Protokoll Extrakongress

Protokoll extrakongress

17 –18 mars 2007 Stockholm Innehållsförteckning

Lördagens förhandlingar den 17 mars Sidan Dagordningens punkt 1 2 Kongressens öppnande 2 Hälsningsanförande – Göran Persson 4 Dagordningens punkt 2-6 7 Formalia 7 Anförande – Göran Persson 28 Dagordningens punkt 7 42 Val av partiorgan 42 Dagordningspunkt 7.1 42 Val av partiordförande 42 Dagordningens punkt 8 50 Allmänpolitisk debatt 50 Dagordningens punkt 8.1: Med sikte på framtiden 50 Avtackning – Göran Persson 78

Söndagens förhandlingar den 18 mars

Dagordningens punkt 7 113 Val av partiorgan 113 Dagordningens punkt 7.2 113 Fyllnadsval till verkställande utskottet 113 Dagordningens punkt 7.3 114 Fyllnadsval till partistyrelsen 114 Dagordningens punkt 7.4 115 Val av ordförande i programkommissionen 115 Anförande, linjetal – Mona Sahlin 117 Dagordningens punkt 8: Allmänpolitisk debatt 135 Dagordningens punkt 8.1: Med sikte på framtiden, fortsättning 135 Dagordningens punkt 9 183 Kongressens avslutning 183

1 Lördagen den 17 mars – förmiddagens förhandlingar

Ordförande: Göran Persson

Dagordningens punkt 1 Kongressens öppnande

Sveriges Socialdemokratiska Arbetarepartis extra partikongress inleddes lördagen den 17 mars klockan 10.15 i Folkets Hus i Stockholm.

Öppningsprogram Kongressen inleddes med sång och musik av gruppen Navid Modiri & Gudarna som framförde tre sånger.

Skådespelaren Helena Bergström reciterade ett avsnitt ur ett tal, hållet av Olof Palme i Stockholms Folkets hus 1969: ”Varje stor folkrörelse står alltid inför risken att stelna, kapslas in i sina riter, isoleras från det pulserande samhällslivet. Vad hjälper det att bygga katedraler i skönhet om de står som monument – långt bort från livet, män- niskorna och framtiden? Vi måste ständigt förnya vårt sätt att arbeta, i syfte att nå kontakt, väcka debatt, stimulera tankar och känslor. Socialdemokratin har kunnat vara radikal där i ljuset. Socialdemokratin har kunnat vara radikal därför att den representerar stabilitet. Däri ligger ingen motsättning, men stabilitet betyder inte stillastående. Att i dagens samhälle stå stilla betyder att med stormsteg gå bakåt. Så hänger frågorna samman. Det finns de som försöker ge sken av att jämlikheten gäller en begränsad grupp, en minoritet som i bästa fall kan bli objekt för välvilliga politiska åtgärder från den välbeställda majoritetens sida. Däri ligger fröet till att markera distans. Däri ligger risken för moraliserande förfall från dem som lever i ljuset, som det heter i Tolvskillingsoperan. Då öppnas möjligheter för dem som vill utstå splittring. Det har alltid varit ett reaktionens kampmedel. Det är med den argumentationen man ställt de fattiga vita i Amerikas sydstater i harnesk mot de svarta. De fattiga vitas rastänkande bottnar ju ytterst i en fruktan att dras ner till samma nivå som de svarta och i en bristande möjlighet att se sin egen situation i ett större socialt sammanhang. Vare sig man använder rasen, eller på andra håll religionen, som argument är det alltid ekonomin i bakgrunden.

2 På samma sätt har man försökt att splittra olika arbetsgrupper eller dragit skarpa gränser mellan arbetare och tjänsteman för att skymma det centrala faktum att det stora löntagarkollektivet i de avgörande frågorna har samma gemensamma intressen. Jämlikheten gäller alla. I det moderna samhället kan de flesta medborgare hamna i en riskzon – i de flesta fall utan egen förskyllan. Den som drabbas upptäcker vad den solidaritet är värd som man måhända har lockats att avsvärja sig. Vi kan till exempel inte nu, med någon bestämdhet, förutse vilka orter, vilka branscher, vilka yrken och vilka företag som kommer att drabbas av arbetslöshet. Det beror på den tekniska utveckling som ständigt frambringar nya produkter och slår ut de gamla. Det beror på utrikeshandeln, som vi har små möjligheter att påverka. Vi kan aldrig säga: ”Ni som sitter där kommer att leva i trygghet i jobbet för all framtid, medan ni som sitter där borta – ni är hotade.” Sjukdomar drabbar blint. Människors perspektiv är olika. De svårigheter de möter är olika beroende på ålder, yrke, bostadsort. Ett samhälle för att leva och överleva måste präglas av en övergripande solidaritet. En förmåga till inlevelse i andra människors villkor. En känsla av medansvar och med- delaktighet. Annars bryts det förr eller senare sönder i en småskuren egoism. Det finns aldrig dem och vi. Det finns bara vi. Solidariteten är och måste förbli odelbar. Jag har flera gånger sagt att jämlikheten inte är ett tillstånd utan en färdriktning för politiken. Men färdriktningen är viktig. Den ska vi hålla fast vid. Den engelska socialisten Tawney sade en gång att det som betyder något för ett samhälles friskhet är det mål som dess ansikte är vänt mot. Den svenska socialdemokratins ansikte ska vara vänt mot en framtid präglad av jämlikhet och fri gemenskap mellan människor.”

Kongressen sjöng Alla tillsammans unisont. Därefter visades ett bildspel från Rättviseturnén.

Välkomsthälsning – Bosse Ringholm Bosse Ringholm, Stockholm: Välkomna till Stockholm och Stockholms Folkets Hus. Socialdemokraterna i Stockholms stad och län är väldigt glada över att få vara värdar för denna extra partikongress. Vi vet att Folkets Hus för alla oss i arbetarrörelsen känns som en hemvist. Därför är vi glada för att de här två dagarnas extra kongress kan hållas här. Stockholmsregionen är en region med stark framtidstro, en starkt väx- ande region. Här finns många företag, många arbetsplatser, och många nya jobb skapas. Men det finns också människor som står utanför arbetsmarknaden och som har svårt att komma in i de jobb som vi vill att alla ska ha. I Stockholmsregionen finns många människor med mycket goda inkomster – verkligen välbärgade människor. Men det finns också fattiga

3 människor. I Stockholmsregionen kanske vi hittar de bostäder i landet som är allra mest påkostade. Men det finns också många, inte minst bland våra ungdomar, som inte har någon bostad alls och som står i bostadskö och kämpar för att få en bostad. Kort sagt – Stockholmsregionen visar stora skillnader mellan människor. Det kanske finns få delar av vårt land där man kan säga att klasskillnaderna är så påtagliga som just i Stockholmsregionen. Vi socialdemokrater i Stockholms stad och län är naturligtvis oerhört angelägna om att se till att Stockholmsregionen i framtiden, senast i 2010 års val, kan bli lika röd som den fond ni ser bakom mig. Tyvärr är det inte så efter det senaste valet, men vi är fast beslutna att se till att ändra på det i 2010 års val. Jag hoppas att vi kan få stöd från er alla ute i landet också, för att se till att Stockholm kan gå i täten för den förändring som ska ske av hela vårt politiska system senast 2010, och där socialdemokratin ska gå fram både i Stockholmsregionen och i övriga landet! Vi vet att de nyliberala tendenserna finns i Stockholmsregionen och understöds av våra politiska motståndare. Därför är det viktigt för oss att ändra den bilden och se till att den verklighetsuppfattning och de värde- ringar som vi socialdemokrater har får genomslag – inte bara nu utan för många år framåt. Vi vill ha en Stockholmsregion som präglas av solidaritet och rättvisa, en Stockholmsregion som präglas av jämlikhet och frihet för alla – inte bara för några få. Än en gång – välkomna till Stockholm och Stockholms Folkets Hus! Jag ska nu lämna över ordet till partiordförande Göran Persson som, vilket ni alla vet, är en mästare på att hålla tal. Jag hoppas att han känner Stockholms Folkets Hus som sin hemmaplan. Första gången han uppträdde här var det dock inte från talarstolen utan det var från podiet, som kongressordförande.

Hälsningsanförande – Göran Persson Göran Persson, partiordförande: Just det, Bosse – det var en SSU-kongress. När jag kom till Stockholm så fick jag ta en taxi från Centralen, för jag hittade inte till Stockholms Folkets Hus. Så var det – det kan vara bra att påminna sig om! Tack för välkomsthälsningen. Vi är glada för att få vara här i Stockholms Folkets Hus. På något sätt tycker jag att våra kongresser hör hemma här. Jag ska inte klaga på andra kongresslokaler runt om i landet, men den här vackra kongresshallen har svensk arbetarrörelse byggt för att vi ska hålla våra stora kongresser här. Jag hoppas att vi kan ses här oftare i fortsättningen – även om jag vet att det är kontroversiellt i partiet – för den enda gången vi har haft votering i partistyrelsen under mina elva år handlade det om val av kongressort. Med röstsiffrorna 13–12 bestämde vi oss för Malmö. Det var bra det också, men tack för att vi får vara här nu!

4 De två dagar vi har framför oss har på något sätt redan gått till historien. Det känns på trängseln, på fotografernas aktivitet, på mumlet i foajén. Det är ett särskilt ljud. Det är ett särskilt darr i luften. För en gångs skull behöver jag inte undra om tisslandet och tasslandet har med mig att göra. Det har med mig att göra. Jag ska sätta punkt och jag ska lämna över klubban. Det är en viktig händelse i vårt parti när vi byter ordförande. Det händer inte så ofta, men när det händer blir det historiskt. Inga kongressprotokoll är så väl tummade som de från 1969, 1987 och 1996. Nu gör vi det igen. Men det är tack och lov inte det enda vi ska göra på kongressen. Vi ska självklart också diskutera vår politik. Vi ska starta en bred diskussion om våra viktigaste politiska utmaningar: jobben, miljön, klimatet. Vi hinner inte tala färdigt om detta på två dagar, men vi hinner starta debatten. Och för en gångs skull – för att vi är i opposition – kan vi verkligen ge oss själva tid för diskussion om den egna politiken. Jag ser fram emot två spännande dagar. Välkomna allihop till Stockholm och till den extra partikongressen 2007. Välkomna alla kongressrävar, våra seniora gäster. Ni är bärare av delar av vår långa, stolta och viktiga historia. Vi är så glada över att kunna säga välkom- men till Ingvar och Ingrid Carlsson. Thage G Peterson, Gertrud Sigurdsen, Bo Toresson, Ingela Thalén, Björn Wall, Kjell-Olof Feldt, Bertil Jonsson, Stig Malm, Sven Hulterström och Björn von Sydow – välkomna! Det är lite som med vissa antikviteter; det viktiga är inte det höga pris de betingar på en marknad utan det största värdet är affektionsvärdet. Vi tycker om dem! Välkomna också kära kamrater Lisbet Palme, Sven och Lillemor Erlan- der, Bo och Karin Erlander, Birgitta Dahl, Lasse Stjernkvist, Leif Linde, Bosse Sundling, Margot Wallström och Inger Mäler – många nämnda men förhopp- ningsvis ingen glömd. Varmt välkomana! Välkomna också ni som är ”unga och oförstörda”. Också jag var en gång på min allra första kongress och höll mitt allra första kongressinlägg. Också jag har tänkt: ”Kommer de att lyssna? Kommer de att förstå?” En sak är säker – inte trodde jag då att jag så till den milda grad skulle få vara med och påverka och utforma politiken i framtiden. Vem vet, någon av er som i dag går upp och gör ert livs första kongressinlägg kanske sitter en vacker dag som statsminister. Så kan det bli! Vi ska lyssna på dig, det kan jag försäkra. Tänk på ert uppdrag med stolthet och med glädje, alla ni som är ombud på kongressen. Stolthet, för det finns inget som är så fint och så vackert, som att anförtros andra människors förtroende och deras tillit att få föra andra människors talan. Glädje, för det finns inget som är så stimulerande som att få vara med och påverka, få utforma den politik som bygger landet. Hjärtligt välkomna också alla gäster som ger glans åt vår kongress. Från våra viktigaste vänner fackföreningsrörelsen, med Wanja Lundby-Wedin i

5 spetsen, från våra sidoorganisationer, från när och fjärran, från nord till syd. Let me also turn to our many international guests with a heartfelt welcome. Welcome to Sweden and to the Swedish Socialdemocratic Party Conference. Warmly welcome – Luis Ayala, General Secretary of the Socia- list International. We look forward to hear your speech later on. A heartfelt welcome! Alla gäster, alla åhörare, alla kulturarbetare, många flitiga partifunktionä- rer och alla ni där hemma vid tv-apparaterna – ni är varmt välkomna till den socialdemokratiska partikongressen. Jag är glad och stolt att kunna säga: Härmed förklarar jag Sveriges Socialdemokratiska Arbetarepartis extra partikongress år 2007 öppnad.

Jag ber er att resa er upp. Många kan jag hälsa välkomna i dag. Men det finns också partivänner som lämnat oss sedan vi samlades till kongress senast. En av dem är Sten Andersson. Han tillhörde den grupp fantastiska politiker som var min generations viktigaste förebilder – ideologiskt, reto- riskt, strategiskt och inte minst som internationalist. Sten fanns alltid där, i politikens centrum. Hans engagemang och erfarenhet, hans lyskraft och värme, hans humor och stridslystnad. Allt detta bär vi med oss när vi minns Sten. Han var på något sätt den evige partise- kreteraren och en av vårt partis starkaste politiska profiler under ett halvt sekel. Partiet, påminde han, är alltid vårt – i med- och motgång, i reger- ingsställning och i opposition. Det är det viktigaste vi har. Den kompassen tappade han aldrig. I sina memoarer skrev han: ”Kämpa för partiet och den demokratiska socialismen kommer jag att göra till sista andetaget!” Och det gjorde han. Kära Britta, partivänner, med stolthet bär vi hans porträtt på årets förstamajmärke. Jan Bergqvist, göteborgaren, mångårig riksdagsledamot, gruppledare. Han får representera alla de tidigare riksdagsledamöter som gått bort sedan förra kongressen. Jan, med sin eftertänksamhet och sin vänliga skärpa. Utan honom som vår ständige vapendragare i finansutskottet vet jag inte hur det hade gått med saneringen av svensk ekonomi. I dag minns vi också kamrater som vi mist i kretsen av partidistriktsord- föranden och partistyrelseledamöter – Inger Lundberg, Gunnar Hofring och Berndt Sköldestig. Tre partivänner som togs ifrån oss ännu mitt i denna viktiga gärning. Vi saknar Stig Alemyr, Hans Hagnell, Björn Fransson och Stig Åhs. I dag är inte heller partiombudsmännen Sven-Ove Nordlund från Norrbotten och Åke Gustavsson från Södermanland närvarande på kongressen; de har gått bort. I arbetarekommuner, partidistrikt och hos sidoorganisationerna minns vi andra vänner och kamrater som varit en del av vardagen i vår rörelse. Vi minns dem med värme. Vi minns deras engagemang, deras vilja och per-

6 sonligheter. Vi vet att utan dem hade vi varit så mycket fattigare som rörelse och som människor. Vi hyllar alla dem som har gått bort med en stunds gemensam tystnad och eftertanke.

Kongressen hedrade de bortgångna med en stunds tystnad.

Dagordningens punkt 2 Beslut om kongressens offentlighet

Föredragning och förslag Göran Persson, partiordförande: Nu ska vi fatta beslut om kongressens offentlighet. Partistyrelsen föreslår att kongressens förhandlingar ska vara offentliga.

Beslut

Kongressen beslöt: att kongressen ska vara offentlig.

Dagordningens punkt 3 Fastställande av ombudsförteckning

Dagordningens punkt 3.1 Fullmaktsgranskningskommitténs rapport

Föredragning Håkan Bystedt, fullmaktsgranskningskommitténs ordförande: Som vanligt är har de förtroendevalda revisorerna utgjort kommittén. Vi har granskat de inkomna kongressombuden från partidistrikten vid två tillfällen. Vi har fastställt följande rapport som jag härmed läser upp: ”Enligt den fastställda medlemsberäkningen för kongressen har inom distrikten valts 350 ombud och samtliga fullmakter har godkänts. Stockholm den 9 februari och 17 mars 2007. Håkan Bystedt, Anita Modin, Lars Eriksson”.

Beslut

Kongressen beslöt: att godkänna fullmaktsgranskningskommitténs rapport.

7 Dagordningens punkt 3.2 Upprop

Föredragning och förslag Håkan Bystedt, fullmaktsgranskningskommitténs ordförande: I sann koope- rativ anda har vi tillsammans med distriktsombudsmännen gjort en avprick- ning. Vi har sex ändringar, som jag ska läsa upp: Carina Grönhagen, Gotlands partidistrikt, ersätts av Hanna Nyman. Tommy Nyström, Norrbottens partidistrikt, ersätts av Birgitta Larsson. Sofie Grönberg, Skånes partidistrikt, ersätts av Åke Hansson. Daniel Persson, Skånes partidistrikt, ersätts av Markus Blomberg. Anders Rubin, Skånes partidistrikt, ersätts av Jamal Elhai. Maj Karlsson, Östergötlands partidistrikt, ersätts av Camilla Egberth. Med dessa ändringar föreslår fullmaktsgranskningskommittén att inga ytterligare ombudsbyten tillåts och att uppropet därmed är fastställt.

Beslut

Kongressen beslöt:

att med utgångspunkt i uppropet fastställa ombudsförteckningen enligt fullmaktsgranskningskommitténs förslag,

att suppleanter för förhindrade ombud inträder enligt följande: Carina Grönhagen, Gotlands partidistrikt, ersätts av Hanna Nyman, Sofie Grönberg, Skånes partidistrikt, ersätts av Åke Hansson, Daniel Persson, Skånes partidistrikt, ersätts av Markus Blomberg, Anders Rubin, Skånes partidistrikt, ersätts av Jamal Elhai, Maj Karlsson, Östergötlands partidistrikt, ersätts av Camilla Egberth och Tommy Nyström, Norrbottens partidistrikt, ersätts av Birgitta Larsson.

Följande deltagare bevistade kongressen:

Ombud

Blekinge partidistrikt Tommy Andersson, Jeanette Andreasson Sjödin, Helene Björklund, Lars Hildingsson, Karin Larsson, Jan Anders Lindfors, Magnus Manhammar, Christina Mattisson, Nils-Olov Olofsson, Margaretha Olsson, Yvonne Sandberg Fries och Linn Svensson.

8 Bohusläns partidistrikt Susanne Arvidsson, Thomas Gustavsson, Gunilla Josefsson, Patrik Karlsson, Christian Mattsson, Stig Nilson, Miguel Odhner, Cecilia Sandberg och Britt Olsson Wall.

Dalarnas partidistrikt Jan Åke Andersson, Ann Beskow, Jan Dahlquist, Jonny Gahnshag, Lars Isacsson, Olof Långberg, Marie Olsson, Nils Persson, Maria Pettersson, Kristina Printz och Kristina Svensson.

Gotlands partidistrikt Christer Engelhardt, Hanna Nyman, Björn Jansson, Hans Erik Svensson och Lilian Virgin.

Gävleborgs partidistrikt Diana Blomgren, Ulla-Britt Gidemalm, Stefan Hedin, Monica Jacobsson, Per Johansson, Magnus Jonsson, Anna-Carin Keisu, Jan Lahenkorva, Lena Lundgren, Monica Olsson, Yoomi Renström, Åke Söderman, Eva Tjern- ström och Majvor Westberg Jönsson.

Göteborgs partidistrikt Mats Arnsmar, Ingela Bergendahl, Per Berglund, Sören Björkman, Margareta Bruhn, Anna Johansson, Henrik Johansson, Mattias Jonsson, Asli Karasin, Ann Lundgren, Lena Malm, Fredrik Ståhle och Anna Udén.

Hallands partidistrikt Tenny Davidsson, Åke Eliasson, Inger Karlsson, Björn Lind, Jana Nilsson, Magnus Rasmusson, Ingegerd Sahlström och Ingela Sjögren.

Jämtlands partidistrikt AnnSofie Andersson, Lena Bäckelin, Mona Modin, Jens Nilsson, Anna- Caren Sätherberg och Robert Uitto.

Jönköpings läns partidistrikt Thure Andersson, Gunilla Bergdalen, Ilan De Basso, Britt-Marie Glaad, Ulla Hägg, Maria Klintbo, Elin Lagerqvist, Peter Persson, Karin Renblad, Britt-Marie Sellén Nilsson, Anders Ångkvist och Carina Ödebrink.

Kalmar läns partidistrikt Kira Berg, Bo Bergman, Annika Brodin, Andreas Furuskog, Anna Hedh, Zita Hörling, Gunnar Jansson, Bengt Kronblad, Mats Larsson, Nadja Lyberg, Tormod Nesset, Johan Persson, Inger Rydbrink och Lars Wingerup.

9 Kronobergs partidistrikt Ingemar Almkvist, ClasGöran Carlsson, Per Elgestam, Ann-Charlotte Kakoulidoum, Åsa Karlsson, Robert Olesen, Joakim Pohlman, Johanna Storbjörk och Charlotta Svanberg.

Norra Älvsborgs partidistrikt Gert Inge Andersson, Ewa Arvidsson, Pär Göran Björkman, Kalle Blom- gren, Marie Dahlin, Per Eriksson, Linda Forssén, Ann Christin Holgersson, Michael Karlsson, Birgitta Larsson, Dennis Ljunggren, Hanna Lorentzon, Lennart Niklasson och Joakim Sjöling.

Norrbottens partidistrikt Hannah Bergstedt, Margareta Bladfors Eriksson, Sven-Erik Bucht, Stig Carlsson, Sixten Eriksson, Bengt-Urban Fransson, Rune Grankvist, Mathias Henriksson, Inga Häggbo Savilahti, Birgitta Larsson, Torbjörn Lidberg, Agneta Lipkin, Bill Nilsson, Bengt Niska, Karl Petersen, Peter Roslund, Roger Suup och Britt Westerlund.

Skaraborgs partidistrikt Thomas Carlsson, Dan Gabrielsson, Carina Gullberg, Barbro Hassel, Kjell Hedvall, Fredrik Larsson, Ulrika Lidberg, Peter Lindroth, Fredrik Nord- ström och Johanna Svensson.

Skånes partidistrikt Lena Adler, Anders Almgren, Ingela Andersson, Kent Andersson, Christine Axelsson, Marika Bjerstedt Hansen, Sten Björk, Markus Blomberg, Kerstin Engle, Pernilla Engström, Jonas Esbjörnsson, Åke Hansson, Åke Hammar- stedt, BrittMarie Hansson, Anna-Lena Hogerud, Kent Härstedt, Pia Ing- varsson, Jamal Elhai, Ann-Louise Krantz, Cecilia Lind, Lynn Ljungberg, Lotta Lundgren, Torbjörn Lövendahl, Kent Mårtensson, Birgitta Nilsson, Ulrika Thulin, Tommy Nilsson, Roland Palmqvist, Ilmar Reepalu, Annika Skörvald, Stefan Svalö, Jan Svärd, Anders Tell och Eva Örtegren.

Stockholms läns partidistrikt Ilija Batljan, Anders Bergérus, Katarina Berggren, Leif Berglund, Elisabeth Björk, Lars Dahlberg, Ing-Marie Elfström, Lotta Fogde, Kenneth Forsberg, Johanna Graf, Håkan Heglert, Helene Hellmark Knutsson, Tomas Henriks- son, Lotta Håkansson Harju, Anders Johansson, Jan Emanuel Johansson, Anders Lago, Britta Lejon, Birgitta Lönegård, Stig Malm, Jill Melinder, Robert Noord, Leif Nyberg, Paula Sjöstrand, Lola Svensson, Erika Ullberg och Åsa Westlund.

10 Stockholms partidistrikt Annika Billström, Maria Bosdotter, Sven Britton, Olle Burell, Anders Carlberg, Joe Frans, Laila Freivalds, Mats Hulth, Ylva Johansson, Ingemar Josefsson, Carin Jämtin, Anna Kettner, Dag Larsson, Teres Lindberg, Erik Nilsson, Jens Orback, Maria Palme, Tomas Rudin, Mirja Räihä Järvinen, Leif Rönngren, Catharina Tarras-Wahlberg, Maj-Britt Theorin, Karin Wanngård och Börje Vestlund.

Södermanlands partidistrikt Ann Christin Alderbrant, Maria Brunnmyra, Urban Granström, Jimmy Jansson, Monica Johansson, Viking Jonsson, Åsa Kullgren, Lars Linder, Fredrik Olovsson, Ann Sofie Eriksson Soleby, Inge Ståhlgren och Elin Tjernström.

Uppsala läns partidistrikt Majlene Ahlgren, Erica Aspgren Wallin, Peter Gustavsson, Lena Hartwig, Pyry Niemi, Hashimaya Qahiri, Lena Sommestad, Gunilla Styf och Margareta Widén-Berggren.

Värmlands partidistrikt Jan Andersson, Pia Embretsen, Ulf Engström, Sten Fransson, Birgitta Gauffin, Per Gruvberger, Björn Olov Hallberg, Lars Jonsson, Håkan Laack, Lars Mejern Larsson, Lena Melesjö Windahl, Johan Olsson, Angelica Rage och Héctor Vallejos.

Västerbottens partidistrikt Lorents Burman, Lilly Bäcklund, Bert-Rune Dahlberg, Gunder Hjelte, Lennart Holmlund, Katarina Köhler, Janeth Lundberg, Gunilla Lundgren, Ann-Christin Nilsson, Åke Nilsson, Lena Sandlin, Margaret Swande, Sören Wibe, Jens Wikström, Åsa Ögren och Bert Öhlund.

Västernorrlands partidistrikt Ewa Back, Anita Bdioui, Peder Björk, Maud Byquist, Sten-Ove Danielsson, Roger Johansson, Elisabet Lassen, Leif Lindholm, Ewa Lindstrand, Rainor Melander, Glenn Nordlund, Åsa Sjödén, Gudrun Sjödin och Jim Sundelin.

Västmanlands partidistrikt Agneta Bode, Roger Eklund, Staffan Jansson, Karin Karlsson, Tommy Levinsson, Elisabeth Löf, Anders Tollin, Anna Wallén och Kenneth Östberg.

11 Älvsborgs södra partidistrikt Roland Andersson, Stefan Carlsson, Lisa Dahlberg, Eva-Karin Haglund, Ulf Olsson, Lena Palmén och Henrik Svedberg.

Örebro läns partidistrikt Magnus Andersson, Lena Baastad, Håkan Bergman, Hans Boskär, Peter Carlsson, Liselotte Eriksson, Matilda Ernkrans, Helena Frisk, Irja Gustavs- son, Eva-Lena Jansson, Ewa-Leena Johansson, Jonas Karlsson och Susanne Stenlund.

Östergötlands partidistrikt Eva Andersson, Gerd Aronsson, Gunn Bredstedt, Elisabeth Edlund, Camilla Egberth, Ulf Eriksson, Billy Gustafsson, Helen Johansson Kok- konen, Carina Jönsson, Conny Karlsson, Börje Lindholm, Berit Martinsson, Tommy Palmqvist, Lars Sonestedt, Mikael Stenquist och Roland Söderberg.

Riksdagsgruppen Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Alf Eriksson Lars U Granberg, Monica Green, Leif Jakobsson, Lars Johansson, Åsa Lindestam, Sylvia Lindgren, Jasenko Omanovic, Ameer Sachet, Siw Wittgren Ahl och Karin Åström.

Europaparlamentsgruppen Göran Färm.

Internationella gäster Socialistinternationalen: Luis Ayala.

Algeriet, Socialist Force Front: Baloul Carim. Angola, MPLA: Carlos Alberto Ferreira Pinto och Manuel Pedro Chaves. Argentina, Partido Socialista: Esteban Paulon. Bosnien Hercegovina, Social Democratic Party: Svetozar Pudaric. Bosnien Hercegovina, Alliance of Independent Socialdemocrats:Zeljka Cvijanovic. Bolivia, MIR – Nueva Mayoría: Miguel Angel Telleria. Brasilien, Workers Party: Renato Simoes. Bulgarien: Socialist Party: Angel Naydenov. Chile, Partido por la Democracia: Sergio Bitar och Pepe Auth. Chile, Partido Socialista: Marcelo Schilling. Danmark, Socialdemokratiet: Helle Thorning-Schmidt, Marie Traasdahl och Lars Kaspersen. Estland, Social Democratic Party: Keit Fomotskin och Jörgen Sill. Filippinerna, Akbayan, Citizens’ Action Party: Ronaldo Llamas.

12 Finland, Social Democratic Party: Ulf Sundqvist och Hildur Boldt. Grekland, PASOK: Ilias Antoniou och Giorgios Markakis. Island, Samfylkingin: Ingibjörg Sólrún Gisladóttir. Indien, Indian Centre for Democratic Socialism: D.K Giri. Italien, Italian Democratic Socialists: Roberto Viletti och Luca Cefisi. Italien, Democrats of the Left: Luciano Vecchi och Angelantonio Rosato. Japan, Democratic Party of Japan: Hitoshi Takahashi. Kongo, UDPS: Aka Mantsia. Libanon, PSP: Tarek Yehga. Makedonien, Social Democratic Union: Karolina Ristova-Aasterud. Moldavien, Democratic Party: Dumitru Diacov. Mongoliet, Mongolian People’s Revolutionary Party: Tenger Gonchigze- veg. Namibia, Congress of Democrats: Ignatius Nkotongo Shixwameni. Nederländerna, Dutch Labour Party: Saskia Duives. Norge, Det Norske Arbeiderparti: Martin Kolberg, Finn Jota och Eva Amble Larsen. Palestina, Fatah: Nabil S.H.Alramlawi. Polen, Democratic Left Alliance: Jolanta Szymanek-Deresz. Ryssland, Left Coallition: Gennady Gudkov och Boris Guseletov Serbien, Democratic Party: Natasha Vuckovic och Ivanca Pavicevic. Spanien, Socialist Party: Barbara Dührkop. Storbritannien, The Labour Party: Mattew Seward och Martin Linton. Sydafrika, African National Congress: Donovan Williams. Tjeckien, Social Democratic Party: L Zaoralek och Katerina Prudkova. Tunisien, Constitutional Democratic Assembly: Fadok Fayala. Ukraina, Social Democratic Party: Olena Skomoroshchenko. Ukraina, SPU: Sybko Vitalii. Vitryssland, BLP: Alexandre Evdokimtchik. Vitryssland, PCB: Alena Skryhan. Västsahara, Polisario Front: Hafed Mouloud och Yahiaoui Lamine. Österrike, Social Democratic Party: Andreas Schieder.

Europaparlamentet: Nicolás Macias. Party of European Socialists: Nils Woerner. Friedrich Ebert Stiftung: Uwe Optenhögel. Nordiska Rådet: Kristina Aaltonen. SAMAK: Peter Palshöj.

Svenska gäster ABF: Stefan Svensson. A-lotterierna: Anders Jansson.

13 Anna Lindhs minnesfond: Jan Eliasson. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek: Lars Ilshammar. Arenagruppen: Håkan A Bengtsson. Bilda Förlag: Bengt Fasth. Bommersvik: Annelie Karlsson Lenksjö. Broderskap: Peter Weiderud. Folkets Hus och Parker: Åke Gustavsson. Kooperativa förbundet: Nina Jarlbäck. NFS: Tom Saxen. Olof Palmes Internationella Center: Viola Furubjelke. Olof Palmes Minnesfond: Anna-Karin Hammar. PRO: Lars Wettergren. Riksbyggen: Åsa Ohlström. Riksdagsgruppen: Åsa Larsson. SACO: Anna Ekström. SAP-F: Marianne Selberg. S-gruppen i Kommunförbundet: Margreth Johnsson. S-gruppen i Landstingsförbundet: Anneli Stark. SIOS: Aycan Bozarslan. S-kvinnor: Ingalill Röhr. SSU: Mattias Vepsä. Studentförbundet: Magdalena Streijffert. Swedbank: Joakim Jonsson. TCO: Sture Nordh. Unga Örnar: Kerstin Alnebratt. Verdandi: Gunvi Haggren.

LO-förbunden Svenska Byggnadsarbetareförbundet: Thomas Gustavsson. Fastighetsanställdas förbund: Hans Öhlund. Grafiska fackförbundet – Mediafacket: Jan Österlind. Handelsanställdas förbund: Lars-Anders Häggström. Hotell- och Restaurangfacket: Per Persson. IF Metall: Leif Ohlsson. Svenska Kommunalarbetareförbundet: Ylva Thörn. LO: Erland Olauson. Svenska Målareförbundet: Jan-Åke Lundin. Svenska Pappersindustriarbetareförbundet: Jan-Henrik Sandberg. Svenska Elektrikerförbundet: Stig Larsson. Seko: Jan Rudén. Skogs- och Träfacket: Kjell Dahlström.

14 Socialdemokraternas fackliga utskott ABF: Olof Sand. Grafiska fackförbundet – Mediafacket: Leif Mettävainio. Svenska Kommunalarbetareförbundet: Lena Nilsson. Svenska Livsmedelsarbetareförbundet: Kristina Nordström. LO: Marie Linder. LO: Jonas Wall. LO: Claes-Göran Enman. IF Metall: Gina Persson. Svenska Elektrikerförbundet: Jonas Wallin. Skogs- och Träfacket: Leif Johansson.

Övriga svenska gäster Britta Andersson, Ingvar Carlsson, Birgitta Dahl, Bo Erlander, Sven Erlan- der, Kjell-Olof Feldt, Inga Hagström, Lena Hjelm-Wallén, Sven Hulter- ström, Göran Johnsson, Bertil Jonsson, Manfred Karlsson, Anna-Greta Leijon, Leif Linde, Bert Lundin, Maj-Lis Lööw, Gun-Britt Mårtensson, Inger Mäler, Lisbet Palme, Thage G. Peterson, Björn Rosengren, Bo Sahlin, Gertrud Sigurdsen, Anitra Steen, Lars Stjernkvist, Bosse Sundling, Anders Sundström, Ingela Thalén, Bo Toresson, Björn Wall, Margot Wallström, Björn von Sydow och Erik Åsbrink.

Verkställande utskottet – ordinarie ledamöter Göran Persson, Mona Sahlin, Marita Ulvskog, Wanja Lundby-Wedin, Elvy Söderström, Bosse Ringholm och Pär Nuder.

Verkställande utskottet – ersättare Lars Isaksson, Ulrica Messing, Thomas Östros, Heléne Fritzon, Stefan Löfven, Britt Bohlin Olsson och Ibrahim Baylan.

Partistyrelsen – ordinarie ledamöter KG Abramsson, Urban Ahlin, Berit Andnor, Annika Billström, Mikael Damberg, Tomas Eneroth, Marie Granlund, Lena Hallengren, Hans Hoff, Anneli Hulthén, Peter Hultqvist, Berit Högman, Mats Johansson, Morgan Johansson, Ingrid Lennerwald, Lena Micko, Ella Niia, Ingela Nylund Watz, Mariam Osman Sherifay, Raimo Pärssinen, Hans Stenberg, Hans Tilly, Kristina Zakrisson och Sven-Erik Österberg.

Partistyrelsen – ersättare Carin Jämtin, Hans Ekström, Anna-Carin Magnusson, Åke Svensson, Britt-Marie Andrén Karlsson, Tommy Ternemar, Phia Andersson, Lena Ludvigsson-Olafsen, Luciano Astudillo, Mariana Buzaglo-Penchansky, Kent Ögren, Monica Haider, Niklas Karlsson och Benita Vikström.

15 Revisorer Ordinarie: Håkan Bystedt, Anita Modin och Lars Ericson.

Ersättare: Berit Oscarsson, Ove Persson och Anna Larsson.

Adjungerade till verkställande utskottet Håkan Juholt, Tommy Ohlström, Magdalena Streijffert, Nalin Pekgul, Peter Weiderud, Inger Segelström och Jan Larsson.

Adjungerade till partistyrelsen Ilmar Reepalu, Ulf Mårtensson och Olle Burell.

Programkommissionen Ordinarie ledamöter: Göran Persson, Anneli Hulthén, Wanja Lundby- Wedin, Pär Nuder och Karl-Petter Thorwaldsson.

Ersättare: Eva Marcusdotter, Leif Jakobsson, Berit Högman, Peter Persson och Marie-Louise Rönnmark.

Partidistriktens ordförande Mats Johansson, Blekinge, Britt-Marie Andrén Karlsson, Bohuslän, Peter Hultqvist, Dalarna, Åke Svensson, Gotland, Raimo Pärssinen, Gävleborg, Frank Andersson, Göteborg, Hans Hoff, Halland, Berit Andnor, Jämtland, Ulla Gradeen, Jönköpings län, Håkan Juholt, Kalmar län, Tomas Ene- roth, Kronoberg, Kristina Zakrisson, Norrbotten, Urban Ahlin, Skaraborg, Heléne Fritzon, Skåne, Mikael Damberg, Stockholms län, Bosse Ringholm, Stockholm, Hans Ekström, Södermanland, Tone Tingsgård, Uppsala län, Tommy Ternemar, Värmland, KG Abramsson, Västerbotten, Elvy Söder- ström, Västernorrland, Sven-Erik Österberg, Västmanland, Britt Bohlin Olsson, Norra Älvsborg, Phia Andersson, Älvsborg södra, Sören Larsson, Örebro län och Lena Micko, Östergötland.

Personal Agneta Clarin, Anders Jämtin, Anders Lindberg, Anders Selin, Anders Wallin, Anette Vahlne, Anita Bergqvist, Anita Ulveklint, Ann Linde, Anna-Lena Mjörning, Anny Sandgren, Arne Ahlström, Bengt Harju, Berit Stockhaus, Berit Åhlberg, Bernt Jansson, Birgitte Isberg, Boel Godner, Camilla Levin, Carola Törnkvist, Caroline Helmersson-Olsson, Caroline Waldheim, Charlotta Ulvenlöv, Cornelia Andersson, Christina Örvi, Daniel Holmberg, Emma Ahlén, Eric Stenarv, Eva-Lotta Arenander, Fredrik Kornebäck, Gunnar Ridderskans, Heléne Lilja, Ingela Hoatson, Inger Ahlberg, Jesper Liveröd, Jimmy Larsson Hagberg, Jonna Lundberg, Jörgen

16 Hellman, Carin Larsson, Kristin Thörn, Lars-Ola Dahlquist, Lasse Åsberg, Leif Dahlin, Lena Finnman, Lena Johansson, Lena Karlsson, Lena Tiihonen, Linda Håkansson, Malin Axelsson, Margareta Bernhardsson, Maria Eklund, Maria Strandberg, Mattias Gökinan, Mia Nikali, Mikael Henriksson, Niclas Åhlberg, Ola Ågren, Oscar Stenström, Per Lundström, Pernilla Östberg, Peter Kennerfalk, Peter Åhlberg, Peter Öhman, Petra Axelsson, Petra Vainionpää, Peter Frejhagen, Roger Läth, Runa Dahlström, Sandra Fundeborg, Thomas Göransson, Thomas Hellberg och Ulrika Clevesjö.

Partidistriktens försteombudsmän Ewa Lengstedt, Blekinge, Moa-Lisa Fransson, Bohuslän, Jan Bohman, Dalarna, Janica Sörestedt, Gotland, Voitto Visuri, Gävleborg, Claes Wennberg, Göteborg, Lise-Lotte Olsson, Halland, Anne-Marie Johansson, Jämtland, Thomas Gustavsson, Jönköpings län, Mattias Adolfson, Kalmar län, Olof Björmarker, Kronoberg, Inga-Britt Bergmark, Norrbotten, Stig-Olof Friberg, Skaraborg, Bernt Nilsson, Skåne, Jan Jogell, Stockholms län, Tomas Rudin, Stockholm, Roger Ljunggren, Södermanland, Bertil Kinnunen, Uppsala län, Peter Olofsson, Västerbotten, Ingemar Nilsson, Västernorrland, Lars Eriksson, Västmanland, Mikael Andersson, Norra Älvsborg, Mikael Bogsjö, Älvsborg södra, Andreas Karlsson, Örebro län, Lars Bengtsson, Östergötland.

Dagordningens punkt 4 Kongressens arbetsformer

Föredragning Marita Ulvskog, partisekreterare: I kallelsen till kongressen anges att den ska behandla dels val av partiorgan, dels ”Med sikte på framtiden” – en allmän- politisk debatt. Dagordningen består följaktligen av dessa två punkter samt några formaliapunkter. Val av partiorgan handlar om att välja efterträdare till Göran och i övrigt om att göra ett antal fyllnadsval efter kamrater som har gått bort sedan den förra kongressen. När det gäller den allmänpolitiska debatten är bakgrunden följande. Vid kongressen i Malmö antog vi politiska riktlinjer för mandatperioden. Parti- styrelsen arbetar nu med att förverkliga dessa. Därför är det inte aktuellt att anta något nytt politiskt styrdokument. I stället vill partistyrelsen inbjuda till en debatt på temat Med sikte på framtiden – precis som det står i kallelsen. Det innebär att kongressen inte kommer att fatta några beslut under den allmänpolitiska debatten. Förslaget i diskussionsordningens punkt 8 är i stället att debatten dokumenteras och överlämnas till partistyrelsen för

17 vidare hantering. Partistyrelsen får alltså uppdraget av denna extra kongress att lägga diskussionen som följer till grund för sitt fortsatta arbete inför nästa ordinarie kongress. Vi har kallat de i förväg utsända texterna inspirationstexter. Tanken är att de ska väcka tankar och inspirera till debattinlägg, och därför avslutas de med några frågeställningar. Men de kommer alltså inte att ställas under proposition, vilket innebär att yrkanden i traditionell form inte kommer att behandlas under punkt 8 på dagordningen. Som ni kanske har sett framgår detta också av texten på Jag begär ordet-lappen. Diskussionsordningen i övrigt innehåller förslag till sedvanliga regler för kongressarbetet. Där anges till exempel att taletiden är begränsad till högst två minuter – något som visade sig fungera ganska väl på Malmökongressen. Det här är en kort, intensiv och historisk partikongress och jag yrkar bifall till partistyrelsens förslag till dagordning, arbetsordning och diskussionsordning.

Dagordningens punkt 4.1 Fastställande av dagordning

Förslag Följande förslag till dagordning från partistyrelsen förelåg:

Dagordning

1. Kongressens öppnande

2. Beslut om kongressens offentlighet

3. Fastställande av ombudsförteckning 3.1 Fullmaktsgranskningskommitténs rapport 3.2 Upprop

4. Kongressens arbetsformer 4.1 Fastställande av dagordning 4.2 Fastställande av diskussionsordning 4.3 Fastställande av arbetsordning

5. Val av kongressfunktionärer: 5.1 tjugosex ledamöter i kongressutskottet 5.2 sex ordförande 5.3 sex sekreterare

18 5.4 elva rösträknare 5.5 nio ledamöter i rösträkningskommittén 5.6 tio protokolljusterare 5.7 femton ledamöter i program- och redaktionsutskottet

6. Ersättningar 6.1 Ersättningar till ombuden

7. Val av partiorgan 7.1 Val av partiordförande 7.2 Fyllnadsval till verkställande utskottet 7.3 Fyllnadsval till partistyrelsen 7.4 Val av ordförande i programkommissionen

8. Allmänpolitisk diskussion 8.1 Med sikte på framtiden

9. Kongressens avslutande

Beslut

Kongressen beslöt: att bifalla partistyrelsens förslag till dagordning.

Dagordningens punkt 4.2 Fastställande av diskussionsordning (inklusive regler för omröstningar och kongressprotokoll)

Förslag Följande förslag till diskussionsordning från partistyrelsen förelåg:

Diskussionsordning 1) Ordet begärs skriftligt på särskild ”Jag begär ordet”-blankett, som lämnas till presidiet. För att underlätta kongressens arbete bör ordet begäras i god tid innan debatten påbörjas.

2) För att ett förslag ska kunna behandlas ska det vara skriftligt och bör avlämnas samtidigt som ordet begärs. Om fler förslag avlämnas sam tidigt ska endast ett förslag fyllas i per blankett.

19 3) Yttrande- och förslagsrätt har enligt stadgarna kongressens ombud, partistyrelsens ledamöter, av kongressen utsedda revisorer, ledamöter i partiets programkommission, partidistriktens ordförande, samt av partistyrelsen utsedda föredragande. Därutöver har suppleanterna i verkställande utskottet, partistyrelsen och programkommissionen yttrande- och förslagsrätt. Yttrande- och förslagsrätt har vardera en representant för S-kvinnor, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges kristna social- demokraters förbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund samt för partigrupperna i Kommunförbundets och Landstingsförbundets styrelser. Socialdemokratiska riksdagsgruppen och den svenska socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet utser inom sig en representant för varje påbörjat tiotal ledamöter. Dessa representanter har yttrande- och förslagsrätt.

4) Talartiden är begränsad till högst två minuter, när inte kortare tid har beslutats. Talare har rätt till replik, om de har deltagit i debatten och därefter har apostroferats. Tjänstgörande ordförande avgör om replik- rätt föreligger. Talartiden för repliken är högst en minut. Vid inlägg under debatten disponerar de föredragande för respektive område tillsammans sammanlagt högst fem minuter. I genomsnitt disponerar de föredragande sammanlagt högst tio minuter för slutplä- dering. Tjänstgörande ordförande kan vid behov lämna utrymme för föredragande att gå in i debatten och kan också förlänga föredragan- des tid för slutplädering.

5) För varje dagordningspunkt gäller den tid, som anges i arbetsordningen, som en ram, som inte ska överskridas. När fler talare anmält sig än vad som ryms inom den fastlagda tidsramen, ska tjänstgörande ordförande omedelbart meddela detta och fråga, vilka som ytterligare önskar anmäla sig, varefter streck sätts i debatten. Efter det att streck satts i debatten, begränsas talartiden till den tid som kongressen beslutar.

6) Förslag om debattens avslutande och tidsbegränsning för talarna kan framställas av ordföranden, kongressutskottet och kongressens ombud.

7) Önskar tjänstgörande ordförande delta i debatten, ska han/hon över- låta platsen åt någon av de andra ordförandena.

20 8) Den diskussion som förs under den allmänpolitiska debatten under dagordningens punkt 8.1 ska dokumenteras och överlämnas till partistyrelsen för vidare hantering.

9) Reservationer ska avges skriftligt. Anmälan om reservation ska göras i omedelbar anslutning till beslutet. Skriftlig reservation ska därefter lämnas till presidiet.

10) Kongressombud, som önskar ledighet från någon del av kongressens förhandlingar, ska skriftligen anmäla detta till tjänstgörande ordföranden, som kan bevilja ledighet. Samtliga ledigheter meddelas sekreteraren för anteckning i protokollet.

Förslagsregler Vid behandling av uttalanden eller annan text kan tre typer av förslag ställas: a) tilläggsförslag (ange var det föreslagna tillägget ska placeras i texten) b) strykningsförslag (ange vad det är som ska strykas) c) ändringsförslag (ange vad det är som ska ersättas med vad).

För att ett förslag ska kunna behandlas ska det vara skriftligt och bör avläm- nas till presidiet samtidigt som ordet begärs.

Omröstningar Personval sker, då någon så begär, med slutna sedlar. Övriga ärenden avgörs genom öppen omröstning. Om rösträkning begärs kommer den elektroniska voteringsanläggningen att användas. Efter omröstningens avslutande kommer utskrift av hur ombuden har röstat att hållas tillgänglig i kongressbyrån.

Kongressprotokollen Protokollet utgörs av ett diskussionsprotokoll. Protokollet utarbetas efter kongressen. Det justeras av de två justerare och den ordförande, som har tjänstgjort under respektive del av kongressen.

Beslut

Kongressen beslöt: att bifalla partistyrelsens förslag till diskussionsordning, inklusive regler för omröstningar och kongressprotokoll.

21 Dagordningens punkt 4.3 Fastställande av arbetsordning

Förslag Följande förslag till arbetsordning från partistyrelsen förelåg:

Arbetsordning

Lördagen den 17 mars 2007

10.15–10.45 Öppningsprogram Sång Parentation

10.45–11.00 Formalia 1. Kongressens öppnande

2. Beslut om kongressens offentlighet

3. Fastställande av ombudsförteckning 3.1 Fullmaktsgranskningskommitténs rapport 3.2 Upprop

4. Kongressens arbetsformer 4.1 Fastställande av dagordning 4.2 Fastställande av diskussionsordning 4.3 Fastställande av arbetsordning

5. Val av kongressfunktionärer 5.1 tjugosex ledamöter i kongressutskottet 5.2 sex ordförande 5.3 sex sekreterare 5.4 elva rösträknare 5.5 nio ledamöter i rösträkningskommittén 5.6 tio protokolljusterare 5.7 femton ledamöter i program- och redaktionsutskottet

6. Ersättningar och arvoden 6.1 Ersättningar till ombuden

11.00–12.00 Tal av partiordförande Göran Persson

22 12.00–12.30 7. Val av partiorgan 7.1 Val av partiordförande

12.30–14.30 Lunch

14.30–16.30 8. Allmänpolitisk debatt 8.1 Med sikte på framtiden

16.30–18.00 Avtackning av Göran Persson

18.00 Kongressen ajourneras 19.30 Kongressfest på Münchenbryggeriet

Söndagen den 18 mars 2007

09.00–09.15 7. Val av partiorgan 7.2 Fyllnadsval till verkställande utskottet 7.3 Fyllnadsval till partistyrelsen 7.4 Val av ordförande i programkommissionen

09.15–10.15 Tal av nyvalda partiordföranden

10.15–14.00 8. Allmänpolitisk debatt 8.1 Med sikte på framtiden, fortsätter

14.00–14.30 Avslutningsprogram

9. Kongressens avslutande Avslutningsarrangemang Partiordförande avslutningstalar Internationalen

14.30 Förhandlingarna avslutas

23 Beslut

Kongressen beslöt:

att fastställa partistyrelsens förslag till arbetsordning.

Nomineringstid Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: För att kunna fatta beslut under punkten Val av partiordförande måste kongressen fatta beslut om tid punkt för avslutade nomineringar. Nomineringstiden löper alltså fortfarande. Jag föreslår att nomineringstiden utgår klockan 11.40 och att eventuella ytterligare nomineringar lämnas in till kongressbyrån.

Beslut

Kongressen beslöt:

att bifalla förslaget till nomineringstid.

Dagordningens punkt 5 Val av kongressfunktionärer

Dagordningens punkt 5.1 Val av 26 ledamöter i kongressutskottet

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Valberedningen föreslår kongressen att välja Åsa Ögren, Västerbotten (ordförande), Christina Mattisson, Blekinge, Gunilla Josefsson, Bohuslän, Maria Pettersson, Dalarna, Christer Engelhardt, Gotland, Stefan Hedin, Gävleborg, Henrik Johansson, Göteborg, Jana Nilsson, Halland, AnnSofie Andersson, Jämt- lands län, Peter Persson, Jönköpings län, Gunnar Jansson, Kalmar län, ClasGöran Carlsson, Kronoberg, Britt Westerlund, Norrbotten, Peter Lindroth, Skaraborg, Kerstin Engle, Skåne, Ingrid Rudin, Stockholms län, Dag Larsson, Stockholm, Fredrik Olovsson, Södermanland, Margareta Widén-Berggren, Uppsala län, Lars Mejern Larsson, Värmland, Jim Sundelin, Västernorrland, Karin Karlsson, Västmanland, Gert Inge Andersson, Norra Älvsborg, Ulf Olsson, Älvsborg Södra, Håkan Bergman, Örebro län, och Billy Gustafsson, Östergötland, till kongressutskott.

24 Beslut

Kongressen beslöt: att välja kongressutskott i enlighet med valberedningens förslag.

Dagordningens punkt 5.2 Val av sex ordförande

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Valberedningen föreslår kongressen att välja Jörgen Linder, Ulla, Lindqvist, Tomas Eneroth, Lena Hallengren, Annika Nilsson och Karl-Petter Thorwaldsson till ordförande för kongressen.

Beslut

Kongressen beslöt: att välja ordförande för kongressen i enlighet med valberedningens förslag.

Dagordningens punkt 5.3 Val av sex sekreterare

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Valberedningen föreslår kongressen att välja Ulrika Clevesjö, Runa Dahlström, Thomas Göransson, Bengt Harju, Pernilla Östberg och Roger Läth till sekreterare för kongressen.

Beslut

Kongressen beslöt: att välja sekreterare för kongressen i enlighet med valberedningens för- slag.

Sekreterare: Ulrika Clevesjö och Thomas Göransson

25 Dagordningens punkt 5.4 Val av elva rösträknare

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande. Valberedningen föreslår Ann Beskow, Dalarna (ordförande), Britt Wall, Bohuslän, Ingela Sjögren, Halland, Karin Renblad, Jönköpings län, Lars Wingerup, Kalmar län, Joakim Pohlman, Kronoberg, Inge Stålgren, Södermanland, Björn-Olov Hallberg, Värmland, Rainor Melander, Västernorrland, Elisabet Löf, Väst- manland, och Pär-Göran Björkman, Norra Älvsborg, till rösträknare.

Beslut

Kongressen beslöt:

att välja elva rösträknare i enlighet med valberedningens förslag.

Dagordningens punkt 5.5 Val av nio ledamöter i rösträkningskommittén

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Valberedningen föreslår kongressen att välja Sven-Erik Bucht, Norrbotten (ordförande), Christian Mattsson, Bohuslän, Ingegerd Sahlström, Halland, Kira Berg, Kalmar län, Cecilia Lind, Skåne, Maria Palme, Stockholm, Per Gruvberger, Värmland, Lilly Bäcklund, Västerbotten, och Kenneth Östberg, Västmanland, till rösträkningskommitté.

Beslut

Kongressen beslöt:

att välja nio ledamöter i rösträkningskommittén i enlighet med valberedningens förslag.

Dagordningens punkt 5.6 Val av tio protokolljusterare

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Valberedningen föreslår kongressen att välja Olle Burell, Stockholm (ordförande), Susanne Arvidsson, Bohuslän, Jan Dahlquist, Dalarna, Maria Bosdotter, Stockholm,

26 Börje Vestlund, Stockholm, Karin Wanngård, Stockholm, Lars G Linder, Södermanland, Janeth Lundberg, Västerbotten, Leif Lindholm, Västernorr- land och Agneta Bode, Västmanland, till protokolljusterare.

Beslut

Kongressen beslöt: att välja tio protokolljusterare i enlighet med valberedningens förslag.

Dagordningens punkt 5.7 Val av 15 ledamöter i program- och redaktionsutskottet

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Valberedningen föreslår kongressen att välja Mona Sahlin, partistyrelsen (ordförande), Marita Ulvskog, partistyrelsen, Wanja Lundby-Wedin, partistyrelsen, Pär Nuder, partistyrelsen, Elvy Söderström, partistyrelsen, Thomas Östros, partistyrelsen, Stefan Löfven, partistyrelsen, Jonny Gahnshag, Dalarna, Mattias Jonsson, Göteborg, Charlotta Svanberg, Kronoberg, Karl Petersen, Norr botten, Ilmar Reepalu, Skåne, Johanna Graf, Stockholms län, Ylva Johans- son, Stockholm, och Lena Sommestad, Uppsala län, till ledamöter i program- och redaktionsutskottet.

Beslut

Kongressen beslöt: att välja 15 ledamöter i program- och redaktionsutskottet i enlighet med valberedningens förslag.

Dagordningens punkt 6 Ersättningar och arvoden

Dagordningens punkt 6.1 Ersättningar till ombuden

Föredragning och förslag Tommy Ohlström, partikassör: Partistyrelsen föreslår en ersättning på 700 kronor per dag och ombud, inklusive försteombudsmännen.

27 Beslut

Kongressen beslöt:

att bifalla förslaget till ersättningar till ombuden.

Ordförande: Jörgen Linder och Lena Hallengren

Anförande – Göran Persson ”Människan är målet – hennes utveckling och frihet, hennes törst att lära och bilda sig, hennes vilja att växa och spränga nya gränser, hennes ansvars- känsla för kommande generationer, hennes solidaritet och kärlek till andra människor.” Så inledde jag mitt installationstal för elva år sedan, och så vill jag starta också i dag. I grunden handlar det alltid om människan. Därför styr vi efter samma värderingar år ut och år in: frihet, jämlikhet, solidaritet. Därför blir heller inte våra värderingar omoderna. Därför behövs vår rörelse lika mycket i kommande sekel som i svunna. Människors grundläggande behov förändras inte dramatiskt över tid och århundraden. Alla ska vi växa upp, utbilda oss och ta steget ut i vuxenlivet, hitta en bostad och en vettig sysselsättning, leva, uppleva och älska, skaffa oss barn kanske och ge dem en trygg uppväxt, och så småningom vill vi åldras med värdighet. Vi ställer kanske högre krav på standarden i dag, men i grunden är behoven desamma. Arbete, bostad och bröd – och lite till som gör livet värt att leva. Alla dessa system och institutioner som vi bygger – inte bygger vi dem för systemens skull. Vi bygger dem för människan – för hennes trygghet och hennes möjligheter att närma sig sina bästa stämningars längtan. Gör en resa i tid och rum! Hjalmar Branting kan berätta om den kamp som arbetarrörelsens tidiga slit för allmän och lika rösträtt gav. Per-Albin har en del att förtälja om 1930-talets krispolitik, om kampen för att hålla den värsta arbetslösheten och misären borta från folkhemmets vardag. Gör en resa till 1970-talets Bommersvik, slå dig ned bredvid en pen- sionerad Tage Erlander vid favoritbordet i hörnet under den stora vackra Amelin-målningen. På sin lite nasala värmländska kommer han att tala om ambitionerna med det starka samhället, varför det var viktigt med ett allmänt pensionssystem och hur hela det moderna välfärdssamhället växte fram. När du väl sitter där släntrar Olof Palme förbi och berättar om reformer- na på arbetslivets område, den internationella solidariteten och om familje- politiken, och eventuellt är han ganska svår att stoppa.

28 Eller för all del, strunta i att resa i tiden, och tala en stund med Ingvar som sitter här framme i salen. Det är på socialdemokratiska värderingar som det svenska välfärdssam- hället är byggt. Aldrig med ambitionen att bygga monument över oss själva. Alltid med ambitionen att befria människor från oro och otrygghet – för att vi alla därigenom ska kunna leva fria och trygga liv. På samma sätt som vi i dag hämtar styrka och vägledning bakifrån, så kommer framtidens socialdemokrater att göra det. När en ny generations tidsresenärer kommer till mitt Sörmland på besök – vad ska jag svara dem? Vad åstadkom vi socialdemokrater under min tid som partiordförande? Jag behöver inte mycket betänketid för svaret: Vi började bygget av det gröna folkhemmet. Vi räddade också den svenska välfärdsmodellen och visade att den är mer modern än någonsin. Partivänner, minns hur det lät i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Då satt fjuniga moderater i TV-sofforna, en del av dem är i dag regeringsledamöter, och talade om att den svenska modellen gjorde svensk- arna lata, att tryggheten gjorde oss dumma och oföretagsamma, att vi hade för mycket välfärd i Sverige – den offentliga sektorn sade man var välfärds- narkomanin som sövde folket. Då stod långhåriga nyliberaler i TV och skrek att var och en kan skapa sig sitt eget liv med hjälp av sina egna pengar, det skulle vi inte behöva någon riksdag eller regering eller någon politik för. Så lät det. Och när välfärdssamhället i grunden var hotat genom ekonomisk vanvård så var det många som lyssnade till dem. 1991-1994 fick moderaterna senast visa vad de gick för. Och när dessa eländiga år äntligen var över tvingades Ingvar Carlsson att läsa upp följande i riksdagens talarstol: ”Så länge budgetunderskottet består och statsskulden växer beskärs demokratins verkningskrets. Vårt lands utveckling riskerar att styras av krafter utanför demokratisk kontroll. På samma sätt utgör arbetslösheten ett stort hot mot grundläggande värden i vårt land. Arbetslösheten skär som en kniv genom det svenska välfärdssamhället.” Två år senare valdes jag till partiordförande. I ett parti som också var sar- gat av den ekonomiska krisen. I en arbetarrörelse plågad av inre slitningar. Det var ingen rolig tid. Det smärtade socialdemokratiska själar och det sved illa det facklig-politiska samarbetet. Mest ont gjorde det för löntagarna, barnfamiljerna och pensionärerna. Det kommer kanske att sägas om mig att jag var den som redde upp i de svenska offentliga finanserna. Visst, jag räknade faktiskt en del och myntade ett och annat uttryck. ”Den som är satt i skuld är icke fri”, till exempel. Men även andra skapade sloganer. År 1998 löd LO:s valkampanj mot bakgrund av bilder på vanliga svenska löntagare, kvinnor i vården, män på byggen, män och kvinnor i industrier.

