Av sten är du kommen… Om den tidigmedeltida sandstensindustrin på Storsudret på södra

Kandidatuppsats i arkeologi universitet HT 2014 Tove Östling Handledare: Torun Zachrisson Omslagsbilden visar på Storsudrets medeltida vägnät i relation till sandstensbrott och medeltida bebyggelse. Bilden är en ihopslagning av Kalle Måhls (2002:49) karta över det kartlagda medeltida vägnätet och Per Lundströms karta (1954:99) över de kartlagda kulorna, d.v.s sandstensbrotten.

Innehållsförteckning

1. Inledning ...... 1 2. Syfte ...... 2 2.1 Frågeställningar ...... 2 2.2 Förklaringar till frekvent använda ord och uttryck ...... 2 3. Avgränsningar i tid och rum ...... 2 4. Teori och metod ...... 2 5. Var ligger stenbrotten? ...... 3 6. Vilka föremål tillverkades och var avsattes de? ...... 5 7. Vem tillverkade föremålen? ...... 7 8. Gotland under 1300‐talet ...... 10 9. Summering av sandstensindustrin på Storsudret från stenålder till det sena 1300‐talet ...... 11 10.Vilka geografiska och strukturella mönster med koppling till tidigmedeltida stenindustri kan urskiljas på Storsudret? ...... 11 10.1 Tidigmedeltida bebyggelse i Öja …………………………………………………………..…………12 10.2. Öja kyrka ...... 13 10.3 Medeltida gårdar och ödegårdar i Öja socken ...... 15 10.4 Gårdar i Öja med medeltida anor ...... 15 10.5 Ödegårdar ...... 18 10.6. Det medeltida vägnätet på Storsudret ...... 20 10.7. Stenbrottens relation till vägar och medeltida bebyggelse ...... 21 11. Slutdiskussion ...... 22 12. Sammanfattning ...... 24 Referenser ...... 26

Abstract This paper deals with the early medieval sandstone industry on Storsudret, the southernmost part of Gotland. The purpose is to understand the impact the sandstone industry had on this specific area. The sandstone quarries are studied in relation to the occurrence of sandstone, to buildings, farms and to the medieval road system. Furthermore I have also addressed which sandstone objects that were made over time and where they were deposited. My conclusion is that , a little village in the bay Burgsviken, was the center for the early medieval sandstone industry. There you find the two richest farms on Storsudret during the medieval period, the church is built of sandstone and it also has one of the highest towers in Gotland. There was also a farm called Stenkulle, which is now lost. You can most certainly assume that this farm was highly involved in the sandstone industry due to its name and placement. The direct impact the sandstone industry had on the area was dwellings and churches made of sandstone and roads next to the quarrels, which was problably contructed in order to transport the sandstone to its destination.

1. Inledning Stenindustrin har länge varit viktig för Gotland och är så fortfarande. Det finns belägg för att man så tidigt som under stenåldern brukat sandsten på Gotland i viss utsträckning. Dock blomstrade den gotländska stenindustrin som mest under sen vikingatid – tidig medeltid; då exporterades sandstenen, främst i form av olika sakrala föremål, inte bara till olika platser i Sverige, utan även till Danmark (Landen 1993).

Den gotländska sandstenen, även kallad Burgsvikssandsten efter tätorten Burgsvik, finns bara i ett smalt bälte på Storsudret (Gotlands allra sydligaste del, förf. anm) därför bör man kunna hävda att den största delen av den gotländska sandstenen borde härstamma från detta bälte. Det finns även sandstensförekomster i Fröjel, samt i Burs och När, dock är dessa av betydligt mindre storlek och kan inte ha varit lika viktiga för ön i samma utsträckning som Burgsvikssandstenen. Mellan ca 1100‐1300 börjar man bryta sandsten i storskaligt format. Det är också under denna tid som Storsudrets kyrkor byggs, samtliga helt i sandsten (Cedergren 1991:18). Detta kan direkt och konkret visa på att sandstenen användes i bygden i form av sandstenbyggnader av rik karaktär. Under denna period dyker även stenmästarna upp; de tydligaste spåren av dessa ser vi i form av dopfuntar av sand‐ och kalksten. Stenmästarna stod även ofta för utformningen av kyrkorna.

Tidigare forskning om sandstensindustrin har endast inriktat sig på utvalda delar. Allan Cedergren gav 1991 ut en omfattande bok om sandstenens historia, ”Gotländsk sandsten i tid och rum”. Denna behandlar dock inte sandstenen ur något vidare perspektiv, utan redogör bara för hur och var sandstenen använts genom tiderna. Svenrobert Lundquist går lite djupare i boken ”Medeltida stenmästare och dopfuntar på Gotland” (2012). Här diskuteras stenmästarna relativt ingående, han tittar på var på Gotland mästarna var verksamma och i vilka kyrkor de finns representerade. Detta verk skulle man kunna se som en uppföljare till Johnny Roosvals ”Die Steinmeister Gottlands” från 1918 om stenmästarna på Gotland. Den medeltida bebyggelsen väldigt väl kartlagd. Värd att nämna i detta sammanhang är Linda Qviström som 1995 skrev den utförliga uppsatsen ”Medeltida stenhus på Gotlands landsbygd”. Corneliusson & Karlsson gav 2001 ut ett mycket omfattande verk ”Inventering av ödegårdar från medeltid t o m 1700‐talet. Södra Gotland/Hoburgs ting” där de, som framgår av titeln, redogör för alla kända ödegårdar på Gotland från medeltid till 1700‐tal. Vad det gäller det medeltida vägnätet på Storsudret är det väldigt sparsamt dokumenterat. Kalle Måhl gav 2002 ut boken ”Vägval. Vägar och samhälle på Gotland under 1500 år” vilken är den första och hittills enda bok som utförligt beskriver vägsystemet på Gotland från äldre järnålder till 1700‐tal. Vad som är underligt med detta är att stenbrott, föremål och byggnader av sandsten är relativt beforskade, däremot har man ej tittat på dessa i relation till den infrastrukturella utvecklingen på södra Gotland och vilken direkt påverkan stenindustrin hade på södra Gotland. I denna uppsats ska jag fylla denna lucka och visa vilken betydelse den tidigmedeltida sandstensindustrin hade för södra Gotland.

1

2. Syfte Syftet med uppsatsen är att förstå den tidigmedeltida stenindustrins omfattning och karaktär samt dess direkta påverkan på bebyggelse och landskap på Storsudret.

2.1 Frågeställningar

 Var ligger stenbrotten och hur relaterar de till bebyggelse?

 Vilka föremål tillverkades över tid av vem och avsattes var?

 Vilka geografiska och strukturella mönster med koppling till tidigmedeltida stenindustri kan urskiljas på Storsudret?

2.2 Förklaringar till vissa ord och uttryck

GMA: förekommer i referenslistan. Med detta avses Gotlands museums arkiv.

Gård: Detta är problematiskt att definiera då gårdsnamnen på Gotland ofta föregås av lilla eller stora; exempelvis Lilla Simunde och Stora Simunde. Detta är resultatet av hemmansklyvningen under 1500‐talet, då närliggande gårdar med samma ursprung delades. Efter hemmansklyvningen följde partklyvningen då gården delades upp ytterligare, dock utan att få ett nytt namn – därav lilla och stora (Svedjemo 2014:35). I denna uppsats behandlar jag gård som ett begrepp innan hemmansklyvningen, d.v.s. namnet på ägorna/marken om inget annat anges.

Stenindustri: Med detta avses i denna uppsats arbetet med och kring sandsten om inget annat anges. Exempel på sådant arbete kan vara sandstensbrytning, export, tillverkning av föremål och användning av sandsten i olika kontexter.

3. Avgränsningar i tid och rum Jag har valt att fokusera på tidigmedeltid, d.v.s. från 1000‐talet fram till ca 1400. Anledningen till just detta tidsintervall är att det är nu som sandstensindustrin har sin första stora blomstringstid; Gotlands kyrkor byggs, flera av dem i sandsten, det kommer stenmästare till ön som sätter Storsudret på kartan och grunden till Storsudrets nutida samhälle läggs på ett konkret sätt. Min geografiska avgränsning är Storsudret, anledningen till detta är att det är inom detta område som sandstenen förekommer i stora kvantiteter.

4. Metod För att rent konkret se stenindustrins påverkan i detta område så har jag framförallt studerat stenbrotten, tittat på hur stenbrotten relaterar till bebyggelse, vilka föremål som tillverkats och vart exporten gick.

För att kunna förstå den tidigmedeltida sandstensindustrin på Storsudret har jag tagit avstamp från fem huvudpunkter:

2

 De av Munthe 1921 kartlagda stenbrotten på södra Gotland.

 Det medeltida, i senare tid kartlagda, vägnätet.

 Sandstenens användningsområde.

 Den medeltida kartlagda bebyggelsen. Jag både tagit fasta både på nu existerande kyrkor, hus och gårdar med medeltida belägg, men även tidigmedeltida ödegårdar och tidigmedeltida bebyggelselämningar har studerats.

 Medeltida stenmästare på södra Gotland.

Dessa punkter är av stor vikt för att kunna skapa sig en komplett bild över sandstensindustrin. De behandlar alla olika aspekter av industrin och genom att lägga ihop dem är det möjligt att tolka på vilket sätt sandstensindustrin påverkade bygden, både på ett geografiskt plan samt direkt och konkret i form av byggnader. Jag har arbetat kvantitativt med stenbrotten och vägarna, detta därför att jag inte ska titta på ett enskilt brott eller enskild väg, utan skapa mig en helhetsbild. Jag har alltså studerat kartor över samtliga dokumenterade stenbrott och samtliga kartlagda medeltida vägar.

