Ingemar Algulin: Tradition Och Förnyelse

Samlaren

Tidskrift för

svensk litteraturvetenskaplig forskning

Årgång 91 1970

Svenska Litteratursällskapet

Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel. REDAKTIONSKOMMITTÉ

Göteborg: Lennart Breitholtz Lund: Staffan Björck, Carl Fehrman Stockholm: E. N. Tigerstedt, Örjan Lindberger Umeå: Magnus von Platen Uppsala: Gunnar Tideström, Gunnar Brandeil

Redaktor: Docent U lf Wittrock, Hällbyg. 34 C, 752 28 Uppsala

Printed in Sweden by Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala 1971 Recensioner av doktorsavhandlingar 165 beredd att försvara »den literära rörelse, mot Ingemar Algulin: Tradition och förnyelse. Ber hvilken helt nyligen August Strindberg upp- til Malmbergs och Hjalmar Gullbergs lyriska trädt reaktionärt» (Realister och idealister s. 82). förnyelse efter 1940-talets mitt. Akad. avh. Han bestrider ej att kvinnorörelsen hittills varit Sthlm 1969. »en rörelse i första ledet eller — som han säger — inom ’kulturqvinnornas’ led, icke en rö Ingemar Algulins avhandling angriper proble relse i den stora massan bakom. Men det bör met vad 40-talsmodernismens genombrott be ej vara svårt för honom att inse, huru som tydde för Bertil Malmberg och Hjalmar Gull denna, de främstas förflyttning närmare målet berg, som efter 40-talets mitt båda genomgick kommer att småningom inverka äfven på de en påfallande förvandling i riktning mot lyriska bakomvarandes ställning. Bland alla dessa, det ideal liknande den unga generationens. Vad stora flertalet qvinnor, låter ej en hvar lika som hittills varit förmodanden blir i denna lätt som fru Pali i Ett Dockhem litet svart skarpsinniga och grundliga undersökning på en sjuka och litet sensualism afgöra allt.» rad väsentliga punkter till en rikt nyanserad Att de få går i spetsen och att Strindberg visshet. Samtidigt som författaren utreder in för debatten på en lägre social nivå, där hans flytandets omfattning och karaktär har han blic kvaliteter som realistisk författare kommer till ken öppen för diktarnas personliga utveckling sin rätt medan de samhällsreformatoriska är och försöker »avväga proportionerna mellan högst tvivelaktiga, blir ett slags refräng i om tidsinflytande och inre kontinuitet» (14). dömena om Giftas. Avhandlingen är en dubbelmonografi i två Strindberg gör som bekant sedermera många nästan kongruenta delar, ägnade i tur och ord utfall mot »småbeblarna» (t. ex. 19: kap. 9). ning Malmberg och Gullberg. I ett samman Sina anspråk i brevet till Pehr Staaff (Brev IV bindande parti klargör Algulin motiven för nr 924, cit. av Boëthius s. 338) på att be begränsningen till just dessa båda bland de traktas som mer radikal än vännerna i kvinno diktare av äldre snitt som visar tecken till om frågan hade han väl svårt att upprätthålla ens orientering från 1940-talet och framåt, utom inför sig själv. I En dåres försvarstal förråder Malmberg och Gullberg också Johannes Edfelt, han sin känsla av underlägsenhet inför office Olof Lagercrantz, Erik Blomberg och Afton ren och friherren Carl Gustaf Wrangel då han lands Lagerkvist, där särskilt Edfelt synes ligga räknar sig själv till »intelligensens adel» de båda behandlade författarna nära. Algulin (26: 64). Troligt är att han upplevt domen att menar emellertid att dennes utveckling »inte inte tillhöra eliten som förmår fatta vad kvinno kännetecknas av den häftiga brytning med den frågan innerst rör sig om på liknande sätt. tidigare form- och stilkaraktären» han finner Till bakgrunden vid behandlingen av Strind hos Malmberg och Gullberg. Den visar en mo berg och kvinnofrågan hör inte bara kvinno derat förskjutning som »framträder i kompres- föreningarna och de åsikter dessa för fram utan sionsprincipen och i någon mån i bildspråket, också den nya uppfattningen av förhållandet däremot inte alls i fri versform» (344). Vi man-kvinna som kan beläggas i samtidens ser här Algulin dra gränserna med hjälp av vänsterdebatt. Detta kunde mera ha betonats vissa kriterier på modernism, fixerade i inled av Boëthius, ty därigenom belyses såvitt jag ningen och sedan konsekvent utnyttjade avhand förstår arten av Strindbergs inställning »till och lingen igenom. Kriterierna (16 ff.) är valda uti med Giftas I» bättre: Strindberg tror sig vara från en klart historisk syn på modernismen radikal men kan som Boëthius gång på gång som en lyrisk strömning från 1910-talet och betonat inte överge sitt sätt att se allt ur man framåt. Författaren har emellertid sökt finna nens synpunkt, inte tränga ner till kvinnofrå »gemensamma nämnare [...] bakom de mo gans mänskliga djup. derna riktningarnas olika attityder» och stannat för tre huvudkriterier: fri versform (med under Boëthius’ avhandling är den första som di rubrikerna alogisk, musikalisk och kompressiv rekt givits ut som pocketbok. Den som väntat strukturering), vidare kompression (med delkri sig en lättläst framställning blir kanske en terierna syntaktisk kompression, associativ för aning besviken, men den som ger sig tid att tätning, allusions- och citatteknik à la Eliot och tränga igenom den ordentligt kan där hämta visuell kompression med hjälp av bl. a. typo mycket. Uppgiften är stor, och man kan önska grafiska effekter) samt slutligen »bildspråkets att få veta mer men får vara tacksam för vad fria associativitet». Den fria versformen anser författaren hunnit med. han »obligatorisk för att en modernistisk stil Karin Tarse hys skall sägas föreligga», men han medger att eti ketten undantagsvis appliceras på »en bunden, rimmad dikt, där stark kompression tillika med en bildspråkets fria associativitet föreligger» 166 Recensioner av doktorsavhandlingar