29 ”Jag räddade Sverige” stod det på affischen. Och det var sant. Inget kunde ha varit mer träffsäkert. Det var löntagarna som räddade Sverige. Många var med och tog ansvar för landet under dessa tunga år. Olof Johansson till exempel, och det ansvarstagande centerparti vi hade på den tiden. Med hjälp av Bertil Jonsson lyckades vi gräva ned stridsyxan inom rörelsen. Vi satte upp det fyraprocentsmål för arbetslösheten som vi sedan skulle hånas för i åratal. I slutet av år 2000 nådde vi målet. Partivänner, år 2000 kunde jag ställa mig i riksdagens talarstol och säga så här: ”Massarbetslösheten är bruten. Tillväxten är hög. Sverige intar en tätposition i den nya ekonomin. Vi är väl förberedda för framtiden. Förut- sättningarna för att bedriva en aktiv ekonomisk politik är bättre än på länge. För första gången på närmare ett decennium dikteras inte längre de folkval- das beslut av underskottens tvingande politik.” Politikens verkningskrets var återupprättad. Den svenska modellen hade stått pall. Jag fick säga de magiska orden: ”Det är tid för reformer!” Partivänner! I dag har de där unga moderaterna växt upp och blivit både partiledare och finansministrar. De är inte riktigt lika tydliga om vad de vill med välfärden. Finansministern har kvar sitt lillgamla tilltal, men han säger inte längre att politik inte behövs. Kampen om idéerna, den ideologiska striden – den vann vi. Därför lät moderaterna som socialdemokrater i valrörelsen 2006. Men vi lyckades inte visa att plagiatet var en förfalskning. Dagens moderater överlåter åt andra att torgföra den föraktfulla nyliberala retoriken i svensk politik, att beskriva välfärden som ett ok och politiken som en boja. De överlåter åt andra att driva moderaterna till sin välregisse- rade reträtt – bort från vallöftena om ökad välfärd och minskat utanförskap, i stället attacker på dem som redan har det sämst ställt. Den reträtten drivs på, den regisseras av organisationen Svenskt Näringsliv, och tragiskt nog centerpartiet. Det är en cynisk strategi, den är kall mot människan. Löftena sviks ett efter ett, plusjobben dras in, arbetsrätten rundas och det blir fritt fram att sälja akutsjukhus. Nu säljs våra gemensamma tillgångar. Nu gynnas de med höga inkomster. Nu sparkas det på dem som redan ligger. Tusenlappen blev till en tumme för många löntagare och till minus för dem som inte har jobb. Moderaterna talar tyst om vad de gör och vart det leder. Men det är ett systemskifte som pågår. Det är ett allt hårdare klassamhälle som byggs. Svenska folket vill inte ha detta samhälle. Moderaterna kunde inte vinna valet genom att redovisa den politiken. De vann valet genom att föra i huvudsak en socialdemokratisk retorik. När det nu avslöjas vad de står för så kommer också omedelbart reaktionen i den allmänna opinionen. Svenska folket vill ha en socialdemokratisk politik och de utgår ifrån att

30 vi nästa val ser till att den socialdemokratiska politiken får föras av social demokrater. Trygghet gör inte människor lata. Hur kan vi annars ha världens mest utvecklade trygghetssystem och samtidigt vara ett av de länder som har absolut flest sysselsatta? Hur kan vi ha en tillväxt per person som slår både EU:s och USA:s? Politik är inte onödig. Hur kan det annars ha byggts 200 000 nya lägenheter precis som vi lovade? Hur kan kommunernas ekonomi gå med överskott trots fler anställda i både vård och skola? Politik står inte i vägen för människors liv och företagande. Hur kan annars Sverige vara världsledande i miljöpolitik, livslångt lärande, vårdkva- litet och livslängd, och ändå placera sig i världstopp i konkurrenskraft och modernitet? Fråga vilken skärgårdsbo som helst, och fråga även mig, om politiken på miljöområdet, havsörnarnas återkomst. Dessa vidunderligt stora och vackra fåglar. I morse såg jag en som flög väldigt sakta och majestätiskt och skrämde livet ur en ormvråk. De fanns inte för 15–20 år sedan. Nu är de tillbaka och de ska få leva. Det är politik. Fråga pensionären om det betyder något när bostadstillägget höjs eller när det blir billigare att gå till tandläkaren. Välfärd är inget hinder för utveckling. Det vet varje löntagare som haft en hyfsad 80-procentig ersättning vid arbetslöshet och år efter år, under vårt regerande, stigande reallöner. Det vet var och en av alla de hundratusentals som fått en chans att läsa in en högre kompetens tack vare Kunskapslyftet. Det vet de ungdomar som fått någon av de 125 000 nya platserna på hög- skolan runt om i landet. Politik spelar roll. Det vet – mer än några andra – de hundratusentals kvinnor och män som var arbetslösa 1994, men i dag kan stiga upp varje vardagsmorgon och säga: ”Jag går till jobbet!” Mycket kan man säga om vår regeringstid, men inte rullade vi tummarna! För varje reform, för varje beslut vi tog i VU och i partistyrelsen, för varje kongress, för varje ny proposition eller budget vi skrev i Regeringskansliet blev Sverige som nation starkare – i framtidstro, tillväxt och kreativitet. Resultaten av denna tolvårsperiod är med internationella mått helt sensa- tionella. Den svenska modellen levererade. Humlan flög. Ni minns, den bild jag använde när man sade att vår samhällsmodell inte fungerade, att den inte var möjlig. Det var för höga skatter, det var för mycket offentliga utgifter. Det gick inte att driva en konkurrenskraftig ekonomi med den typen av förtecken. Då sade jag: ”Det är vad ni tror. Men ni har lika fel som de som inte heller kan begripa hur humlan flyger med den stora tunga kroppen och de små vingarna.”

31 Humlan flög och humlan flyger, och den svenska modellen flyger den också. Det brummar så skönt och är oändligt mycket bättre än ett ilsket bi, det kan jag försäkra er. Nu tittar andra på vår humleekonomi. Det är lite märkligt, för när vi själva har stigit åt sidan, så är det andra som kommer hit och tittar och frågar: ”Hur gör ni”? Jag får själv inbjudningar från världen över om att tala om detta, och jag berättar gärna. Jag har nämligen aldrig köpt idén att den svenska modellen var slut. Ekonomin med den stora offentliga sektorn och de höga skatterna – den flyger i den nya globala ekonomin, så till den grad att andra länder försöker konstruera en egen humleekonomi. Vi har aldrig köpt idén om att den svenska modellen var slut, att de arbetslösa var lata eller tryggheten för stor. Vi håller fast vid vår välfärdsmo- dell. Vi tror på vår idé om att trygga människor vågar, om att frihet kräver jämlikhet, om att trygghet inte är en hämsko på utvecklingen utan dess för- utsättning. Vi tror på ett Sverige där alla är med, och ingen lämnas utanför. Över detta kan vi vara stolta! Var det något som var viktigt under de gångna tolv åren var det detta: Vi stod upp för vårt samhällsbygge och vi visade att det är modernt i en ny tid! Vi tog välfärdssamhället in i den globaliserade ekonomin och det visade sig att den fungerade ännu bättre än vad det gjorde förut. Välfärden är modern. Vi vet att förändringen kommer att fortsätta. Men vi tror på vårt sätt att bedriva politik, vi tror på våra värderingar och vi tror på politiken – på goda grunder. Eller som i det där gamla Anders Ferm-citatet som jag har använt ibland genom åren. Han skrev så här i en ledare i Tidningen Arbetet: ”Ner genom tidsåldrarna ekar de urgamla föreställningarna om kärlek, frihet, jämlikhet och broderskap. De kommer att förbli levande och aktuella, så länge det alls finns någon mänsklighet. De kan inte rationaliseras bort ur människors politiska föreställningar med några enkla nyliberala konstgrepp. Och de säger oss, att människovärdet är större än marknadsvärdet.” Så är det och så ska det förbli. Partivänner, den 18 september 2006 skrev Dagens Industri: ”Alla ekonomiska kurvor pekar år rätt håll. Det är ett gyllene läge som väntar Sveriges nästa regering.” Sedan kom de en efter en, rapporterna med innebörden: ”Nu kommer jobbexplosionen”! Men partivänner, då hade vi redan förlorat 2006 års val. Det var bittert, det kan jag lugnt försäkra er att jag kände. Det blev inte mindre bittert av att vi av och till också själva hade partivänner som sade att vi inte hade någon politik för att skapa jobb. Jobb skapas genom ett långsiktigt och uthålligt ekonomiskt och utbildningspolitiskt arbete. Många nya små företag, nya

32 universitet, låg inflation, låg ränta. Bra förutsättningar för att transportera både varor och människor – såväl fysiskt på marken som i etermedia. Långsiktigt och uthålligt har vi byggt detta och resultaten har kommit. Det finns ingen som helst anledning att säga någonting annat än att det vi lämnade efter oss var en politik som byggde på att skapa full sysselsättning och som utgick ifrån att det skedde genom att vi höll samman Sverige, baserat på jämlikhet och gemenskap. Det har fungerat. Det fungerade också under 2006, men vi vann inte valet och över detta kan vi känna stor bitter- het. Vi ska dra rätt slutsatser av detta. Valanalysgruppen får göra sitt, men några lärdomar behöver vi dra av den tolvårsperiod vi har bakom oss. Den första kan ni, den är byggd på bitter erfarenhet. Den lyder: Släpp inte till några underskott i de offentliga finanserna – de sätter en tvångströja på politiken! Och utan politik: ingen modernisering av välfärden, ingen framgångsrik kamp mot arbetslösheten! Den andra lyder: Ett Sverige för alla kräver förmåga till samarbete. Sam- arbete är svårt, inte minst i parlamentariska sammanhang. Jag har lett en regering under tio och ett halvt års tid, som har haft väldigt knöliga parlamentariska förutsättningar. Ni har också haft det så ute i era kommuner och i landsting och regioner. Ni vet vad det handlar om. Kortsiktigt händer det att samarbete lönar sig dåligt för andra partier, men också för oss. Se vad som hände i centerpartiet efter perioden av ansvarstagande för landet – inte lönade det sig partiinternt för dem som valde samarbete framför konfrontation. För egen del kan jag säga att samarbete tar tid. Det är knöligt och det är inte alltid roligt. Ändå samarbetar vi, om och om igen. Vi har i vår rörelse alltid strävat efter att söka breda majoriteter i viktiga frågor. Vi har sökt samverkan med näringslivet. Vi har gjort det därför att målet är ett samhälle för alla, inte bara för några. Breda majoriteter skapar stabila spelregler. Det är stabila spelregler som behövs. För löntagare, för arbetsgivare, för husägare och för företagare. A och O i det sammanhanget har ju för oss också varit den facklig-politiska samverkan, samarbetet. Också den kan vara tidsödande, men så gott som alltid konstruktiv och produktiv. Och att Sverige har gått från framgång till framgång har ju inte så lite att göra med att den fackliga rörelsen har återvunnit sin styrka när det gäller att driva ansvarsfulla avtalsrörelser, senast i går demonstrerat av våra vänner inom IF Metall. Utan de ansträngningarna, där Göran Johnsson och andra spelat en väldigt viktig roll, hade Sverige inte stått där vi står i dag. Det har inte alltid varit lätt på den fackliga kanten, det vet vi. Det har varit tungt och det har varit kritiserat. Men vi på den politiska sidan har förstått vikten av det och alltid stött och backat upp, räckt ut handen till kamraterna på den sidan.

33 Och i det samarbetet, i den gemenskapen, har vi delat på arbetet att ta Sve- rige tillbaka till styrka igen. Inom partiet vet vi, att utan facket är vi svaga. Facket vet det också. Nu syns det ju så tydligt. Utan partiet kan vi inte värna tryggheten och jobben. Det är tillsammans vi är starka. Facklig-politiskt samarbete är en del av den svenska modellen och den står vi för. Partivänner, samarbetet behövs också inom vårt parti. Vi är inte ett parti i raden. Socialdemokraterna är ett stort parti. Vi är en rörelse bestående av oerhört många människor med skiftande bakgrund. Människor av alla de sorter, människor från län och länder, med idéer alltifrån vänsterpartiets högerflank över till folkpartiets vänsterflank. Det kan man väl säga, efter att ha rest i partiet i väldigt många år. Det är inte många synpunkter som man inte har träffat på, så är det! Men skulle vi varje gång vi möter någon som inte har partiprogrammet under armen och tänker helt rätt, säga ”Du får inte vara med”, då vore vi ju ett fyraprocentsparti. Det kan jag väl säga, allt som står i partiprogrammet har jag ju inte heller gillat, men det är helheten som vi står för. Helheten, och det den måste man ha känsla för. Vi är det stora vänsterpartiet i svensk politik. Ett progressivt parti med internationella kamrater. Därför har vi haft inflytande i Sverige, långt utöver något annat parti, men också i internationell politik. Jag tror att det är få partier av den storleksordningen som svensk socialdemokrati representerar som har haft så stort inflytande internationellt. Det är samarbete. Samarbete också inom vårt parti, det tar tid. Man uttrycka sig som Max Weber, den tyske filosofen, gjorde i början av förra seklet: ”Die Politik bedeutet ein starkes langsames Bohren von harten Brettern mit Leidenschaft und Augenmass zugleich.“ Politik är som långsamt borrande, eller sågande, i hårda brädor – med lidelse och ögonmått i förening, så sade han. Det är inte så tokigt! 110 år senare har vi bättre verktyg. Det är inget fel på lidelsen i vårt parti. Det är inget fel på ögonmåttet. Men ibland är vi lite väl otåliga. Otålighet må vara reformistens ständige följeslagare, det är bra. Men när vi ska ta ställning till viktiga frågor i vårt parti så får det inte vara för bråttom. Ibland ska det gå så vansinnigt fort, forceras fram. Då dyker ibland resonemang upp av typen: Den gruppen står för långt till höger, det partidistriktet ligger långt till vänster. De alltför gröna nissarna eller alltför teknokratiska betonggubbarna kan vi strunta i. Det får inte bli för många akademiker, inte för många fackliga. Får vi bara ihop 51 procent så begär vi votering och låter klubban falla. Ena sidan vinner, den andra förlorar. Det är snabbt avklarat. Men vad har i själva verket hänt? Hur många var delaktiga, och hur många blev besvikna? Det är svårt att få alla med sig på varje beslut, men det är ack så viktigt att försöka och att försöka igen. Detta har vi alltid strävat efter i vårt parti.

34 Enighet ger styrka. Det har varit ett segt sågande, långsamt borrande i hårda brädor, och det har krävt lidelse och ögonmått. Sedan har vi funnit en kompromiss som de allra flesta i vårt stora parti har kunnat ställa sig bakom. En kompromiss som just därför har väckt respekt och fått brett stöd. Politik är svårt – en konstart som kräver både hjärta och hjärna. Finge jag ge ett råd för det interna arbetet så är det detta: Försök lösa problemen i samförstånd. Fånga in också dem som inte ligger i den smala mittfåran i partiet. Se till att så många som möjligt är med när vi utvecklar politiken. Och gör det politiska arbetet i offentligheten. Argumen- tera för din sak. Stå för den och undvik allt som har att göra med hemliga kotterier och sammanslutningar. Det är inte vår tradition. Har aldrig varit och får inte bli. Jag vill inte att vårt fina parti ska bli ett i raden av andra. Jag vill att vårt parti ska fortsätta vara stort. Det kräver att vi arbetar i samförstånd. Samarbeta också med progressiva krafter i andra länder! Sverige har alltid behövt världen och världen har, pretentiöst, behövt Sverige. Det gäller i EU och FN och i alla andra internationella institutioner och nätverk. Detta EU som vi älskar att hata, som jag brukar säga. EU-medlemskapet har varit i grunden bra för Sverige. Vi har förändrat EU och EU har förändrat oss. Den svenska modellen är inte längre exotisk och därför oefterhärmlig. Inom EU är vår modell ett levande och framgångsrikt exempel på en modern europeisk ekonomi präglad av välfärdsambitioner och jämlikhet. Sverige är ett föregångsland i många avseenden; modernt, framtidsinriktat, öppet, fredsälskande, jämlikt, teknik- och kunskapsdrivet, ekologiskt och solidariskt. Vi har en plats att försvara som bärare av framtiden – i EU och i världen. Men partivänner, Sverige har i dag en regering som tiger. Vi har en utrikesminister som inte längre kallar folkmord för folkmord. En utrikesminister som för några år sedan på uppdrag av amerikanska lobbyister arbetade för en invasion av Irak. En utrikesminister vars ekonomiska intressen här och var i världen gör det oklart vem eller vad han företräder – Sverige, ett multinationellt företag, eller bara sig själv? En sak är tyvärr mycket säker. Det är inte bara vi här i Sverige som note- rar vad som skrivs och sägs om denne utrikesminister. Via ambassaderna når analyserna skrivborden hos stats- och regeringschefer samt utrikesministrar över hela världen. Vad tänker de om Sverige i dag? Kamrater, vi ska inte låta det rykte Sverige har som demokratiskt, öppet och samarbetsinriktat erodera. Om Olof Palme brukar det sägas att han gjorde vårt land lite större utomlands än vad det i själva verket var. Det kan utan tvekan också sägas om Anna Lindh. Men till alla er nu aktiva internationalister i vårt parti säger jag:

35 Vi behöver inte göra Sverige mycket större men måste hjälpas åt att se till att vi kan fortsätta vara dem vi är! Det ansvaret har vi. Det allra trevligaste som har hänt under de senaste åren är att Dan Andersson, och nu tänker jag inte på LO-ekonomen, jag tänker på vår fine poet, har börjat reciteras och sjungas igen. Det är en skatt av visor och sånger som ligger nära arbetarrörelsens ungdom, evigt unga – som han själv skulle ha sagt:

”Kom, sol, som en gud över åker och slog, lys hjärtan som längta till ljus! Blås, vind, och fall rägn i den spirande skog, väx, gräs, över viddernas grus!”

Naturen har alltid haft en enorm betydelse för människan. Med sina resurser – oljan, metallerna, maten, kryddorna, djurens bete och allt därtill. Med sina kulturvärden – rekreation, upplevelser, vidderna och tankens fria flykt.

”Kom och stå med mig vid hagens grindar När de vilda gässen flyga över byn.”

Visst är det vackert?

”När att leva är att stenar bära Och din sång är sorg som vilsna tranors låt.”

Dan Andersson. Det finns så oerhört mycket i denna skatt av poesi och sång. Jag kunde också läsa, i stället för Dan Andersson, ur våra riktlinjer, valmanifest, linjetal eller propositioner. Det är inte lika lätt att komma ihåg utantill; det är konstigt! Men de är också vackra. Där kan man läsa. Då skulle man se att vi har producerat så oändligt mycket genom åren. Det har hetat, och där kommer den moderna poesin: LIP, HUT, KLIMP och Oljekommission – det låter inte lika vackert, men det är det. Sakligt sett är det lika vackert. Och det är svårt att hitta en viktigare vision i dag än att bygga ett ekologiskt uthålligt samhälle. Ytterst handlar det här egentligen om något väldigt stort. Det handlar inte om mig, och det handlar nog inte om er heller – om jag ser ut över salen. Vi kommer att klara oss. Men hur blir det för våra barn? Hur blir det för deras barn? Och för deras barn? På något konstigt sätt har miljöpolitiken ibland i vår rörelse betraktas som något som vi ska klara av. I början, när de trevande försöken kom, så var det inte sällan också så att man beskrev det som en motsättning mellan möjligheterna att bedriva en

36 industriproduktion och ha en ekonomisk tillväxt, och å andra sidan fortsätta att, som en förutsättning för det, missbruka vår natur. Det där kom vi så småningom tillrätta med. I dag inser de flesta att nästa stora språng i den ekonomiska tillväxten kan vi bara göra om vi ser till att vi gör den ekologiskt uthållig. Det hänger ihop, det förstår vi i dag. Men ändock är det så att det ibland är trögt. Jag vet. Jag har hållit på med det här nästan varje dag i elva års tid. Ibland har det varit lätt. Ibland har vi haft jubel på våra möten. Men ibland har någon kommit fram och sagt: ”Måste du tjata om det där? Det sade du ju i fjol också på distriktskongres- sen!” Ja, det sade jag. Men det ser likadant ut i år som det gjorde i fjol. Vi har inte kommit särskilt mycket längre. För mig är det här en insikt som har växt genom åren. Det är ett moraliskt ansvar mot dem som kommer efter, och det är en ohyggligt mycket större och besvärligare uppgift i närtid än vi någonsin förut har kunnat tro. Vi kommer inte att klara av de miljöproblem vi har såhär. Vi kommer inte att kunna lägga klimathotet åt sidan. Vi kommer att få syssla med det. Våra barn kommer att få syssla med det. Deras barn kommer att få syssla med det. Det är människan som har skapat detta. Människan är en fantastisk varelse. Jag började med att deklarera min tilltro till människan. Hennes förmåga att växa och utvecklas. Men människan åstadkommer också ett och annat som inte är fullt lika vackert. Och här har vi ett uttryck för det. Men det människan har skapat kan människan också göra ogjort. Vi tror ju på människan. Jag tror på teknik. Jag tror på vetenskap. Jag tror på det rationella tän- kandet. Jag tror att väldigt mycket av den teknik som behövs för att lösa de stora miljöproblemen har vi redan i dag, eller har inom räckhåll. Men den kommer inte ut, och varför? Jo, därför att de starka krafter som står för den gamla tekniken bestäm- mer fortfarande dagordningen. Det är så. Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna. Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar. Värderingar som bygger på att vi ska lämna över något mer till dem som kommer efter än det vi ärvde. Och då krävs det politik. Det finns ingen annan rörelse som har den kraft som vi har att ta sig an de stora miljöutmaningarna. Vad vi ska göra är ju detsamma på detta fält som vi har gjort på många andra områden. Vi ska bygga, vi ska investera, vi ska forska, vi ska utbilda. Vi ska sätta gränser, vi ska dra upp regler. Vi ska göra allt sådant som kräver gemensamma beslut med en tilltro till politiken.

37 Marknaden löser icke dessa problem. Marknaden är en utmärkt tjänare men en usel herre. De som löser problemen kommer att vara människor i samverkan i politiska processer. Vi har kunskapen. Vi har engagemanget. Vi har uppgiften. Det här är socialdemokratins stora framtidsutmaning, för det handlar inte om oss utan om våra barnbarn. Ta den! Partivänner, det finns en lärdom till av de gångna åren som vi bör bära med oss in i framtiden. Efter valet 1998 satt partistyrelsen på Sveavägen 68 och diskuterade resultatet. Det var inget muntert gäng, om man säger så. Det var den 25 september. Vi hade förlorat var femte väljare. Ändå hade så många av oss tyckt att valrörelsen var bra, att vi nådde fram, att det gick bra att få ut argumenten. Det där var en tydlig varningssignal. När jag tittar i protokollet så ser jag att jag sade såhär 1998: ”Vi är en gammal kropp med ett starkt hjärta men med litet förkalkade ådror längst ut; det pumpar inte ända fram. Vi känner inte längre. Man kan montera in pacemaker eller göra en bypass-operation, men är fingrarna vita så är de. Här har vi en sådan situation. Detta är det första och absolut viktigaste för oss att reflektera över. Hur kan vi tappa så mycket i ett val? Är det så att vi som parti inte längre har kontakt bland de grupper som valde att stanna hemma på valdagen?” Så sade jag 1998. Alla hängde med huvudet, och sedan tog vi oss samman – och så vann vi valet 2002. Och så åkte vi på det igen. Och lika självklart som vi vann valet 2002 så vinner vi det 2010. Det är så. Jag ska inte föregripa jobbet i valanalyser och sådant, men den farligaste slutsatsen som vi nu står inför är följande. Moderaterna kan sälja hur många sjukhus som helst. De kan sänka a- kassan till skamligt låga nivåer. De kan sortera barnen i skolan mer sko- ningslöst. De kan radera ut hela denna fina verksamhet som heter kommunal vuxenutbildning. Varning för detta, se upp i kommunerna. De kan hälla miljard efter miljard över landets mest välbeställda. Det kommer att leda till vanmakt, till ökat utanförskap, till vidgade klyftor – ja. Det kommer att leda till otrygghet och mångas besvikelse – ja. Det kommer att leda till missnöje – ja. Men de som vinner på missnöje är inte socialdemokratin. Vi är inget missnöjesparti. Vi vet vad som händer när vanmakten blir för djup. Den kraft det skapar spelar inget demokratiskt parti i händerna – den öppnar för en skrämmande och farlig utveckling som har mycket lite med demokrati att göra. De som vinner på missnöje är partier av det slag som vi nu fått in allt fler av i våra demokratiska församlingar. Därför är moderatstyret dubbelt skadligt för Sverige.

38 Nu görs oåterkalleliga förändringar av det svenska samhället, inte oåter- kalleliga, men de är svåra att ändra. Alla påverkas av det – få har bett om det. Den moderata regeringen har ett svagt mandat, 60 000–70 000 väljare skilde i valet. Ställ det svaga mandatet mot den segervisshet och den nästan nedlåtande attityd som moderatledaren har när han talar om det starka mandatet de har fått att göra alla dessa genomgripande förändringar. Det är svårt att ta till sig. Ställ det där mot den fartblindhet som vår folkpartiledare redovisade häromdagen, ett av de här ögonblicken, när den svarta humorn på något sätt drabbar en. Jag läste vad Lars Leijonborg sa, han hade träffat en man från Göteborg, och som hade sagt till Leijonborg så här: ”Jag vaknar varje morgon lika lycklig eftersom regeringen är så skicklig!” Nej, tänkte jag, nej, nej. Så tänkte jag så här å andra sidan. Jag undrar om jag inte någon gång också sprungit på någon sådan figur hos oss? Som har vaknat varje morgon därför regeringen har varit så skicklig. Det kan jag säga att man ska nog vara försiktig, jag har arbetat ihop med dem så jag vet att man kanske inte ska vara alltför glad när man vaknar, men däremot beredd på hårt arbete och gott kamratskap. Vi har ägnat oerhört mycket tid, resurser och kraft att återskapa grund- läggande trygghet efter åren av ekonomisk kris och budgetsanering. Det går att återskapa. Jag vill varna för den här attityden som ibland sprider sig, att nu förstör de a-kassan, det gör de, det håller de på med. Det är klart att vi kan se till så att a-kassan återigen blir bra och stark. Det är klart att vi har råd med det. Det är jag övertygad om. Politik är val, hela tiden val. Med den ekonomiska utveckling som vi har lagt grunden till så kommer vi att ha en väldigt kraftig tillväxt de kommande åren. Det ger utrymme både för reformer och skatteförändringar och för att betala av på statsskulden. Vi kan bestämma oss för reformer, att det vi ska driva är en bra a-kassa, därför att det är en grundläggande trygghet för utsatta människor. Det har vi råd med och det har också visat sig att det går att kombinera en stark a-kassa med en konkurrenskraftig ekonomi. Så köp inte de där resonemangen om vad som går att göra om fyra år. Var försiktig med att inteckna det, men det kommer att finnas ett betydande utrymme för att driva reformer. Att återföra sjukhus i offentlig ägo som redan sålts blir svårt, men det kan också gå. Men en återställare blir svårare än alla andra. Hur ger man en generation sina tappade chanser åter? Hur återställer man tiotusentals människors tappade självförtroende sedan de kastats ut från utbildningar, ut i arbetslöshet eller låglönejobb? Ska vi vinna valet 2010 så måste vi förmå formulera ett politiskt alternativ som fångar upp människors oro och besvikelse – och byta vanmakt mot framtidstro! Byta missnöje mot en dröm om någonting bättre. Socialde-

39 mokratin har i alla tider varit en rörelse som burit på hopp och framtidstro. Men då kan vi inte ha vita fingrar! Vi måste känna oss själva, tro på oss själva, veta vad vi vill och vilka vi är. Under de kommande åren har vi inte längre ansvaret för landet. Vi kan – och måste – lägga större energi på att ta ansvar för partiet, för folkrörelsen, för socialdemokratin. Fler medlemmar, fler föreningar, fler aktiviteter. Men också nya sätt att möta människor bland alla dem som kan vara våra framtida sympatisörer. Bland alla dem som annars inte har någon som talar för dem. Det måste vara vårt sätt att få tillbaka känseln i fingrarna. Sedan ska vi formulera samhällskritiken så som vi alltid gjort, och om- vandla den till en framtidsinriktad politik! Så låt oss vara noggranna med valanalysen. Låt oss göra den på djupet. Men samtidigt – låt oss inte gräva ner oss i den. Vi har en tid framför oss där socialdemokratin behövs. På partistyrelsemötet 1998 sade jag också så här: ”Läget, partivänner, är allvarligt, men det är inte hopplöst. Vi är alla trötta, men vi är inte slut.” Så var det då, och så är det i dag. En sista reflektion innan jag ska sluta tala: När Tage Erlander lämnade över till Olof Palme sade dåvarande finansministern Gunnar Sträng: ”Socialdemokraterna är inget parti som väljer ny statsminister varje årtionde.” Det säger någonting om Gunnar Sträng och hans tid. Och det säger någonting om vår tid. Han fick fel, den gode Sträng. Efter Olof Palme har Ingvar och jag i princip varit ordförande i ett årtionde var. Men Sträng utgick från de premisser som gällde för Tage Erlander. Det var en tid då statsministern kunde gå hem från Regeringskansliet klockan fem på vardagarna och vandra fritt ute på gator och torg. Det fanns en, så småningom två, statliga tv-kanaler, en riksradio och en livskraftig A-press. På den tiden var det också självklart att vi valde en partiordförande och tillika statsminister. Den partiordförande vi väljer i dag ska starta i opposition. På gott och ont Jag fick inte riktigt pröva på det. Egentligen var de enda dagarna då jag riktigt kände: ”I dag slipper jag vara statsminister, i dag är jag ’bara’ partiord- förande” – det var första maj. Första maj – vi är snart där, denna fantastiska dag på året. Den där känslan att vara ”bara” partiordförande, den unnar jag nästa partiordförande mer av – att få vara partiets ordförande i första hand, och därefter också naturligtvis landets statsminister. Vi får väl se om det blir ett decennium den här gången också. Men ett litet tips, Mona, från en som prövat på – elva år räcker mer än väl, det kan jag försäkra dig! Nu sätter jag punkt. Skriva vidare får en ny partiordförande göra. Jag ska

40 lämna över stafettpinnen. Jag ska sälla mig till föredettingarnas fantastiska skara. Titta på dem! Här sitter de – grabbarna från SSU, Ingvar och Thage. Jag börjar redan att ta efter. Precis som Thage skriver jag en bok och sedan låter jag som Ingvar! Det har varit framgångsrika år, de jag har fått vara med om. Det har varit förtvivlade år, det har varit fantastiska år! Det har varit ett myller av upplevelser: debatter och duster, samtal och strider, minnen och oförglömliga möten. Det har varit resor och rosor, städer och skogar, plakat och faktiskt lite pajkastning. Det har varit kompromisser och det har varit fantastiskt mycket kärlek! Så kamrater och vänner, jag har sett i programmet att det ska bli någon slags avtackning av mig i eftermiddag. Jag tycker det känns lite bak-och- fram. Det är inte ni som ska tacka mig. Det är jag som ska tacka er. Tack är ett kort och litet ord. Det är nästan märkligt att det kan rymma så mycket. År av förtroende. Många människors tillit. År av fantastiska möten i vårt fina parti. År av den gemenskap som stärks av motgångar. Samhörigheten, festen och fanorna – glädjens berusning. Och alla dessa goda resultat av den förda politiken! Vi har gjort skillnad. Vi har förändrat. Vi har förbättrat. Vi socialdemokrater, tillsammans. I dag känner jag en smula vemod, men också stolthet och stor glädje – och viss lättnad. Tack för alla blombuketterna, ryggdunkningarna, applåderna. Tack för talkörer, kramar och brev. Tack för alla ord; kärva sanningar och uppmuntran. Tack för kongressernas debatter och för stridens hetta. Tack för alla dessa år av gott samarbete! Tack alla ombud och alla ombudsmän, alla partidistrikt och arbetarekommuner, alla fackliga kamrater och fackens företrädare. Tack alla människor i vårt avlånga land som jag mött på torg och arbetsplatser, alla som gett mig stöd och ork att fortsätta när det varit som tyngst. Tack alla ledamöter i VU och partistyrelsen och alla gamla statsråd utan vars hjälp det självklart inte hade varit möjligt att genomföra en enda reform. Tack alla – ingen nämnd och ingen glömd! Och Mona, tack för allt du har uträttat hittills. Ett stort lycka till! Jag känner mig trygg. Det här blir bra! Låt oss gå till val.

Tjänstgörande kongressordförande: Tack, Göran, för ett inspirerande inled- ningsanförande. Det är en fin startpunkt på den här kongressen! Vi i presidiet vill tacka för förtroendet att även denna gång få leda kongressens förhandlingar. En praktisk anvisning om hur man begär ordet inför den kommande

41 debatten. Ni har fått begära ordet-lappar. Skriv både namn och partidistrikt tydligt på dessa. Vi tar emot de lapparna först efter att kongressen har ajour- nerats för lunch. Var och en ska dessutom själv lämna in sin lapp.

Dagordningens punkt 7 Val av partiorgan

Dagordningspunkt 7.1 Val av partiordförande

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Efter att Göran Persson på valnatten klargjorde att han vill avgå som partiordförande tillsatte Förtro- enderådet i oktober en valberedning med elva personer som representerade hela landet. I valberedningen ville vi hantera vårt uppdrag lite annorlunda mot tidigare. Vi valde att inleda arbetet med ett brett samråd i hela partiet – på lokal nivå och på distriktsnivå. Vi ville få in synpunkter på ledarskap och vi ville naturligtvis ha in förslag på kandidater. Det här samrådsförfarandet gav mycket gott gehör; partiorganisationen har haft en omfattande diskussion vad gäller ledarskap, och jag hoppas att den diskussionen inte bara ska ha betydelse på det centrala planet utan väl så mycket även lokalt och regionalt. Vi fick in många förslag på lämpliga partiordförandekandidater, och med de förslagen som utgångspunkt började valberedningens egentliga arbete i december. Det föregick på normalt sätt – med konsultationer, samråd, inter- vjuer med de aktuella, allt som ingår i en sådan process, och det var naturligtvis en ganska omfattande samrådsprocess. Till det här kommer också den stora medieaktiviteten. Den 18 januari var valberedningen klar för att offentliggöra sitt enhälliga förslag – Mona Sahlin. För valberedningen är hon den bästa kandidaten. Det gäller hennes starka engagemang, hennes breda erfarenhet av partiet och politiken på högsta nivå. Hon har en modern syn på ledarskap och en fantastisk förmåga att föra ut partiets budskap. Det var naturligtvis också glädjande för valberedningen att kunna infria så många partivänners önskan att partiet äntligen ska få en kvinna som par- tiordförande, och dessutom förhoppningsvis ett breddat ledarskap – något som framfördes av väldigt många. Nu är nomineringstiden formellt avslutad, och jag kan konstatera att det enda förslag som föreligger är Mona Sahlin. Det är valberedningens enhäl- liga förslag, det har stöd av alla partidistrikt och alla nomineringar som har inkommit har rört Mona Sahlin. Det finns alltså bara en kandidat.

42 Jag föreslår därför å valberedningens vägnar att kongressen till ny parti- ordförande utser Mona Sahlin.

Beslut

Kongressen beslöt enhälligt: att välja Mona Sahlin till ny partiordförande i enlighet med valberedningens förslag att punkten förklaras omedelbart justerad.

Mona Sahlin, partiordförande: Kära vänner – när jag gick upp i morse kände jag mig oerhört liten, pytteliten. Men när jag skuttade uppför trappstegen i Folkets Hus nu, så räckte de trappstegen för att jag just nu känner att vi tillsammans är starka och ni gör mig stark. Det är vi som är partiet. Jag känner en så enorm stolthet att få vara den första kvinnliga partiordföranden i vårt parti. En enorm stolthet. Det känns som ni har låtit bli mig den första kvinna som går över just den tröskeln. Och jag lovar er, jag tänker inte stänga den dörren. Den är öppen. Jag kän- ner också en väldig ödmjukhet. På något vis hör de två orden ihop – stolthet och ödmjukhet – inte minst en dag som denna. Jag känner en sak starkt. Jag tänker på min mormor, min fantastiska mormor som föddes för massor av år sedan, nämligen i slutet av förra seklet, som levde så länge att hon fick hålla min första dotter i famnen. Hon hörde till de första stolta kvinnor som när Sverige fick allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män gick och röstade för första gången. Så nyss är det, partivänner, som män och kvinnor sågs som lika mycket värda. Så nyss är det, som vi fick demokrati fullt ut i vårt land. Då känns det mäktigt, men också oerhört ödmjukt, att den stafettpinne som Göran tog över för elva år sedan och som jag fångar upp nu är ett uttryck för att vi som är aktiva just nu lånar partiet den korta stund som just vi får vandra här på jorden och vara dem som bär vidare och bär med oss det som har varit och det som komma skall. Jag känner en enorm ödmjukhet inför det. Jag känner också en lust, det här är oerhört lustfyllt, kamrater! Nu har vi tre och ett halvt år på oss att ge järnet för socialdemokratins idéer, kämpa fram till valet 2010, gå ut och göra om delar av partiets organisation, tänka och tänka nytt om politiken, debattera med Reinfeldt och de andra moderaterna – och vinna valet 2010. Det här landet behöver varken nya eller gamla moderater. Det behöver en ny regering, och det ska vi ut och kämpa för! Tack så mycket!

43 Hälsning från Helle Thorning Smith och Ingibjörg Sólrún Gisladóttir Helle Thorning Smith: Kära Mona! Det är en stor ära för mig att vara med och fira denna fantastiska dag i den svenska socialdemokratins historia. Det är en stor dag. Jag önskar dig all lycka i det arbete du nu ska gå vidare med. Nu finns tre kvinnliga kollegor i fronten för den nordiska socialdemokratin. Det har aldrig tidigare hänt, och under din mormors tid kunde man säkert inte ens tänka sig det, men för nästa generation är det kanske helt naturligt. Som de första kvinnliga partiledarna arbetar vi under speciella förhål- landen. Vi möts av stor uppmärksamhet, stora förväntningar och höga krav. Det är en fördel för oss, men det är också en speciell utmaning. Vi tre ska bära ett tungt arv. Våra föregångare har varit föregångsmän. De byggde de välfärdssamhällen som gjort socialdemokraternas idéer till verklighet. Därför har hela Norden blivit en plats där det finns balans mellan välstånd och väl- färd, där få har för mycket och färre för lite, där de allra flesta tycker att det är helt självklart att betala höga skatter för de kan samtidigt se att samhället varje dag betyder något för alla. Framtidens välfärdssamhälle ska bygga på våra ideal sedan 100 år tillbaka, men i en helt annan tid. Vi vet alla tre att det låter sig göras, att våra nordiska länder klarar sig bra. Inte trots välfärdssamhället, inte trots den offentliga sektorn, utan tack vare den offentliga sektorn. Vi vet att det inte finns någon motsättning mellan en global ekonomisk framgång, vilket de nordiska länderna är bevis på, och ett samhälle som insisterar på alla människors lika värde, på att alla ska med och på att alla behövs. Det finns ingen motsättning mellan trygghet å den ena sidan och initiativ och företagsamhet å den andra. Men vi vet också, Mona, att en sådan utveckling inte fortsätter av sig själv. Vi vet att den inte fortsätter om borgerliga regeringar skapar splittring och misstänksamhet mellan människor, om borgerliga regeringar gör Stock- holm, Reykjavik och Köpenhamn kallt. Sådana är villkoren. Vi vet också att det ett grundläggande villkor för våra rörelser att vi måste förnya oss, hela tiden. Låt oss hantera de utmaningarna gemensamt. Låt oss kämpa för att be- vara Norden som en plats där vi gör våra ideal till verklighet. Stort lycka till med den uppgiften, Mona!

Ingibjörg Sólrún Gisladóttir: Kära Mona, jag lyckönskar dig till uppdraget. Kära kamrater, jag lyckönskar er för att ni valt Mona till partiledare. Det är en historisk händelse; vi står här nu, alla tre, och gråter för vi är så berörda detta. Det är måhända inte helt överraskande att det socialdemokratiska partiet

44 i Sverige har tagit detta beslut. Vi i de övriga nordiska länderna ser ofta Sverige och ert socialdemokratiska parti som en förebild. Vi ser Sverige som ett föregångsland när det gäller jämställdhet. Det här är en viktig dag för jämställdheten, och det är en viktig dag för demokratin. En demokrati är nämligen inte en fast rörelse eller en forma- litet. Det är en dynamisk och ständig process, där vi alla – både kvinnor och män – arbetar för att göra samhället bättre och mer rättvist. Hälften av mänskligheten är kvinnor, som bekant. Ett samhälle som tar sin utgångs- punkt i både kvinnors och mäns upplevelser, kultur och intressen, blir helt enkelt mer rättvist och starkare än ett samhälle där man inte har förstått att nyttja de resurser som finns hos båda könen. För att kunna utforma och förverkliga en ny, modern socialdemokratisk politik måste vi se feminismen som ett naturligt inslag när vi formar framtidens visioner. Därför är det viktigt att få med unga och progressiva män- niskor som önskar och uttrycker en vilja att utforma framtidens nordiska samhälle som ett rättfärdigt samhälle.

Helle Thorning Smith: Som kvinnlig partiledare får man möjlighet att sätta fokus på de nya utmaningar som vår rörelse står inför. På en punkt är det kanske viktigare än någonsin. Vi vet att vi står inför människoskapade klimatförändringar. Vi vet också att det borgerliga politiker förnekat i alla år nu är en realitet. Den utvecklingen kan inte stoppas, men vi ska göra allt vi kan för att bromsa den. Om vi inte gör det, så kommer ingen att minnas oss som en generation som tog ansvar för nästa generations framtid. Den utmaning vi står inför innebär en total omställning av våra samhäl- len. Det kräver självkritik, och det räcker inte med det vi gör enbart i de nordiska länderna. Vi lever på ett sätt som får konsekvenser för framtida generationer, som utsätter våra barn och barnbarn för stora problem. Detta måste vi ta tag i mer än i dag, men det kräver att vi erkänner problemen, att vi inte förnekar dem vilket borgerliga politiker gjort i många år. Vi måste vara lika beslutsamma som när vi skapade välfärdssamhället, och vi måste tro på de politiska lösningarna. En del ursäktar sig med att man inte kan göra något utan världsomfattande insatser. För oss är det en utmaning. Vi ska sätta en global dagordning för klimat- och miljöpolitiken. Målet är att våra länder ska vara föregångare. Vi ska vara en magnet för innovativa verksamheter, för forskning och utveckling, i hela världen. Detta är en uppgift som vi socialdemokrater inte bara har möjlighet att lösa utan också plikt att lösa. Det ska inte längre vara en bland flera prioriteringar och mål. Det ska vara själva kärnan i vårt arbete för framtiden. Jag vet att vi kan lösa den uppgiften tillsammans. Jag vet att nya ledare har möjlighet att sätta nya mål. Det vill vi gärna göra tillsammans med dig, Mona, och jag ser fram emot att vi kommer att lösa den utmaningen tillsammans!

45 Ingibjörg Sólrún Gisladóttir: Precis som Helle sade ska vi ta ansvar för nästa generation och för våra barn. Vi talar gärna om stora investeringar, men vi har en tendens att missa den största investeringen av dem alla – våra barn. Det växande välståndet måste komma barnen tillgodo. Men trots digitalisering och all teknik som borde göra våra liv enklare stressar vi mer än någonsin. Kraven på arbetsmarknaden växer och de som drabbas är den svagaste gruppen – barnen. Många unga känner sig förbised- da och orättvist behandlade, kanske för att de är barn till föräldrar som kän- ner sig mindervärdiga på ett eller annat sätt. De har vuxit upp under svåra sociala förhållanden eller känner sig marginaliserade – både kulturellt och socialt. De känner inte att de har samma möjligheter som andra i samhället. De känner inte att de ingår i vårt gemensamma projekt. Deras hopplöshet och vrede kan lätt utveckla sig till något destruktivt. Utan de ungas resurser kan vi bara bygga ett halvt samhälle, en halvfärdig demokrati. Därför är det viktigt att vi lyssnar till dem och att de vill delta i utvecklingen av framtidens samhälle. Därför är den socialdemokratiska tanken och livssynen viktigare än någonsin. Jag vill göra er uppmärksamma på den gemensamma uppgift vi har – Mona, Helle och jag. Vi står samtliga inför val – jag i maj, Helle om två år och Mona om tre och ett halvt år – och vi ska alla få bort en borgerlig regering. Vi behöver hjälpas åt och vi behöver er hjälp!

Tjänstgörande kongressordförande: Hjärtligt tack för att ni hade möjlighet att komma hit och delta på vår kongress, och tack för de fina orden!

Nomineringstid Tjänstgörande kongressordförande föreslog kongressen besluta att nomineringstiden för övriga val går ut klockan 15.00 i dag, lördag.

Beslut

Kongressen beslöt:

att bifalla förslaget till nomineringstid.

Ajournering Kongressförhandlingarna ajournerades klockan 12.40 för lunch.

46 Lördagen den 17 mars – eftermiddagens förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs klockan 14.30.

Sekreterare: Runa Dahlström och Roger Läth Ordförande: Thomas Eneroth

Tjänstgörande kongressordförande: Redan har strax över 90 ombud antecknat sig för att delta i den allmänpolitiska debatten som så småningom kommer att ta fart. Jag vill också passa på att meddela att ombudsmannaföreningen har möte klockan 15.00. Innan vi går in på dagordningens punkt 8 och den allmänpolitiska debatten kommer vi nu att få en särskild videohälsning till kongressen och till vår nyvalda ordförande Mona. Den är från ingen mindre än Chiles president Michelle Bachelet.

Hälsning till kongressen från Michelle Bachelet Michelle Bachelet: Som ni vet är Sverige ett land som är älskat av Chiles folk. Under den sorgligaste delen av vår historia erbjöd det svenska folket oss sin solidaritet. Efter militärkuppen 1973 fann hundratals chilenare skydd på den svenska ambassaden i Santiago. Vi kommer alltid att minnas modet och snabbheten hos diplomater och personal vid er ambassad, som räddade så många liv. Tusentals chilenare fick lämna landet i exil. Många tusen flydde till Sverige som generöst välkomnade oss. Många bor fortfarande i ert land. Jag vill ta tillfället i akt att sända en hälsning till er nya partiledare Mona Sahlin. Jag önskar dig, Mona, all lycka när du påbörjar ditt ledarskap inom ett av världens mest progressiva politiska partier. För ett år sedan tillbring- ade Mona Sahlin en mycket speciell dag tillsammans med mig. Hon var med i det chilenska parlamentet när jag utnämndes till den första kvinnliga presidenten i Chile. Under det senaste året har vi här i Chile arbetat outtröttligt med ett demokratiskt och framåtsyftande projekt. Vi har börjat en plan för att öppna fler förskolor runt om i Chile, för vi är övertygade om att jämlikhet måste finnas med redan tidigt i livet. Vi har också initierat en reformering av vårt pensionssystem, för vi vill att våra äldre ska ha bättre liv och bättre förhål- landen. Vi har börjat en ambitiös reformering av utbildningssystemet, för att försäkra oss om kvalitetsundervisning för våra barn och ungdomar. Vi skapar fler möjligheter för kvinnor och vi försöker öka antalet jobb för unga människor. Vi arbetar med att förbättra levnadsförhållandena i våra städer, och vi har tagit de nödvändigt makroekonomiska besluten för att försäkra oss om att de sociala rättigheterna blir uthålliga.

47 Jag hoppas att Chile och Sverige kan fortsätta att arbeta tillsammans. Det finns områden som vi har gemensamma och det finns många erfarenheter vi kan dela. Jag tänker bland annat på vårt projekt för ekonomisk tillväxt och social rättvisa – sätt att finna fler jobb samtidigt som vi erbjuder ett gott skydd för arbetarna i en modern och dynamisk ekonomi. Dessutom har vi förstås ett gemensamt intresse i den viktiga frågan om klimatförändringarna. Staten spelar en viktig och grundläggande roll på vart och ett av dessa områden. Vårt land, som våra förfäder grundade, har mycket att erbjuda och bidra med. Socialdemokraterna har visat ett genuint åtagande när det gäller fred, rättvisa och solidaritet. Mona – jag önskar all lycka och framgång för dig och för det socialdemokratiska partiet!

Tjänstgörande kongressordförande: Vi tackar för den hälsningen från andra sidan jordklotet, och vi är redo för ännu en hälsning. Now I give the floor to the Secretary General of the Socialist International, Mr. Luis Ayala, welcome!

Hälsning till kongressen från Luis Ayala Luis Ayala: Tack kamrater och vänner. Jag är väldigt stolt över att få skicka en hälsning till er alla från Socialistinternationalen. Göran Persson, ledare för socialdemokratiska partiet i elva år, statsminister för en framåtsyftande, socialistisk regering i Sverige, en man med erfarenhet och känsla för de utmaningar och möjligheter som 2000-talets samhälle ser framför sig – socialdemokrater i Sverige, Europa och övriga världen tackar honom för hans insatser, hans ledarskap och hans fasta engagemang för rätt och rättvisa. En ny ledare har valts. Hon är ny, formellt sett, men vi har sedan många år runt om i världen känt Mona Sahlin, hennes politiska och mänskliga kvaliteter och hennes tilltro till de värden och idéer vi delar. Senast vi träf- fades var när Michelle Bachelet valdes till Chiles president. Då fanns Mona där med stöd och uppmuntran, och hon diskuterade med ledare från andra länder om förändring, demokrati och nya möjligheter som vi bör ta oss an. Vi är glada att hon har tagit denna möjlighet att bära vidare socialdemokratins engagemang för människor, rättvisa och förändring, och att göra det som ledare för detta underbara parti. I dagens globala värld vet alla – från Sverige till Chile, från öst till väst, från nord till syd – vad socialdemokratin står för. I Socialistinternationalen ingår nu fler än 160 partier och organisationer från världens alla hörn. Än fler vill delta. Socialdemokratin har alltid varit internationell. Socialdemokrater har alltid varit internationalister. Detta har nog aldrig varit mer tydligt än i dag.

48 Vi behöver en global och gemensam plattform över länder, över människor, över kulturer – för att säkra freden och demokratin, för att uppnå frihet och utveckling, för att säkra ekonomisk tillväxt utifrån ett solidariskt perspektiv, för att skapa effektivitet med social trygghet och för att bekämpa fattigdom. I denna tid av globalisering handlar det om att skapa möjligheter inom och mellan länder och om att säkra fler demokratier. Socialdemokratin har alltid haft kapacitet att initiera, stötta och delta vid varje internationellt initiativ med målet att försvara gemensamma mål och principer. Det var fallet för mer än 35 år sedan, när Willy Brandt, före detta förbundskansler i Västtyskland och ordförande i Socialistinternationalen, ledde en internationell kommission om utveckling. Den ledde till en ny relation mellan nord och syd, och rapporten från den kommissionen skapade en ny förståelse vad gäller arbetet mot fattigdom. Ett annat bra exempel på visionär kapacitet hos socialdemokratiska ledare är den kommissionen om säkerhetsfrågor som leddes av Olof Palme under tiden för det kalla kriget. Nämnas kan också den miljökommission som leddes av Gro Harlem Brundtland, som ledde till en definition av hållbar utveckling. Allt detta arbete har öppnat vägen för vitalt ledarskap, för tankar och handling från världssamfundet. Nu är det tid att bryta ny mark och ta sig an dagens problem – inte minst klimatproblem. Vi måste utveckla en global politik för att möta det hotet. Dagens fråga är huruvida människans beteende kommer att skada planeten så att den inte längre kan hysa mänskligt liv, eller om mänskligheten faktiskt kan ändra riktning och rädda jorden för kommande generationer. Vi vet att ett nytt paradigm för energianvändning och global ekonomi kräver erfarenhet och hållbart ledarskap i kombination med de bästa tän- karna från politiken och forskarvärlden. Därför beslutade vår international nyligen att stadfästa en kommission för en hållbar värld. Jag är väldigt stolt att inför denna kongress tillkännage att Göran Persson och Chiles förre president Ricardo Lagos är beredda att leda denna mycket svåra uppgift. Under den närmaste tiden kommer denna kommission att inleda sitt viktiga arbete för att få fram rekommendationer och förslag. Deras arbete kommer i sin tur att ge oss ett bra underlag för att arbeta vidare med hållbar utveckling över världen. Göran – är du beredd att satsa din styrka, dina visioner och din erfarenhet på denna nya uppgift?

Göran Persson: Ja, käre vän, jag är redo. Jag ser dessutom väldigt mycket fram emot att arbeta tillsammans med vår gode vän Ricardo Lagos – en av världens ledande politiker, en erfaren och samtidig mycket progressiv och pragmatisk politiker med goda kontakter med andra viktiga politiker

49 runt om världen. Vi kommer tillsammans, och med ditt stöd, att forma en grupp med representanter från Afrika, Asien och förhoppningsvis också delar av Europa och Nordamerika. Klimatfrågan är något vi måste hantera gemensamt, för att skapa något som kommer efter Kyotoprotokollet. Detta handlar också om det multilaterala systemet och hur vi ska kunna reformera det viktiga samarbetet. Jag frågade min efterträdare vad hon tyckte, och jag fick hennes tillåtelse att säga ja. Det är viktigt för mig, för som du vet kan vi inte göra det här själva du och jag, utan vi måste ha stöd från våra partier. Tack Luis, och tack för allt du har gjort!

Dagordningens punkt 8 Allmänpolitisk debatt

Dagordningens punkt 8.1 Med sikte på framtiden

Tjänstgörande kongressordförande: Nu ska vi inleda något så fantastiskt roligt som en allmänpolitisk debatt, där fler än 90 ombud har antecknat sig. Det är en debatt som vi ska ta med oss alla synpunkter från för att sedan kunna forma politiken, inte minst inför kongressen 2009. För att inleda debatten ger jag ordet till vår nyvalda partiordförande Mona Sahlin.

Mona Sahlin, partiordförande: Jag ska inte ta många minuter av den mycket korta talartid som jag vet finns till förfogande, utan jag ska tala i morgon bitti och göra mitt längre inlägg då. Men jag vill bara helt enkelt upprepa en del av det Marita sade. Det här är ett första steg av många under de närmaste åren, som ska leda fram till den viktiga kongressen hösten 2009. Då ska vi ha tänkt färdigt och formulerat vårt framtidsprogram som vi ska möta väljarna med 2010, och som ska hålla för många år därefter. Det första steget är den här lite annorlunda varianten – en allmänpolitisk debatt rätt upp och ner, runt två av de kanske viktigaste områden vi har att jobba med och tänka nytt kring: arbete och klimat. Jag vill önska er välkomna till debatten; talarstolen är er. Använd den väl, så återkommer jag med mitt inlägg i morgon!

Tjänstgörande kongressordförande: Då börjar vi debatten. Förutom talarlistan visas namnen på de kommande tio talarna på tv-monitorer under debattens gång, så ni vet när det börjar bli dags för era inlägg. Vi använder som vanligt på två talarstolar.

50 Thomas Gustavsson, Bohuslän: Jag måste ta tillfället i akt att tacka Göran för den tid som varit och välkomna Mona till hennes nya uppdrag. Nu måste vi måna om Mona! Vi i partiet måste vara tydliga med att fylla allas önskan om ett meningsfullt liv. Vad jag menar med detta är att vi måste se till att alla kommer in på arbetsmarknaden och får ett riktigt jobb. Socialdemokraterna måste göra denna resa behaglig. Vad jag i första hand tänker på är våra ungdomar, där det har varit stort fokus på högskolan till förfång för gymnasieskolan och dess yrkesprogram som har hamnat i skuggan. Det blå laget har nu aviserat att de ska göra om yrkesprogrammen från tre till två år, där de med läshuvud ska få gå tre år. För mig känns det som att det är vi som ska ha tre år och att de med läshuvud klarar sig med två … Jag tycker att vi ska stödja det här med ny metodik, att lära med lärlings- system och att ha verkstaden som klassrum. Här ska partiet vara tydligt med att stödja de elever som ska gå yrkesprogrammen. Vi behöver ge dem rätt resurser. Jag tycker också att valideringen har hamnat på efterkälken. Vi måste sätta full kraft så att vi kan bekräfta människors kunskap – inte minst ur ett integrationsperpektiv.

Anna Wallén, Västmanland: År 2001 blev vi socialdemokrater äntligen ett feministiskt parti. Nu, efter 118 års väntan, har vi äntligen valt en kvinnlig partiordförande. Jag är övertygad om att hon blir en suverän sådan. Jag och Västmanlandsdelegationen vill gratulera Mona Sahlin och vi vill önska dig lycka till att leda partiet! Ett borgerligt styre, regionalt och lokalt innebär många och långa steg tillbaka för kvinnorna. Vi socialdemokrater måste ha en stark politik för ökad jämställdhet. Jag tänker inte beskriva jämställdhetsproblematiken vidare, då alla känner till den vid det här laget. På kongressen i Malmö fegade vi socialdemokrater ur när frågan om kvotering av föräldrafrågan var uppe. Dagens föräldraförsäkring har många fördelar, men den behöver utvecklas. Satsningen på pappamånaderna blev inte så bra som jag hade hoppats. I diskussionen om en fördelad föräldra- försäkring finns en konflikt mellan valfrihet och kvinnors rätt att ha samma chans på arbetsmarknaden som män när det gäller löner och utvecklings- möjligheter. En ökad delning av föräldraledigheten är en viktig åtgärd för att komma åt en del av de löneskillnader som finns mellan könen. Det är inte den enda lösningen, men det ett stort steg framåt. En individualiserad föräldraförsäk- ring bidrar till ett mer jämställd föräldraskap och arbetsliv. Jag tycker att det är dags att vi måste våga nu.

