Futhark International Journal of Runic Studies

Main editors James E. Knirk, Michael Lerche Nielsen, and Henrik Williams

Assistant editor Marco Bianchi

Vol. 11 2020 This issue is dedicated to the memory of Klaus Düwel (10 Dec. 1935–31 Dec. 2020)

© Contributing authors 2021 (CC BY) DOI: 10.33063/diva-438134 All articles are available free of charge at http://www.futhark-journal.com

Editorial advisory board: Michael Barnes (University College, London), † Klaus Düwel (University of Göttingen), Lena Peterson (Uppsala University), Marie Stoklund (National Museum, Copenhagen) Lisbeth Imer (National Museum, Copenhagen), Judith Jesch (University of Notting­ham), Magnus Källström (Swedish National Heritage Board), K. Jonas Nordby (Museums in Akershus), Kendra Willson (University of Turku), Kristel Zilmer (Museum of Cultural History, University of Oslo), Christiane Zimmermann (Kiel University), Þórhallur Eyþórsson (University of Iceland)

Language consultant: Mindy MacLeod (University of Melbourne) Typeset with Linux Libertine by Marco Bianchi Published with financial support from Charles and Myrna Smith University of Oslo Uppsala University ISSN 1892-0950 (print) ISSN 2003-296X (online) Contents ...... 3 Hanna Åkerström. Rökstenens visuella textstruktur ...... 5

Contents

Hanna Åkerström. Rökstenens visuella textstruktur ...... 5 Sofia Pereswetoff-Morath. En nytolkning av Birka-amuletten . . . . . 85 Fredrik Valdeson. Vg 199 Norra Lundby: Ett tolkningsförslag . . . . . 119 Egil Kraggerud. Understanding N 603 from Bryggen in Bergen in the Light of Carmina Burana Poems 88 and 71 ...... 137 Staffan Fridell och Mats G. Larsson. Om Kensingtonrunornas ursprung 155

Short Notices Staffan Fridell och Henrik Williams. De äldre runorna på Rökstenen . 167 Magnus Källström. Ännu ett exempel på den stungnal -runan . . . . 173 James Knirk. Runestone N KJ49B Fuglset ...... 177

Reviews Hans-Peter Naumann. Metrische Runeninschriften in Skandinavien: Ein­ führung, Edition und Kommen­tare. Reviewed by Magnus Källström . 183 David M. Krueger. Myths of the Rune Stone: Viking Martyrs and the Birthplace of America. Reviewed by Henrik Williams ...... 189

Contributors ...... 201

Rökstenens visuella textstruktur

Hanna Åkerström (Uppsala University)

Abstract The overall purpose of this essay is to test whether an improved description can be offered of the reading order of the Rök stone (Ög 136) by the discernment in the text of multisequential structures in addition to monosequential ones (which follow a single reading path through the entire inscription). The study takes as its theoretical basis the emphasis on textual multimodality found in social semiotics. The study focuses on the visual text structure of the Rök stone, although the reading path indicated by the linguistic content is in some contexts used as support. The results from Åkerström 2020 are used to determine which reading orders are found in the text of the Rök stone, employing Kress and van Leeuwen’s model (2006) of the grammar of visual design to investigate visual principles for the signalling of reading order in early Viking Age runic texts. The reading orders discerned in the text of the Rök stone are tested against the model of diverse textual structures formulated by Gunder (2001, 118–29) on the basis of hypertext theory. The text of the Rök stone contains primarily monosequences as well as elements of multisequential structures such as lateral structures and a network structure. The former consists of boundaries between textual elements while the latter entails that several alternative forward reading paths are available from certain elements in the text. If one assumes a correlation between the visual and linguistic structures then it is to be hoped that this description of the textual structure of the Rök stone will provide new possibilities for better understanding its linguistic content. Keywords: Ög 136 Rök, runic inscription, runestone, early Viking Age, social semiotics, multimodality, hypertext theory, monosequential, multisequential

edan Rökstenen (Ög 136) år 1862 togs fram ur väggen till vapenhuset Si Röks kyrka och inskriften för första gången under modern tid blev känd i sin helhet har det pågått en diskussion kring hur ristningen ska förstås. Ett antal tolkningar har lagts fram. Olov Lönnqvist (1999a) samman­ställer ett sextiotal förslag, varav två tredjedelar i princip gäller

Åkerström, Hanna. “Rökstenens visuella textstruktur.” English: “The visual text structure of the Rök stone.” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 5–84. DOI: 10.33063/diva-438135

© 2021 Hanna Åkerström (CC BY) 6 • Hanna Åkerström hela inskriften, de övriga specifika delar. Till dessa tolkningsförslag­ kan läggas de av Bo Ralph (2007a; 2007b), Joseph C. Harris (t.ex. 2006 eller 2009), Per Holmberg (2016) och Holmberg et al. (2020). De olika förslagen har inte bara gällt den språkliga tolkningen, utan Rökstenens långa ristning och visuellt komplexa komposition gör att dess läsordning har disku­terats i högre utsträckning än många andra runtexters. Lönnqvist (1999b, 121 f.) presenterar 15 stycken unika ordningar, inklusive sin egen. Men inte heller här finns ett entydigt övertygande förslag. Syftet med föreliggande studie är att på nytt ta upp Rökstenens läsordning, men denna gång utifrån en ny infallsvinkel. Genom att lägga tonvikt på rist­ ningens visuella aspekter vill jag utmana synen på läsordningen som mono­sekventiell, det vill säga att endast en linjär väg genom inskriften är möjlig. Förutom att sprida nytt ljus över Rökstenens läsordning kan perspektivet leda till att multisekventiella textstrukturer övervägs i högre grad även i det övriga runmaterialet, vilket i förlängningen kan öka kunskapen om tidigvikingatida skriftkultur. Att fastställa den av ristaren avsedda monosekventiella läsordningen har av tradition varit det dominerande syftet i runologiska studier. En sådan textstruktur är emellertid ingen självklarhet och man kan fråga sig om synen på skrift som i huvudsak linjär har påverkat runforskningens syn på ett historiskt material. Gunther Kress (2005, 5–7) diskussion om hur textkultur förändras är aktuell i sammanhanget. Den form för kommunikation som dominerat västerländsk textkultur och varit den kulturellt mest statusfyllda har under lång tid utgjorts av skrift i bok­ format, menar Kress. Han framhåller att en sådan textform ger vissa förut­sättningar för hur det som kommuniceras kan framställas, och den mono­sekventiella läsordningen är synnerligen starkt kodad i boken som format. En förutfattad mening om hur text ser ut kan alltså ha inneburit att runristningar med potential att rymma flera samexisterande ordningar ändå beskrivits som monosekventiella. Hur man navigerar i text är alltså kultu­rellt styrt och varierar över tid. En av Kress (s. 6–11) poänger är just att idag har skrift i bokform förlorat sin dominanta ställning. Istället har skrift börjat ge vika för bild, och boken för skärmen. En konsekvens är att det är vanligare med texter, exempelvis webbsidor, där ordningsföljden mellan bild- eller skriftelement inte är lika starkt kodad. På ett liknande sätt kan man tänka sig att den monosekventiella textkulturen inte alltid har varit den förhärskande, utan kan ha föregåtts av andra varianter. Det finns också mer specifika skäl att misstänka att runmaterialet­ rym mer texter med multisekventiella läsordningar. Marco Bianchi (2010) är inne på liknande tankegångar i sin studie av det senvikingatida run­mate­

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 7 rialet från och Söder­man­land. Han uppmärk­sammar exem­pel­vis hur olika formler i minnes­inskrifter, i synnerhet ristar­signa­turen, sär­skiljs visuellt från den övriga inskriften. Han menar (s. 110) att detta resul­terar i att ”Läsaren kan välja själv var hon vill påbörja sin läs­ning”. Av­gräns­ningen innebär en visuell markering av att det skett ett ”byte av röst, roll och relation till läsaren” skriver Bianchi (s. 111). Samma feno­men iakttar han i inskrifter som innehåller någon typ av av­vikande skrift­system. Kompo­si­tionerna beskriver Bianchi (s. 156) som ”utpräglat multi­sekventiella” i och med att de visuellt separerade elementen inte har en bestämd ordnings­följd. Ett av Bianchis exempel är Sö 167 Lands­hammar där minnes­formeln är placerad i en slinga medan status­markören finns mitt på stenen i avvikande skrift. Även i en studie av inskrifter med ristning på två eller fler sidor respektive inskrifter som rym­mer en ristar­formel med dedikation urskiljer Bianchi (2015, 122–128) språk­ligt och visuellt multi­sekventiella strukturer i den betydelsen att det i vissa av inskrifterna finns flera alternativa ingångar i texten. Visuellt sepa­rerar struktu­rerna ofta olika inskriftsformler från varandra (s. 122). I min tidigare studie (Åkerström 2020) av vilka visuella resurser som erbjuder en viss läsordning i det tidvikingatida materialet fokuseras inte frågan om flera alternativa vägar, men några iakttagelser i den rikt­ningen kunde ändå göras (se utförligare s. 105–107). Jag håller det exempel­vis för troligt att det finns en skala från tydligt mono­sekventiella läs­ord­ningar till strukturer där ordningen är i princip fri. Det varierar nämligen från inskrift till inskrift hur starkt det visuella erbjudandet om läsordning är markerat, men också i hur stor utsträckning det krävs en viss ordning mellan inskriftens rader för att det språkliga innehållet ska bli begripligt, det vill säga i vilken grad det finns ett språkligt erbjudande om läs­ord­ning. I tretton av de fall som jag behandlar finns ett språkligt erbjudande om endast en läsväg genom hela inskriften, och i delar av inskriften i fjorton fall. I åtta inskrifter går ordningen inte att bestämma på språk­lig grund över­huvud­taget. Vad gäller det visuella erbjudandet marke­ ras detta mycket starkt i vissa ristningar, till exempel på DR 248 Snolde­ lev genom betyd­ligt större runor i den inledande raden. Men på Ög N288 Oklunda är det visuella erbjudandet tvärtom svagt markerat, bland annat genom den ovan­liga ordning raderna läses i samt att start­raden inled­ nings­vis har mindre runformer än de övriga. Jämför man de två typerna av erbjudanden visar det sig att i vissa av de ristningar där ett språkligt erbjudande om läsordning saknas finns däremot ett visuellt sådant (t.ex. DR 105 Laur­bjerg, DR 239 Gørlev 1 och Ög 43 Ingelstad). I andra ristningar finns varken ett språkligt eller visuellt erbjudande (t.ex. på DR 211 Nørre Nærå och G 225 Svenskens).

Futhark 11 (2020) 8 • Hanna Åkerström

Syfte

Svårigheten att enas kring en monosekventiell ordning mellan Rökstenens rader skulle kunna bero på att en sådan helt enkelt inte existerar. En ny ingång skulle därför med fördel kunna utgå från att en monosekventiell läs­ordning inte är en självklarhet. Mitt syfte är att pröva om och i så fall på vilket sätt Rökstenens visuella textstruktur kan beskrivas mer tillfred­ ­ ställande som helt eller delvis multisekventiell. Undersökningen utgår från följande frågor: 1 Vilka erbjudanden om läsordning finns mellan visuella element i Rökstenens text? 2 Hur förhåller sig dessa erbjudanden till tänkbara textstrukturer i form av monosekvenser eller olika typer av multisekvenser? Val av textstruktur berättar något om behov inom den sociala praktik där Rökstenen producerats och i förlängningen om den tidigvikingatida­ skrift­ kulturen. I detta sammanhang fokuseras dock i första hand frågan om huru­vida olika (monosekventiella eller olika typer av multi­sekventiella) struk­turer överhuvudtaget kan påvisas i Rökstenens text. Ett reso­nemang kring vad detta kan berätta om tidigvikingatida skriftkultur är högst intres­sant men ryms inte i denna uppsats.

Bakgrund

Rökstenen Rökstenen är ett 385 cm högt (varav c:a 250 cm nu är över mark) och 138 cm brett granitblock (Gustavson 2003, 63). Ristning finns på stenens alla fyra sidor och på dess toppyta (se fig. 1–3). Inskriften består av motsvarande cirka 760 runor och innehåller både kortkvistformer (ibland som förskjut­ nings­chiffer), ett chiffersystem byggt på former ur äldre runraden samt olika utformade positionschiffer. Positionschiffren bygger på att två positioner ger en runa. Den första anger en av futharkens tre ätter (3=fuþork 2=hnias 1=tbmlʀ) medan den andra visar vilken runa inom ätten det är fråga om. Utmärkande för ristningens visuella komposition är att den är uppbyggd av ett antal från varandra separerade element, bestå­ende av en eller flera rader. Diskussionen om läsordningen har i all­ män­het tagit sin utgångspunkt i dessa enheter. Vad gäller innehållet är man överens om att inskriften inleds med en minnesformel men därifrån går åsikterna isär. Klart är emellertid att ristningen delvis är uppbyggd av

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 9 ett antal utsagor inledda av olika varianter av en sakum-formel (vilken givits olika tolkningar): Runföljden sakumukminiþat står första gången i klar­text och upprepas en gång i chiffer. Elias Wessén (1958, 24–27) tolkar detta som sagum mogminni/ungmænni þat och översätter ’Jag säger det folk­minnet/för de unga’. Två gånger upprepas sakumukmini i olika chiffer, vilket Wessén översätter ’jag säger ett folkminne’. Formeln före­ kommer därutöver i varianterna þatsakumonart, þatsakumtualfta och þatsakumþritaunta vilket tolkas av Wessén som þat sagum annart, þat sagum tvalfta respektive þat sagum þrettaunda ’Det säger jag som det andra’, ’Det säger jag som det tolfte’ respektive ’Det säger jag som det trettonde’.

Tidigare forskning om Rökstenens läsordning Följande genomgång av tidigare forskning om Rökstenens läsordning baserar sig på Lönnqvists (1999b) sammanställning av framlagda förslag, kompletterad med de viktigaste bidragen som publicerats därefter. Lönn­ qvist (s. 121) presenterar femton olika unika ordningar, inklusive sin egen. Därtill kan läggas den ordning som föreslås av Holmberg (2016) och Holmberg et al. (2020).1 Presentationen fokuserar på några större tendenser och har inte som syfte att vara fullständig. Vad gäller själva undersökningsobjektet är detta sällan uttryckligen speci­ficerat, men oftast förstår man genom de formuleringar som används att det är ristarens läsordning som eftersöks. Exempelvis redogör Wessén (1958, 21 f.) för sitt val av läsordning utifrån vad ristaren avsett med inskriften. Likaså tar Lönnqvists (1999b) artikel ”Vilken väg valde Varin?” sin utgångspunkt­ helt i ristarintentionen då läsordningen bestäms. Vissa uttolkare likställer den ”riktiga” läsordningen med ristarens faktiska arbets­process. Exempelvis argumenterar Otto von Friesen (1920, 7–12) för att kompositionen visar vilka delar som huggits först. Han menar exempelvis att runföljden ftiʀfra har ristats före de övriga vertikala raderna på baksidan eftersom runornas storlek avviker. Gillis Hedlund (1935, 267–269) är inne på samma spår då han resonerar kring hur stenen under pågående arbete måste ha legat ner på marken och argumenterar för att ristnings­ordningen, som likställs med läsordningen, har styrts

1 Ralph (2007a; 2007b) föreslår en nytolkning av Rökstenens inledning (och avslutning) men diskuterar ingen ny läsordning av hela inskriften. Han nämner (2007b, 141) dock att de två stora krysschifferraderna på baksidan respektive toppen i nämnd ordning följt av smalsidan med positionschiffer bör avsluta inskriften.

Futhark 11 (2020) 10 • Hanna Åkerström

Fig. 1. Ög 136 Rök: (vänster) bredsida 1, (höger) smalsida 1 och delar av toppen. Foton: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY).

Fig. 2. Ög 136 Rök: (vänster) bredsida 2, (höger) smalsida 2. Foton: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY).

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 11

Fig. 3. Ög 136 Rök: toppen. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY). av i vilken ordning ristaren hade tillgång till vilka sidor. I några studier skymtar tänkta läsares läsordning förbi. Ottar Grønvik (2003, 45) beskriver till exempel sin läsordning som den naturligaste för läsare. Tydligast tar kanske Holmberg (2016) sin utgångspunkt i ett läsarperspektiv. I princip är givetvis både ristarens och läsares synvinkel intressanta att undersöka när det kommer till läsordning. Det som ofta fattas i Rökstudierna är en diskussion av vilket perspektiv som valts och vilka konsekvenser det får för argumentationen. Vid en genomgång av de olika läsordningsförslagen är det tydligt att argu­menten vanligtvis grundar sig i specifika förhållanden som gäller för just Rökstenens ristning. Det kan röra sig om visuella uttryck som man menar tyder på en viss läsordning, eller att en viss ordning motiveras av att den möjliggör en särskild språklig tolkning. Men det är alltså sällan argumenten utgår från hur läsordning signaleras i det övriga run­ materialet, utan oftare åberopas uttryckligen eller underförstått vad som kan kallas ett sunt förnuft. I samma stil kan läsvägar också motiveras med att de är ”naturliga” (t.ex. von Friesen 1920, 8; Wessén 1958, 22; Grønvik 2003, 45). Ett undantag är Holmberg (2016) som utifrån Bianchis (2010) studie av läsordning i det senvikingatida runmaterialet från Uppland och Söder­man­land formulerar den labyrintiska principen: läsarna ”vet var man ska börja, men inte var man ska komma fram” skriver Holmberg (2016, 70). Denna princip ligger sedan till grund för hans läsordningsförslag. Före­ liggande studie fortsätter i samma riktning. Som grund för diskussionen av Rökstenens textstruktur ligger min egen undersökning av visuella läs­ ordnings­principer i det övriga tidigvikingatida materialet (se Åkerström­ 2020) och dessa är mer detaljerat utformade än den labyrintiska principen. I det följande ska jag sammanfatta några typer av argument som fram­ förts för de olika läsordningsförslagen. Det är inte alltid sådana ges. I flera

Futhark 11 (2020) 12 • Hanna Åkerström av de tidigaste tolkningarna efter att stenen har tagits fram ur vapenhusets vägg presenteras enbart en läsordning utan medföljande kommentar (t.ex. Wiede 1875, 126 f.; Montelius 1877, 356–358; Vigfusson och Powell 1879, 446, 452). Även i senare studier saknas ibland helt en motivering av läsordningen, eller så är resonemangen inte tillräckligt utförliga eller explicita för att det ska vara möjligt att avgöra på vilka grunder argumenten vilar. Särskilt otydligt kan det vara i vilken mån en viss språklig tolkning påverkat val av läsordning. Utifrån de argument som ändå kan utläsas kan en första uppdelning göras i de förslag som utgår från visuella kriterier och i sådana där läsordningen syftar till att åstadkomma en tilltalande språklig tolkning. Vad gäller de visuella kriterierna kommenteras dessa av de flesta uttolkare men med olika resultat. Framför allt har argumenten grundats på att vissa delar av kompositionen befinner sig fysiskt nära varandra och därmed ska läsas efter varandra. Det är exempelvis något som Lönnqvist (1999b, 122) och Holmberg (2016) poängterar ska vara vägledande, men med drastiskt olika utfall. Andra visuella uttryck som särskilt i äldre forskning har tolkats som läsordningsanvisningar är att likheter mellan chiffer­tecknen indikerar att de ska läsas efter varandra (t.ex. Bugge 1910, 133–135; Brate i SRI, 2: 248; Pipping 1932, 94; på senare tid också Kyhl­ berg 2010, 184 f.). Språkliga argument för en viss ordning bygger oftast på att möjliggöra­ en särskild tolkning eller ett semantiskt samman­hang, exempelvis­ knyter Margareta Westmann (1981, 122) samman två avsnitt som rymmer ord med religiös-kultisk koppling, medan Lis Jacobsen (1961, 24–26) låter baksidans krysschifferrad följa på det chiffer som avslutar avsnittet med tre horisontala rader på samma sida, bland annat eftersom­ det möjliggör tolkningen Niti ol nirøðʀ ’Niti(r) avlede han [Vilin] 90 år gammel’ (s. 26). Men också Niels Åge Nielsen (1969, 55) och Lars Lönn­roth (1977, 11 f.) motiverar en viss ordning med att den möjliggör en bestämd versform. Vidare är en princip som flera uttolkare ansluter sig till den om att läsordningen ska ordnas så att chiffrens svårighetsgrad stiger. Sophus Bugges (1910, 149–151) läsordning följer en sådan princip, och exempelvis­ Magnus Olsen (1921, 203, 208), Wessén (1958, 20–22, 52) och Lönnqvist­ (1999b, 124–127) argumenterar uttryckligen för att denna regel bör ligga till grund för läsordningen, även om de faktiska ordningar som föreslås kan skilja sig åt.2 Argumentet backas ibland upp med att innehållet där­ igenom också går från det enklare till det mer svårbegripliga. I princip samtliga tidigare forskare förutsätter att Rökstenens inskrift ska förstås som helt monosekventiell, det vill säga det är en enda ”rätt”

2 Olsen (1921, 202–206) ansluter sig dock till Bugges (1910) förslag.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 13 väg genom inskriften som ska identifieras, vare sig det är ristarens eller läsares. Några undantag finns dock. Fredrik Ousbäck (2007, 32) kritiserar att texten förutsätts vara monosekventiell. Han framhåller att i en ristning där varje avsnitt fått en avsiktlig placering borde kompositionen i sig betraktas som betydelsebärande. Också George Stephens (1866–1867, 229) syn på hur olika delar av Rökstenens komposition förhåller sig till varandra kan nämnas. Han talar om att inskriften utgörs av två separata delar, där den ena består av (vad som brukar betraktas som) framsidan och smalsidan till höger om denna. Slutligen föreslår Elisabeth Arwill- Nordbladh (2007, 59) att en förebild för Rökstenens komposition kan ha varit brittiska handskrifter eller handskrifter från kontinenten, där man enligt henne kan se liknande upplägg av skriftpartier som presenteras som visuellt avgränsade enheter. Hon nämner också att jämförelser som gjorts mellan handskrifter och webbsidor (hypertexter; t.ex. Grünbaum 2004) skulle kunna utsträckas till Rökstenens text, men utvecklar inte denna tanke vidare.

Teoretiskt perspektiv

Socialsemiotik, multimodalitetsperspektiv och hypertextteori För att undersöka Rökstenens textstruktur används resultatet från min tidigare studie (Åkerström 2020) där de visuella principerna för läsord­ ning i hela det tidigvikingatida materialet undersöks. Både i den och i före­liggande undersökning tar jag min utgångspunkt i Kress och Theo van Leeuwens (2006) socialsemiotiska modell för hur texter organiseras visuellt. Trots att modellen är anpassad för multisekventiella texter (s. 204– 208) saknar den verktyg för att beskriva olika sätt på vilka texter kan vara multi­sekventiella, och den kompletteras därför här med Anna Gunders (2001) typologi för textstuktur. Med utgångspunkt i hypertextteori skiljer hon på strukturer som är mono- eller multisekventiella, där de sistnämnda kan ha en axial, nätverks- eller lateral struktur. Både föreliggande studie och Åkerström 2020 tar alltså avstamp i social­ semiotiken, en språkteori där språk ses som något som skapas och om­ skapas i ett socialt sammanhang. En viktig utgångspunkt är den textsyn där texters multimodala och materiella egenskaper lyfts fram, det vill säga att språket betraktas som ett bland många sätt att realisera betydelse på; andra sätt kan vara bild och layout (Svensson och Karlsson 2012, 17). Ett viktigt antagande inom den multimodalt inriktade socialsemiotiken är det Kress (2010, 10, 54 f.) gör om motivated sign. Kort innebär detta att

Futhark 11 (2020) 14 • Hanna Åkerström menings­skapande aldrig är godtyckligt, på så sätt att de betydelsebärande tecknen alltid skapas med utgångspunkt i meningsskaparens intresse och med hjälp av de resurser för att uttrycka betydelse som finns tillgängliga inom kulturen ifråga. I Åkerström 2020 undersöks vilka visuella uttryck som kan antas ge ledtrådar om läsordning i det tidigvikingatida runmaterialet. Den menings­skapande processen beskrivs i nivåerna semiotisk resurs, betydelse och funktion. En semiotisk resurs är ett visuellt uttryck med potential att realisera betydelse, och definieras av van Leeuwen (2005, 3) som ”the actions and artefacts we use to communicate”. Studien i Åkerström 2020 rör läsordning varför de betydelsesystem som undersöks har med textens visuella organisering att göra, närmare bestämt framskjutenhet, sam­bands­skapande och avgränsning. Betydelsesystemen hämtas från Kress och van Leeuwens (2006) modell för bildens grammatik (svenska termer kommer från Björkvall 2009, 84–110). Betydelsesystemen knyts till olika läsordningsfunktioner:­ framskjutenhet har primärt med lässtart att göra, medan sambandsskapande­ och avgränsning visar var läsväg går respektive inte går (Åkerström 2020, 58–61). Eftersom undersökningsmaterialet inom multimodalitetsforskningen­ ofta är text där till exempel bild samspelar med skrift på olika sätt finns ett intresse för texter som frångår en monosekventiell läsordning. Att kombi­ nera detta med en begreppsapparat från hypertext­forskningen ligger därmed nära till hands eftersom man i sådan forskning intresserat sig för (framför allt digitala) textstrukturer där en linjär läsordning utmanas. Hypertext­forskningen får, med bas i litteraturvetenskapen och inspirerad av en post­strukturalistisk syn på text, sitt uppsving på 1990-talet i och med den utveckling av digitala medier som sker då. För en närmare beskriv­ ning av ämnets forskningshistoria se till exempel Gunders (2004, 17–19) eller Engebretsens (2000, 88–94 m. litt.) redogörelser.Hypertext kan enligt Gunder (2001, 132 m. litt.) i vissa sammanhang avse endast digitala texter med nätverksstruktur,­ men även tryckt text med andra typer av multi­ sekventiella ordningar kan inkluderas i begreppet. Gunder (s. 83 f.) själv ansluter sig till den senare typen av definition. Var gränsen dras för en digital text varierar också; exempelvis inkluderar Espen Aarseth (1997) även navigering i dataspel i sin studie. Det skiftar också i vilken utsträck­ ning man räknar med att hypertexten genom sin multisekventiella struktur utgör något skrifthistoriskt nytt eller tvärtom inte är väsensskilt­ från exempelvis texter tryckta på papper (se diskussion i Engebretsen 2000, 94– 98). Aarseth (1997, 9 f.) hävdar det senare och menar att eftersom skrivande alltid haft en rumslig dimension har möjligheten för multisekventiella­

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 15 strukturer funnits så länge skrift använts. Som exempel tar han upp vägg­ inskriptioner från forntida Egypten där text på och mellan väggar kopplas till varandra, och där denna komposition erbjuder en multisekventiell struktur i samspel med byggnadens arkitektur. Han nämner också en kinesisk orakeltext, I Ching (1122–770 f. Kr.), vars textdelar slumpas fram och kombineras med varandra enligt ett visst system som svar på en i förväg ställd fråga. Trots att forskningen inom hypertextteori har fokus på digitala texter är det alltså motiverat att pröva huruvida Gunders begreppsapparat­ kan beskriva multisekventialitet även i ett historiskt mate­rial. Samtidigt kan det eventuellt vara problematiskt att överföra en modell baserad på modern (ofta digital) text till runmaterialet (se vidare nedan). Eftersom termenhypertext ofrånkomligt är associerad med digital text används den inte i analysen. Istället talar jag om textstrukturer som mono- eller multisekventiella (efter Gunder 2001; se vidare nedan).3

Textens erbjudande I föreliggande studie (jfr Åkerström 2020, 52 f.) undersöks den läsordning som med visuella eller språkliga medel konstrueras i själva texten: textens erbjudande om läsordning. Textsynen har sin bakgrund i Umberto Ecos (1981) resonemang kring model­läsare. Han menar (s. 7–11) att avsändaren konstruerar texten utifrån en förväntan om vilka läsare texten ska möta (d.v.s. modelläsare) och de egenskaper och kunskaper model­ läsaren besitter kan därmed identifieras genom att texten undersöks. Model­läsaren är alltså en läsare som alltid uppfattar och antar textens erbjudande, och man kan säga att textens erbjudande därmed indirekt beskriver modelläsarens kompetenser. Faktiska läsare kan välja att anta eller inte anta detta erbjudande som finns närvarande i texten. Det valda perspek­tivet passar dessutom studien eftersom texterna (i idealfallet) är bevarade och kan studeras direkt, vilket inte gäller ristarintentioner eller tidig­vikinga­tida läsarbeteenden. Med text menas ristningen, både dess visuella och språkliga sida, samt själva ristningsobjektet.

3 Att tala om textstruktur som mono- respektive multisekventiell istället för sekventiell respektive icke-sekventiell eller linjär respektive icke-linjär motiveras så som Gunder (2001, 185 not 118) påpekar av att hypertexter ofta byggs upp av delar som i sig är linjära/ sekventiella varför icke-linjär eller icke-sekventiell är vilseledande termer.

Futhark 11 (2020) 16 • Hanna Åkerström

Metod och analytiska begrepp

Visuella element

Läsordning handlar om hur man navigerar i text. För att undersöka detta är det nödvändigt att identifiera mellan vilka enheter denna navigering sker. De avsnitt i texten mellan vilka läsordningen ska bestämmas betecknas i linje med Åkerström 2020 som visuella element (efter Karlsson 2002, 42). Flera olika termer har emellertid använts för ungefär samma fenomen. För att beskriva hypertexters struktur talar George P. Landow (2006, 3) om lexia (efter Barthes 1970), Aarseth (1997, 62) omtextons och scriptons vilka han definierar som ”strings as they exist in the text” respektive ”strings as they appear to readers”. Gunder (2001, 118) använder content space (efter Svedjedal 2000, 57). Det skiljer sig även åt hur dessa enheter definieras vad gäller skriftmassa och rena visuella drag. Inom multimodalitets­ forskningen finns också ett behov av att omnämna olika avgränsade enheter av en text, bestående av skrift eller bild. Ett alternativ är Anders Björk­valls (2009, 24) textelement. En runologisk motsvarighet är visuell skrift­enhet som Bianchi (2010, 59–61) låter beteckna visuellt avgränsade delar som innehåller skrift. I analysen av Rökstenens text räknas runföljder som ett visuellt element om de måste läsas utan avbrott innan nästa element påbörjas; då kan man på goda grunder anta att runföljderna ifråga kan tolkas som relevanta enheter att bestämma ordningen mellan.4 I Åkerström 2020 urskiljs tre typer av visuella element: komposition (all ristning på ett objekt), parti (all ristning på en sida av ett objekt) och rad (runföljder som löper mer eller mindre oavbrutet i en och samma riktning). Att i föreliggande studie utgå från denna modell för att identifiera för läsordningen relevanta element på Rök­ stenen är dock problematiskt dels eftersom det, som det kommer att visa sig, finns anledning att överväga möjligheten att inte samtliga partier läses färdigt utan avbrott, dels eftersom Rökstenens komposition skiljer sig från majoriteten av de tidigvikingatida ristningarnas genom att två av partierna (bredsidorna) rymmer grupper av rader, visuellt separerade från varandra, varav flera enligt det visuella erbjudandet troligen läses klart innan nästa

4 Ett sådant kriterium motiveras av att undersökningen gäller ett historiskt material där man inte kan vara säker på vilka enheter i texten som under tidig vikingatid betraktades som betydelsefulla för läsordningen. Ett liknande krav ställs inte inom hypertextforskningen;­ avgränsade enheter i digitala texter behöver inte nödvändigtvis läsas klart innan en väg vidare erbjuds, exempelvis på webbsidor där ord mitt i ett stycke kan fungera som länkar vidare till andra sidor.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 17 påbörjas. I föreliggande studie räknas därför inte parti, men däremot delparti (en eller flera rader inom ett parti som visuellt avgränsas från en eller flera andra rader) som ett visuellt element. Valet får konsekvenser för studiens resultat och diskuteras därför utförligare i det följande. I de tidigvikingatida flerparti-inskrifterna, vars ordning kan bestämmas på språklig grund,5 läses partier klart innan nästa påbörjas. Det gäller DR 4 Haddeby 4 (parti A),6 DR 41 Jelling 1 (A), DR 143 Gunderup 1 (A), DR 189 Avnslev (A), DR 209 Glavendrup (C) och Sm 144 Gursten (B). Ett möjligt exempel finns på det motsatta. Den inledande raden på DR 2 Haddeby 2 löper över toppen och ett litet stycke ner på nästa sida, där kompositionens tredje rad befinner sig. Kompositionens andra rad finns emellertid i det parti där den inledande raden har sin start. I Åkerström 2020 räknas hela den inledande raden till kompositionens första parti, där också den allra största delen av raden ifråga är placerad, och detta parti räknas därmed som färdigläst innan nästa påbörjas. Men radupplägget på DR 2 skulle alltså istället kunna beskrivas som att läsningen fortsätter en liten bit in i ett annat parti innan det första har lästs klart. I stort pekar dock beläggen i samma riktning: parti bör tolkas som ett visuellt element. Att inte utgå från detta vid en analys av Rökstenens komposition motiveras av att ristningen är unik i det tidigvikingatida materialet. Rökstenen är ristad på fem sidor. De två bredsidorna rymmer som tidigare nämnts rader arrangerade i grupper som visuellt avgränsas från varandra på olika sätt. Vissa av dessa grupper är visuellt knutna till en rad i ett annat parti på ett sätt som öppnar för möjligheten att läsningen kan fortsätta vidare från partiet ifråga även om det inte lästs klart. Om dessa delar av Rökstenens komposition ska kunna tas hänsyn till i analysen kan parti inte räknas som ett visuellt element. Något liknande Rökstenens visuellt avgränsade grupper av rader inom ett parti förekommer inte i de ovan nämnda flerparti-ristningarna, och möjligen är alltså Rökstenens ristning inte helt jämförbar med dessa. En tänkbar parallell till Rökstenens komposition finns emellertid på Vg 119 Sparlösa som i Åkerström 2020 räknas till gruppen inskrifter vars läsordning inte kan bestämmas på språklig grund. Här finns därmed tyvärr ingen information att hämta vad gäller statusen hos parti. Bland enparti-ristningarna vars läsordning helt eller delvis går att bestämma på språklig grund finns två ristningar som rymmer från

5 Den språkligt givna ordningen avser den läsordning som bestäms utifrån ett antal kriterier i Åkerström 2020 (s. 47–52); se även tablå 2 och 3 i Åkerström 2020. 6 Hänvisningar till parti A, B respektive C syftar på indelningen i tablå 2 och 3 i Åkerström 2020.

Futhark 11 (2020) 18 • Hanna Åkerström varandra visuellt avgränsade grupper om en eller flera rader (Ög N288 Oklunda och DR MLUHM1983-84;131 Lilla Köpinge), men inte heller här går det att dra slutsatser om sådana enheter påverkar huruvida parti ska bedömas som ett visuellt element. För att göra Rökstenens komposition rättvisa analyseras därför både textstrukturer där partier läses utan avbrott och strukturer som utgår från att partier kan men inte måste läsas klart. Avsikten är inte att avskriva det ena alternativet som felaktigt. Här, liksom i övriga delar av studien, är syftet att resonera kring vilka olika visuella erbjudanden om läsordning som kan urskiljas i Rökstenens text­ struktur och då så är möjligt även diskutera vilka alternativ som är mer fram­trädande än andra. Strategin innebär som tidigare nämnts att parti inte kan räknas som ett visuellt element i analysen av Rökstenen. Det visuella uttryck som parti utgör tolkas istället som en visuell resurs (se vidare nedan). Slutligen ska ett argument för att klassa parti som ett visuellt element kommenteras, närmare bestämt att ristarens arbetsprocess bör motsvara läs­ordningen. Vissa forskare har som tidigare nämnts förespråkat ett sådant samband för Rökstenens läsordning. Så resonerar till exempel von Friesen (1920, 7–12) och Hedlund (1935, 267–269). Stenen är av betydande storlek och ristaren kan inte ha haft tillgång till alla sidor samtidigt, om man förutsätter att stenen inte var rest medan den ristades. Ristaren kan alltså inte obehindrat ha ristat raderna i vilken ordning som helst, och man kan möjligen hålla det för troligt att en sida har ristats i taget, vilket alltså utifrån den givna premissen skulle innebära att partiet kan tolkas som ett visuellt element. Resonemanget förutsätter dock att ristningsordningen exakt motsvarar den läsordning som erbjuds i texten, något som inte alls behöver vara fallet i en inskrift som den på Rökstenen. Den komplicerade kompositionen ger intryck av att vara noga planerad. Kanske har den varit uppritad på stenen i förväg. Att ristaren av logistiska skäl tvingades rista stenen i en viss ordning bör alltså inte styra hur den resta stenens visuella struktur tolkas. I föreliggande studie räknas alltså komposition, delparti och rad, men inte parti, som visuella element. De tre typerna av visuella element fungerar hierarkiskt på så sätt att en komposition rymmer ett eller flera delpartier som i sin tur rymmer en eller flera rader.

Visuella resurser Medan visuella element är de beståndsdelar som textens struktur byggs upp av är visuella semiotiska resurser ledtrådar om hur dessa beståndsdelar ska

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 19 kopplas till varandra. Navigeringen mellan olika enheter i en digital text sker genom elektroniska länkar och en analys av textstrukturen handlar ofta om att beskriva hur dessa länkar fungerar. Gunder (2001, 136–168) ägnar exempelvis stort utrymme åt att presentera en terminologi för detta. Navi­geringen mellan visuella element i Rökstenens text sker givetvis inte genom digitala länkar utan istället erbjuds lässtart, läsväg och lässlut genom ett antal visuella semiotiska resurser som på olika sätt kan knytas till dessa tre läsordningsfunktioner. De visuella resurserna utgör alltså en typ av analoga länkar för att använda Gunders (s. 137) terminologi. Inledningsvis ska de visuella resurser som används i analysen av Rök­ stenens läsordning redogöras för. Presentationen utgår från resultatet i Åker­ström 2020 (s. 63–82). Rökstenens komplicerade komposition samt attdelparti men inte parti betraktas som ett visuellt element i föreliggande studie, kräver emellertid att några tillägg görs, nämligen resursensamma parti samt de eventuella resurserna visuellt rim och avvikande skriftsystem. För dessa tre redogörs utförligare nedan. Förutom visuella resurser tas undantagsvis stöd i ett språkligt erbju­ dande då de potentiella läsordningarna på Rökstenen diskuteras. Den läs­ ordning som urskiljs på språklig grund utgår från de kriterier som presen­ teras i Åkerström­ 2020 (s. 47–52, 112, 113 not h). Kortfattat innebär det att läsordningen­ betraktas som språkligt given mellan två rader om radbytet­ tycks ske mitt i ett ord alternativt mitt i strofen i fornyrðislag. Dessutom antas att hela inskriften inleds med minnesformeln samt att utsagorna som inleds ’det säger jag som det tolfte’ respektive ’det säger jag som det tret­ tonde’ läses efter ’det säger jag som det andra’. Den språk­liga tolkning som fungerat­ som utgångspunkt är Wesséns (1958). Dock är kriterierna av ett sådant­ allmänt slag att de skulle gälla (i stort sett) oavsett vems tolkning som än användes. Att inte i första hand utgå från det språkliga innehållet för att urskilja­ en läsordning motiveras av att det inte finns en entydigt accepterad tolkning­ samt att olika tolkningar i mer eller mindre utsträckning förutsätter en bestämd läsordning mellan vissa element, varför man lätt hamnar i ett cirkelresone­ mang.­ Det kan därför vara mer produktivt att undersöka hur en (i första hand) visuellt urskild textstruktur ser ut. Vad gäller förhållandet mellan de meningsskapande resurser som före­kommer i texten ska dock framhållas att den visuella komposition respektive det språkliga sammanhanget inte ska ses som isolerade från varandra, det vill säga de semiotiska resurser som förekommer i texten samverkar i ett gemensamt meningsskapande (se t.ex. diskussion i Kress 2010, 54 f., 59). Att som i denna studie skilja ut de visuella resurserna och i första hand undersöka läsordning utifrån dem ger alltså inte en

Futhark 11 (2020) 20 • Hanna Åkerström full­ständig bild av de betydelser som uttrycks i texten. Att ändå välja ett sådant tillvägagångssätt har som nyss nämnts framförallt sin grund i osäkerheten kring den språkliga tolkningen.

Visuella resurser knutna till läsordning i det tidigvikingatida materialet De visuella resurser som används i studien är i huvudsak hämtade från Åkerström 2020 (för en utförligare presentation av dessa se s. 65–78). I tablå 1 redovisas samtliga visuella resurser som urskilts i det tidig­ vikingatida materialet. I kolumnen till vänster presenteras i vilken typ av visuellt element resurserna finns belagda. Det handlar om lässtart i rader, partier och kompositioner samt läsväg mellan olika rader respektive olika partier. Näst längst ut till höger redovisas vilken betydelse de olika resurserna uttrycker: framskjutenhet, sambandsskapande eller avgräns­ ning. Längst till höger redogörs vilken läsordningsfunktion de olika betydelse­systemen knyts till. Fem resurser kan inte sägas realisera någon av de tre betydelserna och jag bedömer dem därför som kopplade direkt till läsordningsfunktioner­ genom konvention. Med konvention menas här de (uttalade såväl som outtalade) överenskommelser om hur text bör konstrueras som träffas inom en social gemenskap. På tre punkter ska det förtydligas hur de visuella resurserna från Åker­ ström 2020 tillämpas i analysen av Rökstenens läsordning. För det första måste hänsyn tas till att inskriften ifråga bidrog med belägg för ett antal av de resurser som redovisas i tablå 1 eftersom det finns risk för cirkel­ resonemang om samma resurser används för att argumentera för en viss läsordning på Rökstenen. De resurser ur tablå 1 för vilka delar av Rök­stenens komposition fungerat som underlag används därför i före­ liggande analys bara om de samtidigt är väl belagda även i det övriga tidig­vikingatida materialet. De resurser som bara är belagda ett fåtal gånger och där Rökstenen utgör ett av beläggen, används i föreliggande analys, men inte för att bestämma erbjudandet om läsordning för just den del av Rökstenens komposition som fungerar som belägg för resursen ifråga. Det gäller framför allt: större grupp av rader, runstorlek (kopplat till start­parti) samt olika radriktning,7 där Rökstenen är ett av två belägg (på de två förstnämnda) respektive det enda belägget (på det sistnämnda).8

7 Eftersom det visuella uttrycket ifråga så tydligt är knutet till läsordningen har det varit befogat att tolkaolika radriktning som en resurs trots att endast ett enda belägg finns. 8 Rökstenens ristning fungerar också som enda exempel på att radordning kan förstås på samma sätt oavsett om raderna är placerade vertikalt eller horisontalt, d.v.s. läsvägen mellan kompositionens horisontala rader (uppifrån och ned) är i enlighet med hur vertikala rader oftast läses om man skulle vrida dessa ett kvarts varv medurs (se Åkerström 2020, 77).

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 21

Tablå 1. Översikt över de resurser som urskiljs i analysen i Åkerström 2020 (tablån är hämtad från s. 80). Ibland förekommer flera varianter av en resurs och den mer frekventa markeras då med versaler.

Visuellt element Resurs Betydelse Funktion Rad i ett parti Runstorlek (STÖRRE/mindre) Parti i en flerparti- Runstorlek (större) komposition Radlängd (LÄNGRE/kortare) Radläge (högre/lägre) Rad i ett parti Runtäthet (GLESARE/tätare) Fram ­ skjuten het

Skiljetecken (närvaro/frånvaro) Lässtart Större grupp av rader Parti i en flerparti- Större parti komposition Radavgränsning (AVGRÄNSNING av Rader i ett parti inledande rader/färre avgränsningar av inledande rader) Radavgränsning (AVGRÄNSNING av Partier i en flerparti- rader i inledande partier/färre avgräns­ komposition ningar av rader i inledande partier) Radlängd (kantradernas längd) Sambands ­ Rader i ett parti Närhet mellan rader skapande Närliggande startpunkt för rad

Rader i partier i en Läsväg Närliggande startpunkt för parti flerparti-komposition

Avstånd mellan rader Avgränsning Rader i ett parti Olika radriktning Avstånd till radens startpunkt Rader i partier i en Avstånd till partiets startpunkt fler­parti-komposition Rad i en komposition Läsriktning i rad Placering av rad (VÄNSTER/höger/ Lässtart Rad i ett parti mitten) Parti i en flerparti- Placering av parti (VÄNSTER/höger) — komposition

Radordning (MOT HÖGER/mot vänster/ Läsväg Rader i ett parti växlande riktning) Partier i en flerparti- Partiordning (MOT HÖGER/mot vänster) komposition

Futhark 11 (2020) 22 • Hanna Åkerström

Till­väga­gångssättet är knappast problematiskt. Tvärtom är snarare det faktum att resursen förekommer i en viss del av ristningen ett stöd för att den kan förekomma på andra ställen. För det andra innebär det faktum att delparti i föreliggande studie räknas som ett visuellt element men inte parti (se diskussion i avsnittet ovan), medan det omvända gäller för Åkerström 2020, att resurserna måste omtolkas något. De resurser som i tablå 1 resulterar i ett erbjudande om lässtart respektive läsväg inom ett parti räknar jag alltså med även erbjuder lässtart och läsväg inom ett delparti. I analysen tycks det i stort sett bekräftas att resurserna ifråga kan förstås på det sättet. För det tredje finns i Rökstenens komplexa komposition flera visuella egen­heter som inte kan beskrivas med hjälp av de resurser som redogjorts för ovan. Det handlar framför allt om närhets- och avståndsförhållanden mellan rader som inte faller inom definitionen avnärhet mellan rader respektive avstånd mellan rader. För att inte beskrivningen av Rökstenens kompo­sition ska bli missvisande kopplas i dessa fall den sambandsskapande respektive avgränsande betydelsen ändå till var läsväg går respektive inte går, det vill säga trots att inga resurser alltså har urskilts för dessa specifika visuella uttryck. I vissa fall (somnärhet mellan rader och närliggande start­ punkt för rad) bedöms också resurser som i tablå 1 anges gälla rader inom ett parti även inbegripa rader tillhörande olikadelpartier .

Tre ytterligare visuella resurser som aktualiseras i Rökstenens komposition Förutom de resurser som urskiljs i Åkerström 2020 finns fler visuella uttryck som potentiellt kan ha betydelse för hur runtexters läsordning kan tolkas. Tre sådana uttryck, som fortsättningsvis betecknas samma parti, visuellt rim och avvikande skriftsystem, ska diskuteras i följande avsnitt. Att samma parti inte kan tolkas som en resurs i Åkerström 2020 har med metod­val att göra. Samma begränsning gäller inte i föreliggande studie (se nedan). Visuellt rim och avvikande skriftsystem går däremot inte att belägga i det övriga tidigvikingatida runmaterialet, men de lyfts ändå fram här eftersom de kan vara relevanta när det kommer till just Rökstenens läs­ord­ning. De behandlas i föreliggande studie som hypotetiska resurser, vilket konkret innebär att de utnyttjas i argumentationen men med för­ behåll (se nedan). På grund av metodvalet urskiljs som nämnts inte samma parti som en resurs i Åkerström 2020. I den visuella analysen som där ligger till grund för urskiljandet av resurserna som redovisas i tablå 1 ovan räknas parti som ett visuellt element, det vill säga ett antagande görs att denna typ av enhet alltid ska läsas klart innan nästa påbörjas. Även om placeringen

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 23 av runföljderna på olika sidor av ett objekt med all sannolikhet har med läs­ordnings­funktioner att göra kan detta därmed inte i samma analys beskrivas som en resurs. I föreliggande studie av Rökstenen räknar jag däremot inte parti som ett visuellt element eftersom det finns indikationer på att alla partier i kompositionen inte måste läsas klart utan avbrott (se ovan). Möjligheten kan samtidigt inte avskrivas att placeringen av rader på samma sida av objektet har potential att uttrycka betydelse kopplat till läsordnings­funktioner även på Rökstenen. I föreliggande studie tolkas därför detta visuella uttryck inte som ett visuellt element, utan som en resurs för att uttrycka läsordning: samma parti. Resursen realiserar sambands­skapande som kan knytas till läsväg på så sätt att samtliga ristade rader som ingår i partiet ska läsas färdigt innan nästa parti påbörjas.9 Resursen är välbelagd i det övriga tidigvikingatida materialet (se ovan). Som det visar sig i analysen är det i just Rökstenens från det övriga materialet starkt avvikande komposition inte alltid möjligt att följa resursen samma parti om hänsyn samtidigt ska tas till andra resurser som uttrycker sambandsskapande. Därför diskuteras både strukturer som följer respektive inte följer samma parti. Läsordningar där resursen samma parti följs kan se olika ut beroende på hur man bedömer förhållandet mellan partier inom en komposition. En möjlighet är att man tar hänsyn till hur partier visuellt förhåller sig till varandra i den betydelsen att val av lässtart och lässlut i partiet styrs av närheten till den punkt läsningen utgår från respektive den punkt läsningen tar vid. Ett annat alternativ är att partier betraktas som själv­ ständiga visuella enheter, på så sätt att val av lässtart och lässlut enbart styrs av hur raderna är lagda inom partiet ifråga. Båda typerna finns repre­senterade bland de inskrifter där en bestämd följd mellan partier kan bestämmas på språklig grund, enligt kriterier i Åkerström 2020 (s. 47–52). Det första alternativet kan exempelvis ses på DR 143 Gunderup 1 där ett mycket tydligt visuellt samband finns mellan den sista raden i det inledande partiet och den första raden i det följande partiet (de ligger kant i kant). Även på DR 230 Tryggevælde finns en visuell närhet mellan sista raden i första partiet och den i det andra partiet (även om de inte ligger precis kant i kant). Alternativ två kan ses på DR 209 Glavendrup där ett visuellt avstånd finns mellan de två första partierna A och B (som

9 Det ska nämnas att även huruvida rader ska läsas klart har ifrågasatts i vissa läs­ordnings­ förslag för Rökstenen (t.ex. Bugge 1910, 116; Brate i SRI, 2: 248; Pipping 1932, 94 f., 99, 128). Det gäller en rad vars ena del består av ett chiffer (som brukar utläsas nit) och den andra delen av kortkvistformer. Jag utgår emellertid från att alla rader (i betydelsen runföljder som löper i samma riktning) läses klart innan nästa rad påbörjas (se vidare nedan).

Futhark 11 (2020) 24 • Hanna Åkerström

är placerade på varsin bredsida) genom att dessa separeras av det tredje partiet (som är placerad på kortsidan mellan bredsidorna). Läsare hittar alltså inte lässtart i parti B genom att leta efter den rad som är visuellt mest närliggande lässlut i parti A. Även på DR 2 Haddeby 2 finns ett visuellt avstånd mellan den sista raden i ristningens första parti och första raden i dess andra. Båda alternativen övervägs i analysen. Vad gäller visuellt rim och avvikande skriftsystem finns som tidigare nämnts inte belägg på sådana resurser i det tidigvikingatida runmaterialet. Visuellt rim beskrivs av Kress och van Leeuwen (2006, 204; svensk term från Björkvall 2009, 105) som en resurs som kan erbjuda läsväg, exempelvis genom att en upprepning av färger eller former i en komposition leder läs­ningen vidare till nästa element. Inget liknande går dock att hitta säkra belägg på i det tidigvikingatida materialet, men Rökstenens komposition är en möjlig kandidat. Ett sätt Rökstenen utmärker sig från det övriga mate­rialet är som ovan nämnts genom användningen av flera olika typer av avvikande skriftsystem. Vissa av dessa har en visuellt annorlunda­ utform­ning jämfört med de övriga runföljderna, andra inte. Frågan är om de rader vilka rymmer samma typ av visuellt utmärkande skriftsystem ska läsas efter varandra, det vill säga om det visuella samband som uttrycks här kan tolkas som kopplat till läsordning i enlighet med resursen visuellt rim. Att det mellan liknande former uttrycks ett visuellt samband kan förmod­ligen anses vara universellt, men vilka former som används och om sambandsskapandet­ har med läsordning att göra är snarare kulturellt bundet. Det är alltså problematiskt att inget stöd kan hittas i det tidig­ vikinga­tida materialet för att tolka denna typ av visuella uttryck som en resurs kopplad till läsordning. Visuellt rim i den beskrivna betydelsen tas ändå upp i analysen, men på grund av dess osäkra status läggs i första hand vikt vid det då det finns stöd av andra resurser, somnärhet mellan rader eller närliggande startpunkt för rad, det vill säga då rader befinner sig i direkt anslutning till varandra antar jag att ytterligare sambandsskapande uttrycks mellan dem om de dessutom är utförda med ett visuellt identiskt tecken­system. Däremot ges visuellt rim mindre utrymme då raderna ifråga inte är placerade nära varandra eller om teckensystemen inte är helt identiska. Slutligen finns också potential till en omvänd betydelse; om en grupp rader förenas visuellt av exempelvis identiska teckenformer uttrycks samtidigt avgränsning mot rader som rymmer andra typer av former. De avvikande skriftsystemens plats i textstrukturen har spelat en stor roll för diskussionen av Rökstenens läsordning. Exempelvis motiverar Wessén (1958, 20–22), vars tolkning länge gällt som den allmänt vedertagna, sitt

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 25 val av läsordning bland annat med att denna bör gå från det lättare till det svårare, det vill säga från normalanvändningen av kortkvistrunor till de avvikande skriftsystemen.­ En sådan eventuell resurs avvikande skrift­system måste därför övervägas i ljuset av det övriga runmaterialet. Med avvikande skriftsystem avses i det följande chiffer, antingen i samma teckensystem­ som övriga inskriften eller i ett annorlunda, eller att runtecken har givits en annan funktion än som del i ett alfabetiskt skriftsystem (bindrunor­ räknas här inte som ett avvikande skriftsystem). Med utgångspunkt i de tidig­ vikingatida­ beläggen kan emellertid byte av skriftsystem inte urskiljas som en resurs kopplad till läsordning; utifrån den läsordning som finns upptagen i Sam­nordisk runtext­databas framträder inget mönster för det avvikande skriftsystemet vad gäller plats i inskrifternas läsordning: På DR 239 Gørlev 1 är det rundanska þistill/mistill/kistill-chiffret placerat ungefär i mitten av inskriften, så också begreppsrunan,­ 10 ett urnordisktᴅ tolkat som ett person­ namn runsv. Dagʀ, på Ög 43 Ingelstad. Eventuella begreppsrunor­ har vidare setts på U Fv1913;276 Björkö (i början av inskriften; Källström­ 2013, 109 f.), N 450 Strand (i inskriftens mitt; Olsen i NIyR, 5: 8 f.) och Vg 119 Spar­lösa (i början av inskriften; t.ex. Lindquist 1940, 41 f.). Vidare menar Magnus Källström­ (2016) i ett blogginlägg att tecknen på DR NOR1998;21 Färlöv avslutande sida möjligen kan vara krypterade (inskriften är inte tolkad men läsordningen­ som redovisas i Samnordisk run­text­databas följer det visuella erbjudandet om läsordning, d.v.s. partiet som upptar störst yta inleder i enlighet­ med resursen större parti; se tablå 1 ovan). Slut­ligen finns ett antal inskrifter som helt eller delvis består av run­följder vilka kanske i första hand kan tolkas som icke-lexikala, men som möjligtvis skulle kunna vara avsedda som någon typ av chiffer. Det gäller Maltstenen (DR NOR1988;5) och Skabersjöspännet­ (DR 263); i den förstnämnda avslutas de horisontala raderna med en upprepning­ av t- och u-runor. Ingen övertygande tolkning av dem har givits. I den sistnämnda inleds inskriften av en rad (likaledes svår­tolkade) ʀ-runor. Förutom dessa två inskrifter kan exempel­ vis­ DR AUD1993;261 Ribe, DR EM85;371A Haddeby, DR 254 Herlev och N 139 Gokstad­ möjligen räknas till samma kategori.11 En möjlighet är dock att vända sig till det mer omfattande senvikingatida materialet. Med utgångspunkt i Bianchis (2010, 155–162) undersökning av

10 En begreppsruna är ett runtecken som representerar denna runas beteckning, det som ibland kallas runnamnet (se t.ex. Düwel 1976). 11 Det finns också fyra runbleck med krypterade runformer mer eller mindre genom hela inskriften (U NOR1994;26A Alsnö hus, RU Melnikova2001;196 Staraja Ladoga, RU Melni­ kova2001;181 Gorodišče 1 och RU Melnikova2001;189 Gorodišče 2). Dessa fyra ristningar kan alltså inte ge information om placeringen av avvikande skriftsystem i en läsordning.

Futhark 11 (2020) 26 • Hanna Åkerström av­vikande skrift i senvikingatida inskrifter från Södermanland menar jag att ett samband mellan avvikande skriftsystem och läsordning eventuellt kan övervägas, men bara för de senvikingatida inskrifterna. Bianchi upp­ger att den avvikande skriften oftast finns sist eller mot slutet av inskriften, men att ”detta endast gäller den syntaktiskt normali­serade språk­liga strukturen” (s. 157). Han framhåller istället att den enhet vari den avvikande skriften återfinns ofta är visuellt separerad från den övriga rist­ningen samt har en framskjuten placering på ristningsytan, ofta som del av ornamentiken. Exempelvis finns den avvikande skriften i korsets fot på Sö 151 Lövsund och Sö Fv1948;295 Prästgården. Läsordningen mellan dessa olika delar av inskriften är därför relativt fri, menar Bianchi. Han tänker sig (s. 157–161) att avvikande skrift inte i första hand har en direkt text­strukturerande funktion; det är endast undantagsvis som hela formler är utförda med avvikande skrift och de visuellt avgränsade enheter där det förekommer består inte uteslutande av avvikande skrift. Istället menar Bianchi att byte av skriftsystem är knutet till läsar­ relationen; det som skrivs med avvikande skrift är framför allt delar av nekro­loger eller olika typer av statusmarkörer, inte minnesformler. På detta sätt signalerar den avvikande skriften för läsare att det inte är fråga om en allmän minnesdiskurs utan om en diskurs knuten till social posi­tio­ nering. Han överväger (s. 161) även att den avvikande skriften kan ha en omvärlds­beskrivande funktion, eventuellt knuten till utlandsfärder. Jag tror det är motiverat att även koppla den avvikande skriften till läsordnings­funktioner; avvikande skriftsystem kan kanske just genom association med vissa formler erbjuda läsordning visuellt. De formel­typer Bianchi kopplar den avvikande skriften till är sådana som i det senvikinga­ tida materialet i stort snarare hör till inskriftens senare del, inte dess inledning (se t.ex. s. 93–95). Bianchi påpekar som ovan nämnts också att en förförståelse om formelordningen normalt placerat partier med avvikande skrift sist i den allmänt vedertagna läsordningen. Endast som en visuell resurs tycks alltså avvikande skriftsystem i sig själva inte erbjuda läsord­ ning, men genom att först ha associerats med ett visst innehåll som oftast är kopplat till inskriftens senare del, kan kanske det avvikande skrift­ systemet i förlängningen få potential att även uttrycka betydelser knutna till läsordning. En förutsättning för resonemanget är emellertid att en konvention kring ordningen mellan olika inskriftsformler har utvecklats. Detta gäller sannolikt i mindre grad, om alls, för Rökstenens inskrift, daterad cirka 200 år tidigare än det senvikingatida materialet. Det kan nämnas att tidigare framförda argument för att avvikande skrift ska läsas sist inte har sin grund i runmaterialet i stort, utan ofta åberopas vad som

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 27 skulle kunna beskrivas som sunt förnuft (t.ex. Lönnqvist 1999b, 117 f.) eller logiken inom endast Rökstenens text (t.ex. Wessen 1958, 20–22). Ibland framförs argumentet att samma utveckling från lätt- till svårtillgängligt även sker innehållsmässigt (t.ex. Olsen 1921, 208; Wessén 1958, 21). Det är därmed knappast motiverat att urskilja en tidigvikingatida resurs avvikande skriftsystem som skulle innebära att enheter vilka rymmer avvikande skriftsystem läses sist. Eftersom ett sådant antagande som ovan nämnts har dominerat diskussionen av Rökstenens läsordning i tidigare forskning är det emellertid svårt att helt bortse från och avvikande skrift­ system behandlas därför som en hypotetisk resurs, det vill säga resursen används i analysen men då en viss läsordning i huvudsak bygger på resursen ifråga kommenteras dess osäkra status.12

En typologi för mono- och multisekventialitet För att kunna beskriva olika typer av multisekventiella textstrukturer har jag valt att använda den typologi som Gunder (2001, 122–129) formulerar med utgångspunkt i hypertextteori. Fokus är på hur texter kan vara sekventiella på olika sätt. Gunders terminologi har fördelen att delvis redan vara använd inom multimodalitetsforskningen, exempelvis talar Andreas Nord (2008) om multisekventialitet då han undersöker vilka läsar­beteenden som presenteras som ”naturliga” i trädgårdsböcker från 1600-talet och fram till idag. Även Bianchi (2010, 156 f.) använder vid ett par tillfällen termen. En första åtskillnad gör Gunder mellan monosekventiella respektive multi­sekventiella texter. Även monosekventiella texter kan bestå av flera visuella element men där finns det endast erbjudande om en enda väg mellan dessa. I vilken ordning de visuella elementen i multisekventiella texter ska läsas finns det däremot flera olika erbjudanden om. Ordningen kan vara antingen axialt, nätverks- eller lateralt strukturerad enligt Gunder (se fig. 4–6). Kategoriseringen utgår från Landows (1997, 49–51 [2006, 69–71]) åtskillnad mellan texter med en axial respektive nätverksstruktur. Gunder (s. 118–129) beskriver de tre strukturerna enligt följande: En axialt ordnad text innebär att det finns en överordnad monosekventiell

12 Inom tidigare forskning har försök gjorts att gradera svårigheten hos de olika typerna av chiffer på Rökstenen och utifrån detta etablera en läsordning (t.ex. Wessén 1958, 22; Lönn­ qvist 1999b, 124–127). På grund av den osäkra statusen hos resursen avvikande skriftsystem görs inga sådana försök här, utan denna hypotetiska resurs antas endast indikera en läs­ord­ning där delpartier ristade med kortkvistrunformer föregår dem som ristats med avvikande skriftsystem.

