Saga Och Sed B

86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Upp- sala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. Saga och Sed B. Övriga skriftserier

Folklivsskildringar och bygdestudier. 1–16. 1933–2000. (Se förteckning i tidigare år- Saga och Sed 2004 gångar av Saga och sed.) KUNGL. GUSTAV ADOLFS Svenska sagor och sägner. 1–12. 1937–1961. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) AKADEMIENS ÅRSBOK Svenska gåtor. 1. Folkgåtor från Bohuslän samlade av H. Olsson. 1944. Svenska lekar. 1. Gotländska lekar samlade av P.A. Säve. Utg. av H. Gustavson. 1948. Svenska visor. 1. Gotländska visor samlade av P.A. Säve. Utg. av E. Noreen och H. Gus- tavson. 1–3. 1949–1955. 2004 Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter. 1–7. 1945–1952. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) Hembygdsskildringar. 1–27. 1958–1992. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.)

C. Tidskrifter Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok. Årg. 1932–2004. Folk-Liv. Acta ethnologica et folkloristica Europæa. 1 (1933)–33/34 (1970). Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning. Årg. 1 (1913)–92 (2004). Arv. Tidskrift för nordisk folkminnesforskning (fr.o.m. årg. 35: Scandinavian Yearbook of Folklore, fr.o.m. årg. 49: Nordic Yearbook of Folklore). Årg. 1 (1945)–60 (2004). Ethnologia Scandinavica. A journal for Nordic ethnology. Årg. 1 (1971)–34 (2004). Svenska landsmål och svenskt folkliv. Årg. 120 (1997)–127 (2004). (Tidigare utg. av f.d. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.)

D. Övriga skrifter Kungl. Gustav Adolfs Akademiens minnesbok. 1. 1932–42. 2. 1942–57. Utg. av J. Sahl- gren. 3:1–2. 1957–72. Utarb. av J. Tuneld. [4.] 1973–1987. Utarb. av M. Bjursén Carlberg. 2003. J.E. Rietz: Svenskt dialekt-lexikon. 3. Register av E. Abrahamson. 1955. Atlas över svensk folkkultur. 1. Materiell och social kultur. Redaktör: S. Erixon. 1957. 2: 1–2. Sägen, tro och högtidssed. Redaktörer: Å. Campbell och Å. Nyman. 1976. Sed och sägen. Festskrift till Edwin Berger den 13/5 1956. Folkloristica. Festskrift till Dag Strömbäck den 13 augusti 1960.

ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI Distribution: Swedish Science Press Box 118, SE-751 04 Uppsala E-post: [email protected] ISSN 0586-5360 AKADEMIENS SKRIFTER 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. A. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien, 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. fr.o.m. nr 38 Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 1. Ivar Modéer: Småländska skärgårdsnamn. 1933. 54. Vidar Reinhammar: Pronomenstudier. 1975. 2. Inger M. Boberg: Sagnet om den store Pans død. 1934. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 3. Gunnar Granberg: Skogsrået i yngre nordisk folktradition. 1935. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbonde- 4. Gertrud Areskog: Östra Smålands folkmål. 1936. namn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 5. Bertil Ohlsson: Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån. 1939. 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i 6. Johan Götlind (och Samuel Landtmanson): Västergötlands folkmål. 1–4. 1940–1950. Norden. 1990. 7. Lennart Björkquist: Jämtlands folkliga kvinnodräkter. 1941. 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 8. Sven Rothman: Östgötska folkminnen. 1941. 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and 9. Erik Brevner: Sydöstra Närkes sjönamn. 1942. Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 10. Verner Ekenvall: De svenska ortnamnen på hester. 1942 60. Staffan Fridell: Ortnamn på -ryd i Småland. 1992. 11. Lars Levander och Ella Odstedt: Övre Dalarnes bondekultur. 1–4. 1944–1953. 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfre∂ur Örn Eiríksson. 12. Helmer Olsson: Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 1945. 1992. 13. Folke Hedblom: De svenska ortnamnen på säter. 1945. 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval 14. Lars Forner: De svenska spannmålsmåtten. 1945. Records and Place-Names. 1994. 15. Johan J. Törners »Samling af Widskeppelser». Med inledning och anmärkningar utg. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. av K. Rob. V. Wikman. 1946. 1997. 16. Carl Ivar Ståhle: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. 1946. 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997. 17. Bengt Holmberg: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 1946. 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i 18. Oskar Loorits: Grundzüge des estnischen Volksglaubens. 1–3. 1949–1960. fornsvenskans vokalsystem. 1998. 19. Daniel Harbe: Folkminnen från Edsbergs härad. 1–2. 1950–1956. 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 20. Harry Ståhl: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 1950. Namngivning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 21. Lars Hellberg: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 1950. 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk 22. Per Wieselgren: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svensk- användning i svenska dialekter. 2000. bygder. Ostharrien med Nargö. 1951. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn. 23. Einar Törnqvist: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1–2. 1953. 2000. 24. Valter Jansson: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 1951. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 25. Nils Tiberg: Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 1951. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 26. Gunnar Linde: Studier över de svenska sta-namnen. 1951. 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food Research, 27. Gideon Danell: Ordbok över Nuckömålet. 1951. Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 28. Andrus Saareste: Petit atlas des parlers estoniens. 1955. 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo 29. Sigurd Fries: Studier över nordiska trädnamn. 1957. Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 30. Nils von Hofsten: Eddadikternas djur och växter. 1957. 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg: Gammalsvenskbydokument. 1958. och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 32. Lars Alfvegren: r-genitiv och are-komposition. 1958. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetnologins 33. Gösta Franzén: Runö ortnamn. 1959. 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per 34. Nils von Hofsten: Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 1958. Peterson. 2000. 35. Nils Tiberg: Runöbondens ägor. 1959. 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belys- 36. Nils von Hofsten: Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 1960. ning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790–1791. Med efterskrift och register utg. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid – av Nils-Arvid Bringéus. 1961. Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) 38. Nils Tiberg: Estlandssvenska språkdrag. 1962. 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. 39. Elis Åström: Folktro och folkliv i Östergötland. 1962. 2001. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårsda- Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. gen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 2001. 1963. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 2001. 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. Reinhammar. 2002. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrsprå- 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. kig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970– 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. 1971. 84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentarer 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav av Bengt af Klintberg. 2004. Adolfs Akademien 13.8 1970. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska 2004. språk. 1–2. 1970.

Akademiens ledamöter 1 Saga och Sed

KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK 2004

UTGIVEN AV LENNART ELMEVIK

ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI

2 Akademiens ledamöter

ISSN 0586-5360

Textgruppen i Uppsala AB 2005

Akademiens ledamöter 3 Innehåll

Nils-Arvid Bringéus: Minnesord den 6 november 2004 ...... 5 Christina Mattsson: Den svenska skålvisan – en visgenre med historia ...... 9 Anne-Sofie Gräslund: Om identitet – några vikingatida exempel med utgångspunkt i runstensmaterialet ...... 23 Bengt af Klintberg: Ella Odstedt – en norrländsk folkminnesupptecknare ...... 39 Allan Ellenius: Bild och populärvetenskap – ett regionalt perspektiv 49 Ulf Palmenfelt: Bröderna Säve mellan tradition och modernitet . . . . 67 Kjell Å. Modéer: Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer . . 83 Ilmar Talve: I Villa Lusthusporten hos professor Sigurd Erixon . . . . 101 Staffan Fridell: Två medeltida Nydalagods ...... 115 Svante Strandberg: Lämneå, Lien och Dråsa. Ortnamn i norra Öster- götland ...... 127 Sebastian Cöllen: Dvärgen som hamnskiftare. Till förståelsen av det fornvästnordiska dvärgnamnet Litr ...... 137 Lena Sandberg och Lars Östlund: Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete. En skogshistorisk analys av tre bonde- dagböcker från norra Sverige ...... 145 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004 ...... 177 Akademiens ledamöter ...... 187

4 Akademiens ledamöter

Minnesord 5 Minnesord

DEN 6 NOVEMBER 2004 Av Nils-Arvid Bringéus

Sedan senaste årshögtid har två av Akademiens ledamöter lämnat oss.

Proinsias Mac Cana 1926Ð2004

Den 21 maj avled vår hedersledamot Proinsias Mac Cana, Glenageary, Irland. Han var född i en katolsk familj i Belfast den 6 juli 1926 och blev alltså 77 år gammal. Han blev student vid Queen’s university i Belfast där han inte blott gjorde en akademisk karriär utan också utmärkte sig som welterviktsboxare. Efter sin första akademiska examen tillbringade han ett år vid Sorbonne och blev så förtjust i Paris att han regelbundet återvände dit. Som emeritus skulle han lägga ner ett intresserat arbete på att restaurera Collège des Irlandais i Paris. Han fortsatte sina studier i Belfast och blev MA 1950 och filosofie doktor 1953. Därpå följde åtta år som professor i Welsh vid University Collge i Dublin varpå han 1971 utnämndes till professor i Early Irish. Mellan 1987 och 1992 tillbringade han en termin varje år som visiting professor vid Department of Celtic vid Harvard University. Mac Canas första bok (1956) innehöll en samling tidiga iriska sagor översatta till modern irländska. Hans mest kända arbete är Celtic Mythology (1970) medan ett par andra behandlar The Learned Tales of Medieval Ire- land (1980) och Literature in Irish (1981). Han var president för The Royal Irish Academy1979Ð1982, ledamot av Academia Europea och blev 1994

6 Nils-Arvid Bringéus invald i Kungl. Gustav Adolfs Akademien. Bakom invalsförslaget stod i främsta rummet vår seniorledamot Bo Almqvist som i Béaloideas. The Jour- nal of the Folklore of Irland Society tecknar minnet av sin kollega. Almqvist mötte honom första gången vid en middag hos Séamus Ó’Duilearga 1970 och berättar bl.a. om den aktiva roll Mac Cana spelade när Irish Folklore Commission 1971 överfördes till University College i Dublin. Som ledamot av det vetenskapliga rådet bidrog han ofta med att ge ett historiskt djup- perspektiv åt de frågor som diskuterades. Proinsias Mac Cana beskrivs som en av de främsta keltiska lärde av sin generation. Han breddade och fördjupade förståelsen för förbindelserna mellan de keltiska folkens språk, kultur och traditioner. Han främjade också ständigt de skandinaviska språken vid de irländska universiteten.

Anders Salomonsson 1946Ð2004

Den 26 maj avled vår inländske arbetande ledamot Anders Salomonsson, Lund. Han var född den 23 maj 1946 och blev alltså bara 58 år gammal. På mödernet härstammade han från en bondesläkt i S. Möre men han växte upp i Hagby söder om Kalmar. Efter studentexamen och militärtjänst avlade han folkskollärarexamen vid seminariet i Kalmar och innehade under något år lärartjänst. Men lusten till fortsatta studier blev för stark och Anders sökte sig därför till universitetet i Lund, där etnologi blev hans huvudämne. Jag hade tillträtt lärostolen 1967 och 1970 anordnade vi det första internationella symposiet för etnologisk matforskning vid institutionen i Lund. Studiet av kostvanorna var alltså aktuellt när Anders Salo- monsson ett par år senare kom till Lund. Tillsammans med en annan bli- vande museiman valde han som examensarbete att studera frukostvanorna bland skolungdomen. Ett frågeformulär »Vad åt Du till frukost i morse?» bildade underlaget för deras studie. Etnologiämnet var alltjämt inriktat på att ge en grundutbildning för bli- vande museimän. Anders fick efter fil. kand.-examen förordnande som anti-

Minnesord 7 kvarie vid Gotlands fornsal. Här hade arkeologi och konsthistoria en stark ställning. Anders blev den förste etnologen och som sådan blev han snart väl förtrogen med den gotländska folkkulturen. Till de alltjämt levande kostvanorna hörde det hembryggda drickat och det uppmärksammade Anders Salomonsson i flera studier, till en början främst med materiell inriktning. Symbolstudiet hade emellertid börjat uppmärksammas och gotlandsdrickats roll på och utanför ön som gotländsk kulturmarkör kom att bli ett centralt tema i hans doktorsavhandling Gotlandsdricka. Traditionell kultur som regional identitetssymbol (1979). Avhandlingen rönte en rätt omild behandling av fakultetsopponenten Göran Rosander, vilket kanske bidrog till att Salomonsson stannade inom museivärlden ett tag till, nu som chef för Ystads museum. Inrättandet av en ny tjänst som arkivarie vid Folklivsarki- vet i Lund gjorde det emellertid möjligt för Salomonsson att komma tillbaka till sin gamla institution. I samband med min pensionering 1991 särskildes befattningen som arkivföreståndare från professuren i etnologi. Anders Salomonsson blev den nye arkivchefen. Tillsammans med sin egen efterträ- dare som arkivarie Göran Sjögård började han att göra materialet tillgängligt på Internet. Han introducerade studenterna i arkivkunskap och gjorde samlingarna mera tillgängliga för allmänheten. När folklivsarkiven i landet omorganiserades kämpade Anders Salomonsson framgångsrikt för arkivets bibehållande inom universitetet inte minst för att gagna materialinsam- lingen för studerande och doktorander vid etnologiska institutionen. Anders Salomonsson fortsatte studierna av kostvanorna, bl.a. som redak- tör för volymen Mera än mat och skrev ett par vackra böcker om skånska matvanor tillsammans med matpraktikern Sam Hellhagar. Efter mig övertog Anders uppgiften som koordinator för de internationella etnologiska mat- konferenserna. Han gjorde sig alltid i förhand förtrogen med »de lokale forhold» vare sig det nu var i Norge, Philadelphia eller München. Men också på det regionala planet gjorde Anders Salomonsson en betydande insats som sekreterare i den nybildade Skåneländska Gastronomiska Akademien, där han verkade under tio år och lade ner mycken kraft på symposier och publikationer. Han var även en aktiv ledamot av Måltidsakademien i Stockholm alltifrån dess start och bidrog till utarbetande av läroplaner i matforskning på olika håll i landet. Även om matforskningen blev Anders Salomonssons huvudspår tog han sig också an andra forskningsområden, bl.a. den svenska bondekulturen som de flesta andra etnologer lämnat. Hans inträdesföreläsning i Gustav Adolfs Akademien 1997 hade rubriken ÈBondevardag. Yrke eller livs- form». I likhet med många andra lundaetnologer intresserade han sig även för Öresundsproblematiken, som aktualiserats genom tillkomsten av Öre- sundsbron. På grundval av sina samlade meriter erhöll han en befordringsprofessur vid Lunds universitet år 2002.

8 Nils-Arvid Bringéus

Anders Salomonsson var en både mjuk och ödmjuk personlighet. Han trivdes i vänners krets och vann lagrar också som maratonlöpare när sådana kraftprov utövades bland de jämnåriga etnologerna. Men främst ägnade han sig åt sin familj i Lund och på Öland och det var även i den kretsen som han fördes till den sista vilan. Kollegor och vänner samlades en vecka senare till en minnesstund i Allhelgonakyrkan i Lund. I Kungl. Gustav Adolfs Akade- miens styrelse har vi just beslutat att anordna ett nordiskt symposium i Lund kring måltiden som ett Anders Salomonsson Memorial i juni 2005.

Vi stannar en stund i tystnad inför minnet av våra bortgångna ledamöter.

Den svenska skålvisan 9 Den svenska skålvisan – en visgenre med historia

Av Christina Mattsson

Snapsvisan är inte bara typiskt svensk utan unikt svensk. Snapsvisan skapar en social samhörighetskänsla på liknande sätt som dryckessånger har gjort i många kulturer i hundratals år, men den snapsvisa som vi sjunger är ändå unik för det svenskspråkiga området. Det är bara i Sverige och i svenska Finland som vi fortsätter att skapa och sjunga snapsvisor enligt den modell som blivit förhärskande: en känd melodi med nya ord som passar till snapsarnas ordning. Men så har det inte alltid varit. Det finns en äldre skålvisa med rötter i medeltiden som sjöngs på den tiden när ölet var den dominerande drycken.1 Att dricka alkohol som gemensam handling, som en bekräftelse på social solidaritet, delar vi med andra kulturer. Själva skålandet har vi också gemensamt med andra, även vanan att sjunga i samband med skålandet delar vi med andra och vi är inte ens ensamma om vår äldsta repertoar av skålvi- sor. Flera av de äldre skålvisorna har sjungits också i våra grannländer. På- verkan har kommit söderifrån och mest har den tyska skålvisetraditionen betytt. En visa som med små variationer sjungits sedan 1700-talet, kanske ännu längre, inte bara i svensk utan även i tysk och dansk tradition är Lambo. Ul- rika Lindholm (1886–1977) från Raukasjö i nordligaste Jämtland sjöng en variant som hon hörde sin styvfader sjunga. Den inleds med raderna ur en sånglek. Sätt dej på stolen du vallerman. Trall faderifaderallo. Sätt dej på stolen du vallermans dräng, jag är ju din lovade jungfru. Sätt nu glaset för din mun. Trallfaderi faderallo. Drick nu ur din fulle hunn. Trall faderi faderallo.

