebär att man måste bli bättre på att höra och se. Jesaja var tidigare behäftad med samma oförmåga som folket i övrigt, men genom på den litterära parnassen . 235 att serafen renade honom fick han del av dennes vishet och kunde nu höra, se och förstå Guds ord. Det finns en passage i Matteus 13 som kommenterar stället i Jesaja. Lärjungarna frågade Jesus varför han undervisade i liknelser, varpå han svarade: ”’Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra’” (Matt 13:10–11), det vill säga, lärjungarna hade blivit invigda precis som Jesa- ja. ”Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte” (13:13). Så uttrycket ”vis som en Seraph” hänvisar antingen till någon som är uttrustad med hjärtats känslighet eller någon som förnimmer även de finaste av detaljer och man kan se de två möjliga betydelserna som två sidor av samma sak. Till att börja med passar denna hänvisning till ”vis som en Seraph” bra in på Thorilds ”Fragment”, därThorild uppträder som något av en profet som ska tala folket till rätta, så att det hör, ser och förstår.51 Han åkallar för sitt budskap ”Vishet” som en gudom: ”’Gif mig styrka, Wishet, emot fördomen; gif mig styrka at säga den bortglömda Dyg- dens lof’”. Folket intresserar sig bara för ”Pragt och en falsk härlighet” och klär sig i ”glitter”. Den dygdiga Lisett liknar han istället vid en ”stilla skugga”, inte bara för att hon har inträtt i skuggornas rike utan också för att dygden inte sitter i det yttre utan i hjärtat. Går man sedan till Julie, så ser man att uttrycket ”vis som en Se- raph” kompletterar de övriga hänvisningarna som Thorild gör till detta verk.52 I brevet till Heurlin så sägs Rousseau inte bara vara ”öm som en Eloise och vis som en Seraph”, utan denna karakterisering får sedan en modifiering genom konjunktion ”men”, som ställer det efterföljande i viss opposition till det föregående: ”men kallade sig en skugga och predikade om skogarne!”. Det finns två ställen i Julie som svarar mot denna kommentar. Det första stället rör koppling mellan ”skugga” och ”predikade om skogarne!”. I den första delens 36:e brev förekommer ett citat ur en allegorisk canzon av Petrarca som i översättning lyder: ”De sköna skogsdjup, skuggiga och vilda / sig aldrig herdar, aldrig lantmän närma”, som Rousseau direkt efter kommenterar så här: ”Ingenstans ha konsten och männniskohandeln där efterlämnat något spår av sina störande ingrepp; överallt framträda endast de ömma omsorger, som vår gemensamma moder Natur ägna sina barn”.53 Man kan jämföra stället med Thorilds andra fragment (”Fragment af Bref”), som sätter 236 . kritik och beundran

naturens ”blomster”, ”Maji-nycklar”, i deras ”wackraste oskuld” i centrum och där Thorild djupt ångrar sitt eget störande ingrepp.54 Att läsa Julie är lite som att läsa Bibeln, eftersom man i läsningen ständigt hänvisas till andra ställen. Det enda ställe i Julie där Rous seau ”kallade sig en skugga” finns i den första delens 57:e brev. Brevet, som är från Julie till Saint-Preux, börjar dock med att hänvisa till en händelse som ett tidigare brev har upplyst läsaren om: ”Min vän, jag har sorgfälligt gjort mig underrättad om det, som förefallit mellan er och mylord Edward”.55 Den händelse som Julie refererar till under- rättar det föregående brevet oss om. Där rapporterar Claire till Julie att Edward hade haft en häftig ordväxling med Saint-Preux om Julies ”kallsinnighet”. Edward, ”upphettad av punschen” vågade ”framkasta, att denna köld, tvärtemot vad man kunde tro, säkerligen icke sträckte sig till alla”, varpå Saint-Preux brusade upp och ”tillbakavisade detta yttrande med en förolämpande hetsighet, som i sin tur ådrog honom en beskyllning för lögn, varefter bägge sprungo upp för att gripa efter sina värjor”, men Edward råkade då vricka foten och duellen fick skjutas upp till ett senare tillfälle.56 Hela Julies efterföljande brev till Saint-Preux är en enda lång argumentering för hur felriktad en sådan duellering vore för syftet att upprätthålla sin egen eller någon annans heder. Hon säger bland annat, att ”den verkliga äran skiftar icke, den beror icke av tider eller orter eller fördomar, den kan icke vare sig förgå eller leva upp på nytt, den har sin eviga källa i den rättrådiga männ- iskans hjärta”.57 Julie åberopar alltså hjärtat som enda källa till dygd, en källa som hon förstås menar att också Saint-Preux besitter. Att ha hjärtat som källa till dygd innebär att man besitter en viss känslighet, men känslighet går ofta hand i hand med överkänslighet, misstro och själslig oro. Efter att ha lagt ut texten om hur den redliges hela liv och livsföring är det bästa vittnet mot orättmätiga anklagelser och fördo- mar, men också om hur svårt det är att på ett konsekvent sätt upprätt- hålla en sådan livsföring, utan att begå någon tadelvärd handling, så säger hon till Saint-Preux:

Har ni emellertid ej iakttagit, att de män, som äro så ömtåliga [om- brageaux] och så snara att utmana andra, för det mesta äro ytterst ohederliga personer, vilka av fruktan, att man skall djärvas offentligen på den litterära parnassen . 237

visa dem det förakt man för dem hyser, bemöda sig om att med en eller annan lätt undanstökad hedersaffär överskyla sitt hela livs skän- dighet? Anstår det er att efterlikna sådana män?58

Rousseaus känslighet tycks ständigt ha riskerat att övergå i överkäns- lighet, misstro och oro.59 Julie påminner skoningslöst hans alter ego om att vara på sin vakt mot denna sida av hans natur. Skugga (ombre) förstår man som komplement till ljuset; något känsligt, mjukt och nyanserat i kontrast till det starka ljuset, men alltså också något som kan slå över till överkänslig (ombrageux). Som vi såg spelar skugga en framträdande roll i Thorilds ”Fragment”. Uttrycket ”Behagliga Skug- ga” och ”stilla Skugga”, filtrerar bort den lättretade och lättskrämda aspekten av denna känslighet.60 I samma brev som Julie påminner Saint-Preux om det negativa med en karaktär vars känslighet kan övergå i överkänslighet, påmin- ner hon som ett led i sin argumentation mot duellering om något som Saint-Preux tidigare hade undervisat henne om: ”att man skall söka draga profit av sina lektyrer”.61 Denna påminnelse hänvisar tillbaka till ett tidigare brev i samma del, som handlar om läsandets konst, tankar som även är tillämpliga på hur man bäst läser Julie. Det intressanta är att det andra sammanhang i vilket Thorild hänvisar till Julie, nu i en kommentar riktad till Johan Lundblad, går en av hänvisningarna till samma brev som diskuterar läsandets konst, så Thorilds båda kommentarer är på detta sätt sammankopplade. Kommentaren till Johan Lundblad rör en avhandling han hade skrivit om ”de moraliska principerna”.62 Lundblads avhandling har gått förlorad, men Thorilds kritik går huvudsakligen ut på att han är för ”utsväfvande” och att ”Dygd är moralisk ordning” och att vi har den ”af Naturen – genom den med- födda känslan af hvad som är ordning och öfverensstämmelse”. Den andra huvudpoängen är att dygd är ”en Skönhet” och vidare att ”all öfverensstämmelse är Skönhet – är Sanning”. Så det goda, det sköna och det sanna måste därför vila på en gemensam lag om ordning som är oss givna av naturen. Det Thorild säger här skulle passa bra som en sammanfattning av hans egen dikt ”Fragment” för där sammanfaller ”Dygd” och ”Täckhet” i det ”Sedlighetens behag”, som han tillskriver Lisett, samtidigt som han åkallar ”Vishet” och säger att en ”ömsint 238 . kritik och beundran

Philosoph skall rista Din [Lisetts] Grift-Runa”.63 Thorild avslutar kommentaren till Lundblad med två rader på franska, som båda visar sig vara hämtade ur Julie:

Le Bon n’est que le Beau mis en action. C’est le chemin des passions, qui m’a conduit à la Philosophie.64

Det Goda är inget annat än det sköna, försatt i verksamhet.65 Det är passionernas väg, som lett mig till filosofien.66

Den första raden hänvisar till ett ställe i första delens 12:e brev. Citatet förekommer i ett brev från Saint-Preux till Julie, som alltså även Tho- rilds kommentar till Heurlin ledde oss till. En läsare som har letat sig fram till detta likställande av ”det Goda” med ”det Sköna” får vissa intressanta råd om konsten att läsa på vägen. Saint-Preux inleder detta parti kritiskt med att säga till Julie: ”Efter ett helt års läsning ha vi ännu knappast bedrivit annat än studier utan ordning och nästan på måfå, mera för att konsultera er smak än för att upplysa den.”67 I syfte att bli bättre på att läsa säger sig Saint-Preux ha ”uttänkt ett slags plan, som genom metodiskhet skall kunna gottgöra den menliga inverkan vår tankspriddhet haft på vårt vetande”,68 som han i brevet säger sig sända till henne, men som läsaren inte får se. Han berättar dock om dess innehåll. Han säger att ”det syftar allestädes åt att få fram litet ur mycket och att liksom sammanpressa ett stort bibliotek till ett föga voluminöst urval”.69 En i sammanhanget särskilt intressant passage lyder:

Att läsa föga, men i gengäld meditera desto mera över vad vi läsa eller, vilket blir ett och detsamma, språka mycket därom med varandra in- bördes, det är bästa sättet för oss att ordentligt smälta dem. Jag håller före, att sedan man en gång fått intellektet öppet genom vanan att reflektera, är det alltid bättre att av sig själv finna ut saker än slå upp dem i böcker […]70

Det här citatet fungerar bra som underlag även för hur Thorilds undervisning gentemot Heurlin och Lundblad går till. Han ger inte svaren själv, utan de måste själva söka upp textställena och reflektera över på den litterära parnassen . 239 dem. Det faktum att Thorilds kommentarer till Heurlin och Lundblad delvis ledde till samma brev, men från olika håll, framstår inte som en tillfällighet och det utpekade värdet att diskutera vad man har läst likaså. Ett annat råd i samma brev, som kommer direkt efter passagen som Thorild citerat, lyder:

Man kan uppöva sig att se liksom att känna, eller snarare: en utsökt syn är icke annat än en delikat och förfinad känsla. En konstnär kan stå inför ett vackert landskap eller inför en vacker tavla hänryckas av ting, vilka en vulgär åskådare icke ens lägger märker till. Hur många saker finns det ej, som man endast genom känslan varsnar och för vilka det är omöjligt att klart redogöra! Hur ofta se vi icke uppdyka för oss detta ”jag vet inte vad”, detta obeskrivliga något, där smaken ensam kan avgöra! Smaken är på något vis omdömesförmågans mikroskop; det är den, som bringar de små föremålen inom räckhåll för denna, och dess verksamhetssfär vidtager där den senares upphör. Vad skall man då göra för att odla den? Öva sig i att se likheter i att känna och i att döma om det sköna genom besiktning liksom om det goda genom känslan.71

Om Heurlin och Lundblad stod bredvid varandra och jämförde Tho- rilds kommentarer, så skulle de förstå hur detta exempel på hur man kan se men ändå inte se kompletterar referensen till ”Seraphen” i Jesa- ja, och hur ”omdömesförmågans mikroskop […], som bringar de små föremålen inom räckhåll”, är tillämpbart på bruket av punkter i Julie och bindestreck i Thorilds tre fragment. Vad säger oss det andra citatet ur Julie som vi finner i Thorilds kommentar till Lundblad: ”det är passionernas väg, som lett mig till filosofin”?72 Först kan man konstatera att de två korta citaten tillsammans utgör ett utmärkt prov på en sådan ”sammanpressning” som citaten ovan talar om, för den första raden ur Julie likställer ”det goda” med ”det sköna” och den andra raden säger att passionen, som de båda har gemensamt‚ leder oss till filosofien, eller ”det sanna”. Så de två raderna sammanfattar Thorilds kommentar till Lundblad, samtidigt som de tjänar som en läsanvisning till både Thorilds fragment och Julie. Det- ta citat återfinns i början av den andra delens tredje brev, som följer 240 . kritik och beundran

Inledningen av ”Fragmens” i Jean-Jacques Rousseau, Lettres de deux amans 1761 (= Julie ou la nouvelle Heloïse, ”Seconde partie”), s. 11. KB. Foto Staffan Bengtsson.

på avsnittet ”Fragment” (”Fragmens”) som ju är instoppat mellan det andra och det tredje brevet. Det första citatets kontext av läsanvisningar, om att vara uppmärk- sam på ”de små föremålen” via ”omdömesförmågans mikroskop”, ställs nu bredvid dessa fragment fulla med små punkter, som vi alltså har att reflektera över eller inbördes diskutera betydelsen av, samt att jämföra dem med bindestrecken i Thorilds fragment, som påstås vara skrivna av någon som kallas ”Rousseau”. I Rousseaus ”Fragment” har vi ett tydligt exempel på en flämtande stil. Subjektet är så upprört av känslor att det inte kan sätta ord på allt. Det framstöter korta oavslutade satser, tar ofta om för att sedan fortsätta till synes mitt i en ny tankegång, utan att det föregående ledet har redovisats, eller kanske har det visats genom kroppen som dock inte är synlig för läsaren. Punkterna representerar pauser i ett andfått och flämtande tal. Det varierande antalet visar på pausernas skiftande längd. Punkterna står i slutet, i början eller inne i en sats, men så gott som aldrig mellan två på den litterära parnassen . 241 fullständiga satser. Det är det som skapar intrycket av ett andfått tal. Hade punkterna stått mellan fullständiga satser så skulle pauserna ha gett intryck av eftertänksamhet och långsamhet. Rousseaus bruk av punkter har en viss förebild. De imiterade på ytan det exalterade tal i ofullbordade satser som var populärt i den samtida teatern, kallat ”avbruten stil” (”style entrecoupé”), och som Rousseau använde i den speciella språkteoretiska kontext han utvecklade med avseende på den känsliga själen.73

Herder som förebild till Thorilds fragment

Den stilen passar inte riktigt som förebild när man läser Thorilds fragment. Där är rytmen helt annorlunda. Man har inte samma intryck av andfåddhet. Satserna är längre. Strecken är alltid tre till antalet. Intrycket är mera ordnat. För Thorilds bruk av streck och fragment- form finns det en annan igenkännbar förebild: Herder. Det finns en välkänd koppling mellan Thorild och Herder, som blir allmänt bekant först mot slutet av Thorilds liv, då han inte längre gör någon hemlighet av sin stora beundran för den tyske författaren,74 men inflytandet från Herder går tillbaka ända till början av Thorilds författarskap. Ernst Cassirer har kraftfullt argumenterat för att Thorild måste ha läst Her- ders Om den mänskliga själens tänkande och förnimmande (Vom Erken- nen und Empfinden der menschlichen Seele) från 1778, som han förmo- dar att Johan Lundblad hade med sig till Lund vid sin hemfärd från Tysk land 1779.75 Enligt Cassirer skulle alltså Thorild vid nedskriften av sina fragment ha varit bekant åtminstone med denna skrift av Her- der. Jag menar att man redan vid denna tid bör tänka sig en påverkan från flera av Herders skrifter. Jag tänker speciellt på tre texter: Om den nyare tyska litteraturen. Samling av fragment (Ueber die neuere Deutsche Litteratur. Sammlung von Fragmente) som utkom 1767, ”Utdrag ur en brevväxling om Ossian och forntida folks visor” (”Auszug aus einem Briefwechsel über Ossian und die Lieder alter Völker”), som inleder samlingen Om tysk stil och konst (Von Deutscher Art und Kunst) som Herder sammanställde 1773 och Människosläktets äldsta urkund (Ael- teste Urkunde des Menschengeslechts) som publicerades 1774.76 Vardera verk motsvarar en framträdande aspekt av Thorilds fragment. 242 . kritik och beundran

I Fragment används fragmentbegreppet och utgivarrollen på sätt som är direkt applicerbara på Thorilds fragment. Det är ett verk i tre delar där varje del utgörs av en ”samling av fragment”. Herder presenterade sitt verk som ett slags appendix (Anhang) till en känd tidskrift som nyligen hade upphört vid namn Brev, om den nyaste litteraturen (Briefe, die neueste Litteratur betreffend).77 Han lovordar Brev som full av träffande omdömen, men invände att de enskilda kritiska synpunk- terna inte gav någon helhetsbild av den senaste litteraturen. För att råda bot mot detta valde Herder ut ett antal fragment, gjorde i respektive fall vissa ändringar, lade till och drog ifrån och gav sedan ut samlingar av fragment som efter redigeringen gick att sätta samman likt fragment av en förlorad helhet. Det är frestande att se en parallell i Thorilds tillvägagångssätt. Här bildar varje dikt också en samling av fragment och de tre samlingarna bildar även tillsammans en helhet. De har också tretalet och det typografiska bruket av streck för att markera fragment gemensamt och liksom Herder framträder Thorild som utgivare och sammanställare av dessa brevfragment. Det som gör att fragmenten passar ihop som bitar av en helhet kommer av Herders speciella skrivsätt, men modellen som skrivsättet baserar sig på avslöjas inte, utan den måste läsaren själv upptäcka. Först sju år senare avslöjar han modellen. I Människosläktets äldsta urkund lägger Herder fram en teori om att skapelseberättesen i Genesis 1–2:1–4 utgör en väl bevarad vittnesbörd om människans språkliga ursprung. Denna första ansats till språk hade förstås inget alfabet, inte heller någon utvecklad bildskrift, utan bestod bara av en bild i form av ett grekiskt kors, den så kallade ”hermesurbilden, ur vilken allt har blivit till” (das Hermesurbild, aus dem alles ward).78 Ändpunkterna av detta kors eller plustecken utgör en bild av en reflektion i fyra steg över en återkommande händelse i naturen: sol- uppgången. Det första momentet utgörs av en odifferentierad natt.

”Skapelsehieroglyfen” i Johann Gottfried Herder, Aelteste Urkunde des Menschenge- schlechts (1774), s. 109. Uppsala universitetsbibliotek. Foto Staffan Bengtsson. på den litterära parnassen . 243

Den uppåtstigande men ännu inte synliga solen lyser därefter upp en horisontlinje, som separerar himmel och jord som två samtidiga och kontrasterande moment eller delar: himlen där uppe och jorden där nere. Det fjärde momentet består av solen som har stigit över horisontlinjen och nu visar sig i hela sin rund. Skillnaden mellan himmel och jord måste ha funnits redan i det första momentets mörker, men det är solens ljus som visar åskådaren detta. Solens uppgång blir nu utgångspunkt för en ny händelsekedja i fyra steg. Det första momentet är alltså identiskt med det som avslutade den föregående händelsekedjan, men (1) solen har nu rollen att väcka varelser till liv både (2) i himlen och (3) på jorden, men det är egentligen en förenkling. Å ena sidan (om observatören står på land och skådar ut över havet), har vi en separation av ett lufthav som delar sig i himmel och hav, å andra sidan (om observatören skådar ut över land) så har vi en separation mellan himmel och jord. Om vi håller fast vid båda tankegångarna så vaknar varelser till liv, å ena sidan i himmel och hav och å andra sidan på jorden. Å ena sidan har vi en vertikal koppling mellan himmel och hav, mellan fåglar och fiskar, å andra sidan har vi en horisontell koppling mellan olika värlsdelar och mellan djur och människa som rör sig över jordytan. (4) Det sista steget motsvaras av den paus som följer på det avslutade händelseförloppet. Allt börjar med gryningen, med horisontlinjen som separerar upp från ner och som på samma gång sträcker sig från vänster till höger. Horisontlinjen gav alltså människan det första tecknet – ett tankstreck. Tecknet utvecklas sedan till ett kors eller plustecken + för att inkludera alla fyra momenten i tankegången och vidare till en asterisk för att inkludera båda tankegångarna, som dock endast kräver sju (istället* för åtta) positioner, eftersom det fjärde steget i den första cykeln också utgör det första momentet i den andra cykeln. Upphovet till Bibelns skapelseberättelse skulle enligt Herder alltså ligga i en reflektion över soluppgången. För att soluppgångens kontrast mellan upp och ner ska stämma med de positioner himmel/hav respektive jord intar i skapelseberättelsens dagar måste vi vrida på hori sontlinjen 90 grader så att det istället blir en kontrast mellan vänster och höger, eller vi vrider på + så att det blir x. Det kan förklaras av att man måste bereda plats för den centrala kraft som ligger bakom 244 . kritik och beundran

detta skapelseförlopp. Man utgår först från solen, det livgivande ljus som får allt att växa, som modellen för denna kraft, vilken tillsammans med månens och stjärnornas ljus skapades på den fjärde dagen, mittpunkten i asterisken Ú. Den första dagens kraftkälla (översta punkt i asterisken) kallar Herder efter dessa ljuskällor som förebild för ”ljus” i singular (”Licht”), medan han för den fjärde dagen väljer ordet ”ljuskällor” (”Lichter”) som nyckelord. Vid den sjunde dagen, nedersta punkt i asterisken, skriver han ”sabbat” (”Sabbath”), som representerar den tidpunkt då människan riktade sin reflektionskraft mot solupp- gången, såg den bakomliggande form som där upprepade sig och ristade ett tecken för det.79

”Hermesurbilden”, i Johann Gottfried Herder, Aelteste Urkunde des Menschen- geschlechts (1774), s. 182. Uppsala universitetsbibliotek. Foto Staffan Bengtsson.

Denna tankefigur för in den bildens och seendets samtidighet som finns i en muntlig framställning, eftersom vi då både lyssnar på ord- följden och ser talarens gestik och kroppsuttryck, i skriftspråkets diskursivitet. Skapelseberättelsen visar alltså hur skriftspråkets diskursivitet kan kompletteras med kroppens samtidighet. Herder för in denna bildaspekt i sina egna texter genom att låta tankstreck eller asterisker markera textdelar eller fragment som på ett liknande sätt som skapel- seberättelsens delar passar ihop till en helhet. på den litterära parnassen . 245

Jag håller det för troligt att Thorild måste ha känt till detta verk. I och för sig är det möjligt att sluta sig till skrivsättet ur valfritt annat verk av Herder, men den bakomliggande modellen avslöjas här med en ojämförlig grafisk pregnans samtidigt som vi får en förklaring till bruket av tankstreck som markörer av denna typ av fragmentskrift. Underrubriken till den första delen som avslöjar skapelseberättelsens bakomliggande form lyder: En efter århundraden avslöjad helig skrift (Eine nach Jahrhunderten enthüllte heilige Schrift). Detta är ett verk som man kan förmoda att även Hylander bör ha känt till. Herders tolkning baserar sig på hans egen nyöversättning av skapelseberättelsen från hebreiskan. Hylander var docent i österländska språk, sedermera professor i teologi. Thorild följde hans föreläsningar i hebreiska vårter- minen 1778. Men den text som Thorilds fragment på ytan mest påminner om, en skrift som det är svårt att tro att Thorild och hans vänner inte skulle ha känt till, är ”Brevväxling om Ossian” i samlingen Om tysk stil och konst från 1773. Denna uppsats har som fiktiv ram att den består av ”utdrag ur en brevväxling” och varje sådant brevutdrag inleds med tre punkter, synbarligen för att visa att brevfragmentet är hämtat ur ett större sammanhang, analogt med hur Thorild inleder varje fragment med tre bindestreck.

Inledningen av det femte brevet i Johann Gottfried Herder, ”Auszug aus einem Briefwechsel über Ossian und die Lieder alter Völker”, Von deutscher Art und Kunst (1773) s. 18. Kungliga biblioteket, Stockholm. Foto Staffan Bengtsson.

Det finns även andra saker som gör att denna uppsats passar in i den ram som Thorild presenterar till sina fragment. Herder tar här öppet ställning för Rousseau mot Voltaire som hade drivit med, vad han kallar, Rousseaus lust att gå på alla fyra efter att han i sin Avhandling om ojämlikheten mellan människorna (Discours sur l’origine et les fondemets 246 . kritik och beundran

de l’inégalité parmi les hommes) hade gjort jämförelser mellan männ- iska och djur och propagerade för en tillbakagång till naturen.80 Her- der ger i denna uppsats gamla skandinaviska sånger en ärofull plats.81 Vidare, som titeln tydligt anger, så är uppsatsen en introduktion till Ossian, som upptar Thorilds tänkande vid denna tid. Slutligen finns det en omständighet i sammanhanget som gör det troligt att Thorild blev bekant med denna samling, som har förkla- ringsvärde för hur vi ska förstå Thorilds brevfragment till Hylander och hänvisningarna till Julie som han ger till Heurlin och Lundblad. Alla tre vännerna var anhängare av Sturm und Drang. Lundblad hade själv bott i Tyskland och Arvidson beskriver hur han där ”stått mitt uppe i Sturm und Drang. Han hade starkt gripits av Werther-febern, och han förde smittan till Lund och till – Thorild.”82 Hylander läste också Goethe och hade ett eget exemplar av Den unge Werthers lidan- den.83 Både med Heurlin och Hylander upprätthöll Thorild en brev- växling som till tonen var helt Sturm und Drang. Att de inte skulle ha varit bekanta med Om tysk stil och konst, själva manifestet för denna rörelse, finner jag osannolikt. Att forskningen inte har sett betydelsen av Herders uppsats för Thorilds intresse för Ossian och för typogra- fin i fragmenten måste ha att göra med att man främst har letat efter förebilder till hans tidiga diktning i poetiska verk och undervärderat betydelsen av mera teoretiska texter. Med utgångspunkt i Hylanders, Heurlins och Lundblads förtro- genhet med Herders skrifter, så är det lätt att läsa in ett pedagogiskt, bildande eller kritiskt syfte bakom Thorilds tre fragment. Vänner- na måste ha varit bekanta med det framträdande bruket av punkter och streck som kännetecknar detta och andra verk av Herder, men inte nödvändigtvis med den bakomliggande modell som framför allt Människosläktets äldsta urkund informerar läsaren om, eller tänkt på att den är tillämpbar även på Herders texter. Den täta förekomsten av streck i Thorilds brevfragment, som sägs vara skrivna av eller adresserade till vännen ”Rousseau”, samt hän- visningarna till Rousseaus brevroman Julie ämnade för Heurlin och Lundblad, gör att den rika förekomsten av punkter i Julie, särskilt i avsnittet ”Fragment”, framstår som ett jämförelsematerial att reflektera över vid sidan av det slående bruk av streck som kännetecknar på den litterära parnassen . 247

Herders verk som de redan var bekanta med. Den täta förekomsten av streck i Herders verk behöver inte vara något som de aktivt hade reflekterat över, än mindre ha förstått funktionen av, men Thorilds uppseendeväckande och snarlika bruk bör ha påmint dem om detta. Thorilds fragment leder alltså läsarens uppmärksamhet till en jämfö- relse av Herders och Rousseaus bruk av interpunktion, som ett medel båda använder till att i moderna språk betona en känslomässig dimension som hade större utrymme i antika skriftspråk och som fortfarande kan ha det i talspråkliga möten mellan människor. Innan jag försöker säga något om vad denna jämförelse mynnar ut i, så vill jag i korta drag visa hur man kan läsa Thorilds fragment som baserade på Herders skrivmodell.

Läsning av Thorilds fragment efter Herders modell

Vi har redan sett att de tre dikterna sluter sig likt en cirkel. Den tredje fortsätter tråden från den andra och vänder tillbaka till den första. An- dra och tredje dikten uppvisar en tydlig parallellitet. I båda dikterna gengäldar författaren det oskyldiga skönhetsintrycket med en pekuni- är gåva: ”Jag tog en Twåstyfwer” heter det i den förra och ”et par Riks- dalers ädelmod” i den senare.84 Båda dikterna sägs vara sammanställa ur brev, båda har en viss Arist som adressat och båda är indelade i två stycken, ett kort och ett långt. Mot bakgrund av denna övergripande likhet framgår vissa kontraster desto tydligare. I den förra dikten har vi ett inledande kort stycke som följs av ett längre, i den senare det omvända: ett längre inledande stycke följs av ett kortare. Den förra dikten tar diktarsubjektets känslofullhet som utgångspunkt. Den bör- jar ”- - - Hwad det är lycksaligt, ömme Arist, at wara skapad känslo- full”.85 I den senare dikten är det först mot slutet som diktaren börjar fyllas av känslor: ”Min själ började upfyllas af ljufa tankar; mit öga af tårar”.86 I den förra dikten är det naturen som är objektet för denna känslosamhet, i den senare en flicka. I den förra dikten går jaget aktivt ut i naturen, i den senare blir diktaren uppsökt av en flicka. I den förra dikten avslutas brevet med tre streck, som om den har en fortsättning, medan den senare dikten avslutats med punkt och istället hänvisar tillbaka till ett föregående brev. I den förra dikten står ”fragment” i 248 . kritik och beundran

början av rubriken, i den senare dikten i slutet av huvudrubriken. I den förra dikten finns en fotnot nederst på sidan som ger läsaren en fiktiv ram till brevfragmentet, i den senare är det en underubrik till rubriken högst upp som spinner vidare på samma kontext. Den parallellitet och parlika gemenskap som den andra och tredje dikten uppvisar (såväl kontrast som övergripande likhet), samt att den första dikten utgör en gemensam utgångspunkt för de båda följande, motiverar en triangulär uppställning av dem. 1 FRAGMENT

2 3 FRAGMENT AF BREF ÄNNU ET FRAGMENT, stulet ur en af mina Wänners bref

Vi kan känna oss förbryllade av att varje fragmentsamling inleds med tre streck, för om varje sådan samling är ett urval fragment hämtade ur brev så verkar det meninglöst att sätta streck före det första fragmentet i varje samling, men det är just detta till synes meningslösa bruk som pekar på streckens funktion. På andra håll i dikterna är nämligen bruket av streck förenligt med en mer normal funktion. Efter de två första ställena med streck i ”Fragment”, där strecken står före och efter full- ständiga meningar, kommer ett ställe där strecken står inne i en mening, så att de kan läsas som en markör av emfas, som en vanligt tankstreck kan göra: ”I lysande Fåfängans Barn! om man afklädde Er Ert glitter och falska sken - - - Hwad blefven I?”.87 På ett liknande sätt kan man läsa de två följande ställena, men alltså inte de två första. Läser man dock genomgående strecken som markörer av fragment så har de denna funktion oberoende av bruket av interpunktion i övrigt. Streck- en markerar början på ett fragment och ett fragment är den sekvens av ord som sträcker sig från ett ställe med streck till nästa ställe med streck. En sådan sekvens kan bestå av en eller flera fullständiga satser eller bara en satsdel. Strecken blir alltså till ett slags interpunktion som opererar på en annan nivå än övrig interpunktion. De separerar inte satser eller satsdelar utan fragment, men samtidigt utgör, som vi redan på den litterära parnassen . 249 sett, varje dikt i sig ett fragment. På den nivån är det rubrikerna som fungerar som markörer. Huvudrubriken till den tredje dikten lyder ju ”Ännu et fragment”, som visar att dikten inte bara är sammansatt av fragment, utan i likhet med de tidigare dikterna även i sig utgör ett fragment. Ordet ”fragment” betyder i båda fallen att det handlar om ett textstycke som är ett brottstycke av ett helt. De inledande strecken i varje dikt gör att vi kan tala om en enda lång sammanhängande kedja av fragment, medan de tre rubrikerna visar att denna kedja kan klippas av på två ställen så att vi får tre huvuddelar, vilka uppvisar vissa inbördes symmetrier som gör att vi kan organisera dem likt en triangel (se figuren ovan). Om varje fragment på den högre nivån utgör en beståndsdel i en sådan symmetrisk form så implicerar det att vi också kan klippa upp kedjan av fragment i respektive dikt i sina beståndsdelar och organisera dem inbördes på ett formmässigt liknande sätt. Frågan om de enskilda fragmenten i varje fragmentsamling också fungerar som delar i en sådan symmetrisk formation kommer jag att komma tillbaka till nedan, men nu en ytterligare observation om de inledande strecken. De inledande strecken i den första dikten skulle kunna implicera att det finns en föregående samling av brevfragment och denna text skulle kunna vara Rousseaus brevroman Julie i sin helhet eller kanske bara brevet ”Frag- ment” i denna roman. En sådan läsning av Thorilds fragment utgör en exakt parallell till Herders tillvägagångssätt i sina Fragment. De tre samlingarna, baserade på fragment ur tidskriften Brev, har formats så att de ska passa samman som ett helt och därmed uppvisa den helhet som tidskriften inte gjorde. Det går att läsa Thorilds tre samlingar av fragment som ett liknande appendix. De formar tillsammans något helt och varje del är uppbyggt av brottstycken som är inspirerade av Rousseaus brevroman. Det sista granskande steg som nu behöver göras, som jag annonserade ovan, är att undersöka om de interna fragmenten i varje fragment, definierade av de trefaldiga strecken, också kan ses som delar av en helhet baserad på samma formprincip. Herder använder sin formprincip för olika typer av byggstenar och på olika nivåer. Alla typer av väl definierade enheter som ett verk är uppbyggt av kan fungera som byggstenar, exempelvis kapitel, underavsnitt till kapitel, stycken. I Herders 250 . kritik och beundran

Fragment används centrerade streck som avsnittsskiljande markörer i de numrerade kapitlen. Läsaren tänker förstås att de markerar underavsnitt i varje kapitel, men de kan också läsas som markörer av en serie av fragment som sträcker sig genom hela samlingen, oberoende av indelningen i kapitel. Denna läsning underlättas av diverse anspelningar i texten och detta bruk av streck är inte unikt för Fragment utan används också i andra verk.88 Thorilds fragment är uppbyggda av två olika slag av byggstenar, dels vanliga stycken markerade genom indrag och dels de slags avsnitt som strecken separerar.

Fragment

Fragment89 - - - Tusende sköna Fjollor dö; alla Modens och Fåfängans dårar ge et klago-rop; de begråtas, de besjungas. - - - Lisett! Du dör; och hvem tänker på något Offer åt Din Dygd och Din Täckhet? Gif mig styrka, Wishet, emot Fördomen; gif mig styrka at säga den bortglömda Dygdens lof; äfwen när dårskapen, äfwen när afunden anse det för Låghet! Hör mig då, Tysta och Behageliga Skugga! Pragt och en falsk härlighet omgaf Dig icke. En barnslig granlåt war icke Din lått. Men Du hade Sedighetens behag. Men Naturen war Din prydnad och Din konst. I lysande Fåfängans Barn! om man afklädde Er Ert glitter och falska sken - - - Hwad blefwen I? Jag säger at Du war dygdig; och det brottsliga hjertat ler. Men Du war det. Wacker war Din Oskulds strid! Du segrade midt i förförelsernas sköte; och dog oöfwervunnen. I fromma och skuggrädda Anständighetens Mönster! Om man satte Er i Förförelsen - - - Huru länge stridden I? Hwila ostörd, stilla Skugga! En ömsint Philosoph skall rista Din Grift-Runa: - - - Här på den litterära parnassen . 251

hwilar en bortglömd Dygd, och en orörd Täckhet. Vandringsman! sök länge en 17 års Flicka, öfwer hvars Graf du kan säga detta!

Den första dikten ”Fragment” är indelad i nio stycken. Det första stycket presenterar polemiskt en situation som ska vara välbekant för läsaren: hur vackra ”fjollor”, när de avlider, brukar begråtas och besjungas av de dårar som dyrkar mode och fåfänga. Det andra och det tredje stycket står i ett kontrasterande förhållande till varandra. Det andra stycket viker av med en presentation av den vackra och även dygdiga Lisett, men som vid sin död inte ägnades någon uppmärksamhet. Det tredje stycket berättar istället hur författaren vill höja sin röst för att prisa den bortglömda dygden. Det fjärde stycket introducerar en ny utgångspunkt i mitten. Diktarjaget annonserar sitt tal till den avlidne Lisett: ”Hör mig då, Tysta och Behageliga Skugga!” De fåfänga och modedyrkande dårarnas tilltal till fjollorna i första stycket ersätts här av Thorilds tilltal till Lisett. Det är blott en skugga som tilltalas, den avlidna Lisett. Skugga passar också som bild av något inre. I det första stycket begråter de fåfänga dårarna förlusten av något yttre, fjollornas kroppar. Det fjärde stycket förstår vi per analogi som en själs tal till en annan själ. Det femte och sjätte stycket ägnas åter en kontrast, skillnaden mellan Lisetts slag av täckhet och de vackra fjollorna. I femte stycket jämförs Lisett, i kontrast till ”pragt” och ”barnslig grannlåt”, med ”Naturen”, som är ”Din prydnad och din konst”. I det sjätte stycket karakteriseras fjollorna som ”Fåfängans barn”, vilka endast är upptagna av sitt ”glitter och falska sken”. I det sjunde stycket presenteras en annan syn på täckhet och dygdighet än den rådande. Det dygdiga och vackra likställs inte med det som konvenansen klär upp som dygdigt eller vackert. Att ”det brottsliga hjärtat ler” åt Thorilds försvar av Lisett som ”dygdig” betyder att de andra inte kan se Lisetts dygdighet, utan bara ser sin egen osedlighet, men också att Thorild delvis talar om något annat än de, att Lisett hade bevarat en ”naturlighet” och varken hänfallit åt religiöst hyckleri eller modets falska anstän- dighet. De två sista styckena handlar återigen om de två perspektiven på dygd och skönhet som dikten ställer mot varandra. I det åttonde stycket förs de som framställer sig som ”fromma” samman med de som 252 . kritik och beundran

kallas för ”skuggrädda”, rädda för det inre. Diktaren antyder att om de skulle sättas i en verkligt förförande situation så skulle båda ge vika, vilket därför inte ger dem någon rätt att bedöma Lisett. I det nionde stycket är det istället ett annat slags dygd och skönhet som besjungs av diktaren: naturens okonstladhet och skönhet. Att den ”Oskulds strid” som Lisett utkämpade och som ”segrade midt i förförelsens sköte” inte enbart kan ha syftat på sexuell oskuld, som kritikern av Thorilds dikt antog, det först gör i mina ögon diktens slut begripligt.90 För som kritikern mycket riktigt invänder så kan det vid den här tiden och i det här samhället inte ha varit så ovanligt för en sjuttonårig flicka att vara jungfru, att man länge skulle behöva söka för att finna något liknande. Den oskuld som Thorild besjunger hos Lisett handlar istället om en naturlighet som har stått emot såväl kyrkans som det sekulära modets mönster av anständighet. Styckena kan alltså läsas som fragment i Herders mening, men hur är det då med de avsnitt som markeras av streck. Kan de fragmenten också sättas samman till en helhet? Det första genom streck markerade avsnittet sammanfaller med det första stycket och början på det andra streckavsnittet sammanfaller med början av det andra stycket, men det andra streckavsnittet sträcker sig mycket längre än det andra stycket, så motsatsen mellan vänster och höger blir nu något annorlunda. Det andra avsnittet, som alltså sträcker sig till det följande stället med streck, utgör en positiv utläggning av Lisetts form av inre naturlig dygd, hennes slag av behaglig dygdighet. Det tredje avsnittet är däremot ett kritiskt ifrågasättande av den konventionella dygden. Det börjar: ”Hwad blefen I?”, alltså vad skulle det bli kvar av alla ”Få- fängans Barn” om man avklädde dem deras ”glitter och falska sken”? Det vill säga, motsatsen står mellan en naturlig form av inre behaglig dygdighet och den konventionella fasaden av dygdighet som diktaren ifrågasätter. Det fjärde avsnittet inleds också av en fråga: ”Huru länge stridden I [fromma och skuggrädda Anständighetens mönster]?” Det underförstådda svaret är att de snart skulle ge upp sin kamp om de verkligen ställdes mot förförelsens lockelser, men i kontrast till deras resultatlösa kamp, så vet vi redan från tidigare att Lisett ”segrade” och ”dog oöfwervunnen”. Men det fjärde streckavsnittets inledande frå- ga ”Huru länge stridden I?” kan också läsas som en referens till den på den litterära parnassen . 253 dialektiska strid som har utkämpats mellan vänster- och högersidan, mellan avsnitten som kontrahenter. Det är som om dikten även pekar ut själva strecken som gör denna insikt möjlig. Det står: ”En öm- sint Philosoph skall rista Din Grift-Runa: - - -”. Man kan läsa de tre strecken som följer som resultatet av ett sådant ristande. Strecken får här då samma funktion som tre punkter eller streck vanligtvis brukar ha, att representera något utelämnat. Orden ”skall rista” riktar alltså läsarens uppmärksamhet på själva strecken som läsaren kanske nu för första gången verkligen lägger märke till och reflekterar över, men vad har då strecken på de övriga ställena för funktion måste samma läsare undra. På de två första ställena har de uppenbarligen ingen liknande funktion. Utpekandet av strecken genom ordet ”rista” är alltså platsen och tidpunkten som kan öppna läsarens blick för en annan läsning, att det är författaren till denna dikt som är den ömsinte filosofen och att den gravdikt som vi här läser utgör en ”Grift-Runa” som nu fullbordas med dessa sista streck. Det femte och avslutande avsnittet eller fragmentet som kommer efter strecken kan läsas som en kortfattad version av samma dikt, en runa som i sin korthet skulle kunna ristas in på en gravsten. Men verbet ”rista” kan också få läsaren att tänka på de tre ristade strecken som ålderdomliga skrivtecken eller runor i ett forntida språk. Om man läser strecken som skrivtecken eller hieroglyfer i det urtida språk som Herder skrev om i Människosläktets äldsta urkund, så ser man hur sammansättningen av dessa fem fragment till en bild också ger gravdikten i sin helhet det slags översiktlighet som man för- knippar med en gravruna.91

Fragment av brev

Fragment af Bref *)92 - - - Hwad det är lycksaligt, ömme Arist, at wara skapad känslofull, och hwad det är sant, at de tystaste och minst kostsamma nöjen - - - deßa lätta och oskyldiga nöjen, som födas i wåra egna hjertan - - - äro de ljufwaste! För några dagar sedan war jag ute kring markarne. 254 . kritik och beundran

Naturen war skön, war mild. På et ställe kom jag at gå afsides ifrån mit sällskap. Himmelska Oskuld! det war din ingifwelse. Jag gick, ljuft irrad af alla de behag som omgofwo mig. - - - Et Torp - - - Lyckeliga enfald! en ängpark, blomsterrik, leende; Wåren skulle kunnat haft sit tempel der! Jag stannar, ser mig omkring, för at mätta mig af parkens fägring, och ser framför mig - - - Maji-nycklar - - - 20 eller 30 i en flock! och ilar som til en skatt. Jag älskar deßa blomster; för deras skul hade jag gått ut, och föreställ dig - - - täcka, friska, lockande i den vackraste oskuld! jag plockar redan, af alla krafter. Men! - - - så nära Torpet - - - så wackra - - - så många på et ställe! huru wet jag, at icke Torparen, eller någon af hans barn, har sett dem, och tyckt om dem, och wil icke at någon skulle taga bort dem? I Naturen, omgifwen af wälgörande och oskuld, och full af känsla - - - den minsta tanka af orättwisa war mig odrägelig. Under alt detta hade jag plockat bort dem. Jag såg det, och suckade. Jag tog en Twåstyfwer och lade på de nakna bladen så öpet som war möjeligt. Om någon har sett dem sade jag, och tyckt om dem, och kommer ännu en gång hit, så skall hans hjerta icke sucka öfwer mig - - - kanske, kanske wälsigna mig. Nögd med min handling, gick jag bort, och tackade Naturen som gifwet mig känsla, och grät af nöje. Himmilska oskuld, Gudomeliga Rättrådighet, wälgörande Dygder! mit hjerta wälsignar Er. - - -

*) Detta stycket är ifrån en min Wän, lika mycket hwem. Jag kallar honom min Roußeau - - Öfwersändarens anmärkning.

Den andra och tredje dikten i denna trio, ”Fragment af Bref” och ”Ännu et fragment, stulet ur en af mina Wänners bref”, är båda uppbyggda av två stycken som uppvisar en symmetrisk kontrast till varandra. Den andra dikten inleds med ett kort stycke (5 rader) och följs av ett långt (30 rader), medan den tredje dikten inleds med ett långt på den litterära parnassen . 255 stycke (30 rader) och följs av ett kort (2 rader). Denna symmetriska kontrast återkommer i innehållet. Det inledande korta stycket i den andra dikten handlar om ett inre tillstånd, ”at wara skapad känslofull” och ”nöjen som födas i wåra hjärtan”. Det längre stycke som följer handlar om hur detta inre möter en yttre natur och på slutet tackar han naturen som har utvecklat den känsla som det första stycket tar sitt avstamp ifrån. Den tredje diktens inledande långa stycke handlar om en kvinna som liknar Lisette i den första dikten, om hans beskrivning av henne, medan det korta avslutande stycket uppehåller sig vid den rörelse och det nöje som diktarjaget känner. Då båda dikterna innehåller endast två stycken så utspelar sig den dialektiska striden i båda fallen huvudsaklingen mellan de avsnitt som strecken markerar. Om vi tar strecken som markörer av interna fragment, så inleds dikten ”Fragment af Bref” med ett fragment som uttrycker diktarjagets tillfredställelse över ”at wara skapad känslofull” (frg. 1).93 Det andra och tredje fragmentet uppställer en kontrast mellan ”dessa lätta och oskyldiga nöjen, som födas i wåra egna hjärtan” (frg. 2) och ett möte med naturen som ”war skön, war mild” och hur han blev ”ljuft irrad af alla de behag som omgofvo” honom (frg. 3). Detta möte mellan de nöjen som födas i våra egna hjärtan och den yttre naturen som givare av behagfulla nöjen är representativt för diktens vänster- och högersi- da, men kontrasten genomgår också en utveckling. Om subjektet i det andra fragmentet är självreflexivt (nöjen, som födas i våra hjärtan), så har vi i nästa par ett subjekt som ser sig omkring: ”för at mätta mig af parkens färgring” (frg. 5) versus en natur som nu har bestämts som ett specifikt ställe där det växer ”Maji-nycklar” (frg. 6). I nästa motsatspar är subjektet ännu mera aktivt i sitt intagande av blomstrens skönhet: ”jag plockar redan, af alla krafter” (frg. 8), men detta begär möter ett visst motstånd, då blomstren står ”så nära Torpet” (frg. 9). Innan vi tittar på upplösningen i de tre sista fragmenten, så måste vi fylla ut med vägen som går i mitten mellan dessa extremer. Vägen i mitten beskriver ett slags komprimerad bildningsgång mot dygd med naturen som lärare. Den tar sin utgångspunkt i det enskilda subjektets känslofullhet, ”at wara skapad känslofull” (frg. 1), som för- utsättning, men denna känslofullhet måste stimuleras och utvecklas. Nästa steg i denna bildningsgång representeras av en plats subjektet 256 . kritik och beundran

kommer i kontakt med på sin vandring, när det har skilts från sitt tidigare sällskap: ”et Torp” (frg. 4), omgivet av naturens behag. Man kan se själva torpet som ett slags subjektkonstruktion, som både har ett inre och fönster som intar intryck från den omgivande naturen, men som framför allt rymmer flera subjekt, en hel familj. Den plats vi nu är på, både i naturen och i texten, representerar en senare fas i den utveckling som började med det ensamma subjektet eller det första isolerade fragmentet, men som nu alltså inkluderar flera delar: torpets invånare eller de fyra fragmenten. Torpet blir till ett begrepp i en mänsklighetens eller läsarens utveckling. Nästa fas i utvecklingen utgörs av ett större antal Maji-nycklar som vandraren ser stå där ”20 eller 30 i en flock! och ilar som til en skatt. Jag älskar dessa blomster; för deras skul hade jag gått ut” (frg. 7). Subjektet tycker i efterhand sig kunna känna igen dem som målet för sin vandring, men utvecklingen går vidare. Nästa mittposition sätter själva skönhetsbegreppet i centrum: ”så wackra” (frg. 10), men begäret att vilja äga skönheten för egen del får honom att tänka både på dess välgörande kraft och nöd- vändigheten av en rättvis distribution. Låt oss slutligen ta en titt på de sista tre fragmenten. Det subjekt som på vänstersidan har beskådat naturen har också växt. Det identifierar sig nu även med torparen och hans barn och de omges inte bara av ”parkens färgring” (frg. 5) utan av hela ”naturen”, diktaren känner sig ”full av känsla” (frg. 11). Och på högersidan, eller objektsidan, har vi inte bara blommorna, utan alla de som någon gång ”har sett dem” och ”tyckt om dem, och kommer ännu en gång hit” och hur de då skulle ”sucka öfwer mig” som ”hade plockat bort dem” (frg. 12). Detta kritiska perspektiv på hans handlingar utifrån presenteras som en tanke på rättvisa: ”den minsta tanka af orättwisa war mig odrägelig” (frg. 12). För att balansera detta så ”tog han en Twåstyfwer och lade på de nakna bladen så öpet som möjeligt” (frg. 12). I den sista syntesen (frg. 13) har subjektet växt till någon med en väl utvecklad ”känsla” och tackar ”naturen som givit” honom detta. Från denna upphöjda position välsignar hans hjärta i sin tur tillbaka naturen: ”Himmelska oskuld, Gudomliga Rättrådighet, välgörande Dygder mit hjerta välsignar Er!”. på den litterära parnassen . 257

Ännu ett fragment

Ännu et Fragment, stulet ur en af mina Wänners bref.94 - - - Du mins, Arist, denna lilla stackars Flickan med de bruna ögonen och den blygsamma minen, som jag tyckte så mycket om, och som mit hierta icke kunde neka et par Riksdalers ädelmod. Du mins ock, at hon för et år sedan kom bort på landet, 5 mil härifrån, at tjena. I går mårres, kl. half 7 ligger jag ännu; dörren röres; jag ser up - - - och der står hon! täck och menlös som en Skyddsängel. Hon går fram; det war så naturligt at låta henne kyßa min hand (twärt emot min wanliga blygsamhet) hon öpnar et knyte. Arist! det war skänker til mig; et knippe Mysica,95 et knippe Lille- Convalle, och en liten Ost. - - - om jag icke wille hålla til godo. Jag såg på henne; ljufliga nöje at se den man gjort godt! och jag wet ingen ting mera enfaldigt och mera behagligt än den mine och den rörelse, med hwilken hon gjorde alt detta. Jag lät henne lägga sina skänker på sängen; lät henne sätta sig, och började fråga tusende saker. Änteligen - - hon skulle få komma igen i eftermiddag. Hon gick - - farwäl oskyldiga varelse; hwad din Tacksamhet är ljuf, är wacker som naturen! Arist, du wet hwad man är öm nyß, då man waknar; en skymt af den upgående solen gläder en; et fogel-qwitter gör en förtjust: Min själ började upfyllas af ljufwa tankar; mit öga af tårar. Hwad din dyrkan är ljuf, gudomeliga wälwilja; och hwad dina nöjen äro oskyldiga och rena! - - - Hon kom om eftermiddagen. Det förstår sig, at jag i min tur icke glömde presenter. Arist, skal jag säga dig et? hon tog emot dem; och jag (det förekom mig så naturligt) jag kyste henne på kinden. Få skänker hafwa så mycket rört mig; och Arist, om jag kunde göra min Wälgörare et sådant nöje! 258 . kritik och beundran

Den tredje dikten, ”Ännu et fragment, stulet ur en af mina Wänners bref”, har en intern uppbyggnad som följer samma formprincip som de tidigare. Medan den andra dikten gestaltar ett möte mellan diktar jagets känslosamhet och naturens skönhet, utspelar sig kontrasten i den tredje dikten mellan diktarjaget och en flickas behagfulla natur. Dikten inleds med hågkomsten av en flicka som vi tänker på som den Lisett som första dikten handlade om: ”Du mins, Arist, denna lilla stackars Flickan” (frg. 1). I det följande paret av fragment, är den aktivt handlande på vänstersidan inte diktaren, utan flickan: ”Hon går fram [till mig]”, ”hon öpnar et knyte. Arist! det var skänker til mig” (frg. 2). På högersidan får diktarjaget istället sköna intryck till skänks: ”Jag såg på henne; ljufliga nöje at se den man gjort godt!”, ”Jag lät henne lägga sina skänker på sängen; lät henne sätta sig och började fråga tusende saker” (frg. 3). Det fjärde fragmentet avslutar tanken på hennes närvaro med att ”hon gick”, men också att hon ska ”komma igen i eftermiddag” (frg. 4), vilket passar in på den fjärde positionen i Herders dia- lektik som representerar både en avslutande syntes och en ny utgångs- punkt. I det följande paret sker en utveckling. Flickans välgörande handlingar jämförs med processer i naturen: ”wacker som naturen!”, hur ”en skymt af den upgående solen gläder en; et fogel-qwitter gör en förtjust” (frg. 5). I det avslutande fragmentet är det diktaren som besvarar allt detta: ”Det förstår sig, at jag i min tur icke glömde presenter”, ”hon tog emot dem”, och dikten slutar med orden ”om jag kunde göra min Wälgörare et sådant nöje!” (frg. 6). Man kan notera en rad kontraster mellan ”Fragment af Bref” och ”Ännu et fragment”. I den andra dikten ger vandraren mot slutet en tvåstyver för blommorna han orättmätigt hade njutit av (frg. 12) och välsignar därefter gudalikt naturen: ”Himmelska oskuld, Gudomeliga rättrådighet, wälgörande Dygder! mit hjerta wälsignar Er” (frg. 13). I den tredje dikten är utgångspunkten en flicka som skänker honom glädje på ett oskyldigt sätt och som på slutet å ena sidan jämförs med hur ”solen gläder en; et fogel-qwitter gör en förtjust” (frg. 5), å andra sidan med hans oförmåga att kunna återgälda dessa skänker: ”om jag kunde göra min Wälgörare et sådant nöje!” (frg. 6). Vidare, i ”Fragment af Bref” känner han sig till slut tillfredställd med sin egen handling: ”nögd med min handling” (frg. 12), medan han på den litterära parnassen . 259 i ”Ännu et fragment” känner sig tillfredställd av en handling som har riktats mot honom: ”Få skänker hafwa så mycket rört mig” (frg. 6). I den andra dikten är fokus på naturen som rum eller plats: mitt känslofulla inre (frg. 1), ”Et Torp” (frg. 4), ”en flock blommor” (frg. 7) utropet ”så wackra” om blommorna (frg. 10), hela ”naturen” som han tackar (frg. 13). I den tredje dikten handlar det om tid och växel spel: han minns åter flickan (frg. 1), som ”gick” men som ”skulle få komma igen” (frg. 4), diktaren som säger ”farväl oskyldiga warelse” (frg. 5) men som i nästa fragment kommer åter: ”Hon kom om eftermiddagen” (frg. 6). Hänvisningen till ”den uppåtgående solen” och ”fogel-qwitter” i den tredje dikten (frg. 5) är till fenomen som åter- kommer regelbundet varje morgon. Med ”Fragment af Bref” förstår man ett ihopsamlande av fragment från olika håll till det fragment vi här läser. Med ”Ännu et fragment” har vi ett ännu ett fragment som läggs till raden av fragment, i linje med skrivande och läsande som en process som fortskrider i tiden. Medan den andra dikten börjar med tacksamheten över ”at wara skapad känslofull”, ett tillstånd som gäller för människosläktet eller individen för alltid och som har sin plats i hjärtat, så läser vi i den tredje dikten om hur diktarens ”själ började upfyllas af ljufwa tankar” och det handlar hela tiden om ett växelvis utbyte av gåvor, att turvis glädjas och glädja, om sorgliga farväl och glädjande återföreningar.

