Professor Bo Lindensjö Utövade Palmekomm

Uppsats i statsvetenskap Mats Haldosén Pbk-nivå, vårterminen 2006 Handledare: Professor Bo Lindensjö

Utövade Palmekommissionen – med sitt säkerhetstänkande i termer av gemensam säkerhet – inflytande på Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov i utarbetandet av sin perestrojka och omorienteringen av den sovjetiska utrikes- och säkerhetspolitiken ?

Intervjuer med Michail Gorbatjov och Georgy Arbatov

“ Vi är fullständigt ense om att något sådant som seger i ett kärnvapenkrig inte är möjligt. Ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära en ohygglig förstörelse och kanske till att arten människa helt utplånades

Olof Palme 1

1 Oberoende Kommissionen för Säkerhets-och Nedrustningsfrågor, Gemensam säkerhet, s. 13, 1982

Innehållsförteckning

Palmekommissionen s. 4-5

Syfte s. 6-8

Metod s. 9

Material s. 10

Palmekommissionen – historik s. 11-14

Jämförande textanalys av två idéer

Idé 1: Palmekommissionens förordade säkerhetstänkande gemensam säkerhet s. 15-16

Den gemensamma säkerhetens principer s. 17-18

Innan Gorbatjov kommer till makten s. 19-20

Idé 2: Michail Gorbatjovs säkerhetstänkande s. 21-22

Perestrojka s. 23-25

Kommentarer, uppsatsintervju med Georgi Arbatov utrikespolitisk rådgivare till Michail Gorbatjov och ledamot av Palmekommissionen s. 26-31

Uppsatsintervju med Michail Gorbatjov s. 32-36

Slutsats och sammanfattning s. 37-40

Källor s. 41

Ett särskilt tack s. 42

PALMEKOMMISSIONEN

Den 4-8 december 1981 träffades Palmekommissionen i Tokyo och Hiroshima för samtal om nedrustning av världens kärnvapenarsenaler. Före avfärden träffade undertecknad Olof Palme för en intervju om utvecklingen på kärnvapenområdet. Det var en ivrig och engagerad partile- dare som inte var tillfreds med president Ronald Reagans ja till neutronbomben och tal om möjligheterna att begränsa ett kärnvapenkrig. Olof Palme talade om människors oro för kärnvapenkapprustningen:

Så småningom får man hoppas att insikten sprider sig och att människor som engagerar sig i fredsarbetet kan ändra på utvecklingen. Det blir en lång och hård strid. I alla tider har mänskligheten kämpat, det är bara det att nu betyder kampen total förintelse av mänskligheten och därmed har krigshotet fått en annan dimension än tidigare. 2

För Olof Palme och medlemmarna av Palmekommissionen blev besöket i Hiroshima en gripande och skakande erfarenhet som övertygade dem i det angelägna i samarbete länder emellan. De talade med varandra om vad ett kärnvapenkrig skulle innebära och blev ense om att något sådant som seger i ett kärnvapenkrig inte var möjligt. Det var därför av yttersta vikt att ersätta avskräckningsdoktrinen med ett nytt säkerhetsbegrepp gemensam säkerhet . 3

Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme på öppen gata på Sveavägen mitt i Stockholm i en tid då avspänning mellan supermakterna höll på att växa fram, i en tid då alltfler ifrågasatte principen om kärnvapenavskräckning, ifrågasatte det kloka i sådan politik, att det kanske inte skulle vara hotet om avskräckning som bibehållit freden utan snarare de fakta vi vet om kärn- vapen. I sin sista intervju tyckte sig Olof Palme skönja den gryende avspänningen mellan de bägge supermakterna. Han talade om “misstron som skingras likt dimman om morgonen“. Olof Palme fick rätt, men aldrig uppleva sin profetia gå i uppfyllelse. 4

Olof Palme arbetade för fred och säkerhet och hängav sitt liv åt detta. Säkerhet för alla – gemensam säkerhet - blev titeln på den rapport som gavs hans namn och allmänt blev känd som Palmekommissionens rapport. Palmekommissionens huvudbudskap var att

I ett kärnvapenkrig finns inga vinnare, endast förlorare, det enda försvaret mot kärnvapenangrepp är att hindra vapnen kommer till användning. Säkerhet kan man inte uppnå mot motståndaren utan tillsammans med honom. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för hot om ömsesidig förintelse 5

Det var ordalydelser och ett nytt säkerhetstänkande före liknande uttalanden av USA:s president Ronald Reagan och generalsekreterare Michail Gorbatjov i Sovjetunionen.

2 Haldosén (Hansson) Mats, Uppsala-Demokraten 3/12 1981, s. 7 3 Gemensam säkerhet, s. 13 4 Aftonbladet 19/9 1987, s. 2 5 Gemensam säkerhet, s. 13

Hösten 1983 sade president Ronald Reagan i FN:s generalförsamling att

In modern times, a new, more terrifying element has entered into the calculations - nuclear weapons. A nuclear war cannot be won and must never be fought. I believe that if governments are determined to deter and prevent war, there will not be war. 6

En kort tid innan första toppmötet 1985 mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov i Genève hade också den nye sovjetiske generalsekreteraren Michail Gorbatjov (som hade sitt första regeringsår 1985) sagt i ett tal för medlemmar av den franska nationalförsamlingen och senaten: “There can be no victors in a nuclear war.”

Gorbatjov citerade Hamlets berömda fråga “att vara eller icke vara“ och ansåg den vara en fråga för inte endast Hamlet utan för hela mänskligheten och civilisationen som måste få överleva. 7

Vid toppmötet i Genève i november 1985 gick Michail Gorbatjov och Ronald Reagan ut med en gemensam kommuniké:

The sides have agreed that a nuclear war cannot be won and must never be fought. The U.S. and the Soviet Union call for early progress in particular in areas where there is common ground, as the idea of an interim agreement on medium-range missiles in Europe. 8

6 Department of State Bulletin Nov 1983, s. 2 7 Current Digest of the Soviet Press 40/1985, s. 7-8 8 Current Digest of the Soviet Press 47/1985, s. 4

SYFTE, METOD OCH MATERIAL

SYFTE

I många år, efter att under större delen av 80-talet som frilansjournalist bevakat och följt upp Palmekommissionens arbete under kommissionens verksamma år 1980-1989, har jag länge gått och funderat på om Palmekommissionen med sitt säkerhetstänkande i termer av gemensam säkerhet utövade inflytande på den ändrade sovjetiska utrikes- och säkerhetspolitiska kursen som kom i och med Gorbatjovs tillträde som sovjetledare 1985 och dennes perestrojka ?

Samt vilken roll spelade egentligen Georgy Arbatov, ledamot av Palmekommissionen och utrikespolitisk rådgivare till Michail Gorbatjov ? Var Arbatov länken som tog med sig Palme- kommissionens säkerhetstänkande in i Sovjetadministrationen under Gorbatjovs ledning ?

Det här är ett område som inte är utforskat i någon högre grad. Här finns inte den mängd av diskurs (som man kunde ha förväntat sig) som förts kring frågan om Palmekommissionen utövade inflytande på Sovjetledningen under Michail Gorbatjov.

En forskare som kommer närmast mitt uppsatsämne och frågeställning samt bidragit till mitt intresse att forska vidare i saken är professor Raymond Garthoff som i sin bok The Great Transition, American-Soviet relations and the end of the Cold war (1994) skriver att Palme- kommissionen gjorde intryck på Michail Gorbatjov genom de diskussioner som fördes inom kommissionen under 80-talet:

The new thinking under Gorbachev, while evolutionary in its sources and origins, was revolutionary in its aims and impact. It combined idealist assumptions about the international order with pragmatic approaches to resolve concrete problems, as Gorbachev’s arms control policies illustrated well.

It also reflected and facilitated a learning process, as past failures prompted rethinking and new approaches. Transnational influences were also evident, for example, in the impact of the experience of international contact and discussion through the Palme Commission, the meeetings of the unofficial Pugwash and Dartmouth movements, and other intellectual cross-fertilization begun earlier and continued in the 80’s. 9

Gartoff skriver att i februari 1986 hade den sovjetiske generalsekreteraren Michail Gorbatjov gjort klart för kommunistpartiet att ett nytt säkerhetstänkande måste till och ersätta det gamla, att det kalla kriget måste få ett slut. Gorbatjov talade om en värld, en ömsesidigt beroende och integrerad värld. Han avvisade att länder kan finna säkerhet i militär styrka, varken för sitt

9 Garthoff, Raymond “, The “The Great Transition, American-Soviet relations and the end of the Cold war” Brookings institution, Washington, D.C. 1994, s. 773

försvar eller i avskräckningssyfte. Säkerhet kan endast nås med politiska medel och på basis av ömsesidighet. Gorbatjov såg framför sig ett vittomfattande system av internationell säkerhet. 10

Enligt Raymond Garthoff vann inte Väst kalla kriget genom containment (stänga-inne-ryssen- politik) och militär avskräckning . Inget blev heller vunnet genom Reagans militära uppbygg- nad.

Istället var det fråga om en seger som kom genom den nya generationen Sovjetledare som förstod att deras samhällssystem både hemma och utrikes hade misslyckats.

Michail Gorbatjov blev den förste Sovjetledaren i februari 1986 som avsvor sig marxist-leninistiska tron om den oundvikliga världskonflikten och öppet tillstod det ”ömsesidiga beroendet av varandra i världspolitiken och främjandet av mänskliga rättigheter som markerade en genomgripande ideologisk förändring i Sovjetunionen. 11

Framför allt, skriver Garthoff, lyckades Gorbatjov med det ingen hade trott på - att göra slut på det kalla kriget. ”Michail Gorbatjov skulle inte ha kunnat genomföra det ensam, och det som hände skulle inte ha kunnat hänt utan honom”. 12

En annan forskare som tangerar mitt uppsatsämne är Christopher Jones, verksam vid Utrikes- politiska Instituet och Manchester Metropolitan University, som i sin uppsats Gemensam säkerhet – reflektioner och relevans (2004) 13 skriver att det finns en rad mängd bevis som visar att Gorbatjovs utrikespolitik var starkt påverkad av alternativa idéer om säkerhet, speciellt gemensam säkerhet, varpå Jones citerar Gorbajov ur dennes bok Perestrojka:

It is necessary to think and act in a new way..nuclear war cannot be a means of achieving political, economic, ideological or any other goals. This conclusion is truly revolutionary, for it means discarding the traditional notions of war and peace…security is indivisible. It is either equal security for all or none at all..there should be no striving for security for oneself at the expense of others.