(17). Nu är Aigulin inte allför rigorös. Han månens fallande båge (1947), Men bortom begränsar sig klokt till »en definitionskärna, marterpålarna (1948), Med cyklopöga (1950), som måste kompletteras i varje enskilt fall: Lek med belysningar (1953) och Klaviatur särdrag i en riktnings lyriska stil, enskilda (1955), är vi mogna för det första stora pro diktares personliga diktion etc.» (20). Därtill blemkomplexet, Malmbergs » hallucinationsrea- kommer de innehållsliga aspekterna, av vilka lism». Denna sena estetik, med dess vilja till inledningen anför de för epoken signifikativa hallucinativa »glimtar» utan förtydliganden och strävandena till revision och reduktion. utan försök till synteser, vill Algulin sätta in i Kronologiskt avgränsar Algulin sin under en stor tradition från Nerval, Baudelaire och sökning till först och främst inflytandet från Rimbaud över surrealismen fram till Erik Lin 1940-talets lyriska modernism men räknar »i degren, som han finner vara en viktig angö- vissa avseenden» in också tidigare modernism. ringspunkt. Så följer en ingående inventering Eliots lyrik finns med i den på 40-talet ak av Malmbergs läsning och värdering av svensk tuella och inom övrig utländsk modernism språkig modernism från Lundkvist till Aspen beaktas den surrealistiska lyriken »i viss ut ström, en redovisning av de yttre förutsätt sträckning» liksom » naturligtvis moderna poeter ningarna för de kommande komparativa re som direkt kunnat spela en roll för Malmbergs sonemangen där Algulin först visar hur den och Gullbergs utveckling» (21). fria formen i samlingen av 1947 stimulerats Efter en snabb bakgrundsteckning av 40- av samtida svensk modernism, sedan klarlägger talets lyrikklimat, där Algulin vid sidan av det hur fragmentestetiken i följande samling har fritt associativa bildspråket ställer en »poetiskt- förbindelser med modernismen, möjligen i för analytisk stil av i synnerhet vennbergskt märke» sta hand Rabbe Enckell, även om Malmberg som ett specifikt 40-talskriterium, följer den själv hänvisade till Hölderlin, i behov av en första huvuddelen av undersökningen, det stora referenspunkt i traditionen. I ett avsnitt om Malmbergkapitlet. En exposé över Malmberg musikalisk strukturering argumenterar författa och modernismen 1908-1938 utpekar förebud, ren med lovvärd försiktighet i den tveksamma inspirerade ena gången av Nietzsche och Eke frågan om möjligheten av musikaliska mönster lund, andra gången av tysk expressionism, och men kan med större säkerhet påvisa bl. a. den utreder den ambivalenta inställningen på 30- modernistiska upprepningsprincipens attraktion talet, kännetecknad av misstro mot modernis vid omläggningen till fri form. Ett briljant mens formella strävanden och uppskattning av parti över den alogiska strukturen i den stora intresset för inre psykiskt material; bara Eliot, dikten Morgonkrog i München visar hur Eliots Lundkvist och Ekelöf svarar denna tid mot kra The waste land och Ekelöfs Röster under jorden ven. En viktig punkt är Malmbergs villrådig samverkat för att stimulera till den egenartade het kring 1940 efter Oxfordepisoden. Just från gestaltningen av ett personligt motiv som länge den tiden drar Algulin fram ett par märkliga sysselsatt diktaren. Efter ett avsnitt med kom Malmbergtexter, ett romanfragment i BLM pletterande synpunkter på de olika slagen av 1940 med drag av surrealism och dikten Män kompression i åldersdomsdiktningen avslutas niska i Vecko-Journalen samma år, ett stycke Malmbergdelen med tre avsnitt om bildspråk, som anteciperar formspråket i Under månens analytisk stil samt reduktion och revision. I fallande båge. Till det kommer ett brev till det första vill man särskilt framhålla den fina Edfelt 1941 med en sällsam dikt av dadaistisk sammanställningen av dikten Hjärnans gästgi- prägel. Därefter sjunker den modernistiska vå veri med Eliots Gerontion och imagismens prin gen tillbaka. Flöjter ur ödsligheten (1941) är ciper. I de båda senare avsnitten demonstreras en mellansamling och först efter några impro övertygande sambandet med i första hand Venn duktiva år vid decenniets mitt följer från 1947 berg. Sammanfattningsvis finner Algulin »att den lyriska pånyttfödelsen under modernis Malmbergs modernistiska orientering följer två mens stjärnor. Algulin tar här upp Malmbergs linjer: en irrationell och en kritiskt-revide- egen historieskrivning som går ut på att för rande», förbundna med surrealismens principer vandlingen betingas av slaganfallet 1947. Den resp. 40-talspoesins poetisk-kritiska inriktning, övertygande slutsatsen blir efter ett noggrant två linjer som finner en föreningspunkt i dateringsresonemang att »det initiala steget till glimt- och fragmentestetiken (197). en allmännare övergång till fri versform och en Det komparativa studiet av Hjalmar Gullberg mer modernistiskt koncentrerad stilisering gjorts i det stora kap. III arbetar utifrån delvis andra helt oberoende av sjukdomsföljderna» (88). Ef förutsättningar och kommer till resultat som ter en precisering av Malmbergs reaktioner in skiljer sig väsentligt från dem i föregående av för 40-talslyrikens genombrott och en skisse snitt. Malmbergs entusiastiska mottagande av de ring av den sena lyriken 1947-1955, den kurva modernistiska diktarna kunde dokumenteras som beskrivs av de fem samlingarna Under med hjälp av en lång rad recensioner, artiklar Recensioner av doktorsavhandlingar 167 och intervjuuttalanden från den aktuella perio tolkat — särskilt framhålls Garcia Lorca — den. För Gullbergs del finns beträffande atti och finner sammanfattningsvis att ett samband tyden till svensk modernism mycket få håll med 40-talets lyriska modernism »bör föreligga» punkter mellan de fåtaliga recensionerna vid men »endast punktuellt gett utslag»: »Till stor 30-talets början och de sparsamma upplys del fungerar bildspråket i den sena diktningen ningarna i ett par intervjuer i Svenska Dag på ungefär samma sätt som tidigare eller i bladet och Sydsvenska Dagbladet 1953 resp. mönster som knappast kan återföras på moder 1954. I analogi med den knappa kunskapen om nistiska förebilder» (325). En möjlighet att de yttre relationerna är bilden av den inre skärpa konturerna finner Algulin i analysen av anslutningen till modernismen mer diffus