Futhark 11 (2020) 28 • Hanna Åkerström

Fig. 4. Axial struktur (efter Gunder Fig. 5. Nätverksstruktur (efter Gunder 2001, 127) 2001, 127)

Fig. 6. Lateral struktur (efter Gunder 2001, 127) struktur från vilken möjligheten till avstickare erbjuds. Vägen vidare från dessa avstickare går emellertid i slutändan alltid tillbaka till den över­ordnade strukturen. En vetenskaplig artikel med fotnoter är ett typ­exempel. En nätverksstruktur saknar ett sådant överordnat mono­ sekventiellt inslag. Utmärkande är istället att det från varje visuellt ele­ ment erbjuds flera alternativa vägar framåt, och möjligheten att backa bakåt är, om den finns, bara en av flera tänkbara. En webbsida kan vara ett exempel på en nätverksstrukturerad text (men kan också ha andra utform­ningar). I en lateral struktur saknas tvärtom erbjudanden om läsväg mellan de olika visuella elementen, och det finns därmed inte heller här en överordnad monosekventiell väg. Utmärkande för en lateral struktur är vidare att alla visuella element är tillgängliga samtidigt, vilket inte är fallet i den renodlade nätverksstrukturen. Gunder understryker att även om kopplingar saknas mellan elementen i en lateralt strukturerad text är de samtidigt presenterade som delar av en helhet, en text. Ett uppslagsverk bestående av olika artiklar är ett exempel. Så som framgått av exemplen ovan finns det en koppling mellan de olika text­strukturerna i Gunders modell och behov inom de sociala praktiker där texterna ifråga produceras. Den axiala strukturen är exempelvis ut­ märkande för akademisk text där den tillgodoser behovet av att skapa hierar­kier mellan mer central information i brödtexten och den mer perifera

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 29 i en fotnot, eller att skilja brödtexten från fotnoternas källhänvisningar. Late­rala strukturer ger möjligheten till avgränsning kombinerad med flera vägar in i en text, något som är användbart i ett uppslagsverk, men man kan tänka sig andra texttyper där samma behov finns, exempelvis anto­logier, diktsamlingar och så vidare. Nätverksstrukturen innebär en möjlig­het att presentera information som länkad men utan fast inbördes ordning. Det lämnas till läsarna att bestämma vägar genom texten. Så som Gunder (2001, 125 f.) beskriver utnyttjas denna möjlighet exempelvis i digitala hyperromaner, men även hemsidor kan vara strukturerade så. Hon diskuterar (t.ex. s. 122–124, 132 f.) också vid flera tillfällen hur en viss text kan ges andra strukturer om behov finns av det. Vidare är de olika strukturerna i olika grad associerade med vissa medier. I synnerhet gäller detta kanske nätverksstrukturen som fungerar särskilt bra i digitala medium i den bemärkelsen att mer komplicerade nätverk möjliggörs. Upp­slags­verk på nätet har exempelvis i allmänhet inte en i första hand lateral struktur utan är mer eller mindre uppbyggda som nätverk med flera länkar vidare från en viss artikel, exempelvisNationalencyklopedin (www.ne.se).13 Samtidigt är strukturerna inte bundna till ett visst medium. Förhållandet mellan val av textstruktur, behov inom den sociala skrift­ praktiken och mediers förutsättningar kan i förlängningen berätta något om skrift­kulturen ifråga. Dessa förhållanden ser dock annorlunda ut i det material Gunder utgår från jämfört med dem i de tidigvikingatida run­ texterna. De moderna skriftpraktiker Gunder beskriver är för det första mycket mer mångfasetterade än de tidigvikingatida. För det andra finns begränsningar­ i de medier som står till buds. Det tidigvikingatida texternas materialitet­ har vissa möjligheter men saknar andra jämfört med dem Gunder undersöker. Att vissa strukturer är enklare att åstadkomma på ett tredimen­ sio­ nellt­ objekt, medan andra passar exempelvis digitala medier bättre, påverkar rimligen vilka strukturer som kommer att användas. Att utifrån en analys av textstrukturen hos endast Rökstenen, som dessutom starkt avviker från det övriga samtida materialet, dra slutsatser om tidig­ vikingatida­ skriftkultur är dock svårt. Här krävs en undersökning av en större grupp inskrifter. I detta sammanhang rör därför analysen i första hand om Rökstenens­ text överhuvudtaget kan beskrivas som multi­sekventiell. En diskussion­ av på vilket sätt val av textstruktur motiveras av den sociala praktiken och tillgängliga medium är intressant men inte i fokus här.

13 Detta gäller ibland även uppslagsverk i bokform på så sätt att de ord i en artikel som utgör rubriker på andra artiklar i samma uppslagsverk är markerade visuellt på något sätt. Sådana markeringar erbjuder en läsväg vidare i texten.

Futhark 11 (2020) 30 • Hanna Åkerström

Man kan vidare ställa sig frågan i vilken utsträckning Gunders modell kan beskriva ett material som de tidigvikingatida runinskrifterna. I före­ liggande studie används Gunders typologi emellertid som nämnts ovan i första hand för att visa hur runtextstruktur kan fungera på andra sätt än mono­sekventiellt. Det viktiga är alltså inte att exempelvis urskilja just axiala, laterala eller nätverksstrukturer utan att med hjälp av modellen identifiera­ multisekventiella drag i Rökstenens textstruktur som kan fungera som utgångspunkt för att diskutera läsordning. För detta syfte passar Gunders relativt allmänt hållna modell bra. Andra typologier över text­strukturer kan vara komplicerade och precisa i sin utformning (se t.ex. Bernstein 1998 eller jämförelsevis Aarseth 1997, 62–65). Fler faktiska strukturer i materialet kan därmed falla inom ramen för de tre typerna som Gunder urskiljer. De egenskaper som hon tillskriver de olika strukturerna måste heller inte uppfyllas i sin helhet för att en faktisk struktur ska kunna beskrivas som att ha exempelvis laterala drag, något som också Gunder (2001, 125) påpekar. Samtidigt finns givetvis alltid en risk att det i run­materialet återfinns textstrukturer vilka inte ryms i hennes modell och som därför förbises i analysen. Två förtydliganden ska göras vad gäller multisekventiella text­ strukturer. För det första avgörs huruvida en text är multi­sekventiell eller inte genom att textens erbjudanden om läsordning under­söks. Avgörande är alltså inte de enskilda faktiska läsningarna, som ju i sig kan vara helt linjära även i en text med en utpräglad nätverksstruktur (se t.ex. diskussionen i Engebretsen 2000, 97 f.). För det andra kan en nät­ verks­struktur innebära att det inte är nödvändigt att ta sig till alla visuella element vid en genomläsning, samtidigt som samma element even­tuellt kan läsas flera gånger (se Gunder 2001, 124–126). En sådan läsordning­ räknar jag inte med för Rökstenens ristning utan utgår från att erbjudandet om läsordning innebär att alla element läses en gång vardera; det finns inga övertygande exempel i det övriga runmaterialet från tidig vikingatid,­ och inte så vitt jag vet i runmaterialet överhuvudtaget, där erbjudanden om läsordning resulterar i en struktur likt vissa (digitala) hypertexter­ där läsare kan återkomma till samma element alternativt där ett vägval innebär att läsare aldrig får tillgång till vissa element. Det ska dock nämnas att läsordningar av denna typ har föreslagits. Exempelvis disku­ terar Lönnqvist och Gun Widmark (1997, 147–151) en cirkulär läsning av Oklunda­hällen (Ög N288) med utgångspunkt i Evert Salbergers (1980) resone­mang kring placeringen av inskriftens skiljetecken. Staffan Fridell och Veturliði Óskarsson (2011, 146–149) är inne på samma linje. Enligt deras tolknings­förslag ska ristaren, utan att ha planerat detta på förhand, i

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 31 slutet av sista raden ristat ytterligare en inledning på inskriftenþitta ( faþi þetta fāði) som sedan får en fortsättning i inskriftens ursprungliga inled­ ning (kunar faþi runaʀ þisaʀ Gunnarr fāði rūnaʀ þessaʀ). En sådan ord­ ning finns inte stöd för visuellt och varken Lönnqvist och Widmarks eller Fridell och Óskarssons tolkningar förklarar dubbelskrivningen av t-runan i þitta (i andra tidigvikingatida inskrifter med dubbelskrivna runor repre­ senterar dessa olika språkljud eller en ordgräns). Vidare diskuterar­ Sofia Pereswetoff-Morath (2019, 92 f.) en liknande lösning för Sigtunableckets­ (U Fv1933;134) ristning. Hon föreslår att det saknade subjektet i satsen i bleckets andra rad hittas i inledningen av den första raden på samma sida, och att läsare därefter helt enkelt kan fortsätta läsa denna första rad en gång till, och därefter andra raden som leder till första raden och så vidare. En alternativ förklaring till subjektets frånvaro föreslås av Fridell (i Pereswetoff-Morath 2019, 93) som menar att det kan röra sig om en relativ­sats med utelämnad relativpartikel.

Kriterier för mono- respektive multisekventiella textstrukturer För att pröva om erbjudanden om läsordning i Rökstenens text resulterar i en struktur som kan beskrivas som mono- eller multisekventiell kopplar jag samman Gunders (2001) typologi med de delar av Kress och van Leeuwens (2006) modell som handlar om textens organisering, så som denna tillämpas i Åkerström 2020. Vad gäller läsväg kan en uppdelning göras mellan texter som utmärks av att det finns ett eller flera erbjudanden om en sådan (en mono­sekventiell, axial- eller nätverksstruktur) och sådana där detta inte finns (lateral struktur). I de förstnämnda fallen förekommer resurser som uttrycker sambandsskapande som kan knytas till läsväg. Hur dessa erbjudanden om läsväg är utformade varierar dock. I monosekventiella texter finns endast erbjudande om en enda väg från ett element till nästa. I nätverks­ strukturer finns flera alternativ. En axial struktur innebär att det från en monosekventiell huvudfåra finns resurser som uttrycker sambands­ skapande och som erbjuder en väg vidare till andra element som i sig utgör återvändsgränder, det vill säga därifrån finns inget erbjudande om en fortsatt läsväg utan det enda alternativet är att återvända till huvud­ fåran. En lateral struktur utmärks istället av resurser som uttrycker avgräns­ning, det vill säga det erbjuds ingen väg mellan de olika visuella elementen. Vad gäller lässtart finns i en monosekventiell struktur endast en sådan erbjuden och denna kan identifieras med hjälp av resurser som uttrycker

Futhark 11 (2020) 32 • Hanna Åkerström fram­skjuten­het. Eftersom den axiala strukturen bygger på en överordnad mono­sekventiell ordning kan man anta att det även för denna endast finns en lässtart. Utmärkande för den laterala strukturen är däremot att alla visuella element är tillgängliga samtidigt, varför det i en typisk lateral struktur inte förekommer resurser som uttrycker framskjutenhet, alter­nativt de resurser som förekommer uttrycker framskjutenhet i lika hög grad. Vad gäller nätverksstrukturer diskuterar inte Gunder (s. 124 f.) antalet lässtarter uttryckligen men det framgår från exemplen att det kan vara en (t.ex. vissa digitala hyperromaner) eller flera (t.ex. webbsidor). Även i Landows (2006, 110–112) resonemang kring digitala hypertexter med nätverksstruktur­ ges exempel på att antalet lässtarter kan variera. Vad gäller lässlut diskuterar inte Gunder dessa specifikt, men vissa slut­satser går att dra utifrån hennes modell. I en monosekventiell ordning, både i dess renodlade form och som del i en axial struktur, ryms ett enda lässlut. En lateral struktur å andra sidan måste snarast beskrivas som att varje element både består av lässtart och lässlut samtidigt. Inga för­ bindelser finns mellan elementen varför ett erbjudande om fortsatt läs­ väg inte existerar utan enbart ett om att avsluta läsningen och därefter even­tuellt söka en ny lässtart i ett annat element. En nätverks­struktur å andra sidan kan i vissa fall sakna slut. I sin (jämfört med Gunders) omfattande textstrukturtypologi­ talar Mark Bernstein (1998, 22) exempel­ vis om cykliska strukturer som läsare måste bryta sig ur. Andra nät­ verks­strukturer kan istället rymma ett eller flera olika avslut. Visuellt utmärks lässlut av resurser som realiserar avgränsning, det vill säga där förbindelser till andra element saknas. Det ska dock påpekas att i Åker­ ström 2020 ligger fokus inte på hur lässlut markeras visuellt, även om vissa av resurserna, särskilt radlängd (den kortaste kantraden signalerar inskriftens avslutning) och radavgränsning (den avslutande raden saknar avgräns­ning), indirekt berör detta. Lässlut är heller inget som lyfts fram i Kress och van Leeuwens (2006) modell. Analysen av Rökstenens läsordning innebär att många olika erbjudanden om lässtart, läsväg och lässlut vägs mot varandra. Det är därför nödvändigt att kunna avgöra vilka erbjudanden som bör ges företräde framför andra och därför graderas de som svagt eller starkt markerade utifrån vilka resurser som ligger till grund för dem.14 Två faktorer är avgörande. För det första resulterar tydliga resurser i ett starkt markerat erbjudande, otydliga i ett svagt. En tydlig resurs kan exempelvis vara avsevärt större

14 Samma tillvägagångssätt används i Åkerström 2020 (s. 61–63) och en mer utförlig beskrivning av graderingssystemet återfinns där.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 33 run­former i en rad jämfört med övriga. För det andra resulterar resurser som före­kommer frekvent i det tidigvikingatida materialet i ett starkt markerat erbjudande om läsordning till skillnad från resurser som är infrekventa. Som nämnts ovan finns det ibland flera varianter av olika resurser. Exempelvis resursen radordning kan innebära att läsväg erbjuds från vänster mot höger eller tvärtom. Det förstnämnda är betydligt mer frekvent och erbjudandet om en sådan läsväg bedöms därmed som starkare markerat. Att utgå från resursernas frekvens och tydlighet för att väga erbjudanden om läsordning mot varandra motiveras av att det i ett historiskt material är vanskligt att värdera relevansen hos de olika resurserna på något annat sätt. De resurser som resulterar i vad som här tolkas som ett starkt markerat erbjudande ska emellertid inte automatiskt förstås som en mer central del av tidigvikingatida textkonventioner än andra. Förutom att det är svårt att veta hur representativa de texter som bevarats är för skriftkulturen ifråga, kan textkonventionerna inom denna kultur också vara motsägelsefulla. Vissa resurser kan kanske ha tolkats som resulterande i starkt markerade erbjudanden under tidig vikingatid trots att de är infrekventa, och otydliga resurser kanske inte måste markeras visuellt i högre utsträckning eftersom de i själva verket är väl förankrade i den samtida textkonventionen.

Resultat Tre typer av visuella element visar sig i analysen vara relevanta för att diskutera läsordningen på Rökstenen: komposition, delparti och rad. Vad som räknas som komposition är i sammanhanget okomplicerat, nämligen all ristning på stenen. Vad som kan identifieras som enrad respektive delparti kräver däremot en längre diskussion, vilken förs inledningsvis. För att kunna resonera kring vilken fortsatt läsväg som erbjuds visuellt från varje rad respektive delparti krävs att en slutpunkt för dem bestäms. I samband med att raderna urskiljs diskuteras därför även deras läsriktning och då delpartierna identifieras bestäms även läsordningen mellan de rader som ingår, i de fall dessa är fler än en. Stort utrymme ägnas sedan åt ett resonemang kring vilka läsvägar som erbjuds visuellt (och ibland språk­ligt) från varje delparti.15 De olika alternativen graderas utifrån hur

15 Av nödvändighet måste de olika visuella elementen diskuteras i en viss följd. I den fortsatta framställningen avhandlas elementen i allmänhet på en ristningssida i taget. Ordningen kan emellertid ibland variera på grund av att olika aspekter enklast förklaras i en viss följd. Resultatredovisningens ordningsföljd ska inte förstås som att jag tar ställning för just denna ordning.

Futhark 11 (2020) 34 • Hanna Åkerström starkt markerat erbjudande om läsväg de resulterar i, vilket presenteras avslut­nings­vis i tablå 3. När på så sätt ristningens visuella element är urskilda och de olika alternativa vägarna mellan dem är identifierade och vägda mot varandra kan tills sist Rökstenens textstruktur diskuteras. De egen­skaper som framträder förhålls till hur de olika mono- respektive multi­sekventiella strukturerna i Gunders (2001) modell beskrivs vad gäller lässtart, läsväg och lässlut. Avslutningsvis diskuteras dessutom ett antal specifika läsordningar som följer de starkast markerade erbjudandena om läs­vägar mellan delpartierna genom hela Rökstenens komposition. Syftet är dels att undersöka textstrukturen ur ett annat perspektiv, dels att i större utsträckning ta hänsyn till resurser som samma parti och avvikande skrift­system, vilka kräver att läsvägar från samtliga delpartier undersöks sam­tidigt. Avsikten är däremot inte att identifiera en monosekventiell ordning som kan beskrivas som ”bättre” än någon annan. Slutligen ska tre principer för resultatredovisningen kommenteras. För det första, eftersom analysen i första hand görs utifrån det visuella erbjudandet om läsordning och endast undantagsvis utifrån det språkliga, påpekas det alltid när det är fråga om det sistnämnda, men inte alltid om det förstnämnda. För det andra utgår hänvisningar av typen raden eller del­partiet till höger eller vänster respektive den övre eller nedre från hur detta förhållande ser ut på den resta stenen (d.v.s. de vertikala raderna betraktas exempelvis inte horisontellt). För det tredje är de måttangivelser som redovisas, om inget annat anges, resultatet av egen granskning.

Rader och delpartier i Rökstenens komposition I det följande identifieras de delar av kompositionen som kan klassas som rader och därefter vilka rader (eller vilken rad) som kan räknas som ett delparti. I samband med att rader urskiljs diskuteras också vilken läsriktning som gäller för dem, och då delpartier identifieras bestäms läsordningen mellan raderna i de fall dessa är fler än en. Det är nödvändigt att beteckna de olika delpartierna och raderna. Resultatet föregrips därför för att kunna redogöra för principen bakom dessa beteckningar. Tidigare har man framför allt utgått från siffer- eller bokstavs­följder men eftersom jag i så liten utsträckning som möjligt vill förut­sätta en viss ordning mellan elementen använder jag inte dessa system. Endast de båda bred- och smalsidorna har här numrerats (bred1 och bred2 samt smal1 och smal2) eftersom, så som framgår nedan, det finns ett starkt markerat visuellt och också delvis ett språkligt erbjudande om en sådan ordning. Smalsidorna och toppytan rymmer endast ett del­

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 35 parti vardera men för att särskilja bredsidornas delpartier markeras huru­ vida de består av horisontala (h) eller vertikala (v) rader, medan andra delpartier betecknas utifrån de chiffer de byggs upp av: runformer från äldre runraden (ä) eller chifferformer som liknar kryss (X). I figur 8–10 fram­går vilka beteckningar som avser vilka delpartier. Ordningen mellan raderna i ett delparti kan fastställas i samtliga fall utifrån ett visuellt och ibland även språkligt erbjudande om läsordning varför dessa betecknas med ett nummer. I tablå 2 redovisas det språkliga innehållet i var och ett av delpartierna utifrån den tolkning och översättning som presenteras av Gustav­son (2003) som bygger på Wesséns (1958) tolkning.

Rader urskiljs och deras läsriktning bestäms De visuella kriterierna för en rad är en runföljd som mer eller mindre utan avbrott löper i en och samma riktning. I stort sett identifierar jag samma rader som tidigare forskare men några bedömningar ska kommenteras. Tecken­följderna på smalsida 2 förstås som tre rader eftersom de två nedre separeras av en vertikal ramlinje, och därmed bör tolkas som två olika rader. Den övre inledande teckenföljden har genom tecknens större stor­ lek visuellt inte en direkt fortsättning i någon av de nedre raderna och fram­står därmed som en separat enhet, varför även denna betraktas som en egen rad. Nämnas ska också att runföljdenftiʀfra förmodligen bör ses som en fortsättning på rad 8 i bred2v (se vidare nedan) och räknas som en del av denna rad. Kriteriet att runföljden ska läsas i en och samma riktning för att räknas som en rad är oftast okomplicerat eftersom runformerna i sig vanligen indi­kerar vilken riktning det är fråga om. För de olika chiffren är det emellertid­ inte alltid självklart åt vilket håll de ska läsas. Det gäller den run­följd som finns i den nedersta av de tre horisontala raderna på bred­sida 2 (iatunuilinisþat + [chiffer = ṇịṭ]). Chifferdelen består av äldreᴏ -runor och kortkvist-s samt tecknet § och läsriktningen framgår därmed inte av tecknen. Förutom chiffret består teckenföljden av en räcka kortkvist­ runor med en läsriktning från vänster mot höger (runföljden är dock place­rad uppochned varför läsriktningen så som raden löper på stenytan är från höger mot vänster). Eftersom raden som visuellt element är väl etablerad i övriga delar av kompositionen, i betydelsen att runföljder mellan samma ramlinjer läses i en och samma riktning, räknar jag med att hela runföljden inklusive chiffret ska läsas åt samma håll, det vill säga från vänster till höger, och alltså utgöra en rad, inte två. Jag räknar även med att alla tecknen i var och en av de tre teckenföljderna på smalsida 2 samt räckorna med krysschiffer på bredsida 2 respektive toppytan läses

Futhark 11 (2020) 36 • Hanna Åkerström

Tablå 2. Translitterering, transkribering och översättning av Rökstenens delpartier och rader. Jag utgår från Gustavsons (2003) presentation som i sin tur bygger på Wesséns tolk­ ning (1958). Syftet med uppställningen är att underlätta för läsare som vill se vilka delar av run­inskriften som motsvarar de delpartier och rader jag urskiljer. Uppställningen ska inte tolkas som att jag tar ställning för denna ordning mellan delpartierna eller tolkningen i sin helhet. Översättningen har inte anpassats till raduppdelningen och vid ett par tillfällen inte heller till gränserna för delpartierna. Lägg märke till att Wesséns tolkning bygger på attftiʀfra läses i slutet av rad 9 i bred2v, inte i slutet av rad 8 så som jag argumenterar för ovan.

Delparti: rad Translitterering Transkribering Översättning

Bred1v: 1 aft uamuþ stonta Aft Vǣmōð/Vāmōð Till minne av Vämod runaʀ þaʀ : standa rūnaʀ þāʀ. stå dessa runor. Men Varin skrev (dem), Bred1v: 2 ịn uarin faþi faþiʀ aft Æn Varinn fāði, faðiʀ, fadern, efter den döde faikion sunu aft faigian sunu. sonen. Jag säger det Bred1v: 3 sakumukmini þat Sagum mōgminni/ folkminnet (el. Jag huariaʀ ualraubaʀ ungmænni þat, hværiaʀ säger det för de unga), uaʀin tuaʀ valraufaʀ vāʀin tvāʀ vilka de två stridsbyten Bred1v: 4 þaʀ suaþ tualf þāʀ, svāð tvalf sinnum voro, som tolv gånger sinum uaʀinumnaʀ t vāʀin numnaʀ at togos som stridsbyte, ualraubu valraufu, båda på en gång från Bred1v: 5 baþaʀ somon o bāðaʀ saman ā ömse män (dvs. från umisumonum : þat ȳmissum mannum. Þat man efter man). Det sakum ona sagum anna- säger jag som det andra, vem som för Bred1v: 6 rt, hvāʀ fur nīu aldum rt huaʀ fur niu altum nio åldrar (släktled) ān urði/yrði fiaru on urþi fiaru sedan miste livet hos Bred1v: 7 miʀ hraiþkutum auk meðr Hraiðgutum, reidgoterna, och han tu auk dō dog hos dem till följd Bred1v: 8 miʀ on ub sakaʀ meðr hann umb sakaʀ. av sin skuld. Bred1h: 1 raiþiaurikʀ hin Rēð Þiōðrīkʀ hinn Tjodrik den djärve, þurmuþi stiliʀ þurmōði, stilliʀ sjökrigares hövding, rådde över Reidhavets Bred1h: 2 flutna strontu flutna, strandu strand. Nu sitter han hraiþmaraʀ sitiʀ nu Hraiðmaraʀ. Sitiʀ nū rustad på sin gotiska karuʀ o garuʀ ā häst, med skölden Smal1 kuta sinum skialti ub guta sīnum, skialdi umb i rem, Märingars fatlaþʀ skati marika fatlaðʀ, skati Mǣringa. främste.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 37

Delparti: rad Translitterering Transkribering Översättning Bred2v: 1 þat sakum tualfta Þat sagum tvalfta, hvar Det säger jag som huar histʀ si ku hæstʀ sē Gu- det tolfte, var Gunns häst (dvs. vargen) ser Bred2v: 2 naʀ ituituoki on nnaʀ etu vēttvangi ā, föda på slagfältet, där kunukaʀ tuaiʀ tikiʀ kunungaʀ tvaiʀ tigiʀ tjugo konungar ligga. sua svā- Det säger jag som det Bred2v: 3 þ o likia : þat sakum ð ā liggia. Þat sagum trettonde, vilka tjugo þritaunta huariʀ t þrēttānda, hvariʀ t- konungar sutto på Bred2v: 4 uaiʀ tikiʀ kunukaʀ vaiʀ tigiʀ kunungaʀ Själland under fyra satin t siulunti fia sātin at Siōlundi fia- vintrar (dvs. fyra år), Bred2v: 5 kura uintur at gura vintur at fiagurum med fyra namn, söner fiakurum nabnum nampnum, burn- av fyra bröder. Fem burn (med namnet) Valke, Rådulvs söner, fem Bred2v: 6 iʀ fiagurum brø̄ðrum. ịʀ fiakurum bruþrum : Reidulv, Rugulvs söner, Valkaʀ fim, Rāðulfs sy- ualkaʀ fim ra͡þulfsu fem Haisl, Hords söner, Bred2v: 7 niʀ hraiþulfaʀ fim niʀ, Hraiðulfaʀ fim, fem Gunnmund (el. rukulfsuniʀ hoislaʀ Rugulfs syniʀ, Hāislaʀ Kynmund), Björns fim haruþ fim, Haruð- söner. Nu säger jag Bred2v: 8 s suniʀ kunmuntaʀ s syniʀ, Gunnmundaʀ/ minnena fullständigt. fim ḅirnaʀ suniʀ : Kynmundaʀ fim, Någon … det som han Biarnaʀ syniʀ. har eftersport. Bred2v: 9 nuk m--- ṃ-- alu --ḳị Nū’k m[inni] m[eðr] ainhuaʀ - þ...... þ ... allu [sa]gi. Ainhvaʀʀ ... ftiʀ fra [svā]ð ... æftiʀ frā. Bred2ä: 1 saɢwᴍ oɢ ᴍᴇni þ̣aᴅ Sagum mōgminni/ Jag säger det ʜoᴀʀ iɢolᴅ ungmænni þat, hvāʀ folkminnet, vem av Inguld- Ingvaldsättlingarna som blev gäldad genom Bred2ä: 2 ịɢᴀ oaʀi ɢolᴅin ᴅ inga vaʀi guldinn at en hustrus offer. ɢoonaʀ ʜosli kvānaʀ hūsli. Bred2h: 1 airfbfrbnhn finb an Sagum mōgminni/ Jag säger ett folkminne, tfonhnu ungmænni, hvaim sē åt vem en frände burinn nið- (ättling?) är född, åt en ung kämpe. Vilen är Bred2h: 2 ʀ troki uilin is þat : ʀ drængi. Vilinn es þat. det (?). Han kunde slå rhfþ rhis Knūa/knȳia knātt- en jätte. Vilen är det Bred2h: 3 iatun uilin is : þat i iatun. Vilinn es þat ... (?)… 〈ṇịṭ〉 Smal2 〈-akumukmini þur〉 Sagum mōgminni/ Jag säger ett folkminne: ungmænni: Þōrr. Tor. ToppX 〈si〉bi 〈ui〉a〈ua〉ri Sibbi vīaværi Sibbe från Vi avlade (en son), nittio år Bred2X 〈ul niru〉þʀ ōl nīrø̄ðʀ. gammal.

Futhark 11 (2020) 38 • Hanna Åkerström i samma riktning och alltså räknas som en rad vardera. Totalt uppgår kompo­si­tionens rader därmed till 30 stycken.

Läsriktning i raderna Ovan diskuteras huruvida runföljderna som delar ramlinjer ska läsas i en och samma riktning, men man behöver också ta ställning till vilken rikt­ning detta är. Ett erbjudande om en viss läsriktning finns i de rader som rymmer kortkvistrunformer eller former ur den äldre runraden efter­ som det framgår av runornas riktning (möjligen i något mindre mån vad gäller det sistnämnda chiffret som utgår från äldre runformer). I de två horisontala raderna med kryssformade chiffer är läsriktningen mer osäker. De kortkvistrunformer som finns inplacerade i chiffren indi­kerar emellertid visuellt en läsriktning från vänster mot höger, vilket också är i överensstämmelse­ med riktningen i kompositionens övriga rader.16 Utifrån dessa två förhållanden räknar jag fortsättningsvis med en läs­ rikt­ning från vänster mot höger även för själva krysschiffren. Man kan emellertid,­ som flera uttolkare givit exempel på, möjligen tänka sig andra varianter. Det gäller framför allt tidigare tolkningar där man läst från höger mot vänster; på toppen läser exempelvis Bugge (1910, 136–144) kort­kvist­formerna från vänster mot höger men korschiffren från höger mot vänster. I de vertikala raderna på smalsida 2 är den visuellt erbjudna läs­rikt­ningen svagt markerad. Här finns dock ett språkligt erbjudande om läs­rikt­ning uppifrån och ned (se vidare nedan).

Delpartier urskiljs och deras läsordning bestäms I Rökstenens komposition finns rader som är visuellt knutna till varandra i högre utsträckning än andra och som troligen ska läsas i en följd, det vill säga delpartier (i vissa fall utgör endast en rad ett delparti). I det följande ska sådana rader identifieras på visuella och språkliga grunder. Dessa element är de byggstenar som resonemanget om textens struktur utgår från. I samband med varje delparti diskuteras även läsordningen mellan de rader som ingår. För att identifiera den eller de rader som hör till ett visst delparti utgår jag från resurser som visat sig relevanta för att urskilja rader eller grupper av rader som ska läsas tillsammans. Dessa är: samma parti (rader i ett parti

16 Två rader är placerade uppochned; rättvända läses dessa från vänster mot höger. Man kan också diskutera vad som är uppåt och nedåt i de tre raderna på smal2; om chifferformernas toppar är den del riktad mot bredsida 2 läses raderna från höger mot vänster, om det tvärtom bedöms som formernas bas läses raderna från vänster mot höger.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 39 läses klart innan nästa parti påbörjas), olika radriktning (då rader är lagda horisontellt respektive vertikalt läses dessa radgrupper var för sig; så som ovan nämnts är resursen endast belagd på Rökstenens bredsida 1 och utnyttjas därmed inte där), närhet mellan rader (rader som ligger bred­vid varandra och i allmänhet delar ramlinje ska läsas efter varandra; här inne­ fattar jag också rader som ligger kant i kant på olika sidor av objektet), av­stånd mellan rader (rader som separeras visuellt av oristad yta eller av andra rader ska inte läsas efter varandra) samt närliggande startpunkt för rad (om två rader ligger i anslutning till varandra på så sätt att den första radens slut ligger i anslutning till den andras början ska dessa läsas efter var­andra). Även den eventuella resursen visuellt rim (rader med identiska run- eller chifferformer ska läsas efter varandra) övervägs. På bredsida 1 urskiljs två horisontala rader som ett delparti (bred1h) genom närhet mellan rader, samt det språkliga erbjudandet (strofen i fornyrðis­lag sträcker sig över radbytet) som visar att dessa två rader ska läsas efter varandra med start i den översta raden. Det språk­liga erbju­ dandet om den inbördes ordningen mellan dessa två rader sam­spelar inte påtag­ligt med det visuella; båda raderna har ungefär lika stora run­former (båda radernas runhöjd varierar vanligen mellan c:a 12 och 13,5 cm, även om det händer att vissa runor är kortare och andra längre), och den nedre raden som ska läsas sist är betydligt längre, cirka 133,5 cm till skillnad­ från den övre radens 104 cm (enligt den mest frekventa varianten av rad­längd knyts längre rader till lässtart). Det är alltså framför allt med utgångs­ punkt i det språkliga erbjudandet som läsordningen mellan raderna bestäms. Den översta raden får nummer 1 och den nedre nummer 2.17 På bredsida 1 finns vidare åtta vertikala rader som tolkas som ett del­ parti (bred1v). Att skilja ut dessa från de två horisontella raderna på samma sida motiveras främst av närhet mellan rader.18 Visuellt erbjuds en läsväg från bred1v mot smalsidans rad genom närhet mellan rader; smal­ sidans rad ligger kant i kant med raderna i bred1v. Att inte inklu­dera raden på smalsida 1 i bred1v motiveras främst av det språkliga erbju­ dandet som visar att smalsidans rad läses efter rad 2 i bred1h. Det finns

17 Vad gäller resurserna placering av rad och radordning innebär den mest frekventa varianten en läsordning från raden längst till vänster och mot höger. Att samma princip bör gälla för horisontala rader, med den skillnaden att raderna vridits ett kvarts varv med­ urs, konstateras i Åkerström 2020 (s. 77). Dock är det just delparti bred1h och bred2h (se vidare nedan) som ligger till grund för detta resultat varför resurserna ifråga inte tas upp i sam­band med dessa två delpartier. 18 Däremot används inte olika radriktning eftersom bred1 är det enda belägg på denna resurs i det tidigvikingatida materialet (se Åkerström 2020, 73).

Futhark 11 (2020) 40 • Hanna Åkerström också ett starkt markerat visuellt erbjudande om läsväg från bred1h; slutet på rad 2 ligger precis i anslutning till starten på smalsidans rad (vilket i enlighet med närliggande startpunkt för rad indikerar läsväg).19 I bred1v går läsordningen från raden längst till vänster och rad för rad mot höger och numreras 1–8. En sådan ordning erbjuds genom run­stor­lek, efter­som raden till vänster har betydligt större runformer (c:a 25 cm som störst) än följande rader (rad 2 är mellan c:a 18,5 och 20 cm och rad 3–8 ännu mindre) vilket erbjuder lässtart. Dessutom är den vänstra kantraden­ längre (c:a 155 cm) än den högra (c:a 40,5 cm) vilket erbjuder lässtart­ respek­tive avslut enligt radlängd. Denna ordning överensstämmer också med den mest frekventa varianten av placering av rad och rad­ordning (d.v.s. lässtart i raden längst till vänster och läsväg mot höger). Även det språk­liga erbjudandet bekräftar ordningen då hela kompositionens­ läs­ start erbjuds i raden längst till vänster (se vidare nedan), och i slutet av den femte raden inleds ett ord vars fortsättning finns i början av den sjätte. Raden på smalsida 1 urskiljs som ett eget delparti (smal1). Möjligen hade raden kunnat räknas till bred1h, eftersom det språkligt erbjuds en läs­väg mellan dem samt så som nämnts ovan att det visuellt uttrycks en när­het mellan radslut i bred1h och radbörjan i smal1. Att de separeras visuellt genom sidbytet samt olika radriktning (raderna i bred1h är place­ rade horisontalt medan smal1 löper vertikalt) motiverar dock att urskilja dem som två olika delpartier. Smal1 ses heller inte som en del av bredsida 2 eftersom ett stycke oristad yta uttrycker visuell avgränsning (avstånd mellan rader) till den vertikala raden med äldre runformer längst till vänster på bredsida 2. Tre horisontella rader på bredsida 2 urskiljs som ett delparti (bred2h) genom närhet mellan rader (de delar ramlinjer) samt för de två nedre som löper bustrofedon även närliggande startpunkt för rad.20 Även olika rad­rikt­ ning och (den eventuella resursen) visuellt rim stödjer delvis tolkningen av dessa tre rader som ett eget delparti.Olika radriktning skiljer de horisontala

19 I analysen i Åkerström 2020 räknas visserligen endast Rökstenens ristning som belägg på att närliggande startpunkt för rad kan innebära att läsväg signaleras genom att radslut och nästa rads början är placerade i 90 graders vinkel mot varandra. Två gånger förekommer det på Rökstenen. Det ena tillfället är övergången som nämnts ovan mellan rad 2 i bred1h och smal­sidan till höger. Det andra gäller två rader utförda i ett identiskt chiffer utifrån den äldre runraden (se nedan). Eftersomnärliggande startpunkt för rad är välbelagd i det övriga tidig­vikinga­tida materialet, i form av bustrofedonordningar (se not 20), används resursen som argument för att urskilja delpartier även i dessa två fall. 20 Att raderna löper bustrofedon innebär att nästa rad börjar vid samma punkt som den föregående slutar, t.ex. ↑↓↑↓ i ett vertikalt radupplägg.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 41 raderna i bred2h från de vertikala på samma sida, men indikerar samtidigt att även den allra översta horisontella raden med korschiffer­ borde läsas i samband med de likaledes horisontella raderna i bred2h och därmed inkluderas i delpartiet. Dock uttrycks samtidigt ett visuellt avstånd till denna rad eftersom den genom sitt kryssformade chiffer avviker i hög grad från kortkvistformerna som majoriteten av bred2h består av. Visuellt rim å andra sidan uttrycker sambandsskapande mellan raderna i bred2h eftersom de som sagt består av kortkvist­former, undantaget­ den sista delen av den nedersta raden som rymmer ett visuellt avvikande­ chiffer. Vad gäller läsordning inom delpartiet finns ett språk­ligt erbjudande om lässtart i den översta raden i bred2h då den inleds med en sakumukmini- formel, vilket motsvarar inledningen på flera andra delpartier i inskriften. Det finns även ett språkligt erbjudande om läsväg mellan alla tre rader eftersom de två radbytena tycks ske mitt i ett ord.21 Däremot­ är det visuella erbjudandet om en sådan läsordning inte starkt marke­rat. Runstorlek är inte en faktor (de tre radernas runformer är i stort sett lika stora; vanligen mellan c:a 7 och 10 cm). Det finns heller ingen större skillnad på radernas längd (den övre är c:a 95 cm, den mellersta c:a 96 cm och den nedre c:a 100,5 cm). Raderna i bred2h numreras 1–3 upp­ifrån och ned. På bredsida 2 urskiljs en grupp vertikala rader som ett delparti (bred2v) genom närhet mellan rader (de delar ramlinjer), olika radriktning (grupper om vertikalt respektive horisontalt lagda rader inom ett parti läses var för sig) och visuellt rim. Samtliga nio rader i delpartiet består av kort­kvist­ former och därför kan (den eventuella resursen) visuellt rim antas uttrycka sam­bands­skapande mellan dem, samtidigt som de avgränsas från den verti­ kala raden längst till vänster (utförd i ett chiffer med äldre runformer) och från raderna till höger på smalsida 2 (som består av positionschiffer). Ett av­stånd uttrycks också till raden till vänster med äldre runformer genom att denna sträcker sig längre upp på stenytan, medan raderna i bred2v alla slutar vid ramlinjen på rad 3 i bred2h. Samtidigt delar raden längst till vänster med äldre runformer ramlinje med den vänstra raden i bred2v, vilket enligt närhet mellan rader indikerar att de ska läsas i anslutning till var­andra. Det finns emellertid inget språkligt erbjudande som indikerar denna ordning och sammantaget bedöms det som mer motiverat att räkna dem till olika delpartier. Vad gäller läsordningen mellan de nio rader som räknas till bred2v finns ett språkligt erbjudande om att läsa dem från

21 Närmare bestämt uppträder formen här som ett förskjutningschiffer där den ristade runan ska bytas ut mot den nästföljande i futharken. Runföljden airfbfrbnhn ger därmed sakumukmini.

Futhark 11 (2020) 42 • Hanna Åkerström vänster mot höger eftersom radbytena som sker mitt i ord indikerar denna rikt­ning. Även visuellt erbjuds samma ordning framför allt genom rad­ längd (den längre kantraden på c:a 135,5 cm finns till vänster och den kortare på c:a 120 cm till höger) och i viss mån även genom run­stor­lek (run­höjden i raden längst till vänster är från c:a 13–15 cm, medan den i de nästföljande­ fyra raderna endast är från c:a 10–12 cm). Ordningen är slut­ligen densamma som den mest frekventa varianten av placering av rad och radordning (lässtart i vänstra raden och läsväg mot höger). Raderna numreras 1–9. På en punkt är läsordningen mellan raderna i bred2v osäker. Längsmed stenens högra kant finns en skada som delvis utplånat rad 9. Runföljden ftiʀfra befinner sig längst uppe till höger i delpartiet och det är osäkert om den ska följa på rad 8 eller 9 (se fig. 2). I tidigare forsk­ning har man ofta läst runföljden ftiʀfra sist i delpartiet, det vill säga efter rad 9, troligen på grund av de problem man annars ställs inför i den språkliga tolkningen (så i t.ex. Wessén 1958, 26; Grønvik 2003, 68; Holm­berg et al. 2020, 26), men andra mer fantasifulla förslag finns, som exempelvis­ von Friesens (1920, 9–11) resonemang om ett magiskt motiverat radupplägg.­ Rad 8 avslutas nämligen med suniʀ vilket innebär att en fort­sättning ftiʀfra förut­sätter någon typ av avvikande ristningsstrategi eftersom­ ett ord av fono­taktiska skäl inte inleds ft-. Rad 9 är däremot skadad i slutet varför det här finns möjligheten att en passande runa före­gått ftiʀfra. Jacobsen (1961) argumenterar emellertid övertygande för att radupplägget bör rekonstrueras enligt samma mönster som de avslu­tande raderna i bred1v, vilket innebär attftiʀfra är en fortsättning­ på rad 8. Hennes utgångspunkt (s. 14) är att ristaren på förhand bör ha noga planerat hur Rökstenens kom­po­sition ska se ut, ett antagande som med tanke på dess komplexitet fram­står som självklart. Jacobsen (s. 16 f.) menar alltså att ristaren på för­ hand har planerat att ramlinjen i bred1v ska svänga av mot stenens kant i slutet av rad 7 innan rad 6 ristats, och samma sak i rad 8 innan rad 7 ristats (se fig. 7). Hon påpekar att upplägget i rad 6 och 7 resulterar i att de avslutande runorna, som löper längs med stenens kant efter att den nästföljande raden avslutats, är större till storleken än i början av raden. Hon menar att upplägget av de två sista raderna i bred2v följer samma mönster. Där stenen nu är skadad ska alltså ramlinjen över den sista raden ha svängt av mot stenens kant med resultatet att runorna i den näst sista raden är större mot slutet.22 Jag skulle vilja tillägga att upp­lägget av

22 Det ska dock tilläggas att ramlinjens sträckning är osäker här och på ett tidigare ställe. En av uppsatsens anonyma granskare påpekar också att skadorna på ramlinjen visserligen

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 43

Fig. 7. Illustration av hur Jacobsen menar att radupplägget i rad 6–8 i bred1v (vänster) motsvarar det i rad 8–9 i bred2v (höger; teckning från Jacobsen 1961, 16; bearbetad av författaren) bred1v och bred2v liknar varandra på fler sätt. De utgör varandras visuella motsvarigheter på de båda bredsidorna; de är båda utförda med kort­ kvistformer och de vertikalt lagda raderna upptar en ungefär lika stor yta. Argument har emellertid framförts för att ftiʀfra borde följa på rad 9. Jacobsen nämner Wessén (1958, 49 f.) som menar att det han identifierar som inskriftens episkt berättande del avslutas i rad 8 precis före ftiʀfra. Avslut­ningen har ristaren enligt Wessén markerat med ett skiljetecken och ett radbyte. Jacobsen (1961, 19 f.) framhåller istället att skiljetecknet gör Jacobsens resonemang möjligt men att de bevarade spåren samtidigt inte stödjer hennes antagande.

Futhark 11 (2020) 44 • Hanna Åkerström inte behöver innebära slutet på ett avsnitt utan endast slutet på en sats och jämför med skiljetecknet placerat framför uppräkningen av namn i rad 6 i bred2v.23 Vad gäller hur skiljetecken fungerar i Rökstenens inskrift vill jag också påpeka att på inget annat ställe i ristningen innebär ett skiljetecken­ placerat framför en runföljd ett visuellt erbjudande om radbyte. Närmast kommer det skiljetecken som är placerat i slutet på första raden i bred1v. Här följer dock inga runor utan endast oristad yta. Övriga skilje­tecken i inskriften markerar, så vitt det går att avgöra, i första hand tematiska övergångar och är placerade mitt i rader utan att det på något ställe innebär att radbyte ska göras (Åkerström 2013, 39–42). Vad gäller radbyten­ inom delpartier tycks dessa aldrig användas för att markera vare sig satsslut eller slut på längre tematiskt sammanbundna avsnitt, utan görs i regel mitt i ord (s. 39). Att räkna med ett radbyte föreftiʀfra på grund av skilje­ tecknet eller på grund av att det som följer skulle utgöra något innehålls­ ligt nytt motsägs alltså av hur kompositionen i övrigt är uppbyggd. Jag håller det därför för högst troligt att radupplägget en gång sett ut så som Jacob­sen beskriver. Om detta stämmer har det i och med den ramlinje som en gång avgränsat hela rad 8 från rad 9 funnits ett mycket starkt markerat erbjudande om läsväg mellan de avslutande raderna i bred2v. Längst ner på bredsida 2 finns en horisontell rad och längst till vänster en vertikal. Den förstnämndas radslut angränsar till början på den sist­ nämnda, vilket indikerar läsväg enligt närliggande start­punkt för rad. Raderna är dessutom utförda i samma skriftsystem med former från den äldre run­raden, vilket kan antas uttrycka sambandsskapande dem emellan enligt (den eventuella resursen) visuellt rim. Möjligen kan olika rad­rikt­ ning (den ena raden löper horisontalt och den andra vertikalt)­ indikera en avgränsning.­ Sammantaget uttrycks dock i första hand sambands­ skapande mellan de två raderna och de urskiljs därför som ett delparti­ (bred2ä). Även det språkliga erbjudandet bekräftar att dessa rader läses efter varandra eftersom radbytet görs mitt i ett ord. Med utgångs­punkt i detta ges den horisontella raden nummer 1 och den vertikala nummer 2. Raden på toppen och den översta horisontala raden på bredsida 2 är utförda med samma typ av kryssformade chiffer och resursennärhet mellan rader och den eventuella resursen visuellt rim hade därmed kunnat moti­vera att se dem som ett enda delparti. Att de är placerade på olika

23 Vidare påpekar Jacobsen (1961, 19 f.) att det strider mot hur ristaren annars lagt upp ristningen­ att avslutningen på ett så långt avsnitt, förutom de föregående raderna i bred2v hör enligt Wessén (1958, 49) bred1v (från och med rad 3), bred1h och smal1 till det episka partiet, förlagts mitt i en rad som tillsammans med nästföljande visuellt signalerar avslutning.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 45 sidor av objektet gör dock att det även uttrycks ett avstånd dem emellan och jag menar därför att det inte är givet att de ska läsas i samband med var­andra. Det finns heller inget språkligt erbjudande som indikerar en sådan läsväg, även om detta på grund av de tolkningssvårigheter chiffret inne­bär är osäkert (jfr bred1h och smal1 som på språklig grund ska läsas efter varandra trots att de är fördelade på olika sidor). De två raderna tolkas därmed som två olika delpartier (bred2X respektive toppX). Raderna på smalsida 2 räknas som ett eget delparti (smal2) genomnärhet mellan rader. Denna resurs samt närliggande startpunkt för rad knyter dem visser­ligen visuellt även till bred2v samt (vad gäller den sistnämnda resursen) till bred1h, men ett avstånd uttrycks samtidigt genom sidbytet.24 De två nedre raderna i smal2 kunde möjligen ha klassats som ett eget del­ parti och den övre som ett annat; de tre raderna är utförda enligt samma positions­ ­chiffer men enligt olika principer vad gäller formen. Samtidigt har de mer likheter med varandra än med de intilliggande kortkvistraderna i bred2v och bred1h eller med teckensystemet i bred2ä. Utifrån den even­ tuella resursen visuellt rim kan man alltså anta att de tre raderna ska sättas i sam­band med varandra. Vidare gör samma parti och den visuella närheten det osanno­likt att en annan rad skulle läsas mellan den övre och de två nedre; de tre raderna på smalsida 2 urskiljs därför som ett enda delparti. Läs­rikt­ningen i raderna kan på språklig grund konstateras löpa uppifrån och ned. Vad gäller hela delpartiets läsordning erbjuds språkligt en läs­ start i den övre raden, eftersom denna rymmer formeln -akumukmini. Av fono­taktiska skäl måste vidare de två nedre raderna starta i den högra och gå mot vänster, sett vertikalt (runföljden blir då þur istället för rþu; läs­vägen är i enlighet med en mindre frekvent variant av placering av rad och radordning).25 Ett möjligt argument för en läsordning från vänster mot höger mellan de två nedre raderna är emellertid att den sista runan i den översta raden dubbelläses, vilket skulle ge -akumukmini| |irþu. Mig veter­ligt har ingen föreslagit en sådan läsning men irþu skulle till skillnad från rþu eventuellt kunna ges en språklig tolkning. Man har räknat med flera dubbellästa runor i inskriften i övrigt, dock i allmänhet bara mitt i

24 Till toppX uttrycks än mer visuell avgränsning genom den oristade ytan över delparti smal2. 25 På grund av hur chiffret på smalsida 2 fungerar (två positioner leder fram till en runa genom att den första anger en av futharkens tre ätter räknade baklänges och den andra posi­­tionen anger runan inom ätten ifråga) samt den visuella utformningen av de tecken som anger ättens respektive runans position är det i de två nedre vertikala raderna nöd­ vändigt att läsa r i raden till vänster, och visuellt osannolikt att raden till höger skulle för­ stås som något annat än þu.

Futhark 11 (2020) 46 • Hanna Åkerström rader. Grafiskt ligger dubbelläsningen i början av rad 3 i bred2h närmast för­hållandena på smal2. Förskjutningschiffret i slutet av rad 2rhis ger knat knat- varpå den inledande i-runan i rad 3 läses två gånger, som sista runa i knati och första i iatun (som är ristat i klartext). Det är alltså fråga om en dubbel­läsning i direkt anslutning till ett rad- och skriftsystembyte. Jämfört med den hypotetiska dubbelläsningen i smal2 är den visuella avgräns­ningen mellan raderna i bred2h något mindre; de löper bustrofedon och även om skriftsystemet växlar är båda utförda med kortkvistformer.­ I smal2 växlar som sagt inte principen för chiffret, däremot tecknens form. I exemplet i bred2h borde det också möjligen finnas mindre risk för potentiella missförstånd jämfört med den eventuella dubbelläsningen­ i smal2; hela ordet iatun vars inledande runa dubbelläses finns i samma rad, vilket borde göra det mer genomskådligt hur runföljderna ska förstås. I smal2 skulle irþu med den inledande dubbellästa runan fördela sig över två rader. Jag håller det därför för något mindre troligt att ett så ogenom­ skinligt sätt skulle valts för att återge runföljden-akumukmini| |irþu. Att ristaren har varit mån om att dubbelläsning av runor inte ska missförstås finns stöd för i radbytet mellan rad 7 och 8 i bred2v. Rad 7 avslutas haruþ och rad 8 inleds med en dubbelskrivning ssuniʀ. Runan s har här troligen ristats två gånger för att läsare inte på grund av radbytet ska förbise genitivändelsen­ i Haruðs. Fortsättningsvis räknar jag därför med en läsordning från höger mot vänster i de två nedre raderna i smal2, även om alternativet från vänster mot höger alltså inte kan uteslutas. Raderna numreras enligt den redovisade ordningen 1–3. Sammanfattningsvis urskiljs alltså nio olika delpartier (se fig. 8–10): bred1v, bred1h, smal1, bred2v, bred2ä, bred2h, bred2X, toppX och smal2.

Kompositionens lässtart samt läsväg från varje delparti I det följande ska den visuella strukturen mellan delpartierna beskrivas, det vill säga först diskuteras i vilket delparti kompositionens lässtart finns och därefter vilken eller vilka läsvägar som erbjuds mellan de olika del­ partierna. De nio delpartierna presenteras i det följande vart och ett för sig och ett resonemang förs om alternativa läsvägar vidare från varje delparti.­ Utifrån hur starkt markerat erbjudande om läsväg det rör sig om görs en gradering av de olika alternativen, vilket redogörs för i tablå 3 nedan. De på detta sätt beskrivna alternativa ordningarna fungerar sedan som en utgångspunkt­ för en diskussion om huruvida mono- respektive multi­ sekventiella strukturer kan urskiljas i Rökstenens text. Först diskuteras läs­start för hela kompositionen.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 47

Fig. 8. Rökstenen. Delparti bred1v, bred1h, smal1 och toppX. Bild: Arkeologerna, Statens historiska museer (foto: Pär Karlsson; 3D-modell processad av Johan Stenvall; ritad av författaren). Fig. 9. Rökstenen. Delparti smal1, toppX, bred2ä, bred2X, bred2v och bred2h. Bild: Arkeo­ logerna, Statens historiska museer (foto: Pär Karlsson; 3D-modell processad av Johan Sten­ vall; ritad av författaren).

Kompositionens lässtart Kompositionens lässtart erbjuds visuellt i det parti som är störst till ytan (större parti), vilket är de båda bredsidorna. Partiet på bredsida 2 är något större än det på bredsida 1, men jämför man de största delpartierna på respek­tive sida, bred1v och bred2v, är de ungefär lika stora. Ingen resurs har emellertid urskilts som tar hänsyn till delpartistorleken inom olika partier, men storlek är i allmänhet ett visuellt uttryck som genom att uttrycka framskjutenhet kan knytas till lässtart (störst runformer, längst

Futhark 11 (2020) 48 • Hanna Åkerström

Fig. 10. Rökstenen. Delparti bred2ä, bred2X, bred2v, bred2h och smal2. Bild: Arkeologerna, Statens historiska museer (foto: Pär Karlsson; 3D-modell processad av Johan Stenvall; ritad av författaren). rad o.s.v.). Om man väljer att överväga den hypotetiska resursenavvikande skrift­system i kombination med samma parti kan det möjligen indikera att komposi­tionens lässtart finns i bred1; om man antar att all ristning inom ett parti ska läsas klart innan nästa påbörjas bör kompositionens lässtart finnas i ett parti som inte rymmer avvikande skriftsystem, vilket gäller för bred1 men inte bred2. Ett språkligt erbjudande bekräftar att kompositionens lässtart hittas i bred1 och specificerar det dessutom till rad 1 i bred1v. Här inleds en minnes­formel, vilken är starkt kopplad till kompositioners lässtart i run­ mate­rialet i stort (se Åkerström 2020, 49–52). I bred1v finns också formu­ leringen Þat sagum annart ’Det säger jag som det andra’, vilket indikerar

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 49 att del­partiet ska läsas före bred2v, där formuleringen ’Det säger jag som det tolfte’ respektive ’Det säger jag som det trettonde’ återfinns. Ett starkt marke­rat erbjudande om lässtart för kompositionen finns alltså i bred1v.

Läsvägar från bred1v Delparti bred1v avslutas i den korta rad 8 längst till höger. Läsväg vidare erbjuds i bred1h, samt i smal1 även om det sistnämnda är mindre troligt. En fortsätt­ ­ning i smal1 erbjuds i viss utsträckning visuellt. Rad 8 i bred1v ligger kant i kant med raden i smal1 vilket indikerar läsväg enligt närhet mellan rader.26 Detta är även i enlighet med den mest frekventa varianten av partiordning (från vänster mot höger). Starten på raden i smal1 är dock placerad ett stycke längre ned på stenen jämfört med rad 8 i bred1v och kopplas på det sättet visuellt mycket tydligt till slutet på rad 2 i bred1h, vilket gör den visuella förbindelsen mellan bred1v och smal1 mindre fram­trädande. Att fortsätta läsningen i bred1h istället för smal1 motiveras dock framför allt av det språkliga erbjudandet tillsammans med samma parti. Om kompositionens lässtart finns i bred1v måste det efterföljas av bred1h förutsatt att hela partiet ska läsas klart utan avbrott. Samtidigt finns ett språkligt erbjudande om läsväg mellan bred1h och smal1, vilket ute­sluter ordningen bred1v-smal1; i smal1 finns nämligen sista delen av den vers i fornyrðislag som inleds i bred1h. Ett starkt markerat erbjudande om läsväg finns alltså mellan bred1v och bred1h.

Läsväg från bred1h Delparti bred1h avslutas längst ned till höger. Därifrån finns som ovan nämnts ett mycket starkt markerat visuellt erbjudande (närliggande start­ punkt för rad) samt ett språkligt erbjudande om läsväg vidare i smal1. Denna läsväg är också i linje med den frekventa varianten av partiordning (från vänster mot höger).

Läsvägar från smal1 Från delparti smal1 finns inget starkt markerat erbjudande om läsväg, utan snarare många mer eller mindre svagt markerade. Den resurs som erbjuder flest vägar framåt är den mest frekventa varianten avparti­ ordning (fortsatt läsning finns i något av delpartierna bred2h, bred2v,

26 Närhet mellan rader samt närliggande startpunkt för rad används här och i det följande även för att identifiera läsväg mellan delpartier.Närliggande startpunkt för parti berör rikt­ ningen på den ordning raderna läses i inom respektive parti vilket inte är intressant i samman­hanget.

Futhark 11 (2020) 50 • Hanna Åkerström bred2X eller bred2ä i partiet till höger på bredsida 2) samt närliggande start­punkt för rad (slutet på smal1 ligger ungefär i anslutning till början av toppX, bred2X respektive bred2h). Samtidigt talar olika resurser mot alla dessa alternativ; raden i smal1 löper inte ända upp till sidans kant utan ett stycke har lämnats oristat. Detta har samma struktur som den övriga delen av kortsidan och har alltså inte lämnats på grund av sin för ristning olämp­liga yta så som vissa andra delar av stenen. Ett avstånd uttrycks på detta sätt framför allt till toppX (avstånd mellan rader), men även till bred2X. Däremot slutar raden i smal1 i precis samma höjd som rad 1 i bred2h befinner sig i, vilket uttrycker närhet dem emellan. Mellan smal1 och raderna i bred2h finns dock den vertikala raden i bred2ä vilket istället inne­bär ett avstånd mellan dem avstånd( mellan rader). Så som konstaterats ovan föregås smal1 troligen av bred1v-bred1h. Det innebär att enbart delpartier med kortkvistrunor lästs. De eventuella resurserna avvikande skriftsystem och visuellt rim talar därmed för en läs­väg mot bred2v, men emot de två delpartierna, toppX och bred2X, bestående av krysschiffer. När det kommer till bred2h som består av kort­ kvist­runor vilka inledningsvis fungerar som ett förskjutningschiffer talar avvikande skriftsystem mot men visuellt rim för en läsväg smal1-bred2h.27 En läsväg smal1-bred2v motsägs av avstånd mellan rader; man måste hoppa över den vertikala raden i bred2ä för att komma till rad 1 i bred2v. Statusen hos resurserna avvikande skriftsystem och visuellt rim är som ovan nämnts osäker. I detta fall stöds visuellt rim inte heller av att del­ partierna ifråga är placerade i anslutning till varandra, och det är osäkert hur stor vikt som kan läggas vid resursen ifråga. Bortser man från dessa två resurser kan man knappast räkna med läsvägen smal1-bred2v. Erbjudandet om läsvägen smal1-bred2ä som föreslagits av Holmberg (2016, 75 f.) och Holmberg et al. (2020, 16–19) är endast svagt markerat. Det är sant att närhet mellan rader möjligen kan peka mot att fortsatt läs­väg skulle sökas i det delparti som befinner sig närmast smal1 på bred­ sida 2, det vill säga bred2ä, men i övrigt erbjuds läsvägen inte visuellt. Holm­berg (2016, 75 f.) menar att läsare ska förstå att leta sig bakåt till början av smal1, och därefter, vägledd av det visuella sambandet mellan början av smal1 och slutet av rad 1 i bred2ä, backa bakåt i rad 1 i bred2ä. Holm­berg argumenterar att läsvägen kan jämföras med den väg läsare

27 Så som del av betygsnämnden vid min disputation påpekat är emellertid en möjlighet att en modelläsare­ snabbt genomskådar­ att inledningen av bred2h visserligen är ristad med kort­kvist­run­former men i något slags chiffer (det framgår tydligt genom att runföljden består nästan bara av konsonanter).­ Detta kan vara ett argument mot att visuellt rim visar på läs­vägen smal1-bred2h.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 51 behöver ta i bred1 för att komma vidare från bred1v till bred1h. Parallellen stämmer dock inte helt; vägen från den avslutande raden längst till höger i bred1v till början av bred1h längst till vänster erbjuds i första hand av samma parti i kombination med ett språkligt erbjudande. Läsare behöver alltså inte backa bakåt i rader för att hitta rätt. Fler omständigheter i den visuella komposi­tionen talar mot läsvägen smal1-bred2ä. För det första är avståndet stort; starten på bred2ä, längst ner i högra hörnet på bredsida 2, är nästan så långt bort från slutet av smal1 som det är möjligt att komma. För det andra uttrycks en avgränsning mellan smal1 och bred2ä genom ett stycke oristad yta som finns mellan dem (avstånd mellan rader); dessa två del­partier ligger alltså inte kant i kant. Jag räknar med fyra varken starkt eller svagt markerade erbjudanden om läs­väg vidare från smal1, nämligen mot bred2v (dock på osäkra grunder), bred2h, toppX respektive bred2X. Alternativet bred2ä är däremot svagt markerat. Avslutningsvis kan man fråga sig hur det ristade strecket mellan slutet av raden i smal1 och slutet av rad 2 i bred2ä kan förstås. Kanske ska det leda blicken vidare från smal1 till ett annat delparti. I så fall ligger bred2ä närmast till hands. Andra förslag finns. Exempelvis har Bugge (1910, 133) tolkat strecket som en anvisning om att läsningen efter bred2ä ska fortsätta i chifferdelen av rad 3 i bred2h, där liknande streck ingår. Så vitt jag vet finns inga exempel på något liknande i det övriga runmaterialet. Kanske är det ett senare ristat streck eller ett som i ristningens samtid aldrig varit imålat och som saknar betydelse för det visuella erbjudandet om läsordning.