Ytterligare en forskningsanknytning har jag funnit hos professor Nils Andrén och ambassadör Yngve Möller som i sin bok Från Undén till Palme (1991) framhåller att ”Palmekommis- sionen var unik som forum för en internationell dialog om rustningskontroll i ett fruset diplomatiskt klimat eller som påtryckningsgrupp mot nedrustningsovilliga supermakter”. 14

Författarna hävdar att de då halvofficiella diskussionerna i Palmekommissionen gav en betydelsefull kontaktfunktion medan nedrustningsförhandlingarna var lagda på is. 15

10 ibid, s. 754 11 ibid, s. 753 12 ibid, s. 778 13 Jones Christopher, Gemensam säkerhet – reflektioner och relevans, Utrikespolitiska Institutet, Tankesmedjan, Stockholm 2004, s. 20 14 Andrén/Möller, Från Undén till Palme s. 95 15 Andrén/Möller, Från Undén till Palme s. 118-119

Det var raka motsatsen till vad Ingemar Dörfer, forskare vid Försvarets Forskningsanstalt (FOA på den tiden, idag FOI Försvarets Forskningsinstitut) och politisk rådgivare till förra utrikesministern och moderaten Margareta af Ugglas (1991-94), påstod i den 1991 utkomna boken Noll-punkten . Enligt Dörfer blev såväl Palmekommissionen som den tidens svenska utrikespolitik ett stort misslyckande. I Noll-punkten gick han hårt åt den dåvarande svenska utrikesledningen och angrep den för att ha gått Sovjetunionens ärenden genom Olof Palmes deltagande i den internationellt sammansatta kommissionen:

Det av Palmekommissionen förordade säkerhetsbegreppet “gemensam säkerhet“blev PR-mässigt och intellektuellt sett ett stort fiasko. Rapporten visar att studien är på kindergartennivå, en kompromissprodukt som inte går att använda ens i kvalificerad grundunder- visning i internationell politik. Politiskt ett honnörsord som man tagit till i högtidstal som inte tarvade närmare analys och vad värre var, genom Sveriges stöd av Palmekommissionens politik hade också Sverige bejakat en politik som var ägnad att underminera den västliga alliansen, den allians som Sverige var helt beroende av för sin neutralitetspolitik. 16

Ingemar Dörfer påstod att den svenska utrikespolitiska agendan vid tiden för Palmekommis- sionens arbete var prosovjetisk när det gällde synen på medeldistanskärnvapnen. 17

Pierre Schori, f.d. kabinettsekreterare vid Utrikesdepartementet, FN-ambassadör och vid den här tiden 1992 socialdemokratisk riksdagledamot, hade en annan uppfattning om det av Palmekommissionen förordade säkerhetsbegreppet gemensam säkerhet . I tidskriften Tiden hävdar han att

Gorbatjov tog begreppet gemensam säkerhet, och vetskapen om att det fanns regeringar och partier som önskade ömsesidig nedrustning och samarbete, till intäkt för att sätta stopp för sovjetisk upprustning och utländska äventyr som i Afghanistan. Tror någon att Gorbatjov hade vågat eller tillåtits vidta ensidiga nedrustningar och tågat ut ur Afghanistan, om Sovjetunionen bara hade sett Reagans och Thatchers exempellösa upprustning i väst ? 18

Cyrus Vance, USA utrikesminister 1976-1980 och James Leonard, vetenskaplig rådgivare och amerikansk representant i nedrustningskommittén i Genève, båda knutna till Palmekommis- sionen skrev i början av juni 1989 i New York Times att

Begreppet ”gemensam säkerhet” springer ur en övergripande sanning: I kärnvapenåldern kan ingen nation uppnå verklig säkerhet på egen hand. Teknologin har gjort det traditionella säkerhetsbegreppet föråldrat. Kommissionens första rapport publicerades 1982...Rapporten fick först blandade reaktioner. Men när den nye Sovjetledaren Michail Gorbatjov 1985 uttryckte behovet av ett ”nytt tänkande” inom såväl utrikes- som inrikespolitiken skedde ett genombrott. Efter att ha studerat Palmekommissionens rapport tog Gorbatjov till sig både begreppet och många av kommissionens förslag. 19

16 Dörfer Ingemar, Nollpunkten s. 108-109, s. 111, Timbro förlag 1991 17 ibid s. 26 18 Tiden 10/1992, s. 465 19 Dagens Nyheter ”Utlandsröster”, 5/6 1989

METOD

Den 23 april 2004 fick jag tillfälle att träffa och intervjua Michail Gorbatjov i Sankt Peters- burg i samband med ett seminarium om ”Demokratins utveckling i Ryssland”.

Med utgångspunkt från de svar jag fick från Michail Gorbatjov, se uppsatsintervju, att Palme- kommissionens tankar och idéer spelade en roll i utarbetandet av perestrojkan, har jag genom jämförande textanalys av texter, å ena sidan Palmekommissionens rapport Gemensam säker- het och å den andra skriften Perestrojka och officiella uttalanden av Michail Gorbatjov , noterat om det förekommer likheter i språkbruket eller som påminner om varandra. Ord och for- muleringar, jag har kallat dem för signalord , som signalerar att så skulle vara fallet. De är markerade med kursiv och fet stil.

Med hjälp av den här metoden vill jag visa att Palmekommissionens idéer spelade en roll i utvecklandet av perestrojkan och det nya sovjetiska säkerhetstänkandet. Och dessutom visa att Gorbatjovs utrikespolitiske rådgivare Georgy Arbatov var länken mellan Palmekommis- sionen och Gorbatjov.

Jag tog därför under hösten 2005, efter att ha slutfört min jämförande textanalys, kontakt med Georgy Arbatov om möjligheten att få göra en uppsatsintervju med honom med avsikt att få kommentarer till det jag kommit fram till i min jämförande studie. Det utmynnade i ett möte i Moskva den 3 november 2005 vid det av Georgy Arbatov år 1967 grundade Institutet för USA-Kanada studier.

Jag har utgått från följande hypotes:

IDÉ 1 Inflytande ? IDÉ 2 Michail Gorbatjovs Palmekommissionen perestrojka

”Länken” ?

Georgy Arbatov Utrikespolitisk rådgivare till Michail Gorbatjov och ledamot av Palmekommissionen

MATERIAL

Som material har jag använt mig av för uppsatsen relevanta, centrala dokument som Michail Gorbatjovs Perestrojka och Palmekommissionens rapport Gemensam säkerhet.

Jag har dessutom genomfört två intervjuer med i uppsatsen centrala gestalter, Michail Gorbatjov och Georgy Arbatov.

Jag har vidare använt mig av de välrespekterade tidskrifterna Department of State Bulletin , som utgavs av amerikanska utrikesdepartementet och vilken citerade såväl officiella amerikanska och sovjetiska uttalanden under de aktuella åren 1985-1990, och Current Digest of the Soviet Press , som under de aktuella åren 1985-1990 återgav officiella sovjetiska uttalanden.

Samt tidningar och tidskrifter: Dagens Nyheter, Time Magazine m.fl. som jag under årens lopp samlat på mig som berör uppsatsämnet.

PALMEKOMMISSIONEN - HISTORIK

Det var i slutet av 70-talet som Olof Palme, då oppositionsledare i Sverige, uppmanades av den gamle brittiske fredspristagaren sir Philip Noel-Baker att skapa en kommission för ett nytänkande fredsarbete. Hösten 1980 träffades kommissionens medlemmar för första gången i Wien. Alla var de framträdande i sina egna länder men utan för tillfället hämmande bind- ningar till regeringsmakten. Flera av dem hade dock varit stats- eller regeringschefer, andra skulle komma att bli det. De strålade samman på olika håll i världen - Moskva och Genève, Hiroshima och Mexico, Paris och Oxford, Stockholm och Lagos, Budapest, Chicago och på flera andra platser - massmedialt uppmärksammade. 20

Tillsammans arbetade de fram en rad förslag på nedrustnings- och säkerhetsområdet, bl.a. om ett vittgående förbud mot kärnvapenprov, bredare anslutning till icke-spridningsavtalet, redu- ceringar av strategiska och medeldistans kärnvapen, upprättandet av en zon fri från slagfälts- kärnvapen i Mellaneuropa, bibehållande av ABM-fördraget (anti-missilfördaget) från 1972, ett vittgående avtal om nedrustning av kemiska vapen, en internationell konvention som förbjuder varje form av hemlig utveckling eller experiment med militära tillämpningar inom molekylärbiologin samt förslag till procedurer för att stärka Förenta Nationerna.

Internationell elit

Karakteristiskt för Palmekommissionen var att den hade dragit till sig en internationell elit, experter från stora delar av världen som hade ingående kännedom om rustningspolitiska frågor. Kommissionen var unik i det avseendet att det var första gången, och dessutom under svåra internationella omständigheter, som framstående personer från Warszawapakten och NATO-länder kunde enas med människor från neutrala länder om en faktabeskrivning av det militära läget i olika delar av världen. I kommissionen deltog bl.a. USA:s förre utrikesminister Cyrus Vance, förre brittiske utrikesministern Lord David Owen och Georgy Arbatov, utrikespolitisk rådgivare till sovjetledaren Michail Gorbatjov. 21

Beslut i FN

I juni månad 1982 presenterade Olof Palme officiellt rapporten inför FN:s generalsekreterare Javier Perez de Cuellar och FN:s andra specialsession för nedrustningsfrågor. FN:s general- församling behandlade den 1983 och antog den som ”ett tidsmässigt väl avpassat och kon- struktivt bidrag till internationella strävanden att uppnå nedrustning och att vidmakthålla och stärka internationell fred och säkerhet”. 22

Generalförsamlingen rekommenderade att kommissionens rapport på ett lämpligt sätt skulle beaktas i pågående och framtida nedrustningsansträngningar.