För att undersöka sandstenens användningsområden har jag främst tittat på vilka föremål och byggnader av sandsten som finns dokumenterade över tid i litteratur och på www.kringla.se.

När det gäller gårdar med medeltida anor har jag arbetat kvalitativt; här har jag studerat gårdarna en och en för att ta reda på vilka gårdar som skulle kunna relatera till sandstensindustrin. För att kunna göra detta har jag använt mig av två huvudkällor; Corneliusson & Karlssons (2001) bok ”Inventering av ödegårdar från medeltid t o m 1700‐talet. Södra Gotland/Hoburgs ting” samt Gotlands museums arkivmaterial om gårdarna i Öja. Vad gäller kyrkorna är det bara Öja kyrka som bearbetats närmre i denna uppsats då det är den kyrka som är aktuell och intressant utifrån sitt läge i förhållande till sandstensbrottens koncentration i Öja socken.

Slutligen har även stenmästarna varit av stor vikt att studera då det ofta var dessa som stod som arkitekter till kyrkorna och tillverkade de stora sandstensföremålen under tidigmedeltid. Här har jag främst utgått från Lundquists (2012) bok ”Medeltida stenmästare och dopfuntar på Gotland” som utförligt beskriver stenmästarna och var de var verksamma.

5. Var ligger stenbrotten? Den gotländska sandstenen bildades för omkring 400 miljoner år sedan i havet runt ekvatorn, där det som miljontals år senare skulle bli Gotland låg. Sandstenen tillkom genom att lera och mineraler blandades med kalkspat. Sakta och under trycket av vattnet byggdes lager för lager av sandsten upp. I dag når sandstenslagren en höjd på ca 40 meter (Cedergren 1991:9).

3

Med undantag för småförekomster i Fröjel, Ronehamn, Burs och När, återfinns sandstenen på Gotland endast i ett smalt bälte på södra delen av ön. (se fig. 1) Detta bälte sträcker sig i nordostlig riktning, från Revudden på Hoburgens spets, längs med västkusten genom Sundre, och Öja. Därefter fortsätter det upp till Fide och Grötlingbo varifrån det sträcker sig österut till Gansviken och Grötlingboudd (Lundström 1954:98).

Fig. 1. Karta över sandstensförekomst på södra Gotland. Lägg märke till hur bältet breddar sig i Öja socken (Öja kyrka markerad av författaren till denna uppsats) för att sedan åter smalna av. Efter Munthe (1921) ur ”Kulturhistorisk inventering av Sudret” (Carlsson 1981:27).

Beroende på fyndort skiljer sig sandstenen märkbart åt i kvalitet och användningsområde. Henrik Munthe redogör för 9 olika typer av sandsten och dess fyndorter i ”Beskrivning till kartbladet Burgsvik jämte och Storholmen”

”A = God slipsten från Botvide, Öja socken B = Sandsten från trakten SO om Linde, Grötlingbo socken C = Lermärgel från tegelbruket i Havdhems socken D = Lermärgel N om lotsstationen ytterst på Grötlingboudd E = Lermärgel N om Botvide, Öja socken F = Lermärgel NV om Sigraifs, Vamlingbo socken G = Flinta i sandsten NV om Uddvide, Grötlingbo socken H = Oolit SV om Grumpviken, Vamlingbo socken K = Oolit NO om Rovalds, Grötlingbo socken” (Munthe 1921:32)

Även Per Lundström poängterar sandstenens lämplighet för olika ändamål. Han nämner att valsten, d.v.s. sandsten från Valar (kustområde strax söder om Burgsvik, förf. anm.) lämpar sig bäst som byggnadsmaterial och sandsten från Grötlingbo passar bra till slipstenar. På Grötlingboudd finns sandsten med större kalkhalt än övriga typer av sandsten, denna specifika typ kallas flintflis. Då flintflis är betydligt hårdare och tåligare än övrig

4

sandsten har den frekvent använts som takflis p.g.a. sin hållbarhet (Lundström 1954:101). Vad som i stort karaktäriserar sandstenen är att den tack vare sin mjukhet är lättbearbetad och har därför använts till redskap, byggnadssten, kyrkoinventarier och i senare tid även t.ex. till köksbänkar, golv, kaminer och andra inredningsdetaljer. Nackdelen är att den är väldigt porös i sin struktur, och samlar på sig en hel del fukt, vilket i sin tur gör att den har lätt att frysa sönder om vintrarna. Man har fortfarande inte hittat en bra och tillförlitlig metod att förhindra att detta sker, vilket innebär att många gamla sandstensbyggnader är i dåligt skick och sakta vittrar sönder. På Gotland bröts sandstenen i s.k. kulor, på gotländska käular. I början av 1900‐talet kartlade Henrik Munthe Storsudrets alla kulor, på kartan finns markerat både nedlagda brott och brotten som då fortfarande var i bruk, Genom att lägga ihop Munthes karta över sandstensförekomst på Sudret med Per Lundquists (1954:99) karta över kulorna (efter SGU’s karta ser. Aa nr 152) ser man tydligt hur kulorna följer sandstensbältet och ökar i antal där bältet breddar sig (se fig. 2)

Fig. 2. Munthes (1921) karta över sandstensförekomst tillsammans med Per Lundströms karta (1954:99) över kulorna (efter SGU’s karta ser. Aa nr 152). Den största koncentrationen av kulor ses tydligt i Burgsvik, Öja. OBS: Kartan manipulerad av författaren till denna uppsats. För tydlighetens skull har jag rödmarkerat kulorna.

Det är mycket svårt att säga någonting om kulornas exakta ålder enbart baserat på Munthes kartläggning, då han inte gör mer än konstaterar vissa brott som nedlagda och vissa brott som aktiva. Det finns dock en hel del lämningar av föremål i Burgsvikssandsten, dessa omnämns bl.a. i ”Geoarkeologi inom kvarteret Bryggaren. Arkeologiska artefakter från det medeltida ”. Fynden som nämns är bl.a. ett flertal brynen av Burgsvikssandsten (Elfwendahl & Kresten 1993:20, 43, 45). Tyvärr går det inte att specificera närmre än att det rör sig om just Burgsvikssandsten, det går inte att kartlägga exakt vilket brott i Burgsviksområdet de härstammar från.

6. Vilka föremål tillverkades och var avsattes de? På Gotland har man använt sandstenen för praktiska ändamål ända sedan stenåldern. Exempel på detta kan man se på fynd från den mellanneolitiska lokalen i Gullrum i Näs socken på södra Gotland. Fynden bestod bl.a. av ben från landdjur, fåglar, marina djur

5

och människa. Vidare fann man även flintskärvor, redskap och vapen av flinta och ben, rester av eldstäder samt kalk‐ och sandstensbrynen (Munthe 1921:125). Mellanneolitiska sandstensbrynen har även hittats på andra spridda platser på ön. Ett fynd som kanske står ut mer än de övriga är de 50‐talet brynen som hittades i grottan Stora Förvar på Stora Karlsö (Cedergren 1991:10). Cedergren har en teori om att sandstenen kan ha använts i kommunikativt syfte då fynden kan lokaliseras på vitt skilda platser över ön. ”Möjligen betraktades detta sudergutniska slipmaterial redan då som en omtyckt och eftertraktad bytesvara” (Cedergren 1991:10).

Sandstensfynd från bronsålder är nästan obefintliga, Cedergren nämner två gjutformar i sandsten som påträffats vid en utgrävning i samt lösfynd på ett fåtal platser. Inga brynstenar från bronsålder har hittills påträffats.

Under romersk järnålder dyker den första med verktyg bearbetade sandstenen upp. Både vid gravfältet Barshaldar i Grötlingbo och vid Duckarve i Linde har man funnit gravstenar av sandsten med huggmärken. Dessa är daterade till 300‐talet e Kr (Cedergren 1991:11). Det är också nu som de stora bearbetade sandstensföremålen börjar tillverkas i form av bildstenar. Bildstenar av sandsten förekommer bl.a. i Fide, Grötlingbo, och Ardre (Cedergren 1991:14). Sammanfattningsvis visar detta på att man under stenålder började använda sandstenen för praktiska ändamål, då i form av brynen. Under bronsåldern, som överlag är fattig på sandstensföremål, försvinner brynena tillfälligt för att sedan dyka upp igen under romersk järnålder. Under romersk järnålder börjar även tekniken att bearbeta sandsten utvecklas; man hugger till gravstenar och man börjar tillverka bildstenar. Förutom bildstenar av sandsten finns från vikingatid även lämningar i form av brynstenar. Ett intressant fynd värt att nämna från den här tiden är ett litet sandstensbryne, det s.k Timansbrynet, med en runinskrift. Inskriften lyder ”Ormika Ulvair Grekland, Jerusalem, Island, Särkland” (www.kringla.nu)

Under medeltiden får sandstenen sitt riktigt stora genombrott. I samband med detta anländer stenmästarna till ön. Gotlands kyrkor börjar byggas och man börjar även tillverka kyrkoinventarier i sandsten. (Cedergren 1991:18‐24). Stenmästarna var ofta involverade i kyrkobygget, men det de i huvudsak är kända för är tillverkning av dopfuntar. Under 1100‐ och 1200‐talet exporterades ca 800 funtar av dessa mästare, inte bara till svenska landskap, utan även till Europa. Detta gör att det finns ett gott underlag för att skapa en bild av vilka stenmästare som var verksamma och ungefär hur många funtar varje stenmästare har huggit.

