Bronsålder På Toftmark Och Medeltid På Gård Nr 12 I Skegrie

uv syd dokumentation av fältarbetsfasen 2008:3

arkeologisk Slutundersökning 2007

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie

Skåne, Trelleborgs kommun, Skegrie socken, Skegrie 32:1, RAÄ 31, väg E6, Vellinge–Trelleborg Dnr 423-2457-2007 Katalin Schmidt Sabo

Med bidrag av Torbjörn Brorsson, Annica Cardell och Per Lagerås DAFF

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 1 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Syd Odlarevägen 5 226 60 Lund Tel. 010-480 82 30 Fax 010-480 82 67 www.arkeologiuv.se

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, 801 82 gävle. Dnr L 1999/3

Inledning...... 4 Topografi och fornlämningsmiljö...... 4 Skegrie i ett lokalt perspektiv...... 5 Ett regionalt perspektiv på byarna...... 6 Byarna i ett Sydskandinaviskt perspektiv...... 8 Resultaten från förundersökningen...... 9 Slutundersökningens målsättning...... 10 Metod och genomförande...... 12 Metalldetekteringen...... 14 Resultat...... 15 Faser...... 15 Fas 1: Yngre bronsålder, ca 1100–500 f.Kr...... 16 Fas 2: Järnålder...... 19 Fas 3: Vikingatid–tidig medeltid, odling...... 20 Fas 4: Tidigmedeltid, ca 1075–1100-talet e.Kr...... 21 Fas 5: 1200-talets slut–1350 e.Kr...... 24 Fas 6: ca 1350–1450 e.Kr...... 32 Fas 7: 1400-talets mitt, rasering av hus 124, A4965...... 34 Fas 8: 1400-talets senare del–1600-tal...... 35 Fyndmaterialet...... 36 Kommunikationsinsatser...... 40 Utvärdering...... 41 Kommande arbete...... 43 Referenser...... 44 Administrativa uppgifter...... 48 Bilagor...... 51 Bilaga 1. Analyserade 14C-prover från Skegrie 32:1, SU...... 51 Bilaga 2. Stinkande fiskrens och annat matavfall i gropar och golv...... 52 Bilaga 3. Keramiken från Skegrie...... 59 Bilaga 4. Resultat av makrofossilanalys från Skegrie SU...... 71 Bilaga 5. Myntfynd...... 80 Inledning Cirka 30 cm ner i marken – Med anledning av Vägverkets planer på en utbyggnad av väg E6, delen Trel- längre bort var inte bronsål- leborg – Vellinge till motorvägsstandard, uppdrog Länsstyrelsen i Skåne län dern och medeltiden i Skegrie! åt Riksantikvarieämbetet UV Syd att genomföra arkeologiska slutundersök- Undersökningen i Skegrie ningar inom fem områden längs den 13 kilometer långa vägsträckningen. by år 2007 berörde enligt det Ett av områdena berörde Skegrie bytomt, registrerad som fornlämning 31 i äldre kartmaterialet toftmark Skegrie socken. och en av byns äldre gårdar. Bronsåldersboplatsen på toft- De planerade slutundersökningarna föregicks av två arkeologiska utred- marken bestod av rester efter ningar samt en förundersökning. Vid utredningen steg 1 lokaliserades sex- flera byggnader, ett grophus, ton områden längs E6:an vilka ansågs kräva fortsatta arkeologiska insatser brunnar och ett område med (Jacobsson & Riddersporre 2006). Efter utredningen steg 2 föreslogs för- härdar och härdgropar. undersökning inom nio områden (Jacobsson 2007). Förundersökningsresul- taten visade att det fanns fornlämningar inom åtta av dessa områden, men Inne på gårdsläget för gård nr inom tre av dem gjordes dock så omfattande förundersökningar att några 12 undersökte vi ett grophus fortsatta insatser inte ansågs nödvändiga (Jacobsson 2008). Inför slutunder- och en matberedningsgrop sökningarna kvarstod således fem områden med omfattande fornlämningar. med mycket fisk- och djurben Dessa var områdena 6:1 som bestod av boplatslämningar från stenålder och och sädeskorn från tidig med- yngre järnålder, område 6:2 med flatmarksgravar troligen från senneoliti- eltid. Från 1300-talet härstam- kum, område 8 inom Skegrie medeltida bytomt, område 11 med lämningar made ett verkstadshus med efter en dös och ett möjligt kulthus med palissadhägnader, samt område ett rökeri som anlagts om- 15:1 bestående av boplatslämningar från äldre och yngre järnålder (fig. 1) sorgsfullt innehållande en hel uppsätt-ning med byggnads- Område 8, fastighet Skegrie 32:1, utgjordes av en anslutningsväg till E6:an offer. Under rökeriverksam- och låg till större delen inom Skegrie bytomt, RAÄ 31 (fig. 2). Undersök- hetens gång har man även ningsområdet utbredde sig i öst-västlig riktning och var ca 185 m långt och offrat mynt som man slängt ut ca 20 m brett. I väster berördes enligt det äldre kartmaterialet toftmark, på golvet. På 1400-talet bygg- medan resterande delen av undersökningsområdet låg tvärs över delar av des ett nytt hus på platsen för gårdsläge nr 12 i byns norra del. Topografin var flack i väster för att åt öster verkstadshuset och nu bakade gradvis slutta ned mot Albäcksån. Vid förundersökningen ingick även en man troligen bröd och torkade östlig avsmalnande del av den planerade väganslutningen, men den för- lin här. Många intressanta me- ordades inte gå vidare till slutundersökning. Vid den arkeologiska förun- tallföremål påträffades i sam- dersökningen konstaterades att områdets västra del hyste en förhistorisk band med den systematiska boplats, medan det på större delen av undersökningsområdets östra del låg metall-detekteringen, bl.a. en bebyggelselämningar efter en gård från medeltid och nyare tid. vikt, mynt, en sporre, delar av smycken och en sigillstamp. I det följande redovisas här slutundersökningen i Skegrie som genomfördes mellan den 20 augusti och 5 oktober år 2007. Projektledare för undersök- Resultaten från undersök- ningen var Katalin Schmidt Sabo som också författat denna rapport. ningen ger goda möjligheter att belysa de medeltida bybornas icke-agrara verk-samheter Topografi och fornlämningsmiljö som vi ofta har svårt att få grepp Området kring E6:an utgörs idag av ett öppet slättlandskap. Längs med hela om, samt byns förhållande till den aktuella sträckan av E6:an finns trots detta en stor mängd registrerade omlandet och regionen. fornlämningar. Det finns även ett stort antal lösfyndssamlingar på traktens gårdar, ett material som främst består av flintartefakter som har tillvaratagits vid jordbruksarbete.

Sett i ett vidare perspektiv finns inom denna del av Söderslätt en rad före- teelser som betonar områdets centrala betydelse under en stor del av vår förhistoria: neolitiska stenkammargravar, bronsåldershögar, runstenar,

4 uv Syd Daff 2008:3 skattfynd samt en vikingatida ringborg som påträffats inne i Trelleborg. Det har också föreslagits att det redan under förhistorisk tid funnits en kommu- nikationsled som löpt från Trelleborg norrut mot Malmöområdet och vidare via Uppåkra till Lund.

De arkeologiska insatser som tidigare utförts i anslutning till E6:ans exploa- teringsområde har oftast varit av begränsad omfattning. Det rör sig främst om lämningar som påträffats i samband med schaktningar för ledningar eller vid grusbrytning. De senare utfördes främst under 1930-talet. Inom två fornlämningsområden har dock större undersökningar ägt rum. Den ena utfördes 1939 och berörde RAÄ 10 i Maglarps socken, som var en boplats från sen vikingatid omedelbart öster om Maglarps by. Det andra området utgjordes av RAÄ 5, ett höggravfält och RAÄ 13 (Albäcksbacken), båda i Maglarps socken. Här undersöktes gravar mellan åren 1945 och 1978 vilka främst daterades till järnåldern.

Skegrie i ett lokalt perspektiv

Skegrie, med efterledet –ie tillhör gruppen av äldre ortnamn. Namnet är sammansatt av Sked ”bräde” och -hög som reducerats till –ie. Dessa bya- namn tros ha kommit till under perioden äldre järnålder–folkvandringstid och fram till tiden före vikingatid och de allra flesta återfinns i Skånes syd- västligaste hörn, både norr och söder om Skegrie (se karta i Dahl 1942). Det äldsta omnämnandet av byn Skegrie härrör från 1100-talet, vilket får anses som ett tidigt belägg (Skansjö 1983:64, 83, 95).

På Söderslätt var större delen av de medeltida byarna stora, med i genom- snitt ca 13 gårdar. Vellinge, Skegrie och Maglarp var de största byarna. Största delen av sydligaste Västskåne ligger på den sydvästsvenska morä- nen som har den högsta bonitetsklassen på åkermarken, vilket kan vara en förklaring till gårdarnas rikliga antal i området (Skansjö 1983:22f). Skegrie hade på 1570-talet 23 gårdar varav 19 tillhörde kronan, två tillhörde frälset och två hörde till kyrkan. Den dominerande markägaren i området var vid denna tid kronan som ägde drygt hälften av alla gårdarna på Söderslätt, men i godsmassan ingick ett stort antal gårdar som före reformationen till- hört kyrkan. De självägande bönderna lyste med sin frånvaro. Frälset som i andra skånska regioner kunde äga bortåt hälften av gårdsantalet, hade bland Söderslätts markägare en blygsam roll. Vid 1500-talets slut fanns det i området endast två adelsgårdar, Haglösa gård och Markie gård (Skansjö 1983:48, 53). På 1700-talet fanns det 20 gårdar samt 6 gatuhus registrerade på byn.

Skegrie by låg intill den gamla landsvägen mellan Trelleborg och Malmö, som i sin sträckning till stor del sammanfaller med dagens väg E6. Vägen kan ha använts redan under tidig medeltid. Äldre vägar har varit viktiga kommunikations- och transportleder, både i ett lokalt och regionalt perspektiv, och byns strategiskt fördelaktiga läge ska inte underskattas.

Skegrie var egen socken med samma namn. Kyrkan i byn uppfördes under 1100-talets senare del med rektangulärt långhus, ett smalare kor och en halvrund absid. Senare tillkom ett kvadratiskt torn. Byggnaden attribueras

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 5 till Mårten Stenmästare som också var med att bygga Domkyrkan i Lund (Anshelm 1947:625). Kyrkan låg i ett utmärkande läge i byns sydvästra del alldeles intill en av de större gårdarna i byn.

På den Geometriska kartan från 1700 ser man byns bebyggelse ligga i by- markens östra, centrala del (fig. 3). Byns form liknande mest en klungby i den södra delen där kyrkan låg, och en radby i den norra med en prydlig rad av gårdar längs med den nordsydliga bygatan. Intill bykärnan åt väster utbredde sig toftmarkerna och bortom dessa byns åkrar. I byområdets östra del låg ängsmarkerna på ömse sidor om Albäcksån som flöt i nordsydlig riktning. Undersökningen berörde den södra delen av gård nr 12.

I de närliggande byarna kring Skegrie har endast begränsade arkeologiska insatser gjorts så byforskningen i denna del av Skåne befinner sig fortfarande på grundforskningsnivå. Den by som undersökts mest i regionen är Vellinge där några historiskt kända gårdslägen har visat på bebyggelseläm- ningar från sen vikingatid och tidig- och högmedeltid (Söderberg 1993a; Hansson 1994). I samband med ett mindre ingrepp i Södra Håslöv har fynd av Östersjökeramik påträffats på ett av byns kända gårdslägen. I Stora Hammar kunde omfattande kulturlager och anläggningar från perioden ca 1000–1300 dokumenterades vid schaktning för en VA-ledning inom bytomten. Samma ledningsdragning berörde även ett gårdsläge intill kyrkan i Räng, ett arbete som uppdagade kulturlager och en del bebyggelseläm- ningar som sannolikt var medeltida (Söderberg 1993b). I Södra Håslöv på- träffades vid en sökschaktning ett grophus och lämningar efter ett stolphus som preliminärt daterades till vendeltid. Ett rännsystem tolkades vara häv- dade toftgränser tillhöriga en av de medeltida gårdarna i byn. Anläggningar med Östersjökeramik på en av gårdarna indikerade en etablering under 1000–1100-talen. Vid samma undersökning framkom i Räng en smides- grop med deglar som även de daterades till vendeltid (Söderberg 1997).

Inom Skegrie bytomt hade det före E6:ans utbyggnad inte företagits några arkeologiska undersökningar. I samband med förundersökningarna framkom dock på flera platser utanför byn lämningar från yngre järnåldern, med bl.a. grophus och lösfynd från folkvandringstid–vikingatid. När samtliga slutundersökningar för E6:an är avslutade kommer ett arbete att påbörjas som fördjupar och utvecklar kunskapen om den yngre järnåldersbebyg- gelsen sett i relation till den historiska bybebyggelsen (se vidare under Kommande arbete)

Ett regionalt perspektiv på byarna Landskapsutsnittet i den sydvästligaste delen av Skåne kallas allmänt för Söderslätt. Enligt ett större antal, men till ytan begränsade arkeologiska un- dersökningar har här funnit en utbredd och varierad yngre järnåldersbebyg- gelse, framförallt i områdets västra del. Både väster och öster om, som inne i tätorten Trelleborg finns också flera sådana bebyggelser belagda (Ersgård 1988; Jacobsson 1995 & 1999; Jeppsson 1995). Vidare har de påträffats vid bl.a. Vellinge, Maglarp, Ståstorp, Håslöv och på flera platser kring Skegrie (Arbman 1939; Söderberg 1997b; Knarrström & Olsson 2000; Jacobsson 2002 & 2005). Oftast har dessa legat i områdena mellan de historiskt kän-

6 uv Syd Daff 2008:3 da bykärnorna (fig. 4). Flera av dessa järnåldersbosättningar har utmärkt sig med en grophusbebyggelse, som exempelvis väster om Skegrie (Ols- son 1992; Jacobsson 2007), norr om Skegrie på gränsen till Hermanstorp (Knarrström & Olsson 2000:17), i området mellan Stävie, Västra Värlinge och Hermanstorp (Olsson 2000; Jacobsson 2007) och mellan byarna Norra och Södra Håslöv (Söderberg 1997). Dessa har främst daterats till vendeltid–tidig vikingatid (ca 600–700-tal till 900-tal e.Kr).

Under loppet av vikingatiden verkar de yngre järnåldersbebyggelserna mer och mer ha koncentrerats till områdena intill de historiskt kända byarna. Detta bebyggelsemönster har kunnat iakttas även i Malmöområdet och på andra håll i Västskåne där befolkningstätheten har varit hög (Riddersporre 1995; Thomasson 2005; Schmidt Sabo 2006; Björhem & Nilsson 2007).

Ett annat utmärkande drag för regionen är att det finns ett stort antal mark- namn inom traktens byar som innehåller ordet torp, vilka indikerar bebyggelseenheter utanför de etablerade bykärnorna under historisk tid, men som ödelagts redan under medeltid eller senare. En hypotes är att de förekom- mer flitigt i närheten av stora byar som skapat särskilda betingelser kring sig. Ett sådant torpexempel finns i området där Maglarps, Skegries och Stävies bymarker möts. Det finns anledning att studera detta fenomen när- mare, eftersom det har uppmärksammats både i äldre och i nyare forskning (Skansjö 1983:223f, 269; Riddersporre 2007).

Sten Skansjö har i sin avhandling om Söderslätt tolkat bebyggelseutvecklingen i området under vikingatid och tidig medeltid som en förtätning av redan existerande bebyggelser, genom vilka nya bebyggelseenheter tillkom. Under 1000–1100-talen ska sedan bebyggelselägena ha fixerats efterhand genom folkökning och jordbrukstekniska innovationer. En senvikingatida bebyggelse ute på byarnas toftmarker följdes av den tidigmedeltida bebyggelsen inne på de historiskt kända bylägena (Skansjö 1983).

Vid sidan av denna hypotes har det även funnits diskussioner om hur man kan tolka den i flera fall påvisade långa kontinuiteten av bebyggelser ut- anför de historiska byarna. Diskussionerna har emanerat ur tolkningarna av det rörliga bebyggelseskicket under järnåldern, med förflyttningar av boplatser med 200–400 års mellanrum, ibland även kallat för ”de vand- rande byarna”, som engagerat många forskare särskilt under 1980-talet (se Callmer 1985 och där anförd litteratur). En viktig fråga i det sammanhanget har varit att förklara varför bebyggelserna slutligen blev stationära i de historiska byarna och upphörde att flytta runt (Callmer 1985; Thomasson 2005:50).

Att Sydvästskåne var ett strategiskt viktigt område för den tidiga danska kungamakten under vikingatiden märks framförallt genom trelleborgen i Trelleborg, kungalevet i Gylle nordost om Trelleborg med myntnings- verksamhet och tingsplats, samt flera vallanläggningar nere vid sydkusten (Jacobsson 2003). Närmaste staden till Skegrie har varit Trelleborg, ca 3 km från byn, som senast år 1257 räknades som en stad, men lämningar från yngre järnålder och vikingatid visar att området vid kusten har haft en lång tradition som mötesplats. Relationen mellan staden och den kungliga

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 7 trelleborgen som påträffats inom den nuvarande stadens område är något oklar, men borgen är inte att betrakta som en föregångare till staden. Det finns inga spår inom stadsområdet efter någon permanent aktivitet under 1000–1100-talet. Trelleborg är liksom Malmö en av ett stort antal under 1200-talet anlagda orter längs Öresund och södra Östersjöns kuster. Städer- nas grundande kan ses som den medeltida kungamaktens ambition att kon- trollera kustområdenas möjligheter (Larsson 2006:257ff). Två andra städer som varit tongivande i närområdet under medeltid är Skanör och Falsterbo som var centrum för Skånemarknaden och det omfattande sillfisket (Ers- gård 1988). En fråga som ännu inte är tillräckligt belyst är på vilket sätt invånarna i de medeltida byarna har varit involverade i traktens sillfiske och i handeln som var förknippad med den.

Historiker och kulturgeografer har ägnat Söderslätt en hel del forskning, men den arkeologiska kunskapen om de medeltida byarna är skral. Vi vet exempelvis inte hur långt ner i tiden vi kan följa gårdsbebyggelserna. Vi har för lite kunskap om hur de medeltida gårdarna var disponerade, om det förekom perioder av ödeläggelser, om det skedde regleringar av bebyggelserna eller marken, om det var vanligt med alternativa verksamheter vid sidan av jordbruket och om bybornas livsbetingelser ändrades efter det att städerna Trelleborg och Malmö grundades. Varje byundersökning i området har därför ett stort arkeologiskt värde.

Byarna i ett Sydskandinaviskt perspektiv Riksantikvarieämbetet UV Syd har under de senaste decennierna utfört ett stort antal arkeologiska undersökningar i medeltida bytomter, både inom linjeprojekt och som enskilda uppdrag. Undersökningarna har varit av varierande storlek och de faktiska bevaringsförhållandena har skiftat kraftigt från plats till plats. Likväl har, framförallt de större arkeologiska insatserna i byarna, medfört en kunskapsuppbyggnad som bidragit till att klargöra va- riationerna för den historiska bebyggelseutvecklingen, särskilt i slättbygden där de största arkeologiska insatserna har utförts. Även på andra håll inom UV:s verksamhetsområden har större byundersökningar genomförts, nu senast i Mörtlösa och i Stora och Lilla Ullevi utanför Linköping (Lindeblad & Tagesson 2005), i Mälby utanför Enköping och i Lilla Ullevi i Uppland.

Viktiga frågeställningar vid byundersökningar har berört den regionala mångfalden, det institutionaliserade bylandskapet, relationen mellan stad och land och olika aktörers förehavanden på lokal och regional nivå (se t.ex. Schmidt Sabo 2001, Söderberg 2003; Thomasson 2005). Frågor som har berört byinvånarnas och byarnas sociala gruppering stratifiering har också dryftats, senast i tre nyligen utkomna akademiska avhandlingar (Schmidt Sabo 2005; Söderberg 2005; Fallgren 2006). Relationerna mellan stad och land och forskningen om städernas s.k. omland, dvs. den omgivande landsbygden, har på senare tid fått ny vitalitet och på ett mer integrerat vis diskuterat landskapets centralitet, urbanisering och byarnas betydelse i sammanhanget (Schmidt Sabo 2001:83; Rosén 2004; Becker & Anglert 2006; Larsson 2006). Man har uppmärksammat att det är i landskapet som förutsättningarna för de centrala platserna funnits, och att det inte varit de centrala platserna som primärt format landskapet, även om de kommit att

8 uv Syd Daff 2008:3 påverka sin omgivning (Anglert m.fl. 2006). Ett tema som tagits upp i samband med de senaste byundersökningarna som UV Syd ansvarat för är i vilken grad de medeltida bönderna var involverade i icke-agrara verksamheter, vid sidan om de agrara.

Byforskningen fodrar en bred forskningsinsats och inom den sydskandi- naviska byforskningen har undersökningar vid många tillfällen genererat långtgående tvärvetenskapliga samarbetsformer med historiker (Skan- sjö 1997; Sundberg 2001), kulturgeografer (Connelid 2002, Ridderspor- re 1998), osteologer (Cardell 1998; Johansson 1998), keramikexperter (Brorsson 2005), arkeobotaniker/ paleoekologer och expertis inom ort- namnsforskningen – samarbeten som varit ovärderliga för att öka den kon- textuella och holistiska förståelsen av de historiska byarnas etablering och vidare utveckling.

Resultaten från förundersökningen Förundersökningens resultat visade att det aktuella området i Skegrie hy- ser komplexa lämningar från både förhistorisk och historisk tid (Jacobsson 2008). Vid förundersökningen metalldetekterades området för gård nr 12 före schaktning vilket resulterade i att ett 20-tal bronsföremål, bl.a. ett ur- nesspänne, en näbbfibula, ett borgarkrigsmynt, bronsklipp, flera söljor, ett bronsföremål med förgyllning, delar av (kasserade?) smycken, två fingerborgar, en bit av en bronsgryta och diverse bronssmältor framkom. Även en smält blyklump och en blyplomb påträffades, liksom flera knappar och recenta shillingmynt. Sekundära metalldetekteringar genomfördes inom samtliga schaktytor efter att 0,15 m av matjorden banats av. De flesta metallfynd framkom i samband med den övre detekteringen. Inom en begrän- sad yta som var centralt belägen inom den tillgängliga ytan vid gårdsläget, påträffades vid första detekteringen en liten koncentration av sex brons- smältor. Möjligen var detta spåren efter en gårdsbaserad bronsgjuteriverk- samhet. Tanken föranledde en noggrann sekundär detektering på ett ca 8 x 8 m stort område efter det att ca 0,15 m av matjorden banats av. Ytterligare två bronsföremål påträffades då. Ytan schaktades inte till botten.

Vid förundersökningen upptogs 7 stycken mindre schakt på en samman- lagd yta av 420 m2 . I de två västligaste schakten framkom en förhistorisk boplats med ett öst-västligt treskeppigt långhus (troligen från yngre järn- åldern), en härdgrop med järnålderskeramik, stolphål, gropar och härdar. Ett dike tolkades motsvara en äldre tegindelning av toftmarken eftersom den så väl sammanföll med en sådan gräns i det äldre kartmaterialet. I de fyra schakten som förlades över gårdsläget dokumenterades flera ler- och raseringslager, ett golvlager samt ett äldre rostbrunt odlings- och kulturlager som i princip låg bevarad över hela gårdläget (lagret fortsatte utanför undersökningsområdet i norr och i söder). Dessutom påträffades stolphål och nedgrävningar som låg både under och stratigrafiskt mellan lagren. Inom gårdsläget framkom belägg för minst fyra tidshorisonter: 1) ett äldsta bebyggelseskikt i form av stolphål och gropar längst ner i botten (i nuläget ej säkerställd datering men kan höra samman med den förhisto- riska boplatsen i väster), 2) sedan följde ett odlings- och kulturlager som var 0,20–1 m mäktigt och ca 20x40 m stort med fynd av bronsföremål,

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 9 Östersjökeramik, yngre svartgods och äldre rödgods som preliminärt da- terade lagret till perioden 1000-talets senare del–1300-talet, 3) däröver låg bebyggelselämningar i form av stolphål, gropar, härdar/eldstäder och ett brandskadat golvlager innehållande fynd av bl.a. ett borgarkrigsmynt, ett bryne, spik samt hög- och senmedeltida keramik (yngre svartgods, stengods och yngre rödgods) och slutligen 4) den yngsta tidshorisonten överst som bestod av flera ler- och raseringslager (0,05–0,14 m tjocka) med fynd i ytan av yngre rödgods, Westervaldkeramik, formtegel samt ett litet fragment av gröngul kakel. Med hjälp av några provrutor som grävdes till botten avslöjades att de stratigrafiska sekvenserna varierade i mäktighet från 0,30 m till uppemot 1,40 m (matjorden ej medräknad). Utbredningen för de påträffade byggnadslämningarna kunde inte med säkerhet fastställas, men mot bakgrund av stolphålens och de olika lagrens utbredning fanns indikationer för minst fem olika byggnader inom gårdstomten.

Lämningar efter den yngsta bebyggelsen som finns avbildad på platsen i det äldre kartmaterialet från 1700- och 1800-talet kunde inte påträffas, troligen har dessa blivit bortodlade. Längst bort i öster drogs ett sista sökschakt för att dokumentera bygränsen. En brunn med en risflätad brunnskorg och en by- och vångagräns i form av en s.k. gropavall med stengärde och ett dike intill påträffades där. Brunnen daterades senare med hjälp av ett 14C-prov till tidigmedeltid.

Förundersökningen visade att området hade bevarade bebyggelselämningar från tidsperioderna järnålder, tidig medeltid, högmedeltid och senmedeltid upp till 1500–1600-tal.

Bevaringsförhållandena för den förhistoriska bebyggelsen väster om gårds- läget var inte de bästa. Av dessa lämningar återstod bara de nedre delarna: stolphålen var endast 0,05–0,20 m djupa, medan diket och en härdgrop var 0,30 respektive 0,40 m djupa. Men ju närmare lämningarna låg gårdslä- get ju bättre bevarade var de. De historiska lämningarna inom gårdstomten kunde utan tvekan anses som välbevarade eftersom minst fyra tydliga tidshorisonter kunde beläggas. Fyndmaterialet bestående av ett brett spektrum av keramik, en stor mängd metallföremål, mynt och både djur- och fiskben har bevarats väl av de ackumulerade lagren som har erbjudit ett skydd mot bortodling. Jordprover som togs i samband med förundersökningen från odlingslagret och från ett golvlager visar en mycket hög bevarandepotential för makromaterial och även mycket små ben.

De talrika bronsföremålen och bronssmältorna som påträffades vid metalldetekteringen kunde indikera ett bronshantverk som kan ha bedrivits under yngre järnålder och/eller tidigmedeltid och medeltid, vilket ansågs som högintressant eftersom fynden framkom inom ett historiskt gårdsläge i en bytomt.

Slutundersökningens målsättning Den arkeologiska forskningen om de medeltida byarna i sydvästligaste delen av Skåne är eftersatt trots att området räknas till slättbygden. Några omfattande arkeologiska resultat som kan belysa byarnas tillblivelse och

10 uv Syd Daff 2008:3 utveckling i regionen är ytterst få, och ur denna synvinkel måste analogier göras med den kända bebyggelseutvecklingen i andra delar av de skånska slättområdena. Samtidigt vet vi av erfarenhet att förhållandena i en region inte alltid är överförbara på andra regioner. Ytterligare undersökningsresul- tat från området är därför av stort värde. I den region som Skegrie by ligger, är det fruktbart att rikta uppmärksamheten och insatserna framförallt på två tidsperioder, nämligen yngre järnåldern och medeltid. Den yngre järnålderns bebyggelse som så påtagligt finns representerad i områdena mellan och intill de medeltida byarna, behöver uppmärksammas och vävas in i diskussionerna om hur byarna etablerades. Indikationerna för de (tidig-)medeltida torpbebyggelserna utanför bykärnorna, borde integre- ras i frågeställningar om hur den sociala organisationen i landskapet kring de tidiga byarna såg ut. Vilka sociala grupper fanns representerade inne i byarna, respektive utanför? Samtidigt med en sista förflyttning i landskapet till de nuvarande bytomterna pågick en urbaniseringsprocess, en statsbildning och ett kristnande. Från andra håll vet vi att ett lokalt socialt övre skikt hade en aktiv och avgörande betydelse för byarnas tillblivelse och senare utveckling. Kan man se detta mönster i Skegrie? Att ett övre socialt skikt verkligen funnits i regionen under yngre järnåldern är belagt via runstenar, silverskatter, köpingeorter och handelsplatser, men var fanns de under medeltiden?