Avslutning

Det är fullt möjligt att Herders intresse för interpunktion och typografi har påverkats av Rousseau, men samtidigt är det så att de behandlar detta medel på olika men kompletterande sätt. I Rousseaus ”Fragment” (”Fragmens”), och i Julie generellt, så illustrerar överflödet av punkter en aspekt av avbrutet (”style entrecoupé”) eller flämtande (”style haletant”) tal, som i sin tur är ett symptom på ett subjekt som så översvämmas av känslor att det finner det svårt att sätta ord på dem. Medan ordens tillkortakommanden i talsituationen kompletteras av de känslor som kroppspråket uppvisar, så erbjuder inte skriftens ”upphackade stil” (”style haché”) något motsvarande komplement, men 260 . kritik och beundran

den påminner läsaren om denna dimension av känslofullt kropps- språk, som den oavbrutna och reflekterade satsen annars gömmer. Rousseaus konstfulla handlag med det moderna språk han har att utgå ifrån kan väcka idéer och känslor hos läsaren om de olika karaktärer som talar till oss i breven, hur de tänker och känner, och vi kan sedan projicera tillbaka dem på texten och på så sätt fylla dessa pauser eller mellanrum i den brutna texten. Rousseau använder alltså interpunktion i Julie som ett medel att i skrift påminna om den känslomässiga dimension som kroppen förmedlar i ett talat språk bortom texten, som skrivet språk inte på samma sätt förmår att förmedla. Å andra sidan kan man säga att Rousseaus bruk av interpunktion framför allt hjälper till att uppväcka och utveckla känslor hos läsarna, till förmån för ett vidare rationalitetsbegrepp. Man kan förstå Thorilds i tonen mycket känslosamma brevväxling med framför allt Heurlin och Hylander som försök att aktivt praktisera och utveckla en sådan känslosamhet, att aktivt öva upp denna förmåga hos sig själv. I nämnda skrifter av Herder finns också ett sådant praktiskt syfte att utveckla en känslomässig förmåga hos sig själv och läsarna. Men Herders bruk av interpunktion och andra typografiska markörer har till skillnad från Rousseaus texter framför allt funktionen att markera en visuell dimension av mening i själva det skrivna materialet, som en parallell till den visuella dimension av mening som kroppen förmedlar i det talade språket. Det upprättar något av den talade situationens samtidighet av intryck i själva den text vi läser. Om Julie främst riktar in sig på den moraliska känslan, så siktar Herders texter främst in sig på den estetiska känslan. Det faktum att Thorild i sina fragment pekade ut Rousseau men inte Herder hade nog framför allt att göra med ett pedagogiskt syfte bakom hans fragment, där Thorild gjorde gemensam sak med Herder. Herder hade vid denna tid publicerat alla sina verk anonymt. Vidare var den forntida form av bildskrift som han gjorde anspråk på att efterlikna något som läsaren själv förmodades upptäcka och erövra. Varför Herder valde att tyst (men fullt synligt) lägga ned denna bildskrift i den logiska framställningen vet vi inte, men han ville uppenbarligen engagera läsarens känsla, fantasi och sinnesförmåga som komplement till läsarens rationalitet i snävare mening. på den litterära parnassen . 261

I Rousseaus Julie hittade Thorild ett annat sätt att använda interpunktion, ett till Herders sätt kompletterande syfte. Det flitiga bruket av pauserande punkter, i synnerhet i brevet ”Fragment” som sägs ligga gömt i ett föregående brev som är helt fritt från sådana punkter, utgör ett annat sätt att föra in en kompletterande bilddmension i språkets diskursivitet. Punkterna härmar ett tal som avbryts när subjektet så översvämmas av känslor att det får svårt att hitta ord för de förbiilande känslorna. Vad kroppen i talsituationen kan uppvisa för interlokutören försvinner i skriftens reflekterade form. De ställen som Thorild hänvi- sade sina vänner till visar hur reflekterat och språkteoretiskt förankrat detta bruk av punkter var i Julie. Men vid tiden för Thorilds fragment 1780 hade bruket av punkter eller streck för att markera ett avbrutet känslosamt tal blivit ett mode i Europa. Det utbredda och oreflektera- de bruket av punkter och streck för att markera ett flämtande eller av känslor avbrutet tal blev härigenom förknippat med en känslokult, senare kallad förromantik, som gav sig hän åt detta rus i motsättning till intellektuell eftertanke. Thorilds precisa utpekanden av ställen i Julie som talar om vikten att själv reflektera över vad man läst, att diskutera med andra, att bli bättre på att se, att använda omdömesförmågans mikroskop för att bringa även de minsta detaljer inom räckhåll, samt utpekandet av brevet ”Fragmens” som är fullt av sådana mikroskopiska objekt, skapade ett jämförelseobjekt till det bruk av streck som Hylan- der, Heurlin och Lundblad åtminstone passivt måste ha varit bekant med hos Herder och Goethe, men som de härigenom stimulerades att reflektera över. Sammantaget skapade detta en speciell ingång i Rous- seaus, Herders och Thorilds texter som framstår som verkningsfulla även för dagens läsare.

noter 1 ThomasThorild, ”Fragment”, Lunds Weckoblad, nr. 3, 19/1 1780, s. 18–19; Thorild, ”Fragment af Bref”, Hwad Nytt? Hwad Nytt?, nr. 103–104, 4/7 1780; Thorild, ”Ännu et Fragment, stulet ur en af mina Wänners bref”, Hwad Nytt? Hwad Nytt?, nr. 107–108, 11/7 1780. Dikterna finns återut- givna i Stellan Arvidson & Casimir Fontaine (red.), Thomas Thorild, 262 . kritik och beundran

Samlade skrifter (SS), del I (Stockholm 1933) s. 22–26, med Arvidsons kommentarer i SS VII (Stockholm 1968) s. 66–71. För tidigare utgåvor se SS VII, s. 33–38. 2 ThomasThorild, ”Detta stycket är ifrån en min Wän, lika mycket hwem. Jag kallar honom min Roußeau. - - Öfwersändarens anmärkning”, i ”Fragment af Bref”, Hwad Nytt? Hwad Nytt?, nr. 103–104, 4/7 1780, s. 5. 3 SS I, s. 299. 4 SS I, s. 280. 5 Ernst Cassirer, Thorilds Stellung in der Geistesgeschichte des Achtzehnten Jahrhunderts (Stockholm 1941) s. 48. Den senare forskningen är överens om denna karakterisering av Herders kunskapsteoretiska position. Mari- on Heinz har myntat termen ”sensualistisk idealism” för att fånga denna dubbelposition: Sensualistischer Idealismus. Untersuchungen zur Erkennt- nistheorie und Metaphysik des jungen Herder 1763–1778 (Hamburg 2016). Om man fördjupar sig i den långa forskningsdebatt som föreligger om Thorilds kunskapsteori, som än vill dra den åt rationalism/idealism, än till sensualism, så ser man att det föreligger en slående likhet mellan Her- ders och Thorilds positioner. 6 Cassirer (1941) s. 18–19. 7 Se not 1 ovan. 8 På två ställen i ”Ännu et Fragment, stulet ur en af mina Wänners bref” är strecken endast tvåfaldiga. De står i båda fallen i slutet av raden och sättaren har förmodligen uteslutit ett streck av platsbrist. Jfr Hwad Nytt? Hwad Nytt?, nr. 107–108, 11/7 1780, s. [7], r. 7–8 och återgivningen av dikten nedan. 9 [1] [Anonym recensent], ”Til den ömsinte och öfwer Lisetts död klagande Philosophen”, Lunds Weckoblad nr. 4, 26/1 1780, s. 28–29; [2] Thomas Thorild, ”Anmärkning, som icke är gjord at smickra en wiß Kritikus i sista Blad”, Lunds Weckoblad, nr. 5, 2/2 1780, s. 37–39; [3] [Anonym recensent], ”Tredje Man i Spelet om Lisette”, Lunds Weckoblad, nr. 7, 16/2 1780, s. 52–56; [4] Thorild, ”Slut på twisten om Fragmentet”, Lunds Weckoblad, nr. 8, 23/2 1780, s. 59– 61; [5] [Anonym recensent], ”Afskjeds-Compli- ment til Auctoren af Fragmentet”, Lunds Weckoblad, nr. 9, 1/3 1780, 1780, s. 67–69. [1] Det första inlägget från den anonyme kritikern återfinns iSS VIII (1971), s. 82–83. [2] Thorilds svar finns tryckt i SS I (1933), s. 361–363, med kommentar i SS VIII (1971), s. 82–83. [3] En sammanfattning av den följande repliken återfinns iSS VIII (1971), s. 84–85. [4] Thorilds svar är tryckt i SS I (1933), s. 364–366, med Arvidsons kommentar i SS VIII (1971), s. 84–85. [5] En referens till och kort sammanfattning av slutrepliken från den anonyme kritikern finns iSS VIII (1971), s. 85. på den litterära parnassen . 263

10 ”Til den ömsinte och öfwer Lisetts död klagande Philosophen”, Lunds Weckoblad nr. 4, 26/1 1780, s. 28–29. 11 ”Afskjeds-Compliment til Auctoren af Fragmentet”, Lunds Weckoblad, nr. 9, 1/3 1780, s. 67. 12 SS I, s. 22–26. Vitterhetssamfundets utgåva av Thomas Thorilds Samlade skrifter utkommer i häften som är tänkta att bindas ihop till olika delar. Det första häftet, innehållande dikterna, utkom 1932, medan del I som helhet, bestående av två häften, stod färdig 1933. 13 En annan förvirrande detalj för läsaren är att strecken på två ställen endast är tvåfaldiga. Det överensstämmer med originalet, men Arvidson kommenterar inte denna avikelse. Jfr SS I, s. 25, rad 17–18. 14 Häfte nummer 7 av SS (det första häftet av del VII), som innehåller Ar- vidsons kommentarer till de tre fragmenten, utkom 1943 medan del VII i sin helhet (bestående av fyra häften) stod klar 1968. 15 SS VII, s. 55–56. 16 SS I, s. 16, rad 139. 17 SS VII, s. 55. 18 SS VII, s. 56. Det anförda arbetet är Arvidsons Thorild. Studier i hans ungdomsutveckling (Lund 1931). 19 SS VII, s. 56. Arvidson skriver felaktigt ”Majnycklarna (= ’Ännu et fragment’, SS I, 25f)”, men ”Majnycklarna” är samma som ”Fragment af Bref”, SS I, s. 23. 20 SS VII, s. 56. 21 SS VII, s. 56. 22 Hilma Borelius, ”Några ord om stämning och stil i Thorilds diktning under olika perioder”, i Ewert Wrangel (red.), Till Thorilds minne: den 1 oktober 1908 (Lund 1908) s. 43. 23 Thomas Thorilds samlade skrifter, utgivna av Erik Gustaf Geijer, del 1, (Uppsala 1819) s. 6. 24 Hädanefter kommer jag att använda den förkortade titeln Julie. 25 Arvidson, Passionernas diktare (Stockholm 1989) s. 462 och 403. 26 Arvidson (1931); Arvidson (1989) och Arvidson, Harmens diktare (Stock- holm 1993). 27 Arvidson (1931) s. 293–294. 28 Arvidson (1931) s. 293–294. 29 SS VII, s. 68, Arvidson (1989) s. 402. 30 Arvidson (1931) s. 293 och Arvidson (1989) s. 402. 31 Jean Starobinski, Jean-Jacques Rousseau: Genomskinlighet och hinder, över- sättning av Jan Stolpe (Stockholm 2002). 264 . kritik och beundran

32 Starobinski (2002) s. 151–155. 33 Starobinski (2002) s. 157. 34 Starobinski (2002) s. 157. 35 Starobinski (2002) s. 157. Jfr Jean-Jacques Rousseau, Julie eller Den nya Héloïse, övers. David Sprengel, bok 2 (Stockholm 1999) s. 396–397; Rous- seau, Œuvres complètes [OC] II, s. 689. 36 Starobinski (2002) s. 165–166. Jfr Rousseau (1999) bok 2, s. 292; OC II, s. 609. 37 Starobinski (2002) s. 166. 38 Thorild, ”Fragment”, SS I, s. 22. 39 Starobinski (2002) s. 262. 40 Starobinski (2002) s. 266. Jfr Rousseau, Rousseau jugé de Jean Jacques (Dialogues II), OC I, s. 862. 41 Starobinski (2002) s. 267. Jfr Rousseau (1999) bok 2, s. 227; OC II, s. 560. 42 Starobinski (2002) s. 257–260. 43 Rousseau, OC V, s. 388. Jfr Starobinski (2002) s. 261. 44 Starobinski (2002) s. 261, not 84. Marcel Raymond, ”Introduction”, i Jean-Jacques Rousseau, Les Rêveries du promeneur solitaire, (Genève 1967) s. LVIII–LIX. 45 Det kan pendla från ett till bortemot trettio ställen i ett brev som har sådana grupper med punkter. Vanligtvis förekommer ställena nära varandra och på varje ställe kan antalet punkter variera från tre till åtta. Jfr OC II, exempelvis s. 28 (del 1, brev 15), s. 94–95 (del 1, brev 28), s. 147 (del 1, brev 54), s. 196–197 (del 2, fragment), s. 279–280 (del 2, brev 22), s. 306 (del 2, brev 28), s. 336–337 (del 3, brev 16), s. 405–406 (del 4, brev 2), s. 615–616 (del 5, brev 9), s. 702–703 (del 6, brev 9) och s. 745 (del 6, brev 13), men det här är bara ett litet urval av sidor med särskilt många grupper av punkter. 46 OC II, s. 1361 (kommentar nr. 2 till s. 31), s. 1398 (kommentar nr. 2 till s. 94), s. 1434–1435 (kommentar nr. 1 till s. 167), s. 1451 (kommentar nr. 1 till s. 196), s. 1504 (kommentar nr. 3 till s. 278), s. 1515 (kommentar (a) till s. 306) m.fl. 47 OC II, s. 1415 (kommentar (a) till s. 130). 48 Men naturligtvis är dessa brevfragment lika medvetet komponerade som något annat brev i romanen. Jfr OC II, s. 1415: kommentar (a) till s. 130. 49 Thorild, SS VI, s. 26. 50 Bibelkommissionens översättning (Stockholm 2001). 51 SS I, s. 22. 52 Kopplingen är framför allt tydlig till den hänvisning som Thorild ger till Johan Lundblad nedan. på den litterära parnassen . 265

53 Rousseau (1999) bok 1, s. 123. 54 SS I, s. 23. Thorild ångrar att han hade roffat åt sig nästan alla Maji-nycklar, istället för att låta dem stå kvar i naturen även för andra att njuta av. 55 Rousseau (1999) bok 1, s. 173. 56 Rousseau (1999) bok 1, s. 170–171. 57 Rousseau (1999) bok 1, s. 176. 58 Rousseau (1999) bok 1, s. 180. 59 ”Det är likadant med Jean-Jacques och hans vänner: så snart det upp- står minsta missförstånd drar han sig tillbaka in i sig själv och avlägsnar sig. Inte bara det: han arbetar aktivt för att förvärra missförståndet, han hopar klagomålen, förebråelserna och misstankarna. Starobinski (2002) s. 234–235. 60 SS I, s. 22. 61 Rousseau (1999) bok 1, s. 176. 62 SS I, s. 393–394, med Arvidsons kommentar i SS VIII, s. 132–134. 63 SS I, s. 23. 64 SS VIII, 134. Arvidson anger som källa ”La nouvelle Héloïse I, lettre XII”, med det handlar faktiskt om två olika ställen. Se nedan. 65 ”Jag har alltid trott, att det goda ej vore annat än det sköna, försatt i verksamhet”, Rousseau (1999) bok 1, s. 56; ”J’ai toujours cru que le bon n’étoit que le beau mis en action”, OC II, s. 59. 66 ”Jag känner människorna: jag har levat mycket på få år, jag har förvärvat en stor erfarenhet på egen bekostnad, och det är passionernas väg, som lett mig till filosofien.” Rousseau (1999) bok 1, s. 231; ”Je connois les hommes: j’ai vécu beacoup en peu d’années; J’acquis une grande expérience à mes dépends, et c’est le chemin des passions qui m’a conduit à la philosophie.” OC II, s. 197. 67 Rousseau (1999) bok 1, s. 53. 68 Rousseau (1999) bok 1, s. 53. 69 Rousseau (1999) bok 1, s. 53. 70 Rousseau (1999) bok 1, s. 54. 71 Rousseau (1999) bok 1, s. 56. 72 Rousseau (1999) bok 1, s. 231. 73 Philip Stewart & Jean Vache, kommentar till ”Fragments”, i Julie, or the new Heloise, The collected Writings of Rousseau, del 6, (Hanover, NH & London 1997) s. 669–670. 74 Se hyllningen till Herder i ”Ueber das Weltmaass, an Herder”, i Die Gelehrtenwelt, nr. 2 (1799), SS V, s. 31–38. 75 Cassirer (1941) s. 18ff, 57ff och 76f. Titeln till Herders bok är svår att översätta eftersom det är tvetydigt vad som är subjekt eller objekt i satsen. 266 . kritik och beundran

Istället för att förstå det som att titeln pekar på en viss kapacitet hos den mänskliga själen, vår förmåga att tänka och förnimma, så kan man för- stå det som att ”den mänskliga själen” är objektet i satsen, vilket istället skulle motivera följande översättning: Om att tänka på och förnimma den mänsliga själen. Innehållsligt är båda titlarna möjliga. Den andra betydelsen är central för mig eftersom den berör dels förmågan att förnimma någon annans själ (inre tankar och känslor) när den visar sig i kroppen, som vi har sett var ett viktigt tema hos Rousseau, dels frågan om detta själsliga även går att förnimma i det skrivna språket. 76 Nedan kommer jag att referera till det förstnämnda verket genom den förkortade titeln Fragment och till det andra verket som ”Brevväxling om Ossian”. 77 Nedan kommer jag att referera till tidskriften genom den förkortade titeln Brev. 78 Herder, Aelteste Urkunde des Menschengeschlechts (Riga 1774) s. 182. Herder kallar den omvartannat för bild, tecken, hieroglyf, bokstav för att ge den detta allomfattande ursprung. Observera att det finns en andra tryckning från samma år, där hermesurbilden återges som ⊗, förmodligen som en anpassning till censuren, för den är förenlig med skapelseberättelsens alla sju dagar (jfr ”skapelsehieroglyfen” nedan), medan ⊕ implicerar att det fanns en tidigare version som bara bestod av fyra delar. Alla senare utgå- vor av Herders verk är baserade på ⊗. Ett bevarat exemplar av den för- sta tryckningen finns i Uppsala universitetsbibliotek. För en diskussion av detta se Bengtsson, ”Challenging linearity: Finding the perspective of Herder’s Aelteste Urkunde des Menschengeschlechts”, i Herausforderung Herder, Sabine Groß (red.) (Heidelberg 2014) s. 283–294 och 301, not 27. 79 Detta tecken kallar Herder för en hieroglyf. Det är inte en hieroglyf i den vanliga betydelsen och Herders förklaring av detta tecken gör inte anspråk på att vara en nyckel till den fornegyptiska bildskriften i samma mening som Jean-François Champollion (1790–1832) senare kunde dechiffrera den, utan ett förslag till vad som var det första språktecknet överhuvudtaget och eftersom han såg bildskriften som äldre än bokstav- skrift, så var det i denna mening den första hieroglyfen. 80 Herder, ”Auszug aus einem Briefwechsel über Ossian und die Lieder alter Völker”, Werke in zehn Bänden (Frankfurt am Main 1985–2000) band 2 (1993) s. 456, 1139. 81 Herder (1993) s. 453f. 82 Arvidson (1989) s. 434. 83 Arvidson (1989) s. 404–405. 84 SS I, s. 23, 25. på den litterära parnassen . 267

85 SS I, s. 23. 86 SS I, s. 25. 87 SS I, s. 22, r. 12–13. 88 Jfr Staffan Bengtsson, ”’Eine ganz andre Beredsamkeit’: A reader’s guide to Ueber die neuere Deutsche Litteratur”, i Herders Rhetoriken im Kontext des 18. Jahrhunderts, Ralf Simon (red.), (Heidelberg 2014) s. 399–405; Bengtsson (2010) s. 302–315. 89 Dikten återges här i enlighet med originalet i Lunds Weckoblad, nr. 3, 19/1 1780, s. 18–19. Jfr SS I, s. 22. 90 Lunds Weckoblad nr. 4, 26/1 1780, 28–29. Jfr not 9 ovan. 91 Detta sätt att vända läsarens blick från den värld bortom texten som texten handlar om till själva textens yta är en beprövad teknik som Herder själv om och om igen använder för att få läsaren att se den visuella sidan av hans texter. På ett ställe i Människosläktets äldsta urkund illustrerar Herder horisontlinjen, som texten refererar till, med ett extra brett cen- trerat streck som riktar läsarens uppmärksamhet på den typografiska markörens funktion i den text vi läser, så att läsaren av texten kan göra en parallell upptäckt i förhållande till detta streck som den forntida upp- finnaren av språktecknet gjorde i relation till den verkliga horisontlinjen. Herder (1774) s. 179. Jfr Bengtsson (2010) s. 315–316; för ett jämförbart ställe i Herders Fragment se Bengtsson (2014) s. 43. 92 Dikten återgivs här i enlighet med originalet i Hwad nytt? Hwad nytt?, nr. 103–104, 4/7 1780, s. 5–6. Jfr SS I, s. 23–24. 93 För att enklare kunna redovisa den dialektiska striden (de kontrasterande och parallella utvecklingarna) mellan fragmenten i den andra och den tredje dikten, både i dikterna var för sig och i förhållande till varandra, så anges fragmentets ordningsnummer inom parantes. Det motsvarande fragmentet i de återgivna dikterna finner man helt enkelt genom att räkna ställena med bindestreck i respektive dikt. 94 Dikten återgivs här i enlighet med originalet i Hwad nytt? Hwad nytt?, nr. 107–108, 11/7 1780, s. 6–7. De två ställena med endast dubbla bindestreck i slutet av raden överensstämmer med originalet. 95 Ska förmodligen stå ”Myrica”, alltså pors. Jfr SS VII, s. 71. Roland Lysell Rousseaureminiscenser hos Carl Jonas Love Almqvist Uppfostringsprogram, kärlekslära och kvinnlig strategi

Rousseaus betydelse såväl för Carl Jonas Love Almqvists (1793–1866) uppfostringsprogram i MannaSamfund och Manhemsförbundet från 1820-talet som hans senare verksamhet som lärare och läroboksförfat- tare vid Nya Elementar i Stockholm är uppenbar och ofta påtalad. Vi känner igen viljan att reformera människan inifrån (såväl vad gäller den som reformerar som den som underkastas reformen),1 sökandet efter en inre ovillkorlig sanning grundad i människans egen natur, målmedvetenheten, betonandet av yttrandefriheten, viljan att se idén verkställd, viljan att giva var och en sin rätt, betonandet av den abso luta friheten – förlikning mellan despot och slavar betraktas som omöjlig.2 Också vissa mer auktoritära drag återkommer hos de båda tänkarna, såsom insikten i det individuellas nödvändiga uppgång i det universella. Ytterst är det hos den unge Almqvist fråga om att låta minnet av jaget och världen uppgå i det eviga. Även för Rousseau handlar det om ett evighetsperspektiv, till exempel rörande samhällsfördragets oupplöslighet, men det kristna evighetsperspektivet är långt mer på- tagligt hos Almqvist, som ju senare var verksam som regementspastor. Givetvis är tanken på ”bildandet av äkta svenskar”3 hos Almqvist ett tillskott till det rousseauanska programmet, liksom tanken att ”vara svensk är att vara i det svenska samhället”.4 Almqvists tänk- ande är i betydligt högre grad än Rousseaus av religiös natur, influerat dels av herrnhutiska strömningar i det svenska 1700-talet, dels av en swedenborgiansk tendens bland vissa svenska teologer, redan i hans farbroders, biskopen Erik Abraham Almqvists (1767–1830), men än på den litterära parnassen . 269 mera i hans egen, generation. Upplysningen blir hos Almqvist ”männ- iskans förbund med himlen”5 och Almqvists av ljusmystik präglade kristendom synes rest på den nordiska asalärans grund.6 Precis som hos de svenska generationskamraterna läses Balder som en föregångare till Kristus. Dygd skall hos Almqvist precis som i Rousseaus skrifter (Émile, Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes etc.) uppfattas i allmänfilosofisk mening, icke som senare sedemoraliskt; hos Almqvist kan vi bestämma dygden som andens kraft. Den nye mannen betraktas som en morgonstjärnans riddare. Fundamental i Almqvists uppfostringsprogram är den rena kärleken till kvinnan, långt mer än hos Rousseau. Dessutom går kärleken i fusion med Maria- och jungfrumystik, i sig har den också en direkt kontakt med det gudomliga och eviga. I uppfostringsprogrammet tycks kärleken disciplineras fram – Almqvist vill bland annat förebygga ”den djävulska onanin”. Mycket av detta är självfallet av allmänromantisk karaktär, Rous- seaus tänkande förenas med Herders och i viss mån de tyska idealister- nas. Men på en punkt synes Almqvist i sena tiders perspektiv originell. Hans retorik är militärisk och den främsta grupp han hänvisar till är ynglingarna i officersutbildningen på Karlberg. Vilka rötter har detta? Vi skall följa en bland säkerligen flera tänkbara idéhistoriska linjer. Låt oss därvid fråga oss hur Almqvist kom i kontakt med Rousse- aus verk. Förmodligen skedde detta redan genom modern Brite Louise Gjörwell (1768–1806). Almqvist skriver: ”Hennes käraste nöje var att svärma i parker och skogar: min dyra, älskade Mamma! Hälst ensam, eller med Rousseau.”8 Morfadern Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) var en av det svenska 1700-talets främsta Rousseaukritiker och Émile var en central text i 1700-talets uppfostringsdebatt. Brevromanen som form används av Almqvist i Araminta May, men i övrigt ägnar han sig, liksom den tyske författaren August Lafontaine, åt en betydligt mer komplicerad berättarteknik. Min tes är dock att den militära retoriken har sin förklaring i en förmedlares, Johan Fischerströms (1735–96), skrifter;9 Jakob Staberg diskuterar honom i sin avhandling Att skapa en ny man – C.J.L. Alm- qvist och MannaSamfund 1816–24, dock utan att närmare gå in på Rousseaus betydelse.10 270 . kritik och beundran

Carl Jonas Love Almqvist, litografi av J.S. Salmson.

Fischerströms bana uppvisar flera drag gemensamma med Alm- qvists. Fischerström studerade emellertid i Lund, där han disputerade pro exercitio för en latinsk avhandling om folks och staters inbördes rang. Hans mycket ordentliga anteckningar från föreläsningar och egna studier vittnar om mångsidigheten i hans intressen, som huvudsakligen gällde naturvetenskap, filosofi och historia. Främst kom han dock att framstå som kännare av de ekonomiska teorierna och deras praktiska tillämpning. Karriärmässigt kan man se liknande problem som Almqvists – Fischerström blev exempelvis aldrig magister. Fischerström utgav redan 1761 sina Påminnelser vid Sveriges allmän- na och enskylta hushållning, som tillägnades rikets ständer och som gick i Vetenskapsakademiens anda med dess tilltro till Sveriges möjlig- heter att bli självförsörjande. Enligt Fischerström är jordbruket källan till landets rikedom, en tanke vi känner igen från Rousseaus skrifter. I motsats till Rousseau hade Fischerström emellertid stor tillit till vetandets makt, till överheten, statsskicket och lagarna. Fischerström är i betydligt högre grad än Rousseau kulturoptimist. Fischerströms på den litterära parnassen . 271

Påminnelser blev uppskattade av rikets ständer och 1762 erhöll han titel av ekonomiintendent samt lika rang med assessorer i kollegierna. Viktigare för Fischerströms tänkande än Rousseau var dock Mon- tesquieu, vilken han ofta citerar. Fischerström var mycket beläst i fransk och engelsk litteratur. Han kom därvid att nalkas Tankebyggarordens krets. I sin antecknings- bok 1754 omnämner han direkt två delar av Tankebyggarordens Våra försök (1753–55) med dikter av bland andra Hedvig Charlotta Norden- flycht. Fischerström, som beskrivs som en svärmisk känslomänniska, lyckades personligen få tillträde till fru Nordenflychts intima krets och invaldes 1761 i Tankebyggarorden. Ett djupt vänskapsförhållande uppstod mellan fru Nordenflycht och Fischerström, vilket från hennes håll enligt traditionen övergick till lidelsefull kärlek. Åldersskillnaden och skaldinnans utseende (Fischerström nämner att hon var fetlagd och koppärrig) bidrog till att kärleken blott besvarades med tillgiven- het. Lantbruksentusiasten Fischerström skulle nu också etablera sig som egen lantbrukare (jfr Almqvists projekt att bli enkel lantbrukare i Värmland).11 Fru Nordenflycht skaffade honom arrendet av Sjöö som låg på andra sidan den Mälarvik, vid vilken hennes egen bostad, kallad ”Lugnet”, var belägen. Vad själva lantbruket angår slog Fischerströms projekt illa ut. Han fick dåliga affärer och hamnade flera gånger på gäldstugan. Litteraturforskaren Hilma Borelius hävdar att den vackra dikten ”Ensligheten” färgats av känslostämningar som stått i samband med Fischerstöm. Den välkända dikten ”Öfver en hyacint” är skriven till honom. Till dessa personliga bekännelser hör även prosastycket ”Fröjas räfst”, där Fischerström har betraktats som karaktären Adil, fru Nordenflycht själv som Hildur. Man känner till ett enda brev av fru Nordenflycht till Fischerström; det är skrivet på franska och bevarat i avskrift av Gjörwell. Brevet är daterat Lugnet 1762. Hon skriver där att ”min hydda har blivit en himmel för mig genom din ömhet”. Vårvintern 1763 blev svår för fru Nordenflycht. Sina tankar och känslor anses hon visa i dikten ”Frag- ment af en heroide, Hildur til Adil”. Fru Nordenflycht avled den 29 juni 1763. Traditionen angav, att hon gjort ett självmordsförsök i vattnet nedanför Lugnet. Vad man 272 . kritik och beundran

säkert vet är, att hon dog efter ”häftigaste sinnesyra” och lång sjukdom.12 Traditionen att hon skulle ha förkylt sig vid självmordsförsöket har dock bestridits av Magnus von Platen, som menat att dödsorsaken var en cancersjukdom.13 Fischerström visade sin stora pietet för hennes minne genom att efter hennes död utge hennes Utvalda arbeten 1774, till vilka han också skrivit förordet. Fischerström tycks ha lämnat Sjöö före 1767. Dessvärre tillskrevs Fischerström rollen som den som orsakat fru Nordenflychts död, bland annat av Gustaf FredrikGyllenborg, vilket skadade hans fortsatta karriär. Senare tiders forskare har ifrågasatt detta. Väsentligt i vårt sammanhang är att Rousseau har varit högst aktuell för båda och troligen ett ofta återkommande ämne i deras samtal. Torkel Stålmarck diskuterar hennes invändningar mot Rousseaus kvinnosyn i Tankebyggare 1753–62. Miljö och genrestudier.14 I Stockholm sökte Fischerström, liksom senare Almqvist, leva den frie skriftställarens liv, ett projekt som visade sig vanskligt. Han arbetade som journalist bland annat i Dagligt Allehanda. Han utgav även några egna kortlivade periodiska publikationer, Den enfaldige naturforskaren 1768–72 och Fruntimmers port-feuillen 1781; i den senare framhålles bland annat nyttan av fruktkonservering. Gjörwell var i maj 1767 starkt förbittrad på Fischerström, både för fru Nordenflychts olycksöde och för att han skulle ha ”begått de nedrigaste gärningar” mot Gyllenborg. Han lyckades dock blidka Gjörwell, som en kort tid använde honom vid redigeringen av Almänne Tidningar. Fischerström tycks ha kommit familjen Gjörwell nära även privat. Enligt Henry Olsson har Fischerström tecknat fru Gjörwells ”väsen med dess bland- ning av naiv innocence och intellektuell anpassning”.15 Fischerström torde i många avseenden ha inspirerats av artiklar av bland andra Jaucourt och Rousseau i Diderots och d’Alemberts En- cyclopédie ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers. Sin kritiska inställning till frihetstiden med dess partimotsättningar och mutväsen visade Fischerström i Tal till Swenska Folket 1769. Som rojalistisk patriot framträdde han även våren 1772 med broschyren Til Gustaf III. Den patriotiske konungen. Gjörwell var först förtjust men fann snart, att de ledande oppositionsmännen mot rådande partiregim ansåg broschyren ovälkommen. Gjörwell tog då strax avstånd, och Fischerström kunde inte längre skriva i Almänne Tidningar. Vid stats- på den litterära parnassen . 273

Johan Fischerström, oljemålning av Johan Henrik Scheffel. Bergianska stiftelsen. kuppen på eftersommaren 1772 användes Fischerström åter som agent. Gjörwell skriver den 5 september 1774 att Fischerström ”hade verkel. mycket besvär vid revolutionen” och belönades med att bli änkedrott- ningens kamrerare vid Drottningholms slott. Hon var först nöjd med en så vitter intendent, men hade snart ledsnat och i stället tagit sin gamle kamrer från Gripsholm i tjänst. En tid synes Fischerström ha tjänstgjort där i stället, men det hela blev en kort episod. Fischerströms dagbok från 1773 finns bevarad, men trycktes först 1951. Den ger en intressant bild av dåtida stockholmsliv. Fischerström stod hovkretsarna nära, hade en beskyddare i Jacob Magnus Sprengt- porten (1727–1786), råkade och mötte skalder och konstnärer som Carl Michael Bellman (1740–1795), Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731–1808) och Erik Palmstedt (1741–1803). Han berättar om operaföreställning- ar och maskeradbaler. Ett än mer framstående arbete är hans Utkast till beskrifning om Mälaren (1785), innehållande hans dagbok över en färd 1782 med segeljakt från Stockholm till Torshälla. Boken är full av upplysningar om Mälartrakten, dess sevärdheter, näringar, klimat och natur, flora och fauna. I sin livfullhet för skildringen tankarna till de geografiskt deskriptiva inslagen hos Almqvist, exempelvis i Det går an och Målaren. 274 . kritik och beundran

Under min promenad mellan trånga, ojämna gator, emellan rödfär- gade träbyggningar, alla dekorerade med grästak, såg jag ingenting märkligt utom domkyrkan, en gammalmodig, kostbar och vidlyftig stenbyggnad, alltför stor för en så liten stad. Jag stannade på kyrkogår- den, vid en upphöjd grav …16

Mariestad njuter förtjent det ryktet, att vara en af Sveriges skönast belägna småstäder. Hvem påminner sig icke den öppna, vidsträckta ut- sigten öfver Wenern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen, den stora, högt liggande kyrkan sjelf, som ren innan man hunnit in i staden, bemäktigar sig ögats uppmärksamhet, och drager den bort åt höger ifrån den lummiga alleen, hvari man (ifrån Stockholms-sidan räknadt) åker slutligen, när man inkommit i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den långa flottbron, idylliskt simmande på Tida-åns breda, klara vatten, och nu på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshöf- dingens residens, ej just prunkande med synnerlig höjd, men desto mer intagande genom den omgifvande trädrika vegetationen. Landsfaderli- ga minnen från förträffliga styresmän öfver länet sitta liksom infletade emellan de mjuka, för aftonvinden svigtande lönn-, asp- och alm-gre- narne, med deras vajande löf.17

Segelleden emellan Stockholm och Upsala liknar på många ställen farten på en ström, emedan Mälaren här stundom är så smal, att man kan stå på hvar sin strand och samtala med hvarandra. Likväl är den knappast någonstädes smalare, än i ett sund, som kallas Tärnsundet, beläget ej långt ifrån Stäke[t]. Sjön liknar här en lång, djup ränna, som på ena sidan har Munkholmen, bevuxen med höga tallar öfver branta berg, och på den andra sidan det lika högt skogbevuxna Granhammars- och Sundbylandet, hörande till Ryd socken. På detta land, just vid vattnet, ligger en liten krog för sjöfarandes uppfriskning: krogen heter äfven Tärnsund.18

Fischerströms broschyrer rör dock oftast ekonomiska ämnen, exempelvis om dikning och kreatursavel, fiskerier, skogsskötsel och (1791) sock- erkokning. I Vetenskapsakademiens serier hade Fischerström första gången medarbetat redan 1759. Han invaldes som ledamot i Veten skapsakademien 1786 och var där preses under första kvartalet 1789 och andra kvartalet 1794. Vid sin avgång som sådan 10 september 1794 på den litterära parnassen . 275 höll Fischerström ett presidietal med titeln Om de medel och utvägar genom hvilka styrka, manlighet och härdighet kunna hos svenska folket befrämjas. Det trycktes samma år och omtrycktes 1828. Den var således aktuell vid tiden för Almqvists debut som författare. Skriften är den text som jag anser förmedla mellan Rousseau och Almqvist. Fischerström vill framför allt framhäva hushållningsvetenskapen och hans bildningsprogram går ut på praktisk utbildning och på en reformering av det svenska skolväsendet i enlighet med det praktiska livets behov. Det vore fullständigt onödigt att ”uppstoppa en ungdom med tomma idéer” och lära den munhuggas på latin (jfr Almqvist). I mycket anslöt han till Rousseau och förordade, liksom denne i Émile (med tanke på Plutarkos), en exempeledukation. Fischerström hänvisar emellertid icke blott till antiken. Han prisar krigsakademien på Karl- berg, där han såg sina pedagogiska önskemål förverkligade, där ungdom fostrades såväl moraliskt som fysiskt, han kallade Karlberg ”den vackraste inrättning i världen”. Att ”tillskapa människor och medborgare” är Fischerstöms uppfostringsprogram. Precis som hos Rousseau och Montesquieu står alltså medborgaren i fokus. Almqvist väljer i sitt uppfostringsprogram hellre begreppet ”ynglingen” än ”medborgaren”, men i senare skrifter som Europeiska missnöjets grunder står människan som samhällsvarelse tydligt i fokus. Medan Almqvist kom att påbörja ett lexikon över svenska språket, hade Fischerström än större utgivningsplaner. Hans encyklopedi Nya Swenska economiska dictionnairen eller Försök til et almänt och fullstän- digt lexikon i swenska hushållningen och naturläran, var alfabetiskt upp- ställd och utkom i fyra band 1779–92, då det avbröts i artikeln Gypri pedium. Fischerström talar varmt för de lägre klasserna och tanken att samhällets rikedom kom från jordbruket återkom. Fischerströms död avbröt verket. Fischerströms privata ekonomi blev – lika litet som Almqvists – aldrig stabil. När han gått bort, i november 1796, blev det urarva konkurs. Boet rymde ett antikvitetskabinett med arkeologiska och etnografiska inslag. Hans boksamling omfattande 400 volymer var till ej ringa del hoplånad och en bokhandlare lade beslag på den. Fischerströms änka och en styvdotter stod på bar backe. Vad är det då som imponerar på Karlberg? Först och främst torde 276 . kritik och beundran

det röra sig om härdande moralisk fostran. Fischerström skriver: ”Se- derna hafva här en fristad, och genom måttlighet, arbeten och stän- diga öfningar erhållas sundhet, munterhet och styrka, nödvändiga för alla stånd; men i synnerhet för krigsmän, om de skola kunna uthärda förestående mödor.”19 Vidare missaktas inte de kroppsliga övningarna på Karlberg; det handlar precis som i Rousseaus Émile om både själ och kropp:

Förståndets odling är utan tvifvel ganska nödvändig; men kroppen förtjenar icke mindre omtanka, och af hvad som redan är anfördt lä- rer finnas, att vi i detta hänseende äro långt under icke allenast Greker och Romare, utan äfven våra förfäder. Denna del af vår uppfostran är synnerligen vanvårdad, ehuru dagliga förfarenheten visar på ett afgörande sätt, at en skröplig kropp försvagar själen, eller lägger henne hinder i vägen, att utöfva sin förmögenhet och ernå sitt ändamål.20

Rousseau hänvisar mera sällan till förfäderna, men i den unge Alm- qvists föreställningsvärld är de levande. Vidare heter det: ”Naturen har icke fåfängt inplantat hos barnen den åstundan, att om dagarna vara i ständig rörelse och att tillika få njuta luftens uppfriskande svalka”.21 Även det almqvistska enkelhets- och sparsamhetsidealet förebådas av Fischerströms Karlbergskildring:

Lefnadssättet är äfven så ordentligt som tarfligt. De spisa alla tillsam- man. Icke något klifs, icke thé, chocolad, viner, liqueurer; men god stadig mat, hårdt bröd, dricka och vatten. Sängen fri, öppen, utan omhäng, bäddas med en madrass, kudde, lakan och filt. Cadetterna få aldrig bruka stöflor, nattröjor, nattmössor eller tofflor, måste kläda sig så fort de komma ur sängen sådana som de skola vara hela dagen; bruka aldrig puder eller krusade lockar; måste kamma och binda sina hår sjelfva. 22

Fischerström hyser i antropologiska frågor till skillnad från Almqvist en utpräglad skepsis: ”Vi känna änn icke det mål til hvilket menniskan kan hinna och det hon ej kan öfverskrida.”23 Detta till skillnad från Almqvist, vars världsbild bestämdes av hans kristet-swedenborgianska tro. på den litterära parnassen . 277

Den unge Almqvists pedagogiska program utvecklades i Manhems förbundet, vilket stiftades den 18 november 1815, och MannaSamfund, som den 26 november 1817 utgick ur detta och bildade en inre krets be- stående av Almqvist, Anders Jacob Cnattingius, Martin Sturzenbecker och Anders Berg. Sammanhangen har i detalj belysts av Greta Hedin i Manhemsförbundet. Ett bidrag till göticismens och den yngre romantikens historia och Jakob Staberg i Att skapa en ny man.24 Hedin ger en allmän idéhistorisk bakgrund. Hon framhåller C.U. Broocmans betydelse vad gäller fosterlandskänslan och de praktiskt pedagogiska inslagen i den unge Almqvists skrifter och reformpeda- gogen Johann Heinrich Pestalozzis tankar vad gäller pedagogiken och betonar det nationella draget i uppfostringsprojekt hos den förre. Hon nämner också 1812 års uppfostringskommitté och 1817 års förslag till skolordning. Också samtida företeelser bland unga tyska intellektuella, såsom Tugendbund i Königsberg och Burschenschaftrörelsen i Hei- delberg och Giessen, beaktas. Otto Natt och Dag, som en tid vistades i Heidelberg, blev en förmedlare. En av medlemmarna i Manhems förbundet, Anders Fryxell, tog intryck av rousseauansk upplysningsfi- losofi och kom i kontakt med isländska sagor genom fadern, kyrkoher- den Mathias Fryxell.25 I en av Almqvists texter från denna tid, Bihang till Harald Eystein sons Saga, finner Hedin direkta reminiscenser av företalet till Émile. Stycket lyder (i översättning av Jonas Ellerström och Françoise Sule):

Föreslå vad som är genomförbart, får jag ständigt höra. Det är som om man sade till mig att jag skulle föreslå att göra just vad man gör, eller i alla fall att jag skulle föreslå något gott som låter sig förena med det onda som redan finns. En sådan tanke är, i vissa fall, betydligt mer orealistisk än mina, för med en sådan förening skämmer man det goda och botar inte det onda.26

Greta Hedin menar också att gången av Almquists uppfostringsplan även visar en allmän överensstämmelse med Émile, ou de l’éducation.27 Liksom Rousseau och Fischerström markerar Almqvist emfatiskt bondens betydelse. Bildning skall inte bara iakttas, utan den måste genomlevas. 278 . kritik och beundran

Almqvist går emellertid längre. Han vill förverkliga ett nationellt ideal, men samtidigt också ”realisera Guds rike” på jorden.28 Här handlar det inte bara om den uppståndne Kristus, utan också om en asalärans ljusmystik som inkorporeras av Almqvist. Han kan här söka stöd i den danske teologen och folkbildaren Nikolaj Frederik Severin Grundtvigs (1783–1872) skrifter. Grundtvig, som såg positivt också på den hedniska traditionen i Norden, framhöll att asaläran är ett män- niskoverk, medan kristendomen är uppenbarelse. Längtan efter Balder är således, som nämnts, ett förstadium till längtan efter Kristus. I militärakademin är det dock inte fråga om individualitet, utan närmast om medborgaruppfostran. Kristendomen i projektet vilar dock på asalärans grund. Det militära draget i Manhemsförbundets program må förvåna en Rousseauläsare. Det är icke endast fråga om retorik. Den i förbundet centrale Johan August Hazelius (1797–1871), en av Almqvists allra närmaste vänner, blev yrkesmilitär, riksdagsman och författare till skrifter i militära och pedagogiska frågor. Jakob Staberg relaterar Manhemsförbundets och MannaSamfunds program till vad Michel Foucault kallar disciplinsamhället: ”makten inriktas på att förvalta livet; att låta växa, att ordna, att maximera.”29 Staberg, som utförligt refererar de nio graderna i uppfostringsprogrammet betonar starkare än Hedin disciplineringen av kropp och sexualitet, Staberg hävdar att Manhemsförbundets slutgiltiga mening är att låta den individuella existensen genomlysas av ”det universella hos människan”. Den nye man som formas av institutioner och nätverk, i privatgymnasierna, elementarskolorna, kadettskolorna och manhems- förbunden skall bli den nye svenske mannen, nyttig för staten.30 Vad gäller Almqvists politiska filosofi finns förvisso Rousseau i bakgrunden. Men här blir Saint-Simon, Karl Gutzkow och den i Tre fruar i Småland diskuterade Charles Fourier viktigare i exempelvis Europeiska missnöjets grunder. Forskare som Kurt Aspelin och Bertil Romberg har dock varit noga med att påpeka att Almqvist markerar viss distans till dessa och att hans äktenskapssyn går tillbaka på ungdomens läsning av Rousseau och Swedenborg. Låt oss så granska Almqvists kärlekslära i förhållande till Rousse- aus syn på kärlek och kvinnlighet, så som den kommer till uttryck i på den litterära parnassen . 279

Émile eller om uppfostran (1762), närmare bestämt under diskussionen av Sophies uppfostran:

Sophie har religion, men en förnuftig och enkel religion med få dogmer och ännu mindre andaktsövningar eller snarare utan annan praktisk utövning än i moraliskt avseende. Hon ägnar sitt liv åt att tjäna Gud genom att göra det rätta.31

Tankarna förs till Aristofanes tal i Platons Symposium om de hälfter som strävar efter att förenas – dock med den skillnaden att hos Rous- seau handlar det inte om kärlekens idé, utan om dygdens – när han diskuterar Sophie:

Sophie älskar dygden denna kärlek har blivit hennes förhärskande li- delse. Hon älskar den, emedan det icke finnes något skönare än dygden; Hon älskar den, emedan dygden är kvinnans ära, och emedan en dygdig kvinna tyckes henne nästan vara lik änglarna. Hon älskar den som enda vägen till den sanna lyckan, och emedan hon icke ser annat än elände, övergivenhet, olycka skam och vanära i en sedeslös kvinnas liv. Hon älskar den slutligen, emedan den är kär för hennes vördade fader och hennes ömma och värdiga moder.32

Att observera är att denna position ger henne makt:

Kvinnans herravälde är ett saktmodets, fintlighetens och behagets herravälde. Hennes befallningar bestå i smekningar, hennes hotelser i tårar. Hon skall styra i hemmet som en minister i staten, nämligen genom att låta befalla sig vad hon vill göra. I denna betydelse är det ett faktum, att de bästa äktenskapen äro de, där kvinnan har mest makt. Men når hon icke lyssnar till sin herre, när hon vill tillvälla sig hans rättigheter och själv befalla, blir följden därav endast elände, lidande och skam.33

Sophies position är således starkare än som syns vid en första överblick. När Almqvist debuterar som fiktionsförfattare medParjumouf. Saga från Nya Holland (1817) anonymt tillägger han undertiteln ”Ett försök att lafontainisera”, vilket markerar anslutningen till den mycket populäre romanförfattaren August Heinrich Julius Lafontaine (1758– 280 . kritik och beundran

1831). Lafontaine är författare till c:a 150 band romaner och noveller, bland andra de till svenska översatta Der Naturmensch (1791), Qvinctius Heymeran von Flamming (fyra band, 1795–1796) och Die Familie von Halden (1797). Berättelsen är ett gott exempel på Almqvists geografiska och historiska exotism; stoffkällorna är utredda av Henry Olsson, men dess kvinnliga huvudgestalt anses av Bertil Romberg vara präglad av Rousseau och 1700-talets uppfattning om den ädle vilden; som besläk- tade anges François-René de Chateaubriands Atala och Vilhelm Fred- rik Palmblads Amala. Ytterst går det att härleda den sentimentala stilen till Jean-Jacques Rousseaus Julie ou la nouvelle Héloïse (1761). Men särskilt intressant är att berättelsens Parjumouf intensifierar Rousseaus bild av den dygdiga kvinnan, så som hon skildras i Émile och Julie ou la nouvelle Héloïse – här framstår hon till och med som en barnkvinna. Det är hon som dels åstadkommer försoning mellan ceringalerna och berungulerna, två fientliga folkstammar i Nya Holland, dels ser till att hennes bror förenas med sin älskade, som räddas från en dödsdom som förrädare som hon fått av sin fader.

Sände icke Tiono [den högste guden] Kärleken i deras hjertan, en eld, som de borde lyda? Men Ceringalernes och Berungulernes inbördes hat – det har ej Himmelens Herre stiftat – det hafva svaga Menniskor börjat och underhållit.34

I Almqvists tankevärld är som bekant, kärleken en dominerande kraft, vilket framgår redan av den tidiga anonyma pamfletten Hvad är kär- lek? (1816). För Almqvist bygger sann kärlek på religiös känsla, den känsla (alltså icke religiösa dogmer) som Gud skapar i människan. Moralen är blott en yttre form. Den unge Almqvist – detta förändras som bekant senare – gör en strikt uppdelning mellan könen: mannens väsen är kraft, medan kvinnans natur är känsla. Det är den goda kvinnan som i hemmet lär mannen och barnen värdet av tro och guds- fruktan. Skriften utmynnar i en vision av människans jordeliv som en förberedelse för saligheten:

Och den sköna, ädla Kvinnan! Vike hon icke utom sin egen förtrolla- de sfär; då skall hon känna hur namnlöst stor den sällheten är, att leva på den litterära parnassen . 281

inom den glada kretsen av sitt hus, och bibehålla den i dess gudomliga helgd. – Kanske skall då jorden än en gång le mot himmelen?35

I Almqvists erotologi förenas rousseauanska, swedenborgska och herrnhutiska element – det vill säga Rousseaus tankar om kvinnan i avsnitten om Sophie i Émile, Swedenborgs tankar om de himmelska äktenskapen, där var och en ingått äktenskap med sin andligt sanna partner och tankar om kristen blodsmystik. Det finns också i ungdomsskrifterna, en starkt fysisk sida: berättelsen Murnis bedömdes således som så stötande i sin sexualmystik att originalmanuskriptet kunde tryckas först 1960. Som Johan Svedjedal betonat kan vi sedan notera en förskjutning i Almqvists erotologi. I ungdomsskrifterna tycks den sanna föreningen mellan man och kvinna kunna ske först i andevärlden. I manuskriptet ”Älskade, underbara” från 1835 eller 1836, av allt att döma en förstudie till Europeiska missnöjets grunder, är förvisso kvinnans nakenhet främst en hyllning till Gud, men en lyckad samvaro mellan könen är icke hänvisad till det hinsides utan i viss mån möjlig att nå i jordelivet. Rummet präglas av den älskades gestalt:

Hvilket möte – det sista – hvilken soffa[,] o jag måste tala om dina möbler, de hafva blifvit såsom lemmar af dig sjelf, alla dina rum, dina taflor, dina tapeter, allt älskar jag, ty du går ibland dem; du har setat, legat, stått, bland dem. De hafva njutit den renaste vällust, den att få bärda dig, skulle jag icke älska dem?36

Rent religiöst är däremot det av enkelhetens estetik präglade dramat Marjam, publicerat i första bandet av Törnrosens bok, Imperialoktav- upplagan 1839, där protagonisterna står för petrinsk, paulinsk och jo- hanneisk kristendom. Marjam är inte en himmelsk gestalt, utan endast den enkla jordiska kvinna som fött Jesus, men inte förstår sig på kyrkomännens dogmer. Parjumouf var en emanation av Rousseaus ädle vilde, Marjam en den för somliga kristna heliga fattigdomens och enkelhetens personifikation. Den sene Almqvists tankar om jämställdhet mellan könen må vara Rousseau främmande. Deras utopier skiljer sig. Men intressant nog går 282 . kritik och beundran

det att finna en likhet av tankemässigt och argumentationstekniskt mönster i deras skrifter. Tankefiguren där den till det yttre svage blir den slutgiltigt starke finns nämligen hos båda författarna. I Émile får kvinnan sin makt just genom att göra sken av att vara undergiven: att locka fram en befall- ning till henne och således få övertaget sedan en omvändning av alla värden ägt rum. I Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, exempelvis, omvärderas ”fattig” persuasivt till ”att vara hänvisad på sig själv”:

Men ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom. Kunde vi endast lära oss den rätt. Vi hafva den, mer eller mindre, alla här; men mång- en ibland oss bär sig oskickligt åt med den hufvudcharakter i verlden, som Gud gifvit oss. Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig. Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig sjelf.37

Logiken blir att svensken är fattig, men fattig betyder något annat än vi tror, nämligen att besitta en viss grad av andlig styrka. Fattigdomen kan därmed, sedan författaren anammat den rousseauanska kvinnans strategi, infogas i Almqvists nationalistiska utopi. I Almqvists författarskap lever Rousseaus tankar kvar i högre grad än hos andra svenska romantiker, men de förenas ständigt med annat tankegods, från Swedenborg, från den tyska idealismen och från den herrnhutiska traditionen – och småningom från 1830- och 1840-talens sociala utopister. Hans samtida kolleger står i högre grad på schellingi- ansk (Atterbom), platonsk-gnostisk (Stagnelius) eller biblisk (Wallin) grund. Detta till skillnad från 1700-talets diktare och tänkare, hos vilka vi kan se direkta citat och reminiscenser från de rousseauanska skrifterna. på den litterära parnassen . 283 noter

1 I inledningen till ”Förslag till Manhemsförbundets Organisation formulerar sig Almqvist på följande sätt: ”anslogs jag inifrån av en idé”. Se Almquist, C. J. L., Samlade Skrifter, utgivna av Olle Holmberg, Josua Mjöberg, Emil Olsson och Algot Werin, Ungdomsskrifter, del II, Avhand- lingar och tal, utgiven av Josua Mjöberg, Stockholm 1920, s. 363. Det är icke helt ovidkommande att associera till Persiusmottot ”intus et in cute” i inledningen till Rousseaus Confessions. 2 Almquist (1920) s. 432. 3 Almquist (1920) s. 366. 4 Almquist (1920) s. 368. 5 Almquist (1920) s. 381. 6 Almquist (1920) s. 374. 7 Almquist (1920) s. 420. 8 Carl Jonas Love Almqvist, Brev 1803–1866, utgivna med inledning och kommentar av Bertil Romberg (Stockholm 1968) s. 26. 9 Mina uppgifter om Johan Fischerström bygger i stort på Bengt Hilde- brands artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon och Curt Rohtlieb, Johan Fischerström: en studie i upplysningens tankeliv (Malmö 1926). 10 Jakob Staberg diskuterar honom i sin avhandling Att skapa en ny man – C.J.L. Almqvist och MannaSamfund 1816–24 (diss. Stockholm) (Eslöv 2002). 11 Almqvist planerade vistelsen i Värmland under 1820-talets första år tillsammans med sina vänner Janne och Gustaf Hazelius samt Jonas Wa- ern och från början också Charlotte Södermarck. I januari 1824 beger sig Almqvist till Jösse härad i Värmland, först till Skillingfors bruk och sedan till en odlingslott i Köla, där han uppförde en enkel bostad, som än idag står öppen för besökare. Flera forskare har skrivit utförligt om detta projekt, senast Johan Svedjedal i Kärlek är. Carl Jonas Love Almqvists författarliv (Stockholm 2007) s. 191ff. 12 Citatet är hämtat från Carl Christoffer Gjörwell, En stockholmskrönika ur Carl Christoffer Gjörwells brev: 1757–1778 (Stockholm 1920). Se John Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht: ett skaldinne-porträtt från Sveriges rococo-tid (Lund 1895). 13 Torkel Stålmarck, Hedvig Charlotta Nordenflycht(Stockholm 1967) s. 83. 14 Torkel Stålmarck, Tankebyggare 1753–62. Miljö och genusstudier (Stock- holm 1986); se även Elisabeth Manséns artikel i denna volym. 15 Henry Olsson, Carl Jonas Love Almquist till 1836 (Stockholm 1937) s. 18. Almqvists mormoder var Brita Eleonora Müllern (1748–1822) 284 . kritik och beundran

16 Johan Fischerström, En resa från Stockholm genom Mälaren år 1782, utgiven av Per Erik Wahlund (Stockholm 1962) s. 36. 17 Carl Jonas Love Almqvist, Samlade verk 21. Det går an. Hvarför reser du? (1838), red. Johan Svedjedal (Stockholm 1993) s. 79. 18 Carl Jonas Love Almqvist, Samlade verk 9 Törnrosens bok, Duodesuppla- gan Band XII–XIV, red. Bertil Romberg (Stockholm 1996) s. 109. 19 Johan Fischerström, Tal. Om de medel och utvägar, genom hvilka styrka, manlighet och härdighet kunna hos Svenska Folket befrämjas, Ny upplaga. (Stockholm 1828) s. 15. 20 Fischerström (1828) s. 15. 21 Fischerström (1828) s. 24. 22 Fischerström (1828) s. 17. 23 Fischerström (1828) s. 26. 24 Greta Hedin, Manhemsförbundet. Ett bidrag till göticismens och den yngre romantikens historia (Göteborg 1928); Jakob Staberg, Att skapa en ny man, (Stockholm 2002). 25 Hedin, s. 56. 26 Hedin, s. 130f. Citatet lyder i original: ”Proposez ce qui est faisable, ne cesse-t-on de me répéter. C’est comme si l’on me disait, proposez de faire ce qu’on fait; ou, du moins proposez quelque bien qui s’aille avec le mal existant. Un tel projet, sur certaines matières, est beaucoup plus chiméri- que que les miens; car dans cet alliage le bien se gâte & et le mal ne se guérit pas.” Émile ou l’éducation (1774) I, s. IX) 27 Hedin, s. 151. 28 Hedin, s. 285. 29 Staberg, s. 59. 30 Staberg, s. 77. 31 Jean-Jacques Rousseau, Emil eller Om uppfostran, övers. Carl A. Fahlstedt (Uppsala 1912) del II, s. 227. 32 Rousseau, del II, s. 228. 33 Rousseau, del II, s. 246. 34 Anon. [Carl Jonas Love Almqvist], Parjumouf, Saga från nya världen (Stockholm 1817) s. 89f. 35 Almquist (1920) s. 110. 36 Citerat efter Johan Svedjedal, Kärlek är. Carl Jonas Love Almqvists förfat- tarliv (Stockholm 2007) s. 138. 37 Carl Jonas Love Almqvist, Samlade verk 8 Törnrosens bok, Duodesuppla- gan Band VIII–XI, red. Bertil Romberg (Stockholm 1997) s. 290. Elisabeth Mansén Förtjusning och försvar Jean-Jacques Rousseau och kvinnorna i Sverige

Rousseau karaktäriseras ofta som en kvinnornas författare – läst, beundrad, älskad och kritiserad av kvinnor – men hittills har ingen närmare undersökt hur det ser ut i Sverige. Internationellt finns ett forskningsfält utstakat av Mary Seidman Trouille, Sexual Politics in the Enlightenment: Women Writers read Rousseau (New York 1997) och förebådat av Robert Darnton, ”Läsarreaktioner på Rousseau. Hur romantikens läsarreaktioner frambesvors”, i Stora kattmassakern och andra kulturhistoriska bilder från fransk upplysningstid (Stockholm 1987 s. 247–297). Denna artikel granskar kvinnors läsning av Rousseau i Sverige från mitten av 1700-talet och ett sekel framåt. Syftet är att se vilka kvinnor som läste Rousseau, vilka skrifter de läste, hur de läste dem och vilka tankar, känslor och reaktioner läsningen väckte. Vem influerades av Rousseau, uttryckte idéer om hans skrifter och spred sina synpunkter till andra? Vem besökte Rousseau när han levde eller uppsökte platser som associerades med honom efter hans död? Vilka ägde böcker av Rousseau eller visade på annat sätt sitt intresse för honom? Frågor ställs också om detta intresse varierade med social ställ- ning och förändrades över tid. Förutom den tidigare forskning som finns att bygga på kommer studien att konsultera biografiskt material, bokförteckningar, dagböcker och brev. Rousseaus verk fanns tillgängliga på den svenska bokmarknaden i slutet av 1700-talet, både till salu och till låns, det visar information om bokhandel, bibliotek och auktioner.1 Men han tillskrivs ibland allt- för lättvindigt ett direkt inflytande då det handlar om vissa ämnen, som civilisationskritik, samhällsfördrag, demokrati, en frihetligare barnuppfostran, en komplementär könsuppfattning eller ett svärmiskt 286 . kritik och beundran

förhållande till naturen. Hans berömmelse spred sig över samtiden, trots att dessa teman diskuterades av många andra, i vissa fall redan under antiken, inte minst inom stoicismen. I denna studie krävs därför mer materiella och konkreta kopplingar än tematiska överensstämmel- ser och idéassociationer.

