2008:1 Intermedialitet TIDSKRIFT FÖR LITTERATURVETENSKAP

Redaktör & ansvarig utgivare: Camilla Brudin Borg Biträdande redaktör: Christer Ekholm Redaktion: Johan Alfredsson, Björn Andersson (kassör & prenumerationsansvarig), Kristina Hermansson, Rikard Ericsson (kritikansvarig), Johanna Lundström Gondouin, Nils Olsson, Lena Ulrika Rudeke, Olle Widhe Redaktionsråd: Eva Hættner Aurelius (Lund), Lisbeth Larsson (Göteborg), Anders Mortensen (Lund), Anders Pettersson (Umeå), Torsten Pettersson (Uppsala), Boel Westin (Stockholm) Litteraturvetenskapliga institutionen Göteborgs universitet Box 200 405 30 Göteborg E-post: [email protected] Tel: 031-786 45 59 TFL på internet: http://ojs.ub.gu.se Tidskriften stöds av Kulturrådet och Vetenskapsrådet. Detta nummer stöds även av Letterstedtska föreningen och Helge A:xson Johnsons stiftelse. Tidskriften ges ut av Föreningen för utgivandet av Tidskrift för litteraturvetenskap, Lund. Medlemskap i föreningen kan erhållas mot en avgift av 10 kr. Grafisk form: Jesper Tullback, [email protected] Sättning: Richard Lindmark Omslag: Dan Borg Tryck: Munkreklam AB issn: 1104-0556 2008:1 Reflektion/Konfrontation/Diskussion...... 5 Litteraturvetenskap i omvandling? Stafettdebatt Torbjörn Forslid & Anders Ohlsson, Anna Williams, Leif Dahlberg, Annelie Bränström Öhman, Thomas Olsson

Intermedialitet...... 21 Jørgen Bruhn Vad vill bilder?...... 39 W.J.T. Mitchell Ikonicitet...... 59 Lars Elleström Mimesis i maskinens tidsålder ...... 75 Sara Danius

Reception/Bevakning/Kritik...... 89 Hanne-Lore Andersson, Åsa Arketeg, Staffan Bergsten, Carin Franzén, Mats Jansson, Bengt Landgren, Jesper Olsson, Janina Orlov, Magnus Persson, Anders Pettersson, Mattias Pirholt, Agneta Rehal-Johansson, Johan Schimanski, Örjan Torell, Stephen Wolfe

vå stora händelser kommer att låta sig ant insända bidrag av kortare eller lite längre märka under det kommande utgivnings format till avdelningen »Reflektion/Konfron- året. Dels kommer tidskriften från och med tation/Diskussion«. Samtalet om litteraturve- i vår att anpassas till de förändrade struktu- tenskapens centrala frågeställningar, om dess Trer som nutidens teknologiska utveckling både teoretiska såväl som praktiska betingelser, fort- skapar och erbjuder. TFL kommer därför att bli sätter naturligtvis under det kommande året. I tillgänglig i fulltextformat på internet, för när- detta nummer har vi låtit en fördjupande stafett- varande med viss fördröjning. Pappersuppla- diskussion om de pågående strukturella föränd- gan kommer att ges ut som tidigare men tanken ringarna, bland annat orsakade av anpassningen är att öka TFL:s tillgänglighet för såväl prenu- till Bologna-modellen, löpa från institution till meranter, studenter, lärare och andra intresse- institution. Med denna stafettdebatt slutar en rade av litteratur och litteraturvetenskap. Mer av av förra årets redaktörer, Anders Johansson, detaljerad information om internetversionen och Göteborgsredaktionen vill tacka honom för presenteras sist i detta nummer. hans engagerade arbete med tidskriften under Göteborgsredaktionen vill också redan nu det gångna året. passa på att flagga för den TFL-konferens som Årets första nummer ägnas i övrigt temat kommer att äga rum den 17–18 oktober i Göte- intermedialitet, ett stort och brokigt fält med borg. Vi planerar för två halvdagar med föreläs- en lång historia, många ingångar och teoretiska ningar och diskussioner kring temat »Litteratur bakgrunder, som ständigt tycks finna ny aktua- och politik«, ett ämne som under de senaste litet. Jørgen Bruhn, W.J.T. Mitchell, Lars Elle- åren har fått förnyad aktualitet. Notera gärna ström och Sara Danius presenterar alla artik- dessa datum redan nu – inbjudan och mer in- lar som speglar ett forskningsfält i förändring formation kommer i nästa nummer. vilket har stor potential att förse såväl kultur Tidskriften är, och skulle i än högre grad studier som litteraturvetenskap med redskap kunna vara, en resurs som debatt- och samtals för att förstå och påverka vår i allra högsta grad forum. Vi vill därför än en gång välkomna spont- intermediala samtid.

Camilla Brudin Borg

REFLEKTION/ konfrontation/ diskussion Litteraturvetenskap i omvandling? Stafettdebatt

Annelie Bränström Öhman (1960) är universitetslektor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet. Hennes bok »kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom«: Sara Lidman och den kärleksfulla blicken kommer att publiceras under våren 2008. Leif Dahlberg (1962) är docent i litteraturvetenskap, lektor i kommunikation på Skolan för data vetenskap och kommunikation, Kungliga Tekniska högskolan, Stockholm. Han bedriver forskning om juridik och kultur och kring berättande i och med »nya« medier. Torbjörn Forslid (1962) är docent i litteraturvetenskap vid Konst, kultur och kommunikation (K3), Malmö högskola. Anders Ohlsson (1956) är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Forslid & Ohlsson har tillsammans publicerat Hamlet eller Hamilton? Litteraturvetenskapens problem och möjligheter (2007) och arbetar för närvarande gemensamt med projektet »Förfat- taren på scen 1890–2008: från Selma Lagerlöf till Björn Ranelid«. Thomas Olsson (1946) är prefekt vid litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet och har skrivit Idealism och klassicism: en studie kring litteraturhistoria som vetenskap under andra hälften av 1800-talet med utgångspunkt i C.R. Nybloms estetik (1981). Anna Williams (1957) är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Arbetar för när- varande med en bok om Agnes von Krusenstjernas författarskap och en utgåva av hennes brev. likhet med universitetsväsendet i stort står svensk litteraturvetenskap inför en ganska oviss framtid. Om villkoren (Bologna-anpassning, minskat studentunderlag) till viss del är de samma över hela landet, skiljer sig både möjligheterna och sätten att hantera situationen. TFL satte igång en stafett, där två frågor och den växande mängden svar i tur och ordning skickades till Iett antal lärare och forskare från olika lärosäten.

1. Litteraturvetenskapens framtid ser i flera avseenden oviss ut. För det första är anpassningen till Bolognakraven i full gång, med allt vad det innebär av ändrade kursplaner och nya institutionella konstellationer. För det andra har de senaste årens sjunkande söktryck på grundutbildningen med- fört att flera institutioner brottas med akuta ekonomiska problem, nedskärningar eller rent av hotas av nedläggning. Hur ser situationen och de konkreta åtgärderna ut på er/era institution/institutioner? Hur tacklas svårigheterna/möjligheterna? Borde något göras annorlunda?

2. Mot bakgrund av dessa konkreta realiteter kan man ställa en mer övergripande fråga: vilket existensberättigande har litteraturvetenskapen idag? Behövs det överhuvudtaget undervisning och forskning i litteraturvetenskap? Varför?

Anders Johansson & Nils Olsson

Torbjörn Forslid, Malmö ett »vidhållande och ett starkt försvar av den högskola, & Anders Ohlsson, gamla identiteten«. Såväl ämnets grundkurser Lunds universitet som forskarutbildning har under senare decen- 1. Vårvintern 2006 publicerades Högskolever- nier genomgått »förvånande små förändring- kets Utvärdering av ämnena litteraturveten- ar«: »Förmedlingen av den litteraturhistoriska skap och retorik vid svenska universitet och kanon ses som den centrala uppgiften, ämnes- högskolor. Bortsett från några kommentarer i och teorireflexionen förefaller liten«. kulturdebatten har den förtigits inom det lit- Varje högskola, varje institution och i princip teraturvetenskapliga fältet. Det är synd. Som varje enskild kurs befinner sig idag i en stenhård utvärderarna konstaterar har ämnet stor lärar- marknadssituation. Pedagogiskt fortbildade lä- kompetens, goda utbildningar och entusiastiska rare, liksom annan kvalitetssäkring av utbild- studenter. Ändå är krisstämningen tydlig inom ningen, är förvisso viktigt. Men om en enskild disciplinen. Litteraturvetenskapens problem kurs inte får tillräckligt med sökande överlever och relativa marginalisering förbinds här med den inte länge – oavsett alla andra kvaliteter den utvecklingen i det omgivande samhället. Men kan rymma. Särskilt utsatta i detta sammanhang det handlar också om ett bristande akademiskt är grundkurserna. Vi själva tillhör olika lärosä- ledarskap, menar författarna. Istället för att ten, Lunds universitet och Malmö högskola. Vi förändra och utveckla i takt med tiden har äm- samarbetar problemfritt i forskningssamman- nets företrädare grävt ner sig i skyttegravarna. hang och har också haft gemensamma kurser I synnerhet de äldre universiteten domineras av på påbyggnadsnivå. Ändå är vi båda beroende

6 TFL 2008:1 av att studenttillströmningen på de inledande förståelse och kulturella strategier i mötet med grundkurserna är tillräckligt hög. texter av skilda slag. Hur såg läsarpositionen ut Malmö och Lund konkurrerar alltså i mycket förr och hur fungerar den i dagens litterära of- om samma studenter. Men man har olika förut- fentligheter? På vilket sätt formas och förvand- sättningar och villkor att lyfta fram: det anrika las litteraturkonsumtionen i spänningsfältet universitetet med månghundraårig humanistisk mellan ekonomi, klass och kön? tradition kontra den moderna uppstickaren. Den tredje terminen – Litteraturvetenskap: Den som befinner sig i ett underläge – i detta representation – motsvarar i någon mån den fall Malmö – får utforma och profilera sin ut- traditionella C-nivån och har också ett tydli- bildning med hänsyn till detta. Även om äm- gare teoretiskt fokus. net i samband med Bolognaprocessen får en Vi påstår inte att denna organisation av un- ökad internationell anknytning kvarstår en av dervisningen är svaret på alla problem – verk- marknadslogikens grundregler: »All business ligen inte. Däremot är det ett alternativt sätt att is local«. strukturera undervisningen. En sådan indelning Man kan organisera undervisningen på en betonar litteraturens relation till det omgivande mängd olika vis. Att låta litteraturhistorien ut- samhället. Förhoppningsvis ökar därmed stu- göra en kronologisk ram är bekvämt, men långt dentens framtida anställningsbarhet. Den tol- ifrån det enda sättet. På Konst, kultur och kom- kande dimensionen i undervisningen kommer munikation (K3) vid Malmö högskola ingår fortsatt att bestå, likaså den historiska. Dock Litteraturvetenskap som ett av tre huvudämnen med något mindre emfas. – tillsammans med Medie- och kommunika- När det gäller den nya, avancerade nivån tionsvetenskap och Kulturvetenskap – i kan- inom Bolognasystemet har de äldre lärosätena didatprogrammet »Kultur och medier«. I det med sin ämnesmässiga bredd en konkurrens- nya Bolognasystemet kommer undervisningen fördel. På Språk- och litteraturcentrum i Lund i huvudämnena att vara organiserad enligt prin- följer sedan höstterminen 2007 ett tjugofemtal cipen: produktion, konsumtion och representa- studenter det internationella masterprogram- tion. met »Literature – Culture – Media«. Det drivs Den första terminen är inriktad på den litte- i samverkan mellan litteraturvetenskap och rära produktionens villkor och förutsättningar. språkämnena (engelska, franska, ryska och Vilka genrer (skön- och facklitterära) och vilka spanska). Förutom gemensamma kurser med författarroller har historiskt premierats? Och undervisning på engelska, erbjuds studenterna hur påverkas olika aktörer på det litterära fäl- fördjupningskurser i sin egen inriktning samt tet – författare, förlag, läsare – av samhälleliga valbara kurser som de kan använda för att pro- faktorer som klass, kön och globalisering? Att filera sin utbildning, oavsett om de siktar mot kursen tematiskt ställer producentledet i fokus fortsatta studier eller vill öka sin »anställnings- ska inte förstås som att den är helt litteraturso- barhet«. ciologiskt inriktad. Tolkning och analys av lit- Detta är bara ett par exempel på hur littera- terära texter av olika slag och från skilda tider turvetenskapen kan förankra och utveckla sin är en grundläggande komponent. Inte heller verksamhet i nya miljöer och kontexter. Sys- innebär detta att den historiska dimensionen temet ger de olika aktörerna stor frihet. Men försvinner. Tvärtom är en av huvudpoängerna med denna frihet följer också ett ansvar att ut- just att visa på den litterära framställningens veckla verksamheten så att den bättre kopplas skiftande förutsättningar förr och idag. till behov och efterfrågan i omvärlden – i detta Den andra terminen är inriktad på litteratu- fall hos de presumtiva studenterna. Som HSV rens »mottagarsida«: publikens och läsarnas konstaterar finns det inom litteraturvetenska-

Diskussion TFL 7 pen »en betydande beröringsångest i förhål- underminerat förutsättningarna för dem som lande till allt nyttotänkande«. Förmår ämnet fortfarande menar att litteraturvetenskapen göra upp med denna mentala blockering vore skall fungera som en akademisk Idol-jury. En mycket vunnet. kvalificerad litteraturforskare bör rimligen kunna säga något mer analytiskt och meningsfullt 2. Även om den litteraturvetenskapliga un- om Da Vinci-kodens exempellösa framgångar dervisningen befinner sig i ett problematiskt än att detta är skräplitteratur som synliggör kul- läge, är förutsättningarna för ämnet litteratur- turskymningen i vår tid – eller att helt förtiga vetenskap i grunden inte sämre idag än under fenomenet. dess glansdagar då det fungerade som ledande Om svensk litteraturvetenskap ska återta bildnings- och kulturarvsämne. Det går bra för sina förlorade positioner krävs alltså föränd- bokbranschen. Litteraturens kraft och lockelse ring. Allmänhetens intresse för tolkande när- är obruten i vår tid. Läsandet ökar med ökad läsningar av mer eller mindre höglitterära verk fritid, samtidigt som de »nya« medierna – från är sedan länge vikande. Men också ur interna- film till TV-spel – i hög utsträckning är text- tionellt perspektiv framstår litteraturämnet som baserade och kan ges fördjupad förståelse med otidsenligt. Av naturliga skäl har en detaljerad hjälp av sådana analytiska grepp som ingår i närläsning av en internationellt okänd svensk den litteraturvetenskapliga kompetensen. I rent författare svårt att göra sig gällande på utländ- kvantitativa termer ägnar sig fler studenter och ska konferenser. Den svenska litteraturveten- lärare än någonsin åt litteraturstudier. Den teo- skapens dilemma består bland annat av att be- retiska förankringen och textanalytiska kompe- finna sig mitt emellan två poler: allmänintresset tensen är därtill stor. (tredje uppgiften) och den internationellt er- Förutsättningarna för ämnet är alltså i grun- kända vetenskapen. Kompetenta närläsningar den goda – men de har samtidigt förändrats un- av enskilda svenska romaner eller författarskap der det senaste halvseklet. Kännedom om de förslår inte i något av dessa sammanhang. stora författarskapen och verken är inte som Den litteraturvetenskapliga verksamheten förr obligatorisk kunskap för den bildade med- måste därför breddas. Den historiska verksam- elklassen. Visserligen är det fortfarande många heten – som starkt bidrog till ämnets framväxt som läser böcker och romaner – men om förfat- med sin berättande inriktning – har länge ned- taren heter Enquist eller Mankell är ofta av se- prioriterats. Vi vill förnya och bredda också kundär betydelse, det är själva läsupplevelsen denna praktik. Låta litteratursociologiska fråge- man vill åt. Inte heller är litteraturens och »den ställningar – inte minst kring litterär offentlighet stora diktens« rangplats i mediehierarkin läng- – naturligt bli en del av baskunskapen på den re given. Gränsen mellan »högt« och »lågt« blir litteraturvetenskapliga grundutbildningen. Ett också allt mer flytande. Oavsett om vi vill det ämne ägnat åt det vetenskapliga studiet av lit- eller ej, är litteraturen en del av det postindu- teratur bör också i långt högre grad fundera över striella samhällets medvetandeindustri. Att i frågor om medialisering och intermedialitet. det läget upprätthålla en ämnessyn med rötter i Mot ett dominerande estetiskt studium, med ämnets barndom i tidigt 1800-tal – att slå vakt diktens formella kvaliteter i centrum, stäl- om och vårda »siare och skalder« eller »litterär ler vi ett ökat fokus på litteraturens innehåll, kvalitet« – är både ohållbart och otaktiskt. på mänsklig erfarenhet och existentiella frå- Expansionen av det litteraturvetenskapliga gor. Detta kan ske på många sätt, exempelvis fältet tillika med de utmaningar som riktats mot via biografin som på senare år fått en revival. en traditionell ämnessyn från exempelvis femi- Forskningen måste också bli mer probleminrik- nistiska och postkoloniala utgångspunkter har tad, istället för att se som sin uppgift att vårda

8 TFL 2008:1 viss typ av litteratur eller fylla luckor i kun- Vi har under det gångna året tillsatt en ar- skapen om enskilda författarskap. Vilka texter betsgrupp som lagt fram ett förslag till revide- som studeras blir då inte det avgörande, utan ring av grundutbildningen. En litteraturhisto- vad den ena eller andra texten säger om den risk översikt sker på A-kursen, och B-kursen valda problemställningen och vad litteraturve- erbjuder därefter fördjupning inom delkurser taren gör med den. som också är tänkta att utgå från lärarnas spe- Det finns tecken på att den breddning vi ef- cialistkompetens. Det tvärvetenskapliga kandi- terlyser redan är på väg. I flera nya avhand- datprogrammet »Retorisk och litterär kommu- lingar liksom i pågående doktorand- och post- nikation« har utarbetats och snabbt sjösatts av doc-projekt utmanas hittills snävt satta gränser fakulteten. Det handlar om att förstå texter av för den litteraturvetenskapliga verksamheten. skilda slag; datorspel, romaner, reklamspråk, Samtidigt finns det en tröghet inbyggd i aka- politisk retorik, men också att öva sig i att skri- demin, där systemet med sakkunniga och peer- va och tala. Färdighetsaspekten är viktig – rub- reviewing kan användas för att garantera status riken »Anställningsbarhet« i de nya Bologna- quo – framför allt när det gäller de prestige- anpassade kursbeskrivningarna är till nytta för fyllda tjänsterna. Det är en sak att i en avhand- studenterna. Men att formulera texten under ling tänja på ämnets gränser, en annan sak att rubriken tror jag också har varit nyttigt för oss konkurrera om attraktiva postdoc-befattningar, lärare. Den kastar ett skarpt ljus över vad våra där toleransen ofta inte är lika stor. En systema- studenter förväntas lära sig och vilket spektrum tisk kartläggning av forskningsinriktningen hos av färdigheter de faktiskt förvärvar genom lit- dem som innehaft någon av de prestigefyllda teraturstudiet. forskarassistenttjänsterna vid landets institutio- Tack vare ämnesbredden vid vår fakultet har ner under det senaste decenniet vore ett sätt att vi kunnat lansera masterprogram i humaniora ta temperaturen på litteraturämnet. med särskild inriktning mot de respektive äm- En litteraturvetenskap i kris? Själva är vi nena och där en del av kurserna väljs ur utbu- långt ifrån missmodiga. Litteraturen är och har det på fakultetens avancerade nivå. Den praktik genom historien varit ett väsentligt medium för som numera ingår i somliga kurser stärker för- kunskap om mänskliga relationer och det om- bindelserna mellan universitetet och studenter- givande samhället. För en litteraturvetenskap nas framtida arbetsplatser. Erfarenheten gör det som tar fasta på detta ter sig möjligheterna kanske lättare att svara på den fråga som många obegränsade. studenter ställer sig när de kommit en bit på studievägen: Vem behöver en litteraturvetare? En avgörande fråga är förstås hur mycket Anna Williams, Uppsala universitet nytta våra ansträngningar gör och vilka konse- 1. Läget för litteraturvetenskapen i Uppsala kvenser de får. Hur mycket beror på oss och tycks likna det på många andra institutioner hur mycket på arbetsmarknadens konjunktu- och avdelningar i landet: vi har en synnerligen rer? Hur långt skall vi sträcka oss när det gäller kompetent lärar- och forskarkår som får allt anpassningen till ett nyttotänkande? färre studenter att undervisa och allt fler rap- Vårt ämne har alltid i någon mån anpassat porter om nära nog krisläge för de humanis- sig efter tiden, litteratursynen och de ideolo- tiska universitetsverkstäderna. I Uppsala har giska förutsättningarna. Det märks inte minst tillströmningen av studenter minskat under de i ämnets teoriutveckling. Att det värjer sig mot senaste terminerna, men i en takt som ändå va- beröringen med massmarknadens litteratur och rit jämförelsevis måttlig. Vårterminen 2008 är kultur är idag inte sant. Sedan ett halvsekel till- det emellertid varningsflagg som gäller. baka har svensk litteraturvetenskap ägnat sig

Diskussion TFL 9 åt forskning om dessa kulturyttringar. Därför ningen av intresset för det vi benämner kvali- framstår styckevis den debatt som Torbjörn tetslitteratur. Det har alltid funnits läsare som Forslid och Anders Ohlsson för i boken Ham- helst ägnar sig åt Mankell, andra som helst lä- let eller Hamilton? Litteraturvetenskapens ser Joyce, och andra åter som läser brett och problem och möjligheter (2007) som en smula djupt i skön förening. Jag håller med Forslid inaktuell. Men precis som de konstaterar i sitt och Ohlsson om att den kvalificerade litteratur- stafettbidrag har vårt ämne alla förutsättningar forskaren bör kunna säga något meningsfullt att frodas i den kommunikationsmiljö där inte om Da Vinci-kodens framgångar. Jag hoppas minst unga människor idag skriver och läser att han eller hon också fortsättningsvis kom- som kanske aldrig förr. Vilken utmaning! mer att kunna säga något meningsfullt om de framgångar som gäller för Joyce. 2. I artikeln »Will the Humanities Save Us?« Vad beträffar svensk litteraturvetenskap hål- i New York Times den 6 januari 2008 (http:// ler jag med om att djärvare beslut kunde efter- fish.blogs.nytimes.com/2008/01/06/will-the- lysas vid rekryteringen av framtidens forskare humanities-save-us/?) funderar juridik- och och lärare. Min erfarenhet av medverkan i sam- litteraturprofessorn Stanley Fish över frågan manhang där forskningsanslag delas ut är dock om humanioras existensberättigande. Det finns att det finns en utbredd skepsis motmore of the inga nationalekonomiska skäl att läsa Hamlet, same. Visst saknas förnyelsen i många av de skriver han, och konstaterar att den humanis- undersökningar som Forslid och Ohlsson be- tiskt allmänbildade medborgaren är ett för- skriver som »tolkande närläsningar av mer eller gånget ideal, aktuellt på den tiden när förmå- mindre höglitterära verk« eller »av en interna- gan att referera till Shakespeare lönade sig, var tionellt okänd svensk författare«. Det är en inte gångbart kulturellt kapital. Att skylta med så- ovanlig uppgift för ett avhandlingsprojekt inom dan lärdom idag väcker bara irritation, skriver forskarutbildningen, där ju doktoranden både Fish. Och på frågan om vilken nytta humaniora skall ledas vid handen och gå själv mot en fors- egentligen har svarar han: ingen alls. Man blir karkompetens, och göra det på fyra år. Det är inte en bättre människa av att läsa skönlitteratur ett känsligt skede där forskaridentiteten grund- eller filosofi. Det är inte humanioras uppgift att läggs med hjälp av både traditionen och i bästa rädda mänskligheten. Humaniora är sin egen fall nytänkandet. En väg mot nytänkande vore nytta och inte en aktivitet som är en hjälpverk- att satsa mer på forskargrupper där doktorander samhet för ett högre ändamål. är involverade; arbetslag för idéutbyte och sam- Nära femhundra svar har kommit in till Fishs arbete som uppmuntrar utflykter från kamma- artikel. Debattörerna invänder eller håller med, ren. Vi vet att det långsiktigt kräver finansiering förmedlar egna erfarenheter från vardagen som och organisation, men begynnelsen till sådana studenter, lärare på mindre högskolor eller sto- nystrukturer kan ske (och sker) i kostnadsfria ra världsberömda universitet, som humanister samtal kolleger emellan. (Varför inte till exem- eller naturvetare eller både och. pel under den nationella forskarkonferensen i Vad flera av debattörerna trots allt ger besked litteraturvetenskap som nu inleds? En lovande om är att den humanistiska utbildningen har va- mötesplats.) Man kan bara önska att fortsätt- rit av stor betydelse. Den har gett dem insikter ningen någon gång får äga rum inom den halv- om människans tankevägar och en förmåga till tidsforskning i den postdoktorala anställningen kritisk bedömning och reflexion som de inte som i stort sett alla är överens om borde vara fått någon annanstans. en självklarhet. Humanioras betydelse är omöjlig att över- En breddning av våra val av forskningsobjekt skatta. Möjligen överskattar vi dock omfatt- utanför den svenska litteraturen är avgörande.

10 TFL 2008:1 Inga andra än svenska eller nordiska litteratur- att främja tolerans, medkänsla, demokrati och forskare kommer emellertid någonsin utom i etisk medvetenhet, då har humaniora förlorat undantagsfall att bli specialister på svensk litte- sin skärpa och kraft. ratur. Det är således vår professionella plikt att upprätthålla och vidarebefordra kunskapen om denna litteratur på ett relativt litet språk, vilket Leif Dahlberg, KTH, Stockholm i betydligt större utsträckning än vad som nu Jag vill inleda mitt svar med att nämna att jag sker borde kunna göras i dialog med det inter- inte längre verkar och undervisar på en litte- nationella forskarsamhället. Varför inte en obli- raturvetenskaplig institution, men att jag nog gatorisk utlandstermin i forskarutbildningen? ändå har en tillräckligt lång och aktuell erfa- Redan nu utnyttjar många doktorander möjlig- renhet av litteraturvetenskap som akademisk heten att söka stipendier för en termins eller ett disciplin för att kunna säga något om dagens års utlandsvistelse. situation. Men samtidigt som jag har tagit ste- Samarbetet mellan ämnen som har tydliga get utanför disciplinen – jag arbetar sedan 2000 förbindelser har alla utsikter att lyckas – språk, som lärare i kommunikation på Kungliga Tek- litteratur, filosofi, antikens kultur; listan kan niska högskolan – så verkar jag på andra sätt göras lika lång som den över ämnena på de inom ämnet. För att tydliggöra och gestalta humanistiska institutionerna. Sådana initiativ detta disciplinära utanförperspektiv (vilket tycks glädjande nog vara på gång vid flera lä- jag misstänker är den främsta anledningen till rosäten, vilket bland annat framgår av Torbjörn att jag har inbjudits till denna stafett) vill jag Forslids och Anders Ohlssons presentation. återge en historia som Jane Karpinski berät- Uppsala universitet gav under några år den äm- tar i en intervju med Errol Morris (tillgänglig nesövergripande kursen »Core curriculum«, en på http://www.newyorker.com/online/video/ kurs om kunskapssökandets former där skön- festival/2007/MorrisGourevitch och på http:// litterära texter var utgångspunkten för diskus- www.youtube.com/watch?v=kAQybZ4wIH8). sioner om politik, ideologi, statsbyggande och Det är fråga om en bortklippt scen i Morris sebildning. Kursen är nu nedlagd, vilket förefaller naste dokumentärfilmStandard Operating Pro- vara ett steg i fel riktning. Min erfarenhet är att cedure (2008) som handlar om de amerikanska dagens studenter är utomordentligt intresserade soldater som arbetade på Abu Ghraib-fängelset av att diskutera frågor om ideologi, livsåskåd- i Irak. ning och etik, och för den delen om vad det är Karpinski, som är general i den amerikanska som gör en berättelse läsvärd eller övertygan- armén, berättar i intervjun om ett möte med den de. Visst är det viktigt att vi tänker strategiskt, förre irakiske diktatorn Saddam Hussein, när redovisar möjligheterna till anställningsbarhet denne var hennes fånge. Mot slutet av besöket och kommer ihåg att nysatsningar alltid innebär frågar Karpinski honom om det är något han prioriteringar. Men även för detta slags behov behöver och Saddam svarar att han skulle vilja och efterfrågan bör vi vara lyhörda. ha frukt. Karpinski noterar att det finns frukt i Vid våra institutioner utbildar vi bland annat en skål på bordet, men Saddam svarar att han lärare som i sin tur går ut och möter skolornas inte vill ha äpplen och apelsiner, utan aprikoser unga. Humaniora finns där i sin egen rätt och och bananer. Karpinski frågor om det är något skall inte styras av instrumentella krav. Men annat och Saddam säger »I do have another re- den humanistiska utbildningen handlar om quest, my glasses. […] It is not clear.« Karpin- att förstå och tolka mänsklig erfarenhet samt ski frågar »These are not your glasses?« och övning i kritiskt tänkande. I så måtto är den Saddam svarar »No, these are my glasses, but nyttig. Om den lärdomen inte också bidrar till the glass is not right.« Hon tittar på glasögonen,

Diskussion TFL 11 som inte ser repade eller trasiga ut. Hon vet inte neral, inte påstådda persiska prinsar på drift vad han menar och på vägen ut säger hon till i parisiska salonger. Låt mig utveckla denna fångvaktarna att Saddam hade bett om att få analogi. När studenter på de inledande kurserna sina glasögon, att det är hans glasögon, men i litteraturvetenskap (det som tidigare kallades att det var fel glas. Fångvaktarna svarar »Yes, A- och B-kurser) kommer till undervisningen he’s right, the glass is wrong.« Amerikanerna har de som regel läst verken för sig själva på hade alltså bytt ut linserna i Saddams glasögon. samma sätt som de läser samtida skönlitteratur. Karpinski menar att detta är ett exempel på I den utsträckning som de har talat med andra hur man påverkar vad hon kallar »the comfort (och kanske med varandra) om sina upplevelser zone«, att inte ha samma förmågor som innan av verken är det vanligen som personliga upp- man var fängslad. Hon menar att detta inte är levelser, eller vad författaren vill säga med det. tortyr, det är något mer grundläggande. Innan Möjligen har de även funderat över relationen han var fängslad kunde han se klart, men inte till andra verk och till historien. Denna ansats nu längre. För Saddam var det viktigt att kunna ligger i linje med de uttalade målen för ämnet, läsa, att kunna läsa Koranen. Karpinski säger som man exempelvis finner på hemsidan för In- att Saddam antagligen visste att man hade bytt stitutionen för litteraturvetenskap och idéhisto- ut linserna i hans glasögon, men att han inte ria vid Stockholms universitet: skulle nedlåta sig att säga det. I stället säger han att det är något som är fel med dem. De Börja läsa litteraturvetenskap! Berika dig! Fördju- amerikanska fångvaktarna säger till Saddam pa din läsning! – Lär dig om litteratur och förfat- tare, om litterära kulturer och historiska förvand- att de ska låta en optiker undersöka honom; se- lingar. Genom att läsa litteraturvetenskap erövrar dan får han ett par glasögon som han kan se bra du ett historiskt perspektiv på litteraturen, du lär med igen. Karpinski säger sedan – och det är dig olika sätt att läsa texter, du får en bild av hur svårt att riktigt veta hur ironisk hon är – att »it litteraturen förändras och utvecklas – och varför den angår oss så mycket. Och hela tiden umgås du was very nice of them, you can’t help to think med litterära mästerverk, från Homeros till Kafka. that«. (http://www.littide.su.se; 31 januari 2008) När jag först hörde Karpinskis historia åter- berättad undrade jag om den beskrev ytter- Det låter mycket trevligt, ungefär som i en stu- ligare ett exempel på brott mot Genèvekon- diecirkel. Studiet av skönlitteratur beskrivs som ventionen. När jag senare själv såg intervjun en avancerad form av hobbyverksamhet. I äm- var det i stället hennes reflektioner kring »the nesbeskrivningen står ingenting om vetenskap- comfort zone« som både fascinerade och be- lighet (det heter ju litteraturvetenskap) eller om svärade mig. Det som hon beskriver påminde koppling till forskning (det är ju en av universi- mig om hur vi umgås med och läser litterära tetets grundidéer, kopplingen mellan undervis- verk på föreläsningar och seminarier i littera- ning och forskning). Det står inte heller någon- turvetenskap, och hur studenter upptäcker att ting om nyttan av att läsa skönlitteratur eller om de inte längre kan läsa skönlitterära verk. Kar- anställningsbarhet (även om det finns några ra- pinskis berättelse antog därmed vissa struktu- der om detta på annat ställe på hemsidan). Men rella likheter med Montesquieus Lettres per- det kanske inte är sådant som behöver sägas, sanes (1721), en brevromanen där två persiska det kanske är sådant som de som studenter för- prinsar på ett utstuderat naivt sätt skildrar sam- väntas veta. Liksom att de förväntas veta att de tidens franska liv och seder. Men till skillnad lärare som undervisar på grundkurserna i litte- från Montesquieus brevroman är handlingen i raturvetenskap sällan eller aldrig undervisar på Karpinskis berättelse förlagd till öst och inte de områden som de har specialiserat sig på och väst; och berättaren är en äkta amerikansk ge- kanske även forskar om, och att de därför ofta

12 TFL 2008:1 har en ganska ytlig kunskap både om de texter ha varit ett expansivt ämne som trängde in i och de perioder som de undervisar om (för när andra ämnen och discipliner, har det gjort sig ska de hinna fördjupa sig i dem eller i aktuell alltmer osynligt. Det låter därför lovande när forskningslitteratur?). Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson skriver Men studenter som läser ämnet litteraturve- att K3 vid Malmö högskola öppnar för att läsa tenskap (som det alltså kallas) kommer strax och studera litterära verk parallellt med icke- i kontakt med dessa företeelser och lär sig att litterära texter. Det erbjuder stora möjligheter förhålla sig objektivt och vetenskapligt till den att både utforska och reflektera över vad som personliga läsupplevelsen, de lär sig även att utmärker litterära verk (denna mystiska egen- förhålla sig till beskrivningar i handböcker av skap som de ryska formalisterna kallade »lit- litterära verk som de inte har läst. Det innebär teraritet«) och de sätt på vilka människor lä- dock inte att de kommer att ställas inför frågor ser och brukar dessa på en gång lika och olika om kanonbildning eller vad som utmärker lit- texter. Det skulle vara bra om det kunde göras terära texter och verk, eller hur man formulerar några fler hål i de murar som separerar litte- forskningsfrågor. De lär sig sällan någonting raturvetenskapen från medie- och kommuni- om litteraturens (egen) mediehistoria och vad kationsvetenskap (MKV) på andra universitet den har betytt för litteraturens roll i samhäl- och högskolor i Sverige och att skönlitteraturen let, liksom för hur man har läst och umgåtts därmed kunde studeras i ett vidare samman- med den genom historien. Det är också osäkert hang. Att döma av Anna Williams inlägg tycks om de lär sig varför litteraturen angår oss så litteraturvetenskapen i Uppsala vara på väg åt mycket, vad den är bra till. De lär sig däremot ett sådant håll, men det framgår inte om de vill acceptera både minimal undervisning och gam- utvidga ämnesbeskrivningen (exempelvis mot malmodiga undervisningsformer (där de pas- kulturstudier) eller om de vill samarbeta med sivt lyssnar på sammanfattningar av verk och andra ämnen. Till skillnad från många andra så handbokslitteratur). De lär sig att det finns när- anser jag inte att kulturstudier innebär ett hot mast vattentäta skott mellan grundutbildning mot litteraturvetenskapen utan en möjlighet att och forskning (men visst, det finns några en- förstå vad skönlitteratur är och varför den fort- staka läckor). På dessa och andra sätt påverkar sätter att vara viktig i en digital tidsålder där undervisningen i litteraturvetenskap den »com- nya litteratur- och medieformer uppstår och fort zone« där studenterna umgås med litterära flyter in i varandra. mästerverk. Med all säkerhet är lärarna i litte- Det är intressant att Forslid & Ohlsson i raturvetenskap tillmötesgående med att hjälpa detta sammanhang nämner Högskoleverkets studenterna läsa på ett kritiskt och självständigt utvärdering av ämnena litteraturvetenskap och sätt – naturligtvis i den utsträckning som de har retorik vid svenska universitet och högskolor tid och betalt för detta. och den frånvaro av akademiskt ledarskap på Men låt mig återvända till den persiska be- många institutioner som utredarna menar sig rättelsen, om jag nu har lämnat den. För det är ha upptäckt. Det hade varit ännu mer intressant ju så att när man väl har börjat fundera över vad om de också hade diskuterat vad denna brist något betyder så kommer man ständigt på nya på akademiskt ledarskap betyder i form av infallsvinklar och likheter. Fastän ingen vettig osäkra arbetsförhållanden, kotteribildning och människa skulle komma på tanken att jämfö- mobbning, misstankar om autokratism och ne- ra litteraturvetenskapen som disciplin med ett potism i samband med tjänstetillsättningar och fängelse, förefaller det som om litteraturveten- anklagelser för jäv i samband med fördelning av skapen under det senaste decenniet isolerat sig forskningsmedel. Det är inte osannolikt att det från andra akademiska ämnen. Från att tidigare finns en koppling mellan detta organisatoriska

Diskussion TFL 13 haveri och en premiering av icke-nyskapande doktorsavhandlingar eller forskningsprojekt på och icke-interdisciplinära undervisningsfor- intet sätt är detsamma som eller automatiskt le- mer och forskningsprojekt. Men det är kanske der till förändring av litteraturvetenskapen som sådant som inte behöver sägas eftersom »alla akademisk disciplin; detta arbete måste in både vet« hur det ligger till – eller så känner de sig i ämnets självförståelse och i undervisnings- tvungna att uttrycka sig försiktigt. Jag tycker verksamheten. också att det är intressant att Forslid & Ohlsson Som svar på frågan vad litteraturvetenskapen skriver att Högskoleverkets utvärdering knap- behöver menar jag alltså att det inte är fråga om past alls diskuteras inom disciplinen. Det är äpplen eller apelsiner, aprikoser eller bananer. rimligt att tänka sig att om det verkligen fanns Vi behöver en synundersökning och nya glas en upplevelse av kris inom ämnet så skulle de ögon. som företräder det ta till sig kritiken. Men kanske menar de att det största problemet ligger i det omgivande samhället, att den bästa strate- Annelie Bränström Öhman, gin är att vänta på bättre tider. Därmed är det Umeå universitet lätt att få intrycket att den omtalade kris som 1. Någon måste ha förtalat litteraturvetarna, ty humaniora sägs genomlida i Sverige i första utan att ha gjort något ont vaknade de en mor- hand är en intern och moralisk kris. gon och hade blivit byråkrater … Men för att återvända till den persiska be- Ja, Kafka-insikten drabbade mig första gång- rättelsen och till »the comfort zone«. Vad är en för ett drygt år sedan, kanske var det mån- litteraturvetenskapens egen »comfort zone«? dag morgon eller fredag eftermiddag. Jag kom Och behöver den förändras för att ämnet ska till min arbetsplats i Humanisthuset vid Umeå ha existensberättigande efter »Bologna«? Även universitet och satte mig ner vid veckans för- om jag tror att det finns mycket att vinna på sta eller fjortonde sammanträde om Bologna- att bryta ämnets isolering, så tror jag inte att anpassningen av grundkurserna i litteraturve- det räcker med att flirta med MKV och kul- tenskap eller lärarutbildningen i svenska. Eller turstudier. Detta arbete måste även leda till att handlade det om utvecklandet av tvärveten- litteraturvetenskapen som ämne konfronteras skapliga masterskurser? Kanske var det för att med sin egen medialitet, med skriftmediets jag drog nitlotten att än en gång skriva minnes- historia, liksom med den brytning mellan det anteckningarna och skicka ut till alla på Långa traditionella bokformatet (codex) och digi- Listan, som jag kände mig ovanligt grinig och tala medier som pågår såväl i det omgivande började undra om det fanns någon bortre gräns samhället som i undervisningen och i arkiven. för hur många arbetstimmar en ofinansierad ut- Det finns fascinerande paralleller mellan skif- bildningsreform får kräva. Plötsligt fick jag en tet från handskriftskultur till boktryckarkonst spöklik känsla av att alla utom jag redan vis- och dagens utveckling inom informations- och ste att det var det här, det monstruöst jäsande kommunikationsteknologi (IKT), liksom mel- administrativa merarbetet, som numera var det lan romantikens universalpoesi och dagens egentliga innehållet i vår verksamhet. Och att mediekonvergens. Men det är inte tillräckligt all intellektuell debatt och teoretisk förnyelse- att litteraturvetenskapen som ämne reflekterar vilja numera bör passera Anställningsbarhetens över sig själv i ljuset av dagens nya medier och funktionalistiska nålsöga för att kunna legiti- mediepraktiker. Det måste också återuppta den mera sin plats på litteraturlistor och i semi dialog med filosofisk estetik och politisk filo- narierum. sofi som avstannade vid mitten av 1990-talet. Sarkasmen ska inte missförstås. Naturligt- Det ska dock understrykas att några enstaka vis är lyhördheten för den tid och den histo-

14 TFL 2008:1 riska situation som omger oss, i Sverige och i »närläsningar av svenska romaner eller förfat- världen, avgörande för litteraturvetenskapens tarskap« som har »svårt att göra sig gällande möjligheter att överleva som akademiskt ämne på utländska konferenser«. Hur mycket jag än – och tidsmedvetenheten bör avsätta synliga i sak vill ställa mig bakom deras energiska plä- och kreativa avtryck både i kursutveckling och dering för en öppnande och upptäckande litte- formuleringar av nya teoretiska och analytiska raturvetenskap som inte tar betäckning bakom utmaningar. Vilket den redan gör på många håll klassikerhyllan i finrummet, utan går i dialog och sedan många år tillbaka, precis som Anna och debatt med både nuets och historiens fulla Williams mycket riktigt framhåller i sitt inlägg. bredd av textuella gestaltningsformer, så ser jag Det gäller inte minst den genusteoretiskt inrik- en fara i deras val av retorisk strategi. Kritisk tade delen av fältet, som kanske mest iögonen- självreflexion är förvisso en dygd vi aldrig har fallande bidragit till ämnets vitalisering och att- råd att ge avkall på. Men i den snålblåst som raktionskraft under det senaste decenniet. inte bara litteraturvetenskapen utan flertalet av Att ett breddande av vårt vetenskapliga syn- de gamla humanistiska disciplinerna nu står och fält är både nödvändigt och önskvärt råder det huttrar i, kräver självbevarelsedriften också sitt. nog därför i praktiken en större enighet om än Tvingas jag välja ställer jag mig därför hellre på vad man kunde avläsa i dagspressdebatten om tvärs som Ekelöf-kramare, än i förlig vind som ämnets framtid som seglade upp under hösten Dan Brown-analytiker. Av samma skäl som jag 2007. I skuggan av den måste man emellertid alltid skulle hålla en slant på David före Goliat. förundras över frånvaron av diskussion kring (Vilket förstås inte är samma sak som att säga de mer övergripande utbildningspolitiska frå- att Goliat saknar berättigande.) gorna, som exempelvis vad vi har att vinna och Det redovisande vi i den här enkäten har förlora på införandet av Bologna-systemet och ombetts göra av våra ställningstaganden och den kunskapssyn det är uttryck för. Så också pedagogiska lösningsförsök på olika universi- med signalord som »internationalisering« och tetsorter är viktigt, men får inte skymma sikten »excellens«, som på kort tid har kommit att bli för behovet av en strukturell analys. Hur väljer närapå självlegitimerande begrepp – och nu vi utifrån vår ämnesidentitet att möta det hot också aktivt tas i bruk som måttstockar på verk- och den utmaning som vi står inför, i Bologna- samheten i och med införseln av »kvalitetsba- arbete och ekonomiska kristider? Det vill säga: serade resurstilldelningssystem«. I god kapita- om ett sådant »vi«; en sådan kollektiv littera- listisk tradition knåpar snart nog alla universitet turvetenskaplig ämnesidentitet idag alls kan och högskolor ihop mer eller mindre intrikata åberopas? Eller är också ämnesdisciplinerna varianter av poängskalor för beräkning av om- föråldrade strukturer som successivt kommer fånget av detta »internationella« mervärde. Ett att ersättas av »starka forskningsområden« el- besvärande faktum, som aldrig kommer upp på ler »excellenta utbildningsmiljöer«? våra dagordningar, är att det handlar om mått- Mitt svar kan möjligen på denna punkt te stockar som är genomfärgade av den nyliberala sig som en avvärjande manöver från den ef- ideologi som mer eller mindre motståndslöst terfrågade exemplifieringen av »konkreta åt- verkar ha absorberats av utbildningssystemet – gärder« på min institution, vid mitt universitet. och inte bara i Sverige. Men, det jag har velat markera är att frågan Det tycks mig därför som en alltför omiss- är av en sådan komplexitet att den både kan tänksam och välvillig hyfsning av verkligheten och bör ställas i ett vidare perspektiv. Att par- att, som Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid, tikularisera svaren riskerar att bli en oavsikt- nysta fram härvtråden för den svenska littera- lig bekräftelse på marknadskrafternas förment turvetenskapens kris ur dess upptagenhet av självsanerande kapacitet. Attraherar Uppsalas

Diskussion TFL 15 litteraturkurser fler studenter än, säg, Umeås? Denna gåtfullhet får dock ett bevisvärde i Lägg ner den svagare! Tron på att vägen ur lit- nivå med ektoplasma om man nöjer sig med att teraturvetenskapens (eller humanioras) kris förklara litteraturvetenskapens obestånd endast går via utmejslandet av mer eller mindre fram- som en följd av dess sjunkande marknadsvärde, gångsrika koncept är härvidlag dessvärre en räknat i studentsiffror eller forskningsanslag. chimär. En ofrivillig hyllningsgärd till själv- Problemet med ett sådant resonemang är att det hjälpskulturens parfymerade men likväl cynis förespeglar att konkurrensvillkoren skulle vara ka darwinism.* likvärdiga – och rättvisa. Som att ämnet skulle ha hamnat på efterkälken och tappat studenter 2. Ett av de tyvärr minst uppmärksammade, bara för att det inte kan hävda sig. Helt enkelt men mest tänkvärda inläggen i debatten om lit- är lite svagare. I slutänden står man då ound- teraturvetenskapens, och i vidare bemärkelse: vikligen inför darwinismens dilemma. Fast i humanioras, kris under hösten 2007 skrevs av akademiska kretsar kamouflerar man det hellre författaren Elisabeth Rynell (Västerbottens- med nyord som »anställningsbarhet« eller »stu- Kuriren, 2007-11-07). Med Umeå universitet dentnöjdhet«. som huvudexempel ställde hon sig frågan vil- Att »rädda humaniora«, och i det här kon- ken kostnaden för den pågående åderlåtningen kreta fallet: litteraturvetenskapen, kan där- av humaniora är, omräknat till grundläggande för aldrig vinna gehör om det framställs som mänskliga värden. Som Rynell så riktigt fram- något allmänt behjärtansvärt »rädda Willy«- höll är litteraturvetenskapen inte ensam drab- projekt. Så länge som den offentliga retoriken bad, men den är kanske det ämne där blodför- fortsätter att hamra fast synen på humanistiska lusten nu börjar få mest synliga konsekvenser. ämnen som »onyttiga« ur lönsamhetssynpunkt För bakom det som kan te sig som ett ordinärt är det svårt att se hur vi ska komma ur det hörn statusfall, åtminstone utifrån dagens kritiklöst vi tveklöst har målats in i. Lönsamma kommer anammade kapitalistiska logik, finns betydligt vi aldrig att bli, ur samhällsekonomisk syn- mer komplexa sammanhang att begrunda. Det punkt – lika lite som poesin eller äldreomsor- som möjligen, med Rynells ord, kunde sam- gen. Istället måste frågan ställas i relation till manfattas som det »gåtfulla x i samhällets mitt universitetens överlevnadskapacitet i stort. som ingen vill veta av och som varken statis- Helt krasst: kan man tänka sig ett universitet tik eller biomedicin kan få ens vittring på«, utan till exempel litteraturvetenskap, filosofi, men som humanistiska forskare »smyger som idéhistoria? jägare omkring och emellanåt kommer mycket Ekonomiska trångmål orsakade av en kon- nära«. traproduktiv utbildningspolitik är dock sist och slutligen just politik – och därmed aldrig räddningslösa. Mer på djupet förödande är * Fram till årsskiftet ingick ämnet litteratur frånvaron av en artikulerad opinion inom fors- vetenskap vid Umeå universitet i Institutionen karsamhället. Den svenska universitetsvärl- för litteraturvetenskap och nordiska språk. dens ideologiska kursändring i riktning mot en Fr.o.m. 2008 ingår det i den nya och större »excellens«-kultur, i allt väsentligt designad Institutionen för kultur- och medievetenskaper. efter naturvetenskaplig framgångsmodell, har Personalstyrkan är väsentligt decimerad p.g.a. tidigare års sviktande studentunderlag och ledsagats med tystnad. Det »kvalitetsbaserade efterföljande övertalighetssituation. Kompetens resurstilldelningssystemet« är samma andas som går förlorad vid pensionsavgångar kan för barn. Men vi hänger med! Trots att de mått- närvarande, p.g.a. det ekonomiska läget, inte stockar som tas i bruk riskerar att devalvera lit- återställas med nyrekryteringar. teraturvetenskapens tidigare så solida kulturel-

