Systrar, Kamrater! Arbetarrörelsens Kvinnliga Pionjärer
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
Systrar, kamrater! Arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer av Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink Bokförlaget Idé & Tendens Arbetarrörelsens Tankesmedja Tillägnad vår mor och mormor Stina Lindgren Stort tack till Arbetarrörelsens Arkiv och Bibiliotek för alltid lika intresserad, tålmodig och professionell hjälp Bokförlaget Idé & Tendens Arbetarrörelsens Tankesmedja Barnhusgatan 16, 3 tr 111 23 Stockholm www.arbetarrorelsenstankesmedja.se Tryck: Sjuhäradsbygdens Tryckeri AB, Borås, 2007 ISBN 978-91-976756-2-8 Innehåll Inledning: Inte bara män 4 Kvinnorna och deras villkor 8 Klass och kön 22 De första kvinnoklubbarna 40 Alina Jägerstedt 68 Första s-kvinnorna i stadsfullmäktige 88 Anna Sterky 106 Kvinnornas Fackförbund 146 Kjönsbergsaffären 162 Syfabriken Linnéa 166 Alma Norsell 172 Elin Engström 198 Elma Danielsson 224 Textilen, en kvinnoindustri 256 Anna Särström 270 Anna Johansson-Visborg 286 Biografiska notiser 308 Källförteckning 316 Bilden på omslagets framsida föreställer Gertrud Månsson, första folkvalda kvinna i en stadsfullmäktigeförsamling. Om henne berättas i kapitlet ”Första s-kvinnorna i stadsfullmäk- tige”, sidan 88. Baksidesbilden föreställer Amanda Horney, möbelpolererska och ordförande i Allmänna Kvinnoklubben 1892. Fotografierna finns i Arbetarrörelsens Arkiv Inledning: Inte bara män... August Palm. Hjalmar Branting. Fredrik Sterky. Axel Danielsson. Fred- rik Vilhelm Thorsson. Hinke Bergegren. Carl Lindhagen. Herman Lindqvist. Per Albin Hansson. Fredrik Ström. Zeth Höglund. Gustav Möller. Fabian Månsson. Richard Sandler… Arbetarrörelsens tidiga historia är en kompakt samling mans- namn. Det enda kvinnonamnet av samma dignitet som de nyss- nämnda är Kata Dahlström. Den som gräver aningen litet djupare i arkiven stöter också på Anna Sterky, den första kvinnan på en av par- tiets tre chefsfunktioner (hon var partikassör), och kanske Maria San- del, den första kvinnliga arbetarförfattaren, som gav namn åt kvinnoförbundets tidning Morgonbris. Sedan är det rätt tomt. Arbetarrörelsens framväxt verkar ha varit en rent manlig affär. Men visst fanns kvinnorna. De strejkade. De agiterade. De bildade fackföreningar och kvinnoklubbar, de ordnade möten och gick i de- monstrationståg – och svarade ofta för rent praktiskt socialt hjälpar- bete i sin omgivning, betingat av de svåra villkor verkligheten bjöd så många på den tiden. De lade ner tid och engagemang, ofta under decennier, på politisk och facklig verksamhet, och många gånger under livsvillkor som gör att man häpet undrar hur de över huvud taget orkade och hann. Men deras verksamhet stannade, på det hela taget, på gräsrots- nivå. Några, fast inte många, kom in i sitt fackförbunds styrelse. Några, fast inte många, fick på 1910-talet kommunala uppdrag. Några utomordentligt få blev på 1920-talet riksdagsledamöter. Ti- dens kvinnosyn, och antagligen också de rent praktiska begräns- ningar i kvinnors rörelsefrihet, som skapades av fysiskt tungt och tidskrävande hemarbete och total brist på organiserad barnomsorg, 4 satte effektiva spärrar för möjligheterna att nå mer ledande positio- ner inom både parti och fack. Ingen blev förbundsordförande, mi- nister, landshövding eller ordförande i stadsfullmäktige. Och i en historieskrivning, som fortfarande i mycket koncentreras kring de ledande och makthavande, kommer kvinnorna, även de mest engagerade, lätt bort. Den här boken vill lyfta fram några av dem som tidigt kom med, och länge var med, i socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Dels för att deras insatser faktiskt förtjänar det. Dels också för att påminna om att politik, och samhällsföränd- ring, inte bara handlar om det som utspelas på toppnivåerna i de be- slutande instanserna. Samhällsförändringar är alltid processer på många plan, med många aktörer, och det som händer i de proces- serna är i sig självt betydelsefullt – inte bara för de beslut de leder fram till, utan för att de förändrar människors syn både på samhäl- let och sig själva. Arbetarrörelsens kvinnor tog upp och drev några frågor, som män- nen inte särskilt uppmärksammade, främst frågor som hade att göra med (arbetar)barns och kvinnors villkor. Många av kraven blev så småningom officiell partipolitik. De stora reformer med sikte på barnfamiljerna, som kom under 1930-talet, kan faktiskt i mycket föras tillbaka på de diskussioner, som redan vid 1900-talet början för- des i Allmänna Kvinnoklubben och, något senare, i Kvinnokonfe- rensen. Men kvinnorna i facket och politiken företrädde framför allt en ny kvinnosyn. Med tidens synsätt hade män och kvinnor helt skilda rol- ler, där – för att använda en modern term – den stora världen”, sam- hället, var männens område, medan ”den lilla världen”, hemmet, var kvinnans. De politiskt aktiva kvinnorna – inom arbetarrörelsen lika- väl som inom den borgerliga kvinnorörelsen – hävdade sin egen, och alla andra kvinnors, rätt att vara med i ”den stora världen”. De gjorde det inte bara genom de krav de formulerade, utan helt enkelt genom att vara där: självständiga, kompetenta, begåvade, välfor- mulerade. När de värvade nya medlemmar, till facket eller till kvin- noklubben, var det inte bara fler kvinnor som kom med i det politiska arbetet, utan också fler kvinnor som började växa ur den traditionella rollen och med det växa i självsäkerhet och självtillit. 