De gotländska dopfuntarna tillverkades både i kalksten och i sandsten. Kalkstensfuntarna tillverkades på mellersta och norra Gotland samt i Visbytrakten, medan sandstensfuntarna är tillverkade på södra delen av ön (Lundquist 2012:20). Dessutom är kalkstensfuntarna yngre än sandstensfuntarna, vilket gör att man lätt kan avgöra vilka stenmästare som var verksamma på Storsudret, och vid vilken period, genom att titta på val av material i funten. Genom att studera funtarna har Lundquist (2012:20) konstaterat att de stenmästare som var verksamma på södra Gotland var Majestatis, Hegvald (skrivs ibland Hegwaldr/Hegwald), Byzantios, Semi‐Byzantios och Sigraf (skrivs även Sighrafr/Sigraiv) vilka jag kommer att redogöra för i följande kapitel. Stenmästarna har inte enbart verkat på Storsudret, utan även på fastlandet. Detta innebär att de under sin tid på fastlandet i de flesta fall tillverkade funtar i kalksten, men

6

när de kom till Storsudret blev deras arbetsmaterial sandsten, därav finns det funtar av mästarna i både kalksten och sandsten.

7. Vem tillverkade föremålen? Stenmästarna verkar framför allt ha härstammat från Norra Tyskland, eventuellt även från Frankrike och Italien. Det finns även tankar om att vissa stenmästare skulle vara inhemska och ha gått som lärjunge hos en annan mästare (Lundquist 2012:7). Det råder dock delade meningar om hur de kom till ön och var de lärt sig stenhuggarkonsten. Svenrobert Lundquist har en teori om att stenmästarna kom till Gotland efter att ha medverkat vid byggandet av Lunds domkyrka, och att domkyrkan skulle ha fungerat som ett slags övningsobjekt. De kan även ha följt med till ön via olika resor, t.ex. pilgrimsresor, korståg och vallfärdsresor. Ett villkor för att följa med gotlänningarna måste ha varit att de fick rikligt betalt och haft en hög social ställning ”hur skulle man annars locka dem långa vägar för uppdrag i samband med kyrkbyggen?” (Lundquist 2012:7‐8).

När vi idag pratar om de medeltida stenmästarna åsyftas inte bara mästaren själv, utan även hans verkstad/verkstäder med aktörer, hantverkare och andra involverade mästare, något som är lätt att glömma bort. Under sig hade de mängder med folk; de som bröt stenen, de som fraktade stenen till byggena, de som högg stenen, de som aktivt byggde kyrkan, de som stod för kyrkomålningarna etc. Cedergren (1991:27) nämner att dessa människor inte tillhörde ett skrå, utan stod direkt under den ansvarige byggherren/verkstaden. Om dessa människor vet vi ingenting idag.

Den gotländska konsthistorikern tog i början av 1900‐talet initiativ till forskning om stenmästarna. Det var även Roosval som namngav mästarna, ofta utifrån deras personliga, säregna stil.

Den stenmästare som förmodligen var först av mästarna var Majestatis. Majestatis var troligtvis delaktig i bygget av Lunds domkyrka innan han kom till Gotland. Detta grundar sig på att det i domkyrkan finns en utsmyckning som har sin motsvarighet i kyrka (se fig. 3).

Fig. 3. Utsmyckning av Majestatis på Hablingbo kyrkas nordportal. Här avbildas det sk. brodermordet. Vi ser även Majestatis signum; Gud i centrum med två fingrar höjda i luften, d.v.s. segertecknet. En motsvarighet finns i Lunds domkyrka (Foto: Bengt A Lundberg. Riksantikvarieämbetet. Upphovsrätt RAÄ. OBS: Bild beskuren av författaren).

Majestatis har även andra kopplingar till Skåne; han har eventuellt tillverkat Vallebergafunten och Trydefunten (se fig. 4 nästa sida), och han finns även representerad i Löderups kyrka samt i Östra Hoby (www.kringla.se) vilket tyder på att han hade ett antal arbeten bakom sig innan han kom till Gotland. På Gotland hittar man

7

verk av Majestatis i Ekeby, , Norrlanda, Vall, , och Hablingbo. Det som är utmärkande för Majestatis är att han enbart tillverkade funtar i sandsten, något som skiljer honom från de övriga mästarna (Lundquist 2012:58).

Fig. 4. Dopfunten i Tryde kyrka. Här kan vi se den, för Majestatis, utmärkande Kristusfiguren som gör segertecknet. (Foto: C.F Ohlsson www.kringla.se)

Samtida med Majestatis var Hegvald och Byzantios. Det finns många likheter mellan dessa mästares funtar, vilket ger en indikation på att Majestatis skulle ha fungerat som läromästare för Hegvald och Byzantios (Lundquist 2012:58). Både Byzantios och Hegvald har även de, i likhet med Majestatis, troligtvis fått sin grundutbildning i Lund och senare gått i lära hos Majestatis. Det finns dock teorier om att Byzantios fick sin utbildning i Novgorod eller Kiev med tanke på de objekt som avbildas på funtarna (Lundquist 2012:22‐24).

En jämförelse av Majestatis, Byzantios och Hegvalds funtar visar på stora likheter; på samtliga funtar ses ”serierutor” omgivna av bågar och på funtfötterna ses 4 olika figurer (se fig. 5, 6 och 7).

Fig. 5. Ekeby kyrkas funt av Fig. 6. Byzantios funt från Fig. 7. Dopfunt av Hegvald Majestatis daterad till 1150 Öja kyrka. Foten kommer från mitten av 1100‐talet (Foto: okänd fotograf. ursprungligen från funten i från Närs kyrka (Foto: Upphovsrätt utgången. Levide (Foto: Lennart Lennart Karlsson , Historiska museet). Karlsson, Historiska Historiska museet. museet. Upphovsrätt SHM). Upphovsrätt SHM). På

8

Gotland finner man föremål av Byzantios i 15 kyrkor, vilket gör att han är mest representerad på ön, ingen annan stenmästare återfinns på så många platser på Gotland. Hegvald är nästan lika rikt representerad, han finns i 14 kyrkor på ön. Samtida med Byzantios, och därmed även med Majestatis och Hegvald, var Semi‐Byzantios. Denne mästare hade en stil som var snarlik Byzantios, därav hans namn Semi‐Byzantios, eller nästan‐Byzantios. Troligtvis så hade han även sin verkstad i närheten av Byzantios. Funtar av Semi‐Byzantios står att finna i kyrkorna i Hamra , Tofta och Linde (Lundquist 2012:50).

Såhär långt kan vi alltså se ett tydligt led av stenmästare med Majestatis som nr 1. Han i sin tur fungerade som läromästare åt Byzantios och Hegvald. Semi‐Byzantios var troligen inte någon lärjunge till någon av dessa mästare, men fick sin inspiration från Byzantios.

En annan av Storsudrets stenmästare som inte gått som lärjunge hos dessa mästare är Sigraf, som är den yngsta av mästarna. Dock har han säkerligen indirekt lärt av sina företrädare och hämtat inspiration från deras arbeten. Detta kan ses på hans tidiga funtar som, i likhet med de andra mästarna, har 4 huvuden runt foten, dock av en lite annorlunda karaktär. Sigraf är beskriven som en särpräglad skulptör och skapare av inte mindre än 23 funtar, vilket är mer än någon annan av hans samtida stenmästare. Av dessa 23 funtar finns endast 5 stycken kvar på Gotland, resten är spridda på platser runt Östersjön. I kyrkorna i Grötlingbo, Eke och Sproge har man även funnit gravhällar av samme mästare (Sonne 1995:197). Enligt en sökning på www.kringla.se återfinns hans funtar på fastlandet i utvalda socknar i Skåne, Småland, Västmanland, Hälsingland, Jämtland, , Medelpad, Östergötland och Öland.

Det finns två intressanta exempel bland dessa stenmästares funtar som tål att reflektera extra över. I Aakirkeby på finns en funt kopplad till Sigraf. På funten står det skrivet ”Se på detta, mäster Sighraf” (Cedergren 1991:18) (se fig. 8) Om detta nämner Lundquist (2012:7) att det är möjligt att Sigraf inte är mästaren utan donatorn av funten. Cedergren å sin sida har en teori om att det visst är Sigraf själv som signerat den, som ett tecken på ”att han var väl medveten om sin storhet på området” (Cedergren 1991:18).

Fig. 8. Inskriften på funten i Aakirkeby. (Foto: Lennart Karlsson, Historiska museet. Upphovsrätt SHM)

9

Nämnas här bör också att det i Vamlingbo socken finns en gård som heter just Sigraifs. Kanske finns det ett samband mellan denna gård och personen bakom Bornholmsfunten?

På funten i står det Hegwaldr lät göra denna sten. Precis som i fallet med Sigraf, så diskuteras det om huruvida det är mästaren själv som signerat funten eller om det är namnet på donatorn. Andrén (2009:48‐49) menar på att då orden ”lät göra” är bärande innebär detta att Hegwaldr snarare skulle vara donatorn av funten. Det är endast Sigraf och Hegvald som i text förmedlat sina namn, resten av stenmästarna är namngivna av Roosval.

Mellan 1100‐ och 1200‐talet var det alltså en storskalig produktion av funtar och kyrkoinventarier om man ser till tidsperioden. Detta måste också ha inneburit att stenmästarna satte det medeltida Gotland och Storsudret på kartan, därav är de i allra högsta grad viktiga i denna uppsats. Som tidigare nämnts tillverkade stenmästarna inte bara funtar och inventarier till kyrkan, utan de var även involverade i själva kyrkobygget, de fungerade som formgivare och arkitekter åt kyrkorna, som uppfördes mellan ca 1140 och 1350, då byggandet avstannade (Wienberg 2001:235). För att utreda varför detta inträffade får man titta på vad som skedde på ön vid denna tidpunkt.