51 Peter Persson, Jönköpings län: I eftervalsdebatten har vissa socialdemokrater sagt: ”Varning för vänstersväng i partiet. Varning för att diskutera återställare av den borgerliga politiken.” Det har också talats om behovet av att modernisera socialdemokratin, inte minst från högerns ledarsidor. Men de som talar om modernisering talar nästan alltid om det som var förr. Pigtjänster, en mindre offentlig sektor, mindre skatter, mer privata inslag. Jag kan inte förstå hur man kan benämna det som modernisering när man återgår till ett samhälle som socialdemokratin har tryckt tillbaka. Jag tror att det viktigaste vi har framför oss de kommande tre och ett halvt åren är att tydliggöra att den socialdemokratiska riktningen och rikt- linjen är jämlikhet – ingenting annat. I den praktiska politiken måste det få ett tydligt utfall. När vi driver agitation mot systemskiftespolitiken innebär det naturligtvis ett uttalat ansvar att vi ska göra vårt yttersta för att säkerställa social rättvisa och välfärd när vi återkommer i regeringsställning. Vi behöver en tydlig debatterande radikal socialdemokrati som säger: ”Vi är det stora vänsterpartiet. Vi är radikalismen i svensk politik. Liberalismen behöver inte fler partier.”

Elin Lagerqvist, Jönköpings län: Vårt övergripande mål måste vara att utjämna skillnader mellan människor, att skapa jämlika och rättvisa villkor. Det är en av de största framtidsutmaningarna för arbetarrörelsen, och det handlar om att se till att den ojämlika resursfördelningen kan minska. Vi måste arbeta både nationellt och internationellt. Samtidigt är miljö- och klimatfrågorna det största hot världen möter. Vi har ett stort ansvar inför kommande generationer att också våra barn och barnbarn ska få uppleva en miljö som är bra för dem, med friskt vatten och ren natur. Hållbarhetsperspektivet är tydligt och det kan länkas till våra ideal om jämlikhet och rättvisa. Genom att förena de här två målen kan vi skapa en bättre framtid. Kli- matfrågorna bottnar ju i den ojämlika fördelningen i världen. Det handlar om livsstilsfrågor. Klimat ger oss ytterligare en anledning att utjämna skillnader mellan människor, för det är ju de resursstarka grupperna som står för en stor del av våra koldioxidutsläpp. Det är de som framför allt använder sig av långdistansflygningar, bland annat. Genom ekonomiska styrmedel kan vi omfördela resurser i samhället, men också förbättra miljön. Det är värt att studera system likt utsläppsrätter också för energikonsumtion. I en nyliberal värld kommer klimathotet att eskalera. Via den demokratiska socialismen kan vi nå nyckeln till framtidens utmaningar. Vi kan se till att inkomstutjämningen ytterligare kan få ett skäl att fortskrida och ta klimatfrågorna som stöd för detta.

52 Lars G Linder, Södermanland: En politisk rörelse som inte ständigt funderar, diskuterar och förnyar är en rörelse som stannar av. Ibland måste man ta större tag och längre kliv än annars. Nu är en sådan tid. Vi har ökat våra ekonomiska tillgångar ungefär 10 gånger på 100 år. Fortsätter vi på samma väg skapar vi fler problem än vi löser. Med ekonomiska resurser har vi skapat materiell trygghet. Det är nödvändigt, men det är inte tillräckligt. Tillväxtpolitiken måste inriktas på mer än ekonomisk utveckling. Sverige är ett föregångsland i omställningen till ekologisk hållbarhet. Ett program för att stimulera det lokala arbete med miljödriven affärsutveck- ling är vad som behövs. Det är ett bra sätt att föra in miljödimensionen i tillväxtbegreppet. Många ny- och småföretagare vill utveckla nya idéer. Det är bra, och de har precis som alla andra rätt till trygghet. Men så är det inte i dag. Få är så otrygga som nya småföretagare. Det måste vi ändra på. Det är ett effektivt sätt att placera trygghetsfrågor i tillväxtens centrum. Tillväxtsamhället har inte lett till att vi har fått mer tid för varandra. Det är en otäck paradox att våra barn mår allt sämre, ju högre BNP vi har fått. Tillväxt måste handla om att ge oss möjlighet att bli hela människor. Ett samhälle som hindrar människor från att utveckla sig själva är ovärdigt, men det är den vägen som högern vill att vi ska gå. Vår väg måste vara annorlunda. Jag vill att vi ska bredda tillväxtbegreppet. Skapa ett program för lokalt arbete med miljödriven affärsutveckling. Bygg om trygghetssystemen så att de också fungerar för småföretagarna. Tillväxt måste också vara att vi kan utvecklas som hela människor, för människor är viktigare än pengar.

Anna-Caren Sätherberg, Jämtland: På kongressen i Malmö fattades många kloka beslut; jag skulle vilja berätta om två av dem. Det ena var att vi ska ha en nationell strategi för att Sverige ska stå värd för globala event. Vi har precis genomfört ett fantastiskt VM i Åre. Bilderna som kablades ut från vår region är obetalbara i marknadsföring. Nästa år är det dags för Östersund att genomföra VM i skidskytte. Det hoppas jag att ni alla vill besöka! Upplevelseindustrin får både storstad och landsbygd att leva. Att ha ett strategiskt arbete för events skulle förstärka jobben just inom besöksnäringen. Det andra viktiga beslutet som fattades handlade om den sociala ekonomin och nödvändigt stöd för lokala entreprenörer som skapar jobb. Ett nytt beslut som vi i Jämtland önskar att partiet fattar är ett som skulle hjälpa våra många solo- och småföretagare. För att våga satsa på en före- tagsidé som kanske bara fungerar på sommaren eller vintersäsongen är det viktigt att man kan kombinera att vara anställd ibland och vara företagare

53 ibland och att det finns trygghetssystem som fungerar för det. Ett annat viktigt stöd som har hjälpt både Jämtland och Sveriges företa- gande är starta eget-bidraget. Det går att utveckla. Vi socialdemokrater vet att allt hänger ihop. Vård och omsorg, skola och barnomsorg, och inte minst en fungerande bostadspolitik för att vi ska kunna skapa arbete åt alla. Jag skulle vilja berätta om den rädsla jag känner för den borgerliga regeringen och inför nedmonteringen av allmännyttan som nu sker i hela Sverige. I många av våra kommuner i Jämtland är skat- tekraften låg. Utan en allmännytta skapas inte förutsättningar för människor att jobba i våra kommuner, då de faktiskt inte har råd att bo där.

Björn Lind, Halland: Vårt samhälle byggs i samspelet med människor, i de tankar som föds och utvecklas hos var och en som tillhör vår samhällsge- menskap. Det är där – i den nära kontakten med våra medmänniskor – som kampen om samhällsutvecklingen vinns eller förloras. Vår framgång avgörs av hur väl vi lyckas som folkrörelsen socialdemokratin. Folkrörelsearbetet, det som bygger på människors samverkan i vardagen, har alltför mycket fått stå tillbaka för det parlamentariska arbetet. Det menar jag är den grundläggande orsaken till vårt usla valresultat i höstas. Det till synes paradoxala i mitt resonemang är alltså att ju mer vi fokuserar på att vara ett parti för valkampanjer, desto svårare får vi på sikt att vinna väljarnas förtroende. Vi måste bli mer strategiska och mindre taktiska. Vi behöver vinna män- niskors hjärtan, själar och hjärnor för våra värderingar. Det är folk i rörelse, folkrörelser, som skapar bestående samhällsförändringar. Mina förhoppningar är stora på att med de erfarenheter vi samlat på oss i samtal kamrater emellan efter vår svåra valförlust och med den nya partiledning med Mona i spetsen som vi valt, så kommer partiets roll som folkrö- relse att bli mer än vackra ord som nu vid kongresser, och i stället den kraft som bygger den demokratiska socialismen och framtida folkhälsan. För övrigt anser jag att svensk socialdemokrati tydligt bör ta ställning för de förtryckta i Mellanöstern och vara tydliga mot förtryckarna och ocku- panterna i Mellanöstern.

Jana Nilsson, Halland: Många har sagt att vi nu måste gå till eftertanke. Vi måste få en bred debatt i partiet inför framtiden; det är oerhört viktigt att vi får det. Vi måste gå på djupet med oss själva och se vart vi ska hän. Det får inte innebära att vi inte kommer ut på barrikaderna igen; det måste vi redan i morgon. Det har sagts under en period, vilket är helt naturligt när vi står lite emellan två olika byten av partiledare, att vi inte riktigt vet var vi är. Nu måste vi ut. Vi får inte spreta i de olika frågorna, och den som hörde Mona och Wanja i dag på Sergels Torg kan inte på något sätt tro

54 något annat än att socialdemokratin i fortsättningen väldigt starkt kommer att stå för kollektivavtal och för en mycket stark a-kassa, kanske inte återställd, men precis lika stark och lika tydlig som alltid. Det får aldrig missas att en enad socialdemokrati står för de här frågorna och står för de här värderingarna och uppfattningarna. Tyvärr har det spretat en del. Tyvärr är någon ibland ute och tycker än det ena än det andra, vilket tas som intäkt för att partiet tycker något annat. Din tydlighet, Mona, i de här frågorna är oerhört värdefull. Jag vet att du till hundra procent självklart står upp för vad partiet tycker. Du ska leda oss, men inte själv. Vi tillsammans, varenda en som är medlem i det socialdemokratiska partiet, måste ut och slåss för att se till att den borgerliga regeringens förändring av samhället och den samhällsmodell de skapar blir så liten som möjligt fram till nästa val när vi tar över. Det enda sättet att den ska bli så liten som möjligt är att det finns en stark opposition och därför mycket eftertanke. Men, kamrater, ut på barrikaderna och ställ er och slåss för våra värderingar nu.

Tjänstgörande kongressordförande: Jag vill passa på att meddela att nomineringstiden nu gått ut för de val vi har att förrätta under söndagen.

Maj-Britt Theorin, Stockholm: Socialdemokratin är ett feministiskt parti. När vi nu för första gången har valt en kvinnlig partiledare är det hög tid att omsätta våra deklarationer till praktisk, konkret handling och bli ett verkligt jämställt parti. Men är inte Sverige världens mest jämställda land? Jo, i representation har vi kommit längst. Vi har världens bästa barnomsorg för alla barn, bästa föräldraförsäkringen, kvinnofridslag. Men räcker det? Nej. Hur ser vardagen ut för dagens arbetarkvinnor? De arbetar ofrivillig deltid, sliter sönder sina kroppar i sjukvård och hemvård, är sjukskrivna på grund av stress och diskrimineras på grund av kön eller etnicitet. Det har svårt att få livet att gå ihop, att klara arbete, barn, hem och man. De har inte råd att köpa städning med skattebefrielse och de drabbas hårdast av den borgerliga a-kassan, arbetsmarknadspolitiken och slopad vidareutbildning. Men hur vill vi organisera samhället utifrån våra kvinnors behov? Hur ser vår framtidspolitik ut för kvinnorna? Vi får inte återigen se system som i sin neutralitet gynnar män. Hela vår politik måste ha en klar jämställdhets- och rättviseprofil. Vi måste ställa oss frågan varje gång: Vilka effekter får detta beslut för arbetarklassens kvinnor, för invandrarkvinnorna, för barnen? Vi vill ha ett jämställt samhälle där alla har rätt till ekonomiskt oberoen- de, där arbete värderas lika, där ansvaret för barn och hem är delat, och där våld mot kvinnor eller köp av kvinnokroppar inte accepteras. Därför kräver

55 nu vi kvinnor följande av framtidspolitiken: Rätt till heltid. Lika lön för likvärdigt arbete. Delad föräldraförsäkring. Ökat stöd till kvinnojourerna. Stopp för trafficking. Lycka till i det arbetet, Mona!

Miguel Odhner, Bohuslän: Det finns något som smakar lite illa i munnen, något som gör både mig och min fru lite rädda i soffan därhemma – det är stridande förband i Afghanistan. Det känns inte igen i en gammal neutral stat som Sverige. Det jag kommer att säga är kanske lite naivt, men mina partivänner hade många frågor och jag väljer att fokusera på denna. År 1921, när kvinnorna fick rösträtt, sade man att det inte skulle funka. Och det var många som röstade som männen första gången men sedan funkade det. Man sade att det var naivt då. Jag vill testa en ny tanke på denna framtidskongress, och den kommer från partivännerna. Vi vet att moderaterna pratar om Nato, vi vet att försvarsministern pratar om att stridande förband är helt ok. Men vad är det som passar en socialdemokratisk själ när det gäller en gammal neutral stat som vår, när det gäller den internationella solidariteten, när det gäller de framtida riktiga hotbilderna? Dagens hotbilder är inte kanoner och plåtvagnar från Ryssland. Dagens hotbilder är miljöförstöringen, svält och katastrofer, etniska och religiösa konflikter. Dagens hotbilder är folkvandringar och flyktingar. Dagens hotbilder är terrorism. Dagens hotbilder är det fria kapitalet kontra demokratin. Ändå har vi de 40 miljarderna, vi har vår biståndsbudget. Vilken är den socialdemokratiska kompassen för framtiden? Vi måste tänka i de nya hotbilderna. Vi måste formulera oss på ett annat sätt. Vi måste ställa om vår försvarspolitik till de nya hotbilderna. Vi behö- ver säga att om 15–20 år vill vi att det ska se ut på ett visst sätt. Vi kanske borde använda hälften av försvarsbudgeten till att jobba med det livslånga lärandet och hälften till att tillsammans med företagen främja de nya jobben: skicka ut miljövetare, demokratibyggare, kulturvetare, ingenjörer, tek- niker, poliser och andra för att stärka demokratin i en värld som inte längre handlar om krig utan om andra hot. Där har vi ett förnyelseuppdrag.

Jan Emanuel Johansson, Stockholms län: Jag står som första reserv på riksdagslistan i Stockholms län. Det betyder att om någon hoppar av, eller skulle snubbla i trappan, så kommer jag in. När jag var på mitt sista möte med riksdagsgruppen i Stockholms län skulle vi gå ner och käka efteråt. Jag gick först och Mona gick efter. Gentleman som jag är så går jag först och ska ner i trappan och säger: ”Damerna först!” Mona vänder sig till mig och säger: ”Hör du Janne, törs man verkligen gå före dig i trappan?” Jo, Mona, du törs gå före mig i trappan. Jag ska inte bara låta bli att knuffa dig – utan jag ska också stötta dig, i vått och torrt, på det sättet som

56 jag vet att du vill bli stöttad, alltså med rakhet och med ärlighet, inte med smör och fjäsk för att du är ny chef. Och apropå det här med rakhet – jag tror att mycket av det vi har missat handlar om systemkritik. Vi har i mångt och mycket blivit lite av systemkra- mare i system som vi själva har satt igång. Och det vi har skapat själva har vi haft svårare att kritisera. Vi kan ta kriminalvården som ett exempel – vadå vård? Vi kan ta psy- kiatrin till exempel, där vi ser psykiskt sjuka ute på gator och torg som har landat som uteliggare. Det är ingen höjdare. Där måste vi återigen sätta systemkritiken i fokus. Om vi märker att till exempel en arbetsförmedling inte fungerar måste vi göra något åt det. Märker vi att ett försäkringssystem inte fungerar – för- ändra det. Märker vi att vi har ett system för småföretagare som faktiskt inte förenklar för dem – då måste vi gå in, vara kritiska och förändra det. Så Mona, absolut – du kan gå före mig i trappan, för jag vet att du står för systemkritiken, du har den i ryggraden. Du kan gå före mig i trappan, Mona, för jag vet att med dig som chef som kommer vi att göra ett så grymt bra val nästa gång, så att alla, inklusive mig, på hela riksdagslistan i Stock- holms län, kommer in i riksdagen. Då kan alla vara säkra före mig i trappan!

Anna Hedh, Kalmar län: Jag tänkte ta vid där Maj-Britt Theorin, min företrädare i Europaparlamentet, slutade. Visste ni att det står skrivet om mäns och kvinnors lika rätt till lika lön i Romfördraget, ett fördrag som för övrigt fyller 50 år i år? Men trots att det har funnits i 50 år så tjänar Europas förvärvsarbetande män i genomsnitt 15 procent mer än Europas kvinnor. Europas kvinnor måste jobba 115 procent för att få lika hög lön. Man kan också säga att Europas kvinnor jobbar gratis åtta veckor om året. I Sverige har vi en jämställdhetslag sedan 1980 som säger att kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete. Trots det tjänar svenska förvärvs- arbetande män i genomsnitt 16 procent mer än svenska kvinnor. Det är anmärkningsvärt att vi inte har kommit längre i frågan på 27 år. Det här är en jätteviktig jämställdhetsfråga som vi socialdemokrater har arbetat med så länge, men vi har inte arbetat tillräckligt hårt. Jag skäms faktiskt över att vi inte har lyckats lösa den här frågan under vår långa tid i majoritet. Socialdemokraterna i Kalmar län kräver därför att vi tar upp kampen igen. Vi måste arbeta för att det ska finnas barnomsorg för alla som behö- ver. Vi måste få till en attitydförändring så att mannen och kvinnan delar på hushållsarbetet och på föräldraförsäkringen. Vi måste arbeta för att öka kvinnorepresentationen. Den här frågan är inte bara kvinnors ansvar. Vi blir aldrig jämställda utan att männen är med på tåget. Först när vi lyckas med det har vi fått ett jämställt arbetsliv. Vi får inte låta alliansen ta den här frågan. Den är vår!

57 Johanna Graf, Stockholms län: Jag funderade länge på vad jag skulle använda min minut i talarstolen till. Alla vill gå upp och prata om sina hjärtefrågor, vilket ni naturligtvis gör helt rätt i. Frågan är bara vad man hinner på en minut. Tänk om man kommer av sig eller bara hinner säga hälften. Kanske skulle jag skita i alltihop? Men så kom jag på en bra idé. Varför inte skriva på min blogg i stället – inte bara själv utan låta alla som inte vågar gå upp, kom av sig eller bara hann säga en bråkdel av de hade på hjärtat göra likadant? Alla som var här som åskådare, alla därhemma som ser på tv:n. Göran sade i sitt öppningsanförande att det inte finns något större för- troende, inget som är så fint som att få föra andra människors talan. Därför var det just det jag bestämde mig för att göra. Jag finns på nätet, jag finns här ute i korridoren. Jag heter Johanna Graf, kolla upp det, kom till mig, så lägger jag ut det. Det första inlägget ligger redan på plats. Det är från Jenny, hon är 33 år, hon är hemma med sina två småbarn i Solna. Hon har en hälsning, och ni kan göra likadant!

Inger Karlsson, Halland: Tillsammans ska vi staka ut vägen mot en valseger 2010. Det finns mycket som jag skulle vilja säga från den här talarstolen i dag, men jag väljer att göra det på mitt eget sätt. Jag är ordförande i en arbetarekommun i Varberg. Mina medlemmar har jobbat mycket inför den extra kongressen med att ta fram frågor och synpunkter som jag skulle åka till kongressen med. Men om jag skulle framföra alla de frågor och synpunkter som mina medlemmar skickat med mig skulle jag behöva ha största delen av talartiden i dag, så det förstår jag att jag inte kan göra. Jag tänker därför skicka in det kompendium som mina medlemmar tagit fram till partistyrelsen, efter att vi varit på kongressen. Men jag vill ändå läsa upp den sista punkten i detta manifest som jag fått av mina medlemmar: ”Det är nu viktigt att vi inom partiet verkligen för ett djupgående resonemang om vår politik och politikens innehåll. Vad står frihet, broderskap och solidaritet egentligen för? Marknadslösningarna innebär tyvärr att vi avhän- der oss en del viktiga styrinstrument. För att vi ska kunna vinna nästa val, och för att vi sedan ska kunna få en tydlig socialdemokratisk politik, som åter blir väl förankrad bland människorna, är det viktigt att det förs en tydlig ideologisk debatt – både på kongressen och senare. Vi måste få en ny öp- penhet och bredd i partiet, och vi måste våga ta denna interna diskussion.”

Joe Frans, Stockholm: För ganska exakt 200 år sedan avskaffade det brittiska underhuset slaveriet. Det manifesterade dåtidens kamp för mänskliga rättigheter och det är en kamp vi socialdemokrater måste gå i bräschen för – kampen mot rasism och diskriminering och för mänskliga rättigheter.

58 Välfärd är inget hinder för utveckling, sade Göran Persson i morse. Jag håller med honom. I dag är tillväxten i Sverige beroende av vad som sker i omvärlden. I dag är jobben i Sverige beroende av hur det går i vår omvärld. En god tillväxt i Sverige och i hela världen behöver inte stå mot miljöarbe- tet. Vi kan göra både och, och vi måste göra både och. Om vi säger något annat är det detsamma som att säga till utvecklingsländerna att de inte ska utvecklas. Det är dags för socialdemokratin att ta nya steg för en framtidsinriktad handelspolitik, som utgår från fattigdomsbekämpning. Retoriken om att handelshinder måste avskaffas måste konkretiseras. Det gäller inte minst inom jordbrukssektorn i Europa och utvecklingsländernas största export varor. Fattigdom bekämpas bäst genom att ländernas egen kapacitet att producera och göra vinst som grund för en generell välfärd uppmuntras. Vi måste ta tillfället i akt, bekräfta och förstärka vårt engagemang för de fattiga länderna genom ett engagemang för en bra miljöpolitik men också för en framtidsinriktad handelspolitik. Vi måste integrera sociala mål och ekonomiska mål i den internationella handelspolitiken. Med det vill jag helt enkelt säga: Lycka till Mona Sahlin. Du kan räkna med oss. Vi kommer att vinna valet om tre och ett halvt år!

Fredrik Olovsson, Södermanland: Ska Sverige fortsätta att utvecklas på ett bra sätt, och klara den tuffa internationella konkurrensen, kommer det att krävas att allt fler får bättre möjligheter att fylla på sin kunskap under livet. Det räcker inte med den utbildning vi skaffar oss som unga. Kraven på oss alla gör att vi måste fylla på under resans gång och ibland få chansen att helt byta inriktning. Att bygga samhället så att det blir möjligt för alla att mitt i livet ställa om, byta kurs och kanske skaffa den kunskap som krävs för att klara om- ställningen blir därför en av de viktigaste uppgifterna för ett samhälle – och förstås för socialdemokratin. Så kan vi skapa verklig frihet och nya valmöj- ligheter för var och en som tycker sig ha hamnat i en återvändsgränd. När alla ska med måste alla få tillgång till ett livslångt lärande, där man både kan känna trygghet för sin försörjning och få tillgång till den nya kunskap som krävs för att hänga med i utvecklingen. Då kommer det inte att räcka med att återställa det borgarna nu river ner i form av nedskärningar i kommunal vuxenbildning eller sämre möjligheter till yrkesutbildning. Vår uppgift blir därför att hitta nya sätt för att fler ska vilja och våga ta chansen och göra det som krävs för att klara sig på en arbetsmarknad, där det kanske inte i första hand är företaget intill, i byggnaden bredvid, som utgör konkurrensen, utan den kanske kommer från Shanghai, Bombay eller Sao Paulo.

59 Min slutsats blir att vi socialdemokrater ska bygga fler omställningssta- tioner och skapa fler omstigningsplatser, så att vi kan möta globaliseringens utmaningar med trygghet och kunskap – inte som borgarna gör, med sämre arbetsvillkor och lägre löner.

Ingegerd Sahlström, Halland: Jag väljer att börja med ett citat av en ensamstå- ende mamma: ”Barnen säger ibland: ’Mamma, du kan ta min tjugolapp. Jag har sparat.’ Men jag vill inte ha det såhär.” Det här citatet får mig att höra en mängd varningsklockor. Vet vi egentligen hur den ensamstående mamman har det? Vill vi egentligen se hur det ser ut? I dag när vi tar de allra första stegen med Mona som partiordförande, grattis, så hoppas jag att vi inför den valseger vi alla är övertygande om att vi ska klara, ska kunna fokusera mer på de lågavlönade, ensamstående mam- morna och deras barn. Ja, det finns pappor också, men fem av sex barn som lever med ensamstående föräldrar lever tillsammans med sin mamma. Vi vet att barn till ensamstående föräldrar är en växande grupp. Vi vet också att skillnaderna i uppväxtvillkor mellan barn till ensamstående och till sammanboende föräldrar ökar. Det här måste vi socialdemokrater göra något åt. Vi måste ta de här barnen och deras mammor på djupaste allvar. Jag önskar att partistyrelsen, med Mona i spetsen, inför nästa val och det valmanifest vi ska ta då vill arbeta med de ensamstående mammornas situation, kanske i en särskild grupp, och utifrån det forma en socialdemokratisk politik som står för devisen: Alla barn är allas barn.

Lena Lundgren, Gävleborg: Den gröna politiken är den röda politiken. Den röda politiken har alltid drivit utvecklingsfrågor. Den röda politiken handlar om att på ett ansvarsfullt sätt ta hand om den miljöskuld vi har, att solidariskt med framtiden bygga lösningar som utvecklar vårt samhälle. Det handlar om ett spektrum där vi alla ska dra vårt strå till stacken. För oss enskilda – vad gäller vår livsstil och våra attityder. För politiken – vad gäller att fortsätta driva en i dag energiintensiv industri där vi ska bygga en gemensam plattform för växling till energieffektiv energi. Vi vill och kan presentera lokala lösningar vad gäller omhändertagandet av vårt producerade avfall. Vi vill och kan ta ansvar för att lokalt producera de varor vi behöver för att leva. Därmed undviker vi onödiga transporter. Vi vill också ha en större plan för vårt land. Det är inte säkert att det är det mest lokala som är det bästa ur en global synvinkel. Ibland är lokalt samma sak som nationellt när det gäller miljöfrågor. Vårt parti behöver göra en ansvarsfull fördelning över landet. En konkret fråga är: Var görs det ena eller det andra bäst? Var tar vi bäst hand om våra restproduktioner? I Gävleborg komposterar vi våra hushållssopor. Vi driver en biogas

60 anläggning. Vi har samarbete med industrin kring energifrågor. Vi har biovärmeverk. Vi har projekt för framtagning av biodrivmedel. Vi har vind- kraftverk. Vi har små närfjärrvärmeanläggningar i glesbygden. Den gröna politiken är den röda politiken. Den röda politiken har alltid drivit utvecklingsfrågor. Den röda politiken handlar om att på ett ansvarsfullt sätt ta hand om den miljöskuld vi har, att solidariskt med framtiden bygga lösningar som utvecklar vårt samhälle.

Pyry Niemi, Uppsala län: I Sverige bor över 170 000 utrikes födda högskole- utbildade personer i åldrarna 25–64 år. I dag anser fyra av tio som är födda utanför EU och EES att de har ett arbete som motsvarar deras kvalifikatio- ner. Motsvarande förhållande för inrikes födda är nio av tio. För mig som socialdemokrat är det viktigt att utrikes födda högskoleut- bildade ska ha precis likadana möjligheter till kvalificerade arbeten som våra inrikes födda. Sverige har stora tillväxtutmaningar. Fyrtiotalisterna har börjat lämna arbetsmarknaden. Det innebär att vi snabbt måste bli mycket bättre på att ta tillvara olika människors kompetens, oavsett om de är födda och har stude- rat i Gävle eller Bagdad. Med anledning av detta önskar jag att partistyrelsen skyndsamt skapar en framtidspanel bestående av representanter från invandrarorganisationer, universitet, näringsliv och fackförbund och andra som kan bidra med kloka idéer och ge oss socialdemokrater grunderna till en politik som är än mer modern, praktisk, humanistisk och jobbskapande för högskoleutbildade som är födda utomlands.

Börje Vestlund, Stockholm: När man ska välja ett av alla ämnen man brinner för är det svårt, men jag valde att titta på frågorna i bakgrundmaterialet och valde ett ämne som jag tycker är väldigt viktigt utifrån det. Sverige är i många delar ett fantastiskt land – inte för alla, men för väldigt många. Vi har flera medelstora och stora företag som går väldigt bra, men tyvärr är det ju så att de företagen – som är etablerade sedan många år, inte ger så många jobb numera, även om man naturligtvis inte ska räkna bort dem helt och hållet för de bidrar till sysselsättning i ganska stor utsträckning. Sverige är också det land som investerar mest i forskning och utveckling – både inom våra lärosäten men också i den tillämpade forskningen i företagen. Den utgör fyra procent av BNP och det är världsledande. Vid sidan om detta finns också en stor verksamhet av uppfinnare och andra som skapar nya produkter, till exempel designers. Men Sverige ligger på en låg placering när de gäller hur vi kan utvinna de nya produkterna för att skapa nya företag och nya arbetstillfällen. Där finns

61 en stor utmaning i framtiden, och vi har en del möjligheter genom Vinnova och Almi och de resurser som finns där. Det finns också ganska stora ambitioner i företagens branschorganisationer och fackföreningar. Det måste finnas nya sätt att knyta samman företag, lärosäten, samhäl- len och fackföreningar, för att på det sättet utvinna både kapacitet till ny produktion och till arbetstillfällen. Jag måste i det här sammanhanget påpeka ytterligare en viktig sak när det gäller forskning och utveckling. I dag är det ganska snett fördelat för vi säger att vi ska satsa på servicesektorn, men ändå har servicesektorn en väldigt liten andel av forskningen. Låt mig ta ett exempel: 180 professorer finns på Lantbruksuniversitet, men det finns bara tre som forskar om turismen. Jag tycker att det här är oerhört viktigt. Det är också viktigt att vi även fortsättningsvis satsar väldigt mycket på miljöteknik. Vi har i dag en väldigt stor forskning och en utveckling av bränslen. Men tyvärr har vi inte anpassat de maskiner och motorer vi i dag använder till de här fantastiska bränslena. Därför blir det helt enkelt fel och därför måste vi fortsätta utveckla mer miljöteknik. Vi ska vara vägledande och vi ska vara bäst i världen på detta. Det kan vi bara vara med en socialdemokratisk regering efter 2010.

Stefan Svalö, Skåne: Det är snart dags för oss i Skåne att se de böljande fälten. Det är alltid med glädje man ser dem. Men om det fortsätter på det viset som det gör med miljöförstöringarna är risken stor att vi inte får se dem i framtiden. Klimatförändringarna gör nämligen att växtzonerna flyttas norrut, så frågan är om vi kommer att se ökentrakter vid Medelhavet. Då innebär det att vi får medelhavsklimat här och då är det slut med ärtorna från Bjuv, för det går inte att producera ärtor i det klimatet. Därför är det viktigt att vi tänker efter hur vi satsar de miljoner vi har. Vi kanske gör bättre nytta med de miljonerna i ett annat land, genom att satsa på att förbättra de nya EU-ländernas miljöinvesteringsbehov. Det måste vi göra tillsammas med våra företag, skånska såväl som övriga svenska företag, i det nationella miljöarbetet. Miljöarbetet måste ses i ett globalt perspektiv. Det går inte att bara komma och vara bäst i klassen här hemma i Sverige. Nästa avsnitt är den åksjuka maten. Vi får vatten från Frankrike, vi får mjölk från Tyskland – som om det skulle vara något fel på de skånska mjölkkorna! Vi får glass från Grekland. Vi hade en mycket trevlig glassfa- brik i vår kommun; den är tyvärr nedlagd nu. Jag är inte emot internationell konkurrens, absolut inte. Men varför ska vi köra flera varv runt jorden med maten vi ska äta? Fisk som ska tillredas här skickas till Kina med båt och kommer tillbaka en månad senare, och så säger man: ”Det är fint med färsk fisk!” Jag körde ned till Frankrike häromåret. Det är ett under att jag hittade

62 hem igen. Jag såg inte en enda skylt för där låg lastbil, på lastbil, på lastbil. Vi måste kraftfullt samla oss och flytta över lastbilstrafiken på järnväg, där den här hemma!

Lars Wingerup, Kalmar län: Man skulle nog kunna säga att Göran Persson, med sin förnämliga framställning på förmiddagen tog andan både ur mig och min lilla framställning. Men jag tycker ändå, med tanke på ämnets vikt, att jag kan stå kvar på talarlistan. Vänner av frisk luft och rent vatten. Vänner av ett öppet levande och ljust landskap. Vänner av biologisk mångfald, och inte minst, vänner av en internationell, solidarisk miljöpolitik. Begreppet ”det ekologiskt uthålliga samhället” har varit väl placerat på agendan i ganska många år nu. Många, säkert även bland oss, befarade stagnation och minskad tillväxt. Men nu vet vi bättre, mycket bättre. Det är precis tvärtom. Målinriktad forskning, kunskapsförmedling och insikt ger oss massor av arbetstillfällen och export- möjligheter. Betänk en sak, kära vänner: När som helst utropar sig den gamla högern, de nya moderaterna, det nya arbetarpartiet, till det nya miljöpartiet. Men vi är beredda, vi är rustade sedan mycket länge. Många av oss har haft ärmarna uppkavlade i åratal. Det handlar om vatten och luft, det handlar om alternativ till fossila bränslen och det handlar om närproducerad och ekologisk mat. Ja, listan kan göras mycket lång. Och förresten, varför ska de i Afrika, söder om Sahara, tyngda av tu- berkulos, malaria, aids och tyngda av usla regimer, dessutom behöva hålla tillgodo med sämre luft, sämre vatten än vi? Vi är många, många, Mona, som är beredda och dessutom längtar efter att få ta itu med allt detta!

Lena Sommestad, Uppsala län: Vi vet att de stora miljöproblemen bara kan lösas genom samarbete och i internationell solidaritet. Fattigdom och växande klyftor är det största hotet mot en hållbar utveckling. Just därför behövs vårt parti i miljöpolitiken – nationellt och internationellt. Vi måste ta ledningen också i opposition. Borgarna står yrvakna och tomhänta. De kommer inte att göra mer än opinionen tvingar dem till. Jag vill se en miljöpolitisk offensiv i partiet. Vi är världsledande i miljö- politiken och vi kan bli ännu bättre. Bland våra tusentals medlemmar finns massor av kunskap och engagemang i miljöfrågorna. De resurserna måste vi ta tillvara. Låt oss bygga ett nationellt nätverk för miljöpolitiken. Jag föreslår att vi i partiet tar fram konkreta förslag för att lösa de riktigt svåra och konfliktfyllda frågorna inom miljöpolitiken. Vi måste hitta de bästa formerna för att säkra försörjningen till vår tunga industri, samtidigt som vi driver en tuff klimatpolitik, vi måste stå enade och starka i rovdjurs- och naturvårdspolitiken, och vi måste ha en miljöpolitik som ännu tydligare

63 än i dag främjar social rättvisa. Alla måste ha råd att vara miljövänliga. En ny progressiv strategi för grön beskattning behövs. Vi ska visa i praktisk politik vad vi vill. Jag föreslår att alla kamrater i socialdemokratiskt styrda kommuner mobiliserar en gemensam kampanj för att visa hur en framgångsrik miljöpolitik på lokal nivå ska se ut. Jag tycker att vi ska ge borgarna en match på den lokala nivån, där de verkligt stora insatserna måste göras.

Ordförande: Annika Nilsson

Lena Melesjö Winblad, Värmland: Jag kan säga direkt till Lena Sommestad att vi tar stafettpinnen när det gäller miljöpolitiken. Karlstad är en socialdemokratiskt styrd kommun och 13 av 16 kommuner i Värmland är åt vänster – vi tar den miljöpinnen med oss omedelbart! Vi har en hel del klassiska ideologiska strider att ta framöver, för vi ser hela tiden hur den borgerliga regeringen bryter avtal, ska sälja ut våra gemensamma tillgångar, skuldbelägger de arbetslösa och mycket annat. Den klassiska grunden finns kvar och vi måste jobba hårt med den. Samtidigt är vi övertygade om att vi måste förnya vår politik – även vår jobb- och arbetsmarknadspolitik. Att bli systembevarare innebär oftast att vi förlorar valen; vi måste hitta nya vägar. Jag är övertygad om att valen framöver kommer att avgöras när det gäller jobb, tillväxt och miljöpolitik tillsammans. Vi får inte se det som miljöpar- tiets frågor utan vi måste få ihop perspektiven. En annan skärningspunkt som jag är tämligen övertygad om är jämställd- hetspolitiken. Där jag håller med Anna Hedh, så jag kommer inte att räkna upp samma saker som hon gjorde. Integrationsfrågorna tror jag inte har nämnts ännu i debatten. Vi har främlingsfientliga partier, kamrater, som har tagit sig in i alltför många landsting och kommuner. Integrationsfrågorna, jobben för våra nya svenskar, måste stå otroligt högt i fokus i vårt parti i framtiden. Det är jag helt säker på. Om vi ska vinna fler val måste vi ha en politik som både är bra för glesbygd, små orter, mellanstora städer och storstadsområdena. Annars är vi chanslösa. Vi skulle gärna se arbetsgrupper där man blandar folk från stor- städer, glesbygd och så vidare – tvingar ihop oss och mejslar ut denna politik som vi alla ska vinna nästa val på. Vi vill också önska vår nya ordförande Mona alla framgång. Vi ska hjälpa till och utveckla politiken från Värmland!

Erik Nilsson, Stockholm: Om man läser tidningar, tittar på tv och lyssnar på radio får man en klar uppfattning om hur livet är och hur allting är i om-

64 råden som Rinkeby, Rosengård eller Hjällbo. Det är ju mest problem, eller hur? Det är nästan bara problem faktiskt, om man tittar i tidningarna. Det som gör mig, som har jobbat framför allt med barn- och ung- domsfrågor i våra utsatta områden i Stockholm, ledsen är att de barn och ungdomar som växer upp i de här områdena har väldigt klart för sig att de innebär problem. Det är den bild som omvärlden har av dem, och det är så de uppfattar sig själva. Vi har en lång rad system, som är byggda för att, som Göran sade i morse, ge oss trygghet och därmed göra oss fria. Vi har socialpolitiska, utbildningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska system. Det jag blir ledsen av att se är när starka, resursfyllda, kreativa människor i en del av våra utsatta bostadsområden inte blir stärkta av systemen utan nermalda mellan dem. När systemen inte hakar i varandra. När våra idéer om hur saker och ting ska vara inte passar den individen, den människan och förutsättningar att ta tillvara den kraften. Jag blir ledsen när jag ser medarbetare i offentlig sektor som behandlar människor som problem och inte som resurser, som klienter, snarare än som medborgare. Jag tror att vi kan ändra på det. Vi ska inte acceptera den amerikanska modellen med låglöneyrken och med att slå ut människor från samhället, och säga att det är sättet som man kan komma in på arbetsmarknaden. Men vi ska inte heller acceptera att uniforma statliga system, reducerar den kraft och den skaparförmåga som finns i våra mest utsatta områden, till att bli passiva klienter och föremål för andras betraktande. Vi måste ha en modern storstadspolitik som använder kraften, lusten, glädjen och kreativiteten hos ungarna i Rinkeby, Rosengård och Hjällbo. Mona, jag vet att du är engagerad i storstadsfrågor. Använd dina nya möjligheter till att se till att vi tar tillvara kraften och resurserna i stället för att bara se problemen.

Magdalena Streijffert, Studentförbundet: Från Studentförbundets sida vill jag lyfta några av våra visioner om en framtida modern arbetsmarknad, med fler bättre och jämlika jobb. Vi vill skapa fler jobb, genom att bättre tillvarata våra satsningar på forskning och utbildning, för att starta nya företag och arbetstillfällen, men också för att utveckla den offentliga sektorn. Visste ni att av de 45 000 företag som startades förra året, så hade endast 50 sitt ursprung ur patenterade forskningsresultat? Vi anser att det måste finnas en organisation på varje lärosäte, där forskning, utbildning, arbetsliv och region möts. Vi vill se bättre stöd och mer riskkapital till nyföretagande och entreprenörskap. Fler jobb i den privata sektorn ger oss möjligheter till fler jobb inom skola, vård och omsorg. Det är en stor skillnad mellan dem som har ett jobb och dem som inte har det. Därför behöver vi se till att de som står längst från arbetsmarknaden

65 – oftast personer med invandrarbakgrund, kvinnor och unga – får möjlighet till utbildning, praktik, får en tro på sig själva för att utvecklas och för att kunna komma in på arbetsmarknaden. Många råkar ut för diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder. Det måste bli lättare att straffa företag som diskriminerar och straffen måste bli kännbara. Vi vill också skapa bättre och jämlika jobb genom ökade möjligheter till kompetensutveckling, mer inflytande på arbetsplatsen och en arbetsmiljö där du som jobbar efter din arbetsdag orkar umgås med din familj, dina vän- ner och utöva dina fritidsintressen. Fortfarande har vi kvinnor mindre lön än män, samtidigt som vi utför en majoritet av det obetalda arbetet i hemmet. Fortfarande tar männen endast ut 20 procent av föräldraledigheten. Vi anser därför att diskussionen om en delad föräldraförsäkring måste fortsätta. Det ställs oftast orimliga krav, framför allt på oss kvinnor, att vi både ska göra karriär och ha ett perfekt familjeliv. Många mår väldigt dåligt, men lösningen är inte att subventionera hushållsnära tjänster utan vi måste i stället skapa ett mer jämställt arbetsliv och ett mer jämställt familjeliv.

Stefan Hedin, Gävleborg: Inspirationstexten som vi har fått inför kongressen inleds vad gäller kapitlet om arbete: ”Arbete är grunden för välfärd, välstånd och människans personliga utveckling”. För oss socialdemokrater är detta en självklarhet; alla vi jobbar utifrån de delarna. Men det är också så att arbete är grunden för den kommunala servicen. Det är via skatten på lönearbetet som vi förser kommunerna med resurser för att täcka de behov som finns för kommunal service. Därför är arbetstillfällen i sig viktigt för en kommun. Arbetstillfällen ger inflyttning, vilket ger kommunalskatt, vilket ger förutsättningar för att bedriva en bra kommunal service. I princip alla kommuner arbetar med arbetsmarknadspolitik och närings- politik lokalt – även om vi vet att huvudansvaret egentligen är statens. Vi får egentligen inte, enligt kommunallagen, bedriva arbetsmarknadspolitik eller näringspolitik. Men ändå gör vi det, framför allt för att vi vill underlätta för befintliga företag i kommunen men också för nya och växande företag att skapa arbetstillfällen för våra invånare. Staten har under många år, under den socialdemokratiska regeringens tid, uppmuntrat och uppmanat oss i kommunerna att arbeta utifrån en princip som kallas triple helix, där kommuner, näringsliv och utbildningsväsende samverkar för att skapa kraft och tillväxt i våra lokala och regionala delar av Sverige. Det är väldigt många kommuner som i samverkan försöker att skapa de här klustren, för att skapa tillväxt i kommunerna. Kommunerna står ofta för infrastruktur och skapar nätverk, näringslivet och högskolan står ofta för forskning och utveckling samt kompetensuppbyggnad.

66 Det här tillsammans ger tillväxt, i och med det får vi fler jobb, och i och med det får vi en ökad skattebas för kommunerna och kvalitativt bättre äldreomsorg och skola. Det intressanta just nu är att rättsväsendet i Sverige inte tycker riktigt lika som vi socialdemokrater. Rättsväsendet har tagit beslut om att vi inte får jobba med klusterbildningar, bygga teknikparker och så vidare. Man hänvisar till rättsdomar på 1960-talet. Jag tycker att det är viktigt att vi skapar förutsättningarna för att kunna jobba i 2000-talet med lösningar för 2000-talet. Då måste vi också se till att vi anpassar de lagar som finns, så att de fungerar i 2000-talet.

Johnny Gahnshag, Dalarna: Utan att låta konservativ på en framtidskongress skulle jag vilja säga att vi har ett väldigt bra partiprogram och en väldigt bra politik. Det gäller att vi blir ännu bättre på att argumentera och tala för den och, där vi har möjlighet, också genomföra den. Det är viktigt att säga. Sedan ska vi också förnya våra idéer – det är otroligt viktigt. Jag tänkte trycka på det här med hållbarhet. Egentligen har hela vår 118-åriga historia handlat om hållbarhet. Först var det den ekonomiska hållbarheten – alla skulle få en ekonomisk grund att stå på. Sedan var det den sociala hållbarheten med jämställdhets- och jämlikhetsfrågorna. Nu är vi inne i den sista hållbarheten – den ekologiska hållbarheten. Där måste vi satsa, och det har flera av er varit inne på. Jag tänkte fördjupa det lite ytterligare. Det är inte så att miljöarbete är en onödig belastning, som moderaterna tycks tro och föreställa sig. Det är en absolut nödvändighet och det är en enorm möjlighet, inte bara för att få människor att må bra utan också för att skapa sysselsättning och utveckling i Sverige. Några exempel: Varför bygger vi inte mer i trä? Vi bygger förvisso enfamiljshus men vi bygger inte lägenheter, vi bygger inte stora konstruktioner i trä. Här kan vi göra mycket mer. Vi har säkra fordon. De byggs i Sverige, men de är inte speciellt miljö- riktiga. Här kan våra tillverkare bli duktigare på att jobba med bränslesnåla fordon och alternativa bränslen. Vi är duktiga på reningsteknik för luft och vatten. Här kan vi göra mer. Ett jordbruk som går över mer och mer till ekologisk produktion blir mer och mer konkurrenskraftigt, inte bara i Sverige. Energifrågan är en viktig fråga som inte bara får handla om huruvida man är för eller emot kärnkraften. Här måste vi fokusera på förnyelsebar energi som både är prismässigt attraktiv och långsiktigt hållbar. Turismen slutligen, är en viktig fråga. Utan att ta miljöfrågan på allvar har vi ingen turismindustri i framtiden.

67 Erika Ullberg, Stockholms län: Tänk dig att du är 15 år och ska söka till gymnasiet. Om du vill börja jobba efter gymnasiet ska du givetvis söka ett praktiskt program, men i borgarnas Sverige har du därmed valt bort din behörighet till högskolan. Det är oacceptabelt att behöva göra ett sådant val. Vi socialdemokrater har i stället höga ambitioner och satte femtiopro- centsmålet för högskolestudier. Det är ett tydligt och bra mål. Problemet är att vi sällan pratar om hur möjligheten till kompetenshöjning och livslångt lärande ska se ut för de övriga 50 procenten. Därigenom riskerar arbetsmarknaden att inte få den kompetens som efterfrågas. Arbetsmarknaden behöver mer praktisk yrkesskicklighet, fler påbyggnadsutbildningar och lärlingsprogram. Om du väljer att gå ett studieförberedande gymnasieprogram borde det sedan finnas möjlighet att gå ett yrkes-komvux. Vi kommer för övrigt att behöva göra många satsningar på komvux, för den borgerliga regeringen tar nu bort var tredje utbildningsplats – precis som Göran och Fredrik Olovs- son sade. För vilken typ av jobb ska vi då utbilda framtidens arbetstagare? Jag träffade min goda vän Kerstin i veckan. Hon satt här i Folkets Hus 1969, när Olof Palme blev vald till partiordförande. Jag tror inte att man vid den kongressen kunde, eller att vi i dag kan, förutse vilken typ av jobb som kommer att finnas i framtiden. Men jag är helt övertygad om att dagens utbildning och forskning sätter oss i samband med morgondagens arbetsmarknad. Jag är övertygad om att utbildning är en av de viktigaste vägarna till ett demokratiskt och jämlikt samhälle med full sysselsättning.

Angelica Rage, Värmland: Världen förändras, men den förändras inte som vanligt. Den klimatförändring vi nu bevittnar bygger på otroliga halter kol- dioxid i luften, och precis som många andra talare vill jag att klimatfrågan ska bli en huvudfråga för oss. Den knyter samman internationell solidaritet med en affärsidé för Sverige som är bra för sysselsättningen, för svenska företag och för landets välfärd. Vi har resurser för att stävja klimatförändringen. Vi har tekniskt kunnan- de och vi har idéer om systemförändringar som steg för steg kan ta ner de svenska utsläppen till en hållbar nivå. Om vi går före i dag och utvecklar ett grönt folkhem kan vi stimulera jobben och svenskt näringsliv att bli vinnare på morgondagens marknader. Men samtidigt som vi socialdemokrater ska lyfta klimatfrågan ännu hö- gre i debatten, så får vi inte reducera miljöfrågan till enbart en klimatdiskus- sion. När Reinfeldt i dag försöker att tvätta sin byk lite grön, genom att öka till Svalbard och se när isen smälter, så vet vi att högerregeringen knappast är överens om en enda punkt på miljöområdet. Den borgerliga miljöpolitiken kan liknas vid en rostig isbrytare, och man kommer som bekant inte särskilt långt i en båt med sju hål i skrovet om

68 man bara försöker att täta ett av hålen – särskilt inte om tätningen är murket papper med en moderatstämpel på. Det är nämligen så att experternas var- ningslampor lyser röda för sju av riksdagens sexton miljökvalitetsmål. Här behövs en socialdemokratisk miljöpolitik som söker nya lösningar i en värld som ständigt förändras. Återigen är engagemanget för miljön en solidaritetsfråga inom och mellan generationer. Jag hoppas att vi svenska socialdemokrater kommer att gå i spetsen för den nya miljöpolitiken, naturligtvis med Mona i spetsen!

Åsa Westlund, Stockholms län: Vi står inför många, viktiga vägval framöver. Två av dem finner jag kanske mest centrala. Det första handlar om synen på oppositionsrollen. Jag tror att en av orsakerna till att borgerligheten befann sig där, i en tolv år lång ökenvand- ring, var att de valde att gnälla. De gnällde i stället för att komma med egen politik och nya, spännande förslag. Om vi ska undvika den ökenvandringen måste vi välja att bli ett konstruktivt, piggt och framåt oppositionsparti – givetvis med utgångspunkt i människors vardag. Det andra vägvalet handlar om huruvida vi ska fortsätta bygga visionen om det gröna folkhemmet eller om vi ska nöja oss med den grå betong som många – rättvist eller inte – förknippar med vårt parti. Vi socialdemokrater har historiskt, upprepade gånger, visat att det lönar sig att gå före på miljöområdet. Låt oss ta fasta på det och våga vara offen- siva – i kommunen, i Sverige, men också i EU. Låt oss utveckla förslag som är både röda och gröna, både jämlika och hållbara, som till exempel satsningar på kollektivtrafiken, i alla fall i de stora städerna i Sverige, där vi kan ge många människors frihet och glädje att kunna åka till jobbet, vara mindre stressade och få pengar över till annat, samtidigt som vi får en bättre miljö. I nästa val får det inte finnas en enda väljare som tror att vår miljöpolitik är något slags offer till miljöpartiet. Nej, partivänner, de ska veta att vi står för en bättre miljö, för att vi vet att vi både kan och vill göra det.

Anna Kettner, Stockholm: Det krävde planering att komma hit. Hela schemat för vilka veckor barnen skulle vara hos mig i år fick anpassas till kongressen. Det är säkert fler som känner igen sig. Scheman ändras, arbets- kollegor, släkt, vänner, far- och morföräldrar måste engageras när livet ska hålla ihop och vardagen är ett evigt småspringande. Om livet är så för många för oss – hur landar då vårt viktiga krav på rätt till heltid? Kanske: ”Hjälp, ska jag bli tvungen att jobba heltid nu, för att inte komma efter på jobbet?!” Heltidsreformen räcker inte ensam. Många av oss sliter varje dag för att räcka till och dessutom för att få pengar och tid att räcka.

69 ”Visst är det tillåtet att ha barn, lilla vän. Men vill du ha ett yrkesliv är barnet ditt problem – inte mannens, inte arbetsplatsens, inte samhällets!” Det som är hushållsnära ska per definition vara osynligt. Sköts det inte av en desperate housewife som kan skjutsa, hämta, tvätta, sylta och ha maten klar när familjeförsörjaren kommer hem, så ska en ny osynlig tjänsteande trollas fram. Så ser högerns lösning ut. Vem som räknas i Reinfeldts land är tydligt. Jag med min höga lön får betydligt mer rabatt än min kompis som är undersköterska. Men vi vill inte ha Fredriks och Filippas livspussel. Vi vill inte ha någon annan som lever våra liv. Vi vill ha liv som kan gå ihop. Leva våra liv med dem vi älskar, utvecklas på jobbet och tjäna tillräckligt med pengar. Då krävs andra lösningar än pyssel och knåp som alla går ut på att få en omöjlig vardag att fungera hjälplig, dessutom för några. Samhällssatsningar på kollektivtrafik som ger kortare daglig pendling är en bättre jämställdhetsreform än skatterabatt som gynnar höginkomsttagare. En kvart om dagen i varje riktning ger två och en halv timme i veckan till det egna livet. Jämställdhet är inte att överlåta delar av livet till någon annan för att få ihop det. Vi behöver inte reformer som sätter plåster på den vita medelklassens skrapsår. Vi kräver system som ger avlastning åt alla när det behövs. System som gäller oss alla.

Håkan Laack, Värmland: Turism och besöksnäring bidrar på bästa sätt till tillväxten i landet. För att lyckas bättre med det är det avgörande att staten kliver in på ett mycket tydligare sätt och marknadsför Sverige som turistdes- tination och backar upp vid större evenemang. Arbetslivet förändras. En strukturomvandling pågår ständigt. Nya jobb och branscher växer fram. Vi måste bättre ta tillvara hela landets kraft. I skogslänen har vi länge kämpat med negativ befolkningsutveckling, men vi kan nu se att det har vänt. Tack vare satsningar på bra kommunikationer kan man bo bra, ha tidsmässigt nära till service och konkurrera på bättre villkor. I takt med att världen blir allt mer tätbefolkad och kommunikationer blir bättre och billigare, öppnas helt nya möjligheter för svensk turism och upplevelsenäring. Den svenska naturen ger ett stort utrymme för rekreation och turism. På kongressen i Malmö sade vi att turism och upplevelser är framtids- branscher och att vi tillsammans med besöksnäringen ska utveckla och förbättra satsningarna på marknadsföring av Sverige. Upplevelsenäringen är en växande bransch med stor potential. Vidare sade vi att vi vill utveckla en nationell strategi för att få stora internationella evenemang till vårt land. Dessa målsättningar är alldeles utmärkta, och det känns jättebra att komma från en glesbygdskommun som satsar på upplevelsenäringen och få veta att det finns en sådan uppslutning kring denna fråga, som är viktig för

70 oss och för hela nationen. Frågan är hur långt detta arbete har kommit till dags dato, och när kan vi se en utökad satsning på Sverige som destination. När kommer avlastningen för de lokala arrangörerna genom statliga garan- tier för de stora evenemangen? Med rätt uppbackning kommer turism och upplevelsenäring att utvecklas fortsatt mycket bra och bidra till tillväxt och skapa fler jobb.

Anders Tell, Skåne: Det råder ingen tvekan om att det verkligen är en sys- temskiftesregering vi ser sitta vid makten. Vi ser det som bekant på många områden – vi ser det när det gäller våra trygghetsförsäkringar, vi ser det på kulturens område där man av någon slags ideologisk nit var tvungen att ta bort den fria entrén till de statliga museerna. Vi ser det i attackerna mot public service. Vi ser det på skolans område, med planerade förändringar inom gymnasieskolan. Vi ser också någon form av grundläggande attack som några redan har berört, mot det livslånga lärandet, som är en fantastisk idé och möjlighet som vi har genomfört, där man i vuxen ålder kan gå vidare med kommunal vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning, ta sig in på högskolan med hjälp av 25:4, och så vidare. Allt det där håller högern nu på att skjuta i sank. Man försämrar människors möjligheter till nya chanser i livet. Det livslånga lärandet främjar också ett modernt arbetsliv och välutbildad arbetskraft på det stora hela. Nu vet jag att vi inte kan yrka något på kongressen, men om det hade varit möjligt hade jag gärna yrkat bifall till en kampanj för det livslånga lärandet – en av våra allra viktigaste frågor framöver.

Cecilia Sandberg, Bohuslän: Jag känner mig som en mycket stolt s-kvinna, och det känns underbart att stå här i dag när vi har valt en ny partiledare. Jag vill önska grattis, Mona. Hoppas att det här kommer att bli jättebra för oss; jag är övertygad om det! Men det är ingen slump att vi har hunnit så här långt med jämställdhe- ten. Jämställdhet är oerhört krävande. Det handlar inte bara om kvinnor, utan det handlar också om män, det handlar om vi människor tillsammans – att vi ska kunna se varandra och kunna ta vara på våra bästa krafter som vi har. Det finns en punkt som jag vill lyfta upp, som många uppfattar som oerhört orättvis, och som jag tycker är en av våra stora utmaningar i framtiden – arbetsmarknadspolitiken. Det kan inte vara så att vi duktiga, kompe- tenta, utbildade kvinnor ska förpassas till hemmet via vårdnadsbidrag och andra kvinnofällor, vilket man i dag föreslår från borgerligheten. Det är fantastiskt pinsamt och det är något som jag skäms över som svensk kvinna, att vi ska pådyvlas en ny form av gammal politik.

71 Därför är vuxenutbildningen och arbetsmarknadspolitiken oerhört viktiga. Där måste vi bli tuffare. Vi måste våga satsa på andra arbetsmarknads- utbildningar än dem vi har i dag. Lärlingsutbildningar tror jag oerhört mycket på; det kommer att främja att många fler kommer in och kan omskola sig. Men vi måste vara väldigt vaksamma så att det inte bara blir de traditionellt manliga yrkesgrupperna och yrkena man satsar på. Här måste vi våga tänka otraditionellt och ta till oss kvinnlig kompetens. Därför är vuxenutbildningen en av de absolut viktigaste saker som vi inte får rasera. Vi måste vara oerhört tydliga ute i kommuner och landsting och se till att vi faktiskt har en viktig och tydlig vuxenutbildning så man kan omskola sig. Vi kvinnor kommer att behövas på arbetsmarknaden. Vi ska inte förpassas tillbaka till hemmet.

Joakim Pohlman, Kronoberg: Förutsättningarna för produktion i Sverige måste bli ännu bättre. I min kommun Markaryd pågår just nu ett av Sveri- ges största industribyggen. Det byggs en ny fabrik för brasvärmeprodukter på 24 000 kvadratmeter. Den ska tillverka cirka 100 000 kaminer årligen och dessa ska skickas iväg över landet. Några mil öster om Markaryd ligger Olofström. Där har Volvo en fabrik där de pressar karosser, ungefär två färdiga karosser per minut. En stor del av dessa ska upp till Göteborg och Torslandaverken. Det flesta karosserna går på järnväg, men en hel del måste gå på lastbil. Man är då hänvisad till den så kallade tvärleden, som mer liknar en kostig. Det är en väg som går i tio kommuner, fyra län, från Karlshamn till Halmstad. Under 30 års tid har man försökt bygga på den, men det har alltid varit brist på pengar som har gjort att man inte har kommit vidare. En lastbil i diket på denna kan stoppa produktionen av Volvobilar i Göteborg. För att vi ska kunna ha kvar industriproduktion i Sverige behöver vi satsa mer på infrastruktur och det måste göras innan det är för sent. Det måste göras innan det behövs fler krispaket, som det som var i Trollhättan. En väl utbyggd infrastruktur är en förutsättning för produktion i Sverige. Det jag vill är att socialdemokraterna jobbar och blir en garant för är att det avsätts tillräckliga resurser till infrastrukturen i Sverige, vilket ger förut- sättningar för produktion i Sverige.

Per Elgestam, Kronoberg: Nu kommer kronobergarna på löpande band, och då handlar det om sysselsättning och arbete, som ni förstår. Det jag vill ta upp, som är viktigt för partiet i framtiden, är småföretagarnas villkor, arbete till människor med särskilda behov och infrastrukturen ute i landet, i glesbygden inte minst. ”Vi är ett modernt folkrörelseparti” inleder vi vår skrift med, ”som är

72 förankrat i människors vardag”. Då måste vi se till att utvecklingen även ska omfatta landsbygd och glesbygd och inte enbart våra storstadsregioner. Utvecklingen i såväl storstad som glesbygd är lika viktig. Det får inte bli ett motsatsförhållande, utan det måste gå hand i hand. Arbetsmarknad och kommunikation är viktiga, både vad gäller välstånd och klimatpåverkan. Jag kommer från Uppvidinge i Kronobergs län, där vi har den lägsta arbetslösheten både vad gäller länet och kommunen. Men det ligger ett politiskt arbete bakom för att nå dit; det är inget vi fått gratis. Det krävs bra pendlingsmöjligheter för att industrin ska stanna kvar, både vad gäller vägar och allmänna kommunikationer. Jag vill genom kongressen påtala vikten för partiledningen om en levande landsbygd inför valet 2010. Utnyttja landsbygden. Där finns resurserna. Låt inte de här frågorna bli alliansens. Det är våra frågor. Då vinner vi valet 2010.