Det var viktigt att förstå vilken roll byborna och byarna spelade i det medeltida samhället. Gårdslämningarna skulle därför ses i relation till byn och byn i relation till sitt landskap och det samtida samhället. Kännetecknande för kyrkbyarna var att de i flera avseenden kunde ha haft urbana funktioner under tidig medeltid. Byarnas framväxt kan nämligen ses som del i samma processer som de som möjliggjorde städerna.

Frågeställningarna för undersökningen i Skegrie kan sammanfattas i föl- jande tre punkter:

• Undersökningen i Skegrie borde kunna belysa kopplingen mellan järnålderns spridda bebyggelser och den medeltida byn. Denna frågeställning har dryftats länge och är belyst i övriga delar av Västskåne, medan kunskapsläget om denna i den aktuella regionen är sämre. De stora för- ändringarna som samhället genomgick vid övergången mellan yngre järnåldern och medeltid, med flera parallella processer som urbanisering, statsbildning och kristnande, bör ha påverkat den sociala organisationen och bebyggelseutvecklingen i byn. Frågan är på vilket sätt och om svaret på frågan hör samman med den roll byarna kom att spela i det medeltida samhället.

• De stratigrafiska sekvenserna som iakttogs inom den centrala delen av undersökningsområdet visade tydligt att flera tidshorisonter med medeltida gårdsbebyggelser fanns bevarad. Hur har gårdens disposition och förändrings- skeden sett ut? Vad kan man säga om gårdsinvånarnas levnadsvillkor eller sociala position som kan studeras via

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 11 gårdsstorlek, byggnadsskicket, den materiella kulturens sammansättning, graden av importföremål, den agrara produktionen och förekomsten av eventuella icke-agrara verksamheter?

• Det var viktigt att utreda om det bedrivits ett bronshantverk i Skegrie. Om så var fallet, under vilken tidsperiod? Vilken typ av hantverk och eventuell specialisering var det fråga om, och i vilken omfattning bedrevs det? Var hantverket gårdsindividuellt eller en angelägenhet för flera gårdar?

Sammanfattningsvis var undersökningens målsättning:

• att få en fördjupad arkeologisk kunskap om Skegrie by och dess plats i regionen, genom att undersöka de förhis- toriska och de historiska lämningarna och sätta dem in i den pågående vetenskapliga diskussionen om de medeltida byarnas framväxt och samhällsfunktion.

• att aktivt återföra den vunna kunskapen till samhället och till forskarvärlden.

Metod och genomförande Hela undersökningsområdet (UO) var vid starten i augusti bevuxet med sockerbetor. Den sammanhängande ytan på ca 2 500 m2 banades av i om- gångar. Avbaningen påbörjades längst i väster och först avlägsnades den översta nivån innehållande sockerbetor, därefter genomfördes en första metalldetektering, ca 7 cm ner från nuvarande markytan. Alla metallfynd som påträffades mättes in med totalstation och relaterades till matjorden. Sedan banades ytterligare ca 0,15 m av matjorden och en sekundär metalldetektering genomfördes. Eftersom det inte fanns några bevarade kulturlager i den 18 x 100 m stora västra delen av UO schaktades området ner till steril marknivå varefter de mörka färgningarna som syntes mot den ljusa undergrunden metalldetekterades och mättes in (fig. 5).

Genomgående tillämpades i detta område traditionell undersökningsmeto- dik, dvs. anläggningar snittades och den ena halvan undersöktes med gräv- sked eller spade. Större gropar och brunnar snittades med hjälp av grävma- skin. Sektionsritningar ritades manuellt i skala 1:20. En del anläggningar grävdes ut i sin helhet och fyllningen undersöktes på hackbord. Exempelvis så totalundersöktes i detta område ett grophus (A115) från bronsåldern. Inom ett kokgrops- och härdområde undersöktes däremot ett urval av an- läggningar.

Medan undersökningen pågick i områdets västra del fortsatte schaktningen av matjorden i öster. Även här genomfördes kontinuerliga och systematiska metalldetekteringar. En 20x40 m stor yta i öster som innehöll ett stort äldre matjordslager, kulturlager och stenkonstruktioner schaktades ner till de la-

12 uv Syd Daff 2008:3 gerförande nivåerna. Sedan vidtog handrensning av lager och konstruktio- ner. I denna del av UO dokumenterades och undersöktes anläggningarna i stratigrafisk följd och matriser upprättades så att de stratigrafiska relationerna mellan olika kontexter kunde säkras. Lämningarna metalldetekterades, mättes in och undersöktes i den ordning som de framkom. För de enskilda kontexterna ifylldes blanketter med uppgift om storlek, anläggningstyp, be- ståndsdelar, innehåll, tolkning och stratigrafisk belägenhet. Alla fynd togs tillvara och relaterades till respektive kontext. Inom kulturlagerområdet un- dersöktes de allra flesta anläggningar i sin helhet med spade och grävsked. Fotodokumentationen skedde fortlöpande med digitalkamera.

Större delen av kulturlagerområdet täcktes i dess södra del av ett ca 8x21 m stort östvästligt liggande heterogent raseringslager bestående av framförallt bränd och obränd lera (A4965). Detta lager bedömdes dessvärre inte kunna handgrävas p.g.a. dess styvhet och mäktighet på mellan 0,10–0,15 m, varför det lyftes bort med hjälp av grävmaskin. En 1 m bred sektion sparades dock av lagret och handgrävdes. Det visade sig då att raseringslagret egentligen hade bestått av flera raseringslager. De stratigrafiska relationerna blir oftast brutna då man sätter in maskinkraft vilket även hände här, men sett i relation till den alltför stora arbetsinsatsen som hade krävts om vi hade grävt bort dessa tunga raseringslager för hand, som kraftigt hade försinkat tidsplanen, så bedömdes ändå valet av metod ha varit ändamålsenligt.

Större gropar och brunnar undersöktes med hjälp av maskin, oftast genom att halva delen skiktvis grävdes bort, och med upprepade metalldetekteringar. Fynd togs tillvara och eventuella provtagningar skedde. Därefter utfördes manuella sektionsritningar i skala 1:20 och anläggningen fotograferades.

Den historiska gårdsbebyggelsen i UO:s östra del visade sig vara mycket mer komplex och stratigrafiskt mäktigare än vad som framkommit vid för- undersökningen. Särskilt i kulturlagerområdets västra del, där lämningarna efter ett medeltida rökeri framkom. Här fanns en lagerföljd med tunna golvlager som tillsammans med överliggande raseringslager i vissa partier var bortåt 0,5 m mäktig. Under de historiska gårdslämningarna låg ett 20 x 40 m stort äldre matjordslager (en äldre odlingshorisont), A102, som verkade ha bildats i en naturlig svacka. Lagret var homogent rostbrunt till färgen och mellan 0,05–0,55 m tjockt. Det var inom de översta 10 centimetrarna av lagret som fynd av metall och keramik påträffades (framförallt Östersjö- keramik, äldre rödgods och yngre svartgods), medan den övriga nedre delen var så gott som fyndtom.

Mot slutet av grävningen genomfördes en sista schaktning med maskin då detta äldre lager (A102) skulle tas bort så att vi kunde undersöka om det fanns eventuella arkeologiska kontexter under det. I lagerområdets norra del framkom vid schaktningen stolphål som inte varit synliga ovan lagret. Vid närmare undersökning visade det sig dock att dessa lämningar var yngre och grävda genom lagret, men att det var svårt att se de stratigrafiska förhål- landena. På en 7,5 x 8 m stor yta i lagerområdets södra del lyckades vi inte komma åt att schakta ner lagret i botten eftersom där fortfarande pågick un- dersökning av de historiska gårdslämningarna ovan lagret. Den ”klacken”

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 13 förblev oschaktad. Men vi lyckades ändå få fram flera anläggningar som låg under lager A102 och följaktligen var äldre. Det var bl.a. två brunnar (båda inmätta som A17678, se fas 1) vars fyllnadsmassor täcktes av lager A102.

Provtagning av makro och 14C togs från fler kontexter än det var budgeterat för, men under efterbearbetningen gjordes sedan ett urval av prover som analyserades. De påträffade byggnadskomplexen prioriterades särskilt för 14C-datering. Totalt lämnades 9 prover in till Laboratoriet för 14C-datering, Geocentrum, Lunds universitet i Lund. För resultat se bilaga 1.

Samtliga fisk- och djurben som påträffades vid undersökningen samlades in och registrerades. Från golvlager som synbarligen innehöll fiskben togs även prover in för vattensållning. Ett urval av djur- och fiskbensmaterialet har genomgått en osteologisk analys av Annica Cardell. För resultat se bilaga 2.

Torbjörn Brorsson på Kontoret för Keramiska studier har specialregistrerat keramikmaterialet och skrivit en redogörelse för sina iakttagelser. För resultat se bilaga 3.

Makromaterialet har genomgåtts av Per Lagerås. För resultat se bilaga 4.

Bestämningen av mynt har utförts av Ulla von Wowern vid Lunds universitets Historiska Museum, Lund. För resultat se bilaga 5.

Metalldetekteringen som så systematiskt hade genomförts genererade ett stort fyndmaterial av metall, trots att det framförallt var ädlare metaller som eftersöktes och inte järnföremål. Ett urval av metallföremålen sändes in till konserveringsavdelningen vid Malmö Museer för konservering.

Förslag på tolkningen av en sigillstamp (F181) påträffad i lager A4965 ut- fördes av Henrik Klackenberg på Riksarkivet i Stockholm.

Metalldetekteringen Som ett led i UV:s interna metodutveckling användes metalldetektering systematiskt vid undersökningen i Skegrie. Håkan Svensson, som tidigare arbetat med avsökningar av framförallt slagfält, ansvarade för detekteringen. Ingen annan än han skötte denna uppgift. Den systematiska avsök- ningen bestod i att matjordslagret över hela undersökningsytan avsöktes i två omgångar: första gången efter att sockerbetorna skrapats bort och andra gången ca 0,15 m ner i matjorden. De flesta fynd framkom i matjordens översta skikt. Metalldetektorn var inställd på att söka ädelmetaller och cu- legeringar, dvs. ”icke-järn”.

Samtliga enskilda arkeologiska kontexter metalldetekterades inför att de skulle undersökas, större anläggningar och lager avsöktes därefter ett flertal gånger i samband med att de undersöktes. Metalldetekteringen innebar att vi fick fram ett stort antal metallfynd, totalt 339 stycken. Dessa bestod av 95 cu-legeringar (varav 51 kom i matjorden), 27 föremål av obestämbar metall (varav 16 i matjorden), 81 järnfynd (varav 8 i matjorden), 22 fynd av

14 uv Syd Daff 2008:3 bly (varav 13 i matjorden), samt 33 mynt (varav 12 i matjorden). Samtliga metallfynd, utom flertalet av järnföremålen, mättes in med totalstation (se spridningen av metallfynden på fig. 5). Övervägande delen av metallfynden, särskilt de små fynden, påträffades uteslutande med hjälp av detektorn. Mynt och delar av smycken var ytterst svåra att påträffa enbart okulärt. Man såg dem helt enkelt inte. Till och med då Håkan markerat ett utslag för metall i en anläggning med en plastbricka, och man visste att det fanns ett metallfynd just där, så var det ofta omöjligt att hitta dem medan man grävde. Håkan fick kallas dit igen för att lokalisera fyndet på nytt.

Resultat Totalt avbanades ca 2 500 m2. Undersökningsområdet var ett sammanhäng- ande långsmalt område med en grundtopografi som skiftade inom området från 10–13,5 m.ö.h. I väster var det flackt och plant, medan det i öster sluttade ner mot Albäcksån som flöt ca 100 m öster om schaktet. Matjordstäcket var i väster tunt, endast ca 0,25–0,35 m, medan det i öster var mäktigare, troligen p.g.a. erosion och ackumulation av jordmassor i sluttningen. Un- dergrunden bestod av sand med stråk av stenig morän, ställvis fanns även stråk av gul lera.

Vid undersökningen framkom 1073 arkeologiska kontexter. Av dessa var 12 huslämningar, 5 var brunnar, 9 rännor, 105 lager, 24 härdar, 5 ugnar, 65 gropar, 191 stenkonstruktioner, 128 stenlyft, 40 syllstenar och 470 stolp- hål. Totalt utgick 20 inmätta anläggningar som vid närmare undersökning visade sig vara djurgångar eller färgningar utan större djup. Av de 1073 registrerade kontexterna undersöktes 772 stycken, dvs. 71 %. Samtliga metalldetekterades dock. De anläggningar som inte undersöktes bedömdes inte innehålla viktig information för förståelsen av områdets bebyggelse eller karaktär. De flesta anläggningar var koncentrerade till UO:s östra del och de låg ovan ett äldre matjordslager/odlingslager (A102) som täckte en 20 x 40 m stor yta inom schaktet. Här låg flera byggnadsrester ovanpå varandra. Den längsta stratigrafiska sekvensen i följd uppgick här till 22 nivåer. Läm- ningarna från undersökningen delades upp i 8 övergripande faser.

Fyndmaterialet fördelade sig på 604 fyndposter. Förutom det registrerades även 60 fyndenheter med fisk- och djurben.

Faser Materialet från Skegrie har delats in i följande 8 faser:

Fas 1 Yngre bronsålder, ca 1100–500 f.Kr. Fas 2 Järnålder Fas 3 Vikingatid–tidig medeltid, odling Fas 4 Tidigmedeltid, 1075–1100-tal e.Kr. Fas 5 1200-talets slut–1350 e.Kr. Fas 6 Ca 1350–1450 e.Kr. Fas 7 1400-talets mitt, rasering, A4965 Fas 8 1400-talets senare del–1600-tal

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 15 Fasindelningen gjordes utifrån lämningarnas kronologiska datering och uti- från bebyggelsens förändringsskeden. Av fasernas tidsmässiga spännvidd framgick att det undersökta området i Skegrie var bebott under bronsålderns senare del, under någon del av järnåldern, från och med 1000-talets senare del och fram till ca 1200 e.Kr. Efter ett uppehåll på mellan 75–100 år har man åter uppfört bebyggelse inom UO, som det fanns sporadiska spår efter ända fram i tiden till 1600-talets slut. Enligt 1700-talskartan har det legat bebyggelse inom området vid tiden för kartans uppritning och även vid 1800-talets början, men av dessa sena tidsskeden fanns inga lämningar bevarade, däremot några spridda lösfynd i matjorden. Se en schematisk stratigrafisk översikt över de större arkeologiska kontexterna i respektive fas på fig. 25.

Fas 1: Yngre bronsålder, ca 1100–500 f.Kr. Den första fasen spände över tiden ca 1100–500 f.Kr., vilket motsvarar bronsålderns senare del, period IV och V (fig. 6). Lämningar som påträffa- des i denna fas låg inom UO:s västra del, förutom de två brunnarna som låg i UO:s östra del under det äldre odlingslagret A102. Lämningarna bestod av 5 byggnadsrester, två brunnar, och ett område med härdar- och kokgropar. Tillsammans utgjorde de en del av en bronsåldersboplats vars begräns- ningar inte gick att fastställa inom UO. Troligen sträcker sig boplatsen både norr- och söderut, samt även åt väster. Byggnaderna utgjordes av ett fyrstolpshus (A103), ett treskeppigt hus vars södra del låg inom UO (A104), ett grophus (A115), ett treskeppigt hus vars norra del låg inom UO (A120), och ett treskeppigt hus som påträffades och undersöktes vid den arkeologiska förundersökningen (FU A10). Samtliga hus och anläggningar kan inte ha varit samtida, men att närmare gå in och dela upp dem på flera underfaser har inte kunnat göras inom ramen för detta projekt. Fyndmaterialet från bronsåldersboplatsen bestod av retuscherade flintor, en fossiliserad sjöborre och stora mängder med keramik. Av de totalt drygt 6 kg keramikskärvor som daterades till yngre bronsålder, framkom över 5 kg i grophus A115. Förutom att keramikmaterialet var ovanligt rikligt var det även varierat och innehöll både rabbade och glättade kärl, skärvor med vertikala vulster, en hank till en skål, samt en keramikplugg som skulle kunna härröra från en gravurnas tak (se keramikanalysen i bilaga 3).

Hus 103 Typ: Fyrstolpshus Belägenhet: UO:s västra del Orientering: Öst-väst Yttre form: Rektangulärt Längd: 3 m Bredd: 2 m

Beskrivning: Hus A103 låg i UO:s västra del och bestod av två bockar med jämstora stolphål, med djup på mellan 0,11 och 0,17 m. Fyllningen i stolphålen bestod av brun sand. Spannet mellan bockarna var 2,5 m, medan bockbredden låg på 1,80 m. Eventuellt har byggnaden inte varit ett regelrätt hus med tak men en uppbyggd plattform för förvaring.

16 uv Syd Daff 2008:3 Dateringsunderlag: Huset hade inget daterande material utan placerades i fas 1 p.g.a. dess omedelbara närhet till övriga bronsåldershus och härdom- råde.

Hus 104 Typ: Treskeppigt långhus Belägenhet: UO:s västra del, endast södra delen inom schaktet Orientering: Öst-väst Yttre form: Rektangulärt Längd: > 20 m Bredd: Oklart

Beskrivning: Huslämningen bestod av 7 stolphål som låg på en öst-västlig rad intill norra schaktkanten i väster. Endast södra delen av byggnaden låg innanför undersökningsschaktet. Avståndet mellan stolphålen var (från väs- ter) 2,95 m, 3,45 m, 2,80 m, 2,80 m, 3,20 m, och 3,45 m. Två av stolphålen hade skärvsten i fyllningen, medan ytterligare två andra hade ordentliga stenskoningar. Huset kan ha varit samtida med grophus A115.

Dateringsunderlag: Det påträffades inga daterande fyndmaterial i stolphå- len så tolkningen är osäker och bygger endast på hustypologi. En eventuell parallell till hus 104 kan vara hus 81 i Fosie som daterats till 785–410 f.Kr., dvs. bronsålderns period V–VI (Björhem & Säfvestad 1993:99; Artursson 2005b:63) och hus 24 i Södra Vallåkra som också daterades till sen brons- ålder utifrån bronsålderns hustypologi (Knarrström & Schmidt Sabo 2007). Med en så begränsad del av byggnadslämningen är det svårt att vara säker på dateringen, den skulle även kunna tillhöra perioden yngre järnålder. Två kolprover som togs från två av stolphålen har dessvärre förkommit.

Hus 115 Typ: Grophus Belägenhet: UO:s västra del Orientering: Oklart Yttre form: Golvet var runt, men huset kan ha varit kvadratiskt eller rektangulärt Längd (uppskattad): ca 3,30 m Bredd (uppskattad): 2,70 m

Beskrivning: Grophuset A115 bestod huvudsakligen av två gropar, varav den ena, A3267, framträdde i botten av den andra, A2043. Den yttre, större gropen var ca 1,9 x 2,1 m stor. Djupet på grophuset var ca 0,3 m. I den undre av groparna fanns rester efter en 1,25 x 0,88 m stor hårdgjord yta av sten och knadder. I den övre fyllningen (i grop A2043) fanns ett fyndmaterial som möjligen kan härröra från en ritual då huset upphörde att vara i bruk och ”stängdes”, bl. a. påträffades en fossil av sjöborre. I grophusets sydöstra del påträffades inom en 0,3 x 0,4 m stort sotig yta en samling skörbrända stenar och träkolsfragment samt mycket keramik. Troligen var detta platsen för husets eldstad. Till grophuset hörde även stolphål A3258 i väster samt ev. också stolphål A2013 öster om gropen. Väster om grophuset syntes en stolphålsliknande anläggning i plan, A2023, men den kunde inte bekräftas vid närmare undersökning och har utgått.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 17 Dateringsunderlag: Paralleller till huset kan hittas på boplatsen i Fosie IV där bronsåldersgrophusen delats in i två grupper: stora och små grophus. Hus 115 skulle passa in på gruppen av mindre grophus. Dessa består oftast av en flack nedgrävning som har någon form av stenlagd yta i botten, exempelvis grophus 1603 och 1800 i Fosie IV (Björhem & Säfvestad 1993:149ff). Grophuset kan inte ha varit samtida med hus 10 från FU eftersom de rumsligt skär varandra. Keramiken från grophuset daterades i huvudsak till bronsålder, period V och VI (se bilaga 3). Ett 14C-prov av träkol från husets troliga eldstad (LuS7641) gav en felaktig datering till 4650±50 BP, dvs. tidigneolitikum (bilaga 1).

Hus 120 Typ: Treskeppigt långhus Belägenhet: UO:s västra del, endast norra delen inom schaktet Orientering: Öst-väst Yttre form: Rektangulär med östra delen bredare Längd: uppskattad till ca 10 m Bredd: Oklart

Beskrivning: Hus 120 är ett hypotetiskt hus eftersom endast den norra delen kunde iakttas inom UO. Den eventuella södra raden befinner sig utanför schaktet åt söder. Huset har i sin fulla plan bestått av åtta takbärare, varav vi endast har kunnat identifiera fyra. Längden på huset har beräknats till ca 10 m. Bredden borde ligga på mellan 5,5 och 6,5 m. Det borde tillhöra den mindre typen av de svagt trapetsoidformade långhusen från yngre bronsål- dern som starkt påminner om hus 10 från FU, endast 13 meter åt öster.

Dateringsunderlag: Huset är endast hypotetiskt. Stolphålen blev inte un- dersökta.

Övriga lämningar från fas 1 Ett ca 10 x 20 m stort härd- och kokgropsområde utbredde sig inom brons- åldersboplatsen med ett 30-tal härdar och kokgropar. Även några större gropar förekom. Ett urval av anläggningarna undersöktes och fynd togs tillvara. Härdarna varierade i storlek från 0,50–0,90 m och djupet låg kring 0,20 m. Innehållet i dem bestod av svart sotig sand och skörbrända stenar. Kokgroparna var överlag större (upp till 1,4 m i diameter) och djupare (ner till 0,7 m). Även de innehöll rikligt med skörbrända stenar och svart sotig sand. Några större gropar undersöktes också här och de var avlånga till formen, mellan 1,1–1,5 x 2,3–3 m stora och 0,4–0,55 m djupa. I botten på dem låg stenar och svart sotig sand. Fyndmaterialet från detta härd- och kokgropsområde bestod av yngre bronsålderskeramik och flintavslag, samt lite djurben. Vid förundersökningen togs två 14C-prov från två av områdets härdar vilka gav en samstämmig datering till ca 1000–820 f.Kr. (se Jacobs- son 2008).

Två brunnar från bronsåldern undersöktes ca 60 m öster om bronsålders- boplatsen. De låg under kulturlagerområdet med den medeltida bebyggelsen och stratigrafiskt under lager A102 som var en äldre markhorisont och odlingslager. Brunnarna påträffades vid slutet av undersökningen då tidspressen var stor och kunde inte schaktas fram i hela sin utbredning efter-

18 uv Syd Daff 2008:3 som utgrävning av de medeltida lämningarna ovanför fortfarande pågick. Brunnarna mättes in som en enda anläggning, A17678, trots att det visade sig vara minst två brunnar. Egentligen var det brunnarnas igenfyllnadslager som mättes in, det är därför som anläggningen ser så märklig ut i plan. Den brunn som tolkades som den äldre låg i nedgrävningen östra del och var ca 1,70 m djup, mätt från lager 102:s övre yta. Nedgrävningen för brunnen var ca 5 m i diameter. Längst ner i den avsmalnande brunnsnedgrävningen låg knytnävstora stenar inom en 0,6 x 0,6 m stor yta. Ovan stenarna låg flera melerade lager med sand och lera. Över detta låg ett mörkt humöst lager av sand, och över det utbredde sig lager A102. Den yngre brunnen låg omedelbart väster om den nyss beskrivna brunnen och måste ha skurit den äldres nedgrävning, men det var svårt att se en tydlig stratigrafi. Nedgrävningen för den yngre brunnen var ca 5,5 m i diameter medan djupet var 2,25 m, mätt från lager A102:s övre yta. Denna brunn hade ingen stenskoning men hade även den ett avsmalnande bottenparti. Det kan inte uteslutas att anläggning A17678 kan ha innehållit flera brunnar än de dokumenterade. Ett 14C-prov från östra brunnens botten gav en datering till 2575±50 BP, dvs. till yngre bronsålder (bilaga 1).

Hus 10 från förundersökningen måste nämnas här eftersom det ingick i bebyggelsen på bronsåldersboplatsen (inlagd på fig. 6). Hus 10 schaktades fram strax norr om det ovan nämnda härd- och kokgropsområdet. Det visade sig i form av fyra bockpar med 8 stolphål. Avståndet mellan stolparna i de två bockparen som låg längst i väster var ca 4 m, medan det var något kortare i de östliga bockarna. Det treskeppiga huset var till formen trapet- soid och beräknades ha varit ca 14 m långt och mellan 6 och 6,75 m brett (den västra delen var den bredaste). Några daterande fynd påträffades inte i stolphålen (se fig. 22 i Jacobsson 2008). Hustypen finns belagd från yngre bronsåldern på flera platser i Mellansverige, Östergötland och i sydöstra Skåne (Tesch 1993; Borna-Ahlkvist 2002; Artursson 2005b:69).

Fas 2: Järnålder Till fas 2 hänfördes endast ett hus (fig. 7). Det var hus 119 som låg i UO:s östra del där lager A102 tunnade ut och upphörde. Huset vilade på en sandig och grusig undergrund. Den stratigrafiska relationen mellan A102 och huset gick inte att fastställa fysiskt. Eftersom husets datering uteslutande baserades på hustypologiska grunder, där både yngre järnåldershus och äldre hustyper passade in, gick det inte att närmare snäva in dateringen av hus 119. Utöver huset fanns från järnåldern endast lösfynd funna i lager A102 och i matjorden. Dessa bestod av ett ornerat runt plattspänne, en bit av ett likarmat spänne och två näbbfibulor, samtliga hörande till den yngre järnåldern. Möjligen talar förekomsten av just yngre järnålderfynd inom undersökningsområdet för att hus 119 snarare har tillhört denna period än äldre järnålder, från vilken vi endast har en keramikskärva.

Hus 119 Typ: Treskeppigt långhus Belägenhet: UO:s östra del, endast södra delen inom schaktet Orientering: Nord-syd Yttre form: Rektangulär

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 19 Längd: längre än 12,5 m Bredd: ca 4,5 m

Beskrivning: Byggnaden låg i nord-sydlig riktning och var minst 12,5 m lång och mellan 4 och 4,5 m bred (fig. 8). Åt norr fortsatte den utanför schaktkanten. Totalt kunde 6 bockpar identifieras hörande till huset. Av- ståndet mellan stolparna i bockparen var mellan 1,70–1,88 m, medan spannet mellan bockarna varierade från 1,45–2,80 m. I husets västra förmodade vägglinje påträffades några stolphål som kan ha ingått i husets ingångsparti. Störst var spannet mellan bockarna just här vid den förmodade ingången. Husets orientering i nord-sydlig riktning och inte i öst-västlig, var lite märk- lig. Detta skulle i och för sig kunna förklaras med att topografin just här sluttade kraftigt åt öster och att man därför valt att bygga huset i nord-sydlig riktning för att slippa ta hänsyn till höjdskillnaderna.

Dateringsunderlag: Ett 14C-prov av träkol från husets sydvästligaste stolphål visade på en mycket sen datering, till 1500–1600-tal e.Kr. (prov LuS7644, bilaga 1). Den sena dateringen var problematisk eftersom treskeppiga hus inte byggdes vid den tiden. Det finns ett exempel i Rya by i nordvästra Skåne på ett hus från 1200–1300-tal (hus 1), men det är ett litet hus (endast 10 m långt) som troligen byggdes med ett loft och därför försågs med inre stödjande stolpar (Svanberg 1998:44). Antagligen var det fråga om en kontaminering av yngre träkol som förts ner i stolphålet via gnagare som grävt gångar i det sandiga parti som huset låg i. Typologiskt kunde huset höra till tidsperioden 200–550 e.Kr., dvs. yngre romersk järnålder–folkvandringstid. Paralleller till byggnaden har påträffats i Köpinge (hus B14:IV, som var 5,4 x 17 m och daterad till 250–440 e.Kr.), i Påarp (hus 2 som var 3,8–5 x 35 m, daterad till 500–600 e.Kr.) och i Fosie (Fosie IV, hus 56 som var 4,7 x 20 m, daterat till 80–250 e.Kr.) (se samtliga i Artursson 2005a:107, 109f). Det är här värt att nämna en byggnad som till delar grävdes fram vid förundersökningen längs E6:an vid område 15:1, strax söder om Vellinge. Den byggnaden uppvisar samma bredd på bockarna som hus 119. I övrigt låg det huset i öst-västlig riktning och daterades med hjälp av 14C-analys till tidig vikingatid (Jacobsson 2008). Möjligen ska hus 119 snarare jämföras med den byggnaden och med eventuellt kommande byggnader som kan framkomma vid slutundersökningen av platsen 15:1.

