When in Doubt, Play Petty… JAG HAR CITERAT DET FÖRR OCH GÖR DET IGEN: ”When in Doubt, Play Petty”
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: When in doubt, play Petty… JAG HAR CITERAT DET FÖRR OCH GÖR DET IGEN: ”When in doubt, play Petty”. Uttrycket, som myntats av en brittisk radio-DJ säger så mycket. Pettys musik representerar ruta ett. Den är inte extrem åt något håll, men det finns en självklarhet, tidlöshet och självkänsla i den som tål att ställas upp bredvid i stort sett vad som helst. Deras musik låter inte så märkvärdig. Den skriker sällan efter uppmärksamhet. Men den passar i sin förledande enkelhet in på så många ställen. I bilen. På favoritpuben. På mingelfesten. I hängmattan. I nattradion. Under storstadspromenader eller på somriga ängar. Och – inte minst – live. För deras musik är som en väl packad väska: ingen övervikt, bara det nödvändigaste. På många sätt är de popmusikens och den traditionella gubbrockens svar på AC/DC, för de har aldrig riktigt tvivlat på sitt eget uttryck. Bara en enda låt med Tom Petty And The Heartbreakers innehåller synthesizer (You Got Lucky). Då är man rätt konsekvent. Utan åthävor har de i 35 år stått för kvalitetskontroll, pålitlighet och genuin kärlek till rocken som musik, attityd och livsstil. Kort sagt: de är äkta vara. Mitt första album med Tom Petty & The Heartbreakers var Damn The Torpedoes. Jag köpte det när det var nytt, 1979, efter att ha hört singlarna på radion. Mitt engagemang i deras musik har sedan dess gått i perioder, som alla långvariga och seriösa relationer. I slutändan har jag alltid återvänt till deras musik med förnyad respekt. Jag har själv haft förmånen att uppleva Tom Petty & The Heartbreakers live fyra gånger. Det kunde ha varit fem. Den första gången hade i så fall varit på Johanneshovs Isstadion 1984. Konserten ställdes dock in på grund av alltför litet intresse. Då var bandet redan ett begrepp i USA, men fortfarande inte så etablerade i Sverige. Första gången drömmen faktiskt blev verklighet var 1987. De turnerade då som förband och kompband till Bob Dylan. Att kompa denne trulige legend är kräver ofta sin man, och ofta kunde Dylan börja spela på en låt som de inte repat in. – Det var bara att kolla på hans händer, försöka se vilka ackord han tog och hänga med så gott man kunde, har Petty sagt. Andra gånger fick jag tillbringa två timmar med att försöka övertala honom att kliva ur turnébussen. Att The Heartbreakers klarade detta eldprov visade att de, tio år efter sitt genombrott, kunde börja nämnas i samma andetag som just Dylans gamla kompband, The Band. Uppvärmningsspelningen innan Dylan äntrade scenen var heller inte dum. Heartbreakers insåg att det var Dylan som var huvudattraktion och brände av några sköna covers, med Chuck Berrys Round And Round i spetsen, samt ett par egna hits. Spelningen var nog inte längre än 35-40 minuter, men jäklar vilken mersmak man fick! 1992 var det dags igen, då på Globen. Tyvärr var det här en period då stämningen inte var den bästa i bandet. Gruppen hade just släppt det hitspäckade albumet Into The Great Wide Open. Men trumslagaren Stan Lynch var inte glad åt hur producenten Jeff Lynne hade kuvat hans trumljud och -spel och lämnade bandet en kort tid efter turnén. Och konserten var i sig en ganska rutinmässig historia. Kort sagt: det lät som på platta och Petty själv var liksom inte riktigt närvarande. Det enda jag riktigt tydligt minns från giget är en varm cover av den ganska obskyra Van Morrison-låten I’m Tired, Joey Boy. Desto mer revansch tog de på Madison Square Garden 2006. Inte nog med att atmosfären på den legendariska New York-arenan var så tät att den kunnat skäras med kniv. En viss Stevie Nicks var gästartist och sjöng både duetter med Petty och lade stämmor. I sann Nicks-anda hade hon bytt klänning varje gång hon äntrade scenen… Den här konserten var allt man kunde önska och lite till. Bandet älskade att vara på scen. Petty visade med all önskvärd tydlighet att ”less is more”. Han kunde få hela publiken att resa sig med en enkel gest (fast oftast räckte det med musiken i sig). Ibland räckte det med att han höjde på ögonbrynet för att man skulle känna hans totala närvaro. Det kallas karisma. Dessutom bevittnade vi en grupp som inte turnerade för att lansera en speciell skiva, utan för att ta publiken på en njutbar resa genom sin karriär. Hitsen – och de är inte få – varvades med obskyra albumspår och oväntade covers. Jag gick från konserten som på moln och med en snygg T-shirt i handen, medveten om att jag bevittnat ett klassiskt amerikansk rockband av en kaliber som tycks vara på utdöende. Klassisk amerikansk rock, med en hälsosam dos British Invasion. 