Jonas Esbjörnsson, Skåne: I dag höjer vi rösten med ett tydligt budskap till regeringen Reinfeldt: Ni gör ett dåligt jobb när ni i Sverige 2007 försö- ker vrida klockan tillbaka till ett gammalt förlegat klassamhälle. Vi vill, i motsats till vad regeringen gör, utveckla en politik för fler arbeten i stället för mot arbetslösa. Det innebär en politik som måste formas i den facklig- politiska samverkan, i nära kontakt med stora löntagarorganisationer. Det är en styrka för vårt land. Vår politik måste ställa de stora folkgrupperna i centrum och skapa ut- jämning av levnadsvillkor samt minska de sociala klyftorna. Det är en styrka för vårt land. Kongressdeltagare, vår politik måste vidga demokratins gränser och skapa inflytande och delaktighet för de stora löntagargrupperna – över arbetsplatserna, över företagen, över samhällsutvecklingen. Det är idén om solidaritet och samverkan som är drivkraften i den svenska samhällsutvecklingen. Nu återstår den stora uppgiften, och det är att vinna människors förtro- ende för vår politik. Våra motståndare har stora ekonomiska resurser och väldiga megafoner i sin propaganda. Men vi ska med tillförsikt ta oss an uppgiften med Mona Sahlin i spetsen, att vinna 2010 års val. Sverige ska bli ett bättre samhälle med den politiken. Näringspolitikens roll blir allt viktigare, och vi måste bättre ta tillvara hela landets kraft. Högre krav kommer också att ställas på utbildningssystem och arbetsmarknadspolitik för att aktivt hjälpa människor till de nya kunskaper som arbetslivet kräver. Att det är politisk ideologi snarare än samhällsekonomiska orsaker bakom borgarnas förslag är uppenbart. Det är inte små teknikaliteter som de förändrar av gott syfte. De planerar att stöpa om Sverige och slutligen begrava den svenska modellen. Därför blir ett av- görande mål för den svenska arbetarrörelsen att Fredrik Reinfeldt misslyckas med detta.

73 Jan Lahenkorva, Gävleborg: Det här är min första kongress, och jag hade tänkt prata om arbetsmarknad, men jag tror inte att det blir så mycket arbetsmarknad utan det handlar om vilket samhälle vi vill leva i 2010. Som jag ser det har högerregeringen gjort mer på ett halvår än de lyckades med under sina regeringsår 1976-1982 och 1991-1994. Det handlar om grader i helvetet – för vad är värst? Nivåerna i a-kassan eller att vi ska betala vår välfärd själv? Det är de frågorna vi måste diskutera hemma, på våra arbetsplatser, i våra föreningar och där vi finns. Jag brukar prata om sådant här när jag är ute och fiskar med mina kompisar. Tack vare det fick jag 25 kryss till i kommunalvalet! Ett annat exempel som kan verka lite underligt, men macken i Kilafors ska läggas ner och bli automatstation. Bensinbolaget tycker inte att det är lönsamt att bedriva bemannad mack i Kilafors. Vilka protesterar mest hög- ljutt? Jo, det lokala näringslivet, som gillar marknadslösningar. Våra borgerliga politiker i kommunen, som gillar marknadslösningar. När marknaden får råda protesterar våra borgerliga politiker hemma i Bollnäs. Sådan är kapitalismen! Vi måste diskutera mer vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle med automatstationer? År 2010 kanske automatstationerna är utbytta mot automatiska, vad vet jag, kanske äldreboenden, för det är inte lönsamt att bedriva dem på något annat sätt.

Inge Ståhlgren, Södermanland: ”Gift i brödet” – det var en strof vi sjöng tidigare i dag. Var det så illa att i morse när vi satt och käkade frukost? Hade vi gift i vårt bröd då? Man inser att miljön är vår största framtidsfråga, kanske eventuellt vår ödesfråga. Kanske vi en dag, när vi tror att vi ser ljuset i tun- neln, kommer att upptäcka att det är tåget som kommer. Vi måste börja arbeta nu för miljö- och klimatfrågor. Vi måste bli mycket radikalare i alla miljöfrågor. I allt vi arbetar med måste vi titta på eventuella miljöaspekter. Vi socialdemokrater måste ha en vision att gå efter. Ett förslag kanske kan vara att allt vi gör, och alla förslag vi lägger, så bör vi tänka efter: Är det här bra för oss människor i dag och i framtiden och för våra kommande generationer? Hur kommer vi dit? Antagligen finns det väldigt många sätt, men det ska vi inte lösa i dag utan det ska vi jobba med stenhårt fram till nästa kongress. Då ska vi ta fram ett bra program. Nu hoppas jag att alla som åker hem och tänker efter när ni sitter och jobbar i den politiska grå vardagen, och tar era beslut och lägger era förslag: Är det här bra för oss nu och för kommande generationer? Gör det mina vänner. Sedan hoppas jag att vi får en bra och radikal miljöpolitik med Mona!

74 Carin Jämtin, Stockholm: Det är fantastiskt att få vara här. Det känns att vi är många, det känns att idéerna bär framåt, och det känns att vi är många som vill en massa. Det är helt enkelt en fantastisk känsla som vi måste ta med oss in i oppositionsarbetet för oss som är i opposition, och jag hoppas att ni som har turen och förmånen eller kraften att få vara i majoritet, tar med den här känslan och styr i en bra riktning. Kamrater, vi behöver egentligen inte en särskild storstadspolitik. Vi behö- ver en storstadsdimension på all politik. Det är en himla skillnad. Kanske gör vi ett misstag när vi delar upp glesbygd, små städer, stora städer, förorter, innerstad och vad det nu handlar om. Nej, vi måste ha en politik, som några talare nämnt före mig, som egentligen berör alla. Storstad, glesbygd, mindre städer och alla andra som bor på andra orter som är lite både och. Stockholmare och alla människor vill samma saker. Vi vill älska någon, ha ett jobb, vi vill gå i skolan och så vidare. Men jag vill ta upp vad en Stock- holmsdimension på politik är. Trycket på Stockholmstrafiken är enormt. Med buss nummer 4, en av de blåa stombussarna, åker lika mycket människor varje dag som med SJ. Så är det. Helt olika, helt olika långt så klart och helt olika saker, men lika många människor kliver av och på den blåa stombussen 4 som av och på ett SJ-tåg varje dag. Den dimensionen måste in i trafik- och regionalpolitiken. Det är den typen av frågor, mina vänner, som är storstads- och Stockholmsdimen- sioner på olika politikområden. Jag ser fram emot att vi diskuterar massor av olika politikområden – bostäder, miljö, skolpolitik – också med en Stockholmsdimension. Med den kampen vinner vi valet 2010, men det krävs mycket arbete.

Peter Weiderud, Broderskap: Också vi från Broderskapsrörelsen vill uttrycka vår glädje över den nya partiledning vi har valt. Vi ser fram emot att samarbeta med Mona kring några av våra klassiska hjärtefrågor som kommer att vara viktiga framtidsfrågor. Klimatfrågan, som måste få högsta prioritet i samhällsplaneringen om vi ska klara målen. Integrationsfrågorna, där vi måste göra mångfald till en tillgång snarare än ett problem. Eller Mellan- östernfrågan, där vi hoppas att Mona blir en kraft för att bryta den internationella isoleringen av den palestinska regeringen. Den riktigt svåra uppgiften, som vi har grunnat mycket på i Broderskaps- rörelsen, är hur partiet kan formulera en vänsterpolitik för den nya tidens värderingar. Att göra socialdemokratin lika statsbärande trygg i kunskaps- samhället som vi var i industrisamhället. Därför skulle jag vilja säga några ord om arbetsmarknadspolitiken. Jag hade förmånen att besöka arbetsförmedlingen i samband med regeringsskiftet den 6 oktober. Jag mötte en politik som var väldigt lik den som en gång räddade både min bror och min far när de förlorade jobben i Arboga.

75 När jag hade behov av att snabbt komma i arbete upptäckte jag en arbets- förmedling som hade åtgärderna liggande i slutet av a-kasseperioden. När jag hade behov av att få hjälp med ett starta eget-koncept upptäckte jag att arbetsförmedlingen jobbade med starta eget som en åtgärd när allt annat har misslyckats. Jag insåg att vår politik inte är byggd för den nya tjänsteekonomin där människor jobbar mer flexibelt, växlar mellan utbildning och jobb, har perioder utomlands och har behov av mer kraftfulla försäkringar och kanske också för kortare tid. Det här är en av förklaringarna till varför vårt budskap gick så bra i Norrbotten och på industriorter men så dåligt i Stockholm och att det gick bättre bland äldre än bland yngre. Därför ska vårt uppdrag till den nya partiledningen inte bara vara att försvara det vi har byggt upp och återställa det alliansen nu river ner, utan också att modernisera och utveckla försäkringen så att den kan fungera både i den klassiska och i den nya ekonomin.

Leif Nyberg, Stockholms län: När vi diskuterar arbete så får vi inte glömma alla dessa som tyvärr inte finns med på arbetsmarknaden. Jag tänker bland annat på de sjukskrivna. Jag skulle gärna vilja prata lite om de arbetslösa också, men jag begränsar mig till de sjukskrivna. Tyvärr, i vår iver att minska sjukskrivningarna, kommer många män- niskor i kläm. Som ombudsman i Byggettan kan jag ge flera exempel på medlemmar som har hamnat mellan stolarna, mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. När det gäller socialförsäkringssystemen får vi inte bygga så kantiga system att människor inte passar in. Försäkringssystemet måste utgå från människors behov – inte tvärtom. Vi måste lyssna på den erfarenhet som finns i fackföreningsrörelsen i de här frågorna. Kamrater, vi får inte glömma bort individen i socialförsäkringssystemen. Ett felaktigt kryss från en läkare i ett sjukskrivningsintyg kan ställa till stora bekymmer för en enskild individ. Kamrater – glöm inte människan!

Agneta Lipkin, Norrbotten: Som norrbottning och framför allt Kalixbo, hoppas jag att jag får några extra minuter om jag ska hinna! Norrbotten är just nu ett framgångslän. Förutom alla de stora politiska framgångar som vi faktiskt skördade i valet, så görs det nu många stora investeringar i Norrbotten. LKAB miljardinvesterar. IKEA har etablerat sig i länet. Biltestindustrin och skogsindustrin investerar stora pengar. Det här skapar stora utvecklings- och tillväxtmöjligheter för oss – inte bara för oss i Norrbotten utan för hela landet.

76 Vi vet att det som är bra för Norrbotten är bra för hela landet. Vi vet också att Sverige faktiskt behöver starka storstäder men också konkurrens- kraftiga regioner ute. Men nu gäller det för oss i Norrbotten, och för hela landet, att ta tillvara de effekter av framgångarna som vi skördar i Norrbot- ten. Vi måste också långsiktigt kunna stärka industrins konkurrenskraft och skapa en hållbar utveckling. För att långsiktigt stärka arbetsmarknaden i regionen måste vi utveckla en friare användning av de arbetsmarknadspolitiska verktygen och medlen. Om alla ska med måste vi kunna använda verktygen på olika sätt, för att alla på det sättet ska få lika möjlighet. Det är just den möjligheten som är viktig för oss nu. Därför – om alla ska med måste vi se till att vi kan använda arbetsmarknadspolitiska medel på olika sätt. Det som är bra för Norrbotten är bra för landet. Det som är bra för alla regioner är bra för hela landet. Till sist – grattis och lycka till Mona!

Peter Roslund, Norrbotten: ”Med sikte på framtiden” handlar mycket om det gröna folkhemmet. För att klara det måste vi satsa rejält i ny infrastruktur som klarar miljövänliga transporter. Vi måste få mer järnväg. Visste ni att koldioxidutsläppet från en flygresa Stockholm – Malmö är lika stort som om du åker tåg samma sträcka varje dag i 30 år? Så stor skillnad är det. Fungerande kommunikationer är oerhört viktigt för varje samhälle, inte minst för Sverige – ett land som är 200 mil långt från norr till söder, där gods transporteras kors och tvärs över landet och där människor rör sig i allt större arbetsmarknadsregioner. Järnvägen är det medel som kan lösa framtidens problem. Vi måste bygga mer järnväg. I Norrbotten är vi helt på det klara med att vi måste lösa problemen i Stockholm. Annars fungerar det inte. Liksom att vi måste lösa problemen i södra och västra Sverige. Men lika viktigt är det att vi åtgärdar kapaciteten i norr. Norra stambanan har i dag nått sitt kapacitetstak, samtidigt som vi hörde om alla stora investeringar som sker i norra Sverige – inom gruv- industri, metallindustri, skogsindustri, handel med mera – som genererar mängder med gods, som blir insatsvaror i industri i andra delar av landet och i Europa. Ekvationen går inte ihop. Lägg därtill ökande handel i öst-västlig riktning, inom Barentsområdet, som också skapar nya behov av transporter. Partivänner, vi måste rusta oss för detta. Vi måste bygga landet för hela detta sekel. En utbyggd infrastruktur i Stockholm, södra Sverige, västra Sverige och norra Sverige är en förutsättning för detta. En infrastruktur som håller ihop hela landet är en självklar socialdemokratisk uppgift.

Behandlingen av dagordningens punkt 8.1 fortsätter på sidan 135.

77 Avtackning – Göran Persson

Avtackningsanförande – Mona Sahlin Mona Sahlin, partiordförande: Vi är framme vid den stund när vi från partiets sida för Göran men också för oss själva ska få möjlighet att tacka honom på ett mer ordentligt sätt från scenen och kongressen. Elva år är en väldigt lång tid i politiken nu för tiden. Jag tror att man kan uttrycka att det är längre än vad elva år har varit för någon annan parti- ordförande. Förr kunde man kosta på sig på ett annat sätt att reflektera, fördjupa, kanske till och med förankra en ståndpunkt. I dag avkrävs besked direkt, omedelbart. På 30 sekunder ska det ges en bakgrund, en ståndpunkt, en förklaring och dessutom ett riktat angrepp på en motståndare. Allt som sägs, skrivs och sänds går att titta på direkt och efter hand. Allt recenseras och kommenteras omedelbart, på en blogg eller i ett chattforum. Allt finns i mobilen som vi alltid bär med oss och vi kommunicerar med varandra hela tiden, till och med när vi har avslutat ett samtal – eller hur Bosse Ringholm?

(Skratt)

Allt går så mycket snabbare i dag. Möjligheterna är mycket större men också riskerna. Det politiska samtalet har breddats men samtidigt blivit svårare att få grepp om. Det är fler träd men det har blivit svårare ibland att se skogen. Mitt i allt detta har Göran funnits – i centrum, som en självklarhet, alltid och för alla. En gång när han fick frågan om varför han höll på med politik, så svarade han: ”Vi bär väl alla på tankar på hur vår utmätta tid på denna jord ska gestalta sig. Kalla det gärna en vision, en dröm, en förhoppning, eller bara en stilla önskan. Detta hopp, denna vision, denna önskan om något bättre – det är politikens drivkraft.” Göran har verkligen haft drivkrafter men också förmågan att dela med sig av de drivkrafterna. Jobben, tillväxten, statsfinanserna, jämlikheten, det gröna, hela detta gröna folkhemsbygge som Göran har kämpat med och gjort till en stor del av vårt partis politik. Det är ett ganska gediget dags- verke för en byggnadsarbetarson och studieombudsman, eller som du sade i ditt tal Göran: ”Vi har inte rullat tummarna!” Du har verkligen inte rullat tummarna! Det har inte alltid varit tummen upp, särskilt inte från marknaden. Men Göran gav aldrig upp inför kritiken mot vår socialdemokratiska välfärdsmodell. Göran har i med- och motgång alltid, och verkligen i själ och hjärta – inte bara i ord, trott på vår modell, på jämlikhet och utveckling, inte antingen eller, på sammanhållning och hållbar utveckling. Detta är kanske ditt allra, allra viktigaste bidrag till svensk socialdemokratisk politik.

78 Hör de här citaten:

• ”Människan är målet.” • ”Den som är satt i skuld är inte fri.” • ”Nästa språng i tillväxten kommer för att vi tvingas ställa om till hållbar tillväxt.” • ”Framtiden har inga lobbyister.” • ”Du, jag, vi alla tillsammans.”

Det finns inget politikområde där vi inte kan höra dina ord, Göran, och det har verkligen inte bara varit ord. Arbetslösheten är halverad. Värdet av det vi producerar har ökat med 30 procent. Inflationen är tillbakapressad. Reallö- neökningarna är goda. Antalet läkare, sjuksköterskor, lärare, skolsköterskor, har ökat. De är fler. Och det finns fler poliser. Så skulle jag kunna hålla på, på område efter område. Men ändå är det inte det som är det viktiga. Det viktiga är att bakom varje sådan siffra i statistiken, så ryms 100 000-tals människor som har fått ett nytt jobb, klarat av en ny utbildning, kommit igen efter en svår sjukdom, startat ett företag, påbörjat ett nytt projekt. Det är det som är det viktiga, och det är det som Göran alltid har haft för ögonen. Om vi säger så här, partivänner: Om ni skulle blunda allihop och tänka på personen Göran Persson – vad kommer det upp för bild? En allvar- sam röst som säger något vackert som låter som hämtat ut bibeln? Ett par enorma glasögon? Ett tal i Björkvik? En flammande appell? En debatt mot en Lundgren eller en Reinfeldt? Bilderna är många men de är alla genuina. De är trygga. De är äkta. De är väl rotade i svensk tradition, skulle någon säga. Gammeldags, skulle kanske någon annan kunna säga. Kanske rentav omoderna, skulle någon säga. Men Göran brukar ibland prata om politiska paradoxer, och här tycker jag mig se ännu en sådan. Just därför att du, Göran, har varit så väl förank- rad i partiet, i landets traditioner, har du kunnat bli den som kanske mer än någon annan statsman under de senaste tio åren lyckats modernisera sitt land. Ingen har kunnat ifrågasätta att du vet hur det är att bo i en vanlig familj, i en vanlig svensk kommun. Ingen har kunnat ifrågasätta din känsla för traditioner, för arbetarrörelsen. Just därför har du kunnat få en sådan obändig trovärdighet och ett sådant stöd i din vilja att just modernisera Sverige. När Göran var nybliven partiordförande blev han intervjuad av Newsweek. Då fick han en sådan där ”typisk” amerikansk fråga: Hur ser ni i Sverige på äktenskapet? Göran lade huvudet lätt på sned, sådär som han kan göra, och svarade sådär eftertänksamt som bara han kan göra: ”Vi respekterar äktenskapet, och för att bevisa det gifter sig de flesta av oss åtminstone två gånger!”

79 Det är också Göran. Aldrig långt till ett skämt, men alltid med en lite all- varlig underton. Den där speciella glimten i ögat, som man aldrig kunde lära sig att läsa. Lite busig och finurlig. Mer lik Emil i Lönneberga än Karlsson på taket, som han ofta jämförs med själv. Men Göran – du ställde också ut ett löfte till partikongressen, för elva år sedan. Du sade: ”Jag lovar att göra mitt yttersta för att flytta fram de svenska positionerna på den europeiska arenan.” Och det har du verkligen gjort. Sys- selsättningsunionen har fyllts med innehåll. Rättvisa, välfärd och jämställd- het har blivit prioriterade frågor. Miljön och klimatet har ställts i centrum. Och du var personligen engagerad i att hjälpa Polen och de baltiska län- derna in i EU. Du har också fortsatt att driva på, för att garantera fred och demokrati i Europa, genom att låta EU växa. Nu vet vi att du inte tänker sluta. Du fortsätter genom det nya uppdrag vi hörde om alldeles nyss, att leda Socialistinternationalens kommission för hållbar utveckling. Det är vi mycket glada för! Men vi räknar också med att du kommer att hålla igång, inte minst i ditt älskade Sörmland, och att du ställer upp på ett och annat torgmöte. Käre Göran! Det har varit en glädje att få jobba med dig, verkligen! Un- der vår gemensamma tid som yngre riksdagsledamöter och statsråd, under oppositionstiden, under budgetsaneringen, i vårt verkställande utskott och vår partistyrelse och i regeringen, efter att du gav mig nya uppdrag där. Att du vågade ta tillbaka mig var otippat, i alla fall för mig! Visst är man utsatt som statsråd. Och visst har du ställt höga krav och stora krav, men jag kan avslöja något som jag inte vet om alla här förstår och vet: Vi som har suttit med i regeringen i många år har alltid vetat att det bakom den där tuffa fasaden har dolt sig en mjukis, ni vet – en sådan där velourkille som dansar med kossan Doris, en sådan som pratar demokrati med Gösta Grävling, en sådan som stryker sin skjorta på tv. Men varje gång det blåste, Göran, och det har det gjort många gånger och mycket, stod du där, så självklart – trygg, klok, stabil, självuppoffrande på ett sätt som jag tror att få förstår. Mitt i rollen som partiordförande och statsminister var du också en god kamrat, i ordets bästa bemärkelse. Och hur är en sådan? Ärlig, tydlig och omtänksam. Du kan också vara en slugger, en debattör som aldrig missar en möjlighet att klippa till. Älskad av vännerna, fruktad – med rätta – av motståndarna. Strategisk, taktisk, kraftfull. Du är en fantastisk talare och opinionsbildare. Du har ibland sagt att du nu ska börja engagera dig i PRO. Låt mig säga såhär: Vi önskar dig lycka i de påtryckningarna på regeringen, men efter valet 2010 unnar vi dig lugn och ro, för vem skulle annars våga vara social- minister, med dig som ordförande i PRO?! Göran, jag önskar dig och Anitra all lycka och glädje i det som nu är er livsdröm, er egen gård. Där om någonstans hoppas jag att ni båda finner era bästa stämningars längtar. Det unnar vi dig. Det unnar vi er.

80 Vi är stolta över att få ha fått låna elva år av ditt liv, elva långa år, till att vara ordförande för vårt socialdemokratiska parti. Vi är stolta över det som vi tillsammans har uträttat, och vi vet att du inte blir nöjd om vi någonsin blir nöjda. Det ska vi inte bli. Nu tar vi stafettpinnen. Det är inspirerande att ha fått förtroende att utveckla de frågor du har drivit, bryta ny mark i nya frågor men alltid följa det som varit din devis: Alltid traditionell i våra värderingar och alltid nytänkare i våra metoder. Nu Göran, kommer du inte undan. Det kommer att kommer mer saker här på scenen, men först vill jag uttrycka från alla våra hjärtan: Tack!

Göran – ditt liv som partiledare Ett samtal med Göran Persson med John Chrispinsson som samtalsledare.

Inledningsvis sjunger Anne-Lie Rydé ”En sån karl!”.

John Chrispinsson: Göran, du har sagt att det finns ett visst vemod i dag, men du har också sagt att du är lättad. Vilken känsla dominerar?

Göran Persson: Det är snarast den sista – att jag känner mig lättad. Jag trodde att jag skulle vara mer sentimental, för jag är en sentimental person, det är de flesta politiker. Men jag har faktiskt orkat hålla det under kontroll och det har känts skönt hela tiden. Nu kan jag göra något annat. Det har varit en lång period, efter valet och fram till kongressen, och det har inte varit någon kul period. Men nu är jag framme vid den kvällen när man säger ”Nu går jag…”

John Chrispinsson: I ditt tal sade du att det fanns delar i partiprogrammet som du inte gillar – är det så dags att komma på det nu?!

Göran Persson: Jag har aldrig riktigt förstått mig på dem som säger att man tar hela partiprogrammet rakt av. Läser man det noga, så ser man att det finns ett och annat som man inte tycker så väldigt mycket om.

John Chrispinsson: Som vad då?

Göran Persson: Nej du – det lurar du mig inte till att säga! Men jag har aldrig varit fanatiker och jag tycker ohyggligt illa om personer som bara ser allt i svart eller vitt. Det är klart att vi sossar har ett och annat som behöver rättas till, men jämfört med andra har vi fått lite mindre om bakfoten!

81 John Chrispinsson: När man talar om Göran Persson talar alla om makt. Har du förberett dig psykologiskt på att vara maktlös?

Göran Persson: Maktlös blir man inte om man är en människa som älskar politik och att umgås med andra. Det finns alltid tillfällen att påverka. Det finns alltid tillfällen att bilda opinion. Makt skapas inte genom att du innehar en viss position; makt skapas av att du får legitimitet att använda positionen, vilket i sin tur är opinionsbildning. Jag kanske rent av får mer makt nu, när jag kan börja spela ut registret fullt ut!

(Skratt)

John Chrispinsson: Det låter hotfullt för Mona Sahlin…

Göran Persson: Nej, jag kommer inte gå i vägen för Mona; jag kommer att vara lika diskret som Ingvar var.

John Chrispinsson: Andra ord som återkommer är ”Perssons paradox”. Det är precis det Mona talade om, båda sidorna hos dig. I mars 1996, precis när du tillträdde, kallade Aftonbladet dig för hårdmjuking. Kan de motsatserna vara förenliga? Vilken bild är sann?

Göran Persson: Det bästa jag har hört i den vägen var när jag var skolminister. Då frågade jag ungarna i skolorna: ”Hur tycker ni att en lärare ska vara?” Då var det en grabb som sade: ”Hård men snäll.” Det ligger någonting i det. Sådana är vi troligen, vi människor. Vi har båda sidorna. I balansen däremellan skapas något av sådant slag att vi kan kalla det för personlighet. Den personligheten vinner vi antingen sympati eller antipati för. Jag är stenhård när jag känner att mina grundläggande värderingar är hotade, men jag har ohyggligt nära till kompromiss, när jag tycker att vi kan komma en bit på vägen. Jag tar hellre en kompromiss och får 70 procent än att jag stenhårt driver något till 100 procent.

John Chrispinsson: Vi ska under 90 minuter försöker att följa ditt liv de senaste elva åren i ett slags modern historia. Det blir stänk och flikar av det som hänt, och vi utgår från det tal du höll för elva år sedan, inte minst avsnittet om det gröna folkhemmet.

Bildspel

John Chrispinsson: Nu har vi fått sällskap av några som kan sägas visualisera det gröna folkhemmet – Elvy Söderström, kommunalråd från Örnskölds-

82 vik, som ska göra det praktiskt, och Stefan Edman, den grå eminensen och Oljekommissionens generalsekreterare. Stefan – det där med bäverpromenader, som Olle Svenning skriver om. Är det sant att du och Göran har ”kuckelurat” på bäverpromenader?

Stefan Edman: Vi har en vision om att få träffa bävern tillsammans, och det har vi återkommit till många gånger. Jag tror dock långsiktigt att vi kommer att se den någon gång.

John Chrispinsson: Elvy, jag läste i Aftonbladet förra hösten att Mona Sahlin sade: ”Göran har drivit det gröna folkhemmet, men få inom partiet har stöttat och drivit frågorna. De har inte fått fäste och de har inte vuxit inom socialdemokratin. Det har inte blivit partiets, men nu ska det bli det.” Varför har det varit så segt?

Elvy Söderström: Jag vet inte. Vi som har lyssnat på alla inlägg på kongressen kan konstatera det. Det tog tid att mogna, men det har hänt oerhört mycket de senaste åren. Visionen om det gröna folkhemmet var verkligen en stimulans och det är många som har gjort mycket. Men kongressen visar att det händer mer.

John Chrispinsson: Vad säger du till dina partikamrater i de socialdemokratiskt styrda städer som har tung industri, som varit skeptiska till höjda elpriser och annat?

Elvy Söderström: Jag ser hur man tillsammans tar sig an det. Linköpings unga doktorander hälsades välkomna till en tung industri för en tid sedan och sade: ”Kan vi få stiga in och se hur ni gör med elförbrukningen”? ”Vi är effektiva”, svarade man. ”Ja, men får vi komma in?” De fick komma in, och konstaterade att företaget kunde halvera elför- brukningen. Nu har man gjort det. På så sätt kan man se möjligheter och skapa nya jobb.

John Chrispinsson: Stefan, varför var det segt?

Stefan Edman: Jag tror att vi var tidigt ute. Dels var det inte det läge vi har i dag med de stora hoten, marknaden och näringslivet som trycker på. Dels var det inte riktigt förankrat i vårt stora parti på den tiden, så som man kunde önska. Men det kommer nu och nu ska vi se framåt. Jag är euforisk för vad som händer; det är ju som ett väckelsemöte hela tiden! Det var fantastiskt kul att jobba med Göran de första åren och även förra

83 året i Oljekommissionen. Han är nyfiken, lyhörd, receptiv och vill alltid ge järnet. Det bär jag med mig och det tror jag är ett arv som går vidare till våra vår rörelse – det känns oerhört bra.

Göran Persson: Det känns kul också att ha en sådan person som Stefan, som är en av våra bästa skönlitterära författare, enligt min uppfattning – läs gärna hans fina bok ”Förundran”. Samtidigt är han naturvetare, biolog och totalt främmande för det sega politiska köret. Det har skapat en väldigt levande och konstruktiv konflikt i vår relation. Stefan har varit otålig, jag har berättat hur det funkar och måste vara, jag har drivit på. Elvy och jag har gjort något ihop som jag är oerhört stolt över – Botnia- banan. Det är också det gröna folkhemmet. Där har det stått den ena höger- mannen efter den andra och sagt att det är så korkat så den skulle aldrig ha byggts. Men det kan man säga om väldigt många av våra järnvägar i Sverige – de skulle aldrig ha byggts om det hade varit på marknadens villkor. Det är politiska beslut. Det är klart att Norrlandskusten ska ha sin ordentliga järnväg, att folk ska kunna åka tåg där och transportera gods på ett miljövänligt sätt. Det är självklart. Men marknaden ordnar det inte. Det är vi som får ta besluten, och det är jag stolt över.

John Chrispinsson: Men det är ju väldigt dyrt.

Göran Persson: Ja, det är jättedyrt. Räknar man på det så är det få kalkyler som håller, vilket även gäller i Mellansverige och södra Sverige. Men så tänker man inte. Ibland får man bygga infrastruktur för kanske 40–50 år och med den typen av kalkyl går det i regel att få hem beräkningen. Lägger man sedan till miljöbelastningen och försöker prissätta den blir det en bra affär.

Elvy Söderström: Det kanske viktigaste miljöproblemet är den pessimism som finns hos vissa. Det här har motverkat den mentala försurningen, verkligen.

Stefan Edman: Jag är fortfarande otålig, och det tror jag att vi alla är. Jag har tagit intryck, som jag tror att alla har gjort, av klimatanalytikern Nicolas Stern. Han säger att vi måste avsätta i storleksordningen minst en procent av BNP för att hejda den globala uppvärmningen; det motsvarar två–tre miljarder kronor om året. Kunde vi satsa det i ny teknik, nya infrastrukturer, utbildning, forskning och en fantastisk folkrörelsesatsning är det klart att vi kan stöpa om Sverige och få tillbaka de pengarna mångdubbelt. Vi kan förstora Sveriges roll i

84 världen genom att exportera denna teknik ut till länder som själva inte kan göra det – nya jobb, bra för ekonomin och väldigt bra för miljön. Det känns underbart!

John Chrispinsson: Göran, du talar om politikens kraft och politiken som verktyg. Men 1997 sade du att om tio år skulle Volvo och Saab ha halverat bränsleförbrukningen på bilarna. Det har de ju inte gjort. Är inte det ett tecken på politikens maktlöshet?

Göran Persson: Jo, och en övertro på marknaden. Jag brukar ta min gamla Saab som exempel. Jag har alltid kört Saab – utom nu, när jag har lyckats gifta mig till en Volvo! – och oavsett hur stark motorn varit, så har den dragit ungefär en liter per mil. Hela effektivitetshöjningen i motorn har vi tagit ut i fler hästkrafter. Vartefter vi sparar, tar vi alltså det vi sparar i anspråk för nytt. Volvo och Saab får se upp. Ska de vara kvar som bilproducenter måste de ner med förbrukningen i klass med andra producenter. Vi ligger för högt och det är ett hot mot svenska jobb.

Stefan Edman: Jag tillhör dem, och Göran med, som hoppas att vi ska kunna öka andelen ickemateriell konsumtion – vård, utbildning, kultur. Där har vi de stora möjligheterna att växa. Klimat- och miljöpåfrestningsstaplarna är oerhört låga på dessa områden, och där finns de nya jobben. Det tror jag är nästa steg i politiken.

Göran Persson: Det låter som ljuv poesi, för mig. När Stefan och jag har haft möte med Oljekommissionen har vi börjat morgonandaktsliknande genom att läsa Harry Martinson. Det är vackert. Där hyllas till exempel daggmas- ken med egna poem – det är inte så tokigt!

Stefan Edman: Sedan säger Göran, som är väldigt bibelcentrerad: ”Låtom oss gå ner från Oljeberget tillsammans!”.

(Skratt)

John Chrispinsson: Men nu är alla miljövänner. EU:s toppmöte är miljövän- ner, brittiska Tories är miljövänner, Fredrik Reinfeldt är miljövän. Då har väl frågan ingen politisk sprängkraft längre, eller?

Elvy Söderström: Jo, det har den. Det handlar ju om att göra det. Det går inte bara att snacka. Vi gör det, och det är skillnaden.

85 John Chrispinsson: Tack Stefan och Elvy! Nu över till Åsa Westlund, direkt från Strasbourg, Bryssel och Europaparlamentet där du sitter i miljöutskot- tet. Vad beror det på att miljöfrågan plötsligt blivit så het i Europa?

Åsa Westlund: Det beror på att det blev akut, att opinionen sprang ifatt de politiker som ännu inte insett att det var dags att göra något. Vi som har pratat om det ett tag är givetvis väldigt glada för att de äntligen kom ikapp.

John Chrispinsson: Men förlorar frågan sin sprängkraft nu?

Åsa Westlund: Nej. Som Göran sade inledningsvis – marknaden är en utmärkt dräng men inte en så bra herre. Tyvärr finns det en övertro på marknadskrafterna hos många på den politiska högerkanten. Därför behövs socialdemokrater och andra vänsterkrafter, som inser att man måste reglera marknaden och ställa krav på oss konsumenter.

John Chrispinsson: Det har talats mycket om Sveriges ledande roll på miljö- området under dagen. Är Sverige på väg att förlora den nu när det europeiska intresset växer?

Åsa Westlund: Ja, jag är orolig för det. Jag är kanske än mer orolig nu när jag hör Fredrik Reinfeldt prata om att vi inte kan göra så mycket själva utan att EU måste göra saker. Jag vet inte hur många förhandlingar jag suttit med vid inom EU, där man har sagt att så höga krav kan man inte ställa, det är omöjligt. Då har jag kunnat säga att det har vi redan gjort i Sverige. Då förstår man att det faktiskt går. Om inget land går före har vi inte det argumentet längre. Därför är det oerhört viktigt att vi som parti fortsätter att utveckla vår miljöpolitik och ställer krav, och inte bara gnäller över vad Reinfeldt gör.

John Chrispinsson: Betraktas Göran Persson som en ”miljömupp” ute i Europa?

Åsa Westlund: Ordet ”mupp” tror jag inte att jag har hört någon gång! Men Sverige har varit ett föregångsland länge, och Göran personifierar det på hög nivå.

John Chrispinsson: Tack Åsa. Den andra punkten Göran Persson tog upp i talet i dag och för elva år sedan handlade om att spara – men också satsa.

Bildspel

86 John Chrispinsson: Nu hälsar jag Bertil Jonsson välkommen, LO-ordförande på den tid det begav sig. Göran Persson talade tidigare om att det inte var någon rolig tid – var det ditt fel, Bertil?

Bertil Jonsson: Nej, det var inte mitt fel, för vi hamnade i en sådan situation eftersom Sverige fick en borgerlig regering som körde ekonomin i botten. Vi hade en internationell lågkonjunktur men även den svenska ekonomin kördes i botten och det var fråga om att sanera ekonomin.

John Chrispinsson: Det här med att både spara och satsa – den dubbla bilden av Göran Persson, är det finansministerm och statsministern?

Bertil Jonsson: Jag kommer ihåg ett tillfälle innan Göran hade sagt ja till valberedningen och Sven Hulterström. Det var spekulationer på gång om vem som skulle ta över och bli partiordförande, och då sade jag till PO Edin på LO: ”Jag undrar om det inte är bättre ändå, att Göran är partiordförande och statsminister än finansminister…”. Jag tycker att jag fick det bekräftat snabbt, för Göran tog omedelbart tag i helheten och tog ansvar som ledare för arbetarrörelsen på ett mycket bra sätt. Vi satte oss ner, Göran och jag, vid ett SAMAK-möte på Rönneberga. Vi lånade ett kursrum med en skrivtavla, och vi gjorde upp om att det var viktigt att partiet blev tydligare när det gällde arbetslöshetsbekämpning och om delmålet på vägen tillbaka till full sysselsättning, nämligen att ta ner arbetslösheten till fyra procent. Det var en halvering fram till år 2000. Vi skulle också gå tillbaka till 80 procent i ersättningsnivåerna i a-kassan, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Men det var också viktigt att det gjordes på ett sådant sätt att inte de fli- nade finansvalparna i New York, som Göran talade om, attackerade Sverige och svensk ekonomi, så att räntan gick upp. Det var viktigt att vi gjorde det på ett ansvarsfullt sätt. Göran använde hela skrivtavlan för att rita och berätta hur man skulle kunna lösa det här. Vi löste det på ett bra sätt. Vi uppnådde delmålet på fyra procent i september 2000. Det är viktigt att man sätter upp sådana mål och Göran var väldigt tydlig. Det fanns spänningar i arbetarrörelsen innan Göran blev ordförande. Men när han tog tag i helheten på det sätt han gjorde som partiledare och statsminister kunde vi träffa en sådan överenskommelse. Vi fick en bra partikongress när Göran valdes och det gick bättre i bekämpningen av Sveriges dåliga ekonomi.

John Chrispinsson: Bertil Jonsson var LO-ordförande då. I dag heter hon Wanja Lundby-Wedin – välkommen.

87 Wanja Lundby-Wedin: Det var i april 1994 som du steg in i mitt liv, Göran, eller rullade in kanske det var. Det var nämligen så att vår första kontakt hade vi i en minibuss från Östersund och söderut i Lilla valrörelsen. Du hade redan då en vana att ligga ner och tänka, och det gjorde du längst bak i bussen. Du tänkte kloka tankar, och det var inspirerande att resa tillsammans med dig. Det var en bra start! Jag var dessutom den som höll i klubban när du valdes till partiordförande. Då satt jag mötesordförande. Det var väldigt stort att få göra det, minns jag. Men sedan blev det lite spänt. Du kallade oss helt plötsligt för ett särin- tresse, mitt under budgetsaneringens tid, när välfärdssamhället hotades. Då valde du någon annan. Du valde Olof Johansson – snacka om särintresse!

(Skratt)

Men förhållandet stabiliserades och det var mycket tack var ditt och Bertils samarbete. Om jag ska säga några ord om den styrka du har, som har betytt väldigt mycket för oss i fackföreningsrörelsen, så är det att du i grunden är lite som vi är fackligt. När vi jobbar fackligt börjar vi på basnivån, och så får vi medlemmarnas förtroende där. Sedan blir det regionalt, vi blir ombudsmän, och vi kommer till förbundet. Sedan kanske vi kommer in i en förbundsledning eller i LO:s ledning. Det är precis den resa du har gjort, fast den politiska vägen. Din styrka är att du hela tiden har burit med dig den erfarenhet du skaffat under resans gång. Att din erfarenhet som finansminister suttit i ryggraden och kanske sitter där fortfarande, det tror jag att vi alla känner. Och det har varit oerhört värdefullt. Men det var kommunalrådet i dig, tror jag, som gjorde att du aldrig har övergett välfärdsmodellen. Du har sett hur oerhört betydelsefull välfärden är för människor – för att frigöra, för möjligheten att växa, för möjligheten att göra egna val i livet oavsett vilka förutsättningar man har med sig från början. Det var nog kommunalrådet Göran Persson som gjorde att du aldrig övergav välfärden under hela resan. Men det var dina erfarenheter som ABF-ombudsman och skolminister som gjorde att du gick i bräschen för en väldig modig satsning som Ingegärd var den som fick genomföra – Kun- skapslyftet – där väldigt många löntagare som inte haft möjligheten att utbilda sig i sin ungdom och gå gymnasieskolan, som ramlat ut i arbetslöshet, fick en chans att gå en gymnasieutbildning. Under samma period genomförde du den stora satsningen på de regionala högskolorna – något du häcklades för, inte från fackföreningsrörelsen men från dem som tyckte att det inte var fint nog med en regional högskola, att den inte kunde ge tillräckligt bra undervisning, utbildning, forskning och satsning för våra ungdomar.

88 Men vi vet hur mycket det har betytt för ungdomar över hela landet att kunna gå på högskolan på hemmaplan. Det har betytt mycket för det vi sagt så länge men inte riktigt fått genomslag för – att det inte ska bero på vilken social bakgrund man har om man kommer in på ett universitet eller en högskola. Du har också hållit många tal som jag har lyssnat på, och jag kan inte minnas något som inte varit inspirerande. Jag kan däremot minnas några som varit riktigt guldstjärnor, och alla har varit inspirerade. Många av dem har du hållit här i Stockholms Folkets Hus, jag tror att det är här du trivs bäst, och många har varit på fackliga kongresser. Du har hållit ditt tal, och så har du tackat oss. Du har berättat om politiken, och du har tackat oss. Du har tackat fackföreningsrörelsen för att vi har tecknat bra avtal, för att vi har tagit ansvar för lönebildningen – och det har du gjort för du vet hur betydelsefullt det är med starka ansvarstagande fackliga organisationer om vi ska klara välfärden och den svenska modellen. Du har insett det. Facklig–politisk samverkan, där kan du verkligen gå med flaggan i topp. Om fackföreningsrörelsen har varit ifrågasatt har du ställt upp för oss. Och är det någonting som varit ifrågasatt så är det den facklig–politiska samverkan. Men du har ställt upp och insett hur betydelsefull den är. Även om Bertil och kanske andra som verkat före er och oss kan tala om hur bra det har varit, så vill jag ändå sträcka på mig och säga att jag inte tror att den har varit så bra på länge som den är nu! Slutligen Göran, vi ska fortsätta i den andan – det kan jag lova. Jag måste erkänna att det finns en sak som vi inte riktigt har ställt upp på i fackfören- ingsrörelsen, och det är ditt snack om det gröna folkhemmet. Vi har tagit det lite styckevis och delt, men inte helheten. Det lovar jag dig – det ska vi göra nu. Jag hoppas att vi kan samarbeta kring den frågan. Nu ska du kanske ännu mer påtagligt skapa din gröna vision ute på Torp. Det kanske inte är det jag hade valt, så Stockholmstjej som jag är, så jag får väl kanske citera Lena Nyman: Lycka till ”där i spenaten nurå”!

Göran Persson: Tack – och lycka till själv. Du vet var jag finns!

John Chrispinsson: Håller du med om relationen mellan facket och partiet, Göran?

Göran Persson: Ja, absolut. Ni ska veta att det jag kan om nationalekonomi har jag lärt mig för att jag skulle lära andra. Jag hade under två-tre års tid 100-tals kurser i Metalls studieregion i Södermanland/Västmanland där jag höll i ämnet samhällsekonomi. Därför var jag tvungen att läsa på, så att jag kunde berätta på det på ett sätt så att andra begrep. Det är ingen dålig utgångspunkt!

89 Väldigt många av de figurer jag använder i mina tal – mina vändningar och min tilltro att tala utan manus – har jag grundlagt i folkbildningsarbe- tet, inte minst på fackliga kurser. Jag hör hemma där.

John Chrispinsson: Välkomna, Ingegärd Wernersson och Olof Johansson. I talet tidigare i dag hyllade Göran dig, Olof, och dåtidens centerparti. Hur känns det att du alltid är ”the good guy” och Maud Olofsson alltid är ”the bad girl”?

Olof Johansson: Jag är här i dag för jag kunde inte säga nej till Göran, för att visa, och det vet du redan Göran, att det är många människor även utanför dina egna kretsar som tycker om dig.

Göran Persson: Tack!

Olof Johansson: Och jag tycker att du fick fram din rätta personlighet tillsammans med Anne-Lie Rydé på något vis…

Göran Persson: Vi har ju kommit överens om att vi inte ska berätta det där!

(Skratt)

John Chrispinsson: Av alla de överenskommelser ni hade – vad var viktigast tycker du, Olof?

Olof Johansson: Bakgrunden till helheten är viktig att förstå – den är egentligen det ofta feltolkade talesättet att politik är det möjligas konst. Det räcker inte. Man måste också kunna se nödvändigheten, för då vidgar man möjligheterna. Det var precis det som gjorde att vi, tror jag, hade ganska lätt för att hamna på samma våglängd – det vill säga att det blir bara värre om man inte gör någonting. Göran var tvungen att ingripa. Du var tvungen att tygla herrarna, för det var väl mest herrar du träffade i New York som å marknadens vägnar spelade ner Sverige och sade: ”Spekulation om den svenska kronan kan aldrig annat än lyckas. Spekulation mot den svenska räntan blir bara mer pengar för oss.”. Det var det mönstret som måste brytas. Den som inte inser den kom- binationen av möjlighet och nödvändighet lyckas inte. Det är det som har präglat mycket av grunden för de samarbeten vi hade. Sedan var det nödvändigt för trovärdighetens skull, för det handlade om många saker. Det var inte bara en sanering av svensk ekonomi och ett åter- upprättande av trovärdigheten. Det handlade också om att satsa på framti-

90 den, att göra något som människor såg en utveckling i. Sedan kan man nämna att vi hade ett samarbete om försvars- och säker- hetspolitik, vilket var en självklarhet, eftersom våra båda partier nästan alltid har gått armkrok i den frågan. Det var energipolitiken, som tillhör stabilise- ringsfundamenten i varje samhälle. Detta börjar fler inse i dag, och det är jag glad över, för det skapar stabilitet och det kräver långsiktighet. Därtill kommer utbildning och satsningen på de regionala högskolorna. Det gällde att skapa utrymme för att kunna göra allt det.

John Chrispinsson: Borde ni ha gått i koalition?

Olof Johansson: Man ska inte gråta över spilld mjölk, om det nu är det. Jag hade inget mandat att gå i någon koalition och jag tror inte Göran hade det heller, om sanningen ska fram.

Göran Persson: Jag kan säga med facit i handen att jag tror att det hade varit bra om vi hade gjort det, men jag hade heller inget mandat. Jag var ny statsminister. Tänk att kliva in i riksdagen när vi hade något slags egen majoritet med vänsterpartiet och säga att vi ska gå i koalition med centerpartiet. Jag hade nog fått en del problem i partistyrelsen, i verkställande utskottet och i riksdagsgruppen!

Wanja Lundby-Wedin: Och glöm inte fackföreningsrörelsen!

John Chrispinsson: Mängder av ord har figurerat, Ingegärd, – Kunskapslyftet, de små högskolorna. Wernerssonpengarna förstås. Hur mycket kände du att du fick gjort?

Ingegärd Wernersson: Massor, och det var så härligt för jag kunde slösa, så smålänning jag är. Det var mängder med pengar som gick ut och jag tror faktiskt inte att man riktigt såg vidden av det hela då. Först var det maxtaxan. Jag befann mig på möte med Perstorps arbetarekommun när jag läste valmanifestet för första gången. När vi hörde det sade vi: ”Vem ska betala detta? Inte kommunerna i alla fall!”. Sedan fick jag förmånen att ingå i regeringen och genomföra maxtaxan. Vid vårt första budgetmöte tänkte jag att nu ska jag få se var pengarna finns. Men för maxtaxan fanns inte en krona avsatt. Jag tänkte att det här kan inte stämma, så jag frågade lite försiktigt som man gör när man är alldeles ny: ”Varifrån ska pengarna komma?” ”Det får du ta inom utbildningsdepartementets ram” svarade finansministern. Sakta men säkert kom dock pengarna in och de räckte – inte bara till maxtaxan utan också till att genomföra en reform som nästan har försvunnit,

91 nämligen allmän förskola: tre timmar gratis från fyra års ålder för alla barn. Sedan fick vi möjlighet att införa barnomsorg för dem som var arbetslösa och dem som studerade.

Göran Persson: Glöm inte höjda barnbidrag och förbättrad föräldraförsäk- ring – det var en stor satsning på barnfamiljerna.

John Chrispinsson: Varför var det här så viktigt för dig, Göran? Du talar ofta om bildningsideal och du har till och med åberopat den gamla högerledaren Gösta Bagges gamla bildningsideal. Kunskapslyftet har uppenbarligen varit väldigt viktigt. Varför?

Göran Persson: Jag är fullständigt övertygad om två saker. För det första: Sveriges styrka är befolkningens kunskapsnivå. Ska vi tävla i en värld måste människor vara kunniga. Vi kan inte kompromissa med det. För det andra: Kunskap frigör människor. Så är det.

John Chrispinsson: Är det sant att du åkte land och rike runt och uppmanade människor att åka hem och göra barn? Du lär till och med ha sagt det på ett PRO-möte, stämmer det?

Göran Persson: Ja, det var på en PRO-kongress där jag sade ”Gör vad ni kan, åk hem och börja!”. Det blev jubel i lokalen, vill jag lova!

John Chrispinsson: Hur känns det när du hör och läser om till exempel tyska kristdemokrater som nu avundsamt blickar mot svensk familjepolitik?

Göran Persson: Det är väl ett uttryck för att Tyskland moderniseras i den meningen att de också förstår att både man och kvinna måste ges utrymme att utvecklas och växa om man ska ha ett modernt samhälle. Då måste man dela ansvaret för hem och familj. Det där är självklart för oss numera, men det var inte så länge sedan som också vi hade en tysk anstrykning med de tre K:na – kinder, küche und kirche – barnen, köket och kyrkan. Jag kommer ihåg vårt första möte om barnstugor i Vingåkers arbetarekommun – det var ingen lyckad tillställning för dem som ville ha en barnstuga. Jag kommer också ihåg när jag läste Katrineholms arbetarekommuns protokoll där det stod: ”Lösning av barnstugfrågan. Vi bygger en barnstuga vid Skogsborg. Därmed har också Katrineholm en barnstuga och frågan är löst.”. Så var det. Det här var 1968–1970, så det är en generation tillbaka, och på den generationen har det här i grunden förändrats. Sverige är ett modernt samhälle just därför. Det är fantastiskt!

92 John Chrispinsson: Tack Ingegärd, Olof och Wanja! Det har handlat om spara och satsa, Perssons paradox, de dubbla ansiktena, hårdmjukingen. Hur kluven är egentligen du, Göran?

Göran Gabrielsson, imitatör, kommer in i rollen som Göran Persson:

Göran Gabrielsson: Det är klart att man känner sig lite kluven ibland, speciellt när har sagt något oförsiktigt och ogenomtänkt – då är det lätt att man ångrar sig. Ibland när jag lyssnar på mina uttalanden, så tänker jag: ”Är det verkligen jag som har formulerat det där?” Men jag är ju jag. Det är en märklig känsla att inte ha kontroll, och just nu känner jag den oron över vad som ska komma ur mig när jag går upp i talarstolen.

Göran Gabrielsson går upp i talarstolen, fortsatt imiterandes Göran Persson:

Göran Gabrielsson: Kamrater och övriga partimedlemmar. Ni har alla gjort ett fantastiskt jobb. Ingen glömd och ingen nämnd. Jag vill i och för sig tacka en person speciellt i sammanhanget – och det är naturligtvis mig själv! Jag blir rörd. Däremot blir jag upprörd när jag tänker på Reinfeldt och hur han sköter sin roll som statsminister. I den rollen ska man också visa upp sidor som Sveriges komiker kan göra något roligt av! Där har Reinfeldt misslyckats. Där också. Låt mig sedan konstatera att vi går in i ett mångkulturellt samhälle. Så är det. Det här är en liten passning till Mona. Jag har skissat, Mona, på ett valspråk som vi kan ha i 2010 års valrörelse. Smaka på den här: ”Allah ska med. Så enkelt är det.”

(Skratt)

Känner ni vilket möte vi har? Och vilken fantastisk partiledare vi har haft den senaste tio åren? Visst är det så, och visst ska vi minnas Göran Persson som den störste inom svensk politik. Så är det. Det förvånar mig faktiskt att moderata väljare röstar på moderaterna. För det vet ni ju, är det någon i det här landet som kan driva tuff moderat politik, så är det jag. Sedan vill jag förankra en sak när det gäller Maud Olofsson. Jag respekterar Maud. Fullt ut. Jag tycker inte att man ska tala illa om vissa fruntim- mer bara för att de kanske inte begriper lika mycket som oss karlar. Jag gillar också många av de borgerliga. Göran Hägglund, en klämmig kille. Han har i och för sig en egenskap när han debatterar, och det är att han är oärlig på ett ärligt sätt. Det tycker jag att han ska ha en stor eloge för. Låt mig avrunda med ett ord till Anitra. Anitra – du är, som jag brukar

93 säga, fruktig, medelfyllig men också lite syrlig. Det är det som gör det så smakfullt! Jag känner nu att jag vill gå fram till mig själv personligen.

Göran Gabrielsson går fram till Göran Persson.

Göran Gabrielsson: När jag ser dig här är det något slags smörgåsbord av egenskaper. Vad är du mest stolt över?

Göran Persson: Det tror jag är ganska lätt att säga. Jag är en person med förmågan att glömma snabbt!

(Skratt)

Göran Gabrielsson: Jag har läst att du tydligen kan imitera, kan du ge ett smakprov?

Göran Persson: Jag har några gubbar jag brukar göra. Dels gör jag Gunnar Hedlund, men det är väl ingen som kommer ihåg honom längre, dels försö- ker jag mig på Gunnar Sträng ibland och Erlander ibland.

Göran Gabrielsson: Men visa det då. Uppträd inte som de borgerliga – gör någonting!

(Skratt)

Göran Persson: Just nu har jag lånat ut initiativet till dig. Det grämer mig något men…

Göran Persson imiterar Gunnar Sträng:

…om det nu ska vara så förbannat märkvärdigt att försöka härma andra människor – det kan väl vem som helst för helvete göra!

Göran Gabrielsson: Nu är jag imponerad!

John Chrispinsson: Hur känns det att se sig själv så där?

Göran Persson: Det är mycket märkligt för han är oerhört skicklig. Samtidigt är det några speciella drag som fångas – och det gör han så att det känns igen. Men ni som skrattar åt de här ”tarvligheterna” ska veta att det tog ganska lång tid innan jag förstod att jag lät som Göran Gabrielsson!

94 bildspel

John Chrispinsson: Nu ska det handla om politikens allmänna villkor. Mona var till exempel inne på den här trettiosekunderspolitiken i sitt tal. Ingvar Carlsson och Marita Ulvskog har gjort oss sällskap i soffan. Ingvar – hur upptäckte du Göran?

Ingvar Carlsson: Det var i ett läge när partiet var ganska illa ute, runt 1990. Jag insåg risken att vi skulle förlora 1991 års val, och jag tänkte att jag måste få in en ny generation som får regeringsvana. Både Margot och Göran som jag hade haft lite kik på hade då försvunnit tillbaka till sina hemorter och lämnat riksdagen. Göran var blyg och tillbakadragen på den tiden, så jag hade inte fått riktig koll på honom. Jag satt på Harpsund en eftermiddag och upptäckte att det var handboll i Katrineholm Då ringde jag till kommunalrådet Persson och sade att jag ville se Katrineholm spela. Göran blev jätteglad och fixade biljetter, och sedan satt vi där på matchen. Vad jag inte talade om var att jag inte var ett dugg intresserad av handbollen, utan jag var intresserad av Göran Persson för att se om han skulle bli en bra skolminister. Det samtal vi hade då bekräftade bilden av en handlingskraftig politiker som kunde ta itu med decentralise- ringen av skolan. Tack för handbollsmatchen, Göran, men du själv bjöd på en del också!

Göran Persson: Ja, och Katrineholms AIK vann!

John Chrispinsson: Det talas mycket om genomlysning av nya ministrar. Det där var inte mycket till genomlysning– ett snack på en handbollsmatch?

Ingvar Carlsson: Kommunalrådsposten i Katrineholm är en väldigt bra genomlysning, och det höll ju ganska bra!

John Chrispinsson: Marita – vad är ditt första Göran Persson-minne?

Marita Ulvskog: Det var när jag fick veta att han skulle bli skolminister. Jag ringde hem till honom i Katrineholm, för jag var pressansvarig i Statsråds- beredningen och jag skulle skriva ihop ett pressmeddelande. Göran blev jättestörd över att jag ringde – det kommer du nog inte ihåg, Göran – för det hela skulle inte bli offentligt förrän dagen därpå. Men det läckte inte i förväg, utan det blev ett kort pressmeddelande med några uppgifter som du själv fick bestämma. Sedan träffades vi i många andra olika sammanhang, till exempel under oppositionsåren när jag arbetade på Dala-Demokraten och vi båda satt i

95 samma arbetsgrupp i partiet för att utforma ett studiematerial inför EU- folkomröstningen. Vi tyckte inte likadant då heller i den frågan.

Göran Persson: Nej, men så småningom blev det ganska bra, tycker jag!

John Chrispinsson: Tillsammans har ni ett långt och väldigt brett perspektiv. Vart är politiken på väg? Just det Mona Sahlin talade om: snabbheten, globaliseringen, att en svensk politiker kanske inte har så mycket att säga till om i det stora hela, våld mot förtroendevalda – det finns mängder av element som kanske inte fanns då, eller?

Ingvar Carlsson: Det har kommit successivt. Livvakterna kom in på fullt allvar lite före mig, och det var en omställning – men inte bara för oss politiker. Jag minns ett möte i norra Sverige. Efter ett år hade våra livvakter lärt sig att man måste kommunicera med varandra, så man hade skaffat sig sådana där hörsnäckor. Då gick en äldre kvinnoklubbist fram och kramade en av de unga grabbarna och sade: ”Unga pojken – och redan hörapparat!”.

John Chrispinsson: Är det folkrörelsens död vi ser? Å andra sidan hörde jag en historiker häromdagen som berättade att man redan på 1950-talet talade om möteskrisen inom socialdemokratin och ändrade kaffetiderna för att man skulle locka till sig folk. Det här kanske inte är något nytt, trots allt?

Marita Ulvskog: De kanske är så att vi borde ändra på kaffetiderna igen? Vårt sätt att bedriva politisk verksamhet måste hela tiden förnyas. När vi regerar länge har vi inte alltid orken och förmågan att riktigt vårda partiet – partiets mötesformer och organisation – på det sätt vi borde. Nu får vi ta ordentliga tag några år. Men det är ju vi som bestämmer själva om vi ska fortsätta att vara en folkrörelse; det är inte något ödesbestämt som är omöjligt att påverka. Det är inte så att all makt har flyttat till sfärer där vi inte kan påverka – till marknaden, det globala eller något annat. Vi måste fortsätta att vara ännu mer intensiva i vår politiska verksamhet.

John Chrispinsson: Kan du, Ingvar, också vara så optimistisk?

Ingvar Carlsson: Det jag tycker är ett problem när det gäller partiet är att media har tagit över oerhört mycket och bestämmer över valrörelserna så oerhört mycket – vem som ska debattera mot vem, vilket ämnet ska vara, hur de hela ska läggas upp. Kent Asp visade före senaste valet att media rätt systematiskt hade gynnat de borgerliga. Förr var det så att media, journalisterna, kom till de valrörelser som

96 partierna hade organiserat och rapporterade från dem. I dag är det i stor utsträckning media som lägger upp valrörelsen. Ni nämnde Sträng tidigare. I dagens mediesituation hade Sträng inte hunnit mer än harkla sig för sitt femminutersinlägg förrän han hade blivit avbruten. Han hade inte trivts i det här medieklimatet!