Fas 3: Vikingatid–tidig medeltid, odling

Lager A102 Fas 3 utgjordes av lager A102 som hade avsatt sig i en topografisk svacka i den östra delen av UO (fig. 9). Lagret var bortåt 40 m brett i öst-västlig riktning. I norr och i söder fortsatte lagret utanför schaktkanterna varför dess totala längd inte kunde bestämmas. Lagrets mäktighet varierade från endast några centimeters tjocklek, där lagret tog vid i öster och i väster, för att vara uppemot en halv meter i dess centrala del. Lagret var homogent sandigt och rödbrunt till färgen. Det var minerogent till sin uppbyggnad och inte orga- nogent, dvs. det hade inte bildats genom torvbildning men genom att den dåtida matjorden brukades och odlades. Eftersom lagret låg i en svacka och i en sluttning blev det kvar även sedan odlingsaktiviteterna upphört.

20 uv Syd Daff 2008:3 Lagret låg stratigrafiskt över igenfyllnadsmassorna till två brunnar som daterades till senare delen av bronsåldern (A17678). Då dessa brunnar dokumenterades via en maskingrävd sektion syntes tydligt en skarp gräns mellan brunnarnas övre fyllnadsmassor och lager A102 som täckte dem. Detta har vi tolkat så att odlingsaktiviteterna måste ha skett via någon form av plo- gredskap som kunnat gå djupt och vända jorden, annars skulle inte lagret ha bildat en så homogen massa och en så skarp gräns mot underlaget. Od- lingen av lager A102 bör därför som äldst förläggas till vikingatid. Grop- huset A107 som låg i UO:s nordöstra del och som överlagrade lager A102 daterades till senare delen av 1100-talet (se fas 4), varför en senaste datering för lager A102 bör förläggas före den tiden.

Lager A102 innehöll ett stort fyndmaterial, särskilt den översta decime- tern som låg i direkt anslutning till de medeltida byggnadslämningarna, där lagret utgjorde en markyta. Keramikmaterialet bestod framförallt av Östersjökeramik, stengods, äldre rödgods och yngre svartgods. Flera intressanta lösfynd av metall påträffades i lagret vid metalldetektering, både vid förundersökningen och vid slutundersökningen, bl.a. näbbfibulor, mynt, del av ett likarmat spänne, en ring med en sigillplatta, bronsbeslag och en för- gylld fågelfigur med inläggningar av bergskristall, möjligen föreställande en korp eller en örn med ett djurhuvud i sina klor (se foto fig. 20 i Jacobsson 2008). Flera av dessa metallfynd kan dateras till yngre järnåldern. Någon bebyggelse från den tiden påträffades inte inom UO men borde ha legat någonstans alldeles i närheten.

Fas 4: Tidigmedeltid, ca 1075–1100-talet e.Kr. Till fas 4 hörde en matberedningsgrop, A2952, med rännan A3105 i direkt anslutning till gropen i UO:s centrala del, samt grophus 107 i UO:s nord- östra del. Gropen och grophuset hade antagligen inte varit samtida. Gro- pen fick nämligen en placering tidigt i fasen, medan grophuset hamnade i 1100-talets senare del. Matberedningsgropen var mycket intressant med en komplex lagerbildning, innehållande ett rikt osteologiskt och makrofossilt material med bl.a. mycket sädeskorn. Även keramikmaterialet bjöd på över- raskningar med en lokal variant av Östersjökeramik (se bilagorna 2, 3 och 4). Ett långt öst-västligt dike (A3301) och ett litet dike i dess närhet (A1180) tolkades som delar av en toftgräns (fig. 10).

A2952 Matberedningsgrop Anläggning A2952, var avlång till formen, ca 0,95 x 2,30 m stor och 0,72 m djup. Den låg i UO:s centrala del i öst-västlig riktning. Gropen undersöktes stratigrafiskt genom handgrävning av ena halvan först. Efter sektionsdoku- mentering grävdes den andra halvan och de inmätta ”halva” lagren kopp- lades ihop med respektive resterande lagerhalva (fig. 11). Gropen, som var nedgrävd i undergrunden, hade relativt raka sidor, en mjuk bottenkant samt en lätt skålad botten. ”Kortsidorna” mot öst och väst var mer sluttande. Det understa lagret (A9205) i gropen hade tydligt ”klätt” gropens alla sidor. Tjockleken på lagret uppgick till ett par cm längs sidorna, men i botten var det uppemot 0,2 m. Lagret bestod av kompakt, brun, siltig sand och hade troligen utgjort en del av gropens konstruktion, även om det mot botten verkade ha blandats med avsatta massor eller avfall. Dock kunde man undra

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 21 över varför man inte hade valt att använda lera istället för silt för att klä gropen med, vilket skulle ha blivit mer hållfast och beständigt.

Lager A9047, som var nästa påförda lager, återfanns endast i den östra delen av anläggningen. Liksom förra lagret innehöll A9047 fiskben och keramik. Troligtvis rörde det sig om både ett avsatt lager och ett avfallslager som har ”kastats” i från öster (vilket möjligen kan förklara dess begränsning). Nästa lager uppåt i stratigrafin var A4861. Det påträffade mestadels i den centrala delen av anläggningen. Lagret var mycket mjukt och löst packat. Även i detta lager fanns fiskben och keramik.

Nästa lager, A4463, har troligtvis varit ytterligare ett avsatt lager med en viss iblandning av avfallsrester. Lagret bestod av brun silt med lite sot och träkol. Det var kletigt och rikt på fiskben och keramik. Lagret har delvis ”klätt” sidorna i gropen. Nästa lager, A4180, liknade det förra. Lagret bestod av sand och enstaka lerklumpar av bränd och obränd lera, samt en ho- risont med vit aska som verkade ha slängts ner i gropen. Lagret har ”klätt” gropens väggar och botten. Lagret innehöll en stor mängd fiskben och keramik. Överst i gropen fanns fyllnadslager A3852. Att fyllningen var mycket homogen tydde på att igenfyllnaden hade skett snabbt vid ett och samma tillfälle (fig. 12).

Eftersom det låg ett flertal likartade lager i gropen hade anläggningen antagligen varit i bruk under en längre period och använts vid flera tillfällen, innan den slutligen fylldes igen. Det är tydligt att det inte rörde sig om en vanlig avfallsgrop. Att det saknades en samtida bebyggelse direkt i närheten kunde tolkas som att man medvetet velat förlägga den en bit ifrån bebyggelse.

Med tanke på det rika fyndmaterialet av djur- och fiskben, är det troligt att man kan knyta gropens funktion till någon typ av mathantering eller matberedning (se bilaga 2). Fyndmaterialet i gropens olika lager bestod även av 3 knivar av järn, ett bryne och 5 järnspik. Förslagsvis kan gropen ha varit någon typ av rökanläggning eller tork. Det fanns inga tecken på att man har eldat direkt i gropen. Totalt påträffades en hink med stenar (från samtliga lager). Det var svårt att bedöma hur många av stenarna som utsatts för hetta, endast ett fåtal var vittrade. Det rikliga keramikmaterialet kan möjligen an- tyda att vissa matprodukter har legat i kärl under det att de beretts i gropen. För en utförlig bedömning av fisk- och djurbenen se bilaga 2. Makroprover som togs från gropens olika lager var mycket rika på sädeskorn. Många var hårt brända och fragmenterade. Bland de 463 korn som gick att bestämma dominerade råg med 54 %, följt av vete med 25 % och korn på 19 %. Dessutom fanns några sädeskorn av havre och enstaka emmer/spelt. Endast få halmfragment och agnbaser påträffades vilket tyder på att den säd som hamnat i gropen hade tröskats på annan plats (läs mer om resultaten från makroanalysen i bilaga 4).

Inledningsvis noterades tre stolphål intill gropen (A2944, A2976 och A2984). De antogs vara del av en slags konstruktion som hörde samman med gropen (se fig. 10). Vid närmare undersökning utgick de dock p.g.a. avsaknad av djup. Men det kan inte uteslutas att de haft med anläggningens

22 uv Syd Daff 2008:3 konstruktion att göra. Möjligen har gropen även hört samman med en ränna (A3105) som låg strax väster om gropen. Rännan var 0,45 x 2,10 m stor och 0,13 m djup. Den innehöll brun sand blandad med träkol, bränd och obränd lera. Dess funktion kunde inte bestämmas. Paralleller till sådana här matberedningsgropar finns, men de är sällsynta och det är inte alltid som materialen i dem (osteologi, keramik och makro) har genomgått analyser, så jämförelser kan vara svåra att göra. Det finns ett exempel på en liknande stor matberedningsgrop i byn Löddeköpinge (muntlig uppgift, Bengt Sö- derberg).

Dateringsunderlag: Gropen A2952 daterades via ett 14C-prov av ett rågkorn från lager A4180 till 975–1185 e.Kr (LuS7639, bilaga 1). Keramikmateria- let bedömdes härröra från sent 1000-tal och tidigt 1100-tal (se bilaga 3).

Grophus 107 Typ: Grophus Belägenhet: UO:s nordöstra del Orientering: Nord-syd Yttre form: Troligen rektangulär Längd: minst 3,40 m Bredd: minst 3,15 m

Beskrivning: Grophuset var beläget i UO:s nordöstra del (fig. 10). -Ned grävningen för grophuset, A8804 avtecknade sig som en svart färgning i lager A102. Den var 2 x 3 m och ca 0,20 m djup. Gropen orienterade sig i nordsydlig riktning och hade en relativt distinkt avgränsning i väster, medan den var något diffusare i östra och i den norra delen. Fyllningen bestod av svart mellanhumös sand. Den gicks igenom på hackbord. Mot botten av nedgrävningen påträffades enstaka skörbrända stenar. Det var oklart om detta var en förstörd härdanläggning eller resterna av en stenläggning på golvnivå. I norr gick nedgrävningen ut i en ”snibb”, tolkad som husets in- gång. I grophusets fyllning (gropen A8804) påträffades Östersjökeramik, ben och en sländtrissa av bergart (F126). I grophusets norra del påträffades även en 0,8 x 0,9 m stor och 0,30 m djup grop, A9560, som tolkades som en förrådsgrop tillhörande grophuset. Några enstaka skörbrända stenar låg i gropen, samt ett fynd av ett benskaft med ett genomborrat hål (F196). Flera stolphål kunde iakttas under grophuset men det var oklart var dessa nedgrävningar börjat. Två stolphål tolkades dock som möjligen ingående i grophusets takkonstruktion, A21184 i norr och A9643 i söder. Öster om ”snibben” fanns en flack nedgrävning, A11164, med en brun fyllning. Det såg ut som om A8804 var grävd genom A11164, vilket skulle betyda att A11164 var äldre än grophuset.

Dateringsunderlag: Ett sädeskorn av råg från A8804 togs ut för 14C-datering, vilket gav resultatet 1020–1225 e.Kr. kalibrerad med 2 sigma (LuS7643, bilaga 1). Keramikmaterialet som uteslutande bestod av Östersjökeramik daterades till 1100-talets senare del (se bilaga 3). Sländtrissan tillhörde perioden yngre järnålder–tidig medeltid. Denna sena datering av grophuset får betraktas som relativt ovanlig, då de allra flesta grophus på landsbygden snarare förekommer under 1000-talet och början av 1100-talet (Söderberg 2000:79; Thomasson 2005:99).

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 23 Toftdike Ett över 70 m långt och 1 m brett dike hänfördes till denna fas. Diket, A3301, låg i öst-västlig riktning i UO:s norra västra del, ute på det som enligt kartan från 1700 markerades som toftmark. Genom kartöverlägg av undersökningsytan på 1700-talskartan ser man diket överensstämma väl med en gräns mellan toftmark hörande till gård nr 16 åt söder och toftmark hörande till gård nr 12 på dikets norra sid. Diket undersöktes via tre smala sektioner tvärs över. Diket visade sig vara handgrävt, relativt grunt (ca 0,3 m) och längs med dess södra del löpte en stenrad satt med mindre stenar, vilka helt saknades i dikets norra del. Fyllningen var homogen. Inga fynd påträffades. Längst i väster där diket gjorde en liten böj mot norr, framkom en liten bit av ett annat smalt dike (A1180) som även det böjde av och fortsatte utanför schaktet. Eftersom dikena saknade fyndmaterial och stratigrafiska relationer för en relativ kronologi, var det osäkert vilken datering de skulle ha. Placeringen i fas 4 motiverades med att snarlika gränsdiken från andra byundersökningar oftast har fått en datering till tiden före 1200 e.Kr.

Fas 5: 1200-talets slut–1350 e.Kr. Under första delen av 1200-talet fanns ingen bebyggelse inom undersök- ningsområdet och vi har inte heller kunnat belägga några aktiviteter som lämnat arkeologiska spår efter sig från den perioden. Det är först mot slutet av 1200-talet som undersökningsområdet åter togs i besittning för en gårds- bebyggelse som vi i denna fas kunde följa fram till mitten av 1300-talet (fig. 13). Två byggnader, hus 121 i nordost och hus 122 i sydost anlades ovanpå lager A102 och en brunn grävdes öster om hus 122, A108. Av hus 121 åter- stod endast ett 40-tal stolphål, varav de flesta låg i vägglinjen. Av hus 122 återstod desto mer. Det huset tolkades som ett ”verkstadshus” och innehöll en rökerianläggning och ett verkstadsrum. Denna huslämning var en av un- dersökningens stora behållningar. Det är mycket ovanligt att träffa på en så välbevarad byggnadslämning, som trots att det inte var ett bostadshus ändå innehöll så mycket fynd och rikligt med osteologiska och makrofossila material. Söder om huset påträffades en möjlig offergrop (A21265), en ränna (A10452) och ett kulturlager (21034). Mellan hus 122 och brunn A108 åt öster låg ett kulturblandat lager (A12163). Ännu en brunn hänfördes till denna fas och det var A17744 som låg mellan de båda byggnaderna.

Hus 121 Typ: Stolpbyggt, med stolpar i vägglinjen Belägenhet: UO:s nordöstra del Orientering: Öst-västlig Yttre form: Rektangulär Längd: minst 18,50 m Bredd: 4,50 m

Beskrivning: Hus 121 avtecknade sig som en samling stolphål intill norra schaktkanten i öster. Ett 30-tal stolphål låg i husets vägglinje i öst-västlig riktning, medan 8 stolphål markerade två möjliga innerväggar. I väster var huslämningen kraftigt skadad eftersom där inte gick att finna spår efter den västra gaveln. Det påträffades många stolphål i och kring huset, och det kan inte uteslutas att flera stolpar kan ha ingått i huskonstruktionen, ex-

24 uv Syd Daff 2008:3 empelvis några stora stolphål (A4907, A19059, A17464, A19038, A4925, A18937, A18747, A4885 och A17475) som samtliga hade fyllningar med lera. Byggnaden kan ha bestått av tre rumsenheter. Det var svårt att definiera husets funktion eftersom det saknade fyndmaterial. Det var byggt enligt en högremskonstruktion som saknade parvisa stolphål.

Dateringsunderlag: Flera av stolphålen till huset påträffades stratigrafiskt över lager A102 och över grophus 107. Det fanns även stolphål som inte kunde iakttas förrän i samband med en sekundär schaktning av lager A102. Det sistnämnda berodde på att fyllningarna i stolphålen och lagrets fyll- ningsfärg var snarlika. De stratigrafiska iakttagelserna, husets bredd och konstruktion tydde på att det var fråga om ett medeltida hus, rimligen från 1200-talet eller tidigt 1300-tal. Således kunde det ha varit samtida med hus 122.

Hus 122 Typ: Stolpbyggt, med stolpar i vägglinjen, ”verkstadshus” Belägenhet: UO:s sydöstra del Orientering: Öst-västlig Yttre form: Rektangulär Längd: 18 m Bredd: ca 5 m

Beskrivning: Hus 122 låg i öst-västlig riktning i den södra delen av kultur- lagerområdet, ovan lager A102. Huset var stolpbyggt med ett 30-tal stolpar i vägglinjen, och i något skede hade det byggts ut med en smalare separat del åt väster så att det totalt innehöll tre rum. Stolphålen i byggnadens lång- sidor låg ställvis parvis, men inte konsekvent, därför var det inte möjligt att avgöra om huset varit byggt i en bindningsverkskonstruktion (där parvisa stolpar funnits) eller en högremskonstruktion (där parvisa stolpar saknats). På tre ställen var byggnaden störd av yngre nedgrävningar. Gropen A7285, som var en sandtäktsgrop, hade stört byggnaden i sydväst. Ugnen A105 som tillhörde ett yngre hus hade stört husets mittparti där en mellanvägg hade stått, och i husets sydöstra hörn fanns en nedgrävning för hus 106, även den tillhörig en yngre fas (fig. 14). Samtliga stolphål i hus 122 var nedgrävda i lager A102 vilket man tydligt kunde se då de undersöktes. Väggarna i huset har antingen bestått av risflätning och lerklining eller av trä.

Byggnaden karakteriserades som ett verkstadshus. Verkstadshusets västra rum hade byggts till sekundärt. Denna del undersöktes redan vid förunder- sökningen och kallades där för A11 (bestående av FU-stolphålen A1600, A1573, A784 och A797). Av avstånden mellan stolphålen att döma var storleken på tillbyggnaden 3,30 x 3,50 m och formen aningen skev. Stolphålen var snarlika de övriga som hörde till verkstadshuset. I de fyra stolphålens fyllningar hittades fiskben och en yngre svartgodsskärva, vilket talar för samtidigheten med rökeriet. Denna tillbyggnad kan ha fungerat både som ett vindfång för ingången till rökeriet och som ett förrådsutrymme till rö- keriverksamheten.

Husets centrala rum som var ca 4,6 x 5 m stort, hade använts som ett rö- keri (fortsättningsvis benämnt som ”rökeriet”), medan det östra rummet på

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 25 ca 4,65 x 8 m, hade använts som en verkstad/kokhus av något slag (fort- sättningsvis kallat för ”verkstadsrummet” eller ”verkstaden”). Stolphålen i huset var överlag stora (0,4–0,6 m i diameter) och ansenligt djupa (mellan 0,25–0,4 m). I ett av stolphålen i den norra väggen påträffades en kniv (Fnr340 i A16837) och i ett stolphål i den södra väggen påträffades ett bryne (Fnr229 i A7733). Båda fynden tolkades som byggnadsoffer. En 0,8 x 0,9 m stor och 0,2 m djup grop, A21265, påträffades utanför hus 122, alldeles intill verkstadens södra vägg. Den innehöll ett nästan helt komplett skelett av ett får, samt några ben av ytterligare djur. Gropen tolkades som ett möj- ligt djuroffer (se nedan).

Dateringsunderlag för hus 122: Dateringsunderlaget för hus 122 var mycket gott. Bestämningen av mynten från rökeriets golvlager visade att de flesta härstammade från 1300-talets första hälft (se bilaga 5). Ett 14C-prov av ett sädeskorn från det äldsta golvlagret i rökeriet gav en datering till 1150–1295 e.Kr. (LuS7642, A15372, bilaga 1). Ett sädeskorn från rökeri- ets yngsta eldstad visade en 14C-datering till 1215–1325 e.Kr. (LuS766645, A16480). En datering av ett träkolsfragment från ett golvlager i verkstadsdelen gav dateringen 1260–1400 e.Kr. (LuS7647, A16880) och ett korn från det yngre golvlagret i verkstaden angav perioden 1280–1410 e.Kr. (LuS7640, A15974).

Rökeriet i hus 122 Rökerianläggningen i det centrala rummet av hus 122 bestod av en äldre eldstad (A116) med tillhörande golvlager (A15372 & A15835) och därtill en yngre eldstad (A113) som också hade ett golvlager jämte sig (A13092). Golvlagren begränsades i norr och i väster av en ränna med en lersyll (A14820 & A13836) och åt öster av en rad med stenar tolkade som ingå- ende i en mellanvägg.

Rökerianläggningen hade byggts upp genom att man grävde en grund ränna (A14820) längs med och ca 0,35–0,65 m ifrån den norra väggen i rökeriet. I väster grävde man på liknande sätt ca 1,25 m innanför den västra väggen. Rännan var 3,60 m lång i norr och böjde av åt söder längs västra väggen med en längd på 2,4 m. Rännan kan ursprungligen ha fortsatt längre åt sö- der, men i samband med att man grävde den stora sandtäktsgropen A7285 i en senare fas så skadade man hela den sydvästra delen av rökeriet. I öster lade man ut stenar där en mellanvägg skulle gå. I rännan byggde man upp en ca 0,20 m hög och 0,40 m bred ”lersyll” (A13836) bestående av bränd lera och lerbrockor. Eventuellt hämtades leran från en äldre raserad ugn eller liknande eftersom många av de brända lerbitarna hade en tydlig plan sida som var svartbränd. Längs den södra väggen var det svårt att avgöra om en lersyll funnits eller ej (eftersom där fanns stora störningar) men A15952 och A16457, som var små raseringslager med bränd och obränd lera, kan ha varit omrörda delar av lersyllen (fig. 15).

Lersyllen tolkades ha haft funktionen av en begränsning av rökerianlägg- ningens bottenyta, som en barriär för att förhindra att fettdropp, klet och smuts bredde ut sig över hela rökerirummet. Denna tolkning stöddes av att de ackumulerade golvlagren i rökerianläggningen (upp till 0,25 m) verkligen låg an mot lersyllen. I öster fanns inte denna lersyll, utan där låg

26 uv Syd Daff 2008:3 golvlagren an mot en stenrad som tolkades som en mellanvägg i huset. Stensyllsraden var dock inte komplett eftersom man verkade ha plockat bort sten från den, troligen i samband med yngre byggnationer. Det är möjligt att lersyllen även hade fungerat som en avsats varpå man kunde stå och arbeta, exempelvis raka ut sand, samla ihop aska, rensa bort nedfallen fisk etc. Om detta antagande stämmer hade man en ”ren” yta att gå på i rummet både längs med den norra väggen (ett ca 0,35–0,65 m brett utrymme) och längs den västra (ca 1,20 m brett utrymme) dit lersyllen inte nådde.

Eldstaden i rökeriet låg i rökerianläggningens sydöstra hörn. Den utgjordes ursprungligen av en cirkulär grop som var ca 1 m i diameter (A116). Den hade klätts invändigt med lera. I gropen låg ett sotigt och kolfyllt lager (A16673). Framför gropen låg en stenpackning (ca 1 x 1 m stor) och en platta av obränd lera som var 0,5 x 0,5 m stor.

Ett golvlager ackumulerades på rökerianläggningens botten (A15372). Lag- ret var 3 x 3,7 m stort och bortåt 0,2 m tjockt. Egentligen var det skiktat i många tunna strimmor, men det gick inte att särskilja dem från varandra och därför mättes de in som ett lager. Lagret bestod av svart sand, bränd och obränd lera, sot och träkol och brända växtdelar. Mycket fiskben och fiskfjäll påträffades i lagret, särskilt i dess västra del. Ibland såg det t.o.m. ut som om hela fiskar lämnats kvar på golvet. Flera liter av lagret togs in som preparat för vattensållning. Även påfallande många djurbensfragment framkom i lagret (se den osteologiska analysen i bilaga 2). Ungefär mitt i detta lager framkom ett hårt svartbränt skikt som mättes in som ett separat lager (A15835). Detta lager var endast några centimeter tjockt och bestod av en hårt packad organisk massa bestående av hö och strån, möjligen med inslag av bark, som hade bränts på plats (fig. 16). I verkstadsdelen påträffades ett litet lager (A15974) vars innehåll var påfallande likt det i A15835 och även det innehöll en liknande blandning av organiskt material (se bilaga 4).

Vid något skede byggde man om eldstaden i rökeriet genom att man place- rade två större stenar i ugnsgropen och sedan fyllde man på med flera sand- och utjämningslager. Över den äldre lerplattan strök man ut ny lera. Kring denna yngre eldstad (A113) ackumulerades ett nytt golvlager (A13902) som var snarlikt det äldre golvlagret A15372. Det var ca 0,1 m mäktigt och innehöll även det fisk- och djurben. Flera liter togs in som preparat för vattensållning. Makroanalysen av prover från det äldre golvlagret A15372 samt från eldstäderna A113 och A116 visade att rökeriet var fattigt på makrofossil. Rökeriet har inte använts för förvaring eller torkning av säd eller andra vegetabilier, det verkade snarare som att man varit noggrann med att inte dra med sig jord eller skräp från gårdsplanen in i rökerianläggningen (se bilaga 4).

Fyndföremålen från rökeriet bestod av ett bryne, keramikskärvor (Östersjö- keramik, stengods, yngre svartgods och äldre rödgods, se bilaga 3) och ett 30-tal järnföremål som var starkt eldpåverkade och ihopkorroderade med bränd lera. Bland klumparna var ett antal spikar synliga. Troligen rörde det sig om en eller flera konstruktionsdetaljer till rökerianläggningen, möjli- gen hörande till en överbyggnad som kunde sluta till anläggningen så att röken inte spred sig i hela rummet utan höll sig inom rökerianläggningen.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 27 Förutom dessa fynd påträffades både byggnadsoffer och verksamhetsoffer i rökeriet (se text nedan).

Vi har i nuläget för lite kunskaper om hur man rökte fisk och kött under medeltiden. Vad man rökte i Skegrie är för närvarande också oklart. Det troligaste är att det var fisk, men det kan inte uteslutas att man även rökt kött. Att det har förekommit två olika sorters röktekniker, varmrökning och kallrökning även under medeltiden kan man förutsätta, men vilken teknik man använt sig av i Skegrie är inte lätt att bestämma. Kontakter har tagits med rökeriet i Kåseberga i sydöstra Skåne för att diskutera rökeriverksam- heten nu och under äldre tider. Genom samtal med de yrkesverksamma rökeriarbetarna där hoppas vi bättre kunna förstå de medeltida lämningarna. Mer om detta i en kommande artikel framöver, se nedan under Kommande arbete.

Byggnadsoffer och verksamhetsoffer i rökeriet I samband med undersökningen av lersyllen i rökerianläggningen påträf- fades en mycket intressant samling av byggnadsoffer uppradade efter varandra i syllrännan. Längst ned i sydväst låg en sländtrissa av täljsten, nästa föremål i rännan norrut var ett överarmsben av en unghäst, därefter låg ett långt bryne av glimmerskiffer. Efter kröken österut fortsatte raden av deponerade fynd med ännu ett bryne (men av en annan stensort), en fossil, en flintskrapa och sist ett handtag av järn. Intill stenarna i mellanväggen påträffades i samband med undersökning av golvlagren även en hank till en äldre rödgodskanna och en sländtrissa av bärnsten. Dessa tolkades ha hört samman med gruppen av byggnadsoffer, men de tolkades inte som några byggnadsoffer förrän de övriga kom fram. Sammanlagt låg här såle- des nio olika föremål längs med rökerianläggningens kant. Fynden bestod av vardagliga föremål (sländtrissor, brynen, handtag till kanna och handtag till dörr) blandade med föremål som kan ha haft en mer magisk innebörd (fossil, flintskrapa). Lägg märke till att de nio föremålen bestod av nio olika sorters material. De var alla tydligt utplacerade och hade inte hamnat där av en slump (fig. 17).

Längst ner på bottennivån i rökeriet, i kanten på lersyllen i norr och intill mellanväggen, påträffades en rad med mindre stenar (A16100) som hade lagts ut direkt över lager A102. Stenraden var inte komplett eftersom den ställvis var gles eller saknades. I stenradens nordvästra hörn låg en under- käke från ett nötdjur nedtryckt mellan två av stenarna. Under käken låg även ett skenben av nöt. Även dessa ben tolkades som ett byggnadsoffer (fig. 18).

