ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 156 2 Sid2 3

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 156 2 sid2 3

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CLVI

Svenska kulturmöten Föredrag från ett symposium i Uppsala 14–15 mars 2016 utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund & Thomas Lindkvist

UPPSALA 2019

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 4

Abstract Svenska kulturmöten: Föredrag från ett symposium i Uppsala 14–15 mars 2016 (Swedish cultural encounters: Papers from a symposium in Uppsala, 14–15 March 2016). Edited by Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund & Thomas Lindkvist. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 156. Uppsala, 2019. 187 pp. ISSN 0065-0897, ISBN 978-91-87403-34-7.

Cultural encounters can be described as both events and processes, and can have different mean- ings for different groups. Studies of such encounters attract the interest of scholars from a range of disciplines. This book brings together eleven papers from an academic meeting in 2016, arranged by the Royal Gustavus Adolphus Academy for Swedish Folk Culture. The perspectives applied are longitudinal, and light is shed on both prehistoric and historical conditions and conditions in con- temporary society. The volume includes contributions exploring encounters between ethnic groups that have lived in Scandinavia for a long time, contributions dealing with encounters that have oc- curred and continue to occur when people from other cultures and linguistic areas come to Sweden, and contributions shedding light on what has happened, now and in the past, as Sweden has been integrated into a larger context.

Keywords: cultural encounters, Swedish folk culture, Birka, Christianisation of Sweden, cultural encounters between Sami and Scandinavians, cultural encounters between Sami and settlers, Janssonites, musical cultural encounters, Germanic languages, Swedish dialects, French loanwords in Swedish dialects, Swedish multiethnolects, medieval Norwegian letters.

Omslagsbild: Kulturmöte över tid mellan den första bosättningen för 4000 år sedan och dagens mångkulturella förort i Bergsjön, nordöstra Göteborg, konkret den delvis för- störda hällkistan (stenkammargraven), som är från stenåldern, och bostadsområdet vid Siriusgatan från 1960-talet. Foto: Thomas Lindkvist.

ISSN 0065-0897 ISBN 978-91-87403-34-7

Printed in Sweden 2019 Textgruppen i Uppsala AB 5 Innehåll

Inledning ...... 7 Thorsten Andersson†: Det nordiska språkområdets gränser ...... 13 Anne-Sofie Gräslund: Det mångkulturella Birka ...... 21 Thomas Lindkvist: Kristnande som kulturmöte ...... 39 Bertil Nilsson: Västkyrkans möte med inhemsk religionskultur i göta- och svealandskapen under vikingatid och tidig medeltid ...... 53 Inger Zachrisson: Möten mellan samer och »nordmän» i Mellanskandi- navien under järnålder och tidig medeltid (ca 1–1300 e.Kr.) ...... 67 Gro-Renée Rambø: Diplomtekster som språkkontaktkilder ...... 87 Karin Hallén: Importerat och härtappat. Franskt inflytande på svenska dialekter ...... 111 Rolf Kjellström: Mötet mellan renskötare och nybyggare på 1800-talet i de södra lappmarkerna ...... 123 Iréne A. Flygare: Skuldsatt men syndfri. Om bondeprotester i Torstuna och utopier i Bishop Hill under 1800-talet ...... 135 Dan Lundberg: I mötet mellan folkmusik och jazz ...... 153 Petra Bodén: Uppstår nya dialekter? Svenskt uttal i förändring ...... 167 Författare och redaktörer ...... 187 6 Inledning 7 Inledning

Kulturmöten leder till förändringar, dessutom till förändringar över tid. Man kan uppleva att historien och dess förlopp sker i olika hastigheter, vilka studeras ur skilda tidsperspektiv. Den franske historikern Fernand Braudel är den som framför allt betonat de skilda tidsplan som historiska förändringar rör sig över. Det finns grundläggande strukturer som är näst intill eviga eller som endast mycket långsamt förändras under århundraden eller årtusenden. Vidare finns den historia som rör sig i långa konjunkturvågor eller som processer. Dessutom finns den snabba, ögonblickliga historien – man skulle kunna tala om händelsernas historia. Historien som beskriver kulturmötet kan vara både händelse och process, antingen något som upplevs som avgörande i sin samtid och uppmärksammas som sådant i det skriftliga källmaterialet eller en lång process med olika kon- junkturer innefattande sociala, ekonomiska och kulturella faktorer, där bör- jan och slut inte klart kan urskiljas. Historia uppfattas ofta som de enskilda händelsernas historia, det förflutna som rekonstrueras genom konkreta beslut, fältslag eller andra våldsamma konfrontationer. Den historien eller enskilda händelsen upplevdes som avgörande i samtiden, knuten till en viss tid, plats och ibland även till vissa personer. På det sättet reduceras historien och kulturmötet till ett visst ögonblick. Reformationen exempelvis var ett avgö- rande kulturmöte i Europas historia. Den kan bli ihågkommen som ett ögon- blick, möjligt att högtidlighålla: den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på porten till Slottskyrkan i Wittenberg – utan tvekan en viktig händelse, men varken orsaken till, resultatet av eller höjdpunkten på det kulturmöte som reformationen utgjorde. Reformationen måste i stället uppfattas som en långvarig process. Kulturmöten kan ha olika innebörd för män och kvinnor. Sådana möten är en del av samhälleliga förändringar som innebär att maktförhållanden för- ändras och hegemonier modifieras och omförhandlas. I en förändringspro- cess har det funnits möjligheter för kvinnor, som varit underordnade en pat- riarkalisk samhällsordning, att anamma nya kulturella element i emancipe- rande syfte och att också visa nyfikenhet för det nya. Sådant finns många exempel på, från religionsskiftet till tidigt entreprenörskap. Kulturmöten utgör viktiga forskningsutmaningar som engagerat och enga- gerar forskare från många olika discipliner. I styrelsen för Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur kom möjligheten att anordna en vetenskaplig sammankomst om svenska kulturmöten att diskuteras, och den 14–15 mars 2016 inbjöd Akademien till en konferens kring detta tema i våra lokaler i Uppsala. Perspektiven under de båda konferensdagarna var longitu- 8 L.-E. Edlund, A.-S. Gräslund, T. Lindkvist dinella, och både förhistoriska och historiska förhållanden och nutida sam- hällsförhållanden kom att belysas. Här fanns sålunda bidrag som behandlade möten mellan folkgrupper som av gammalt bott i Skandinavien, sådana som tog upp möten som skett och sker när folk från andra kulturer och språk- områden kommit till Sverige och sådana föredrag som behandlade vad som skett och sker, när Sverige integreras i ett större sammanhang. Av sammankomstens föredrag publiceras här elva. Några bidrag har pub- licerats i andra sammanhang, och i andra fall har föreläsarna valt att avstå från publicering. Innehållet i bidragen redovisas här helt kort, och nämns i den ordning de hade vid konferensen och senare fått i volymen. Thorsten Andersson var först ut. Han belyser i sitt bidrag de nordiska språ- kens äldsta historia och etableringen av det nordiska språkområdets gränser. Tre gamla gränser kan urskiljas: en i norr mot de finsk-ugriska språken (sa- miskan och finskan) – en gräns som allteftersom luckrats upp genom norsk och svensk expansion norröver –, en i söder mellan tyskt och danskt språk som vi än idag kan iaktta, och till sist en gräns i sydost mot det forna östger- manska området. Anderssons bidrag uppehåller sig framför allt vid denna sistnämnda gräns. Han konstaterar att gutniskan på Gotland är en viktig ingrediens vid tillkomsten av östgermanskan. Språket på Gotland och östger- manskan på kontinenten glider emellertid så småningom isär, och det antas vara utvecklingen i Oder–Weichsel-området som därvid är av störst betydelse; området var ett genomgångsland för germansktalande folk på vandring. Hållpunkterna för en rekonstruktion av det ursprungliga nordiska språkom- rådets sydostgräns är förvisso inte många, men man måste – som Andersson också gör – söka foga samman pusselbitarna så gott det går för att skapa sammanhang och ge förklaringar. Anne-Sofie Gräslunds bidrag om det mångkulturella Birka tar upp den kulturpluralism som måste ha rått i det vikingatida Birka, med den mångfald av främmande kontakter som kommer till uttryck i det arkeologiska materialet. Birka tillhör en liten grupp på sju handelsplatser i Nordeuropa som utgör nav i ett nätverk av fjärrhandel. En viktig fråga är hur man ser på den egna identiteten och närvaron av främmande folkgrupper. Det främmande kunde betraktas antingen som positivt och stimulerande eller som skrämmande. Natur- vetenskapliga analyser på skelettmaterial från gravarna har visat att den begravda befolkningen är heterogen och att olika folkgrupper begraver sina döda på olika gravfältsområden. Thomas Lindkvist behandlar i sin studie kristnandeprocessen som kultur- möte på olika plan. Detta är en långsam och gradvis förändring av trosföre- ställningar och mentaliteter. Men kristnandet kunde också uppfattas som en tydligt avgränsad händelse, där beslut fattas av kollektiv eller enskilda makt- utövare att övergå till den nya religionen. Med exempel från berättelserna om Sigurd Fafnesbane visas hur förkristna ideal och föreställningar omvandlas och integreras i kristna föreställningar. En hednisk hjälte kunde i pedagogiskt Inledning 9 förmedlande syfte ges Kristusliknande egenskaper. Här berörs vidare frågan hur ett kulturmöte som kristnandet kunde ha olika betydelse för män och kvinnor Bertil Nilsson avhandlar kulturmötet mellan kyrklig organisation och det samhälle där kristendomen antogs. Kyrkans regler och föreställningsvärld skulle anpassas till existerande normer och praxis. Ett särskilt och specialiserat prästerskap med privilegier och särställning i samhället, bl.a. genom celibatet, representerade en ny kultur. I Nilssons bidrag diskuteras vidare dopet, liturgin i samband med nattvarden eller mässan, liksom själva kyrkbyggna- derna som arenor där nya kulturmöten mellan kyrka och samhälle sker. Den nya kyrkliga organisationen söker inte minst framhäva det radikala kulturmö- te som kristendomens monoteism innebar. Ett par av volymens bidrag behandlar mötet mellan samer och nordbor. Inger Zachrisson studerar förhållandena under järnålder och tidig medeltid och det är framför allt sydsamerna som står i fokus. De s.k. fångstmarksgra- varna i Dalarna och Härjedalen från århundradena runt år 0 är de äldsta konkreta lämningarna efter samer i Mellansverige och södra Norrland. Zachris- son följer sedan genom århundradena olika vittnesbörd om mötesplatser i Mellansverige och södra Norrland mellan samer och nordbor, som visar på handel med t.ex. Birka eller utbyte av specialister och/eller teknik som fångstgropsjakt. Hon pekar också på möjligheten av giftermål mellan samer och nordbor. Gravfältet Vivallen i Härjedalen från vikingatid och tidig medeltid har lämnat fina exempel på kulturmöten Gro-Renée Rambø tar i sitt bidrag utgångspunkt i två »mellomnorske» brev från 1440, vilka kan sägas återspegla den tidens språkmöten. Breven har avsänts av abbedissan Ragnhild Bergsdatter vid Munkelivs kloster, vid denna tid ett birgittinerkloster. Olika drag i texterna belyses, inte minst ordförrådet. Det medellågtyska inflytandet tar sig inte oväntat åtskilliga uttryck i breven, men intressantare ändå är de svenska inslagen, vilka säkerligen blivit starkt företrädda, då det rör sig om en text från ett birgittinerkloster. Författaren understryker att det är kommunikationssituation, kommunikationsarena och av- sändarinstanser som avgör vad som konkret möter i texterna. Detta visar tydligt denna mikroanalys. Franskt språkinflytande står i centrum i Karin Halléns bidrag, där hon konstaterar att det alldeles som i standardspråket finns många franska lånord i folkmålen. Hur influenserna konkret nådde landsbygdens folk diskuteras. I många fall kan en inflytelserik högreståndsperson, exempelvis en militär, ha verkat på en ort, och franska språkdrag kan därigenom ha spridits till den omgivande bygden. Andra gånger kom inflytandet från yrkesmän som slagit sig ner på ett ställe för att delta i byggnadsarbeten eller för att bedriva handel. Därtill kan ibland hemvändande soldater eller handelsmän ha tagit med sig franska lånord till hembygden. När lånorden når de svenska dialekterna, för- ändras de ofta ljud- och betydelsemässigt. Hallén illustrerar detta genom att visa utvecklingen av de båda franska lånorden estimera och bagage. Ordet 10 L.-E. Edlund, A.-S. Gräslund, T. Lindkvist estimera representeras sålunda i svenska dialekter av uttalsformer som ekstimera, eksmera, esmera, äksa och äsma, och för bagage möter både den neutrala betydelsen ’resgods’, ’saker och ting, grejor, grunkor’ och den nedsät- tande ’pack, byke’. I dialekterna uppvisas sålunda intressanta möten mellan främmande språkgods och den inhemska dialekten. Rolf Kjellström uppehåller sig vid relationerna mellan samerna och nybyggarna under 1800-talet i västra Vilhelmina. Han inleder med en granskning av de statliga åtgärder som skapar förutsättningar för nybyggen i Lappmar- kerna allt från Gustav Vasas tid. Mängder av reglementen och plakat utfär- das. Viktig är Lappmarksgränsen 1751 som söker säkra samernas tillgång till jakt och fiske. Den blir en gräns mellan kustbygd och Lappmarken liksom od- lingsgränsen 1857, ovanför vilken inga nybyggen fick anläggas. I båda fallen ser staten till samernas intressen, men dessvärre sker ändå en svensk bosätt- ning i fjällvärlden. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet uppstår åt- skilliga konflikter mellan grupperna, bl.a. om nybyggarnas hö, men så små- ningom minskar motsättningarna. En attitydförändring sker kanhända som ett slags klimatanpassning – man kan inte samtidigt strida mot mänskliga fiender och en obeveklig natur – men också för att grupperna faktisk har nytta av varandra. I Iréne Flygares bidrag möter vi kulturmöten präglade av religiös och social konfrontation och konflikt. Här behandlas Erik Jansson och den av honom grundade sekten, de s.k. janssoniterna, en rörelse i stark opposition till såväl kyrklig som världslig överhet. De utmanar etablerade principer för auk- toriteter och hierarkier, inte minst den gamla patriarkala genusordningen. Från missväxt, skuldsättning och ekonomisk kris i Torstuna i dåvarande Västmanlands län skapas det utopiska och jämställda Bishop Hill i Illinois. En ny samhällsordning etableras där, till att börja med enligt idealen och med möjligast tänkbara avskildhet från det omgivande samhället. Mötet mellan idealen och verkligheten leder dock till att detta nya Jerusalem på den amerikanska prärien så småningom går under. I de sista artiklarna har vi kommit in i vår egen tid, där musikaliska respektive språkliga möten presenteras i två artiklar. I Dan Lundbergs bidrag behandlas möten där musik, framför allt ny musik, skapas. Han diskuterar vad som sker när olika typer av musik konfronteras med varandra. Här framhålls, främst utifrån relationen folkmusik och jazz, att kulturmöten tar sig olika uttryck och ger skilda resultat. I anslutning till den schweiziske musiketnologen Max Peter Baumann visas att responsen ibland är sluten, så att olika musikstilar hålls isär och ingen kulturblandning sker. I stället kan skillnaderna mellan musikstilar förstärkas. I andra fall sker en integration av skilda stilar, varvid en helt ny form av musik uppstår. Men det kan också bli ett kulturmöte där responsen är selektiv; vissa element, t.ex. nya musikinstrument eller »sound», anammas medvetet från en annan musikkultur. I Petra Bodéns artikel slutligen fokuseras ungdomars språk och språkbruk i områden med hög andel invånare med utländsk bakgrund i Stockholm, Gö- Inledning 11 teborg och Malmö, s.k. multietnolekter (multietniskt ungdomsspråk). Dessa språk har uppstått som resultat av kulturmöten. Det konstateras dock att multietnolekterna inte är inlärarspråk och att åtminstone vissa talare kan växla mellan multietnolekt och en mer standardnära svenska, t.ex. i samtal med vuxna. Man kan dessutom iaktta att dessa ungdomsspråk också används av ungdomar med svenskspråkig bakgrund. Olika fonetiska och prosodiska drag undersöks i artikeln, och man iakttar t.ex. att ordaccentkontrasten – en prosodisk egenskap i svenskan som är svår för andraspråkstalare att lära sig – bland talarna med multietnolekt verkligen realiseras i alla de tre undersökta stor- stadsområdena. Multietnolekternas relation till näraliggande traditionella dialekter är också intressant; man kan säga att Malmös talare av multietnolekt talar ett slags skånska, även om de inte i någon större utsträckning använder traditionella drag i sitt språk såsom diftonger. Framtida studier kommer att visa om och på vilket sätt de nu unga multietnolekttalarna behåller en blandning av dialektala och »främmande» inslag. Vi hoppas att läsare av denna samlingsskrift skall få gott utbyte av texterna som belyser kulturmöten under olika tider och utifrån många skilda metodis- ka och ämnesmässiga perspektiv. Volymen demonstrerar den bredd som finns i studierna av svensk folkkultur, detta helt i Kungl. Gustav Adolfs Aka- demiens anda. Vi tackar varmt dem som valt att publicera sina inlägg i volymen, vidare Akademien för generöst ekonomiskt stöd till sammankomsten och för att för- handlingarna sedermera antagits i Acta-serien. Dessutom går ett hjärtligt tack till Akademiens redaktör Maj Reinhammar, som med sedvanlig noggrannhet befordrat texterna till trycket.

Uppsala i augusti 2019

Lars-Erik Edlund Anne-Sofie Gräslund Thomas Lindkvist 12 L.-E. Edlund, A.-S. Gräslund, T. Lindkvist Det nordiska språkområdets gränser 13 Det nordiska språkområdets gränser

Thorsten Andersson †

Den nordgermanska språkgrenen är den nordligaste grenen av de germanska språken och därmed också av de indoeuropeiska språken. Det nordiska språk- området har i gammal tid på den skandinaviska halvön sträckt sig norrut t.o.m. Trøndelag, Jämtland och Ångermanland, och norr därom har – i varje fall senare – ett finsk-ugriskt språkområde vidtagit; det diskuteras om det kan finnas ett substrat under det finsk-ugriska skiktet (jfr Andersson 2017). I dag representeras finsk-ugriskan i norr av samiska och finska med regionalt begränsad utbredning. Det är med ortnamnens hjälp som denna nordgräns för de germanska och indoeuropeiska språken kan fastställas (Nyman 2000; Andersson 2012 s. 219 ff. med karta s. 220).1 Inom det germanska området har det så småningom också bildats gränser för nordiska språk mot andra germanska språk. Det är då fråga om gränser som har bildats inom ett vidsträckt, ursprungligen i stora drag enhetligt germanskt språkområde, ett kontinuum, som det kallas. Det finns anledning att uppehålla sig lite vid begreppet kontinuum. Med kontinuum (i rumslig bemärkelse) avses ett språkområde, där grannar alltid förstår varandra. Granne A förstår granne B, granne B förstår granne C osv., men ju större avståndet blir, desto svagare blir den ömsesidiga begripligheten, tills den så småningom upphör. Det kan vi lätt föreställa oss, om vi jämför med svenska dialekter. Det kan gå bra att på dialektal nivå göra sig förstådd med personer långt borta, men så småningom blir skillnaden så stor att vi inte längre kan kommunicera med varandra, t.ex. i Dalarna för oss som kommer söderifrån. När det gäller stegvis språklig förskjutning, kan vi i ett vidare nordiskt sammanhang se på a-omljudets inskränkning, om vi går från väst mot öst. Perfekt particip av verbet bjuda heter i fornvästnordiskan boðinn, i fornöst- nordiskan svarande mot fsv. buþin, fda. buthin. Fvn. holt n. ’skog’ motsvaras av fsv. hult, men här går gränsen inte mellan väst- och östnordiska. Den a-omljudda formen möter också på östnordiskt område, i danska ortnamn (-holt) och likaså på Gallehushornet från ca 400 i den analogiska formen

1 Också samernas utbredning på den skandinaviska halvön bör kunna belysas med hjälp av ortnamn. Det har föreslagits att namnet Åre i Jämtland skulle kunna återgå på ett samiskt ord, sydsam. aareh ’stenör; blockmark; grustäckt steril mark (på ett fjäll)’ (Norrländsk uppslagsbok 4 s. 378). Åre har emellertid säkerligen indoeuropeiskt ursprung, med syftning på Åreskutan (Mo- berg 1998; SOL s. 386). Jfr i detta sammanhang också diskussionen om sockennamnet Kall norr om Åreskutan (Norrländsk uppslagsbok 2 s. 309; Moberg 1998 s. 11 ff.; SOL s. 166). Frågan om samiska ortnamn tog jag upp i diskussionen efter Inger Zachrissons föredrag. 14 Thorsten Andersson holtijaz, som säkerligen inte är en patronymikonbildning utan betyder ’skogsbo’. Svagast är det nordiska a-omljudet betygat i forngutniskan, längst i öst inom det nordiska språkområdet. Det uppträder där bara före ljudförbin- delsen r + konsonant, t.ex. borþ ’bord’, korn ’säd; (sädesslaget) korn’, där- emot inte i ord som fulc ’folk’, spur ’spår’. I gotiskan, vars förbindelse med gutniskan jag återkommer till, saknas a-omljudet helt (Andersson 2012 s. 227 f.). När det gäller gränser inom den forna germanskans kontinuum, tänker vi väl i Norden först på gränsen mellan danska och tyska på södra delen av den jylländska halvön. Går vi tillräckligt långt tillbaka i tiden, är det då fråga om en gräns mellan nordiskt (eller nordgermanskt) och västgermanskt språk. Upp- komsten av den gränsen startade med de utvandringar som ledde till att Eng- land inlemmades i den germanska språkvärlden. På 400-talet e.Kr. utvandrade angler, saxare och jutar till England, och denna utvandring följdes vid mitten av första årtusendet e.Kr. av att daner österifrån spred sig över Jylland (Anders- son 2012 s. 228). Det fornengelska språket kallas ju också för anglosaxiska, och den termen återgår på de båda stammarna angler och saxare. Angeln är fortfarande namn på ett landskap i Schleswig-Holstein, halvön mellan Flensborgs- fjorden (Flensburger Förde) i norr och Slien (Schlei) i söder, och saxare känner vi som en nordtysk folkstam, men saxare som drog till England har måhända en annan bakgrund. Elmar Seebold, kännare av stamförhållanden i det forna Germania, har nyligen lagt fram ett annat förslag. Saxare skulle enligt hans mening äldst inte vara en folkslagsbeteckning utan en benämning på sjörövare (till stor del ur anglernas stam; Seebold 2013 s. 60 ff.), alltså ett slags föregångare till vikingatidens vikingar. Det här förslaget att förstå saxare har jag ingen egen mening om, och jag har ännu inte sett några ställningstaganden till det. Klart är i varje fall att angler från Angeln spelade en väsentlig roll vid den germanska etableringen i England. Jylland är ju geografiskt sett en del av kontinenten, och ortnamn visar att halvön äldst också språkligt sett hängde närmare ihop med kontinenten än med de danska öarna och med syddelen av den skandinaviska halvön (Andersson 2012 s. 228). Genom danerna blev Jylland språkligt sett definitivt nordiskt. Namnet Danmark syftar som bekant på danernas »mark», dvs. deras gräns- skog, mot saxarna i söder (Jørgensen 2008 s. 58). Följden av de nämnda folkomflyttningarna blev att det uppstod en språkgräns på Sydjylland, en gräns mellan nordiskt språk i norr och västgermanskt i söder. Avståndet mellan de varieteter av germanskan, som kom i kontakt med varandra på södra Jylland, hade blivit för stort för att ömsesidig förståelighet ännu skulle vara möjlig. Det germanska kontinuum som tidigare hade rått var genom stammarnas omflytt- ning brutet. Medan uppkomsten av gränsen mellan nord- och västgermanskt språk på Sydjylland är historiskt gripbar, är det svårare att komma åt gränsen mellan nord- och östgermanskt språk. Detta hänger ihop med diskussionen om en öst- germansk språkgren över huvud taget och ytterst med frågan om de germanska Det nordiska språkområdets gränser 15

Fig. 1. Karta över södra Östersjön. Kartan visar det nära geografiska sambandet mellan öarna Gotland och Bornholm och Oder–Weichsel-området på kontinenten. Kartan ritad av Per Vik- strand. språkens indelning, ett klassiskt tvisteämne. Vanligen räknar vi med tre germanska språkgrenar, en nord-, en väst- och en östgermansk gren. I ett föredrag om den nordgermanska språkgrenen, som jag höll vid avslut- ningen av det tyska storverket Reallexikon der germanischen Altertumskunde 2008, tog jag upp frågan om en östgermansk språkgren (Andersson 2012 s. 236 ff.). Den nordgermanska språkgrenen är den bäst gripbara av de tre germanska grenarna. De nordiska språken kan återföras på ett gemensamt urspråk, urnordiska, ett språk som till och med är betygat genom de äldsta runinskrifterna. Den västgermanska språkgrenen, som omfattar tyska (hög- och låg-), neder- ländska, frisiska och engelska, uppfattas i dag som en rent geografisk samlings- beteckning, alltså utan att något gemensamt urspråk (som urnordiska) antas ha förelegat. Hur är det då med östgermanska? Den frågan ställer jag i mitt nyss- nämnda bidrag (Andersson 2012 s. 244): »Was ist unter Ostgermanisch zu ver- stehen?» Det enda östgermanska språk som är välbetygat är gotiska (tack vare Wul- filas bibelöversättning från 300-talet), och det är genom antika författare känt att goterna under de första århundradena av vår tideräkning levde i området kring Weichsel (Wisła) (fig. 1). Också andra språk i denna del av det kontinentala kustlandet, Oder–Weichsel-området, brukar klassificeras som öst- germanska, men ett problem är bristen på språkliga källor. En forskare som 16 Thorsten Andersson nappat på min fråga om begreppet östgermanska är Wolfgang Haubrichs, germanist i Saarbrücken (Universität des Saarlandes). Han är bl.a. specialist på burgundiska, som räknas till de östgermanska språken. I en uppsats i SAS 32 (2014) presenterar han ett överväldigande material av personnamn, som i fråga om fonologi, morfologi och även lexikon – utifrån jämförelse med gotiskan – uppvisar östgermanska särdrag. Det rör sig om burgundiska och vidare om andra språk inom Oder–Weichsel-området, däribland vandaliska och rugiska. Det framstår efter Haubrichs’ inlägg som klart att vi får räkna med en östgermansk språkgren, till vilken förutom gotiska också bl.a. burgundiska får föras. Denna språkgren kan, att döma av uppgifter hos de antika förfat- tarna, ungefärligen hänföras till vår tideräknings början. De östgermanska språken har uppenbarligen inte lämnat några ortnamnsspår efter sig i Oder– Weichsel-området (Udolph 2005 s. 45 f., 2015 s. 60; Andersson 2012 s. 232 f.). Det talar för att detta område inte är gammalt germanskt land utan har tjänat som mellanstation på de för den germanska forntiden utmärkande folkvandringarna. Detta stämmer också väl överens med vad vi känner till om de aktuella stammarna. Att goterna härstammar från Norden är en gammal, väletablerad uppfattning (se t.ex. Wagner 1994–95 s. 366 f.; Andersson 2012 s. 224). Som jag ser det, kan detta antagande preciseras till att gälla Gotland. Goter är samma ord som gutar (germ. *gutaniz), beteckningen på Gotlands autoktona befolkning. (Se närmare Andersson 2012 s. 228 ff., 2017 s. 20.) Burgunderna har tidigt förknippats med ön Bornholm, fda. *Burghund f., och någon bättre förklaring till stambeteckningens ursprung har inte framlagts. De latinska formerna av stambeteckningen, Burgundiones och Burgundii, talar klart för att det är fråga om inbyggarbeteckningar (med olika avlednings- suffix), och då finns det inte något bättre alternativ att utgå från än Bornholm, som enligt Wulfstans reseskildring från slutet av 800-talet var ett eget kungarike (Andersson 2012 s. 237). Vandalerna härrör från norra Jylland. Fda. *Wændil m. (< germ. *Wandilaz) är ett jylländskt landskapsnamn, som ursprungligen säkerligen har avsett Limfjorden (Hald 1965 s. 245); en till *Wændil- bildad inbyggarbeteckning lever kvar i Vendsyssel (fda. förled Wændla-) längst i norr på Jylland (Jørgensen 2008 s. 325; se karta hos An- dersson 2012 s. 220). Rugiernas äldsta hemvist låter sig inte säkert faststäl- las; de är genom de antika författarna betygade från Östersjökusten öster om Oder men kan också – genom själva stambeteckningen – lokaliseras till syd- västra Norge, Rogaland (Andersson 2012 s. 237). I mitt ovannämnda föredrag (Andersson 2012 s. 228 ff.) diskuterar jag när- mare gotiskans ursprung. Gutar och goter har talat samma språk. Det är välbe- kant att det finns tydliga likheter mellan nordiskt och gotiskt språk, t.ex. utvecklingen av germ. ww > ggw i ord som fvn. tryggr, got. triggws gentemot ty. treu, och störst är överensstämmelsen mellan gutniska och gotiska (Andersson 2012 s. 227 f.; jfr ovan om a-omljudet). Så småningom har emellertid gutar och goter inte längre kunnat kommunicera med varandra, i och med att språken på Gotland och på kontinenten gled isär. I mitt bidrag 2012 tänkte jag mig att det Det nordiska språkområdets gränser 17 bildades en språkgräns mellan gutniska och gotiska. Detta kommer nu, efter Haubrichs’ bidrag, i ett annat läge och måste modifieras. Det räcker inte att ställa gutniska och gotiska mot varandra.2 De fakta som nu föreligger talar för att det i Oder–Weichsel-området har uppstått ett sekundärt germanskt språkkontinuum, skapat av folkvandrings- stammar. Gammalt germanskt område på kontinenten får anses säkert betygat så långt österut som till Oder, i dag Tysklands gräns mot Polen, men beträffan- de området öster därom råder inte samma säkerhet (Andersson 2012 s. 230 ff.). Oder–Weichsel-området är känt som ett genomgångsland för germansktalande stammar på vandring, och dessa stammar har, efter vad vi kan sluta oss till, skapat en egen östgermansk språkgren. Denna tanke är inte ny. Den framförs redan av Wolfgang Krause i hans gotiska handbok (Krause 1968 s. 44). Han räknar med att en östgermansk språkgrupp här har utvecklats, kanske fr.o.m. första år- hundradet e.Kr., och Krauses uppfattning får nu ett starkt stöd genom Wolf- gang Haubrichs’ undersökningar. En väsentlig ingrediens i tillkomsten av det östgermanska språket var otvi- velaktigt gutniskan på Gotland, kanske utgjorde den själva basen. En viktig komponent utgjorde sannolikt också den språkart som bornholmarna förde med sig, under förutsättning att burgunderna, såsom synes vara fallet, kom från Bornholm. Om den bornholmska »burgundiskan» saknas dessvärre vittnes- börd, men utifrån det geografiska läget kan vi förmodligen tänka oss att gutniskan och bornholmskan, båda i utkanten av det som kom att bli det nordiska språkområdet, har legat tämligen nära varandra. Kartbilden (fig. 1) understryker det nära geografiska sambandet mellan å ena sidan Gotland och Bornholm i Östersjön och å andra sidan det mittemot liggande Oder–Weichsel-området på kontinenten. De språk som enligt det här förda resonemanget gutar och bornholmare förde med sig hade alltså sitt ursprung på nordiskt område; språkhistoriskt sett rör det sig om ett för- nordiskt språkstadium, eftersom vi ju brukar räkna med det nordiska språk- skedet från ca 200 e.Kr. (jfr Andersson 2012 s. 225). Folkstammar som från andra delar av Norden hamnade i smältdegeln i detta område på kontinenten, t.ex. vandalerna från Jylland, får antas ha anpassat sitt språk efter majorite- ten. Det är en normal konvergensföreteelse vid språkkontakt (se härtill senast Seebold 2013 s. 58). Uppkomsten av ett östgermanskt språk på kontinenten ledde till att gutar och bornholmare fick allt svårare att kommunicera med sina utvandrade stamfrän- der och så småningom till att språklig kommunikation inte längre var möjlig. Det uppstod en språkgräns mellan nordgermanska och östgermanska, en språk- gräns som utgjordes av den mellanliggande Östersjön. Den språkgränsen blev emellertid inte bestående särskilt länge. Den upphörde i och med att de germansktalande folkstammarna (eller huvuddelen av dem) under de första år-

2 Denna problematik diskuterar jag i Andersson 2017. Här hänvisas generellt till den uppsatsen. Vissa avsnitt i det här framlagda bidraget är direkt övertagna från denna. 18 Thorsten Andersson hundradena av vår tideräkning lämnade Oder–Weichsel-området. Därmed kom nordiskt språk på Gotland och Bornholm att bilda en yttersta utpost för germanskt språk mot sydost i Östersjön.

Det nordiska språkområdets gränser mot omvärlden har alltså varit tre. Gränsen i sydost mot östgermanskan försvann genom att de östgermanska stammarna i Oder–Weichsel-området vandrade bort och skapade germanska riken i andra delar av Europa och till och med i Nordafrika (vandalerna). Den nordliga grän- sen mot det finsk-ugriska området kom att alltmer luckras upp och suddas ut genom norsk och svensk expansion norrut. Den sydliga gränsen, den mellan danskt och tyskt språk, består än i dag, dock i stor utsträckning kompenserad genom utbredd tvåspråkighet.

Litteratur Andersson, Thorsten, 2012: Der nordgermanische Sprachzweig. I: Altertumskunde – Altertumswissenschaft – Kulturwissenschaft. Erträge und Perspektiven nach 40 Jah- ren Reallexikon der germanischen Altertumskunde. Hrsg. von Heinrich Beck, Dieter Geuenich & Heiko Steuer. Berlin–Boston. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 77.) S. 215–244. — 2017. Östgermanska. I: Mellannorrland i centrum. Språkliga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Redigerade av Lars-Erik Edlund & Elżbieta Strzelecka under medverkan av Thorsten Andersson. Umeå. (Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar 77. Nordsvenska 26.) S. 17–26. Hald, Kristian, 1965: Vore Stednavne. 2. reviderede og forøgede Udg. København. Haubrichs, Wolfgang, 2014: Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz. I: Studia anthroponymica Scandinavica 32. S. 5–35. Jørgensen, Bent, 2008: Danske stednavne. 3. udg. København. (Gyldendals røde ord- bøger.) Krause, Wolfgang, 1968: Handbuch des Gotischen. 3., neubearbeitete Aufl. Mün- chen. Moberg, Lennart, 1998: Från Åre till Akropolis. I: Namn och bygd 86. S. 5–16. Norrländsk uppslagsbok. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. 1–4. 1993–96. Höganäs (del 1)–Umeå (del 2–4). Nyman, Eva, 2000: Nordiska ortnamn på -und. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gus- tavi Adolphi 70. Studier till en svensk ortnamnsatlas 16.) RGA = Reallexikon der germanischen Altertumskunde. Von Johannes Hoops. 2., völlig neu bearbeitete und stark erweiterte Aufl. Hrsg. von Heinrich Beck & al. 1–35, Re- gister 1–2. 1973–2008. Berlin–New York. SAS = Studia anthroponymica Scandinavica. Tidskrift för nordisk personnamnsforsk- ning. Uppsala. Seebold, Elmar, 2013: Die Aufgliederung der germanischen Sprachen. I: NOWELE 66. S. 55–77. SOL = Svenskt ortnamnslexikon. Utarbetat inom Institutet för språk och folkminnen och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Redaktör: Mats Wahl- berg. 2 rev. uppl. 2016. Uppsala. Udolph, Jürgen, 2005: Slawen. I: RGA 29. S. 44–50. — 2015: Baltisch, Slavisch, Germanisch – Kontakte und Beziehungen aus der Sicht der Onomastik. I: Early Germanic languages in contact. Ed. by John Ole Askedal & Det nordiska språkområdets gränser 19

Hans Frede Nielsen. In collaboration with Erik W. Hansen, Alexandra Holsting & Flemming Talbo Stubkjær. Amsterdam–Philadelphia. (NOWELE. Supplement series 27.) S. 39–74. Wagner, Norbert, 1994–95: Optila*, Accila*, Traufistila* und die Gaut(h)igot. Ein Beitrag zur Urheimat der Goten. I: Beiträge zur Namenforschung NF 29–30. S. 358– 370. 20 Thorsten Andersson Det mångkulturella Birka 21 Det mångkulturella Birka

Anne-Sofie Gräslund

Kulturmöten, kulturblandning och kulturpluralism ser vi gärna som typiskt för dagens samhälle. Men utan tvekan var de självklara element i människors liv redan under första årtusendet.

Inledning Föreställningen om ett rent och ursprungligt svenskt samhälle är mest en frukt av det sena 1800-talets nationalistiska historieskrivning. Betydelsefulla in- vandringar skedde av tyskar under senmedeltiden, finnar under 1500-talet, val- loner under 1600-talet och engelsmän, skottar och tyskar under 1600- och 1700-talen. Men vårt mångkulturella arv är mycket äldre än så. Under hela det första årtusendet genomsyras det skandinaviska området av främmande kultur- kontakter. Att arkeologer tidigt var medvetna om det avspeglas i periodbeteck- ningar som »keltisk järnålder», »romersk järnålder», »folkvandringstid» och »germansk järnålder». Förbindelserna med övriga Europa var under hela skedet omfattande. Det är inte en tillfällighet att det stora skandinaviska hjälteepo- set Beowulf har bevarats på fornengelska och att motivet med Sigurd drakdö- daren uppträder i hela Nordvästeuropa. Och för att gå ännu längre tillbaka: bronsåldern var ett av de mest internationellt orienterade skedena i Europas för- historia.

Det vikingatida samhället – slutet eller öppet? Vikingatiden har oförskyllt blivit en symbol för grupper med rasistiska tendenser – nog så ironiskt, eftersom kontakter med avlägsna trakter i öst, i väst och i syd gjorde vikingatidens samhälle ytterst mångkulturellt, med handelsplatser som var smältdeglar av olika folkgrupper, språk och kulturer. Handel, plundringståg, krigstjänst i främmande länder, import av utländska trälar, kvinnorov, utländsk missionsverksamhet – allt bidrog till en brokig helhet. Ett forskningsfält som berör detta är vikingarnas bosättningar utomlands, nå- got som idag kallas »the Viking diaspora» (Jesch 2015), ersättande de tidigare begreppen »den vikingatida expansionen» eller det mer belastade »vikingarnas kolonier». Enligt min mening kan man i det här fallet ifrågasätta termen 22 Anne-Sofie Gräslund diaspora. Den gällde ju ursprungligen det judiska folket och har senare kommit att användas även för andra folkgrupper som med våld fördrivits eller för- flyttats, t.ex. armenierna i Mindre Asien som fördrevs från sitt område under århundradena kring Kristi födelse och även vid flera tillfällen långt senare, afrikaner som under slavhandeln från och med 1600-talet fördes till Amerika, irländare som på grund av hungerkrisen från och med 1840-talet utvandrade till USA och flera andra folkgrupper (Chaliand & Rageau 1995; Cohen 2008 s. 16 f., 21 ff., 48 ff.). Bärande element som ingår i definitionen diaspora är att folkgruppen i fråga känner en stark (etnisk) samhörighet, delar en gemensam ursprungsmyt, strävar mot ett återvändande till hemlandet och har ett konfliktfyllt förhållande till andra (inhemska) grupper i området. När det exempelvis gäller vikingabosättningen i Danelagen i nordöstra England, tyder ju allt på en fredlig etablering och en ganska snabb assimilering, vilket där- igenom gör termen diaspora tveksam. Vikingarnas utlandsfärder och deras kontakter med många olika folkgrupper, liksom Birkas roll som internationell handelsplats, betyder emellertid rent konkret att man kan föreställa sig att det i Birkas gränder säkerligen fanns folk från stora delar av den gamla världen: nordbor och samer, balter, finnar och slaver, franker, friser och andra kontinentalgermaner, folk från de brittiska öarna – anglosaxare, pikter och irländare – liksom greker, araber, kanske även nomader från Asiens stäppområden och, varför inte, också någon gång människor från Afrika. Isotopanalyser har utförts på ett antal individer i Birkas gravmaterial med resultatet att den begravda befolkningen var heterogen, att vissa av dem varit uppfödda på marin föda och andra på terrester (Linderholm et al. 2008 s. 451 ff.). En nyligen utförd osteologisk analys med avseende på hälsoläget ger »starka indikationer på att uppväxttiden hos folk i Birka (antingen de var födda på platsen eller enbart begravda där) var fysiskt påfrestande. Stress i form av otill- räckligt näringsintag (kvantitativt eller kvalitativt) och infektioner var sannolikt inte ovanliga inslag i vardagen)» (Kjellström 2012 s. 78).

Det främmande och avvikande Det positiva i denna kosmopolitiska blandning utesluter förstås inte att man kunde känna skepsis, osäkerhet och ängslan inför det främmande, en reaktion som förmodligen är urgammal och allmänmänsklig. Den engelske arkeologen Andrew Reynolds har intresserat sig för det avvikande: på anglosaxiska grav- fält avviker t.ex. nästan alltid ett par gravar från den vanliga normen. Han för- söker på det sättet identifiera »samhällets olycksbarn», kanske sjuka, åldriga, mentalt störda eller kriminella (Reynolds 1999 s. 96 ff.). Ibland finns sådana gravar i anslutning till avrättningsplatser, t.ex. i Sutton Hoo, där spår efter en galge och ett antal gravar innehållande halshuggna personer, 14C-daterade till spannet 540–1220, dvs. långt in i kristen tid, har påträffats nära hög 5 (Rey- Det mångkulturella Birka 23 nolds 2009 s. 133). Man har fört fram att kungamakten använde offentliga av- rättningar som ett led i sin dominans och legitimering. Kanske var det extra be- straffande att begravas på ett hedniskt gravfält. Särskilda begravningsplatser för utstötta och brottslingar visar sig efter religionsskiftet under 700-talet ofta ligga nära gränser i lokala territorier, ingående i en komplex administrativ geografi (Reynolds 2009 s. 237). Men man kan överföra dessa tankar på det som rent allmänt är främmande. Som ofta är fallet med det avvikande, behöver sällsyntheten inte uppfattas som en signal om bristande betydelse; troligen gäller det motsatta. Vad representerar dessa undantagsmänniskor, vilka var de, hur uppfattades de av sin samtid? På något sätt var man tvungen att hantera det. Kanske var det främ- mande/avvikande statushöjande eller skrämmande eller nedvärderande. Det är intressant att fundera över identitetsfrågan – hur mötet med det främmande uppfattades i förhållande till det inhemska och vilken roll det spelade för de- finierandet av den egna identiteten. Det främmande kunde för Birkas del representeras både av närliggande områden runt Östersjön och av mer avlägsna områden, dit vikingarna nådde på sina färder: brittiska öarna, de nordatlantiska öarna, Sydeuropa, Ryssland och den muslimska världen, både i Orien- ten och i Spanien. För Birka är det av intresse att notera att »de främmande» uppenbarligen begravdes för sig. Det arkeologiska materialet, i fråga om både gravformer och artefakter, talar för att olika grupper, möjligen etniska, begravdes på olika delar av gravfälten (Gräslund 1989 s. 153–163). Så är det tydligt av kvinnogravarnas innehåll av dräktsmycken att gravfältet norr om Borg (område 2a+2b) använ- des av grupper med nära kontakter till det karolingiska riket liksom till det inre av Mälarområdet, medan gravarna på Hemlanden, särskilt runt norra delen av stadsvallen (område 1A), hade sina kontakter med det norrut liggande omlandet, eftersom deras smycken överensstämmer med vad som var brukligt i Upp- land och Gästrikland. Kvinnogravarna vid den södra delen av stadsvallsområ- det (område 1C) kännetecknas av att särkspännen är vanligare där än på de andra två områdena. Ser man till mansgravar med vapen och hästutrustningar, är område 1C det dominerande, tätt följt av område 2, medan område 1A endast har ett fåtal. Även vad gäller dräktskicket, för både män och kvinnor, framträ- der en skillnad mellan gravfältsområdena. Område 1C har dock genomgående en större överensstämmelse med område 2 än med område 1A. Område 1C har föreslagits vara den kungliga hirdens speciella gravfältsområde. Ny forskning har visat att främmande folkgrupper var vanliga i de vikingatida hemländerna. Ett exempel är de strontiumanalyser som gjorts på tandma- terial från gravplatsen vid den vikingatida ringborgen Trelleborg på Själland (D. Price et al. 2011). Strontiumisotoper tar upp mineraler ur den omgivande marken; sådana isotoper i tandemaljen förändras inte under individens liv och kan därmed ge indikationer på var personen i fråga är född och uppvuxen. Re- sultatet av Trelleborgsanalysen är uppseendeväckande – åtminstone hälften av de undersökta individerna har ett annat ursprung än det lokala sydskandinavis- 24 Anne-Sofie Gräslund

Fig. 1a. GIS-karta över Björkö. Mörkblå cirklar betecknar undersökta gravar, ljusblå cirklar icke undersökta gravar. Gula markeringar betecknar undersökta schakt. Kartan producerad av Sven Kalmring och återgiven med tillstånd av honom.

Fig. 1b. Karta som visar de olika gravfältsområdena på Björkö. Aktuel- la områden i denna artikel är Hemlan- den, områdena 1 A, B och C samt gravfältet norr om Borg, områdena 2 A och B. Efter Gräslund 1980 (be- skuren). Det mångkulturella Birka 25 ka; de kom dels från skandinaviska halvön, dvs. Norge eller Sverige, dels från det slaviska området söder om Östersjön. Detta bekräftar Andres Dobats slutsats att fyndmaterialet i borgen kan tas till intäkt för främmande folkgruppers närvaro (Dobat 2009 s. 80 ff.). Främmande folkgruppers deltagande i väpnade konflikter är generellt inte ovanligt under förhistorien och kunde ha den positiva effekten att de inte har några egna intressen i det aktuella området. Ett intressant exempel på att det främmande i betydelsen det avvikande kunde höra ihop med hög status utgörs av nya osteologiska undersökningar av skeletten i de båda stora norska skeppsgravarna Oseberg och Gokstad (Holck 2009a, 2009b). Timret i gravkammaren i Gokstadgraven har daterats den- drokronologiskt till 901. Skelettresterna efter en man i 40-årsåldern var extremt kraftiga och stora; mannen bör ha haft en kroppslängd på 181 cm, ca 10 cm över den dåtida medellängden. Osteologen Per Holck har identifierat flera tecken på att mannen led av akromegali, vilket innebär en tumör på hypofysen med ökad produktion av tillväxthormoner som följd. Han bör ha haft grova an- letsdrag, stor näsa, stora öron, tjocka läppar, kraftig tunga och talat med djup stämma. Hans händer och fötter ska dessutom ha varit påfallande stora och breda (Holck 2009a s. 20). Han bör med andra ord ha gjort ett överväldigande intryck.

Vikingatidens handel och köpmän Den danske arkeologen Søren Sindbæks forskning om den tidigvikingatida handeln i Nordeuropa har varit av stor betydelse när det gäller förståelsen av de internationella handelsplatserna under 700- och 800-talen (Sindbæk 2007). Ge- nom studier av fyndfrekvensen i moderna utgrävningar av några speciella fyndgrupper – västeuropeisk keramik, skärvor av glasbägare, glaspärlor och kvarnstenar av basalt – kan han urskilja en liten grupp av sju platser som har fungerat som nav i ett nätverk av fjärrhandel: Birka, Hedeby, Kaupang, Ribe, Åhus, Gross Strömkendorf och Truso. Åtskilliga andra platser, där man har gjort anspråk på att de också skulle tillhöra den tidens internationella handelsplatser eller emporia, visar sig vid denna jämförelse sakna en stor del av det ut- pekade materialet, och ingen av dem kan under den aktuella tidsperioden mäta sig med de nämnda sju platserna. Däremot har lokal handel säkert försiggått där, liksom på många andra platser. Samma sak gäller i fråga om hantverk. Många mer lokala handelsplatser uppvisar produktion av smide, textil och kammakeri, men navplatserna kännetecknas dessutom av storskalig produktion av bronsgjutning och tillverkning av glaspärlor. Nya maritimarkeologiska undersökningar i Birka det senaste decenniet har gett intressanta resultat när det gäller det konkreta handelsutbytet. Man har nämligen i hamnområdet funnit rester efter flera mycket långa bryggor som sträckt sig långt ut i vattnet (Lindström et al. 2012). Liknande anläggningar har tidigare undersökts i Hedebys hamn, och förmodligen har handeln i stor ut- 26 Anne-Sofie Gräslund sträckning skett ute på dessa bryggor, som så småningom kom att byggas ihop till en riktig plattform med den imponerande arealen av närmare 1500 kvadrat- meter (Kalmring 2010 s. 239 ff., 361 f., 449 ff., 455 f.; Maixner 2010 s. 190 ff.). Frågan om köpmännen i Birka har dryftats sedan Birkaforskningen på allvar började för mer än hundra år sedan. Genom Rimberts Ansgarsbiografi får vi upplysningar om att där fanns många rika köpmän, överflöd på alla ägodelar och mycket penningar och dyrbarheter. Det fanns också hövdingar, (vanligt) folk, en hövitsman och kristna fångar i staden (Rimbert kap. 19, kap. 11). Björn Ambrosiani ser Birkas grundande som ett led i den frankiska handelsexpansio- nen – man behövde handelsplatser som kunde erbjuda de eftertraktade nordliga varorna som pälsar och järn (Ambrosiani 2016 s. 17). Självklart måste då frankiska köpmän åtminstone periodvis ha befunnit sig i Birka. Mathias Bäck har utvecklat den tanken och ser för sig ett antal frankiska uppköpare, stationerade i staden, med en sorts inhemska mellanhänder i omlandet, som skötte kontakterna med producenterna ute på gårdarna i det inre av Svealand och även Norr- land (Bäck 1997). Han använder spridningsbilden av fynd av arabiska mynt och av ovala spännbucklor som stöd för sin hypotes; fynden ger indikationer på vägar från Mälaren mot norr och nordväst (Bäck 1997 s. 139 ff.). De nya omfattande studierna av materialet från utgrävningarna av handelsstaden Kaupang vid Oslofjorden har visat att där sannolikt bodde både friser och slaver från södra Östersjökusten, liksom folk från Sydskandinavien, dvs. »danskar», och i någon mån också från östra Skandinavien, dvs. »svenskar» (Skre 2011 s. 432–434, 443 ff.). Med utgångspunkt i den slaviska keramiken, den s.k. Östersjökeramiken, tillverkad av inhemska leror, som uppträder redan under 800-talet i de nordiska emporia, tänker sig Mats Roslund att det var slaviska krukmakare som tillver- kat dem (Roslund 2001 s. 232 f., 249). Senare förekommer hybridformer mellan skandinavisk keramik och slavisk, snarast tillverkade av andra generatio- nens invandrare. Skickliga hantverkare och handelsmän kom från de slaviska områdena; dessutom medförde en omfattande slavhandel en etniskt blandad och sammansatt befolkning (Roslund 2001 s. 245).

Skriftliga källor De viktigaste skriftliga källorna till vår kunskap om Birka utgörs av den redan tidigare nämnda Ansgarsbiografin, författad omkring år 970 av hans efterträ- dare Rimbert, och Adam av Bremens kyrkohistoria från 1070-talet, där avsnit- ten om Birka till stor del är baserade på Rimberts arbete (Boken om Ansgar 1986; Adam av Bremen 1984). Rimbert skriver att det fanns många kristna fångar i Birka »som gladde sig åt att nu äntligen kunna få del av de gudomliga mysterierna» (kap. 11), vilket i kommentaren förklaras: »Här avses kristna sla- var som antingen var i tjänst hos svenska familjer i Birka och dess omnejd eller dragits in som handelsvaror i den internationella transitohandeln» (Boken om Det mångkulturella Birka 27

Ansgar, n. 130). På senare tid har detta med slavmarknader ibland överbetonats i media, när det gäller Birka och Hedeby – att Birka helt och hållet skulle vara en stor slavmarknad förefaller inte rimligt. Arkeologiskt har fängslade människor kunnat beläggas delvis genom omtolkning av vissa äldre fynd till att det faktiskt är frågan om halsjärn och fot- och handfjätter (Gustafsson 2009). Inom vikingatidsforskningen använder vi oss också gärna av arabiska förfat- tare, som delger oss sin uppfattning om nordbor. Den mest refererade författa- ren i det sammanhanget är säkert Ibn Fadlan, som omkring 920 skrev om sitt möte med rus/nordbor vid Volgakröken, men då gäller det nordbor utomlands, i främmande miljöer. En judisk köpman, Ibrahim ibn Ya’qub al-Tartuschi från Cordova i Spanien, som omkring 965 besökte Hedeby, ger oss sin syn på nordbornas liv och beteende i den egna urbana miljön: Slesvig är en mycket stor stad vid yttersta änden av världshavet. I dess inre finns färskvattensbrunnar. Dess invånare är Siriusdyrkare, bortsett från ett litet antal som är kristna och som har en kyrka där. De firar en fest där de alla samlas för att ära guden och för att äta och dricka. Den som slaktar ett offerdjur – vare sig det är en oxe eller en vädur, en getabock eller ett svin – reser vid sin gårdsport pålar och fäster offerdjuret på dem för att folk ska veta att han offrar det till sin guds ära. Staden är fattig på spannmål och klimatet är dåligt. Dess invånares viktigaste föda består av fisk, för det finns det gott om. Föds det för många barn, så kastar man dem i havet för att spara på utgifterna för att föda upp dem. Vidare berättade han att hos dem är det kvinnorna som kan ta initiativet att skiljas; de kan separera från sina män när de vill. Både män och kvinnor använder en sorts permanent ögonsmink för att förhöja ögonens skönhet. Och så sade han också: aldrig har jag hört fulare sång än slesvigbornas, det är ett brummande som kommer ur deras strupar som hundskall, bara ännu mera djuriskt. (Min översättning efter den engelska texten hos Paul Lunde och Caroline Stone, Ibn Fadlan 2012 s. 163.)

Birkas gravar Åter till Birka. Att döma av gravfynden är det väldigt tydligt att de västliga kontakterna är helt dominerande under äldre birkatid (första hälften av 700- talet till slutet av 800-talet) för att sedan, från 800-talets slut, nästan helt ersät- tas av de östliga kontakterna. Man ska dock inte glömma att det finns en och annan indikation på det östliga redan tidigt och på det västliga även under den senare fasen. En annan komplikation är att allt östligt kanske inte kom direkt österifrån utan via Sydeuropa, där Venedig, grundat omkring år 700, spelade en viktig roll som handelsknutpunkt (Ambrosiani 2016 s. 96 ff.). Vi kan ta fyra kammargravar som exempel på inhemskt, västligt och östligt i fråga om gravgods. Kammargravarna utgör små underjordiska rum med väggar och tak, där den döde/döda placerats tillsammans med de föremål som han/hon behövde, och ibland med en häst vid gravens fotände. Neil Price har betonat att man kan uppfatta varje grav som en egen liten värld – »a wooden world of its own» – och att varje föremål ska ses som medvetet placerat där (N. Price 2012 s. 87 ff.). 28 Anne-Sofie Gräslund

Fig. 2a (t.v.). Plan över kammargraven Bj 581, som hittills betraktats som en manlig ryttargrav, belägen under flat mark på gravfältsområde 2 B. Efter Arbman 1943. – Fig. 2b (t.h.). Rekonstruk- tion av begravningen i Bj 581 efter DNA-analysen 2017 som visade att den begravda var en kvinna. Teckning Thórhallur Thráinsson 2017. Bilden återgiven med tillstånd av Neil Price och det VR-finansierade projektet »The Viking Phenomenon».

Först bör här inflikas några rader om den under 2017 mest omskrivna kammargraven i Birka, Bj 581, placerad på kanten av gravfältet norr om Borg (gravfältsområde 2b) med ett påtagligt fördelaktigt läge vettande mot stadsom- rådet. Den har fått ett utomordentligt stort genomslag i världspressen. Kam- margraven var till det yttre en flatmarksgrav, synlig i markytan som en svag sänka, beroende på kammarens kollaps vid förmultningen. Två hästar var de- ponerade på en särskild avsats, utanför och något högre än kammarens golv. Den begravda personen har på grund av gravskick och utrustning i form av en komplett vapenuppsättning – bestående av svärd, huggkniv, yxa, två spjut, ett koger med 25 pilar och två sköldar och dessutom stigbyglar – traditionellt upp- fattats som en socialt mycket högtstående manlig krigarhövding men har nu genom DNA-analys visat sig vara en kvinna i 30-årsåldern (Hedenstierna-Jonson, Kjellström, Zachrisson et al. 2017). Detta visar att frågan om biologiskt kön Det mångkulturella Birka 29

Fig. 3a. Plan över kammargraven Bj 854, sannolikt inne- hållande en begravd kvinna ca 1,50 m lång, belägen under flat mark i område 1 B, innanför stadsvallen. Efter Arb- man 1943.

Fig. 3b. Föremålen som påträf- fades i kammargraven Bj 854. I graven fanns flera västeuropeis- ka smycken (nr 2a–n) men ock- så ett stort skandinaviskt likarmat spänne (nr 1), flera kärl från Västeuropa av keramik, glas och brons (nr 5, 9, 10), en glättbräda av valben (nr 14) från Norge eller Nordatlanten. Runt huvudet hade den döda en skandinavisk torshammarring (nr 3). Efter Arbman 1943. 30 Anne-Sofie Gräslund och genus är komplicerad och måste övervägas noga i det enskilda fallet. Av den dödas dräkt finns mycket litet bevarat, endast rester av en toppig huvudbe- klädnad av siden med genombrutna silverhängen, varav ett strutformat. Den enda motsvarigheten i Birka kommer från det förmodade mansskelettet i kammargraven Bj 644, där även rester av posamentarbeten tillvaratagits; se nedan (Hägg 1986 s. 70, tab. 8:7). En strontiumanalys tyder på att kvinnan i Bj 581 ursprungligen kom från Syd- skandinavien. Strontiumvärdena i denna (Hedenstierna-Jonson et al. 2017) och tidigare analyser (Linderholm et al. 2008) på material från Birkagravarna visade dessutom större likheter med den samtida befolkningen i Baltikum och på de väst- och nordatlantiska öarna än med andra europeiska folk. Den stora spänn- vidden i de tidigare värdena visar enligt författarna att Birka hade en delvis heterogen befolkning och att staden attraherade folk från ett vidsträckt geografiskt område (Hedenstierna-Jonson et al. 2017, Supporting information, 10). Bj 854 är en 800-talsgrav i Hemlanden innanför stadsvallen (som för övrigt inte fanns på 800-talet!), gravfältsområde 1 B, till sin konstruktion en flatmarks-

Fig. 4a. Plan över kammargraven Bj 644, be- lägen under flat mark på gravfältsområde 2 A, innehållande två begravda personer, troligen en man och en kvinna, som antagligen begravts sittande, kvinnan eventuellt i mannens knä. Efter Arbman 1943. Det mångkulturella Birka 31 grav, vilket innebär att den inte hade någon synlig överbyggnad. Själva graven var en kammargrav med delvis bevarade väggar av stockar, innehållande skelet- tet av en kvinna som, att döma efter Stolpes fältritning, inte var mer än 150 cm lång. Hon hade begravts med en omfattande smyckeuppsättning med flera typiskt västeuropeiska smyckeformer men även ett stort skandinaviskt likarmat spänne. Hon hade också fått med sig en rik utstyrsel i form av kärl av olika slag: en trattbägare av glas från Rhenområdet, en s.k. Tatingerkanna med korsdekor av pålagd tennfolie från Westfalen och ett iriskt hängkärl med fiskformade attacher. Både kannan och hängkärlet har föreslagits vara kristna liturgiska kärl, kannan för nattvardsvin eller dopvatten (Selling 1951 s. 275 ff.), och hängkärlet kan ha använts för rituell handtvagning i samband med gudstjänster (Liestøl 1953 s. 163 ff.). I gravgodset ingår även en glättsten av glas från Rhenområdet och en glätt- bräda av valben, sannolikt från Nordatlanten. Liknande glättbrädor förkommer i Norges vikingatid (Petersen 1952 s. 329). Runt huvudet hade kvinnan en torshammarring! Man kan uppfatta graven med sitt innehåll som ett uttryck för den internationella kultur som utvecklades i den kosmopolitiska handelsstaden Birka, eller kanske snarare som ett uttryck för synkretism, en praktisk religiös ackulturation i en tid av tveksamhet om vilken religion som var den bästa.