16 TFL 2008:1 la bildningskapital till en provinsiell ekonomi. någorlunda konstant. Prestationsgraden är det Och spiken i kistan är att flertalet av oss dess- stora problemet! utom framhärdar i att skriva på svenska … Jag tar upp detta exempel för att det illustre- I den mer »lönsamma« akademiska omgiv- rar vår tendens att slarva när vi ställer diagnos ningens ögon får man ibland för sig att littera- på humanioras problem. Om jag har rätt blir turvetarna ses som hopplöst förlorade i någon det helt irrelevant att tala om rekryteringspro- slags tjechovsk körsbärsträdgård, som bevaras blemet för litteraturvetenskapens del eller att bara för sin skönhets skull. Där drar vi omkring hävda att kursernas innehåll och uppläggning under en tät ridå av ord, ord, ord – inte olikt de måste förändras så att de bättre motsvarar stu- bedagade ryska aristokraterna i Tjechovs pjä- denternas och »det omgivande samhällets« be- ser. I gulnande spetsar och slitna linnekosty- hov. Det man bör tala om är i stället det fak- mer, blottställda på allt utom vår bildning och tum att studenterna inte klarar av kurserna, inte vår förmåga att ha roligt – eller åtminstone att klarar tentorna eller avbryter sina studier. Det vara deprimerade på ett spirituellt vis. Alltme- problemet ser i sin tur ut att vara ett studiesoci- dan yxhuggen faller. alt problem snarare än ett pedagogiskt och ve- Ironin må vara mig förlåten. Men den är vux- tenskapligt. en ur en vild längtan efter ett kritiskt intellektu- Jag vågar faktiskt påstå att litteraturveten- ellt samtal som ständigt tycks utebli. Ett samtal, skap i Göteborg är och förblir ett attraktivt på vilket språk som helst, som modigt håller universitetsämne statistiken till trots. Forslid fram den motståndets estetik som vilar i »det & Ohlsson har rätt i att »[d]et går bra för bok- gåtfulla x«, som Elisabeth Rynell i sin artikel branschen. Litteraturens kraft och lockelse lokaliserade som den humanistiska forskning- är obruten i vår tid«. Litteraturvetenskapens ens och skönlitteraturens gemensamma kvin- attraktionskraft ligger i den estetiska dimen- tessens. Den mänskliga faktorns Arkiv X. sionen, det vill säga i litteraturens attraktion, vilket naturligtvis inte betyder att litteraturvetenskapens huvuduppgift är att tillgodose det Thomas Olsson, litterära intresset. Göteborgs universitet Mitt resonemang kan givetvis tolkas som ut- 1. Jag vill börja med att ifrågasätta denna dystra tryck för förnöjsamhet. Det är emellertid inte beskrivning av läget. Det är visserligen sant att min mening att förneka förekomsten av små det på många håll råder ekonomisk kris inom och stora problem, tvärtom; det jag är ute ef- vårt ämne. Bologna har uppfattats som ett hot ter är att identifiera avgörande problem som snarare än som ett löfte och studenterna blir det går att göra något åt. Jag skulle vilja nämna färre. Men jag vill invända mot den självklar- ett problem som jag uppfattar som svårlöst och het med vilken till exempel Forslid & Ohlsson viktigt för ämnets framtid. söker förklaringen till problemen hos litteratur- Det vi brukar kalla forskningsanknytning i vetenskapen själv. De menar att vi rekryterar få undervisningen brister generellt inom littera- studenter, och orsaken är att vårt ämne är för- turvetenskapen. Problemet är inte i första hand legat. Man skall visserligen vara försiktig med avhängigt av den enskilda lärarens attityd eller att generalisera, men jag vill ändå resa invänd- perspektiv. Kurserna i ämnet har på lägre nivåer ningar utifrån erfarenheter från Göteborg. Vid en karaktär och utformning som motverkar en en närmare granskning visar det sig att det som naturlig anknytning till aktuell forskning, både har hänt vid fakulteten de senaste terminerna är andras och lärarens egen. Enorma stoffmängder att antalet prestationer har sjunkit, medan an- i kurserna, översiktliga ambitioner hos läraren talet studenter som registrerats på kurserna är som svar på studenternas önskemål om sam-

Diskussion TFL 17 manfattningar och förenklingar, permanent sker även i högskoleverkets utvärdering av lit- tidspress i studenternas arbete är faktorer som teraturvetenskapen 2006 liksom i Forslid & förklarar den här bristen. Jag befarar att denna Ohlssons inlägg. Personligen har jag svårt att klyfta mellan forskning och undervisning är ett ta dessa krisvarningar på allvar. problem som vi levt med länge, men också att Forslid & Ohlssons bild av ämnets historia klyftan fortsätter att vidgas om vi inte gör nå- och nutid är naturligtvis polemisk. Jag antar att got åt den. det litteraturvetenskapliga paradigm som de är I Göteborg har vi försökt stärka forsknings- ute efter är Henrik Schücks och dennes lärjung- anknytningen genom att till slut överge en gam- ars genetiska komparatism och biografism. Det mal AB-modell till förmån för en modell med paradigmet kan anklagas för väldigt mycket, en översiktlig A-kurs av introducerande karak- men knappast för att ha företrätt de atterbom- tär och en B-kurs med fördjupningsambitioner ska idealen från tidigt 1800-tal, som Forslid & som strukturerar det litterära stoffet med hjälp Ohlsson menar. Deras historieskrivning är ett av genrer och huvudformer. hopkok av fraser ämnade att namnge »oveten- På den avancerade nivån är forskningsan- skaplighet« förr och nu, men av sådan veten- knytningen ett livsvillkor för ämnet. Det är skapshistorik lär man sig inget. Deras resone- svårt att veta hur magister- och masterutbild- mang blir rimligare om man uppfattar det som ningarna kommer att utvecklas framöver, men en karakteristik inte av litteraturforskningens det är mycket som tyder på att det är här som historia, utan av modersmålsämnets historia un- det kommer att finnas verkliga rekryteringspro- der 1900-talets förra hälft. Behovet av att idag blem. De ytterst få studenterna kommer att för- distansera sig från det är kanske inte så stort. vänta sig ytterst kvalificerade utbildningar. Det Forslid & Ohlsson tycks mena att litteratur traditionella sättet att anordna doktorandkurser, vetenskapen egentligen inte har utvecklats det vill säga relativt undervisningsintensivt, vetenskapsideologiskt eller teoretiskt sedan kommer knappast att kunna tillämpas på vare nykritikens dagar. De beskriver en utveckling sig avancerad eller forskarnivå i framtiden. Det från »bildningsvetenskap« till ett ämne som äg- blir för dyrt. Den brändströmska resursutred- nar sig åt »tolkande närläsningar av mer eller ningen lovar visserligen förstärkning av ekono- mindre höglitterära verk«. Det är en häpnads- min på avancerad nivå, men det återstår att se väckande förvanskning av en viktig problema- vad det löftet är värt. Hursomhelst tror jag att tik som de mycket väl kan ha inspirerats till av det blir en angelägen uppgift för den akademis- högskoleverkets bedömargrupp. ka läraren och forskaren på avancerad nivå att Även den tycks mena att ämnet befinner sig kreativt ställa sin forskning och sin vetenskap- i kris inte bara ekonomiskt utan också veten- liga specialistkompetens i undervisningens och skapligt, pedagogiskt och teoretiskt. Det är forskningsrekryteringens tjänst på ett sätt som livsviktigt att en vetenskap ägnar sig åt själv- är stimulerande för magister- och mastersstu- reflektion av det här slaget, men premisserna denter. Jag vågar påstå att detta inte alltid sker. för den måste vara rimliga. Högskoleverkets Alltför ofta uppfattas det som en tung plikt att beskrivning av krisen i ämnet formuleras bland ge kurser även på hög nivå, när det i stället bor- annat så här: de ses som en förmån och en chans att få sin Grovt förenklat kan man säga att ämnet kan de- egen forskningsinriktning att växa sig stark. las in i tre delvis skilda men ändå tätt förbundna praktiker: för det första litteraturhistoria, för det 2. I den andra frågan om litteraturvetenskapens andra teori och för det tredje analys och tolkning. existensberättigande underförstås en kris även [---] endast i begränsad omfattning för man någon i vetenskapligt och pedagogiskt avseende. Det diskussion runt om i landet om en tyngdpunkts-

18 TFL 2008:1 förskjutning mot t.ex. tolkning. Vi menar emeller- Låt mig sluta med att formulera några te- tid att man måste ifrågasätta grundutbildningens ser av normativt slag för en fortsatt diskussion kraftiga inriktning på faktaspäckad litteraturhis- av litteraturvetenskapens legitimitet och upp toria. (Högskoleverket Rapport 2006:13 R, s. 44) gifter: Citatet utgår ifrån en ofta använd tankemodell. Den innebär att man ser litteraturforskningen – Vetenskaplig förståelse av litteratur är möj- som sammansatt av åtminstone två väsensskil- lig. Centralt för vetenskapen om litteratur är da delar, å ena sidan litteraturhistoria, å andra historien. Utan begreppet historia är förstå- sidan textanalys. Ibland ges den så kallade lit- elsen endast en chimär. Att förstå historien teraturteorin erkännandet som en egen subkate- och att förstå litteratur är likartade herme- gori i sammanhanget. Jag menar att man måste neutiska processer. avvisa denna modell, framförallt för att den im- – Den textanalys som inte vill veta av kontext- plicerar en befängd syn på historisk vetenskap analys är inte värd namnet. Litteraturens re- i allmänhet och litteraturhistoria i synnerhet. lativa autonomi innebär inte att den inte är Tillspetsat uttryckt är felet med modellen att verklig. Litteraturen måste alltid ges en kon- den bejakar både den faktapositivistiska veten- text. skapssynen och den motsatta nykritiska forma- – Vetenskaplig förståelse av litteratur innebär lismen i vårt ämne. Den förra innebär att man tolkning av text och kontext. uppfattar texter som museiföremål som det är – En ständig reflektion kring hur vi läser, tol- vetenskapens uppgift att leta upp, identifiera, kar och förstår är nödvändig i all vetenskap bevara och slutligen visa upp för en fåkunnig med hermeneutiska anspråk. Det vill säga allmänhet. Nykritiken innebär som vi vet det litteraturteori är en central del av ämnet litte rakt motsatta – död åt all kontext, leve texten! raturvetenskap. Modellen förutsätter att båda dessa hållningar är möjliga, och att dagens kris består i att den Teserna ovan är tvingande, menar jag. Om litte- så kallade textanalysen tillåts dominera i allt- raturvetenskapen inte följer dem hamnar den i för hög grad. Om sanningen om dagens litte- kris. Det tror jag emellertid inte den riskerar att raturvetenskap vore denna, vore det verkligen göra bara för att vi har svårt att enas om vilken befogat med krisvarning. Men Schück eller litteratur som är viktigast att förstå, den höga Blanck ligger inte längre vid forskningsfron- eller den låga, den svenska eller den utländska. ten, och nykritiken som vetenskapligt program Samma sak med kontexterna. Vi kommer aldrig vann aldrig insteg i ämnet. Den dansade möj- att bli överens om vilka sammanhang som är de ligen en sommar runt 1950. Något helt annat viktigaste, de biografiska, de sociologiska, de är att textanalys är ett nödvändigt verktyg för konstnärliga, de idémässiga eller de mediehis- i stort sett alla moderna litteraturvetenskapliga toriska. Men den oenigheten innebär ingen kris orienteringar. för disciplinen, tvärtom.

Diskussion TFL 19

Intermedialitet Framtidens humanistiska grunddisciplin? av Jørgen Bruhn

Bruhn (1968) är lektor i litteraturvetenskap med intermedial inriktning vid Växjö universitet. Hans avhandling om M.M. Bachtin gavs ut i omarbetad version 2005 som Romanens tænker: M.M. Bachtins romanteorier och han har även skrivit artiklar och varit redaktör för böcker om bl.a. Bachtin, Cassirer, Cervantes, Proust, medeltidslitteratur- och kultur samt romanteori. På senare tid har han arbetat med intermediala frågeställningar. m Morgenavisen Jyllands-Postens Med denna artikel vill jag försöka att ge en kulturredaktion hade haft en »inter- introduktion till frågeställningar inom inter- medialist« anställd under hösten mediala studier, inledningsvis genom att ställa 2005 hade Danmark aldrig upp- intermediala mot interartiella studier.2 Detta Olevt den största utrikespolitiska krisen sedan kommer att föra mig till a.) begreppsbildning- andra världskriget. Muhammedkrisen handlar ens långa historia vad gäller konstarternas nämligen om ett missförstånd som har att göra förhållande till varandra (ut pictura poesis vs. med intermedialitet som praktiskt fenomen. Lessings Laokoon); och till b.) ett aktuellt för- Jyllands-Posten kan gömma sig bakom sin sök att definiera ett samtida mediebegrepp med hävdan att man naturligtvis måste kunna göra stöd i nyligen konstruerade modeller av Lars teckningar av Muhammed i Danmark utan att Elleström och W.J.T. Mitchell. Jag menar att två det hotar samhällets fundament. Men ser man huvudmöjligheter just nu öppnar sig för fram- istället till Muhammedteckningarnas textuella tidens intermediala studier: antingen en forma- inramning, ser dem som en yttring i den sam- listisk solidifiering av fältet i en respektabel ve- lade kontext i vilka de ingick; det vill säga med tenskap eller en mer kritisk, undersökande och bildtitlar, i den högerorienterade och ofta främ- kanske oavslutbar intermedial diskurs. I detta lingsfientliga tidningen och med kulturredaktör sammanhang kommer jag dessutom att intro- Flemming Roses ledsagande text, kan vi närma ducera en neologism: heteromedialitet. oss Muhammedkrisen som ett intermedialt fe- Syftet med artikeln är således dubbelt. Å nomen.1 Då kan man inte undgå att se att det ena sidan vill jag i all fredlighet skissera några visuella uttrycket och den verbala inramningen huvuddrag i ett under långa tider svåröverskåd- var våldsamt stötande och att Jyllands-Posten ligt och inte så väl etablerat fält, som nu emel- genomförde ett raffinerat och välgenomtänkt lertid har blivit allt viktigare på skandinaviska intermedialt angrepp. Detta inte sagt för att för- kulturforskningsinstitutioner, där tvärveten- svara den kraftiga uppståndelse som teckning- skap och tvärestetik länge har varit buzzwords arna åstadkom, utan för att påminna om att pu- (dock kommer jag inte att redovisa dess om- bliceringen av teckningarna ingick i en specifik fattande forskningshistoria). Å andra sidan ska dansk politisk och kulturell kontext. introduktionen och min skiss av några centrala

Kombination Integration Transformation

Interreferens Samexistens Konkret poesi Verbal ekfras Illustration Reklambilder Ljudpoesi Musikalisk ekfras Emblematik Frimärken Typografi Programmusik Bild & titel Lieder/visor Skriftbild Roman tolkar film Musik & titel Video Bildskrift Ikonisk projicering Fotojournalistik Tecknade serier Sprechgesang Ord tolkar musik Bilderböcker Opera Konceptkonst Film tolkar roman Liturgi Bildalfabet Teatralisering av text Affisch Ikonicitet Verbala tecken i bilden

Ur Hans Lund, Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel (2002).

22 TFL 2008:1 strömningar i fältet också leda fram till ett mer Verner von Heidenstams nationalromantiska offensivt påstående: att intermediala studier dikt om fädernelandet framstår t.ex. inte som bör överskrida sin nuvarande marginella posi- särskilt nationalromantisk i Åke Hodells version tion eftersom fältet har potential att bli framti- från 1967, där man varken kan ta bort bläck- dens humanistiska grunddisciplin. plumparna (om det nu överhuvudtaget är bläck- plumpar?) eller den ursprungliga texten utan att hela uttrycket på ett avgörande sätt förändras.5 Interartiella studier En tredje möjlighet är exempelvis en mo- Tvärvetenskapliga, intermediala studier är ett dern pop-sång, där kombinationen av ord och växande fält inom modern humaniora i Eu- musik utgör sångens enhet. Vi kan nynna på ropa och USA. Disciplinen, om vi nu överhu- en Beatlessång utan att känna till texten, och vudtaget kan kalla den för en disciplin, kom- finna glädje i det, och vi kan omvänt läsa och mer från en tidigare och ärevördig komparativ analysera texten till »Lucy in the Sky with Di- tradition, som man skulle kunna kalla interart amonds« med ett visst utbyte. Men tillsammans studies, med underavdelningar som word and ger musik och text betydligt mer mening. image studies, word and music studies, etc. Det interartiella perspektivet bygger på en Arts, alltså konstarter, används här synonymt traditionell föreställning om de »höga« konst- med medier (mer om definitionen av dessa två arternas dominans gentemot nyare medier begrepp nedan). De tre konstarter/medier man och konstformer, och medan tidigare studier oftast talar om är ord, bild och ton – för att ci- byggde på relativt traditionell metodologi, an- tera undertiteln på redaktör Hans Lunds intro- duktionsantologi Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel (2002). Den kan rekommenderas som en värdefull och välredigerad introduktion till interartiella studier.3 Interartiella studier sysslar med påverkan mellan konstarterna, antingen i »blandade« verk, där flera medier är inblandade, eller i verk som tydligt transformerar eller hänvisar till ett annat verk. Arbetet i dessa slags studier kan beskrivas utifrån Hans Lunds välkända schema, enligt vilket konstmöten kommer till stånd som antingen kombination (uppdelad i interreferens och samexistens), integration eller transformation.4 Det kan alltså röra sig om filmatiseringar (där en roman transformeras till film) eller om exempelvis konkret poesi, där språket sönder- sprängt av ett visuellt element utgör diktens icke utskiljbara och därmed integrerade betydelse.

Ur Verner von Heidenstam: Nya dikter. © Åke Hordell/BUS, 2008.

Jørgen Bruhn TFL 23 tingen filologi eller nykritik, har en stark våg av en lång tradition och att många möjligheter av moderna interartiella studier framför allt ta- inom fältet fortfarande är outforskade. Men det git till sig semiotiken i Charles Sander Peirces är naturligtvis negativt att fältet fortfarande är version.6 Denna rörelse har fött – och föder osäkert definierat, med grundpelare som inte alltjämt – en lång rad spännande och perspek- tränger särskilt djupt ned i den vetenskapliga tivrika analyser och tolkningar. Detta till trots traditionen.8 har synsättet en tendens att bli repetitivt, och Jag tror att man bäst definierar fältet genom trots det nästan oändliga antal exempel på in- att säga att man i intermediala studier rör sig terartiella objekt kan optiken, i varje fall som bort från de tvärvetenskapliga jämförelserna forskningsstrategi, bli begränsande. Man kan mellan medierna – där musik representerar bli ganska matt efter att ha tagit del av ett visst dikt, roman blir film etc. – till en undersökning antal studier av förhållandet mellan musik och av hur ett till synes homogent medium inom bild i Mussorskijs Tavlor på en utställning eller mediets egna gränser har en eller flera förbin- efter att ha läst ännu en analys av modernistiska delser med andra medier. författares ekfraser. Då kan det kännas som om En viktig inspirationskälla har för mig varit disciplinen delvis har uttömt sina kunskapande W.J.T. Mitchells arbete (i framför allt Iconolo- möjligheter. Kravet på det tvärvetenskapliga el- gy: Word, Image, Ideology (1986) och Picture ler det interdisciplinära är en styrka som utgör Theory (1996)) som långt ifrån »bara« består en tydlig och nödvändig reaktion mot absurda av intermediala analyser, eller ens sammanta- fackgränser, men ändå framstår de interartiella get utgör en intermedial teori.9 Dessa böckers studierna – detta på sitt sätt välfungerande fält huvudinnehåll är ändå avgörande för förskjut- inom kulturvetenskapen – som en praktik utan ningen av de interartiella studierna i riktning dynamik och utvecklingsmöjligheter. mot en intermedial position. Med stöd i Mit- chell, som framförallt har rört sig i fältet mellan visuellt och verbalt språk, och i Nicholas Cook, Intermediala studier som arbetar utifrån ett musikvetenskapligt per- Medan man har bedrivit komparativa konststu- spektiv, kan man så att säga tvinga den inter- dier under lång tid är det som jag väljer att kal- artiella analysen in i de enskilda medierna för la intermediala studier en ung vetenskap.7 Det att visa att alla medieprodukter alltid innehåller betyder att såväl disciplinens objekt som dess andra medier. teori och metoder ännu är relativt odefinierade. Mitchells essä »Beyond Comparison: Pictu- Semiotiken är fortfarande grunddisciplinen, re, Text, and Method« från Picture Theory kan men nu kombinerad med bland annat modern närmast betraktas som en programförklaring i medieteori och ett grundläggande avstånds- detta sammanhang. Han förklarar sig i grun- tagande till den klassiska, hierakiserande upp- den intresserad av den oupplösliga förbindelsen fattningen av de ’höga’ konstarterna visavi nya mellan det visuella och det verbala, men kriti- medier och populärkultur. På intermedialitets- serar det faktum att sambandet har urartat till en konferenser och i centrala utgåvor stöter man speciell avart av humanistiska studier, den inter- fortfarande på fullständigt basala grundvals- artiella komparationen. Mitchells kritik slår ner diskussioner – vad är ett medium, vad är skill- på tre aspekter (och även om fokuset ligger på naden mellan interartialitet och intermedialitet relationen ord–bild så gäller hans begreppsbild- och så vidare – vilket är ett tydligt tecken på ning och kritik hela det interartiella fältet): att disciplinen är i vardande, att den ännu ej är a.) Metodens historicism. Den interartiella etablerad. Detta är positivt på så vis att man kan komparationen har en tendens att »confirm re- kasta sig in i fältet utan att låta sig tyngas ner ceived versions of cultural history«. Studierna

24 TFL 2008:1 styrs alltså av en underförstådd historisk ut- nitionen har emellertid gett forskningen en del vecklingslogik.10 problem. Clüver nämner en grovuppdelning i b.) Interartistisk komparation utgår ifrån ex- fysiska medier (t.ex. »kropp«) som »används« istensen av ett holistiskt begrepp. Det är detta i andra medier (t.ex. »dans«), som därefter kan som överhuvudtaget gör det möjligt att jämföra transmitteras till »public media« (t.ex. »TV«).15 en essens under olika konstarters förklädnad; Men modellen är inte helt tillfredsställande då det kan röra sig om »the sign, the work of art, dessa dimensioner har en tendens att blandas semiosis, meaning, representation, etc«.11 och bryta samman. Istället vänder Clüver tillba- c.) Analysmetoden har – vilket är vad som ka till en ofta citerad definition av Rainer Bohn, huvudsakligen kritiseras – bara ett enda verk- Eggo Müller och Rainer Ruppert: medium är tyg i sin komparatistiska verktygslåda: likhet. »that which mediates for and between humans Interartiell komparation »ignores other forms a (meaningful) sign (or combination of signs) of relationship, eliminating the possibility of with the aid of suitable transmitters across tem- metonymic juxtapositions, of incommensu- poral and/or spatial distances«.16 Denna defi- rability, and of unmediated or non-negotiable nition är dock inte heller är utan problem (på forms of alterity«.12 Allt underställs ett homo- grund av att modellen fokuserar på kommuni- geniserande likhetstecken; olikheterna under- kation i stället för till exempel form eller his- kastas både en materiell och en historisk homo- toria). Clüver hänvisar därför till nyare studier, genitet. Mitchell menar att kulturvetenskapen av exempelvis Irina Rajewsky, som dock i sin helt enkelt bör undvika komparationsfällan och tur har övertagit Werner Wolfs mediedefinition. en gång för alla förstå att »comparison itself is Wolf föreslår not a necessary procedure in the study of ima- 13 a broad concept of medium: not in the restricted ge-text-relations«. sense of a technical or institutional channel of communication but as a conventionally distinct means of communication or expression characte- Vad är ett medium? rized not only by particular channels (or one chan- Bakom kritiken av interartiell komparation lig- nel) for the sending and receiving of messages but also by the use of one or more semiotic systems.17 ger en anti-puristisk uppfattning av medier och konstarter, men för att djupare förstå Mitchells Mitchell har inte intresserat sig så mycket för att kritik måste vi överväga några möjliga defini- exakt definiera flera av kärntermerna i sin -be tioner av medium. greppsbildning och hans föreställning om me- För det första är, som jag nämnt ovan, själva dium och konstart framgår till exempel inte helt användningen av begreppet medium i stället för tydligt. I hans försök att omvärdera konsthisto- konstart (eng. »art«) talande för moderna in- riska studier med stöd i den så kallade »new art termediala studier. Dessa sysselsätter sig inte history« och modern textteori, har det tydligen längre enbart med relationerna mellan de tra- varit mindre viktigt – eller intressant – att klar- ditionella konstarterna utan också, i lika hög göra begreppen, än att försöka lägga fram idéer grad och med hjälp av ett utvecklat semiotiskt kring förhållandet mellan verbalitet och visuali- begrepp, med frimärken, firmalogos, reklam, tet (här utvidgas det traditionella konstfältet till den medeltida kristna mässan eller öppnings- att omfatta hela det område som vi nu har vant ceremonin vid de olympiska spelen. De två oss att kalla den visuella kulturen).18 sistnämnda områdena är enligt Claus Clüver Vid intermedialitetskonferensen Imagine outforskade, men synnerligen väl ägnade som Media vid Växjö universitet under hösten 2007 exempelmaterial för just intermediala till skill- lade emellertid Mitchell fram en skissartad, nad från interartiella studier.14 Just mediedefi- men perspektivrik idé om hur man kan defi-

Jørgen Bruhn TFL 25 niera det notoriskt svårdefinierade mediebe- med modalitetstanken helt kompatibel arbets- greppet. Utifrån »modaliteter« såsom material, modell (se figur nedan).19 privilegierade sinnesdimensioner, mottagande Dessa försök till en mediedefinition uttryck- och liknande basala grundkomponenter (som er för det första en önskan om att nå fram till en är förhandenvarande i en bestämd relations- precis men samtidigt smidig definition av me- mässig blandning, vilken Mitchell kallade »ra- diet som en kombination av modaliteter. Den tio«), föreslog han att matreceptet skulle kunna i de flesta mediedefinitioner mer eller mindre utgöra en kognitiv modell för att förstå varje dolda essensialismen (teatern är x, måleri är mediums sammansatta substans. På samma sätt y) dementeras, och istället åskådliggörs varje som varje matrecept kan kombinera ett begrän- mediums öppna och blandade karaktär.20 Där- sat antal grundkomponenter, så som temperatur med klargör modellen att varje text, i semiotisk (hög/låg), tillstånd (flytande/fast/gasformig), mening – det vill säga även musik, bildkonst smak (sur, salt, bitter, söt) och ordningsföljd, etc. – innehåller spår av andra texter. Defini- kan man försöksvis definiera vart medium som tionen öppnar sig således för en inkorporering bestående av en rad nödvändiga modaliteter i av intertextualiteten i mediediskussionen, vil- inbördes olika blandförhållanden. Under ett se- ket emellertid inte kan sägas vara någon nyhet nare framlägg på konferensen hade balladfors- direkt.21 Men det leder trots allt till att model- karen Sigurd Kværndrup redan operationalise- len kan frigöra sig ifrån tidigare mediemodeller rat denna modell och föreslog att exempelvis och därmed peka ut vad intermedialitet är. Det en sjungen och dansad östnordisk ballad kunde nya är att varje medium per definition har spår definieras som ett medium med särskilda sin- som är del i andra medier, vilket innebär att in- nesdimensioner, teckendimensioner och ett termedialiteten framträder som ett allmänt vill- specifikt tid/rumsförhållande. Vid samma kon- kor för varje kulturuttryck. Det rena, distinkta ferens presenterade även Lars Elleström en mediet är både en historisk och ontologisk il-

Modalitet Realiseringssätt Realiseringsform Materiell modalitet Mediets fysiska yta – den mänskliga kroppen – avgränsade objekt med särskilda – materiella eller tekniska egenskaper

Sensoriell modalitet Mediets fysiska yta uppfattas av – syn främst de yttre sinnesorganen – hörsel – känsel – smak – lukt Spatiotemporal modalitet Perceptionen av mediets fysiska yta – rum struktureras mentalt till en upplevelse – tid av faktiskt och/eller virtuell rumslighet och/eller tidslighet

Semiotisk modalitet Mening skapas i det spatiotemporalt – konvention (symboliska tecken) uppfattade mediet genom olika sätt – likhet (ikoniska tecken) att tänka och tolka tecken – orsak/närhet (indexikala tecken)

Lars Elleström modalitetsmodell presenterad vid Imagine Media, Växjö 2007.

26 TFL 2008:1 lusion. Ett sådant medium har aldrig existerat varje representant för vart medium är blandat. och framstår till och med som en logisk omöj- Ändå är det ovanstående egentligen inte lighet utifrån denna modalitetsbestämning. något som väcker särskild anstöt hos vare sig Därmed är vi tillbaks hos Mitchell, som häv- konstkomparatister eller intermedialister. Oe- dar att »the attempt to grasp the unitary, ho- nighet uppstår däremot när man ska avgöra vil- mogeneous essences of painting, photography, ken relation som råder mellan de medier som sculpture, poetry, etc., is the real aberration« möts (i konstkomparationen) eller som befin- och att föreställningen om renhet och enhet i ner sig i de enskilda medierna (enligt det inter- medierna »is both impossible and utopian« mediala perspektivet). I grunden finns det två och därför inte ska undersökas som ett faktum olika sätt att förstå mötet mellan medier eller utan som ideologiska konstruktioner.22 I stället konstarter, och för att förstå de två ingångarna bör man utgå ifrån att »all arts are ’composite’ är en kortfattad historisk omväg på sin plats. arts (both text and image); all media are mixed media, combining different codes, discursive conventions, channels, sensory and cognitive Ut pictura poesis modes«.23 Längre fram kommer jag att referera till detta text-begrepp som det heteromediala eller Laokoon? textbegreppet. I estetikens historia har olika hållningar otill Idén om att alla objekt är sammansatta är frågan om vilket förhållande som råder mel- närmast banal vad gäller redan sammansatta lan de olika konstarterna böljat fram och till- medier, så som filmens blandning av ljud, mu- baks. Detta är inte platsen att dra detaljerna i sik, bild och ord, bilderbokens sammansättning denna långa och komplicerade diskussion, men av ord och bild eller romantiska Lieders kom- den två tusen år långa debatten kan resumeras bination av dikt och musik. Men poängen är under två överskrifter: »Ut pictura poesis« och att den också gör sig gällande i de medier som »Laokoon«. traditionellt har betraktats som »rena«, som Å ena sidan har vi anhängarna av sloganen monomediala. Tanken är att exempelvis litte- »Ut pictura poesis«, som i princip utgår från ratur alltid innehåller musikaliska spår, kanske idén att de olika konstarterna tillhör en familj, i form av musikaliska strukturer, en musikter- att de så att säga har samma mål och innehåll minologi, beskrivningar av musikaliska fram- men olika uttrycksformer. Horatius uttryck ut föranden eller i form av pretentioner att uppnå pictura poesis, som är utryckt ur ett större sam- mål som normalt knutits till musiken.24 Mitchell manhang och därför ofta har blivit missförstått, har framför allt intresserat sig för bildkonstens kan tas som intäkt för detta: att samma regler undertryckta eller förträngda verbalitet, till gör sig gällande »i bildkonsten som i poesin«.26 exempel i abstrakt konst, och en viktig poäng Eller med andra ord: både poesin och bildkon- hos musikforskaren Nicholas Cook är att den sten kan, när de betraktas ur ett mimesis-per- rena musiken alltid ledsagas av mer eller min- spektiv, ses som uttryck för samma strävan.27 dre dolda verbala element, om inte i själva ver- Detta diktum debatterades under antiken och ket eller notationen, så i den receptionsprocess levde vidare under medeltiden i de många och i vilken all musik per definition aktualiseras.25 detaljerade diskussioner om rimligheten – el- Härmed har den tidigare interartiella modeller den praktiska användningen av – bilder och len överskridits och mediemötet är inte längre skulpturer som kyrkoutsmyckningar.28 Senare, bara en angelägenhet mellan medier (vilket det under renässansen och barocken, fortsatte stri- också är), utan också en relation i det enskilda den om idén och den har aldrig helt upphört. mediet. Varje medium är således intermedialt, Dock uppstod en slags underavdelning till tan-

Jørgen Bruhn TFL 27 kegången i den så kallade paragone-debatten, teckensystem . Redan titeln – Laokoon: oder som utgår från föreställningen om konstarter- über die Grenzen der Malerei und Poesie – slår nas jämförbarhet, men där idén om the sister fast Lessings huvudidé: det existerar gränser arts urartade till en kamp om herradömet. Nu som skiljer konstarterna åt, och de har att göra stred konstfamiljen om vilken konstart som med konstarternas olika teckenformer. Konst- borde inta förstaplatsen i den estetiska hierar- arterna och deras teckenformer bör därför inte kin. Leonardo da Vincis försvar för målarkon- blandas samman. Jag tillåter mig här ett lite sten är ett berömt uttryck för denna strid. längre citat från den kanske viktigaste väst En modern version av ut pictura-tanken finns europeiska text som behandlar konstarternas även i delar av det tjugonde århundradets nar- förhållande till varandra: ratologi, där exempelvis Seymour Chatman på 1980-talet kan de skriva att »[o]ne of the most Jag drar följande slutsatser: Om det är sant att må- larkonsten använder helt andra medel eller tecken important observations to come out of narratolo- än diktkonsten för sin imitation, nämligen figurer gy is that narrative itself is a deep structure quite och färger i rummet istället för i tiden artikulerade independent of its medium«. Han fortsätter: ljud; och om det otvivelaktigt är så att tecknen bör ha ett passande förhållande till det betecknade: i In other words, narrative is basically a kind of text så fall kan tecken som är sidoordnade också bara organization, and that organization, that schema, uttrycka objekt som existerar sida vid sida eller needs to be actualized: in written words, as in sto- vars delar existerar sida vid sida, medan tecken ries and novels; in spoken words combined with som följer efter varandra bara kan uttrycka objekt the movements of actors imitating characters som följer efter varandra eller vars delar följer ef- against sets which imitate places, as in plays and ter varandra. films; in drawings; in comic strips; in dance move- Objekt som existerar eller vars delar existerar ments, as in narrative ballet and in mime; and even vid sidan av varandra, kallas kroppar. Följaktligen in music, at least in program music of the order of är kroppar med sina synliga egenskaper målarkon- Till Eulenspiegel and Peter and the Wolf.29 stens egentliga objekt. Objekt som följer efter varandra eller vars de- Ännu ett exempel på detta nyare bruk av tan- lar följer efter varandra kallas allmänt handlingar. Följaktligen är handlingar diktkonstens egentliga kegången kan man finna i Eli Roziks »Medium objekt.32 Translations between Fictional Arts«, som är en teoretisk reflektion över möjligheten till Det är således Lessing som formulerar en av överföringar av fiktivt material mellan medi- de (kritiserbara) konventionella sanningarna erna och som dessutom erbjuder en kortfat- bakom mycket av tänkandet kring konstarter- tad motivhistorisk undersökning av Romeo nas olikheter: att litteratur bara kan och bara och Julia-motivet: från källorna som ligger till bör utveckla sig över tid, medan måleri och grund för Shakespeares stycke och fram till skulptur å sin sida bör hålla sig till rumsliga moderna Shakespeareuppföranden; från måle- representationer. Lessing kräver alltså att dessa riska framställningar av delar av den fiktiva be- gränser upprätthålls.33 rättelsen till en tvåminuters tecknad film från All intermedial teori och praktik måste 2000.30 orientera sig mellan konstkomparationens Mot tanken om konstarternas kompabi- Scylla och Charybdis. Antingen letar man efter litet – att olikheterna bara är ytliga – står en likheterna bakom olikheterna (ut pictura poesis diametralt konträr estetisk tankegång som man och dess efterföljare), eller också finner man normalt förbinder med G.E. Lessings uppsats olikheter bakom likheterna (Lessings efterföl- om Laokoon från 1766.31 Laokoon är en proto jare). I denna grundläggande diskussion om de semiotisk avhandling i den mening att den intermediala studierna försöker jag själv pla- fokuserar på konstarterna utifrån deras olika cera mig på Lessings sida. Jag menar att det

28 TFL 2008:1 finns en grundläggande olikhet mellan medi- en konventionell, respektabel disciplin. Det kan erna, som bland annat har att göra med ordets, ske genom en sober och grundlig etablering av tonens och det visuella tecknets olika semio- de basala element som definierar en vetenskap- tiska karaktär – i Peirces mening (Saussures lig disciplin: en allmänt känd metodologi och semiologi är på det hela taget inte särskilt ut- ett gemensamt erkänt objekt. Detta skulle kun- bredd i de intermediala sammanhangen) – vil- na förvandla intermediala studier till en genu- ken vetenskapligt bäst låter sig begreppsläggas in, analytisk och historisk disciplin framburen med hjälp av den ovan nämnda multimodala av solida formalistiska kunskapsintressen. Det modellen. Å andra sidan är Lessings position skulle göra intermedialitetsforskare i stånd att i förhållande till konstarterna reducerande. En producera sofistikerade historiska och analytis- grundläggande intermedial poäng (som bland ka beskrivningar av enskilda verk, oeuvres och andra kognitionspsykologer kan bevisa) går ut genrer, i eller utanför den finestetiska kanon. på att vi faktiskt »läser« bilder,34 och samtidigt Så vitt jag kan se är detta målet för några av in- läser vi inte bara en roman eller en dikt, utan termedialitetsforskningens mest framträdande »ser« dem dessutom som ett visuellt uttryck.35 figurer, såsom Siglind Bruhn, Claus Clüwer, Med Mitchells och Elleströms schematisering Hans Lund, Bernhard Scholz, Ullrich Weis- av mediernas beståndsdelar kan man, tror jag, stein och Werner Wolf, vilka jag betraktar som både undgå en problematisk essensialisering av formalistiskt orienterade forskare. De komplet- mediernas olika särdrag eller väsen och gripa terar sin imponerande filologiska eller musik- några av de olikheter som veterligen finns mel- vetenskapliga utbildning med ett intermedialt lan olika teckensystem och olika medier. perspektiv, och deras analyser, som gärna har ett semiotiskt perspektiv, riktas ofta mot det autonoma verket. Det är i hög grad forskare som Två möjliga vägar dessa som – med imponerande intellektuella Det avgörande för framtidens intermediala stu- resultat – har fört fram de intermediala studi- dier är kanske varken att definiera ett starkt och erna till sin nuvarande institutionella position. smidigt mediebegrepp (även om det onekligen Nyligen har Irina Rajewsky kategoriserat och är praktiskt) eller att betrakta studierna som beskrivit den intermediala forskningsmetoden antingen interartiella eller intermediala. Den och utvecklingen utifrån en position som också gamla ut pictura-debatten är förvisso intressant måste lokaliseras i denna riktning.36 – men inte särskilt aktuell. Det mest påträng- Intermediala studier kan emellertid välja en ande problemet är istället att definiera interme- annan väg genom att låta sig inspireras av ut- diala studiers grundläggande Erkenntnisinte- vecklingen av några av de riktningar inom nu- resse: vilket slags vetande önskar disciplinen tida kulturvetenskap och filosofi som är präg- egentligen producera? lade av intresset för formstudiens ideologiska Jag ser två grundläggande alternativ. Å ena dimensioner, dock utan att falla tillbaka i några sidan ett formalistiskt alternativ som kanske av de tidigare tongivande och tungt ideologis- kan beskrivas som en sofistikerad vidareut- ka forskningsinriktningarna, med bland annat veckling av bland annat nykritikens verkbe- marxistiskt ursprung. grepp, och å den andra ett mer ideologiserande, Exempelvis kan intermediala studier snegla kritiskt alternativ, som tar sin utgångspunkt i ett på cultural studies (härefter kulturstudier), som icke-autonomiestetiskt verkbegrepp. är ett mångfacetterat fenomen. Kulturstudier in- Inom ramen för det första alternativet försö- begriper några basala element som kan vara in- ker intermediala studier styrka sitt analytiska tressanta för en vidareutveckling av intermediala fundament och strävar därigenom efter att bli studier, och som därför är värda att här tas upp.

Jørgen Bruhn TFL 29 Metodologiskt är det karakteristiskt för kul- som något perifert.39 Just reflektionen överfor - turstudietraditionen, med dess pragmatiska mens ideologiska betydelse – den svåra ekva- eklekticism, att man låter mer traditionella dis- tionen mellan de två stora obekanta entiteterna cipliner utföra stora delar av det tunga histo- estetik och ideologi – är central i en lång rad riska arbetet (traditionell humanvetenskaplig senare diskussioner. forskning) och i stället använder sina resurser Man kan betrakta New Historicism som en till att analysera ett brett utsnitt av kulturella ar- slags litterär arvtagare till kulturstudierna. Ny- tefakter och historiska fenomen med en enorm historicismen arbetar med ett mer sofistikerat geografisk, ämnesmässig och kulturell spänn- litterärt textbegrepp, ofta med fokus på äldre vidd. Kulturstudier är resolut tvärvetenskapliga litteratur, och har en utpräglad förståelse för (»multi- or post-disciplinary«).37 I en kulturstu- litterära texters motsägelsefulla karaktär. Tex- die-analys finner man referenser till en lång rad ternas dåvarande spänningar, som betraktas i discipliner från traditionella områden, så som ljuset av modern textteori, uttrycker det om- litteraturvetenskap, konsthistoria, filosofi, -so givande samhällets ideologiska motsättningar ciologi, ekonomisk historia och antropologi, och maktkonstellationer. Kiernan Ryan har samt till mindre institutionaliserade inspira- påpekat att målet för nyhistoricismen »is to tionskällor som psykoanalys, nymarxism och dethrone and demystify the privileged literary feminism. Ett viktigt element i kulturstudierna, work: to destroy its immunity to infection by som tog sin början i sextiotalets Storbritannien, circumstance and other kinds of texts, and to var uppgörelsen med den akademiska fetische- rob it of political innocence by exposing its di- ringen av »finkulturen« på bekostnad av »po- screet commitments, its subtle collusions in the pulärkulturen«, vilket som sagt också var ett cultural struggle for power«.40 Nyhistoricismen viktigt grundelement då den interartiella disci- riktar således sin analytiska blick också mot plinen gick från att vara ett konstkomparatist icke-kanoniserade verbala fenomen, för att på iskt ämne till att jämföra mediala former över det sättet relativisera det mer traditionella litte- huvud taget. raturbegreppet. Därmed kan dess teori öppnas Kulturstudier och många av dess kulturve- mot en mer intermedial utforskning av icke- tenskapliga arvtagare domineras av ideologis- verbala kulturuttryck. ka frågor kring aspekter som kön, klass, etni- Bakom nyhistoricismens textbegrepp döljer citet, nationalitet och demokrati.38 Emellertid sig en lång rad inspirationskällor, framför allt är kulturstudier också en starkt politiserande av fransk proveniens, och denna kritiskt filoso- disciplin, där vissa konklusioner verkar vara fiska tradition bör också dras in i intermediali- givna på förhand. Dessutom har kulturstudi- tetens reflektionsrum. På många sätt har hela erna, genom sitt fokus på fenomen utanför den den franska efterkrigsfilosofin och kulturteorin så kallade finkulturella sfären, till viss del för- präglats av reflektioner över konstens politik. summat den kritiska förvaltningen av de tradi- En inofficiell tradition utgår från Sartres teo- tionella humanvetenskapliga verken och förfat- retiska författarskap och förs vidare i Roland tarna (vem ska nu studera Shakespeare?, som Barthes mytkritik, Jacques Derridas filosofiska en amerikansk kollega utbröt för några år se- dekonstruktion och den filosofisk-sociologiska dan). Men mest problematiskt är kanske att en traditionen med namn som Pierre Bourdieu och del kulturstudier har för bråttom att penetrera Paul Virillio. Hit hör även den viktiga, psyko- kulturprodukternas yta i jakten på det inne- analytiska teorin och det med psykoanalysen hållsmässiga djup varifrån de ideologiska spän- besläktade feministiska tänkandet hos exem- ningarna kan lyftas fram. Formens och »ytans« pelvis Julia Kristeva och Luce Irigaray – för att innehållsdimension glöms bort eller betraktas inte nämna neo-lacanianen Slavoj Žižek. Ge-

30 TFL 2008:1 mensamt för alla dessa – till vilka även Gilles W.J.T. Mitchells arbete kombinerar de linjer Deleuze och Michel Foucault bör läggas – är jag har skisserat ovan: det multimodala verk- för övrigt en karakteristisk kapacitet och lust och mediebegreppet och den ideologiska in- att arbeta på tvärs över ämnesgränserna (psy- vesteringen i kulturforskningen. Han bearbetar kologi, filosofi, litteraturvetenskap etc.) och som sagt problemställningar från flera medier, mellan olika konstarter. Sentida och fortfaran- inte i syfte att jämföra, utan för att undersöka de aktiva namn i denna tradition är Jean-Luc andra slags relationer än likheter, samt dessa Nancy, Alain Badiou och den just nu mycket förhållandes ideologiska undertexter. Hans po- omtalade Jacques Rancière. Utvalda delar av äng är att varje kulturell produkt är intermedial dessa inspirationskällor måste, tror jag, dras in och att den intermediala relationen uttrycker en i intermedialitetens formalistiska grundsche- mer omfattande ideologisk problematik, knu- ma, så att varje reflektion över det estetiska au- ten till de enskilda mediernas historia, sociala tomatisk kopplas samman med en ideologisk sammanhang eller annat.42 Vid varje historisk dimension. tidpunkt knyts det mer eller mindre explicita Resultatet av detta kan möjligen bli ett nytt ideologiska diskurser och sociala hopp, värden textbegrepp. Nykritikens spänningsfyllda men och/eller hot till de olika medierna, så att alla monomediala idé om det autonoma konstverket verk per definition uttrycker en strid mellan måste alltså ersättas med ett annat begrepp. Till medierna – en strid som speglar en större och detta kan man finna inspiration hos den ryska mer omfattande kamp. Denna strid kan befinna litteraturvetaren och kulturfilosofen Michail sig på en mer eller mindre allmän nivå och kan Bachtin och då särskilt i hans filosofiska roman- naturligtvis vara förbunden med en lång rad teori. Med Bachtin kan man formulera tanken olika ideologiska konflikter – könade, sociala, om den heteromediala texten (som en parallell etniska och så vidare. till Bachtins begrepp om litterär heteroglossia). I Mitchells arbete skulle man kunna peka Det vill säga en insikt om att ett konstverk inte ut flera pregnanta och perspektivrika - exem bara representerar världen direkt, utan snarare pel, men jag väljer hans ofta citerade »The Po- orkestrerar en sammanställning av mediala re- litics of Genre: Space and Time in Lessing’s presentationer i en komplex text, som består av Laocoon«.43 Mitchells mål är först och främst flera olika medier, och där relationen mellan att närläsa Lessings estetikteoretiska text för medierna utgörs av en strid som på ett mer eller att göra ett inlägg i debatten om förhållandet mindre direkt sätt utrycker konflikter utanför mellan tids- och rumsgestaltning i litteratur och textens rum.41 Bachtin kan således förse fram- konst på 1980-talet. Han vill därigenom om- tidens intermediala forskning med det överord- definiera några common sense-föreställningar nade textbegrepp som man sedan har att »fylla« om litteraturens fokus på tid visavi konstens med specifika analysstrategier. förmåga till rumslig gestaltning. Hans läsning av Lessing är effektiv, framför allt när den når fram till åskådliggörandet av att det bakom Mitchell och Cook Lessings och andra 1700-talstänkares alster Enligt min uppfattning finner man också ex- sker en ideologisering av de till synes »rena« empel på ett tidsenligt och fruktbart grundläg- tids- och rumskategorierna som dessutom har gande av framtidens intermedialitetsforskning att göra med ideologiska föreställningar om de hos två forskare – W.J.T. Mitchell och Nicho- olika konstarterna. Mitchell vill dra ner Les- las Cook – vilka inte använder termen »inter sing »from his imperial position as the New- medialitet«, men som inte desto mindre bedri- ton of aesthetics«.44 Men han stannar inte där: ver intermediala studier. teoretiseringen om tid och rum och den från

Jørgen Bruhn TFL 31 dessa kategorier avledda estetiken leder fram ett arketypiskt möte mellan en ohyggligt beläst, till könsteoretiska överväganden om manliga traditionellt skolad och filologiskt präglad tra- respektive kvinnliga genrer, och allt detta kan, dition – personifierad av Scholz viktiga läsning hävdar Mitchell i artikelns avslutande del, be- av Lessing och hela ekfrastraditionen – och ett grundas i förhållande till några historiskt-po- läsande av historiska texter i syfte att aktualise- litiska omständigheter, så som den spända po- ra dem, placera in dem i nya och oväntade kon- litiska situationen mellan de stora länderna i texter och gärna betrakta dem som uttryck för 1700-talets Europa. samtidens ideologiska (och alltså inte endast Artikeln utgör en viktig aktualisering av Les- estetikfilosofiska) motsättningar. Ur den syn- sing och är som sådan ett ambitiöst svar på en vinkeln representerar Bernhard Scholz det mer rad prominenta läsningar av tid-rumproblema- formalistiska, filologiskt orienterade alternati- tiken från det tjugonde århundradet. Mitchells vet i framtidens intermedialitetsstudier, medan text erbjuder en kritik av filosofers och konst- Mitchell tydligt företräder en politiserande, ak- närers ofta framlagda påstående om att konst- tualiserande linje. Ingen av positionerna är utan arterna (eller medierna) är väsensskilda, och blinda fläckar. visar istället att denna renhetstanke uttrycker Att betrakta förhållandet mellan medierna en ideologisk strid. Mediernas tids-rumsliga som en strid är ingen självklarhet, och den essens är alltså varken ett teckenteoretiskt el- vetenskapliga beskrivningen av förhållandet ler estetiskt faktum bortom diskussion. Det är mellan medierna har vållat forskningen en del karakteristiskt för Mitchell att denna diskus- besvär. Medan Mitchells försök att utforma en sion också dras in i en politisk och historisk strategi för intermediala analyser framför allt debatt och läsningen är därmed typisk för en syftar till att undvika den lata komparatismens mer ideologisk-konfrontatorisk ingång i huma- tautologier och lyfta fram en mer fruktbar mot- niora. Att göra Laokoon till en text som debat- sättning mellan verbal och visuell diskurs, har terar feminism är en bedrift! Nicholas Cook ett bud på en liknande teoretisk Mitchells metod är emellertid inte utan pro- manöver utifrån en musikologisk huvudfåra.46 blem, vilket jag har blivit uppmärksam på ge- Cook vill bidra till »the current reformula- nom Bernhard F. Scholz nyläsning av Lessing tion of music theory in a manner that loosens i »A Whale That Can’t Be Cotched« (2007). the grip on it of the ideology of musical au- Scholz påpekar några oemotsägliga fel i Mit- tonomy – the compulsory (and compulsive) chells analys (översättningsfel som leder till cult of what Peter Kivy calls ’music alone’«.47 tolkningsproblem), men mer talande och in- Även Cook vill alltså bryta ner den puritanska tressant för den större och grundläggande uppfattningen om »ren« musik, absolut musik. intermediala diskussionen är kanske att Scholz Det intressanta i detta sammanhang är att han i själva verket kritiserar hela Mitchells artikel försöker genomdriva sitt argument med hjälp för att vara en psykoanalys, det vill säga att av en fokusering på aspekter som till synes lig- Mitchell diagnostiserar Lessings text i stäl- ger så långt bort som möjligt från »ren« musik, let för att betrakta Laokoon som en teoretisk men som ändå spelar en essentiell roll i vår in- text.45 För Scholz bör en text som Laokoon be- sikt om att musik inte kan vara absolut ren: ett traktas som ett objektiverande påstående som oblandat medium är en omöjlighet, skulle man ’i sig’ kan bekräftas eller motbevisas, och han kunna säga med en nick åt Mitchells defini- använder i sitt avståndstagande från Mitchells tion. Cooks analyser av skivomslag, bilreklam hermeneutik den klassiska kritiken mot post- på TV och musikvideos understryker hur mu- strukturalistiskt tänkande. Jag läser Scholz sik per definition befinner sig i ett multimedi- ganska häftiga uppgörelse med Mitchell som alt sammanhang, eller, skulle jag vilja säga, ett

