Svensk Folkmusik Som Samtidskulturell Uttrycksform. En Diskussion Om Stilbegreppets Användning Och Innebörd
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Svensk folkmusik som samtidskulturell uttrycksform. En diskussion om stilbegreppets användning och innebörd. Mats Johansson Artikel i Norsk Folkemusikklags skrift 2004 Inledning Hösten 2001 avslutade jag min hovedfagsavhandling i etnomusikologi vid UiB. Jag hade då lämnat mitt bidrag till nordisk folkmusikforskning, ett fält som huvudsakligen präglats av texter och diskussioner som behandlar folkmusik ur ett historiskt perspektiv. Min uppsats har svensk folkmusik som tema och här kan man konstatera att förhållandevis få har behandlat genren som samtidskulturell praxis, som meningsskapande aktivitet som sker här och nu, med utgångspunkt i hur samtidens folkmusikutövare och publik definierar, upplever och praktiserar sin musik. Det sammanhang som har angett de övergripande premisserna för mitt arbete är en samtidskulturell verklighet där svensk folkmusik successivt har etablerats som en levande, dynamisk uttrycksform innanför ett mer omfattande system av genre- och stildistinktioner. Min empiriska fokus är hur ideal, föreställningar och musikalisk praxis artikuleras hos de dagens "spelmän" som mest aktivt både formar och formas innanför detta sammanhang 1. Avsikten med de intervjuer jag har gjort har på denna bakgrund varit att skaffa mig ett empiriskt grundlag för att föra ett resonemang där ambitionen är att delta i en akademisk diskurs som förhandlar om förutsättningarna för att förstå och diskutera svensk folkmusik som samtidskulturell uttrycksform. Parallellt med att jag tolkar och försöker komma till insikt i centrala aspekter vid mina informanters stilförståelse försöker jag föra en diskussion runt teoretiska och metodiska implikationer för det vetenskapliga studiet av musik generellt och stilbeskrivningar speciellt. Olika uttalade föreställningar och orienteringspunkter hos mina informanter har bildat en utgångspunkt för tolkning och beskrivning av en process, genom vilken olika collage av uttryckselement och referenser/attityder kanoniseras, m.a.o. auktoriseras eller manifesteras (och stabiliseras) som referenspunkter för skapande och musicerande innanför genren. Jag har inte haft 1 Jag har valt informanter som är vad man kan kalla ledande gestalter innanför svensk folkmusik och som har en bred erfarenhet innanför såväl ”traditionell” som ”nyskapande” folkmusik. Informanterna är: Mats Edén (Groupa, Nordan, Gunnel Mauritzon Group, Gubbatrion m.m. Spelar bl.a. fiol, dronfiol och dragspel.), Ale Möller (Filarfolket, Nordan, Frifot, Enteli och Stockholm Folk Big Band m.m. Spelar bl.a. olika bouzoukiinstrument, dragspel, olika flöjter, hackbräde, munspel, harpa och trumpet), Markus Svensson (Trio Patrekatt , Kalabra, Nyckelharpsorkestern m.m. Spelar nyckelharpa.) och Anders Norudde (Hedningarna m.m. Spelar bl.a. fioler, hardingfele, säckpipa, moraharpa, flöjter, vevlira, stråkharpa.) 1 för avsikt att definiera begreppet folkmusik eller avgränsa stilområdet svensk folkmusik. Däremot har syftet med mitt framgångssätt varit att avtäcka något av den struktur av orienteringspunkter som har reella konsekvenser för musicerandet hos de musiker jag har intervjuat och som i och med det borde vara en essentiell del av en stilbeskrivning. Generellt sett kan man säga att jag försöker närma mig stilbegreppet med fokus på musikaliska uttrycksmöjligheter snarare än på en ansamling karaktärsdrag som endast låter sig identifiera retrospektivt. Perspektivet aktualiseras tydligt i diskursen om svensk folkmusik eftersom det finns en så uppenbar referenspunkt i en retorisk/ideologisk position där genren framställs som en samling artefakter från en svunnen tid som skall bevaras och förvaltas åt eftervärlden. Denna referenspunkt har också bildat utgångspunkt för en klassifikation av stilkategorier som ”traditionell”, ”nyskapande”, ”stilblandning”/”fusion” osv.. Detta med hänvisning till repertoar, instrumentsammansättning, typ av arrangemang osv., m.a.o. karakteristika som lätt kan identifieras när de ställs upp mot en väldefinierad referens. Detta avhandlingsarbete utmanar denna typ av stilförståelse genom att vara empiriskt förankrat i hur musiker kommunicerar sina erfarenheter från praktiskt musicerande och genom att ha ambitionen att korrespondera med musikers upplevelser och föreställningar i förhållande till det att uttrycka sig musikaliskt innanför stilen. Som stilbeskrivningar måste slutsatser från mina diskussioner därför betraktas ut ifrån den övergripande förståelsen av stil som en uttryckspotential , snarare än som en avgränsad samling uttryck. I den första delen av uppsatsen försöker jag mejsla ut ett mångsidigt och flexibelt teoricollage som kan möta utmaningarna som projektet ställs inför. Här kan Timothy Rice’s programförklaring för