Fig. 4b. Föremålen som påträffades i kammargraven Bj 644. Östliga inslag i gravgodset är bl.a. det ko- niska silverbeslaget till en strutformad huvudbonad (nr 19), hammaryxan (nr 48), den magyariska väs- kan med metallock (nr 12) och eldstålet med bronshandtag (nr 13). Skandinaviska inslag är bl.a. den kvinnliga smyckeutrustningen (1, 2, 4), hänget av bandskiffer (nr 11), kammen (nr 21) och det lyraformade eld- stålet (nr 45). Efter Arbman 1943. 32 Anne-Sofie Gräslund

Bj 644, daterbar till 900-talets mitt, är en flatmarksgrav i övre delen av grav- fältet norr om Borg (område 2 a). Själva graven var en kammargrav med höga, träklädda väggar och tak, innehållande vad man förmodar är skeletten av en man och en kvinna. De döda har uppenbarligen placerats sittande i graven, kvinnan troligen i mannens knä. Intressant nog var Stolpe redan under utgräv- ningen på det klara med att sittande begravningar var vanligt förekommande i kammargravarna (Gräslund 1980 s. 37). Det rika gravgodset har många hög- kvalitativa östliga inslag, t.ex. mannens huvudbonad med strutfomat silverbe- slag, hans hammaryxa och den magyariska väskan med metallock. Dit kan ock- så räknas ringspännena och det ena eldstålet av finsk typ med bronshandtag. Annat är skandinaviskt, som kvinnans smyckeuppsättning, hänget av bandskiffer, kammen och det lyraformade eldstålet.

Fig. 5a. Plan över kammargraven Bj 750, be- lägen under en stor hög i område 1 C, av gravgodset att döma inne- hållande en man och en kvinna, samt på en särskild avsats en häst med bl.a. selbågskrön. Efter Arbman 1943. Det mångkulturella Birka 33

Bj 750, även den från 900-talets mitt, bestod av en imponerande hög (14 m i diameter och 1½ m hög) i Hemlandens södra del just utanför stadsvallen (område 1 C). Högen täckte en kammargrav med väggar av trästammar inne- hållande en dubbelbegravning, att döma av de rika gravgåvorna en man och en kvinna. Dessvärre fanns inga benrester bevarade, så det är inte möjligt att sluta sig till hur de placerats i graven, liggande eller sittande. Vid fotänden fanns en avsats där en häst lagts ner. Vanligtvis är det i kammargravarna frå- gan om ridhästar, men i några fall kan man av utrustningen dra slutsatsen att det är en draghäst. Denna häst var försedd med två förgyllda, borrestilsorne- rade selbågskrön (genom vilka tömmarna drogs), placerade på ryggen, och var således en körhäst. Mannen hade en vapenutrustning bestående av svärd, spjut, yxa och sköld, dessutom en ringnål och ett bälte med en karolingisk bältesölja och ett likaledes karolingiskt remändebeslag. Kvinnan hade en uppsättning smycken, bestående av två spännbucklor P 51 och ett stort runt spänne, en kniv och ett hänge av bandskiffer. Båda har haft guldvävda band på platsen där huvudena kan förmodas ha legat. Intressant är att ett band av- slutas med ett torshammarhänge, ett annat med ett runt silverbleck med fi-

Fig. 5b. Föremålen som påträffades i kammargraven Bj 750. Gravgodset innehåller, förutom många skandinaviska föremål, också såväl östliga som västliga föremål. Efter Arbman 1943. 34 Anne-Sofie Gräslund ligrankorn, som kan tyda på att ett litet filigranornerat silverkors har legat just där. En fascinerande gissning skulle kunna vara att mannen bar en torsham- mare, medan kvinnan bar ett kors! Jag har i ett annat sammanhang hävdat att kristendomen var särskilt attraktiv för kvinnorna under religionsskiftet (Gräslund 2001 s. 65 ff.); detta skulle kunna stödja en sådan tanke. Samman- taget visar gravgåvorna på en blandning av skandinaviska och importerade föremål, såväl östliga som västliga. Vad som skiljer Bj 750 från Bj 581, Bj 854 och Bj 644 är emellertid gravformen, en stor hög jämfört med ingen synlig överbyggnad. Trots att alla de fyra gravarna uppvisar gravgåvor av såväl skandinaviska som importerade föremål förefaller det rimligt att uppfatta att just de begravda i Bj 750 hade en familjebakgrund i Mälardalen på grund av gravens utformning. Men hur är det – kan vi utifrån främmande föremål dra slutsatser om de be- gravdas etnicitet? Knappast. Kanske var det bara uttryck för handelskontakter och en kosmopolitisk miljö. De gravskicksmässiga skillnaderna mellan de tre gravarna är emellertid talande och intressanta. När jag på 1970-talet började mitt avhandlingsarbete om gravarna i Birka (Gräslund 1980) var en av mina ambitioner att försöka urskilja olika etniska grupper. Det visade sig dock mycket svårt, för att inte säga omöjligt, på grund av kulturblandningen i den urbana miljön. Icke desto mindre är jag övertygad om att det bland gravarna finns folk från många olika håll representerade. De ovan angivna skillnaderna mellan de olika gravfältsområdena kan eventuellt tyda på att olika etniska grupper begravdes på olika områden Upptäckten av hus med hörnhärd av slavisk typ vid 1990-talsutgrävningen är i det sammanhanget oerhört intressant; det kan vara en antydan om att slaviska köpmän och hantverkare bodde just där. Här kan man jämföra med vad som ovan sagts om befolkningen i Kaupang med ledning av fornsaksmaterialet, att där bodde sannolikt både friser och folk från södra Östersjökusten. I de medeltida städerna vet vi att utländska köpmän och hantverkare bodde, och för- modligen ska man tänka sig något liknande för Birka. I Sigtuna fanns det ett frisergille; det framgår klart eftersom gillesbröderna har rest två runstenar där. På stilistiska grunder kan de stenarna dateras till 1000-talets första hälft, så det tidsmässiga avståndet till Birka är inte stort. Inskrifterna lyder, U 379: Friser- nas gillesbröder lät resa denna sten efter Torkel, sin gillesbroder. Gud hjälpe hans ande. Torbjörn ristade. – U 391: Frisernas gillesbröder … dessa runor efter Albod, Slodes bolagsman. Den helge Krist hjälpe hans ande. Torbjörn ristade. Ornamentiken på båda ristningarna antyder att de är producerade före 1050 (Gräslund 2006 s. 128). Vid slutet av 900-talet övertog Sigtuna Birkas roll som handelscentrum för svearna. I många stycken var Sigtuna emellertid redan från början en medeltida stad, ett centrum för kungamakten och för kyrkan, men också för handeln. Här grundades gillen av köpmännen för inbördes hjälp och skydd. Gil- leväsendet spelade en viktig roll i Nord- och Mellaneuropa under medeltiden. Medlemmarna var förbundna genom ed att hjälpa varandra vid svårigheter. Det mångkulturella Birka 35

Fig. 6. Runstenen U 391, rest av Frisergillets medlemmar i Sigtuna efter en gillesmedlem: × frisa : ki...... : þesar : eftR : alboþ : felaha : sloþa : kristr : hia : helgi : hinlbi : ant : hans : þurbiun : risti × ’Frisernas gillebröder … dessa (runor) efter Albod, Slodes bolagsman. Den helge Krist hjälpe hans ande. Torbjörn ristade.’ Efter Upplands runinskrifter 2:2 1945.

Frisiska handelsmän slöt sig samman i handelsgillen för de riskfyllda företag som handel på Skandinavien innebar, och de grundade nya gillen på handelsplatserna, säkert redan i Hedeby och i Birka. Från början bestod gillet för- modligen av enbart frisiska medlemmar, men så småningom kunde även svear delta, något man kan se av namnen i runinskrifterna. Torkel och Slode är nordiska namn, men Albod är ett troligen fornlågtyskt namn (Peterson 2007 s. 18, 200) eller frisiskt (Snædal Brink 1983 s. 7 f.). Att Albod var Slo- des bolagsman har tolkats som att de hade ett gemensamt handelsföretag och delade på vinst och förlust. Jag tänker mig att liknande handelsgillen fanns redan i Birka.

Slutord Denna genomgång har visat att Birka på alla sätt var en mångkulturell miljö, något som delas med de andra handelsplatserna i det nordeuropeiska nätverket av fjärrhandel. Birka ingår tillsammans med Adelsö sedan 1993 i UNESCOs lista över världsarv och har sedan mycket lång tid tillbaka varit en attraktiv plats för skol- 36 Anne-Sofie Gräslund barn och turister att besöka. Avslutningsvis tycker jag att det är en mycket an- gelägen uppgift, när det gäller förmedlingen av Birka, att kraftigt understryka det mångkulturella, just för att motverka bilden av någon sorts ren och oblan- dad vikingakultur.

Litteratur

Adam av Bremen. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Översatt av Emanuel Svenberg, kommenterad av Carl Fredrik Hallencreutz, Kurt Johannesson, Tore Ny- berg och Anders Piltz. Stockholm 1984. Ambrosiani, Björn, 2016: Hantverk och handel i Birka. Stockholm. Boken om Ansgar = Rimbert: Ansgars liv. Övers. av Eva Odelman, kommenterad av Anders Ekenberg, Carl Fredrik Hallencreutz, Sven Helander, Alf Härdelin & Eva Odelman. Stockholm 1986. Bäck, Mathias, 1997: No Island is a society: Regional and Interregional Interaction in Central Sweden during the Viking Age. I: Andersson Hans, Carelli, Peter & Ersgård, Lars (eds.), Visions of the Past: Trends and Traditions in Swedish Medieval Archae- ology, Lund Studies in Medieval Archaeology 19/Riksantikvarieämbetet Arkeolo- giska undersökningar, Skrifter nr 24. Stockholm. S. 129–161. Chaliand, Gérard & Rageau, Jean-Pierre, 1995: The Penguin Atlas of Diasporas. New York. Cohen, Robin, 2008: Global Diasporas: An introduction. 2. ed. London/New York. Dobat, Andres S., 2009: The State and the Strangers: The Role of External Forces in a Process of State Formation in Viking Age South Scandinvaia (c. AD 900–1050). Vi- king and Medieval Scandinavia 5. S. 65–104. Gräslund, Anne-Sofie, 1980: Birka IV. The Burial Customs: A study of the graves on Björkö. Stockholm: Kungl.Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. — 1989: Resultate der Birka-Forschung in den Jahren 1980 bis 1988. I: Arwidsson, Greta (ed.), Birka II:3, Systematische Analysen der Gräberfunde. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. S. 151–163. — 2001: Ideologi och Mentalitet: Om religionsskiftet i Skandinavien från en arkeologisk horisont. Occasional Papers in Archaeology 29. Uppsala. — 2006: Dating the Viking-Age rune stones on stylistic grounds. I: Stoklund, Marie, Lerche Nielsen, Michael, Holmberg, Bente & Fellows-Jensen, Gillian (eds.), Runes and their Secrets: Studies in runology. Copenhagen: Museum Tusculanum Press. S. 117–139. Gustafsson, Ny Björn, 2009: För folk och fä. Om vikingatida fjättrar och deras använd- ning. I: Fornvännen 104. S. 89–96. Hedenstierna-Jonson, C., Kjellström, A., Zachrisson, T. et al., 2017: A female Viking warrior confirmed by genomics. American Journal of Physical Anthropology 2017;00:1–8. https//doi.org/10.1002/ajpa.23308. Holck, Per, 2009a: Skjelettene fra Gokstad- og Osebergskipet. Antropologiske skrifter nr 8. Oslo: Universitetet, Institutt for medisinske basalfag. — 2009b: The Skeleton from the Gokstad Ship: New Evaluation of and Old Find. I: Norwegian Archaeological Review 42:1. S. 40–49. Hägg, Inga, 1986: Die Tracht. I: Arwidsson, Greta (ed.), Birka II:2, Systematische Ana- lysen der Gräberfunde. Stockholm: Kungl.Vitterhets Historie och Antikvitets Aka- demien. S. 51–72. Det mångkulturella Birka 37

Ibn Fadlan = Ibn Fadlan and the Land of Darkness. Arab Travellers in the Far North. Translated with an Introduction by Paul Lunde and Caroline Stone. London 2012. Jesch, Judith, 2015. The Viking Diaspora. London. Kalmring, Sven, 2010: Der Hafen von Haithabu. Neumünster. Kjellström, Anna, 2012: Projektet Människor i brytningstid: skelettgravar i Birka och dess nära omland. I: Hedenstierna-Jonson, Charlotte (red.), Birka nu. Pågående forskning om världsarvet Birka och Hovgården. The National Historical Museum, Stockholm, Studies 22. S. 69–80. Liestøl, Aslak 1953: The hanging bowl, a liturgical and domestic vessel. I: Acta Archaeologica 24. S. 163–170. Linderholm, Anna, Hedenstierna-Jonson, Charlotte, Svensk, Olle & Lidén, Kerstin, 2008: Diet and status in Birka: stable isotopes and grave goods compared. I: An- tiquity 82. S. 446–461. Lindström, Jens, Olsson, Andreas & Rönnby, Johan, 2012: Maritima Birka: Undersök- ningar av vikingastadens hamnområden. I: Hedenstierna-Jonson, Charlotte (red.), Birka nu. Pågående forskning om världsarvet Birka och Hovgården. The National Historical Museum, Stockholm, Studies 22. S. 29–43. Maixner, Birgit, 2010: Haithabu. Fernhandelszentrum zwischen den Welten. Begleit- band zur Ausstellung im Wikinger Museum Haithabu. Schleswig: Archäologisches Landesmuseum. Petersen, Jan, 1951: Vikingetidens redskaper. Skrifter utg. av Det Norske Videnskaps- Akademi i Oslo. II. Hist.-Filosof. Klasse 1951:4. Oslo. Peterson, Lena, 2007: Nordiskt runnamnslexikon. 5 rev. uppl. Uppsala. Price, Douglas, Frei, Karin Margarita, Dobat, Andres Siegfried, Lynnerup, Niels & Bennike, Pia, 2011: Who was in Harold Bluetooth’s army? Strontium isotope investigation of the cemetery at the Viking Age fortress at Trelleborg, Denmark. I: An- tiquity 85. S. 476–489. Price, Neil, 2012: Wooden Worlds: Individual and collective in the chamber graves of Birka. I: Hedenstierna-Jonson, Charlotte (red.), Birka nu. Pågående forskning om världsarvet Birka och Hovgården. The National Historical Museum, Stockholm, Studies 22. S. 81–93. Reynolds, Andrew, 1999: Later Anglo-Saxon England: Life and Landscape. Stroud. — 2009: Anglo-Saxon Deviant Burial Customs. Oxford. Rimbert = Boken om Ansgar. Rimbert: Ansgars liv. Övers. Eva Odelman med kommentarer av Anders Ekenberg, Carl Fredrik Hallencreutz, Sven Helander, Alf Härdelin & Eva Odelman. Stockholm 1986. Roslund, Mats, 2001: Gäster i huset: Kulturell överföring mellan slaver och skandinaver 900 till 1300. Lund: Vetenskapssocieteten i Lund. Selling, Dagmar, 1951: Problem kring vikingatida keramikkannor. I: Fornvännen 46. S. 275–297. Sindbæk, Søren, 2007: Networks and nodal points: the emergence of towns in early Viking Age Scandinvia. I: Antiquity 81. S. 119–132. Skre, Dagfinn, 2011: The Inhabitants: Origins and Trading Connexions. I: Skree, Dag- finn (ed.), Things from the Town: Artefacts and Inhabitants in Viking-Age Kaupang. I: Kaupang Excavation Project, Publication Series, Volume 3, Norske Oldfunn 24. Oslo. S. 417–441. Snædal Brink, Thorgunn, 1983: Igul och Björn läto resa stenen … Runstenar och runinskrifter i Sigtuna kommun. Sigtuna museers skriftserie 2. 38 Anne-Sofie Gräslund Kristnande som kulturmöte 39 Kristnande som kulturmöte

Thomas Lindkvist

Övergången till kristendomen och framväxten av en kyrklig organisation ut- gör tillsammans en av de mest genomgripande förändringarna i den svenska historien. Oavsett de olika diskussioner som förts i forskningen om influens- vägar, huruvida kristendomen kom från väster, söder eller möjligen öster, innebar det att en ny religion, nya tänkesätt och på sikt ett mer skriftburet och mer hierarkiskt samhälle etablerades. Kristnandet innebar därför kulturmöten av många olika slag, och det kan uppfattas som en långsam och över många generationer och århundraden utdragen process, som ett genomgripande kul- turskifte och en mentalitetsförändring. Men kristnandet kan även förstås och skildras som en snabb händelsehistoria och som något som var tydligt märk- bart i en samtid.

Kristnandets faser Kristnandets historia har i forskningen stundom delats in i olika faser och gra- der av möten mellan kulturer. Kyrkohistorikern Fridtjov Birkeli upprättade exempelvis en kronologisk fasindelning av kristnandet i Norge, bestående av en infiltration, en mission och en organisation. Termerna anger olika aspekter av inte minst hur kultur möts, omvandlas och assimileras; men faserna bör helst inte förstås som klart avgränsade perioder. De överlappade naturligtvis varandra. Genom kontakter av fredlig och krigisk karaktär med den kristna värl- den övergick individer till den nya tron. Genom mission skapades senare en re- gelbunden, om än rudimentär, ritual och liturgi. Genom framväxten av kyrkan uppkom en självständig organisation (Birkeli 1973 s. 14). En annan kyrkohistoriker, Jan Arvid Hellström, föreslår i stället för tids- avgränsade faser att kristnandet skall förstås som processer på skilda och kronologiskt parallella nivåer: den individuella, den kollektiva och den rätts- liga (Hellström 1996 s. 163–204). Den rättsliga nivån är, motsvarande Birke- lis organisationsfas, en form av ett avslut när en kyrklig organisation är väl etablerad och en integrerad del av den romerska kyrkan. Denna aspekt behandlas av Bertil Nilsson i denna volym. I Sverige markerades denna integration främst genom inrättandet av ärkesätet i Uppsala 1164. Då blev Sverige en provins inom den romerska kyrkan och ett erkänt kungarike bland många andra i Europa (P. Sawyer 1991 s. 58). Kristnandet var utifrån denna syn- 40 Thomas Lindkvist vinkel ett kulturmöte som också skulle kunna beskrivas i termer av en europeisering.

Sega strukturer och händelsernas historia Enligt en tankemodell, lanserad främst inom den franska s.k. Annales-skolan, har det förflutna olika rytmer. Den har sitt namn efter den av Marc Bloch och Lucien Febvre år 1929 grundade tidskriften Annales. Historien rör sig med skilda hastigheter. Det finns i grunden vad som har kallats för la longue durée, de långa varaktigheterna, eller, mera fritt, de sega strukturerna: de naturgivna förutsättningarna och de ramar de ställer upp för allt mänskligt handlande. Hit brukar Annales-historikerna även räkna mentaliteterna, de grundläggande tankestrukturerna. Med en annan hastighet rör sig de långsamma, men likväl för- änderliga konjunkturerna: teknologiska förändringar, den samlade kunskapens framsteg, befolkningsutveckling, ekonomiska vågrörelser m.m. Till dessa kon- junkturer kan räknas skifte av religion och tankemönster. Slutligen finns den snabba, märkbara händelsehistorien, l’histoire évenementielle. Där återfinns de politiska besluten, slagen, fredstraktaterna, upproren och allt annat som åtmins- tone av samtiden uppfattades som viktiga och som markant påverkade individer och samhälle. Allt som i en samtid betraktats som historiskt betydelsefullt har inte varit det i ett historiskt perspektiv. Denna tankefigur kan användas för att förstå, om än inte förklara, kristnandet som såväl process som en serie av enstaka händelser. Det kan vara både en kon- junktur och en serie händelser. Och kristnandet medförde dessutom förändring- ar av de trögrörliga tankestrukturerna. I en konferensvolym, Medeltidens fö- delse, framför religionshistorikern Jens Peter Schjødt goda argument för att se religionsskiftet som en långsam förändring. I samma volym argumenterar en annan religionshistoriker, Gro Steinsland, minst lika väl för att se det som ett snabbt ideologiskifte (Schjødt 1989; Steinsland 1989). Kristnandet innebar ett successivt brott i föreställningar om livet och, för- modligen inte minst, döden, om världen och samhället (Nedkvitne 1997a, 1997b). Kristnandet var en del av en långsam förändring av mentaliteter, inte alltid tydligt förnimbara i samtiden, och med många kulturmöten mellan och inom generationer. Allt detta innebar anpassningar och kompromisser. Mellan- och blandformer av begrepp och uppfattningar förekom. Under lång tid fanns pedagogiska förmedlingar och ackulturationer mellan skilda trossystem och världsbilder (Hultgård 1992). Men kristnandet är också historien om enskilda händelser och beslut, såsom t.ex. det kollektiva anammandet – med vissa förbehåll – av den nya religionen på det isländska Alltinget 999/1000 (Hjalti Hugason 1997). Det är även berät- telserna om hur enskilda makthavare fattade avgörande beslut, som t.ex. kung Harald Blåtand, som på monumentet i Jelling proklamerade att han hade gjort danerna kristna. Det finns också berättelserna om hur kung Olav Tryggvason Kristnande som kulturmöte 41 mycket aktivt arbetade för att genomdriva den nya tron i sitt framväxande norska rike. Runstenen på Frösön, där en regional hövding som Östman Gud- fastson omtalas som den som lät kristna Jämtland, är ett liknande exempel. Kristnandet framstår här som ett medvetet politiskt beslut av de makthavande männen, och med dem följde deras underlydande. Detta faller inom ett mycket vanligt mönster hur kristendomen slog genom initiativ från antika romerska kejsare till den litauiske storfursten Jagiellos omvändelse 1386 (Fletcher 1997). Kristnandet som kulturmöte i vad som skulle bli Sverige, liksom i Danmark och Norge, var förknippat med att den nya tron anammades och omfattades på olika sätt, individuellt och kollektivt. Kristnandet skedde i allt väsentligt genom en frivillig övergång till den nya bekännelsen, låt sedan vara att det skedde genom påverkan uppifrån och ned i samhället. Kungar och hövdingar övergav de gamla gudarna och ritualerna. Detta är en väsentlig skillnad i jämförelse med de områden där övergången till den nya tron skedde genom en kombination av våldsam erövring och svärdsmission. Det var fallet på den östra sidan av Östersjön, där kristnandet innebar att ett främmande herravälde upprättades och ett delvis etniskt stratifierat samhälle etablerades. Om det var ett kulturmö- te i det som skulle bli Sverige, var det en kulturkonfrontation i stora delar av Baltikum. Skillnader i kristnande och integration i ett större romersk-kyrkligt europeiskt system i Östersjöområdet under medeltiden behandlades och belys- tes allsidigt i projektet »Culture clash or compromise?» (se framför allt Blom- kvist 2005). Kristnandet i Sverige skedde under den period som av den brittiske historikern Robert Bartlett betecknats som »the making of Europe» (Bartlett 1993). Det var då en homogen kultur och ett relativt enhetligt samhällssystem, som le- gitimerades genom kyrkan och upprätthölls av kungamakt och ridderskapet, etablerades i hela den romerska kyrkans områden. Även om det var fråga om en »självkristning» i vad som skulle bli Sverige, var religionsskiftet ett kultur- möte mellan kontrastiva system.

Ett tvärvetenskapligt ämnesområde Kristnandet i Sverige har varit föremål för många studier under de senaste de- cennierna, inte minst genom ett stort och tvärvetenskapligt projekt i Uppsala under Bertil Nilssons ledning. Slutrapporten kom 1996 (Kristnandet i Sverige). Ämnesområdet har behandlats utifrån olika typer av källor och skilda vetenskapliga discipliner. Tvär- eller mångvetenskapligheten är därför påfallande i forskningen kring detta ämne. Delvis är det olika bilder som framträder, beroende på vilka källor som studeras. Det är i allt väsentligt de historiska, skriftliga källorna som ligger bakom föreställningarna om kristnandet som en händelse- historia, medan arkeologin på många sätt bidragit till att fördjupa bilden av en lång process och med många regionala variationer (Kristnandet i Sverige; Gräslund 1997). Ibland fanns exempelvos en påtaglig kontinuitet gällande plat- 42 Thomas Lindkvist

Kulturmöte mellan religiösa föreställningar. Ristningen på Ramsundsberget i Södermanland skildrar hur hjälten Sigurd dödar draken Fafne. Det är en berättelse som har sitt ursprung i en hednisk, förkristen föreställningsvärld men som också anpassats till de kristna ideal som trängde in under 1000-talet. (Richard Dybeck, Svenska run-urkunder 1855–57.) sen för kult mellan hedendom och kristendom. I andra trakter kunde diskon- tinuiteten vara påtaglig (se diskussionen i Andrén 2002). Kristnandet och dess kulturmöten, liksom förståelse av människornas sociala handlande och tän- kande, deras ideologi och mentalitet, kan inte sällan erhållas genom ett kombi- nerat studium av ting och texter, genom att låta ting och text kommunicera med varandra (Andrén 1997 s. 150–182).

Sigrids ristning Ett konkret exempel på en kombination av text och ting är den välkända run- ristningen från 1000-talet på Ramsundsberget i Jäders socken i norra Söder- manland, den som brukar kallas för Sigurdsristningen. De enskilda delarna är möjliga att tyda och tolka. Sambandet dem emellan kan dock uppfattas på olika sätt. Hur hänger bild (ting) och text samman? Det är inte helt klart för en senare tiders betraktare. Texten är inte svår att ta till sig eller ens speciellt originell. På modern svenska lyder den: »Sirid [troligen felristning för Sigrid] gjorde denna bro, Alriks moder, Orms dotter, för Holmgers själ, Sigröds fader, sin bonde» (Sö 101). Som på så många andra runinskrifter är angivandet av släktförhållanden det centrala i budskapet. Arvet, vare sig det utgjordes av materiella tillgångar eller av heder och ära, var det betydelsebärande budskapet. Vissa oklarheter finns dock och skilda tolkningar har gjorts, inte minst eftersom inskriften kan kom- bineras med två andra i närheten för att rekonstruera släktförhållanden. På en Kristnande som kulturmöte 43 inskrift i Kjula i norra Södermanland har Alrik, son till Sigrid, rest en sten efter sin far Spjut som hade varit västerut på krigståg (Sö 106; Larsson 1990a s. 149). Möjligen hade Sigrid varit gift två gånger, men Spjut kan också vara identisk med Holmger. Efterleden -geirr i Holmger betyder spjut. I Bro socken i södra Uppland på andra sidan Mälaren finns en inskrift beställd av Ginnlög, dotter till Holmger och syster till Sigröd och Göt till minne av sin bonde Assur, som var son till en Håkan jarl. Han hade varit vikinga varðr, vilket kan förstås som försvarare mot vikingar (U 617). Det kan alltså ha varit ganska komplice- rade släktförhållanden med omgiften och män som kanske försvunnit på krigis- ka tåg. Hur som helst – Judith Jesch har i en studie övertygande argumenterat för att Sigrid var gift med Holmger och att hon möjligen var gift två gånger. På Ramsundsberget är det hustrun Sigrid som beställt minnesmärket och inskriften efter maken Holmger och låtit bygga en bro eller vägbank för hans själ (Jesch 1991).

Sigurd drakdödaren Vad som har gjort denna aktuella ristning speciellt uppmärksammad framför andra är den förnämliga bildframställningen med scenen ur en berättelse om Sigurd Fafnesbane. En runristning var uttryck för en offentlighet. Text och bild skulle och kunde begripas av åskådarna. Händelseförloppet är här väl- känt. Här finns inga intrikata och svårlösta gåtor som på Rökstenen. I norra Södermanland finns även en annan runinskrift, Gökstenen, vid Näsbyholm, med en liknande, men mer rörig bildframställning (Sö 327). Till skillnad från Ramsundsristningen har den ett kors inristat. Någon form av beroendeförhål- lande mellan de båda ristningarna måste förutsättas. Möjligen kan Gökstenen uppfattas som en dålig och klumpig efterbildning. Däremot finns inga som helst personsamband mellan Ramsunds- och Gökristningarna. Ingen nära släktskap finns (Düwel 1986; Liepe 1989; Ney 2012). Centrala och välkända scener i denna historia om hämnd, brödrasvek, förräderi, girighet, men också om det makalösa modet att dräpa en drake avbildas. Sigurd sticker svärdet i den till drake förvandlade Fafners buk. Låt vara att han här mer liknar en orm. Fafner hade dräpt sin fader för att komma över den stora skatt denne fått av asagudarna för dråpet på en annan son Otr (Utter). Denne hade förvandlat sig till en utter – troligen det hundliknande djuret längst till vänster. Sigurds upp- dragsgivare var den tredje brodern Regin, mästersmeden, som hade smitt svärdet Gram till Sigurd för detta ändamål. När Sigurd efter dråpet stekte Faf- ners hjärta fick han drakblod i munnen. Han kunde då förstå fåglarnas sång och fick veta att Regin planerade att själv döda Sigurd för att ensam bli skat- tens herre. Sigurd dräper Regin, lägger beslag på skatten, lastar den på sin häst Grane och rider iväg. Sagan om Sigurd fortsatte, men just här slutar be- rättelsen på Ramsundsberget. Det är alltså flera olika scener ur den kompli- cerade berättelsen som återges, men de är inte avbildade i en kronologisk ord- 44 Thomas Lindkvist ning. Det återges alltså inte som i en modern serieteckning. Inte minst detta visar att berättelserna antogs vara välkända.

Sigurd och Sigfrid Berättelserna om Sigurd var många och spridda över stora områden och under lång tid. Sigurds roll i olika berättartraditioner och hur bilden av honom förändrats har inträngande behandlats av historikern Agneta Ney i en nyligen publicerad monografi (Ney 2017). Avlägsna historiska förebilder finns i folkvandringstiden och striderna mellan burgunder och hunner i Rhenlandet. Inga allvarliga tolkningar har dock gjorts för att identifiera just Sigurd med en historisk person. Det var troligen i Centraleuropa som denna diktning tidigast uppstod på 500- eller 600-talet. Han är väl känd i det vikingatida och tidigmedeltida Norden. Om Sigurd berättar kväden i den äldre eller poetiska Eddan, i Reginsmål och i Fafnesmål, samt i Snorres Edda, liksom inte minst i Völsungasagan, en fornålderssaga tillkommen på Island tidigast mot slutet av 1200-talet (Holtsmark 1970 sp. 224–231). Sigurd var som drakdödare ar- ketypen för en hjälte. Låt sedan vara att framställningen i Völsungasagan av honom är, som Agneta Ney påvisat, relativt komplicerad. Han får senare i be- rättelsen drag av en mer hövisk och medeltida riddare (Ney 2003, 2017 s. 136–149). Under namnet Sigfrid (eller Siegfried) återfinns han i Nibelungensången, nedskriven omkring 1200 i södra Tyskland eller Österrike. Där var berättelsen anpassad, omdiktad och omstrukturerad för en feodal och hövisk riddarkultur. Sigfrid är en kristen riddare, Sigurd en heroisk förkristen krigare. Nibelungen- sången återfanns på 1700-talet i Tyskland och fick återigen en skiftande historia och fyllde rollen som ett tyskt nationalepos. Den sena traditionen fick en storslagen kulmen i Richard Wagners Der Ring des Nibelungs. I detta musikaliska (och litterära) verk kombinerades den kontinentala och den nordiska traditionen (Härd 1998). På Ramsundsristningen finns alltså en välkänd superhjälte avbildad. Med stort mod dräper han den onda draken. Sigurds svärd avbildas, liksom hans häst. Båda var viktiga markeringar för en man av status av sin tid. Här visas hur han förvärvar rikedom, och därigenom makt (angående svärdet som symbol, se Jakobsson 1992). Sigurdsmotivet brukades långt in i medeltiden i Norden. Scener motsvarande dem på Ramsundsberget återfinns på några norska stavkyrkoportaler. Det kanske mest kända exemplet är från Hylestad i Setesdal från omkring 1200 (Blindheim 1973; Margeson 1980; Nordanskog 2006 s. 223–285; Ney 2017 s. 151–251). Kristnande som kulturmöte 45

Kristet och icke-kristet Även om de hedniska gudarna spelar en undanskymd roll i t.ex. Völsungasa- gan, var likväl Sigurd ättling i rakt nedstigande led till Oden. Sigurd omtalas även i Völsungasagan som vattendöpt; den hedniske hjälten kunde också vara kristen (Völsungasagan kap. 13, s. 65). Sigurd var, liksom den tid då denna sörmländska ristning tillkom, både kristen och icke-kristen. Åtminstone Sigrid, den kvinna som lät beställa ristningen, var kristen, detta eftersom hon lät göra en bro för Holmgers själ. Hur det var med Holmgers egen tro och föreställ- ningsvärld vet vi inte. Det kan ha varit ett kulturmöte när det gäller trosföre- ställningar och världsbild mellan makarna. Sigurd är hjälten som dödar den onda draken. Här kunde kristna uppfattningar och normer förmedlande möta äldre föreställningsvärldar. Hänvisningarna till förkristna föreställningar finns ofta i tidig kristen konst och litteratur i Nor- den. Det är dock knappast fråga om en synkretism; snarast bör det tolkas i termer av en kontinuitet. Kulturmöten måste innebära att vad som senare uppfattades som kontrastiva föreställningar har existerat parallellt och överensstäm- mande. En hednisk Sigurd kunde bli en kristen hjälte, och han kunde förses med när- mast Kristusliknande egenskaper. Konsthistorikern Gunnar Danbolt har för bilden på Ramsundsristningen framkastat hypotesen att den kan tolkas som Jesu seger över det onda. Sigurd är ljuset och Fafner är mörkret. Och denna seger var också byggandet av en bro mellan jorden och himmelen. Hustruns bro är såväl konkret som symbolisk. Berättelserna om Sigurd kan ha fyllt en funktion som liknelse och använts i stället för motsvarigheterna i evangelierna. I den föga institutionaliserade och doktrinfixerade variant av kristendom som måste förutsättas ha förekommit i 1000-talets Södermanland, var Sigurd en säkrare och mer välbekant referensram än nytestamentliga exempel. Låt vara att likheterna kan halta betänkligt, men där möjliga förmedlingar existerade, så har de accentuerats. Missionstidens och den tidiga medeltidens Kristus var den konung som med våld triumferade över djävulen och ondskans makter. Det var långt senare som denne ersattes av den lidande, mer mänsklige Kristus. Enligt den amerikanske religionssociologen James Russell förekom en genomgripande omtolkning eller anpassning av kristendomen bland de germanska folk som kristnades under senantiken och folkvandringstiden; kristendomen germaniserades till förhärs- kande värderingar och normer. Kristus som den krigiske gammaltestamentlige kungen var det ideal som framför allt blev begripligt för härskarna i efterföljar- staterna på det före detta västromerska rikets områden. Termen germaniserad är kanske inte den allra lyckligaste, men kristendomen är till följd av spännvid- den i de bibliska texterna historiskt sett ytterst flexibel till skilda samhälleliga kontexter. Förkristna föreställningar och berättelser eller myter kunde använ- das för att ge samma – eller liknande – svar som kristendomen gav på existen- tiella frågor. Det var en kristendom som var knuten till en berättande, muntlig 46 Thomas Lindkvist kultur. Den var ännu inte bunden till skriftfästa normer som den blev senare. Myter och berättelser uppfattades, enligt den brittiske antropologen Jack Goo- dy, i ett samhälle med en muntligt förmedlad kultur som ytterst relevanta på en bestämd tid och plats utan närmare reflektion huruvida de ägde en generell san- ning eller hade en för en sentida logisk konsistens (Danbolt 1989 s. 250–256; Russell 1996; Goody 1986 s. 10–26; se även Nedkvitne 1997a s. 38–42, 132 f.). Historikern Henrik Janson diskuterar beträffande Tors fiskafänge det möjliga i att en berättelse från en »hednisk mytologi» kan ha ett kristet ursprung (Janson 2005). Att det hedniska kunde användas i kristna sammanhang är ett exempel på ett kulturmöte som tillhörde de sakta föränderliga konjunkturerna. Berättelser om Sigurd och andra hjältar var välbekanta, och de har berättats inom en socialt avgränsad krets. Hjältediktningen var legitimerande (inte minst självlegitimerande) inom den krigarkultur som skapades kring mäktiga mäns, kungars och hövdingars hirder, hallar och hov. Det rituella sambandet var förmodligen påtagligt. Anders Andrén tolkar t.ex. scener ur Sigurdsdiktningen på de gotländska bildstenarna som tillkomna i samband med begravningsceremonier. Dessa stenmonument kan ha haft sin motsvarighet i det fastlandsnordiska båtgravskicket (Andrén 1989; se även Staecker 2004). Själva drakdödarmotivet finns dock inte avbildat på Gotland. I och med kristendomens gradvisa genomslag har berättelser och myters funktion också omvandlats, men knappast tömts på sitt innehåll. De fortsatte att vara sanna, men kanske sanna på ett annat sätt än tidigare, och de utgjorde vä- sentliga kulturella och kända referensramar. Inför kung Olav Tryggvason och hans följe skall sålunda den urgamle Norna-Gäst, enligt en tåt (kortsaga), ha berättat om hur han själv en gång träffat Sigurd Fafnesbane (Isländska mytsagor s. 97–116; Lönnroth1978 s. 33–35), och Olav den helige skall ha haft en bonad föreställande Sigurds seger över Fafner. Det har till och med föreslagits att förlagan till ristningen på Ramsundsberget skulle vara en engelsk bonad (Schück 1911 s. 107). Sigurd var välkänd, och samhällets elit ville gärna asso- ciera sig med berättelser om honom.

Guldet som förbannelse Sigurd har kunnat tolkas kontextuellt, och berättelsen på Ramsundsberget innehåller flera olika scener och element. Allt var naturligtvis betydelse- bärande, men en viktig del av budskapet är guldet och förvärvandet av skatten. Centralt på bilden finns hästen Grane och han är tydligt lastad. Förvär- vandet av skatten kan naturligtvis ses som belöningen för den framgångsrika kampen mot det onda. Guldet, men inte minst guldets förbannelse, har en central roll i hela denna berättartradition, från Eddan och Völsungasagan, över Nibelungensången och ända till slutscenen i Richard Wagners Götter- dämmerung. Att guldet senare skulle leda till Sigurds och andras olycka och Kristnande som kulturmöte 47 undergång, det motivet antyds inte här. Att berättelserna om Sigurd gav på- tagliga associationer till just guld framgår av t.ex. flera kenningar i Snorre Sturlasons Skáldskaparmál (Skaldskapens språk) (Snorres Edda kap. 39–40, s. 144–147). Guldet var förutsättningen för makt och ära. Allianser och vänskapsband byggdes upp med rikedomar. Reproduktion av social position skedde genom förmågan att kunna dela ut rikedomar, inte minst i form av guld, för att skapa beroendeförhållanden och behålla förtrogna krigare (Gurevitj 1979 s. 74–94). Kampen och konkurrensen inom samhällets ledande skikt innebar också blodi- ga konflikter, död och hämnd. Färder för varuutbyte, plundring och tagande av tributer i andra områden initierades. Dessa expeditioner blev alltmer organise- rade mot slutet av vikingatiden. I den medeltida Nibelungensången är skattmotivet jämförelsevis undan- skymt och nedtonat, åtminstone i början. Sigfrids förvärv av skatten är en för- hållandevis kort och relativt betydelselös episod (Nibelungensången v. 88–99, s. 53–55). För en hövisk hjälte i en mer feodal ordning – och där plundrings- samhället i allt väsentligt tillhörde det förflutna – skedde politisk och social reproduktion huvudsakligen med andra medel. Först mot slutet av detta epos, då hustrun Kriemhild skall hämnas Sigfrids död, kommer skatten till användning i hennes kamp mot Hagen, genom att hon med hjälp av den söker bygga upp allianser. I allt detta kompliceras handlingen. Möjligen är det så att kampen om skatten av guld är ett äldre element, som omarbetats i den medeltida Nibelungen- sången (Härd 1989 s. 118–125; Vestergaard 1986 s. 125–131).

Kulturmöte i politisk omvandlingstid Den miljö där Sigurdsristningen tillkom var alltså 1000-talets Södermanland; den var inte kunglig eller furstlig, men det är likväl en elit vi här har att göra med. Mälardalen dominerades under denna tid av stormän eller, som de ibland betecknas, hövdingar med ett betydande inflytande lokalt och regionalt. Det var också en tid då den politiska kulturen transformerades. De kristna kunga- dömena höll på att växa fram – om än med förhinder och under motstånd, kanske inte minst i det område och den tid, då Ramsundsristningen tillkom. Vi- kingatiden led mot sitt slut. Under det tidiga 1000-talet nådde denna nordiska expansiva verksamhet något av sin höjdpunkt. Ingvar den vittfarne, en annan berömd södermanlänning, ledde sitt lika stora som olycksaliga krigståg mot Särkland och hjältars död i det främmande Georgien (Larsson 1990b). Män från Mälardalen har vidare ingått i danska kungars stora tributkrävnings- och erövringståg riktade mot England. Den Spjut, möjligen identisk med Holmger, som nämns på runstenen från Kjula hade också varit västerut. Men det fanns också andra och mer lokalt förankrade krigståg. Konkurrensen mellan höv- dingarna tilltog, liksom även kampen mellan hövdingaskiktet och den fram- växande kungamakten (Lindkvist 1988 s. 40–50). 48 Thomas Lindkvist

Kristandet innebar också ett möte mellan olika politiska kulturer, mellan olika sätt att kontrollera samhället. Genom kristnandet kunde makt legitimeras på ett nytt, annorlunda och mer effektivt sätt, främst genom legitimeringen av kungadömet. Genom kyrkan och introduktionen av skriftligheten med det latinska alfabetet skapades möjligheterna till en administration av ett helt annat slag. Denna process sammanfaller i Norden med övergången till en feodal eko- nomi. Krigarfunktionen hos samhällets elit förändrades. Riddarväsendet intro- ducerades gradvis. Makt kom i allt större utsträckning att bero på jordegendom och uppbörd av avgifter än på att knyta följeslagare till sig med hjälp av gåvor. Genom den framträngande kristendomen uppstod ett nytt samhälle, och i detta kulturmöte kan Holmger stå som företrädare för ett socialt system under om- vandling. Han tillhörde utan tvekan en elit i samhället, och det var inom hans släktkrets som byggande av kyrkor och anläggandet av de första kristna kyrko- gårdarna initierades (Lindqvist 1914 s. 225–230; Damell 2000 s. 100–104; Ljung 2016 s. 211).

Olika kulturmöten för män och kvinnor? Denna ristning är ett minne över Holmger av hans efterlevande hustru. Inte minst historikern Birgit Sawyer har i flera studier framfört goda argument för att betrakta vikingatidens många runinskrifter som arvsdokument (B. Sawyer 1988 s. 38, 2000; se även Carlqvist 1977). Men vad är det som ärvs? Den här inskriften ger inget tydligt svar på den frågan. Och det gör för övrigt inte heller de flesta andra runinskrifter. Jord- egendomar nämns ytterst sällan explicit. Vad som gjorde det väsentligt att på detta sätt åberopa släktskapen med en avliden kan naturligtvis ha varit förfo- ganderätten över jord, men kanske även framför allt värdefullt lösöre. Men arvet har också inneburit ära genom släktskapet med en man som Holmger. Han var utan tvekan en man väl värd att minnas av hustru och andra släk- tingar. Vi rör oss i den tid och inom det sociala skikt där man troligen varit med och plundrat och utkrävt tributer. Guld och annat värdefullt lösöre har spelat en viktig roll för Holmger och hans ättlingar. Och med all sannolikhet gav det upphov till tvister. När inskriften tillkom var Sigrid i livet. Men mycket tyder på att sönerna Alrik och Sigröd var döda. Ingen av dessa bröder (eller halvbröder) nämns som aktiva vid tillkomsten av monumentet. En annan förklaring är dock möj- lig. Sigrid var kristen. Hon hade låtit göra en bro för sin makes själ. Bron gick över ett sedan länge uppgrundat sund (Lindqvist 1914 s. 205–217). Men om Holmger och sönerna betraktade sig som kristna vet vi, som nämnts, inte. Un- der denna tidiga period av kristnandet, före etableringen och konstruktionen av den mer hierarkiska kyrkliga organisationen, finns det mycket som tyder på att den inträngande tron hade många anhängare och förespråkare bland kvinnorna. Kristnandet som kulturmöte har haft olika innebörd för män och Kristnande som kulturmöte 49 kvinnor. Det var en krigisk tid. Militariseringen av samhället under denna tid medförde troligen en maskulinisering av kult och tro. Därigenom har de kri- giska och manliga aspekterna i kulten fått en större betydelse, och detta samtidigt som kvinnornas roll trängdes tillbaka. Kristendomen har som univer- sell religion, öppen för alla, samtidigt som den bygger på individuell bekän- nelse, därigenom kunnat appellera till alla, inte minst kvinnorna, som stod i någon form av underordning. Kvinnorna framträder ofta i samband med byggandet av broar. Inte bara Sig- rid utan även dottern Ginnlög lät bygga en bro efter avliden make. Brobyggan- det har, som antytts ovan, betraktats som en from gärning och liknats vid en sjä- lagåva. Med all sannolikhet uppfattades det som en symbolisk handling och kunde, som nämnts ovan, vara en förbindelse mellan skilda världar (Gräslund 1989 s. 223–233, 2001 s. 65–89; B. Sawyer 1991). Sigurd kan tolkas på många sätt och är uttryck för flera kulturmöten. Han kan på Ramsundsberget vara en Kristusliknande besegrare av det onda. Han var även den ideale krigaren för sin tid, och som sådan ville man kanske minnas Holmger och kanske ättens andra män. Någon eller några generationer senare hade genom kristendomen och genom europeiseringen helt andra ideal trängt igenom; vikingahövdingen blev riddare med en ställning i samhället intimt relaterad genom tjänsteförhållande till en kungamakt och i ett samhälle, där det var kyrkan som definierade och legitimerade våldet. Hednisk hjälte och kristen bön är i sig ett uttryck för kulturmöte. Och genom kyrkans etablering och europeisering kom några generationer senare helt andra former för att manifestera en avliden man ur eliten. Runristandet ebbade ut, och i stället kom de aristokratiska testamentena, på latin, på pergament och med en annan skrift. Guldet, rikedomen, har i dessa medeltida testamenten ofta formen av jordegendomar, som överfördes från en generation till en annan, men också allianser, vänskap och underordningsförhållanden befästes. Och inte minst överfördes genom dem materiella tillgångar till olika kyrkliga och andliga in- stitutioner (Waśko 1996; Myrdal 2014). Kyrkan och kloster tillhör definitivt Birkelis organisationsfas eller Hellströms rättsliga nivå, och där var ännu inte Sigrids och Holmgers Södermanland. Det var ett kulturmöte som komma skulle inom ett par generationer.

Förvärv av rikedomar och guld gav ätten anseende och ställning, men medför- de i slutändan fördärv och död även för en hjälte. Men som Sigurd svarade, och här i Lars Lönnroths översättning, på den döende Fafners förbannelse (Eddan (Fafnesmål) v. 10, s. 312):

Vår egendom äger vi bara till den dagen vi dör, ty en gång måste vi alla resa härifrån jorden till Hel. 50 Thomas Lindkvist

Hur Holmger dog och under vilka omständigheter vet vi inte. Föreställningarna om döden ändrades genom kulturmötet, och till Hel behövde kanske Holmger inte färdas trots allt, vare sig han nu var döpt eller odöpt. Det kulturmötet hade hans fromma hustru sett till att överbrygga genom brobygge och bön för hans själ.

Litteratur Andrén, Anders, 1989: Dörrar till förgångna myter – en tolkning av de gotländska bildstenarna. I: Medeltidens födelse. Red. Anders Andrén. Nyhamnsläge. S. 287–313. — 1997: Mellan ting och text. En introduktion till de historiska arkeologierna. Stock- holm. — 2002: Platsernas betydelse. Norrön ritual och kultplatskontinuitet, I: Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual. Red. Kristina Jennbert, Anders Andrén & Catha- rina Raudvere. Lund. S. 299–342. Bartlett, Robert, 1993: The making of Europe. Conquest, colonization and cultural change 950–1350. London. Birkeli, Fridtjov, 1975: Norske steinkors i tidlig middelalder. Et bidrag til belysingen av overgangen fra norrøn religion til kristendom. Oslo. Blindheim, Martin, 1973: Fra hedensk sagnfigur til kristent forbilde. Sigurdsdiktningen i middelalderens billedkunst. I: Den iconographiske post 1973:3. S. 3–29. Blomkvist, Nils, 2005: The discovery of the Baltic. The reception of a Catholic world-system in the European North (AD 1075–1225). Leiden. Carlqvist, Knut, 1977: Vad säger runstenarna? I: Meddelanden från arkivet för folkets historia 5:4. S. 8–21. Danbolt, Gunnar, 1989: Hva bildet kan fortelle om mötet mellom hedenskap och kristendom. I: Medeltidens födelse. Red. Anders Andrén. Nyhamnsläge. S. 233–256. Düwel, Klaus, 1986: Zur Ikonographie und Ikonologie der Sigurddarstellungen. I: Zum Problem der Deutung frühmittelalterlicher Bildinhalt. Red. Helmuth Roth. Sigma- ringen. S. 221–271. Eddan = Den poetiska Eddan. Gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter. Översättning med inledning och kommentar av Lars Lönnroth. 2016. Stockholm. Fletcher, Richard 1997: The conversion of Europe. From paganism to Christianity, 371– 1386 AD. London. Goody, Jack, 1986: The logic of writing and the organization of society. Cambridge. Gräslund, Anne-Sofie, 1989: »Gud hjälpe nu väl hennes själ». Om runstenskvinnorna, deras roll vid kristnandet och deras plats i familj och samhälle. I: Tor. Tidskrift för nordisk fornkunskap 22. S. 223–233. — 1997: Religionsskiftet i Norden. I: Kyrka – samhälle – stat. Från kristnande till etablerad kyrka. Helsingfors. (Historiallinen Arkisto, 110:3.) S. 11–36. — 2001: Ideologi och mentalitet. Om religionsskiftet i Skandinavien från en arkeologisk horisont. Uppsala. Gurevitj, Aron Ja., 1979: Feodalismens uppkomst i Västeuropa. Stockholm. [Rysk ori- ginalupplaga 1970.] Hellström, Jan Arvid, 1996: Vägar till Sveriges kristnande. Stockholm. Hjalti Hugason, 1997: Att byta religion på kommando. Island som exempel på nordiskt religionsskifte. I: Kyrka – samhälle – stat. Från kristnande till etablerad kyrka. Hel- singfors. (Historiallinen Arkisto, 110:3.) S. 145–166. Kristnande som kulturmöte 51

Holtsmark, Anne, 1970: Sigurdsdiktningen. I: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 15. Malmö & al. Sp. 224–231. Hultgård, Anders, 1992: Religiös förändring, kontinuitet och ackulturation/synkretism i vikingatidens och medeltidens skandinaviska religion. I: Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till medeltid. Red. Bertil Nilsson. Uppsala. S. 49–94. Härd, John Evert 1989: Nibelungeneposets moderna historia. Mottagande och värde- ringar från tysk romantik till nutid. Stockholm. Isländska mytsagor. Översatta och kommenterade av Lars Lönnroth. 1995. Stockholm. Jakobsson, Mikael, 1992: Krigarideologi och vikingatida svärdstypologi. Stockholm. (Stockholm studies in archaeology 11.) Janson, Henrik, 2005: Snorre, Tors fiskafänge och frågan om den religionshistoriska kontexten. I: Hedendomen i historiens spegel. Bilder av det förkristna Norden, Red: Catharina Raudvere, Anders Andrén & Kristina Jennbert Lund. S. 33–55. Jesch, Judith, 1991: Who was hulmkir? Double apposition in the Ramsund inscription. I: Arkiv för nordisk filologi 106. S. 125–136. Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Red. Bertil Nilsson. 1996. Upp- sala. Larsson, Mats G., 1990a: Runstenar och utlandsfärder. Aspekter på det senvikingatida samhället med utgångspunkt i de fasta fornlämningarna. Lund. (Acta archaeologica lundensia 18.) — 1990b: Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036–1041. Stockholm. Liepe, Lena, 1989: Sigurdssagan i bild. I: Fornvännen 84. S. 1–11. Lindkvist, Thomas, 1988: Plundring, skatter och den feodala statens framväxt. Organi- satoriska tendenser i Sverige under övergången från vikingatid till tidig medeltid. Uppsala. Lindqvist, Sune, 1914: Ramsundsbron vid Sigurdsristningen och en storbondesläkt från missionstiden. I: Fornvännen 9. S. 205–217. Lönnroth, Lars, 1978: Den dubbla scenen. Muntlig diktning från Eddan till ABBA. Stockholm. Margeson, Sue, 1980: The Vǫlsung legend in medieval art. I: Medieval iconography and narrative. A symposium. Red. Flemming G. Andersen & al. Odense. S. 183– 211. Myrdal, Janken, 2014: De stora testamentena och sociala relationer under perioden ca 1270–1370. I: Medeltida storgårdar. 15 uppsatser om ett tvärvetenskapligt forskningsproblem. Red. Olof Karsvall & Kristofer Jupiter. Uppsala. S. 217–233. Nedkvitne, Arnved, 1997a: Møte med døden i norrøn middelalder. En mentalitetshisto- risk studie. Oslo. — 1997b: Ny tro, nye mentaliteter. I: Kyrka – samhälle – stat. Från kristnande till etablerad kyrka. Helsingfors. (Historiallinen Arkisto, 110:3.) S. 99–120. Ney, Agneta, 2003: Genus och ideologi i Vǫlsunga saga. I: Fornaldrarsagornas struktur och ideologi. Red. Ármann Jakobsson, Annette Lassen & Agneta Ney. Uppsala. S. 113–122. — 2012: Bland ormar och drakar. En jämförande studie av Ramsundsristningen och Gökstenen. I: Scripta Islandica 64. S. 17–37. — 2017: Bland ormar och drakar. Hjältemyt och manligt ideal i berättartraditioner om Sigurd Fafnesbane. Lund. Nibelungensången. Tolkad från medelhögtyskan och med inledning av John Evert Härd. 1993. Stockholm. Nordanskog, Gunnar, 2006: Föreställd hedendom. Tidigmedeltida skandinaviska kyrk- portar i forskning och historia. Lund. Russell, James C., 1996: The Germanization of Early Medieval Christianity. A socio- historical approach to religious transformation. Oxford. 52 Thomas Lindkvist

Sawyer, Birgit, 1988: Property and inheritance in Viking Scandinavia. The runic evi- dence. Alingsås. — 1991: Women as bridge-builders. The role of women in Viking-Age Scandinavia. I: Peoples and places in Northern Europe 500–1600. Essays in Honour of Peter Hayes Sawyer. Red. Ian Wood & Niels Lund, Woodbridge. S. 211–224. — 2000: The Viking-Age rune-stones. Custom and commemoration in Early Medieval Scandinavia. Oxford. Sawyer, Peter, 1991: När Sverige blev Sverige. Alingsås. Schjødt, Jens Peter, 1989: Nogle overvejelser over begrebet »Religionsskifte« med hen- blik på en problematisering af termens brug i forbindelse med overgangen til Kris- tendomen i Norden. I: Medeltidens födelse. Red. Anders Andrén. Nyhamnsläge. S. 187–201. Schück, Henrik, 1911: Illustrerad svensk litteraturhistoria, 1. Andra uppl. Stockholm. Snorres Edda. Översättning från isländskan och inledning av Karl G. Johansson och Mats Malm. 1997. Stockholm. Staecker, Jörn, 2004: Hjältar, kungar och gudar. Receptionen av bibliska element och av hjältediktning i en hednisk värld. I: Minne och myt. Konsten att skapa det förflut- na. Red. Åsa Berggren, Stefan Arvidsson & Ann-Mari Hållans. Lund. S. 39–78. Steinsland, Gro, 1989: Religionsskiftet i Norden – et dramatisk ideologiskifte. I: Me- deltidens födelse. Red. Anders Andrén. Nyhamnsläge. S. 203–211. Sö = Södermanlands runinskrifter. Eds. Erik Brate & Elias Wessén. 1924–36. Stock- holm. U = Upplands runinskrifter, 3. Eds. Elias Wessén & Sven B. F. Jansson. 1949–51. Stockholm. Vestergaard, Elisabeth, 1986: Continuity and change in medieval epic and society. I: Continuity and change. Political institutions and literary monuments in the Middle Ages. Red. Elisabeth Vestergaard. Odense. S. 125–131. Völsungasagan. Översättning Inge Knutsson. Inledning Staffan Bergsten.1991. Lund. Waśko, Anna, 1996: Frömmigkeit und Ritteridee im Lichte der schwedischen ritter- lichen Testamente aus dem 14. Jahrhundert. Zur Verbreitung des Testaments und des Testamentsbegriffs in Schweden. Kraków. Västkyrkans möte med inhemsk religionskultur 53 Västkyrkans möte med inhemsk religionskultur i göta- och svealandskapen under vikingatid och tidig medeltid

Bertil Nilsson

Kristendom och kyrka i kulturmötet När man ägnar sig åt vikingatid och tidig medeltid i norra Europa, händer det att man även i seriösa sammanhang träffar på formuleringar av typen: »När kristendomen kom till XX», eller »Kristendomen fanns där redan när …», eller »i det geografiska område där kristendomen tog sin början i Sverige, dvs. trakten kring Skara». Det kanske handlar om slarvigt använd eller ogenomtänkt terminologi, men formuleringarna implicerar ändå att »kristendomen» skulle ha fört ett slags eget liv. Oberoende av den materiella verkligheten och likt en, kanske seg, massa har den långsamt rört sig från Medelhavsområdet upp till våra breddgrader under en drygt tusenårig tidsrymd. Den kristna tron har självfallet alltid framträtt genom människor och där- med som kyrka. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att kristendomen inte finns och aldrig har funnits, i alla fall inte i något slags ren form (se Bertil Nilsson 2000 s. 22 f.; Berntson 2002, särskilt s. 72–74). Visserligen finns grundläggande trosbekännelser, som fick sin utformning och sitt innehåll i fornkyrkan, men att hänvisa enbart till dem är inte tillräckligt, när man skall studera kyrkans möten med icke-kristna kulturer. Trosbekännelserna innebar givetvis att missionärerna hade en lära i komprimerad form att utgå från, men det handlade om så mycket mer. Utmärkande för detta är exempelvis ut- tryckssättet i Rimberts skildring av Ansgars levnad, Vita Anskarii, troligen nedtecknad strax efter Ansgars död år 865 (se Hallencreutz & Odelman 1986 s. 123). Där heter det att kejsaren, Ludvig den fromme (778–840, kejsare från 813), undersökte vilka som kunde skickas till svearna (sueones) för att »börja förmedla den kristna religionens kult/gudstjänst/tillbedjan (cultus) till dem» (cultum christianae religionis illis tradere inciperent) (VA 9). Det var alltså inte i första hand fråga om att presentera ett abstrakt lärosystem, utan det handlade om de konkreta uttrycksformer på religionens område som ligger i latinets cultus och där den gemensamma gudstjänsten är det mest framträdan- de. Därför träffar den svenska översättningen från 1986 inte helt rätt, när det heter: »för att börja predika kristendomen för dem» (Odelman et al. 1986 s. 26). 54 Bertil Nilsson

Särskilt om den östliga kyrkotraditionen (ibland kallad »de ortodoxa kyr- kobildningarna») brukar man använda uttrycket lex orandi, lex credendi, »bönens lag är trons lag». Alltså – det är sätten på vilka de ber, firar guds- tjänst och gestaltar sakramenten som visar deras tro, visar vad kristendom är. Det är således från konkretionen som man når fram till det abstrakta. Främst från en sådan utgångspunkt bör man se och studera det kulturmöte som uppstod när kyrkans företrädare började missionera i det som efter hand blev kungariket Sverige. Vad som gällde officiellt i fråga om den romerska kyrkans gestaltning och som missionärerna förde med sig under olika århundraden från början av 800-talet och framåt är det relativt oproblematiskt att fastställa i dess grund- läggande delar, även om det fanns variationer i fråga om enskildheter. Men vilka religiösa kulturyttringar var det som missionärerna mötte? Detta kan endast anges i mindre utsträckning och då med hjälp av källmaterial som huvudsakligen härrör från en kyrklig och kristnad kontext med åtföljande käll- kritiska problem. Dessutom är detta material sällan från de svenska landskapen. När det gäller exemplifieringar av det som kan kallas ett kulturmöte inom religionernas värld, kommer jag i artikeln företrädesvis att hålla mig inom det medeltida Sveriges gränser. Samtidigt är det nästan omöjligt att inte gå utanför dessa gränser, om man skall finna något litet av källmaterial. Det är således inte ovanligt att man tar exempel också från våra grannländer Norge och Danmark och menar att det som förekom där också fanns här. Till slutsatser som bygger på det slaget av resonemang måste emellertid fogas ett antal reservationer, som gäller regional variation och förändringar över tid. Vad jag avser att belysa är detta: Var kyrkans uttrycksformer något full- ständigt nytt i förhållande till den inhemska religiösa kulturen? Utgjorde religionsmötet en total konfrontation? Avvisade kyrkans företrädare allt i den fornsvenska religionsutövningen eller fanns det sådana fenomen som de kunde anknyta till för att göra riter och budskap lättare att förstå för dem som hörde hemma i en icke-kristen miljö? Jag kommer att ge några exempel från tre områden: 1) ämbetsbärarna, 2) sakramenten och 3) gudsbilden.