John Chrispinsson: Får vi mediepajaser i stället för folkrörelsepolitiker?

Göran Persson: Jag tror att allting går i vågor. Det kanske är så att det svänger tillbaka åt andra hållet nu. Ta TV24, som är något slags svensk C-Span. Man sänder från möten, debatter och seminarier utan att avbryta människor. De får tala till punkt. Det kommer en reaktion mot fördumningen i det korta. Allt kan inte klaras ut på trettio sekunder, och det förstår också medias folk. Det kommer en reaktion på det. Sedan ska man inte glömma att media på sätt och vis är en krisbransch som går igenom en enorm förändring. Nu kan var och en starta sin egen blogg, tycka fritt och få ut det till alla som vill ta del. Det är något revolu- tionerande – särskilt för en fattig rörelse som oss som inte har haft råd att trycka på papper. Vi har varit för dåliga på att utnyttja det där. Vi borde redan ha haft en socialdemokratisk kvalificerad tidning på nätet och vi borde haft fler kvalificerade bloggar. Det finns en demokratisering i de nya medierna och det är en nackdel för det gamla tunga etablissemanget i exempelvis Bonniers eller Schibstedts framtoning. Det händer någonting just nu. Jag är inte pessimist. Det har väl också hänt att man också har kunnat använda olika medier för att få ut sitt budskap och på så sätt kanske kunna få ut det bättre, när man helt enkelt spelar ut media mot varandra.

John Chrispinsson: Hur ser framtidens politiker ut om man tittar i kristallkulan? Och hur ser en valrörelse ut om man ska tro på den här medieanpass- ningen?

Marita Ulvskog: Jag pendlar. Ibland är jag optimist precis som Göran, och ibland är jag pessimist. Ser man sig runt om i världen så spelar bloggar, chattar, nätet och den tekniska utvecklingens mångfald stor roll. Hillary Clinton inledde till exempel sin valrörelse genom att sitta i en bildchatt och tala om att hon var med i kampanjen. Men det måste finnas gatekeepers och det måste finnas sådana som gör att man får uppmärksamhet i bruset. Det kan vara de duktigaste, men det kan också vara de som har mest pengar som styr. Jag hoppas att nästa valrörelse inte blir så mediestyrd som den senaste. Vi

97 gjorde massor av misstag själva, men visst var vi väldigt mycket i händerna på en regi som gavs av de stora medierna. Vi var inte tillräckligt bra på att bryta makten. Jag skyller inte på media men det var väldigt medieregisserat.

John Chrispinsson: Vad ser Ingvar i kristallkulan?

Ingvar Carlsson: Jag tror att vi inte kan räkna med att människor i jätteska- ror kommer att gå till Folkets Hus och våra arbetarekommunmöten. Och kommer inte folket till oss, så måste vi gå ut till folket. Vi måste finnas mycket mer ute – i idrottsföreningar, i körer och i alla tänkbara sammanhang och visa oss där som socialdemokrater, göra insatser. Min erfarenhet var att jag gjorde mer nytta när jag stod och sålde lotter för handbollsklubben Tyresö HF på torget än när jag hade torgmöte. Då kom nämligen folk fram till mig och det blev politiska debatter. Jag tror att vi är för dåliga på att inse att vi när vi företräder partiet i andra sammanhang så kan vi göra både den organisationen och indirekt våra egna värderingar en stor tjänst.

John Chrispinsson: Du får börja sälja lotter, Göran!

Göran Persson: Gärna, och det har jag gjort förr. Det är minsann ingen dålig aktivitet!

Marita Ulvskog: Socialdemokratiska fotbollsföräldrar kan kanske bli nästa s-förening?

John Chrispinsson: Tack Ingvar och Marita. En av dem som kommer att ta itu med framtidens politikerdilemman är SSU:s Mattias Vepsä.

Mattias Vepsä, SSU: När jag tillsammans med mina vänner i SSU Laholm författade ett brev upp till dig för tio år sedan Göran, så skickade du ganska snabbt ett svar. Det betydde väldigt mycket för oss, för du var närvarande i vår generation. Du visade att du brydde dig även om den lilla SSU-klubben i Laholm. Du kommer alltid att vara vår generations statsminister. Inte bara för att du svarade på det där brevet utan för att du satte tankarna om hållbar utveckling på dagordningen. Du satte miljöfrågorna främst. Du vågade tala om en framtid, trots att få gjorde det vid den tiden. Du röjde vägen för nästa generations politiker att kunna vända utvecklingen och fortsätta det arbete du påbörjade genom att lägga nästa pusselbit till det hållbara samhället. Ett område har nämnts tidigare, men jag tycker att det är viktigt att

98 nämna det igen för det är något som sägs för sällan. Det handlar om ut- bildningsfrågorna och det du jobbade med under brinnande lågkonjunktur och svaga statsfinanser – att bygga ut utbildningen, se till att människor åter fick en tro på en framtid. Det ligger väldigt mycket i att kunna utbilda sig, ta nästa steg, se att det finns något bortom arbetslöshet och det som det innebär att inte ha ett arbete. Det betyder också mycket för mig personligen, för min mamma är en av dem som gick in i systemet vid den tiden och som gått från att vara barn- skötare till förskollärare. Om några veckor lämnar hon in sin C-uppsats och blir färdig lärare. Det är ett konkret exempel på en framgångsrik socialdemokratisk politik! Det sista jag vill nämna är det du gjorde för den svenska ekonomin. Det är ett politiskt och historiskt faktum att du tog Sverige ur krisen. Detta ska vi inte glömma. För de insatserna måste vi, framför allt vi unga i vår generation, vara tacksamma. Vår välfärd är tryggad. Den är inte intecknad i skuldbrev. Vår framtid ser ljusare ut i dag än den gjorde för tio år sedan. Därför kommer du att fortsätta att vara vår statsminister, Göran. Det här är också stort för mig. Det är mitt första inlägg på en kongress. Du sade det tidigare, och jag är beredd att hålla med om att det är nervöst. Man undrar om alla lyssnar eller om de sitter och drömmer sig bort. Men det är samtidigt väldigt historiskt och spännande att få vara den person som företräder SSU och som får chansen att tacka dig för det arbete du har gjort. Med tanke på vad du sade, så måste jag också säga att har man gjort det första inlägget så kan det öppna sig portar och vägar fram – så, vem vet! Det känns också ganska stort, för det är faktiskt så att jag efterträdde dig i SSU:s förbundsstyrelse. Men trots det har inte jag lyckats växa i kostymen och även SSU har en del att jobba med på det området. Vi har en del att växa i och vi kommer att göra det. Med en hård arbetsinsats och ett enträget arbete kommer vi att växa i vår kostym. Du har talat på ett antal SSU-kongresser, du talade på vårt valläger och du återkommer ständigt till en sak – den banderoll som du målade när du skulle gå i en demonstration på din SSU-tid: ”Socialist av förnuft och rätt- färdighet. Sörmlänning av födsel och försyn.” Vi i SSU har tagit fram en ny kostym till dig med ett särskilt tryck. Vi vet också att du har en äppelträdgård hemma som behöver fixas till. Lycka till i framtiden och ett stort tack från SSU!

Mattias Vespä överlämnar en present från SSU.

Göran Persson: Tack ska du ha! Låt mig bara tillägga att banderollen inte kom från en demonstration utan från Röda Tåget-lägret i Ådalen 1973.

99 Där skrev jag en banderoll som sattes upp på två jättelika stolpar utanför den sörmländska byn. Den kom sedan att föras vidare till tidningen Stats- anställd, vars krönikör tyckte det var så fint. Det tyckte jag också, för det är ju ren poesi: ”Socialist av förnuft och rättfärdighetskänsla. Sörmlänning av födsel och försyn.” De andra stackarna satt där med sina banderoller där det stod till exempel ”Lenet”. Det var Sten Olsson som hade totat ihop det där – det lät ju mer som ett toalettpapper…

(Skratt)

John Chrispinsson: Politik är inte bara fakta. Det är också känslor.

Sång- och musikinslag, bland annat ”Åh Store Gud” med Frälsningsarméns kör.

John Chrispinsson: Vad känner du för den melodin?

Göran Persson: Det är en underbar sång. Dels är det en vacker text, dels är det en underbar melodi. Det är faktiskt världens mest sjungna andliga sång. Elvis Presley har försökt att göra den – och det inte så tokigt – men jag tycker nog att Frälsningsarméns körer i Sverige gör de bättre. Carl Boberg skrev den 1870, efter ett åskväder i Mönsteråsviken, tro det eller ej.

John Chrispinsson: Kan du tänka dig att göra en samlingsplatta med Fräls- ningsarmén?

Göran Persson: Jag har redan ett sådant bud. Bara min självkritik och min hustru håller mig borta från det!

(Skratt)

John Chrispinsson: Hur blev det med prästambitionerna förresten?

Göran Persson: De är inte avslutade ännu. Jag har haft tre projekt i livet: folkhögskollärare, skogsbonde och präst. Nu är jag skogsbonde, folkhögskol- lärare har jag varit. Det är ett långt liv kvar att leva, och om det blir riktigt gott och långt, så blir jag nog också i alla fall kyrkvärd!

John Chrispinsson: Välkommen Kristina Lugn, akademiledamot, teaterchef, diktare. Du och Göran har jobbat ihop på teatern på Brunnsgatan.

100 Kristina Lugn: Vi har jobbat ihop ganska mycket. Göran har skrivit saker till Brunnsgatan som jag har låtit honom framföra. Han har även sjungit på Brunnsgatan och gjorde stor succé. Han har en mycket vacker röst som nu försvinner ur svensk politik.

Göran Persson: Lugn, bara lugn!

Kristina Lugn: Jag bjöd in alla partiledarna till Brunnsgatan. Görans kväll var helt utan konkurrens den trevligaste kvällen. Vi talade om litteratur, men Göran kom tidigare och övade in en rad Dan Andersson-sånger med husbandet. Hans framträdande är helt oförglömligt i Brunnsgatans historia.

Göran Persson: Det var en underbar kväll. Även han med ”Vilse i Pannkakan” var där – Staffan Westerberg. Vi sjöng ”Till min syster” ihop, om jag minns rätt:

”Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.

Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr, det stärka oss till läkedom likt strandens unga pors.”

Visst är det vackert. Dan Andersson kommer tillbaka.

Kristina Lugn: Och det gör du också!

Göran Persson: Ja, vad var det du skrev? ”Ensam bildad herre söker sällskap!”

Kristina Lugn: Jag tycker att du ska slå dig på kulturpolitik. Du skulle bli en glänsande kulturpolitiker. Du har din talarförmåga; den saknar man redan nu väldigt mycket. Som enkel tv- och radiokonsument saknar man Göran, särskilt de lite mer aggressiva utfallen. Jag tyckte det var roligt.

Göran Persson: Jag tyckte inte heller att det var så pjåkigt. Jag skriver ju en bok just nu, och där har jag skrivit att jag nog vann debatterna men jag förlorande sympatin.

Kristina Lugn: Inte hos mig.

101 John Chrispinsson: Du har fått ett telegram med ett erbjudande om jobb, Göran:

”Göran – nu när du går mot en ny vår. Låt tanken bli verklighet. Börja kryssa inte bara med utan också till Hemmets Veckotidning. Vi behöver nya smarta, roliga korsordskonstruktörer. Jag tror på dig. Du vet var jag finns. Soliga skånska vårhälsningar. Ulla på Hemmets Veckotidning.”

John Chrispinsson: Även detta handlar om fascinationen för orden och språ- ket. Vad kommer det ifrån, från början?

Göran Persson: Troligen handlar det om att detta var så dyrbart när jag växte upp. Vi hade inga böcker hemma. Vi hade bara en bok – del A i Svensk uppslagsbok – ”A till apollon”. Den hade farsan fått gratis för att han hade skrivit på en prenumeration för hela verket. Sedan ångrade han sig men fick behålla band A. Det där läste jag. Jag kunde allt om Amerika, Afrika, apbrödsträd och andra konstiga saker. Det räckte ganska långt. När jag så småningom fick komma till Vingåkers folkbibliotek, vid 1950-talets slut, blev orden i den förpackning som boken är något oerhört exklusivt, dyrbart och fint. Jag har inte kunnat förmå mig ens i vuxet liv att slänga en bok. Jag har haft en väl- dig respekt för orden, och därför tycker jag att det är så svårt att skriva. Det är mycket lättare att tala och prata, där då kan man justera löpande; vartefter man talar så tänker man. Men när man skriver är det på pränt, och ”det som är skrivet är skrivet”, sade man hemma. Därför tycker jag att det här mailandet som folk håller på med är ett elände. De håller på med mailet, som om man sitter och babblar. Det är samma klass på de småtexterna som det är på snacket. Men snack är snack och skrift är skrift. Ord är ord.

Kristina Lugn: Jag har också tänkt på mailandet. Bara för tio år sedan fick man brev som någon hade skrivit och gått till brevlådan med. Om man som jag, och kanske även Göran, har ett lite okontrollerat humör, kan man skicka iväg ett mail – i stället för att fundera på saken, köpa ett frimärke och gå till brevlådan. Mail tunnar ut tankeverksamheten. Jag fick min första kontakt med språket genom kyrkan. Min morfar var kantor och jag växte upp i Västergötland – så jag pratade faktiskt som Bert Karlsson i tolv år! Jag tror inte att jag hade blivit författare om jag inte hade varit så mycket i kyrkan när jag var barn. Språket där förhöjer allt och man får en kontakt med skönheten. Det är det som gör det så viktigt att nu, när kyrkan inte spelar så stor roll i människors liv, värna om kulturen.

102 John Chrispinsson: Om du skulle recensera Görans språk som har fått mycket beröm – vad säger du då?

Kristina Lugn: Det är ett fantastiskt språk; det är alltid roligt att lyssna på Göran. Det är god svenska, bildrikt och med många känslor i. Det är höga betyg från en akademiledamot, eller hur?

Göran Persson: Jag tycker att talandet är underskattat. Det handlar om att vara säker i associationen, att vara trygg, att våga kasta sig ut i ett resonemang som inte bara är språkligt korrekt utan också innehållsmässigt string- ent. Det måste man träna på. Jag har tränat genom att tala högt för mig själv. Jag har åkt bil mellan Eskilstuna och Katrineholm och mellan Katrineholm och Nyköping. Det tar en timme i varje riktning. Där har jag genom åren alltid när jag har startat på Domusparkeringen i Eskilstuna gett mig själv ett ämne, till exempel ”Afrikas floder”. Så har jag hållit på och talat om det. Ibland har det blivit ohyggligt bra, och jag har kommit till Katrineholm utan att ha märkt att jag har kört. Det är när man talar högt som man också talar på riktigt.

Kristina Lugn: Tänk på när du skriver att låta det där följa med in i texten. Det tycker jag kanske inte att du riktigt har gjort i dina verk hittills. Låt det där associationsflödet rinna, skriv lite djärvare och släpp fram bilder.

John Chrispinsson: Det finns känslor i politik, det finns kärlek i politik, men det finns också hat i politiken.

Bildspel

John Chrispinsson: Välkomna, Hédi Fried och Hannah Schildt. Nu ska det handla om det initiativ Göran Persson tog kring Förintelsekonferensen och Forum för levande historia. Hèdi – vad betydde det?

Hédi Fried: Först vill jag överlämna mina böcker, Göran, som tack för ditt pionjärarbete. Ditt arbete har gjort att vi kan gå ut i dag och berätta om våra genomlidanden och erfarenheter för de unga människor som kommer att styra landet så småningom, för att de ska förstå att man måste arbeta för demokrati för att det ska finnas en bas till undervisningen om etik och moral. Detta har delvis försvunnit genom att Sverige har blivit ett sekulari- serat samhället. Det Göran gjorde betydde otroligt mycket. Före 1999 försökte jag upp- vakta ministrar och statsministrar som har bytt plats. Ingen har hörsammat

103 det, men Göran kom själv fram till att det är viktigt. Det har betytt otroligt mycket. Det är stor skillnad att gå ut i en skola i dag jämfört med hur det var då. Lärarna vet att det är viktigt och barnen är nyfikna, de vill veta mer. När jag har berättat min historia frågar läraren vad barnen tycker att vi ska göra. Då svarar de att vi måste arbeta för att det aldrig händer igen. Jag har inte så lång tid kvar, och det är inte så många kvar av dem som kan berätta. Kommer nästa generation att berätta, så känns det bra1

John Chrispinsson: Du hörde Hannah första gången i synagogan, Göran. Hur var det?

Göran Persson: Det var den 27 januari i år, förintelsens minnesdag. Jag har sällan mött en ung människa som varit så säker och engagerad i sin fram- ställning som Hannah var. Det var imponerande. Det fanns en lidelse i berättandet, men det fanns också en säkerhet som kommer från en män- niska som tror på det hon säger. Det var fint, Hannah, det var ett av de bästa framträdanden jag har sett.

Hannah Schildt: Tack så mycket!

John Chrispinsson: Hur för du, Hannah, berättelsen vidare till nästa generation?

Hannah Schildt: Det är en otroligt viktig uppgift som Forum för levande historia har öppnat. Jag fick ta del av ett berättarprojekt, där vi fick lära oss berättarteknik så att vi ska kunna föra det här vidare. Vår uppgift är att prata, diskutera, öppna för dialog. Om man kan prata om det kan man se till att potentialen inte finns att människor hamnar på fel sida. Förintelsen är ett praktexempel på hur vanliga människor kan bli så pass hjärntvättade att de begår sådana handlingar. Därför måste vi prata om det.

John Chrispinsson: Vilka reaktioner får du från unga människor i dag?

Hannah Schildt: Jag är inte ute i skolor och berättar ännu, för jag går själv fortfarande i gymnasiet, men det jag märker är att många av mina kompisar och folk i min omgivning frågar saker, vill veta. Sedan brukar de alltid avbryta sig själva och säga: ”Förlåt, det kanske är jobbigt att prata om.” Där är mitt ansvar att säga: ”Ja, det är jobbigt, men vi måste göra det och jag vill göra det i alla fall.” Det är ofta uppskattat för folk är nyfikna och många vill veta.

104 John Chrispinsson: Hur har detta påverkat din politiska syn, Göran? Hur har du integrerat det i ditt politiska tänkande?

Göran Persson: Först och främst har jag burit med mig förskräckelsen inför förintelsen från tidiga barndomen, när jag läste om andra världskriget på biblioteket i Vingåker och såg de hemska bilderna. Jag har aldrig riktigt kommit till frid med det där och förstått. Jag har kämpat med det och kämpar fortfarande. Det skedde alltså i Tyskland att man mördade sex miljoner judar. Det skedde av en generation människor som är min föräldrageneration. Det skedde femtio mil bort från Sveriges gräns, och det skedde i det land som man troligen ansåg stod högst vad gäller vetenskap och kultur. Hur kunde det vara möjligt? Det kunde lika gärna ha varit här, blir nästa tanke. Så är det. Det kan hända igen – inte nödvändigtvis mot judar, inte nödvändigtvis begånget av tyskar, men insikten att det kan hända igen och att människan är förmögen att göra detta leder till en plikt för varje tänkande individ att försöka att förhindra folkmord. De konferenser vi anordnade i just den här lokalen satte också avtryck i internationell politik. Jag kommer ihåg Lionel Jospin som när han kom hit till Stockholm i januari 2000 sade: ”Det är märkligt, det är ett nytt sekel, det är ett nytt årtusende, och den första stora internationella konferensen handlar om människovärdet, 1900-talets sista konferens handlade om ekonomi, och konferensen hålls här i Stockholm. Det är ett tecken på något nytt.” Sedan fick vi FN:s nya organisation för rapportering och uppföljning av det som är folkmord. Det satte alltså spår i både FN-systemet och i politiskt tänkande, åtminstone i vår världsdel. Det var min skyldighet att göra det.

John Chrispinsson: Har du samma uppfattning Hédi, att det här fortfarande lever internationellt?

Hédi Fried: Absolut. Jag är inbjuden till många länder och många konferenser, där jag får berätta vad vi gör i Sverige. Sverige har verkligen kommit i blickpunkten efter 1999. Många beundrar oss och tycker att det vi gör borde göras i vartenda land. Det är också flera länder som verkligen har gått i Sveriges fotspår och använder sig av konferensernas resultat. Nu hoppas jag bara att vi kan föra det här vidare och att det blir obli- gatoriskt i skolorna, på lärarhögskolan, så att lärarna har en möjlighet att fortsätta att berätta för elever och föra det här vidare.

John Chrispinsson: Tack Hédi och Hannah.

105 Välkommen Heléne Fritzon. Vi ska fortsätta att prata om människovärdet och då Sverigedemokraternas framgångar. Hur ska de stoppas?

Heléne Fritzon: Jag uppskattar oerhört mycket Görans initiativ kring Levande historia. I min kommun i Skåne fattade vi beslut att alla elever i årskurs nio ska åka till norra Polen, till ett koncentrationsläger, och se vad som hände. Där handlar det om kunskap. För att möta Sverigedemokraterna handlar det om kunskap men det handlar också om att klara jobben. Klarar vi jobben, så klarar vi integrationen. Då klarar vi också förtroendet för en socialdemokratisk politik. Ytterst ligger lösningen i att vi har en kraftfull politik om jobb för alla, utbildning, goda bostäder, trygghet och att vi har ett helt samhälle.

John Chrispinsson: Göran Persson talar om ett utanförskap som till nästa val skulle kunna innebära att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Vad händer då?

Heléne Fritzon: Det hoppas jag innerligt att de inte gör. Jag tror att bered- skapen för att de inte ska göra det, och för att vi ska kunna trycka tillbaka dem i de kommuner där de finns i dag, handlar om politiken. Sverigedemo- kraternas framgångar finns där vi har haft våra misslyckanden. Inte sällan har de tagit plats i valkretsar där vi borde ha haft en större anslutning av socialdemokratiska väljare. Där är det viktigt med självkritik. Vi måste, återigen, ha en kraftfull politik för jobb och trygghet så att alla människor kan känna igen sin vardag i den socialdemokratiska politiken. Då får vi förtroendet och då tror jag att vi undanröjer Sverigedemokraterna.

John Chrispinsson: Tack Heléne, och välkommen Luciano Astudillo. Det är mycket tal om integration numera, och utanförskap var ett slagord för alliansen. Är det mycket snack och lite verkstad?

Luciano Astudillo: Absolut, vi har fåt sett mycket lite hittills. Det som händer nu är att klyftorna ökar, att man ger sig på dem som saknar arbete, att segregeringen i skolan ökar och att de skattereformer som görs leder till att klyftorna ökar ännu mer. Det är en perfekt grogrund för högerpopulism. Jag vill säga något kring kampanjen som är viktigt att ta med sig i Görans verk. Jag tror att den hade stor betydelse för att vi inte fick högerpopulism i Sverige. Vi höll tillbaka det med den kampanjen. Samtalet kring förintelsen blev ett samtal om demokratin, och det höll tillbaka – fram till nu. Nu är de här igen och hotar, och jag tror att vi behöver inleda samtalet igen. Sverige har förändrats radikalt vad gäller befolkning men också det internationella trycket på vårt land. Vi har nya influenser, och ett nytt Sverige

106 skapas nu. Vi måste ställa om Sverige och svenskheten, precis som vi måste ställa om ekonomin. Jag tror att det är vi som måste påbörja det samtalet – hur bygger vi en ny gemenskap? Hur flätar vi samman det nya Sverige som vi ser så att män- niskor känner sig välkomna och som en del av det, oavsett om man bor i Landskrona eller är uppväxt i Rosengård?

John Chrispinsson: Tack, Luciano. Ett gammalt Sverige har försvunnit, och då tänker jag på brukssamhällena. Pentti Supponen, kommunalråd i Hällefors, välkommen. Hällefors har arbetat med att göra om det gamla brukssamhället till något nytt. Måltidens Hus finns där och en massa andra kulturaktiveter. Vilken roll har Göran Persson spelat där?

Pentti Supponen: Göran har varit återkommande besökare och det har inspirerat oss väldigt mycket. Jag minns första gången när Göran besökte oss som statsminister. Då gjorde vi en kommunal föredragning och vi berättade om vår situation. Vi tyckte att det var självklart att inte ta det där med kommunal ekonomi, arbetslöshet och sådant; det har Göran hört av så många. Vi försökte i stället att koppla på våra visioner. Jag lade alltså på bilder om design, Måltidens Hus och vår kultursatsning. När jag var färdig blev det tyst en sekund och så sade Göran: ”Jaha, hur är det med den kommunala ekonomin då? Hur är det med utflyttning och arbetslöshet?” Jag hade inga sådana bilder men jag tyckte jag tog mig ur det i alla fall när jag sade: ”Det är våra affärshemligheter; sådant sprider inte vi!”.

John Chrispinsson: Du är intresserad av måltiden, Göran. Men vad är rätten ”Strömming i portmonnä”?

Göran Persson: Det är en elegant rätt, ska du veta! Strömming är fantastiskt bra mat. Det är billigt och det finns i regel att få tag på överallt. Jag brukar ta en stor strömmingsflundra som jag viker kring en skiva rökt lax. Sedan panerar jag och steker det hela knaperstekt. I paneringen ska man dessutom krossa lite knäckebröd, så att man får rätt yta. Sedan tar man creme fraiche, lite löjrom och en dillkvist, en kall pilsner till det och en snaps – då har man en bra förrätt! Jag gillar att laga strömming utomhus. Problemet med strömming är ju att den luktar så kraftigt när man steker den. Ta grillen i stället, skaffa en gammal gjutjärnspanna och stek strömming ute. Sitt ute, stek strömming och drick pilsner, det är inte så tokigt!

107 John Chrispinsson: När det gäller Östersjöfisken kom det rapporter bara här- omdagen att temperaturen i Östersjön kan stiga med fem grader på 100 år. Finns det någon fisk där om 100 år, till exempel gädda, abborre eller gös?

Göran Persson: Möjligen gäddan skulle jag tro. I stället får man gå till insjö- landskapet och vackra klara sjöar som Båven – där hittar man både gösen och abborren.

John Chrispinsson: Östersjödimensionen var ytterligare en punkt i ditt första tal. Har den misslyckats? Det är ju en ganska dyster bild vi har framåt.

Göran Persson: Det fortsätter fortfarande åt fel håll, men det är med haven som med de stora fartyg som trafikerar dem – det tar tid att få stopp, det tar tid att vända. Risken med Östersjön är att det är en så känslig biotop att vi inte riktigt förstår hur lite den tål. Ett medelhav kan man fresta på hårdare, men Östersjön, detta kalla vatten, tål inte lika mycket. Jag är oerhört rädd för oljetransporterna över sjön. Jag är mycket ängslig för de gasledningsplaner som diskuteras. Östersjön behöver inte ha mer miljöpåverkan, utan tvärtom. Man ska göra det vi gör. Vi ska stötta reningsverk runt om Östersjön, vi ska övertala bönderna att lägga kvävefällor, alltså att man inte plöjer ända in till dikena. Det kan ni se hos välskötta jordbruk, att det finns en liten remsa kvar som fångar upp kvävet. Vi ska också se till att vi som konsumenter inte onödigt- vis släpper ut något. Det går att göra, det är jag ganska säker på. Hur sedan klimatförändringen i övrigt går vet vi inget om.

John Chrispinsson: Men den politiska Östersjödimensionen är inte så rolig den heller. Polen är ultrakonservativt, i Baltikum är det nyliberala regeringar.

Göran Persson: Det ingick aldrig i vår plan att vi skulle tillsätta regeringarna i Polen och i Baltikum! De har regeringar som vi inte alltid tyckt är bra. Men det är demokratier, det är öppna självständiga stater, det är partners till oss i framtiden. Jag tror inte att jag har varit med om någon större förändring i vårt närområde än just detta. När jag började med politik, så hade ingen – såvida det inte var en estnisk flykting – varit i Baltikum. I dag är det ett frekvent resande, det är vänorter, det är utbyte, det är tillväxt, det är utveckling. Våra barnbarn kommer inte att förstå mig när jag berättar om att när jag gick i skolan så var länderna på andra sidan Östersjön bara en grå kontur på kartan. Det har hänt något som är fantastiskt och som vi som vanligt inte riktigt ta till oss – som det brukar vara alltså, när något riktigt stort händer.

108 John Chrispinsson: Jag vill hälsa Ulf Sundqvist välkommen, tidigare ordfö- rande för socialdemokraterna i Finland. Den Östersjövision som Göran Persson hade – hur såg ni på den från finländskt håll?

Ulf Sundqvist: Vi var oerhört glada och entusiastiska över den initiativkraft Göran, och så även Ingvar, representerade. Jag kommer väl ihåg ett av våra första möten, en SAMAK-konferens i Mariehamn som behandlade den politiska och ekonomiska förändringen, integrationen och miljön i Östersjö- området. Det var en stor sak, och jag håller med att det var en så omfattande grej att vi på sätt och vis inte har mäktat att föra det vidare. Jag vill citera Göran Persson: ”Det här är något som inte marknaden kan lösa, för det här krävs det politik. Det krävs politik av oss i Norden, det krävs politik av oss socialdemokrater.” Mitt budskap i dag är: Mer Norden, mer nordisk samarbete, mer Öster- sjösamarbete, mer socialdemokrati och mer europeisk integration!

John Chrispinsson: Tack så mycket, Ulf. Att vara partiledare är också ibland att vara statschef och statsman.

Bildspel

John Chrispinsson: Vad betyder alla dessa personkontakter, personkemin och så vidare? Vem har du tyckt bäst om? Hur fungerar det där egentligen?

Göran Persson: Jag tänkte på det i går när jag hade min mottagning och det kom så många ambassadörer. Till nästan var och en av dem hade jag en per- sonlig hälsning till deras stats- eller regeringschefer som jag betraktar som en vän, eller åtminstone som en person jag känner ganska väl. Det betyder att jag har hållit på ganska länge, och det har varit en intensiv del av mitt arbete. Det är en del som jag aldrig kunde drömma om att jag skulle ägna mig åt en gång i tiden och som jag heller aldrig trodde att jag skulle gilla. Men det har jag gjort. Det har varit fantastiska möten med utpräglade personligheter. Det är ofta människor som har erövrat sina uppdrag i hård konkurrens med andra och som har en speciell talang och begåvning. Det har genomgående varit angenämt – med något litet undantag, vilket jag just skrivit om i min bok. Mitt besök i Kina 1996 var inte något trevligt besök. Men det handlar inte om det beramade uttalandet om stabiliteten i Kina, även om det var det som kom att dra till sig all uppmärksamhet i Sverige. Det var en helt annan historia som hände i relationen till det kinesiska ledarskapet, just för att jag drev kraven på mänskliga rättigheter så hårt. Jag har även varit Nordkorea, och därifrån har jag en fantastisk

109 historia. Alla här i lokalen känner ju till Lars Engqvist. Han var den enda svenska politiker som före mig hade besökt Nordkorea med en svensk ungdoms¬delegation. Jag kom dit i spetsen för en EU-delegation och inkvarterades i ett enormt stort gästhus, i detta fattiga land. Jag fick en säng- kammare som var som en halv fotbollsplan – och jag hade hela tiden den bestämda känslan av att jag var iakttagen. Vad gör man då? Man slår på tv:n, där det fanns en kanal – CNN. Det fanns även en stor bokhylla i rummet med Kim Il Sungs samlade skrifter på engelska, inbundet och prydligt, massor med hyllmeter. Jag satte in näven på måfå, drog ut en bok, slog upp den på måfå och läste tal av den store ledaren till en svensk ungdomsdelegation 1972. Det var alltså Lasse Engqvist som stod där och tar emot Kim Il Sungs visdomsord. Då tänkte jag att om det nu är så – vilket jag trodde, men det kanske var fel – att de sitter och tittar på mig just nu, så måste de vara ohyggligt imponerade av min kunskap om Kim Il Sungs skrifter, eftersom jag direkt kunde gå fram och ta ut den enda passus som hade med Sverige att göra! Men sedan har något ljushuvud sagt till mig: Är du säker på att inte alla de där böckerna innehöll enbart Lars Engqvists tal?

John Chrispinsson: Välkommen Martin Kolberg från Arbeiderpartiet i Norge. Hur ser ni på Göran Persson?

Martin Kolberg: Låt mig först säga att Arbeiderpartiet – både som parti och regeringsparti – har haft väldigt mycket glädje av Görans nära kontakter och allt han har gjort för Norge. Det är viktigt att få sagt. Göran är alltid på plats. Han gör inte som vi ber honom, för han har integritet – det vill jag understryka – men vi kan alltid prata med honom. När vi pratar om rollen som statsman bör vi tänka på den utifrån en socialdemokratisk synpunkt. Då finns tre ord som jag gärna vill uttrycka: Demokraten – främst det som på svenska heter folkrörelsedemokraten. Det har ett fint innehåll och det måste man vara om man ska vara en bra socialdemokratisk statsman. Inspiratören – han har inspirerat oss vid många tillfällen, senast vid vår näst senaste kongress när han höll ett strålande tal som lyfte hela kongressen. Vännen – och det gäller både Arbeiderpartiet och mig personligen. Det handlar om att han bryr sig om hur det går, det handlar om samtalen – antingen i telefon eller på annat sätt. Dessa egenskaper gör honom till en stor statsman.

Göran Persson: Tack så väldigt mycket!

110 John Chrispinsson: Den sista gästen är Luis Ayala, welcome! Vilka förvänt- ningar har du på Göran Persson i hans framtida roll?

Luis Ayala: Det finns två aspekter – mannen och behovet. Jag tror att det är viktigt att politiker har värderingar och övertygelse, och Göran är en sådan politiker. Samtidigt har han erfarenhet. Man lär sig både av visioner och av erfarenheter. Han har varit statsminister, han vet vad som krävs och vad som är möj- ligt. Å andra sidan – globalt har vi ett stort behov av ledarskap och nytän- kande för att kunna hantera akuta problem som behöver både vision och erfarenhet. Det handlar om global uppvärmning, klimatförändringar och hur man ska kunna genomföra det som krävs för att klara det. Vi måste veta inte bara vad vi vill, utan också vad som är möjligt. Det finns två män från olika delar av världen – Göran och Ricardo Lagos från Chile, som precis avgått som president – som har båda dessa egen skaper. Det handlar om att ena människor från hela världen. Det handlar om förväntningar och förtröstan.

John Chrispinsson: Ska det uppdrag du fick av Luis Ayala i dag bli roligt?

Göran Persson: Det ska det verkligen bli. Nu ska jag närmast sätta mig i kontakt med Ricardo Lagos för att diskutera upplägget. Jag har också fått ett sekretariatsstöd så att det går att bedriva arbetet. Jag är glad att kunna samarbeta med min ungdomskamrat Luis Ayala. 1973 hade IUSY sin kongress på Malta. Luis var vid den tiden generalsekreterare för organisationen och jag var vald till ordförande för konferensen. Det är 34 år sedan. Det om något visar kvaliteten och kontinuiteten av vår politiska familj. Det känns så bra att du är i Sverige, min käre vän!

John Chrispinsson: Tack, Martin, och tack, Luis. Göran – det har kommit fler hälsningar från hela Europa till dig.

Videohälsningar från socialdemokratiska ledare i Tyskland, Danmark, Norge, Österrike, Frankrike, Finland, Italien, Portugal, Serbien, Storbritan- nien.

Marita Ulvskog: Göran, det här var en resa på elva år på två och en halv timme. Du har fått ett viktigt uppdrag. Du ska leva lokalt men tänka globalt. Från partiet vill vi ge dig en möjlighet att, tillsammans med Ricardo Lagos, ta Socialistinternationalens klimatkommission hit till Stockholm och ordna en internationell konferens. Det är vår present till dig. Hit ska du ta

111 de främsta tänkarna och experterna, forskarna och politikerna, och prata om vad vi gör tillsammans när det gäller klimatfrågan. Du får tänka på det på Torp är du tänder jordgloben, tänker kloka tankar och doftar på rosorna!

Marita Ulvskog överlämnar en jordglob

Göran Persson: Tack ska ni ha! Nu tycker jag att ni ska gå på fest. Själv ska jag kurera min förkylning, så att jag orkar upp i morgon bitti klockan nio för att lyssna på Mona. Jag är rörd. Det har varit en fantastisk kväll och eftermiddag. Det är märkligt vad bra man är – tänk, det har jag aldrig förstått förut! Icke desto mindre suger jag i mig allt och känner mig riktigt lycklig. Och när man sedan får en jordglob över det vackraste som finns, kan man resa runt i tanken och titta. Vi får se om inte även Torp är utsatt – jag skulle tro det. Tack ska ni ha, vi syns i morgon bitti. Ha en trevlig fest!

Ajournering

Förhandlingarna ajournerades klockan 19.05.

Söndagens förhandlingar 18 mars

Ordförande: Ulla Lindqvist Sekreterare: Pernilla Östberg och Bengt Harju

Återupptagna förhandlingar

Kongressen beslöt:

att återuppta förhandlingarna klockan 09.00.

Tjänstgörande kongressordförande: Jag vill börja med att tacka för en jättetrev- lig kväll. Det var verkligen trevligt på Münchenbryggeriet – sång, dans, mat och allt. Jag tycker vi tackar dem som arrangerade det med en applåd, och för att få upp livsandan förslår vi i presidiet att vi dessutom sjunger Luffaren, vers ett, två och sista versen!

Unison sång

Tjänstgörande kongressordförande: Programmet i dag ser ut som följer: Först ska vi förrätta val till partiorgan. Därefter ska Marita Ulvskog dela ut ett

112 medlemsvärvarpris. Sedan kommer Mona att hålla sitt tal, och sedan fort- sätter den allmänpolitiska debatten.

Ordförande: Jörgen Linder och Lena Hallengren

Dagordningens punkt 7 Val av partiorgan

Dagordningens punkt 7.2 Fyllnadsval till verkställande utskottet

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Nu när Mona Sahlin har gått in som ordförande ska det förrättas fyllnadsval efter henne. Valbered- ningen föreslår Thomas Östros.

Beslut

Kongressen beslöt enhälligt: att välja Thomas Östros som ledamot till verkställande utskottet i enlighet med valberedningens förslag. att punkten förklaras omedelbart justerad.

Thomas Östros, verkställande utskottet: Stort tack, kära partivänner, för ett stort förtroende. Vi har ett jättejobb framför oss – att förnya partiet, att bygga förtroende och att med Mona i spetsen komma tillbaka och bygga landet. Det känner jag väldigt starkt inför. Men det kommer inte att räcka med en partiledning och ett vu, och inte ens en partistyrelse. Det är alla ni och det är hela partiet som måste komma på fötter med ett folkrörelsearbete. Att sträcka ut händerna för att få kontakt, ideologisk diskussion, nya initiativ, spännande debatter runt om i landet. Det har vi alla ett ansvar för. Jag ska göra mitt bästa med det förtroende ni har gett mig. Stort tack, kära partivänner!

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Thomas Östros har tidigare varit suppleant i verkställande utskottet, och därmed blir hans plats som suppleant ledig. Där föreslår valberedningen Sven-Erik Österberg.

113 Beslut

Kongressen beslöt enhälligt:

att välja Sven-Erik Österberg som suppleant till verkställande utskottet i enlighet med valberedningens förslag

att punkten förklaras omedelbart justerad.

Sven-Erik Österberg, verkställande utskottet: Precis som Thomas Östros vill jag tacka för det förtroende ni har givit mig genom platsen i det verkstäl- lande utskottet; jag tycker att det känns jättespännande. Med tanke på den fantastiskt fina dag vi hade i går, med valet av Mona där man blev riktigt rörd, och den fina avtackningen av Göran, så känns det otroligt fint att få vara med i det här gänget som ska jobba framåt och se till att vi gör ett fantastiskt val 2010, tar tillbaka makten i Sverige och förflyttar borgarna tillbaka där de ska vara – i opposition. Tack ska ni ha!

Dagordningens punkt 7.3 Fyllnadsval till partistyrelsen

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Det här gäller fyllnadsval till partistyrelsen. Efter Inger Lundberg föreslår vi Sören Larsson, Örebro län. Efter Sven-Erik Österberg föreslår vi Pia Nilsson, Västmanland – och låt mig tillägga – Sala. I stället för Gunnar Hofring föreslår vi Margareta Widén-Berggren från Uppsala län.

Beslut

Kongressen beslöt:

att välja Sören Larsson, Margareta Widén-Berggren och Pia Nilsson till ledamöter i partistyrelsen i enlighet med valberedningens förslag.

att punkten förklaras omedelbart justerad.

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Efter Berndt Sköldestig, Östergötland, föreslår vi Mattias Ottoson som suppleant till partistyrelsen.

114 Beslut

Kongressen beslöt: att välja Mattias Ottosson som suppleant till partistyrelsen i enlighet med valberedningens förslag. att punkten förklaras omedelbart justerad.

Dagordningens punkt 7.4 Val av ordförande i programkommissionen

Föredragning och förslag Lena Hjelm-Wallén, valberedningens ordförande: Detta är valberedningens sista uppgift vid den här kongressen, och det gäller ett fyllnadsval efter Göran Persson. Vi föreslår partiordförande Mona Sahlin.

Beslut

Kongressen beslöt: att välja Mona Sahlin till ordförande för programkommissionen i enlighet med valberedningens förslag. att punkten förklaras omedelbart justerad.

Ordförande: Ulla Lindqvist och Karl-Petter Thorwaldsson

Medlemsvärvarpris Kära vänner. Trots att vi förlorade valet var det faktiskt 1 942 000 män- niskor som röstade på vårt parti det senaste valet. För många av dem är hela deras identitet att de är socialdemokrater. Hur många av dem är medlemmar i vårt parti? Väldigt, väldigt få. Det vi har talat om under gårdagen, under många månader och under flera år – att stärka partiet, att renovera partiet, att finna nya starka och sega organisatoriska former, att ta bättre hand om både nya och gamla medlemmar – allt detta handlar ytterst om att vi måste ställa den där inledande frågan, som vi blivit så dåliga på: Vill du bli medlem i vårt parti? Det här kommer att vara en jätteuppgift för oss framöver. Vi måste bli betydligt fler. Vi måste värva, vi måste ta hand om dem som kommer till oss, och vi får inte glömma bort dem som redan finns hos oss. Vi måste kunna

115 introducera människor för partiet, så det blir viktigt och roligt att vara med. Det är klart att alla som kommer till vårt parti gör det för att de vill påverka. De måste få en chans att göra det. De måste bli involverade. Och sedan ska det också vara kul! Det finns några partidistrikt som de senaste åren varit goda förebilder för oss andra. 2005 var Göteborgs partidistrikt väldigt duktiga, bäst av alla, på att ta hand om de nya medlemmarna och fylla på med väldigt många nya. Därför har Göteborgs partidistrikt fått medlemsvärvarpriset för 2005 – 50 000 kronor för valfri utbildning i partidistriktet. År 2006 var det Söder- manlands partidistrikt som var förebilden, som klarade att både ta hand om dem som redan fanns hos oss, värva många nya och få dem att stanna kvar hos oss – att komma in i jobbet och känna sig hemma. Därför får Söder- manlands partidistrikt medlemsvärvarpriset för 2006, också det 50 000 kronor för valfri utbildning. Jag skulle vilja att representanter för båda dessa partidistrikt kommer upp på scenen och att vi andra gömmer detta i våra hjärtan. Sedan, när kongressen är slut, försöker vi använda de arbetsmetoder som dessa partidistrikt har använt, och dessutom många nya som vi själva finner ut, så att vi faktiskt blir väldigt många fler än i dag. Först har vi Anneli Hulthén från Göteborgs partidistrikt och sedan har vi Hans Ekström och Roger Ljunggren från Södermanlands partidistrikt.

Anneli Hulthén, Göteborg: Tack så mycket för det fina priset. Jag måste er- känna – jag är inte den som är bäst på att värva medlemmar i Göteborg. Vår bäste medlemsvärvare heter Abbas. Han glömmer aldrig att ställa frågan. Därför är han en väldigt bra representant för många av våra nya medlemmar. De heter Abbas, de heter Reza och de heter Berin, och alla möjliga andra namn som vi inte så ofta har sett i vårt parti förut. Jag är helt säker på att när Abbas ser det här diplomet, så kommer han att vara oerhört stolt, och jag tror att med det nya ledarskapet, med Mona och med fokus på det gröna folkhemmet, så kommer det inte att bli svårare i Göteborg att värva ännu fler medlemmar. Tack så hemskt mycket!

Hans Ekström, Södermanland: Vi sörmlänningar har anledning att skärpa oss nu, för vi har ju förlorat partiledarposten till Stockholm! Men SSU har satt igång ett bra jobb hos oss. Det är det sjätte största SSU-distriktet, och det är målet även för partidistriktet att bli det sjätte största. Så se upp, Stockholm!

Tjänstgörande kongressordförande: Jag vill understryka kongressens tack till de båda vinnarna. Vi har lite att kämpa för till nästa kongress, för att se till att fler distrikt får pris. Det är med medlemmar som med allt annat – man måste våga fråga!

116 Anförande, linjetal – Mona Sahlin Partivänner, det var en fantastisk dag i går. Vi dansade, i alla fall jag, alldeles för mycket, så det var även en fantastisk kväll. Nu vill jag tala om framtiden. Just den här stunden, oj – vad jag har längtat efter den! 118 år – så långt, vet vi alla, sträcker sig vårt partis långa och stolta historia. Nu står jag här med en lätt svindlande känsla i benen och kroppen, som socialdemokraternas sjunde kongressvalda ordförande och den sjunde kvinnliga partiledaren i hela Socialistinternationalen – för fler är det inte. För första gången har ni valt en kvinna till partiordförande. Nu förstår jag hur stark den önskan har varit hos många partimedlemmar. Jag är stolt, förstås, över att vara den första kvinnan som får det uppdraget. Så sträck på er alla kvinnor i hela arbetarrörelsen, för det här gäller er också! När jag var 25 år valdes jag in i riksdagen som den då yngsta ledamoten. Det svindlade rätt mycket då också, när jag gick in i riksdagens kammare för första gången och blev utslängd för att jag hade jeans på mig – så var det då. Min motpol på många sätt kom snart att bli en mycket viktig och speciell vän. Det var riksdagens då äldste ledamot – han hette Gunnar Sträng. Det var skönt att ha någon att tala med, för vi kom verkligen att samtala, som hade en så lång erfarenhet av partiet och politiken. I dag tillhör jag inte precis de yngsta, och inte behöver jag känna mig ensam i den rollen heller. Det räcker att titta ut här så ser jag att det är många som har erfarenhet, och det känns tryggt att veta. Vi kom att samtala mycket, Gunnar Sträng och jag. För mig var det lite som att resa ut i ett Sverige som inte jag själv hade upplevt. Ett Sverige som det hade varit och ett mycket spännande samtal över hur det skulle kunna bli. Vi pratade mycket om framtiden. Om hur viktigt det var att hålla visionen levande - om vilket samhälle vi ytterst ville att våra barn och barnbarn ska leva och bo i. Men vi pratade faktiskt även om rädslan för det nya, som många kände också då. Men Gunnar hade, som ni alla vet, en orubblig framtidstro. Är vi bara trogna våra ideal – han pratade mycket om solidaritet, frihet och rättvisa – så behöver vi aldrig vara rädda för det nya. Gunnar Sträng älskade att berätta om sina möten – det vet ni som fick träffa honom. Alla möten runt om i landet cyklande, gående, så småningom med bil – arbetare, kvinnor och män, stadsbor och landsbygdens folk, Folk- rörelsesverige – men kanske allra mest fackföreningsrörelsen. I dag är fackföreningsrörelsen, och därmed löntagarna och hela arbetar- rörelsen, utsatt för en mycket stark och samlad attack från högern, starkare än vi sett på länge. Den moderatstyrda regeringen genomför nu dramatiska försämringar, för det är det verkligen, på arbetsmarknaden. De gör det snabbt och slarvigt, utan att lyssna på fackföreningsrörelsens varningar, utan att lyssna på människors oro.

117 Moderaterna påstår sig älska kollektivavtal, samtidigt som de vill försvaga facket. Det går inte ihop – inte det heller. Arbetarrörelsen består av fackföreningen och partiet. I dag behöver vi varandra mer än vi har gjort på länge. Vi tar fighten nu, precis som Gun- nar gjorde, precis som vi har fått göra så många gånger förr, och vi gör det tillsammans. Sida vid sida. Partiet och LO. S-föreningen och fackklubben. Wanja och jag. Wanja, som jag uppskattar så mycket, och i går när vi samlades på Sergels Torg i LO:s manifestation för kollektivavtalen kände vi det, båda två: Vi har starkt stöd! Nu gäller det att hålla i och hålla ut, och det ska vi göra för vi inser att kollektivavtal och en stark fackföreningsrörelse – de hör ihop. Den kampen tar vi tillsammans, eller hur? Vad handlar socialdemokrati om i grunden? Det kan man beskriva på många, många sätt. För mig handlar det, mer än något annat, om frihet. “Slav stig upp för att slå dig fri.” Socialdemokratin har alltid varit just det – en frihetsrörelse. Kampen för arbete har varit grundläggande. För ingen är så ofri som den som inte har en egen försörjning, inte får göra nytta, inte får känna sig behövd. Arbete åt alla – men också vettiga arbetsvillkor, löner, trygghet. Vår historia är verkligen fylld av strider just för individens frihet. För rätten att få rösta, tycka och säga vad vi vill. För rätten till inflytande, rätten att organisera oss. För bostäder med ljus och vatten och innedass, så man kunde hålla sig frisk. För kortare arbetstid och semester, så att livet också skulle ge tid för barnen, vänner, familjen. För drägliga pensioner åt alla. Den här kampen är inte slut. Nya ofriheter växer ständigt fram. Människors längtan efter frihet är lika stark i dag. Men vart har frihet som ord tagit vägen i vårt politiska språk? Vi får inte låta högern lägga beslag på begreppet frihet. De talar snarare om sin allt för begränsade valfrihet, eller om den inskränkta friheten att få göra skatteavdrag. Vi ska tala om verklig frihet. Frihet handlar om att kunna göra sina egna livsval och styra sitt liv; att få möjlighet att studera och plugga även om ens föräldrar aldrig fick göra det; att få en chans till och en till och en till; att få misslyckas utan att räknas ut; att få testa gränser och normer och skapa sig egna – och få respekt för det; att få välja radhus, man och barn som jag har gjort – eller att gifta sig med någon av samma kön, som Elisabeth och Minna har gjort. Frihet som i möjligheter, öppenhet och respekt. Frihet som i makt över sitt eget liv utan att trampa på andra. Frihet som i att få förverkliga sitt livs äventyr. Partivänner, därför förutsätter verklig frihet också jämlikhet. Därför kräver verklig frihet både solidaritet och ett eget personligt ansvar. Vi bär

118 med oss insikten att ökade klyftor inte bara minskar friheten för de utsatta. Ökade klyftor minskar allas frihet. Att få makten har inget egenvärde men det är vägen att förändra. Det är min socialdemokrati. Det är vår socialdemokrati. Låt oss ta tillbaka frihets- begreppet och göra socialdemokratin till den befrielserörelse vi ytterst är, och alltid måste vara. Jag är inte bara den första kvinnliga socialdemokratiska partiledaren – jag är också en som blivit vald i opposition. Det har inte hänt på många, många år. Vi är i opposition och opposition ska vi ägna oss åt. Men vi måste också ägna tid åt att förstå varför vi står här i dag som ett parti just i opposition. Vad fick människor att tvivla på vårt politiska alternativ? Med ödmjukhet och självkritik måste vi bena upp valförlusten. Vi ska inte undvika den diskussionen, för den är fruktbar. Den gör oss starkare som parti och som folkrörelse. Efter förlustvalet förra gången, 1991, skrev Anna Lindh såhär i sin valanalys: ”Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning i dag.” Så sade Anna. Kritik är inte farligt. Vi har kärleksfulla kritiker i vårt parti också i dag. Jag har träffat många av dem de senaste månaderna när jag har varit ute och rest i alla partidistrikt. Vi har pratat många timmar om framtiden men också om valförlusten. En återkommande fråga, som en partikom- pis i Sundsvall formulerade har varit: ”Vi skrev på valaffischerna att alla ska med – men vart?” Det är ett sätt att formulera frågan. Vi uppfattades inte som bärare av en tillräckligt stark vision. Vi lyckades inte tydliggöra våra drömmar, vår ilska, vad socialdemokratin ville och att det spelar roll vem som regerar. Vi verkade ibland försvara systemen, kanske mer än dem som systemen är till för. Vi framstod kanske som mer nöjda än stolta. Så här skriver en annan ung kvinna, Maryam Yazdanfar, riksdagsledamot från Solna, i en krönika hon kallar ett vykort från förorten: ”Bygger ditt politiska engagemang på maxtaxan i förskolan? Eller på att den sjukpenninggrundande inkomsten ska baseras på dina inkomster sex månader tillbaka i tiden eller tolv? Det gör inte mitt. Likt förbannat stod jag i samband med dörrknackningar och i valstugan och talade om enhetstaxa i kollektivtrafiken och subventionsgrader i tandvårdsreformen. Detta medan våra politiska motståndare berättade en berättelse. Berättelsen om att folkhemmets medlemmar kanske inte är riktigt lyckliga.” När vi socialdemokrater är som starkast bär vi med oss våra värderingar

119 och vår kamp för trygghet samtidigt som vi drivs av en rastlös vilja till förändring och en vision om ett framtida Sverige där varje individ är fri att förverkliga sina livsdrömmar. Vägen dit går genom våra allra kärleksfullaste kritiker, det är jag övertygad om. Vi ska både slå vakt om tryggheten och vilja omfamna äventyret. Och alltid, alltid vara en förändrande kraft. Däri, partivänner, ligger vårt uppdrag. Jag tror och jag vill att vi ha en öppen, spännande och nyfiken eftervals- debatt. Partiets valanalysgrupp ska snart presentera sina slutsatser. Det är inte en slutpunkt utan en startpunkt för vårt fortsatta arbete. Vi ska lyssna och ta till oss. Vi ska förändra där det behövs. Vi ska ompröva vår politik tillsammans med medlemmar och väljare. Vi måste öppna upp vår folkrörelse för nya grupper och lyhört hitta nya sätt att kanalisera deras samhällsengagemang. Vi ska ta tillvara nya tekniska möjligheter så att vi kan kommunicera med fler. Vi måste bredda våra kon- taktytor, hämta inspiration och fantasi hos forskning, föreningsliv, hos kultur och näringsliv. Vi behöver bli mer nyfiket som parti. I dag är vi 125 000 partimedlemmar, och precis som Marita sade så behö- ver vi värva fler. Men vi måste också behålla dem vi har, så att vi kan bli en stark folkrörelse igen. Det måste finnas sätt att vara aktiv utifrån sina egna förutsättningar och sin egen livssituation. Också i vårt parti måste livspusslet gå ihop. Politiskt engagemang ska inte vara ett dåligt samvete – det ska vara lust, det ska vara vilja och det ska vara värderingar. När jag har rest runt i landet har vi samtalat mycket om att vi måste för- nya och bredda ledarskapet. Det handlar om en hållning inom hela partiet – i s-föreningar, i arbetarekommuner, i partidistrikt, ja kanske till och med i en och annan fackklubb. Fler företrädare måste få plats och möjlighet att delta i debatten, interndemokratin måste förstärkas, laget alltid är större än jaget. Ett sådant ledarskap gör både oss som parti och mig som partiledare starkare. Men det handlar också om partiets förhållningssätt utåt, gentemot medborgare och väljare. Vi ska ju möta gemensamma behov tillsammans – inte åt andra. Vi ska vara medborgarens företrädare – inte systemens. Det är det ledarskap vill jag stå för tillsammans med er. Glöm aldrig att det är vårt parti! Partivänner – ”Ni blir den första generationen som inte får misslyckas. I varje fall inte på tre helt avgörande områden.” Så sade Olof Palme när han talade till SSU-kongressen 1984. Jag var där. Jag vet att många av er som sitter här också var med på den kongressen. Jag tillhör den generationen, och egentligen tillhör vi alla den generation som inte får misslyckas. De tre områden Olof Palme lyfte fram var jobben, miljön och freden. I dag vill jag lägga till ett område, och det är välfärden. ”För att kunna undgå misslyckandet”, sade Olof Palme till SSU-kongressen, ”måste ni först

120 och främst ha en obändig framtidstro, en övertygelse om att problemen är möjliga att lösa, tillsammans, genom politiska åtgärder, till förbättring av samhället.” Partivänner, moderaterna hade en kampanj för några år sedan som vi ska påminna oss om: ”Vi är inte politiker – vi är moderater.” Men vi är socialdemokrater och därför är vi politiker. Vi vet också att vi är den generation som måste lyckas. Jag vill lyfta fram några saker som jag tycker det är viktigt att vi har med oss när vi diskuterar de här frågorna åren vi har framför oss nu. För det första, miljön – klimatfrågan och den gröna omställningen, det gröna folkhemmet. På samma sätt som vi en gång byggde landet måste vi nu bygga om det. I dag ökar medvetenheten om varför. Global uppvärmning. Glaciärer som smälter. Öknar som breder ut sig. Havsnivåer som stiger. Extremt väder. I dag är också vetenskapens kvinnor och män överens: Det är utsläpp orsakade av mänskliga aktiviteter som bär skulden. Och är det vi människor som skapat problemen, precis som Göran sade i går, så är det också vi män- niskor som kan och måste lösa dem. Det är inte det land som sist tar steget ut ur fossilsamhället som vinner. Det är precis tvärtom. För Sverige, som redan går före, finns enorma möjligheter, inte minst för nya jobb. Ingen bransch växer som miljöteknik- branschen. Redan i dag skriker världen efter hållbara produkter, och jobben kommer att bli fler. Men tro inte att marknaden själv skapade den utvecklingen. Tillväxtboomen har kommit till stånd genom effektiva styrmedel och målmedvetna satsningar. Det behövs politiska beslut, tydliga spelregler och bred samverkan. Få saker gör mig därför så arg, men också så sorgsen, som den moderatstyrda regeringens brist på engagemang och konkreta åtgärder. De har sin egen form av klimat- och energiöverenskommelse – ett löfte att inte göra någonting alls under fyra år. En slags terrorbalans med kärn- kraften i centrum, för såhär säger de: ”Ni kan inte kräva nedläggning för då kräver vi en utbyggnad.”. Klimathotet kräver både samhällsansvar och ett eget personligt ansvar. Det är ju det som är politik! Sverige är i dag världsledande på det som kallas gröna certifikat. Dessa har redan fått fram fem TWh förnybar miljövänlig el, lika mycket som den hushållsel som krävs till en miljon villor under ett helt år. Certifikat kan låta tekniskt, men egentligen handlar det om att politiken i lag slår fast ett krav, ett slags grupparbetsuppgift till marknaden. Antingen lever det enskilda företaget upp till lagen självt, eller så köper man ett intyg, ett certifikat, av ett annat företag som ligger i framkant. På det sättet tjänar de företag som är mest miljövänliga mest och bäst med pengar. Systemet bygger på devisen att marknaden verkligen är en usel herre men en god tjänare.