Läsvägar från bred2v Från den skadade raden längst till höger i bred2v finns ett mycket starkt markerat erbjudande om fortsatt läsväg i smal2 genom närliggande start­ punkt för rad och närhet mellan rader. Precis som Lönnqvist (1999b, 122 f.) poängterar i sin diskussion av Rökstenens läsordning ligger slutet på rad 9 i bred2v (om ftiʀfra förstås som avslutning i rad 8, se ovan) i anslutning till början på den översta raden i smal2. De två raderna ligger också kant i kant. Ett argument mot tolkningen är att höjdplaceringen av rad 1 i smal2 inte nödvändigtvis­ ska förstås som ett erbjudande om läsordning; över rad 1 i smal2 är stenytan ojämn (även om det p.g.a. skador är svårt att säga precis var denna ojämnhet börjat) och därmed eventuellt mindre lämplig för ristning, vilket kan ha styrt hur högt raden placerats på sidan. Den ojämna ytan har liknande struktur som den ristaren undvikit att rista på till vänster på de båda bredsidorna. Ojämn stenyta har dock inte hindrat

Futhark 11 (2020) 52 • Hanna Åkerström ristaren på andra delar av stenen. Början av rad 2 i bred1h, slutet av rad 1 i bred2ä, slutet av rad 1 i bred2h samt delar av tre tecken i rad 1 i smal2 är ristade på jämförelsevis ojämnt underlag. Det måste alltså inte vara på grund av stenytans skick som starten på rad 1 i smal2 sammanfaller med slutet på rad 9 i bred2v. Ytterligare ett argument mot ett visuellt samband mellan bred2v och smal2 kan vara att radslut i rad 9 i bred2v och radbörjan i rad 1 i smal2 bara befinner sig i ungefär samma höjd. På grund av skadorna går det inte att säga precis hur stor höjdskillnaden har varit men det bör röra sig om minst cirka 3–4 cm. Att läsriktningen i raderna i smal2 löper uppifrån och ned är dock svårt att förklara på annat sätt än i ljuset av resursen närliggande startpunkt för rad; i det övriga tidigvikingatida mate­rialet förekommer denna läsriktning i princip bara i samband med bustrofedon­upplägg. Raderna i smal2 bör därmed utgöra fortsättningen på något. Närmast till hands ligger delparti bred2v, även om toppX också är en möjlighet (se vidare nedan). Nämnas ska att bustrofedonordning före­kommer vid ett annat tillfälle i Rökstenens komposition (mellan rad 2 och 3 i bred2h) varför det inte vore oväntat att hitta samma upplägg här. Läsord­ningen bred2v-smal2 är också i enlighet med den mest frekventa varianten av partiordning (från vänster mot höger). Det ska tilläggas att även om ftiʀfra bedöms vara avslutningen på rad 9 finns ändå ett visuellt erbjudande om att läsa vidare i smal2, dock inte lika starkt markerat. Samma parti kan eventuellt tala mot ordningen bred2v-smal2 beroende på huruvida hela bred2 lästs klart när man når slutet av bred2v. Om något del­parti med kortkvistrunor återstår att läsa efter bred2v skulle eventuellt visuellt rim kunna tala för att läsvägen fortsätter där (bara bred2h kan komma ifråga eftersom bred1v-bred1h-smal1 inleder inskriften; se dock not 27 ovan) och inte i smal2. Att den hypotetiska resursenvisuellt rim på detta sätt skulle indikera läsväg mellan delpartier som inte ligger i anslut­ ning till varandra är dock osäkert. Om en fortsättning från bred2v inom bred2 ska övervägas enligtsamma parti ligger bred2ä visuellt närmast, jämfört med bred2h, men genom av­stånd mellan rader är det ändå ett betydligt svagare markerat erbju­ dande om läsväg jämfört med det mot smal2. Av samma anledning (och med samma osäker­hets­grad) som anförts för läsvägen bred2v-smal2 talar visuellt rim eventuellt­ mot läsvägen bred2v-bred2ä. Ett argument för läs­ vägen bred2v-bred2ä kan vara att den påminner om läsvägen i bred1, det vill säga efter gruppen med verti­kala rader fortsätter läsningen i en hori­ sontal rad under dessa. Sammanfattningsvis finns ett mycket starkt markerat erbjudande om läs­väg mot smal2 samt ett svagt markerat erbjudande om läsväg mot

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 53 bred2ä. Ett erbjudande om läsväg mot bred2h bedöms som så svagt markerat att det inte inkluderas som ett alternativ.

Läsvägar från bred2ä Det finns starkt markerade erbjudanden om läsvägar från slutet av bred2ä genom närliggande startpunkt för rad; radslutet ligger i direkt anslutning till början av både bred2X och bred2h. Det är inte fråga om ett regelrätt bustrofedon­upplägg utan raderna ligger i 90 graders vinkel till varandra. Samma sätt att erbjuda läsväg finns mellan bred1h-smal1 samt mellan de två raderna som ingår i bred2ä. Ett något svagare markerat erbjudande om läsväg finns mot höger vidare i de vertikala raderna i bred2v, dels genom närhet mellan rader (rader som delar ramlinje läses i allmänhet efter varandra), dels genom rad­ordning (läsordningen i den mest frekventa varianten går från raden längst till vänster och mot höger). Även olika radriktning kan möjligen tala för läsvägen bred2ä-bred2v (och mot erbjudandena om fortsatt läsväg i bred2h eller bred2X). Enligt resursen läses vertikala rader för sig och hori­sontella för sig. En förutsättning för att tolka upplägget på detta sätt är att den vertikala raden i bred2ä snarast ses som en del av den större gruppen vertikala rader, framför allt bestående av bred2v, i bred2. Mot detta talar runstorlek eftersom rad 1 längst till vänster i bred2v har större run­former än den vertikala i bred2ä (mellan 13 och 15 cm jämfört med mellan 8,5 och 12 cm). Dessutom indikerar den eventuella resursen visuellt rim ett samband mellan raderna inom bred2v eftersom de är utförda helt i kortkvistrunformer­ till skillnad från bred2ä som utgår från former ur den äldre runraden. Även avvikande skriftsystemtalar mot ordningen bred2ä- bred2v eftersom ett delparti i chiffer då läses före ett med en normal­ användning av kortkvistformer. Det är dock osäkert hur stor vikt som kan läggas vid visuellt rim och avvikande skriftsystem. Slutligen kan längden hos den vertikala raden i bred2ä antingen tolkas som att en visuell avgräns­ning uttrycks till de kortare raderna i bred2v vilket skulle tala mot en läsväg bred2ä-bred2v, eller tvärtom som att radens längd realiserar fram­skjutenhet­ som kan kopplas till lässtart i en grupp vertikala rader (enligt radlängd) vilket snarast skulle tala för läsordningen ifråga. Jag urskiljer alltså ett starkt markerat erbjudande om läsväg mot bred2h respektive bred2X, samt ett varken starkt eller svagt markerat mot bred2v.

Läsvägar från bred2h I likhet med smal1 finns inte heller från bred2h ett starkt markerat er­ bjudande om läsväg. Möjligen är vägen mot bred2X starkast markerad.

Futhark 11 (2020) 54 • Hanna Åkerström

Lönn­qvist (1999b, 123 f., 129) framhåller att det faktum att rad 3 i bred2h place­rats uppochned och löper från höger mot vänster måste förstås som en anvisning om läsväg. Lönnqvist menar att fortsättningen borde vara upp­åt, i likhet med vägen från ristningens andra uppoch­ned­vända rad, rad 1 i bred2ä. Han argumenterar i första hand för en fortsättning­ i toppX, men bred2X övervägs också som en möjlighet. Jag tror det ligger något i Lönnqvist­ resonemang, även om jag föredrar en fortsättning­ i bred2X, men skulle snarare argumentera för läsordningen ifråga utifrån att den bustro­fe­don­ordning som inleds mellan rad 2 och 3 i bred2h då får en direkt fort­sättning (i enlighet med närliggande startpunkt för rad). I det tidig­vikinga­tida materialet kan upplägget liknas vid det på DR 4 Hadde­ by 4. Framsidans tre rader läses i ordningen 2-1-3 med läs­rikt­ningen ↓↑↑.28 Ordningen raderna läses i växlar alltså riktning (enligt den mest infrekventa varianten av radordning) samtidigt som raderna löper bustrofedon.­ Samma sak skulle gälla för de två sista raderna i bred2h och bred2X enligt den ovan föreslagna läsvägen; om delpartiernas alla fyra rader ses vertikalt är ordningen då 4-1-2-3 med läsriktningen ↑↑↑↓, dock med skillnaden att ordningen mellan raderna först går åt vänster på DR 4 medan den skulle gå åt höger inledningsvis i bred2h och bred2X (om raderna ses vertikalt) .29 Givetvis skiljer sig DR 4 och de aktuella raderna på Rök­stenen åt även på fler punkter och man kan fråga sig om de alls är jämför­bara, men exemplet visar ändå att denna typ av ordningsföljd förekom­ under tidig vikingatid (dock bara på danskt område). Möjligen kan även olika radriktning­ (om vissa rader är lagda horisontalt och andra vertikalt­ läses de olika grupperna klart innan nästa påbörjas) också indikera att bred2X borde läsas i samband med bred2h (och tala mot en läsväg mot de vertikala raderna i bred2v; se nedan). Ett avstånd till bred2X uttrycks dock genom att raderna i bred2h börjar en bit längre åt höger jämfört med bred2X. Samma argument för erbjudandet om läsvägen bred2h-bred2X kan ut­ sträckas till bred2h-toppX men utifrån samma parti bör detta alternativ endast föredras om bred2X redan har lästs. Dessutom gör det visuella av­stånd som uttrycks genom sidbytet möjligen alternativet toppX ännu svagare markerat.

28 Här bortser jag från att inledningen av rad 1 på DR 4 rymmer en runa u som ska läsas mellan rad 2 och 3. 29 Fler exempel på liknande radupplägg finns i det senvikingatida danska materialet. Om man utgår från Erik Moltkes (i Danmarks Runeindskrifter, Text, sp. 823) presentation läses raderna på första sidan på DR 1 Haddeby 1 i ordningen 3-1-2 med läsriktning ↑↑↓, på DR 83 Sønder Vinge 2 läses raderna i ordningen 7-6-5-1-2-3-4 med läsriktningen ↑↓↑↑↓↑↓ och på DR 94 Ålum 1 läses raderna i ordningen 2-1-3-4-5 med läsriktningen ↓↑↑↓↑.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 55

Den avvikande läsriktningen i rad 3 i bred2h kan även tolkas som ett erbjudande om läsväg mot bred2v. Hade rad 3 i bred2h haft riktningen från vänster mot höger i likhet med rad 1 och 2 i samma delparti hade dess radslut befunnit sig nära slutet på sista raden i bred2v. I och med den om­ vända läsriktningen förbinds slutet av rad 3 istället med rad 1 i bred2v. På så sätt uttrycks ett visuellt sambandsskapande som kan motivera läsvägen bred2h-bred2v. Samtidigt är det slutet på de båda raderna som samman­ kopplas med varandra, inte slutet på den första raden med början på nästa rad. Den visuella närheten är därmed inte tydlig. Avvikande skriftsystem talar dessutom mot ordningen eftersom den innebär att chiffer läses innan ett delparti med endast kortkvistrunor. Det är dock osäkert i hur stor ut­ sträck­ning hänsyn ska tas till denna resurs. Även läsordningen bred2h-bred2ä ska nämnas. Den avslutande raden i bred2h och den inledande i bred2ä är de enda raderna i kompositionen vars runor är uppoch­nedvända och med en läsriktning från höger mot vänster sett från en position stående framför stenen. Visuellt rim skulle möj­ligen kunna uttrycka sambandsskapande mellan dessa båda rader, men det är mycket osäkert om det visuella uttrycket ifråga kan tolkas så. Att många rader måste hoppas över på vägen från bred2h till bred2ä (avstånd mellan rader) talar också mot läsvägen ifråga och erbjudandet bedöms därför som mycket svagt markerat. Slutligen kan en läsväg mot smal2 möjligen övervägas. Det sista tecknet i den avslutande raden i bred2h har tolkats som ett positionschiffer av samma typ som finns i den första raden i smal2. Inom tidigare forskning har man ibland (t.ex. i Bugge 1910, 133–135; Brate i SRI, 2: 248; Pipping 1932, 94; Kyhlberg 2010, 184 f.) förstått detta sista tecken som en direkt hän­vis­ning till att läsningen ska fortsätta i smal2 (eller tvärtom), med andra ord genom (den eventuella) resursen visuellt rim erbjuds läsväg vidare i de identiska formerna på smal2. Möjligen kan man även tänka sig att en läsväg mot någon av raderna med krysschiffer, bred2X eller toppX, indikeras av samma anledning; dessa bygger på samma chifferprincip som det i slutet av bred2h men eftersom de visuellt är mycket annorlunda utformade är detta alternativ mindre troligt. Erbjudandet bred2h-smal2 bör dock ses som endast mycket svagt markerat; visuellt rim är som ovan nämnts överhuvudtaget inte belagt i det övriga tidigvikingatida materialet, allra minst i en sådan avancerad form som det i så fall vore fråga om här. Det är dessutom ett betydande visuellt avstånd mellan delpartierna vilket uttrycker avgränsning. Det visuella avståndet är dessutom extra stort eftersom, så som Lönnqvist (1999b, 123) påpekar, rad 3 i bred2h löper just från höger till vänster och inte tvärtom som de föregående två raderna.

Futhark 11 (2020) 56 • Hanna Åkerström

Sammanfattningsvis bedöms erbjudanden om läsväg mot bred2X res­ pek­tive bred2v som varken svagt eller starkt markerat, och mot toppX, bred2ä respektive smal2 som mycket svagt markerat (i synnerhet för de två sistnämnda alternativen).

Läsvägar från toppX Från toppX finns ett starkt markerat erbjudande om läsväg mot bred2X genom närhet mellan rader samt (den eventuella) resursen visuellt rim; del­ partierna ligger kant i kant och är utformade i samma typ av korschiffer. Ett något mindre starkt markerat erbjudande om läsväg är toppX-smal2, framför allt genom närliggande startpunkt för rad. Raderna har samma läs­ rikt­ning och radslut för toppX ligger, visserligen inte nära radbörjan av rad 1 i smal2 men nära början på den sida smal2 är placerad på. Emellertid finns ett stort stycke oristad yta mellan de båda del­partierna vilket uttrycker en visuell avgränsning dem emellan avstånd( mellan rader). Att denna yta lämnats oristad kan så som nämnts ovan even­tuellt bero på dess ojämnhet. Läsvägen toppX-smal2 är ett alternativt sätt att knyta den ovanliga läsriktningen uppifrån och ned i smal2 till en läsordnings­ funktion, det vill säga istället för att förstå läsriktningen som ett sätt att indi­kera ordningen bred2v-smal2 (se ovan), kan den tolkas som ett sätt att uttrycka sambands­skapande knutet till läsvägen toppX-smal2. ToppX är ett svårbedömt delparti genom sin otillgängliga placering. Rist­ningen är knappt läsbar från marken så som stenen är rest idag (stenen mäter c:a 250 cm över marken; Gustavson 2003, 63). Det har dessutom före­ slagits (t.ex. Lindqvist 1967, 197 f.; Petersson 1991, 36, 52) att stenen en gång varit rest så att de horisontala raderna var helt parallella med marken, vilket skulle göra att den nu sluttande toppytan fick en trubbigare vinkel och blev ännu svårare att se från marken. Man kan samtidigt möjligen tänka sig att en större del av stenen ursprungligen befunnit sig under marken (men knappast mer än ytterligare c:a 20 cm). Frågan är om topp­ ytans synlighet har betydelse för läsordningen. Inom tidigare forsk­ning har man ibland tolkat ytan och dess ristning som separerad från övriga in­skriften, exempelvis ser Jacobsen (1961, 28–30) inskriften på toppen som en avslutande ristarformel. Ett alternativ är emellertid att betrakta toppens otill­gäng­lighet som bara ytterligare en svårighet för läsare att lösa; medan de olika chiffren innebär en intellektuell utmaning kanske en otillgänglig rist­nings­yta helt enkelt innebär en praktisk. I det tidigvikinga­ ­tida mate­rialet i övrigt finns inget liknande upplägg. Exempel på att stenens topp ristats finns visserligen men då rör det sig i allmänhet om små stenar som kan läsas utan problem. Det tydligaste exemplet är DR 110 Virring med en Tor

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 57 vige-formel ristad på stenens topp (155 cm över marken) men även DR 2 Hadde­by 2 och DR 4 Haddeby 4 kan nämnas. Båda ristningarna har rader som börjar på en sida, löper över toppen och ned på nästa. DR 4 med sina 124 cm innebär inga svårigheter. DR 2 däremot är hela 214 cm hög vilket, även om stenen en gång stått djupare ner i marken, kan ha orsakat vissa be­kymmer. Dock lämnas stycket precis uppe på toppen oristat vilket bör ha för­enklat läsningen (se Danmarks Runeind­ skrifter­ , Atlas, 5). Vidare har man velat se ett par svårtolkade runor iu( ) på toppen av Vg 119 Sparlösa. Stenen är emellertid bara 177 cm hög. Ingen av de nämnda stenarna kan direkt jäm­föras med Rökstenen, men utifrån de tre som går att tolka tycks inte rist­ning på stenens topp inne­bära att inskriften inte var avsedd att läsas. Sammanfattningsvis urskiljs ett starkt markerat erbjudande om läsväg mot bred2X och ett varken starkt eller svagt mot smal2.

Läsvägar från bred2X Liksom ordningen toppX-bred2X erbjuds den omvända bred2X-toppX genom närhet mellan rader samt visuellt rim (se ovan). Ytterligare ett starkt markerat erbjudande om läsväg finns mot bred2h en­ ligt olika radriktning (de horisontala raderna läses i samband med varandra),­ när­het mellan rader (bred2X delar ramlinje med rad 1 i bred2h) samt rad­ ordning­ (ordningen horisontala rader läses i är vanligen uppifrån och ned). Ett svagt markerat erbjudande om läsordning finns slutligen mot smal2, i princip motiverat av samma resurser som ordningen toppX-smal2 (se ovan). Dock bedömer jag erbjudandet bred2X-smal2 som svagare marke­ rat än toppX-smal2. Radernas läsriktning i kombination med hur sidornas ytor förhåller sig till varandra gör att ett tydligare visuellt sambands­ skapande uttrycks mellan toppX och smal2 jämfört med mellan bred2X och smal2; i det förstnämnda fallet fortsätter läsningen ”rakt fram” medan den i det sistnämnda fallet svänger. Två starkt markerade erbjudanden urskiljs alltså mot bred2h respektive toppX och ett svagt mot smal2.

Läsvägar från smal2 Från smal2 finns ett starkt markerat erbjudande om läsväg mot bred2ä. Starten på den inledande raden i bred2ä befinner sig i direkt anslutning till slutet av den sista raden i smal2 enligt en variant av närliggande start­ punkt för rad där två rader är lagda i 90 graders vinkel mot varandra. Två belägg finns på en sådan variant av resursen och båda är hämtade från Rök­stenen: mellan bred1h och smal1, samt mellan rad 1 och 2 i bred2ä. Att de två sista raderna i smal2 enligt det språkliga erbjudandet läses från

Futhark 11 (2020) 58 • Hanna Åkerström höger mot vänster (som är en mer infrekvent variant av placering av rad och radordning) gör sambandet med bred2ä ännu tydligare eftersom läs­ ningen då redan här rör sig i riktning mot bredsida 2 och rad 1 i bred2ä (enligt en mindre frekvent variant av partiordning). Det ska nämnas att avslutningen av smal2 även befinner sig mycket nära starten på rad 2 i bred1h och den visuella närheten mellan dessa delpartier erbjuder en läsväg smal2-bred1h. Eftersom jag ovan konstaterat att det finns ett visuellt och språkligt erbjudande om kompositionens lässtart i bred1v, vilket bör följas av bred1h-smal1, övervägs inte läsordningen smal2-bred1h. Möjligen kan man argumentera att närheten mellan smal2 och rad 2 i bred1h gör det visuella sambandet mellan smal2 och bred2ä mindre betydelsefullt, det vill säga närheten ska kanske inte förstås som knuten till läsordningsfunktion i första hand utan kan exempelvis ha kommit till då placeringen av smal2 anpassades till den (tänkta) baslinje­ längsmed vilken de nedersta raderna på bred- och smalsidorna är place­ rade. Detta förhållande förklarar emellertid inte att de två nedre vertikala raderna i smal2 läses i den ovanliga ordningen från höger mot vänster. Slutligen kan visuellt rim möjligen erbjuda en fortsatt läsväg i något av de båda delpartierna med krysschiffer, bred2X eller toppX. Dock är erbjudandet mycket svagt markerat; det är oklart vilken status visuellt rim har och chiffren bygger i och för sig på samma princip men ser mycket annorlunda ut visuellt. Dessutom talar det stora visuella avståndet mot både smal2-bred2X respektive smal2-toppX (avstånd mellan rader). Slutligen kan man fråga sig om det faktum att smal2 innehåller nyckeln till hur positionschiffren ska lösas gör att man bör räkna med ett språk­ ligt erbjudande om en läsväg där smal2 föregår de övriga delpartier som innehåller positionschiffer (det berörs exempelvis i Lönnqvist 1999b, 127 f.). Både chiffret som består av äldre runformer i bred2ä och förskjutnings­ ­ chiffret i bred2h inleds nämligen av ensakum -formel vilket, genom att redan vara känd för läsare, bör ha varit en hjälp att knäcka chifferkoden (att formeln kan antas ha en sådan funktion är väl känt sedan de olika chiffren ett efter ett löstes årtiondena efter stenen togs ut ur vapenhusets vägg; se Lönnqvist 1999b, 127 m. litt.). Positionschiffer­ finns förutom i smal2, även i bred2X, toppX samt i slutet av rad 3 i bred2h, men endast i början av smal2 är en sakum-formel utförd med chiffret ifråga. Det finns dock ingen anledning att anta att detta faktum innebär att del­partierna med positions­chiffer bör följa direkt på smal2. Ett starkt erbjudande om läsväg finns alltså mot bred2ä och två mycket svaga mot bred2X respektive toppX (möjligen skulle de två sistnämnda inte inkluderas alls).

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 59

Tablå 3. Alternativa vägar från varje delparti graderade utifrån hur starkt markerat erbju­ dandet om läsvägen är. Läsvägsalternativet bred2v som placerats inom parentes stöttas till över­vägande del av avvikande skriftsystem och visuellt rim, två visuella uttryck som inte med säkerhet kan tolkas som semiotiska resurser.

Starkt markerat erbjudande Svagt markerat erbjudande om läsväg … om läsväg … … mot delparti: Bred1v Bred1h Bred1h Smal1 Smal1 (Bred2v), bred2h, toppX, bred2X Bred2ä Bred2v Smal2 Bred2ä Bred2ä Bred2h, bred2X Bred2v Bred2h Bred2v, bred2X Bred2ä, smal2, toppX Från delparti: Bred2X Bred2h, toppX Smal2 ToppX Bred2X Smal2 Smal2 Bred2ä ToppX, bred2X

Sammanfattning I tablå 3 visas vilka läsvägar från varje delparti jag räknar med. En grade­ ring har gjorts i starkare och svagare markerat erbjudande. De starkast marke­rade presenteras till vänster och de svagast till höger samt ett mellan­ting i mittenkolumnen. Graderingen av erbjudandena är inte helt självklar­ och man kan diskutera vissa av bedömningarna. Särskilt har de alter­nativa erbjudandena om läsväg från bred2h möjligen placerats för långt till vänster. Uppdelningen har begränsats till tre grupper för att inte kom­pli­cera analysen onödigt mycket. Det innebär dock att alla erbju­ danden i en viss kolumn inte är precis lika starkt markerade.

Kompositionens mono- respektive multisekventialitet Utifrån resonemangen ovan kring lässtart för kompositionen samt de alter­nativa erbjudandena om läsvägar mellan delpartierna framträder en struktur för Rökstenens text. I det följande diskuteras hur denna struktur kan beskrivas som delvis mono- delvis multisekventiell. Utgångspunkten för resonemanget är graderingen av läsvägar från varje delparti så som dessa redovisas i tablå 3, men med ett par tillägg. I analysen som ligger till grund för tablå 3 har inte hänsyn kunnat tas till läsordningen genom hela

Futhark 11 (2020) 60 • Hanna Åkerström inskriften, utan diskussionen gäller enbart erbjudanden om läsvägar från vart och ett av delpartierna. Det har därför inte varit möjligt att fullt ut beakta vilka vägar som resurserna samma parti (alla element inom ett parti läses utan avbrott) respektive avvikande skriftsystem (element bestående av någon typ av avvikande skriftsystem läses efter element med normal­ använd­ning av kort­kvist­former) resulterar i. I följande avsnitt förs först ett allmänt resonemang­ om var i texten olika typer av strukturer återfinns.­ Detta görs med utgångs­punkt i tablå 3, men de strukturer som fram­träder där förhålls också till samma parti respektive avvikande skrift­system. I det därpå följande avsnittet urskiljs ett antal specifika läs­ordningar genom hela inskriften. Syftet är att diskutera Rökstenens visuella struktur så som denna framträder i tablå 3 från ett annat perspektiv, men också att under­ söka vilka specifika sekvenser som är möjliga om resursen samma parti respek­tive avvikande skriftkulturföljs.

Textstrukturer i Rökstenens komposition De läsvägar som tas hänsyn till i den följande redogörelsen är de vars erbju­dande är starkare markerat, det vill säga i första hand läsvägarna i den vänstra kolumnen i tablå 3 och i andra hand de i mittenkolumnen. Alter­nativen i den högra kolumnen berörs inte i någon större utsträckning. Hur strukturerna förhåller sig till samma parti respektive avvikande skrift­ system kommenteras också.

Monosekvenser Som nämnts ovan ska radordningen inom varje delparti (då dessa består av fler än en rad) beskrivas som monosekventiell. Ser man på den struktur del­partierna i sig bildar finns emellertid även här erbjudanden som i första hand bör beskrivas som monosekventiella, det vill säga endast en erbjuden läsväg har urskilts från delpartiet ifråga. Kompositionens läs­ start erbjuds språkligt och visuellt i raden längst till vänster i bred1v och där­ifrån finns egentligen bara ett huvudsakligt erbjudande om läsväg vidare i de horisontala raderna på samma sida och därefter i raden på smal­sida 1. Ordningen bred1v-bred1h-smal1 bör alltså beskrivas som mono­sekventiell. Sekvensen följer också samma parti då bred1 läses i en följd (även avvikande skriftsystemföljs). Även från bred2v respektive smal2 finns bara ett starkt markerat erbju­ dande om läsväg (dock finns mycket svagt markerade alternativ) och ord­ningen bred2v-smal2-bred2ä kan därmed även den möjligen tolkas som monosekventiell.­ Intressant är att både denna sekvens och bred1v- bred1h-smal1 inleds av de två delpartier som visuellt motsvarar varandra

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 61 på de båda bredsidorna, nämligen bred1v och bred2v. Ett förbehåll mot en mono­sekventiell struktur bred2v-smal2-bred2ä är emellertid erbjudandet om läs­ord­ningen toppX-smal2, det vill säga vägen till smal2 måste inte gå via bred2v utan ett annat alternativ är toppX. Kanske är det alltså i första hand läsvägen smal2-bred2ä som kan tolkas som monosekventiell. En sådan sekvens skulle vara förenlig med samma parti till skillnad från bred2v-smal2-bred2ä (båda sekvenserna följer däremot avvikande skrift­ system). Bred2ä skulle då utgöra lässtart i bred2 vars återstående delpartier därefter läses i en följd. Från toppX är erbjudandet om läsväg mot bred2X starkt markerat, men det lite svagare markerade alternativet smal2 finns också samt ett starkt markerat erbjudande om den omvända ordningen bred2X-toppX. Det är därför inte motiverat att beskriva toppX-bred2X som en monosekventiell ordning.

Multisekvenser Nätverksstrukturer utmärks av erbjudanden om flera alternativa vägar framåt i texten. Två delpartier finns i Rökstenens komposition där två erbju­danden om läsväg har bedömts som tillräckligt starkt markerade för att placeras i kolumnen längst till vänster i tablå 3. Det gäller bred2ä från vilken två likvärdiga vägar leder mot bred2h respektive mot bred2X. Samma sak gäller vägarna från bred2X mot bred2h respektive mot toppX. Två delpartier har vidare flera olika starkt markerade vägar som leder till dem. Till bred2h finns erbjudande om läsväg från bred2ä och bred2X, och till bred2X finns läsväg från bred2ä och toppX. En nätverksstruktur så som illustreras i figur 11 framträder här. Nätverksstrukturen som beskrivs i figur 11 kan kombineras med resursen samma parti. Vilka läsvägar som är möjliga i nätverket är då i första hand avhängigt vilka delpartier i bred2 som redan har lästs. Återstår exempelvis­ bred2v eller bred2h är ordningen bred2ä-bred2X-toppX inte möjlig. En renodlat lateral struktur utmärks av att det saknas erbjudanden om läsväg vilket innebär att lässtart och lässlut återfinns i ett och samma element. I Rökstenens komposition återfinns något som liknar en lateral struktur i form av delpartier eller monosekvenser av flera delpartier som saknar starkt markerade erbjudanden om läsväg vidare utan snarare ut­ märks genom att avgränsning uttrycks gentemot de övriga delparti­ ­erna. Det gäller i första hand slutet av den monosekventiella ordningen bred1v- bred1h-smal1 där fyra något svagare markerade erbjudanden om läs­väg finns mot bred2h, bred2X, toppX respektive bred2v. (Det sist­nämnda

Futhark 11 (2020) 62 • Hanna Åkerström

Fig. 11. Nätverksstrukturen som berör delparti bred2ä, bred2h, bred2X och toppX. Bild: Arkeologerna, Statens historiska museer (foto: Pär Karlsson; 3D-modell processad av Johan Stenvall; ritad av författaren). alter­na­tivet erbjuds i huvudsak genom de två osäkra resurserna avvikande skrift­system och visuellt rim.) Förutom sekvensen bred1v-bred1h-smal1 och de nyss nämnda fyra delpartierna finns ytterligare två (bred2ä och smal2) i kompositionen. Ett erbjudande om läsväg från bred1v-bred1h- smal1 mot dessa två bedöms dock i det förstnämnda fallet som mycket svagt markerat och i det sistnämnda som så svagt markerat att det inte inklu­deras i tablå 3. Det finns emellertid som ovan nämnts indikationer på att smal2 och bred2ä ska ses som en del av en monosekvens bred2v- smal2-bred2ä. Textens struktur kan i så fall beskrivas som lateral i den bemärkelsen att efter lässlut i bred1v-bred1h-smal1 kan läsningen ta vid igen i vilken del som helst av den övriga kompositionen som utifrån tablå 3 identifierats som monosekvenser: delpartierna bred2h, bred2X, toppX eller monosekvensen bred2v-smal2-bred2ä. Sekvensen bred1v- bred1h-smal1 respektive bred2h, bred2X, toppX samt bred2v-smal2- bred2ä står emellertid inte i ett lateralt förhållande så till vida att lässtart för kompositionen­ erbjuds lika starkt var som helst; den finns som ovan nämnts tydligt erbjuden i bred1v. Denna tolkning är i princip förenlig med resursen samma parti (även om sekvensen bred2v-smal2-bred2ä inte är det), men inte med avvikande skriftsystem (som bara tillåter en fortsatt läsväg från smal1, närmare bestämt i bred2v). Det är dock mycket osäkert om avvikande skriftsystem verkligen kan tolkas som en resurs knuten till läs­ord­ning under tidig vikingatid.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 63

Även från bred2h saknas starkt markerade erbjudanden om läsväg varför relationen mellan slutet av detta delparti och övriga delpartier i kompositionen kan beskrivas ha drag av en lateral struktur, men möj­ ligen inte i lika stor utsträckning som den mellan smal1 och övriga in­ skriften. Från bred1v-bred1h-smal1 erbjuds läsväg som nämnts ovan i lika hög (eller snarare låg) utsträckning mot vart och ett av de återstående mono­sekvenserna i inskriften. Från bred2h finns däremot ett något svagare markerat erbjudande bara mot bred2v respektive bred2X, medan erbjudandet att fortsätta läsa bred2ä, toppX eller smal2 är mycket svagare markerat. Strukturen är i princip förenlig med resursen samma parti (bero­ende på vilka delpartier som redan lästs). Det finns emellertid vissa förhållanden som talar mot att uppfatta struk­tu­rerna ovan som laterala. De argument som framförts för ett er­ bju­dande om läsvägen bred2h-bred2X bygger på att det tvärtom uttrycks sam­bands­skapande mellan dessa två delpartier, det vill säga en läsväg mot bred2X motiveras av att den bustrofedonordning som finns mellan rad 2 och 3 i bred2h får en fortsättning i raden i bred2X. Om resone­ ­manget stämmer handlar radupplägget alltså om att sambands­skapande uttrycks mellan rad 3 i bred2h och bred2X, vilket inte är förenligt med en lateral struktur. Bred2h-bred2X skulle i så fall snarast ses som delar av en helhet. Ytterligare ett förhållande kan eventuellt tala mot att bred2h kan tolkas som stående i ett lateralt förhållande till den övriga kompositionen. I rad 3 i bred2h är runorna lagda uppochned och läsriktningen, om raden betraktas så som den är placerad på stenen, löper från höger till vänster. Lönn­qvist (1999b, 123 f., 129) menar som ovan nämnts att detta för­ hållande måste förstås som en anvisning om var läsningen ska fortsätta. Om bred2h ska stå i ett lateralt förhållande till övriga kompositionen kan man dock inte tolka radupplägget som ett sätt att visa på en specifik väg framåt, men detta är i sin tur problematiskt eftersom de övriga tillfällena i rist­ningen där teckenföljdernas placering eller läsriktning avviker från det normala direkt kan knytas till läsordningsfunktioner. För det första ut­ trycks närhet visuellt mellan rad 1 och 2 i bred2ä genom att runorna i rad 1, precis som i rad 3 i bred2h, frångår det normala genom att vara place­ rade uppochned och löpa från höger mot vänster på stenen. För det andra gör den avvikande läsriktningen uppifrån och ned i raderna i smal2, samt den ovanliga läsord­ ­ningen från höger mot vänster i de två nedre raderna, att det finns ett starkt markerat erbjudande om läsvägen bred2v-smal2- bred2ä. Lönnqvists­ antagande om placeringen av rad 3 i bred2h är alltså svårt att bortse från. Möjligen kan man istället tänka sig att placeringen av raden ifråga moti­veras av att det annars skulle ha uttryckts ett sambands­

Futhark 11 (2020) 64 • Hanna Åkerström skapande mellan rad 1 i bred2v och rad 3 i bred2h. Slutet på den först­ nämnda skulle ligga i direkt anslutning till början på den sistnämnda om runorna i rad 3 i bred2h löpte i samma riktning som de i rad 1 och 2. Det finns eventuellt anledning att inte heller beskriva förhållandet mellan å ena sidan sekvensen bred1v-bred1h-smal1 och å andra sidan bred2h, bred2X, toppX samt bred2v-smal2-bred2ä som lateral. Hela kompo­si­tionens lässtart är som ovan nämnts i första hand erbjuden i bred1v, men ett svagare markerat erbjudande om lässtart finns i bred2v. Det skulle kunna tolkas som att lässtarten i bred2v är av större betydelse jäm­fört med den i de övriga delpartierna, starten på ett nytt kapitel för att göra en modern jämförelse. Sekvensen bred1v-bred1h-smal1 skulle då kunna beskrivas som det första kapitlet. Att även delpartierna bred1v och bred2v är varandras visuella motsvarigheter på respektive bredsida stödjer antagandet att de har en liknande funktion i kompositionen. Om man efter bred1v-bred1h-smal1 antar ett erbjudande om lässtart i bred2v(- smal2-bred2ä) på dessa grunder kan hela denna sekvens eventuellt beskrivas i monosekventiella termer, det vill säga som två på varandra följande kapitel. Fortfarande uttrycks givetvis en avgränsning mellan smal1 och bred2v, framför allt genom avstånd mellan rader, men själva avgräns­ningen är i sig inte ett hinder för att tolka en ordning mellan två element som monosekventiell så länge alternativa läsvägar saknas. Ett starkt argument mot en sådan förståelse av strukturen är därför att bred2v trots allt bara utgör en av flera alternativa lässtarter efter smal1. Ytter­ligare en osäkerhet är dessutom att det är oklart vilken status de två resurserna har som i huvudsak erbjuder läsvägen smal1-bred2v (d.v.s. avvikande skriftsystemoch visuellt rim). Slutligen är en alternativ förklaring till avgränsningarna efter smal1 respektive­ bred2h mot övriga delpartier att ett av dem kan tolkas som hela kompositionens­ avslutning, inte som en lateral struktur. Om alla delpartier­ ska läsas gäller det i så fall endast avgränsningen i slutet av bred2h, eftersom sekvensen bred1v-bred1h-smal1 inleder hela in­ skriften.

Speci­fika sekvenser på den mono- och multisekventiella Rökstenen Analysen av vilka vägar som erbjuds från varje delparti bygger på att dessa vägar alltid är tillgängliga, i betydelsen inte redan lästa. Detta är emellertid­ inte alltid fallet om man tittar på specifika läsordningar genom hela inskriften (utifrån antagandet att varje delparti endast läses en gång). I det följande presenteras därför några olika alternativa sekvenser i sin helhet, utifrån vilka de mono- och multisekventiella strukturerna som

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 65 beskrivits ovan sedan diskuteras. Att urskilja specifika sekvenser genom hela inskriften innebär också att hänsyn går att ta till resurserna samma parti (som erbjuder en läsordning där alla element inom ett parti läses i en följd) respektive avvikande skriftsystem (som erbjuder en läsordning där delpartierna med chiffer läses efter dem med enbart normal­användning av kortkvistrunformer). Inledningsvis presenteras sex olika sekvenser med utgångspunkt i de starkast markerade erbjudandena om läsväg som redovisas i tablå 3. Därefter diskuteras fyra sekvenser (varav en är identisk med en av de nyss nämnda sex) som i första hand följer resursen samma parti och i andra hand de starkast markerade erbjudandena om läsväg i tablå 3. En liknande uppställning av sekvenser som följer avvikande skriftsystemgörs emellertid inte, dels eftersom resursens status till skillnad från samma parti är osäker, dels eftersom flera av de redovisade sekvenserna redan följer resursen ifråga. Frågan är huruvida de sekvenser ska premieras där samtliga vägar mellan delpartierna följer ett så starkt markerat erbjudande som möjligt. Ett alternativ är att prioritera en läsordning där mycket starkt markerade erbjudanden om läsvägar förekommer inledningsvis, men svagare avslut­ nings­vis. Det sistnämnda kan kanske i högre utsträckning spegla en faktisk lässituation där läsare väljer de starkast markerade alternativen först för att mot slutet få acceptera ett antal mindre starkt markerade för att kunna läsa samtliga delpartier i kompositionen. Jag har valt att analysera de sekvenser som sammantaget följer starkast markerade erbjudanden om läsväg. Läsvägar från kolumnen längst till vänster (d.v.s. de starkast markerade erbjudandena) följs i första hand (markerade -), och i andra hand alternativ från mittenkolumnen (markerade ––). Endast i vissa av de sekvenser där ett krav är attsamma parti följs måste alternativ från kolumnen längst till höger övervägas (markerade ––––). De sekvenser som presenteras nedan, där varje delparti endast läses en gång, ska inte tolkas som ett försök att beskriva hur faktiska läsare väljer väg genom texten utan som ett sätt att illustrera hur Rökstenens visuella text­struktur fungerar utifrån ett annat perspektiv än i föregående avsnitt. Det går inte att veta om faktiska läsare tog sig an inskriften på detta sätt. Kanske lästes endast vissa delar, eller lästes vissa delar flera gånger. Dessutom varierade det kanske i vilken ordning inskriften lästes beroende på om läsare mötte texten för första gången eller om de återvände för att läsa på nytt. Det ska slutligen poängteras att syftet med att presentera ett antal alternativa sekvenser inte är att argumentera för en av dem som mer

Futhark 11 (2020) 66 • Hanna Åkerström

”riktig” än någon annan. Istället menar jag att samtliga sekvenser kan vara möjliga samtidigt inom den struktur som är Rökstenens text, och det är denna struktur som följande avsnitt syftar till att beskriva.

Nio specifika sekvenser på Rökstenen Följande sex sekvenser rymmer sammantaget de starkast markerade erbju­dandena om läsväg utifrån tablå 3, närmare bestämt detta är samtliga möjliga sekvenser om endast alternativ från kolumnen till vänster (i första hand) och från den i mitten följs. Läsordningarna utgår från de erbjudna läs­vägarna mellan delpartierna, utan hänsyn till vilket parti dessa är en del av (d.v.s. utan att nödvändigtvis följa resursensamma parti). 1 Bred1v-bred1h-smal1––bred2v-smal2-bred2ä-bred2h––bred2X- toppX 2 Bred1v-bred1h-smal1––bred2h––bred2v-smal2-bred2ä-bred2X- toppX 3 Bred1v-bred1h-smal1––toppX-bred2X-bred2h––bred2v-smal2- bred2ä 4 Bred1v-bred1h-smal1––toppX––smal2-bred2ä-bred2X-bred2h–– bred2v 5 Bred1v-bred1h-smal1––bred2X-toppX––smal2-bred2ä-bred2h–– bred2v 6 Bred1v-bred1h-smal1––bred2h––bred2X-toppX––smal2-bred2ä–– bred2v I sekvens 1–3 följs läsvägar från mittenkolumnen i tablå 3 endast vid två till­fällen vardera, i sekvens 4 och 5 vid tre tillfällen och i sekvens 6 vid fyra tillfällen.30 Om resursen samma parti följs framträder delvis andra sekvenser än de sex nyss redovisade. Huruvida partier ska ses som från varandra sepa­ rerade visuella enheter eller ej, så som diskuterades i samband med att resursen samma parti presenterades ovan, påverkar också utfallet. Om läs­start och lässlut i ett parti betraktas som styrda av den punkt läsningen utgår från respektive får sin fortsättning finns lässtart för bred2 i det del­ parti till vilket det finns ett starkt markerat erbjudande om läsväg från ett annat parti, det vill säga bred2X (läsväg från toppX) eller bred2ä (läsväg från smal2). Om bred2ä utgör lässtart i bred2 och om läsvägen mellan de

30 Numreringen av sekvenserna innebär en rangordning i den bemärkelsen att de alternativ där läsvägar från kolumnen längst till vänster i tablå 3 följs oftast, ges lägre nummer. I övrigt ska numreringen inte förstås som att alternativen rankas sinsemellan.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 67

övriga partierna i kompositionen ska följa ett så starkt markerat erbju­ dande som möjligt (enligt tablå 3), ska samtliga övriga partier läsas före bred2 (d.v.s. bred1v-bred1h-smal1-toppX-smal2-bred2ä o.s.v.). Om istället bred2X väljs som lässtart återstår enligt samma princip smal2 att läsa efter bred2. Då bör lässlut för bred2 finnas i bred2v; bara därifrån finns ett starkt markerat erbjudande om läsväg mot smal2. Utifrån dessa förutsättningar fram­träder följande två sekvenser (alternativet där bred2ä utgör lässtart i bred2 är identiskt med sekvens 4 ovan): 7 bred1v-bred1h-smal1––toppX-bred2X-bred2h––––bred2ä–– bred2v-smal2 (4 Bred1v-bred1h-smal1––toppX––smal2-bred2ä-bred2X-bred2h–– bred2v) Om partier istället betraktas som från varandra visuellt separerade en­ heter får det andra konsekvenser för vilka sekvenser som kan urskiljas. Om lässtart i bred2 väljs utan hänsyn till övriga partier finns det starkast marke­rade erbjudandet i bred2v (så som konstaterats ovan i samband­ med diskussionen av hela kompositionens lässtart). Om lässlut ska väljas utifrån samma princip bör möjligen bred2h föredras eftersom detta del­ parti är visuellt avgränsat från både de övriga delpartierna i bred2 och från de andra partierna i kompositionen. Om lässtart i bred2 återfinns i bred2v är detta i högre utsträckning förenligt med sekvenser där toppX och smal2 läses efter bred2, det vill säga om vägen till bred2 istället skulle gå via något av dessa partier (d.v.s. antingen toppX-bred2v eller smal2-bred2v) skulle det mycket starkt markerade erbjudandet om läsväg toppX-bred2X respektive smal2-bred2ä behöva bortses från. Utifrån de nyss nämnda förutsättningarna är följande två sekvenser möjliga: 8 bred1v-bred1h-smal1––bred2v––––bred2ä–bred2h––bred2X– toppX––smal2 9 bred1v-bred1h-smal1––bred2v––––bred2ä–bred2X–bred2h–––– toppX––smal2 Sekvens 7–9 kräver att läsvägar i kolumnen längst till höger följs (en gång i sekvens 7–8 och två gånger i sekvens 9). Det ska påpekas att även om det finns belägg för att partier kan betraktas som visuellt självständiga enheter i det övriga tidigvikingatida materialet (se ovan) motsägs ett sådant antagande för Rökstenens text av de starkt markerade visuella erbjudandena om läsvägar mellan partierna i inskriften, framför allt smal2-bred2ä och toppX-bred2X, men bred2v-smal2 och bred1h-smal1 ska också nämnas.

Futhark 11 (2020) 68 • Hanna Åkerström

Diskussion Vad gäller sekvens 1–6 där de starkast markerade erbjudandena om läsväg från tablå 3 beaktas i första hand sammanfaller detta enbart i sekvens 4 med att även resursen samma parti följs. En läsväg där krysschifferraderna läses efter varandra (visuellt rim) gäller för övriga fem alternativ. Ingen av de sex sekvenserna följer alltså både samma parti och visuellt rim samtidigt. Vad gäller avvikande skriftsystem följs denna resurs endast i sekvens 1, där samt­liga delpartier med en normalanvändning av kortkvistrunformerna läses inledningsvis. Sekvenserna följer alltså olika resurser i olika hög utsträck­ning, och om någon av dem skulle föredras i en faktisk lässituation beror valet på vilka resurser det läggs mest vikt vid. Utifrån beläggen i det övriga tidigvikingatida materialet borde samma parti resultera i ett starkare markerat erbjudande, och avvikande skriftsystem samt visuellt rim i ett svagare. Det är på grund av sekvensen bred2v-smal2-bred2ä som samma parti så ofta frångås (i sekvens 1–3). Att det finns ett så starkt marke­rat erbjudande om en sekvensen bred2v- smal2-bred2ä motiverar emellertid­ kanske att läsare av Rökstenens komposition kan tvingas bortse från resursen samma parti. Dock är det som sagt endast i sekvens 1–3 som bred2v-smal2-bred2ä uppträder, medan endast sekvensen smal2-bred2ä åter­finns i alternativ 4–6. Erbjudandet att läsa dessa tre delpartier i nämnd ordning är alltså inte tvingande i samma utsträckning som exempelvis monosekvensen­ bred1v-bred1h-smal1. I sekvens 7–9 följs (förutom samma parti) visuellt rim i sekvens 7 och 9, i den betydelsen att de två krysschifferraderna läses efter varandra. Avvikande skriftsystemföljs i sekvens 8 och 9. Kravet att följasamma parti inne­bär emellertid att andra starkt markerade erbjudanden om läsväg inte följs. Exempelvis frångås närliggande startpunkt för rad i sekvens 7–9 då bred2ä inte läses efter smal2. Till skillnad från avvikande skriftsystemoch visuellt rim är emellertid både samma parti och närliggande startpunkt för rad välbelagda i det övriga tidigvikingatida materialet. Det är därför svårt att avgöra vilken av de två sistnämnda resurserna som resulterar i det starkast markerade erbjudandet om läsväg. Ett intressant förhållande vad gäller den laterala struktur som tycks finnas mellan å ena sidan bred1v-bred1h-smal1 och å andra sidan bred2h, bred2X, toppX samt bred2v-smal2-bred2ä är att denna tycks bekräftas i sekvens 1–6. I var och en av sekvensen 1–3 (där läsväg från mittenkolumnen i tablå 3 bara följs vid två tillfällen i varje sekvens) startar läsningen efter bred1v-bred1h-smal1 i olika delpartier. Sekvenserna tycks alltså bekräfta att upplägget efter smal1 kan liknas vid en lateral struktur i det avseendet att de fortsatta läsordningarna är ungefär likvärdiga oavsett hur man

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 69 väljer att gå vidare efter smal1, det vill säga i vilket delparti läsningen än tar vid är resultatet en sekvens som följer ungefär lika starkt markerade erbjudanden. Undantaget är om läsningen återupptas i bred2X (sekvens 5); här krävs att läsväg i mittenkolumnen i tablå 3 följs vid tre tillfällen om samtliga delpartier ska läsas en gång. Tittar man istället enbart på sekvenserna 7–9 (och 4) där samma parti följs kan förhållandet mellan bred1v-bred1h-smal1 och den övriga kompositionen inte beskrivas som lateral i samma utsträckning. Läsvägen efter bred1v-bred1h-smal1 går i sekvens 4 och 7 mot toppX och i sekvens 8 och 9 mot bred2v. Läsvägar från bred2h, i vars avslutning en avgränsning uttrycks mot övriga delpartier, fortsätter i sekvens 1–6 fyra gånger mot bred2v (i sekvens 2–5) och två gånger bred2X (i sekvens 1 och 6). Ska de starkast marke­ rade erbjudandena om läsväg följas genom hela ristningen verkar detta gynna en fortsättning i ett specifikt delparti, det vill säga i bred2v. Kanske kan strukturen därmed inte beskrivas som lika utpräglat lateral som den mellan bred1v-bred1h-smal1 och den övriga inskriften. Tittar man på sekvenserna 7–9 är istället situationen den omvända. Här fortsätter läs­ ningen i tre olika delpartier, bred2ä (7), bred2X (8) och toppX (9). Nätverksstrukturen som utmärker läsvägen från bred2ä och den mellan bred2h, bred2X och toppX innebär att dessa delpartier kan dyka upp på olika ställen i sekvenserna ovan. En iakttagelse är att krysschifferraderna nästan alltid läses efter varandra (enligt visuellt rim), närmare bestämt i sekvens 1–3 och 5–8, samt att bred2X oftast föregår toppX (i sekvens 1, 2, 5, 6 och 8) men att det omvända också finns exempel på (sekvens 3 och 7). Sekvenserna bekräftar alltså att dessa två delpartier, som påpekats ovan, inte kan tolkas som en monosekvens, även om ordningen bred2X-toppX är vanligare, utan snarare att det i enlighet med en nätverksstruktur finns flera vägar in i sekvensen. Var man än börjar rymmer strukturen emeller­ tid ett starkt markerat erbjudande om läsväg vidare till nästa rad med kryss­chiffer. I sekvens 1–9 finns bred2h aldrig sist i ordningen, varför den avgränsning som uttrycks i delpartiets avslutning mot den övriga ristningen utifrån dessa sekvenser inte kan tolkas som hela kompositionens avslutning. I sekvens 1–6 finns lässlut istället tre gånger i bred2v, två gånger i toppX och en gång i bred2ä. I sekvens 7–9 finns lässlut för hela inskriften alltid i smal2. I samband med diskussionen ovan av erbjudna läsvägar från smal2 nämndes att man möjligen kan tolka detta delparti som en nyckel till det positions­ ­chiffer som också används i bred2X, toppX och i slutet av rad 3 i bred2h, vilket skulle kunna innebära att smal2 borde läsas före dessa

Futhark 11 (2020) 70 • Hanna Åkerström tre delpartier. Att smal2 ska förstås på detta sätt motsägs av att delpartiet sällan ges en sådan funktion i de uppställda sekvenserna. Bara i sekvens 1 före­gås bred2X, toppX och bred2h av smal2. Avslutningsvis följer så som framgått av diskussionen ovan de olika sekvenserna olika visuella resurser i varierande utsträckning. Även om vissa sekvenser följer fler resurser än andra är ingen av dem i enlig­het med alla de visuella resurser som beaktas i studien. I synnerhet är det proble­matiskt att avgöra hur mycket hänsyn som ska tas till resursen samma parti. Att partier kan tolkas som en enhet som läses klart utan avbrott gäller som nämnts i princip i samtliga tidigvikingatida flerparti- inskrifter vars läsordning kan bestämmas på språklig grund (utifrån de kriterier som formuleras i Åkerström 2020). Samtidigt innebär Rök­ stenens komplicerade komposition att inte alla partier kan läsas klart utan att andra visuella resurser (framför allt närliggande startpunkt för rad), likaledes belagda i det övriga tidigvikingatida materialet, inte går att följa. Frågan är om svårigheten att bedöma vilken resurs som resulterar i det starkast markerade erbjudandet om läsväg kan tolkas som ett uttryck för någon form av multisekventialitet, där flera läsvägar som antingen följer eller inte följer samma parti respektive närliggande startpunkt för rad är möjliga samtidigt inom samma text. En annan förklaring är att tolkningssvårigheterna beror på bristande insikt i hur visuella resurser kopplade till läsordning fungerade i den tidigvikingatida skriftkulturen. En skillnad bör därmed göras mellan de multisekventiella strukturer som är ett resultat av resurser som tycks peka åt olika håll och där det finns en (eventuell) osäkerhet kring hur de kan tolkas (kanske resulterar i själva verket en av resurserna i ett starkare markerat erbjudande om läsordning och bör ges företräde framför de andra) och de där en relativ säker tolkningen av de förekommande visuella resurserna visar att strukturen kan förstås som multisekventiell (i synnerhet nätverket så som detta illustreras i fig. 11 samt den laterala struktur som uppträder mellan bred1h-bred1h-smal1 och de resterande delpartierna).

Sekvens 1–9 i tidigare forskning Det kan vara intressant att se i vilken mån sekvenserna 1–9 har föreslagits tidigare, varför detta kort ska diskuteras utifrån Lönnqvists (1999b, 121 f.) samman­ställning av olika läsordningsförslag. Lönnqvists egen läsordning kommer nära sekvens 1. De är identiska sånär som på ordningen mellan de avslutande krysschiffren; sekvens 1 har ordningen bred2X-toppX medan Lönnqvist har den omvända. Vidare är sekvens 4 mycket lik den läs­ord­ning som föreslås av Hedlund (1935, 270). I sekvens 4 (och i samtliga

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 71

övriga sekvenser) räknar jag med att runföljden ftiʀfra läses efter den näst sista raden i bred2v, medan Hedlund placerar runföljden ifråga sist i del­partiet. I övrigt är sekvens 3 till viss del lik den ordning som föreslås av von Friesen (1920, 12) med flera. Båda fortsätter i toppX-bred2X efter det inledande bred1v-bred1h-smal1, men efter bred2X skiljer sig ordningarna åt. Slutligen redovisar Lönnqvist (1999b, 121 f.) inget förslag som räknar med att bred2h eller bred2X läses efter smal1 (d.v.s. så som i sekvens 2 och 6 respektive 5). Vad gäller sekvens 7 kommer kanske den läsordning som förespråkas av von Friesen (1920, 12) med flera närmast. Han läser toppX-bred2X efter det inledande bred1v-bred1h-smal1. Dock fortsätter han i bred2ä istället för bred2h och läser runföljden ftiʀfra direkt efter bred2h, inte i slutet av rad 8 i bred2v. Von Friesens läsordning avslutas dock även den med sekvensen bred2v-smal2. Sekvens 8 liknar de läsordningar som förespråkas av Jacobsen (1961, 42 f.) respektive Nielsen (1969, 60–65) med undantag av att den avslutande sekvensen toppX-smal2 läses i omvänd ordning av Jacobsen och att bred2X-toppX läses i omvänd ordning av Nielsen. Vad gäller sekvens 9 liknar även den mest Nielsens förslag. Han läser dock bred2X före smal2, inte mellan bred2ä och bred2h som i sekvens 9. Förvånansvärt få av de tidigare föreslagna läsordningarna motsvarar alltså de sekvenser ovan som följer det jag menar är de starkast markerade visuella erbjudandena om läsordning. Så som framgår i Lönnqvists samman­ställning kan det bero på att läsvägen mot bred2v efter den inledande bred1v-bred1h-smal1 har dominerat bland de tidigare förslagen, en ordning som bara finns i sekvens 1, 7 och 8 ovan.

Sammanfattning och diskussion Inledningsvis sammanfattas studiens resultat. Därefter förs ett resonemang kring möjliga samband mellan Rökstenens textstruktur, skriftpraktiker och typ av textmedium. Sedan diskuteras tänkbara invändningar mot under­sök­ningens resultat. Slutligen föreslås möjligheter till fortsatt forskning. Uppsatsens övergripande syfte är att pröva om och i så fall på vilket sätt Rökstenens visuella textstruktur kan beskrivas mer tillfredställande som helt eller delvis multisekventiell. Analysen visar att strukturen är mono­sekventiell vad gäller ordningen mellan raderna inom delpartierna och ibland även mellan delpartier inom kompositionen. Några multi­ sekventiella strukturer mellan delpartier finns, i första hand laterala men också något som liknar en nätverksstruktur.