Konfrontationer och anknytningspunkter 1. Ämbetsbärarna Det första som invånarna i göta- och svealandskapen kom att möta av kyrkan på deras eget territorium var ämbetsbärarna i form av missionsbiskopar och präster. Den äldsta skriftliga framställningen av sådana möten finns i Vita Anskarii. Där berättas om det uppdrag som Ansgar (801–865), munk och biskop, tillsammans med sina följeslagare ur prästerskapet åtog sig och hur Västkyrkans möte med inhemsk religionskultur 55 det genomfördes. För den inhemska befolkning som inte gjort några långväga resor ut i Europa, måste det ha varit något nytt att det fanns exklusiva före- trädare för religionen, dvs. personer, vilkas enda uppgift var att representera kyrkan genom olika varianter av kultutövning och undervisning och som inte bedrev något slags annan organiserad verksamhet för sin materiella överlev- nads skull. När vi förflyttar oss cirka 200 år framåt i tiden, blir bilden av missionen mer sammansatt till följd av skildringen i Adam av Bremens krönika om Hamburg- kyrkans biskopar (Gesta hammaburgensis ecclesiae pontificum), avslutad vid mitten av 1070-talet. Med utgångspunkt från hans berättelse om religionsutöv- ningen i (Gamla) Uppsala har det diskuterats, om det också fanns ett exklusivt fornskandinaviskt prästerskap under vikingatiden (Hultgård 1997 s. 19 f.). Adam skrev nämligen om präster (sacerdotes) på ett sådant sätt, att vi får anta att varje gudom hade sin egen präst eller sina egna präster, som frambar folkets offer vid olika typer av hot (Adam 4:27; Hultgård ibid.). Frågan är väl om Adam med detta avsåg enbart förhållandena i (Gamla) Uppsala eller om det gällde generellt bland svearna, men det är knappast möjligt att fastställa. Dess- utom berättade han att en av dessa »präster» i (Gamla) Uppsala, som förefaller ha varit fast knuten dit, hade blivit blind, helades av jungfru Maria och blev kristen (Adam 4:28; Hultgård ibid.). Mot bakgrund av andra skildringar i bl.a. Adams krönika har Anders Hult- gård dock dragit slutsatsen att det inte var fråga om något exklusivt prästerskap såsom inom kyrkan. Olof Sundqvist har instämt i Hultgårds slutsats och ytterligare understrukit att det inte fanns någon »organiserad och hierarkisk form av prästerskap, som utgjorde en egen samhällsklass» (Sundqvist 1998 s. 99). I stället var det ledarna på olika nivåer i svearnas samhälle som ledde kultutöv- ningen (Sundqvist 2002 s. 76–79). Längre än så förefaller det inte möjligt att komma med den fornskandinaviska religionens särskilda kultutövare i Sverige, men man kan ändå ställa frågan huruvida somliga av dessa kom att bli präster efter att de blivit kristna och mottagit dopet. Det finns emellertid inget material som belyser frågan. Kyrkans exklusivitetskrav beträffande ämbetsbärarna framträdde tydligt när dess företrädare sökte omsätta kyrkorätten i praktiken, från första hälften av 1100-talet benämnd kanonisk rätt. Därvidlag strävade man efter att i rättsligt hänseende lyfta ut biskopar, präster och annat kyrkans folk, som mottagit nå- gon av ämbetsvigningarna liksom dem som inträtt i kloster som munkar eller nunnor, ur den allmänna samhälleliga sfären. Dessa personer skulle bilda en särskild klass, helt skild från lekmännen, och då inte bara inom kyrkans ram. Det skedde i princip på tre sätt, som kan iakttas i den inhemska svenska lag- stiftning som återfinns i synnerhet i landskapslagarnas kyrkobalkar. Med undantag av Äldre Västgötalagen, som möjligen nedtecknades på 1220-talet, fick dessa lagar sin skriftliga fixering vid 1200-talets slut och början av 1300-talet. (Om den kyrkliga rätten i Sverige och dess karaktär under medeltiden, se Bertil Nilsson 2014.) De speglar således ett relativt sent skede av den kyrkliga rätts- 56 Bertil Nilsson utvecklingen. Det finns emellertid ett och annat påvligt brev från 1100-talet, som ger uttryck för samma krav som fått nedslag i lagarna: a) För det första markerades prästerskapets särställning genom privilegier i fråga om bestraffning. Dessa var egentligen två sidor av samma sak och be- nämndes privilegium fori respektive privilegium canonis. Privilegium fori innebar att en kyrkans man som hade begått ett brott i antingen civilrättslig eller straffrättslig mening – t.ex. angripit en annan person med våld – inte skulle stäl- las inför rätta på tinget utan inför biskopens domstol. Detta motiverades med att lekmän inte skulle sitta till doms över dem som var deras herdar och lärare. Och omvänt privilegium canonis: om någon med våld angrep en klerk eller munk – och från omkring år 1200 även en nunna – var straffet hårdare än om han slog en bonde (se Landau 1990 s. 118, 138). Var det riktigt illa, kunde brottslingen tvingas bege sig till Rom och påven för att bli löst från den bann- lysning som han med automatik ådrog sig genom den brottsliga handlingen. Så exempelvis enligt Östgötalagen, där det heter på följande sätt: Nu slåss präst och bonde, och båda få lika kroppsskada eller båda fulla sår; de skola kvitta sina sår, och bonden skall böta till biskopen nio marker för bannet och gå till Rom och där låta lösa sig från bannet. Nu varder präst sårad och ej bonde; böte då denne till prästen efter landets lag, och för bannet skall han böta till biskopen nio marker och gå till Rom och låta lösa sig från bannet (ÖgL Kk 30, SLL 1 s. 19; Inger 1999 s. 14). Kraven på dessa båda privilegier hade en lång historia bakom sig som går tillbaka till fornkyrklig tid. De framhävdes under karolingertiden i början av 800-talet och vann sedermera insteg i den kanoniska rättens grundläggande sammanställning, som utgjordes av Gratianus’ Decretum från omkring år 1140. Anspråken skärptes därefter, inte minst genom det tredje Laterankonci- liet år 1179 (Landau 1990 s. 118, 138). Bl.a. detta faktum resulterade i en rad skrivelser, i synnerhet från påven Alexander III (1159–1181), vilka riktades till Sverige under tiden 1161–1181 (Se DS nr 41 = SDHK-nr 224; DS nr 52 = SDHK-nr 250; DS nr 54 = SDHK-nr 209; DS nr 62 = SDHK-nr 221). Som Göran B. Nilsson visade i sin bestickande studie av Yngre Västgötala- gens tillkomst, lyckades kyrkan inte genomdriva de nämnda kraven fullt ut. En- ligt en formulering i Äldre Västgötalagen skulle prästen »vara i bondelag», dvs. behandlas som bonde i rättsligt hänseende (Göran B. Nilsson 2012 s. 119–122) och inte skyddas av dessa privilegier. Visserligen var den senare svenska lag- stiftningen mer tillmötesgående mot prästerskapet i detta avseende, men det fanns fortfarande bestående undantag (Inger 1999 s. 13 f.). b) För det andra var celibatet ett av sätten att försöka ge prästerskapet en sär- ställning. Detta levnadssätt hade framhållits som ett ideal redan under den tidiga kyrkans tid. Från 1000-talets slut kom det att bli obligatoriskt och påvligt på- bjudet samt kyrkorättsligt stadfäst vid det första Laterankonciliet år 1123. Detta gällde för biskopar och för de klerker som mottagit de tre högsta vigningsgra- derna (ordines maiores) i den kyrkliga hierarkin, dvs. präst, diakon och sub- diakon, och innebar att dessa ämbetsbärare inte fick ha något sexualliv över hu- Västkyrkans möte med inhemsk religionskultur 57 vud taget och därmed givetvis inte vara gifta eller ha konkubiner. Det motiverades med att prästen (och hans assistenter vid altaret) skulle vara kultiskt ren när han celebrerade mässan, men celibatet var också förbundet med ekonomiska aspekter: Prästen skulle inte ha några söner som kunde göra rättmätiga an- språk på att ärva det som ansågs vara kyrkans egendom. Vi vet inte hur s.k. vanligt folk, bönderna runt om i de svenska socknarna, betraktade de påvliga pro- påerna i detta avseende, men vi vet hur prästerna själva – och de var till en majoritet bondsöner, om de inte var prästsöner – förhöll sig: De fortsatte att skaffa barn, även om de så småningom upphörde med att ingå formella äktenskap och i stället höll sig med kvinnlig sambo (om celibatet enligt kanonisk rätt och i praktiken i Sverige, se Bertil Nilsson 2008). c) För det tredje: tiondet. Påbudet om detta går tillbaka på föreskrifter i Gam- la Testamentet (exempelvis 1 Mos. 14:20, 28:20–22; 5 Mos. 14:22). Åtminsto- ne från karolingerrikets tid kunde tiondet utkrävas regelbundet och kom efter hand att bidra till biskopars och prästers särställning också i det svenska sam- hället. Påven Alexander III skrev om detta till kung Karl Sverkersson, bisko- parna och jarlen (Ulf) i juli 1172 med hänvisning till såväl Bibeln som kyrko- fäderna på följande sätt: Om Guds vrede, hunger och dyrtid skulle undvikas och syndernas förlåtelse kunna erhållas, måste prästerskapet och andra kyrkans tjänare erhålla tionde (DS 41 = SDHK-nr 224). Det går inte att fastställa exakt när tiondet hade införts i Sverige som helhet, men det var fråga om en långsam process att nå dithän, under vilken motstånd mot denna form av beskattning gjordes från befolkningens sida. I samband med kristnandets tidiga skede hade biskopar och präster tagit ut avgifter för var och en av sina kyrkliga tjänster, när de utförde dem. Genom bl.a. tiondet blev de en privilegierad grupp, som stod utanför det övriga samhället till följd av att deras grundläggande inkomstform tydligt skilde sig från de sätt på vilka i princip alla personer tidigare förvärvat sin inkomst (se vidare Lindkvist 1998 s. 216–219).

2. Sakramenten Sakramentens antal under medeltiden brukar vanligtvis anges till sju, men det var först vid 1100-talets mitt som sjutalet vann insteg och senare fastställdes vid konciliet i Florens år 1439 (Andrén 1963 s. 47 f.). Viktigast bland dem var dopet och nattvarden, vilka i princip hade avseende på alla människor. a) En särställning hade dopet såsom initiation. Detta sakrament var den enda och samtidigt absolut nödvändiga förutsättningen för kyrkotillhörighet. Riten skulle utföras med vatten (helst i vatten, åtminstone under den tid som vi rör oss inom här) och i den treenige gudens namn – inte på något annat sätt. Detta hade påbjudits redan i en av de absolut äldsta kristna skrifterna utanför Nya Testamentet, den s.k. Didachè, som kanske kan dateras till 100-talets början eller eventuellt ännu tidigare (se vidare Bertil Nilsson 2012b s. 133). Förfarandet betraktades följaktligen som en självklarhet också i missionssituationer och under extrema förhållanden (se Bertil Nilsson 2012b s. 131 not 8). 58 Bertil Nilsson

De äldsta exemplen på dop på svenskt område är de som förrättades av Ans- gar i Birka. Där framstod stadens hövitsman Hergeir enligt Ansgarsvitan som en förebild genom att han lät döpa sig tillsammans med »åtskilliga andra» (VA 11). Hur dopen under missionstiden i Sverige genomfördes i enskildheter kän- ner vi inte till och således inte heller vilket dopritual Ansgar använde sig av. Vi vet alltså inte om akten var utförlig eller om den inskränkte sig till den nödvän- diga vattenriten och dopformeln. Hur som helst fanns utförliga ritual, vilka an- vändes i Frankerriket från 700-talet och framåt (se Fisher 1965 s. 45–77) och som Ansgar och senare missionärer från kontinenten måste ha varit välbekanta med. Vi får anta att de använde sig av dem, även om det inte kan bevisas i strikt mening. Vi har ingen kunskap om, när man började döpa spädbarn i landskapen i Göta- och Svealand. Det finns inga källor som talar om att hela familjer, inklu- sive barnen, blev döpta under missionsskedet. I stället vittnar källorna gällande vikingatiden, vilka bortsett från Ansgarsvitan genomgående inte avser svenska förhållanden, enbart om omvändelsedop, alltså att det var vuxna som övergått till kristen religion som blev döpta. Vilka dessa personer eventuellt så att säga drog med sig är inte bekant. Efter hand blev spädbarnsdopet det enda och på- bjudna, men vi kan inte följa processen dithän. Till dopliturgin hörde vanligtvis att namnet på den som skulle döpas efter- frågades i ett inledande skede. Ibland betonas dock att dopet inte var (och är) en namngivningsceremoni. Det är korrekt i den meningen att den som skulle döpas (barn eller vuxen) redan hade ett namn. Detta spelade emellertid en vä- sentlig roll under hela dopakten genom att upprepas flera gånger i förbönerna för den som skulle döpas (Fischer 1965 s. 149–153; se exempelvis Andrieu 1948 s. 417–447; Chavasse 1958 s. 156–176; Das Rheinauer Rituale i Hür- limann 1959 från början av 1100-talet, som går tillbaka på ritual från karolingertiden, s. 3–7, 23–27, 114–124; Das Rituale von St Florian i Franz 1904 s. 49, 65–70; Das Rituale des Bischofs Heinrich I von Breslau i Franz 1912 s. 15–20, 66–67; Fæhn 1962 s. 148–153; översikten om dopritualet i Johansson 1950 s. 77–88). Även om namngivningen således ägde rum helt skild från dop- riten, hörde ändå namnet samman med dopet, därför att det var en namngiven individ som döptes, en bestämd person och ingenting annat. Men det viktigaste rent teologiskt sett rörde den av arvsynden präglade människans ställning inför Gud. Den ledde till att dopet åtminstone i det medeltida norska språket beteck- nades som skírn, skírsl, dvs. ’rening’ (se Glossarium till Norges gamle love s.v. skírn, skírsl och där gjorda hänvisningar). I svenskan tycks emellertid skirsl i betydelsen ’rening’ inte ha brukats med avseende på dopet (Söderwall, s.v. skirsl). Enligt bl.a. Snorre Sturlusons kungasagor förekom en förkristen namngivningsceremoni tillsammans med en vattenrit i Norge, men den förefaller inte ha varit förbunden med någon uppfattning om en rening. I sagorna heter det på några ställen exempelvis att »han vattenöstes och kallades N», eller »kung Hå- kon vattenöste pojken och gav honom sitt namn» (Halvdan Svartes saga, Västkyrkans möte med inhemsk religionskultur 59

NKS 1 s. 83; Harald Hårfagres saga, NKS 1 s. 105, 126; Håkon den godes saga, NKS 1 s. 138). Riten nämns också i Rigsþula (vers 34), Hávamál (vers 158) och Harðar saga (kap. 8). Upplysningar om ett sådant förfarande tycks emellertid inte finnas utanför den fornvästnordiska och isländska sagalitteraturen och diktningen. Vilka slutsatser som skall dras utifrån just detta faktum är inte helt uppenbart (se de Vries 1956 § 137; se vidare Mejsholm 2009 s. 104–107)). Om det nu förekom en vattenceremoni med namngivning i den fornskandinaviska kulturen, fanns det således vissa likheter med kyrkans dop i rent rituellt hänseende. Men det bör då observeras att dopet förrättades genom neddoppning, inte genom vattenösning/begjutning. Även om den sistnämnda formen hade börjat praktiseras på 1200-talet, var neddoppningen den vanligaste fram till åtminstone 1400-talet. Före 1200-talet kunde visserligen begjutning före- komma men endast undantagsvis, nämligen då det var fråga om nöddop, och vatten i tillräcklig mängd saknades. Detta gällde enligt de norska lagarnas kris- tenretter (exempelvis Äldre Borgartingslagen 2:2, NgL 1 s. 339; Halvorsen & Rindal 2008 s. 122 f.; se vidare Fæhn 1958 sp. 414–415; se även Bertil Nilsson 2012b s. 131 not 8). Så frågan är hur långt jämförelsen med den fornskandinaviska vattenösningen kan dras. Att det var fråga om just vattenösning och inte, såsom i kyrkliga sammanhang, neddoppning, kanske kan styrka att också den förkristna riten verkligen förekommit, även om de skriftliga källorna är sprung- na ur en kristen kontext. När det gäller kyrkans anpassning bör i samband med initiationen också primsigningen nämnas. Denna ingick som en del av förberedelserna inför dop av vuxna och innebar att dopkandidaten, kanske lång tid i förväg, tecknades med korsets tecken, vilket blev den »första märkningen», prima signatio. Det anses emellertid att riten inte torde ha tillämpats konsekvent, allra minst i missionssituationer (se Sandholm 1965 s. 17–21), men frågan är om vi vet det med säkerhet. Ansgarsvitan innehåller upplysning om att primsigningen användes som separat rit i Slesvig, varigenom de som uppsköt dopet fick tillåtelse att gå i kyrkan och delta i gudstjänsterna (VA 24). Annars finns de flesta exemplen på primsigning omtalade i den norröna sagalitteraturen. Där handlar det om att personer, som växelvis befann sig i en förkristen respektive kristen miljö, exempelvis kringresande och legosoldater, blev primsignade. På så vis accepte- rades de inom båda religionerna (se Sandholm 1965 s. 28–35). b) Det andra som hör till sakramenten är alltså nattvarden eller hellre mäs- san. Mässfirandet med dess prästerliga liturgi måste rimligtvis ha gjort ett nytt intryck i kulturmötet. Något liknande fanns inte i den fornskandinaviska religionen. Missionärerna förde med sig mässans liturgi i sina böcker; denna kunde inte förändras rituellt från det ena tillfället till det andra eller anpassas till något inhemskt. Möjligen kunde liturgins innehåll göras i viss mån begripligt i ljuset av den teologi om skeendet i mässan som började aktualiseras i början av 800-talet. Det skedde faktiskt i just det första kloster som Ansgar hörde hemma i, nämligen Corbie i närheten av Amiens i norra Frankrike, där han togs i an- språk för att undervisa redan i 15–16 årsåldern (Odelman et al. 1986 s. 82 not 60 Bertil Nilsson

57). Ansgars lärare, munken Paschasius Radbertus, lanserade läran om Kristi verkliga närvaro i sakramentets bröd och vin, det som kallas realpresensen och som i förlängningen ledde fram till den s.k. mässoffersläran. Denna fick sin nästan slutliga dogmatiska fixering vid det fjärde Laterankonciliet år 1215 genom läran om förvandlingsundret i mässan, den s.k. transsubstantiationsläran (Iserloh 1977 s. 90–93; Meyer 1977 s. 284–286). Under den allra äldsta missionstiden i Sverige hade således dessa läror inte fått grundläggande acceptans inom västkyrkan som helhet – det skedde först efter 1050 (Iserloh 1977 s. 92) – men det är möjligt att missionärerna redan dess- förinnan kunde anknyta till offertraditionen inom den förkristna religiösa kulturen i landskapen här med utgångspunkt från att tacksägelsen för Kristi offer utgjort ett väsentligt motiv inom mässans ram alltsedan kyrkans äldsta tid (se Jungmann 1967 s. 57–62). Litet tillspetsat skulle man kanske kunna säga att re- ligionsmötet till en del handlade om en övergång från blot till mässoffer, även om teologerna vanligtvis inte brukar uttrycka sig så. Mässans celebration krävde ett altare och i princip ett fast altare med altar- skiva av sten. Detta innebar att det i princip (igen) också krävdes en kyrko- byggnad. I praktiken fanns det dock möjlighet för prästen att undantagsvis, så- som i en missionssituation, celebrera mässan vid ett portabelt altare. Detta kan ha utgjorts av en träskiva, i vilken fanns inlagd en liten stenskiva, stor nog att placera kalk och paten på. Fanns det då några kultbyggnader i det förkristna samhället för kyrkans företrädare att förhålla sig till? Sedan Olaf Olsen 1966 lade fram sin doktorsavhandling Hørg, hov og kirke, rådde länge uppfattningen att det inte funnits några exklusiva kultbyggnader för den fornskandinaviska religionens uttrycksformer utom det s.k. templet i (Gamla) Uppsala. De senaste decenniernas arkeologiska undersökningar har skapat nya förutsättningar för att ifrågasätta Olsens grundläggande tes; hans resultat i doktorsavhandlingen anses inte längre ha bärkraft. Det har således antagligen förekommit en kult inomhus också under förkristen tid, lokaliserad till hallbyggnader vid kungs- och stormannagårdar. För att nämna några sådana, skulle det kunna handla om Lejre på Själland, Uppåkra i Skåne, Mære i Trøn- delag, Borg i Lofoten och alltså »templet» i (Gamla) Uppsala (Sundqvist 2006, 2013 s. 85–89). François-Xavier Dillmann har gjort en tolkning av Adams beskrivning av detta »tempel», som går ut på att en hallbyggnad i (Gamla) Uppsalas kungs- gårdsmiljö användes för såväl kultiska ceremonier som gästabud. När information om denna byggnad och vad som ägde rum i den hade nått ner till Adam i Bremen, blev den i dennes skildring, enligt Dillmann, det enastående och myt- omspunna templet (Dillmann 1997 s. 65–69). Kultbyggnader av det nämnda slaget skulle kyrkans företrädare å ena sidan ha kunnat anknyta till – sådana exempel finns i alla fall från England under ett tidigt skede av kristnandeprocessen där (Bertil Nilsson 1992 s. 10–13) – eller å andra sidan enbart sökt förgöra och ersätta med helt nya byggnader, dvs. kyrkor. Hur förhållandena gestaltade sig i Sverige på lokal nivå i detta avseende, Västkyrkans möte med inhemsk religionskultur 61 kan vi endast fundera kring, men det finns inga skriftliga belägga för att kyrkans företrädare övertagit fornskandinaviska kultbyggnader och omvandlat dem till kyrkor. Sten Tesch har emellertid i en rad artiklar (se Bertil Nilsson 2012a s. 422– 427) framfört den hypotetiska tanken att portabla altaren användes i hallarna i stormännens gårdar i Sigtuna. Där skall prästerna ha celebrerat mässan under förhållandevis lång tid, kanske 70 år, innan den första stenkyrkan uppfördes (Tesch 2007 s. 59–62). Hans antagande bygger på att fynd av jämförelsevis många små porfyrplattor har gjorts i Sigtuna. Tesch förmodar att dessa har varit s.k. sepulkralstenar och haft funktionen att täcka relikgömman i portabla altaren (Tesch ibid.). Mattias Karlsson har dock ifrågasatt Teschs och andras ensi- diga tolkning och på goda grunder argumenterat för att porfyrplattorna i Sigtu- na inte brukats i portabla altaren utan hört hemma i profana sammanhang (Karlsson 2015 s. 95–99). I ljuset av Karlssons framställning bör nog Teschs tanke att gårdshallarna i Sigtuna fungerat som kristna kultplatser under lång tid modifieras kraftigt. Det finns dessutom åtminstone ytterligare ett skäl att ifrågasätta Teschs hypotes. Som framgår av exempelvis Ansgarsvitan, var det en viktig angelägen- het för missionärerna att få kyrkor uppförda. Om vi sätter tilltro till Rimberts berättelse, har det funnit tre sådana i Birka (VA 11, 14, 28). En av dem byggdes redan under Ansgars första vistelse i staden, den andra kort därefter och den tredje vid hans andra besök där. Kyrkobyggnader var de absolut tydligaste, konkreta objekt som missionärerna kunde peka på för att visa att deras uppdrag hade varit framgångsrikt. Därför var det angeläget att sådana uppfördes så fort som möjligt. Man bör nog snarast se mängden av kyrkobyggnader som efter hand uppfördes i de svenska landskapen som ett medvetet brott med den fornskandinaviska religionen. Således blir det svårt att föreställa sig att Sigtuna fungerade som kristen stad i kanske sjuttio år eller mer med det provisorium som det från kyrkans sida sett innebar att mässa celebrerades vid portabla altaren.

3. Gudsbilden Slutligen: Vilken gudsbild var det som missionärerna förmedlade för att nå framgång? Också i detta fall är det Ansgarsvitan som ger oss en liten inblick. Vid några tillfällen berättas om hur folkets gudar och den kristne guden ställ- des mot varandra. Man ville pröva dem med avseende på vilka eller vilken som var mäktigast. Genom ett antal underverk framgick det då att Kristus var den mäktigaste. På åtskilliga ställen heter det exempelvis: »min ende alls- mäktige Herre Jesus Kristus» eller hans »Herre Jesus Kristus […] kunde bota honom från hans sjukdom» – inte maktlösa avgudabilder – eller »han [Her- geir] förkunnade offentligt Herrens makt» (VA 19), eller »svearna började genast lovprisa vår Herres Kristi allmakt […] eftersom han var större än alla andra gudar» (VA 30). 62 Bertil Nilsson

Den undervisning som meddelades av missionärerna bör alltså från ett tidigt skede i religionsmötet för det första ha fokuserat på den kristne gudens makt – det var det viktigaste – och för det andra att denne kristne gud var Kristus. Det kan ju tyckas vara en självklarhet, och det uttrycktes i Ansgarsvitan bl.a. på föl- jande sätt: »Anslut er till tron på min Herre Jesus Kristus, som ni har funnit vara den sanne guden» (VA 19). Men det låg nog något mer i den formuleringen, och det leder över till vad Henrik Williams har understrukit om runstenarnas inskrifter och dessas teologiska innehåll. De visar att missionärerna var ange- lägna om att starkt framhäva den kristna religionen såsom monoteistisk. Detta skedde i så hög grad att man identifierade Gud med Kristus (Williams 1996 s. 304–307, 2016 s. 31–33, som menar att det dock finns ett fåtal indicier som kan tyda på att treenighetsläran var etablerad i runstensteologin). Antagligen är det denna förkunnelse som satt spår ännu i vissa av landskapslagarnas inledningsord. Sålunda heter det i Upplandslagen år 1296: »På Krist skall alla tro att han är Gud och att det inte finns flera gudar än han ensam» (se även Äldre Väst- götalagen; Yngre Västgötalagen; Södermannalagen; Hälsingelagen; Västman- nalagen – Pernler 1984 passim). Det var denna teologi man ställde mot den fornskandinaviska religionens panteon och därigenom markerade avståndsta- gande från detta. Samtidigt slapp man försöka reda ut läran om treenigheten, som självfallet lätt skulle ha kunnat uppfattas som en lära om tre gudar. Utanför liturgierna, som var på latin, kanske Fadern och Sonen och Anden inte förekom under det tidiga mötet med den svenska religiösa kulturen.

Avslutande reflexioner Som vi sett är det inte helt lätt att dra bestämda slutsatser om hur kyrkans möte med den inhemska religiösa kulturen gestaltade sig i praktiken och i olika re- gioner, men utan tvekan var i stort sett allt som kyrkans mission förde med sig någonting helt nytt. I grundläggande mening var därför religionsmötet en konfrontation. Detta gällde såväl förekomsten av det exklusiva prästerskapet och dess krav på rättsliga privilegier som kravet på prästerna att leva i celibat. Allt detta sammantaget syftade till att ge dem ställning som en särskild kristen sam- hällsklass. Nytt var också dopet, mässan och kyrkobyggnaderna, liksom gudsbilden. På somliga punkter tycks dock en viss anknytning respektive anpassning till den fornskandinaviska religionens uttrycksformer ha kunnat äga rum. Tydligt är att den kyrkliga primsigningen som separat rit, skild från dopakten, givit vissa personer en eftersträvansvärd mellanställning – ännu inte helt kristna och samtidigt accepterade i den förkristna religiösa kulturen. Kanske har den förkristna namngivnings- och vattenösningsceremonin i någon mån kunnat relateras till dopet, men det är högst osäkert. Förklaringsmässigt har mässans centrala innehåll och skeende möjligen lättare kunnat framställas mot bakgrund av förekomsten av offer i den fornskandinaviska religionen. Däremot har den starka betoningen av den kristna monoteismen och den kristne gudens Västkyrkans möte med inhemsk religionskultur 63

(all)makt stått i direkt motsättning till den inhemska religionen, liksom också strävan efter att tydligt markera kyrkans närvaro också i yttre påtaglig mening med hjälp av nyuppförda kyrkobyggnader.

Källor och litteratur Adam = Magistri Adam Bremensis, Gesta hammaburgensis ecclesiae pontificum. Ed. tertia. Hrsg. v. Bernhard Schmeidler. (Scriptores rerum germanicarum in usum scholarum.) Hannoverae & Lipsiae 1917. Andrén, Carl-Gustaf, 1963: De septem sacramentis. En sakramentsutläggning från Vad- stena kloster ca 1400. Lund. Andrieu, Michel, 1948: Les Ordines Romani du haut moyen âge 2: Les textes. (Ordines I–XIII). Louvain. Berntson, Martin, 2002: Kristendomen – finns den? I: Religionsvetenskap i Göteborg 25 år. Red. Martin Berntson & Henrik Bogdan. Göteborg. S. 69–74. Chavasse, Antoine, 1958: Le sacramentaire gélasien. Sacramentaire presbytéral en usage dans les titres romains au VIIe siècle. Strasbourg. Dillmann, François-Xavier, 1997: Kring de rituella gästabuden i fornskandinavisk religion. I: Uppsala och Adam av Bremen. Red. Anders Hultgård. Nora. S. 51–73. DS = Diplomatarium Suecanum. 1–. Stockholm 1829–. Fisher, J. D. C., 1965: Christian initiation: Baptism in the medieval West. A study in the disintegration of the primitive rite of initiation. London. Franz, Adolph, 1904: Das Rituale von St Florian aus dem zwölften Jahrhundert. Frei- burg im Breisgau. — 1912: Das Rituale des Bischofs Heinrich I. von Breslau mit Erläuterungen. Freiburg im Breisgau. Fæhn, Helge, 1958: Dåp. I: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 3. Sp. 413– 418. — 1962: Manuale Norvegicum (Presta Handbók). (Libri liturgici provinciae Nidrosien- sis medii aevi 1.) Oslo. [Glossarium till] NgL = Norges gamle love indtil 1387. Femte bind. Eds. Gustav Storm & Ebbe Herzberg. Christiania 1895. Hallencreutz, Carl Fredrik & Odelman, Eva, 1986: Rimbert som ärkebiskop och förfat- tare. I: Boken om Ansgar. Rimbert: Ansgars liv. Övers. Eva Odelman. Kommentarer av Anders Ekenberg et al. Stockholm. S. 115–132. Halvorsen, Eyvind Fjeld & Rindal, Magnus, 2008: De eldste østlandske kristenrettene. Tekst etter håndskriftene, med oversettelser. Oslo. Hultgård, Anders, 1997: Från ögonvittnesskildring till retorik. Adam av Bremens noti- ser om Uppsalakulten i religionshistorisk belysning. I: Uppsala och Adam av Bre- men. Red. Anders Hultgård. Nora. S. 9–50. Hürlimann, Gebhard, 1959: Das Rheinauer Rituale (Zürich Rh 114, Anfang 12. Jh.). (Spicilegium Friburgense 5.) Freiburg Schweiz. Inger, Göran, 1999: Kanonisk och inhemsk rätt under biskop Brynolf Algotssons tid. I: Kyrkohistorisk årsskrift. S. 9–16. Iserloh, Erwin, 1977: Abendmahl III/2 Mittelalter. I: Theologische Realenzyklopädie 1. S. 89–106. Johansson, Hilding, 1950: Hemsjömanualet. En liturgi-historisk studie. Stockholm. Jungmann, Josef Andreas, 1967: Liturgie der christlichen Frühzeit bis auf Gregor den Grossen. Freiburg Schweiz. Karlsson, Mattias, 2015: Konstruktionen av det heliga. Altarna i det medeltida Lunds stift. Lund. 64 Bertil Nilsson

Kk = kyrkobalk. Landau, Peter, 1990: Kirchenverfassungen. Theologische Realenzyklopädie 19. S. 110– 165. Lindkvist, Thomas, 1998: Kyrklig beskattning. I: Nilsson, Bertil, Sveriges kyrkohistoria 1. Missionstid och tidig medeltid. Stockholm. S. 216–221. Mejsholm, Lotta, 2009: Gränsland. Konstruktionen av tidig barndom och begravnings- ritual vid tiden för kristnandet i Skandinavien. (Occasional papers in archaeology 44.) Uppsala. Meyer, Hans Bernhard, 1977: Abendmahlsfeier II Mittelalter. I: Theologische Real- enzyklopädie 1. S. 278–287. NgL = Norges gamle love indtil 1387. Eds. R. Keyser & P. A. Munch. Christiania 1846. Nilsson, Bertil, 1992: Till frågan om kyrkans hållning till icke-kristna kultfenomen. At- tityder under tidig medeltid i Europa och Norden. I: Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till medeltid. Red. Bertil Nilsson. Uppsala. S. 9–47. — 2000: Kristnandet i Västsverige. I: Problem i västsvensk medeltid. Red. Lennart An- dersson Palm. (Västsvensk kultur och samhällsutveckling. Rapport nr 9.) Göteborg. S. 2–37. — 2008: Förbjudna kvinnor och barn i medeltida prästgårdar. Celibatskrav och mot- stånd i Sverige. I: Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok. S. 41–70. — 2012a: Birka–Sigtuna–Uppsala. Probleme der Christianisierung im Gebiet des Mälartals, Schweden. I: Christianisierung Europas. Entstehung, Entwicklung und Konsolidierung im archäologischen Befund. Red. Orsolya Heinrich-Tamáska, Niklot Krohn & Sebastian Ristow. Regensburg. S. 417–433. — 2012b: Vem döpte, när och var? Doprättigheter under tidig medeltid i Västkyrkan. I: Locus celebris. Dalby kyrka, kloster och gård. Red. Stephan Borgehammar & Jes Wienberg. Stockholm–Göteborg. S. 129–150. — 2014: The Swedish ecclesiastical legislation and the question of its Nordic character. I: How Nordic are the Nordic medieval laws? Ten years after. Proceedings of the tenth Carlsberg Academy Conference on medieval legal history 2013. Eds. Per An- dersen, Kirsi Salonen, Helle I. M. Sigh & Helle Vogt. Copenhagen. S. 81–111. Nilsson, Göran B., 2012: Nytt ljus över Yngre Västgötalagen. Den bestickande teorin om en medeltida lagstiftningsprocess. (Rättshistoriskt bibliotek 69.) Stockholm. NKS = Snorre Sturluson, Nordiska kungasagor 1: Från Ynglingasagan till Olav Trygg- vasons saga. Övers. Karl G. Johansson. Stockholm 1991. Odelman, Eva et al., 1986: Boken om Ansgar. Rimbert: Ansgars liv. Övers. Eva Odel- man. Kommentarer av Anders Ekenberg et al. Stockholm. Pernler, Sven-Erik, 1984: De svenska kyrkobalkarnas inledningsord. I: Kyrkohistorisk årsskrift. S. 61–99. Sandholm, Åke, 1965: Primsigningsriten under nordisk medeltid. Åbo. SDHK = Svenskt diplomatarium huvudkartotek över medeltidsbreven i www.riksarki- vet.ra.se SLL = Svenska landskapslagar. Tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Åke Holmbäck och Elias Wessén. Första serien: Östgötalagen och Upplandslagen. Stockholm. 1933. Sundqvist, Olof, 1998: Kultledare och kultfunktionärer i det forntida Skandinavien. I: Svensk religionshistorisk årsskrift 7. S. 76–104. — 2002: Freyr’s offspring. Rulers and religion in ancient Svea society. Uppsala. — 2006: Från vikingatida aristokratiska hallar till medeltida stormannakyrkor. I: Be- byggelsehistorisk tidskrift 52. S. 20–32. — 2013: Gamla Uppsala som förkristen kultplats: en översikt och en hypotes. I: Gamla Uppsala i ny belysning. Red. Olof Sundqvist & Per Vikstrand. Uppsala. S. 69–111. Söderwall, K. F.: Ordbok öfver svenska medeltids-språket. 1–2. Lund 1884–1918. Västkyrkans möte med inhemsk religionskultur 65

Tesch, Sten, 2007: Tidigmedeltida sepulkralstenar i Sigtuna – heliga stenar från Köln för såväl hallkult som mässa i stenkyrka. I: Situne dei. Årsskrift för Sigtunaforsk- ning. S. 45–65. VA = Vita Anskarii auctore Rimberto. Ed. G. Waitz. (Scriptores rerum germanicarum in usum scholarum.) Hannoverae 1884. de Vries, Jan, 1956–1957: Altgermanische Religionsgeschichte 1–2. Zweite Auflage. Berlin. Williams, Henrik, 1996: Runstentexternas teologi. I: Kristnandet i Sverige. Gamla käl- lor och nya perspektiv. Red. Bertil Nilsson. Uppsala. S. 291–312. — 2016: Kyrklig norm huggen i sten: runstenarnas trosbekännelse. I: Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga pespektiv. Festskrift till professor Bertil Nilsson. Red. Martin Berntson & Anna Minara Ciardi. Skellefteå. S. 27–40. Äldre Borgartingslagen. I: Norges gamle love indtil 1387. Eds. R. Keyser & P. A. Munch. Christiania 1846. S. 339–352. ÖgL = Östgötalagen. 66 Bertil Nilsson Möten mellan samer och »nordmän» 67 Möten mellan samer och »nordmän» i Mellanskandinavien under järnålder och tidig medeltid (ca 1–1300 e.Kr.)

Inger Zachrisson

I dagens Norden fanns från åtminstone yngre stenålder två stora kulturtraditioner, en nordöstlig och en sydvästlig. Det är huvudtesen i Hilde Amundsens doktorsavhandling. Utifrån en sammanställning av stenåldersfynd och pollen- analyser från mellersta delen av Hedmark drar hon slutsatsen att utvecklingen från tidigneolitikum (stenålder) till förromersk järnålder där gick från regionala grupper i riktning mot två distinkta kulturtraditioner, med etniska grupper som definierade sig som grundläggande olika varandra – tidiga samiska och norröna (Amundsen 2011 s. 13–27, 45–49, 283–286). Själv har jag lagt fram en liknande bild för tiden 1–1300 e.Kr., järnålder och tidig medeltid, utifrån arkeologiskt, skriftligt och språkligt material (fig. 1; Zachrisson 1997a s. 9, 1997b s. 37–40, 1997m s. 218–220). Den har på senare tid setts som alltför svart-vit av norska arkeologer, som framhåller den sydsamiska förhistorien i motsats till den nordsamiska (Bergstøl 2008; Gjerde 2016 s. 53–56). Stig Welinder urskil- jer (2011) minst fyra etniska grupper i Jämtlands län under perioden 900–1200 e.Kr. Vid tiden för Kristi födelse var samer bosatta från norska Atlantkusten i väst till Vita havet i Ryssland i öst. Öster därom fanns folk med besläktade språk och kulturer. Samernas egna benämningar sápmi, sápmelaš fanns redan i pro- tosamiskan, som har daterats tillbaka till förromersk järnålder (Aikio 2006 s. 39 f.). Finn (plur. finnar) var nordmännens namn för sina samiska grannar alltifrån början av vår tideräkning; det har levt kvar i Norge och Västsverige, liksom i namnet Finland, som troligen betyder Sameland. Det speglas i ortnamn på finn- (Olsen 1995; Zachrisson 1997l s. 185 f., texterna till fig. 88 och 89 dock omkastade). Det var genom germansk/norrön kultur som ordet togs upp av de antika författarna, i arbeten på latin och grekiska, också i formen skridfinnar (skidåkande samer). Ordet lapp för samer i östra Skandinavien och Finland är belagt från ca 1200-talet e.Kr., först i den isländska Vatnsdöla saga (Zachrisson 1997k). 68 Inger Zachrisson

Fig. 1. Schematisk bild av utbredningen av samisk (lodräta linjer) och germansk/norrön (vågräta linjer) kultur ca 1000 e.Kr. Efter Zachrisson 1997. Möten mellan samer och »nordmän» 69

Äldre samiska boplatser allt längre söderut Allt fler äldre boplatser i mellersta Skandinavien tolkas nu som samiska. Kri- terierna för dem är runda/ovala kåtatomter och stora rektangulära härdar (fig. 2). På den svenska sidan finns boplatsen på Vivallen i Härjedalen, där hittills två sådana härdar har undersökts, liksom kåtatomten kring den ena samt en avfallshög, allt från 800–1200-tal, samt 21 gravar från 1000–1100-tal. Handel och jakt, skötsel av tamren och getter, och troligen järnsmide har ägt rum här (Zachrisson et al. 1997, 1997d–j, 2006b; Iregren 1997a,b; Alexandersen 1997a,b; om getter se Blind & Kuoljok 2002). Renar var dragdjur, lastdjur och lockdjur, som användes för att locka till sig vildren. När och hur tamrensköt- seln uppstår i Skandinavien är omdiskuterat. I alla samiska dialekter finns ett eget ord för tamren, båatsoej, båatsoe (saS, sydsamiska, liksom följande samiska ord i texten) och ett annat ord för vildren, gedtie. Skillnaden mellan orden går långt tillbaka i tiden (Bergsland 1987 s. 22–26). Nordisk påverkan kan ses: ord för att köra med ren och att mjölka dem togs redan före ca 800 e.Kr. från nordiskt språk upp i samiskt. DNA-analyser (utförda av Knut Røed, professor vid NMBU Veterinærhøgskolen i Oslo) visar att dagens tamrenar i Skan- dinavien är släkt med nenetsernas renar på Yamalhalvön i Sibirien. Kjell-Åke Aronsson tolkar det som att tamrenskötseln i sin helhet har kommit därifrån, efter att samer och nenetser någon gång mellan 400 och 600 e.Kr. mötts i nuvarande Karelen (Aronsson 2015). Vid Farrtjärnarna inte långt från Vivallen fanns samtidigt en boplats, vars rektangulära härd i en rund kåtatomt har grävts ut. Ytterligare samiska boplat-

Fig. 2. På Vivallen kom två stora, rektangulära härdar fram, en från ca 800-tal (bilden), en från ca 1200-tal. De är av en typ som utmärkte samiska kåtatomter. Foto Jämtlands läns museum. 70 Inger Zachrisson ser i nordvästra Härjedalen är kända: vid sjön Rogen från 1100–1300-talen e.Kr. och vid Gröndalen från ca 400–500 e.Kr. Vid Sösjön i nordvästra Jämt- land har en vikingatida boplats med lämningar av kåtor och järnhantering un- dersökts (Aronsson 2005 s. 118 f.; Ljungdahl 2007). På den norska sidan har fyra härdar av samma slag som på Vivallen kommit fram vid Aursjøen i Dovre. De var från sen vendeltid-vikingatid och låg på rad på jämna avstånd (Bergstøl & Reitan 2008). En liknande plats från ca 1000 e.Kr. har upptäckts i Vestre Slidre i Valdres, Oppland, ännu längre söderut i Norge, en annan i Vang i Vald- res, och åter andra i Hallingdal. Sex lokaler från främst järnålder i södra Norge, söder om dagens samiska område, ses nu som samiska (fig. 3; Gjerde 2009, 2016 s. 164). Sporadisk odling har förekommit på några av dessa platser (Bergstøl 2008 s. 178).

Fångstmarksgravar I det inre av mellersta Skandinavien finns också s.k. fångstmarksgravar (tidigare kallade insjö- eller skogsgravar, i Norge fjellgraver och jaktfunn) (fig. 3). De är centrala för förståelsen av samisk kultur i Mellanskandinavien under järnålder-tidig medeltid (Selinge 1994a s. 32 f.; Sundström 1997; Zachrisson 1997c, 1997m s. 195–200; Gollwitzer 2001; Sundin 2011; Gjerde 2016). Läm- ningarna efter en sen fångstkultur i mellersta Sverige går långt in i järnålder och har kontinuitet tillbaka till stenåldern. Bygder etableras och tillväxer i en process, som innebär att fångstkulturens områden gradvis minskar. Nordmännen har därtill lämnat vittnesbörd om sina grannar. Det är slående hur ofta ordet

Fig. 3. Hol och Ål kommuner (nedre röda fäl- tet) i förhållande till fångstmarksgravarnas utbredning (grått område, efter Bergstøl 2008) och dagens sydsamiska område (övre röda fältet). Siffrorna visar områden med sannolikt samisk tillhörighet: 1) Valdres, 2) Vivallen, 3) Innerdalen, 4) Aursjøen. Efter Gjerde 2009. Möten mellan samer och »nordmän» 71 finn , ’lapp’, kan kopplas till fångstmarksgravar i Jämtland och Härjedalen genom tradition eller att det berättats att samer begravts på platsen (Selinge 1984). De äldsta fångstmarksgravarna på svensk sida är från ca 200 f.Kr. –200 e.Kr. och består av tresidiga eller runda stensättningar; de finns i Härjedalen, Dalarna och Gästrikland. De är oftast tätt samlade i gravfält på sydvända uddar i sjöar. Det är brandgravar med benen ibland placerade i en hartstätad ask, ett gravskick som liknar det i nordiska bygder, främst i Uppland. Under mellersta järnåldern, 200–600 e.Kr., sprider sig seden norrut t.o.m. Indalsälvens övre lopp i Jämtland. Nu anläggs mer oansenliga brandgravar under stensättningar, i regel i grupper om 4–12 gravar (Olofsson 2010). Samtidigt lägger man i Häl- singlands och Medelpads bygder ner rika gravgåvor. Det har varit en kulturell symbios. Från perioden ca 800–1200 e.Kr. finns fångstmarksgravar vid övre delarna av Ångermanälven, nu också i form av gravhögar, enstaka eller flera. Bygden längre ner vid älven upplever samtidigt en högkonjunktur (Zachrisson 1997m s. 196 f.).

Samer vid Storsjön i Härjedalen hade kontakt med östra Mälardalen under äldre järnålder Gravfältet Krankmårtenhögen vid Storsjön i nordvästra Härjedalen är från ca 200 f.Kr.–200 e.Kr. och representerar ett nytt gravskick i trakten. Fler än 30 tresidiga och runda stensättningar med kremerade ben av människa har lagts tätt på en udde, på ett boplatsområde från stenåldern. På tretton av de 24 tresidiga stensättningarna har horn och kranietak av älgtjurar (minst 34 st.) och rentjurar (minst tolv st.) lagts ner. Det har inga motsvarigheter i de fasta bygderna utan i stället på nordeurasiatiskt område. Seden är också känd från två andra samtida gravfält i Härjedalen (Ambrosiani et al. 1984; Zachrisson 1997m s. 195 f., 1997n s. 221–224; Olofsson 2010). Som mest fanns horn av tolv älgar och fyra renar på en grav. Den döde var en man, 20–40 år gammal. Elva av de tolv älgarna hade dödats på hösten, en på vintern. Elva stensättningar saknade helt brända ben av människa; några av dem innehöll enbart en samling brända djurben, vanligen av älg. Hornen har deponerats under samma period som gravarna anlagts, men framför allt efter att de yngsta gravarna färdigställts. Några horn har därtill lagts ner på 500-talet. Alla älghornen var skovelhorn (palmata horn). Älgen var en gång helig för fol- ken i hela barrskogsbältet i Nordeuropa, och det har levt kvar i samiska traditioner om stjärnhimlen t.ex. (Zachrisson 1997n s. 223). Renhornen är troligen från vildren. Senare nedläggningar av horn på samiska offerplatser tycks där- emot knutna till tamrenskötsel (Olofsson 2010). Storsjö-området i Härjedalen är rikt på fornlämningar, som järnrika fångst- marksgravar från 500–700-talen (Sundström 1989). En märklig depå med 72 Inger Zachrisson bronsmynt från 200-talet f.Kr. – några av Sveriges äldsta myntfynd – till 600-talet har påträffats vid sjön (Zachrisson 2010b). Stora fångstgropssystem har troligast samband med fångstboplatser; de första nybyggena är från andra hälften av 1700-talet. På 1600-talet var området en del av finnekongen (’same- kungen’) Mårten Jonsson Kranks skattland. Det är han som gett namn åt det mer än tusen år äldre gravfältet. Gravar av det slag som Krankmårtenhögen representerar ses som tecken på ett stratifierat samhälle. Sådana bottnar i någon form av överproduktion och möjligheten att utnyttja den för handel, grundad på kontrakt, vilket förutsätter en specialisering. Fynden av romerska bronsmynt, här och i norra Sverige, pekar – i kombination med gravskicket – mot kontakter med Mälarområdet, sär- skilt östra Uppland. Var det fångstprodukter som pälsvaror som var drivkraf- ten? År 98 e.Kr. finns också det första skriftliga belägget på ordet finnar, i den latiniserade formen fenni, i den romerske historieskrivaren Tacitus’ Germania (Tacitus kap. 46, övers. A. Önnerfors 1961 s. 101). Den grekiske geografen Ptolemaios nämner Finnoi [Phinnoi] i sin Geographia ca 150 e.Kr., som ett av sju folk på ön Scandia och som bodde i norra delen av ön (Collinder 1980 s. 197; Zachrisson 1997k s. 159).

Från 500-talet e.Kr. ökande kontakter mellan samer i Dalarna och nordmän: metallsmycken mot pälsverk? Några märkliga kvinnogravar på en liten udde i Tisjön i Lima socken, Da- larna, är från ca 500-talet. I den rikaste fanns järneggen till en finsk-ugrisk Z-formig skinnskrapa, det äldsta kända exemplet på detta redskap, som levt kvar i samisk kultur till in i våra dagar. De efterträdde skrapor av hårda sten- arter och sattes mitt på ett kraftigt träskaft. Kvinnan har fått med sig flera olika skinnberedningsredskap, importerade glaspärlor och tre korsformiga nordiska spännen av brons. Men alla tre är av olika slag; i bygden skulle de ha uppträtt i par (Serning 1966; Zachrisson 1997m s. 204 f., 1997n s. 232 f., 2010a s. 110 f.). 500-talet var en brytningstid, med vittgående förändringar i det sydsamiska samhället. Närheten till nordborna blir mer påtaglig; det sker en norrön expansion in i dalgångarna på den norska sidan (Bergstøl 2008 s. 185–188). Goten Jordanes skriver år 551 på barbariskt latin sin Getica, Om goternas ursprung och gärningar. Han nämner en rad olika folk som bor på ön Scandia eller Scandza. (Sc)Rerefennae eller finni bor längst bort. Om suehans, svearna, säger han: »Det är också detta folk, som med sina indirekta handelsförbindelser med många andra folkstammar, skickar mörkblå pälsar till romarnas nytta och tjänst» (Jordanes, övers. A. Nordin 1997 s. 39; jfr Zachrisson 1997k s. 159 f., 2010b). »Blå» betyder här svart, och kan syfta på päls av svarträv. Möten mellan samer och »nordmän» 73

Nordiska ord för »mård» och »bereda skinn» har tagits upp i det sydsamiska språket, medan det samiska ordet för »räv» tagits upp i alla de nordiska språken (övriga germanska språk har i stället Fuchs, fox etc.; Bergsland 1965; Hyllested 2008; jfr Zachrisson 1997n s. 228–233, 2010b). Det kan ha varit den sällsynta och dyrbara färgvariant av rödräv som kallas svarträv, som var den yttersta orsaken till att ordet »räv» fick en så stor betydelse (Bern- ström 1969 s. 609). Svear och finni tycks under det första årtusendet e.Kr. ha varit väl kända ute i Europa. Det bottnar säkerligen i den ekonomiska betydelse som deras produkter hade. Redan nu syns alltså exempel på Thorstein Veblens conspicuous consumption, ’iögonfallande konsumtion’, hos både samer och nordmän.

600–700-talen: handel med horn, päls och kött – mötes- platser som Horrmunden-området i Dalarna Under 600–700-talen uppträder ännu flera samiska kvinnor med nordiska smycken. Två kvinnogravar på Norra Bredsundsnäset vid sjön Horrmunden (Transtrands socken) i norra Dalarna innehöll nordiska bronsprydnader och ett 20-tal glaspärlor vardera. Miljön kring Horrmunden är enastående i Sverige. Minst 53 stensättningar är kända på uddar och näs, från 500-talet till 800-talet e.Kr. De ger belägg för jakt och hantverk och »en fångstbefolkning, sannolikt av samiskt ursprung» (Hyenstrand 1987 s. 145–155). Föremålen i dem visar på kontakter med både Väst- och Östskandinavien (Serning 1966; Hyenstrand 1974 s. 165–168). En Z-formig skinnskrapa i en kvinnograv visar på samisk kultur. I samma grav fanns vidare endast ett ovalspänne, inte ett par, som i bygden, och enbart en knapp av ett helt ryggknappspänne. Funktionsförändringar i sättet att använda föremål indikerar att det inte rör sig om nordisk kultur (Zachrisson 1997m s. 204 f., 208 f.). Sjönamnet Horrmunden är från järnåldern och nordiskt (Nyman 2000). Det tyder på att området och dess resurser ingick i ett nordiskt intresseområde. Nils Blomkvist anser att den ivriga uppmärksamhet som från både Norges och Sve- riges sida riktades mot Horrmunden-området under medeltiden tyder på att där funnits en mötesplats, där den lokala fångstbefolkningen träffat samman med ett slags uppbördsmän eller birkarlar. Det erinrar direkt om de kungliga ansprå- ken på beskattning och varuutbyte med samebefolkningen, det som på norska kallades »finnskatt» och »finnköp». Bynamnet Bergkarlås i Mora, Dalarna, omtalas år 1440 i formen Birkekarlaas (Blomkvist 1999; Zachrisson 1997n s. 232; jfr Byrkils baergh, förmodligen Särvfjället, i Härjedalen, se Bergsland 1970 s. 393). Kredithandel under järnåldern kan ha skett med hjälp av en karvstock, en kort stav av trä. När en affär gjordes upp, skar man in antalet varor tvärs över staven. Sedan delades staven på längden i två halvor, en för säljaren, en för köparen. När skulden skulle betalas sattes halvorna ihop och man kunde 74 Inger Zachrisson kontrollera summan. På ryska, finska och på baltiska språk kallades karvstock- en birka/pirkka (Grandell 1986; Bergman & Edlund 2015). Fram till ca 600 e.Kr. hade älg- och renhorn rituella funktioner i Mellanskan- dinavien. Därefter dyker kammakarredskap liksom älg- och renhornsspill i stället upp i fångstmarksgravar i Dalarna. I skogsmarkerna var älgen det stora hornbärande djuret, och där användes främst älghorn som råmaterial för kam- makare. Åke Hyenstrand framhåller att horn som råvara har varit alltför litet uppmärksammat – fynden av hornhantverk i Dalarna är anmärkningsvärda. Redskap som »sågar, raspar, filar, hyvlar, sylar etc. – är inte detta i själva verket de naturliga redskapen för hornarbete?» Det specialiserade hantverk som fynden antyder kan möjligen sättas in i en storskalig verksamhet. Han frågar sig vilket slags organisation som kan ha legat bakom och om det skett »en medveten exploatering av områdets råvaror» (Hyenstrand 1987 s. 132–134, 136, 140, 147 f., 150, 155; Zachrisson 2014 s. 58 f.). Redskap för arbeten i horn, ben, hudar och trä – som skidor – finns från ett antal samtida järnrika fångstmarksgravar i ett sammanhängande område: Här- jedalen, norra Dalarna, västra Hälsingland och anknytande delar av Norge. Ri- kast är en grav från Drocksjön i västligaste Hälsingland: 43 redskap av järn, ett svärd och bitar av bearbetat horn (Sundström 1989; Holm 2015; jfr Zachrisson 2014). Vi vet ännu inte var de många samtida kammar av horn, funna utanför detta område, var tillverkade. Dessa gravar kan ses som belägg för ett interre- gionalt handelssystem, med handelsmän som förenade inlandet med de stora älv- och sjölederna, och som levererade björn- och lofällarna till statusgravar i sydligare delar av Skandinavien (Lindholm & Ljungkvist 2015 s. 16–20; Beer- mann 2016).

700–900-talen: pälsmarknaden i Birka på Björkö i Mälaren Mycket av nordbornas prestige och rikedom byggde på samiska produkter, främst pälsverk. Samer stod för ett specialiserat tekniskt kunnande; de hade sina egna metoder, redskap och termer. De var specialister när det gällde att både fånga de värdefulla pälsdjuren och bereda deras skinn. Ju längre norrut, desto högre kvalitet på skinnen – finast är vinterskinnen. Högklassiga pälsverk var dåtidens prestigevaror och hårdvaluta (Zachrisson 1997n s. 228–234). Arabiska källor från vikingatid tar upp rusernas handel med ruppad (dvs. med de långa täckhåren borttagna) bäver och svarträv. Då bäverpälsen ruppas blir den sammetsmjuk. Adam av Bremen talar på 1000-talet om »sveonerna» och »skinn av bäver och mård» och att Nordlandet (Norge) är ensamt om att ha »svarta rävar och harar, vita mårdar och björnar av samma färg» (Adams fjärde bok kap. 21, 32, 1985 s. 219, 231; Zachrisson 1997k s. 161–164). Västnordiska skrivna källor från 1000–1200-talen berättar om hur samer betalade »ekorrar Möten mellan samer och »nordmän» 75 och hermeliner», »gråverk [ekorrens grå vinterskinn] och vita skinnvaror» i skatt och sålde som varor. Samer skänker bäverskinn till norska kungar. Under 700–900-talen kan Birka på Björkö i Mälaren ha varit platsen för den viktigaste pälsmarknaden i Östersjöområdet (Arbman 1937 s. 16 f.). I gravar där fanns päls av ekorre, mård och björn. Fynd av pälshår i rika mansgravar härrör från mantlar, brämade eller fodrade med ruppad bäver (Ågren 1995; Zachrisson 1997n s. 233). I Svarta jorden i Birka har man grävt fram mängder av ben av vilda djur, främst från tiden ca 750–850 e.Kr. De flesta är från päls- djur, 90 % från tre arter: ekorre, rödräv och mård. Stora mängder av dessa har i torkat skick kommit till Birka, med de yttersta tåbenen kvar i tassarna. Ben av vessla, hermelin, bäver, lo, utter, varg, björn och säl har också konstaterats (Wigh 2001 s. 120–130). De mindre pälsdjuren kunde fångas i snaror. Det sydsamiska ordet för snara har övertagits från nordiskt språk; det ursprungliga samiska ordet har alltså er- satts med ett nordiskt, vilket visar på nära samarbete (Bergsland 1995). Lånord av nordiskt respektive finskt ursprung till samiska är i söder t.ex. maarhte, ’mård’, och aalhtedh, ’bereda skinn’, i norr neahti respektive meaidit. Det visar hur handeln spelat en så stor roll att man ersatt de ursprungliga samiska orden med de grannfolks ord som man närmast hade kontakt med (Nesheim 1967; L.-G. Larsson 2016). Enligt språkforskaren Jurij Kusmenko finns det ett samiskt inflytande på nordiska språk bl.a. från tiden mellan ca 550 och 1050 e.Kr. (Kusmenko 2008, 2010). Tvåspråkighet och flerspråkighet måste ha varit utbredd bland både samer och nordbor (Lars-Gunnar Larsson muntl. medd. 2012). Skrivna källor visar också att många samer var tvåspråkiga (Else Mundal muntl. medd. 2003).