20 Ribbing Magdalena, Dagens Nyheter 13/4 1989, s. 12 21 Mats Haldosén, Internationella Studier 2/1989, s. 21-25 22 FN:s generalförsamling 1983, Utrikesdepartementet serie I:A:37, s. 61-62

Stormakternas reaktion

Stormakterna i säkerhetsrådet kommenterade också rapporten. I september 1983 hade jag för- månen att träffa och intervjua officiella representanter för de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet och med dem diskutera innehållet i Palmekommissionens rapport. Jag träffade USA, dåvarande Sovjetunionen, Kina, Frankrike och Storbritannien under ett stipendiebesök vid Sveriges FN-delegation i i New York. 23

Av Sovjetunionen, tredje sekreteraren Nikita Smidovich, fick jag till svar att de gav Palme- kommissionens rapport ett starkt stöd. Det hade också officiellt avspeglat sig i ett uttalande i Tass av generalsekreterare Andropov (27/12 1982) i vilket sovjetledningen välkomnade Pal- mekommissionens förslag om upprättande av en zon fri från kärnvapen 15 mil vardera om gräns-en mellan NATO och Warszawapakten. 24

USA däremot både välkomnade och kritiserade innehållet i rapporten. Carl Gershman, förste sekreterare vid USA:s FN-delegation under FN-ambassadören Jeane Kirkpatrick, ansåg att Palmekommissionens rapport var ett försök att presentera ett ärligt och balanserat förslag som underströk behovet av att skapa gemensamma grundprinciper som alla länder kunde godta. Carl Gershman sade också att så länge Sovjetunionen hänvisar till en klasskampslag som är överlägsen all annan och står ovanför FN:s stadgar, går det icke att tala i termer av "gemensam säkerhet".

Kina och Frankrike, som också har permanent säte i säkerhetsrådet, sade sig ha noterat rapporten men ville inte kommentera den. Storbritanniens FN-delegation, genom förste sekreteraren Charles Humphrey, uttryckte å sin sida ”att på en rad områden har människor gemensamma intressen, ett är att ett kärnvapenkrig aldrig bryter ut och här förmedlar Palmekommissionen ett viktigt budskap”.

Det var också något Olof Palme lyfte fram i sitt öppningsanförande 25 vid Konferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa den 17 januari 1984 i Stockholm där USA, Sovjetunionen och stort antal stater och nationer var representerade:

Mycket tänkande har ägnats åt alternativ till kärnvapenavskräckningen. Sådana kan uppenbarligen inte utarbetas över en natt. Men stormakterna och allianserna har - trots alla sina motstridiga intressen - också gemensamma intressen. Det dominerande gemensamma intresset måste vara att undvika ett krig som skulle hota vår överlevnad.

Begreppet gemensam säkerhet är ett försök att formulera denna strävan efter säkerhet på ett annat och varaktigare sätt och som tar hänsyn til varje lands rättmätiga säkerhetsbehov. Detta är en fortgående process, såväl i attityder som i handlingsmönster. Avskräckningen kommer att fortsätta spela en roll. Men vi bör minska beroendet av avskräckning och stärka inslagen av förtroende och samarbete i vårt säkerhetsbegrepp. Detta är i hög grad temat för denna konferens.

23 Haldosén Mats, Länstidningen 12/11 1983, s. 2 24 Current Digest of the Soviet Press 4/1983, s. 6 25 Anförande, Olof Palme 17 januari 1984, Stockholmskonferensen, s. 5

Insikten att det inte kan finnas någon verklig säkerhet för bara ena sidan vinner insteg. Under detta århundrade har det ömsesidiga beroendet hela tiden ökat. Detta gäller vare sig vi talar om ekonomiska, kulturella eller sociala förbindelser. Och detta ömsesidiga beroende är sannerligen inte begränsat till Europa. Det är globalt. Ett livskraftigt säkerhetssystem måste därför också grundas på världsvid solidaritet i insikt om att rättvisa och sociala och ekonomiska framsteg också utgör vitala beståndsdelar i en stabil världsordning.

Försök att öka förtroendet är ett uttryck för strävandet att uppnå gemensam säkerhet. Ett klimat av större förtroende kommer också att erbjuda en bättre grogrund för politisk dialog och ett betydelsfullt utbyte av idéer.

En kort tid före sin död sade Olof Palme vid ett anförande vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm den 12 december 1985:

att för några veckor sedan i Genève sade president Reagan och generalsekreterare Gorbatjov att de hade kommit överens om att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får utkämpas. Det är egentligen ett rätt dramatiskt yttrande. Det innebär att man på båda håll erkänner att kärnvapen är militärt oanvändbara. Det väcker förhoppningar som inte får svikas. Det borde kunna uppfattas som en gemensam signal att kapprustningen nu äntligen ska kunna vändas till en nedrustning . 26

Den amerikanske presidenten hade inför topmötet i Genève i november 1985 sagt följande: ”We continue to believe that a nuclear war is one that cannot be won and never must be fought”. 27

Nedrustningsavtalet undertecknas

Två år senare i Vita Huset den 7 december 1987 undertecknades det historiska nedrustningsavtalet, s.k. INF-avtalet, mellan USA och Sovjetunionen som innebar borttagande av alla medeldistanskärnvapen på amerikansk och sovjetisk sida.

Dagen därpå talade Michail Gorbatjov i TV direkt till det amerikanska och sovjetiska folket:

In November 1985, President Reagan and I said in Geneva that ”a nuclear war could never be won and should never be fought” . We also said that neither the Soviet Union nor the United States sought nuclear superiority. This enabled us to take the first step up toward a platform of common endeavour. Geneva was followed by Reykjavik, where a fundamental break-through was made in our perception of the process of nuclear disarmament. 28

26 Utrikesfrågor 1985, Utrikesdepartementet serie I:C:35, s. 92-93 27 Department of State Bulletin december 1985, s. 4 28 Department of State Bulletin Feb 1988, s. 5-6

Nedrustningsavtalet ratificeras 1988

Ett år senare, när de båda supermaktsledarna i Moskva 1988 ratificerade INF-fördraget, talade Michail Gorbatjov om betydelsen av samarbete framför avskräckning och Ronald Reagan an- förde den politiska dialogen som ett effektivt medel att komma över ideologiska, historiska och kulturella skiljeaktigheter . 29

Svenska reaktioner på Palmekommissionens arbete

Mottagandet, kommentarerna och reaktionerna på Palmekommissionens rapport i Sverige blev både varma och svala. Centerpartistiska Skånska Dagbladet hälsade på sin ledarsida 2.6.1982 rapporten välkommen under rubriken ”En lång väg kvar”:

Det är ett omfattande arbete som ligger bakom rapporten, och den kommer förmodligen vara ett viktigt aktstycke. Även om vägen till konkreta resultat på nedrustningens område kan vara lång, är det viktigt att det bildas opinion och att det läggs fram väl underbyggda förslag för att minska det kapprustningsvansinne som pågår i världen, inte minst stormakterna emellan.

Liberala Expressen hade på sin ledarsida 2.6.1982 satt rubriken ”Säkerhet för alla”:

Det budskap boken, och inte minst dess titel, har att förmedla är något alla vet men ändå behöver höra: säkerhet existerar inte i dag, säkerhet måste skapas, och detta är nedrustningsarbetets huvuduppgift. Därmed är rapporten också ett angrepp mot idén om terrorbalans.

Palmekommissionen erbjuder alltså en alternativ princip. Detta är ett stort grepp. Tanken går osökt till gruppens föregångare, Brandt-kommissionen, som gav vingar åt idén om ”en ny världsordning”. Vad den innebär för framtiden vet ännu ingen, men den har gett perspektiv över en problematik som angår alla jordens länder. En liknande roll kommer ”Common Security” under alla förhållanden att spela. Men det kan mycket väl bli viktigare än så. Den gör ju nämligen entré vid en tidpunkt när klimatet för nedrustningsförhandlingar på ett helt oförutsett vis har mildrats.

Moderata Svenska Dagbladet antog en något svalare hållning i sin ledarkommentar 2.6.1982 ”Till fredens fromma”:

Mycket av det som sägs på de 200 sidorna är inget annat än en hyllning till vad amerikanerna brukar kalla ”motherhood och blueberry pie”, och vem kan vara emot det. Men rapporten rymmer också en sammanhängande analys av en allt farligare politisk och militär situation och ett förslag till vad som bör göras för att desarmera denna farliga situation. Utan tvivel utgör den ett tänkvärt aktstycke. Vilka av förslagen som sedan kan komma att realiseras är en annan sak.

29 Department of State Bulletin Aug 1988, s. 23, 26

JÄMFÖRANDE TEXTANALYS AV TVÅ IDÉER

Idé 1: Palmekommissionens förordade säkerhetstänkande gemensam säkerhet

Signalorden, som signalerar att här förekommer det likheter i språkbruket eller påminner om varandra med det som står skrivet i Gorbatjovs bok Perestrojka och officiella uttalanden av Gorbatjov, är här försedda med kursiv och fet stil.

I det inledande ordet till rapporten gemensam säkerhet skriver Olof Palme:

Vi är fullständigt ense om att något sådant som seger i ett kärnvapenkrig inte är möjligt . Ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära en ohygglig förstörelse och kanske till att arten människa helt utplånades.

Det är därför av yttersta vikt att ersätta den ömsesidiga avskräckningens doktrin. Vårt alternativ är gemensam säkerhet. Det går inte att hoppas på seger i ett kärnvapenkrig, motståndarna skulle förenas endast i lidanden och förstörelse. De kan överleva bara tillsammans. De måste uppnå säkerhet inte mot motståndaren utan tillsammans med honom.

Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för hot om ömsesidig förintelse .

Utifrån den gemensamma säkerhetens strategi diskuterade vi praktiska förslag om hur man skall få till stånd rustningsbegränsningar och nedrustning. Fredssträvandenas långsiktiga mål måste vara allmän och fullständig nedrustning . Men kommissionen såg det som sin uppgift att utforma en gradvis process för att hejda kapprustningen och vända den i sin motsats.