än i de djärva synestesierna i den sena lyriken där Malmbergs fall. Avhandlingen sätter här Döds mängden av överensstämmelser med modernis mask och lustgård i centrum — och det med tisk praxis, bl. a. Vennbergs och Garcia Lor all rätt, även om det finns påtagliga modernis cas, indicerar ett samband. Men den starkaste tiska drag också i den sista samlingen, Ögon, inverkan bör, summerar Algulin, inte ha kom läppar (1959), i lägre grad i den mellanlig mit »i direkt mönstergivande avseende, utan gande boken, Terziner i okonstens tid (1958). som ett psykologiskt, intellektuellt och konst Efter en utredning av det kritiskt laddade Gull- närligt tryck på en diktare, som genom lyrikens berguttrycket »okonstens tid» av 1958, där Al- nya utveckling blivit mindre aktuell» (337). gulin vill se inte bara en utåtriktad kritik utan också en personlig aspekt, går han igenom Ingemar Algulin har en anmärkningsvärd för Gullbergs sena diktning enligt samma modell måga att urskilja de adekvata problemställ som i Malmbergdelen och analyserar den fria ningarna och en trygg förening av skarpsinne versformen, de skilda typerna av kompression, och grundlighet i argumentationen. Hans reso bildspråket, dragen av analytisk stil samt nemang är också i stora drag mycket överty viljan till reduktion och revision, allt mot mo gande. Svagheterna ligger enligt min mening dernistisk bakgrund. Utbytet summeras: »på fr. a. i uppspjälkningen i skilda aspekter, till vissa punkter anknytning till det nya i lyrikens förfång för helhetssynen, i partiell trubbighet i uttryckssätt och metoder, men i allmänhet en kriteriesystemet, i förbiseendet av några viktiga dast i modifierad form, tangerande vid moder förbindelser och i en viss hårdhänthet i dikt nistisk stilkaraktär, medan huvuddragen kan tolkningen, närmast i Gullbergdelens utred förklaras i andra traditioner [...] eller har ningar kring bilden och den musikaliska struk rötter i diktarens tidigare dikt» (336 f.). Väsent turen. Avhandlingen kan väl inte heller fritas ligen ter sig den modernistiska impulsen som från viss kritik för omständlighet. En och ett biinflytande vid sidan av äldre förebilder, samma företeelse behandlas om och om igen i bl. a. Höga visan och den grekiska korlyriken, olika avsnitt under ständigt tillskott av informa som verkat i samma riktning. tion och det blir ett oavlåtligt pusslande när På några punkter tror sig Algulin emellertid man skall följa trådarna. Sålunda studeras kom kunna belägga en anslutning till de nya lyrik pressionen i Malmbergs nya lyriska stil först i mönstren. Det gäller för det första en musika en orienterande översikt av utvecklingen sam lisk strukturering av den fria versformen, där ling för samling (94 f.), därefter i avsnittet författaren utifrån en analys av främst dikterna Form och stil i Men bortom marterpålarna På mossans och gulmårans bädd och Åt halv (133 ff.), slutligen i ett större avsnitt med ru gudarna vill visa sambandet med Eliot, Linde briken Kompression (157 ff.), där »några kom gren och Aspenström. En annan punkt där nå pletterande synpunkter» anförs. Till det kommer gon visshet synes gå att vinna är »den kompres- att den med kompressionen intimt förbundna siva och reduktiva stilen» i Ögon, läppar, där glimtestetiken behandlas i ännu ett parti, 98 ff., Algulin övertygande kan demonstrera förbindel och därefter 137 ff. Avhandlingen blir på det sen med den tyskspråkige lyrikern Paul Celan sättet onödigt svåröverskådlig. Man frågar sig och hans samling Sprachgitter; passagen är ett om inte dispositionsproblemet kunde ha lösts på vackert stycke komparativ analys där yttre och ett sätt som möjliggjort en mer samlad behand inre skäl fint samspelar. En tredje punkt är en ling av varje företeelse. — En annan omstän som Algulin särskilt vill framhålla: »bildsprå dighet som gjort boken delvis svår att hitta i är kets friare associativitet och synestetiska kon att personregistret inte täcker notapparaten. En struktioner». Studiet har på den punkten in inte oväsentlig del av ställningstagandet till ti skränkts till Dödsmask och lustgård, med Pa digare forskning ligger i noterna och är på det radismyt i focus men med också Gudasaga på sättet svår att lokalisera. framträdande plats. Algulin väger här det fyr- Algulins avhandling är trots vissa samlande tiotalistiska inslaget mot impulserna från den grepp i det stora hela upplagd enligt den tra spanskspråkiga och nygrekiska lyrik Gullberg ditionella modell där man studerar det litterära 168 Recensioner av doktorsavhandlingar beroendet stildrag för stildrag. Det är lite synd. nya språkets förutsättning, reduktionen och re En »komparativ strukturalism» — en förening visionen, kommer sist i framställningen, i ana av ett jämförande historiskt studium och ett logi med schemat i Malmbergdelen. Jag finner syntetiskt grepp kring den enskilda texten — den uppspjälkningen och den tågordningen kunde ha givit en mer samlad uppfattning om ganska olyckliga. den lyriska metoden. Algulin talar visserligen om att »det modernistiska inflytandet verkat Den uppsättning kriterier på modernism Al som en helhet, inte bara i enstaka avseenden» gulin arbetar med är ur vissa synpunkter pro (197). Han undersöker emellertid inte genom blematisk. Faran med generella igenkännings- gående detta inflytande som ett helt där skilda tecken av det här slaget är ju att de antingen drag samverkar, och han penetrerar inte dik blir så bestämda att de slår ut författare av terna som helheter där de olika egenskaperna odisputabel betydelse i den modernistiska tra samspelar. Där Algulin argumenterar utifrån ditionen eller också blir så vaga att de för flera samverkande stildrag är den syntetiska sy lorar sin särskiljande förmåga. Algulin tvekar nen betingad av bevisföringens svårigheter — på s. 20 om Lagerkvist och Sjöberg skall få studiet av endast ett stildrag skulle inte ge till vara med i sammanhanget, vilket är egendom räcklig evidens (t. ex. 