121 Nu är det dags att gå vidare med två nya certifikat. Det första ska driva fram omställningen i transportsektorn – för vi ska kunna älska bilen men hata bensinen – och det andra ska driva fram energieffektiviseringen, som är så stor i sina möjligheter att det är som en energikälla i sig. Det här vill jag att vi utvecklar de närmaste åren i opposition. Vi vet att det brådskar, till skillnad från regeringen. På kort sikt är kanske det allra viktigaste att vi skapar möjligheter för alla konsumenter i vårt land, var och en av oss, som förstår klimatproblemen och som vill vara med och också ta ansvar i sin egen vardag. Man kan inte begära att var och en ska göra en livscykelanalys på allt man köper. Men i samverkan med näringslivet kan man ta fram enkla verktyg, så att alla kan vara med och göra skillnad. Jag vill att vi socialdemokrater bjuder in den svenska livsmedelsbrans- chen, energibranschen och företrädare för transportsektorn och tillsammans arbetar fram en enhetlig klimatmärkning så att de som vill ta sitt ansvar också får en chans. På 2005 års partikongress satte vi, efter Görans mycket goda ledning, upp målet att bryta beroendet av fossila bränslen till år 2020. Nu har regeringen om inte lagt ner, så åtminstone kollrat bort, det mesta av Oljekommissio- nens arbete. Det är verkligen bedrövligt. Jag vill att vi fortsätter detta arbete i partiets regi. Vi har ingen tid att förlora. Jag tror och hoppas att framtidsdebatten en gång för alla gör de gröna frågorna till något som engagerar alla våra medlemmar och förtroendevalda. Uppgiften är lika stor, lika viktig och lika samhällsomdanande som kampen mot klassamhället var för 100 år sedan. Så stor måste den frågan bli för oss. Det finns ingen utmaning, ingen fråga, som är så tydligt internationell till sin karaktär som just klimatfrågan. Den kan inte lösas om inte världens länder väljer att samarbeta. Men man kan inte som regeringen, och framför allt Reinfeldt, använda det faktum att klimatförändringarna är ett globalt problem till att fly från det egna ansvaret. Det leder till att ingen går före och visar vad som är möjligt. Vi socialdemokrater kommer att driva på regeringen och den alltid så lågmälda och ödmjuka Maud Olofsson, som säger att hon inspirerat George Bush. Jag nöjer mig med om jag kan inspirera och förflytta Fredrik Reinfeldt från att tro att miljöpolitik handlar om att byta färg på sitt partis affischer. ”Moderaterna, de gröna” – så säger de. Snarare borde de säga: ”Modera- terna, de nya kameleonterna”. Den andra frågan som vi inte får misslyckas med, som Olof Palme sa, är starkt kopplad till den gröna omställningen. Det gäller jobben. Sverige har hittills varit vinnare i den globala konkurrensen på många sätt. En stabil arbetsmarknad med trygghet i förändring har gjort oss öppna

122 för det nya, det moderna. En hög kunskapsnivå, en offentlig sektor som har haft förutsättningar att anställa i en tid då behoven av vård och omsorg ökar. Arbetsmarknadspolitiken har haft resurser. Basindustrin har fortsatt fylla en viktig roll i ekonomin. Samtidigt växer det fram mindre företag med nya idéer, tjänster och produkter. Vi har all anledning att vara stenhårda i vår kritik av högern, mot det de gör nu. Men vi måste också vara självkritiska. Har vår egen politik varit tillräckligt bra? Räcker de medel vi hittills använt för att få en betydligt lägre arbetslöshet och högre sysselsättning? Alltför många blev kvar i arbetslöshet. Vi lyckades inte tillräckligt bra med att slussa människor tillbaka. Vi kämpade med sjukskrivningarna. Ändå hamnade människor långt, långt bort från ett jobb och en egen inkomst. Vi kämpade mot diskrimineringen men den är ännu ett växande problem. Därför måste vi också vara tydliga med vad som är och förblir kärnan i den socialdemokratiska arbetslinjen. Jag tycker vi ska formulera det såhär: Vi ser arbete som en rättighet – men att delta i arbetslivet efter förmåga ser vi också som en skyldighet. Vår samhällsmodell kräver att alla är med och hjälps åt att upprätthålla välfärden. Då blir det tydligt. Vi tänker utveckla vårt alternativ utifrån det synsättet. Rätt och plikt. Vi socialdemokrater accepterar inte en arbetsmarknad som ställer män- niskor åt sidan. Därmed är det också vår uppgift att skapa en arbetsmarknad där alla får plats och ett samhällsklimat där alla också tar sin plats och sitt utrymme. De som arbetsgivarna möter med beskedet att de är lite för gamla eller lite för unga, har ett namn som är lite för svårt att uttala, som är homo- sexuella, som inte är fysiskt perfekta, de som får höra att de har för många sjukdagar eller en för klen utbildning – dessa måste vi ha för ögonen när vi formulerar vår arbetsmarknadspolitik. Vår inriktning ska vara både inkomsttrygghet och förändringstrygghet. Både och. A-kassan är en del i detta – även om vi inte i dag kan säga exakt hur våra förslag ska se ut inför valet 2010, även om vi i dag inte har en aning om hur mycket mer den borgerliga regeringen kommer att ge sig på våra trygghetssystem, kommer tryggheten att vara en fråga också i valet 2010. Vi ska ha en bra och stark a-kassa. Vi har inte råd med en dålig a-kassa, för vi har inte råd att vända människor ryggen. Det kommer det att stå strid om också i nästa val. Vi ska utveckla det livslånga lärandet så att människor klarar de ständiga förändringarna i arbetslivet. Återkommande chanser i form av utbildning måste vara en hörnsten i vår arbetslinje. Vi måste utforma nya smarta sätt att utbilda och kompetensutveckla, att ha högkvalitativa arbetsmarknadspolitiska program. Om vi inte kan bygga broar mellan lediga platser och arbetssökande riskerar vi inflation och arbetskraftsbrist.

123 Vi ska hitta nya personliga stöd och lösningar inom arbetsmarknadspolitiken, för både arbetstagare och företagare. Vi ska även hitta anställningsfor- mer som passar den som varit borta länge från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in på den. Wanja och jag har tagit varandra i hand på att arbeta stenhårt tillsammans för att förändra integrationspolitiken och göra antidiskriminering till en huvudfråga. Vi ska utveckla arbetslivet – arbetets innehåll och villkor. Det arbete som vi inlett tillsammans med Kommunal för att göra den offentliga sektorn till en mönsterarbetsgivare måste fortsätta. Den diskussionen behöver även breddas, tycker jag, till att omfatta arbetslivets villkor, om arbetsmiljö och stress, om hierarkier och inflytande, om löner och scheman, om ansvar, om kamratskap. Förra året nyanmäldes 610 000 lediga platser till arbetsförmedlingen. Det är en fantastisk siffra. Trots det växer långtidsarbetslösheten bland de unga. Det är regeringens politik. Det börjar bli svårt att hitta utbildad arbetskraft – ändå slaktar Littorin de arbetsmarknadspolitiska programmen. Snacka om att gå i otakt – han måste vara moderaternas svar på Lasse Brandeby i Let´s Dance. Så är det bara – maken till otakt finns inte, men Brandeby har i all fall haft vett att be om få bli utröstad, till skillnad från Littorin! Partivänner, vår framtidsdiskussion om jobben måste rymma också små- företagaren och entreprenören. Egentligen är det inget kontroversiellt, men ändå känns det fortfarande som om det behöver sägas. Högt och ofta. Och det tänker jag göra. Ska vi socialdemokrater utveckla arbetslivet så att det passar fler, ska vi ha en dynamisk svensk arbetsmarknad där det växer fram nya jobb, måste vi också förstå bättre vad som driver våra entreprenörer. Det är dags att vi gör oss av med en del fördomar. Sveriges entreprenörer driver en verksamhet fjärran från näringslivets toppdirektörer, långt från alla guldkantade optionsprogrammen. De entre- prenörer jag möter är ofta verkliga eldsjälar. Men drivkrafterna är olika; att förverkliga en dröm, att få vara ”sin egen”, att slippa underordna sig, att få visa att man kan och att det går, att skapa något som växer, att tjäna pengar. Sällan blir dock entreprenören rik på verksamheten. Löner och andra livsvillkor är ungefär som för många löntagare. Företagaren eller entreprenö- ren behöver – precis som alla vi andra – trygghet för att våga satsa mer och trygghet för att kunna möta globaliseringen. Vi socialdemokrater kan också bli entreprenörernas parti. Vi borde egentligen redan vara det, för är det några som tror på människans vilja att växa, lära och pröva sig fram, vara kreativ, tro på sin idé, våga utveckla nytt, så är det ju vi. Vi tror att människor har de här drivkrafterna inom sig. Vi tror inte att de behöver piskas fram, vi tror att entreprenörerna behövs. Så vi tar med oss entreprenörerna i framtidsdiskussionen om jobben. Det är min bön till er.

124 Jag vill att vi också tittar närmare på tjänstesektorn. Tjänstesektorn är redan i dag större än industrisektorn i antal sysselsatta och som andel av BNP. Ingen sektor växer just nu så fort som den. Men jag är rädd att högerreger- ingen bryter den positiva spiralen. Skeva skattesubventioner som gynnar hundpsykologer och astrologer men som missgynnar industri och detaljhan- del, i kombination med sänkta ersättningsnivåer, riskerar i stället att driva fram den låglönemarknad vi socialdemokrater med rätta fruktar. Men vi ska inte ha det som i USA där många tvingas ha ett och ett halvt eller två jobb för att betala hyran. Framtidsjobben finns högre upp i förädlingskedjan också i tjänstesektorn. Låt oss sikta högt och utforma en politik för framtidens tjänstesektor. Då kan vi bidra till många fler av de nya jobb som vi så väl behöver. Det här handlar om en sektor i skarp konkurrens, inte minst på områden som utbildning, media, reklam, turism, miljöteknik och IT, men det finns andra delar som inte är lika konkurrensutsatta. Här kan det rymmas en ekologisk, kulturell eller kanske existentiell, dimension: Är det önskvärt att vi lägger allt mer pengar på allt fler prylar? Det har generationer frågat sig i många årtionden. Är det inte bra med tjänster som i stället kan möta mångas önskan om kvalitet i livet, mer kunskap, kultur, upplevelser eller mer tid? Hur kan vi stimulera det positiva som tjänstesek- torn kan erbjuda? Har vi en politik som säkerställer konkurrens på lika villkor? Hur skapar vi bra arbetsplatser inom tjänstesektorn? Hur påverkas utbildningspolitiken, det lokala och regionala tillväxtarbetet, forskningen? Det här är en ny verklighet och en ny möjlighet. Jag vill att vi bejakar diskussionen som ett led i vår politik för full sysselsättning. Låt Maud Olofsson fortsätta låtsas att hushållsnära bävrar – eller vad det nu var – är framtiden, så utvecklar vi hela tjänstesektorn i stället! Riktiga jobb, det har för högern alltid varit jobb i den privata sektorn. För oss är alla jobb riktiga, men få jobb är viktigare än de i offentlig sektor. Under de närmaste tio åren kommer tiotusentals personer att behöva rekryteras till den offentliga sektorn. Vården och omsorgen står inför ett stort generationsskifte. Men lockar offentlig sektor alla dessa nya engage- rade människor till sig i dag? Svaret är – nja. Vi måste gå vidare med att utveckla arbetsplatserna och inflytandet. Men vi måste också tala högre om kvinnolönerna. På kongress efter kongress har vi slagit fast parternas ansvar. Gång på gång har vi sagt att det måste bli ett slut på lönediskrimineringen. Men kvinnor tjänar fortfarande bara 92 procent av männens löner. Vårdens och omsorgens kvinnor tar hand om det allra viktigaste vi alltid kommer att ha: våra barn, våra gamla föräldrar, våra nära och kära. Hur länge ska vi acceptera att de gör allt detta som vi inte kan vara utan, för 16 000 kronor i månaden?

125 Nu har LO samordnat sig för att inför avtalsrörelsen kunna ställa ännu tydligare krav. Det är viktigare än någonsin när högerregeringen, med a- kassan som bräckjärn, försöker att pressa lönerna nedåt. Så partivänner, vi måste hjälpas åt nu, både centralt och lokalt. Vi ger våra fackliga kamrater vårt helhjärtade stöd. Halva makten, hela lönen och rätt till heltid – det är på tiden att vi står upp för det, alla delar av rörelsen! Som kvinna vill jag också att vi tar klivet – med sylvassa klackar – och visar att vi är feminister. Att vi ser behovet av att ha jämställdhetsglasögo- nen på oss hela tiden. Har vi en gång satt på dem, så går de inte att ta av när vi ser att 70 000 kvinnor i världen dör varje år i osäkra aborter, när vi ser dödsstraff för lesbiska kvinnor, när vi ser motståndet i Sverige mot att ge utländska kvinnor rätten att göra abort i Sverige. När vi hör Reinfeldt säga: Bort från bidragsberoendet – därför ska vi införa vårdnadsbidrag! Allt kristdemokraterna är för är det en bra princip att vara emot, tycker jag. När de nya kameleonternas partisekreterare Schlingman säger, att nu ska de jaga kvinnorna, så säger jag bara en sak: Spring! Den offentliga sektorn, välfärdens verksamheter, måste hålla högsta kvalitet. I hela landet. Välfärden ska fördelas efter behov. Då behöver varken låg- eller högavlönad fundera över om hur man ska kunna betala den operation man behöver. Man behöver betala skatten, och den ska följa inkomsten. Man behöver inte riskera nobben av försäkringsbolaget för att något ser illa ut i hälsointyget, och man behöver inte jämföra premier och villkor. Alla får bästa försäkringsskydd. Så har välfärden blivit ett kitt som håller ihop Sverige, ett mål som vi har enats om tvärs över klassgränserna. Det har ofta varit meningen med socialdemokratin – att binda ihop olika grupper i sam- hället, ytterst därför att nästan alla förstår att om skillnaderna blir för stora i ett samhälle så kommer det till sist att göra samhället otryggt för alla. Mina ungars och andras barns framtid hänger ihop. Så här har det fungerat länge, och så vill de allra flesta som bor i Sverige att det också ska vara. Ändå blir det nu möjligt för landstingen att sälja sina stora sjukhus, att inrätta vad de kallar vinstdrivande vårdgallerior. Likvärdighet och demokratisk insyn riskerar att försvinna. Med moderaternas trafikskadeförsäkring prövas möjligheten att tvinga människor att betala premier efter hur kostsamma de kan tänkas bli för vården. Skyddet från a-kassan, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen försämras. Så växlar Sverige spår – från skattefinansierad välfärd, lika för alla, mot ett system där var och en sköter sitt med hjälp av den egna plånboken. Här måste det till solidaritet. Solidarisk, brukar Margot Wallström säga, det är man eller så är man det inte. Det är ungefär som när man är gravid – man kan inte vara lite gravid. Och vi står upp för att vara solidariska. Det blir hård politisk strid mot den

126 moderatstyrda regeringens politik, samtidigt som vi självkritiskt ska granska vår egen välfärdspolitik. Vi ska diskutera varför det finns så många orättvisor och klyftor som dagens välfärdssystem inte rår på. Människan är inte ensidig. Hon är inte en ersättningsnivå. Hon är inte en egenskap – som arbetare, kvinna, tornedaling, närsynt eller anhörig. Hon är inte stark. Hon är inte svag. Hon är inte sjuk eller frisk, full av resurser eller utsatt. De flesta av oss är detta samtidigt, fast i olika doser över tiden och vi socialdemokrater har skapat fantastiska system för att lösa ett problem i taget. När du kommer in till akuten med en hjärtinfarkt så får du världens bästa vård, även om du skulle vara hemlös. Det får alla – och vi vill att så ska det vara. Men sedan? När du väl fått världens bästa hjärtinfarktsvård och behö- ver en bostad, vård för missbruk, en psykiatrisk kontakt eller arbetsträning – då händer det lite för ofta något med ansvaret. Då är den enskilde allas ansvar, men ingens skyldighet. För den som inte har ett jobb att gå tillbaka till, eller som har flera problem än ett, kan det här bli den jobbigaste tiden. Får jag ekonomiskt stöd, när kommer beslutet och vem ska fatta det? Vilka har ansvar för min blandade diagnos? Vem hjälper mig när jag är för frisk för försäkringskassan men för sjuk för arbetsförmedlingen? Det får inte vara så att våra skattepengar blir passiva när det är aktiva insatser som vi är ute efter. Det får inte vara så att vi är världsmästare punkt- vis men tappar helhetsansvaret för individen. Jag tror vi måste fortsätta vår diskussion om välfärden utifrån just den utgångspunkten. Jag vill att vi socialdemokrater kanske prövar en idé om en ny organisation i delar av välfärden – som finns på orten, som var och en kan vända sig till, som sätter individen främst, som kan arbeta mer förebyggande med tidiga insatser, skräddarsydd rehabilitering, som kan ge den som behöver det en chans till, och en till, så att man snabbt kommer åter i hälsa, i arbete eller utbildning. Jag tycker också att vi ska titta på den norska modellen med Arbeids- og velferdskontor och de erfarenheter våra norska vänner har. Ta med er det i den fortsatta diskussionen, partivänner. Det fanns en grupp på 1980-talet som hette Hansson de Wolfe United. De sjöng ”Var kommer barnen in?” i en otroligt bra sång. Vi satte barnen i fokus för välfärdspolitiken. Vi har de senaste tolv åren gjort enormt mycket för föräldrarna och barnen med satsningar på barnbidrag, maxtaxa, bättre föräldrapenning, stora satsningar på fler vuxna i en bättre förskola och skola, läroplaner med krav på antidiskriminering och kamp mot mobbning. Men ungdomarna då, de lite större barnen, hur har de det egentligen i vårt välfärdssamhälle? Sverige är öppet mot omvärlden, vi är moderna och snabba att ta till oss

127 ny teknik och forskning. Vi är förändringsbenägna, vi är självständiga. Vi har en hög kunskapsnivå. Kraven är höga och tempot likaså. De senaste de- cennierna har kommunikationstekniken fullkomligt stormat in i vår vardag med Internet, mobiltelefoni, webbkameror, tv-spel, modern teknik av alla slag. Det öppnar massor av nya möjligheter och det är en fantastisk tid att få leva i. Men hur påverkar det här egentligen ungarna och ungdomarna? Hur är det att växa upp mitt i informationsstormen, mitt i underhållnings¬bruset, mitt bland alla dessa snabba beslut, alla dessa möjlig- heter till resor, möten och ständigt nya intryck? Valsituationerna och de snabba besluten kommer tidigare och tidigare. Björklund gör sitt bästa för att göra skolan till en plats där redan sjuåringar ska få veta om de är godkända eller icke godkända. Förutom betygshetsen, ångesten att välja fel inriktning eller skola, att inte hinna med både läxor, prov och fritidsaktiviteter, så finns alla de outtalade kraven. Att passa in. Att sticka ut. Att ha många kompisar. Att ha en stil. Att ha status. Att vara någon. Att vara något. Vi vet att stressjukdomarna ökar bland barn och ungdomar. Samtalen ökar till BRIS. Rädda Barnen och Socialstyrelsen rapporterar om stigande alkoholkonsumtion och nya droger. Ätstörningar hos både pojkar och flickor. Mobbning via sms och nätet. Tjejer som skär sig. Killar som utagerar i våld. Hänger de här sakerna samman? Ja, antagligen. Det finns det man kallar för en ”jämförelseångest” bland dagens unga som oroar mig, därför att den är så starkt kopplad till individen, den individuella prestationen och framför allt till den egna kroppen: Hur många har du blockat på MSN? Har du inga Cheap Monday? Är du alternativ? Får du pierca dig? Hur ofta tränar du? Vad har du för BMI? Vaddå, är du oskuld, typ? Nämen, har du lagt ut de där bilderna? Såg du henne på snyggast.se? Framgångsrik blir lika med attraktiv. Bäst blir lika med snyggast, smar- tast, populärast, smalast. Ungdomstidningarna analyserar varenda kropps- vätska som barnen har. Reklamen bär fram ideal som är så retuscherade att den där drömkroppen som tonåringen vill efterlikna inte finns ens på riktigt. Vilken är insatsen och vad är vinsten? Förstår vi det här? Kan vi erbjuda pauser i den här kampen? Kan det offentliga rummet bli mer avsexualiserat? Kan vi erbjuda några alternativ till den ständigt pågående skönhetstävling- en? Kan vi erbjuda tillräcklig trygghet? Lyckas vi tala om för ungdomarna att de duger som de är? Hinner vi det? Så här skriver Josefine Adolfsson i sin dokumentära debutroman ”Kårnulf was here” som kom för ett par år sedan: ”Jag vill att någon ska komma och hämta mig i en båt. Jag vill att någon ska ro mig hem. Jag vill att någon ska trä en livboj runt om min kropp, veta vad jag behöver utan att jag behöver be om det. Jag vill att någon ska se

128 utan att jag visar. Vara tyngdlös och flyta, att någon ska ro mig någonstans där man inte är ensam eller rädd. Någonstans där jag bottnar, en enda enkel tjänst. Snälla säg att du förstår och att tiden räcker till.” Det vill jag att vi pratar om. Vi kan inte utforma våra visioner för framtiden utan att känna de ungas behov, deras oro och krav, önskningar och drömmar om framtiden. De är ju framtiden. Så när vi nu vänder oss ut i samhället, för det måste vi göra, för att diskutera politik och långsiktiga visioner måste vi bjuda in de unga och bjuda ut oss själva till deras verklighet. Och partivänner, vi måste stötta SSU så att vårt ungdomsförbund återfår sin styrka. SSU har alltid varit enormt viktigt för vårt parti och för många av oss personligen. Det kommer att fortsätta vara så. Periodvis är det SSU som stöttar oss i partiet – inte minst under valrörelserna brukar det vara så. Jag har förväntningar på er alla att ni lokalt, regionalt, var ni än finns, hjälper fram ett livskraftigt SSU. Nu är det vår tur att stötta SSU. Gör det. Jag vill göra en annan markering innan jag går in på utrikespolitiken. När vi nu diskuterar de här frågorna och börjar skissa på våra program, så måste vi tänka på att framtiden ligger längre bort än kongressen 2009. För tolv år sedan kom vi socialdemokrater tillbaka in i regeringsställning. På de tolv åren hann vi göra mycket – men långt ifrån allt vi ville. De brister vi inte hann åtgärda, de problem och utmaningar vi inte blev klara med – det räcker inte att ha dem som utgångspunkt när vi nu stakar ut politiken för åren efter 2010. Vi måste ta med i beräkningen att Sverige också kommer att vara starkt präglat av högerns systemskifte. Vill vi efter en valseger 2010 ställa systemskiftets värsta orättvisor till rätta, så kommer det att ta tid, kraft och resurser – ungefär som det tog oss mer än hälften av de gångna tolv åren att vända ekonomin från kris till stark utveckling. Vill vi dessutom förbättra lite, skapa nytt för framtiden måste vi blicka över mycket mer än en mandatperiod när vi lägger fast politiken. Vilka problem ska stå i centrum? Vilka delmål ska vi sätta upp? De frågorna måste vi diskutera med partivänner och fack, men också med människor i organisationer, näringsliv och andra samhällskrafter utanför vår rörelse. Inte bara för att fler ska rösta på oss, utan för att vi vill ha en politik som respekteras brett i det svenska samhället och som kan hålla under en lång tid. Annars blir ju Sverige en pingismatch med allt hårdare smashar, fram och tillbaka över nätet. Den matchen förlorar alla på. Systemskiftet har börjat och de första reaktionerna är här. Tusenlappen är glömd och undangömd, den gäller inte längre. Nu har alla insett att vinnarna är de med höga löner och stora fastigheter. Nu bryts löftet om att inte sälja sjukhusen. Nu ska gemensamma tillgångar reas ut. Fler ungdomar köar hos Arbetsförmedlingen och utanförskapet växer. Utanförskap är förresten ett ord jag inte gillar – inte när makten säger det, när en statsminister står

129 och pekar på folk och säger ”Ni är utanför”. Nu har talet om jämställdhet tystnat – i regeringen gäller nu en ny princip: hälften moderater, så blev det med det… Slut på tal om samförstånd och bättre utnämningsmakt – nu bryts avtal och kända moderater får fina poster. Folkomröstningsresultat skulle respekteras – men tydligen inte stockholmarnas om trängselskatten. Nu kommer också besvikelsen från många medborgare; vi kan alla berätta om de möten vi har dagligen med människor som är besvikna och rädda. Men det kommer också besvikelse från annat håll. Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv skriver nu att överskottsmålet för de offentliga finanserna måste överges. Han tycker att det hindrar regeringen att dela ut ännu större förmåner åt de redan rika. Men överskottsmålet är vårt sätt att spara för sämre tider, för att konjunktursvackor inte ska behöva gå ut över tryggheten. Ordning i de offentliga finanserna är och förblir en grundläggande förutsättning för låg arbetslöshet och full sysselsättning. Jag vet inte om moderaterna känner det själva men de blir alltmer klämda mellan de förväntningar de skapat hos å ena sidan hela svenska folket, och å andra sidan den ekonomiska maktens krav på full utdelning när nu deras parti styr i Rosenbad. Därför är jag orolig. Förra gången skapade lättsinne och övertro på skat- tesänkningar i kombination med ett hårt tryck att leva upp till de vidlyftiga vallöftena en ekonomisk kollaps i Sverige. Reinfeldt säger ofta om mig att han inte kan säga något om mig, för han kan inte komma på en enda sak jag har gjort under mina år i politiken. Men jag var med då, under krisåren, till skillnad från Fredrik Reinfeldt som Carl Bildt hade placerat i det moderata kylskåpet där han ägnade sig åt interna maktstrider. Ingvar Carlsson, jag, Göran och många andra satt tillsammans med Anne Wibble och Carl Bildt och försökte få ihop 1992 års krisuppgö- relse för att ta landet ur den allvarliga situation landet befann sig i då. Jag var med redan när vi 1990–1991 tillsammans med parterna och Ren- bergkommissionen tog fram det stabiliseringsavtal som tog ner inflationen, ledde fram till Industriavtalet. Det var på den tiden när Reinfeldt slogs om makten i MUF, och det ursäktar möjligen att han inte vet vad jag gjorde då. Jag anklagar inte Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg för att ha varit ansvariga för 1990-talskrisen. Det är inte min poäng. Men jag kräver av dem att de tar sitt historiska arvegods på allvar. Låt inte trycket från arbetsgivarna, eller trycket från allianspartier som börjar få problem med svekdebat- ten, gå ut över landets ekonomi. Inte en gång till. Den svenska ekonomin är urstark, men inte så stark att den klarar en borgerlig koalitionsregering som tappar greppet. Partivänner, under valrörelsen skrev jag tio öppna brev till Reinfeldt med frågor och en debattutmaning. Han svarade inte på någon av frågorna och

130 han sade nej till debatten – varje gång. I dag är jag socialdemokraternas partiledare, och som sådan ska jag pröva att återigen vända mig till moderatledaren: Låt oss mötas i en politisk debatt! Låt oss debattera skiljelinjerna i svensk politik. Jag förväntar mig att du ställer upp. Jag längtar efter ditt besked – låt oss ta en debatt! Socialdemokratins kamp för frihet, jämlikhet och solidaritet har aldrig stannat vid nationsgränsen. Vår kamp har alltid varit internationell. Alla folks frihet, hela världens fred. Kanske fick 1990-talets djupa inhemska kris oss att för ett ögonblick i historien vända oss lite väl mycket inåt. Periodvis tog den havererade svenska ekonomin nästan all vår kraft. Nu kan vi med ny inspiration ge nytt innehåll åt vårt engagemang i nutidens största internationella frågor. Stora delar av västvärlden delar den utmaning som den växande andelen äldre utgör; klimatförändringarna hotar alla; krig och förföljelser fortsätter att skapa lidande i världen men också att tvinga miljontals människor på flykt; jobb flyttar inte bara till centralorten utan över kontinenter; sjukdomar som lätt kan botas med mediciner i vår del av världen skördar miljoner människoliv i en annan; globala marknadskrafter kräver globalt politiskt motstånd; FN behöver reformeras för att stå starkt och starkare i denna vår gemensamma värld. Säga vad man vill om EU – och det är det många som gör – men det är den bästa motkraft vi har mot det kapital som flyter fritt och snabbt över gränserna, mot världens enda kvarvarande supermakt USA:s dominans, mot krig och förtryck, för fred och demokrati, för en bättre miljö. Med EU:s utvidgning – först med Spanien, Grekland och Portugal på 1980-talet, till våra dagars utvidgning med Rumänien och Bulgarien – har vi befäst en demokratisk utveckling på vår kontinent. Nu är det dags att vi börjar se EU som en av de politiska nivåer där vi finns. Det är dags att lämna ja och nej till EU. Nu säger vi ja till att engagera oss fullt ut i europeisk socialdemokrati. Det ska vi säga ja till- Hur vi använder EU är avgörande för hur vi lyckas möta våra stora utmaningar. I en era när vi står nära både ”post-Bush” och ”post-Putin” finns det utrymme för EU att ta fler initiativ och för oss att ta initiativ inom EU. Det ska vi göra för att få till stånd en slagkraftig klimatpolitik, tillväxt och jobb, kamp för jämställdhet, mot internationell brottslighet, social trygghet och demokratiskt inflytande över globaliseringen. Tillsammans med våra partikamrater i andra länder kan vi formulera en ambitiös och spännande dagordning för EU och flytta fram positionerna. Med Wanja Lundby-Wedin som ordförande i Europafacket – ett fack som organiserar 60 miljoner löntagare – står vi starkare när vi driver på för fackliga rättigheter och det sociala Europa. Vi är stolta och glada över att få

131 samarbeta med Wanja också i den positionen. Det är så häftigt! På det stora område som utrikespolitiken utgör vill jag också att vi prioriterar några frågor alldeles särskilt i vårt parti. Det gäller Afrika – denna jättekontinent som rymmer så stora klyftor: enorm fattigdom och stora rikedomar inte minst i Sydafrika; folkmord och massflykt i Sudan, men också det hopp som följer av en fungerande afri- kansk union, och en skör men spirande tillväxt på sina håll. Jag vill att vårt parti skärper politiken för bistånd och rättvisa handelsregler med Afrika i fokus. Kampen mot världens fattigdom är en befrielsekamp i ordets verkligt rätta bemärkelse, för människors makt över sin vardag och sina resurser – men också sina liv. Vi måste bidra i kampen mot hiv/aids. Denna sjukdom som har blivit symbolen för världens orättvisor och för den okunskap, rasism, ojämställdhet och kapitalism som förvägrar människor jämlikhet. Det internationella biståndet till kampen mot hiv/aids är ungefär 30 miljarder kronor om året. Det låter mycket, men här talar vi om absurda proportioner. Kostnaden för ockupationen av Irak är ungefär 40 miljarder kronor – i månaden. På ett par tre dagar gör man av med lika mycket som det kostar att genomföra den medicinering som behövs under hela nästa år. Hiv drabbar fattiga mer än rika, drabbar kvinnor mer än män. I dag lever mer än 40 miljoner människor med hiv. Södra Afrika är hårdast drabbat. Ska vi kunna tackla hiv måste vi inrikta oss på de verkliga orsakerna, för hiv och aids är mer än en sjukdom. De verkliga orsakerna är ojämlikhet mellan könen, diskriminering på grund av sexuell läggning och fattigdom. Det ska vi prioritera. Jag vill också att vi prioriterar kampen mot kärnvapnen. De gamla kärn- vapenmakternas lager av bomber må ha krympt men aldrig har det väl funnits så många fingrar på kärnvapenavtryckarna som nu. Fem kärnvapenstater blev sju när Indien och Pakistan tillkom. I dag råder osäkerhet om minst två ytterligare länder har skaffat sig kärnvapen. FN försöker hantera risken för att Iran adderas till listan. När Irak invaderades tog Anna Lindh initiativet till en kommission om massförstörelsevapen, som sedan leddes av Hans Blix. Kommissionens handlingsprogram finns på bordet. Jag vill att vi i vårt parti lyfter fram nya initiativ på det området, också i Annas anda. Vi måste också tydligt markera vår ståndpunkt när det gäller Irak. Irak invaderades i strid med folkrätten och utan klartecken från FN. När Irak går in i en ny fas kommer kraven på ett ökat engagemang att komma. Vi tvekar inte i vår vilja till internationell solidaritet. Men vi tvekar inte heller om under vilket mandat Sverige kan bidra. Det ska ske under FN-mandat. Ett misstag från USA legitimerar inte ett nytt: USA måste lämna Irak på ett sätt som världssamfundet accepterar. Det är vår linje.

132 Ingen konflikt har heller engagerat vår rörelse längre och djupare, och få konflikter står kanske så långt ifrån sin lösning, som den i Mellanöstern. Pa- lestinierna behöver vår solidaritet och det israeliska folket behöver trygghet. Sverige måste nu aktivt verka inom EU för att sammankalla den föreslagna internationella konferensen om Mellersta Östern. På dagordningen måste Irakfrågan och relationerna till Iran finnas med. Folkrätt, nedrustning, jämlikhet – så ljuder Sveriges röst i utrikespolitiken när vi socialdemokrater får bestämma. Och när vi inte får det så ljuder Sveriges röst knappt alls. Men med Carl Bildt som utrikesminister kanske vi ska vara tacksamma över det – så kan det vara. Partivänner, jag vill att den aktiva utrikespolitiken och Europapolitiken ska ha en central plats för socialdemokratin de kommande åren, inte minst inför det så viktiga EU-parlamentsvalet 2009. Jag är mycket lycklig över att kunna berätta att jag bett två personer – Jan Eliasson, vår bäste diplomat i hela världen och allt det som Carl Bildt inte är, och Margot Wallström – att leda en ny internationell arbetsgrupp inom partiet som ska jobba de kommande åren med att lyfta arbetet, agitationen, utveckla politiken, inför Europaparlamentsvalet och inför nästa val. Margot – välkommen tillbaka! Partivänner, innan jag avslutar, låt mig säga något också om flykting- frågan. Vårt land har länge erbjudit en fristad åt förföljda från alla delar av världen. Det har förändrat och förbättrat Sverige. På det politiskt aktiva 1970-talet hade de flesta i Sverige också en relation till de flyktingar som kom hit. Vi visste vem Violetta Parra var, vi visste vad som hade hänt Al- lende, vi visste om fotbollsstadion i Santiago, vi visste vad grekerna hade lämnat bakom sig. Stödet för flyktingpolitiken var starkt. I dag ser det annorlunda ut. Stödet för flyktingpolitiken vekare, samtidigt som de som flyr för sina liv är fler. Lidandets platser är fler – och vi känner inte de platserna lika väl. Men, partivänner, vi får inte tappa bort att det här handlar om samma kamp för människovärdet som alltid. Vi får inte huka i debatten om den humana och solidariska flyktingpolitik som vi ska ha – och alla kommuner måste bidra med mottagandet. Nu måste vi ta debatten mot Sverigedemokraterna, de som till exempel nu senast sade att Zlatan var en osvensk företeelse. Men Zlatan är svensk – det är Sverigedemokraterna som ska förbli en osvensk företeelse. Innan jag avslutar ska jag låna ut 1 minut och 51 sekunder till en som kan säga det här mycket bättre. 1 minut och 51 sekunder till Olof Palme: ”Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläg- gande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har

133 ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.”

(Del av radioanförande den 25 december 1965. Talet återges till musik på gruppen The Latin Kings skiva ”Mitt Kvarter”, under namnet Fördomar 2.)

Nu ska vi fortsätta den allmänpolitiska debatten här på kongressen. Efter kongressen ska det nya verkställande utskottet och partistyrelsen besluta om formerna för ett rådslag om politiken för framtiden – ett rådslag som ska ligga till grund för vår ordinarie kongress 2009. Sen ska vi ut och jobba! Det ska bli roligt. Att vara socialdemokrat och aktiv politiker är en ynnest. Det är ett stort förtroende men det är också en chans att få ändra på det vi tycker är fel eller orättvist. Nyckelorden som jag vill skicka med er – för resten av den här dagen och för det fortsatta arbetet – är de här: • Trygghet i förändringen. • Nyfikna och självkritiska. • Ilskna över moderaternas orättvisor. • Lust och glädje. • Beslutsamhet att förändra och förnya. • Slå vakt om tryggheten. • Omfamna äventyret.

Tack!

Tjänstgörande kongressordförande: Mona, du förstår nog av applåderna hur uppskattat ditt tal var och hur hela kongressen verkligen yrkade bifall till ditt tal – det kan vi ta beslut på!

134 Dagordningens punkt 8 Allmänpolitisk debatt

Dagordningens punkt 8.1 Med sikte på framtiden, fortsättning

Tidigare behandlad på sidan 50.

Ordförande: Karl-Petter Thorwaldsson

Tjänstgörande kongressordförande: Vi ska fortsätta den allmänpolitiska debatten, men eftersom det är en så glad stämning tänkte jag att vi kan passa på att sjunga. Anna Hedh här i salen fyller nämligen 40 år i dag, så jag tycker att vi ställer oss upp och sjunger ”Ja, må hon leva!”

Unison sång

Tjänstgörande kongressordförande: Då är det dags att börja debatten. På talarlistan har vi 66 anmälda talare som ännu inte har talat, så vi tror att det kommer att klara sig inom den utsatta tiden. Jag vill påminna om att det är fortfarande några som skriver yrkanden, men ni vet att det som sägs sänds till partistyrelsen. Vi kommer alltså inte att ställa yrkanden under proposition under behandlingen, utan vi kommer att gå vidare till partistyrelsen. Ni får alltså inte bli besvikna om det inte blir några voteringar.

Kent Härstedt, Skåne: ”Med siktet inställt på framtiden” är temat för den här extra kongressen. Inspirationstexterna lyfter fram jobben och miljön som de avgjort största utmaningarna för framtiden. Jobben är vi vana att diskutera och vi har ständigt fört en diskussion i partiet om hur vi ska utveckla en politik som ger jobb till alla. Men var tid har sina lösningar. Några har nämnt dem, vi känner dem alla, av personer omkring oss som är verksamma i den – men ändå anser jag att frågorna får alldeles för lite utrymme för diskussion och aktivitet i vårt parti. Jag talar om de så kallade soloföretagarna, men även småföretagen i stort. Vi måste ha en modern politik som bygger på kunskap om hur näringsliv och samhällsstruktur förändras i ett rasande tempo. Växande näringar finns i dag inom till exempel besöksnäringen. Det är ofta små företag, inte sällan soloföretag. Vi ser också hur efterfrågan på kvalificerade hantverksyrken ökar – också det är många gånger soloföretag.

135 Tjänstesektorn växer och har ofta en global marknad. I vår diskussion om en utvecklad näringspolitik måste vi lyfta fram alla de här i dag 700 000 soloföretagarna och andra mindre företag och förstå deras villkor. Bara förra året växte de med ytterligare 40 000, och vi har i dag en tillväxttakt på unge- fär 40 000–50 000 småföretag varje år. En modern socialdemokrati med sikte på framtiden måste engagerat skapa goda förutsättningar för de här företagen. Många gånger handlar det om människor med invandrarbakgrund som på det här sättet kan nå ett arbete. I Helsingborg har vi exempelvis haft Hassan Saris som blev företagare kanske egentligen mot sin vilja, men det var ett sätt för honom att komma ur arbetslöshet. Han startade ett företag som säljer nötter och delikatesser från Mellanöstern. I dag har han över 130 anställda. Jag vet att det framgångsrikt förekommer dialog i många kommuner runt om i landet. Många av våra förtroendevalda är duktiga på att driva samtalet. Det är hög tid att vi nu börjar ta upp det på högsta nivå och börjar driva det över hela landet. Entreprenörer och småföretagare måste känna sig hemma också i socialdemokratin.

Åsa Kullgren, Södermanland: Vi ser nu hur högerregeringen slår sönder möjligheterna till livslångt lärande. Leijonborg inför ett nytt antagningssys- tem, så att det blir svårare att läsa vidare senare i livet. Han drar in stöd till komvux. I den borgerliga världen finns det två sorters medborgare – de som har läshuvud och de som inte har det. Tanken med det här, enligt högerreger- ingen, är att man redan vid tidig ålder kan avgöra om någon har läshuvud, för då behövs ju inte en andra chans. Det är så, kamrater, som den borgerliga logiken fungerar. Men verkligheten är ju inte så enkel. Den är inte så endimensionell. När vi tar tillbaka makten 2010 måste vi göra något åt det här. Jag är helt övertygad om att vi måste dra igång ett kunskapslyft igen, och vi måste göra det permanent. Vi måste börja prata om det som den borgerliga regeringen tiger om. Vi måste börja prata om livslångt lärande. Vi vet att Kunskapslyftet var fram- gångsrikt förra gången, och vi kommer att se många som kommer att vilja vidareutbilda sig efter den borgerliga regeringens maktinnehav. I går hörde vi Mattias Vepsä tala om sin mamma som snart kommer att lämna in sin C-uppsats. Det är det som det handlar om. Vi hörde Mona Sahlin i dag tala om att få förverkliga sin livsdröm. Det är det som livslångt lärande handlar om. Det är därför vi måste satsa mycket pengar på komvux och högskoleutbildning. Men vi måste också tänka i nya lösningar, och det var också Mona Sahlin inne på i dag i sitt tal. Jag tycker att Mona Sahlin ska ta med sig och diskutera frågan om indi-

136 viduella kompetenskonton. Det handlar om att var och en själv ska få avgöra när vidareutbildning ska ske i livet och inom vilka områden. Jag tycker att staten ska lägga in en rejäl grundplåt enligt den generella välfärdsprincipens grunder till utsatta grupper. Se till att arbetsgivaren årligen avsätter pengar till dessa konton och att staten får ett särskilt stöd att avsätta pengar till dem som inte har något arbete. Det här är jag helt övertygad om är en social investering som ger effekt. Tänk långsiktigt!

Tjänstgörande kongressordförande: Det är lite för hög ljudvolym här inne, vilket är något dålig respekt mot dem som står i talarstolen. Sätt er ner i bänkarna och sänk volymen en aning, tack.

Kristina Svensson, Dalarna: Vår främsta uppgift är att företräda medborgarna, men i stora delar har vi blivit en gisslan i de stora administrativa välfärdssystemen. Dessa system har under senare år utvecklats till näst intill ogenomträngliga. En bra början är att vi är tydliga när vi företräder medborgarna. Välfärdssystemen i socialdemokratisk tappning vilar på en solidarisk och demokratisk grund, precis som Mona pratade om, och ska alltid ha med- borgarnas bästa i fokus. Ungdomar som aldrig sökt jobb söker upp arbets- förmedlingen, fulla av förväntan. De har aldrig sökt ett jobb eller skrivit en ansökan för att få ett arbete. Men i stället för ett handfast och praktiskt stöd av förmedlingen skickas de på kurs. På det här sättet känner många ungdomar svikna av samhället, och man känner utanförskap. Försäkringskassan följer reglerna och överprövar läkarintyg för att få ner sina kostnader. Många är de människor som farit illa eftersom försäkrings- kassan inte accepterar deras läkarintyg. Ta mannen i femtioårsåldern med totalt utsliten rygg. Alla är överens om hur illa skadad han är. Alla utom försäkringskassan, som från en dag till en annan halverar hans ersättning. Arbetsgivaren passar på att säga upp mannen, eftersom de inte kan hitta ett alternativ till jobb. A-kassan betalar inte ut någon halv ersättning, eftersom han inte sökt jobb. Det här slutar med att han två år senare får rätt i länsrät- ten gentemot försäkringskassan, men då har familjen splittrats och huset har sålts av kronofogden. Det händer något med människor som vi bemöter på detta sätt. Sam- hället sviker och människor känner utanförskap. Vi måste våga tala om att systemen håller på att krackelera. Vi får inte försvara systemfelen utan vi måste förstärka samhället och skapa de skyddsnät som behövs. Jag hoppas verkligen, efter Monas tal, att det är något som vi får uppleva.

137 Robert Noord, Stockholms län: Dagens arbetsmarknad är delad – en delning som börjar redan i skolan. Därför måste utbildningspolitiken få en framskjuten roll. Vi socialdemokrater har byggt ut utbildningen. Gymnasiet är numera en skola för alla. Högskolan är utbyggd så att närmare hälften av en årskull har möjlighet att studera vidare. Vi har utvecklat förskolans pedago- giska roll. Vi socialdemokrater genomförde Kunskapslyftet i vuxenutbildningen. Genom tiderna är det vi socialdemokrater som värnat kunskapen, som värnat allas rätt till kunskap. I dag lämnar var femte elev skolan utan de kunskaper de faktiskt har rätt till. Det är framför allt våra ungdomar, ungdomar från arbetarnas hem, som lämnar skolan utan dessa kunskaper. Det här är en orättvisa som kommer att öka med Björklund och Leijonborg i spetsen. De bedriver en politik som vill begränsa kunskapen och rätten till kunskap till några få. Vi ser exempel i vuxenutbildningen och gymnasiets yrkesutbildningar. Skolan kommer att förändras mycket under de kommande fyra åren. När vi kommer till makten 2010 är det en helt ny skola vi tar över. Kanske mär- ker vi detta allra tydligast i Stockholmsregionen, där numera hela regionen ska bli ett enda stort Täby! För att möta detta måste vi socialdemokrater utforma en kraftfull och offensiv skolpolitik. På samma sätt som vi tar tillbaka ordet frihet från de borgerliga måste vi ta tillbaka ordet kunskap. Båda de här orden hör hemma hos oss socialdemokrater. För att lyckas måste vi våga vara självkritiska när det gäller vår skolpolitik. I vår iver att inte ställa krav på eleverna har vi heller inte vågat ställa krav på skolan. Vi har sökt förklaringar till att alla elever inte har nått målen utanför skolan. Det har gällt föräldrarnas utbildningsbakgrund, deras kulturella bakgrund eller deras inkomstnivå. Men svaret på frågan ligger i skolan. Det är genom de höga förväntningarna på skolan, att vi kan ställa krav på skolan, följa upp resultaten mycket tidigare, som vi får möjlighet att verkligen ge alla elever den kunskap som de faktiskt har rätt till. Det måste vara socialdemokratins viktigaste uppgift.

Roger Suup, Norrbotten: Eftersom jag kommer allra längst norr ifrån, från Kiruna så vill jag ge en glimt från toppen av Sverige ur ett internationellt perspektiv och spinna vidare från gårdagens diskussion om tillväxt, och då mot bakgrund att vi i Norrbotten som ett exempel upplever den största investeringsboomen någonsin. Det här, partivänner, borde vara en ouppnåelig paradox eller nästintill en omöjlighet enligt gängse marknadsekonomisk teoribildning, för det finns för få människor och en alldeles för liten marknad. Men en av många vinnare i dag i vår allt mer globaliserade värld är faktiskt många regioner i Norrland,

138 och det finns många skäl till detta. Här kommer också den politiska dimensionen in – politiken som verktyg för tillväxt. För det första har vi en global efterfrågan på mineraler. Våra basindu- strier, som dömdes ut i början av 1980-talet av den dåvarande borgerliga regeringen, är i dag stommen i den positiva utvecklingen. Det andra viktiga skälet till att vi har en stark tillväxt är långsiktiga fram- synta och uthålliga statliga satsningar – på infrastruktur och på hela paletten av massiva utbildningsinsatser och kompetenshöjande investeringar, från utbyggnad av högskolor till kunskapslyftet i många, många små kommuner. Det vi har sått under lång tid kan vi nu skörda i form av stark tillväxt. Vi måste fortsätta att utveckla och vidareförädla våra unika möjlighe- ter som vi har i våra naturtillgångar och våra geografiska förutsättningar. De strategiska utmaningarna med sikte på framtiden finns överallt, under jorden, på marken, i rymden. Låt mig avslutningsvis säga att vi inte behöver ställa stad mot land, man mot kvinna, gammal mot ung. Tillväxt och trygghet kan skapas när stad och land går hand i hand, när hela landet lever och utvecklas. Alla kan vara med, alla behövs, alla ska med.

Tjänstgörande kongressordförande: Jag vill påminna er om att det finns en liten tidräknare på talarstolarna. När den går ner mot två minuter är det alltså meningen att man ska avsluta sitt tal.

Fredrik Ståhle, Göteborg: Mona talade om rastlöshet. Det finns det all anledning att känna när man ser hur situationen är på arbetsplatserna här i landet. Jag ska försöka hinna igenom tre områden. Det första är arbetsmiljön. Arbetsmiljön står på många arbetsplatser i dag på fullständigt undantag när företagare rationaliserar. Det är tunga lyft, det är stress, det är buller och det är skitigt. När man står där ute och ser det så undrar man i många lägen hur arbetsgivaren med anständighet kvar i kroppen kan erbjuda sina anställda en sådan arbetsmiljö. Vi måste formulera en politik som gör det mer lönsamt och tvingar arbetsgivarna att satsa på förebyggande systematiskt arbetsmiljöarbete. Sedan har vi anställningstryggheten. Det är väl ett ord som vi får över- väga att stryka ur ordlistan, för i dag finns det inget likhetstecken mellan att ha en anställning och att känna trygghet. Marknaden hittar ständigt nya sätt att undkomma sitt ansvar. Man gör det genom bemanningsföretag, genom att tvinga sina anställda att skaffa F-skattsedel för att få ha kvar jobbet och genom tidsbegränsade anställningar. Vi måste hålla fast vid att tillsvidarean- ställningar är grunden och begränsa undantagen. Men vi måste också titta på hur vi kan använda offentliga sektorn som en stötdämpare när människor kastas ut ur arbetslivet.

139 Sedan är det löneskillnaderna. Eliten i företagsledningarna har nog inga problem med att hålla med om att det ska löna sig att arbeta. För dem gör det det. Men för livsmedelsarbetaren eller städaren med 15 000-16 000 kro- nor i lön så gör det inte det. Vi måste hålla fast vid kraven på rätt till heltid men också hitta andra sätt att råda bot på de här groteska löneskillnaderna som vi ser växa fram i Sverige. Våra visioner om utvecklade arbeten kräver politik för att många arbetsgivare tyvärr inte tar sitt ansvar.

Leif Lindholm, Västernorrland: Vi står inför en rad stora utmaningar inför framtiden – inte minst klimatförändringarna. Men då måste vi också välja ett förhållningssätt i framtiden: Är det ett hot eller är det en möjlighet? Ordvalet är viktigt. Vi ska göra de stora förändringarna – inte för att vi måste utan för att vi vill. Den som väljer att betrakta framtiden som ett hot kommer aldrig att se möjligheterna. Ska vi kunna mobilisera engagemang och entusiasm är det möjligheterna som är viktiga. Den svenska basindustrin är ryggraden i svensk ekonomi, nu och i framtiden. Med rätt inställning kommer energiomställningen att ge basindustrin framtida konkurrenskraft, samtidigt som nya viktiga näringsgrenar utvecklas. Men här är det viktigt att betona att det behövs långsiktiga spelregler för att ge industrin en chans att genomföra den nödvändiga förändringen. Sedan har vi ett problem till. Vi vet sedan tidigare att vi ofta låter det bästa bli det godas fiende, för att slippa förändra. Vi håller kvar vid det gamla och väljer bort det nya i väntan på något ännu bättre, och vi gör det helt enkelt för att slippa förändra. Låt oss inte falla i den fällan. Ernst Wigforss beskrev drömmen om folkhemmet som en provisorisk utopi. Låt oss ha samma förhållningssätt till det gröna folkhemmet. Vi ska inte hålla fast vid det gamla i väntan på det perfekta. Vi måste ha modet att successivt genomföra förändringar och ständigt ompröva metoderna men aldrig överge målen.

Mona Modin, Jämtland: I det gröna folkhemmet klappar ett rött hjärta, med blicken mot rymden, en hand på komposten, den andra handen på datorns tangentbord. Jag kommer från Jämtlands län där vi bor tre människor per kvadratkilometer mot 22 i Sverige. För oss i Norrland är vinterturism en av våra viktigaste näringar. Det är ännu en anledning för varför vi måste klara av att hindra den globala uppvärmningen. Det behövs kompetens om småskalig hantering av till exempel avfall. Det är helt enkelt inte lönsamt med långa transporter. Miljövänliga drivmedel för bilar och tunga fordon behöver vi snabbt få fram, för utan bilen och lastbilen så stannar välfärden i många delar av Sverige.

140 Vi vill göra biobränsle av skogsråvaran som med en kombination med forskning kan ge skjuts åt omställningen och många nya jobb i Norrlands inland. Men vi vill också kunna samåka och dra nytta av kollektivtrafiken. Förbättra möjligheterna att åka kollektivt i hela Sverige. Ge Rikstrafiken ökade resurser. För att offentlig sektor ska kunna bidra till korta transporter av varor och tjänster är det viktigt att lagen om offentlig upphandling ses över så att det blir lättare att köpa lokalt. Till sist behöver vi stötta och driva utvecklingen av vindkraften och andra förnyelsebara energikällor. Vi vill klara oss utan kärnkraftverk. Därför vill vi förbjuda uranbrytning i Sverige. I det gröna folkhemmets land har lagar och verksamhet anpassats så att vi kan göra det som är bäst för miljön, välfärden, solidariteten och kommande generationer – inte vad som är bäst för marknaden.

Göran Färm, s-gruppen i EU-parlamentet: Många här har talat om att vi står inför stora utmaningar. Göran Persson talar om det gröna folkhemmet. Helle Thorning Smith och Luis Ayala talar om vikten av att vi driver håll- barhetsfrågorna. Vi har talat om klimatet. Inte minst fackföreningsrörelsen sliter varenda dag med globaliseringens hot men också dess möjligheter. Vi får också nya möjligheter nu, när Wanja blir ordförande i Europafacket. De här sakerna klarar vi inte bara med nationella politiska instrument. Det är därför vi behöver Europasamarbetet som ett vapen för att hävda demokrati och politik på gränsöverskridande nivå. Det där vapnet, det in- strumentet, kan vi inte vara utan – men det blir vad vi gör det till. Nu har vi ett problem, nämligen att vi inte längre har regeringsmakten. Det är inte längre självklart med en Göran Persson som står i centrum för EU:s toppmöten, eller att Bosse Ringholm och Mona Sahlin åker till EU:s ministerrådsmöten och hävdar svenska socialdemokratiska ståndpunkter. Nu måste vi gå en annan väg, och det har vi egentligen behövt göra länge. Vi måste utveckla alla de kanaler som inte är eliternas och de etablerade systemens. Nu behöver vi vårt europeiska socialdemokratiska parti, som under Poul Nyrup Rasmussens ledning håller på att utvecklas till en gräsrotsrörelse. Vi behöver våra ledamöter i Europaparlamentet, och vi behöver ert stöd. Vi behöver dem som nu jobbar för fackliga ståndpunkter i den ekonomiska och sociala kommittén, eller Ann Beskow från Orsa och Roger Kaliff från Kalmar, som sliter i EU:s regionkommitté. Vi står inför stora utmaningar. År 2009 ska vi ha EU-parlamentsval. Vi ska ha ett svenskt ordförandeskap under borgerlig politisk ledning. Vi ska se över hela EU:s långtidsbudget. Nu måste vi börja vända detta så att det blir nerifrån och upp, inte bara uppifrån och ner. Fördelen med det här är

141 att detta också svetsar oss samman, för när vi pratar om klimatpolitik, när vi pratar om fackliga rättigheter – då är vi överens, oavsett vad vi tyckte om medlemskapet och euron. Nu är det dags, kamrater!

Ilan de Basso, Jönköpings län: En av de största myterna i den gångna val rörelsen var att socialdemokratin saknade en politik för fler jobb. Vi ser det i dag. För första gången kan kanske en ung tjej eller kille göra entré på arbetsmarknaden. Det kanske blir ytterligare ett tillfälle för den som slagits ut att åter ta sig in på arbetsmarknaden. Faktum är att allt fler kommer ut i jobb och att vi snart har brist på kvalificerad arbetskraft. Det var en myt, och vi måste glädja oss med de människor som lyckas ta sig in på arbetsmarknaden i dag – även om vi inte är i regeringsställning. Men det är i allra högsta grad vår politik som har lagt grunden. Jag tycker att det är ytterst beklagligt att många partivänner i eftervals debatten faktiskt inte har stått upp för den politiken, att man har duckat och försökt säga: Jaja, vi kanske inte lyckades. Men vi har visat att vi kan skapa fler jobb och vi måste känna den stolt- heten. Att skapa jobb är ett ständigt pågående arbete. Om det berättade Göran Persson i går. Men det handlar inte bara om att skapa fler jobb, för det finns oerhört många människor som är ute i jobb, och det är det jag tänkte fokusera på. Vi måste uppehålla oss också kring den sociala dimensionen. Jag tycker att Mona Sahlin tog upp det på ett väldigt fint sätt och jag tycker också att andra talare har tagit upp det i debatten. Det handlar om att också börja fundera på hur vi skapar ett arbetsliv som är på människors villkor, och inte trycker in människor i arbetslivsvillkor där de bränns ut. Det är en oerhört viktig och stor utmaning. Den sociala dimensionen handlar om jämställdheten, om barnfamiljerna och om en åldrande population. Att få in det i vår arbetsmarknadspolitik är oerhört centralt inför framtiden.

Carina Ödebrink, Jönköpings län: Som ordförande i Vaggeryds arbetarekommun fick jag tillsammans med Värnamo arbetarekommun för snart två år sedan en inbjudan från dåvarande Metall till ett gemensamt arbete för att förbättra och fördjupa det facklig-politiska samarbetet. Vi gjorde en mycket bra valrörelse tillsammans med våra fackliga kamrater, så bra att vi lyckades ta ett nytt mandat i vardera kommunen. Vi har och har haft ett mycket bra och givande facklig-politisk samarbete med IF Metall i Östbo, där vi bland annat har diskuterat kompetensutveckling och infrastrukturfrågor. I våra kommuner finns många små företag, och vår region brukar beskrivas som att vi har en generellt sett låg utbildnings- nivå men en mycket hög yrkeskompetens i de många små företagen. Vi har

142 också en låg arbetslöshet, men detta kan snabbt förändras, om de anställda inte får kompetensutveckling så att de kan följa med i den pågående strukturomvandlingen. Grunden för den socialdemokratiska välfärdsmodellen är en god arbetsmarknad med ett brett och starkt näringsliv. Det handlar också om synen på människan som en stark och nyfiken varelse med ständig lust och vilja att lära och vara delaktig i utvecklingen. Strukturomvandlingen i samhället och näringslivet är ständigt pågå- ende, och framtidens utmaningar och konkurrens från omvärlden ska mötas genom ökad kunskap och kompetens hos individer genom ett ökat teknikin- nehåll i de produkter som tillverkas. Det behövs ett politiskt styrmedel för det livslånga lärandet; i dag känner vi att detta saknas. Vi vill att alla ska kunna få möjlighet till individuella kompetensutvecklingsplaner, oavsett kön och etnicitet. Alla ska med. Till sist vill jag bara från Jönköpings län önska ett stort grattis till Mona och ett tack för ett mycket bra tal. Lycka till i det fortsatta arbetet – där jobbar vi tillsammans!

