Som En Sapfo
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Som en Sapfo Som en Sapfo Publiceringsstrategier, självframställning och retorik hos tre tidigmoderna kvinnliga författare Matilda Amundsen Bergström Avhandlingar framlagda vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet, nr. 59 Matilda Amundsen Bergström Som en Sapfo. Publiceringsstrategier, självframställning och retorik hos tre tidigmoderna kvinnliga författare Avhandlingar framlagda vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet, nr. 59 © Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion & författaren 2019 Form: Ralf Rotmalm Teckensnitt: Bembo (inlaga), Fell Types (omslag, anfanger, titelsidor) The Fell Types are digitally reproduced by Igino Marini. www.iginomarini.com Tryck: Brandfactory, Göteborg 2019 ISBN: 978-91-7833-560-2 (TRYCK) ISBN: 978-91-7833-561-9 (PDF) Tryckt med stöd från Helge Ax:son Johnsons fond Innehållsförteckning 1. GRUNDOM VÅRT BEVIS PÅ KLARA SANNINGS RÖN INLEDANDE ANMÄRKNINGAR 9 2. SÅNGERNA MINA ÄR SÅ MYCKET BÄTTRE DEN TIDIGMODERNA SAPFORECEPTIONEN 29 3. LOUISE LABÉ LA NOUVELLE SAPPHO 37 Mils artisans, & peuples tous divers Louise Labés retoriska rum 39 Louïze Labé Lionnoize par Jean de Tournes Euvres i Lyons litterära system 46 Estant le tems venu… Labés kvinnoemancipatoriska förord 61 Chanter de l’Amour Lesbienne Petrarkism och parodi i Euvres lyriska svit 79 Louïze Labé Lionnoize ”Les dames Lionnoises” och Sapfo som exemplum 100 Mettre en lumière un autre Avslutande anmärkningar om Louise Labé 117 4. KATHERINE PHILIPS THE ENGLISH SAPPHO 121 Such a scorching Age as this Katherine Philips retoriska rum 123 A breach like to a Press Philips publiceringsstrategier i Englands litterära system 132 Her Heroick soul Orinda som la femme forte i Philips kungasvit 157 Friendship’s Mystery Philips vänskapsdiktning och vännen Orinda 169 There’s a Religion in our Love Kärlek och dikt i Philips vänskapsdiktning 189 The bower of bliss Philips pastoraldiktning och herdinnan Orinda 199 What our Ecchoes from the Rocks reflect Avslutande anmärkningar om Katherine Philips 215 5. HEDVIG CHARLOTTA NORDENFLYCHT EN NORDISK SAPHO 221 En Herdinna uti Norden Hedvig Charlotta Nordenflychts retoriska rum 223 Witterhets Arbeten Nordenflycht och Tankebyggarna i Stockholms litterära system 231 Sapho me sut ”Fruentimrets Försvar” och Nordenflycht som upplysningsförfattare 248 Att veta sig vara skedt förnär – Företalet 250 En dåres djerfva hugg – Exordium 262 Alla tiders bok, som uinno-öden vet – Gynaeceum 276 Öfver en Hyacint Älskaren Nordenflycht och den sena kärlekslyriken 295 Kan någon mäta rätt, förmågan av ett snille? Avslutande anmärkningar om Hedvig Charlotta Nordenflycht 312 6. IF SOULS NO SEXES HAVE AVSLUTANDE ANMÄRKNINGAR 317 APPENDIX TO THE EXCELLENT ROSANIA 336 SLUTNOTER 339 SUMMARY 409 LITTERATURFÖRTECKNING 417 BILDFÖRTECKNING 443 INDEX 445 TACK 450 GRUNDOM VÅRT BEVIS PÅ K LARA SAN N INGS RÖN z INLEDANDE ANMÄRKNINGAR Fig. 1: Emblem av den ideala härskaren. George Wither, A Collection of Emblemes, Ancient and Modernes, 1635. m eorge Withers emblemsamling A Collection of Emblemes Ancient and Moderne från 1635 fungerar som en illustrerad guide till det tidigmoderna moraliska landskapet. Emblemen – en kombina- tion av bild, latinskt motto, engelskt epigram och längre förklar- Gande dikt – orienterade läsaren i detta landskap.1 På ett lättförståeligt och underhållande vis inskärpte de en uppsättning normer, som skulle garantera ett gott liv i harmoni med gudomliga och samhälleliga förväntningar. För de av dagens läsare som försöker navigera det tidigmoderna universumet är emblemsamlingar som Withers alltjämt värdefulla resehandböcker. En bit in i emblemsamlingens första del presenterar Withers den ideale prinsen – högrest, stark och handlingskraftig. I höger hand håller han ett svärd och i vänster hand en bok. Epigrammet som hör till bilden lyder: ”A prince’s most ennobling parts / Are skills in arms and love to arts”.2 Em- blemet beskriver en god härskare, men skulle lika gärna kunna handla om en god poet. Under tidigmodern tid förväntades män i samhällets högre skikt – och de som ville nå dithän – bemästra poesi. De var, med Bo Ben- nich-Björkmans begrepp, ämbetsförfattare.3 Ämbetsförfattaren skrev inte för sitt höga nöjes skull och inte för att sondera sina själsliga djup, utan som en del av en befattning vid hov, kyrka eller universitet. Ämbetsmannen höll svärdet i ena handen och pennan i den andra. Poesin ingick som del i hans uppgift att verka för kung, fosterland och Gud.4 Det innebar att poeter per definition var män. Inga kvinnor, förutom drottningar, innehade ämbeten. Kvinnorna skulle istället verka för mannen, familjen och släkten. Sådana uppgifter var avgörande för den samhälleliga ordningens upprätthållande och kunde ge enskilda