Förutom dessa offerfynd framkom i rökerianläggningens golvlager (A15372 och A13091) ett tiotal mynt (se bilaga 5). De påträffades utspridda över hela rökerianläggnings golvyta och samtliga mynt var anfrätta av något, möjligen salt, och de var brandskadade (muntlig uppgift, Thomas Lindell). Initialt tolkades mynten som betalningsmedel som man tappat i samband med försäljning av rökta varor ”över disk” Under rapportarbetet har denna tolkning emellertid ersatts av tanken att mynten snarare ska tolkas som medvetet deponerade ”verksamhetsoffer” – t.ex. återkommande offer för

28 uv Syd Daff 2008:3 att tillförsäkra en lyckosam ”rökning” och byggnadens väl (Falk 2007:24). Myntens datering låg i perioden från 1300-talets början till år 1360.

Grundläggningsoffer brukade placeras under husgrunder, vid väggarna, härden eller taket. Deponeringen av både byggnadsoffren och ”verksam- hetsoffren” bör ha skett i samband med någon ritual. Sådana ritualer kunde vara mycket komplicerade med flera nedläggelser, och varje föremål som man offrade, vilket i princip kunde vara vad som helst, har vid offrandet tillskrivits ett symboliskt värde (Falk 2007:24, 36).

Verkstaden i hus 122 Verkstadsdelen i östra delen av hus 122 innehöll en kraftigt skadad eldstad med flera lerlager och en stenläggning intill (A117), ett äldre golvskikt med sporadiskt bevarade lager, pinnhål, ännu en stenläggning samt en yngre golvnivå.

Verkstadsrummet i hus 122 var rejält stort, 4,6 m brett och 8,5 m långt, således ca 40 m2. Eldstaden A117 låg i verkstadsrummets sydvästra hörn (fig. 19). Ursprungligen hade den varit ca 2,4 x 2,5 m stor, men den hade skadats kraftigt i väster då omkring en meter av anläggningen bokstavligen tagits bort då man under nästkommande fas byggde upp ugnen A105 till hus 124. Eldstaden A117 hade byggts genom att man grävt en grund grop i lager A102 och sedan klätt gropens sidor med flera lerlager, som sedan blivit mer eller mindre brandpåverkade (fig. 20). Det var oklart om eldstaden haft någon överbyggnad. Framför eldstaden hade en stenläggning, bestående av knytnävstora stenar legat, men vid undersökningen syntes att man i något skede plockat delar av den. I rummets nordöstra del påträffades också en stenläggning, ca 1,75 x 3,2 m stor (A17010), som dock inte hörde samman med någon ugn. Den stenläggningen var kraftigt skadad av tre (yngre?) gropar och av ett stenskott stolphål. Intill stenläggningen åt väster låg ställvis tunna skikt av bränd och obränd lera som verkade ha blivit uppblandade med underlaget, dvs. med lager A102. Stenläggningen såg ut att ha fungerat som en ”arbetsplats” där man hårdgjort ytan, men vad man arbetat med här är fortfarande oklart för oss. Eventuellt kan de tre groparna ha grävts för att rymma behållare av något slag som man sänkt ner i golvet en bit.

Inne i verkstadsrummet utbredde sig flera tunna och fragmentariska golvlager (A20089, A20423 och A20473). Ett tiotal små pinnhål dokumenterades också, men de bildade inget tydligt mönster så funktionen av dem gick inte att fastställa. Över de äldsta golvlagren och pinnhålen utbredde sig ett 3,6 x 6,4 m stort och 0,1 m mäktigt, bättre bevarat golvlager, A16880. Lagret var egentligen en sammanslagning av flera tunna sot- och kollager innehållande brunsvart sand, bränd lera och sot. Fynden bestod av keramik (Östersjö- gods, stengods, äldre rödgods och yngre svartgods, främst från kannor) och rikligt med järnföremål, bl.a. en kortlie eller en hackelsekniv (oklart vilket), en nyckel och flera järnknivar. En dekorerad knivslida av brons och ett för- arbete till en tärning av ben påträffades också. Järnföremålen var i ett dåligt skick, troligen p.g.a. att verksamheten i verkstaden gjort jordförhållandena på golvet dåliga för järnets bevarande. De flesta fyndföremålen påträffades i lagrets östra del.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 29 Ytterligare två golvlager hörde till verkstaden, A15533 och A15974. Stra- tigrafiskt låg de båda över A16880. Lager A15533 var ca 3 x 3 m stort och 0,1 m mäktigt, det bestod av svart humös sand med sot, träkol och bränd lera, det innehöll inga fynd. Lager A15974 var en 0,6 x 0,8 m liten fläck av bränt organiskt material nära eldstaden A117. Det bestod av bränt hö och strån, ev. också bark.

I jämförelse med rökeriet framkom i verkstaden inga mynt. Utöver fynd- föremålen innehöll golvlagren mycket djur- och fiskben som tolkades som rester efter måltider (se bilaga 2). Makroanalysen visade också på ett intressant resultat med många (tröskade) sädeskorn där råg dominerade. Utö- ver sädeskornen påträffades fragment av agnbaser och strån, samt en stor mängd örtfröer, framförallt från åkerogräs och ruderatmarksväxter. Dess- utom fanns ett starkt inslag av olika gräsmarksarter som tydde på att ängshö förvarats i lokalen eller använts som strö på golvet (bilaga 4). För att få reda på vilka aktiviteter man använt verkstaden till krävs en närmare studie av det samlade analysmaterialet och av fynden (av vilka metallföremålen fortfarande är på konservering). Kombinationen med stenbelagda ytor och eldstad/ugn för tankarna till att verkstaden skulle kunna tolkas som ett kokhus, ett eldhus eller ett brygghus där man har tillrett allehanda mat och drycker (Falk m.fl. 2007:20).

Trolig djuroffergrop söder om verkstaden Anläggning A21265 var en 0,8 x 0,9 m stor och 0,2 m djup grop. Den låg utanför hus 122, alldeles intill verkstadens södra vägg. Den innehöll ett nästan helt komplett skelett av ett får (fötterna saknades), samt några ben av ytterligare djur (se bilaga 2). Gropen med dess innehåll tolkades som ett möjligt djuroffer som man deponerat någon gång efter att verkstadshuset hade uppförts och tagits i bruk, men före rännan A10452 grävdes (se nedan). Gropen hade inga daterande fynd men placerades i fas 5 utifrån sin stratigrafiska belägenhet och sin rumsliga närhet till verkstadshuset, som i övrigt innehöll många byggnadsoffer. Om gropens innehåll verkligen var en offernedläggelse så kan man inte direkt tolka det som ett byggnadsoffer, eftersom sådana depositioner måste ”låsas” i samband med byggnadens uppförande, däremot kan det ha varit ett tackoffer (Falk 2007:15, 30ff). För fyndsammansättningen i hus 122 se tabell 1.

Övriga lämningar från fas 5 Två meter söder om verkstadshuset undersöktes en 0,8 m bred och 10 m lång ränna, A10452. I öster hade den varit längre men den stördes av hus 106 (fas 8). Rännan löpte i öst-västlig riktning parallellt med hus 122 och var en tydlig nedgrävning med en homogen brun sandfyllning. På botten i den västra delen påträffades en bit av ett bryne. Det var oklart vad rännan hade fyllt för funktion. Att den löpte parallellt med huset tolkades vara ett indicium på att huset och rännan hörde samman på något sätt. Men den var för alltför djup (0,36 m) för att vara en dropp- eller syllränna. Möjligen var den en avrinningsränna för att samla ihop utkast av vätska från verkstaden. Rännan skar en djuroffergrop, A21265 (se ovan). Rännan skar även ett mindre kulturlager söder om hus 122 (A21034) som i sin tur hade avsatt sig över gropen. Dessa stratigrafiska iakttagelser pekade åt att rännan inte kan ha grävts i samband med husuppförandet, men en tid därefter.

30 uv Syd Daff 2008:3 Sakord Antal fyndposter Bearbetad sten 1 Ben/byggnadsoffer 2 Beslag 4 Bleck 3 Bryne 3 Bränd lera 3 Fossil 1 Föremål 1 Handtag 1 Järnring 1 Kniv 3 Knivslida 1 Lerklining 3 Lie/hackelsekniv 1 Malsten 1 Mynt 11 Nyckel 1 Nål 2 Skrapa 1 Sländtrissa 2 Smälta 2 Spik 1 Tärning/förarbete 1 Keramik Östersjögods 13 Yngre svartgods 3 Siegburg 1 Tabell 1. Fyndsammanställning över fynden Äldre rödgods 9 som påträffades i det högmedeltida verk- Stengods 1 Yngre rödgods 1 stadshuset, hus 122.

Lager A12163 8 öster om hus 122 var ett 5 x 6 m stort kulturlager som bestod av grå sand med träkol och brända lerfragment Det var inte ett regelrätt kulturlager utan snarare en kulturinblandning i en marknivå. Lagret sträckte sig i riktning mot en samtida brunn öster om huset (A108). I lagret påträf- fades en medeltida hästsko, ett järnbeslag, ett bronsbleck, Östersjökeramik och en skärva yngre svartgods.

Två brunnar (A108 och A17744) hänfördes till denna fas. A108 låg öster om hus 122, medan A17744 låg mellan de båda husen som hörde till fasen. Brunn 108 snittades med maskin och sektionen ritades manuellt. Brunnens nedgrävning var 4,2 m stor i diameter och nästan 2 m djup. Mot botten smalnade den av och var där endast 1,1 m i diameter. Ett tiotal tunna lager låg i den avsmalnande bottendelen. Lagren bestod av flammiga vattenavsatta skikt med sand, lera och grå sandig silt med lite lera. Ett fynd av en äldre rödgodsskärva gjordes i ett av fyllnadslagren.

Brunn A17744 bestod egentligen av två brunnar, men undersöktes i gräv- ningens slutskede då det rådde tidspress, varför anläggningarna inte mättes om utan kvarstod med ett id-nummer. Maskinkraft användes för att gräva en sektion genom dem Brunnarna framkom under lager A4083 som var ett lerlager som syntes under matjorden ovan brunnarna. Den västra nedgräv-

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 31 ningen var äldst eftersom den så tydligt skars av den yngre större nedgräv- ningen i anläggningens östra del. Den äldre brunnen var ca 2,5 x 2,5 m stor och 1,25 m djup. Längs sidorna hade nedgrävningen större stenar, men de var inte lagda jämt utan mer sporadiskt. Fyllningen bestod av mörk humös sand, men mot botten som svalnade av lite, vidtog strimmor av lerblandade lager.

Den yngre brunnens nedgrävning i öster var ca 4 x 3,8 m stor och djupet var 2,25 m. Överst låg lite lera som torde ha hört till lager A4083 och centralt placerat i brunnen övre fyllnadslager låg ett stort djur nedgrävt. Nästa lager nedåt i brunnsfyllningen bestod av ett melerat lager med sand och lerklut- tar, sedan vidtog gulbrun lera med strimmor av humösa mörka partier. Inga spår efter någon skoning kunde iakttas. I botten fanns en avsmalnande del. Dateringen av brunnen kunde förläggas till 1300-talets början utifrån fynd av äldre rödgods.

Fas 6: ca 1350–1450 e.Kr. Till fas 6 kunde endast en byggnad hänföras och det var hus 124. Det var byggt på stensyllar över platsen för verkstadshuset från förra fasen. En stor ugnsanläggning, A105, låg i husets västra del. I öster avslutades huset med två stenpartier A114 och A111. En stenterrass, A109, hade lagts ut över lerlager A11176, som täckte brunn A108 från förra fasen. Även lerlagret A4083, nordost om hus 124 hade lagts ut över en tidigare brunnsnedgräv- ning. Längst bort i schaktets nordöstra hörn låg en lertäktsgrop, A8318, som också hänfördes till denna fas (fig. 21).

Hus 124 Typ: Syllstenshus Belägenhet: UO:s östra södra del Orientering: Öst-väst Yttre form: Rektangulär Längd: 20 m Bredd: ca 5 m

Beskrivning: Vid 1300-talets mitt uppförde man en ny byggnad över platsen för verkstadshuset. Det var ett 20 m långt och 5 m brett hus som byggdes på stensyllar. I sydväst var byggnadslämningen skadad av en stor yngre grop (A7285) och i dess östra del av nedgrävningen för ett yngre hus (A106). Stenarna i husets syll bestod av blandade storlekar och av olika stensorter. I husets norra syllstensrad påträffades en underkäke av gris och under den södra stensyllen en käke från får/get. Båda käkarna tolkades som byggnadsoffer. I den södra syllraden påträffades även två större bitar av granatglim- merskiffer som var delar av malstenar. Dessa kan ha varit byggnadsoffer men det är inte säkerställt eftersom man kan ha uppfattat stenarna som bra byggnadsmaterial.

Byggnaden hade troligen haft 3 rum. I väster fanns ett 5 x 11 m stort rum med en stor eldstad/kupolugn (A105) i rummets västra del. I husets centrala del fanns ett 5 x 5 m stort rum och längst bort i öster ett rum på 3,75 x 5 m som haft en stenläggning (A111 och A114). Utanför det största rummet åt

32 uv Syd Daff 2008:3 söder fanns en stenlagd yta som kan ha utgjort grunden för en liten utbyggnad, på danska ett s.k. ”udskud”. En annan tolkning är att stenläggningen var lagd utomhus, möjligen som ett stenlagt ingångsparti. Väggarna har varit byggda i korsvirke med soltorkat tegel eller flätverk med lerklining.

Innanför stensyllarna påträffades olika utjämningslager av humusblandad lera och små golvlagerrester (A14526, A14263, A13233, A9234, A8261, A8759, A7717 och A7586). De flesta låg i det västra rummet. Det är möjligt att lagren snarare hade fungerat som underlag för trägolv än som egentliga trampytor. Lerlagren kan ha påförts för att göra golvnivåerna i huset vågräta eller som isolering. Rummet längst bort i öster med den stenlagda ytan, kan ha använts som stall för mindre djur som man behövde hålla extra uppsikt över.

Eldstaden eller ugnen A105 i husets västra rum var mycket grundligt an- lagd. Före man började bygga den röjdes den utvalda platsen så att man kom ner till lager A102. Man lade ut 14 stora stenar i en cirkel som var ca 2 m i diameter (A11522). I ugnens västra del las en platt sten, den tolkades ha fungerat som ugnens utrak eftersom den var brännskadad och svartfärgad. Dess övre yta låg på en lägre nivå än de övriga stenarna i cirkeln vilket också pekade åt att ugnens öppning vätt åt detta håll.

Innanför de stora stenarna, på en yta av ca 1,2 x 1,6 m hade man omsorgsfullt lagt ut bortåt 200 knytnävstora stenar i en fin och jämn stenläggning (A12100). Detta var ugnens värmemagasin. Över de stora stenarna bredde man sedan ut gul lera (A11651). På stenläggningen inne i eldstaden bredde man också ut lera i flera omgångar. Vissa lerlager var alldeles rödbrända, medan andra var obrända (A7831). De brända lerlagren tolkades som ugns- plattor (fig. 22). Ett av dessa lager (A9459) bar spår av avtryck efter strån och textil. Stråavtrycken var troligen från linstjälkar. På ytan påträffades även ett linfrö och ett frö av oljedådra. Per Lagerås som analyserat makro- proverna antydde att de oljerika fröerna kan ha använts i bakning. Ugnen kan även ha använts för att torka lin i (se bilaga 4). Textilavtrycken kan ha uppstått ifall man använt blöta trasor för att förhindra att ett nyutlagt lerlager skulle torka för snabbt och riskera att spricka. Inga som helst fynd påträffades i ugnen, inte ens fisk- eller djurben.

Ugnen tolkades som en kupolugn. Över ugnsplattan och de stora stenarna låg nämligen flera raseringslager med bränd lera (A8781, A7758 och A7746). Dessa lager kan ha utgjort kupolens rasering. Inte något av ugnens lerlager var sintrat, dvs. temperaturen kan inte ha varit särskilt hög. Ugnen hade antagligen inte varit upphettad med direktverkande eld, utan man hade antagligen placerat in heta material som hettat upp ugnen invändigt till ca 500–600 grader. Sådan hetta bränner leran men lämnar den i ett icke-sintrat skick. Varför det låg flera skikt av brända och obrända lerlager i ugnen kunde inte besvaras, möjligen har man haft problem med ras från kupolen och fått bygga om ugnen vid några tillfällen. Liknande ugnar har bl.a. påträffats i trelleborgen i Trelleborg (Jacobsson 1999:99ff).

Några brandlager intill ugnen och i profilbänken (A9933, A10011 och A8956) antydde tillsammans med det stora raseringslagret som låg över hus 124 (A4965 i nästa fas) att byggnaden utsatts för en brand.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 33 Fyndmaterialet från huset var relativt skralt. Det bestod av ett fåtal kera- mikskärvor, några spik, en sländtrissa, några bearbetade benbitar och en cu-legering. I det stora raseringslagret efter huset A4965 påträffades desto fler fynd och de har antagligen tappats i hus 124.

Dateringsunderlag: Byggnaden daterades främst genom sin stratigrafiska belägenhet över hus 122 och under raseringslager A4965.

Övriga lämningar från fas 6 I samband med den sista schaktningen snittades A8318, en 4 x 4,6 m stor och 1,3 m djup grop i UO nordöstra hörn. Gropen tolkades ursprungligen ha blivit grävd som en lertäktsgrop som senare fyllts igen med skräp, göd- sel och raseringsmassor från ett närbeläget hus. Möjligen har gropen stått öppen en tid för i botten fanns vattenavsatta lager. Lerlager A4083, som låg över brunnarna A17744 norr om hus 122, hörde också till fas 6. Ler- lagret, som var 4 x 6 m stort och 0,25 m tjockt, undersöktes extensivt via ett antal provgrävningar med spade. Lagret var den översta igenfyllningen för brunnsnedgrävningarna. Ännu ett stort grågult lerlager tillhörde denna fas och det var A11176 som hade jämnats ut över brunnsnedgrävningen för brunn A108 i UO sydöstra del. Lagret var 3,5 x 4,20 m stort och endast några centimeter tjockt. Det hade påverkats av plogen så det var relativt tunt. Leran hade förmodligen anlagts för att kompensera för fördjupningen efter den äldre brunnen under. Intill detta lerlager låg en stenläggning i nord-sydlig riktning, A109. Stenarna tolkades vara rester efter en terrass som man byggt upp för att kompensera för den topografiska lutningen åt öster.

Fas 7: 1400-talets mitt, rasering av hus 124, A4965 Till fas 7 hörde endast ett lager. När vi hade banat av matjorden i UO:s syd- östra del framträdde det 8 x 21 m stora raseringslagret över platsen för hus 124 (fig. 23). Lagret innehöll bränd och obränd lera, träkol, sot och svart sand, och det tolkades därför som ett raseringslager efter hus 124. Eftersom leran både var styv och mäktig (upp till ca 0,15 m) valde vi att schakta bort det med maskinkraft. En meterbred remsa tvärsöver sparades dock för att senare grävas med handkraft. Före schaktningen undersöktes några spridda lager och enskilda anläggningar som låg stratigrafiskt över lagret. Vid schaktningen stod maskinen vid södra schaktkanten och drog med skopan från norr mot söder i tunna skikt. En kontinuerlig metalldetektering skedde och en hel del fynd tillvaratogs. Egentligen bestod lagret av flera skikt med raseringsmassor, men vi bedömde dem som delar av samma rasering. Lag- ret schaktades ned tills de underliggande kontexterna blev synliga.

Fynden som tillvaratogs i lager A4965 bestod av keramikskärvor (Öster- sjögods, äldre och yngre rödgods, stengods och jydepotta), ett oidentifierat mynt från 1400-talet (se bilaga 5), några brynen, små brons- och blyföre- mål, diverse spik och järnföremål samt en sigillstamp tillhörande ARNERI HAMINGUS (Fnr181, se nedan under Fyndmaterialet). Att ett raseringslager innehåller så mycket fynd är ovanligt, eventuellt kan det i det här fallet förklaras med att man vid schaktningen av raseringen även fick med sig delar av byggnadens golvlager.

34 uv Syd Daff 2008:3 Fas 8: 1400-talets senare del–1600-tal Till fas 8, som var undersökningens yngsta fas, hörde två byggnader, hus 106 och 110, en stor grop (A7285) och i övrigt enstaka spridda lager och an- läggningar som endast var sporadiskt bevarade. De flesta av dessa anlägg- ningar var skadade av modern jordbruksverksamhet. Samtliga anläggningar i fasen behöver inte ha varit samtida (fig. 24).

Hus 106 Hus 106 påträffades i UO:s sydöstra del. Det undersöktes extensivt. Hus- grunden låg i nord-sydlig riktning och kantades av syllstensrader i väster, norr och i öster. Stenarna syntes då lerlager A4965 hade schaktats bort, men tolkningen är att huset byggts efter att raseringslagret A4965 deponerats, men att det var svårt att se var raseringen från hus 124 upphörde och var raseringen efter hus 106 tog vid. Huset verkade ha varit ca 5 m brett. Längden gick inte att bestämma eftersom endast 5,5 m låg innanför UO, resten fortsatte åt söder utanför schaktet. Vid undersökningen upptogs ett antal små sektioner för att kunna säkerställa stratigrafin mellan byggnaden och underliggande kontexter. En hästsko (F342) som påträffades instucken i västra syllstensraden till huset tolkades som ett byggnadsoffer.

Hus 106 verkade ha anlagts genom att man grävt en stor rektangulär grop (A9867) rakt igenom lämningarna efter hus 122 och 124, och sedan lagt man ut stora syllstenar i kanten på gropen. Stensyllarna bestod av en blandning av flinta och bergart. Troligen hade byggnaden haft flera skift med syllstenar men det var endast de nedersta skiften som återstod. Innanför och utanför syllstenarna hade man fyllt på med lera. Över hela golvytan hade man brett ett 0,2 m tjockt massivt lerlager (A9883). Lerlagret tolkades som ett golvlager men det fanns egentligen inga spår av någon trampyta mer än i nordvästra hörnet (A9782) där en liten lagerrest dokumenterades. Troligen har huset haft trägolv och det tjocka lerlagret har då fungerat som en bra isolering. Av de stratigrafiska iakttagelserna att döma kunde huset dateras till slutet av 1400-talet och framåt.

Hus 110 Hus 110 påträffades i UO:s nordöstra del, alldeles intill schaktkanten. Endast 2 m av husets södra gavel låg innanför schaktet, resten sträckte sig utanför schaktkanten åt norr. Husets bredd beräknades till drygt 5 m. Huslämningen undersöktes extensivt. Några stenar och ett stenlyft antydde att huset hade byggts på stensyll. Ett gruslager (A11902) kan ha fungerat som ett utjäm- ningslager. Dateringen var oklar, möjligen var det byggt under 1500-talet.

Övriga större lämningar från fas 8 Den stora gropen A7285 låg i UO:s östra del och var 2,3 x 4,4 m stor och 0,35 m djup. Den tolkades ha varit en sandtäkt varifrån man tagit sand till exempelvis husbyggnation. Gropen hade fyllts igen med humöst material som hade inslag av lera och träkol. Två mynt från 1400-talets början påträf- fades i gropens norra del (se bilaga 5). Dessa kan ha hamnat i fyllningen från exempelvis hus 124, vars sydvästra del hade kapats då man grävde gropen. Några cu-legeringar påträffades också i fyllningen, liksom lite djurben, ett blyföremål och keramik av Östersjögods och äldre rödgods.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 35 Lager A3992 låg i UO:s östra del. Det var oregelbundet till formen, ca 5 x 6 m stort och 0,4 m som mäktigast. Lagret bestod av småstenar och grå lera som hade strykts ut över lager A102, troligen i en mindre svacka. Eventuellt var detta en rest av ett lergolv. 5 små titthål grävdes i det med spade och ytan metalldetekterades. Två stenläggningar i UO:s nordöstra del, A5265 och A7949, kunde inte definieras närmare än att de kan ha hört till en bebyggelse som sträckt sig norrut utanför schaktet (fig. 25).

Fyndmaterialet Totalt registrerades 604 fyndposter och 60 fyndenheter med ben (se tabell 2 där fyndmaterialet är sorterat efter sakord, material och fyndposter). Huvud- delen av metallfynden är fortfarande på konservering så en del fynd står fortfarande registrerade som föremål p.g.a. att de varit svårbedöma i ickekonser- verat skick. Keramikmaterialet har specialregistrerats av Torbjörn Brorsson på Kontoret för Keramiska Studier och hans resultat finns i bilaga 3.

De historiska fynden uppvisar ett brett spektrum av föremål och verktyg som använts inom en medeltida gård under medeltiden. Generellt kan man säga att fyndmaterialet från Skegrie avspeglar en bild av ett relativt välstånd som vi framförallt brukar känna igen från slättbygdens byar. Dock finns det ett antal fynd som är lite utöver det vanliga och då tänker jag på lösfynden av metall från yngre järnålder–tidig medeltid som påträffades redan vid förundersökningen: näbbfibulor, ett platt ornerat spänne, en förgylld fågel- figur och ett urnesspänne. Bland slutundersökningens fynd bör exempelvis nämnas de talrika medeltida mynten, byggnadsoffren, en möjlig blyvikt, ett ornerat beslag med en madonnabild och en sigillstamp. Nedan uppmärk- sammas ett urval av fynd.

Sammanlagt tillvaratogs 33 mynt och myntliknande föremål. Åtta av dem påträffades vid metalldetektering i matjorden, en framkom i schaktmassorna och resten låg i olika anläggningar och lager, ett tiotal framkom i rökerian- läggningen i hus 122. Övervägande delen av mynten är färdigkonserverade och bestämda, men en del är fortfarande på konservering. Dessa kommer när de är färdiga att bestämmas och föras in i uppställningen i bilaga 5.

Vi tillvaratog 3 blyplomber. Två var omvikta och kan ha varit tygplomber (Fnr105 och 116). Båda påträffades i matjorden. De är för närvarande på konservering och har ännu inte kunnat bestämmas, men båda hade synliga mönster som förhoppningsvis kan identifieras och tolkas. Den tredje (Fnr149) påträffades i lager A102 och den såg egentligen inte ut som en plomb utan snarare som överdelen på en klackring med (otydbara) små tecken.

En sigillstamp (Fnr181) påträffades i det stora raseringslagret A4965 efter hus 124 (fas 7). Den bestod av en rund platta av cu-legering som var ca 2,5 cm i diameter. På baksidan satt en ögla och då den påträffades såg den ut som en bronsknapp (fig. 26). Henrik Klackenberg på Riksarkivet i Stock- holm har efter bedömning från foton på sigillstampen och på avtrycket gett följande tolkning:

36 uv Syd Daff 2008:3 Sakord Material Antal fyndposter Avslag/avfall Flinta 14 Bearbetad sten Bergart 2 Bearbetat ben Ben 4 Ben/byggnadsoffer Ben 5 Beslag Cu-leg 30 Beslag Järn 11 Beslag Metall 4 Bleck Bly 1 Bleck Cu-leg 23 Bleck Metall 6 Bryne Skiffer 1 Bryne Sandsten 1 Bryne Bergart 6 Bryne/byggnadsoffer Bergart 3 Bränd lera Bränd lera 19 Dolk Flinta 1 Eldslagningsflinta Flinta 1 Fat Keramik 4 Fingerborg Cu-leg 4 Fossil/byggnadsoffer Fossil 1 Glas Fönsterglas 1 Föremål (oidentifierade) Cu-leg 6 Föremål (oidentifierade) Järn 18 Föremål (oidentifierade) Metall 3 Glättsten Bergart 1 Gryta Cu-leg 1 Handtag Ben 1 Handtag/byggnadsoffer Järn 1 Hästsko Järn 2 Hästsko/byggnadsoffer Järn 1 Järnring Järn 1 Järnten/ull- el. linkamsten Järn 1 Kamtand/långtandskam Ben 1 Kanna Keramik 27 Kanna/byggnadsoffer Keramik 1 Knapp Cu-leg 11 Kniv Järn 14 Kniv/byggnadsoffer Järn 1 Knivskaftände Cu-leg 3 Kritpipa Bränd lera 1 Krus Keramik 7 Kula Bly 5 Kärl Keramik 178 Lerklining Bränd lera 10 Kortlie el. hackelsekniv Järn 1 Malsten Bergart 5 Mejsel Järn 1 Mynt och myntliknande Silver/metall 33 Nit Cu-leg 2 Nit Järn 2 Nyckel Järn 2 Nål Ben 3 Plomb Bly 3 Tabell 2. Fyndsammanställning över samtliga registrerade fynd från slutundersökningen i Skegrie med sakord, material och antal fyndposter.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 37 Sakord Material Antal fyndposter Plugg Keramik 1 Pryl Järn 1 Retucherad flinta Flinta 6 Ring Cu-leg 3 Ring Järn 1 Sigillstamp Cu-leg 1 Sjöborre Fossil 1 Skrapa/byggnadsoffer Flinta 1 Skål Keramik 3 Sländtrissa Bergart 1 Sländtrissa/byggnadsoffer Bergart 1 Sländtrissa Bly 1 Sländtrissa Bränd lera 1 Sländtrissa/byggnadsoffer Bärnsten 1 Sländtrissa/byggnadsoffer Täljsten 1 Smälta Bly 10 Smälta Cu-leg 6 Smälta Metall 8 Spik Järn 15 Sporre m stjärntrissa Järn 1 Spröjs Bly 1 Spån Flinta 1 Spänne Järn 6 Syl Ben 1 Syl Järn 1 Sänke Bly 1 Sölja Cu-leg 9 Tegel Bränd lera 12 Trebensgryta Keramik 14 Tråd Cu-leg 1 Tärning/förarbete Ben 1 Vikt (osäker tolkn.) Metall 1 Vinare Ben 1 Ämnesjärn Järn 1 Totalt 604 Tabell 2. Fyndsammanställning över samtliga registrerade fynd från slutundersökningen i Skegrie med sakord, material och antal fyndposter.