Vi föreslår inte att något land skall vidta ensidiga åtgärder. Vi inser klart behovet av förhandlingsöverenskommelser om balanserad nedrustning . 30

Vår vision gäller en internationell ordning där det inte finns behov av kärnvapen, där fred och säkerhet kan upprätthållas på betydligt lägre konventionella rustningsnivåer och där våra gemensamma resurser kan satsas för att ge människorna större frihet och ett bättre liv.

Jag är övertygad om att denna vision delas av de flesta människor på jorden och jag har stort förtroende för deras förmåga att arbeta för att den blir verklighet. 31

30 Gemensam säkerhet, s. 13 31 ibid, s. 17

I rapportens första kapitel står följande att läsa:

Om ett kärnvapenkrig skulle bryta ut skulle det betyda samfälld undergång för alla länder. Denna insikt om staternas beroende av varandra får till följd att de måste börja reglera sin säkerhetspolitik i samarbete med varandra. Det kan uppenbarligen inte ske över en natt. Däremot är det möjligt att få igång en politisk utveckling som om den sköts med omsorg och fasthet kan få sådan levande kraft att det förtar följderna av det förflutnas misstag. 32

Följaktligen har alla ett gemensamt ansvar för att förhindra att krig och i synnerhet kärnvapenkrig . Ländernas säkerhet ja, deras existens – är en fråga om ömsesidigt beroende .

Om en kärnvapenkatatstrof skall kunna undvikas måste öst och väst inse behovet av fredliga ömsesidiga relationer, nationell återhållsamhet och bot och bättring när det gäller kapprustning. 33

Att erkänna den gemensamma säkerheten som övergripande princip för ansträngningarna att minska krigshotet, begränsa rustningarna och slå in på nedrustningens väg innebär principiellt att konfrontation kommer att ersättas av samarbete för att lösa intressekonflikter . 34

Säkerhet kan inte uppnås unilateralt i vår tid. Ekonomiskt, politiskt, kulturellt och framför allt militärt lever vi i en värld präglad av allt större ömsesidigt beroende .

I händelse av ett världskrig, som obönhörligt skulle trappas upp till ett kärnvapenkrig, drabbas alla länder av en sådan ödeläggelse att ordet ”seger” inte skulle ha någon mening . 35

För att relationerna mellan öst och väst skall kunna stabiliseras och upprätthållas måste man också lösa regionala konflikter i utvecklingsvärlden eller i varje fall se till att de inte utmynnar i en öppen konflikt så att riskerna för rivaliserande stormaktsinblandning minskar .

Djupare sett är den internationella säkerheten också beroende av en utjämning av de väldiga skillnaderna i grundläggande livsvillkor mellan olika delar av världen . 36

32 ibid, s. 23-24 33 ibid, s. 24 34 ibid, s. 25 35 ibid, s. 30 36 ibid, s. 25

Den gemensamma säkerhetens principer

Enligt Palmekommissionen bör alla stater lägga följande principer till grund för sin säkerhetspolitik. Följande stycken är citat från Palmekommissionens rapport: 37

Alla nationer har legitim rätt till säkerhet:

En av mänsklighetens mest elementära önskningar är en tryggad tillvaro utan psykiska eller fysiska hot till liv och lem. Denna önskan är också det främsta skälet till att människorna har valt att bilda nationalstater och att offra vissa personliga friheter för det gemensamma bästa: säkerheten. Det är en rättighet för alla – oberoende var de bor och oberoende av deras ideologiska eller politiska övertygelser.

Militär styrka är inte ett legitimt instrument för att lösa tvister melan stater:

Historiskt sett är det ytterst sällan som brukande av våld som ett instrument för nationell politik varit effektivt på längre sikt. I atomåldern innebär våldet risker som inte står i rimlig proportion till vad som kan vinnas… ett viktigt inslag i en politik för den gemensamma säkerheten är att man på nytt bekräftar att man tar avstånd från bruk av våld som instrument för statens politik. Men likafullt måste alla stater förbehållas rätten att bruka våld till sitt eget försvar och - i enlighet med de förutsättningar och tillvägagångasätt som finns angivna i Förenta Nationernas stadga - till kollektivt försvar för aggressionsoffer .

Det är nödvändigt med återhållsamhet i den nationella politikens uttryck:

Staternas behov av att få försprång framför andra, av att uppnå säkerhet på varandras bekostnad, är drivkraften bakom kapprustningen. Den för världen närmare ett kärnvapenkrig. Den speglar den falska premissen att det överhuvudtaget skulle gå att uppnå säkerhet genom ensidiga åtgärder.

Återhållsamhet borde bli ett lösenord för alla stater . Återhållsamhet – men inte bara av respekt för andras rätt till säkerhet utan också på grund av den egoistiska insikten att säkerhet inte står att vinna annat än genom gemensamt agerande .

Säkerhet kan inte uppnås genom militär överlägsenhet . Att avstå från ensidigt övertag innebär också att inse att ansträngningar att begränsa rustningarna och minska krigsfaran inte kan bli framgångsrika utan att man avstår från militär överlägsenhet och hotfulla militära dispositioner… huvudsyftet måste vara att skapa säkerhet på lägsta möjliga rustningsnivå. Förhandlingar bör kunna spela en viktig roll då villkoren fastställs och också kunna bidra till att skingra misstankar om att endera parten skulle kunna komma ignorera jämbördigheten sedan denna fastställts .

37 ibid s. 26-27, 29-30

Rustningsreduktioner och kvalitativa rustningsbegränsningar är nödvändiga för den gemensamma säkerheten . Sedan man har fastställt jämbördighet och frånvaron av hot som de vägledande principerna för önskvärda militära relationer är det lika viktigt att världens stater samverkar för att avsevärt reducera rustningarna .

De allt större ekonomiska och sociala klyftorna mellan nord och syd har ofta påpekats, bl a i Brandtkommissionens rapport: North-South; A programme for survival. Lyckas man inte komma till rätta med dessa tendenser kan följden på sikt bli världsomfattande kaos och internationell konflikt. För närvarande är de spända relationerna mellan nord och syd huvudsakligen av ekonomisk art; de är till förfång för tredje världens utvecklingsutsikter och gör det också omöjligt att vidta långsiktiga ekonomiska åtgärder som kunde medföra ökat välstånd för alla. Potentiellt är det emellertid betydligt mer än så som står på spel.

På längre sikt kan en försämring av relationerna mellan nord och syd ytterst allvarligt påverka den psykologiska atmosfär vi alla måste leva i liksom den internationella politikens grundstruktur och risken för krig .

Sovjetunionens utrikes- och säkerhetspolitik gentemot USA - innan Michail Gorbatjov kommer till makten

Under åren 1982-85, med de åldersskröpliga sovjetledarna Brezjnev, Andropov och Tjernen- ko, kännetecknades Sovjetunionens säkerhets- och nedrustningspolitik av kyla. Iskall relation till den andra militära supermakten USA. Kategoriskt avvisade sovjetledarna den amerikanske presidenten Reagans nedrustningsinititativ noll-lösningen (som presenterades redan i november 1981) som stod för ett fullständigt borttagande av medeldistanskärnvapnen, de s.k. INF- vapnen, på sovjetisk och amerikansk sida. President Reagan beskrev det som “an historic step, like the first footstep on the moon, would be a giant step for mankind”. 38

I november 1981 inledde de två militära supermakterna nedustningsförhandlingar i Genève. I ett tal i februari 1982, sade sig den sovjetiske ledaren Leonid Brezjnev vara beredd att arbeta för en överenskommelse att bortta alla typer av medeldistansmissiler riktade mot mål i Euro- pa, såväl medeldistans- som strategiska kärnvapen. Godtog inte USA detta föreslog Brezjnev att båda parter fram till 1990 minskar på kärnvapen med medeldistansräckvidd med två tredjedelar i etapper. Det var Moskvas noll-lösning .

Ingenting i Moskvas noll-lösning verkade attraktivt för Washington. Att ge avkall på alla kärnvapen riktade mot mål i Västeuropa skulle för NATO:s del betyda avveckling av flexible- response-strategin (avskräckning på varje nivå) och beröra de interkontinentala kärnvapen- missilerna stationerade på amerikansk mark. Att reducera med två tredjedelar utgick från den felaktiga förutsättningen att det råder kärnvapenbalans i Europa, hävdade Vita Huset.

Generalsekreterare Jurij Andropov (som hade efterträtt Brezjnev efter dennes död i november 1982) redovisade i december 1982 Sovjetunionens ståndpunkt att behålla detsamma antal medeldistansmissiler i Europa som Storbritannien och Frankrike tillsammans innehade.

This means that the balance of power in medium-range missiles between The USSR and the U.S. in Europe would be zero, and that the Soviet side would retain only the equivalent of the corresponding weapons of France and Britain. 39

I ett tal i januari 1983 till nationen från Camp David uttalade den amerikanske presidenten irritation över Sovjetunionens taktik i frågan om medeldistansmissilerna i Europa:

The Soviet ledarship must understand that the way to reduce the nuclear threat is by negotiating in the same sincere spirit and not by trying to sow division between the American people and our NATO partners. That kind of negative tactic is certain to fail and can only delay real progress. 40

38 Department of State Bulletin Dec 1981, s. 10-11 39 Current Digest of the Soviet Press # 52/1982, s. 9 40 Department of State Bulletin Feb 1983, s. 2

1984 inleddes utplaceringen av NATO:s nya euromissiler (i Västeuropa). Den sovjetiske ledaren Konstantin Tjernenko (som hade efterträtt Jurij Andropov i februari 1984) vägrade att delta i någon som helst dialog med USA:s president Ronald Reagan. En reaktion på miss- lyckandet att stoppa genomförandet av NATO:s dubbelbeslut om utplacering av nya medeldistansmissiler i Europa. Nedrustningsförhandlingarna i Genève lades på is. 41

1984 präglades också debatten av SDI-frågan, Reagans kontroversiella “Stjärnornas krig“. Vid Stockholmskonferensen det året om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder var tonen skarp mellan utrikesministrarna Andrei Gromyko och George Schultz. Mycket kallare kunde det kalla kriget inte bli.