125 ff.). En mer genuin ligt bl. a. med tanke på Sjöbergs genomgri syntetisk hållning bara skymtar någon gång. På pande betydelse för 40-talets lyriska språk. Det s. 182 sägs att en Malmbergdikt har tydliga avgörande måste vara en diktares faktiska his vennbergska drag »både till metod och helhets toriska roll i utvecklingen, inte om han upp gestaltning». Det är precis vad jag efterlyser. fyller vissa formella krav. På tre punkter har Ett exempel kan visa vilka olyckliga konse Algulin också kommit att förbise viktiga ut- kvenser denna atomism kan få. Dikten Vad är vecklingssammanhang genom en viss trubbig väl detta? i Med cyklopöga inkluderas i den het i instrumenten. höga siffran för fri form i just denna sam 1. Med kriteriet »fri form» missar undersök ling — 100%. I ett sammanhang syns en re ningen en modernistisk tradition av experiment servation (96): »Formen är genomgående fri, med en partiell uppluckring av de konventio även om ett par dikter (Vad är väl detta?, nella formerna — Eliots friare blankvers som Floden) har en grundkaraktär av hexameter upptas av Ekelöf (En värld är varje människa) [...].» Det är en missvisande avvägning. Vad och Vennberg (Klassisk prolog), Dylan Thomas’ är väl detta?, en av den sene Malmbergs vikti och Lawrence Durrells1 sprängda sonetter som gaste programförklaringar, är en poetik med vandrar vidare till Lindegren, den orimmade drag av lärodikt (»Sök ej att ...» etc.) på en terzinen hos Wallace Stevens, Diktonius och lätt upplöst hexameter — en sentida diktares Tranströmer etc. Linjen går igen hos Malm anslutning till linjen från Horatius’ Ars poetica. berg och Gullberg, tydligast hos den förre, så Genom att bara ta fasta på en aspekt och för i den delvis upplösta terzinen i Slagrörd (Men summa samspelet av olika element har Algu bortom marterpålarna) och i den delvis utsud lin kommit att tappa bort en spännande syn dade hexametern i Vad är väl detta? och Flo tes av lätt uppluckrad antik tradition och mo den. Gullberg visar drag av bruten blankvers dern fragmentestetik. Framför allt är det nog i här och var i Med skygga fingertoppar (Döds behandlingen av Gullbergs sista lyrik man sak mask och lustgård) och av upplöst hexameter nar en mer samlad bild av samspelet mellan i Non si demisso (Terziner i okonstens tid). olika faktorer. Diktaren antyder själv den nöd Algulin påpekar just denna friare hexameter vändiga vägen i en intervju i SvD 2.8.1953: hos Malmberg och Gullberg (96 resp. 286) »Det finns naturligtvis en parallell mellan den men ställer inte frågan om den partiella frigö inre rörelsen och det uttryck den kläder [krä relsen hör hemma i ett modernistiskt samman ver?]. En avklädnad och avmaskering måste hang. kräva en mera förtätad lyrisk form, där inte de 2. Algulin tilldelar med all rätt bildspråket nötta effekterna: klang och rim, utan bildsprå en central roll som modernistiskt kännetecken ket är det väsentliga. Symbolspråket med dess men stannar vid att studera det under synpunk mångtydighet rymmer bättre det nya innehållet ten »associativ kompression», utan att se den es än de gamla verkningsmedlen. » tetik för ett tänkande i sinnliga bilder som Lin Ett litteraturvetenskapligt studium i detta ut degren utvecklar i anslutning till Eliots kritik talandes anda skulle sikta till samspelet mellan av »the dissociation of sensibility» och som avklädnad, förtätning, fri form, bildspråk, mång sammanstrålar med inflytandet från Kriser och tydighet och — kunde vi tillägga — det Algu lin kallar »expressiv pauseringsprincip» (287). I 1 Jfr Artur Lundkvist, Självporträtt av en avhandlingen behandlas aspekterna emellertid drömmare med öppna ögon, Stockholm var för sig, och det som för Gullberg är det 1966, 166. Recensioner av doktorsavhandlingar 169 kransars Sjöberg i 40-talets metod för intellek det i Hjärnans gästgiveri och dess eliotska före tuell analys i sinnliga metaforer (modellen bild. Det är det som sker också i Perversa ekor »som tro staplad på tro på eländets flyttlass», rar, där det abstrakta behandlas med samma på Mannen utan väg II). (Jag behandlar frågan i taglighet som nötter: »Vi hopa inga vinterför- en separat studie, Att tänka i bilder, en nyckel- råd/av troheter./ /Vi bryta alla löften,/knäcka punkt i Erik Lindegrens poetik, Ord och Bild dem/med tänder/för att finna vad?/En kärna / 1970: 4.) Karl Erik Lagerlöf har uppmärksam eller/mjöliga dammet?/ /Nötskalen regna ur mat metoden för Vennbergs del och framhåller kronorna./Vintern blir snål.» (Med cyklopöga, hur denne anknyter till både Eliot och Shake 15 f.) speare i fråga om bl. a. »begreppet som om Ett sådant språk har för både Malmbergs och vandlas i bild» (Den unge Karl Vennberg, Gullbergs del en vidare bakgrund än det ly Stockholm 1967, 177 ff.). Vad det gäller är riska 40-talet i Sverige. Den malmbergska flo den sinnliga gestaltningen av en abstrakt verk dens »blå idiom med vokabler av purpur, i lighet, konsten att göra det osynliga synligt. gyllengrönt eller lila» (Med cyklopöga, 55) Vi står här inför en huvudlinje i modernismen låter ana en av metodens mästare, Rimbaud; som inte kommit till sin rätt i Algulins av Malmbergs ord »vokabler» röjer omedvetet eller handling. Såväl Malmberg som Gullberg attra medvetet släktskapen med dennes Vokaler, där heras av detta drag i 40-talets lyriska språk. varje vokal har sin färg. (Samtidigt inser man Algulin tangerar sammanhanget gång på gång att sinnesanalogin inom modernismen skär in i utan att se mer än den allmänna komplexitet ambitionen att göra det osynliga synligt eller som hans kriterium utpekar. Sålunda förknip gripbart; synpunkten har relevans för avsnittet par han helt övertygande Gullbergs ord om va Synestesier i Algulins Gullbergavsnitt, 325 ff.) kan som »förtär oss in i jagiskhetens ben Gullbergs formulering »blonda evigheter» re stomme» med Vennbergs ord om oss skönandar dan i Kärlek i tjugonde seklet är hämtad från som mitt i tumultet »räknar knotorna / i vår