Utbyte av specialister och teknik: gropfångst av älg och ren, skidåkning – från samisk till norrön kultur Fångstgropar för älg och ren (ofta lagda i system) är ett slag av fornlämningar som tillhör miljön kring fångstmarksgravar och samiska boplatser från järnål- dern. De äldsta daterade groparna är från stenåldern, de yngsta från nyare tid. Metoden förbjöds i lag i Sverige år 1864. Groparna har fungerat som effektiva fasta anläggningar och krävt ett organiserat arbete under flera års tid av flera personer. Man bedrev såväl passiv som aktiv jakt, då man drev djuren mot gropsystemen. Aktiv jakt förutsätter att man hade stängsel e.d. emellan groparna. Systemen sträckte sig ofta mellan två berg, två vattendrag eller liknande naturliga hinder. Sådana fångstgropar är i Skandinavien kända från längst i norr till norra Dalsland och Arvikatrakten i Värmland i söder. De bör vara en del av den gamla fångstkulturen (Selinge 1994b). För de samiska rötterna talar vissa fackter- mer (Salvesen 1980). Organiserandet av massfångst av vildren i Dovre under 76 Inger Zachrisson vikingatid och medeltid har tolkats som en trolig samverkan mellan nordmän och samer. De stora fångstgropssystemen från vikingatid-äldre medeltid norr om Storsjön i Jämtland talar för en liknande samverkan (se ref. i Zachrisson 1997m s. 212; Ramqvist 2012 s. 44; Bergstøl 2008 s. 185–188, 199 f.). Att skidåkning spelade en framträdande roll för samer i samband med deras jakt och fångst betonas i många äldre skrifter, alltifrån 500-talet och framåt. Ännu under 1500–1800-talen sågs skidåkning som en samisk specialitet. Gus- tav Vasa åkte inte skidor utan gick på »skarbågar» (dvs. snöskor) från Mora till Sälen, som brukligt var i Sydskandinavien; det var därför de tre dalkarlarna från Mora kunde hinna ifatt honom på sina skidor, trots att de sändes ut först en vecka senare. Och ingen i Alperna hade sett ett par skidor förrän på 1800-talet. Den langobardiske historieskrivaren Paulus Diaconus skriver ca 780 om de längst bort mot nordväst i Germanien boende Scritobini, Scritovinni, ’skridfin- narna’, de skidåkande samerna. Här möter vi den första beskrivningen av skidor, liksom av renen och en kolt av renpäls (Paulus Diaconus Första boken kap. 5, 1971 s. 16 f.; Zachrisson 1997k s. 160). I Historia Norwegie från ca 1190 e.Kr. står att finnar fäster glättade bräder under fötterna, vilket redskap de kallar andor och förflyttar sig snabbare än fågeln (Bäärnhielm & Zachrisson 1994). I Fennoskandia har ca 200 äldre skidor påträffats i myrar och andra sankmar- ker. De är i regel av tall och tycks ha lagts ned sommartid i vatten för att inte träet skulle torka (Ryd 1994). De flesta tillhör en och samma typ, kallad Man- kers typ C, och är funna från Finnmark i Norge i norr till Hedmark och Dalarna i söder samt över så gott som hela Finland. Några skidor av typ C från Hedmark (3 st.), Trondheim, Jämtland och Dalarna har daterats till ca 100–1300 e.Kr. Det är möjligt att alla dessa är av samisk tillverkning (Zachrisson 1997m s. 215 f.). Senare användes oliklånga skidor. Man gled på den vänstra, längre skidan och sparkade med den högra som var kortare. Bara en stav användes. Den långa kallades skida, hade ränna och spann, den korta hette andor (ondur, ett nordiskt lånord) och kunde vara pälsklädd på undersidan (som en stighud), med säl- eller renskinn (Manker 1971). Den s.k. Holmbergska ordlistan, Vocabularium linguae lapponum mendi- cantium (’Ordlista över de tiggande lapparnas språk’), härrör troligen från Val- bo i Gästrikland på 1770-talet (L.-G. Larsson 2008). Ordet för skida där utgör en parallell till de många kulturblandningarna i det sydliga området. Trots att skidan säkert är nordlig och samisk, används i sydsamiska och västlig umesamiska inte det gamla samiska ord som finns norrut – hela vägen från ume- samiskans östliga dialekt och ut på Kolahalvön. Nordsamiska sabet (= östlig umesamiska, Malå, sipèhka) representerar således tveklöst det gamla, inhemska ordet som är mycket väl förankrat i de olika samiska språken. Ändå har sydsamerna någon gång i tiden tagit över nordbornas benämning. Det visar allt- så på kontakter och en vilja till ömsesidig anpassning (L.-G. Larsson 2012, 2016). Möten mellan samer och »nordmän» 77

Nordiska högstatusgravar i Uppland, Västmanland och Jämtland från yngre järnålder – med samiska inslag? Giftermål nordmän-samer på hög nivå De uppländska båtgravarna, stormansgravar från vendel- och vikingatid (ca 550–1050 e.Kr.), var rikt utrustade för det nordiska samhällets toppskikt. I de flesta av gravarna i Vendel och Valsgärde fanns rester av björknäver. Långa, sammanhängande »nävermattor» i flerdubbla lager täckte gravarna. Näverlag- ren hade sytts samman med sentråd, med en söm som är typiskt samisk (G. Larsson 2007). De är dekorerade med glödristade eller målade mönster i brunt-svart, lika orneringen på näversvepningar från samiska gravar i Nord- norge. Det kan ha rört sig om segel. Sådana var kanske välkända handelspro- dukter under vendeltid – eller också har samer funnits som specialister vid stor- manshoven i Uppland, på samma vis som är känt från Norge (Zachrisson 1997m s. 194 f.). En båt av samisk tillverkning har använts som gravskepp för en högstatus- kvinna på båtgravfältet i Tuna i Badelunda, Västmanland. Samerna var kända som båt- och skeppsbyggare från åtminstone vikingatid till långt fram i tiden (G. Larsson 2007). I en av de största »kungshögarna» i Uppland, Ottarshögen i Vendel från 500-talet, fanns en sked och en kam av horn med geometrisk ornamentik. Samma stil, som utmärks av parallella linjer, zig-zaglinjer och Y-former, återfinns på hornföremål från de kända samiska järnåldersboplatserna på Kjelmøy i Finnmark, Nordnorge. Två hornskedar från en rik nordisk kvinnograv från 500-talet i Brunflo i Jämtland har en liknande ornamentik (Zachris- son 1984 s. 86–88, 2010a s. 111–113). Det skulle kunna röra sig om samiska arbeten. Skrivna källor visar att man i det norröna samhället var medveten om att nordmännen delade landet med samerna. Dessa spelade också en stor roll i riks- samlingsmyten i Norge: sameflickan Snöfrid gifter sig med kung Harald Hår- fager och blir stammor till den norska kungaätten (Mundal 2010 s. 135–138). I Ynglingasaga, i Snorre Sturlassons Nordiska kungasagor (Heimskringla), omtalas hur tre mytiska kungar av Ynglingaätten, Vanlande, Visbur och Agne, alla med hemvist i det forntida Uppsala, gifter sig och får barn med samiska kvin- nor (Zachrisson 1997k s. 168 f.).

Kulturfixering av sydsamisk kultur till vikingatid-tidig- medeltid – indikation på högkonjunktur Många drag av vikingatidens och den tidiga medeltidens nordiska och internationella materiella kultur har levt kvar in i våra dagar i sydsamisk kultur och kommit att definieras som typiskt samiska. Det gäller geometrisk orna- 78 Inger Zachrisson mentik i form av flätband, korsmotiv som öglekors, tenntråds- och posament- teknik i metall, mansdräkten med ringspänne, metallbeslaget läderbälte och bältegehäng, samt gravskick och offerseder (Zachrisson 1984 s. 107–110; A. Larsson 2007 s. 63–79). Det är intressant att vikingatidens mansdräkt har kommit att utmärka den samiska såväl mans- som kvinnodräkten (kolten). Vad är då orsaken? Det kan röra sig om det som kallas kulturfixering. Det innebär att en gången tids kultur bibehållits i vissa trakter, något som är tydligt inom allmogekulturen i Sverige. »Det rör sig … om en fixering av en tidigare högkonjunktur, en reflex av en gången storhetstid» (Erixon 1945 s. 31). Att sydsamisk kultur i tusen år hållit fast vid vikingatida-medeltida drag i sin kultur bör alltså vara uttryck för den högkonjunktur som sydsamer då upplevde.

Norrmän uppsökte samiska nåejtie för medicinsk hjälp Enligt norska lagar brukade kristna norrmän senast på 1100-talet söka upp samer i sydöstra Norge för att få medicinsk hjälp (Mundal 1996, 2010; Zachris- son 1997k s. 164 f.). Nåejtie, nåjden, schamanen, man eller kvinna, reste till de dödas värld under stora svårigheter och faror. Nåejtie kunde spå och bota sjuka. I Historia Norwegie finns en av de första beskrivningarna av en samisk seans med trumma (Bäärnhielm & Zachrisson 1994). Den kända vietjere, trumham- maren från Övre Rendalen i Hedmark, från ca 1160–1260, visar att samisk kult länge var stark i Hedmark (Zachrisson 1997c s. 46 f.). I Vinje i Telemark i söd- ra Norge har två troligen samiska *vearoemoere (’offerträ’, ’seitar’), figurer av furu från ca 900-talet e.Kr., påträffats i en myr (Dahl 2007 s. 35 f.). En unik mansgrav på Vivallen från 1100-talets slut måste tolkas som en nåjdgrav. Den innehöll ett välbevarat mansskelett; mannen har haft ett bronsbeslaget bälte och dräktplagg av ylle, typiska mansattribut. Men till det har han burit en linnesärk med silverbroscherade brickband runt handlederna, en liten kniv, ett spänne och en fingerring av silver och ett 40-tal glaspärlor om halsen, allt av samma slag som nordiska kvinnor bar, t.ex. i Birka på 900-talet (Zach- risson 1997j s. 148 f.). Ett stort, obearbetat skovelhorn av älg var nedlagt intill en mans huvud i en av de äldsta gravarna i Birka, från 700-talets slut. Det är den unika s.k. älgman- nens grav. Över honom har lagts en offrad träl. Mannen har fått så mycket som sju pärlor med sig. Han har begravts som en nordisk krigare, med sköld, lans och pilar. De två männen avviker från dem som bodde i Birka: deras föda har varit terrestrisk (landbaserad), inte marint baserad som hos den övriga befolkningen där (Holmquist-Olausson 1990; Lindgren 2008). Mannen med älghor- net har måhända varit en av kungen inkallad specialist. Kanske hans specialitet var kammakeri, arbete i horn, eller måhända var han nåejtie, nåjd. Möten mellan samer och »nordmän» 79

Fig. 4. »Nåjden» på Vivallen var klädd i en kvinnotunika och bar kvinnosmycken som glaspärlor, spänne och fingerring av silver – tillsammans med ett typiskt mansbälte i stäppnomadisk stil, och ett nålhus med synålar, prytt med tre små hängen, allt av brons. Foto: Gunnel Jansson, ATA. 80 Inger Zachrisson

1000–1100-talen: samiska män med status bar importerade textila dräkter och metallföremål På Vivallen i Härjedalen och Långön i Ångermanland har samer med status begravts under 1000–1100-talen. De gravlagda på Röstahammaren i Ås i Jämt- land hade drag av både samisk och nordisk kultur. Likheterna mellan föremå- len från de tre gravfälten har påpekats av en rad arkeologer (se Zachrisson 1997n s. 224). Men gravskicket är olika: på Vivallen skelettgravar under flat mark och med näversvepningar, på Långön gravhögar med först brandgravar, sedan skelettgravar och på Röstahammaren en rik variation, där skelettgravar – under hög, röse eller flat mark – övervägde. Kvinnorna på Vivallen har burit enstaka främmande prydnader. Ett litet nordiskt bronsspänne låg i en flickas grav, fäst i skinn, tillsammans med de dyr- baraste pärlorna där. Två andra kvinnor har fått med sig pärlor av glas. Pärlorna har burits i halsband om halsen. Att bära en bärnstenspärla överensstämmer med bruket i Birka. Kvinnornas gravskick på Vivallen och i andra samtida samiska högstatusgravar är jämlikt männens, men inte gravgåvorna. De skiljer sig betydligt, framför allt vad gäller variation och förekomst av importföremål. Det var främst männen som hade kontakterna utåt, ville vara en del av Europa – detsamma gällde den norröna världen. De samiska kvinnorna tog inte upp den nordiska textila kvinnodräkten utan behöll sin traditionella dräkt av skinn. Jag känner inte till några exempel på att sydsamiska kvinnor fått med sig textilier i sina gravar under den här aktuella tiden (Zachrisson 1997f s. 61–65, 2010a; jfr däremot Welinder 2011 s. 33–36). Samiska män kunde betona sin samhörighet med nordmän bl.a. med sina vapen. Under 600–700-talen är det i Dalarna och Härjedalen de samiska männen i fångstmarken som begravs med nordiska svärd – inte nordmännen i bygden vid Siljan. Fyra vendeltida svärd är kända från Dalarna, varav tre från Horrmunden (Serning 1966; Zachrisson 2004 s. 23 f.), och tre från Härjedalen (Sundström 1989). Under 800–1000-talen är det samer något längre norrut som begravs så, i tre gravar i fjällterräng i västra Jämtland; ett svärd finns från en grav på Röstahammaren. De döda har begravts tillsammans med jaktpilspetsar, många av typer utmärkande för samisk kultur. Svärd har däremot inte påträffats i den nordiska bygden vid Storsjön i Jämt- land. Skrivna källor speglar hur man såg på samer och svärd: »finnkongen» Guse i Namdalen ägde det berömda svärdet Dragvendil (Zachrisson 2006a s. 24 f.). Den internationella mansdräkten med plagg av fint ylle och linne har varit ett ideal för både nordiska och samiska män med status; textilier tillhörde de dyrbara importvarorna. Från 900–1100-talen finns bälten och bälteväskor med bronsbeslag av östligt, »stäppnomadiskt» slag i rika mansgravar, som på Rös- tahammaren, Långön och Vivallen, liksom i Birka. Sådana bälten i norr skulle kunna indikera nåjder. Stora, östliga ringspännen av brons har utmärkt samiska män i Skandinavien. Ett sådant från en mansgrav på Vivallen har använts på ett Möten mellan samer och »nordmän» 81 annat sätt än i nordisk kultur: det hade en lädersnodd knuten om ramen, i vilket ett hänge tycks ha varit fäst. Olika slags funktionsförändringar i samband med övertagandet av föremål från en annan kultur finns det många exempel på från samiska gravar och offerplatser i norr (Zachrisson 1984 s. 90, 118, 1988, 1997m s. 208 f.). En man på Långön bar en dräkt av ylle och linne, en pälsbesatt mantel och ett stort östligt ringspänne – med fastlindad nålspets, så det gick inte att använ- da som tänkt – samt ett bronsbeslaget, »stäppnomadiskt» bälte med en väska. I graven fanns vidare en börs av indisk varanödla för elddonen. En annan man på Långön hade fem silvermynt med tresidiga hål för upphängning, på samma sätt som mynten i de samiska offerplatsfynden behandlats. Att bära hängen gjorda av mynt var i nordisk kultur utmärkande för kvinnor (Zachrisson 1997n s. 224–228). Mannen i grav MIV på Röstahammaren måste ha haft en särskild betydelse. Han har begravts under hög, utrustad med svärd, spjut, yxa och sköld och ett arabiskt silvermynt, samt hästutrustning som en nordisk storman. Men i graven låg också en pilspets av järn med tvär egg, en östlig typ, utmärkande för samisk kultur i Skandinavien. En annan grav på Röstahammaren med den döda i en ur- holkad stock (ackja?) kan spegla samisk sed. En nordisk kvinna har gravlagts med ovala bronsspännen i par (Zachrisson 2006a). Per Vikstrand skriver (1996 s. 92 f.) att gravarna på Röstahammaren ligger inte i den centrala järnåldersbygden i Ås och inte heller i anslutning till någon känd bebyggelse. Läget är istället – demonstrativt – på en udde i Storsjön ... Läget och gravformerna leder först tanken till ett insjögravfält, men de mycket speciella gravfynden visar att de gravlagda varit välbärgade personer med vidsträckta förbin- delser ... Med tanke på gravfältets speciella läge och den unika gravformen med rest mittsten ... skulle man alternativt kunna fråga sig om det verkligen är jämtar som ligger begravda på Röstahammaren.

Slutord Det är dags att komma vidare. Jostein Bergstøl och Hege Skalleberg Gjerde be- tonar skillnaderna inom sydsamisk kultur under järnåldern i södra Norge. Gjer- de vill inte använda termen fångstmarksgravar för de heterogena sydsamiska gravarna och efterlyser en diskussion om mekanismerna bakom kulturlån och påverkan. På svensk sida inväntar vi resultaten av projektet »Atlas över förhis- toriska människors genom i Sverige», som analyserar kärn-DNA i skelettmaterial och kombinerar det med isotopanalyser, liksom förnyade osteologiska och arkeologiska bearbetningar; arkeologer, osteologer och genetiker arbetar tätt ihop för att få en fördjupad förståelse för de olika kontexterna som arkeologer- na inom projektet valt ut. 82 Inger Zachrisson

Källor och litteratur Källor Aronsson, Kjell-Åke, 2015: Nya rön om tamrenarnas ursprung. Sameradion & SVT Sápmi 30.12.2015. Larsson, Lars-Gunnar, 2016: Om skidor. Mejl till förf. 25.8.2016.

Muntliga meddelanden Larsson, Lars-Gunnar, 2012: Om två- och flerspråkighet. Mundal, Else, 2003: Om tvåspråkighet.

Litteratur Adam av Bremen. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Övers. Emanuel Svenberg. Andra uppl. Stockholm 1985. Aikio, Ante, 2006: On Germanic-Saami contacts and Saami prehistory. I: Suomalais- Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja. S. 9–55. Alexandersen, Verner, 1997a: Tænder og kost. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 150– 154. — [tills. m. E. Iregren] 1997b: Vivallen grav för grav. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 81–84. Ambrosiani, Björn, Iregren, Elisabeth & Lahtiperä, Pirjo, 1984: Gravfält i fångstmar- ken. Undersökningar av gravfälten på Smalnäset och Krankmårtenhögen, Härjeda- len. (Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer rapport 1984:6.) Stock- holm. Amundsen, Hilde Rigmor, 2011: Mot de store kulturtradisjonene. Endringsprosesser fra tidligneolitikum til førromersk jernalder mellom Mjøsa og Femunden. Institutt for arkeologi, konservering og historie. Det humanistiske fakultet, Universitetet i Oslo. Arbman, Holger, 1937: Schweden und das Karolingische Reich. Studien zu den Han- delsverbindungen des 9. Jahrhunderts. (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar 43.) Stockholm. Aronsson, Kjell-Åke, 2005: Arkeologiska och paleoekologiska undersökningar av ren- skötarboplatser. I: Fra villreinjakt til reindrift/Gåddebivdos boatsojsujttuj. Red. Oddmund Andersen. (Skriftserie nr. 1, Árran lulesamisk senter.) Bodø. S. 109–123. Beermann, Sebastian, 2016: Bärenkrallen und Bärenfelle in Brand- und Körpergräbern der vorrömischen Eisenzeit bis Völkerwanderungszeit in Mittel- und Nordeuropa. (Universitätsforschungen zur prähistorischen Archäologie. Band 279.) Bonn. Bergman, Ingela & Edlund, Lars-Erik, 2015: Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state control: reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies. I: Acta Borealia 33:1. S. 52–80. Bergsland, Knut, 1965: Finno-Scandinavian rebas ’fox’. I: Norsk Tidsskrift for Språk- vitenskap 20. S. 243–248. — 1970: Om middelalderens finnmarker. I: (Norsk) Historisk Tidsskrift 1970:4. S. 365–409. — 1987: Sørsamenes historie språklig belyst. Utredning for Samerettsutvalget. Oslo. Otryckt. — 1995: Bidrag til sydsamenes historie. (Skriftserie 1. Center for samiske studier.) Tromsø. Bergstøl, Jostein, 2008: Samer i Østerdalen? En studie av etnisitet i jernalderen og middelalderen i det nordøstre Hedmark. (Acta Humaniora 325.) Det humanistiske fakultet, Universitetet i Oslo. Bergstøl, Jostein & Reitan, Gaute, 2008: Samer på Dovrefjell i vikingtiden. Et bidrag til Möten mellan samer och »nordmän» 83

debatten omkring samenes sørgrense i forhistorisk tid. I: (Norsk) Historisk Tids- skrift 87. S. 9–27. Bernström, John, 1969: Rävar. I: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid och vikingatid 14. S. 607–614. Blind, Ann-Catrin & Kuoljok, Kajsa, 2002: Getens plats och funktion i det rennomadis- ka samhället inom Jokkmokksområdet under 1900-talet. Uppsala universitet, Insti- tutionen för kulturantropologi och etnologi, Etnologiska avdelningen. Blomkvist, Nils, 1999: Medeltidsarvet. I: Mora: ur Mora, Sollerö, Venjans och Våmhus socknars historia. 3. Red. Täpp John-Erik Pettersson & Ove Karlsson. Mora. S. 9– 96. Bäärnhielm, Göran & Zachrisson, Inger, 1994: De Finnis, »Om samerna», ur Historia Norvegiæ ca 1190 e.Kr. Översättn. Göran Bäärnhielm, inledn. Inger Zachrisson. I: Fornvännen 89. S. 161–164. Collinder, Björn, 1980: Det samiska språket och samernas äldre historia. I: Nordskan- dinaviens historia i tvärvetenskaplig belysning. Red. E. Baudou & K. H. Dahlstedt. (Acta Universitatis Umensis. Umeå Studies in the Humanities 24.) Umeå. S. 193– 206. Dahl, Yvonne, 2007: Antropomorfe trefigurer i Nord Europa – som kilde til religiøse ytringer i jernalderen. Hovedfagsoppgave i arkeologi. Arkeologisk institutt. Univer- sitetet i Bergen. Erixon, Sigurd, 1945: Svenska kulturgränser och kulturprovinser. (Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter 1.) Stockholm. Gjerde, Hege Skalleberg, 2016: Sørsamisk eller førsamisk? Arkeologi og sørsamisk for- historie i Sør-Norge – en kildekritisk analyse. Det humanistiske fakultet, Universi- tetet i Oslo. Gollwitzer, Martin, 2001: Besiedlung und Wirtschaft der zentralskandinavischen Ge- birgsregion während der Eisenzeit. Institut für Ur- und Frühgeschichte, Universität Kiel. Grandell, Axel, 1986: Kredithandel med tillhjälp av karvstock: En epok i mänsklighe- tens historia. I: Fornvännen 81. S. 121–128. Holm, Olof, 2015: Hyveljärn eller samisk skinnskrapa? Ett gåtfullt eggverktyg från järnåldern. I: Arkeologi i Norr 15. Red. Per H. Ramqvist. Umeå. S. 63–90. Holmquist-Olausson, Lena, 1990: »Älgmannen» från Birka. Presentation av en nyligen undersökt krigargrav med människooffer. I: Fornvännen 85. S. 175–182. Hyenstrand, Åke, 1974: Järn och bebyggelse. Studier i Dalarnas äldre kolonisationshis- toria. Falun. — 1987: Forntid i gränsland. I: Lima och Transtrand. Ur två socknars historia. Red. Stig Björklund. Malung. S. 109–166. Hyllested, Adam, 2008: Sámi Loanwords in Old Norse. I: Early and Pre-historic Lan- guage Development in North-Western Europe. (NOWELE 54/55.) Hans Frede Niel- sen (ed.). Odense. S. 131–146. Iregren, Elisabeth, 1984: se Ambrosiani. — 1997a [tills. m. V. Alexandersen]: Vivallen grav för grav. I: Zachrisson, Inger et al., 1997: Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. S. 81–84. — 1997b [tills. m. I. Zachrisson]: Vivallen – en samisk boplats. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 117–124. Jordanes, Getica. Om goternas ursprung och bedrifter. Övers. Andreas Nordin. Stock- holm 1997. Kusmenko, Jurij, 2008: Der samische Einfluss auf die skandinavischen Sprachen. (Ber- liner Beiträge zur Skandinavistik Band 10.) Berlin. — 2010: Har samiskt inflytande på nordiska språk varit möjligt? I: Samer som »de andra», samer om »de andra». Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. Red. Else Mundal & Håkan Rydving. (Samiska studier 6.) Umeå universitet. S. 47–61. 84 Inger Zachrisson

Lahtiperä, Pirjo, 1984: se Ambrosiani. Larsson, Annika, 2007: Klädd krigare. Skifte i skandinaviskt dräktskick kring år 1000. (Occasional papers in archaeology 39.) Uppsala. Larsson, Gunilla, 2007: Ship and Society. Maritime Ideology in Late Iron Age Sweden. (Aun 37.) Uppsala. Larsson, Lars-Gunnar, 2008: En ordlista, en präst och en blomma. I: Váimmus čiegan sániid. – I hjärtat gömmer jag orden. Samiskt symposium till minne av Annika Jans- son den 4–5 februari 2005. Utg. Lars-Gunnar Larsson & Torbjörn Söder. (Opuscula uralica 10.) Uppsala. S. 58–63. — 2012: Grenzen und Gruppierungen im Umesamischen. Veröffentlichungen der So- cietas Uralo-Altaica, Band 83. Wiesbaden. Lindgren, Eva, 2008: Den mystiske herremannen och hans slav. En senvendeltida dub- belgrav i Birka. Projektarbete Stockholm före Stockholm, Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet. Lindholm, Karl-Johan & Ljungkvist, John, 2015: The Bear in the Grave: Exploitation of Top Predator and Herbivore Resources in First Millenium Sweden – First Trends from a Long-Term Research Project. I: European Journal of Archaeology 19:1. S. 3– 27. Ljungdahl, Ewa, 2007: Njaarke – renskötsel i tre årtusenden. Gaaltije, Östersund. Manker, Ernst, 1971: Fennoskandias fornskidor. Preliminär rapport från en inventering. I: Fornvännen 66. S. 77–91. Mundal, Else, 1996: The perception of the Saamis and their religion in Old Norse sources. I: Shamanism and Northern Ecology. (Religion and Society. 36.) Juha Pen- tikäinen (ed.). Berlin, New York. S. 97–116. — 2010: Forholdet mellom samar og nordmenn i norrøne kjelder. I: Samer som »de andra», samer om »de andra». Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. Red. Else Mundal & Håkan Rydving. (Samiska studier 6.) Umeå universitet. S. 135–143. Nesheim, Asbjørn, 1967: Eastern and Western Elements in Lapp Culture. I: Lapps and Norsemen in Olden Times. (Instituttet for sammenlignende kulturforskning, ser. A: Forelesninger, 26.) Oslo. S. 104–167. Nyman, Eva, 2000: Nordiska ortnamn på -und. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adol- phi 70. Studier till en svensk ortnamnsatlas 16.) Uppsala. Olofsson, Camilla, 2010: Making New Antlers: Depositions of Animal Skulls and Ant- lers as a Message of Regeneration in South Sámi Grave Contexts. I: Norwegian Ar- chaeological Review 43:2. S. 97–114. Olsen, Leiv, 1995: Stadnamn på Finn. Spor etter samisk aktivitet i Sör-Noreg? I: Stad- namn og kulturlandskapet. Den 7. nasjonale konferansen i namnegransking, Blin- dern 19. november 1993. Red. Margit Harsson & Botolv Helleland. Avdeling for namnegransking, Universitetet i Oslo. S. 105–128. Paulus Diaconus. Langobardernas historia. Övers. Helge Weimarck. Stockholm 1971. Ramqvist, Per H., 2012: Norrländska samspel under järnåldern. I: Människor i vikingatidens Mittnorden. Föredrag vid de Mittnordiska Arkeologidagarna i Östersund 2010. (Fornvårdaren 32.) Östersund. S. 32–53. Ryd, Yngve, 1994: Varför hittar man skidor i myrar? I: Samefolket 4. S. 22–25. Salvesen, Helge, 1980: Sørsamene i historisk perspektiv. I: Jämten 1981. S. 127–148. Selinge, Klas-Göran, 1984: Att bruka ett landskap. I: Medelpad. (Svenska Turistföre- ningens årsskrift.) S. 33–51. — 1994a: Gravar och järnåldersbygd. I: Kulturminnen och kulturminnesvård. (Sveriges nationalatlas.) Stockholm. S. 28–35. — 1994b [tills. m. Rolf Kjellström]: Fångst och fängsel. I: Kulturminnen och kultur- minnesvård. (Sveriges nationalatlas.) Stockholm. S. 60–63. Serning, Inga, 1966: Dalarnas järnålder. Stockholm. Sundin, Lena, 2011: »Ett indiskret brott mot god takt och ton» – Om arkeologi och sam- Möten mellan samer och »nordmän» 85

tiden utifrån fångstmarksgravar. Masteruppsats i arkeologi, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet. Sundström, Jan, 1989: Rika järnfynd från Härjedalen. I: Arkeologi i fjäll, skog och bygd. 2. Järnålder-medeltid. (Fornvårdaren 24.) Red. Ove Hemmendorff. Jämtlands läns museum. Östersund. S. 21–30. — 1997: Järnålder i fångstlandet. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 21–27. Tacitus, Cornelius: Germania. Svensk tolkning av Alf Önnerfors. Stockholm 1961. Vikstrand, Per, 1996: Jämtland mellan Frö och Kristus. I: Jämtlands kristnande. (Pro- jektet Sveriges kristnande, Publikationer 4.) Red. Stefan Brink. Uppsala. S. 87–106. Welinder, Stig, 2011: Människor i förändring och det samiska i Jämtlands län 900–1200 e.Kr. I: Jämtland och den jämtländska världen 1000–1645. Red. Olof Holm. (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Konferenser 75.) Stockholm. S. 23– 42. Wigh, Bengt, 2001: Animal Husbandry in the Viking Age Town of Birca and its Hin- terland. Excavations in the Black Earth 1990–1995. (Birka Studies 7.) Stockholm. Zachrisson, Inger, 1984: De samiska metalldepåerna år 1000–1350 i ljuset av fyndet från Mörtträsket, Lappland. (Archaeology and Environment 3.) Umeå. — 1988: The So-called Scandinavian Cultural Boundary in Northern Sweden in Viking Times – Ethnic or Socio-Economic? A Study Based on the Archaeological material. I: Acta Borealia 1–2. Tromsø. S. 70–97. — 1997a: Samer i syd – så började det. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 9–20. — 1997b: Tre synsätt. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 33–40. — 1997c: Fångstmarker och fjäll. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 46–52. — 1997d: Vivallen: historik. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 53–56. — 1997e: Gravarna. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 56–60. — 1997f: Gravgåvorna. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 61–71. — 1997g: Vad förtäljer gravarna? I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 76–80. — [tills. med E. Iregren] 1997h: Vivallen – en samisk boplats. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 117–124. — 1997i: Det samiska samhället. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 144–148. — 1997j: Vivallen: liv och arbete. Gåvor eller handel? I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 148–150. — 1997k: Skrivna källor. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 158–175. — 1997l: Med rötter långt tillbaka i tiden. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 185–188. — 1997m: Varför samiskt? I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 189–220. — 1997n: Möten mellan människor. I: Zachrisson, Inger et al., 1997. S. 221–234. — et al., 1997 [tills. m. Verner Alexandersen, Martin Gollwitzer, Elisabeth Iregren, Lars-König Königsson, Claes-Henric Siven, Norbert Strade och Jan Sundström, och med bidrag av Margareta Nockert, Bert Axel Westerström, Thomas Bartholin och Torbjörn Ågren]: Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. (Monographs 4, Statens historiska museum.) Stockholm. — 2004: Idre sameby – sydligast i Sverige. I: Idre sameby – Med historiska spår i framtiden. Bokserie Gaaltije 3. Idre/Östersund. S. 11–50. — 2006a: Väskan från Röstahammaren i Ås och gravfältets etniska tillhörighet. I: Forn- vännen 101. S. 19–28. — 2006b: Magiska pilar och mystiska tecken – något om samer och järn. I: Med ham- mare och fackla 39. Sancte Örjens Gille, Stockholm. S. 25–35. — 2010a: Samisk-nordiska kontakter under järnåldern – i dräkt och personliga tillhö- righeter. I: Samer som »de andra», samer om »de andra». Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. Red. Else Mundal & Håkan Rydving. (Samiska studier 6.) Umeå universitet. S. 107–122. — 2010b: Vittnesbörd om pälshandel? Ett arkeologiskt perspektiv på romerska bronsmynt funna i norra Sverige. I: Fornvännen 105. S. 187–202. 86 Inger Zachrisson

— 2014: Okänd och misskänd – skinnskrapan R. 416. Ombytta könsroller i Mellanskan- dinaviens yngre järnålder? I: Arkeologi i Norr 14. Red. Per H. Ramqvist. Umeå. S. 21–46. Ågren, Torbjörn, 1995: Ett bäverskinn var mer värt än en hel björnfäll. I: Populär Ar- keologi nr 1 1995. S. 14–17. Diplomtekster som språkkontaktkilder 87 Diplomtekster som språkkontaktkilder

Gro-Renée Rambø

Introduksjon Innenfor den humanistiske vitenskapstradisjonen har studiet av middelalderens kultur, språk og historie vært et viktig felt helt siden fremveksten i første del av 1800-tallet (Aavitsland 1997 s. 25). Aavitsland påpeker at man innenfor denne forskningstradisjonen kan skille ut to grunnleggende ulike syn på forholdet mellom middelalderen og samtiden. Den ene posisjonen er grunnlagt på en forestilling om annerledeshet, mens den andre er grunnlagt på en forestilling om kontinuitet og sammenheng (Aavitsland 1997 s. 26 f.). Forestillingen om annerledeshet bidrar til at middelalderen fremstilles som en tid som er vesens- forskjellig fra perioden forut, den antikke oldtiden, akkurat slik som renessan- sen markerer slutten på middelalderen, og dermed oppfattes som et hovedskille i europeisk historie (Aavitsland 1997 s. 26). Forestillingen om kontinuitet gir et motsatt bilde, idet dette grunnsynet impliserer at det aldri var noe egentlig brudd med middelalderen. Sammenhengen mellom vårt moderne samfunn og middelalderens er en kontinuerlig, ubrutt utvikling. Disse to posisjonene representerer to ulike måter en kan forstå – og forholde seg til – historie gjennom. Den samme todelingen kan vi finne igjen i studier som gjelder språkkontakt og språkkontaktresultater. I denne artikkelen skal jeg belyse to tekster fra seinmiddelalderens Norge, og forsøke å si noe om hva slags innsikt en nærlesing av akkurat disse to tekstene kan gi når det gjelder språkkontakt og resultater av språkkontakt. For mange er seinmiddelalderen en tid hvor de skandinaviske språksys- temene ødelegges av et fremmed språk, nemlig nedertysk. Kasussystemet faller sammen i norsk, svensk og dansk, mange hjemlige ord blir erstattet med, eller får sterke konkurrenter i, innlånte ord fra nedertysk, det skjer omfattende lydendringer osv., og til sammen medfører disse faktorene at de skandinaviske språkene fremstår fundamentalt annerledes ved utgangen av seinmiddelalderen – dette markerer et tydelig brudd. Bruddtankegangen understrekes også gjennom ordvalget – språksystemene ødelegges, systemkategorier faller sammen, hjemlige ord forsvinner osv. Samtidig kan man peke på forhold som viser mot kontinuitet og ubrutt utvikling. De skandinaviske språkene forandret seg mye i løpet av språkkontaktpe- rioden med nedertysk, men de beholdt likevel sin autonome status som språk som var gjenkjennbart annerledes enn det språket de var i kontakt med (nedertysk). I tillegg kan vi finne uttrykk for gjensidig påvirkning mellom de skandinaviske språkene i denne tiden som i dag. 88 Gro-Renée Rambø

Det er de involverte språkenes status som kulturformidlere og sosiale mar- kører som er sentralt i denne artikkelen, og ikke rent internspråklige dybdeana- lyser. Seinmiddelalderens Skandinavia (som resten av Nord-Europa) var he- terogent språklig sett, slik det er det i dag. Latin var kirkens språk, og har vært forstått og brukt av enkelte viktige grupperinger i de ulike skandinaviske lan- dene i mange hundre år. Det fantes store og viktige handels- og markedsplasser i Nord-Europa som ble besøkt av mennesker fra alle deler av området. Innenfor deler av befolkningen var derfor språklig variasjon og samhandling over språk- grenser et dagligdags fenomen, og noe som gjorde at mange hadde en eller annen form for kompetanse i flere språk. Det er de språkeksterne forholdene som vil bli tydeligst vektlagt i tekstene som presenteres her. I denne artikkelen1 vil jeg forsøke å forene de to innfallsvinklene. Først belyses noen generelle trekk ved rammene for språkkontakten i seinmiddelalderens Skandinavia. Deretter rettes fokuset mot én enkelt arena, på ett bestemt historisk punkt, med sine helt bestemte forutsetninger for kontakt gjennom å vise til to utvalgte diplomtekster fra Diplomatarium Norvegicum. Jeg vil vise til utvalgte eksempler på språklige kontaktresultater i disse to tekstene, og drøf- te noen av dem. Hovedargumentet i artikkelen er at språk fremfor alt er kultu- relle uttrykk, og at en konsekvens av dette er at en rent lingvistisk analyse av kildetekster er utilstrekkelig som grunnlag for å dra slutninger om språkkon- taktsituasjoner og språkkontaktresultater. Det er nødvendig å nærme seg kilder fra et tverrfaglig ståsted. Artikkelen avsluttes med noen oppsummerende be- traktninger om hva slags betydning et nærsynt blikk på et svært lite utvalg tekster kan bidra med som inngang til å drøfte språkkontakt og språkkontaktre- sultater i seinmiddelalderen.

Diplomatarium Norvegicum Diplomatarium Norvegicum (DN) er en kildeserie som ordrett og på origi- nalspråket gjengir innholdet i dokumenter fra begynnelsen av 1200-tallet til ca. 1590. Første bind i serien ble utgitt i 1847. Undertittelen til samlingen er Old- breve til Kundskab om Norges indre og ydre Forhold, Sprog, Slægter, Sæder, Lovgivning og Rettergang i Middelalderen. I alt er det gitt ut 23 bind med i overkant av 20 000 dokumenter. Det siste bindet i serien kom ut i 2011. Breve- ne i Diplomatarium Norvegicum er skrevet på en rekke språk, først og fremst gammelnorsk og latin, men også på gammeldansk, gammelsvensk og mellomnedertysk. En del kirkelige brev (blant annet pavebrev) er på latin, men største- parten av brevene er på norsk eller dansk. De nyeste brevene i samlingen er i all hovedsak skrevet på mellomnorsk eller dansk.

1 Innholdet i denne artikkelen tar utgangspunkt i temaet for oppgitt prøveforelesning i forbindelse med min doktorgradsdisputas i mars 2009. Til denne prøveforelesningen fikk jeg i oppgave å benytte de to diplomartiklene jeg viser til i denne artikkelen. Diplomtekster som språkkontaktkilder 89

Diplomatarium Norvegicum blir regnet for å være selve flaggskipet blant norske kildeutgaver, og regnes som det viktigste verket for alle som arbeider med middelaldermateriale, enten det gjelder historiske eller språklige forhold. Dette skyldes at den for en stor del dekker en ellers litteraturfattig periode i Norge – det eneste som ellers finnes av original litteratur fra mellomnorsk tid, er noen jordebøker (bl.a. Aslak Bolts jordebok, se Jørgensen 1997). Det er verdt å nevne at selv om utgaven skal være en nøyaktig gjengivelse av diplomene på originalspråket, er det påvist mange feil – mange av dem vesentlige – ikke minst i de eldste bindene. Diplomatarium Norvegicum kan derfor ikke brukes kritikkløst. I denne artikkelen benytter jeg dokumentasjonsprosjektets elektroniske tekster (http://www.dokpro.uio.no/). Det må her påpekes at det på dokumentasjonsprosjektets hjemmeside er påpekt at tekstene ikke er ferdig korrekturlest mot den trykte originalen. De inneholder derfor en god del skri- vefeil. Den trykte originalen er altså som nevnt heller ikke alltid feilfri, så det må tas et dobbelt forbehold om mulige feil.

Diplomspråket – mellomnorsk I denne artikkelen skal jeg studere to utvalgte diplomer fra DN nærmere med fokus på språkkontakt og språkkontaktresultater. Diplomene er nummerert DN XVI 114 og DN XVI 115, og begge diplomene er fra 1440. I norsk språkhisto- risk forskning kalles perioden fra omkring svartedauden (1350) til litt utpå 1500-tallet for mellomnorsk tid. Noen forskere setter grensen ved ca. 1523 (oppløsningen av Kalmar-unionen), mens andre setter grensen ved reformasjonen i 1536. Ulike tidfestinger skyldes at noen har forholdt seg til skriftspråket i det kildematerialet vi har, mens andre har lagt mest vekt på det talemålet som i større eller mindre grad ytrer seg gjennom dette materialet, og i tillegg at av- grensningen av perioden dels er gjort på grunnlag av rent språklige forhold, dels ut fra historiske hendelser som har hatt større eller mindre betydning for språkutviklingen (Mørck 2004 s. 407). Den mest brukte karakteristikken av den mellomnorske perioden er at det er en periode preget av språklig ustabilitet. Mye av det gamle språkstoffet i norsk (fra gammelnorsk) faller bort, og mye nytt kommer til. Flere forskere har tatt til orde for at det egentlig ikke finnes noe vi kan kalle mellomnorsk, blant andre Magnus Rindal (1988) og Brit Mæhlum (1998). Variasjonen i språkbruken er noe av det som gjør det vanskelig å snakke om en avgrenset periode, noe også Nesse (2002) har drøftet. I tillegg kommer at en del av det som finnes av variasjon i eldre tekster (altså fra før det som karakteriseres som den mellomnorske perioden), sammenfaller med det vi ser i tekster fra den mellomnorske perioden. Det er altså ikke slik at alt av endringer og variasjon som vises i de mellomnorske tekstene nødvendigvis bare er karakteris- tiske for disse tekstene – de kan også være det for eldre. Da kan man selvsagt også diskutere hvor tidsavgrensningene for de ulike språkhistoriske periodene 90 Gro-Renée Rambø skal være. Denne debatten skal jeg imidlertid ikke ta stilling til her, bare gjøre oppmerksom på, og ha som bakgrunn. Tekstene i DN er unormaliserte tekster, det vil si at de gjengir et originalt handskrift i trykt versjon med alle de særegenheter og inkonsekvenser som fins i dette handskriftet. Slike utgaver viser med det alle rettskrivingsforhold i handskriftet, og gir dermed et godt grunnlag for å studere lydverk, formverk osv. Dette er et vesentlig poeng. Teksten i en normalisert utgave er rettet etter en bestemt norm slik at særegenheter og inkonsekvenser blir fjernet. Som norm for den norsk-islandske middelalderlitteraturen brukes den norrøne språkfor- men. Dette er en konstruert språkform som ikke fins i noe enkelt handskrift, men som er en slags fellesnevner for språket i vestnordisk handskrift fra perioden 1050 (1150)–1350 (Mørck 2006 s. 26). Som Mørck påpeker, finnes det ikke noen tilsvarende normalisert språkform for den østnordiske middelalderlitteraturen. Vi er dermed henvist til å bruke norrønt som sammenlikningsgrunnlag – i den grad det er mulig – når vi skal beskrive språket i eldre svenske og danske tekster også – eller henvise til moderne svensk og dansk (Mørck 2006 s. 27). Middelaldertekstene er altså temmelig annerledes enn de norrøne tekstene vi møter i skolens undervisning. Norrønt gir oss ikke innblikk i den språklige variasjonen i samtiden (for det var det), men det gjør altså de mellomnorske tekstene, siden de er unormaliserte. Dermed blir de et helt spesielt interessant kildemateriale å arbeide med – og også spesielt utfordrende, noe jeg skal komme nærmere tilbake til.

Diplomene og språkhistorisk forskning Diplomene, brevene, fra middelalderen har spilt en betydelig rolle som kildemateriale for utforskning av eldre norsk språkhistorie. Faktisk har det, som Finn Hødnebø (1966) påpeker, inntatt en langt bredere plass hos oss enn tilsvarende materiale i våre naboland i deres språkforskning. Dette er det ifølge Hød- nebø flere grunner til: Det norske brevmaterialet på nasjonalspråket er betydelig eldre og rikere enn våre nabolands, og det ble tidlig publisert. Til gjengjeld har Sverige og Danmark en forholdsvis fyldig «ren» litteratur, særlig for den senere delen av middelalderen. Diplomene kan samlet gi oss et godt innblikk i det gammelnorske språket da det var på høyden, samtidig som de gir oss mu- ligheten til å følge den språklige utviklingen over mot mellomnorsk. I tillegg gir de oss ofte opplysninger om dialektale særtrekk i ulike landsdeler, samt at de forteller om en stadig økt fremmed innflytelse ved de mange lånordene som etter hvert kommer inn i språket, samt ved det Hødnebø betegnende kaller «språkblanding» i formverk, syntaks og formelbruk (Hødnebø 1966 s. 10 f.). DN kan synes som et stort og godt tilrettelagt materiale fra middelalderen for språkforskere, siden samlingen inneholder mer enn 20 000 aktstykker som så å si alle er tidfestet og stedfestet. Av og til oppgis også skrivere, eller vi kan på rimelig trygt grunnlag gjette oss til hvem som har skrevet ned teksten. Hødnebø Diplomtekster som språkkontaktkilder 91 påpeker at diplommaterialet frem til 1360–1370 synes å være såpass pålitelig at det uten større reservasjoner kan brukes som grunnlag for språklige under- søkelser. Derfor, påpeker Hødnebø, er det heller ingen tilfeldighet at nettopp periodene eldre og yngre gammelnorsk er de mest omhandlede og best utbygde (men neppe godt nok) i hele vår språkhistorie. Men så blir det verre, og det til tross for at mengden av fikserte diplomer heller øker enn avtar. Hødnebø for- klarer dette slik: La oss si det som det er: stoffet er uhyre vanskelig og uoversiktlig, så innfløkt at det ikke er gitt et enkelt menneske å skaffe seg den nødvendige innsikt innen en rimelig tid. Det dreier seg i virkeligheten om ca. 18 000 forskjellige handskrifter fra den «etter-gammelnorske» perioden, og bare få aktstykker kan føres opp i grupper og henføres til kjente personer. Vi har å gjøre med et ukjent antall heterogene skrivere. Det betyr at hvert enkelt aktstykke må nøye analyseres før det kan trekkes inn som noenlunde sikkert materiale for lingvistisk og leksikografisk behandling (Hødnebø 1971 s. 146). Jeg skal i denne artikkelen forsøke å belyse to av brevene fra denne «vanskeligere» tiden. Og i dag er det kommet til litt andre perspektiver i språkforsk- ningen knyttet mot diplommaterialet enn det en del av den tidligere forskningen gir uttrykk for. Dette nye består blant annet i et økt fokus på konkrete språkkontaktresultater i brevmaterialet som interessant i seg selv, og som noe mer enn «urene» elementer som forstyrrer det egentlige språket som er grunnlag for teksten, og ikke minst hvordan språkeksterne faktorer har betydning for disse igjen.

Diplomspråket og nyere tids forskning Erik Simensen (1995) har påpekt at diplomspråket i liten grad har vært generelt karakterisert ut fra et språkkontaktperspektiv. Han peker blant annet på at det er interessant å studere diplommaterialet med fokus på de nedertyske elementene i språket vårt, elementer som alltid har vært et omdiskutert spørsmål i studiet av – og striden om – norsk språk. Diplomene kan gi oss et innblikk i hvordan blant annet disse fremmede innslagene i sin tid ble mottatt. En av grunnene til at så lite er gjort, som det Simensen påpeker, henger nok naturlig sammen med vår særegne historiske og språkhistoriske situasjon, der fellesunionen med Danmark og løsrivelsen i 1814 skapte et spesielt behov for konstitueringen av et eget, solid fundert norsk språk, og i en slik sammenheng søkte man naturligvis ikke etter det fremmede i forskningen, men etter det egne, det hjemlige, det genuint norske. Diplommaterialet er imidlertid spesielt interessant ut fra nettopp et kontakt- synspunkt. Siden tekstene i DN strekker seg over et ganske langt tidsrom, blir det mulig (til en viss grad) å studere språklige lån ikke bare som en tilstand, men også som prosess (Simensen 1995 s. 57). Her er det verdt å merke seg at det er snakk om den skriftspråklige håndteringen av lån, og ikke den muntlige. 92 Gro-Renée Rambø

Simensen har dessuten påpekt at selv om mange av tekstene er preget av formelbruk og stereotype, litterære uttrykksmåter påvirket av rettsspråk og latinsk retorisk prosa, er tekstene ofte også mer talemålsnære enn de fleste andre tekster fra middelalderen, med unntak av de klassiske islendingesagaene og kongesagaene (Simensen 1995 s. 57). Sånn sett kan vi likevel også få et unikt innblikk i talespråket i det tidsrommet diplomene er fra, om enn ikke fullgodt. Mye av lånegodset i DN er lagt frem av Indrebø (1951) og Seip (1955) og tilleggsbindet til Fritzners Ordbog over Det gamle norske Sprog (IV, 1972) (her fra Simensen 1995 s. 73). Brevene som studeres her, er DN XVI 114 og 115. Begge de utvalgte brevene er hentet fra Bergen, nærmere bestemt fra Munkeliv kloster, og de har samme avsender (Abbedisse Ragnhild Bergsdatter). Innholdsmessig kan en sam- menfatte brevene slik:

DN XVI 114 Ragnhild Bergsdatter, Abbedisse i Munkeliv, og begge Konventer sender sin takk til Vadstena Kloster for utsendelsen av Broder Hans Hillebrandssøn, som nå har utført den påbudne Visitation, men som de har overtalt til å bli lengre for å gi dem den nødvendige anvisning til reglenes overholdelse. Dato: 12 Septbr. [1440]. Sted: [Munkeliv.] (Se vedlegg 1.) (fra: http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/diplom_vise_tekst.prl?b=13594&s=n&str=)

DN XVI 115 Ragnhild Bergsdatter, Abbedisse i Munkeliv, Generalkonfessoren Hans Hillebrandssøn og begge Konventer beklager sin store nød for erkebiskop Aslak Bolt, siden det på grunn av seilasens stansning ingen tilførsel har kommet til Bergen. De anholder (ber) derfor om å få kjøpt en del av hans korntiende i noen sogn nord for Stat. Dato: 20 Septbr. [1440]. Sted: Munkeliv. (Se vedlegg 2.) (fra: http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/diplom_vise_tekst.prl?b=13595&s=n)

Diplomspråk og hva det forteller om tidens språkbruk Kildebruk skjer alltid på bakgrunn av forhåndsoppfatninger og forvent- ninger, og disse vil til en viss grad styre det en finner, siden en vil se spesielt etter konkrete ting, og vektlegge noen momenter fremfor andre. Det må med det samme understrekes at denne artikkelen omhandler kun to tekster – for å få et reelt innblikk i den prosessen som Simensen skriver om (1995), trengs det naturligvis en langt grundigere gjennomgang, og et langt større materiale enn det jeg tar for meg her. Et sammenliknende perspektiv vil være påkrevd for å kunne trekke videre konklusjoner om utviklingstrekk som disse to tekstene eventuelt gir uttrykk for, samt at selve utvalget av tekster må vurde- res i sammenheng med representativitetsspørsmål. Det betyr likevel ikke at Diplomtekster som språkkontaktkilder 93 det en kan finne gjennom en nærlesning av disse to tekstene ikke kan være verdifullt i seg selv. Språket i Norge er i seinmiddelalderen inne i en sterk brytningstid – vi er midt inne i den mellomnorske perioden – som ofte har vært kalt for «sammen- fallets tid» (jf. kasussammenfall og overgang fra gammelnorsk mot moderne norsk). Om den mellomnorske språkperioden skriver Indrebø (1951) at det er et hovedkjennetegn ved språket i tekster fra denne perioden at det er «ei ovleg stor ustøda i den skrivne målformi, eit ofselegt rot med bøygning og former» (Indrebø 1951 s. 214). Også andre forskere har påpekt at manglende konsekvens er et helt typisk trekk ved språket i middelalderhåndskriftene. Mørck på- peker: Ortografien er ikke regulert av like faste rettskrivingsregler som i moderne tid. Lyd- verket kan være ei blanding av ulike dialekter eller gamle og nye trekk. Og formverket viser etter hvert mer og mer av den forenklinga som skjer fram mot moderne norsk (Mørck 2006 s. 36). Begge tekstene denne artikkelen omhandler, er hentet fra midten av 1400- tallet, altså fra det vi definerer som seinmiddelalderen. Mørck påpeker at vi på grunn av svartedauden i 1349–1350 mistet svært mange av de skrivekyndige i landet (et stort antall geistlige døde), og at den nye generasjonen med skrivekyndige ikke klarte å videreføre det gammelnorske skriftspråket i dets tradisjonelle form. Av den grunn møter vi en enda mindre fast skrift- språksnorm i de mellomnorske tekstene. Det betyr dels at vi kan finne mer innslag fra talemålet, og dels at skriftspråket etter hvert blir mindre norsk. Når det gjelder innflytelse fra andre språk enn norsk, skriver Hødnebø dette om språkbruken i diplomene: Mens en omkring 1350 sjelden vil oppdage fremmed påvirkning, er situasjonen rundt 1550 den at en bare med flid kan leite fram enkelte norske særdrag (Hødnebø 1966 s. 11). De to diplomtekstene vi befatter oss med her, er tidfestet til midt i denne perioden. Dermed kan en forvente at norske særdrag vil finnes side ved side med språktrekk fra andre språk. Hvilke andre språk det er snakk om, kan en slutte ut fra språksosiale forhold og generell allmennhistorisk kunnskap. For det første vil en kunne finne påvirkning fra andre nordiske språk, dansk og svensk. Påvirkningen fra dansk og svensk skyldes de nordiske unionene og avnasjonalisering av adelen som følge av flytting og giftermål over landegren- sene. Dessuten bidro utbredelsen av birgittinerbevegelsen til den svenske innflytelsen. Den svenske innflytelsen er ifølge Mørck sterkest i perioden 1425– 1450, og påvirkningen viser seg først hos storfolk. Dansk bidrar bare med en del lånord i første del av mellomnorsk tid, og den danske innflytelsen tar til for alvor først i perioden 1390–1450. Gradvis blir dansk mer og mer dominerende, og trenger norsk ut som skriftspråk i perioden 1450–1525 (Mørck 2006 s. 38). Ofte kan det imidlertid være vanskelig å avgjøre om enkelttrekk kommer fra dansk eller svensk. 94 Gro-Renée Rambø

En kan også vente å finne påvirkning fra nedertysk, på grunn av hanseatenes sterke posisjon som kulturformidlere i seinmiddelalderen. Det er ofte vanskelig å avgjøre noe sikkert i forhold til hvorvidt den nedertyske påvirkningen har kommet direkte inn i det norske språket, eller via dansk eller svensk. For å få bedre grunnlag for å slutte noe om hvorvidt det er snakk om direkte eller indirekte lån, er det avgjørende nødvendig å benytte språkeksterne innganger. Hva slags type brev det er snakk om, og hvor det er fra, spiller inn i forhold til for- ventninger knyttet direkte opp mot språktrekk. Siden brevene som er materiale her er hentet fra et kloster, altså fra et kirkelig miljø, kan en slutte at en også kan vente å finne påvirkning fra latin. Det er et ekstra poeng ved disse to tekstene at de også har en kvinne som avsender, og det er typisk når det er en kvinne som er avsender/skriver at de nettopp er hentet fra et klostermiljø. Mesteparten av brevstoffet vi kjenner er forfattet av menn (jf. Vannebo 1994 s. 18). Det er ekstra spennende at de to tekstene har samme avsender/skriver, siden det at det er samme avsender kanskje gir oss et innblikk i variasjonen hos én enkelt skriftspråkbruker. Det er imidlertid vesentlig å understreke at brevene ikke nødvendigvis er ført i hånden av samme skriver. Brevene er dessuten fra seinmiddelalderen, og på denne tiden vet vi, som tidligere nevnt, at det allerede har kommet inn mye fremmed stoff i norsk. Jf. Simensen 1995 s. 57, som har jobbet med diplomer fra 1300-tallet, og påpeker at det i dette tidsrommet kommer inn mye nytt i norsk. Simensen påpeker at det i løpet av 1300-tallet er slik at norsk i forhold til lånordene sørfra viser en utvikling, som kan karakteriseres som en gradvis overgang fra en mer aktiv tilpassing – regelrette korrespondanser og substitu- sjon – til en mer passiv overtakelse. Det at brevene er skrevet ved Munkeliv kloster, er en viktig opplysning. Munkeliv hadde fra før av vært et benediktinerkloster, men ble i 1426 omlagt til et birgittinerkloster. Munkeliv var altså et birgittinerkloster på den tiden da de to brevene ble forfattet. Vadstena kloster i Sverige var moderklosteret til bir- gittinerklostrene, og som nevnt skyldtes mye svensk påvirkning nettopp birgittinerbevegelsen, så dermed kan en anta at svenske innslag vil være svært tydelige. Et kjennetegn ved birgittinerne var nemlig at de brukte morsmålet både muntlig og skriftlig. I brevene fra Munkeliv kloster i denne tiden ser vi derfor mange svenske innslag, jf. D. A. Seip 1956 s. 558 f. (I 1455 ble Munkeliv for øvrig brent av hanseatene.) De svenske innslagene er der i brev fra perioden i en slik grad at det danner grunnlaget for et helt eget språknavn, birgittiner- språk , som det er publisert egne artikler om, se f.eks. Sandvei 1938. Med bir- gittinerspråk bruker man å mene de tendenser til et interskandinavisk skrift- språk som viste seg i de nordiske birgittinerkloster mot slutten av 1300-tallet og 1400-tallet. Man snakker ofte om birgittinernorsk og birgittinerdansk, og mener med det norsk og dansk med svenske innslag. Diplomtekster som språkkontaktkilder 95

Språkkontakt – morfologi I det følgende vil jeg først og fremst analysere de utvalgte diplomene med vekt på morfologi og språkkontaktresultater. Innenfor moderne språkkontaktforsk- ning er det ofte et uttrykt premiss at når det gjelder det morfologiske nivået, så er lån på leksikonnivået vanlig også i språkkontaktsituasjoner som ikke nød- vendigvis er preget av stor intensitet og dybde, mens det er vanlig å anta at lån på det grammatiske nivået er uttrykk for mer intens og/eller langvarig kontakt (selv om det ikke alltid er slik). Jeg kommer også til å vise til enkelte fonologiske elementer i tekstene. Rent fonologiske språktrekk blir ofte sagt å være vanskeligere å arbeide med i middelaldertekster enn morfologiske og syntaktiske trekk, blant annet fordi rettskrivingen i seinmiddelalderen er nokså vilkår- lig når det gjelder for eksempel sammenhengen mellom enkelt- og dobbeltskri- ving av bokstaver i forhold til lydene de representerer (Nesse 2002). Det kan også være vanskelig å skille mellom på den ene siden ortografiske avvik som skyldes at skriftspråksnormen er mindre fast i middelalderen enn i moderne tid, og på den andre siden avvik som faktisk avspeiler lydlige forhold av ulike slag (Mørck 2006 s. 107). For eksempel er allografer (tilfeldig veksling) veldig ofte forekommende, det vil si at for hver enkelt lyd finnes det flere bokstaver, skrift- tegn, som gjengir den samme lyden i talespråket. I de to tekstene som er tema for analyse her, ser vi for eksempel at m/u/v/w opptrer som allografer, samt v/f, jf. vedlegg 1 og 2. Det er naturligvis ikke tilfeldig at det er nettopp morfologien som er valgt ut som fokusområde her. Når et språk låner språkstoff er det kanskje fremfor alt på dette språknivået vi finner fremmede innslag. Først og fremst dreier det seg naturligvis om ordlån, og dernest om ordlagingsmønstre/bøyingsstoff. Thoma- son og Kauffman (1988 s. 14) skriver at det teoretisk er slik at når det er språk- kontakt mellom to språk, er det slik at det mest prestisjefylte språket stort sett bare tar opp rene lånord fra det andre språket, mens språket med minst prestisje blir berørt på alle plan av språket, altså både i form av lånord og endringer i grammatiske strukturer. Endre Mørck påpeker at mens det i gammelnorske tekster er slik at formverket i liten grad avviker fra normalisert norrønt, er situasjonen en helt annen når det gjelder mellomnorsk. I mellomnorsk tid gjennom- går formverket i språket, altså morfologien, en kraftig forenkling. Det vi kjenner som kasussammenfallet skjer i løpet av middelalderen, og kasus markerer nettopp formkategorier i språket. Mange har hevdet at kasussammenfallet kanskje skyldtes kontakten med nedertysk, eller at denne kontakten eventuelt forsterket de prosessene som allerede var i gang i de skandinaviske språkene. Det som fremfor alt karakteriserer den norrøne nominalbøyningen i forhold til moderne norsk, er nettopp at norrønt er et kasusspråk. Kasus er for det første bøyningsformer som angir den syntaktiske funksjonen et nominal- ledd har i setningen (grammatisk kasus), men kan også ha en mer konkret betydning ved å uttrykke forhold som har å gjøre med tid, sted, måte osv. (lokale kasus) (Spurkland 1989 s. 33 f.). 96 Gro-Renée Rambø

Språkkontakt og ordlån Jeg skal i det følgende2 konsentrere meg om enkelte utvalg innenfor ordtilfang og ordlagingssystemet i de to tekstene. Når det gjelder ordtilfanget vil jeg kommentere såkalte «fremmede» elementer sett opp mot norsk. Innenfor ordlagingssystemet vil jeg kommentere trekk som gjelder både bøyning og avled- ning. Jeg har valgt å avgrense analysen slik at jeg fokuserer på fremmed stoff, det som stikker seg ut, og forsøker å hjemfeste det. Jeg kommer ikke her til å konsentrere meg om å jamføre funnene med moderne norsk eller lignende, men kommer til å fokusere på kommentarer knyttet til funnene i sin samtid, altså i forhold til hva vi eventuelt ville ha ventet å finne dersom teksten bare hadde hatt gammelnorske særdrag. Jeg kommer heller ikke til å fokusere på kasussammenfallet – selv om det innimellom vil komme til syne, og selv om det kunne være spesielt interessant å se på dette også. Noe av det jeg kommer til å vise til er helt klart morfologisk i betydningen bøyings- eller avledningssuffiks, mens noe går på lydlige forhold (fonologi), som kan ha betydning for f.eks. rota i et ord, eller gjelde lånord.