8. Gotland under 1300‐talet Gotland, som under 1200‐talet hade varit en rik ö och en stor exportör av bl.a. sandsten, hamnade nu i en svacka. Till detta kan det finnas flera orsaker. Cedergren (1991:28) nämner Valdemar Atterdags invasion av Gotland. Detta försatte Gotland i en ekonomisk tillbakagång, vilket gjorde att man helt enkelt inte hade råd att bygga färdigt. Gotland, som tidigare var svenskt, skulle nu lyda under Danmark och danska lagar, vilket gjorde att handeln till viss del ströps, man hade inte samma frihet som tidigare då man i stort sett varit självstyrande. Dan Carlsson (1981:16) nämner agrarkrisen under mitten av 1300‐talet som en trolig orsak. Denna drabbade i viss utsträckning även Gotland, om än inte lika hårt som fastlandet. Antalet gårdar blev reducerat, vilket med största sannolikhet innebar att även den tillgängliga arbetskraften förminskades. Dock nämner han även att spåren av krisen på Sudret inte är särskilt tydliga; det vi kan se det på är de få ödegårdarna från 1300‐talet. Andrén tror snarare att byggstoppet beror på en rad olika faktorer; han skriver att det kan bero på ”…..digerdöden 1350, den danska erövringen 1361, plundringar av utländska riddare på 1390‐talet, införandet av nya skatter 1412, korstågstidens slut och förändringar i Östersjöhandelns organisation” (Andrén 2011:16). Detta måste även ha drabbat de som arbetade med sandstenen; kanske är det en förklaring till att stenmästarna försvinner vid den här tiden? Denna ekonomiska svacka måste ha inneburit att man nu inte hade råd att betala stenmästarna, och att de då sökte sig till en annan plats.

När ön hade hämtat sig från nederlaget som kom med det nya danska styret blev Burgsvik, med sin stora sandstensförekomst, en stor hamn för in‐ och utskeppning av sandsten. Första gången Burgsvik, i egenskap av hamn, omnämns i historiska källor är i två tyska brev daterade till 1396, då under namnet Buswig. I ett av breven, översatt av Tryggve Siltberg, går att läsa ”...till under Gotland i en hamn, som heter Buswig... begärde vi av folket på landet, att de till oss skulle sälja boskap och livsmedel till vår nödtorft...” (D’Agnan 2012:6). Burgsvik var säkerligen en mycket bra plats för en hamn ur ren geografisk aspekt. Samhället ligger skyddat inne i den långgrunda viken, vilket i sin tur

10

är en bra förutsättning för båtarna då de hårda havsvindarna inte når in till land, samtidigt som det är nära ut till öppet vatten. Om man studerar Munthes (1921) karta, där bl.a. stenbrotten finns utmärkta, kan man också se att det inte var särskilt lång transportsträcka från brotten i Öja till hamnen i Burgsvik. Även detta måste ha varit en stor anledning till att man valde just Burgsvik som huvudort för sandstensexport och import.

9. Summering av sandstensindustrin på Storsudret från stenålder till det sena 1300‐talet Så här långt har jag konstaterat att sandstenen finns i ett begränsat bälte på södra Gotland. Kulorna, d.v.s. sandstensbrotten, följer bältet och den största koncentrationen av kulor finns i Öja socken, tyvärr kan man inte datera kulorna. Man började tidigt att tillverka föremål av sandstenen; från stenålderns början fram till järnålderns början består sandstensfynden mestadels av brynen. Under romersk järnålder utvecklas konsten att bearbeta sandstenen och man börjar tillverka större föremål i form av bildstenar och gravstenar. Under vikingatid fortsätter man att tillverka bildstenar.

Nästa förändring i sandstenens användningsområde på Gotland kom med medeltidens intåg. Stenmästarna anlände till ön och uppförde kyrkor av sandsten. De tillverkade även en ansenlig mängd dopfuntar av samma material. Dessa dopfuntar står idag att finna på Gotland, på platser i övriga Sverige samt i Danmark. Stenmästarna var bl.a. verksamma på södra Gotland. Det grundar vi på att samtliga av Storsudrets kyrkor är uppförda i sandsten; stenmästarna var ofta involverade i kyrkobygget. Dessutom finns stenmästarna även representerade i form av dopfuntar inne i dessa kyrkor. Även om vi inte kan datera kulorna så kan man ändå konstatera att sandstenen till stenmästarnas verk kommer från kulorna på Storsudret.

Man kan, tack vare två tyska brev daterade till 1396, dra slutsatsen att Burgsvik varit en viktig hamn för export och import av varor under medeltiden. Säkerligen skeppade man även sandstenen från denna hamn. Det gör att Burgsvik i Öja socken blir huvudort för sandstensinustrin.

Av denna anledning har jag valt att härifrån göra en fallstudie av Öja socken mellan 1100 och 1300‐talet och förstå den direkta fysiska påverkan sandstensindustrin hade på socknen. För att förstå detta är det rimligt att först skaffa sig en bild av hur Öja socken såg ut rent bebyggelsemässigt; utifrån detta är det sedan möjligt att gå in i detalj och titta på enskilda gårdar och var dessa låg i förhållande till stenbrotten.

10.Vilka geografiska och strukturella mönster med koppling till tidigmedeltida stenindustri kan urskiljas på Storsudret? I följande kapitel kommer jag att redogöra för hur den tidigmedeltida bebyggelsen i Öja såg ut. Bebyggelsen spelar en stor roll för landskapsbilden, och här blir det möjligt att spåra den fysiska påverkan stenindustrin hade i Öja. Här kan jag även se om det fanns någon gård som hade direkt anknytning till stenindustrin.

10.1 Tidigmedeltida bebyggelse i Öja socken

11

Det tydligaste och mest lättillgängliga exemplet på byggnader från tidig medeltid i Öja socken är Öja kyrka, som på Sudret i folkmun går under smeknamnet Gra Gasi (Grå Gåsen, förf. anm.) Den har fått detta namn p.g.a att den syns tydligt över hela södra Gotland då landskapet är lågt och kargt och kyrktornet högt och grått, då har man liknat det vid halsen på en gås. Denna kyrka återkommer jag till i ett separat kapitel.

I Anders Andréns bok ”Det medeltida Gotland” finns en karta (se fig. 9) som visar på medeltida bebyggelselämningar på ön. Vad som är intressant är att det är en väldigt tydlig centrering av stenhuslämningar på just Storsudret (se fig. 10 nästa sida) Förmodligen beror detta på det stora beståndet av byggnadsmaterial i form av sandsten. (Carlsson 1981:20). Linda Qviström (1995:18) har en teori om att stenmästarna/stenmästarverkstaden inte bara uppförde kyrkorna, utan att det även kan vara dessa som byggde stenhusen. Detta skulle isådanafall kunna förklara den stora koncentrationen av stenhuslämningar på Storsudret, då flertalet stenmästare höll till där.

Fig. 9. Karta efter Linda Qviströms (1995) kartläggning av medeltida stenhus. Ur Anders Andréns bok ”Det medeltida Gotland” (2011:41). De svarta prickarna visar ”gård med bevarade eller kända medeltida stenhus” (Andrén2011:41) medan de röda prickarna visar ”gård med indicier för medeltida stenhus” (ibid.) OBS: Kartan manipulerad av författaren till denna uppsats. Ursprungligen är de röda prickarna orangea, något som jag för tydlighetens skull ändrat till rött. Bildtext borttagen.

Om man jämför lämningarna på Storsudret med kyrkornas placering (se fig. 10) ser man tydligt att den medeltida bebyggelsen i stort sett är centrerad runt kyrkorna, med några få undantag. Med detta i bakhuvudet kommer jag i nästföljande kapitel att titta närmre på Öja kyrka följt av de medeltida gårdarna och ödegårdarna i socknen. Värt att ha i åtanke här är att vi inte vet särskilt mycket om medeltida bebyggelsen i trä, då det tillgängliga materialet inte uppgår till någon ansenlig mängd (Qviström 1995:36).

12

Fig. 10. Storsudrets stenhuslämningar. Förstoring av Fig. 11. Storsudrets nuvarande kartan från fig. 10 kyrkor. 1. Fide kyrka 2. Öja kyrka 3. Hamra kyrka 4. Vamlingbo kyrka 5. Sundre kyrka (Bild från www.kyrkokartan.se, tillgänglig 2014‐12‐03)

10.2. Öja kyrka Nuvarande Öja kyrka är byggt i två etapper. De äldsta delarna av Öja kyrka är koret och långhuset som påbörjades under 1200‐talet. Troligtvis är byggnadsstenen huggen på plats i direkt anslutning till kyrkan. Man har vid kyrkan hittat flisor och spån efter sandsten som tyder på just detta (Cedergren 1991:26). 1988 skulle man installera ett nytt värmesystem i kyrkan. I samband med detta utfördes en arkeologisk undersökning vid vilken det påträffades en romansk kyrkobyggnad. Man påträffade även en sandstensläggning och den äldsta kyrkans södra mur, även den av sandsten.

Tornet, som är Gotlands högsta kyrktorn (Cedergren 1991:19) uppfördes på 1300‐talet. 1988 fann man ett stort antal bo‐ och stenhuggarmärken i tornet (se fig. 12 nästa sida).