Sovjetunionen var i akut behov av nya strategier i sin ekonomiska politik för att få ordning på landets ekonomi. Gorbatjovs inrikespolitik från 1985 (då han kom till makten i mars månad) syftade till att omdana (perestrojka ) den sovjetiska ekonomin. Ekonomisk omstrukturering från extensiv tillväxt till intensiv tillväxt med ökat bruk av teknisk-vetenskapliga rön och maknadsmekanismer. Med perestrojkan kom också ett nytt utrikespolitiskt tänkande där facit blev ett närmande mellan supermakterna.

41 Huldt Bo, Stormaktspolitiken 1984-86, Världspolitikens dagsfrågor 11-12/1986, Utrikespolitiska institutet s. 4, 6 och 38

Idé 2: Michail Gorbatjovs perestrojka och säkerhetstänkande - uttryckt i skrift och officiella uttalanden

Signalorden , som signalerar att här förekommer det likheter i språkbruket eller påminner om varandra med det som står skrivet i Palmekommissionens rapport Gemensam säkerhet, är här försedda med kursiv och fet stil.

Redan innan Gorbatjov tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare betonade han vid ett möte med medlemmar av brittiska parlamentet och premiärminister Thatcher i december 1984 det viktiga i internationellt samarbete:

we all agree that we live in a vulnerable and quite fragile, but interdependent world - in a world in which, like it or not, we must coexist with each other . Despite everything that separates us, we have only one planet . Europe is our common home - a home, not a theatre of military operations 42

I samband med ett möte i oktober 1985 i Paris med den franske presidenten Francois Mitterand bekräftade Gorbatjov den nya inriktningen på den sovjetiska utrikespolitiken:

Gorbatjov rörde om riktigt ordentligt i grytan. I Paristalet 1985 tillkännagav Gorbatjov nya nedrustningsinitiativ. Gorbatjov ansåg det nu vara fullt möjligt att begränsa medeldistanskärn- vapnen i Europa till ett separat avtal utan några direkta kopplingar till strategiska kärnvapen och Reaganadministrationens påtänkta rymdförsvar - SDI. Gorbatjov accepterade dessutom Frankrikes krav på att själva vara med och bilateralt diskutera sitt kärnvapeninnehav med Sovjetunionen. Gorbatjov sade sig också vilja föra dylika bilaterala nedrustningssamtal med Storbritannien. 43

We believe that it is possible to conclude a relevant agreement separately, outside of any direct connection with the problem of space and strategic arms... The Soviet Union is prepared for a direct conversation with France, as it is with Britain too. 44

Ett dylikt utspel hade inte tidigare kommit från Sovjetunionens sida . Gorbatjovs nya utrikespolitiska tänkande innefattade ett nytt och vidare säkerhetsbegrepp, där samarbetsstrategier och icke-militära medel tilldelades en betydligt större roll än tidigare. 45

Från dagen då Ronald Reagan började lära känna sin förhandlingspartner Michail Gorbatjov vid toppmötet i Genève 1985, ja, då var det också bäddat för ytterligare möten och förhand- lingar. Att den sovjetiske ledaren menade det han sade, att där fanns allvar bakom orden att vilja arbeta för att minska risken för krig, att Gorbatjov var seriös i de komplicerade verifika-

42 Current Digest of the Soviet Press #5/1985, s. 2 och 4 43 ibid, s. 8 44 Current Digest of the Soviet Press # 40/1985, s. 8 45 Ryssland och Östersjön, Lena Jonsson, s. 1, Utrikespolitiska institutet (1993)

tionsavsnitten som berörde medeldistanskärnvapnen och att den sovjetiske ledarens framstötar på nedrustningsområdet var uppriktigt menade. Ja, då kom också den goda personkemin som sakta växte fram mellan dem två år senare resultera i det historiska nedrustningsavtalet mellan USA och Sovjetunionen i Vita Huset i december 1987. Borttagande av alla medeldistanskärn- vapen på amerikansk och sovjetisk sida, den s.k globala noll-lösningen.

Själva tolkade amerikanarna INF-avtalet som en succé. 46

Den dåvarande sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov betonade däremot ”att det är inte frågan vem som vunnit, det är förnuftet som har segrat...politiskt och psykologiskt är det som hänt en viktig milstolpe i en internationell utveckling, och det är bara början på kärnvapennedrustning. Även den längsta av resa börjar med ett steg”. 47

Om den goda personkemin som växte fram mellan supermaktsledarna kommenterade Ronald Reagan i en intervju för Time Magazine 1988 med följande ”There is good chemistry between us”. 48

Men det var vid brasan i Genève i november 1985 det hade tänt till, närmare bestämt i pool- huset där Reagan och Gorbatjov satt på tu man hand och slog fast att ”The sides have agreed that a nuclear war cannot be won and must never be fought”. 49

Året därpå i Reykjavik började de båda supermaktsledarna hysa förtroende för varandra. Trots att förhandlingarna den gången bröt samman på SDI-frågan (amerikansk syn) så var Reykja- vikmötet i oktober 1986 ett led i en förtroendeskapande process som ett år senare ledde till det historiska genombrottet på nedrustningsområdet. INF-avtalet utgick från den s.k “noll- lösningen“ som redan 1977 hade väckts av den västtyske förbundskanslern och socialdemo- kraten Helmut Schmidt. 50 Idéen övertogs senare av president Ronad Reagan som i november 1981 gick rakt på sak och menade ”att tar ryssarna bort sina SS-20, SS-4 och SS-5 så tar vi bort våra Pershing II-missiler och kryssningsmissiler från europeiskt område”. 51

46 Department of State Bulletin Feb 1988, s. 84-85 47 Current Digest of the Soviet Press #49/1988, s. 1-2 48 Time Magazine 24/1988, s. 15 49 Current Digest of the Soviet Press # 47/1985, s. 4 50 Bergengren Johan, Stormaktspolitiken 1980-81, Världspolitikens dagsfrågor 8-9/1982, Utrikespolitiska institutet, s. 58 51 Time Magazine #50/1987, s.10

Perestrojka

Omdaning, benämning på det reformprogram som introducerades av Michail Gorbatjov vid hans tillträde som sovjetledare 1985. Målet var att öka effektiviteten och tillväxten i den sovjetiska ekonomin efter Leonid Brezjnevs stagnationsår. Gorbatjov ville ta ökad hjälp av vetenskap och teknologi samt införa ett begränsat marknadstänkande. För att öka människors intresse för reformerna och få nödvändigt teknologiskt och ekonomiskt bistånd från väst gjorde Gorbatjov betydande politiska och kulturella avsteg från den gamla partilinjen. 52

Med perestrojkan kom också ett nytt utrikespolitiskt tänkande. I boken Perestrojka utvecklar Michail Gorbatjov sina tankar och idéer på nedrustnings- och säkerhetsområdet. I ett avsnitt i boken De första tecknen på det nya tänkandet i Europa beklagar Gorbatjov att han aldrig träffade Olof Palme, vars tragiska död var en chock för honom och Sovjeunionen:

Idén om säkerhet för alla, som Olof Palme lade fram och arbetade vidare på i den internationellt sammansatta Palmekommissionen, har många likheter med vår idé om allomfattande säkerhet 53

I bokens förord meddelar Michail Gorbatjov att han skrivit boken för att vända sig direkt till folket i Sovjetunionen, Förenta Staterna och alla andra länder:

Jag har skrivit den därför att jag tror på människors sunda förnuft. Jag är övertygad om att de liksom jag oroar sig för världens framtid. Den är det viktigaste. Vi måste träffas och resonera. Vi måste angripa problemen i en anda av samarbete, inte fientlighet . 54

Mänskligheten står idag inför helt nya problem, och vår framtid står på spel om vi inte hittar gemensamma lösningar . Alla länder är nu mer beroende av varandra än någonsin förr, och ackumuleringen av vapen, särskilt kärnvapenbärande missiler, ökar sannolikheten för att ett världskrig skall bryta ut, om än av misstag, helt enkelt genom ett tekniskt missöde eller den mänskliga faktorn. Allt levande på jorden skulle bli offer .

Alla tycks nu vara överens om att det varken skulle finnas segrare eller förlorare i ett sådant krig, och över huvud taget inga överlevande. Det är ett dödligt hot mot alla . 55

Det behövs ett nytt politiskt tänkande, skriver Gorbatjov:

Den sovjetiska ledningen gör ivriga ansträngningar att omsätta detta nya tänkande i handling, främst på nedrustningens område. Det är detta som ligger bakom de utrikespolitiska initiativ som vi ärligt och uppriktigt har erbjudit världen.

52 Nationalencyklopedin, Bra Böcker AB, band 15, s. 49 53 Perestrojka, Gorbatjov Michail, s. 198, 1987 54 ibid, s. 7 55 ibid, s. 9

Politik bör bygga på realiteter. Och den mest formidabla realiteteten i världen idag är de enorma arsenalerna av både konventionella vapen och kärnvapen, i Förenta Staterna och i Sovjetunionen.

Det ligger ett särskilt ansvar på våra båda länder inför hela världen. Vi är medvetna om detta och gör allt som står i vår förmåga för att förbättra relationerna mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna och uppnå åtminstone det minimum av ömsesidig förståelse som krävs för att vi skall kunna lösa de problem som är avgörande för världens framtid. 56

I kapitlet Vår syn på världen vidareutvecklar Gorbatjov det nya politiska synsättet. Den grundläggande principen för detta är enkel:

Ett kärnvapenkrig är inget instrument för att uppnå politiska, ekonomiska, ideologiska eller andra mål. Ett kärnvapenkrig är meningslöst och irrationellt. Ingen skulle kunna vinna ett globalt kärnvapenkrig, men däremot skulle hela vår civilisation gå under. Det är självmord, inte ett krig i ordets traditionella bemärkelse.

Gorabtjov citerar Clausewitz klassiska ord ”att ett krig är en fortsättning av politiken med andra medel”, att denna Clausewitz tes nu är hopplöst föråldrad:

Nu hör den hemma på biblioteken. För första gången i historien har det blivit absolut nödvändigt att bygga den internationella politiken på moraliska och etiska normer gemensamma för hela mänskligheten och att humanisera de internationella förbindelserna. 57

Säkerheten kan inte längre garanteras med militära medel, vare sig med vapenmakt eller avskräckning och inte heller genom att vi fortsätter att fullända svärdet och skölden. Det är befängt att försöka uppnå militär överlägsenhet.