Föredrag vid Akademiens högtidssammanträde den 6 november 2004. Föredraget illustrerades med sång av en manskvartett ur Radiokören.

1 En uttömmande presentation av ämnet finns i författarens arbeten Helan går. 150 visor till skålen (Stockholm 2002) och Från Helan till Lilla Manasse (Stockholm 2002).

10 Christina Mattsson

Till en bevisning vill jag vända glaset upp till överända. Lambo, lambo! Hej kamrater, lambo!2 Lambo är en visa som lever, frodas och förändras i takt med tiden. Dagens studenter – återigen med mössa sedan den varit avlagd en tid – sjunger Lam- bo och har kanske hört av sina föräldrar att ett lyckat studentfirande skulle resultera i många ringar på den vita mössan efter det upp och nedvända glaset i Lambo. Skälet till att visan har levt kvar är den starka kopplingen till gamla skålseder. Här finns ingen pardon. Ingen får svika dryckeslaget och den som tar emot skålen måste stiga upp på stolen, ivrigt påhejad av alla andra som sjunger »Sätt nu glaset till din mun». Den som fått skålen i sin hand svarar genom att tömma det rågade glaset i botten och sedan sjunga sina tilldelade visrader solo och bevisa att glaset är tömt genom att vända det på dess rätta ända, upp och ner på huvudet. Med små variationer förs Lambo vidare från studentkull till studentkull. För några decennier sedan gick skålen fortfarande på omgång från person till person, men idag sjungs Lambo när någon gör bort sig, pratar för högt eller berättar en dålig historia på studentskivan. Lambo har sjungits av svenska studenter i mer än 200 år. Mot slutet av 1700-talet skrev flera vissamlare av texten i sina samlingar. Visan har sin parallell i en tysk skålvisa »Ich nehm’ mein Gläschen in die Hand» som går tillbaka ända till 1500-talet. Vår ursvenska Lambo är helt enkelt en översätt- ning från tyskan. Av de äldsta skålvisorna har ingen blivit så ofta citerad i olika sammanhang som den visa som vanligen börjar »Vem skall denna skålen tillhöra». Visan anknyter till gamla seder och ritualer som intresserat forskarna. Föl- jande variant upptecknades på 1880-talet av E.J. Tunstedt3 i Floda i Dalarna som kallade den »gammal dryckessång». Ja, vem skall denna skålen tillhöra, min lusti kamrat? Jo, den skall du [Anders Larsson] hava med ett friskt mod. Det lutar så till, du drick som du vill, tre klunkar å ra’, så kommer där ingen klander åsta’, om aftonen. Naturligtvis kan ingen med säkerhet säga hur gammal visan är. På 1700- talet var den vida spridd och känd på många håll. I Dalarna sjöngs den till

2 SR LB 6.492:2 m.fl. inspelningar och uppteckningar efter Ulrika Lindholm. För käll- och litteraturhänvisningar samt fler varianter se Helan går nr 20. 3 Lekar och låtar. Stockholm 1891, nr 28. För käll- och litteraturhänvisningar samt fler varianter se Helan går nr 6.

Den svenska skålvisan 11 stabbdansen, på Gotland sjöng man orden till vimpelsången. Vid samma tid användes den också i borgar- och militärkretsar i Stockholm, där den åter- finns i den handskrivna vissamling som stadsmajoren Samuel Christian Wallen sammanställde under senare delen av 1700-talet. Ingen vet hur länge en särskild visa varit knuten till den s.k. stabbdansen. Men fornforskaren Richard Dybeck, som är den förste som försöker beskri- va seden och placera den i ett något vidare sammanhang, säger att visan sjöngs under bröllopsfestligheterna som ett skämtsamt straff och ett hop- parande av alla dem som man ansåg hade legat ihop under natten. De skulle par om par upp på en stabbe, skåla och dricka och sedan dansa. Leken har varit spridd och känd på många håll. Dybeck hänvisar till Abraham Hülphers som i sin dagbok 1757 upptecknade »Hvem sku denna skålen tähöra, mi lusti camrat» i samband med stabbdansen i Malung. På Gotland har visan använts i ett helt annat sammanhang. När Visby skepparegille bildades 1628 återupplivade man en gammal sammanslutning – ett skeppareskrå – med en organisation som i allt väsentligt följde andra svenska skrån. De två årliga sammanträdena avlöstes alltid av fester som följde ett vedertaget ceremoniel. Trakteringen bestod av öl, brännvin och röktobak. Först bjöds kringlor och brännvin och sedan gick »välkomman», den stora pokalen, laget runt. Den ene drack den andre till och silverflaggan på pokalen svängdes som hälsning under det att vimpelsången sjöngs: »Och vem skall denna vimpelen hava vår vän så kär?» Själva vistexten innehåller en antydan om medeltida dryckesseder och sammanfattar i sin enda strof de gamla ritualerna. Visan sjungs för var och en i dryckeslaget under det att dryckeskärlet skickas runt. Personen som tar emot drycken besjungs i visan, han eller hon dricker en bestämd mängd, innan skålen går vidare till nästa man. Bruket att dricka ur ett gemensamt kärl som skickades runt krävde ett visst drag av måttfullhet. I visan anges måttet till »klunkar», »kappar» eller »pälar». De båda senare syftar på äldre tiders måttsystem. Det är antalet deltagare i dryckeslaget som avgör hur länge skålen ska pågå, men att en enda skål kunde räcka till gryningstimman förstår vi av varianter av visan där det heter: »Å utan buller, å utan bång skall denna skålena hava sin gång till lju- san dag.È Skålvisorna hörde ihop med ceremonin. De var fast knutna till ritualen att låta dryckeskärlet gå på omgång, något som också har stöd i vismaterialet som kan ha textliga anspelningar på äldre dryckesseder. De äldsta skålvisor- na har oftast sjungits som en dialog mellan övriga deltagare och den person som ska dricka skålen, vilket innebär att en och samma skålvisa har sjungits om och om igen för varje deltagare. De äldsta skålvisorna har inte varit beroende av skriftliga medier såsom handskrivna visböcker, sångböcker eller skillingtryck för sin spridning. Variantbildningen har istället skett genom muntlig tradering.

12 Christina Mattsson

Många av de gamla skålvisorna levde kvar förhållandevis länge. Långt in på 1800-talet skulle det fortfarande ätas och drickas i stora mängder på gäs- tabud och årsfester, och inslaget av ceremoniella skålar levde kvar. Man sjöng en skålvisa för var och en innan kärlet gick vidare. Så var seden, vare sig man gästade ett gille, hantverksskråets högtidliga sammankomst eller ett storbondebröllop. När förändringarna så småningom kom sammanfaller de med industria- lismen och upplösningen av gamla gemenskaper, med skråtvångets avskaffande och folkomflyttningarna. De gamla visorna förlorade sin uppgift när ceremonierna upphörde och ingen längre skickade dryckeskärlet runt. Kvar blev en gammal skålvisa utan andra uppgifter än estetiska: att eventuellt ha en vacker text och en vacker melodi. Istället kom en annan skålvisa som bättre passade den nya tiden och de nya sederna. Jag väljer att kalla denna yngre skålvisa för snapsvisa. Snapsvisan är ett barn av 1800-talet men med trådar som löper bakåt i historien till den tillfällesdiktning som blev populär århundradet innan. Att döma av den stora mängden bevarade tillfällesvisor var det inte svårt att göra en visa för den som hade verktygen – det räckte med ett antal motiv och formelelement och ett par välkända melodier. Metoden anammades så småningom av en skara anonyma diktare som kom att utgöra snapsvisans tidigaste upphovsmän. För den som är road av det sena 1700-talets visa finns ett rikt arkivmate- rial, ofta i form av antologier, där ägarna under en lång följd av år fört in visor och dikter från skilda håll och av skiftande art: tillfällesdikter, herde- dikter, satirer, epigram. Samlingarna är ovärderliga som vittnesbörd om en textvärld som annars gått förlorad. Många av Bellmans texter skulle ha varit glömda om de inte nedtecknats på detta sätt, liksom visor som skapats som underhållning. Enbart i Stockholm fanns flera personer som ägde betydande vissamlingar: Daniel Georg Nescher, Peter Jacob Hjelm, Samuel Christian Wallen och Carl Mathias Völschow. Den sistnämnde fångade den tillfälles- diktning som var tidens skålritualer i SupVisor af okiände Auctorer. I de här samlingarna finns gott om exempel på skålvisor som har sin parallell i våra dagars snapsvisa, en tillfälligt diktad visa till en känd melodi. Där finns långa rader av skålar för alla upptänkliga tillfällen diktade på väl- kända melodier. Den enda avgörande skillnaden mellan denna 1700-talsvi- sa och vår snapsvisa från 2000-talet är valet av dryck. Då sjöng man lika gärna till brännvin som till en bål av vin eller andra drycker, idag sjunger vi sällan snapsvisor till annat än brännvin. I flera av de vissamlingar som påbörjades under 1760-talet finns visan »Kom min herre och sitt ner», där första strofen alluderar på en populär visa av Olof von Dalin. Efter den inledande strofen, där vännen uppmanas dricka ett glas, tända en pipa och slå bort sin oro, utbringas ett oändligt antal skålar: för den som vill oss väl; för den som söla kan; för den som säger sipp; för den som är min vän o.s.v.

Den svenska skålvisan 13

Visan kan göras hur lång som helst allt efter lust och diktarfallenhet. Det tycks vara slumpen som avgjort vilken eller vilka strofer som lever vidare i muntlig tradition. Hilder Werner4 kunde vid mitten av 1800-talet uppteckna två av de 22 strofer som skrevs in i 1700-talets vissamlingar och som levt vidare i traditionen. Lustigt nog hyllar de två stroferna två verkligt typiska 1700-talsföreteelser: bondkaplanen och björnarna som drev in skulder. Skål för varje bondkaplan, som har blanka byxer. Röd peruk och brun koftan, varken vid eller yxer. Som i sock-, sock-, sock- som i -nen, -nen, -nen, som i sock-, som i -nen, som socknen plägar rida både sent och tida. Alla mina björnars skål! Gud dem tålamod giver. Ingen björn bör nitsk och snål finnas här i livet. När det bul-, bul-, bul-, när det -tar, -tar, -tar, när det bul-, när det -tar, när det bultar jag mig gömmer och smedens konst berömmer. Snapsvisan födelsemiljö finns i närheten av brännvinsbordet. Det var på 1800-talet som brännvinet slog igenom som svenska folkets favoritdryck. Hos de högre stånden kom brännvinsdrickandet att koncentreras till mål- tidens början och det smörgåsbord som numera anses så typiskt svenskt. Matordningen, som innebar att man först åt bröd och smör och sedan en huvudrätt, är känd redan från 1500-talet. Men det var först mot slutet av 1700-talet som brännvinet sällade sig till smöret och brödet. Efterhand ut- ökades smöret och brödet med olika sorters tilltugg till snapsarna, och rätternas antal växte. Man vande sig vid smörgåsbordet och den så kallade aptitsupen. Att ta en snaps före maten blev en nödvändighet, men oftast var det bara herrarna som fick njuta av den salta maten och sillen som krävde ett par rejäla supar. Kvinnor i allmänhet hade inte tillträde till den bränn- vinsmiljö som var visornas förutsättning. Därför finns snapsvisans tidigaste författare sannolikt att söka i de manliga miljöerna, och gärna i en miljö be- folkad av studenter. Att det blev just studenterna som sjöng och som höll skålvisetraditionen vid liv på 1800-talet hade flera anledningar. Studenterna som bärare av den backanaliska poesin har månghundraåriga traditioner. Det finns gott om uppgifter om skål- och dryckesvisor i den litteratur som skildrar studentlivet

4 Westergötlands Fornminnen. Stockholm 1868, s. 97–98. För fler varianter se Helan går nr 76.

14 Christina Mattsson i de gamla universitetsstäderna. Här finns de tidigaste beläggen på en numrering och namngivning av de snapsar som följer på helan och halvan. Här finns de första uppgifterna att det fanns särskilda visor till just brännvins- snapsen. En annan anledning blev den sångartradition som präglade studentlivet på 1800-talet. Den offentliga studentkörsången föddes i Uppsala och i Lund, och det ligger nära till hands att förmoda att också studentsången bidrog till snapsvisornas spridning. Det är i skildringar och beskrivningar av 1800-talets studentår som vi möter de typiska snapsvisorna för allra första gången – de snapsvisor som sjungs på en känd melodi med nya ord som passar till snapsarnas ordning. Vid mitten av 1800-talet bildade studenterna egna kompanier. De an- vände inte uniform utan var klädda i civila kläder och bar studentmössa. Varje morgon pågick exercisen i Botaniska trädgården i Uppsala fram till klockan nio. Då var det dags för frukost bestående av smörgåsar med öl och brännvin, allt uppdukat på särskilda bord ute i Carolinaparken. Så här be- rättar Gustaf Meyer5 som exercerade studentbeväring i Uppsala våren 1869: Enligt tidens sed togos många supar, under det vi tågade runt kring borden och sjöngo för helan, halvan, tersen, ja stundom även för kvarten och kvinten. Varje sup hade sin särskilda sång på en given melodi och rangordningen dem emellan iakttogs med största noggrannhet. Helan går! Den som inte helan tar, Han ej heller halvan får. »Helan går» är den i särklass mest sjungna visan till första snapsen. Denna klassiska svenska visa hör till den poesi som inte behöver tryckas för att leva vidare från generation till generation. Den har varit så vanlig att forskarna knappast ägnat den en tanke. Följaktligen finns den bara i undantagsfall re- gistrerad i våra traditionssamlande arkiv, trots att den är en av våra mest kända och sjungna folkvisor. Därför kan det vara på sin plats att ägna »He- lan går» lite särskild uppmärksamhet. För att finna ett tidigt belägg på »Helan går» måste vi vända oss till konst- musiken. Den 26 mars 1845 uruppfördes operetten Modehandlerskan på Kungliga Teatern i Stockholm. Föreställningen blev ett fiasko. Publiken ogillade handlingen som var förlagd till Paris och den tjugoåriga parisiska modehandlerskan Suzons nipperbod. Operetten spelades bara denna första och enda gång på Stockholmsope- ran. Den hade sannolikt fallit i glömska om den inte blivit presenterad i ett anonymt tryck samma år och om upphovsmannen inte avslöjats som en ton- sättare som skulle komma att räknas som en av Sveriges främsta. I trycket

5 Studentliv. Uppsala för sextio år sedan. Stockholm 1930, s. 71.

Den svenska skålvisan 15 kallades Modehandlerskan rätt och slätt »svenskt original». Numera vet vi att operetten skapades av tonsättaren Franz Berwald tillsammans med Her- man Sätherberg, som svarade för texten. Franz Berwald tvekade inte att använda folkliga melodier som utgångs- punkt och anpassade sig gärna till stilarter som publiken kände till. »Helan går» citeras i första aktens femte scen. Men det är inte texten som citeras utan de fyra första takterna av melodin. Den välbekanta treklangen i »Helan går» kommer till användning när butiksflickorna i modehandlerskan Su- zons nipperbod övar en ny tur i en kadrilj. Det var 1843, efter tolv år utomlands, som Berwald komponerade Mode- handlerskan och fogade in det korta melodicitatet i operetten. Det ger oss samtidigt det äldsta fragmentet av den berömda melodin. Strax därpå kom violinisten Anton Schnötzinger med egen orkester till Stockholm för att stanna där livet ut. Han blev under ett par årtionden en av de viktigare arrangörerna av baler och maskerader, men också av populära konserter; bland annat deltog han med en »fullstämmig instrumentalcon- sert» vid invigningen av Brunkebergs Casino, ett stort bal- och nöjes- etablissemang i Stockholm. Schnötzinger roade sig med att använda melodin i en polka för pianoforte som han kallade Halfvan går. Tack vare denna bearbetning finns melodin till den kända snapsvisan be- lagd i sin helhet redan 1852. Sedan dröjer det drygt femton år innan vi åter- igen möter »Helan går» i litteraturen. Då får vi den text som jag nyss refe- rerade till, den som studenten Gustaf Meyer skrev ner när han exercerade beväring i Uppsala 1869. Att första mötet med denna svenska visa kan vara omtumlande för ut- ländska gäster vittnar tonsättaren Franz Lehár om. Valskungen hade gästat Stockholm 1936 i samband med uppförandet av Greven av Luxemburg och blivit bjuden på kräftor och brännvin. Han hörde då en svensk sång som av- sjöngs med största allvar i stram givakt och som berörde honom starkt. Nå- gon hade föreslagit att melodin skulle kunna bli ledmotiv i en operett i svensk miljö. Hemkommen till Wien vände han sig därför till den svenska beskickningen med en förfrågan. Journalisten Elsa Björkman-Goldschmidt, som var närvarande på ambassaden, har berättat hur man prövade med alla möjliga sånger – nationalsången, kungssången och andra högstämda nationella sånger – innan man till sist kom fram till den sång som tonsättaren hade drabbats av under sitt Sverigebesök. Mitt på ljusa dagen fick man så på nykter fot avsjunga »Helan går» inför den förtjuste Franz Lehár. Någon operett blev det dock inte, däremot skrev Lehár fem variationer på »Helan går» för olika sinnesstämningar tillägnade Dagens Nyheters läsare och publicerade i tidningen den 7 januari 1937. De olika variationerna är »I förnämt sällskap», »Vid dåligt lynne», »När man är förälskad», »I något påverkad stämning (endast för män)» samt »I glad och övermodig stämning». Men den visforskare som vill veta mer om visans utbredning genom att leta efter belägg i arkiven står handfallen. I de traditionssamlande arkiven