Futhark 11 (2020) 72 • Hanna Åkerström

Först ska en sammanfattande beskrivning av Rökstenens textstruktur ges med avseende på förekomst av mono- respektive multisekventialitet. Kompo­sitionen inleds med den monosekventiella bred1v-bred1h-smal1. Genom visuell avgränsning till övriga delpartier infinner sig efter smal1 någon typ av lässlut, och sekvensen bred1v-bred1h-smal1 står troligen i ett lateralt förhållande till fortsättningen i den meningen att lässtart kan väljas i vilken som helst av de återstående delarna av inskriften som urskilts som monosekvenser, det vill säga delpartierna bred2h, bred2X, toppX eller sekvensen bred2v-smal2-bred2ä. En tolkning av strukturen som lateral bekräftas av de specifika sekvenser som kan urskiljas om endast de starkast markerade erbjudanden om läsväg från varje delparti följs i första hand (var läsningen än tar vid efter smal1 resulterar det i läs­vägar genom resten av inskriften som sammantaget följer ungefär lika starkt markerade erbjudanden), men motsägs om även resursen samma parti ska följas (i dessa sekvenser fortsätter läsvägen efter smal1 i toppX eller bred2v). Så som framgått kan sekvensen bred2v-smal2-bred2ä alltså troligen urskiljas som en monosekvens. Eftersom lässtart inom bred2 i högre grad erbjuds i bred2v än i de andra delpartierna kan detta kanske liknas vid en kapitelinledning, det vill säga i monosekvensen bred2v-smal2- bred2ä utgör bred2v en ny inledning snarare än en direkt fortsättning på något annat. Det ska dock nämnas att det möjligen i första hand bara är smal2-bred2ä som kan förstås som en monosekvens. Hela sekvensen bred2v-smal2-bred2ä är heller inte möjlig om resursen samma parti följs, vilket däremot smal2-bred2ä är. Vidare utmärker sig även bred2h genom att dess avslut är visuellt avgränsat från övriga delpartier. Här återfinns alltså möjligen också drag av en lateral struktur, dock inte lika tydligt som efter smal1. En alternativ tolkning av avgränsningen efter bred2h är att delpartiet ifråga utgör hela kompositionens avslutning. De specifika sekvenser som urskiljs genom hela inskriften motsäger dock detta eftersom­ bred2h där aldrig avslutar läsningen. Förutom laterala strukturer återfinns­ även sannolikt en nätverksstruktur som involverar delpartierna bred2ä, bred2h, bred2X och toppX. Av dessa är bred2X särskilt kopplat till toppX eftersom den ena i allmänhet följer på den andra, oftare med ord­ningen bred2X-toppX än tvärtom. Avslutningsvis ska nämnas att omsamma parti följs i bred2 skiljer sig erbjudandet om lässtart i partiet åt beroende på om denna i första hand styrs av närhet till slutpunkten i det nyss lästa partiet eller om partier tvärtom betraktas som från varandra visuellt separerade enheter. Den förstnämnda varianten är förenlig med monosekvensen­ smal2-bred2ä, om bred2ä utgör start-delparti i bred2, medan lässtart enligt den sistnämnda varianten i första hand erbjuds i bred2v.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 73

Beskrivningen av textstrukturen motsäger i vissa avseenden sig själv, i den betydelsen att den rymmer olika alternativa strukturer som uppfyller vissa resurser men bryter mot andra. Mest påtagligt är hur olika strukturen kan beskrivas beroende på om resursen samma parti (samtliga rader inom ett parti ska läsas innan läsningen går vidare till nästa parti) följs eller inte, men även bland de olika specifika sekvenserna mellan delpartierna upp­fylls ibland vissa resurser men inte andra. I den mån det är möjligt förs ett resonemang kring vilka strukturer det tycks finnas starkast markerat erbjudande om. Samtidigt är det tydligt att vissa resurser helt enkelt pekar åt olika håll i Rökstenens text. En möjlig förklaring är att resurserna har tolkats felaktigt men man kan också förstå de olika alternativa läsord­ ­ ningarna som att dessa samexisterar i texten, det vill säga att de olika struktu­rerna är möjliga samtidigt, även om faktiska läsare vid ett visst tillfälle bara antar ett av dem. Jag vill dock göra skillnad mellan de multi­ sekventiella strukturer där det finns en osäkerhet i hur resurser som pekar åt olika håll kan tolkas (är resurserna likvärdiga vad gäller hur starkt markerat erbjudandet om läsväg de resulterar i, eller borde en av dem ges före­träde?) och sådana där (i princip) alla resurser som förekommer tycks bekräfta att en viss multisekventiell struktur föreligger. I det följande ska eventuella samband mellan Rökstenens textstruktur, sociala skriftpraktiker och textmedium diskuteras. Eftersom de strukturer som inkluderas i Gunders (2001) modell passar olika syften associeras de ofta mer eller mindre med vissa sociala praktiker. Det finns även ett samband mellan valt framställningsmedium och textstruktur. Dessa kopp­lingar skulle kunna säga något om periodens skriftkultur. Olika syften med de ristade meddelandena motiverade kanske olika strukturer. Före­liggande studie är emellertid i första hand en fallstudie av Rökstenen varför det inte går att göra generaliseringar om den tidigvikingatida skrift­ kulturen. Att fler typer av strukturer än den monosekventiella troligen kan ses i Rökstenens komposition öppnar dock för att utforska liknande före­teelser i det resterande tidigvikingatida runmaterialet. Något kan ändå sägas utifrån förhållandet i Rökstenens text. Vad gäller kopplingen mellan strukturerna ifråga och den sociala praktik texten producerats inom gör det språkliga innehållet klart att texten är en minnes­handling men det är osäkert vilka behov inom denna praktik som de specifika strukturerna svarar mot. Det försvåras också av tolknings­ läget för inskriften; många mer eller mindre motstridiga förslag finns och här är inte tillfället att reda ut dessa. Tolkningsförslagen har emellertid det gemensamt att delpartierna i allmänhet har tolkats som avslutade satser (utom bred1h-smal1) och mer eller mindre som självständiga medde­ ­

Futhark 11 (2020) 74 • Hanna Åkerström landen. Just hur starkt sambandet antagits vara mellan de olika utsagorna har dock varierat kraftigt. Exempelvis antar Wessén (1958, 59) ofta ett mycket svagt samband, då han tänker sig att de refererar olika delar av en ätte­dikt, medan exempelvis Lönnroth (1977, 56 f.) argumenterar för ett starkt samband mellan vissa delpartier då hans tolkning bygger på att några rymmer svaret på gåtor som ställts i andra. Något kan kanske ändå sägas om de olika strukturernas möjliga funktioner. En monosekvens presenterar innehållet i en viss ordning. Endast vid ett tillfälle kan ett direkt samband i det språkliga meddelandet konstateras mellan två del­ partier, bred1h-smal1, eftersom de utgör första och andra delen i en vers i fornyrðislag. Dessa två ingår också i en monosekvens som erbjuds visuellt. Frågan är om även det föregående delpartiet i sekvensen, bred1v, ska antas ha direkt samröre med innehållet i bred1h-smal1, och om det som sägs i smal2 får en direkt fortsättning i det som sägs i bred2ä, i enlighet med den antagna monosekvensen smal2-bred2ä. Vad gäller de möjliga laterala strukturerna i Rökstenens text innebär dessa i första hand att olika delar i inskriften avgränsas från varandra, inte att kompositionens lässtart återfinns i valfri del. En språklig avgränsning som skulle kunna knytas till en som signaleras visuellt återfinns i formu­ leringarna ’Det säger jag som det andra’ i bred1v och ’Det säger jag som det tolfte’ respektive ’Det säger jag som det trettonde’ i bred2v (enligt över­sättning i Wessén 1958, 25). Kanske är den visuella avgränsningen mellan sekvensen bred1v-bred1h-smal1 och den resterande inskriften en visuell förstärkning av ett avstånd i det språkliga meddelandet där utsaga tre till elva har hoppats över helt eller delvis (men utan numrering). Funktionen hos nätverket är mer oklart. Strukturen möjliggör att presentera element som om de hör ihop samtidigt som en bestämd ord­ nings­följd mellan dem inte är nödvändig. Särskilt tydligt är detta för de del­partier som rymmer krysschiffren, bred2X och toppX. De läses nästan alltid i samband med varandra enligt de sekvenser som presenterades ovan, dock utan att ordningen mellan dem alltid är densamma. Avslutningsvis är kanske en väg vidare i arbetet med tolkningen av Rök­stenens runtext att fundera över om den visuella strukturen kan vara en hjälp för förståelsen av det språkliga innehållet. Enligt Kress (2010, 54 f., 10) resonemang om motiverat tecken (”motivated sign”) har den visuella strukturen utformats på ett visst sätt av en anledning; det ligger nära till hands att anta att motivet bakom utformningen är att förstärka de språk­ liga sammanhangen, men på grund av tolkningssvårigheterna går det inte att säga säkert. Även andra skäl kan komma ifråga. En hypotes är, som antytts ovan, att innehållet i monosekvenserna bred1v-bred1h-smal1 och

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 75 bred2v-smal2-bred2ä är knutet till varandra i högre grad än till den övriga inskriften och kanske måste läsas i en viss ordning för att bli begripligt. Möjligen kan det som påbörjas i bred1v respektive bred2v antas vara något innehållsligt nytt, medan det som ristats i smal1 respektive bred2h är avslutningar. Val av mediet rest sten motiveras av textens karaktär av minneshandling, och Rökstenens rent fysiska förutsättningar är också ett motiv till den visuella textstrukturen; jämfört med många andra runristade objekt från tidig vikingatid är ytan på en rest sten stor. Detta gäller i synnerhet Rök­stenen där också den tillgängliga ytan utnyttjats för ristning i hög utsträck­ning. I jämförelse med modernare skriftmedier är dock antalet visuella länkar som går att åskådliggöra mellan element på en rest sten begränsat. Möjligen är resta stenar därför lättare att förena med strukturer som inte kräver ett större antal visuella samband (länkar) mellan de ingående elementen, det vill säga, precis som i Rökstenens text, i första hand monosekventiella eller laterala textstrukturer, inte axiala eller nätverksstrukturer. En nätverksstruktur kan visserligen ses på Rök­ stenen, men den inbegriper bara ett fåtal element. Ett alternativ för att på ett tredimensionellt objekt skapa ett större antal länkar mellan element är att ta hjälp av någon form av hänvisningssystem, likt fotnoter. Att något liknande förekommer i runmaterialet har jag dock inte sett tecken på, även om några uttolkare av Rökstenens text har velat se vissa chiffer­ tecken som just en hänvisning till andra element (t.ex. Bugge 1910, 133– 135; Brate i SRI, 2: 248; Pipping 1932, 94; Kyhlberg 2010, 184 f.) och något liknande övervägs i analysen ovan i och med resursen visuellt rim. Möjliga invändningar mot studiens resultat finns, kanske i synnerhet att analysen i alltför hög utsträckning utgår från den visuellt erbjudna läs­ord­ningen. De olika typerna av semiotiska resurser som uttrycker betydelser i runtext fungerar emellertid inte isolerade från varandra (jfr t.ex. diskussion i Kress 2010, 54 f., 59) och det kan därför vara problematiskt att skilja ut endast en typ för analys. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att det är först i ett samspel mellan den visuella strukturen och det språk­liga innehållet som en monosekventiell läsordning framträder. Så är ibland fallet i andra tidigvikingatida inskrifter, där det finns ett visuellt erbjudande om alternativa läsordningar men där det språkliga erbjudandet indikerar en enda monosekventiell ordning (så exempelvis på DR 2 Haddeby 2 och kanske också på DR 30 Bække 2 samt DR 250 Høje Tåstrup). I dagsläget finns emellertid inte en övertygande hel­hets­ tolkning av Rökstenens inskrift som kräver att delpartierna läses i en viss ordning för att vara begripliga. Men detta skulle kunna bero på att dess

Futhark 11 (2020) 76 • Hanna Åkerström språkliga innehåll inte är riktigt tolkat än, eller att innebörden ännu inte fullt ut förståtts. Om det går att identifiera ett språkligt erbjudande som ger en monosekventiell struktur skulle det visuella erbjudandet om multi­ sekventiella läsordningar antagligen väga mindre, inte i det avseendet att den visuella analysen i föreliggande studie skulle vara mindre riktig, men i faktiska lässituationer skulle läsare förmodligen välja den väg genom inskriften som ger ett begripligt språkligt budskap, även om det strider mot den visuella strukturen. Man kan jämföra med inskriften på Oklunda­ hällen (Ög N288) där det utifrån radordning finns ett starkare markerat visuellt erbjudande om läsväg från vänster mot höger mellan de fyra raderna placerade i samma riktning (om de betraktas vertikalt) men där det språkliga erbjudandet indikerar att lässtart tvärtom finns i den högra raden. Här får man anta att faktiska läsare kanske prövar att börja läs­ ningen i den vänstra raden, men på grund av den svårtydda runföljden omvärderar valet. Även Bianchi (2015, 126) i sin fallstudie av ett antal sen­vikinga­tida flersidiga stenar uppmärksammar sex fall (av 39) där den visuella och språkliga strukturen inte korrelerar. Ett exempel är Sö 318 Sund där inskriften på den inledande bredsidan avslutas medhan + hann ’han’ vilket utgör starten på en ny sats vars fortsättning är placerad på smal­sidan. Samtidigt som undantag alltså finns vill jag ändå framhålla att i de fall detta går att avgöra finns ofta en samstämmighet mellan den språk­liga och visuella strukturen i det tidigvikingatida materialet. Man kan kort nämna avbrutna bustrofedonordningar som visuellt avgränsar en ristarformel­ (DR 190 Helnæs och DR 192 Flemløse 1) eller en Tor-vige- formel (DR 209 Glavendrup), samt sidgränser som åtskiljer satser från varandra (så exempelvis på DR 110 Virring, DR 209, DR 230 Tryggevælde och Sm 144 Gursten). Det finns också många exempel på inskrifter med ett mono­sekventiellt visuellt erbjudande om läsordning som återspeglas av ett språkligt monosekventiellt erbjudande (t.ex. DR 26 Læborg, DR 29 Bække 1, DR 40 Randbøl, DR 41 Jelling 1, DR 202 Rønninge, DR 248 Snolde­lev, DR 356 Sölvesborg och U 4 Björkö). Bianchi (2015, 122) visar på samma fenomen i de flersidiga inskrifter han undersöker (i 24 av 39 fall avgränsas satser i och med byte av sida). För att återgå till Rökstenens ristning menar jag därmed att det är troligt att den visuella komposi­tionen åter­speglar den språkliga strukturen, kanske inte i alla avseenden eller precis så som den beskrivits ovan, men i stora drag. I den av allt att döma mycket noggrant planerade kompositionen kan det faktum att vissa del­ partier är visuellt knutna till ett eller flera andra delpartier medan vissa ut­märks av ett avstånd till övriga delar av ristningen knappast vara en slump. På grund av hur textkompositioner i det övriga tidigvikingatida

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 77 mate­rialet ofta fungerar tror jag alltså att det är sannolikt att detta rad­ upplägg har att göra med i vilken grad det språkliga innehållet i de olika del­partierna är sammankopplat. Om man trots det väljer att beskriva Rök­ stenens text som en monosekvens skulle alltså det visuella erbjudandet om läsordning behöva bortses från. I ett material som runtexterna där visuali­teten är påtagligt meningsbärande bör skälen vara starka för att det ska vara motiverat att inte ta hänsyn till de betydelser som uttrycks på detta sätt. Om ett språkligt erbjudande om läsordning ska ligga till grund för en hypotetisk monosekvens bör det därför vara av sådan art att det tvingar delpartierna till en viss ordning för att det överhuvudtaget ska bli begripligt. Utifrån de tolkningsförslag som hittills lagts fram är det osanno­likt att en sådan entydig språkligt given ordning står att finna i Rök­stenens inskrift och en monosekventiell läsordning i strid med textens visuella komposition är därmed mindre trolig. Vad gäller analysens specifika resultat finns möjliga felkällor. De strukturer som beskrivits ovan är urskilda utifrån vissa specifika pre­ misser, i synnerhet de som formuleras i Åkerström 2020, vilka i sig inte nöd­vändigt­vis är fullständiga i alla avseenden. Det finns också en risk att de visuella uttrycken på Rökstenen har övertolkats, det vill säga kanske har de i för hög utsträckning kopplats till läs­ordnings­funktioner. Dess­ utom har det i bedömningen av de olika alternativa läsvägarna från varje delparti, som resulterar i uppställningen i tablå 3, varit svårt att ta hänsyn till alla faktorer. Detta är problematiskt eftersom graderingen av de alternativa läsvägarna i tablå 3 får stora konsekvenser för hur strukturen beskrivs och för vilka specifika sekvenser jag bedömer att det finns starkast markerade erbjudanden om. Oavsett om resultatet behövs modi­fieras på detaljnivå menar jag ändå att det fångar karaktären hos Rök­stenens textstruktur. Avslutningsvis är förhoppningen att uppsatsens resultat ska vara till nytta vid fortsatta studier av Rökstenens ristning, både vad gäller läsord­ ­ ningen och den språkliga tolkningen. Här har inte funnits utrymme att mer än mycket översiktligt resonera kring hur det språkliga innehållet kan förstås i ljuset av den visuella textstrukturen. Som nämnts ovan skulle detta kunna utforskas vidare. Analysen visar också på ett mer allmänt plan att multisekventiella strukturer har en plats vid sidan om mono­sekventiella då runtexters läsordning ska beskrivas. Som nämnts i upp­satsens inledning tycks det variera i vilken utsträckning det språkliga och visuella erbjudandet om läsordning resulterar i en monosekventiell ordning i det tidigvikingatida runmaterialet, och de ristningar där en mono­sekvens helt eller delvis saknas kan vara potentiella kandidater

Futhark 11 (2020) 78 • Hanna Åkerström för att överväga en multisekventiell struktur. Det ska dock poängteras att bara för att vissa runtexter till viss del uppvisar en multisekventiell ordning innebär det knappast att alla gör det. Det finns många tydliga exempel på helt monosekventiella strukturer bland de tidigvikingatida run­inskrifterna. Genom att överväga multisekventiella strukturer har det emellertid­ varit möjligt att säga något nytt om Rökstenens läsordning, och i förlängningen kan resultatet ge nya perspektiv på textsyn och text­ användning under tidig vikingatid.31

Förkortningar och bibliografi Aarseth, Espen. 1997. Cybertext: Perspectives on Ergodic Literature. Baltimore. Arwill-Nordbladh, Elisabeth. 2007. “Memory and Material Culture – the Rune- stone at Rök.” I Cultural Interaction Between East and West: Archaeology, Arte­ facts and Human Contacts in Northern Europe, red. Ulf Fransson, Marie Svedin, Sophie Bergerbrant och Fedir Androshchuk, 56–60. Stockholm Studies in Archaeology, 44. Stockholm. Barthes, Roland. 1974. S/Z. Översatt Richard Miller. London, 1974; franskt original 1970. Bernstein, Mark. 1998. ”Patterns of Hypertext.” I Hypertext ’98: Proceedings of the Ninth ACM Conference on Hypertext and Hypermedia: Links, Objects, Time and Space ‒ Structure in Hypermedia Systems, Pittsburgh, June 20–24, 1998, red. Kaj Grøn­bæk, Elli Mylonas och Frank M. Shipman, 21–29. New York. Bianchi, Marco. 2010. Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Söder­manland. Runrön, 20. Uppsala. ― . 2015. “Vielseitige Runentexte: Multilinearität in Runensteininschriften.” Futhark 5 (2014): 115–135. Björkvall, Anders. 2009. Den visuella texten: Multimodal analys i praktiken. Ord och Stil, Språkvårdssamfundets skrifter, 40. Stockholm. Bugge, Sophus. 1910. Der Runenstein von Rök in Östergötland, Schweden, red. Magnus Olsen. Stockholm. Danmarks Runeindskrifter. Av Lis Jacobsen och Erik Moltke. 3 vol.: Text; Atlas; Registre. København, 1941–1942. DR + nr = inskrift publicerad iDanmarks Runeindskrifter. DR AUD[årtal] = inskrift publicerad i Arkæologiske Udgravninger i Danmark (København, 1988 ff.). DR EM85[sidnummer] = inskrift publicerad i Erik Moltke,Runes and Their Origin, and Elswhere (Copenhagen, 1985).

31 Jag vill tacka de två anonyma fackgranskarna samt opponent och betygsnämnd vid min disputation för rele­vanta kommentarer.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 79

DR MLUHM1983–84[sidnummer] = inskrift publicerad i Lars Larsson och Evert Salberger, ”A Rune-Inscribed Detail of a Comb from L:a Köpinge, ”, Med­ delanden från Lunds universitets historiska museum 1983–1984 (1984): 128–137. DR NOR[årtal] = inskrift publicerad i Nytt om runer 1‒19 (Oslo, 1986‒2004 [publ. 2006]). Düwel, Klaus. 1976. ”Begriffsrunen.” I Reallexikon der Germanischen Alter­tums­ kunde, grundad av Johannes Hoops, red. Heinrich Beck et al., 2: 150–153. 2. utg. Berlin. Eco, Umberto. 1981. The Role of the Reader: Explorations in the Semiotics of Texts. London. Engebretsen, Martin. 2000. ”Hypertext: En kritisk introduksjon.” Norsk Lingvistisk Tid­skrift 18.1: 77–107. Fridell, Staffan, och Veturliði Óskarsson. 2011. ”Till tolkningen av Oklunda-in­ skriften.”Saga och sed 2011: 137–150. Friesen, Otto von. 1920. Rökstenen: Runstenen vid Röks kyrka, Lysings härad, Öster­götland: Läst och tydd. Stockholm. G + nr = inskrift publicerad i Gotlands runinskrifter, d.v.s. SRI, 11–12. Nummer över G 222 återfinns i Helmer Gustavson och Thorgunn Snædal, manus till Gotlands runinskrifter, del 3. https://www.raa.se/kulturarv/runor-och- runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/gotlands-runinskrifter-3/ Grünbaum, Catharina. 2004. ”Medeltida webbsidor.” Dagens Nyheter 28 maj 2004. Grønvik, Ottar. 2003.Der Rökstein: Über die religiöse Bestimmung und das welt­liche Schicksal eines Helden aus der frühen Wikingerzeit. Osloer Beiträge zur Germa­ nistik, 33. Frankfurt am Main. Gunder, Anna. 2001. “Forming the Text, Performing the Work: Aspects of Media, Navi­gation, and Linking.” Human IT 5.2–3: 81–206. ― . 2004. Hyperworks: On Digital Literature and Computer Games. Avdelningen för litteratursociologi, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala univer­ ­ sitet, Skrifter, 48. Uppsala. Gustavson, Helmer. 2003. ”Rök.” I Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, grundad av Johannes Hoops, red. Heinrich Beck et al., 25: 62–72. 2. utg. Berlin. Harris, Joseph C. 2006. ”Myth and Meaning in the Rök Inscription.” Viking and Medieval Scandinavia 2: 45–109. ― . 2009. ”The Rök Stone through Anglo-Saxon Eyes.” IThe Anglo-Saxons and the North: Essays Reflecting the Theme of the 10th Meeting of the International Society of Anglo-Saxonists in Helsinki, August 2001, red. Matti Kilpiö, Leena Kahlas-Tarkka, Jane Roberts och Olga Timofeeva, 11–46. Tempe, AZ. Hedlund, Gillis. 1935. ”Läsordningen på Rökstenen.” Fornvännen 30: 265–272. Holmberg, Per. 2016. ”Svaren på Rökstenens gåtor: En socialsemiotisk analys av menings­skapande och rumslighet.” Futhark 6 (2015): 65–106. Holmberg, Per, Bo Gräslund, Olof Sundqvist, och Henrik Williams. 2020. ”The Rök Runestone and the End of the World.” Futhark 9‒10 (2018‒2019): 7–38. Jacobsen, Lis. 1961. ”Rökstudier.” Arkiv för nordisk filologi 76: 1–50.

Futhark 11 (2020) 80 • Hanna Åkerström

Karlsson, Anna-Malin. 2002. Skriftbruk i förändring: En semiotisk studie av den person­liga hemsidan. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm Studies in Scandi­navian Philology, n.s., 25. Stockholm. Kress, Gunther. 2005. “Gains and Losses: New Forms of Texts, Knowledge, and Learn­ing.” Computers and Composition 22.1: 5–22. ― . 2010. Multimodality: A Social Semiotic Approach to Contemporary Com­muni­ cation. London. Kress, Gunther, och Theo van Leeuwen. 2006.Reading Images: The Grammar of Visual Design. 2. utg. London. Kyhlberg, Ola. 2010. ”The Great Masterpiece: The Rök Stone and its Maker.”Cur­ rent Swedish Archaeology 18: 177–201. Källström, Magnus. 2013. “Vikingatida och medeltida skrifttraditioner: Några iakt­tagelser med utgångspunkt i det svenska runmaterialet.” Futhark 4: 101– 128. ― . 2016. ”De mystiska tecknen på baksidan av runstenen i Färlöv.” Riks­ antikvarie­ämbetet, K-blogg. Publicerat den 30 maj 2016. http://www.k-blogg. se/2016/05/30/de-mystiska-tecknen-pa-baksidan-av-runstenen-farlov/ Landow, George P. 1997. Hypertext 2.0: Hypertext: The Convergence of Contemporary Critical Theory and Technology. Baltimore. ― . 2006. Hypertext 3.0: Critical Theory and New Media in an Era of Globalization. Baltimore. Leeuwen, Theo van. 2005.Introducing Social Semiotics. London. Lindquist, Ivar. 1940. Religiösa runtexter II: Sparlösa-stenen. Vetenskaps-Societeten i Lund, Skrifter, 24. Lund. Lindqvist, Sune. 1967. “Varins maning på Rökstenen.” Arkiv för nordisk filologi 82: 197–242. Lönnqvist, Olov. 1999a. ”Ett 60-tal läsningar av Rökstenen: Ordalydelsen jämförd text­­avsnitt för textavsnitt.” 2. utg. ― . 1999b. ”Vilken väg valde Varin? Läsvägar på Rökstenen.” Saga och sed 1999: 117–136. Lönnqvist, Olov, och Gun Widmark. 1997. ”Den fredlöse och Oklundaristningens band.” Saga och sed 1997: 145–159. Lönnroth, Lars. 1977. “The Riddles of the Rök-stone: A Structural Approach.” Arkiv för nordisk filologi 92: 1–57. Montelius, Oskar. 1877. Sveriges historia: Från äldsta tid till våra dagar, vol. I. Stock­holm. N + nr = inskrift publicerad iNIyR. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/ Nielsen, Niels Åge. 1969. Runerne på Rökstenen. Odense University Studies in Scandi­navian Languages, 2. Odense. NIyR = Norges innskrifter med de yngre runer. Av Magnus Olsen et al. 6 vol. hittills. Oslo, 1941 ff. Nord, Andreas. 2008. Trädgårdsboken som text 1643–2005. Acta Universitatis Stock­ holmiensis, Stockholm Studies in Scandinavian Philology, n.s., 47. Stockholm.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 81

Olsen, Magnus. 1921. ”Til Rök-indskriften.”Arkiv för nordisk filologi37: 201–232. Ousbäck, Fredrik. 2007. ”Rökstenens och futharkens platonska kosmologi: Spåren av antikens idégods hos järnålderns skandinaviska krigarelit.” C-uppsats, Insti­ tu­tionen för studier av samhällsutveckling och kultur, Linköpings universitet. Pereswetoff-Morath, Sofia. 2019.Viking -Age Runic Plates: Readings and Inter­ pretations. Runrön, 21. Uppsala. Petersson, Conny L. A. 1991. Rökstenen – Varins besvärjelse. Borensberg. Pipping, Hugo. 1932. ”Rökstensinskriften en rättsurkund.”Studier i nordisk filologi 22: 1–138. Ralph, Bo. 2007a. ”Gåtan som lösning: Ett bidrag till förståelsen av Rökstenens run­inskrift.”Maal og minne 2007: 133–157. ― . 2007b. ”Rökstenen och språkhistorien.” I Nya perspektiv inom nordisk språk­historia: Föredrag hållna vid ett symposium i Uppsala 20–22 januari 2006, red. Lennart Elmevik, 121–143. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 97. Uppsala. RU Melnikova2001[sidnummer] = inskrift från Ryssland publicerad i Elena A. Mel´nikova, Skandinavskie runičeskie nadpisi: Novye naxodki i interpretatsii: Teksty, perevod, kommentarij (Moskva, 2001). Salberger, Evert. 1980. Östgötska runstudier. Scripta Runica, 1. Göteborg. Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm Sm + nr = inskrift publicerad iSmålands runinskrifter, d.v.s. SRI, 4. SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare; publicerade av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, 1900 ff. SRI, 2 = Östergötlands runinskrifter, av Erik Brate (1911–1918). SRI, 3 = Södermanlands runinskrifter, av Erik Brate och Elias Wessén (1924– 1936). SRI, 4 = Smålands runinskrifter, av Ragnar Kinander (1935–1961). SRI, 5 = Västergötlands runinskrifter, av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström (1940–1970). SRI, 6–9 = Upplands runinskrifter, av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson (1940–1958). SRI, 11–12 = Gotlands runinskrifter, av Sven B. F. Jansson, Elias Wessén, och Elisabeth Svärdström (1962–1978). Stephens, George. 1866–1867. The Old-Northern Runic Monuments of Scandinavia and England: Now First Collected and Deciphered, vol. 1. London och Köpenhamn. Svedjedal, Johan. 2000. The Literary Web: Literature and Publishing in the Age of Digital Production: A Study in the Sociology of Literature. Acta Biblio­thecae regiae Stockholmiensis, 62; Avdelningen för litteratursociologi, Litteratur­ veten­skapliga institutionen, Uppsala universitet, Skrifter, 42. Stockholm. Svensson, Jan, och Anna-Malin Karlsson. 2012. ”Inledning: Text, textforskning och textteori.”Språk och stil 22.1: 5–30. Sö + nr = inskrift publicerad iSödermanlands runinskrifter, d.v.s. SRI, 3.

Futhark 11 (2020) 82 • Hanna Åkerström

Sö Fv[årtal] = inskrift publicerad i Fornvännen: Tidskrift för svensk antikvarisk forsk­ning (utg. av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1906 ff.). U + nr = inskrift publicerad iUpplands runinskrifter, d.v.s. SRI, 6–9. U Fv[årtal] = inskrift publicerad i Fornvännen: Tidskrift för svensk antikvarisk forsk­ning (utg. av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1906 ff.). U NOR1994 = inskrift publicerad iNytt om runer 9 (Oslo, 1994 [publ. 1995]). Vg + nr = inskrift publicerad iVästergötlands runinskrifter, d.v.s. SRI, 5. Vigfusson, Gudbrand, och Frederick York Powell. 1879. An Icelandic Prose Reader. Oxford. Wessén, Elias. 1958. Runstenen vid Röks kyrka. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar, Filologisk-filosofiska serien, 5. Stockholm. Westman, Margareta. 1981. Text och textanalys ur språkvetenskapligt perspektiv. Insti­tu­tionen för nordiska språk, Stockholms universitet, Meddelanden, 9. Stockholm. Wiede, L. C. 1875. ”Östergötlands Run-Urkunder.” Östergötlands forn­minnes­ förenings tidskrift 1: 109–129. Åkerström, Hanna. 2013. ”Interpunktion i runstensinskrifter från tidig vikinga­ tid.” Masteruppsats (opublicerad), Institutionen för nordiska språk, Uppsala univer­sitet. ― . 2020. ”Läsordning i tidigvikingatida runristningar” Futhark 9–10 (2018– 2019): 39–134. Ög + nr = inskrift publicerad iÖstergötlands runinskrifter, dvs. SRI, 2. Ög N = inskrift i Arthur Nordén, ”Östergötlands runinskrifter: Supplement till Erik Brates ’Östergötlands runinskrifter’”, manuskript i Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

English summary The visual text structure of the Rök stone

Many different proposals have been suggested for the reading order of the Rök stone (Ög 136). Lönnqvist (1999b, 121 f.) considers fifteen of these, including his own. None of the alternatives is however entirely convincing and for the inscrip­tion they generally presume a monosequential reading order, i.e. finding a single reading pathway through the text. The intention of the present study is to test whether the further consideration of multisequential structures improves the description of reading order on the Rök stone. Examples of such structures appear to occur in both the early Viking Age material (Åkerström 2020, 105–07) and in that of the late Viking Age (see e.g. Bianchi 2010, 110 f., 156; 2015, 122–28). The focus is on the visual text structure of the Rök stone, although support is in some cases lent by linguistic reading paths.

Futhark 11 (2020) Rökstenens visuella textstruktur • 83

The study’s theoretical foundation is in social semiotics, with particular emphasis on the multimodal properties of text, i.e. attention is given to ways of expressing meaning beyond the linguistic ones, for example via imagery and layout (Svensson and Karlsson 2012, 17). The reading order under investigation is neither the one intended by the carver nor that discerned by the reader but the read­ing order (or textual structure) offered by the text itself. The entities between which the reading order is to be decided are called visual elements. The definition of a visual element is that the component parts can be assumed to be read without inter­ruption before the next element is considered. The analysis is based upon three different visual elements, namely the line (a runic sequence which more or less runs in one direction without interruption), the subsection (one or more lines within a section which are separated from one or more other lines) and the compo­sition (all of the carving on the object). To analyse the textual structure of the Rök stone I take as my basis the results of Åker­ström 2020 in which principles of visual reading order were investigated in all of the early Viking Age material. Kress and van Leeuwen’s model (2006) of the grammar of visual design was there used as a basis for distinguishing a number of visual semiotic resources which in various ways can be assumed to express meanings related to the visual organisation of the texts (salience, creation of associations and demarcation; my translation of the Swedish terms used in Björk­vall 2009, 84–110). These meanings can in turn be connected with aspects of reading order such as reading start, reading path and reading end. In order to discern potential multisequential structures in the text of the Rök stone, Gunder’s model of analysis (2001, 118–29), formulated on the basis of hypertext theory, was employed. Gunder makes an initial division into mono­ sequential and multisequential structures. She presupposes three different types of multisequential­ structure, specifically axial, lateral and network structures. While the monosequential structure thus consists only of reading start, reading path and reading end, the multisequential structures offer several alternatives. An axial structure consists of a monosequential pathway from which deviations may be made which however always return to the monosequential order (an academic text with footnotes would be an example of this type). A lateral structure does not offer a reading path between the visual elements contained therein and the read­ ing start may be found in any of them (an encyclopaedia is an example of this). A net­work structure is characterised by offering several alternative reading paths which continue from one element (as in the design of a web page). The text on the Rök stone contains a total of 30 lines and 9 subsections (see figs 8–10). The reading order can only be properly discussed when the reading end of every visual element is distinguished, for which reason the reading direction­ of the lines is here considered and the order decided between lines in the sub­ sections. Much space is then devoted to a discussion of the reading paths from each subsection which present the most strongly marked offers. The various alter­ natives are graded on a three-step scale. These different reading paths provide the foundation for a discussion of the textual structure of the Rök stone. A visual and

Futhark 11 (2020) 84 • Hanna Åkerström linguistic offer of reading start for the entire composition is found at the far left of the vertical lines on the first broad side. (The designation as “first” is here randomly chosen, but this side contains perhaps the strongest indication for the start of the entire inscription.) An examination of reading paths between the subsections shows in some cases only a single strongly marked offer of further reading path, for example between the three subsections located on the first broad side and on the narrow side to its right. These are therefore interpreted as comprising a mono­sequence. There is however no strong offer of forward reading path on the afore­mentioned narrow side, only four roughly equally weak alternatives. This is interpreted as expressing a demarcation between the visual elements, indicating that the structure can therefore be described as lateral, although not in the sense that the reading start can be chosen in any of the elements. As well as a further possible lateral and a monosequential structure, a network structure might also be discerned in the text; some subsections contain approximately equally strong offers of reading paths leading to two different subsections. In addition to my description of the text structure of the Rök stone, nine different specific sequences (i.e. orders of reading throughout the entire inscription) are presented. These have been discerned on the basis of the reading paths from each subsection as offered by the most strongly marked reading paths. The aim is not to argue for one sequence being more correct than another but to show different possible path­ways through the text which appear to be simultaneously contained within the same structure. The assumption of a correlation between visual text structure and inscriptional content potentially allows the described structure to aid understanding of the linguistic message. The monosequences may perhaps be interpreted as requiring the component parts to be read in a particular order to be understood, unlike the parts of a network structure. Lateral structures in the form of demarcations should perhaps be understood as indicating an interruption in content. In conclusion, an explanatory model which incorporates both mono and multi­ sequential alternatives may describe the text structure of the Rök stone better than one which considers only monosequences. The testing of multisequential alter­natives alongside monosequential ones in studies of the remaining early Viking Age inscriptions could potentially lead to increased understanding of reading order and text structure for the period in general.

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten

Sofia Pereswetoff-Morath (Kiel University, Stockholm University)

Abstract The aim of this paper is to provide a new reading and interpretation of the runic inscription on a silver capsule pendant from Birka which has been dated to the early Viking Age, 775–900 CE. It was found in a female grave and in the runological literature is conventionally known as the Birka amulet. The circum­ stances of the find are first discussed in order to establish the exact location of the pendant in the grave. This is followed by a discussion of the possible identity of the woman in the grave and the possible location of the amulet on her body. As regards the function of the pendant, it has been determined that it was repurposed from another object in order to serve as a scent box and it was at that time that the runic inscription was carved on the reverse side. Earlier readings and interpretations are then discussed, followed by an analysis of the reading order of the inscription. A new reading based on three separate exami­ nations with stereo microscope is subsequently suggested and illustrated with photographs.­ To conclude, having established both reading order and reading, a new interpretation is suggested for the entire inscription. Keywords: Birka/Björkö, early Viking Age, runes on non-monumental objects, younger futhark, reading order, magic formulas, amulets, pendants, capsules, scent boxes

öremålet för denna studie, som i runologisk litteratur oftast kallas FBirka-amuletten, hittades 1878 på Björkö, norr om Borg, i kistgrav nr 552. Det skedde inom ramarna för de undersökningar som Hjalmar Stolpe ledde under perioden 1873 till 1895, under vilka 1100 gravar grävdes upp på Björkö. Inskriften på föremålets baksida upptäcktes dock först 1932 av Holger Arbman, då denne gick igenom fyndmaterialet från Stolpes under­sökningar. Arthur Nordén skriver (1937, 160) att Arbman uppmärk­ sammade inskriften 1934, men det motsägs av inskriftens publicering 1933

Pereswetoff-Morath, Sofia. “En nytolkning av Birka-amuletten.” English: “The runes on the Birka amulet revisited.” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 85–118. DOI: 10.33063/diva-438136

© 2021 Sofia Pereswetoff-MorathCC ( BY) 86 • Sofia Pereswetoff-Morath

Fig. 1. Birka-amuletten. Teckning av Ksenia Dubrovina baserad på författarens under­ sökningar, fotografier och illustrationer. i Stockholmstidningen (Nordén 1933) och med dateringen av dess fotografi­ i ATA till 1932. Arbman måste ha lagt märke till inskriften 1932 eller tidigare. Föremålet är ett konvext kapselhänge av nästan kvadratisk form på 1,7 × 1,6 cm (fig. 1). Det är tillverkat av förgyllt silver och har dekorerats med en filigrantråd. Dess funktion har utan tvekan varit att hålla något slags stoff, t.ex. örter eller doftämnen, men det består av delar som i sin tur kan haft andra funktioner. Således föreslår Władysław Duczko (1985, 66) att den dekorerade framsidan ursprungligen har ingått i en orna­ mental komposition på ett större objekt, men att den blivit avskuren och omvandlats till en doftkapsel med hjälp av den silverplatta som nu bilder föremålets baksida och bär runinskriften. Det är svårt att säga vad för slags större objekt det kan ha varit en del av, men Duczko menar att det kan ha varit fråga om en relikgömma på pärmarna av en kyrkobok. Duczko föreslår också att dess ursprung kan vara karolingiskt. Framsidan är dekorerad med pärlad tråd, som formats i c- och s-liknande figurer. På fram­sidan finns också en sekundär öppning i mitten, i vilken, om jag har förstått Duczko rätt, doftämnena skulle stoppas. Längs kanterna finns tre hål. Deras funktion var att förena den konvexa framsidan med baksidan och på så sätt skapa ett förvaringsrum inuti. I ett av hålen har det funnits en nit av brons och en ögla av silver som var fäst med niten. Nu finns inte längre några spår av niten eller öglan, men i ATA:s samlingar finns ett

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 87

Fig. 2. Fotografi av Birka-amuletten från 1932 ur ATA:s arkiv (orientering upp och ner i förhållande till fig. 1). Foto: Harald Andersson (Public Domain). foto­grafi av föremålet där både niten och öglan är intakt (fotografi 1371:20 taget av H. Andersson, se fig. 2). Samma fotografi publicerades i Stock­ holms­tidningen 1933 av Arthur Nordén. Runinskriften bör ha tillkommit i samband med att föremålet formades om, då – enligt vad jag kan se – hålen gjordes efter det att runorna ristades. Arthur Nordén (1937, 164) gör samma iakttagelse, men Hanna Åker­ström (2020, 91) menar att förhållandet var det omvända; hon har dock inte undersökt själva föremålet. Jag måste kort också kommentera kapselns nuvarande skick: på Nordéns bild (1937, fig. 10) kan man se alla de tre hålen på baksidan. Idag är kanterna trasiga, och ett av hålen saknas helt. När detta skedde är oklart, men när jag såg hänget för första gången i december 2008 var kanterna redan i detta skick. Jag kommer senare i artikeln att gå igenom runinskriften i detalj, men innan jag gör detta vill jag undersöka föremålets arkeologiska kontext. Två frågor intresserar mig särskilt: Vad kan man säga om personen i graven? Och: Vad kan man säga om föremålets plats i personens dräkt?

Personen i grav 552 Graven har daterats till Birkas äldsta period (775/800–900-talet) och köns­ bestämts med hjälp av de rika gravgodsen (Arbman 1943, 174 f.; en kortare

Futhark 11 (2020) 88 • Sofia Pereswetoff-Morath beskriv­ning på svenska med några fotografier finns på: http://historiska. se/upptack-historien/foremal/silverhange-med-runinskrift/). Så vitt jag vet har ingen osteologisk analys eller DNA analys utförts för graven. Ing­ mar Jansson (pers. brev till författaren 14.05.2020) har meddelat att denna grav bör dateras ännu tidigare, eventuellt från perioden mellan 700-talets andra hälft och 800-talets andra hälft. På en så tidig datering visar enligt honom bl.a. de ovala spännbucklorna av berdalstyp (P16). Utan tvekan tillhörde graven en förnäm kvinna (se fig. 3). Den innehöll två fina, ovala, förgyllda spännbucklor av brons som är dekorerade med karolingiska­ rovdjur samt ett likarmat spänne, som skulle förenas med de ovala spännbucklorna med hjälp av en virkad silvertråd. Ett nålhus av brons, som bara bevarats fragmentariskt, skulle hänga från den vänstra spänn­bucklan på en 18,5 cm lång silverkedja. Även fragment av en bygelsax­ av järn samt en järnkniv hittades i graven; dessa skulle hänga på bronskedjor från ett bälte. De ovala spännbucklorna skulle också förenas med hjälp av ett halsband bestående av 33 bärnstens- och glas­ pärlor och elva orientaliska silverhängen. Just på detta halsband skulle enligt min mening även vår silverkapsel hänga. Öglan på kapseln, som ännu fanns kvar 1932, hade samma utseende och storlek som öglorna på de orientaliska silverhängena. Att kapselhänget tillhör halsbandet­ fram­ går också av att det hittades liggande tillsammans med pärlorna och de orientaliska hängena under den högra spännbucklan (Arb­man 1940a, 175). Liknande halsband med pärlor och silverhängen återfanns i många andra kvinnogravar på Birka; således innehöll grav nr 632 ett fint hals­ band bestående av pärlor, hängen och även ett par mynt som gjorts om till hängen. Halsbandet hittades på ett liknande ställe som i grav 552, nära den högra spännbucklan (Arbman 1940a, 212, se också planschen i Arb­ man 1940b, 119). Nordéns förslag (1937, 161) att det skulle ”varit fråga om en fastnitning vid ett underlag”, att Birka-amuletten skulle vara (s. 168) ”nitad fast på ett bälte [eller] ett dolkfäste” finner jag omotiverat. Det för­ klarar inte öglans syfte och föremålets placering i graven. De elva så kallade ”orientaliska” hängena är mycket intressanta. Deras ursprung preciseras inte av Arbman. Sju av dem har en och samma bild: en kvinna som sitter på knäna med armarna öppna. Tre har en annan bild i form av ett oxhuvud. På ett hänge är bara ett växtliknande motiv avbildat. Jag har gått igenom hela Birkamaterialet för att se om det finns några liknande hängen i någon annan grav. Ingenstans kunde jag hitta samma hängen med den sittande kvinnan; jag fann dock hängen med precis samma typ av oxhuvud i grav nr 606. Att grav 606 innehåller samma slags hängen med oxhuvuden har inte uppmärk­sammats tidigare,

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 89

Fig. 3. Kvinnan i grav 552. Teckning av Ksenia Dubrovina baserad på författarens foto­ grafier och sketcher.

efter­som de beskrivs som hängen ”med orientalisk växt­orna­mentik” (https://​historiska.se/​upptack-historien/​object/785734/). Något som heller inte uppmärk­sammats tidigare är att samma grav sannolikt har en sil­ ver­kapsel utan lock av kaptorga-typen. Det beskrivs förvisso som ett hänge (https://​historiska.se/​upptack-historien/​object/852794/) men liknar mycket kaptorga-kapseln i grav 1062 (Arbman 1940b, plansch 92:17, se också Duczko 1980, 346). Kapseln i grav 606 verkligen beskrivs av Duczko (1985, 61) som en kapsel av kaptorga-typen; han menar (s. 63) att

Futhark 11 (2020) 90 • Sofia Pereswetoff-Morath sådana kapslar ”served as receptacles for some sweet-smelling, probably vegetable substance”. Detta något märkliga sammanfall mellan typen av hängen i grav 606 och grav 552, liksom närvaron av silverkapslar med liknande funktion i de bägge gravarna, stärker sambandet mellan silver­ kapseln med runinskrift och de elva orientaliska hängena. De 18 spikar som hittades i graven kan också berätta sin historia. Det mest frekventa antalet spikar för en gravkista på Birka ligger mellan 10 och 20 styck (Gräslund 1980, 17), varför antalet spikar i grav 552 ligger inom ramarna för vad som är typiskt. Deras placering avslöjar att kvinnan begravdes i en rektangulär träkista. Enligt Anne-Sofie Gräslund är denna kistform­ den mest populära på Birka (s. 17). Så långt kan man konstatera att kvinnan fick tidens populäraste kista. Mer sällsynt är att kistan hade ett lock. Många kistor från Birka saknar lock; lock är dock inte helt okända, och just kistan i grav 552 avbildas i Gräslunds avhandling (s. 16, fig. 11) som exempel på en typisk gravkista av mellanstorlek med lock. Det är också typiskt att hitta just en kvinna i en gravkista i Birka: de flesta kistgravar i Birka har identifierats såsom tillhörande kvinnor (s. 15). Kvinnans position på rygg i graven samt gravens orientering (väst– öst, Gräslund s. 29) är också typiska. Det är dock intressant att notera att kistgravar i sig, i synnerhet med spikade kistor, var en innovation. Gräs­lund (s. 43) skriver: ”Nothing comparable is known from the Vendel Period or earlier in Central . Many nailed coffins can be dated to the Early Period at Birka, probably even to the beginning of this period, in other words the town’s first decades.” Denna innovation kommer förmod­ ligen från kontinenten och kan ha samband med kristendomen; särskilt trapetsoid­formade spikkistor på Birka har kopplats till den nya religionen av Gräslund (s. 20). Innovationer i begravningsskick märks också i hur de flesta gravar norr om Borg saknade varje form av markering på markytan såsom rösen, stensättningar eller högar. Också gravgodsen i grav 552 kan sägas vara typiska för Birkagravarna; kvinnans dräkt och smycken är alltså inte unika på något sätt. Enligt Gräs­ lund (s. 81) innehåller häften av alla identifierade kvinnogravar på Birka fina ovala broscher. Inte ens det faktum att kvinnan hade smycken som avbildar kvinnor är något unikt. Smyckena som avbildar kvinnor (bl.a. val­kyrior) finns t.ex. i gravarna nr 507, 825 och 968. Att kvinnor får med sig sina vardagliga arbetsredskap i graven, såsom nålhus, bygelsax eller knivar, är också vanligt. Arbman skriver (1939, 107 f.): ”For att vi skola få nagot sa nar fullstandig uppfattning om en vikingatida husfru, am ste aven ett annat mycket karakteristiskt inslag i drakten namnas. Det ar det lilla knippe med textilredskap, sax, kniv, pryl, pincett, nalhus o. dyl., som

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 91 ibland i forening med en nyckel hangde ned i kedjor eller band fran ett av de ovala spannena, oftast det hogra. Det maste ha varit sardeles obekvamt med dessa foremal som hangde och slog.” Det är dock helt möjligt att inte alla de föremål som kan påträffas i en kvinnas grav behöver vara sådana som hon bar på sig i sitt vardagliga liv. Judith Jesch (1991, 19) skriver: ”Unlike the almost obligatory jewellery, there is greater variation in which of these objects, if any, were buried with them. The objects reflect the rank and status of the dead woman, or the tasks she had undertaken in this life and thus the tasks it was expected she would undertake in the next. … It is thus more difficult to generalise about women’s lives and work from grave goods than it is to generalise about their habits of dress from their jewellery.” Att säga något konkret om en kvinnas sysslor utifrån hennes gravgods är alltså sällan möjligt utöver att det var fråga om vanliga kvinnosysslor. Det enda unika med kvinnan och hennes grav är då den lilla silverkapseln med runor på baksidan. Att inskriften på Birka-amuletten har en språklig mening råder det ingen tvekan om. Det är därför av yttersta vikt att läsa inskriften på ett metodiskt sätt för att sedan kunna tolka den. Jag kommer därför att nedan diskutera inskriftens läsning och läsordning med stor noggrannhet.

Tidigare forskning Det första och enda försöket att både läsa och tolka inskriften tillhör Arthur Nordén. Först publicerade han ett fotografi av Birka-amuletten i Stockholms­tidningen den 26 februari 1933, men utan något försök att läsa eller tolka dess runor. Han ville nämligen inte stå i vägen för Ivar Lind­quist, som Holger Arbman hade anförlitat uppgiften att publicera inskriften (Nordén 1937, 160). Fyra år senare, när Ivar Lindquist ännu inte hade lagt fram något, publicerade Nordén sin läsning och tolkning. Även Otto von Friesen gjorde ett försök att tolka inskriften, sannolikt samma år som Nordéns tolkning publicerades (Duczko 1985, 65), men hans tolk­ ning baserades helt på Nordéns läsning. År 2007 gjorde Lisbeth Imer och Thorgunn Snædal sin läsning, men utan att försöka tolka inskriften (i Imer 2007). Den senaste undersökningen gällde inskriftens läsordning och gjordes av Hanna Åkerström (2020). För maximal tydlighet väljer jag att i min presentation av läsningar nedan beteckna inskriftens fyra rader i enlig­het med Åkerströms radnumrering (fig. 1). Nordén indelar inskriften i två delar: del 1 (raderna 3–4) och del 2 (raderna 2–1). För att underlätta för läsaren, ordindelar jag translittereringen:

Futhark 11 (2020) 92 • Sofia Pereswetoff-Morath

Del 1: anonkukᴍ uʀ at | rik 1 5 10

Del 2: þat ik ukᴍ nona | sakar at hit þa 15 20 25 30 35

Trots att Nordéns läsning inte håller på flera punkter, vill jag ändå kort kommentera hans tolkning. Nordén normaliserar sin tolkning till forn­ isländska (vidare: fisl.). Han vill (s. 166) inleda inskriften med run­följden anonk, som han tolkar som det fisl. verbet annask ’taga sig an någon eller något, ombesörja’ i 1 pers. sg. pres., annomk ’jag tager mig an, uträttar’. Att vi ser här n istället för m, förklarar han med följande reso­ ne­mang om ristarens bristfälliga ljudanalys: ”Det dubbla inflytandet från det långa n-ljudet i ordets mitt och från nasalklangen i det ovanpå detta n följande, utljudande ą’et har tillsammans med nasalljudet i medium­ ändelsen skapat ett n-komplex i det lilla korta ordet, som blivit ristarens för­måga av ljudanalys övermäktig. Antingen har han själv sagt annąnk eller också har han trott, att han uttalat det så.” Som vi ser är förklaringen lång­sökt. Runföljden ukᴍ föreslår Nordén att tolka som adjektivet ungr och som en begreppsruna M maðr som tillsammans skulle bilda en samman­sättning ungmaðr ’yngling’. Runföljden uʀ tolkar han som prepositionen úr ’ut av’. Vidare urskiljer han i runföljden atrik ett icke-belagt men helt möjligt substantiv fisl. at-rek n. ’strävan mot ett föresatt mål’. Normaliseringen och översättningen blir följande (s. 167): Annąnk ungmenni úr atrek ’Jag driver ynglingen bort från hans föresats.’

Den andra delen inleder Nordén med þat som han tolkar som det demonstrativa pronomenet sá ’denna’ i neutrum ackusativ. Vidare läser han ik som det personliga pronomenet ek ’jag’ och ukᴍ som ungmaðr ’yng­ling’ på samma sätt som i del 1. Med runföljdennona uppstår svårig­ heter: Nordén vill ha ett verb i 1 pers. sg. pres., men hittar inga passande verb i fornnordiska. Detta är dock inget hinder för Nordén; han före­slår att det kan ha funnits ett verb nana med betydelsen ’uttala troll­doms­ord’ och hänvisar till Setrekammens inskrift (N KJ40, 560–600), som innehåller­ orden na och nanᴀ, samt till Lis Jacobsens uttalande om att na kan ha varit ”til det magiske vokabular hørende ’virkeord’”. Nordén gör tyvärr inget försök att förklara hur han har rekonstruerat ordet, inte heller i en senare artikel (1940, 323) där han upprepar samma tolkning. I en fotnot

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 93 i bägge arbetena (1937, 168, fn 1; 1940, 323, fn 4) finner vi hans fråga om inte detta ord kan ha bildats på samma sätt som det dialektala verbet nanna ’gnola, nynna barn till sömns’ samt hans förslag att jämföra med verbet gala. Vidare ser Nordén ytterligare fyra ord. Han ser substantivetsǫk f. ’sak, orsak’ i runföljden sakar, som här då står i gen. sg. och kan betyda ’för den skull’. I sådant fall borde ordets ändelse egentligen ha återgetts med ʀ-runan och inte med r-runan. Nordén ser prepositionen at i runföljden at. Han ser det demonstrativa pronominet hinn ’det där’ i n. ack. hitt i runföljden hit, som pekar på ordet atrek ’föresats’ i del 1, om jag förstår honom rätt. Slutligen tolkar Nordén þa som 3 pers. sg. pret. av det forn­ isländska verbet þiggja ’få, ta imot’, þá. Nordén normaliserar del 2 på följande sätt (s. 168): þat ek ungmenni nana sakar at hitt þá ’Detta [besvärjelsen i den första delen] uttalar jag i magiskt syfte över den unge mannen, emedan han redan lyckats förverkliga en del av sin föresats (hitt)’.

För att få någon begriplig mening av detta, måste man upprepa Nordéns mentala akrobatik, vilket inte är helt enkelt. Om man sammanfattar kort, menar Nordén att den i besvärjelsen åsyftade situationen kan ha varit ”en erotisk intrig” som utspelar sig antingen mellan två rivaler för en kvinna, eller mellan två kvinnor som kämpar för en man. Den del av föresatsen som ynglingen nått eller förverkligat är alltså enligt Nordén den kärlek som ynglingen fått, en kärlek som inskriftens beställare velat göra slut på. Otto von Friesen gjorde sannolikt år 1937 ett försök att läsa och tolka inskriften. Tolkningen finns i handskriven form och har publicerats av Duczko (1985, 65) i översättning till engelska. (Duczko hänvisar till von Friesens ”Anteckningar V:52” på Uppsala universitetsbibliotek, men bladet som behandlar Birka-amuletten ligger inte där, utan på Runverket vid Riks­antikvarie­ämbetet utan signum.) Tolkningen fick inget egentligt genomslag men omnämns av Signe Horn Fuglesang i hennes artikel om vikinga­tida och medeltida amuletter (1989, 16): ”Pendant capsules of silver occur sporadically in mid- and late-Viking contexts. … They presumably contained fragrant herbs, and one from Birka grave 552 has a runic inscrip­tion indicating that it was used ag[a]inst vermin (Duczko, 1985).” Också von Friesen indelar inskriften i två delar: del 1 (raderna 4–3) och del 2 (raderna 2–1). Om man jämför med Nordéns läsordning, ändrar han bara läsordning för raderna i del 1:

Futhark 11 (2020) 94 • Sofia Pereswetoff-Morath

Del 1: rik | a nonkukᴍ uʀ at 1 5 10

Del 2: þat ik ukᴍ nona | sakarat hit þa 15 20 25 30 35

Normaliseringen till fornisländska och tolkningen lyder på följande sätt: Reka nen’k ugg-m(aðr) úr át = Ugg-m(aðr) nen’k reka úr át. Þat ik ugg-maðr nenna! Sakar rað hitt þá. ’I egenskap av ”skräckman” nänns jag (vinnlägger jag) mig om att driva ohyran. Detta må jag såsom ”skräckman” vinnlägga mig. För den skull erhöll jag denna makt (eller: utbad jag mig denna makt).’

Hans tolkningsförslag åtföljs inte av några kommentarer. Jag vill dock kom­men­tera det kort, trots att tolkningen inte håller, på grund av att flera runor bör läsas annorlunda. Om jag har förstått rätt, menar von Friesen att in­skriften inleds med en infinitiv av verbetreka ’drive, jage, forfølgje, drive bort’ (Norrøn ordbok). Det är besynnerligt att ordets sista ljud ristades i rad 3, trots att det finns mycket plats kvar att rista i rad 4. Runföljden nonk tolkar han som 1 pers. sg. pres. ind. av verbet nenna ’nenne, ha lyst til, finne seg i, bry seg om’ (Norrøn ordbok) med ett personligt pronomenek som här an­vänds enklitiskt. Den enklitiska användningen av pronomenet ek efter finita verb är inte något problem, men verbet förväntas ha formen nenni i 1 pers. sg. pres. ind. Runan ᴍ tolkar han som en begreppsruna­ maðr. Vilket ord som skulle betyda ’ohyra’, úr eller át, har jag inte förstått. Ordet át n. kan betyda ’mat’, ordet úr n. kan betyda ’yr, fint regn, namn på rune­bok­ staven for u’ (Norrøn ordbok). Även om úr kan tolkas som prep. ór ’or, utav, frå, bort frå’ (Norrøn ordbok), är det fortfarande oklart hur át ska förstås. Den andra delen av tolkningen (raderna 2–1) har också verbet nenna i 1 pers. sg. pres. konj. som alltså egentligen borde böjas nenni. Också den inne­håller ᴍ som begreppsrunan maðr samt det personliga pronomenet ek ’jag’. Runföljden saka͡r tolkas förmodligen som substantivet sǫk f. ’årsak, grunn’ (Norrøn ordbok) i genitivform och här har vi samma problem som med Nordéns förslag, att ordets ändelse skulle ha återgetts med ʀ-runan istället för r-runan. Att vidare tolkarat som rað är problematiskt: t-runan används inte för att beteckna þ i tidig vikingatida runsvenska. Ordet rað kan dessutom knappast betyda ’makt’. Runföljden hit tolkas av allt att döma som dem. pron. hinn ’det där’ i neutrum, hitt. Den sista runföljden þa tolkas som verbet þiggja ’få, ta imot, ta til takke’ (Norrøn ordbok) i 1 pers. sg. pret. ind., þá.

Futhark 11 (2020)

En nytolkning av Birka-amuletten • 95

5 6 7 8

9

4

3 10 2

1 Rad 1

Rad 2

22 23

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21

24

30 25

26

34 33 27 32

28 29 31 35 Rad 3

Rad 4

36 37 38 Fig. 4. Birka-amulettens inskrift med numrering. Teckning av Ksenia Dubrovina baserad på författarens fotografier och sketcher.

Förutom Nordéns läsning finns också den läsning som föreslagits av Lisbeth Imer och Thorgunn Snædal (i Imer 2007, 20). De läser raderna i ordning 2–3–1–4: þatikukᴍnona | snonkukṭịunfị | sakarf hitṛk | þik 1 5 10 15 20 25 30 35

Deras läsning skiljer sig kraftigt från Nordéns. De räknar bara med en äldre ᴍ-runa och läser vissa runor helt annorlunda. Rad 2 läser de på samma sätt som Nordén (r. 15–26 hos honom), men rad 3 inleds med runa 13 s som Nordén läser som a (r. 1 hos Nordén). I stället för runa ᴍ (r. 7 hos Nordén) ser Imer och Snædal runorna ṭị (r. 19–20). De urskiljer också två f-runor i inskriften, som Nordén inte ser. Imer och Snædal skriver att det blev klart för dem ”at der ikke kan være tale om en magisk indskrift” men de argumenterar inte för varför inskriften inte kan vara magisk. Hanna Åkerströms (2020) läsordning ämnar jag kommentera i ett separat avsnitt nedan.

Futhark 11 (2020) 96 • Sofia Pereswetoff-Morath

Fig. 5. Rad 1: runorna 1 och 2 (fotografiet till höger har vit färg i ristningslinjerna som är tillagd av författaren).

Nyläsning

Jag har undersökt hänget vid tre tillfällen: i december 2008, september 2009 och december 2010. Nedan går jag igenom inskriften runa för runa, från rad 1 till rad 4 (se fig. 4), men fokuserar särskilt på de runor som jag läser på ett sätt som skiljer sig från tidigare forskares. Translittereringen vill jag presentera oberoende av min nedan diskuterade läsordning, varför jag väljer att här följa den etablerade radordningen: 1–2–3–4. Terminologin följer Pereswetoff-Morath (2019b, 10 f.). sakarakhitþ̣a | þatikuitkinona | snonkukitunakị | þik 1 5 10 15 20 25 30 35

Rad 1 börjar med en skadad s-runa (fig. 5). Man kan se runans övre stav, dess bistav som förenar stavarna samt den övre hälften av dess nedre stav. Trots skadan är läsningen säker. Runa 2 är a: dess bistav utgår från huvud­stavens mitt och går upp till höger; den fortsätter även ett litet stycke på vänster sida och kan därför kallas för dubbelsidig. Runa 3 är k, och dess form är den vanliga: bistaven utgår från huvud­ stavens mittre del, går upp till höger och når kantlinjen. Runa 4 är en bindruna a͡r: a-runans bistav korsar tydligt huvudstaven, r-runan består av en båge, som ansluter sig till huvudstaven i mitten av dess övre del, samt av en bistav som ansluter sig till bågens ände och går ner till höger.

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 97

Fig. 6. Runorna 3–5 Fig. 7. Runorna 6–10

Runa 5 vill jag läsa som en bindruna a͡k. Imer och Snædal läser den som ett f (r. 23 i deras läsning) medan Nordén läser den som ett a (r. 31 hos honom). Runan består av en huvudstav och två bistavar, den ena kort och den andra lång (fig. 6). Den korta bistaven är en a-bistav; den motsvarar i sin form och position bistaven på runa 2. Den långa bistaven går parallellt med den korta och fortsätter hela vägen till kantlinjen. Bistaven når dock inte kantlinjen och den ansluter inte heller till huvudstaven. Nordén läser denna bistav som ettt (r. 32 enligt hans läsning), trots att inga spår av den för­modade t-runans andra bistav eller huvudstav kan ses. Nordén (1937, 164) skriver: ”Endast några ytterligt fina små spår ovanför nithålet förråda möjligen, att en linje här en gång funnits graverad”, men jag ser inga sådana spår. Dessutom är bistaven för lång för att säkert uppfattas som t-runans. Imer och Snædal läser, som ovan sagts, denna bistav såsom ingå­ ende i runa 5 vilken de i sin tur läser som ettf , men läsningen är osannolik,­ efter­som bistavarnas längd varierar så mycket. Det faktum att den korta bi­staven korsar huvudstaven, medan den långa inte ens ansluter till den, gör också läsningen f mindre trolig. Det är intressant att notera att alla andra bindrunor som identifierats i denna inskrift innehåller en k-runa. Därefter kommer ett nithål. Dess uppbucklade kant på höger sida för­ svårar läsningen av runa 6, varför jag menar att hålen är sekundära i för­ hål­lande till inskriften. Runa 6 är ett h; dess mittparti befinner sig alltså till höger om hålet, vars kant något döljer bistavarna (fig. 6 och 7). Runa 7 är etti ; i dess mittparti finns det spår av korrosion som påminner om ristade linjer, läsningen är dock säker. Runa 8 är ett t med två korta bistavar på ömse sidor om huvudstaven; huvudstavens nedre del har nötts bort. Runa 9 är antingen r eller þ. Den nedre delen av runan är alltför bortvittrad­ för

Futhark 11 (2020) 98 • Sofia Pereswetoff-Morath

Fig. 8. Runorna 16–20 uit͡kin (fotografiet till höger har vit färg i ristningslinjerna som är tillagd av författaren). att man skall kunna vara helt säker på att läsningenr kan ute­slutas (fig. 7). För läsningen þ talar bågens placering i mittdelen samt dess mjuka runda form, som kan jämföras med den något högre placeringen­ och smalare formen på r-runan i samma rad (runa 4, se fig. 6). Runa 10 är utan tvekan ett a. Imer och Snædal läser den som k, men runans bistav är för kort för att vara enk -runas; dessutom korsar den huvudstaven något, all­deles som a-runornas bistavar gör i denna rad. Rad 2 börjar också med en skadad runa: huvudstaven i runa 11 þ saknas del­vis på grund av att en bit metall har flagrat bort i kanten och tagit med sig större delen av huvudstaven. Trots det är läsningen säker. Sannolikt fanns det inte någon runa framför runa 11, eftersom det saknas plats för detta. Runa 12 är ett a med en dubbelsidig bistav. Runa 13 är en t-runa med två bistavar, dess högra bistav är längre än den vänstra och når till huvud­staven på den följande runan. Runorna 14–16 iku kan läsas utan problem. Runa 17 har tidigare lästs som ettk , medan runorna 18 och 19 lästs samman som ett äldreᴍ . Jag vill utforska möjligheterna för en annan läsning här, eftersom den tidigare resulterar i den svårtolkbara konsonantkombinationen kᴍn, vilket i sin tur har den olyckliga följden att ᴍ måste tolkas som en begreppsruna. I fig. 8 markerar jag med vit färg vilka linjer som är ristade. Om vi försöker läsa dem annorlunda, blir den mest sannolika lösningen it͡k. Runa 17 vill jag läsa som i. Saken är den att dess förmodade k-bistav snarare hör till nästa runa, som då blir en bindruna t͡k med samma slags överlånga bistav på vänster sida som i runa 13. Denna bistav rör inte vid huvudstavens topp, utan missar den precis ovanför den övre radlinjen. Att bindrunan bör läsas t͡k och inte k͡t, kan ses tack vare att k-runans bistav är tydligt

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 99

Fig. 9. Runa 24. ATA-fotografiet från 1939 efter rengöring (fotografiet till höger har vit färg i ristnings­linjerna som är tillagd av författaren). Foto: Harald Andersson (Public Domain).

