Protokoll extrakongress 17 –18 mars 2007 Stockholm Innehållsförteckning Lördagens förhandlingar den 17 mars Sidan Dagordningens punkt 1 2 Kongressens öppnande 2 Hälsningsanförande – Göran Persson 4 Dagordningens punkt 2-6 7 Formalia 7 Anförande – Göran Persson 28 Dagordningens punkt 7 42 Val av partiorgan 42 Dagordningspunkt 7.1 42 Val av partiordförande 42 Dagordningens punkt 8 50 Allmänpolitisk debatt 50 Dagordningens punkt 8.1: Med sikte på framtiden 50 Avtackning – Göran Persson 78 Söndagens förhandlingar den 18 mars Dagordningens punkt 7 113 Val av partiorgan 113 Dagordningens punkt 7.2 113 Fyllnadsval till verkställande utskottet 113 Dagordningens punkt 7.3 114 Fyllnadsval till partistyrelsen 114 Dagordningens punkt 7.4 115 Val av ordförande i programkommissionen 115 Anförande, linjetal – Mona Sahlin 117 Dagordningens punkt 8: Allmänpolitisk debatt 135 Dagordningens punkt 8.1: Med sikte på framtiden, fortsättning 135 Dagordningens punkt 9 183 Kongressens avslutning 183 1 Lördagen den 17 mars – förmiddagens förhandlingar Ordförande: Göran Persson Dagordningens punkt 1 Kongressens öppnande Sveriges Socialdemokratiska Arbetarepartis extra partikongress inleddes lördagen den 17 mars klockan 10.15 i Folkets Hus i Stockholm. Öppningsprogram Kongressen inleddes med sång och musik av gruppen Navid Modiri & Gudarna som framförde tre sånger. Skådespelaren Helena Bergström reciterade ett avsnitt ur ett tal, hållet av Olof Palme i Stockholms Folkets hus 1969: ”Varje stor folkrörelse står alltid inför risken att stelna, kapslas in i sina riter, isoleras från det pulserande samhällslivet. Vad hjälper det att bygga katedraler i skönhet om de står som monument – långt bort från livet, män- niskorna och framtiden? Vi måste ständigt förnya vårt sätt att arbeta, i syfte att nå kontakt, väcka debatt, stimulera tankar och känslor. Socialdemokratin har kunnat vara radikal där i ljuset. Socialdemokratin har kunnat vara radikal därför att den representerar stabilitet. Däri ligger ingen motsättning, men stabilitet betyder inte stillastående. Att i dagens samhälle stå stilla betyder att med stormsteg gå bakåt. Så hänger frågorna samman. Det finns de som försöker ge sken av att jämlikheten gäller en begränsad grupp, en minoritet som i bästa fall kan bli objekt för välvilliga politiska åtgärder från den välbeställda majoritetens sida. Däri ligger fröet till att markera distans. Däri ligger risken för moraliserande förfall från dem som lever i ljuset, som det heter i Tolvskillingsoperan. Då öppnas möjligheter för dem som vill utstå splittring. Det har alltid varit ett reaktionens kampmedel. Det är med den argumentationen man ställt de fattiga vita i Amerikas sydstater i harnesk mot de svarta. De fattiga vitas rastänkande bottnar ju ytterst i en fruktan att dras ner till samma nivå som de svarta och i en bristande möjlighet att se sin egen situation i ett större socialt sammanhang. Vare sig man använder rasen, eller på andra håll religionen, som argu- ment är det alltid ekonomin i bakgrunden. 2 På samma sätt har man försökt att splittra olika arbetsgrupper eller dragit skarpa gränser mellan arbetare och tjänsteman för att skymma det centrala faktum att det stora löntagarkollektivet i de avgörande frågorna har samma gemensamma intressen. Jämlikheten gäller alla. I det moderna samhället kan de flesta medborgare hamna i en riskzon – i de flesta fall utan egen förskyllan. Den som drabbas upptäcker vad den solidaritet är värd som man måhända har lockats att avsvärja sig. Vi kan till exempel inte nu, med någon bestämdhet, förutse vilka orter, vilka branscher, vilka yrken och vilka företag som kommer att drabbas av arbetslöshet. Det beror på den tekniska utveckling som ständigt frambringar nya produkter och slår ut de gamla. Det beror på utrikeshandeln, som vi har små möjligheter att påverka. Vi kan aldrig säga: ”Ni som sitter där kommer att leva i trygghet i jobbet för all framtid, medan ni som sitter där borta – ni är hotade.” Sjukdomar drabbar blint. Människors perspektiv är olika. De svårigheter de möter är olika beroende på ålder, yrke, bostadsort. Ett samhälle för att leva och överleva måste präglas av en övergripande solidaritet. En förmåga till inlevelse i andra människors villkor. En känsla av medansvar och med- delaktighet. Annars bryts det förr eller senare sönder i en småskuren egoism. Det finns aldrig dem och vi. Det finns bara vi. Solidariteten är och måste förbli odelbar. Jag har flera gånger sagt att jämlikheten inte är ett tillstånd utan en färdriktning för politiken. Men färdriktningen är viktig. Den ska vi hålla fast vid. Den engelska socialisten Tawney sade en gång att det som betyder något för ett samhälles friskhet är det mål som dess ansikte är vänt mot. Den svenska socialdemokratins ansikte ska vara vänt mot en framtid präglad av jämlikhet och fri gemenskap mellan människor.” Kongressen sjöng Alla tillsammans unisont. Därefter visades ett bildspel från