”Efter att ha konfererat med några kolleger är mitt förslag till läsning av omskriften följande: + S(IGILLUM):ARNERI:HAMINGGUS:LN och i mitten H och en växtranka. De latinska namnformerna Arnerus och Hamingus är belagda i Sveriges Medeltida Personnamn. Si- gillstampen kan stilistiskt dateras till ca 1350–1450 och har troligen tillhört en borgare vid namn Arne Hemmingsson. Svaga punkter i denna tolkning är att efternamnet inte har genitivform och läsningen av A och E i förnamnet. Såsom en ren gissning kan jag tillfoga att LN kanske står för Lund och att växtrankan kanske syftar på humle.”

Med de skrivna dokumenten infördes bruket att ge dokumenten rättskraft genom besegling. Detta skedde med hjälp av sigill. Sigillet var ett värdefullt och symboltyngt föremål och det var viktigt att sigillstampen inte kom i

38 uv Syd Daff 2008:3 orätta händer, eftersom den då kunde missbrukas. I äldre tider var det nämli- gen sigillet och inte en namnteckning som intygade ett dokuments giltighet. Personliga stampar förstördes därför vanligtvis vid ägarens död (Nevéus m.fl. 1997:7ff). Förutom kungar och drottningar hade frälsefamiljer/släkten och stormän, städer, gillen, kloster, domkapitel, kyrkliga företrädare som påvar, kardinaler och biskopar sigill. Personer som utövade något ämbete, t.ex. lagmän, häradshövdingar och riksråd hade också egna sigill. Förutom dessa högre ståndspersoner fanns det borgare, hantverkare och handelsmän som också hade behovet att kunna upprätta köpekontrakt och intyga deras giltighet. Stampen från Skegrie kan ha tillhört en borgare från Lund.

Ett intressant fynd utgjordes av ett litet bronsbleck (Fnr201) format som en vapensköld. På framsidan fanns ett svagt nedtryckt mönster, möjligen föreställande ett tjurhuvud med horn. Blecket påträffades i ett lerlager från fas 8.

Ett blyföremål (Fnr291) som påträffades i matjorden alldeles intill grophuset från 1100-talet (A107) i lager A102 kan vara en cylindrisk blyvikt. Sådana förekommer under vikingatiden och medeltiden. I Birka påträffades liknande vikter i en smedja där man arbetat med bronshantverk. Vikterna hade där använts för att väga metaller med inför smältning (muntlig uppgift, Ingrid Gustin).

Totalt påträffades 14 knivar av varierande storlek och 3 knivskaftsände- beslag. Två av knivskaftsändebeslagen var identiska till formen och liknade små kronor (Fnr70 och 88). De påträffades i matjorden och i lager A102. Den tredje (Fnr27) framkom i matjorden och den hade formen av en bronsplatta med ristning av en ”madonnabild” eller ett kvinnligt helgon (se fig. 27). Ett liknande beslag har påträffats i Bunkeflo. På den avbildades en kvinnogestalt med ett torn intill och därför tolkades den föreställa St. Gertrud (Ingwald & Lövgren 2005:45f). Ett över 30 cm långt och svagt böjt järnföremål med tånge (Fnr305) som vi tolkade som en kortlie, har efter bedömning av foto på föremålet tolkats vara en möjlig hackelsekniv (uppgift via mail, Janken Myrdal). Fyndet påträffades i golvlager A16880 i verkstaden i hus 122.

Under temat textilverktyg kunde sammanlagt räknas 4 fingerborgar av cu- legering, en glättsten av bergart, en ull- eller linkamsten av järn, 6 sländtris- sor och tre bennålar.

En sporre med stjärntrissa av järn påträffades vid metalldetektering av matjorden. Den var ärjad men annars helt komplett. Modellen passar in på en typ som fanns under 1300-talets senare del (muntlig uppgift, Kristian Ce- derberg).

Från matjorden tillvaratogs 5 blykulor. De var av varierande storlek. De större motsvarade muskötkulor från 1600- och 1700-talen, medan de små var pistolammunition, dvs. hagel till jaktbössor som använts i modern tid under 1800–1900-tal (muntlig uppgift, Bo Knarrström). 10 stycken smältor av bly, samtliga påträffade vid metalldetektering av matjorden, kan vara spår efter ammunitionsproduktion någonstans i UO:s omedelbara närhet.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 39 De övriga 14 smältorna bestod av cu-legeringar eller av obestämbar metall. Dessa kan härröra från ett bronshantverk någonstans i närheten. Flera av de 11 knappfynden kan vara militärknappar.

De sammanlagt 17 byggnadsofferfynden från medeltiden (mynten i rökeriet ej medräknade) får betraktas som ovanligt många. Visst framkommer ibland enstaka offerfynd under syllstenar eller vid trösklar i hus under medeltiden och även från senare perioder, men att de förekommer i så stor mängd är ovanligt. Även den breda variationen på fynden (ben, brynen, flintskrapa, fossil, handtag, hästsko, kannhandtag, knivar, sländtrissor) är intressant att uppmärksamma, liksom att både traditionellt kvinnliga och manliga verktyg (sländtrissor, brynen) fanns företrädda. Mynten från rökerianläggningen i hus 122 tolkades ha deponerats direkt på golvet vid upprepade tillfällen alltmedan rökeriverksamheten pågick, och tolkades därför som verksamhetsoffer (se texten Byggnadsoffer och verksamhetsoffer i rökeriet i hus 122 ovan).

Slutligen ska ett litet föremål, funnet i lager A102 vid förundersökningen, kommenteras (fig. 28). Det utgjordes av en 31 mm hög, förgylld fågelfi- gur med inläggningar av små bitar av bergskristall. Fågeln som sannolikt föreställer en örn eller en korp sitter med utbredda vingar (den ena vingen saknas) och greppar om ett djurhuvud från vilket det ursprungligen utgått en nål men som nu saknas. Proveniens och datering är osäker, med giss- ningsvis kommer den söderifrån med en möjlig datering till järnålder. Vid förundersökningen påträffades även ett urnesspänne från 1000-talet och ett ornerat runt spänne från 900-talets mitt (se Jacobsson 2008).

Kommunikationsinsatser Under fältarbetet fanns en hemsida för grävningen på Riksantikvarieämbe- tets portal. Här uppdaterades information om grävningens resultat med bil- der och texter var eller varannan vecka. Här inbjöds även till visningarna.

Vi anordnade två offentliga visningar under fältarbetstiden: den 17 och 27 september. Vid första tillfället deltog 64 personer och vid det andra 35 stycken (totalt således 99 personer). En specialvisning gjordes den 3 oktober för byskolans mellanstadieklass med lärare, sammanlagt 42 personer. Alla visningarna var mycket uppskattade.

Halvvägs in i fältarbetet, den 12 september, utfördes en vetenskaplig upp- följning och en kvalitetskontroll på platsen av UV Syd:s biträdande en- hetschef Hélène Borna-Ahlkvist. Vid samma uppföljningsmöte deltog även Anders Wihlborg från Länsstyrelsen. Wihlborg gjorde ytterligare ett besök mot slutet av fältarbetet den 28 september tillsammans med representanter från Vägverket.

UV Syds hela personalstyrka samt delar av UV:s avdelningsledning besökte grävningen förmiddagen den 2 oktober och fick en visning. Kontakter togs med Skånska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet och Ystads Allehanda som besökte grävningen under september månad, vilket resulterade i tre större artiklar i tidningarnas tryckta upplagor.

40 uv Syd Daff 2008:3 Utvärdering De vetenskapliga frågeställningarna som ställdes upp före undersökningen berörde följande ämnesområden:

1) Kopplingen mellan järnålderns spridda bebyggelser och den medeltida byn. 2) Den medeltida gårdens disposition och förändringsskeden samt gårdsinvånarnas levnadsvillkor och sociala position. 3) Förekomsten av ett eventuellt bronshantverk i Skegrie.

De framkomna resultaten från undersökningen kommer att kunna användas för att belysa samtliga uppställda frågor, men det kan ske mer eller mindre uttömmande. Det första temat, relationen mellan den yngre järnålderns bebyggelse och de medeltida byarna, kan inte belysas helt tillfredsställande eftersom vi inte kunde identifiera skedet som föregick byetableringen, dvs. den yngre järnåldern, inom UO. Däremot är intentionen att integrera resultaten från Skegrie med de resultat som kommer att tas fram vid de återstå- ende slutundersökningarna för E6:an i en artikel. Det är framförallt två stora områden som precis ligger väster om Skegrie by och ett intressant område söder om Vellinge som alla tre kommer att undersökas under 2008, och som har visat sig innehålla grophus- och en långhusbebyggelse från yngre järn- åldern. En områdesanalys av sydvästra Söderslätt kan ge ny kunskap om bebyggelse, struktur, sociala relationer och ekonomi i denna tätbefolkade kustnära trakt.

Möjligen blir det också svårt att till fyllest belysa punkt 2, särskilt frågan om den medeltida gårdens disposition, eftersom det endast var södra delen av en medeltida gårdsbebyggelse som vi fick fram vid undersökningen. Däremot framkom ett rikligt material som belyser den del av det medeltida bylivet som vi annars ofta missar, nämligen de icke-agrara verksamheterna som byborna var involverade i. De särskilda analyserna av det osteologiska och makrofossila materialet har i detta sammanhang bidragit med värdefull information. De indikationer på rökeriverksamhet, textilhantverk, blykuls- produktion och eventuell brödbakning och linrostning, som vi fått fram vittnar om bybornas handlingsutrymme och entreprenörsanda. Byborna har inte nöjt sig med att endast koncentrera sig på jordbruket, men har varit fö- retagsamma och bidragit även på andra sätt till gårdsekonomin. Frågor som man kan gå vidare med här är om dessa verksamheter har utförts för att ge- nerera ett överskott eller för att få hushållsekonomin att gå ihop. Fyndföre- målens rika sammansättning utgör också ett bra underlag för att undersöka gårdsinvånarnas levnadsvillkor och sociala position. En fråga som också bör kunna belysas är på vilket sätt byinvånarna var involverade i traktens fiske och i handeln som var förknippad med den.

Den tredje punkten, med den eventuella metallurgiska verksamheten som fynden från förundersökningens metalldetektering indikerade, visade sig inte kunna beläggas vid slutundersökningen, varken via fynd eller anlägg- ningar. Däremot tolkades de påträffade blysmältorna som att man smält bly till skjutvapen inom eller strax intill undersökningsområdet under 1600–1700-tal.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 41 Den systematiska metalldetekteringen som tillämpades vid både för- och slutundersökningen visade sig vara ytterst värdefullt. Förutom att mycket fynd togs tillvara från matjorden, så framkom ett intressant deponerings- mönster i en av byggnaderna. Framförallt var det höga antalet mynt i det högmedeltida rökeriets olika ackumulerade golvlager iögonfallande.

Kostnaderna för konserveringen som slutligen krävde 95 000 kronor visade sig stämma bra med de beräknade 90 000 kronorna. Detta var annars en post som var svår att beräkna i förväg. Vi visste att vi skulle få fram mycket metallfynd men inte hur många av dem som skulle kräva konserveringsinsatser. En del prioriteringar fick dock göras – allt skickades inte till konservering. Metalldetekteringen ingår i en medveten satsning vid UV som kommer att utvärderas på sikt. Metallföremålens tolkningspotential och representativitet kommer då att analyseras och sättas i relation till arbetsinsatserna.

Bronsåldersboplatsen i undersökningsområdets västra del, på toftmark var oväntad. Där trodde vi snarare skulle finnas lämningar från yngre järnålder. Boplatsen daterades till yngre bronsålder och den visade sig innehålla flera olika komponenter som hus, härdområde och brunnar, trots att det bara var en begränsad del av en större boplats som vi undersökte. Materialet har stor potential för vidare bearbetning vad gäller byggnadernas typologi, rumsliga utbredning och funktion. Keramikmaterialet är så högkvalitativt att det lämpar sig väl för fortsatta specialstudier av brukskeramikens användnings- område.

Kulturlagerområdet uppvisade en mycket större komplexitet än vad som framkom vid förundersökningen. Området i det medeltida rökeriet var särskilt svårundersökt eftersom där fanns en bortåt 0,5 m tät stratigrafisk sekvens. Tidspressen mot slutet av grävningen resulterade i att inte hela det äldre odlingslagret (A102) kunde schaktas ned till botten, vilket i sin tur medförde att en ”klack” på ca 8 x 8 m blev kvar och omöjliggjorde undersökning av underliggande lämningar. Registreringen av lämningarna i fält blev eftersatt då fältarbetet i slutfasen prioriterades. Detta medförde att registreringen i Intrasis och bearbetningen sparades tills fältarbetet ute på området var avslutat. Detta fick till följd att en del arbetstid från Daff- rapporten togs till registreringsarbete.

Erfarenheterna från de senaste större byundersökningarna visar att det be- hövs en särskild avsatt tid för färdigregistrering, slutbearbetning och för kvalitetssäkring av Intrasis, direkt efter avslutat fältarbete. Flera av dessa moment hinns inte med ute i fältarbetet. Det måste finnas tid till detta efter fältarbetets avslutande, innan DAff-arbetet tar vid.

På Länsstyrelsens inrådan skulle en extern arkeolog från Malmö Kultur- miljö eller från Regionmuseet vara med på undersökningen, som ett led i det ömsesidiga utbytet och kunskapsuppbyggnaden i regionen. Vi valde att samarbeta med Malmö Kulturmiljö och idén slog väl ut. Arkeologen Karin Lövgren hade med sig värdefulla erfarenheter från undersökningar i Mal- mötrakten och hon fick i sin tur inblick i byarkeologin i en helt annan region än hon var van vid att arbeta i.

42 uv Syd Daff 2008:3 Kommande arbete Förutom Daffen som finns tillgänglig digitalt på RAÄ:s hemsida www.arkeologiuv.se, kommer de arkeologiska resultaten från undersökningen att publiceras i en artikel i en vetenskaplig bok där även resultaten från flera andra undersökningar längs E6:an presenteras. Den publikationen kommer främst att belysa perioden yngre järnålder–medeltid och göra jämförelser mellan den yngre järnålderns gårdar och byarna under historisk tid i syd- västra Söderslätt. Det kommer att finnas goda möjligheter att belysa bebyggelseutvecklingen i ett långtidsperspektiv.

Med de genomförda specialanalyserna av makromaterialet och det rikliga osteologiska materialet från Skegrie, finns det nu också ett underlag för grundliga jämförelser med det material som kommer att tas fram vid de planerade resterande undersökningarna längs E6:an. Tillsammans kommer de att bidra till en intressant diskussion om traktens agrara och icke-agrara verksamheter.

De metalldetekterade fyndens tolkningspotential och representativitet kommer också att utvärderas i publikationen. Därtill kommer de medeltida of- ferfynden från Skegrie att uppmärksammas.

Med start år 2009, då samtliga slutundersökningar längs E6:an har genom- förts, kommer även en utställning på Trelleborgs museum att iordningsstäl- las som kommer att visa resultaten från undersökningarna. Även en utställ- ningskatalog i form av ett häfte kommer att produceras som främst kommer att rikta sig till den breda allmänheten.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 43 Referenser

Muntliga uppgifter Kristian Cederberg, Bjärred, sporrekännare och samlare Ingrid Gustin, Stockholms universitet, Stockholm, 2008-04-17 Bo Knarrström, Riksantikvarieämbetet UV Syd, Lund, 2007-12-10 Thomas Lindell, Malmö Museers konserveringsavdelning, Malmö, januari 2008 Bengt Söderberg, Riksantikvarieämbetet UV Syd, Lund, 2008-04-02

Uppgifter via e-post Henrik Klackenberg, Riksarkivet, Stockholm, 2008-04-09 Janken Myrdal, SLU, Uppsala, 2007-10-11

Övriga referenser Artursson, M. 2005a. Böndernas hus. I: Carlie, A. (red.) Järnålder vid Öresund. Band 1. Specialstudier och syntes. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersök- ningar. Stockholm. - 2005b. Byggnadstradition. I: Lagerås, P. & Strömberg, B. (red.) Brons- åldersbygd 2300–500 f.Kr. Skånska spår – arkeologi längs Västkustba- nan. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Stockholm. Anglert, M., Larsson, S., Mogren, M. & Söderberg, B. 2006. Att lägga ut diskursen i landskapet. I: Larsson, S. (red.) Centraliteter. Människor, strategier och landskap. Skånska städer. Riksantikvarieämbetet Arkeo- logiska undersökningar. Stockholm. Anshelm, G. 1947. Stiftets kyrkor. I: Herrlin, G. (red.) Lunds stift i ord och bild. Stockholm. Arbman, H. 1939. En medeltida by vid Albäcksborg i Maglarps socken. Skånes hembygdsförbunds årsbok. Becker, N. & Anglert, M. 2006. Före Ystad. I: Larsson, S. (red.) Centrali- teter. Människor, strategier och landskap. Skånska städer. Riksantikva- rieämbetet Arkeologiska undersökningar. Stockholm. Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Bebyggelse under brons- och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö Museer. Malmö. Björhem, N. & Nilsson, B. 2007. Långhuslandskapet. Öresundsförbindel- sen. Malmö Kulturmiljö. Malmö. Becker, N. 2005. Metallhantverk och specialisering. I: Carlie, A. (red.) Järnålder vid Öresund. Band 1. Specialstudier och syntes. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet Arkeo- logiska undersökningar. Stockholm. Brorsson, T. 2005. Byns keramik. I: Mogren, M. (red.) Byarnas bönder. Medeltida samhällsförändring i Västskåne. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersök- ningar. Stockholm. Callmer, J. 1985. ��To stay or to move. Some aspects of settlement dynam- ics in Southern Scandinavia in the seventh to twelfth centuries with

44 uv Syd Daff 2008:3 special reference to the Province of Scania, southern Sweden. Medde- landen från Lunds Universitets Historiska Museum 1985–86. Lund. Cardell, A. 1998. Analys av fiskbenen från Kyrkheddinge. I: Schmidt Sabo, K. (red.) Kyrkheddinge bytomt. Arkeologisk undersökning 1995. UV Syd Rapport 1998:5. Connelid, P. 2002. Åker, toft och äng. Landskapsförändring i skånsk skogsbygd från vikingatid till cirka 1800. I: Carlie, A. (red.) Skånska regioner. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter No 40. Stockholm. Ersgård, L. 1988. ”Vår marknad i Skåne”. Bebyggelse, handel och urbanisering i Skanör och Falsterbo under medeltiden. Lund Studies in Medieval Archaeology 4. Falk, A.-B. 2007. En grundläggande handling – byggnadsoffer och dag- ligt liv i medeltid. Lic-avhandling. Lunds universitet. Falk, A.-B., Forsblad, D., Jönsson, L. & Persson, J. 2007. Svennedal – inom Hyllie medeltida bytomt, RAÄ 20. Arkeologisk slutundersökning 2000. Hyllie socken i Malmö stad, Skåne län. Malmö Kulturmiljö, En- heten för Arkeologi. Rapport 2007:067. Fallgren, J.-H. 2006. Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e.Kr. Aun 35. Uppsala. Ingwald, J. & Lövgren, K. 2005. Fynd med kyrklig anknytning från en medeltida gård i Bunkeflo.META medeltidsarkeologisk tidskrift. 2005/ nr 2. Jacobsson, B. 1999. Trelleborgen i Trelleborg. Förhistoriska boplatsläm- ningar och gravar, vikingatida ringborg och medeltida bebyggelseläm- ningar. Skåne, Trelleborg, kv Gröningen, kv Kråkvinkeln, Bryggare- gatan och Svenstorpsgatan. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Rapport 1999:93. - 2002. Ståstorp – En gård från sen vendeltid och vikingatid. I: Mogren, M. (red.) Märkvärt medeltida. Arkeologi ur en lång skånsk historia. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 43. Stockholm. - 2003. Trelleborg and the Southern Plain during the Iron Age. A Study of a Coastal Area in South-West Scania, Sweden. I: Larsson, L. & Hårdh, B. (red.) Centrality – Regionality. The Social Structure of Southern Sweden during the Iron Age. ��Uppåkrastudier 7. Acta Ar- chaeologica Lundensia Series in 8o, No. 40. Stockholm. - 2005. En boplats från yngre järnålder vid Maglarp i södra Skåne. Skåne, Maglarp socken, Maglarp 28:20. Arkeologisk förundersökning 2005. UV Syd Rapport 2005:17. - 2007. Väg E6 Trelleborg–Vellinge. Ett motorvägsbygge. Arkeologisk utredning steg 2, 2006. Skåne, Maglarp, Skegrie, Håslöv och Vellinge socknar, Trelleborgs och Vellinge kommuner. UV Syd Rapport 2007:9. - 2008 (under utgivning). Väg E6 Trelleborg–Vellinge. Förhistoriska boplatser och gravar samt medeltida by. Arkeologisk förundersökning 2007. Skåne, Trelleborgs och Vellinges kommuner, Maglarp, Skegrie, Håslöv och Vellinge socknar. UV Syd Rapport 2008:xx. Jacobsson, B. & Riddersporre, M. 2006. Väg E6 Trelleborg-Vellinge. Arkeologisk utredning steg 1. Skåne, Trelleborgs och Vellinge kommuner, Maglarp, Skegrie, Håslöv och Vellinge socknar. UV Syd Rapport 2006:15. Malmö Kulturmiljö, Enheten för arkeologi, Rapport 2006:6.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 45 Jeppsson, A. 1995. Arkeologisk förundersökning. Skåne, Lilla Isie och Östra Torp socknar. VA-ledning Smygehamn–Simmermarken. RAÄ 21 Lilla Isie sn, RAÄ 24 och RAÄ 26, Östra Torp sn. Riksantikvarieämbe- tet UV Syd Rapport 1995:22. Johansson, F. 1998. Djurbensmaterialet från Kyrkheddinge. I: Schmidt Sabo, K. (red.) Kyrkheddinge bytomt. Arkeologisk undersökning 1995. UV Syd Rapport 1998:5. Knarrström, A. & Olsson, M. 2000. Fyra boplatser på Söderslätt. Baltic Cable sträckan Maglarp–Hermanstorp, Skåne. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2000:21. Larsson, S. 2006. Gestaltningen av några skånska städer. I: Larsson, S. (red.) Centraliteter. Människor, strategier och landskap. Skånska stä- der. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Stockholm. Lindeblad, K. & Tagesson, G. 2005. Byn och staden. I: Kaliff, A. & Ta- gesson, G. (red.) Liunga. Kaupinga. Kulturhistoria och arkeologi i Lin- köpingstrakten. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Stockholm. Nevéus, C., Heim, S. & Westling Karlsson, L. 1997. Medeltida småkonst. Sigill i Riksarkivet. Skrifter utgivna av Riksarkivet 19. Stockholm. Olsson, M. 1992. Arkeologisk utredning etapp 1 och 2. Skåne, Maglarp, Skegrie och Håslövs socknar. Baltic Cable, elkabel sträckan Maglarp– Hermanstorp. Riksantikvarieämbetet UV Syd. ATA Rapport dnr 3799/92 och 5003/92. - 2000. Gas på tvären – fragment av fornlämningar. Arkeologisk förun- dersökning. Skåne, Räng m.fl. socknar. UV Syd Rapport 2000:104. Riddersporre, M. 1995. Bymarker i backspegeln. Odlingslandskapet före kartornas tid. Lund. - 1998. Ravlunda och Uppåkra. Två exempel på försvunna storgårdar? I: Larsson, L. & Hårdh, B. (red.) Centrala platser centrala frågor. Sam- hällsstrukturen under järnåldern. En vänbok till Berta Stjernquist. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8o, No 28. Lund. - 2007. Torp längs vägen till Trelleborg. I: Larsson, S. (red.) En arkeolog i Trelleborg. Skånska städer. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska un- dersökningar. Stockholm. Rosén, C. 2004. Stadsbor och bönder. Materiell kultur och social status i Halland från medeltid till 1700-tal. Riksantikvarieämbetet Arkeologis- ka undersökningar Skrifter 53. Lund Studies in Medieval archaeology 35. Stockholm. Schmidt Sabo, K. 2001. Vem behöver en by? Kyrkheddinge, struktur och strategi under tusen år. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersök- ningar Skrifter 38. Med bidrag av Brorsson, T., Elfwendahl, M., Pet- tersson, C. B. & Sundberg, K. Stockholm. - 2005. Bystrukturernas dynamik. I: Den medeltida byns sociala dimen- sioner. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter 67. Lund Studies in Historical Archaeology 1. Stockholm.

46 uv Syd Daff 2008:3 Skansjö, S. 1983. Söderslätt genom 600 år. Bebyggelse och odling under äldre historisk tid. Skånsk medeltid och renässans 11. Lund. - 1997. Örkelljunga–Fagerhult under medeltid och 1600-tal. I: Arkeo- logisk utredning från Örkelljunga till Länsgränsen. Särskild arkeologisk utredning steg 1, väg E6, förbi Örkelljunga (Eket–Värsjö) och förbi Fagerhult (Värsjö–Köphult) samt väg 24, delen Bälinge–Västra Spång, Skåne. UV Syd Rapport 1997:58. Sundberg, K. 2001. Heddingeområdets jordägande. Socio-ekonomisk struktur och näringsinriktning 1100–1700. I: Vem behöver en by? Kyrk- heddinge, struktur och strategi under tusen år. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter 38. Med bidrag av Brorsson, T., Elfwendahl, M., Pettersson, C. B. & Sundberg, K. Stockholm. Svanberg, F. Undersökningsresultat, den medeltida gården. I: Artursson, M (red.) Rya – En medeltida bytomt och en förhistorisk boplats. UV Syd Rapport 1998:21. Söderberg, B. 1993a. Arkeologisk förundersökning. RAÄ 33 Räng, RAÄ 13 Stora Hammar. Räng och Stora Hammars socknar. UV Syd intern- rapport med RAÄ dnr 1182/93. - 1993b. Arkeologisk för- och slutundersökning inom bytomt. RAÄ 17. Kv. Skolan, Vellinge socken. UV Syd interrapport med RAÄ dnr 4576/90. - 1994. Bytomtsarkeologi i Skåne –några exempel från UV Syds arbets- område. I: Arkeologi i Sverige. Nr 3. Stockholm. - 1997a. Utbyggnadsområden i anslutning till byarna i Arrie, Västra Ing- elstad och Östra Grevie socknar, Vellinge kommun, Skåne. Arkeologisk utredning etapp 1 1997. UV Syd Rapport 1997:19. - 1997b. Arkeologisk förundersökning. Skåne, Vellinge, Håslöv, Räng och Stora Hammars socknar, Vattenledning Vellinge–Höllviken 1997. UV Syd Rapport 1997:68. - 2000. Vikingatidens boplatser i Löddeköpingeområdet. I: Svanberg, F. & Söderberg, B. Porten till Skåne. Löddeköpinge under järnålder och medeltid. Riksantikvarieämbetet Skrifter No 32. Arkeologiska studier kring Borgeby och Löddeköpinge 2. Stockholm. - 2003. (red.). Järrestad. Huvudgård i centralbygd. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter No 51. Stockholm. - 2005. Aristokratiska rum och gränsöverskridande. Riksantikvarieämbe- tet Arkeologiska undersökningar Skrifter No 62. Stockholm. Tesch, S. 1993. Houses, farmsteads and Long-term change. A Regional Study of Prehistoric Settlements in the Köpinge Area in Scania, South- ern Sweden. Uppsala. Thomasson, J. 2005. Bybildningen och bönderna. I: Mogren, M. (red.) By��- arnas bönder. Medeltida samhällsförändring i Västskåne. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Stockholm.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 47 Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: 423-2457-2007. Länsstyrelsens dnr: 431-35603-07. Projektnummer: 10243. Intrasisprojekt: S2007:050. Undersökningstid: 20 augusti – 5 oktober 2007. Projektgrupp: Katalin Schmidt Sabo (projektledare), Bengt Söderberg, Ebba Knabe, Håkan Svensson (ansvarig för metalldetekteringen), Petra Lundström och Karin Lövgren (extern konsult från Malmö Kultur- miljö). Underkonsulter: Kvartärgeologiska avdelningen, Laboratoriet för 14C- datering, Lund; Kontoret för keramiska studier, Vadensjö/Landskrona, Konserveringsavdelningen vid Malmö Museer; Sydschakt; Ramirent. Exploateringsyta: 3 000 m2. Undersökt yta: ca 2 500 m2. Läge: Ekonomiska kartan, blad 1C 9f Bodarp. x 6145,56 y 1326,50. Koordinatsystem: 2,5 gon V. Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: x 6145,46 y 1326,48. Höjdsystem: RH 70. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 20 profilritningar i skala 1:20 och 1 stratigrafisk matris. 60 digitala foton med Unr 3424. Fynd: Fynd med Fnr 1–604 samt 60 fyndenheter med ben förvaras på LUHM (Gastelyckan i Lund), LUHM nr 31609.