Fig. 10. Runa 24. Nuvarande skick (fotografiet till höger har vit färg i ristningslinjerna som är tillagd av författaren). ristad ovanpå t-runans högra bistav. Läsningen av runan försvåras av en spricka i metallen som utgår från nästa runas topp och går ner till vänster för att delvis sammanfalla medk -runans bistav. Den försvåras också av en stark nötning på detta ställe. Runa 19 är i: som jag redan framhållit är den linje som utgår från huvud­ staven topp och går ner till vänster inte ristad, utan en spricka i metallen. Linjen som utgår från dess mittdel och går upp till vänster tillhör den före­gående bindrunan och utgör t-runans högra bistav. Runa 20 är ett n med en bistav som utgår från huvudstavens mittre del och går ner till höger. Runa 21 är ett o med två bistavar på höger sida om huvudstaven; den nedre bistaven utgår från gränsen mellan huvudstavens mittre och nedre del, går ner till höger och når kantlinjen; den övre bistaven utgår

Futhark 11 (2020) 100 • Sofia Pereswetoff-Morath från gränsen mellan huvudstavens övre och mittre del och går parallellt med den nedre bistaven. Runa 22 är ett n med en ensidig bistav. Runa 23 är etta med en dubbelsidig bistav. Rad 3 börjar med runa 24, vars övre del är borta på grund av att en bit metall i kanten flagrat bort. Denna runa lästes av Nordén som a (runa 1 i hans läsning). Мan kan se en huvudstav som saknar överdel samt en bistav som utgår från skriftytans mittre del och går upp till höger, där den träffade den övre delen av huvudstaven, som nu är borta. Om vi undersöker det gamla ATA-fotografiet (fig. 2 och fig. 9), där hängets kant fortfarande är intakt, kan vi se att bistaven korsar huvudstaven och går hela vägen upp till radlinjen samt att det finns ytterligare en ristad linje som går rakt upp från bistavens vänstra spets hela vägen till radlinjen. Linjens nedre del syns fortfarande (fig. 10). Runa kan alltså läsas som s, vilket också Imer och Snædal gör. En liknande form med en lång huvudstav har t.ex. en s-runa på Solbergablecket 1 (Pereswetoff-Morath 2019a, 295; 2019b, 175). Runa 25 är ett n med bistaven på höger sida om huvudstaven. Runa 26 är ett o. Det är intressant att notera att dess övre bistav utgår nästan från toppen och inte som i runa 21 från den del av huvudstaven som ligger på gränsen mellan dess övre och mittre del. Runa 27 är ettn . Runa 28 har av alla lästs som en bindruna k͡u. Det är intressant att notera att u-runans bistav är ristad ovanpå k-runans bistav, varför läsningen k͡u bör föredras framför u͡k. Om vi för övrigt läser den som u͡k, blir det svårt att förklara varför den nästföljande runan också skulle vara ett k. Mindy MacLeod (2002, 152) bedömer att denna bindruna ristats av misstag. Hon förklarar dock inte vilket misstag som rättas, är det k eller u? Tack vare noggrann undersökning av runorna genom mikroskop kan vi vara säkra på att det inte kan handla om ett u, eftersom dess bistav är tydligt ristad ovanpå k-runans bistav (fig. 11). Inte heller kan det handla om att ett k har rättats, eftersom ju nästa runa är en k-runa. Jag håller alltså inte med MacLeod om att denna bindruna är ett resultat av en rättning. Möjligen kan MacLeods uppfattning om denna runa grunda sig i hennes antagande om att runinskrifter med kortkvistrunor sällan har avsiktligt ristade bind­ runor. Denna inskrift räknar hon till dem som ristats med kortkvist­ ­runor, trots att inskriften bara har en säker kortkvistrunform, nämligenn . Runa 29 är k. Runorna 30 och 31 läser Nordén som en äldre ᴍ-runa (r. 7 i hans läsning). Imer och Snædal läser runa 30 som ett osäkertt , och runa 31 som ett osäkerti . Jag vill läsa runa 30 som i och runa 31 som t. Det finns en märklig sak här som är mycket viktig att notera. Om vi tittar noga på runa 31, kan vi märka att dess huvudstav ristades före den bistav som Imer och Snædal läser som t-runans högra bistav (fig. 12). Detta kan före­

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 101

Fig. 11. Runorna 27–29 Fig. 12. Runorna 29–32

falla som en bagatell, men är det inte. Iakttagelsen möjliggör min läsning, näm­ligen att runa 30 är etti , medan runa 31 är ettt . Man får inte glömma att runorna här är bara 3 mm höga, samt att avståndet mellan runorna 30 och 31 här är mycket litet: mindre än 2 mm. Det är därför lätt för handen, även en så säker hand som ristarens, att missa t-runans huvudstav något och hamna längre åt vänster. Hade denna bistav hört till runa 30 skulle den ha behövt vara ristad före huvudstaven på runa 31. Åtminstone ristas alla andra runor i inskriften från vänster till höger. Runa 32 är u. Runa 33 har lästs som ʀ av Nordén och som n av Imer och Snæ­dal. Jag väljer de senares läsning; runan har bara en bistav på höger sida om huvudstaven som går ner till höger, och det finns inga spår av någon bistav på vänster sida om huvudstaven. Runa 34 vill jag läsa som en bindruna a͡k. Imer och Snædal läser den som ett f, men runans bistavar motsäger en sådan läsning. Den nedre bistaven korsar huvudstaven i mitten och går både ner till vänster på vänster sida om huvudstaven och upp till höger på dess högra sida. Det är alltså en typisk dubbelsidig a-runabistav i denna inskrift. Den övre bistaven går parallellt med den nedre men är längre och når den övre radlinjen. Den ansluter dock varken till a-runans huvudstav eller till nästa runas huvudstav utan ligger närmare a-runans huvudstav. Det är denna bistav som Nordén läser samman med den efterföljande runan och får en kortkvistruna t. Jag menar dock att läsningen a͡k är sannolikare än f eller t (t-runan har annars dubbelsidiga bistavar i denna inskrift). Nästan samma form har för övrigt runa 5 men med den skillnaden att k-runans bistav där ligger under a-runans. Det faktum att en och samma bindruna har utformats något annorlunda i en och samma inskrift kan väcka frågor, men det är värt att påminna om runornas storlek här. Runa 34 är bara 3

Futhark 11 (2020) 102 • Sofia Pereswetoff-Morath

Fig. 13. Runorna 33–35 i nuvarande skick Fig. 14. Runorna 33–35 på ATA-fotografiet från 1937. Foto: Harald Andersson (Public Domain). mm högt och avståndet till nästa runa är 1,5 mm. Runans a-bistav kan ha hamnat lite lägre på huvudstaven än planerat, varvid det bara återstod att placera k-runans bistav ovanpå a-bistaven istället för under den. Därefter ser Imer och Snædal eni -runa. Även Nordén ser en huvudstav som han alltså tillsammans med den föregående runans övre bistav läser som ett t. Jag ser en linje som är ristad, men som har avbrott på ett par ställen: den börjar vid övre radlinjen, går rakt ner men når inte till den nedre radlinjen, utan stannar i mitten av skriftytans nedre del (fig. 13). Alla de andra runorna i denna rad når kantlinjen med sina huvudstavar. Om vi emellertid går tillbaka till det gamla ATA-fotografiet (fig. 14), ser vi att linjen där är längre och definitivt ristad utan avbrott. Runan kan alltså utan problem läsas som i. Rad 4 består av tre runor. Runa 36 har lästs som r av Nordén och som þ av Imer och Snædal. Om man noga undersöker runans nedre del, ser man ett svagt streck som knappast kan vara ristat (fig. 15, svart pil). Men även om det skulle vara ristat, skulle detta knappast ha kunnat göras avsiktligt. Runan r (r. 4) har en annan form i denna i inskrift. Det kan här således inte vara frågan om en r-runa. Strecket är också mycket kort (fig. 16), varför det heller inte blir möjligt att läsa runan som en långkvistruna b. Jag vill därför läsa runan som þ på samma sätt som Imer och Snædal. Bågens höga placering på huvudstaven är inget problem för denna läsning (jfr Peres­wetoff-Morath 2019b, 200–202). Runa 37 äri , och runa 38 är k. Sammanfattningsvis kan sägas att runorna på Birka-amuletten för det mesta är av långkvisttyp. Det finns bara en runa som genomgående har kort­kvistform och det är n. Ibland har dock a-runan en ensidig bistav

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 103

Fig. 15. Runorna 36–38 (med svart pil som pekar på strecket i runa 36 tillagd av författaren) Fig. 16. Runorna 36–37 som går upp till höger om huvudstaven, men oftast fortsätter bistaven också ner på vänster sida om huvudstaven. Formen på o-runan varierar något i denna inskrift (dess övre bistav utgår en gång nästan från toppen och en gång är den placerad i huvudstavens mitt), men båda varianterna före­kommer ofta i inskrifter ristade med långkvistrunraden. Magnus Käll­ ström (2013, 108) skriver att ”o-runan med ensidiga bistavar ar en natur­ lig del av langkvistrunesystemet fram till slutet av 900-talet”. Birka-amu­ letten kan därför tillsammans med en bennål hittad på Birka 1924 i Svarta jorden och daterad till 800-talet (U ANF1937;172, jfr Källström 2013, 110 f.) räknas till Birkas äldsta fynd ristade med långkvistrunor. Inskriften har enligt min läsning inga äldre runor; den ena förmodade ᴍ-runan läser jag som en bindruna t͡k, den andra som runorna it. De två f-runor som Imer och Snædal ser i inskriften läser jag som bindrunorna a͡k. Tre nya bindrunor har således identifierats i inskriften.

Läsordningen på Birka-amuletten och Åkerströms analysmodell

Inskriften består av fyra rader, varav tre är fulla med runor, medan den fjärde består av endast tre runor (jfr fig. 1). Om raderna var tänkta att läsas verti­kalt eller horisontellt, kan inte avgöras, och det kan heller knappast ha varit avgörande för läsordningen, eftersom det lilla hänget kan vridas och vändas åt vilket håll som helst. Storleken på runorna varierar: rad 2 har större runor än de övriga i inskriften, rad 3 har ungefär lika stora;

Futhark 11 (2020) 104 • Sofia Pereswetoff-Morath

Tabell 1. Birka-amulettens runor: antal, storlek och avstånd mellan runorna

Rad Antal runor Höjd på de första tre Avstånd mellan huvud­ runorna i raden (mm) stavar av de första tre runorna i raden (mm)

rad 1 10 2–3 1–2 rad 2 13 4 2–3 rad 3 12 3–4 2–3 rad 4 3 2–3 1–2 där­efter följer rad 1 och 4 som har storleksmässigt mindre runor. Run­tät­ heten varierar också. I rad 2 står runor glesare än i den övriga inskriften. Glest står de också i början av rad 3. I rad 1 står de tätare än i den övriga inskriften. Samma gäller rad 4. Trots att rad 2 har större, glest placerade runor, är denna rad den längsta, om man räknar runorna till antalet. Rad 2 har 13 runor, rad 3 har 12, rad 1 har tio och rad 4 har tre. Rad 2 sticker därför ut visuellt, och rad 3 ligger visuellt närmast rad 2. Jag börjar därför läsa inskriften från rad 2 och fortsätter med rad 3. Nu måste man välja vilken av de två resterande raderna längs kanten som kommer härnäst. Jag väljer att först läsa rad 1; den är helt täckt med runor, vilket kan förstås som ett tecken på att denna rad inte är den avslutande; den kan dessutom läsas utan att man behöver vända på hänget igen. Det faktum att man inte behöver vrida på hänget kan kompensera för ett hopp över rad 2 i kompositionen. Till sist läser jag rad 4 som endast har tre runor men i gengäld mycket plats för att fortsätta rista, vilket kan ses som en indikation på att denna rad skall läsas sist. Min läsordning baseras således inte på inskriftens innehåll och inte ens på läsningen, utan på de visuella iakttagelser som jag sammanfattar i tabell 1. Det är för övrigt samma läsordning som föreslagits av Imer och Snædal (2–3–1–4), som signifikant nog inte heller förutsätter någon tolk­ ning (Imer 2007, 20). Läsordningen för hängets inskrift diskuteras i detalj av Hanna Åker­ ström i hennes artikel ”Läsordning i tidigvikingatida runinskrifter” (2020, 91–94). Birka-amuletten, som hon kallar för Björköhänget, ingår som en av tre inskrifter på vilka hon prövar sin modell om läsordningen i tidig­ vikinga­tida runinskrifter. Åkerström föreslår två möjliga läsordningar för inskriften: den ena är 1–2–3–4, den andra är 2–1–3–4. Enligt hennes analysmodell har den

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 105 första läsordningen ”ett starkare markerat erbjudande” (s. 94). Imers och Snædals läsordning 2–3–1–4 kommenterar hon kort som osannolik, efter­ som den förutsätter att läsriktningen ändras två gånger. Jag kommer att disku­tera denna kritik inom kort. Den läsordning som enligt Åkerström har ”starkare markerat erbjudande”, nämligen 1–2–3–4, menar jag vara mindre sannolik än den som enligt henne har ett något svagare markerat erbjudande, dvs. 2–1–3–4. Det förefaller ännu mer rimligt att, som Imer och Snædal, läsa rad 3 direkt efter rad 2, eftersom rad 2 och 3 visuellt liknar varandra betydligt mer än rad 2 och 1. Åkerströms motargument (att Imers och Snædals läsordning byter rikt­ ning två gånger och därför inte kan accepteras) kan jag inte riktigt förstå, efter­som inskriftens rader löper bustrofedon och på så sätt kan byta rikt­ ning varje gång en ny rad börjar. Åkerströms argumentation lyder på följande sätt: (s. 92) Utifrån den uppsättning resurser jag urskilt kanplacering av rad och radordning (d.v.s. varianten med lässtart i en mittrad och där läsordningen mellan raderna växlar riktning) sägas erbjuda Imers ordning. Dock växlar riktningen i Imers förslag vid två tillfällen, något som inte finns belagt i grupp 1 och är osannolikt mot bakgrund av Moltkes genomgång (i DR, Text, sp. 822 f., se ovan). Möjligen har Imer också följt resursen runstorlek då hon valt lässtart. Eftersom hon lämnar inskriften otolkad har dock knappast en språklig tolkning styrt.

Placering av rad, radordning, runstorlek och många andra benämningar (se tablå 1 på s. 80 i Åkerström 2020) är namn på de semiotiska resurser som Åkerström har urskilt i sitt arbete med tidigvikingatida runinskrifter.­ Åker­ströms analys av de semiotiska resurserna grundar sig i socio­ semiotisk teori och en multimodal syn på texter, som går ut på att allt runtomkring texten – layout och utformning av texten, ornamentik,­ bilder, rubriker och så vidare – har mening. Grupp 1 i Åkerströms analys är en grupp av tidigvikingatida­ inskrifter som har säker lässtart och läs­ ordning, etablerade på språkliga grunder. Dessa inskrifter fördelar hon mellan ett antal tablåer: tablå 2 innehåller flerradiga inskrifter vilkas läs­ ordning ”kan bestämmas i sin helhet på språklig grund” (s. 108); tablå 3 inne­håller inskrifter vilkas läsordning ”inte kan bestämmas i sin helhet på språklig grund” (s. 110) men har segment som medger säker läsordning mellan raderna. Dessa segment ingår därigenom också i grupp 1. Åkerström hänvisar till sin egen och Moltkes analys som stöd för sin kritik. I Moltkes genomgång i Danmarks runeindskrifter (Text, sp. 822 f.) finner jag emellertid inget som motsäger att man skulle kunna byta läs­rikt­ ning två gånger i en inskrift. Åkerström säger dock att det i hennes grupp

Futhark 11 (2020) 106 • Sofia Pereswetoff-Morath

1, dvs. bland inskrifter med säker läsordning, inte finns några exempel på detta. Man kan då fråga sig hur många inskrifter det finns i Åker­ströms grupp 1 som i ett och samma inskriftsparti har fyra rader (såsom Birka- amu­letten) med en läsordning som säkert kan bestämmas. (Tyvärr anges varken läsriktning eller semiotiska resurser för inskrifterna i tablåerna 2 och 3, vilket försvårar arbetet för den som vill verifiera Åkerströms resul­ tat.) Svaret är enligt hennes tablå 2 ”inga” (s. 108 f.). Antalet inskrifter med tre rader i ett och samma inskriftsparti i grupp 1 är enligt samma tablå fyra. Av dessa fyra inskrifter har två rak läsordning (DR 40 och DR 41), medan de två andra har inskrifter som byter riktning två gånger (DR 29 och DR 202). Man kan då fråga sig hur det står till med inskrifterna i tablå 3 (s. 110– 112), som utgörs av flerradiga inskrifter med osäker läsordning. Vissa av dessa är delvis inkluderade i Åkerströms grupp 1. Undersöker vi de 14 inskrifterna i tablå 3, finner vi att elva inskrifter har tre rader eller fler i ett och samma inskrifts­parti.1 Av dessa elva inskrifter har sex rak läsordning i de partier som har tre eller fler rader (G 280, Ög N288, DR 110, DR 230, Sm 144 och Ög 136 Rök2), så de kan uteslutas. Av de resterande fem inskrifter som tillåter byte av läsriktning (alltså, som inte har rak läsordning), byter samtliga fem läsrikt­ ­ning två eller fler gånger. På DR 209, sida A, ändras läsriktningen två gånger, och på sida B ändras den fyra gånger. DR 4 är svåranalyserad men har enligt Åkerström fyra rader och tre byten av läsriktning. DR 190 har två byten av läsriktning. DR EM85;151B är också den komplicerad, men om man utgår från Åkerströms analys av inskriftens rader, ändras riktningen två gånger. Också DR 192 har tre byten av läsriktning om man utgår från Åkerströms­ analys av inskriften. Enligt denna analys består emellertid­ inskriften av fyra rader, vilket inte är korrekt; rad 4 finns egentligen på sida B. Även om man tar bort denna fjärde rad, ändrar dock inskriften riktning två gånger i de tre raderna på sida A. Det finns alltså säkra bevis på att man kan växla riktning två gånger i en tidig vikingatida inskrift. Om Åkerström i stället menade ett ”hopp” över rad 2 (från rad 3 till rad 1) på Birka-amuletten, finns det även här motexempel. Således börjar t.ex.

1 Jag utesluter DR MLUHM1983–84;131, trots att Åkerström anger att den har fyra rader i ett och samma inskriftsparti. Inskriften är dock fördelad på tre olika sidor: rad 1–2 på sida A, rad 3 på sida B och rad 4 på sida C. 2 På s. 72 anger Åkerström att Ög 136 har bustrofedon. I så fall menar hon parti C, rad 26 (se tablå 3, s. 112). Det är den enda raden i hela inskriften som byter riktning enligt bustrofedon­principen. Jag utesluter även Rökstenen, eftersom inget indikerar att dess rader löper bustrofedon.

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 107 inskriften på DR 40 på en mittenrad, varefter man läser den rad som ligger till vänster om mittenraden för att sedan gå vidare till den rad som ligger till höger om mittenraden. Andra exempel på samma företeelse är DR 209 och DR 230. I dessa inskrifter byts visserligen inte läsriktningen, men det görs ett hopp som motsvarar det på Birka-amuletten. Om Åkerström åter menar att ett sådant hopp aldrig får kombineras med ett byte av läsrikt­ ningen, kan man betrakta DR 1. På dess sida A löper raderna bustro­ fedon; läsningen börjar i mittraden, varpå man läser raden till höger om mittraden och därefter den till vänster. Menar hon i stället att det inte finns exempel på någon inskrift som har ett sådant hopp och där inskriftens rader löper bustrofedon och byter riktning exakt två gånger? I så fall, har hon möjligen rätt, men det finns sådana exempel utanför hennes material: upp­lägget på DR 62 (som inte ingår i Åkerström analys på grund av den rela­tivt sena dateringen till 970–1020-talet) innehåller två hopp över rader samt fyra byten av läsriktning. Den betydande skillnaden mellan hur jag – och minst ytterligare två runo­loger – ser på Birka-amulettens läsordning och hur Åkerström för­står inskriftens läsordning, har gjort mig nyfiken på de semiotiska resurser som Åkerström urskilt i sin analys. Tyvärr diskuteras inte frågan om deras inbördes relation i hennes artikel. Kan man tänka sig en inskrift som har tydligt större och mer glest placerade runor i början av den rad som är inskriftens längsta och som är placerad i skriftytans mitt, men där inskriftens lässtart ändå finns i en annan av inskriftspartiets rader? Kan man överhuvudtaget bortse att en viss inskrift har stora runor på en fram­ trädande plats och utan vidare börja läsa någon annanstans? Är det detta som de 27 tidigvikingatida inskrifterna i grupp 1 lär oss att göra? Åkerströms analys av Birka-amuletten inleds med att hon fastslår att de resurser hon urskilt i sitt arbete med huvudsakligen tidig­vikinga­ tida runstenar­ kan appliceras på lösföremål. Det finns enligt henne inte några ”indikationer på att andra resurser förekommer i ristningar på lös­före­mål jämfört med dem på sten (förutom att objektets orientering i rummet inte är given för lösföremål i samma utsträckning)”. Detta är ett problematiskt resonemang, eftersom indikationerna kan saknas som en följd av att läsordningen på vikingatida lösföremål aldrig undersökts­ syste­matiskt. Självfallet är det dock ändå inte principiellt omöjligt att jäm­föra skriftkonventioner i monumentala offentliga inskrifter med kon­ ventionerna i privata inskrifter på lösföremål. I nästa steg föreslår Åkerström att vända Birka-amulettens inskrift så att dess rader kan läsas vertikalt. Hon eliminerar på så sätt den enda skillnad mellan inristade lösföremål och steninskrifter som hon själv just under­

Futhark 11 (2020) 108 • Sofia Pereswetoff-Morath strukit. Jag finner det svårt att följa Åkerströms argumentation för varför raderna skall placeras vertikalt. Hon skriver: ”För att kunna diskutera de resurser som förutsätter att radernas riktning kan fastställas antar jag att resursen läsriktning i rad kan tillskrivas Björköhängets komposition; radernas riktning bestäms alltså genom att hänget vrids så att startraden alltid ligger vertikalt med en läsriktning nedifrån och upp.” Här förefaller mycket vara problematiskt. För att man skall kunna vrida hänget utifrån en startrad, måste denna först fastställas. För det andra är det åtminstone för mig långt ifrån självklart varför Åkerström väljer att aktualisera ”de resurser som förutsätter att radernas riktning kan fastställas”, om det finns så många andra resurser som uttrycker framskjutenhet och som också kan appliceras här, t.ex. runstorlek, runtäthet, radlängd och så vidare. För det tredje motsäger valet av resursen läsriktning i rad Åker­ ströms egen definition av densamma. Resursen läsriktning i rad definierar hon på följande sätt (s. 64): ”resursen innebär just att lässtart i ett vertikalt rad­upplägg finns i en rad vars läsriktning löper nedifrån och upp.” För att använda resursen, måste man alltså ha ett säkert vertikalt upplägg med läs­rikt­ning nedifrån och upp. Detta förutsätter i sin tur ett fixerat läsläge, som bara runstenar kan erbjuda, för hur annars kan man veta vad som är ”nere” och vad som är ”uppe”. Som vi snart skall se, väljer Åkerström också att i inskriften urskilja resursen radlängd. Resursen radlängd är en komplex benämning, så vitt jag förstår, för den syftar egentligen på två olika resurser. Den ena uttrycker fram­skjuten­het och behandlar helt enkelt sådant som den längsta (eller kortaste) raden i en inskrift. Jag kommer att kalla denna resurs för rad­ längd. Den andra resursen, som jag kommer att kalla kantradlängd, är endast möjlig att urskilja i en vertikal komposition och uttrycker läsväg (s. 71, 80). I en sådan vertikal komposition syftar nämligen benämningen (kant)radlängd på den av två kantrader som är längst, oavsett hur långa de andra raderna i inskriften är. I fallet med Birka-amuletten är det just denna kant­rad­längd som Åkerström urskiljer (s. 92): ”Resursen radlängd kan indikera lässtart i en längre kantrad och avslutning i den kortare, vilket här innebär start i rad 1 och avslut i rad 4. Dock erbjuds inte lässtart i rad 1 i dess egenskap av kompositionens längsta rad; rad 2 och 3 är något längre.” Hade Åkerström inte placerat hänget vertikalt, hade hon inte kunnat urskilja denna resurs, och som vi redan sett är den vertikala placeringen problematisk. Det tycks emellertid finnas ännu ett problem med denna resurs. Resursen radlängd används ofta (det finns 12 eller 14 exempel hos Åker­ström, s. 66), medan det endast finns exempel på resurskantradlängd

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 109 i tre inskrifter: DR 29, DR 202 och Ög 136 (sida A). I alla dessa tre fall kombi­neras emellertid kantradlängd med ytterligare resurser för att skapa ett erbjudande till lässtart. (Jag använder mig här och nedan bara av de resurser som Åkerström i sin artikel själv urskilt och rapporterat för dessa run­stenar.) På DR 29 kombineras resursen med radlängd och läsriktning i rad. På DR 202 kombineras den med radlängd och runstorlek. På Ög 136 (A) kombineras den med radlängd, runstorlek och runtäthet. Jag vill därför redan utifrån Åkerströms eget arbete starkt ifrågasätta att resursen kant­rad­längd skulle kunna tillämpas separat. Rad 1 på Birka-amuletten erbjuder oss inte någon annan resurs som skulle indikera att inskriftens start finns just här. I detta sammanhang bör även de semiotiska resursernas inbördes rela­ tion diskuteras. Nästan inga av de resurser som Åkerström urskilt kan utifrån Åkerströms eget arbete användas separat. Om vi till exempel väljer radlängd, används denna enligt Åkerströms material uteslutande till­sammans med resurserna runstorlek, runtäthet och radläge. Så fort inskriften inleds med en längre rad, kan man hitta antingen större och/ eller glesare placerade runor i början av raden (Ög 136, DR 202, DR 209, DR 230, DR 248, DR MLUHM1983–84;131; två exempel måste jag utesluta ur Åkerströms analys: på DR 30 ser jag inte några mindre runor eller någon kortare rad i inledningen, och på Sm 144 [sida B] ser jag ingen fram­skjuten längre rad). Även när resursen radlängd betecknar en visuellt kortare rad, kombineras den antingen med visuellt större (Ög 8, DR 250) eller med visuellt mindre runor (Ög N288). Resursen radlängd kombineras även gärna med resursen radläge, vilken innebär att inskriftens längsta rad står på en visuellt framskjuten plats, till exempel överst eller i mitten (U 4, DR 29, DR 40, DR 202, DR 209 [sida C], DR 230, DR 248, DR 250, DR MLUHM1983–84;131). Den enda resursen som enligt min analys av Åker­ ströms material kan användas ensam är runstorlek (DR 41, DR 110), och detta öppnar upp en helt ny horisont. Det betyder enligt min mening att om en viss inskrift har större runor i början av en rad, som dessutom skjuts fram på något annat sätt i förhållande till andra rader, krävs synnerligen goda argument för att föreslå lässtart någon annanstans. Vi ser exempel på detta fenomen även inuti inskrifter, när t.ex. ett nytt inskriftsparti ska börja. De två horisontella raderna på Ög 136 (sida A) kan tas som exempel: den nedre raden är längre medan den övre har större runor, och alla språkliga tolkningar har det gemensamt att lässtarten för dessa rader är i den övre. Åkerström indelar de semiotiska resurserna i sådana som hon menar resulterar i ett starkt respektive svagt markerat erbjudande. Hon nämner

Futhark 11 (2020) 110 • Sofia Pereswetoff-Morath att resurserna kan framträda tydligt och otydligt samt att vissa av dem kan manifesteras i frekventa och infrekventa varianter (således är större respektive mindre runor två olika manifestationer av resursen run­ stor­lek). På så sätt kan Åkerström bedöma den samlade styrkan av resursernas erbjudande. Hon menar att det också ibland är svårt att bedöma situationen med erbjudanden (s. 62): ”Flera otydliga resurser kan till­sammans resultera i ett starkt markerat erbjudande om läsordning, medan flera motsägelsefulla, men tydliga, resurser kan resultera i flera svagt markerade erbjudanden. … Flera infrekventa resurser skulle till­ sammans kunna ge ett starkt markerat erbjudande om läsordning, medan flera frekventa resurser som pekar i olika riktningar kan resultera i olika svagt markerade erbjudanden.” Tyvärr anges inte vilka inskrifter i grupp 1 som har starkt och vilka svagt markerade erbjudanden, vilket hade krävts för att vi skulle kunna jämföra med de tre inskrifter på vilka Åkerström prövar sin modell. Dock anges att större runor är den mest frekventa varianten av resursen runstorlek (s. 69), att en längre rad är den mest frekventa varianten av resursen radlängd (s. 69) samt att glesare runor är den mest frekventa varianten av resursen runtäthet (s. 68). (Jämför också tablå 1 på s. 80, där den mest frekventa varianten markeras med versaler.) Vi får inte veta vilka resurser som används oftare än andra, men man kan misstänka att resursernas placering i tablå 1 är hierarkisk. Denna placering sammanfaller i alla fall med min egen analys av Åkerströms material, som ger vid handen att runstorlek är det som oftast används, varefter följerradlängd , radläge och runtäthet. Åkerström säger (s. 62) att ”En frekvent resurs antar jag resulterar i ett starkare markerat erbjudande och tvärtom”. På Birka-amuletten har vi tre tydliga resurser i rad 2 i deras mest frekventa varianter (större och glesare runor samt längre rad). Dessa är dessutom de tre mest populära resurserna överhuvudtaget. Här är det också viktigt att erinra sig att resursen runstorlek i sin frekventa variant större runor kan användas självständigt. Enligt min mening har alltså rad 2 på Birka-amuletten ett mycket starkt erbjudande om lässtart, starkare än alla de andra raderna. Det är nu dags att gå vidare till nästa rad. Radordningen 1–2–3–4, som Åkerström föreslår, baseras på resurserna kantradlängd och närliggande start­punkt för rad (s. 92 f.): ”Resursen närliggande startpunkt för rad kan också peka på läsordningen 1–2–3–4 eftersom raderna då löper bustrofedon. Om hänget vrids så att startrad 1 i enlighet med resursen läs­rikt­ning i rad löper nedifrån och upp, går läsordningen 1–2–3–4 från raden längst till höger och sedan mot vänster. Denna utformning av resurserna placering av rad och radordning finns i grupp 1 men är mindre

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 111 frekvent jämfört med det omvända (från vänster mot höger).” Som vi ser beror denna resurs återigen på att Birka-amuletten har placerats vertikalt och på att resursenläsriktning i rad tillämpas. Som en annan möjlig läsordning (men med ett mindre starkt markerat erbjudande) föreslår Åkerström 2–1–3–4. Efter rad 2 väljer hon att läsa rad 1 (där jag väljer rad 3). Återigen baseras detta förslag på att hänget har placerats vertikalt, eftersom Åkerström anger att rad 1 nu är belägen till vänster om rad 2. Om rad 1 är till vänster om rad 2 betyder det att Birka- amuletten har placerats vertikalt, och läsningen i rad 2 löper nerifrån och upp (s. 93): ”Om lässtart finns i mittraden 2 förutsätts en läsväg där ord­ ningen raderna läses i växlar riktning. Istället för den ordning som Imer presen­terar – en typ som inte finns representerad i grupp 1 – föreslår jag den variant av resurserna placering av rad och radordning där läsväg först går mot raden till vänster (1) och därefter fortsättning mot höger (3–4), alltså 2–1–3–4”. Att rad 3 uttrycker framskjutenhet på samma sätt som rad 2, diskuteras inte av Åkerström. Inte heller diskuteras möjligheten att placera inskriften hori­sontellt; i sådant fall skulle rad 2 ligga på ett visuellt framskjutet ställe i den övre delen av hängets skriftyta (dock inte överst), medan rad 3 skulle ligga direkt under. I sin analys av de tidigvikingatida runinskrifter med säker läsordning har Åkerström visserligen få horisontella kompositioner (s. 77), men de som finns följer just denna läsordning: ”Eftersom beläggen är få på rader som med säkerhet ligger horisontellt är det emellertid svårt att säga något bestämt om sådana varianter avplacering av rad respektive rad­ordning. Det finns emellertid ett säkert exempel, de horisontala raderna i parti A på Ög 136, på att lässtart hittas i översta raden med en läsväg uppifrån och ned.” Sammanfattningsvis måste tyvärr konstateras att Åkerströms kritik av Imers och Snædals läsordning inte håller. Det tycks också finnas brister i analysmodellen,­ framför allt i hur de semiotiska resurserna analyseras och appliceras.

Nytolkning Jag vill försöka att läsa inskriften enligt den läsordning som jag etablerat ovan som den mest tilltalande, dvs. raderna läses nedan i ordningen 2–3– 1–4. Jag ordindelar translittereringen enligt min tolkning och markerar med symbolen ⏑ de runor som jag vill dubbelläsa: þat ik uit͡ki nona⏑as non k͡uki tun a͡ki saka︠ ︦r︡︡a͡k hit þ̣a þik

Futhark 11 (2020) 112 • Sofia Pereswetoff-Morath

Runföljden þat kan tolkas som det demonstrativa pronomenet sá ’detta’ i sg. n. ack., þat. Runföljden ik kan läsas som det personliga pronominet ek ’jag’ i 1 pers. sg. Runorna uit͡ki vill jag läsa som ett verb motsvarande det fornisländska (vidare: fisl.) verbetvitka i 1 pers. sg. pres. konj. Verbet betyder ’laste, klandre ein for noko’ (Norrøn ordbok) eller ’to bewitch’ (Cleasby och Vigfusson). Fritzner anger att verbet kan användas som synonym till det fornisländska verbet magna ’styrke, gjøre stærkere; i Prosa kun om at sætte i Besiddelse af overnaturlige Kræfter ved Hjælp af Trolddom.’ Hos Fritzner kan vi även finna verbet finn-vitka ’hexe, øve Trold­dom paa Finnernes Maade eller ved deres Hjælp’. Att verbet vitka hade betydelsen ’förtrolla, förhäxa’ antyder också den betydelse som verbet fick i sin reflexiva formvitkast ’få forstanden til­bake, sansa seg, komme til seg sjølv’ (Norrøn ordbok). Betydelsen av verbet vitka antyds också av sådana bildningar som vitki m.’trollmann’ och vitt n. ’trollskap, trolldomsmiddel’ (Norrøn ordbok). Inskriften vill jag således inleda på följande sätt: þat ik uit͡ki, Þat ek vitki, ’Må jag förtrolla detta’. Därefter kommer en svårtolkad runsekvens nona och en liknande sekvens snon i nästa rad. Mina försök att finna ytterligare ett verb i denna run­följd har inte givit några säkra resultat. Verbet motsvarande fisl.nenna ’nenne, ha lyst til, finne seg i, bry seg om’, ’bruke, nytte’ eller ’fare, reise’ (Norrøn ordbok) hade kunnat vara en stark kandidat. Detta verb har också före­slagits av Otto von Friesen, men som jag påpekar ovan bör verbet böjas nenni i 1 pers. sg. pres. ind. eller pres. konj. Det skulle i och för sig vara möjligt ett läsa non som imperativ i 2 pers. sg. Nenn! ’Nyttja! Använd!’ eller ’Far!’, men det är svårt att hitta en passande fortsättning för runorna a snon som blir kvar. Jag väljer därför att tolka nona som ett substantiv motsvarande ny­ isländska nenna f. ’energy’ (Cleasby och Vigfusson). Ordet är inte belagt i forn­isländska och tas därför inte upp av Fritzner eller i Norrøn ord­bok, men dess närvaro kan postuleras med hjälp av sådana ord som nennu-lauss och nenningar-lauss adj. ’sløv, blottet for Lyst til at fore­tage sig eller udrette noget’ och nenning f. ‘Foretagsomhed, Virksomhed,­ Virkelyst’ (Fritzner).­ I Lexicon Poeticum hittar man även ordet nenninn adj. ’dygtig, energisk, ufortrøden’. Ordet finns även belagt i medeltida svenska. Söderwall anger attnänna f. betyder ’mod, raskhet, rådighet’. Jag dubbelläser a-runan i föregående rad och får på så sätt runföljden as, som kan tolkas som verbet vesa ’vara’ i 3 pers. sg. pres. ind., es. Run­ följden non kan tolkas som motsvarigheten till fisl.nánn/náinn adj. ’nær’ (Fritzner), ’nærliggande, befindende sig i Nærheden’ Lexicon( Poeticum).

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 113

Ordet kan i substantiverad form användas som heiti för brynja i forn­ isländska: náin f. ’den som ligger nära’ (Lexicon Poeticum och The Skaldic Project). Meningen nona s non Nænna es nan ’Kraften är när’ eller ’den/det som ligger nära (kapseln/hänget) är styrka/kraft’ passar slående föremålets egen­skaper: en kapsel som hänger nära bröstet och som torde ha innehållit något stoff som ansågs ha skyddande eller magiska egenskaper. Runortografiskt innebär det inte något problem att /e/-ljudet i es här skulle återges med a-runan, as, i synnerhet som det föregående ordet slutar på /a/. Formen es istället för er är heller inte något problem, utan snarare en fördel, eftersom formen är äldre. Det är förvisso inte särskilt van­ligt att en runa vid dubbelläsning återger två olika fonem, men det finns säkra exempel på denna företeelse. Särskilt frekvent finner vi sådana exempel på Åsmund Kåressons runstenar från 1000-talets mitt. På U 192 finns runföljdenþinoftiʀ , som har tolkats þenna æftiʀ; här läser man först o-runan som nasalt /a/ och därefter som /æ/. På U 241 träffar vi på run­ följden onklanti, som har tolkats ā Ænglandi: o-runan läses först som nasalt /a/ och sedan som /æ/. På U 824 finner vi följden þinabtiʀ som tolkas þenna æftiʀ; a-runan står först för nasalt /a/ och därefter för /æ/. Att återge /æ/ och /a/ som nasalerade ljud medo -runan förefaller också oproblematiskt. I nænna och nan står /æ/ och /a/ mellan två nasala kon­ sonanter, vilket stärker förutsättningarna för att beteckna vokalerna med o-runan. Exempel på att /a/ återges med o efter eller före nasal är många, och behöver inte särskilt ges. Exempel på att /e/ eller /æ/ återges medo efter eller före nasal, går också att hitta i danska, norska och svenska vikingatida run­inskrifter. Det demonstrativa pronomenet sasi i ackusativform­ þenna/ þænsi ’denne’ skrivs således þonsi med o på fler än 20 runstenar från Dan­ mark.3 Formerna þono eller þona för þenna före­kommer både i Norge och på Isle of Man.4 Det personliga pronomenet þæiʀ ’de’ i dat. þæim ’dem’ skrivs þoi på DR 230, adv. længi ’länge’ ristas loki på DR 131 m.m.5 Också på att /æ/ kan återges med o framför eller efter nasalkonsonanter finns exempel på tidigvikingatida runstenar i Sverige; således ristas t.ex. på Rökstenen (Ög 136) ordet drængʀ m. ’ung man’ i dat. sg. drængi som troki (se också Vg 61 trok). På Sparlösastenen (Vg 119) ristas ordet nattf. ’natt’ i pl. nom.nættr som notu.

3 DR 1, 63, 68, 96, 97, 108, 114, 118, 120, 121 (þonnsi), 123, 124, 130, 131, 144, 145, 154, 155, 209, 230, 239, 259, 339, DR EM85;312 och DR EM85;523B. 4 N 208, N 247, IM MM131, IM MM132, IM MM135 och IM MM136. 5 På DR 192 och DR 333 ristas verbet standa ’stå’ i 3 pers. sg. pres. stændr som stotʀ. På DR 3 ristas konjunktion æn som ion, på DR 217 ristas det relativa pronomenet sæm som.

Futhark 11 (2020) 114 • Sofia Pereswetoff-Morath

Runföljden kuki är svårt att tolka på något annat sätt än som ett substantiv motsvarande fisl.kyngi f. ’kunnskap i trolldom, trollskapp’ (Norrøn ordbok) eller ’Dygtighed til at øve Trolddom’ (Fritzner). Ordet före­kommer även som fjölkyngi f. ’Trolddom, Hexeri’ (Fritzner), där fjöl fungerar som ett slags förstärkning ’mycket’ (Fritzner skriver att fjöl adv. betyder ’meget’ och förekommer ’kun som første Del af sammen­ satte Ord’). Ordet har även avledningar, t.ex. fjölkyngiliga adj. ’paa Trold­mænds vis’. Ordet ingår även i två sammansättningar hos Fritzner: fjölkyngisbók f. ’Trolddomsbog, Bog som indeholder Anvisning til Trold­ dom’ och fjölkyngisfolk n. ’Mennesker som give sig af med Troldom, øve Trol­doms­kunst’. Att den nasala konsonanten /n/ saknas framför klusilen /g/ i kuki stämmer väl med vikingatida runortografi. Vidare blir det svårt att tolka tun på något annat sätt än ett verb mot­ svarande fisl.týna ’fordærve, tilintetgjøre’, ’miste, tabe’ (Fritzner) eller ’gløyme’ (Norrøn ordbok, se betydelse 3 för ordet) i imperativform týn. Verbet kräver objekt i dativ, men detta är inte något problem för tolk­ ningen, eftersom ordet kyngi är oförändrat i dativ. Runföljden aki kan förstås som adverbet ekki ’icke, inte, ej’. Meningen kuki tun a͡ki vill jag alltså tolka som Kyngi tyn ekki! ’Glöm/ Tappa/Förstör inte trolldomen (eller: den magiska kunskapen)!’ Runföljden saka kan tolkas som ett verb motsvarande fisl. saka ’skade en, tilføie ham noget ondt’ (Fritzner). Detta verb kan också betyda ’sake, klage, skulde [beskulde], laste ein for noko’ (Norrøn ordbok). Verbet står här i 1 pers. sg. pres. ind. och meningen måste därför betraktas som subjektslös.­ Sådana subjektslösa satser finns det flera exempel på just i tidig­vikinga­ tida inskrifter. Det mest kända exemplet är de satser på Rökstenen som börjar med Sagum … ’Vi säger …’ (Holmberg et al. 2020, 20). Exempel på att en bindruna används på gränsen mellan två ord finns också; det mest kända är bindrunan u͡f på satsgräns på Sigtuna­blecket: fliuþunu͡funtinis Flӯ þū nū! Fundinn es … (Pereswetoff-Morath 2019a, 106). Runföljden ra͡k kan tolkas som substantivet rek n. i ack. ’Saksøkning, For­følging’ eller ’hvad som driver, tilskynder, bevæger en til noget, Bevæggrund’,­ ’Foretagende, Bestræbelse hvormed man søger at faa ud­ rettet noget, fremmet en Sag’ (Fritzner). Ordet rek rymmer dessutom samma betydelser som rǫk (och røk) n. pl. ’utvikling; opphav, årsak, grunn; vitnes­byrd, teikn; hendingar, forhold; lagnad, ende’ (Norrøn ordbok). På så sätt får vi här två ord, verbet saka och substantivet rek, som bägge kan höra till lagspråk. Runföljden hit kan tolkas som pronomenet hinn ’den’ i n. ack., hitt. Runföljden þa kan förstås som ett verb motsvarande fisl. þiggja ’få, ta

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 115 imot’ (Norrøn ordbok) eller ’komme i Besiddelse af noget som begjæres, gives’, ’optage noget paa en eller anden Maade’ (Fritzner). Verbet böjs þa ’fick, tog i besittning’ i 3 pers. sg. pret. ind. De resterande runornaþik kan tolkas som det personliga pronomenet þu ’du’ i ack., þik ’dig’. Meningen saka︠ ︦r︡a͡k hit þ̣a þik Saka rek hitt þa þik ’Jag skadar den förföljelse/de omständigheter som tog dig i besittning/fångade dig’ passar de två föregående meningarna väl. Hela inskriften tolkar jag således som: Þat ek vitki: nænna es nan. Kyngi tyn ekki. Saka rek hitt þa þik. ’Må jag förtrolla detta: kraften är nära (eller: det som ligger nära [hänget] är kraften). Förstör inte (eller: tappa inte, glöm inte) den magiska kunskapen. Jag skadar den förföljelse/de omständigheter (som) tog dig i besittning.’

Vi får tyvärr aldrig veta vad som förföljde denna kvinna, men det före­ faller i alla fall helt möjligt att hon vände sig till en runkunnig magiker för att försvara sig mot det. Att hon sedan bar amuletten nära bröstet på sitt finaste halsband är också rimligt med tanke på formelns stränga förbud att inte tappa eller förstöra den magiska kraft som amuletten rymde. Run­ mästaren kan därför nu i efterhand betraktas som framgångsrik. Hon eller han lyckades med sitt trolleri: föremålet har inte tappats bort eller förstörts och tack vare det har budskapet gått fram till våra dagar. Magikern, vem det nu än var, försökte för övrigt inte att dölja sitt budskap med hjälp av krypte­rade runor. Tvärtom, trots föremålets obefintliga storlek, ristades runorna så tydligt och klart som det bara gick på en så liten yta. Och före­ målets kraft har återupplivat kvinnan för oss, en kvinna som annars fick en för hennes tid, ställning och plats helt typisk begravning. Vad förföljde och oroade henne? Var också det något typiskt? En arvstvist? Eller var det något förfärligare och mer ovanligt? Det är nu hur som helst över, och kanske Birka-amuletten kan ha spelat sin roll i det.

Författarens tack Arbetet med denna artikel finansierades av Gun Widmarks fond. Jag är tacksam mot Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur som genom detta bidrag har möjliggjort det föreliggande arbetet. Jag vill även tacka Gunnar Andersson, förste antikvarie vid Statens historiska museum, för att ha möjliggjort mina studiebesök till museet.

Futhark 11 (2020) 116 • Sofia Pereswetoff-Morath

English summary The runes on the Birka amulet revisited In this paper I have offered a new reading and interpretation of the Birka amulet. My reading differs from two previous ones, by Arthur Nordén (1937) and by Lisbeth Imer and Thorgunn Snædal (in Imer 2007). I am unable to discern any older M-runes in the inscription, nor do I see any f-runes and I do not believe that the inscription contains short-twig runes beyond the single exception of n. I identify three new bind-runes, none of which I consider the result of a mistake. My transliteration is, in row- order 1–2–3–4: sakarakhitþ̣a | þatikuitkinona | snonkukitunakị | þik 1 5 10 15 20 25 30 35

My reading order is however a different one. I suggest first reading row 2 followed by row 3. These two rows share several similarities in their visual representation and row 2 is certainly marked as the beginning not only by means of larger runes and wider spaces between these but also by the length of the row and the number of runes per row. After these two rows I suggest proceeding to row 1 and subsequently row 4. I discuss my reading order in detail and compare my results with those of Hanna Åkerström­ (2020), which I believe to be flawed by a number of logical inconsistencies. My reading is as follows (the symbol ⏑ is used to show runes read twice): þat ik uit͡ki nona⏑as non k͡uki tun a͡ki saka︠ ︦r︡a͡k hit þ̣a þik My normalisation to runic Scandinavian and translation are: Þat ek vitki: nænna es nan. Kyngi tyn ekki! Saka rek hitt þa þik. ’May I bewitch this: the power is close (or: the thing that is close [i.e. the amulet] is power). Do not destroy (or: do not lose, do not forget) the magic knowledge! I harm the pursuit/the circumstances that got you.’

All the words employed in my interpretation are represented in Old Scandi­navian and the interpretation does not violate the orthographical norms of Viking Age runic writing as far as I can see, nor does the inter­ pretation contravene the morphological and syntactical rules of runic Scandi­navian. I do not suggest that mine is the only possible interpretation as the nature of runic writing is such that it is possible to divide the runic sequences of the inscription differently. My interpretation makes perfect sense, however, for a small object worn close to the body on a daily basis.

Futhark 11 (2020) En nytolkning av Birka-amuletten • 117

Förkortningar och bibliografi Arbman, Holger. 1939. Birka: Sveriges äldsta handelsstad. Stockholm. ― . 1940a. Birka: Untersuchungen und Studien, vol. 1: Die Gräber: Text. Stockholm. ― . 1940b. Birka: Untersuchungen und Studien, vol. 1: Die Gräber: Tafeln. Stockholm. ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieambetet. Stockholm. Cleasby och Vigfusson = Cleasby, Richard, och Gudbrand Vigfusson. An Icelandic- English Dictionary. Oxford, 1957. Danmarks runeindskrifter. Av Lis Jacobsen och Erik Moltke. 3 vol.: Text; Atlas; Registre. København, 1941–1942. DR + nr = inskrift publicerad iDanmarks runeindskrifter. DR EM85; + sidonr = runinskrift publicerad i Erik Moltke,Runes and Their Origin, Denmark and Elsewhere (Copenhagen, 1985). DR MLUHM1983–84;131 = inskrift publicerad i Lars Larsson och Evert Salberger, ”A Rune-Inscribed Detail of a Comb from L:a Kopinge, Scania”, Meddelanden fran Lunds universitets historiska museum 1983–1984: 128–137. Duczko, Wladyslaw. 1980. ”Vikingatida smycken i Mora-skatten: Den icke-mone­ tära delen av en nyupptäckt silverskatt från Dalarna.”Tor 18: 311–357. ― . 1985. Birka: Untersuchungen und Studien, vol. 5: The Filigree and Granulation Work of the Viking Period: An Analysis of the Material from Björkö. Stockholm. Fritzner = Johan Fritzner. Ordbog over Det gamle norske Sprog. 3 vol. Kristiania, 1886–1896. Vol. 4: Tillegg og rettelser. Av Finn Hødnebø. Oslo, 1972. Fuglesang, Signe Horn. 1989. ”Viking and Medieval Amulets in Scandinavia.” Fornvannen 84: 15–27. G + nr = inskrift publicerad i Gotlands runinskrifter, dvs. SRI, 11–12. For nummer over G 222 se Helmer Gustavson och Thorgunn Snædal, manus till Gotlands runinskrifter, del 3. http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar- och-fynd/runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/gotlands-runinskrifter-3/ Gräslund, Anne-Sofie. 1980. The Burial Customs: A Study of the Graves on Björkö. Vol. 4 av Birka: Untersuchungen und Studien. Stockholm. Holmberg, Per, Bo Gräslund, Olof Sundqvist och Henrik Williams. 2020. ”The Rök Runestone and the End of the World.” Futhark 9–10 (2018–2019): 7–38. Jesch, Judith. 1991. Women in the Viking Age. Woodbridge: Boydell. IM MM = inskrift från Isle of Man, Manx Museum, publicerad i Michael Barnes, The Runic Inscriptions of the Isle of Man, Runrön, 22 (London, 2019). Imer, Lisbeth M. 2007. ”Runer og runeindskrifter: Kronologi, kontekst og funktion i Skandinaviens jernalder og vikingetid”, vol.: ”Katalog”. Doktorsavhandling, Det Humanistiske Fakultet, Københavns Universitet. Lexicon Poeticum = Lexicon Poeticum Antiquæ Linguæ Septentrionalis/Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog. Av Sveinbjorn Egilsson; rev. Finnur Jonsson för det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab. 2 utg. Copenhagen, 1931. MacLeod, Mindy. 2002. Bind-Runes: An Investigation of Ligatures in Runic Epig­ raphy. Runron, 15. Uppsala.

Futhark 11 (2020) 118 • Sofia Pereswetoff-Morath

N + nr = inskrift från Norge, publicerad iNorges innskrifter med de yngre runer, av Magnus Olsen et al., 6 vol. hittills (Oslo, 1941–). N KJ40 = inskrift från Norge (Setrekammen) publicerad i Wolfgang Krause och Herbert Jankuhn, Die Runeninschriften im alteren Futhark, vol. 1: Text, vol. 2: Tafeln, Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften in Gottingen, Philo­ logisch-Historische Klasse, 3 ser., 65 (Gottingen, 1966). Norden, Arthur. 1933. ”Trollrunor mot blodförgiftning.” Stockholmstidningen, 26 februari. ― . 1937. ”Magiska runinskrifter.”Arkiv för nordisk filologi53: 147–189. ― . 1940. ”Litteratur och kritik: Tysk runforskning under de sista åren.” Fornvännen 35: 318–332. Norrøn ordbok = Leiv Heggstad, Finn Hødnebø och Erik Simensen. Norrøn ordbok. 4 utg. av Gamalnorsk ordbok av Marius Hægstad och Alf Torp. Oslo, 1997. Pereswetoff-Morath, Sofia. 2019a.Viking -Age Runic Plates: Readings and Inter­ pretations. Runrön, 21; Acta academiae regiae Gustavi Adolphi, 155. Uppsala. ― . 2019b. ”Vikingatida runbleck: Läsningar och tolkningar.” Korpuskatalog till doktorsavhandling,­ Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-383584 Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm The Skaldic Project = Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. http:// skaldic.abdn.ac.uk/db.php Sm + nr = inskrift publicerad iSm alands runinskrifter, dvs. SRI, 4. SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare; publicerade av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, 1900–. SRI, 2 = Ostergotlands runinskrifter, av Erik Brate (1911). SRI, 4 = Smalands runinskrifter, av Ragnar Kinander (1935–1961). SRI, 5 = Vastergotlands runinskrifter, av Hugo Jungner och Elisabeth Svardstrom (1940–1970). SRI, 6–9 = Upplands runinskrifter, av Elias Wessen och Sven B. F. Jansson (1940–1958). SRI, 11–12 = Gotlands runinskrifter, av Sven B. F. Jansson, Elias Wessen och Elisabeth Svardstrom (1962–1978). Soderwall = Knut Fredrik Soderwall. Ordbok ofver svenska medeltidsspraket. 2 vol. Lund, 1884–1918. U + nr = inskrift publicerad iUpplands runinskrifter, dvs. SRI, 6–9. U ANF1937;172 = inskrift på en bennål hittad i Svarta jorden på Birka 1924 och publicerad i Nordén 1937, 171–176. Vg + nr = inskrift publicerad iV astergotlands runinskrifter, dvs. SRI, 5. Åkerström, Hanna. 2020. ”Läsordning i tidigvikingatida runristningar.” Futhark 9–10 (2018–2019): 39–134. Upptryck i hennes Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar. Doktorsavhandling, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Uppsala, 2020. Og + nr = inskrift publicerad iO stergotlands runinskrifter, dvs. SRI, 2.

Futhark 11 (2020) Vg 199 Norra Lundby: Ett tolkningsförslag

Fredrik Valdeson (Stockholm University)

Abstract This article presents an attempt to interpret the Viking Age runic inscription Vg 199 Norra Lundby based partially on a new reading. The inscription has hitherto been considered to lack linguistic meaning. The interpretation runs as follows: [Stæinn] kveðsk hēr[si] s[tand]a længi. Kveðsk Hialms Gunna hald[a …] … …ṃiþ : ka… … Gott orð bar. ‘The stone proclaims that it will long stand here. (It) proclaims that it will preserve Hialmʀ’s Gunni … …ṃiþ : ka… . (He) had a good reputation.’ Since a relatively large part of the stone is missing, some of the runic sequences associated with the lacunae cannot be interpreted­ with certainty. A possible but purely speculative interpretation is nonetheless­ offered. It is in any case beyond doubt that the inscription is in fact linguistically meaning­ful. Vg 199 bears a strong resemblance to the inscription on the Jut­ landic stone DR 131 Års, and just like that one, it is most likely formu­lated in verse. Remarkably, Vg 199 lacks a proper memorial formula. This suggests that the accompanying memorial formulation was inscribed on a separate stone. Keywords: runestone, “nonsense” inscription, Viking Age, Vg 199 Norra Lund­ by, DR 131 Års, runic poetry

en vikingatida runstenen Vg 199 upptäcktes år 1956, precis i tid Dför att den skulle hinna publiceras i Västergötlands runinskrifter (det aktuella häftet gavs ut 1958). Vid fyndtillfället satt stenen inmurad i kyrktornet­ i Norra Lundby kyrka, uppdelad i tre separata delar. Efter att delarna hade monterats ihop restes stenen intill kyrktornet (fig. 1). Stenens övre del saknas fortfarande, men den ska enligt en anteckning­ från 1960 i Riksantikvarie­ämbetets forn­minnes­register (FMIS, Norra Lund­by 5:1) eventuellt ha funnits i en soptipp väster om kyrkan, där det numera är parkeringsplats.­ De bevarade partierna utgör uppskattnings­ ­vis

Valdeson, Fredrik. “Vg 199 Norra Lundby: Ett tolkningsförslag.” English: “Vg 199 Norra Lundby: A proposed interpretation.” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 119–35. DOI: 10.33063/diva-438137

© 2021 Fredrik Valdeson (CC BY) 120 • Fredrik Valdeson

Fig. 1. Vg 199 Norra Lundby, med Sven B. F. Janssons imålning. Foto: O. Eriksson (1956; PD-Mark). två tredjedelar av den ursprungliga stenen. Stenen undersöktes strax efter upp­täckten av Sven B. F. Jansson (i ATA dnr 3839/56, ATA dnr 5452/56), men trots att han kunde presentera en relativt säker läsning av flertalet av runorna har inskriften förblivit i princip otolkad. Samnordisk runtext­data­ bas omnämner inskriften som ”Nonsensinskrift”, men ger likväl tenta­tiva tolkningar­ av tre av orden (försedda med frågetecken). Stenens utformning beskrivs ingående av Jansson (i ATA dnr 5452/56), och de mått som redovisas nedan är hämtade från Janssons ATA-rapport. Mate­rialet är rödgrå granit och stenen har, i sitt nuvarande skick, en höjd på totalt 220 cm, varav 173 cm befinner sig ovanför markytan. Som mest har stenen en bredd på 128 cm och tjockleken är omkring 18 cm. Runorna har en höjd på 18–20 cm. Stenen är bitvis hårt vittrad, vilket gör en del av runorna ytterst svårlästa, i vissa fall rent av omöjliga att tyda.

Futhark 11 (2020) Vg 199 Norra Lundby • 121

Runorna är uppdelade på tre slingor (varav två dock med största sanno­ likhet ursprungligen utgjort delar av en och samma slinga, se vidare mitt rekon­struk­tions­förslag nedan). Den längsta av slingorna omgärdar hela ristnings­ytan och löper som ett band ner från stenens övre högra hörn, längs neder­kanten av stenen och upp till övre vänstra hörnet. Högst upp på stenen återfinns en liten bågformad slinga, vilken förmodligen ursprung­ligen varit del av den längre slingan. Under den bågformade slingan finns en lodrät slinga som löper genom mitten av ristningsytan. Till höger om sistnämnda slinga står en ensam r-runa, vilken med största sannolikhet utgör avslutningen på den lodräta slingan (liksom på inskriften som helhet). Runorna är av långkvisttyp; noteras kan att m-runan har ringformig bistav, ´. Som ordskiljande tecken tillämpas genom­gående två punkter i kolonformation. I de två nästföljande avsnitten redogör jag för min egen läsning respek­ tive tolkning av inskriften, men redan här kan det vara på sin plats att åter­ge den läsning som presenteras i Sveriges runinskrifter (SRI, 5: 132), och som utgår från Sven B. F. Janssons rapport i ATA (dnr 5452/56).

(i den yttre runslingan, med början från höger:) …-uisk : h---n : sụṇa : liki : kuisk : hialms : kuna : halt… (i den böjda slingan mitt på stenen:)-iþ : k-- (i det lodräta bandet:) k--: urþ : bar :

Det är inte självklart i vilken ordning de tre slingorna ska läsas, men Jans­ son väljer att börja med den långa ytterslingan, följd av först den båg­ formade slingan högst upp och därefter den lodräta slingan i mitten. (Som vi kommer att se i nästa avsnitt är detta även enligt min mening den rim­ ligaste läsordningen.) Vad gäller de runor som Jansson valt att klassa som osäkra kan nämnas att han för den allra första runan i inskriften (den som före­går runorna uisk) observerar en ”tydlig linje, liknande­ bistaven i ettk ”. För nästföljande­ runföljd, h---n, föreslår han att läsningen­ eventuellt ska vara hiran (något som dock inte förefaller sär­skilt rimligt, se vidare min läs­ning nedan). Den näst sista runan i ”den böjda slingan mitt på stenen” miss­tänker Jansson kan ha varit ett a (vilket också stämmer överens med min läsning). Vidare noterar Jansson också att den andra runan i det lodräta bandet bär spår av en u-bistav (även detta bekräftas av min läs­ning). Vad gäller övriga runor som markerats som osäkra observerar Jans­son spår av huggning men ger ingen fingervisning om vilka tecken det möjligen skulle kunna röra sig om.