Hans Boskär, Örebro län: Tack Mona för ett alldeles utmärkt tal. Jag tror att du kommer att bli en utmärkt partiledare, och jag måste säga att hjärtat det klappar, ögonen blir tårfyllda varje gång du går upp och jag vet inte vad det beror på, men någonting är det. Jag tror dessutom att med dig kommer vi att kunna bryta den patriarkala strukturen och det heteronormativa samhället – inte för att det är negativt, men för att vara mer inkluderande. Var är den svenska rösten på den internationella arenan, för en värld där alla människor är lika mycket värda och har samma rättigheter? Vi ser slaveriets kedjor, på flertalet av Kinas befolkning, till gagn för ett fåtal, och vi hörs inte. Vi kritiserar USA:s hantering av Guantanamofångarna, och det är bra. Men var är arbetarrörelsens upprördhet och skarpa kritik för de 7 000 fångar som USA har gömt undan i hemliga fängelser? Dagligen könsstympas kvinnor i norra Afrika. När ska vi bli tydliga och starka i vår kritik så att detta upphör? I fler och fler länder kriminaliseras, fängslas och avrättas lesbiska, men vad gör vi för att förhindra det? Bögar förtrycks och avrättas, men vad gör Sverige? De fattiga blir fattigare och de rika, rikare och Sverige, vi ser stillatigande på. Jag vill leva i en värld där alla människor är lika mycket värda och har samma rättigheter. Där ingen förtrycks för att man råkar vara född i fel land, eller har fel kön, fel tro eller någon annan sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck i förhållande till det som är samhällets normer. Vi socialdemokrater kan förändra, vi har gjort det förut. Det är dags för oss att återupprätta vår och Sveriges röst i världen, för en värld byggd på rättvisa, frihet, jämlikhet och internationell solidaritet.

143 Sekreterare: Ulrika Clevesjö och Thomas Göransson

Staffan Jansson, Västmanland: Häromdagen fick jag ta del av ett brev ställt till socialdemokraterna i Västerås: ”Mitt namn är Sven, född 1939, och jag är pensionär. När jag köpte min medicin insåg jag att jag inte hade råd med det inbokade besöket i folktandvården, nu avbokat. Snälla ledare – försök att uppnå så att en fattigpensionär får mer rabatt när de livsnödvändiga medi- cinerna måste köpas. Försök att hjälpa mig. S-röstare sedan 1951. Sven, 15 mars 2007.” Brevet ger en bild av hur orättvis och osolidarisk världen ser ut för många. Vi tillsammans måste hjälpa dem som har det kämpigt. Vi måste vara det parti som lyssnar på människan i vardagen. Västerås arbetarekommun vill nu se ett bredare ledarskap, med en tydligare dialogstyrning, i ett perspektiv på medlemskapet, som ska skapa vår vinnande framtidspolitik. Vi vill inte ha några vita fingrar, och vi vill önska dig Mona lycka till, med att leda oss till kommande valframgångar.

Lars Hildingsson, Blekinge: Det är nu viktigt att arbetarrörelsen sluter sig samman. Vardagen blir annorlunda i ett land med en högerregering. Orättvisorna kommer att öka. Därför är det viktigt att vi socialdemokrater kartlägger de orättvisor som finns och förstärks i alliansens Sverige. Vi ska föreslå en politisk agenda, där människor vågar pröva nya vägar, där man vågar ta steget in i framtiden och vågar utveckla sig själv. Vi vill bygga ett samhälle där människor känner sig trygga. Utbildning är viktigt. Man ska ha rätt och möjlighet att under sin pro- duktiva tid vidareutbilda sig. Det bör vara en rättighet för oss socialdemokrater och det bör vi aktivt slå fast. Det är viktigt att människor får möjlighet till tjänstledighet för att pröva nya vägar i livet. Det bör vi också ha med oss när vi formar en ny politik för Sverige. Rätt till bostad är en självklarhet för oss socialdemokrater. Här behöver vi på ett offensivt sätt föreslå en bostadspolitik som förhindrar segregation och utanförskap. I dag angrips fackföreningsrörelsen på ett cyniskt sätt. Det ser vi inte minst genom attackerna på Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Därför är det också viktigt att socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen tydligt markerar mot alliansen att vi tar den politiska striden för löntagarnas rätt. Vi ska se till att högeralliansens satsningar på fattigjobb synas – vi ska visa skillnaden mellan fattigjobb och riktiga jobb i Sverige.

Eva Andersson, Östergötland: Vi socialdemokrater har alltid tagit oss an utmaningar, och vi har under de här två dagarna av tal och debatt kunnat

144 höra om vår tids, men också om nästa generations, största utmaning – det som händer i vår miljö. Vi kan alla se, vi kan alla uppleva, och medvetenheten ökar. Men ändå fortsätter klimatpåverkan, minskade naturtillgångar och kortsiktiga investeringar på miljöns bekostnad, utan ansvar för framtiden. Vi socialdemokrater har alltid gått före inom miljöpolitiken, och vi måste tydligare visa marknaden vägen. En modern miljöpolitik handlar inte om att backa in i framtiden. En modern miljöpolitik måste ta tekniken till hjälp, ge långsiktiga förutsättningar och tydliga spelregler, men också skapa möjlighe- ter – inte onödiga hinder. Här är forskning viktig, och att få fram förnyelse- bara drivmedel är en av de viktigaste frågorna. ”Det går trögt” sade Göran Persson från talarstolen i går. Jag tycker faktiskt att vi socialdemokrater måste vara självkritiska och ställa oss frågan varför. Varför, för vi har länge haft makten, och ändå har så lite hänt. Kon- struktiv självkritik är en drivkraft till förändring, och jag är glad att Mona Sahlin lyfte miljön och framtiden tillsammans i sitt tal, som en förutsättning. Men det kommer inte att sköta sig själv. Det är vi, kamrater, i kommunerna, i landstingen, i regionerna, som måste ta besluten där vi har makten och motionera, argumentera, där vi har borgare som styr. Det gäller alla nivåer, det gäller alla politikområden. Norrköping som tredje största s-ledda kommun just nu kommer att ta den stafettpinne som Lena Sommestad i går lämnade. Nuvarande regering kommer inte att göra det, och för oss som socialdemokrater låter vi solidariteten över landsgränser och generationer komma i första rummet för framtiden!

Margreta Bladfors Eriksson, Norrbotten: Jag vill först tacka Mona för ett fantastiskt gripande tal, jag skakar lite fortfarande känner jag. Tack, snälla du! Jobben och miljön är våra två viktigaste framtidsutmaningar, och de hör ihop – det vet vi alla. Vi socialdemokrater vill naturligtvis fortsätta att ligga i framkant när det gäller den ekologiskt hållbara utvecklingen, och då måste många politiska beslut till för att det gröna folkhemmet ska bli etablerat. Jag ska ta upp ett par som redan är nämnda. Vi kommer naturligtvis att fortsätta transportera prylar, människor, djur och allt annat. Det kommer vi att göra, och det måste vi göra på ett ekologiskt hållbart sätt. Det kräver alltså ett nytänkande när det gäller infrastrukturen. Som norrbottning vill jag ta tillfället i akt att nämna Norrbottniabanans förverkligande i hela sin sträckning – från Umeå till Haparanda – som är ett sådant exempel. Samtidigt vill jag säga att precis som Carin Jämtin sade i går finns det så många dimensioner och de ska vi ta vara på och ta hänsyn till i vårt fortsatta arbete. Jag vill också säga några ord om energiomställningen. Den är ett måste. Den står högt på dagordningen i hela Europa och här måste vi ta den ledande positionen. Vi kan det, för vi har resurserna. Vi har det i form av

145 råvaror som vattenkraft, biobränsle, vindkraft. Det är några exempel. Vi har också väldigt bra forskning som pågår. Det är här de nya jobben finns och det är här vi ser den nya arbetsmarknaden. Det är jätteviktigt! I går, när vi kom hit till en jättefin inledning, inledde vi den här konferensen med att sjunga en av mina favoriter från när jag var ung – ”Alla tillsammans”. Nu kraftsamlar vi, från Skåne i söder till Norrbotten i norr, med våra unika förutsättningar. Då, Mona, kan vi säga att alla ska med – mot det gröna folkhemmet och en socialdemokratisk regering efter 2010, eller hur?

Helena Frisk, Örebro län: Jag vet att vi har världens bästa föräldraförsäkring och barnomsorg. Och jag vet också att vår strävan efter jämställdhet är äkta. Men jag vet också att ofantligt många i vårt land har svårt att få livspusslet att gå ihop på ett tillfredsställande sätt – hur ska vi balansera förhållandet mellan arbete och fritid? I början av 1900-talet kämpade våra tidigare partikamrater bland annat för åtta timmars fritid. Men vem kan i dag vem ens drömma om åtta timmars fri tid? Det spelar ingen roll hur familjebilden ser ut – man, kvinna, två barn, eller ensamstående kvinna med barn, eller två män med barn. Det är lika svårt. Vi är ett arbetareparti som jobbar för arbete åt alla, och jag vill understryka just åt alla. Men vi måste också bli ett parti som ser till att det går att arbeta och samtidigt ha ork för allt annat som hör familjelivet till. Läsa sagor för barnen utan att somna på första sidan. Gå på teater eller bio. Rasta hunden eller vara med på barnens fotbollsmatch. Vad det nu än må vara. Tänk att behöva känna att sonens dansuppvisning eller dotterns fotbollsmatch känns som ett krav. Hur långt är inte det från ett värdigt och balanse- rat liv? Dagens moderna föräldrar ställer nya krav. Därför får vi inte fastna i det förgångna. Vi måste se framåt och ta fram nya lösningar, som gör det möj- ligt att både arbeta, älska och leva. Vi måste helt enkelt få bitarna att passa ihop. Jag har förstås inte alla svar, men jag vet att en mer behovsanpassad barnomsorg är ett steg på vägen. Vi som parti måste se till att det är möjligt att leva, för vad vore livet annars?

Hans Erik Svensson, Gotland: ”Framtid för Sverige” var vår paroll på kongressen 1981. Det budskapet gäller, som alla ser och hör, än i dag. Men det är vi socialdemokrater som ska forma framtiden, inte någon borgarallians med den snälle Fredrik Reinfeldt i tv-rutan! Förresten kan jag tala om för er att jag har haft en tidningsdebatt med Fredrik i Almedalen, där vi blev utfrågade av en journalist. Innan det, så blev vi bjudna på varsin baguette. Han högg tänderna i sin baguette så det

146 stänkte på mina skor. Fredrik dök ner på golvet och skulle putsa av mina skor, och då sade jag till närmaste fotograf: ”Se här, nu putsar Fredrik skorna åt mig!”. Det finns mycket att återställa efter deras förstörelsemani. Ungdomarna har blivit väldigt åsidosatta. Ungdomens möjligheter till utbildning och arbete är oerhört viktigt att de finns och förbättras. Ungdomarnas möjlighet att kunna starta en framtidsdebatt de också, när det blir så dags. Vi måste se över vår miljö, så att den är i bästa skick när vi lämnar över den. Ren luft och rent vatten måste finnas runt omkring oss. Den tänkta gasledningen över Östersjöns botten, i närheten av Gotland – där tänkte man att här kan man väl dra en ledning; det struntar väl gotlänningarna i. Nej, men hjälp oss att driva den frågan och att vi inte får en gasledning i närheten av Gotland och Thomas Bodströms sommarhus på Fårö! Om vi hjälps åt allihop, så blir vi gotlänningar och Thomas väldigt glada!

Gudrun Sjödin, Västernorrland: Jag tänkte på Göran Perssons inledning av hans tal i går, om när han stod första gången vid en partikongress. Sedan hörde vi mer om hans väg. Jag har inte hans ambitioner, men jag är stolt över att vara fritidspolitiker och jag är stolt att vara socialdemokratisk kom- munalpolitiker i Kramfors, i röda Ådalen! Men jag är inte nöjd. Ett av mina uppdrag i kommunen är att vara ordförande för fritiden, och jag blir besökt av föreningar som är förtvivlade över lönebidragens nedskärningar. När det inrättades, för drygt 20 år sedan, erbjöd vi föreningarna 90 procents lönebidrag. Det möjliggjorde att fören- ingarna utvecklades och man byggde upp verksamheter, aktiviteterna ökade. Nu ser man att det börjar gå ner. Vi ser i kommunen att vi snart får ta över många byggnader som kommer att stå och förfalla. Det är med oro jag ser detta ske. Vi inrättade ett samordningsförbund där försäkringskassa, länsarbets- nämnd, landsting och en eller flera kommuner skulle ingå. Det har utvecklats i kommunerna som olika resurscentrum. Det är en jättebra tanke att samla dessa resurser, men glöm inte föreningarna. Ta med föreningslivet i denna tanke och utveckla verksamheterna. Vi har väldigt svårt att få de långtidsarbetslösa ut i arbetslivet. Många yngre människor som aldrig har varit ute i yrkeslivet får inte den sociala kompetensen. Men det kan man få genom föreningslivet. Man har inte de kraven att man ska börja klockan sju på morgonen, utan det går att åter- vända till arbetslivet genom föreningslivet. Jag kan göra en synlig sak av det här. I fredags hade vi personalmöte på min arbetsplats; jag jobbar på Korpbergets behandlingshem. Vi har en tera- peut där som hade ett överraskningsmoment på vårt personalmöte, och det var att vi fick blåsa upp ballonger och däri lägga våra fördomar, våra frustra-

147 tioner och vår skam. Sedan skulle vi sitta på dem och samtidigt räknade hon 1+1=2, 2+2=4 och så vidare. Och vid ett tal räknade hon fel, och det märkte vi allihop. Men vi uppmärksammade inte dem där hon hade rätt. Det är det vi måste göra. Vi måste fokusera på rätt saker.

Tjänstgörande kongressordförande: Jag kanske framstår som en ond man, men det är jag inte – men två minuter har vi tilldelat till var och en, ni måste hålla den tiden.

Gunnar Jansson, Kalmar län: Jag kommer från Kalmar län, närmare bestämt Västervik. Länet, och även orten, har de senaste åren drabbats ganska hårt av det här med globalisering och strukturomvandling. Många har blivit av med sina anställningar och kommit ut i otrygg arbetslöshet. När det händer sådana saker ställs det ganska mycket krav på att man ska införa regler och lagar som förhindrar den här utvecklingen. Jag tror inte att det är rätt sätt att hindra utvecklingen. Vi lever i en globaliserad värld. Vi kan inte ställa oss utanför den. Struk- turomvandling är något som vi har lärt oss att leva med ganska länge. Däre- mot måste vi ha verktyg för att ta hand om de effekter som blir och framför allt hjälpa dem som blir utan jobb vidare till nya jobb. Vi ska givetvis ställa krav på de företag som är med och lägger ner, ställer folk arbetslösa, men alla jobbar inte i företag som har resurser att kunna bistå med speciellt mycket. Ett av de viktigaste verktygen är rätten att kunna utbilda sig på nytt, till nya jobb. Vi är ett parti som vet att det här med utbildning är väldigt viktigt. Det har alltid funnits med i våra program. Det har genomförts stora satsningar, och en av de mest lyckade var Kunskapslyftet, där tusentals fick möjlighet att vidareutbilda sig, öka på sin låga utbildning och gå vidare till nya jobb. I dag ser jag brister, och de har blivit ännu större nu med en borgerlig regering, och det är när det gäller ekonomin för dem som vill eller är tvingade att utbilda sig. Det är svårt för dem med kanske låga inkomster innan att gå ner och leva på 7 000–8 000 kronor i månaden. Just ekonomin är en av de största bristerna i dag. Där måste vi driva utvecklingen vidare och se till att man har möjlighet som vuxen att vidareutbilda sig när man blir av med jobbet.

Nils Persson, Dalarna: Vi socialdemokrater måste vara tydliga med vilket Sverige vi vill leva i och vad vi menar med att löntagarnas position i sam- hället ska stärkas. Här behövs ett mer offensivt tänkande som sätter fart på efterfrågan, stärker produktionen, konkurrenskraften och tillväxten. Det ger mer skatteintäkter och därmed ökar möjligheten till en bättre generell väl-

148 färd. Det här ska vi göra på ett långsiktigt hållbart sätt, med ny miljöpolitik och ny insikt om vad vi behöver göra i klimatfrågan. Det är självklart att använda den facklig-politiska erfarenheten för att bygga visionen om framtidens arbetsliv och framtidens samhälle. En politik för en social trygghet, med långsiktiga och stabila trygghetssystem, en refor- merad socialförsäkring behövs, där såväl arbetslinje som inkomstbortfalls- principen och rimliga ersättningsnivåer ska ha en framskjuten plats. Ingen ska behöva falla mellan stolarna i framtidens trygghetssystem. För oss socialdemokrater måste alltid arbete åt alla vara målet med vår arbetsmarknadspolitik. För att nå det målet måste vi också, vi socialdemokrater, göra klart för löntagarna att det är i socialdemokratin som de hör hemma. Socialdemokratin kan här, med sin unika koppling mellan idé och intresse, skapa en politik som utgår från löntagarperspektivet och ett rättvisare och jämlikare samhälle. Ett samarbete mellan löntagarna och partiet gör att vi kommer att få en stark plattform inför nästa val 2010!

Dan Gabrielsson, Skaraborg: Det känns härligt att se Mona och Wanja sitta där bredvid varandra – facklig-politisk samverkan! Jag känner utifrån båda era tal att det finns en oerhört stor framtidstro. Det känns väldigt bra. En dag var det någon som påstod att vi borde vara ett femitoprocents- parti, och jag tog inte riktigt till mig det. I dag känner jag: Kan vi inte sätta ett mål att bli ett parti där vi får femtio procent av väljarna att rösta på oss? Jag känner i dag att det är helt möjligt att nå fram! Det händer saker i Skaraborg, en jordbruksbygd, en bonnabygd, jag bor i Sveriges kotätaste kommun Falköping – besök oss gärna! I valet 2002 rösta- de medborgare där på socialdemokratin i större utsträckning än tidigare. Vi hamnade två procent över riksgenomsnittet i valet till riksdagen. I senaste valet var det tre och en halv procent över riksgenomsnittet. Varför då? Beror det på att regeringen levererar något speciellt till ska- raborgarna? Jag tror inte det. Jag tror att det beror på lokalt ledarskap, men främst beror det på facklig-politisk utbildning. Allt fler människor, löntagare ute på våra arbetsplatser, pratar politik. När de sedan väljer att faktiskt gå med i vårt parti kan jag ibland känna att människor längtar efter ideologi, vår värdegrund. Tänk på er själva. När fastnade ni? Vad var det som grep tag i er? Hur får vi fler människor i Sverige att känna det vi har upplevt – vår förträffliga och underbara ideologi inom arbetarrörelsen? Ta med er det och fundera på det.

Peter Gustavsson, Uppsala län: Har vi råd med rättvisa? Nej, svarar vår nuvarande regering när den skär i våra trygghetssystem för att kunna bekosta sina skattesänkningar, mest för de allra rikaste. Men vi vet ju att rättvisa inte

149 bara är moraliskt rätt utan också oerhört produktivt. Det är Sveriges och Nordens ekonomiska framgångsrecept. Också de internationella finanstid- ningarna beskriver i dag hur investeringarna i utbildning, hälsa, trygghet i förändring, gör oss till ett av världens mest framgångsrika länder. Men så har inte alltid bilden varit av Sverige. Under 1980- och 1990-ta- len dominerades debatten av nyliberalernas idé att rättvisa kostar och att vi inte har råd med den. Under ett socialdemokratiskt styre växte klyftorna. Trots alla goda reformer och alla goda intentioner uppstod ett glapp mellan vad vi sade och vad vi gjorde. I vårt svenska samhälle i dag växer den privata rikedomen rekordsnabbt. Försäljningssiffrorna för platt-tv-apparater och priserna på bostadsrätter i storstäderna stiger i höjden. Samtidigt upplever vi en offentlig fattigdom där resurserna till den gemensamma sektorn inte tillåtits växa i samma takt som resurserna till privat konsumtion. Konsekvensen är att de rikastes frihet blir större, medan andras frihet inskränks. Vi har råd med rättvisa, för rättvisa är en motor för utveckling och framsteg. Vi har råd att följa devisen att endast det bästa är gott nog åt folket. Den ekonomiska politiken och arbetslösheten spelade en viktig roll för valförlusten. Samtidigt vet vi alla att vi socialdemokrater kan bättre. Vi behöver jobba med vårt självförtroende. Vi behöver jobba med vår tro på vår egen idé – att rättvisa är produktiv. Vi socialdemokrater från Uppsala län vill att partistyrelsen tillsätter en arbetsgrupp för att se över och spetsa den ekonomiska politiken. Tro inte på dem som säger att vi inte har råd med reformer. Sverige har inte råd med orättvisor. Vi har råd med rättvisa!

Ilija Batljan, Stockholms län: Häromdagen var jag inbjuden till Japan av det japanska regeringskansliet för att berätta för dem hur det kan komma sig att antalet födda barn i Sverige ökar från 1,5 till 1,85 på bara några få år, samtidigt som antalet födda barn i Japan landar på de lägsta nivåerna någonsin. Jag svarade att svaret var väldigt enkelt. Det är på samma sätt som skillnaden mellan Toyota och General Motors. Antingen investerar man eller så låter man bli. Det vi gjorde i Sverige på 1970-talet var att investera i familjepolitik och jämställdhet genom bland annat föräldraförsäkringen och barnomsorgen. Det är de sakerna som påverkar vår framtid på ett sådant sätt att vi kan stoltsera med 1,85 barn och en hög grad av jämställdhet. Men det är gamla meriter och de räcker inte längre. Därför måste vi ta nya tag när det gäller investeringar i framtiden. Vi måste lägga mycket krut på att använda pengarna på rätt sätt, genom att investera i infrastruktur. Det finns ingen skattesänkning i världen som kan hjälpa mig med min frustration när jag inte kommer fram till mitt jobb, för att jag sitter på ett förfallet tåg som färdas på en förfallen järnväg. Det finns ingen som kan hålla ihop

150 det här landet, om vi inte får en bra infrastruktur. Därför måste vi lägga mycket mer krut på att investera i infrastruktur, även som en investering för miljön. Vi hoppas också att varje kongress i framtiden blir en tillväxtkongress, där vi lyfter fram företagande och entreprenörerna på det sätt som Mona gjorde i sitt anförande. För övrigt kan jag bara informera er om att i Nynäshamn kommer alla kommunanställda att kunna jobba heltid om de vill. Dessutom kommer vi att inrätta en kommunal arbetsförmedling av den typ som Mona nämnde redan finns i Norge. Mona behöver inte åka så långt; det räcker med att besöka Nynäshamn!

Lotta Fogde, Stockholms län: Tack Mona, för ett väldigt inspirerande tal. Inte minst det du sade om ungdomar kändes väldigt bra! Jag hade tänkt prata om varför vi var tvåa på bollen i valrörelsen, att jag tror att en viktig orsak är att vi har tappat bort berättelsen om hur socialdemokratins Sverige ser ut och var vi är på väg. Men jag tycker att ditt tal tidigare visar att du har kapacitet och förutsättningar att återupprätta den berättelsen om socialdemokratins Sverige och vart vi är på väg. Det känns väldigt bra! Om man får lov att komma med lite kärleksfull kritik, så saknade jag det här ungdomligare perspektivet i din mycket traditionella del om utrikespolitiken. För att berättelsen om socialdemokratins Sverige ska bottna behöver den börja i en analys av Sveriges roll i den allt mer globaliserade ekonomin. Hur vårdar och utvecklar vi svenska styrkor och svagheter i relation till omvärlden? Vilka delar av välfärdsbygget är hotade och vilka ska vi göra till fördelar i den internationella konkurrensen? Hur påverkas våra hjärtefrågor och kan vi uppnå våra ideal på nya sätt i ett internationellt perspektiv? Den internationella ekonomiska utvecklingen är inte något som vi bara har att anpassa oss till utan den är också något som vi kan leda. I dag tycker inte jag att vi socialdemokrater klarar av att kommunicera tydligt om hur vår ekonomiska världsbild ser ut och hur Sveriges möjlighe- ter påverkas av den. Det klarar inte moderaterna heller, men det som duger åt dem, ska inte räcka för oss. Ett par ord om EU också. Jag håller med om att ja och nej till EU är överspelat; för övrigt röstade jag själv ja en gång i tiden. Däremot finns det olika meningar om hur vi bäst använder, formar och påverkas av EU. Glöm inte den viktiga diskussionen, för partiets skull.

Katarina Berggren, Stockholms län: Sverige behöver en socialdemokratisk politik, inte bara för att vinna valet 2010 utan fokus behöver vara nästa decennium, och nästa, och nästa. Vi ska våga leda opinionen och inte bara låta

151 opinionen leda oss. Därför är jag så glad över Monas framtidsinriktade tal. Socialdemokraterna behöver en politik för hela Sverige – för landsbygd och storstad – men också en kraftfull och gemensam Stockholmspolitik som har hela partiets stöd. Ska vi lyckas i det förutsätter det en ödmjuk attityd om att vi är varandras förutsättningar i stad och på landet. Självkritiskt kan vi konstatera att det var i Stockholmsregionen som vi förlorade höstens val – både lokalt och i många kommuner. Om det inte hade varit för Stockholmsregionens dåliga val hade vi kunnat vinna riks- dagsvalet. Det finns naturligtvis lokala skäl till det men också centrala skäl. Partiet har halverats i Stockholmsregionen de senaste 30 åren och det är en angelägenhet för hela det socialdemokratiska partiet att vända den utvecklingen. Jag befinner mig till vardags i en av Sveriges mest internationella kommuner – Botkyrka – med 70 olika nationaliteter, och vi har alldeles för dåligt tagit tillvara på alla dessa invånares resurser i form av kompetens och språk, så mycket återstår naturligtvis att göra. Vi behöver en fortsatt utvecklad näringslivspolitik, men till skillnad från moderaterna så vill jag också se en fortsatt aktiv arbetsmarknadspolitik. Tillsammans ska vi formulera politiken. Klassiska socialdemokratiska värde- ringar kombinerat med moderna lösningar ska vägleda oss. Partivänner och socialdemokrater – vi behöver ta chansen att bli ett Stockholmsvänligare parti, och det arbetet behöver vi ert stöd i!

Nils-Olov Olofsson, Blekinge: Nu när frågan om kilometerskatt diskuteras, detta för att flytta de tunga transporterna från vägarna till andra transport- medel, kan det finns anledning att fundera lite vidare kring frågan. Troligen blir effekten av en sådan skatt att allt fler transporter kommer att ske på havet, vår Östersjön. Frågan jag nu nämner tog jag även upp vid Malm- ökongressen. För några år sedan förliste fartyget Prestige utanför den spanska kusten. 70 000 ton olja rann ut i havet och upp på stränder som av förstördes av oljan för lång tid framöver. Några dagar tidigare hade Prestige gått igenom Östersjön och passerat den svenska kusten. Olyckan kunde lika gärna ha inträffat här, och oljan kunde lika gärna ha drivit in mot våra stränder och klippor. Det är dags att lyfta upp och prioritera arbetet med ökad sjösäkerhet i Östersjön. Ökad sjösäkerhet måste bli en av de viktigaste frågorna i Öster- sjösamarbetet under de närmaste åren. För det första krävs det åtgärder för att hindra att sådana här olyckor över huvud taget sker. Det handlar dels om ökade krav på fartygens skick, dels om att skapa internationella regler som förhindrar att fartyg som är i så dåligt skick som Prestige tillåts att gå igenom vårt hav eller något annat hav, för den delen. Det handlar också

152 om att ha en beredskap om olyckan är framme. I dag är reglerna oklara om vem som har ansvaret vid fartygsolyckor som berör flera nationer. Det krävs tydliga regler för att vi ska kunna agera kraftfullt. Mitt medskick till kongressen är att vi socialdemokrater tar täten i denna fråga och formulerar en politik som gör att Östersjön och dess kuster inte ska riskera att förstöras av förlista oljefartyg.

Hashimaya Qahiri, Uppsala län: Jag heter Hashimaya Qahiri och detta är min första partikongress. Jag vill berätta om ett viktigt ämne som berör mig och flera hundratusen utrikesfödda akademiker med olika yrkeskompeten- ser i Sverige. Jag är utbildad till läkare i Ryssland och jag tillhör den grupp som genomgår ett kunskapsprov. Jag har tidigare genomfört provet men på grund av olika händelser i vår familj så klarade jag inte de ställda kraven på godkännande. Det var en chockartad upplevelse för mig att Socialstyrelsen har beslutat att jag måste genomgå en ny läkarutbildning på universitetet från början. Det råder brist på kvalificerad personal inom vården. Det behövs bland annat läkare och sjuksköterskor. Utbildandet tar lång tid och det kostar mycket pengar att investera i de personer som så småningom ska få börja olika anställningar. Det råder brist på akademiker inom andra sektorer också. Det saknas till exempel civilingenjörer för att möta framtidens behov av ny arbetskraft. Samtidigt ersätter dessa dem som går i pension. Mitt förslag är inte enkelt men ändå angeläget. Jag vill att partistyrelsen utreder olika typer av nya åtgärder och metoder som vi socialdemokrater kan föreslå och som förenklar för utrikes födda akademiker att arbeta med sina respektive yrken och specialkompetenser i Sverige.

Sören Wibe, Västerbotten: När vårt parti för 13 år sedan, i denna lokal om jag inte missminner mig, beslöt att säga ja till EU-medlemskap var ett löfte att detta inte skulle inkräkta på den svenska arbetsrätten. Det var kristall- klart. Svensk arbetsrätt, och speciellt kollektivavtal och konflikträtt, kommer inte att underställas EU-rätten. Nu vet vi att detta sannolikt var fel. I Waxholmsmålet överprövar EU nu den svenska lagstiftningen och fackets rätt att med stridsåtgärder försvara ingångna kollektivavtal. På samma sätt prövar man andra hörnstenar i vårt samhällsbygge: spelmonopolet, Apoteksbolaget, presstödet och till och med villkoren för de allmännyttiga bostäderna. Allt det här applåderas livligt men tyst av den borgerliga regeringen. Här måste vi ta upp striden. Vi bör kräva av regeringen att den i EU-sammanhang för upp den svenska arbetsrätten och gör klart att den bestäms nationellt, inte på EU-nivå. Ett av våra oavvisliga krav på en eventuell ny EU-konstitution bör vara att

153 den innehåller tydliga regler om att arbetsrättsliga frågor inte är underställda EU:s konkurrenslagstiftning. Det var vad vi lovade de svenska löntagarna 1994. Vi har absolut ingenting, att förlora på att i den här frågan driva en hård och konsekvent politik. Svensk arbetsrätt ska bestämmas i Sverige och inte i Bryssel!

Tjänstgörande kongressordförande: Vi har nu ungefär 30 anmälda talare till. Det betyder att vi bör vara klara med debatten ungefär klockan 13.00. Det gör att vi kommer att tidigarelägga avslutningsprogrammet med en timme.

Lotta Håkansson Harju, Stockholms län: Jag är precis som de flesta andra här tror jag, fortfarande helt lycklig över talet från Mona – det var många jättekloka ord. Jag tänkte också komplettera med några saker som hon inte sade, som jag hoppas att hon kommer att prata om framöver. I går när vi stod här och blev välkomnade till Folkets Hus i Stockholm sade Bosse Ringholm att vi lever i en stad med stora skillnader. Så är det. Många av mina kompisar från länet och staden har varit här uppe och vitt- nat om det på många olika sätt. Själv kommer jag inte från Stockholms län från början, det är ganska många av oss som bor här som inte gör det. Jag kommer från Blekinge, lilla Fridlevstad utanför Karlskrona. Jag har sett hur det kan se ut i vårt avlånga land, och det är emellanåt ganska stora skillnader som vi på något vis måste få ihop. Ord som stress, jäkt, och hur vi ska få livspusslet att gå ihop, hörs från många håll, inte minst från talarstolarna. Det är något som jag känner igen mig i och som vi måste jobba för att komma tillrätta med. En av de saker som jag ser som ett sätt att komma tillrätta med livspusslet och även ett mer jämställt arbetsliv, är att vi ska föra fram frågan om delad föräldraförsäkring. På kongressen i Malmö, där jag var och säkert många av er också, så var det en debatt som fick adrenalinet att pumpa lite extra mycket – och det var just frågan om delad föräldraförsäkring. Jag vill absolut inte att vi tappar bort den frågan nu för framtiden. I Monas tal pratade hon väldigt mycket om jämställdheten och feminismen, och det gjorde mig oerhört glad. Det känns här inne i hjärtat. Då tycker jag att vi verkligen ska ta chansen nu att föra fram frågan om delad föräldraförsäkring igen. Jag vet att man inte får yrka, men jag tänker göra det i alla fall: Detta ska med i vår framtida debatt!

Ordförande: Lena Hallengren

Erica Aspgren Wallin, Uppsala län: Vi socialdemokrater ska bli bäst på miljön. Vi har en miljöpolitik som vi i stor utsträckning kan vara stolta över,

154 men vi ska absolut inte luta oss tillbaka och vara nöjda. Vi kan bli bättre på flera områden. Det övergripande vi ska bli bättre på är att skapa en tydlighet i vår mil- jöpolitik. Som ett parti i opposition har vi ett gemensamt ansvar att vara på offensiven när det gäller miljön – särskilt som detta inte ligger särskilt högt på den nuvarande regeringens prioriteringslista. Vi har en unik möjlighet nu när vi är i opposition, att bygga en miljö- politik som fungerar på alla nivåer. Miljön ska vara en aktuell och levande fråga på central nivå, likväl som på lokal nivå. Socialdemokraterna ska tillsammans bygga vidare och utveckla det gröna folkhemmet. Sverige är ett imponerande land som trots sin storlek alltid legat långt framme i forskning och utveckling vad det gäller miljösidan. Detta är något som vi ska fortsätta att satsa på. Målet ska vara att vi ska vara bäst i världen. De stora och svåra miljöpolitiska frågorna som behöver en lösning kan bara lösas om vi samarbetar – både inom Sveriges gränser och internationellt. Det krävs gemensamma krafttag för att möta den kommande tidens utmaningar. Med en tydlig och aktiv miljöpolitik kommer vi att stå väl rustade inför framtidens utmaningar. Vid valet 2010 ska vi vara ett tydligt alternativ till miljöpartiet.

Roland Andersson, Älvsborgs södra: Det är väl några av oss som nu är här som inledde vår förståelse för miljöarbetet under 1960- och 1970-talets studiecirklar. Rakel Karlssons ”Tyst vår” och Hans Palmstiernas ”Plundring, svält och förgiftning” var effektiva väckarklockor för oss i den tidens engagemang. Vi som då kanske vaknade, har varit med och skapat en del av det engagemang som socialdemokratin just nu har inom miljöarbetet. Men har vi gjort tillräckligt? Svaret på den frågan är nej. Med växthusef- fekten står vi inför en delvis ny verklighet. Allt fler inser att vi behöver ställa om våra vanor och lära oss att leva klimatsmart och det arbetet behöver vi starta med full kraft i dag. Är det ett tecken i tiden att en amerikansk före detta presidentkandi- dat, åker världen runt som folkbildare i klimatfrågan? Jag tror att Al Gores succéfilm ”En obekväm sanning” svarar på många människors frågor och längtan att få bidra. Vi måste som politiker motsvara den önskan och ta vårt ansvar för det arbetet och det är framför allt på två områden som jag tycker att de initiativen ska tas. Transportsektorn, och det gäller först insatser för en energiomställning. En sådan är svår att genomföra men det är där vi måste börja. Framför allt så gäller det hela transportsektorn och att underlätta gasbränsle i bilar för framtida, storskaliga förnyelsebara energislag – ett arbete som kan påbörjas nu och som vi exempelvis i min hemregion, Västra Götalandsregionen, har påbörjat.

155 Den andra frågan handlar om en energieffektivisering. Politiken måste ge människor möjlighet att ta klimatansvar, oavsett om man bor på cykel- avstånd eller om man har längre till sitt arbete och då är det sektorn inom infrastruktursatsningar, med kollektivtrafiken, som behöver byggas ut. Det arbetet måste vi starta nu. Det gör vi hemma i kommunen, i regionen och i landet Sverige.

Marie Dahlin, Norra Älvsborg: Det är många kloka ord som har sagts ifrån talarstolen under de här två dagarna. Jag har en fråga till som jag vill att vi ska ta med oss in i framtiden, och det är bostadsfrågorna, så att vi inte tappar bort dem. Vi ägnar ungefär en tredjedel av livet i våra bostäder så det är en väldigt viktig fråga. Den är speciellt viktig för dem som är på väg ut på bostadsmarknaden, eller ännu hellre för dem som inte har något bostad över huvud- taget. Med den nya regeringen som vi har, raserar man bland annat nybygg- nation av allmännyttan. Man raserar det förhandlingssystem som vi har och man håller också på och säljer ut allmännyttan eller ombildar densamma. Vi har i vårt handlingsprogram inskrivet att vi ska uppnå neutralitet mellan boendeformerna. Det har stått i vårt handlingsprogram väldigt länge och vi har ju inte nått så jättelångt i den frågan, därför tycker jag det är viktigt att lyfta fram den. Den hänger i väldigt stor del också ihop med arbetsfrågan. Inget jobb – ingen bostad. Ingen bostad – inget jobb. Så jag tycker att vi ska slå vakt om de tre upplåtelseformer vi har, för får den här regeringen styra till 2010, man kan ju nära en dröm om att vi ska gå till nyval före 2010, så kan det vara så illa att vi har två boendeformer kvar, det vill säga egnahem, bostadsrätt och kanske någon typ av ”social housing”. Det vore förödande. Jag tycker att det är dags nu att vi tar med oss bostadsfrågorna in i den framtida debatten.

Christina Mattisson, Blekinge: För ett antal år sedan ställde vi socialdemokrater ganska stora förhoppningar till den dynamik och den utveckling som sker i Östersjöregionen. Vi bejakade den och såg utvecklingen som en enorm möjlighet och en nödvändighet. Vi tillsatte bland annat Östersjömil- jarden för att främja detta arbete. Men allt eftersom har ambitionerna och engagemanget tyvärr sakteliga klingat av. Därför tycker vi att det är dags att vi återigen ser till vad en ökad integration i regionen kan betyda – för att öka våra grannars välstånd på andra sidan Östersjön, men också för att en ökad handel och ett ökat utbyte även gynnar oss i Sverige. Inte minst måste vi ha det perspektivet i vår transport- och infrastruk- turpolitik. Vi måste bli bättre på att se att Sveriges infrastruktur är en del av hela Östersjöregionens infrastruktur. Vår nuvarande modell för att planera tar alldeles för stor hänsyn till historiska tendenser och alldeles för lite till

156 förändringar och utveckling av nya gods- och reseströmmar. Den ökade handel som sker över Östersjön ställer krav på en ordentlig satsning på infrastrukturen i regionen. Det handlar om att stimulera den handeln och de transporter som sker, inte minst det som går med båt över Östersjön. Då handlar det om att satsa resurser på anslutningar till ham- narna. Vi socialdemokrater bör därför formulera en transport- och infrastruk- turpolitik som tar höjd i en ambition om en större integration och en mer livlig handel i Östersjöregionen. På så sätt bidrar vi till att göra en dynamisk region än mer dynamisk. I den strategin måste vi dessutom pröva nya vägar till finansiering. I en värld där andra länder väljer andra metoder riskerar vår alltför ensidiga finansieringsmodell att fungera som ett tillväxthinder för Sverige. Jag vill att partistyrelsen inför 2009 års kongress formulerar ett tillväxtprogram där hela Sverige kan utvecklas och bidra. Där blir infrastrukturen ett oerhört viktigt nyckelområde.

Mats Arnsmar, Göteborg: Vi har som parti en rad utmaningar när det gäller infrastrukturen i vårt avlånga land. Vi som kommer från de större städerna och deras regioner märker tydligt av det hinder som den bristfälliga infrastrukturen utgör. Tillväxten som i dag tydligt sker i de större städerna kommer inom en snar framtid att kvävas om vi fortsätter att eftersätta infrastrukturpolitiken. För vår del, i Göteborgsregionen, har vi som tydlig målsättning att minska biltrafiken och utsläppen från transporter på hjul. Problemet är att vi har ett föråldrat järnvägsnät. Tydligast blir det när vi tittar på järnvägen ut till Göteborgs hamn, som i dag är Sveriges största hamn. Den andra utmaningen är att få folk att åka kollektivt i stället för att ta bilen. Göteborgsregionen har inte som Stockholm och Malmö fått möjlig- het att bygga tågtrafik under staden, vilket nu måste ske genom satsningar på Västlänken. Det är tyvärr bråttom med det också. Vi socialdemokrater måste inse att om vi ska nå effektiva klimatmål måste det till extraordinära insatser i de större städerna, där vi vet att utsläppshalterna är störst. Vi gör naturligtvis så gott vi kan i våra regioner, men utan en satsning på det nationella vägnätet och järnvägsnäten som binder oss samman kommer det att bli tufft att klara utmaningen med minskade utsläpp. Som parti har vi ett stort ansvar för klimatet, tillväxten och framför allt framtiden. Det är vår skyldighet att våga satsa där behoven är som störst och där pengarna gör mest nytta för att bromsa klimathotet.

Agneta Bode, Västmanland: En av de största orättvisorna på arbetsmarknaden är deltidsproblematiken. Jag är väldigt glad att Mona tog upp det

157 väldigt kraftigt i sitt tal. Det är faktiskt så att antalet kvinnor som vill kunna försörja sig på sitt arbete är mycket större än vi egentligen tror. Sett ur ett jämställdhetsperspektiv är det här katastrof. En bit på väg är naturligtvis via avtal och lagstiftning, men vi har faktiskt redan sett att det inte räcker. Det måste till en attitydförändring. Vi lever på 2000-talet men mönstret är detsamma som för 30–40 år sedan. I butiker och inom vård och omsorg, så är det fortfarande så att de så män som arbetar där oftast har de enstaka heltidstjänster som finns. Hur kan detta vara möjligt? På samma sätt som kvinnovåldet också måste bli en mansfråga måste även deltidsproblematiken bli det. Det här angår hela samhället, inte bara kvinnorna. Annars ligger det här kvar som en stor skam för vårt svenska moderna samhälle. Som gammal Handelsmedlem sedan mer än trettio år så känns det som om vi kvinnor fortfarande stångar pannan blodig för att få till stånd en ändring. Därför är det så viktigt att vi socialdemokrater går i bräschen för att skapa en attitydförändring. Om inte vi gör det – vem skulle då göra det? Tror någon att till exempel kristdemokraterna skulle ta tag i den här frågan? Garanterat får vi de kvinnliga väljarnas sympatier om vi lyckas, och det är väl värt ett försök. Drömmen hade varit ett uttalande från den här kongressen om att vi verkligen tänker ta tag i det här nu, och i de få kommuner där vi fortfarande har socialdemokratisk majoritet – som i min egen – så vill jag att man startar upp det här arbetet. Glöm inte att vi har tagit Kommunal i hand på det här.

Magnus Manhammar, Blekinge: Jag är SSU:are, grön socialdemokrat och jag tänkte prata om solidaritet och miljö. För mig som ung socialdemokrat är det ganska naturligt att tänka på solidaritet i nästan allt jag gör. När man pratar om solidaritet handlar det så klart om människor som svälter på andra sidan jorden, den handlar om hemlösa i Stockholm, det handlar om människor som är utsatta runt om i hela världen och i Sverige. Men framför allt, för mig som ung socialdemokrat är det just solidariteten med den nya generationen och kommande generationer – mina barn och mina barnbarn, barnen som går i skolan nu, de som kommer att leva i Sverige framöver. Därför har SSU alltid drivit miljöfrågan väldigt hårt, och det gör vi fortfarande, inte minst i dag. Det som vi kommer att presentera framöver, och redan har presenterat, är att vi vill ha ett miljardprogram. Vi ska göra om miljonprogrammen som vi faktiskt tycker är ett lyckat projekt, till miljardprogram där vi satsar på hållbar utveckling och grön tillväxt. Vi ska göra om dem till centrum för detta, där vi ska satsa på allt från bilpooler till solceller och uppvärmning av varmvatten. Man kan bygga så kallade passiva hus som

158 är väldigt energisnåla. Det handlar om att över huvud taget satsa på miljö- tänkandet ute i miljonprogrammen och göra det till något helt nytt för vår tid! Det här är inte bara en miljöfråga utan det är också en integrationsfråga. Miljö och integration är de två stora framtidsfrågorna, och vi hoppas att de kan lösas tillsammans. Som ung och som SSU:are bryr jag mig såklart också om vår fina Öst- ersjö som vi hade lite problem med att bada i. Jag är från Karlskrona och jag fick inte bada så mycket i somras; det var grönt i havet. Vi har problem. Det är inte bara så att vi har algblomning utan vi har också en fiskdöd som är fruktansvärd. Som SSU:are har vi alltid drivit torskfiskestoppet, precis som våra vänner i miljöpartiet gör. Jag vill slå ett slag för det. Låt oss inte glömma torskfiskestoppet – bifall till det.

Margaretha Olsson, Blekinge: Jag som ombud, precis som ni alla andra, tar med mig hem en massa tankar och funderingar, känslor, efter den här kongressen. För mig är det först och främst kanske känslan av att ha förmånen att få vara delaktig när vi väljer en ny partiordförande, när vi väljer Mona. En underbar känsla! Det andra som känns väldigt bra för mig är att jag tar med mig en glädje hem över att så många ombud här i dag har valt att använda sin tid för att prata om den viktiga klimatfrågan. För mig känns det som en bekräftelse på att vi är på rätt väg. Vi ser problemen. Det är ju så att den allra viktigaste frågan vi har framför oss nu, partivänner, är att lösa klimatfrågan. Klarar vi inte det känns det andra lite oväsentligt. Vi vet att jordens temperatur stiger. Vi vet att det bara behövs sex graders ytterligare förändring för att vi ska stå inför enorma problem – både när det gäller vår natur och när det gäller våra djur, men också för oss människor. Vi vet att bara sex graders förändring innebär att stora delar av jorden blir obeboelig. Det gäller även delar av Europa. Vi vet att vi inte kan fortsätta att leva som vi gör. Detta vet vi. Men vi vet också, vilket så många har uttalat i dag, att detta hot faktiskt också kan omvandlas till en enorm möjlighet för oss, om vi handlar snabbt och rationellt. Det här hotet kan faktiskt bli Sveriges framtid. Det kan skapa tillväxt. Det kan skapa nya arbetstillfällen, för vi vet att klimatåtgärder inte behöver betyda någon tillbakagång, utan tvärtom – det kan betyda tillväxt. Nu, partivänner, måste vi formulera en konkret strategi. Vi måste erkänna och bli mycket bättre än vi är. Vi måste formulera en mycket konkret och tydlig strategi, men vi måste också starta en folkrörelse för framtiden – med en konkret strategi, med en ordentlig delaktighet. Det är då, och först då, som vi når vårt mål om ett hållbart och rättvist samhälle!

159 Marie Olsson, Dalarna: Vi har alltid varit ett parti som har kämpat för allas rättighet och möjlighet till utbildning och kompetensutveckling. Vi lever i ett allt mer föränderligt samhälle, och med en allt mer föränderlig arbetsmarknad. Det livslånga lärandet är något som är här för att stanna. Här har vi varit, och ska fortsätta att vara, idébärare. Det är inte minst viktigt i dag, när vi ser hur den borgerliga regeringen del för del monterar ner möjlighe- ten för vuxna att tillägna sig nya kunskaper. Det samhälle som de nu håller på att skapa är ett samhälle med allt större utslagning. Ett tydligt klassamhälle, där budskapet blir: ”Bliv vid din läst.” Ett samhälle där utbildning och kompetensutveckling i första hand förbehålls de resursstarka. Här är det viktigt att vi tydliggör de ideologiska skillnaderna. För att möta dagens och morgondagens efterfrågan på arbetskraft krävs ett utbildningssystem för vuxna, som i så hög grad som möjligt klarar av att ge människor rätt kompetens vid rätt tillfälle. Det är en stor utmaning men det är också en överlevnadsfråga för ett välfärdssamhälle. Vi behöver ha ett utbildningssystem där de olika utbildningsformerna, till exempel kommunal vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning och hög- skola, kompletterar varandra och ger människor kompetens för att kunna ta och behålla ett arbete. Vi måste inom det livslånga lärandet kunna möta alla människor, oavsett tidigare utbildningar och erfarenheter. Vår idé om det livslånga lärandet ska vara inkluderande, inte exklude- rande. Att skapa möjligheter för dem som i dag står långt ifrån arbetsmarknaden att få utbildning och möjlighet att utvecklas är oerhört viktigt för att människor ska få möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Den arbetskraftsbrist som redan i dag finns inom vissa områden, och som med den demografiska utveckling som vi har kommer att spridas till fler områ- den, måste mötas med att vi skapar möjlighet för alla som vill och kan ta ett arbete att rustas för att också kunna göra det. Den borgerliga regeringen står för avveckling av det livslånga lärandet. Vi ska fortsätta att stå för utveckling.

Eva-Lena Jansson, Örebro län: Den borgerliga regeringen har en extremt dålig arbetsmarknadspolitik. Vår är så oerhört mycket bättre – men inte tillräckligt bra. Under flera år har jag mött kritik, både från arbetssökande men också från frustrerande arbetsförmedlare. Ungdomarna som jag mötte i valrörelsen tyckte att vi försvarade ett stelbent, byråkratiskt system, i stället för att försvara och stötta de arbetslösa. Vi tillät att ungdomar under 20 år inte fick tillgång till en aktiv arbetsmarknadspolitik, och vi har tillåtit att ungdomar över 20 år har lämnats åt sitt eget öde i 90 dagar, innan man skulle få sitt stöd. Jag vet inte hur långt 90 dagar är för er, men för ungdomar är det en evighet. Man hinner bli oerhört passiv på dessa 90 dagar.

160 Det här är ett medskick till partistyrelsen att man måste se över vår arbetsmarknadspolitik, framför allt för ungdomarna som exkluderas och inte inkluderas. Vi måste ha en sådan arbetsmarknadspolitik som inkluderar. För övrigt vill jag skicka med till partistyrelsen att ett jämställt arbetsliv förutsätter ett mer jämställt föräldraskap, och för det krävs det politisk vilja. Politisk vilja som också kräver politiska beslut.

Nalin Pekgul, S-kvinnor: Som troende muslim har jag aldrig smakat alkohol och aldrig förstått känslan som folk pratar om att bli berusad. Men i går, jag lovar er, kvart över tolv, då blev jag berusad. Det var lite svårt för jag blev nervös och undrade när man blir nykter igen. Jag frågade Kristina Nord- ström på Livsmedelsarbetareförbundet: ”Hur lång tid tar det tills man blir nykter?”. ”24 timmar” sade hon. Jag tänkte, okej då, hoppas jag att jag blir nykter tills jag ska hålla talet. Sedan frågade jag Elvy Söderström, denna underbara Elvy. Hon sade: ”Nej, nej, vi ska vara berusade i all framtid!”. I går morse väckte jag min femåriga dotter och talade om för henna att nu kommer mamma att vara borta i två dagar. ”Du vet – i dag kommer Mona att bli partiledare.” Då tittade hon på mig och sade: ”Mamma, jag är så ledsen”. ”Varför det?” sade jag, ”du har ju tjatat om Mona hela tiden.” Då sade hon till mig: ”Förstår du inte mamma, jag vill inte ha Mona bara som partiledare, jag vill att hon ska bli statsminister också.”. Jag sade till henne att det kommer att hända om tre och ett halvt år. ”Jag orkar inte vänta så länge” sade hon då. Det är precis den känslan jag har i dag. Det tar så lång tid. Hur ska vi orka vänta i tre och ett halvt år? Vi vill ha Mona som statsminister nu. Efter detta fantastiska tal, det mest fantastiska tal jag någonsin hört i mitt liv är det lite svårt att säga något nytt. Det enda jag saknade var, precis som Anna Wallén från Västmanland och Lotta Harju från Stockholms län påpekat, föräldraförsäkringen. Trots att vi är världens mest jämställda land har inte kvinnor och män samma chanser på arbetsmarknaden. Fortfarande diskrimineras kvinnor därför att de får barn, för när kvinna får ett eller två barn kommer de att vara borta länge och då ger man dem inte den chansen. Inte lika lön, inte samma möjligheter på arbetsmarknaden. Därför hoppas jag verkligen att den här frågan ska vara löst inför nästa kongress. Vi ska inte bara vara feminister i retoriken. Det är viktigt att vi är feminister i praktiken. Det hoppas jag att du verkligen kan bevisa, Mona.

Kira Berg, Kalmar län: Jag är född i Boden, jag pratar dalmål och jag bor i Hultsfred. Vi är inne i en strukturomvandling, och Kalmar län är inget undantag. Vi har som många andra län en regional utvecklingsplan där vi vill lyfta upp olika saker som vi vill jobba med, bland annat upplevelser och turism.

161 Carin Jämtin sade i går att vi kanske inte ska prata om glesbygdspolitik utan vi kanske ska prata mer om nationell politik. Det kan jag också tycka ibland. År 2010 vill jag se Mona som statsminister och jag vill se att Mona och socialdemokraterna driver på det sjunde strategiprogrammet om be- söksnäringen, i dagligt tal kallat branschprogram. Där ser jag att Kalmar län kan spela en viktig roll. Många av framtidens jobb kommer att finnas inom just besöksnäringen och det är en tjänstesektor som vi måste utveckla. Om vi vill satsa på turism och upplevelser kommer vi också att attrahera våra ungdomar, och då ser de en ny spännande arbetsmarknad växa fram. Vi kommer också att skapa framtidstro i vår region. Vi får aldrig glömma bort att det är våra ungdomar som formar framtiden. Jag vill också se en socialdemokratisk regering som fortsätter att satsa på utbyggnad av infrastruktur, och då menar jag inte bara vägar, flyg, tåg. Jag menar också en infrastruktur för vuxnas lärande. Det måste bli mycket enklare och mer lättillgängligt för vuxna att studera. Jag skulle vilja se en dörr in till vuxnas lärande. Framtiden är inte förutbestämd utan påverkbar. För oss socialdemokrater måste det vara en grundinställning. Våra idéer och visioner lägger grunden för detta arbete. I dag får ni inte glömma bort att det här är första dagen på resten av era och mitt liv. Och Mona – jag ser fram emot att se dig på Hultsfredsfestivalen i år igen. Då får vi rocka fett!

Tormod Nesset, Kalmar län: Vi är ett gränslöst parti. Varhelst det förekom- mer orättvisor, människor som utnyttjas och förvägras sina rättigheter så ska det uppmärksammas av oss. Miljöfrågorna är precis lika gränslösa. Ingen förorening har någonsin låtit sig stoppas för att det finns en gränslinje, na- tionsgräns på en karta. Således påverkas vi av vad andra släpper ut och andra av vad vi släpper ut. Det här vet vi. Det här kan vi. Därför måste satsningar på vatten och luftrenande åtgärder i områden och länder som inte kommit så långt som vi har gjort men som inte har de ekonomiska förutsättningarna eller kunskapsmässiga förutsättningarna att införa ny teknik – då måste de få vårt och omvärldens stöd. Vi pratade om Östersjön. Varför tror ni att den är förorenad och var tror ni att förorening- arna kommer ifrån? Tror ni att en hundramiljonsatsning på reningsverket i Oskarshamn, som kanske ökar reningsgraden med tio procent från relativt hög nivå redan nu, gör nytta för Östersjön? Eller ska den investeringen gö- ras på två ställen på andra sidan, Östersjön där det inte finns någonting och där det går ut 100 procent orenat? Det är det här vi måste göra, vi måste visa internationell solidaritet i de här sammanhangen, för de är precis lika viktiga som allt annat. Då kan vi kanske också bada om några somrar.

162 Vårt arbete med att kartlägga och lagstifta om användning av kemikalier måste effektiviseras i Sverige. Men det räcker inte. Det är i dag förbjudet att det fortfarande används i andra länder. Det är människan och miljön som får betala priset för detta. Vi måste ta initiativ till mer omfattande internationellt samarbete och lagstiftning även när det gäller kemikalier. Det är en framtidsfråga. Nationellt bör mer medel sättas in i forskning och ny miljövänlig teknik inom en mängd områden. Det ska löna sig både för våra forsknings- och ut- bildningsinstanser likväl inom näringslivet som engagerar sig i utvecklingen av produkter och tjänster och som sätter miljön och människan i centrum. Vi ska satsa i partidistrikten, lokalisera de inom näringslivet som gör något positivt och utnyttja våra nationella och internationella kontakter och skapa arbetstillfällen via ny miljöteknik.

Anders Carlberg, Stockholm: Vem bär ansvaret för att tillväxtkongressen för- svann ur valrörelsen? Det var en fantastisk kongress. Jag ska bara ta ett citat: ”Innovativa och kreativa läromiljöer är en förutsättning för att generera nya idéer och verksamhetsfält och ökad tillväxt. Den kreativitet och det engagemang som kännetecknar entreprenören ska prägla utbildningen från förskola till högskola och samverka med den ideella sektorn och företag stimuleras.”. Vi hade alla arbetsmarknadsförslag klara. Hur kunde de försvinna ur valrörelsen? En hel kongress och formulerade ju detta. Jag tycker att det är fullkomligt otroligt. Det borde finnas med i valanalysen att vi tappade en hel kongress. Göran Persson sade helt riktigt att vi inte ska ha marknad till vår herre utan till vårt medel, men min erfarenhet av det socialdemokratiska partiet, när det gäller sociala frågor, är att man i stället gjort den offentliga sektorn till herre och folkliga initiativ möjligen som ett medel. Tror vi att det var landsfiskalen och ”prussilusskorna” som besökte snicka- ren i Röda rummet, som skapade social ordning i bruksorterna? Nej, det var folkliga initiativ. Människor skapade detta själva. Under det sista året har vi sett människor som ingen tror på som förändrar ungdomarnas verklighet i Biskopsgården, Bergsjön, Angered, Rinkeby, Botkyrka, södra innerstaden, Fosie och Rosengård. Jag har sett det. Jag hoppas att det kommande socialdemokratiska partiet i regeringsställ- ning tror mer på folkliga initiativ än på Ungdomsstyrelsen, länsstyrelsen och landstinget. De ska vara ett medel – men inte själva förutsättningen. Och till LO – det står i ert program att ni ska tillvarata medlemmarnas sociala och kulturella intressen. Ungdomarna uppfattar, rätt eller fel, fackför- eningsrörelsen som en försäkringskassa och inte som en kämpande rörelse. Det är dags att LO ger sig ut på banan i sociala och kulturella frågor.

163 Ann Lundgren, Göteborg: jag har en hälsning till er från Göteborg. Vi behöver er hjälp. Det svenska flyktingmottagandet är inte längre männis- kovärdigt. Gränsen för hur vi behandlar människor som flytt från krig och förtryck har passerat anständighetens gräns. Vi ser det varje dag – i Ang- ered, i Bergsjön, i Biskopsgården och det är likadant i de andra storstäderna. Därför behöver vi er hjälp. Den nuvarande egetboendelagstiftningen är orsaken till att utvecklingen går tvärtemot de intentioner som Sverige har bestämt för flyktingmottagandet, nämligen att koncentrationen till vissa kommuner ska motverkas. Stu- dier visar att många flyktingar, när de väl fått kunskapen om förhållanden på arbets- och bostadsmarknaden, önskar en annan placering. Men de upplever inte att de får hjälp med detta utan de upplever att det är omöjligt. Hela Sverige måste vara med och ta ansvar om vi ärligt ska kunna säga att vi vill ha ett generöst humant flyktingmottagande i vårt land. Vi har en idé om ett nytt introduktionsprogram på ett år till alla som söker fristad i Sverige. Det är helt enkelt lättare att lära känna landet om man får möjlig- het att komma in i det. Så är det inte i dag i våra mest utsatta områden. Vi har stor bostadsbrist, vi har hög arbetslöshet, 25 procent av barnen går ut skolan utan godkända betyg i matte, svenska och engelska. Vi måste se verkligheten som den är. Vi har misslyckats. Integrationspolitiken har have- rerat i våra storstäder. Vi måste nu göra om, och göra rätt. Därför behöver vi er hjälp.