Kritiker och beundrare

Den mest engagerade Rousseauläsaren under denna period var Hed- vig Charlotta Nordenflycht (1718–1763), en av tidens mest beundrade poeter. Hon var samtida med Rousseau och hennes reaktioner sträcker sig från varm beundran till intensiv kritik. Hon var förtjust i honom som författare och hade inga problem att läsa hans verk på franska, men hon reagerade starkt mot den kvinnosyn han uttryckte i Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles (1758). Engagemanget resulterade i en svarsskrift: Fruentimrets försvar, gentemot J. J. Rousseau medborgare i Genève (1761) – en kritik av Rousseau som förtjänar en plats bredvid ett internationellt känt verk som Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman (1792).2 Nordenflychts verk skrevs, till skillnad från Wollstonecrafts, redan under Rousseaus livstid och publicerades ett år före Émile, ou de l’éducation (1762), där Rousseau får tillfälle att utveckla sin idealbild av kvinnan. Nordenflychts reaktion är kraftfull och passionerad. Den väckte intresse i samtiden och hennes inflytande på kvinnor som läste Rousseau sträckte sig långt fram i tiden. Därför har Nordenflycht ägnats ett särskilt kapitel i denna volym. Rousseau betydde också mycket för en central gestalt inom svensk romantik, salongsvärdinnan och dagboksförfattaren Magdalena (Mal- la) Sofia Montgomery Silfverstolpe (1782–1861). Men till skillnad från Nordenflycht var hon en oreserverad Rousseaubeundrare. Hennes omfattande dagböcker med notiser om allt från tidens filosofi och estetik till kärleksförvecklingar och vardagliga händelser är en ovärderlig källa till tidens kulturhistoria. Hon ägde ett bibliotek med över tusen volymer och hennes läseanteckningar rymmer förutom listor på lästa böcker och korta recensioner även personliga reflektioner och känslo- mässiga utgjutelser.3 på den litterära parnassen . 287

Självporträtt med fjäder i håret. Marginalteckning i Malla Silfverstolpes dagbok. Uppsala universitetsbibliotek.

Malla Silfverstolpe är alltid högst villig att erkänna sin förtjusning för Rousseau. Hon är ”du” med honom i sin dagbok, öser sin välsig- nelse över hans aska och apostroferar både hans sublima genialitet och hans passionerade hjärta: ”Génie sublime, coeur passionné et sensible, mes bénedictions sur ta cendre!” 4 Hon räknade Rousseau bland sin ungdoms mest älskade författare och bevarade sitt intresse för honom genom livet. Det finns all anledning att förmoda att hennes stora dag- boksprojekt var inspirerat av Rousseaus självbekännelser, som utkom samma år som hon föddes. Silfverstolpe liknar Rousseau i sitt subjektiva och emotionella an- slag, sina motstridiga impulser och sin ständiga pendling mellan stark självkänsla och djup förtvivlan. Båda känner sig ofta ensamma, även i sällskap, och anser sig såväl unikt värdefulla som ohjälpligt missför- stådda i världen. Silfverstolpe har lätt att identifiera sig med Rousseaus hjältinnor, en Julie eller en Sophie, och liksom Julie förälskar hon sig i 288 . kritik och beundran

unga män och känner sig sliten mellan plikt och böjelse. Vaga känslor av att något viktigt har gått förlorat återkommer i hennes dagboksanteckningar och när hon är upprörd blir texten full av expressiva reaktioner, understrykningar och utropstecken. Vad gäller hennes läsning av Rousseau framgår det att hon redan i ungdomen läste Émile, ou de l’éducation (1762). Resonemangen tycktes henne ibland alltför avancerade, men hon identifierade sig genast med Émiles tilltänkta och skrev i sin dagbok att hon kände sig ”inom sig så lik Sophie.”5 I memoarerna – där hon alltid refererade till sig själv som Malla – står det:

Vid denna tid gjorde Malla bekantskap med Rousseau uti ”Emile”. Däruti var väl mycket för allvarsamt och djupsinnigt för henne, men Sophie intresserade henne obeskrifligt och hon fick ett slags lösning på sin egen gåta. En natt drömde Malla, som Sophie i ”Emile”, att hon skulle göra bekantskap med en person, som i framtiden skulle få mycket inflytande på hennes öde.6

Trots att hon karaktäriserar Émile som en ”Cateches för fruntimmer” reagerar hon inte mot Rousseaus kvinnosyn. Hon tillhör romantikens tankevärld och tycks ha lätt att acceptera föreställningen att kvinnor är mest begåvade på känslornas område, vilket är Rousseaus position i Émile. I memoarerna återger hon ett besynnerligt möte i tonåren med en av sina många beundrare, där Rousseau spelar en tvetydig roll:

Den 8 februari [1801], Mallas födelsedag, kom Brelin om aftonen, passade på tillfälle att ensam få tala vid henne och sade: ”Fröken Mallas enda förbindelse till mig är den att blifva lycklig! Mottag med godhet denna lilla bok som torde innehålla några goda råd.” Det var en ’Taschenbuch’ för år 1800 med titel: ’Die Kunst mit Männer glücklich zu seyn, nach Goethe, La Fontaine, Rousseau und Wieland’. Titeln föreföll så besynnerlig att hon skämdes låta boken ligga framme, men boken var verkligen rätt god och Malla tecknade däri många bifalls- och anmärkningstecken.7

Rousseau blir här en läromästare i lyckliga heterosexuella förhållanden. Silfverstolpe kallar honom sin käraste författare och skriver i dagboken på den litterära parnassen . 289

år 1814: ”Hvarföre älskar jag Frankrike så mycket? Är det som fru Ro- lands, fru Genlis’ fädernesland? Florians – det språk varpå Rousseau skref – min ungdoms käraste författare!”8 Den positiva inställningen till Frankrike och fransk litteratur, som här delvis tillskrivs Rousseau, märks tydligt i hennes läseanteckningar. Den franska litteraturen är starkt representerad, särskilt under de första åren, men kombineras hela tiden med tyskt och engelskt material och det senaste inom svensk bokutgivning. Malla Silfverstolpe var nyfiken på aktuell litteratur och väntade sällan på en översättning. Läseanteckningarna för år 1817, då Silfverstolpe blir 35 år, anger att hon läste Rousseaus Les Confessions (1–2, 1782–1789) med ”innerligt intresse” och i memoarerna berättar hon att hon använde dem som reselektyr:

Silfverstolpes gjorde en resa till Söderfors och Gäfle, där Sparres bodde. [– – –] Dannemora grufvor besågos. Malla hade med sig till reselektyr: »Les confessions de J. J. Rousseau», som hon läste med lifligt intresse.9

När bekännelserna utsattes för kritik tog hon Rousseaus parti. Under en resa i Tyskland åren 1825–1826 tillsammans med poeten Erik Gustaf Geijer och tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad tillbringade hon mycket tid i Berlin med sina litterära vänner Bettina von Arnim f. Brentano (1785–1859), Rahel Varnhagen von Ense (1771–1833) och Amalia von Helvig f. von Imhoff (1776–1831). Helvig vistades ofta i Sverige och räknas delvis som svensk eftersom hon var gift med en svensk adels- man. Hon var ledamot av Konstakademien och åren 1804–1810 höll hon salong i Stockholm, besökt av bland andra Malla Silfverstolpe. Den 31 januari 1826 noterade Silfverstolpe diskussioner med Helvig om Rousseau och Goethe, två av hennes favoritförfattare. Helvig nämn- de att någon kritiserat Rousseaus Les Confessions och att någon annan försvarat dem.

Amalia söt och förtrolig – vi talade om Rousseau och Goethe. Amalia omtalade, att då någon klandrat Rousseau för hans Confessions hade en annan svarat: ”S’il est jamais un téméraire/Capable d’un effort si beau/Il sera ou moins sincere/Ou plus coupable que Rousseau” [Fanns 290 . kritik och beundran

det någonsin en våghals/förmögen till ett så vackert dåd/så vore han antingen mindre ärlig/eller mera skyldig än Rousseau].10

Silfverstolpe nedtecknade det versifierade försvaret som hävdade Rous- seaus uppriktighet och oskuld. Silfverstolpe lät Rousseau influera både sitt liv och sitt skrivande, vilket också uppmärksammades i samtiden, åtminstone av Fredrika Bremer, som associerar Silfverstolpes journal intime med Rousseau.11 Hans inflytande på Silfverstolpes litterära stil i allmänhet och på dagboken i synnerhet betonas även av litteraturvetaren Ingrid Holmquist, som hör till de få som mer i detalj studerat Malla Silfverstolpes omfattande manuskript. I Salongens värld. Om text och kön i romantikens salongskultur (2000) tar Holmquist upp Rousseau under rubriken ”In- fluenser” och noterar att särskilt de tidiga avsnitten avSilfverstolpes dagböcker liknar Rousseaus självbekännelser. Där framträder en äldre berättare som ser tillbaka på sin barndom och ungdom i syfte att be- känna sina synder, men också kommentera och förklara. Generellt finner Holmquist stora likheter i författarnas medvetenhet och litterära uttryck.12 Litteraturvetaren Anita Ankarcrona lyfter fram att Robert Darnton i mer generella ordalag har stipulerat ’rousseauanism’ som en läsart för en ”romantisk läsare”, vars intensiva inlevelse i litteraturen får tydliga konsekvenser för deras liv.13 Det stämmer utmärkt med Silfver- stolpes förhållande till Rousseau. Forskningen har också uppmärksammat att Silfverstolpe kan ha tagit starka intryck av Rousseaus Julie, ou La nouvelle Héloïse (1761), inte minst eftersom hon upprättade liknande triangelförhållanden i sitt eget liv. Hennes förhållande till maken David Gudmund Silfver- stolpe (1769–1819) var aldrig passionerat, utan tänkt att fungera till vardags på ett vänskapligt sätt. Det hindrade henne inte från att un- derhålla känslomässigt mer intensiva förhållanden med andra män och tidigare friare.14 Även senare i livet umgicks hon gärna med flera män samtidigt, där någon stod för tryggheten, medan någon annan bidrog till svärmerier och känslorus. Silfverstolpes läsning av Rousseau förblev inte endast en privatsak mellan henne och dagboksbladen. Högläsning och diskussioner i lit- terära och estetiska ämnen var dominerande inslag i den romantiska på den litterära parnassen . 291 salong hon startade 1819 och med kortare avbrott upprätthöll in på 1840-talet. Där läste hon högt ur sina dagböcker och spred sina intryck och synpunkter till en större krets och till nya generationer. Bland kvinnorna i hennes salong fanns Mallas halvsyster Gustafva Wrangel med döttrarna Ava och Amelie, guvernanten Emelie van der Burg, skönandarna Alida och Thekla Knös, Geijers hustru Anna-Lisa med dottern Agnes och mer tillfälliga gäster som Fredrika Bremer och Jen- ny Lind. Alla kan ha tagit intryck av salongsvärdinnans preferenser. Det kan också beläggas att Alida Knös (1785–1855) hade ett exemplar av Julie, ou La nouvelle Héloïse i sitt bibliotek, tillgängligt även för hennes dotter Thekla.15 Malla Silfverstolpe bevarade sitt intresse för Rousseau genom livet. På 1850-talet läste hon Saint-Marc Girardins skildring av Rousseaus liv och verk varje gång ett nytt nummer av Revue des Deux Mondes utkom. Hennes avslutande kommentar, på franska, var att Girardin inte gjorde rättvisa åt författaren.16 Hon behöll uppenbarligen sin positiva inställning, men det innebar inte att hennes dagböcker och läse anteckningar kontinuerligt var fulla av hänvisningar till Rousseau. Tvärtom är det tyst om honom under långa perioder och volym tre av de i urval utgivna memoarerna, vilken omfattar åren 1819–1825, rymmer inga hänvisningar alls till Rousseau. Hennes andra kontinentala favoritförfattare, Goethe, nämns och citeras betydligt oftare. Många notiser finns också om lord Byron, Victor Hugo, Walter Scott, Ann Radcliffe, Maria Edgeworth och Edgar Allan Poe, liksom om svenska författare som Fredrika Bremer och Carl Jonas Love Almqvist. Läsean- teckningarna består sällan av mer än författare, titel och en avslutande bedömning. Det hör till undantagen att hon för längre resonemang, men materialet är dock mer än tillräckligt för att visa att Rousseau hos Malla Silfverstolpe funnit en kongenial läsare.

Fler röster i kören

Hedvig Charlotta Nordenflycht och Malla Silfverstolpe framstår som de mest intensiva kvinnliga Rousseauläsarna, en i början av perioden och en i slutet. Naturligtvis fanns det även andra som läste Rousseau, 292 . kritik och beundran

och hittills har åtminstone sexton kvinnor kunnat beläggas. Vid hovet studerades Rousseau av drottning Lovisa Ulrika (1720–1782), hennes dotter prinsessan Sophia Albertina (1753–1829) och hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818), gift med Gustav III:s bror hertig Karl. I december 1779 lästes Rousseaus Émile vid hovet, berättar hertiginnan för sin vän Sophie von Fersen.17 Biblioteksforskaren Sten G. Lindberg fann också i drottningens bibliotek på Drottningholm att originalupplagan av Rousseaus Émile var särskilt sliten och välläst.18 Drottningen påmindes dessutom om Rousseaus tankar år 1761 när Nordenflychts Fruentimrets försvar dedicerades till henne. Lovisa Ulrika brevväxlade med flera av de franska filosoferna, även Voltaire, men inte Rousseau. Merit Laine antar att det berodde på att han hade ”något av en out- sider-ställning”, men det kan också ha berott på att han var mindre tillgänglig.19 Stora delar av Lovisa Ulrikas privata bibliotek ärvdes av dottern Sophia Albertina som skaffade fler volymer, huvudsakligen på franska, och anställde en fransk lektris. Även i hennes efterlämnade bibliotek finns Rousseaus Émile (1762).20 Hertiginnan Hedvig Elisa- beth Charlotta läste Rousseau redan som ung. My Hellsing, som ägnat hertiginnan en doktorsavhandling, menar att hon var förtrogen även med Rousseaus politiska skrifter och i ett brev till sin vän Sophie von Fersen 15 juni 1784 citerade hon Rousseaus Les Confessions.21 Sophie von Fersen hör troligen också till de Rousseauläsande kvinnorna under denna period och hovmiljön som helhet är så intressant att den förtjä- nar ett särskilt kapitel. Flera av de tidiga Rousseauläsande kvinnorna var författare. Så är fallet med Françoise Marguerite Janiçon gift Warmholtz (1711–1789), av publicisten Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) utnämnd till Sveri- ges lärdaste fruntimmer. Redan den 9 december 1758, långt före recensionen i Gjörwells tidskrift Den Swenska Mercurius i september 1759, fäste hon sin vän Johan Arckenholtz uppmärksamhet på Rousseaus teaterbrev.22 Författaren Charlotta Catharina Löfgren gift Lagerman (1720–1784) kan inte beläggas ha läst Rousseau eller skrivit om honom, men hon ansågs ha ”lyckligt poetiskt snille” och menades av diktaren Carl Nyrén tillsammans med Nordenflycht utgöra motbevis mot Rousseaus nedlåtande kvinnosyn. I en tillfällesvers år 1765 skriver han: ”Den Rousseaus swaghet lätt kan blotta, / Som Swenska Lottors på den litterära parnassen . 293

Läsande kvinna, oljemålning av Pierre Parrocel 1735. Hörde 1760 till Lovisa Ulrikas samling, idag på Nationalmuseum. styrka sett.”23 Ytterligare en författare är Catharina Ahlgren (1734–ca 1800), som ofta publicerade sig under pseudonymen Adelaide. Litte- raturvetaren Margareta Björkman menar att Ahlgren speciellt tog intryck av Julie, ou La nouvelle Héloïse och förknippade Rousseau med skildringar av sann vänskap. Hon identifierade sig i första hand med Julies storsinta och förlåtande vän Claire.24 Sitt exemplar av Julie, ou La nouvelle Héloïse, liksom Nordenflychts arbeten, lämnade Ahlgren i arv till sin dotter Catharina Juliana (Julie) Ekerman (1765–1800), som troligen fått sitt smeknamn från Rousseaus roman.25 Björkman inkluderar familjen Ahlgrens kvinnor i sina imponerande försök att rekon- struera läsarprofiler i svenskt 1700-tal och finner dem mer boksynta och mindre begränsade till romanläsning än vad den gängse bilden av tidens kvinnor ger vid handen.26 Rousseauintresset kunde också delas av en hel familj. Det gäller i alla fall den nyss nämnde tidningsmannen Carl Christoffer Gjörwell, en av tidens mest belästa och kulturellt aktiva personer, och hans dött- rar Brite Louise (1768–1806) och Gustafva (1769–1840). Brite Louises son Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) vittnar om att hans mors 294 . kritik och beundran

käraste nöje var att svärma i naturen tillsammans med Rousseau – och Gustafva Gjörwell intar en särställning bland de Rousseauläsande kvinnorna kring sekelskiftet 1800 genom sin imponerande boksamling på över tvåtusen nummer, svensk litteratur och kartor oräknade.27 Av Rousseau förtecknas hans romaner, självbekännelserna och en brev- samling, däremot inte hans essäer. Där finns följaktligen Julie, ou la nouvelle Héloïse i två upplagor från 1782 respektive 1783, Émile, ou de l’Education (tr. 1782), Les Confessions (tr. 1790) och Correspondances (3 vol., tr. 1803).28 Några samlade verk finns inte på listan, däremot en del av Rousseaus samlade verk från 1782, samt ett supplement, vilket gör det troligt att de samlade verken funnits där, men gått andra väg- ar.29 Bland litteratur om Rousseau finns Louis-Sébastien Mercier, De J. J. Rousseau considéré comme l’un des premiers Auteurs de la Révolution (1791).30 Hur mycket av detta Gustafva Gjörwell själv har läst framgår inte. Hon kan ha fått, lånat och ärvt böcker av sin far, sin syster och sin man. De flesta kvinnor med tillgång till kvalificerad litteratur vid denna tid hade goda kontakter. Gustafva Gjörwell har dock en mer personlig koppling till Rous- seau. Han är tillräckligt betydelsefull för att nämnas i brevväxling- en mellan far och dotter, men mer anmärkningsvärt är att Rousseaus namn återfinns i hennes autografsamling. Autografer kunde man visserligen få eller köpa, men till slut måste de återföras till personen ifrå- ga. Gustafva Gjörwells levnadstid överlappar Rousseaus – har hon då träffat honom? Det måste i så fall ha varit tidigt i livet. Först i maj 1781, flera år efter Rousseaus död, gifte hon sig med redaren, grosshandlaren och boksamlaren Johan Niklas Lindahl (1762–1813). De gjorde omfattande resor i Europa och sökte efter tidens sed upp berömdheter. Bland de personer som nämns i detta sammanhang är Goethe, Schil- ler, Klopstock, Herder – och Rousseau. Men det framgår inte när detta i så fall kunde ha varit.31 Gustafva Gjörwell hade också ett förhållande till Nordenflychts skrifter. Trots att hennes bokkatalog i princip håller sig till litteratur på engelska, franska, tyska, italienska, danska och latin förtecknas ett mindre antal svenska volymer, däribland Hedvig Charlotta Norden- flychts Qwinligit Tankespel i original från 1747 och en samling utvalda arbeten av Nordenflycht tryckta 1774.32 Det innebär att hon var väl på den litterära parnassen . 295 förtrogen med Nordenflychts åsikter om kvinnor och deras intellektuella förmågor. Hon har däremot inga förtecknade skrifter av Lenngren. Rousseaureferenserna hos skaldinnan Anna Maria Lenngren (1754– 1817) är omdiskuterade, perifera och få. De nämns i första hand i anslutning till hennes dikter ”Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon” (1798) respektive ”Pojkarne” (1797). Den senare associeras dock just till Rousseaus brev till d’Alembert om teatern. Dikterna behandlar ett komplementärt förhållande mellan könen, men eftersom Rousseau inte nämns vid namn förblir forskarna oense om hur stort hans inflytande var.33 Kanske fick hon sina idéer från annat håll. Alla tycks dock ense om att Lenngren refererar till Nordenflychts Rousseaukritiska diktverk i formuleringen ”Jag skref mit hela Köns försvar” i dikten ”Dröm” (1798).34 Mer direkt än så blir inte Lenngren enligt vad forskningen hittills har funnit. Poeten Julia Christina Nyberg (1785–1854), under 1820-talet känd som Euphrosyne, refererar däremot explicit till Rousseau. I en liten fyrrading under rubriken ”Tank-Lekar” fokuserar hon Rousseaus civilisationskritik och gör sig lustig över att han trots sina preferenser för ett naturenligt liv inte kan få tiden att gå baklänges:

Rousseau har ju yttrat den sats (i all ära): ”Ju mera förfining, ju längre ifrån Den glädje, som tillhör naturlifvets son.” Men kräftgången kunde minst tiden han lära.35

Tidigare har hon i en kort not påmint om Rousseau och hans melodram Pygmalion.36 Rousseau – och speciellt Nordenflychts kritik av honom – aktualiseras också i hennes ”Minnessång öfver Hedv. Ch. Nordenflycht” (1831).37 Uppenbarligen tar Nyberg vara på möjligheter- na att associera till Rousseau. Även 1800-talets mest berömda kvinnliga författare, Fredrika Bre- mer (1801–1865), har ett dokumenterat intresse för Rousseau. I ungdomen läste hon med förtjusning Julie, ou La nouvelle Héloïse.38 Vid ett besök i Bern den 9 oktober 1832 besåg hon S:t Petersön där Rousseau bott och fann den ”täck och grön midt uti den lugna sjön”.39 I hasten skrev hon då ”Roussau”, men i ett brev till vännen Per Böklin några 296 . kritik och beundran

månader senare, troligen den 14 december 1832, stavade hon rätt.40 Några år därefter associerade hon självklart till Rousseau (och Mme de Staël) i en sakfråga, nämligen om självmord var ett brott eller inte.41 Kring 1840 förekom flera hänvisningar till Rousseau i FredrikaBre - mers brev och när hon diskuterade orsakerna till Franska revolutionen räknade hon med entusiasmen för Rousseaus naturuppfattning som en bidragande faktor.42 Av särskilt intresse är ett brev ställt till Malla Silfverstolpe, daterat Årsta den 23 december 1840, där Bremer drar paralleller mellan Rous- seaus Les Confessions, Silfverstolpes dagböcker och hennes egna planer på att skriva en öppenhjärtig biografi:

[…] jag trodde att ingen skulle kunna vara mer uppriktig än jag, så skoningslös i blottande af egna svagheter och uselheter, – blottande som målet allena kan helga, kan förvandla från fulhet till skönhet, med ett ord jag trodde mig vara (näst Rousseau) ensam om en sådan sinnesstämning. – – I ditt arbete, bästa Malla, har jag hälsat en be- slägtad och hälsat den med glädje. Det är så man mötes och känner igen hvarandra – i Gud.43

Man får tacka de noggranna utgivarna Klara Johanson och Ellen Kle- man för att referensen till Rousseau blivit synlig. Själv har Fredrika Bremer strukit den. Uppenbarligen såg hon likheten mellan de tre skrivprojekten, även om hon kanske överskattade de övrigas religiösa ambitioner. Rousseaus fel och förtjänster diskuteras även i Bremers En Dagbok (1843).44 Fredrika Bremer associerar också till Rousseau när det gäller att finna tröst i naturen och citerar på franska: ”tant que j’herborise je ne suis pas malheureux” (Sv. så länge jag samlar växter är jag inte olycklig).45 Det är ett citat ur ett av Rousseaus brev, tillgängliga i en fransk brevupplaga från 1826, och om Bremer inte fått det förmedlat på annat sätt tyder det på mer ingående studier av Rousseaus verk. Förutom berömda kvinnor som läste Rousseau finns en rad mindre kända. Bland tidens boksamlare fanns många kvinnor som kan vara värda närmare studium. I Carl Magnus Carlanders klassiska arbete om bibliotek och exlibris nämns åttio kvinnor födda under perioden på den litterära parnassen . 297

1700–1830 som ägde större bibliotek.46 Några kungliga exempel är drottning Lovisa Ulrika (700 vol.), prinsessan Sofia Albertina (1263 nr) och hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (1966 nr). Till hovkretsarna hörde även Mariana Koskull (f. 1785, drygt 1000 volymer) och Clara Bonde (f. 1806, 485 nr).47 Vidare forskning kan uppsöka bouppteckningar och undersöka Rousseauförekomsten hos stockholmskonst- nären Maria Ruckman (1810–1896, 3000 band), Eleonora Charlotta Strussenfelt (f. 1820, 467 nr) eller Julia Sophia Giesecke (f. 1835, 2500 band, till stor del fransk litteratur). Rika bibliotek – eventuellt med Rousseauvolymer – fanns också hos Anna Charlotta Sofia Silfverhielm (f. 1784), Adelaida Bruzelius (f. 1811), Malvina De la Gardie (f. 1824) och Hedvig Ulrica de Geer (f. 1752).48 Även om böcker inte var lika vanliga på den tiden och de privata biblioteken inte stod så fulla av volymer som ägaren aldrig läste, återstår naturligtvis frågan om hur mycket det betyder för rousseauläsningen att ett av hans verk stod i kvinnornas hyllor och förtecknades vid deras död. Kanske är det ett lika starkt bevis på intresse att låna böcker som att äga dem? Kvinnor som inte ägde några av Rousseaus skrifter kunde nämli- gen i bästa fall låna dem. Trots att kvinnliga låntagare säkert var ett undantag lyckades Carol[ina?] Bennet låna sexton volymer, varav tre av Rousseau, från Kungliga Biblioteket i Stockholm år 1798.49 Kvin- nor var dock säkert välkomna till Tekla Dorothea Amalia Godenius (f. 1823) som på 1860-talet hade ett lånebibliotek på Öfre Stadsgården nr 4 i Stockholm. Enligt Carlander fanns där minst 3000 volymer, troligen även något av Rousseau som kvinnor kunde låna och läsa.50 Många kvinnor skaffade sig naturligtvis tillgång till böcker som köptes eller lånades av män – deras fäder, bröder, söner, makar, vänner och bekanta. Det gällde kvinnorna i familjen Gjörwell, men kanske också hos professor Daniel Boëthius (1751–1810), som lånade Rous- seaus Julie, ou la nouvelle Héloïse från Uppsala universitetsbibliotek och behöll den i fem år mellan 1790 och 1795.51 Ett annat exemplar av samma roman lånades från samma bibliotek av professor Pehr Fabian Aurivillius (1756–1829) under hösten 1793. Kvinnorna i deras familjer och vänkrets hade god tid på sig att läsa om Julie.52 På liknande sätt förhåller det sig säkert med flera av de manliga Rousseauläsarna som behandlas inom denna volym. Det finns all anledning att förmoda att deras intresse spred sig bland kvinnor i deras omgivning. 298 . kritik och beundran

Undersökningen kan än så länge inte bevisa att Rousseau var så flitigt läst som översiktslitteraturen ger intryck av. Flera negativa resultat kan noteras. Trebandsutgåvan av Årstafrun Märtha Helena Reenst iernas (1753–1841) digra dagböcker från åren 1793–1839 rymmer inga referenser till Rousseau. Hon var visserligen inte känd för några större litterära intressen utöver Bellman, därför är det kanske inte så förvå- nande. Men Rousseau saknas även hos den berömda aktrisen Emilie Högqvist (1812–1849). Hennes betydande boksamling på 470 nr visade sig inte ha några Rousseauvolymer när hennes bibliotek försåldes, trots att den rymde bland annat Voltaires samlade verk på franska.53 Åtskil- liga volymer Rousseau bytte händer genom olika auktioner, men inga kvinnliga köpare nämns.54 Här får man naturligtvis ta hänsyn till att 1800-talets kvinnor i bättre ställning inte förväntades agera för mycket i offentligheten och därför mycket väl kan ha sänt en manlig släktning eller vän till en auktion. Det finns över huvud taget anledning till en stunds reflektion. Vilka möjligheter finns egentligen att spåra kvinnors läsning av Rousseau så långt i efterhand? Felkällorna är överväldigande många, även bortsett från det faktum att så mycket försvunnit med tiden. Ut- ländska böcker är under en stor del av perioden dyra och sällsynta. Kvinnor döljs ofta bakom männen i sina familjer. Läsning lämnar inte alltid så tydliga spår. Inte ens i vår egen tid. Hur många av oss för läse anteckningar eller dokumenterar vår läsning i dagböcker, brev eller andra media med någon beständighet? Allt det som, då eller nu, av- handlas under samtal i salongen eller över en kopp kaffe är ohjälpligt förgånget när rösten tystnat. Så länge det inte avsätter några materiella spår förblir det spekulationer. Ändå kan intrycket av att Rousseau är mer frånvarande än man kunde förmoda inte bortförklaras. Historikern Eva Helen Ulvros, som studerat borgerliga kvinnors brev och dagböcker under perioden 1780–1880, har också uttryckt sin förvåning över Rousseaus frånvaro i materialet.55 Vi borde nog vara lite mer försiktiga framöver med generella uttalanden om Rousseau som kvinnornas älsklingsförfattare. Men med tanke på att så stor del av Rousseaus författarskap behandlar genusaspekter förblir kvinnors läsningar av Rousseau intressanta nog och fötjänar utan tvekan närmare studium. på den litterära parnassen . 299

Avslutande diskussion

Ett tydligt resultat av denna undersökning är att det bland de Rous- seauläsande kvinnorna i Sverige fanns både kritik och beundran, inte sällan hos samma person. De som angrep honom försvarade honom ofta och de som gillade hans kvinnosyn levde inte som han lärde. De gjorde anspråk på att tänka självständigt och äga rätt att formulera sina åsikter. Flera var ogifta och barnlösa, och samtliga gick utöver rollen som maka och mor. De tolkade Rousseau på sitt eget vis och valde olika förhållningssätt till honom, skilda sätt att framföra sin beundran och sin kritik och olika sätt att låta honom influera sitt liv. Approprie- ring, adaptation och apologi är bara några av de attityder som före- kommer. Receptivitet, refutation och motreaktion är andra. Hittills tyder studien på att kvinnor under 1700-talet främst intresserade sig för Rousseaus filosofiska idéer, i synnerhet hans kvinnosyn. De texter som då hamnade i fokus var Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles (1758) och Émile, ou de l’éducation (1762). Hedvig Charlotta Nordenflycht refererade också till både Discours sur les sciences et les arts (1750) och Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi des hommes (1755). En särställning tycks dock Julie, ou la nouvelle Héloïse (1761) ha fått redan under 1700-talet. Såväl Catharina Ahlgren som hennes dotter Julie knyts till detta verk, likaså de två boklånande upp- salaprofessorerna med sina eventuella kvinnliga kontakter. Det tidiga 1800-talets kvinnor fäste sig snarare vid Rousseaus lit- terära stil och hans skildringar av individer, känslor och stämningslä- gen. De läste gärna Julie, ou la nouvelle Héloïse och de självbiografiska Les Confessions (1–2, 1782–1798), identifierade sig med hjältinnorna och diskuterade den ideala vänskapen, känslornas spel och kärlekens makt. Det gäller i synnerhet Silfverstolpe, men också Helvig. Nytt är att både Bremer och Nyberg uppmärksammar Rousseaus civilisationskritik och natursyn; Bremer även hans inställning till självmord. Kanske vidga- des läsningen till fler verk av Rousseau, i alla fall refererar Bremer till hans brev och Nyberg till Pygmalion. Nordenflychts betydelse bör inte underskattas. Minnet av hennes skrift följer de Rousseauläsande kvinnorna in i 1800-talet där hon får 300 . kritik och beundran

sällskap av en person med lika intensivt intresse för Rousseau – Malla Silfverstolpe, som även hon, som skribent och salongsvärdinna, blir centrum för spridning av intresset för Rousseau. Silfverstolpe framstår som en tydlig representant för den romantiska läsning som Darnton kallar ’rousseauanism’ och som får konsekvenser för hela livet. Som fullfjädrad romantiker har hon inga problem att acceptera Rousseaus komplementära kvinnosyn, tvärtom identifierar hon sig med hans kvinnliga huvudpersoner och tycker att hans litterära gestalter för- klarar hennes livs gåta. Hon läser Émile, ou de l’éducation samt Julie, ou la nouvelle Héloïse och Les Confessions. Personskildringarna, liksom hans tro på kärlekens och känslornas makt blir det centrala. Både Sil fverstolpe och Bremer influeras i sitt skrivande av Rousseaus bekän- nelser och båda kommenterar hans syn på naturen. Fredrika Bremer är intresserad av hans idéer och vallfärdar till platser associerade med Rousseau, men trots sin position som pionjär i kampen för kvinnans rättigheter tycks hon antingen samtycka till eller inte bekymra sig om hans kvinnosyn. Dessa slutsatser dras emellertid från ett mycket be- gränsat material. Sökandet efter kvinnor i Sverige som vid denna tid läser Jean-Jacques Rousseau har hittills samlat sexton namn.56 Samt- liga läste Rousseau på franska. Många var författare och några är av internationellt intresse. Det svenska materialet får större pregnans och betydelse när det relateras till Trouilles analys av franska och engelska kvinnors läsning- ar av Rousseau.57 Hon håller sig till upplysningstiden och behandlar i första hand sju kvinnor: Mary Wollstonecraft, Madame de Staël, Ma- dame d’Epinay, Madame de Roland, Madame de Genlis, Olympe de Gouges och den okända brevskriverskan Henriette. Flera av de kända kvinnliga Rousseauläsarna är författare, både i det svenska materialet och i Trouilles underlag. Primärt betyder det bara att de formulerat sig i skrift, även om Rousseau, och att deras reaktioner bevarats till eftervärlden, men det innebär också att de haft större och mer personliga skäl att protestera mot Rousseaus kritik av skrivande kvinnor och mot hans inskränkning av kvinnors verkningssfär till hemmet. Även Trouille finner en påfallande ambivalens hos dessa kvinnor. De beundrar Rousseau som författare, men även om de vill kan de inte anpassa sig till hans kvinnoideal.58 Ingen kan rimligen skriva under på den litterära parnassen . 301 på hans uppfattning att det är vanhedrande för en kvinna att väcka uppmärksamhet. Och Madame de Roland och Madame de Staël mås- te, liksom Malla Silfverstolpe, bortse från att Rousseau verkligen inte var villig att betrakta salongsvärdinnan som en acceptabel kvinnoroll. I Trouilles material, liksom i det svenska, ser man att kvinnorna inte alltid är villiga att uppmärksamma denna motsättning eller erkänna de drag hos Rousseau som de kommer i konflikt med. Till skillnad från Nordenflycht uppfattar de flesta inte heller de motsägelser och inkonsekvenser som finns i Rousseaus skrifter. Dessutom måste man hålla öppet för att kvinnorna förhållit sig generellt positiva i det taktis- ka syftet att därefter ta upp kritiska synpunkter. Så gör Wollstonecraft och kanske också Nordenflycht. Men naturligtvis finns det genuina beundrare. Både i det svenska materialet och i Trouilles underlag finns kvinnor som säger sig dela Rousseaus kvinnosyn och hans komple- mentära könsuppfattning. De uppskattar hans betoning av hemmets och familjens betydelse, de älskar hans sensibilitet och betoning av kärlekens makt. De fäster sig vid formuleringar där han tycks ge kvinnan sitt erkännande och omfattar hans ideal av ömsesidig trohet i äk- tenskapet. De vill gärna tro att kvinnors styrka ligger i deras emotionella övertag och att de, även personligen, har mer att förlora än att vinna på att genom intellektuell verksamhet ta upp konkurrensen med männen eller på något sätt försöka efterlikna dem. De fäster sig också vid de mer positiva tankar om kvinnor som Rousseau ger uttryck för i Julie, ou la nouvelle Héloïse, liksom i första delen av Émile, snarare än de mer kritiska åsikter han formulerar i brevet till d’Alembert och i andra delen av Émile.59 Inte minst Wollstonecraft behåller uppenbarligen sin beundran för Julie. Hon låter de diktade gestalterna i sina romaner läsa Rousseau med behållning och sänder ännu den 1 juli 1796 sista delen av Julie, ou la nouvelle Héloïse till sin blivande make, filosofen och författaren William Godwin.60 Vissa kvinnor instämmer dessutom i Rousseaus kritik av tidens kvinnor som (till stor del) fåfänga och ytliga. Det gäller helt klart Mary Wollstonecraft och Olympe de Gouges, möjligen också Fredrika Bremer. I det svenska materialet utgör Fredrika Bremers okritiska inställ- ning, och med tanke på salongslivet kanske också Malla Silfverstolpes, den största gåtan. Man får anta att de delvis fäste sig vid andra drag i 302 . kritik och beundran

hans person och författarskap än hans kvinnosyn. Från Trouille kan man då hämta alla de argument hon funnit för att i grunden kritiska kvinnor behållit sin beundran för Rousseau. De har naturligtvis uppskattat hans stil som författare, men också sympatiserat med hans egalitära ideal, hans demokratiska politik och vad de uppfattade som ett försvar för de svaga i samhället. Vissa har identifierat sig med hans utanförskap, känslan av att vara ensam och missförstådd i en hård och kall värld.61 Det stämmer utmärkt väl med Silfverstolpe, och åtmins- tone i viss utsträckning med Bremer. Även när det gäller kvinnosynen kan de ha uppskattat hans höga tankar om den intima familjesfären och det ömma moderskapet. Det gäller trots allt Wollstonecraft, men även barnlösa kvinnor som Fredrika Bremer och Malla Silfverstolpe. Vidare kunde de identifiera sig med kvinnorna i Rousseaus romaner, en utväg som använts flitigt av såväl de svenska kvinnorna som de för- fattare Trouille studerat.62 Det hindrar dock varken Fredrika Bremer eller Madame de Staël från att skapa romanhjältinnor med större revo- lutionär potential. Slutligen kan kvinnorna ha inspirerats av Rousseau som person och kulturpersonlighet, som skrivande människa med ett uppenbart ärlighetsideal, och i Madame d’Epinays, Madame Rolands och Silfverstolpes fall, som inspiratör till ett självbiografiskt författar- skap.63 Fastän de kvinnliga läsarnas antal är begränsat visar följaktligen denna undersökning på flera intressanta Rousseauläsningar med internationell relevans och såväl genomslag i samtiden som mer långsiktiga effekter. Kanske är det så introduktioner ofta sker, genom tankeväck- ande insatser av ett fåtal föregångare med vilja och förmåga att sprida sina idéer.

Coda

Det är lätt att säga att det antagligen finns mer material som ännu ingen hittat – men det är svårt att bevisa. Ibland har man dock ren och skär tur. Av en lycklig slump fick jag i ett privat hem ögonen på en udda volym av Rousseaus Émile i originalupplaga. Boken hade kvar sitt gamla gråpappersomslag. Med tanke på detta projekt tittade jag på den litterära parnassen . 303

Dagsprogram på Tosterup. Laverade pennteckningar av Carl August Ehrensvärd. Malmö konstmuseum. närmare på den och fann ägarsignaturen Sophie Sparre på smutstitel- bladet. Stilen var vacker, tunn och lite spretig, bläcket blekt och namnet skrivet med en penna som skapat bredare linjer när handen tryckt hårdare. Kanske finns det någon som kan avgöra om hon använt en mjuk fjäderpenna eller en av de stålpennor som kom i bruk i mitten av 1800-talet. Här finns uppenbarligen ännu en kvinna som ägt en volym av Rousseau. Men fyndet blir väsentligt mer intressant om det går att spåra vem denna Sophie Sparre var. Det finns flera med det namnet, men en klar favorit är den Sophie Sparre (1761–1832) som den 24 februari 1785 på Stockholms slott gifte sig med konstnären, förfat- taren och överamiralen Carl August Ehrensvärd (1745–1800). Gustav III bjöd på stor bal på slottet. Sophie Sparre var en bildad kvinna, förknippad med flera Rousseauläsande kvinnor vid hovet. Först var hon hovfröken hos prinsessan Sophia Albertina och sedan statsfru hos drottning Charlotte, f.d. hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta. Det sägs dessutom att hon lyckades få Ehrensvärd att överge sin tidigare kvinnofientliga position, en uppgift som förmedlas av en så opartisk källa som Svenskt biografiskt lexikon. Äktenskapet blev mycket lyckligt och paret flyttade med tiden till Tosterup, den gård hon ägde nordöst om Ystad i Skåne.64 För att avgöra om denna Sophie Louise Eleonora 304 . kritik och beundran

Sparre af Söfdeborg är densamma som den bokägande Sophie Sparre behövs en namnteckning av den förra. Då söker man sig till landets främste expert på Ehrensvärd, Sten-Åke Nilsson, professor emeritus i konstvetenskap vid Lunds universitet. Han vet att i Tosterupsamling- en på Riksarkivet finns Carl August Ehrensvärds bouppteckning och knutet till den ett brev daterat Ingelsta den 11 augusti 1801 underteck- nat Sophie Sparre.65 Vad mera är, han äger en kopia av detta brev. Det är särskilt lyckosamt eftersom studier av Tosterupsamlingen kräver sär- skilt tillstånd. Vi stämmer möte i entrén till Kungliga biblioteket där vi kan göra jämförande studier. Vid en hastig blick tycks namnteckningarna mycket lika – initi- alerna, lutningen, de båda r:en. Men det finns också skillnader. Nam- net på bouppteckningen är vackert präntat och nedåtstaplarna på varje ’p’ vackert rundade. Namnet i boken är hastigt skrivet, staplarna både neråt och uppåt öppna. Räcker det att ta hänsyn till att situationen är olika, kanske också tidpunkten? Det ligger decennier mellan boken som är tryckt året efter Sophie Sparres födelse och bouppteckningen året efter makens död. Jag provar de båda namnen på några vänner, jag tittar på andra handstilar från samma tid och till slut vänder jag mig till antikvariatsbokhandlare Mats Rehnström som sett och kan ta fram bilder på flera namnteckningar av Sophie Ehrensvärd f. Sparre. Han tycker som jag att huvuddragen är så lika att det är rimligt att tänka sig att de är skrivna av samma person. Vid närmare eftertanke tror han bestämt att det är rätt Sophie Sparre.66 Jag stannar försiktigt- vis vid inte säkert, men möjligt, till och med troligt. Oavsett identifi- kationens säkerhet har vi funnit nummer arton – en Rousseauläsande Sophie Sparre som ägt en originalvolym av Rousseaus Émile. Det var naturligtvis ett oväntat sammanträffande. Utan en serie tillfälligheter hade denna volym förblivit dold för världen. Slutsatsen är att Rousseauskrifter uppenbarligen har befunnit sig i skilda kvinnors ägo utan att avsätta några spår i offentliga arkiv. Med lite forskning och detektivarbete – och tur – kanske fler kan återfinnas. på den litterära parnassen . 305

Jean-Jacques Rousseaus Émile med Sophie Sparres namnteckning. Foto Elisabeth Mansén.

noter 1 Margareta Björkman, Catharina Ahlgren: ett skrivande fruntimmer i 1700-talets Sverige (Stockholm 2006) s. 471 not 29, Anita Ankarcrona, Bud på böcker: bokauktioner i Stockholm 1782–1801: traditionen – böckerna – publiken (Stockholm 1989) s. 123, 134, 152, 162f. Det gäller särskilt Rousseaus Julie, ou la nouvelle Héloïse. 2 Nordenflycht argumenterade för kvinnors rätt till utbildning och medborgerliga rättigheter redan 1741 i dikten ”Fruentimbers plikt at upöfwa deras wett”. Fruentimrets försvar utkom i separattryck på försommaren 1761. Hon sände den till Samuel Älf den 26 juni 1761. Dikten nådde fler i Witterhets Arbeten 1762. Sven G. Hansson, Satir och kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning: några konflikter, motståndare och an- hängare (Stockholm 1991) s. 112. Dikten finns översatt till engelska (av 306 . kritik och beundran

Alan Crozier) och franska (av Françoise Sule) som Defence of the Female Sex Against J. J. Rousseau Citizen of Geneva resp. La Défense du Genre Feminin contre J. J. Rousseau citoyen de Genève (Lund 2016), i en volym utgiven av ellerströms förlag. 3 Malla Silfverstolpes efterlämnade papper finns på Uppsala universitetsbibliotek och uppgår till 26 volymer om sammanlagt 1,3 hyllmeter. Ett urval av minnesanteckningarna finns i Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, 1–4 (Stockholm 1908–1911). Malla Silfverstolpes bibliotek hade 1032 nr enligt Carl Magnus Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris. 1–4. 2. omarb. och tillökade uppl. (Stockholm 1904:3) s. 121ff. 4 Malla Silfverstolpes dagböcker. Originalmanuskript s. 1590f. Se även Ing- rid Holmquist, Salongens värld: om text och kön i romantikens salongskultur (Stockholm/Stehag 2000) s. 201. 5 Malla Silfverstolpes dagböcker. Originalmanuskript s. 1020. UUB. Se även Holmquist (2000) s. 211. 6 Malla Silfverstolpe, Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, 1, 1782– 1803 (Stockholm 1908) s. 147. 7 Silfverstolpe (1908) s. 277. 8 Hennes associativa stil gör det troligt att hon syftar på Rousseau snarare än Florian – eller båda. Se även Paul Fröberg, Minnen och bikt: en studie i Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer (Stockholm 1975) s. 25. I memoarerna syftar texten tydligt på båda. Malla Silfverstolpe, Malla Mont- gomery-Silfverstolpes memoarer, 2, 1804–1819 (Stockholm 1909) s. 240. 9 Silfverstolpe (1909) s. 290; Holmquist (2000) s. 201. 10 Malla Silfverstolpe, Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, 4, 1825 (sept.)–1861 (Stockholm 1911) s. 46. Jfr dikten ”Sur Les Confessions de J. J. Rousseau” i C. Bonafont, Flore, ou variétés littéraires: étrennes pour 1816 (Strasbourg 1816) s. 66. (Franskan är där mer korrekt, men tendensen densamma.) Översättning av citatet Jonas Ellerström. 11 Brev till Malla Silfverstolpe Årsta 23.12.1840. Fredrika Bremer, Fredrika Bremers brev. D. 2, 1838–1846 (Stockholm 1916) s. 93f, 541. 12 Holmquist finner i övrigt influenser från framför allt Byron, Mme de Staël och Fredrika Bremer. Holmquist (Stockholm 2000) s. 195, 201, 203, 222, 236. Se även Fröberg (1975) s. 24. 13 Ankarcrona (1989) s. 62 not 145. 14 Holmquist (2000) s. 233f. 15 Elisabeth Mansén, Konsten att förgylla vardagen: Thekla Knös och romantikens Uppsala (Nora 1993) s. 72. Bouppteckning efter aflidna Enkefru Ali- da Knös, född Olbers 20.9.1855. Uppsala Landsarkiv. Thekla Knös skrifter visar att hon var väl bekant med Rousseaus idéer. på den litterära parnassen . 307

16 Notiser den 1 december 1853, i oktober 1854 och i mars 1855. Girardins verk utkom i Paris 1875, efter Malla Silfverstolpes död. 17 My Hellsing, Hedvig Elisabeth Charlotte: hertiginna vid det gustavianska hovet (Stockholm 2015) s. 304 not 445. 18 Sten G. Lindberg, ”Drottning Lovisa Ulrikas bibliotek på Drottning- holm”, i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok 1994, s. 82. Se även Anita Ankarcrona, ”Drottningholmsbibliotekets bok bestånd” i Stig Fogelmarck, Anita Ankarcrona, & Anders Zander (red.), Biblioteket på Drottningholms slott (Drottningholm 1998) s. 22. 19 Hansson (1991) s. 103 och Ann Öhrberg, ”’Man snärjer örnens fot’: en diskussion om begreppet makt med utgångspunkt från Hedvig Charlotta Nordenflychts dikt ’Fruentimrets Försvar’”, i Feministiska litteraturanalyser 1972–2002 (Lund 2005) s. 186 not 25 lyfter fram att Lovisa Ulrika engagerade sin lektör Beylon för översättning av Nordenflychts dikt till franska. Se även Hansson (1991) s. 103. Även Merit Laine uppmärksam- mar Lovisa Ulrikas uppskattning av Nordenflycht och försvarsdikten. Merit Laine, ”En drottning med ’manna-wett’”, resp. Marie-Christine Skuncke, ”Lovisa Ulrikas korrespondens med utländska författare och lärda”, i Sten Åke Nilsson (red.), Drottning Lovisa Ulrika och Vitterhets akademien (Stockholm 2003) s. 39, 52. 20 Mats Rehnström, ”Sofia Albertinas bibliotek”, i Biblis 10 (2000) s. 3–16, Sam Owen Jansson, ”Det stenbockska fideikomissbiblioteket”, i Fatabu- ren 1953, s. 95–108. Rehnström noterar att första delen av Rousseaus Émile (1762) nu saknas och tänker sig att den förkommit eller blivit utsliten genom flitiga lån vid hovet. (s. 16) 21 Hellsing (2015) s. 211, s. 304 not 445. 22 Hansson (1991) s. 94ff, Öhrberg (2001) s. 227ff, 259.Arckenholtz’ svarsbrev, daterade 18 januari och 15 april 1759, diskuterar Rousseaus skrift. (Hansson 1991) s. 95f. Arckenholtz’ brev till Nordenflycht lär vara från den 23 april 1759. 23 Hansson (1991) s. 162ff. Hansson har i detta sammanhang också funnit en koppling till Margareta Stiernstolpe f. Gryzell (1740–1802). Hansson (1991) s. 104, 107–112. 24 Björkman (2006) s. 366f, 448 not 272. Övriga referenser till Rousseau behandlar snarare idémässiga överensstämmelser och Björkman är noga med att hålla öppet för inflytande från andra källor. (s. 168f) Margareta Björkman refererar Magnus von Platens åsikt att Nordenflycht identifierar Ahlgren med Claire, men litteraturvetaren Ruth Nilsson är inte över- tygad. Björkman (2006) s. 437 not 102, Ruth Nilsson, Kvinnosyn i Sverige: från drottning Kristina till Anna Maria Lenngren (Lund 1973) s. 250. 308 . kritik och beundran

