Ingemar Algulin: Tradition Och Förnyelse
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Samlaren Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 91 1970 Svenska Litteratursällskapet Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel. REDAKTIONSKOMMITTÉ Göteborg: Lennart Breitholtz Lund: Staffan Björck, Carl Fehrman Stockholm: E. N. Tigerstedt, Örjan Lindberger Umeå: Magnus von Platen Uppsala: Gunnar Tideström, Gunnar Brandeil Redaktor: Docent U lf Wittrock, Hällbyg. 34 C, 752 28 Uppsala Printed in Sweden by Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala 1971 Recensioner av doktorsavhandlingar 165 beredd att försvara »den literära rörelse, mot Ingemar Algulin: Tradition och förnyelse. Ber hvilken helt nyligen August Strindberg upp- til Malmbergs och Hjalmar Gullbergs lyriska trädt reaktionärt» (Realister och idealister s. 82). förnyelse efter 1940-talets mitt. Akad. avh. Han bestrider ej att kvinnorörelsen hittills varit Sthlm 1969. »en rörelse i första ledet eller — som han säger — inom ’kulturqvinnornas’ led, icke en rö Ingemar Algulins avhandling angriper proble relse i den stora massan bakom. Men det bör met vad 40-talsmodernismens genombrott be ej vara svårt för honom att inse, huru som tydde för Bertil Malmberg och Hjalmar Gull denna, de främstas förflyttning närmare målet berg, som efter 40-talets mitt båda genomgick kommer att småningom inverka äfven på de en påfallande förvandling i riktning mot lyriska bakomvarandes ställning. Bland alla dessa, det ideal liknande den unga generationens. Vad stora flertalet qvinnor, låter ej en hvar lika som hittills varit förmodanden blir i denna lätt som fru Pali i Ett Dockhem litet svart skarpsinniga och grundliga undersökning på en sjuka och litet sensualism afgöra allt.» rad väsentliga punkter till en rikt nyanserad Att de få går i spetsen och att Strindberg visshet. Samtidigt som författaren utreder in för debatten på en lägre social nivå, där hans flytandets omfattning och karaktär har han blic kvaliteter som realistisk författare kommer till ken öppen för diktarnas personliga utveckling sin rätt medan de samhällsreformatoriska är och försöker »avväga proportionerna mellan högst tvivelaktiga, blir ett slags refräng i om tidsinflytande och inre kontinuitet» (14). dömena om Giftas. Avhandlingen är en dubbelmonografi i två Strindberg gör som bekant sedermera många nästan kongruenta delar, ägnade i tur och ord utfall mot »småbeblarna» (t. ex. 19: kap. 9). ning Malmberg och Gullberg. I ett samman Sina anspråk i brevet till Pehr Staaff (Brev IV bindande parti klargör Algulin motiven för nr 924, cit. av Boëthius s. 338) på att be begränsningen till just dessa båda bland de traktas som mer radikal än vännerna i kvinno diktare av äldre snitt som visar tecken till om frågan hade han väl svårt att upprätthålla ens orientering från 1940-talet och framåt, utom inför sig själv. I En dåres försvarstal förråder Malmberg och Gullberg också Johannes Edfelt, han sin känsla av underlägsenhet inför office Olof Lagercrantz, Erik Blomberg och Afton ren och friherren Carl Gustaf Wrangel då han lands Lagerkvist, där särskilt Edfelt synes ligga räknar sig själv till »intelligensens adel» de båda behandlade författarna nära. Algulin (26: 64). Troligt är att han upplevt domen att menar emellertid att dennes utveckling »inte inte tillhöra eliten som förmår fatta vad kvinno kännetecknas av den häftiga brytning med den frågan innerst rör sig om på liknande sätt. tidigare form- och stilkaraktären» han finner Till bakgrunden vid behandlingen av Strind hos Malmberg och Gullberg. Den visar en mo berg och kvinnofrågan hör inte bara kvinno derat förskjutning som »framträder i kompres- föreningarna och de åsikter dessa för fram utan sionsprincipen och i någon mån i bildspråket, också den nya uppfattningen av förhållandet däremot inte alls i fri versform» (344). Vi man-kvinna som kan beläggas i samtidens ser här Algulin dra gränserna med hjälp av vänsterdebatt. Detta kunde mera ha betonats vissa kriterier på modernism, fixerade i inled av Boëthius, ty därigenom belyses såvitt jag ningen och sedan konsekvent utnyttjade avhand förstår arten av Strindbergs inställning »till och lingen igenom. Kriterierna (16 ff.) är valda uti med Giftas I» bättre: Strindberg tror sig vara från en klart historisk syn på modernismen radikal men kan som Boëthius gång på gång som en lyrisk strömning från 1910-talet och betonat inte överge sitt sätt att se allt ur man framåt. Författaren har emellertid sökt finna nens synpunkt, inte tränga ner till kvinnofrå »gemensamma nämnare [...] bakom de mo gans mänskliga djup. derna riktningarnas olika attityder» och stannat för tre huvudkriterier: fri versform (med under Boëthius’ avhandling är den första som