2008 var det dags igen, på samma arena. Denna gång med Steve Winwood som förband. Jag förundrades över hur han inte spelade sina bästa låtar – Can’t Find My Way Home och Gimme Some Lovin’ – ända tills Winwood mot slutet av Pettys gig åter klev upp på scenen och framförde dem med The Heartbreakers som kompband. Precis som Dylan hade han väl insett att bandet har en unik kemi och det lät mycket riktigt betydligt mer genuint än Winwoods duktiga, men långtifrån lika telepatiskt samkörda, studiorävar. BEGYNNELSEN: FLORIDA Rockjournalisten Dave Marsh lanserar i dokumentären Runnin’ Down A Dream av Peter Bogdanovich en teori om Tom Pettys omskrivna ilska, fokus och envishet: – Petty förlorade sin älskade mamma som ung. Det gjorde många stora rockartister: Lennon och McCartney, Bono och Larry Mullen i U2, Madonna, Jimi Hendrix, Aretha Franklin, Sinéad O’Connor. Jag pratade med Bono om det och han sa att de flesta antingen förlorat sin mamma som ung eller hade en pappa som hatade dem. Bono drabbades av bådadera. Likaså Tom Petty. – Pappa misshandlade mig både fysiskt och verbalt och var besviken på mig för att jag var en mild kille som inte ville jaga och fiska, utan var mer intresserad av musik och andra konstformer. Jag förvandlade min ilska till drivkraft, erkänner Petty i samma dokumentär. Men låt oss ta det från början. Tom Petty & The Heartbreakers har sina rötter i hippiestaden Gainsville, Florida och band som The Sundowners, The Epics och Mudcrutch. Nyckelmedlemmarna i det sistnämnda bandet var Tom Petty, Mike Campbell och Benmont Tench. Petty var då basist och sångare. – The Epics spelade fem set per kväll på ett ställe som hade ”topless dancers” som huvudattraktion. Vi var minderårliga och visst knappt vad det betydde. Men när det blev uppenbart rodnade alla, minns Petty. Jag minns att jag tänkte ”jag kommer att gilla att bli proffsmusiker…”. Benmont var den bästa pianist de hört. Han var den sortens musiker som inte kunde låta bli att sätta sig och spela om han såg ett piano. – Jag hade sett Pettys band i barer och redan då omgärdades han av en ”vibe”, minns Benmont. Och jag ville vara del av ett gäng som bara hängde tillsammans, ungefär som The Beatles. Mudcrutch var rätt stora i sin region. De gjorde allt själva och skapade bland annat en egen festival mitt ute i ingenstans som blev så populär att den förbjöds. De spelade in en demo och Petty åkte runt till olika skivbolag. Det andra han kom till var legendariska Capitol Records. Deras A&R gillade vad han hörde och ville göra en demo. Petty, vars självförtroende aldrig varit dåligt, tyckte att de redan hade gjort en demo och ansåg att det var slöseri med tid. Nästa anhalt! – När jag stod i en telefonkiosk såg jag en lapp ligga på golvet. Där stod numren till 25 skivbolag i Los Angeles nedskrivna och såg det både som ett bra och ett dåligt tecken. Bra, för att jag hade numren, dåligt för att jag insåg att många andra höll på som vi, minns Petty. MGM ville göra en singel men bandet ville göra ett album. London Records erbjöd dem skivkontrakt på stående fot. Petty lyckades övertala Mike att skippa college och till sin egen förvåning lyckades han dessutom övertala Benmonts pappa att dennes son också skulle behöva hoppa av college! MOT LOS ANGELES Med bara några dollar på fickan drog de, första april 1974, mot Los Angeles. De räknade ut att de skulle ha kvar 200 dollar efter att bensinen var betald. Dessa pengar skulle räcka till sju personer i en månad. Bandet blev dock övertalat att ta en omväg via Tulsa, Oklahoma och ha ett möte med Denny Cordell, som hört deras demo. Bandet hade aldrig träffat en engelsman förr och var imponerade av Cordells CV. De fick ge ut en singel, Depot Street, på Shelter Records. Den floppade. Snart visade det sig att Cordell inte ville ha dem – han ville ha Petty. Petty ville vara i ett band, men var ännu mer sugen på en karriär. Han blev soloartist. – Den kändes som att bli påkörd av en lastbil, minns Benmont Tench. Den übermusikaliske pianisten började skriva egna låtar och satte ihop ett kompgäng, The Drunks, bestående av polare. Till Mike Campbell adderades den ganska galne (han är trots allt trummis) Stan Lynch och den mer tillbakadragne (han är trots allt basist) Ron Blair. – Jag skulle hjälpa till lite i studion, minns Petty. Jag satt i kontrollrummet och kände ”det här borde vara MITT band”. Han påpekade att han hade skivkontrakt och drog in dem till sin nästa solosession. Det lät bra. De såg bra ut. Den klassiska sättningen var ett faktum. Debuten Tom Petty & The Heartbreakers kom 1976 och rymde mindre singlarna Breakdown och American Girl. Den sistnämnda lät inte så lite som en new wave-version av The Byrds, inte minst den lite pressade, nasala sångstilen var frapperande lik.