I vår tidsålder säkras en verklig och ömsesidig säkerhet om vi hela tiden sänker nivån i den strategiska balansen, från vilken kärnvapen och alla andra massförstörelsevapen bör avlägsnas helt och hållet.

Det nya politiska synsättet leder oss till ett enkelt axiom: säkerheten är odelbar. Lika säkerhet för alla eller ingen alls …varje lands säkerhet bör knytas till alla andra länders säkerhet …motståndare måste alltså bli partners och gemensamt söka efter ett sätt att skapa universell säkerhet . 58

Inom ramen för Gorbatjovs nya politiska tankesätt finns även andra globala problem, som t.ex. ekonomisk utveckling och miljöförstörelse, som är lika viktiga som kärnvapenhotet och måste oundgängligen lösas om att en varaktig fred på rättvisa villkor ska kunna komma till stånd.

56 ibid, s. 10 57 ibid s. 134 58 ibid, s. 134-135

Om u-länderna, förhållandet nord och syd i världen, skriver Gorbatjov:

Vi anser inte att de relationer som nu råder mellan väst och u-länderna är de rätta, men vi insisterar inte på att de skall avbrytas. Vi anser att de bör befrias från nykolonialismen, som skiljer sig från den gamla kolonialismen enbart genom att dess utsugningsmetoder är mer raffinerade.

Förhållandena måste bli sådana att u-länderna blir herrar över sina egna naturtillgångar och mänskliga resurser och använda dem för sitt eget bästa. 59

59 ibid, s. 133

Kommentarer - uppsatsintervju med Georgy Arbatov, utrikespolitisk rådgivare till förre sovjetledaren Michail Gorbajov (1985-1990) och ledamot av Palmekommissionen (1980-1989)

Mötet med Georgy Arbatov, 82 år, ägde rum torsdagen den 3 november 2005 vid Institutet för USA-Kanada studier i Moskva som Arbatov grundade 1967. Idag är Georgy Arbatov direk-tör emeritus för institutet. Uppsatsintervjun gjordes på engelska och finns inspelad på band. Foto: Mats Haldosén

Mats Haldosén :

Mr Arbatov, in a historical sense, looking back to the eighties before and after Michail Gorba- chev’s entry as a leader of the Soviet Union in 1985, a time in which you during 1980-89 was a member of the joint International Palme Comission. What significance did it have during those years ?

Georgy Arbatov:

You know, the political life develops not very smoothly. At this time, in the beginning of late eighties we had bad time in politics. Mr Reagan came to power, and he was followed by other conservatives in Great Britain, Mrs Thatcher. Also in Germany, there was a swing to the right.

You know, the détente that practically started in the beginning of the seventies ended. We had tributed to it, we made grave mistakes by entering with armed intervention in Afghanistan. So the situation started again to become tensed and dangerous. There was need of a man who was not afraid of to raise the banner of peace and start to go forward. And such man came in case of Mr Gorbachev. And he did it. He started with a unilateral moratorium on nuclear explosions. But this was only a start. He explained he wanted to end the cold war. He finally succeeded in doing that.

But he needed support from other states. At this moment the Palme Commission was formed. It had some outstanding representatives: Mr Cyrus Vance, former foreign minister of United States, Mr Alfonso Garcia-Robles, former foreign minister of Mexico, and Mr David Owen, former foreign minister of Great Britain and many more outstanding representatives.

I was invited. I didn’t know Mr Olof Palme before. I knew Mr Willy Brandt. He recommend- ded me to be part of Palme Commission.

Olof Palme came with the idea of common security . He wanted to give it real life. He succeeded. All of us in the commission, except one Frenchman Mr Jean-Marie Daillet (member of the French parliament) who left the Commission in 1982, supported this idea of common security.

Olof Palme, personally, he had charisma. When he saw people he interested them very much. So was it with Mr Gorbachev, also. The assassination of Olof Palme impressed people very much in Soviet Union. There was universal mourning. We had a party congress at this moment and in the morning when the party congress opened, the chairman said: We have very sad news today. Yesterday, in the evening, Prime Minister Olof Palme was murdered. After that everybody stood up and there was a silent moment a couple of minutes. A decision was taken to name the street where the Swedish embassy is situated, the Olof Palme street.

Mats Haldosén:

Mr Arbatov, at the time of Michail Gorbachevs leadership you were both his Foreign Political Adviser and member of the Palme Commission. Michail Gorbachev says in my paper, during an interview 23 rd of April 2004, that he collaborated very closely with you. Due to you he was well informed of the work that went on in the Palme Commission. I quote:

Georgy Arbatov took part in the preparation of all the fundamental problems, the prevailing security problems in the Palme Commission report.

Georgy Arbatov:

I am not sure about all problems . But many of them. Olof Palme understood. He had to do something about the situation. Behind this proposal, the report of the commission, he had to have both Soviet Union and United States behind him. He tried to involve, very closely, Cyrus Vance and me. We did what we could. After that Mr Gorbachev always very accurately knew what was going on in the Palme Commission.

Foto: Vitaly I. Zvolinsky, Moskva.

Mats Haldosén:

There are many examples in Michail Gorbachev’s book Perestroika and the Palme Commis- sion’s report, that in comparison with each other, show that in many sections there are remark- able similarities in the text. I asked Mr Gorbachev about this, and he says, I quote:

The Palme Commission played a very important role. Olof Palme refered to a new way to think, which helped us in perestroikan. We developed his ideas.

Georgy Arbatov:

Yes, it was really so. Because, you know, for Mr Gorbachev alone he wouldn’t be trustworthy to our people that it was possible. But, when he had behind him several foreign leaders, Mr Olof Palme and Mr Rajiv Gandhi and some others, then it was different. People trusted him. This is real, this can go through, and can be acceptable to the west.

Mats Haldosén:

You mentioned former Prime Minister of India, Mr Rajiv Gandhi, one of the politicians behind the Dehli-declaration of 1985. Was Mr Gorbachev also influenced by the Dehli- declaration ?

Georgy Arbatov:

Yes, he was.

Mats Haldosén:

The conclusion of what you have stated is that the Soviet Administration under Michail Gorbachev’s rule, and with you as his Foreign Policy Adviser, was influenced by the Palme Commission’s report Common Security, thoughts and ideas in several areas which were later implemented in both perestroika and the change of Soviet foreign- and security policies in 1985. Is that right ?

Georgy Arbatov:

Yes, it is right.

Mats Haldosén:

They had same way of thinking, Mr Olof Palme and Mr Michail Gorbachev ?

Georgy Arbatov:

Yes, the thinking was very similar on these issues. That you must do everything to avoid nuclear war. Something had to be done urgently to change the whole situation. To give birth to some mutual trust and diverse oneself from suspicion of cold war time.

Mats Haldosén:

This started in Geneva in November 1985 ?

Georgy Arbatov:

Yes, I was not sure that the Geneva-meeting would be successful. But then to my sursprise, it was. They did collaborate, Gorbachev and Reagan, and they said both an important thing: that nuclear war cannot be fought.

If you can’t fight the war, then many things become not so sure.

Mats Haldosén:

They found each other, Mr Gorbachev and Mr Reagan at that meeting. Do you think it had to do with personal chemistry ?

Georgy Arbatov:

Mr Gorbachev was supposed to meet an adversary - and he met an adversary. But at the same time they could somehow at least in a decent way discuss their differences, what they think

30 about the world. This helped them to develop this chemistry, at least listening to each other.

Mats Haldosén:

And they listened more to each other in Reykjavik in 1986 ?

Georgy Arbatov:

Yes, they listened more. You know, immediately after the meeting Mr Michail Gorbachev called for me to come. He looked very disappointed. He said: We almost reached it and then nothing came out from it.

Mats Haldosén:

Was that because of the Star Wars ?

Georgy Arbatov:

No. I told him: Michail Sergejev (Gorbachev), could you really believe that Reagan will accept all our proposals ? He would be condemned on his return to Washington. He couldn’t do it, it was impossible. It was a useful share of opinions. We’d put forward some proposals, one on the middle-range weapons. A new treaty was born out of it. But I said to Michail Sergejev: you can be satisfied with the results. It is not 100 percentage success. How could it be ? Maybe one or two meetings more are necessary. Michail Sergejev (Gorbatjov) then said: Let us go to the table.

Mats Haldosén:

What was your impression of president Reagan ?

Georgy Arbatov:

Well, you know, professionally he could always give the best of him. Make people like him. It was his profession. But at the same time, he was very provincial, narrow minded. You couldn’t hope very much on him. You could go step by step, and not hide it too much.

Mats Haldosén:

In december 1987 in Washington, D.C, Mr Gorbachev and Mr Reagan became real friends. You were also happy to arrive in Washington, D.C. ?

Georgy Arbatov:

Yes. It was one of the important steps. Because with nuclear weapons not the biggest nuclear weapons are the most dangerous, the smallest ones are. Olof Palme understood it very good. Michail Gorbachev also. Anyway, it was understood and put into a text of a treaty.

Mats Haldosén:

What is your view of today’s nuclear weapons – and their future ?

Georgy Arbatov:

I think we are a little bit too uncreative. We adjust to the situation. We don’t understand its unnaturaleness. You can’t live with such a danger forever. I think that sooner or later we have to come to a conclusion, to do away with all nuclear weapons. Otherwise, no treaty will save us from the spread of nuclear weapons. It cannot last forever, that some countries have them and others have no right to have them. Iran wants them, Iraq wanted to have them. If we have these tremendous arsenals of nuclear weapons we can’t justify them now in absence of the cold war, in such improved international situation.

Mats Haldosén:

In my comparative study I’ve found similarities in comparing the book Perestroika with the Palme Commission’s report Common Security . There are especially two fields that show similitarities, conflicts in the third world and the role of United Nations .

Georgy Arbatov:

Well, you know, almost all the conflicts of last decade happened in the third world. It can be explained of course. But the task is not to explain, the task is to prevent these conflicts. To find ways to put them to an end as soon as possible. Olof Palme found it very well. In general he was very interested in the third world and what happened there.