Mattias Vepsä, SSU: SSU firar i år 90 år. Vi önskade oss en sak av partiet när vi gick in i det här året och det var väldigt tydligt – en kvinnlig partiordfö- rande och det har vi fått. Tack för det. Tack Mona, för de fina orden i ditt tal om våra framtida utmaningar och också vikten av ett starkt ungdoms- förbund. Det var också en fin present från partiet till SSU – att vi betyder någonting och att vi är viktiga. Att SSU är viktigt har vi bevisat på den här kongressen. När vi sitter här och lyssnar på de fantastiska inläggen och lyssnar på tal från ombuden är SSU ute i Stockholm och Stockholms län med ett fyrtiotal SSU:are och bedriver ett så kallat röj. Vi har byggt miljöflyktingläger i Södertälje. Vi har gasmasker och skyddsdräkter på Drottninggatan och vi har snorklar och cyklop i Kista centrum, för att visa hur det kan gå om vi misslyckas med att forma visioner för ett hållbart samhälle och en hållbar värld. När Ingvar Carlsson skrev i vår medlemstidning Frihet inför femtioårs jubiléet skrev han om dåtidens problem om en gränslös värld som en vision för SSU, om dåtidens murar och hur vi skulle arbeta för att riva de problem och komma vidare. Vi har gjort mycket, vi har varit en viktig del, och så också partiet, och vi har rivit många murar, men samtidigt så har nya problem vuxit sig starka. Av dem är miljöhotet och klimatfrågan vår tids största problem.

164 När Mona i sitt tal så tydligt pekade på att dåtidens klasskamp var viktig och att den måste jämställas med dagens stora problem, kampen för hållbar- het, vet vi vad som förväntas av oss. SSU har några konkreta krav. Vi har arbetsrätt, vi har folkrätt, låt oss också ha en miljörätt så stark att man kan döma och komma till bukt med de utmaningar och de problem som finns. Låt oss se till att vi bygger en internationell brottsmålsdomstol med miljöfokus. Låt oss gå före och vara det goda exemplets makt och för den till Sverige. Låt oss satsa på det lokala och se till att de utmaningar som finns runt omkring i våra miljonprogramområden – att vi tar tag och rustar de områ- dena från miljonprogram till miljardprogram. Investeringsfonder som ser till att vi kan bygga med solceller, vindkraft, ställa om till passiva hus. Se till att alla de som bor i de fina områdena får gå före, får uppleva hur det är att leva i hållbara bostadsområden. Då kombinerar vi social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet och då formar vi en bostadspolitik och en oppositionspolitik som är miltals bättre än regeringens obefintliga bostadspolitik. Avslutningsvis vill jag säga att vi ska ge partiet en present. Vi ger ett löfte här till er – att senast 2010 i valrörelsen återigen vara Sveriges starkaste ungdomsförbund också på papperet, Vi vet att vi är starka, vi vet att vi gör skillnaden. Det löftet lovar jag och ger er här i dag, att tillsammans med er, tillsammans med alla SSU:are ute i landet, så kommer vi att med partiet se till att vi får Mona som nästa generations statsminister.

Björn Jansson, Gotland: Socialdemokratins styrka har varit att se människors behov, att se de orättvisor som finns och se nödvändigheten av föränd- ringar. Vi har haft förmågan att omsätta det i politik. Vi har kunnat ingjuta framtidstro hos medborgarna, och vi har vunnit många val i kampen för demokratin, kampen för den sociala och ekonomiska rättvisan, och vi har utvecklat Sverige till ett framgångsland. I dag är förtroendekapitalet en aning naggat i kanten. Vi måste och kan återskapa framtidskraften och framtidstron. När jag läste framtidstankarna inför kongressen fanns det två områden, arbete och arbetsmarknad samt miljö och klimat, med sikte på framtiden. Jag ser inte dem som två frågor, utan jag ser helheten. Frågorna hör ihop. De nya jobben finns inom miljöfrågorna. Lokalt och regionalt ser jag vilken utvecklingskraft som finns med nya jobb som skapas, och vi behöver jobba nationellt och internationellt med miljöfrågorna. Vi måste synliggöra utvecklingskraften. Alla ser inte den. Vi måste också bli mer aktiva i miljöfrågorna. Där vädjar jag till det personliga ansvaret. Partivänner, miljöfrågan är den framtidsfråga, med vilken vi kan återskapa förtroendet hos väljarna och skapa framtidstro hos oroliga medborgare. Mona var tydlig i sitt tal när det gäller miljöfrågorna, och jag är väldigt

165 tacksam för det. Socialdemokratin är ett framtidsinriktat och miljövänligt parti!

Jimmy Jansson, Södermanland: Den här kongressen åkte jag till med väldigt stor förväntan, och jag måste säga att de flesta av de förväntningarna är infriade. Det är inte bara en extrakongress, det är en kongress där vi har valt en ny partiordförande. Det har också blivit lite av en miljökongress, känns det som. Det tycker jag är bra. Vårt parti har alltid gått före. Vi lyssnar och debatterar, och till slut fattar vi beslut. Oftast är det kloka beslut. Det är så vi har byggt det här landet. Socialdemokratin har med Göran Persson i spetsen lyft den ekologiska uthålligheten till den politiska dagordningen. Det är bra. Göran kommer att fortsätta det arbetet internationellt och jag tror att vi alla är överens om att han, om någon, är mest lämpad för det arbetet. Här hemma fortsätter vi med Mona i spetsen. Risken finns att arbetet med miljöpolitiken kommer att ligga stilla med den regering vi har i dag. Det är mycket prat men lite verkstad – det har vi hört flera gånger från talarstolen. Men det ger oss en förutsättning att under den period vi har nu förbereda oss för att ha en radikal och handlingskraftig miljöpolitik när vi väl kommer till regeringsmakten 2010. Vi ska gå före igen, så som vi alltid har gjort. Visst är det väl märkligt att man kan låta bli att betala tv-licens och det blir ett herrans liv, men om man smutsar ner sjöar eller förstör vår mark och inte betalar och gör rätt för sig, så är det inte särskilt många som reagerar. Så är det fortfarande, och det måste vi göra något åt. Jag kommer från en kommun i Södermanland, Eskilstuna. Där är det kul att vara socialdemokrat och miljökämpe. Vi har fria bussresor för ungdomar och äldre – förslag och beslut som det har varit mycket debatt om innan vi har landat, och även vi inom socialdemokratin har haft mycket funderingar. Men nu är det väldigt kul att vara socialdemokrat och slåss för de frågorna, samtidigt som vi har ett moderat parti som aldrig kommer att kunna ställa upp på det. Jag tycker att den här miljökongressen ska resultera i att vi sätter oss ner och lägger fast ett konkret handlingsprogram för hur vi successivt ska ställa om samhället på område efter område. Jag tror att vi klarar av det, och med det bagage som den här kongressen ger oss ser jag med tillförsikt på framtiden.

Sten-Ove Danielsson, Västernorrland: Jag har också konstaterat att det har blivit mycket miljökonferens av det här – det är jättebra. Det har talats mycket om miljöfrågorna, bland annat om vikten av att flytta över gods från lastbil till tåg. Men här har vi i hela Sverige ett stort gemensamt problem, och det är att det låter sig nästan inte göras.

166 Jag har varit tjänstledig i åtta år från SJ. För åtta år sedan kunde jag aldrig drömma om att det i dag skulle råda kapacitetsbrist i stora delar av det svenska järnvägsnätet. Det är stopp nu. Man pratar om infarkter och så vidare. Banverket måste i dag, i ett läge där godsvolymerna ökar, säga nej till en rad operatörer att de ska få köra på de tider de själva önskar. Det är inte bra för den utveckling vi bör ha i landet. Ett exempel: När kommunerna längs banan Gävle-Bollnäs-Östersund äntligen fått till en snabbtågsanpassning på banan och SJ vill köra ett X2000-tåg finns det ingen kapacitet. Det finns inte heller någon dragkamp mellan investeringarna. Ett exempel är Arlandabanan. Vi i Norrland har nytta av den så att vi kan kliva på tåget i Bräcke och kliva av på Arlanda och ta rulltrappan upp till en internationell flygplats. Det är vi som drar nytta av den investeringen. Den socialdemokratiska hållningen bör vara mer medel till infrastruktur, mer medel framför allt till järnvägsinfrastruktur – för miljön, för tillväxten och för utökade arbetsmarknadsregioner. Jag vill också berätta att i dag har Helena Jonsson från Västernorrland vunnit en skidskyttetävling i världscupen – men så hade hon också tillgång till bra spår och inga andra hindrande ekipage!

Henrik Svedberg, Älvsborgs södra: Jag vill berätta om Lasse – en man för vilken livet inte riktigt blev som han hade tänkt sig. Lasse är strax över 50 år, och han har arbetat hela sitt vuxna liv som tillskärare inom textilindustrin. Han har slitit ut sina axlar, han har stora problem att röra nacke och armar, och efter en tid får Lasse en tidsbegränsad sjukersättning på grund av sin nedsättning. När den tidsbegränsade sjukersättning ska gå ut genomgår Lasse en utredning, där den utredande läkaren bedömer att Lasse kan arbeta 50 procent. Lasse blir jätteglad, han vill jättegärna börja jobba igen. Han går till arbetsförmedlingen, men förhoppningen att kunna arbeta 50 procent visar sig ganska snabbt vara orealistisk. Lasse klarar knappt att hantera de mesta vardagliga sysslor utan att åsamka sig själv en väldigt kraftig värk. Lasse blir åter sjukskriven. Efter en tid får han beskedet att hans sjukpenning kommer att dras in. Med hjälp av facket överklagar Lasse för- säkringskassans beslut. Lasse besöker arbetsförmedlingen för att åter anmäla sig som arbetssökande, men har nu inte rätt till a-kassa. Han har genom sitt överklagande talat om att han inte står till arbetsmarknadens förfogande. Efter åtta månader är Lasses ärende i länsrätten. Han får rätt. Nu får Lasse en ordentlig klumpsumma pengar. Men vad ska Lasse leva av under tiden? I åtta månader ska han klara sig utan ersättning. Hur Lasse klarar det tänker jag inte tala om. Men fundera på hur ni själva skulle klara av en sån här situation. Det här är något som kan hända oss alla.

167 Vi behöver se över våra trygghetssystem, så att de är just trygghetssystem. Jag vill se en socialdemokrati som står för solidaritet och omtanke om män- niskor. Jag vill se ett samhälle, där vi bryr oss om varandra, ett samhälle som finns där när livet inte riktigt blev vad vi hade tänkt oss.

Roland Söderberg, Östergötland: För att trygga välfärden, öka tryggheten och minska orättvisorna behöver Sverige fler i arbete. Ska vi klara en uthållig välfärd måste alla ges möjlighet att bidra och arbeta efter sin förmåga. Vi måste med ännu större tydlighet peka ut färdriktningen för hur vi skapar nya jobb än vad vi gjorde inför valet 2006. Arbetsmarknaden förändras snabbare i dag än för tjugo år sedan. Kon- kurrensen ökar. Det ställs större krav på arbetstagare gällande kompetens. Man måste skapa möjligheter till omskolning och utbildning för att hitta andra möjligheter till yrkesutövning och trygghet i arbetslivet. Vi måste aktivt hjälpa individer till nya jobb. En stor grupp som står utanför är unga och nysvenskar. Där måste vi hitta lösningar och det snabbt. Vi måste konkurrera med kompetens, inte lägre löner. Vi måste ta strid för våra kollektivavtal som skapar rättvisa och trygghet på våra arbetsplatser. Hamnar man utanför måste vi ha trygghetssystem som gör att man inte behöver lämna hus och hem. En modern arbetsmarknad ska erbjuda utvecklingsmöjligheter och goda arbetsvillkor. Vi måste föra en strategi för att hitta morgondagens behov av arbetskraft. Det finns säkerligen stora arbetstillfällen inom bland annat forskning och miljö. Som byggnadsarbetare vill jag att man återigen tittar på de så kallade ROT-avdragen, som vi vet skapade arbetstillfällen i byggbranschen. Som östgöte måste jag också tillägga – bygg Ostlänken, bygg nu. Full sysselsätt- ning är och förblir ett av de viktigaste målen för oss socialdemokrater. Slutli- gen vill jag önska Mona lycka till!

Sten Björk, Skåne: I alliansens Sverige ska man vara mellan 25 och 45 år för att få jobb. Tillhör man inte den åldersgruppen så måste man vara väldigt välutbildad för att ha en chans – och det är inte säkert att det hjälper i alla fall. Är du över 45 år är möjligheten att få jobb nu mycket, mycket sämre än när vi var vid makten. Det har skrotats, det har gått i stå, det finns nästan ingen komvux kvar, det finns inga möjligheter fast det står väldigt många människor, kamrater till oss, i kö som inget hellre vill än att jobba. Det här måste vi återta och se till att få makten över så småningom, så att alla har möjlighet att arbeta på lika villkor. Den andra gruppen som är väldigt utsatt är alla de upp till 25 år som inte har lyckats så bra i skolan och som vi hade tänkt skulle få en lärlingsutbild-

168 ning kombinerad med en treårig gymnasieutbildning, för att till sist både ha ett jobb och en bra utbildning så man kan välja i framtiden. De här två kategorierna är ingen liten del av Sverige. De har man alltså valt bort när man säger sig vara dem som skulle vara för att skapa nya jobb. Det är ju vansinnigheter. Vad man också måste börja fundera över är om vi verkligen ska göra det möjligt för de stora företagen att om någon inte tillhör åldersgruppen 25-45 år i stället ta in arbetskraft från helt andra håll. Så ska man naturligtvis inte göra. Man ska se till att landets egna invånare som står och väntar på att bli utbildade och få jobb verkligen får en chans. Det är väldigt viktigt. Nu ska jag kasta mig ut i den internationella politiken också, och säga att vi har problem med ryssarna, vårt kära folk öster om Östersjön, och de måste vi tackla gemensamt. Jag ska återkomma till det i annan form – med tankbåtar och allt vad det är – men nu har jag bara 15 sekunder kvar så jag hinner inte ta upp det ämnet.

Teres Lindberg, Stockholm: Det är mycket som har sagts under den allmän- politiska debatten och man kan ju fundera på om det finns så mycket mer att tillägga. Men jag känner ändå att det jag har att säga förtjänar att bli sagt. De som känner mig skulle då tro att jag ska prata om rätten till arbete eller rätten till bostad, om ökad integration eller kampen för integration och mot segregering, diskriminering och rasism. Men det tänker jag inte prata om. Jag tänker prata om alla politikområdens grundläggande förutsättning – solidaritet, välfärd och jämlikhet. Jag tror att högerns framgång i det senaste valet berodde på framför allt två saker. Det ena, att de genom att låta som oss socialdemokrater lurade väljarna. Det andra, att de klarade av att förskjuta den samhälleliga solidariteten. Förskjutningen handlar om det som har varit själva kärnan i socialdemokratins framgångar i Sverige, nämligen att vi har förmått arbetare, tjänstemän och arbetslösa att solidarisera sig kring de generella välfärdsfrå- gorna, med insikten om att välfärdssystemet i Sverige är bra för alla – utom möjligen för de allra rikaste. Det borgarna lyckades med var att få tjänstemän och i viss mån också LO-medlemmarna att i stället vilja solidarisera sig med överklassen och de allra rikaste. Man lyckades få folket att ifrågasätta varför vi som jobbar och gör rätt för oss ska betala för de lata, slöa bidragstagarna som bara utnyttjar systemen. Vi socialdemokrater vet naturligtvis att det inte är så. De allra flesta i Sverige vill inget annat hellre än att ha ett arbete. Vi vet att trygga männis- kor vågar, och trygga människor vågar utan att behöva konkurrera med låga löner och sämre villkor. Men här håller vi på att tappa mark. Det är här vi måste komma igen. Vi

169 måste visa att jämlikhet och generell välfärd gynnar alla. Gör vi inte det är vi rökta som klassutjämnande parti som förbrukat möjligheten till ett jämlikt Sverige.

Markus Blomberg, Skåne: Jag är 21 år och detta är första kongressinlägget. Som socialist och feminist finns det två områden som jag vill prata om. På partikongressen i Malmö 2005 varade integrationsdebatten inte ens en timme. Få ombud har här i talarstolen berört ämnet. Detta är inte en hållbar utveckling. På SSU:s storpolitiska helg debatterade vi vår politik inför sommarens SSU-kongress. Alaa Idris från Örebro är ansvarig för integrationsområdet i förbundet. Hon tog vårt politiska handlingsprogram och gjorde symboliskt slut med vår integrationspolitik. Sida för sida rev hon ur de kapitel som hon var ansvarig för. Vi måste ompröva, tänka nytt och tänka klart. Vi talar om nycklar till integration. Språket är en nyckel. Jobbet är en nyckel. Bostadspolitiken är en nyckel. Men dessa nycklar ger inte svaren. Svenskar med utländsk bakgrund får inte sina demokratiska rättigheter, trots att de har utbildning, arbetslivserfarenhet, möjligheter och idéer, kreativt tänkande. Detta får de inte på grund av att arbetsmarknaden, bostadspolitiken och skolan stänger ute dessa medborgare, med diskriminerande struktu- rer och rasism. Det finns inget utanförskap. Det finns ett samhälle och näringsliv som utanförhåller. Det handlar om klass och rasism, och om kampen för jämlik- het och antidiskriminering. Det är vår nyckel. För mig som feminist ser jag också att mycket måste göras. Rätten till heltid, sex timmars arbetsdag som ett mål. I ett decennium har vi talat om lika lön för lika arbete, under den tid jag har varit aktiv. I decennier har ni gjort det, men vi har fortfarande inte uppnått målet. Det är inte värdigt oss. Jag ser som man, SSU:are och socialdemokrat att en av de stora rättvisere- formerna vi kommer att driva är individualiserad föräldraförsäkring. Det är en ideologisk och politiskt riktning. Vi ska inte sambeskatta. Vi ska inte skriva över a-kassa och andra allmänna försäkringar på våra livspartners. Här är det ett traditionstyngt arv som vi ska göra oss av med. Rättvisere- form, jämlikhet – detta är socialdemokrati. Kom ihåg – SSU visar alltid vägen!

Wanja Lundby-Wedin, verkställande utskottet: Jag vill som många andra börja med att tacka Mona för ett helt fantastiskt tal. Det gick rysningar i kroppen och tårarna satt i ögonen – inte av sorg, utan för att det var stort och mäktigt. Du lyfte så många frågor. Du hade ett sätt att tala till oss, som inkluderade oss alla här, och det kändes så skönt, Mona! Det var mycket du sade som var bra, så egentligen skulle man kunna

170 använda sina två minuter till att berätta om det, men jag vill säga en sak som ingen kan formulera bättre än du gjorde. Det du formulerade om bilden av hur våra barn och ungdomar har det tror jag att vi alla måste ta tag i, oavsett om vi har vår gärning i partiarbetet eller den fackliga rörelsen. Det är oer- hört viktigt. Inte minst viktig är också den internationella dimensionen, där jag tycker att det är jätteroligt att Jan och Margot får det uppdraget. Jag skulle helt kort vilja lyfta två saker. Du sade att vi ska präglas av lust, vilja och värderingar. På arbetslivets område tror jag att du uttryckte det ungefär som så att arbete ska vara en rättighet, att delta efter förmåga ska vara en skyldighet. Det tycker jag verkligen är värderingar, men något som är svårt att säga om vi inte kan ge möjligheter till alla – för då uppfattas det som att vi ställer krav på varje individ som får stå där och känna frustration över att inte komma in när man knackar på dörren till arbetslivet. Därför är vårt ansvar, det politiska och även det fackliga ansvaret, att skapa förutsättningar för människor att verkligen komma in, att skapa en möjlighet till omställning. Jag tror att det är nyckeln framöver, just vår förmåga till omställning. När jag själv vill det – lusten att gå vidare. Och när jag måste för att jag förlorar jobbet. Eller när jag ännu inte kanske har kommit in på arbetsmarknaden, för det är också en form av omställning. Det du sade om integrationen, om vårt arbete för ickediskriminering – om vi verkligen gör det på rätt sätt, blir ickediskriminering och ett icke diskriminerande arbetsliv och samhälle inte bara något som berör några få utan något som berör alla. Då kan vi bli där som vi kanske är på jämställd- hetens område för världen utanför, vi kan bli ett föregångsland. Vi kan bli en förebild, för vi kan skapa ett samhälle som är ickediskriminerande. Det är något som vi verkligen måste göra tillsammans, och jag ser fram emot att få jobba tillsammans med dig och alla andra i de här stora viktiga frågorna. Tack, och lycka till Mona!

Marika Bjerstedt Hansen, Skåne: Det känns otroligt härligt att min första partikongress skulle bli så historisk. Vi har fått en kvinnlig partiledare. Jag vet det, och ni vet det, det var dags. Och det är dags för fler förändringar. Det är sant som Mona sade om jämställdhetsglasögonen. Har man väl fått på dem går det inte att ta av dem, för det handlar om ett perspektiv på livet, på samhället, på våra barn, på arbetsmarknaden. Vi måste se problemen som vi vet finns på ett nytt sätt. En jämställd arbetsmarknad handlar inte bara om löner och arbetstider. Det handlar också om barnens frihet att tidigt i livet kunna välja inriktning på sina liv. Ifrågasätter vi ens i dag att alla leksaker som handlar om lek med dockor, det vill säga barns träning på föräldraskapet, packas i rosa kartonger med blommor på, och att all reklam som handlar om denna lek riktar sig endast till flickor? Ifrågasätter vi det?

171 Mäns våld mot kvinnor pratas det mycket om just nu. Pratas. Detta måste vara ett av våra allra äldsta samhällsproblem. Vi har haft gott om tid att lösa detta problem utan att lyckas. 200 000 svenska barn lever i dag med våld i hemmet, ett våld som utövas av och mot personer som skulle erbjuda den grundläggande tryggheten. 200 000 svenska barn med våld i vardagsrummet varje kväll, eller väntan på det. Vem har ansvar för att bryta detta mönster? Får vi män att sluta slå kvinnor genom att inrätta fler kvinnojourer? Jag har inte svaren, men vi måste förändra vår syn på detta problem, eftersom vi inte hittills har lyckats lösa det. Naturligtvis finns det inga motsättningar mellan fler kvinnojourer och andra åtgärder, men det räcker inte med det ena. Att leva med våld i hemmet innebär ett brott mot barns trygghet som kanske aldrig helt kan återställas. För att påbörja en läknings- process krävs att den förälder som har utövat misshandeln tar sitt ansvar och påbörjar en process mot förändring. Det händer inte för att kvinnan är på kvinnojouren – det tror jag att ni är överens med mig om. Tack för ordet, och välkommen som partiledare, Mona!

Anna Johansson, Göteborg: Målet för socialdemokratin måste vara en hållbar utveckling – ekologiskt, socialt och ekonomiskt. De här tre perspektiven hör ihop och är varandras förutsättning. Den insikten behöver vi omsätta i visioner och i politiska konkreta mål. En fundamental förutsättning för att kunna förverkliga en hållbar utveckling är arbete åt alla. Men det räcker inte. Det måste också vara arbete med löner som går att leva på, en dräglig arbetsmiljö och rimliga anställningsvillkor. Vi måste framöver bereda plats i arbetslivet också för dem som inte är 100-procentare, men vi måste också fundera på var de nya jobben ska komma. Vi måste sluta förhålla oss till ett gammalt borgerlig förslag om skatteavdrag för hushållsnära tjänster och i stället själva börja formulera en egen strategi. Hur vill vi att de nya jobben ska kunna växa fram i tjänstesek- torn – både privat och offentligt? Vilka förutsättningar krävs för att de nya jobben ska kunna komma till? Hur fungerar de system vi i dag har för den sektorn? Det här är sektorer med låg miljöpåverkan men höga arbetskrafts- kostnader. Är skattesystemet utformat på ett sätt som gynnar den sektorn? Kollektivavtalen, arbetsgivaravgifterna? Nu tycker jag att det är tid att vi i lugn och ro funderar på vilka mått och steg vi vill ta framöver och sluta diskutera borgarnas. Vi socialdemokrater tror inte att det går att bygga ett gott samhälle på klyftor och konkurrens. Den borgerliga regeringen slår nu in kilar mellan grupper i samhället och ökar misstron mot ”dom andra”. Detta är ett av de allra allvarligaste hoten mot ett socialdemokratiskt samhällsbygge. Vi har inget att vinna på att välja mellan om vi ska vända oss mot den ena eller den

172 andra gruppen. Vår stora uppgift är att formulera ett nytt samhällskontrakt som binder samman grupper, där alla upplever sig som och är vinnare. Om systemen inte längre fungerar på ett sådant sätt att de bidrar till att förverkliga våra mål om allas lika rätt och värde, så måste vi ha kraften att också utmana våra egna lösningar. Det tycker jag att vi kommer ha goda förutsättningar till efter ordförandevalet i går. Det känns jättespännande att få vara med på den resa vi har framför oss i ett parti med lite nytt självför- troende. Lycka till, Mona!

Helene Hellmark Knutsson, Stockholms län: I fredags kväll visades en väldigt bra film på SVT – Masdjävlar. Den filmen beskriver inte bara livet i Dalarna utan lika mycket livet i Stockholm och i Stockholmsregionen. Det är så. Jag, och jag tror både Wanja och Mona, vi tillhör en minoritet i Stockholm som är födda och uppväxta här i Stockholm. De flesta stockholmare är, precis som Mia i Masdjävlar, hitflyttade. De kommer någon annanstans ifrån. Vi vet ganska mycket om deras ursprung. Vi vet att de antingen genom utbildning, kanske genom våra regionala högskolor, har tagit sig till Stock- holm och arbetsmarknaden och till ett spännande jobb här. Det kan också ha varit så att de har tagit sig hit för att över huvud taget kunna få ett jobb. Det finns också de som har tagit sig hit genom tvång, genom flykt, för att de har flytt undan krig och förföljelse från någon annan ort i vår värld. Vi kan de här berättelserna och vi vet ganska mycket om deras tidigare liv – i Dalarna, i Trollhättan, i Norrbotten. Vi vet också hur det ser ut i Irak och vi vet varför vi nu tar emot så många flyktingar därifrån. Men hur mycket vet vi egentligen om deras liv i storstan och hur det ser ut i dag för dem? Hur vet vi om hur det är att oroa sig som högutbildad akademiker när man jobbar i ett privat tjänsteföretag och man oroar sig för om det ska omorga- niseras, slimmas eller kanske till och med flyttas? Eller som ensamstående mamma som jobbar i ett stressigt vårdjobb, som försöker att få livspusslet att gå ihop? Hur vet vi hur det är att oro sig för om man ska klara att betala Sveriges högsta boendekostnader eller om pendeltåget över huvud taget ska gå på morgonen? Hur vet vi hur det är att vara flykting och inte ens veta om man kommer in på arbetsmarknaden och får ett jobb? Vet vi något om hur det känns att oroa sig för hur barnen verkligen har det i skolan – om de får de kunskaper de behöver, eller vad tonåringen gör på fredag kväll och vad den råkar ut för? Vad vet vi egentligen om livet i storstan? Eller är det så att socialdemokraternas berättelse tar slut precis som i Masdjävlar, när Mia åker tillbaka till Stockholm och ni inte har någon idé eller berättelse om hur livet här ska kunna gå ihop och hur mycket man kän- ner till om det? Jag hoppas att vi ska få en berättelse som också inkluderar storstadslivet

173 med alla dess problem, oro och stress, men också dess drömmar och hopp.

Miguel Odhner, Bohuslän: Tack Mona och välkommen! Det var länge sedan som jag grät så mycket som denna helg. Vi behövde denna kongress, och du har mitt, Kungälvs och Bohusläns varma stöd bakom dig! Två saker ska jag ta med mig upp i talarstolen från mina partivänner hemma i Kungälv. Den ena är Sverigedemokraterna, som tog en tom stol i Kungälvs fullmäktige. Sverige är inte vaccinerat mot det här. Norge har det, Danmark har det och Frankrike har det. Partivännerna önskar tre saker hemifrån. Det ena är fakta. Det andra är konkreta förslag, och flera har nämnts här i talarstolen i dag, om språk, utbildning, arbete, boende. Det tredje är argument om att mångfald faktiskt är lönsamt. Fördomarna finns i vårt parti. Man måste lyssna, de är där, och vi måste ha bra material och prata om det. Jag blev väldigt glad när du pratade om att arbete är en rättighet och att delta efter förmåga är en skyldighet. Det var tydligt, precis som Wanja sade – gör din plikt, kräv din rätt. Någon sade att vi inte kan återställa. Jag vill inte att vi använder ordet återställa. Det är ett negativt ord, det är ett passivt ord och det tillhör inte framtiden som vårt parti gör. Vi måste, när det gäller trygghetsförsäkringarna, där tillväxt och trygghet är varandras framgångs- faktorer, skapa en sammanhållen lösning. Partivännerna sade att man har förlorat förtroendet för pensionerna. Vi får det oranga kuvertet. Min fru sade: ”Vem har hittat på det här egentligen?”. En ung SSU:are sade: ”Jag litar inte på samhället när det gäller pensionerna.”. Då har vi arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen, föräldraförsäk- ringen kvar som är kittet du pratade om, Mona. Där måste vi bli betydligt tydligare. I valrörelsen pratade vi om att vi får höja taket – men det är väl ingen som fattar vad det står för. Vi måste i stället prata om att nio av tio ska få ut 80 procent. Vi ska ha inte bara Wanja här, vi måste ha Sture här, vi måste ha Anna här – TCO, SACO. Vi måste ha med företagarna i det vi ska skapa som är trygghet kontra tillväxt. Det behövs en kommission för det nya och goda arbetet, med försäkring- arna, arbetsrätten och arbetsmiljön.

Joakim Pohlman, Kronoberg: I går pratade vi om nödvändigheten av mer pengar till infrastruktur. Flera har i dag pratat om energi, hur vi ska få mer miljövänlig energi, hur vi ska få fler att jobba med energibesparing. I södra Sverige har vi sparat mycket energi de senaste åren – för långa tider har vi inte haft någon.

174 I går när jag ringde hem var det strömlöst i Kronoberg och södra Sverige, igen. Det räcker numera med att Väder-Tone på TV4 säger att det ska blåsa för att strömmen ska försvinna! Vi görs mer och mer beroende av fungerande el- och telefonnät. Vi använder det till allt möjligt; myndigheterna vill att vi ska använda nätet mer och mer. Då krävs det att vi har en fungerande elförsörjning. Men bägge de fasta näten vi har är undermåliga. Riksdagen har stiftat lagar som ska sätta press på elbolagen att de ska säkra sina nät. Men bolagen kommer aldrig att göra mer än de precis behöver. Jag tycker att det är dags att vi funderar inom partiet om det inte är dags att staten också ska ta ansvaret för hela el- och telenätet. Om vi inte får säkra nät snart måste det snart bli tillåtet för oss att ha mer bensin och diesel hemma än lagen i dag säger, för vi måste kunna klara oss med våra egna elverk. Kongressdeltagare, det är dags att medborgarna får en fungerande el och telefoni. Att ha fungerande el och telefoni måste vara en rättighet för alla i detta land. Det är dags att staten tar över ansvaret för ledningsnätet.

Åsa Karlsson, Kronoberg: Jag kommer också från Kronobergs län. Jag bor i Växjö, men jag är en sådan där utböling, som man blir när man flyttar till sådana län. Jag kommer från Västkusten, och det kommer man göra hela livet! Oavsett detta har jag hamnat mitt i Småland, och Joakim förklarade det så bra – då hamnar man mitt i skogen. Men det händer faktiskt mycket i Växjö, bland annat när det gäller byggande och bostadsbyggnation. Växjö är en av de platser där man har byggt mest, efter storstäderna, och det är vi givetvis mycket stolta över. Nu blir det väl inte så mycket mer av det, efter slopade investeringsstöd och räntebidrag, men några plattor hann vi gjuta innan så lite byggande har vi kvar. Vi bygger i trä och det beror inte bara på att vi slipper hugga ner träden – för de är redan nedblåsta. Det beror också på att vi tycker att det är bra. Vi måste lyfta miljömässigt byggande och drömma lite högre i hur vi vill att framtidens allmännytta ska se ut. Jag tror att det är just i trähus, i passivhus, i stora visioner som handlar om miljömässigt byggande där vi ska ha en central plats. Jag vet att det måste vara allmännyttan som är drivande i det här. Själv- klart är det som så att allmännyttans största ansvar, vårt största ansvar, är att alla ska ha någonstans att bo. Men det är inte så lätt om man bor någonstans där man inte har råd att bo kvar för att driftkostnaderna blir för höga. Just därför är energibyggande, passivhus och träbyggnation så oerhört viktigt. Jag tittar på dig, Mona, och tänker att du håller nog med. Så därför tänkte jag att när du blir statsminister 2010 så kanske det vore en idé att lägga ett nationellt centrum för träbyggnation i Växjö? Det är bara en tanke.

175 Vi har träden och de ligger redan på marken. Vi har ett bra samarbete och högtflygande idéer så det borde kunna funka!

Karl Petersen, Norrbotten: Jag kommer från det vackra Norrbotten, men nu ska jag säga något vackert om Malmö. Det finaste som finns är Öresunds- bron. Då kan man ta vägen över till Själland, och så småningom landar man nere i Europa. Det är vackert. Tack för Öresundsbron! Jag vill säga något vackert om Stockholm också, för det är viktigt att vi har en fin storstad i detta land. Det som är riktigt bra med Stockholm är att här har vi en internationell flygplats. Från den kan man ta sig ut till hela världen. Tack för Arlanda, kära stockholmare! Och så ska jag säga något om Göteborg. Tack, Göteborg för Göteborgs hamn. Den har vi i Sverige alla glädje av. Kan man ta sig över bron till Malmö, kan man ta sig via sjöfarten till hamnen till Göteborg eller kan man flyga till Arlanda – då kan man faktiskt ta sig vidare till vackra Norrbotten. Så fungerar ett land som håller ihop. Jag vill från Norrbottensdelegationen hälsa till alla er och säga att när vi nu idogt slåss för våra möjligheter i denna region, som ligger långt bort från stora befolkningscentra, så gör vi det tillsammans med er. Vi gillar era broar, vi gillar era flygplatser, vi tycker om era hamnar. Om ni också skulle tycka om Norrbottniabanan, så blir jag glad! Jag vill säga en sak till. Det finns en stor likhet mellan norrbottningarna och skåningarna. De bygger ut sina naturresurser. Ett exempel är Skåne och jordbrukspolitiken. Tetra Pak finns över hela världen och det var Rausing i Lund som kom på det. Från Norrbotten, från Kirunagruvan – pelleten som är världens bästa. Skåne och Norrbotten håller ihop!

Karin Renblad, Jönköpings län: Jag vill börja med att gratulera vår nuvarande partiordförande och tacka för ett mycket inspirerande tal, där du pekade på vikten av mer socialdemokratisk politik, mer rättvisa, mer jämlikhet och om att återta frihetsdiskussionen. Att bygga ett samhälle handlar ju just om värderingar och om ekonomiska intressen, där olika verktyg ger olika sociala konsekvenser, vilket högern vet. Högern gör nu en oerhörd attack på vårt välfärdssystem, där de och kapitalet visar sina tydliga intressen. Det handlar om systemskifte på alla områden. Många har talats om här, men jag vill också säga något när det gäller den offentliga sektorn, hälso- och sjukvården samt äldreomsorgen. Högerns attack här måste vi ta på stort allvar. Givetvis måste vi kritisera våra system, men högerns lösningar kan inte vara våra lösningar. Vi har stora utmaningar framför oss. Allt fler kommer att behöva vård och omsorg. Då kan man inte husera med skattemedel hur som helst. Då kan inte direktörer få möjlighet att ta ut vilka löner som helst eller styrelser ta ut vilka arvoden

176 som helst. Detta gynnar heller inte arbete. I stället för att tala om skattesänkningar privatiserar man i dag våra skattemedel. Det är pengar som skulle kunna genererat mer vård och omsorg, men som i stället plockas ut ur systemet. Självklart har det betydelse vem som bedriver vård och omsorg. Hade de inte haft någon betydelse hade inte högern gjort en så stor fråga av detta. De vill ha mer marknad och mindre politik – och mindre politik innebär mindre socialdemokratisk politik. Jag tror på politiken och på ett samhälle för alla. Jag tror att det är nöd- vändigt att ha möjligheten att både kunna kontrollera och ha inflytande och insyn över det som sker. Jag tror också på frihet, rättvisa och jämlikhet, och jag hoppas vi tillsammans ska kunna ta strid mot den attack som pågår.

Urban Granström, Södermanland: Som sörmlänning borde jag väl egentligen säga något om Ostlänken. Jag tänkte inte göra det, men nu har jag åtmins- tone nämnt den, med tanke på vad Karl sade. Visionen om en framtida arbetsmarknad byggd på socialdemokratiska värderingar tycker jag börjar i utbildningen. En av de största paradoxerna i den borgerliga regeringens utbildningspolitik är att man, när vi vet att arbetsmarknaden kommer att ställa allt större krav i framtiden, sänker ambitionsnivån för våra ungdomar på gymnasiet. Den som bäst kan klara av kraven på en föränderlig arbetsmarknad är den som har en stabil grund att stå på, och den grunden tänker man försämra. Vår vision om arbetsmarknaden måste vara en vision som vilar på ett fundament och ett utbildningssystem där vi hela tiden strävar efter att för- bättra den generella utbildningsnivån och där allas chanser är lika. Det är en vision som självklart bygger på det livslånga lärandet som många har pratat om. Men det bygger också på en vision där vi måste föra in det bildnings- och folkbildningsideal som är så djupt rotat i arbetarrörelsen. Vi måste i vår vision om utbildning också bestrida den borgerliga regeringens instrumen- tella syn på utbildning, där man frågar sig vilken nytta vi har av att någon som ska bli byggnadsarbetare, hantverkare eller barnsköterska läser svenska, engelska eller samhällskunskap på gymnasiet. Det här visar tydligt på skillnaden mellan en visionär socialdemokratisk utbildningspolitik och en stel och bakåtsträvande borgerlig. Det är självklart att vår utbildning bygger på bildnings- och folkbildningsideal och demokratiska värderingar, och måste ge alla möjligheter att oavsett yrkesval vara en engagerad och insatt samhällsmedborgare. Då ställer man inte frågan vilken nytta det har att man läser svenska eller samhällskunskap på gymnasiet. Man ställer inte frågan vilken nytta det gör att vi satsar pengar på att höja den generella utbildningsnivån. Det är självklart att vår vision om utbildning vilar på två ben. Det ena är att förbereda oss och ge oss en god grund för ett föränderligt yrkesliv. Det

177 andra är att förbereda oss för ett långt och rikt liv som engagerande sam- hällsmedborgare, med möjlighet att påverka och styra våra egna liv.

Roland Palmqvist, Skåne: Den här kongressen blir ett avstamp för en om- ställning av hela Sverige, egentligen, för att klara de framtida utmaningarna. Klimatpolitiken blir den i särklass viktigaste. Det har varit många inlägg här i dag, många förslag för att vi ska komma igång med kraftfulla insatser. Min förhoppning är dock att det här inte ska stanna vid program. Forskningsprogram och andra program som bara stannar på papperet och inte kommer någonstans, med en förhoppning om att vi ska vidta åtgärder, kanske inte nu utan kanske om ett antal år framåt i tiden, när vi vet mer. Jag tycker att staten har en oerhört drivande roll i detta. Låt oss lära från historien och gammal känd socialdemokratisk politik. För att klara omställningen måste staten gå in och vara beställare. Vi har goda erfarenheter tidigare av när staten går in och beställer olika system och är teknikdrivande. Låt oss ta tillvara på våra erfarenheter från förr när staten agerade stor beställare. Ett exempel skull också kunna vara att man inrättar omställningsfonder – fonder där man kan söka projektpengar så att man med teknik som ligger framme i dag åtminstone kan komma igång och testa. Jag skulle gärna se att det ganska snabbt kommer till, för nu är det faktiskt inte bara ord det gäller, utan det måste vara mycket verkstad åren framöver. Forskarna varnar redan. Vi måste sätta igång redan nu med den teknik vi känner till i dag, vi kan inte vänta i 25 år med ytterligare åtgärder.

Sven Britton, Stockholm: Jag känner en tacksamhet inför de insatser som vår avgångne partiledare har gjort för vårt parti och för vårt land. Jag känner glädje och förväntan inför Mona Sahlins ankomst – inte minst efter hennes insatser både i går och i dag. Men jag känner förskräckelse inför den självsäkra besvärjelse som så många talare har demonstrerat här genom att försäkra sig om att vi vinner valet 2010. Det kanske vi gör, men då krävs det enastående insatser. Här har vi att göra med en motståndare försåtligare än någon annan jag har varit med om. Vi kan inte lita på att Carl Bildt kommer att göra jobbet åt oss. Han kommer att vara behjälplig men det krävs insatser av helt annat slag. Av de högerledare jag har mött under mitt politiska liv – det har varit socialliberala sådana som Gunnar Heckscher och Jarl Hjalmarsson, mer ut- studerade skattesänkare som Bo Lundgren och Yngve Holmberg, stockkon- servativa som Gösta Bohman, populister som Ulf Adelsohn och nyliberaler som Carl Bildt. Men nu har vi en motståndare som har intagit våra positioner utan att uppge sina egna. Bakom den kulissen förs nu en borgerlig politik som är

178 vulgärare än någon jag har upplevt tidigare. Det här är en mycket farlig situation och vi ska inte underskatta förpackningens betydelse. Jämför bara Pär Nuder och Anders Borg så förstår ni vad jag menar – det är sales promotion! Men vi har också fått nya chanser. Vi har fått nya chanser att nå männis- kors hjärtan, och det gäller även i ”mörkrets hjärta”, som vi Östermalmssos- sar kallar Karlaplan. Vi har fått möjligheter att nå människors hjärtan med frågor som: Är det verkligen riktigt att ta från de sjuka och ge till de friska? Är det riktigt att ta från de arbetslösa och ge till dem som har arbete? Sådant förstås folk. Det finns betydligt många fler människor med hjärtan än man kan tro, även på Karlaplan. Kanske är tiden nu mogen för en ny politisk slogan, som jag försökte med redan i Sundsvall? Det kanske är moget nu att lansera tanken: ”Andlig tillväxt och materiell besinning”. Smaka på den.

Rainor Melander, Västernorrland: Apropå den som sade att Mona är född i Stockholm tänkte jag bara säga att vi från mitt län är lika ödmjuka som generösa, så lät vi stockholmarna få Mona redan tidigt från Sollefteå! Jag hade egentligen inte tänkt slösa kongressens tid med ett inlägg, men när de ringde från PRO och s-föreningen hemma i Väja så fick jag ju göra som de sade. Det jag tänkte tala om är de statligt ägda bolagen. En gång i tiden krävde vi att alla produktionsmedel skulle vara i sam- hällets ägo; vi har eventuellt justerat det målet lite grann. Men vi har i dag faktiskt några statligt ägda bolag, och det tror jag att vi ska ha av flera an- ledningar. Som ett exempel kan vi nämna Vattenfall. På flera kongresser har vi sagt att Sverige ska ha de bästa villkoren för basindustrin. Det viktigaste verktyget för att uppnå det är att behålla Vattenfall i statlig ägo. Statligt ägda bolag kan också tjäna som goda exempel för de privata på hur bra arbetsgivare ska vara och i vilken mån arvoden och bonusprogram bör användas. De statliga bolagen genererar stora vinster till ägaren. Så har det inte alltid varit. När näringslivet lyckades köra banknäringen i botten passade det väldigt bra med samhällets pengar och räddade flera banker. De bankerna kan i dag också användas för att i samhällets intresse styra räntebildning- arna. Den här högerregeringen vill, liksom de tidigare, sälja ut vår egen- dom. Vi kan inte acceptera det. Stöd SSU:s krav på en folkomröstning om försäljningen av våra bolag och skriv på protestlistorna från Väja PRO och s-förening!

Torbjörn Lidberg, Norrbotten: Det är enormt angeläget att vi nu gör allt vi kan för att minska utsläppen från trafiken. Vi är alla medvetna om att det är diesel- och bensinmotorerna som står för de största miljöfarliga utsläppen. Redan 1988, i det så kallade miljövalet som vi kanske kommer ihåg mest för med de döda sälarna, gav Ingvar Carlssons regering SJ i uppdrag att göra

179 något för att få upp mer tungt gods på järnväg. Ett initiativ då var att titta på om man kunde göra som tyskarna – köra långtradare på järnväg genom Sverige. Man genomförde ett projekt mellan Uddevalla och Malmö, som tyvärr inte bidrog till något ytterligare när det gäller det. Sedan skulle man utreda om man kunde börja köra från Haparanda ner till Ystad och från Malmö till Narvik. Tyvärr försvann det förslaget och initiativet när SJ blev bolagiserat. Vi vet att det går minst 60 000-70 000 långtradare transit genom Sverige. Något måste vi göra. Ett säkert sätt att få bort 30 000-40 000 långtradare från att köra de här 150 milen är faktiskt att köra upp dem på tåg, på så kallad rullande landsväg. Det är mitt inlägg i miljödebatten – ta upp förslaget igen!

Ordförande: Jörgen Linder

Hannah Bergstedt, Norrbotten: Det finns en risk att jag blir den första norrbottningen som omtalas som att jag pratar för fort; det här är mitt första inlägg på en partikongress. Jag heter Hannah och jag kommer från det röda och ödmjuka Norrbotten, med egen majoritet i 7 av 14 kommuner och socialdemokratiskt styre i 12 av dem. Men det jag har att säga handlar om hela Sverige. Det handlar om våra ungdomar. När jag för några år sedan skrev en motion till en distriktskongress i Norrbotten, så handlade den om varningsmärkning av retuscherad reklam. Då kunde jag faktiskt inte i min vildaste fantasi tänka mig att den i någon form skulle behandlas av riksdagen. När jag för några veckor sedan besökte riksdagen för att hälsa på i civilutskottet, där jag till hösten ska ersätta, så låg faktiskt frågan på bordet. Motionen var egentligen en signal för att visa vad konsumtionssamhället utsätter oss för. Ouppnåeliga ideal som vi inte kan uppnå ens en gång med god kosthållning och motion. Unga människor i dag ska vara så otroligt mycket och möjligheterna är många. Informationen är obegränsad. Mitt i det här saknar vi tid till eftertanke och mod att prioritera. Sjukskrivningarna för psykisk ohälsa ökar bland unga. Vi matas med idealbilder och livsstilar och råd om hur vi ska se ut. Men ingenstans nås vi av budskapet: ”Du är bra som du är. Ta dig tid och fundera på vem du är och vad du vill.” Vi som rörelse måste fundera över hur, när och var i samhället vi ska få den här tiden och hur vi ska få ut budskapet. Människor behöver tid och tilltro till sig själva. Vi måste minska våra måsten, för egentligen finns det bara två måsten – man måste dö och man måste välja. Hur ger vi våra unga modet att välja? För när man vågar välja utifrån sig

180 själv, och när man upptäcker att det man gör och det man tycker faktiskt påverkar den samtid som vi befinner oss i och vår framtid, så finns en god förutsättning för god hälsa och stark framtidstro. Detta vill jag att vi som rörelse ska ge våra unga. Den här helgen har varit historisk, men för mig är det viktigaste att den har gett lust och längtan att föra ut den socialdemokratiska politiken – ut i varje nerv. Inga döda fingertoppar! Känner ni lusten, partikamrater?

Margaret Swande, Västerbotten: Jag vill först tacka Vindelns, Bjurholms och Robertsfors arbetarekommuner för att jag har fått chansen att vara här. Det har varit jättetrevligt! Nu när stora Norrland är på gång – med forskning, det är vi som har guldet, vi är bra på design, vi är bra på det mesta – så tar vi oss inte in och vi tar oss nästan inte ut. Jag skulle ha behövt Norrbottniabanan i går. Vi behöver den för att frakta våra rikedomar ut i världen och jag skulle fort vilja kunna ta mig till Piteå och Luleå, och jag skulle fort vilja kunna ta mig från det lilla Ånäset där jag bor till Umeå. Vi skulle också behöva en ”Tvärbottniabana” – vi behöver en bro mellan Umeå och Vasa och vi behöver en jättebra väg ut till Mo i Rana, för att vara uppkopplade. Nu kommer Ryssland och nu kommer Kina och vill ta sig ut till Atlanten. Där står vi och kan inte ta emot dem, för vi har jättemycket vatten emellan och en jättedålig väg till Mo i Rana. Jag vill också hälsa till Mona från Västerbotten: Lycka till, behöver du hjälp, så är det bara att du hör av dig!

Elin Tjärnström, Södermanland: Min första kongress, mitt första tal! Vi har många barn och ungdomar i dag i vårt samhälle som mår dåligt och som är utsatta på många olika sätt. Innan jul var min grannkommun med om något hemskt – tre 13-åringar valde att ta sina liv. Varför vet man inte, men de mådde kanske dåligt. Det finns många ideella föreningar som jobbar med barn och ungdomar och som möter dem som har det svårt och mår dåligt. En sådan förening är socialdemokraternas egen barn- och ungdomsorgani- sation Unga Örnar. Vi möter många barn och ungdomar som mår dåligt. Jag vill bara säga att vi ställer gärna upp som bollplank när vi sedan ska diskutera barn och deras frågor och hur de ser på sin situation i dagens sam- hälle. Kom till oss, vi vill gärna vara med och arbeta med er i de frågorna. Jag vill också bjuda in er till vår kongress i augusti. Kommer ni dit, så kommer ni att få träffa massor med barn och ungdomar som kommer att stå i talarstolen, precis som jag gör – det är skitkul!

Marita Ulvskog, partisekreterare: Kära vänner och kamrater. Först av allt – tack för en mycket spännande och minst sagt heltäckande debatt. Vi vet alla

181 att anledningen till att vi har kallat in till just denna extra kongress nu är att vi skulle byta partiordförande. Det har vi nu gjort. Men vi kan inte träf- fas och göra något sådant utan att också prata politik, vilket vi nu har gjort under ett antal timmar. Många har varit uppe i talarstolen, och vi hade försökt att strukturera det här lite, genom att skicka ut det tunna häftet med inspirationstexter på två områden – jobb och miljö, som är självklara frågor för oss. Sedan har alla kloka kongressdeltagare och ombud naturligtvis valt att prata om jobb och väldigt mycket om miljö; nästan hälften av inläggen är miljöinlägg. Jag tror att det egentligen är det riktigt stora genombrottet. Det är inte bara Wanja som har talat om att fackföreningsrörelsen måste bli bättre när det gäller miljön. Vi pratar inte längre om det utan vi redovisar resultat av vad vi faktiskt har gjort. Jag tror att det var ett viktigt genombrott på en socialdemokratisk kongress. Vi pratar om miljö på allvar, och vi pratar utifrån egna erfarenheter och resultat. Många har också talat om det man själv är mest upptagen av just nu, och så ska det vara på socialdemokratiska kongresser. Man ska tycka att det är meningsfullt att dela med sig till alla andra här av den oro eller de idéer man bär på. Det har varit väldigt, väldigt bra. Sedan finns det väldigt stora förväntningar – på Mona och på partiet, alltså både på jaget och på laget. Det har handlat om allt från stora infrastruktursatsningar till trygghetssystemen, jämlikheten, rättvisan, solidariteten, det internationella. Det har varit sådant som handlar EU, om klassam- hället, om tjänstesektorn, om småföretagsamheten. Vi ska naturligtvis infria alla dessa förväntningar, det ska vi. För så är det också med socialdemokratiska kongresser: Man ska ha höga förväntningar, inte bara på det vi diskuterar utan också på vår förmåga att realisera det vi pratar om. ”Vad händer nu?”, har många frågat. Det som händer nu är att diskus- sionsprotokollet från kongressen blir partistyrelsens bibel, eller åtminstone katekes. Vad vi ska göra nu framöver är att med denna diskussion som grund forma olika typer av arbetsgrupper, rådslagsgrupper, minitankesmedjor, referensgrupper. Sedan ska vi forma politik och komma tillbaka till nästa ordinarie kongress. Det innebär inte att vi inte kommer att forma politik på vägen fram till kongressen; ibland måste vi ju reagera väldigt snabbt. Men det som handlar om den längre sikten – där är det denna diskussion tillsammans med de riktlinjer som vi har beslutat om på tidigare kongresser som vi ska göra ett valprogram på så småningom, som vi sedan ska vinna 2010 års val på. Det har varit väldigt spännande att lyssna. Vilken bredd vi har och vilken spets vi har – tack alla!

182 Tjänstgörande kongressordförande: Tack, Marita, och framför allt – tack alla ni som har gjort inlägg under debatten. Vi är väldigt imponerade över hur väl förberedda och välstrukturerade ombuden har varit under diskussionen. Det får bli en bra signal inför kommande partikongresser, att ha lika stor skärpa i debatterna. Vi är alldeles övertygade om att det kommer att bli så. Därmed är den allmänpolitiska debatten slut, och som Marita sade så kommer den att tjäna som underlag för partistyrelsens fortsatta aktiviteter med att lägga upp politiken framöver. Det blir viktigt!

Beslut

Kongressen beslöt: att uppdra åt partistyrelsen att lägga de protokollförda debattinläggen till grund för sitt fortsatta arbete inför den ordinarie partikongressen år 2009.

Dagordningens punkt 9 Kongressens avslutning

Mona Sahlin, partiordförande: Jag skulle vilja börja med att be er att applå- dera alla dem som har jobbat med den här fantastiska kongressen – sekre- tariatet, det är vårt fantastiska presidie, som inte ens har haft sönder någon klubba den här gången, städpersonalen som har plockat upp efter oss vad vi än har hittat på, alla frivilliga dörrvakter som har jobbat och hjälpt till! Som en symbol för alla dem skulle jag vilja ge blommor till vår stora lilla kongressgeneral Caroline Waldheim, som får symbolisera alla dem som på partistyrelseexpeditionen och överallt annat har jobbat med kongressen. Du börjar bli ett riktigt proffs på det här med kongresser, det märks! Jag har hållit mitt tal, jag ska inte hålla något längre tal nu, men jag vill ändå säga några ord som avslutning på den här fantastiska kongressen. Det brukar man alltid säga, och det är alltid fantastiska kongresser. Det här har också varit en sådan, men det har inte varit en kongress i raden av alla andra. Och det har inte någon annan kongress före den här heller varit. Men den har varit annorlunda på många sätt. Vi har inte behandlat motioner, precis som har sagts. Det är inga nya stora omvälvande program som kongressen har fattat beslut om. Men den här kongressen har verkligen varit en nystart, ett avstamp, en signal om att nu ska vi ut och jobba. Nu är det allvar. Den har också präglats av något som har drabbat mitt hjärta väldigt djupt – ett sådant självförtroende och sug efter att trots valförlusten vara stolt över

183 att vara socialdemokrat. För mig symboliseras det så mycket av Elin som var uppe allra sist och fullständigt tjöt av lycka att få stå här i talarstolen för första gången. Elin tar jag med mig härifrån – precis så ska vi känna! Om det är mycket som har varit nytt på den här kongressen, så består inte det nya av att vi har satt upp nya mål för socialdemokratin. De mål som vi redan har, de värderingar som vi bär på om frihet, om jämlikhet, om solidaritet – de är verkligen precis lika moderna och lika behövda som de någonsin har varit förr. Det vi ska göra nu är att gå ut och använda de kommande minuterna, timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och så småningom åren, till att diskutera, till att debattera, till att pröva nytt och pröva om, och så småning- om formulera. När vi gör det är det aktivt folkrörelsearbete när det är som bäst, eller kalla det socialdemokratin när vi är som allra, allra bäst. Med allt detta i bagaget ska vi så småningom utveckla en politik för att försöka vinna valet 2010 och sedan regera Sverige. Kanske är det ännu bättre att säga förändra Sverige, för det behövs förändring, som förändring alltid tidigare har behövts. Det finns ett uttryck som heter: ”Det blir inte som det var förr, och det blev det inte förr heller!” Det har alltid behövs förändringar, men den här gången krävs det något extra av vårt parti och av vår rörelse. Jag känner mig säker på att vi har fantastiska möjligheter nu att lyckas med detta, om vi bara fortsätter den känsla som vi bär med oss här och nu, tillsammans, vi, vårt uppdrag, vårt parti. Den här helgens kongress har, trots att den inte har fattat beslut efter beslut med långa propositionsordningar, skickat ganska många viktiga budskap. De kan vara några av dem jag säger nu. Till alla Sveriges socialdemokrater säger den här kongressen: Det här är inte slutet på något gammalt utan början på något nytt. Tillsammans ska vi nu ta krafttag för att stärka vårt parti och förnya politiken. Till dig som är socialdemokrat men som ännu inte är medlem säger den här kongressen verkligen: Kom med, du också. Du behövs mer än någonsin, när vi nu ska utveckla en ny politik med sikte på nästa val! Till dig som är arbetslös eller förstår att också du kan bli det, säger den här kongressen: Vi tänker fortsätta slåss för en bra a-kassa, en stark arbetsmarknadspolitik och för fler nya jobb, både i privat och i offentlig sektor. Kom med oss i det jobbet! Till dig som är småföretagare säger den här kongressen: Vi ser er. Upp- täck oss! Till dig som är äldre, säger den här kongressen: För oss socialdemokrater är trygghet på ålderns höst viktigare än stora skattesänkningar. Hjälp oss med nya idéer om hur vi kan fortsätta utveckla en politik för alla äldre i vårt land.

184 Till landets fackliga organisationer har den här kongressen verkligen sagt: Sverige har utvecklats genom facklig-politisk samverkan, inte trots det. På den grunden går vi nu vidare. Vi tar gemensam strid mot dem som attack- erar kollektivavtal och dem som vill försämra a-kassan. Tillsammans utgör vi inte bara en motståndsrörelse mot ökade klyftor utan en konstruktiv kraft för ett Sverige där alla är med. Till Göran har vi redan sagt tack för de här åren. Vi syns igen i arbetet för det gröna folkhemmet. Till alla som är oroliga för vårt klimat har verkligen den här kongressen sagt: De här frågorna är överlevnadsfrågor för vårt parti och för hela mänsk- ligheten. Inget av det vi hittills har gjort har varit tillräckligt. Inget av det vi hittills gjort har kommit tillräckligt snabbt. Nu tar vi vårt ansvar ännu mer. Driv på. Ställ krav. Var med oss. Till alla Sveriges kvinnor säger kongressen: Vi menar allvar för vi är inte kristdemokrater. För oss är inte jämställdhet något påklistrat eller något kosmetiskt – hur mycket mascara jag än tycker om! Varje beslut, varje insats ska präglas av jämställdhet. Det gäller hela vägen från hur arbetsmarknaden fungerar, hur löner sätts, till hur föräldraförsäkringen tas ut och fram till hur sjukvården är organiserad. Till hela svenska folket säger den här kongressen: Visst, vi socialdemokrater är nedslagna av att vi nu är ett oppositionsparti, men vi må vara nedslagna – men vi är inte slagna! Vi tänker försöka att komma igen. Det har socialdemokratin alltid gjort och vi kan göra det igen. Senast nästa val är vi tillbaka med en politik som vi hoppas ska vinna väljarnas förtroende i det valet, och därmed också kunna förändra vårt land. Säg inte ”När Mona blir statsminister”. Säg ”Så kan det bli – om vi får tillbaka tillit och förtroende för socialdemokratin.” Det budskapet har den här kongressen skickat. Nu börjar vi, i verkställande utskottet och partistyrelsen, i veckan som kommer med det som Marita sammanfattade. Vi börjar jobba med alla de inlägg, idéer och tankar som har kommit här. Vi startar då också arbetet med våra rådslag inför framtiden. Jag vill helt enkelt nu säga tack för den här kongressen. Vi ses absolut på nästa. Hej då!

Avslutning Kongressen avslutades klockan 13.39.

185 socialdemokraterna.se