Fallet Faurisson - Ett Rättsövergrepp About
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
BlogThis! Bulten i Bo Sunday, January 08, 2006 Fallet Faurisson - ett rättsövergrepp About Förord från bloggägaren Ledord: Bamse, rättvisa, demokrati, jämlikhet, marxism. Citat lånat från Joakim Nilsson, moderaterna! I bloggosfären har det länge pågått ett förtal av TT-journalisten Stefan Hjertén, se exempelvis denna blogg. Förföljelserna utgår ifrån en sammanfattning av Hjerténs i rubriken nämnda artikel som About Me Henrik Bachner gjorde i sin doktorsavhandling, "Återkomsten". Detta referat finns tillgängligt via Dmitiri Vasserman, här och här. My Photo Name:Bulten i Bo Problemet är dock den rika flora av personer på internet som hyllar Bachners diverse summariska referat aldrig någonsin har tagit del av originalet. Jag har därför beslutat att publicera hela artikeln på min blogg. Detta för att tvinga de personer som framför Location:Lönneberga, Småland, anklagelserna mot Hjertén att läsa originalet, nu när det finns Sweden tillgängligt. View my complete profile Sen kan var och en göra sig en bedömning om huruvida Bachner Previous gjort en korrekt sammanfattning av artikeln eller inte. Bachners vänner? OK, här kommer den! Libysk waterboarding? Amerikanska UD underrättas Min uppgift är att ge några enkla fakta kring fallet Faurisson: Vem Korrespondens i Lenindebatten är Robert Faurisson, hur har fallet utvecklats, är det hela något mer Kortare länklista än en strid kring yttrande- och tryckfrihet, dvs har Faurissons Folkpartiet håller tortyrskola skriverier möjligen något intresse i sig själva. Lenin-citatet, gåtans upplösning! Oss Lenin-citerare emellan! Men först en allmän reflexion kring ordet antisemitism. Faurisson Lenin-citatet, mystiken tätnar igen kallas ofta av motståndarna för antisemit. Per Wästberg skrev 31 Amerikanska ambassaden mjuk januari i år helt i förbigående att det finns en professor Faurisson mot terrorismen? som är "okänd antisemit". Det gör fallet svårt för många: ingen förnuftig person vill hamna i sällskap med antisemiter. Nu är det egendomliga det att Faurisson inte är vad som vanligtvis menas med antisemit. Han ger inte uttryck för rasidéer eller utslungar angrepp mot judar eller andra folkgrupper. Själv säger han så här: - Jag blir smutskastad, man kallar mig t o m antisemit. Nar jag upptäckte frånvaron av antisemitism hos Faurisson genom att läsa hans texter och hans inlägg i debatten, blev jag rätt förvånad och antog att ett misstag hade begåtts: någon hade i skumma syften kallat Faurisson antisemit, och det hade fastnat i så hög grad att t o m i avkroken Sverige den främsta avkrokstidningen DN kunde fastslå att Faurisson är antisemit. Men så enkelt är det inte. I stället har ordet antisemitism genomgått en dramatisk innehållsförändring, föga uppmärksammad i ordböcker eller allmänna medvetandet. Några exempel: USA beslutar att sälja spaningsplan av typ AWACS till Saudiarabien. Premiärminister Begin i Israel fastslår att delta är antisemitiskt. I svensk TV visas en serie om det palestinska folket, "Del finns inga smålänningar". Svenska skribenter inser omedelbart att det rör sig om ett flagrant fall av antisemitism. (fortsättning här) posted by Bulten i Bo at 5:42 PM 55 Comments: I dag räcker det följaktligen att säga något som upplevs som beklagligt eller felaktigt av Israels vänner för att kallas antisemit. Den som menar att Israel inte bor bomba Beiruts centrum som skedde i juni 1981 ligger avgjort i farozonen för att bli kallad antisemit. Och det är på det viset Faurisson blev antisemit. Den 17 december 1980 uttalade han på den franska radiostationen Europa-1 kritik mot Israel. Nar skadeståndet mellan Västtyskland och Israel skulle bestämmas använde de israeliska förhandlarna bluffartade metoder, sade Faurisson. Och därmed var det klippt. Just den meningen, känd som "Faurissons 60 ord", fick honom dömd. Biografiskt Robert Faurisson föddes för 53 är sedan. Hans mor var skotska. Nar andra världskriget började var han 10 år och vid dess slut 15. I en intervju för le Matin säger Faurisson att han ständigt har tagit de förföljdas parti. Hans lärare i skolan i Paris hånade honom för hans brittiska påbrå och själv kluddade han Hitler-fientliga slagord, betraktad med ogillande av somliga kamrater. Vid befrielsen såg han hur en kollaborator fördes bort, kanske för att avrättas, och gladde sig över det. Men snart därefter kom ett omslag i hans stamning: tyskarna var bortkorda, han kunde inte hata dem aktivt. Med äckel betraktade han de klasskamrater som nyss hade retat honom som engelsman och hyllat Petain och Hitler men nu snabbt blev de Gaulleanhängare. Samma sak hände under Algerietkriget tio är senare, påstår Faurisson. Under kriget lade han pengar i bössorna för algeriernas frihetskamp, men när Algeriet franchise hade besegrats fann han jakten på OAS-mannen, den besegrade, obehaglig. Det har kan tyckas vara psykologiserande och ointressant: men för fortsättningen spelar det en viss roll att Faurisson var s a s en van provokatör: han har en märklig förmåga att säga fel saker, att gå rakt emot en opinion. Det var så Faurissonaffären började, 1978. Då innehade Faurisson den höga