Futhark 11 (2020) 122 • Fredrik Valdeson

Denna artikel bygger vidare på resultaten från min magisteruppsats (Valde­son 2014) och det tolkningsförslag av Vg 199 som presenteras där. I artikeln i Sveriges runinskrifter (SRI, 5: 131–133) diskuteras inga tolk­nings­ möjligheter överhuvudtaget. Det är därför något förvånande att tre av orden i inskriften trots detta listas i ordförteckningen till Väster­göt­lands run­inskrifter (vilken återfinns på s. 491–499 i bandets femte häfte, utgivet 1970, tolv år efter att själva artikeln Vg 199 publicerades). De ord det rör sig om är tolkningar (försedda med frågetecken) av runföljderna (enligt min translitte­rering) hịalms, kụṇạ respektive ḥalṭ…, vilka tolkas som genitiv av mansnamnet Hialmʀ, kona ‘kvinna’ respektive genitiv av mansnamnet­ Halfdan. Här föreslås alltså, indirekt och utan ytterligare kommen­tarer, att kụṇạ : ḥalṭ… kan tolkas som kona Halfdanaʀ, ‘Halfdans hustru’. Dessa tolkningar återfinns som nämnts ovan i Samnordisk runtext­databas (även där försedda med frågetecken), samtidigt som inskriften i databasen­ alltså betecknas som ”Nonsensinskrift”. Angående utseendet på västgötska runstenar i allmänhet påpekar Elisa­ beth Svärdström att ”Likheterna med de danska, sydsvenska och öst­götska är … påfallande” (SRI, 5: xxviii), och även vad gäller innehållet och formu­ leringarna­ i runinskrifterna kan en koppling ses mellan Västergötland och Jylland.­ Detta tar sig tydligast uttryck i likheten mellan Vg 112 Ås och den jylländska DR 127 Hobro, vilka är i stort sett identiskt formulerade. Vg 112 har formuleringen Þōriʀ ræisti stæin þannsi æftiʀ Karl, sinn fēlaga, harða gōðan dræng ’Tore reste denna sten efter Karl, sin bolagsman, en mycket god ung man’ medan DR 127 uppvisar ordalydelsen Þōriʀ ræisti stæin þannsi æftiʀ Karl hinn Gōða, fēlaga sinn, harða gōðan dræng ’Tore reste denna sten efter Karl den gode, sin bolagsman, en mycket god ung man’. Även Vg 40 Råda och den jylländska DR 66 Aarhus 4 innehåller likartade­ formuleringar, där Råda-stenens Eʀ varð dauðr ī orrustu, eʀ barðus kunungaʀ ’Han dog i strid när kungar kämpade’ uppvisar stora lik­heter med formuleringen eʀ varð … dauðr þā kunungaʀ barðusk ’som dog då kungar kämpade’ på DR 66. Även vad gäller Vg 199 finns en parallell i en jylländsk sten, nämligen Års-stenen DR 131, vars B-sida bär inskriften× stin : kuask : hirsi : stonta : loki : saʀ : ual:tuka × | uarþa : nafni, vilket i runnordisk normalisering kan återges som Stæinn kveðsk hērsi standa længi. Sāʀ Valtōka varða næfni, i modern svensk översättning ’Stenen förkunnar att den ska stå här länge. Den ska omtala Valtokes hög’. Som vi kommer att se av min tolkning­ betraktar jag den första huvudsatsen på B-sidan på DR 131 som identisk med den första huvudsatsen på Vg 199. I likhet med DR 131 antar jag även att Vg 199 är formulerad på vers, vilket också är vägledande för hur jag väljer att tolka vissa runföljder.

Futhark 11 (2020) Vg 199 Norra Lundby • 123

Läsning

Den tolkning av Vg 199 som presenteras i denna artikel bygger på en nyläs­ning av inskriften, vilken skiljer sig från Sven B. F. Janssons och även på några punkter från den som tidigare lagts fram av Valdeson (2014). Till grund för läsningen ligger två fältundersökningar, genomförda av artikel­ för­fattaren den 5 augusti 2013 respektive den 24 juni 2020, vid det första till­fället tillsammans med Henrik Williams och vid det andra tillfället till­ sammans med Magnus Källström. Nedan presenteras min läsning, upp­ ställd på samma sätt som Janssons ovan.

…ḳuisḳ : hiṛ-- : s…ạ : liki : kuisk : hịalms : ḳụṇạ :ḥalṭ… …ṃiþ : ka… ḳụṭ : ụṛþ : bar :

I det första urskiljbara ordet på stenen, av mig läst som ḳuisḳ, identifierar (som nämnts ovan) även Jansson något som liknar en bistav i ettk . Denna bistav förefaller mig tillräckligt tydlig för att jag ska föreslå att det rör sig om just en k-runa. Tekniskt sett skulle det kunna röra sig om den högra bistaven i en m-runa. Eftersom m i denna inskrift i övrigt har ringformig bistav är det dock mindre sannolikt att det skulle röra sig om enm -runa i det här fallet. Huruvida runföljden ḳuisḳ föregåtts av en eller flera runor går inte att se, eftersom stenen har slagits av längs (eller strax nedanför) den förmodade k-runans huvudstav. Med tanke på hur stor del av stenen som saknas förefaller det emellertid rimligt att åtminstone ytterligare ett ord fått plats i början av slingan. Runföljden hiṛ-- utgör en av nycklarna till hur inskriften som helhet ska tolkas. Jansson läser här h---n men antyder samtidigt att en läsning av run­följden som hiran inte är helt otänkbar. Den andra runan i runföljden tror sig Jansson med viss tvekan kunna utläsa som i, något som enligt min mening får betraktas som helt säkert. Runföljdens tredje runa, vilken jag läser som ṛ, har en tydlig huvudstav och en relativt tydlig övre bistav. Den nedre bistaven är dock svårt vittrad. (Även Jansson menar att det är ”sanno­likt” att runan ska läsas som r.) Anmärkningsvärt är att Jansson betraktar n-runan som ”jämförelsevis tydlig” (i ATA dnr 5452/56). Denna runa är dock i själva verket en av de allra mest vittrade och därmed också mest svårlästa i hela inskriften (även om det naturligtvis inte kan uteslutas att runan var bättre bevarad när Jansson undersökte stenen 1956). Det går visser­ligen att se spår av vad som kan ha varit en dubbelsidign -bistav, men denna bistav är i så fall förhållandevis kort, och det är inte otänkbart att

Futhark 11 (2020) 124 • Fredrik Valdeson runan helt enkelt ska läsas som i. Även den föregående runan (alltså den fjärde i runföljden hiṛ--) är ytterst svårbedömd. Huvudstaven är relativt tydlig upptill, och möjligen kan man skönja spår av ristning med riktning uppåt höger mitt på huvudstaven, vilket skulle kunna vara mellanledet i en s-runa. Efterföljande runföljd återfinns på ett av de mest vittrade partierna av stenen. Jansson läser den som sụṇa och beskriver både s-runan och a-runan som ”jämförelsevis tydliga”, vilket är riktigt åtminstone vad gäller s-runan. Valdeson (2014) har läsningen sụ-ạ, men utgår ändå från att den troligaste läsningen är suna, vilket tolkas som infinitiv av verbet sȳna ‘visa’. I den på många punkter parallella inskriften DR 131 återfinns i stället verbet standa ‘stå’ på motsvarande position, och Magnus Källström (pers. komm.) menar att det inte går att utesluta att runföljden på Vg 199 faktiskt ska varit stanta. Vid vår gemensamma fältundersökning i juni 2020 kunde vi konstatera att detta inte är en omöjlig läsning, även om det p.g.a. vittringen inte går att fastslå med säkerhet. Den runa som Jansson läser som u skulle i så fall i själva verket utgöra två olika runor, dels en t-runa, dels en a-runa. De spår av en u-bistav som Jansson urskiljer längst upp på huvudstaven utgör i så fall höger bistav på t-runan medan det som Jansson tidigare läst som nedre delen på en u-bistav istället utgör den nedre delen av huvudstaven på en a-runa. Mitt emellan ramlinjerna finns möjligen även svaga spår av vad som kan ha varit ena -bistav. Efter denna runa följer med största sannolikhet en n-runa (vilken även Jansson har angivit som ṇ), men även denna runa är så pass skadad att det inte går att fastslå dess identitet med absolut säkerhet. Mellan denna runa och den avslutande a-runan (som är relativt tydlig) finns plats för ytterligare en runa, vilken alltså skulle kunna ha varit en t-runa. Stenen är här hårt vittrad och några spår av en sådan runa går dessvärre inte att se. Eftersom läsningen av denna runföljd är så osäker och det inte ens är helt tydligt hur många runor man ska räkna med har jag valt att återge runföljden som s…ạ. Resterande runor i den yttre slingan låter sig utan större bekymmer läsas som liki : kuisk : hịalms : ḳụṇạ : ḥalṭ…. Till höger i den bågformade slingan överst på stenen tycker sig Jansson kunna se ett ”obetydligt stycke av huvudstaven vid övre ramlinjen” (ATA dnr 5452/56). Magnus Källström (pers. komm.) tycker sig istället se rester av en bågformad bistav, vilket i så fall snarare skulle tyda på att det kan röra sig om en m-runa (med samma typ av ringformiga bistav som i runföljden hịalms). Vid fält­under­ sökningen i juni 2020 kunde vi konstatera att det mycket riktigt syns spår av en rundad bistav. Med stöd i dessa observationer anser jag att det är

Futhark 11 (2020) Vg 199 Norra Lundby • 125 till­räckligt motiverat att läsa runföljden som …ṃiþ. Runföljdens i-runa är tydlig, men nedre delen av huvudstaven har befunnit sig på den del av stenen som saknas, och runan är alltså inte helt intakt. Runföljden … ṃiþ följs av ett skiljetecken och därefter en tydlig k-runa. Efter denna k-runa tycker sig Jansson skönja spår av två runor, vars identitet han inte kan fastställa. I den första av dessa runor observerar Jansson ”en grund skåra, som möjligen är rester efter ena -bistav”. Denna skåra uppfattar jag som tillräckligt tydlig för att runan ska kunna fastställas som justa . Efter denna runa anser sig Jansson kunna skymta resterna av en huvudstav. Någon sådan huvudstav har jag inte kunnat bekräfta. I den lodräta slingan i stenens mitt är de fem första runorna tämligen vittrade, men framstår ändå som tydliga nog för att kunna läsas somk , ụ, ṭ, ụ och ṛ. Övriga fyra runor – þ, b, a och r – är alla mycket tydliga.

Tolkning Vg 199 förefaller på många sätt vara en för Västergötland tämligen ovan­ lig runinskrift, och det finns mycket i min tolkning som med fog skulle kunna ifrågasättas och diskuteras betydligt mer utförligt än vad ut­ rymmet i denna artikel tillåter. I detta avsnitt redogör jag därför relativt kort­fattat för mina slutsatser. Nedan presenteras mitt förslag till tolkning (i runsvensk normalisering), samt översättning till modern svenska: [Stæinn] kveðsk hēr[si] s[tand]a længi. Kveðsk Hialms Gunna hald[a …] … …ṃiþ : ka… … Gott orð bar. ’Stenen förkunnar att den ska stå här länge. (Den) förkunnar att den ska bevara Hjälms Gunne … …ṃiþ : ka… … (Han) hade ett gott rykte.’

Som synes följer min tolkning den läsordning av slingorna som Sven B. F. Jansson presenterar i sin rapport. Jag tänker mig således att runföljden ḳuisḳ utgör det ord som ska läsas först av dem som finns bevarade i inskriften. Någon exakt motsvarande runföljd går inte att finna bland andra runinskrifter, men likheten med runföljden kuask i DR 131 Års gör det ändå troligt att tänka sig att det rör sig om samma ord i båda inskrif­terna, nämligen verbformen kveðsk ’förkunnar’. Med utgångspunkt i jäm­förelsen med DR 131 antar jag att kveðsk även i Vg 199 föregåtts av ordet stæinn ’sten’, vilket i så fall fungerat som subjekt. En tydlig parallell till formu­leringen på DR 131 finns även i runföljden liki (motsvarande DR 131:s loki) vilket jag, med DR 131 som vägledning, tolkar som adverbet længi ’länge’.

Futhark 11 (2020) 126 • Fredrik Valdeson

Mellan de ord som jag har valt att tolka som kveðsk respektive længi åter­finns de två mycket svårlästa orden hiṛ-- och s…ạ. Med tanke på att de två sista runorna i hiṛ--, liksom mittpartiet av s…ạ, är i det närmaste oläs­bara ligger det närmast till hands att ta fasta på parallelliteten till DR 131 och i likhet med formuleringen i den jylländska inskriften tolka ordet som hērsi ’här’. Valdeson (2014), som läser s…ạ som sụ-ạ, tolkar run­följden som verbet sȳna ’synliggöra’, medan runföljden hiṛ-- tolkas som hærsa, ackusativ singular av ett substantiv hærsi ’hövding’ (jfr Hell­ berg 1978, 69).1 Betydelsen av inskriftens inledande del skulle i så fall kunna vara något i stil med ’stenen förkunnar att den ska synliggöra hövdingen’. Med anledning av Källströms observation att en läsning av run­följden s…ạ som stanta faktiskt inte är otänkbar, förefaller det i min mening som mer nära till hands att utifrån parallelliteten med DR 131 tolka hiṛ-- : s…ạsom hērsi standa ‘stå på denna plats’. I och med detta har vi utrett den första satsen på Vg 199, som alltså i sin helhet lyder [Stæinn] kveðsk hēr[si] s[tand]a længi ’Stenen förkunnar att den ska stå här länge’. Inskriftens andra huvudsats börjar även den med en runföljd kuisk, vilken jag tolkar på samma sätt som runföljden ḳuisḳ̣ ovan, d.v.s. som kveðsk ’förkunnar’. I detta fall står inget utsatt subjekt att finna, men det rimligaste är nog att tänka sig att det är ordetstæinn som underförstått är subjekt även i denna mening. Härefter följer två ord, runföljderna hịalms och ḳụṇạ, vilka enligt min tolkning tillsammans utgör objekt i denna inskriftens andra huvudsats.­ Som huvudord i detta objekt ser jag runföljden ḳụṇạ, vilken jag tolkar som Gunna, objektsform av mansnamnet Gunni. Runföljden hịalms utläser jag med ordregistret i Väster­götlands runinskrifter (SRI, 5) som Hialms, genitiv av mansnamnet Hialmʀ, vilket fungerar som ett slags patro­nymikon­bildning, där Hialms Gunna ’Hjälms Gunne’ alltså ska förstås som en variant av ’Gunne Hjälmsson’. Liknande namnbild­ ­ningar går att finna i de danska inskrifterna DR 295 (Gorms Tōka) och DR 311 (Sig­varaʀ Ingimarr). Se även Källström (2012, 68) om hur ”Föräldranamn i genitiv kan … uppträda som framförställda binamn”. Namnet Hialms Gunna får, om tolkningen är riktig, antas syfta på den person till vars minne stenen står rest. Efter runföljdenḥalṭ… saknas ett stort parti av inskriften. Alla potentiella tolknings­ ­försök av denna del av inskriften måste således framläggas med

1 Här kan ändå påpekas att det i Danmarks Runeindskrifter (Text, sp. 590) faktiskt nämns atthirsi på DR 131 teoretiskt sett kan tolkas som en form av ordet ’herse’. Detta tolknings­ förslag avvisas dock utan vidare.

Futhark 11 (2020) Vg 199 Norra Lundby • 127 stor reservation. Ordförteckningen i Västergötlands runinskrifter antar att det rör sig om en genitivform av mansnamnet Halfdan. Denna linje följs även av Valdeson (2014), som antar att genitivformen Half­danaʀ skulle kunna ingå i en släktskapsrelation som t.ex. Halfdanaʀ brōður eller Half­ danaʀ faður, vilket i så fall skulle syfta till att på ett tydligare sätt klar­ göra vilken Gunne stenen är rest efter (nämligen den Gunne som var bror eller far till Halvdan). I Valdesons (2014) tolkning lyder inskriftens andra huvudsats i sin helhet Kveðsk Hialms Gunna Halfd[anaʀ brōður/ faður langa hr]īð ge[ta] ’(Den) förkunnar att den en lång tid ska omtala Hjälms Gunne, Halvdans bror/far’. Enligt denna tolkning allittererar Hialms med Halfdanaʀ medan verbet geta allittererar med adjektivet gott i den avslutande satsen Gott orð bar ’(Han) hade ett gott rykte’. Som en granskare påpekar skulle man vänta sig att de allittererande kortraderna­ hänger ihop innehållsmässigt. Av den anledningen är det inte särskilt­ sanno­likt att tänka sig en lång huvudsats av typen Kveðsk Hialms Gunna Halfd[anaʀ brōður/faður langa hr]īð ge[ta] där verbet geta ’omtala’ allitte­ rerar med adjektivet gott i nästföljande sats. Istället är det rimligare att anta att runföljdenhịalms : ḳụṇạ : ḥalṭ…ingår i en huvudsats syntaktiskt av­skild från runföljden …ṃiþ : ka… , vilken snarare torde hänga ihop (syntaktiskt och/eller semantiskt) med avslutande Gott orð bar ’(Han) hade ett gott rykte’. Själva runföljden halṭ… medger i sig inte särskilt många tolknings­ alternativ. Utöver en form av namnet Halfdan, såsom diskuterats ovan, är den starkaste kandidaten infinitiv av verbet halda ‘hålla’. Eftersom verb­formen kveðsk ’säger sig’, som inleder denna huvudsats, kräver ett verb i infinitiv, förefaller det inte helt orimligt att tänka sig att det är just infinitiv­formen halda det rör sig om här. Verbet kan i fornvästnordiska­ ha betydel­sen ’bevara’ (jfr Fritzner 1886–1896, 1: 693 f.), och det är lockande att i så fall se Hialms Gunna som objekt till detta halda, och att satsen i sin helhet­ då ska ha varit något i stil med Kveðsk Hialms Gunna hald[a ī minnum] ‘(Stenen) säger att den ska bevara Hjälms Gunne i (människors) minnen’. Möjliga paralleller till en sådan formulering kan med lite god vilja hittas i den fornvästnordiska litteraturen, t.ex. i Óláfs saga Tryggvasonar enligt Flateyjarbók (1: 514): byskup fann … at hann munde j minne hafa fest ok hiartaliga halldit þat er hann hafde talat ’biskopen noterade att han kunde ha fäst och hjärtligen hållit i minnet det som han hade sagt’. I run­ materialet finns inga tydliga paralleller, även om det i sammanhanget kan vara intressant att lyfta fram U 114 Runby, vars inskrift avslutas med Þæt skal at minnum manna, meðan mænn lifa ’Detta skall vara till minne av männen, så länge människor leva’.

Futhark 11 (2020) 128 • Fredrik Valdeson

Runföljden ḥalṭ… utgör slutet på den yttre slinga som omgärdar hela sten­ytan. Jag förmodar dock att denna slinga ursprungligen hängt samman med den bågformade slingan högst upp på stenen, vilket innebär att den lakun som uppstår efter halṭ… sträcker sig ända till den bågformade slingans runor …ṃiþ : ka…. Förutsatt att inskriften är författad på vers, vore det (som nämnts ovan) mindre sannolikt att den sats som börjar med Kveðsk Hialms Gunna hänger ihop med runföljden …ṃiþ : ka…, medan den avslutande satsen Gott orð bar ’(Han) hade ett gott rykte’ står helt självständig. Om vi börjar med runföljden …ṃiþ, så är alternativen egent­ligen ganska begränsade. Troligtvis har vi att göra med antingen ackusativ singular av ordet smiðr ’smed’ (eller av mansnamnet Smiðr) eller prepositionen með ’med, bland’, alternativt subjunktionen með(an) ’medan, så länge’. Sistnämnda alternativ skulle i och för sig, med ledning av den eventuella parallellen i U 114, kunna ge den tilltalande tolkningen með gau[tar lifa] ’så länge götar lever’, som fortsättning på föregående sats. Förutom nyss nämnda U 114, kan här även åberopas U 323 Sälna som uppvisar formuleringen með aldr lifir ’medan mänskor finnas’. Hela satsen skulle i så fall lyda Kveðsk Hialms Gunna hald[a ī minnum] með ga[utar lifa] ’(Den) förkunnar att den ska bevara Hjälms Gunne i (människors) minnen så länge götar lever’. Här stöter vi dock återigen på problemet att með ga[utar lifa] inte hänger ihop med den efterföljande satsen gott orð bar ’(han) hade ett gott rykte’, samtidigt som jag antar allitteration mellan gautar och gott. Om vi i stället utgår från att …ṃiþ : ka… hänger ihop med avslutande gott orð bar ’(han) hade ett gott rykte’, så förväntar vi oss snarare att även …ṃiþ : ka… ska tolkas som någon form av positivt utlåtande om den döde. Utifrån de användningar av ordet som förekommer på runstenar i övrigt skulle man kunna tänka sig t.ex. [(hann) var bæztr] með ga[utum] ’han var bäst bland götar’ (i analogi med formuleringen bæzt með aldum ’bäst bland människor’ på Vg 67). Tänkbart vore det också med en formu­ lering i stil med [(hann) var (farinn)] með Ga[uti] ’han var (på färd) med Göt’. Paralleller till sistnämnda formulering återfinns som bekant på Ingvars­stenarna (t.ex. Sö 107), men ett exempel på just namnet Göt finns möjligen på Sö 14 Gåsinge kyrka (Væit iak, þæt var Svæi[nn] vestr með Gauti ’Jag vet att Sven var västerut med Göt’; eventuellt kan det här dock röra sig om en felskrivning för Knūti). Den lodräta slingan i stenens mitt ska förmodligen ses som inskriftens avslut­ning. Enligt min tolkning bildar slingans ḳụṭ : ụṛþ : bar en separat huvudsats: Gott orð bar. Ordet gott är neutrum singular av gōðr ’god’, orð är helt enkelt ordet för ’ord’, här dock i betydelsen ’rykte’ (jfr Heggstad

Futhark 11 (2020) Vg 199 Norra Lundby • 129 et al. 2008, 471), och bar tolkas som preteritum tredje person singular av verbet bera ’bära’, här i den av Fritzner (1886–1896, 1: 127) angivna bemärkelsen ’have noget som sig tilhørende’. Sammantaget översätts då gott orð barsom ’(han) hade ett gott rykte’ (där Hjälms Gunne får ses som under­förstått subjekt i satsen). Tanken attgott orð kan ha haft betydelsen ’gott rykte’ i runsvenska får också stöd i det fornvästnordiskafekk gótt orð ’fick ett gott rykte’ (jfr Fritzner 1886–1896, 2: 897).

Avslutande diskussion Med tanke på att uppskattningsvis en tredjedel av Vg 199 i nuläget saknas, måste mycket i min tolkning ses som osäkert och spekulativt. Tolkningen av hiṛ-- : s…ạ som hēr[si] s[tand]a ’stå på denna plats’ bygger till stor del på supplering från DR 131. Med tanke på att just den del av stenen där dessa två ord återfinns är den kanske allra mest svårlästa får nog detta ändå betraktas som en rimlig lösning, samtidigt som det förutsätter att Sven B. F. Janssons läsning av runföljden s…ạ som sụṇa är felaktig. Run­följderna ḥalṭ… och …ṃiþ : ka… är omöjliga att ge någon defi­nitiv tolkning. Att det bakom runföljden halṭ… döljer sig en infinitivform­ halda ’bevara’ är, så vitt jag kan bedöma, klart troligt. Att detta verb ska ha följts av en formulering som ī minnum ‘i (människors) minnen’, alter­ nativt något i stil med ī rūnum ’i runor’ eller kanske ā steini ’på stenen’ förblir ren spekulation. Här saknas helt enkelt tydliga paralleller i det övriga runstensmaterialet.­ Samma sak gäller de ovan diskuterade­ tolk­ nings­förslagen av …ṃiþ : ka…, t.ex. [(Hann) var (farinn)] með Ga[uti] ’Han var (på färd) med Göt’. Vad vi med säker­het kan konstatera är att Vg 199 innehåller formuleringar som tycks sakna direkta motsvarigheter­ bland vikingatida runinskrifter. För att tolkningen som helhet ska fungera krävs förutom de språkliga och innehållsliga­ komponenterna även att de rekonstruerade partierna faktiskt får plats på den del av stenen som saknas. Stenen bär tydliga lik­ heter med framför allt Vg 179 Lillegården samt med ytterligare ett antal väst­götska inskrifter, vilka Wideen (1955, 153–156) med en samlings­ beteckning benämner som ”Smula-gruppen”. Utifrån jämförelsen med Vg 179 har jag dristat mig till att skissa upp ett rekonstruktionsförslag av Vg 199, vilket kan ses i fig. 2. Oavsett hur mycket av tolkningen som är riktigt, torde det åtminstone kunna betraktas som säkerställt att Vg 199 har språklig innebörd, och detta i sig är nog att betrakta som det enskilt viktigaste resultatet av min analys. Dessutom bör det vara ställt bortom rimligt tvivel att inskriften, oavsett

Futhark 11 (2020) 130 • Fredrik Valdeson

Fig. 2. Rekonstruktionsförslag av Vg 199. Notera att skissen även innehåller osäkert lästa runor. För de inkompletta runföljderna ḥalṭ… respektive …ṃiþ : ka…har jag här utgått från en av flera möjliga läsningar, nämligenhalta : i : minum : uaʀ : farin : miþ : gauti. hur den ska tolkas, är formulerad på ett sätt som ger den en särställning bland vikingatida runinskrifter i Väster­götland. Anmärknings­ ­värt är för det första att inskriften tycks sakna resarformel, något som tyder på att Vg 199 ursprungligen kan ha ingått i ett parmonument till­sammans med ytter­ligare en sten där dessa två stenar tillsammans ursprung­ligen inne­ hållit en sammanhängande text. Syftet med inskriften på Vg 199 tycks vara att för eftervärlden bevara hågkomsten av Hjälms Gunne, och till sitt innehåll påminner Vg 199 om en typ av versifierade avslutningar­ som åter­finns i ett antal danska runinskrifter, bl.a. DR 131 och DR 40 Randbøl (jfr Moltke 1976, 152; Naumann 2018, 70 f., 78 f.). Även Vg 199 förefaller vara formulerad på vers, och detta antagande har även varit till hjälp för min tolkning av inskriften. Inskriften innehåller sex kortrader som allitte­ rerar parvis enligt principerna för versmåttetfornyrðislag . Nedan följer en upp­ställning av inskriften där allitterationen mellan versparen markeras

Futhark 11 (2020) Vg 199 Norra Lundby • 131 med fetstil och metriskt tryck anges med ′ (jfr t.ex. Nielsen 1983, 182). (Jag har här valt en av tolkningsmöjligheterna för runföljderna ḥalṭ… respektive …ṃiþ : ka…, jfr rekonstruktionsförslaget i fig. 2.) [′Stæinn] kveðsk ′hēr[si] ′s[tand]a ′længi. Kveðsk ′Hialms ′Gunna ′hald[a ī ′minnum. Var ′farinn] með ′Ga[uti], ′gott orð′ bar.

Som framgått tidigare antar jag att inskriften har inletts med ordetstæinn ’stenen’, vilket allittererar med standa ’stå’. I normalfallet allittererar konsonant­klustret st- endast med sig själv och vi förväntar oss således inte allitteration mellan exempelvisst - och s- (se Hübler 1996, 31). Här blir alltså allitterationen­ ytterligare ett argument för att anta att det är ordet standa som döljer sig bakom den svårlästa runföljden s…ạ, eftersom det innebär allitteration med ordet stæinn. I övrigt antar jag att inskriften uppvisar allitteration mellan orden Hialms och halda, samt mellan gott och det ord som ska utläsas ur runföljden ka…, där k-runan alltså (om reso­ne­manget är riktigt) måste ha betecknat fonemet /ɡ/. Avslutningsvis kan konstateras att den tolkning av Vg 199 som jag presen­terat i denna artikel också kan bidra till ny kunskap om runsvenskt språk samt i någon mån även om vikingatida samhällsförhållanden. På det språk­liga planet är det framför allt förekomsten av sk-suffixet som ändelse i medio­passiv (i ordet kveðsk) som eventuellt förvånar. Ändelsen har ofta fram­hävts som ett typiskt västnordiskt drag (i motsats till östnordiskans s-suffix; se Noreen 1913, 18), och är förhållandevis sällsynt i svenska run­ inskrifter (två belägg: Hs 7 samt den försvunna †Sm 46), medan den dock tycks ha varit vanligare i Danmark (två fall av två möjliga: DR 66 och DR 131). Förekomsten av sk-suffixet, i tillägg till parallellerna mellan Vg 199 och DR 131 i övrigt, tyder också på täta kulturella förbindelser mellan Väster­ götland och Jylland under vikingatiden (jfr Löfving 1986; Hyenstrand 1989, 16, 18). Likheten mellan Vg 199 och DR 131 är allra mest slående i formu­leringen Stæinn kveðsk hērsi standa længi som, om min föreslagna tolkning­ är riktig, återfinns i båda inskrifterna. (Det bör dock framhållas att likheten med DR 131 också i viss mån har fungerat som utgångspunkt för min tolkning av Vg 199.) De både inskrifterna är dock i övrigt långt ifrån identiska, och det kan alltså knappast handla om att ristaren av den ena stenen plagierat inskriften på den andra. Något slags samband

Futhark 11 (2020) 132 • Fredrik Valdeson

(direkt eller indirekt) inskrifterna emellan får nog ändå förmodas. För att få klarhet i den frågan krävs dock antagligen att vi hittar den resterande delen av Vg 199, samt dess eventuella parsten.

Författarens tack Denna artikel innehåller en vidareutveckling av resultaten från min magister­uppsats (Valde­son 2014). Ett stort tack riktas till Henrik Williams och Magnus Källström. Det var Williams som i ett tidigt skede gjorde mig uppmärksam på parallellen mellan Vg 199 och DR 131 och som även till­ sammans med artikelförfattaren utförde den fältundersökning­ av stenen som ligger till grund för den läsning som presenterades i magister­uppsatsen. Käll­ström har bidragit med ytterligare iakttagelser vilka föranledde en gemen­sam fältunder­ ­sökning i juni 2020. Med utgångspunkt­ i denna fält­ under­sökning har läsningen förändrats något från den som lades fram i magisteruppsatsen och som en följd av detta har även tolkningen modi­ fierats. Ett varmt tack riktas även till de två ano­nyma granskare som med sina kloka synpunkter avstyrt mig från flera potentiella fallgropar.

Bibliografi ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Danmarks Runeindskrifter. Av Lis Jacobsen och Erik Moltke. 3 vol.: Text; Atlas; Registre. København, 1941–1942. DR + nr = inskrift publicerad iDanmarks Runeindskrifter. Flateyjarbók. Utg. av Guðbrandur Vigfússon och C. R. Unger. Flateyjarbók: En samling af norske konge-sagaer med indskudte mindre fortællinger om begiven­ heder i og udenfor Norge samt annaler. 3 vol. Christiania, 1860–1868. FMIS = Riksantikvarieämbetets fornminnesregister (Fornsök). https://app.raa.se/ open/fornsok/ Fritzner, Johan. 1886–1896. Ordbog over det gamle norske Sprog. 2 utg. 3 vol. Kristiania. Heggstad, Leiv, Finn Hødnebø och Erik Simensen. 2008. Norrøn ordbok. 5 utg. Oslo. Hellberg, Lars. 1978. ”Schwedische Ortsnamen und altwestnordische Dichter­ sprache.” I The Vikings: Proceedings of the Symposium of the Faculty of Arts of Uppsala University, June 6–9, 1977, red. Thorsten Andersson och Karl Inge Sand­red, 67–77. Symposia Universitatis Upsaliensis annum quingentesimum cele­brantis, 8. Uppsala. Hs + nr = runristning med nummer i Marit Åhlén, ”Runinskrifter i Hälsingland”, Bebyggelse­historisk tidskrift 27 (1994): 33–50. Hübler, Frank. Schwedische Runendichtung der Wikingerzeit. Runrön, 10. Uppsala.

Futhark 11 (2020) Vg 199 Norra Lundby • 133

Hyenstrand, Åke. 1989. Sverige 989: Makt och herravälde, vol. 1. Stockholm Archaeological Reports, 24. Stockholm. Källström, Magnus. 2012. ”Binamn på vikingatida runstenar: Hur vanliga är de och varför finns de där?” IBinamn: Uppkomst, bildning, terminologi och bruk: Hand­lingar från NORNA:s 40:e symposium i Älvkarleö, Uppland, 29/9–1/10 2010, red. Staffan Nyström (huvudredaktör), Eva Brylla, Katharina Leibring, Lennart Ryman och Per Vikstrand, 65–88. NORNA-rapporter, 88. Uppsala. Löfving, Carl. 1986. ”Var Knut den store kung även över Västergötland? Ett dis­ kus­sionsinlägg.” Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1986: 168–175. Moltke, Erik. 1976. Runerne i Danmark og deres oprindelse. København. Naumann, Hans-Peter. 2018. Metrische Runeninschriften in Skandinavien: Einfüh­­ rung, Edition und Kommentare. Tübingen. Nielsen, Niels Åge. 1983. Danske runeindskrifter: Et udvalg med kommentarer. Køben­havn. Noreen, Adolf. 1913. Geschichte der nordischen Sprachen, besonders in altnordischer Zeit. 3 uppl. Strassburg. Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm Sm + nr = inskrift publicerad iSmålands runinskrifter, d.v.s. SRI, 4. SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare; publicerade av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, 1900 ff. SRI, 3 = Södermanlands runinskrifter, av Erik Brate och Elias Wessén (1924– 1936). SRI, 4 = Smålands runinskrifter, av Ragnar Kinander (1935–1961). SRI, 5 = Västergötlands runinskrifter, av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström (1940–1970). SRI, 6–9 = Upplands runinskrifter, av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson (1940–1958). Sö + nr = inskrift publicerad iSödermanlands runinskrifter, d.v.s. SRI, 3. U + nr = inskrift publicerad iUpplands runinskrifter, d.v.s. SRI, 6–9. Valdeson, Fredrik. 2014. ”Vg 199 Norra Lundby: Ett förslag till tolkning.” Magister­ uppsats, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Vg + nr = inskrift publicerad iVästergötlands runinskrifter, d.v.s. SRI, 5. Västergötlands runinskrifter = SRI, 5. Wideen, Harald. 1955. Västsvenska vikingatidsstudier: Arkeologiska källor till Väner­områdets kulturhistoria under yngre järnålder och äldsta medeltid. Göte­ borgs arkeologiska museum, Skrifter, 2. Göteborg.

Futhark 11 (2020) 134 • Fredrik Valdeson

English summary Vg 199 Norra Lundby: A proposed interpretation The Viking Age runestone Vg 199 was discovered in 1956. Since its discovery, no serious attempt has been made to interpret it, and the Scandinavian Runic Text Database even labels it a “nonsense” inscription. In this paper, I propose an inter­ pretation of the inscription, based on a new reading, which differs in part from the one presented in Sveriges runinskrifter (SRI, 5: 132 f.). Since parts of the surface are badly damaged, many of the runes are difficult to read. A further complication is the fact that the top of the stone (approximately one third) is missing. The inscription consists of three runic bands, of which two almost certainly originally formed part of one long cohesive band. The inscription is carved in long-branch runes and a colon-like symbol is consistently used to mark the separation between words. My reading of the inscription is presented below.

…ḳuisḳ : hiṛ-- : s…ạ : liki : kuisk : hịalms : ḳụṇạ :ḥalṭ… …ṃiþ : ka… ḳụṭ : ụṛþ : bar :

The inscription on Vg 199 bears a strong resemblance to side b of the Jutlandic stone DR 131 Års. The relevant part of the inscription on DR 131 readsStæinn kveðsk hērsi standa længi. Sāʀ Valtōka varða næfni ‘The stone proclaims that it will long stand here. It will name Valtōki’s cairn’. As seen below, my interpretation of the Vg 199 inscription begins in exactly the same way as side b of DR 131. I believe Vg 199, like this part of DR 131, is written in verse. My interpretation of the inscription is presented below, along with an English translation.

[Stæinn] kveðsk hēr[si] s[tand]a længi. Kveðsk Hialms Gunna hald[a …] … … ṃiþ : ka… … Gott orð bar. ‘The stone proclaims that it will long stand here. (It) proclaims that it will preserve Hialmʀ’s Gunni … …ṃiþ : ka… … (He) had a good reputation.’

I assume that the subject of the verb kveðsk ‘proclaims’ in the first sentence is stæinn ‘the stone’ (as in DR 131), and that this word was located in the part of the stone that is now lost. The runic sequenceliki is interpreted as the adverb længi ‘long’, in accordance with the similar wording in DR 131. The two words betweenkveðsk and længi, hiṛ--and s…ạ, are interpreted on the basis of the parallelism with DR 131 as hēr[si] s[tand]a ‘stand here’. The next sentence in the inscription repeats the finite verbkveðsk ‘proclaims’ from the beginning of the inscription. Here, the subject is omitted, but the word stæinn ‘stone’ is presumably the implied subject

Futhark 11 (2020) Vg 199 Norra Lundby • 135 of the sentence. The following sequence,hịalms : ḳụṇạ, is interpreted as Hialms Gunna, i.e. the oblique form of the masculine name Gunni with a prefixed patronymic (genitive form of the masculine name Hialmʀ). This is presumably the name of the person in whose memory the stone was raised. I consider Hialms Gunna to be the object of the verb hald[a] ‘pre­serve’. After the runes halṭ…, a substantial part of the inscription is missing. I assume that the sentence beginning with Kveðsk Hialms Gunna hald[a] continues with one or two words (in line with the metrical composition). These words could, for example, have been ī minnum ‘in (people’s) memories’, or perhaps ī rūnum ‘in runes’, and the whole sentence may have been something like Kveðsk Hialms Gunna hald[a ī minnum/rūnum] ‘(It) proclaims that it will preserve Hialmʀ’s Gunni in (people’s) memories/in runes’. I further assume that the runes …ṃiþ : ka… constitute part of a sepa­ rate sentence containing information about Hialms Gunni. Two possible inter­pretations would be [(Hann) var bæztr] með ga[utum] ‘He was the best of Geats’ or [(Hann) var (farinn)] með Ga[uti] ‘He travelled with Gautr’. It is in any case reasonable to presume that the k-rune in ka… repre­sents the phoneme /ɡ/, as that would allow for alliteration with the word gott in the following sentence (see below). The last runic sequence of the inscription,ḳụṭ : ụṛþ : ,bar : is interpreted as gott orð bar ‘(he) had a good reputation’. There is again no explicit subject of the sentence, but I assume the subject should be understood to be Gunni, i.e. the person commemorated by the stone. The wordorð ‘word’ is here taken to mean ‘reputation’, a reading that finds parallels in Old West Norse (Fritzner 1886–1896, 2: 897). The wordbar is the third per­son preterite singular of the verb bera ‘carry’. Although the interpretation offered here must be received with caution, it demonstrates that Vg 199 does indeed carry linguistic meaning. The fact that the inscription lacks a memorial formula suggests that Vg 199 might originally have been part of a larger monument with an accompanying stone. As already stated, the inscription was most likely composed in verse, with alliteration between [stæinn] and s[tand]a, Hialms and hald[a] as well as between ka… and gott. The parallelism between Vg 199 and DR 131 is reminiscent of the previ­ ously established resemblances between the runic inscriptions Vg 112 Ås and Vg 40 Råda and the Jutlandic inscriptions DR 127 Hobro and DR 66 Aarhus 4, respectively. The recurring lexical parallels between runic inscriptions in Västergötland and Jutland suggest close cultural ties between these two regions during the Viking Age.

Futhark 11 (2020)

Understanding N 603 from Bryggen in Bergen in the Light of Carmina Burana Poems 88 and 71 Egil Kraggerud (University of Oslo)

Abstract Among the runic texts in Latin from Bryggen in Bergen, N 603 has many attractive qualities: the runic stick is inscribed on three sides ( a, b and c), with each text of approximately equal length and syntactically and logically complete (although with minor lacunae at both ends). The texts reveal great intel­li­gence and independence on the part of the cleric who composed them. Each of the texts contributes to the summary of a message from a lover to his beloved lady. Aslak Liestøl, who submitted the rune-stick to a thorough investi­gation and analysis, ably demonstrated that certain stanzas known from the Carmina Burana collection of love poems (no. 88 and no. 71) formed the basis of the texts. He did, however, leave some difficulties unresolved. There are, for example, a few Latin concepts which benefit from further semantic dis­ cus­sion. In addition, the slightly damaged stick still offers its interpreter some chal­lenges. It is to be hoped that a closer reading of the poems in question will show that a fuller reconstruction of the wording of the rune-stick’s text is possible. Keywords: N 603 Bryggen in Bergen, Carmina Burana, Latin love poetry, textual reconstruction, virginity, chastity

he first and only medieval transmission of verses from theCarmina TBurana in Norway came to light on a rune-stick found at Bryggen (The Wharf) in Bergen during archaeological excavations in 1961. The Carmina Burana (CB in references hereafter) is a manuscript from the Bene­diktbeuer­ Abbey in Bavaria containing a large collection of secular lyric poetry. Most of the poems and songs were probably composed by

Kraggerud, Egil. “Understanding N 603 from Bryggen in Bergen in the Light of Carmina Burana Poems 88 and 71.” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 137–53. DOI: 10.33063/diva-438138

© 2021 Egil Kraggerud (CC BY) 138 • Egil Kraggerud

Goliards, i.e. itinerant (clerical) medieval students; they are often satiric and typically celebrate licentiousness and drinking. The stick is archaeologically dated to c. 1250, having been found in the foundations of a building constructed soon after the conflagration at the wharf in 1248. The piece is now 114 mm long but is broken at both ends. It has been shaped to four smooth sides with a quadratic cross-section mea­suring 9 × 9 mm. There are runes on three of the four sides, with some missing at the beginning and end of each line. The inscription was pub­lished by Aslak Liestøl in 1980 in the first fascicle of the sixth volume of Norges innskrifter med de yngre runer (NIyR in references hereafter) as N 603 (NIyR, 6: 1–9). His reading is as follows (p. 1, but with James Knirkʼs minor corrections­ from pp. 227 f., including v as the transliteration of the dottedu -rune in vilum·ena): a) – – . ]gṛẹ:gie:igni:bus:ka͡lẹ[e

Futhark 11 (2020) Understanding N 603 from Bryggen in Bergen • 139 critical apparatus in Schumann’s edition (1941); even the structure and order of stanzas may at times differ. I do not, however, consider it within the scope of this study to discuss the Carmina Burana collection and its trans­mission as the first stage in the genesis of the inscription. The dating of the poems and their milieu are highly interesting topics in themselves, but of scant relevance for any understanding of the runic inscription I am deal­ing with. (For the most complete modern edition of Carmina Burana, see Vollmann 1987/2011.) The three “texts” (sidesa , b and c) reflecting the specific poemsCB 88 and 71 were devised for a specific purpose. The quotations must count primarily as summarised adaptations, of little interest for issues related to the textual transmission of the Carmina Burana songs. A man deeply familiar with the lyrical content was evidently competent enough to make his chosen material fit a new medium, the stick. We cannot be certain whether it was the same man or another, namely the carver, who trans­ literated the Latin texts into runes. My hypothesis is that these verses, regarded as completed entities, are indispensable both for filling out the runic text satisfactorily and, perhaps,­ for understanding the stick’s cultural context. For this reason I will try to illuminate some issues by prefacing my comments on the stick with a translation of CB 88 and CB 71 respectively. My rendition follows Liestøl’s textual versions with little discussion of the textual tradition.­ Thus the fourth stanza of poem 88 in Hilka and Schumann’s edition (1930–41), accepted by Liestøl, is for instance the third stanza in the versions printed by Günter Bernt in his widespread Reclam edition (1992). However irrelevant this may seem for the main problems affecting N 603, it can hardly be denied that the earlier position of this stanza as the third, immediately after the mythological preamble, makes the ‘I’ and his girl more conspicuous as a romantic twosome in the poem. Additionally, the ninth stanza, which is the final one in my translation below (as in NIyR), is often taken as the eighth (cf. Bernt). Irrespective of the sequence and even number of stanzas, however, the fullness of CB 88 and 71 below provides a highly relevant overall view of the general ideas. In my translation I include after stanza 1 the refrain Amoris solamine/ virgino cum virgine;// aro non in semine,/ pecco sine crimine, with the trans­ lation underlined. I mark the words and letters preserved as runes on the stick in bold (with serifs). The slashes are meant to reflect the well- known type of metrical units (couplets or distichs) that are so evident in the rhythm of CB 88. (The Latin text is printed inNIyR , 6: 2 f.)

Futhark 11 (2020) 140 • Egil Kraggerud

1. Amor (Love) has the divine beings in his power: Juno loves Jupiter;/ while restraining the ferocious waves he (Amor) commands Neptune;/ Pluto who controls the inhabitants of Hell is mild because of him alone. Refr. As a solace for my love/ I am virginally chaste with my virgin;/ I do not plough with seed,/ I sin without transgression. 2. Love attracts the young with a softer bond;/ the rigid and the coarse ones it defeats with forceful bending;/ “the rhinoceros” is caught in a virgin’s embrace. 3. As a virgin among virgins I shudder at depraved women,/ and, in addition to harlots, I detest married women;/ because in such women there is disgraceful lust. 4. In my passion for an outstanding virgin I am getting hot,/ and in my love for her I am getting stronger day by day;/ the sun is in its zenith, and I am not becoming lukewarm. 5. Dear above all is playing with the girl,/ and her breast is without any gall;/ the kisses she is offering are sweeter than honey. 6. I play with Cecilia, don’t be afraid!/ I am a sort of guardian for her tender age,/ in order that the lilies of her chastity shall not wither. 7. She is a flower: to break a flower is no carefree thing./ I let the grape grow until it is mature./ Hope makes me live as a happy man concerning the future event. 8. I will only play, that is: “look at”,/ “address” face to face, “touch”, finally “kiss”; “the fifth”, which is to do it, do not suspect that! 9. Whatever the others may carry out, my virgin, let us act in such a way,/ that we will do playing that is carried out decently:/ we are both tender; let us play tenderly. For the presentation below of the fourth and the ninth stanzas in Latin, i.e. texts a and b on sides a and b respectively, the capital letters in bold correspond to legible runes, square brackets [ ] indicate illegible or lost parts, ordinary parentheses ( ) signify text which has been ignored or left out and italics text which has no equivalent on the stick. The superscript numbers mark the couplets (distichs). Text a ≈ CB 88, stanza 4 Text b ≈ CB 88, stanza 9 1 Virginis e]GREGIE 1 Quicqui]d AGAnt cEtERI, IGNIBUS CALESCO VIRGO, SIC AGAMUS 2 (et) EIUS COTIDIE 2 (ut, quem decet fieri, IN AMORE CRESCO; ludum faciamus;) 3 (sol est in meridie 3 AMBO SUMUS [teneri; nec ego tepesco.) (tenere ludamus!)

The goliardic rhythm of theCarmina Burana poems, not least discernible in CB 88 with its recurring couplets (7 + 6 syllables) and rhymes, is often strik­ingly effective; the natural stress of the words agrees regularly with the verse ictus (viz. metrical stress). See for example the first couplet above (a1) that can be marked like this (acutus for the main and gravis for

Futhark 11 (2020) Understanding N 603 from Bryggen in Bergen • 141 the auxiliary stress): Vírginìs egrégiè/ ígnibùs calésco. This rhythm lends itself to singing. The fact that we perceive lines 1 and 2 ina 1 both as indi­vid­ual lines and as a couplet is due not least to the strong caesura or break after the seventh syllable whereby the longer first line both begins and ends with a stressed syllable while the second line ends with an unstressed one. The alternating rhythmical closures of the lines are under­lined by the rhyme scheme and its repetition in each couplet (1-GIÈ, -LÉSCO corresponding with 2-DIÈ, CRÉSCO and 3-diè, -pésco). Minor exceptions to the concurrence of word accent with verse ictus appear where an initial monosyllabic word is followed by a bisyllabic one (here with ictus marked with a gravis): ét eiùs (a2), not: eíus (cf. a3 néc egò). On this basis there is an understandable lack of enjambment (i.e. a syn­ tac­tical ‘overstepping’ or continuation of the line without a pause), a fact contributing to the impression of regularity in the stanza structure.

Commentaries on texts a and b

Text a The runic text on side a is the most straightforward of the three. The carver has rendered the two distichs from CB 88, st. 41-2, on his stick (cf. NIyR, 6: 1) verbatim. The missing runes beforeGREGIE can therefore safely be supplied as having contained the text virginis e-. The omission ofet at the start of the second couplet is perhaps not due to the need to save space. As can be seen from c1 below, with its Latin iocis agone/ relevat cruciat, asyndeton—the omission or absence of a conjunction between parts of a sentence—is a common stylistic device in goliardic poetry; therefore, the phenomenon may simply have been imitated by whoever composed these texts. This same person did not, however, consider the effect of the omis­sion on the poetic scanning or singing of the text. Nonetheless, the agreement between the stick and the poem is so close that the runes can be regarded as a verbatim quotation. The importance of this in regard to the three texts as an ensemble is discussed below.

Text b The runic text on sideb (Liestøl 1980 in NIyR, 6: 1, with Knirk 1990 in NIyR, 6: 227; Knirk 1998, 499) contains the first serious difficulty, leading to some hypotheses about the composer’s technique. For the text of stanza 9, I have followed Schumann (1941) in reading ceteri ‘the others’ in the

Futhark 11 (2020) 142 • Egil Kraggerud first line;ceteri is without doubt the original and “correct” word although Liestøl (p. 4) allows the possibility of an alternative and synonymous alii, which is without relevance to the present analysis. The rhyme scheme is a decisive factor in favour of ceteri (cf. ceteri – fieri – teneri) and in all likeli­ hood lies behind the text known to the author of the inscription on the stick although he chose not to adopt it. An analysis of the syntactical structure of CB 88, stanza 9, in relation to the runic text is useful. Quicquid agant ceteri, Whatever the others may carry out, virgo, sic agamus, my virgin, let us act in such a way, ut, quem decet fieri, that we will do playing ludum faciamus; that is carried out decently; ambo sumus teneri; we are both tender; tenere ludamus! let us play tenderly!

The stanza’s original structure is as follows. (Note that the conscious employ­ment in the following of a number of technical grammatical terms—easily accessible in dictionaries and grammars—is meant in itself to demonstrate the complicated structure of the stanza.) A subordinate­ relative clause (generic quicquid with the subjunctive agant) is followed by three clauses, the predicates of which are subjunctives forming the sec­ond row of rhyme-words (agamus, faciamus, ludamus) and constitute the stanza’s framework so to speak. The syntax itself, however, is rather intri­cate: agamus and ludamus are subjunctives that serve as quasi imper­ a­tives in main clauses whereas the subjunctive faciamus is subordinate­ to agamus in a consecutive clause (ut … ludum faciamus), itself encompas­sing a relative clause that definesludus as ‘decent’ (quem decet fieri). Such intri­ cacy was understandably not preferred by the runic author. His focus is in­stead on the other simple main clause with its straightforward­ message in the indicative, ambo sumus teneri, which in the original stanza followed sic agamus … ut … faciamus and constituted a conclusion in the form of an explicative asyndeton: “we are young and tender both of us”. As regards the content of the Carmina Burana stanza in relation to the whole poem we can say this much: the jussive subjunctives (agamus, ludamus, here hortatory ‘let us …’)—the first of this grammatical mode in poem 88—convey the impression of summing up an important message as the poem approaches its end (regardless of whether the stanza was origi­ nally the last or the penultimate). The lovers, then, seem to be attached to each other on the basis of a strictly moral (and Christian) code of behaviour pre­scribed by the previous stanzas (and suggested in the refrain).

Futhark 11 (2020) Understanding N 603 from Bryggen in Bergen • 143

A remarkable feature of the ninth stanza is the choice of words, albeit with varying shades of meaning: agere in the first line is to ‘undertake’, ‘make’, ‘carry out’ in a broad sense (including intercourse, cf. quicquid ‘what­ever’); this use of agere has been signalled more specifically in the last couplet of the eighth stanza (see below). There,agere signifies no more than ‘behave in a decent way as lovers’ in the second line. This curtailing of its semantic range suggests a definition of the nounludus and the verb ludere which indicates ‘a decent erotic playing’ between the lovers. Finally, we are able to “correct” one letter in the runic inscription, bear­ ing in mind that the i-rune in Old Norse inscriptions at the time could still be used for e. The wordteneri (nom. pl. of the adj. tener) is no longer possible; only the adverb tenere is meaningful. This is taken from the last line of stanza 9. We can also elicit semantic distinctions from the pair tenĕrē (adv.) and tener (adj.) based on the lesson of the stanza: tener has more to it than ‘tender’; it is coloured by the shy inexperience of young lovemaking that is amply described in previous stanzas. The rhyme scheme suffers from this correction, however: the semantic repetition of tener (as in stanza 9!) was more important for the composer of the text on the stick than rhyme. Considering the rune-stick’s text from the angle of this analysis allows us to suggest not only that runes 28–37 (NIyR, 6: 1) transliterate line 5 of stanza 9 ambo sumus, but also that the missing section of the runic text, equiv­alent to teneri in Carmina Burana, was meant as a sort of conclusion, the style of which I hope will gradually emerge more clearly. To be specific: ambos (for ambo) is a mistaken nominative and not acceptable by the educa­tional standards of the 1200s; ambos was probably influenced by the common medieval (alternative) accusative ambos or it could have been a scribal error due to the following word beginning with s. The form would hardly deserve mention in a grammar such as Stotz’s (on the possible inflec­tions of this word see Stotz 1998, § 87.2 [vol. 4: 165]). Runes 19–27 are equally clear: the poem’s second line (virgo, sic agamus) is faithfully transliterated. But since lines 3 and 4, i.e. couplet 2ut … faciamus, are left out the stick’s sic cannot point forward as in the poem; sic must now seek its reference in the previous part of the runic text. The problem does not end with this change of reference but the vocative virgo is also affected: does the address to the beloved belong to the previous sentence (with agam as predicate) or to the following sentence (with agamus)? Both options are possible. A casual reader of the rune-stick will most easily combine the address with the first sentence, taking it as a promise: agam tenere, virgo. But one mindful of the poetic inspiration will

Futhark 11 (2020) 144 • Egil Kraggerud take virgo with the urgent request agamus and influenced by the strong caesura. Preference for the first alternative implies—most probably in my opinion—that sic refers to the previous adverb tenere: “Let us behave/act gently like that” whereupon follows the explicative asyndeton (without a con­junction, as in the poem) ambos etc. The freedom exercised by the rune-stick’s composer has so far become evident, although it is far from radical: he reduces, and changes the tense, mode and number of a basic concept (agere); in short, he has in a way freely “edited” a text he appears to have known well as a poem. Does the stick also deviate more fundamentally? We are lucky that minute remains of a short-twig s-rune (C) after the break at the beginning of line b are, although uncertainly identified, highly probable. It is almost with relief that the present writer ascertains that there is no evidence that the final “letter” in the preceding word could have been a d-rune, as otherwise we would have had to consider whether to supply quicquid from the poem (“whatever I will do gently”), which would be contrary to the basic meaning of the poem. Accordingly, a word ending in -s is needed which aligns with the context. Now the carver has replaced ‘the others’ (ceteri) with the ‘I’ person (cf. 1st pers. agam) as the stick’s protagonist; and instead of the generic subjunctive of the poem’s line, he has a hom­ on­ymous future indicative agam. In this way agere already shows the ‘decent’ meaning­ it has later in the original stanza. The ‘I’ represents every­where an acceptable sexual behaviour emphasised by the adverb tenere as used in the last line of stanza 9 (tenere ludamus). What, then, is the missing Latin word ending in -s? In view of the great number of possible words and inflectional forms, it is useful to look for a word based on the poem’s own text, in which case the word form for filling the lacuna is rather conspicuous. I am basing my hypothesis on the following­ line of reasoning: the part equivalent to Quicquid agant ceteri and its agant is more than the result of a change of tense, mode and person: it somehow­ restores the male character, the essential ‘I’ dominating the inscription’s­ text a. The focus on him is as great in the stick’sb text as in a; the responsible attitude shown by the male lover attracts attention after his candid confession of increasing love in text a. In the first part of b he is evidently uttering a serious pledge before he urges his beloved to act in the same spirit as him. He adopts, as it were, the moral attitude to love evidenced by the moral stance in the poem’s stanza 8 (Volo tantum ludere etc. ‘I will only play …’) where the ‘I’ holds forth on the concept of ludere and what it means to him. He gives a sort of mini catechism on love by presenting as his teaching the forms of lusus ‘game, playing’. The playing

Futhark 11 (2020) Understanding N 603 from Bryggen in Bergen • 145 has an ascending order of intimacy through its five acceptable steps: (1) contemplari ‘to look at’, (2) loqui ‘to speak to’, (3) tangere ‘to touch’, (4) osculari ‘to kiss’; as regards the final “fifth” step, he explicitly and firmly states that nobody (and she in particular!) should suspect that he might have in mind such a thing as agere: quintum, quod est agere,/ noli suspicari (‘the fifth, which is “to do it”, do not suspect that!’). Stanzas 3 + 4 and 8 + 9, then, inspired the core of the poem’s ‘I’ story on the stick; the formal aim of the composer of the texts is to amalgamate and condense this message without loss of any significant part thereof. Accordingly, it should be no surprise that the b text also reflects the context of the eighth stanza. A closer look at the eighth stanza in the poem shows that it has an emphasised adjective in its catechism, the only one in fact, presens, in the grammatical function of a predicative adjective, i.e. ‘ present’ (we would rather say ‘in her presence’, ‘face to face’ or something similar): Volo tantum ludere,/ id est: contemplari,/ presens loqui, tangere,/ tandem osculari;/ quintum, quod est agere,/ noli suspicari! (‘I will only play, that is: “look at”,/ “address” face to face, “touch”,/ finally “kiss”;/“the fifth”, which is “to do it”,/ do not suspect that!’) The adjective presens formally belongs to loqui but also acts as a kind of heading for steps 3 (tangere) and 4 (osculari); in all three cases it is (as a matter of course) equally true. It must have been important for the author to add this predicative adjective to his agam tenere: he was thus better able to evoke the quintessentially ethical attitude of the poem that inspired him. Presens is, moreover, a bisyllable like quicquid. It is perhaps a coincidence that text b can be scanned as one and a half goliardic couplets. This, then, is theb text before its transliteration into runes according to my analysis: presens agam tenere, virgo; sic agamus: ambo sumus teneri ‘Face to face I will act tenderly (gently), O virgin; let us act in such a way: we are both of tender age.’

Commentary on text c

Liestøl demonstrated in 1980 that text c in the third and final line corre­ sponds to the text in stanzas 3b + 2a(?) + 2b of CB 71 Axe Phebus aureo (cf. NIyR, 6: 5; here with the same conventions as above: letters corresponding­ to runes in bold capitals, damaged or lost text indicated by brackets [ ], lines omitted in parentheses, and in italics text which has no equivalent on the stick).

Futhark 11 (2020) 146 • Egil Kraggerud

3b Iamque Dione And now Dione ioCIS AGONE —in jest, in distress— relevat cruciat soothes, tortures corda suorum. the hearts of her people. 2a(?) (Aurarum suavium (While the pleasure gratia iuvante) of mild breezes delights,) sonat nemus avium the grove resounds voce modulante. with the birds’ melodious song. 2b PHILOMENA QUERULE Philomela withdraws from TEREA R[etractat Tereus in her plaintive way (dum canendo merule (while in her song she unites her tunes carmina coaptat) with those of the blackbird)

The following is my translation of the entire poem CB 71 (for the Latin text see Liestøl 1980 in NIyR, 6: 4–6). 1a Phebus traverses the higher regions in his golden chariot/ and in rosy glow he lets his beams shine forth. 1b Adorned with a flowery countenance Cybele bestows/ flowers on the son of Semele with the blessings of Phebus. 2a While the pleasure of mild breezes delights,/ the grove resounds with the birds’ melodious song. 2b Philomela withdraws from Tereus in her plaintive way while in her song she unites her tunes with those of the blackbird. 3a The happy choir of Dione now resounds zealously with its songs.3 b And now Dione—in jest, in distress—soothes, tortures the hearts of her people. 4a Me as well she deprives of sleep and forces me to be awake from love. 4b I am carrying about the golden arrows of Cupid, my heart burning with disturbing fire. 5a That which is given to me I am afraid of, and what is denied me, I desire seriously. 5b The girl giving in to me I keep away from; the girl that is not compliant I favour—and I am in fact 6 unhappy, whether I perish or am relieved through her. The covetous girl I shun; the evasive I long for. The more I reject my duty, the more I am drawn towards the forbidden; the more the unlawful is allowed, the more the illegal pleases. 7a O you, terrible decisions of Dione, O you, disgusting secret poisons, fearful in your fraud and filled with deceit. 7b Skilled in punishing with furious passion those whom she lets endure love’s bitterness, (a bitterness) full of burning jealousy and wrath. 8a Hence fear abounds for me, hence tears overflow my face.8 b Hence there is pallor in my face because I am betrayed by love.

It is immediately evident that text c has a more complicated origin and is more difficult than textsa and b. The poet behind CB 71 is also more ambitious.­ While CB 88 had the god Amor at its centre, the learned poet of no. 71 instead names Cupid and his grandmother Dione as his gods

Futhark 11 (2020) Understanding N 603 from Bryggen in Bergen • 147 of love. Whereas CB 88 depicts Amor’s happy and beneficent wielding of power, the poem Axe Phebus aureo is ambivalent. After describing in three rhythmically homogeneous stanzas (1a,b, 2a) the all-embracing light of Phebus, the delight of Cybele in nature and the joyous song of birds in spring, the poem suddenly changes character with the Philomela myth (see the “Appendix” below) and concentrates on the ambiguous goddess Dione. Dione causes both happiness (3a and b) and distress; the ‘I’ suffers from the unhappy­ effects of her display of power: as a consequence his behaviour towards girls is quite irrational and confused. His experience of love turns out to be utterly negative: fear of poisonous deceit causes bitterness­ and the sensation of being punished for his passion. Instead of feeling the bliss of love, he becomes the victim of jealousy and fury, grief and tears.