13

Fig. 12. Avbildningar av de bo‐ och stenhuggarmärken som hittades i tornet. (Avbildning av Jan A:son Utas 1988)

Min förhoppning var här att kunna fastställa vilka personer dessa märken tillhörde för att se om något eller några av dem skulle kunna kopplas till en stenhuggare eller gård med anslutning till stenindustrin. Detta hade då eventuellt kunnat visa på att gården eller stenhuggaren varit i stark förbindelse med kyrkan. Linda Qviström tar upp denna företeelse i sin uppsats ” Medeltida stenhus på Gotlands landsbygd” Hon berättar att man i Stånga kyrkas långhus upptäckte ett antal stenhuggarmärken och därav dragit slutsatsen att ”nio stenhuggare, undantaget bildhuggare, varit verksamma när dessa uppfördes” (Qviström 1995:19) Om man antar att detsamma gäller för Öja kyrka, så hade man kunnat få en tydligare bild över de människor, och därmed gårdar, som medverkade vid bygget av Öja kyrka om det hade varit möjligt att fastställa bomärkena i tornet. Hartmut Pauldrach gav 2011 ut katalogen ”Gotländska får‐ och bomärken” med tillhörande DVD. Denna DVD innehåller runt ”5300 handritade får‐ och bomärken inklusive varianter, en samling som omfattar mer än 90% av de omkring 1560 gårdar som funnits på Gotland” (Pauldrach 2011:7). Denna DVD är en digitalisering av Johans Larssons handskrift från 1927 som behandlar gotländska får‐ och bomärken. Då ett bomärke inte genomgår några drastiska förändringar över tid så skulle det med denna DVD kunna vara möjligt att spåra bomärkena i kyrktornet. Tyvärr är inte detta möjligt då DVDn är borta på samtliga bibliotek i Sverige.

I anslutning till kyrkan finns en kastal från 1200‐talet med syfte att skydda ”mot anfall av fientliga kringstrykande piratflottor, som vid denna tid härjade i Östersjön” (Lagerlöf 1968:3) Här kan man applicera Andréns (2009: 47) resonemang om kastaler i förhållande till kyrkor; romanska kyrktorn och kastaler har varit olika former av uttryck för aristokrati, då det vid gotländska kyrkor med romanska torn inte förekommer några kastaler. Baserat på det resonemanget kan man hävda att kastalen måste ha byggts efter

14

den romanska kyrkan på samma plats, och att den romanska kyrkan fick ge vika för den nya kyrkan.

10.3 Medeltida gårdar och ödegårdar i Öja socken Gustav Svedjemo (2014) pekar på att det inte finns någon samtida utförlig beskrivning av Gotlands medeltida gårdar, en sådan beskrivning kom först under 1500‐talet, den s.k. husarbetsboken. Där fanns nedtecknat alla de bönder som var förpliktigade att betala skatt. (Svedjemo 2014: 49‐50).

Ett annat sätt att spåra de medeltida gårdarna är att titta på gårdsnamnen; det namn en gård en gång har fått byts aldrig ut. Per‐Göran Ersson har gjort ett omfattande arbete om Gotlands medeltida gårdar och menar att namn som slutar på –inge och ‐unge hör till de äldsta gårdarna (Svedjemo 2014:50). På Gotland talar man också om fongard/fonngård/fånngard/forngård som eventuellt visar på ”ett medeltida gårdsläge, ofta med rötterna i järnåldern” (Corneliusson & Eriksson 2001:9). Gårdsnamn och platser som slutar på –gard är därmed av stor vikt för att lokalisera tidig bebyggelse (jfr Olsson 1984:125) Linda Corneliusson och Malin Eriksson påpekar också att man i äldre kartor kan se namn som slutar på ‐åcker och‐ giärde och konstaterar att det inom dessa lokaler ofta påträffas bebyggelselämningar (Corneliusson & Eriksson 2001:9).

10.4 Gårdar i Öja med medeltida anor Här gör jag en kort beskrivning av var och en av de enskilda gårdar i Öja med medeltida belägg. Observera att detta är gårdarna innan partklyvningen. För att ge läsaren en förståelse över var gårdarna ligger har jag presenterat en karta (se fig. 13 nästa sida) där den medeltida bebyggelsen, inklusive ödegårdar, som tas upp i denna uppsats finns markerade. Kartan är från www.eniro.se och är manipulerad av författaren till denna uppsats; jag har strukit under gårdarna med rött samt satt en siffra före. För att underlätta för läsaren motsvarar siffran den ordning i vilken gårdarna är diskuterade i denna uppsats.

15

Fig. 13 Karta över Öjas medeltida gårdar och ödegårdar. (Karta från www.eniro.se )

1. Gisle – Förmodligen har denna gård sina rötter i medeltiden. Detta antagande har gjorts på grunderna av att det står en medeltida grindstolpe på gårdens ägor och att man kopplar gårdsnamnet till personnamnet Gisli; denna Gisli skulle varit en av gårdens medeltida ägare. Förutom grindstolpen finns inget som indikerar att gården skulle härstamma från medeltid (Malmros & Berry 2004:2).

2. Unghanse – Denna gård har mycket gamla anor och är även en väldigt rik gård. Fram till 1886 stod ruinen av det medeltida Unghanse gård kvar. Den ursprungliga gården var troligtvis minst 2 våningar hög, 10 meter lång och 8 meter bred. Fasaderna beskrivs som rundbågiga. Detta visar att huset var ett ”medeltidshus av dimensioner som gott och väl kunna anses som ett bevis på Ung‐Hanses makt och rikedom” (Gotländska gårdar. Unghanse i Öja. Gotlands Allehanda 8/9 1945)

Det finns en koppling mellan Unghanse gård och Valdemar Atterdags invasion av Gotland 1361. En delvis fiktiv medeltida historia berättar att Valdemar innan invasionen hade kommit till Gotland incognito. Han hade tagit in hos ”en af landets hövdingar” (Bergman 1874:48) som bodde på Unghanse gård. Där blev Valdemar hopplöst förälskad i dottern. Kärleken var besvarad, vilket ledde till att Valdemar utnyttjade henne och drog nytta av hennes kunskaper om ön genom att fråga var bästa landstigningsplatsen för hans flotta var. Vid det här laget hade han uppgett sitt riktiga

16

jag till Unghansehövdingen och dottern. När Valdemar kom tillbaka med den danska hären landsteg han vid Kronvalls fiskeläge och tog därifrån sikte mot Visby. När han hade nått sitt mål att ta över Gotland, åkte han hem igen, men lämnade kvar Unghanses dotter (Bergman 1878:48‐49). När Valdemar lämnade ön hade ett mycket stort antal män och pojkar blivit brutalt ihjälslagna av danskarna. Gotlänningarna skyllde allting på Unghanses dotter. Sägnen säger att hennes straff blev att bli levande inmurad i ett av stadens torn (http://www.guteinfo.com/?id=116 tillgänglig 2014‐12‐07).

3. Domerarve – Ligger på platsen för gårdsbebyggelse från 1600‐talet. Här finns även en grindstolpe från 1400‐tal.

På markerna återfinns Öja kastal. Om detta skriver Andrén (2009:47) att kastalerna är ett tydligt bevis på att kyrkan är bunden till gården. Han menar också att namnet Domerarve syftar på ”domarens arv” (Andrén 2009:51). Detta innebär att gården tillhört en elit. Domerarve ligger också på markerna som tidigare tillhörde en tidigmedeltida storgård med namnet Öja (Andrén 2011:210) och man kan anta att var det denna gård som stod bakom finansieringen av bygget av Öja kyrka. På Domerarve gård förvaras en familjeklenod i form av ett genombrutet medeltida hängsmycke i rent guld med bokstäverna IHS (se fig. 14) (Press 1974:437‐438). Detta är, tillsammans med att gården tillhörde dåtidens elit, ett trovärdigt bevis för att gården har sina rötter i medeltiden samt varit involverad i kyrkan.

Fig. 14. Hängsmycket från Domerarve. IHS betyder Iesum Hominem Salvator (=Jesus, människornas frälsare) och är starkt förknippat med kyrkan. Detta, tillsammans med det faktum att kastalen i Öja ligger på markerna, tyder på att Domerarve har haft en stark ställning i Öja. (Foto: Press 1974:437‐438)

4. Roes – Vid gården finns de medeltida resterna av ett hus, troligen uppfört på 1200‐ talet. Området runt ruinen benämns i 1703 års skattläggningskarta som Mölenåker (kvarnåkern). Vid utgrävning av närområdet hittades mycket riktigt fundamentet efter en kvarnstolpe. Under utgrävningarna påträffades även ett sandstensbryne och en ugn murad av sandsten, samt en rektangulär sandstenshäll och golvplattor av sandsten. Husmuren vilar på sandstensblock. Gården har förmodligen övergivits på 1600‐talet (Swahnström, G. 16 sept 1941).

17

5. Ollajvs – Enligt en grävningsrapport från 1926 hittades här stora mängder silver. Det enda som är daterat i rapporten är en silverdenar från 1000‐talet. I samma rapport finns det uppgifter från den dåvarande ägaren om att hans familj skulle ha bott på gården sedan 1100‐talet (ur GMA, mappen om gårdar i Öja socken).

6. Lilla/Stora Simunde – Ligger i område med fornåkrar. Bredvid ägorna ligger ett andra fornåkersområde, Öja 73. Dessa båda områden anlades under bronsålder/äldre järnålder. I området finns ett flertal lämningar efter förhistorisk bebyggelse, fornåkrar, stensträngar och en fägata; Brudkviar. Invid Brudkviar har påträffats en vikingatida silverskatt. I närheten finns även en fonngård med husgrund vid vilken man hittat ett vikingatida dräktspänne (Remissvar angående arkeologisk insats vid markarbeten för nybyggnation på fastigheten Stora Simunde 1:23, Öja socken, Gotlands kommun). Detta tyder på att det på Simunde finns en stark kontinuitet av nyttjande av mark och val av boplats. I norra delen ligger gårdarna Lasses (nr 7 på kartan) och Barkarve (nr 8 på kartan) i södra delen Ollajvs, samtliga har sannolikt legat där sedan järnålder (arkeologisk förundersökning Stora Simunde 1:23. Dnr 431‐2234‐05).