48 uv Syd Daff 2008:3 Tabellförteckning Tabell 1. Fyndsammanställning över fynden som påträffades i det högme- deltida verkstadshuset, hus 122.

Tabell 2. Fyndsammanställning över sakord, material och antal fyndposter från slutundersökningen i Skegrie.

Figurer Figurerna finns i en separat figurbilaga till Daffen.

Fig. 1. Utsnitt ur Skånekarta med det aktuella vägarbetsområdet för väg E6. Område 8 anger platsen för slutundersökningen i Skegrie. Fig. 2. Utsnitt ur fastighetskartan med undersökningsområdet i Skegrie. De närliggande fornlämningarna är utsatta. Fig. 3. Geometrisk karta från 1700 över Skegrie by med slutundersökningensområdet markerat vid gård nr 12. Fig. 4. Bylandskapet kring Skegrie by. Fig. 5. Undersökningsområdet med samtliga anläggningar och lager samt spridningen av inmätta metallfynd (gröna punkter). Fig. 6. Lämningarna från fas 1, yngre bronsålder, ca 1100–500 f.Kr. Hus 10 från förunder- sökningen är också markerad. Fig. 7. Lämningar från fas 2, järnålder. Fig. 8. Foto över området för hus 119 från söder vars stolphål markerats med vita kubbar. Lägg märke till graden av lutning i topografin åt öster. Ebba Knabe mäter. Foto: Bengt Söderberg. Fig. 9. Till fas 3 hänfördes endast lager A102 som var en äldre markhorisont som odlades under vikingatid–tidig medeltid. Lagret var rödbrunt och det bredde ut sig på en 20 x 40 m stor yta. Här syns lagret tydligt (i bildens främre del) jämfört med den ljusa sterila undergrunden i undersökningsområdets västra del (i bildens bortre del) . Foto: Katalin Schmidt Sabo. Fig. 10. Lämningarna från fas 4, tidigmedeltid, ca 1075–1100 e.Kr. Matbredningsgropen A2952, grophuset A107 och ett gränsdike mellan två toftmarker. Fig. 11. Här pågår undersökning av den stora matbredningsgropen A2952, fas 4. Intill syns de stolphålsliknande färgningarna markerade med gula träpinnar. Foto: Petra Lund- ström. Fig. 12. Sektion av matberedningsgrop A2952, fas 4, från 1100-talets första hälft. Foto: Bengt Söderberg. Fig. 13. Lämningarna från fas 5, sent 1200-tal–1350 e.Kr. Fig. 14. Verkstadshuset 122 med tillbyggnaden i väster (undersökt vid FU), rökeriet i byggnadens centrala del och verkstadsrummet i öster. Även några närliggande samtida anläggningar samt störningar är markerade. Fig. 15. Undersökning pågår söder om rökeriet. Petra och Håkan undersöker området söder om ugn A105 (i hus 124). I förgrunden syns rökeriet med den orangefärgade lersyllen, A13836. Provrutan som syns inom rökeriets golvlager togs upp för att vi skulle se hur tjocka de mörka golvlagren var. I bildens övre högra del syns den stora gropen A7285 som skadat verkstadshuset (hus 122). Foto: Katalin Schmidt Sabo.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 49 Fig. 16. Foto från norr på rökerianläggningen i hus 122. Det mörka lagret A15835 är framrensat och dess begränsning markeras med ristade linjer. Bortom provrutan syns ugn A113 med stenläggning framför. Jordhögen i bildens bakre del är dumpad i den stora (yngre) gropen A7285 som skadat rökeriets sydvästra hörn. Foto: Katalin Schmidt Sabo. Fig. 17. Schematisk bild över byggnadsofferfynden i rökerianläggningen. Fig. 18. Foto på ett byggnadsoffer i rökeriet. En underkäke av ett nötdjur som var 2,5–3 år gammalt nedstucken vid ett par stenar som ingått i en stensyll (A16100). Foto: Katalin Schmidt Sabo. Fig. 19. Verkstaden i östra delen av hus 122 som den tedde sig i dess äldsta skikt under lager A16880, sedd från söder. De stora stenarna i bildens främre del tillhör hus 124. Lägg märke till terrängen som sluttar åt öster. Foto: Karin Lövgren. Fig. 20. Eldstaden A117 i verkstadens sydvästra hörn (från väster) som skadades kraftigt då man anlade en yngre ugn (A105) och bokstavligen kapade en stor del av eldstadens lager och stenläggning. Foto: Petra Lundström. Fig. 21. Lämningarna från fas 6, ca 1350–1450 e.Kr. Fig. 22. Här pågår undersökning av ugn A105. Petra hackar i ett av de hårt brända lerlagren i ugnen som låg över värmemagasinet i botten. I bakgrunden syns Karin undersöka den stora gropen A7285. Foto är taget mot sydväst. Foto: Katalin Schmidt Sabo. Fig. 23. Lämningarna från fas 7, rasering av hus 124, 1400-talets mitt. Fig. 24. Lämningarna från fas 8, 1400-talets senare del–1600-tal. Fig. 25. Schematisk översikt över de större arkeologiska kontexterna i respektive fas. Fig. 26. Foto av sigillstampen (Fnr181) funnen i raseringslager A4965, fas 7, den högra bilden är ett avtryck. Stampen har troligen tillhört Arneri Hamingus Foto: Thomas Lindell. Fig. 27. Ett litet bronsbeslag med en ristning av en madonnafigur (Fnr27) framkom i matjorden vid metalldetektering. Ett liknande beslag har påträffats i Bunkeflo. På den avbildades en kvinnogestalt med ett torn intill och därför tolkades den föreställa St. Gertrud. Foto: Thomas Lindell. Fig. 28. Vid förundersökningen i Skegrie påträffades i lager A102 denna förgyllda fågel- figur (en korp eller en örn?), hållandes ett djurhuvud i sina klor. Fågeln, som endast är 3 cm hög, är tillverkad av cu-legering, förgylld och har inläggningar av bergskristaller. Längst nere vid djurhuvudets nos har troligen en nål suttit, men den är avbruten. Foto: Staffan Hyll.

50 uv Syd Daff 2008:3 Bilaga 1. Analyserade 14C-prover från Skegrie 32:1, SU

Kal. 1 sigma Kal. 2 sigma Lab. nr Anl. nr Anl. typ Material 14C-ålder BP 68,2 % 95,4 % LuS7639 A4180 Matberedningsgrop råg 975 ± 50 1015-1055 AD (24,6) 975-1185 AD A2952 1075-1155 AD (43,6) LuS7640 A15974 Golvlager/verkstaden korn 625 ± 45 1295-1325 AD (25,9) 1280-1410 AD Hus 122 1345-1395 AD (42,3) LuS7641 A3267 Grophus A115 träkol 4650 ± 50 3515-3420 BC (55) 3630-3575 BC (7,5) 3385-3360 BC (10,9) 3535-3340 BC (87,9) LuS7642 A15372 Golvlager/verkstaden råg/havre 785 ± 50 1215-1280 AD 1150-1295 AD Hus 122 LuS7643 A8804 Grophus A107 råg 900 ± 50 1040-1100 AD (29,7) 1020-1225 AD 1115-1190 AD (34,5) LuS7644 A6364 Stolphål träkol 425 ± 50 1425-1515 AD (60,4) 1410-1530 AD (72,6) Hus 119 1600-1620 AD (7,8) 1555-1635 AD (22,8) LuS7645 A16480 i A113 Eldstad i rökeriet skalkorn/råg 710 ± 50 1255-1305 AD (53) 1215-1325 AD (72,8) Hus 122 1360-1385 AD (15,2) 1345-1395 AD (22,6) LuS7646 A17678 Brunn träkol 2575 ± 50 810-745 BC (42,1) 830-705 BC (51,2) Fas 1 690-665 BC (10,5) 695-535 BC (44,2) 640-590 BC (15,6) LuS7647 A16880 Golvlager/verkstaden träkol 675 ± 50 1275-1315 AD (38,6) 1260-1400 AD Hus 122 1355-1390 AD (29,6)

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 51 Bilaga 2. Stinkande fiskrens och annat matavfall i gropar och golv

Annica Cardell

Inledning Materialet från bytomten i Skegrie omfattar 5,7 kg djurben tillvaratagna inom fyra kontexter; en matberedningsgrop (A2952), ett grophus (A107), ett hus med två delar med olika funktion (A122) samt en grop intill huset (A21265). Vid analysen har 1 596 fragment identifierats till art och benslag. Antalet fragment inom de respektive arterna redovisas för de separata an- läggningarna i Tabell 1. Vikten anges i den beskrivande texten för de olika anläggningarna. Materialen i en av groparna och i grophuset har tolkats som avfall från matberedning och måltidsrester. Benmaterialet i golven i hus 122 ser ut som typiska golv/tramplager.

Materialet är välbevarat men innehåller en stor andel små fragment. Vissa ben bär snittmärken som utgör spår av avpälsning (språngben av får), styckning (ex bäcken och skulderblad av svin samt revben) och några rörben är märgspaltade. Många fragment bär även färska brott. Endast en mycket liten mängd benfragment är brända, < 1 % beräknat på vikten. Dessa uppvisar flera olika stadier av eldskador, från svartbränd över grå till några helt vita fragment. I materialet påträffades små tunna fiskfjäll och trachealringar från fågelstrupar, båda dessa kategorier indikerar mycket goda bevarings- förhållanden på lokalen. All information från den osteologiska analysen har registrerats i en Access-databas som lagras hos Riksantikvarieämbetet, UV Syd.

Art A2952 A107 A122 A21265 Totalt Nöt 16 3 16 4 39 Får 28 11 13 100 152 Svin 119 5 33 0 157 Häst 3 0 3 0 6 Hund 0 1 0 0 1 Gås 3 1 8 0 12 Höna 32 1 8 0 41 Sill 406 0 99 0 505 Torsk 6 0 25 0 31 f. Flundror 585 0 13 0 598 Ål 0 0 1 0 1 Mört 0 0 1 0 1 Braxen 21 0 2 0 23 f. Karp 28 0 1 0 29 1247 22 223 104 1596

Tabell 1. Artförekomst baserat på antalet identifierade fragment från Skegrie.

52 uv Syd Daff 2008:3 A2952 matberedningsgrop, fas 4 Matberedningsgropen A2952 innehöll 3 kg djurben. Benen framkom i sex skilda lager, tre av dessa, det näst översta och de båda understa lagren innehöll ca 0,8 kg vardera. Fyra djurarter, två fågelarter och fyra fiskar- ter har identifierats. Svin förekommer i alla sex lagren, får i fem av dem, nöt i fyra och häst i tre lager. Höna har också registrerats i samtliga lager medan gås endast förekommer i ett. Likaså finns sill och flundra i samtliga sex lager, torsk och braxen i vardera fyra lager. Den största andelen identifierade fragment återfanns i de båda understa lagren. Dessa båda lager samt de två översta är också artrikare än de mellersta lagren.

Lager NISP W Arter 3852 34 334,8 nöt, får, svin, häst, höna, sill, torsk, flundra 4180 149 818,5 nöt, får, svin, häst, gås, höna, sill, torsk, flundra 4463 117 209,6 får, svin, höna, sill, torsk, flundra, braxen 4861 13 31,6 svin, höna, sill, flundra, braxen 9047 466 766,7 nöt, får, svin, höna, sill, torsk, flundra, braxen 9205 468 856,7 nöt, får, svin, häst, höna, sill, flundra, braxen Totalt 1247 3017,9

Tabell 2. Artförekomst i de sex lagren i A2952. NISP betyder antalet identifierade fragment medan W står för vikt i gram.

Mest iögonfallande är att de mellersta lagren inte innehåller ben av de större arterna nöt och häst. Av djurarterna förekommer flest fragment av svin i alla lagren. I lager A3852 noterades enstaka ben av djur, fågel och fisk. Lager A4180 innehöll mycket svin, sill och flundra. Även lager A4463 innehöll många fragment av sill och flundra medan lager A4861 endast rymde enstaka ben av de tre grupperna djur, fågel och fisk. De båda understa lagren A9047 och A9205 avviker från de övriga fyra då de innehåller exceptionellt stora mängder ben av sill och flundra.

Baserat på vikten utgör fisk endast 6 % av den identifierade mängden fragment i gropen medan andelen djurben uppgår till över 90 %. Beräknas den procentuella andelen istället på antalet identifierade fragment (NISP) blir förhållandet det diametralt motsatta, fiskbenen uppgår då till hela 84% medan djurbenen endast utgör 13 %. Andelen fågel uppgår till 3 % i båda fallen. Inom djurarterna dominerar svinet, både vad gäller antal fragment och vikt. Bland fiskarna dominerar flundran stort, tätt följd av sillen. Flund- ran representeras dock av ett betydligt större antal individer, 86 flundror jämfört med 25 sillar. Endast en individ vardera av torsk och braxen kan beläggas.

Av köttdjuren förekommer både unga och vuxna individer. Av får även års- lamm och av svin mycket unga, yngre än ½ år, samt spädgris endast någon eller några veckor gammal. Bland svinen har minst tre suggor och sex galtar kunnat beläggas. Att antalet galtar är så stort i förhållande till suggorna är avvikande. Vanligtvis består en grupp svin av ett fåtal galtar och många suggor. Att några av galtarna var äldre än 1½ år är också förbryllande då kött av galt inte är så välsmakande. Galtar slaktas ofta ut i ung ålder eller kastreras.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 53 Av de större djuren förekommer främst ben från extremiteterna medan de flesta kroppsregioner finns representerade av får och svin. Kraniefragment och käkar härrör från dessa mindre djur. Detta tyder på att större djur, som nötkreatur, slaktats på annan plats medan slakt och styckning av lamm och spädgris kan ha skett vid denna anläggning. Av hönan förekommer också ben från flera olika delar av kroppen.

Vad gäller fiskarna så utgörs benen av braxen framför allt av huvudben. Det stora antalet flundror har belagts tack vare förekomsten av ett element, os anale, detta ben sitter strax bakom huvudregionen genom hela den platta fiskkroppen. Benet är robust och bevaras väl. Så många som 86 stycken identifierades, av dessa var alla utom två mätbara. Storleksfördelningen inom arten redovisas i diagrammet. De bevarade kraniebenen av denna art skulle ge ett individtal på mellan 15 och 25 flundror. Även om mer än 300 kotor påträffades representerar dessa troligen endast sju individer. Detsam- ma gäller sillen, där merparten utgörs av huvudben. Dessa härrör från 25 sillar medan antalet kotor endast ger två sillar.

Slutsatsen blir att merparten av fiskbenen utgör rensningsavfall. Eftersom kotor och huvudben är av samma storleksgrupper inom arterna kan det dock inte uteslutas att enstaka fiskar av någon anledning hamnat hela i anlägg- ningen. Inga snittmärken har registrerats på fiskbenen, men det är extremt ovanligt att man finner sådana i fiskmaterial. Bland de hundratusentals fiskben som passerat mitt analysbord under årens lopp har färre än tio haft snittmärken.

Storleksdiagram Pleuronectidae Os anale n=84 Totallängd i cm

8 n 6

0 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 41 43 44 45

Fig 1. Storleksdiagram för familjen flundror (baserat på elementet Pleuronectidae os anale).

54 uv Syd Daff 2008:3 Materialet som helhet kan tolkas som avfall från beredning av mat, delar av materialet kan även utgöra måltidsrester. Innehållet i vissa lager tyder på att fisk rensats här och benen dumpats i gropen. Gropen är belägen ett stycke från övriga anläggningar vilket kan tyda på att hanteringen luktat illa. Innehållet i lagren representerar flera på varandra följande händelser eller matberedning med ackumulation av avfall vid flera olika tidpunkter.

En fråga som ställdes till materialet i gropen var om fisk och kött kan ha rökts i anläggningen. Okulärt kan man inte avgöra om benen utsatts för någon typ av preparering. Då rökning sker vid relativt låg temperatur och med värmekällan på ett visst avstånd från det som ska rökas, samt att djurets eller fiskens kött skyddar benen, anser jag det tveksamt att denna typ av konservering skulle ge några spår på benen. Vid kokning eller grillning direkt på glöd exponeras benen mera direkt för värme. Framförallt är det feta fiskar som prepareras med rökning, arter såsom sill, makrill, ål och lax. Lokalt rökes även torsk, exempelvis på Bornholm och flundror på Gotland. Rökningen innebär att varan får en längre hållbarhet än motsvarande färsk. Rökt kött håller sig dock betydligt längre än rökt fisk. Torkning är en väsent- ligt bättre konserveringsmetod för fisk. Torkad fisk är hållbar mer än ett år.

Grophus A107, fas 4 I benmaterialet från grophusets fyllning, A8804, påträffades ben av nöt, får, svin, gås och höna. Dessutom hittades här ett mellanfotsben av hund. För- rådsgropen A9560 i grophusets norra del innehöll ben av nöt, får och svin. Varken grophuset eller förrådsgropen innehöll ben av fisk. Mängden ben ifrån grophuset är ovanligt liten för denna typ av kontext, knappt 0,3 kg. I förrådsgropen framkom lite drygt 0,1 kg. Av får har tio fragment identifierats. Övriga arter representeras av ett till tre ben vardera. Benen av nöt här- rör från ett vuxet djur medan det förekommer ben av både yngre och äldre individer av får och svin.

Hus A122, fas 5

Rökeri A112 och ”verkstad” Inom huset insamlades totalt 1,4 kg ben. Från rökeriets två golvlager, i husets västra del, tillvaratogs 0,9 kg ben. Dessa ben samlades in genom handplockning och genom vattensållning av 3 L jord från A15372 respektive 2,5 L jord från A13092 (som en sampling). Från en lersyll i rökeriet, A13836, tillvaratogs 48,1 gram. Ett ben som framkom under lersyllen tolkades tillsammans med några andra föremål ha ingått i en grupp av byggnadsoffer. Det benet har registrerats med fyndnummer F361 och upptas därför inte i Access-databasen. Benfyndet var ett överarmsben av häst. Det äldre golvlagret (A15372) och det yngre (A13092) i rökeriet innehöll i stort sett samma arter. Där påträffades ben av nöt, får, svin, gås, höna, sill och torsk. Dessutom identifierades ben av ål och mört i det äldre golvlagret. I lersyllen framkom endast ben av nöt, svin och gås.

Från tre golvlager i verkstaden, i husets östra del, härrörde drygt 0,5 kg ben. Benen togs tillvara genom handplockning. Lagren tillhörde två olika skeden

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 55 som avvek något. Det yngre lagret, A16880, var artrikast och innehöll ben av nöt, får, svin, häst, gås, höna, sill, torsk, flundra och braxen. De båda äldre lagren, A20423 och A15533, innehöll nöt, får och häst respektive svin och häst. Benmängden från dessa båda lager var betydligt mindre än från det yngre lagret.

I rökeriets äldre lager påträffades ben av två sillar, två torskar, en ål och en mört medan motsvarande äldre lager i verkstaden inte innehöll fiskben. En sill och två torskar kunde beläggas från rökeriets yngre lager medan verkstadens yngre lager innehöll sju fiskar. Här identifierades ben av en sill, tre torskar, två flundror och en braxen. Av flundra förekommer både huvudben och kotor. Sillen representeras av fler kotor än huvudben. Vid beräkning av minsta antal individer används element som förekommer ensamt eller i par (vänster respektive höger sida) i fiskkroppen. Om identifierade element i en kontext tillhör samma storleksgrupp kan de härröra från en och samma individ. Teoretisk skulle varje enskilt element också kunna representera var sin individ varvid det slutliga talet skulle bli mycket högre. Erfarenhet av analys av många och stora fiskbensmaterial har dock visat att den mest till- förlitliga metoden vid jämförelse av relativ frekvens mellan arter är NISP, antalet identifierade fragment. Med denna metod belyses även små arters betydelse i kosten.

Viktmässigt utgör fiskbenen en relativt liten andel av mängden ben i huset, men om man ser till antalet identifierade element har en markant stor del av fiskbenen framkommit i de sållade proverna från rökeriet, 112 fragment jämfört med 29 påträffade i verkstadsdelen.

Dessvärre är materialet för litet för att vara vägledande för en bekräftelse av husets västra del till ett rökeri, uteslutande baserat på fiskbenen. Okulärt går det inte att avgöra om benen utsatts för någon form av preparering exempelvis rökning. Dock kan nämnas att det i det äldre lagret framkom en liten sammankletad ”kaka” av fiskfjäll troligen av sill.

För båda delarna av huset gäller att benmaterialet liknar det man påträffar i typiska golvlager. Benresterna utgör avfall från matlagning eller måltider. Det rör sig om små fragment, mestadels från mindre djurarter. Troligen har större ben städats bort medan mindre ben har trampats ned i golvmateria- len. Vissa ben bär tydliga kross- och/eller trampskador, exempelvis fågel- ben som är tilltryckta, utplattade, splittrade och liksom fransiga. Många av djurbenen kommer från perifera delar av kropparna. Av nöt, får och svin förekommer både unga och vuxna djur. Av svin hittades även en spädgris. En ensam tand av häst indikerar en individ som var 10–15 år gammal.

A21265, grop söder om hus A122, fas 5 I denna grop framkom 0,8 kg djurben. Merparten av benen utgjordes av ett nästan intakt skelett av ett får. Individen var ca 4 år gammal, troligen en tacka. Ben från de flesta kroppsregionerna identifierades, dock saknades djurets fötter och svans, samt delar av bakre delen av kroppen. De flesta benen bar spår av färska brott. Kraniet påträffades i form av ett större skall- parti samt många mindre fragment men i princip var hela skallen bevarad.

56 uv Syd Daff 2008:3 Det fanns inga horn varför individen tolkats som en tacka. Underkäkarna saknade den allra främsta delen, inga lösa incisiver hittades. Alla kindtänder hade erupterat och var slitna. Dock saknades en tand i vänster underkäke. Fåret hade drabbats av någon form av inflammation eller abcess i käken, första molaren hade då förlorats. Skadan i käken är utläkt och fåret kan ha levt vidare utan större problem.

Större delen av ryggraden påträffades, samtliga halskotor inklusive atlas och axis liksom ett stort antal bröstkotor och ländkotor men inga svanskotor. Bröstkorgen representerades av ett mycket stort antal fragment av revben, räknat på de artikulära ändarna fanns minst 18 revben. Även revbensbrosk var bevarat. Båda skulderbladen påträffades liksom ett komplett bröstben.

De främre extremiteterna var i stort sett intakta ned till carpalbenen. Båda överarmsbenen, båda strålbenen men bara ett armbågsben identifierades. Av carpalleden återfanns endast ett ben. Resten av leden samt mellanhandsben och tåben saknades. Bakre extremiteterna var ej så kompletta. Av bäck- enet återfanns endast ett litet fragment som suttit nära ryggraden, resten av bäckenet samt sacrum saknades liksom vänster lårben och halva höger lårben. Den nedre bevarade delen av detta ben bar ett färskt brott tvärs över diafysen. Vänster skenben var intakt medan nedre delen av höger saknas. Ett hälben från vänster sida är det enda ben från tarsalleden som återfanns, resten av leden samt fötterna saknas. Benen bär inga snittmärken eller andra spår av slakt, inga ben är märgspaltade.

Åldern har bedömts utifrån tandslitage samt fusering av tillväxtzoner på de långa rörbenen och kotorna. De slutna fuseringarna på de stora extremitets- benen tyder på att individen varit äldre än 3 ½ år. Tandslitaget tyder på en något högre ålder, fåret har varit ca 4 år. Vilket bekräftas av att ledytorna på kotorna är under sammanväxning vilket hos får sker vid 4-5 års ålder. Fåret har haft en mankhöjd strax över 60 cm.

Utöver skelettet av får framkom ben av flera djur i gropen, det rör sig om enstaka ben av individer av olika åldrar av får och nötkreatur. Av får framkom en nästan intakt underkäke av ett fjolårslamm, en underkäke av ett årslamm samt en lös kindtand av ytterligare ett fjolårslamm. Dessutom hittades fragment av ett skenben och ett mellanfotsben av får som dock inte hör till det nästan kompletta skelettet. Av nötkreatur hittades fyra ben: ett fragment av en ledkula från ett lårben och en knäskål samt en lös kindtand och delar av ett mellanhandsben. Tanden härrör från en individ äldre än 1 ¼ år medan mellanhandsbenet kommer från en mycket ung individ troligen en spädkalv.

Vad representerar då skelettet av får? Är det ett offer, ett slaktat djur eller ett självdött djur? Oavsett av vilken anledning fåret hamnat i gropen så har djuret avpälsats före deponering. Den värdefulla fällen har dragits av kroppen, därför saknas svanskotorna och ben från alla fyra fötterna. Skelettet uppvisar inga spår av slakt eller styckning, kroppen har lagts ned hel i gropen. Eventuellt kan avsaknaden av stora delar av bäckenet och lårbenen bero på att denna del av kroppen legat något högre i gropen än resten av kroppen och bortschaktats i samband med den arkeologiska undersökningen. Fragment

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 57 av bäckenet och lårben som påträffades hade färska brott. Fåret är alltså inte slaktat och styckat, benen utgör inte vanligt slakt- eller matavfall.

Då återstår att djuret självdött eller offrats. Valet mellan dessa två tolkningar är betydligt svårare. Fåret kan ha drabbats av en rad olika sjukdomar som inte ger spår i skelettet. En patologisk förändring har registrerats. I den ena underkäken fanns spår efter en inflammation eller abcess, men benkan- terna var mjuka vilket tyder på läkning. Fåret har klarat sig bra även om det förlorat en tand. Om djuret dött av sjukdom tycks det kanske märkligt att det lagts i en grop så nära huset, men det kan inte uteslutas. Att ben av andra djur låg i samma grop kanske kan verka förvillande men detta faktum utesluter inte offerteorin. Att element från så många som ytterligare fem individer påträffades (tre får och två nöt) kan styrka denna.

Dessa ben kan dock ha även hamnat i gropen av en slump kanske i samband med att den fyllts igen. Skräp som legat på marken kan då ha följt med i jordmassorna. Fas 5 omfattar nästan hundra år, en precisare datering av huset och gropen krävs för att fastställa ett samband. Då jag inte har all information om de arkeologiska omständigheterna överlåter jag åt ansvarig arkeolog att tolka typen av deponering.

I Östra Skrävlinge i Malmös utkant påträffades ett skelett av en ca 4 år gammal dräktig tacka, nedgrävt under ett golv i ett boningshus från 1600-talet. Lammet var inte fullgånget, men det bör ha synts att tackan var dräktig. Om tackan dödats och deponerats som husoffer har man alltså varit medveten om att två liv offrades, vilket kan ha haft en symbolisk funktion även om det rent rationellt kanske kan ses som oekonomiskt för djurhållningen. Vanligtvis betäcks tackor av lantras så att de får sitt första lamm då de är ett år gamla, tackorna är sen produktiva fram till ca 8 års ålder. Fertila tackor, som de i Östra Skrävlinge och Skegrie, med flera år kvar att ge bra lamm har alltså varit en värdefull tillgång i aveln.