16 Christina Mattsson finns nästan ingenting av intresse om »Helan går». De belägg som finns är de som kom in i samband med frågelistan Dryckessånger som Nordiska museet skickade till sina meddelare i början av 1940-talet. Fem meddelare upptecknade då orden till »Helan går» och berättade att den var den vanligaste dryckesvisan, men att »det var mest burget folk som sjöng denna vi- saÈ. Detta kan tolkas som att »Helan går» inte hörde hemma i det samhälle som museets meddelare ville berätta om, nämligen det gamla bondesamhäl- le som i mitten av 1950-talet var på väg att försvinna. Men varifrån kommer »Helan går»? Visan var känd och spridd före 1843, det år då Franz Berwald arbetade på sin operett. Långt innan dess hade brännvinssuparna fått sina särskilda namn; helan liksom halvan var benäm- ningar som var vedertagna. Det märkliga är att »Helan går» inte tycks finnas omskriven i några källor före 1850, varken i memoarlitteraturen eller i de handskrivna vissamlingar som var så vanliga. Tänk om »Helan går» från början inte hade någon text? Tänk om »Helan går» från början var en instrumental melodi som bar ett budskap som innebar att helan skulle drickas? Är det därför som orden inte finns nedtecknade? Professor Mats Rehnberg påpekade en gång att melodin påminner om en trumpetsignal. Faktum är att det för länge sedan var vanligt att låta en trumpetare ge signal när skålarna skulle drickas. En tänkvärd beskrivning finns återgiven i en dikt av filosofen och teologen Andreas Rydelius6 som återger ett samtal mellan två dannemän, Pehr Olufson och Jöns Olufson, som kom från ett bröllop i Småland den 14 december 1704: Ibland så roptes fram trumpetarn Munsior Petter, Han tog trumpeta fram och blåste sig helt swetter, Han blåste Mars putsell, tran ran, tran ran, tra ra, Och mäa drucke wi alt skål och skål i ra. Ett urval av Rydelius dikter publicerades 1868 av Fr. Braune som kommen- terar strofen med en förmodan att trumpetaren Munsior Petter spelade en militärisk trumpetsignal. Signalen kallades Mars putsell och torde Èhafva begagnats vid skålar istället för fanfarer». Detta är en oväntad ledtråd till gå- tan »Helan går». Melodin till den berömda snapsvisan är som bekant skäligen enkel. Forna tiders trumpetare var virituoser på sina instrument och kunde, tack vare sin skicklighet, spela melodin på sina naturtrumpeter. Även dagens trumpetare kan spela melodin i högt läge utan att behöva använda instrumentets venti- ler. Kanske har melodin en gång i tiden fungerat som en bland många trum- petfanfarer som introducerade de skålar som skulle drickas. Någon har se-

6 Svenska vitterhets-arbeten. Utg. af Fr. Braune. Lund 1868, s. 79.

Den svenska skålvisan 17 dan omsatt trumpetsignalen med de enkla och självklara orden »Helan går». Det rör sig i så fall om en enkel form av härmdiktning som samtidigt tolkade signalens innebörd. Och varför inte? Låt oss, efter denna utvikning om »Helan går», vända åter till studentbe- väringen Gustaf Meyers skildring av frukosten i Carolinaparken 1869. Som vi erinrar oss berättade han att varje sup hade sin särskilda sång på en given melodi och att rangordningen iakttogs med största noggrannhet. För halvan fanns förstås också en särskild visa. Det var en visa som än idag hör till stu- dentsångarnas repertoar av snapsvisor – och alltid då i fyra stämmor i enlighet med det ursprungliga arrangemanget. Hur länge skall på borden den lilla halvan stå? Skall snart ej höras orden: »Låt halvan gå, låt gå». Det ärvda vikingsinne till bägarna trår igen, och helans trogna minne i halvan går igen.7 Studentsångarna har sina egna snapsvisor som alltid ska sjungas när bränn- vin serveras. Antagligen finns det inte en enda manskör i Sverige eller i svenska Finland som inte kan och sjunger »Hur länge skall på borden» som travesterar Gunnar Wennerbergs »Hur länge skall i Norden den döda frid bestå/Skall snart ej höras orden: I gossar blå gån på». Wennerbergs marsch stod på studentsångarnas program från 1854. Det berättas att Wennerberg lär ha fallit i gråt när han på 1870-talet för första gången fick höra travestin på den allvarligt menade sången som han en gång tillägnat Allmänna stu- dentsången. Även om visan har hörts utanför studentleden, så är det än idag student- sångarna som helst sjunger den – alltid då i fyra stämmor i enlighet med Wennerbergs ursprungliga arrangemang. Vi andra brukar nöja oss med att sjunga snapsvisorna unisont. Unison sång blev allt vanligare under början av 1900-talet. Gemensam sång tycks i och för sig alltid ha förekommit även om det är först under det sena 1800-talet som begreppet »unison sång» dyker upp som en produkt av den tidens ideologi. Gemensam sång var ett viktigt inslag i folkrörelsernas verksamhet, oavsett inriktning, och ledde så småningom 1905 till bildandet av Samfundet för unison sång. Bland studenterna fick den unisona sången sitt stora genombrott vid den tid då brännvinsbordet förlorade sin centrala roll. Med nya alkoholrestrik- tioner var det inte längre tillåtet att dricka snaps om det inte också servera- des mat. Året var 1914. Detta kombinerat med införandet av motboken, de första systembolagen och så småningom också förbudsomröstningen 1922,

7 Texten finns i ett stort antal snapsviseböcker, se – även för käll- och litteraturhänvisningar – Helan går nr 135.

18 Christina Mattsson gjorde snapsvisans funktion ännu tydligare, nämligen att samla styrkorna i gemensam sång innan det eftertraktade brännvinet skulle drickas. Sången fungerade som »tändare», nu gällde det bara att hitta en bredare, gemensam repertoar av visor. Och man fortsatte att använde det beprövade knepet att göra nya ord till en känd melodi. Från sånglekar och barnvisor, vilka alla i stor utsträckning har spritts muntligt, lånar snapsvisediktarna melodier. Men melodiunderlaget hämtas också från skolsångerna, som många har lärt sig som en obligatorisk del i sångundervisningen. Populär- musiken ger ytterligare ett rikt melodimaterial att ösa ur. Mel: Mors lilla Olle Mors lilla Olle på krogen satt, rosor på kinden – men blicken va matt. Läpparna små liksom näsan var blå. Bara jag kunde så kunde så skulle jag gå.

Mel: Hej tomtegubbar Tänk om jag hade lilla nubben på en tråd uti halsen. Och kunde dra den upp och ner så att det kändes som många fler. Tänk om jag hade lilla nubben på en tråd uti halsen.

Mel: Lili Marlene Vi kan dricka Sädes, vi kan dricka Kron, men allra mest vi glädes åt O.P. Andersson. När den gått ner uti vår strup vi ropa då på nästa sup, ur svenska hjärtans djup ur svenska hjärtans djup.8 Antalet snapsvisor har ökat snabbt under hela 1900-talet, vilket man sanner- ligen inte kan säga om valet av underlagda melodier där ganska få har kommit till. Livslängden för melodierna har givetvis växlat. Några har använts under ett par århundraden, medan andra har koncentrerats till ett par decennier. Allmänt sett råder en konservatism i melodivalet och det är förbluff- ande många nydiktade snapsvisor som har skrivits på melodier som har mer än 100 år på nacken. En sådan melodi är »Kors på Idas grav», en visa som spreds via skillingtryck och sångböcker och som snabbt fick fäste i traditionen samtidigt som författarnamnet föll i glömska. Den ursprungliga texten skrevs av grevinnan Charlotta Berger f. Cronhielm till en melodi komponerad av hennes make.

8 Texterna finns i ett antal snapsviseböcker.

Den svenska skålvisan 19

Visan publicerades första gången 1826 och blev snart en av de mest efter- frågade skillingtrycksvisorna. Författarinnan och hennes komponerande make glömdes snart, men visan med sitt sentimentala innehåll levde kvar och blev ett tacksamt underlag för nya snapsvisetexter. »Mossbelupen hydda står vid Heklas fot, höga granar skydda den mot stormens hot» – »Imbelupet glaset står på bräcklig fot, kalla pilsnerflaskor luta sig därmot». Helt oöverträffade som melodier till våra snapsvisor har stamsångerna varit. Ordet stamsång var som bekant ett begrepp i den gamla skolans mu- sikundervisning. Som stamsånger räknades ett antal unisona sånger som 1943 infördes till »allmänt inlärande» för att skapa en gemensam sångreper- toar. De ursprungliga 20 sångerna omfattade nordiska nationalsånger, fos- terländska sånger, folkvisor, vandringsvisor och julsånger. Förteckningen revideras 1949 men togs bort ur läroplanen 1969. Några av melodierna har varit särskilt populära i snapsvisesammanhang: »Mandom, mod och morske män», »Vintern rasat ut» och »Uti vår hage». »Vi gå över daggstänkta berg», gånglåten av Olof Thunman, är den i särklass populäraste melodin till snapsvisor, något som Thunman väl inte hade tänkt sig när visan publicerades i diktsamlingen Pan spelar (1919). Mel: Vi gå över daggstänkta berg Det var en gång en helangorakatt, fallera, som älskade en vanlig bonnakatt, fallera, och följden blev en jamare, fast den var mycket tamare, för den var blott en halv-angora-katt, fallera.9 Snapsvisan är en genre som är beroende av melodierna för sin spridning och fortlevnad. Ju närmare melodirepertoaren ligger vår egen tid, desto lättare är det att datera de tilldiktade snapsvisorna. Texten är rimligen inte äldre än melodin, och 1900-talets populärmelodier har så gott som alltid upphovs- män som är kända till namnet. Att däremot försöka identifiera författarna till dessa alster är inte fullt lika enkelt. Upphovsmännen är och förblir anonyma och lika bra är kanske det, eftersom den poesi som uppstått kring snapsen i alla dess skiftande former är tämligen torftig. Med undantag för en handfull visor var det inte vanligt ens för femtio år sedan att folk i allmänhet kunde sjunga hela visor utantill. Man behöver helt enkelt stöd för minnet. Och med den unisona sångens utbredning kom också behovet av förlagor till den gemensamma sången. Studenterna började tidigt samla och trycka sina sånger och visor i egna sångböcker. I Uppsala fick den numera obligatoriska unisona sången sin lansering vid studentnationernas middagar och sexor och de första häfte- na för unison nationssång kom ungefär samtidigt, år 1910. Studentsång- böckerna speglar i viss mån den levande traditionen, eftersom behov, smak

9 Texten finns i ett stort antal snapsviseböcker, se Helan går nr 149.

20 Christina Mattsson och vanor ändrar sig. Varje sångbok har därför sin utmätta tid, innan den avlöses av nya sångböcker med reviderat och nytt innehåll. Man kan alltså dra försiktiga slutsatser, eftersom urvalet berättar om större eller mindre succéer. Vid sidan av studentsångböckerna fanns det en rik flora av visböcker som var sammanställda för en stor, allmän publik som var helt okänd för utgivarna. Den första visboken med ett urval som dominerades av snapsvisor, Pärlan, kom 1927, utgiven och tryckt i Helsingfors. Den inspirerade snabbt till andra liknande samlingar. I undertiteln – »Hyllad i trettioåtta ur glöm- skan framdragna sånger» Ð betonas att visorna är hämtade ur traditionen. Anledningen förklaras i ett förord med titeln »Några ord om pärlans betydelse för nordens söner i gången tid». På tolv sidor prisas brännvinet och dithörande visa, och utgivaren avslutar: »Man har med detta knippe sånger blott velat ge en kritisk, häcklande och jäktad samtid en försynt antydan om det naiva och oförargligt betagande sätt, på vilket man fordomtima förläng- de och immaterialiserade bordets njutningar.È Allt sedan dess har utgivningen av tryckta samlingar med snapsvisor för den breda allmänheten varit tämligen konstant. Form och utstyrsel har va- rierat, men visorna är i allmänhet tryckta i små behändiga häften med den tanken att de ska kunna användas vid bordet. Innehållet är traditionellt i den bemärkelsen att visorna, både de äldre och de yngre, har levt i den muntliga traditionen längre eller kortare tid innan de insamlats från olika håll för tryckning. Det som från början var en ambition att »bevara traditionen» blev snart en anledning för marknadskrafternas engagemang i spridningen av snapsvisor. Snart övervägde de kommersiella motiven, något som har inneburit att en oöverskådlig mängd snapsvisor har tryckts i ett ökande antal stu- dentsångböcker och snapsviseböcker sedan 1920-talet. De flesta snapsvisor sjungs till bekanta melodier, och istället för nottryck anges den underlagda melodins första rad eller titel vid visans text. Fortfarande utkommer en jämn ström med snapsviseböcker, och av utgivningen att döma tycks marknaden aldrig bli mättad. Enbart under 1990-talet kom det över tjugo nya titlar. Hur kommer det sig då att snapsen och snapsvisan har försvarat sin ställ- ning? En anledning är förstås den roll snapsen hade i samband med 1800- talets smörgåsbord. Det är resterna av detta smörgåsbord som vi fortfarande har som entrérätter i samband med påsken, för att inte tala om midsommar, som är ett av de tillfällen på året då svenska folket mer än gärna sjunger snapsvisor, både gamla och nya. Finns den svenska snapsvisan om hundra år? Förutsättningarna är onek- ligen goda, särskilt som snapsvisan numera är en angelägenhet för en rad kommersiella intressen: för pressen som vill sälja lösnummer, för förläggar- na som vill sälja visböcker, för fonogramproducenterna som vill sälja fono- gram, för Vin & Sprithistoriska museet som vill ha uppmärksamhet och lan- serar »Veckans snapsvisa», för visforskarna som aktivt engagerar sig i

Den svenska skålvisan 21 snapsvisepristävlingarna, där numera både Svenskt visarkiv och Finlands svenska folkmusikinstitut finns representerade i juryn. Men snapsvisan är också en folkloristisk genre som uppfyller alla krav man kan ställa på en sådan. Liksom annan levande muntlig tradition genom- går den ständiga förändringar. Visorna förnyas hela tiden efter i huvudsak traditionella mallar. Gamla visor dör, nya visor föds och förs vidare till nya generationer. Och därför kvarstår faktum: det är till sist ändå vi som ska an- vända och sjunga visorna som avgör om det kommer att finnas några muntligt traderade snapsvisor i framtiden, sedan spelar det ingen roll var andra säger och tycker om denna unikt svenska visa.

22 Christina Mattsson

Om identitet – några vikingatida exempel 23 Om identitet – några vikingatida exempel med utgångspunkt i runstensmaterialet

Av Anne-Sofie Gräslund

När man talar om materiell kultur, arkeologins huvudsakliga källmaterial, som meningsbärande (t.ex. Olsen 1997 s. 79 ff.) är en aspekt av detta att den är identitetsskapande, medvetet eller omedvetet. Så uttrycks identitet t.ex. genom klädedräkt och genom byggande av en viss sorts hus eller monument, men också genom föremål som människor omger sig med. I de två första fallen är det sannolikt medvetet, i det senare fallet kan det lika troligt vara omedvetet. Ett språkligt belägg på medvetenhet om den egna gruppens identitet under vikingatiden är beteckningen Svethiudh ’sveafolket’. Folkslagsnamnet svear betyder ’de egna, vi själva’ och är ett typiskt exempel på en etno- centrisk självbenämning (Andersson 2004 s. 5).