9. Sibbenarve – Detta är troligtvis den ödegård som åsyftas av Corneliusson & Eriksson (2001:33). Dock måste detta vara Stora Sibbenarve, då lilla Sibbenarve (=Sebenarffue, förf. anm) står som ödegård. Lilla Sibbenarve måste därför övergivits efter tiden för partklyvningen, vilket i sin tur kan vara ett trovärdigt bevis för att gården är medeltida. Något som ytterligare stärker den teorin är att man på ägorna hittat en silverskatt, troligen deponerad mellan 1050 och 1070 (Inv. 1597. GMA. Mapp om gårdarna i Öja socken).

Vid en sökning på FMIS framgår det också att det skall ha legat ett medeltida profanhus i sandsten vid vägen sydväst om Ronarve (http://www.fmis.raa.se Tillgänglig 2014‐12‐ 16). Om detta har jag tyvärr inte hittat mer information än så.

10.5 Ödegårdar Orsakerna till att gårdarna övergavs skiljer sig givetvis från gård till gård. Corneliusson & Eriksson pekar på orsaker som pestepidemin, hårda vintrar, torka, höga skatter och väpnade slag. Det sistnämna går att läsa svart på vitt i Fide kyrka i en inskription från 1361 (se fig. 15 nästa sida) vilket är samma år som Valdemar Atterdag invaderade Gotland med sin danska här. Efter översättning lyder inskriptionen ”Gårdarna brända, klagande har folket fallit för svärdet” (Corneliusson & Eriksson 2001:13). Det finns även en sedan länge raderad rad som på svenska lyder ”se, en hunds like går härjande fram med svärd, och Gotlands erövras av danskar” (Informationstavla Gotlands museum på utställningen 1361 – Striden om Gotland. Besökt 14‐11‐20). Gotland hade vid denna tidpunkt just överlevt en pestepidemi, och det är inte svårt att räkna ut att Valdemars invasion mycket väl kunde vara nådastöten för en redan sårbar gård.

18

Fig. 15. Kopia på Gotlands museum av inskriptionen i Fide kyrka (Foto: Tove Östling).

I Öja socken fanns under mitten av 1600‐talet 30 gårdar, 25 skattehemman, 5 kronohemman samt 3 öde hemman (Corneliusson & Eriksson 2001:33). De största gårdarna i socknen vid den här tiden var Oleips och Unghanse. Ödegårdarna var Lilla Sebenarffue, Bringes (nr 10 på kartan) och Stenkulle gaard (Corneliusson & Eriksson 2001:33). Av dessa är det bara Stenkulle som via namnet skulle kunna ha haft en direkt relation med sandstensindustrin.

På skifteskartan från 1700‐talet finns vid Stenkulle enligt Corneliusson & Eriksson en utritad kvadrat. Området runt om markeringen står beskrivet som sandstensör och hällfästen (Corneliusson & Eriksson 2001:36) Detta skulle eventuellt i samband med gårdsnamnet –kulle (kan ev härstamma från kula) indikera att gården varit involverad i sandstensindustrin. Vad som också framgår om man läser på http://www.geocities.ws/odegardar/Oja.htm, som är en internetsida baserad på Corneliusson & Erikssons ”Inventering av ödegårdar från medeltid t o m 1700‐talet. Södra Gotland/Hoburgs ting”, är att Stenkulle gaard måste ha legat någonstans mellan Gisle och Unghanse, båda gårdarna har brukat mark som tillhört Stenkulle. Vidare låg gården på en sandstensupphöjning. Om man tittar på dessa fakta är det mycket troligt att de som bodde på gården var involverade direkt i sandstensindustrin. (2001) Corneliusson & Erikssons spekulerar i att anledningen till att gården övergavs var en av de lågkonjunkturer som drabbade stenindustrin.

Av gårdarna diskuterade i detta kapitel kan man, genom att studera gårdarna i relation till stenbrottens utbredning (se diskussion på sid. 5) konstatera att endast de gårdar som ligger i västra Öja, d.v.s. Gisle, Unghanse och Domerarve, direkt skulle kunna relatera till stenbrotten. Även det profanhus som det idag inte finns spår av, men som ska ha legat sydväst om Domerarve, skulle kunna relatera till stenbrotten på ett övertygande vis. Vad man med stor säkerhet kan säga är också att ödegården Stenkulle med allra största sannolikhet varit verksam i den tidigmedeltida sandstensindustrin. För att få ännu djupare förståelse i detta anser jag det vara av stor vikt att även analysera vägnätet, då vägarna är det som binder samman samhället. Genom att studera dem kan vi få en förståelse av vart folk färdades och vilka sträckor som var viktiga under tidigmedeltid.

19

10.6. Det medeltida vägnätet på Storsudret För att kunna kartlägga ett medeltida vägnät bör man framförallt studera de medeltida bebyggelselämningar som finns, vilket har gjorts i föregående kapitel. Av de 175 lämningar på hela Gotland står 55 stycken att finna på Storsudret (Måhl 2002:48) vilket jag anser vara en förhållandevis hög andel av det totala antalet. I dessa lämningar ingår även grindstolpar. När det gäller att kartlägga vägarna bör man vara en aning kritisk till att använda grindstolpar då de ”kan tyckas vara lätt flyttbara jämfört med huslämningar” (Måhl 2002:48) Han nämner dock att han endast stött på en enda flyttad grindstolpe, vid Otes i Sundre. Ett annat verktyg för att kartlägga vägar är att ta hjälp av de yngre gotländska bildstenarna, då de ofta stod vid forntida vägar, broar och mötesplatser (Informationsskylt i bildstenshallen på Gotlands museum. Besökt 2014‐11‐20). Måhl påpekar också att de på 1700‐talet kartlagda vägarna och medeltida lämningarna relaterar väldigt tydligt till varandra (se fig. 16)

Fig. 16. Karta av Kalle Måhl (2002:49) som visar på medeltida bebyggelse och de under 1700‐talet kartlagda vägarna. Notera kontinuiteten i gårdarnas placering.

När det gäller gårdarnas placering i relation till vägarna så ligger de inte precis bredvid vägen, utan snarare med närhet till dem. För att komma fram till gården hade man anlagt en liten väg från huvudvägen; en s.k. kveia eller quia. Ordet betyder ”väg mellan två gärdesgårdar” (Olsson 1994:34). En kveia var alltså den väg som bonden själv anlagt för att ansluta till den större vägen. Idag finns många exempel på vägnamn som slutar på kveia/kvia, i Burgsvik kan vi bl.a. exempelvis se både Mårtenskvior och Olofs kvior (se

20

fig. 17). Dessa går mycket riktigt från en huvudväg, Hoburgsvägen, mellan två fält och bort mot en gård respektive slutar vid annan huvudväg.

Fig. 17. Flygfoto över Öja socken med är här Olofs kvior rödmarkerat av författaren. Strax under Olofs kvior ligger Mårtenskvior. Blåmarkeringarna (också markerat av författaren) är de gårdar som ligger i anslutning till kviorna. 1. Gården Olofs – därav Olofs kvior 2. Gården Ronarve 3. Detta område står i kartan som Mårtens gamla tomt – därav Mårtens kvior. (Flygfoto från www.eniro.se)

Efter att nu ha tittat på vägnätet är det av intresse att se hur gårdar, stenbrott och vägar relaterar till varandra, för att på så vis få en helhetsbild över det medeltida Öja socken.

10.7. Stenbrottens relation till vägar och medeltida bebyggelse Genom att kombinera Kalle Måhls karta över vägnät och medeltida bebyggelselämningar (Måhl 2002:49) med Per Lundströms karta (1954:99) över kulorna (efter SGU’s karta ser. Aa nr 152) får man en intressant kartbild (se fig. 18).

Fig. 18. Kombinerad karta över 1700‐talets vägar, medeltida bebyggelselämningar (gröna och svarta prickar) samt kartlagda stenbrott, både de nedlagda och de som var i bruk 1920 (röda prickar)

21

Genom att studera denna kartbild kan man ana att den medeltida bebyggelsen i Vamlingbo och Sundre ej relaterar på ett övertygande sätt till stenbrotten, medan det i Öja finns indikationer på att det kan ha funnits viss kontakt. Vad man också kan urskilja är att de sydligaste belägna stenbrotten i Öja ligger längs med den gamla huvudvägen genom samhället. Frågan är då om dessa stenbrott är äldre eller yngre än vägen. Är de yngre än vägen kan man tolka det som att man av praktiska skäl anlade brotten i anslutning till vägen för att underlätta transport av sandsten. Är brotten däremot äldre än vägen borde vägen ha anlagts på så vis att man med lätthet kunde få upp stenen på vägen för vidare transport. Det kan även vagt urskiljas ett stenbrott strax sydväst om kyrkan; kanske tog man materialet till kyrkobygget härifrån?