Byggnadsoffer och föremål tillverkade av ben Ett antal föremål tillverkade av djurben hittades i Skegrie. I möjliga fall har dessa bestämts till art och benslag. Dessa ingår inte i Access-databasen eftersom de redan är registrerade som fynd i Intrasis. Detsamma gäller de underkäkar och ben som registrerats som byggnadsoffer.

Bland annat kan nämnas två nålar tillverkade av vadbenet av svin. Detta ben är ypperligt som råämne för platta nålar. En pryl var tillverkad av ett stilettben av häst. Benets naturliga form utnyttjas till fullo. Dess övre del ligger bra i handen som handtag och dess nedre del är spetsig och kanske bara behöver skärpas lite.

58 uv Syd Daff 2008:3 Bilaga 3. Keramiken från Skegrie

Torbjörn Brorsson

Inledning Vid undersökningen av Skegrie medeltida bytomt påträffades ett keramiskt material med en total vikt av 13,5 kg. Keramiken var fördelad på 934 skär- vor, och den har daterats från yngre bronsålder till modern tid (Tabell 1). Materialet tvättades och grundregistrerades i Intrasis parallellt med under- sökningen i fält. I samband med rapportarbetet har keramiken specialstu- derats för att framför allt besvara frågor kring dess datering, funktion och sociala kontext. Specialregistreringen utfördes i Intrasis och följande vari- abler har studerats: vikt, antal, antal fragment, kärltyp, dekor, mynningsform, mynningsdiameter, bottendiameter, kärldel, magringsmaterial, gla- syrfärg och typ, samt koppling till kontext. Som ett underlag för den vidare bearbetningen av undersökningen har även en preliminär datering av varje skärva angivits vid registreringen.

Vikt (g) Antal skärvor Förhistorisk keramik 6036 412 AIV-keramik 200 8 Östersjökeramik 5423 369 Glödkärl 114 7 Drejat reduktionsbränt gods 244 29 Äldre glaserat rödgods 401 23 Äldre vitgods 15 1 Protostengods 17 2 Stengods 107 10 Yngre glaserat rödgods 857 68 Jydepotta 29 3 Porslin 9 2 Totalt 13452 934 Tabell 1. Fördelning av keramik som påträffades vid slutundersökning- en i Skegrie. Materialet har daterats från yngre bronsålder till modern tid.

Gods från yngre bronsålder En betydande andel av keramikmaterialet härrör från yngre bronsålder. Både i vikt och i antal skärvor utgör denna keramik 44 % av den totala fyndmängden. Keramik från denna period påträffades i sammanlagt sex olika gropar, i två härdar, i ett grophus samt i ett stolphål. Av de drygt 6 kg keramikskärvorna från yngre bronsålder framkom nästan 5,1 kg i grophus A115. I grophuset har sammanlagt fem olika kärl identifierats, varav ett större rabbat förvaringskärl.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 59 Fig. 1. En liten plugg på ca 5 cm (Fnr37) påträffades i A2043 i grophus A115 från yngre bronsålder. Foto: Torbjörn Brorsson.

Keramiken från perioden utgörs av både rabbade och glättade kärl som fram- ställts av bergartsmagrade leror. Det är med andra ord ett typiskt gods från bronsålder eller förromersk järnålder. Både delrabbade kärl och kärl med rabbning upp till mynningskanten förekommer. Den senare typen av kärl har tolkats vara från mellersta bronsålder, medan delrabbade kärl är från yngre bronsålder (Björhem & Säfvestad 1993). I materialet från Skegrie förekom- mer även skärvor med vertikala vulster, vilket är vanligt under mellersta bronsålder. Denna dekortyp har påträffats i samma grophus (A115) som delrabbade kärl och en skål som daterats till period IV eller V. Skålen är glättad och kärlformen är S-formad med utåtböjt mynningsparti. En bred hank har placerats vid mynningskanten. Undantaget skålen så har kärlen varit förhål- landevis stora. I grophuset har därmed både förvaringskärl för exempelvis vatten, och även finare kärl i form av en skål, identifierats. Från ett kärl före- faller samtliga skärvor ha deponerats i grophuset. Det kärlet skulle därmed kunna ha fungerat som ett stängningsoffer (Carlie 2004:193f).

I grophuset påträffades även ett ovanligt keramiskt fynd. Det var en 5 cm hög plugg, vilken skulle kunna kopplas samman med husurnor (fig. 1). Hu- surnor finns i en stor formrikedom, och det förekommer att vissa har en plugg i taket på urnan. Ett exempel är den välbekanta bemålade husurnan från Stora Hammar i västra Skåne, vilket för övrigt är i samma region som Skegrie (Stjernquist 1961: Pl. XXXVII). Pluggen från Skegrie är jämförel- sevis liten och smal om man jämför med ordinära pluggar till gravurnor, men det kan inte uteslutas att pluggen trots det har tillhört en urna.

I Skegrie förekommer även relativt stora skärvor i några av groparna från perioden och det skall noteras att keramiken i groparna och i två härdar är likartad den som påträffats i grophuset A115. Därmed har materialet tolkats vara samtida, dvs. huvudsakligen från bronsålder period V.

60 uv Syd Daff 2008:3 Keramiken i härdarna A1826 och A2431 bestod uteslutande av rabbad keramik. Därmed måste man ifrågasätta den gängse tolkningen av den rabbade keramiken som förrådskärl. Den rabbade ytan bidrar till att kärlytan blir större och att avdunstningen av vätskor ökar, vilket i sin tur medför att kär- linnehållet bibehålls svalt. Man kan undra varför förrådskeramik påträffas i en typisk anläggning för uppvärmning. Skärvorna kan eventuellt ha deponerats där sekundärt, och behöver inte ha haft någon direkt koppling till här- dens funktion, men till sammanhanget hör att flera nyligen genomgångna keramikmaterial har visat att rabbad keramik ofta framkommer i just härdar (t.ex. Brorsson 2007b:9). I exempelvis Gyllins Trädgårdar utanför Malmö låg den rabbade keramiken bland annat i härdar och i en ugn.

I stolphål A5956 i UO:s östra del påträffades en glättad utåtböjd mynnings- skärva. Denna är sannolikt från förromersk järnålder.

Vikingatida och tidigmedeltida AIV-keramik I fyllningen till matberedningsgropen A2952 påträffades åtta skärvor AIV- keramik, med en total vikt av 200 g. Keramikskärvorna har tillhört samma kärl, och utgjordes bland annat av ett mynningsparti med en avsmalnande inåtböjd mynning. Från 700 e.Kr. till mitten av 1000-talet var AIV-keramiken den dominerande keramiken i Skåne, och denna karakteriseras bland annat av kärl med inåtböjd mynning och avsaknad av dekor. Flera studier av skånsk AIV-keramik har visat att det är svårt att skilja den vikingatida keramiken från exempelvis den tidigmedeltida. Avsaknaden av dekor, i kombination med ett fåtal kärltyper under perioden och ett homogent grovt bergartsmagrat gods, har medfört dessa svårigheter. Man kan konstatera att AIV-keramiken från Skegrie är grovmagrad och saknar dekor. Vidare kan man notera att det förekommer skärvor med avsmalnande mynningsparti, vilket normalt utgör tre fjärdedelar av den totala andelen AIV-kärl i landskapet under hela perioden. Med hänsyn till de övriga keramikfynden i grop A2952 förefaller det troligt att AIV-keramiken från Skegrie har en mycket sen datering, och kan eventuellt förläggas till senare delen av 1000-talet. Det kan inte uteslutas att skärvorna hämtats från ett annat (äldre) sammanhang då man fyllde igen gropen, och att de därför tillhör ett något äldre skede. Inga andra vikingatida fynd framkom i gropen.

Tidigmedeltida Östersjökeramik Den vanligaste keramiktypen i Skåne under tidig medeltid var Östersjö- keramik. Denna keramik har sina rötter i de skandinaviska och slaviska keramiktraditionerna, där framför allt dekor och uppbyggnadsteknik häm- tats ur det slaviska hantverket. Kärlen byggdes upp med rullbyggnad och formades på en kavalett, vilken var en föregångare till drejskivan. Initialt, under 1000-talet, har Östersjökeramiken tolkats ha framställts på ett fåtal platser av slaviska hantverkare. Kärlen har sedan sålts på lokala marknader och därmed nått ut till i stort sett alla dåtida byar i Skåne (Jönsson & Brors- son 2003:178). I Skåne uppträder Östersjökeramiken från omkring år 1000 e.Kr. och upphör under första hälften av 1200-talet. I exempelvis Lund, där

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 61 Fig. 2. Delar av ett kärl av Östersjökeramik med inåtböjd mynning, vulster och vågbands- dekor (Fnr 470) från matberedningsgrop A2952. Foto: Torbjörn Brorsson.

man har tillgång till bättre och tydligare stratigrafi än på många andra platser har keramiktypen påträffats i lager som daterats till så sent som mellan 1200 och 1300 (Vandrup Martens 1993:119).

I Skegrie påträffades sammanlagt 369 skärvor Östersjökeramik med en total vikt på drygt 5,4 kg. Av denna fyndmängd framkom 4,4 kg i matberedningsgrop A2952. Förutom där fanns Östersjökeramik i grophus A107 och även i andra kontexter såsom stolphål, en ugn, olika typer av lager samt i gropar. Huvuddelen av Östersjögodset är från 1100-talet. Östersjökerami- ken i gropen bestod uteslutande av kärl med inåtböjd mynning och flera skärvor hade en enkel utformning. Det fanns dock kärl som även hade vulst eller list vid mynningen (fig. 2). Däremot framkom inga kärl i gropen med utåtböjd mynning. Vidare kunde konstateras att de enda AIV-skärvorna från undersökningen fanns just i denna grop. Dessutom fanns vad som tolkades vara glödkärl. Sammantaget kan man konstatera att keramiken i gropen sannolikt är från omkring 1100, vilket gör gropen till den äldsta daterbara medeltida anläggningen inom undersökningen.

Kärl med utåtböjda mynningar fanns huvudsakligen i odlingslagret A102, samt i mindre antal kring syllen till rökeriet i hus 122, samt i grophus A107. Grophuset är från fas 4, liksom matberedningsgropen, men tillhör sannolikt 1100-talets senare del. Det är därmed yngre än gropen.

62 uv Syd Daff 2008:3 I Skegrie domineras Östersjökeramiken av kärl med inåtböjd mynning, där tre av fyra kärl har denna mynningsform. Detta indikerar en datering till i huvudsak 1000-talet, men flera av kärlen har ornerats med vulster, och dessutom är mynningarna omsorgsfullt formade och flera har en kort list på mynningskanten (formtyp 34). Dessa former, i kombination med en avsaknad av vågband, medför att större delen av Östersjökeramiken från platsen sannolikt är från första hälften av 1100-talet, och att det finns skärvor med utåtböjt mynningsparti från den senare delen av 1100-talet. Denna keramik överlappar de högmedeltida drejade kärlen. De vanliga inåtböjda mynningarna utan vulst eller list utgör 25 % av den totala fyndmängden, och om man jämför med ett typiskt Östersjökeramikmaterial från 1000-talet är denna andel betydligt högre på andra platser.

I materialet från Skegrie saknas både skålar och hängkärl i Östersjökera- mik. Skålar dateras normalt till andra hälften av 1000-talet och hängkärl till större delen av 1000-talet (Jönsson & Brorsson 2003:172; Brorsson & Jöns- son 2005:72). Avsaknaden av dessa kärltyper kan användas som stöd för att Östersjökeramiken i Skegrie snarare är från 1100-talet än från 1000-talet. Den vanligast förekommande dekoren på Östersjökeramiken från Skegrie är djupa fåror, linjer och olika typer av snedställda intryck. Det annars så vanliga vågbandet förekommer endast sporadiskt, vilket sannolikt är en kronologisk markör, där vågbandet huvudsakligen kan förläggas till 1000-talet.

Flera av de större arkeologiska undersökningarna i de medeltida byarna i västra Skåne har frambringat Östersjökeramik från i huvudsak 1000-talet och de tidigaste årtiondena av 1100-talet. Några av dessa platser är Lödde- köpinge 90:1, Oxie, Lockarp och Gårdstånga. Det material som daterats till 1100-talet har däremot varit begränsat, vilket skapat svårigheter i beskriv- ningen av hur de sena Östersjökärlen såg ut. De kanske bästa jämförelsema- terialen till keramiken från Skegrie är från Häljarp utanför Landskrona, som undersöktes i samband med Västkustbanan i slutet av 1990-talet, samt från

Fig. 3. Schema som utar- betats för slavisk keramik i Oldenburg, Schleswig-Hol- stein. Schemat har tidigare använts på flera vikingatida och tidigmedeltida material i Skåne (Kempke 1984).

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 63 Svennedal och Käglinge utanför Malmö, som undersöktes under år 2002 respektive 2006 (Brorsson 1999:22ff, 304ff; Brorsson 2007a). I Häljarp förekom samma typer av Östersjökeramik som i Skegrie, exempelvis kärl med utåtböjd mynning eller kärl med vulster. Tidigare har man valt att se Östersjökeramiken som en förhållandevis homogen grupp under tidig medeltid. Ett viktigt undantag är Blomqvists studier av keramiktypen från Lund, där han tidigt insåg att det fanns skillnader i framför allt mynningspartierna (Blomqvist 1948). Dessa studier har lagt

Östersjökeramik, mynnngsform Antal kärl Procent 10 1 1,9 11 1 1,9 19 1 1,9 21 1 1,9 22 1 1,9 25 2 3,7 29 1 1,9 30 3 5,6 31 3 5,6 32 1 1,9 34 24 44,4 36 1 1,9 37 14 25,9 54 Tabell 2. AII-mynningar. Fördelning av formen på mynningspartier i Östersjöke- ramik från Skegrie enligt Kempkes typschema.

grunden till att man idag kan konstatera att kärl med inåtböjd mynning huvudsakligen dateras till 1000-talet medan kärl med utåtböjt mynningsparti är från 1100- och 1200-talen. Keramiken från Skegrie har registrerats efter ett schema avseende mynningarna som upprättats för slavisk keramik i Oldenburg i nuvarande Schleswig-Holstein (Kempke 1981). Systemet har även använts på Östersjökeramik från flera vikingatida och tidigmedeltida byar i Skåne (fig. 3). Genom att detaljstudera mynningspartierna kan där- med Östersjökeramiken från Skegrie med enkelhet jämföras med andra platser i landskapet (fig. 5).

Mynningsdiametern och bottendiametern har uppmätts på de skärvor där det varit möjligt. Man kan konstatera att bottenstorleken varierar mellan 8 och 12 cm, vilket indikerar att kärlen i Skegrie varit normalstora. Detsamma gäller storleken på mynningspartierna. Dessa varierar mellan 13 och 32 cm.

Huvuddelen av Östersjökeramiken från Skegrie uppvisar ett homogent keramikhantverk, där kärlen byggts upp med rullbyggnad och formats på kavalett. Dessa kärl har sannolikt framställts inom ett begränsat område av specialiserade keramiker. I fyllningen till matberedningsgropen A2952 framkom däremot skärvor från två Östersjökärl (Fnr491 och 492) av betydligt sämre kvalitet med ojämn dekor och tafflig karaktär. Kärlen har sannolikt framställts utan kavalett av en oerfaren keramiker (fig. 4).

64 uv Syd Daff 2008:3 Fig. 4. Taffligt framställd Östersjökeramik (Fnr492) påträffad i matberedningsgropen A2952 från 1100-talets början. Foto: Torbjörn Brorsson.

I matberedningsgropen A2952 påträffades sammanlagt sju skärvor av ett glödkärl. Godset var grovt och avvek markant från den övriga medeltida keramiken i Skegrie. Skärvorna förefaller vara kraftigt brända och de kan ha varit utsatta för upprepade bränningar. Glödkärl användes för att flytta och bevara glöd och de har påträffats på flera högmedeltida platser (Svensson 2005; Brorsson 2007a; Brorsson 2007c). Denna kärltyp har främst förknip- pats med smeden, men även andra personer kan givetvis ha nyttjat kärlen för att flytta värme. Gropen har utifrån Östersjökeramiken daterats till omkring 1100, och skärvorna från glödkärlen är sannolikt från samma tid.

Drejat reduktionsbränt gods En betydligt mindre grupp av keramikmaterialet från Skegrie utgörs av drejat reduktionsbränt gods (yngre svartgods). Vid undersökningen påträffades 29 skärvor med en total vikt av 244 g. Med det drejade reduktionsbrända godset uppträdde två nya och viktiga kärlformer. Det var dels kannor avsedda för bordet och dels trebensgrytor, avsedda för köket. Förutom kärlfor- merna förändrades även teknologin bakom keramikhantverket och kärlen drejades upp i reguljära verkstäder. Hantverket hade blivit mera speciali- serat och det drejade reduktionsbrända godset importerades till Skåne från norra Tyskland.

I materialet från Skegrie förekommer både kannor och trebensgrytor, men anonyma bukskärvor dominerar. Skärvorna från kannor utgörs av myn- ningsskärvor, och dessa har bl.a. påträffats i det äldre odlingslagret A102, ett lager med en stor variation i kärlsammansättning.

I övrigt kan man konstatera att det drejade reduktionsbrända godset framkommit i samma lager eller anläggningar som olika typer av keramik. Som tidigare nämnts förekommer keramiktypen tillsammans med bland annat Östersjökeramik, som t.ex. i rökeriet och i verkstadens golvlager (hus 122),

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 65 Fig. 5. Mynningsformer på ett urval av Östersjökeramik från Skegrie. Teckning: Torbjörn Brorsson. Skala 1:2.

66 uv Syd Daff 2008:3 samt även med äldre glaserat rödgods. Keramiken kan dateras inom in- tervallet slutet av 1100-talet till tidigt 1300-tal. Keramiken har sannolikt inhandlats på en lokal marknad i exempelvis Skanör eller Falsterbo.

Äldre glaserat rödgods Det äldre glaserade rödgodset dateras normalt inom samma intervall som det drejade reduktionsbrända godset. Det har emellertid en något längre brukningstid och kan påträffas relativt frekvent in i tidigt 1400-tal. I Skegrie har 25 skärvor med en vikt av 401 g påträffats av äldre rödgods. Keramiken består uteslutande av skärvor från olika högmedeltida kannor, vilka var avsedda att placeras på bordet. Med hänsyn till den begränsade fyndmängden kan det noteras att keramiken fördelats på 20 olika kontexter. I cirka hälften av de anläggningarna med äldre glaserat rödgods har ingen annan keramik påträffats. I vissa anläggningar förekommer keramiken tillsammans med den äldre Östersjökeramiken.

Kannorna har en klar glasyr, som beroende på underlag givit en brun eller grön färg. Man kan konstatera att det inte förekommer några kronologiska skillnader mellan dessa, utan dessa färger har påträffats i samma anläggningar. Det ska däremot noteras att grön glasyr identifierats på s.k. skånekannor. Dessa kannor karakteriseras av en facettliknande bottenkant, och dessa har tidigare benämnts för både Lundakannor och Malmökannor. I samband med bearbetningen av keramiken från kv. Liljan i Malmö, kunde det konstateras att skånekannorna fanns i lager som daterats till 1300-talet (Brorsson 2005a). I Skegrie har bottnarna från två skånekannor påträffats. Dessa fanns i det stora omrörda raseringslagret A4965 samt i golvlager A15372 i rökeriet, där det även påträffades Östersjökeramik.

Äldre vitgods I det äldre odlingslagret A102 påträffades en skärva äldre vitgods. Denna skärva var grovmagrad, men inte glaserad. Keramiken är inte av det typiska äldre vitgodset från främst Frankrike, utan denna skärva kan vara en yngre typ. Någon kärlform har inte varit möjlig att fastställa och dess datering och ursprung är osäker.

Protostengods Under 1300-talet uppträder en helt ny keramiktyp i Skåne. Det är protos- tengodset som huvudsakligen framställts i Tyskland och i östra delarna av Holland. Denna keramik är bränd vid betydligt högre temperaturer än det tidigare lergodset. Initialt kunde man inte bränna keramiken så att lerorna smälte fullständigt, utan små korn fanns kvar i godset, och kärlytan blev därför något porig. Bränntekniken förfinades med tiden och 100 år senare brände man så att godset helt smälte, och produkten blev det utvecklade stengodset.

I Skegrie har sammanlagt 4 skärvor protostengods påträffats. Dessa är samtliga från Siegburg, inte långt från Köln i Tyskland. Skärvorna framkom i odlingslagret A102 samt i raseringslagret A9847.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 67 Stengods Från omkring år 1400 fanns det utvecklade stengodset i städer och byar. I städerna var stengodset mer vanligt än på landsbygden. I Skegrie har 10 skärvor med en vikt av 107 g påträffats. De produktionsorter som finns representerade i materialet är Siegburg, Raeren samt Westerwald. Siegburg kan dateras från 1400 till första fjärdedelen av 1600-talet, medan Raeren huvudsakligen är från senare delen av 1500-talet och 1600-talet. Wester- wald kan förläggas till 1600- och 1700-talen.

Yngre glaserat rödgods Från och med 1400-talet dominerar det yngre glaserade rödgodset i Skåne. Karakteristiskt för keramiken, förutom det röda godset, är att glasyren app- licerats på insidan istället för som tidigare på utsidan av kärlen. Förflytt- ningen av glasyren hade sannolikt vissa praktiska orsaker, där en glaserad kärlyta var lättare att rengöra än en oglaserad. Men det ska också påpekas att vid denna tid blev kannor i stengods allt vanligare och de konkurrerade ut rödgodskannorna. Från 1400-talet till mitten av 1700-talet användes trebensgrytor i yngre glaserat rödgods. Från slutet av 1500-talet började fat och skålar uppträda och dessa fanns kvar till modern tid, då de bland annat ersattes av flintgods. Yngre glaserat rödgods påträffas ofta tillsammans med många andra godstyper.

I Skegrie är det yngre glaserade rödgodset den tredje största godsgruppen, med 68 skärvor med en total vikt av nästan 0,9 kg. De har påträffats i stolphål och lager. I materialet förekommer både fat och trebensgrytor, vilket vittnar om att keramiken använts till både matlagning och uppläggning/servering. Några tydliga dateringar är inte möjliga att göra, utan man kan konstatera att keramiken kan förläggas till perioden 1400 till slutet av 1700-talet, eller möjligen en bit in på 1800-talet. De annars så viktiga rörskaften lyser i Skegrie med sin frånvaro.

Jydepotter Den yngsta keramiktypen i Skegrie utgörs av jydepotter. Denna keramiktyp framställdes främst på Jylland och Fyn och kan dateras från mitten av 1500-talet. Till skillnad från annan samtida keramik var jydepotterna betydligt enklare framställda och man har tolkat hantverket som ett hemhantverk. I Skegrie har tre skärvor påträffats. Skärvorna utgörs av bukfragment och någon kärltyp har inte varit möjlig att bestämma. Skärvorna påträffades i det omrörda raseringslagret A4965 samt i fyllningen till ett stenlyft (A9735). Som tidigare nämnts påträffades många olika godstyper i A4965, medan skärvan i stenlyftet utgjorde det enda fyndet.

Skegrie i östra Danmark under medeltiden Keramiken från den historiska tiden uppvisar en kontinuitet från ca 1100 och fram till 1600-talet, men antalet skärvor är förhållandevis lågt. Bebyggelsen inom undersökningsområdet i Skegrie förefaller ha etablerats kring 1100, och från denna period har bland annat en matberedningsgrop påträffats.

68 uv Syd Daff 2008:3 Från senare delen av samma århundrade härrör grophus A115. Skillnader i tid mellan grop och grophus har baserats på Östersjökeramikens form.

En av de lokaler i västra Skåne som uppvisar likheter i keramiksamman- sättning med Skegrie är Svennedal i byn Hyllie utanför Malmö (Brorsson 2007c). I Svennedal påträffades också ett Östersjökeramikmaterial beståen- de av en hög andel kärl med inåtböjda mynningar som ornerats med en list vid mynningskanten. Där fanns också en kontinuitet långt fram i tid, men sammansättningen av keramikmaterialet på den platsen indikerar ett något högre välstånd än i Skegrie. Detsamma gäller om man jämför tidig- och högmedeltid i Skegrie med keramik från byn Käglinge, inte långt från Hyl- lie. På båda ställena Svennedal och Käglinge förekommer en något högre andel importerade kärl. Däremot uppvisar keramiken från Häljarp utanför Landskrona flera likheter med Skegrie. Möjligtvis var dessa två sistnämnda lokaler likartade, och kan placeras i samma sociala kontext. Under sina första två århundraden bör Skegrie i första hand ha vänt sig mot Skanör och Falsterbo, men tyvärr är keramikmaterialen från dessa orter inte bearbetade på sådant sätt att de kan användas som jämförelsematerial. Vad beträffar material från Trelleborg så saknas en jämförande bebyggelse från 1100- och 1200-talen.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att keramiken från Skegrie sannolikt representerar en normal medeltida västskånsk by. Det finns importkärl på platsen från omkring 1200, dvs. då har den lokala skånska produktionen har upphört. Från denna tid har kärlen sannolikt inhandlats på en lokal marknad eller så småningom i någon närliggande stad. Givetvis kan även en kringresande försäljare ha sålt kärlen i Skegrie. Från tidig medeltid finns det vissa belägg för att man försökt tillverka Östersjökeramik lokalt. Detta kan eventuellt tolkas som ett tecken på att man hade det sämre ställt och att man försökte göra sin egen keramik istället för att inhandla den på en lokal marknad.

Litteratur Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö Blomqvist, R. 1948. Early Mediaeval Black Earthenware in Lund. I: Arbman, H. (red.) Meddelanden från Lunds universitets Historiska museum 1948. s. 54–80. Brorsson, T. 1999. Fyndmaterialet. I: Kriig, S. & Thomasson, J. Den vikingatida/tidigmedeltida bebyggelsen i Häljarp. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Rapport 1999:95. Brorsson, T. 2005a. Bilaga 2. Keramik från kv. Liljan 2 och 22. I: Larss- son:& Balic, I. (red.). Kv. Liljan 2 och 22, Malmö. Riksantikvarieäm- betet, UV Syd Daff, Dokumentation av fältarbetsfasen 2005:6. Malmö Kulturmiljö, Enheten för arkeologi, Rapport 2006:2. Brorsson, T. 2005b. Byns keramik.I: Mogren, M. (red.). Byarnas bönder. Medeltida samhällsförändring i Västskåne. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersök- ningar. Stockholm. s. 294–321.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 69 Brorsson, T. 2007a. Keramiken från Käglinge bytomt. I: Schmidt Sabo, K. Käglinge bys östra del. Tofterna till gård 10, 11 och 12. Skåne, Malmö kommun, Glostorps socken, Käglinge 1:16, 5:215 och 10:6, Käglinge bytomt, RAÄ 48. Arkeologisk slutundersökning 2006. Riksantikvarie- ämbetet, UV Syd Daff. Dokumentation av fältarbetsfasen 2007:5. Brorsson, T. 2007b. Keramik från Gyllins Trädgårdar, Husie, Malmö. En studie av keramik från tidigneolitikum till vikingatid. Termiska analyser. Konserveringsrapport. Kontoret för Keramiska Studier. Rapport nr. 12. Landskrona Brorsson, T. 2007c. Keramiken från Södra Vallåkra. I: Knarrström, A. & Schmidt Sabo, K. Södra Vallåkra bytomt. Skåne, Helsingborgs kommun, Kvistofta socken, Södra Vallåkra 16:1, RAÄ 97. Arkeologisk slutundersökning 2006. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Daff. Doku- mentation av fältarbetsfasen 2007:1. Brorsson, T. & Jönsson, L. 2005. Tumathorp in South Eastern Scania. A study of an early Medieval town. In: Lund Archaeological Review 2004. Lund, s. 63–78. Carlie, A. 2004. Forntida byggnadskult. Tradition och regionalitet i södra Skandinavien. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska skrifter No 57. Stockholm. Jönsson, L. & Brorsson, T. 2003. Oxie i sydvästra Skåne. En plats med centrala funktioner. I: Anglert, M. & Thomasson, J. (red.). Landskaps- arkeologi och tidig medeltid. Uppåkrastudier 8. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8º, No. 41. Lund. s.145–223. Kempke, T. 1984. Starigard/Oldenburg. Hauptburg der Slawen in Wagrien II. Die Keramik des 8.-12. Jahrhunderts. Offa-Bücher Band 53. Neumünster. Stjernquist, B. 1961. Simris II. Bronze age problems in the light of the Simris excavation. Acta Archaeologica Lundesni. Series in 4°. N° 5. Lund. Svensson, C. 2005. Skärvor från Wor fruis have. Keramik från kv Spritan, Åhus. Regionmuseet i Kristianstad. Rapport nr 125. Kristianstad. Vandrup Martens, V. 1993. Rapport over keramikmaterialet fra udgrav- ningen i kv Myntet. I: Larsson, S. (red.). Kv. Myntet nr 3, 4, 5. Kultu- ren i Lund. Rapport över arkeologisk undersökning, nr 3. Lund.