BEGREPPET IDENTITET

Det finns otaliga exempel på hur man på grundval av en särskild föremåls- form, t.ex. något slag av spännen, ansett sig kunna urskilja regionala grupper och i förlängningen av det förutsatt att de människor som använt denna föremålsform i sin klädedräkt känt en grupptillhörighet, en kollektiv identitet, som uttryckts just genom dräkten. De olika germanstammarna på kon- tinenten under första årtusendet har på detta sätt dels föremålsformer som är gemensamma för flera av dem eller dem alla, dels sådana som är typiska just för den egna gruppen. Bland de germaner som under årtusendets första hälft bodde närmast limes, det romerska rikets gräns mot norr, kan man ock- så iakttaga en viss romanisering, dvs. att man anammade romerska före- målsformer. En definition på identitet är: personers eller gruppers egen identifikation som tillhörande en bestämd kultur eller en etnisk grupp eller en region. Man

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 11 februari 2004.

24 Anne-Sofie Gräslund talar alltså om t.ex. kulturell identitet, etnisk identitet eller regional identitet. Det är påtagligt att man samtidigt kan ha flera olika identiteter. Identitet innebär att en grupp människor delar kulturella värderingar, materiell kultur, kanske språk och religion och eventuellt har en gemensam historia. Hur man uppfattar sin identitet – det är något som kan påverka ens handlande. Den kulturella identiteten och kanske den regionala är möjliga att urskilja i det arkeologiska materialet, däremot inte den etniska eftersom den förutsät- ter en självdefinition och en självförståelse, något som vi inte kan komma åt när vi sysslar med det förgångna med utgångspunkt i arkeologiskt käll- material. För förhistoriens senare del, när vi också har tillgång till skriftliga källor, är situationen något bättre. Det finns en stor arkeologisk litteratur kring frågor om etnicitet och etnisk och kulturell identitet. Två huvudperspektiv kan urskiljas, den primordiala och den instrumentala skolan. Karakteristiskt för den primordiala skolan är att den ser etnicitet och kulturell identitet som något givet och oför- änderligt, medan den instumentala skolan istället hävdar att det är fråga om något dynamiskt, en social konstruktion som hela tiden kan omförhandlas, beroende på situationen (Jones 1997 s. 65 ff.; Siapkas 2003 s. 41 ff., 175 ff.; Markus 2004 s. 22 f.). Detta gäller huvudsakligen gruppidentitet. Ett annat problem är individuell identitet som är svår att uppfatta i materiell kultur. Ett uttryck för en personlig identitet skulle förmodligen av oss bara uppfattas som något som faller ur mönstret. Den s.k. post-processuella skolan, som betonar det unika istället för det generella, individen istället för det kollektiva, har ändå inte i någon större grad ägnat sig åt frågan om individuell identitet.

Identitetsbegreppet kan innebära både likhet och olikhet (Jacobsson-Wid- ding 1983 s. 13 f.): Ð Likhet på ett individuellt plan, dvs. den personliga identiteten, brukar sä- gas vara att man innerst inne förblir densamma genom livets alla utveck- lingsfaser. Likhet på ett kollektivt plan, den kollektiva identiteten, är givetvis likhet inom gruppen. Ð Olikhet innebär att både individer och grupper definierar sig som olika i för- hållande till andra individer respektive grupper. Man talar ibland om självbil- der – det förutsätter bilder av den andre/de andra och visar tydligt att identitet är något som konstitueras i förhållande till andra personer eller grupper.

OLIKA SLAG AV IDENTITET

Man har också sin identitet som medlem av en familj och släkt. Det är något som framhävs i den fornnordiska litteraturen, framför allt de isländska sagorna, där det är av största vikt att personernas släktförhållanden är klar- gjorda. Släktskap består av en kombination av härstamning, familjetillhö-

Om identitet – några vikingatida exempel 25 righet genom börd och allianser. Släktskap räknas under den nordiska vikingatiden bilateralt, dvs. genom både mors- och farssidan. Också i runstenstexterna är släkttillhörigheten utomordentligt viktig. Nästan alltid omtalas resarens/resarnas och den/de hågkomnas familjerelation. Ibland får vi också upplysningar om ytterligare familjemedlemmar, som t.ex. på Hass- myrastenen i Västmanland (Västmanlands runinskrifter, Vs 24): »Gode bonden Holmgöt lät resa stenen efter Odendisa sin hustru. Det kommer icke till Hassmyra en bättre husfru som råder för gården. Rödballe ristade dessa runor. Till Sigmund var Odendisa en god syster.È Oftast nämns ogifta kvinnor tillsammans med medlemmar ur sina kärn- familjer, medan gifta kvinnor återfinns tillsammans med mannens familj. Det finns dock många undantag, som Odendisastenen visar. Andra exempel på detta är Sigurdsristningen på Ramsundsbeget (Södermanlands runinskrifter, Sö 101) där beställaren Sigrid, som låter rista till minne av sin man, omtalas som Orms dotter och en sten i Upplands Bro, rest av Ginnlög, Holmgers dotter, till minne av hennes man (Upplands runinskrifter, U 617). Två runstenar, en i Hälsingland och en i Småland, nämner många generationer av respektive släkt. På Malstastenen från Rogsta socken läser vi föl- jande (Åhlén 1994 s. 43): »Frömund reste dessa stenar (el. denna sten) efter Rike-Gylfe, Bräses son. Och Bräse var Lines(?) son och Line(?) var Uns son och Unn var Ofegs son och Ofeg var Toras son. Groa var Rike-Gylfes mo- der. Och sedan …Gudrun.» På stenen i Sandsjö by, Norra Sandsjö socken (Smålands runinskrifter, Sm 71) står: »Ärnvard lät resa denna sten efter Hägge, sin fader, och efter Hära, hans fader, och Karl, hans fader, och Hära, hans fader, och Tegn, hans fader, och efter dessa fem förfäder.» Dessa upp- räkningar av förfäder i många generationer brukar anses som ett medel att skapa legitimitet för jordägande och arv (S.B.F. Jansson 1987 s. 97 ff.), men de kan samtidigt också ses som ett starkt uttryck för släktidentitet, så viktig i det äldre samhället, kanske framförallt i det i huvudsak skriftlösa samhället under yngre järnålder, men också långt fram i tiden. Det finns emellertid också en påtvingad identitet, något som har lagts på uppifrån av politiska skäl för att få folk att känna en samhörighet – det kan gälla nationell identitet ifråga om politiskt skapade nationalstater. Regional identitet har mycket större förutsättningar att uppstå av sig själv. Region är en nivå mellan centralmakten och lokalsamhället och i den regionala identiteten ingår människors förankring i och tillhörighet till regionen, säkert också påverkan av landskapet. Men det finns också större kulturområden som t.ex. det skandinaviska, där det finns många gemensamma kulturytt- ringar samtidigt som tydliga regionala variationer kan iakttas. Den skandinaviska djurornamentiken under andra hälften av första årtusendet är ett exempel på något som man kan räkna med förutsatte en gemensam förståelse av innebörden över ett större kulturområde (Hedeager 1997 s. 76 ff.). Kan- ske gällde det att tillhöra de invigda, vilket kan ha varit särskilda grupper i samhället.

26 Anne-Sofie Gräslund

Djurornamentikens sista blomstring får sägas vara ornamentiken på de zoomorfa runstenarna, så rikligt företrädda i Uppland. Den upphörde så småningom att användas, när den kristna kulturen vann insteg i Skandina- vien, men inte helt och hållet. Den kristna konst som skapades i Norden under tidig medeltid var ifråga om stenskulptur, kalkmåleri och silversmide helt annorlunda än den vikingatida konsten; den innebar verkligen ett brott med den nordiska formtraditionen. På dessa områden hade kyrkan uppenbarligen tillgång till professionella konstnärer och konsthantverkare, tekniskt skickliga yrkesmän med god kännedom om den samtida europeiska konsten (Karlsson 1983 s. 86 f.). Tillverkningen av enklare kyrkliga arbeten i trä och i järnsmide tycks emellertid ha överlåtits till lokala förmågor, snickare och smeder, och det är här vi finner reminiscenser av den nordiska djurornamentiken, som uppenbarligen hade en stark folklig förankring. I den profana konsten finns faktiskt tidigmoderna exempel på djurhuvuden som ger ett tydligt intryck av traditioner från den sena järnålderskonsten (Karlsson 1983 s. 89). Djurhu- vuden (drakhuvuden) förekommer i uppenbart kristna sammanhang under medeltiden (Gräslund 2005). Först och främst bör stavkyrkorna nämnas. Många välbevarade sådana finns i Norge, t.ex. Borgund, Lom och Heddal, alla med utstickande drakhuvuden. Den välkända bonaden från Skog i Häl- singland, 14C-daterad till andra hälften av 1200-talet, visar en sådan tidig kyrka, där både kyrktaket och klockstapeln är prydda med plastiska djurhuvuden. Drakhuvuden finner vi också på många senvikingatida och tidigmedeltida relikskrin, t.ex. de kända skrinen från Cammin och Bamberg, båda sannolikt sydskandinaviska arbeten från slutet av 1000-talet. Något senare, från första hälften av 1200-talet, är relikskrinet från Trönö i Hälsingland, tillverkat i Limoges i Frankrike, med scener ur Thomas Becketts liv. Det har på ett intressant sätt blivit »skandinaviserat» genom att man fäst djurhuvuden vid ändarna av takkammen (Tegnér 1999 s. 199 ff.). Här menar jag att man faktiskt kan tala om ett uttryck för en skandinavisk identitet. Det finns också en religiös identitet som kan spåras i runstensmaterialet. Kristnandeprocessen innebar att det under lång tid fanns människor som hade antagit kristendomen samtidigt som andra i samma trakt höll fast vid den gamla tron. Anders Hultgård (1997 s. 172 ff.) har givit exempel på dessa två olika religiösa identiteter genom att lyfta fram två västgötska runstenar (Västergötlands runinskrifter, Vg 150 och Vg 8). Inskriften på Vg 150, Velandastenen, lyder: ÈTyrvi reste stenen efter Ogmund sin man, en mycket god tägn. Tor vige.» På Vg 8 från Hjälstad står det: »Geting reste denna sten efter Germund, sin broder, en mycket god tägn. Gud hjälpe.» In- skrifterna är således helt likartade med undantag för den avslutande bönen om gudomlig hjälp – i första fallet riktad till Tor, i det andra till Gud. Iko- nografiskt skiljer de sig åt, Velandastenen är prydd med ett fågelhuvud, Hjälstadstenen med två kors.

Om identitet – några vikingatida exempel 27

RUNINSKRIFTER OCH IDENTITET

Ett område där man kan fundera över hur identitet uppfattades är våra senvikingatida runstenar. Man talar generellt om individuell eller personlig identitet och kollektiv eller gruppidentitet och det förutsätts ibland att personlig identitet är något som växer fram under den tidigmoderna tiden, från slutet av 1700-talet, eftersom det är från den tiden vi har de första självbio- grafierna. Att den inte alls skulle ha funnits tidigare är orimligt; däremot kanske den inte var så tydlig eftersom kollektivet i många fall var mycket starkt. Men just i runstenstexterna kan man faktiskt se tecken på en personlig identitetsuppfattning i slutet av vikingatiden. Som exempel på det kan alla Jarlabankestenarna nämnas eller den runsten som ursprungligen stod i Rasbokil men numera finns i universitetsparken i Uppsala (Upplands runinskrifter, U 1011): »Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.» När det gäller kollektiv identitet frågar jag mig om det inte är den som ligger bakom valet av ornamentik på vissa runstenar. Rent allmänt kan man i det rika uppländska runstensmaterialet trots enhetligheten i stort se klara tecken på regionala undergrupper i ornamentiken, något som enligt min mening gör det möjligt att skikta runstenarna kronologiskt på stilistiska grunder (Gräslund 1991, 1992, 1998). För de zoomorfa ristningarna har jag ur- skilt sex olika stilgrupper. Genom jämförelser dels med ornamentiken på de genealogiskt kopplade inskrifterna, dels med ornamentiken på väldaterat arkeologiskt material kunde jag sedan föreslå en kronologi. Glädjande nog har detta klassifikationssystem använts med gott resultat av en rad forskare inom bebyggelsearkeologi (M.G. Larsson 1996 s. 143 f.; Zachrisson 1998, s. 123 ff.), historia (Sawyer 2000 s. 31 ff.; H. Jansson 1998 s. 116 f.), reli- gionshistoria (Sundqvist 2002 s. 66, 79), språkhistoria (Stroh-Wollin 1997 s. 115 ff.) och runologi (Stille 1999 s. 80 ff.; P. Larsson 2002 s. 24 f.).

PÅTAGLIGT LIKA STENAR – ETT UTTRYCK FÖR LOJALITET?

Men även inom de kronologiska stilgrupperna finns det stenar som är mer lika varandra än vad som vanligtvis är fallet inom den aktuella gruppen. Begreppet likhet är inte helt lätt, det finns många olika grader av likhet, alltifrån identiskt lika till ganska lika. Det finns tydliga exempel på att man försökt efterbilda ornamentik; ett gott exempel på det är tre stenar (fig. 1 a-c), en från Lagga socken (U 485) och två från Bälinge socken (U 1084 och U 1096). Laggastenen, signerad av den framstående runristaren Öpir, är ett verkligt elegant exempel på den yngsta stilgruppen, som

28 Anne-Sofie Gräslund Efter Upplands runinskrifter. . Fig. 1c. Runstenen U 1096, Rörby, Bälinge socken. Fig. 1b. Runstenen U 1084, Hämringe, Bälinge socken Efter Upplands runinskrifter. Fig. 1a. Runstenen U 485, Marma, Lagga socken. Efter Upplands runinskrifter.

Om identitet – några vikingatida exempel 29 jag har kallat Pr 5. Den kan dateras till 1100-talets första tredjedel. Den ena av Bälingestenarna kan man se som en god kopia av Laggastenen, medan den andra uppenbart är avsedd att efterlikna den första Bälingeste- nen. Men här har ristaren missförstått flera element i ornamentiken: den karakteristiska avsatsen på rundjurets nacktofs på U 1084 har på U 1096 blivit en helt obegriplig bula, bogspiralen som organiskt fortsätter i frambenet på U 1084 har på U 1096 blivit till en cirkel utan samband med frambenet, vars linje istället är dragen ända upp till rygglinjen, och slutligen har rundjurets framfot, som på U 1084 är väl åtskild från den slinga som utgår från korset, på U 1096 fått en lång extra utlöpare medan kors- slingan tycks sluta i frambenet. Ytterligare två runstenar kan sägas tillhöra den här gruppen, U 914 från Börje socken och U 1014 från Ärentuna socken, båda eleganta och mycket lika de tre tidigare, men mönstret är inte identiskt. Den geografiska spridningen av de här fem ristningarna spänner över ca 20 km, och i detta mycket runstensrika område finns åtskilliga andra Pr 5-ristningar utan denna mycket starka likhet. Att den här gruppen stenar inte är något unikt har Annika Hansson (1993) visat. Hon har gjort en detaljerad analys bl.a. av 13 ristningar ur stilgruppen Pr 4 med mycket stor inbördes likhet (fig. 2). Alla 13 är lika, men två par är

Fig. 2. Skiss av ornamentiken på runstenarna U 660, Norränge, Håtuna socken, och U 674, Skadevi, Häggeby socken. Efter Hansson 1993.