Rättviseturnén. Välkomsthälsning – Bosse Ringholm Bosse Ringholm, Stockholm: Välkomna till Stockholm och Stockholms Folkets Hus. Socialdemokraterna i Stockholms stad och län är väldigt glada över att få vara värdar för denna extra partikongress. Vi vet att Folkets Hus för alla oss i arbetarrörelsen känns som en hemvist. Därför är vi glada för att de här två dagarnas extra kongress kan hållas här. Stockholmsregionen är en region med stark framtidstro, en starkt väx- ande region. Här finns många företag, många arbetsplatser, och många nya jobb skapas. Men det finns också människor som står utanför arbetsmarkna- den och som har svårt att komma in i de jobb som vi vill att alla ska ha. I Stockholmsregionen finns många människor med mycket goda in- komster – verkligen välbärgade människor. Men det finns också fattiga 3 män niskor. I Stockholmsregionen kanske vi hittar de bostäder i landet som är allra mest påkostade. Men det finns också många, inte minst bland våra ungdomar, som inte har någon bostad alls och som står i bostadskö och kämpar för att få en bostad. Kort sagt – Stockholmsregionen visar stora skillnader mellan människor. Det kanske finns få delar av vårt land där man kan säga att klasskillnaderna är så påtagliga som just i Stockholmsregionen. Vi socialdemokrater i Stockholms stad och län är naturligtvis oerhört angelägna om att se till att Stockholmsregionen i framtiden, senast i 2010 års val, kan bli lika röd som den fond ni ser bakom mig. Tyvärr är det inte så efter det senaste valet, men vi är fast beslutna att se till att ändra på det i 2010 års val. Jag hoppas att vi kan få stöd från er alla ute i landet också, för att se till att Stockholm kan gå i täten för den förändring som ska ske av hela vårt politiska system senast 2010, och där socialdemokratin ska gå fram både i Stockholmsregionen och i övriga landet! Vi vet att de nyliberala tendenserna finns i Stockholmsregionen och understöds av våra politiska motståndare. Därför är det viktigt för oss att ändra den bilden och se till att den verklighetsuppfattning och de värde- ringar som vi socialdemokrater har får genomslag – inte bara nu utan för många år framåt. Vi vill ha en Stockholmsregion som präglas av solidaritet och rättvisa, en Stockholmsregion som präglas av jämlikhet och frihet för alla – inte bara för några få. Än en gång – välkomna till Stockholm och Stockholms Folkets Hus! Jag ska nu lämna över ordet till partiordförande Göran Persson som, vilket ni alla vet, är en mästare på att hålla tal. Jag hoppas att han känner Stockholms Folkets Hus som sin hemmaplan. Första gången han uppträdde här var det dock inte från talarstolen utan det var från podiet, som kongressordförande. Hälsningsanförande – Göran Persson Göran Persson, partiordförande: Just det, Bosse – det var en SSU-kongress. När jag kom till Stockholm så fick jag ta en taxi från Centralen, för jag hittade inte till Stockholms Folkets Hus. Så var det – det kan vara bra att påminna sig om! Tack för välkomsthälsningen. Vi är glada för att få vara här i Stockholms Folkets Hus. På något sätt tycker jag att våra kongresser hör hemma här. Jag ska inte klaga på andra kongresslokaler runt om i landet, men den här vackra kongresshallen har svensk arbetarrörelse byggt för att vi ska hålla våra stora kongresser här. Jag hoppas att vi kan ses här oftare i fortsättningen – även om jag vet att det är kontroversiellt i partiet – för den enda gången vi har haft votering i partistyrelsen under mina elva år handlade det om val av kongressort. Med röstsiffrorna 13–12 bestämde vi oss för Malmö. Det var bra det också, men tack för att vi får vara här nu! 4 De två dagar vi har framför oss har på något sätt redan gått till historien. Det känns på trängseln, på fotografernas aktivitet, på mumlet i foajén. Det är ett särskilt ljud. Det är ett särskilt darr i luften. För en gångs skull behöver jag inte undra om tisslandet och tasslandet har med mig att göra. Det har med mig att göra. Jag ska sätta punkt och jag ska lämna över klubban. Det är en viktig händelse i vårt parti när vi byter ordförande. Det händer inte så ofta, men när det händer blir det historiskt. Inga kongressprotokoll är så väl tummade som de från 1969, 1987 och 1996. Nu gör vi det igen. Men det är tack och lov inte det enda vi ska göra på kongressen. Vi ska självklart också diskutera vår politik. Vi ska starta en bred diskussion om våra viktigaste politiska utmaningar: jobben, miljön, klimatet. Vi hinner inte tala färdigt om detta på två dagar, men vi hinner starta debatten. Och för en gångs skull – för att vi är i opposition – kan vi verkligen ge oss själva tid för diskussion om den egna politiken. Jag ser fram emot två spännande dagar. Välkomna allihop till Stockholm och till den extra partikongressen 2007. Välkomna alla kongressrävar, våra seniora gäster. Ni är bärare av delar av vår långa, stolta och viktiga historia. Vi är så glada över att kunna säga välkom- men till Ingvar och Ingrid Carlsson.