70 uv Syd Daff 2008:3 Bilaga 4. Resultat av makrofossilanalys från Skegrie SU

Per Lagerås

Inledning I samband med den arkeologiska slutundersökningen inom Skegries medeltida bytomt 2007 togs jordprover för makrofossilanalys. Dessa har analyserats och resultaten redovisas här i kortfattad form. Under 2008 kommer makrofossilanalys också att utföras på prover från yngre järnålder i Ske- gries närområde (E6 FU-platserna 6:1 och 15:1). Vi kommer då att kunna göra kronologiska jämförelser och förhoppningsvis skildra förändringar i den agrara ekonomin vid övergången järnålder-medeltid. Resultaten från Skegrie kommer då att sättas in i ett vidare forskningssammanhang.

Metodik och bevaring Under slutundersökningen i Skegrie togs 40 jordprover från arkeologiska kontexter. Av dessa valdes 15 prover ut för flottering och analys. Därutöver har 3 prover analyserats tidigare i samband med förundersökningen. Dessa har redovisats tidigare men inkluderas ändå här för överskådlighetens skull. De olika kontexterna provtogs löpande av arkeologer under fältarbetets gång. Provmängden varierade mellan 0,2 och cirka 5,0 liter. Ur de stora proverna valdes en delmängd på ungefär 1,0 liter ut för flottering och analys. Den analyserade provmängden för varje prov framgår av den bifogade tabellen.

Proverna dispergerades i vatten utan kemiska tillsatser, flotterades och de- kanterades genom en sil med maskvidden 0,4 mm. För analysen användes preparermikroskop med 6,7–40× förstoring och vid bestämningsarbetet användes en referenssamling av recenta fröer samt gängse bestämningslit- teratur (Bertsch 1941, Beijerinck 1947, Berggren 1969, 1981, Schoch m.fl. 1988, Anderberg 1994).

I brunn 968 som undersöktes vid förundersökningen fanns ett rikt icke- förkolnat frömaterial bevarat, men i samtliga övriga kontexter fanns endast förkolnade makrofossil bevarade. Enstaka icke-förkolnade fröer i dessa kontexter tolkades som recent kontaminering.

Resultat och tolkning Det fullständiga resultatet av makrofossilanalysen finns sammanställt i den bifogade tabellen nedan. I det följande presenteras och tolkas resultaten kontext för kontext i kronologisk ordning från det äldsta till det yngsta.

Grophus 115 (PM 3300) och brunn 17678 (PM 1861); yngre bronsålder Dessa två prover innehöll så gott som inga makrofossil.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 71 Stolphål i hus 119 (PM 16587); järnålder Innehöll så gott som inga makrofossil.

Odlingslager 102 (FU PM 1782); vikingatid–tidig medeltid Provet från detta lager, som tolkats som en odlingsjord från före den medeltida bebyggelsen, var så gott som tomt på makrofossil. Endast två sädes- korn (råg och korn) samt några fröer från målla noterades. Dessa kan vara sekundärt nedrörda från överliggande lager.

Brunn 968 (FU PM 1790); tidig medeltid Provet från brunnen var rikt på välbevarade fröer. Inga sädeskorn noterades men däremot rikligt med fröer från ogräs och diverse örter. Detta är ett vanligt förhållande i icke-fökolnade material från vattenavsatta sediment, där de stärkelserika sädeskornen har dålig bevaringspotential (Ranheden 1995). Fröspektrat domineras av ruderatmarksväxter, det vill säga växter som dominerar på sliten och upptrampad mark, till exempel på gårdstomter och vägar. Exempel på sådana arter från brunnen är trampört, pilört, brän- nässla och lomme. Troligen härrör de från det upptrampade närområdet kring brunnen. Marken bör också ha varit relativt fuktig, vilket visas av våtmarksväxter som halvgräs och kärrtistel. Inga odlade växter har påträf- fats och utöver en hallonkärna har inga ätliga växter noterats (om vi inte räknar t.ex. brännässla och svinmålla). Det finns inget i frömaterialet som tyder på att brunnen använts för matberedning och inte heller för beredning av till exempel växtfibrer. Troligen rör det sig om en dricksvattenbrunn.

Matberedningsgrop 2952 (PM 4190, 9057, 9442); tidigt 1100-tal Tre prover från matberedningsgropen analyserades. De hade sinsemellan mycket likartad sammansättning och behandlas här tillsammans. Proverna var rika på sädeskorn. Sammanlagt 840 hela eller fragmenterade sädeskorn noterades, vilket ger 280 per liter. Många av dessa var hårt brända och fragmenterade. Bland de 463 som gick att bestämma närmare dominerade råg (54 %), följt av vete (25 %) och korn (19 %). Dessutom fanns några sädeskorn av havre (1,5 %) och ett enstaka emmer/spelt. Vad det gäller sädesslaget korn så är det troligt att det var varianten skalkorn som odlades, även om bara en mindre andel säkert gick att bestämma till variant. Bland vetet hade en stor andel av de bestämda sädeskornen karaktär av kubbvete. (Se vidare om sädesslagens sammansättning i den avslutande sammanfatt- ningen.) Utöver sädeskorn fanns också enstaka agnbaser och halmfragment men dessa var mycket få, vilket tyder på att den säd som hamnat i gropen redan tröskats på annan plats. Det kan röra sig om utsäde eller säd för kon- sumtion. I proverna påträffades även två möjliga fragment av ärt, men dessa är inte säkert bestämda. Andra ätliga växter som påträffades i dessa prover är blåhallon och lungrot. De kan räknas som trädgårdsväxter och kan antingen ha odlats eller växt spontant kring bebyggelsen.

I proverna från matberedningsgropen fanns också en del ogräsfröer, men relativt få i förhållande till den stora mängden sädeskorn. Framför allt rör det sig om olika arter av mållor, men också skräppor, pilört, åkertistel, viol, måra, med flera. Flertalet av dem kan härröra från såväl åkermark som ruderatmark. Svinmålla är rikligt representerad, vilket tyder på kväverik jord. Bland intressanta åkerogräs kan nämnas korndådra och klätt. De är idag

72 uv Syd Daff 2008:3 sällsynta men var vanliga i det äldre jordbruket då deras stora fröer var svåra att rensa bort från utsädet (Svensson m.fl. 1993, Aronsson 1999). Klättens höga halter av saponin ledde ofta till förgiftningar av både folk och kreatur. Den har framför allt varit knuten till höstsådda grödor och dess förekomst i Skegriematerialet kan möjligen tolkas som ett tecken på att rågen under medeltiden i Skegrie var höstsådd. Jämfört med andra kontexter i Skegrie har proverna från matberedningsgropen större andel sädeskorn och mindre andel ogräsfröer. Dessutom är våtmarksväxter och över huvud taget gräsmarksväxter mycket svagt representerade. Makrofossilen från gropen speglar alltså i huvudsak åkerns grö- dor och en del av dess ogräsflora, samtidigt som den övriga växtligheten på gården och i kulturmarkerna i omgivningen är mycket svagt representerad. En rimlig slutats är att säd förvarats eller på något sätt beretts i gropen.

Grophus 107 (PM 9617, 900252); sent 1100-tal Från grophuset analyserades ett prov från fyllningen samt ett litet prov från ett lerkärl. Det sistnämnda var så gott som tomt på fröer och även det andra gav ett magert material bestående av några sädeskorn av framför allt råg. Materialet är för tunt för att säga något om grophusets funktion.

Rökeriet i hus 122 (PM 15810, 14494, 16494); tidigt 1300-tal Från rökeridelen i hus 122 analyserades tre prover, nämligen från ett äldre golvlager, från en ugnsplatta framför ugn 116 samt från ugn 113. Samtliga tre prover var fattiga på makrofossil och innehöll bara några få sädeskorn och enstaka ogräsfröer. De skiljer sig därmed markant från proverna från verkstadsdelen i samma hus, som var mycket rika på makrofossil (se nedan). Rökeriet har uppenbarligen inte använts för förvaring eller torkning av säd eller andra vegetabilier, och det verkar också som att man varit noggrann med att inte dra med sig jord och skräp från gårdsplanen in i rökeriet.

Verkstaden i hus 122 (PM 20931, 15602, 13792, 16009 samt FU 10063); tidigt 1300-tal Från verkstadsdelen i hus 122 analyserades fyra prover under slutunder- sökningen och ett under förundersökningen. Proverna kom från golvlager 16880 (två prover), ett yngre lager som överlagrade 16880, ugn 117, samt ett lager med organiskt material. Samtliga prover var rika på makrofossil, både från sädesslag och från ett stort antal andra arter. Sammansättningen var likartad och proverna behandlas här tillsammans. Den skillnad som kan noteras är att provet från ugnen innehöll färre makrofossil än de övriga. Det kan bero på olika bevaringsförhållanden men också naturligtvis på att ugnen hållits mer ren än golvet.

Sammanlagt 395 hela eller fragmenterade sädeskorn noterades, vilket ger cirka 70 per liter. Bland de 237 som gick att bestämma närmare dominerade råg (62 %), följt av korn (27 %), vete (7 %) och havre (3 %). Vad som skiljer från sammansättningen i den äldre matberedningsgropen är framför allt att andelen vete minskat. Utöver sädeskorn påträffades enstaka fragment av agnbaser och strån. Deras ringa antal tyder på att merparten av den säd som hamnat i verkstaden redan tröskats på annan plats. Övriga odlade växter utöver sädesslag utgörs av troliga fynd av ärt, samt ett möjligt fynd av bovete/sibiriskt bovete. Det sistnämnda påminner starkt om sibiriskt bovete,

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 73 vilket i sådana fall skulle vara ett anmärkningsvärt tidigt fynd, men artbe- stämningen är inte säker. Till fynd av ätliga växter hör också en kärna från slån och ett frö från lungrot.

Utöver odlade och ätliga växter innehöll proverna från verkstaden en stor mängd andra örtfröer. Dessa är framför allt från åkerogräs och ruderatmarks- växter, som mållor, pilörter, trampört, åkerbinda, lövbinda, skräppor, våt- arv, skelört, åkerspärgel, åkerrättika, fältkrassing och penningört. Liksom i matberedningsgropen fanns här också fröer av klätt och korndådra. Dess- utom fanns ett starkt inslag av gräsmarksarter, som till exempel gräs, starr, ospecificerat halvgräs, smörblommor, bergsyra, klöver och svartkämpar. Det förhållandevis starka inslaget av gräsmarksarter tyder på att ängshö förvarats i verkstaden eller använts som strö på golvet. Denna tolkning får stöd av att det brända lagret med organiskt material uppvisade rikligt med tydliga avtryck och av strå. Troligen har detta hö slagits på fuktig ängsmark, vilket indikeras av den rikliga förekomsten av halvgräs, liksom också av ett frö av svalting som är en vattenväxt. Här kan man väl tänka sig att våtängarna legat öster om byn, ner mot Albäcken.

Kupolugn 105 i hus 124 (PM 9525); sent 1300-tal–tidigt 1400-tal Från ett lerlager i kupolugnen analyserades ett prov. Detta innehöll endast fyra fröer, men två av dem var intressanta. Det ena var från lin och det andra från oljedådra. Linfröer är relativt sällsynta i förkolnat material eftersom de oljerika fröna lätt förstörs vid upphettning. Linet har odlats för oljan men kanske i första hand som spånadsväxt. Oljedådra räknas nu som utgången ur den svenska floran även om den kan dyka upp tillfälligt på ruderatmark. Den har växt som ogräs framför allt i linåkrar och den här även odlats för sina oljerika fröns skull. Den är alltså starkt knuten till lin som den blando- dlats med och som den haft samma användning som. Därför kan det ses ett skolboksexempel att ett frö vardera av lin och oljedådra dök upp i samma prov och att de saknas helt i övriga prover.

Under utgrävningen av lerlagret i ugnen noterades tydliga växtavtryck och vad som tolkades som eventuella avtryck av textilier. Torkad lera med så- dana avtryck togs tillvara och har i ljuset av makrofossilresultaten granskats närmare. Avtrycken är troligen från linstjälkar. De är av varierande grovlek och med tydlig längsstriering men utan noder (hade det rörts sig om hö eller halm hade avtryck noder troligen synts). Ett avtryck som möjligen kan vara från en frökapsel från lin noterades också.

Fynden från ugnen visar att lin och oljedådra odlats eller åtminstone han- terats i Skegrie under sent 1300-tal. Man kan tänka sig att de oljerika fröna använts i bakning, men med tanke på fiberavtrycken är det kanske mer troligt att ugnen använts för att torka lin som ska bråkas.

Sammanfattning Makrofossilanalysen ger en ganska bra bild av den agrara ekonomin i Ske- grie under medeltiden. Framför allt speglas spannmålsodling men också i viss mån foderproduktion på våtängar. Dessutom ger resultaten en bild av ogräsfloran i det traditionella kulturlandskapet, där en del arter som nu är

74 uv Syd Daff 2008:3 försvunna eller starkt hotade var karakteristiska inslag. Resultaten ger också viss information om aktiviteterna i de olika husen och kontexterna.

Vad det gäller spannmålsodlingen så tyder resultaten på att råg var den dominerande grödan. Korn och vete har också varit regelbundet odlade, medan havre spelat en mer blygsam roll. Troligen har även ärt och möjligen bovete odlats och under senmedeltid lin och oljedådra.

Korn var den dominerande grödan under järnåldern, men från och med yngre järnålder började rågen bli vanlig, åtminstone i Skåne. I merparten av nuvarande Sverige fortsatte korn att vara det vanligaste sädesslaget genom medeltiden (Viklund 2007), men i Skåne och andra delar av det medeltida Danmark var råg vanligare eller åtminstone lika vanligt (Karg 2007). I lit- teraturen finns olika bud på om korn eller råg var dominerande, men det är i alla fall klart att både korndominerade och rågdominerade kontexter före- kommer. Rågdominansen i Skegrie kan bli ett bra exempel på hur rågen slog igenom tidigt i Skåne och då troligen i synnerhet på de goda åkerjordarna i den södra delen av landskapet. Senare under eftermedeltid blev rågen mer knuten till magra och sandiga jordar.

Råg kan sås såväl på våren som på hösten. Det har föreslagits att höstsådd råg introducerades i Skåne redan under yngre järnålder och att den då ingick i ett tresädessystem tillsammans med vårsådd korn (Engelmark 1992, Engelmark & Viklund 2005). Så kan ha varit fallet också i Skegrie, eftersom förekomsten av klätt indikerar höstsådd säd.

De planerade analyserna av yngre järnålderskontexter på platserna 6:1 och 15:1 i närheten av Skegrie kommer att ge ett intressant jämförelsematerial. Prover från ett grophus från yngre järnålder i område 6:1, som analyserades i samband med förundersökningen, visade en klar dominans av korn. Efter de planerade fortsatta analyserna kommer vi att få ett bra statistiskt underlag för en bedömning av rågens gradvis ökade betydelse och tresädets eventuella införande.

Utöver förhållandet mellan råg och korn måste också förekomsten av vete kommenteras. Jämfört med den generella bilden är vete ovanligt rikligt fö- rekommande i Skegriematerialet. Av de bestämda sädeskornen utgör det 7 % i proverna från hus 122 och i matberedningsgropen så mycket som 25 %. Vetet var ett exklusivt sädesslag under medeltiden och det är ofta svagt representerat i makrofossilmaterial (Karg 2007). Möjligen säger det något om Skegries status och om åkermarkens goda bördighet.

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 75 Referenser Anderberg, A.-L. 1994. Atlas of seeds and small fruits of Northwest-Euro- pean plant species with morphological descriptions. Part 4: Resedace- ae–Umbelliferae. Swedish Museum of natural History, Stockholm. Aronsson, M. (red.) 1999. Rödlistade kärlväxter i Sverige: artfakta. Vo- lym 1 och 2. SLU Artdatabanken, Uppsala. Beijerinck, W. 1947. Zadenatlas der nederlandsche Flora. Veenman, Wageningen. Berggren, G. 1969. Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species with morphological descriptions. Part 2: Cyperaceae. Swedish natural Science Research Council, Stockholm. Berggren, G. 1981. Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species with morphological descriptions. Part 3: Salicaceae– Cruciferae. Swedish Museum of natural History, Stockholm. Bertsch, K. 1941. Früchte und Samen: ein Bestimmungsbuch zur Pflan- zenkunde der vorgeschichtlichen Zeit. Hanbücher der praktischen Vorgeschichtsforschung, Band 1. Ferdinand Enke, Stuttgart. Engelmark, R. 1992. Review of the farming economy in South Scania based on botanical evidence. I: Larsson, L., Callmer, J., Stjernquist, B. (red.) The archaeology of the cultural landscape: field work and research in a south Swedish rural region, s. 369–375. Acta�� Archaeolo- gica Lundensia, Series in 4° 19. Almqvist & Wiksell, Stockholm. Engelmark, R., Viklund, K. 2005. Åkrar och vallar. I: Människan och floran: etnobiologi i Sverige ,2 s. 199–208. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Karg, S. 2007. Long term dietary traditions: archaeobotanical records from Denmark dated to the Middle Ages and early modern times. I: Karg, S. (red.) Medieval food traditions in northern Europe, s. 137–159. Publications from the National Museum, Studies in Archaeol- ogy & History 12. Köpenhamn. Ranheden, H. 1995. Bronsåldersbrunnen i Apalle: en arkeobotanisk diskussion. I: Ullén, I., Ranheden, H., Eriksson, T., Engelmark, R. Om brunnar: arkeologiska och botaniska studier på Håbolandet, s. 29–37. Arkeologiska undersökningar, Skrifter 12. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Schoch, W. H., Pawlik, B., Schweingruber, F. H. 1988. Botanische Mak- roreste: Ein Atlas zur Bestimmung häuftig gefundener und ökologisch wichtiger Pflanzensamen. Haupt, Bern/Stuttgart. Svensson, R., Wigren-Svensson, M., Ingelög, T. 1993. Hotade åkerogräs: biologi och bevarande i allmogeåkrar. Databanken för hotade arter, Uppsala. Viklund, K. 2007. Sweden and the Hanse: archaeobotanical aspects of changes in farming, gardening and dietary habits in medieval times in Sweden. I: Karg, S. (red.) Medieval food traditions in northern Europe, s. 119–135. Publications from the National Museum, Studies in Ar- chaeology & History 12. Köpenhamn.

76 uv Syd Daff 2008:3 Sent 1300-tal Hus 124, lerlager i kupolugn 105 9525 1,0 1 1

Tidigt 1300-tal Hus 122, verkstaden, lager 15974 16009 1,0 12 4 22 6 2 2 3 1 1 Tidigt 1300-tal Hus 122, verkstaden, ugn 117 13792 1,0 8 15 2 1 1 Tidigt 1300-tal Hus 122, verkstaden, lager över 16880 15602 1,0 37 26 6 4 7 4 1 10063 Tidigt 1300-tal Hus 122, verkstaden, golvlager 16880

FU 1,7 48 49 3 3 3 1 Tidigt 1300-tal Hus 122, verkstaden, golvlager 16880 20931 1,0 53 53 7 11 4 1 1 Tidigt 1300-tal Hus 122, rökeriet, yngre ugn 113 16494 1,0 1 1 Tidigt 1300-tal Hus 122, rökeriet, äldre ugn 116 14494 1,0 Tidigt 1300-tal Hus 122, rökeriet, äldre golvlager 15372 15810 1,0 3 1 2 1 Sent 1100-tal Grophus 107 (kärl) 900252 0,2 Sent 1100-tal Grophus 107 9617 1,5 11 6 1 Tidigt 1100-tal Matberedningsgrop 2952 9442 1,0 132 105 8 11 7 11 7 1 Tidigt 1100-tal Matberedningsgrop 2952 4190 1,0 98 91 10 15 13 18 1 1 1 Tidigt 1100-tal Matberedningsgrop 2952 9057 1,0 147 56 19 26 38 28 6 5 1 Tidig medeltid Brunn 968 1790 FU 0,3 Vik.- tidig med. Odlingslager 102 1782 FU 0,9 1 1 Järnålder Stolphål i hus 119 16587 1,0 Yngre bronsåld. Brunn 17678 18618 0,7 Yngre bronsåld. Grophus 115 3300 1,0 Tidsperiod: Kontext: Provnummer (PM): Provmängd (liter): Sädeskorn fragment ospec. Råg Skalkorn Korn ospec. Brödvete Kubbvete-typ cf. Emmer/speltvete Havre Agnrester ospec. Lin Oljedådra Ärt Ärt (dåligt bevarad) cf. Sibiriskt bovete ODLADE VÄXTER Cerealia indet. kärnor Secale cereale vulgare Hordeum vulgare var. Hordeum vulgare aestivum Triticum aestivum cf. compactum Triticum cf. dicoccum/spelta Triticum cf. sativa Avena Cerealia indet. agnrester Linum usitatissimum Camelina sativa Pisum sativum cf. Pisum sativum cf. Fagopyrum tataricum

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 77 Hus 124, lerlager i kupolugn 105 9525 1

Hus 122, verkstaden, lager 15974 16009 59 9 14 14 1 4 46 1 5 >100 2 3 Hus 122, verkstaden, ugn 117 13792 4 2 4 1 1 3 1 Hus 122, verkstaden, lager över 16880 15602 9 1 1 1 4 8 1 1 2 10063 Hus 122, verkstaden, golvlager 16880

FU 1 3 7 22 3 1 1 1 3 13 1 1 9 2 Hus 122, verkstaden, golvlager 16880 20931 19 23 19 1 2 1 8 4 4 52 3 18 3 5 Hus 122, rökeriet, yngre ugn 113 16494 2 Hus 122, rökeriet, äldre ugn 116 14494 1 2 Hus 122, rökeriet, äldre golvlager 15372 15810 1 Grophus 107 (kärl) 900252 3 Grophus 107 9617 1 2 Matberedningsgrop 2952 9442 4 1 1 1 2 1 12 5 4 1 1 2 Matberedningsgrop 2952 4190 2 3 2 1 53 2 1 4 Matberedningsgrop 2952 9057 2 1 5 19 2 2 Brunn 968 1790 FU 13 3 7 29 5 1 2 4 1 Odlingslager 102 1782 FU 6 Stolphål i hus 119 16587 1 Brunn 17678 18618

Grophus 115 3300 1 Kontext: Provnummer (PM): Svalting Gräs ospec. Halvgräs ospec. Starr Brännässla Trampört Åkerpilört pilört Vanlig Vattenpilört Åkerbinda Lövbinda Bergsyra Ängssyra-typ Skräppor cf. Strandskräppa Svinmålla-typ Blåmålla Gatmålla-typ Lungrot Mållor ospec. Vägmålla m.fl. cf. Smällglim Glim ospec. Klätt ÖVRIGA Alisma sp. Poaceae indet. Cyperaceae 2-sidig indet. Carex 3-sidig Urtica dioica Polygonum aviculare Persicaria maculosa Persicaria lapathifolia Persicaria amphibia Fallopia convolvulus Fallopia dumetorum Rumex acetosella Rumex acetosa-typ Rumex obtusifolius-typ Rumex cf. maritimus Chenopodium album-typ Chenopodium glaucum Chenopodium murale-typ Chenopodium bonus-henricus Chenopodium sp. Atriplex sp. Silene cf. vulgaris Silene sp. Agrostemma githago

78 uv Syd Daff 2008:3 Hus 124, lerlager i kupolugn 105 9525

Hus 122, verkstaden, lager 15974 16009 1 2 1 2 13 1 6 1 1 5 Hus 122, verkstaden, ugn 117 13792

Hus 122, verkstaden, lager över 16880 15602 1 1 1 1 1 2 10063 Hus 122, verkstaden, golvlager 16880

FU 1 4 1 1 Hus 122, verkstaden, golvlager 16880 20931 3 1 1 1 1 Hus 122, rökeriet, yngre ugn 113 16494

Hus 122, rökeriet, äldre ugn 116 14494 1 Hus 122, rökeriet, äldre golvlager 15372 15810 1 Grophus 107 (kärl) 900252

Grophus 107 9617

Matberedningsgrop 2952 9442 1 1 Matberedningsgrop 2952 4190 1 1 Matberedningsgrop 2952 9057 1 Brunn 968 1790 FU 1 1 1 1 1 1 8 2 1 Odlingslager 102 1782 FU

Stolphål i hus 119 16587

Brunn 17678 18618

Grophus 115 3300 Lomme Korndådra Slån Fingerört cf. Hallon cf. Blåhallon Klöver Revormstörel Viol Kontext: Provnummer (PM): Grässtjärnblomma cf. Källarv cf. Våtarv cf. Lundarv Stjärnblomma/arv ospec. Hönsarv-typ Arv ospec. Åkerspärgel Smörblommor cf. Vallmo Skelört Kålväxter ospec. Åkerrättika Fältkrassing Penningört ÖVRIGA (forts.) ÖVRIGA Capsella bursa-pastoris Neslia paniculata Prunus spinosa Potentilla sp. Rubus cf. idaeus Rubus cf. caesius sp. Trifolium Euphorbia helioscopia sp. Viola Stellaria graminea Stellaria cf. alsine Stellaria cf. media Stellaria cf. nemorum Stellaria sp. Cerastium fontanum-typ Cerastium sp. Spergula arvensis Ranunculus acris-typ cf. Papaver sp. Chelidonium majus Brassicaceae indet. Raphanus raphanistrum Lepidium campestre Thlaspi arvense

Bronsålder på toftmark och medeltid på gård nr 12 i Skegrie 79 Bilaga 5. Myntfynd

Samtliga myntfynd från slutundersökningen i Skegrie 32:1, bestämda av Ulla von Wowern på Lunds Historiska Museum. Myn- ten förvaras på LUHM (nr 31609). Förkortningen fr betyder präglat fr.o.m. det året och framåt, e betyder präglat efter detta årtal och framåt.

Fyndnr Ort / land Typ/valör Myntherre Regeringsår År Kontext Myntnr 3 Köpenhamn Toskilling Christian III 1534-1559 100 26953 8 Köpenhamn II skilling dansk Christian IV 1588-1648 1629 100 26945 9 mynt? 100 26950 19 Malmö Hvid Hans 1481-1513 100 26944 20 obestämd 1400-1500t? 100 26949 21 Sala 1 öre Kristina 1632-1654 1634 100 26947 22 Lund Christopher I 1252-1259 100 26934 23 Lund Penning Christopher II 1319-1332 100 26954 36 Avesta 1/6 öre sm Karl XI 1660-1697 1666 100 26948 76 Nürnberg Räknepenning 1500t slut 100 26946 112 Roskilde Christopher II 1319-1332 102 26937 114 Lund mfl. Kopparpenning Erik av Pommern 1396-1439 fr 1422 100 26956 134 Lund mfl. Kopparpenning Erik av Pommern 1396-1439 fr 1422 5436 26955 151 Næstved Trepenning Erik av Pommern 1396-1439 fr 1405 7285 26938 176 Lund Christopher II 1319-1332 102 26936 179 Malmö Hvid Christian I 1448-1481 5393 26942 180 Lund? Penning (cu) Erik av Pommern 1396-1439 fr 1422 5393 26940 182 Stettin? Finkenauge 1400-tal 4965 26941 183 Lund Penning (cu) Erik av Pommern 1396-1439 fr 1422 7285 26939 200 Penning Borgarkrigsmynt 1300-tal 13092 26933 209 Lund Penning Magnus Eriksson 1332-1360 13092 26928 210 Lund Penning Magnus Eriksson 1332-1360 13092 26930 211 Lund Penning Magnus Eriksson? 1332-1360 13092 26931 217 Penning Borgarkrigsmynt 1300-tal 13092 26932 256 Malmö Hvid Hans 1481-1513 100 26943 258 Lund Penning Magnus Eriksson 1332-1360 15372 26929 259 Saxkjøbing Penning Christopher II 1319-1332 e 1328 15372 26926 262 Lund Erik Menved 1286-1319 102 26935 297 N Jylland Penning Christopher II 1319-1332 15372 26927 309 Avesta 1 Skilling banco Karl XIV Johan 1818-1844 1835 100 26957

265 Brakteat myntliknande 15372

80 UV Syd Daff 2008:3