30 Anne-Sofie Gräslund närmast identiska (U 281 från Hammarby socken och U 481 från Lagga socken respektive U 660 från Håtuna socken och U 674 från grannsocknen Häggeby). Det första paret har ett avstånd på ca 30 km mellan sig, det andra ett betydligt kortare avstånd. Det ligger nära till hands att tolka in ett medvetet samband mellan de stenar som uppvisar likheten, en önskan från resaren att visa lojalitet med den som lät resa den första stenen och att markera gemenskap; man kan till och med förmoda att de likartade runstenarna har bidragit till att konstituera en lokal/regional identitet. En sådan grupp av snarlika ristningar kan vara en antydan om en social organisation av bönder som utgjorde en undergrupp i den typ av samhällshierarki för yngre järnålder som t.ex. Ulf Näsman (1988 s. 123 ff.) och Per Ramqvist (1991 s. 305 ff.) har skisserat efter mönster av de kontinentala germanstammarna under folkvandringstid. Kanske var det storbonden som hade låtit resa den första stenen med just den ornamentiken. Det har ibland hävdats att runristaren var den som bestämde ornamentik och layout. Att beställaren hade ett betydande inflytande visas av en studie av de s.k. treöglestenarna i Uppland, av vilka många ristats av Öpir. Magnus Sundquist (1996) har visat att det framförallt är i två områden som treögle- stenar är vanliga, ett norr om Uppsala och ett i södra Uppland. I det södra området har mer än två tredjedelar (fem av sju) av de Pr 4-stenar som Öpir signerat denna design, medan andelen i norra området är fyra av åtta, dvs. hälften. Utanför dessa två områden finns åtskilliga signerade Öpirstenar i Pr 4, men där är andelen treöglestenar liten, en av sju. Detta tyder på att runristaren inte var den som bestämde utan att istället beställaren hade en klar idé om vilken typ av ornamentik han/hon ville ha. Men behöver det, om vi nu återvänder till de tidigare nämnda stenarna med mycket stor likhet, ses som ett problem att dessa inte är resta inom ett avgränsat närområde? Jag tror inte det, om man jämför med godeinstitutionen på Island under fristatstiden. Jón Vi¶ar Sigur¶sson (1999) har i sin doktorsavhandling behandlat de isländska godarna och godorden under fristatstiden. En gode var en hövding/storman som innehade ett ärftligt ämbete, godordet. Godord var ett abstrakt begrepp som innebar makt uteslutande över människor, inte över land, det utgjorde ingen geografisk enhet. Flera godar kunde ha s.k. tingsmän, dvs. anslutna bönder i samma område. I den äldsta isländska lagen, Grågås, stadgades att jordägande bönder skulle välja en gode (i och för sig inom den fjärding de bodde, men detta följdes inte i praktiken). Gode och bönder hade ömsesidiga förpliktelser. Goden förde böndernas talan på tinget, därför kallades bönderna för godens tingsmän. Godarna ledde de lokala tingen och hade makten på det gemensamma All- tinget. De hade också vissa religiösa funktioner. Godens viktigaste uppgift var att värna om freden i sitt godord, dvs. bland sina tingsmän. Godens makt var så stor som antalet tingsmän han kunde knyta till sig. Om en bonde inte var nöjd med sin gode kunde han byta. Utan stöd från bönderna hade goden ingen makt och utan beskydd från goden var böndernas ställning osäker.

Om identitet – några vikingatida exempel 31

Personliga band mellan goden och bönderna utgjorde grundvalen för godordet, det kunde vara vänskap eller ibland släktskap. Långt avstånd mellan tingsmän och gode innebar en svårighet men sågs också som ett tecken på den godens makt. Jag tänker mig att de mycket lika runstenarna spridda över ett visst avstånd kan vara uttryck för en liknande social organisation som godeinstitutionen. Mycket intressanta i det här sammanhanget är de s.k. Ingvarsstenarna, dvs. de ristningar i Mälarlandskapen som berättar om dem som följde med på Ingvarståget till Särkland, en expedition som slutade i katastrof, eftersom Ingvar och alla hans män dog. Mats G. Larsson (1983, 1987) har genom jämförelser med den georgiska krönikan övertygande visat att informationen i Ingvar den vittfarnes saga att Ingvarståget skulle ha ägt rum i början av 1040-talet är rimlig. Av de 23 Ingvarsstenar (det totala antalet är 26) som är så välbevarade att en klassificering av dem enligt stilgruppsschemat är möjlig tillhör hela 16 gruppen fågelperspektiv (detta innebär att rundjurets huvud ses ovanifrån i motsats till i övriga zoomorfa stilgrupper där huvudet ses i profil). Och inte nog med det, hela layouten är mycket likartad på många av dem (fig. 3). Faktum är att min första fråga när informationen om den nyfunna Ingvarsstenen på Arlanda 1990 kom var om den hade samma typ av ornamentik Ð och det hade den. Ingvarsstenarna är spridda över ett ganska stort område i Uppland, Väst- manland och Södermanland. Hur kan det komma sig att familjerna som skulle resa runstenar över sina förlorade söner visste att det skulle vara just en sådan runsten när det var frågan om Ingvarståget? Det är en befogad und- ran, eftersom det vid samma tid var vanligt i området att resa stenar med en helt annan ornamentik, där rundjuret har profilsett huvud. Budet måste ha gått, kanske genom kringvandrande runristare. Var det så att de sörjande familjerna härigenom ville uttrycka en känsla av gemenskap? Eller var det så att man genom att använda just den här ornamentiken visade solidaritet med Ingvars familj, som enligt Ingvar den vittfarnes saga var en sidogren till den kungliga familjen? Någon form av allians vill man gärna tänka sig när det på sten efter sten upprepas »han for med Ingvar» eller »han föll österut med Ingvar». Det är ett uttryckssätt som inte förekommer på några andra runstenar. Ett exempel på att bönder i beroendeställning av eller i allians med en storman skulle kunna uttrycka detta i bild finns i den medeltida heraldiken och har kallats heraldisk vasallitet. Hans Gillingstam (1988 s. 16 ff.) har visat att nyadlade lågfrälse personer i sina vapen kunde få hämta ett motiv från sina högfrälse herrars vapen (fig. 4). Han anför Sten Sture den äldres sigill och jämför med klientvapnen på Lasse Birgerssons och Knut Eriks- sons sigill. Lasse Birgersson var i tjänst hos Sten Sture d.ä. och efter dennes död i Jönköping 1503 fick han ta på sig den dödes kläder och riddar- kedja för att dölja dödsfallet för danskarna. Knut Eriksson var lagman och riksråd och hade gjort karriär under Sten Sture d.ä.:s tid. Båda dessa har

32 Anne-Sofie Gräslund

Fig. 3. Exempel på Ingvarssten: U 644, Ekilla bro, Yttergran socken. Efter Upplands runinskrifter.

Om identitet – några vikingatida exempel 33

Fig. 4. Sigill med sjöblad. Övre raden t.v. Sten Sture den äldre, t.h. Lasse Birgersson. Nedre raden t.v. Hemming Gadh, t.h. Måns Gadh. Efter Gillingstam 1988.

Sten Stures sjöblad i sina sigill. Ytterligare ett klientvapen är Hemming Gadhs. Han skulle enligt Messenius ha fått överta den barnlöse Sten Stu- res sköldemärke med en viss förändring. Hemming Gadhs fogde Måns Gadh har i sin tur i sitt sigill ett sjöblad, något som Gillingstam tolkar som uttryck för undervasallitet under Hemming Gadh, som hade sex sådana sjöblad i sitt vapen. En blick på spridningskartan över Ingvarsstenarna (fig. 5) visar att med två undantag inga sådana anträffas i Attundaland, och de två undantagen återfinns alldeles på gränsen till Tiundaland. Mats G. Larsson (1986 s. 108) har velat förklara det med att Ingvarståget var organiserat efter ledungen och att ledungsskeppen i Attundaland behövdes för Èhemmaför- svaretÈ och därför inte fick delta i Ingvarståget. En alternativ förklaring skulle kunna vara följande: Var centrala Attundaland (Täby–Vallentuna) ett område som dominerades av Jarlabanke och där Ingvars familj inte

34 Anne-Sofie Gräslund

Fig. 5. Karta över Ingvarsstenarnas utbredning. Efter M.G. Larsson 1990, kompletterad med Arlandastenen. hade mer än ett fåtal allierade? Var det anledningen till att Jarlabankesläk- ten hade vuxit sig så stark? En intressant iakttagelse är att åtskilliga av Jar- labankestenarna (fig. 6) finns på gårdar som ingick i lagmannen Birger Perssons (död 1327) godsinnehav. Sigurd Rahmqvist (1996 s. 237) har visat att godsbildningarna Täby (= Täby kyrkby) och Broby troligen var ar- vejord och därmed hypotetiskt kan gå tillbaka till sen vikingatid. Någon liknande Jarlabanke är inte känd vare sig från Tiundaland, Fjärdhundra- land, Västmanland eller Södermanland, där istället de talrika Ingvarsste- narna kan tolkas som uttryck för att Ingvarsfamiljen hade många allierade.

Om identitet – några vikingatida exempel 35

Fig. 6. Exempel på Jarlabankesten: U 164, Täby tä, Täby socken. Efter Upplands runinskrifter.

Jag menar alltså att runstenarna faktiskt kan ge oss en inblick i den senvikingatida identiteten – framförallt självresarstenarna visar på att man kän- de en personlig identitet, medan förekomsten av ornamentalt sett praktiskt taget identiska runstenar spridda över ett område är ett tecken på en kollektiv identitet som ingick i den sociala organisationen.

36 Anne-Sofie Gräslund

LITTERATUR

Runstensnumren hänvisar till korpusverket Sveriges runinskrifter, utgivet av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm. Använda volymer är Smålands runinskrifter (Sm; 1935-1961), Södermanlands runinskrifter (Sö; 1924– 1936), Upplands runinskrifter (U; 1940–1958), Västergötlands runinskrifter (Vg; 1940–1970) och Västmanlands runinskrifter (Vs; 1964).

Andersson, Thorsten, 2004: Svethiud, det svenska rikets kärna. I: Namn och bygd. S. 5Ð18. Gillingstam, Hans, 1988: Några klientvapen från svensk medeltid. I: M. von Platen (red.): Klient och patron. Befordringsvägar och ståndscirkulation i det gamla Sverige. Stockholm. S. 16Ð19. Gräslund, Anne-Sofie, 1991: Runstenar – om ornamentik och datering. I: Tor 23. S. 113Ð140. — 1992: Runstenar – om ornamentik och datering II. I: Tor 24. S. 177–201. — 1998: Ornamentiken som dateringsgrund för Upplands runstenar. I: A. Dybdahl & J.R. Hagland (red.): Innskrifter og datering. Dating Inscriptions. Trondheim. (Senter for middelalderstudier. Skrifter 8.) S. 73Ð91. — 2005: The watchful dragon. Aspects of the conversion of Scandinavia. I: S. Arge & A. Mortensen (red.): Viking and Norse North Atlantic. Select Papers from the Proceedings of the Fourteenth Viking Congress, Tórshavn, 19–30 July 2001. Tórshavn. S. 374–383. Hansson, Annika, 1993: Kopior eller likhet. Tolkningsproblem kring runstenars ornamentik. CD-uppsats, Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. Hedeager, Lotte, 1997: Skygger af en anden virkelighed. Oldnordiske myter. Haslev. Hultgård, Anders, 1997: Språk, tanke och religionsskifte. I: R. Boström Andersson (red.): Den nordiska mosaiken. Språk och kulturmöten i gammal tid och i våra dagar. Uppsala. (Humanistdagarna vid Uppsala universitet 1997.) S. 171Ð182. Jacobsson-Widding, Anita (red.), 1983: Identity: Personal and Socio-Cultural. A symposium. Uppsala. Jansson, Henrik, 1998: Templum Nobilissimum. Adam av Bremen, Uppsalatemp- let och konfliktlinjerna i Europa kring år 1075. Göteborg. (Avhandlingar från Historiska institutionen i Göteborg 21.) Jansson, Sven B.F., 1987: Runes in Sweden. Stockholm. Jones, Siân, 1997: The Archaeology of Ethnicity. Constructing identities in the past and present. London & New York. Karlsson, Lennart, 1983: Nordisk form. Om djurornamentik. Stockholm. (The Mu- seum of National Antiquities. Studies 3.) Larsson, Mats G., 1983: Vart for Ingvar den vittfarne? I: Fornvännen 78. S. 95–104 — 1987: Ingvarstågets arkeologiska bakgrund. I: Fornvännen 81, 1986. S. 98–113. — 1990: Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036–1041. Stock- holm. — 1996: Tvegifte i Täby? Några synpunkter på Jarlabanke-stenarnas datering och placering. I: Fornvännen 91. S. 143–151. Larsson, Patrik, 2002: Yrrunan. Användning och ljudvärde i nordiska runinskrifter. Uppsala. (Runrön 17.) Markus, Felicia, 2004: Living on Another Shore. Early Scandinavian Settlement on the North-Western Estonian Coast. Uppsala. (Opia 36.) Näsman, Ulf, 1988: Analogislutning i nordisk jernalderarkaeologi. Et bidrag til ud- viklingen af en nordisk historisk etnografi. I: P. Mortensen & B.M. Rasmussen

Om identitet – några vikingatida exempel 37

(red.): Fra stamme til stat i Danmark 1. Jernalderens stammesamfund. Aarhus. (Jysk arkaeologisk selskabs skrifter 22.) S. 123Ð140. Olsen, Bj¿rnar, 1997: Fra ting til tekst. Teoretiske perspektiv i arkeologisk forskning. Oslo. Rahmqvist, Sigurd, 1996: Sätesgård och gods. De medeltida frälsegodsens fram- växt mot bakgrund av Upplands bebyggelsehistoria. Uppsala. (Upplands forn- minnesförenings tidskrift 53.) Ramqvist, Per, 1991: Perspektiv på regional variation och samhälle i Nordens folkvandringstid. I: C. Fabech & J. Ringtved (red.): Samfundsorganisation og regional variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. Beretning fra 1. nordiske jernaldersymposium på Sandbjerg Slot 11–15 april 1989. Aarhus. (Jysk arkaeologisk selskabs skrifter 27.) S. 305Ð318. Sawyer, Birgit, 2000: The Viking-Age Rune-Stones. Custom and commemoration in early medieval Scandinavia. Oxford. Siapkas, Johannes, 2003: Heterological Ethnicity. Conceptualizing identities in ancient Greece. Uppsala. (Boreas 27.) Sigur¶sson, Jón Vi¶ar, 1999: Chieftains and Power in the Icelandic Common- wealth. Odense. Stille, Per, 1999: Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädhundraland. En studie i attribuering. Uppsala. (Runrön 13.) Stroh-Wollin, Ulla, 1997: Vad betyder regional-kronologisk variation? Fallet vas/ vaR, es/eR. I: Blandade runstudier 2. Uppsala. (Runrön 11.) S. 115–133. Sundquist, Magnus, 1996: Treöglerunstenar i Uppland. CD-uppsats, Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. Sundqvist, Olof, 2002: Freyr’s offspring. Rulers and religion in ancient Svea society. Uppsala. (Acta Universitatis Upsaliensis. Historia Religionum 21.) Tegnér, Göran, 1999: Det kyrkliga kulturarvet hotat. I: Fornvännen 94. S. 199–204. Zacrisson, Torun, 1998: Gård, gräns, gravfält. Sammanhang kring ädelmetalldepåer och runstenar från vikingatid och tidig medeltid i Uppland och Gästrikland. Stockholm. (Stockholm Studies in Archaeology 15.) Åhlén, Marit, 1994: Runinskrifter i Hälsingland. I: Hälsinglands bebyggelse före 1600 (= Bebyggelsehistorisk tidskrift 27). S. 33Ð50.

38 Anne-Sofie Gräslund

Ella Odstedt – en norrländsk folkminnesupptecknare 39 Ella Odstedt – en norrländsk folkminnesupptecknare

Av Bengt af Klintberg

Under 1930Ð1960-talet utgav Kungl. Gustav Adolfs Akademien ett stort antal källskrifter av värde för svensk folklivsforskning, t.ex. serien »Svenska sagor och sägner» (1–12, 1937–61). För några år sedan framfördes i styrel- sen förslaget att utgivningen skulle återupptas, och jag fick fria händer att välja ut något lämpligt uppteckningsmaterial och redigera det för trycket. Mina tankar gick genast till Ella Odstedts uppteckningar av norrländsk folktradition, som jag gjort mig bekant med när jag mot slutet av 1960-talet sammanställde antologin »Svenska folksägner». Både till form och innehåll var de av hög kvalitet, vilket gjorde att Ella Odstedt är representerad med fler texter i antologin än någon annan upptecknare, 32 stycken. Det var i själva verket bara en bråkdel av alla de sägner hon upptecknade under sin livslånga verksamhet som folkminnesupptecknare. Själv publicerade hon 1932 en värdefull samling ångermanländska sagor på dialekt, men det omfattande material av sägner, folktro, folksed, lekar och annan norr- ländsk folklore som hon räddade till eftervärlden har till allra största delen aldrig varit tillgängligt i tryck. Det finns dessutom fördelat på två institutioner, dels Nordiska museet (Hammarstedtska arkivet), dels Språk- och folkminnesinstitutet (Folkminnesavdelningen i Uppsala). Det fanns alltså goda skäl att ombesörja en utgivning av ett representativ urval. Mitt arbete med redigeringen är nu avslutat, och boken »Norrländsk folktradition», omfattande närmare 1 500 nummer, utkommer förhoppningsvis inom kort.1 Ella Odstedt, eller Ella Ohlson som hon hette fram till 1934, föddes 1892 i Arnäs socken strax norr om Örnsköldsvik. De namn hon fick i dopet var Sara Enelia, men tilltalsnamnet blev snart Ella. Hon var det näst äldsta av muraren Johan Ohlsons och hans hustrus sex barn. Under uppväxten bodde hon hos farföräldrarna, som också de var bosatta i Arnäs, och detta kom att få en avgörande betydelse för hennes fortsatta liv. Farmodern, torparhustrun Karin Ohlson, förefaller ha varit en outtömlig källa vad gäller en äldre tids folktro. »Jag satt många gånger halft stel av skräck och hörde hennes historier om ’vitera’, om de underjordiska och om allt möjligt oknytt» berättade

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 17 mars 2004.