Parallellismer Stilistisk ga opptaket av middelnedertyske lån en god del dobbelformer, det vil si dubletter der en hjemlig form og en middelnedertysk form med omtrent samme betydning står side om side, parallelluttrykk av typen heiðr ok æra, sømd ok æra, klokr ok vitr, borga ok betala, luka ok betala, løysa ok betala (Simen- sen 1995 s. 71). Av den grunn er det rimelig å stanse opp dersom en kommer over slike parallellismer, og sjekke om ett eller flere av ordene som inngår i pa- rallellismen kan ha fremmed opphav. I tekstene jeg ser på her, kan vi se at det finnes flere eksempler på slike parallellismer, særlig i tekst nr. 115, og i noen av dem finner vi da også ordlån, som jeg skal vise.

Leksikalske lån Leksikalsk ga ordlån fra ulike språk en sterk utvidelse av ordtilfanget. Vi finner for eksempel mange eksempler på middelnedertyske lån i begge brevene her. I DN XVI 114 finner vi disse middelnedertyske lånene: • æra (subst. heidr, sømd) (lån fra middelnedertysk êre ‘ære, ekteskap’) (Bokmålsordboka/Nynorskordboka, https://ordbok.uib.no). • forsculla (verb forskylde?) (-skylde i betydning ‘fortjene, få lønn, straff som forskyldt’, fra nedertysk for- pref., oftest fra ty. ver- el. vor-) (Bok- målsordboka/Nynorskordboka, https://ordbok.uib.no). • orloff (subst. svensk orlof ‘tillatelse, reisetillatelse, dispensasjon’, fra mid-

2 For arbeidet med å tolke og hjemfeste de enkelte språktrekkene vil jeg takke Gudlaug Nedrelid, Marit Aamodt Nielsen, Endre Mørck og Erik Simensen for særdeles god hjelp. Diplomtekster som språkkontaktkilder 97

delnedertysk orlof i samme betydning) (Fornsvensk lexikalisk databas, https://spraakbanken.gu.se/fsvldb/). • ærlikin – ærlig (adj., norr. ærligr, fra middelnedertysk êrlìk, til êre ‘ære, ærbar, fornem’) (Det Norske Akademis Ordbok, https://www.naob.no/ ordbok).

I DN XVI 115 finner vi disse middelnedertyske ordlånene: • almosa subst. almisse, gj. middelnedertysk almesse, almisse, fra gr. elee- mosyne ‘miskunn’ (Bokmålsordboka/Nynorskordboka, https://ordbok.uib.no og Fornsvensk lexikalisk databas, https://spraakbanken.gu.se/fsvldb/). • naad subst., fra nedertysk, norr. náð f. ‘fred, vern, nåde’ (Bokmålsordbo- ka/Nynorskordboka, https://ordbok.uib.no). • ganst adv. ganske, fra middelnedertysk ganz ‘all, aldeles, fullstendig, hel’ (Det Norske Akademis Ordbok, https://www.naob.no/ordbok). • synderlike adj., fra middelnedertysk sunderlik, avledet av sunder ‘særlig, spesielt, for seg selv’. Suffikset -lik står i den svenske forma (Det Norske Akademis Ordbok, https://www.naob.no/ordbok). • breff subst. brev, fra middelnedertysk bref, mlat. breve (Fornsvensk lexikalisk databas, https://spraakbanken.gu.se/fsvldb/). • swadana det. sådan, norr. svádan, fra middelnedertysk sōdān, sammensatt av sō ‘så, slik’ og -dan ‘gjort, dannet, beskaffen’ (Det Norske Akademis Ordbok, https://www.naob.no/ordbok).

Det er ikke bare middelnedertyske ordlån i tekstene. Vi finner også svenske lån/forekomster. I DN XVI 114 finner vi for eksempel disse: • i mællan prep. fsv. i mällan, e mällan, i mällom (Svenska Akademiens Ordböcker, https://svenska.se). • framledis adv. framdeles, ‘längre fram i tiden’, norr. framleidis, etter mønster av aldeles, sisteleddet av led i bet. ‘vei’ (Svenska Akademiens Ordböcker, https://svenska.se).

I DN XVI 115 kan vi se disse eksemplene på lån/forekomster fra svensk: • jawande v. pres. part. av gammelsvensk iäva, dvs. ‘tvile, ottast, frykte’ (Fornsvensk lexikalisk databas, https://spraakbanken.gu.se/fsvldb/). • i gen prep. og adv., ‘igjen’) (Fornsvensk lexikalisk databas, https://spraakbanken.gu.se/fsvldb/).

Brevene inneholder dessuten latinske lån/andre lån, som for eksempel disse fra DN XVI 114: • reglahaald subst. regelhold, fra lat. regula ‘rett trestykke, linjal, måle- stokk’ (Det Norske Akademis Ordbok, https://www.naob.no/ordbok). • konvent subst., fra norr. konvent(a), fra lat. conventus ‘sammenkomst’, avledet av conveniere ‘komme sammen, samles, møte frem’ (Det Norske Akademis Ordbok, https://www.naob.no/ordbok). 98 Gro-Renée Rambø

I tillegg finner vi disse lånene i DN XVI 115: • byscop subst. biskop, i byscopsdømena, norr. biskup, gr. episkopos ‘til- synsmann’ (Det Norske Akademis Ordbok, https://www.naob.no/ordbok). • kirkio subst. kirke, norr. kirkja, gj. gammelengelsk cirice, fra gr. kyria- kon, kyrikon adj. ‘som hører herren til’ (Det Norske Akademis Ordbok, https://www.naob.no/ordbok). • scriffwin verb ‘skrive’, av norr. skrifa, via middelnedertysk schrīven eller gammelsaksisk skriban, fra lat. scribere) (Det Norske Akademis Ordbok, https://www.naob.no/ordbok).

Språkkontakt og bøyningssystemet/ordlagingssystemet Affikser Morfologisk kom blant annet de nye affiksene be-, for-, -heit og -inne til å bli særlig produktive. Det er ut fra dette interessant å se hva slags affikser som stikker seg ut som fremmedartede i de to diplomene. I DN XVI 114 kan vi blant annet finne disse formene: Prefiks/lånord: bewist, behøffde, forsculla (her er det dessuten snakk om lånord). Suffiks -lik: kærlica/kerlica, ærlikin, æuerdelica (men her er også -lig: ærli- ga, nephliga, wadlig).

I DN XVI 115 kan vi blant annet finne disse formene: Prefiks/lånord: formeer, forthiæna. Suffiks -lik og -het: fadherlikxheeth, mildelica, æuerdelica, armheeth, kær- lica.

Prefiksene be- og forer påvirkning fra nedertysk, og hele ordene er lånord fra nedertysk. Suffikset -het er også fra nedertysk. Suffikset -lik er påvirkning fra svensk, mens forma -lig er fra norrønt -ligr. Førsteleddet i kærlica er fransk (Mørck 2006 s. 184). Prefikser var ganske uvanlig i gammelnordisk, så de inn- lånte styrket et marginalt mønster for ordlaging (Mørck 2005 s. 1147).

Personlige pronomen I de to utvalgte brevene kan vi finne disse eksemplene på personlige pronomen i DN XVI 114: Første person flertall: wi (men også: wer). Andre person flertall: i/j, jdher/idher.

I brevet DN XVI 115 kan vi finne disse formene: Første person flertall: wi. Andre person flertall: i/j, jdher. Diplomtekster som språkkontaktkilder 99

Vi ser i begge tekstene at den moderne subjektsforma i 1. person flertall begyn- ner å vise seg: wi (altså vi). Mørck mener at selv om forma muligens kan være utviklet i norsk, må det trolig være med støtte i østnordisk, siden den verken passer med flertallsforma vér eller totallsforma vit, som normalt skulle fått sen- king av vokalen akkurat som substantivet vit til vet/vett (Mørck 2006 s. 148). Når det gjelder i/j-formene, så er disse også østnordisk – svensk – påvirkning (se Söderwall). Mørck (2005) lister opp formene i/ither/ithre for gammeldansk, og formene i/idher for svensk tidlig 1400-tall (Mørck 2005 s. 1135).

Determinativer I de to brevene kan vi finne eksempler som dette på determinativer i DN XVI 114: Possessiv: jdra. Demonstrativ: thy.

I DN XVI 115 finner vi disse formene: Possessiv: Jdhre, jdhra o.fl. Demonstrativ: thy.

Vi kan i mellomnorske diplomer finne svensk påvirkning i to demonstrativfor- mer: thy (norr. nøyt. dat. sg. því) og the (norr. mask. nom. pl. þeir). Vi finner altså som vi ser forma thy i begge diplomene vi ser på her (jf. Mørck 2006 s. 152). Dativ av demonstrativen den i intetkjønn entall med svensk form er thy: aff … thy, og brukes ofte som en slags leddsetninginnleder (Mørck 2006 s. 184).

Relativsetninger Vi kan finne flere eksempler på relativsetninger i de to brevtekstene. I DN XVI 114 kan vi finne disse eksemplene: Subjunksjon: som. Pronomen: hulkin, hulkit.

I DN XVI 115 kan vi finne disse formene: Subjunksjon: som. Pronomen: hulkit.

Norrønt hadde hvílíkr ‘hvilken’ som spørreord, og dette bruktes også i lærd stil som relativt pronomen (se Falk og Torp 1900 s. 140 ff.; Knudsen 1967 s. 84 ff.). Hvílíkr ble etter hvert utkonkurrert av hvilkin. Hulikin/hulkit regnes som svensk (se Indrebø 1951 s. 173 f.). Ellers er det interessant å se her at dette brukes som relativpronomen på to måter: For det første når det viser til hele foregående setning/predikat: ... som i 100 Gro-Renée Rambø haffwen opta oc tidhum mildelica hulpid hulkit gud alzwalluger jdher æuerde- lica løner Denne bruken kan vi fortsatt finne i moderne norsk: ‘Dere har ofte hjulpet oss, hvilket Gud vil lønne dere for.’ For det andre kan dette relative pronomenet vise til et enkelt setningsledd: ærlikin man brodher Hanis Hillebrandi hulkin som nw ærliga hawir giort. Denne bruken er lite brukbar i moderne norsk: *‘en ærlig mann, hvilken vi kjenner godt’ (nå heller: ‘en ærlig mann som vi kjenner godt’); som er også sannsynligvis ei østnordisk form (jf. Mørck 2006 s. 175). Vi ville ellers forvente å finne sem.

Verbbøying Det er interessant å studere nærmere hvordan verbene blir bøyd i de to brevtekstene. Vi kan blant annet finne disse eksemplene i DN XVI 114: 2. person flertall: hawin, sændin, affsakin, flyn. Refleksivending: dwælias/dvællas.

I det andre brevet, DN XVI 115, kan vi finne disse formene: 2. person flertall presens: haffwen, wærdhoghins. 2. person flertall imperativ: scriffwin. Refleksivending: hoppas, wærdhoghins, tækkis.

I begge brevene kan vi her se et tydelig tilfelle av påvirkning fra svensk. 2. person flertall har stort sett -n-ending der norrønt hadde -idd eller -it. Vi finner også forma hulpid (3), og det må være en svecisme. Sterke verb av tredje klasse har o i supinum (brostit, sokkit) dersom de ikke har nasal etter rotvokalen (spunnit). Det har hjalpa ikke, så dermed burde den regulære forma ha vært holpit. Men i svensk har de ikke a-omlyd i supinum, så der er det hulpit. Når det gjelder wærdhoghins, kan dette påpekes: I Fritzner 3 finner vi verðu- gast ‘verdiges’ (sammenliknet med latin dignari). I Norsk riksmålsordbok for- klares verdiges med ‘(nådigst) finne for godt, nedlate seg til; behage’. ... atj wærdhoghins wæl gøra. at sælia oss ... normalisert norrønt: ... at þér verðugizk vel gera at selja oss ... oversatt: ... ‘at De finner for godt å gjøre vel å selge oss’ ...

Når det gjelder flyn, kan man kanskje anta at dette må være verbet fligja, som i Fritzner 1 er forklart slik: ‘ordne noget saaledes, at det faar den Skikkelse, Be- skaffenhed, som det bør have’. I moderne norsk er forma fli , og Nynorskordbo- ka sier det er et nedertysk lån. I denne mellomnorske forma må = /g/ med frikativ uttale alt ha falt bort, og endinga trekkes da sammen med rotvokalen: fligið > fliið > flið. Dessuten er den norske endinga <ð> erstattet med den svenske , og skrives med . Dette kan i alle fall være en mulig for- klaring. Diplomtekster som språkkontaktkilder 101

Oc thi bidhum wer jdher oc badhen conuentin atj framledis affsakin honom oc flyn swa at ... Normalisert norrønt: Ok þvá biðum vér yðr ok báðar konventir at þér fram- leis afsakið honum ok fligið svá at ... Oversatt: ‘Og derfor ber vi Dem og begge konventa at dere unnskylder ham og’.

Fonologi Vi kan også trekke frem interessante funn når det gjelder fonologiske forhold, slik som disse i DN XVI 114: – manglende i-omlyd: hawin (2) – monoftongering: heem (5) – e > a mellom w og r: wari.

I DN XVI 115 kan vi peke på disse fonologiske funnene, som er av interesse for oss her: – manglende yngre u-omlyd: gamull – manglende assimilasjon nt > tt: winther – jú for jó: nywthum, jwll – monoftongering: løner, nødh, formeer, køpa, ødmywwkt, hela, thøm, wær- dørom, the – progressiv j-omlyd: hiælp.

Av lydformer som blir innlånt fra svensk i perioden, er monoftongering u for o, ó for ú og jú for jó (Indrebø 1951 s. 181). Av lydformer som blir innlånt fra dansk nevner Indrebø også (s. 204 f.) monoftongering jú for jó og b, d, g for p, t, k (samwedhæ, brugandhe). Mørck viser til at blant dialektforskjellene mellom øst- og vestnordisk som vokste frem tidlig (før begynnelsen av 1200-tallet) og som altså skilte svensk og dansk på den ene siden fra norsk og islandsk på den andre, finner vi at det er mindre omlyd i øst enn i vest – verken i-omlyd eller u-omlyd. Det er også monoftongering i øst, mens det ikke er det i vest. Vi ser altså at begge tekstene her følger det vi forventer av en østnordisk preget tekst. Progressiv j-omlyd er også et trekk som peker mot østnordisk – en /j/ gjør at en etterfølgende bakre vokal blir fremre. Dette regnes for å være en nyere lyd- endring (jf. Mørck 2006 s. 183).

Kasussystemet I løpet av overgangen fra norrønt til moderne norsk var det slik at mange av bøyningsendingene fikk ny form, og at det morfologiske systemet ble sterkt omformet med forenkling av både nominal- og verbalbøyinga. Ett av ek- 102 Gro-Renée Rambø semplene Mørck nevner, er at noen av endringene har sammenheng med syntaktiske endringer som nye regler for kasusstyring, hvor han nevner akkusativ for genitiv etter preposisjonen til. Dette ser vi flere eksempler på i tekstene, blant annet: til waart i linje 13 (til waars) (DN XVI 114) til bærning (linje 7, istedenfor til bærningar) (DN XVI 115) til kopstænnonna (linje 8, istedenfor til kopstænnonnar) (DN XVI 115).

Vi ser også andre tegn til kasusendringer. Mørck (2004 s. 416) påpeker at andre endringer er rent morfologiske, som når en ending blir erstattet av en annen; han nevner for eksempel -s i stedet for -ar i gen. sg. I de to tekstene vi har sett på kan for eksempel dette nevnes: Conuent (linje 11, DN XVI 114) er hunkjønn i norrønt, men ser ut til å bøyes som intetkjønn her. I brevet DN XVI 115, linje 9, skulle vi også forvente synderlika naad, og ikke synderlike naad, siden naad er hokjønn. Morfologisk skulle vi dessuten vente samme ending i wadlig som i haardha i brev DN XVI 114, linje 6, men bøyingssystemet er uansett ikke konsekvent. Det er likevel først mot slutten av perioden at endringene skjer som fører til sammenfall av bøyningskategorier slik at hele systemet endres.

Språkkontaktresultater – latin I et språkkontaktperspektiv er også bruken av latin interessant. Det er mer enn det bruker å være i de to brevene vi har sett på her, enn det vanligvis er i verds- lige brev. En analyse viser at det for det første er hele deler av brevene som er på latin: hilsningen Aue Maria gracia plena ‘hill deg Maria, full av nåde’, av- slutningsformularene, formelbruk officium visitacionis, og i tillegg er det noen enkeltord innimellom som er på latin. Vi kan derimot ikke si at det er snakk om noen kodeveksling mellom norsk og latin på annen måte inne i setninger. Ingen av funnene i de to brevene kan sies å være overraskende, siden det er snakk om brev skrevet innenfor en kirkelig kontekst.

Konklusjon Det jeg har fokusert på i denne artikkelen er skriftspråklig materiale, diplomene. Når vi snakker om språkkontaktelementer her, er det rimeligvis slike som har skjedd i det muntlige språket, og som så gir seg utslag på ulike vis i det skriftlige materialet. Skriftspråk og talespråk har noen sentrale ulikheter som må nevnes. Skriftspråket er ifølge sin natur konservativt, ved at talespråket ikke så lett slipper igjennom med sine novasjoner. I det mellomnorske materialet kan vi se at det er snakk om en stadig økende Diplomtekster som språkkontaktkilder 103 grad av det Hødnebø kaller «blandingsmål» – forekomster av elementer fra ulike språk og språkvarieteter. Hødnebø (1971 s. 146 f.) kaller det «et sterkt for- styrrende element». Han påpeker at den tyske innflytelsen er forholdsvis gjen- nomskuelig, den setter spor etter seg ved ordlån og betydningslån. Dette har jeg vist noen klare eksempler på. I de to tekstene jeg har konsentrert meg om her, er det imidlertid først og fremst det svenske som har vært iøynefallende. Dette har jeg også vist helt tydelige eksempler på. Det at påvirkningen fra svensk er spesielt stor, er delvis fordi svensk innflytelse generelt gjorde seg gjeldende i norsk, dels fordi svensk gjorde seg spesielt mye gjeldende i norske tekster skrevet innenfor birgittinerordenen. Av den grunn har de svenske elementene blitt mye mer tydeliggjort enn for eksempel danske elementer, som kanskje hadde kommet tydeligere til syne i en annen type tekst fra samme tidsrom. Det må dessuten påpekes at det på generelt grunnlag noen ganger kan være vanskelig å avgjøre om bestemte språktrekk kommer fra dansk eller svensk, når det er snakk om parallelle utviklinger. Da vil det være språkeksterne forhold som dras inn for å sannsynliggjøre långiverspråk, og her peker det meste mot svensk pga. birgittinerklosteret Munkeliv. Den svenske påvirkningen varte ikke så veldig lenge. Deretter setter den danske påvirkningen inn for fullt, og da stanser den svenske (Sandvei 1938). Dansken ble hjulpet frem av at både administrasjons- og kirkespråket ble dansk. Særlig ble reformasjonen og boktrykkerkunsten av- gjørende (Sandvei 1938 s. 53). De to diplomene som har vært grunnlag for analyse her, er altså nokså spesielle, siden det svenske er spesielt tydelig. Dette med lånvei er generelt vanskelig å avgjøre – har vi å gjøre med direkte eller indirekte lån? Indrebø (1951) skriver at den tyske påvirkningen kom enten direkte eller via svensk eller dansk (se også Rindal 1983). Dette er det viktig å fremheve. Selv om vi kan påvise lånord osv. i en bestemt tekst, kan det være vanskelig å avgjøre hvordan lånveien har vært – det gjelder også for disse tekstene. Hødnebø (1971) påpeker da også at det er direkte uforsvarlig å plukke ut enkeltord og enkeltformer med diplomatariets angivelse av tid og sted som eneste rettesnor, og at en slik forskning må føre på avveier. På samme måte kan vi nok si at det også kan føre på avveie å plukke ut enkeltord og enkeltformer i to tekster og la dem stå som betegnende for noe annet enn akkurat de to tekstene det er snakk om. En grundigere analyse av et større antall tekster ville kanskje ha tegnet et noe annerledes bilde av skriftspråket i perioden. I flere foreliggende undersøkelser av mellomnorske tekster har det vært gjort avgrensninger av ulike slag, for eksempel ved at man bare har tatt med diplomer som har vært trykt etter originalen, slik det gjerne står når det ikke er snakk om avskrifter. I denne artikkelen har jeg, som tidligere nevnt, benyttet digitali- serte tekstgjengivelser. Jeg vet ikke hva slags sammenheng disse to brevene står i, men det kan hende at det er et samlehåndskrift. Det kan også være en ko- pibok der brevene ble skrevet inn da de ble forfattet, og i så fall er de samtidige med originalen. Dersom det er snakk om senere avskrifter, kommer spørsmålet om forholdet mellom original og avskrift inn. Flere undersøkelser har vist at avskrifter ikke gjengir originaler nøyaktig. 104 Gro-Renée Rambø

Gjennomgangen her har også tydeliggjort hvilket puslespill det egentlig er å foreta en språklig analyse av en mellomnorsk tekst. Språket har trekk fra flere språk, ortografien er vaklende, og innslag fra talemål slår igjennom på ulike måter. For å analysere en mellomnorsk tekst må en først forsøke å tilbakeføre det som står til normalisert norrønt. Deretter kan man på bakgrunn av det man da ikke gjenkjenner forsøke å jamføre funn mot svensk eller dansk i perioden, og også mot nedertysk. Flere av ordene i de to mellomnorske tekstene jeg har sett på her, har vært vanskelige å hjemfeste helt sikkert, så det vil være interessant med en videre studie. Jeg har ikke presentert noen total analyse av tekstene, men har forhåpentligvis vist til tilstrekkelig mange morfologiske trekk og språkkontaktelementer til at det har tydeliggjort det som påpekes å være betegnende for mellomnorske tekster: stor språklig variasjon. Videre vil det forhå- pentligvis ha kommet frem at dette kan ses på som uttrykk for en kulturell kontakt som strekker seg over lang tid, og dermed viser til kontinuitet med det moderne samfunnet. For de to tekstene jeg har sett på må de vidtgående svenske innslagene sies å ha vært slående. En dyperegående analyse ville nok ha påvist langt flere interessante momenter enn de som har kommet frem her. Avslutningsvis er det interessant å spørre seg hva slags verdi en minianalyse som dette egentlig har. Hvis en bare er interessert i å finne ut hvordan språk som system endrer og utvikler seg, så er selvsagt en analyse som dette både be- grensende og kanskje også lettere tendensiøs. Uten å knytte an til utvikling og endring i et større perspektiv, så er det kanskje for mange ikke så interessant. På den andre siden kan en hevde at en uansett ikke kan forstå språkkontakt uten å fokusere på individene som bruker språkene, og det må være et mål å få en forståelse av individenes kommunikative kompetanse i de involverte lingvistis- ke varietetene. Dette må igjen ses opp mot den aktuelle arenaen det er snakk om, ellers får vi bare tak i variasjon, men ikke register. I et slikt perspektiv blir også minianalysene interessante. Det denne artikkelen har fokusert på, er hvordan språk og språkbruk slik det kommer til uttrykk i de to mellomnorske tekstene, er uttrykk for fleksibilitet. Språk er aldri «rene», og det er kommuni- kasjonssituasjon, kommunikasjonsarena og avsenderinstanser som avgjør hva vi finner i slike tekster. Diplomtekster som språkkontaktkilder 105

Vedlegg 1 Diplomatarium Norvegicum (vol. I–XXI)

Sammendrag: Ragnhild Bergsdatter, Abbedisse i Munkeliv, og begge Konventer sende sin Tak til Vadstena Kloster for Udsendelsen af Broder Hans Hillebrandssøn, der nu har udført den paabudne Visitation, men som de have overtalt til at forblive længere for at give dem den nødvendige Anvisning til Reglernes Overholdelse.

Kilde: Indført i Codex No. 3 (Mscr. in 4to) i Upsala Univ. Bibl. fol. 24. a.

Nummer: 114

Dato: 12 Septbr. [1440]. Sted: [Munkeliv.]

Brevtekst (fra den trykte utgaven): Aue Maria gracia plena. Takkom wi jdher kærlica for jdra stora dygd oc æro som i oss. bewist hawin oc særdelis nw i thy atj hith sændin ærlikin man brodher Hanis Hillebrandi hulkin som nw ærliga hawir giort sith officium visitacionis swa at wi honom kerlika takkom oc ville han nw haffwa heem farid hulkit wi honom affrædhom fore then haardha oc wadlig wæg som her ær i mællan Oc næpligha med store bøn tha kunnom wi ffa aff honom at han her dwælias wille Oc thi bidhum wer jdher oc badhen conuentin atj framledis affsakin honom oc flyn swa at han haffwi [thera1 [confessoris oc brødherne2 minne oc orloff her dwællas. saker thes at wi ey [i2 swa stakkat thima kunnom ffa fullelegha alla wmwysning oc torffwelikin stikke som oss be- høffde til waart reglahaald hulkit wi gerna forsculla wiliom med alla godho. Gud wari med idher nw oc æuerdelica Scriptum Munkaliff feria secunda infra octauas natiuitatis sub sigillo conuentus hoc Ragnilder Bergxdotter abbatissa in Munkaliff [fratres1 Sorores et fratres eiusdem loci

(Lastet ned 10.01.2011 fra: http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/ diplom_vise_tekst.prl?b=13594&s=n&str=) 106 Gro-Renée Rambø

Vedlegg 2 Diplomatarium Norvegicum (vol. I–XXI)

Sammendrag: Ragnhild Bergsdatter, Abbedisse i Munkeliv, Generalkonfessoren Hans Hille- brandssøn og begge Konventer beklage sin store Nød for Erkebiskop Aslak Bolt, idet der paa Grund af Seiladsens Standsning ingen Tilførsel er kommen til Bergen; de anholde derfor om at faa kjøbt en Del af hans Korntiende i nogle Sogne nordenfor Stat.

Kilde: Indført i Codex No. 3 (Mscr. in 4to fra 15de Aarhundrede) i Upsala Univ. Bibl.fol. 24. a-b.

Nummer: 115

Dato: 20 Septbr. [1440]. Sted: Munkeliv.

Brevtekst (fra den trykte utgaven): Aue (Maria) gracia plena Jdhre fadherlikxheeth naad takkom wi for jdhra stora dygd. hiælp oc almosa. som i haffwen opta oc tidhum mildelica hulpid hulkit gud alzwalluger jdher æuerdelica løner Nw hoppas wi æn til jdre nadh at fly til godha raadha. oc hiælp. som oss. nw vppa. ligger j waare store nødh oc fatig- doom Saker thess at siglingin kom ekke til *Bergwim som formeer warid haffuer Oc fingom wi ganst lithit køpa. til bærning offuer winther æller *fran til *kopstænnonna. Oc vtnan wi nywthum jdhre [sinde1 synderlike naad j thy at wi ffaa køpa. nokon korntiwnd i jdhre [ærche2 byscopsdøme fore fult wærd tha ær jawande at wi faa lidha hær stora. armheeth Hwar fore bidhiom wi jdher fore gudz scul oc jomfrw Maria oc waare patrona sancte Birgitto med alle ødmywkt. atj wærdhoghins wæl gøra. at sælia oss. af nokrom jdhrom kirkiosoknom noordhan for Stadh som næst ær thesso byscopsdømena. hela lotha æller halffwa. æpter thy swa som gamull sætning ær for swadana [vp2 lykt. swa som i thøm wærdørom jdher tækkis at haffwa. oc scriffwin oss. een swar i gen med nokrom wissom bwdhum jnnan thetta oc jwll. oc jdher wilia hwat jdher tækkis aff oss. at haffwa. oc swa jdhart vppid breff til the sokna jdhar naad wil afflata hulkit wi kærlica forthiæna wiliom j allo godho. Vestre Diplomtekster som språkkontaktkilder 107 venerande et preclare dominacionis et paternitatis graciam con- seruet deus altissimus jn vtroque homine pro felici gubernacione ecclesie sancte Noricane tempore diuturno Scriptum Munkaliff jn vigilia Matthei apostoli et ewangeliste sub sigillo conuentus. Ragnilder Bærgxdotter abbadissa in Munkaliff [et Jo- hannes Hildebrandi3 Confessor generalis Sorores et fratres vtriusque conuentus vestri deuoti oratores Venerabili jn Christo patri ac domino domino Aslako diuina miseracione archiepiscopo Nidhrosiensi et apostolice sedis legato. gracioso cum debita reuerencia presentetur hec littera

(Lastet ned 10.01.2011 fra http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/ diplom_vise_tekst.prl?b=13595&s=n) 108 Gro-Renée Rambø

Litteratur Bokmålsordboka og Nynorskordboka. http://www.dokpro.uia.no/ordboksoek.html; be- søkt mars 2009. Det Norske Akademis Ordbok. https://www.naob.no/ordbok/; besøkt juni 2018. Dokumentasjonsprosjektet: http://www.dokpro.uio.no/; besøkt 30.09.2016. Etymologisk ordbok = Falk, Hjalmar og Torp, Alf, 1903–06: Etymologisk ordbog over det norske og det danske sprog. Kristiania. [Opptrykk etter første utgave. 1991. Oslo.] Falk, Hjalmar og Torp, Alf, 1900: Dansk-norskens syntax i historisk fremstilling. Kris- tiania. Fritzner, Johan [1886–1896], 1954: Ordbog over Det gamle norske Sprog, Bd. I–III. Kristiania. Fritzner, Johan & Hødnebø, Finn, 1972: Ordbog over Det gamle norske Sprog, Bd. IV. Oslo. Hødnebø, Finn, 1966: Utvalg av norske diplomer 1350–1550. Oslo–København–Stock- holm. — 1971: Om diplomer som kilde for norsk språkhistorie. I: Magerøy, Hallvard & Venås, Kjell (red.), Mål og Namn. S. 145–153. Indrebø, Gustav, 1951: Norsk målsoga. Bergen. Jørgensen, Jon Gunnar (red.), 1997: Aslak Bolts Jordebok. Oslo. Knudsen, Trygve, 1967: Om muntlighet og replikker i norske middelalderdiplomer. I: Skrifttradisjon og litteraturmål. Artikler og avhandlinger i utvalg. Festskrift i anledning av Trygve Knudsens 70-årsdag 23. juni 1967. S. 77–86. Knudsen, Trygve; Sommerfelt, Alf og Nordeng, Harald, 1995: Norsk Riksmålsordbok 1–6. Oslo. Mæhlum, Brit, 1998: Svartedauden – en skjellsettende språkhistorisk begivenhet? Norsk Lingvistisk Tidsskrift, årgang 16, 1998, hefte 1. S. 3–32. Mørck, Endre, 2004: Mellomnorsk språk. I: Haugen, Odd Einar (red.), Handbok i norrøn filologi. S. 407–450. — 2005: Morphological developments from Old Nordic to Early Modern Nordic. I: Bandle, Oskar et al. (eds.), The Nordic Languages. An international handbook of the history of the North Germanic Languages. S. 1128–1148. — 2006: Unormaliserte middelaldertekster. Tekstprøver, tekstkommentarer og bak- grunnsstoff. Bergen. Nesse, Agnete, 2002: Språkkontakt mellom norsk og tysk i hansatidens Bergen. Oslo. Rindal, Magnus, 1983: Bergens eldste bymål. I: Eigenproduksjon nr 19. S. 39–49. — 1988: Finst det ein «mellomnorsk» periode i norsk språkhistorie?. I: Eigenproduk- sjon nr 32. S. 42–53. Sandvei, Marius, 1938: Birgittinernorsk. I: Maal og Minne 1938. S. 40–53. Seip, Didrik Arup, 1955: Norsk språkhistorie til omkring 1370. Oslo. — 1956: Birgittinernorsk. I: Kulturhistorisk leksikon for nordisk middelalder fra vi- kingtid til reformasjonstid. 1. S. 558–560. Simensen, Erik, 1995: Påverknaden frå mellomnedertysk på norsk i diplom frå det 14. hundreåret. I: Jahr, Ernst Håkon (red.), Nordisk og nedertysk. Språkkontakt og språkutvikling i seinmellomalderen. S. 55–81. Spurkland, Terje, 1989: Innføring i norrønt språk. Oslo. Svenska Akademiens Ordböcker. https://svenska.se; besøkt juni 2018. Söderwall, K. F.: Ordbog öfver svenska medeltids–språket. http://www.spraakbanken.gu.se/fsvldb; besøkt mars 2009. Thomason, Sarah G. og Kaufman, Terrence, 1988: Language contact, creolization, and genetic linguistics. Berkeley. Diplomtekster som språkkontaktkilder 109

Vannebo, Kjell, 1994: Hva vet vi om lese- og skriveferdigheten i Norge i middelalderen? I: Maal og Minne 1994. S. 5–23. Aavitsland, Kristin Bliksrud, 1997: Forskningsmyter om middelalderen. I: Haavards- holm, Jørgen (red.), Nytt lys på middelalderen. S. 24–33. 110 Gro-Renée Rambø Importerat och härtappat 111 Importerat och härtappat Franskt inflytande på svenska dialekter

Karin Hallén

Inledning Att det finns franska lånord i svenskan är nog bekant för de flesta, i varje fall för dem som är det minsta intresserade av vårt svenska språk. Språkvetare och andra som arbetat professionellt med språk känner väl till att svenskan bär tydliga spår av franskt inflytande. Däremot vet inte alla att det finns och har funnits ganska gott om franska lånord i de svenska dialekterna. I dialektordsamlingarna vid fyra arkiv förlagda till Lund, Göteborg, Umeå och Uppsala, som är hu- vudarkivet (Institutet för språk och folkminnen), behöver man inte bläddra sär- skilt långt i kortlådorna förrän man stöter på ord som ser misstänkt osvenska ut. Det rör sig då inte om de lågtyska lånen; de avtecknar sig inte lika tydligt som de franska. Vilka vägar har de franska lånorden tagit för att nå ut till dialekterna, där de inte bara har introducerats utan även införlivats i det dialektala ordförrådet, dvs. etablerats? Så skedde naturligtvis inte med alla franska ord som dialekttalande hörde användas. Precis som i rikssvenskan var de franska orden många gånger dagsländor som försvann lika fort som de dök upp. De ord som blev kvar hade ofta introducerats via lågtyskan eller högtyskan, men det är väl do- kumenterat att det periodvis också fanns franska hantverkare, kyrkobyggare och andra yrkesgrupper här i landet. Introduktionen kunde således även ske direkt, utan mellanhänder. Vi kan alltså helt klart tala om franskt inflytande, direkt eller indirekt, också på de svenska dialekterna.

Material Ordbok över Sveriges dialekter (OSD) var under en lång följd av år min arbets- plats. Ordboksprojektet, som hade initierats av Kungl. Gustav Adolfs Akade- mien, sjösattes i mitten av 1950-talet, och ett omfattande arbete med att samla in material som skulle utgöra underlaget till ordboken påbörjades. Dialektord- samlingar från andra arkiv kopierades och dialektlitteratur, avhandlingar och ordboksartiklar m.m. excerperades. Eftersom tillgången på material var omfattande från somliga delar av landet, medan andra delar snarast utgjorde lakuner 112 Karin Hallén eller hade mycket få uppgifter om vissa ord, försökte man utjämna skillnaderna genom ytterligare insamling och excerpering. Underlaget till ordboken är idag en gigantisk ordsamling som består av mellan 7 och 8 miljoner ordlappar. Ar- betet med denna ordsamling fortsätter med målsättningen att göra den tillgäng- lig för forskare och allmänhet, samtidigt som den ska vara utgångspunkten för ett kortfattat lexikon, Svenskt dialektlexikon (SDL). Det är i första hand ur denna dialektordsamling som jag hämtat material till mina undersökningar av franska lånord i svenska dialekter. För att komplettera mitt material har jag även gått igenom vissa dialektordsamlingar från f.d. ULMA (Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala), vilka inte har kopierats för ordbokens räkning.

Franska lånord – en definition Det är inte helt lätt att definiera vad som är ett franskt lånord. Ska definitionen endast gälla ord som lånats direkt från franskan eller borde även franska ord som lånats via (låg)tyskan ingå i den? Vore det inte riktigt att i definitionen också innefatta ord som sannolikt lånats genom fransk förmedling men vilkas ursprung är grekiskt, latinskt etc.? Jag har i det här sammanhanget stannat för den formulering som jag använde i min avhandling. Det är en vid definition: Till franska lånord räknar jag ord som, enligt övervägande samstämmighet när det gäller etymologin, (sannolikt) härstammar från fornfranskan eller franskan, vilka alltså är långivande språk. (Medel)lågtyskan eller högtyskan har ofta varit lånför- medlande språk, särskilt när det gäller de lite äldre lånen. Termen franska lånord innefattar i detta arbete även ord som (sannolikt) förmedlats av franskan, men vars ursprung är grekiskt, latinskt, italienskt, spanskt, portugisiskt etc. (Hallén 2001 s. 11).

Orsaker till lån Den vanligaste orsaken till att vi lånar ord är att det saknas benämningar i språ- ket för nya företeelser, personer, platser och begrepp. Att generalisera eller dif- ferentiera kan också vara en anledning till lån. När man vill uttrycka en värde- ring, negativ eller positiv, saknas ibland tillräckligt starka ord för detta och man söker nya ord i något annat språk. Särskilt inom vissa semantiska fält tenderar de affektiva orden att förlora i expressiv kraft och behovet av synonymer är stort. Många novationer har tillkommit som utslag av leklynne och för att skapa komiska effekter. De franska orden, som ju är så främmande för vårt svenska språk, har i dialekterna gett upphov till en hel del missförstånd, eftersom de endast hördes uttalas och därför aldrig korrigerades. Säkerligen har de lockat dialekttalande människor att leka med orden som i många fall fick helt förändrade former och betydelser (Edlund & Hene 1992 s. 70). Importerat och härtappat 113

Franskt inflytande på det svenska språket – franska lån- ord i svenskan Innan jag kommer in på det franska inflytandet på dialekterna, ska jag som en bakgrund redogöra för den påverkan franska språket och kulturen hade på vårt svenska språk och vår kultur under olika perioder, som var mer eller mindre präglade av fransk kultur och franskt språk. Min redogörelse bygger främst på Alfred Nordfelt, Elof Hellquist och Lars-Erik Edlund, Lars-Erik Edlund & Birgitta Hene samt Martin Gellerstam, liksom kortare beskrivningar i arbeten om svensk språkhistoria. I ett av sina tidigaste arbeten skriver Nordfelt följande om inlåningen av främmande ord och uttryck: Införandet af utländska lånord kan närmast jämföras med seden att i inhemsk mark omplantera främmande länders växtalster. Lånorden gå i hufvudsak samma öde till mötes som dessa. Några växa kraftigt och härdigt och införlifvas till den grad med det nya landets flora att deras främmande härkomst endast kan upptäckas vid närma- re skärskådande och ibland blott av forskarens öga, t.ex. bal, blus, fadd, fjär. […] Andra växa också mycket bra men bibehålla med en viss förnämitet sin utländska skrud, lätt skönjbar för hvar och en, t.ex. allé, armé, fantasi […] parfym, porslin, pre- sent, tambur m.fl. Några – och de äro vanligen praktblommor – trifvas aldrig rätt väl utan försvinna tämligen snart för att nu för tiden endast anträffas mellan gamla pap- per, t.ex. chagrinera, deplorabel… (Nordfelt 1901 s. 55). Sveriges kontakter med Frankrike går ända tillbaka till 1100-talet, då munkar från Clairvaux och kyrkobyggare hörde till de tidiga inflyttarna i vårt land. Un- der 1200- och 1300-talen sökte sig teologistuderande från Norden till Sor- bonne. Men det är först med riddardiktningen under 1300-talet som franska ord börjar synas i svenska texter. Oftast rör det sig då om beteckningar på företeel- ser som har med riddarväsendet att göra (Edlund 1988a s. 25 ff.). Några exempel på ord från den tiden är baner, dust, kär, äventyr. Förbindelserna mellan Sverige och Frankrike bröts inte under reformations- tiden, men studenter sökte sig då lika mycket till tyska universitetsstäder. Mi- litärtermer och ord inom konstområdet liksom ord för klädesplagg, kryddor, salt och viner lånades in, oftast genom tysk förmedling (Hellquist 1929–30 s. 50). Några exempel på inlånade ord är alarm, artilleri, bonnet och konterfej. I samband med det trettioåriga kriget blev de politiska förbindelserna med Frankrike allt tätare och inom flera områden, t.ex. det militära och civil förvalt- ning, handel och industri, vetenskap och konst, gjorde sig det franska inflytandet under 1600-talet alltmer gällande. Militärer, konstnärer och konsthantver- kare invandrade till Sverige. Berömda svenskar gjorde resor till Frankrike. Det svenska språket påverkades självklart av detta. Från mitten av 1600-talet talades franska vid drottning Kristinas hov (Ståhle 1982 s. 14 ff.). Ord och uttryck upptogs direkt från franskan. Detta framgår av litteraturen men också av brev och dagböcker. Från adelskretsar spreds franskt inflytande till borgerskapet och via herrgårdskulturen ute i landet fångades franska ord upp även av den 114 Karin Hallén dialekttalande befolkningen (Ingers 1958 s. 149). Lånordsexempel från tiden är batalj, batteri, alliance, ambassad, journal, malis och renommé. Men mot- reaktioner försökte sätta stopp för det franska inflytandet. Georg Stiernhielm och andra språkpurister ville rensa det svenska språket från onödiga, svulstiga, franska ord. Under Gustav III:s tid kulminerade det franska inflytandet. Efter franskt fö- redöme inrättades akademier, bl.a. Svenska Akademien. Svensk konst påver- kades av franska stilideal, liksom litteratur och teater. Utvecklingen av den franska revolutionen, som till att börja med imponerade på många, följdes »[med] den största spänning och minskade ingalunda intresset för Frankrike och allt franskt» (Nordfelt 1940 s. 10). Lånordsexempel från tiden är annons, briljant, byrå, charmant, flottilj, frappera, inkiett, kotlett, misär, odör, placera, supé, talang och terrass. Det franska inflytandet höll i sig längre i Sverige än i andra europeiska länder. Under den första hälften av 1800-talet var det framstående personlighe- ter med fransk anknytning, främst regenten, som stod som förmedlare av det franska. Tyskan började under detta århundrade återta sin ställning som betydande främmande språk i Sverige. Exempel på franska lånord från 1800-talet är ambulans, (automo)bil, blus, chic, gentil, refräng och volang. Den hastiga utvecklingen under 1900-talet innebar att många främmande ord, bland dem franska, behövdes för att beteckna de nya företeelserna. Största delen har behållit sin ursprungliga form, några exempel är aperitif, camouflage, garage, sabotage, sanktion (Bergman 1984 s. 213).

Franska lånord i dialekterna Att säkert uttala sig om de franska ordens vägar in i de svenska dialekterna är nästintill omöjligt. Man bör helst yttra sig med reservationer som »troligen» och i bästa fall »sannolikt», någon enstaka gång »säkerligen». De som uttalar sig i frågan har oftast kommit med antaganden som grundar sig på den ovänta- de mängd franska lånord som de stött på från en viss socken. Vid ett närmare studium har det kunnat visa sig att en regementschef, läkare, lärare eller präst som vurmat för det franska, levt och verkat i bygden under någon tid (Nyman 1958 s. 40 f.). Intresset för dialekter och de franska lånorden avspeglar sig bl.a. i flera ord- listor och texter. I Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten och Carl Renmarcks Plurima Lingvae Gothicae Rudera – båda från 1700-talet, utgivna med inledning och kommentar av Maj Reinhammar – dyker franska ord upp. I sin Ordbok över Umemålet från 1804 har Pehr Stenberg även tagit upp franska lånord. Exempel på bl.a. dialektala ombildningar av lånorden finner man hos Adolf Noreen i Folketymologier från 1888. I Luleåkultur 1925 skriver August Nordström: Importerat och härtappat 115

Främmande ord äro ingalunda så sällsynta i allmogespråket, som man skulle vara böjd att tro, och deras hemortsrätt där är ej av nyare dato. En allmogeman som vill tala väl och övertygande, måste ha på lager ett gott förråd av sådana, som han vid behov kan använda (Nordström 1925 s. 36). I kapitlet »Främmande ord» ger Nordström exempel på flera lånord, bl.a. esto- me´r ’estimera, värdera’, side´r ’gå i konkurs’ och reme´lljän ’remedierna, verktygen’ (ob. form reme´lljo). En proseminarieuppsats från 1944 av Ulla Hedlund ger en förteckning över romanska lånord i Rödömålet i Jämtland. I ett avsnitt i Det svenska Vilhelmi- namålet 2 skriver Karl-Hampus Dahlstedt om inlånade verb på -era och näm- ner ackordera, cedera, dominera, estimera, exercera, fallera och spendera som han menar har integrerats i dialekten redan under förra hälften av 1600- talet (1962 s. 171 ff.). Ingemar Ingers, som gjorde uppteckningar i Bara härad i Skåne på 1950- talet och noterade en hel del franska ord, undersökte omständigheter som kunde förklara förekomsten av alla dessa lånord. Han menade att den fransk- orienterade högrestånds- och herrgårdskultur som odlades under 1600- och 1700-talen, var en förklaring. Då det dialekttalande tjänstefolket i herrgårdar- na passade upp vid exempelvis måltiderna, lyssnade de säkerligen på samtal som fördes kring bordet och uppsnappade då en del märkliga ord som för- utom att de lät konstigt hade svårfångade betydelser. Några exempel på lån- ord som Ingers upptecknade (1958 s. 149 ff.): akede´ra ’ackordera’ i betydelsen ’disputera’, ’diskutera’ (Kal den elefte han akedera me en skova´jtare ’Karl den elfte diskuterade med en skogvaktare’); eksteme´ra ’finna sig i’, ’nedlåta sig till’, och eksteme´rad ’värderad, ansedd’ (Riksdasmannen eksteme´ra ente å aga i hanses tjarra – han va ente so mied ekstemerad ’Riksdags- mannen uppskattade inte att åka i hans kärra – han var inte så ansedd’) och inkie´tt ’orolig’ (Ja blej inkiett, når ja så de bejynga å gnistra ’Jag blev orolig när jag såg att det började gnistra’). I en uppsats med titeln »Om pitebons modersmål» (1958) behandlar Efraim Nyman dels ord som är gemensamma för riksspråk och dialekter, dels särdia- lektala ord. Han har också funnit en rad lånord från finskan, vilket inte är konstigt om man betänker närheten till det finska området. Svårare är det att förstå på vilka vägar de franska orden tog sig fram till pitemålet. Men Nyman menar att ståndspersoner – konungens befallningshavande hade sitt säte i Piteå – ofta talade franska sinsemellan. Han ger flera exempel (a.a. s. 40 f.) på den föränd- rade form som franska ord fått i pitemålet, fora´:s (fra. forrage ’foder, hästfo- der’), kasje´tt (fra. casquette ’mössa med skärm’), ampredjä´:ra ’handha, sköta om’ (fra. empoigner ’få fatt, hålla i kragen’ eller, möjligen, emporter ’bortföra, borttaga’), fåli:´t ’skadad, ur stånd att arbeta’ (fra. faillite ’ konkurs, cession’), sjalu´:r ’avundsjuk, svartsjuk’ (fra. jaloux ’avundsjuk, svartsjuk’). »Några franska lånord i dialekterna» heter en artikel som Susanne Berg- ström, Caroline Sandström och Carola Åkerlund publicerat 1993. De har sam- lat ett antal franska ord som ingår i lite äldre dialekttalandes språk. Några ex- 116 Karin Hallén empel är estimera med varianter som extimera, estumera och extumera samt chikanera och akodera. Som nämnts har de franska ordens förekomst i dialekterna i många fall för- klarats med att någon inflytelserik högreståndsperson har bott och verkat på orten under en viss tid. Men det finns tillfällen då det inte går att hitta någon sådan förklaring, och då är det svårt att förstå hur de franska orden trängt in i dialekten. I inledningen till Ordbok över lulemålet på grundval av dialekten i Antnäs by, Nederluleå socken (1993) skriver Jan-Olov Nyström: Om de finska låneorden ter sig naturliga av historiska och geografiska orsaker är den stora mängden franska låneord märkligare. Säkerligen har de kommit in i dialekten under 1700-talet, när inflödet av franska låneord var som starkast. En stor mängd av dessa ord har trängt in i lulemålet, och blivit kvar, ofta med glidande betydelser och uttal. Nyström ger (1993 s. 12) bl.a. följande exempel: side:´r ’göra konkurs’ (fra. céder ’överlåta, avstå ifrån’) och forä:´s ’skräpfoder’ (fra. fourrage ’djurfo- der’). »Det är märkligt att Luleå socken, där ingen direkt högreståndskultur nå- gonsin funnits, i sitt folkmål tagit upp och bevarat så många franska låneord». Men det är ett historiskt faktum att olika franska yrkesgrupper slog sig ned i vårt land för kortare eller längre perioder för att utöva sitt konstnärskap, för att t.ex. medverka i slotts- och kyrkobyggen, för att köpa och sälja sina varor m.m. Också den vägen har de franska orden kunnat ta sig fram till dialekterna. Vi får därför inte bortse från att detta också är en del av förklaringen till de franska lånorden i riksspråket och dialekterna. Även soldater som deltagit i de europeiska krigen och rimligen hade utökat sin vokabulär med en del franska ord och uttryck har bidragit till introduktionen av franska ord. I OSD:s stora huvudserie, där dialektmaterial från hela Sverige samlats, har jag och många med mig noterat åtskilliga uppteckningar av franska lånord. I mitt avhandlingsarbete har jag behandlat franska lånord i dialekterna ur olika aspekter. Martin Gellerstam gjorde på 1970-talet en undersökning med syftet att fastställa lånordens frekvens i nusvenskt riksspråk (Gellerstam 1973 s. 70 ff.). Den har inspirerat till en frekvensundersökning i betydligt mindre skala som avgränsats till att gälla bokstaven b- i svenska dialekter inom Sveriges gränser. Förutsättningen för en sådan är att komma fram till hur stort dialekternas ordförråd på b- är. Bokstaven b- skulle samordnas en sista gång till en enda huvudserie innan redigering av bokstaven kunde påbörjas. B-serien bestod av ca 6 000 ord, varav de franska lånorden uppgick till 135, dvs. ca 2 % (Hallén 2001 s. 81). Denna siffra ligger nära den som Gusten Widmark (1973 s. 82) fått fram ur Pehr Stenbergs material till Ordbok över Umemålet 1804. Enligt Wid- mark utgör lånorden 8 % av materialet, varav de tyska ca 5,6. De franska lånor- den inryms alltså, tillsammans med t.ex. de latinska, i de återstående 2,4 %. Två exempel på hur franska lånord utvecklats i dialekterna får avrunda min artikel. Importerat och härtappat 117 estimera Estimera är ett typexempel på vad som kunde hända med ett franskt lånord i dialekterna. SAOB noterar en förekomst av ordet i svenskan 1628. I dialekterna är det antagligen ungefär lika gammalt. De franska orden traderades muntligt bland dialekttalande, alltså gick inga korrigerande krafter i gång när missför- stånd uppstod kring uttal och betydelser hos det främmande ordet. Ordet estimera i det här fallet uppfattades ju enbart via hörseln. När ordet så skulle åter- ges av den dialekttalande i något annat sammanhang, hade ordets grundform förvandlats, ibland till oigenkännlighet. I dialekterna fick estimera inte bara en uttalsförändring, formvarianterna är påfallande många och fantasifulla (se karta). Karl-Hampus Dahlstedts ord om -era-verben stämmer bra på estimera: »ombildningar och omtydningar förekommer också bland verben på -era. [---] De utgör – såvida de inte är rent tillfälliga – goda kriterier på att ett ord av främ- mande ursprung har införlivats med ett folkmåls ordförråd» (Dahlstedt 1962 s. 174). En lista över de skilda uttalsformerna illustrerar hur långt från ursprungsfor- men de avlägsnat sig: estimera ...... ekstimera estimentera ...... ekstimentera estumera, estomera . . . ekstomera, ekstumera estermera ...... ekstermera, ekstrumera estmera ...... eksemera esmera ...... eksmera esmentera ...... eksmentera äsma äspenera äksa äkspiera

Ett påfallande drag är k-inskottet: estimera – ekstimera o.d. I dialekterna finns lånord, ungefär lika gamla, som naturligt börjar på eks-/ex-, t.ex. exprä, exercera, exercis, exekyser. Det är inte svårt att tänka sig att estimera har anslutit sig till dessa ord. Somliga former har reducerats, t.ex. eksmera och esmera. I några fall har förkortningen av ordet gått längre, t.ex. äksa, äsma. Så möter former som förlängts, t.ex. esmentera och ekstimentera , troligen i anslutning till ord som parlamentera och testamentera som var kända i dialekterna vid den här tiden. Andra förändringar av ordet som skett i dialekterna är att vokalen i ordets andra stavelse som vanligtvis växlar mellan i och e har övergått till o eller u, t.ex. estumera/ekstumera, estomera/ekstomera inom ett geografiskt väl avgränsat område som i Sverige omfattar Dalarna och Västmanland nära grän- sen till Dalarna samt Gästrikland och västra Uppland. I Finland innefattar om- rådet västra Åboland, östra Nyland och även Österbotten med former som ekstumera/estumera samt ekstomera/estomera. Likartade former inom området 118 Karin Hallén

Uttalsvarianter av estimera i svenska dialekter. Efter Hallén 2001. Importerat och härtappat 119 tyder på ett dialektgeografiskt samband mellan Sverige och Finland (Hallén 2001 s. 40). En del former har ett r-inskott, t.ex. ekstrumera, ekstermera o.d. En helt urspårad form är äspenera som har antecknats från minst fyra orter spridda över landet. Formen äkspiera ser ut som en urspårning, men den betyder detsamma som ekstimera o.d. Enligt SAOB betyder estimera ’uppskatta, värdera, högakta’, men betydelsen anses »föga bruklig utom i folkligt tal». Två andra betydelser har utvecklats i dialekterna, nämligen ’bry sig om’, som jag har kallat en övergångsbetydelse till ordets tredje betydelse, ’nedlåta sig till’, ’hålla till godo med’. Här följer tre dialektprov – från Norrbotten, Hälsingland och Östergötland: 1) I kan et alls ä`sspenär piga våre (’Jag kan inte alls uppskatta vår piga’), Norrfjärden, Norrbotten. 2) Hon eksmerer ent mäg nå nu fö tin ent (’Hon bryr sig inte ett dugg om mig nu för tiden’), Norrala, Hälsingland. 3) När-du inte ekksme´rar när en bjur-däj, så kan du vara utan (’När du inte håller till godo när man bjuder dig, så kan du vara utan’), Väderstad, Östergöt- land. Ordet estimera har belagts i alla landskap utom i Lappland. Men kartbilden visar att lakuner finns i flera landskap, vilket kan tyda dels på att synonymer till ordet finns i landskapen, dels på att vissa upptecknare inte accepterat att även de främmande orden efter diverse omdaningar också hör till dialekten. bagage Ordet bagage har belagts i svenskan första gången 1601 och då i betydelsen ’tross’. Betydelsen ’resgods, packning’ dokumenteras 1628. Troligtvis upptogs ordet relativt snart i dialekterna och enligt dialektordsamlingarna är ordet belagt från i stort sett hela Sverige. Det är väl snarast en slump att ingen uppteck- ning gjorts i en del landskap; bagage var nog ett välkänt ord både i riksspråk och i dialekter. Huvudformer av bagage: Trestaviga: bagasje – pagasje – pagasi – pargasi Tvåstaviga: bagasj – bagas – pagasj – pagas – pargasj – pargas.

I vissa landskap har fyra olika former belagts, t.ex. i Uppland: bagasj, pagasj, pagas och pargasj. I andra landskap förekommer två eller tre olika former. Att notera beträffande formerna är uddljudande b/p, ändelserna -asj(e) och -as(e) samt r-inskottet. Som i standardspråket framträder två huvudbetydelser i dialektmaterialet. Jag har inordnat dessa i två moment. I det första finns betydelserna ’reseffekter, resgods’ från Götaland, Svealand samt Jämtland och Ångermanland; ’pick och pack, tillhörigheter; saker och ting, grejor, grunkor’ i Väst-Sverige, Uppland 120 Karin Hallén

(ett 1600-talsbelägg), Medelpad, Jämtland, Ångermanland. Betydelsen ’bråte, skräp’ förekommer framför allt i Bohuslän; den är även belagd från Östergöt- land, Värmland, Uppland och Härjedalen. Till det andra betydelsemomentet hör de i allmänhet nedsättande, men även skämtsamt använda betydelserna ’pack, slödder, byke, följe, sällskap’ o.d., som främst finns i norra Svealand och Norrland. I Härjedalen finns betydelsen ’skock, hop’ o.d. om djur. Här följer några språkprov från Halland, Värmland, Dalarna och Östergöt- land: Sinn far hade saitt te sau allt pagasset va kommet mä sau jekk han ing förr han skålle raga seg (’Sedan far hade sett till så att allt bagaget hade kommit med så gick han in för han skulle raka sig’), Slättåkra Halland. Du ar mykken parga´s å gå å dra på (’Du har mycket pick och pack att gå och dra på’), Östmark Värmland. Äit rektit paga´si (’Ett riktigt patrask’), Lima-Transtrand Dalarna. Där va albuske å anna paga´s (’Där var albuskar och annan bråte’), Jonsberg Östergötland.