32 TFL 2008:1 intermedialt sammanhang. Han intresserar sig medeltiden, och studiet av 1950-talets filate- här konstant för »a hierarchy [of media] whose lism ger kanske, i miniatyr, en bild av efter- levels are at war with one another«, ett »krig« krigstidens fritidskultur. som handlar om den moraliska värderingen Det skulle vara en överdrift att påstå att in- av musik som den privilegierade och absolut termediala kulturfenomen är förbisedda och finaste konstarten för konst- och musikteore- måste räddas ur glömskan. Om intermediala tikerna från romantiken och fram till idag.48 studier ska breda ut sig på andras bekostnad så Den grundliga analysen av en Madonna-video kan det inte ske med hjälp av ideologiska el- (»where the effect is to destabilize the hierarchy ler etiska argument. Däremot finns det skäl att of media«)49 kan således få vittgående följder, argumentera för att just studiet av intermediala och det är just följderna av en konsekvent och fenomen, som till synes är provinsiella förete- genomtänkt intermedial reflektion jag skulle elser i utkanten av de estetiska supermakterna, vilja avsluta med att diskutera. skulle kunna ge oss en avgörande inblick i de »vanliga«, till synes »rena« konstarternas och mediernas form, funktion och historia. En intermedial Det marginaliserades privilegierade perspektiv på det centrala inom detta specifika sam- framtid? manhang har uttryckts av flera forskare. Eller Två möjliga konsekvenser av min uppfattning mer precist: några skribenter visar hur det till av intermediala studier utkristalliserar sig: a.) synes marginella har ett stort kunskapsmässigt en forskningsmässig vision, som glider direkt värde. Nicholas Cooks effektiva och lite över- över i b.) institutionella konsekvenser. raskande metodiska grepp i Analyzing Musical Multimedia (1998) består just i att han med en a.) Forskningsmässig vision: Volvo-reklambild eller en Madonnavideo som marginalitetens privilegierade hävstång, får till stånd en slags dekonstruktion perspektiv av den »riktiga« finkulturella musikens -ren Under efterkrigstiden har de marginaliserade, hetsstatus. de andra, det liminala, det bortträngda och så Greppet används också i talrika samman- vidare paradoxalt nog varit centrala områden hang av Mitchell, som jag redan har diskuterat inom humanistisk forskning. I grunden tror jag ovan. Jag vill här ganska kort nämna två exem- att det finns två orsaker till att forskningen in- pel som bägge har visat sig inflytelserika i teo- tresserar sig för det marginella: en ideologisk retiska diskussioner. För det första hans ekfras- (eller etisk) och en epistemologisk. Ofta upp- teori, vilken han lägger fram i »Ekphrasis and träder de två orsakerna sida vid sida. Antingen the Other« i Picture Theory. Där hävdar Mit- vill man studera exempelvis de spetälskas si- chell, med viss rätt, att ekfrasforskningen, trots tuation på medeltiden eftersom dessa stackares sitt enorma omfång, är präglad av att vara »en öden har förtigits i officiella historieböcker och minoritet« och, generellt sett, »obskyr«.50 Ändå förtjänar sin egen historieskrivning. Eller så visar det sig att just ekfrasbegreppet, i varje fall studerar man kanske 1950-talets frimärksam- i Mitchells breda tappning, faktiskt kan bilda larkultur eftersom denna fritidssysselsättning underlag för en allmän teori om beskrivning i har varit undertryckt i förhållande till sporthis- litteraturen eftersom ekfrasforskningen ger en torien och popmusikhistorien. Men samma fe- inblick i de grundläggande problematiker som nomen kan också studeras på epistemologiska vidlåder all tänkbar representation. grunder. Studier av de spetälskas uteslutning På motsvarande sätt arbetar han, i Picture ger nya mentalitetshistoriska perspektiv på Theory-kapitlet »Metapictures«, med begrep-

Jørgen Bruhn TFL 33 pet »metabilder«, som kort sagt står för en ka- b.) En institutionell vision tegori av bilder som reflekterar över sig själv Om man återigen kastar en blick på Hans Lunds som bild. I direkt mening rör det sig om vad modell, återgiven i början av denna artikel, slås man skulle kunna betrakta som radikala bilder man säkert av den klara uppställningen och i den kognitiva och visuella kulturens historia: det mycket omfattande exempelmaterial som från Magrittes pip-bild till Wittgensteins an- schemat utpekar. Och de flesta som undervisar vändning av fixbilden ank-haren för att nämna i intermedialitet måste nog erkänna att man kan några. Men återigen visar sig det marginella känna sig tillfreds med sin pedagogiska insats ha en omfattande betydelse: »The metapicture om man skickar iväg studenterna med en solid is a piece of moveable cultural apparatus, one kännedom om detta schema. Men Lunds upp- which may serve a marginal role as illustrati- ställning har trots allt ett avgörande problem, ve device or a central role as a kind of sum- nämligen att det underförstått antyder att det mary image, what I have called a ’hypericon’ finns medier och estetiska genrer som inte är that encapsulates an entire episteme, a theory intermediala. Att »all media are mixed media« of knowledge«.51 Återigen är den marginella är emellertid en fras som rätt förstådd och rik- bilden, som för övrigt i många fall blir radi- tigt utnyttjad borde få institutionella konse- kal genom en undersökning av bildens gränser kvenser. i förhållande till andra medier, plötsligt den Lunds schema etablerar intermediala studier typiska bilden. som en marginell vetenskap inom det humanis- Så ett sista exempel, som jag hämtar varken tiska fältet, men intermediala studier bör göra från musikvetenskapen eller bildteorin, utan allt för att bli precis det motsatta, det vill säga från filmteorin: Thomas Leitchs artikel »Twel- en grunddisciplin som föregår all humanistisk ve Fallacies in Contemporary Adaptation The- forskning, åtminstone vad gäller de estetiska ory« (2003).52 Texten är en väl genomförd upp- delarna av humaniora. görelse med det traditionstyngda och populära Jag ska vara mycket konkret: jag föreställer adaptionsfältet, det vill säga studier som har mig intermediala studier som en slags huma- specialiserat sig på romaners transformation nistisk propedeutik för alla nyintagna humani- till film. I tolv provocerande »fallacies« pekar orastudenter, under exempelvis ett halvårs tid. han på de många problematiska aspekterna av Jag tror att hela det estetiska vetenskapsfältet adaptionsteorin, och den sista tesen angår just skulle få betydligt bättre studenter att arbeta dess marginaliserade position i förhållande till med, om alla från början fick en bred, interdis- både litteratur- och filmvetenskap. Leitch häv- ciplinär och alltså intermedial introduktion av dar provokativt att adaptionsteorins isolation grundläggande aspekter av medierna och deras och perifera status delvis är självvald. Men oundgängligt blandade karaktär. Därefter kan adaptionsteorin skulle kunna vara själva den studenterna sätta samman sina utbildningar plats varifrån litteraturen och filmens respek- som de önskar, väl förberedda av den interme- tive representationsregimer med fördel kunde diala grundträningen. Och efter att ha tillägnat analyseras. Leitch kastar därför till slut fram en sig solida kunskaper inom ett eller flera tradi- vision om adaptionsteorin som den grunddis- tionella fält skulle enskilda studenter eventuellt ciplin som (i anglosaxiska sammanhang) skul- vilja studera intermedialitet på en avancerad le kunna förbinda engelska institutioner med nivå. Om detta skulle låta sig genomföras i det filmvetenskap och kulturstudier i en ny huvud- nuvarande svenska utbildningssystemet är en disciplin, vilken han kallar »textual studies«. annan fråga. Sett från en intermedial synvinkel bör detta of- fensiva argument vara tankeväckande.

34 TFL 2008:1 Sammanfattning ovan, bli i stånd till – som ett supplement till den filosofiska eller litterära dekonstruktionen Med intermedialiteten som optik kan vi få upp – att sätta in den enskilda konstprodukten i ett ögonen för den aprioriska blandningen och större ideologiskt och kulturellt sammanhang, den ideologiska kampen i de enskilda kultur- exempelvis i ett könsteoretiskt perspektiv, som produkterna. Jag pläderar för att intermediala ofta kommer visa sig vara ett helt annat än det studier inte bör bli en formalistisk disciplin producenten av kulturprodukten föreställde sig. som uteslutande är i stånd att peka ut inter- Och i samma andetag bör också Bachtins kul- mediala spår, utan som kan eller vill sätta in tur- och litteraturfilosofi nämnas, i vilken lit- dessa spår i ett större sammanhang. Om for- terära texter såväl som kulturyttringar i bredare malismens mål blir den intermediala discipli- mening tolkas som uttryck för en kamp mel- nens enda intresse, mister den en hel del av sin lan centrifugala och centripetala krafter; mel- betydelse. Därför bör intermediala studier se lan uppenbara och dolda krafter, av kulturell, kulturprodukter som motsättningsfyllda enhe- estetisk och ideologisk art. Kanske ska vi, med ter, och dessa motsättningar bör dessutom tol- inspiration från Bachtin, arbeta med ett hetero- kas som en del av ett mycket mer omfattande medialt textbegrepp. betydelsekomplex. Det finns flera riktningar Jag hoppas och tror med andra ord att inter- inom modern kulturteori och filosofi som kan mediala studier kan bli ett fält (snarare än en inspirera arbetet. Av dekonstruktionen – kanske väletablerad disciplin) där formalism och ideo- särskilt den franska, filosofiska varianten (med logiska förpliktelser kan gå hand i hand. Tiden Derrida som frontfigur) – kan vi lära att varje kommer att visa om fältet kommer att ta den- »texte« i sig innehåller motsättningsfulla, un- na vändning, men säkert är att det kommer att dergrävande element. De huvudmotsättningar krävas en enorm insats för att nå fram till den som intermediala studier ska försöka fånga, syntes av omsorgsfull, exakt mikroanalys och har att göra med ideologiska medbetydelser av överordnad historisk och ideologisk överblick genre- och mediaval, det visuellas undertryck- som är så sällsynt i modern kulturvetenskap, ande av det verbala (och omvänt) och liknande där pendeln oftast slår mellan formalismens problemställningar. Det rör sig alltså om en och den ideologiska innehållsläsningens lika konfliktorienterad förståelse av det enskilda sterila motsättningar. mediets heterogenitet a priori. Genom ideologi Översättning från danskan av Camilla Brudin Borg kritiken och kulturstudier kan vi, som nämnts

1. Gorm Larsen har i ett paper, presenterat på ett intermedialitet«, Humanetten 20, Institutionen möte i forskningsnätverket Nordisk Bachtin för humaniora, Växjö universitet, 2007, s. 2–7 Dialog, Stavanger, maj 2007, lagt fram ett (vxu.se/hum/publ/humanetten/nummer20.pdf). utkast till en Bachtininspirerad analys av Tankarna i denna artikel är även förenliga Muhammedteckningarna, som inkorporerar med vissa idéer som presenteras i förordet till teckningarnas kontext och därmed dess särdeles Arvidson, Askander, Bruhn & Führer (red.), aggressiva innehåll. Sune Lægaard diskuterar Changing Borders: Contemporary Positions in saken ur ett politologiskt och juridiskt per- Intermediality, Lund: Intermedia Studies Press, spektiv i »The Cartoon Controversy: Offense, 2007, s. 13–19. Identity, Oppression?«, Political Studies 55, 3. I Norden har bland andra Hans Lund gjort en 2007:2, s. 481–498. stor insats för konstkomparationen, men även 2. Delar av denna artikel har tidigare publicerats om Lund har redigerat den fina antologinInter - på internet under titeln »Fra interart studier til medialitet: Ord, bild och ton i samspel, Lund:

Jørgen Bruhn TFL 35 Studentlitteratur, 2002, menar jag att flertalet av 10. W.J.T. Mitchell, Picture Theory: Essays on bokens artiklar inte exemplifierar intermediali- Verbal and Visual Representation, Chicago: tet enligt min definition av begreppet, utan sna- Chicago University Press, 1994, s. 87. rare interartiella metoder. Ulla-Britta Lagerroth, 11. Ibid. också hon en betydelsefull figur inom svensk 12. Ibid. intermedial forskning, ger en bra, kortfattad 13. Ibid., s. 89. överblick över intermedialitetens förhållande 14. Se Clüvers avslutande anmärkningar i »Inter- till litteraturvetenskapen i »Intermedialitet: mediality and Interarts Studies«, Changing Ett forskningsområde på frammarsch och en Borders, 2007, s. 34. utmaning för litteraturvetenskapen«, Tidskrift 15. Ibid., s. 30. för litteraturvetenskap 2001:1, s. 26–35. Några 16. Ibid., s. 30 f. år senare, i Tidskrift för litteraturvetenskap 17. Citerad i Irina Rajewsky, Intermedialität, 2006:3-4, diskuterar Torsten Pettersson en Tübingen & Basel: A. Francke Verlag, 2002, s. 7. rad viktiga frågor kring intermedialitens 18. Jag hänvisar här till en rekommendabel »ques- aktuella position i svensk litteraturvetenskap tionnaire«: »Visual Culture Questionnaire«, i en recension av Stephan Michael Schröder October 77, 1996, s. 25–70. och Vreni Hockenjos (red.), Historisierung 19. Jag har lovat att understryka att Lars Elle und Funktionalisierung: Intermedialität in den ströms modell fortfarande är under utarbet skandinavischen Literaturen um 1900, Berlin: ning och att han till de fyra modaliteterna Nordeuropa-Institut der Humboldt-Universität, vill addera två mer kontextuellt färgade: 2005. det historiska/kulturella och det estetiska/ 4. Schemat är hämtat från Hans Lunds Interme- kommunikativa. dialitet, 2002, s. 21. 20. Ett enkelt exempel: att definiera »serier« är, 5. Texten är hämtad från Åke Hodell, Verner von som Scott McCloud visar i Understanding Heidenstam: Nya dikter, Stockholm: Kerberos, Comics: The Invisible Art, New York: Harper 1967, och kan även återfinnas påhttp://www. Collins Publ., 1994, i stort sett omöjligt. konkretpoesi.se/hodell/vaerker/3.html. Det är långt mellan Sin City och Kalle Anka. 6. Semiotiken är grunddisciplinen för exempelvis Lösningen är emellertid inte att dela upp det Claus Clüver, Siglind Bruhn, Eli Rozik och tecknade seriemediet i genrer så som super- Hans Lund. På nordisk mark har bland andra hjältegenren, tecknade serier för barn, grafiska Göran Sonesson skapat en ambitiös bildse- romaner etc. (vilket är ett uppenbart sätt att gå miotik med betydelse för interartiella och till väga). I stället försöker McCloud att ställa intermediala studier. upp en rad passande parametrar, till exempel 7. Se Claus Clüvers historiskt överblickande en triangel bestående av »verklighet«, bildplan artikel »Intermediality and Interarts Studies«, och mening i ett sammanhang (s. 52 f.), i Changing Borders, 2007, s. 19–37. som därefter kan läggas ihop med relationen 8. Efter att ha undervisat i ämnet är det min »pictures« mot »words« (se s. 145–147). erfarenhet att studenterna inte är särskilt Det multimediala mediebegreppet fungerar intresserade av detta terminologiska moras. För på samma sätt, men naturligtvis med andra dem framstår intermediala studier som ungefär modaliteter. lika löst definierat som de övriga humanistiska 21. Sedan M.M. Bachtins ursprungliga bestämning discipliner de har stiftat bekantskap med. av alla kulturprodukters dialogiska förhål- 9. Med sin senaste bok What do Pictures Want: lande till tidigare texter, bland annat i hans The Lives and Loves of Images, Chicago: Chi- Dostojevskijs poetik från 1963, och genom cago University Press, 2005, rör sig Mitchell Julia Kristevas efterföljande översättning och litet grand bort från sin besatthet av ord- bearbetning av intertextualitets-begreppet i bildrelationen för att i högre grad försöka skapa slutet av sextiotalet, har intertextualitet blivit en filosofi om bilder i bredare mening. Jag har ett ovärderligt standardbegrepp inom kultur- i en recension med titeln »Hvad vil Mitchell?« vetenskapen. Jürgen E. Müller föreslog tidigt diskuterat boken i tidsskriften K&K 103, 2007. att göra intermedialitet till en underavdelning

36 TFL 2008:1 av intertextualitet. Se hans »Intermediality: A that Films Can’t (and vice versa)«, ursprung- Plea and Some Theses for a New Approach in ligen i Critical Inquiry, 1980:8, här citerad Media Studies«, i E. Hedling, U-B. Lagerroth från Leo Braudy och Marshall Cohen (red.), och H. Lund (red.), Interart Poetics: Essays Film Theory and Criticism, 6:e uppl., Oxford: on the Interrelations of the Arts and Media, Oxford University Press, 2004, s. 445. Amsterdam: Rodopi, 1997, s. 295–304. 30. Se Eli Rozik, »Medium Translations between 22. Mitchell, »Beyond Comparison«, i Picture Fictional Arts«, i Arvidson, Askander, Bruhn Theory, 1994, s. 107, 96. & Führer (red.), Changing Borders, 2007, 23. Ibid., s. 94 f. s. 395–415. Den minimalistiska tecknade 24. Jag har bland annat diskuterat dessa musik- filmen kan man roa sig med att se påhttp:// litteraturrelationer i förhållande till Thomas www.musearts.com/cartoons/pigs/romeo.html. Manns »Tristan« i »Tristan Transformed: Artikeln är frukten av en årslång undersökning Bodies and Media in the Historical Transforma- av dessa frågor och en slags förstudie till texten tion of the Tristan and Iseut-Myth«, i Arvidson, är »The Common Deep Structure of Verbal Askander, Bruhn & Führer (red.), Changing and Iconic Metaphors« i Interart Poetics, 1997, Borders, 2007, s. 339–360. s. 283–294. 25. Se exempelvis Nicholas Cooks perspektiv- 31. Søren Kjørup har (i ett handout utdelat på ett rika »Conclusion: The Lonely Muse« i hans seminarium vid Forum för intermediala studier, Analysing Musical Multimedia, Oxford: Oxford Växjö universitet, våren 2007) uppmärksammat University Press, 1998. mig på att Lessings idéer i viss utsträckning 26. I den rika litteraturen om ämnet har jag funnit kommer från Lessings vän Moses Mendelsohn. denna artikel nyttig: Henryk Markiewicz & 32. G.E. Lessing, »Laokoon: oder über die Grenzen Uliana Gabara, »Ut Pictura Poesis … A History der Malerei und Poesie«, i Werke 1766–1769, of the Topos and the Problem«, New Literary Frankfurt am Main: Deutscher Klassiker History 18, 1987:3, s. 535–558. Verlag, 1990, s. 116. Översättning från tyskan 27. Detta ingår, som Stephen Melville och Bill av Christer Ekholm. Readings uttrycker det, i »the story about the 33. I en undersökning av synestesibegreppet long Western tradition of comparing the visual refererar Nicholas Cook till en motsvarande and the textual under the auspices of mimesis«. debatt i början av 1900-talet där Kandinskys Se »General Introduction«, i Stephen Melville kvasi-mystiska uppfattning (vilken var parallell & Bill Readings (red.), Vision and Textuality, med exempelvis kompositörerna Olivier Durham, North Carolina: Duke University Messiaens och Alexander Skriabins) möter Press, 1995, s. 8. Eisensteins konstruktivistiska uppfattning. Se 28. Således kan Honorius från Autun, enligt Cook, Analysing Musical Multimedia, Oxford: Umberto Eco, tala om måleriets tredubbla Clarendon Press, 1998, s. 50 ff. mål, hela tiden betraktat i förhållande till tron, 34. Detta är en viktig poäng i Valerie Robillards som självklart är formulerad i skrift i Bibeln: »Still Chasing Down the Greased Pig: Percep- för det första ska »the house of God [...] be tion and the Problem of Ekphrasis«, i Arvidson, beautified«, för det andra ska det påminna Askander, Bruhn & Führer (red.), Changing om helgonens liv och verk, och slutligen Borders, 2007, s. 257–282. är måleriet »the literature of the Laity«. Se 35. Vilket Lars Elleström framhäver i Lyrikanalys, Umberto Eco, Art and Beauty in the Middle Lund: Studentlitteratur, 1999. Ages, New Haven: Yale University Press, 1986, 36. Se Rajewsky, Intermedialität, 2002. Min lite s. 16. Michael Camille har i flera verk, kanske förenklade klassificering är möjligtvis på väg framför allt i The Gothic Idol: Ideology and att förändras, i varje fall var det slående att både Image-Making in Medieval Art, Cambridge: Siglind Bruhns och Claus Clüvers bidrag på Cambridge University Press, 1991, undersökt Växjö-konferensen Imagine Media 2007, inte ideologin bakom bild- och skulpturproduktio- begränsade sig till semiotiska/formalistiska nen under medeltiden. analyser, utan tydligt tog in religiösa och 29. Se Seymour Chatman, »What Novels can do politiska aspekter.

Jørgen Bruhn TFL 37 37. Chris Barker, Cultural Studies: Theory and Se Brudin Borg, Skuggspel: Mellan bildkritik Practice, 3:e uppl., London, Los Angeles, New och ikonestetik i Lars Gyllenstens författarskap, Delhi & Singapore: Sage, (2000) 2008, s. 4. Skellefteå: Norma förlag, 2005. Även Cecilia 38. I Simon Durings historiskt kontextualiserande Lindhé använder Mitchell (i kombination med förord till During (red.), The Cultural Studies Bachtin) i sin avhandling Visuella vändningar: Reader, 2:a uppl., London & New York: Bild och estetik i Kerstin Ekmans romankonst, Routledge, 1999, ges en kortfattad men klar Uppsala: Svenska Litteratursällskapet, 2008. överblick över vilka problem som har varit i 43. W.J.T. Mitchell, »The Politics of Genre: Space fokus under kulturstudiernas olika faser, från and Time in Lessing’s Laocoon«, Represen- brittisk arbetarkulturhistoria till exempelvis tations 1984:6, s. 98–115; senare omtryckt i queerteori. Iconology: Image, Text, Ideology, Chicago: 39. För ett aktuellt försök på att kombinera kul- Chicago University Press, 1986. turstudier med intermediala insikter, se Huber, 44. Mitchell, »The politics of Genre«, (1984), Keitel & Süss (red.), Intermedialities, Trier: s. 110. Wissenschaftlicher Verlag Trier, 2007. 45. Bernhard F. Scholz, »A Whale That Can’t Be 40. Kiernan Ryan, New Historicism and Cultural Cotched: On Conceptualizing Ekphrasis«, i Materialism, 1996, s. xiii–xiv. Arvidson, Askander, Bruhn & Führer (red.), 41. Jag har diskuterat flera av dessa aspekter i Changing Borders, 2007, s. 294, not 29. Romanens tænker: M.M. Bachtins romanteorier, 46. Någon korsbefruktning mellan Mitchell och Köpenhamn: Multivers, 2005. Cook har dock inte skett, de hänvisar så vitt jag 42. Mitchell är, som en god poststrukturalist, kan se inte någonstans till varandra. mycket upptagen av konstens metanivåer, och 47. Cook, Analyzing Musical Multimedia, 1998, han har myntat begreppet »metapicture« för att s. vi f. begreppsliggöra visuella, litterära och kognitiva 48. Ibid., s. 126. bilders förmåga till självreflektion, och det är 49. Ibid., s. 125. typiskt för hans tänkande att även metabilderna 50. Se Mitchell, »Ekphrasis and the Other«, i nödvändigtvis måste betraktas som del i ett Picture Theory, 1994, s. 152. socialt och historiskt sammanhang. Camilla 51. Mitchell, »Beyond Comparison«, i Picture Brudin Borg använder i sin avhandling från Theory, 1994, s. 49. 2005 Mitchells begrepp »metapictures« på ett 52. Thomas Leitch, »Twelve Fallacies in Con- övertygande och kreativt sätt, som en nyckel till temporary Adaptation Theory«, Criticism 45, att förstå dialektiken mellan Gyllenstens dialek- 2003:2, s. 149–71. tiska bildkritiska och bildskapande manövrer.

38 TFL 2008:1 vad vill bilder? av W.J.T. Mitchell

Mitchell (1942) är professor i engelska och konsthistoria vid University of Chicago och har varit redaktör för den amerikanska teoretiskt inriktade tidskriften Critical Inquiry sedan 1978. Han arbetar för närvarande på en bok med arbetstiteln »Medium Theory, Cloning Terror: The War of Images, September 11 to Abu Ghraib«, och har tidigare gett ut ett stort antal artiklar och böcker om intermedialitet och kritisk teori, däribland Iconology: Image, Text, Ideology (1986), Picture Theory (1994). Denna artikel är en förkortad version av kapitel två i What Do Pictures Want? Essays on the Lives and Loves of Images (2005). e frågor om bilder som dominerat Jag är också väl medveten om att frågan nyare litteratur om visuell kultur kan framstå som en smaklös annektering av och konsthistoria har varit inrikt ett utforskande som med rätta är förbehållet ade på tolkning och retorik. Vi vill andra människor, särskilt de klasser som varit Dveta vad bilder betyder och vad de gör: hur de föremål för diskriminering, som trakasserats kommunicerar som tecken och symboler, vilket av fördomsfulla bilder – »porträtterade« som slags makt de har att påverka mänskliga käns- stereotyper och karikatyrer. Frågan ekar ge- lor och beteenden. När frågan om begär ställs nom hela den kartläggning av abjektets eller riktas den vanligen mot bildernas upphovsmän den underordnade Andres begär, minoriteten eller konsumenter, och bilden betraktas som eller den subalterna som har varit så central ett uttryck för konstnärens begär eller som ett för utvecklingen av moderna studier i genus, maskineri som ska frambringa betraktarens be- sexualitet och etnicitet.1 »Vad vill den svarte gär. I denna text vill jag flytta lokaliseringen av mannen?« är den fråga som Franz Fanon stäl- begäret till bilderna själva och fråga vad bil- ler, med risk att i en enda mening reifiera det att der vill. Denna fråga innebär förvisso inte att vara man och färgad.2 »Vad vill kvinnor ha?« tolkningsrelaterade och retoriska frågor lämnas är den fråga som Freud fann sig oförmögen att därhän, men kommer, hoppas jag, att få frågan besvara.3 Kvinnor och färgade har kämpat för om bilders betydelse och makt att framträda nå- att få uttrycka sig direkt i dessa frågor, att for- got annorlunda. Den kommer också att hjälpa mulera beskrivningar av sitt eget begär. Det är oss att fånga in det grundläggande skifte inom svårt att föreställa sig hur bilder skulle kunna konstvetenskap och andra discipliner som ib- göra samma sak, eller hur vilken undersökning land kallas visuell kultur eller visuella studier, som helst av detta slag skulle kunna bli mer och som jag tidigare har förknippat med en vi- än ett beräknande eller (i bästa fall) aningslöst suell vändning [»pictorial turn«] i såväl popu- buktaleri. lärkulturella som akademiska sammanhang. Inte desto mindre vill jag fortsätta som om För att spara tid vill jag börja med antagandet frågan vore värd att ställa, delvis som ett tan- att vi är kapabla att åsidosätta vår misstro mot keexperiment, helt enkelt för att se vad som de grundläggande premisserna för frågan »Vad händer, och delvis i övertygelse om att detta är vill bilder?« Jag är väl medveten om att detta är en fråga som vi redan ställer oss, som vi inte en bisarr, kanske till och med stötande fråga. Jag kan låta bli att ställa, och som därmed förtjä- är medveten om att den inbegriper en subjekti- nar att analyseras. Jag sporras här av Marx och vering av bilder, en tvivelaktig personifiering av Freuds tidigare exempel; båda kände att den icke-levande ting; att den flirtar med en bakåt- moderna samhällsvetenskapen och psykologin strävande, vidskeplig inställning till bilder, som måste ta itu med frågan om fetischism och ani- om den togs på allvar skulle leda oss tillbaka till mism, föremåls subjektivitet, sakers mänskliga verksamheter som totemism, fetischism, idola- status.4 Bilder är saker som märkts av mänsk- tri och animism. Detta är praktiker som de fles- lighetens och livets stigma: de visar upp både ta moderna, upplysta människor betraktar med fysiska och virtuella kroppar; de talar till oss, misstänksamhet, som primitiva, psykotiska el- ibland bokstavligt, ibland bildligt; eller så mö- ler barnsliga i sin traditionella form (dyrkan av ter de tyst våra blickar över en »smal klyfta av materiella föremål; att behandla döda ting likt oförståelse«.5 De uppvisar inte bara en yta, utan dockor som om de vore levande) och i dess mo- ett ansikte som möter betraktaren. Medan både derna uttrycksformer som patologiska symp- Marx och Freud tar sig an det personifierade, tom (fetischism antingen i förhållande till varor subjektiverade, besjälade föremålet med djup eller till neurotiska perversioner). misstänksamhet, genom att utsätta sina respek-

40 TFL 2008:1 tive fetischer för ikonoklastisk kritik, lägger de som om de hade en egen intelligens och avsikt- mycket av sin energi på att i detalj redogöra för lighet. När Moses kräver att Aron förklarar hur de processer genom vilka föremålens liv skapas den gyllene kalven gjordes, säger Aron att han i den mänskliga erfarenheten. Och det är verk- bara kastade israelernas guldsmycken i elden ligen fråga om huruvida, i Freuds fall åtmins- »och så kom kalven till« (2 Mos 32:24), som tone, det finns någon egentlig utsikt att »bota« vore det en självskapad robot.9 Bevisligen har den fetischistiska sjukan.6 Min egen inställning också vissa idoler ben.10 Tanken att bilder har är att det subjektiverade, besjälade föremålet i ett slags egen social eller psykologisk makt är vissa avseenden är ett obotligt symptom, och faktiskt den förhärskande klichén i samtida vi- att Marx och Freud bäst används som vägledare suell kultur. Påståendet att vi lever i ett »skå- i förståelsen av detta symptom och kanske till despelssamhälle«, ett övervaknings-, och si- viss omvandling av det till mindre patologiska, mulakrasamhälle, är inte bara en insikt inom skadliga former. Kort sagt, vi får dras med våra den avancerade kulturkritiken; en idrotts- och magiska, förmoderna inställningar till föremål, reklamstjärna som Andre Agassi kan säga att särskilt bilder, och vår uppgift är inte att bli »bilden är allt« [»image is everything«] och kvitt dessa inställningar, utan att förstå dem, att uppfattas som om han talar inte bara om utan arbeta oss igenom deras symptomatologi. för bilden som föreställning, i egenskap av nå- Det litterära bruket av bilder är självfallet helt gon som själv betraktats som »bara en bild« ogenerat i sitt hyllande av bildernas förståndiga [»nothing but an image«]. mänsklighet och vitalitet, kanske på grund av Det är således inte svårt att visa att tanken att den litterära bilden inte måste konfronte- om bilders mänsklighet (eller, åtminstone, be- ras direkt, utan är fjärmad genom språkets se- själning) är precis lika livaktig i den moderna kundära överföring. Magiska porträtt, masker, världen som i traditionella samhällen. Det svå- speglar, levande statyer och spökhus finns över- ra är att veta vad man ska säga sedan. Hur får allt i såväl moderna som traditionella litterära traditionella samhällens förhållningssätt till berättelser, och dessa imaginära bilders aura bilder – avgudadyrkan, fetischism, totemism – sipprar in i både professionella och populära at- på nytt en funktion i moderna samhällen? Är tityder till verkliga bilder.7 Konsthistoriker må vårt uppdrag som kulturkritiker att avmystifie- »veta« att bilderna de studerar bara är materi- ra dessa bilder, att krossa de moderna idolerna, ella föremål som har förlänats färg och form, att avslöja fetischerna som förslavar männis- men de talar ofta och beter sig som om bilder kor? Är uppgiften att skilja mellan sanna och hade känslor, vilja, medvetande, handlingsför- falska, friska och sjuka, rena och orena, goda måga och begär.8 Alla vet att ett fotografi av och onda bilder? Är bilder det fält där politisk ens mor inte lever, men man är ändå obenägen kamp bör utkämpas, den plats där en ny etik att vanställa eller förstöra det. Ingen modern, ska formuleras? förnuftig, sekulär människa anser att bilder bör Det är mycket frestande att besvara dessa behandlas som människor, men vi tycks alltid frågor med ett skallande ja, och att anamma villiga att göra undantag för specialfall. kritiken från forskningsfältet visuell kultur Och denna inställning är inte begränsad till som en direkt strategi för politisk handling. värdefulla konstverk eller bilder som har per- Detta slags kritik bygger på avslöjandet av bil- sonlig betydelse. Varje reklamdirektör vet att der som ideologiska manipulatörer som form- vissa bilder, för att använda säljarjargong, »har ligen skadar människor. På ena ytterkanten ben« – det vill säga att de tycks ha en förvå- finns rättsteoretikern Catherine MacKinnons nansvärd förmåga att få en reklamkampanj att tes att pornografi inte bara är en representation ta ny riktning och överraskande vändningar, av våld mot och förnedring av kvinnor, utan en

W. J. T. Mitchell TFL 41 förnedrande våldshandling, och att pornogra- kritik av den visuella kulturen, och trappa ner fiska bilder – särskilt fotografier och filmbilder retoriken kring »bilders makt«. Bilder är för- – själva är våldsverkare.11 Därtill kommer den visso inte maktlösa, men de är kanhända betyd- politiska kritikens välbekanta och mindre kon- ligt svagare än vi tror. Det svåra är att förfina troversiella antaganden om den visuella kul- och utveckla bedömningen av deras makt och turen: att Hollywoodfilm framställer kvinnor hur den fungerar. Det är därför som jag ändrar som objekt för »den manliga blicken«; att de frågan från vad bilder gör till vad de vill, från illitterata massorna manipuleras av de visuella makt till begär, från de förhärskande krafterna medierna och populärkulturens bilder; att fär- till motsatsen, till den plattform där den under- gade människor blir föremål för grafiska stere- ordnade kan frågas ut, eller (hellre), inbjudas otyper och rasistisk visuell diskriminering; att till att tala. Om bilders makt är de svagas makt konstmuseer är ett slags hybrid mellan religiöst kan detta vara skälet till att deras begär på mot- tempel och bank där varufetischer visas upp för svarande sätt är starkt: för att kompensera sin offentlig vördnad, i syfte att skapa estetisk och faktiska oförmåga. Vi som kritiker vill kanske ekonomisk tillväxt. att bilder ska vara mäktigare än de faktiskt är, Jag vill påstå att alla dessa invändningar för att ge oss själva en känsla av makt genom rymmer ett visst mått av sanning (jag har fak- att protestera mot, avslöja eller hylla dem. tiskt själv framfört flera av dem), men också att Den subalterna bildmodellen, å andra sidan, de har något djupt otillfredsställande över sig. tillgängliggör den faktiska makt- och begärsdi- Kanske är det mest uppenbara problemet att det alektiken i vårt förhållande till bilder. När Fa- kritiska avtäckandet och kullkastandet av bil- non reflekterar över det att vara färgad, beskri- dernas ondskefulla kraft är både lättvindigt och ver han detta som en »kroppslig förbannelse« ineffektivt. Bilder är tacksamma som motstån- som slungas ut i det visuella mötets omedel- dare eftersom man får behandla dem hårdhänt, barhet: »Titta, en neger«.13 Men konstruktio- och ändå förändrar denna hantering i slutändan nen av den rasmässiga och rasistiska stereo- nästan ingenting.12 De regimer som styr vårt typen är inte ett enkelt bruk av bilden som seende kan störtas upprepade gånger utan nå- ett medel för maktutövande. Den utgör knut- gon synbar effekt på vare sig den visuella el- punkten för en dubbel bindning som invecklar ler den politiska kulturen. I MacKinnons fall är såväl rasismens subjekt som dess objekt i ett företagets briljans och passion, men även dess komplex av begär och hat.14 Rasismens oku- fruktlöshet, inte att ta miste på. Men är energin lära våld klyver sitt objekt i två, splittrar det i en progressiv, humanpolitisk verksamhet, som genom att på en gång överexponera det och arbetar för social och ekonomisk rättvisa, väl framställa det som osynligt,15 som ett föremål utnyttjad när den används i en kampanj för att för, med Fanons ord, »avsky« och »dyrkan«.16 brännmärka pornografi? Eller är detta i bästa Avsky och dyrkan är just de termer med vilka fall ett symptom på politisk frustration, och i idolatri utövas i Bibeln: det är på grund av att värsta fall en skenmanöver där progressiv en- idolen dyrkas som den måste avskys av iko- ergi övergår i tvivelaktig, reaktionär politik? nofoben.17 Idolen, liksom den svarte mannen, Eller vittnar MacKinnons sätt att hantera bil- är både föraktad och tillbedd, smädad för att der som hade de handlingsförmåga snarare om vara icke-entitet, en slav, och fruktad som en det oförbätterliga i vår tendens att förmänskliga främmande och övernaturlig kraft. Om idola- och besjäla bilder? Kan politiska misslyckan- tri är det mest dramatiska uttrycket för bilders den leda till ikonologisk insikt? makt som den visuella kulturen känner, är det I varje fall kan det vara dags att besinna sig en anmärkningsvärt ambivalent och tvetydig beträffande vad som politiskt står på spel i en sorts kraft. Försåvitt visualititet och visuell

42 TFL 2008:1 kultur är besmittade av ett slags »guilt by as- vilka svar skulle de ge? Säkert skulle många sociation« med idolatri och rasismens onda av bilderna ange Chaucers »felaktiga« svar, det öga, är det inte undra på att historieforskaren vill säga, bilder skulle vilja vara värda myck- Martin Jay kan tänka sig »ögat« som något et pengar; de skulle vilja väcka beundran och som gång på gång »kastas ned« (eller plockas hyllas som vackra; de skulle vilja avgudas av ut) i den västerländska kulturen, och synsin- många älskare. Men främst av allt skulle de net som något som gång på gång utsätts för vilja ha en sorts makt över betraktaren. Konst- »nedvärdering«.18 Om bilder är personer, är de historikern och kritikern Michael Fried sam- i så fall färgade eller stigmatiserade personer, manfattar målningars »primordial convention« och den helt vita eller helt svarta målningen i just dessa termer: »a painting […] had first to som väckt så mycket uppståndelse, den blanka, attract the beholder, then to arrest and finally omärkta ytan, uppvisar ett helt annat ansikte. to enthrall the beholder, that is a painting had Vad gäller bilders genus, är det tydligt att bil- to call to someone, bring him to halt in front of ders grundinställning är feminin, »constructing itself and hold him there as if spellbound and spectatorship«, med konsthistorikern Norman unable to move«.21 Vad målningar begär är, i Brysons ord, »around an opposition between korta drag, att byta plats med och nagla fast el- woman as image and man as the bearer of the ler paralysera betraktaren, att göra honom el- look« – inte bilder av kvinnor, utan bilder som ler henne till en bild för målningens blick i vad kvinnor.19 Frågan om vad bilder vill är följakt- som skulle kunna kallas en »Medusa-effekt«. ligen omöjlig att särskilja från frågan om vad Denna effekt är kanske det tydligaste åskådlig- kvinnor vill. Långt före Freud iscensatte Chau- görandet vi har av att bilders makt är model- cer med sin »Frun från Bath« en berättelse ut- lerad efter kvinnors makt, och vice versa, och ifrån frågan »Vad är det kvinnor mest av allt att det är fråga om en modell av både bilder vill ha?« Denna fråga riktas till en riddare som och kvinnor som är abjekt, stympad och kastre- dömts för att ha våldtagit en kvinna från hovet, rad.22 Den makt de vill ha visar sig som brist, och som fått ett års anstånd på sitt dödsstraff inte som ägande. för att söka efter rätt svar. Om han återvänder Vi kan tvivelsutan vidareutveckla samban- med fel svar, kommer dödsstraffet att verkstäl- det mellan bilder, femininitet och »negritude« las. Riddaren hör många felaktiga svar från genom att beakta andra varianter av bilders kvinnorna han intervjuar – pengar, ryktbarhet, subalterna status i termer av andra modeller kärlek, skönhet, vackra kläder, sexuell vällust, av genus, sexuell identitet, kulturell hemort många beundrare. Det rätta svaret visar sig vara och rentav arttillhörighet. (Antag exempelvis maistrye, ett komplext ord från medeltida eng- att bilders begär skulle vara modellerade efter elska som balanserar mellan herravälde [»mas- djurs begär? Vad menar Wittgenstein med sina tery«] grundat i rättigheter eller samtycke och upprepade anspelningar på vissa slagkraftiga den makt som följer av överlägsen styrka eller filosofiska metaforer som »queera« bilder?)23 skicklighet.20 Den officiella moralen i Chau- Men jag vill nu helt enkelt rikta blicken mot cers berättelse är att ett övertag som förlänas Chaucers sökande och se vad som sker om vi av fri vilja eller baseras på samtycke är bäst, frågar bilder om deras begär istället för att se men Chaucers berättare, den cyniska och pro- på dem som meningsförmedlare eller makt fana frun från Bath, vet att kvinnor vill ha (det redskap. vill säga, saknar) makt, och att de kommer att Jag börjar med en riktigt öppenhjärtig bild, ta vad slag de kan få. den berömda Uncle Sam, en rekryteringsaffisch Hur ser bilders moral ut? Om det gick att som utformades av James Montgomery Flagg intervjua alla bilder man möter under ett år, för den amerikanska armén under första världs-

W. J. T. Mitchell TFL 43 moderna rekryteringsaffischen (bild 2). För att komma vidare måste vi fråga oss vad bilder vill i termer av brist. Här är kontrasten mellan den amerikanska och den tyska rekryterings affischen klargörande. Den senare är en bild i vilken en soldat anropar sina bröder, inbjuder dem till den ärofulla slagfältsdödens brödra skap. Uncle Sam, däremot, har som namnet antyder en vagare, indirekt anknytning till den potentielle rekryten. Han är en äldre man som saknar ungdomlig spänst att strida, och kanske än viktigare, saknar det direkta blodsband som en symbol för fäderneslandet skulle göra gäl- lande. Han uppmanar unga män att gå i strid och dö i ett krig som varken han själv eller hans söner kommer att delta i. Det finns inga Onkel Sams »söner«, bara »livs levande brorsöner«, som George M. Cohan formulerade det; Onkel Sam själv är steril, ett slags abstrakt pappfigur utan kropp, utan blod, men som personifierar nationen och uppmanar andra mäns söner att 1. James Montgomery Flagg, Uncle Sam, 1:a världskriget. donera sina kroppar och sitt blod. Det är bara på sin plats att han är en bildmässig efterträdare kriget (bild 1). Detta är en bild vars fordringar, till brittiska karikatyrer av »Yankee Doodle«, för att inte säga begär, tycks fullkomligt up- en driftkucku som prydde sidorna i Punch un- penbara, riktade mot ett bestämt mål: den vill der hela 1800-talet.25 Hans ursprungliga för ha »dig«, det vill säga de unga männen i för fader är en verklig människa, »Onkel Sam« militärtjänst lämplig ålder.24 Det omedelbara Wilson, köttleverantör åt den amerikanska ar- syftet med bilden synes vara att skapa en vari- mén under kriget 1812. Man kan föreställa sig ant av Medusa-effekten, det vill säga, den »kal- en scen där urprototypen till Onkel Sam riktar lar« verbalt på betraktaren och försöker nagla sig inte till en grupp av män, utan till en skock fast honom med sin rättframma blick och sitt kreatur på väg till slakt. förkortade pekfinger (dess mest förunderliga Så vad vill denna bild? En uttömmande ana- bildmässiga inslag), som pekar ut, anklagar, lys skulle föra oss djupt in i det politiskt omed- utnämner och kommenderar betraktaren. Men vetna av ett land som till namnet framstår som begäret att nagla fast är bara ett övergående och en kroppslös abstraktion, en Upplysningens tillfälligt mål. Det övergripande syftet är att statsmakt grundad av lagar och inte av män- förflytta och mobilisera betraktaren, att skicka niskor, av principer och inte av blodsband, och honom till »närmsta rekryteringsanläggning« faktiskt förkroppsligad som en plats där gamla och slutligen utomlands för att kriga och even- vita män skickar unga män och kvinnor av alla tuellt dö för sitt land. raser (inklusive ett oproportionerligt stort an- Hittills är detta emellertid bara en läsning av tal färgade) att utkämpa deras krig. Vad detta vad som skulle kunna kallas det positiva begä- verkliga och inbillade land främst lider brist på rets offentliga tecken. Den pekande gesten el- är kött – kroppar och blod – och vad det skickar ler vinkande handen är ett vanligt inslag i den ut för att införskaffa detta är en ihålig man, en

44 TFL 2008:1 2. Tysk rekryteringsposter (ca. 1915–1916). © Staatsgalerie Stuttgart. köttleverantör, eller kanske bara en konstnär. att den förefaller vara en så passande symbol Den samtida förlagan till Onkel Sam-affischen för USA. var, visar det sig, James Montgomery Flagg Ibland är det begärande uttrycket ett tecken själv. Således är Uncle Sam ett självporträtt av på brist snarare än på makten att kommendera den patriotiske konstnären i nationell kostym, eller ställa krav, som i Warner Bros. reklamaf- reproducerande sig i miljontals identiska tryck, fisch för filmen The Jazz Singer och komikern fertil på det sätt som står till bilders och konst- Al Jolson (bild 3), vars handgestik konnoterar närers förfogande. Mot »okroppsligheten« i bönfallande och vädjande kärleksförklaringar, hans massproducerade bild står dess konkreta till en »Mammy« och en publik som det är förkroppsligande och beskaffenhet som bild i meningen ska förflytta sig till biografen, inte förhållande till rekryteringsstationer (och re- till rekryteringskontoret. Vad denna bild vill kryternas verkliga kroppar) landet över. ha, till skillnad från vad den avbildade gestal- Mot en sådan bakgrund kanske man tänker ten ber om, är en stabil relation mellan gestalt att det är ett under att denna affisch har någon och botten, ett sätt att avskilja kropp från rymd, makt och verkan alls som rekryteringsinstru- hud från kläder, kroppens utsida från dess in- ment, och förvisso är det mycket svårt att veta sida. Och detta är vad den inte kan få, eftersom något om bildens faktiska makt. Vad man emel- rasens och kroppsuppfattningens stigmata är lertid kan beskriva är dess begärskonstruktion upplösta i en skytteltrafik mellan alternerande i förhållande till fantasier om makt och impo- svart-vita utrymmen som »flimrar« framför tens. Kanske bidrar bildens raffinerade upp- oss som filmmediet självt och den rasmässiga riktighet beträffande sin blodfattiga sterilitet maskeradscen som utlovas. Det är som om och dess ursprung i reklam och karikatyr till denna maskerad slutligen reducerades till en

W. J. T. Mitchell TFL 45 3. Warner Bros. affisch avA l Jolson, The Jazz Singer. fixering av kroppsöppningar och -organ som [»Lyssna, mitt folk, till min undervisning; bö- skuggområden, ögon, mun och händer, feti- jen edra öron till min muns ord«]. Vad som scherade som upplysta portar mellan den osyn- står klart genom bildens fysiska påtaglighet är liga och synliga människan, mellan inre vithet emellertid att öronen inte har avlyssnat de ord och yttre svarthet. »I am black but O my soul is som kommer från munnen, snarare har mun- white«, säger William Blake; men själens föns- nar tryckts mot bildens läppar, slitit ut bildens ter är tredubbelt märkta som okulära, orala och ansikte så att den närapå fallit i glömska. Detta taktila i denna bild – en inbjudan att se, känna är åskådare som följt Johannes av Damaskus och tala bortom rasskillnadernas slöja. Vad bil- råd »att omfamna [bilder] med ögonen, läppar- den väcker är vårt begär att se just det som den na, hjärtat«.26 I likhet med Uncle Sam är den- inte kan visa, som Jacques Lacan kanske skulle na ikon en bild som vill åt betraktarens kropp ha formulerat det. Det är denna oförmåga som och blod och ande; till skillnad från Uncle Sam ger bilden dess specifika makt, oavsett vilken ger den bort sin egen kropp i mötet, i ett slags den är. bildligt återuppförande av det eukaristiska sa- Att föremålet för det visuella begäret i en kramentet.27 Vanställandet av bilden är inte ett bild ibland försvinner är en direkt följd av flera vanhelgande utan ett tecken på hängivenhet, ett generationers aktivitet, som i den bysantiska återvinnande av den målade kroppen i betrak- miniatyren från 1200-talet (bild 4). Kristus tarens kropp. figuren vänder sig, som Onkel Sam och Al Jol- De här typerna av direkta uttryck för bilders son, direkt till betraktaren, här med verserna begär är, naturligtvis, i allmänhet förknippade från psalm 78: »Give heed, O my people to my med »vulgära« framställningssätt – kommersi- law; incline your ear to the words of my mouth« ell reklam och politisk och religiös propaganda.