kvinnor en hel del in- flytande, men de krävde sällan att utövaren svingade vare sig svärd eller penna.5 Enligt samtidens allmänna mening saknade kvinnor dessutom de – 11 – nödvändiga förutsättningarna för att skriva poesi. En uppsjö av pamfletter och traktat, uppfostringsskrifter och emblemsamlingar, dikter och dialoger inpräntade budskapet att kvinnor varken kunde eller borde vara poeter. Med Bibeln som grund – exempelvis första Moseboks berättelse om Evas förledande tal och första Korinterbrevets påbud att kvinnan ska ”tige uthi församlingarna” – sammankopplade man kvinnlig tystnad med dygder som lydnad, kyskhet och gudsfruktan.6 Antik humoralpatologi och aristotelisk biologi gav stöd till dem som framhöll kvinnors medfödda oförmåga att tillskansa sig lärdom.7 Både kristen lära och antik filosofi erbjöd rika källor att ösa ur för dem som menade att kvinnor saknade den moraliska karaktär som krävdes av varje ansvarskännande poet.8 Om vi, inspirerade av Wither, skulle skissera ett emblem för den tidig- moderna poeten kunde det bestå av en penna överkorsad av en penis – så tätt sammanknutna var poetrollen och mansrollen.9 Det är därför inte underligt att litteraturhistorieskrivningen länge utgick från att de flesta av periodens poeter var män.10 Men trots att de varken kunde eller borde, skrev kvinnor poesi. En betydande andel av den tillfällespoesi som utgjorde lejonparten av tidens litterära produktion författades av kvinnor.11 Och inte bara det. Kvinnliga poeter fick sina verk publicerade i både handskrifter och tryck. De skrev i för tiden populära genrer, i hög och låg stil, på latin och folk- språk och enligt retorikens alla regler. De trädde fram som poeter, lästa och beundrade av sina samtida. Visst var de kvinnliga författarna försvinnande få jämfört med sina skrivande bröder, och visst förkastades de ibland som osedliga avarter, som stolliga, fallna, eller monstruösa.12 Men de hyllades också som städers och nationers stoltheter, som vägledare och dygdemönster för sina medsystrar. Deras närvaro på den europeiska parnassen var så påtaglig att den genererade en av den tidigmoderna periodens längsta och mest omfångsrika debatter: la querelle des femmes, slaget om kvinnan.13 Hur var det möjligt? Hur kan dessa två, till synes ömsesidigt uteslutande, bilder av både frånvarande och närvarande kvinnliga poeter stämma överens? – 12 – Untie the fetter’d organs Frågor, avgränsningar och urval I den här avhandlingen frågar jag mig hur tidigmoderna kvinnliga poeter nådde framgång i en värld där de, teoretiskt sett, inte hade någon plats. Hur framställde de sig själva för att accepteras av en omvärld som utgick från att ”poeten” var en manlig figur? Hur nådde de fram till sina läsare, bildligt såväl som bokstavligt? Vad hade de att säga om sig själva som författare, om ”Könet”, för att använda tidens populära begrepp, och om den kvinnosyn som de hade att bemöta? För att försöka svara på de frågorna studerar jag tre poeter som levde i olika länder, under olika århundraden: Louise Labé, Katherine Philips och Hedvig Charlotta Nordenflycht. Den franska borgarkvinnan Louise Labé (ca 1520/1523–1566) gjorde sig ett namn i den välmående och frisinnade kultur- och hantverksstaden Lyons litterära salonger. Hennes enda kända publikation – Euvres de Louïze Labé Lionnoize – trycktes 1555, när den franska renässanskulturen stod i zenit. Boken rymmer en petrarkisk sonettcykel, en platonsk debatt om kärlek och dårskap, ett förord som proklamerar kvin- nors rätt att skriva och en lång rad hyllningsdikter till poetens ära. Katherine Philips (1632–1664), även hon av relativt blygsam börd, författade platonska pastoraler om sitt tillbakadragna liv på den walesiska landsbygden, men hade ett brett kontaktnät som sträckte sig till London och Dublin. Under 1650-talet, när Oliver Cromwell styrde England, ledde hon ett rojalistiskt litterärt kotteri och cirkulerade handskrifter som efter restaurationen 1660 nådde ända till kungahuset. Hennes samlade verk trycktes i en icke-auktoriserad utgåva 1664 och i en postum minnesutgåva 1667. Böckerna innehåller tillfällesdikter om och till kungahuset, platonskt inspirerad poesi om vänskap och kärlek mellan kvinnor, pastoral vitterlek, pjäsöversättningar och filosofiska meditationer. Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763), vars far adlades 1727, gjorde sig redan i tjugofemårsåldern till en av det litterära Stockholms centralgestalter, och var därefter en fixstjärna på den svenska parnassen i nästan tjugo år. I henne fick 1700-talets europeiska kvinnoemancipatoriska debatt en viktig svensk företrädare. Från 1740- till 1760-talet lät hon tryck- och handskriftpublicera runt 400 dikter, både i eget namn, under pseudo- nymen ”En Herdinna uti Norden” och som en del av det litterära sällskapet – 13 – Tankebyggarorden.