Lagerkvists Den lyckliges väg, som Algulin på besvikelses skelett» (318 f.) och han ser sam pekar, 224. (Här borde ha funnits en hänvis bandet mellan Gullbergs konstruktion »Det ning till Jöran Mjöbergs Ekon av Pär Lager nyfikna ögat blev trampat av vår flykt» etc. kvist i samtida svensk diktning, Ord och Bild och Lindegrens »hatets svarta magnet har sugit 1941, 202, där lånet utpekas; studien saknas till sig vår flykt» (319), men analysen rinner också i litteraturförteckningen.) Dessa »blonda ut i observationen av bildens kompressiva ka evigheter» karakteriseras i avhandlingen som raktär. I det förra fallet snuddar författaren »ett särpräglat synestetiskt uttryck», en etikett rentav vid det vitala sambandet när han nämner som röjer det terminologiska instrumentets trub »tekniken att låta bilderna bära upp diktens idé bighet. Det är fråga om en visualisering av det innehåll», men han får inget grepp om metoden osynliga men nu inte i sinnesanalogins form att gestalta en abstrakt verklighet med sinnlig utan som ett försinnligande av ett begrepp. konkretion, ena gången genom att ge jagisk- Konkretiseringen av det opåtagliga låg redan heten resp. besvikelsen skelettets påtaglighet, expressionismen varmt om hjärtat. Samtidigt andra gången genom att låta det abstrakta ut som denna vidare bakgrund skymtar i skilda trycket »vår flykt» fungera som om det vore sammanhang är det tydligt att det avgörande är konkret. — Något liknande finner man i Malm- det svenska lyriska 40-talets språkvanor. När bergdelen, s. 179 nedtill, där Algulin anför Malmberg ser »de två albatrosserna/seglande/ flera exempel på konkretisering av det abstrakta över Frankrikes ande — /matrosernas hån» och alldeles korrekt markerar närheten till Lin (Men bortom marterpålarna, 65), är det direkt degren men inte riktigt ser vad det är frågan i linje med det möte konkret-abstrakt han kun om utan talar, här som annorstädes, om »bildut nat studera fr. a. hos Lindegren ( » det snöade på tryckets komplexitet». Men också två exempel krokusens tanke», Vårvinter i Sviter). Det går tidigare på sidan kunde föras hit. I en utmärkt att leta fram många liknande exempel ur Malm analys av Hjärnans gästgiveri sammanställer Al bergs och Gullbergs sena diktning. Vi står här gulin dikten med imagismens principer sådana inför ett sammanhang som Algulins instrument de praktiseras av Eliot i Gerontion. Överty genom själva sin konstruktion inte förmått ur gande förs dikten Perversa ekorrar till samma skilja. kategori. Men vad det gäller i dessa fall är inte 3. En viktig linje som alldeles kommit bort bara den imagistiska principen att bygga dikten är den visionära frihet som i första hand ex kring en bärande metafor. Ambitionen »to pre pressionismen och med den besläktade ström sent an image» betyder i den lyriska praktiken ningar inom modernismen förfäktade. Det gäl bl. a. att det abstrakta måste presenteras i kon ler rätten att gestalta utan hänsyn till verk kret sinnlig form. Det är det som sker i den lighetens krav, den rätt som Lagerkvist hävdade plastiska gestaltningen av det åldrade medvetan i Ordkonst och bildkonst. För Malmbergs del 170 Recensioner av doktorsavhandlingar

är det i första hand »hallucinationsrealismen» drar fram boken i ett tillägg i andra upplagan som frestar en att anlägga detta perspektiv; av sin vänbok om Gullberg och formulerar en vi skall återkomma till det. Denna traditions försiktig hypotes om en impuls till Paradismyt. aktualitet för Gullberg kan belysas genom att Det exemplar han talar om är det som Gull man snittar ut en begränsad del av expressionis berg skänkte kvinnan bakom Eva i Paradismyt. mens metod, den visionära reducering som låter Men Gullberg köpte också ett andra exemplar kroppen bli bara den del som är central i upp som han behöll själv och på försättsbladet för levelsen. Man urskiljer den i Södergrans Till såg med datum 22.4.1947, alltså ett par måna fots fick jag gå genom solsystemen (Rosenal der innan han skrev Paradismyt; boken finns taret), där »mitt hjärta» hänger i rymden, nu i Gullbergsamlingen på Malmö Stadsbiblio strömmande gnistor, i Lagerkvists Torso (Hjär tek. Jag anser det troligt att Toussaints orien tats sånger), där »blott du, mitt bröst, är kvar,/ taliska iscensättning och diktion kunnat ge en du som kan lida», och i Gullbergs Sjungande impuls i samverkan med vad man ändå vill se huvud (Dödsmask och lustgård), där Orfeus’ som huvudstimulansen på den litterära sidan, avslitna huvud blint men sjungande driver mot den bibliska poesin i fr. a. Höga visan. Det sin fjärran hamnplats på Lesbos, »den slutlige finns emellertid också andra, mer påtagliga över Orfeus», »bara en mun i sin naturliga infatt ensstämmelser, och det är här Le jardin des ning». Gemensam är här metoden att ge en vi caresses kommer in i vårt resonemang. I sitt sionärt påträngande verklighet åt det kropps- exemplar har Gullberg strukit för raderna: fragment som står i focus. Ett besläktat fall »Enfin, nos lèvres s’unirent. Et tout son corps, i samma Gullbergbok rymmer den andra dikten contre le mien, ne fut plus qu’une bouche» i Paradismyt: »— hela min kropp är från hu (147 uppl., 52). Denna kropp, reducerad till vudhår till fot/ett vidöppet forskande öga.» en enda mun, liknar ju i påfallande grad krop Kan man då binda Gullberg till den expres pen som är ett öga i Paradismyt. Kanske har sionistiska traditionen? Ett första argument till Toussaints ord inte spelat någon större roll i handahåller Fehrman som i sin studie Att finna sammanhanget än som en erinran om en ex tonen, Notiser kring Hjalmar Gullbergs manu pressionistisk metod Gullberg redan var förtro skript och korrektur (SLT 1961) citerar en över gen med. Det intressanta är impulsens närhet sättning av en av expressionismens profeter, i tiden och dess plats inom just en orientali Mombert, gjord av det tidiga tjugotalets Gull serande kärlekslyrik. (Det kan inom parentes berg. Här läser vi: »På branta