46 TFL 2008:1 Bilden som subaltern appellerar till eller utfär- Frieds diskussion av Jean-Baptiste-Siméon dar ett krav vars exakta effekt och kraft upp- Chardins Soap Bubbles (bild 5) kan här be- står i ett intersubjektivt möte sammansatt av traktas som exemplarisk, och hjälpa oss se att tecken för positivt begär och spår av brist eller det inte endast är en fråga om vad figurerna på impotens. Men hur är det med »konstverket« i bilden verkar vilja, de läsbara tecken på begär egentlig mening, det estetiska objekt som helt som de förmedlar. Detta begär kan vara hän- enkelt förutsätts »vara« i sin autonoma skön- förande och kontemplativt, som det är i Soap het eller sublimitet? Ett svar ger Michael Fried, Bubbles, där den skimrande och darrande glob som argumenterar för att uppkomsten av mo- som absorberar figuren blir »a natural correla- dern konst måste förstås i termer av negationen tive for [Chardin’s] own engrossment in the act eller uppgivandet av direkta tecken på begär. of painting and a proleptic mirroring of what he Den process av bildmässig förförelse som han trusted would be the absorption of the beholder beundrar är framgångsrik just i proportion till before the finished work«.28 sin indirekthet, sin skenbara likgiltighet i för- Slutpunkten för denna typ av bildmässigt hållande till betraktaren, sin antiteatrala »för- begär är, tror jag, den modernistiska abstrak- sjunkenhet« i sitt eget inre drama. Den väldigt tionens purism, vars negerande av betraktarens speciella typ av bilder som fängslar honom får närvaro artikuleras i teoretikern Wilhelm Wor- vad de vill ha genom att inte verka vilja ha nå- ringers Abstraction and Empathy, och uppvisas gonting, genom att låtsas ha allt de behöver. i sin slutliga reduktion i den tidige Robert Rau- schenbergs vita målningar, vars ytor konstnä- ren betraktade som »hypersensitive membranes […] registering the slightest phenomenon on their blanched white skins«.29 Abstrakta mål- ningar är bilder som inte vill vara bilder, bilder som vill befrias från att vara bildskapande. Men begäret att inte visa begär är, som Lacan påminner oss om, fortfarande en form av begär. Hela den antiteatrala traditionen påminner oss igen om den standardiserade feminiseringen av bilden, som behandlas som något som måste uppväcka begär i betraktaren utan att själv blotta några tecken på begär eller ens medvetenhet om att bli sedd, som om åskådaren vore en voyeur vid ett nyckelhål. Barbara Krugers fotocollage, »Your Gaze Hits the Side of My Face« (bild 6), talar ganska direkt till denna puristiska eller puritanska redogörelse för bilders begär. Marmoran- siktet i bilden, liksom Chardins bubbelpojkes försjunkna ansikte, visas i profil, omedvetet om åskådarens blick eller om den skarpa ljus-

4. Illuminerat manuskript, Psaltaren och Nya testamentet (D.O. MS 3), fol. 39r ©. Bysantinska samlingen, Dumbarton Oaks, Washington, DC.

W. J. T. Mitchell TFL 47 5. Jean-Baptiste-Siméon Chardin, Soap Bubbles, ca. 1733, The Metro politan Museum of Art, Wentworth Fund, 1949 (49.24). © Metropolitan Museum of Art, New York. stråle som far över dess drag uppifrån. Figu- som ett rättframt budskap om blickens köns- rens inåtvändhet, dess blanka ögon och sten- politik, en kvinnlig figur som klagar över den aktiga uttryckslöshet, får den att verka bortom manliga blickens våldsamhet. Men statyns kön allt begär, i det tillstånd av ren stillhet som vi är ganska obestämbart: den skulle kunna vara förknippar med klassisk skönhet. Men de ver- en Ganymedes.30 Och om orden tillhör fotogra- bala etiketter som är klistrade på bilden skickar fiet eller hela kompositionen, vilket kön skall vi ett rakt motsatt meddelande: »din blick träffar då tillskriva dem? Denna bild skickar åtmins- sidan av mitt ansikte«. Om vi läser dessa ord tone tre inkompatibla meddelanden om sitt be- som om de uttalas av statyn, så förändras plöts- gär (den vill bli sedd; den vill inte bli sedd; det ligt ansiktets hela utseende, som om det vore är den likgiltigt om den ses eller inte). Framför en levande person som just hade förvandlats till allt vill den bli lyssnad på – en omöjlighet för sten, och åskådaren vore i Medusa-positionen, den stumma stillbilden. På samma sätt som Al kastandes hennes våldsamma, olycksbringande Jolson-affischen, så kommer kraften från Kru- blick på bilden. Men placeringen och uppdel- gers bild från ett slags flimmer av alternerande ningen av inskriptionen (för att inte tala om läsningar, ett flimmer som försätter åskådaren i användandet av orden your och my) får orden en sorts förlamning. Inför Krugers abjekta/lik- att verka som om de i ena ögonblicket flyter giltiga bild är betraktaren på en gång »ertappad ovanpå fotografiets yta och i nästa fäster sig med att titta« som en avslöjad voyeur och häl- på den. Orden »tillhör« ömsom statyn, ömsom sad som en Medusa vars ögon är dödliga. Som fotografiet och ömsom konstnären, vars arbete kontrast utlovar Al Jolsons direkt anropande med att klippa och klistra är så iögonfallande bild en befrielse från förlamning och stumhet, framhävt. Vi kan till exempel vilja läsa detta ett tillfredställande av den stumma stillbildens

48 TFL 2008:1 begär efter röst och rörelse – en begäran som liga andar, utan som subalterner vars kroppar ganska bokstavligt uppfylls av filmbildens tek- är märkta med skillnadens stigmata, och som niska karakteristika. fungerar både som mellanhänder och synda- bockar i den mänskliga visualitetens sociala så vad vill bilder? Är det möjligt att dra fält. För att detta strategiska skifte ska komma några allmänna slutsatser från denna snabba till stånd är det avgörande att vi inte blandar översikt? ihop bildens begär med konstnärens, åskåda- Min första reflektion är att jag, trots min inle- rens eller ens bildfigurernas begär. Vad bilder dande gest att röra mig bort från frågor om me- vill är inte samma sak som budskapet de kom- ning och makt i riktning mot frågan om begär, municerar eller effekten som de ger upphov ständigt har återkommit till semiotikens, her- till; det är inte ens detsamma som det de säger meneutikens och retorikens tillvägagångssätt. sig vilja. Liksom för människor, är det möjligt Frågan om vad bilder vill eliminerar verkligen för bilder att inte veta vad de vill, de behöver inte tolkningen av tecken. Allt den åstadkom- hjälp för att komma ihåg det genom dialog med mer är en subtil förskjutning av tolkningens andra. mål, en lätt modifiering av den föreställning vi Jag hade kunnat göra denna undersökning har om bilder (och möjligen tecknen) själva.31 svårare genom att titta på abstrakta målningar Nycklarna till denna modifiering/förskjutning (bilder som inte vill vara bilder) eller på genrer är (1) samtycke med den konstituerande fan- såsom landskap, där det personifierade endast tasin om bilder som »levande« varelser, kvasi- uppstår som ett »filigran«, för att använda La- aktörer, låtsasmänniskor; och (2) tolkningen av cans uttryck.32 Jag börjar med ansiktet som det bilder, inte som suveräna subjekt eller okropps- ursprungliga föremålet och mimesis yta, från det tatuerade anletet till målade ansikten. Men frågan om begär kan ställas till vilken bild som helst, och denna text är bara en uppmaning till dig att själv pröva. Vad bilder vill ha av oss, vad vi har miss- lyckats med att ge dem, är en för deras ontologi adekvat föreställning om visualitet. Nutida diskussioner om visuell kultur tycks oftast distra herade av en innovations- och moderniserings- retorik. De vill uppdatera konstvetenskapen genom att försöka komma ikapp de textbase- rade disciplinerna och film- och masskulturstu- dier. De vill sudda ut skillnaden mellan hög- och lågkultur och förvandla »konsthistoria till bildhistoria«. De vill bryta med konsthistoriens förmenta beroende av naiva föreställningar om »likhet eller mimesis«, de vidskeliga »naturliga attityderna« gentemot bilder som verkar så svå- ra att utrota.33 De vänder sig till semiotiska eller

6. Barbara Kruger, Untitled (Your gaze hits the side of my face), 1981. Zindman/Fremont foto. © Mary Boone Gallery, New York.

W. J. T. Mitchell TFL 49 diskursiva bildmodeller som avslöjar bilderna om vad de vill, underförstått att svaret mycket som ideologiska projektioner, som härskartek- väl kan vara – ingenting alls. nologier för en klarsynt kritik att bekämpa.34 Det stora problemet är inte att denna idé om visuell kultur är felaktig eller fruktlös. Tvärtom Coda: har den åstadkommit en anmärkningsvärd för- vandling i den sömniga akademiska konstve- Återkommande frågor tenskapens instängdhet. Men är det allt vi vill? Följande frågor har ställts av ett antal personer Eller (mer relevant) är det allt som bilder vill som har läst den här texten. Jag riktar ett särskilt ha? Den mest långtgående förändring som sig- tack till Charles Harrison, Lauren Berlant, Te- nalerats av sökandet efter ett adekvat begrepp resa de Lauretis, Terry Smith, Mary Kelly, Eric för visuell kultur är betoningen av det visuel- Santner, Arnold Davidson, Marina Grzinic, las sociala fält, de vardagliga processerna som Geoffrey Harpham, Evonne Levy, Françoise består i att titta på andra och att bli tittad på. Meltzer och Joel Snyder för generösa inlägg. Detta komplexa fält av visuell växelverkan är inte endast en biprodukt av den sociala verklig- 1. Jag upplever att när jag försöker ställa frå- heten utan aktivt konstituerande för den. Syn gan om vad bilder vill till enskilda konstverk är lika viktig som språk när det gäller medi- och bilder, så vet jag inte var jag ska börja. eringen av sociala relationer, och kan inte re- Hur skall man gå tillväga för att ställa, för att duceras till språk, till »tecken« eller till diskurs. inte tala om besvara, denna fråga? Ingen me- Bilder vill ha samma rättigheter som språket, tod erbjuds här. Detta bör betraktas mer som inte göras till språk. De vill varken likställas en inbjudan till en samtalsöppning eller en im- med en »bildens historia« eller upphöjas till en provisation där utgången är något oklar, än en »konstens historia«, utan bli betraktade som ordnad serie steg. Målet är att underminera den sammansatta individer som upptar ett flertal i förväg uppställda mallen för tolkningsherrra- subjektspositioner och identiteter.35 De vill ha välde (t.ex. Panofskys fyra nivåer av ikonolo- en hermeneutik som återvänder till öppnings- gisk tolkning eller en psykoanalytisk eller ma- gesten i konsthistorikern Erwin Panofskys iko- terialistisk modell som på förhand vet att varje nologi, innan Panofsky utvecklar sin tolknings- bild är ett symptom på en psykisk eller social metod och jämför det första mötet med en bild orsak), genom att stanna vid den tidigare tid- med mötet med en bekant som »greets me on punkt, då Panofsky jämför mötet med ett konst- the street by removing his hat«.36 verk med att möta en bekant på gatan.37 Poäng- Vad bilder vill är alltså inte att bli tolkade, en är emellertid inte att etablera personifiering avkodade, avgudade, krossade, avslöjade inte av konstverket som en styrande princip, utan heller avmystifierade av sina betraktare, eller att ifrågasätta vår relation till verket, att göra att trollbinda sina betraktare. De kanske inte relationen mellan bild och betraktare till under- ens vill tillerkännas subjektivitet eller mänsk- sökningsfält.38 Tanken är att göra bilder mindre lighet av välmenande kommentatorer som tror möjliga att nagelfara, mindre transparenta; men att den största komplimang de kan ge bilder är också att föra analysen av bilder mot frågor om att förmänskliga dem. Bilders begär kan vara förlopp, verkan, samt att ifrågasätta åskådar- inhumant eller icke-humant, bättre illustrerat positionen: vad vill bilden ha av mig eller av genom figurer av djur, maskiner, eller cyborger, »oss« eller av »dem« eller av vem som helst?39 eller av ännu mer basala bilder – vad Erasmus Vem eller vad är måltavlan för det krav/begär/ Darwin kallade »the loves of plants«. Vad bil- behov som bilden uttrycker? Man kan också der ytterst vill är alltså endast att bli tillfrågade översätta frågan: Vad saknar denna bild? Vad

50 TFL 2008:1 utelämnar den? Vilken är dess tömda vrå? Dess kunna vara förmögna att inte vilja ha (behöva, blinda fläck? Dess oformliga luddighet? Vad sakna, fordra, be, söka) någonting alls, vilket utesluter ramen eller gränsen? Vad hindrar dess skulle göra dem autonoma, självtillräckliga, framställningsvinkel oss från att se, och gör den perfekta, bortom begär. Detta är kanske det till- ur stånd att visa? Vad behöver eller begär den stånd som vi tillskriver bilder vi uppfattar som från betraktaren för att fullborda sitt verk? stora konstverk, och vi kanske vill kritisera det; Exempelvis frammanar Diego Velásquez men först måste vi förstå det som en logisk möj- målning Las Meninas (bild 7) fiktionen om lighet som följer av den blotta föreställningen att bli överraskad av åskådaren, som vore den om en levande varelse bortom begär.41 »tagen på bar gärning«. Bilden inbjuder oss att delta i detta spel och inte endast bokstavligen 2. Hela ansatsen att framställa bilder som le- befinna oss i spegeln längst bak på väggen utan vande varelser reser ett antal grundfrågor som i figurernas igenkännande blickar – prinses- inte helt besvaras här. Vad konstituerar »liv« sans, hennes tjänsteflickors, själva konstnärens. eller vitalitet? Vad utmärker en levande orga- Detta ser i varje fall ut som bildens explicita nism till skillnad från ett dött ting? Är inte fö- begäran, det som den kräver som ett minimum reställningen om en levande bild i själva verket för att dess magi skall uppfattas. Men självklart en ren villfarelse som man förlorat kontrollen är de »råa fakta« [»brute facts«] snarare mot- över? En lärobok i biologi av Helena Curtis satsen, och signaleras explicit av ett råskinn till ger följande kriterier för den levande organis- djur [»brute«] – den närmaste figuren i bilden, men: levande varelser är ytterst organiserade, den sömniga, omedvetna hunden i förgrunden. homeostatiska (de förblir desamma), växer och Bilden bara låtsas att den välkomnar oss, spe- utvecklas, är anpassade, hämtar energi från om- geln reflekterar egentligen inte oss eller sina givningen och omvandlar den från en form till första åskådare, kungen och drottningen av en annan, svarar på stimuli och reproducerar Spanien, utan den reflekterar snarare (som Joel sig.42 Det första som måste slå oss med den- Snyder har visat) den gömda bilden på duken na lista är dess inre motsägelser och oklarhet. som Velásquez arbetar med.40 Alla dessa sken- Homeostas är uppenbart oförenlig med tillväxt manövrar och knep påminner oss om bildens och utveckling. »Ytterst organiserade« skulle mest bokstavliga faktum: att dess figurer inte kunna karakterisera en bil eller en byråkrati egentligen »ser tillbaka« på oss; de verkar en- lika väl som en organism. Att ta energi från dast göra det. Det vore naturligtvis lockande att omgivningen och omvandla den till en annan kunna säga att detta endast är ett uttryck för form är ett vanligt drag hos maskiner lika väl bilders grundläggande konvention, d.v.s. deras som hos organismer. Att »svara på stimuli« är inneboende dubbelhet och dubbelspel, att de tillräckligt vagt för att gälla fotografiska emul- ser tillbaka på oss med ögon som inte kan se. sioner, vindflöjlar och biljardbollar. Och strikt Emellertid iscensätter Las Meninas denna kon- talat så reproducerar inte organismer sig själva vention i en förhöjd och extrem form, framstäl- när de får en avkomma – de producerar nya ex- lande sin tableau vivant för kungliga betraktare emplar som vanligtvis är av samma art som de vars auktoritet subtilt ifrågasätts samtidigt som själva; endast kloner kan komma i närheten av den hyllas. Detta är en bild som inte vill oss nå- att vara identiska reproduktioner av sig själva. gonting på samma gång som den utger sig för Som filosofen Michael Thompson har visat så att vara helt och hållet inriktad på oss. finns det ingen »verklig definition« av liv, ing- Det är således viktigt att komma ihåg att i en uppsättning av otvetydiga emiriska kriterier spelet som kallas »Vad vill bilder ha?« är ett som skiljer levande från icke levande substans möjligt svar »ingenting«: vissa bilder skulle (inklusive, det måste sägas, förekomsten av

W. J. T. Mitchell TFL 51 7. Diego Velázquez, Las Meninas, 1656. © Museo Nacional del Prado, Madrid.

DNA, som Thompson mycket riktigt identifie- förståelse.43 Den bästa definitionen av en levan- rar som vår tids fetischbegrepp). Liv är snarare de varelse är faktiskt en enkel dialektisk utsaga: vad Hegel kallade en »logisk kategori«, ett av en levande varelse är någon som kan dö. de ursprungliga begrepp som är grundläggande Ändå kvarstår frågan: hur liknar bilder livs- för hela processen av dialektiskt tänkande och former? Föds de? Kan de dö? Kan de dödas?

52 TFL 2008:1 En del av Curtis kriterier passar inte bilder på att »blicka tillbaka« och deras förment »allse- något självklart sätt och kräver modifiering. ende« förmåga att verka följa oss med sina ögon »Tillväxt och utveckling« skulle kunna karakte- är väl etablerad. Nu gör digitaliserade och vir- risera den process genom vilken en bild realise- tuella avbildningar det möjligt att simulera att ras i en konkret bild eller ett konstverk, men när ett ansikte eller en kropp vänder på sig för att den en gång är fullbordad är verket vanligtvis följa åskådarens rörelse. I själva verket har hela homeostatiskt (såvida vi inte uppfattar att dess distinktionen mellan stillbild och rörlig bild åldrande och receptionshistoria utgör något (eller, för den delen, den stumma och talande slags »utveckling« som liknar livsformens;44 bilden) rutinmässigt formulerats som en fråga kom ihåg att Walter Benjamin ansåg att just his- om liv. Varför karakteriseras den rörliga bilden toria och tradition var det som förlänade konst- ständigt med vitalistiska metaforer som »liv« verket »aura« – bokstavligen »andedräkt«). En och »live action«? Varför räcker det inte att liknande poäng kan göras om att ta energi från säga att bilder rör sig, att handlingar skildras? omgivningen, om vi inte föreställer oss den Förtrogenhet gör oss blinda för dessa figurers mentala energi som krävs av betraktaren som märkliga liv, den gör dem till döda metaforer något som kommer från omgivningen och som samtidigt som den hävdar deras liv. Att skapa i förvandlad form återvänder i receptionsakten. en bild är att döda och återuppliva med en och Responsen på stimuli realiseras bokstavligen i samma gest. Som vi alla vet börjar filmanima- vissa »interaktiva« konstverk och figurativt i tion inte med vilket gammalt bildmaterial som mer traditionella verk. Beträffande »reprodu- helst, utan med fossilen och återupplivandet av cerar sig själva«: vad annars åsyftas när sprid- utslocknat liv. Windsor McCay, animationens ningen av bilder diskuteras i biologiska ter- fader, filmar sig själv »live« i sekvenser där han mer, som ett slags epidemi, såsom impliceras betraktar ett dinosaurieskelett i ett naturhisto- i teoretikern Slavoj Žižeks titel The Plague of riskt museum, och slår vad med sina konstnärs- Fantasies? Hur blir fantasier till smittsamma kollegor om att han kan väcka denna varelse till sjukdomar, okontrollerbara virus eller bakte- liv på tre månader – en magisk bragd som han rier? Att avfärda dem som »endast figurativa« klarar av genom ett av de tidigaste exemplen på livsformer eller liv är att undvika den fråga som filmanimation.45 diskuteras: bilders, målningars och karaktärers Det tjänar alltså ingenting till att avfärda fö- liv, självklart inklusive deras figurativa liv. Det reställningen om den levande bilden som bara okontrollerbara i villfarelsen om den levande en metafor eller arkaism. Den bör hellre be- bilden är i sig ett exempel på problemet: varför traktas som en ohjälplig, oundviklig metafor tycks denna metafor ha ett eget liv? Varför är som förtjänar att analyseras. Man kunde börja den så vanemässig att vi kallar den för en »död« med att tänka igenom livskategorin själv i ter- metafor, vilket implicerar att den en gång var mer av den kvadrat av motsatser som styr dess levande och kan bli levande igen? dialektik:46 Om vi i stället för att låta biologiböcker dik- levande död tera vad det innebär att tänka på en bild som en livlös odöd levande varelse utgår från vårt eget, vanliga sätt att tala om bilder som vore de levande, kommer Den levande organismen har två logiska mot- vi betydligt längre. Entusiasmen över den »le- satser: det döda föremålet (liket, mumien, fossi- vande« bilden är naturligtvis lika gammal som len), som en gång levde, och det livlösa föremå- bildskapandet, och en bilds livlighet kan vara let (orörligt, oorganiskt), som aldrig levt. Den alldeles oberoende av dess riktighet som repre- tredje motsatsen är då negationen av negatio- sentation. Avbildade ansiktens kusliga förmåga nen, återkomsten (eller ankomsten) av liv i den

W. J. T. Mitchell TFL 53 icke levande substansen, eller avlivandet i bil- inte att de är överförbara utan modifiering eller den (som i en tableau vivant, där levande män- översättning. Jag säger inte att en bild helt en- niskor föreställer måleriets eller bildhuggar- kelt är en text, eller vice versa. Det finns djupa konstens livlösa figurer). Den »odödas« figur och grundläggande skillnader mellan verbal är förmodligen den uppenbara plats där bildens och visuell konst. Men det finns också ofrån- kuslighet sätts i spel i vardagsspråk och folkliga komliga överföringsområden, särskilt när det berättelser, särskilt skräckhistorien, där det som gäller frågor som dem om »bildens liv« eller borde vara dött, eller som aldrig skulle ha levt, »bildens begär«. Härav den sekundära figuren plötsligt upptäcks vara levande. (Betänk här eller metabilden av den »döda metaforen« elden jublande låtsasfasa och förtjusning som ut- ler den ofta hörda författarkommentaren att en trycks av skådespelaren Gene Wilder i Det vå- text börjar »vakna till liv« när den »vill fort- ras för Frankenstein när han tillkännager: »Den sätta« i en viss riktning, oavsett författarens lever!« Och tänk även på Hollywoods ändlösa intentioner. Klichén är en onomatopoetisk trop fascination inför myterna om mumiens åter- som förbinder den nötta idén eller frasen med komst.) Inte undra på att bilder har en spöklik/ en bildframställande process som, paradoxalt kroppslig såväl som en spektakulär närvaro. De nog, likställs med präglingsögonblicket av det är spöklika skepnader som materialiseras inför nya myntet, det »klick« som ackompanjerar våra ögon eller i våra fantasier. en bilds födelse då präglingsslaget skapar ett avtryck eller en form. Det är som om en bilds 3. Du glider fram och tillbaka mellan verbala födelse inte kan skiljas från dess livlöshet. Som och visuella bildbegrepp, mellan grafiska, bild- Roland Barthes noterade, »[v]ad jag egentligen mässiga symboler å ena sidan, och å andra si- ser i det foto som man tar av mig … är Döden«. dan metaforer, analogier och figurativt språk. Men denna kliché eller detta »kameraklick« är Är frågan om vad bilder vill applicerbar på »just det – och bara det – i Fotografiet som mitt verbala såväl som på visuella bilder? Ja, med begär hakar sig fast vid när de med sitt snabba förbehåll. Jag har utförligt diskuterat den ver- klick bryter upp Poseringens svepning«.47 bala bildens och den textuella representatio- Översättning från engelskan av Kristina nens natur i Iconology och Picture Theory. Alla Hermansson och Johanna Lundström Gondouin de vitalitets- och begärstroper som vi applice- Ur W.J.T. Mitchell, What Do Pictures Want? rar på visuella konstverk överförs och är över- © 2005 University of Chicago Press förbara till textualitetens domän. Det betyder

1. Möjligheten att överföra egenskaper som är tecken, oförmöget till tal, ljud och negering utmärkande för minoriteter och de subalterna (vilket i sådana fall innebär att svaret på frågan till bilder kommer självfallet att vara en central blir att bilder vill ha en röst, och en artikuleran- fråga i det följande. Man skulle kunna börja dets poetik). Bildens »minoritetsposition« syns med en reflektion över Gayatri Spivaks berömda tydligast i Gilles Deleuzes anteckningar om fråga: »Kan den subalterna tala?« (i Cary hur den poetiska processen för in en stamning i Nelson & Lawrence Grossberg (red.), Marxism språket som förminskar det, frambringande »a and the Interpretation of Culture, Urbana: language of images, resounding and coloring University of Illinois Press, 1988, s. 271–273). images« som borrar hål i språket »by means of Hennes svar är nej, ett svar som studsar tillbaka an ordinary silence, when the voices seem to när bilder behandlas som ett tyst eller stumt have died out«. Se Deleuze, Essays Critical and

54 TFL 2008:1 Clinical, övers. Daniel W. Smith & Michael A. blomstring för subjektiverade föremål i de Greco, Minneapolis: University of Minnesota viktorianska hemmen. Press, 1997, s. 109, 159. 8. En fullödig dokumentation av det förkropps- 2. Franz Fanon, Svart hud, vita masker, övers. ligade och »levande« konstverkets trop i den Stefan Jordebrandt, Göteborg: Daidalos, 1997, västerländska konsthistoriska diskursen skulle s. 8. kräva en essä för sig. En sådan essä skulle 3. Ernest Jones upplyser om att Freud en gång kunna börja med att betrakta konstverkets status plötsligt utbrast till prinsessan Maria Bonapar- hos konsthistoriens tre kanoniska »fäder«, te: »Was will das Weib?« (Vad vill kvinnan?) Vasari, Winckelmann, och Hegel. Den skulle Se Peter Gay, The Freud Reader, New York: komma fram till, antar jag, att progressiva och Norton, 1989, s. 670. teleologiska västerländska konsthistorier inte 4. Genom att säga att bilder har vissa mänskliga är (som ofta antyds) primärt inriktade på eröv- kvaliteter, kommer jag självklart in på frågan ringen av framträdelse och visuell realism, utan om vad en människa är. Oavsett vad svaret på på frågan om hur, med Vasaris ord, »livfullhet« den frågan är, måste det inbegripa en uppskatt- och »liv« ska ingjutas i verket. Winckelmanns ning av vad det är hos människor som gör det syn på konstnärliga medier som aktörer i sin möjligt för bilder att såväl avpersonifiera dem egen historiska utveckling, och hans beskriv- som representera dem. Detta resonemang skulle ning av Apollo Belvedere som ett föremål kunna utgå från ordets per-sonares ursprung så fyllt av gudomligt liv att det förvandlar (att »låta genom«), vilket härleder begrep- betraktaren till en Pygmalionfigur, en staty som pet person till de masker som användes som görs levande, skulle stå i centrum i en sådan ikoniska figurer och megafoner i den grekiska essä, liksom Hegels syn på det konstnärliga tragedin. Personer och personligheter kan, föremålet som ett materiellt ting som mottagit kort sagt, härleda sina utmärkande drag från »det andligas dop«. bildskapande precis som bilder hämtar sina 9. Pier Bori uppmärksammar att beskrivningen utmärkande drag från människor. av hur kalven blev till genom »själv-skapande« 5. Jag citerar här John Bergers kommentar om [»self-creating«] spelade en avgörande roll djurets blick i hans klassiska essä, »Varför se i kyrkofädernas rentvagande av Aron (och på djur?«, i Konsten att se, övers. Jan Wahlén, fördömande av det judiska folket). Macarius Stockholm: Brombergs Bokförlag, 1982, s 12. den store, till exempel, beskriver hur guldet som 6. Freuds diskussion om fetischism börjar med kastades i elden »turned into an idol as if the en anmärkning om att fetischen är ett välkänt fire imitated [the people’s] decision«. Bori,The tillfredställande symptom, och att hans patien- Golden Calf, Atlanta: Scholar’s Press, 1990, ter sällan kommer till honom och klagar över s. 19. det. »Fetischism« (1927), i Samlade skrifter av 10. Eller vingar. Min kollega Wu Hung har berättat Sigmund, band IX, volymansvarig Bengt War- för mig att flygande Buddha-statyer var ett ren, övers. Backelin, Engvén, Wikén Bonde & vanligt förekommande fenomen i kinesiska Craafoord, Stockholm: Natur och Kultur, 2003, legender. s. 390–395. 11. Se Catherine MacKinnon, Feminism Unmo- 7. Magiska bilder och besjälade föremål utgör ett dified, Cambridge, Massachusetts: Harvard särskilt utmärkande drag i 1800-talets europe- University Press, 1987, i synnerhet s. 172 f. iska roman, och de förekommer hos Balzac, och 192 f. systrarna Brontë, Edgar Allan Poe, Henry 12. Det mest flagranta exemplet på sådan skugg- James, och naturligtvis i den gotiska romanen politik är den industri av psykologiska tester i stort. Se Theodore Ziolkowski, Disenchanted som syftar till att visa att videospel leder till Images: A Literary Iconology, Princeton, New ungdomsvåld. Understödd av politiska intres- Jersey: Princeton University Press, 1977. Det sen, som skulle föredra en ikonisk, »kulturell« är som om mötet med och ödeläggelsen av syndabock framför att någon uppmärksamhet traditionella eller förmoderna »fetischistiska« riktas mot de faktiska våldsapparaterna, samhällen efter upplysningen skapade en ny nämligen gevär, läggs årligen enorma mängder

W. J. T. Mitchell TFL 55 offentliga medel på att stödja »research« (sic) 19. Norman Bryson, inledningen till Norman Bry- om effekterna av videospel. För mer detaljer, son, Michael Ann Holly & Keith Moxey (red.), se http://culturalpolicy.uchicago.edu/conf2001/ Visual Culture: Images and Interpretations, index.html, för en redogörelse av »The Arts and Hanover, New Hampshire: University Press of Humanities in Public Life 2001: ’Playing by the New England, 1994, s. xxv. Naturligtvis är och Rules: The Cultural Policy Challenges of Video förblir den klassiska diskussionen om genus- games’«, en konferens som hölls vid University fieringen [»the gendering«] av bild och blick of Chicago den 26–27 oktober 2001. Laura Mulveys »Visual Pleasure and Narrative 13. Fanon, »Den svarta människans upplevelse- Cinema«, Screen 16, 1975:3, s. 6–18. värld«, i Svart hud, vita masker, s. 108 f. 20. Tack till Jay Schleusener för hjälp beträffande 14. För en raffinerad analys av denna dubbla bind- användningen av maistyre hos Chaucer. ning, se Homi Bhabha, i »The Other Question: 21. Michael Fried, Absorption and Theatricality, Stereotype, Discrimination and the Discourse Chicago: University of Chicago Press, 1980, of Colonialism«, The Location of Culture, New s. 92. York: Routledge, 1994, s. 66–84. 22. Se Neil Hertz, »Medusa’s head: Male Hysteria 15. Ralph Ellisons klassiska roman, Den osynlige under Political Pressure«, Representations mannen, levandegör denna paradox: det är på 1983:4, s. 27–54, och min diskussion av grund av att mannen är extremt synlig som han Medusa i Picture Theory, s. 171–77. (i ett annat avseende) är osynlig. 23. Queer betyder dock i Wittgensteins vokabulär, 16. »Jag menar att den som älskar negern är lika uttryckligen inte »pervers« (widernatürlich) ’sjuk’ som den som hatar honom.« Fanon, Svart men »ganz natürlich«, även när det har hud, vita masker, s. 26. innebörden »egendomlig« (seltsam) eller 17. Se exempelvis beskrivningen av avgudarna i 2 »anmärkningsvärd« (merkwurdiger). Se Kon. 23:13: »åt Astarte, sidoniernas styggelse Ludwig Wittgenstein, Philosophical Investiga- [»abomination«], åt Kemos, Moabs styggelse tions, övers. G.E.M. Anscombe, Oxford: Basil [»abomination«], och åt Milkom, Ammons Blackwell, 1953, s. 79 f., 83 f. barns skändlighet [»abomination«]«, och i 24. Jag åberopar här den lacanska distinktionen Jesaja 44:19: »skulle jag då av återstoden göra mellan begär, krav och behov. Hos Jonathan en styggelse [abomination]? Skulle jag falla Scott Lee finns en förklarande not som kan vara ned för ett stycke trä?« I onlineutgåvan av till hjälp: »desire is that which is manifested Oxford English Dictionary utläggs den tvivelak- in the interval that demand hollows out within tiga etymologin: »Abominable, regularly spellt itself […] it is […] what is evoked by any abhominable, and explained as ab homine, demand beyond the need articulated in it«. quasi ’away from man, inhuman, beastly’«. Se Lee, Jaques Lacan, Amherst: University Att förknippa levande bilder med monster är, of Massachusetts Press, 1991, s. 58. Se även förmodar jag, en avgörande aspekt av visuellt Slavoj Žižek, Looking Awry, Cambridge, begär. Abomination är också ett ord som ofta Massachusetts: MIT Press, 1992, s. 134. Verbet förknippas med »orena« eller tabubelagda djur »att vilja ha« kan naturligtvis avse vilken som i Bibeln. Se Carlo Ginzburg om idolen som en helst av dessa betydelser (begär, krav, behov), »monstruös« [»monstruos«] bild som uppvisar beroende på sammanhang. Žižek har gjort omöjliga »sammansättningar« [»composites«] mig uppmärksam på att det vore perverst att av mänskliga och djuriska drag i »Idols and läsa Onkel Sams »I want you« som »Jag hyser Likeness: Origen, Homilies on Exodus VIII.3 begär till dig«, istället för som ett uttryck för and Its Reception«, i Sight & Insight: Essays on krav eller behov. Inte desto mindre ska det snart Art and Culture in Honour of E.H. Gombrich at framgå hur pervers denna bild är! 85, London: Phaidon Press, 1994, s. 55–67. 25. Det radikala humormagasinet Punch startades 18. Se Martin Jay, Downcast Eyes: The Denigration i London 1841 av bland andra Mark Lemon of Vision in Twentieth Century French Thought, och Henry Mayhew. Udden riktades främst Berkeley & Los Angeles: University of Califor- mot monarkin och kapitalismen, och magasinet nia Press, 1993. bestod av satir i såväl ord som bild. I parodierad

56 TFL 2008:1 och karikerad form återfanns samtida politiker, Lacans föreställning om blicken som en direktörer och andra makthavare. I flera num- »filigran« i landskap återfinns i hansThe Four mer gjordes narr av Yankee Doodle, en fiktiv Fundamental Concepts of Psychoanalysis, New gestalt som likt Onkel Sam personifierar USA. York: Norton, 1978, s. 101. Sista numret utkom 1992. Övers. anm. 33. Se Michael Taussigs kritik av vardagliga 26. Se Robert S. Nelson, »The Discourse of Icons, antaganden om »naiv mimesis« som »bara« Then and Now«, Art History 12, 1989:2, ett kopierande eller realistisk representation i s. 144–55, för en mer uttömmande diskussion. Mimesis and Alterity, New York: Routledge, 27. Det eukaristiska sakramentet är den katolska 1993, s. 44 f. benämningen för det som inom den protestan- 34. Här sammanfattar jag de grundläggande tiska kyrkan kallas nattvarden. Övers. anm. påståenden som Bryson, Holly och Moxey gör i 28. Fried, Absorption and Theatricality, 1980, s. 51. sin redaktionella inledning till Visual Culture. 29. Robert Rauschenberg, citerad efter Caroline 35. Ett annat sätt att säga detta på skulle vara att Jones, »Finishing School: John Cage and the säga att bilder inte vill bli reducerade till en sys- Abstract Expressionist Ego«, Critical Inquiry tematisk lingvistisk terminologi, baserad på ett 19, 1993:4, s. 647. Tropen om den målade ytan enhetligt cartesianskt subjekt, men att de skulle som en känslig hud framträder bokstavligt i kunna vara öppna för den »avsägandets poetik« Berlinkonstnären Jürgen Mayers temperatur- [»poetics of enunciation«] som Julia Kristeva så känsliga målningar som inbjuder – i själva övertygande överförde från litteratur till visuell verket kräver och behöver – en taktil respons konst i sin klassiska text Desire in Language, från betraktaren för att uppnå sin rätta effekt. New York: Columbia University Press, 1980. 30. I grekisk mytologi en son till den dardaniske Se särskilt »The Ethics of Linguistics«, om kungen Tros som älskades av Zeus. Övers. anm. poesins och poetikens centrala ställning, och 31. Joel Snyder föreslår att denna förflyttning av »Giotto’s Joy«, om jouissance-mekanismerna i uppmärksamheten låter sig beskrivas med hjälp Assisifreskerna. av Aristoteles distinktion mellan retorik (studiet 36. Erwin Panofsky, »Iconography and Iconology«, av kommunikationen av mening och effekt) i Meaning in the Visual Arts, Garden City, New och poetik (analysen av ett skapat föremåls York: Doubleday, 1955, s. 26. För vidare dis- egenskaper, behandlat som om det hade en kussion av denna punkt, se min »Iconology and själ). Sålunda intresserar sig Poetiken för ett Ideology: Panofsky, Althusser, and the Scene of »skapat föremål« eller en imitation (tragedi), Recognition«, epilog till Claire Farago (red.), och handlingen förklaras vara »tragedins själ«, Reframing the Renaissance: Visual Culture in en villfarelse som utvecklas ytterligare när Europe and Latin America, 1450–1650, New Aristoteles insisterar på poetiska skapelsers Haven, Connecticut: Yale University Press, »organiska helhet« och behandlar studiet av po- 1991, s. 292–300. etiska former som om han vore en biolog som 37. I Panofsky, »Iconography and Iconology«, katalogiserade naturens arter. Frågan för oss 1955. Se min diskussion i » »Iconology and gäller nu, uppenbarligen, vad som händer med Ideology: Panofsky, Althusser, and the Scene dessa föreställningar om skapelse, imitation och of Recognition«, 1991. Genom att inte se mötet organicism i en era av cyborger, artificiellt liv med en bild utifrån en läs- eller tolknings och genetisk ingenjörsvetenskap. [Organicism modell, utan istället som en plats för erkän- är en filosofisk åskådning enligt vilken tillvaron nande, bekräftelse och (vad som skulle kunna förstås som en organism, en odelbar helhet. kallas) artikulation/förkunnande, så baserar jag Övers. anm.] mig naturligtvis på Althussers idé om inter 32. För en diskussion om levandegörandet/ pellation eller hälsning som ideologins urscen förmänskligandet av idealiserade landskap, se och på Lacans föreställning om blicken som det min »Holy Landscape: Israel, Palestine, and the ögonblick då man upplever sig själv som sedd American Wilderness«, i W.J.T. Mitchell (red.), av den Andre. Se även James Elkins intressanta Landscape and Power, 2:a uppl., Chicago: studie, The Object Looks Back, New York: University of Chicago Press, 2002, s. 261–90. Harvest Books, 1997.

W. J. T. Mitchell TFL 57 38. Jag tänker här på Leo Bersanis och Ulysse Du- 41. Positionen bortom begär är, enligt min mening, toits utforskande av relationalitet och »former- vad Michael Fried vill komma åt med sina nas kommunikation« [»the communication of idéer om betagenhet, om närvaro, nåd och den forms«] i Arts of Impoverishment, Cambridge, »övertygelse« som det autentiska mästerverket Massachusetts: Harvard University Press, 1993. framkallar. Se diskussionen av denna poäng och problemet 42. Helena Curtis, Biology, 3:e uppl., New med att behandla »our relations with art works York: Worth, 1979, s. 20 f., citerat i Michael as an allegory for our relations to persons« i »A Thompson, »The Representation of Life«, Conversation with Leo Bersani«, October 82, i Rosalind Hursthouse, Gavin Lawrence & 1997, s. 14. Warren Quinn (red.), Virtues and Reasons, 39. Detta kan betraktas som ett sätt att gå lite längre Oxford: Clarendon Press, 1995, s. 253–54. Om med Michael Baxandalls skarpsinniga insikt genen som ett fetischbegrepp, se även Donna om att vårt språk om bilder är »a representation Haraway, Modest_Witness@Second_Millenium, of thinking about having seen the picture«, New York: Routledge, 1997, s. 135. d.v.s. »we address a relationship between 43. Thompson, »The Representation of Life«, 1995. pictures and concepts«. Se Baxandall, Patterns 44. Se diskussionen om »the lives of buildings« i of Intention, New Haven, Connecticut: Yale Neil Harris, Building Lives, New Haven, Con- University Press, 1985, s. 11. Baxandall noterar necticut: Yale University Press, 1999. att detta är »an alarmingly mobile and fragile 45. För en mer detaljerad diskussion, se W.J.T. object of explanation«, men också »exceedingly Mitchell, The Last Dinosaur Book: The Life and flexible and alive« (s. 10). Mitt förslag här är att Times of a Cultural Icon, Chicago: University ta vitalistanalogin ett steg längre och betrakta of Chicago Press, 1998, s. 25, 62. bilden inte endast som ett beskrivningsobjekt 46. Här följer jag Fredric Jamesons användning av eller en ekfras som kommer till liv genom vårt den »semantiska rektangeln«, en logisk struktur perceptuella/verbala/begreppsliga spel runt om- som lingvisten A.J. Greimas banade väg för kring det, utan som ett föremål som alltid redan och som antagits i ett antal former av Claude tilltalar oss (potentiellt) som ett subjekt med Lévi-Strauss och Jacques Lacan. Se Jameson, ett liv som måste betraktas som »dess eget« för The Prison-House of Language, Princeton, att vår beskrivning ska uppta bildens liv såväl New Jersey: Princeton University Press, 1972, som våra egna liv som åskådare. Detta betyder s. 161–67. att frågan inte endast är vad bilden betydde (för 47. Roland Barthes, Det ljusa rummet: Tankar om sina första historiska åskådare) eller vad den fotografiet, övers. Mats Löfgren, Stockholm: betyder för oss nu, utan vad bilden ville (och Alfabeta, 1986, s. 28 f. vill) sina åskådare då och nu. 40. Joel Snyder, »Las Meninas and the Mirror of the Prince«, Critical Inquiry 11, 1985:4, s. 539–72.

58 TFL 2008:1 Ikonicitet Visuella, auditiva och kognitiva tecken i litteratur och andra medier av Lars Elleström

Elleström är professor i litteraturvetenskap vid Institutionen för humaniora, Växjö universitet, där han leder verksamheten vid Forum för intermediala studier (Ims). Hans forskning är för närvarande huvudsakligen inriktad mot teoretiska frågor kring litteraturens relation till andra konstarter och medier. » kon« betyder bild och för det mesta tän- meaning and form miming form« utan också ker man på visuella bilder när det ikoniska som »meaning miming meaning and meaning kommer på tal. Men inom semiotiken är miming form«. det ikoniska att förstå som något väsentligt vidare:I ikonicitet innebär att betydelse skapas genom likhet mellan tecken och betecknat, och Form och mening likheten går inte bara över gränserna mellan Den internationella forskningen kring ikonici- olika sinnesförnimmelser, utan griper också in tet inom litteraturvetenskap och lingvistik har i människans tänkande. På samma sätt som en sedan ett decennium tillbaka ett viktigt forum landskapsmålning erhåller väsentliga delar av i en serie konferenser och publikationer med sin innebörd genom likhetsrelationer med for- Olga Fischer (Amsterdam) och Max Nänny mer, färger och proportioner i naturen runt om- (Zürich) som initiativtagare och ledare. Efter kring oss, så uppfattar vi en EKG-kurva som ett Nännys död år 2006 har Christina Ljungberg ikoniskt tecken för hjärtslag som både kan kän- (Zürich) tagit över hans ledarposition. Bredden nas, höras och, med speciell utrustning, ses. Ett och det interdisciplinära anslaget i denna forsk- barn som ger ifrån sig ljud som vi i vårt svenska ningsgemenskap har befrämjat begreppsut- skriftspråk betecknar som »vov vov« framstäl- vecklingen och på ett fruktbart sätt synliggjort ler något som de flesta uppfattar som auditiva ikonicitetens stora potential inom humanistisk ikoniska tecken för hundskall. En kort diktrad forskning. Det finns därför anledning att gran- som avslutas med tre punkter och därefter tom ska de grundläggande begreppsdefinitioner yta kan förstås som ett visuellt ikoniskt tecken som gjorts i publikationsserien. för begrepp och känslor som brist, saknad och Den första volymen i serien Iconicity in meningslöshet. Samtliga dessa exempel kan sä- Language and Literature är Form Miming gas vara baserade på att ’form’ ikoniskt beteck- Meaning (1999). I en av denna volyms artiklar nar annan ’form’ eller ’mening’. diskuterar Simon J. Alderson några definitioner I denna artikel utgår jag från begreppet spati- av ikonicitet som bygger på föreställningen att alt tänkande. Jag vill göra gällande att all form det är tecknets form som liknar eller imiterar kan knytas till mening och att all mening också den representerade meningen.1 I seriens andra har någon sorts form. Eftersom argumentatio- volym, The Motivated Sign (2001), argumente- nen i det följande bygger på att distinktionen rar Winfried Nöth för att man förutom aspek- mellan form och mening måste dekonstrueras, ten »form miming meaning« också måste be- så kan de båda begreppen bara ges rudimen- akta »an essentially different kind of iconicity tära arbetsdefinitioner. Medform avses således in language which is based on the principle of i första hand strukturella egenskaper av fysisk ’form miming form’«.2 Därefter har Nöths de- karaktär, det vill säga sådant som uppfattas av finition av ikonicitet i språk som »form miming våra sinnen. Med mening avses i första hand meaning and form miming form« använts som kognitiv innebörd, det vill säga betydelse som en ram och utgångspunkt för konferenserna uppstår när hjärnan tolkar nya sinnesintryck och publikationerna om ikonicitet i språk och eller sådant som redan finns lagrat som kog- litteratur.3 nitiv innebörd i form av minnen och mentala »Miming« bör i detta sammanhang förstås strukturer. Artikelns huvudsakliga syfte är att som en term som betecknar ett ganska brett svara på frågan vad det egentligen innebär att innebördsfält, inte bara att »härma« och »imi- mening ikoniskt kan representera form och an- tera« utan också att »likna«, »efterbilda«, »re- nan mening, och huvudargumentet är att ikoni- presentera« och så vidare. Det väsentliga är att citet måste förstås som inte bara »form miming »miming« har att göra med ikonisk betydel-

60 TFL 2008:1 sebildning, att form kan »likna« och »stå för« om väl likhetsrelationen kan etableras. Min både mening och annan form, vilket tycks vara poäng är generellt att om form med hjälp av allmänt accepterat. Det omvända, att mening likhetsrelationer kan stå för mening, så måste ikoniskt står för mening eller annan form, tycks det också vara så att mening, på samma grund, dock inte vara ett erkänt faktum inom ikonici- kan stå för form. Om man finner det rimligt tetsforskningen. Nöths etablerade ikonicitets- att beskriva relationen mellan, säg, en viss definition bör dock, menar jag, vidgas till att sorts hastig, dissonant musik och vrede som inrymma även »meaning miming meaning and ett fall av form som ikoniskt står för mening, meaning miming form«. Jag tror också att för- bör man också acceptera att vrede faktiskt, i ståelsen av ikonicitet i språk och litteratur ökar vissa fall, kan beteckna en speciell sorts mu- om man även diskuterar andra teckensystem, sikaliskt uttryck, det vill säga att mening kan såsom musik och visuella uttryck, varför åtskil- stå för form. liga jämförelser mellan olika medier, konstarter och kommunikationsformer kommer att göras i det följande. Spatialt tänkande Definitionen »form miming meaning and Innan påståendet att mening kan referera iko- form miming form« baseras på schemat »X niskt till såväl mening som form utvecklas miming Y«, men förhållandet mellan X och Y måste den grundläggande föreställningen att är inte reciprokt, då X identifieras som form mening har form undersökas. Först och främst medan Y kan vara både form och mening. En- måste man fråga sig vad som faktiskt händer i ligt denna definition kan mening inte beteckna, våra huvuden och kroppar när relationer mel- endast betecknas. Men varför? Uppenbarligen lan upplevelse, mening och form etableras. In- måste det föreligga någon sorts likhet mellan tresset för relationen mellan kropp, tanke och X och Y eftersom själva den ikoniska grunden mening har ökat under de senaste decennierna, består av just likhet. Utan denna likhet vore men forskningsområdet är inte nytt. Precis hur det meningslöst att tala om ikoniska relatio- och i vilken utsträckning det mänskliga tänkan- ner mellan form och mening. Men måste man det har visuell eller spatial form har länge va- inte dra slutsatsen att om X liknar Y, så liknar rit omdebatterat inom inte minst logiken, ling- Y också X? vistiken och psykologin. Terminologin skiftar, Jag hävdar att det inte kan finnas form utan men huvudprincipen är att skilja mellan pro- att någon sorts mening också uppstår, och om- positionella och avbildande representationer.4 I vänt, att all mening i någon bemärkelse har matematiska termer motsvarar detta skillnaden form. Det är just därför form ikoniskt kan stå mellan algebra och geometri: algebra rör rela- för mening. Hur skulle det kunna finnas ens tionen mellan i första hand abstrakta symbo- den blekaste likhet mellan form och mening ler, medan geometri handlar om förhållanden om mening helt saknade form? inom konkret, spatial utsträckning. I realiteten Jag menar däremot inte att om X i ett visst finns dessa båda tankeformer aldrig i renodlad sammanhang ikoniskt representerar Y, så mås- form. te Y också nödvändigtvis representera X. För Ett gott exempel på hur tankevärlden be- flertalet människor är det för det mesta me- skrivs och definieras i termer av form finner vi ningsfullt att tänka att ett porträtt av drottning- i Ludwig Wittgensteins Tractatus Logico-Phi- en avbildar just drottningen, men det omvända, losophicus (1922), där det centrala begreppet att drottningen ikoniskt representerar porträttet logisk rymd tidigt introduceras.5 Den logiska av henne, är fallet endast under mycket speci- rymden kopplas till (det inre) seendet: »We ella omständigheter. Det är dock fullt möjligt picture facts to ourselves. A picture presents