universitetstiteln maitre de conference och undervisade i fransk litteratur och textkritik vid universitetet Lyon-2. Han hade gjort sig känd genom studier över fransk poesi - Rimbaud, Lautreamont, de Nerval - och var i färd med att utveckla en hyperkritisk metod att borra sig in i texter. Men nu råkade han bara på en tidsinställd sprängladdning: bekantskapen med en Paul Rassinier. Talar man om Faurisson är det oundvikligt att hamna hos Rassinier. En kort utvikning är nödvändig: Rassinier Paul Rassinier, 1908-67, var kommunist, motståndsman under andra världskriget, torterad under elva dygn av tyskarna och sedan inspärrad i koncentrationslägren Buchenwald och Dora. Efter kriget var han svårt invalidiserad men valdes till deputerad för socialistpartiet. Hans egen, unika upplevelse av koncentrationslagren lämnar honom ingen ro. Mer och mer börjar han känna det som om andra människor ljuger om den tiden: beljuger och förgyller. 1948 ger han ut en liten bok om sina upplevelser som deporterad, Passage de la ligne. Den fick ett gott mottagande och räknas som en äkta, osminkad beskrivning. Grunden i boken är givetvis tyskarnas övergrepp men där finns också två andra motiv. Först hyckleriet hos vissa medfångar, som oerhört snabbt glömmer att de har blivit inspärrade för svartabörsaffärer och andra brott. De diktar sig en bättre verklighet och lämnar lägret som äkta motståndsman, kämpar från 18 juni 1940. För det andra beskriver Rassinier de politiska fångarna, oftast kommunister. De tog makten i lägren och använde den både mot tyskarna och, kanske främst, medfångarna, säger Rassinier. Det var inte några välkomna påståenden. Nar Rassinier upprepade sitt brott mot värdegemenskapen hos de franska antifascisterna genom ännu en bok. Le mensonge d'Ulysse, 1950, blev han utjagad ur socialistpartiet av Guy Mollet. Under de 17 år han hade kvar förde Paul Rassinier en förbittrad kamp mot vad han såg som en sammansvärjning av människor som hade gemensamt intresse av att dölja sanningen om kriget. Vid den tiden började man visa koncentrationslägren för turister, och Rassinier upptäckte till sitt ursinne att lägren framställdes som scen för gräsligheter och starka effekter där han, Rassinier, bara hade sett en malande, trist verklighet. I synnerhet upprördes han över att man i Dachau och Mauthausen uppvisade gaskamrar och redogjorde för deras funktion. Rassinier trodde sig veta att det aldrig hade existerat några gaskamrar i dessa lager. Rassinier förlorade de flesta vänner och tvingades att använda de kanaler han hade kvar. Sina sista böcker gav han ut på obskyra förlag, enligt uppgift högerextremistiska. Rassiniers kritik blev alltmer absolut: han gav sig på siffrorna over fallna, mördade och deporterade och menade sig finna förfalskningar. Hans penna var flitig vid tiden för processen i Jerusalem mot Eichmann 1961 och den i Frankfurt mot de ansvariga för Auschwitz ett par år senare. 1967 dör Rassinier, isolerad men i fast förvissning om att hans texter kommer att återupptäckas och hans åsikter segra. Innan dess har han fatt kontakt med Robert Faurisson. Det formar Faurisson att vidga ramen för den textkritik han sysslar med vid universitetet: nu ger han sig på historiska texter också. Det är inte svårt att se vissa likheter mellan Rassinier och Faurisson: en misstänksamhet mot det officiella hyllandet av Motståndsrörelsen så har efteråt, en smak för polemik och en osmidighet, en taktlöshet. Hur som helst, från mitten av 70-talet börjar Faurisson skriva brev och insändare för att fråga om andra världskriget eller gå i svaromål i detaljfrågor. Sommaren 1977 försöker han forma le Monde att publicera en artikel med titeln: Problemet med gaskamrarna. Tidningen vägrar att ta in artikeln, men lektorn Pierce Viansson-Ponte uttrycker avslaget så här: - Antingen är ni solidarisk med nazismen, och då skall jag medvetet motarbeta er. Eller också är ni som ni säger en antinazist som söker sanningen. I så fall kan jag lyssna. Men det ni säger är så absurt att ni först måste övertala någon historiskt kunnig om att ert resonemang är vart att föra, exempelvis Olga Wormser-Migot. Faurisson följde den utpekade vägen och tog kontakt med Olga Wormser- Migot, känd historiker och expert på koncentrationslagren. Hon hade några är tidigare i sin doktorsavhandling konstaterat att det inte fanns gaskamrar i vissa läger, där traditionen och många överlevande utpekade sådana. Hon var inte helt avvisande mot Faurisson utan gick i privat debatt med honom men besvor honom samtidigt att inte gå vidare med sina skriverier, eftersom de kunde såra vissa ännu levande personer. Anne Frank Nu började Faurisson bli ökänd på tidningsredaktionerna som oftast refuserade. Det var särskilt en detalj som upprörde: det sades att Faurisson förnekade äktheten av Anne Franks dagbok. Han hade givit sin grupp av studerande i ämnet textkritik uppdraget att undersöka Anne Franks dagbok enligt en speciell metod, som är en vidareutveckling av den kända franska skolexercisen med texter, l ´explication de texte. Den går som ni kanske vet ut på att se närsynt på en text, stycke för stycke analysera den språkligt och innehållsligt och slutligen komma med ett allmänt omdöme om helheten.