klippryggen tilläggas att denna källa troligen spelar in i sträckt en kvinnas gestalt; / den vita kroppen dikten Förvisningen i Paradismyt: » [...] över — ett enda känsligt öga är allt.» Ett andra hela din hud har mina läppars sigill/osynligt argument kan hämtas ur en källa som Algulin bränt in det tysta förbehållet.» Algulin för en egendomligt nog varken anför eller utnyttjar, diskussion med Fehrman om den bibliska ka Gullbergs exemplar av Ekelöfs Dikter I—III raktären hos metaforen »läppars sigill» (320). (1949), som röjer både ägarens värderingar och Men man kan här peka på Toussaint (33): hans referensram genom sina många förstryk »Ma main, sceau frémissant, le recouvrait tout ningar och markeringar av typen: Almquist, entier.» Gullberg har strukit under »sceau» och Ekelund, Birger Sjöberg, Lagerkvist, Diktonius, skrivit »sigill» i marginalen. Det är av allt att Eliot; böckerna finns i Gullbergsamlingen hos döma detta älskarens sigill som vandrar in i Greta Thott, Stockholm. Vid en dikt skriver hans egen dikt; man observerar den ytterligare Gullberg i kanten: »Lagerkv.: Torso». Ett överensstämmelsen »recouvrait tout entier» resp. tredje argument: I SvD-intervjun 1953 där »över hela din hud».) Gullberg alluderar på Sjungande huvud med orden om sin inriktning på »det nakna ansiktet Malmbergdelen skulle enligt min mening ha som ändå kan sjunga», säger han att han vill vunnit på att framhäva C. G. Jungs roll som nå »den nakna människan». Det är ett av ex vägröjare för omställningen kring 1940; Algu pressionismens nyckelord: der nackte Mensch, lin synes mig nu alltför ensidigt satsa på den der wesentliche Mensch. Algulin ser här bara surrealistiska förklaringsgrunden. Saken ägnas avspeglingen av 40-talslyrikernas litterära ideal en kort specialstudie på annan plats i denna vo (333). lym. Men också den malmbergska »hallucina Jag tror man kan peka på en färsk influens tionsrealismen» binds väl exklusivt till Linde som aktualiserat denna tradition för Gullberg. gren och surrealismen. Algulin följer (107) be I bakgrunden till Paradismyt figurerar en liten greppet »hallucination» genom delvis ganska pe- fransk volym prosadikter av episk-lyrisk karak rifera passager i surrealistisk doktrin. Man frå tär, en orientaliserande kärlekspoesi under rub gar sig om Malmberg verkligen kommit i kon riken Le jardin des caresses, författad av en i takt med dessa textställen som i varje fall den övrigt okänd Franz Toussaint. Olle Holmberg långt mer initierade Lundkvist inte uppmärk Recensioner av doktorsavhandlingar 171 sammar. Väsentligare är Rimband (107 f.) som till månen som »ruvar sitt silverägg» i Födel verkligen ger den hallucinativa metoden en senatt genom att hänvisa till »den grekiska be iögonenfallande plats. Jag tror emellertid att Al- nämningen på askljuset, dvs. den vid ny och gulin genom att alltför mycket fästa sig vid nedan skönjbara delen av månskivan mellan själva termen »hallucination» — som för Malm skärans horn: oon argyfeon, silverägg» (318). berg inte behöver ha litterärt ursprung — kom Men varför dra in resten av den grekiska före mit att förbise ett väsentligt sammanhang, den ställningsvärlden, om månskäran som fallos stora visionära tradition vi inom modernismen symbol etc.? Då skär sig bilderna — det gällde framför allt finner företrädd av expressionismen ju ett ruvande — och vi har alldeles opåkallat (som ju räknar Rimbaud till sina profeter, utan trasslat till dikten. En liknande skepsis anteck att fästa avseende vid den terminologiska frå nar jag i kanten till uttydningen av I nödlög gan). Surrealismen, som är en gren inom denna nens värld (319). Det gäller raderna: »Det ny tradition, kan mycket väl ha stimulerat Malm fikna ögat blev trampat av vår flykt/tillbaka bergs estetik — men är det hela sanningen? i natten som en död lysmask. /Grodsången Det är vidare rimligt att sammanställa »hallu ringde från det stora skvallerträsket,/men vi cinationsrealismen» med Lindegren, vars »käns- stoppade vax i våra öron.» Uttolkaren vill se lorealism» Algulin ser som en terminologisk följande »logiska sammanhang» bakom raderna: förebild (106). När Malmberg I Min syn på »de älskande är omgivna av nyfikna ögon, de modernismen (ST 4.1.1950) vill tyda den flyr undan om natten, och de lysmaskar de mänskliga bildningens »pandemonium» i själen trampar ihjäl på sin flyktväg erinrar dem om »under hallucinationens figur» som »intrikat, de nyfikna ögonen samtidigt som grodsången men exakt matematik» behöver uppslaget dock från träsket upplevs som omgivningens skval inte ha kommit just från den lindegrenska ana ler». Tolkningen förbiser att lysmasken — lik login »poesi som högre algebra» (Algulin, 109); som grodsången och träsket — hör hemma på den matematiska liknelsen har Malmberg sett det metaforiska planet: »som en död lysmask» också hos Vennberg, som i enkäten Lyrisk mo etc. Det är synd eftersom den helt irrelevanta dernism i BLM:s 40-talsnummer 1946: 6 talar upplevelsen av »ett konkret sammanhang [...] om att »med hjälp av en musikalisk-matematisk nedanför bildplanet» hindrar författaren att se form, fånga det för känslan universella». Den närheten till den välfunna Lindegrenpassage förbindelse med Lindegrens och andra 40-talis- som anförs i sammanhanget. ters uppskattning av anarkismen som Algulin Mest besvärande har jag funnit denna ten spårar i sammanhanget (109) är f. ö. en syn dens till övertolkning i avsnittet om »musika villa. Malmberg finner visserligen i Min syn på lisk struktur» hos Gullberg (288 ff.), ett parti modernismen att modernismen är nihilistisk där Algulin vill urskilja »det modernistiska bru och anarkistisk men det framgår att han brukar ket av musikaliska formmönster» i fr. a. På mos termerna inte i politisk utan i överförd be sans och gulmårans bädd och Åt halvgudarna, märkelse. Vad man däremot velat se i samband båda i samlingen av 1952. Vi har i den förra med »hallucinationsrealismen» är en analys av