25 Kopplingen till Rousseaus Julie föreslås också i Tilda Maria Forselius magisteruppsats i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. ”Min nådiga pappas Uprigtiga Vän och fiolliga flicka: Julie Ekerman/Björck- egrens brev till Carl Sparre lästa utifrån frågor om makt och identitet” (Stockholm 2002) s. 21, 114f. 26 Björkman (2006) s. 375–380, 404. Hon anses ha behärskat franska och beskrivs på Wikipedia som ”kurtisan och spion”. , 2015-04-18. 27 Om Brite Louise Gjörwell i Carl Jonas Love Almqvist, Brev 1803–1866, utgivna med inledning och kommentar av Bertil Romberg (Stockholm 1968) s. 26. Om Gustafva Gjörwell i Förteckning öfver afl. Enkefru Gus- tafva Eleonora Lindahls, född Gjörwell, efterlemnade Boksamling, som kommer att försäljas å Stockholms Bok-Auctionskammare den 21 November 1840 och påföljande auctionsdagar (Stockholm 1840). Efter den numrerade förteckningen står: ”Utom förestående böcker, kommer att af Fru Lin- dahls Bibliothek å auctionen försäljas en större samling Svenska böcker äfvensom Chartor, hvarå skrifven förteckning finnas att tillgå å Auctions- kammaren.”) [100] Se även Carlander (1904:3) s. 121ff. 28 Förteckning öfver… Gjörwell… (1840) s. 16 nr 253, s. 77 nr 1756, s. 81 nr 1844, s. 83 nr 1881 och s. 96 nr 2204. 29 Förteckning öfver… Gjörwell… (1840) s. 89 nr 2016 och 2027. Tillägget är Supplement à la Collection des Œuvres de J.J. Rousseau (Deux Ponts 1782). 30 Förteckning öfver… Gjörwell… (1840) s. 32 nr 647. 31 Carlander (1904:3) s. 121ff. Oscar Levertin & Henrik Schück (red.), Svenska memoarer och bref. 2, Bibliotekarien C. C. Gjörwells familjebref (Stockholm 1900) s. 31. Freddie Hallberg, ”Gustafva Eleonora Lindahl, ’Gröna frun på Saltängen’, 1769–1840”. Östergötlands länsmuseum, mars 2008. 2015-09-30 Där anges hon även som författare till Blomster, plockade på literaturens vidsträkta fält (1792–1793), vilken på Libris saknar författare och i SBL tillskrivs hennes far. Johan Niklas Lindahl skänkte sitt bibliotek till Svenska Akademien enligt dess Handlingar, nr 16 (Stockholm 1836) s. 199. 32 Hedvig Charlotta Nordenflycht, Fru Hedvig Charlotta Nordenflychts Ut- valda arbeten (Stockholm 1774). Förteckning öfver… Gjörwell… (1840) s. 5 nr 55, s. 27 nr 523. Där finns också verk av Creutz, Gyllenborg och Ox- enstierna. 33 Anna Maria Lenngren, Samlade skrifter, 3, Tillägg och kommentarer (Stockholm 1926) s. 513. Anton Blanck tvekar inte att kalla Lenngren rousseauan och hävdar att hon i ”Pojkarna” ligger nära Rousseaus brev på den litterära parnassen . 309

till d’Alembert både i motiv och stil. Anton Blanck, ”Om allvaret i Fru Lenngrens diktning”, i Samlaren 1920, s. 47f. Den Rousseau som aktualiseras i Lenngrens dikter är annars vanligen författaren Jean-Baptiste Rousseau (1670–1741). 34 Nordenflycht kallas i dikten ”den SvenskaUranie ”. Anna Maria Lenngren, Samlade skrifter, 2 (Stockholm 1918) s. 203 resp. Lenngren (1926) s. 392 not 21, s. 396ff. 35 Julia Christina Nyberg, Samlade dikter af Euphrosyne, 3 (Stockholm 1842) s. 97. 36 Julia Christina Nyberg, Samlade dikter af Euphrosyne, 2 (Örebro 1832) s. 274. 37 Dikten ingår i Julia Christina Nyberg, Samlade dikter af Euphrosyne, 1 (Örebro 1831) s. 237–247. Betoningen av Rousseau ligger här på första stavelsen. Se även Nyberg (1842) s. 246 not 15. 38 Carina Burman, Bremer: en biografi (Stockholm 2001) s. 29, Sophie Adlersparre och Sigrid Leijonhufvud, Fredrika Bremer: biografisk studie (Stockholm 1896) s. 1, 21f. 39 Fredrika Bremer, Fredrika Bremers brev, 1, 1821–1838 (Stockholm 1915) s. 63. 40 Bremer (1915) s. 217. 41 Brev till Anders Lindeberg (1789–1849) i Fredrika Bremer, Brev: ny följd, tidigare ej samlade och tryckta brev, 1, 1821–1852 (Stockholm 1996) s. 73f. Jämför ”Tout homme a droit de risquer sa propre vie pour la conserver. [Alla människor har rätt att riskera sitt eget liv för att bevara det.]” Jean- Jacques Rousseau, Du contrat social (Paris 1762) II:5 s. 69. 42 Bremer skriver om ”enthusiasmen för det natur-evangelium som Rousseau predikade”. Brevliknande utkast till Kerstin [Leijonhufvud, 1840-tal] i Bremer (1996) s. 467. 43 Brev till Malla Silfverstolpe Årsta 23.12.1840. Bremer (1916) s. 93f, 541. 44 Fredrika Bremer, En Dagbok (Stockholm 1843) s. 25f. Se även Burman (2001) s. 230–243. 45 Brev till Ebba Svanberg (1821–1887), Stockholm 9.1.1843. Bremer (1916) s. 297. Bremerlitteraturen anger i övrigt få referenser till Rousseau. Lettre DCCCLXVI à M. Peyrou, 19 dec. 1768. Oeuvres complètes de J.J. Rousseau: correspondance (Paris 1826) s. 7. 46 Under perioden 1750–1830 nämner Carlander över sextio kvinnor som ägde större bibliotek. Carl Magnus Carlander, Svenska bibliotek och exlibris. 1–4. 2., omarb. och tillökade uppl. (Stockholm 1902–1904). Inne- hållet anges ofta mer exakt i bouppteckningar och vid auktioner. 310 . kritik och beundran

47 Carlander (1904:3) s. 121ff; Levertin (1900) s. 31. 48 Carlander (Stockholm 1902–1904). 49 Margareta Björkman, Läsarnas nöje: kommersiella lånbibliotek i Stockholm 1783–1809 (Uppsala 1992) s. 40. 50 Carlander (1902–1904). 51 Björkman (1992) s. 38. 52 Björkman (1992) s. 38. 53 Förteckning på böcker, planch-verk och musikalier, tillhörige Aflidne Pre- mier-Aktrisen Mademoiselle Emilie Högqvist, som komma å Bok-Auktion- kammaren i Stockholm försäljas Lördagen d. 13 November 1847 (Stockholm 1847). 54 Ankarcrona (1989). 55 Eva Helen Ulvros, Fruar och mamseller: kvinnor inom sydsvensk borgerlig- het 1790–1870 (Lund 1996); Eva Helen Ulvros, Kärlekens villkor: tre kvin- noöden 1780–1880 (Lund 1998). I mail 2015-01-21 skriver Ulvros: ”I min bok står det vad kvinnor läste i stället för Rousseau, men Inger Hammars artikel ’Rousseau – åberopad i sin frånvaro’ handlar just om antagandet att Rousseau var mycket läst, men att det faktiskt saknas konkreta belägg för det i Sverige. Inger Hammar har gått igenom en hel del kvinnoforsk- ning och även riksdagsdebatter från 1800-talet om kvinnans ställning utan att stöta på Rousseau.” 56 Till 1700-talets Rousseauläsare hör Lovisa Ulrika, Sophia Albertina, Hedvig Elisabeth Charlotta, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anna Ma- ria Lenngren, Françoise Marguerite Janiçon, Catharina Ahlgren med dottern Julie Ekerman, samt med viss tvekan Sophie von Fersen och Carol[ina] Bennet. Till 1800-talet hör Malla Silfverstolpe, Amalia von Helvig, Alida och Thekla Knös, Julia Christina Nyberg, Gustafva Gjör- well och Fredrika Bremer. Det blir sjutton. Ytterligare en, Sophie Sparre, tillkommer i artikelns slut. 57 Följande jämförelser bygger huvudsakligen på Trouille (1997) s. 1–10, 62, 137f, 201–204, 242f, 281. Om man vill söka mer generella olikheter så tyder Trouilles material på att adliga kvinnor var mer kritiska mot Rous- seau än medelklassens kvinnor. Det stämmer i så fall med Nordenflycht, men inte med Silfverstolpe, om man inte vill argumentera för att Silf- verstolpe, trots sin adliga härkomst, men särskilt senare i livet, i ett mer romantiskt 1800-tal, omfattar ett borgerligt kvinnoideal. I någon mening är naturligtvis Madame de Staël svenska, eftersom hon är gift med en svensk, men hennes anknytning till svensk kultur är för svag för att hon ska räknas med bland svenska läsare i detta sammanhang. på den litterära parnassen . 311

58 Trouille (1997) s. 1–10. 59 Trouille (1997) s. 1. 60 Elisabeth Mansén, ”Vänskap som smälte till kärlek: om Mary Wollstone- craft och William Godwin”, i Ingrid Holmquist (red.), Könsöverskridande vänskap: om vänskapsrelationer mellan intellektuella kvinnor och män (Gö- teborg 2011) s. 101; Elisabeth Mansén, ”Mary Wollstonecrafts mångskif- tande bilder av män. En ny läsning av A vindication of the Rights om Wo- man”, Kristina Fjelkestam, Helena Hill & David Tjeder (red.), Kvinnorna gör mannen: maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500–2000 (Göteborg 2013) s. 203f. 61 Trouille (1997) s. 4f. 62 Trouille (1997) s. 5. 63 Trouille (1997) s. 95. 64 ”Carl August Ehrensvärd”, i Svenskt biografiskt lexikon. (artikel av Bengt Hildebrand. O. Nikula. Med bidrag av Gunhild Bergh.), 2015-10-01 Om Sparres och Ehrensvärds liv på Tosterup se även Sten Åke Nilsson, 1700-talets ansikte. Carl August Ehrensvärd (Stockholm 1996) och Elisa- beth Mansén, Sveriges historia. 1721–1830 (Stockholm 2011) s. 197f, 227, 529, 537f. Ehrensvärds brev till Sophie Sparre finns utgivna som Carl Au- gust Ehrensvärd, Brev till Kickan (Stockholm 1971). 65 Carl August Ehrensvärds bouppteckning. Riksarkivet, Svea hovrätts arkiv, huvudarkivet, E IXb:163 (1801 nr 34). 66 ”Tror bestämt att det är rätt Sophie Sparre. Bifogar en annan bild på hennes namnteckning i bok som fanns till salu på antikvariat.net (men numera inhandlad av mig). Lite varierande men inte mer än att det kan vara från olika tidsperioder tycker jag. Hon tycks inte ha någon helt enhetlig namnteckning utan den verkar ha varierat en del samtidigt som man får komma ihåg att de namnteckningar jag har sett alla har suttit på titelblad.” Mail från Mats Rehnström till Elisabeth Mansén 2015-10-25.

IV På scenen

Maria Gullstam Från nationalscen till passionsmusik Rousseau och teatern i 1700-talets Sverige

Den odödlige Rousseaus Dictionnaire de musique är bekant. Gifver man noga akt på de omdömen som blifvit fälde öfver denne bok, skal man utan svårighet finna, at de fleste af des tadlare och förringare varit af de misstänkte mästares stora slägte. De kunnigaste och tillförlitligaste Auktorer hafva deremot lämnat boken sit låford och värde. Man behöfver ej så mycket yrka at den kan äga sina misstag, höra snarare til äldre än senare tider, samt ofta vara svår at förstå: Des godhet och nytta öfverträffar alt detta ganska mycket. Derföre åberopas den esomoftast, gillas och berömmes af de bäste och nyaste Författare. Man har til och med stulit från Rousseau hvad man sedan utgifvit som egna rön och nyheter, hvilket på sina ställen i detta Lex- ikon igenfinnes.1

På detta vis lyfter Carl Envallsson (1756–1806) fram Jean-Jacques Rous- seau i introduktionen till det första svenska musiklexikonet: Svenskt musikaliskt lexikon, efter grekiska, latinska, italienska och franska språ- ken, publicerat 1802. Envallsson befinner sig, tio år efter Gustav III:s bortgång, i slutet av sin karriär – under 1700-talets två sista decennier var han Sveriges mest produktiva dramatiker.2 Han författade såväl originalarbeten som översättningar, hans specialitet var opéra-comique, lyrisk komedi och vaudeville.3 Envallsson producerade över 80 verk för scenen, varav 62 sattes upp, och hans arbeten innebar en framståen- de del av den Stenborgska scenens produktion.4 1786 valdes han in i Kungliga Musikaliska Akademien.5 Envallssons musiklexikon är naturligtvis en givande informations- källa i fråga om musikaliska influenser och praktiker i Sverige runt tiden för dess publikation. Det bör dock framhållas att det inte enbart 316 . kritik och beundran

Titelsidan till det första svenska musiklexikonet, av Carl Envallsson 1802. Foto Maria Gullstam.

är ”på sina ställen”, som författaren antyder i citatet ovan, som hans artiklar lånar från Rousseau. Många av dem är direkta avskrifter/över- sättningar av motsvarande uppslagsord i Rousseaus Dictionnaire de musique (1768), dock ofta alternerande med tillagda svenska exempel.6 Exempelvis är det intressant att notera Envallssons artikel om skåde- spelaren, under uppslagsordet ”Attore”. Här har han, utan att nämna Rousseau, mer eller mindre översatt och kortat filosofens motsvarade artikel. Envallsson skriver:

Men jämte en god röst, bör en aktör altid upöfva den samma efter konstens och musiken reglor. Ty det tilhör honom icke allenast at känna hvad han sjelf har at säga, utan äfvenväl hvad han och orkestern sins imellan lämna hvarandra at säga. Orkestern kan icke uttrycka en känsla, som ej bör komma ifrån orkesterns själ;7 men aktörns minsta på scenen . 317

åtbörd och blick bör beständigt vara i förening med musiken, utan at han ändå tyckes tänka derpå. Han bör alltid interessera, äfven då han iakttager tystnad; och, ehuruväl sysselsatt med en svår roll, om han för et ögnablick glömmer hvilken person han föreställer, för at endast visa sig som sångare, så är han blott en musikant på scenen, och icke en aktör.8

Detta kan jämföras med Rousseaus artikel ”Acteur”:

Det är inte tillräckligt att en Operaskådespelare är en utmärkt Sånga- re, om han inte också är en utmärkt Aktör [pantomime]; för han måste inte bara försäkra sig om att ge känsla till det han själv säger, utan också till det han låter sägas av symfonin. Orkestern återger inte en känsla, som inte kommer från hans själ; hans steg, blickar och gester, allt måste oavbrutet överensstämma med musiken, dock utan att han verkar tänka på det. Han måste alltid intressera, även vid tystnad; och fastän involverad i en svår roll, om han för ett ögonblick tillåter sig att glömma Karaktären för att ägna sig åt Sångaren, är han enbart en Musiker på scenen; han är inte längre Skådespelare.9

Med dessa ord flyttade Rousseaus definition av en begåvad musikalisk skådespelare in i den svenska kulturelitens bokhyllor vid 1800-talets början.10 I prenumerantlistan till Envallssons lexikon återfinns nämli- gen ”Opera-Directionen, Kongl. Svenska”, ett flertal lärda musikaliska sällskap, hovsekreterare Carl Stenborg, och en rad av Sveriges mest er- kända skådespelare och operasångare: Christopher Christian Karsten, Elisabeth Olin och Carolina Müller. Vidare listas framstående kulturpersonligheter såsom Riksmarskalk Oxenstierna (se Alfred Sjödins artikel i föreliggande volym), Kansliråd Leopold (diskuterad i Erik Eliassons artikel) och Kommerseråd Lenngren (make till Anna-Maria Lenngren som tas upp i Elisabeth Manséns andra artikel). Men vägen dit hade för Rousseaus musik- och teaterestetik – via Envallssons musiklexikon – varit lång och komplex. Under 1700-talets mitt var Rousseau och hans idéer kring musik och teater ytterst kontroversiella i såväl Sverige som övriga Europa. 1749 författade han över 400 artiklar om musik för Denis Diderot och Jean le Rond d’Alem- berts Encyclopedie, vilka han senare samlade och vidareutvecklade i 318 . kritik och beundran

sin Dictionnaire de musique. Han var högst involverad i den livliga operadebatten Querelle des Bouffons som 1752 delade Paris i två läger – ett som föredrog fransk musik, och ett som favoriserade italiensk musik (Rousseau argumenterade för det senare i sitt Lettre sur la musique françoise, 1753). Han skrev såväl musik som libretto till operan Le Devin du village (1752), vilken kom att bli en av de i särklass mest spelade i Paris under 1700-talets andra hälft och inspirerade en rad stora kom- positörer så som Gluck och Mozart.11 Med sin Pygmalion. Scène lyrique (1762/1770) gav han dessutom upphov till en helt ny genre – av efter- världen kallad melodram (ibland även monodram) – som snabbt spreds över Europa.12 Trots det är Rousseau för eftervärlden sällan omtalad som en teaterns man, utan beskylls ofta för att ha varit motståndare till teaterns verksamhet och vara. Detta beror i stor utsträckning på hans beryktade Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles som 1758 kritiserade den franska upplysningens heliga graal: den parisiska teatern.13 Anklagelserna om paradoxala förhållningssätt drabbade Rousseau hårt redan i hans egen samtid, och har i stor utsträckning fortsatt ända fram till idag. Detta kan även ses inom Rousseauforskningen som först under de senaste decennierna i större utsträckning har börjat undersö- ka Rousseaus relation till teater och musik på ett mer nyanserat sätt, utan att nödvändigtvis skilja de två estetiska uttrycken från varandra.14 Trots att Rousseau ofta har utmålats som teaterantagonist, som en i raden av moralistiska motståndare till scenkonst under historiens gång, har hans skrifter om musik och dramatik samt hans egna arbeten för scenen, fortsatt att läsas av och inspirera scenkonstnärer och musiker.15 I Sverige var synen på Rousseau runt tiden för hans teaterbrevs utgivande ofta negativ (undantag fanns naturligtvis) – den rådande svenska upplysningstörsten rimmade inte väl med hans relativt nyligen utkomna politiska skrifter.16 Marie-Christine Skuncke skriver i ”Jean- Jacques Rousseau in Swedish eyes around 1760” att

[w]riters like Scheffer, Linnaeus and Nordenflycht rejected Rousseau because his theories posed a fundamental threat to what they considered to be ’Enlightenment’. Rousseau’s attacks on civilisation collided head-on with the dominant ideology in mid-eighteenth-century Sweden […].17 på scenen . 319

Under kommande decennier började emellertid uppfattningen om Rousseau att delvis förändras. Hans Julie, ou la nouvelle Héloïse (1761) och Émile ou de l’Éducation (1762) blev mycket uppskattade i Sverige, och medan förromantikens strömningar växte sig starkare under slutet av 1700-talet blev Rousseau, hans utbildningslära och sensibilitet mer och mer populära.18 Tidigare forskning har påpekat ett flertal exempel på hur Rous- seaus tankar om musik och teater mottogs i Sverige.19 Avsikten med denna artikel är att samla dessa och andra exempel, i syfte att visa hur den dualistiska receptionen av Rousseaus idéer om musik och teater tog sig uttryck och växlade under den andra hälften av 1700-talet i Sverige.20 Studien ämnar visa på hur Rousseaus kritik av den parisiska teatern delvis var starkt ogillad i svensk offentlig debatt, samtidigt som hans skrifter om musik, estetik och dramatik varligt letade sig in bland den svenska kultureliten och åtminstone i periferin fanns närvarande när Gustav III:s storslagna projekt att bilda en svensk nationalscen utvecklades.21 Nedan illustreras svenskarnas förståelse för och bruk av Rousseaus idéer kring musik och teater genom tre nedslag: publicisten Per Jusléns tal om en nationalteater hållet i Utile Dulci 1769; debatten om teaterns inflytande på sederna i Sverige under andra hälften av 1700-talet i skrivtävlingar och tidskrifter; samt Johan Wellanders tal om musik (troligen framfört i Utile Dulci någon gång mellan 1767– 1776).22

Jusléns dröm om en nationalscen, via Rousseau och Diderot

I slutet av 1757 utkom volym 7 av Diderot och d’Alemberts Encyclopé- die på marknaden, innehållande d’Alemberts artikel om ”Genève”, som föreslår att en teater bör byggas i staden till fördel för folkets seder. Bara månader senare skriver Rousseau sitt häftiga svar till d’Alembert, för att förhindra det i hans ögon ödesdigra förslaget att i hans födelse stad bygga en Parislik teater.23 I Lettre à M. d’Alembert kontrasterar Rousseau den parisiska teatern – vilken han beskriver som en hierar- kiskt styrd institution, full av meningslösa imitationer, föreskrivna regler och ytlig lyx – med Genèves publika utomhusfestivaler, karak- täriserade av kollektiv glädje, själfull interaktion mellan människor, 320 . kritik och beundran

uppskattning av lokala traditioner och samhälleliga värden, med röt- ter i själva människosläktets ursprung.24 I stora städer som Paris, där dygdens förfall redan är ett faktum, kan teatern enligt Rousseau vara ett positivt inslag för att distrahera folket från sin misär, för att upp- rätthålla smaken när hederligheten gått förlorad, och för att undvika att lasterna utvecklas till tygellöst självsvåld. Detta medan en teater i mindre samhällen såsom Genève, där moralen fortfarande finns naturligt bland människorna, skulle kunna få förödande konsekvenser: kärleken till att arbeta förstörs och sederna riskerar att inskränkas till metafysiska rester på scenen.25 Rousseau menar att olika nationer och tidsperioder blir berörda av olika typer av dramatik: för att kunna ha sympati med en karaktär på scenen, behöver människan nämligen kunna tänka sig in i dennes situation, vilket är omöjligt om han eller hon är ”fullständigt olika oss”.26 Rousseau skriver att

Människan är en, jag medger det; men människan modifierad av re- ligioner, regeringar, av lagar, seder, fördomar och klimat, blir sig själv så olik att man inte borde söka bland oss vad som är bra för människor i allmänhet, utan vad som är bra för dem i en viss tid eller ett särskilt land. Sålunda var Menanders pjäser, skapade för Atens teater, olämp- lig för den i Rom[…].27

Publicisten och ämbetsmannen Per Juslén (1739–1794) från Åbo fram- förde den 9 november 1769 i Utile Dulci ett tal ”(O)m en Svänsk Thea- ters nytta och nödvändighet”, i vilket han livligt argumenterade för att Sverige borde etablera en nationalscen på svenska, inspirerad av svensk historia.28 Juslén beskriver hur han vid ett uppförande av operan Le Huron – då ”[i]ndianen får veta att han är född Fransos” utropar ”Je suis Franç[ois]” – innerligt önskade få se stycket uppfört på svenska:29

Han upprepar dessa ord många gånger: och vid hvarje gång sade mig mitt hjerta, huru mångdubbelt stö[rre] förnöjelse det skulle känt, om jag i det ögnablicket me[d samm]a passion hört utropas: Jag är svens[k]. Det skulle upfylt mig [med ett b]illigt högmod: jag hade deltagit i denna Enthousiasme: jag hade kommit ihog att jag ock är svensk: jag hade påmint mig hvad skyldigheter detta ljufva och hedrande Namnet mig ålade, för att icke vanfrägda detsamma, eller på scenen . 321

lämna det mindre aktat, mindre värdigt åt mina Efterkommande, än jag det emottagit af mina Förfäder.30

Jusléns tal utgör ett intressant exempel på en till synes dubbel inställ- ning till Rousseau: å ena sidan kritiserar han nämligen filosofens beryktade Lettre à M. d’Alembert, å andra sidan drar han nytta av textens argument och använder dem i sitt tal om en svensk nationalteater. Vid tiden för Jusléns tal spelades teater i Stockholm främst av två trupper: de franska komedianterna, anställda av kungahuset, samt den svenska teatertruppen, ledd av Petter Stenborg. Juslén tycks vara mycket väl medveten om det minfält av olika åsikter som han ger sig in på; för att föreslå något som skulle innebära en nackdel för den kungliga (franska) teatertruppen, och samtidigt indikera en alternativ läsning av Rousseaus omstridda Lettre à M. d’Alembert, måste han välja sina ord mycket väl. Juslén börjar därför med att prisa teatern och dess nytta för samhället, han nämner redan i andra meningen ”den Odödeliga Rous- seau” och dennes missriktade kritik mot teatern, och listar i positiva ordalag några av de allra senaste dramerna:

Den som kan se Corneilles, Racines och Voltaires Mästerstycken; den som kan se L’Honnête Criminel, Eugenie, Le Pere de Famille, eller Beverley, och ändå declamera emot Theatern, han har ett hjerta, ovär- digt att känna något nöje, att röras af något ömt och menskligt, att smaka någon ren och dygdig Vällust.31

Juslén appellerar också till kvinnorna – Hedvig Charlotta Norden- flychts kritik av Rousseau och den framskrivna kvinnosynen i dennes Lettre tycks ha gjort tydliga avtryck.32 Juslén framhåller därför att det manliga könet har felat gentemot kvinnorna genom att förvägra dem rätten till utbildning och konst: eftersom få kvinnor förstår det franska språket, borde svensk teater framföras på svenska. Då skulle teatern kunna medföra såväl nytta som nöje för båda könen.33 Dessutom, menar Juslén, skulle en svensk teater innebära en stor fördel för det svenska språkets kvalitet och utveckling. Men medan Juslén försäkrar sig om att ingen ska bli förolämpad, börjar han, som Gunnar Svanfeldt påpekar i Posten 1768–1769 och dess 322 . kritik och beundran

författare (1937), att integrera argument som tycks tagna direkt från Rousseaus Lettre à M. d’Alembert.34 Exempelvis skriver Juslén, då han föreställer sig ett svenskt skådespel, att: ”innom en kort stund öfver- väldigas de [publiken] af sina känslor; de röra sig, de snyfta: de ville rifva hjertat ur de grymma som trycka den fridsamma och menlösa oskulden: och de skulle tusende gånger hällre vällja att vara den olyckliga och döende Britannicus än den stolta och Segrande Nero”. 35 Detta är att jämföra med Rousseau som i teaterbrevet skriver: ”Eftersom det inte finns någon som inte skulle föredra att varaBritannicus än Nero, håller jag med om att ett skådespel som framställer dem borde anses såsom gott, även om Britannicus förgås däruti”.36 Rousseau skriver detta för att argumentera att enligt samma logik kan en publik lockas att sympatisera med en brottsling vars karaktär framställs i ett fördelaktigt ljus: detta är dock ingenting som Juslén nämner. Men själva kärnan i Jusléns tal har likheter med Rousseaus åsikt att skådespel bör anpassas efter olika nationers seder, för att folket ska kunna se sig själva i karak- tärerna på scenen: ”Vår Egen Historia skall fournera Oss de dråpligaste och största Ämnen, och de skola genom Svenska Exempel upmuntra Svensk Dygd och Svenska Tankesätt”, menar Juslén.37 Vidare föreslår han ämnen för den svenska scenen, såsom Oden och Gustav Vasa. Allt detta leder även fram till en annan del av Jusléns slutpoäng: kanske finns det en lösning på de problem kring teater som Rousseau har adresserat, nämligen i form av Diderots drame bourgeois.38 Å ena sidan antyder Juslén att om denna genre hade blivit uppfunnen tio år tidigare, skulle Rousseau inte ha behövt skriva sin skarpa kritik av den franska teatern,39 å andra sidan hävdar Juslén i slutet av sitt tal att just denna Diderots nya genre bevisar ”[s]anningen af det Rousseau Säjer om böcker i allmänhet, att man bör mäta deras verkeliga Nytta och godhet efter det Intryck och den Värkan de gjöra på Läsaren”.40 Denna fusion av Rousseaus och Diderots tankar om teater är högst intressant. Svanfeldt framhåller likheterna mellan Jusléns tankesätt och reformatoriska teatertänkare i Frankrike under 1760-talets mitt, såsom Beaumarchais, och skriver att en ny trend växer fram:41

[E]n del skribenter ha upptagit det mesta av Rousseaus teaterkri- tik, men trots det velat både försvara teatern och ge den en högst på scenen . 323

dominerande ställning: denna halsbrytande motsättning leder till ”komik utan komedi”, och paradoxens lösning blir det dygdesvär- mande, allvarliga borgerliga skådespelet. Denna diderotska genre ställs så av Beaumarchais och andra upp som den allena välsignelse- bringande och den enda fullt berättigade dramatiska diktarten, och undandras den rousseauska censuren: på så sätt byggs det en bro för teaterhataren Rousseaus anhängare över till teateraposteln Diderot.42

Svanfeldt påpekar också att likheterna mellan den svenska teater som Juslén skisserar, och Gustav III:s nationalteater som från 1772 börjar växa fram är anmärkningsvärd – dock är det svårt att påvisa ett direkt samband däremellan. Den nyblivne kungen vände sig visserligen 1772 till en av Utile Dulcis andra medlemmar för att få hjälp med librettot till Thetis och Pelée (den första svenska operan), Johan Wellander, som föreliggande artikel diskuterar i ett senare avsnitt. Detta har dock ingen anknytning till Jusléns tal.43 Dessutom var frågan om en svensk teater något som diskuterades under åren före och efter Jusléns tal, vid ett antal tillfällen i diverse tidningar (däribland ett antal notiser av Juslén själv).44 Dock uppmärksammar Svanfeldt en indirekt koppling mellan Jusléns tal och Gustav III:s nationalscen, via Petter Stenborg. Efter att Gustav III avskedat den kungliga franska truppen, får han det välkända brevet från Petter Stenborg där teaterledaren ber om tillstånd att använda det nu tomma Bollhuset, på vilket kungen själv har skrivit orden ”första anledningen till Svenska Operans instickelse”. Svanfeldt menar att detta brev, i stor utsträckning uppvisar likheter med Jusléns tal ifråga om argumenten för en svenskspråkig teater, och att författa- ren troligtvis har kommit i kontakt med Jusléns tal och/eller några av hans publicerade tidningsnotiser om samma ämne.45 Oavsett Jusléns eventuella betydelse för Gustav III:s nationalscen är hans tal från 1769 ett intressant tidsdokument, som kan ge eftervärl- den en indikation på hur svenska tänkare vid denna tid reflekterade kring, och inte minst använde sig av, Rousseau och andra upplysnings- filosofers argument, för att ge spets och tyngd åt sina egna sakfrågor. Följande avsnitt kommer att vidare undersöka på vilket sätt svenskarna på olika vis ”beväpnade sig” med Rousseaus namn, i de följande decenniernas livliga debatt om teaterns inflytande på sederna. 324 . kritik och beundran

Teatern, sederna och en svensk Rousseau

När Gustav III kom till makten 1771, tretton år efter att Rousseaus Lettre à M. d’Alembert skrevs, satsades det storskaligt på såväl teater som fransk kultur i Sverige. I och med det ramaskri som Rousseaus text orsakade i Frankrike, är det inte överraskande att nyckelfrågan i brevet till d’Alembert – teaterns inverkan på sederna – kom att väcka stort intresse även i Sverige under 1700-talets sista decennier. Frågan var naturligtvis inte ny, den hade stötts och blötts under flera sekler, men enligt Oscar Levertin gav Rousseaus text ny energi till debatten:

Tvisten uppblossade på nytt. Rousseaus skrift med dess lidelsefulla kraft, dess djup och skärpa i argumentationen framkallade ett regn af motskrifter. Äfven i Sverige upptogs frågan till förnyadt öfvervägan- de, och Rousseaus broschyr torde på många begåfvade andar hafva gjort ett djupt intryck.46

Teaterfrågan blev under perioden livligt debatterad i svenska tidskrifter, och dessutom anordnade tre litterära akademier skrivtävlingar med prisfrågor gällande teaterns verkan på folkets seder: Kungliga Vitter hetsakademien 1774 (med prisfrågan: Om skådespel äro ett samhälle gagnelige i anseende til språkets och sedernas förbättring, eller tvärtom?), Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1784 (med prisfrågan: Hvad värkan hafva Skådespel på Folkets Seder?) och Svenska Akade- mien 1797 (där skribenterna ombads att skriva ett Poem till teaterns sång-gudinnor om den dramatiska konsten).47 Denna debatt handlar naturligtvis i första hand om hur svenskarna reflekterade kring teaterns vara i Sverige, inte om Rousseau. Men Genèves medborgare är en återkommande, mer eller mindre uttalad, referenspunkt i många av dessa skrifter. Inte nödvändigtvis därför att alla skribenter har läst Rousseau, utan snarare därför att den välkände filosofens namn för många blivit en symbol för teaterantagonism, medan det för andra är synonymt med en sensibel och subtil syn på upplysningens blomstran- de kulturliv. Det följande avsnittet är ett försök att å ena sidan ge en överblick över denna diskussion och att å andra sidan, genom ett antal mer djupgående nedslag i debatten 1786 om huruvida teater borde få på scenen . 325 spelas på söndagar, ge exempel på hur svenskarna gjorde bruk av Rous- seaus namn och argument.48 När det gäller pristävlingarna, måste det påpekas att de allra flesta tävlingsbidrag ser positivt på skådespelens inverkan på folket. Detta är, med dåtidens rådande mode och Gustav III:s stora teaterintresse i åtan- ke, föga förvånande: akademierna var kungliga akademier och ofta nära förbundna med hovet. Många bidragsförfattare riktar sig också svassande till kungahuset i de första och sista raderna. Det handlade ju trots allt om tävlingar, och det är troligt att man, om avsikten var att vinna, försökte anamma den ståndpunkt man antog att kungen hade.49 Gustav III verkar dock ha haft en mer nyanserad syn på Rousseaus Lettre än vad många kanske antog. Han diskuterade nämligen som kronprins denna text med sin lärare Carl Fredrik Scheffer, och gjorde som 14-åring en förvånansvärt mogen iakttagelse:50

Jag tror inte att Herr Rousseaus intention har varit att fördöma teatern i allmänhet, utan endast den som existerar för tillfället. Det måste er- kännas att det finns pjäser som borde strykas från teatern. Herr Rous- seau anmärker på flera stycken som han med rätt fördömer, men det finns ett stort antal andra som samtidigt förnöjer, bidrar till dygden och gör lasterna skrämmande.51

I de många bidrag och artiklar som är positiva gentemot teatern finns två argument som ofta återkommer. Ett av dessa argument består i att jämföra teatern med kyrkan, ofta med följande logik: kyrkan och präs- terna har gång på gång misslyckats med att lära folket att vara dygdiga, så varför kan nu inte teatern få en chans? Kanske kan en ”ridicule” i en pjäs skrämma en trolös mer än vad en präst eller Gud kan göra?52 Och dessutom, även kyrkan prisar kärleken och lider av yppighetens överflöd: ”Ses der ej pudrat hår? Ses der ej granna kläder?”.53 Det andra återkommande argumentet är att det är stor skillnad mellan upplysta människor och folk före upplysningen. Den förblin- dade, medeltida och religiösa naiviteten kritiseras, samtidigt som upplysningens genombrott och filosofernas återkomst glorifieras. Teatern bör ledas av upplysta män som kan övervaka spektakel, författare och 326 . kritik och beundran

skådespelare. Exempelvis hovpredikant och adjunkt Gustaf Adolph Tayarden (1755–1821), en av vinnarna i Samhällets tävling 1784, resonerar på detta sätt och argumenterar för att när skådespel utförs på rätt sätt, med en upplyst person bakom, då kan det göra människan och hennes seder gott:54

Då djerf okunnighet uti sin tunga flod Än skattade åt Rom med pengar eller blod. Europa nedsänkt låg i dumhets djupa dimma, Då ändtligt här och der man såg af ljus en strimma; Och snillet nu som förr en ljuflig dager gaf, Och slafven kunde se, at han dock var en slaf.55

[…]

När skal en man av vett få Skådespelen styra, Ge Trouppen sundt förnuft, be Skalden mindre yra, Med styrka rödja bort alt öfverlastadt prål, Och fatta i sin vidd Theaterns ända mål?56

Denne ”man av vett”, visar det sig i slutet av Tayardens text, är ingen mindre är Gustav III själv, som likt ”Gud i snillets ljufa Tempel” med klokhet och smak kan leda teatern till fördel för ”Dygdens sak”.57 Även i tidningarna är många positiva gentemot skådespel. Men det finns dock ändå några skribenter som argumenterar mot teatern – och kungen. Gustav III:s kärlek till teatern var en återkommande fråga vid denna tid, och han anklagades i anslutning till detta såväl för att slösa med pengar som för att vilja distrahera folket från politiska frågor.58 1766 års tryckfrihetsförordning inskränktes successivt under Gustav III:s regim och censuren tilltog i takt med att missnöjet med kungen ökade under 1780-talet. Handskrivna smädesskrifter var ett populärt forum för kungahusets motståndare och i tryck blev satiriska omskrivningar och ironiska allusioner de oppositionella skribenternas främsta vapen.59 I Den Wälsignade Tryck-Friheten, exempelvis, ger en insändare 1781 en bitter och ironisk kommentar till diskussionen om teatern och sederna: på scenen . 327

Det lär nu mera wara aldeles bewist, at de [skådespelen] äro nyttiga. At måla passionerna, upwäcka förundran, underrätta och förbättra sit tidehwarf, gagna, roa och förtjusa, huru kan detta skada? […] sedan den [teatern] blifwit en pest för Laster och Löjligheter, samt en skola för Dygden, sedan de agerande lysa af seder, wett och belewenhet, så låtom oss klappa händerne och önska, at det aldrig i werlden måtte tryta Bröd och Skådespel.60

Genom hänvisningen till Juvenalis panem et circenses antyder författa- ren dessutom att teatern är kungens och statens sätt att vilseleda folket, att få människor att tro att de är nöjda, samtidigt som det politiska intresset avleds och folkets inflytande minskar.61 Det tävlingsbidrag som kom att bli det kanske mest välkända – trots att det varken vann något pris eller trycktes i handlingarna (det är oklart om bidraget ens skickades in) – var en dikt författad i samband med Samhällets prisfråga 1784, skriven av en anonym, som senare kom att kallas för ”den Svenska Rousseau”. Dikten hävdas ha uppträtt ”i varannan eller var tredje avskriftsamling från denna tid”62 och inleds med raderna: ”Mån Skådespel åt ägta Seder / ett nyttigt handtag nånsin räckt? / Hvad blindhet har förvillat Eder, / som denna Dårhus-fråga väckt?” I det följande utbrister författaren: ”Ack! att min önskan måtte då / bli hörd och alla Bollhus brinna”.63 Denna text har tillskrivits en rad olika personer, bland andra häradshövding Magnus Blix (1743–1805), teologen och diktaren Samuel Ödmann (1750–1829), samt redaktören för Den Wälsignade Tryck-Friheten, Pehr af Lund (1736–1806).64 Texten riktar skarp kritik mot Gustav III:s teaterintresse: dock trycktes den först efter hans död i september 1792 i Lunds oppositionsblad, som efter en lång tid av tvingad tystnad under en kort period av tryckfrihet återuppstod efter kungens bortgång.65 Det är intressant att uppmärksamma att redaktören Pehr af Lund – som inte hade för vana att skriva till fördel för teatern – kommenterar dikten på följande vis 1792:66

Skrifvet för flera år [sedan] och aldrig tryckt i Sällskapets Handlingar. Det [tävlingsbidraget] införes här för den enda orsaken at visa huru med inbillning och snille all ting kan vändas – äfven de klaraste 328 . kritik och beundran

sanningar. Skulle väl denna Anonymen, lik borgaren i Geneve som påstod at Vetenskaperna gjort vår värld så osäll, vilja frånkänna oss den nyttan, eller om han så vill, det verkeliga nöjet studerandet af Theatern skänker? – Om han lefver ännu, lär han finna solklart at han misstagit sig. – Stockholm då han skref detta, och Stockholm nu (och det är hufvudstaden som delar sina Maximer med Provincierna) är det sig likt? i seder och smak, i tänkesätt, … och så när hade jag glömt - - - i dygd – hvilka Academier har det väl at tacka derföre? […] vi böra ändå vara glade at detta paradoxe ej vunnit priset och at Vitterhets Sällskapet i Götheborg nekat at belöna den Svenska ROUSSEAU.67

Detta uttalande kan tyckas säga mycket om redaktörens (och även hans läsarkrets) syn på Rousseau i relation till teatern – referensen till Rousseau som teatermotståndare verkar vara självförklarande. Samti- digt är redaktörens hållning till tävlingsbidraget inte självklar. Lunds kungakritiska satirblad var mycket omtalat i början av 1780-talet och lyckades genom skickliga omskrivningar och låtsade lovord av kungen kringgå rådande reglemente.68 Lund åtalades 1781 och dömdes till bö- ter, men fortsatte snart att publicera med en annan tryckare. Ett par år senare kunde Lund stävjas med en kombination av hot och mutor.69 Det är alltså nästan ett decennium efter detta som Lund hänvisar till ”den Svenska Rousseau”. Magnus von Platen skriver i Svenskt biografiskt lexikon att Lund

började […] på nytt söka sin utkomst som journalist och utsände 1791—1801 en rad periodiska publikationer, samtliga kortlivade och tämligen harmlösa. L[und] var inte bara mutad till lojalitet, han hörde också till de många som av skräckväldet i Frankrike hade skrämts att överge sin radikalism.70

Trots detta vågar Lund 1792, visserligen efter kungens död, publicera en skandalös text (möjligen författad av honom själv) som för många redan är känd – även om han som en säkerhetsåtgärd tar avstånd från den i sin kommentar – och använder, ironiskt eller inte, Rousseaus namn, i egenskap av allmänt erkänd teatermotståndare, som skydd. Denna ”Svenska Rousseau” tycks ha varit väl medveten om före- liggande diskussion och de argument som potentiella opponenter kan på scenen . 329 komma att använda. Följande utdrag är ett gott exempel på diktens hållning och ton, citerat från en avskrift av dikten i Uppsala universi- tetsbiblioteks samling:

Fru Müllers röst uti Alceste långt bättre än den bästa Prest till ägta trohet hjertat väcker. Ja väl – så länge Scenen räcker; men knapt hon sjungit Acten ut, och knapt man trappan gådt utföre, då desse dygdige beslut ej äro värda fyra öre; Ty bäst mitt hjerta intryck fått som känsla öfver blodet sprider; och gjordt mig dygdig i sitt mått, Utini slår på sin Clavesin och straxt Capellet touti [tutti] gnider. Och så en nymph i högsta fläng, med kjol, som knappast rör dess vada, med skutt och hopp båd’ högt och bredt mitt hjerta hindrar från den skada en dygdig Scene dess hjerta gett, och lösa Dygden från mig fläcktar, i det med snabba ben hon fäcktar och bringar Kroppen uti svett, och hjertat slår och Bröstet flämtar.71

Författaren uttrycker också en explicit kritik gentemot hur kung och riksdag distraherar och fördummar folket genom skådespelen. Detta är särskilt intressant eftersom Uppsalamanuskriptet av dikten har på- skriften ”[kom] i ljuset något för 1786 års riksdag”:72

Du skänker löje, ro och skratt ått den, som vid sin lätja matt en växling i sitt nöje söker - - - Du industriens bröd föröker, Och då det blir ett Folkslags sak att söft i Theatralisk yra blott döma om Dramatisk smak, 330 . kritik och beundran

då granskas sällan de som styra, man hör då blott Amphions lyra; Och till att menlöst dräpa tiden, man fäller tårar i Auliden.73

1786 slog nämligen prästeståndet bakut efter att kungen gett Carl Stenborg tillåtelse att hålla föreställningar på söndagskvällarna. Den 7 juni 1786 diskuterades frågan i prästeståndet, varpå man beslöt att i en skrivelse till kungen yrka på Förordningen om sabbatsbrott, och gav upphov till en het diskussion i tidningarna.74 Detta år utgav också Carl Envallsson en skrift under titeln Tankar om Religionens Förfall I anledning Af De yppade Frågor Om Skådespel (1786), där han argumenterar till fördel för teater på helgdagarna:

Egentligen är Théâtern för de bättre, mera tänkande och ädlare människor i Samhället, och hwad hindrar en sådan människa, som under Gudstjenstens timar, öfvat sin andagt, och afhört en Prädikan, om hon är god, wacker och upbyggelig, lagt den på sit hjerta och den öfriga dagen betraktat densamma, at om aftonen, i stället at gå på den då öpnade Källaren, Spelhuset eller andra ställen, hwarest retelser och öfningar i synden öfwerflöda, at då, säger jag, om aftonen gå til et Skådespel.75

Märk väl att Envallsson här å ena sidan närmar sig det argument som Rousseau upprepade gånger återkommer till i Lettre à M. d’Alembert: i större städer som Paris (eller som här Stockholm) är teatern ett nyttigt tidsfördriv. Å andra sidan framställer Envallsson en romantiserande bild av en upplyst teaterpublik, i motsats till Rousseaus beskrivning av den parisiska teaterns ’storstadsapor’ som ifråga om sensibilitet ligger långt efter folk från mindre samhällen.76 Denna skrift fick glada tillrop i Stockholms Posten den 28 juni samma år och mindre än en vecka senare, den 4 juli, får denna recension och Envallssons skrift kraftigt motstånd i ytterligare en notis i Stock- holms Posten. Det är Thomas Thorild (1759–1808) som efter att ha läst den positiva recensionen inte har kunnat låta bli att greppa pennan. Författaren beväpnar sig med såväl sanningens gudinna, som ”Gene- ves Medborgare” Rousseau:

på scenen . 331

Jag torde nedstiga från min värdighet; – Jag blandar mig bland den fåvitska hop, som sätta I fråga en sats, den Geneves Medborgare af- handlat. – Men sanningen är min Gudinna! – Jag ville tjäna henne äfven med förlusten av min heder.77

Thorild beskriver hur han redan innan den prisande recensionen har läst Envallssons text men att ”ädelmodet och medömkan” har hindrat honom från att svara tidigare.78 Enligt Thorild är det nedrigaste uttalandet i Envallssons förblindade text det ovan nämnda exemplet där teaterpubliken omtalas som ädel och tänkande. Thorilds redan uttalade bundsförvant, vilken han ännu en gång kommer att understryka, är omisskännelig:

Spektaklen förklaras nöjet för de tänkande och Ädle! – – – Hören Philosopher! – Jag erkänner at jag finner åtskilliga ädla och upplyftade människor stundom bevista dessa nöjen för at hänryckas af några gudomliga känslor vid en vacker Tragedies upförande – Men hvilka äro denna svärm af Andre jag ser ila dit? – – – O Mine Herrar! Lät oss vara upriktige; Jag ser der blott en skock af olidelige sprättar, af låghjertade förströelsens sökare, utan känsla af höghet eller dygd; utan själens skönhet, utan hjertats ädelhet – Äro desse ädle, äro desse tänkande – – – Himmel gif mig då lågheten och vanvettet til lott.79 […] Den lyckan är mig förunnad, at känna flere sanne Philosopher. – De- ras tankesätt instämma med mina. – Vår Auctor har bedragit sig – För öfrigt, Mine Herrar! (Jag tilltalar mina Antagonister) nämner jag namnet Jean Jacques Rousseau – – – och tror mig hafva sagt nog. –80

Thorilds text är varken särskilt lång eller innehållsrik – det bör påpe- kas att detta inte var det första meningsutbytet mellan Envallsson och Thorild, och bara dagar tidigare ska Envallsson ha förlöjligat Thorild i premiären av sångspelet De musulmanniske pelegrimerne.81 Men trots textens korthet och troligen personliga syfte lyckas Thorild demonstrera hur användbar en gedigen beundran för och kunskap om Rousseau kunde vara. Thorild ”rättar” Envallssons lånade argument från Lettre à M. d’Alembert ifråga om teaterpubliken, men i textens sista rader kan han också bekvämt luta sig mot det faktum att hans åsikter är desam- ma som den store Rousseaus.82 332 . kritik och beundran

Hur gick det då med söndagsspektaklen? Intressant nog tycks Rousseaus Lettre ha kommit till nytta för att avgöra frågan – till helg spektaklens fördel! I Gustav III:s skriftliga svar till prästerna prisar han deras försvar av sabbaten, och medger att teater inte bör spelas på söndagar: förutom i större städer såsom Stockholm, Göteborg, Norr- köping och Åbo förstås. Här använder Gustav III liknande argument som redan påvisats hos Envallsson, men främst Rousseau: det krävs andra regler än för resten av landet i större städer ”hwarest […] sederna äro i almänhet mäst förskämde, utan ock wisse wanartige menniskor uppehålla sig, i afsigt, at til sin nedriga winning förleda ungdom och oförståndigt folk til spel och dobbel, till fylleri och dryckenskap, samt andra liderligheter”.83 Parallellt med de livliga diskussionerna om teatern reflekterade svenskarna även över Rousseaus musikestetik, och filosofens musikdramatik (särskilt Le Devin du village) spelades regelbundet.84 Det föl- jande avsnittet utgör ett exempel på hur en svensk dramatiker tänkte kring och använde sig av Rousseaus skrifter om musik och opera.85

Wellander och Rousseaus musikfilosofi

Poeten och juristen Johan Wellander (1735–1783), en av Utile Dulcis mest drivande krafter när det gällde musik, och senare ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien, är mer än någonting annat känd som den svenska operans förste librettist med sin Thetis och Pelée (1773).86 Bland Wellanders papper finns ett manuskript till ett tal ”Om Musique” som sannolikt framförts i Utile Dulci någon gång mellan 1767 och 1776.87 Talet är intressant inte minst därför att Wellander, utan att nämna Rousseaus namn, prisar själva kärnan i Rousseaus musikestetik: enkelhet, själfullhet och naturlighet, med en försmak för melodi över harmoni, för italiensk snarare än fransk musik. Oscar Levertin som har uppmärksammat detta skriver att

hela det musikteoretiska innehållet hvilar på Rousseaus berömda broschyrer och uppsatser. I Jean-Jacques artiklar i Encyclopedien, och framför allt i hans bekanta Lettre sur La Musique Françoise (1753), samt i senare nedskrifna polemiska skrifter mot Rameau, återfinner man hela Wellanders uppfattning.88 på scenen . 333

Ur manuskriptet till Johan Wellanders tal ”Om Musique”. Foto Kungliga biblioteket.

Levertin nöjer sig dock med att konstatera att talet ”erbjuder ej några svårigheter att i detalj uppvisa, hur Wellander begagnar sig av Rous seaus tankar och uttryck” men ger få faktiska hänvisningar till Rous- seau. Avsikten med följande avsnitt är att ge konkreta exempel från de av Rousseaus texter som Wellander använder sig av. Det är fascinerande att följa Wellanders argumentation och läsning av Rousseau. Han tycks ha använt Lettre sur la musique françoise, men särskilt Dictionnaire de musique, just som uppslagsverk och hämtar än fån det ena, än från det andra verket.89 Efter att i en lång, moralise- rande inledning ha etablerat att musik kan erbjuda såväl nytta som nöje, uttrycker Wellander att en sådan mångfacetterad musik dock är sällsynt, och diskuterar vidare vilken typ av musik som är vackrast och mest effektiv.