Det tycks råda ett samband mellan p-former och nedsättande eller skämtsamma betydelser som ’pack, slödder’, ’bråte, skräp’. I Sydtyskland och stora delar av mellersta Tyskland har uddljudande b och p nära nog sammanfallit, varför vissa nordiska former på p skulle kunna förklaras som lån från (låg)tyskan. Men av språkpsykologiska skäl har sådana former kunnat uppstå spontant på ömse håll. Initialt p är vanligast i svenska dialekter. I skämtsamt och nedsättande tal har former med uddljudande p säkerligen uppkommit spontant i både riksspråk och dialekter (Møller 1967 s. 7 ff.).

Slutord Dialektordsamlingarna ruvar fortfarande på franska lånord som väntar på att upptäckas. Det är inte säkert att vi kan komma så mycket längre än våra före- gångare, när det gäller att förklara på vilka vägar som lånorden nådde dialekterna. För att med säkerhet kunna svara på frågan hur det kan komma sig att det finns så pass mycket franska lånord från vissa socknar, måste man kanske grä- va djupare i socknarnas historia. »Det är viktigt att klargöra i vilken socio-ekonomisk och kulturell miljö som inlåningen sker», skriver Edlund (1988a s. 32). Men för att få en både bredare och fullständigare kunskap om de franska lånor- den i dialekterna gäller det att fortsätta att upptäcka dem i dialektordsamlingarna. Importerat och härtappat 121

Källor och litteratur Källor OSDs = Samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter vid Institutet för språk och folkminnen. Dialekt och folkminnesavdelningen, Uppsala.

Litteratur Bergman, Gösta, 1984: Kortfattad svensk språkhistoria. Stockholm. Bergström, Susanne, Sandström, Caroline & Åkerlund, Carola, 1993: Några franska ord i dialekterna. I: Språkbruk 1993. S. 15–16. Dahlstedt, Karl-Hampus, 1962: Det svenska Vilhelminamålet. Språkgeografiska studier över ett norrländskt nybyggarmål och dess granndialekter. 2. Uppsala. (Skr. utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala A:72.) Edlund, Lars-Erik, 1988: Franskans inflytande på svenskans ordförråd – några tankar kring ett kapitel i vår språkhistoria. I: Studier i svensk språkhistoria [1]. (Lundastu- dier i nordisk språkvetenskap A 41.) Lund. S. 23–42. Edlund, Lars-Erik & Hene, Birgitta, 1992: Lånord i svenskan. Om språkförändringar i tid och rum. 2 uppl. Stockholm. Gellerstam, Martin, 2008: Language contact outside Scandinavia. IV. With France. I: Bandle, Oscar et al. (eds.), The Nordic languages. An international handbook of the history of the North Germanic languages 2. Berlin–New York. S. 2074– 2085. Hallén, Karin, 2001: Franskt i svensk tappning. Studier över franska lånord i svenska dialekter. Uppsala Hedlund, Ulla, 1944: Franska och latinska låneord i Rödömålet. Proseminarieuppsats i nordiska språk vid Stockholms högskola. ULMA acc. 16761. Hellquist, Elof, 1929–30: Det svenska ordförrådets ålder och ursprung. 1–2. Lund. Ingers, Ingemar, 1958: Franska låneord i folkmålen. I: Studier i nordisk språkvetenskap. (Skrifter utg. genom Landsmålsarkivet i Lund 12.) Lund. S. 149–153. Møller, Kristen, 1967: Ordpar med henholdsvis stemt og ustemt klusil i forlyd. I: Dia- lektstudier. Utg. af Institut for dansk dialektforskning. København. Nordfelt, Alfred, 1901: Om franska lånord i svenskan. I: Studier i modern språkveten- skap 2. S. 53–72. — 1940: Om franska lånord i svenskan [5]. Frihetstidens och den gustavianska tidens fransk-svenska lånord. Omkr. 1718–1809. I: Studier i modern språkvetenskap 14. S. 1–48. Nordström, August, 1925: Luleåkultur. Luleå. Noreen, Adolf, 1888: Folketymologier. Stockholm. (Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif VI:5.) Nyman, J. Efraim, 1958: Om pitebons modersmål. I: Norrbotten. Norrbottens läns hem- bygdsförenings årsbok. S. 36–42. Nyrén, Carl, Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utg. med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 73.) Nyström, Jan-Olov, 1993: Ordbok över lulemålet på grundval av dialekten i Antnäs by, Nederluleå socken. Umeå. (Skrifter utgivna av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Serie A. Dialekter 10.) Renmarck, Carl, Plurima Lingvae Gothicae Rudera. Utg. med inledning och kommentar av Maj Reinhammar. 2008. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 100.) SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska Akademien1–. 1898 ff. Lund. 122 Karin Hallén

Ståhle, Carl Ivar, 1982: Foreign influence on the Swedish language in the 17th century. Social and professional stratification. I: Nysvenska studier 62. S. 5–17. Widmark, Gusten, 1967–1973: Ordbok över Umemålet av Pehr Stenberg (1804). 1–2. Uppsala. (Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala.) Mötet mellan renskötare och nybyggare 123 Mötet mellan renskötare och nybyggare på 1800-talet i de södra lappmarkerna

Rolf Kjellström

För att förstå ämnet i rubriken kan det vara lämpligt att fundera på vilka statliga åtgärder som skapade förutsättningar för nybyggarverksamheten i lappmarkerna. Statsmakternas ingripande i samiska förhållanden började under Gustav Va- sas tid, även om hans brev från år 1542 för att främja uppodlingen i »ödemar- ken» inte fick någon större verkan. På 1600-talet hade statliga myndigheter fortsatta planer på nybyggesverksamhet, och man försökte locka folk att bosät- ta sig i lappmarken för att nyttja de stora resurser som man ansåg låg oförbru- kade. Statens erbjudande i 1673 års lappmarksplakat var attraktiva, t.ex. 15 års skattefrihet och frihet från knektutskrivning. Men resultatet blev inte det för- väntade, främst beroende på att det inte existerade något befolkningsöverskott som kunde utgöra rekryteringsbas. Ett nytt plakat som skulle stimulera koloni- sation kom 1695 med liknande villkor, men där preciserades nybyggarnas skyl- digheter, bl.a. innefattande ett mer aktivt jordbruk. Föreläggandet om odlings- tvång avslöjade de centrala myndigheternas okunnighet om möjligheterna i Lappland. Även om de första nybyggena tillkom under 1600-talet, tog jordbrukskolo- nisationen ordentlig fart först efter lappmarksreglementet 1749. Bakgrunden var att statsmakterna hade gruvutvinning i tankarna, och för den behövdes det folk. Reglementet utgick från den uppfattningen att det skulle vara möjligt för samer och nybyggare att leva på samma marker, om det utfärdades bestämmel- ser avseende preciseringar av vad nybyggarna i lappmarkerna måste iaktta och därmed försöka skapa ett så friktionsfritt umgänge som möjligt mellan företrä- darna för de olika näringsintressena: nybyggarna skulle huvudsakligen ägna sig åt odling och kreatursskötsel, medan fiske och jakt ansågs höra till samernas rättigheter, vilka de också beskattades för. Nybyggarnas intresseräjong fast- ställdes till 5 km runt bostället. Bestämmelsen om lappmarksgränsen 1751 tillkom bl.a. för att skydda samernas tillgång till jakt och fiske gentemot kustlandsbönderna samt för att främja nybyggeskolonisationen. Det innebar alltså att kustbönderna inte längre fick jaga och fiska i lappmarken, en rätt som i stället förbehölls samerna och nybyggarna. Lappmarksgränsen utgjorde gränsen mellan kustbygderna och lappmarken omfattande nuvarande Norrbottens och Västerbottens län. 124 Rolf Kjellström

Under 1800-talet ökade inflyttningen, vilket framtvingade ett allt hårdare tryck, och ytterligare statliga åtgärder krävdes för att tillgodose båda grupper- nas intressen. För att skilja de av samer och nybyggare nyttjade markerna i Västerbottens och Norrbottens län introducerade kronan 1867 odlingsgränsen, ovanför vilken inga nybyggen skulle få anläggas. Den drogs väster om tätorter- na Vilhelmina, Storuman, Arjeplog, Jokkmokk och Gällivare och var en de- markationslinje mellan den odlade bygden i öster och »lapparnas land» i väster. Odlingsgränsen kom alltså att bli en administrativ gränslinje mellan fjälltrakter och för odling lämpade områden. Endast det samiska näringslivet skulle ha dis- positionsrätt väster om gränsen. Tidigare hade man tänkt sig, som nämnts, att rennäring och jordbrukskolonisation skulle bedrivas parallellt väster om lapp- marksgränsen, som drogs upp på 1750-talet och som sammanfaller med den nuvarande gränsen för landskapet Lappland. Odlingsgränsen upprättades och utstakades med början på 1870- och 1880-talen i samband med den s.k. avvittringen, men i Lappland slutfördes den inte förrän 1920. Syftet var att göra en slutgiltig uppdelning dels av kronans och enskild mark, dels byarna sinsemellan. Meningen var att ingen kolonisa- tion skulle ske väster om den, utan området skulle reserveras för renskötseln. Man hade kommit underfund med att det var så landet bäst kunde utnyttjas, eftersom de nybyggen som låg långt upp mot fjällen ofta misslyckades med sin odling. Folk har emellertid tagit lagen i egna händer, så att vare sig odlingsgränsen eller lappmarksgränsen har kunnat hindra svensk bosättning i fjällvärlden. En inventering på 1890-talet visade att 300 nybyggen hade tillkommit ovanför denna gräns (Arell 1979 s. 3, 1995 s. 289; Campbell 1948 s. 59 f.; Kjellström 2012 s. 21 f.; Lauritz 2006 s. 100; NU 3 s. 289). Till en början vårdade statsmakterna samernas intressen och hindrade besvä- rande intrång från nybyggarnas sida. Men mot senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet blev samen i många fall nästan rättslös gentemot nybyggaren, som ibland kunde slå under sig t.o.m. samernas vallar och visten. Petrus Laestadius belyser i sina journaler samernas trångmål och deras svårigheter att få lagens stöd mot oförrätter som de lidit av nybyggarna (Campbell 1948 s. 59 f.; Petrus Laestadius 1928, D I och II).

Konsekvenser av renskötares missnöje med nyetablera- de nybyggare Till en början såg alltså samerna inte med blida ögon på nybyggare som trängde in på vad de ansåg som sitt land och konkurrerade om naturtillgångar. Nybyg- garna betraktades som inkräktare och ibland som potentiella fiender. Nybyg- garna å sin sida kände sig mången gång som ovälkomna främlingar. Mötet mellan renskötare och nybyggare 125

Jag utgår i den här framställningen framför allt från västra Vilhelmina, som fick sina första nybyggare på 1810-talet, men till Vilhelmina i stort kom nybyggare i slutet på 1700-talet. Missnöje från renskötarnas sida ledde ofta till bråk med nybyggarna och fick i en del fall nybyggarna att flytta. Några nybyggare prövade på olika sätt att vinna renskötarnas sympati genom att erbjuda dem attraktiva varor. Men det spelade ingen roll om nybyggaren var same eller inte. En del flyttade till andra ställen, medan andra återvände till sin hemsocken. Folktraditionen i Lappland, både den svenska och den samiska, rymmer en mängd sägner om strider mellan renskötare och svenska nybyggare (Campbell 1948 s. 227; Kjellström 2015 s. 133; LA 1795:1 s. 3b; ULMA 21019:32 s. 1, 21019:36 s. 7 f., 21019:37 s. 74, 21019:38 s. 6 f.). För att i någon mån visa hur samerna själva såg på nybyggarna kan anföras vad en gammal kvinna, Anna Stina Nilsson, yttrade, när talet kom att röra sig om de gamla tider, då samerna var ensamma i Kultsjölandet: Det här landet har varit lapparnas land sedan urminnes tider. Allt sedan människorna kom till jorden, ha lapparna bott här. Här ha de fått jaga, fiska och sköta sina renar ensamma och ostörda i alla tider. Men så kom svenskarna och trängde sig in i lapparnas land. De hade ingen rätt att komma hit. Än är det lapparnas land. Det hör till saken att denna samekvinna själv var nybyggare och levde på god fot med de svenska nybyggarna, men hon dolde ändå under ytan harmen över att samerna fått vika undan för nybyggarna (ULMA 21019:27 s. 91).

Anledningar till tvister Tvisterna gällde främst konkurrens om fisket och även om jakt och fångst. Även om nybyggarnas fiske enligt lagen var begränsat till husbehovsfisket, kunde det innebära besvärligt intrång på de renskötande samernas fiskevatten, särskilt om nybyggaren gjorde anspråk på de fiskevatten som han under ren- skötarnas frånvaro på sommaren gjort sig förtrogen med. Dessutom kunde ju nybyggarna komma in på områden som var utnyttjade i renskötseln, t.ex. sam- lingsgärden. Renskötarna hade till en början också den uppfattningen att deras renar ogillade kotramp och även lukten från hästarnas spillning. Det av nybyggarnas djur som renskötarna fruktade mest var ändå hunden, som kunde utgöra en fara för renarna i skogslandet. För om hundarna attackerade renarna i djup snö eller på skare, förelåg fara för att renarna kunde bli bitna eller dödade av hundarna. En för renskötarna ödesdiger anledning till tvister med nybyggaren låg i ny- byggarens sätt att förvara sin höfångst för vinterbehovet. Av muntlig tradition och av domstolshandlingar att döma var svårigheten med renskötarnas renar och de bofastas hässjor den främsta anledningen till tvister de båda befolk- ningsgrupperna emellan, eftersom höet var så attraktivt för renarna. Det var 126 Rolf Kjellström

De initiala motsättningarna mellan renskötarna och nybyggarna gällde tillgången till fisket. På bilden syns två nybyggarsamer, Anna och Tomas Månsson, dra not i Kultsjön. Teckning Nils Eriksson (ULMA 30863 s. 1003c).

En ofta förekommande anledning till tvister mellan renskötarna och nybyggarna låg i att det kunde vara svårt att hindra renarna att utnyttja höet. Om höet kunde förvaras i en foderlada försvann det problemet, och höet kunde sedan forslas hem på vintern, helst på skarföre. Foto: Nils Eriksson 1946 (Pettersson 1999 s. 317). Mötet mellan renskötare och nybyggare 127 omöjligt att under sommaren föra fram höet till gården från avlägsna hömyrar och andra slåtteslägenheter, och därför förlades hötransporterna till vintern. Hö i höstackar och hässjor var i regel oskyddat, eftersom de bofasta ofta på grund av tidsbrist underlät att stänga kring höet med gärdesgård eller bråtar av okvis- tade, fällda träd och ris. Flera varandra motsägande författningar sökte reglera förhållandet mellan renarna och nybyggarnas hö. Kungl. Maj:ts befallningshavande utfärdade 1801 för bl.a. Ume lappmarker en kungörelse, i vilken det fastslogs att de som inte hade sina ängar och slåttermyrar instängda och inte förvarade höet i ordentliga lador borde sätta upp en stadig och tät gärdesgård kring sitt hö, så att renarna inte skulle kunna komma åt det. Gärdesgården skulle vara ca 2,4 meter hög och stå på ett avstånd av drygt tre meter från hässjan eller stacken. De, som inte gjorde detta, fick skylla sig själva om renarna åt upp höet eller trampade ned det. I Norrbottens län utfärdades emellertid 1813 en kungörelse vari det för Jukkasjärvi bestämdes att det skulle vara förbjudet för den samiska allmogen att vistas med sina renar närmare än på en mils avstånd från nybyggarnas byar eller lämna renarna utan vård, så att skada på höhässjor och stackar kunde hän- da. Laestadius nämner att nybyggarna då kunde lämna sina hässjor oinhägnade liksom till agn åt renarna, vilka de då t.o.m. kunde skjuta och tillägna sig. Nu var det ju ingalunda säkert med gärdesgårdar heller, om snön var djup så att renarna ändå nådde upp till höet. Det i sin tur kunde undvikas genom att man lyfte upp hässjan på höga stolpar (Campbell 1948 s. 233; Kjellström 2015 s. 133; Pettersson 1999 s. 73–77). Ytterligare ett sätt att hålla renarna borta från hässjorna omtalas av Petrus Laestadius. Nybyggaren kunde nämligen anlägga skogseld vid sina avlägsna slåttesmyrar, varigenom renbetet fördärvades, så att renarna inte kunde uppe- hålla sig i trakten. I de nordliga lappmarksområdena försökte finnarna att etablera sig och praktiserade svedjebruk. Även om det primära utnyttjandet därvid inte omfattade särskilt lavmarkerna, så kom dock ibland följden att bli en skogsbrand, som gjorde trakten obrukbar för renarna. Men även i södra Lapp- land kunde nybyggarna anlägga brännor för att få fram björkskog eller gräs till bete. Statsmakterna kom emellertid att motarbeta överdrivet svedjebruk (enligt plakat 1695). Bäst var emellertid om de båda grupperna själva redde upp problemen och an- passade sig till varandra. Således kunde t.ex. fjällsamerna ta hänsyn till problemet med höet genom att vänta med att släppa sina renar nedåt skogslandet tills vintervägarna till hässjorna var farbara, så att nybyggarna hann få hem sitt hö (Campbell 1948 s. 233; Laestadius 1977 s. 440, 442 f.; Pettersson 1999 s. 73–77). Men visst förekom det ibland att renar kom och trampade ned nybyggarnas myrfoderhässjor, men det fick man lösa med opartiska värderingsmän. Det hände att nybyggarna t.o.m. avsade sig alla anspråk på ersättning. Sådant upp- trädande mot samerna bidrog i allra högsta grad till att utjämna motsättningarna mellan de båda folkgrupperna (Pettersson 1999 s. 73–77; ULMA 21019:28 s. 205–208). 128 Rolf Kjellström

En annan orsak till att det rådde en större förståelse mellan de olika intres- segrupperna var att antalet samer som tog upp nybyggen ökade påtagligt i bör- jan på 1900-talet, samtidigt som de försökte att behålla sina renar (ULMA 21019:34 s. 34). Om man studerar andelen av de nybyggen i Vilhelmina socken som anlades av samer, uppgick den åren 1740–1783 till ca 36 %, 1784–1812 till 23 %, 1813–1840 till 14 % och åren 1842–1862 till 10 %. Om nybyggarsamen själv hade en lägenhet, som han sedan inte förmådde upparbeta, kunde han låta en icke-samisk nybyggare överta och fullfölja nybygget.

Attitydförändring I ett arktiskt eller subarktiskt klimatområde får antagonistiska instinkter inte bli alltför dominerande. Att på en gång strida mot både mänskliga fiender och en hård natur blir för mycket. Att försöka hålla fred och visa hjälpsamhet är på sätt och vis ett slags klimatanpassning. Nordliga eller arktiska folks samhällsfor- mer utmärks också av en mångfald anordningar för inbördes hjälp och förutsät- ter ett samförstånd och en samverkan mellan nomader och bofasta och mellan olika grupper och kulturformer. Man kanske skulle vinna mer på att dela med sig av sina kunskaper om landskapet och hjälpa de nyanlända (Campbell 1948 s. 58, 228). Så småningom kom renskötarna underfund med att deras renar inte var rädda vare sig för kor eller för spillning från hästar. Farhågorna att nybyggarna skulle fiska upp all fisk för dem hade varit överdrivna, och man såg snart att fisken räckte både till dem själva och till nybyggarna. Man insåg också att det hade vissa fördelar att det fanns en nybyggare på platsen, av vilken man kunde köpa mjölk, smör, ost, läder, vadmalstyg, skohö, bröd och annat som man kunde tän- kas behöva.

Samerna gjorde kaffepåsar av skinn, i vilka man förvarade kaffe i samband med resor. Sådana kaffepåsar kom snart i bruk även hos nybyggarna. Teckning av Nils Eriksson (ULMA 21019:20 s.23). Mötet mellan renskötare och nybyggare 129

Av samerna köpte nybyggarna i sin tur renprodukter, som t.ex. kött, renskinn, renhorn, bällingar, senor och fetblåsor, som man fick genom att smälta innanfeta, tarmfeta och njuranfeta och hälla det i en nätmage. I sängarna hade nybyggarna under vintern alltid ett renskinn under sig – gärna ett brånnoxskinn (brånnoxe är en okastrerad rentjur); renskinnen var mycket varma och uppskattade som sängunderlägg i nybyggarnas ofta kalla bostäder. Som täcke hade man en fårskinnsfäll. En del samiska kvinnor sydde på beställning s.k. lapp- säckar till nybyggarna. Kaffepåsar av skinn kom snart i bruk även hos nybyggarna. Så småningom utvecklades alltså en hel del byteshandel mellan samerna och nybyggarna. I många fall kom samerna med saker som de i samband med sina resor nere i landet fått i uppdrag att köpa åt nybyggarna. Det kunde vara skällor, knivar, yxor eller annat, som nybyggarna annars inte hade så lätt att komma åt. Kaffe var en vara, som behövdes för sommarens behov. Varubytet var nog vanligast under 1800-talet (Campbell 1948 s. 58, 168; Kjellström 2015 s. 140; ULMA 21019:8 s. 17–20‚ 21019:27 s. 91 f., 21019:28 s. 4 f., 195–201, 21019: 36 s. 27). Ett betydelsefullt samarbete, särskilt för nybyggaren, var att han fick ta hand om de renhorn, som renskötarna sågade av sina rentjurar. Av detta tillverkades lim, som sedan såldes på marknader och inbringade en värdefull extrainkomst (Kjellström 2014 s. 163–165; ULMA 21019:27 s. 433 f.). Så småningom avtog också nybyggarnas intresse för att slå avlägsna myrar, varför det heller inte fanns något foder som kunde skadas av renar på sådana marker (LA 1795:11 s. 69–73; ULMA 21019:8 s. 17‚ 21019:28 s. 3–4, 185– 187, 21019:34 s. 43, 21019:38 s. 9–10). Man kom mer och mer till insikt om att det gick bra att leva tillsammans och hjälpa varandra. Efter hand utvecklade människorna ett system inte bara av varor utan även av tjänster. En sak som kom att bidra till god grannsämja var be-

Nybyggarna gjorde lim av renhorn som de renskötande samerna ställde till förfogande. Teckning Nils Eriksson (ULMA 30863 s. 129c). 130 Rolf Kjellström tydelsen av skötesrenar, som samerna skötte åt nybyggarna. Tack vare skötes- renarna blev de bofasta medintressenter i renhjorden, och det resulterade bl.a. i att de vaktade sina hundar, så att dessa inte jagade renarna, när de råkade komma i närheten. Klagomålen över nedtrampade myrar och höhässjor blev inte heller så många eller avtog helt. Givetvis fick inte renlaven vara bortbränd i markerna omkring byn. På 1870-talet och fram till omkring 1900 var det vanligt i Vilhelmina socken att samer vårdade renar, som ägdes av svenska nybyggare och bönder. Skötesrenar var, som en kvinna uttryckte det, »förbindelselän- ken mellan renskötare och bofasta» (Campbell 1948 s. 243; ULMA 19012 s. 5 f.).

Bostaden En särskilt värdefull hjälp för nybyggarna var att samerna tillhandahöll bostad åt dem under den allra första tiden, såsom skett t.ex. i Ammarnäs (Campbell 1948 s. 230). Men annars var det så småningom vanligt att renskötarna tog in hos nybyggarna, när de kom förbi på hösten eller på våren. Då brukade de stanna några dagar i vännernas hem. Det var inte så noga hur de låg över natten; man lade sig med kläderna på, var som helst på golvet med handen eller mössan under kinden till huvudgärd. Det finns exempel på att samer i sex släktled brukade stanna hos samma familj i samband med sina flyttningar. Det var alltså en relation som varade generation efter generation. Längre norrut kallade man detta ett verde, (värd)förhållande (Kjellström 2015 s. 137). När renskötarna på hösten flyttade från fjällen ned till skogslandet, lämna- de de vanligen sina tillhörigheter i sina härbärgen, men det förekom också att några i stället lämnade dem hos någon nybyggare, eftersom de ansåg att de i så fall var i tryggare förvar, särskilt när härbärgena låg långt ifrån permanent bebyggelse. Renskötarna kunde bl.a. lämna sina fetblåsor hos någon nybyggare, som förvarade dem i sin bod (Kjellström 2015 s. 140; ULMA 21019:28 s. 202 f.). Nybyggarna kunde få ha sina hästar på bete på renskötarnas vår- och höstvis- ten. I gengäld kunde renskötarna få lämna ett par tackor som utfodrades tillsammans med de egna fåren. Det kanske bästa beviset på att det rådde ett gott förhållande mellan samer och nybyggare är att det ingicks många äktenskap mellan dem. Sådana äkten- skap kom i gång redan 1832 i västra Fatmomakke (Kjellström 2015 s. 136; LA 1795:11 s. 73; ULMA 21019:28 s. 187 f., 21019:45 s. 12). Av flera exempel framgår, vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet att både nomader och nybyggare som regel tog faddrar ur båda folkgrupperna, när de döpte sina barn (Campbell 1948 s. 104, 148; Kjellström 2015 s. 136; LA 1795:11 s. 70a, 70b; ULMA 21019:16 s. 15, 17, 21019:46 s. 296). När nybyggarna gifte sig tog de ofta samer i brudföljet. För övrigt deltog no- maderna och nybyggarna livligt i varandras fester vid högtidliga tillfällen, så- Mötet mellan renskötare och nybyggare 131

Mor Lisa (Pulpur) läser sagor för familjen Erik Erikssons barn i Lövberg. Hon hade blivit änka 1909 och kände att det skulle bli svårt för henne att följa med renflyttningen ned till skogslandet. Hon fick bo hos Erik Erikssons familj i Lövberg med början på hösten 1910, och hon räknades som en i familjen. Teckning Nils Eriksson (ULMA 30863 s. 802d). som vid barndop, bröllop och begravningar, dit de alla bjöds utan åtskillnad (Kjellström 2015 s. 136 f.; LA 1795:11 s. 70; ULMA 21019:28 s. 195 f.). Ett annat bevis för det förtroende samerna hade för sina grannar nybyggarna var att de, när de blev gamla och inte orkade följa med på flyttningarna, valde att under vintern inackorderas hos någon nybyggare. Det förekom ganska ofta och ledde inte så sällan till en orubblig vänskap mellan de två berörda släkter- na, vilken kom att fortleva generation efter generation (Kjellström 2015 s. 137). Trots det allt bättre förhållandet mellan renskötare och nybyggare under senare hälften av 1800-talet förekom det inte att nybyggarna tog samiska fosterbarn. Inte heller samerna tog nybyggarbarn som fosterbarn. Däremot hade ren- skötarsamerna ingenting emot att lämna barnen för vård hos nybyggarna någon kortare tid, om det var obekvämt att ta dem med på sina flyttningar. För sådana tjänster betalades inga kontanter, utan man gav vederbörande någon gåva in na- tura som t.ex. renbällingar och renkött (ULMA 21019:28 s. 187–190). I det dagliga livet umgicks de båda grupperna med varandra. Samerna kom ofta på besök hos nybyggarna genast efter ankomsten till vårvistena, och deras ankomst var välkommen. Pulpur hade på hösten lämnat en hundvalp hos Erik Olov Salmonsson, vars släktingar i kommande generation fortsatte samma tradition. När hunden hämtades gjordes deras mellanhavanden upp i all gemyt- lighet. Det var vid sådana tillfällen som vänskapen mellan renskötarna och nybyggarna befästes och utvecklades. Nybyggaren gjorde också något besök i renskötarkåtan och blev då väl mottagen och undfägnad med kaffe och renkött 132 Rolf Kjellström

(Kjellström 2015 s. 138; pers. medd. av Olle Lindberg 2014; ULMA 21019:8 s. 17 f., 21019:27 s. 4 f., 21019:28 s. 205). Ganska vanligt var det att renskötarna och nybyggarna hjälpte varandra i arbeten av olika slag. När kyrkan i Fatmomakke byggdes, hjälptes samerna och de svenska nybyggarna åt så gott de kunde för att få en bättre kyrka än den tidigare. Vid renskiljningar t.ex. hjälpte nybyggarna ofta till med det tunga arbetet att dra renarna till den rätta fållan i rengärdet. De kunde också hjälpa till att upp- föra renstängsel och även bygga härbren och bistå vid kåtabyggen (Kjellström 2015 s. 139; LA 1795:11 s. 70; ULMA 21019:28 s. 199–202, 211, 213–218, 21019:34 s. 41). Att det rådde mycket stor hjälpsamhet mellan nybyggarna och samerna finns flera exempel på. Under vintrarna brukade nybyggarna vid sina fångstfärder ofta bo i renskötarnas kåtor, vilket de förbehållslöst kunde göra. Denna förmån kunde nybyggaren sedan återgälda med ett kilo smör eller någon arbetsinsats (ULMA 21019:28 s. 201). Samerna och nybyggarna hjälpte helt enkelt varandra, när någon kom i trångmål. Samerna hade vanligen mera gott om pengar än nybyggarna, som i nödfall kunde få låna pengar av samerna (ULMA 21019: 28 s. 203 f.).

De lärde av varandra De samer som blev nybyggare fick helt naturligt lära sig en hel del av dem som redan var etablerade: hur husdjuren skulle skötas, hur byggnaderna skulle upp- föras, hur jorden skulle brukas, hur fisket skulle bedrivas m.m. Att timra måste de få hjälp med, för renskötarna var inte från början bra på att timra. Men undan för undan började samerna ta till sig andra av nybyggarnas seder och bruk, t.ex. när det gällde bostaden. De ville sitta på stolar, ligga i sängar och koka mat på kokspisar och kanske också konservera köttet på annat sätt än genom soltorkning. Samerna övergick alltmer till nybyggarnas dräktskick, åtminstone i vardagen. Undan för undan lades de samiska klädesplaggen bort och ersattes med

Torta bereds till gompa. Teckning Nils Eriksson (ULMA 30863 s. 339b). Mötet mellan renskötare och nybyggare 133

Nybyggarna kunde få låna renskötarnas kåtor, då de stod oanvända. Ripgillrarkåta i Storbäcks- dalen. Teckning Nils Eriksson (ULMA 30863 s. 1017b). svenska: byxorna först, sedan mössan och kolten samt skorna. Så småningom – mot mitten på 1900-talet – kom samedräkten att användas i första hand vid högtider eller representationer av olika slag. Kvinnorna var de som längst höll fast vid de samiska kläderna. De klädesplagg som användes längst fram i tiden var skor och skoband, eftersom det var mest praktiskt. Men nybyggarna lärde sig också mycket av samerna, bl.a. maträtten gompa, som gjordes av växten torta, liksom soltorkning av fisk och kött. De lärde sig också att göra och använda lappskor och även att använda skohö i dem. Att ta bort hår från renskinnen genom syrning i vatten var något, som samerna också lärde ut, liksom barkning med björk- och sälgbark. Även om nybyggarna var duktiga att timra och snickra, var samerna bättre träslöjdare, när det gällde att göra småsaker. De gjorde bl.a. snygga och bra trä- och hornskedar samt kåsor och spannar, en konst som nybyggarna tillägnade sig. Det sägs också att nybyggarna av samerna lärde sig att göra breda vargskidor. De lärde sig också att bära barnen i klöbben, en bärbar barnvagga. Ytterligare en sak som nybyggarna tog efter, var samernas renskinnspäls, mäddn. Det är också möjligt att en eller annan nybyggarkvinna lärde sig rosta och koka kaffe av en samekvinna (Kjellström 2015 s. 140 f.; LA 1795:11 s. 65; ULMA 21019:27 s. 6, 21019:28 s. 211–217). Vi kan alltså konstatera att det som från början inleddes med bråk och osämja, slutade i vänskap och grannsämja. Rent generellt torde man kunna säga att fr.o.m. senare delen av 1800-talet var förhållandet ofta mycket gott mellan renskötare och nybyggare i västra Vilhelmina socken (Kjellström 2015 s. 138). 134 Rolf Kjellström

Källor och litteratur Otryckta källor LA = Lapska arkivet, Nordiska museet, Stockholm. ULMA = Dialekt och folkminnesarkivets samlingar, Institutet för språk och folkminnen, Uppsala.

Uppteckningar LA 1795:1 1988 Vilhelmina N. Eriksson LA 1795:11 1988 Vilhelmina N. Eriksson

ULMA 19012 1947 Vilhelmina L. Johansson ULMA 21019:8 1956 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:16 1956 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:20 1956 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:27 1956 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:28 1956 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:32 1952–72 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:34 1972 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:36 1972 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:37 1972 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:38 1973 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:45 1973 Vilhelmina N. Eriksson ULMA 21019:46 1974 Vilhelmina N. Eriksson

Muntligt meddelande Olle Lindberg 2014

Litteratur Arell, Nils, 1979: Kolonisationen i lappmarken. Några näringsgeografiska aspekter. Lund. Campbell, Åke, 1948: Från vildmark till bygd. (Skrifter utgivna genom Landsmåls-och folkminnesarkivet i Uppsala, Ser. B:5.) Uppsala. Kjellström, Rolf, 2012: Nybyggarliv i Vilhelmina. 1. Träd och växter som resurs. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 119. CBM:s skriftsertie 65.) Uppsala. — 2014: Nybyggarliv i Vilhelmina. 4. Hus, hem och handel. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 132. CBM:s skriftserie 78.) Uppsala. — 2015: Nybyggarliv i Vilhelmina. 5. Från vaggan till graven. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 137. CBM:s skriftserie 90.) Uppsala. Laestadius, Petrus, 1977 (1 uppl. 1831): Journal af Petrus Laestadius för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken. (Kungl. Skytteanska Samfun- dets handlingar 15.) Umeå. — 1977 (1 uppl. 1833): Fortsättning af Journalen öfver missionsresor i Lappmarken innefattande åren 1828–1832. (Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar 15.) Umeå. Lauritz, Martin, 2006: Vilhelmina. En lappmarksbygd på väg mot framtiden. 1900– 1917. [Artiklar publicerade i Västerbottens-Kuriren 1900–1917.] Vilhelmina. NU = Norrländsk uppslagsbok 1995. Umeå Pettersson, Olof Petter, 1982: Gamla byar i Vilhelmina. Umeå. D. 1–4. [1 uppl. 1941– 1960.] Umeå. — 1999. Nybyggares dagliga leverne. Umeå. Skuldsatt men syndfri 135 Skuldsatt men syndfri Om bondeprotester i Torstuna och utopier i Bishop Hill under 1800-talet

Iréne A. Flygare

I juni 1846 skrev Torstunabonden Anders Persson följande vers i sin dagbok: Erik Jansson grannen vår nu jag får honom gratulera Bonde uti fyra år om jag får, väl så högt tilltaga många tusen banco fick men det gick, liksom pitt i Greta nu slut på allt, både korv, och palt tittar efter mera, I dag han afsked av oss tog bort han drog att Amerika besöka, lyckan öka Bland kopparfärgade Bavianer [sic!] Gud låt oss ej bli lik den skara som i kulone nedfara. (A. Persson 27 juni 1846.)1

Vad dagboksförfattaren blev vittne till var den dittills största utvandringen från Sverige till USA och definitivt den mest spektakulära i hela den svenska emi- grationens historia. Utvandrarna var anhängare till profeten Erik Jansson och bekännare till den syndfrihetslära han predikade. En stor del av dem kom från Hälsingland, men en viktig skara utgjordes av familj, släktingar och barn- domsvänner till profeten, vilka liksom han själv kom från Torstuna och Öster- unda socknar. De utvandrande janssoniterna drevs av tanken att skapa ett nytt tusenårsrike på en plats långt bort från hembygderna, ett nytt Jerusalem någon- stans i USA. Ur en kiliastisk synvinkel såg de Erik Jansson som Guds utvalde med uppdraget att skapa det nya förbundet, att helt enkelt skapa ett himmelskt rike på jorden.

1 Erik Jansson som omnämns i versen kallade sig senare Myrén för att skilja ut sig från sin barn- domsvän, granne och utvandrare Erik Jansson, profeten. 136 Iréne A. Flygare

Jag tar här utgångspunkt i de kulturella, ekonomiska och religiösa om- ständigheter som rådde under 1800-talets första decennier i södra Torstuna hä- rad där jansismen växte fram. Jag vill lyfta fram den process av ifrågasättande och omformulerande av den traditionella världsbild som hade inletts i häradet långt före jansismens egentliga genombrott samt några av de kulturella utma- ningar utvandrarna mötte i USA när de försökte förverkliga sina mål. Att ingå i en rörelse i opposition mot både kyrka och världsliga myndigheter, att utmana generations- och genusordningen krävde att etablerade normer och givna kulturella referensramar kritiskt granskades, omförhandlades eller övergavs.2 Det nya Jerusalem, Tusenårsriket, eller det Nya Förbundet är kristendomens versioner av en gammal tanke om att det är möjligt att skapa en helt ny ideal värld på jorden. Liknande föreställningar återfinns i den grekiska mytologin, i Platons tankar om idealstaten, i klosterväsendet, och har senare formulerats lit- terärt i Thomas Mores Utopia och i Charles Fouriers tankar om falangstärer (Ambjörnsson 2004). Vi finner den också i Henry Saint-Simons och Karl Marx’ socialism, även om Marx skilde på den vetenskapliga, marxistiska, och den utopiska socialismen (Engels 1880). Redan vid 1600-talets slut började små kristna grupper experimentera med alternativa samhällsmodeller i Nordamerika. Dessa grupper hade sina rötter i olika europeiska heretiska rörelser, där vissa av dem tvingats ta sin tillflykt upp i bergen i Böhmen och Mähren, undan religionskrig och förföljelser. Mest känd idag är kanske dock den engelska Shakerrörelsen, som på 1770-talet inledde sin blomstrande amerikanska tillvaro med stränga regler om enkelt leverne och celibat samt föreställningen om Gud som bisexuell (Holloway 1966 s. 53 ff.). Antalet nygrundade utopiska kommuniteter i USA nådde sin höjdpunkt under 1840-talet. Några av dem etablerades av immigranter som i likhet med janssoniterna kom till landet i samlad tropp under en ledare. Janssoniterna var dock den enda skandinaviska grupp som här kom att etablera ett egentligt utopiskt samhälle (Akenson 2012 s. 82 ff.). I Bishop Hill, Henry County, Illinois, avskaffade de privat äganderätt, hushållens självständighet och naggade famil- jens suveränitet i kanten. Under oändliga vedermödor reste de på bara några år ett litet idealsamhälle och ett gigantiskt storjordbruk. Man kan raljera över vissa inslag i de utopiska rörelserna, men många av de tankar och idéer som drev fram dessa små samhällen blev senare centrala frå- gor i 1900- talets demokratirörelse. De utopiska samhällena framstår som ex- perimentverkstäder där bl.a. frågor om relationen individ/kollektiv, kvinnor/ män samt frågor om solidaritet och egendomsrätt prövades i levd form. Bishop Hill, likt andra utopiska kommuniteter, levde vid sidan om det omgivande sam- hället, och den egna livsföringen var inget man tvingade på samhället utanför. Den utopiska socialismen skilde sig därmed från den vetenskapliga, vars verk- ställande ledde till tvång och förföljelser.

2 I ett gemensamt projekt har jag tillsammans med Marja Erikson, Upplandsmuseet/Uppsala universitet, kartlagt religiösa och ekonomiska rörelser och nätverk i Torstuna härad. Se Flygare & Erikson 2016. Skuldsatt men syndfri 137

Erik Janssons biografi Ryckt ur sitt sammanhang tycks det märkligt att en bonde som Erik Jansson i Torstuna skulle känna av den uppåtgående trenden för utopiska kolonier i 1840-talets USA och därför år 1843 resa till Hälsingland för att samla större skaror till sitt projekt. Skildringar av janssoniterna får lätt karaktären av att de bestod av en grupp mer eller mindre galna fanatiker, och betoningen ligger ofta på mer spektakulära inslag i händelseutvecklingen (Fontander 2011). Teologen Cecilia Wejryd har dock i sin avhandling Läsarna som brände böcker tagit fasta på den bristande användningen av förstahandskällor i forskningen om jansismen (Wejryd 2002). Hennes undersökning har sitt fokus på de uppflammande motsättningar som Erik Janssons egen teologi och predikningar orsakade under 1840-talet, och hon arbetar fram en motsättningarnas kronologi genom att sys- tematiskt använda sig av de samtida källorna. Den äldre forskningen har dessutom i ringa grad intresserat sig för Erik Janssons uppväxtmiljö utan i hög grad förlitat sig på senare minnen och hågkomster samt Janssons egen autobiografi (Herlenius 1900; Elmen 1976; Söderberg 1981; Barton, 1994, 2006). Med syftet att fastslå sin egen unika insats förringar han där föräldrarnas betydelse, fa- miljens ekonomiska och sociala bakgrund och tonar ned hustrun (och syssling- en) Maja-Stinas roll, vilket gör att hela rörelsen tycks uppstå enbart därför att Gud talar till honom som sin utvalde.3 De ekonomiska, sociala och religiösa omständigheter som rådde årtiondena före Janssons radikalisering är emellertid centrala för att förstå hur en vanlig bonde lyckas samla så hängivna skaror och ge människor mod att bryta mot en rad kulturella konventioner. Möjligheterna att kunna säga något om detta är goda på grund av de rika och omfattande käl- lorna. Jansson föddes 1808 i Biskopskulla i Uppsala län. Föräldrarna var bönder från Torstuna socken i dåvarande Västmanlands län, där de var jordägare och där hela deras släkt fanns. Under dryga decenniet var de emellertid arrendatorer under Landsberga översteboställe i Biskopskulla. De flyttade tillbaka till Tors- tuna 1820, då Erik var tolv år, för att arrendera ett fänriksboställe i kyrkbyn, Torstunaby. De var inga fattiga landbönder utan genom ägande och arrenden hade de tillgång till en omfattande jordegendom på 2,5 mantal i socknen.4 I den stora och tätbefolkade kyrkbyn, där allt från gästgivaränkor, hovpredikanter, ladugårdspigor, länsmän, komministrar, rusthållare och storbönder trängdes, utvecklades de religiösa och emancipatoriska tankebanorna som i hög grad kom att influera Erik Jansson.

3 UUB, HS: E.J. levnadsbeskrivning i Emil Herlenius samling. 4 ULA, Torstuna kyrkoarkiv: husförhörslängder 1771–1848; Torstuna häradsrätt: lagfarter AIIb2. 138 Iréne A. Flygare Karta över södra Torstuna härad. Skuldsatt men syndfri 139

Den agrara bakgrunden Södra Torstuna härad med socknarna Torstuna, Österunda och Härnevi dominerades av skattebönder som utgjorde 85 % av bondehushållen. Jordbrukspro- duktionen var helt inriktad på kommersiell odling av råg. Ett oroande tecken var dock den höga skuldsättningen och att man från 1820-talet hade börjat låna i Riksbanken för att finansiera de allt dyrare fastighetsköpen (Flygare & Erik- son 2016). Jordbruken var bördiga och tämligen stora men låg samlade i små byar där flertalet inte laga skiftades förrän en bit in på 1850-talet. Hushållen hade anställda pigor och drängar i varierande antal, och ofta fanns äldre famil- jemedlemmar på gårdarna. Skattebondehushållen bestod av en större grupp av tämligen välbärgade familjer, men det fanns även ett relativt stort skikt av mycket förmögna bönder. Torpar- eller småbondegruppen omfattade endast få hushåll (11 % av totalt 550 hushåll år 1820). Det endogama giftermålsmönstret och det faktum att man levde i oskiftade byar tvingade dock samman bonde- hushållen på flera sätt, oavsett förmögenhet och status. Unga ogifta bonddöttrar och pigor liksom gamla kvinnor deltog i åkerarbetet, och gifta kvinnor drev periodvis hela gårdar eftersom husbönderna i hög grad var upptagna av handel och administrativa förrättningar. Husmödrarna tillsammans med sina pigor an- svarade för boskapsskötsel och mjölkhantering. Självklart var det en patriarkal miljö, inte minst därför att husfadern var ansvarig för hushållsmedlemmarnas uppförande. Kvinnors formella rättigheter kringskars effektivt av de juridiska förhållandena, men både dagböcker och domböcker visar att många kvinnor ändå skaffade sig ett relativt stort informellt manöverutrymme och makt (Fly- gare 2000, 2009, 2012). Genom en rad större släktutredningar framgår hur en elit av skattebonde- familjer då och då skickade någon av sönerna till universitetet i Uppsala, där de utbildade sig till präster eller tog en kameralexamen. I flera fall behöll de sin ar- vejord i hembygden, och släkter inom det lägre prästerskapet och bondesläkter sammanlänkades ofta genom giftermål. Samma förhållande gällde länsmän, häradsskrivare, klockare och lägre officerare. Hårdraget kunde morfar vara komminister i grannsocknen, farfar länsman, pappa skattebonde och riksdagman. Vad källorna visar är alltså en mer porös social gruppering än vad den politiska ståndsrepresentationen och den lutherska Hustavlans ståndsideologi uttrycker.

Nätverk och förmedlare Genom att detaljgranska en rad källor, som dagböcker, domböcker, husförhörs- längder, konkurser, bouppteckningar, ekonomiska redovisningar, sockenstäm- mor och skrivelser, är det möjligt att kartlägga väsentliga delar av Torstuna- böndernas nätverk åren 1770–1850. Därigenom ges en inblick i hur samhälls- processen flyter fram i horisontella, relativt öppna nätverk snarare än i av- gränsade hierarkier. Metoden att kartlägga nätverk är inspirerad av Harold 140 Iréne A. Flygare

Garfinkel, Bruno Latour och Gabriel Tarde. Etnometodologins upphovsman, Garfinkel, vände sig mot funktionalismens tankar att samhället styrs uppifrån och att normaltillståndet kännetecknas av struktur och ordning. Den objektiva världen uppfattade Garfinkel som något som människor skapar tillsammans i vardagslivet (Garfinkel 2006 s. 46 f.). Liknande tankar har förts vidare av La- tour genom Actor Network Theory (ANT), som också inspirerades av Tardes och tankar om hur mikro/makro-distinktionen motverkar förståelsen av hur samhället fungerar (Latour 2007 s. 142–145; Tarde, 2000 [1899] s. 84 f.). La- tour propagerar också för en metodologisk infallsvinkel där samhället ska studeras som en flat topologi, där allt agerande sker på samma plan och där varje aktör uppfattas som en mediator, vilken översätter och för vidare information (Latour 2007). Ett sådant perspektiv utesluter inte att det finns resursstarka människor med mer makt och inflytande än andra. Genom att vissa individer (mediatorer eller network brokers) mer än andra ingår i skilda sociala nätverk, där de aktivt verkar för att föra samman olika konstellationer av människor som annars kanske inte kommit i kontakt med varandra, kan sådana brokers förmedla idéer och materiella tillgångar på ett ibland oväntat sätt (Burt 2016). Varje sådan knut- punkt är värd att beakta, eftersom man i de nätverk som studerats utbytte inte bara pengar, gårdar, äkta hälfter utan också böcker, tidningar, skvaller, tankar och idéer om individens frihet och samhällets sekularisering samt rätten till individuell frälsning och syndfrihet. En uttalad network broker eller mediator var länsmannen Johan Erik Ek- blom. Alla som intresserat sig för janssoniterna har noterat hans centrala roll, och röster har höjts för att han i själva verket var den andliga ledaren inom jansismen (jfr Beijbom 1965, 1971; Widén 1961). Ekblom föddes 1790, men fadern, klockare i Härnevi, dog tidigt och lämnade änka och barn i utblottat till- stånd. Torstunaklockaren Brandt tog hand om pojken och lät honom läsa för in- formator tillsammans med sina egna barn. Ekblom gjorde karriär inom den statliga administrationen men nöjde sig med en länsmanstjänst, återvände till Torstunaby och äktade den förmögna gästgivaränkan Britta Sagström där (Bladh 1971 s. 301 f). Genom henne blev han jordägare och förvaltade stora arealer skattejord. Han kunde sedan barndomen falla tillbaka på relationer med de lägre kyrkliga ämbetsmännen, han var redan i ungdomen högt ansedd inom den statliga administrationen, och som jordägare byggde han allianser med nämndemän, riksdagsmän och rusthållare. Hans nätverk sträckte sig från den kände folkminnesupptecknaren och kyrkoherden Arvid August Afzelius i Enköping till pigan Anna-Maria Stråle i Torstuna (en central kvinna bland janssoniterna). Genom sönerna som studerade i Uppsala för Erik Gustaf Geijer höll han sig väl informerad om samhällsaktuella ämnen men kunde också i motsatt riktning förmedla vad som hände bland bönderna på den landsbygd han bebodde.5

5 UUB, HS. G 60f; G 250 d,e. Brev till J. Ekblom och J. Sagström. Skuldsatt men syndfri 141

Ekblom var en utpräglad ekonomisk rationalist men också swedenborgare och fast övertygad om det verkliga i transcendentala tillstånd och upplevelser, och han kom att engageras i en folklig oppositionell kristendom. Tillsammans med socknens komminister Stark inspirerade han till en andlighet färgad av herrnhutiska och swedenborgska idéer. Redan i början av sin tjänstgöring ut- manade och förolämpade Ekblom kyrkoherde Jonas Berggren i dennes egenskap av ordförande i sockenstämman. Kyrkoherden företrädde upplysningsti- dens mer krassa teologi, medan rusthållare, nämndemän och en rad andra väl- beställda bönder krävde en varmare och mindre ekonomiskt intresserad sjä- lasörjare. Bönderna var nära att gå till fysisk attack mot kyrkoherden till förmån för den svärmiske komministern Stark men samlade sig till ett antal protestskrivelser riktade till domkapitlet.6

Är Gud ouppnåelig eller finns han i köket? I konflikten skymtar två värdesystem. Kyrkoherden önskade förnuft, lugn, sitt tionde betalt och enhetsstatens fortsatta kontroll över medborgarna genom den luthersk-ortodoxa kyrkan. Bönderna ville definiera sin tro utifrån egen svär- mande övertygelse och önskade en själasörjare med värme och andlighet, mindre av kyrklig auktoritet och mer av sekulärt styre. Kyrkoherden predikade om en Gud som ordnat världen en gång för alla och som människan inte kunde nå. Komministern predikade om en Gud som uppenbarade sig på åkrar och i hus, i blommor och djur, och vars nya rike snart skulle infinna sig. Anders Pers- son minns i sin dagbok hur församlingen ofta brast i gråt under sådana predikningar.7 Vid Napoleonkrigens slut försämrades den en gång så blomstrande spann- målsekonomin och de religiösa spänningarna blev mer uttalade. Runt 1820 inleddes en period då kvinnor började ordna religiösa sammankomster och även själva predika. Andevärlden kom på besök i dagligstugorna, och enligt dom- kapitlets rapporter hade även små barn sett olika tecken på Guds närvaro. En av de mest anfäktade kvinnorna var Erik Janssons mor, Sara Ersdotter, vars egen mor också hade ett religiöst beteende som inte uppskattades av kyrkoherde Berggren. De andeskådande barnen var länsmannens kusinbarn, och han gick mycket långt för att tillsammans med komministern skydda och försvara svärmarna. I sina minnen beskriver Erik Jansson en beryktad piga kallad Kamjungfrun (Anna Maria Lundgren), som predikade och utförde andeövning- ar. Kamjungfrun hölls gömd av komminister Stark och uppmuntrades av Ek- blom. I turbulenta tider, då den kulturella och sociala ordningen gungade, blev det alltså möjligt för kvinnor att träda fram i publika sammanhang. Under de år

6 ULA, Uppsala domkapitel skrivelser Torstuna: (696) 28 dec. 1818. (645) Visitation 30 maj 1819. Vol. V 130:2, (561) 10 oct. 1820. Vol. V 130:2; ULA Torstuna kyrkoarkiv: Protokoll 31 maj 1818, 21 juni 1818. 5 jul. 1818, 4 oct. 1818. Vol. KI n. 1. 7 UM, Torstunadagboken 22 april 1849, 11 maj 1856. 142 Iréne A. Flygare då jansismen började spira finner vi en rad kvinnor som predikar och organise- rar, vilket i praktiken betydde att stora grupper sockenbor hellre lyssnade till en piga eller bondhustru än till kyrkoherden.8 Jansson beskriver också sina diskussioner med konfirmationsprästerna (komministern och kyrkoherden). Anna-Maria Stråle, som var en av hans genom livet trognaste anhängare, redogör också för Erik Janssons utläggningar med prästerna under den gemensamma första nattvardsgången (Stråle & West- berg 1902). När Erik växte upp på 1820-talet var alltså hans egen mor, en rad andra betydande bondkvinnor och bönder, länsmannen och komministern före- nade i en folklig religiös gemenskap, som oroade domkapitel och högre präs- terskap. Det var i denna miljö den unge Eriks religiositet formades i ett samspel med andra sökande. Att det lägre prästerskapet gärna orienterade sig mot eskatologiska och apo- kalyptiska föreställningar har flera forskare påpekat, och följaktligen fanns här och var religiösa rörelser som råkade i konflikt med den lutherska statskyrkan (jfr Aronsson 1990). Ropare, Hoofianer och Åkianer ställde till oro i olika delar av Sverige. Här är inte platsen att göra reda för detta utan bara konstatera det faktum att Torstuna på intet sätt var unikt i sammanhanget. Att länsmannen i kyrkoherdens ögon var en sådan uttalad dissident att detta måste skrivas in i husförhörslängden, bedömer jag dock som mer exceptionellt.9 Genom att följa det som skedde i södra Torstuna härad får vi en lokal inblick i ett formativt skede av historien, då den gamla ordningen i form av ståndssamhället, militärsta- ten och enhetskyrkan krackelerade genom olika attacker från emancipatoriska rörelser. I detta sammanhang utgjorde den svärmiska religiositeten den viktigaste folkliga oppositionsrörelsen, helt enkelt för att religionen och det reli- giösa språket var det viktigaste uttrycksmedel man förfogade över (jfr Breds- dorff 2003, 2004).

Rik blir fattig I de tre socknarna varierade tider av religiösa oroligheter med tider av relativt lugn. Orsaken till variationen finns framför allt i det ekonomiska utfallet i form av goda eller dåliga skördar. Under hela 1840-talet var skördarna svaga och toppades av missväxtåret 1845, då spannmålsskörden i stort sett uteblev i Mä- lardalen, vilket ledde till att staten beslutade om den dittills största nödhjälpen (Hellstenius 1871; Gadd 2007 s. 313–342). Särskilt hårt drabbades det östra fögderiet i Västmanlands län, dit Torstuna härad hörde och där man i bästa fall

8 ULA, Uppsala domkapitel: (1134) Memorial från S. Wikman Casparsson Simtuna 4 juli 1820. Vol. V 130:2; Skrivelser Torstuna, 18 mars 1825. Vol. V 130:2. Från Härnevi, 18 maj 1826; 4 juli 1826. Vol. E V:39; ULA, Härnevi kyrkoarkiv, husförhörslängder och födelseböcker 1765–1850; UUB, HS: E.J. levnadsbeskrivning i Herlenius saml. 9 ULA, Torstuna kyrkoarkiv: husförhörslängd vol. AI:13b s 51. På s. 49 antecknas S. Ersdotter också som Lundgrenian. Skuldsatt men syndfri 143 endast fick tillbaka utsädet (Kungl. Maj:ts Befallningshavandes uti Västman- land läns ämbetsberättelse 1844–47). Situationen övergick snabbt i en skuld- kris, när bankerna krävde både räntor och amorteringar, och för många slutade detta i konkurs eller förlust av all egendom. Krisen ledde till att 30 % av de självägande bondehushållen i södra Torstuna härad miste sin forna status (Fly- gare & Erikson 2016). Inte minst utsatta var Erik Jansson själv, hans föräldrar och syskon som stod på ruinens brant.10 Dessa missväxtsårs betydelse för den västeuropeiska utvecklingen – inte minst på Irland – och i förlängningen 1848 års revolution är väl kända (Akenson 2012; Ó Gráda et al. 2007; Hobsbawm 1996 [1962]). Ingen har dock kopplat ihop den missväxt som rådde i Mälarda- len med det religiösa uppror som slutade med stor utvandring från dess nord- västra del (jfr Gadd 2007). Skam och förnedring uppstod i familjerna när de exekutiva auktionerna och utmätningarna verkställdes för att i görligaste mån betala allt högljuddare gäl- denärer. Kyrkoherdar och kontraktsprostar oroade sig över att bönderna satt hemma och grät i stället för att ta hand om jordbruket och att Erik Jansson höll allt fler läsarsammankomster. Jansismen blev också snabbt radikaliserad, när Jansson började predika i Hälsingland och kort därefter flyttade dit men behöll sin egendom i Österunda. Flera hälsingländska läsarehushåll köpte samtidigt gårdar i Torstunadistriktet. Den spektakulära händelseutvecklingen med bok- bål, slagsmål, uppror och flykt undan rättsväsendet är väl känd (Isaksson 1969; Wejryd 2002). I Hälsingland jagades Jansson och hans anhängare av landshöv- ding och länsmän men även av delar av landsbygdsbefolkningen, och han ar- resterades vid sex tillfällen. I Torstuna härad skyddades janssoniterna framför allt av länsman Ekblom, som lyckades vända de rättsprocesser som initierades av Österundaprästen N. A. Arenander till att denne själv åtalades av janssoniterna och förlorade. Ekblom argumenterade i rätten för varje medborgares rätt till privatliv och för att prästen saknade den ställning i samhället som gav honom rätt att smyga omkring på nätterna och kontrollera sockenborna.11 Rörelsens framfart blev en riksangelägenhet, och pressen utnämnde Jansson till en ny Thomas Müntzer (eller Wat Tyler enligt Holloway 1966 s. 165).12 Det som främst oroade delar av Myndighetssverige var att gamla auktoritetsprinci- per utmanades, framför allt genom att kvinnor satte sig upp mot män, att unga satte sig upp mot gamla och att nämndemän och andra lokalt förtroendevalda satte sig upp mot prästerna. Även om jansismen i första hand var en hushålls- rörelse, förekom en rad fall där familjer eller hela hushåll splittrades, när bond-

10 ULA, Kronofogden i Väsby fögderi utmätningsdiarier Vol. CII:3. 1844–49; Rapporter från underordnade Vol. EIII:3 1841–1880. Österunda kyrkoarkiv mötesprotokoll 9 jan. 1845. Vol. K1:4. Torstuna häradsrätt: Lagfartsprotokoll 16 dec. 1845. Vol. AIIb:3. 1841–1860; Konkurser inläm- nade till Svea hovrätt huvudserie FIVb. 11 ULA, Uppsala domkapitel skrivelser från Österunda 16 mars 1843. Vol. E V: 97 3; Österunda kyrkoarkiv husförhörslängder AI:12 1842–1846. Torstuna häradsrätt: protokoll 21 maj 1845 nr 15, 16; 7 nov. 1845 nr 48, 92; 19; 18 feb 1846: nr 20; 19 feb. 1846 nr 48, 90, 55, 72, 73; 24 apr. 1846 nr 7; 132; 3 juni 1846: nr 11, 98. 23 jun. 1846, nr 101–103. 12 Nytt Allvar och Skämt, 07-25-1844. 144 Iréne A. Flygare döttrar tillsammans med pigor smög iväg ut om natten för att delta i möten, där unga söner planerade en framtid i USA i stället för att ta över gården och där unga bondefamiljer sålde arvejorden mitt framför ögonen på föräldrarna i syfte att få pengar till en Amerikabiljett. I häradsrätt och sockenstämma blockerade dessutom nämndemän tillsammans med länsmannen prästernas förslag till ak- tioner mot janssoniterna.