dikten, som Algulin påpekar (289), en klimax förhållandet till Ragnar Thoursies metod. Al och »ett slutfall, som griper tillbaka på inled gulin finner (119): »Emaljöga bör nog paral ningen». Den första radens bädd av mossa och lellt med Vennbergs Halmfackla och sannolikt gulmåra förvandlas, som Algulin observerar, också Lindegrens mannen utan väg räknas till genom färglikheten till »dödsrikets tak,/som de väsentligaste upptäckterna i den tidiga fyr- var klätt med topas och smaragd». Dessa slut tiotalslyriken för Malmbergs vidkommande. » rader rymmer en oerhörd dubbelsyn av sommar Allt som kommer ut av detta oerhört intres landskap och Hades, där de gula och gröna fär santa uppslag är emellertid ett påpekande i gerna på en gång tillhör den idylliska floran förbigående på s. 196. Det är mycket egendom och dödsrikets skrämmande prakt. Jag tycker ligt. Ingenstans i det lyriska 40-talet har Malm det är att förgripa sig på dikten att här via berg kunnat finna någon som arbetar med slutradens ädelstenar föra in associationer till samma hallucinativa pregnans som Thoursie. det nya Jerusalem och därmed tolka in »en skymt av hopp och förtröstan i diktens i övrigt desillusionerade känsloläge», alternativt finna Men det är ändå i Malmbergdelen som Al »paradissymboler» i detta »topas och smaragd». gulin når de tryggaste resultaten. Gullberg är Synpunkterna framförs också denna gång i det mer svårfångad och har ibland frestat uttolka avsnitt där Algulin vill visa på bildspråkets ren att läsa ut mer än rimligt ur texterna. Flera modernistiska mångtydighet och associativitet av de resonemang som får exemplifiera »bild (316 f.). Men nu till diktens förment musika språkets fria associativi tet» (3i6 ff) synes mig liska form! Styckets »tematiska omtagningar» ger lite pressade. Algulin ger en utmärkt förklaring tillsammans med ett anaforparti och den sti- i j 2 Recensioner av doktorsavhandlingar

gande-sjunkande kurvan »en fast strukturell spåra impulser till Gullberg från den samtida sammanhållning åt den fria versformen» (289). poesin (298). Det är en korrekt beskrivning. Men varför skall Frestelsen till översubtil tolkning tycks mig detta karakteriseras som en musikalisk struk ha blivit författaren övermäktig också i avsnit tur? Algulin underbygger tesen med ett resone tet om det gullbergska uttrycket »okonstens tid» mang kring raderna: »Det finns sorgmarscher (262 {{.). Man har här diskuterat två innebör som är vackra,/Beethovens och Chopins,/men der: i. en polemiskt trotsig — terziner ut denna uthärdar jag inte ...» Gullberg gör här, slungande i okonstens tid och 2. en mer sj älv- såvitt jag förstår, en närmast vitsig jämförelse ironiskt modest — terziner sådana de måste med stöd i dubbeltydigheten i ordet »sorg se ut i okonstens tid. Det finns inget externt marsch», som här glider från de dödas mar underlag för att fastslå vilken tolkning som är scherande över till Beethovens och Chopins mu den mest berättigade. Algulin presenterar emel sik. Men Algulin resonerar (290) utifrån hy lertid en rikt facetterad uttydning på grund potesen att de båda sorgmarscherna skulle ha val av de lyriska texterna. Gullberg har inte tjänat som strukturell förlaga till dikten, à la gett oss någon förklaring. Innebörden »måste Ekelöf m. fl. Där är det svårt att följa honom. därför rekonstrueras ur attityder och stånd Något liknande gäller Åt halvgudarna. Vad punkter i dikterna» (262). Det är enligt min jag här ser är en cirkelkomposition där den in mening ingen hållbar metod, särskilt som hu ledande dedikationen återvänder som ett slut vuddelen av terzinerna är skriven efter valet stycke, mycket konstfullt varierad intill den av rubriken Terziner i okonstens tid för de tre slutpoäng som ligger i att upptaktens slutord först tryckta (BLM 1958: 5). Vad är det som »död» ekar i diktens sista, av sammanhanget säger att de enskilda dikterna alla skulle kor trösterikt motsagda ord, »nöd». Det är en avslut respondera med titeln? Det är en naturlig kon ning där det i början resta altaret förvandlas till sekvens av förfaringssättet att termen befinnes, »en trappa av sång», kanske rentav åskådlig polemiskt uttolkad, »knappast fri från motsä gjord genom det typografiska arrangemangets gelser eller betydelseglidningar». Jag tror helt trappsteg, indragningen. Mellan cirkelkomposi enkelt inte att uttrycket »okonstens tid» rymmer tionens ingress och avslutning ligger ett avhand- så mycket djupsinne som Algulin vill göra gäl lingsparti, ett argumenterande, lyriskt diskursivt lande. Och att det skulle ha också en privat huvudparti som strukturellt inte skiljer sig av betydelse, syftande på egna produktionssvårig- görande från låt oss säga Die Götter Griechen heter, finner jag för min del osannolikt. lands. Därmed är redan sagt att jag står främ mande för det resonemang som förs i avhand Till sist ett par fördunklade sammanhang i lingen, 292 f. Variationen av inledningen i slut den litterära bakgrunden till Hjalmar Gullbergs stycket kan visst ha rönt inflytande från Eliot sena lyrik. Algulin noterar »enstaka anslag i och Aspenström, som Algulin vill göra gällande. Edith Södergrans stil i den tidigare diktningen» Han kunde också ha nämnt den musikaliskt in men redovisar som sitt »helhetsintryck» att spirerade tekniken i Ekelöfs Absentia animi; Gullberg »inte hade några närmare relationer Gullberg har i kanten till den dikten i sitt till den finlandssvenska modernismen» (273). exemplar av Dikter (1949) skrivit: »Eliot» Det omdömet skulle nog behöva nyanseras. När (vilket dock inte nödvändigtvis betyder att det Gullberg formulerar bönen »behåll min form just är det musikaliska draget han har i tan som flugan/i bärnsten» (Terziner i okonstens karna). Jag kan vara med på vissa incitament i tid, 85) gör han ett personligt bruk av en den vägen i fråga om de korresponderande styc bild som återfinns i Södergrans Solen (Fram ken som omsluter diktens huvuddel. När det tidens skugga): »En