Musique och vältalighet synas vara besvärade med et lika öde. Den senare har förlorat mycket af sit gamla anseende, och innehåller ofta 334 . kritik och beundran

mera ord, än kärnfulla meningar: Den förra är ofta rikare på noter, än tankar, och [gier] icke hjertat hälften af alt det, som upfyller örat. Få hafva hunnit till den högd, at göra Musiquen talande, äfen som få Poëter funnits, hvilka i Skaldekonsten kunnat gifva sit ämne en tillbörlig hållning, kläda sina tankar i utsökta ord tjenliga talesätt och ett lopp i versen, som svarat emot innehållet.90

Här har Wellander gjort det enkelt för eftervärlden genom en annotering: ”# Om Fr: Mus:”, och syftar naturligtvis på Rousseaus Lettre sur la musique françoise. I början av Rousseaus brev om fransk musik återfinns följande passage, som retoriskt kritiserar musik skriven för det franska språket, vilket i hans ögon inte är gjort för att sjungas:

Musiken, med all denna beklämmande dekor, skulle förbli tråkig och utan uttryck, och dess bilder, utan kraft och energi, skulle måla få ämnen med många noter, som de gotiska skrifterna, där linjerna är fyllda med streck och figurativa bokstäver, endast innehåller två eller tre ord, och som rymmer mycket lite mening på en stor yta.91

Nästa stycke hos Wellander inleds med en liknande annotering ”# Hvad uttryck i Musiquen angår…”, vilket ger en god ledtråd till var hans uppmärksamhet nu är riktad: Rousseaus artikel ”Expression” i Dictionnaire de musique. Här lånar Wellander strukturen av Rousseaus argument i en rörelse från kompositörens till den spelande musikerns uttryck, och använder filosofens argument mer eller mindre rakt av. Exempelvis skriver Wellander:

En Componist gör i detta fallet alt hvad af honom som kan begäras, då han har en lefande och lycklig föreställning och efter konstens reglor utan tvång sammanbinder de tankar, som höra till hans ämne, samt gör dem efter all förmåga lika talande, at de må kunna röra och behaga.92

Hos Rousseau heter det:

För att ge Uttryck till sina arbeten bör kompositören greppa och jäm- föra alla de samband som hittas mellan ämnets kännetecken och produkter av hans/hennes konst […]93

på scenen . 335

Strax därefter markerar Wellander franskans ”/Execution/” i texten och för att beskriva den spelande musikerns roll går han istället över till att läsa Rousseaus artikel om just ”Éxécution” (Utförande):

Dertill fordrar ej mindre at känna stycket, än at hafva en liflig känsla af ämnet, och at genom instrumentet tolka des beskaffenhet. Man skall ikläda sig Auctorens anda, tändas af hans eld, för at gifva lif åt hans arbete och göra det talande.94

Motsvarande stycke hos Rousseau lyder:

Det är inte tillräckligt att korrekt läsa musiken not för not; man mås- te tränga in i kompositörens alla idéer, känna och återge uttryckets eld […] 95

Därefter slutar de markerade indikationerna till Rousseaus texter i Wellanders talmanuskript, men han fortsätter under ytterligare ett par sidor att manifestera Rousseaus musikestetik (som skulle kunna härledas till såväl Lettre sur la musique françoise som artiklarna om ”Opéra” och ”Harmonie” i Rousseaus Dictionnaire). Wellander skriver att ”den mycket konstiga [konstfulla] Musiquen ej alltid [är] den be- hagligaste”, att sådana stycken kan vara ”obehagliga för et oöfvat öra”, och att en komponist mycket hellre bör försöka ”röra hjertat” än att ”pröfva örat”. Konst och natur bör följas åt konkluderar Wellander och framhåller Rousseaus största musikaliska förebild: Pergolesi och hans ”Passions-Musique” som ett av de främsta exemplen på musik som berör själ och hjärta. Johan Wellander var otvivelaktigt bekant med Rousseaus skrifter om musik och opera, och använde dem flitigt i sitt tal ”Om Musique” för att främja den typ av musik som han föredrog: Enligt Levertin indikerar Wellanders musikbibliotek ”en utpräglad smak för den italienska tonkonsten”.96 Några decennier senare, 1802, utkom Envallssons musiklexikon som inte gör någon hemlighet av att Rousseaus texter om musik- och teaterestetik använts som en självklar utgångspunkt. 336 . kritik och beundran

Slutord

Genom att parallellt undersöka svenska 1700-talsläsare av Jean-Jacques Rousseaus arbeten om musik och teater blir det tydligt att uppfattningen av medborgaren i Genève var långt ifrån ensidig. Vissa, såsom Per Juslén, både kritiserade Rousseaus ifrågasättande av den parisiska teatern i Lettre à M. d’Alembert, och använde sig av väl vässade argument från densamma till fördel för en svensk nationalteater. Rousseaus namn hade för många blivit synonymt med en allmän kritik gentemot skådespel, och därför ’stämplades’ en anonym svensk teaterantagonist med namnet ”den svenska Rousseau” – ett enkelt sätt för redaktör Lund att skydda sig från nya anklagelser om kritik av kungahuset. Andra, såsom Thomas Thorild, stoltserade med att han kunde sin Rousseau i en dispyt med Carl Envallsson i Stockholms Posten, och uppvisar, om än kortfattat, en till synes dubbel åsikt om teatern som typiskt brukar tillskrivas Rousseau. Gustav III själv verkar ha kunnat hitta argument i Rousseaus teaterbrev för att tillåta söndagsspektakel, emot prästeståndets vilja. Ordbyten kring Rousseaus texter om musik och musikdramatik förefaller ha varit lika passionerade, men dock betydligt lugnare och i mindre utsträckning politiska än diskussionerna kring teatern. Johan Wellanders tal är en manifestation av argument upphämtade från Rousseaus Lettre sur la musique françoise och hans Dictionnaire de musique, använda för att prisa den italienska tonkonsten i ett annars ofta franskdominerat operasverige, dock utan att nämna Rousseau vid namn. Och slutligen, via Carl Envallssons musiklexikon, spreds och lästes Rousseaus musik- och teaterestetik. Vissa av Envallssons artiklar hade ett uttalat rousseauanskt ursprung, medan andra – såsom hans artikel om skådespelarkonsten i musikdramatik – diskret smög sig in i den svenska kulturelitens bibliotek. I svensk upplysning var Rousseaus namn och hans texter om musik och teater utan tvivel mycket använd- bara vapen, vilka ibland till och med kunde brukas på bägge sidor av en dispyt.97 på scenen . 337

Föreställning av Rousseaus melodram Pygmalion på Riddarhuset i Stockholm 2016, i forskningsprojektet Performing Premodernitys regi. João Luís Paixão som Pygmalion, och Laila Cathleen Neuman som Galathée. Foto Maria Gullstam

noter 1 Carl Envallsson, Svenskt musikaliskt lexikon, efter grekiska, latinska, itali enska och franska språken (Stockholm 1802) s. IV. 2 James Massengale, ”Carl Envallsson and Swedish ’National music’”, i In- ger Mattson (red.), Gustavian Opera: an Interdisciplinary Reader in Swed- ish Opera, Dance and Theatre 1771–1809 (Uppsala 1991) s. 375. Massengale ger en översiktlig introduktion till Envallssons författarskap. Se även Jo- han Flodmark, Carl Envallsson och hans ”kronofogdar” (Stockholm 1915); Gustaf Hilleström, ’Carl Magnus Envallsson’, Svenskt biografiskt lexikon; , hämtad: 2017-01-01; Torkel Stålmarck, ’Carl Magnus Envallsson’, Svenskt översättarlexikon; , hämtad: 2017-01-01. 3 Massengale (1991) s. 378. 4 Massengale (1991) s. 380. 5 Stålmarck (Svenskt översättarlexikon, på nätet, se not 2). 338 . kritik och beundran

6 Såväl Massengale (1991) s. 380, som Marie-Christine Skuncke i Marie- Christine Skuncke & Anna Ivarsdotter, Svenska operans födelse: studier i gustaviansk musikdramatik (Stockholm 1998) s. 129, 375 n. 49, omtalar att Envallsson lånar från Rousseaus Dictionnaire. 7 Här tycks Envallsson ha missförstått Rousseau, som troligen syftar på aktörens själ snarare än, som Envallsson framställer det, orkesterns själ. 8 Envallsson (1802) s. 21. 9 ”Il ne suffit pas à l’Acteur d’Opéra d’être un excellent Chanteur, s’il n’est encore un excellent Pantomime; car il ne doit pas seulement faire sentir ce qu’il dit lui-même, mais aussi ce qu’il laisse dire à la Symphonie. L’Or- chestre ne rend pas un sentiment qui ne doive sortir de son ame; ses pas, ses regards, son geste, tout doit s’accorder sans cesse avec la Musique, sans pourtant qu’il paroisse y songer; il doit intéresser toujours, même en gar- dant le silence, et quoiqu’ occupé d’un rolle difficile, s’il laisse un instant oublier le Personnage pour s’occuper du Chanteur, ce n’est qu’un Musi- cien sur la Scène; il n’est plus Acteur”. Rousseau, Dictionnaire de musique, ”Acteur”, (red.) Jean-Jacques Eigeldiger, Samuel Baud-Bovy, Brenno Boc- cadoro & Xavier Bouvier, i Œuvres complètes, 5 vol., Bernard Gagnebin & Marcel Raymond (red.) (Paris 1959–1995) vol. 5, s. 637. Om ingenting annat anges är översättningarna till svenska mina egna. 10 Det bör påpekas att kärnan i citatet från Rousseaus artikel om skådespe- laren utgör en central del av hans musik- och teaterestetik som kom att fullt utvecklas i hans scène lyrique Pygmalion, med vilken han avsåg skapa en ny dramatisk genre, som eftervärlden kommit att kalla för melodram. I denna genre är deklamationen talad, och blandad med korta musikaliska inslag som dels beskriver skådespelarens inre känslor, dels ackompanjerar hans/hennes rörelser och mimik. I Lettre à M Burney (1777) beskriver Rousseau sina idéer bakom melodramen på följande vis: ”Skådespelarens tystnad säger alltså mer än hans ord, och dessa återhållsamheter, väl pla- cerade och utförda, fyllda å ena sidan av orkesterns röst och å den andra av det tysta skådespel som utförs av en aktör som känner både det han säger och det han inte kan säga, dessa återhållsamheter, menar jag, ger en effekt till och med överlägsen deklamationens, och man kan inte utesluta dem, utan att samtidigt utesluta dess största kraft […] Övertygad om att det franska språket, fullständigt utan accent, inte är lämpligt för musik […] har jag föreställt mig en dramagenre…”; ”Le silence de l’acteur dit alors plus que ses paroles, et ces réticences bien placées, bien ménagées et remplies d’un côté par la voix de l’orchestre et de l’autre par le jeu muet d’un acteur qui sent et ce qu’il dit et ce qu’il ne peut dire, ces réticences, dis-je, font un effet supérieur à celui même de la déclamation, et l’on ne på scenen . 339

peut les ôter sans lui ôter la plus grande parti de sa force […] Persuadé que la langue Françoise destituée de tout accent n’est nullement propre à la Musique […] j’ai imaginé un genre de drame…” Rousseau, Lettre à M. Burney, (red.) Olivier Pot, OC, vol. 5, s. 448. 11 Se David Charlton, Opera in the Age of Rousseau: Music, Confrontation, Realism (Cambridge 2013). 12 Text författad 1762, premiär med musik av Horace Coignet (skriven under Rousseaus uppsikt) 1770 i Lyon. Två av Pygmalions 26 ritornellos är skrivna av Rousseau. För vidare läsning om Pygmalion och melodramen som genre, se Jacqueline Waeber, En musique dans le texte: le mélodrame de Rousseau à Schoenberg (Paris 2005); Jacqueline Waeber, ”Rousseau’s Pygmalion and the limits of (operatic) expression”, i Maria Gullstam & Michael O’Dea (red.), Rousseau on Stage: Playwright, Musician, Spectator (Oxford 2017). 13 För en kronologi över Rousseaus musik och teater, se Gullstam & O’Dea (2017). 14 Förutom ovan nämnda verk, se exempelvis Jean Starobinski, Le Remède dans le mal. Critique et légitimation de l’artifice à l’âge des Lumières (Paris 1989); Michael O’Dea, Jean-Jacques Rousseau: Music, Illusion and Desire (London & New York 1995); Christophe Martin, Jacques Berchtold & Yannick Séité (red.), Rousseau et le spectacle (Paris 2014); Julia Simon, Rous- seau Among the Moderns: Music, Aesthetics, Politics (Pennsylvania 2013); Blaise Bachofen & Bruno Bernardi (red.), Rousseau, politique et esthétique. Sur la Lettre à d’Alembert (Lyon 2011); Ourida Mostefai, Le Citoyen de Genève et la République des Lettres: étude de la Controverse Autour de la Lettre a d’Alembert de Jean-Jacques Rousseau (New York 2003); David Wiles, ”Geneva: Rousseau versus Voltaire”, i Theatre and Citizenship: the History of a Practice (Cambridge 2011). För en översikt över hur Rousseau behandlas i dagens teaterhistorieböcker, se Willmar Sauters artikel ”A theatrophobic dramatist: J.-J. Rousseau’s position in theatre historiogra- phy and on today’s stage”, i Gullstam & O’Dea (2017). 15 Se Patrick Primavesi, ”The Dramaturgy of Rousseau’sLettre à M. d’Alem- bert and its Importance for Modern Theatre”, samt David Charlton, ”The Melodic Language of Le Devin du village and the Evolution of Opéra- comique”, båda i Gullstam & O’Dea (2017). 16 I oktober 1759 trycktes i Den Swenske Mercurius en recension av Lettre à M. d’Alembert; En av Vitterhets-Samhällets grundare, Johan Rosén, försvarade Rousseau 1759. Se Marie-Christine Skuncke, ”Jean-Jacques Roussseau in Swedish eyes”, i Richard Butterwick & Simon Davies (red.), Peripheries of the Enlightenment (Oxford 2008) s. 100. Skuncke diskuterar 340 . kritik och beundran

bland annat kronprins Gustavs, Carl Fredrik Scheffers och Carl von Lin- nés relation till Rousseau; Discours sur les sciences et les arts gavs ut 1751, och Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes 1755. 17 Skuncke (2008) s. 103. 18 Skuncke (2008) s. 103. 19 Exempelvis Skuncke (2008); Skuncke & Ivarsdotter (1998); Oscar Lever- tin, Teater och drama under Gustaf III (Stockholm 1889); Oscar Levertin Johan Wellander; litteraturhistorisk studie öfver skiftet mellan frihetstiden och den gustavianska åldern [först utgiven 1886, här refererad till i sin andra upplaga i Samlade skrifter af Oscar Levertin, del 12 (Stockholm 1908)]; Gunnar Svanfeldt, Posten 1768–1769 och dess författare (Uppsala 1937). 20 Tack till professor emerita Marie-Christine Skuncke för kloka råd och generös hjälp i arbetet med denna artikel. 21 Jag ämnar på intet vis försöka ge en fullständig bild av gustaviansk teater och opera, eller av den komplexa process som ledde till en svensk nationalscen. För vidare läsning om dessa ämnen, se Skuncke & Ivarsdotter (1998); Marie-Christine Skuncke, Sweden and European drama 1772–1796: a study of translations and adaptations (Uppsala 1981); Kerstin Derkert, ”Dramatiska teatern under den gustavianska tiden” i Claes Rosenqvist (red.), Den svenska nationalscenen: Traditioner och reformer på Dramaten under 200 år (Höganäs 1988); Oscar Levertin (1889), Inger Mattsson (red.) (1991); Johan Flodmark, Stenborgska skådebanorna (Stockholm 1893); Willmar Sauter & David Wiles, The Theatre of Drottningholm – Then and Now: Performance between the 18th and 21st Centuries (Stockholm 2014); Agne Beijer, Drottningholms slottsteater på Lovisa Ulrikas och Gustaf III’s tid (Stockholm 1981). Samtliga ovanstående verk har varit till stor nytta och glädje i författandet av denna artikel. 22 Wellander var mycket verksam inom Utile Dulci 1767– 1776 (se Levertin 1908, s. 153–158). För att försöka precisera dateringen har jag gått igenom Utile Dulcis protokoll oktober 1768–december 1769: ’Almänna Protocol- ler’, Vo. 41–43, KB, dock tyvärr utan resultat. 23 Han daterar förordet till det som för eftervärlden blivit känt som Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles till den 20 mars 1758 och offentliggör samtidigt sin brytning med Diderot. 24 Se Felicity Baker, ”The anthropological foresight of the Lettre sur les spec tacles”, i Gullstam & O’Dea (2017). 25 Rousseau, Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles, (red.) Bernard Gagne- bin & Jean Rousset, i OC, vol. 5 (1995) s. 59. Hänvisas hädanefter till som Lettre. på scenen . 341

26 ”On ne sauroit se mettre à la place de gens qui ne nous ressemblent point”. Rousseau, Lettre, OC, vol. 5 (1995) s. 18. 27 ”L’homme est un, je l’avoüe; mais l’homme modifié par les Réligions, par les Gouvernemens, par les loix, par les coutumes, par les préjudgés, par les climats, devient si différent de lui-même qu’il ne faut plus chercher parmi nous ce qui est bon aux hommes en général, mais ce qui leur est bon dans tel tems ou dans tels pays: Ainsi les piéces de Menandre faites pour le theatre d’Athènes, étoient déplacées sur celui de Rome”. Rousseau, Lettre, OC, vol. 5 (1995) s. 16. 28 Namnets stavning varierar, ibland även: Pehr Jusleen. Gunnar Svanfeldt (1937) har i sin avhandling analyserat Jusléns tal mycket ingående. Notera att titeln på talet inte finns markerad i Jusléns manuskript, utan är häm- tad från Utile Dulcis ’Almänna Protocoller’, Vo. 41–43, KB, 9 november 1769. 29 Opera av André Grétry (1768), libretto av Jean François Marmontel, efter Voltaires L’Ingénu (1767). 30 Per Juslén, tal ”(O)m en Svänsk Theaters nytta och nödvändighet”, manuskript i Finska Nationalbiblioteket, Handskriftssamlingen, Aurora- sällskapets arkiv, Coll. 470.2, även i Svanfeldt (1937) s. 695. Jag citerar genomgående från manuskriptet med stöd av Svanfeldt då delar av texten i manuskriptet är svårläst och/eller i dåligt skick. Talet finns i sin helhet som bilaga i Svanfeldts avhandling, mig veterligt ej publicerat någon an- nanstans. 31 Juslén, ”(O)m en Svänsk Theaters nytta och nödvändighet”, även iSvan - feldt (1937) s. 693. Charles-Georges Fenouillot de Falbaire, L’Honnête criminel (1767); Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais, Eugénie (1767); Denis Diderot, Le Père de famille (1768); Bernard-Joseph Saurin, Béver- lei (1768). Dessa uppräknade dramer gjorde tidig premiär i Sverige. Ma- rie-Christine Skuncke (1981) skriver att ”In 1757, when Gustaf was eleven years old, his tutor Scheffer had brought him Le Fils naturel, published that year. Starting with Le Père de famille in 1764, his parents’ French company systematically staged all new drames performed in the French capital”, s. 146. Skuncke diskuterar även Jusléns tal i relation till detta, s. 44 och s. 46. 32 Se Elisabeth Manséns artikel om Nordenflycht i föreliggande volym. 33 Juslén, ”(O)m en Svänsk Theaters nytta och nödvändighet”, även iSvan - feldt (1937) s. 694f. 34 Svanfeldt (1937) s. 563. 35 Juslén, ”(O)m en Svänsk Theaters nytta och nödvändighet”, även iSvan - feldt (1937) s. 698. 342 . kritik och beundran

36 ”Comme il n’y a personne qui n’aimât mieux être Britannicus que Neron, je conviens qu’on doit compter en ceci pour bonne, la piéce qui les repré- sante, quoique Britannicus y périsse”. Rousseau, Lettre, OC, vol. 5 (1995) s. 26. 37 Juslén, ”(O)m en Svänsk Theaters nytta och nödvändighet”, även iSvan - feldt (1937) s. 699. 38 ”ett Slags Dramatiska Arbeten, emellan det Comiska och det Höga Tra- giska, påfunnit i Senare tider, och kallat Comedie Serieuse, och Comedie Larmoyante, Eller ock Tragedie bourgeoise, eftersom det närmare nalkas någondera af hufvud Classerna”. Juslén, ”(O)m en Svänsk Theaters nytta och nödvändighet”, även i Svanfeldt (1937) s. 699. 39 Enligt Svanfeldt antyder Juslén att ”Rousseau hade blivit omvänd från sin teaterfientlighet om han på scenen fått se figurer sådana som Eugénie, André och Sophie – d.v.s. borgerligt-larmoyanta dramer som Beaumar- chais’s Eugénie, Fenouillot de Falbaires L’Honnête criminel och Diderots Le Père de famille, en genre som ännu inte nått fram till full utveckling vid den tidpunkt då Rousseau författade sitt brev”. Svanfeldt (1937) s. 566. Om denna genre i Sverige, se Marie-Christine Skuncke (1981), Part Three, chapter II ”The ’Drame’”, s. 144–163. 40 Juslén, ”(O)m en Svänsk Theaters nytta och nödvändighet”, även iSvan - feldt (1937) s. 699. Som Svanfeldt påpekar (s. 563) påminner detta om en passage i Lettre à M. d’Alembert, där Rousseau skriver: ”Teatern är skapad för folket, och det är enbart genom dess effekt på folket som man kan avgöra dess absoluta kvaliteter”; ”Les Spectacles sont faits pour le peuple, et ce n’est que par leurs effets sur lui qu’on peut déterminer leurs qualités absolües”. Rousseau, Lettre, OC, vol. 5 (1995) s. 16. Märk väl att det är just efter detta uttalande som Rousseau lägger fram argumentet om att teater bör se olika ut från nation till nation. 41 Svanfeldt (1937) s. 567. 42 Svanfeldt (1937) s. 537. 43 Svanfeldt (1937) s. 576–580, 590. 44 Svanfeldt (1937) s. 580–612. 45 Svanfeldt (1937) s. 603–606. För läsning om den politiskt och konstnär- ligt komplexa process som ledde fram till den svenska nationalscenen, se Marie-Christine Skuncke (1998), specifikt om Stenborg/Juslén s. 44 och 364, n. 15. Stenborgs brev finns återgivet i Flodmark (1893) s. 42–44. 46 Oscar Levertin, Teater och drama under Gustaf III, (Stockholm 1889) s. 216. 47 De som främst har skrivit om detta material är; Oscar Levertin (1889) som bland annat diskuterar tre av Vitterhetssamhällets tävlingsbidrag och på scenen . 343

även beskriver diskussionen i pressen under åren innan och efter denna tävling, samt debattens utveckling i prästeståndet, vilket ger en rik ut- gångspunkt; samt Magnus von Platen, ”Djävulens bländverk”, i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok 1980 (Stockholm 1980) s. 55–82, som ger en nyanserad överblick över diskussionerna om teatern och sederna under flera sekler. Vidare är de olika akademiernas handlingar användbara, samt litteratur om de enskilda verksamheterna. 48 Följande tidskrifter har konsulterats: Dagligt Allehanda, 8 och 18 januari 1774, 22 juli 1778, Den Wälsignade Tryck-Friheten, 11 maj 1781, Musernas försök nr. 10, Stockholms Posten 1786, Götheborgs Allehanda, 28 februari och 3 mars 1786, Välsignade tryckfriheten 6 september 1792. 49 Märk väl att Gustav III inte var vid makten då Svenska Akademien höll sin tävling. Dock var just densamma som känt instiftad av den tidigare kungen. Totalt åtta tävlingsbidrag har kunnat lokaliseras: ett bidrag till Vitterhetsakademien på franska: handskrift i Vitterhetsakademiens arkiv, Ämbetsarkiv 2, Gemensamma handlingar, Handlingar rörande Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademi, serie Fii, volym 3. I Vitterhetsakade- miens dagbok från 1774, den 26 april, står att läsa om hur ett ”fransöskt Poëme om Theatren” överlämnats för granskning av ledamot riksrådet herr Gref Rudenschöld; Tre stycken bidrag (av sex inkomna) till Veten- skaps- och vitterhetssamhället – de två vinnande bidragen finns tryckta i Kongl. Götheborgska Wetenskaps och witterhetssamhällets handlingar, witterhets afdelningen, tredje stycket (Göteborg 1785) s. 72–103, skrivna av hovpredikant och adjunkt Gustaf Adolf Tayarden respektive Sven Bris- man, ekonom och poet. Det tredje bidraget, en dikt skriven av anonym kallad för ”den Svenska Rousseau”, kom dock att bli det kanske mest välkända bidraget, trots att det varken vann något pris eller tryckets i handlingarna (det är oklart om bidraget ens skickades till Samhället eller inte). Dikten hävdas nämligen ha uppträtt ”i varannan eller var tredje avskriftsamling från denna tid”, se Nils Eriksson, Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg 1778–1874 (Göteborg 1978) s. 156–158. Det- ta beryktade bidrag trycktes första gången (i omarbetad och förändrad version) 6 september 1792 i Välsignade tryckfriheten, en tidigare version trycktes 1909 i Ernst Meyer, ”Hvad man förr i världen tänkte om teaterns nytta”, i Ord och bild, illustrerad månadsskrift, adertonde årgången (Stockholm 1909) s. 643–646, med manuskript i Stjerneld-Gyldenstolpes- ka samlingen, Uppsala universitetsbibliotek, F.211, dokumentnummer 54 som förlaga; Fyra av fem inkomna bidrag till Svenska Akademien – tre handskrifter i Svenska Akademiens arkiv, ett bidrag (det vinnande) finns publicerat i Poetiska försök (Stockholm 1816) av docent och kanslist An- 344 . kritik och beundran

ders Carlsson Kullberg (senare ledamot i Svenska Akademien). Vid tiden för denna tävling tycks Svenska Akademien ha ansett frågan om teatern och sederna avgjord. Prisämnet följs nämligen av en två sidor lång förkla- ring av vad Svenska Akademien förväntar sig av framtida tävlingsbidrag. Texten inleds med följande rader: ”Akademiens mening är dermed varken att förnya den gamla kända tvisten om Teater-inrättningars nytta eller skadlighet, eller att vilja binda till viss föreskrift verkliga Snillen”. Svenska akademiens handlingar, från år 1797 (Stockholm 1802) s. 58. Se även Hen- rik Schück, Svenska akademiens historia, andra delen, (Stockholm 1936) s. 521–524. Av utrymmesskäl har jag valt att inte diskutera bidragen till Svenska akademien i detalj i föreliggande artikel eftersom de tillkom relativt lång tid efter att frågan tycks ha varit som mest uppmärksammad. Tävlingsbidragen till de tre akademierna går från högt till lågt på flera olika sätt. Det är dels brokigt och mångfasetterat, dels repetitivt; vissa texter är mycket genomtänkta med en väl uppbyggd argumentation, medan andra är baserade på författarnas rent personliga tycke och käns- loliv. 50 Se Skuncke (2008). Scheffer var generellt sett negativt inställd till Rous- seaus idéer. Skuncke (2008) s. 95–96, samt von Platen, s. 68. Scheffer var även ledamot i Vitterhetsakademien. 51 ”Je ne crois pas que l’intention de M. Rousseau a été de condamner en général la Comédie, mais seulement celle qui subsiste à présent. Il faut avouer qu’il y a bien des pièces qu’on pourrait rayer du théâtre. M. Rous- seau en remarque plusieurs qu’il condamne avec raison, mais il y en a une grande quantité d’autres qui en même temps amuse, porte à la vertu et donne horreur pour les vices”. I Jean-Jacques Rousseau, Correspondance complète de Jean-Jacques Rousseau: avril 1770–décembre 1771, (red.) Ralph A. Leigh, et al., 52 vol., (Oxford: Voltaire Foundation 1981), vol. 38, s. 349–352 (Letter A609 c). Även i Gunnar von Proschwitz, Gustave III par ses lettres (Stockholm 1986) s. 27. Kronprinsens korrespondens med Schef- fer mellan 1759 och 1760 publicerades 1771. Skuncke (2008) s. 99. 52 Vitterhetsakademien, 1774, anonymt bidrag på franska. 53 Brisman i Samhällets Handlingar (1785) s. 98. 54 Även Tayarden liknar teatern med kyrkan, och att en predikant gör denna jämförelse gick inte obemärkt förbi. I Götheborgs Allehanda, 3 mars 1786, skriver en insändare om hur oanständigt det är för en prästman att göra denna liknelse. Skribenten menar att om man inte värderar religionen högre än en tragedi, då är det verkligen något som har gått snett med sedeläran, ”och då lärer ingen Theater med den bästa inrättning wara nog på scenen . 345

mägtig at uphjelpa dem”. Götheborgs Allehanda, 3 mars 1786 (följetong i Götheborgs Allehanda, forts. från 28 februari 1786), ”Til Herr Hof-Prädi- kanten Magist. Tajarden”. 55 Tayarden, i Samhällets handlingar (1785) s. 80. 56 Tayarden (1785) s. 85. 57 Tayarden (1785) s. 86–88. 58 Nils Eriksson (1978) s. 156. För läsning om smädeskrifter mot Gustav III, se Annie Mattssons avhandling Komediant och riksförrädare. Handskrift- cirkulerade smädesskrifter mot Gustaf III (Uppsala 2010) s. 45–54. I relation till teatern, särskilt kapitel 3 om Riddarspelen på Drottningholm, s. 82– 110, samt i kapitel 4 avsnittet om ”Den girige teaterkonungen – lanternans bild av Gustaf”, s. 120–125. 59 Se Mattsson (2010). Dock fanns det redan tidigare, som Mattsson påpe- kar, en rik handskriftskultur i Sverige, s. 59. Se även Stig Boberg, Gustav III och tryckfriheten, 1774–1787 (Stockholm 1951) för vidare läsning om tryckfrihet under denna tid. 60 Den Wälsignade Tryck-Friheten, 11 maj 1781, s. 61–62. 61 Denna skriftställare fick dock ordentligt svar på tal i en artikel i Muser- nas försök (nr 10), där det förklaras att det är helt naturligt att brottsliga, nedriga och dumma människor känner sig förolämpade när det skojas om dem på teatern. Se även Levertin (1889) s. 217, n. 2. 62 Nils Eriksson, Kung. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg 1778– 1874, s. 156; I Mattsson (2010) listas ett flertal avskrifter av dikten i manu skript, s. 255. 63 ”Svar på Götheborgske Witterhets Sällkapets Pris-Fråga, Hvad värkan Skådespel hafva på Folkets Seder”, manuskript i Uppsala universitetsbibliotek, F.211, dokumentnummer 54. Även i Meyer (1909) s. 645. 64 Se Meyer (1909), s. 644; Henning Wijkmark, Samuel Ödmann (1923) s. 276–277; von Platen (1980) s. 74. Om det faktum att dikten figurerat i olika avskrifter, vittnar Meyers iakttagelse att dikten har förändrats så mycket mellan 1786 och 1792, Meyer (1909) s. 644. 65 Mattsson (2010) s. 111. Boberg (1951) skriver om ”Oppositionspressen” s. 174–206. 66 Levertin (1889) s. 219. 67 Välsignade Tryckfriheten, 1792, 6 september, s. 242. 68 Magnus von Platen, ”Pehr af Lund”, , hämtad 2017-01-01. 69 Mattsson (2010) s. 51–52. 70 Magnus von Platen, ”Pehr af Lund”, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9742, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2017-01-01. 346 . kritik och beundran

71 ”Svar på Götheborgske Witterhets Sällkapets Pris-Fråga”, även i Meyer (1909) s. 646. Anspelningar på operarepertoaren i Stockholm: Christophe Willibald Gluck, Alceste (1767). 72 ”Svar på Götheborgske Witterhets Sällkapets Pris-Fråga”, även i Meyer (1909) s. 644. 73 ”Svar på Götheborgske Witterhets Sällkapets Pris-Fråga”, även i Mey- er (1909) s. 646. Anspelningar på operarepertoaren i Stockholm: Johann Gottlieb Naumann, Amphion (1778); Gluck, Iphigénie en Aulide (1774). 74 För en översikt, se Levertin (1889) s. 223–227, samt Stellan Arvidson (red.), Samlade skrifter av Thomas Thorild. Åttonde delen, kommentar till första delen (forts.) samt kommentar till andra delen (Stockholm 1982) s. 415–419. 75 Carl Envallsson, Tankar om Religionens Förfall I anledning Af De yppade Frågor Om Skådespel (Stockholm 1786) s. 6. 76 ’singes des grandes villes’, Rousseau, Lettre, OC, vol. 5 (1995) s. 55. 77 Thorild, [Recension av Carl Envallssons ”Tankar om Religionens för- fall”], Samlade skrifter av Thomas Thorild. Andra delen (Stockholm 1934) s. 142–144, 142. 78 Se Arvidsson (1982) s. 418. 79 Thorild, s. 143. Jämför exempelvis med följande passage i Rousseaus brev till d’Alembert: ”I en stor stad, full av intriganta, sysslolösa människor utan religion, utan principer, vars fantasi är fördärvad av overksamhet, lättja, av kärleken för nöje och av stora behov, genereras bara monster och inspirerar bara missgärningar; i en stor stad där sederna och hederligheten är intet; därför att var och en, enkelt döljer sitt beteende från offentligheten, och visar sig bara genom sitt rykte och är endast uppskat- tad för sina rikedomar”; ”Dans une grande ville, pleine de gens intrigans, desoeuvrés, sans Religion, sans principe, dont l’imagination dépravée par l’oisiveté, la fainéantise, par l’amour du plaisir et par de grands besoins, n’engendre que des monstres et n’inspire que des forfaits; dans une grande ville où les moeurs et l’honneur ne sont rien; parce que chacun, dérobant aisement sa conduite aux yeux du public, ne se montre que par son crédit et n’est que estimé par ses richesses”. Rousseau, Lettre, i OC, vol. 5 (1995) s. 54. 80 Thorild, s. 144 81 Arvidsson (1982) s. 418. 82 Kort därefter följde några kortare spydiga repliker mellan Envallsson och Thorild i Stockholms Posten (nr 152 och 164). Envallsson: ”Min vän i Går- dagsPosten! Lär Er skrifva så, at Ni kan blifva värdig mitt svar, och icke mitt förakt. C.E.” Varpå Thorild svarade: HerrC.E ! Lär Er, at förakt blott på scenen . 347

kan hysas af en Högre för en Lägre – fortfar – och lät världen skratta”. Citerat från Arvidsson (1982) s. 418. För en översikt om Thorilds relation till Rousseau, se Arvidsson (red.), Samlade skrifter av Thomas Thorild. Sjunde delen, tillägg och kommentar till första delen (Stockholm 1968) s. 143–147. 83 ”Kongl. maj:ts nådiga resolution och förklaring, uppå the almänna be- swär och ansökningar, som thes trogne undersåtare af presterskapet i Swerige och Finland wid förflutne riksdag andragit; gifwen Upsala slott then 20 november 1786”, Stockholm, tryckt i kongl. tryckeriet, paragraf 1. Se även Levertin (1889) s. 225. Även von Platen (1980) gör iakttagelsen att kungens argument liknar Rousseaus, s. 71. 84 Se följande kapitel i denna volym för en översikt över när och var Rousse- aus arbeten för scenen spelades i Sverige. 85 För exempel på Rousseaus musikfilosofi i relation till svenska språket i sång, se Skuncke (1998) kapitel 3 ”Skaldekonsten och musiken i”, s. 120– 122, 128–130, 141, 146. 86 Skuncke (1998) s. 63. Dock hade Wellander, som Skuncke (1998, s. 63) beskriver, sannolikt mycket begränsad konstnärlig frihet i skrivandet av librettot som skedde under kungens uppsikt och inflytande: troligt är ”att kungen stått för dramaturgin, medan Wellander svarat för språkdräkten, eventuellt också för utformningen av enskilda scener”. Operans tillkomst beskrivs i underkapitlet ”’Thetis och Pelée’: ’Outfrenching the French’” i Skuncke (1998) s. 61–72. 87 Levertin (1908) s. 154–158, s. 260. Se även fotnot 22. 88 Levertin (1908) s. 157. Släktskapet mellan Rousseaus Dictionnaire och Wellanders tal diskuteras hos Skuncke (1998) s. 128. 89 Det bör påpekas att exemplen från Rousseau i det följande är möjliga källor till Wellanders tal – Rousseau upprepar ofta liknande resonemang i olika sammanhang. Dessutom är Rousseaus Dictionnaire i stor utsträckning en samling och vidareutveckling av hans artiklar om musik i Diderots och d’Alemberts Encyclopédie som i omgångar publicerades 1751–1772, med senare tillägg. Det krävs vidare studier för att säkert avgö- ra vilket av de två uppslagsverken som Wellander kan ha använt sig av. En vidare utredning av medlemmarna i Utile Dulcis relation till Rousseau har påbörjats i ett nytt projekt inom forskningsnätverket. 90 Wellander, icke-paginerat manuskript, ”Om Musique”, KB Vf 226:3. 91 ”La Musique avec toute cette maussade parure resteroit languissante et sans expression, et ses images, dénuées de force et d’énergie, peindroient peu d’objets en beaucoup de notes, comme ces écritures gothiques, dont les lignes remplies de traits et de lettre figurées, ne continnent que deux 348 . kritik och beundran

ou trois mots, et qui renferment très-peu de sens en un grand espace”. Rousseau, Lettre sur la musique françoise, (red.) Olivier Pot, OC, vol. 5 (1995) s. 293. 92 Wellander, ”Om Musique”. 93 ”Pour donner de l’Expression à ses ouvrages, le Compositeur doit saisir et comparer tous les rapports qui peuvent se trouver entre les traits de son objet et les productions de son Art…” Rousseau, Dictionnaire de musique, ”Expression”, OC, vol. 5 (1995) s. 818. 94 Wellander, ”Om Musique”. 95 ”C’est peu de lire la Musique exactement sur la Note; il faut entrer dans toutes les idées du Compositeur, sentir et rendre le feu de l’expression…” Rousseau, Dictionnaire, ”Exécution”, OC, vol. 5 (1995) s. 817. 96 Levertin (1908) s. 259. 97 Se även förordet till denna volym angående användningen av Rousseaus namn och texter. Martin Bagge, Maria Gullstam, James Massengale, Jennie Nell & Mark Tatlow Den gäckande spåmannen Fyndet av en svensk version av Rousseaus opera Le Devin du village

Den här artikeln är närmast att betrakta som en forskningsredogörelse under pågående forskning. Inom projektet gjordes ett unikt fynd: ett partitur med en svensk översättning och musikbearbetning av Le De- vin du village, men vad som antogs vara en enkel fallstudie har visat sig bli en svårlöst forskningsgåta: det förmodade titelbladet på manuskriptet har rivits bort, så att årtal, namn och andra uppgifter har gått förlo- rade. De allra första undersökningarna fick oss att tro att stycket aldrig blev uppfört. Dock gjorde forskargruppen ett experiment under en internationell forskningskonferens i september 2016, då fyra arior från den svenska versionen uppfördes, med sång av musikern, kompositö- ren och musikforskaren Martin Bagge och med musikalisk ledning av musikern, dirigenten och forskaren vid Stockholms universitet Mark Tatlow.1 Manuskriptet och de svenska tolkningarna väckte intresse hos publiken, så Jennie Nell, Maria Gullstam, James Massengale, Mark Tatlow och Martin Bagge beslöt sig för att forska vidare. Nedan presenteras efterforskningarna så här långt.

Le Devin du village – en nyskapande opera

Le Devin du village är en ny Intermede med repliker och musik av Herr Rousseau från Geneve, känd genom sin beryktade Diskurs ställd till Akademien i Dijon. Detta verk blev en såväl lysande som fullständig succé. Herr Rousseau har som poet, genom att på scenen placera en försoning mellan två älskande bybor, inte bara åtagit sig att tillämpa 350 . kritik och beundran

deras grammatik, han har talat deras språk, och som musiker har han provat en ny musikgenre, enkel och naiv, med ett uttryck passande för sitt ämne.2

Omdömet i Mercure de France av Rousseaus enaktsopera Le Devin du village, efter dess premiär 18 oktober 1752 i Fontainebleau, indikerar vilket enormt genomslag den skulle komma att få under 1700-talets andra hälft som en av de mest spelade i Paris. Rousseaus ovanliga roll som både librettist och kompositör hade enligt recensenten givit ett positivt resultat – bybornas repliker uppfattades som äkta och musiken som nyskapande. Le Devin du village handlar om Colin och Colette som är ett ungt herdepar som misstänker varandra för otrohet. Colette misstänker Co- lin för att kurtisera den fina frun i stora huset, och Colin tror att Colet te har låtit sig förföras av en uppvaktare (”sprätt”/ ”courtier”). Båda vänder sig till byns spåman för att få hjälp med sina kärleksbekymmer. Spåmannen får de unga att lura varandra men också att gradvis upp- täcka felaktigheterna i sina respektive misstankar. Colin och Colette försonas slutligen och förenas i ett lyckligt äktenskap. Kung Ludvig XV (1710–1774) anses efter att ha bevistat premiären 1752 ha velat erbjuda Rousseau en pension, men filosofen ska enligt egen utsaga i sina Bekännelser ha lämnat Fontainebleau innan så kunde ske.3 Några månader senare, den 1 mars 1753, spelades Le Devin på operan i Paris, och fortsatte att spelas under hela senare hälften av 1700-talet och ska bland annat ha inspirerat Glucks operareform.4 1766 satte den berömde brittiske skådespelaren, pjäsförfattaren och teaterproducenten David Garrick (1717–1779) upp Charles Burneys (1726–1814) översättning av Rousseaus opera (The Cunning Man) på Drury Lane där den gjorde succé.5 Ett flertal parodier gjordes på operan: Justine Favarts (1727–1772) och Harny de Guervilles Les Amours de Bastien et Bastienne hade premiär redan i augusti 1753, och Wolf- gang Amadeus Mozart (1756–1791), inspirerad av denna parodi, komponerade som tolvåring Bastien und Bastienne.6 på scenen . 351

Le Devin du village i Stockholm och Göteborg

Knappt sex år efter urpremiären i Frankrike spelades Le Devin du village för första gången i Sverige. Den 9 februari 1758 iscensatte kungahusets franska teatertrupp Rousseaus sångspel i Stockholm. På rollistan fanns namn som senare kom att bli mycket inflytelserika i Stockholms teaterliv, såsom Marie Baptiste (primadonna) och Louis Gallodier (balettmästare).7 Agne Beijer har i Les troupes françaises à Stockholm noterat sex tillfällen då franska truppen skall ha satt upp Le Devin du village under senare decennier (troligen på Bollhuset): 17 augusti 1758; 30 juli och 13 augusti 1761; 23 januari 1765; 15 januari 1766; samt 13 juni 1783.8 Till den listan kan läggas ett uppförande den 19 januari 1772 som finns annonserat i Dagligt Allehanda den 10 januari på följande vis: ”Nästkommande Måndag som är den 19 Januarii, öp- nas det Franska Spectaclet på wanliga stället nämligen Bollhuset, och warder representerat Le Devin du billage [sic] och la Fete d’Amour: Alla bägge Opera Comique.”9 Förutom den kungliga franska truppen skall Le Devin enligt Will- helm Berg även ha spelats av ”de så kallade ‘Små Fransyska Comedian- ter’, en liten trupp af barn, som nu anländt till Sverige” under ledning av Pinsart de la Cour. Under våren 1783 uppträdde truppen, på väg mot Stockholm, i Göteborg under senare hälften av april och första veckan i maj med diverse sångspel och talpjäser.10 Den 2 maj spelades Le Devin och några dagar tidigare, 29 april, satte man upp Rousseaus melodram Pygmalion, med musik av Horace Coignet.11 Senare i maj anlände truppen i Stockholm och, skriver F. A. Dahlgren i sin Förteck- ning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms theatrar,

Gåfvo under anförande af hr Pinsart de la Cour 7 föreställningar på Bollhuset, 26 maj, 3, 12, 13, 17 juni och 22, 29 nov., samt 2:ne på Eriks bergs-theatern, 15 o. 18 nov. 1783. De uppförde både tal- och sångpje- ser, nemligen komedierna: l’Oracle af Saint Foix, la Fête d’Amour af m:me Favart, les Amans généreux af Chabannes, la Pupille af Fagan; och operetterna la Servante maîtresse af Pergolese, le Tonnelier af Phili- dor, le Devin de village [sic] af Rousseau, les Deux chasseurs et la laitière och la Clochette af Duni.12 352 . kritik och beundran

I april året därpå var Pinsart de la Cours trupp tillbaka i Göteborg och gav föreställningar under vår- och och sommarmånaderna. 17 maj spelades Rousseaus Pygmalion, och den 28 maj gavs en föreställning av Le Devin.13

Fyndet

I samband med efterforskningar kring närvaron av Jean-Jacques Rous- seaus musik- och teaterestetik i svenskt 1700-tal,14 gjordes upptäckten att det på Musik- och teaterbiblioteket i Stockholm finns en till synes okänd översättning av Rousseaus Le Devin du village.15 Det var genom en lista över Kungliga operans repertoar (i kopia på Musik- och teaterbiblioteket)16 som det noterades att Rousseaus opera var omnämnd. Vid framtagning av materialet visade det sig att det handlade om en handskriven översättning till svenska (med partitur), samt, bevarad under samma katalognummer, en originalutgåva av det franska materialet från 1753.17 Det svenska partituret18 är en komplett transkription av det franska originalet, troligen kopierat från den franska gravyren som materialet bevaras tillsammans med, utförd av en ännu oidentifierad kopist. Partituret som består av 108 sidor är i utmärkt skick, men antagligen inte i sin ursprungliga bindning. Vissa sidnumreringssiffror placera- de på bladens övre hörn har blivit avskurna, förmodligen i samband med en ny inbindning. Om det fanns ett titelblad har det tagits eller rivits bort för så länge sedan att taktsträckens bläck inte längre syns på bindningens insida. Det finns dock rester av ett tunnare blad, även det borttaget.19

Preliminära dateringsförsök

Då titelbladet är bortrivet, söktes hjälp av professor James Rhea Mas- sengale för att försöka datera handskriften och om möjligt komma åt identiteten på kopisten genom handstilsanalys och notpikturana- lys. Professor Massengale är genom sitt omfattande arbete med Carl Michael Bellmans och Olof von Dalins handskrifter samt med otaliga på scenen . 353 visböcker och dansböcker från 1600-1800-talen en av Sveriges ledande experter på hand- och notpikturstilar. Kopistens identitet och kopians datering har dock ännu inte kunnat fastställas. James Massengales preliminära efterforskningar har emellertid frambringat följande information: Det tryckta franska partituret ger oss ett självklart terminus post quem för Le Devin du village: 1753.20 Ett antal foton av Marina Puric vid Musik- och teaterbiblioteket av vattenmärken i det svenska partituret kan ge oss ett något bättre dateringsunderlag, även om dessa mär- ken inte visar något årtal. Pappret härstammar från den holländska fabriken De Bonsem i Koog aan de Zaan, Zaanland i norra Holland. Ägaren av denna fa- brik var Jan Kool (1742–1816). Tryckbokstäverna ”J. Kool” och den så kallade ”Strasburg fleur-de-lis” utgör märken i det fina pappret. En jämförelse med vattenmärken i W. A. Churchills Watermarks in paper in Holland, England, France har gjorts.21 Fabriken var verksam under drygt hundra år, men kombinationen ”J Kool” och Strasburg fleur- de-lis tycks begränsa papprets tillverkningstid något: ett antal kartor i USA:s Library of Congress med detta märke dateras vanligtvis till 1780- och 1790-talet, med närmare dateringar 1792 och 1794.22 Jan Ko- ols resa till England 1806 för att lära sig ‘velijn’-tekniken (‘wove paper’) kan möjligtvis ge oss någon hjälp med att finna ett sista datum för denna typ av vattenmärke.

Blad från partituret till Le Devin du village med Jan Kools vattenmärke. Foto Marina Puric, Musik- och teaterbiblioteket i Stockholm. 354 . kritik och beundran

Att identifiera skrivarens hand- och notstil blir då nästa daterings- steg. Ett maskinskrivet ”Register å klaver och tecken för taktart” på Statens Musiksamlingar har en mycket värdefull samling med identifierade och numrerade tecken, främst från de första fem decennierna under 1700-talet och fram till cirka 1800. Samlingen är baserad på Ingmar Bengtssons och Ruben Danielsons Handstilar och notpikturer från 195523 och har sedan vidareutveckats av Anna Lena Holm och andra på Statens Musiksamlingar. Ingen helt övertygande motsvarighet i handstil och notpiktur har omedelbart framträtt, men de säreg- na G-klav- och F-klavtecknen i det eleganta partituret kan möjligtvis framgent underlätta jämförelsen med annat material på musikbiblio- teket.

Några preliminära kommentarer om musikbearbetningen

En noggrann genomgång av de båda partituren har gjorts av Mark Tatlow. I egenskap av expert på tidigmodern musikhistoria och musikalisk praxis har han ägnat sig åt att jämföra manuskripten för att se vilka omarbetningar som gjorts och spekulerat i anledningarna till dessa. Om partituret kan följande meddelas så här långt: Sångtexterna och de flesta scenanvisningarna är på svenska, men föredrags-, styrkegrads- och tempobeteckningarna24 står huvudsakligen på italienska. Franska används för scenanvisningarna i scen VIII, liksom för några andra termer. Transkriptionen är mycket trogen det franska originalet, och det finns bara några enstaka fel. Den innehåller många intressanta detaljer som tyder på att kopisten inte bara förstod fransk terminologi och uppförandepraxis, men även hur mycket av det som skulle kännas nytt för svenska musiker. Här ges två exempel: i. Det franska uttrycket ”renforcé les ut” blir accenttecken över tonen c2.”25 Nedan visas först det franska, därefter det svenska partituret (foton av Mark Tatlow): på scenen . 355 →

→ →

ii. Det idiomatiska tecknet , som är en typ av kombine- rad accent och diminuendo/crescendo, saknas ibland, men inte alltid i transkriptionen. Kanske var denna ovanliga beteckning inte välkänd i Stockholm.26 Mycket av den franska ornamenteringen är dock över- förd utan förändring. Nedan visas exempel ur partituren: → → →

→ → →

De franska beteckningarna i det första recitativet27 har inte tagits med i transkriptionen, kanske för att originaltextens språkliga nyanser inte gick att reprisera i den svenska versionen. Vidare har de franska 356 . kritik och beundran

recitativens karakteristiska ornamentering till stor grad tagits bort, eftersom detta inte passar till det svenska språket. Det finns även någ- ra melodiska omskrivningar för att förbättra det musikaliska flödet. Flertalet av dessa ändringar är effektfulla. Vissa raderingar tyder på att större omskrivningar av toner och rytmer i recitativen, på grund av den svenska texten, ibland tvingade kopisten att tänka självständigt.28 Detta kan ses som ett bevis på att kopisten själv var ansvarig för änd- ringarna, som sedan blev föremål för ytterligare bearbetning under transkriptionsprocessen. Scen VI innehåller intressanta markeringar i blyertspenna som tyder på att några extra repriser av de små ritornelli behövdes. Man kan anta att detta beror på den (tänkta?) svenska iscen- sättningen.29 Den svenska transkriptionens mest intressanta särdrag är utan tvekan Colins roll, som är noterad i tenor- istället för altklaven, och om- skriven för en lägre röst. Förändringarna (se listan nedan för ett urval) gäller både tessitura (ca en ters lägre) och omfång (fortfarande stort, men med färre höga toner). Jämfört med dagens röstfacksindelningar, skulle den svenska Colin kunna sjungas av en tenor (med bra lägre register) eller en baryton (med bra högre register), beroende på den valda tonhöjden. De viktigaste aspekterna på förändringarna är: i. Det första recitativet och den efterföljande arian i scen IV är trans- ponerade en ters ner.30 Det finns indikationer i det franska partituret31 att transponeringen ursprungligen skulle gälla enbart arian, med en liten modifikation av recitativets sista ackord och kadensen. Det verkar emellertid som att kopisten kom på en bättre lösning: att transponera hela det första recitativet. ii. I det andra recitativet (som inte transponerats) ges Colin alterna- tiva lägre toner när originaltonerna ligger för högt. iii. Colins aria i scen V har transponerats ned en kvart.32 iv. När Colin och Colette under första duetten i scen V33 sjunger tillsammans, transponeras intervallerna dem emellan – en lösning som förmodligen bestämdes av kopisten under arbetets gång. Transpone- ringarna är inte helt konsekventa, vilket leder till att Colin har ett mycket stort omfång. Kanske ville kopisten lämna en viss frihet inför det senare repetitionsarbetet? på scenen . 357

Några ord om översättningen

Vem som översatt partituret till svenska är i skrivande stund inte ut- rett. Partituret är renskrivet och prydligt vilket gör det svårt att identifiera personen bakom med hjälp av handstilen. Månne kan James Massengales förslag om ovanlig F- och G-klavpiktur leda oss vidare. Många frågor är obesvarade: är det kopisten som översatt texten i samband med att han/hon bearbetade musiken? Eller har notkopisten skrivit in en befintlig översättning utförd av någon annan? När och av vem gjordes i så fall den översättningen? Inget separat libretto har åter- funnits för den svenska versionen, så än så länge får vi anta att det är samma person som bearbetat hela manuskriptet. Spekulationer kring flera möjliga namn från Carl Stenborg (1752–1813) till Édouard Du Puy (1770 –1822) och Erik Drake (1788 – 1870)34 har gjorts, men ingen har hitintills överensstämt med manuskriptets handstil. Vad vi vet är egentligen bara att skrivaren måste ha varit professionell musiker och att han/hon fullkomligt behärskade det svenska språket (om notkopisten inte är samma person som översättaren kunde han/hon tillräckligt med svenska för att bearbeta musiken efter översättningen). Vad själva översättningen anbelangar är den för det mesta mycket noggrann och trogen originalet. Vissa idiosynkratiska ändringar har gjorts såsom att ”un hameau” översatts till ”några torp”. Här har man tänkt sig att frammana känslan av svensk landsbygd; ”Villageois et Villageoises” översätts senare med ”ungt bondefolck”. Scenanvisning- arna är antingen mycket troget återgivna eller kraftigt reducerade. Ett exempel på trogen återgivning kan ges från scen III:

Le Devin, tire de sa poche un Livre de Grimoire, et un petit baton de Jacob, avec lesquels il fait un charme. De jeunes Paysannes qui venoient consulter le Devin, laissent tomber leurs presents, & se sauvent toutes effrayées en appercevant ses contorsions.

Detta har i den svenska översättningen blivit

Spåmannen tar ur sin ficka en svartkonst-bok och en Trållkäpp, med hvilken han låss göra häxerier. Bondflickor som komma att rådfråga 358 . kritik och beundran

Spåmannen, låta falla sina skänker och fly bort helt förskräckta, då de få se hans vridningar.

Den enda ändringen som gjorts här är att det mer precisa och vetenskapligt klingande ”jakobsstav” i det franska originalet bytts ut mot det mer magiskt laddade ”Trållkäpp” och istället för att översätta ordet ”charme” till ‘besvärjning’ eller ‘beswärning’ har man valt det dramatiska ”häxerier” som i större utsträckning i 1700-talets språkbruk syftar på just svartkonst. Ordet besvärjning kunde nämligen då som nu också ha positiva konnotationer i betydelsen en [god] besvärjning mot [något ont].35 Ett exempel på när scenanvisningar förkortats kan ges från den allra första anvisningen för Colettes roll i scen I: ”COLETTE pleurant, et s’essuyant les yeux de son Tablier” har kort och gott blivit: ”COLETTE som torkar sina ögon”. Här kan man tänka sig att man velat öppna upp för alternativ vid en iscensättning, eller så har man av annan orsak ansett anvisningarna överflödiga. Ett annat exempel kan tas från början av scen II där Colette be- slutat sig för att vända sig till spåmannen om råd med sina kärleksbe- kymmer.

COLETTE Elle compte dans sa main. Dans l’autre main [här skall gesterna följa musiken] Elle hesite en approchant du Devin. Elle lui presente de l’argent qu’elle a compté et plié dans un papier durante le Prelude.

har sammandragits till

COLETTE ger honom penningar som hon under Preluden har räk- nadt och [uti?] papper [här verkar det som man missat att skriva dit ordet ”vikt”].

I detta fall känns ändringarna snarare som ett resultat av effektivise- ring av anvisningarna. När dessa innehåller viktiga scenografiska detaljer såsom spåmannens ”svartkonst-bok” och ”Trållkäpp” eller Co- lettes band (i den avgörande scen VI då Colin avstår från grannlåt för att förbli en enkel herde värdig Colettes kärlek, representerat av att han på scenen . 359 kastar bort ett ornerat hattband som han fått av en fin fru och ersätter det med ett enkelt som Colette burit), behålls detaljerna och de mer elaborerade anvisningarna, och översätts ordagrant:

Durant le Prélude qui suit, Colin se jette aux pieds de Colette; Elle lui fait remarquer à son Chapeau un Ruban fort riche qu’il a reçu de la Dame. Colin le jette avec dédain. Colette lui en donne un plus simple, dont elle etoit parée, et qu’il reçoit avec transport.

Under följande Prélude kastar Colin sig för Colettes fötter; hon visar honom på hans hatt ett mycket och präktigt band som han fått af Fruen, Colin kastar bort det med förakt. Colette ger honom et annat mindre grant, som hon hade på sig, hvilket han emottager med största glädje.

De avvikelser från originalets ordalydelser i sångtexterna som finns synes enbart bero på anpassningen till musiken och till rimschemat. De gånger man tvingats avvika ganska mycket i den ordagranna betydelsen har man dock nogsamt strävat efter att behålla andemeningen, vilket tyder på goda kunskaper i franska. Ett exempel från Colins be- römda aria i scen VIII:

Dans ma cabane obscure toujours soucis nouveaux vent, soleil, ou froidure, toujours peine et travaux. Colette ma Bergere si tu viens l’habiter, Colin dans sa chaumiere n’a rien a regretter. har översatts till

Uti min mörka hydda hvar dag ger nytt besvär. För storm kan den ej skydda, sjelf Solen plågsam är; men vill du min Herdinna 360 . kritik och beundran

i samma koija bo, då skall din herde finna i henne all sin ro.

I båda manuskripten har man enligt tidens sed inte varit särskilt noga eller konsekvent med användningen av diakriter, apostrofer, skiljetecken eller stor och liten bokstav (exempelvis på substantiv). Här skiljer sig också manuskripten åt i det att kopisten inte följt originalet i avseende på detta (om vi förmodar att översättningen gjorts direkt efter det franska partituret), exempelvis synes skiljetecken som punkt, kolon, semikolon och kommatecken ha använts tämligen godtyckligt. Intressant att notera är dock att den svenska översättaren på flera ställ- en lagt till korrekta diakriter som akut och grav accent när de inte står utskrivna i originalmanuskriptet. Inte sällan har man lagt till grav accent på e i ordet ”scène” och på a, till exempel i ”à part” (se t.ex. scennumreringarna och mitten av scen VI). Martin Bagge, som sjungit fyra av ariorna på svenska, menar att översättningen är välgjord såtillvida att ordvalen anpassats väl till musikens flöde och variationer.

Avslutande tankar

Även om det i nuläget dessvärre är svårt att säga något konkret om vem som kan ha gjort översättningen, vilken publik eller scen en svensk version var tänkt för, står det ganska klart med tanke på de välgjorda musikaliska omarbetningarna, och i synnerhet transponeringarna för Colins roll, att stycket var tänkt att uppföras – kanske med en specifik scen eller till och med en specifik sångare i rollen av Colin i åtanke. Om dateringen av manuskriptet kan preciseras, är det möjligt att eventuellt lyckas komma åt kopistens identitet. Den stora populariteten för Le Devin du village i Sverige under 1700-talets senare år, och de nationalromantiska och nationalistiska strömningarna under 1800-talets första år, kanske lyckligen samman- föll i någon kapellmästares eller teaterdirektörs sinne och ledde till just denna översättning och bearbetning. Varför stycket förmodligen aldrig uppfördes – eller om så faktiskt skedde – är ytterligare en gåta som kanske kan besvaras efter vidare efterforskningar. Scen ur Le Devin du village. Gravyr av Jean-Michel Moreau, 1753. 362 . kritik och beundran

Libretton

Det svenska partiturets text har transkriberats av Jennie Nell och Maria Gullstam, och det franska partiturets text har tran skriberats av Jennie Nell och Martin Bagge.36

Le Devin du Village, Intermède

Le Théatre represente d’un Coté la Maison du Devin, De l’autre des Arbres et des Fontaines, et dans le fond un Hameau.

Scene Iere COLETTE pleurant, et s’essuyant les yeux de son Tablier.

J’ai perdu tout mon bonheur, J’ai perdu mon Serviteur; Colin me delaisse.

J’ai perdu mon Serviteur, J’ai perdu tout mon bonheur Colin me delaisse. Colin me delaisse.

Helas! il a pû changer! Je voudrois n’y plus songer Helas! Helas! Helas! Helas! il a pû changer! Je voudrois n’y plus songer Helas! Helas! J’y songe sans cesse J’y songe sans cesse

J’ai perdu mon Serviteur; J’ai perdu tout mon bonheur, Colin me delaisse. Colin me delaisse. på scenen . 363

Le Devin du Vilage [sic] öfversatt på Svenske

Theatren föreställer på ena sidan Spåmannens hus och på den andra trän och källor, Samt längst bort några torp.

Scène Ier COLETTE som torkar sina ögon.

All min sällhet slutad är: Colin ses ej mera här: Han mig öfvergifver.

All min sällhet slutad är: Colin ses ej mera här: Han mig öfvergifver, Colin mig öfvergifver.

Mån han kunnat ändra sig? Sådant skulle döda mig; ack ja! ack ja! ack ja! mån han kunnat ändra sig? Sådant skulle döda mig; min sorg min sorg fåfängt jag fördrifver, han mig öfvergifver.

All min sällhet slutad är, Colin ses ej mera här; Colin mig öfvergifver: Colin mig öfvergifver.

364 . kritik och beundran

Il m’aimoit autrefois et ce fut mon malheur. Mais quelle est donc celle qu’il me préfere? Elle est donc bien charmante! Imprudente Bergere, Ne crains tu les maux que j’eprouve en ce jour? Colin m’a pû changer; tu peux avoir ton tour.

Que me sert, d’y rêver sans cesse? Rien ne peut guerir mon Amour, et tout augmente ma tristesse.

J’ai perdu mon Serviteur; J’ai perdu tout mon bonheur, Colin mon délaisse.

Je veux le hair; je le dois… Peutêtre il m’aime encor…Pourquoi me fuir sans cesse? Il me cherchoit tant autrefois. Le Devin du Canton fait ici sa demeure: il sçait tout; il saura le sort de mon amour Je le vois, et je veux m’éclaircir en ce jour.

Scene 2e Le Devin, Colette

COLETTE Elle compte dans sa main. Dans l’autre main Elle hesite en approchant du Devin. Elle lui presente de l’argent qu’elle a compté et plié dans un papier durante le Prelude.

COLETTE, a demi voix Perdrai-je Colin sans retour? Dites moi s’il faut que je meure

LE DEVIN, gravement. Je lis dans votre coeur et j’ai lû dans le sien.