Lars Elleström TFL 61 a situation in logical space, the existence and Det som händer i hjärnan och resten av krop- non-existence of states of affairs«.6 Det är »lik- pen när sinnesdata processas omedvetet tycks het« och »avbildning« som binder ett påstående ha så mycket gemensamt med den medvetna till världen, menar Wittgenstein.7 Två senare, aktivitet som kallas tolkning att man knappast inflytelserika tänkare som har utvecklat frågan kan skilja dem åt. Man bör snarare se percep- i nya riktningar är Rudolf Arnheim och Mark tion som en sorts tolkning. Även skillnaden Johnson. I Visual Thinking (1969) utvecklar mellan perception och inre föreställnings- Arnheim en teori om hur perception, seende förmåga tycks vara synnerligen oklar. Enligt och tänkande hänger samman. Han visar att Kosslyn har flera forskare visat att »parts of the perceptuella och bildmässiga former inte bara brain used in visual perception are also invol- är någon sorts tankemässiga biprodukter utan ved in mental imagery«.13 Det självklara fak- en del av tänkandet i sig.8 I The Body in the tum att vi ofta tänker i bilder kan alltså knytas Mind (1987) argumenterar Johnson övertygan- till det mindre uppenbara antagandet att be- de för att kroppslig erfarenhet och »imagina- grepp i sig själva har spatial karaktär. Jag in- tion« utgör grunden för all mening. Det handlar stämmer med Arnheim som menar att »[i]n the om »our capacity to organize mental represen- perception of shape lie the beginnings of con- tations (especially percepts, images, and image cept formation«.14 Detta är av intresse för hur schemata) into meaningful, coherent unities«.9 den ikoniska relationen mellan form och me- Visuellt tänkande är ett kraftfullt begrepp, men ning ska förstås. Metaforer, konstaterar John- med tanke på att perception och kroppserfaren- son, »are not merely convenient economies for heter inte bara är visuella menar jag att spatialt expressing our knowledge; rather, they are our tänkande, som inkluderar även övriga sinnesin- knowledge«.15 tryck, är att föredra.10 I enlighet med dessa forskningsresultat kan De slutsatser som man inom filosofin, psyko- man argumentera för att fenomenen spatiali- login och kognitionsforskningen dragit om tän- tet och form i själva verket primärt är inre ka- kandets natur finner stöd också i neurologisk tegorier. Jag vill naturligtvis inte förneka den forskning, exempelvis i de resultat som visar att yttre världens spatialitet, men om man beak- visuell perception av spatialitet processas med tar att de flesta sinneserfarenheter har spatiala hjälp av hjärnans fysiska rumslighet. Forskare dimensioner och kan struktureras i kategorier som Stephen M. Kosslyn och Antonio R. Da- som avstånd, relation, rörelse och proportion, masio har på olika sätt gett handfasta belägg och att all perception är en sorts tolkning av för tänkandets visuella och spatiala natur.11 yttervärlden, så är det rimligt att i Kants efter- Modern neurologi och kognitionsforskning be- följd fastslå att spatialitet är en grundläggande kräftar också vad många filosofer sedan länge kategori för både perception och begreppsbild- misstänkt: att vår perception alltid utgörs av en ning. Det finns goda skäl att hålla fast vid att tolkning av den yttre världen. Den information spatialitet är en viktig egenskap också i ytter- som når våra sinnen utgör inte i sig själv sys- världen, så viktig att omvärldens spatiala ut- tematiskt ordnade mönster som speglar verk- sträckning starkt måste prägla utvecklandet av ligheten, utan består snarare av en samling mer perceptuella tolkningsstrategier så länge hjär- eller mindre separata signaler som hjärnan, på nan utvecklas. Om man vidare ser tänkande grundval av nedärvd förmåga och tillägnad er- och meningsbyggande som mer avancerade farenhet, sätter samman till begripliga helhe- former av perception så kan man också anta ter; informationen blir meningsfull genom att att tänkandets grundläggande element, begrep- erhålla form.12 Därmed har gestaltpsykologins pen, har uppstått i nära förbindelse med hjär- fundament förstärkts. nans tolkning av yttervärlden i spatiala katego-

62 TFL 2008:1 rier. Det tycks således vara en rimlig hypotes Det väsentliga med dessa distinktioner är att att den grundläggande karaktären hos många de visar att många tecken har en »yttre« karak- begrepp har en spatial natur, eller, för att ut- tär som kan tyckas nog så påtaglig, men att det trycka det annorlunda: att (icke-propositionell) »egentliga« tecknet, teckenfunktionen, uppstår mening har form. Ikonicitet, meningsskapan- i en dynamisk mental aktivitet. Alla tecken är de likhetsrelationer mellan form och mening, tecken på grund av att vi tolkar dem som så- finns följaktligen i själva hjärtat av allt tänkan- dana, och alla tecken ingår i oändliga kedjor de och all tolkning. av semiosis. I schemat »X miming Y« kan Y uppenbarligen likställas med »objektet«, medan X måste Peirces sägas inkludera både teckenaspekterna »representamen« och »interpretant«. När man tänker ikonicitetsbegrepp på något som ett tecken i snäv bemärkelse – För att kunna utveckla argumentationen och det »något« som står för »något annat« – så har mer i detalj förklara vad det innebär att mening detta »något« utan tvivel ofta (men inte nöd- ikoniskt kan stå för både mening och form så vändigtvis) någon sorts fysisk kvalitet, men måste vi återvända till det grundläggande sche- det är alltid också något som finns i medve- mat »X miming Y«. Hur kan X och Y beskrivas tandet. Den refererande teckenfunktionen är ju med semiotisk terminologi? Jag väljer att följa en mental, tolkande akt. Peirce fastslår att ett Charles Sanders Peirce i denna fråga. En viktig tecken kan vara »an Object perceptible, or only poäng hos Peirce är att tecken alltid skapas och imaginable, or even unimaginable in one sen- uppstår hos tolkaren, snarare än att de finns i fix se«, men vilken karaktär ett »representamen« och färdig form, men både tecknets »yttre« och än har så finns »interpretanten« alltid i någons »inre« aspekter kallas för tecken. Han beskriver medvetande.18 relationen mellan det yttre och det inre som att Det kan inte nog betonas att tecken är tecken »representamenet«, det yttre tecknet, »addres- endast på grund av att vi tillskriver dem en teck- ses somebody, that is, creates in the mind of enfunktion. Teckenaspekten »representamen« that person an equivalent sign, or perhaps a är beroende av teckenaspekten »interpretant«, more developed sign. That sign which it creates inte omvänt. Det måste också betonas – och I call the interpretant of the first sign«.16 Teck- det är speciellt viktigt i detta sammanhang – att enaspekten »representamen« skulle således även teckenaspekten »representamen« kan vara kunna förstås som något som finns i otolkad ett mentalt snarare än ett fysiskt fenomen. »In- form, medan »interpretanten« utgörs av »re- terpretanten« (tecknet i huvudet, teckenfunktio- presentamen« i tolkad form; »interpretanten« nen) är alltid mental, men även teckenaspekten finns »in the mind«. Det är viktigt att teoretiskt »representamen« (det »otolkade material« som kunna skilja på de två teckenaspekterna, men i ges en teckenfunktion) kan vara mental (»only praktiken är det nästan omöjligt att sära på dem imaginable«).19 Annorlunda beskrivet: Både eftersom vi knappast kan bilda oss en föreställ- »representamenet« (en del av X) och »objek- ning om någonting utan att tolka det. Peirces tet« (Y) kan ha »formkaraktär« (påtagligt vi- tredje teckenaspekt, »objektet«, kan lika lite suella eller auditiva företeelser med relativ ma- som de övriga stå för sig självt, och relationen terialitet) och »meningskaraktär« (som skapas mellan »representamen« och »objekt« är ald- av komplexa kognitiva tolkningsprocesser och rig entydig utan grundas på speciella faktorer. existerar på ett mindre gripbart sätt). Jag menar Tecknet står för objektet »not in all respects, således att relationen mellan form och mening but in reference to a sort of idea«.17 är reciprok snarare än hierarkisk.

Lars Elleström TFL 63 För att mer i detalj kunna förstå vad det inne- Visuella materiella bär att säga att mening kan referera ikoniskt till såväl form som mening måste ytterligare några tecken, auditiva distinktioner hållas i minnet. Peirces åtskillnad mellan symbol, index och ikon är accepterad materiella tecken inom breda forskningskretsar. Det symboliska tecknet bygger på konventioner, det indexikala och komplexa tecknet på närhet eller orsaksförhållanden och kognitiva tecken det ikoniska tecknet är ett tecken »by virtue of characters of its own«; det är ett tecken för att En ytterligare kategorisering som jag tror kan det liknar sitt objekt.20 Ikonens »representa- vara behjälplig är att skilja mellan den ontolo- men« delas av Peirce upp i tre grovkategorier: giska karaktären hos olika »representamen«. »bilder« baseras på enkla kvaliteter, »diagram« Peirce fastslår, har vi redan konstaterat, att »re- baseras på interna relationer och »metaforer« presentamen« kan vara fysiska objekt, men ock- baseras på parallellism.21 En »bild« är en sub- så »only imaginable«. Den distinktion som jag stantiell ikon, en modell: tecknet har kraftigt föreslår är mellan »visuella materiella tecken« utvecklad likhet med objektet. Ett »diagram« (objekt eller händelser som förnims av synsin- är en relationell ikon: en uppsättning tecken net), »auditiva materiella tecken« (ljudföreteel- med interna relationer som speglar objektets ser som förnims av hörselsinnet) och »komplexa interna relationer. En »metafor« är en parallell kognitiva tecken« (kognitiv innebörd, mening, ikon: tecknet och objektet relateras via enstaka som endast finns som »föreställning«). Syn och gemensamma drag. hörsel är ur kognitiv synvinkel de två mest kom- Denna tredelning utarbetas inte i detalj av plexa sinnena. Det är uppenbart, fastslår Roman Peirce och har tillämpats på varierande sätt av Jakobson, »that the most socialized, abundant, olika forskare. Enligt min mening kan katego- and pertinent sign systems in human society are rierna lämpligen ses som ett kontinuum. Det based on sight and hearing«.22 Därför finner jag går säkert emellanåt att tydligt skilja mellan det lämpligt att i detta sammanhang begränsa »enkla kvaliteter«, »interna relationer« och diskussionen till dessa två sinneskategorier, parallellism«, men det är mer fruktbart att se även om det i princip vore möjligt att inkludera relationerna mellan de ikoniska kategorierna även övriga sinnesförnimmelser. som en gradskillnad snarare än en artskillnad. Naturligtvis är det också en förenkling att Jag tycker också att det är lämpligt att ytterli- nöja sig med de tre renodlade kategorierna »vi- gare dela upp kategorin »diagram«, som inom suella materiella tecken«, »auditiva materiella ikonicitetsforskningen visat sig vara mycket tecken« och »komplexa kognitiva tecken«, som användbar men också synnerligen inklude- om det alltid vore möjligt att skilja exempelvis rande, i »svaga« och »starka diagram«. Det visuella tecken från kognitiva tecken. I reali- »starka diagrammet« kan således beskrivas teten har ett »representamen« ofta en blandad som en uppsättning tecken med interna rela- karaktär, men diskussionen blir mer åskåd- tioner som detaljerat (men med exempelvis lig med förenklade kategorier. Det »komplext reducerad spatialitet) speglar objektets interna kognitiva« är förstås inte heller helt identiskt relationer. Det »svaga diagrammet« består av med »mening«. Det är emellertid inte distink- en uppsättning tecken med interna relationer tionerna i sig själva som är viktiga, utan de be- som i stiliserad form speglar objektets interna skrivningar de möjliggör av de många skiftan- relationer. de sorters interrelationer som finns mellan det sensoriella och det mentala.

64 TFL 2008:1 Det som här sagts om egenskaperna för »re- kare och svagare, mer eller mindre uppenbar, presentamenet« gäller också för »objektet«: vilket gör det möjligt att trots allt gradera ikoni- det kan ha både skiftande materiell och mental citet.26 Förvisso kan graderingen aldrig ske på ontologi. Vad händer då om man kombinerar något enkelt och entydigt sätt, eftersom ikoni- dessa olika distinktioner? Låt mig ställa upp citet är en mångfasetterad teckenfunktion, men det hela i visuell form och ge några exempel på föreställningen att ikonicitet kan graderas fin- ikonicitet baserad på skilda sorters relationer ner ändå stöd hos en lång rad forskare.27 mellan form och mening (se figur s.68 ). Själv behöver jag ingen avancerad övertal- Det behöver väl knappast påpekas att figu- ning för att dra slutsatsen att ett kylskåp mer ren är en teoretisk konstruktion med begränsad liknar ett annat kylskåp än en hund, och att en giltighet. Det framgår tydligt av det snäva urval hund mer liknar en katt än ett sandkorn, men exempel som skrivits in i den att ikonicitetens rör man sig bortom de enklaste exemplen så praktik är mer komplex än vad figuren förmår blir likhetsfrågan besvärligare. Ju längre från visa. Som Umberto Eco betonar så är ikoni- de fysiska realiteterna och ju längre in i per- citet inte ett homogent fenomen.23 Inte heller ceptionen man kommer, desto svårare blir det baseras ikoniciteten på objektiva förhållanden. att använda linjal och bandspelare för att gra- »Likhet« är snarast resultatet av »an operation dera det ikoniska. Och ju mer ikoniciteten är to establish isomorphism«.24 Ikonicitet kan inte uppblandad med det symboliska och det index- förstås utan att perception och tolkning beaktas ikala, desto mindre entydigt kan ikoniciteten och därför måste figuren ses som en hermeneu- mätas. Att se skillnaden mellan metafor, dia- tisk modell. gram och bild som en gradskillnad ger oss dock En viktig aspekt av detta är att alla varelser verktyg att i viss utsträckning hantera frågan med sinnesförmögenheter ständigt har selektiv om svagare och starkare ikonicitet. uppmärksamhet. En ikonisk tolkning involve- rar alltid ett medvetet eller omedvetet urval av delar av eller aspekter på tecknets »representa- Visuella materiella men« och »objekt«. Denna selektion kan för- stås ses som ett problem för ikonicitetsforsk- tecken ningen, eftersom olika individer ofta fokuserar Visuell form som ikoniskt står för annan visuell helt skilda saker, men å andra sidan är det minst form är kanske den sorts ikonicitet som är mest sagt svårt att föreställa sig vad fullständig upp- gripbar. Detaljer i såväl figurativ som nonfigu- märksamhet egentligen skulle innebära. Sålun- rativ bildkonst och litteratur som liknar andra da fastslår Earl R. Anderson pragmatiskt att en objekt på grundval av enstaka gemensamma »primary characteristic of iconism is the par- drag, exempelvis rundhet, är exempel på me- tial resemblance of an icon to its referent« och taforiska relationer mellan visuella objekt. I en att »iconism is based upon the human capacity viss kontext kan bokstaven »O« utvecklas till to generalize from incidental details«.25 Man ett tecken för, säg, månen eller en öppen mun. skulle till och med kunna säga att ikonicitet När likheten blir mer komplex, det vill säga när snarast finns som potentiell semiosis i verklig- den ikoniska relationen uppfattas som måttligt hetsfragment som endast sällan realiseras utan relationell snarare än parallell, kan ikoniciteten inlärd kunskap eller konventionell kodning av beskrivas som ett svagt diagram. En del lyrik något slag – men å andra sidan är det i så fall med mer övergripande visuella kvaliteter (ex- lika sant att få konventioner är helt godtyckliga. empelvis carmina figurata), enkla teckningar Under alla omständigheter är det en produktiv och mycken abstrakt bildkonst torde enligt mitt hållning att anta att ikonisk likhet kan vara star- sätt att se på saken räknas som svaga diagram.

Lars Elleström TFL 65 Teckentyp Metafor Svagt diagram Starkt diagram Bild En parallell ikon; tecknet En relationell ikon; en En relationell ikon; en En substantiell ikon; en och objektet relateras via uppsättning tecken med uppsättning tecken med modell: tecknet har kraftigt enstaka gemensamma drag. interna relationer som i interna relationer som utvecklad och full spatial stiliserad form speglar detaljerat (men med likhet med objektet. objektets interna relationer. exempelvis reducerad Tecknets spatialitet) speglar objektets ontologi interna relationer. Visuella Visual form miming Visual form miming Visual form miming Visual form miming materiella visual form visual form visual form visual form tecken Detaljer i både figurativ och Poesi med övergripande Fotografier av Realistiska, figurativa nonfigurativ bildkonst och visuella kvaliteter; starkt tredimensionella objekt; skulpturer; detaljerade, »Representamen« litteratur som liknar andra stiliserade teckningar; realistisk, figurativ tredimensionella modeller utgörs av ett objekt mycken abstrakt bildkonst bildkonst objekt eller en Visual form miming Visual form miming Visual form miming Visual form miming händelse som auditory form auditory form auditory form auditory form förnims av synsinnet; det är Detaljer i både figurativ och Ljudmätare, dikter med – – i grunden visuell nonfigurativ bildkonst och skiftande bokstavsstorlek; form. litteratur som har latenta musikaliska partitur likheter med auditiva fenomen Visual form miming Visual form miming Visual form miming Visual form miming meaning meaning meaning meaning Enkla piktografiska Diagram; datorgenererade – – ideogram; visualiseringar av statistiska interpunktionstecken som data; visuella proportioner indikerar begreppslig som betecknar skiftande mening; visuella detaljer social status som ikoniskt står för emotioner Auditiva Auditory form miming Auditory form miming Auditory form miming Auditory form miming materiella auditory form auditory form auditory form auditory form tecken Toner som imiterar Onomatopoetiska ord; Musikinspelningar i mono; Musikinspelningar röstkvaliteter instrument som imiterar detaljerad ljudhärmning reproducerade i »Representamen« fågelsång, poetisk eller med begränsad spatialitet surround stereo; exakta utgörs av ett musikalisk rytm som liknar ljudhärmningar med full ljudfenomen andra rytmiska ljud spatialitet som förnims av Auditory form miming Auditory form miming Auditory form miming Auditory form miming hörselsinnet; visual form visual form visual form visual form det är i grunden auditiv form. Vissa vokalljud som står Tonskalor som efterliknar – – för närhet/avstånd eller visuella objekt; melodier litet/stort; låga toner som som efterliknar djurs representerar mörker rörelser; »linguistic synaesthesia« Auditory form miming Auditory form miming Auditory form miming Auditory form miming meaning meaning meaning meaning Tonkvaliteter som står för Musik som ikoniskt står – – emotioner; »phonaesthesia« för emotioner; musikalisk ekfras Komplexa Meaning miming meaning Meaning miming meaning Meaning miming meaning Meaning miming meaning kognitiva Metaforer i språk och Litterär allegori; en del – – tecken litteratur morfologisk och syntaktisk ikonicitet »Representamen« Meaning miming visual Meaning miming visual Meaning miming visual Meaning miming visual finns endast som form form form form »föreställning«; Metaforer med visuella En del litterära ekfraser – – det är i grunden »objekt« mening. Meaning miming auditory Meaning miming auditory Meaning miming auditory Meaning miming auditory form form form form Metaforer med auditiva Litterär form som imiterar – – »objekt« musikalisk form

66 TFL 2008:1 Med abstrakt konst menar jag helt enkelt konst Såvitt jag kan se är det inte möjligt för iko- som inte följer de realistiska konventionerna, nicitet mellan sinneskategorierna, eller ikonici- men som likväl, måhända endast mycket vagt, tet som överbryggar avståndet mellan det sen- kan sägas relatera till den yttre världens visuel- soriella och det kognitiva, att anta en så stabil la form. Exempel på starka diagram är fotogra- karaktär att starka diagram eller bilder uppstår. fier av tredimensionella föremål samt realistisk Den detaljerade likhet mellan »representamen« bildkonst.28 En målning av Caravaggio kan sä- och »objekt« som finns i starka diagram och gas bestå av en uppsättning tecken med interna bilder måste bygga på sinnesintryck av samma relationer som detaljerat speglar objektets in- sort. Det svaga diagrammet och metaforen, å terna relationer, till skillnad från en kubistisk andra sidan, kännetecknas av just förmågan att målning som endast i stiliserad form speglar ikoniskt referera över gränserna, även mellan det visuella objektets interna relationer – vilket det sensoriella och det kognitiva. På den me- vi lyckligtvis blir varse varje gång vi tittar oss taforiska nivån finner man visuell form som i badrumsspegeln. En avgörande begränsning i står för mening i både figurativ och nonfigu- den realistiska målningens ikonicitet är dock att rativ bildkonst och i litteratur. En del av Emily den i två dimensioner återger en tredimensio- Dickinsons många tankstreck kan sägas imi- nell verklighet. Realistiska, figurativa skulptu- tera tvekan: bokstäverna i orden är visuellt rer och detaljerade, tredimensionella modeller »aktiva« medan tankstrecken är »passiva« eller torde dock kunna räknas som substantiella iko- »tomma« och lämnar utrymme för eftertanke. ner, det vill säga bilder i Peirces bemärkelse En tavla som domineras av svart färg kan både Visuella objekt kan likna inte bara annan i sina detaljer och i sin helhet ges metaforisk visuell form, utan även exempelvis auditiva mening genom att det svarta ses som en iko- fenomen. Detta kräver, får man anta, en mer nisk representation av exempelvis döden. Ett utvecklad och aktiv tolkning av betraktaren, en diagram över aktiekursens utveckling är förstås suggestiv kontext eller tämligen uttalade kon- ett diagram även i Peirces bemärkelse, men en- ventionella teckenfunktioner som stödjer den dast ett svagt diagram eftersom den ikoniska ikoniska kopplingen över sinnesgränserna. kopplingen mellan de visuella och de kognitiva Därmed inte sagt att sådan ikonicitet inte kan relationerna måste sägas vara stiliserad. Likaså vara både distinkt och intuitivt uppfattad. På är den växande mängden av datorgenererade den metaforiska nivån är det uppenbart att en visualiseringar av statistiska data exempel på del visuella detaljer i alla sorters visuella ut- svaga diagram som binder samman visuell tryck har latenta och lätt aktiverade likheter form och mening. med auditiva fenomen. Skarpa, röda objekt står inte automatiskt för trumpetstötar, men när väl likheten har upptäckts och upplevts, och om Auditiva materiella den framstår som meningsfull i sammanhanget, så är den metaforiska tolkningen ett faktum. tecken Relationen mellan visuell och auditiv form kan Auditiv form som står för auditiv form fin- också vara mer komplex. Likheten mellan syn ner man exempel på som både metaforer, dia- och hörsel är solid nog för att svaga diagram gram och bilder. En gäll ton som imiterar en ska kunna utvecklas. Om vi håller oss till lit- skrikig röst bör ses som metaforisk ikonicitet. teraturen så ligger det nära till hands att se ex- Många onomatopoetiska ord, som »kuckeli- empelvis skiftande storlek på bokstavstecken i ku«, är något mer komplexa och kan ses som en modernistisk dikt som tecken för skiftande en uppsättning tecken med interna relationer röststyrka. som på ett stiliserat sätt speglar objektets in-

Lars Elleström TFL 67 terna relationer. Tuppens galande representeras koppling till »difficult movement«. I en dikt av inte på exakt samma sätt i olika språk – den Hart Crane finner man frasen »the world’s clo- ikoniska teckenfunktionen samsas, som alltid, sed door« och Anderson argumenterar för att med en konventionell teckenfunktion – men konsonantsekvensen [rldzkl] och konsonant den ikoniska motivationen mellan ljudsekven- geminationen (closed door) ikoniskt represen- sen i »kuckeliku« och ljudsekvensen i galandet terar »the idea of closure«.31 Naturligtvis är rö- är tydlig nog för att etablera svagt diagramma- relse, avstånd och »closure« inte bara visuella tisk ikonicitet. Den ikoniska kopplingen mellan fenomen. De kan också kännas och upplevas olika ljud kan dock också vara mer detaljerad. mentalt. När man närmare synar denna sorts Ljudinspelningar i mono av musikkonserter ikonicitet blir det uppenbart hur svårt det kan skulle jag vilja beteckna som starka diagram. vara att skilja mellan form och mening. Sinnes- Motsvarande sorts inspelning, av hög kvalitet intrycken är sammanflätade med begreppsbild- och återgiven i surround, kompletterar med den ningen redan från början. levande musikens spatiala kvaliteter och kan Mjuk harpklang som representerar vila och därmed sägas vara en substantiell ikon, en bild. ett dissonant ackord som står för oro kan sägas Skillnaden motsvarar ungefär olikheten mellan vara exempel på auditiv form som metaforiskt en tavla och en skulptur. betecknar mening. Så fort ljuden kombineras Vad gäller auditiv form som ikoniskt repre- formas diagram, och musiken är generellt pa- senterar visuell form får vi dock nöja oss med radexemplet på svag diagrammatisk ikonicitet metaforer och svaga diagram. En del lingvistis- där auditiv form står för mening. Såväl mening ka drag beskrivs bäst som auditiva metaforer för som emotioner är djupt rotade i den kroppsliga visuella fenomen. Anderson exemplifierar med upplevelsen av den omgivande världen. Vårt de empiriskt väldokumenterade ikoniska rela- sätt att känna korresponderar med kroppens tionerna: å ena sidan mellan slutna eller främre beteende, helt enkelt därför att emotioner upp- vokaler, närhet och liten utsträckning, å andra levs och frambringas av kroppen, och hjärnan sidan mellan öppna eller bakre vokaler, avstånd är en del av kroppen. Rytm, hastighet, vila, dy- och stor utsträckning.29 Låga toner som ikoniskt namik, rörelse och spänning är meningsfulla står för mörker är också ett exempel på meta- kroppsliga upplevelser som musiken kan imi- foriska relationer mellan auditiva och visuella tera. Teoribildningen kring musikalisk mening fenomen. Om denna sorts ikonicitet expanderas är ett minfält, men i detta sammanhang räcker till att omfatta en rad relaterade tecken blir re- det med att fastslå att musikljud för individu- sultatet svaga diagram. I ett visst sammanhang ella lyssnare ständigt framstår som tecken- kan en stigande tonföljd ikoniskt beteckna ex- följder med interna relationer som i stiliserad empelvis ett berg, och en melodi eller rytm kan form ikoniskt står för de interna relationerna i mycket väl imitera ett djurs rörelser. känslor och sinnestillstånd. I allmänhet utgörs Andersons beskrivning av »linguistic sy- objektet i sådan ikonisk betydelsebildning av naesthesia«, det vill säga, »the correlation of emotioner, men det kan också ha annan karak- certain phonological patterns with sensations tär. Musik kan i viss utsträckning berätta och relating to motion, curved versus angular sha- den kan också imitera den övergripande struk- pes, large versus small size, proximity versus turen i exempelvis poesi, vilket Siglind Bruhn distance, and so on« låter sig smidigt infogas har visat i sina analyser av så kallad musikalisk i kategorin svagt diagram.30 En av Andersons ekfras i stycken som Arnold Schönbergs Ve r illustrationer av lingvistisk synestesi är mul- klärte Nacht.32 tipla konsonantanhopningar som är univer- sellt perifera i språk och gärna får en ikonisk

68 TFL 2008:1 Komplexa kognitiva ning, där såväl »representamen« som »objekt« har karaktären av mening. Även det som man tecken lite missvisande kallar för ett ords bokstavliga mening är således i själva verket ofta byggt på Jag kommer här att lägga störst emfas vid denna ikonicitet av det metaforiska slaget. kategori, dels för att den är givande ur en litte I formuleringen »mitt argument baseras på« raturvetenskaplig synvinkel, dels för att den är går det inte att klart skilja mellan »representa- tämligen osynliggjord inom den internationella men« och »objekt«. Snarare är det så, vill jag ikonicitetsforskningen. Det är också lite märkligt hävda, att det finns en komplex uppsättning av att det växande forskningsområdet om ikonici »objekt« som är beroende av varandra (jordens tet i språk och litteratur mer eller mindre tycks yta, byggnaders grund, alla sorters ordentliga sakna kontakt med den omfattande metafor- förberedelser o.s.v.) och som också hela tiden, forskningen inom litteraturvetenskapen. Det är i vanligt språkbruk, fyller funktionen som »re- förvisso sant att diagrammet förtjänar stor upp- presentamen«. Kanske kan man säga att det märksamhet eftersom det har så stor potential metaforiska är cirkulärt, en spiral av mening att förklara många företeelser på ikonisk grund, som betecknar annan mening. Jag tror inte det men ikoniciteten i stort kan bara förstås om man är möjligt att ersätta »baseras på« i formule- beaktar hela spektrat av ikonisk betydelsebild- ringen »mitt argument baseras på« med något ning och försöker förklara hur de olika ikoniska annat språkligt tecken som inte har samma sorts teckentyperna hänger samman. grundläggande metaforiska karaktär (»grundas Att det finns kognitiva tecken, att mening på«, »bygger på«, »stödjer sig på«, »vilar på«) kan ha ikonisk referens, är på sätt och vis själv- – det går inte att få stopp på den metaforiska klart om man beaktar hur betydelse skapas i ru- cirkelns eller spiralens rörelse med hjälp av nå- tinmässiga metaforiska tolkningar av språkytt- got ord med renodlat konventionell betydelse. ringar. Om jag skriver eller talar om att »mitt Jag har redan med emfas framhållit att det argument baseras på« det ena eller andra, så av- grundläggande villkoret för många sorters iko- kodas i vanliga fall orden, visuella eller auditiva nicitet är att form har mening och mening har »representamen«, först som symboliska tecken form. Alltså måste det också vara så att den me- med konventionell betydelse. Men den konven- taforiska tolkningscirkeln, där mening ikoniskt tionella betydelsen av »bas« kan inte isoleras står för annan mening ad finitum, också inklu- på något abstrakt sätt, utan kan bara förstås derar formaspekter. Begreppet och föreställ- (och över huvud taget bli till) genom jämförelse ningen »bas« baseras naturligtvis inte minst på och likhet. Vi vet att vi skulle falla ner om inte visuella och taktila sinneserfarenheter. Men i våra kroppar stod stabilt på jordens yta, vi vet uttrycket »mitt argument baseras på« är det ba- att byggnader utan solid grund kollapsar förr sens mer abstrakta aspekter som lyfts fram. eller senare, vi vet att om vi inte äter så finns I en del lingvistiska konstruktioner som det inget som de livsviktiga kroppsliga proces- genererar metaforisk betydelse kan »repre- serna kan grundas på – och vi vet att utan solid sentamen« och »objekt« tydligare åtskiljas bas så är ett argument föga hållbart. Mycket av och också identifieras som delar av själva den det som vi uppfattar som språkligt konventio- språkliga strukturen. Det är denna form av me- nell betydelse är bara ytligt konventionell. Den taforisk betydelsebildning som i allmänhet dis- kontextuella förståelsen av ordet »bas« inklu- kuteras av lingvister och litteraturvetare, och derar både en symbolisk, konventionell avkod- som alltför ofta uppfattas som det metaforiska ning som placerar in ordet i språksystemet och i sig. Att beskriva enskilda ord eller språkliga en mer långtgående och djupare ikonisk tolk- formuleringar som metaforer (något som finns

Lars Elleström TFL 69 i själva texten) kan förstås vara behändigt, men na definiera det hävdvunna fenomenet allegori är i grunden missvisande. Den avgörande teck- som ett svagt diagram där både »representa- enaspekten »interpretanten« är alltid mental, men« och »objekt« har meningskaraktär.33 Ter- och ikoniciteten genomsyrar allt språk på alla men och begreppet allegori har en komplex och nivåer. De språkliga konstruktioner där man besvärlig historia, men vad jag här syftar på är kan skilja mellan »sakled« och »bildled« är förstås den vanliga betydelse som säger att en snarare undantagsfall som avslöjar blott det litterär allegori består av en explicit berättelse ikoniska isbergets topp. som i själva verket betecknar en annan, mer el- Ett exempel: Shakespeares beskrivning ler mindre dold, implicit berättelse. Alla berät- »Life’s but a walking shadow« kan sägas bestå telser har förstås form, men vad som i första av en jämförelse mellan två fenomen som i vis- hand har form är berättelsernas mening, varför sa avseenden liknar varandra. Det är väl lika en litterär allegori med rätta kan beskrivas som rimligt att påstå att »life« ikoniskt refererar till ett svagt diagram grundat på mening som iko- »a walking shadow« som omvänt, men kanske niskt refererar till annan mening: den berättade är den mest givande tolkningen ändå att se »a historien består av en räcka tecken (ordkombi- walking shadow« som »representamen« och nationernas innebörd) med interna relationer »life« som »objekt«, eller, mer konventionellt som i stiliserad form speglar de interna relatio- uttryckt: »a walking shadow« är en bild för nerna i den implicita berättelsen (i vårt exem- »life«. Förvisso har fenomenet en vandrande pel: ett livsödes meningslösa vedermödor). Det skugga visuella kvaliteter men jag menar att kan noteras att redan vissa av antikens retoriska detta inte är mest avgörande för tolkningen. teoretiker ansåg att allegorin är en utsträckt me- Snarare är det vår kunskap om vad en skugga tafor, vilket är helt i linje med tanken att skill- är – den äger i sig inget liv eller verklig exis- naden mellan metafor och diagram primärt är tens och den har en svag och övergående ka- en gradskillnad. raktär – som utgör den metaforiska tolkningens Två sorters lingvistisk ikonicitet som också grund. En vandrande skugga har kognitiv inne- har karaktären av svaga diagram är vad Ander- börd och denna mening har en parallell likhet son kallar »morphological iconism«, som ba- med den sorts mening som också förknippas seras på ordens struktur, samt »syntactic ico- med själva livet. nism«, som baseras på ordens ordning.34 Jag Lyfter man blicken från den enskilda formu- ska här kort diskutera en av dessa diagram- leringen till Macbeth i sin helhet, finner man matiska typer för att visa hur svårt och kanske att denna metaforiska relation är betydligt mer också begränsande det kan vara att försöka av- utvecklad. Den metaforiska betydelsen får i göra om »representamen« och »objekt« huvud- den fortsatta läsningen alltmer diagrammatisk sakligen har visuell/auditiv form eller kognitivt karaktär efterhand som likheten mellan »life« innehåll. Dock tror jag att det i alla fall ibland och »a walking shadow« vidgas till att också är riktigt att hävda att morfologisk och syntak- innefatta »a player« och »a tale«: »Life’s but a tisk ikonicitet främst baseras på mening som walking shadow, a poor player / That struts and står för annan mening. frets his hour upon the stage / And then is heard Det mest välkända exemplet på syntaktisk no more: it is a tale / Told by an idiot, full of ikonicitet är »veni, vidi, vici«, som först dis- sound and fury, / Signifying nothing«. Till slut kuterades av Roman Jakobson i en inflytelserik har vi nästan att göra med en liten allegori, och artikel om lingvistisk ikonicitet.35 Om man en- jag vill också hävda att den litterära allegorin dast tittar på dessa ord är det ikoniska resulta- faktiskt bäst kan beskrivas som en relationell tet inte så imponerande: bokstäverna »v« och ikon. För mig är det en tilltalande tanke att kun- »i« repeteras, men den rent visuella effekten av

70 TFL 2008:1 denna repetition är i det närmaste försumbar. nivån är John Donnes dikt »A Valediction: For- Om man emellertid symboliskt avkodar orden, bidding Mourning«, där de två älskandes rörelse det vill säga läser dem eller lyssnar på dem i en- jämförs med en cirkel ritad av en passare. Cir- lighet med de latinska språkkonventionerna, så keln kan också ses som en avbildning av solen. inser man snart att ordens ordning imiterar de Trots att »representamenet«, det avkodade inne- beskrivna händelsernas ordning: »jag kom, jag hållet i Donnes verbala beskrivning av de äls- såg, jag segrade«. Vi har således att göra med kande, i sin helhet är tämligen komplext, så är en enkel sorts syntaktisk ikonicitet som på sin »objektet«, den visuella cirkeln, mycket enkelt. höjd är indirekt visuell eller auditiv: när man Vi har alltså att göra med en parallell ikon, en läser eller lyssnar till orden ser eller hör man metafor, som grundas på enstaka gemensamma också att relationerna mellan orden (men inte drag. Om både »representamen« och »objekt« deras visuella form eller ljudkvaliteter) reflek- rymmer större komplexitet, och kopplas till var- terar relationerna mellan händelserna (som i sig andra så att de interna relationerna kan sägas naturligtvis har såväl visuella och auditiva som spegla varandra, så är det lämpligt att tala om kognitiva aspekter). Likväl är det endast med ett svagt diagram. Många ekfraser, som W.H. tvekan som jag skulle påstå att »representame- Audens »Musée des Beaux Arts«, uppvisar utan net« i detta exempel är ett komplext kognitivt tvivel sådan likhet mellan den avkodade verbala tecken. Problemets kärna står att finna i själva beskrivningens komplext kognitiva interna rela- begreppet ordning: alla de ikoniska relationerna tioner och de interna relationerna i målningens inom de tre ordens teckenkomplex grundas på visuella form. En viktig del av diktens innebörd visuell, auditiv eller kognitiv ordning. Ceasars är att det vardagliga livet har sin gång även när sentens kan kanske karakteriseras som ett svart sådant som ibland antas vara mer angeläget in- diagram baserad på rudimentär mening som träffar, exempelvis Ikaros fall. Denna begrepps- speglar annan rudimentär mening. liga relation har ett ikonisk band till skillnaden Under alla omständigheter är det svårt att i storlek på lantbrukaren i förgrunden och den föreställa sig vad en bild eller ett starkt dia- lille Ikaros i bakgrunden på en berömd tavla av gram byggt på principen mening som ikoniskt Brueghel. Om denna tolkning accepteras inne- står för annan mening skulle kunna innebära. bär det att en del av diktens mening speglar en Därvidlag är den presenterade modellen lätt del av målningens visuella form. att tillämpa: de starkare ikonicitetsvarianterna På ett liknande sätt etablerar en klassisk meta- kan bara uppstå inom en och samma sinneska- for (i den lingvistiska skepnaden av en liknelse) tegori. Vad gäller mening som står för form i som Robert Burns »O, my luve’s like the melo- en svagare bemärkelse finner man däremot ett die, / That’s sweetly play’d in tune« en ikonisk brett, och mycket omdebatterat, spektrum av in- relation mellan fenomenen kärlek och melodi. termediala relationer. Jämförelser mellan olika Om man anser att kärlek är ett meningsfullt be- konstformer kan förvisso vara vaga och mindre grepp, och om man tycker att jämförelsen mel- meningsfulla, men ofta har analogier mellan ex- lan kärlek och en melodi har substans, så blir empelvis musik och litteratur på ett missriktat formuleringen ett exempel på mening som iko- sätt kritiserats för att inte vara tillräckligt exak- niskt representerar auditiv form – och kanske ta. Poängen är att alla ikoniska relationer mel- också auditiv form som ikoniskt representerar lan visuellt, auditivt och kognitivt är antingen mening. En väsentlig egenskap i metaforiska metaforiska eller svagt diagrammatiska – men tolkningar av litteratur är ju att det ofta är me- relationerna finns och har stor betydelse. ningslöst att försöka avgöra vilken del av det Ett exempel på mening som kan sägas iko- metaforiska komplexet som utgör »represen- niskt stå för visuell form på den metaforiska tamen« respektive »objekt«. Kreativ metaforik

Lars Elleström TFL 71 karakteriseras just av ett ömsesidigt kvalitetsut- Förvisso måste skillnaden mellan svaga och byte mellan teckenkomplexets olika delar. starka diagram förstås som i grunden kvanti- Den ljuva melodins exakta skepnad beskrivs tativ, men den rymmer också en kvalitativ as- inte i Burns dikt, men om det auditiva objektet pekt: ikonicitet som inte begränsas till materi- får en mer detaljerad karaktär, och om tecknets ella »representamen« och »objekt« från samma »representamen« lyckas imitera några av ob- sinneskategori kan aldrig, enligt min föreslag- jektets interna relationer, så har vi att göra med na kategorisering, vara starkare än ett svagt dia- ett svagt diagram. Detta är fallet i exempelvis gram. Avståndet mellan det visuella, det auditi- Paul Celans »Todesfuge«. I denna dikt åter- va och det komplext kognitiva kan lätt och med finns litterär narration som (högst) ungefärligt fördel överbryggas på metaforens och det svaga ikoniskt speglar musikalisk form. Genom sys- diagrammets nivå – uppenbarligen har vi den tematiska repetitioner och variationer kommer kognitiva förmågan och den tolkningsmässiga diktens kognitiva struktur ganska nära fugans drivkraften att göra detta mest hela tiden – men auditiva form.36 vid någon punkt förloras kopplingen mellan de olika områdena. Den ikoniska motivation som skapas av vår hjärnas perception och begrepps- Avslutande bildning är inte tillräckligt detaljerad för att kunna åstadkomma starka diagram och bilder anmärkningar som inkluderar olika sinnesområden eller såväl Såvitt jag kan se finns det ingen större poäng i det sensoriella som det mentala. Om man likväl att försöka skilja definitivt mellanmetafor , dia- vill gradera och särskilja olika sorters likhets- gram och bild. Skillnaden mellan ikonicitetsty- relationer mer detaljerat är det nog nödvändigt perna tycks i stor utsträckning vara kvantitativ. att hålla sig till »representamen« och »objekt« Emellertid är det många olika aspekter inblan- som tillhör samma sinneskategori. dade när graden av ikonicitet ska ’mätas’, och En av modellens uppenbara svagheter är att det är under alla omständigheter omöjligt att begreppen form och mening är ytterst öppna, konstruera en ikonicitetens detaljerade grå- vilket kanske kan skapa en viss otydlighet, men skala som sträcker sig från noll ikonicitet till själva poängen med den schematiska framställ- fullständig likhet. Artikelns schematiska figur ningen är att den faktiskt rymmer ett brett spek- har dock visat att det är fullt möjligt att utforma trum av kognitiva operationer som kan relateras en approximativ modell som synliggör de trots till många olika aspekter av materiell form. Jag allt partiellt graderbara relationerna. Den före- menar att bristen på precision vägs upp av för- slagna modellen visar att det är möjligt att sys- delen med en allmän överblick. En annan svag- tematiskt jämföra olika sorters ikonicitet. Den het i argumentationens utformning är att det visar också att ikonicitet inkluderar många fe- för tydlighetens skull har varit nödvändigt att nomen som inte vanligtvis anses vara besläk- för det mesta behandla form och mening som tade. Emellertid rymmer ikoniciteten så många skilda fenomen, men förhoppningsvis har det olika faktorer att det kanske inte är särskilt me- tydligt framgått att en viktig ambition tvärtom ningsfullt att pressa jämförelsen mellan olika har varit att visa hur svårt det är att skilja på grader av ikonicitet alltför långt. form och mening. Förvisso är det just på grund Likväl är distinktionen mellan svaga och av denna svårighet som form ikoniskt kan stå starka diagram berättigad eftersom det finns en för mening, och omvänt. avgörande skillnad mellan exempelvis abstrakt Med detta i gott minne kan man likväl fastslå och figurativ bildkonst och mellan enkla ljud att aspekten förnimbar form dominerar bilden imitationer och detaljerade musikinspelningar. och det starka diagrammet. Det svaga diagram-

72 TFL 2008:1 met och metaforen karakteriseras i stället av en Jag har här diskuterat ikonicitet i litteratur komplex blandning av form och mening. Många och språk tillsammans med ikonicitet i bilder, av de genrer och fenomen som diskuteras inom musik och andra teckensystem därför att det den interartiella och intermediala forskningen är den enda möjliga metoden för att nå en mer kan beskrivas som olika aspekter av svagt dia- allmän kunskap om vad ikonicitet är. Min an- grammatiska och metaforiska relationer mellan greppsvinkel har likväl varit ganska begränsad. »representamen« och »objekt« som är visuellt Många användbara lingvistiska distinktioner materiella, auditivt materiella eller komplext har inte inarbetats i modellen eftersom den är kognitiva. Man kan också dra slutsatsen att ur tillräckligt komplex som den är. Av samma skäl en synvinkel är metaforen den mest komplexa har jag avstått från att systematiskt diskutera ex- sortens ikonicitet, men ur en annan synvinkel empelvis skillnaden mellan tecken som primärt är bilden den mest intrikata. Komplexiteten i manifesteras i rummet respektive tiden, och metaforiska relationer består av en potentiell skillnaden mellan statisk och föränderlig eller blandning av det materiella, de olika sinnes- dynamisk form. Jag har också i det stora hela formerna och det kognitiva. Metaforiska tolk- undvikit att behandla sammansatta »represen- ningar kan på ett meningsfullt sätt förena till tamen« som består av en blandning av visuella, synes vitt skilda fenomen, vilket ju ofta häv- auditiva och kognitiva aspekter. Icke desto min- das för poesins del. Denna sorts komplexitet dre hoppas jag ha kunnat visa att det inte är helt garanteras av den relativa vagheten i metafo- galet att påstå att man tänker spatialt, att mening riska paralleller. Bildens komplexitet, å andra har form och att tankar, idéer och föreställning- sidan, består av detaljerade och mångfasette- ar har förmåga att skapa ikonisk betydelse. rade ikoniska relationer mellan objekt, händel- ser och fenomen av samma fysiska slag. Denna Artikeln är en förkortad version av sorts komplexitet grundas på vad Peirce kallar »Iconicity as Meaning Miming Meaning, and »simple qualities«, och genereras av den rela- Meaning Miming Form« som är under publicering. tiva exaktheten och fullständigheten i bilder.37

1. Simon J. Alderson, »Iconicity in Literature: 5. Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico- Eighteenth- and Nineteenth-Century Prose Philosophicus, övers. D.F. Pears & B.F. Writing«, i Max Nänny & Olga Fischer (red.), McGuinness, London & New York: Routledge, Form Miming Meaning: Iconicity in Language 1974, § 1.13. and Literature, Amsterdam: John Benjamins, 6. Ibid., § 2.1, 2.11. 1999, s. 109 f. 7. Ibid., § 4.012, 4.016. 2. Winfried Nöth, »Semiotic Foundations of 8. Rudolf Arnheim, Visual Thinking, Berkeley & Iconicity in Language and Literature«, i Olga Los Angeles: University of California Press, Fischer & Max Nänny (red.), The Motivated 1969, s. 134. Sign: Iconicity in Language and Literature 2, 9. Mark Johnson, The Body in the Mind: The Amsterdam: John Benjamins, 2001, s. 18. Bodily Basis of Meaning, Imagination, and 3. Ibid., s. 22. Reason, Chicago & London: University of 4. Erling Wande, »The Propositional/Visual Chicago Press, 1987, s. 140. Dichotomy: Or Is There More to It?«, i Hans 10. Lars Elleström, Divine Madness: On Inter- Aili & Peter af Trampe (red.), Tongues and preting Literature, Music, and the Visual Arts Texts Unlimited, Stockholm: Institutionen för Ironically, Lewisburg & London: Bucknell klassiska språk, 2000. University Press, 2002, s. 184–193, 219–224.

Lars Elleström TFL 73 11. Stephen M. Kosslyn, Image and Brain: The 27. Se exempelvis Morris, Writings on the General Resolution of the Imagery Debate, Cambridge, Theory of Signs, 1971, s. 273; Nöth, »Semiotic Mass.: MIT Press, 1994, s. 13, 20; Antonio R. Foundations of Iconicity in Language and Damasio, Descartes’ Error: Emotion, Reason, Literature«, 2001, s. 19; Elz˙bieta Tabakowska, and the Human Brain, New York: G.P. Putnam’s »Iconicity and Literary Translation«, i Sons, 1994, s. 106. Wolfgang G. Müller & Olga Fischer (red.), 12. Se V.S. Ramachandran & William Hirstein, From Sign to Signing: Iconicity in Language »Three Laws of Qualia: What Neurology and Literature 3, Amsterdam: John Benjamins, Tells Us about the Biological Functions of 2003, s. 362, 372. Till och med Umberto Eco, Consciousness«, Journal of Consciousness som vill undertrycka ikonicitetens likhets- Studies, 1997:5–6; Norman N. Holland, »Where element, fastslår att den kan graderas. Eco, A is a Text? A Neurological View«, New Literary Theory of Semiotics, 1976, s. 256 ff. History, 2002:1. 28. »Realism« är som bekant ett mycket svårhan- 13. Kosslyn, Image and Brain, 1994, s. 17. terligt begrepp som inte kan utredas här. Jag 14. Arnheim, Visual Thinking, 1969, s. 27. nöjer mig med att hänvisa till Ernst H. Gom- 15. Johnson, The Body in the Mind, 1987, s. 112. brich, som i Art and Illusion (1960) kraftfullt 16. Charles Hartshorne & Paul Weiss (red.), argumenterade för konventionens starka roll Collected Papers of Charles Sanders Peirce i all visuell avbildning, men som senare i sin Volume II, Elements of Logic, Cambridge, karriär alltmer bejakade avbildningars faktiska Massachusetts & London: The Belknap Press of likhet. Se Ernst H. Gombrich, »Image and Harvard University Press, 1960, s. 135. Code: Scope and Limits of Conventionalism 17. Ibid., s. 135. in Pictorial Representation«, i Wendy Steiner 18. Ibid., s. 136. (red.), Image and Code, Ann Arbor: Michigan 19. Resonemangen är inte främmande för Peirces Studies in the Humanities, 1981, s. 24, 41. teckenteori, jfr. exempelvis resonemangen kring 29. Anderson, A Grammar of Iconism, 1998, s. 212. »qualisign«. Ibid., s. 142; jfr. också s. 157. 30. Ibid., s. 191. 20. Ibid., 1960, s. 143. 31. Ibid., s. 204. 21. Ibid., 1960, s. 157. 32. Siglind Bruhn, Musical Ekphrasis: Composers 22. Roman Jakobson, »Language in Relation to Responding to Poetry and Painting, Hillsdale, Other Communication Systems«, i Selected New York: Pendragon, 2000, s. 149–172. Writings II: Word and Language, The Hague: 33. Jørgen Dines Johansen beskriver med en Mouton, 1971, s. 701; jfr. Charles Morris, behändig formulering allegorin som »a more Writings on the General Theory of Signs, The or less extended and a more or less consistent Hague & Paris: Mouton, 1971, s. 272. network of metaphors«, men av någon obe- 23. Umberto Eco, »Introduction to a Semiotics of griplig anledning för han den inte till kategorin Iconic Signs«, i Versus, 1972:1, s. 5; jfr. Um- »Diagrammatization«. Jørgen Dines Johansen, berto Eco, A Theory of Semiotics, Bloomington: »Iconizing Literature«, i Müller & Fischer Indiana University Press, 1976, s. 216. (red.), From Sign to Signing, 2003, s. 401. 24. Eco, »Introduction to a Semiotics of Iconic 34. Anderson, A Grammar of Iconism, 1998, s. 42. Signs«, 1972, s. 10. Jag hänvisar till Eco 35. Roman Jakobson, »Quest for the Essence of för att vissa av hans påpekanden är viktiga. Language«, i Selected Writings II: Word and Hans allmänna »Critique of Iconism« är dock Language, The Hague: Mouton, 1971, s. 350. besynnerlig eftersom han fattar ikoniciteten 36. Lars Elleström, »Paul Celan’s ’Todesfuge’: A på ett ytterst snävt sätt, i princip som »visuella Title and a Poem«, i Yearbook of Interdiscipli- bilder«. Se Eco, A Theory of Semiotics, 1976, nary Studies in the Fine Arts, 1989; jfr. Werner s. 194, 197, 199. Wolf, »Intermedial Iconicity in Fiction: Tema 25. Earl R. Anderson, A Grammar of Iconism, Con Variazioni«, i Müller & Fischer (red.), Madison & Teaneck: Farleigh Dickinson From Sign to Signing, 2003, s. 339–360. University Press, 1998, s. 28. 37. Peirce, Collected Papers, 1960, s. 157. 26. Ibid., s. 27.