gång skall jag spinna mig däremot blir fråga om att läsa in en sonatform in i solen som en fluga i bärnsten [...] » i dikten, med expositionsdel, genomföringsdel — men som också kan ha nått adressaten via och repetitionsdel, ja, till och med coda, då en rikssvensk kontaktman, Lundkvist, som i ett måste jag deklarera min skepsis. Algulin synes helt annorlunda färgat sammanhang talar om själv halvt medveten om det pressade i argu hur maskinen »väver in dig som en fluga i mentationen när han kallar diktens huvudparti bärnsten» (Nattens broar, 40). Med större sä »en visserligen proportionellt sett något skrym kerhet kan man hävda Diktonius’ direkta be mande genomföringsdel». Han syndar här mot tydelse. I sitt exemplar av Ekelöfs Dikter har Calvin Browns bud att texten skall ha tre lika Gullberg i marginalen till slutstycket i Coda långa delar för att man överhuvud skall kunna (II, 163) skrivit: »Diktonius» — ett vittnesbörd tala om den musikaliska A-B-A-formen. In om att finländaren varit aktuell i hans refe vändningen mot dessa resonemang är besvä rensram. En ganska tydlig influens urskiljer rande eftersom det gäller »en av de få punkter» man i senare delen av Stellaria (Terziner i där Algulin menar sig »mer tydligt» kunna okonstens tid). Kvinnan mitt i skogens fågel Recensioner av doktorsavhandlingar 173 sång kände att hon kunde nå »en hemlig in av de tranströmerska kortdikter som funnit en sikt, en förhoppning» träffande benämning i ordet »formel» (Resans formler). Algulin nämner som kompressiva om hon fick samband med det meningslösa drag med anknytning till Celan »ellipser, nomi- utbrottet av musik. Om strupen vred nalsyntax och talrika kolon» (305). Allt detta sig plötsligt hennes händer i nervösa finns i en konst av en lugnare andning och rörelser tills en rossling gav besked en sinnligare konkretion än Celans — Tran- att krampen var förbi. Hon kände varken strömers. (Det troliga inflytandet har jag be sorg eller glädje längre. Hon sjöng med. handlat i en särskild studie, Hjalmar Gullbergs bokslut och Tomas Tranströmer, som i skri En kvinna sjöng och stjärnblom täckte mar vande stund väntar på publicering i Svensk ken ... Li tteratur ti d skri ft. ) Ingemar Algulins avhandling har rönt det I bakgrunden spårar man Diktonius’ Vi sjöng sällsamma ödet att bli mönsterbildande innan i Stark men mörk (1930): den utkommit i tryck. Hans uppsättning kri Se: kvinnan står på tröskeln mellan rummen, terier på modernism utnyttjas redan i Birgitta och hennes mun är öppen, hennes ögon stela Holms avhandling om Gösta Oswald, ventilerad och knäna böjda: fasan jagar henne! en vecka tidigare. Han kan också räkna med att hans arbete kommer att anlitas flitigt i fort Som kastad trasa klibbar jag vid flygeln, sättningen, särskilt naturligtvis av författarna och fingrar famlar, foten fumligt söker till de specialmonografier på hans fält som av ett stöd, en stig i detta helvete. slutningen siar om. Algulin har nämligen med Då vänder jag mig om, och våra ögon mötas: kloka begränsningar lämnat plats för flera in sus, dån, en skräll — och öronringningstyst- tensivundersökningar inom de trassliga pro nad. — blemkomplexen Malmbergs och Gullbergs för Hon sjöng. Vi sjöng. hållande till modernismen. För dessa kom mande undersökningar har han lagt en gedigen Gemensam är den visuella bilden av hur en grund genom sin noggranna utredning av de kvinnas kris löses i sång, liksom de båda av yttre förutsättningarna för ett inflytande. Men slutande meningarnas upprepning »Hon sjöng han har också nått en rad resultat av bestående ... sjöng», vartill kommer att Diktonius’ vers värde på den inre sidan, i fråga om själva är en fri, orimmad terzin. Det är med andra inflytandets karaktär och omfattning. Man kan ord ett exempel på hur likheter i motiv och rikta invändningar både mot instrumentens uppbyggnad stöder varandra. Samtidigt bär konstruktion och mot genomförandet. Det hind Stellaria sin upphovsmans omisskännliga signa rar inte att Ingemar Algulin i kraft av sin tur. Det finns heller ingen anledning ifråga noggrannhet, sitt spårsinne och sin goda för sätta stoffets personliga anknytning. Men Dik måga att fixera de fruktbara problemställ tonius har varit ett stöd när det gällt att or ningarna förmått på avgörande punkter preci ganisera materialet. sera och fördjupa den bild man tidigare haft Likheterna med Södergran och framför allt av Bertil Malmbergs och Hjalmar Gullbergs Diktonius visar en viktig sak: det är nödvändigt relationer till modernismen. att väga in också det finlandssvenska inflytandet Kjell Espmark vid bedömningen av vad modernismen betytt för Gullbergs sena språk. Det finns emellertid en annan impulsgivare som troligen varit vik Ragnar Matsson: Berättaren i Mangs ko g. Tage tigare — Tomas Tranströmer med Hemligheter Aurells författarskap till genombrottet 1943. på vägen. Denna samling måste sättas vid si (Akad. avh. Sthlm) Scandinavian University dan av Celans Sprachgitter som en stimulans Books 1970. för språket i de reduktiva stycken i Ögon, läp par, där den slutlige Gullberg förtätar och tonar Den bild av nutidsorientering som allt starkare ner sitt budskap till det enda nödvändiga. Un utmärker svensk litteraturvetenskap har riktats der en friskare period var Gullberg i tillfälle med ännu ett bidrag från Stockholms universi att ta del av boken som hösten 1958 hälsades tet. Ragnar Matsson har valt att studera Tage som en stor diktsamling. Han mötte Tranströ Aurells författarskap i dess inledande skeden. mer på Lilla Hornsberg på nyåret och hörde Uppgiften är obestridligen både intressant och honom läsa bl. a. Efter anfall, som sannolikt angelägen — det senare inte minst därför att spelar in vid tolkningen av Gauguins tavla i Aurells stilkonst notoriskt är av en sådan täthet Gullbergs sista dikt, Den gule Kristus. Andra att den stundom kräver exeges. dikter i Ögon, läppar visar likheter med flera Avhandlingen har fått titeln Berättaren i