1 Boken utkom i april 2004. (Redaktörens anmärkning.)

40 Bengt af Klintberg

Ella Odstedt långt senare. Hon var bara tolv år när hon första gången med barnslig handstil och gammalstavning skrev ner sagor och lekar i en skriv- bok. 1908, då Ella var sexton år, flyttade hennes föräldrar till Kiruna, och under de följande åren förefaller hon ha bott omväxlande hos dem och hos farmodern i Arnäs. Hon började skriva ner farmoderns berättelser, möjligen även traditioner som hon fick höra av andra äldre personer i trakten. När hon några och tjugo år gammal mötte den erfarne folkminnesupptecknaren Levi Johansson, hade hon redan åstadkommit en egen samling. Levi Johansson hade i flera år upptecknat folktraditioner för Nordiska museets räkning i sitt födelselandskap Jämtland och i Medelpad där han arbetade som folkskollä- rare. Han rådde henne att ta kontakt med Nils Edvard Hammarstedt på Nordiska museet, som då var en av Sveriges mest kända forskare på folk- sedens och folktrons område. Ellas brev till honom, daterat Arnäsvall den 26/7 1917, finns bevarat i Nordiska museets arkiv: Undertecknad ber härmed att få göra en vördsam förfrågan, huruvida Nordiska museet är villig att förvärva en del folkloristiska notiser, som jag samlat och upptecknat, samt om Museet möjligen vidare skulle kunna hava användning för mig såsom samlare av dylika uppgifter. Jag är 25 år gammal, född i Arnäs socken i Ångermanland, men har numera mitt hem i Kiruna, där min far är byggmästare. Största delen av mitt liv har jag emellertid tillbragt här i Arnäs, där jag vistats hos mina farföräldrar, som haft ett litet lantbruk här. Jag har ej fått annan skolunderbyggnad än den som givits mig i folkskola, men har sedan genom självstudier och en del kurser förvärvat mig åtskillig kunskap. Allt ifrån min barndom har jag varit mycket intresserad av berättelser ur de gamlas liv och har även, vid olika tidpunkter, gjort en del uppteckningar. Att dessa skulle kunna äga värde för någon annan än mig själv hade jag dock knappast tänkt mig, förrän hembygdsforskaren hr Levi Johansson av en händelse fick se dem. Han förklarar att de äga värde, och har övertalat mig att erbjuda dem åt Nordiska museet, samt givit mig bifogade rekommendation. Om så önskas, läm- nar jag således gärna mina uppteckningar, till det pris som de kunna anses vara värda. Min ekonomiska ställning tillåter mig tyvärr icke att lämna dem utan er- sättning. (1917:998) Hammarstedt delade Levi Johanssons uppfattning att uppteckningarna var värdefulla och engagerade Ella som medarbetare. Hon gick till verket med stor flit och skickade under det följande året in en mängd folklore från Arnäs och omgivande socknar i norra Ångermanland. Materialet är så omfattande att man måste anta att en del av uppteckningarna gjorts tidigare och försetts med nytt uppteckningsdatum. 1921 hade hon utökat sitt insamlingsområde till några byar nära Luleå i Norrbotten. I mars 1922 sände hon från Kiruna ett pessimistiskt brev, där hon meddelade att hennes medarbetarskap nu måste upphöra på grund av besvärliga hemförhållanden: Mina familjeförhållanden ha alltid för mitt vidkommande varit krångliga, och nu är jag egentligen en främling i mitt hem. Detta förhållande har på senare tiden blivit mig olidligt och nu måste jag försöka bryta mig en bana, som åt-

Ella Odstedt – en norrländsk folkminnesupptecknare 41

minstone kan förskaffa mig en vrå, som jag kan kalla min. Under det nomadliv, jag förut har fört, har jag ju ganska ofta kunnat göra uppteckningar för museets räkning men hädanefter torde det nog ej bli. Och det smärtar mig mer än jag kan säga. Det finns intet arbete som kan komma att intressera mig så som detta. Det måste ha legat mig i blodet allt från det jag var liten tös och skrev upp sägner på papperslappar här och där. (1922:472) Man kan gissa att föräldrarna försökt påverka henne att välja ett annat arbete, något som gav en fast inkomst. Hon var ju ändå 30 år och bodde fortfarande hemma hos dem. Lyckligtvis kom hon över sitt missmod. Sedan Hammarstedt sänt henne en komplett serie av Nordiska museets årsbok Fa- taburen skrev hon i tackbrevet att hon var »nästan vimmelkantig av glädje» (1922:1678). Av brevväxlingen med Hammarstedt framgår det att verksamheten som upptecknare kunde vara strapatsrik. I ett brev daterat den 1/11 1924 ger hon glimtar från en resa genom socknarna söder om Storsjön i Jämtland: Jag hade fått cykla ½ mil i ett störtande, piskande regn och till på köpet i mörker och genom skogar. Det var inte så värst trevligt för ett litet flickebarn, som trots sin skarpladdade revolver är en riktigt stor hare. Till råga på allt hade också en ovanligt strålande morgon narrat mig att lämna regnrocken hemma, och fast min dräktkappa i vanliga fall är så effektiv som en päls, så var jag nu vid hem- komsten så genomblöt, så det fanns inte ett plagg torrt. (1924:1600) Kiruna fortsatte att vara hennes permanenta adress ända tills hon 1927 fick en efterlängtad fast tjänst vid Landsmålsarkivet i Uppsala. Dess förestånda- re Herman Geijer hade fått tillfälle att läsa de uppteckningar hon lämnat till Nordiska museet och föreslog att hon skulle dokumentera sin hemsockens dialekt för hans arkiv. Han lärde henne att använda det landsmålsalfabet som hade utarbetats av J.A. Lundell, och efter en påstötning från Ella an- ställde han henne i november 1927 som arkivbiträde. Ella Odstedt fortsatte att vara underbetalt arkivbiträde i Uppsala ända till sin pension. Men hon fick snart arbetsuppgifter som tillät henne att utveckla sin vetenskapliga begåvning. När arkivet 1928 fick en folkminnesavdel- ning, utarbetade dess föreståndare Johan Götlind i samarbete med Ella ett folkloristiskt sakregister. Hon fick även granska insänt material och sköta korrespondensen med upptecknare ute i landet. Uppteckningsfärderna ut- sträcktes till allt fler delar av Norrland. I början av 1930-talet besökte hon de södra delarna av Västerbotten och gränstrakterna mellan Ångermanland och Jämtland. Under 1940-talet bärgade hon rika skördar av folklore i Am- marnäs i Lappland (1942), i Härjedalen (1941 och 1949) och i Hälsinge- socknarna Järvsö och Delsbo (1945 och 1946). Ella Odstedts position på arkivet i Uppsala har analyserats av en av hennes efterföljare där, Agneta Lilja. Hon har i en intressant artikel i Svenska landsmål och svenskt folkliv 1998, »’Ein Mädchen für alles’. Ella Odstedt, kvinna och forskare», studerat sin äldre kollega ur ett genusperspektiv. Som kvinna utan akademiska titlar hamnade Ella längst ner i hierarkin på arkivet,

42 Bengt af Klintberg och det krävdes mångårigt arbete för att hon skulle erkännas som de lärda männens jämlike, om hon nu någonsin gjorde det – i nekrologerna efter hennes död 1967 återkom ständigt att hon var autodidakt. Å andra sidan formulerade hon sig med vetenskaplig auktoritet gentemot andra, mindre kunniga ortsmeddelare när de sände in sina uppteckningar till arkivet. Hon hade hela sitt vuxna liv en mellanställning mellan de akademiska forskarna och folket. Hennes första tryckta arbeten i början av 1930-talet var materialpubli- kationer eller artiklar som anknöt till hennes uppteckningsverksamhet i Ångermanland och Västerbotten. Den samling ångermanländska sagor som jag nämnde inledningsvis innehåller texter som hon upptecknat på dialekt 1928–29 och som utkom i Svenska landsmål och svenskt folkliv 1931 (tr. 1932). 1933 infördes hennes översikt »Naturväsen i ångermanländsk folktro» i tidskriften Folkminnen och folktankar (Ohlson 1933b). Samma år publicerade hon en studie över en ångermanländsk sed, »julskröcka» (Ohl- son 1933a). Ella Odstedts största folkloristiska undersökning är studien »Varulven i svensk folktradition». På sina resor hade hon hört sägner om trollkunnigt folk som kunde förvandla sig själva och andra till vargar och björnar. Denna ålderdomliga folktro har funnits i hela Sverige, men har gestaltats olika i sö- der och norr. I sin grundliga studie urskiljer Ella Odstedt tre traditions- områden. Det första finns i södra Sverige, där man har föreställt sig att för- vandlingen till varulv skedde med jämna mellanrum och varade en kort tid. Det var en förbannelse som drabbade söner till kvinnor som försökt undvika förlossningssmärtor genom att krypa genom en fölhinna. Det andra påträf- fas från Småland och norrut ända till Lappland. Där har man berättat att trollkunniga människor, företrädesvis finnar och lappar, kunde förgöra andra människor så att de förvandlades till vargar. I ett tredje nordsvenskt traditionsområde har man berättat sägner om trollkunniga lappar som för- vandlar sig själva till varg eller björn. Boken är tillägnad minnet av den man som ledde in henne på folkminnesforskningens bana, Nils Edvard Hammar- stedt. Som kunskapsprov kan den väl mäta sig med de doktorsavhandlingar i folklivsforskning som skrevs vid samma tid, och den befäste hennes position i forskarsamhället. Den förelåg färdig redan två år innan den trycktes och ledde till att hon 1941 invaldes som korresponderande ledamot i Kungl. Gustav Adolfs Akademien. Därefter kom Ella Odstedt alltmer att ägna sig åt dräktforskning och publicerade 1953 det stora verket »Folkdräkter i övre Dalarne». Hon belö- nades 1955 med ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet. De sista åren av sitt liv ägnade hon åt förarbeten till en ordbok över Arnäsmålet, som utgavs efter hennes död av Sven Söderström (Söderström 1994). När den unga Ella Ohlson inledde sin livslånga verksamhet som upptecknare befann sig det vetenskapliga intresset för traditionsbärarna ännu i sin linda. Det var sagorna och sägnerna, sedvänjorna och trosföreställningarna som var det viktiga, inte de individer som kunde berätta om dessa traditio-

Ella Odstedt – en norrländsk folkminnesupptecknare 43 ner. Hammarstedt instruerade Ella att avsluta varje uppteckning med datum för uppteckningen och uppgifter om berättarens namn och yrke, ålder, fö- delseort och bostadsort. I de uppteckningar som hon gjorde åren 1917–26 för Nordiska museet finner man ytterst sällan någon ytterligare information om sagesmännen. Man lämnas helt i sticket om man vill försöka klarlägga hur Ella kommit i kontakt med dem. Så mycket står dock klart som att hennes första informanter var äldre människor i hennes egen familj eller bland grannarna i Arnäs. Den person som står för den i särklass största andelen traditionsuppgifter och som är bäst representerad i mitt urval är hennes farmor, torparhustrun Karin Ohlson, som föddes 1831 i Björna socken i Ångermanland. Den där- näst viktigaste informanten är sannolikt Ellas mor, fru Gustava Ohlson, Ki- runa, född 1864 i Alanäs socken i Jämtland. Om man jämför dessa båda ska man finna att farmodern många gånger ger uttryck för en levande tro på de gamla sägnerna och trosföreställningarna, medan modern betonar att de till- hör en förgången tid. Som exempel kan man ta vad farmodern berättar om svalorna: Svalornas vinter. Det är många som påstår att svalorna far söderut för vintern, men det är inte så alldeles säkert. Min mor berättade, att när hon i sin ungdom tjänade i Hörnett i Själevad, så hade de en vår varit ute och dragit isnot, och då fick de ett tjugutal svalor i noten. De hade övervintrat på sjöbotten och låg i dva- la. En utav svalorna tog de hem och lade på spishällen, och den kvicknade vid riktigt. De andra kastade de tillbaka i vattnet, så att de skulle få ligga tills det blev tid för dem att vakna. (1917. NM HA Fåglar 2: Svala.) Berättelsen är slående lik vad Olaus Magnus på 1500-talet berättar om svalornas vinterdvala (19:29). I forskarvärlden förekom denna uppfattning ännu hos Linné (Brusewitz 1982), och den levde kvar i folktraditionen till 1900-talets början. Karin Ohlson nämner visserligen att det är många som anser att svalorna är flyttfåglar, men själv verkar hon inte höra till dem; hon väljer att tro på det som hennes mor har berättat. Uppteckningen kan jäm- föras med vad Gustava Ohlson berättar om en annan etnozoologisk före- ställning: Ödlorna i flickan. Det var en flicka som hade fått en skogsödla (»ormsnäla») i sig. Hon visste det förstås, därför att hon kände att den rördes! För att få bort den tog gumman i gården och lät henne baka i sju dagar, och däremellan fick hon ingenting sova. När hon då blev alldeles uttröttad fick hon lägga sig och sova med huvudet lägre än kroppen. Matmodern bakade så en tjockbrödkaka som luktade gott och lade för munnen på henne. Då kom det ut sju ödlor ur henne. Den ena ödlan hade fått ungar! Sånt där trodde folk fullt och fast på förr. (1919. NM HA: Groddjur, insekter m.m.: Ödlor.) Även detta är en trosföreställning som återges hos Olaus Magnus (13:9). Sägner om människor som fått en ödla (eller oftare en orm) i magen berät- tades på många håll i Sverige på fullaste allvar ännu i början av 1900-talet

44 Bengt af Klintberg

(t.ex. af Klintberg 1972 nr 181).Vi kan lägga märke till Gustava Ohlsons tydliga avståndstagande: »Sånt där trodde folk fullt och fast på förr.» En sagesman som bara lämnade några få berättelser till den unga Ella Ohlson var hennes far, muraren Johan Ohlson, Kiruna, född 1863 i Arnäs socken. I mitt urval är han bara representerad med två uppteckningar. Den ena är en spökhistoria som är så dramatisk att den kan vara värd att återges: Den döde uppenbarar sig. Det var en gubbe på Prästbolet i Arnäs som hette Erik Lundström (död 1883). Han hade kommit överens med en av sina stallbröder, Kalle Biberg, att den av dem som dog först skulle uppenbara sig för den andre och tala om hur han hade det. Så bråddog helt oförmodat den här Biberg, och så kom han en natt och slog på fönstret hos Lundström och ropade: »Erke!» Lundström kände igen rösten men vågade inte tala med honom. Ännu en gång kom den döde på samma sätt, men inte heller då vågade han svara. Mor till Lundström gick då till kyrkoherden, jag minns inte nu vad han hette, och frågade hur de skulle bära sig åt. Kyrkoherden sade då, att han måste hålla sin överenskommelse och tala med den döde, annars skulle han aldrig få någon ro. Natten efter kom också Biberg och slog på fönstret, så att hela stugan skaka- de. Lundström frågade honom hur han hade det, och han svarade att han »var en ond ande som svävar mellan himmel och jord». Sedan behövde de aldrig mera höra honom. (1918. NM HA Döden 6: Gengångare.) Berättelsen följer handlingsmönstret i en sägentyp som har förekommit i hela Sverige och som har bevarat den medeltida katolska föreställningen att vissa människors själar hamnar i limbo, ett tillstånd mellan himmel och hel- vete som inte är detsamma som skärselden. Liksom de båda föregående uppteckningarna visar den att den unga Ella Ohlson redan från början hade en anmärkningsvärd förmåga att återge muntliga berättelser på ett levande sätt. Man ska inte förledas att tro att de tre texterna återger ordagrant vad sagesmännen berättade; tvärtom är det tydligt att Ella vid den här tidpunkten redigerade språket i uppteckningarna så att det följde syntaxens regler och närmade sig rikssvenskan. Men redan från början finner man mindre påverkan från skriftspråket hos Ella Ohlson än t.ex. hos hennes äldre upp- tecknarkollega Levi Johansson. Under de år som följde blev Ella Odstedt allt skickligare på att fästa sina sagesmäns traditioner på pappret. Det gäller främst sagorna och sägnerna och uppgifterna om folktro, där hon ofta lyckas fånga berättarnas personliga uttryckssätt, temperament och humor. I brevväxlingen med Hammarstedt karakteriserar hon på ett par ställen uppteckningarna om underjordsfolk, varsel och spökupplevelser som »lättare gods». Både Hammarstedt och hon själv uppfattade hennes grundliga etnografiska redogörelser för bröllopsse- der, julfirande och arbetsliv som mer värdefulla för forskningen. I dag kan man tycka att det är det »lättare godset» som har det största värdet. Inte minst gäller det uppteckningarna om folktro, där hon uppenbarligen bemö- dat sig om att få med informantens ställningstagande till det berättade. I bör-