COLETTE O Dieux! på scenen . 365

Han förr mig älskat ömt; det just min ofärd var; men, hvem är den som mig fått öfvervinna? hon lär vist vara skön, du vågsamma Herdinna! räds Du då ej det qual som öfverhopar mig? Colin mig lämnadt har, det kan ock hända Dig, hvi skall därpå jag ständigt grubla? min sorg ej låter hämma sig; alt tjänar att mitt qual fördubla.

All min sällhet slutad är; Colin ses ej mera här; Colin mig öfvergifver.

Välan! jag aldrig mer mig om en sådan bryr, men om han trogen är, kanske jag i min ifver, ack nej! han förr mig sökt och nu han för mig skyr; men för mitt vankelmod, blir denna dag den sista, här byens Spåman bor, jag nu till honom går, han som plär veta alt, mitt öde vist förstår.

Scène IIde Spåmanen * och Colette

COLETTE ger honom penningar som hon under Preluden har räknadt och [uti] ** papper.

[COLETTE] Skall jag evigt Colin mista? Säg mig skall mitt hjerta brista?

SPÅMAN Jag i hans hjerta läst, i Edert lika så

COLETTE Ack Himmel!

366 . kritik och beundran

LE DEVIN Moderéz-vous.

COLETTE Eh bien? Colin…

LE DEVIN Vous est infidelle.

COLETTE Je me meurs.

LE DEVIN Et pourtant il vous aime toujours.

COLETTE, vivement. Que dites vous?

LE DEVIN Plus a droite et moins belle La Dame de ces lieux…

COLETTE Il me quitte pour elle?

LE DEVIN Je vous l’ai déjà dit, Il vous aime toujours.

COLETTE Et toujours il me fuit.

LE DEVIN Comptés sur mon secours: Je prétens à vos pieds ramener le volage: Colin veut etre brave, il aime à se parer: Sa vanité vous a fait un outrage Que son amour doit reparer.

COLETTE Si des Galans de la Ville J’eusse écouté les discours, Ah! qu’il m’eut eté facile De former d’autres amours. på scenen . 367

SPÅM Trösten Er.

COLETTE hvad då? Colin?

SPÅM mot Er sin tro har brutit.

COLETTE jag dör

SPÅMAN och lika fullt han altid älskar Er.

COLETTE Hur skal jag det förstå?

SPÅMAN han vänskapsband har knutit med Fruen som ni vet.

COLETTE han har då mig förskutit?

SPÅM jag Er ju redan sagt: han altid älskar Er;

COLETTE men altid han mig skyr,

SPÅMAN lit blott på mig, jag ber: vår flygting låfvar jag att hastigt återföra, Colin han lysa vill, Colin vill vara gran, hans fåfänga ett brått mot Er har kunnat göra, hans kärlek sådant bota kan.

COLETTE Om det fått mitt hjerta röra hvad jag hört av mången Sprätt, att en större lycka göra, ack! hur det mig varit lätt; 368 . kritik och beundran

Mise en riche Demoiselle, Je brillerois tous les jours; De Rubans et de Dentelle Je chargerois mes atours.

Pour l’Amour de l’infidelle J’ai refusé mon bonheur J’aimois mieux être moins belle. Et lui conserver mon coeur.

LE DEVIN Je vous rendrai le sien, ce sera mon ouvrage. Vous à les mieux garder appliqués tous vos soins; Pour vous faire aimer davantage, Feignés d’aimer un peu moins.

Air [LE DEVIN] L’Amour croit s’il s’inquiette, Il s’endort s’il est content: La Bergere un peu coquette Rend le Berger plus constant.

COLETTE A vos sages Leçons Colette s’abandonne.

LE DEVIN Avec Colin prenés un autre ton.

COLETTE Je feindrai d’imiter l’exemple qu’il me donne.

LE DEVIN Ne l’imités pas tout de bons; Mais qu’il ne puisse le connoitre. Mon art m’apprend qu’il va paroitre Je vous appellerai quand il en sera tems. på scenen . 369 som en fröken rik och mägtig alla dar jag skulle lyst, och med band och spetsar prägtig, stålt åt tusend blickar myst.

Men för Colin lät jag fara alt hvad lyckan bad mig se mindre gran jag ville vara och rent hjerta honom ge.

SPÅMAN Hans skall Ni åter-få, det skall min omsorg blifva, att sedan agta det, Er egen vara må. Loss mindre ömhet honom gifva att åter mera ömhet få.

Aria SPÅMAN Kärlek växer fölgd af frugtan, slumrar, om han säker är. Flygtigheten är den tucktan som oss trogit älska lär.

COLETTE Åt Edra visa råd Colette sig öfverlemnar.

SPÅMAN Ni mera myndig ton med Colin taga bör;

COLETTE kanske jag låssa bör jag honom likna ämnar?

SPÅMAN med alfvare ej sådant gör; men lät ej märka att ni skalkas. Min konst mig lär, att han nu nalkas när som det blifver tid skall jag Er tecken ge.

370 . kritik och beundran

Scene III

LE DEVIN J’ai tout sçu de Colin et ces pauvres enfans Admirent tous les deux la science profonde Qui me fait deviner tout ce qu’ils m’ont appris. Leur amour a propos en ce jour me seconde, En les rendant heureux il faut que je confonde De la Dame du lieu les airs et les mepris.

Scene IV Le Devin, Colin.

COLIN L’amour et vos Leçons m’ont enfin rendu sage, Je préfere Colette à des biens superflus: Je scus lui plaire en habit de Village; Sous un habit doré qu’obtiendrois je de plus?

LE DEVIN Colin, il n’est plus tems, et Colette t’oublie.

[COLIN] Elle m’oublie, ô Ciel! Colette a pû changer! Colette a pû chager? [sic]

LE DEVIN Elle est femme, jeune et jolie; Manqueroit elle à se vanger?

Air. COLIN Non, non, Colette n’est point trompeuse, Elle m a promis sa foi:

Peut elle être L’amoureuse, D’un autre Berger que moi?

LE DEVIN Ce n’est point un Berger qu’elle prefere à toi, C’est un beau Monsieur de la Ville. på scenen . 371

Scène IIIme

SPÅMANNEN Ensam. Colin mig alt fortrodt, jag må rätt hjertligt le åt dessa goda Barn som i förundran falla. För det jag gissa kan hvad de mig sjelfve sagt; men detta kärlekskrig bör jag vist lyckligt kalla, när jag dem sälla gör jag aktad blir blir af alla, och flat blir Nådig Frun som vist mig stålt föragt.

Scène IVme Colin och Spåman.

COLIN Min kärlek och Ert råd nu villan fått förtaga; jag hela verldens pragt för Colette öfverger; som herde tarfligt klädd jag henne fått behaga, inunder gyllne drägt hvad kan jag vinna mer?

SPÅMAN Därtill ej mer är tid, Colette dig öfvergifver.

COLIN Mig öfvergifver, ack! kan hon väl ändra sig? kan hon väl ändra sig?

SPÅMAN som Flicka har hon flickors ifver, hon vist ej glömma lär att hämnas uppå dig.

Aria. COLIN Nej, nej, Colette vist mig aldrig sviker, hon Sin tro mig lofvat har;

Jag för ingen herde viker; ingen henne från mig tar.

SPÅMAN Det ej en herde är som hon dig före-drar; en vacker herre fäst dess hjerta.

372 . kritik och beundran

COLIN Qui vous l a [sic] dit?

LE DEVIN, avec emphase Mon art.

COLIN Je n’en scaurois douter. Helas! qu’il m’en va coûter Pour avoir eté trop facile! Aurois-je donc perdu Colette sans retour?

LE DEVIN On sert mal à la fois la fortune et L’Amour: D’être si beau Garçon quelque fois il en coute.

COLIN De grace apprenés moi le moyen d éviter [sic] Le coup affreux que je redoute.

LE DEVIN Laisse moi seul un moment consulter.

Le Devin, tire de sa poche un Livre de Grimoire, et un petit baton de Jacob, avec lesquels il fait un charme. De jeunes Paysannes qui venoient consulter le Devin, laissent tomber leurs presents, & se sauvent toutes effrayées en appercevant ses contorsions.

LE DEVIN Le charme est fait. Colette en ce lieu va se rendre, Il faut ici l’attendre.

COLIN A l’appaiser pourrai-je parvenir? Helas! Voudra t’elle m’entendre?

LE DEVIN Avec un coeur fidele et tendre On a droit de tout obtenir. A part. Sur ce qu’elle doit dire allons la prévenir. på scenen . 373

COLIN Hvem har det sagt?

SPÅMAN min konst.

COLIN Jag får ej tvifla då? Ack. hvad det måste kosta på! ack Himmel! hvilken gruflig smärta! har jag Colette då mist med min lättsinnighet?

SPÅMAN man tjust af lyckans glants; ej kärlek dyrka vet; han afvundsjuk sin rätt till hela hjertat sträcker.

COLIN Ack käre! Säg jag ber, säg hur jag undfly kan det afgrundsdjup som mig förskräcker?

SPÅMAN haf tålamod en stund, jag är er man.

Spåmannen tar ur sin ficka en svartkonst-bok och en Trållkäpp, med hvilken han låss göra häxerier. Bondflickor som komma att rådfråga Spåmannen, låta falla sina skänker och fly bort helt förskräckta, då de få se hans vridningar.

SPÅMAN Nu är det gjordt, helt strax skall du Colette här finna, sök då att åter henne vinna!

COLIN Kan jag väl blidka henne mer? Ack! vill hon än sin Colin höra?

SPÅMAN man hoppas bör att kunna röra, när hjertat ömt och trogit ber. jag till Colette nu går och råd åt henne ger. 374 . kritik och beundran

Scene V.

COLIN Air Je vais revoir ma charmante Maitresse. Adieu Chateau, Grandeurs, Richesse, Fôtre [sic] éclat ne me tente plus: Si mes pleurs, mes soins assidus Peuvent toucher ce que j’adore, Je vous verrai renaître encore. Doux momens que j’ai perdus.

COLIN Quand on sçait aimer et plaire, A t’on [sic] besoin d’autre bien? Rend moi ton coeur ma Bergere, Colin ta rendu le sien.

Mon chalumeau, ma Houlette, Soyés mes seules grandeurs; Ma parure est ma Colette, Mes tresors sont ses faveurs.

Que de Seigneurs d’importance, Voudroient bien avoir sa foi! Malgré toute leurs puissance, Ils sont moins heureux que moi.

Scene VI. Colin, Colette

COLIN Je l’apperçois: Je tremble en m’offrant à sa vue. Sauvons nous! Je la perds si je fuis.

COLETTE Il me voit på scenen . 375

Scène Vme

COLIN ensam. Aria Jag går att åter se min skönsta Herdinna. nu rikdom, höghet, slott försvinna. far väl, Er glants ej frestar mer; Om den jag all min kärlek ger, af mina trägna tårar vinnes; I ljufva stunder som jag minnes[!] jag Er återfödas ser.

COLIN Kan jag älska och behaga fattas mig då någodt godt? Aldrig skall jag mig beklaga om det blir min sälla lott;

Staf och Pipa, I sku’n vinna endast rum bland Colins prakdt; All min skatt är min Herdinna och Dess kyssar all min magt.

Mången mägtig Herre ville vörda min Herdinnas Lag; med sin magt, sin glants och snille, är han minde säll än jag.

Scene VIme Colin och Colette.

COLIN Där är hon, ack! Jag vid dess åsyn bäfvar, jag flyr, men ack! Hon då förloras lär.

COLETTE à part. Han ser mig,

376 . kritik och beundran

COLETTE Que je suis émue! Le coeur me bat.

COLIN Je ne sçais où j’en suis.

COLETTE Trop près, sans y songer, je me suis approchée.

COLIN Je ne puis m’en dédire, il la faut aborder.

COLIN d’un ton radouci et embarrassé. Ma Colette etes vous fachée? Je suis Colin: daignés me regarder.

COLETTE chant Colin, m’aimoit: Colin m’etoit fidelle;

Recitatif. Je vous regarde et ne vois plus Colin.

COLIN Mon coeur n’a point changé; Mon erreur trop cruelle Venoit d’un sort jetté Par quelque Esprit malin; Le Devin l’a détruit; Je suis, malgré l’envie, toujours Colin, toujours plus amoureux.

COLETTE Par un sort a mon tour je me sens poursuivie. Le Devin n’y peut rien.

COLIN Que je suis malheureux! på scenen . 377

COLETTE Himmel ack mitt sinne fåfängt sträfvar, mitt hjerta slår!

COLIN à part. Jag vet ej hvar jag är.

COLETTE à part. jag oförtänkt till honom gått för nära.

COLIN jag kan ej vända om, jag henne nalkas får.

COLIN till Colette Skall min Colette än hat emot mig bära? jag är Colin, Colin här för dig står.

COLETTE sjunger. Colin har älskat mig. Colin mig trogen varit!

[Recit.] Jag ser väl Er; men ser Colin ej mer.

COLIN Mitt hjerta är sig likt; men om jag vilse farit, jag ber du någodt Troll därföre skulden ger; vår Spåman alt gjordt godt, till trots för afvunds svärta, jag altid är Colin, och altid mera kär.

COLETTE En helt ovanlig kraft förföljer ock mitt hjerta som trotsar Spåmans magt.

COLIN Hvad jag olycklig är!

378 . kritik och beundran

COLETTE D’un amant plus constant…

COLIN Ah! de ma mort suivie, votre infidélité…

COLETTE Vos soins sont superflus, Non Colin, je ne t’aime plus.

COLIN Air Ta foi ne m’est point ravie, Non, consulte mieux ton coeur: Toi même en m’ôtant la vie Tu perdrois tout ton bonheur.

COLETTE a part Hélas! à Colin. Non, vous m’avés trahie; Vos soins sont superflus: Non, Colin, je ne t’aime plus.

COLIN C’en est donc fait? vous voulés que je meure, Et je vais pour jamais m’éloigner du hameau.

COLETTE Colin?

COLIN Quoi?

COLETTE Tu me fuis!

COLIN Faut il que je demeure, Pour vous voir un amant nouveau? på scenen . 379

COLETTE En mer beständig,

COLIN ack! min död mig hämd skall gifva på otrohet.

COLETTE Nej, du dig fåfäng möda ger, Colin, jag älskar dig ej mer.

COLIN Aria. Kan du mig så från dig drifva? nej hör bättre hjertats röst; Skulle du mig döden gifva, blef du sjelf ju utan tröst.

COLETTE à part. Ack! à Colin. nej, omögligt är vår kärlek mer uplifva, du dig fåfäng möda ger; nej Colin, jag älskar dig ej mer.

COLIN Alt hopp då ute är, jag går att dig förnöija, att mig från denna ort på flygten genast ge.

COLETTE med lindrig ton. Colin!

COLIN hvad?

COLETTE du mig flyr.

COLIN Skall jag här längre dröija för att uti din famn en annan lycklig se. 380 . kritik och beundran

Duo.

COLETTE Tant qu’a mon Colin j’ay sçu plaire Mon sort combloit mes desirs.

COLIN Quand je plaisois a ma Bergere, Je vivois dans les plaisirs.

COLETTE Depuis que son coeur me méprise, Un autre à gagné le mien.

COLIN Après le doux noeud qu’elle brise, Seroit-il un autre bien? Ma Colette se dégage!

COLETTE Je crains un amant volage;

COLETTE COLIN Je me dégage à mon tour; Mon coeur devenu paisible, Oubliera, s’il est possible, Que tu lui fus cher/chere un jour.

COLIN Quelque bonheur qu’on me promette, Dans les noeuds qui me sont offerts, J’eusse encor préféré Colette, A tous les biens de l’univers.

COLETTE Quoi qu’un Seigneur, jeune, aimable, me parle aujourd’hui d’Amour, Colin m’eut semblé préférable A tout l’eclat de la Cour. på scenen . 381

Duo.

COLETTE Så länge som jag dig behagat all min önskan upfyld var.

COLIN Så länge du ej mot mig klagat lefde jag blott ljufva dar.

COLETTE Men sen ditt hjerta mig förskutit, mitt en annan vinna fått.

COLIN Sen du vårt ljufva band har brutit, fins i verlden någodt godt? min Colette mig öfverlämnar;

COLETTE På en flygtig jag mig hämnar

[COLETTE och COLIN tillsammans] och af honom mönster tar. Hjertat ej för kärlek rörligt, glömma skall om det är görligt att du förr dess svaghet var.

COLIN Vad lycka jag än kunde vinna uti det band som tillbjuds mig, jag hade gärna, min Herdinna, glömt hela verlden bort för Dig.

COLETTE Fast mig en herre eftertragtadt och många vackra saker sagt; jag min Colin dock skulle agtadt långt mer än håfvets glants och pragt.

382 . kritik och beundran

COLIN Ah! Colette.

COLETTE Ah! Berger volage, Faut il t’aimer malgré moi

COLIN COLETTE A jamais Colin je t’engage/t’engage Mon/son coeur et ma/sa foi. Qu’un doux Mariage M’unisse avec toi. Aimons toujours sans partage, Que l’Amour soit notre loi.

Scene VII Colin, Colette, [Le Devin]

LE DEVIN Je vous ai délivrés d’un cruel maléfice, Vous vous aimés encor malgré les envieux.

COLIN Il lui offrent chacun un présent Quel don pourroit jamais payer un tel service

LE DEVIN recevant des deux mains. Je suis assés payé si vous êtes heureux. Venés jeunes Garçons, Venés aimables Filles, Rassemblés vous, venés les imiter; Venés galans Bergers, Venés Beautés gentilles; Venés, en chantant leur bonheur apprendre à le goûter. på scenen . 383

COLIN Ack Colette!

COLETTE Colin! jag dig ej borde hört, kan jag väl älska den som sjelf vår kärlek stört?

COLIN COLETTE Din skall jag för evigt vara med hjerta och hand må kärlek oss para med äkta band! Uti i lycka, uti fara låge lika kärleksbrand!

Scene VII Colin, Colette, [Spåmannan]

SPÅMANNEN I hafven af min konst idag fått styrkan röna. Er kärlek, agg till trots, än brinner lika klar.

COLIN De tillbjuda honom hvar sin gåfva. Hvad gåfva kan förstå, att sådan tjenst belöna?

SPÅMAN Han tar emot med bägge händerna. Om jag Er sälla gjordt, jag nog belöning har. Kom gåssar, flickor hit och denna dag Er gläden; församlens kommen hit, församlens, kommen hit, att likna dessa två! När i om deras dygd och deras lycka quäden, af samma oskuld lären er att samma sällhet nå. 384 . kritik och beundran

Scene 8e Colin Colette, le Devin Troupe de jeunes Villageois et Villageoises

Entrée de la jeunesse du Village

CHOEUR avec le Devin Colin revient à sa Bergere; Célébrons un retour si beau. Que leur amitié sincere Soit un charme toujours nouveau,

Du Devin de nôtre Village Chantons le pouvoirs éclatant: Il ramene un amant volage Et le rend heureux et constant.

Les Villageoises donnent un Bouquet a Colin qui le presente aussitôt a Colette

Les Villageois donnent un Bouquet a Colette qui le donne a son tour à Colin

Romance COLIN

Dans ma cabane obscure toujours soucis nouveaux vent, soleil, ou froidure, toujours peine et travaux. Colette ma Bergere si tu viens l’habiter, Colin dans sa chaumiere n’a rien a regretter.

Des champs, de la prairie retournant chaque soir, chaque soir plus cherie på scenen . 385

Scène VIIIde Colin, Colette, Spåmannen En Troupe af ungt bondefolck

Entrée af byens ungdom.

CORUS med SPÅMANNEN Colin har blidkat sin Herdinna, firom denna sälla dag. Må så ädel kärlek vinna varje stund ett nytt behag

Lät oss till vår Spåmans ära sjunga om dess lysande magt, han kan en flygtig älskare lära, at på sitt hjerta mer gifva agt.

Les Villagoises donnent un Bouquet à Colin, qui le prestente aussitôt à Colette.

Romance COLIN Vers 1: Uti min mörka hydda hvar dag ger nytt besvär. För storm kan den ej skydda, sjelf Solen plågsam är; men vill du min Herdinna i samma koija bo, då skall din herde finna i henne all sin ro.

Vers 2: När jag har slutadt dagen, och marken lämna får. Hvar quäll af kärlek dragen 386 . kritik och beundran

Je viendray te revoir. du soleil dans nos plaines De vançant le retour je charmerai mes peines en chantant nôtre amour.

Pantomime * _ _ _

LE DEVIN Il faut tous à l’envi nous signaler ici; si je ne puis sauter ainsi, Je dirai pour ma part une chanson nouvelle.

Il tire une chanson de sa poche.

L’art à l’amour est favorables et sans art l’amour sçait charmer, a la ville on est plus aimable au village on sçait mieux aimer ah! pour l’ordinaire, L’amour ne sçait guere ce qu’il permet, ce qu’il défend, C’est un Enfant, C’est un Enfant.

COLIN C’est un Enfant, c’est un Enfant.

COLIN Elle a d’autres couplets; je la trouve assés belle.

COLETTE, d’un air empressé Voyons, voyons nous chanterons aussi. Nous chanterons aussi

[COLETTE] Ici de la simple nature l’Amour suit la naiveté; på scenen . 387 till dig jag åter går. förr än sig [S]olen visar på våra blomsterfält, jag där vår kärlek prisar som gjort mitt lif så sällt.

Pantomime _ _ _

SPÅMAN Hvaren uppå sitt vis sin glädje visa bör. Om jag ej slika luftsprång gör; skall jag dock för min del en visa icke spara.

SPÅMAN tar en Visa ur sin ficka

Åt kärlek konsten wapen gifver och utan konst han segrar får; man älskans wärld i staden blifver; men Landtbon älska bäst förstår. Ack! hvar dag vi finne kärleksGudens sinne, sjelf han ej vet vad han begär, barnslig han är, barnslig han är.

COLIN Barnslig han är barnslig han är.

COLIN Hon flera versar har hon tycks mig vacker vara.

COLETTE Tyst vi sku sjunga, tyst vi sku sjunga med den äran oss tillhör.

COLETTE Har synes kärlek troget lyda Naturens fria liflighet, 388 . kritik och beundran

en d’autres lieux de la parure il cherche l’éclat emprunté. Ah pour l’ordinaire l’Amour ne sçait guere ce qu’il permet ce qu’il défend c’est un enfant, c’est un enfant.

CHOEUR C’est un Enfant, c’est un enfant. **

Ariette COLETTE Avec l’Objet de mes amours, Rien ne m’afflige, tout m’enchante, Sans cesse il rit, toujours je chante: C’est une chaine d’heureux jours.

Quand on sçait bien aimer, que la vie est charmante! Tel au milieu des fleurs qui brillent sur son cours, Un doux ruisseau coule et serpente.

COLETTE Allons danser sous les ormeaux, Animés vous jeunes fillettes: Allons danser sous les ormeaux, Galans prenés vos chalumeaux.

CHOEUR Allons danser sous les ormeaux, Animés vous jeunes fillettes: Allons danser sous les ormeaux, Galans prenés vos chalumeaux.

COLETTE Repetons mille chansonnettes, et pour avoir le coeur joyeux, Dansons avec nos amoureux, mais n’y restons jamais seulettes. på scenen . 389 men Sig med lånta färgor pryda han annorstädes listigt vet. Ack! hvar dag vi finne kärleksGudens sinne, sjelf han ej vet vad han begär, barnslig han är, barnslig han är.

CHORUS Barnslig han är, barnslig han är.

Aria COLETTE Med den som all min ömhet har, mig intet ängslar,alt förnöyer, han muntert ler; min röst jag höijer, vi räkne endast glada dar

Hur ljufligt är vårt lif, när kärlek rättsligt lydes? Det liknar då en bäck som uti virfvlar far uppå det gröna fält, som tätt af blomster prydes.

COLETTE Lätt oss nu lustigt dansa om, lätt oss vår själ åt glädjen gifva, lätt oss nu lustigt dansa om, herde tag pipan och med oss kom.

CHORUS Lätt oss nu lustigt dansa om, lätt oss vår själ åt glädjen gifva, lätt oss nu lustigt dansa om, herde tag pipan och med oss kom.

COLETTE Lätt oss med visor vår dans uplifva, och för att hjärtat rätt muntert ha, skall var herdinna sin herde ta; men ej i dansen ensam blifva. 390 . kritik och beundran

Allons danser sous les ormeaux, &c

COLETTE A la ville on fait bien plus de fracas, mais sont ils aussi gais dans leurs ébats? Toujours contens, Toujours chantans. Plaisir sans art, Beauté sans fard. Tous leurs concerts valent ils nos musettes.

Allons danser &c

* Pantomimen har införts på franska i den svenska utgåvan. Följande instruktioner är transkriberade från den franska förlagan: [Entrée de la Villageoise] [Entrée du courtisan] [la villageoise Elle danse tandis qu’il la regarde] [Il lui offre une bourré] [Elle la refuse avec dedain] [Il lui presente un Collier fort orné] [Elle essaye le collier, et ainsi parée se regarde avec complaisance dans l’eau d’une fontaine] [Tournes por la suite] [Entrée du Villageois] [La villageoise voyant sa douleur, rend le colier] [Le Courtisan l’appercoit et le menace] [la villageoise veut l’appaiser et fait signe au villageois de s en aller il n en veut rien faire [le Courtisan menace de le tuer] [Ils se jettent tous deux aux pieds du Courtisan. Ils se rejoissent tous trois les villageois de leurs union. Il se laisse toucher et les unit. Et le Courtisan de la bonne action qu’il a faite] [Denna instruktion saknas i den svenska versionen.] [Tout le Choeur de danse acheve la Pantomine]

** På detta ställe följer ett parti i den franska versionen som inte översatts till svenska: ”3e Couplet // COLIN // Souvent une flame på scenen . 391

Lätt oss nu lustigt dansa om etc.

COLETTE Fast man i staden mer buller väl hör, månne det dem mera lyckliga gör? Här är man nögd alltid bland frögd, frisk utan kink, skön utan smink; all deras konst kan ej ledsnad fördrifva.

Lätt oss nu lustigt dansa om etc.

* I manuskriptet återfinns här streck över N:et vilket indikerar dubbel bokstav. Samma bruk på andra konsonanter i manuskriptet. I transkriptionen har vi därför skrivit ut dubbeltecknad konsonant på dessa ställen.

** Handstil oklar. 392 . kritik och beundran

cherie // Est celle d’un coeur ingénu: // Souvent par la Coqueterie // Un coeur volage est retenu: // Ah! Pour l’ordinaire // l’Amour ne sçait guere // Ce qu’il permet ce qu’il défend // C’est un Enfant, c’est un Enfant. // CHOEUR // C’est un Enfant, c’est un Enfant. // A la fin de chaque Couplet on reprend toujours l’air à danser dans un mou- vement plus Gay // 4e Couplet // COLETTE: L’Amour selon sa fan- tasie // Ordonne et dispose de nous: // Ce Dieu permet la jalousie // Et ce Dieu punit les jaloux: // Ah pour l’ordinaire etc. //CHOEUR: C’est un Enfant, c’est un Enfant.// 5e Couplet // COLIN: A voltiger de Belle en Belle, // On perd souvent l’heureux instant: // Souvent un Berger trop fidelle // Est moins aimé qu’un inconstant: // Ah! Pour l’ordinaire etc. // 6e Couplet // COLETTE: A son caprice on est en butte, // Il veut les ris, il veut les pleurs: // par les…par les… elle a peine a lire // COLIN: Il lui aide a déchiffrer // Par les rigueurs on le rebutte; // COLETTE // On l’affoiblit par les faveurs: //ENSEMBLE . // Ah! pour l’ordinaire, // L’Amour ne sçait guere // Ce qu’il permet, ce qu’il défend, // C’est un Enfant, c’est un Enfant. // CHOER // C’est un Enfant, c’est un Enfant.” på scenen . 393 noter 1 Jean-Jacques Rousseau et la Suède, Konferens 8–9 september 2016, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Ett samarbete mellan forskarnätverket ”Jean-Jacques Rousseau och Sverige ca 1760–1830. Ett nätverk för studier av Rousseaureceptionen i Sverige från den sena frihetstiden till och med den tidiga romantiken” (Stockholms universitet/ Riks- bankens Jubileumsfond), Schweiziska ambassaden i Sverige, och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. 2 Mercure de France, décembre 1752, s. 173: ”Le Devin du Village est un Intermede nouveau, dont les parole et la Musique sont du sieur Rousseau de Genève, connu par le fameux Discours de l’Académie de Dijon. Cet Ouvrage eut un succès aussi brillant que complet. Le sieur Rousseau comme Poëte en mettant sur la Scene un racommodement entre deux Amans de Village, ne s’est pas attaché seulement à employer leur Grammaire, il a parlé leur langage, et comme Musicien, il a essayé un genre de Musique nouveau, simple et naïf, et d’une expression convenable à son sujet.” När inget annat anges är översättningarna från franska till svenska gjorda av författarna. 3 Se ”Jean-Jacques Rousseau: a theatre and music chronology”, i Rousse- au on Stage: Playwright, Musician, Spectator, Maria Gullstam & Micha- el O’Dea (red.), (Oxford 2017), samt Rousseau, Œuvres complètes, 5 vol., red. Bernard Gagnebin and Marcel Raymond (Paris, 1959–1995) vol. 1, Les Confessions, red. Bernard Gagnebin and Marcel Raymond, bok XIII, s. 379–80. 4 Forskare som David Charlton, Michael O’Dea och Magnus Tessing Schneider har visat hur Rousseaus musikpraktik och -teori bland annat inspirerade Glucks operareform. Se exempelvis David Charlton, Opera in the Age of Rousseau: Music, Confrontation, Realism (Cambridge 2013). För vidare läsning om hur Rousseau inspirerade Gluck och andra kom- positörer se exempelvis David Charlton, ”The melodic Language of Le Devin du Village and the Evolution of Opéra-Comique”; Michael O’Dea, ”Rousseau’s Ghost. Le Devin du Village at the Paris Opera, 1770–1779” och Magnus Tessing Schneider, ”The Judgment of Rousseau: Paride ed Elena by Gluck and Calzabigi, Vienna 1770” i Gullstam & O’Dea (2017). 5 Charlton (2013) s. 249. 6 Se ”Jean-Jacques Rousseau: a theatre and music chronology” i Gullstam & O’Dea (2017). 7 Det tryckta librettot (på franska) med rollista finns bevarat på Kungliga Biblioteket i Stockholm: Le Devin de Vilage [sic], Interméde. Representé, à 394 . kritik och beundran

Stockholm, par la Troupe des Comediens François de Sa Majesté, le 9 Fevrier 1758 (Stockholm, chez le Direct. Laur. Salvius, M. Dcc. LVIII). Rollista: Le Devin: Mr. Ducland, Colette: Mad. Baptiste, Colin: Mr. Roselly, Le courtisan: Mad. Roselly, La vilageoise: Mad:lle Morel, Le vilageois: M. Galodier (”La Pantomime, et le Ballet, sont de la Composition de Mr. Galodier.”: ”Pantomim och ballett i komposition av Mr. Galodier.”) 8 Agne Beijer, Les troupes françaises à Stockholm, 1699–1792. Listes de réper- toire, red. Sven Björkman (Uppsala 1989) s. 257. 9 Dagligt Allehanda 10 januari 1772. 10 Angående spelplats i Göteborg 1783 skriver Wilhelm Berg: ”Det vill näs- tan synas som representationerna i Göteborg gifvits på teatern. Anled- ningen till denna förmodan är dels den, att man icke känner att Pinsart de la Cour spelat på annat ställe, och dels att von Blancs egna spektakler voro, så vidt man känner dem af annonserna, helt och hållet inställda mellan den 8 April och den 6 Maj, eller under just den tid den franske di- rektören uppträdde.” Se Wilhelm Berg, Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar, (Göteborg 1896) s. 272–273. 11 Den teaterscen som Le Devin du village framfördes på den 2 maj 1783 var ganska ny. Göteborg fick sin första fasta scen 1779 då Comedieteatern uppfördes i Hallska huset. De teatersällskap som kommit till Göteborg under 1600-talet hade stundtals tvingats att spela i magasin och i lador. På 1770-talet fanns teaterscener i husen hos bland andra de förmögna familjerna Hall och Alströmer, och några år därefter grundades alltså Co- mediehuset, som längre fram gick under namnet ”Teatern på Sillgatan”, och här framfördes en liknande repertoar som på Bollhuset i Stockholm; man var snabb att sätta upp populära opera-comiquer av Blaise, Favart och andra. Det finns anteckningar om att Anette et Lubin framfördes vid ett flertal tillfällen (bland annat tre gånger under 1782). Se Berg, Band I, s. 276–277. Det är för övrigt från denna opera Carl Michael Bellman (1740–1795) lånat några kända melodier, vilket han ju också gjort från Le Devin du village: i Le Devin finns originalmusiken till Fredmans Epistel nr 6 och möjligen, men mer osäkert, också nr 44. Se Carl Michael Bell- man, Fredmans Sånger, Text- och melodihistorisk utgåva med musiken i reproduktion efter originaltrycket. Textredaktör Gunnar Hillbom, me- lodiredaktör James Massengale, del 2. Musiken och kommentarer (Stock- holm 1990) s. 179. Turnerande skådespelartrupper kunde också uppföra sina repertoarer på Vauxhallen – ett tidstypiskt nöjesetablissemang. I Gö- teborg låg Vauxhallen på Andra Långgatan, och här hade artister som tillfälligt befann sig i staden möjlighet att göra enstaka uppsättningar, men under den gustavianska tiden uppkom högre krav: från 1774 hölls på scenen . 395

offentliga baler mot biljettinträde, så även de så kallade ”assembléerna” på Rådhuset. Se Berg, Band I, s. 86–95. En genomgång av tidningarna Götheborgs Allehanda och Hwad Nytt? Hwad Nytt? efter vittnesmål eller recensioner kring framförandena av Rousseaus operor i Göteborg har dessvärre till dags dato inte frambringat några nyheter. 12 F. A. Dahlgren, Förteckning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms theatrar (Stockholm 1866) s. 573. 13 Angående spelplats i Göteborg 1784 skriver Berg: ”Spektaklerna gåfvos denna gång icke i teatern, utan, heter det, ’komedien är vid Kronhusga- tan på Herr kämnären Enanders tomt’, å en för tillfället uppförd skåde- plats. Efter slutade föreställningar annonserades i Hwad Nytt? för den 21 Sept. 1784 till salu ’Herr Pinsarts teater sådan den nu står uti Herr Kämnär Enanders bod å Kronhusgatan, bestående af stockar, bräder, plankor, spik, låsar och nycklar; om priset kan öfverenskommas med Hr Vigoureux, boende hos byggmästare Öländers enka vid Sillgatan’.” Berg, s. 306–307. 14 Se Maria Gullstams artikel i föreliggande volym. 15 Fyndet gjordes av Maria Gullstam. Samtliga författare av denna artikel har i skrivande stund utan framgång sökt omnämnanden av översätt- ningen i ett otal olika verk. Efterforskningar pågår fortfarande. 16 Kungliga teaterns bibliotek (S-St), Fr. part. D 10. 17 Texten på bindningens framsida lyder ”No 10 // Le Devin du Vilage [sic] // öfversatt på Svenske // och sedan, i en annan hand: af Rousseau D 10”. 18 Kungliga teaterns bibliotek (S-St), Fr. part. D 10. 19 Pappret har en liknande kvalitet som det extrablad insatt mellan s. 92 och 93. 20 Albert Jansen, Jean-Jacques Rousseau als Musiker (Berlin 1884) s. 172. 21 W. A. Churchill, Watermarks in paper in Holland, England, France (Am- sterdam 1935). Se bilderna CLXXXIV och CCCXVI i nämnda verk. 22 Se kartor här: www.loc.gov/maps (sidan tillträdd 2017-02-04). 23 Ingmar Bengtsson och Ruben Danielson, Handstilar och notpikturer (Uppsala 1955). 24 Föredragsbeteckningar används för att ange musikens karaktär, exempelvis ’crescendo’ (starkare och starkare) tillsammans med beteckningar för styrka, exempelvis ’mezzoforte’ (lagom starkt/högt) och tempo, exempelvis ’lento’(långsamt). 25 Se s. 4. Sidhänvisningarna avser i första hand och när inget annat anges det svenska manuskriptet, men med jämförelser till det franska när så behövs. 26 Se exempelvis s. 81, 83, 86 i det franska partituret. 396 . kritik och beundran

27 Se s. 15 och jämför med s. 14 i det franska partituret. 28 Se s. 17 för ett exempel på detta. 29 Se s. 41. 30 Se s. 29. 31 Se s. 27. 32 Se s. 34. 33 Se s. 49. 34 Carl Stenborg var svensk operasångare, skådespelare och teaterledare. Han var son till Petter Stenborg (1719–1781), skådespelare på Bollhuset vid Slottsbacken och grundare av Stenborgs Sällskap, den enda svensk- språkiga teatern under frihetstiden. Jean Baptiste Édouard Louis Camille Du Puy var en schweizisk sångare, kompositör och violinist verksam i Kö- penhamn och Stockholm mellan 1793 och 1822. Erik Drake var en svensk musikteoretiker, musikpedagog och kompositör. På Musik- och teaterbiblioteket finns en svensk översättning av Rousseaus Pygmalion från 1829 (till Georg Bendas musik). Drakes Pygmalion har beställts fram och en handskriftsjämförelse har gjorts, dock med negativt resultat. En annan översättare av Rousseaus teaterstycken var J.W. Spetz som 1801 översat- te komedin Narcisse ou L’Amant de lui-même, under titeln Den Sjelfkäre. (Dahlgren, s. 338). Översättningen skall ha spelats under sommaren på Djurgårdsteatern som invigdes samma år, enligt Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, förra delen, Georg Nordensvan (Stockholm 1917). 35 Se härom Svenska Akademiens Ordbok, uppslagsorden ’jakobsstav’, ’be- svärjning’, ’häxeri’. 36 Transkriberingarna har gjorts så noggrant som möjligt. Stavfel, inkonsekvent/äldre stavning, inkonsekvent/äldre användning av stor och liten bokstav, accenttecken och andra diakriter samt dito interpunktion har bibehållits. [sic] har använts i den mån vi ansett det nödvändigt. I typo- grafin har vi dock följt standardiseringen i Rousseau, Œuvres complètes: édition thématique du tricentenaire, ed. Raymond Trousson & Frédéric Eigeldinger, 24 vols (Geneva & Paris 2012), Théâtre et écrits sur le théâtre, vol. 16 för att göra texten läsvänlig. Jennie Nell Kritik och beundran Efterord

Kritik och beundran sammanfattar de vitt skilda och motsägelsefulla reaktioner på Jean-Jacques Rousseau som person och författare som forskargruppen mött i det rika material antologin behandlar. Det allmänna intryck som förmedlas i denna antologi är att ”Med- borgaren i Genève” i Sverige under tiden 1750–1850 beundrades mer i egenskap av författare än i egenskap av filosof. Romaner och själv biografiska skrifter förmedlade en annorlunda bild av Rousseau än den som byggde på hans discourser (1751 respektive 1755), eller på den kontroversiella Émile, ou de l’éducation (1762). Skall vi försöka formulera något om vad en bredare allmänhet associerade Rousseau med, är det förmodligen storsäljaren Julie, ou la nouvelle Héloïse (1761). Verkets diskussioner kring dygden och kärleken slog an på den svenska 1700-tals- publiken och synes ha behållit sin popularitet under 1800-talet. Den radikale tänkaren Rousseau var också tidigt känd, men i en snävare krets, och utsattes oftare för kritik, särskilt under 1700-talet. Bilden av Rousseau var för 1700-talets svenskar till en början minst sagt komplex. Motstridiga åsikter och rapporter från resande svenskar blandades med lärda citat och författares referenser och parafraser. Personlig smak och intresse för särskilda upplysningsfrågor synes ha styrt vad man valde att ta upp i sin korrespondens. Och allt detta skedde i en tämligen snäv krets av kungligheter, hovfolk och kulturpersonligheter, vilket framgår av Marianne Molander Beyers artikel. Någon verklig cirkulation av hans idéer kan vi inte tala om förrän på sent 1770- eller tidigt 1780-tal. Det blir dock tydligt, genom flera av artiklarna i denna volym, att Rousseau tidigt kom att användas som en symbol för en viss uppsättning värden. Hans namn används som 398 . kritik och beundran

kodord för många olika positioner. Maria Gullstams artikel, och delvis också Stefan Ekmans, visar hur Rousseaus namn blir synonymt med en som är negativt inställd till teatern efter att hans Lettre à M. d’Alem- bert sur les spectacles (1758) blir känd och diskuterad; i Mathias Pers- sons och Elena Dahlbergs artiklar ser vi hur man sätter likhetstecken mellan Rousseaus namn och anti-religiösa, ogudaktiga ståndpunkter; i Elisabeth Manséns andra artikel och i Roland Lysells och Staffan Bengtssons bidrag visas hur Rousseau under det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet blir liktydigt med den kännande människan och den känsliga själen. Generellt kritiseras eller prisas oftast enskilda och ibland lösryckta åsikter hos Rousseau. Kritiken grundas inte sällan på specifika citat eller sammanfattningar av hela verk, som kanske, eller kanske inte, lästs i sin helhet. Endast en liten skara bestående av delar av kungafamiljen och hovet, och vissa författare och tänkare, såsom Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763), Gustav III (1746–1792), Johan Henric Kellgren (1751–1795), Carl Gustaf af Leopold (1756–1829), Tho- mas Thorild (1759–1808), Johan Ihre (1707–1780), Jacob Fredrik Neik- ter (1744–1803) och Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) verkar ha läst Rousseau i större omfattning redan under 1700-talet. Annat blev det på 1800-talet, då tillgången på hans böcker ökade, när postuma verk som Les Rêveries du promeneur solitaire givits ut, då Émile och Julie började komma ut i svensk översättning, och då Rousseaus åsikter framstod som mindre radikala. Artiklar i denna volym visar exempelvis på Malla Silfverstolpes (1782–1861) och Carl Jonas Love Almqvists (1793–1866) mer öppna inställning till Rousseaus verk på 1800-talet. Det har inte alltid varit möjligt att avgöra vilka utgåvor av Rous- seaus verk som användes på 1700- och 1800-talen. Enskilda verk i franskspråkiga utgåvor var tidigt kända i Sverige och i Kungliga Bib- lioteket i Stockholm finns en utgåva av Œuvres diverses från 1756 som ägts av en A. Horn – möjligen riksrådet Adam Horn (1717–1778). Un- der 1700-talet utkom olika samlade verk, Œuvres complètes, och den svenska publiken hade uppenbarligen tillgång till flera av dem. Stefan Ekman refererar till Carl Christoffer Gjörwells (1731–1811) användning av en utgåva av Émile i sin artikel och genom Anita Ankarcronas avhandling om bokauktioner i Stockholm, Bud på böcker (1989), känner efterord . 399 vi till att Gjörwell år 1785 sålde tre uppsättningar av Rousseaus Œuvres complètes i 24 volymer. Möjligen kan en grundlig genomgång av privata bibliotek ge en bättre bild av vilka Rousseauverk som man valde att anskaffa. Samtidigt får man beakta att bara för att en bok ägdes av någon, behöver det inte betyda att den också lästes. På 1700-talet och oftast även på 1800-talet läses Rousseau på franska. Det är först på slutet av 1700-talet som han börjar översättas till svenska; på Kungliga Biblioteket i Stockholm finns två översättningar belagda från 1799: Afhandling om stats-hushållningen och Bref angå- ende dueller. 1803 synes den första översättningen av Julie ha kommit ut, som dock anges vara en ”prof-öfversättning” av Julies brev. 1805 presenterades första gången tome 1 av Émile i svensk språkdräkt och 1807 utgavs en översättning av Les Pensées de Rousseau; J.J. Rousseaus Tankar uti åtskilliga ämnen. 1820 utkom en översättning av hans idag ganska okända saga om makt och dygd La Reine fantasque från 1756, under titeln Drottning Capriciosa. Rimsaga. 1912–22 kom Bekännelser i David Sprengels översättning. 1919 och 1920 utkom Om samhällsför- draget respektive Tvenne avhandlingar om kulturen och människan. Den ensamme vandrarens drömmerier utkom på svenska första gången 1939, och dialogerna, eller Rousseau – domare över Jean-Jacques kom ut i full- ständig svensk översättning först 2016. Detta kan jämföras med att de första översättningarna till engelska av flertalet av Rousseaus skrifter ofta följde bara något år efter att de franska utgåvorna kommit ut.1 I kommande projekt finns det anledning för forskargruppen att djupare reflektera över innebörden av att den svenska Rousseaureceptionen till så stor del försiggick på andra språk än svenska – och gör det även idag. Fullständiga utgåvor av merparten av Rousseaus texter finns forftaran- de bara på franska och engelska. Forskargruppens arbete har lett till en spännande nyupptäckt av att Rousseaus banbrytande opera Le Devin du village tidigt blev känd i Sverige och flera gånger spelades i såväl Stockholm som Göteborg. I forskningen stötte vi även på en till svenska översatt version av operan. Översättare och kopist är ännu inte identifierade, men fyndet pekar dock på att den fortfarande i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet ansågs värd att iscensättas. Inflytelserika medlemmar i det lärda sällskapet Utile Dulci, verksamt mellan 1766 och 1795, såsom 400 . kritik och beundran

Johan Wellander (1735–1783) och Carl Envallsson (1756–1806), var iv- riga Rousseauläsare. Rousseaus musikartiklar i Encyclopedien och hans Dictionnaire de musique från 1768 användes flitigt av medlemmar i sällskapet. Den utgör i själva verket hela grunden till vårt första svenska musiklexikon, Svenskt musikaliskt lexikon, efter grekiska, latinska, italienska och franska språken, sammanställt av Carl Envallsson 1802. Såväl Wellander som Envallsson kopierar rakt av stora delar av Rousse- aus teorier och formuleringar i sina egna framställningar. Hans musik- teorier var till synes respekterade och så pass kända, åtminstone i lärda kretsar, att Johan Henric Kellgren kunde kosta på sig att alludera på dem i ett satiriskt ”Bref till herr Bergsten” som del av en större polemik som drevs i Stockholms Posten: ”Ifall min Granskare berömdt Rousseau för stora insigter i Musiken, skal jag visa tydeligen, liksom Ni, at han uti, med och under det samma berömt hans tänkesätt i Religion och Moralen” (Stockholms Posten nr 128, 18 juni 1779). Huruvida Rouss eaus musikestetik kan ha haft någon mer omfattande inverkan på det gustavianska musiklivet står under utredning i en kommande artikel inom Rousseaunätverket. Artiklarna i denna volym visar framförallt på komplexiteten i mottagandet av Rousseaus person och idéer, liksom på att receptionen sällan innebar enbart en direkt respons på läsning av Rousseaus texter. Oftast rör det sig om processer under längre tid, där det snarare är eftervärlden och historiografin som läser in direkt påverkan. Så är exempelvis fallet med den gustavianska naturpoesin, vars fokus på den känslomässiga upplevelsen av naturen inte nödvändigtvis måste härstamma från Rousseau, vilket utreds i Alfred Sjödins artikel. Det kreativa användandet av impulser demonstreras i Staffan Bengtssons artikel som visar på en flerledad koppling mellan några dikter av Tho- rild, Rousseaus Julie och Herders Fragment och i Erik Eliassons artikel där såväl Rousseaus användning av stoicismen som Leopolds tolkning av den ställs i nytt ljus. Det står tämligen klart att fortsatt forskning i högre grad kan visa att vi måste vara beredda att omvärdera när och på vilket sätt man kan tala om ett tydligt Rousseauinflytande i svensk kulturhistoria och vad begreppet ’rousseauism’ egentligen kan innebära. De preliminära resultat som redovisas i föreliggande volym visar efterord . 401 att 1700-talets reception grundar sig på ett tämligen brett urval verk. I det studerade materialet har vi kunnat belägga Discours sur les sciences et les arts; Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes; Dictionnaire de musique; Lettre sur la musique françoise; Lettre à M. d’Alembert; Narcisse; L’ allée de Silvie; Le Devin du village; Pygma- lion; Julie; Émile; Lettres écrites de la Montagne och i viss mån Le Con- trat social och Les Confessions. Tidigt fokuseras Rousseau som (farlig) samhällsdebattör. Det lutherska Sverige var en karg jordmån för hans tidiga evolutionsteorier och uppfattade ateism. Hans republikanska och jämlikhetsivrande åsikter vann inga favörer hos en kungafamilj där Voltaires upplysta despotism var idealet. Men trots att Rousseau kritiserades och ibland även förlöjligades, väckte han intresse: han an- sågs vara djärv och antagligen ett geni. I sitt hälsningstal till Aurora 1773 kallar Kellgren Rousseau för ”menniskjoslägtets obarmhertige upplysare”. Filosofens stämpel som radikal kanske mildrades något av publikationen av Les Pensées de J.J. Rousseau, citoyen de Genève (1763) – som recenserades av den kritiske Gjörwell – och Esprit, maximes et principes de M. Jean Jacques Rousseau, de Genéve (1764), av den franske prästen, kritikern, poeten och pjäsförfattaren Joseph de La Porte (1714–1779). Volymerna, som består av diverse citat ur Rousseaus verk, samlade under rubriker och presenterade som maximer, inleds med ”Gud”, ”Evangelier” och ”Religion” för att sedan fortsätta med sedelärande ämnen som ”Lycka”, ”Dygd” och ”Ära”. Det är tydligt att utgivaren vill presentera en Rousseau som står för sunda, allmänt omtyckta vär- den, och tona ned provokatören. Måhända var det bokbålet på Émile 1762 – som ju ockå rapporterades i den svenska pressen – som föran- ledde utgåvor av detta slag.

Vi skall se hur mycket M. Rousseau lägger till massan av våra idéer, och beundra den djupa klokheten, kärleken till dygden, och den rika stilen som så utmärker Medborgaren i Genève: mänsklighet, ära och Vishet har ofta dikterat de dyrbara maximer som utgör denna volym. Jag har tagit bort så mycket jag kunnat av den djärve sofisten för att istället erbjuda den briljante och manlige Författaren, den känslige mannen och tänkaren.2 402 . kritik och beundran

Så skriver den ännu anonyme utgivaren av Pensées i förordet till ut- gåvan. Och de La Portes företal i Esprit framställer Rousseau som ett missförstått snille, som sin tids Sokrates och som ”geni, Tänkare och Vän av Mänskligheten”.3 Att ära stora mäns geni, oaktat deras åsiker, var en hållning typisk för upplysningen. I Sverige ansluter Kellgren till detta tänkesätt då han upprörs över att snillen och upplysningsmän förföljs och smädas. I ett försvar av Voltaire och Rousseau mot Gjörwells många angrepp mot upplysningsfilosoferna skriver Kellgren i Stockholms Posten 8 mars 1791:

Hvadan kommer denna håg at smäda Snillen, äfven långt efter dö- den? denna onyttiga möda at upspana och utsprida Store Mäns fel; at se dem der de ej finnas; at tro dem utan bevis? De nedrigaste bofstyck- en, de orimligaste sagor, det uslaste sladder; hvad man ej utan möda skulle anse för möjligt hos de gröfsta missdådare; hvad man ej utan svagsinnighet skulle tro på löst rykte om folk utan all ära; hvad man ej utan straff skulle obevist våga påstå om den ringaste menniska, som skyddades af lagen; hvad man ej utan vämjelse skulle höra berättas om en man ur slöddret: sådant skrifves och tryckes, efterfrågas med begärlighet, höres med nöje, tros som orakler, då det säges om en Vol- taire, en Rousseau, med flere […].