74 TFL 2008:1 mimesis i maskinens tidsålder Benjamin läser Proust av Sara Danius

Danius är lektor i estetik vid Södertörns högskola och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hennes senaste bok är Nase für Neuigkeiten: Vermischte Nachrichten von James Joyce (Wien, 2008), skriven tillsammans med Hanns Zischler. Hon har också givit ut The Prose of the World: Flaubert and the Art of Making Things Visible (Uppsala, 2006), The Senses of Modern ism: Technology, Perception, and Aesthetics (Ithaca, N.Y., 2002) och Prousts motor (Stockholm, 2000). För närvarande arbetar hon med en bok om 1800-talsrealismen och det synligas historia. et var för en tid sedan. Jag satt med (kameran).2 Den antitetiska kulminationen ett korrektur och läste med den avi- mynnar ut i en hel liten essä – om skillnaden ga sorts noggrannhet som man gör mellan kameraögat och det mänskliga ögat, när man läser korrektur. Jag hade mellan den rent mekaniska registreringen av ett Dciterat en passage hos Proust och ville för- synintryck och den mänskliga blickens sätt att säkra mig om att den blivit rätt återgiven. Par- uppfatta samma verklighet. För Proust är skill- tiet återfinns i Kring Guermantes (1920–21), naden avgörande. tredje delen av På spaning efter den tid som Av skäl som jag inte längre minns, tog jag flytt (1913–1927), och beskriver hur berättaren fram Walter Benjamins artikel »Konstverket i för första gången talar med sin mormor på te- reproduktionsåldern« (1936). Jag läste här och lefon. Det är ett extraordinärt stycke litteratur, där, markerade ett par stycken, kastade ned präglat av den metaforiska intelligens som är så några saker i marginalen. Plötsligt fick jag syn karakteristisk för Proust.1 på en passage som lät märkvärdigt bekant. Jag Episoden föregriper mormoderns död. När hade läst den många gånger, men nu såg jag berättaren lyssnar till hennes röst, hör han den något jag inte sett förut. Det rör sig om den som för första gången: märkvärdigt naken, berömda passage där Benjamin introducerar bräcklig, ensam. Med ens förstår han en sak tanken på ett optiskt omedvetet, das optische som aldrig föresvävat honom: att hans mormor Unbewusste: är en människovarelse som alla andra, under- Det blir på så sätt påtagligt att det är en annan na- kastad jordelivets lagar, och att hennes tid är tur som talar till kameran än till ögat. Annorlunda utmätt. Det förefaller honom rent av som om framför allt därigenom att det av mänskligt med- hon talade till honom från dödsriket, just så vetande uppfyllda rummet ersätts av ett omedvetet spöklik är hennes stämma. Insikten slår honom uppfyllt rum. Är man van vid att om också i grova med kraft. Han bestämmer sig för att snarast drag inregistrera hur folk går, så har man förvisso ingen aning om hur de tar sig ut i den bråkdel av besöka henne. Han vill kasta sig i hennes famn, en sekund då de påbörjar ett steg. Har vi också i dubbelgångaren skall fördrivas, allt skall bli stort sett klart för oss hur den handrörelse ser ut som förr. med vilken vi griper efter en tändsticksask eller en Vid sin ankomst finner han henne sittande i sked, så vet vi ändå mycket litet om vad som därvid soffan med en bok. Han står på tröskeln och egentligen utspelar sig mellan handen och föremå- let, och än mindre vet vi på vad sätt detta varierar betraktar henne utan att själv bli sedd, och epi- med de olika sinnesstämningar som vi befinner soden tar nu en överraskande vändning. Hand- oss i. Här griper kameran in med sina hjälpmedel, lingsförloppet kulminerar i en antites, alldeles sina glidningar upp och ner, sina avbrott och iso- som i en grekisk tragedi. Hon kunde ha varit leringar, sina uttänjningar och sammandragningar av förloppet, sina förstoringar och förminskningar. vem som helst, tycker berättaren plötsligt, ty Om det optiskt-omedvetna får vi besked först ge- den läsande kvinnan är inte den avgudade mor- nom den, liksom om det driftsmässigt-omedvetna modern utan en främmande varelse. Synupp- genom psykoanalysen.3 levelsen är kuslig, lika kuslig som någonsin telefonsamtalet, ty den skuggvarelse han tyckte Framför mig låg ett stycke Proust sida vid sida sig höra på telefon ser han nu i soffan. med ett stycke Benjamin. Jag blev förbluffad. Berättaren vänder sig omedelbart till läsaren Likheterna var flera. Inte nog med att Benja- och förklarar att det var som om han betrak- mins reflexion bygger på samma distinktion tade sin mormor genom ett kameraöga, därav som hos Proust. Han utvecklar samma idé. Han den förfrämligande blicken. I samma stund har använder sig till och med av samma bildspråk. Proust rört sig från öra till öga, från en hörsel Kort sagt: det föreföll som om idégodset i en teknologi (telefonen) till en visuell teknologi av de viktigaste passagerna i Benjamins arti-

76 TFL 2008:1 kel om konstverket i den tekniska reproducer- Men det finns en annan tendens iPå spaning barhetens tidsålder lät sig härledas till Proust. efter den tid som flytt. Boken är laddad av en Kunde det verkligen stämma? passion for nuet, en rastlös och allt omvand- Att Benjamin var starkt intresserad av Proust lande lidelse som inte kretsar kring minne utan är välkänt, och litteraturen om Benjamin och kring varseblivning. Prousts stora roman inne- Proust är omfattande.4 Men kunde till och med håller många episoder där berättaren reflekte- dessa utpräglat benjaminska idéer i själva ver- rar över hur den moderna tekniken påverkar ket komma från Proust? Jag bestämde mig för mänskliga erfarenhetsformer. Några av dessa att undersöka saken. passager skisserar rent av en teori i egen rätt, Efter månader av forskningsarbete hade jag en den tekniska förändringens psykologi. Av- förskaffat mig utomordentligt goda kunskaper i snittet om telefonsamtalet är det mest åskådli- fotografiets teorihistoria. Jag kunde också gläd- ga exemplet. Vid första anblicken kan det se ut ja mig åt att ha fördjupat min förståelse av både som om episoden bara syftar till att skildra den Prousts och Benjamins författarskap. Men jag kusliga upplevelsen av den rena rösten. hade inte gjort ett enda fynd. Ingenting i arkivet Och så snart ens ringning genljudit i den natt fylld kunde leda min tes i bevis. Ingenting bestyrkte av uppenbarelser som endast vårt öra kan uppfatta, hypotesen att Benjamins föreställning om det nås man av ett svagt ljud – ett abstrakt ljud som optiskt omedvetna härrör ur Proust. betyder att avståendet är upphävt – och en älskad Detta uteslöt naturligtvis inte att Benja- varelses röst talar till en. min mycket väl kan ha tagit starkt intryck av Det är hon, det är hennes röst som talar, som är där, tätt intill. Men ändå så långt borta! […] Den- Prousts episod. Det verkade fortfarande troligt, na röst invid vårt öra är som en levande närvaro ja, till och med sannolikt att Benjamins passage mitt i den faktiska frånvaron – men den är också har sitt ursprung i På spaning efter den tid som en försmak av en evig skilsmässa. Ofta, när jag så flytt. Inga otvetydiga bevis gick att uppbringa, har lyssnat till en osynlig varelse som talat till mig men det fanns gott om omständigheter som re- långt borta ifrån, har det tyckts mig som om denna röst ropade ur de djup från vilka ingen kommer kommenderade hypotesen. Ju mer jag stude- åter […].5 rade förbindelserna mellan Proust och Benja- min, desto mer stärktes jag i min uppfattning Men episoden gör så mycket mer än att bara att Prousts teori om fotografiet ligger som en återge denna erfarenhet. Den försöker också skugga under Benjamins. Men inte nog med förklara den. Ty även om erfarenheten som så- det. Jag kom att inse att Prousts episod har haft dan är smärtsam – berättaren inser ju att han teoretiska efterverkningar inte bara hos Benja- snart skall komma att förlora sin mormor – så min utan också hos Kracauer och Barthes, det väcks omedelbart det teoretiserande intellektet vill säga i några av nittonhundratalets mest intill liv, detta bländande intellekt vars spekula- flytelserika teorier om fotografiet. tiva intelligens driver romanen från början till slut. Så kommer det sig att den kusliga upp levelsen av hur syn skils från hörsel ger upphov 1 till vad vi skulle kunna kalla en telekommuni- Vi vet att På spaning efter den tid som flytt är kationens psykologi. Berättaren slås av att han en monumental essä om medvetandet och den omedvetet brukade identifiera det han nu kallar mänskliga tiden. Vi vet att Proust söker fånga röst genom att matcha den med mormoderns det förflutna genom att vända blicken inåt. Och ansikte och andra synliga drag. När detta orga- vi vet också att när han undersöker minnets niska sätt att varsebli en älskad människa har funktioner, utforskar han i synnerhet de fem gått förlorat, framstår det plötsligt i åskådlig sinnenas betydelse. form:

Sara Danius TFL 77 dittills hade jag, varje gång min mormor talat med medan hörseln är förtrollande och livgivande. mig, följt hennes ord på ansiktets öppna partitur, Hegel menade för övrigt att syn och hörsel är där ögonen tog stor plats – men själva hennes röst teoretiska varseblivningsfakulteter och därför hörde jag i dag för första gången. Och eftersom denna röst tycktes mig förändrad till sina propor- står högst i sinnenas hierarki, medan de prak- tioner i samma ögonblick som den utgjorde en tiska sinnena – smak, känsel och lukt – åter- helhet och nådde mig ensam och inte beledsagad finns längre ned i hierarkin. av anletsdragen, så upptäckte jag hur mild den var Prousts berättare antyder att en ny varsebliv- […]. Den var så mjuk att den verkade bräcklig och ningsordning är på väg att inrättas, en ordning tycktes i varje ögonblick nära att brista, att drunkna i en flod av klara tårar – och när jag nu hade denna som bidrar till att omvandla varseblivningen röst ensam i min närhet, utan ansiktets mask, upp- av såväl det hörbara som det synliga. Inte nog täckte jag för första gången hur mycket lidande med att berättaren hör sin mormors röst som som sargat den under ett långt liv. (3:146) för första gången, han antyder också att han har erhållit en ny förståelse av hennes synliga up- Berättaren upptäcker inte bara sin mormors penbarelse. Allt detta bekräftas av den episod röst. För första gången hör han spår av ett livs- som följer några sidor senare, när berättaren långt lidande. Inom henne lever en varelse vars har bestämt sig för att besöka sin mormor: existens han aldrig känt, en varelse bebodd av tiden. Han förstår att hans mormor skall dö, Nu måste jag så fort som möjligt i hennes famn få befria mig från den hittills oanade bild [main- och att hon skall dö snart. tenant, j’avais à me délivrer au plus vite, dans ses bras, du fantôme] som plötsligt framkallats av hen- Jag ropade: »Mormor, mormor!« jag skulle ha ve- nes röst: bilden av en mormor som verkligen var lat omfamna och kyssa henne men nådde endast skild från mig, resignerad och utrustad med något denna röst, en lika ogripbar vålnad [fantôme] som jag aldrig tidigare upptäckt, nämligen en ålder. den som kanske skulle visa sig för mig då min (3:152) mormor en gång dött. »Tala till mig«, sade jag – men då upphörde jag plötsligt att urskilja hennes När han kommer fram träffar han på sin mor- röst och kände mig ensammare än någonsin. […] mor i salongen. Hon sitter i en soffa och lä- Jag tyckte att det redan var en älskad skugga jag lå- ser, och märker inte att hon har besök. Mormor tit försvinna bland skuggorna, och ensam framför apparaten fortsatte jag att upprepa, fast förgäves: framstår med ens som en främling. Besökaren »Mormor, mormor«, liksom Orpheus när han bli- – barnbarnet – ser just den spöklika gestalt som vit ensam upprepar den dödas namn. (3:147 f.) han ville förvisa från sitt medvetande. »Ack, det var just denna bild [ce phantôme-là] jag Proust skriver in telefonepisoden i Orfeus varseblev då jag fick se min mormor sitta och myten. På så sätt anpassar han den gamla läsa i salongen.« (3:152) myten till maskinålderns föreställningsvärld Hur kan det komma sig? Varför denna kus- och får oss att betrakta historien om Orfeus och liga anblick? Det var som om jag vore en pro- Eurydike genom ett modernt filter. Vi inser att fessionell fotograf, förklarar berättaren, det var Orfeusmyten är mer än bara en berättelse om som om blicken opererade likt en kamera, alltså gudarnas allsmäktighet och människans få- framstod mormor som en fotografisk bild. fänga försök att bestämma sitt öde. Myten be- Återigen väcks det teoretiserande intellektet rättar också en historia om ögat och örat, och till liv. Den fotografiska metaforiken ger upp- talar om det tvingande begäret att se och den hov till en betraktelse över varför vi ser dem vi lika tvingande lusten att lyssna. Man kan alltså älskar så som vi gör, och varför dessa sätt att se förstå Orfeusmyten som en allegori om män- alltid och med nödvändighet är felaktiga. Proust niskans viktigaste sinnen. Enligt den grekiska utreder hur det mänskliga ögat fungerar: myten är synen förstenande och dödsbringande,

78 TFL 2008:1 Och det var verkligen ett fotografi une[ photogra nen och tyngs inte av en historia av antaganden. phie] som mina ögon automatiskt inregistrerade i Kameran talar sanning. Och så kommer det sig den sekund då jag fick syn på mormor. Vi ser aldrig att berättaren får syn på en hittills okänd var- de varelser vi älskar annat än inom ramen för ett levande system: vår oavlåtliga ömhets aldrig upp- else som nu blixtlikt uppenbarar sig i nuet: hörande verksamhet, vår ömhet som, innan den för första gången, och endast för ett ögonblick, ty släpper fram bilden av deras ansikte till oss, drar hon försvann hastigt, i soffan under lampan såg den in i sin virvel och överför den till den före [jag] en gammal bedrövad, rödbrusig, tung, vul- ställning vi alltid haft om dem, fäster bilden vid gär och sjuk kvinna försjunken i drömmar och denna föreställning och kommer den att samman- med blicken en smula veligt irrande över boken. falla därmed. Och eftersom min mormors panna Jag kände henne inte [une vieille femme accablée och kinder för mig betecknade det finaste och mest que je ne connaissais pas]. (3:153 f.) bestående i hennes väsen, eftersom varje ofta upp- repad blick är en andebesvärjelse och varje älskat Den mekaniska blicken bär på en dödsbringan- ansikte en spegel av det förflutna – hur skulle jag de kraft, som plötsligt riktats mot mormodern. kunnat undgå att utesluta allt hos henne som kunnat förändras och bli tyngre, när vi till och med in- Likt Eurydike förloras hon ur sikte och försvin- för livets mest likgiltiga företeelser låter vår blick, ner in i skuggornas rike. Allt som återstår är en som alltid är bärare av en tanke, på samma sätt som fantombild. Proust säger det inte, men nyckeln en klassisk tragedi utesluta alla bidrag som inte bi- ligger i att berättarens mormor inte tittar tillba- drager till handlingen och behålla endast sådana som kan göra denna begriplig? (3:152 f.) ka. Hon återgäldar inte sin sonsons blick. Det är därför hon kan reduceras till en reproduktion av Så fungerar det mänskliga ögat. Proust fort- sig själv – en fantombild, en kopia, en avbild. sätter med att ställa det mänskliga ögat mot Jag skulle vilja betona två saker. Den första kameraögat. Passagen turnerar samtidigt kon- är att Proust inte ger företräde åt det ena eller trasten mellan vad vi förväntar oss att se, även andra sättet att se. Det är desto mer anmärk- om vi inte alltid är medvetna om det, och vad ningsvärt som På spaning efter den tid som vi faktiskt ser: flytt är ett litterärt verk där berättaren i sina mer didaktiska ögonblick envisas med att ge Men om det i stället för vårt öga är ett rent materiellt objektiv, en fotografiplåt une[ plaque photo- företräde åt det ofrivilliga minnet framför det graphique], som betraktar, då får vi, exempelvis på frivilliga. På samma sätt ger han företräde åt gården till Institut de France, i stället för en akade- sinnliga erfarenheter framför intellektuella fö- miledamot som kommer ut och kallar på en droska, reställningar, intuitiv kunskap framför instru- se hans vacklande steg, hans ansträngningar för att mentellt tänkande. Men denna episod avviker inte falla baklänges, den parabel han beskriver i sitt fall – som om han vore berusad eller marken täckt från mönstret. Berättaren sidoställer mänskligt av is. På samma sätt är det när någon grym ödets och mekaniskt – utan att rangordna eller vär- nyck hindrar vår kloka och vördnadsfulla kärlek att dera det ena eller andra sättet att se. i tid skynda fram för att dölja för våra blickar vad Den andra är att Proust arbetar med en före- de aldrig bör få se, när blickarna hinner före och, ställning om fotografiet som är karakteristisk lämnade åt sig själva, fungerar automatiskt som bildremsor [pellicules] och i stället för den älskade för den modernistiska perioden och som ger varelse som sedan länge upphört att existera men sig till känna i den fotografiteori som utveckla- vars död vår kärlek aldrig velat låta oss upptäcka, des under nittonhundratalets första årtionden. visar den nya varelse som den hundra gånger om Berättaren säger inte att kameraögat ser mer. dagen klätt ut i en kär och bedräglig likhet [res- semblance]. (3:153) Istället antyder han att kameraögat ser annorlunda. Distinktionen är avgörande. Med en viss Kameraögat är, till skillnad från det mänskliga förenkling kan man säga att fotografiteorin från ögat, kallt och mekaniskt. Det opererar utan ur- 1839 och fram till sekelskiftet 1900 betonade skillning, arbetar utan vare sig tankar eller min- fotografiets precision, exakthet och detaljri-

Sara Danius TFL 79 kedom. Eller också betonade artonhundratals- rer.7 Benjamin var sällsynt väl skickad att förstå teoretikerna, i synnerhet med avseende på det denna sida av romanen. Också han intresserade vetenskapliga fotografiet, att kameran kunde sig för modernitetens arkeologi. Också han för- frilägga skikt av verkligheten som man inte sökte fånga det moderna just i det ögonblick kunde uppfatta med blotta ögat.6 Kort sagt: fo- när det fjärran förflutna skaver mot det absolut tografiet fick betraktaren att semer . nya. Det finns alltså en stark tematisk valfränd- Men hos Proust ser vi en annan distinktion – skap mellan Benjamin och Proust. Man ser det den mellan bekant och främmande, likhet och särskilt tydligt i Benjamins barndomsskildring, skillnad. För trots allt är det ju så att Proust be- Berliner Kindheit um 1900.8 skriver hur mormodern med ens blir föremål Till denna tematiska valfrändskap kan vi för det mest formidabla förfrämligande. Och lägga ett mer renodlat teoretiskt inflytande. förfrämligandet förutsätter det bekanta, det vill Proust var viktig, för att inte säga vägledande säga vanan. Och vanan är, som Samuel Beck- när Benjamin koncipierade Das Passagenwerk. ett en gång påpekade, ett förhärskande tema hos Föreställningen om »uppvaknandet« – som i Proust. Kort sagt: fotografiet får oss att se på ett uppvaknandet ur artonhundratalet och kapitalis- annat sätt. Eller som Benjamin uttrycker det: »en mens drömsömn – härleder sig till Proust, när- annan natur […] talar till kameran än till ögat.« mare bestämt till de inledande sidorna i första volymen av På spaning efter den tid som flytt, där berättaren beskriver hur han ligger i sin säng 2 och ömsom drömmer, ömsom är vaken. Hur Walter Benjamin var en hängiven läsare av viktig Proust var för Benjamins tänkande fram- Proust. Ingen enskild författare betydde så går av N-konvolutet i Passagearbetet. Inte nog mycket för Benjamin. Får man tro hans anteck- med att Benjamin citerar Proust utförligt, han ningar inleddes hans Prouststudium på allvar förvandlar föreställningen om uppvaknandet till 1919 under ett uppehåll i Schweiz. Proust var ett centralt historiografiskt begrepp. »Liksom vid denna tid långt ifrån ett okänt namn – han Proust inleder sin levnadshistoria med uppvak- hade just tilldelats Goncourt-priset – men ännu nandet, måste varje historieframställning börja förelåg bara de första två banden av romancy- med uppvaknandet, ja, den får egentligen inte keln, Du côté de chez Swann (1913, Swanns handla om något annat. Sålunda handlar denna värld) och A l’ombre des jeunes filles en fleurs historieframställning om uppvaknandet ur ar- (1918, I skuggan av unga flickor i blom). Ingen tonhundratalet«, skriver Benjamin.9 kunde riktigt veta att dessa volymer var en del Allt detta är bekant. Men vad som kanske av ett omfattande och noggrant komponerat lit- inte är lika känt, åtminstone inte i ett svenskt terärt verk, ännu mindre att det skulle komma sammanhang, är att Benjamin också översatte att betraktas som en av 1900-talets stora konst- Proust. Mellan 1925 och 1930 översatte han till- närliga prestationer. Proust avled 1922 och det sammans med Franz Hessel tre volymer av A la avslutande bandet, Le temps retrouvé (Den åter- recherche du temps perdu, inklusive den volym funna tiden), kom ut fem år senare. Benjamin där telefonepisoden ingår. Till en början var det läste således Proust som en samtida. meningen att Benjamin och Hessel skulle ta sig År 1929 publicerade Benjamin »Zum Bilde an hela verket, men av olika anledningar blev Prousts« i tidskriften Die literarische Welt, en det inte så. Arbetet föranledde i alla händelser essä som sedan länge hör till de klassiska studi- längre vistelser i Paris, och Benjamin blev väl erna över Proust. Inledningsvis framkastar Ben- förtrogen med samtida fransk litteratur. jamin tanken att det fordrades en Proust för att Benjamins och Hessels översättning av A artonhundratalet skulle bli moget för memoa- l’ombre des jeunes filles en fleurs (I skuggan

80 TFL 2008:1 av unga flickor i blom) utkom 1927 och fick överge den ursprungliga planen på att översätta ett utomordentligt fint mottagande i dagspress romancykelns alla tretton volymer. och tidskrifter. Också den store romanisten och Men Benjamin fortsatte ändå att läsa Proust. Proustkännaren Ernst Robert Curtius prisade I september 1932 befann han sig i Italien och översättningen, och många betraktar den i dag förklarade i ett brev till Adorno att han hade som ett konstverk i egen rätt. gott om tid att läsa. »Det lilla bibliotek, som jag tog med mig vid avresan för fem månader sedan, har jag nu nästan tagit mig igenom. Det 3 kommer att intressera Er att höra att det också Sommaren 1925 skriver Benjamin till sin vän omfattar fyra band Proust som jag ofta läser Gershom Scholem att han har bestämt sig för i.«14 Den Benjamin som skriver dessa rader har att översätta Proust. ägnat år av sitt liv åt att översätta den franske författaren, och likväl – vilket är häpnadsväck- Marcel Proust känner Du till namnet. […] Vi har då och då talat om Proust och jag har intygat hur ande – är han fortfarande en lidelsefull läsare befryndad jag känner mig med hans filosofiska av På spaning efter den tid som flytt. betraktelsesätt. Varje gång jag läst något han skri- 1931, två år efter essän om Proust, publicera- vit, har jag känt ett nära släktskap. Jag är spänd de Benjamin »Kleine Geschichte über Fotogra- på att se om denna upplevelse kommer att be- fie« (Liten fotografihistoria).15 Fem år senare stå när jag nu inleder en närmare konfrontation [Auseinandersetzung].10 följdes fotografiessän av en väsentligen utökad och omarbetad version, där Benjamin utvecklar 1926 far Benjamin till Moskva. Han packar ned de reflexioner över reproduktion och reprodu- ett antal Proustvolymer och arbetar vidare med cerbarhet som han hade formulerat i den tidi- översättningen. Proust innebär hårt arbete, men gare artikeln. Jag tänker på »Das Kunstwerk inte bara – Benjamin intar gärna Prousts roman im Zeitalter seiner technischen Reproduzier- tillsammans med sötsaker, som vilken annan barkeit« (»Konstverket i reproduktionsåldern«) följetongslektyr som helst. »Jag läser Proust på från 1936. mitt rum, äter marsipan därtill«. En kort tid senare: »På rummet lade jag mig på sängen, läste Proust och åt av de kanderade nötterna.«11 4 Sommaren 1928 skriver Benjamin till Scho- När jag började utforska förbindelserna mellan lem om sina problem med förlaget. Han tilläg- Proust och Benjamin, stötte jag på en liten bok ger att översättningsarbetet utövar ett »intensivt som heter Benjamin liest Proust (1997) skriven inflytande« på hans egna skrifter eftersom det av den tyska litteraturforskaren och romanisten är så »oerhört absorberande«.12 Under samma Ursula Link-Heer.16 Link-Heer uppehåller sig period skriver han till Theodor W. Adorno att vid fyra teman. Tre av dessa är lätta att känna han inte vill läsa mer av Proust än vad som är igen som typiska för Proust: uppvaknandet, absolut nödvändigt för översättningen, ty an- bilden och det ofrivilliga minnet. Hon visar nars kan läsningen bli beroendeframkallande, att dessa teman var av avgörande betydelse för ja, i så hög grad att Prousts inflytande skulle Benjamin och hans konstfilosofi. ställa sig i vägen för hans eget skrivande. Link-Heers fjärde tema är dock inte vanligt- 1930 utkom Le côté de Guermantes (Kring vis förknippat med Proust. Det rör sig om auran, Guermantes) – den volym där telefonepisoden utan tvekan det mest berömda men också mest förekommer – i Benjamins och Hessels över- svårgripbara begreppet i konstverksessän.17 In- sättning.13 På grund av konflikter med förläg- tressant nog hävdar Link-Heer att också Ben- garen beslöt Benjamin och Hessel dock att jamins aura bär på utpräglat Proustska överto-

Sara Danius TFL 81 ner och hon lägger därför ut en episod i Kring men också i en rad andra skrifter. I »Liten fo- Guermantes.18 Berättaren har just kommit på tografihistoria« är auran ett operativt begrepp besök till sin vän Robert Saint-Loup, som be- såtillvida att det strukturerar Benjamins sätt att finner sig på kasernen i Doncières. När han nalkas fotografiets historia. vaknar morgonen därpå är han nyfiken på om- Vad är egentligen aura? En sällsam väv av rum och givningarna och öppnar fönstret i Saint-Loups tid: en unik framtoning av någonting avlägset, det rum, från vilket man har en vidsträckt utsikt. må befinna sig aldrig så nära. Att ligga en varm Det är ännu tidigt på morgonen och dimman sommardag och betrakta en bergskontur vid hori- ligger tät över landskapet. Allt berättaren ser sonten eller en trädgren som kastar sin skugga på från fönstret är en kulle, men anblicken skall betraktaren till dess ögonblicket eller timmen får del i deras närvaro – det är att inandas auran hos komma att dröja sig kvar i hans medvetande. dessa berg, denna trädgren.21 »[Jag] kunde […] inte se något annat än en mager kulle, som reste sin redan belysta, tunna Benjamin återanvände denna passage så gott och skrovliga rygg alldeles intill kasernen. Jag som ordagrant i sin konstverksartikel. Ser man släppte inte med blicken denna främling som noga efter upptäcker man snart att Benjamin betraktade mig för första gången tvärsigenom återvunnit också andra passager. »Liten foto- rimfrostens genombrutna gardiner.« (3:86) grafihistoria« överlappar med »Konstverket i Link-Heer lanserar en djärv tes: Benjamins reproduktionsåldern« på förbluffande många aurabegrepp, hävdar hon, går tillbaka på denna punkter. Faktum är att konstverksartikeln i passage hos Proust. Faktum är att också litte- grund och botten är en utvidgning av de hu- raturforskaren Eduardo Cadava har framkastat vudteman som Benjamin behandlar i fotografi- denna tanke, alldeles oberoende av Link-Heer essän. Vi kan kalla det orkestrering. Benjamin – deras böcker kom ut samma år. I Words of återvänder inte bara till resonemanget om au- Light (1997), en bok om Benjamin och foto- ran, utan också till föreställningen om att det grafiet, menar Cadava att Benjamins beskriv- är en annan natur som talar till kameran än till ning av auran hänvisar till Prousts morgonscen ögat. i Doncières, även om citationstecknen är osyn- Låt oss återgå till Prousts episod om hur be- liga.19 Låt oss se närmare på den aktuella pas- rättaren tittar ut genom Saint-Loups fönster och sagen hos Benjamin: hur hans blick dras till den märkliga kullen.

Det kan vara lämpligt att illustrera det aurabegrepp Dessförinnan kunde jag inte se något annat än en som ovan föreslagits för ett historiskt material med mager kulle, som reste sin redan belysta, tunna och det aurabegrepp som kan tillämpas på ett natur- skrovliga rygg alldeles intill kasernen. Jag släppte material. Detta senare definierar vi som den unika inte med blicken denna främling som betraktade uppenbarelsen av en avlägsenhet, den må vara hur mig för första gången tvärsigenom rimfrostens nära inpå oss som helst. Att ligga en sommarefter- genombrutna gardiner. När jag fått för vana att middag och följa konturen av en bergskedja mot komma till kasernen var jag alltid medveten om horisonten eller betrakta en trädgren som kastar sin att kullen låg där och alltså, även när jag inte såg skugga på den som ligger där behagligt utsträckt – den, var mera verklig än hotellet i Balbec eller vårt det är att insupa dessa bergs, denna grens aura.20 hus i Paris, vilka jag mindes som frånvarande eller döda personer, det vill säga utan att längre riktigt Det finns ett anmärkningsvärt släktskap mellan tro på deras existens; och detta medvetande gjorde att, även utan att jag visste om det, kullens silhu- Benjamins bergskedja och Prousts kulle, kullen ett alltid återkastades och avtecknade sig mot var- som återgäldar betraktarens blick. Hur förklara je mitt intryck av Doncières. Redan denna första det? Begreppet aura har en lång och invecklad morgon avtecknade den sig sålunda mot det be- historia hos Benjamin. Det förekommer fram- hagliga intrycket av den varma choklad som Saint- Loups kalfaktor lagat åt mig i detta bekväma rum, för allt i hans artiklar om moderna bildmedier,

82 TFL 2008:1 vilket tedde sig som ett optiskt centrum för beskå- varseblivningen, påverkas av uppkomsten av dande av kullen. Tanken att i stället för att bara be- visuella teknologier som fotografi och film. trakta den taga mig en promenad på den hindrades Det är nu han introducerar distinktionen mel- av dimman, som impregnerade kullens form och associerades till chokladsmaken och till allt vad lan Bild och Abbild, bild och avbild, eller bild jag just då tänkte på. Utan att jag överhuvudtaget och reproduktion. I fotografiessän skriver ägnade den någon uppmärksamhet, fuktade den Benjamin: alla mina tankar under denna tid, liksom en viss oföränderlig, massiv guldfärg var förbunden med För varje dag som går upplevs det som en alltmer mina intryck från Balbec, och liksom närheten till pockande nödvändighet att med hjälp av bilden, en yttertrappa av svartaktig sandsten förlänade en eller snarare avbilden, få grepp om vardagens fö- viss gråhet åt mina intryck från Combray. (3:86) reteelser. Och klyftan växer mellan bilden och de avbilder som bildtidningar och journalfilmer till- Ursula Link-Heer lägger fram hypotesen att handahåller. Oefterhärmlighet och varaktighet är lika intimt förknippade hos den förra som flyktig- denna bild – bilden av kullen, la colline – bär het och reproducerbarhet hos de senare.22 på fröet till Benjamins idé om den rena bilden, das reine Bild. Proust ligger alltså bakom den- Som Link-Heer och andra forskare påpekat, na för Benjamin så viktiga föreställning, som är återanvänder Benjamin denna passage i sin nära förbunden med begreppet aura. konstverksartikel. Ordalydelsen är i stort sett Vari består denna rena bild? Det är egentligen densamma. Den enda viktiga skillnaden är att ingen bild, fastmer en erfarenhet. Benjamins Benjamin byter ut Abbild – »avbild« – mot »re- rena bild är en komplex förnimmelse, en sam- produktion«. ling sinnesupplevelser som grupperar sig kring Vi kan nu ana aurans plats i Benjamins tän- ett visuellt intryck. Det är det ena. Det andra är kande, och vi kan också se varför begreppet är att den rena bilden är en erfarenhet som bygger så viktigt. Auran är nära förbunden med den på ömsesidighet. Blicken återgäldas. Betrak- rena bilden. Och det är just föremålens aura, taren betraktar föremålet, och föremålet tittar deras förmåga att återgälda betraktarens blick, tillbaka. Föremålets blick laddas med subjekti- som börjar vittra sönder i den mekaniska re- vitet, intentionalitet och handlingsförmåga. Ett producerbarhetens tidsålder. En tid som är avstånd överbryggas utan att upphävas. Det är hänvisad till mekanisk reproducerbarhet är en fråga om utbyte, korrespondens, interaktion. tid behärskad av avbildens logik. Det är inte Den rena bilden är alltså inte ett objekt efter- en värld av föremål utan en värld av bilder av som den inte existerar i snävt empirisk mening. föremål, det vill säga en alltigenom förmedlad Den är en perceptuell-mental erfarenhet. Man verklighet. blir föremål för den rena bilden, om man har Så långt Ursula Link-Heer. Hon visar att tur – på ungefär samma sätt som man kan ha Prousts inflytande sträcker sig långt in i Ben- turen att bli föremål för ofrivilliga minnesupp- jamins tänkande, och hon visar också att detta levelser. Förbindelsen mellan den rena bilden inflytande ger upphov till ett idékomplex som och auran är slående. är förvånansvärt koherent. Men historien slu- Omkring 1930, efter publiceringen av Prous- tar inte där. Vad jag skulle vilja föreslå är att tessän, sker enligt Link-Heer en omorientering Prousts inflytande på Benjamin är på en gång hos Benjamin. Det är nu han blir en bildteore- mer vidsträckt och mer djupgående, ty det ger tiker. Den läsare som är bekant med Benjamins sig till känna också på ett annat och oväntat tänkande, vet att han intresserar sig särskilt för plan. Men för att förstå det måste vi ta oss över den förmedlade bilden, den medierade bilden. en tröskel. Vi måste närma oss en annan sida av Han utvecklar en teori som kretsar kring hur Prousts tänkande, den historiematerialistiska mänsklig erfarenhet, i synnerhet den sinnliga sidan, även om en sådan karakteristik – Proust

Sara Danius TFL 83 som materialist – strider mot den gängse förstå- olika varelser, bland dem en modern teknikfilo- elsen av Proust. sof. Det är denne teknikteoretiker som assiste- Allt det här kan uttryckas annorlunda. Link- rar Prousts berättare i den kusliga scenen som Heer koncentrerar sig på Prousts officiella äger rum i mormoderns salong. Det är han som tematik. Men hos Proust finns också en rad utvecklar en rudimentär teori om hur telefonen inofficiella teman. Till dessa hör det idékom- påverkar örat och ögat. Och det är han som för- plex som kretsar kring fotografikonsten. Vad klarar hur det kan komma sig att berättarens jag nu skulle vilja göra är att kasta en snabb mormor plötsligt framstår som en främling. blick på detta inofficiella tema. Det betyder att Låt oss återvända till Benjamins artikel om vi nu skall lämna bakom oss den vedertagna fotografiet, en essä som består av nedslag i en förståelsen av På spaning och närma oss den hundraårig fotografihistoria. Benjamin berättar moderna sidan av Proust. Det är detta skikt i en historia som sträcker sig från Daguerre till romanen som avsatt spår i Benjamins tänkan- surrealismen och konstruktivismen. Samtidigt de kring fotografiet och inspirerat till den där- avtecknar sig ett annat stråk: Benjamin rör sig med förbundna föreställningen om det optiskt från auran till förlusten av auran, från det uni- omedvetna. ka till det reproducerade, från varaktighet till flyktighet. Men han hänger sig inte åt nostalgi. Här märks ingenting av den tillbakablickande 5 teoretiker som skrev essän »Der Erzähler«. Om Den som läser På spaning efter den tid som flytt Benjamins essä om fotografiet har en kritisk kommer strax att upptäcka att fotografikonsten udd, är det därför att han hävdar att förlusten av kritiseras vid upprepade tillfällen. Gång efter auran historiskt sett är nödvändig. Det går inte annan understryker berättaren att fotografiet är att återvända till de historiska omständigheter ett bristfälligt och mindervärdigt medium. Var- som möjliggjorde den fotografiska auran i foto- för? Därför att Proust menar att fotografiet är grafiets allra tidigaste historia. Det finns ingen allt vad det mänskliga minnet inte är. väg tillbaka. Artikeln slutar med en maning: Man kan vända på det hela och säga att Benjamin talar om vikten av en ny pedagogik, Prousts berättare behöver fotografiet som mot- en det politiskt utbildade ögats pedagogik. Fo- bild. För att kunna utveckla sin teori om det tografikonsten erbjuder en lösning, ty kamera- ofrivilliga minnet tar han spjärn mot fotogra- ögat har något att lära det mänskliga ögat: fiet och fotografikonsten fattad som en minnes teknik. Det är ju en annan natur som talar till kameran än till ögat, annorlunda framför allt därigenom att det När berättaren är upptagen av andra saker, av mänskligt medvetande uppfyllda rummet er- och det är han ganska ofta, framträder emeller- sätts av ett omedvetet uppfyllt rum. Är man van tid en annan historia. Så snart frågan om minnet vid att om också i grova drag inregistrera till exem- faller utanför ramen, upphör fotografin att vara pel hur folk går, så har man förvisso ingen aning ett problem. Proust kan då mycket väl begagna om hur de tar sig ut i den bråkdel av en sekund då de påbörjar ett steg. Här griper kameran in med sig av fotografiska metaforer, till och med an- sina hjälpmedel, sina glidningar upp och ner, sina vända sig av fotografiska framställningsformer, avbrott och isoleringar, sina uttänjningar och sam- i synnerhet när han vill skildra varseblivnings- mandragningar av förloppet, sina förstoringar och akter och andra sinnliga upplevelser. Dessa de- förminskningar. Om det optiskt-omedvetna får vi besked först genom den, liksom om det driftsmäs- lar av romanen handlar inte om minne, utan om sigt-omedvetna genom psykoanalysen. perception. Den som läser Prousts roman noga, kom- Överensstämmelsen mellan Benjamin och mer att upptäcka att berättaren bebos av många Proust är slående, inte bara när det gäller den

84 TFL 2008:1 begreppsliga strukturen, utan också när det gäl- stund sedan. Jag gick så långt som till att säga ler bildspråket. Passagen innehåller åtminstone att Proust tillhandahåller en teori om hur per- två dolda anspelningar på Prousts kameraepi- ceptionsteknologier som telefonen och kame- sod. För det första upprepar Benjamin Prousts ran påverkar den mänskliga erfarenheten. Det distinktion mellan det bekanta och det främ- kan förefalla som en överdriven idé, rent av mande, mellan det vanemässiga och det annor- fantastisk. Proust har trots allt skrivit en roman, lunda. I likhet med Proust tillskriver han ka- inte en teoretisk framställning. Varför lägga meran ett kunskapsteoretiskt privilegium som så mycket tid på att diskutera hur författaren det mänskliga ögat inte längre besitter. Och för Proust har påverkat teoretikern Benjamin, när det andra åskådliggörs distinktionen mellan det alla vet att skönlitterära författare alltid har in- vanemässiga och det annorlunda med samma spirerat filosofer? åskådningsexempel som hos Proust, nämligen Ändå finns det skäl att envisas. Prousts be- bilden av en gående person. rättare bebos av en teoretiker, och det är denna Fem år senare återanvänder Benjamin denna briljante teoretiker som utövat ett djupgående passage om det optiskt omedvetna i sin artikel inflytande på Walter Benjamins sätt att- när om konstverket i reproducerbarhetens tidsålder. ma sig hur de fotografiska medierna påverkar 1931 fick passagen tjäna som stöd för Benjamins mänskliga erfarenhetsformer. Låt mig nu lägga argument om den emancipatoriska potentialen en sista pusselbit. Benjamin var inte ensam om hos fotografin.1936 får passagen tjäna som stöd att vända sig till Proust. Det gjorde även Kra- för argumentet om den emancipatoriska poten- cauer, den framstående filosofen och kritikern, tialen hos cinematografin. Samtidigt ser man hur därtill vän till Benjamin. Kracauer inleder sitt den ursprungliga idén – att fotografiet leder till stora filmteoretiska verk från 1960, Theory en djupgående förändring av vårt sätt att uppfatta of Film: The Redemption of Reality, med ett och förstå bildkonst – byggs ut till en fullfjädrad långt resonemang om Proust. Han uppehåller teori om konstens ställning i den mekaniska re- sig uteslutande vid just den episod jag talade producerbarhetens tidsålder. En annan och lika om inledningsvis, kameraepisoden, och återger viktig skillnad är att Benjamin förser sin diskus- frikostiga citat därur. Och det intressanta är att sion med en uttalat marxistisk ram och därtill Kracauer inte närmar sig kameraepisoden som skjuter det politiska perspektivet i förgrunden. ett stycke berättande litteratur, inte heller som Ändå är Benjamins huvudsak densamma illustration och ännu mindre som utsmyckning. som i den tidigare essän: visuell varseblivning. Kracauer behandlar Proust som fotografiteore- Det är ögat som har till uppgift att förfrämliga tiker – uttryckligen. Han polemiserar rent av det bekanta och invanda. Ögat är till och med med Proust och menar att denne har fel på ett ett instrument för politisk förändring. Det be- par punkter. Men inte nog med det: avsnittet tyder att Benjamin egentligen inte gör någon om Proust och kameraögat utgör stommen i skillnad mellan fotografi och film. Fotografin Kracauers inledande kapitel om fotografiet, vil- är inte väsensskild från cinematografin, vilket ket i sin tur utgör stommen i hans teori om cine- annars är en vanlig utgångspunkt bland filmte- matografin. Själv betraktade Kracauer Theory oretiker. I så måtto föregriper Benjamin Sieg- of Film som en estetik, en de fotografiska medi- fried Kracauers Theory of Film (1960), vars ut- ernas estetik. gångspunkt är just att fotografiets natur ligger I den bok som skulle bli Kracauers sista, till grund för filmens natur och att filmens bas- den historiografiska studien History: The Last egenskaper är identiska med fotografiets.23 Things Before the Last (1969), återkommer han Proust förser oss med en den tekniska för- till Proust. Återigen spelar På spaning en viktig ändringens psykologi, underströk jag för en teoretisk roll, och återigen är det kameraepiso-

Sara Danius TFL 85 den som står i blickpunkten. Nu ser Kracauer en För det tredje: alla tre utgår från en idé om parallell mellan historia och fotografiska medi- för första gången. Det är en till synes oskyldig er, historisk verklighet och kameraverklighet, adverbialfras, men den leder oss till kärnan i och tar sig för att utreda denna förbindelse.24 deras respektive teorier om fotografikonsten. Utrymmet medger ingen längre diskussion Prousts, Benjamins och Kracauers teorier om av Kracauer. Men så mycket står klart: Prousts fotografiet, hur mycket de än skiljer sig åt, visar kameraepisod ligger som en skugga under såväl sig vid närmare eftertanke också vara teorier Benjamins som Kracauers teorier, två av nitton- om modern kultur. Hos alla tre är fotografiet hundratalets mest betydande teoribildningar om en nyckel till förståelsen av det moderna. Fo- visuella medier. Eller för att uttrycka saken lite tografiet är inte bara en konstart bland andra, annorlunda: Prousts sätt att närma sig det foto- inte ens ett medium bland andra. Fotografiets grafiska seendet tål att på ett förbluffande stort verkningar går djupare än så: det bidrar till att antal punkter jämföras med Benjamins och Kra- omforma det samhälle som det samtidigt är en cauers försök att teoretisera hur fotografikon- produkt av. sten påverkar den mänskliga erfarenheten. Man »Det är fotografiet och inte filmen som kly- kan tala om en höggradig jämförbarhet. ver världshistorien«, hävdar Roland Barthes i Det innebär flera saker. För det första: Prousts La chambre claire (1980). Barthes går till och föreställning om det fotografiska seendet beri- med så långt som till att hävda att fotografiet kar vår förståelse av några av de mest grundläg- antropologiskt sett är ett nytt objekt. Intressant gande antaganden som har format 1900-talets nog ligger Prousts episod om mormodern och kritiska diskurs om fotografi och film. Prousts kameraögat som en skugga också under Bar- kameraepisod kan till och med betraktas som thes reflexioner, men det är en annan historia. en av de texter som lägger grunden till denna Så mycket står hursomhelst klart: under nitton- teoretiska diskurs.25 hundratalet har Prousts sammansatta betraktel- För det andra: Proust, Benjamin och Kracau- se över det fotografiska seendet förvandlats till er är alla upptagna av en brytningspunkt. Alla en allt rikare intertext. Prousts skildring av det tre formar sina framställningar om fotografiet på första telefonsamtalet med mormodern – »ett grundval av oppositioner som också har tjänat svagt ljud – ett abstrakt ljud« – beredde väg för som ett sätt att teoretisera den estetiska moder- en teoretisk reflexion som för alltid skrivit in niteten: kontinuitet och diskontinuitet, gammalt sig i diskussionen om fotografiets väsen och och nytt, invant och främmande, människa och kulturhistoriska verkningar, också bortom Wal- maskin, ursprunglighet och reproducerbarhet, ter Benjamin och Siegfried Kracauer. autentiskt och inautentiskt minne och så vidare.

1. Tidigare versioner av denna essä har pre- essän möjliggjordes av ett generöst stipendium senterats vid Getty Research Institute i Los från Gad och Birgit Rausings stiftelse. Angeles, Department of Germanic Languages 2. För en utförligare diskussion, se Danius, The and Literatures vid University of Michigan i Senses of Modernism: Technology, Perception, Ann Arbor, samt Institutionen för kultur och and Aesthetics, Ithaca, New York: Cornell kommunikation vid Södertörns högskola. University Press, 2002, s. 11–16. Ett särskilt tack till Catherine Benamou, T. J. 3. Walter Benjamin, »Konstverket i reproduk- Clark, Stefan Jonsson, Reinhart Meyer-Kalkus, tionsåldern«, i Bild och dialektik, övers. Carl- Johannes von Moltke, Michael Roth, Catherine Henning Wijkmark, Stockholm/Stehag: Brutus Soussloff och Hanns Zischler. Arbetet med Östlings Bokförlag Symposion, 1991, s. 82.