5 Med effekter – åtminstone på sikt – inte bara för de politiska beslu- ten, utan för relationerna också i familjen och i arbetslivet. Det är en förändring som, förvisso, varit en lång process som inte är avslutad än, men just därför kan det ju vara skäl att minnas dem som började. För deras ...deras viktigaste insats viktigaste insats ligger inte i vad de ligger inte i vad de uppnådde, utan i vad de startade. uppnådde, utan i Eftersom de här kvinnorna verkli- vad de startade gen var politiska varelser, och det är deras politiska verksamheter som lyfts fram, blandas i berättelserna om dem det personliga med det poli- tiska: den tid de levde i och de frågor som då var aktuella. Boken in- nehåller dessutom några avsnitt som kan kallas kollektivbiografier: om Allmänna Kvinnoklubben, om Kvinnornas Fackförbund, om några stora arbetskonflikter med kvinnor inblandade. Kollektivet, organisationen, var ju förutsättningen för de enskilda kvinnornas verksamheter, och det går inte att förstå kvinnornas historia utan att känna till deras föreningar, hur de arbetade och vilka problem de stod inför. Två faktorer bestämde både kvinnornas egna livsvillkor och deras politiska arbete: klass och kön. Klass och kön analyseras ofta separat, men i människors liv är de naturligtvis sammanvävda, vilket kvin- norna i den tidiga arbetarrörelsen mycket tydligt illustrerar. Att för- söka visa på denna dubbelhet, med de komplikationer den skapar, är också ett av syftena med boken. Boken handlar om det man kan kalla pionjärgenerationen, det vill säga kvinnor som kom med, i facket eller partiet, vid 1800-talets slut eller kring förra sekelskiftet. Deras aktiva tid sträckte sig ofta in på 1930-talet, ibland 1940-talet. Vi har på det hela taget följt dem fram till dess, även om tonvikten ligger vid decennierna fram till 1921, det år kvinnorna första gången fick rösta i ett riksdagsval. Nio kvinnor porträtteras i boken, några mer utförligt, några mer komprimerat – det senare beroende på svårigheterna att hitta material. I slutet av boken finns också korta biografiska notiser om 13 kvinnor, som mer allmänt omnämns i boken. 6 Även när det gäller de kvinnor som beskrivs mer utförligt finns det vissa problem att ge en heltäckande bild av dem. I några fall finns mer personliga dokument kvar – brev, debattartiklar, tidningsinter- vjuer – men även då i begränsad omfattning. I andra fall finns inget personligt material; deras liv och verksamhet kan bara spåras genom folkbokföringen och genom protokollen från de politiska och fack- liga organisationer där de var verksamma. Tidens vana att skriva ut- förliga diskussionsreferat ger en bild både av deras åsikter och deras personlighet, men den är naturligtvis inte fullständig. De porträtt som tecknas i boken har därför olika karaktär: några är skisser i svartvitt, andra har kunnat få åtminstone litet färg. Och för den händelse någon undrar varför den mest namnkunniga i denna kvinnogeneration, Kata Dalström, inte finns med här, så är svaret att hon är den enda som det faktiskt redan skrivits en hel del om. Därför har det känts mer angeläget att lyfta fram dem som bli- vit mera bortglömda. Men Kata Dalström kommer ändå till synes på flera håll i boken – eftersom hon är en del av de andra kvinnornas historia. Det man till slut känner för dem alla är, som sagt, en häpnad över vad de orkade, hann och stod ut med – och en stor respekt för att de faktiskt gjorde det. Och, för att vara uppriktig: en inte obetydlig ilska över hur de blev behandlade. Stockholm i september 2007 Anne-Marie Lindgren Marika Lindgren Åsbrink 7 Kvinnorna och deras villkor Den här boken porträtterar nio kvinnor ur den tidiga svenska arbe- tarrörelsen, och ungefär dubbelt så många skymtar förbi i deras om- givning. Urvalet är personligt och delvis slumpartat. Några av dem kände vi till namnet och ville veta mer om; andra dök upp, när vi började leta efter spåren av de förstnämnda. Det finns fler som skulle vara förtjänta av att lyftas fram, men tid och utrymme sätter gränser, utöver det faktum att det i många fall finns mycket sparsamt med material att gå efter. De nio kvinnorna är: • Alina Jägerstedt, tobaksarbeterskan som var det enda kvinnliga ombudet vid den kongress där det socialdemokratiska partiet bil- dades • Gertrud Månsson,