11. Slutdiskussion Längs med Storsudrets västkust går ett sandstensbälte som breddar sig i trakten runt Burgsvik för att sedan sträcka sig åt nordöst upp till Grötlingbo. På Munthes karta från 1921 kan man tydligt se hur brotten följer sandstensbältets utbredning och intensitet. Där bältet är smalare var kulorna mer utspridda och i Öja, där bältet är som bredast var även kulorna som flest. En datering av kulorna går tyvärr inte att göra. De tidigaste sandstensföremålen består mestadels av brynen, dessa återfinns både på Gotland och fastlandet. Under romersk järnålder, när man började producera stora sandstensföremål i form av bildstenar och gravstenar, kan man också anta att de första brotten anläggs, då produktionen blir storskalig på ett annat sätt än tidigare. Under vikingatid fortsatte man att tillverka bildstenar. Tekniken att bearbeta sandstenen utvecklades successivt, vilket ledde fram till sandstensindustrins första blomstringsperiod vid medeltidens början. Framförallt visar det sig i alla kyrkor som börjar byggas i sandsten vid 1100‐talet. Det är också nu som stenmästarna anländer till ön. Stenmästarna lockades dit med hjälp av höga löner och hade förmodligen en hög social ställning i samhället. De medverkade vid kyrkobyggena och de tillverkade kyrkoinventarer, främst i form av funtar av både sand‐ och kalksten. Under loppet av 100 år exporterades ca 800 funtar, tillverkade av stenmästarna, till Sverige och Europa. Antagligen medverkade stenmästarna även vid stenhusbyggen. Då man nyttjade sandstenen till både kyrkobyggen, kyrkoinventarier och bostadshus måste detta inneburit att man nu kunde börja arbeta med sandstenen på en, med våra ögon sett, industriell basis. För att tillverka och exportera så pass många funtar krävs en logistik från början till slut, man behöver en obruten kedja från det att stenen bryts till det att den går vidare för transport. Kyrkor, funtar och bostadshus är sandstensindustrins första klara konkreta påverkan på Storsudret. Samtliga kyrkor inom detta område är byggda i sandsten och har inventarier av stenmästarna. Den kyrkan som är rikast inredd är Öja kyrka, vilken även har det högsta tornet av Storsudrets kyrkor. Tornet är vidare även ett av Gotlands högsta och syns över hela Storsudret. Här blir det intressant att spekulera i anledningarna till att man valde att bygga så högt. Det kan naturligtvis vara en ren smaksak av byggherren, men en annan anledning kan vara att man ville att Öja kyrka skulle ses av alla människor på Storsudret och även av de som kom från havet. Detta argument är troligt om man ser till det faktum att Domerarve, som ligger precis invid kyrkan, har resterna av en kastal på markerna, samt ligger på marker som förut tillhörde storgården Öja. Att bygga ett så pass högt torn, synligt på flera mils avstånd, måste vara ett sätt att manifestera sin rikedom och sin höga ställning på. Av denna anledning skulle det här vara mycket intressant att få veta vem bo‐ och stenhuggarmärkena i tornet tillhörde. Nu kan man

22

bara spekulera i att kyrkobygget bör ha varit ett attraktivt uppdrag för den ansvarige stenmästaren. Vad vi vidare kan säga om Öja kyrka är att funten är tillverkad av Byzantios i mitten på 1100‐talet. Denna kan dock inte ursprungligen ha stått i nuvarande Öja kyrka, då den uppfördes på 1200‐talet och funten är ca 50 år äldre. En tanke är att den kanske har stått i den tidigare romanska kyrkan på samma plats.

Man kan också se sandstensindustrins påverkan genom att titta på alla de stenbyggnader som fanns på Storsudret. Somliga av dem kan beskådas än idag medan andra står som ruiner och ödegårdar. Som jag tidigare diskuterat i denna uppsats kan det mycket väl vara så att det är stenmästarna som står bakom den stora koncentration av medeltida stenhus som kan urskiljas på Storsudret, framför allt i närheten av kyrkorna. Då stenmästarna, som konstaterats i denna uppsats, förmodligen hade en hög social status och krävde lön därefter, så kan dessa stenhus berätta att Storsudret var en rik och välbärgad bygd där man hade råd att uppföra dessa, antagligen för sin tid exklusiva, stenhus. Detta argument stärks även av det faktum att av Gotlands 175 medeltida bebyggelselämningar i sten står nära en tredjedel, 55 stycken, att finna på Storsudret. Somliga av dessa lämningar skulle även kunna ha varit stenmästarbostäder. Av dessa 55 lämningar ligger 12 i Öja socken, och är således de som har diskuterats i denna uppsats. Genom att titta på gårdarnas placering i landskapet kan man diskutera det som är relevant för denna uppsats; om det finns gårdar som på ett övertygande vis skulle kunna knytas direkt till sandstensindustrin. Av de undersökta gårdarna är det bara gårdarna i västra Öja, d.v.s. Gisle, Unghanse och Domerarve som ligger i ett sådant läge att detta är möjligt; dels ligger de inom sandstensbältet, men också i ett stenbrottskluster. Det finns dock ingen säker information att tillgå som visar på att någon av gårdarna skulle ha ett stenbrott på sina ägor. Dock kan man med relativt stor säkerhet hävda att ödegården Stenkulle bör ha varit involverad i sandstensindustrin, både p.g.a. sitt namn och sitt läge på en sandstensupphöjning. Om man också tittar på att både Unghanse och Gisle brukat marken på Stenkulle borde man kunna knyta ihop dessa tre gårdar och därmed kunna hävda att Unghanse och Gisle har en indirekt relation till sandstensindustrin. Något som också är anmärkningsvärt är att om man studerar Kalle Måhls karta i förhållande till dessa tre gårdar ser man att Gisle ligger precis vid det som idag är Hoburgsvägen, medan Unghanse ligger vid det som idag är väg 140 och som sträcker sig ändå från ner till Holmhällar. Stenkulle gaard skulle ha legat mellan dessa två huvudleder, vilket enligt min uppfattning bör ha varit en relativt central punkt i det tidigmedeltida Öja. Man kan vidare se på kulornas placering att det just här är en extra stor koncentration. Vad som är märkligt är dock att det här borde finnas en kveia från Stenkulle gaard, men någon sådan har inte jag lyckats hitta på Måhls karta på platsen där Stenkulle borde ligga. Detta kan ytterliga tyda på att Stenkulle gård stod i beroende mot Unghanse och Gisle.

Den kompletta bilden av det tidigmedeltida Storsudret och Öja blir således att det från början var en rik bygd, därav hade de råd att ta dit och anlita stenmästare som förmodligen tog högt betalt för sina tjänster. Det var i sin tur till stor del stenmästarnas förtjänst att stenindustrin blommade upp runt 1100‐talet. Stenindustrins hjärta låg i Burgsvik. Till detta finns det som jag ser det, 3 huvudanledningar:

 Burgsviks läge – Burgsvik ligger skyddat från väder och vind inne i den långgrunda Burgsviken. Samtidigt är det nära ut till öppet vatten. Detta måste ha

23

gjort att Burgsvik sågs som ett naturligt bra läge att hysa en hamn. Tack vare två tyska brev kan man bevisa att Burgsvik har fungerat som hamn i alla fall sedan 1300‐talet.

 Sandstensbältet är som bredast här vilket också innebär att man kunde ha en storskalig sandstensindustri i Öja.

 Två av Storsudrets rikaste gårdar låg här – Unghanse och Domerarve. Domerarve hörde till Gotlands dåtida absoluta elit och var starkt förknippad med kyrkan. Domerarve ligger i anslutning till Öja kyrka på gamla Öja gårds marker, vilket gör att det är mycket troligt att det var denna gård som lät uppföra Öja kyrka, vilken är en sandstenskyrka. Öja kyrka utmärker sig på det vis att den har ett av Gotlands högsta kyrktorn, så högt så att man ser det över hela Sudret och även från havet. Detta ser jag som ett tydligt sätt att manifestera sin rikedom på; folket på hela Sudret blir påminda om gårdens rikedom när de ser tornet. På markerna vid Domerarve finns även en kastal. Både kastaler och kyrkor är uttryck för hög aristokrati, vilket tillsammans är bevis för att Domerarve var en väldigt rik gård. Unghanse gård var också en mycket rik gård som, tillsammans med Gisle, brukade jord på ägorna vid Stenkulle gård. Stenkulle gård i sin tur är den gård där man har säkrast belägg för direkt kontakt med stenindustrin.

Sammanfattningsvis gör detta att Burgsvik och Öja med två stora och rika gårdar, ett väl utvecklat vägnät och kulor i anslutning till vägnätet står ut som den främsta orten när det kommer till den tidigmedeltida sandstensindustrin. Slutsatsen blir att den påverkan sandstensindustrin hade på Storsudret är av fysisk karaktär. På Storsudret finns en av de största koncentrationerna av medeltida stenhuslämningar, förmodligen är detta stenmästarnas verk. Vi ser vidare en påverkan i form av kyrkor och kyrkoinventarier tillverkade av stenmästarna. Sandstenen hjälpte även till att sätta Storsudret och Öja på kartan tack vare alla de funtar som exporterades. Kanske är det också så att vissa av vägarna anlades för att kunna transportera stenen.

12. Sammanfattning Mitt syfte med denna uppsats var att förstå den medeltida stenindustrins omfattning och karaktär på Storsudret. För att förstå detta har jag tittat på var stenbrotten ligger och vilken relation de har till den medeltida bebyggelsen, vilka föremål som tillverkades och var dessa avsattes samt vilka geografiska och strukturella mönster med koppling till tidigmedeltida stenindustri som kan urskiljas på Storsudret. Jag började med att titta på var sandstenen förekommer, vilket är i ett bälte från Hoburgen och upp till Grötlingbo. Genom att jämföra Munthes karta från 1921 där kulorna, d.v.s brotten, finns markerade, ser man tydligt att de följer sandstensbältet både i geografisk utbredning och intensitet.

Redan under stenåldern insåg man att sandstenen kunde användas till praktiska föremål; man har från den här tiden funnit ett flertal brynen på skilda platser på ön. Under bronsålder är föremål av sandsten i princip obefintliga, för att sedan åter dyka upp vid romersk järnålder; nu i form av stora föremål som bildstenar och gravhällar.

Det är dock under medeltid som sandstenen får sitt första stora genombrott. Stenmästarna kommer till ön, flera av dem väljer Storsudret som sin arbetsplats. Dessa

24

stenmästare blir involverade i kyrkobyggena, men framförallt tillverkar de dopfuntar. Inom loppet av 100 år tillverkas och exporteras mer än 800 funtar, vilket för den tiden måste varit en storskalig produktion.