Ella Odstedt – en norrländsk folkminnesupptecknare 45 jan av 1970-talet slog de ungerska forskarna Linda Dégh och Andrew Váz- sonyi fast att »folktron» aldrig delas av alla människor i ett samhälle (Dégh & Vázsonyi 1971); i varje lokalsamhälle finns det troende, tvivlare och am- bivalenta. När Ella Ohlson inledde sin verksamhet som folkminnesupptecknare var detta inte någon allmänt accepterad sanning, men ändå lyckas hon ofta skildra hur trosinställningarna bryts mot varandra. Ett exempel är en uppteckning som hon gjorde efter en kvinna i Mo socken och som lämna- des till Nordiska museet redan 1917: ÈRåk utÈ och bot därför. Gubben min »råke för ont» en gång i somras. Han skulle köra hem korna en kväll och klev över en hage för att nå dem. Just då han klev ned, kändes det något ojämnt under foten. Men han tänkte inte på något särskilt ändå. Emellertid kände han att det brände i fotleden när han gick där- ifrån, och innan han gick hem hade han en sådan värk, så han kunde knappt hål- la inne jämmern. Han sa själv att han hade aldrig haft en så svår värk förut, fast- än han både hade huggit sig och brutit sig och skadat sig på annat sätt. Då tog jag och »kaste ut» åt honom, för det var ju klart att han hade trampat på något som han inte hade att göra med. Jag tog en liten smula salt och vatten i en skopa, och så gick jag till det ställe där han hade »råke för» och kastade det där över vänstra axeln och sa: »Jola, väre å vattne ta sitt, å Jesus ge honom häl- san igen.» Och gubben han blev bättre inom ett par timmar. Jag har förresten bo- tat många på det där sättet. Gubben min har aldrig velat tro på de underjordiska förr, men nu har han blivit övertygad om att de finns.» (NM HA Sjukdomar 5: »Råka för».) Berätterskan, förmånstagerskan Sigrid Strandberg, var född 1846 i Björna socken, samma socken som Ella Odstedts farmor kom från. Hennes berät- telse är inte bara ett illustrativt exempel på hur det kunde gå till när man »råke för» de underjordiska och hur det botades, hon låter också lyssnaren förstå att hon ägnar sig åt botarverksamhet och att hennes man, som tidigare varit klentrogen, nu är beredd att acceptera hennes traditionella sjukdoms- förklaring. Det faktum att Ella Odstedt själv kom från en miljö där en traditionell fö- reställningsvärld var levande gjorde att hon fick höra mycket som berättarna kanske inte skulle ha anförtrott en utsänd stipendiat med studentmössa på huvudet. Hon hade uppenbarligen en stor talang för att etablera kontakt med sina informanter och få dem att berätta om sådant som brukar benämnas »etnografisk dynamit», t.ex. trolldom (Goldstein 1964 s. 116 f.). Hon mötte också en rad särpräglade personligheter. 1928 när hon var ute för ULMA:s räkning träffade hon på ett ålderdomshem i Junsele den mer än 80-årige Erik Olof Norlin, mera känd under namnet Erik Olof Älg. Han var huvud- person i en rad lokala sägner som Ella nogsamt dokumenterade och som beskrev hans verksamhet som älgjägare och klok gubbe. Han var en fenome- nal skidlöpare, och när han jagade älg brukade han ränna ikapp jaktdjuret på skidor och döda det med kniv. Små älgkalvar märkte han i öronen, så att han skulle känna igen dem om han fällde dem senare. Han kunde konsten att stämma blod och berättade för Ella Ohlson om en annan blodstämmare,

46 Bengt af Klintberg

Strömnäsgubben. Jag ska återge slutet av hennes uppteckning som exempel på hur väl hon förstod att bevara berättarens lakoniska uttryckssätt: Strömnäsgubben han visste då han skulle dö. Han stod ute och högg ved, men så slutade han upp och sa: Nu ska jag gå in å dö. Och så gick han in och dödde. (ULMA 1919:14 s. 5.) I Ella Odstedts norrländska folkminnesuppteckningar finns samtliga områ- den inom folktron och folkseden dokumenterade liksom samtliga genrer i folkdiktningen. Men man märker att vissa områden har intresserat henne särskilt, t.ex. berättelserna om det underjordiska vitterfolket, de magiska riterna i samband med boskapsskötsel och olika folkliga spådomsmetoder vid jul, nyår och midsommar. Inte minst har hon uppmärksammat det som har berättats om konfrontationer mellan den bofasta befolkningen och samerna. Flera sägner handlar om våld mot samer, t.ex. den som hon upptecknade 1934 i Bjurholms socken i Västerbotten efter torparen och skomakaren Hjalmar Holmlund: Lappens hämnd. Det var en som hette Jan Orsn i Örträsk som bjö en rik lapp att åka med sig, han skulle till Lycksele, men lappen var inte pigg på det. »Ja ska ränn», sa han. Men till slut skulle han väl åka, men då ville han ha hund sin med sig i släden. Det ville inte n Jan Orsn, men lappen sa att det skulle han: »Han är min följeslagare i livet och min hämnare efter döden», sa han. Ja, så fick han ta hund med, men n Jan Orsn hadd tänkt ta livet utav lappen, för han var rik, och han brukade bära pengarna på sej. Så han tog fram en yxa och slog först ihjäl hund och sen slog han lappen. Men i all hast fann han inte pengarna – han hadd dom förstås i »lappskåpen» (i barmen i kolten) – och så blev han rädd att nån kom, så han kasta lappen ur släden och körde sin väg. Men lappen han dog inte utan vakna till liv, och då börja han på spå (trolla). Det var en bonde som kom och körde, och då hörde han att han [lappen] sa att sonhustrur i tre led skulle få ligga i tjugo år vardera. Och så har det gått också. Det är nu den tredje som ligger. Men då n Jan Orsn var död, så samlades allt vad hundar som fanns i socknen på hans grav. Det kunde vara en 40–50 hundar där, och dom grävde så dom kom ända ner på kistan, och dom ylade och levde så det var alldeles förfärligt. Folk var tvungen att skjuta ner sina hundar. Det där har Örträska (Örträsk-borna) talat om så många gånger. Och min svärmor hon tjänte där i gården, så det är väl kanske en hundra år sen han för- sökte döda lappen.» (ULMA 11436 s. 3–5.) Som så ofta i sägnerna är det svårt att i efterhand avgöra vad som är historiska fakta och vad som är diktning. En uppgift som kan ha verklighetsbak- grund och som i så fall har varit viktig för framväxten av sägnen är att flera sonhustrur på en viss bondgård har drabbats av sjukdom och blivit sänglig- gande. Deras olycksöde har förklaras som resultatet av trolldom: det är den hämnd som har drabbat gården därför att en förfader till den nuvarande bonden har försökt råna en trollkunnig lapp. Den senares magiska kraft är så stor att till och med hundarna deltar i utpekandet av våldsverkaren. I det uppteckningsmaterial som Ella Odstedts samlade för ULMA är andelen texter på dialekt betydligt större än i det material hon samlade för

Ella Odstedt – en norrländsk folkminnesupptecknare 47

Nordiska museet. Under insamlingsresorna på 40-talet blev också de kortfattade presentationerna av sagesmännen något utförligare. Så här beskriver hon t.ex. förre hemmansägaren Per Karlsson Vagenius i Funäsdalen i Här- jedalen, som hon besökte sommaren 1949: »[…] en sällsynt god traditions- bärare vars minne rymde sägner som traderats i århundraden. Han talade ett ålderdomligt språk. Nu var han halvblind, men trots detta och trots sin ålder var han livlig och pigg och var dagligen ute i slåtterarbete. Honom kunde man bara träffa hemma när det störtregnade!» (ULMA 20428 s. 5.) Karakteristiskt för de senare uppteckningarna är också att Ella Odstedt inte så sällan återger sina egna frågor, de frågor som hon tidigare ofta läm- nat underförstådda. En av hennes mest givande upptecknarfärder var den hon företog sommaren 1942 till Ammarnäs i Lappland. Där träffade hon bl.a. den 68-årige hemmansägaren Janne Grundström. Samtalet kom in på ett område som kan rubriceras som »etnografisk dynamit», traditionell kär- leksmagi: Kär i en kvinna genom förgörning. Jo, en kvinna kan förgöra en karl, så han blir alldeles tokig efter henne. Och jag har själv varit med om det. Det ska jag tala om för fröken i förtroende. (Sitter tyst en stund och ser allvarligt ut genom fönst- ret.) Jag fick kaffe utav henne, och jag såg att hon la nånting i kaffet – men vad tänkte jag på det? Jag drack kaffet jag. Men sen blev jag alldeles tokig efter henne. Ja, jag älska’na utav rent hjärta! Och jag ville gifta mig med henne. Men då upptäckte jag att hon var otrogen. Och jag ville inte bli halvälskad. Jag ville inte dela henne med nån annan. Men jag var så tokig efter henne, så det var förfär- ligt. Ð Nå, hur bar ni er då åt? Ð Ja, jag gatt vända mej till en större makt. Jag bad Gud så innerligt, att han skulle ta bort det där från mej. Och jag blev bra å. Jag slapp alldeles ifrån’e. – Sen bruka dom tycka så illa om den som dom har blivit så tokig efter på det där sättet? – Ja, sen såg jag väl ingen, som jag avskydde så som hon. (ULMA 18704 s. 128Ð129.) Uppteckningen aktualiserar en etisk problematik som jag inte sällan ställdes inför när jag redigerade Ella Odstedts uppteckningar för trycket. Informan- ten säger att han vill berätta i förtroende vad han har varit med om. Innebär det att uppteckningen inte borde publiceras? Tydligen har Ella Odstedt inte menat det, eftersom hon inte gjort några noteringar om detta. Sådana noteringar finns i samband med flera andra uppteckningar, som innehåller information som kan skada sagesmannen. Jag har gjort samma bedömning som Ella Odstedt: i det här fallet betyder frasen »Det ska jag tala om för fröken i förtroende» att sagesmannen vill förbereda henne på att han avser att komma in på ett mer privat ämnesområde. Berättelsen om hur han trodde sig utsatt för kärleksmagi är inte av den art att den skadar honom eller hans efter- levande. Däremot är den en liten pusselbit i det stora pussel som Ella Odstedt lade genom sina uppteckningar och som låter oss se in i den magiska värld som hennes informanter levde i.

48 Bengt af Klintberg

Källor och litteratur

Otryckta källor: Brev i Nordiska museets arkiv, uppteckningar i Hammarstedtska arkivet (NM HA). Uppteckningar i f.d. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), nu i Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI), Folkminnesavdelningen, Uppsala.

Litteratur: Brusewitz, Gunnar, 1982: Svalans våta grav. Den nöjsamma nyttigheten. Stock- holm. S. 133Ð165. Dégh, Linda & Andrew Vázsonyi, 1971: Legend and belief. Genre 4. S. 281Ð304. Svensk översättning: Sägen och tro. Bengt af Klintberg (red.), Tro, sanning, sä- gen. Stockholm. 1973. S. 83Ð113. Goldstein, Kenneth S., 1964: A guide for field workers in folklore. Hatboro, Pa & London. af Klintberg, Bengt, 1972: Svenska folksägner. Stockholm. Lilja, Agneta, 1998: »Ein Mädchen für alles». Ella Odstedt, kvinna och forskare. Svenska landsmål och svenskt folkliv. S. 81Ð132. Odstedt, Ella, 1943: Varulven i svensk folktradition. Uppsala. — 1953: Folkdräkter i övre Dalarne. Uppsala. (Levander, Lars & Odstedt, Ella: Övre Dalarnes bondekultur under 1800-talets förra hälft 4. Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 11:4.) — 2004: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentar av Bengt af Klintberg. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 84.) Ohlson, Ella, 1932: Sagor från Ångermanland. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1931. S. 5Ð53. — 1933a: »Julskröcka». En isolerad tradition och dess upplösning. Ångermanland- Medelpad. S. 138Ð151. — 1933b: Naturväsen i ångermanländsk folktro. Folkminnen och Folktankar 20. S. 70Ð112. Olaus Magnus 1976 = Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken 1Ð4. Faksimil av första svenska upplagan 1909–1951. Stockholm. Söderström, Sven, 1994: Arnäsmålet. Ordbok över en ångermanländsk dialekt. Uppsala. (Skrifter utg. genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala A:23.)

Bild och populärvetenskap 49 Bild och populärvetenskap Ð ett regionalt perspektiv

Av Allan Ellenius

En vacker dag 1938 styr ångbåten ut från Uppsala hamn mot Mälaren, kanske var det ångfartyget Ekoln II, med resenärernas syfte att inte bara njuta av naturscenerier utan också studera de historiska byggnaderna som kunde ses längs stränderna. På däcket befann sig Jöran Sahlgren, professor i nordisk ortnamnsforskning och välkänd som en av grundarna av Gustav Adolfs Akademien. En annan deltagare var konstnären och skalden Olof Thunman, redo att skildra vad som kunde ses av bebyggelse och strandvegetation. Det hela sattes på pränt i en resebeskrivning där Sahlgren förde pennan och konstnären illustrerade. Äntligen glider ångbåten ut på den natursköna Mälarefjärden Ekoln. Namnet skrives Ekolen vid 1600-talets början (Blaeu) och Echolen 1660 och är urgammalt. Det måste sammanhållas med gårdnamnet Ekolsund, som skrives Ekoole- sund 1307 och Eculsundum 1337. Gården Ekolsund i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad, ligger vid Ekolsundsviken, som skjuter in från Björkfjärden mot Hjälsta. Tidigare har Ekolsundsviken, som namnet visar, varit ett sund mellan Mälaren och Ekoln. Det mynnade ut i Ekoln vid Arnö. Bynamnet Bälsunda i Hjälsta vittnar ännu om det nu uppgrundade sundet väster om Arnö. Vid byn Til i Hjälsta har en gång en spång eller träbro sedan urminnes tider gått över vattenleden. Då nu Ekolsund betyder ’sjön Ekolns sund’ kunna vi fastslå sjönamnets fornsvenska form till Ekol eller Ekul. Namnet är lätt att förklara. Det betyder ’sjön, på vars stränder ekar växa’. Om den forntida rika ekvegetationen kring Ekoln kan man få en föreställning, om man t.ex. ser på ekarna i Vårdsätra naturpark och vid Kungshamn. Det bör parentetiskt nämnas att Sahlgrens tolkning inte är oomstridd. Enligt hans efterträdare på ortnamnsprofessuren, Ivar Lundahl, i en uppsats i Namn och bygd 1955 innehåller fjärdnamnet i stället en substantivering av en motsvarighet till det fornengelska adjektivet acol ’upprörd’ o.d.; fjärden är känd för att vara krabb. Färden gick förbi Kungshamn och det Cederströmska godset Krusenberg bort mot Skofjärden och Skokloster. Det stormaktstida slottet avtecknas av Thunman och man far vidare genom Erikssund mot Håtunaviken där Hå-

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 28 april 2004.

50 Allan Ellenius

Bild 1. Håtunaholm, 1938.1 tunaholm med sina medeltida anor dyker upp på högra stranden. Sahlgren ber att få citera en egen artikel om de uppländska häradsnamnen och ger en ingående analys av namnet Håbo härad (Håbo hundare). Vi skall inte följa hans utredning i detalj, hur intressant det än kunde vara att få veta att hå ’år- tull’ är identiskt med dialektordet hå ’haj’; hajen har fått sitt namn av rygg- fenan som skjuter upp över vattenytan liksom en gammaldags årtull sköt upp över båtkanten. Man kunde tro att detta var en vetenskaplig uppsats i t.ex. Namn och bygd, riktad till fackkunniga läsare. Men den hade faktiskt en populariseran- de ambition och var avsedd att läsas av de prenumeranter på Upsala Nya Tidning som i tidningens julnummer kunde ta del av vetenskapens senaste rön. Tidigare hade Sahlgren med Thunman som illustratör skrivit om farle- den Uppsala – Trälhavet (1935) där han i detalj redogör för hur 800-talets svear tog sig från Uppsala till Trälhavet, den vida fjärden norr om Vaxholm. »Ännu finns emellertid», skriver han, »under vårar och höstar vatten i Ös- tunasjön, som framgår av Olof Thunmans i dagarna gjorda här återgivna teckningÈ. 1930 hade samma team behandlat namnet Uppsala, en rätt själv- medveten plädoyer för disciplinen ortnamnsforskning och en hyllning till 1600-talsantikvarien Olof Verelius – redan på 1600-talet, får vi veta, hade Uppsala en förträfflig ortnamnsforskare bland sina lärare. »En redogörelse för de tydningar av namnet Uppsala, som hittills framställts, blir också den

1 Illustrationerna i uppsatsen är, med något undantag, hämtade från Upsala Nya Tidnings julnummer. – Ett utförligare arbete om Olof Thunman som konstnär och poet föreligger av Allan Ellenius och Gunnar Brusewitz (2005).