86 TFL 2008:1 I original: »So wird handgreiflich, daß es eine 6. Se t.ex. de tidiga artiklarna, från Niepce och andere Natur ist, die zu der Kamera als die zum Lady Eastlake till Emerson, i Alan Trachten- Auge spricht. Anders vor allem dadurch, daß an bergs antologi Classic Essays on Photography, die Stelle eines vom Menschen mit Bewußtsein New Haven: Leete’s Haven Books, 1980. Susan durchwirkten Raums ein unbewußt durch- Sontag formulerade fröet till denna tankegång: wirkter tritt. Ist es schon üblich, daß einer vom »Photography is commonly regarded as an Gang der Leute, sei es auch nur im Groben, instrument for knowing things. When Thoreau sich Rechenschaft ablegt, so weiß er bestimmt said, ’you can’t say more than you see’, he took nichts von ihrer Haltung im Sekundenbruchteil for granted that sight had pride of place among des Ausschreitens. Ist uns schon im Groben der the senses. But when, several generations later, Griff geläufig, den wir nach dem Feuerzeug Thoreau’s dictum is quoted by Paul Strand to oder dem Löffel tun, so wissen wir doch kaum praise photography, it resonates with a different von dem, was sich zwischen Hand und Metall meaning. Cameras did not simply make it pos- dabei eigentlich abspielt, geschweige wie das sible to apprehend more by seeing (through mi- mit den verschiedenen Verfassungen schwankt, crophotography and telediction). They changed in denen wir uns befinden. Hier greift die seeing itself, by fostering the idea of seeing for Kamera mit ihren Hilfsmitteln, ihrem Stürzen seeing’s sake.« Sontag, On Photography, New und Steigen, ihrem Unterbrechen und Isolieren, York: Farrar, Straus, and Giroux, 1977, s. 93. ihrem Dehnen und Raffen des Ablaufs, ihrem Jag skulle alltså vilja gå ett steg längre och säga Vergrößern und ihrem Verkleinern ein. Vom att 1800-talets fotografiska estetik bygger på en Optisch-Unbewußten erfahren wir erst durch föreställning om att kameran får oss att se mer, sie, wie von dem Triebhaft-Unbewußten medan det tidiga 1900-talets fotografiska estetik durch die Psychoanalyse.« Benjamin, »Das bygger på föreställningen om att kameran får Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen oss att se annorlunda. Perioden kring sekelskif- Reproduzierbarkeit. Zweite Fassung«, i Gesam- tet 1900 innebär en övergång från en fotogra- melte Schriften (GS), red. Rolf Tiedemann och fiets realism till en fotografiets modernism. En Hermann Schweppenhäuser, Frankfurt am av pionjärerna är fotografen och bildteoretikern Main: Suhrkamp, 1972–1989, vol. 1, bd. 2, Laszlo Moholy-Nagy. Att Benjamin liksom s. 500; jfr. »Erste Fassung«, vol. 1, bd. 2, s. 461. många andra tog starkt intryck av Moholy-Nagy 4. Om valfrändskapen mellan Benjamin och är känt, även om han själv inte redogjorde för Proust, se särskilt Robert Kahn, Images, Moholy-Nagys inflytande. passages: Marcel Proust et Walter Benjamin, 7. Benjamin, »Zum Bilde Prousts«, i GS, vol. 2, Paris: Editions Kimé, 1998. Se även Max bd. 1, s. 310–324. Om den tyska Proust-recep- Pensky, »Tactics of Remembrance: Proust, tionen, se George Pistorius, Marcel Proust und Surrealism, and the Origin of the Passagen- Deutschland: Eine internationale Bibliograp- werk«, i Michael P. Steinberg (red.), Walter hie, 2 uppl., Heidelberg: C. Winter, 2002; för en Benjamin and the Demands of History, Ithaca, inventering av Benjamins texter om Proust, se New York: Cornell University Press, 1996, s. 268 f. s. 164–189. För biografiskt inriktade diskus- 8. Se t.ex. Peter Szondi, »Hoffnung im Vergang- sioner av Benjamins förhållande till Proust, se enen: Walter Benjamin und die Suche nach der Momme Brodersen, Spinne im eigenen Netz: verlorenen Zeit«, i Max Horkheimer (red.), Walter Benjamin, Leben und Werk, Baden- Zeugnisse: Theodor W. Adorno zum sechzigsten Baden: Elster Verlag, 1990, s. 178–188, samt Geburtstag, Frankfurt am Main: Europäische Werner Fuld, Walter Benjamin: Eine Biogra Verlagsanstalt, 1963, s. 241–256. phie, Reinbek bei Hamburg: Rowohlt, 1990, 9. Benjamin, Paris, 1800-talets huvudstad: s. 174 f., 198–200. Passagearbetet, övers. Ulf Peter Hallberg, 5. Marcel Proust, På spaning efter den tid som Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag flytt, övers. Gunnel Vallqvist, Stockholm: Symposion, 1992, vol. 1, s. 388. Bonniers, 1993, vol. 3, s. 145. Hädanefter ges 10. Benjamin, brev till Gershom Scholem, 21 sidhänvisningar till Proust i den löpande texten. juli 1925, i Briefe, red. Gershom Scholem

Sara Danius TFL 87 och Theodor W. Adorno, Frankfurt am Main: Gumbrecht och Michael Marrinan (red.), Map- Suhrkamp, 1966, vol. 1, s. 395. ping Benjamin: The Work of Art in the Digital 11. Benjamin, GS, vol. 6, s. 298, 326. Age, Stanford: Stanford University Press, 2003, 12. Benjamin till Scholem, 1 augusti 1928, Briefe, s. 114–123. vol. 1, s. 480. 19. Cadava, Words of Light, (1997), s. 153: »What 13. Proust, Guermantes, i GS: Übersetzungen, red. is remarkable here is something that to my Hella Tiedemann-Bartels, suppl. 3, s. 127–137. knowledge has never been noticed: Benjamin’s 14. Benjamin, brev till Theodor W. Adorno, 3 description [of the aura in the photography september 1932, i Adorno, Briefwechsel essay as well as in the artwork essay] re- 1928–1940, Frankfurt am Main: Suhrkamp, produces a scene near the end of Proust’s 1994, s. 26. Remembrance of Things Past. In other words, 15. Benjamin, »Kleine Geschichte der Photograp- Benjamin’s definition of aura is already a kind hie«, i GS, vol. 2, bd. 1, s. 368–385. För en of citation. In a passage that brings together utläggning av Benjamins teori om fotografiet, distance, mountains, breath, and a ’strange se Rolf H. Krauss, Walter Benjamin und der weave of space and time,’ Marcel writes […].« neue Blick auf die Photographie, Ostfildern: 20. Benjamin, »Konstverket i reproduktions Cantz, 1998. Se också Rainer Rochlitz, Walter åldern«, 1991, s. 66. Benjamin et la photographie: Expérience et 21. Benjamin, »Liten fotografihistoria«, iBild och reproductibilité technique, Paris: Minuit, 1985; dialektik, 1991, s. 54. Eduardo Cadava, Words of Light: Theses on the 22. Ibid., s. 54. Photography of History, Princeton: Princeton 23. Siegfried Kracauer, Theory of Film: The University Press, 1997; Ronald Berg, Die Ikone Redemption of Physical Reality, Princeton: des Realen: Zur Bestimmung der Photographie Princeton University Press, [1960] 1997. im Werk von Talbot, Benjamin und Barthes, 24. Kracauer, History: The Last Things Before the München: Fink, 2001. Last, New York: Oxford University Press, 1969, 16. Ursula Link-Heer, Benjamin liest Proust, Köln: s. 3 f. et passim. Marcel Proust Gesellschaft, 1997. Se också 25. Fotografiets teoretiska historia är ännu föga Link-Heer, »Zum Bilde Prousts«, i Burkhardt utforskad. Bernd Stieglers nyutkomna studie är Lindner (red.), Benjamin Handbuch: Leben, därför ett pionjärarbete: Theoriegeschichte der Werk, Wirkung, Stuttgart: Metzler, 2006, Photographie, München: Fink, 2006. För ett s. 507–521. nordiskt bidrag, se Mette Sandbye, Mindes- 17. För en kritisk diskussion av den traditionella mærker: Tid, erindring og historiefortælling i förståelsen av Benjamins aurabegrepp, se den fotobaserede samtidskunst, Köpenhamn: Miriam Bratu Hansen, »Benjamin’s Aura«, Institut for Litteraturvidenskab, 1999. Critical Inquiry 2008:2, s. 336–375. 18. Se även Link-Heer, »Aura Hysterica or the Lifted Gaze of the Object«, i Hans Ulrich

88 TFL 2008:1 reception/ bevakning/ kritik

Örjan Torell om Magnus Persson, Varför läsa litteratur? Mattias Pirholt om Carin Franzén, För en litteraturens etik Anders Pettersson om Border Poetics De-limited, red. Johan Schimanski & Stephen Wolfe Mats Jansson om Staffan Bergsten, Den svenska poesins historia Jesper Olsson om Åsa Arketeg, An Aesthetics of Resistance Janina Orlov om Agneta Rehal-Johansson, Den lömska barnboksförfattaren Hanne-Lore Andersson om Bengt Landgren, Gunnar Tideström Varför läsa litteratur? det har blivit minst lika intressant (och impo- sant) att analysera fotboll och nöjesliv som det Magnus Persson, Varför läsa litte- tidigare varit att begrunda kvalificerade litterä- ratur? Om litteraturundervisningen ra fiktioners existensformer och komplicerade efter den kulturella vändningen förhållande till verkligheten. Allt är »kultur«, Lund, Studentlitteratur, 2007, 300 s. nya media gör anspråk på den plats i vår till Alla vet vi nog av egen erfarenhet vad som för- varo som tidigare var vikt för litteraturen, sam- siggår inom en litteraturlärare på väg till sitt hällets utveckling mot ökad heterogenitet har undervisningspass. Inte är det väl i första hand lett till ett utbrett ifrågasättande av ett tidigare tankar på yrkesrollen som uppfyller oss, men självklart kanontänkande … nog känner vi ibland att det är en himmelens Men hur välbekant allt detta än är så visar tur att ha ett roligt arbete i en tid när få yrken kapitel 4, »Svenskämnets legitimeringar«, att har det lyft och djup som litteraturen automa- det är dåligt ställt med medvetenheten om »den tiskt ger? kulturella vändningen« i styrdokument och Men så får vi förstås inte tänka! Rent ve- läromedel för litteraturundervisningen i den tenskapligt föreligger ju ingen som helst an- svenska skolan. Vissa spår av »vändningen« ledning vare sig att vara glad eller att tro att kan skönjas i kursplanerna för svenskämnet, litteraturen har något automatiskt gott att er- medan de läroböcker som ska hjälpa till att rea bjuda. Givetvis måste alla naiva föreställningar lisera kursplanernas idéer mera entydigt står om »den goda litteraturen« bekämpas, givetvis kvar i traditionella positioner. I skolan råder måste alla litteraturlärare på allvar och i exakta därmed en »assymetrisk« situation. termer kunna formulera vad som legitimerar På universitetsnivå däremot råder fullstän- deras verksamhet! dig symmetri på så vis att kursplaner, kurslit- Det är huvudbudskapet i Magnus Perssons teratur och till och med det allmänna teoretiska bok »om litteraturundervisningen efter den förhållningssättet till litteraturen utmärks av kulturella vändningen«. Via närläsning av styr- uppslutning kring kanon och tanken på »den dokument för litteraturundervisningen på skol- goda« litteraturen – allt enligt kapitel 5, »Litte- och högskolenivå kommer han fram till att det raturvetenskapens legitimeringar«. Vad man än på alla nivåer saknas hållbara »legitimeringar« må tycka om den beskrivningen är den ganska för systematiska litteraturstudier i den historis- väldokumenterad, och för den som ägnar sig ka situation där vi nu befinner oss. åt litteraturundervisning på universitetsnivå är Den situationen bestäms av »den kulturella kapitlet rimligtvis bokens mest rafflande, med vändningen«, ett fenomen som förklaras i bo- spännande igenkänningseffekter. I det nationel kens första tre kapitel (»Inledning«, »Den kul- la perspektivet ekar de egna lokala kursplane- turella vändningens i skolans styrdokument« orden på ett nytt sätt; egna kursupplägg och och »Litteraturstudiernas kulturalisering«). läromedelsval (Staffan Bergstens Litteratur »Vändningen« förs tillbaka till tidigt 1970-tal, vetenskap – en inledning ägnas till exempel en med Hayden Whites Metahistory och Clifford ganska utförlig diskussion) får nya konturer. Geertzs The Interpretation of Cultures som vik- Magnus Persson menar att svensk litteratur- tiga referenser. Även den som aldrig har hört vetenskap internationellt sett är konservativ och talas om »the cultural turn« har naturligtvis in- ovillig att ifrågasätta sig själv. Varför samhället sett att problematiserandet av den vetenskap- överhuvudtaget ska organisera systematiska liga historieskrivningen och de vidgade text- studier av skönlitteratur i våra dagar är en fråga och kulturbegreppen har fått konsekvenser för som vi inte gärna ställer oss – åtminstone inte litteraturens ställning. Ingen kan ha undgått att jämfört med amerikanska förhållanden. Tre

90 TFL 2008:1 amerikaner ägnas särskilt stort intresse: Bruce upp på ett podium utan att säga »arena« minst Fleming, som i ett stort historiskt perspektiv en gång i varje mening.) förespråkar individualiserade litteraturstudier, På så vis uppstår en viss omständlighet i J. Hillis Miller, som betonar litteraturläsandets framställningen, och den blir särskilt påtaglig inbyggda »apori« mellan »naiv« och »kritisk« med tanke på att analysföremålet i så hög grad läsning samt Martha Nussbaum, som lyft fram utgörs av skolans styrdokument, det vill säga den »narrativa fantasins« möjligheter. några A4-sidor med extremt kortfattade anvis- Utifrån ett sådant perspektiv presenterar ningar, som ju dessutom måste tolkas och ges Magnus Persson sedan i det sjätte och avslutan- liv av varje enskild lärare innan de ens kan sä- de kapitlet om svensklärarutbildningen ett eget gas existera. För mig, som arbetat i skolsyste- förslag till en »övergripande legitimering« som met mer än tjugo år, framstår det som bokens skulle kunna fungera för en svensk litteraturun- största miss att lärarrollens avgörande betydel- dervisning efter »den kulturella vändningen«. se glömts bort. Den aspekten reduceras nästan Verklighetsförankring söker han i svensklärar- helt till några glimtar trevande lärarpraxis häm- utbildningen: tade från Gunilla Molloys exempelsamlingar. Desto mer intresse ägnas alltså de torftiga I det följande skall jag försöka teckna konturerna av en sådan övergripande legitimering med hjälp styrdokumenten för skolans svenskundervis- av tre centrala begrepp: demokrati, narrativ fantasi ning. Tre kapitel i följd (2–4) är i hög grad och kreativ läsning. Den arena som dessa begrepp uppbyggda kring dem, och tomgångskänslan särskilt kommer att ta avstamp ifrån och relateras blir ofrånkomlig. Men redan inledningens re- till är svensklärarutbildningen. Frågan varför man sonemang om att »kultur« är ett »hyperkom- skall läsa litteratur tenderar här närmast oundvik- ligt att dyka upp och pocka på svar, det är i alla plext« begrepp tycks mig lika skrymmande fall min erfarenhet. Det är en arena som präglas av och pretentiöst: för det första vet ju alla män- motsägelser och motsättningar när det gäller hur lit- niskor att »kultur« betyder vad som helst, och teraturläsningen skall motiveras, men det är alltså för det andra använder Magnus Persson ändå enligt min mening också på denna arena som legi- ordet i en mycket inskränkt betydelse: »Kul- timeringsfrågorna hela tiden är aktuella och, i bästa fall, kan få en fördjupad behandling. (s. 223) tur är både föremålet och instrumentet för en maktutövning, vars syfte är att skapa individer Citatets omfång kan motiveras på flera sätt. med önskvärda moraliska egenskaper« (s. 21). Det visar för det första de tre nyckelbegrep- Begreppet låses alltså in i ett trångt maktper- pen bakom Magnus Perssons legitimerings- spektiv som på ett föråldrat sätt vägrar att ta sig förslag: demokrati, narrativ fantasi och kreativ an de reella svårigheter som uppstår när man läsning. Dessutom beskriver det ju situationen räknar med att människor aldrig kan reduce- på svensklärarutbildningen, där vi nog alla har ras till gruppvarelser. Litteratur är i hög grad upplevt att varför-frågan faktiskt kan ställas en individuellt mänsklig angelägenhet, men rakt ut i luften av studenterna själva: »Vad har här förläggs problematiken principiellt utanför vi för nytta i skolan av att läsa det här?« människan, i samhället. Fienden blir »senkapi- Men därtill är citatet ett stilprov. Som synes talismen« med sin »accelererade varuestetik«. uttrycks tanken om svensklärarutbildningens I det perspektivet är den levande människan särskilda krav på att litteraturläsningen måste onödig, trots allt vad Fjodor Dostojevskij, Sel- motiveras minst två och en halv gång, och or- ma Lagerlöf, Lars Ahlin och andra har försökt det »arena« förekommer tre gånger. (I boken säga om den saken i ett och ett halvt sekel. I det som helhet återkommer »arena« så flitigt att perspektivet blir också litteraturen ett problem. man ibland, t.ex. på s. 10, känner sig förflyttad Styrdokumentsvisioner om »mångkulturali- tillbaka till den mörka tid då ingen kunde stiga tet« och »den goda litteraturen« blir »exklude-

Kritik TFL 91 rande«: kanon blir nationell och alltså etniskt svenska transfer-läsandet är att det påfallande exkluderande, »god litteratur« utestänger dem ofta stannar helt och hållet i den egna verklig- som älskar populärlitteratur och så vidare. När heten och därmed inte öppnar texten och upp- de torftiga kursplanerna trots allt vill respektera täcker något nytt och främmande i den. elevernas individualitet blir det suspekt »iden- Detta framgår av en bok som jag själv givit titetspolitik«. ut och som Magnus Persson åberopar, men nog Överhuvudtaget lockar Magnus Perssons bara tittat i. En recensent får förstås inte klaga analysperspektiv till ett motsatstänkande som på att egna forskningsrön inte tas till vara, men jag finner konstruerat. Förtjusningen i ameri- jag gör det ändå av två skäl. Dels kunde Mag- kanen Derek Attridges sentida upplösning av nus Persson ha breddat sitt ganska smala anglo- oppositionen form/innehåll kan bara betingas saxiska perspektiv genom att ta hänsyn till min av att Magnus Persson fortfarande kan se en resultatanalys, dels kan han möjligen ha väg- sådan opposition, trots att form och innehåll rat att göra det därför att den delvis går honom mycket länge utgjort en enhet ända ned på emot. Den svenska tendensen till blockerande encyklopedi- och läroboksnivå. (Inte ens en literary transfer-läsningar skulle ju kunna för- gammal sovjetisk Kort litteraturencyklopedi i klaras med hänvisning till den förkrossande nio band från 1975, som förstås vill se ett dia- dominans över svensk litteraturpedagogik som lektiskt förhållande mellan form och innehåll, under decennier utövats av den lundensiska erkänner någon motsättning utan betonar den erfarenhetspedagogiken – Magnus Perssons oupplösliga enheten.) främsta auktoritet. Ett annat exempel är den redan omtalade Men i det avseendet kan han vara lugn. Svens- »aporin« mellan »naiv« och »kritisk« läsning, ka literary transfer-blockeringar förklaras bäst som ju är en lika förlegad tvångstanke. Att det av att de svenska styrdokumentens ambitionsni- inte finns någon reell motsättning mellan de två vå är så låg – ett problem som Magnus Persson läsarterna framgår bland annat av en serie för- nonchalerar. Även om de flesta svensklärare nog sök med svenska, ryska och finska läsare1997 – gör litteraturundervisningen till en vederkvick- 2000, som visar att »naiv« och »kritisk« läsning else för eleverna tillåter ju dokumenten också måste ses som två ofrånkomliga och samtidigt att litteraturläsningen reduceras till nästan ing- verkande aspekter av den litterära läsproces- enting. Magnus Perssons ovilja att se det pro- sen. De två läsarterna existerar helt enkelt inte blemet kan bero på att kanon för honom är en var för sig, men olika skolkulturer kan över- jättelik nationalkulturell läxa, inte den väldiga utveckla och underutveckla olika aspekter av rad av möjligheter att öppna världen som den läsandet. Tack vare den ryska skolans höga am- i realiteten är. Han är förvisso inte ensam om bitioner har ryska läsare de bästa förutsättning- detta tvångstänkande, men det är svårt att förstå ar att upptäcka och skapa liv i en främmande för alla oss som har sett elever av alla katego- text, men när de läser »fel« är det i första hand rier glädja sig åt Homeros och Sapfo och andra den »kritiska« läsarten de överdriver genom att eviga följeslagare. Hur skulle sådana författare låta en automatiserad begreppsapparat gå på kunna vara exkluderande? Kan universalklassi- tomgång. Från den sortens dåliga läsningar är cisten Creutz eller universalmodernisten Edith svenska läsare skyddade av ett literary transfer- Södergran stänga någon ute? Och inte kan väl beteende, som innebär att fiktionen prövas mot Tegnérs Svea omöjliggöras på grund av att dik- den egna verkligheten. Literary transfer är en ten inte fungerar »som integrationsinstrument« nödvändig dygd (egentligen den gamla reto- (s. 7)! Det finns förståsSvea -dikter i alla kultu- rikens subtilitas applicandi-funktion), som är rer, och för var och en som vill skapa perspektiv sämre utvecklad i Ryssland. Problemet med det på nationalismens makt över tanken är det svårt

92 TFL 2008:1 att tänka sig en bättre uppgift än att ställa dem under en längre tid varit starkt ifrågasatta, inte mot varandra. minst från feministiskt håll, där tanken på ett Den som tror på ett akut behov av abstrakta rent konstverk, fritt från samhällelig påverkan, legitimeringar för litteraturläsandet ska läsa underkänts. Tvärtemot denna inställning häv- Magnus Perssons bok. Själv tror jag att den dar Franzén att det är just i autonomisträvan goda litteraturen legitimerar sig själv när man som en radikal etik blir möjlig. läser den. Litet Gogol ställer världen på huvu- Liksom i tidigare arbeten domineras det teo- det, litet Nordenflycht visar hur pulsarna har retiska perspektivet av franska tänkare, i första slagit genom tiderna – och hur den känslan har hand Bataille, Lacan och Kristeva. Den kanske beskrivits. Så legitimerar sig litteraturen. viktigaste utgångspunkten för sin undersökning Örjan Torell, f.d. lektor i litteraturvetenskap vid Mittuni- av estetikens etik finner Franzén emellertid i versitetet, Härnösand Theodor W. Adornos uppfattning, såsom den formuleras i exempelvis »Rede über Lyrik und Estetik och etik Gesellschaft« (1957) och Ästhetische Theorie (1970), att konstverkets kritiska potential finns Carin Franzén, För en litteraturens i dess relativa autonomi. Vad som ger konstver- etik: En studie i Birgitta Trotzigs och ket dess kritiska potential är inte verkets im- Katarina Frostensons författarskap manens i samhället, utan samhällets immanens Stockholm/Stehag, Symposion, 2007, 236 s. i verket, hävdar Adorno. Det är först som auto- Carin Franzén har gjort sig känd både som in- nomt i förhållande till samhällsnyttan som ver- trängande läsare och som skarpsinnig teoreti- ket blir samhälleligt, då det ur denna position ker. Alltsedan doktorsavhandlingen om Julia kan kritisera rådande förhållanden. Kristevas poetik, Att översätta känslan (1995), Det rör sig alltså inte om det slags kristen har hennes perspektiv varit förankrat i en etik som i hög grad dominerat den här typen av fransk filosofisk och psykoanalytisk tradition, studier, inte minst när det gäller Trotzigs för- från Blanchot via Lacan till Kristeva. 2002 gav fattarskap, som Franzén utgår ifrån. Inte heller hon ut essäsamlingen I begynnelsen var ordet, ges Martha Nussbaums kognitivistiska uppfatt- vilken såväl befäste bilden av Franzén som en ning av konstens etik något större utrymme. Sitt i teoretiskt hänseende mycket driven forskare etikbegrepp hämtar Franzén i stället dels från som visade på hennes förmåga att förena teori Jacques Derridas kritik av Emmanuel Lévinas med litterär tolkning. I sin nya bok, till vilken etik, dels från Jacques Lacans psykoanalytiska man kan finna ansatser i nämnda essäsamling, utläggningar av begreppet i det sjunde semina- närmar sig Franzén två centrala författarskap riet, L’Éthique de la psychanalyse (1986). Hos i det svenska 1900-talet, Birgitta Trotzigs och den förre, varifrån Franzén hämtar tanken om Katarina Frostensons, en kanske oväntad men en »oetisk öppning av etiken« (s. 18), hittar likafullt välkommen kombination. författaren en dubbelhet som upphäver etikens Syftet med denna dubbelläsning är, som ti- totalitetssträvanden. I den lacanska psykoanaly- teln För en litteraturens etik antyder, att under- sen lockar i stället ett slags upprorisk etik, som söka den estetiska autonomins betydelse för lit- undergräver överjagets lagbundna dominans. teraturens etik. Denna »litterära autonomi« ser Utöver den inledande teoretiska diskussio- Franzén som ett fundamentalt drag i modernis- nen, där Franzén också ger ett första smakprov men: »En grundtanke är att det är den estetiska på bokens ambitioner i en närmast exemplarisk autonomin som skänker den moderna litteratu- läsning av den nämnda oetiska öppningen av ren dess etiska betydelse« (s. 11). Författaren etiken, består boken av sammanlagt sju kapitel. påpekar emellertid att sådana föreställningar Av dessa ägnas de första tre åt Birgitta Trotzigs

Kritik TFL 93 författarskap (»Förlustens erfarenhet«, »Öde lan subjekten. I det sista Frostensonkapitlet och förvandling« och »’det annorlunda, det knyts analysen samman genom en diskussion andra, den andre’«), följande tre åt Katarina av Frostensons poetik. Enligt denna är dikten Frostensons (»Sång och motsång«, »’Ett språ- ett motspråk som syftar till att »motverka var- kets sorge- och lustspel’« och »Öppenheten i dagsspråkets automatisering och instrumen- det andra«), för att till slut avrundas med en talisering« (s. 162). Franzén påpekar att detta sammanfattande och jämförande diskussion. motspråk inte innebär »något världsfrånvänt Studiens första analyskapitel är vikt åt Trot- språk«; tvärtom söker en sådan poetik »öppna zigs prosapoesi, som Franzén menar tematise- dikten mot världen« samtidigt som den upprätt- rar förlustens erfarenhet. Här urskiljer författa- håller distansen mot verkligheten (s. 162). På ren »en strävan att återupprätta det imaginäras så sätt förmår den Frostensonska dikten »öppna förbindande funktion, men inte som en skänk språket för det andra och den andre« (s. 165). från ovan, utan genom en konfrontation med ett Den sammanhållande figuren i boken är, bottenläge« (s. 38). Bottenläget är en bekant to- som innehållsöversikten visar, den andre, för pos i Trotzigforskningen, men Franzén undvi- vilken dikten öppnar sig genom sitt språkliga ker att hamna i den kenotiska förförståelse som motstånd. Det är följaktligen ett slags dubbel- har varit förhärskande. Trotzigs fyra prosadikt- hetens etik som Franzén urskiljer hos de båda samlingar hålls enligt författaren samman av författarna och som svarar mot Derridas och strategier – exempelvis ekfrastisk representa- Lacans uppbrytande och upproriska etik. Det tion, gestaltning av gränserfarenheter och sam- är fråga om ett samtidigt distanserande från och tidighet – »för att få förlustens erfarenhet att öppnande för den andre, en dialektik som ele- tala« (s. 39). I det andra kapitlet är det i stället gant reflekterar den metod som Franzén använ- romanerna Sjukdomen (1972) och Dykungens der sig av och som karakteriseras av ett stän- dotter (1985) som står i fokus. Också här är det digt växlande mellan position och negation, relationen till det andra som intresserar Fran- individ och samhälle, jaget och den andre. Det zén, som pekar på en dubbelhet i dessa texter, isomorfiska i analysens metod och dess objekt vars realism undermineras av närvaron av det skapar en njutbar helhet och gör läsningarna andra. Analysen av Trotzigs poetik i det tredje övertygande. Franzén angriper centrala frågor kapitlet pekar på det modernistiska motsprå- i författarskapen – förlusten, våldet, makten kets estetik, som syftar till att riva ned stelnade och motståndet – utifrån ett mycket väldefi- strukturer och ge plats för den andre. nierat perspektiv som avtvingar dessa frågor Även diskussionen av Frostensons lyrik i bo- nya betydelser. Endast i undantagsfall sänker kens fjärde kapitel tar fasta på litteraturen som hon den teoretiska garden. Exempelvis använ- ett motspråk eller en »motsång«. Ur »det poe- der hon begreppet ’verklighet’, som det verkar, tiska språkets negativitet« (s. 114) skapar Fros- tämligen oreflekterat. Inte heller förefaller mot- tenson ett motstånd i sina texter, ett motstånd sättningen mellan romantik och modernism, som Franzén ser som ett uttryck för texternas genom vilken hon försöker lyfta fram en mo- plats i en modernistisk tradition. Genom en så- dernistisk författarroll, rättvisande, då roman- dan negativitet uppstår en dubbelhet i dikterna tiken i hög grad kan ses som det moderna sub- som samtidigt gör motstånd mot världen och jektets födelseort. öppnar sig för den. Frostensons dramatik, vil- Boken som helhet betraktad ger dessutom, ken behandlas i det femte kapitlet, är liksom dess enhetlighet till trots, ett splittrat intryck. dikterna upptagna vid språket, vilket i hög grad Flera av de ingående studierna har tidigare undergräver en psykologisk tolkningsmodell. varit publicerade i tidskrifter och antologier, I stället tematiserar dramerna avståndet mel- och tyvärr har de behållit sin lätt essäistiska

94 TFL 2008:1 och självständiga karaktär när de omvandlats grund av sitt upplägg, förbigår eller helt enkelt till bokkapitel. I flera av delstudierna, framför inte upptäcker. Sådana kontaktytor finner man allt i dem som behandlar Frostenson, tenderar också på en mycket mer konkret nivå än det till det etiska perspektivet att hamna i bakgrunden. föga förpliktigande begreppet ’den andre’. En Det har man som läsare visserligen överseende sådan, rösten, träffar dessutom mitt i Franzéns med, då Franzéns metodiska angreppssätt i öv- eget resonemang. Hos Trotzig finner man t.ex. rigt upplevs som helgjutet. Men att det skulle en beskrivning av hur »[l]emmar, ord / upplös- röra sig om »en studie« i Trotzigs och Frosten- te sig i vätska / tuggande tungor, ljud« (Ord- sons författarskap, som undertiteln anger, är gränser, s. 40), medan Frostenson talar om alltså missvisande. Denna kritik kan förefalla »rotljud, kväkningar, ord som skurit samman« irrelevant, men det intryck som boktexten ger (Korallen, s. 12). Vidare beskriver Trotzig rös- av att bestå av en serie essäer på ett gemensamt tens födelse som att »[l]äpparna formar en bild tema, har i själva verket långtgående konse- av en röst. Strupen vaknar, tungan rör sig till kvenser för hur Franzén läser Trotzig och Fros- tydning« (Sammanhang, material, s. 135). På tenson och för vilka resultat hon uppnår. samma sätt gestaltar Frostenson i Skallarna en Man kan för det första uppmärksamma att röstens anatomi: »Struphuvudets fem broskde- den mer sammanhängande komparationen av lar. Struplocket, muskler och ligament« o.s.v. de två författarskapen begränsar sig till den (Skallarna, s. 10; jfr Franzén, s. 178, där det fem sidor långa diskussionen om den oetiska i stället talas om en »röstens fenomenologi«). öppningen av etiken, som nämndes tidigare, Om man närmar sig dessa två författarskap på och till det avslutande kapitlet (15 sidor), om den konkreta bildens nivå och därigenom ser man är generös, eller till studiens två sista si- hur de två språken konvergerar och divergerar, dor (»För en litteraturens etik«, s. 202 f.), om skulle deras likheter och särdrag få en betydligt man är sträng. I de sex analyskapitlen behand- högre grad av konkretion och relevans. las bara en författare åt gången, utan att några Ett sådant angreppssätt skulle dessutom re- referenser till den andra görs. sultera i en helt annan och möjligen mer radi- Som läsare ställer man sig följaktligen frå- kal etik. Det är nämligen inte den andre i all- gande inför varför just dessa två författarskap mänhet som Trotzig och Frostenson strävar att ställts sida vid sida. Vilken är deras minsta ge- upprätta en kontakt med, utan den andre som mensamma nämnare? Som tidigare angavs ser kropp eller som inkarnation. Det är här, i rela- Franzén hos båda dessa författare en vilja att tionen mellan ett förkroppsligat jag och ett för- upprätta kontakten med den andre genom ett kroppsligat du, som mötet uppstår. Rösten blir »motspråk«. Denna beskrivning, om än kor- så att säga skärningspunkten mellan kropp och rekt, är emellertid alltför vag och skulle utan språk. Denna inkarnation upphäver dessutom större svårigheter kunna tillämpas på en lång dualismen mellan jaget och den andre och gör rad olika författare. Lars Ahlin och Gunnar hela denna motsättning om inte överspelad, så Ekelöf är två exempel på författarskap som åtminstone problematisk. Först här, när herre- tycks mig kunna ersätta Trotzig och Frostenson slav-dialektiken upphävs i ett tredje moment, i detta sammanhang. tycks mig etiken hos Trotzig och Frostenson bli Orsaken till denna svaga och otydliga för- riktigt radikal. bindelse mellan de två författarskapen tror jag Sammanfattningsvis kan man som läsare mig finna i det faktum att Franzén nästan aldrig beundra Franzéns intelligenta och i teoretiskt låter de två språken, Trotzigs och Frostensons, avseende mycket drivna analyser av två kom- mötas. Det finns, vill jag påstå, flera intressanta plexa författarskap. När författaren tolkar Trot- beröringspunkter mellan dem som Franzén, på zig och Frostenson var och en för sig är hennes

Kritik TFL 95 text informativ och tematiskt belysande. Men och han pläderar för utarbetandet av en generell i komparationen eller snarare bristen på kom- begreppsapparat för diskussionen av gränser. paration av de två mycket olika verken blottas Studiet av territoriella gränser kan nämligen uppläggets brister. Med ekonomispråk skulle enligt hans mening vara instruktivt för sociolo- man kunna säga att sammanslagningen av de ger och antropologer i deras arbete med kultur- två författarskapen inte ger några synergieffek- skillnader och alteritet, liksom sociologer och ter. Som åtskilda storheter är analyserna pro- antropologer kan ha något att lära jurister, geo- duktiva, men jämförelsen skapar ingen ytterli- grafer och ekonomer. gare dimension i texterna, en dimension som, Schimanski och Wolfe bidrar själva med två vill jag påstå, i allra högsta grad finns där, om uppsatser till antologin: en inledning, »Entry man till skillnad från Franzén väljer att läsa de Points: An Introduction«, och en avslutning som två författarskapen genom varandra. är ett slags gränspoetisk modellanalys, »Impe- F D Mattias Pirholt, Freie Universität Berlin rial Tides: A Border Poetics Reading of Heart of Darkness«. Begreppet gränspoetik spelar en viktig roll i de två texterna, men jag tycker att det som Schimanski och Wolfe har att säga om Gränsens poetik gränspoetik pekar i ganska olika riktningar. Border Poetics De-limited, red. Tidigt i inledningen får vi veta, att gränspo- Johan Schimanski & Stephen Wolfe etik är »a set of strategies for analyzing the Hannover, Wehrhahn Verlag, 2007, 256 s. successful or failed crossings of institutional, Johan Schimanski och Stephen Wolfe, båda vid national, or generic borders« (s. 10). Det kan Universitetet i Tromsø, har under några år bedri- tyckas ringa in begreppet, även om redaktörer- vit ett projekt med fokus på något som de kallar na inte förklarar vad det konkret är för strate- för »gränspoetik«, »border poetics«. Uppsats- gier som ska tänkas ingå i den strategiuppsätt- samlingen Border Poetics De-limited består hu- ning som de talar om. vudsakligen av bidrag som presenterats vid två En helt annan idé om gränspoetik får man konferenser inom det projektets ram, och som emellertid i Schimanskis och Wolfes gränspoe- sedan bearbetats vidare. Det är alltså inte fråga tiska modellanalys i avslutningsbidraget, efter- om någon ren konferensskrift, och intrycket av som den analysen bara indirekt har med institu- boken går inte heller i den riktningen: även om tionella, nationella eller genremässiga gränser texterna är olika till sin inriktning och karaktär, att göra. I det sammanhanget fattas gränspoeti- kan man säga att boken är jämn och välkompo- ken i stället som uteslutande fokuserad på tex- nerad. Till det som håller den samman hör ock- ten, närmare bestämt på »the connections be så den intellektuella referensramen. Det här är tween the borders in the presented world of the egentligen inte någon teoritung bok, men klas- text and the borders which mark the text itself sisk Theory och samtida postkolonial teoribild- as a spatial kind of presentation« (s. 217). ning finns med som en självklar idébakgrund i Det är rätt svårt att begripa vad det är för ett de flesta av bidragen. analysobjekt som Schimanski och Wolfe syf- I samlingen har redaktörerna också kunnat tar på med den beskrivningen, och jag tycker inkludera en tidigare publicerad text av geogra- inte heller att den är särskilt träffande i förhål- fen och gränsforskaren David Newman, »The lande till vad de faktiskt intresserar sig för i Lines that Continue to Separate Us: Borders in Heart of Darkness. Jag skulle snarare säga att Our ’Borderless’ World«. I den uppsatsen ger de pekar ut, och reflekterar kring, ett antal fe- Newman intressanta inblickar i forskningen nomen som (i olika meningar) har en gränska- kring geografiska gränser och dess traditioner, raktär och som har påtagliga symbolfunktioner

96 TFL 2008:1 i Conrads berättelse. Ebb-och-flod-motivet i För att återknyta till begreppet gränspoetik: texten uppmärksammas till exempel ingående, en förklaring som ges är alltså att gränspoetik är liksom »offing«-motivet (en »offing« är, enkelt en uppsättning strategier för att analysera kor- uttryckt, den del av en vattenyta som är synlig sandet av institutionella, nationella eller genre- från platsen där man befinner sig). mässiga gränser. En annan bild som förmedlas Schimanski och Wolfe förmedlar flera intres- är den, att gränspoetik är en strategi för text- santa iakttagelser om Heart of Darkness, men analys. Det finns också en tredje linje: ett slags som teoretiskt bidrag förefaller mig uppsatsen avståndstagande från att alls försöka bestämma oklar och motsägelsefull. ’Text’ och ’betydelse’ vad gränspoetik är. Schimanski och Wolfe sä- introduceras som oförklarade begrepp, vilket ger nämligen också, att de vill vara försiktiga enligt min mening är svårt att försvara så snart med att sätta gränser kring undersökningsob- man vill göra annat än rent basala iakttagelser. jektet. De vill snarare av-gränsa gränspoetiken, Det är helt enkelt så, att man kan föreställa sig ta bort gränserna kring den (s. 12; jämför bo- många olika saker under beteckningarna »text« kens titel). och »betydelse«, och det framgår inte av sig Nu är det självfallet så – och redaktörerna självt vad man menar att man talar om. tangerar detta faktum i sin inledning – att all Jag reagerar också mot att Schimanski och mänsklig begreppsbildning, både vardaglig och Wolfe säger sig presentera en läsning av be- vetenskaplig, innebär att man skiljer mellan rättelsen, men att de ändå inte tar något hel- det som faller under begreppet ifråga och det hetsgrepp på Conrads text. De säger att den som inte gör det, det vill säga att man inför en gränspoetiska analysen ska uppmärksamma gränsdragning. Gränser, fattade i mycket allmän topografiska, symboliska, temporala, episte- mening, är följaktligen allestädes närvarande i mologiska och textuella gränser i texten, och mänskligt tänkande, och därmed också i mänsk- det sker förvisso, men observationerna som ligt språk. Om gränspoetik skulle gå ut på att i görs leder inte vidare till några mer övergri- största allmänhet uppmärksamma och reflektera pande perspektiv. (Det förklaras inte heller vad kring gränser i samband med litteratur, skulle som ska räknas som en topografisk, symbolisk det därför vara ett meningslöst vitt program. etc. gräns, eller hur man ska bearbeta de olika Ett sådant program är förstås inte vad Schi- enskilda iakttagelserna om gränser i en gräns manski och Wolfe propagerar för. Men å andra poetisk analys.) sidan vill de alltså inte heller avgränsa sin Schimanski och Wolfe får det snarast att låta gränspoetik. Jag kan inte se annat än att det gör som om själva sammanställandet av iakttagel- idén om »border poetics« relativt innehållslös: ser om gränser ska utgöra kärnan i analysen ett spretigt paraply uppspänt över ganska dispa- och avtäcka något väsentligt i texten. Uppsat- rata företeelser som har med gränser att göra. sen slutar till exempel med påståendet att bety- För det är ju inte så att gränspoetik är något delsen hos Marlows inlagda berättelse befinner som obestridligen finns och obestridligen är be- sig i överlappningarna mellan epistemologiska tydelsefullt, men som är så subtilt och komplext och topografiska gränser i texten. Det är ännu att man inte kan beskriva det utan förvansk- en föreställning som är svår att få grepp om: för ning. Läget är väl i stället det, att Schimanski min del förmår jag i varje fall inte förbinda nå- och Wolfe mer eller mindre på egen hand har gon brukbar innebörd med sådana uttalanden. myntat uttrycket »border poetics«, men att de (I vilken mening har förresten Marlows inlagda helst vill avstå från att ge det någon särskilt be- berättelse en självständig betydelse? Och var stämd innebörd. det inte Heart of Darkness som analysen skulle Det här var mycket kritik på en gång. Men gälla?) trots mina reservationer mot Schimanskis och

Kritik TFL 97 Wolfes resonemang om gränspoetik, uppskat- verkligen slår huvudet på spiken. Om vi talar i tar jag deras bok. Mitt helhetsintryck är, att den termer av marknaden, kunde vi väl med minst är en antologi av mycket god klass: genomarbe- lika stor rätt hävda att marknaden är rik på noga tad, tilltalande i utförandet, med många intres- upprätthållna distinktioner, och att symboler santa ämnen och många utmärkta skribenter. sannerligen inte är någon bristvara på markna- Och jag har naturligtvis inga svårigheter att gå den? Johannessen skulle behöva arbeta med nå- med på att gränsen kan vara ett slags tankefigur got mer precist begrepp än ’avsymbolisering’. (jämför Schimanskis och Wolfes referenser till De fyra mera tolkningsorienterade bidragen »common topoi« på s. 12) som man kan utnytt- ligger längre från specifikt gränspoetiska dis- ja i undersökningar som annars är mycket olika kussioner, även om en gräns figurerar i en mer – något som antologin också demonstrerar. eller mindre viktig roll i dem alla. Reinhold Utöver bidragen av Newman och av redak- Görling skriver om tyskturkisk film (»Topo- törerna, innehåller Border Poetics De-limited logy of Borders in Turkish-German Cinema«) ytterligare åtta texter: fyra mer teoretiska upp- och Jane Aaron om tre olika hållningar till re- satser och fyra som tolkar och kontextualiserar lationen engelskt-walesiskt (»Border Blues: några »gränsrelaterade« verk. Bland de teore- Representing the Welsh Borders in Twentieth- tiska bidragen fäste jag mig särskilt vid Svend Century Anglophone Literature«). Erik Larsens »Boundaries: Ontology, Methods Malene Vest Hansens uppsats är en presenta- and Analysis«. Yttervärlden existerar, säger tion av ett konceptuellt projekt av Sophie Calle Larsen där, men gränser är något som vi själva – en installation och en bok –, ett projekt som lägger in i den. (Larsen understryker det kon- tar sin utgångspunkt i den rituella gränsen kring struerade hos gränser, liksom redaktörerna gör ett judiskt hem och som har en viktig poäng i med eftertryck, och liksom flera andra medver- kringgåendet av etablerade gränsdragningar kande gör mera i förbigående.) Den här grund- (»Public Places – Private Spaces: Site-Specific synen på förhållandet mellan verkligheten och Blurring of Boundaries in Sophie Calle’s Je- våra begrepp om den, ett synsätt som enligt rusalem Projects«). Vest Hansens bidrag är, i min mening är välmotiverat och fruktbart, mina ögon, en perspektivrik presentation av ett kommer inte till lika tydligt uttryck på något utomordentligt intressant konstnärligt projekt. annat ställe i antologin. Larsens modell för ver- Minst lika förtjust är jag i Debra A. Castillos kanalys, byggd på gränser i verket, övertygar »Borders, Identities, Objects«. Castillo skriver mig mindre, men hans uppsats är, liksom för om ett antal moderna konstverk, de flesta av övrigt bidragen från Schimanski och Wolfe, ett slags installationstyp, som alla har det ge- full av smittande intellektuell energi. mensamt att de är skapade av amerikaner med I mitt tycke är de teoretiska uppsatserna av latinamerikansk bakgrund. Hon uppmärksam- Rüdiger Görner (»Notes on the Culture of Bor- mar särskilt den identitetsskapande eller identi- ders«) och Wolfgang Müller-Funk (»Space and tetsuppehållande funktionen hos de här verken, Border: Simmel, Waldenfels, Musil«) för all- av vilka några beskrivs som »navel(strängs) mänt hållna för att bli riktigt intressanta. Lene verk« (»umbilical objects«), några som »arve- Johannessen å sin sida argumenterar, i en upp- godsverk« (»heirloom objects«) och några som sats som är kritisk mot marknadsliberalism sakrala verk (»the object used for sacred purpo- och globalisering, för att marknaden utplånar ses«). Konstverken är originella, och Castillos distinktioner i en djupt negativ process av av- tolkningar är utförda i en stil som lämnar det symbolisering som vi måste motverka genom subjektiva påtagligt utrymme men samtidigt kulturell handling (»De-Symbolization and känns som en hjälp för förståelsen. the Cultural Act«). Jag tycker dock inte att hon Professor Anders Pettersson, Umeå universitet

98 TFL 2008:1 Bergstens urval av författarskap är kongru- En innerlig ent med bokens intentioner. Det blir fråga om poesihistoria att presentera höjdpunkterna ur den svenska Staffan Bergsten, Den svenska poesins historia för en bred läsekrets. Han reproducerar sålunda kanon och bjuder inte på poesins historia Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007, 438 s. några stora överraskningar, vilket med tanke på bokens syfte inte heller vore att förvänta. Vad är det egentligen för bok Staffan Bergsten Man inser snart att Bergsten inte skyggar för har skrivit? Han inleder sin omfångsrika poesi- estetiska värderingar. Greppet är gott eftersom historia med ett patosfyllt försvarstal för den det uppfordrar den potentielle läsaren att själv svenska lyriken och förklarar frankt att kärle- ta ställning. Dessutom visar det att historiografi ken till denna är drivkraften bakom hans eget knappast kan reduceras till någon föregivet ob- arbete. En litteraturhistoriker som bekänner jektiv redovisning av konstaterbara fakta. Så att en dikt blott genom sin fulländade form meddelas t.ex. att ett av »den store Stagnelius kan komma hans »ögon att tåras« (s. 18) vitt- sämsta poem« (s. 161) har ägnats uppkomling- nar onekligen om ett känslofullt förhållande en Carl Johan Bernadotte eller att en »komisk till dikten. Bergstens inlevelse i den litteratur otymplighet« (s. 145) ställvis misspryder Gei- han behandlar är således otvetydig och detta jers »Odalbonden«. I detta avseende blir littera- skänker genomgående framställningen ett i turhistoria samtidigt ett stycke litteraturkritik, god mening personligt tilltal. Hans bok kan och värderingens funktion i historieskrivning- karaktäriseras som en engagerad redogörelse en görs tydlig. I båda fallen är jag för övrigt för ett livslångt och innerligt umgänge med benägen att instämma med Bergsten. den svenska poesin. Samtidigt är Den svenska Framställningen disponeras i enlighet med poesins historia en litteraturhistorisk översikt en kombination av kronologiska och tematis- av handbokskaraktär och reser som sådan, får ka principer. Uppläggningen fungerar väl. Vi man anta, även anspråk på representativitet och besparas en mekanisk genomgång av en räcka oväld. separata författarskap och får följa en historisk Nu är det inte till en snävt litteraturveten- process från balladen till Lillpers via en rad skaplig publik som Bergsten riktar sig, utan signifikanta teman. Vad man vinner i överblick till den vidare läsekrets som kan tänkas bestå och generella sammanhang sker emellertid på av såväl vana poesiläsare som de i anden mer bekostnad av att enskilda författarskap splittras ljumma. Detta innebär naturligt nog att fram- och sprids ut över flera kapitel – så möter till ställningen är renons på modern litteraturve- exempel Stagnelius och Runeberg i vardera tre tenskaplig teoribildning. Gott så. Bergsten är olika kapitel. (Man noterar en onödig dubble- en erfaren pedagog och klargör begripligt och ring av information ifråga om Stagnelius bio- enkelt de nödvändiga facktermer som trots allt grafi, s. 174, s. 231.) Bergsten är naturligtvis krävs. Beklagligtvis saknas dock bibliografiska klar över denna principiella invändning och referenser helt. Bergsten nöjer sig med att kort- föregriper den själv genom påpekandet att det fattat hänvisa till bibliografier i andra littera- inte är poeternas utan poesins historia som turhistoriska översikter. Nog hade den publik tecknas i hans framställning. Ett annat princi- som Bergsten med sin poesihistoria vill locka piellt problem förknippat med denna tematiska till vidare läsning varit betjänt av åtminstone uppläggning är att övergripande teman inte några standardverk på området. De biografiska alltid gör full rättvisa åt det enskilda författar- författarnotiser som avslutar fyller sin funk- skapet som helhet. Det vingklipps när det pas- tion, men avhjälper inte denna brist. sas in. Så behandlas t.ex. Heidenstam enkom

Kritik TFL 99 som nationell och fosterländsk diktare i kapit- Thorvall, Rydberg–Lindegren, Dalin–Gull- let »Folket och historien« medan hans på sin berg. I linje med detta komparativa grepp hade tid nydanande orientalism i Vallfart och vand- det onekligen varit funktionellt med en jämfö- ringsår (1899) helt förbigås. Men annat lyfts relse mellan Heidenstams »Åkallan och löfte«, fram. Bergstens genomgående entusiasm för vars idealism Bergsten med rätta avfärdar som den svenska vistraditionen är omisskännlig, grotesk för en nutida läsare, och Werner As- och att den svenska psalmdiktningen tilldelas penströms kritik av denna Heidenstamdikt och ett eget kapitel är en välbefogad påminnelse om dess ihåliga patriotism med »Tennsoldaten been under lång tid inflytelserik lyrisk genre. stiger trähästen«. Mängden av dikter och författarskap som I fråga om disposition och uppläggning no- skall behandlas leder till att de enskilda dik- terar man gärna de metriska kommentarer som terna allt som oftast framträder som frag- löper likt en ränning framställningen igenom ment och sällan som de estetiska helheter de och väver samman avsnitten om den äldre lit- är. Samtidigt är det en invändning som kunde teraturen. Bergsten ägnar sig dessutom i ett sär- gälla för vilken litteraturhistorisk framställ- skilt kapitel åt verslära och behandlar utförligt ning som helst: det ligger i genrens natur. De och pedagogiskt den bundna versen, i sig natur- gånger Bergsten ger utrymme åt hela dikter ligt med tanke på den äldre poesins dominans presenteras givande analyser av till exempel i hans historik. Men även den fria versen hade Bellmans epistel 80 »Liksom en herdinna«, varit förtjänt av en närmare kommentar, då den Stagnelius’ »Vän! I förödelsens stund« och förvisso har sin egen formhistoria med rötter Tranströmers »Kort paus i orgelkonserten«. hos Klopstock, Whitman och de franska sym- Utmärkt är kommentaren till Nordenflychts bolisterna. Det är synd att Bergsten inte ägnar »Över en hyacinth« som med förankring i den detta något utrymme och därmed tecknar en antika mytologin blottlägger blommans dubbla vershistorisk bakgrund till den modernistiska innebörd i dikten. Här är det också hela dikten poesi som behandlas. som uppmärksammas, från dedikation till slut- Överhuvudtaget har Bergstens bok sin styr- strof. Överhuvudtaget ger Bergstens sinne för ka i avsnitten om den äldre litteraturen. Unge- enskilda detaljers vida epokala och filosofiska fär två tredjedelar av utrymmet ägnas poesin betydelse rika resultat. Så bestås vi bland annat fram till och med sekelskiftet 1900. Den mo- i kapitlet »I naturens spegel« en utomordentlig derna och modernistiska poesin under 1900- utläggning av den romantiska suckens metafy- talet tilldelas den avslutande tredjedelen. Här siska innebörd. hade framställningen säkerligen vunnit på att Bergstens metod utgörs av en kombination utvidgas. Nu flimrar modernismens -ismer för- av närläsning samt idé- och litteraturhistorisk bi, men i vilken utsträckning och på vad sätt inplacering av de valda dikterna, därutöver de bidragit till att forma den moderna svenska suppleras med biografisk information. -Mes poesins utveckling klargörs knappast. Anna tadels håller han rågången liv–dikt klar men Greta Wide uppmärksammas, men varför sak- hänger sig någon gång åt onödig biografisk- nas Ragnar Thoursie, vars litteraturhistoriska psykologisk spekulation, såsom vid diagnosen betydelse vida överstiger sin generationskolle- av Viktor Rydbergs böjelse för »mild pedofili« gas? Artur Lundkvist behandlas kortfattat och (s. 215) på basis av dikten »De badande bar- njuggt, och att hans stora produktion är ojämn nen«. Genomgående görs fruktbara kompa- instämmer man gärna i liksom i påståendet att rativa iakttagelser som öppnar för samband Lundkvist gör sin främsta insats som introduk- över tidsepokerna, ibland oväntade, stundom tör. Märkligt då att Bergsten inte ens nämner bekanta: Wivallius–Karlfeldt, Nordenflycht– essäsamlingen Ikarus’ flykt (1939), som intro-

100 TFL 2008:1 ducerade den internationella modernismen i Language poetry Sverige och hade en genomgripande betydelse för den svenska modernismens genombrott Åsa Arketeg, An Aesthetics of Re- under det följande skedet. I beskrivningen av sistance: The Open-Ended Practice de viktigaste utländska impulserna i samband of Language Writing Uppsala, Uppsala University, Dep. of Philosophy, med modernismens genombrott på 40-talet 2007, 219 s. (diss. Uppsala) omnämns med rätta existentialismen och Eli- ot, medan Kafka helt saknas, vilket förrycker Amerikansk poesi efter andra världskriget delar bilden. Hans betydelse för den tidens svenska sig i två strömfåror. Åtminstone tycktes detta idéklimat kan knappast överskattas. 50-talets vara situationen under femtio- och sextiotalen, nyromantik behandlas ej, varför man ingenting då man med en bestämd gest kunde separera får läsa om författare som Petter Bergman, Paul den råa från den tillagade, den akademiska från Andersson eller Folke Isaksson. Förvånande är den avantgardistiska poesin. På ena sidan åter- påståendet att Martinsons Aniara (1956) skulle fanns de poeter som betonade ett hantverk, som vara det svenska diktverk som närmast motsva- hade svalt nykritikens lägesbeskrivningar av rar Eliots The Waste Land (1922). Närmare lig- dikten som en verbal ikon och som anade T.S. ger Ekelöfs En Mölna-elegi (1960), vars frag- Eliots och Wallace Stevens blickar över axeln menterade form och citatteknik hämtat mycket när de lutade sig över sin skrivpulpet. På andra från föregångaren. I avsnitten om 60-talets kon- sidan fanns de som i någon mening ville öppna kretism och nyenkelhet kan man sakna en av (ett lika lockande som problematiskt begrepp) skedets mest egensinniga representanter; Erik poesin: Charles Olsons »field compositions« Beckman. Än mer kännbar är förstås Lars Gus- och andningspoetik, beatpoeternas muntliga tafssons frånvaro i avsnitten om det slutande mantran, NY-skolans humoristiska, vardags- 1900-talets svenska poesi. mättade och gåtfulla ordbrokader. Givetvis var Bergstens litteraturhistoriska framställning situationen aldrig så tydlig och entydig. Men sträcker sig fram till nutid och omfattar även två läger konstruerades om och om igen, vil- den allra senaste poesin. Den är sålunda del i ket har påverkat receptionen och vidimerats av den pågående kanoniseringsprocess den själv akademisk forskning. beskriver, och rimligen är det också så att gra- Som ett utskott på, men också som en pro- den av osäkerhet ökar med bristen på avstånd. blematisering av, den senare av dessa två fåror Vad som skall med och inte är väl i synnerhet framträdde under sjuttiotalet en av de mest för den samtida poesin i stor utsträckning en inflytelserika riktningarna i de senaste femtio fråga om estetiska preferenser, och sådana kan årens nordamerikanska poesi: language poetry. givetvis alltid diskuteras. För egen del hade jag Denna tendens eller hållning – det rör sig inte gärna sett att sådana representanter för mo- om någon tydlig skolbildning – tog form unge- dernismens poeta doctus-tradition som Jesper fär samtidigt i två geografiskt markerade områ- Svenbro och Gunnar D. Hansson hade införli- den i USA. Först ut var en grupp poeter kring vats i en framställning om den svenska poesins San Francisco, som hade påverkats av femtio- historia. Varför? De är osedvanligt bra. och sextiotalens råa dikt, men samtidigt ville Allt kan nu inte göras i samma bok och det komplicera flera inslag i San Francisco-renäs- Staffan Bergsten har gjort är mycket nog. Den sansens eller beatpoesins poetiker. »I HATE svenska poesins historia är skriven av en sensi- SPEECH« kunde således poeten Robert Gre- bel diktläsare, god pedagog och erfaren littera- nier utbrista i sin och Barrett Wattens tidskrift turhistoriker som bär sin lärdom med lätthet. This, vilken tillsammans med Ron Sillimans Professor Mats Jansson, Göteborgs universitet Tottels blev ett viktigt forum.