Mot det nya landet Situationen blev alltmer prekär under 1845, och janssoniterna började hänvisa till Apostlagärningarnas rader om egendomsgemenskap (Apg 2:44–45). Går- dar såldes för att bilda en gemensam kassa inför ett uttåg ur Sverige. I Torstuna hjälpte länsmannen till med att ordna försäljningar så att alla, även egendoms- lösa drängar och pigor, kunde resa utan skulder. Den första gruppen gav sig iväg 1845 men gick på grund och fick återvända till Sverige. Erik Jansson, Maja Stina Larsdotter och deras barn nådde New York i mars 1846, och de första samlade grupperna seglade iväg på försommaren samma år och följdes av flera omgångar under de kommande åren. För en bondebefolkning, van vid fast mark under fötterna, som nu i månader tvingades ut på öppet hav där deras gamla referensramar var värdelösa, måste seglatsen ha inneburit ett slags rite de passage eller möjligen hjärntvätt. Över- farten var i alla avseenden påfrestande, inte minst beroende på att segelskutor- na var fraktfartyg som gick mellan Sverige och USA med stångjärn. Provisoris- ka utrymmen ovanpå lasten inreddes, men trängseln av människor i alla åldrar var stor och folk blev sjuka och dog av näringsbrist och smittor av allehanda slag. Varje skepp hade sin egen apostel som predikade att sjukdom och svaghet berodde på bristande tro och därför påbjöd fasta när situationen var som värst. För somliga blev detta för mycket, och flera av de tvivlande var Torstunabor som känt Erik Jansson sedan barndomen. Ett kattrakande om den gemensamma pengakistan ledde till att den svenska ambassadören ingrep för att se till att ska-

Barken Wilhelmina från Gävle. 21 barn och 7 vuxna dog under färden till New York. Målning tillhörig länsmuseet i Gävle. Skuldsatt men syndfri 145 ran av immigranter tog sig vidare. Vissa av de unga ensamstående männen hoppade dock av redan i New York; andra skeptiker följde med på färden upp via Hudsonfloden och de Stora sjöarna till Chicago men stannade där, bland andra Erik Janssons äldsta bror Jan.13 De behöll dock alltid nära kontakt med de släktingar och vänner som vandrade vidare till fots i väglöst land ytterligare dryga 30 mil för att nå den plats, där utopin skulle förverkligas.

Utopi i praktiken Redan 1845 hade man utsett platsen för den nya kolonin och köpt in betydande arealer odlingsmark, skogsmark, byggnadsplats och vattenfall. Markinköpen fortsatte kontinuerligt tills man ägde flera tusen hektar. På ägorna fanns persi- koträd och andra fruktträd liksom skogar med sirapslönnar, och ett vattendrag flöt genom området. En försvarlig mängd boskap, kor och får, men också grisar och fjäderfä, anskaffades.14 »Ty landet, som vi haver intagit, är stort och brett och är ett sådant land, att oss intet fattas som på jorden är. Ty det flyter av mjölk och honung, överensstämmande med Jeremias 3:19.»15 Anvisningarna i Bibelns Uppenbarelsebok rörande det Nya Jerusalem före- stavade en fyrkantig muromgärdad stad med tolv portar. Själva Bishop Hill uppfördes också som en fyrkantig enhet med ett gatusystem i rutnät, vilket skilde den från de mer organiskt framväxta små städerna i omgivningen. Kyrkan var en av de tidigast uppförda byggnaderna, och det skapades bostäder i källa- ren till kyrkan.

Bishop Hill med tornbyggnaden i centrum. Målning av Olof Krans. Original i Bishop Hills museum.

13 Brev till Ekblom från; A. Larsson 19 okt 1846. De brev som här refereras till ingår i Anna Lin- dewalls samling i Uppsala landsarkiv. Delar av brevsamlingen är dock förkommen på 1970-talet. A. Widén utgav dock väsentliga delar av samlingen redan 1961. 14 Brev till Ekblom från: A. Larsson 9 juli 1847; A. Andersson 30 nov. 1847. 15 Brev till Ekblom från: A. Andersson 9 feb. 1847. 146 Iréne A. Flygare

»Allting hetes vara samfällt och den ene har inte mer än den andra. Behö- ver någon kläder, så är det blott att gå till styrelsen, så får de gå till förrådet och uttaga vad som behövdes. Matlagningen och spisningen sker i trenne kök. Ingen arbetar mera än han vill.»16 Man bildade en stor hushållsgemen- skap och en lika stor trosgemenskap, där gudstjänster tre gånger om dagen kallade in folket från ägorna. Bishop Hill som samhälle var i flera avseenden att likna vid Fouriers falangstärer, särskilt efter uppförandet av den jättelika kollektiva stenbyggnaden med plats för över tusen personer. Bishop Hill som jordbruk liknar även sovjetväldets kolchoser i sin omfattning, organisation och produktion.

Flit och erfarenhet I likhet med flera andra utopiska kolonier där medlemmarna huvudsakligen var bönder utvecklade janssoniterna en enastående flit och idoghet i sitt dagliga värv. Både kvinnor och män deltog i jordbruksproduktionen och här av- vek de från andra kommuniteter, där kvinnorna oftast ägnade sig åt traditionellt hushållsarbete. Janssoniterna var erfarna spannmålsodlare från Väst- manland och lika erfarna linodlare från Hälsingland. Arbetsfördelningen mellan könen speglade den de var vana vid från Sverige, där kvinnor arbetade på åker och äng. Kvinnornas erfarenhet av boskapsskötsel och förädling av mjölk och ull var också omfattande, och både kvinnor och män var vana vid att arbetsleda styrkor större än det egna hushållet. Man var också fast i den gamla vanan att ett jordbruk vilade på två ben: åker och boskap. Närmare tusen kor införskaffades och blev liksom i det gamla landet ett arbete för kvinnorna. På samma sätt som hemma anlade man en fäbod, Krusbo, dit djuren fördes på sommaren och där ett fyrtiotal unga kvinnor arbetade med mjölk- ning av flera hundra kor. Förädlingen av olika produkter krävde mejeri, kvarn, såg men också tegelbruk, anläggningar som byggdes i stort sett ome- delbart efter anländandet. Ull och lin bereddes för hand och tusentals meter med kläde och linne vävdes till försäljning. Själva gick de i likhet med invå- narna i andra utopiska kolonier klädda i enkla gammaldags kläder och vare sig detta var av nödtvång eller ett medvetet val så skilde de ut sig från omgivningen.17 Kolonin Bishop Hill drogs dock snabbt in i den amerikanska marknadseko- nomin. Kommersen frodades och hotell med ballroom, liksom affärer uppför- des. Mark Holloway som jämfört de utopiska etableringarna i USA menar att ingen lyckades så snabbt som Bishop Hill bygga upp ett sådant välstånd och en så blomstrande koloni (Holloway s. 169). Utomstående som besökte kolonin skrev hem till länsman Ekblom: »Allting är väl rangerat och styres med ut-

16 Brev till Ekblom från: A. Larsson 9 juli 1847. 17 Brev till Ekblom från: A. Larsson 1 juli 1849. Skuldsatt men syndfri 147

Skörd av vete i Bishop Hill. Målning av Olof Krans. Original i Bishop Hills museum. märkt god ordning. Olydnad får aldrig visas, ty allenast för ett ord går den till helvetet som visar olydnad i något …»18 I många avseenden fortsatte de sitt liv som de var vana vid hemifrån. De fortsatte med ett kommersiellt jordbruk med förädling av vissa varor, de fortsatte bedriva handel och byggenskap. Men de hade ju lämnat Sverige för att de öns- kade en annan kulturell och moralisk ordning och med grundandet av kolonin upplöste de därför den privata äganderätten, en process som hade startat i Sve- rige när alla tillgångar lades i en gemensam kassa.

Familjer i storhushåll Andra utopiska kolonier där äganderätten avskaffades utvidgade detta till att gälla även familjen, eftersom man ansåg att den i sin patriarkala form hindrade en sann gemenskap. Männen skulle inte längre äga hustru och barn, utan var och en inträdde i kolonin som egen individ, vilket ledde till att sexualitet och reproduktion måste regleras. Shakers valde celibatet men tillät ett slags andliga äktenskap, medan man i Oneidakolonien bedrev en kontrollerad promiskuitet (Holloway 1966). Janssoniterna trevade sig fram i frågan genom att tillåta äk- tenskap men avskaffade den lilla hushållsgemenskapen som ersattes av stor- hushållet. Jansson vacklade när det gällde sexualiteten i det att han ibland påbjöd en större frisläpphet och ibland försökte hålla den tillbaka bland medlemmarna, eftersom kvinnornas arbete hindrades av barnafödandet. Om kolonins kvinnor önskade gifta sig med någon utanför, måste de styrande ge tillåtelse. Motkravet var att kvinnan i fråga inte fick lämna kolonin även om mannen så ville, vilket i praktiken innebar ett ingrepp i rätten att bilda familj.19 Kvinnorna ägdes där-

18 Brev till Ekblom från: A. Larsson 9 juli 1847. 19 Brev till Ekblom från: A. Larsson 1 juli 1849. 148 Iréne A. Flygare

Marken beredes i Bishop Hill. Målning av Olof Krans. Original i Bishop Hills museum. med egentligen av det storhushåll Erik Jansson och hans Maja-Stina Larsdotter förestod. Ett äktenskapsdrama blev också det som ledde till Erik Janssons våldsamma död. Hans kusin Lotta från Domta i Österunda ville gifta sig med en svensk äventyrare vid namn Roth. Han togs in i kolonin men önskade snart ta sin hustru med sig därifrån, vilket de styrande motsatte sig. Flera gånger kidnappade han Lotta som fritogs av kolonins män under vilda ritter, som inte står den bästa Västernfilm efter. Till slut lyckades man gömma henne hos Erik Janssons bror Jan Jansson i Chicago (jfr Buttler-Wall 2005 samt Anders Larssons brev i Af- tonbladet 1850-11-02). En rättsprocess inleddes, men väl inne i domstolsbygg- naden drog Roth sin pistol och sköt Jansson med ett skott rakt i bröstet. Efter Erik Janssons död och under en period av stora ekonomiska påfrestningar in- förde den nya ledaren, Jonas Olsson från Ina, total avhållsamhet. För att ännu mera föröka arbetet utomhus förbjöd han äktenskap … på det att unga kvinnor ej skulle förhindras genom barnuppfostran att deltaga i sådant arbete, som kunde inbringa god avkastning för kolonien. Men då sådant ej ansågs vara någon re- ligionsskyldighet att åtlyda en ekonomisk beräkning, så gjorde han snart denna be- fallning till en lag och begagnade och uttydde bibeln så att detta äktenskapsförbud skulle vara den religion, som gällde inom kolonien. Alla som satte sig däremot kunde fördrivas från kolonien med förlust av all rättighet till egendom. De som voro gifta skulle därefter leva som ogifta, och de mest oförskämda bud och befallningar på- bjödos (AM Stråle i brev till J. Sagström, Torstuna, 5 mars 1872). Rätten att bilda familj blev även för de allra trognaste anhängarna viktigare än tillhörigheten till kolonin och var en av anledningarna till att många började lämnade den. Skuldsatt men syndfri 149

»Nya Jerusalems förstöring är lika säker med den förra» En viktig drivkraft när man lämnade Sverige var åsikten att kyrkoherdarna skodde sig på böndernas bekostnad. Känslan av orättvisa när man tvingades lämna ifrån sig delar av inkomsterna till grupper som inte själva hade arbetat för dem och den skam och nesa som de dåliga skördeåren och den efterföljande ekonomiska ruinen inneburit för många, hade varit en bärande tanke också när kolonin införde egendomsgemenskap. Många hade sålt sina gårdar, avstått från arv och lagt pengarna i den gemensamma kassan som en solidarisk handling. Ville någon lämna egendomsgemenskapen, skedde detta utan rätt att fordra er- sättning för åratal av arbete. Trots att affärerna från början gick bra, tycks kolonins styresmän ha bedrivit spekulation med medlemmarnas pengar, så att en resa till Sverige blev nödvändig för att inkräva de arvsmedel som fallit ut efter utvandringen. Om de ekonomiska problemen verkligen berodde på att ledarna tog för sig för egen del av kolonins inkomster eller inte, är närmast ogörligt att avgöra. Det viktiga är dock att rykten började cirkulera och sprida misstro, huruvida egendomsgemenskap och solidaritet bara gällde vissa.20 Den amerikanska lågkonjunkturen en bit in på 1850-talet blev också förödande för Bishop Hill-kolonin. Stora skaror hade lämnat Sverige just för att de var skuldsatta och konkursmässiga; nu tvingades man börja låna igen till skyhöga räntor. Det faktum att de barn som var små när janssoniterna utvandrade nu hade blivit unga vuxna och i flera fall ville flytta därifrån, ledde till att frågan om arvsrätten hamnade i fokus. Därmed stod Bishop Hill som utopiskt experiment inför sin egentliga upplösning, och man beslutade sig för ett laga skifte av Bishop Hill, varigenom den gemensamma äganderätten formellt upphörde 1862. Ansvarig för att dela upp det nya Jerusalem i privata lotter blev Erik Lindström från Österunda.21 Hans lekkamrater hemma i Sonkarby hade varit Erik Janssons och Maja-Stina Larsdotters barn.

Sammanfattningsvis så fungerade det för kolonisterna att arbeta, leva, bo och be tillsammans i en större grupp än familjen. Det gick dock inte i längden att äga tillsammans, eftersom arvproblematiken var olöslig. Det gick inte heller att avskaffa rätten att bilda familj. Möjligen säger detta något om de grundläggan- de värderingarna i det samhälle som janssoniterna kom ifrån och som de misslyckades med att omförhandla och ompröva i den nya utopiska kontexten. Vad man däremot lyckades med var att lämna efter sig ett rikt kulturarv i form av byggnader, odlingsmark och skriftliga dokument. Bishop Hill finns fortfarande som historisk plats och visar hur svensk och amerikansk kultur en gång möttes i ett utopiskt experiment.

20 Brev till Ekblom troligen från P. Andersson, Lafayette 14 maj 1849. 21 Brev till Ekblom från E. Lindström 16 nov 1862, 3 juni 1867; från AM. Stråle 7 maj 1867. 150 Iréne A. Flygare

Källor och litteratur Källor Uppsala universitetsbibliotek (UUB): Handskriftssamlingen: Erik Janssons levnadsbeskrivning i Emil Herlenius samling; Brev till J. Ekblom och J. Sagström, G 60f; G 250 d, e.

Uppsala landsarkiv (ULA): Torstuna kyrkoarkiv: Husförhörslängder 1771–1848; Protokoll 31 maj 1818, 21 juni 1818. 5 jul. 1818, 4 okt. 1818. Vol. KI n. 1. Härnevi kyrkoarkiv: Husförhörslängder och födelseböcker 1765–1850. Österunda kyrkoarkiv: Husförhörslängder AI:12 1842–1846; mötesprotokoll 9 jan 1845. Vol. K1:4. Torstuna häradsrätt: Lagfarter AIIb2. Lagfartsprotokoll 16 dec. 1845. Vol. AIIb:3. 1841–1860. Konkurser inlämnade till Svea hovrätt huvudserie FIVb; Tingsprotokoll 21 maj 1845 nr 15, 16; 7 nov. 1845 nr 48, 92; 19; 18 feb. 1846: nr 20; 19 feb. 1846 nr 48, 90, 55, 72, 73; 24 apr. 1846 nr 7; 132; 3 juni 1846: nr 11, 98; 23 jun. 1846, nr 101–103. Kronofogden i Väsby fögderi: Utmätningsdiarier Vol. CII:3. 1844–49; Rapporter från underordnade Vol. EIII:3 1841–1880. Uppsala domkapitel: Skrivelser Torstuna: (696) 28 dec. 1818. (645); visitation 30 maj 1819. Vol. V 130:2, (561) 10 okt. 1820. Vol. V 130:2; Memorial från S. Wikman Casparsson Simtuna 4 jul. 1820. Vol. V 130:2. Skrivelser från Torstuna: 18 mars 1825. Vol. V 130:2. Skrivelser från Härnevi: 18 maj 1826; 4 juli 1826. Vol. E V:39. Skrivelser från Österunda: 16 mars 1843. Vol. E V: 97 3. Fröken Anna Lindewalls samling: Brev till Ekblom från: A. Larsson 19 okt 1846, 9 juli 1847, 1 juli 1849; A. Andersson 30 nov. 1847. A. Andersson 9 feb. 1847; P. Anders- son, Lafayette 14 maj 1849; E. Lindström 16 nov. 1862, 3 juni 1867; AM. Stråle 7 maj 1867.

Stiftelsen Upplandsmuseets arkiv (UM): Torstunadagboken.

Litteratur Aftonbladet 1850-11-02. http://tidningar.kb.se/4112678/1850-11-02/edition/0/part/1page/3/ ?q=%20%22bishop5hill%22&freeonly=1&from=1840-01-01&to=1897-12-31. Akenson, Donald Harman, 2012: Ireland, Sweden and the great European migration, 1815–1914. Liverpool. Ambjörnsson, Ronny, 2004: Fantasin till makten. Utopiska idéer i Västerlandet under femhundra år. Stockholm. Aronsson, Peter, 1990: Ropande pigor och läsande bönder: bidrag till tolkningen av de sociala och politiska dimensionerna av åkianismen och roparerörelsen – två väckel- serörelser före 1850. Växjö. Barton, Arnold H., 1994: A folk divided: Homeland Swedes and Swedish Americans, 1840–1940. Carbondale. — 2006: The old country and the new: Essays on Swedes and America. Carbondale. Beijbom, Ulf, 1965: Anders Larsson, immigrant pioneer in Chicago. I: Swedish- American Historical Quarterly 16:3. S. 155–170. Skuldsatt men syndfri 151

— 1971: Swedes in Chicago. A demographic and social study of the 1846–1880 immi- gration. Uppsala. Bladh, Arvid, 1979: Tre sockenkrönikor: Härnevi, Torstuna, Österunda. Enköping. Bredsdorff, Thomas, 2003: Den brogede oplysning. København. — 2004: A Moravian Brother in Greenland. I: Enlightened networking: import and export of Enlightenment in 18th century Denmark. Red. Thomas Bredsdorff & Anne-Marie Mai. Odense. S. 49–64. Burt, Ronald S., 2016: Note on time compression in social networks. Chicago. Butler-Wall, Brita, 2015: Anna Sophia: Memoir of a Prophet’s Wife. I: Swedish Ame- rican Historical Society 66:3. S. 151–176. http://collections.carli.illinois.edu/cdm/ ref/collection/npu_sahq/id/6227. Elmen, Paul, 1976: Wheat flour Messiah. Eric Jansson of Bishop Hill. Carbondale. Engels Frederick, 1880: Socialism: Utopian and Scientific. https://www.marxists.org/ archive/marx/works/1880/soc-utop/ch01.htm Erikson, Marja, 2018: Krediter i lust och nöd. Skattebönder i Torstuna härad, Västman- lands län 1770–1870. Diss. Uppsala universitet. Flygare, Iréne A. & Erikson, Marja, 2016: Indebted in Torstuna, Free from sin at Bishop Hill: Economic crisis and religious unrest in Central Sweden and the founding of a utopian community in the United States. [Under publicering.] — 2000: Jord som framtida öde: uppländska familje- och egendomsrelationer under 1800-talet. I: Uppland. Upplands Fornminnes- och hembygdsförbunds årsskrift. S. 55–90. — 2009: Mors sonhustru. Familje-, egendoms- och genusrelationer speglade i en dagbok från Torstuna. I: Agrarhistoria på många sätt. 28 studier om människan och jorden. Festskrift till Janken Myrdal på hans 60-årsdag. Red. Britt Liljewall, Iréne A. Flygare, Ulrich Lange, Lars Ljunggren & Johan Söderberg. Stockholm. S. 305– 326. — 2012: Farmors ko. Om hushåll och försörjning. Om kvinnor och män i en uppländsk bondedagbok från 1840-talet. I: Uppland. Upplands Fornminnes- och hembygdsför- bunds årsskrift. S. 153–196. Fontander, Björn, 2011: De lydiga kreaturen i Bishop Hill: En religiös fanatikers upp- gång och fall. Stockholm. Gadd, Carl Johan, 2007: On the edge of a crisis: Sweden in the 1840s. I: When the potato failed. Causes and effects of the ‘last’ European subsistence crisis, 1845– 1850. Red. Cormac Ó Gráda, Richard Paping & Eric Vanhaute. Turnhout. S. 313– 342. Garfinkel, Harold, 2006: Seeing sociologically. The routine grounds of social action. (Introduced by Ann W. Rawls.) Colorado. Hellstenius, John, 1871: Skördarna i Sverige, Statistisk tidskrift 29. Kongl. Statistiska centralbyrån. Herlenius, Emil, 1900: Erik-Jansismens historia. Jönköping. Hobsbawm, Eric J., 2000[1962]: Age of revolution, 1789–1848. London. Holloway, Mark, 1966: Utopian communities in America, 1680–1880. New York. Isaksson, Olov, 1969: Bishop Hill. Svensk koloni på prärien. Stockholm. Kungl. Maj:ts Befallningshavandes uti Västmanland läns ämbetsberättelse 1844–47. Latour, Bruno, 2007: Reassembling the social: An introduction to actor-network- theory. Oxford. Nytt allvar och skämt (1844–1851). Sundsvall. Ó Gráda, Cormac, Paping, Richard & Vanhaute, Eric (red.), 2007: When the potato failed. Causes and effects of the ‘last’ European subsistence crisis, 1845–1850. Turnhout. Stråle, Anna Maria & Westerberg, Wilhelmina (red.), 1902: Erik Jansonisternas historia. Galva. 152 Iréne A. Flygare

Söderberg, Kjell, 1981: Den första massutvandringen: en studie av befolkningsrörlighet och emigration utgående från Alfta socken i Hälsingland 1846–1895. Umeå. de Tarde, Gabriel, 2000 [1899]: Social laws. An outline of sociology. Ann Arbor. Wejryd, Cecilia, 2002: Läsarna som brände böcker: Erik Janson och erikjansarna i 1840-talets Sverige. Uppsala. Widén, Albin, (red.), 1961: När Svensk-Amerika grundades. Emigrantbrev. Stockholm. I mötet mellan folkmusik och jazz 153 I mötet mellan folkmusik och jazz

Dan Lundberg

Ny musik uppstår i möten. I möten mellan människor, i lyssnandet, spelandet, le- ken och i spänningen mellan det gamla och det nya – det kända och det okända. Många musiker väcker sin egen skaparanda genom att aktivt söka efter möten. Detta är verkligen inget nytt. När Wolfgang Amadeus Mozart sökte efter nya uttryck och idéer under den epok som man brukar benämna Wienklassicismen hämtade han inspiration från turkiska klanger och melodier. I »Enleveringen ur Seraljen» använder han turkiska element och skriver i den stil som vid den tiden utvecklats till alla turca – »på turkiskt vis» eller »den turkiska stilen». Det turkiska var vid denna tid helt enkelt på modet i Europa, inte minst tack vare den osmanska militärmusiken med den beridna militärorkestern mehter- hane. På många europeiska språk har denna kommit att kallas janitsjarorkester efter de turkiska elitförbanden yeniçeri, i vilka en sådan ensemble ingick. De europeiska hoven kom att tävla med varandra om att hålla sig med egna janit- sjarensembler – helst med »äkta» turkiska musiker (Lundberg 2009). När den polske kungen August den starke fick en ensemble i gåva av sultanen Ahmed III omkring 1720, väckte det uppmärksamhet bland norra Europas kungahus. Anna Ivanovna, som för övrigt snart skulle bli tsarinna av Ryssland, lät 1725 beställa en liknande ensemble med cirka femton janitsjarmusiker. Den habsburgske kejsaren Karl VI fick sin ensemble 1741, och vid samma tid kom en ensemble till Berlin och det preussiska hovet. Hovet i London fick sin ensemble så sent som 1782, men då hade man å andra sidan gjort ensemblen extra exotisk genom att låta svarta afrikanska musiker spela slagverksinstrumenten. Janitsjarmusik lär ha hörts av Karl XII, som sökte sig till Ahmed III under vis- telsen i Bender knappa tio år innan denne skänkte en ensemble till kung August i Polen. Det turkiska kom alltså att inspirera även Mozarts komponerande, men han skrev ju egentligen inte turkisk musik utan blandade stilelement och iscensatte ett möte mellan öst och väst – mellan orientaliska och västerländska musiktraditioner. Andra möten som ligger närmare i tiden är exempelvis uppkomsten av jazz och blues i USA:s sydstater. Även om den kanske tydligaste beståndsdelen i bluesen är afroamerikanska arbetssånger, är det genom kontakten med europeisk musik som bluesen så småningom får standardiserad metrik och harmo- nik. I den tidiga New Orleansjazzen hörs påverkan från bl.a. afrikanska rytmer och metrik, europeisk marschmusik, från cabaret- och varietémusik och olika europeiska etniska musikstilar. 154 Dan Lundberg

Ett tidsmässigt ännu mer närliggande exempel på musikstilar som utvecklats ur möten är när rapmusiken utvecklas som en del av hiphop-kulturen, men med rötter i västafrikanska episka musikformer, jamaicansk toasting och andra ka- ribiska musiktraditioner. Ett intressant svenskt och nordiskt exempel på hur influenser från andra kulturer kan slå rot i nya sammanhang är de folkliga pardanser som dansas i Nor- den under paraplybeteckningen polska (sv.) eller pols (no.).1 Kring sekelskiftet 1600 började man dansa pardanser i Sverige. De mest betydelsefulla typerna hade sitt ursprung i Nordeuropas dåtida kulturcentra i Polen och Nordtyskland. Termen polska i folkmusiken har troligtvis sina röt- ter i de polska danser som dansades i den svenska adelns salar från slutet av 1500-talet. Polskans popularitet visar sig inte minst genom den variation och bredd som idag finns i svenska polskor, men också genom att många äldre danser (även kedjedanser) kommit att ingå i det allt vidare begreppet »polska». Renässansens »polska danser» hade en tvådelad form, helt i enlighet med tidens krav på jämvikt och proportion i konsten (jfr andra tvådelade danser, t.ex. pavane – gaillard). Polska danser bestod av en lugn fördans i jämn meter (tvåtakt eller fyrtakt) och en snabbare efterdans i ojämn (tretakt eller sex- takt). Enligt skildringar från det svenska hovlivet ett femtiotal år senare, under drottning Kristinas regeringstid, förekom åtminstone fyra olika typer av danser. Det var de äldre ringdanserna, men också pardanser och engelska kontra- danser samt en danstyp, som kallades fransyska danser, troligen franska kon- tradanser (Sjöberg 1993). Kanhända var det också polska danser som dansades vid hovet redan då? Vi vet ju att många av den tidens betydelsefulla musiker i Stockholm hade sitt ursprung i de tysk-polska områdena vid Östersjöns syd- kust. Andreas Düben, som var hovkapellmästare i Stockholm på drottning Kristinas tid, var bördig från Leipzig, där hans far tjänstgjort som organist i Thomaskyrkan. Det är inte otroligt att han fört med sig några av tidens populära danser från det tysk-polska kulturområdet. I de ursprungliga polskorna var en inledande långsam dans (fördansen) och en snabbare avslutande dans (efterdansen) två nödvändiga komplement. Så småningom kom den livligare efterdansen att bli allt viktigare. Det är denna efterdans som levt vidare i våra folkliga polskor. I det notmaterial som finns bevarat från 1600-talets polska hovdanser, är i regel bara fördansen noterad. Efterdansen skrevs aldrig ut. En rimlig förkla- ring till detta är att noter helt enkelt inte behövdes till efterdansen. En erfaren musiker hade inga problem med att improvisera musiken till efterdansen, som ju byggde på samma melodiska material som fördansen enligt renässan-

1 Det existerar mängder av lokala beteckningar för polska i olika delar av Sverige: slängpolska, hamburska, bleking, travare, senpolska, bondpolska, köra, slunga etc. Liknande danser finns ock- så på olika håll i Norden, t.ex. polska (Finland), pols, springer, springleik (Norge), sønderho, søn- derhoning (Danmark) (Lundberg 2016). I mötet mellan folkmusik och jazz 155 sens proportioideal. Detta sätt att improvisera var vanligt och ingick i stilen. Komponerandet behövde alltså inte ske i skrift. Vi ska också hålla i minnet att många av dåtidens musiker rörde sig relativt fritt över sociala gränser. Det kulturella avståndet från bytorget till herrgården var ofta inte särskilt stort (jfr Ermedahl 1980 s. 260 f.). Tillhörigheten till den ena eller andra kulturen visade sig snarare i sammanhangen än i musikens produktions- och reproduk- tionstekniker. Vi kan tänka oss polskans spännande färder genom Europas kulturlager – från lokal folkkultur till högreståndsmode och tillbaka till folkkulturen. En folklig danstyp (troligen oberek) i Polen togs upp som högreståndsdans i mitten av 1500-talet och omstrukturerades, i enlighet med tidens ideal, till en sammansatt pardans med för- och efterdans. Dansen blev mycket populär och spreds till nordeuropeiska kulturcentra i främst Nord- och Sydtyskland, Slo- vakien, Böhmen, Österrike och Skandinavien. Dansen, och i synnerhet den livligare efterdansen, blev en modefluga som på sina håll, bl.a. i Sverige, in- fluerade den folkliga danskulturen i sådan omfattning att den blev en helt dominerande danstyp. Precis som varit fallet med dansen, har den musikaliska mångfalden varit mycket stor när det gäller polskan. Även om vi ser de »polska danserna» som föregångare till den folkliga polskan, måste vi vara medvetna om att polskorna runt om i landet lika ofta kunde bygga vidare på lokala traditioner. Polska blev ett mode, och ibland kanske man helt enkelt moder- niserade en äldre dansmelodi genom att ge den ett nytt namn. Eller också kunde man dansa den nya dansen till gamla låtar som passade rytmiskt. Det är därför inte konstigt att polskemelodierna från olika delar av Sverige visar upp tydliga regionala stildrag.

Musikmötets mönster Hur ska vi då förstå mekanismerna bakom den här typen av kulturmöten och övertaganden? Man har inom kulturvetenskaperna använt begrepp som ackulturation eller transkulturation för att beskriva flöden av kulturella uttryck mellan människor och kulturer. Inom socialantropologin används ofta beteckningen kreolisering eller kreolkultur (jfr Hannerz 1992). Beteckning- arna är analytiska redskap för att förstå de processer som verkar styra våra kulturella beteenden och de förändringar som uppkommer genom möten med andra. I rapporten Multi-Culturalism and Trans-Cultural Dialogue: The Project »Berlin Soundscapes of Traditional Music» (1995) som skrevs inom Kungliga Musikaliska Akademiens framtidsprojekt »Musiken år 2002», presenterar den schweiziske musiketnologen Max Peter Baumann en modell för att renodla och beskriva responsprocesser vid kulturmöten (jfr Lundberg & Ternhag 1996 s. 137 ff.). Utgångspunkten för Baumanns modell är mötet: en ny musikform dyker upp i media, på scenen eller helt enkelt i mötet mellan musikskapare. En- 156 Dan Lundberg

Max Peter Baumanns kulturmötesmodell. För att förtydliga modellen har jag lagt till tre meta- forer som avser blandning. »Grogg», där de ingående delarna blandas ihop så att de inte kan urskiljas var för sig, »fruktsallad», där de ingående ingredienserna är synliga i blandningen och »mosaik», där delarna är tydligt avgränsade från varandra ligt Baumann finns då olika typer av förhållningssätt eller responser från mot- tagaren. Baumann ser alltså mötet utifrån ett kollektivt (samhälleligt) perspektiv hos den mottagande kulturen och identifierar tre huvudsakliga sätt att för- hålla sig till det nya. Han beskriver detta som tre »responser» – sluten/negativ, selektiv eller öppen/positiv. Den negativa eller slutna responsen innebär trots beteckningen »negativ» inte ett avståndstagande utan snarare en ovilja mot själva blandningen och i synnerhet mot att integrera »andras» musikformer i den egna musiken. Kul- turblandning uppfattas som ett hot mot den egna kulturen. Den egna musiken renodlas och framhålls därför gärna som »äkta» – ett ord som är bekant från folkmusikens historia. Det avsedda resultatet av en sådan strävan är en musik som tydligt skiljer sig från andra musikslag. Den slutna responsen är ofta en strategi inom dagens mångkulturella samhällen – en ofta välvillig syn på mi- noritetskulturer men också en strävan att undvika kulturblandning. Ofta an- vänds metaforen »mosaik» för att beskriva mångkultur i denna bemärkelse. Det mångkulturella samhällets olika grupperingar ses som olika distinkta delar – mosaikens stenar – som tillsammans skapar samhällets kulturella möns- ter. Positiv eller öppen respons är motsatsen. Musikstilar tas över och integreras med majoritetskulturen, och nya former skapas där de nya elementen smälter samman med de befintliga. Till skillnad från den slutna responsen finns ingen uttalad strategi i mötet med den multikulturella omgivningen. Baumanns tredje respons är den selektiva. Den präglas oftare av en medveten blandning där vissa specifika uttryck tas över. I sådana fall finns i regel en I mötet mellan folkmusik och jazz 157 strategi bakom handlandet. Det nya blir en krydda i den inhemska kulturen. Det vi brukar kalla »världsmusik» är många gånger exempel på just detta. Nya instrument eller sound används för att förnya och utveckla redan existerande musikformer. »Etniska» instrument som spridits globalt används inte sällan på det viset. Den svenska nyckelharpans användning i nya sammanhang är ett exempel (Lundberg et al. 2000 s. 224 ff.). Inom en levande musiktradition sker en ständig utveckling. Mycket ofta ut- går förändringar från impulser från andra traditioner. Utvecklingen av de flesta av dagens populärmusikgenrer kan följas tillbaka till olika »kulturmöten». Rock, blues och jazz är tydliga och näraliggande exempel på hur impulser från olika kulturella sfärer lett till »ny» musik. När människor från olika kulturer lever tätt inpå varandra är påverkan i nå- gon form oundviklig. När svenska företrädare för majoritetskulturen, dvs. musiker, musikgrupper, lyssnare eller varför inte arrangörer eller kulturbyråkrater, ställs inför »den andra» musiken, infinner sig olika typer av reaktioner. Ytter- ligheterna i detta komplex av transkulturell växelverkan är en negativ »stängd», respektive en »öppen», helt accepterande respons. Baumanns modell är förstås en grov förenkling av komplexa sociala och kulturella förlopp, och den typ av renodlade responser på kulturella möten som modellen beskriver finns säkert endast undantagsvis. Samtidigt är den ändå ett användbart verktyg för att förklara transkulturella processer. När vi betraktar transkulturationsprocesser kan man iaktta att responsen ofta varierar mellan olika samhällsskikt – skillnader mellan ungdoms- och vuxenkultur är ett bra exempel på detta. Vi kan också se att olika kulturuttryck som inled- ningsvis möts av en sluten respons efter hand tenderar att domesticeras och att responsen så småningom blir öppen. Ett bra exempel på detta är jazzens mottagande i Europa under det tidiga 1900-talet. Den tidiga jazzen sågs som ett hot mot samhällsmoralen och det ansågs att den orsakade ungdomens för- fall. Idag är det knappast någon som skulle säga något sådant om den svenska jazzscenen (Bruér & Westin 2006 s. 43 ff.). Det är också viktigt att tänka på att Baumanns responser utgår från majori- tetssamhällets syn på mötet och dessutom på att det handlar om värderingar som tillskrivs kulturen som kollektiv och inte individers syn på musik och mu- sikanvändning.

Arkiven och drömmen om den orörda kulturen Många insamlingsarbeten har utgått från ett bevarandeperspektiv där målet åtminstone delvis gått i linje med Baumanns slutna respons: att bevara och säkerställa kulturyttringar som hotas, inte sällan av den nya tidens musik. Ofta har just rädslan för uppblandning med nya musikstilar varit en drivkraft. Det största och mest genomgripande insamlingsprojektet av svensk folkmusik var det arbete som bedrevs inom den s.k. Folkmusikkommis- 158 Dan Lundberg sionen.2 Kommissionen skapades på initiativ av juristen och folkmusikin- samlaren Nils Andersson (1864–1921) och hade ett tydligt bevarandeperspektiv. Andersson skriver att […] den rika skatt, vår folkmusik innehöll och som i sista stund tillvaratagits, åter kunde bli levande och komma att tillgodogöras av vårt folk för uppodling och föräd- ling av dess själsliv. Citatet ovan är hämtat från ett referat av ett föredrag som hölls av Nils Anders- son i Kristianstad i mars 1909 och som publicerades i Sydsvenska Dagbladet. Kommissionen existerade formellt mellan 1908 och 1976, men verksamheten var störst 1908–1911 och 1922–1940. Kommissionen låg bakom publiceringen av notsamlingen Svenska låtar, som omfattar omkring 8 000 låtar och visor från stora delar av landet. En drivkraft bakom arbetet var just att den äldre spel- mansmusiken höll på att falla i glömska och att den nya tidens dansmusik tog över alltmer. Insamlingen av folkmusik blev ett sätt att upprätthålla och säker- ställa ett musikaliskt arv (jfr Lundberg 2010). På samma sätt kan de insamlingsarbeten som gjordes av Radiotjänst från 1940-talet och av Svenskt visarkiv från 1960-talet betraktas.

In och ut ur arkiven Den amerikanske forskaren Anthony Seeger skriver i en artikel om folkmusikarkiv (1986 s. 267; jfr Fargion 2009 s. 76) att musiketnologer knappast kommer att bli ihågkomna för sina teorier eller metoder. Det är samlingarna och arkiven, de fysiska resultaten av fältarbeten och dokumentationsprojekt, som är de avtryck musiketnologin kommer att lämna till eftervärlden. Möjligen kan man driva hans resonemang ett steg till och hävda att det i första hand är samlingarna i sig som kommer att leva vidare, och i de flesta fall kommer såväl in- samlarna som deras mål och metoder att falla i glömska. Inte heller kan vi veta hur våra samlingar kan komma att användas i framtiden: No one can predict the ways their collections will be used. Some will become one of the building blocks of cultural and political movements; some will bring alive the voice of a legendary ancestor for an individual; some will stimulate budding mu- sicians, some will soothe the pain of exile, and some will be used for restudies of primary data that may revolutionize approaches to world music (Seeger 1986 s. 264). En viktig och svår uppgift för forskningen är att klarlägga såväl samlingar som musikstilars uppkomst och bakgrund för att motverka missförstånd och kanske rent av missbruk. I Sverige har nationalistiska och främlingsfientliga krafter de senaste åren använt folkkulturen, och kanske i synnerhet folkmusiken, som exempel på den »riktiga» svenska kulturen, som måste försvaras mot andra kul-

2 Resultatet av Folkmusikkommissionens arbete finns publicerat på Svenskt visarkivs hemsida http://fmk.musikverket.se/ I mötet mellan folkmusik och jazz 159 turyttringar som hotar att ta över. Folkmusikkommissionens ansträngningar att beskriva den svenska folkmusiken som något som tydligt skiljer sig från andra länders genom att samla äldre och särpräglade former, kan naturligtvis spela sådana krafter i händerna. Det är då extra viktigt att fundera över musikens ursprung och uppkomst och insamlarnas intentioner. Men Nils Andersson var faktiskt vidsynt nog att se att det fanns andra an- vändningar för det insamlade materialet. Han såg förstås forskningsmöjlighe- ter, men han såg också potential för andra användningar – ett slags »selektiv respons» för att använda Baumanns terminologi. Och även våra kompositörer hade där en mycket givande gruva att hämta motiv och idéer ur (Sydsvenska Dagbladet 9 mars 1909; min kursivering). Andersson åsyftar naturligtvis konstmusikens kompositörer, och användning- en av folkmusik som utgångspunkt är ju välkänd hos nationalromantiker som August Söderman och Hugo Alfvén, men även andra genrer har hämtat inspiration i folkliga arkiv.

En »givande gruva» På ett initiativ från Sveriges radio och Svenskt visarkiv gavs fyra svenska jazz- musiker och orkesterledare i uppdrag att bearbeta folkmusikinspelningar i Sve- riges radios folkmusikarkiv. Programmet blev svenskt bidrag i Triumph Varie- té i Monte Carlo 1965, där det erhöll pris som bästa underhållningsprogram. Delar av radioprogrammet publicerades på en LP, »Adventures in Jazz and Folklore» på Philips’ svenska skivbolag DUX (numera tillgänglig på CD: Caprice CAP 21475). Arrangemangen skrevs av musiker som samtliga haft stor betydelse för svensk jazz: Bengt Hallberg (1932–2013), Jan Johansson (1931–1968), Bengt-Arne Wallin (1926–2015) och Georg Riedel (f. 1934). Det sätt på vilket dessa musiker och arrangörer använde folkmusikmaterialet var unikt. I tidigare folkmusikbearbetningar – framför allt inom konstmusiken – utgick tonsättarna från en noterad förlaga, en skriven melodi, som sedan varierades och harmoni- serades. Flera av jazzmusikerna utnyttjade i stället folkmusikinspelningar som en del av arrangemangen. Ett av de mest kända arrangemangen bygger på en trall – en vokal gestaltning av en fiolpolska efter storspelmannen Johan Munter från Mattmar i Jämtland. Trallaren var Måns Olsson, också han från Mattmar, som spelats in av radions Matts Arnberg 1951 (jfr Burlin 1998). Jan Johansson gjorde ett arrangemang som är uppbyggt som en improviserad spelsession med Måns Olsson som medverkande via inspelningen som spelades upp live i studion. Skivutgåvan fick stort genomslag och man kan utan tvekan hävda att detta var ett medialt genombrott för en ny form av svensk jazz baserad på folkmusik. 160 Dan Lundberg

Omslaget till den första utgåvan av »Äventyr i jazz och folkmusik».

Det är intressant att Hallberg-Johansson-Riedel-Wallin använde sig av en teknik som på 1990-talet kommit att betraktas som något helt nytt i den mediala folkpopvärlden. Mycket av det nya i den moderna folkmusiken har sin bakgrund i att musiken flyttats från ett sammanhang, en arena, till en annan. Vi kan i »Äventyr i jazz och folkmusik» se ett byte av musikalisk existensform – från levande musik till medieburen. I Jan Johanssons arrangemang sker detta dessutom i två steg, först genom att resultatet av Måns Olssons sång lever kvar i form av en inspelning, men också i det faktum att jazzinspelningen bygger på denna tidigare inspelning. Detta är kanske den viktigaste förändringen i musicerandet och musiktän- kandet hos musiker i de flesta läger under 1900-talet. »Äventyr i jazz och folkmusik» representerar också ett steg mot en annan, mer långsiktig förändring: När Richard Dybeck anordnade sina »Aftonunder- hållningar» i Stockholm i mitten av 1800-talet, framfördes arrangerad folkmusik. Men Dybeck lät inte sina källor/informanterna ställa sig på scenen och sjunga utan valde i stället att låta skolade musiker framföra musiken. »Äventyr I mötet mellan folkmusik och jazz 161 i jazz och folkmusik» representerar ett nästa steg i en utveckling, där de folkliga musikutövarna tillåts ta större plats. I inspelningen med Måns Olssons trall finns traditionsbäraren med i inspelningen, även om han inte deltar personli- gen. Den självklara fortsättningen på detta tänkande blir naturligtvis att flytta in själva folkmusikerna i skivstudion. Femtio år senare tog Svenskt visarkiv ett nytt initiativ i linje med »Äventyr i jazz och folkmusik», när man tillfrågade jazzgruppen Oddjob om att göra en CD, återigen baserat på inspelningar från Matts Arnbergs arkiv.3 Resultatet, CD:n »Folk», blev liksom föregångaren hyllad av press och andra medier. Dan Backman i Svenska Dagbladet skriver: Det är intressant att jämföra »Äventyr i jazz och folkmusik» med »Folk». Där Jan Johansson och de andra gjort tolkningar som idag låter glättiga och glada som en tu- ristbroschyr har Oddjob plockat fram den kärvare och mer mystiska dimension som finns i näverlur, spilopipa, bockhorn och sälgflöjt och, allra mest, i fäbodstintornas märkliga lockrop. Vid 2015 års svenska Grammisgala vann Oddjobs CD ›Folk» utmärkelsen »Årets jazz». Receptet är delvis det samma som för »Äventyr i jazz och folkmusik». Oddjob tar med sig inspelningarna in i studion och låter traditionsbä- rarna delta i inspelningen. Och liksom i inspelningen från sextiotalet är det ofta traditionsinspelningen som inleder och jazzmusikerna som fyller på. Men det finns, precis som Dan Backman påpekar, vissa avgörande skillnader. I båda fallen letar man efter gemensamma nämnare, och i Jan Johanssons arrangemang är det den melodiska och rytmiska uppbyggnaden som ligger till grund för mötet mellan folkmusiken och jazzen. I arrangemanget blir Måns Olssons trall låtens tema som först introduceras genom den inspelade trallen. Efter en genomsjungning läggs bas och slagverk till och sedan tas melodin över av Jo- hansson själv på piano. Rytmiseringen är en nyckel för arrangemanget. Måns Olssons polska är typisk för den stil som kommit att kallas Lapp-Nils-polskor och som är mycket vanliga i området. Dessa polskor är rytmiskt sett uppbyggda av en blandning av åttondelar och trioler. I polskans rytmik uppfattar jazzmusikerna att triolise- ringen är besläktad med rytmiken i jazzvalser, där taktens andra fjärdedel betonas genom en accent och en föruttagning.4 Musikerna i Oddjob väljer en annan väg. Som Backman påpekar i recensio- nen ovan bestämmer man sig för att använda sig av vallmusik som utgångs- punkt: kulningar, lockrop och signaler och låtar på djurhorn och trälurar. Jan Johansson tog avstamp i hela melodilinjer och rytmmönster. Oddjob söker i stället efter korta melodiska fraser och klanger. Melodifragmenten och soun-

3 Oddjob består av Goran Kajfeš (trumpet, effekter, congas), Per Ruskträsk Johansson (saxo- foner, basklarinett, slagverk), Peter Forss (elbas, kontrabas, synthbas), Daniel Karlsson (piano, orgel, synth), Janne Robertsson (trummor, slagverk). 4 Jag använder termen föruttagning här i brist på en relevant svensk term. Det som avses är att tonen tas före taktslaget. På engelska används ibland anticipation för denna melodisk/rytmiska effekt i jazzmelodik. 162 Dan Lundberg

Polska efter Johan Munter, Mattmar, i författarens version. Jfr Svenska låtar. Jämtland och Härjedalen 1, nr 230, s. 116. den används sedan för att skapa helt nya strukturer. Exempelvis kan en fras från en kulning bilda ett underliggande ostinato som utgör ackompanjemanget till improvisationer. Ur en getlocks karakteristiska staccato-fraser skapas ett blås- riff som bildar tema för en av låtarna. Ovan har jag beskrivit två möten mellan jazz och folkmusik. Båda bygger på samma ursprungsidé, samma upplägg av arrangemangen med samplade tradi- tionsinspelningar som grund men ändå väldigt olika resultat. I forskningsprojektet »Musik, Medier, Mångkultur» presenterar den svenska musiketnologen Krister Malm en rad grundförutsättningar för varför och hur en främmande musikkultur kan slå rot i nya sammanhang. Han talar där om »villkor för lokalisering» (Lundberg et al. 2000 s. 356). • Lokalisering underlättas om det i bakgrunden finns gemensamma horisonter som gör globala former meningsfulla också i en ny lokal kontext. • De globala musiktyperna får inte avvika alltför mycket från lokala musikaliska grundstrukturer, t.ex. i fråga om tonsystem eller rytmik. • De globala musiktyperna måste i sig själva vara tillräckligt anpassnings- bara och flexibla, så att de kan anpassas till lokala förhållanden utan att

Inledningsfraser från Karin Edvardsson Johansson getlock som är utgångspunkt för »Folk #6»; en av låtarna på Oddjobs CD. Inspelningen från Transtrand i Dalarna tillhör de mest kända doku- mentationerna av fäbodmusik. Matts Arnberg bestämde sig för att utföra inspelningen i en någor- lunda naturlig miljö. Han valde en skogsdunge utanför Rättvik, och ljudet förmedlades via tele- fonledning till Radiohuset i Stockholm där det direktgraverades på lackskiva. I mötet mellan folkmusik och jazz 163

kollapsa. De får t.ex. inte vara så hårt medialiserade att de inte går att av- medialisera. • Det får inte finnas så starka lokala musiktraditioner att dessa blockerar till- trädet till det lokala musiklivet för nya globala former.

Malms villkor avser spridningen av musik i dagens mediebaserade och alltmer globaliserade kultur. Ett av hans exempel är amerikansk rap. Han visar hur mu- sikformen sprids via medier i ett globalt och tämligen homogent format men också hur den landar och slår rot i olika lokala musikkulturer. Där kan musiken utvecklas till något helt nytt vad beträffar innehåll och betydelse. Hans exempel är hämtade från Östafrika och Sverige, och han visar hur den östafrikanska rappen bär spår av lokal berättarkonst och poesi och hur rappartister i Rinkeby och Botkyrka uttrycker ett annat slags utanförskap än rapparna i Bronx. Men Malms resonemang är också användbart, när vi undersöker under vilka förhål- landen de båda skivproduktionerna i denna artikel utgår från mötet mellan två musikstilar. Mötet rör inte bara två genrer, det handlar också om mötet mellan analog och medialiserad musik och samtidigt om mötet mellan bruksmusik och musik som estetisk produkt. Om Malms villkor prövas på Jan Johanssons och Oddjobs musik ser vi att det i båda fallen finns »gemensamma horisonter» i rytmik, melodik och i den modala musikuppbyggnaden. Båda genrerna ligger också tillräckligt nära vad gäller musikaliska grundstrukturer »i fråga om tonsystem». Även om Karin Edvardsson Johanssons innefattar ett modalt tonspråk, är detta ändå fullt begripligt från den modala jazzens perspektiv. När det gäller det tredje villkoret, som omfattar anpassningsbarhet, är detta en av nycklarna till musikblandning över huvud taget och kännetecknar mycket av dagens världsmusik – att ingredienserna som används kan ge en extra krydda mot en i övrigt känd musikform. Malm skriver också att det är viktigt att det inte får »finnas så starka lokala musiktraditioner att dessa blockerar tillträdet». Detta väljer jag att tolka som en värderingsfråga. När »Äventyr i jazz och folkmusik» gavs ut väckte den mycket olika gensvar och kritiserades från bl.a. folkmusikkretsar. I Oddjobs fall fanns också en del synpunkter från folkmusikhåll angående t.ex. låtval. Men inte i något fall var kritiken så stark att den skulle kunna »blockera tillträ- det till det lokala musiklivet».

Avslutning I kulturmöten tänker vi oss en förening eller samverkan – att olika kulturella uttryck med skilda ursprung i någon mån smälter samman och något nytt skapas. Men i exemplen med de båda jazz- och folkmusikprojekten tydliggörs också olikheter. I båda fallen är själva mötet huvudpoängen i arrangemangen, och de båda stilarna kontrasteras mot varandra. I de flesta kulturmöten sker transkulturationen mer som ett övertagande utan att olikheter exponeras. I mö- 164 Dan Lundberg tet mellan jazz och folkmusik i denna artikels exempel förstärks i stället skillnaderna. I Baumanns kulturmötesmodell motsvaras detta närmast av den »selektiva responsen» som ju karakteriseras av mer eller mindre »iscensatta» möten, där uttrycken från de olika kulturerna framstår som tydliga i blandningen. Sett över ett lite längre perspektiv kan man iaktta att förändringsprocesserna inte statiskt följer Baumanns modell. I väldigt många fall förändras såväl responsen som musiken i sig och dess betydelse, så att något som initialt möttes av en sluten/ negativ respons med tiden införlivas i traditionen på ett sätt som närmast kan beskrivas som ett övertagande – en öppen/positiv respons. Ett exempel är den tidiga jazzen som, när den dök upp i Sverige, möttes av starkt motstånd från olika håll. Idag har jazzen blivit en accepterad del av det svenska musiklivet, och man kan definitivt tala om en »svensk» jazz. På samma sätt kan vi se att den stil som blev resultatet av Jan Johanssons och andra jazzmusikers arbete på 1960-talet idag etablerats som en form av svensk jazz. De båda exemplen i denna artikel är alltså specialfall och medvetet iscensatta möten mellan kontrasterande musikformer. Och samtidigt väldigt lyckade ur ett publikt och medialt perspektiv: »Äventyr i jazz och folkmusik» vann den internationella tävlingen Triumph Varieté för europeiska radioföretag och CD:n »Folk» med Oddjob vann en Grammis 2015 som årets jazz. På många sätt liknar detta Mozarts experiment med att blanda västerländsk musik med 1700- talets turkiska musikmode och påminner oss om att nyfikenhet och öppenhet är några av konstens viktigaste drivkrafter.

Källor och litteratur

Andersson, Nils, 2000 [1926]: Svenska låtar. Jämtland och Härjedalen, 1. Stockholm: Svenskt visarkiv. Backman, Dan, 2015: Oddjob på härligt Coltrane-humör. I: Svenska Dagbladet, 10 augusti 2015. Baumann, Max Peter, 1995: Multi-Culturalism and Trans-Cultural Dialogue. The Pro- ject ‘Berlin Soundscapes of Traditional Music’. I: Music in the Year 2002. Aspects on Music and Multiculturalism. Report, 15, Stockholm: Kungl. Musikaliska Akade- mien. S. 17–30. Bruér, Jan & Westin, Lars, 2006: Jazz. Musik, människor, miljöer. Göteborg. Burlin, Toivo, 1998: Skyskrapornas och de röda stugornas musik. Ett försök till förstå- else av fusionen jazz och svensk folkmusik. I: STM-online. Svenska samfundet för musikforskning. Ermedal, Gunnar, 1980: »Spelmannen stryker på violen up.» Om spelmannen och hans musik. I: Folkmusikboken. Red. Jan Ling, Märta Ramsten & Gunnar Ternhag. Stockholm. S. 232–262. Fargion, Janet Topp, 2009: ‘For My Own Research Purposes?’ Examining Ethnomusi- cology Field Methods for a Sustainable Music. I: The World of Music, 51(1). S. 75– 93. Hannerz, Ulf, 1992: Cultural complexity. Studies in the social organization of meaning. New York. I mötet mellan folkmusik och jazz 165

Lundberg, Dan, 2009: Musik som vapen. Om sultanens musiker som tog Europa med storm. I: Tidig music, 2009:1. S. 15–17. — 2010: Folkmusik – en definitionsfråga. I: Det stora uppdraget: perspektiv på Folk- musikkommissionen i Sverige 1908–2008. Red. Mathias Boström, Dan Lundberg & Märta Ramsten. Stockholm. S. 225–238. — 2016: Polska. I: Encyclopedia of Popular Music of the World. London. Lundberg, Dan, Malm, Krister & Ronström, Owe, 2000: Musik, medier, mångkultur. Förändringar i svenska musiklandskap. Hedemora. Lundberg, Dan & Ternhag, Gunnar, 1996: Folkmusik i Sverige. Hedemora. Seeger, Anthony, 1986: The role of Sound Archives in Ethnomusicology Today. I: Ethnomusicology, 30(2). S. 261–276. Sjöberg, Henry, 1993: Dansen i svensk folklig tradition. I: Dans i världen. Red. Made- leine Hjort. Stockholm. S. 155–185. Svensk folkmusik. I: Sydsvenska Dagbladet, 9 mars 1909.

Diskografi Adventures in Jazz and Folklore DUX DPY1705. Hallberg, Bengt, Johansson, Jan, Wallin, Bengt-Arne, Riedel, Georg. (Numera tillgänglig på CD: Caprice CAP 21475.) Folk Oddjob Caprice Records CAP 21880. 166 Dan Lundberg Uppstår nya dialekter? 167 Uppstår nya dialekter? Svenskt uttal i för- ändring

Petra Bodén

1. Inledning Ju längre tid en folkgrupp bott på ett och samma ställe, desto fler dialekter har i allmänhet hunnit uppstå. Det finns flera förklaringar till varför dialektal variation uppstår och hur stor den dialektala variationen blir. I ett land med liten befolkning, som exempelvis Island, talas det generellt mer enhetligt än i ett större land. Det finns emellertid också exempel, som i Norge, där de dialektala skillnaderna är stora trots en relativt liten befolkning. När den stora dialektala variationen i sådana länder ska förklaras, ligger det nära till hands att tänka på geo- grafin, t.ex. på stora avstånd eller hinder i form av skogar och fjäll, som inneburit att bosättningar isolerats från varandra och språket utvecklats i olika rikt- ningar. Stora avstånd har å andra sidan inte gett upphov till någon stor dialektal variation i exempelvis USA och Australien. En alternativ förklaring för fram sociala hinder och social identifikation som skäl till att det finns dialekter och suddar därigenom ut gränsen mellan regionala och sociala dialekter. I sin dialektöversikt Vår fonetiska geografi argumenterar Gösta Bruce (2010 s. 17 f.) för att den sociala identifikationen är pri- mär och att geografiska hinder och isolering är sekundära för dialekternas uppkomst. I dagens Sverige isoleras inte längre några bosättningar av geografiska hinder. Vi reser, flyttar och har många andra kontakter över dialektgränserna. Människors önskan att signalera social identifikation är emellertid fortfarande stark. Innebär det att nya svenska dialekter kan uppstå? På 1980-talet uppmärksammade Ulla-Britt Kotsinas oss på en ny svenska som kunde höras bland ungdomar i Rinkeby, en förort till Stockholm med en hög andel invånare med utländsk bakgrund (Kotsinas 1985, 1988). Den s.k. rinkebysvenskan talas på ett »utländskt» sätt utan att det för den skull rör sig om inlärarsvenska. Talarna lånar in ord, talmelodier och språkljud från andra språk till sin talade svenska. Deras sätt att tala har uppstått i en miljö med täta kulturmöten, där många har svenska som andraspråk, och det har naturligt nog en tydlig koppling till inlärarspråk och brytning. Till skillnad från i talet hos nå- gon som bryter är det inte nödvändigtvis talarens förstaspråk som hörs i »rinkebysvenskan». De för svenskan främmande uttalsdragen och orden kommer från flera språk, och vissa talare har svenska som (enda) förstaspråk (Kotsinas 2000 s. 187). Vissa av varietetens talare i Rinkeby och andra förorter kan också 168 Petra Bodén växla – enligt vad som framkommit i några tidigare studier – till ett mer stan- dardnära språkbruk (Kotsinas 1988 s. 270; Opsahl & Nistov 2010 s. 58 f.). Med hjälp av enkätundersökningar och djupintervjuer i Stockholmstraktens förorter kunde Fraurud och Bijvoet (2004 s. 402 f.) identifiera vilka funktioner språkvarieteten har. De visade att den markerar dels gruppidentitet, dels ett av- ståndstagande från andra ungdomsgrupper, alternativt det etablerade majori- tetssamhället. Kotsinas (1988 s. 276 f.) kom till en liknande slutsats och tolkade avvikelserna från standardspråket som ett sätt att visa solidaritet med för- äldragenerationen och en identitet som »utlänning». Kotsinas (1985 s. 284–288) ställde sig tidigt frågan om det svenska språket kommer att beröras av den kraftiga invandringen och såg det inte som omöj- ligt att en ny regional eller social dialekt var under framväxande. Idag vet vi att »rinkebysvenskan» åtminstone lämnat spår i det svenska språket i form av nya lånord. Två ord i den trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista (2006) hittade sin väg dit från språkbruket som utvecklats bland ungdomar i mångspråkiga miljöer: guss ’flicka’ och keff ’dålig’. Frågan vi ska ställa oss här är om det finns fler tecken än så på att det svenska språket förändrats, framför allt om en eller flera nya – regionala eller sociala – dialekter vuxit fram.