di rubrikerna alogisk, musikalisk och kompressiv rekt givits ut som pocketbok. Den som väntat strukturering), vidare kompression (med delkri sig en lättläst framställning blir kanske en terierna syntaktisk kompression, associativ för aning besviken, men den som ger sig tid att tätning, allusions- och citatteknik à la Eliot och tränga igenom den ordentligt kan där hämta visuell kompression med hjälp av bl. a. typo mycket. Uppgiften är stor, och man kan önska grafiska effekter) samt slutligen »bildspråkets att få veta mer men får vara tacksam för vad fria associativitet». Den fria versformen anser författaren hunnit med. han »obligatorisk för att en modernistisk stil Karin Tarse hys skall sägas föreligga», men han medger att eti ketten undantagsvis appliceras på »en bunden, rimmad dikt, där stark kompression tillika med en bildspråkets fria associativitet föreligger» 166 Recensioner av doktorsavhandlingar (17). Nu är Aigulin inte allför rigorös. Han månens fallande båge (1947), Men bortom begränsar sig klokt till »en definitionskärna, marterpålarna (1948), Med cyklopöga (1950), som måste kompletteras i varje enskilt fall: Lek med belysningar (1953) och Klaviatur särdrag i en riktnings lyriska stil, enskilda (1955), är vi mogna för det första stora pro diktares personliga diktion etc.» (20). Därtill blemkomplexet, Malmbergs » hallucinationsrea- kommer de innehållsliga aspekterna, av vilka lism». Denna sena estetik, med dess vilja till inledningen anför de för epoken signifikativa hallucinativa »glimtar» utan förtydliganden och strävandena till revision och reduktion. utan försök till synteser, vill Algulin sätta in i Kronologiskt avgränsar Algulin sin under en stor tradition från Nerval, Baudelaire och sökning till först och främst inflytandet från Rimbaud över surrealismen fram till Erik Lin 1940-talets lyriska modernism men räknar »i degren, som han finner vara en viktig angö- vissa avseenden» in också tidigare modernism. ringspunkt. Så följer en ingående inventering Eliots lyrik finns med i den på 40-talet ak av Malmbergs läsning och värdering av svensk tuella och inom övrig utländsk modernism språkig modernism från Lundkvist till Aspen beaktas den surrealistiska lyriken »i viss ut ström, en redovisning av de yttre förutsätt sträckning» liksom » naturligtvis moderna poeter ningarna för de kommande komparativa re som direkt kunnat spela en roll för Malmbergs sonemangen där Algulin först visar hur den och Gullbergs utveckling» (21). fria formen i samlingen av 1947 stimulerats Efter en snabb bakgrundsteckning av 40- av samtida svensk modernism, sedan klarlägger talets lyrikklimat, där Algulin vid sidan av det hur fragmentestetiken i följande samling har fritt associativa bildspråket ställer en »poetiskt- förbindelser med modernismen, möjligen i för analytisk stil av i synnerhet vennbergskt märke» sta hand Rabbe Enckell, även om Malmberg som ett specifikt 40-talskriterium, följer den själv hänvisade till Hölderlin, i behov av en första huvuddelen av undersökningen, det stora referenspunkt i traditionen. I ett avsnitt om Malmbergkapitlet. En exposé över Malmberg musikalisk strukturering argumenterar författa och modernismen 1908-1938 utpekar förebud, ren med lovvärd försiktighet i den tveksamma inspirerade ena gången av Nietzsche och Eke frågan om möjligheten av musikaliska mönster lund, andra gången av tysk expressionism, och men kan med större säkerhet påvisa bl. a. den utreder den ambivalenta inställningen på 30- modernistiska upprepningsprincipens attraktion talet, kännetecknad av misstro mot modernis vid omläggningen till fri form. Ett briljant mens formella strävanden och uppskattning av parti över den alogiska strukturen i den stora intresset för inre psykiskt material; bara Eliot, dikten Morgonkrog i München visar hur Eliots Lundkvist och Ekelöf svarar denna tid mot kra The waste land och Ekelöfs Röster under jorden ven. En viktig punkt är Malmbergs villrådig samverkat för att stimulera till den egenartade het kring 1940 efter Oxfordepisoden. Just från gestaltningen av ett personligt motiv som länge den tiden drar Algulin fram ett par märkliga sysselsatt diktaren. Efter ett avsnitt med kom Malmbergtexter, ett romanfragment i BLM pletterande synpunkter på de olika slagen av 1940 med drag av surrealism och dikten Män kompression i åldersdomsdiktningen avslutas niska i Vecko-Journalen samma år, ett stycke Malmbergdelen med tre avsnitt om bildspråk, som anteciperar formspråket i Under månens analytisk stil samt reduktion och revision. I fallande båge. Till det kommer ett brev till det första vill man särskilt framhålla den fina Edfelt 1941 med en sällsam dikt av dadaistisk sammanställningen av dikten Hjärnans gästgi- prägel. Därefter sjunker den modernistiska vå