The contrast with textsa and b must in some way be relevant for compre­ hension of the three texts as a whole. It is easy to concur with Liestøl (NIyR, 6: 5) that the text of line c on the stick “ser ut til å ligge endå lenger borte frå parallelltekstane enn dei to første linene” (seems to be more distanced from the parallel texts than the first two lines). Above all, the composer­ demonstrates­ a freedom already evident in the first couplet in textb , which consists­ of creating an amalgamation of a wider context. The text here relates to three or perhaps four stanzas of CB 71, namely 2a,b and 3a,b. Thus it is unsurprising that the runic text inverts the order of the transmitted­ stanzas by quoting 2b after the reference to 3b. The poem acts as the source of an idea rather than a poetic quotation, and the author is free to change words or substitute synonyms, in short, to do whatever befits a message limited to around fifty runes on each side of the stick. Unsur­prisingly therefore, we find inc : (1) that he juxtaposes AGONE and PHILOMENA although these words belong to separate stanzas in CB 71, (2) that instead of iocis as in Carmina Burana he writes lusis, (3) that the text missing at the beginning of the line could hardly have been Iamque Dione. I will comment first on the details of the reliable latter part, filumena querule terea r[etractat]. The runic form normalisedFilu - (or preferably Filo-) of the first word Philomena has been discussed by Liestøl (p. 7). I assume with Liestøl that our author may have pronounced the Ph as transmitted­ by CB 71 as a bilabial spirant [w], since the carver did not use the standard f-rune but rather a dotted u-rune. Although Liestøl transliterated this as an un­certain f, Knirk in his corrections and additions (NIyR, 6: 227 f.) suggested instead­ transliterating it with U or v in order to maintain the one-to-one correspondence between runic forms and transliterations; his preferred v (pers. comm.) has been used in this article. We should also bear in mind that

Futhark 11 (2020) 148 • Egil Kraggerud f for ph was close to standard orthography in medieval Latin (Stotz 1996, sect. VII, § 143 [= vol. 3: 178]). It is likely that -o- would have been regarded as correct in the spelling of the name in Latin, but the carver may have believed that what he heard should be written u- - (thus Liestøl, p. 7). As regards the latter part of the name, -mena, much could certainly be added to Liestøl’s brief comment: “I mellomalderen var det vanleg at andre lekken i namnet hadde n for det opphavlege λ in Φιλοµήλα” (In the Middle Ages it was common for the second part of the name to have n instead of the original λ in Φιλοµήλα). It is in fact unclear how and when this distortion of the name arose. Stotz (1996, sect. VII, § 292.10, n. 57 [= vol. 3: 338]) names Agnellus from Ravenna in the 800s as his ear­ liest example; by the time of Chrétien de Troyes it was the title of his ‘conte’ in the 1170s. The original formPhiloméla has long ē and stress on the penultima in Latin; in Greek an acute accent is on the η because the final α is long (this was, however, shortened early on in Latin). Φιλοµήλα is the feminine equivalent of the name Φιλόµηλος and consists of φιλο- ‘dear’, ‘fond’ and µήλ-1 ‘apple’ or (preferably) µήλ-2 ‘sheep and goats’, Norw. ‘småfe’. Independent of this name there was in antiquity a female name Φιλουµένα (or -µένη) > Φιλοµένα, in origin a fem. pres. part. pass. of φιλεῖν ‘to love’, meaning ‘the beloved (girl)’, found from classical times also in the masculine form ending in -ος. Whether this influenced the dis­ tortion of the name Philomela, I cannot tell. I am uncertain whether the mythical Philomela, known from Vergil and in particular from Ovid, was called Philomena (with long ē) between the 800s and the 1300s in any of the many manuscripts of Ovid’s Metamorphoses. No indication of this is found in Anderson’s (1982) critical text of the Metamorphoses. A more important question is this: should our author’s ‘Philomena’ be written with an initial capital (as a nomen proprium) or with a lower-case letter as an appellative (reflecting the fact that the mythical characters Philo­mela, Procne and Tereus were changed into birds). Wetmore’s Index verborum Vergilianus (1930) rightly shows two lemmata, one for each case. In CB 71, st. 2b, Philomena (= the nightingale) and Tereus (= the hoopoe) are singing birds (cf. avium voce modulante) just like the merula (= the blackbird, mentioned immediately afterwards in 2b but not on the rune-stick). A reconstruction of the missing word at the end of the runic line as representing retractat can hardly be contested, even though only the initial r is preserved before the lacuna; this provides the only certain finite verbal thus far. The translation is, however, more problematic. Liestøl translates: ‘strittar … mot’, that is ‘resists’, ‘strives against’, which implies a physical

Futhark 11 (2020) Understanding N 603 from Bryggen in Bergen • 149 struggle, a reasonable enough idea in itself since Ovid tells of the rape of Philomela by King Tereus (Metamorphoses 6. 524 f.: et virginem et unam/ vi superat ‘overcomes her with force [Oxford Latin Dictionary, s.v. vis 2a], a maiden and alone’), but transitive retractare as used in Carmina Burana is peculiar and lacks parallels. The meaning of retractat here must be sought in its intransitive usage in classical Latin ‘to draw back (in doubt or reluctance)’, ‘hang back’, ‘shrink’ (thus Oxford Latin Dictionary, s.v. A.3). Norwegian would here prefer a reflexive expression ‘trekke seg tilbake’, ‘holde seg tilbake’. The transitivisation is most easily explained as an imitation of Vergil’s use of the verb at Aeneid 12. 889 (preceding the single combat between Aeneas and Turnus, the climax of the epic): Quae nunc deinde mora est? Aut quid iam, Turne, retractas? (‘What sort of delay is there still? Or why, Turnus, do you now draw back?’). This latter sentence may have been taken transitively as if an elliptic acc. me were to be supplied. Thus Terea retractat should be taken as ‘draws back/shrinks from Tereus’ (Norw. ‘trekker seg tilbake fra Tereus’). We then have a regular (perhaps accidental) goliardic couplet (7 + 6 syllables): fíloména quérolè/ téreà retráctat We turn now to the remainder of the legible text, a lusis agone. The runes lusis were taken by Liestøl as lucis, gen. sg. of lux ‘light’, possibly ‘day’ (NIyR, 6: 7, cf. Word Index p. 268), but I find no support for this in the relevant stanzas of CB 71. Taking the word as an ablative pl. of lusis, a (substanti­vated) perf. part. of ludere ‘play’ is even less convincing. We are then left with abl. pl. oflucus ‘grove’, as strongly suggested by the setting of stanzas 2a and b. The following word form, agone, represents two interconnected problems, namely the meaning of agon and its syntactical placement. It is worth noting that agon is a loanword from Greek in Silver Latin (from the first century AD): ‘struggle’, used particularly of gymnastic or musical games and contests. This meaning is known from Suetonius: cf. musicus agon ‘contest in music’, ‘musical competition’ (Suetonius, Nero 22.3, 23.1), so the abl. sg. agone might mean ‘in competition’. Agon was appropriated by Latin Christianity to signify the spiritual struggles of Christians, in particular the sufferings of martyrs. InCB 71, 3b Dione … agone … cruciat corda suorum expresses the idea that the goddess tortures the hearts of her people through (a life of luckless) struggle and travail. The readinga lucis provides a clue to the missing first part ofc : lucus (or as generalising pl. luci) is synonymous with CB’s (generalising) sg. nemus,

Futhark 11 (2020) 150 • Egil Kraggerud originally a loanword from Greek, whereas lucus is the more common synonym for ‘grove’. In CB 71, st. 2a, the nemus is the scene of singing birds (in spring); the abl. lucis on the stick shows that we are concerned­ with a syntactical construction different to the one in the poem. The preceding a is followed by word division, although there is none preceding­ it; we can however compare text a (cf. NIyR, 6: 1), with word division before in (:inamore:), but not after. This is common after, but not before, monosyllabic prepositions in runic inscriptions and in Old Norse manu­ scripts from that time, according to James Knirk (pers. comm.). Still it may yet be possible that word division before a was dropped here. Separation was otherwise somewhat erratic, and in fact often overused in theCarmina Burana texts here, even between word elements (cf. colon or raised period inserted in [e]gre:gie igni:bus … coti:die … cres:co … filum·ena). Accordingly, I am reasonably convinced that a lucis means ‘from the groves’. In reference to the separative use of a, cf. Bourgain and Hubert 2005, 38: “sa function séparative s’élargit (et empiète sur le terrain de ex ou de l’ablatif séparatif)”. Likely words before a lucis are avis /aves (sg./pl.) or 3rd pers. sg. or pl. of sonare ‘to sound’ or cantare ‘to sing’ or the synonymous canere. The remains of four damaged runes before the preserved a-rune in a lucis show a certain n in second position (as already identified­ by Liestøl), and as James Knirk has pointed out (pers. comm.), this eliminates most of these possibilities; the certain n also removes the verb cantare since there are only two runes to represent the spelling -tat or -tant (or the plural cantunt). Had the plural been vindicated, agone would have followed with the meaning ‘in competition’ (Norw. ‘om kapp’). The only remaining possibility from the verbs suggested above is canere in the 3rd pers. sing. canit, and Knirk has confirmed that a reading it (iT) would fit perfectly with the last two runic remains: two staves of two-thirds height, missing their tops, and with no visible branches. Also in favour of singular canit is the modal ablative agone that is now taken as ‘in agony’, ‘in distress’, ‘in (spiritual) pain’, and we should con­ sider as likely the text avis canit a lucis agone ‘a bird sings in agony from the groves’, anticipating the nightingale and its transformation. My result indicates that none of the bright and joyous attitude to love characterising the three stanzas in the first part ofCB 71 (st. 1a,b–2a and 3a) has been transported to our text c. To conclude, I prefer to read: avis canit a lucis agone: filumena querule terea retractat ‘A bird sings in agony from the groves: it is the nightingale (= Philomena) that woefully shuns the hoopoe (= Tereus).’

Futhark 11 (2020) Understanding N 603 from Bryggen in Bergen • 151

Conclusion

In conclusion I interpret the ensemble in the following way: (a) the youth declares his growing love for his sweetheart, (b) he promises that he will act gently towards her when the two of them are together, (c) lastly, he assures her that he will not transgress the ethical bound­ aries of courteous and Christian behaviour to cause her sorrow and spoil their relationship. It is tempting to consider that the stick could have fulfilled a function similar to that of an engagement ring, bringing in written form the young man’s declaration of love and his pledge to behave courteously and decently towards his beloved girl. My proposal for a normalised and reconstructed text, as well as an English translation, is then as follows: [Virginis e]gregie ignibus calesco; eius cotidie in amore cresco. [Presen]s agam tenere, virgo; sic agamus: ambo sumus teneri. [Avis canit] a lucis agone: filumena querule terea r[etractat.] ‘In my passion for an outstanding [virgin] I am getting hot, and in my love for her I am getting stronger day by day. [Face to face] I will act tenderly (gently), O virgin; let us act in such a way: we are both of tender age. [A bird sings] in agony from the groves: it is the nightingale (= Philomena) that woefully [shuns] the hoopoe (= Tereus).’

Acknowledgments I thank my anonymous referees and in particular James Knirk, my virtual co-author, for useful and indeed essential runological comments.

Bibliography Anderson, William S., ed. 1982. Ovidius: Metamorphoses. 2nd ed. Bibliotheca Scriptorum Graecorum et Romanorum Teubneriana. Munich. Bernt, Günter, ed./trans. 1992. Carmina Burana: Lateinisch/Deutsch. Reclam. Stutt­gart. Bourgain, Pascale, and Marie-Clotilde Hubert. 2005. Le latin médiéval. L’atelier du médiéviste, 10. Turnhout.

Futhark 11 (2020) 152 • Egil Kraggerud

Hilka, Alfons, and Otto Schumann. 1930–41.Carmina Burana. 2 vols. Heidelberg. Vol. 1, Text 1: Die moralisch-satirischen Dichtungen (1930); vol. 2, Kommentar, pt. 1: Einleitung (Die Handschrift der Carmina Burana), Die moralisch-satirischen Dichtungen (1930); pt. 2: Text 2: Die Liebeslieder (1941; containing the edition of CB 88 and 71). Knirk, James E. 1990. “Rettingar og tillegg“ and “Registre“. In NIyR, 6(.2), 227–48 and 260–92. ― . 1998. “Runic Inscriptions Containing Latin in Norway.“ In Runeninschriften als Quellen interdisziplinärer Forschung: Abhandlungen des Vierten Interna­­ tionalen Symposiums über Runen und Runeninschriften in Göttingen vom 4.–9. August 1995, ed. Klaus Düwel, 476–507. Reallexikon der Germanischen Alter­ tums­kunde, Ergänzungsbände, 15. Berlin. ― . 2017. “Love and Eroticism in Medieval Norwegian Runic Inscriptions.” In Die Faszi­nation des Verborgenen und seine Entschlüsselung: Rāði sār kunni: Beiträge zur Runologi, skandinavischen Mediävistik und germanischen Sprachwissenschaft [Fest­schrift for Edith Marold], ed. Jana Krüger, Vivian Busch, Katharina Seidel, Christiane Zimmermann and Ute Zimmermann, 217–32. Reallexikon der Germa­nischen Altertumskunde, Ergänzungsbände, 101. Berlin. Liestøl, Aslak. 1980. = NIyR, 6(.1): 1–9. NIyR = Norges innskrifter med de yngre runer. Ed. Magnus Olsen et al. 6 vols. to date. Oslo, 1941–90. Oxford Latin Dictionary. Ed. Peter G. W. Glare. Oxford, 1968–82. Schumann, Otto. 1941. See Hilka and Schumann 1930–41, vol. 2, pt. 2. Stotz, Peter. 1996–2004. Handbuch zur lateinischen Sprache des Mittelalters, vol. 3: Laut­lehre (1996); vol. 4: Formenlehre, Syntax und Stilistik (1998). Handbuch der Altertumswissenschaft, 2nd ser., 5. Munich. Suetonius. Nero. In De vita Caesarum, 86–186. Loeb Classical Library, 38. Cam­ bridge, MA, 1913. Vollmann, Benedikt K. 1987. Carmina Burana. Deutscher Klassiker Verlag; Biblio­ thek deutscher Klassiker. Frankfurt. Paperback ed. 2011. Wetmore, Monroe Nichols. 1930. Index verborum Vergilianus. 2nd ed. New Haven, CT.

Appendix

A summary of Ovid’s tale about Procne and Philomela and the Thracian king Tereus, Metamorphoses 6. 424–674: Tereus, the terrifying king of Thrace, assisted King Pandion of Athens in a border conflict between the Athenians and the Thebans. When Pandion was victorious, he offered Tereus his daughter Procne in marriage. Ovid’s account of this and its dreadful aftermath—almost a novelette in the style of the

Futhark 11 (2020) Understanding N 603 from Bryggen in Bergen • 153 brothers Grimm—is told in grisly detail. A year after the couple’s wedding a child called Itys was born. Five years later Procne longed to see her younger sister Philomela and asked Tereus to fetch her for a visit to Thrace. Pandion allowed Philomela to go under the protection of Tereus. On first sight Tereus, how­ever, was overcome by lust for the beautiful girl and planned to make her his own. Philomela set off unsuspectingly with Tereus on his ship. As soon as they set foot on the Thracian shore, however, Tereus took her to a lonely hut where he raped her. To prevent her from revealing his crime, he cut out her tongue. Leaving Philomela under guard, he returned to his wife and told her that her sister was dead. A year passed, during which time Philomela wove a tapestry illustrating her sufferings. She managed to deliver the tapestry as a present through an old female servant. Procne immediately understood the secret message and brought Philomela to the palace in disguise. The revenge the sisters plotted against Tereus was horrific: Procne stabbed her little son Itys to death and cooked his flesh as part of a sumptuous meal to be served to Tereus at the religious festival he was attending. Enjoying the meal, Tereus asked his wife to fetch their son whereupon Procne presented her husband with his son’s bloody head accompanied by all the verbal abuse she could muster. With a roar of rage, Tereus leapt up to kill the murderous sisters. The gods intervened, however, and turned all three of them into birds. In Ovid’s classic version, Procne becomes the swallow, Philomela the nightingale and Tereus the hoopoe.

Futhark 11 (2020)

Om Kensingtonrunornas ursprung

Staffan Fridell (Uppsala University) och Mats G. Larsson

Abstract Runes of the same type as those on the Kensington stone are now known from five other source groups in Sweden, from the provinces of Dalarna, Hälsing­land and Medelpad, and with datings from 1870 to 1911. The relative uniformity of the runes in the different sources and the fact that there are no known inscrip­ tions before 1870 indicates that the Kensington runes were created not long before, probably around the middle of the 1800s. The Kensington runes can be divided into three categories: (1) long-branch runes of a Viking Age type, which probably are derived from popular literature on runes in the 1800s — most likely from the widespread book Den kunskapsrike skolmästaren by Carl Rosander, first published in 1857; (2) runes modelled after Dalecarlian runes; and (3) newly created runes. Those who designed the Kensington rune row must have had knowledge of Dalecarlian runes, which indicates a probable provenance in the parish of Älvdalen in Dalarna. Keywords: Kensington runes, Dalecarlian runes, nineteenth-century runes

ensingtonstenen är en runsten i Minnesota, USA, som självdaterar Ksig till 1362, men som av allt att döma är ristad under 1800-talet av svenska immigranter (se Larsson 2012; Williams 2012; Fridell och Larsson 2016, 2019). Stenen är ristad med följande runor: A a I i R r B b K k S s J d L l T t E e M m Y u F f N n W w G g O o ^ ä H h P p $ ö

Fridell, Staffan, and Mats G. Larsson. “Om Kensingtonrunornas ursprung.” English: “On the origin of the Kensington runes.” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 155–65. DOI: 10.33063/diva-438139

© 2021 Staffan Fridell and Mats G. Larsson CC( BY) 156 • Staffan Fridell och Mats G. Larsson

Fig. 1. Edward Larssons (från Floda, Dalarna) handskrivna blad från 1885 (Sköld 2003, 10)

Futhark 11 (2020) Om Kensingtonrunornas ursprung • 157

Fig. 2. Ok från Månsta by, Älvdalen, Dalarna, daterat till 1907. Foto: Marco Bianchi (CC BY).

Länge trodde man att denna typ av runor var unika för Kensingtoninskriften – och det var också ett argument bland dem som ville betrakta inristningen som medeltida – men efter nyfynd under de senaste decennierna är nu runor av samma typ kända från fem andra källgrupper på svenskt område: ett antal inskrifter inne i hus i Hassela socken i norra Hälsingland (delvis självdaterade­ till 1870, 1877 respektive 1880-talet), två uppteckningar av runraden från bröderna Larsson från Floda i Dalarna (självdaterade till 1883 respektive 1885; fig. 1), ett alnmått med runor från Haverö i västra Medel­pad (före 1889), en inskrift på ett bärträ från Månsta, Älvdalen, Dalarna (självdaterat till 1907; fig. 2) samt en uppteckning av runraden (fig. 3) och ett vykort från Gerda Werf, Älvdalen, Dalarna (det senare självdaterat­ till 1911). För mer information om dessa inskrifter se Käll­ ström 2017, 2019a, 2019b; Larsson 2020; Edward Larssons samling, Stads­ arkivet i Umeå; Sköld 2003; Westling 1977. För enkelhets skull – och i brist på ett bättre ord – får denna typ av runor här kallas för Kensingtonrunor. När det gäller ursprunget till dessa runor har vi tidigare karaktäriserat dem som ”en förgrening av dalrunorna” (Fridell och Larsson 2016, 149). Som framgår av denna artikel har vi nu omvärderat och nyanserat denna uppfattning. Det faktum att Kensingtonrunorna i de olika källorna är så relativt en­het­liga samt att inga kända inskrifter har datering före 1870 tyder på att de skapats relativt kort tid dessförinnan, sannolikt vid 1800-talets mitt. Om de hade funnits tidigare än så borde man ha hittat åtminstone några inskrifter före 1870. Detta stämmer märkligt väl med tid­punkten för utgivandet av Carl Rosanders mycket spridda och lästa bok Den kun­ skaps­rike skolmästaren, där första häftet, som utkom 1857, inne­håller en vikingatida runrad (Rosander 1857–64, 61). Vi menar därmed att det

Futhark 11 (2020) 158 • Staffan Fridell och Mats G. Larsson

Fig. 3. Runrad med Kensingtonrunor tillhörig Gerda Werf, Älvdalen, Dalarna. Foto: Mats G. Larsson. troligen är just från Rosander som de elva långkvistrunorna JEfhiLMNRST hämtats till Kensingtonrunraden. Magnus Källström (2017, 4) anser att Kensingtonrunorna har ”mycket gemen­samt med de runor som har använts i folkliga sammanhang i Norge under nyare tid” och att ”den som skapade Kensingtonrunorna utgick från ett sådant ’norskt’ efterreformatoriskt runalfabet”. Det som är gemen­samt för Kensingtonrunorna­ och norska efterreformatoriska runor är dock just dessa ovan anförda långkvistrunor (åtminstone om man ser till det mate­ rial som presenterats i Nordby 2001), som alltså har varit kända och till­ gäng­liga på närmare håll i Sverige. Kensingtonrunan för o O med två horisontella bistavar till vänster är visserligen väl belagd i norska runinskrifter från 1700-talet (Nordby 2001, 42, 44). Det vore därför teoretiskt möjligt att förklara den genom att den som konstruerade Kensingtonrunorna också kommit i kontakt med norska runor. Men det är troligare att Kensingtonrunan O även den utgår från Rosander som har Í jämte É för o. Varför skulle bara en enstaka runa ha hämtats från Norge? Även användningen av runan z (i stället för r) för r hos Larsson och i Hassela (i Hassela förekommer dock även r) skulle kunna förklaras genom att Rosander translittererar båder och z med R (om motsvarande användning av z för r under en tidigare period, se Bæksted 1939, 125–29). Intressant är också att Rosander i samma häfte (1857–64, 54) även återger det så kallade frimurarchiffret, som jämte Kensingtonrunor förekommer såväl hos bröderna Larsson som i Werfmaterialet och på Haveröstaven. Kopplingen talar ytterligare för att Rosander kan vara källan för båda dessa alfabet.

Futhark 11 (2020) Om Kensingtonrunornas ursprung • 159

Fig. 4. Dalrunornas vanligaste former vid 1700-talets mitt (Gustavson och Hallonquist 1994, 165)

Fig. 5. Dalrunornas vanligaste former under 1800-talet (Gustavson och Hallonquist 1994, 166)

Det mesta talar för att Kensingtonrunorna är medvetet skapade vid en viss tidpunkt av en eller flera personer, dvs. är en konstruerad runrad och inte något som vuxit fram spontant ur en äldre tradition – vare sig den norska efterreformatoriska­ eller dalrunetraditionen. För detta talar dels förekomsten av unika runor som måste vara nyskapade, dels att det finns genomtänkta ”minimala par”. Runornab B och p P skiljs åt genom bistavarnas placering. Runan w W är ett stunget m, vilket förmodligen­ beror på att de latinska versalerna M och W utgör ett minimalt par (vilket också förklarar varför bröderna Larsson i sin förment vikingatida­ runrad låter z vara en w-runa; se Sköld 2003, 9 f.; fig. 1). Runan för x med en stingning – som förekommer i Haverö- och Werfrunraderna – bildar ett minimalt par med u Y som har två stingningar. Det är svårt att undkomma slutsatsen att Kensingtonrunornas skapare känt till dalrunorna. Runan a A – liksom de därtill med diakriter bildade å och ä – utgår sannolikt från den vanliga kryssformen av a ¡ i dalrunorna (varom se Gustavson och Hallonquist 1985, 8, 1994, 165 f.; fig. 4 och 5). Ja, på oket från Månsta är a identiskt med dalrune-a. Den extra lilla tagg­lika bistaven på Kensington-a är svår att förklara, men ska säkerligen upp­ fattas som en stingning (möjligen helt enkelt för att skilja från latinskt X) och motsvaras också hos Larsson av ett liknande tecken i stället för punkt­stingning i runorna w ˆ och x˜. Bland Werfrunorna – liksom i en nyupptäckt ristning i Hassela som hittades 2020 av Anna Björk, Hassela – är a ett X som är stunget med en punkt över ŝ (fig. 3). Runanc som ett

Futhark 11 (2020) 160 • Staffan Fridell och Mats G. Larsson stunget, vinklat C ˚ har troligen sin förebild i den variant av dalrunan c som är ett stunget, rundat C (se Gustavson och Hallonquist 1985, 8, 1994, 166; fig. 5). Också Kensington-ö $ borde vara hämtat från dalrunornas ö. Just en form som är känd från dalrunorna – ett Ö med ett vertikalt streck tvärs igenom d (Gustavson och Hallonquist 1985, 8, 1994, 165; fig. 4) – åter­finns hos Larsson (fig. 1) och är sannolikt den ursprungliga formen i Kensington­runraden. Hos bröderna Larsson – och endast där – finns ytterligare några runor som utgår från dalrunorna. I första hand gäller det o som hos Larsson är just det bland dalrunor vanliga tecknet ÿ.1 Men även p-runan – ett dubbel­stunget E – är troligen bildad med en variant └ av dalrune-p som före­bild (för dessa två dalrunor, se Gustavson och Hallonquist 1985, 8, 1994, 165; fig. 4). Några av de dalruneformer vi räknar med som förebilder till Kensington­ runor tycks ha kommit ur bruk under 1800-talet. Eftersom det saknas en samlad utgåva av inskrifter med dalrunor är sådana dateringar osäkra, men enligt tillgängliga källor är bilden denna: den äldre runan för o (ÿ) är belagd senast 1790 (Boëthius, Levander och Noreen 1906, 73), den äldre runan för p (└) senast 1754 (Gustavson och Hallonquist 1985, 17) och den äldre runan för ö (d) dateras generellt till 1700-talets mitt (Gustavson och Hallon­quist 1985, 8, 1994, 165). Detta kan förefalla strida mot antagandet att Kensington­runorna skapades vid 1800-talets mitt, men vi ser det som fullt rimligt att en runintresserad person vid den tiden har haft tillräck­ lig kunskap också om 1700-talsinskrifter och -runor från Älvdalen. Men det är förstås i Dalarna i allmänhet och Älvdalen i synnerhet som förut­ sätt­ningarna för detta är starkast. I Älvdalens socken har man under 1800-talet varit omgiven av mängder av ristningar med dalrunor både på bygg­nader och föremål. Larsson och Hassela har oväntat k för n. Källström (2019a, 4) härleder säkert korrekt: ”Denna måste ha uppkommit ur en n-runa med ensidig bistav som har vänts upp och ned”. Man kan dock specificera ytterligare: med en ensidig bistav som sträckt sig ända ner U, en typ av n-runa som inte är ovanlig, även bland dalrunorna (Boëthius, Levander och Noreen 1906, 92). Vissa av Kensingtonrunorna måste vara nyskapade. Varför man spegel­ vänt g-runan G är oklart, men man kan konstatera att flera andra runor har bistavar till vänster: k, o, u, x. Runan för k K ska förmodligen förklaras

1 Tecknet finns även bland norska efterreformatoriska runor men betecknar därö (Nordby 2001, 42 f.).

Futhark 11 (2020) Om Kensingtonrunornas ursprung • 161 som utgående från ett latinskt k som ”runifierats” genom att bistavarna spegelvänts­ och förkortats. Runan för q ¸ ΄ utgår sannolikt också från ett latinskt q som ”runifierats”. Nyskapade är också runorna föru , w, x och y, typiskt nog mot slutet av alfabetet. Skälet till att någon eller några skulle ha bestämt sig för att skapa en ny runrad – när dalrunorna redan fanns – är förstås svårt att veta. Kanske tyckte man att dalrunorna hade blivit alltför lättlästa och genomskinliga i och med att fler och fler bokstäver från latinska alfabetet inkluderats – om man ville ha ett hemligare skriftsystem som var svårare för utomstående att läsa. Utgivandet av Rosanders bok Den kunskapsrike skolmästaren (1857–64) kan också ha varit inspiration och utlösande faktor. Om nu Kensingtonrunorna faktiskt uppstått i Älvdalen är det också lätt att förklara hur de sedan kan ha spridits vidare till Hälsingland och Medel­pad. Just Älvdalsborna, både kvinnor och män, var kända för att göra långa vandringar genom riket i handelssyfte. Dessa gårdfarihandlare,­ så kallade gråer, sålde bland annat laggkärl, vävskedar och småsmide­ av olika slag som tillverkats i de olika byarna i socknen. Färderna gick i de allra flesta fall norrut, särskilt till Hälsingland och Jämtland. Enligt socknens kyrkoarkiv utfärdade prästerskapet år 1855 så många som 535 pass för sådana färder, och enligt ett utdrag ur samma arkiv för de fyra första månaderna 1856 gick 45 av 93 vandringar till Hälsingland (Åhs 1955). Arbetsresor – så kallat herrarbete – förekom också bland Älvdalsborna, om än i betydligt mindre utsträckning än vad gäller socknarna kring Siljan. Ett exempel på en sådan resa finns bevarat i ett brev från Gyris Anders Anders­son 1852 till hans mor i Älvdalen (Gyris Anders Andersson 1949, 37). Han befinner sig då i Ortsjön i Njurunda socken i Medelpad, och han bifogar en karta över vägen dit. Den gick norrut via Järvsö, förbi Bjuråker och Dellensjöarna­ och vidare till Bergsjö via Strömbacka bruk. Därefter vek den av norrut genom skogarna upp till Ortsjön, en genväg enligt Gyris Anders. Också försäljningsvandringar till samma landskap finns doku­menterade, om än inte med kartor. Ribb Jan Persson-Rotman från Älv­dalen skriver i sina anteckningar att han under 1870- och 1880-talen besökt ett stort antal socknar i Hälsingland, bland andra Hassela, Gnarp och Forsa i den nordöstra delen av landskapet (Steensland 2006, 72). Även Medelpad omtalas som färdmål för ”gråerna”. Gerda Werf i Loka, Älv­dalen, har berättat för Mats G. Larsson hur hennes farfarsfar gick med handel från Månsta i Älvdalen till Härjedalen och Jämtland, och hon har även ritat en karta över färdvägen dit. Den gick rakt norrut på de gamla stigarna till Lillhärdal i Härjedalen, sedan mot nordost till Ytterhogdal i

Futhark 11 (2020) 162 • Staffan Fridell och Mats G. Larsson

Hälsingland,­ genom västligaste Medelpad (Haverö socken) och vidare upp till Ragunda i östligaste Jämtland. Denna färdväg var inte unik för just Gerda Werfs farfarsfar utan har brukats av flera gårdfarihandlare från Älvdalen. Lok Anders Andersson från Månsta beskriver den detaljerat i sina anteckningar från 1866, där han nämner flera orter på sin väg genom Haverö socken, bland andra Ön och Ytterturingen ett stycke väster om Haverö kyrka (Lok Anders Anders­son 1965, 22). Samma socken omtalas också i ett brev hem från Tommos Lars Eriksson från Månsta, avsänt från Torpshammar i mellersta Medel­pad 1885, i vilket han säger att svaret skall sändas till Haverö. Och i ett brev till honom från hans far Tommos Erik Larsson 1882 skriver denne att han vet hur strävsamt det varit för sonen att vandra upp till By i samma socken, eftersom han minns de ”många trötta fjät” han själv i forna dagar fått göra på denna sträcka. Tommos Erik var för övrigt svärfar till Perlars Olof Olsson, den man som ristade Kensingtonrunorna på oket från Månsta 1907 (Schütt Olsson 2006, 3, 25, 30; Westling 1977, 16 ). Det är intressant att notera att dessa färdvägar gick just genom Haverö socken, och särskilt omnämnandet av de tydligen ofta förekommande vandringarna till By. Det är nämligen från Grelsgården i denna by som det ovan­nämnda alnmåttet med Kensingtonrunor – nu förvarat i socknens hembygds­museum – har kommit (Källström 2018, 12). Om måttstaven ristats i socknen eller kommer från annat håll vet vi inte, men mot bakgrund av hur många handelsvaror från Älvdalen som måste ha försålts längs denna väg så är det långtifrån omöjligt att även denna kommit därifrån. En omständighet som stärker en sådan tanke är att staven har följder av runor som verkar vara försök att likna runstavar (Källström 2018, 10 f.), vilka sedan 1600-talets slut kommit ur bruk i landet förutom i just övre Dalarna (Liljegren 1832, 202; Hallonquist 1994, 180, 2004, 89). Också Hassela, där ett antal av inskrifterna med Kensingtonrunor finns, har som framgått fått besök av en ”gråe” på 1870- och 1880-talen, alltså omkring den tid då de daterade runinskrifterna tillkommit. Även Gyris Anders färdväg stryker nära förbi Hassela genom grannsocknarna Bjur­åker och Bergsjö, och med tanke på Älvdalsbornas förkärlek för just Hälsingland­ så bör vi kunna räkna med att flera av dem besökt de då relativt folkrika finnskogarna i Hassela på sina handelsfärder. Det fanns emellertid ytterligare en möjlighet för Kensingtonrunorna att kunna spridas från Älvdalen till norra Hälsingland, nämligen via den kristna väckelserörelse som kallas för läseriet. Det är då särskilt en person som är aktuell i sammanhanget, Graf Olof Andersson, född i Månsta 1829 och från 1855 bosatt i Åsen, bägge i Älvdalen. Han var självlärd och

Futhark 11 (2020) Om Kensingtonrunornas ursprung • 163 hade enligt egen utsago lärt sig att skriva på en brädlapp med hjälp av några gamla brev, vars bokstäver han kompletterade med vad han kallade latinska alfabetet. Han blev sedermera under en tid skollärare i Åsen och levde till 1873. På 1860-talet reste han runt som lekmannapredikant i Dalarna och Hälsingland och bidrog kraftigt till att underhålla den väckelserörelse­ i norra Hälsingland som florerade som mest på 1850- och 1860-talen (Ekman 1898, 625–36, 1900, 1711; Langseth 1933, 74 f.). Att Graf Olof med den bildningstörst som verkar ha kännetecknat honom har känt till och även förmedlat kunskap om runraden ifråga måste anses som fullt möjligt. För att sammanfatta: Kensingtonrunorna kan indelas i tre kategorier: vikinga­tida runor sannolikt hämtade från samtida litteratur – och troligast från Rosander –, runor som utgår från dalrunor samt nyskapade runor (i några fall utgående från latinska bokstäver). Det är missvisande att säga att Kensingtonrunorna­ är ”en förgrening av dalrunorna”, men den som konstruerade Kensingtonrunraden­ måste ha haft god kännedom om dalrunor. Eftersom dalrunornas bruk under 1800-talet är i det närmaste begränsat till Älvdalens socken i Dalarna så ligger det förstås närmast till hands att tänka sig att Kensingtonrunorna uppstått där, även om man inte helt kan utesluta att också någon utanför Älvdalen eller Dalarna kan ha haft tillräcklig kunskap. Att två av de fem källgrupperna för Kensingtonrunor med säker proveniens (dvs. förutom Kensingtoninskriften själv) härrör från Älvdalen är också något att beakta.

Bibliografi Andersson, Gyris Anders. 1949. ”Brev från Gyris Anders Andersson till sin mor” [1852]. Skansvakten 34: 37–38. Andersson, Lok Anders. 1965. ”Ur en älvdalsgråes dagbok” [1864–1870]. Skans­ vakten 50: 22-23. Boëthius, Johannes, Lars Levander och Adolf Noreen. 1906. ”Dalska runinskrifter från nyare tid.” Fornvännen 1906: 63–91. Bæksted, Anders, 1939: ”Vore yngste runeindskrifter.”Danske studier 1939: 111–38. Edward Larssons samling, Arkiv nomad, Stadsarkivet i Umeå. Ekman, E. J. 1898. Den inre missionens historia, vol. 2:1. Stockholm. ― . 1900. Den inre missionens historia, vol. 3:1. Stockholm. Fridell, Staffan, och Mats G. Larsson. 2016. ”Språk och dialekt på Kensingtonstenen.” Saga och sed 2016: 149–68. ― . 2019. ”The Dialect of the Kensington Stone”.Futhark 8 (2017): 163–66. Gustavson, Helmer, och Sven-Göran Hallonquist. 1985. Runor i Dalarna. Stock­ holm.

Futhark 11 (2020) 164 • Staffan Fridell och Mats G. Larsson

― . 1994. ”Dalrunorna: En vidareutveckling av de medeltida runorna?” I Run­ märkt: Från brev till klotter: Runorna under medeltiden, red. Solbritt Benneth, Jonas Ferenius, Helmer Gustavson och Marit Åhlén, 157–76. Stockholm. Hallonquist, Sven-Göran. 1994. ”Primstaven: en runalmanacka.” I Runmärkt: Från brev till klotter: Runorna under medeltiden, red. Solbritt Benneth, Jonas Fere­ nius, Helmer Gustavson och Marit Åhlén, 177–93. Stockholm. ― . 2004. ”Språkligt och kalendariskt bruk av runor i Ovansiljan.” I Vår språkliga spänn­vidd, red. Anders Östborn, 73–89. Kulturdagar i Bonäs bygdegård, 2002. Mora. Källström, Magnus. 2017. ”Haverörunor: Nyckeln till Kensingtonstenens gåta?” Riks­antikvarieämbetets K-blogg 26 november 2017. ― . 2018. ”Runorna från Haverö.” Haverö hembygdsförening 2017–18: 8–13. ― . 2019a. ”Fler Kensingtonrunor i Hassela.” Riksantikvarieämbetets K-blogg 30 maj 2019. ― . 2019b. ”Kensingtonrunor i Hälsingland.” Riksantikvarieämbetets K-blogg 9 mars 2019. Langseth, Manne. 1933. ”Graf Olof Andersson: Ett brev och något om dess för­ fattare.”Julbok för Vesterås stift1933: 74–81. Larsson, Mats G. 2012. Kensington 1898: Runfyndet som gäckade världen. Stock­ holm. ― . 2020. ”Nytt runfynd i Hassela.” Riksantikvarieämbetets K-blogg 27 augusti 2020. Liljegren, Johan. 1832. Runlära. Stockholm. Nordby, K. Jonas. 2001. ”Etterreformatoriska runeinnskrifter i Norge: Opphav og tradisjon.” Otryckt magistergradsavhandling i runologi, Germanistisk institutt, Universitetet i Oslo. Rosander, Carl. 1857–64. Den kunskapsrike skolmästaren: Eller hufvudgrunderne uti de för ett borgerligt samfundslif nödigaste vetenskaper: En handbok i nyttiga kunskaper för alla samhällsklasser. Stockholm. Schütt Olsson, Lid Katarina. 2006. ”Vi hava nu lykligt kommit hit i Norrland.” C-uppsats i historia, Institutionen för kultur och lärande, Högskolan Dalarna. Sköld, Tryggve. 2003. ”Edward Larssons alfabet och Kensingtonstenens.” DAUM- kattaVinterblad 2003: 7–11. Steensland, Lars. 2006. War åvå dier ferid? Älvdalska namn på orter utanför Älv­ dalen med kulturhistoriska kommentarer. Namn och samhälle, 18. Uppsala. Westling, Erik H. 1977. ”Runinskriften på ett s.k. bärträ i Månsta by, Älvdalens socken.” Skansvakten 62: 16–17. Williams, Henrik. 2012. ”The Kensington Runestone: Fact and Fiction.”The Swed­ ish-American Historical Quarterly 63: 3–22. Åhs, Ewert. 1955. ”Något om älvdalingarnas handels- och herrarbetsfärder i gången tid.” Skansvakten 40: 23–24.

Futhark 11 (2020) Om Kensingtonrunornas ursprung • 165

English summary On the origin of the Kensington runes Runes of the same type as those on the Kensington stone are now known from five other source groups in Sweden: inscriptions on walls inside houses in the parish of Hassela in northern Hälsingland (partly dating themselves to 1870, 1877 and the 1880s respectively), two records of the rune row of the Larsson brothers from Floda, Dalarna (dating themselves to 1883 and 1885 respectively), an ell measure with runes from Haverö, Medelpad (dating before 1889), an inscription on a yoke from Månsta, Älvdalen, Dalarna (dating itself to 1907) and a record of the rune row and a post-card with runes from Mrs Gerda Werf, Älvdalen, Dalarna (the post-card dated 1911). The relative uniformity of the Kensington runes in the different sources and the fact that no known inscriptions are dated before 1870 indicates that the Kensing­ ton runes were created not long before, probably around the middle of the 1800s. This coincides remarkably well with the publication of the widespread and much read book Den kunskapsrike skolmästaren, written by Carl Rosander, where the first part, which was published in 1857, includes a Viking Age futhark. It seems very likely that the eleven long-branch runes JEfhiLMNRST, which are included among the Kensington runes, are derived from this book. The other Kensington runes which lack correspondence with Viking Age runes seem to be either newly created or modelled after the Dalecarlian runes. It is furthermore quite evident that the Kensington rune row is a conscious creation by one person (or a group of persons) and that it has not evolved spon­ ta­ne­ously out of an older runic tradition. This is indicated e.g. by the existence of “mini­mal pairs” of runes: b and p, m and w, x and u. It is hard to avoid the conclusion that the inventor of the Kensington runes had knowledge of Dalecarlian runes. The runes a, c and ö probably have Dale­ carlian runes as models. In the variant of Kensington runes recorded by the Lars­ son brothers (from Floda in Dalarna) probably also o and p are modelled after Dalecarlian runes. Since the use of Dalecarlian runes is almost exclusively limited to the parish of Älvdalen in Dalarna, it is an obvious conclusion that the Kensing­ ton runes most presumably originated there. That two out of five source groups in Sweden for the Kensington runes are found in Älvdalen is also a fact to consider. It is then easy to explain how Kensington runes could have spread from Älv­ dalen to Hälsingland and Medelpad, since the inhabitants of Älvdalen were known for their long wanderings through Swedish provinces with the purpose to trade home-made merchandise. These journeys seem mostly to have been north- bound, especially to Hälsingland and Jämtland (and partly through Medelpad). Another possibility could be a diffusion within the Christian revivalist movement known as läsarna that spread through Dalarna and Hälsingland in the middle of the 1800s.

Futhark 11 (2020)

De äldre runorna på Rökstenen

Staffan Fridell (Uppsala University) och Henrik Williams (Uppsala University)

Abstract A short section of the runic inscription on the Rök stone (Ög 136) is written mainly in runes from the older, 24-type futhark. This use has for a long time been considered a form of cryptography, one of several in the inscription. The older runes are used to represent their corresponding runes from the younger, 16-type futhark, but in a reversed, “mirrored” manner; for example, whereas the younger futhark’s t rune is used for [t] and [d], the ᴅ rune has that same function in this part of the Rök inscription. There are in addition two unique runes in the section, corresponding to a and i respectively, which are prob­ ably variants of the old jāra- and ihwaʀ-runes, both of which adhere to the acrophonic principle of orthography. Keywords: Ög 136 Rök runic inscription, older futhark runes, cryptography, runic orthography, acrophonic principle

tt kortare avsnitt av runtexten på Ög 136 Rökstenen är skrivet till Estörsta delen med runor från den äldre, 24-typiga futharken. Det råder stor enighet om läsningen av själva runorna (här återgiven efter Holm­ berg, Gräslund, Sundqvist och Williams 2020, 24):

sᴀɢwᴍoɢᴍᴇnïþᴀᴅʜoᴀʀïɢolᴅ ɢᴀoaʀïɢolᴅïnᴅɢoąnᴀʀʜoslï Konsensus råder även om att detta av ristaren är avsett att motsvara denna text med yngre 16-typiga runor:

sakumukminiþathuaʀikult kauaʀikultintkuąnaʀhusli Här kommer inte tolkningen av texten att fokuseras utan i stället använd­ ningen av äldre runor. Varför använde ristaren dem och vilka principer avgjorde valet av runor?

Fridell, Staffan, and Henrik Williams. “De äldre runorna på Rökstenen.” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 167–71. DOI: 10.33063/diva-438141

© 2021 Staffan Fridell and Henrik Williams CC( BY) 168 • Short Notices

Av de 15 runor som förekommer hör 6 uteslutande hemma i den äldre futharken (eller i övergångsinskrifter):GÓHEŠO . En runa har analyserats som en hybridform mellan ¸ och M som uppkommit genom att ristaren av misstag först ristat ett kortkvist-m och sedan försökt rätta sig genom att göra runan mer lik m från äldre runraden. Två runor,  och Ȝ, som står för a respektive i, har unika former och deras ursprung är omdiskuterat. Slutligen­ används en typ av lönnruna för þ. Det är Aslak Liestøls (1981) analys av användningen av äldre runor på Rökstenen som kan sägas vara den numera dominerande. Michael Barnes (2007, 124) ser hans teori som ”tiltalende” och Jonas Nordby (2018, 119) skriver att förklaringen är ”besnærende, og gir en logisk årsak till mange av tegnene”. Vi menar emellertid att Liestøls analys är onödigt kompli­ cerad och att det finns en enklare förklaring – som enligt Ockhams rak­ kniv är att föredra – vilken också tydligare visar hur ristaren medvetet använder de äldre runorna som ett kryptografiskt system, som lönnrunor. Grundläggande för Liestøls teori är antagandet att Rökinskriftens unika form av a-runa  uppfattas som utvecklad ur den äldre p-runan P, medan­ den lika unika i-runans form Ȝ härleds från den äldre j-runan med namnet *jāra > ār ©. För att få detta att stämma med runornas respek­tive namn och därmed ljudvärde, tvingas Liestøl räkna med att det vid någon tidpunkt­ i run­radens tradering skett en förväxling av namnen på runor som stått intill var­andra i den äldre futharken. Resultatet har blivit att den äldre j-runan övertagit­ namnet íss och ljudvärdet [i] från runan i, medan den äldre p-runan övertagit namnet *jāra > ār och ljudvärdet [a] från runan ©. Detta är en visserligen skarpsinnig men trots allt mycket långsökt­ förklaring. Fram­för allt är det svårt att förstå hur man kan ha förväxlat­ namnet och ljud­värdet på den till formen allra enklaste runan i, som måste ha varit den som var allra lättast att lära sig och komma ihåg och som ju även fort­lever med samma form, namn och ljudvärde i den yngre futharken. Allting blir mycket enklare och logiskt om man i stället, liksom tidigare forskare, antar att Rökstenens a-runa  är en av flera sent utvecklade varianter av *jāra-runan (Bugge 1910, 178, von Friesen 1920, 26) och att den speciella i-runan Ȝ till sin form kan härledas från den äldre *ihwaʀ- runan ¨ (Frits Läffler i referat hos Bugge 1910, 178, och von Friesen 1920, 26).1 Då stämmer runornas härledning med ljudvärdet enligt den akrofona principen utan att man behöver förutsätta rockader och förväxlingar. Runan ¨ verkar visserligen tidigt ha upphört att användas i löpande text

1 Benämningen av (eller namnet på) runorna ¨ och E är omdiskuterade men liksom Liestøl (1981, 251) utgår vi från att de var i(h)waʀ* respektive *ehwaʀ.

Futhark 11 (2020) De äldre runorna på Rökstenen • 169 i run­inskrifter, men kan ha levt kvar i traderingen av den äldre futharken (Liestøl 1981, 259) och förekommer för övrigt sannolikt på Rökstenen i ett avsnitt med positionsrunor som utläsesþur . Rökristaren har säkert haft kännedom om namnen på de äldre runorna och via den akrofona principen därmed även om deras ljudvärde. Trade­ ringen av dessa runnamn måste ha varit muntlig, inte som von Friesen (1920, 24) hävdar genom att runnamnen nedristats med runor. Runnamnen har förstås vid 800-talets början existerat i en samtida språkform. Det råder stor enighet om att man bör se användningen av äldre runor på Rökstenen som en lönnskrift, genom att det är frågan om ett äldre skrift­system som inte längre användes i dagligt bruk och som bara en liten krets människor haft kunskap om, och också genom att man använder de äldre runorna enligt vikingatida runortografiska principer: ”innenfor ram­ men av den yngre fuþarken” (Barnes 2007, 124). Men dessutom til­lämpar ristaren dessa principer ”omvänt” i förhållande till den yngre futharken. Detta blir ett sätt att ytterligare försvåra för läsaren. Runan ᴅ har haft namnet *dagʀ och stått för uttalet [d]. I den yngre futharken används t-runan för [d], förutom för [t]. Men rökristaren låter omvänt ᴅ-runan stå för [t], förutom för [d], med bibehållande av principen att en och samma konsonantruna används både för tonande och tonlös kon­sonant. Motsvarande gäller för ɢ-runan med det samtida namnet *gjǫƀu. Rök­ ristaren använder den för [k], förutom för [g], medan vikingatida ristare gör det motsatta, använderk för [g], förutom för [k]. Ordet odal är i de nordiska fornspråken konsekvent belagt: fornväst­ nordiska óðal, fornsvenska oþal. Runan O bör därmed haft det nordiska namnet *ōðal < *ōþala (inte *œðil < *ōþila som Liestøl 1981, 253 hävdar; se Bjor­vand och Lindeman 2019, 900) och alltså ljudvärdet [o(:)]. Vikingatida ristare använder u-runan förutom för [u(:)] också för [o(:)] liksom även för [y(:)] och [w], men rök­ristaren omvänt o för [u(:)] liksom även för [w] och – kanske – [y] i Ygg och gyldinga (Holmberg, Gräslund, Sundqvist och Williams 2020, 24). Den vikingatida runan u byter så att säga plats och roll med den äldre runan o, men inom samma ortografiska system. Runan Ó borde (enligt schemat hos Myrvoll 2012, 29) vid 800-talets början haft namnet *yni och alltså ljudvärdet [y] och kan därför i Rök­ inskriften translittereras ʏ för att ansluta till det antagna ljudvärde som repre­senteras. I vikingatida normalortografi (före de stungna runorna) används u för [y(:)], på Rökstenen i detta fall i ställetʏ för [u]. Runan E bör enligt vad som vanligen antas ha hetat *jōʀ < *ehwaʀ och alltså haft ljudvärdet [j] och kan därför i Rökinskriften translittererasj av

Futhark 11 (2020) 170 • Short Notices

Tabell 1. En ”omvänd” tillämpning av den yngre futharkens ortografi på Rök­stenen

Yngre futharken Rök ç t [t, d] Š ᴅ [d, t] k k [k, g] G ɢ [g, k] u u [y] Ó ʏ [u] u u [o(:), y, w] O o [u(:), y, w] i i [j] E j [i]

samma skäl som för ʏ. I vikingatida normalortografi användsi för [j], på Rök­stenen i detta fall i stället j för – sannolikt – [i] i minni (Holmberg, Gräs­lund, Sundqvist och Williams 2020, 18, 24). Hypotesen om ”omvänd” tillämpning­ av den vikingatida runortografin är i detta fall faktiskt ett argu­ment för att runföljden ska läsasminni (och inte mænni). Denna ”omvända” tillämpning av den yngre futharkens ortografi på Rök­stenen kan schematiskt sammanfattas som i tabell 1. Runan som i övriga fall står för [i(:)] Ȝ utgår sannolikt från ¨. Det är visser­ligen en för Rökstenen unik form men den har knappast skapats av Rök­ristaren utan är möjligen en redan tidigare förekommande variant i den äldre runraden. För detta talar att man kan se den som en facilitering genom att de två bistavarna vid ristning i trä binds samman och kan ristas i ett drag (jfr dalrune-G av äldre ¤, samt à och det Ø där bistaven ristas i ett drag). Den aktuella runan bör ha haft det östnordiska namnet*īʀ < *ihwaʀ och alltså ljudvärdet [i(:)]. Jfr den vikingatida runan z i användning i Öst­norden som vokalruna med samma ljudvärden som i (se Larsson 2002, 155). Ristaren har alltså om detta är korrekt haft tillgång till två olika runor med ljudvärdet [i(:)]: i *īss och en variant av ¨ *īʀ och väljer då den senare för att öka svårigheten att läsa texten. Att ristaren brukar två olika runor för [u(:)] respektive [i(:)] beror knap­past på en avancerad ljudanalys av någon fonetisk skillnad, utan sanno­likt bara, som Nordby (2018, 118) alternativt föreslår, för att genom varia­tionen ytterligare utmana läsaren.

Bibliografi Barnes, Michael P. 2007. ”Rök-steinen: Noen runologiske og språklige over­ veielser.” Maal og minne 99: 120–32.

Futhark 11 (2020) De äldre runorna på Rökstenen • 171

Bjorvand, Harald, och Fredrik Otto Lindeman. 2019. Våre arveord: Etymologisk ordbok. 3 utg. Oslo. Bugge, Sophus. 1910. Der Runenstein von Rök in Östergötland, Schweden. Red. Magnus Olsen. Stockholm. von Friesen, Otto. 1920. Rökstenen: Runstenen vid Röks kyrka, Lysings härad, Öster­götland. Stockholm. Holmberg, Per, Bo Gräslund, Olof Sundqvist och Henrik Williams. 2020. ”The Rök Rune­stone and the End of the World.” Futhark 9–10 (2018–2019): 7–38. Larsson, Patrik. 2002. Yrrunan: Användning och ljudvärde i nordiska inskrifter. Run­rön, 17. Uppsala. Liestøl, Aslak. 1981. ”The Viking Runes: The Transition from the Older to the Younger FUÞARK.” Saga-Book 20: 247–66. Myrvoll, Klaus Johan. 2012. ”Framvoksteren av sterkt hokyn frå urnordisk till norrønt.” I Germansk filologi og norske ord: Festskrift till Harald Bjorvand på 70-årsdagen den 30. juli 2012, red. John Ole Askedal, Tom Schmidt och Rolf Theil, 16–32. Oslo. Nordby, K. Jonas. 2018. ”Lønnruner: Kryptografi i runeinnskrifter fra vikingtid og middelalder.” Ph.d.-avhandling (opublicerad), Institutt for lingvistiske og nordiske studier, Universitetet i Oslo. http://urn.nb.no/URN:NBN:no-69539 Ög 136 = inskrift på Rökstenen publicerad i Östergötlands runinskrifter, av Erik Brate, vol. 2 av Sveriges runinskrifter, publicerade av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Stockholm, 1911–18).

Futhark 11 (2020)

Ännu ett exempel på den stungna l-runan Magnus Källström (Swedish National Heritage Board)

Abstract The dotted l-rune (normally rendered as ʟ) is known from a few scattered inscriptions in various parts of Scandinavia. On this rune has previ­ ously been recorded in three medieval inscriptions (G 63, G 163 and G 192). This short contribution focuses on one additional example from a grave-slab in Väte church, G 173, where the branch of one of the l-runes terminates in a round dot. No one has discussed this rune before, but it seems very likely that it represents a variant of the dotted l-rune and that the runic sequence in question should be transliterated as munduaʟz, representing the genitive of the male name Mundvaldr. Keywords: medieval runes, dottedl -rune, G 173 Väte church, Gotland

en tidigare artikel i denna tidskrift (Källström 2016) behandlade jag Inågra sällsynta medeltida runformer, bl.a. stungna n- och l-runor (trans­littererade ɴ och ʟ). Den senare är företrädesvis känd från Gotland, där den föreligger i tre inskrifter: aʟum allum G 63 Silte kyrka, kiaʟera kiallera G 163 Mulde, Fröjels sn och aʟlir allir G 192 Västergarns kyrka. Ales­sandro Palumbo (2012, 77) har även dragit fram exemplet alʟra aldra på G 65 Sproge kyrka, men framhåller säkert helt riktigt att det här handlar om en d-runa som har blivit spegelvänd (flera förväntadet -runor i inskriften motsvaras nämligen avl -runor). Vid ett besök i Väte kyrka på Gotland den 10 september 2019 uppmärk­ sammade jag av en tillfällighet ytterligare ett exempel på den stungna l-runan (Källström 2019a), men här i den variant som hittills bara verkar vara känd genom två något osäkra belägg från fastlandet (Vg 219 och U STERIK2002;168, se Palumbo 2020, 211) samt på ett nyfunnet bly­före­

Källström, Magnus. “Ännu ett exempel på den stungnal -runan.” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 173–76. DOI: 10.33063/diva-438142

© 2021 Magnus Källström (CC BY) 174 • Short Notices

Fig. 1. Runföljden munduaʟz på G 173 Väte kyrka. Foto: Magnus Källström, 2019.

Fig. 2. Runföljden botulfs på G 173 Väte kyrka. Foto: Magnus Källström, 2019. mål från Pryssgården i Norrköping (Källström 2019b). På gravhällen G 173 som ligger inlagd i golvet till koret förekommer en runföljd mundualz, där l-runan är försedd med en tydlig punkt i änden av bistaven (fig. 1). Denna detalj uppmärksammades redan av Elisabeth Svärdström­ (SRI, 12: 97), som i sin beskrivning av inskriftens tecken­uppsättning skriver att runan ” z [har] punktformig avslutning, likaså bistaven i 57 l”. Hon låter dock inte detta slå igenom i translittereringen och ger ingen ytter­ligare kommentar till varför l-runan har denna form. Förmodligen beror det på att många av inskriftens runor är försedda med seriffer och att hon har uppfattat denna punkt som ett rent dekorativt drag. Det finns dock ytterligare en l-runa i inskriften, nämligen i namnet botulfs, och här har inte bistaven någon punkt­avslutning (se fig. 2). Dessa omständigheter­ till­sammans med formen på punkten i den förstnämnda l-runan talar för att den är betydelse­bärande och att runföljden i stället ska translittereras sommunduaʟz . Runorna har tidigare tolkats som genitiv av ett mansnamn Mundvaldr­ (SRI, 12: 97) och valet av z-runan beror säkert på att denna runa normalt har ljudvärdet [ts] i de gotländska runinskrifterna (se t.ex. Snædal 2002, 122). Den stungna l-runan uppträder alltså här före en dental konsonant. Detta svarar mot

Futhark 11 (2020) Ännu ett exempel på den stungnal -runan • 175 bruket i ordet skuʟdi skuldi på Åker­funten på (DR 373), vilken ju som bekant är signerad av den got­ländske stenmästaren Sigraf. Runan z förekommer på G 173 även i ordet hanz hans, där den kan verka omotiverad,­ men motsvarande skrivningar förekommer även i ytter­ ligare tre gotländska­ runinskrifter:ha͡nz G 100 och hanz G 314 och [hanz], [-anz] G 315† (läsningen av den senare inskriften enligt en tidigare förbi­ sedd teckning av Carl Säve från 1844 [Källström manus]). Thor­gunn Snædal­ (2002, 212) menar att z-runan i fall som dessa ”snarast” tycks ”beteck­na s” och hänvisar till att runtecknet ”i grunden är kortkvist-s”. Det verkar dock sanno­ likare­ att dessa skrivningar har haft någon form av motsvarig­ het­ i ut­ talet. Man kan jämföra med skrivningen sinz för sins på G 164, där z-runan i de övriga ord där den förekommer uppenbarligen­ har ljudvärdet­ [ts]: guz Guðs, [aluaz] Hallvats. Här kan även nämnas Gutalagens­ senz = sins, där enligt Pipping (1905–07, lxi) ”torde … beteckna ts [*senns > *sen[n]ts]”. Att den stungna l-runan i G 173 har förbisetts beror säkert på att den vari­ant som föreligger i denna inskrift tidigare har varit helt okänd på Gotland.­ Kanske kan den nu gjorda upptäckten leda till att fler exempel kommer i dagen.

Bibliografi DR + nr = inskrift publicerad iDanmarks runeindskrifter, av Lis Jacobsen och Erik Moltke, 3 vol.: Text; Atlas; Registre (København, 1941–42). G + nr = inskrift publicerad i Gotlands runinskrifter, d.v.s. SRI, 11–12. (Inskrifter med nummer högre än G 222 finns preliminärt behandlade i Gustavson och Snædal, manus.) Gustavson, Helmer, och Thorgunn Snædal. Manus. ”Gotlands runinskrifter, 3.” (Tillgängligt som pdf-filer på Riksantikvarieämbetets webbsida https://www. raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/.) Källström, Magnus. 2016. ”Gravhällsfragmentet från Tornby i Fornåsa i Östergöt­ ­ land och utvecklingen av några medeltida runformer.” Futhark 6 (2015): 107–142. ― . 2019a. ”En tidigare okänd runform på Gotland.” Riksantikvarieämbetet, K-blogg. Publicerat den 7 december 2019. http://www.k-blogg.se/2019/12/07/ en-tidigare-okand-runform-pa-gotland/ ― . 2019b. ”Ett runristat blyföremål från Pryssgården, Östra Eneby sn, Öster­ götland.” Rapport, Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarie­ ­ämbetet, Stock­holm (dnr 2019-529). Tryckt som bilaga 10 i: Pryssgården II mellan Östra stam­banan och E4: Arkeologisk förundersökning: Östergötland län, Östergötland,­ Norr­köpings kommun, Östra Eneby socken, Pryssgården 1:1, 1:13, Östra Eneby 178:1 (L2009:5959), Norrköping 339 (L2008:2266) och Norrköping 450 (L2008:8327), red. Marita Sjölin, 129–149. Statens historiska museer, Arkeologarna, Rapport 2019:24. Stockholm, 2019.

Futhark 11 (2020) 176 • Short Notices

― . Manus. ”Runor i Halls kyrka.” Palumbo, Alessandro. 2012. ”Gutarunor: Studie i runformernas bruk och utveckling på Gotland under medeltiden och reformationstiden.” Masteruppsats, Svenska språket/Nordiska språk VT 2012. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. ― . 2020. Skriftsystem i förändring: En grafematisk studie av de svenska medeltida runinskrifterna. Runrön, 23. Uppsala. Pipping, Hugo. 1905–07. Guta lag och Guta saga jämte ordbok. Samfund til udgivelse af gammel nordisk litteratur, 33. København. Snædal, Thorgunn. 2002.Medan världen vakar: Studier i de gotländska runinskrif­­ ternas språk och kronologi. Runrön, 16. Uppsala. SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare; publicerade av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, 1900–. SRI, 5 = Västergötlands runinskrifter, av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström (1940–70). SRI, 11–12 = Gotlands runinskrifter, av Sven B. F. Jansson, Elias Wessen och Elisa­beth Svärdström (1962–78). För nummer över G 222, se Gustavson och Snædal, manus. U STERIK2002;168 = inskrift från Helgeandsholmen i Stockholm, publicerad på s. 167–169 i Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström, ”Stockholmsrunor”, i Upp­taget: Arkeologi i Stockholm inför 2000-talet, red. Björn Hallerdt = S:t Eriks årsbok 2002: 167–180. Vg + nr = inskrift publicerad iVästergötlands runinskrifter, d.v.s. SRI, 5.