Kritik TFL 101 På den andra kusten, i New York, startade An Aesthetics of Resistance: The Open-Ended några år senare den publikation som främst Practice of Language Writing, skriven av Åsa kommit att förknippas med language-poesin: Arketeg, verksam vid estetiken i Uppsala. Som L=A=N=G=U=A=G=E, redigerad och ut- titeln avslöjar står förbindelsen mellan estetik given i New York 1978 till 1981 av poeterna och politik i fokus för hennes undersökning. Bruce Andrews och Charles Bernstein. Också Men det är mindre en analys av de sociala in- här fanns en koppling till den »New American frastrukturerna och den institutionella politiken Poetry« som representerades av en mer avant- som intresserar Arketeg än ett försök att studera gardistisk efterkrigstradition, samtidigt som den »politik« och »estetik« som manifesterar man kom att blottlägga ett intresse för filosofi sig i texternas former och långt drivna själv- och estetisk och politisk reflektion, liksom ett reflexivitet. avståndstagande från självexpressivitet och Det som sätter forskningen i rörelse i hennes lyrism. Utöver att konfrontera problem kring bok är language-poeternas bearbetning av di- förhållandet mellan poesi och poetik, praktik kotomier av det slag som nämndes ovan – deras och teori, poetiskt språk och vardagsspråk, lade ifrågasättande av de »etablerade« och »natura- man vikt vid de infrastrukturer som möjliggör liserade« konceptionerna av sådant som teori skrivande och läsande av poesi. Distribution av och praktik, poesi och poetik, konst och kritik, dikter, essäer och listor över småförlag, poeter läsare och poet. Så framhåller hon redan i av- och uppläsningsserier – skapandet av nätverk handlingens första stycke en »awareness that vid sidan av dem som förvaltades av stora för- theoretical practice was an essential part of po- lagshus, universitet och skrivarskolor – var en etic practice« som ett särskiljande drag. Men integrerad del av poesin. Om dessa poeter in- det som utgör grundpelaren i hennes studie, ledde sitt arbete vid sidan av de etablerade in- och som från olika vinklar kommer att exem- stitutionerna, utan att för den skull romantisera plifieras boken igenom, är att »language writ- outsiderskapet och marginalen (tvärtom var det ing« är en »open-ended practice«. En regelrätt en kritik inifrån som eftersträvades, »a provi- översättning vore att det handlar om en oavslu- sionally complicit resistance«, som litteratur- tad eller oavslutlig praktik, som kanske betonar vetaren Alan Golding har formulerat det) kom själva processen mer än ett visst mål (Dikten, de så småningom, åtminstone delvis, att slussas till exempel). Men Arketeg preciserar: in på dessa institutioner. Exempelvis har Lyn What I refer to as an ’open-ended’ practice is ba- Hejinian sedan lång tid varit knuten till olika sed on the idea that the poetic practice of language universitet i San Francisco och Berkeley, och writing should be understood in terms of a tension Charles Bernstein och Susan Howe var länge between an ’open’ condition, which is enacted as a verksamma vid universitetet i Buffalo. resistance against conventional means of commu- Givetvis var det bara en tidsfråga innan den nication, and an ’ended’ condition where culture, language, and society are formed by habitual me- akademiska forskningen skulle rikta sitt intres- ans of communication. (s. 1) se mot language. De första boklånga studierna kom redan för snart tjugo år sedan – George Beskrivningen framstår både som träffande och Hartleys Textual Politics and the Language trivial – för vilken poesi låter sig egentligen inte Poets (1989) och Linda Reinfelds Language införlivas i denna modell? – och ger en bild av Poetry: Writing as Rescue (1992) – och se- det spänningsfält där Arketegs undersökning dan dess har hyllan fyllts på med artiklar, es- kommer att utspela sig, även om dragningen till säer och böcker. Nu har den första svenska den senare polen, till den kontextuella kartlägg- avhandlingen om language poetry eller langu- ningen (snarare än till en analys av det språk- age writing (terminologin varierar) publicerats: liga motståndets former), är starkast.

102 TFL 2008:1 An Aesthetics of Resistance har ordnats i två stanna till vid vissa passager i vissa artiklar, för delar, som ofta överlappar varandra. Del ett, be- att låta dem exemplifiera och belysa tesen om stående av tre kapitel, beskriver tre viktiga kon- »the open-ended«. texter för »language writing«. Först och främst Samma problem uppenbaras i nästa kapitel, aktualiseras den poetiska efterkrigstradition som ägnas åt fyra tongivande poeter: Bruce An- som ovan nämndes som »rå«. Inte minst är det drews, Charles Bernstein, Lyn Hejinian och Ron Charles Olsons poetik som lyfts fram; den blev Silliman. Att Arketeg själv har gjort en uppdel- både en utgångspunkt och något att ifrågasätta. ning mellan essäer och kritik, å ena sidan, och Därefter diskuteras vad Arketeg kallar för en poesi, å den andra – på kollisionskurs med de »avant-garde discourse«, vilken rör såväl este- genreöverskridande intentioner hon annars tiska praktiker kodifierade som avantgarde – vill lyfta fram – må vara förlåtligt, ja, till och från futurism och dada och framåt – som den med begripligt. För det handlade aldrig om nå- kritiska diskurs kring ett avantgarde som tagit got naivt försök att helt upplösa identiteter och form. Slutligen situeras »language writing« i gränser, snarare om en utmanande förhandling förhållande till tre »teoretiska kontexter«: Jac- mellan olika genrer, som iscensattes genom att ques Derridas filosofi och dess implikationer argumentationsstrukturer och retoriska formler på estetisk teori och praktik; Roland Barthes typiska för kritiska artiklar konfronterades och litteraturteoretiska reflektioner kringtexten och mixades med poesins former – seriella arrange den produktiva läsaren, bland annat; och, slut- mang, drastiska sidoordningar, snabba klipp, ligen, Theodor W. Adornos estetiska teori, eller och så vidare. I bakgrunden skymtar vad Benja- åtminstone det som Adorno betecknade som min en gång kallade en »prismatisk« kritik, men konstens dubbelhet som både autonom och som här radikaliserats genom de formella utma- socialt bestämd. ningarna från en avantgardistisk poesitradition. Del två tar med sig beskrivningar och reflek- Också detta kapitel rymmer viktiga synpunk- tioner från del ett – och många onödiga upp- ter på den poesi som de fyra poeterna skrev; och repningar äger rum; det gäller avhandlingen i valet av dem som exponenter för language kan stort – men vill nu omsätta dem i en läsning motiveras. Problemet är att de läsningar som av den poetiska praktiken såsom »open en- Arketeg gör (återigen) tenderar att bli kursiva ded«. Detta sker i två stora kapitel. Det för- och flyktiga. Väldigt lite utvinns, vilket också sta behandlar den kritik som kom att utövas i gör att urvalet av poeter aldrig underbyggs på L=A=N=G=U=A=G=E. Helt riktigt, och i ett övertygande sätt. Dessutom förvånas man linje med redaktörernas intentioner, framhålls över att så få tidigare kommentarer till dikter- här den oortodoxa form av kritik som utöva- na – till exempel kring Lyn Hejinians My Life des – en kritik som på samma gång ville vara (1980), som hör till de välstuderade texterna i kommentar, poetik och poesi i egen rätt; eller samtida amerikansk poesi – åberopas. Kanske som åtminstone ville problematisera de gene- beror det på att Arketegs utläggningar framför riska distinktionerna, liksom föreställningen allt samlas kring hennes tes. Men detta resul- om en metadiskurs som tar ett studerat objekt terar i en reduktiv bild av poesin, vilket är pa- i besittning. Arketeg gör flera viktiga iakttagel- radoxalt då beskrivningarna av »language wri- ser kring den skrivpraktik som här iscensattes, ting« hela tiden, och helt korrekt, betonar dess och hon tar upp ett par kritiska synpunkter som formella öppenhet och förhandlingar med lit- andra har presenterat. Däremot kan man sakna terär, teoretisk och social kontext. Den sociala mer genomförda och mångsidiga (open ended, kontexten och materialiteten – ett begrepp som kanske man kunde säga!) läsningar av tidskrif- märkligt nog knappt berörs – är avgörande ele- tens texter. Nu kommer hon ganska snabbt att ment för en förståelse av language, men denna

Kritik TFL 103 sociala kontext får endast nominell närvaro i och självbiografiska – med teoretiska fråge- undersökningen. Den blir en svart låda som be- ställningar om poesins konstruktion av subjek- svärjs, men aldrig bryts upp. tivitet, om förhållandet mellan poetiskt språk Och tyvärr finner man fler problematiska och andra diskurser, och så vidare, finner man aspekter i An Aesthetics of Resistance. Visst knappast. På så sätt är Arketegs An Aesthetics är de beskrivningar som erbjuds stundtals träf- of Resistance en välkommen bok. Men att det fande. Och de lägger sig sida vid sida med den samtidigt är en problematisk och på flera punk- självförståelse som kom till uttryck hos po- ter ganska porös studie av »language writing« eter som Bernstein eller Hejinian. Men där- – det kan man inte komma ifrån. med är iakttagelserna vid det här laget också FD Jesper Olsson, Stockholms universitet befästa, och till stor del bekräftade av tidigare forskare som, förutom redan nämnda Hartley och Reinfeld, även Marjorie Perloff och andra. Muminmetamorfoser Dessutom kommer Arketegs resonemang och Agneta Rehal-Johansson, teoretiska reflektioner ofta, även om man skri- Den lömska barnboksförfattaren: ver under på de slutsatser de leder fram till, att Tove Jansson och muminverkets framstå som vaga. Detta intryck förstärks av en metamorfoser rad små och stora felaktigheter – Larry Eigner Göteborg, Makadam, 2006, 411 s. (diss. Göteborg) hette inte Robert (s. 33), tidskriften Boundary Intresset för Tove Janssons konstnärskap har 2 startades inte på femtiotalet utan 1970 (s. 50), under de två senaste åren, glädjande nog, ut- »New Formalism« var inte någon femtiotalsrö- mynnat i ett flertal studier, av vilka Agneta relse, utan något som uppträdde decennier se- Rehal-Johanssons avhandling kom först, tätt nare (s. 39), och så vidare. Det sistnämnda ak- åtföljd 2007 av Boel Westins gedigna biografi tualiseras i samband med ett citat från kritikern Tove Jansson: Ord, bild, liv, Sirke Happonens James Breslin, vilket Arketeg påstår ger uttryck finska avhandling Vilijonkka ikkunassa (Fi- åt åsikten att »new formalism« dominerade lifjonkan i fönstret) om bild och rörelse, samt poesiklimatet på 50-talet, vilket är dubbelt fel, en poetisk reflektion kring mumintrollens an- då det i citatet står att varken formalism (inte vändbarhet som livsmedel, i en diktsamling av new) eller anti-formalism dominerade (vilket Peter Mickwitz. Förhoppningsvis – för det finns Arketeg senare tillstår, men utan ändra sitt tidi- mycket att göra! – har Jansson-forskningen nu gare påstående). Och man finner fler felläsning- kommit igång på allvar. Förra årets konferens ar eller problematiska tolkningar av det slaget, kring konstnärskapet, vid Pembroke College i till exempel i en kommentar till Bernstein om Oxford, är såtillvida att betrakta som sympto- seriell form där Arketeg hävdar motsatsen till matisk, och ett steg i rätt riktning. vad som sägs i citatet (s. 159). Med sin omfångsrika avhandling Den lömska Det är utan tvivel intressant och viktigt att barnboksförfattaren: Tove Jansson och mumin- också svensk forskning och kritik riktar upp- verkets metamorfoser, erbjuder Agneta Rehal- märksamhet mot language, då den poesi och Johansson en nyläsning av muminsviten med poetik som utvecklades i detta sammanhang i psykoanalytiska förtecken. Som utgångspunkt USA och Kanada under 70- och 80-talen idag använder hon den essä som lånat avhandlingen framstår som unik. Något liknande försök att sin titel. Det rör sig alltså om en av Tove Jans- kombinera en språklig och formell experimen- sons få offentliga programförklaringar, publi- tering – från visuell poesi och ljudpoesi till cerad 1961. matematiska procedurer, performancepoesi Avhandlingen består av tio kapitel med va- och utmanande förvandlingar av det lyriska rierande format. Det övergripande syftet är att

104 TFL 2008:1 påvisa förändringarna i muminverket genom hälft, främst genom tysken J. H. Voss och hans att ställa de senare böckerna mot de tidigare versberättelser om familjelivet. Uppslaget är och dessutom kartlägga revideringarna av de intressant, men Rehal-Johansson har nöjt sig tidigare. Särskilt angelägen är Rehal-Johans- med att återge Voss via Wretö, istället för att son om att »lyfta fram de personliga motiv och gå till originalen för att bekräfta jämförelsernas drivkrafter« Tove Jansson själv framhållit för giltighet. Går man till källorna visar det sig att sitt skrivande och »hur dessa tar sig konstnär- slutsatserna inte är givna. Det gäller bland an- liga uttryck efterhand som muminverket fram- nat resonemanget kring utflykter och idyllens skrider«. Slutligen vill hon även plädera för att attribut, liksom dryftandet av fadersgestalten. det är muminsviten, utgivningen 1968–1970, Här, liksom längre fram i avhandlingen, känne- och inte raden av s.k. originalutgåvor som bör tecknas tolkningen av föremålens innebörd och ses som det egentliga muminverket. personernas beteende av en viss slagsida. En Redan här väcks läsarens intresse eftersom pipa kan visserligen klassificeras som ett attri- utsagan implicerar att de tidigare originalutgå- but för familje- respektive prästgårdsidyll, men vorna (endast) är att betrakta som förarbeten. den är samtidigt också en pipa i sitt eget kon- Dessutom innebär det att betydelsen av Små- textuella sammanhang och sin egen rätt. Med trollen och den stora översvämningen, den hänvisning till Martin Lamms bild av idylltra- första muminboken 1945, inte beaktas, trots ditionen, lyfter Rehal-Johansson fram hemmet att den uppmärksammas i början av arbetet. I som »barnens värld«. I det sammanhanget fö- och med sitt ställningstagande inleder Rehal- refaller Tove Janssons förtrogenhet med den Johansson även en polemik mot Boel Westins barnlitterära traditionen och konventionen som hantering av originalutgåvorna i den första en naturlig koppling. Men hos Rehal-Johans- Jansson-avhandlingen, Familjen i dalen från son uteblir denna, och hon beaktar heller inte 1988. Den teoretiska arsenalen ter sig lockan- Tove Janssons måleri vid tiden för muminvärl- de. Peter Brooks tankar om »det narrativa be- dens uppkomst. Betoningen av Voss verkar gäret« och berättelsens strävan efter sitt »rätta« därför överdimensionerad, citaten ur Milton slut, sägs ha inspirerat läsningen. Paul Ricoeur, och Stiernhielm något långsökta. Familjeidyl- Michail Bachtin och Gérard Genette får träda ler förekommer ju på närmare tidsavstånd, hos till i diskussionen om »de janssonska huvud- exempelvis Topelius och Beskow. motivens framväxt och utveckling« och följ- Till avhandlingens intressantare bestånds aktligen även i samband med kommentarerna delar hör strävan att klarlägga den dialog med kring själva berättandet. Dock dominerar Re- traditioner och genrer som Tove Jansson ge- hal-Johanssons läsning av de psykoanalytiska nomför i muminböckerna. Det är en linje som teoretikerna Melanie Klein och Donald Woods inleddes i och med Boel Westins avhandling Winnicott arbetet som helhet. från 1988, men Rehal-Johansson utvecklar Inledningsvis knyts mumindalens framväxt samtidigt som hon också ifrågasätter vissa av till traditionen av klassiska litterära paradis Westins slutsatser. Den senare poängterar åter- och idylliska landskap – något som förmodli- skapandet och omstrukturerandet som en del gen bygger på den gängse uppfattningen om av Tove Janssons konstnärliga metod, utan att mumindalen i de tidigare böckerna som en rangordna utgåvorna inbördes. Ytterst handlar gestaltad barndomsidyll. Med utgångspunkt det om Rehal-Johanssons inställning till det i främst Tore Wretös idyllstudie från 1977, tidigare muminverket som ett slags nödvän- Det förklarade ögonblicket, anknyter Rehal- dig avfyrningsramp för den slutgiltiga sviten Johansson muminvärlden till den idyllmo- 1968–1970. Den förra delen visar alltså hur dell som etablerades under 1700-talets senare skapelsen uppstår, medan revisionen innebär en

Kritik TFL 105 metafiktion genom vilken Tove Jansson psyko- valar«. Hon kommer i sammanhanget in på no- analyserar såväl sin egen skapelse som sig själv vellsamlingen Det osynliga barnet (1962). Den genom »självförståelse«, ett sorgearbete som uppfattas som ett tecken på Janssons minskade separationen från modern har framkallat. Den behov av muminfiktionen och samtidigt en se- lyckliga familjen har kanske därför aldrig exis- delärande bok »skriven för läsare«. I närmast terat, dalen är kanske rentav ett bländverk, som recensionsartade ordalag konstateras att no- homsan Toft, författarens alter ego, är med om vellsamlingsformen tyder på att det är fråga om att avslöja i Sent i november 1970! Oavsett om ett havererat romanförsök, som dessutom gör man bryr sig om Tove Janssons egen i huvud- ett splittrat intryck. Påståendet ter sig märkligt sak avvisande hållning i fråga om ett psykoana- med tanke på att Tove Jansson redan mycket lytiskt närmande eller inte – Rehal-Johansson tidigt i sitt författarskap ägnat sig åt novell- är noga med att bekräfta hennes kunskaper på skrivande och även längre fram intresserat sig området – så är det svårt att värja sig från upp- för formen. Hur ska man ur Rehal-Johanssons levelsen av att avhandlingen tenderar att redu- perspektiv uppfatta den starkt självbiografiska cera de senare böckerna till uppgörelseskrifter. Bildhuggarens dotter (1968)? Likartade, till Slutsatserna kring sambandet mellan liv och synes omotiverade utsagor flimrar förbi på fle- dikt blir emellanåt hårdragna och det är lätt att ra ställen. Till exempel avfärdas Westins upp- glömma böckernas egenskap, utöver det meta- skattning av Tove Janssons verksamhet som fiktiva, av självständiga berättelser; fiktionen skämttecknare för tidskriften Garm och den be- som fiktion. Jag föreställer mig att den icke ini- tydelse arbetet haft för muminverket som »allt- tierade muminläsaren kan skönja många god- för stor« utan att det förklaras närmare. Komet- bitar i den psykoanalytiska tolkningsmodellen, jakten (1946) kallas »ofullgången bok« och jag där »det bortträngda« icke sagda och möjligen undrar, i relation till vad? Revisionen av boken endast antydda blir det intressanta och överras- var knappast påtänkt vid publiceringen. kande. Är man någorlunda inläst på författar- I diskussionen om familjeromanen som skapet framstår symboliken i det närmaste som »grotesk« reflekterar Rehal-Johansson kring en självklar del i en större helhet. Denna ut- muminfigurernas ontologiska status; att de var- görs av hela den konstnärliga skapelsen, i både ken är »folk« eller »fä« och att kropparna är text och bild, inom vilken Tove Jansson rör sig groteska och namnen löjliga! Hur då?, undrar obehindrat i alla riktningar, i tid och rum. Ska- jag som läsare och blir än mer förbryllad när pandet är både arbete och lek. Lek med läsaren kombinationen löjlig-grotesk anges vara för- inte minst. Essän »Den lömska barnboksförfat- klaringen till att personerna i muminböckerna taren« blir därmed ytterligare ett ansikte man »varken framstår som upphöjda ideal eller rent kan gömma sig bakom, en ironisk kommentar löjliga figurer«. Jag ställer mig också frågande till en självutnämnd barnboksexpertis, eller en till påståendet att personerna i Pappan och ha- upptäcktsresa i den egna rollen. Absolut inte en vet (1965) saknar ett psykologiskt inre. Är det naiv text, som Rehal-Johansson antyder att den inte just de inre psykologiska processerna som kan uppfattas som, vid sidan av de psykoanaly- ställer till det för dem? Slutligen väcker det i sig tiska markörerna. intressanta resonemanget kring de nytillkomna Det är välbekant att Trollvinter från 1957 illustrationerna för »kometboken« min tvekan. är början till en förändring i mumintillvaron. Det gäller framför allt bildtolkningarna. Rehal-Johansson ser utvecklingen som en strä- Samtidigt är det just den stora kartläggning- van att lägga den lyckliga barndomsvärlden en av revisionerna som är avhandlingens abso- bakom sig; de följande böckerna innebär ett luta behållning. Här arbetar Rehal-Johansson »utforskande av den egna fiktionens grund på jungfrulig mark och det är imponerande hur

106 TFL 2008:1 hon lyckats hålla reda på detaljerna i det omfat- I förordet berättar uppsalaprofessorn Land- tande handskrivna materialet. Genomgången gren att uppsalaprofessorn Gunnar Tideström torde bli till stor nytta för kommande forskning. har varit hans lärare men att de aldrig var kol- På det hela taget är avhandlingen ett kraftprov leger och heller inte umgicks privat. Syftet är som emellertid kanske inte riktigt kommer till inte att porträttera människan Tideström utan sin rätt. Studien är stor och yvig och vittnar om »att teckna Tideströms insatser som litteratur- både nit och ett stort mått av beläsenhet. Men forskare och pedagog, samt att undersöka för- långa citat ur böckerna och omständliga referat utsättningarna för dessa insatser« (s. 7). Det har av teoribildning skymmer emellanåt det själv- vidare varit Landgrens ambition att »försöka ständiga resonemanget. Visst finns det många placera in Tideströms forskning i ett traditions- goda uppslag och spännande iakttagelser, men sammanhang, relatera den till en intellektuell som läsare får jag lov att likt hemulen plocka miljö, utpeka en forskningssocial kontext« fram förstoringsglaset och ge mig in i textens samt undersöka receptionen, d.v.s. »fastställa djungel för att få syn på rariteterna. hur Tideströms vetenskapliga och pedagogiska F D Janina Orlov, Mälardalens högskola skrifter uppfattades och värderades« (s. 8). Boken, som består av ett förord och nio kapitel, är kronologiskt strukturerad. Den börjar Landgren & Tideström med barndomen och skolåren, fortsätter med Bengt Landgren, Gunnar studieåren i Uppsala och slutar med åren som Tideström: Litteraturhistoriker emeritus. Däremellan görs anhalt vid, exempel och litteraturpedagog vis, disputation, utgivande av Lyrik från vår Stockholm, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets egen tid och Lyrisk tidsspegel samt arbetet med Akademien & Atlantis, 2007, 375 s. monografin om Edith Södergran. Uppmärk- Bengt Landgren har varit huvudman för Upp samhet ägnas också åt konkurrens och kon- salaprojektet Universitetsundervisningens flikter inom den akademiska världen. Till sin praktik: exemplet litteraturhistoria med poetik/ uppläggning liknar Gunnar Tideström Thure litteraturvetenskap/blockämnet svenska vars Stenströms memoarer I alma maters tjänst: En resultat har presenterats i två omfångsrika vo- uppsalaprofessor ser tillbaka (2004). Bägge lymer. Den första, författad av Landgren och levnadsteckningar ger uttryck för den trygga Claes Ahlund, har titeln Från etableringsfas förvissningen om att livet och det vetenskapliga till konsolidering: Svensk akademisk litteratur värvet låter sig förmedlas ’som det var’. Även undervisning 1890–1946 (2003) och den andra, om Landgrens bok inte har genrebeteckningen för vilken Landgren är redaktör tillika ansvarig biografi står det klart att de senaste årens teori- för en av de fem delstudierna, Universitetsämne medvetna diskussion om biografiskrivande här i brytningstider: Studier i svensk akademisk lit- inte har satt några spår. teraturundervisning 1947–1995 (2005). Land- Men nu är det som sagt Tideström som fors- gren dominerar stort, hans båda delstudier upp- kare och som pedagog som är bokens ämne tar ungefär hälften av den totala textmängden. och det är denna accentuering som visar på När Landgren 2007 utkommer med Gunnar släktskapet med det ovan nämnda projektet om Tideström: Litteraturhistoriker och litteratur- universitetsundervisningens praktik. Materia- pedagog är den att betrakta som en utlöpare let utgörs till stora delar även denna gång av av eller ett sidoprojekt till – och till vissa delar föreläsningsmanuskript, seminarieprotokoll, identiskt med – det nyss nämnda. Den senare dagböcker över undervisningen, sakkunnig omständigheten – som inte är helt oproblema- utlåtanden, betygsmotiveringar samt brev; här- tisk – skall jag återkomma till. till kommer Tideströms opublicerade uppsatser

Kritik TFL 107 och tryckta skrifter samt ett rikhaltigt recen- Holmberg och i synnerhet Karl Vennberg var sionsmaterial. mer kritiska. I receptionen diskuterades urvalet Gunnar Tideström spelar en framträdande och flera ifrågasatte valet av »svåra« dikter, roll i Landgrens projektdelstudier »Konsoli- som exempelvis Birger Sjöbergs »Konferens- deringens tid: 1920–1946« och »Universitets man«. Lyrisk tidsspegel som följer två år senare ämne i brytningstid. Svensk akademisk litte var tänkt att fungera som ett komplement till raturundervisning 1947–1956«. När dessa två antologin och en hjälp till landets modersmåls- delstudier läses parallellt med Gunnar Tide- lärare. Den fick än större uppmärksamhet än ström blir det tydligt att vi, åtminstone delvis, antologin och recensionerna var överlag posi- får samma historia berättad två gånger med tiva. Till anmälarna hörde Knut Jaensson och formuleringar som är snarlika och passager Olof Lagercrantz och som föredömlig fram- som är identiska. Exempelvis gäller detta för hålls särskilt Tideströms analys av just »Kon- behandlingen av Tideströms gradualavhand- ferensman«. ling Runeberg som estetiker (s. 92–107 i Gun- Utifrån ett nutida undervisningssamman- nar Tideström respektive s. 193–199 i »Kon- hang, där den moderna litteraturen till skillnad solideringens tid«); därtill citerar Landgren från den äldre på ett närmast självklart vis äg- Anton Blancks utlåtande över avhandlingen i nas stort utrymme, kan det kanske vara svårt att båda texterna (s. 105 f. respektive 197 f.). Även förstå hur banbrytande Lyrik från vår egen tid tillsättningen av den andra Uppsala-professu- var. Då, på 40-talet, gjorde man inom de aka- ren i ämnet 1948, alltså den professur som Ti- demiska litteraturstudierna halt vid sekelskiftet deström tilldelades och som han tillträdde året 1900 och inom gymnasieundervisningen var efter, skildrar Landgren ingående såväl i »Uni- situationen likartad. Antologin var sprungen versitetsämne i brytningstid« som i Gunnar ur Tideströms egen gymnasieundervisning Tideström (se s. 200–224 i Gunnar Tideström och vid några tillfällen, som i en debattartikel respektive s. 29–47 i »Universitetsämne i bryt- i SvD den 9 augusti 1944, pläderade han för ningstid« för en jämförelse av, exempelvis, pre- den moderna, eller mer precist den modernis- sentationen av Olle Holmbergs sakkunnigutlå- tiska, diktens plats i skolans litteraturundervis- tande, s. 213–215 respektive 40 f.). ning (även detta är omtalat i »Universitetsämne Om jag nu har funnit dessa upprepningar i brytningstid«). Tideströms utgångspunkt var förvånande och störande – vedertagen praxis att eftersom samhället hade förändrats måste är att forskning bör resultera i ny kunskap eller också skolan reformeras: »Gymnasierna befol- att etablerad kunskap presenteras i en ny form, kas numera inte av blivande humanister, utan till exempel i en renodlat populärvetenskaplig av blivande ingenjörer, jurister, tandläkare, version – har jag haft större utbyte av andra ka- journalister etc«. I debattartikeln betonas så pitel i boken, som det fjärde om tillkomsten och syftet eller nyttan med litteraturläsningen: mottagandet av antologin för gymnasiebruk, De [gymnasisterna] behöver vidgad människokän- Lyrik från vår egen tid (1945), samt samlingen nedom och inblick i miljöer och livsvillkor, som med diktanalyser, Lyrisk tidsspegel (1947). För finns i det moderna samhället men som de själva båda var Tideström redaktör och vad beträffar aldrig haft tillfälle att komma i kontakt med. De den senare svarade han för närmare hälften av behöver en levande kunskap om tankar som rör sig analyserna. Skolantologin fick stort genomslag i tiden och om människors känsloreaktioner inför de genomgripande upplevelser, på vilka vårt år- – den har sedermera utkommit i flera revide- hundrade varit så rikt. rade upplagor – och Landgrens genomgång av mottagandet visar att särskilt Margit Abenius Litteraturundervisningen ska kunna, fortsätter och Victor Svanberg var positiva, medan Olle Tideström, »påpeka de nya tankarna, förklara

108 TFL 2008:1 förändringarna i människouppfattningen, bely- i polemik mot både Magnus Jansson och Per sa de sociala förskjutningarnas följder, disku- Erik Ljung, att Tideström aldrig var någon tera stilutvecklingen och utnyttja de härliga till- nykritiker. Om analyserna i Lyrisk tidsspegel fällena till att berika ungdomarnas ofta ganska heter det: torftiga språk« (Gunnar Tideström, s. 117 f.). I en artikel som denna, och i Landgrens allmän- Dessa metodpluralistiska, ibland litet nyckfullt eklektiska läsningar inriktas visserligen genom- na redogörelse för Tideströms pedagogiska am- gående på texternas konstnärliga organisation bitioner, framträder tydligt en bild av en viktig och estetiska verkningsmedel, men vad Tideström förnyare av litteraturundervisningen i Sverige. velat åstadkomma är ändå inte close readings av Det är intressant att denna förnyelse verkar ske nykritisk art. Han anlägger ju också i stor utsträck- så att säga nerifrån, att den pedagogiska föränd- ning historiska och till och med biografiska perspektiv, utgår ingalunda från någon föreställning ringen börjar i gymnasiet för att så småningom om de litterära texternas autonomi. Snarast erinrar nå universitetet. Tideströms analyser fortfarande mest om fransk Landgrens framställning är ingående, detal- explication de texte, i kombination med en hän- jerad och bitvis katalogartad och berättarhåll- förelse inför dikternas konstnärliga kvaliteter och livsvärde, som för tankarna till den av Tideström ningen neutral. Detta innebär emellertid inte att beundrade Hans Ruins diktkommentarer i Poesins historieskrivningen är fri från värderingar. Den mystik (1935) och andra verk. (s. 155) nyktra prosan till trots bjuder Landgren också på både polemik och apologi – och det redan i Landgrens polemik mot Jansson, som i sin förordet. avhandling Genom tidsspegeln: Diktanalysen Bakgrunden till det inledande försvarstalet är som texttyp, (1999) ägnar stort utrymme åt Ly- följande. När volymen Från etableringsfas till risk tidsspegel, går ut på att denne helt ska ha konsolidering publicerades kritiserades denna negligerat betydelsen av explication de texte för att den inte så mycket handlade om under- och i stället överbetonat betydelsen av I.A. visning som om forskning och utlåtanden över Richards Practical Criticism. Jansson, hävdar densamma. En kritik av detta slag framfördes Landgren bestämt, »vill se en stark påverkan av Lars Lönnroth i SvD (9.9 2003), varpå Land- från I.A. Richards« (Gunnar Tideström s. 146, gren gick i svaromål och fick en kort replik av »Universitetsämne i brytningstid« s. 289 f.). Lönnroth (de båda senare inläggen i SvD 17.9 Går man till Genom tidsspegeln blir det vis- 2003). I förordet till den nu utgivna Gunnar Ti- serligen tydligt att Jansson framhåller att Ti- deström ger Landgren kritiken i viss mån rätt. deströms grundläggande teoretiska hållning är Att »rekonstruera en pedagogisk praktik på densamma som Richards. Men vad som inte grundval av föreläsningsmanuskript och semi- framgår av Landgrens beskrivning är att Jans- narieprotokoll« är, heter det nu, »förvisso en son lyfter fram att Tideströms diktanalytiska vansklig uppgift ur metodsynpunkt«, och han praktik inte kan kallas nykritisk utan att den i tillstår att det är »svårt« att få ett grepp om de stället utgörs av en modifierad variant av just diskussioner som fördes på seminarierna. Men explication de texte (se s. 166–169). Skillnaden man kan, vidhåller han, »åtminstone dra slutsat- mellan Janssons och Landgrens beskrivningar ser om vilka ämnen som togs upp« (s. 8). Trots av Tideströms metod är med andra ord inte alls att Landgren här, indirekt, ger sina kritiker del- så stor som Landgren ger sken av. vis rätt och trots att hans anspråk är nedtonade, Som något av ett mantra upprepar Landgren står det klart att han så långt det är möjligt vill med emfas boken igenom detta att Tideström hålla fast vid och försvara sin ursprungliga idé. alls inte var någon nykritiker – se exempelvis Precis som i projektet om den akademiska kapitlet om Edith Södergran (särskilt s. 184) undervisningen hävdar Landgren energiskt, – och han framhåller i stället den äldre Tide-

Kritik TFL 109 ströms intresse för Roman Ingarden. Här an- man bara spekulera i. Kanske har den att göra tyds att det, om tid funnits, kunde ha varit Ti- med att Tideströms synpunkter skulle kunna deström och inte Kurt Aspelin som hade blivit uppfattas som influerade av den ahistoriska den som i Sverige på allvar introducerade mo- nykritiken? I sammanhanget kan det vara värt derna centraleuropeiska tolkningstraditioner (s. att notera att Tideström, vilket Magnus Jansson 307). Möjligtvis kan man se en sådan tanke som påpekar, redan under sina första år som profes- harmonierande med den allmänna tendensen i sor arbetade för en tyngdpunktsförskjutning av boken att begränsa polemiken till forskning vid forskningens och litteraturundervisningens in- andra lärosäten än Uppsalas. Landgren polemi- riktning. I detta sammanhang nämner Jansson serar exempelvis mot att Edith Södergran, som Tideströms installationsföreläsning samt den han själv genomgående benämner monografi, roll denne spelade för att nykritiken behandla- av Ebba Witt-Brattström och Lisbeth Larsson des på nordiska sommaruniversitetet 1952 och har lästs som en biografi. Han menar att den för att texter som där presenterades sedan pu- kontextuellt inriktade läsning som Witt-Bratt- blicerades i Samlaren (s. 198–202). ström säger sig vilja göra i Ediths jag: Edith I den ovan citerade karakteristiken av Tide- Södergran och modernismens födelse (1997) ströms metod talar Landgren om inriktningen redan har gjorts – av Tideström. Men även om på texternas konstnärliga organisation. For- Tideström gör både idéhistoriska och kompara- muleringen varieras på annan plats i boken, tiva analyser i Edith Södergran har studien, inte uttryck som »den konstnärliga egenarten och minst i den samtida receptionen, blivit läst just, det konstnärligt värdefulla«, »konstnärligt or- eller kanske främst, som en biografi. Landgren ganiserad helhet« och »konstnärlig organiserad citerar flitigt ur recensionsmaterialet och medan text« används (jfr s. 50, 99, 103, 243, 317, 332). han själv genomgående benämner boken mo- Den senare formuleringen spelar en nyckelroll nografi är det, ironiskt nog, genrebeteckningen i en annan text av Landgren, hans bidrag i den biografi som används av anmälare som Victor akademiska läroboken Litteraturvetenskap – Svanberg, Thomas Warburton, Carl Fehrman, en inledning, betitlat »Vad är en litterär text?«. Gunnar Ekelöf och Hagar Olsson (s. 191–197). Likheten är knappast en tillfällighet, utan an- Landgren framhåller över huvud taget Tide- tyder att Landgrens smala litteraturbegrepp ström som föregångare, och Edith Södergran också är Tideströms, eller omvänt. Gunnar Ti- liksom den långt senare utgivna Dikt och bild deström blir, läst så, också ett inlägg i debatten (1965) ges epitetet »pionjärarbete«. Det är där- om vilket som skall vara litteraturvetenskapens för förvånande att Landgren inte alls uppmärk- objekt. Det finns för övrigt en märklig ambiva- sammar att Tideström i september brytnings- lens i Landgrens framställning. Å ena sidan fö- året 1968 fick i uppdrag att utreda innebörden respråkar Landgren ett textbegrepp som passar av termen litteraturvetenskap i förhållande till nykritiken som hand i handske och som också innebörden av beteckningen »litteraturhistoria är Tideströms, å andra sidan gör han sitt yttersta med poetik«. I skrivelsen insänd till Historisk- för att fjärma Tideström från allt vad nykritik filosofiska sektionen i Uppsala i oktober – den heter. finns också återgiven i Samlaren 1968 – slår Sammanfattningsvis vill jag rikta flera in- han fast att litteraturvetenskap är en vidare dis- vändningar mot Gunnar Tideström och de för- ciplin än litteraturhistoria och att den inrym- sta är av ett forskningsetiskt slag. Bengt Land- mer metoder och forskningsbidrag som inte är gren förmedlar i stora stycken samma historia historiska i ordets egentliga mening. Skälet till – på samma sätt och med ställvis ordagrann re- Landgrens tystnad på denna punkt – påfallande petition – som han berättat tidigare. Ur ett etiskt mot bakgrund av detaljrikedomen i övrigt – kan perspektiv finner jag detta betänkligt: det kan

110 TFL 2008:1 med fog ifrågasättas att stora delar av en text Men samtidigt som han redovisar ett rikhal- utgörs av återbruk utan att detta tydligt dekla- tigt material, tenderar han att styra bort från reras. Likaså finner jag polemiken mot Magnus problemdiskussionen: han lyfter inte fram de Jansson vara i sak problematisk; Landgren re- problem eller de litteraturteoretiska frågeställ- ducerar den mångfacetterade bild som Jansson ningar som finns latenta i texten. En fråga som, i Genom tidsspegeln faktiskt ger av Tideström exempelvis, inställer sig vid läsningen av Gun- och nykritiken. Och att lämna en lucka i materi- nar Tideström är: hur var det egentligen med alredovisningen – avseende Tideström om ter- nykritiken; har det funnits, eller finns det fort- men litteraturvetenskap – kan också sägas vara farande en nykritisk tradition i Sverige – och vetenskapligt diskutabelt, eftersom en viktig varför är denna fråga så känslig? pusselbit saknas vilken hade kunnat nyansera Problemet med boken är frånvaron av pro- (eller rentav spräcka) den landgrenska bilden blematisering. Paradoxalt nog skulle denna av Tideström och nykritiken. brist kunna vändas till förtjänst. För hur ser ett En annan och mer övergripande invändning möjligt alternativ ut? Med den frågan skulle en rör Landgrens sätt att skriva ämneshistoria. diskussion om hur man bäst skriver ämneshis- Hans historieskrivning tar sin utgångspunkt i toria kunna ta sin början. en enskild forskare och dennes skrifter, och är Hanne-Lore Andersson, doktorand vid litteraturveten- på så vis kongenial med litteraturvetares foku- skapliga institutionen, Göteborgs universitet sering på enskilda författarskap och verk däri.

Kritik TFL 111 TFL på Internet http://ojs.ub.gu.se

under hösten 2007 har Göteborgsredaktio- vetenskapliga institutionerna och andra grupper nen förberett en nätbaserad version av TFL, och av litteraturintresserade. Det är ett välbekant från och med denna vår kommer tidskriften att faktum att dagens forskare, journalister och all- publiceras både i elektronisk form och på papper. mänhet i allt större utsträckning använder nätet De texter som publiceras i den nätbaserade pa- som redskap när de söker information, eller vill rallellversionen av TFL får så kallade beständiga finna någon som kan kommentera en aktuell länkar. Det innebär att de tilldelas en permanent händelse eller nyhet. Därför är det betydelsefullt adress och blir säkra att referera till i vetenskap- att den vetenskapliga information som erbjuds liga sammanhang. På tidskriftens nya hemsida på nätet ger en nyanserad och tidsenlig bild av finns även en sökfunktion som gör det möjligt universitetens forskning. Med dagens teknik har för användare att finna de texter, ämnen eller för- TFL möjlighet att bidra till detta. fattare som efterforskas. Samtidigt kommer man Den nya versionen kommer att göras publik att få träffar på texterna genom vanliga sökmoto- genom tidskriftsdatabasen Open Journal Sys- rer som Google, Altavista, Sesam och Yahoo. tems. Denna databas stödjer digital spridning Den nätbaserade publiceringen möjliggör av publikationer på nätet och är ett redskap med andra ord ett större vetenskapligt genom- som kan förenkla det redaktionella arbetet, med slag för tidskriften. Inte minst öppnar den för möjlighet att hantera prenumerationer, rutiner tvärvetenskapligt utbyte med forskare från andra för inlämnandet av texter, granskning, korrek- vetenskapliga discipliner. Den nätbaserade pu- turläsning och slutproduktion. Databasen erbju- bliceringen kommer därmed att synliggöra tid- der därför möjlighet för framtida redaktioner skriftens ämnesområde och kan i förlängningen att sköta hela utgivningsarbetet via databasen. bidra till att stärka litteraturvetenskapens posi- Förhoppningsvis kommer även artiklar ur tidi- tion. På samma gång blir tidskriften smidigare gare årgångar efter hand att bli tillgängliga. att använda i undervisning på universitet, hög- Open Journal Systems har utvecklats inom och gymnasieskolor, då man som student och ramen för Public Knowledge Project, under lärare enkelt kan finna eftersökt artikel på nätet. ledning av University of British Columbia och Det är huvudsakligen av dessa skäl som redak- Simon Fraser University. Idag utnyttjas den vid tionen har valt att arbeta med en Open Access- ett flertal universitet över hela världen, och ett modell för den elektroniska publiceringen, det större samnordiskt projekt kring elektronisk pu- vill säga en modell som innebär att hela tidskrif- blicering av vetenskapliga tidskrifter kommer tens material med viss fördröjning görs tillgäng- att ytterligare stärka dess position. Deltagare lig i fulltextformat för alla läsare. i detta projekt är bland andra Göteborgs uni- TFL fyller idag flera funktioner. Den sprider versitet, Handelshögskolan i Köpenhamn, Hel- vetenskapliga resultat och är ett rum för kritisk singfors universitet, Kungl. Tekniska Högsko- diskussion av den forskning som bedrivs kring lan, Linköpings universitet, Lunds universitet, litteratur i och utanför Sverige. Men den är ock- Oslo universitet och Universitetet i Tromsø. så en kontaktyta mellan framförallt de litteratur- Olle Widhe, Internetansvarig Skribentinformation Vi välkomnar alla texter av litteraturvetenskapligt intresse. Artiklar får vara högst 50 000 tecken (inklusive blanksteg och slutnoter). Artiklar till debattavdelningen kan vara markant kortare. Texten ska vara så ren som möjligt (inga onödiga indrag). Noter utformas så att en separat litteraturförteckning inte behövs, och numreras i löpande följd som slutnoter. Citat på andra språk än svenska och engelska bör översättas. Utförliga instruktioner finns på tidskriftens hemsida (http://tfl.lit.gu.se). Texter skickas som bifogade dokument via e-post till tidskriftens adress: [email protected]. Fil formatet bör vara ».doc«. Eventuella bilder, tabeller eller figurer bifogas på separat blad och i digital form (bildupplösning 300 dpi). Till artikeln fogas också en kort beskrivning av dig själv, med titel, ämnesområde, institutionstillhörighet, pågående forskning och eventuellt andra rele- vanta uppgifter.

Prenumerationer & lösnummer Ett år (fyra nummer): Studerande 150 kr; privatpersoner 200 kr; institutioner 280 kr. Två år: Studerande 300 kr; privatpersoner 400 kr; institutioner 560 kr. Enkelnummer 75 kr, dubbelnummer 125 kr. Nummer ur äldre årgångar (1999 och tidigare) 25 respektive 40 kr. Prenumerationer och lösnummer kan beställas från redaktionen via brev, telefon eller e-post ([email protected]). Plusgiro 63 9 0 65-2 iban: se47 9500 0099 6034 0639 0652 bic: ndeasess. »Det skulle vara en överdrift att påstå att intermediala kulturfenomen är förbisedda och måste räddas ur glömskan. Om intermediala studier ska breda ut sig på andras bekostnad så kan det inte ske med hjälp av ideologiska eller etiska argument. Däremot finns det skäl att argumentera för att just studiet av intermediala fenomen, som till synes är provinsiella före- teelser i utkanten av de estetiska supermakterna, skulle kunna ge oss en avgörande inblick i de ’vanliga’, till synes ’rena’ konstarternas och mediernas form, funktion och historia. […] Att ’all media are mixed media’ är en fras som rätt förstådd och riktigt utnyttjad borde få institutionella konsekvenser.« Jørgen Bruhn