1.1. Vad är en dialekt? Ordet dialekt kommer från grekiskans diálektos som betyder ’samtal’ eller ’sätt att tala’, men termen används sällan med en så bred betydelse i dialektbeskriv- ningar (se dock Bruce 2010 s. 15 f. och Afdeling for Dialektforsknings webb- sida dialekt.dk). För att neutralt beskriva en grupps sätt att tala utan att koppla det till faktorer som geografisk härkomst eller social ställning används oftare termen (språklig) varietet eller språkvarietet i vetenskapliga sammanhang. I textboken Fonetikens grunder hänvisar Olle Engstrand till svenska dialektolo- gers definition av dialekt som ett »bygdemål eller landsmål som går tillbaka på en obruten utveckling från fornnordiskan» (Engstrand 2004 s. 120). Även Gös- ta Bruce (2010 s. 16) konstaterar i sin fonetiska översikt över svenskan att det »finns en tradition inom dialektforskningen att förbehålla termen dialekt för enbart ursprungliga, genuina språkformer». I forskningsprojektet »De svenska dialekternas fonetik och fonologi» år 2000, inom vilket både Engstrand och Bruce var verksamma (Bruce, Engstrand & Eriksson 1998), begränsades emellertid inte dialekt till att endast inkludera de s.k. genuina dialekterna. En databas bestående av talprover från över 100 svenska dialekter i olika delar av Sve- rige och det svensktalande Finland upprättades, och trots att dialektproverna visar en betydande uttalsvariation är det få, speciellt bland de yngre dialekttalarna, som talar dialekt i betydelsen »genuin» eller traditionell dialekt. Som Margareta Svahn och Jenny Nilsson (2014 s. 27) påpekar i boken Dialektut- jämning i Västsverige, innebär dialekternas gradvisa förskjutning mot stan- dardspråket, som pågått under åtminstone 1900-talet, att begreppet dialekt bli- Uppstår nya dialekter? 169 vit svårhanterligt. Inte sällan används Karl-Hampus Dahlstedts (1978 s. 46 ff.) indelning i genuina dialekter, utjämnade dialekter, regionalt riksspråk och neutralt riksspråk eller modifierade varianter av Dahlstedts modell (se t.ex. Norrby & Håkansson 2010 s. 59). Den värdeladdade termen genuin dialekt har då er- satts av den mer neutrala termen lokal eller traditionell dialekt och riksspråk av standardspråk. Svårigheterna, som redan Dahlstedt (1978 s. 48) påpekade fanns, med gränsdragningen mellan nivåerna har också inneburit att man snarare ser dialektvariationen som ett kontinuum från mer lokalspråklig via regio- nalspråklig till mer standardspråklig (se t.ex. Andersson 1985 s. 62; Edlund 2003 s. 13; Grönberg 2004 s. 10). Övergångarna mellan varieteterna är emellertid tydligast inom lexikonet, morfologin och grammatiken. Samhällsom- vandlingen under 1900-talet har, naturligt nog, lämnat större spår i vårt ordför- råd än i vårt uttal; uttalet har inte samma direkta koppling till verkligheten runt omkring oss som lexikonet har (Bruce 2010 s. 30). En enhetlig skrift verkar också mer som rikslikare på morfologisk och grammatisk nivå än på uttalssidan. Stavningen av ett givet fonem begränsar generellt inte den allofoniska variationen. Grafemet kan lika väl utläsas med sydsvenskans bakre [ʀ] som med centralsvenskans mer standardspråkliga främre [r] osv. Sett bara till prosodin och fonologin går det inte att skilja mellan utjämnade dialekter och regionala riksspråk/standardspråk i Dahlstedts modell, och det gör inte heller Svahn och Nilsson (2014 s. 17) i sin beskrivning av dialektut- jämning i Västsverige. Det kan till och med vara så att dagens regionala stan- dardspråk ännu återspeglar de genuina dialekterna på den fonetiska och fono- logiska nivån (Bruce, Engstrand & Eriksson 1998 s. 33), vilket skulle innebära att inte heller den avgränsningen nödvändigtvis är relevant att göra i en fonetisk undersökning. Beteckningen dialekt, så som den används i exempelvis projektnamnet »De svenska dialekternas fonetik och fonologi» år 2000, syftar alltså inte till de numera sparsamt använda traditionella dialekterna utan snarare till alla de språk- varieteter som idag talas i Sverige på ett sådant sätt att talarens geografiska ursprung kan uppfattas. Det är också så termen används här. Jag gör heller ingen principiell skillnad mellan landsbygdens och stadens dialekter.

1.2. Språk och språkbruk bland ungdomar i flerspråkiga stor- stadsmiljöer Forskningsprojektet »Språk och språkbruk bland ungdomar i flerspråkiga stor- stadsmiljöer» (SUF) finansierades av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond och involverade 20 forskare från Stockholms, Göteborgs och Lunds universitet som alla bidrog till projektet på olika sätt (Young Urban Swedish, 2011). Pro- jektet hade som övergripande syfte att analysera, beskriva och jämföra ungdomars språk och språkbruk i områden med mycket hög andel invånare med ut- ländsk bakgrund i Stockholm, Göteborg och Malmö. Projektets syfte var att dels identifiera och beskriva varieteterna, dels undersöka de sociolingvistiska 170 Petra Bodén och inlärningsmässiga aspekterna av tonåringarnas språk och språkbruk. Den del av projektet som här ska redogöras för är den fonetiska. Forskningen utför- des på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet närmast i samarbete med Lena Ekberg och Gudrun Svensson. Inom SUF-projektet användes både benämningen svenska på mångspråkig grund (Språket hos ungdomar i en flerspråkig miljö i Malmö, 2007) och termen multietniskt ungdomsspråk (Young Urban Swedish, 2011) för att beteckna de undersökta varieteterna. För att tydliggöra varieteternas koppling till dialekter, såsom jag definierat dialekter ovan, och till de flerkulturella områden de uppstått i kommer jag här att använda termen multietnolekt. Den föreslogs först av Quist (2000) för att beskriva en dansk motsvarighet till »rinkebysvenskan».

1.3. Syfte Den fonetiska undersökningens huvudsyfte var att beskriva uttalet i de multietnolekter som under åren för datainsamlingen talades av ungdomar i Sve- riges tre största stadsområden – Stockholm, Göteborg och Malmö – och där- igenom belysa multietnolekternas koppling till brytning och till andra dialekter.

2. Material och metoder 2.1. Talmaterial En omfattande taldatabas insamlades av SUF-projektets medlemmar under läs- åren 2002–2003 och 2003–2004. Jämförbara data inhämtades på gymnasieskolor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Elever på två skolor i Göteborg och tre skolor vardera i Stockholm och Malmö spelades in. De totalt 222 informanterna är ungdomar som under de aktuella läsåren var i 17- och 18-årsåldern och gick andra och tredje året på gymnasiet i samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga program. Varje talare försågs med en informantkod, som består av en bokstav som betecknar skoltillhörighet och en siffra mellan 1 och 24 för poj- kar och 25 eller högre för flickor. Inspelningarna består av både förberett och spontant producerat tal. Databa- sen innehåller inspelade intervjuer med informanterna, inspelade muntliga pre- sentationer inför klassen, klassrumsinspelningar, inspelade styrda och fria gruppdiskussioner mellan elever samt egeninspelningar. Det första steget i arbetet med att beskriva multietnolekternas uttal var att identifiera lämpliga talare att basera beskrivningen på. Det gjordes med hjälp av en serie lyssningstest. Uppstår nya dialekter? 171

2.2. Lyssningstest Av de 222 inspelade informanterna fick 62 bidra med ett eller två talprov vardera till lyssningstesten. Talarna valdes inte slumpmässigt utan på ett sådant sätt att lyssningstesten på varje ort innehöll talprov från 1) talare med svensk- födda föräldrar, 2) svenskfödda talare med utlandsfödda föräldrar och 3) ut- landsfödda talare. Trettio sekunder långa ljudfiler klipptes ut från inspelningarna. Talproven redigerades för att inte innehålla information som kunde avslöja identiteten hos talaren eller andra personer som diskuteras i inspelningen. Tal från andra talare än måltalaren klipptes också bort, i den mån det inte överlappade med måltala- rens tal eller redigeringen på annat vis menligt påverkade talprovet. Lyssnarna i lyssningstesten var elever på samma gymnasieskolor som där talmaterialet spelats in. De 108 Malmölyssnarna fick lyssna på en delmängd av 30 talprov från Malmö, de 81 Göteborgslyssnarna och 57 Stockholmslyssnarna fick lyssna på vardera 20 talprov från den egna orten. I Malmö fick lyssnarna bara höra talare som gick på andra gymnasieskolor än den egna; i Stockholm och Göteborg utfördes lyssningstesten efter det att talarna slutat gymnasiet. Varje talprov spelades upp en gång för lyssnarna via högtalare. Lyssnarna fick besvara dels om talaren i talprovet talade multietnolekt (ja eller nej), dels hur säker lyssnaren kände sig på sitt svar (säker, ganska säker, ganska osäker eller osäker). De fick också svara på en fråga om vem de anser talar multietnolekt (talarnas typiska ålder och bakgrund). Åsikter och listor över typiska ord insamlades efter lyssningstesten i mån av tid. I stället för termen multietnolekt användes beteckningarna rosengårdssvenska i Malmö, gårdstenska i Göteborg och rinkebysvenska i Stockholm. Resultaten av lyssningstesten var främst menade att användas för att välja lämpliga talare att basera uttalsbeskrivningen på, men de kastar också ljus över följande av SUF-projektets forskningsfrågor: 1. Kan multietnolekterna urskiljas som egna varieteter i förhållande till in- lärarspråk och andra lokala ungdomsvarieteter? 2. Använder både fler- och enspråkiga ungdomar varieteterna?

För att välja ut talare och talprov och utföra lyssningstesten fick jag hjälp av projektmedlemmarna Sofia Hallin, Natalia Ganuza (Stockholms universitet), Julia Prentice (Göteborgs universitet) och Gudrun Svensson (Linnéuniversite- tet). Delrapporter finns i Hansson & Svensson 2004 och Bodén & Groβe 2006.

2.3. Uttalsundersökning Av de 70 talproven i lyssningstesten bedömdes 53 entydigt som prov på antingen multietnolekt eller något annat än multietnolekt (chi 2-test, p<0,05). 27 be- dömdes som exempel på multietnolekt och 26 bedömdes som exempel på något annat (lyssnarna svarade nej på frågan om talprovet var rinkebysvenska/gård- 172 Petra Bodén stenska/rosengårdssvenska). De resterande 17 talproven bedömde lyssnarna i ungefär lika stor utsträckning som multietnolekt som något annat än multietnolekt (p>0,05). Det är de 53 entydigt bedömda talproven som utgör startpunkten för eftersökningen av multietnolekternas typiska uttalsdrag och jämförelsen med andra ungdomars språkbruk. Ytterligare exempel på de identifierade dragen har senare eftersökts i forskningsprojektets taldatabas. Undersök- ningen ligger till grund för beskrivningen av multietnolekternas uttalsdrag men är inte utformad så att resultaten kan användas för att beräkna hur frekventa de olika identifierade dragen är. Grundtonskurvorna nedan är gjorda i tal- analysprogrammet Praat (Boersma & Weenink 2016) och F1-F2-diagrammen i JPlotFormants (Billerey-Mosier 2002). Av SUF-projektets frågeställningar kan följande belysas med hjälp av den fonetiska underökningens resultat: 1. Vad är karakteristiskt för multietnolekt till skillnad från andra varieteter på samma ort? 2. Hur skiljer sig multietnolektens regionala varianter åt från varandra?

3. Resultat och diskussion Att »rinkebysvenskan» och andra liknande varieteter i Malmö och Göteborg skulle vara nya svenska dialekter ifrågasätts och bestrids både i forskarvärlden och bland den språkintresserade allmänheten. En vanlig anledning till det är att man med dialekt bara menar traditionella dialekter på landsbygden, vilket multietnolekterna förstås inte är. En annan invändning har att göra med svårighe- terna att skilja multietnolekterna från inlärarsvenska och brytning.

3.1. Bruten svenska eller språkvarietet? Inom ramen för SUF-projektet undersöktes förhållandet mellan multietnolekterna och inlärarspråk och brytning. Vi frågade oss bl.a. om vi i lyssningstesten kunde bekräfta påståendena att multietnolekterna har enspråkiga talare och att talarna kan kodväxla till en mer standardnära svenska. I lyssningstesten bedömdes fyra enspråkiga talare som talare av multietnolekt: två kvinnliga och två manliga. Två av talarna hade svenskfödda föräldrar och två hade svenskfödda mammor. De sistnämnda hade norsk respektive ma- rockansk pappa. Alla fyra talarna angav svenska som enda förstaspråk i den omfattande bakgrundsintervju som gjordes med alla projektets informanter. De fyra informanterna bedömdes tala multietnolekt även av lyssnare som på sin svarsblankett angivit att endast personer med utländsk bakgrund talar multietnolekt. Resultaten tyder på att multietnolekterna lärs in. Det skiljer dem från brytning som är resultatet av att talaren överför (delar av) sitt förstaspråks fonologi till andraspråket (Major 2001). Uppstår nya dialekter? 173

Multietnolekternas kontextkänslighet har också relevans för frågeställning- en om förhållandet mellan multietnolekt och inlärarspråk. I diskussionerna med lyssnarna efter lyssningstesten beskrev elever, som ansåg sig kunna tala rosengårdssvenska, att det var ett språk som man använder i umgänget med vänner och att det används lite »på skoj». Resultaten av lyssningstesten visade också att två av de åtta talarna som bidrog med mer än ett talprov kodväxlade. Lyssnarna bedömde det ena talprovet som multietnolekt och det andra som nå- got annat än multietnolekt (p<0,01). Talarna uppfattades tala multietnolekt i talprov med jämnåriga men något annat än multietnolekt i talprov där de talade med eller inför vuxna. Resultaten finns beskrivna mer i detalj i Bodén (2010 s. 69 f.). Här nöjer vi oss med att konstatera att kontextkänsligheten ytterligare styrker påståendet att multietnolekterna inte är inlärarspråk.

3.2. Medvetenhet om multietnolekterna Kotsinas (1988) har ställt upp åtta kriterier för en regional dialekt, varav hon menar att sju väsentligen uppfylls av den s.k. rinkebysvenskan. Ett av de krite- rierna är att talarna själva och talare av andra varieteter uppfattar varieteten som specifik och kan definiera vissa typiska språkdrag. Resultaten av lyssningstesten som rapporteras här visar också att det kriteriet uppfylls. Resultaten av lyssningstesten, graden av överensstämmelse i bedömningen av talproven, ger en indikation på i vilken utsträckning ungdomar delar samma uppfattning om varietetens typiska språkdrag. Graden av samstämmighet mellan lyssnarna varierade beroende på talprov, men nådde i klassificeringarna av multietnolekt upp till 96 % i Stockholm, 93 % i Göteborg och 93 % i Malmö. Alla karakteristiska uttalsdrag för en given varietet kan knappast finnas representerade hos en och samma talare i ett 30 sekunder långt talprov, och lyssnare kan behöva fler eller färre eller ett speciellt särdrag för att bedöma ett talprov som multietnolekt. Fullständig samstämmighet var därför inte förväntad. Re- sultaten, som finns mer detaljerat redovisade i Bodén (2012 s. 69), kan emellertid tolkas som ett tecken på en medvetenhet bland ungdomarna om vilka språkdrag som definierar multietnolekterna. Ungdomarnas medvetenhet om multietnolekterna framkom också i diskussionerna efter lyssningstesten. Här redovisas några av de åsikter som jag själv hade möjlighet att samla in i Malmö efter att eleverna gjort lyssningstesten. Frågan om vad »rosengårdssvenska» är valde de flesta elever att besvara genom att ge exempel på typiska ord eller fraser. Några av de exempel som gavs var: mannen ’kompis’, ey/ej motsvarighet till engelskans yo, flippa ’skoja’, fattaru? ’är du med?’, ve(t) shi/shii/chi/tji ’vet inte/inget’, baxig ’fin, sexig’, chillar ’slappar’ och wazzup? ’läget?’. Även fraserna å sånt (Ekberg 2010) och du vet (Svensson 2009) ansågs typiska för »rosengårdssvenskan». Somliga lyssnare kommenterade också multietnolektens uttal (»orden uttalas, betonas annorlunda», »det är inte orden som är det speciella med rosengårdssvenska, dom byter vi hela tiden»), ordföljd (med exempelmeningar med rak ordföljd) 174 Petra Bodén och hur vissa ord används (»ey börjar man meningar med, mannen avslutar man meningar med»). I samtliga klasser fanns också elever som ansåg att »ro- sengårdssvenskan» inte bara används av personer med utländsk bakgrund, och att de som talar »rosengårdssvenska» bara gör det ibland, i vissa sammanhang. På frågan om vilka med svensk bakgrund som talar »rosengårdssvenska» framkom ofta att det var sådana som umgås mycket med invandrare. Dessa personer kunde gå under beteckningar som wannabes, wannabeblattar eller plastblat- tar.

3.3. Dialektala allofoner i multietnolekterna Multietnolekternas koppling till bruten svenska motiverade en riktad fonetisk undersökning av sådana språkljud som vanligtvis ställer till bekymmer för and- raspråkstalare. En hypotes som jag testade i SUF-materialet var att speciellt vanliga förenklingar eller substitutioner hos andraspråksinlärare konventionaliseras i multietnolekterna. Undersökningen, som jag strax ska redogöra för, visade emellertid att så nödvändigtvis inte är fallet. Natalia Ganuzas avhandling om ordföljd i SUF-materialet visade på motsvarande sätt att rak ordföljd inte heller kommit att konventionaliseras utan bara används i 4–10 % av fallen där omvänd ordföljd är förväntad i standardsvenska (Ganuza 2008 s. 158). Ett exempel på en typologiskt ovanlig vokal i det svenska språket, som är svår för andraspråkstalare att lära sig producera, är den långa u-vokalen. Jag transkriberar här det långa u-ljudet med IPA-symbolen [ʉː], men vokalen är därmed inte densamma som den sekundära kardinalvokalen [ʉ]. Det svenska u:et är den typologiskt mer ovanliga vokal som i landsmålsalfabetet transkribe- rades med symbolen ù. Johansson (1973) rapporterar att hennes andraspråksta- lare av svenska i mellan 30 och 72 % av fallen har ett avvikande uttal av [ʉː]. Vokalen ersattes ofta mot antingen ett [y] eller [u]. Informant E06, som kom till Sverige som sjuåring, var en av de talare som bedömdes som talare av multietnolekt – »rosengårdssvenska» – i Malmötesten. Han säger ordet tusen sju gånger i sitt talprov. I Figur 1 visas ett F1–F2-dia- gram som visar första- och andraformantens läge i samtliga förekomster av den långa u-vokalen. Jämfört med de värden för u-vokalens formanter som Eklund och Traunmüller (1997) redovisar för standardsvenska ligger E06:s formanter lägre. De lägre F2-värdena tyder på ett mer bakre uttal, däremot inte på något sammanfall med vare sig [y] eller [u]. E06:s uttal av tusen kan inte heller auditivt klassas som avvikande i betydelsen främmande för svenskan. I Bruces dialektöversikt ges inga formantvärden för sydsvenskans långa u-vokal, men den beskrivs ha en klangfärg som avviker från standardsvenskans och beror på en artikulation längre bak (Bruce 2010 s. 137). Stickprov från övriga talare, som producerar betonade långa u i sina talprov i Malmötestet, visar likheter med E06:s uttal (se Figur 2). Deras uttal är inte standardspråkligt, men heller inte att betrakta som avvikande. Flera använ- der den dialektvariant som är vanlig i Sydsverige. Uppstår nya dialekter? 175

Figur 1. Formantvärden (i Hz) för u-vokalen i ordet tusen hos Malmötalaren E06 samt ett medel- värde för långt u i (central)svenskt standarduttal (efter Eklund & Traunmüller 1997 s. 13). Korsen anger medelvärden.

Figur 2. Formantvärden (i Hz) för stickprov i u-vokalerna hos femton andra talare i lyssningstestet (kvinnliga och manliga). Den större spridningen beror bl.a. på att kvinnliga talare generellt sett har ca 20 % högre formantvärden än manliga talare samt på att u-vokalernas formanter här mätts i olika typer av kontexter. Stickproven från talare som är bedömda som talare av multietnolekt är inringade. 176 Petra Bodén

Ett fonologiskt sammanfall mellan den korta u- och korta o-vokalen kunde också höras bland talarna i Malmö, både bland sådana som bedömts tala multietnolekt och övriga. För båda fonemen används allofonen [ʊ], vilken för den korta u-vokalen är en sydskånsk dialektvariant. Förväntan att finna konventionaliserade avvikelser i multietnolekten i uttalet av den typologiskt ovanliga långa u-vokalen infriades inte. Vokalen uttalades i stället med den sydsvenska dialektvarianten, i fråga om både det långa och det korta u-ljudet.

3.4. Dialektal ordprosodi i multietnolekterna Multietnolekternas koppling till bruten svenska motiverade också en riktad un- dersökning av sådana prosodiska egenskaper i svenskan som är svåra för and- raspråkstalare att lära sig. Ordaccentkontrasten är ett exempel på en sådan. Un- dersökningen visade emellertid att multietnolekterna väsentligen upprätthåller ordaccentdistinktionen. Det är överraskande, inte minst därför att tidigare kul- turmöten resulterat i svenska dialekter utan ordaccentkontrast. Både finlandssvenskan och tornedalssvenskan saknar ordaccenter (Bruce 2010 s. 56). Det är svårt för andraspråkstalare av svenska att både uppfatta och producera ordaccenterna (Bannert 1979 s. 102 f.), dvs. höra och i sitt talspråk göra skillnad mellan ord som pollen och pållen. Ord med akut och grav accent är melo- diskt olika, en skillnad som visuellt kan observeras i grundtonskurvor (F0-kurvor). Tontoppen i ord med akut accent produceras tidigare i förhållande till den betonade stavelsen än tontoppen i ord med grav accent. Det gör den i alla svenska dialekter som har en ordaccentdistinktion. Exakt var tontoppen produceras, beror emellertid på vilken region i Sverige talaren kommer från.

Figur 3. F0-kurva över Malmötalaren E32:s produktion av vänta ja(g) måst(e) tänk(a) igenom. I enlighet med systemet för prosodisk bastranskription (Bruce 1998 s. 165–167) markeras mycket stark framhävning (fokusering) med ˈˈ, stark framhävning (accentuering) med ˈ, bibetoning med ˌ och grav accent med ˋ över den huvudbetonade stavelsen. Tonlösa ljud, under vilka stämbandston saknas, resulterar i avbrott i F0-kurvan. Uppstår nya dialekter? 177

I Malmö används de ordaccenter som Bruce och Gårding (1978 s. 219 ff.) kallar typ 1A. Tontoppen produceras i början av den betonade stavelsen i ord med akut accent och i slutet av den betonade stavelsen i ord med grav accent. Detta är också det mönster som vi mestadels kan höra och se i F0-kurvor för de tio talprov som bedömdes som rosengårdssvenska. I Figur 3 visas de tonala mönstren i ett av talproven. Ordet igenom är exempel på ett ord med akut accent och vänta med grav accent. Grundtonsfrekvensen i ordet med grav accent stiger genom ordets betonade stavelse, medan grundtonsfrekvensen i ordet med akut accent faller i den betonade stavelsen. De tonala mönstren är därmed typiska för en sydsvensk dialekt. Något mer komplext är det att beskriva hur ordaccentdistinktionen upprätt- hålls i SUF-projektets Stockholms- och Göteborgsmaterial. Accenttyperna 2A i Stockholm och 2B i Göteborg karakteriseras av mer komplexa tonala mönster än den sydsvenska accenttypen (Bruce & Gårding 1978 s. 219 ff.). De realiseras i framhävd ställning med två tontoppar för grav accent men bara en för akut, och i sammansättningar kan det tonala förloppet ha ett riktmärke i form av bi- betoningen (Bruce 2010 s. 78 ff.). Det finns med andra ord fler sätt på vilka multietnolekterna på dessa orter kan avvika från den accenttyp som är typisk för det aktuella storstadsområdet. I Stockholmsdialekten har ord med akut accent en tidig tontopp i den pretoniska stavelsen, och ord med grav accent en topp i början av den betonade stavelsen. Fallet i den pretoniska stavelsen i ord med akut accent är omdiskuterad (Riad 2006 s. 38 f.) och kan inte alltid observeras, men i framhävd ställning stiger tonen och kan i grundtonskurvor observeras som en F0-topp i slutet av den betonade stavelsen. F0-förloppet i Figur 4 visar två fokuserade ord med akut accent från ett av de talprov som bedömdes som »rinkebysvenskt» i lyssningstesten. I Figur 5 visas samma talares produktion av orden tjejkompis och pappa med grav accent. Även om en skillnad i uttalet av ord med akut och grav accent kan både visuellt

Figur 4. F0-kurva av Stockholmstalaren B05:s produktion av dina parents dom sover. Tontoppar- na i slutet av de betonade stavelserna/början av de posttoniska stavelserna följs av fall. 178 Petra Bodén

Figur 5. F0-kurva av Stockholmstalaren B05:s produktion av nä(r) mi(n) tjejkompis pappa hade dött. Grundtonen faller svagt i de betonade stavelserna i orden med grav accent.

Figur 6. F0-kurva av Göteborgstalaren P19:s produktion av ska ja(g) f(ör)klara fö(r) er då. F0-toppen i ordet förklara med akut accent finns i den betonade vokalens början.

Figur 7. F0-kurva av Göteborgstalaren P19:s produktion av då bytte man. F0-toppen i ordet bytte med grav accent finns i den betonade vokalens slut. Uppstår nya dialekter? 179 observeras och höras, sammanfaller de tonala mönstren inte helt med hur accenttyp 2A beskrivs, vilket diskuteras mer i detalj i Bodén 2012 (s. 72 f.). Ord- prosodin i Stockholms multietnolekt bör därför undersökas vidare. I dialekter som Bruce och Gårding kategoriserar som tillhörande accenttyp 2B, t.ex. Göteborgsdialekten, finns F0-toppen i början av den betonade stavelsen i ord med akut accent och i slutet av den betonade vokalen i ord med grav accent. I fokus följs accenttoppen av en hög ton i ordets högerkant (Riad & Se- gerup 2008 s. 93). Ett exempel på akut accent från ett talprov som bedömts som multietnolekt i Göteborgstestet ges i Figur 6. Det karakteristiska abrupta fallet för akut accent kan observeras. I Figur 7 ges ett exempel på grav accent (i ordet bytte). Här samspelar det typiska accentmönstret med kombinationen superkort vokal följd av extralång konsonant, som också finns beskriven för göteborgskan (Segerup & Nolan 2004). Alla talare som bedömts tala multietnolekt producerar emellertid inte göteborgskans superkorta vokaler, den s.k. göteborgska »snärten» (Bruce 2010 s. 192), och inte heller göteborgskans karakteristiska frasfinala tonstigningar. Sammanfattningsvis realiseras en ordaccentkontrast bland talare av multietnolekt i alla de tre undersökta storstadsområdena. I Stockholm och Göteborg samverkar emellertid de tonala gesterna för ordaccenterna med fokus och fra- sering på ett sådant sätt att det finns fler sätt att prosodiskt avvika från områdets dialekt än i timingen av ordaccentfallen. I SUF-projektets både Stockholms- och Göteborgsmaterial finns det skäl att undersöka variationen i en större del av talmaterialet än vad som gjorts här.

3.5. »Främmande» språkljud i multietnolekterna Alla de undersökta multietnolekterna har utöver dialektdrag också främmande drag i form av uttal som inte återfinns i någon av svenskans traditionella dialekter och som bidrar till språkvarieteternas utländska läte (eller »sound»). Vis- sa – men inte alla – är gemensamma för de tre undersökta multietnolekterna. Ett exempel på en likhet på segmentnivån är användningen av affrikator i nya lånord. En affrikata är en kombination av en klusil och frikativa, ett brusljud med ett t-förslag. Affrikator används i en annan svensk dialekt, nämligen i finlandssvenskan. I finlandssvenskan uttalas tje-ljudet i ord som tjock och tjuta med allofonen [ʨ]. I SUF-materialet hör vi exempel på att fonemet /ɕ/ i lånord som checkar och chillar uttalas med affrikatan [ʧ]: (1) ja ska gå å plugga nu lite | asså hon checkar språket å sånt | (talare E14 från Malmö) (2) äh går hem ti min kusin å chillar | (talare P05 från Göteborg)

Affrikatan används däremot inte i ord som tjock och tjuta. Bruket liknar där- med användningen av diftonger i vissa lånord i svenskt standardspråk, i ord som aula, clown och coach (SAOL 2006). Svenskt standardspråk har bara un- 180 Petra Bodén dantagsvis diftonger. I språk med ett allmänt bruk av diftonger står dessa i fo- nologisk motsättning till motsvarande monoftonger (Bruce 2010 s. 107). Så- dant är inte bruket av diftonger i standardsvenskan och sådant är inte heller bruket av affrikator i multietnolekterna. Affrikatorna är begränsade och knutna till vissa lånord. De tre talproven i lyssningstesten som innehöll affrikator bedömdes samtliga som exempel på multietnolekt av en statistiskt signifikant majoritet av lyssnarna (p<0,01). Talarna som producerade affrikatorna till lyssningstesten har svenska som andraspråk, men bara en av dem har den aktuella affrikatan i sitt förstaspråk.

3.6. »Främmande» prosodi i multietnolekterna Prosodin – språkmelodin och talrytmen – lyfts ofta fram som avvikande från standardspråket i forskning om både etnolekter och multietnolekter/multietniskt ungdomsspråk (se t.ex. Hansen & Pharao 2010; Holmes & Ainsworth 1996: Jacobsen 2000; Kotsinas 1988: Low, Grabe & Nolan 2001; Quist 2000; Udofot 2003; Svendsen & Røyneland 2008). I samband med lyssningstestens utförande framförde många ungdomar åsikten att multietnolekterna låter arabiska. Sådana omdömen bygger förstås på intryck som är summan av alla ut- talsavvikelser från standardspråket. Här ska vi dock begränsa oss till att söka bland de prosodiska avvikelserna. Tyvärr är litteraturen om prosodin i de talade arabiska dialekterna inte omfattande. Det råder emellertid ingen tvekan om att det finns en stor prosodisk variation inom det arabisktalande området. De arabisktalande i exempelvis Egypten rapporteras producera stigande accenter på alla innehållsord (Hellmuth 2006 s. 249 ff.), medan det i Arabemiraten produceras två olika accenttyper (Blodgett, Owens & Rockwood 2007 s. 1138 f.) och i Libanon så många som sju olika accenter (Chahal 1999 s. 5 ff.). De största arabisktalande invandrargrupperna i Sverige idag kommer från Irak, Syrien och Libanon (SCB 2015). Det är därför främst i dessa länders dialekter som vi här söker efter likheter med multietnolekterna. Ett av de återkommande, »iöronfallande» prosodiska mönstren, som i SUF-materialet finns belagt i alla de tre undersökta storstadsområdena, hörs främst i utrop och retoriska frågor. Det utmärks av ett expanderat grundtons- omfång, som åstadkoms genom en extra stor tonrörelse i det starkast framhäv- da ordet. Figur 8 visar ett exempel producerat av en av de kvinnliga informanterna i Stockholm, som bedömdes tala »rinkebysvenska» i lyssningstestet. Kvinnliga talares grundton håller sig vanligen mellan 170 och 250 Hz (Lind- blad 1992), men i exemplet nedan når talarens grundton över 500 Hz. Kulk, Odé & Woidick (2003 s. 15) beskriver intonationen i den syriska arabiskan, så som den talas i Damaskus, som nästan sjungande, vilket de kopp- lar till att den talas med ett större tonomfång än exempelvis arabiskan i Kairo. Exemplet nedan är producerat av en tvåspråkig talare som utöver svenska ock- så talar arabiska och vars föräldrar är från Syrien. I just det här exemplet kan Uppstår nya dialekter? 181

Figur 8. F0-kurva av Stockholmstalaren B36:s produktion av de va(r) skitroli(g)a asså med expanderat F0-omfång. Talaren är född i Sverige av föräldrar som är födda i Syrien.

åsikten att multietnolekten låter arabisk få stöd och kanske t.o.m. preciseras till att låta syrisk-arabisk. Den arabiskklingande prosodin skulle rentav kunna vara resultatet av interferens. Mönstret i fråga finns emellertid också belagt bland informanter från Irak, Iran och Somalia.

4. Avslutande diskussion I den här uppsatsens inledning diskuterades skälen till varför dialektal variation uppstår. Trots isolerande faktorer såsom stora avstånd i t.ex. USA och Austra- lien, finns i dessa länder en relativt liten dialektal variation. Sannolikt har det inte funnits tid nog för språket att utvecklas åt olika håll i de spridda bosättning- arna, och numera verkar geografiska hinder inte längre lika isolerande. Där- emot finns i dessa länder etnolekter, bl.a. African American Vernacular Eng- lish i USA och Australian Aboriginal English i Australien. Dessa har uppkommit som ett resultat av kulturmöten snarare än av gruppers isolering. I dagens Sverige har vi på flera håll flerkulturella stadsområden där språkvarieteter, som vi här valt att kalla multietnolekter, uppstått. Det är i första hand deras »iöron- fallande» läte eller »sound» som denna uppsats försökt beskriva. Den forskning som här redovisats ger emellertid också stöd åt påståendet att multietnolekterna utgör urskiljbara varieteter. De skiljer sig från inlärarsvenska och brytning genom att ha enspråkiga talare med svenska som förstaspråk och genom att (åtminstone vissa) talare kan växla till en mer standardnära svenska, exempelvis i samtal med vuxna. För att försäkra mig om att de »främmande» uttalsdragen i multietnolekterna inte tillhör enskilda talares inlärarspråk har jag sökt och funnit belägg även hos talare som inte har de beskrivna uttalsdragen i sitt förstaspråk. Multietnolekterna har ett antal specifika uttalsdrag, som kan lä- ras in och som det dessutom finns en viss medvetenhet kring. 182 Petra Bodén

Hur förhåller sig multietnolekterna då till andra ungdomars dialekter? En av Svahns och Nilssons (2014 s. 254) förhoppningar med arbetet om dialektut- jämningen i Västsverige var att kunna bidra till en ny och för svenska förhål- landen användbar definition av dialekt. De utgick från Auers (2005 s. 7) dia- lektdefinition, som inte bara inkluderar de äldsta och mest konservativa dialekterna på landsbygden utan också urbana varieteter och regionala dialekter med större geografisk räckvidd. Svahn och Nilsson (a.st.) konstaterar dock att det är svårt att definiera dialekt på ett sådant sätt att det passar dagens språkbruk. Det är bl.a. den interindividuella variationen som gör dialektbegreppet problema- tiskt. Minsta gemensamma nämnaren, menar de, är att dialekttalarna i deras material låter västgötska resp. bohuslänska och/eller göteborgska prosodiskt och att de använder en eller flera traditionella uttalsdrag eller dialektvarianter. Talarna varierar emellertid mellan att vara relativt dialektala till relativt utjäm- nade på ett sådant sätt att de relativt dialektala använder många olika dialektvarianter och oftare dialektvarianter än de relativt utjämnade talarna. Ovanliga traditionella dialektvarianter förekommer framför allt bland de relativt dialektala, medan nya varianter – drag som på sikt kan bli standardspråkliga – före- trädesvis finns bland de relativt utjämnade talarna. Forskningen som redovisas i den här uppsatsen ska bara ses som en första fonetisk jämförelse mellan talarna av multietnolekt och andra ungdomar i samma dialektområde. Likväl är det intressant att fundera över den observerade variationen i samma termer som Svahn och Nilsson (2014). Talarna av multietnolekt i SUF-projektet har en ordprosodi som väsentligen sammanfaller med andra ungdomars ordprosodi i samma område, och de använder också en del dialektvarianter. Här har vi mer specifikt diskuterat användningen av sydsvenska u-vokaler i Malmös multietnolekt. Malmös talare av multietnolekt lå- ter skånska, men de använder inte traditionella dialektvarianter såsom diftonger i någon större omfattning. Jag har tidigare beskrivit talarna som mindre dialektala (Bodén 2012 s. 75, 82 f.). Uttalsdrag som man, i linje med Bruces (2010 s. 24 f., 39) hypotes om en hierarki av särdrag, skulle kunna klassa som de mest grundläggande för det dialektala intrycket, saknas i multietnolekterna. Med Svahns och Nilssons terminologi skulle vi kunna tänka på talarna av multietnolekt som relativt utjämnade dialekttalare. Det som tydligt skiljer dem från de relativt utjämnade dialekttalarna i Svahns och Nilssons undersökning är att de nya varianterna hos talarna av multietnolekt är »främmande» uttalsdrag. De är inte i första hand att betrakta som en del av en pågående förändring i stan- dardspråket utan representerar snarare avsteg från standardspråket (och därmed också från den pågående dialektutjämningen). De fungerar därigenom som en markör av gruppens identitet. Frågan om nya dialekter uppstår i Sverige är til syvende og sidst en fråga om hur man väljer att definiera dialekt. Multietnolekterna skiljer sig från traditionella dialekter genom att de uppstått som ett resultat av kulturmöten snarare än av språkbrukarnas isolering från varandra. Åsikten att multietnolekterna hör ungdomen till och överges när talarna blir vuxna (se t.ex. Fraurud & Bijvoet Uppstår nya dialekter? 183

2004 s. 398), vilar bl.a. på observationen att talarna överger sitt avvikande ord- förråd – de många slangorden som lånats från andra språk – när de går ut i ar- betslivet. Få av dagens dialekter i Sverige skiljer sig emellertid åt vad gäller ordförrådet. Som ett resultat av dialektutjämningen är det på uttalssidan de flesta skillnaderna finns. Unga skåningar som kryddar sin dialekt med slang kommer att överge de flesta av dessa slangord senare i livet. Det innebär däremot inte att de kommer att överge sitt dialektala skånska uttal. Framtida undersök- ningar kommer att visa om multietnolekternas talare på motsvarande vis behål- ler sin blandning av dialektala och »främmande» uttalsdrag.

Ljudfilerna som hör till artikeln finns att ladda ner på Kungl. Gustav Adolfs Akademiens webbplats: http://gustavadolfsakademien.se/skriftserier/bok/acta156

Litteratur Andersson, Lars-Gunnar, 1985: Fult språk. Stockholm. Auer, Peter, 2005: Europe’s sociolinguistic unity, or: A typology of European dialect/ standard constellations. I: Perspectives on variation. Sociolinguistic, historical, comparative. Berlin. S. 7–42. Bannert, Robert, 1979: Ordprosodi i invandrarundervisningen. Lund. (Praktisk lingvistik 3.) Billerey-Mosier, Roger, 2002: JPlotFormants v1.4. Formant-plotting software. http:// www.linguistics.ucla.edu/people/grads/billerey/PlotFrog.htm; hämtat den 1 oktober 2007. Blodgett, Allison, Owens, Jonathan & Rockwood, Trent, 2007: An Initial Account of the Intonation of Emirati Arabic. I: ICPhS XVI. Saarbrücken. S. 1137–1140. Bodén, Petra, 2010: Pronunciation in Swedish multiethnolect. I: Quist, Pia & Svendsen, Bente A. (eds.), Multiethnic Urban Scandinavia. New Linguistic Practices. Cleve- don. S. 65–78. — 2012: Melodi, talrytm och språkljud i svenska multietnolekter. I: Folkmålsstudier 50. S. 63–86. Bodén, Petra & Große [Prentice], Julia, 2006: Youth language in multilingual Göteborg. I: Proceedings from Fonetik 2006. Lund. S. 17–20. Boersma, Paul & Weenink, David, 2016: Praat: doing phonetics by computer. http:// www.praat.org; hämtat den 1 augusti 2016. Bruce, Gösta, 1998: Allmän och svensk prosodi. Lund. (Praktisk lingvistik 16.) — 2010: Vår fonetiska geografi. Om svenskans accenter, melodi och uttal. Lund. Bruce, Gösta & Gårding, Eva, 1978: A Prosodic Typology for Swedish Dialects. I: Går- ding, Eva, Bruce, Gösta & Bannert, Robert (eds.), Nordic Prosody. Papers from a symposium. Lund. S. 219–228. Bruce, Gösta, Engstrand, Olle & Eriksson, Anders, 1998: De svenska dialekternas fonetik och fonologi år 2000 (Swedia 2000) – en projektbeskrivning. I: Folkmålsstu- dier 39. Förhandlingar vid Sjätte nordiska dialektologkonferensen i Karis 12–16 augusti 1998. Helsingfors. S. 33–54. Chahal, Dana, 1999. A Preliminary Analysis of Lebanese Arabic Intonation. I: Proceed- ings of the 1999 Conference of the Australian Linguistic Society. http://www.als.asn.au. S. 1–17. 184 Petra Bodén

Dahlstedt, Karl-Hampus, 1978: Dialekt och högspråk i nutidens Sverige, särskilt Norr- land. I: Det moderna Skandinaviens framväxt. Uppsala. S. 49–69. dialekt.dk = Afdeling for Dialektforskning, Nordisk Forskningsinstitut, Københavns Universitet. (25 januari 2016.) http://dialekt.ku.dk; hämtat 27 augusti 2016. Edlund, Lars-Erik, 2003: Det svenska språklandskapet. De regionala språken och deras ställning idag – och imorgon. I: Nordisk dialektologi. Oslo. S. 11–49. Ekberg, Lena, 2010: Extended Uses of ‘Sån’ (Such) among Adolescents in Multilingual Malmö, Sweden. I: Quist, Pia & Svendsen, Bente A. (eds.), Multiethnic Urban Scan- dinavia. New Linguistic Practices. Clevedon. S. 17–30. Eklund, Ingegerd & Traunmüller, Hartmut, 1997: Comparative study of male and female whispered and phonated versions of the long vowels of Swedish. I: Phonetica 54. S. 1–21. Engstrand, Olle, 2004: Fonetikens grunder. Lund. Fraurud, Kari & Bijvoet, Ellen, 2004: Multietniskt ungdomsspråk och andra varieteter av svenska i flerspråkiga miljöer. I: Hyltenstam, Kenneth & Lindberg, Inger, (red.), Svenska som andraspråk – i forskning, undervisning och samhälle. Lund. S. 389–418. Ganuza, Natalia, 2008: Syntactic Variation in the Swedish of Adolescents in Multi- lingual Urban Settings. Stockholm. (Dissertations in Bilingualism 15.) Grönberg, Anna Gunnarsdotter, 2004: Ungdomar och dialekt i Alingsås. Göteborg. Hansen, Gert F. & Pharao, Nicolai, 2010: Prosody in the Copenhagen Multiethnolect. I: Quist, Pia & Svendsen, Bente A. (eds.), Multiethnic Urban Scandinavia. New Linguistic Practices. Clevedon. S. 79–95. Hansson [Bodén], Petra & Svensson, Gudrun, 2004: Listening for »Rosengård Swedish». I: Proceedings FONETIK 2004. Stockholm. S. 24–27. Hellmuth, Samantha, 2006: Intonational pitch accent distribution in Egyptian Arabic. London. Holmes, Janet & Ainsworth, Helen, 1996: Syllable-timing and Maori English. (Te Reo 39.) S. 75–84. Jacobsen, Birgitte, 2000: Sprog i kontakt. Er der opstået en ny dansk dialekt i Grønland? En pilotundersøgelse. I: Grønlandsk kultur- og samfundsforskning 98/99. S. 37–50. Johansson, Faith Ann, 1973: Immigrant Swedish Phonology. Lund. (Travaux de l’institut de linguistique de Lund IX.) Kotsinas, Ulla-Britt, 1985: Invandrarsvenska och språkförändringar. I: Allén, Sture (hu- vudred.), Svenskans beskrivning 15. Göteborg. S. 276–290. — 1988: Rinkebysvenska – en dialekt? I: Linell, Per, Adelswärd, Viveka, Nilsson, Tor- björn & Pettersson, Per A. (red.), Svenskans beskrivning 16. Linköping. (SIC. 21a.) S. 264–278. — 1990: Svensk, invandrarsvensk eller invandrare. Om bedömningar av »främmande» drag i svenskt talspråk. I: Tingbjörn, Gunnar (red.), Andra symposiet om svenska som andraspråk i Göteborg 1989. Stockholm. S. 244–273. — 2000: Pidginization, creolization and creoloids in Stockholm, Sweden. I: Gunnars- son, Britt-Louise, Hellberg, Staffan & Svartholm, Kristina (red.), Kontakt, variation och förändring – studier i Stockholmsspråk. Ett urval uppsatser av Ulla-Britt Kotsi- nas. Stockholm. S. 160–190. Kulk, Friso, Odé, Cecilia & Woidich, Manfred, 2003: The intonation of colloquial Da- mascene Arabic. A pilot study. I: Proceedings 25. Amsterdam. S. 15–20. Lindblad, Per, 1992: Rösten. Lund. Low, Ee Ling, Grabe, Ester & Nolan, Francis, 2001: Quantative characterisations of speech rhythm: Syllable-timing in Singapore English. I: Language and Speech 43 (4). S. 377–401. Major, Roy C., 2001: Foreign Accent: The Ontogeny and Phylogeny of Second Lan- guage Phonology. New Jersey. Norrby, Catrin & Håkansson, Gisela, 2010: Introduktion till sociolingvistik. Stockholm. Uppstår nya dialekter? 185

Opsahl, Toril & Nistov, Ingvild, 2010: On Some Structural Aspects of Norwegian Spoken among Adolescents in Multilingual Settings in Oslo. I: Quist, Pia & Svend- sen, Bente A. (eds.), Multiethnic Urban Scandinavia. New Linguistic Practices. Clevedon. S. 49–64. Quist, Pia, 2000: Ny københavnsk »multietnolekt«. Om sprogbrug blandt unge i sprog- ligt og kulturelt heterogene miljøer. I: Danske talesprog 1. København. S. 143–212. Riad, Tomas, 2006: Scandinavian accent typology. I: Viberg, Åke (ed.), Special issue on Swedish. (Sprachtypologie und Universalienforschung 59.) S. 36–55. Riad, Tomas & Segerup, My, 2008: Phonological association of tone. Phonetic implications in West Swedish and East Norwegian. I: Proceedings FONETIK 2008. Gö- teborg. S. 93–96. SAOL = Svenska Akademiens ordlista över svenska språket. 13 uppl. 2006. Stockholm. SCB [Svenska statistiska centralbyrån], 2015: Befolkning efter födelseland och ur- sprungsland 31 december 2015. http://www.scb.se/; hämtat den 1 augusti 2016. Segerup, My & Nolan, Francis, 2004: Gothenburg Swedish word accents. A fine distinction. I: Proceedings FONETIK 2004. Stockholm. S. 28–31. Språket hos ungdomar i en flerspråkig miljö i Malmö. 2007. Red. Lena Ekberg. Lund. (Nordlund 27. Småskrifter från Institutionen för nordiska språk vid Lunds universitet.) Svahn, Margareta & Nilsson, Jenny, 2014: Dialektutjämning i Västsverige. Göteborg. Svendsen, Bente A. & Quist, Pia, 2010: Introduction. I: Quist, Pia & Svendsen, Bente A. (eds.), Multiethnic Urban Scandinavia. New Linguistic Practices. Clevedon. S. xiii–xxiii. Svendsen, Bente A. & Røyneland, Unn, 2008: Multiethnolectal facts and functions in Oslo, Norway. I: International Journal of Bilingualism 12 (1 & 2). S. 63–83. Svensson, Gudrun, 2009: Diskurspartiklar hos ungdomar i mångspråkiga miljöer i Mal- mö. Lund. Udofot, Inyang, 2003: Stress and rhythm in the Nigerian accent of English. A preliminary investigation. I: English World-Wide 24:2. S. 201–220. Young Urban Swedish, 2011: Red. Roger Källström & Inger Lindberg. Göteborg. (Gö- teborgsstudier i nordisk språkvetenskap 14.) 186 Petra Bodén Uppstår nya dialekter? 187 Författare och redaktörer

Thorsten Andersson (1929–2018), fil. dr, professor em. i nordiska språk, sär- skilt ortnamnsforskning, Uppsala universitet. Petra Bodén, fil. dr i fonetik, Kommunikationssmedjan. Lars-Erik Edlund, fil. dr, professor i nordiska språk, Umeå universitet, preses i Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Iréne A. Flygare, fil. dr, docent i agrarhistoria, tidigare forskningschef vid Stif- telsen Upplandsmuseet, vice preses i Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Anne-Sofie Gräslund, fil. dr, professor em. i arkeologi, Uppsala universitet. Karin Hallén, fil. dr, tidigare forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen, Dialektavdelningen, Uppsala. Rolf Kjellström, fil. dr, docent i etnografi, tidigare intendent vid Nordiska museet, Stockholm. Thomas Lindkvist, fil. dr, professor em. i historia, särskilt medeltidshistoria, Göteborgs universitet. Dan Lundberg, fil. dr, docent i musikvetenskap, arkivchef vid Musikverket, Stockholm. Bertil Nilsson, teol. dr, fil. kand., professor em. i kristendomens historia, Göte- borgs universitet. Gro-Renée Rambø, Dr. art. i nordisk språkvitenskap, professor, Universitetet i Agder, Norge. Inger Zachrisson, fil. dr, docent i arkeologi, tidigare förste antikvarie vid Sta- tens historiska museum, Stockholm. 188 Petra Bodén Uppstår nya dialekter? 189

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 1. Ivar Modéer: Småländska skärgårdsnamn. 1933. 2. Inger M. Boberg: Sagnet om den store Pans død. 1934. 3. G. Granberg: Skogsrået i yngre nordisk folktradition. 1935. 4. Gertrud Areskog: Östra Smålands folkmål. 1936. 5. B. Ohlsson: Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån. 1939. 6. Johan Götlind (och Samuel Landtmanson): Västergötlands folkmål. 1–4. 1940–1950. 7. Lennart Björkquist: Jämtlands folkliga kvinnodräkter. 1941. 8. Sven Rothman: Östgötska folkminnen. 1941. 9. Erik Brevner: Sydöstra Närkes sjönamn. 1942. 10. Verner Ekenvall: De svenska ortnamnen på hester. 1942. 11. Lars Levander och Ella Odstedt: Övre Dalarnes bondekultur. 1–4. 1943–1953. 12. Helmer Olsson: Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 1945. 13. Folke Hedblom: De svenska ortnamnen på säter. 1945. 14. Lars Forner: De svenska spannmålsmåtten. 1945. 15. Johan J. Törners »Samling af Widskeppelser». Med inledning och anmärkningar utg. av K. Rob. V. Wikman. 1946. 16. Carl Ivar Ståhle: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. 1946. 17. Bengt Holmberg: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 1946. 18. Oskar Loorits: Grundzüge des estnischen Volksglaubens. 1–3. 1949–1960. 19. Daniel Harbe: Folkminnen från Edsbergs härad. 1–2. 1950–1956. 20. Harry Ståhl: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 1950. 21. Lars Hellberg: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 1950. 22. Per Wieselgren: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svenskbyg- der. Ostharrien med Nargö. 1951. 23. Einar Törnqvist: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1–2. 1953. 24. Valter Jansson: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 1951. 25. Nils Tiberg: Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 1951. 26. Gunnar Linde: Studier över de svenska sta-namnen. 1951. 27. Gideon Danell: Ordbok över Nuckömålet. 1951. 28. Andrus Saareste: Petit atlas des parlers estoniens. 1955. 29. Sigurd Fries: Studier över nordiska trädnamn. 1957. 30. Nils von Hofsten: Eddadikternas djur och växter. 1957. 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg: Gammalsvenskbydokument. 1958. 32. Lars Alfvegren: r-genitiv och are-komposition. 1958. 33. Gösta Franzén: Runö ortnamn. 1959. 34. Nils von Hofsten: Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 1958. 35. Nils Tiberg: Runöbondens ägor. 1959. 36. Nils von Hofsten: Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 1960. 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790–1791. Med efterskrift och register utg. av Nils-Arvid Bringéus. 1961. 38. Nils Tiberg: Estlandssvenska språkdrag. 1962. 39. Elis Åström: Folktro och folkliv i Östergötland. 1962. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. 1963. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970–1971. 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 13.8 1970. 49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska språk. 1–2. 1970. 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. 190 Petra Bodén

52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 54. Vidar Reinhammar: Pronomenstudier. 1975. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbondenamn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Nor- den. 1990. 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 60. Staffan Fridell: Ortnamn på -ryd i Småland. 1992. 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfreður Örn Eiríksson. 1992. 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval Records and Place-Names. 1994. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. 1997. 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997. 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i forn- svenskans vokalsystem. 1998. 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. Namn- givning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk användning i svenska dialekter. 2000. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn. 2000. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food Research, Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetnologins 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per Peter- son. 2000. 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid – Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. 2001. 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårsdagen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 2001. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 2001. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Rein- hammar. 2002. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrspråkig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. 84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentarer av Bengt af Klintberg. 2004. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 2004. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Upp- sala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Upp- sala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. Uppstår nya dialekter? 191

89. Maj Reinhammar: Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. 2005. 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!” Red. av Bente Alver och Ann Helene Bolstad Skjel- bred. 2005. 91. Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden. 2006. 92. François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la repré- sentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires norroises. 2006. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salomonssons minne 3–4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. 94. Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 95. Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 2006. 96. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad. 2007. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i Upp- sala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007 99. Stefan Mähl: geven vnde screven tho deme holme. Variablenlinguistische Unter- suchungen zur mittelniederdeutschen Schreibsprache in Stockholm. 2008. 100. Carl Renmarck: Plurima Lingvæ Gothicæ Rudera. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2008. 101. Karin Wilson: Markusevangeliet i Lars Rangius samiska översättning från 1713. 2008. 102. Tingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545–1619. Utgivna av Allan Rostvik. 2008. 103. Nils-Arvid Bringéus: Åke Campbell som etnolog. 2008. 104. Kartan i forskningens tjänst. Föredragen vid ett symposium i Uppsala 23–25 november 2006. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund och Birgitta Svensson. 2008. 105. Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett symposium på Svenskt visarkiv 6–7 februari 2008. Utgivna av Gunnar Ternhag. 2008. 106. Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Redaktör: Maj Reinhammar. 2009. 107. Döden speglad i aktuell kulturforskning. Symposieföredrag utgivna av Anders Gustavs- son. 2009. 108. Thet Gothlendska Tungomålet. Språkkapitlet i Lars Neogards Gautauminning (1732). Utgivet med inledning och kommentar av Lars Wollin. 2009. 109. Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott. 2010. 110. Thorsten Andersson: Vad och vade. Svensk slåtter-, rågångs- och arealterminologi. 2010. 111. Klas-Göran Selinge: Språket i landskapet. Om runstenar, rågångar och byar. 2010. 112. Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 7.–9. April 2010. Herausgegeben von Len- nart Elmevik und Svante Strandberg. 2010. 113. Studier i svenska språkets historia 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Utgivna av Maj Reinhammar under medverkan av Lennart Elmevik, Staffan Fridell, Mats Thelander och Henrik Williams. 2010. 114. En medeltida ordspråkssamling på fornsvenska. Utgiven av Inger Lindell. 2011. 115. Rut Boström: Anders Sparrmans brev till Carl von Linné. En kulturhistorisk och språklig undersökning med naturvetenskapliga inslag. 2011. 116. Studier i dialektologi och sociolingvistik. Föredrag vid Nionde nordiska dialektologkonferensen i Uppsala 18–20 augusti 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Lennart Elmevik och Maj Reinhammar. 2011. 117. Anders Wepsäläinen: Stalotomterna. En kritisk granskning av forskningsläget rörande en omdiskuterad fornlämningstyp. 2011. 118. Matti Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar. Sammanställda och kommenterade av Torbjörn Söder. 2011. 119. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 1. Träd och växter som resurs. 2012. 120. Thorsten Andersson: Gamla strand- och önamn i Bråviksbygden. 2012. 121. Contact between Low German and Scandinavian in the Late Middle Ages. 25 Years of Research. Lennart Elmevik and Ernst Håkon Jahr (editors). 2012. 122. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 2. Åkerbruk och boskapsskötsel. 2012. 192 Petra Bodén

123. Växter och växtnamn – ett möte mellan botanik och språkvetenskap. Föredrag från ett symposium i Stockholm och Uppsala 25–26 november 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Inger Larsson och Staffan Nyström. 2013. 124. Mellan nation och tradition. Idéströmningar i 1800-talets insamlingar av folklore. Före- drag från ett symposium i Visby 27–28 september 2011. Utgivna av Ulf Palmenfelt. 2013. 125. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 3. Jakt, fångst och fiske. 2013. 126. Andreas Nordberg: Fornnordisk religionsforskning mellan teori och empiri. Kulten av anfäder, solen och vegetationsandar i idéhistorisk belysning. 2013. 127. Talemålsforsking i Norden dei siste 100 åra. Eit symposium i Åseral i 2011 i høve 100-årsjubileet for Didrik Arup Seips hovudfagsavhandling om åsdølmålet. Utg. av Lennart Elmevik & Ernst Håkon Jahr. 2013. 128. Nils-Arvid Bringéus: Örkelljungapåg och Lundaprofessor. 2013. 129. Sigvard Cederroth: Bondsagan. Utgiven av Iréne A. Flygare och Barbro Björnemalm. 2014. 130. Aspekter på ordspråk. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 27–28 april 2011. Utgivna av Lars-Erik Edlund och Bengt af Klintberg. 2014. 131. Medeltida storgårdar. 15 uppsatser om ett tvärvetenskapligt forskningsproblem. Utgivna av Olof Karsvall och Kristofer Jupiter. 2014. 132. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 4. Hus, hem och handel. 2014. 133. Från renhållningshjon till modeaccessoar. 10 000 år av relationer människa–hund i Sve- rige. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 15 februari 2013. Utgivna av Anne-Sofie Gräslund och Ingvar Svanberg. 2014. 134. Tryckta visor. Perspektiv på skillingtryck som källmaterial. Redaktörer: Märta Ramsten, Karin Strand och Gunnar Ternhag. 2015. 135. Åke Sandström: Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier av paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. 2015. 136. Mats Rydén: Johannes Franckenius och den svenska floran. En studie i växt- och namn- kunskap i 1600-talets Sverige. 2015. 137. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 5. Från vaggan till graven. 2015. 138. Pär Alexandersson: Ättestupans förvandlingar. Åldrande, hot och rädsla under 350 år. 2015. 139. »En alldeles egen och förträfflig National-Musik». Nio författare om Svenska folk-visor från forntiden (1814–1818). Redaktörer: Märta Ramsten och Gunnar Ternhag. 2015. 140. Lennart Elmevik: Ortnamnsstudier i urval. 2016. 141. Björn Bihl: Med stänk av dialekt. Dialektala och andra stilistiska drag i Frödings riksspråk- liga dikter. 2016. 142. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 6. Från nybyggarnas tankevärld. 2016. 143. Bengt af Klintberg: Kvinnan som inte ville ha barn. Sagotypen ATU 755, »Sin and Grace», i muntlig tradition och litterära verk. 2016. 144. Hiob Ludolf: Dictionarium Sueco-Germanicum. Utgivet med inledning och kommentarer av Gunnar Graumann och Lars Holm. 2017. 145. Samiskt liv i äldre tid. Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog redigerade av Ivan Eriksson med språkliga kommentarer av Olavi Korhonen. 2017. 146. Anders Hultgård: Midgård brinner. Ragnarök i religionshistorisk belysning 2017. 147. Musiketnologi – elva repliker om en vetenskap. Utgivna av Owe Ronström och Gunnar Ternhag. 2017. 148. Plurala ortnamn. Föredrag från ett symposium i Uppsala 6–7 oktober 2016. Utgivna av Staffan Nyström och Mats Wahlberg. 2018. 149. Bo Gräslund: Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden. 2018. 150. Turismhistoria i Norden. Redaktör: Wiebke Kolbe, under medverkan av Anders Gustavsson. 2018. 151. Bengt af Klintberg: Verser i svenska poesialbum 1820–1970. 2018. 152. Perspectives on Two Centuries of Norwegian Language Planning and Policy. Theor- etical Implications and Lessons Learnt. Editor: Ernst Håkon Jahr. 2018. 153. Gunnar Ternhag: Jojksamlaren Karl Tirén. 2018. 154. Johannes Franckenius: Botanologia. Utgiven med inledning, översättning och kommentarer av Inger Larsson, Urban Örneholm & Bengt Jonsell. 2018. 155. Sofia Pereswetoff-Morath: Viking-Age runic plates. Readings and interpretations. 2019. 156. Svenska kulturmöten. Föredrag från ett symposium i Uppsala 14–15 mars 2016. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund & Thomas Lindkvist. 2019.