Michail Gorbachev was a quick learner. He understood that the dangerous was there, the ignition of a big conflict in the third world. We had in the Palme Commission the former president and general of Nigeria, Mr Olusegun Ohansanjo, and former foreign minister of Tanzania, Mr Salim Salim, and a lady from India, Mrs C B Muthamma who was India’s ambassador to the Netherlands. Olof Palme was always very attentive to them. He understood that without peace there, it will not be a stable peace in the world in general.

Uppsatsintervju med Michail Gorbatjov

Intervju med förre Sovjetledaren Michail Gorbatjov, 75 år, den 23 april 2004 strax utanför Sankt Petersburg. Till höger Marina Gordunova , auktoriserad tolk. Intervjun finns inspelad på band. Foto: Lena Dahlström, Stockholm

Mats Haldosén:

1985, när Ni tillträder som generalsekreterare, för Ni fram ett nytt utrikespolitiskt tänkande, ett nytt och vidare säkerhetsbegrepp där samarbetsstrategier tilldelas en betydligt större roll än tidigare. Vad var det som drev Er att göra allt detta ?

Michail Gorbatjov:

Mats, Du förstår, min livserfarenhet och min livshistoria var det som förde mig fram till att jag förstod att man måste förändra. Det var olika bedömningar och värderingar som jag gjorde vid den här tiden som gjorde att jag kom till slutsatsen att komma med ett nytt utrikespolitiskt tänkande.

Om Du läser mitt material som beskriver min resa till England 1984. Redan där kan Du hitta ett nytt tänkande om nödvändigheten att stoppa kapprustningen. Jag sade till Margreth Thatcher att kapprustningen leder oss till oförutsägbara händelser. Jag tog ett pappersark (ett

rutat papper) och sade till Margreth Thatcher: ”Tänk om detta är tusen kvadrat och vi placerar sovjetiska och amerikanska kärnvapen på dessa tusentals rutor, kan de förstöra allt och göra sådan ohygglig skada.

Det var inte så att jag blev generalsekreterare och plötsligt fick en uppenbarelse. Jag blev motiverad av rötterna till vårt lands historia. Vi var ett av de mest utbildade länderna med utvecklat välstånd och mångmiljon intelligentia. Detta samhälle kunde inte andas fritt. Jag förstod att det inte gick att leva så. Och det blev mitt måtto: det går inte att leva så här längre !

Och tänk, landet var ju så rikt. Även idag är det ett rikt land. Och tänk att detta land inte kunde lösa människors vardagsproblem som gällde deras existens. Det var brist på allt. Så den här inre processen krävde en ”perestrojka” (omdaning), en ombyggnad som krävde en väg mot ”öppenhet och demokratisering”. Och alla som delade den åsikten, det fanns många av dem i landet, de blev mina bundsförvanter. Eftersom de också förstod att landet inte kunde leva så här längre.

”Landet var gravid med perestrojkan”. Men det var inte lätt att fatta ett beslut, att påbörja den här processen i ett land där man bara hade haft ett parti i 70 år, där allt baserades på statlig egendom. Och plötsligt påbörjades alla dessa reformer och förändringar som skulle omfatta hela riket. Ja, tänk en jättestor armé på några miljoner människor. Sedan ”nomenklaturan”, den statliga nomenklaturan med sin starka byråkrati som kunde försörja sig och säkra ett bra liv. Bara talet om nedrustning, att stoppa all upprustning, en militär revolution, bara det var mycket riskabelt.

Mats Haldosén:

Det fanns alltså en direkt koppling mellan ”perestrojkan” och ”glasnost” ?

Michail Gorbatjov:

Utan glasnost (öppenhet) skulle vi inte ha haft perestrojka. Vi skulle alltså väcka dessa människor ur detta tillstånd av social apati. Vi skulle ge dem rättigheter, allt det som stod skrivet i författningen, att de skulle få uttala sina åsikter. De skulle få rätten att agera som riktiga medborgare. Människor i Sovjetunionen trodde att de var medborgare. Jo, på passet var de medborgare. Men annars var de ”små skruvar”. Det var deras plats.

Du vet, glasnost behövdes för att väcka människors samvete, ta dem ur deras faktiska tillstånd. Den skapade utrymme för nya idéer och kritik och då kom nya människor till den politiska arenan. Och då kunde perestrojkan födas. Men det var partiet som påbörjade perestrojkan som förstod nödvändigheten av detta.

Alexander Solsjenitsyn, t.ex., räddades av perestrojkan. Han flydde sedan till väst, och tänk, senare sade Solsjenitsyn att perestrojkan hade förstört så mycket.

Men jag säger än idag, överallt när jag får möjlighet att tala, utan glasnost och perestrojkan hade aldrig några demokratiska processer startat i Sovjetunionen. Det hade varit omöjligt för någon att få diskutera och uttala sig öppet och fritt. Jag står fast vid det. Jag har densamma mening idag. Och vet Du, när folk hör det idag blir de entusiastiska.

Mats Haldosén:

När Ni herr Gorbatjov och USA:s president Ronald Reagan satt vid brasan i Genève i november 1985 och slog fast att ”det finns inga segrare i ett kärnvapenkrig, endast förlorare” valde Ni också ord som är identiskt lika de som 1982 uttalades i Palmekommissionens rapport ”Gemensam säkerhet”.

Michail Gorbatjov:

Gemensam säkerhet, ja, men vi talade om ”global säkerhet”. Men det är ju detsamma egentligen.

Mats Haldosén:

Men fanns det en koppling till det Palmekommissionen sade 1982 ?

Michail Gorbatjov:

Ja, en direkt koppling. Jag kände väl till dessa rapporter från Palmekommissionen. En medlem av kommissionen var ju Georgy Arbatov, utrikespolitisk rådgivare till mig. Jag samarbetade mycket intimt med Georgy Arbatov under mina år då jag var president, även idag då vi är goda vänner. Jag kände mycket väl till situationen i Palmekommissionen.

Palmekommissionen spelade en mycket viktig roll i utvecklandet av detta nya tänkande. Olof Palme talade om ”ett nytt tänkande” som hjälpte oss i perestrojkan. Vi utvecklade hans tankar.

Men vet Du vem det egentligen var som först sade ”ett nytt tänkande” när det gällde kärnvapnen ?

Jo, det var Einstein, Albert Einstein. Det var han som sade, när kärnvapnen hade kommit till användning, att de har gjort slut på människans tankar om odödlighet, vi behöver ett nytt tänkande. Alla människor är oroade av kärnvapnen. Den svenske statsministern och hans kommission blev hörda över hela världen.

Mats Haldosén:

Likställde ni ert eget lanserade säkerhetsbegrepp ”comprehensive security” med kommissionens ”common security” ?

Michail Gorbatjov:

För mig var det helt naturligt. Det var samma innebörd. Huvudtanken var den, att vi alla hade hamnat i den situationen att inget land kunde säkra sin egen säkerhet. Alla små, medelstora och även stora länder kan bara säkra sin säkerhet genom gemensam global säkerhet. 1986 i januari proklamerade jag mitt memorandum om etappvis nedrustning och likvidering av kärnvapen. Och president Reagan, när jag träffade honom i Génève 1985, var han inte emot detta.

Mats Haldosén:

Georgy Arbatov spelade en viktig roll här ?

Michail Gorbatjov:

Javisst.

Mats Haldosén:

Och ni träffades regelbundet och fick rapporter från honom ?

Michail Gorbatjov:

Han deltog i utarbetandet av alla fundamentala problem, den övergripande säkerhetsproble- matiken i Palmekommissionens rapport. Klart att jag blev informerad om arbetet i Palmekommissionen.

Mats Haldosén:

Hade ni direktkontakt med Olof Palme ?

Michail Gorbatjov:

Nej, det kan jag inte minnas. Men vi brevväxlade under tiden för ”sexnationsinitiativet” 1985-86. Då hade vi en direkt dialog. Jag stödde sexnationsinitiativet. 60

60 Sexnationsinitiativet/femkontinentsinitiativet var ett initiativ taget av sex nationer: Argentina (president Raul Alfonsin), Grekland (premiärminister Andreas Papandreou), Indien (premiärminister Rajiv Gandhi), Mexico (president Miguel de la Madrid), Sverige (statsminister Olof Palme) och Tanzania (president Julius Nyerere)..I en gemensam dekaration den 22 maj 1984 uppmanade de kärnvapenstaterna att föra sin kapprustning till ett stopp. De vädjade om ett allomfattande stopp för prov, produktion och utplacering av kärnvapen och dessas vapenbärare, förhindrandet av en kapprustning i yttre rymden och ett fullständigt provstoppsavtal. I Dehli- deklarationen från den 28 januari 1985 sades att ett stopp på kärnvapenupprustningen är emellertid inte ett mål i sig. Det måste följas av väsentliga minskningar av kärnvapenstyrkorna, och leda till kärnvapnens fullständiga avlägsnande. Utrikesfrågor, Utrikesdepartementet serie I:C:35, s. 134-137

Mats Haldosén:

Vilken betydelse hade personkemin mellan er och president Reagan, att INF-förhandlingarna blev så lyckade ? President Reagan sade i en intervju i Time magazine 1988 ”there is good chemistry between us”.

Michail Gorbatjov:

Ja, det är helt riktigt. När vi möttes den första gången i Génève, den första förhandlingen mellan oss, sade han till sin delegat ”Gorbatjov är en stenhård bolsjevik”. Jag sade till min delegat (Arbatov) ”Reagan är en riktig dinosaurie”. Så började vår politiska dialog. Men det slutade med – trots de mycket svåra förhandlingarna – att vi räckte varandra våra händer. Vi skrev under på att ”kärnvapenkriget är otillåtet”. De personliga förhållandena mellan oss växte inte fram så lätt. De växte fram ”steg för steg”.

Sedan när jag kom till USA efter Reykjaviksmötet 1986 hade vi det här med ”Stjärnornas krig”. Men vi hade redan tittat bakom horisonten. Vi hade ju kommit överens om en 50 pro- centig nedskärning av alla tre arter av kärnvapen. Det var ett riktigt genombrott. Sedan när jag kom till Washington 1987 började Reagan försöka ”undervisa mig”. Jag tog honom i handen och sade: ”Ronald, jag är ingen elev och ni är ingen lärare. Antingen pratar vi med varandra eller så avslutar vi vårt möte. Då blev han förvirrad. Men sedan slappande han av och sade: ”Vi lägger bort titlarna ! Du säger Ron och jag Michail”.