musikantropologin stå som en sammanfattande referens, då han menar att fokus bör vara på; ”how do people historically construct , socially maintain and individually create and experience music?” (Rice 1987:473). Att förstå det dialektiska förhållandet mellan dessa formativa processer kräver tolkningar på många nivåer och en kontinuerlig reflexion i förhållande till en historisk progression av en rad olika överlappande processer och mönsterbildningar. Detta understryker nödvändigheten av ett historiskt perspektiv även i en samtidsstudie. I det här fallet kan det alltid diskuteras om det över huvud taget är rimligt att betrakta svensk folkmusik som en sammanhängande genre. Inte minst de senaste decenniernas folkmusikaliska nyskapelser understryker det diskutabla med frågeställningen. Däremot är förekommande föreställningar om ett sådant genreområde inte enbart privata och subjektiva. De är också generella och i en viss mån vedertagna genom att vara produkter av historiska processer utom vår omedelbara kontroll. Ett historiskt perspektiv är menat att klargöra några av premisserna för det vedertagna och därigenom bistå med nödvändiga referenspunkter för tolkningar av händelser och handlingar som utspelar sig 2 här och nu. Jag vill m.a.o. belysa centrala delar av de institutionaliseringsprocesser som skapat de sociologiskt och musikaliskt givna förutsättningarna för att realisera svensk folkmusik i en nutidskontext. Den mest uppenbara historiska förutsättningen för etableringen av genren svensk folkmusik är att dess uttrycksformer placeras i ett större musikkulturellt landskap där musikaliskt/stilistiska distinktioner och ideologiska positioner blir synliga. I Sverige skedde detta efter att musiken förlorat mycket av sin naturliga plats som dans- och ceremonimusik i de samhällen där den utformats och omformats i många generationer tidigare. Det är först i en sådan (modern) kontext att utvalda delar av tidigare lokalt förankrade praxisformer kan institutionaliseras till en sammanhängande och gentemot omvärlden avgränsad musikalisk genre. Viktiga steg i processen har bl.a. varit det omfattande men selektiva insamlingsarbetet runt sekelskiftet och senare att det etableras rikstäckande organisationer vars uttalade syfte var att ta till vara och främja folkmusik som en speciell musikform. Denna typ av specialisering av det organiserade folkmusikarbetet har verkat konsoliderade, genom att göra explicit karakteristiska musikaliska egenskaper och attityder knutna till spelmansmusiken och kontrastera dessa mot mer eller mindre oönskade alternativ. Det samma kan sägas om efterkrigstidens radio- och fonogramproduktion, som varit en central premissleverantör för senare generationers folkmusikintresse. Viktiga led i självförståelsen var och är distinktion och likvärdighet ; folkmusik är en egen genre med distinkta stilar förvaltade av specialister, inte en samling melodier på noter som vilken som helst skolad violinist kan göra rättvisa. Och, denna musik är primärt en konstform, likvärdig med annan ”seriös” musik, snarare än en kulturhistoriskt intressant samling artefakter. (jmf. Ramsten 1992) Också under 1970- och 80-talens folkmusikvåg är det påfallande att dominerande folkmusikstilar konstitueras genom tydligt uttalade polariteter. Generellt gentemot en kommersiell multinationell musikindustri som man menade verkade hämmande på den egna kreativiteten och skaparglädjen. Men också mot delar av den etablerade spelmansrörelsen som många ansåg hade avlägsnat sig från viktiga stilistiska, estetiska och funktionella aspekter vid musiken. Musikaliskt sett är det påfallande att kärnan i folkmusikgenren förblir en äldre typ av polskabaserad spelmansmusik och en uppförandepraxis som tydligt kontrasterar folkmusiken mot närliggande alternativ. Det är också tydligt att det under denna tid etableras fler vedertagna modeller för geografiskt och/eller historiskt avgränsade stilar (dialekter). Man kan konstatera att enskilda stilbildande musikers verksamhet blir avgörande i traditions skapande processer, där ”västerdalsstilen”, ”värmlandsstilen”, ”smålandsstilen” osv. ges en mall, eller ett sammanfattande mönster för kommande musicerande. Dessa och andra stilkoncept har med tiden institutionaliserats till högst påtagliga stilreferenser i det musikaliska landskap som svensk folkmusik har kommit att 3 utgöra. Typiskt för 1900-talets senaste decennier är också de folkmusikensembler som med tiden skapar en innanför genren gångbar syntes mellan en fördomsfri experimentlusta och intresset för spelmansmusikens repertoar och stilmedel. Inte minst gäller detta introduktionen av ”nya” instrument och hur de kan användas och fungera i en folkmusikensemble. Dessa gruppers verksamhet är typisk för den utveckling som den mer experimentella svenska folkmusiken tagit, nämligen att experimenten är gjorda med initiativ, motivation och kunnande