Här krävs respekt för de stora tänkarna, i upplysningens anda skall deras geni fredas – en hållning som ju även Gustav III intog gentemot Rousseau, vilket framhålls i Marianne Molander Beyers bidrag. Under 1800-talet skiftar fokus än mer mot Rousseau som författa- re och pedagog; Julie och Émile är fortfarande starkt representerade. Man hade dessutom tillgång till de postumt utgivna Les Confessions (1781–1782) och Rêveries (1782). Även om Émile användes tämligen flitigt redan under 1700-talet i en rad argumentationer, och det gustavianska hovet prövade verkets teser om barnuppfostran, synes det ha dröjt till 1800-talet innan man började använda Émile för att formulera moderna pedagogiska grundsatser som hålls för giltiga än idag. I Roland Lysells bidrag utreds bland annat spår av Émiles inflytande på Almqvists uppfostringstraktater från början av 1800-talet, och på Kungliga biblioteket i Stockholm hittar vi från 1887–89 Lifsbilder ur pedagogikens historia där Rousseau förekommer och från 1892 återfinns efterord . 403 volymen Föreläsningar öfver Jean Jacques Rousseau: med hänsyn till hans uppfostringsgrundsatser: hållna för lärarkåren vid Göteborgs folkskolor. Gemensamt för hela den undersökta perioden är att Rousseau prisas för sitt språk och sin stil av såväl kritiker som beundrare. Kanske är det också en del av förklaringen till att svenska översättningar kom så sent – att man inte ville göra våld på det som var själva grunden till hans tidiga berömmelse? Därtill bidrar säkert också den frankofona kulturen i det lärda gustavianska samhället. Både under 1700- och 1800-talen synes man ganska oreserverat beundra Rousseaus stil och vältalighet, men artiklarna i denna volym visar också på att man särskilt under 1700-talet kunde vända Rousseaus lysande retorik till hans nackdel, och mena att han använde språket till att förföra en okritisk läsare och dölja ett provokativt eller blasfemiskt innehåll. Medan hans kritiker inte var sena att påpeka detta, knöt be- undrarna istället stilen till Rousseaus snille och skriver om hans vishet, klarsyn och kärlek till mänskligheten. Båda sidor synes alltså ha res- pekterat hans geni, även om kritikerna fann det bortslösat på felaktiga åsikter. Språk, stil och innehåll är således förbundna i intrikata mönster och deras komplexa relationer till tidsanda och mänskliga förståelse horisonter påverkar ständigt receptionen av Rousseaus texter. Det gör ett närmare studium av ett större material till något som forskargruppen hoppas kunna fördjupa sig i framöver. 404 . kritik och beundran

noter 1 Denna ofullständiga översikt, enbart avsedd att belysa ungefär när den svenska publiken fick tillgång till viktigare verk av Rousseau på svenska, grundar sig på tryckta verk i Kungliga Bibliotekets katalog Regina och den nationella biblioteksdatabasen LIBRIS. Gällande de tidiga översätt- ningarna till engelska av Rousseaus verk finns ett antal i Uppsala Univer- sitetsbiblioteks samlingar. 2 ”On y va voir combien M. Rousseau ajoure à la masse de nos idées, on y admirera cette sagacité profonde, cet amour de la vertu et ces richesses de style qui distinguent si fort le Citoyen de Genève: l’humanité, l’honneur et la sagesse ont souvent dicté les maximes précieuses qui composeront ce volume. J’ai fait disparoître autant que j’ai pû le sophiste hardi pour offrir que l’Ecrivain brillant et mâle, l’homme sensible et penseur.” Les Pensées de J. J. Rousseau, citoyen de Genève (Amsterdam 1763) s. xi. 3 ”[…] le Public le nomme […] le Socrate de son siècle. Il y jouira, comme à Montmorency, et de l’aveau de toute l’Europe, de ses titres si bien acquis d’homme de génie, de Penseur, d’Ami de l’Humanité.” Esprit, maximes, et principes de M. Jean-Jacques Rousseau, de Genéve, red. J. de La Porte, (Neuchatel 1764) s. v. V Summaries in English Critique and Admiration: Jean-Jacques Rousseau and Sweden 1750–1850

This volume is a result of the research network Jean-Jacques Rousseau and Sweden c. 1760–1830, initiated by Dr Jennie Nell at Stockholm University and financed by Riksbankens Jubileumsfond. The network has consisted of eleven junior and senior researchers from different disciplines and different universities in Sweden, all of whom have contributed to the volume. The initiative came as a response to the dis- crepancy between the vigorous international research on the influence of Rousseau and the relative scarcity of such studies in Sweden. The research material has consisted of memoirs, diaries, travel journals, correspondence, reviews, letters to newspapers, dissertations, and music manuscripts, along with literary and philosophical texts in Swedish, French, and Latin. The studies focus on questions concerning how Rousseau was perceived, received, and used in debates and in fiction, in different settings and by different groups in society. The title of the book, Critique and Admiration, sums up the very different and contradictory reactions to Jean-Jacques Rousseau, as a person and an author, which the members of the research group en- countered in the rich corpus of material examined in the volume.

summaries in english . 407 marianne molander beyer Among royals, diplomats, and men of science Knowledge about Rousseau and the image of his person communicated via letters, diaries, and travel journals during the second half of the eighteenth century

The article sheds light on how travel accounts, letters, and diaries written by diplomats, young aristocrats, and scholars spread Jean-Jacques Rousseau’s thoughts and writings to Sweden, how they were received and how the man behind the works was regarded between 1750 and 1785. Sweden was very quick to receive Enlightenment ideas from France thanks to correspondence and travel. Young Swedish men on their educational tours in France reported home, but above all news was conveyed through people close to the royal court, not least the ambassadors Carl Gustaf Tessin (1695–1770), Carl Fredrik Scheffer (1715–1786), and Gustav Philip Creutz (1731–1785). In their dispatches and letters they kept their friends and the francophile and francophone royal family up to date with what was happening in the political and cultural world. The material for this article is largely based on the research I have been pursuing for several years on the topic of Swedish-French relations in the eighteenth and nineteenth centuries. My source material consists of French and Swedish archival material such as letters and diaries. The correspondence is almost without exception in French. Only three men of science in my material write in Swedish: Bengt Fer- rner (1724–1802), Nils Dalberg (1736–1820), and Jacob Jonas Björnståhl (1731–1779). I have surveyed this material for occurrences of Rousseau. Knowledge about Rousseau was communicated during the 1750s to the Swedish court, above all through Scheffer, who was minister in Paris 1744–1752. There he acquired important friends in the finest literary circles, including Madame Du Deffand,Hénault, and Piron, and with whom he later corresponded. In 1751 Scheffer sent Rous- seau’s Discours sur les sciences et les arts to Sweden. Back in Sweden he was appointed governor to Crown Prince Gustav (1746–1792), a role in which he was of great significance for the prince’s intellectual 408 . kritik och beundran

and moral upbringing. The image of Rousseau that was conveyed in the 1750s was rather negative. Scheffer was an ardent supporter of En- lightenment ideas, and Rousseau’s odd personality, his view of French music, his opinions about the pernicious influence exerted on people by the theatre, and about civilization and the superiority of primitive morals – as these ideas were expressed in the Discours sur les sciences et les arts and in Lettre à M. d’Alembert – were considered bizarre and contrary to reason. Scheffer’s letters reflect the opinions of his French friends and the debate in France animated by Rousseau’s antagonists Voltaire, Grimm, and Marmontel. The young crown prince, who was an early supporter of Enlightenment ideas with a passion for the theatre, initially followed his teacher in adopting a sceptical attitude to ”the philosopher from Geneva”. The Swedish court was also kept informed about Rousseau through French periodicals, especially Grimm’s Cor- respondance littéraire, philosophique et critique, to which Queen Lovisa Ulrika (1720– 1782) subscribed, and through her correspondence with cultural figures of the day, including Voltaire and d’Alembert. The perception of Rousseau may also have been influenced by the fact that Scheffer,Creutz, Louisa Ulrika, and the crown prince were all staunch admirers of Rousseau’s arch-enemy Voltaire. Although Rousseau’s ideas were questioned, Scheffer admired the philosopher’s eloquence and literary style. Carl Gustaf Tessin, Gus- taf Johan Ehrensvärd (1746–1783), and Fredrik Sparre (1731–1803) likewise praised Rousseau’s language and style. Tessin was one of the first Swedes to appreciate Rousseau’s greatness. Whether or not his opinions influenced the Swedish court is however unclear, since a last- ing schism with the royal family occurred in the 1750s. On the other hand, Sparre’s positive attitude to Rousseau must surely have influenced Gustav III. He was close to Gustav most of the king’s life, first as cavalier, later as governor to the future Gustav IV Adolf, and finally as Councillor of the Realm. In his diary he expresses positive opinions about both Rousseau’s Émile and the compilation Les Pensées. In 1761, moreover, Sparre made the first and only statement in my material about Julie ou La Nouvelle Héloïse being read in Sweden. Sparre is an important source for research on the reception of Rousseau. In the 1760s in Sweden, as in France, opinion began to swing in summaries in english . 409 favour of Rousseau. In Sweden it was above all the publication of Émile that attracted attention and had a major impact on the court’s view of child rearing, not only for Louisa Ulrika but also for Gustav III and Gustav IV Adolf’s governor, Fredrik Sparre. Gustav III appears to have had an ambivalent perception of Rousseau. On the one hand he admired the philosopher’s ideas about education and his courage in standing up for his opinions when he was persecuted and his works were being burnt. On the other hand, he could not embrace Rousseau’s democratic and republican ideas. Gustav wanted to be an enlightened despot, in accordance with Voltaire’s ideal, which was encouraged both by Scheffer and by Creutz’s and the king’s French friends. The fact that Voltaire was the great idol of the Swedish court, and of Schef- fer and Creutz, explains why Rousseau’s name is not mentioned in the royal correspondence as frequently as Voltaire’s. Gustav III appears to have become more and more positive to Rousseau after his visit to Paris in 1771, when he met the philosopher, listened to his reading from the Confessions, and formed strong bonds of friendship with Rousseau’s loyal friend Madame d’Egmont and with Madame de Boufflers, who had long patronized him. Rousseau’s perception of music and his conviction that the French language did not lend itself to music was commented on and communicated to Sweden in letters and diaries not only by Scheffer but also by Creutz, Bengt Ferrner, and Jacob Jonas Björnståhl. Creutz’s close friendship with Rousseau’s enemy Marmontel and his great admiration for the composer Grétry, whose collaboration he initiated, also affected the reception of Rousseau in and around the Swedish court. Throughout his time as Swedish ambassador in Paris, 1766–1783, Creutz was anxious to create good relations between Marmontel and Gustav III, and in this he succeeded. They established a correspon dence which in all probability influenced Gustav III’s view of Rous- seau. Marmontel, Creutz’s best friend during his years in France, did not appreciate Rousseau, but Creutz kept his king up to date on the latest literary news, which included continuously reporting on Rousseau’s doings and sending the philosopher’s writings to the court and to his friends in Sweden. His comments on Rousseau are never negative. His reports are mostly matter-of-fact, but on the subject of the Confessions 410 . kritik och beundran

he expresses himself with great enthusiasm. He considers it the most outstanding work ever published. Rousseau is mentioned more often than Voltaire in Swedish travellers’ letters and diaries. Swedish men of science were chiefly interested in his relation to Carl Linnaeus, who was the subject of a veritable cult in France, largely due to his friendship with the celebrated physician and botanist Bernard de Jussieu. Gustav III’s personal physician, Nils Dalberg, began correspondence with Rousseau on account of the latter’s interest in Linnaeus, and the orientalist and philologist Björnståhl made the personal acquaintance of the philosopher and socialized with him for the same reason. Björnståhl is the person in my material who has left the most objective and informative testimony on Rousseau. In letters to Carl Christoffer Gjörwell he describes Rousseau’s appear- ance, his family situation, daily doings, and opinions about various topics such as music, education, and botany. It would have been interesting to investigate how Gjörwell received this image of Rousseau communicated to him by Björnståhl and how it was disseminated in Sweden. The circle of recipients to whom knowledge and images of Rous- seau were transmitted in my material consists of a relatively small cultural elite with a command of French, and it goes without saying that the senders’ presentation and communication was coloured by their personal perceptions, experiences, and social status.

MARIANNE MOLANDER BEYER, associate professor of French and lecturer in language didactics at the University of Gothenburg. Her main research field is Swedish-French relations in the eighteenth century and the first half of the nineteenth century. She has edited Gustav Philip Creutz’s letters in French, first in her doctoral dissertation Le Comte de Creutz, Lettres inédites de Paris, 1766–1770 (1987), then in the volume Comte de Creutz, Lettres inédites de Paris, 1766–1770 (2006, 2012). Her latest book, Les Relations entre la France et la Suède de 1718 à 1848: Une Amitié amoureuse (2015), was written together with French historian Franck Favier. summaries in english . 411

Stefan Ekman The fool, the virtuous citizen, and the pernicious philosopher Carl Christopher Gjörwell’s images of Rousseau in Den Swenska Mercurius 1755–1765

Other articles in this volume highlight different groups who came into contact with Rousseau’s texts as part of exchanges with foreign, chiefly French circles and contacts. This study focuses on the image of Rous- seau in Den Swenska Mercurius 1755–1765. It was in this periodical that Rousseau was introduced in Swedish to a general readership. It was part of and an exponent of the early Swedish Enlightenment, where knowledge and its transmission was at the centre. When the editor and publisher Carl Christopher Gjörwell (1731–1811) started Den Swenska Mercurius it filled a vacuum in the flow of information about continen- tal science and letters. Gjörwell brought along a new way of covering and reviewing literature. Panegyric tributes to authors with lengthy summaries of their works gave way to more critical scrutiny, which not infrequently developed into attacks on the authors if their writings did not meet Gjörwell’s ideal, if they were perceived as blasphemous, subversive, or lacking in historical correctness when it came to works in history, which was his special scholarly field. International news and reviews came from German, French, and Danish journals which gave Gjörwell a great deal of material. It was particularly Göttingische Anzeige von gelehrte Sachen that provided news stories and served as a basis for several reviews in Den Swenska Mercurius. Gjörwell then added his own reflections. The Swedish periodical was part of an international intellectual network where the node was the German journal. Thanks to the list of subscribers appended to the first year of Den Swenska Mercurius, we have information about who they were. Besides the names, the list records the occupation and domicile, which gives a picture of the social and geographical composition of the group of subscribers. The majority came from Stockholm or Uppsala and belonged to the circle around the court or the political, social, and cultural elite. They had access to information about and works by Rousseau over and above what was transmitted in Den Swenska Mercurius. In contrast 412 . kritik och beundran

to these circles there were men and women who were geographically and socially on the periphery but keen to acquire news and general knowledge. They could be members of the middle class, merchants, teachers, clergymen, military men, and other public officials all over Sweden, with the early Enlightenment interest in science and belief in knowledge as a way to develop themselves and society. This group acquired most, if not all, of their information about the French Enlight- enment and Rousseau through the mediation of Gjörwell’s periodical. The image of Rousseau changed in the decade during which Den Swenska Mercurius existed. Gjörwell reviewed three works in detail. The first two were Discours sur l’origine et les fondemens de l’inegalité parmi les hommes (1755), reviewed in the June 1756 issue, and Lettre à M. d’Alembert sur les Spectacles (1758), reviewed in October 1759. Both are based on reviews in Göttingische Anzeige, but Gjörwell added long summaries and sharpened the critique. Right from the beginning a complex picture was conveyed to Swedish readers. Gjörwell’s religious and bourgeois royalist stance leaves no room for any understanding of Rousseau’s ideas about the effect of civilization and culture on man. Gjörwell states that man as described by Rousseau, implicitly including Rousseau himself, is not in his right mind and belongs in a mad- house. In the review of Lettre à M. d’Alembert three years later the tone is different, with a dual outlook on Rousseau, who is praised for his eloquence and stylistic ability, although this cannot conceal the contradictory character of his ideas, which could never be implemented in practice. Surprisingly, there were no reviews of any of the influential and controversial titles from the start of the 1760s, Julie, ou La nouvelle Héloïse (1761), Émile, ou de l’éducation (1762) or Du contract social ou Principes du droit politique (1762). The reason for this cannot be stated with certainty, but readers who based their image of Rousseau exclusively on the reporting in the journal were only informed that the two publications from 1762 had been banned and burnt by the authorities in Paris and Geneva. The third major review was printed in the August 1763 issue. It concerns an anthology of quotations from Rousseau’s works, excluding the controversial ones. The editor ofLes Pensées de J.J. Rousseau, citoyen summaries in english . 413 de Genève (1763), who was anonymous to Gjörwell, had taken sections which appeared harmless out of context, chosen as well-formulated expressions of literary eloquence, and compiled them under different subject headings. This way of making Rousseau less dangerous was appreciated, not least by Gjörwell, who could praise the stylist without needing to worry about the troublesome or contentious nature of the ideas. Besides translated text samples in the reviews, two examples of Rousseau’s writing were printed, both from the time after 1762 and both in French. The first text is the verse monologue L’ allée de Silvie (1746). The reason for the publication is stated to be that the introduction and the conclusion are morally edifying, but the reader is warned that Rousseau’s normal way of thinking can be recognized in the content as a whole. In March 1765 there was then a 34-page review of Erich Pontoppidan’s Den danske Atlas, a work with half a page in French from the second book of Émile. Gjörwell reprints this in a footnote to the review, with the argument that the quoted passage – which con- trasts the cruelty of ancient times with the grace of Christianity – is fitting in a journal that has both morals and history as its main focus. The dual view of Rousseau’s works is also seen in the recurrent news items about Rousseau’s life and writings between 1762 and 1765. The banning and burning of the books in Paris and Geneva, the arrest order, the flight to Neuchâtel, and finally the letter in which Rousseau renounces his citizenship of Geneva describe a dramaturgical curve in Den Swenska Mercurius. Gjörwell neither supports nor condemns the actions, but he does not provide any explanation for them either. Rousseau’s actions agree with Gjörwell’s description of a man who is not in full health. Becoming a fugitive and renouncing his citizenship confirmed this picture. In the last issue of the journal in 1765 there was a change in the perception and description of Rousseau. What began as a review of Lettres écrites de la Montagne, par J.J. Rousseau (1764) develops into a condemnation of the author. This also includes a rejection of the style which up until then had been a mitigating circumstance. The reason for the turn is the questioning and denial of Christ’s miracles in the New Testament which Gjörwell thought he detected in Lettres écrites 414 . kritik och beundran

de la Montagne. This made him side with the actions of the authorities, believing that no government should have to endure the kind of ”an- tics” of which Rousseau was guilty with his writings. The analysis of the ten years of Den Swenska Mercurius paints a picture of how the view of Rousseau changed in a short time. It was a productive and turbulent period in Rousseau’s life, and for the Swedish subscribers who were not in contact with circles where there was more information and deeper knowledge about the author and his works, his actions must have appeared strange and often surprising. That group, however, must have become smaller as time passed. Rousseau’s fame and notoriety had increased as information became more widespread among Swedish readers. When the ordinance on freedom of the press was issued in 1766, the Swedish press developed quickly. The number of publications rose and the public debate was to a large extent conducted in the press during the period before censorship ended this outspokenness. This extensive material remains to be studied, to give a clearer and more varied picture of Rousseau and the Enlightenment in the Swedish periodical press from 1765 onwards.

STEFAN EKMAN, PhD in Comparative Literature and lecturer in media, aesthetics and narration at the the School of Informatic Technology, Univer- sity of Skövde. His research is chiefly focused on eighteenth-century Sweden: Carl Michael Bellman’s poetry, occasional poetry, and the emerging Swedish press. His current research deals with the first decades of the Swedish daily press as an arena for public debate: what was discussed, who took part, and how people used the new form of media provided by the daily newspapers. summaries in english . 415

Elena Dahlberg From disdain to esteem Rousseau in Swedish dissertations from 1750 to 1815

The article examines Rousseau’s presence in Swedish dissertations from 1750 to 1815. In order to assess the reception of Rousseau in this material, the dissertations are viewed in their cultural and social context. The dissertations came about within a system characterized by its own conventions and its own agenda: in this university sphere, scholars read new literature primarily as non-fiction: they scrutinized all statements as if they were research findings. Moreover, it was common for dissertations to be written in order to communicate the state’s ideological programme. The material that forms the basis of this analysis has been select- ed from two groups of dissertations. First, dissertations defended in Uppsala at disputations presided over by the Skyttean professors between 1750 and 1815 (roughly 700 dissertations). Second, dissertations produced at the Royal Academy of Turku/Åbo in Finland during the same decades (approximately 1,800 dissertations). The Skyttean dissertations are in many ways ideal for illustrating the academic debate at Sweden’s universities: their chief subjects are rhetoric and political science. The Turku dissertations are of interest because they cover several fields of knowledge. All the dissertations discussed in this article are written in Latin, which was the main language used in Swedish academia until around 1850. These texts were a part of the humanistic culture that was shaped by the ideas and ideals originating in classical antiquity and also in the Middle Ages. This means that some of the dissertations from the late eighteenth century have more features in common with sixteenth-century literature than with the texts we today associate with the En- lightenment. Two further aspects of the dissertation culture are important to bear in mind. One is the question of authorship: it is often very difficult to determine whether the president or the respondent composed the treatise. The other aspect concerns the dedications and the congratulatory texts contained in the dissertations. Many of these 416 . kritik och beundran

expressions of gratitude reveal the true motive with which the dissertation was written, such as the respondent’s hope for a position in state employment. The very first Swedish dissertation dealing with Rousseau is Disser- tatio in quæstionem, an studia literarum contulerint ad emendationem morum? (”Dissertation on the question whether the study of literature has contributed to the improvement of morals?”) from 1754. The disputation was presided over by the Skyttean Professor Johan Ihre (1707‒1780). The dissertation criticizes Rousseau’s historical arguments in his Discours sur les sciences et les arts, and rejects the philosopher’s statement that many peoples in early times could achieve high moral quality by living a simple, unsophisticated life. After 1754 Ihre arranged the defence of two more dissertations devoted to Rousseau. The year 1769 saw the ventilation of the dissertation Caussæ impeditæ in studiis progressionis (”Causes of impediments to the progress of studies”), which discusses proper and improper goals for studies. In the section about ignoble purposes of studies, the dissertation points out that a certain degree of ambition in studies need not reflect ignoble goals, as long as this ambition is combined with noble intentions. It is wrong, however, to have a desire for profit or an unhealthy thirst for titles as one’s chief motivation for acquiring knowledge. To illustrate this, the author quotes from Rousseau’s introduction to his play Narcisse which contains a suitable description of a person who seeks glory for himself. At the same time, the Swedish scholar stresses that Rousseau himself seems to suffer from this ailment. A later passage quotes Émile, this time with approval. In 1770, Ihre presided over the dissertation Cura principis circa culturam scientiarum (”The prince’s concern for the cultivation of the sciences”). Much of this text is devoted to Rousseau’s outlook on the sciences as expressed in his first Discours. The treatise consistently condemns Rousseau. In 1791, the Skyttean Professor Jacob Fredrik Neikter (1744–1803) presided over the dissertation De natura et indole scientiæ, quæ historia hominis inscribitur (”On the nature and character of the science that is called the history of man”). This text, too, is a polemic against the firstDiscours . Nonetheless, Neikter refers to Rousseau’s Julie in positive summaries in english . 417 terms in one of his earlier dissertations where he censures architects who adorn their creations with unnecessary decorations in order to please their lords. Preoccupied with their excessive artistic endeavours, they forget the true purpose of their buildings. The novelÉmile was rejected by many scholars in a religiously de- vout country like Sweden. A good example of this is a dissertation presided by Fredrik Collin (1743–1816) and presented in Turku in 1775, Dissertatio de juventute in religione Christiana contra opinionem Rous- seauianam instituenda (”Dissertation on the need to instruct youth in the Christian religion in opposition to the opinion of Rousseau”). Both the content and the dedication reveal the primary purpose of the dissertation to be political and careerist. A noticeable difference in attitude to Rousseau can be observed at the Swedish universities already around the start of the nineteenth century. Thus in Turku alone we find several dissertations which begin to show a greater appreciation of Rousseau’s scholarly contribution. This applies, for instance, to his texts about music. My systematic survey of the material shows that Rousseau had a serious impact on the Swedish university world 1750–1815. How Rous- seau was received depended on the topic and purpose of the dissertation. It should also be noted that some of the authors, such as Johan Ihre, were able to read Rousseau in the original, while others, including Fredrik Collin, made his acquaintance with the Swiss philosopher through translations. Last but not least: despite the negative initial reception of Rousseau, even the critical dissertation authors were grate- ful for the material with which the citizen of Geneva provided them.

ELENA DAHLBERG, PhD in Latin, Department of Linguistics and Philolo- gy, Uppsala University. Her research concerns Neo-Latin literature from the Baltic region. Between 2012 and 2016 she worked at Södertörn University Library, where she catalogued several thousand early modern dissertations. In her ongoing research Dahlberg is working with Latin poetry composed in Sweden in the period 1550–1650, studied as an ideological product in the service of the state. 418 . kritik och beundran

Mathias Persson The raw state The Academy of Sciences, the savages, and the colonial world order

In the 1770s Rousseau was subjected to two attacks in presidential addresses at the Swedish Academy of Sciences, where he had previously been conspicuous by his absence. One of them came from the chemist Torbern Bergman (1735–1784), the other from the naturalist, South Pacific traveller, and disciple of Linnaeus AndersSparrman (1748– 1820). The aim of the article is to investigate the negative reception of Rousseau in the Academy of Sciences, a central institute of learning in eighteenth-century Sweden which may be assumed to have been the crucial factor behind the critique. Bergman claimed that the sciences refined man and that without knowledge he would not have raised himself above other creatures; this was demonstrated by savage humans who had ”no precedence over irrational beasts”. God had drawn a sharp dividing line between man and the animals by instilling in him a ”capacity to be refined”, the ability to think clearly and coherently with the aid of proper teaching, to communicate ideas and desires, to understand abstract concepts, to investigate nature and the Creator. By cultivating this ability, man was enabled to take possession of the earth, but by neglecting it he sank to the same level as the brute animals. Bergman considered it ”truly astonishing that one of the most famous philosophers of our time has imagined the latter, completely raw [animal] state as being more fortunate than the former [scientific state]”. According to Bergman, the ability to reason was essential for fundamental knowledge of God, acquired through contemplation of the world. The religious aspect, by all appearances, was the main point in his argumentation, which was clearly aimed at Rousseau: ”in a society like this [the Academy of Sciences], it is unnecessary to demonstrate the value of the sciences, and the famous citizen of Geneva could never display more clearly the strength of his eloquence than when he defended an opinion that he probably did not believe in himself.” Rousseau was an incompetent philosopher who had not understood summaries in english . 419 the ultimate consequence of his stance – that the natural state negated the most fundamental knowledge of God. Sparrman, like Bergman, opposed man to the animals. In his speech he declared that the useful study of nature, the cultivation of reason, and the improvement of the conditions for mankind were duties grounded in nature. Those who did discharge these duties lived like savages and wild beasts, and they were in error, which resulted in the mismanagement of handicraft, manufacture, and agriculture, causing dearth and famine and blunting the human body and mind. Sparrman hoped that the ”pathetic spectacle” of nomadic, hunting, and fishing peoples might ”be able to lead certain perverted philosophers away from a delusion that is dishonourable and dangerous for all humanity, namely, the notion that the civilized state is less fortunate than the savage”. People who established mighty societies could subju- gate not only the animals but also their own savagery and other people’s inhumanity, which would be followed by prosperity, order, civic virtues, the sciences, craft, manufacture, and agriculture. Sparrman reasoned in detail about what was required ”to civilize savage nations”. He thought that it was Europe’s responsibility to civilize them and that the southern hemisphere, in the long term, could contribute to the sciences and in return for enlightenment from the north could provide useful discoveries. Although Sparrman likewise did not mention Rousseau by name, from Bergman’s attack, which was close in time, it is reasonable to assume that the statement about ”certain perverted philosophers” at least partly referred to him. The two presidential addresses, moreover, are very similar in content, since both dwell on the important role of civilized human reason. Bergman’s and Sparrman’s critique can be related to an anti-Rous- seauan and pro-science current during the Age of Liberty in Sweden. In addition, the Academy of Sciences was close to those in power and gravitated towards a traditionalist approach to the social order, which ought to have led to an unfavourable view of Rousseau. A broader ideological motivation, however, can be suspected behind Bergman’s and Sparrman’s stance. The Gustavian presidents of the academy remained true to the utilitarian thinking and the economic orientation that had been characteristic of the academy ever since its foundation. 420 . kritik och beundran

As during the Age of Liberty, the members emphasized non-rudimen- tary production and refinement of nature’s bounty; even though this theme was in large measure related to economic matters, the presidential addresses also discussed the refinement of human nature, morals, and thought. At the centre of the refinement motive was the view that the Creator had enjoined on Man to improve his imperfect world and his own condition, and also the common eighteenth-century dichoto- my between the man-made and the natural, and between Man and the animals. When Bergman and Sparrman applied the idea of refinement to non-European peoples living in simple circumstances, it was directly or indirectly an argument for European supremacy. It was not for no reason that many members of the academy had a prejudice against the world beyond Europe, whose inhabitants tended to be described as ignorant, unenlightened, and savage. Bergman’s and Sparrman’s critique of Rousseau was interwoven with a hierarchical and colonialistic world view according to which Europeans and Swedes were superior to the rest of the earth’s peoples and entitled to benefit from them. Rousseau’s questioning of the sciences and arts ultimately constituted a threat to the global rank- ing order reflected and reproduced in the presidential addresses. The speeches thus corresponded to a concrete political reality; a few years into the next decade, in 1784, the country defended the Caribbean island of Saint Barthélemy from France, the only practical result of Gustav III’s long endeavour to acquire a possession outside Europe to benefit the kingdom economically and give it the status of a colonial power.

MATHIAS PERSSON, PhD in the History of Science and Ideas, Depart- ment of Economic History, Uppsala University. His previous contributions to eighteenth-century research have concerned German ideas about Sweden, and how society was imagined by the Academy of Sciences, which will be the subject of a monograph intended for publication in 2018. A forthcoming research project will deal with eighteenth-century Swedish and European travellers’ images of Africa in relation to ideas of enlightenment, civilization, and economy. summaries in english . 421

Erik Eliasson Freedom and happiness Rousseau’s Stoicism and its reception in Carl Gustaf af Leopold

This article proceeds from two earlier observations, and by analysing them together the aim is to add a third. The first concerns Jean-Jacques Rousseau’s Stoicism. Christopher Brooke in particular, who recently argued in Philosophic Pride: Stoicism and Political Thought from Lipsius to Rousseauthat Rousseau elaborat- ed through his works, in an increasingly systematic manner, several themes from classical Stoicism. Brooke has even called this tendency ”Rousseau’s modified Stoic project”. The second concerns the Swedish philosopher, poet, critic, and civil servant Carl Gustaf af Leopold (1756–1829) and his reading of Rousseau. J. Viktor Johansson has argued in his study of Leopold’s contributions to the newspaper Extra posten (Extra posten 1792–1795: Studier i 1790-talets svenska press- och litteraturhistoria, Göteborg 1936) that Leopold developed many of Rousseau’s ideas in his own writings. By analysing these earlier findings together, the aim is to show that the most fundamental themes that Leopold adopted from Rousseau do not, as the dominant interpretation in the secondary literature about Leopold has hitherto claimed, represent an inadequate, selective, or light-weight ”bourgeois Rousseauanism”. On the contrary, Leopold adopts Rousseau’s basically Stoic project concerning moral development, freedom, and happiness. I begin by briefly considering Leopold’s philosophical development. Then I discuss some of the more important cases where he explicitly comments on Rousseau’s work and his person, and cite examples of what the negative view in the secondary literature of Leopold’s Rous- seauanism as ”bourgeois” is based on. Then I discuss Brooke’s analysis of what Rousseau’s Stoicism means. Finally, I consider what I think are Stoicizing Rousseauan themes in Leopold, partly based on Johans- son’s analysis of Rousseau’s general influence on Leopold, but also with completely different texts from both Rousseau and Leopold. 422 . kritik och beundran

The predominant view of Leopold as a philosopher and reader of Rousseau has been characterized in the last hundred years by a perception of him as being light-weight. This also applies, odd as it may seem, to the extensive works in which he gives a well-informed but fundamentally critical, or perhaps rather sceptical, treatment of Kant and the subsequent development of German philosophy. This picture in particular has had the effect that Leopold is accused of distorting Rousseau’s ideas, in that he is supposed to have presented Rousseau in a vaguer ”bourgeois” version. Here it is relevant to under- line that Leopold explicitly, and on several occasions, defends Rous- seau against the charge that he was responsible for the violence in the French Revolution, and against accusations of contradicting himself. The focus in this article, however, is not on whatLeopold explicitly says about Rousseau, but instead on the more fundamental influences from Rousseau that we find, above all in Leopold’s philosophical essays. Christopher Brooke’s reading of Rousseau’s project from the first and second discourses up to Émile, as an increasingly systematic acceptance of Stoic ideas, appears to provide a key to Leopold’s interest in Rousseau in general, but also to explain why he adopts certain aspects from Rousseau and how these go together. The Stoic theory of oikeiosis, the individual’s appropriation, is, as Brooke has shown, the foundation for Rousseau’s view of moral development, especially as expressed in Émile. Several of the most central concepts in Stoic ethics are also fundamental to Rousseau. This applies in particular to the idea that freedom and happiness are only possible if the individual strives solely for what is fully in his power. This theme is especially clear in Roman Stoicism, in Epictetus, Musonius Rufus, Marcus Aurelius, and Seneca. For Rousseau, as for Leopold, this Stoic idea is crucial. There may be aspects of Leopold that are bourgeois, critical of the nobility, or anti-elitist. Yet it seems to be this Stoic perception that is the basis for Leopold’s assertion of the virtuous person rather than the hero and for his general view of moral development and learning, its purpose and preconditions. Naturally, Rousseau’s work contains a great many different views, sometimes self-contradictory, as Leopold himself explicitly states in his defence of Rousseau. The aim here, how- summaries in english . 423 ever, is to show how Leopold is not only consistent in his reading of Rousseau, but also consistently adopts the Stoic project that Brooke has identified in Rousseau.

ERIK ELIASSON, associate professor in Theoretical Philosophy, Uppsala University. His research concerns ancient philosophy and its reception from antiquity onwards. He is the author of the monograph The Notion of That Which Depends on Us in Plotinus and its Background, Philosophia Antiqua, vol. 113, Brill, 2008, and articles focusing on themes of the philosophy of action in the ancient commentators on Aristotle, in Middle Platonism and Neoplatonism. 424 . kritik och beundran

Elisabeth Mansén Attack is the best defence Hedvig Charlotta Nordenflycht versus Jean-Jacques Rousseau

This article studies the intensive critique of Rousseau by the poet Hed- vig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) in Fruentimrets försvar, gent emot J. J. Rousseau medborgare i Genève (1761, Defence of the Female Sex against J. J. Rousseau Citizen of Geneva, 2016). Nordenflycht has a given place in the history of Swedish literature as an author and member of the learned society Tankebyggarorden (Order of Thought Builders) in Stockholm, but her harsh criticism of Rousseau’s outlook on women is less well known and deserves international attention. Nordenflycht’s contribution is particularly interesting in that she reacted while Rous- seau was still alive, and a year before the publication of Émile, ou de l’éducation (1762), where he elaborates on his view of women’s nature. Her poem appeared long before Mary Wollstonecraft, Madame de Staël, or Olympe de Gouges formulated their critique. Nordenflycht’s impassioned response in Fruentimrets försvar rested on her wide reading and her profound admiration for Rousseau. In his earlier work Discours sur les sciences et les arts (1750) she had found him to be open to the idea that better education for women would be desirable and could benefit the whole of humankind. That is partly why Nordenflycht reacted so vehemently when Rousseau’s Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles (1758) included a long footnote in which he claimed that women in general were extremely limited both intel- lectually and emotionally. They lacked celestial fire and could neither think profoundly nor feel intensely. Rousseau made women’s attitudes responsible for the superficial civilization that he despised, and for the wretched theatrical productions in Paris. The motive force behind Nordenflycht’s protest consisted in large part of amazement and dis- appointment. Her ambivalence is obvious. She appreciated Rousseau as an author, especially his ambition to be honest and sincere, but her reaction to his outlook on women remained firm and unambiguous. Nordenflycht shared Enlightenment values and hoped for a development towards greater freedom, justice, and equality, for women as summaries in english . 425 well. In her poem she invoked the strongest authorities of the time: nature, experience, and history. In her quest for old philosophers and authors with a positive view of women she was a pioneer. She starts with the Bible, continues with Plato, Plutarch, and Pierre Bayle. Norden flycht thought that the power of example was the most convincing evidence of women’s competence and capacity, and thus her poem is in large measure a gynaeceum, a catalogue of women. She begins with Sappho, a brilliant exception whom Rousseau himself willingly ac- knowledged, and continues with Aspasia, Cleopatra, and Semiramis. She demonstrates the contributions of women to culture and science, but she does not forget the world’s rulers and monarchs. She tries to cover as many fields as possible, but is well aware that the readers perhaps are not thoroughly familiar with all the distinguished women and therefore appends generous biographical and historical footnotes. Nordenflycht also reacted to contradictions in Rousseau’s text; he did not realize the consequence of allowing exceptions to his general opinion. When he admits, for example, that Sappho possessed genius and fire, this becomes a possibility for others as well. Nordenflycht’s analysis of the text shows that Rousseau is completely negative at first, when talking about women’s intellectual defects, although he subse- quently qualifies his judgement, but only to become even more con- demnatory at the end when he denies that women have the capacity to feel and love. This particularly surprises her because contemporaries tended to believe that women excelled in love and emotions. Alone among Rousseau’s critics, Nordenflycht chose to deliver a concerted poetic response in rhyme and metre; a poem with a total of 648 lines expressing her opinion of Rousseau and of the repression of women past and present. She chose alexandrines as the verse form and filled them with impressive metaphors and antitheses in order to emphasize the elevated ambition of the poem. For the form of the work and also for the impact it had, it is significant that Nordenflycht aimed it at several different targets: at Rousseau (to refute him), at women (to defend them), at the literary world (to impress with intricate form and learned associations), and at Queen Louisa Ulrika of Sweden (to strengthen the bonds with her patroness). Nordenflycht’s ideal is equality in reason, emotion, and ambition, 426 . kritik och beundran

grounded on the idea of man’s innate and natural rights. Addressing women in general, she writes that the female sex is: ”born with sense and drive, with feelings and desires, / And Woman, just like Man, as human is complete.” The problem, as she sees it, is that men, no matter whether they have worshipped or disparaged women, have prevented them from using their reason, acquiring knowledge, and reaching important positions in society. Hedvig Charlotta Nordenflycht is an important actor, not least of all because her defence of women stands out with increasing clarity as a central Enlightenment text in its desire to combat prejudices and injustices, as a pioneering feminist work through the arguments about women’s competence, and in Rousseau reception in Sweden through its distinct character of protest. For a long time to come, moreover, her poem gave rise to commentary and thus contributed to Rousseau’s presence in Swedish cultural life. It is therefore gratifying that her wish to see the poem translated for a larger European audience has now been granted at last, so that more people can share her early, intensive and effective critique of Rousseau and her argumentation for the dig- nity of women.

ELISABETH MANSÉN, Professor of History of Ideas at Stockholm Univer- sity. She has specialized in eighteenth-century cultural history and is the author of Sveriges historia 1721–1830 (Norstedts, 2011) and Ett paradis på jorden: Om den svenska kurortskulturen 1680–1880 (Atlantis, 2001). Mansén gained her doctorate with a dissertation about salon life in the Romantic period, and her latest book is Ljud befriad min röst! Thekla Knös presenterad av Elisa beth Mansén (2015). Ongoing projects include research on the feminist Mary Wollstonecraft and a book about the history of the senses. summaries in english . 427

Alfred Sjödin Rousseau in Gustavian nature poetry Johan Gabriel Oxenstierna’s Skördarne

The article deals with the question of Rousseau’s influence on -na ture poetry in the Gustavian era. Scholars have usually been quick to point out such influence in the romantic infatuation with nature and the countryside that prevailed at this time, but this may need to be modified somewhat. It is easily forgotten that the countryside played a central role in the political debates of the day, and that poets then rarely wrote about purely private matters, as they were dependent on the patronage of the court. Perhaps the clearest example of a Gus- tavian nature-worshipping poet, but also of one such ”public-office author”, was Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818). He was born in rural Skenäs, and throughout his career in civil service he longed to get back there, and this was also the place that gave the inspiration for his poetry, which is almost exclusively devoted to nature and country life. Oxenstierna was also a dedicated reader of Rousseau, whom he read in his youth, and the sentiment one encounters in his diaries shows great similarities to Rousseau’s. At the same time, it is difficult to see in Oxenstierna’s poetic career any development towards greater emo- tionality. If anything, the opposite is true, in that his final magnum opus, Skördarne (1796), is a much more propagandistic and semi-official work than the poems of his youth. The reason for this can be said to be that nature poetry at this time had become an important genre with an official political function, partly separate from the significance such poems had had during the Age of Liberty. From the very beginning Gustav III, inspired by the physiocrats, had devoted particular interest to agriculture, and through time he forged increasingly strong bonds with the peasant estate. A kind of ”pre-nationalism” emerged, with a growing interest in the relationship between Swedish nature and the distinctive cultural character of the Swedes. In other words, there was a powerful ideological charge in the image of the Swedish landscape, and any influence from Rousseau had to compete with this political utility for the state. 428 . kritik och beundran

It appears to have enabled certain aspects of Rousseauan influence to be accepted, but it was equally effective at excluding others. Thus we find in Oxenstierna’s first version ofSkördarne (”The Harvests”, 1773) a view of equality reminiscent of Rousseau’s, but in the same poem there is also an expression of joy over Gustav III’s restoration of order after the faction conflicts of the Age of Liberty. In the final version of Skördarne (1796) the propagandistic element has grown stronger. At the same time, in this considerably expanded version, Oxenstierna seeks to embrace much more and he touches on many questions where the possible influence of Rousseau can be detected. For example, he describes the ancestors of the Swedes, ”the herding Scythians”, in a way that has made many people see associations with Rousseau’s primitivism, while others have pointed out that their use of the earth is not compatible with Rousseau’s portrayal of the natural state. If there is any influence on Oxenstierna, it is in vague and elusive aspects rather than the embrace of a doctrine. What is true of primitivism can also be said to apply to equality. Oxenstierna laments that the development of society has led to differences in rank between people who are really ”brothers”, but he does not criticize the existing society as much as individual cases of abuse of power. Particularly interesting, of course, is the question of the development of civilization, and its advantages and disadvantages, the question that was most closely associated with Rousseau at the time. Oxenstier- na deals with this topic when describing international shipping and trade. After a mythological narrative in which he depicts how shipping arose through love, he discourses upon how international trade increases man’s prosperity and brings people closer together. In this he joins Voltaire, Hume, and other thinkers with a positive outlook on this early globalization, although he also criticizes the occurrence of conquests and the slave trade. He displays the same ambivalence about the products that international trade gives us, and here his view of development is more like Rousseau’s critique of culture, but in a form that is not quite as serious. Important in this connection is the remarkable structure of Oxenstierna’s poem, its zigzag argumentation, and its alternation between genres: mythological narrative, didactic reasoning, satire, and pastoral. By skilfully employing these devices, summaries in english . 429 he succeeds in relating both to those who praise civilization and to its critics: trade is good in the main, but it can have certain negative consequences. This passage is typical of the poem as a whole, which is often as contradictory in its ideological message as it is varied in its form. It is obvious that Oxenstierna knew of and read Rousseau, but it is also obvious that only certain aspects of his thought were acceptable in the type of official poems that Oxenstierna composed. On several points he approaches Rousseau’s themes, but he modifies them in accordance with the overall Gustavian ideology. This makes it very difficult to specify what belongs to Rousseau and what was generally held. And perhaps this is characteristic of Rousseau’s influence on the authors on the Gustavian Parnassus. It is not until we come to the writers working outside the Gustavian literary system that we find a receptivity to Rousseau’s more radical sides and his literary innovations.

ALFRED SJÖDIN, PhD in Comparative Literature, works at Lund Univer- sity and the Department of Nordic Studies, Copenhagen University. His doctoral dissertation examined Johan Gabriel Oxenstierna’s long poem on agriculture, Skördarne (1796). He has also published a commented edition of Oxenstierna’s poems as well as articles about other eighteenth-century poets such as Bellman, Leopold, and Lidner. 430 . kritik och beundran

Staffan Bengtsson Letters from a friend I call ”my Roußeau” A typographical reading of three early fragments of Thomas Thorild

In 1780 the Swedish poet and philosopher Thomas Thorild (1759–1808) anonymously published three ”fragments” in two different Swedish daily newspapers: ”Fragment”, ”Fragment of a letter” and ”Yet another fragment, stolen from a letter from one of my friends”. Although they were published separately, the three fragments evidently belong together as regards both content and form. A note appended to the second poem, signed by the anonymous ”sender” (Thorild) points out a friend called ”my Roußeau” as the author of these letter fragments, who we know is identical with Thorild’s close friend Anders Hylander (1750– 1830), reader in Oriental languages. But the fragments name a certain Arist as recipient of the letters, and we know that this was Thorild’s pseudonym for Hylander, so this reverses the relationship, making Thorild the author called ”my Roußeau” and Hylander the publisher. This distinction between publisher and author is significant because the fictitious framework and the frequent occurrence of ellipsis dashes shows that the three fragments are compilations of short fragments from different letters, which gives the publisher a highly active role. The letters can thus be said to have been written by a ”Rousseau”, but returned by a publisher to this ”Rousseau” after much revision. The first fragment is a memoir of a young woman’s natural and -un pretentious virtue and beauty, in contrast to the paragons of decency and the vanity of fashion surrounding her. The second fragment is a panegyric to the beauty of nature as a teacher of virtue, and the third fragment returns in thought to the woman in the first fragment and the memory of a present he had received from her containing the gifts of nature. The emotional tone, the praise of nature, simplicity, innocence, and virtue indicates that Rousseau’s epistolary novel Julie, ou la nouvelle Héloïse (1761) was a source of inspiration. Certain written references by Thorild to Julie, intended for two of their mutual friends, one for Johan Lundblad (1750–1820) and the other for Sven Erland Heurlin (1758–1827), provide a supplementary summaries in english . 431 framework to the fragments. A reference that is common to both leads us to the 12th letter in Part 1, where Rousseau discusses the art of reading: the value of ”reflecting” on what one has read, how important it is ”to talk over the subjects on which we have been reading”, to proceed ”by exercising our sight as well as feeling”, that taste is ”the microscope of judgement” which ”brings small objects within reach”. Another leads to a letter in Part 2 written by Saint-Preux to Julie, en- closed in the second letter in this part, like a letter within the letter, entitled ”Fragments”, three fragments showing some general similarities in content to Thorild’s fragments, but above all sharing not only the title but also the frequent use of suspension dots (points de suspension). The two references seem to suggest that the dots are the kind of ”small objects” that are worth talking over, reflecting on, and allowing ”the microscope of judgement” to bring ”within reach” of ”taste”. A closer study shows that Thorild’s equally conspicuous use of ellipsis dashes in his fragments also points in a different direction, namely, to Johann Gottfried Herder’s (1744–1803) use of dashes and other typographical markers to indicate a particular dialectical reading intended to represent the figurative form of writing and thinking that he believed the biblical creation story was based on. This use of dashes occurs already in Herder’s debut work, Fragmente (1767). Here he has assembled disparate fragments from a recently discontinued periodical called Briefe (1759–1765), compiled in three collections which he presented as an appendix to the extinct periodical. Herder took fragments from these letters, but reworked them so that they fit together in the collections as parts belonging to a common whole, as if the three collections were merely larger fragments of the same whole. Herd- er’s dashes mark fragments that function as components in a visual organization of the language material which serves as an alternative to customary punctuation with its arrangement of the elements in a discursive logic. In this way a pictorial dimension is incorporated in the reading which is comparable to the visual presence of the body in the speech situation. This expanded manner of using punctuation unknowingly responds to a wish expressed by Rousseau in his Essai sur l’origine des langues (1754, but published only posthumously in 1781), where he discusses whether punctuation could be used more efficiently 432 . kritik och beundran

in written language to mark the kind of emphases that can be heard and seen in spoken language. In Rousseau’s ”Fragments” the suspension dots are used to imitate the interrupted speech of a person so overwhelmed with emotion as to be unable to find words for everything. They represent the feelings that are on display in such a speaker’s body, accompanying the discursivity of spoken words. Written words cannot be accompanied by any similar display, but the suspension dots remind the reader of this visual dimension of embodied speech, who can now imagine and add this form of expressiveness to the text. Herder’s fragments function instead as clauses in a dialectical reading which enables a reorganization of them into pictures, which compete with the clauses that logical punctuation arranges in accordance with the discursivity of language. The essay compares Rousseau’s and Herder’s use of punctuation as a means to introduce a visual dimension in written texts, and the applicability of the two techniques to Thorild’s fragments.

STAFFAN BENGTSSON, PhD in Aesthetics, Department of Literature, Uppsala University. Since writing his dissertation on the method behind Johann Gottfried Herder’s works, Herders hieroglyf (2004), he has taken particular interest in the significance of typography and layout for the interpretation of texts. Besides producing several articles on Herder, he has contributed to research on other eighteenth-century authors associated with Herder, such as Goethe, Lessing, and Thorild, and on German and Swedish romanticism. He is also involved in editing the collected works of Thomas Thorild for Svenska Vitterhetssamfundet (The Swedish Philological Society). summaries in english . 433

Roland Lysell Reminiscences of Rousseau in Carl Jonas Love Almqvist Educational programme, doctrine of love, and female strategy

Rousseau’s significance both for Carl Jonas Love Almqvist’s (1793–1866) educational programme in MannaSamfund and Manhemsförbundet, two learned societies in the 1820s, and for his later work as a teacher and textbook author at the New Elementary School in Stockholm, has frequently been cited. We recognize the desire to reform mankind from within, the quest for an absolute inner truth based on man’s own nature, his sense of purpose, his emphasis on freedom of speech, the desire to see the idea realized, the desire to give every person his or her rights, and the emphasis on absolute freedom. Almqvist’s idea of ”forming genuine Swedes” is a supplement to Rousseau’s programme, as is the notion that ”to be Swedish is to be in Swedish society”. Alm- qvist goes further than Rousseau. He wants to realize a national ideal, but simultaneously to ”realize the Kingdom of God” on earth. Almqvist presumably came into contact with Rousseau’s works early through his mother, Brite Louise Gjörwell (1768–1806). Almqvist writes: ”Her fondest pleasure was to dream in parks and forests: my dear, beloved Mama! Preferably alone, or with Rousseau.” His grand- father Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) was one of Sweden’s fore- most Rousseau critics in the eighteenth century, and Émile was a central text in the eighteenth-century debate on education. What is odd, however, is the military rhetoric in Almqvist’s educational programme. My thesis is that the explanation for this can partly be found in the writings of one intermediary, Johan Fischer- ström (1735–96). Fischerström’s career shows similarities to Almqvist’s. According to Fischerström, agriculture is the source of the country’s wealth, an idea we recognize from Rousseau’s works – and Almqvist’s. In his youth Fischerström came close to the circle of the Order of Thought Builders (Tankebyggarorden), and a deep friendship arose between him and Hedvig Charlotta Nordenflycht, for whom Rousseau was extremely important. Fischerström later became president of the Royal Swedish Academy of Sciences. When he left that position in 434 . kritik och beundran

1794 he delivered a speech entitled ”On the ways and means by which strength, manliness, and hardiness can be promoted in the Swedish people”, which was reprinted in 1828. This text, in my view, mediated between Rousseau and Almqvist. Fischerström lauded the military academy at Karlberg, where young men received both moral and physical education; he called Karlberg ”the most beautiful establishment in the world”. To ”shape persons and citizens” is Fischerström’s educational programme. Physical exercise was not disdained at Karlberg; education, just as in Rousseau’s Émile, concerned body and soul alike. Almqvist’s ideal of simplicity and fru- gality is also foreshadowed in Fischerström’s description of Karlberg. Almqvist’s pedagogical programme in Manhemsförbundet, a society founded in autumn 1815, and in the later MannaSamfund, has been elucidated in detail by Greta Hedin, who has found direct remini scences of the preface to Émile. In the military academy it is not a question of individuality, but rather of fostering citizens. The Christianity in the project rests on a foundation of Old Norse religion. Hedin examines Almqvist’s doctrine of love in relation to Rous- seau’s view of love and femininity, as expressed in the discussion of Sophie’s education in Émile, and she finds similarities in content. More importantly, however, woman’s position is claimed to give her power, a notion that Almqvist makes his own and uses rhetorically in works with a completely different meaning, as in Svenska Fattigdomens betydelse (”The Meaning of Swedish Poverty”). The word ”poor” is rede- fined.

Yet for one single thing – and certainly a big thing – for which the Swede as distinct from others in Europe is suited: that is poverty. If only we could learn it properly. We have it, more or less all of us, here; but many among us behave incompetently with the main trait in the world that God has given us. The Swede is poor. If he understands this, then he has won the core of his nationality, and is invincible. To be poor means to be thrown upon one’s own resources.

The logic is that the Swede is poor, but poor means something other than we believe, namely, possessing a certain degree of spiritual strength. Poverty can thus be incorporated in Almqvist’s nationalist utopia. summaries in english . 435

The figure of thought according to which the outwardly weak becomes the ultimately strong can thus be found in both authors. In Émile the woman acquires her power precisely by feigning submission: enticing someone to give her a command and then gaining the upper hand when all values have been overturned. When Almqvist made his debut as a writer of fiction with a novel inspired by August Lafontaine, Parjumouf: Saga från Nya Holland (”Parjumouf: A Tale from New Holland”, 1817), the sentimental style can be traced back to Rousseau’s Julie ou la nouvelle Héloïse (1761). Par- jumouf intensifies Rousseau’s image of the virtuous woman. That love is a dominant force in Almqvist’s mind is clear from his early pamphlet Hvad är kärlek? (”What Is Love?”, 1816). For Almqvist, true love is based on religious feeling, the feeling (not religious dog- mas) that God creates in man. Almqvist’s erotology combines Rous- seauan, Swedenborgian, and Herrnhutist elements. In Almqvist’s works, Rousseau’s ideas survive to a greater degree than in other Swedish romantics, but they are always combined with other ways of thinking.

ROLAND LYSELL, Professor of Comparative Literature at Stockholm Uni- versity and freelance theatre critic. His writings include the monographs Erik Lindegrens imaginära universum (1983) and Erik Johan Stagnelius – det absoluta begäret och själens historia (1993) and he has edited a volume of studies on Ibsen’s women, Ibsens kvinnor tolkade av scenens kvinnor (2011). He has published a number of scholarly essays on Swedish and British romantics, on the works of Ibsen and Strindberg, on hermeneutics and dramaturgy. He is currently working on a monograph about Henrik Ibsen’s drama. 436 . kritik och beundran

Elisabeth Mansén Delight and defence Jean-Jacques Rousseau and women in Sweden

Rousseau is often described as a woman’s author – read, admired, loved, and criticized by women – but hitherto no one has undertaken a detailed examination of the situation in Sweden. This study looks at women’s reading of Rousseau in Sweden from the mid eighteenth century and through the next hundred years. The aim is to see which women read Rousseau, which of his works they read, how they read them, and the thoughts, feelings, and reactions provoked by the reading. Questions are also asked about whether this interest changed over time. Apart from the earlier research on which it can build, the study explores biographical material, lists of books, diaries, and letters. A clear result of this study is that, among the women who read Rousseau in Sweden, there was both criticism and admiration, not infrequently in the same person. Those who attacked him also defended him, and those who approved of his outlook on women did not practise what he preached. They claimed that they were thinking independent- ly and had the right to formulate their views. Quite a few of them were unmarried and childless, and all of them went beyond the role of wife and mother. They interpreted Rousseau as they saw fit, choosing different attitudes to him, different ways to voice their admiration and their critique, and different ways to let him influence their lives. Ap- propriation, adaptation, and apology are just some of the approaches that occur. Receptivity, refutation, and counter-reaction are others. Preliminary findings of the study suggest that women in the eighteenth century were chiefly interested in Rousseau’s philosophical ideas, especially his view of women. The texts in focus were Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles (1758) and Émile, ou de l’éducation (1762). A special position appears to have been attained already in the eighteenth century by Julie, ou la nouvelle Héloïse (1761). The profoundly engaged author Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) also referred to both Discours sur les sciences et les arts (1750) and Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi des hommes (1755). summaries in english . 437

Women in the early nineteenth century were more concerned with Rousseau’s literary style and his descriptions of individuals, emotions, and moods. They fondly read Julie, ou la nouvelle Héloïse and the au- tobiographical Les Confessions (1–2, 1782–1798), identified with the her- oines, and discussed the ideal friendship, the play of emotions, and the power of love. This applies in particular to the salon hostess Malla Silfverstolpe (1782–1861), but also to authors like Amalia von Helvig, née von Imhoff (1776–1831), Julia Christina Nyberg (1785–1854), and Fredrika Bremer (1801–1865). Partly new writings were studied: Nyberg also mentions Rousseau’s melodrama Pygmalion. Nordenflycht’s significance should not be underestimated. Her defence of women against Rousseau, Fruentimrets försvar, gentemot J. J. Rousseau medborgare i Genève (1761, Defence of the Female Sex against J. J. Rousseau Citizen of Geneva 2016), follows Rousseau’s female readers into the nineteenth century, where Silfverstolpe became the centre for disseminating an interest in Rousseau. Silfverstolpe is a clear repre- sentative of the romantic reading that Darnton calls ”Rousseauanism” and which has consequences for the whole of life. As a full-fledged romantic, she has no problems accepting Rousseau’s complementary view of women; on the contrary she identifies with his leading female characters and thinks that his literary figures explain the enigma of her life. She reads Émile, ou de l’éducation along with Julie, ou la nouvelle Héloïse and Les Confessions. The portrayal of the characters, and his belief in the power of love and emotions, become central. In Malla Silfverstolpe Rousseau appears to have found a sympathetic reader, and her positive attitude spread to a larger circle of readers and to new gen- erations through readings and discussions in the romantic salon that she started in 1819 and carried on, with brief interruptions, until the 1840s. Among the women in the salon there were authors like the nov- elist Fredrika Bremer and the poet Thekla Knös (1815–1880). Both Sil- fverstolpe and Bremer were influenced in their writing by Rousseau’s Confessions, and they both comment on his view of nature. Bremer was interested in his ideas and went on pilgrimage to places associated with Rousseau, but despite her position as a pioneer in the struggle for the rights of women, she appears either to agree with or not to worry about his outlook on women. 438 . kritik och beundran

Naturally there were other Swedish women who read Rousseau. At court Rousseau was studied by Queen Louisa Ulrika (1720–1782), her daughter Princess Sophia Albertina (1753–1829) and Duchess Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818), married to Gustav III’s brother, Duke Carl. The queen’s attention was drawn to Rousseau when Norden flycht’sFruentimrets försvar was dedicated to her. In the queen’s library the original edition of Rousseau’s Émile was particularly worn, and in December 1779 it was read aloud at court. Louisa Ulrika corresponded with several French philosophers of the time, including Voltaire, but not with Rousseau. In the library left by Princess Sophia Alberti- na there was a copy of Rousseau’s Émile (1762), and Duchess Hedvig Elisabeth Charlotta is said to have read Rousseau in her youth and to have been familiar with his political writings as well. Although the number of well-documented female readers from this period is limited, this study reveals several interesting readings of Rousseau of international relevance, which had an impact on contemporaries and also more long-term effects. Perhaps this is how an introduction often takes place, through thought-provoking actions by a few pioneers with the desire and ability to spread their ideas.