Under 1300‐talet upplevde Gotland en ekonomisk svacka – denna drabbade även stenindustrin. Det finns flera olika teorier om anledningen till denna svacka; efter att Valdemar Atterdag hade intagit Gotland lydde ön under danska lagar. Gotland som förr varit i det närmsta självstyrande fick nu sin handel delvis strypt. Gotland upplevde även en agrarkris, digerdöden härjade på ön och man fick ett nytt skattesystem.

När ön hade hämtat sig från Valdemars invasion blev Burgsvik något av en centralort för handeln på Storsudret, och det är nu vi har de första säkra källorna på en medeltida hamn i Burgsvik. Denna användes säkerligen även för att skeppa sandsten över till Sverige. Med Burgsvik som den stora hamnen på Storsudret blev med största sannolikhet Öja socken huvudort för sandstensbrytningen. Man kan även se att både bebyggelse och kulor är relativt centerade till Burgsvik. Därför valde jag att härifrån fokusera på denna socken i relation till sandstensindustrin.

Den medeltida bebyggelsens koncentration till bl.a. Öja kan förklaras med att stenmästarna även byggde bostadshus av sten. Idag finns vissa bostadshus kvar i annan form, medans andra hus har förvunnit. En medeltida byggnad som dock står än idag är Öja kyrka. Öja kyrka står på samma plats som en tidigare romansk kyrka. På markerna står även en kastal, denna anlades dock före den nuvarande kyrkan byggdes vid 1100‐ talet. I tornet på Öja kyrka har man funnit ett antal bo‐ och stenhuggarmärken. Det var tyvärr inte möjligt att koppla dessa till de personer som gjorde dem, då materialet jag behövde var borta på samtliga bibliotek i Sverige. Hade jag kunnat koppla dessa märken till personer hade jag kunnat se vilka som var involverade i kyrkobygget.

Vad man dock säkert kan säga om kyrkan är att den bör vara knuten till gården Domerarve som under medeltiden var en av Storsudrets två storgårdar. Man kan säkerställa att Domerarve var en elitgård. Namnet betyder domarens arv. På gårdens marker ligger även Öja kastal, och dessutom ligger gården på den tidigmedeltida storgården Öjas marker. Dessa faktorer bildar tillsammans ett mycket trovärdigt bevis för att det är Öja gård och sedermera Domerarve som står bakom bygget av kyrkan. Vad som utmärker kyrkan är dess höga gråa torn som syns över hela Sudret. Detta torn har givit upphov till kyrkans lokala namn Gra Gasi. Att bygga ett så pass högt torn måste ha varit ett sätt att manifestera sin rikedom och göra den synlig för alla och envar.

Den andra storgården i Öja var Unghanse, även den med gamla anor. Fram till 1886 fanns ruinen av det medeltida Unghanse kvar att beskåda. Den ursprungliga gården var av betydande storlek; man antar att den var minst två våningar hög, 10 meter lång och 8 meter bred. Unghanse spelar även en stor roll i en medeltida, delvis fiktiv, saga om när Valdemar Atterdag kom till ön, blev förälskad i Unghanses dotter som han sedan uttnyttjade genom att ta reda på vart han kunde stiga i land med sin danska här. Dottern blev sedan anklagad av gotlänningarna för att ha förrått ön och fick domen att bli levande inmurad i ett av stadens torn.

Vidare hade Unghanse gård marker vid Stenkulle gaard, som står förtecknad som ödegård. Stenkulle gaard är den av de, i denna uppsats, undersökta gårdar som mest

25

troligt har varit aktiv i stenindustrin. Denna slutsats kan man dra via namnet Stenkulle, som förmodligen stammar från –kula. Gården låg även på en sandstensupphöjning där man idag kan se en stor koncentration av kulor. Stenkulles marker brukades även av gården Gisle samtidigt med Unghanse, vilket borde innebära att Gisle och Unghanse var indirekt involverade i sandstensindustrin. En intressant aspekt på detta är dock att man genom att titta på kartläggningen av vägar borde kunna se en kvia där Stenkulle gård låg. Detta går inte att finna, vilket är väldigt märkligt då Stenkulle ändå får ses som den gård där man säkrast har belägg för att de var involverade i sandstensindustrin.

Slutligen kan man säga att tack vare ett väl utvecklat vägnät, stor sandstensförekomst av sandsten av god kvalitet, kulor i anslutning till vägnätet, två av Storsudrets rikaste gårdar och en gård som med allra största sannolikhet fått sitt namn p.g.a. direkt anknytning till stenindustrin, blev Öja socken centralort för sandstensindustrin. Den direkta påverkan på socknen blev hus i sandsten, bygget av kyrkan samt vägar vid kulorna som eventuellt anlades för att kunna transportera stenen.

26

Referenser

Tryckta

Andrén A. 2009. Vem lät bygga kyrkorna på Gotland? Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok 2009. M. Hellspång, s. 31‐59. Uppsala: Textgruppen.

Andrén, A. 2011. Det medeltida Gotland: en arkeologisk guidebok. Lund: Historiska Media.

Bergman C. J. 1874. Visby ringmur II. Svenska familj‐journalen. Band 13/1874. s. 47 – 50.

Carlsson, D. 1981. Kulturhistorisk inventering av Sudret. (Kommunkansliets planeringsavdelning. November 1981).

Cedergren, A. 1991. Gotländsk sandsten i tid och rum. Visby: Hanseproduktion AB.

Corneliusson L & Eriksson M. 2001 Inventering av ödegårdar från medeltid t o m 1700‐ talet. Södra Gotland/Hoburgs ting. Visby: Länsstyrelsen i Gotlands län. Skogsvårdsenheten.

D’Agnan, P. 2012. Outforskade medeltida lanthamnar på Gotland. Marinarkeologisk tidskrift No2/2012 s. 4‐8.

Elfwendahl, M & Kresten, P. 1993. Geoarkeologi inom kvarteret Bryggaren. Arkeologiska artefakter från det medeltida Uppsala. Uppsala: Almquist & Wiksell Tryckeri.

Gotlands Allehanda. 1945. 8/9. Gotländska gårdar. Unghanse i Öja. Författare saknas.

Lindblom A & Svahnström G efter Roosval J. 1959. Gotländska stenmästare. Malmö: Allhems förlag.

Lagerlöf, B. 1968. Öja kyrka – en vägledning. Okänd tryckort och förlag.

Landen, A. 1993. Gotland center för medeltida stenexport . Populär historia. No 6.

Lundquist S. 2012. Medeltida stenmästare och dopfuntar på Gotland. Burgsvik: Bocksarve förlag.

Lundström, P. 1954. Slipstenshuggningen på Gotland, RIG Årgång 37, häfte 4, s. 97 – 125.

Munthe, H. 1921. Beskrivning till kartbladet Burgsvik jämte Hoburgen och Ytterholmen. : P.A Norstedt & söner.

Måhl, K. 2002. Vägval. Vägar och samhälle på Gotland under 1500 år. Risbergs : Information & Media AB.

Olsson, I. 1984. Ortnamn på Gotland. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB.

27

Olsson, I. 1994. Gotländska ortnamn. Uppsala: Almqvist och Wiksell Tryckeri AB

Pauldrach, H. 2011. Gotländska får‐ och bomärken. (Utan DVD‐bilaga). Örebro: Tryckverkstán.

Press, B. 1974. Gotländska släkter och gårdar. Visby: Gotlands Allehanda.

Roosval J. 1916. Byzantios eller en gotländsk stenmästare på 1100‐talet, Fornvännen, No 11, s. 220‐237.

Sonne H. 2008. The discovery of a Sighraf graveslab in the grötlingbo [sic!] church on Gotland, Konsthistorisk tidskrift/Journal of Art History, Vol 64, No 4, s. 197‐214.

Svedjemo G. 2014. Landscape dynamics ‐ spatial analyses of villages and farms on Gotland AD 200‐1700. Departement of Archaeology and ancient History. Uppsala universitet. Visby: Campus Gotland.

Upmark, G. 1927. Om slipstenshuggningen på Gotland jämte några ord om den gotländska sandstensbrytningens historia. Nordiska museet Fataburen 1927. Stockholm: P.A Norstedt & söner.

Wienberg, J. 2001. Gotlands guldålder – kyrkor, konjunkturer och korståg. Från till land. En medeltidsarkeologisk resa tillägnad Hans Andersson. A. Andrén, L. Ersgård & J. Wienberg (Red), s. 229‐239. Stockholm: Almqvist och Wiksell International.

Otryckta http://www.fmis.raa.se Sökning på bebyggelselämningar, Gotland. Tillgänglig 2014‐12‐ 16 http://www.guteinfo.com/?id=116 Jungfrun i tornet. Tillgänglig 2014‐12‐07 www.sandkvie.com Sandkvie gård och ställplats. Tillgänglig 2014‐12‐02

A:son Utas J. 1988‐11‐25. Stenhuggarmärken i Öja kyrka. GMA. Ur mappen ”Öja kyrka”

Arkeologisk förundersökning. Stora Simunde 1:23 Öja socken, Gotlands kommun. Författat av Ann‐Marie Petterson 2005. GMA. Dnr 431‐2234‐05

Karlsson, M. http://www.geocities.ws/odegardar/index.htm Öja socken Tillgänglig 2014‐12‐15

Malmros P & Berry L. 2004‐04‐06. Kulturhistorisk beskrivning Gisle 1:48. Dnr AD‐2004‐ 0321. GMA

Qviström, L. 1995. Medeltida stenhus på Gotlands landsbygd. Lunds universitet: Arkeologiska instutionen.

28

Swahnström, G. 16 sept 1941 Söderströms N.L Roes. Öja sn. Gotland. Brev till riksantikvarieämbetet. (Ur GMA. Ej något dnr)

Törnström, M. www.eniro.se Tillgänglig 2014‐11‐12 

Valentin, T. http://www.kyrkokartan.se/Gotland/?sida=10 Tillgänglig 2014‐12‐03

29