Futhark 11 (2020) Runestone N KJ49B Fuglset

James E. Knirk (University of Oslo)

Abstract The stone inscribed with older runes from Fuglset in Molde municipality, west­ ern Norway, was found in 1939 and published by Magnus Olsen in 1941. It is men­tioned in a footnote in Krause and Jankuhn’s corpus edition (1966) and at present forms an entry in the Scandinavian Runic Text Database and in the Kiel older runic database (“Kieler Runendatei”). Since the mid-1980s, however, the head of the Runic Archives in Oslo had strongly suspected it to be modern. Thus it came to be included in the corpus of an Oslo thesis from 2001 on Nor­ wegian post-Reformation runic inscriptions. More recently it came to the atten­tion of the Runic Archives that the finder had in 1997 sent a letter to the Uni­ver­sity Museum in Trondheim in which he owned up to having himself carved the runes and set the record straight. Keywords: N KJ49B Fuglset, runic hoax, modern runic inscription

n October 1939, while digging a ditch along the driveway of his family’s Ismall farm near the outskirts of Molde, fourteen-year-old Alfred Fugl­set found, buried under gravel at an estimated depth of 50 cm, a small, flat, triangular stone with maximum measurements 11.9 × 8.9 × 2.2 cm. On one of the flat surfaces it had seven older runes set out in two parallel lines, three in the top line and four below. The artefact was sent to the museum of the Royal Norwegian Society of Sciences and Letters in Trond­heim (now the University Museum, Norwegian University of Science and Tech­ nol­ogy [Vitenskapsmuseet, NTNU]), where it was given inventory no. T 15806 in the archaeological collection (cf. Petersen 1940, 22 f.). Theo­ dor Petersen suggested in his catalogue entry that the stone might pos­ sibly have been a sinker on a fishing net or a weight for a loom; he also mentioned that the runes had been retraced (“gått etter”) with a knife. About two years after the Fuglset stone was found, Magnus Olsen (1941, 7–16) published its runic inscription. Following a lengthy presentation of

Knirk, James. “Runestone N KJ49B Fuglset.” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 177–81. DOI: 10.33063/diva-438143

© 2021 James Knirk (CC BY) 178 • Short Notices the circumstances of the find and a thorough description of the object itself, he turned to the question of its authenticity in which he relied in part on discussions with Petersen and a geologist (pp. 9 f.). In a letter to Olsen, Petersen had assured him that there was no reason to doubt the authenticity of the inscription. Olsen, however, pointed out that the carv­ ing technique varied greatly from that of other inscriptions with older runes, and that there was also variation between two sets of the characters on the stone itself, five of them having sharp, clear lines, but one or two with faint contours suggesting they had been “rubbed in” (“inngnedet”). In addition, Olsen believed that he could discern similar faint contours under some of the sharp lines of the other five characters. By examining the carvings through a microscope, Victor Moritz Goldschmidt, the geol­ogist mentioned above, was able to determine that the sharp, clear lines were from “recent times” (“ny tid”), a conclusion he reached due mainly to the fact that patches of iron oxide on the surface of the stone were discontinuous where they had been cut through by the sharp lines. Magnus Olsen considered the most reasonable explanation for this state of affairs to be that genuine older runes (i.e. the contours that appeared to have been rubbed in) had been “freshened up” in recent times. This assumption was confirmed in a letter from Alfred Fuglset to Peter­ sen, but the finder’s first statement in that letter is revealing (quoted in Olsen 1941, 10): “Når De spør mig om jeg har ‘gått efter’ og risset i de før skrevne bokstaver, så må jeg nok innrømme at jeg har gjort det” (You ask me if I “retraced” and scratched over the existing letters, and I must indeed admit that I did so). This indicates shoddy detective work on the part of Petersen: One does not provide a person suspected of having done something underhand, something that created an anomaly, with a suggestion as to what the person’s actions may have been — and then simply accept the suspect’s subsequent admission that the proffered expla­nation is indeed correct. The boy went on to explain that he was inter­ested in the find and that he, not unreasonably, washed the stone and then used a knife to clean the characters. After quoting the finder, Magnus Olsen went on to state that nobody having read this open and honestly formulated letter could nurture any suspicion that the weakly carved runic contours might have been made in 1939. He thus deemed the inscription genuine, but considered the runes to be so damaged by the knife-cleaning exercise in 1939, that the reading had to be considered uncertain and thus also any interpretation of the message. He thereupon­ pro­posed that the original reading was (p. 11): tOr | ÓitE, tor | wite, although the reading of the first two characters, both with weakly carved

Futhark 11 (2020) Runestone N KJ49B Fuglset • 179 contours, was somewhat unsure. He suggested (pp. 13 f.) that these runes might be interpreted as representing a compound word normalised as *tór-viti (< *toðr-viti), which he translated as ‘den som trygger avkommet, til­veksten, utbyttet’ (see the English translation in the citation of the Kiel older runic database below). Since, as postulated by Petersen, the stone could have been a sinker on a fishing net, Olsen went on to suggest a possible, more precise translation: ‘den som trygger havets yngel, fiske­ stimene, fiskefangsten’ (the one who secures the ocean’s fry [young fish], the schools of fish, the catch). He dated the inscription to c. 700 or soon thereafter (p. 14) but closed by admitting how much uncertainty sur­ rounded his philological endeavour. This reading and the suggested interpretation were presented concisely in a footnote to the N KJ49 Førde sinker in Krause and Jankuhn’s corpus edition of the older runic inscriptions (1966, 110). The Fuglset inscrip­ tion was not included in the edition proper due to the uncertainty of the reading stemming from the touching up of the runes by the finder: “Wegen der Nachritzung durch den Finder ist keine sichere Lesung mehr mög­lich.” From the footnote, however, the inscription made its way into the Scandinavian­ Runic Text Database, where the English translation is ‘the one who ensures the livelihood [not a correct translation of Olsen’s “avkommet”], growth, yield’. The Fuglset inscription is also included in the Kiel older runic database (“Kieler Runendatei”) and the text trans­ lated: ‘der Nachkommen, Zuwachs/Nachwuchs, Gewinn/Ertrag/Ausbeute sichert’ or in English: ‘who ensures offspring, growth, profit/yield’. In 1985, in preparation for a lecture concerning “censorship” in runic research to be held at the Second International Symposium on Runes and Runic Inscriptions in Sigtuna that year (not published in the proceedings), the head of the Runic Archives went through all inscriptions registered as likely post-Reformation products as well as others registered as suspicious or possibly post-medieval. “Censorship” in this connection related to the fact that registration centres such as the Runic Archives generally do not publish or otherwise make known to the public — not even to colleagues — obvious or suspected hoaxes or indeed any obviously post-Reformation inscrip­tion for whatever purpose it may have been made. (Inscriptions from Norway of this kind were, however, published yearly in the “new finds” articles in Nytt om runer: Meldingsblad om runeforskning for the nine­teen years of its existence.) During the 1985 inspection of the material, the inscription from Fuglset was deemed highly suspect and its folder trans­ferred physically from the files of older runic inscriptions to those of uncertain and post-Reformation ones. As such, it was included, with some

Futhark 11 (2020) 180 • Short Notices hesi­tation, in the corpus of K. Jonas Nordby’s 2001 Master’s thesis on the post-Reformation runic inscriptions of Norway (p. 168, cf. p. 21). Unbeknown to the Runic Archives, the Fuglset inscription had, a few years before the completion of Nordby’s thesis, been unmasked as a hoax. On 12 February 1997 Alfred Fuglset wrote a letter addressed to the “uni­ ver­sity collection of antiquities” in Trondheim (journal no. 97/227-1, 24 Feb. 1997). There he explained that the museum had in its collection a palm-of-the-hand-sized stone from Fuglset with runes engraved. He ex­ plained that it was his father, Johannes, who had found the stone some time before the war, perhaps around 1936–37. His recollection was thus not entirely correct, so other minor details may likewise not be wholly trust­worthy. There is, however, no reason to doubt his admission of guilt: Jeg må her komme med en bekjennelse. Det var meg som ung gutt i 12–13 års­ alderen som selv risset inn disse runetegn, for å drive spøk med mine søsken. Denne stenen er altså ikke noe oldtidsminne. Jeg er idag en eldre mann og ønsker ikke å legge etter meg et falsum. (Here I have to make a confession. It was I, as a young boy of 12–13 years, who carved these runic signs myself, in order to play a prank on my siblings. This stone is thus not an ancient artefact. I am today an elderly man and do not wish to leave a forgery behind me.) Fuglset concluded by stating that he hoped there would not be any publicity surrounding his admission. The short notice presented here should not be considered “publicity”; it represents rather the necessary dis­semination of truthful and important information that should be made avail­able to those who work with runes and runic inscriptions, e.g., the readers of Futhark. Alfred Fuglset was an honest man who as a child had played an innocent prank, perhaps on his siblings, but the joke had unintended consequences. It is to his credit that, toward the close of his life at age seventy-one, he took the step needed to correct the misunderstanding caused by his child­ hood actions. Alfred Fuglset died some six years later, on 26 August 2003. It is to be hoped that this short notice will lead to the removal of N KJ49B Fuglset from the Scandinavian Runic Text Database in the next, revised version that appears. It is also to be hoped that the inscription will be moved from the list of genuine older runic inscriptions presented in the Kiel older runic database (“Kieler Runendatei”) to its separate list of suspected falsifications (“Fälschungsverdächtige Inschriften”).

Futhark 11 (2020) Runestone N KJ49B Fuglset • 181

Bibliography “Kieler Runendatei” = Kiel older runic database, i.e., Runenprojekt Kiel: Sprach­ wissenschaftliche Datenbank der Runeninschriften im älteren Futhark. http:// www.runenprojekt.uni-kiel.de/abfragen Krause, Wolfgang, and Herbert Jankuhn. 1966. Die Runeninschriften im älteren Futhark. 2 vols. Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften in Göttingen, philologisch-historische Klasse, 3rd ser., 66. Göttingen. N KJ + no. = inscription from Norway with older runes published in Krause and Jankuhn 1966; signum according to the Scandinavian Runic Text Database. Nordby, K. Jonas. 2001. “Etterreformatoriske runeinnskrifter i Norge: Opphav og tradisjon.” Master’s thesis (unpublished), Germanic Department, University of Oslo. Nytt om runer: Meldingsblad om runeforskning. Ed. James E. Knirk. 19 issues. 1986–2004 (last issue published 2006). Olsen, Magnus. 1941. To nye fund av urnordiske runer (Hammeren B og Fuglset). Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab, Skrifter, 1940–41, no. 1 (16 pp.). Trond­heim. Petersen, Theodor. 1940. Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab, Museet: Oldsak­samlingens tilvekst 1939. Trondheim. Scandinavian Runic Text Database (Samnordisk runtextdatabas). Department of Scandi­navian Languages, Uppsala University. http://www.nordiska.uu.se/ forskn/samnord.htm

Futhark 11 (2020)

Reviews

Hans-Peter Naumann, in association with Marco Bianchi and Ulrike Marx- Alber­ding. Metrische Runeninschriften in Skandinavien: Einführung, Edition und Kommen­tare. Beiträge zur nordischen Philologie, 60. Tübingen: Narr Francke Attempto, 2018. 488 pp. ISBN: 978-3-7720-8652-6. € 69,00.

Reviewed by Magnus Källström

En stor del av våra runinskrifter utgörs som bekant av runstenar med minnes­ inskrifter, där vi många gånger inte får veta så mycket mer än namnen på vem stenen har tillägnats och vilka som låter resa stenen och hur de har varit relaterade. Minnes­inskrifterna följer ofta mer eller mindre fasta formler. Emellanåt bryts dock detta mönster och inskrifterna får en avvikande utformning. Ofta beror det på att de aktuella inskrifterna helt eller delvis är avfattade på vers. Att de vikingatida runinskrifterna ger exempel på fornnordisk poesi iakttogs för­hållande­vis tidigt. Redan 1820 publicerade Johan Gustaf Liljegren en längre artikel med titeln ”Anteckningar rörande versar, skrefne med Runor” i Det skandi­ naviske Littera­tur­selskabs Skrifter 17: 374–420, där han redogjorde för ett större antal versifierade­ runinskrifter. En del av dessa inkluderade han också i ett avsnitt i sin Run-Lära (Stockholm, 1832, s. 79–88). Det var dock först med Erik Brates Run­verser (Stockholm, 1887–91), som de metriska runinskrifterna fick en mer syste­matisk behandling. Arbetet tillkom i nära samarbete med Sophus Bugge och till­sammans samlade de 167 metriska eller föregivet metriska runinskrifter­ inom det nutida Sveriges gränser. Brate och Bugge utgick från Eduard Sievers’ analyser av den väst­nordiska diktningen och deras arbete har blivit utgångspunkten­ för alla senare studier av dessa inskrifter. Därefter dröjde det drygt hundra år innan samma materialet åter blev föremål för en mer över­gripande studie, vilket skedde i Frank Hüblers Schwedische Runendichtung­ der Wikinger­zeit (Uppsala, 1996). Hübler undersökte här ett urval av 203 svenska run­inskrifter och fann att 111 av dessa innehöll avsiktligt allittererande ordpar. Av dessa inskrifter kunde enligt Hübler 30 helt säkert och ytterligare 18 möjligtvis uppställas­ i versform, vilket är ett betydligt beskedligare antal än det som Brate och Bugge hade räknat med. Det nu föreliggande arbetet av Hans-Peter Naumann, som tyvärr avled i maj 2020, är resultatet av många års studier av de metriska runinskrifterna. Redan för mer än tjugo år sedan publicerade han en längre beskrivning av detta material i symposie­volymen för den internationella runkonferensen i Göttingen 1995

Källström, Magnus. “Review of Hans-Peter Naumann, in association with Marco Bianchi and Ulrike Marx- Alber­ding. Metrische Runeninschriften in Skandinavien: Einführung, Edition und Kommentare­ . Beiträge zur nordischen Philologie, 60. Tübingen: Narr Francke Attempto, 2018. 488 pp. ISBN: 978-3-7720-8652-6.” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 183–88. DOI: 10.33063/diva-438144

© 2021 Magnus Källström (CC BY) 184 • Reviews

(”Runen­inschriften als Quelle der Versgeschichte”, i Runeninschriften als Quellen inter­disziplinärer Forschung [Berlin, 1998], s. 694–714). Som Naumann beskriver i förordet till sin bok var hans avsikt ursprungligen att behandla de svenska run­ inskrifterna inom det stora projektet ”Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages”, där de skulle ingå som en del i det av Edith Marold ombesörjda bandet med ”Runic Poetry”. Av olika skäl valde han dock att istället ge ut sitt arbete separat och då inkludera hela det nordiska materialet. Resultatet är den nu före­ liggande volymen, som har tillkommit i samarbete med Marco Bianchi (Uppsala) och Ulrike Marx-Alberding (Basel). Boken inleds med en ganska kort inledning, där Naumann översiktligt redo­ gör för urvalet av inskrifter, formproblem och vilka versmått som kan beläggas i materialet. Enligt Naumann dominerar korta verser med ett eller två verspar (vísu­fjórðungr respektive vísuhelmingr), vilka förekommer 51 respektive 52 gånger. Som en speciell variant typisk just för de vikingatida minnes­inskrifterna fram­håller han strofer med tre verspar, vilka uppges förekomma 17 gånger i det aktuella materialet, medan den kompletta strofen med fyra verspar eller åtta rader kan beläggas 13 gånger. Beträffande versmåtten dominerar fornyrðislag, medan kviðu­háttr och mála­háttr endast uppträder sporadiskt. Det för skaldedikten­ karakte­ristiska versmåttet dróttkvætt är i den föreliggande samlingen endast repre­senterat genom den bekanta strofen på Karlevistenen (Öl 1; signumen i recen­sionen är hämtade från Samnordisk runtextdatabas) och de två raderna på Sigtuna­dosan (U Fv1912;8). Här blir frånvaron av det norska medel­tids­materialet sär­skilt påtaglig (se nedan). Slutrimmad vers kan förutom från den senvikinga­ ­tida run­stenen U 214 från Vallentuna kyrka endast beläggas i medeltida­ runinskrifter. I avsnittet ”Stil und Wortschatz” behandlas ordförrådet i de versifierade in­ skrif­terna. Naumann framhåller här bl.a. att vissa ord i runkorpusen tycks vara för­be­hållna dessa. Hit hör exempelvis adverbet drængila ’manligen’,­ men också hapax­belägg som hīfrøya ’hustru’ och liki m. som upp­träder i samma betydelse. Nau­mann ägnar också ett särskilt intresse åt två begreppsfält­ som är särskilt fram­ trädande i detta material nämligen ord för själva monumentet och olika typer av titlar och rangbeteckningar­ knutna till dem som ristningarna har tillägnats. I det första fallet behandlas ord som stæinn, mærki, stafʀ, vitring och kum(b)l, i det senare personbeteckningar som exem­pelvis þegn, drængʀ och bōndi. Ett annat avsnitt behandlar innehållet i de versifierade partierna, där inte ovän­ tat ett antal teman som prisandet av den dödes goda egenskaper, brobyggen och utlandsfärder är särskilt framträdande. I inledningen berör Naumann också date­rings­frågor och den geografiska spridningen av de metriska runinskrifterna. Ett särskilt intresse ägnar han här Söder­manland, där denna typ av inskrifter är mycket talrika och dessutom uppvisar intressanta spridningsmönster.­ Naumann fram­håller här den stora koncentrationen av sådana inskrifter i den sydöstra delen av landskapet i trakterna kring Nyköping, medan de lyser med sin frånvaro på det annars mycket runstensrika Södertörn. Han har dock inget utförligare­ reso­ne­mang om vad orsaken till denna fördelning kan tänkas vara, utan hänvisar till ett uttalande av Elias Wessén om runstens­resandet som ett mode­fenomen.

Futhark 11 (2020) Metrische Runeninschriften in Skandinavien • 185

Huvuddelen av boken utgörs av en katalog där de enskilda inskrifterna redo­ visas efter de tre tidsperioderna och därefter geografiskt i ordningen mark,Dan­ Sve­rige, Norge. Artiklarna har med tanke på det omfattande materialet hållits rela­tivt korta och omfattar i regel inte mer än ett par sidor per inskrift. Varje ar­ tikel är också tydligt strukturerad­ under ett antal punkter. Först ges inskriftens­ signum i de natio­nella runverken eller motsvarande, varefter följer en kort­fattad be­skriv­ning av själva text­bäraren, dess tidigare historia, utseende, material och storlek. Därefter­ ges ett förslag till närmare datering, vilket för runstenarnas del an­tingen bygger på de förslag som finns i de nationella runverken eller på den stil­datering som har utarbetats­ av Anne-Sofie Gräslund och som finns tillgänglig­ i Sam­nordisk runtext­ ­databas. Inskriften redovisas sedan i translitterering, normali­ sering till forn­språk samt i översättning. I anslutning till den första punkten finns i regel kortare kommentarer­ till eventuella läsningssvårigheter. Slutligen ges en kom­men­tar till hela inskriften, där såväl den språkliga tolkningen som metriken disku­teras. De versifierade inskrifterna är i boken samlade under 159 nummer, varav 7 till­ hör den urnordiska perioden, 141 (egentligen 142) vikingatiden, medan endast­ 11 är medeltida. Bland de sistnämnda finns enbart inskrifter från Danmark­ och Sverige representerade. Man saknar här det norska medeltidsmaterialet­ och då framför allt det trettiotalet metriska runinskrifter som har påträffats vid de arkeo­ logiska undersökningarna­ på Bryggen i Bergen. Naumann motiverar (s. 13) denna gränsdragning­ dels med att dessa inskrifter på trä­föremål­ represen­ terar­ en sär­skild fyndkategori,­ dels att de har tillkommit i ett sammanhang­ präglat av den latinska skriftkulturen.­ Av liknande skäl väljer han också att utesluta ett antal viktiga inskrifter från norska stavkyrkor som exempelvis N 122 Ål, N 171 Vinje 2 och N 344 Årdal. Att hela det norska materialet av metriska runinskrifter från medeltiden­ på detta sätt har lämnats utanför framställningen är givetvis en stor brist. Även i några andra fall kan man undra över urvalet som t.ex. att det runristade brynet från kvarteret Humlegården i Sigtuna (U Fv1984;257; nr 137) har inklu­ derats, trots att det sedan länge är klarlagt att det rör sig om en förfalsk­ning från 1980-talet (se notis i Situne Dei 2011: 65). Att denna inskrift får en lika utför­ lig behandling­ som de äkta inskrifterna motiverar dock Naumann med att fallet har ett forskningshistoriskt­ intresse. Även en så dåligt känd inskrift som Sm 20† Rottne­kvarn (nr 39), där endast en mycket liten del av inskriften går att förstå och där det ingalunda är givet att den har varit metrisk, kunde med fördel ha utgått. Sam­tidigt har en visserligen defekt, men uppenbarligen versifierad inskrift som Sö 204 från Överselö kyrka klämts in tillsammans med parstensmonumentet­ Sö 206 och Sö 208 (nr 89–90) utan eget nummer, läsning och närmare kommentarer, trots att den inte har något annat samband med dessa än fyndplatsen och att ristaren är identisk. Av allt att döma har denna inskrift inte varit med i det ursprungliga urvalet utan har lagts till i ett sent skede. De läsningar som anförs i boken bygger i huvudsak på återgivningen i Sam­ nordisk runtext­databas, vilket borgar för att hänsyn har tagits till de senaste läs­ arterna. Samtidigt bör man hålla i minnet att det finns inskrifter som inte på all­

Futhark 11 (2020) 186 • Reviews var har granskats sedan publiceringen i korpusutgåvorna, vilka ibland kan vara ganska gamla. Ibland händer det också att databasen inte ens speglar dessa. Som ett exempel kan nämnas ett särskilt besvärligt ord på den sörmländska Kjula­ stenen Sö 106 (nr 68), vilket Erik Brate i Söder­manlands runinskrifter (= vol. 3 av Sve­riges run­inskrifter [Stockholm, 1924–36], s. 77) läste som karsaʀ, medan Elias Wessén i tillägget till samma verk (s. 390) utförligt argumenterade för läsningen karuaʀ. Trots detta har databasen liksom Naumann (s. 179) föredragit att återge det aktuella ordet som karṣaʀ och har alltså här inte följt den senaste publicerade läs­ningen. Saken kompliceras av att det aktuella ordet i dag är målat somkarsaʀ på själva stenen. Samtidigt har ingen mig veterligen genom anteckningar eller i tryck gett någon motivering till varför denna läsning ska föredras och det är där­ för svårt att veta vad den grundar sig på. Någon gång har en föråldrad läsning anförts trots att databasen har något annat. På Delsboringen (Hs 19; nr 159) återges exempelvis de avslutande orden som siluk · maria, fastän det redan av Naumanns publicerade bild (”Tafel 108”) fram­går att det av allt att döma står saluk maria. Detta gäller åtminstone som ringen ser ut i dag. Den påstås nämligen ha skadats av eld i samband med en kyrk­brand 1740 och ska sedan ha huggits upp igen i sitt tidigare utseende. På den äldsta avbildningen av Bureus i handskriften F.a. 10:2 i Kungliga biblioteket i Stock­holm (s. 138) är orden tecknade som sæluk maria. Även de tolkningar som presenteras ansluter i regel till de vedertagna eller till dem som redovisas i de nationella runverken. Senare rön har dock antingen in­ arbetats eller diskuteras i kommentarerna. Artiklarna ger därför en god översikt av det rådande tolkningsläget för respektive inskrift. Inskrifterna återges vanligtvis i sin helhet, men för en så omfattande text som den på Rökstenen­ (Ög 136; nr 49) har Naumann endast inkluderat de av­ snitt som han anser vara metriska. Den så kallade Tjodrikstrofen är givetvis själv­skriven, men Naumann­ anför­ även uppräkningen av namnen på de tjugo konungarna­ i det tret­tonde minnet på stenens baksida som han jämställer med en þula. Beträffande den förstnämnda­ strofen följer Naumann den traditio­ ­nella tolk­ningen och ställer sig skeptisk­ till Bo Ralphs förslag till nytolkning bl.a. med hän­vis­ning till den mycket korta versraden i strofens inledning (Ræið iau / rinkʀ hinn þurmoði). Helt av­visande är han till Lars Lönnroths­ försök att ställa upp en del av inskriftens slut (med början i avsnittet­ uilinisþat) som en fullständig strof i fornyrðislag (”The Riddles of the Rök-Stone: A Structural Approach”,Arkiv för nor­disk filologi 92 [1977]: 12). Vad som möj­ligen kan förvåna är att Naumann här inte närmare behandlar inskriftens inledning­ (Aft Vamōð standa rūnaʀ þaʀ. En Varinn fāði, faðiʀ, at fæigian sunu), där ju flera forskare har velat återfinna en strof i en variant av versmåttet ljóða­háttr (se t.ex. Niels Åge Nielsen,­ Runerne på Rök­stenen [Odense, 1969], s. 23 f. med hänvisningar). När det gäller särskilt svårtolkade inskrifter, där problemen för det mesta beror på att dessa är skadade på avgörande punkter, för artiklarna sällan vidare. Vissa an­satser görs dock. Som exempel kan nämnas Sö 174 från Aspö kyrka (nr 86), som inne­håller fyrradig strof, som börjar:

Futhark 11 (2020) Metrische Runeninschriften in Skandinavien • 187

Þȳ lēt fiǫr sitt, flȳðu gængiʀ

Det andra versparet är dock numera defekt. Brate har i sin behandling i Söder­ manlands­ runinskrifter (s. 135) en delvis supplerad runföljd uib[ulkuʀ], där han (s. 136) antar att det ursprungligen har stått ui biurnaʀ, vilket tolkas som ”Björns fält­tecken” trots att namnet Biǫrn i genitiv borde ha formen Biarnaʀ. Wessén rättade senare i verket (s. 410) den antagnab -runan till þ, varvid Brates tolk­ning givetvis­ faller. Naumann föreslår här (s. 209) att det skadade ordet kan ha ut­gjorts av en form av fornvästnordiska­ viðborði m. ’den mot fienden (i sjöslag) vända skeppssidan’­ och rekonstruerar det andra versparet förslagsvis som: þæiʀ viðborða vildu ækki halda Detta ger ju en bra mening, men förslaget faller på runorna i det nu oläsliga par­ tiet. Brates supplering bygger på träsnittet i Bautil (Stockholm, 1750, B 735), som åter­går på en teckning av Peringskiöld 1684 och som har runorna uiþulku--. På en något tidigare teckning utförd 1668 av socknens pastor (i Rann­sak­ningar efter antikviteter, 2:1 [Stockholm, 1969], s. 151) och refererad i Söder­man­lands run­inskrifter (s. 410) återges samma runföljd som uiþufus :. Läsningarna är som synes inte identiska, men har så pass många gemensamma runor att inskrif­ ten omöj­ligen kan ha innehållit ett uiþburþa* , vilket ju förutsätter att samt­liga tecken i det nu bortfallna partiet skulle vara fellästa. Ibland framstår kanske beroendet av korpusutgåvorna som lite väl stort. Ett exempel är texten på gravhällen Ög 49 från Rogslösa kyrka (nr 154) som återges på följande sätt: Ies[us] Krist, þæn alt mā siæli(?) Ǣsu siāl. Ī [þæn nist ī dō], ī stēn līk ā gā. ”Jesus Krist, der alles vermag / sei Æsas Seele gnädig (?). / Sie starb in (?), / in den Stein (d.h. das gemauerte Grab) hat die Leiche zu gehen.” Enda skillnaden mot Brates tolkning i Östergötlands runinskrifter (= vol. 2 av Sveriges run­inskrifter [Stockholm, 1911–18], s. 49) utgörs egentligen av det oförklarade och okommenterade nist i den tredje raden. Detta hänger uppenbarligen samman med att en del av stenen återfanns 1958 och att den rad som tidigare har lästs som iþænistito nu istället enligt Sven B. F. Jansson ska uppfattas som iþnnistiaa. Trots detta har Naumann behållit tolkningen dō ’dog’, som ju om Janssons läs­ ning är riktig borde vara helt utesluten. Snarare tyder väl nyläsningen på ett slutrim på -a även i denna rad. Dessutom kunde det här ha varit lämpligt att också hän­visa till ordlistan (s. 264 s.v. þ(i)ænista) och tillägget (s. 267) i Öster­götlands run­inskrifter, där Brate ventilerar ytterligare ett tolkningsförslag, som dock efter

Futhark 11 (2020) 188 • Reviews

åter­fyndet inte heller kan upprätthållas. Inskriften på Rogslösahällen måste nog till stora delar ännu betraktas som otolkad. Störst behållning har man onekligen av de artiklar, där Naumann behandlar in­ skrifter som endast ett fåtal forskare tidigare har intresserat sig för. Hit hör det så kallade ”sårfeber­benet” (U NOR1998;25; nr 138) som härrör från en arkeo­logisk under­sökning 1996 i kvarteret Professorn i Sigtuna. Inskriften inne­håller en lång besvärjelse och den ska som Naumann har gjort utan tvivel ställas upp som en komplett åttaradig strof fornyrðislagi . Analysen visar att ett tidigare antagande av Helmer Gustavson (”Sårfeberbenet från Sigtuna”, Situne Dei 2010: 61–76, på s. 70 f.) om en sekvens Vara hafiʀ (hann) fullt fengit ”Han har fångat varet full­ständigt” kan överges, eftersom runföljden uara måste tillhöra det föregående versparet.­ Strax före denna runföljd står den gåtfulla sekvensen sararan, som enligt ett förslag av Gustavson (ibid.) kan återge ett run­svenskt sāra-rann ’sårhus’, vilket ska ha använts som en kenning för en böld. Tolk­ningen är dock inte helt given och som Naumann framhåller (s. 292) väntar sekvensen sararan × uara ännu på sin förklaring. Något förvirrande i sammanhanget är att Nau­mann för denna run­ följd ett par gånger använder en normalisering sārarann-vara. Förmodligen har denna sitt ursprung i Gustavsons första presentation av inskriften i Nytt om runer 1998, där dock (s. 26) ett ännu mer förbryllandesáráran -vara möter. Gustavson ger ingen översättning och verkar inte heller på något annat ställe ha förklarat hur han har tänkt sig detta. Förmodligen handlar det någon form av skriv- eller tryckfel. Boken är mycket generöst illustrerad med en nästan hundrasidig plansch­ bilaga, där många av bilderna är i färg och relativt nytagna. Ofta handlar det om foto­grafier av Riksantikvarieämbetets­ tidigare fotograf Bengt A. Lundberg, men även bilder från annat håll har använts. En del av de senare är på grund av lavpå­ ­ växt på stenarna och dåliga ljusförhållanden­ inte alltid de bästa. Ibland går inte heller hela inskriften att skilja,ur­ vilket gör det tveksamt vilken nytta man som läsare har av dessa bilder. Även äldre svartvita fotografier är i några fall reprodu­ cerade på ett sådant sätt att ristningen är svår att se (t.ex. DR 55 på Naumanns ”Tafel 7”). Att bilderna är tryckta på matt papper bidrar säkert en del till denna otydlig­het. En nackdel­ är också att inte alla inskrifter som ingår i boken har tagits med. Detta blir kännbart­ om man exempelvis vill följa upp resonemanget­ på s. 300 om suppleringen­ av inskriften­ på runstenen Vs Fv1988;36 Jädra i Hubbo socken (nr 142) och finner att bild saknas. Samma sak gäller den ovannämnda Ög 49 Rogslösa kyrka (nr 154), där ju både de två äldre avbildningar som är kända och ett foto av det år 1959 återfunna­ fragmentet hade varit till stor hjälp för att bedöma läsningen och tolk­ningen. Naumanns bok bör i första hand uppfattas som en behändig uppslagsbok, där huvud­delen av de metriska runinskrifter som är kända från nordiskt område finns sam­lade. I den relativt kortfattade och klara form som den har fått ger den också en god översikt av forskningsläget­ kring de enskilda inskrifterna, men endast undantags­ ­vis så mycket mer. För den som snabbt vill skaffa sig en översiktlig bild av detta material och gå vidare till källorna fyller den dock gott och väl sitt syfte och kommer att bli mycket användbar.

Futhark 11 (2020) David M. Krueger. Myths of the Rune Stone: Viking Martyrs and the Birthplace of America. Minneapolis and London: University of Minnesota Press, 2015. 214 pp. ISBN 978-0-8166-9691-8 (hardcover), 978-0-8166-9696-3 (paperback). $24.95.

Reviewed by Henrik Williams

The Kensington runestone is perhaps the worldʼs most famous runic monument, or rather its most infamous. Since its reported discovery in the autumn of 1898 on a property in Minnesota by Swedish-American farm-owner, Olof Öhman, it has been the subject of public scrutiny, particularly since the founding of a Runestone Museum in Alexandria, Minnesota, in 1958. Although the stone is by no means the only North American object bearing or thought to bear runes (see below), it is in many ways the most important. It is nearly impossible to calculate how many books, articles and especially news stories have been published in the 122 years since the Kensington rune­ stone was first made public, and interest shows no signs of abating. The latest TV pro­duc­tions about the runestone include a 2012 documentary by the Norwegian­ Broad­casting Corporation (NRK) entitled Schrödingers katt: Kensington­steinens gåte, as well as several pseudo-scientific series devoted in part or whole to the rune­stone. The latest contribution isThe American Runestone “starring” Peter Stormare, who is also the director of what seems to be a two-season produc­tion with twelve episodes (so far). Runologists have wisely declined to play any part in this pseudo-documentary. Stormareʼs infotainment docudrama has met with little or no acclaim in serious media, but like its forerunner Holy Grail in America (2009) and the subsequent series America Unearthed (2012–), both mentioned by Krueger (pp. 153 f.), it has attracted millions of viewers in the United States and beyond. More fact-based pro­grams have not enjoyed the same level of success, despite the work of sceptics such as Jason Colavito in debunking fringe science and revisionist history. The Herculean task of cleaning the Augean stable of myths ascribed to puta­ tively ancient artifacts has also been undertaken by David Krueger in the work reviewed here. I will concentrate in the following on the pieces of most interest to runologists and select only a few nuggets from the goldmine offered by the rest of the book. Raised just outside Alexandria although currently based in Philadelphia, Krueger is striving against decades of misinformation on his home turf. His book has not discouraged hardcore ethnocentrists from using the Kensington rune­ stone as their showpiece of White European origin, but nor does anything else seem likely to achieve such a goal.

Williams, Henrik. “Review of David M. Krueger. Myths of the Rune Stone: Viking Martyrs and the Birthplace of America. Minneapolis and London: University of Minnesota Press, 2015. 214 pp. ISBN 978-0-8166-9691-8 (hardcover), 978-0-8166-9696-3 (paperback).” Futhark: International Journal of Runic Studies 11 (2020, publ. 2021): 189–99. DOI: 10.33063/diva-438145

© 2021 Henrik Williams (CC BY) 190 • Reviews

Myths of the Rune Stone: Viking Martyrs and the Birthplace of America delivers exactly what the title promises, describing how the phenomenon of the stone has been used and abused in various contexts ever since its first appearance. While most publications have focused on proving or disproving the authenticity of the inscription,­ a handful of authors prior to Krueger devoted their investi­gations to the culture surrounding the Kensington phenomenon. I will mention only three. Chris and Peter Susagʼs “Scandinavian Group Identity: The Kensington Runestone­ and the Ole Oppe Festival” (Swedish-American Historical Quarterly 51 [2000]: 30–51) studies Kensington runestone culture from an ethnic angle. Larry J. Zimmermanʼs­ “Unusual or ‘Extreme’ Beliefs about the Past, Community Identity, and Dealing with the Fringe” (in Collaboration in Archaeological Practice: Engag­ing Descendent Communities, ed. C. Colwell-Chanthaphonh and T. J. Ferguson,­ 55–86 [Lanham, 2008]) has a very useful bibliography and discusses the matter of “Why People Believe Weird Things”. Zimmerman also provides a balanced overview­ of attempts to authenticate scientifically the Kensington­ stone. Adam Hjortén (“Displaying a Controversy: The Kensington Rune Stone as Transnational­ Historical Culture”, Swedish-American Historical Quarterly 62 [2011]: 78–105) concentrates on how the runestone has been exhibited in various contexts. David Krueger himself is very well read on his topic, as attested by the 200 plus items in his bibliography, but he only includes English publications and refers to Scandi­navian-language sources indirectly or not at all. This is the weakest aspect of his book. Krueger approaches the runestone from a new angle. He has a doctorate in reli­ gion which allows him to dig deeper into the theological scope of the runestone,­ a previously under­investi­gated topic. The result is most impressive, and I should state not only that this is one of the most valuable works on the Kensing­ton rune­ stone ever published but that I advise everyone with an interest in the topic to purchase a copy of their own. Runic scholars can learn a great deal about the role rune­stones and other rune-inscribed objects play in the public consciousness,­ affecting not only inauthentic monuments such as the Kensington stone, but also for example the Rök stone and other controversial runic memorials. Kruegerʼs book begins with an enormously entertaining description of the week­long civic celebration in Alexandria of the six-hundredth anniversary of the pur­ported carving of the runestone. Part of the celebration comprised a pageant with over fifty locals participating as Vikings and other characters in its story. The pageant closely resembled those described in publications by the Norwegian- American historical author Hjalmar Holand, who in 1908 took an interest in the stone and afterwards dedicated his life to promoting it and maintaining its authenticity. Holand was also given a star role in the pageant, one approaching that of a martyr to academic prejudice. For those not familiar with the inscription on the Kensington stone, Holandʼs (last known) interpretation is given here (from his A Pre-Columbian Crusade to America, p. 36 [New York, 1962]):

Futhark 11 (2020) Myths of the Rune Stone • 191

[We are] 8 Goths and 22 Norwegians on [an] exploration voyage from Vinland through the west we had camp by [a lake with] 2 skerries one dayʼs voyage north from this stone we were [out] and fished one day after we came home [we] found 10 men red with blood and dead. A[ve] M[aria] Save [us] from evil [we] have 10 men by the sea to look after our ships 14 day voyages from this island [in the] year [of our Lord] 1362.

Holandʼs narrative, and hence also the pageantʼs, sketches a story whereby the Swedish-Norwegian King Magnus Eriksson, “Defender of Christianity”, ordered his subject Paul Knutson to search for the Norsemen of Greenland, who were mis­sing after attacks by the Inuits. The Norse Greenlanders also needed to be re-Chris­tian­ized after their lapse from the true faith. In this version of the story, the Norsemen­ had sought refuge in the West; Paul Knutsonʼs expedition followed them, ending up in Minne­sota. With no hostile natives in sight, some members of the expedition went fishing but on their return found ten of the company slaugh­ tered, martyrs to their Christian missionary attempt. Holand also surmises that half of the remaining­ group stayed behind in Minnesota and intermarried with Andamans, explain­ing why these Native Americans had such light skin and were so “civilized”. The missionary theme was absent from Holandʼs original premise, which was nationalist in nature and concentrated on the “(re)discovery” of America by Scan­ di­navians 140 years before Columbus and the adventurous “exploration” of a new continent and discovery of fresh natural resources as well as early conflict with the indigenous population. These themes, although still encountered in Kensing­ ­ ton runestone propaganda, are today overshadowed by other ideas. One of these is the importance of the Kensington phenomenon for the local economy, which is presumably also the reason that the Alexandria Chamber of Commerce acquired the stone from Holand in order to exhibit it. The Rune­stone Museum is still the main tourist attraction of that rather small community. The Kensington stone has also been used to bolster the standing of Scandi­ navian immigrants in U.S. society. An unwelcome development in the runestoneʼs history has been its use to suggest that people of Nordic extraction should be accorded a high status among the various social groups, and this reviewer has per­sonal experience of Minne­sotans of non-Scandi­navian origin finding the chauvinism expressed­ by some adherents provocative. Never­theless, the stone is gradually tran­si­tion­ing from being an ethnic icon to a symbol of community. Such local sentiment was already evident in the giant statue of “Big Ole”, a wing- helmeted fiber­glass Viking wielding a spear and shield who stands in the center of Alexandria. Originally­ made for the 1965 Worldʼs Fair in New York, the shield first bore the legend MINNE“ ­SOTA BIRTHPLACE OF AMERICA?”; it now reads “ALEXANDRIA BIRTHPLACE­ OF AMERICA”, with the question mark conspicuously removed. The third idea gaining precedence is the one Krueger explores most fully: that of the Kensington runic text as a sacred narrative. Although he offers much use­ ful information throughout the book, it is the chapters on the stoneʼs religious

Futhark 11 (2020) 192 • Reviews use and abuse in which Krueger offers the deepest and most innovative insights. It is not only the specific connection to Christianity in both its Catholic and Prot­es­tant flavors that he investigates here; Krueger also stresses the impor­ tance of the stoneʼs message as a civil and cultural religion. He writes (p. 10): “The devotion to the Kensington Rune Stone can be thought of as a local sect of American civil religion that fused national narratives with ethnic, racial, and regional concerns.” This reviewer can only agree, having observed a miniature replica of the Kensington stone standing next to a picture of Jesus on a sort of home altar in the house of a deeply pious Christian of Swedish extraction. This has truly become a cult. Kruegerʼs first chapter is entitled “Westward from Vinland: An Immigrant Saga by Hjalmar Holand”. In it, he provides (pp. 26–31) not only a background to Holandʼs life history and involvement with the runestone, but also an account of the scholarly world that he inhabited. The Kensington stone in no way represented the first attempt to establish an early Scandinavian presence in America. The visits made by Leif Erikson and his compatriots around the year 1000 were well known from Icelandic sagas. But before the discovery in 1960 of the archaeological remains of a Viking Age habi­ta­tion at LʼAnse aux Meadows on the northern tip of Newfound­ ­land, there was no (actual) physical evidence of Norsemen on North American soil. The Ice­ landic accounts were doubted by some who preferred Christopher Columbus as the “discoverer” of America, although he never set foot on the continent itself. The campaign for Nordic precedence was launched in earnest with Carl Chris­ tian Rafnʼs Antiquitates Americanæ (1837) and its supplement four year later. Rafn used the sagas as well as some inauthentic support in his attempt to prove Scandi­navian primacy. He claimed that the Newport Tower was the remains of a Scandi­navian church structure from no later than 1200 (Supplement to the Antiqui­tates Americanæ, ed. C. C. Rafn, [Hafniæ], 1841]). Rafnʼs publication sparked wide interest and inspired Henry Wadsworth Longfellowʼs famous poem “The Skeleton in Armor”. A further claim with more relevance for runologists was made by Rafn about the runic nature of the inscriptions on Dighton Rock in Massachusetts. On the basis of drawings, he and Finnur Magnússon proposed the translation “One hundred and thirty-one men of the North have occupied this country with Thorfinn” (The North American Review 119 (no. 244) [1874]: 166–82, at 174). My conjecture is that this is what sparked the idea that runic inscriptions, par­ tic­u­larly runestones, could be located on American soil, and indeed many have since been identified. So far, I have come across over 100 objects bearing runes or rune-like marks in Canada and the United States (H. Williams, “North American Per­spectives — Suggested Runic Monuments”, Handbook of Pre-Modern Nordic Memory Studies: Interdisciplinary Approaches, ed. J. Glauser, P. Hermann, and S. A. Mitchell, 876–84 [Berlin and Boston, 2019]). Although many of these are not runic at all and no runic ones seem to be older than the late 1800s, one cannot

Futhark 11 (2020) Myths of the Rune Stone • 193 escape the conclusion that the runic frenzy in America was sparked by the leading Scandi­navian runologist of his time. Rafnʼs lead was followed by University of Wisconsin Professor of Scandinavian languages Rasmus B. Anderson in his 1874 book America Not Discovered by Columbus. As Krueger demonstrates, this work was fundamental in building the Scandi­navian-American “homemaking myths”. He writes (p. 19): [Anderson] portrayed the Norsemen as preparing the way for the pilgrims by bringing Christianity to the Indians and argued that Leif Erikssonʼs brother Thorwald died at the hands of the Indians in a self-sacrificial attempt to settle Cape Cod. … Anderson appealed to the American elite by arguing that Scandinavians were the source of Americaʼs democratic ideals.

Anderson claimed that these democratic ideals were brought to Normandy by the Norse­men, that William the Conqueror transported them to England, and that the Massachusetts pilgrims came from the English Danelaw. Born in Norway, Ander­son argued that Anglo-Saxon Americans and Norwegian-American shared common roots. A similar idea about Americaʼs democratic heritage had already been promul­ gated by Thomas Jefferson, but in his case it was the Anglo-Saxon invaders who were stated to have brought the system of government that ultimately reached America (A. J. Frantzen, Desire for Origins: New Language, Old English, and Teaching the Tradition, 15 f. [New Brunswick and London, 1990]). It is also interesting to note that the Greenlanders of Icelandic origin credited with the discovery of America have here been supplanted by Norwegians. While it is true that some of the explorers had roots in Norway, I think it unlikely that scholars would describe Leifr Eiríksson as Norwegian. Nonetheless, an American president did. I note that on the day before Leif Erikson Day, October 9, 2015, President Obama honored the eponymous Leif “as an important piece of our shared past with the Norwegian people” (B. Obama, “Presidential Proclamation — Leif Erikson Day, 2015”). The Icelandic Leifr Eiríksson has by this stage morphed into Americaʼs Leif Erikson. The influence of Rasmus Anderson on later Scandinavian-American culture does not end there, as shown by Krueger. To runologists, the most noteworthy­ example of this would be the Anne Whitney statue of Leif Erikson in Boston, com­mis­sioned by Eben Norton Horsford who was a staunch supporter of the idea that Vinland was located in Massachusetts. With this in mind, it can none­theless be observed that the inscription on the base is written not with short-twig runes in Old West Norse but with East Norse long-branch runes and in Runic Swedish, including the use of palatal ʀ. Krueger (p. 25) also highlights the Worldʼs Columbian exposition held in Chicago as fertile ground for the motivation to create concrete evidence of Scandi­navian presence in the United States. He also claims (p. 26) that “Swedish and Norwegian immigrants in the late nineteenth century were quite familiar

Futhark 11 (2020) 194 • Reviews with rune stones and runic writing”, but as an unreferenced assertion and one of which I am dubious, this no doubt remains a question for future research. Another important source of common knowledge about the Vinland voyages was the Norwegian (not Danish as stated by Krueger on p. 24) historian Gustav Stormʼs 1887 article “Studier over Vinlands­reiserne, Vinlands geografi og ethno­ grafi” (Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 2.2 [1887]: 293–372 ). Here (pp. 265 f.), Storm publicizes the letter of 28 October 1354 (known only from a post-medieval Danish version, see J. Knirk, review essay on “The Kensington Rune­stone Vindicated, by Rolf M. Nilsestuen; The Kensington Rune-Stone, Authentic and Important: A Critical Edition, by Robert A. Hall”, Scandinavian Studies 69.1 [1997]: 104–08) where, according to the traditional under­standing (but see Knirk, p. 105), the Swedish-Norwegian King Magnus Eriksson via his regent Orm Østen­ son orders his subject Paul Knutson to visit Greenland. Storm writes (p. 366): Hensigten med Toget udtales at være ”at opretholde Kristendommen i Grønland”, altsaa en kamp mod Eskimoerne, men derfor kan naturligvis Planen ogsaa være at styrke Kolo­nien i sin Alminde­lighed, maaske ogsaa at undersøge de nye Lande. … Man kan saaledes ikke nægte Muligheden­ af, at ved disse Tider Beretninger om Markland, ja endog om de tidligere opdagede Lande, fra Norge kunde naa sydover … (The purpose of the tour is said to be “to uphold Christianity in Greenland”, that is a struggle against the Eskimos, but because of that the plan may also of course be to strengthen the colony in general, perhaps also to investigate the new countries. … One can­not therefore deny the possibility that at this time accounts of Markland, or even of the countries discovered earlier, could spread southwards from Norway …)

Not only was the letter issued too late for a voyage to be organized and embarked upon in the same year, but the following year was too stormy for trans-Atlantic travel, and Magnusʼs reign subsequently came to an end (E. Wahlgren The Ken­ sing­ton Stone: A Mystery Solved, 193 f. note 4 [Madison, 1958]). Nevertheless, it was high time for a trading vessel to set off for Greenland, and although there is no record of it ever having done so, much less returned, the Paul Knutson expedi­tion should in my opinion not be entirely discredited. Its importance to the Ken­sing­ton story is in any case fundamental, as it must have inspired whoever carved the stone. The idea that Norsemen did travel from Greenland to America in most likeli­ hood emanates from Storm. His meekly phrased “perhaps also to investi­gate the new countries” and especially his “countries discovered earlier” (including­ Vinland) in combination with the word opdagede, echoed by the opdagelsefard in the inscription, are significant indeed. This is most likely where the carver found his idea of an expedition from Norway to North America in the 1350s. Although not stated explicitly, this same conclusion is implied only ten years after the stone was found. Helge Gjessing writes (in “Runestenen fra Kensing­ ­ ton”, Symra: En aarbog for norske paa begge sider af havet 5 [1909]: 113–26, at 125):

Futhark 11 (2020) Myths of the Rune Stone • 195

Vi vilde da faa et temmelig bestemt holdepunkt for angivelsen av stenens virkelige alder. Jeg skulde være tilbøielig til at tro, tallet var valgt med hensigt, og at risteren var vel kjendt med de ovenfor anførte historiske forhold. Og mulig er det da, at indskriften skylder professor Storms arbeide sin tilblivelse — d. v. s., at den er yngre end 1887. (We would then obtain a fairly definite point of reference indicating the real age of the stone. I would tend to believe that the number was deliberately chosen and that the carver was fully familiar with the historical circumstances outlined above. And then it is possible that the inscription owes its origin to Professor Stormʼs book — i.e. it is younger than 1887.) Krugerʼs second chapter is entitled “Knutsonʼs Last Stand: Fabricating the First White Martyrs of the American West” (pp. 41–67). He provides much valuable infor­mation on the relations between Minnesotan settlers and Native Americans in the late 1800s, linking this relationship with the purported massacre of the Norse­men centuries earlier. During the Dakota War of 1862, Native American war­riors killed hundreds of settlers and soldiers. Krueger writes (p. 44): “In all likeli­hood, the traumatic events of 1862 inspired the creation of the Kensing­ton Rune Stone inscription in the nineteenth century, and they influenced the stoneʼs inter­pretation in the twentieth.” While I do not question the latter part of the claim, given Kruegerʼs exposé of events following the war, I very much doubt that a runic forger, presumably in the 1890s, dated the Kensington runestone to 1362 to memorialize the 500-year- anniversary of the Dakota War. According to Krueger (p. 50): In this potent civil religious milieu of paintings, memorials, monuments, gravestones, and memorabilia,­ it is easy to see how a Minnesotan could have been inspired to pro­ duce a memorial inscription that commemorated a primeval story of American sacri­ fice. Observers of the Kensington Rune Stone phenomenon have frequently noted the curious five-hundred-year gap between the dates on the stoneʼs inscription (1362) and the year of Minnesotaʼs “most dramatic event” (1862).

I believe that the explanation is a simpler one, and I am not the first to do so. Gustav Storm writes (p. 366 note): Naar Knorren kom tilbage, oplyses ikke direkte: at det ikke var skeet i 1357, sees deraf, at den grønlandske Biskop Jon søgte og fik Bispestolen Hole og altsaa fremdeles var uvidende om, at hans Formand Arne var død i 1349 og saaledes han selv lovlig Biskop paa Grøn­land. Snarast skulde man tro, at Knorren kom tilbage i 1363 eller 1364, thi i det sidste Aar optræder Ivar Baardsøn i Norge … og først i 1365 indvies en ny Biskop til Grøn­land. (When the knǫrr [a Norse merchant ship] returned is not directly stated; it is evident that this had not occurred by 1357 since the Greenlandic bishop Jon applied for and was granted the bishopric of Hólar [on Iceland] and thus was unaware that his superior Arne had died in 1349 and that he himself was legally Bishop of Greenland. One would rather suppose that the knǫrr returned in 1363 or 1364, as in the latter year Ivar Baardsøn appeared in Norway … and only in 1365 was a new bishop consecrated for Greenland.)

Futhark 11 (2020) 196 • Reviews

I note the years Storm suggests for the return of Paul Knutsonʼs expedition. If this were as early as 1363, the presumed survivors must have left their base in Minne­ sota no later than the previous year to make the long journey home. This would mean 1362, the very year recorded in the runic inscription. Hjalmar Holand was of the same mind. In one of the earliest of his many publi­ cations on the Kensington stone (“First Authoritative Investigation of ‘Oldest Native Document in America’”, Journal of American History 3 [1910]: 165–84 at 184), Holand writes: But what of the ten men who were left in charge of the vessel down by the sea? No doubt they waited faithfully and anxiously for the return of their friends. But autumn followed summer, and winter passed away without the return of the explorers. At last, reluctantly, they weigh anchor in the summer of 1363, returning by way of Vinland and Green­land, arriving in Norway in the summer of 1364. This is not mere supposition, for an ancient Norse document tells us of the return of the remnant of the Paul Knutson expedition in the summer of 1364, which is another proof of their identity.

This quote from Holand (not in Krueger) demonstrates just how persuasive he could be. He wrote well, and typically in an engaging manner. Although more often wrong than right, he was no fool. He was also not averse to employing what may today be called “alternative facts”, and one such falsehood is found in the quote above. There was never any document attesting to the return of the Paul Knut­son expedition, only Stormʼs speculation as to when it occurred. And in his later books, Holand (silently) drops this particular claim. I labor this point not from a need to dwell on the single semi-serious error I have encountered in Kruegerʼs book but because I believe that one should not have exag­gerated expectations of our Kensington authorʼs literacy or library. While we may speculate about the motives underlying the carving of the runestone, we can hardly require the person or persons responsible to be widely read or experts on runes, linguistics or history. In my opinion, the necessary pre-requisites for the runestone are limited to the following: 1. A Kensington-type set of runes. 2. A Scandinavian speaker of the dialect evidenced in the runic text. 3. An explanation of the appearance of non-contemporary words. 4. Information on the Paul Knutson expedition and its dates. 5. An account that was widely available and could provide a narrative model for the story-line of the tale told on the runestone. The Larson runic alphabet from the 1880s proves the existence of a Kensington- type set of runes before the find in Minnesota (H. Williams, “The Kensington Runestone on Exhibition in Sweden”, Nytt om runer 19 [2004, publ. 2006]: 35–36). The dialect of the inscription has been identified as that of “a large part of the area called Nedan­siljan (just south of lake Siljan) in Dalarna” or “the province of Härje­dalen” (S. Fridell and M. G. Larsson, “The Dialect of the Kensington Stone”,

Futhark 11 (2020) Myths of the Rune Stone • 197

Futhark 8 [2017, publ. 2019]: 163–66 at 165). A speaker of the latter dialect has been identified (Fridell and Larsson, p. 166). The non-contemporary words such asaptir and illu were taken from a widely available book (Wahlgren 1958 [see above], pp. 134–37 and H. Williams, “The Kensington Runestone: Fact and Fiction”, The Swedish-American Historical Quarterly 63.1 [2012]: 3–22 at 14). The Paul Knutson expedition and its dates was taken from Storm, as discussed above. The fifth and final pre-requisite, namely an account that could have provided the narrative frame for the runic text, has been identified as the tale of Thorvald­ Erik­sonʼs exploits related in the Saga of the Greenlanders. This is, however, not widely known. It was remarked upon by Dr. Thorgunn Snædal, formerly the Chief Runologist of Swedenʼs National Heritage Board, in a 2003 email to her colleague Prof. James E. Knirk, now-retired Head of the Runic Archives in Oslo. He shared the discovery during a presentation on 12 May 2017 at the annual conference of Society for the Advancement of Scandinavian Study, in Minneapolis. David Krueger was present at this occasion which, however, took place two years after the publication of his book. I base the following account on Knirkʼs presentation (with his consent). The Saga of the Greenlanders tells the same basic tale as the Kensington stone. An updated translation of the runic inscription, with certain key words in bold, reads: 8 Götlanders and 22 Norwegians [= 30] on (this?) exploration voyage from Vinland west­wards(?). We had a camp by two sheds(?) one dayʼs voyage north from this stone. We went fishing one day. After we came home (we) found 10 men red from blood and dead. Ave Maria(?) may save from evil. There are 10 men by the sea to look after our ships, fourteen daysʼ journey from this island. Year 1362.

This may be compared with the sagaʼs account of Thorvald (according to a trans­ lation by A. M. Reeves, N. L. Beamish, and R. B. Anderson, The Norse Discovery of America, 206 [London etc., 1906]): Now Thorvald made ready for this voyage with30 men, and took counsel thereon with Leif his brother. Then made they their ship ready, and put to sea, and nothing is told of their voyage until they came to Leifʼs booths in Vinland. There they laid up their ship, and spent a pleasant winter, and caught fish for their support. But in the spring, said Thorvald, that they should make ready the ship, and that some of the men should take the shipʼs long boat round the western part of the land, and explore there during the summer. To them appeared the land fair and woody, and but a short distance between the wood and the sea, and white sands; there were many islands, and much shallow water. They found neither dwellings of men nor beasts, except upon anisland , to the westward, where they found a corn-shed of wood, but many works of men they found not; and they then went back and came to Leifʼs booths in the autumn. … Somewhat later (p. 207 f.) the members of the expedition fight against the natives and Thorvald is killed but before dying he tells his companions to “set up crosses at my head and feet, and call the place Krossaness for ever in all time to come” (p. 208).

Futhark 11 (2020) 198 • Reviews

This translation postdates the finding of the Kensington stone but the story itself was known long before, not least from Rafnʼs Antiqvitates Americanæ (1837, pp. 40–46). There are obviously striking resemblances between this story and the one in the inscription, including the 30 men, the mention of Vinland, west­ wards, a ship, a voyage, fishing and exploration, as well as an island and a shed. While the killing of ten men and the prayer(s) have no exact correspon­ ­ dence (rather the Norsemen kill the natives), Thorvald is nonetheless killed and crosses are raised for him. It is more than plausible that this is the narrative that inspired the author(s) of the runestone text, who probably knew the saga through read­ing a translation into modern Scandinavian (or possibly English).

The rest of Kruegerʼs book makes fascinating reading and Chapter 3 (pp. 69–92) concentrates on the role of the Kensington stone in the local community. He ascribes it partly to small-town resentment of “the cultural elites of the East Coast” (p. 70). Promoting the stone becomes a sort of self-defence. Hjalmar Holand plays a major role in this process but commercial and ideological interests also provide solid local support. Not only clerics got involved, but also Masons and busi­ness leaders. The stone expanded from being a concern of only Scandinavian- Americans to include other ethnic groups and finally all Minnesotans, at least potentially. Krueger describes the different campaigns boosting the runestone, culminating in its exhibition at the Smithsonian Institution in Washington, D. C., in 1948–49 and the New York Worldʼs Fair in 1965. The latter marks the high point of the stoneʼs wider attention (until recent decades). Chapter 4 (pp. 93–117) describes the campaign by the church establishment to use the story of these putative first Christians, Roman Catholic Norsemen to boot, to make inroads among the almost exclusively Protestant Scandinavian immigrants. The AVM inscription was at the time interpreted as an abbreviation of A[ve] V[irgo] M[aria] which Archbishop John Ireland in 1909 declared to be “char­ac­ter­istically Catholic” (p. 102). The runestone was also understood to be a contributory factor in the lessening of aggression towards Catholic immigrants in Minne­sota. A more offensive approach was adopted by Father James Michael Reard in 1952 when he identified the Kensington party as White missionaries and Catholic martyrs (p. 103 f.). While the attempt to turn Scandinavian-Americans into practising Catholics was evidently unsuccessful, the Kensington stone never­theless served its purpose. In one section (pp. 106–09), Krueger details the charm­ing story of the veneration of Our Lady of the Runestone. During a visit to the Catholic elementary school of Alexandria in 1957, Bishop Peter Bartholome “admonished his listeners to pray to Our Lady of the Runestone in times of diffi­ culty and trial”. Our Lady of the Runestone Church in Kensington (located at 11 Rune­stone Drive) was dedicated in 1964. In Chapter 5, “Immortal Rock: Cold War Religion, Centennials, and the Return of the Skraelings” (pp. 125–50), Krueger demonstrates how the growth in religious observance in the 1950s and 1960s was linked to political developments and how the Kensington stone was made to fit the idea of the “Birthplace of a Christian

Futhark 11 (2020) Myths of the Rune Stone • 199

Nation”, as well as how Erik Wahlgrenʼs 1958 monograph The Kensington Stone: A Mystery Solved constituted the first book-length counterattack in English on the authenticity of the inscription. Since Krueger does not rely on Scandinavian- language sources, he makes no mention of Sven B. F. Janssonʼs “‘Runstenen’ från Ken­sing­ton i Minnesota” (Nordisk Tidskrift 25 [1949]: 377–405). Surprisingly, not even Erik Moltkeʼs “The Kensington Stone” Antiquity( 25 [1951]: 87–93) makes the cut and neither scholarʼs contribution in debunking the runestoneʼs putative authenticity is in fact even recognized. Wahlgrenʼs book contained much useful information but unfortunately also made some unfounded claims and was written in a somewhat provocative manner for which he was heavily (and sometimes rudely) criticized. Nevertheless, it marked a turning point after which most scholars lost interest in the Kensington­ stone and more levelheaded­ members of the public no longer believed that it was medieval. They did not always care to voice that opinion in the presence of the true believers, however. The final part of Kruegerʼs book traces the history of the rune­stoneʼs culture until the present time.

David Krueger has written a tremendously interesting, useful and valuable book. He weaves his tale well and approaches the Kensington runic phenomenon from several new angles. For these reasons, I wholeheartedly recommend his impressive Myths of the Rune Stone. Few books combine sound scholarship with readability so well.

Futhark 11 (2020)

Contributors

Staffan Fridell. Professor emeritus, Department of Scandinavian Languages, Upp­sala University, Sweden. Judith Jesch. Professor, Centre for the Study of the Viking Age, Uni­versity of Nottingham, UK. ORCID iD0000-0002-6020-0683 . James Knirk. Professor emeritus, Museum of Cultural History, University of Oslo, Norway. ORCID iD 0000-0002-7942-5137. Egil Kraggerud. Professor emeritus, University of Oslo, Norway. Magnus Källström. Associate Professor, Swedish Nation­ ­al Heritage Board, Stock­holm, Sweden. ORCID iD 0000-0002-0823-0033. Mats G. Larsson. Associate Professor. Independent scholar, Vattholma, Sweden. Michael Lerche Nielsen. Associate professor, Department of Nordic Studies and Linguistics, University of Copenhagen, Denmark. K. Jonas Nordby, Ph.D. Førstekonservator, Museums in Akershus, Follo, Norway. Sofia Pereswetoff-Morath, Ph.D. Senior Lecturer, Department of Swedish Language and Multilingualism, Stockholm University, Sweden. ORCID iD 0000-0002-4210-7856. Fredrik Valdeson. Ph.D. candidate, Department of Swedish Language and Multilingualism, Stockholm University, Sweden. Henrik Williams. Professor, Department of Scandinavian Languages, Upp­ sala University, Sweden. ORCID iD 0000-0003-1738-7072. Hanna Åkerström, Ph.D. Department of Scandinavian Languages,­ Uppsala University, Sweden. ORCID iD 0000-0002-4203-0115.