Maria Gullstam From national stage to passion music Rousseau and the theatre in eighteenth-century Sweden

Although Jean-Jacques Rousseau wrote several works for the theatre, composed operas, and invented a new dramatic genre, he is not really known to posterity as a man of the theatre. Instead he is often accused of having been opposed to the work and the very existence of the theatre. This is mostly due to his notorious Lettre à M. d’Alembert sur les spectacles in 1758, which criticized the Parisian theatre and provoked a huge debate. Harsh accusations of taking up contradictory stances were levelled at Rousseau by his contemporaries, and to a great extent they have continued right up to the present day. But although Rous- seau has been depicted in large measure as an antagonist of the theatre, as one of a series of moralistic opponents in the course of history, his writings on music and drama and his own works for the stage have continued to inspire theatre critics, stage artists, and musicians – also in Sweden. In the mid eighteenth century Rousseau and his ideas about music and theatre were extremely controversial in Sweden as in the rest of Europe. Around the time when his letter about the theatre was published (1758), Rousseau was often viewed negatively in Sweden, although there were exceptions: the thirst for enlightenment in Sweden did not accord well with his relatively recently published political writings. Previous research has found many examples of how Rousseau’s thoughts about music and the theatre were received in Sweden. The intention of this article is to assemble these and other examples in order to show how the ambivalent reception of Rousseau’s ideas about music and theatre manifested itself and alternated during the second half of the eighteenth century in Sweden. The study aims to demonstrate how Rousseau’s critique of the Parisian theatre met stern disapproval in the Swedish public debate, while simultaneously his writings on music, aesthetics, and drama slowly found a hearing among the Swedish cultural elite, and were present at least on the periphery when Gustav III developed his grandiose project to establish a Swedish national stage. 440 . kritik och beundran

The Swedes’ understanding and use of Rousseau’s ideas about music and theatre are illustrated through four examples: the journalist Per Juslén’s (1739–1794) speech about a national theatre held in the learned society Utile Dulci in 1769; the debate concerning the influence of the theatre on morals in Sweden in the second half of the eighteenth century in contemporary periodicals and writing competitions arranged by literary academies; Johan Wellander’s (1735–1783) speech about music (probably delivered in Utile Dulci some time between 1767 and 1776); and the first Swedish dictionary of music, Svenskt musikaliskt lexikon, efter grekiska, latinska, italienska och franska språken, written by Carl Envallsson (1756–1806) and published in 1802. A parallel study of eighteenth-century Swedish readers of Rous- seau’s works about music and theatre makes it clear that the perception of ”the citizen of Geneva” was far from uniform. Some people, such as Per Juslén, simultaneously criticized Rousseau’s questioning of the Parisian theatre in Lettre à M. d’Alembert and used well-honed arguments from that work in favour of a Swedish national theatre. For many people, Rousseau’s name had become synonymous with a general critique of plays, and therefore an anonymous Swedish antagonist of the theatre was branded with the name ”the Swedish Rousseau”. Meanwhile, Thomas Thorild (1759–1808) could sport his knowledge of Rousseau in a dispute with Carl Envallsson in Stockholms Posten, displaying, albeit concisely, a seemingly dual opinion of the theatre similar to that normally attributed to Rousseau. Gustav III himself appears to have been able to find in Rousseau’s letter about the theatre some arguments to permit Sunday performances, contrary to the will of the clergy. The altercations about Rousseau’s texts about music and musical drama appear to have been just as impassioned, yet much calmer and less political, than the discussions about the theatre. Johan Wellander’s speech is a manifestation of arguments borrowed from Rousseau’s Lettre sur la Musique Françoise and his Dictionnaire de musique, used in order to praise Italian music in a country where the opera was otherwise often French-dominated, although without men- tioning Rousseau by name. And finally, via Carl Envallsson’s dictionary of music, Rousseau’s musical and theatrical aesthetics were spread and read. summaries in english . 441

Some of Envallsson’s articles were explicitly of Rousseauan origin, while others – such as his article about the art of acting in musical drama – discreetly found their way into the libraries of the Swedish cultural elite. In the Swedish Enlightenment the name of Rousseau and his texts about music and theatre were undoubtedly very useful weap- ons, which could sometimes even be used on both sides of a dispute.

MARIA GULLSTAM, doctoral student in Theatre Studies at the Department of Culture and Aesthetics, Stockholm University, as part of the research project Performing Premodernity (financed by Riksbankens Jubileumsfond). She is writing her doctoral dissertation on Jean-Jacques Rousseau’s theatre aesthetics, to be defended in 2018. Together with Rousseau scholar Michael O’Dea, she has edited the volume Rousseau on Stage: Playwright, Musician, Spectator, Oxford University Studies in the Enlightenment, (Oxford, Voltaire Foundation 2017) containing articles by eleven authors from different coun- tries and disciplines. 442 . kritik och beundran

Martin Bagge, Maria Gullstam, James Massengale, Jennie Nell, Mark Tatlow The elusive soothsayer The discovery of a Swedish version of Rousseau’s opera Le Devin du Village

The article presents ongoing research on a unique discovery: the finding of a Swedish version of Rousseau’s well-known opera Le Devin du Village. The fundamental problem is that the title page of the manuscript, if there ever was one, has been torn away, so that dates, names, and other details are lost. Neither do we know who copied the music or authored the Swedish libretto, nor when this was done, or whether the Swedish version of the opera was ever staged. Le Devin du Village is an innovative one-act opera, which had its premiere on 18 October 1752 in Fontainebleau and was an immediate success throughout Europe. Scarcely six years after the French premiere, the opera was performed in Sweden: on 9 February 1758 the royal family’s French theatrical troupe performed Rousseau’s lyrical drama in Stockholm. Agne Beijer lists six occasions when the French troupe staged Le Devin du Village between 1758 and 1783. To this can be added a performance on 19 January 1772 which was advertised in the newspaper Dagligt Allehanda. According to Wilhelm Berg, the opera was also staged by other troupes both in Stockholm and in Goth- enburg at least up to the 1780s. In connection with other investigations into Rousseau’s musical and theatrical aesthetics in eighteenth-century Sweden, a hitherto un- known Swedish translation of Rousseau’s opera – a handwritten translation into Swedish (with score), was discovered along with an original edition of the French material from 1753, preserved under the same catalogue number. The Swedish score is a complete transcription of the French original, probably copied from the French engraving with which the material is preserved, made by an as yet unidentified copyist. The score consists of 108 pages and is in fine condition, but presumably not in its original binding. If there was ever a title page it was removed or torn away long ago. summaries in english . 443

Primary attempts at dating by Professor James Rhea Massengale, partly through study of the music paper and the watermark, show that the manuscript probably originated between the 1790s and the 1810s. No convincing counterpart to the handwriting or the notation has yet been found, but distinctive G-clefs and F-clefs may in the future facil- itate comparison with other material in the music library. An analysis of the score by Professor Mark Tatlow shows that the text and most of the stage directions are in Swedish, while marks of expression and tempo are mostly in Italian, and sometimes in French. The transcription is faithful to the French original. Certain modifica- tions have been made, for instance changes to the melody to improve the musical flow, and other minor revisions, which presumably have to do with a planned staging. The most interesting feature of the Swedish transcription is undoubtedly the role of Colin, which is rewritten for a lower voice. The changes concern both the pitch and the range: the Swedish Colin is written for a tenor (with a good lower register) or a baritone (with a good higher register). We do not know who was responsible for the Swedish translation. The score is a neat fair copy, which makes it difficult to identify the copyist from the handwriting. Moreover, there are many questions still without answers: was it the copyist who translated the text while revis- ing the music? Or did the person who copied the music write in existing words translated by someone else? If so, who made the translation, and when? No separate Swedish libretto has been found, so the provi- sional assumption is that the same person reworked the entire manuscript. There are several possible names, from Carl Stenborg (1752–1813) to Édouard Du Puy (1770–1822) and Erik Drake (1788–1870), but none matches the hand of the manuscript. All that can really be concluded is that the scribe must have been a professional musician and that he or she had a full command of Swedish. (If the music copyist is not the same person as the translator, he or she knew Swedish sufficiently well to be able to adapt the music to the translation). As regards the translation itself, it is mostly very accurate and faithful to the original. Any changes are chiefly abbreviations of the stage directions, apparently for greater ease. When the stage directions contain important scenographic details, however, the more elaborate 444 . kritik och beundran

instructions are translated literally. Departures from the wording of the original text are exclusively due to its adaptation to the music and rhyme scheme. On those occasions when the translator was obliged to deviate far from the literal meaning, however, he or she took pains to retain the spirit of the original, suggesting a good knowledge of French. In both manuscripts, in keeping with the practice at the time, no great effort was made to achieve consistency in the use of diacritics, apostrophes, punctuation, or initial capitals (for example for nouns). Here the manuscripts differ in that the copyist did not follow the original in this regard (if we suppose that the translation was made directly from the French score); for instance, punctuation marks such as full stops, colons, semicolons, and commas appear to have been used in a rather arbitrary fashion. It is interesting to note, however, that in several places the Swedish translator added correct diacritics such as acute and grave accents when they were omitted in the original manuscript. Martin Bagge, who has sung four of the arias in Swedish, considers that the translation works well, in that the words suit the flow and variation of the music. The great popularity of Le Devin in Sweden in the closing years of the eighteenth century and the currents of national romanticism and nationalism in the first years of the nineteenth century perhaps coin- cided happily in some music or theatre director’s mind and led to this translation and arrangement. Why the Swedish version of the opera was presumably never performed – or if it actually was – is yet another enigma which may perhaps be solved after further research. summaries in english . 445

Guest contributors

MARTIN BAGGE, BA in musicology from the University of Gothenburg, musician, composer and music researcher focusing on Swedish songs from the seventeenth and eighteenth centuries. His research has concerned, among others, Lars Wivallius, Johan Runius, and Lars Johan Lucidor. His BA thesis, ”Hwad är musten? Bara pusten”: Ett försök till upprättande av en musikalisk verkförteckning över Johan Runius andliga och världsliga visor (2012), recon- structed a number of tunes to Runius’s poems with the aid of German and Danish hymnbooks and songbooks from the seventeenth and eighteenth centuries. Current projects include a study of Johan Runius and French music, and the reception by members of Utile Dulci of Rousseau’s aesthetic of music and theatre.

JAMES MASSENGALE, Distinguished Research Professor of Scandinavian Studies at UCLA and expert on eighteenth-century song culture. His doctoral dissertation The Musical-Poetic Method ofC. M. Bellman (1979) led to the position of music editor for several volumes in the standard edition of Carl Michael Bellman’s works published by Bellmanssällskapet (The Bellman Society). Ongoing research includes the reconstruction of Olof von Dalin’s songs.

MARK TATLOW, conductor, pianist, educator, and visiting researcher at Stockholm University, is an expert on early modern music. Between 2007 and 2013 he was artistic director at Drottningholm Palace Theatre where he conducted Sweden’s first Monteverdi cycle and operas by Cavalli, Handel, Haydn, Cimarosa, Martín y Soler, and Mozart. His research interests include vocal and instrumental musical practice in the seventeenth and eighteenth centuries. 446 . kritik och beundran

jennie nell Afterword

The general impression conveyed by the volume is that “the citizen of Geneva” was admired in Sweden in the period 1750–1850 more as an author than as a philosopher. If we were to attempt to specify what the general public associated Rousseau with, it would probably have to be the bestseller Julie, ou la nouvelle Héloïse (1761). Its discussions of virtue and love appealed to eighteenth-century Swedish readers, and the book appears to have retained its popularity during the nineteenth century. The radical thinker Rousseau was also known, but in a nar- rower circle, and he was more often subjected to critique, especially in the eighteenth century. The image of Rousseau among eighteenth-century Swedes was initially complex, to say the least, and the first readers are to be found in a rather restricted circle of royals, courtiers, and cultural personalities. We cannot speak of any real circulation of his ideas until the late 1770s or early 1780s. It is clear that people also made use of Rousseau early on as a symbol of a certain set of values. His name served as a code word for many different positions, for instance as a synonym for a person with a negative attitude to the theatre, after his Lettre à d’Alembert sur les spectacles (1758) was widely read and discussed; in various instances Rousseau’s name was equated with anti-religious, ungodly opinions; and in the late eighteenth century and early nineteenth century the name became synonymous with the deep-feeling person and the sensitive soul. In the eighteenth century, and usually in the nineteenth century as well, Rousseau was read in French. It was not until the very end of the eighteenth century (1799) that translations into Swedish began to appear. This can be compared with the fact that the first translations into English of the majority of Rousseau’s early writings often followed just a year or so after the French editions. The preliminary findings presented in this volume show that the eighteenth-century reception of Rousseau was based on a fairly broad selection of works: Discours sur les sciences et les arts; Discours sur l’origi- summaries in english . 447 ne et les fondements de l’inégalité parmi les hommes; Dictionnaire de musique; Lettre sur la musique Françoise; Lettre à M. d’Alembert; Narcisse L’allée de Silvie; Le Devin du village; Pygmalion; Julie; Émile, Lettres écrites de la Montagne, and to a certain extent Du Contrat social and Les Confessions. There was an early focus on Rousseau as a (dangerous) social debater. Lutheran Sweden was barren soil for his early theories of evolution and his supposed atheism. His republican ideas and his championing of equality won him no favour with a royal family where Voltaire’s enlightened despotism was the ideal. Yet although Rousseau was criticized and sometimes also ridiculed, he aroused interest: he was considered daring and he was assumed to be a genius. In the nineteenth century the focus shifted towards Rousseau as an author and a philosopher of education; Julie and Émile are still strongly represented. Moreover, the posthumously published Les Confessions (1781–1782) and Rêveries (1782) were available. Although Émile was already used quite frequently as argumentation in the eighteenth century, and although the Gustavian court tested the novel’s theses on child rearing, it was not until the nineteenth century that Émile was used to formulate modern educational principles that are still considered valid today. What the whole studied period has in common is that Rousseau is praised, by critics and admirers alike, for his language and his style. Perhaps this is also part of the explanation why Swedish translations came so late: there may have been a reluctance to do violence to what constituted the very foundation of his early fame. Probably another contributing factor was the francophone culture in the learned Gus- tavian society. During both the eighteenth and nineteenth centuries Rousseau’s style and eloquence seem to have been universally admired, but his brilliant rhetoric could also be turned to his disadvantage, especially in the eighteenth century, when it was argued that he used language to seduce uncritical readers and disguise its provocative or blasphemous content. Whereas his critics were not slow to point this out, the admirers instead associated the style with Rousseau’s genius and wrote about his wisdom, perspicuity, and love of mankind. Both sides thus appear to have respected his genius, but the critics thought that it was wasted on erroneous opinions. 448 . kritik och beundran

What should be emphasized above all is the complexity of the reception of Rousseau’s person and ideas, and the fact that reception rarely entailed merely a direct response to a reading of Rousseau’s texts. Usually it was a matter of several processes over a long time, which posterity and historians have read as direct influence. It is obvious that further research will show more clearly that we must be prepared to reassess when and in what way one can talk of a distinct influence of Rousseau on Swedish cultural history, and what the concept of “Rous- seauism” can actually mean. Language, style, and content are thus joined in intricate patterns, and their complex relations to the spirit of the age and people’s hori- zons of understanding constantly affect the reception of Rousseau’s texts. The research group therefore hopes to continue with a closer and deeper study of a larger corpus of material.

JENNIE NELL, PhD in Comparative Literature and researcher at the De- partment of Culture and Aesthetics at Stockholm University. She is leader of the research network “Jean-Jacques Rousseau and Sweden”. Her research mainly concern eighteenth-century Swedish, French, British, and American literature, as well as the literature of classical antiquity and French classicism. The topic of her doctoral dissertation was Carl Michael Bellman’s panegyric to Gustav III. Ongoing research projects include studies of the reception by members of Utile Dulci of Rousseau’s aesthetic of music and theatre, and studies of Gustav III as a playwright. Författarpresentationer

staffan bengtsson är fil. dr. i estetik och verksam vid Litteratur- vetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Alltsedan sin avhandling om metoden bakom Johann Gottfried Herders författarskap, Herders hieroglyf (2004), har han särskilt intresserat sig för typografins och layoutens betydelse för tolkning av texter. Förutom ett flertal artiklar om Herder, har han bidragit med forskning om andra till Herder närstående 1700-talsförfattare som Goethe, Lessing och Thorild, samt om tysk och svensk romantik. Han är även involverad som redaktör i Svenska Vitterhetssamfundets utgivning av Thomas Thorilds Samlade skrifter. elena dahlberg är fil. dr i latin och forskare vid Institutionen för lingvistik och filologi, Uppsala universitet. Hennes forskning kretsar kring nylatinsk litteratur från Östersjöområdet. Mellan 2012 och 2016 arbetade hon på Södertörns högskolebibliotek, där hon katalogiserade flera tusen tidigmoderna dissertationer. I sin pågående forskning studerar Dahlberg latinsk poesi författad i Sverige under perioden 1550– 1650 som ideologisk produkt i statens tjänst. stefan ekman är fil. dr i litteraturvetenskap och lektor i medier, estetik och berättande vid institutionen för informationsteknolo- gi, Högskolan i Skövde. Hans forskning fokuserar främst på svenskt 1700-tal: Carl Michael Bellmans diktning, tillfällesdikt och den fram- växande svenska pressen. Pågående forskning behandlar frågor kring den svenska dagspressens första decennier som arena för offentlig debatt: vilka diskussioner fördes, vilka deltog och hur användes den nya mediala form som den dagliga nyhetstidningen utgjorde? 450 . kritik och beundran

erik eliasson är docent i teoretisk filosofi vid Uppsala Universi- tet, och Research Fellow vid Helsinki Collegium for Advanced Stu- dy. Hans forskning rör den antika filosofin och dess reception under antiken och framåt. Han är författare till monografin The Notion of That Which Depends on Us in Plotinus and its Background, Philosophia Antiqua, vol. 113, Brill, 2008, samt artiklar med fokus på handlings- filosofiska teman hos de antika Aristoteleskommentatorerna, inom medelplatonismen samt nyplatonismen.

maria gullstam är doktorand i teatervetenskap vid Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet, inom forskningsprojektet Performing Premodernity (RJ). Hon skriver sin doktorsavhandling om Jean-Jacques Rousseaus teaterestetik och disputerar 2018. Tillsammans med Rousseauforskaren Michael O’Dea står hon bakom antologin Rousseau on Stage: Playwright, Musician, Spectator (Oxford University Studies in the Enlightenment, 2017) med artiklar skrivna av ett tiotal forskare från olika länder och discipliner.

roland lysell är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och verksam som teaterkritiker på frilansbasis. Bland hans skrifter märks monografierna Erik Lindegrens imaginära universum (1983) och Erik Johan Stagnelius – det absoluta begäret och själens historia (1993) och den av honom redigerade Ibsens kvinnor tolkade av scenens kvinnor (2011). Han har offentliggjort en rad vetenskapliga uppsatser om svenska och engelska romantiker, Ibsens och Strindbergs författar- skap, hermeneutik och dramaturgi. Han arbetar för närvarande med en monografi om Henrik Ibsens dramatik.

elisabeth mansén är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Hon har specialiserat sig på 1700-talets kulturhistoria och skrivit Sveriges historia 1721–1830 (Norstedts 2011) och Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680–1880 (Atlantis 2001). Mansén disputerade på en avhandling om romantikens salongsliv och hennes senaste bok är Ljud befriad min röst! TheklaKnös presenterad av Elisabeth Mansén (2015). Bland pågående projekt finns forskning kring feministen Mary Wollstonecraft samt en bok om sinnenas idéhistoria. författarpresentationer . 451 marianne molander beyer är docent i franska och lektor i språkdidaktik vid Göteborgs universitet. Hennes forskningsområden rör främst svensk-franska relationer under 1700-talet och första hälften av 1800-talet. Hon har bland annat givit ut Gustav Philip Creutz brev på franska, dels i en doktorsavhandling Le Comte de Creutz, Lettres inédites de Paris, 1766–1770 (1987), dels i brevvolymen Comte de Creutz, Lettres inédites de Paris, 1766–1770 (2006, 2012). Hennes senaste bok, Les Relations entre la France et la Suède de 1718 à 1848. Une Amitié amoureuse (2015), är författad tillsammans med historikern Franck Favier. jennie nell är fil.dr. i litteraturvetenskap och forskare vid Institu- tionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet. Hon är forsk- ningsledare för nätverket ”Jean-Jacques Rousseau och Sverige”. Hon ägnar sig framförallt åt den äldre litteraturen inom svenskt, engelskt, amerikanskt och franskt 1700-tal, samt antikens och fransk-klassicis- mens litteratur. Avhandlingsämnet var Carl Michael Bellmans pane gyrik över Gustav III. Pågående forskningsprojekt inkluderar studier kring receptionen av Rousseaus musik- och teaterestetik inom sällska- pet Utile Dulci samt studier om Gustav III som dramatisk författare. mathias persson är fil. dr. i idé- och lärdomshistoria och verksam vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet. Hans tidigare insatser inom 1700-talsforskningen har rört dels tyska föreställningar om Sverige, dels Vetenskapsakademiens samhällssyn, vilken utgör föremålet för en monografi som är beräknad att publiceras 2018. Ett kommande forskningsprojekt behandlar svenska och europeiska resenärers bilder av Afrika under 1700-talet i relation till idéer om upplysning, civilisation och hushållning. alfred sjödin är fil. dr. i litteraturvetenskap, verksam vid Lunds universitet och vid Institutionen för nordiska studier, Köpenhamns universitet. Avhandlingen behandlade Johan Gabriel Oxenstiernas stora dikt om lantbruket, Skördarne (1796). Han har även publicerat en kommenterad utgåva av Oxenstiernas dikter och artiklar om andra 1700-talsskalder som Bellman, Leopold och Lidner. 452 . kritik och beundran

Gästskribenter

martin bagge är fil.kand. i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, musiker, kompositör och musikforskare med inriktning på svensk visdiktning från 1600- och 1700-talen. Han har forskat om bland andra Lars Wivallius, Johan Runius och Lars Johan Lucidor. Kandidatuppsatsen ”Hwad är musten? Bara pusten”: Ett försök till upp- rättande av en musikalisk verkförteckning över Johan Runius andliga och världsliga visor (2012) rekonstruerade ett antal melodier till Runius poesi med hjälp av tyska och danska psalm- och visböcker från 1600 och 1700-talen. Nuvarande projekt inbegriper en studie av Johan Runius och den franska musiken, samt receptionen av Rousseaus musik- och teaterestetik inom sällskapet Utile Dulci.

james massengale är Distinguished Research Professor in Scan- dinavian Studies vid UCLA och expert på 1700-talets viskultur. Av- handlingen The Musical-Poetic Method of C. M. Bellman (1979) ledde till arbete som musikredaktör till flera band i Bellmanssällskapets Standardupplaga av Carl Michael Bellmans skrifter. Pågående forskning inkluderar rekonstruktion av Olof von Dalins visor.

mark tatlow är dirigent, pianist, cembalist, gästforskare vid Stock- holms universitet och expert på tidigmodern musik. 2007–2013 verkade han som konstnärlig ledare för Drottningholms Slottsteater där han dirigerade Sveriges första Montiverdicykel samt operor av Cavalli, Händel, Haydn, Cimarosa, Martín y Soler och Mozart. Hans forskningsintressen inkluderar vokal och instrumentell musikpraxis under 1600- och 1700-talen. Personregister

A Abélard 203 von Armin, Bettina 289 af Acrel, Olof 147 Artemisia av Halikarnassos 193 Adlersparre, Georg 151, 309 Arvidson, Stellan 225, 261 Agrippina 200, 201, 202 Aspasia 193, 425 Ahlgren, Catharina 196, 293, 299, 305, Aspelin, Kurt 278 307, 310 Atterbom, Per Daniel Amadeus 282 Ahlgren, Catharina Juliana (Julie): Se Augustinus 105 Ekerman, Catharina Juliana Augustus 26, 201 Ahlstedt, Eva 55 Aurivillius, Pehr Fabian 297 Ahlund, Mikael 220 Akiander, Matthias 122 B d’Alembert, Jean le Rond 13–14, 21–22, Bach, Johann Christian 39, 62 24, 26, 32–33, 35, 52, 58, 63, 70, Bachofen, Blaise 339 74–76, 82, 87, 91, 106, 110, 180–181, de Bachaumont, Louis Petit 41, 59, 63 195, 198, 272, 286, 295, 299, 301, 309, Badin, Adolf Fredrik Gustaf 30, 60 317–319, 321–322, 324, 330–331, 336, Bagge, Martin 14, 349, 360, 362, 442, 339–340, 342, 346–347, 398, 401, 408, 444 412, 424, 436, 439–440, 446–447 Baker, Felicity 340 Alm, Mikael 143, 219 Baptiste, Marie 82, 309, 351, 394, 396 Almqvist, Carl Jonas Love 13, 89, 268– Barny, Roger 157, 171 273, 275–281, 283–284, 291, 293, 308, Baud–Bovy, Samuel 338 398, 402, 433–435 Bayle, Pierre 193, 425 Almqvist, Erik Abraham 268 de Beaumarchais, Pierre Augustin Ca- Anckarström, Jacob Johan 70 ron 341 Andrew, Edward 171 Beijer, Agne 340, 351, 394, 442 Anér, Kerstin 169 Bellman, Carl Michael 220, 273, 298, Ankarcrona, Anita 290, 305–307, 310, 352, 394, 414, 429, 445, 448–449, 398 451–452 Annas, Julia 158, 161, 172 Benda, Georg 396 Annerstedt, Daniel 120 Bengtsson, Ingmar 354, 395 d’Arc, Jeanne 203 Bengtsson, Staffan 13, 148, 222, 240, 242, Arckenholtz, Johan 181, 195, 199–200, 244–245, 266–267, 398, 400, 430 203, 292, 307 Berch, Carl Reinhold 144, 146 Aristides 83 Berchtold, Jacques 339 Armaillé, Marie Célestine Amélie de Sé- Berenice 32, 203 gur 41 Berg, Anders 277 Armfelt, Gustaf Mauritz 31 Berg, Willhelm 351, 394–395, 442 454 . kritik och beundran

Bergenskjöld, Sachris 39 Bruzelius, Adelaida 297 Bergeström, Hans 114 Burman, Carina 309 Berggren, Henrik 8, 15 Burney, Charles 62, 338–339, 350 Bergh, Gunhild 311 Butterwick, Richard 15, 57, 119, 142, 204, Bergius, Bengt 146 339 Bergius, Peter Jonas 144 Lord Byron, George Gordon 291, 306 Bergman, Torbern 12, 125–130, 133–135, Böklin, Per 295 137, 139–142, 144, 418–420 Bernard–Folliot, Denise 65 C Bernardi, Bruno 339 Calas, Jean 37, 61 Berndes, Anton Ulrik 153 Carlander, Carl Magnus 296–297, 306, Bielke, Nils Adam 145 308–310 Björkman, Margareta 196, 203–204, 293, Cassirer, Ernst 223, 241, 262, 265 305, 307–308, 310 Castrén, Gunnar 35, 61, 118 Björkman, Sven 394 Cato d.y. 161, 172 Björnståhl, Jacob Jonas 20, 42, 48–52, Cato d.ä. 84 54, 65, 407, 409–410 Cederhielm, Germund Ludvig 45, 64 Blanck, Anton 213, 219–220, 308–309 Champollion, Jean–François 266 Blix, Magnus 327 Charlton, David 339, 393 Blomqvist, Helene 200 Chateaubriand, François–René 280 Boberg, Stig 345 du Châtelet, Emilie 194 Boccaccio, Giovanni 183–184, 200–201 Christensson, Jakob 70, 89–90, 144–145 Boccadoro, Brenno 338 Christiernin, Pehr Niclas 150 Boëthius, Daniel 150–151, 297 Chrysippos 157, 159, 172 Boleyn, Anne 203 Churchill, William Algernon 353, 395 Bonafont, Charles 306 Chydenius, Anders 148 Bonde, Clara 297 Cicero 92, 158–161, 172–173, 175 Borelius, Hilma 226–227, 263, 271 Cleve, Joachim Adolf 118, 123 Bossuet, Jacques–Benigne 104–105 Cnattingius, Anders Jacob 277 de Boufflers, Marie Charlotte Hippolyte Cockburn, Catherine 194 de Campet 38–41, 44–46, 53, 60, Cogell, Per Eberhard 51 64–65, 409 Coignet, Horace 339, 351 Bouvier, Xavier 338 Collin, Fredrik 101, 113–118, 122–123, 417 Bredsdorff, Thomas 220 Conti, prinsen av (de Bourbon, Louis Bremer, Fredrika 290–291, 295–296, François) 37–38, 44, 61 299–302, 306, 309–310, 437 Corneille, Pierre 27, 321 Brenner, Sophia Elisabeth 203 de la Cour, Pinsart 351–352, 394 Brisman, Sven 343–344 Courtney, Cecil 170 Britannicus 27, 322, 342 Craveri, Benedetta 56 Broberg, Gunnar 141, 147 Creutz, Gustav Philip 19, 33–40, 45–46, Brohed, Ingmar 146 51–55, 61–62, 65, 209, 308, 407–410, Brooke, Christopher 149–150, 157–162, 451 165, 167–168, 171–174, 421–423 Cronk, Nicolas 221 personregister . 455

Cronstedt, Fredrick Adolf 43 Ehrenpreus, Carl Didrik 145–146 Crozier, Alan 306 Ehrensvärd, Carl August 303–304, 311, Cullhed, Anna 120, 221, 485 Ehrensvärd, Gustaf Johan 39, 42, 47–48, 52, 408 D Eigeldiger, Jean–Jacques 338 Dahl, Per 155, 169–171 Ekeblad, Claes 19, 55 Dahlberg, Elena 12, 97, 140–142, 144, Ekeblad, Claes Julius 170 148, 398, 415, 417, 449 Ekerman, Catharina Juliana (Julie) 196, Dahlgren, Fredrik August 351, 395–396 204, 293, 299, 308, 310 Dalberg, Nils 20, 39, 41–42, 47, 49, 54, Ekholm, Erik 68, 88 63, 407, 410 Ekman, Kerstin 90 von Dalin, Olof 105, 352, 445, 452 Ekman, Stefan 11, 50, 67, 71–72, 80, 142, Damschen, Gregor 171 148, 398, 411, 414, 419 Danielson, Ruben 354, 395 Eliasson, Erik 12, 148–149, 172, 317, 400, Dann, Otto 220 421 Darnton, Robert 122, 207, 219, 285, 290, Elisabeth I av England 194, 202–203 300, 437 Elleström, Lars 200 Daumas, Maurice 55 Ellerström, Jonas 200, 277, 306 Davenport, Richard 38, 61 Elovson, Harald 170 Davies, Simon 15, 57, 119, 142, 339 Engdahl, Horace 34, 55, 61 du Deffand, Marie 56 Epiktetos 157, 160, 165, 171–172 De la Gardie, Malvina 297 d’Epinay, Louise 180–181, 191, 199, 300, Delblanc, Sven 15 302 Delilles, Jacques 216 Erdmann, Nils 61 Demosthenes 83 Eriksson, Nils 343, 345 Denzer, Horst 122 Estrabaut, Inga 219 Derkert, Kerstin 340 Diderot, Denis 35, 70, 127, 142, 171, 272, F 317, 319, 322–323, 340–342, 347 de Falbaire, Charles–Georges Fenouillot Dinwiddy, John 220 341–342 Diogenes 83 Favart, Charles Simon 350–351, 394 Diogenes Laertios 172 Favart, Justine 33, 35, 394 Dixelius, Olof 61 Favier, Franck 20, 56, 65, 410, 451 Drake, Erik 357, 396, 443 Fehrman, Carl 15 Droixhe, Daniel 55 Fénélon, François 27 Dunér, David 141, 147 Ferrner, Bengt 20, 32–33, 54, 60–61, 147, Du Puy, Édouard 443 407, 409 Dähnert, Johann Carl 151 von Fersen, Axel 55 von Fersen, Sophie 292, 310 E Fischer, Otto 92 Edgeworth, Maria 291 Fischerström, Johan 269–277, 283–284, d’Egmont, Jeanne Louise Armande Éli- 433–434 sabeth Sophie Septimanie 39–41, Fjelkestam, Kristina 202, 311 43–44, 53, 62, 64, 409 456 . kritik och beundran

Flemberg, Johan 172 Godenius, Tekla Dorothea Amalia 297 Flodmark, Johan 337, 340, 342 von Goethe, Johann Wolfgang 13, 246, Fogelmarck, Stig 307 261, 288–289, 291, 294, 432, 449 Fontaine, Casimir 261, 288, 362 Goldie, Mark 220 Fors, Hjalmar 141–142, 144 de Gouges, Olympe 179–180, 186, 300– Forselius, Tilda Maria 204, 308 301, 424 Fourier, Charles 278 Grétry, André–Ernest–Modeste 38–39, Fredegund 200 54, 61–62, 341, 409 Fredlund, Knut 168, 170 Grey, Jane 202 Fredrik Adolf, prins 33, 36 von Grimm, Friedrich Melchior 20, 22, Fredrik I 134 27–28, 35, 39, 47, 52, 56–57, 60, 408 Fredriksson, Anna 120 Grundtvig, Nicolai Frederik Severin 278 Frykenstedt, Holger 213, 217, 219–220, de Guervilles, Harny 350 221 Gullstam, Maria 14, 144, 148, 315–316, Fryxell, Anders 277 337, 339–340, 349, 362, 393, 395, 398, Frängsmyr, Carl 122, 169 439, 442 Frängsmyr, Tore 142, 148, 169 Gustafsson, Karl Erik 88 Fröberg, Paul 306 Gustav III 11, 13–14, 19–20, 23, 30–31, 33, 36–47, 51–53, 56–60, 62, 64, 126–127, G 134–136, 139, 144, 150–151, 194, 211– Gadolin, Jacob 147 212, 220, 292, 303, 315, 319, 323–327, Gagnebin, Bernard 91, 168, 338, 340, 393 332, 336, 343, 345, 396, 398, 402, Gallodier, Louis 351 408–410, 420, 427–428, 438–440, Garrick, David 350 448, 451 de Geer, Hedvig Ulrica 297 Gustav IV Adolf 30, 53, 138, 151, 408–409 Geffroy, Auguste 40–41, 44, 62, 64 Gustav Vasa 211, 322 Geijer, Agnes 291 Gutzkow, Karl 278 Geijer, Anna–Lisa 291 Guyon, Bernard 232 Geijer, Erik Gustaf 227, 263, 289, 291 Gyllenborg, Gustaf Fredrik 15, 33–34, Gellert, Christian Fürchtegott 170 209, 219, 272–273, 308 de Genlis, Félicité 180, 300 Gyllenborg, Henning Adolf 68, 147 Gessner, Salomon 226–227 Göthe, Carl Ulric 109, 117, 121–122 Giesecke, Julia Sophia 297 Girardin, Saint–Marc 291, 307 H Gjörwell, Brite Louise 269, 272, 293, 297, Hall, Peter Adolf 41, 394 308, 433 Hallberg, Freddie 308 Gjörwell, Carl Christoffer 11, 47–48, von Haller, Albrecht 181, 199–200 50, 54, 65, 68–71, 73–92, 142, 269, Hamilton, Adolf Ludvig 217, 221 271–273, 283, 292–293, 308, 398–399, Hansen, Hans Peter 182 401–402, 410–413, 433 Hansson, Sven G. 91, 121, 196, 198–201, Gjörwell, Gustafva 293–294, 297, 308, 203, 305, 307 310 Hardy, Georges 121 Gluck, Christoph Willibald 23, 39, 62, Harman, Peter M. 145–146 318, 346, 350, 393 personregister . 457

Hazelius, Gustaf 278, 283 I Hedin, Greta 277–278, 284, 434 Ihre, Johan 92, 97, 99, 103–113, 116, 117, Hedvig Elisabeth Charlotta 292, 297, 119, 120, 121, 122, 398, 416, 417 303, 310, 438 Ingemarsdotter, Jenny 119 Heidner, Jan 22–23, 56, 61 Inwood, Brad 171–173, 175 Heil, Andreas 171 Isabella av Aragonien 194 Heinz, Marion 262 Ivarsdotter, Anna 338, 340 Helander, Hans 120 Hellsing, My 292, 307 J Helvétius, Claude Adrien 35, 39, 82 Jansen, Albert 395 von Helvig, Amalia 289, 310, 437 Jansson, Sam Owen 307 Héloïse 203 Jansson, Erland 119 Hénault, Charles Jean François 22–23, de Jaucourt, Louis 272 52, 407 Johanna av Neapel 200 Hennings, Beth 43, 56, 59, 64 Johannisson, Karin 145–146 Herder, Johann Gottfried 13, 223–224, Johanson, Klara 296 241–247, 249, 252–253, 258–262, Johansson, J. Viktor 149–150, 162–164, 265–267, 269, 294, 400, 431–432, 449 166, 168–169, 174–175, 421, 486 Heurlin, Sven Erland 229, 234–235, 238– Juslén, Per 319–323, 336, 341–342, 440 239, 246, 260–261, 430 de Jussieu, Bernard 20, 50, 410 Hierokles 172 Justus Lipsius 174 Hildebrand, Bengt 144, 148, 311 Juvenalis 327 Hill, Helena 202, 311 Hilleström, Gustaf 21, 337 K Hilleström, Pehr 21 Kaiserfeld, Thomas 143 Hjelm, Peter Jacob 145 Kajanto, Iiro 123 Holberg, Ludvig 77, 193, 202–203 Kant, Immanuel 150–152, 156, 170, 422 Holm, Anna Lena 354 Karlsson, Eva–Lena 200 Holmberg, Olle 118, 169, 283 Karlsson, Åsa 220 Holmquist, Ingrid 290, 306, 311 Karl XIV Johan 151 Hont, Istvan 220 Karl (hertig, prins, Karl XIII) 55, 151, 292 Horatius 101, 105, 114–115 Karsten, Christopher Christian 317 Horn, Adam 398 Katarina av Medici 202 Hugo, Victor 141, 291 Katarina II av Ryssland 62, 194 Hulliung, Mark 7, 15, 92, 171 Kellgren, Johan Henric 68, 70, 398, Hume, David 34–35, 38, 45, 61, 65, 150, 400–402 214, 428 Kelly, Christopher 92, 123, 141 Hylander, Anders 222–223, 228–229, Kleberg, H.J.S. 220 234, 245–246, 260–261, 430 Kleman, Ellen 296 Högberg, Staffan 144 Kleopatra 193, 200, 425 Högqvist, Emelie 298, 310 Klingenstierna, Samuel 33 von Höpken, Anders Johan 141 Klopstock, Friedrich Gottlieb 294 Knös, Alida 291, 306, 310 458 . kritik och beundran

Knös, Thekla 291, 306, 310, 426, 437–438, Liedman, Sven–Eric 144–146 450 Lillienberg, Jean George 145 Kool, Jan 353 Lilliestråle, Joachim Wilhelm 136, 141, Koskull, Mariana 297 145–146 Krafft, Per d.ä., 69 Lind, Jenny 291 Kristina av Sverige 194, 203 Lindahl, Johan Niklas 294, 308 Kruse, John 199–200, 283 Lindberg, Bo 119–120, 123, 146, 173–174, Kullberg, Anders Carlsson 344 220 Lindberg, Sten G. 292, 307 L Lindblad, Adolf Fredrik 289 Laarman, Mathias 171 Lindblom, Jacob Axelsson 106, 117, 121 Lafontaine, August Heinrich Julius 269, Lindeberg, Anders 309 279–280, 435 Lindroth, Sten 119–120, 122–123, 134, Lagerlund, Henrik 169–170 141–145 Lagerman, Charlotta Catharina 196, 292 Linné, Carl von 20, 30, 42, 48–49, 54, Laine, Merit 143, 203, 292, 307 135, 137, 146–147, 197, 340 Lamm, Martin 15, 119, 141, 219, 226 Locke, John 150–151, 194 Landen, Leif 144 Long, Anthony A. 173, 175 de La Porte, Joseph 60, 91, 401–402, 404 Lovejoy, Arthur O. 142 de La Rochefoucauld, François 62 Lovisa Ulrika 11, 20, 22, 30, 39, 52–53, 62, de Latinville, François–Adrien Grasog- 143, 179, 183, 194, 200, 203, 292, 297, non 194 307, 310, 340, 343, 408–409, 425, 438 de La Tour, Maurice Quentin 16 Ludvig XIV 106 Launay, Michel 41, 43, 57, 59, 63–64 Ludvig XV 28, 350 Lefebure, Jean Henri 32 af Lund, Pehr 327, 345 Legnér, Mattias 146 Lundberg, Gustaf 51 Lemaître, Jules 15 Lundblad, Johan 229, 234, 237–239, 241, Lemierre, Antoine–Martin 41, 63 246, 261, 264, 430 Lenhammar, Harry 122 Mme de Luxembourg (Bonne Marie Lenngren, Anna Maria 70, 196, 199– Félicité de Serent, f. Montmorency– 200, 204, 295, 307–310, 317 Luxembourg) 39, 41 Lenngren, Carl Peter 317 Lysell, Roland 13, 268, 398, 402, 433 af Leopold, Carl Gustaf 12, 70, 140, Löfgren, Charlotta Catharina 196, 292 149–156, 161–170, 174, 317, 398, 400. Lönnroth, Erik 220 421–423, 429, 451 Löwenhielm, Carl Gustaf 146 Le Vasseur, Thérèse 49 Levertin, Oscar 89, 308, 310, 324, 332– M 333, 335, 340, 342, 345–348 Magnusson, Lars 144–146, 219 Lewin, Barbro 119, 121–122 Mallet, Fredric 145 Lidén, Johan Hinric 98–99, 107, 119, 121 Malmenius, C.A. 123 Leigh, Ralph A. 44, 63–64, 344 Mander, Jenny 170 Lidner, Bengt 102, 120, 218, 221, 429, 451 Mansén, Elisabeth 12–13, 34, 91, 122, af Liebelitz, Herman Flemming 47 140–141, 144, 148, 179, 200, 202, 283, personregister . 459

285, 305–306, 311, 317, 341, 398, 424, N 426, 436, 438, 450 Natt och Dag, Otto 277 Marcus Aurelius 157, 164, 172, 422 Naumann, Johann Gottlieb 346 Margareta i Norden (Margareta Valde- Neikter, Jacob Fredrik 111–112, 116–117, marsdotter) 194 122, 150, 169, 398, 416 Margareta av Danmark 194, 202–203 Nell, Jennie 7, 8, 14, 220, 349, 362, 397, Maria Stuart 203 405, 442 Maria Theresia 194, 203 Nero 201, 322 Marie–Antoinette 23 Neuman, Laila Cathleen 337 Marklin, Gabriel 98–99, 119 Newton, Isaac 194 Marmontel, Jean–François 34–35, 37– Nilsén, Per 146 39, 52, 54, 61, 341, 408–409 Nilsson, Ruth 199–200, 307 Martin, Christophe 339 Nilsson, Sten Åke 200, 203, 304, 307, 311 Massengale, James 14, 337–338, 349, 352– Norcopensis, Andreas 115, 123 353, 357, 394, 442–443 Nordberg, Isaac 113, 118, 122–123 Masters, Roger D. 92, 123, 141 Nordberg, Olof 122 Mattsson, Annie 345 Nordencrantz, Anders 146, 148 Mattsson, Inger 340 Nordenflycht, Hedvig Charlotta 12–13, Mazarin, Hortense 203 34, 75, 91, 140, 179–186, 188–204, Mercier, Louis–Sébastien 294 271–272, 283, 286, 291–295, 299, 301, de Mercy–Argenteau, Florimond 37 305, 307–310, 318, 321, 341, 398, 424– Meyer, Ernst 343, 345–346 426, 433, 436–438 Miller, Jon 171 Nordenskiöld, Ulric 139, 148 Mirabeau, Victor Riquetti 210 Nordensvan, Georg 396 Mjöberg, Josua 283 Nyberg, Julia Christina 196, 204, 295, Moberg, Roland 141, 147 299, 309–310, 437 Molander Beyer, Marianne 11, 19, 55–56, Nyberg, Kenneth 141, 147–148 61–62, 65, 88, 91, 93, 142, 144, 397, Nyrén, Carl 196, 292 402 Molin, Gustaf N. 118, 123 O Montesquieu, Charles–Louis de Se- O’Dea, Michael 339–340, 393, 441, 450 condat 24–25, 57, 111, 271, 275 Ogden, Daniel Taylor 147–148 Moreau, Jean–Michel 361 Olin, Elisabeth 317 Morellet, André 35, 39, 59 Olsson, Emil 283 Mornet, Daniel 9, 219 Olsson, Henry 272, 280, 283, Mostefai, Ourida 339 Olsson, Hugo 141 Mozart, Wolfgang Amadeus 318, 350, Opie, John 187 445, 452 Orrje, Jacob 141 Muhrbeck, Johan Christopher 151 Oscarsson, Ingemar 69–70, 88–90 Munthe, Arne 89 Ovidius 215 Muschik, Alexander 169 Oxenstierna, Johan Gabriel 13, 146, 205– Musonius Rufus 157, 172, 422 210, 212–221, 308, 317, 427, 428–429, Müller, Carolina 317, 329 451 Müllern, Brita Eleonora 283 460 . kritik och beundran

P Rackham, Horace 172 Pagden, Anthony 146 Radcliffe, Ann 291 Paixão, João Luís 337 Rambach, Johann Jacob 114 Pakington, Dorothy 193 Rameau, Jean–Philippe 33, 332 Palmblad, Vilhelm Fredrik 280 Ramsay, Allan 40 Palmstedt, Erik 273 Raymond, Marcel 56, 91, 168, 232, 264, Parrocel, Pierre 293 338, 393, 396 Pasch, Ulrika 208 Raynal, Guillaume Thomas François 153, Pergolesi, Giovanni Battista 335 170 Persson, Mathias 12, 70, 89–90, 125, Reenstierna, Märtha Helena 298 144–145, 398, 418 Rehnström, Mats 304, 307, 311 Pestalozzi, Johann Heinrich 277 Roland, Jeanne Manon 180, 302 Petersen, Johan Abraham 84–85, 93 Romberg, Bertil 278, 280, 283–284, 308 Petrarca, Francesco 235 Rosén, Johan 339 de Pezay, Alexandre–Frédéric–Jacques Rosenqvist, Claes 340 41 von Rosenstein, Nils 135, 144, 146 Phokion 83 Roslin, Alexander 41 Piccinni, Niccolò 23, 38, 62 Rohtlieb, Curt 283 Piron, Alexis 22, 28, 407 Rousset, Jean 91, 340 de Pisan, Christine 183–184, 201 Ruckman, Maria 297 von Platen, Magnus 272, 307, 328, 343– Rudenschöld, Carl 343 345, 347 Rulhière, Claude–Carloman 40–41, 43, Platon 83, 192–193, 279 62–63 Plutarkos 192, 275 Runefelt, Leif 220 Poe, Edgar Allan 291 Rydén, Göran 88, 148 Pontoppidan, Erich 80, 413 Pope, Alexander 34 S Porthan, Henrik Gabriel 115, 118, 123, 398 Sahlberg, Gardar 15, 219 Portia Catonis 200 Sahlin, Gunnar 219, 485 Pot, Olivier 339, 348 Saint–Simon, Claude Henri de Rouvroy Primavesi, Patrick 339 278 von Proschwitz, Gunnar 55–56, 61–62, Salmson, J.S. 270 64, 344 Salvius, Lars 68, 394 Prosperin, Erik 145 Sánchez Espinosa, Gabriel 15, 57, 119, Pufendorf, Samuel 113–114, 122–123, 137, 142 146 Sapfo 185, 188, 193, 200, 203 Puric, Marina 353 Saurin, Bernard–Joseph 341 Sauter, Willmar 339, 340 Q Scheffel, Johan Henrik 273 Qvist, Bengt 138–139, 147 Scheffer, Carl Fredrik 19–29, 33, 35, 37–39, 47, 51–53, 56–57, 59, 135, 144, R 147, 197, 204, 210, 226–227, 318, 325, Racine, Jean 27, 32, 58, 321, 340–341, 344, 407–409 personregister . 461

Schneider, Magnus Tessing 393 Spector, Céline 171 Schofield, Malcolm 174 Sprengel, David 122, 221, 264, 399 Schröderheim, Elis 145, 147 Sprengtporten, Jacob Magnus 273 Schultze, Samuel 143 Sprinchorn, Carl 148 Schybergson, M.G. 123 Staberg, Jakob 89, 269, 277–278, 283– von Schulzenheim, David 147 284 Schück, Henrik 61, 141, 308, 344 de Staël–Holstein, Germaine 179–181, Scott, Walter 291 199, 296, 300–302, 306, 310, 424 Sedley, David N.173, 175 Stagnelius, Erik Johan 282, 435, 450 Segerstedt, Torgny T. 144, 169–170 Starobinski, Jean 220, 229–232, 263–265, Séité, Yannick 339 339 Sellars, John 171 von Stedingk, Curt 55 Sellberg, Erland 119 Stenborg, Carl 317, 330, 342, 357, 396, 443 Semiramis 193, 200, 425 Stenborg, Petter 321, 323, 342, 396 Seneca 157, 159–160. 161, 164, 171–173, Stewart, Philip 265 175, 422 Stiernstolpe, Margareta 203, 307 de Sévigné, Marie de Rabutin Chantal Stjernström, Gustaf 219 193 Stolpe, Jan 220, 263 Sgard, Jean 59 Strussenfelt, Eleonora Charlotta 297 Silfverhielm, Anna Charlotta Sofia 297 Sturzenbecker, Martin 277 Silfverstolpe, Malla (Magdalena Sofia Stålmarck, Torkel 61, 169–171, 174, 176, Montgomery Silfverstolpe) 286–291, 199–200, 203, 272, 283, 337 296, 299–302, 306–307, 309–310, Sule, Françoise 277, 306 398, 437 Svanberg, Ebba 309 Simon, Julia 339 Svanfeldt, Gunnar 321–323, 340–342 Simon, Ralf 267 Svedelius, Pehr 92, 103–104, 117, 120–121 Sjöberg, Nils Lorens 211, 220 Svedjedal, Johan 281, 283–284 Sjödin, Alfred 7, 13, 141, 146, 205, 317, Swartz, Olof 145 400, 427 Swedenborg, Emanuel 148, 278, 281–282 Sjöding, Allan 154–155, 169–171, 174 Sylwan, Otto 69–71, 73, 88–90 Sjökvist, Peter 119–120 von Swab, Anton 146 Skuncke, Marie–Christine 8, 15, 20, 56– von Sydow, Marie–Christine 200 57, 70, 82, 90–93, 103, 119–120, 135, de Szek, Joseph Teleki 32 142, 144–146, 148, 197, 203–204, 307, Södermarck, Charlotte 283 318, 338–342, 344, 347 Söhrman, Ingmar 55 Sleincour, Johan Peter 150, 162, 169 Smith, Adam 157 T Sofia Magdalena 30 Tandefelt, Henrika 143, 146, 220 Sophia Albertina 292, 303, 310, 438 Tatlow, Mark 14, 349, 354, 442–443 Sparre, Fredrik 30–32, 52–53, 60, 89, 204, Taube, Evert 39, 485 289, 303–305, 308, 310–311, 408–409 Tayarden, Gustaf Adolph 326, 343–345 Sparrman, Anders 12, 125–127, 129–135, Tegnér, Esaias 61 137–144, 147–148, 418–420 Termolle, Michel 60 462 . kritik och beundran

Tessin, Carl Gustaf 19, 21–22, 24, 27, 30, Warmholtz, Françoise Marguerite 195, 36, 38, 52, 56, 61, 407, 408 292 Texte, Joseph 9, 15 Weiss, Holger 148 Thomasson, Fredrik 170 Wellander, Johan 319, 323, 332–336, 340, Thomson, James 34 347–348, 400, 440 Thorild, Thomas 13, 162, 222–230, 232– Werin, Algot 283 242, 245–246, 250–252, 260–265, Westberg, Berndt Gustaf 152, 162, 170 330–331, 336, 346–347, 398, 400, Widmalm, Sven 141, 143 430–432, 440, 449 Widmark, Johan Fredrik 111–112, 117, 122 Thunberg, Carl Peter 148 Wieland, Christoph Martin 288 Tilas, Daniel 61 Wijkmark, Henning 345 Tjeder, David 202, 311 Wiles, David 339, 340 Trouille, Mary Seidman 179–180, 198– Winton, Patrik 122 199, 285, 300–302, 310–311 Wokler, Robert 220 Trousson, Raymond 56, 59, 396 Wolff, Charlotta 150, 169–170 Trädgårdh, Lars 8, 15 von Wolff, Christian 150 Törnflycht, Fredrik 36 Wollstonecraft, Mary 179–180, 184–187, 190–191, 199, 201–202, 286, 300–302, U 311, 424, 426, 438, 450 Uhlfeld, Eleonora Christina 203 Worster, Donald 144 Ulvros, Eva Helen 298, 310 Wrangel, Ava 291 Wrangel, Amelie 291 V Wrangel, Ewert 263 Vache, Jean 265 Wrangel, Gustafva 291 Vajta, Katharina 55 van der Burg, Emelie 291 X Varnhagen von Ense, Rahel 289 de Ximénès, Augustin Louis 27 Vergilius 101, 207 Vincent, Charles 171 Z Voltaire (François–Marie Arouet) 20, Zander, Anders 307 22, 25, 27–28, 35–37, 46, 50–52, 56, Zenobia 200 58, 69, 77, 82, 84–85, 152–153, 170, 184, 214–215, 221, 245, 292, 298, 321, Å 339, 341, 344, 401–402, 408–410, Åberg, Bertil 141 428, 438, 441, 447 Waeber, Jacqueline 339 Ä Waern, Jonas 283 Älf, Samuel 179, 198, 305 Wahlund, Per Erik 284 Waller, Sture M. 148 Ö Wallin, Johan Olof 282 Ödmann, Samuel 327, 345 Warburg, Karl 61 Öhrberg, Ann 198–201, 203, 307 Wargentin, Pehr Wilhelm 137, 143–144, Örneholm, Urban 120 146 Östlund, Krister 119–120, 122, 169 eureka. ellerströms akademiska utgivning 1995–

1. Olle Thörnvall, Novellisten Gustaf Rune Eriks (1995) 2. Bernt Olsson, Vid språkets gränser (1995) 3. Lena Malmberg, Från Orfeus till Eurydike (2000) 4. Mattias Fyhr, De mörka labyrinterna (2003) 5. Per Bäckström, Aska, tomhet & eld (2003) 6. Mats Jacobsson, Dylan i 60-talet (2004) 7. Anna Smedberg Bondesson, Anna i världen (2004) 8. Anna Arnman, Hellraiser (2005) 9. Magnus Öhrn, Talat glöms men skrivet göms (2005) 10. Olle Widhe, Främlingskap (2005) 11. Linda Fagerström, Randi Fisher – svensk modernist (2005) 12. Per Bäckström, Enhet i mångfalden (2005) 13. Mattias Fyhr, Död men drömmande (2006) 14. Johanna Lundström, Terrängbeskrivning (2006) 15. Jerry Määttä, Raketsommar (2006) 16. David Anthin, Evert Taubes scener (2007) 17. Åsa Warnqvist, Poesifloden (2007) 18. Ann-SofieLönngren, Att röra en värld (2007) 19. Johan Sahlin, Om kyrklundheten (2008) 20. Astrid Regnell, Att se stjärnor på ljusa dagen (2009) 21. Ann Lundvall, Till det omöjligas konst bekänner jag mig (2009) 22. Per Erik Ljung, Drömmar som förplikta (2009) 23. Axel Lindén, Förnimmelser (2009) 24. Anna Cullhed (red.), Poetens monopolium (2010) 25. Per Bäckström, Vårt brokigas ochellericke! (2010) 26. Paul Tenngart, Romantik i välfärdsstaten (2010) 27. Daniel Möller & Paul Tenngart (red.), Kasta dikt och fånga lyra (2010) 28. Tobias Dahlkvist, Förtvivlans filosofi (2010) 29. Katarina Bernhardsson, Litterära besvär (2010) 30. Stina Otterberg, Klädd i sitt språk (2010) 31. Roland Lysell (red.), Ibsens kvinnor (2011) 32. Anna Cullhed, Hör mänsklighetens röst (2011) 33. Daniel Möller, Fänad i helgade grifter (2011) 34. Jennie Nell, Vivat vår monark! (2011) 35. Maria Wahlström, Jag är icke heller en (2012) 36. Karin Aspenberg, Strindbergs värld (2012) 37. Paul Tenngart, Den komplexe Baudelaire (2012) 38. Elisabeth Hemby, Historiemåleri och bilder av vardag (2013) 39. Tobias Dahlkvist, Eremiten i Paris (2013) 40. Jimmy Vulovic, Reform eller revolt (2013) 41. Anna Jungstrand, Det litterära med reportaget (2013) 42. Tilda Maria Forselius, God dag, min läsare! (2014) 43. Markus Huss, Motståndets akustik (2014) 44. Hossein Sheiban, Den sargade dygden (2014) 45. Ulla-Britta Lagerroth & Lisbeth Stenberg (red.), Selma Lagerlöfs Teatersonetter (2014) 46. Olle Widhe, Dö din hund! (2015) 47. Maria Jönsson, Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet (2015) 48. Mari Bacquin, Berättelsen om spegelbilden (2015) 49. Boel Hackman & Maria Wahlström (red.), Jag är den jag är (2015) 50. Robert Azar, Förnuftets auktoritet (2015) 51. Paul Tenngart, Livsvittnet Majken Johansson (2016) 52. Cecilia Annell, Begärets politiska potential (2016) 53. Jimmy Vulovic, Propagandans berättarteknik (2016) 54. Axel Englund, Landskapsläsning (2016) 55. Peter K. Andersson, Vad Cilla Banck visste (2017) 56. Lydia Wistisen, Gångtunneln (2017) 57. Mattias Fyhr, Svensk skräcklitteratur 1 (2017) 58. Evelina Stenbeck, Poesi som politik (2017) 59. Anna Cavallin Hushållspolitik (2017)