På grund av vårt samarbete kunde vi bygga en plattform som byggde på ömsesidig aktning. När han så kom till Moskva så visade vi att presidenten kan prata med vem som helst. Och när vi stod där i Kreml vid tsarens kanoner frågade en journalist: ”President Reagan, menar ni att Sovjetunionen än idag är ett tsardöme ?”. Nej svarade president Reagan. ”Landet har förändrats mycket under herr Gorbatjov”.

Slutsats och sammanfattning

Jag har i min uppsats studerat den internationellt sammansatta kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor under ledning av Olof Palme – och begränsat mig till att ställa frågan om Palmekommissionen, som den allmänt kom att kallas, utövade inflytande på Michail Gorbatjov i utarbetandet av sin perestrojka och omorienteringen av den sovjetiska utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den slutsats jag drar är att Palmekommissionen påverkade Michail Gorbatjov.

Michail Gorbatjov, genom dennes utrikespolitiske rådgivare Georgy Arbatov, tog intryck av Palmekommissionens säkerhetstänkande gemensam säkerhet och vidareutvecklade detta i sin perestrojka och omorienteringen av den sovjetiska utrikes- och säkerhetspolitiken i riktning samarbete för gemensam överlevnad och nedrustning som kom i och med Gorbatjovs tillträde som sovjetledare 1985.

Michail Gorbatjov och Georgy Arbatov bekräftar

Något som såväl Michail Gorbatjov som Georgi Arbatov bekräftar i mina intervjuer med dem båda.

Michail Gorbatjov likställer sitt eget säkerhetstänkande comprehensive security med Palmekommissionens gemensam säkerhet :

- För mig var det helt naturligt. Det var samma innebörd. Huvudtanken var den, att vi alla hade hamnat i den situation att inget land kunde säkra sin egen säkerhet. Alla små, medelstora och även stora länder kan bara säkra sin säkerhet genom gemensam global säkerhet.

- Jag kände väl till rapporterna från Palmekommissionen. En medlem av Palmekom missionen var ju Georgy Arbatov, utrikespolitisk rådgivare till mig. Jag samarbetade mycket intimt med Georgy Arbatov under mina år då jag var president, även idag då vi är goda vänner. Jag kände mycket väl till situationen i Palmekommissionen.

- Palmekommissionen spelade en mycket viktig roll i utvecklandet av detta nya tänkande. Olof Palme talade om ett nytt tänkande som hjälpte oss i perestrojkan. Vi utvecklade hans tankar.

Georgy Arbatov:

- Yes, it was really so. Because, you know, for Mr Gorbachev alone he wouldn’t be trustworthy to our people that it was possible. But, when he had behind him several foreign leaders, Mr Olof Palme and Mr Rajiv Gandhi and some others, then it was different. People trusted him. This is real, this can go through, and can be acceptable to the west.

- Olof Palme understood. He had to do something about the situation. Behind the report of the commission, he had to have both Soviet Union and the United States behind him. - He tried to involve, very closely, Cyrus Vance and me. We did what we could. After that Mr Gorbachev always very accurately knew what was going on in the Palme Commission.

Språkbruket bekräftar

Språkbruket Palmekommissionen och Michail Gorbatjov använder sig av är påfallande lika varandra.

Palmekommissionen 1982:

I händelse av ett världskrig, som obönhörligt skulle trappas upp till ett kärnvapenkrig, drabbas alla länder av en sådan ödeläggelse att ordet ”seger” inte skulle ha någon mening.

Följaktligen har alla ett gemensamt ansvar för att förhindra att krig och i synnerhet kärnvapenkrig bryter ut. Ländernas säkerhet, ja, deras existens är en fråga om ömsesidigt beroende

Fredssträvandenas långsiktiga mål måste vara allmän och fullständig nedrustning. Vi inser klart behovet av en balanserad nedrustning.

En internationell ordning där det inte finns behov av kärnvapen, där fred och säkerhet kan upprätthållas på betydligt lägre konventionella rustningsnivåer och där våra gemensamma resurser kan satsas för att ge människor större frihet och ett bättre liv.

Michail Gorbatjov och Ronald Reagan i Genève 1985:

Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får inte utkämpas

Michail Gorbatjov i boken Perestrojka:

Alla länder är nu mer beroende av varandra än någonsin förr, och ackumuleringen av vapen, särskilt kärnvapenbärande missiler, ökar sannolikheten för att ett världskrig skall bryta ut om än av misstag, helt enkelt genom ett tekniskt missöde eller den mänskliga faktorn. Allt levande på jorden skulle bli offer.

Ett kärnvapenkrig är inget instrument för att upnå politiska, ekonomiska, ideologiska eller andra mål. Ett kärnvapenkrig är meningslöst och irrationellt. Ingen skulle kunna vinna ett globalt kärnvapenkrig, men däremot skulle hela vår civilisation gå under. Det är självmord, inte ett krig i ordets traditionella bemärkelse.

Jag har skrivit den (boken Perestrojka) därför att jag tror på människors sunda förnuft. Jag är övertygad om att de liksom jag oroar sig för världens framtid. Den är det viktigaste. Vi måste träffas och resonera. Vi måste angripa problemen i en anda av samarbete, inte fientlighet.

Lika säkerhet för alla eller ingen alls…varje lands säkerhet bör knytas till alla andra länders säkerhet …motståndare måste alltså bli partners och gemensamt söka efter ett sätt att skapa universell säkerhet .

Om u-länderna, på området för konflikter i tredje världen som kan leda till större konflikter.

Palmekommissionens uppfattning:

Djupare sett är den internationella säkerheten också beroende av en utjämning av de väldiga skillnaderna i grundläggande livsvillkor mellan olika delar av världen .

Michail Gorbatjovs uppfattning:

Förhållandena måste bli sådana att u-länderna blir herrar över sina egna naturtillgångar och mänskliga resurser och använda dem för sitt eget bästa.

Georgy Arbatov:

- Well, you know, almost all the conflicts of last decade happened in the third world. It can be explained of course. But the task is not to explain, the task is to prevent these conflicts. To find ways to put them to an end as soon as possible. Olof Palme found it very well. In general he was very interested in the third world and what happened there.

- Michail Gorbachev was a quick learner. He understood that the dangerous was there, the ignition of a big conflict in the third world. We had in the Palme Commission the former president and general of Nigeria, Mr Olusegun Ohansanjo, and former foreign minister of Tanzania, Mr Salim Salim, and a lady from India, Mrs C B Muthamma who was India’s ambassador to the Netherlands. Olof Palme was always very attentive to them. He understood that without peace in the third world, it will not be a stable peace in the world in general.

Palmekommissionens inflytande och andra tänkbara orsaker

Graden av inflytande som Palmekommissionen utövade på Michail Gorbatjov är naturligtvis svårt att fastställa. Det kan jag inte bedöma. Jag äger varken kunskapen eller mätinstrumenten för att ge ett svar på den frågan.

Jag är naturligtvis också medveten om att det finns fler intressanta faktorer som var för sig sannolikt utövade inflytande/påverkade Michail Gorbatjov i utarbetandet av perestrojkan och den ändrade utrikes- och säkerhetspolitiken som kom i och med hans tillträde som sovjetledare 1985.

En av dessa är president Ronald Reagans envetna hållning mot Sovjetunionen vad gäller noll- lösningen på medeldistanskärnvapenområdet, ”Stjärnornas krig”, och den kraftigt ökade mili- tära upprustningen som enligt amerikanska konservativa bröt sönder den redan sargade sovjetiska ekonomin som Gorbatjov hade ärvt efter sovjetledaren Leonid Brezjnev.

En annan faktor, som jag skulle ha velat utreda mer, är frågan om vilken betydelse den goda personkemin som växte fram mellan Michail Gorbatjov och Ronald Reagan hade på fram- växten av det historiska nedrustningsavtalet, INF-avtalet från 1987 ?

KÄLLOR

Intervjuer med Michail Gorbatjov och Georgy Arbatov

Gemensam säkerhet, Palmekommissionens rapport, Tidens förlag 1982

Current Digest of the Soviet Press , som under de aktuella åren 1985-1990 återgav officiella sovjetiska uttalanden.

Department of State Bulletin som utgavs av amerikanska utrikesdepartementet och citerade såväl officiella amerikanska och sovjetiska uttalanden under de aktuella åren 1985-1990.

Perestrojka , Michail Gorbatjov, pocketbok utgiven i överenskommelse med Bokför- laget Forum AB, Stockholm, tryckt i Trondheim 1989. Engelsk titel: Perestrojka – New thinking for Our Country and the World, Copyright Michail Gorbatjov 1987

Tidningar och tidskrifter: Dagens Nyheter, Time Magazine m.fl.

The Great Transition, American-Soviet relations and the end of the Cold war , Raymond Garthoff, Brookings institution, Washington, D.C. 1994

Gemensam säkerhet – reflektioner och relevans , Christopher Jones, Utrikespolitiska Institutet, Tankesmedjan/Stockholm 2004

Nollpunkten , Ingemar Dörfer, Timbro förlag 1991

Tiden 10/1992, socialdemokratisk idétidskrift

Utrikesdepartementet, FN:s generalförsamling 1983, serie I:A:37

Utrikesdepartementet, Utrikesfrågor 1985, serie I:C:35

Anföranden av Olof Palme, egen samling tillhandahållen av statsministerns kansli

Världspolitikens dagsfrågor , nr 8-9/1982 och nr 11-12/1986, Utrikespolitiska Institutet

Ryssland och Östersjön , Lena Jonsson, Utrikespolitiska Institutet 1993

Nationalencyclopedin , Bra Böcker, Höganäs 1994

Ett särskilt tack går till

Boris Pankin, f.d. Sovjetunionens ambassadör till Sverige och Sovjetunionens siste utrikesminister, numer bosatt i Sverige, för att ha varit mig behjälplig i kontaktskapandet med Michail Gorbatjov och Georgy Arbatov.