Bild och populärvetenskap 51

Bild 2. Östunasjön, 1935. svenska ortnamnsforskningens historia i allra största korthet», tillägger Sahlgren. Forskaren förmedlar alltså sitt vetande och konstnären illustrerar; ibland kunde den senare t.o.m. står för texten. Om t.ex. resenärerna önskat andra resmål vid Mälaren kunde de ha tagit vägen mot det stormaktstida Sjöö vid Lårstavikens mynning, ritat av Nicodemus Tessin d.ä., eller farit vidare till Salnecke från 1640- talet, om man inte valt att fortsätta till Ör- sundsbro och gått i land för att bese Höja herrgård inne på en höjd i samhäl- let, tecknad 1937 i vinterstämning och försedd med en historiskt initierad skildring där Thunman berättar att den köpts av Jakob Spens 1707 och blivit fideikommiss sju år senare. Man får också veta att den yngre brodern Axel blev livdrabant och var med i slagen vid Narva, Klissow, Thorn och Pol- tava. Serien av teckningar gav, med eller utan historiska kommentarer, ett stycke kulturhistoria som omfattade såväl slott och herresäten som jordbrukets gårdar ute i slättlandskapet, liksom brukens miljöer i det uppländska landskapets norra delar. Intresset för äldre tiders möjligheter att locka både forskare och konstnärer blev ett stående tema i de kulturhistoriska skildringar som flöt in i i UNT:s julnummer, från 1905 fram till det tidiga 1940-talet då kulturläget förändrats – den stora kartläggningen av regionen och landet i det nationella projektets tecken var ett i princip avslutat kapitel när den flitigt verksamme Thunman 1944 slutgiltigt lade ned pennan. Initiativet hade en gång tagits av chefredaktören Axel »Koftan» Johansson som i en minnesskrift 1940 skriver att syftet var att åstadkomma en avancerad tidning av särskilt intresse för tidningens läsekrets, upplänningarna. Han hade sina röt- ter i 80-talets kulturradikalism och därtill knutna bildningssträvanden. Som en av de ledande i den liberala studentföreningen Verdandi förespråkade han de välkända småskrifterna, i sig en spegling av det demokratiska genombrottet. Han kände genom sin publicistiska verksamhet många av repre-

52 Allan Ellenius

Bild 3. Salnecke, 1926. sentanterna för det vetenskapliga nätverk som utbildats i Uppsala under 1900-talets tidigare decennier. Här ingick en rad professorer, bl.a. den rykt- bare växtbiologen Rutger Sernander, grundare av Uppsalaskolan och en iv- rig anhängare av populärvetenskapen. Thunman var Sernanders nära vän och delade med honom naturligen intresset för vagabonderandet i skog och mark. I en ståtlig diktcykel i julnum- ret 1918 skildrar han med ledsagande teckningar det naturhistoriska dramat när inlandsisen drar undan och Uppland reser sig ur havet – hur smältvattnet förflyktigas under solens strålknippen, hur åsar byggdes upp och växter och djur tog landet i besittning. Han återvände f.ö. till denna poetiska vision i ett

Bild och populärvetenskap 53

Bild 4. Höja, 1937. hyllningstal till Sernander på majmiddagen på Upplands nation 1931, samtidigt ett lovtal till den evige studenten och inspektorn på två nationer. Så täljde du för oss det gångnas öden. Din skarpsyn lyfte slöjan från vår blick. När du bespejat forna tiders flöden, så mången dunkel gåta lösning fick. Men av all tankeflit och lärdomsmöda blev du dock aldrig gammal-sint och tung. Din färg var städse ungdomsblodets röda ditt hår blev grått, din själ var alltid ung. I en Verdandiskrift från 1906 talar Sernander om det svenska folklynnet och om den dubbla inställning som gav plats för både »lyrikern och naturfors- karenÈ. Den naturhistoriska undervisningen borde, menade han, tona ned arvet från »medeltidens skolastik» och i stället se till livet självt och lagbun- denheten i alla dess oändligt tilldragande former.

54 Allan Ellenius

Bild 5. Älvkarleö, 1924.

Axel Johanssons initiativ gick helt på denna linje, att understödja en kul- turjournalistik som gav plats för såväl den vetenskapliga empirin som den känslomässigt baserade upplevelsen. Genom en lycklig omständighet fanns en konstnär till reds som genom intressen och tekniska kunskaper passade in som illustratör. Olof Thunman hade efter studentexamen 1898 några år studerat nordiska språk och arkeologi men sökte och kom in på Konstaka- demien där han fick en grundläggande skolning i etsarskolan. Den bekanta gånglåten »Vi gå över daggstänkta berg» blev hans första tryckta alster, f.ö. i Albert Engströms Strix, och vittnar om vad som kan kallas den fysiska patriotismen, det flitiga fotvandrandet som sökte en mera rotfast nationell upplevelse än den som odlades i punschpatriotismens och skåltalens värld. En signal till nya upptäckter hade inneburit grundandet av Svenska Turistföreningen 1885 med sitt motto Känn ditt land, idémässigt del av den stora kartläggning av landets naturresurser som skildrats i ett arbete av Gunnar Eriksson. Som storslagnast karakteriserar han geologin, i Uppsala med en framstående representant i Arvid Högbom, en av medarbe- tarna i julnumren. Helt naturligt fanns här också arkeologin, med namn som Oscar Almgren, Gunnar Ekholm och Sune Lindqvist, samtliga städslade av den nitiske chefredaktören; vidare nordister som Otto von Friesen, Natan Lindqvist och Oskar Lundberg, konsthistoriker som Henrik Cornell och Carl R. af Ugglas och en etnolog som Nils Ålenius tillhörde likaså skribenterna. Perspektiven skiftade. När Gunnar Ekholm skrev om uppländska stenål- dersboplatser kunde Thunman illustrera med en forntidsvision av stenål- dersfolket, skymtande vid sina eldar intill stranden. Till en kunskapsrik översikt från 1924 av Natan Lindqvist med titeln »Åar, älvar, strömmar, for- sar, fall. En språklig blixtbelysning» utförde Thunman en kongenial skildring av Älvkarleös skummande forslandskap, lika mycket en påminnelse om att konstnären hade sina rötter i jugendstilens dekorativa linjeornamen- tik. Hans förmåga att ofta anpassa stilen efter det illustrerande uppdragets

Bild och populärvetenskap 55 art framgår när han hade att göra en teckning till en annan uppsats av Lind- qvist, av senare forskning delvis ifrågasatt, med titeln »Ortnamn som leder sitt ursprung från magiska handlingar. Till tolkningen av namn på vret och vreta» (1923). Sammansättningar med ordet vret visar sig ha en av sina cen- tralhärdar i Uppland där en rad vret-namn påträffas. Innebörden vore ’enstaka inhägnat åkerland, intaga, ett på visst sätt beskaffat åkerstycke’. Det rådde enighet om att vreten var ett »mindre, avsides beläget åkerstycke, som ligger vid eller i en skogÈ, en nyodling som skett efter svedjande. Lindqvist ger exempel på vretar i Norbyskogen strax utanför Uppsala och han hän- visar till Thunmans illustrerande teckning. Författaren hoppas avslutnings- vis att ingen läsare längre skall behöva stå frågande inför ordet vret, det må ingå i Vreta kloster eller i Karlfeldts dalmarsch: I bergsmän på vreten som sträven och arbeten gån med dit upp till Siljan i dalmarschens takt! Låt oss ytterligare illustrera den art av upplevelser som det här är fråga om. Tillsammans med Thunman for bibliotekarien och ortnamnsforskaren Os- kar Lundberg en dag 1924 ut i terrängen väster om Uppsala. Avsikten var att dokumentera uppländska ortnamn i ord och bild; det gällde nu en utredning av namnet Skornome varvid Otto von Friesens tidigare på språkliga grunder uttalade tolkning ’gården vid skärningen’ kunde bekräftas med en teckning visande Sävaåns dalgång med en väldig strömfåra som vattnet skulpterat fram genom de lösa jordlagren. Den valda blyertstekniken är väl anpassad till uppdragets art. Ett par år senare hade Thunman bidragit med en kraftfull teckning av branta berghällar vid Hammarby i Dalby socken som kunde belysa tolkningen av ordet tora. Ordet, ingående i ortnamnet Långtora, skulle enligt hypotesen ha att göra med en brant eller en brant backe.

Bild 6. Skornome, 1924.

56 Allan Ellenius

Det var med visst intresse undertecknad [Lundberg] tillsammans med konstnä- ren Olof Thunman i höst besökte Hammarskog i Dalby socken, inom vars ägor en plats bär namnet Toran. Hans teckning ovan, till vilken hänvisas, talar om platsens utseende ett vackrare språk än ordens. Som synes finna vi här som det utmärkande draget en nästan lodrät brant. Flera exempel kan illustrera den art av upplevelser det här är fråga om. En essä med titeln »En farled och en hamnplats från forna tider» (1925) för- medlar vältaligt entusiasmen bakom färderna ut i landskapet. Målet var denna gång Skråmsta by och Garnsviken med Vassunda kyrka och tillhörande kulturbygd, belägen mellan Uppsala och Sigtuna. Det är återigen Lundberg som för pennan. Var och en som har sinne för de stämnings- och skönhetsvärden, som fornminnen kunna erbjuda, skall säkert finna det mödan värt att göra ett besök här. Föl- jande den omtalade vägen, som med all sannolikhet trampades redan under 1000-talet, kommer man fram på den öppna platsen som finnes till vänster på konstnären Thunmans teckning […]. Vägen leder förbi ett ärevördigt, något lu- tande runstensblock, rest på själva berget. Man fortsätter mellan tallarna inåt och står snart inför en av de vackraste runstenar som någonsin rests. Nedanför synes sjön med vassar och vattenspegel. Norrut i bakgrunden en väderkvarn och Vassunda kyrka. Mittemot i högra kanten av synfältet på bilden, har man Gur- resta med sin höga bergskulle. Texten fortsätter med en rekonstruktion av vikingatidens vattenstånd, prö- var idén om en ledungshamn nedanför kullen men förmedlar också tanken att tiderna förändras och att bukoliska stämningar nu tagit över. En betande ko tar någon gång på hornen en ortnamnsforskares avvägningstub med tillhörande stativ, fullständigt obekymrad om den hänsyn, med vilken ett av Bergs precisionsinstrument bör behandlas. En annan kossa nosar en sovande konstnär i synen. [---] Men alltfort står det runristade blocket på hälleberget, lu- tat i mäktig begrundan, och i minnet av vad som varit reser sig stolt på kullens krön den smärta stenspiran med runor, nu ej längre stungna i blodets röda färg. Lundberg vänder sig till Otto von Friesen för en vidare tolkning av fornmin- nenas inskrifter. Denne skrev: Av de fyra stenarna har två rests uppe vid byn och två stå ännu på den av bibliotekarien Lundberg och konstnären Thunman tecknade berg- och moränkullen nere vid Garnsvikens strand […]. Ensam för sig med hänsyn till sitt innehåll står Skråmstas fjärde sten. Både dess resning och ristning göra den till en av de ståt- ligaste i Uppland. Otto von Friesen ger därtill den önskade tolkningen av runorna. I en uppsats med titeln »Sigurdsristningen från Drävle i Altuna» (1924) hade von Friesen tidigare skildrat sagan om Sigurd och Fafne. Till några bekanta exempel lägger han den mindre kända Drävlestenen i västra Uppland vars berättande handling och intrikata slingornamentik Olof Thunman äg- nar en noggrann teckning, efter att också i en större bild ha placerat in stenen i odlingslandskapet intill en vintrig skogsbacke. Så kunde, skriver von Frie-

Bild och populärvetenskap 57

Bild 7. Hammarskog, 1926.

Bild 8. Skråmsta, Vassunda, 1925.

Bild 9. Drävlestenen, Altuna, 1924. sen, en bild av detta slag ge ett stumt eko av de sånger och sägner varmed man förhöjde samlivet kring den långa elden i gästabudssalen och vardags- stugan. Thunman hyllade von Friesen vid hans död 1942 med ett ståtligt kväde, fyllt av allitterationer och märgfulla lakonismer. Det återgavs i en av Sam- fundet SHT:s publikationer och blir därmed en erinran om den studentikosa

58 Allan Ellenius atmosfär i vilken Thunman och hans vänner inom vetenskapen gärna rörde sig. Det susar kring resta Ristade stenar Så dovt och förstämt i dag Om den rese, som redde Lönliga runor Och tydde forntidens tal. Aldrig skall vidsynte Vägröjarn glömmas. Hans verk skall vara och bli Och stolt som en högsten Hägna minnet Av mångvise mannens färd. Norr om Uppsala fanns Tunåsen som tidigt fångade Sernanders och Thun- mans intresse. En visionär teckning från 1910 illustrerar en artikel av Ser- nander som ingående skildrar de geologiska krafter som format åsen men som också är ett inlägg i debatten om bevarandet av »det uppländska kal- fjället». Han vill i utblicken över slättlandet se fjällvärldens oändlighetsver- kan och han fördömer de sentida skogsplanteringarna som, skriver han, »nog kan tillfredsställa det forstliga tyskeriet, men som bringar oss Tun- åsens gamla vänner i förtvivlan». Mytomspunnen är den gamla tingsplatsen vid Mora äng. Trakten kring fornminnet hade tidigt fångat forskningens intresse. Redan i UNT:s första julnummer 1905 hade Otto von Friesen skrivit om Uppland som Svea rikes vagga och illustrerat med ett fotografi av platsen vid Mora sten. I en uppsats från 1926 beskrev han ingående vad man visste om den mystiska stenen och dess försvinnande och redogjorde ingående för platsens historia. När Thun- man i sin illustration nalkades motivet var monumentets förhållande till landskapet helt avgörande – stenarna hade under gustaviansk tid täckts av den kvadratiska byggnad som ännu är bevarad. Bilden är också en skildring av vinterstämningen vid randen av slättlandskapet, i sin sparsmakade och linjerena stil en av de mest effektiva bilder konstnären ägnat trakterna kring Uppsala. I en uppsats från 1932, »Bron vid Mora sten», ger Rutger Sernan- der några upplysningar som vittnar om den dåtida vetenskapens kontakter över ämnesgränserna. I en anteckningsbok finner han att han redan den 30 maj 1904 undersökt den senmedeltida bro som från öster ledde över sank- markerna till tingsplatsen. Själv docent i botanik hade han i sällskap ama- nuensen Rolf Arpi vid Uplands fornminnesförening samt dåvarande docen- ten Oscar Almgren besökt platsen. Påföljande dag företog han tillsammans med Almgren en profilgrävning vars protokoll deponerades i universitetets museum för nordiska fornsaker. Rester av bron finns bevarade än i dag, som kan ses i Thunmans omsorgsfullt utförda teckning. Om Thunman och skribenterna gärna uppehöll sig vid arkeologin och fornhistorien var intresset inte mindre när det gällde vegetationens historia

Bild och populärvetenskap 59

Bild 10. Bron, Mora äng, 1932. och dess kulturhistoriska komplikationer. En poetisk upplevelse av träden medförde ingående studier i den dendrologiska vetenskapen, så långt att konstnären gärna hade valt tallen som en existensform! Han torde ha in- stämt med Karlfeldt som lyssnade till fornåldrarnas sus i trädkronorna. Re- dan 1909 skrev Sernander en studie med titeln »Uplands trädjättar». Om några af dessa Uplands jätteträd skulle jag nu vilja tala med uplänningarna. Många af dessa träd äro så pass märkliga, att de snart sagt i hvilket annat kul- turland utom vårt eget för länge sedan skulle ha afbildats i vackra planschvärk med omfattande beskrifningar. Nu äro endast några för icke så länge sedan kort- ligen beskrifna i det stora värket öfver Upland, skildring af land och folk. Till Thunmans liksom Sernanders favoriter hörde Kungshamnseken, väl- känd för skalden sedan barndomen genom att familjen en tid hade bostad vid brofästet intill Fyrisåns utlopp i Ekoln. Trädet antog för en lättrörlig fantasi mytiska dimensioner, ett levande väsen som rörde sig i backen så snart man vände ryggen till. Tillsammans med Thunman uppsökte Sernander Rickebasta träsk i Al- sike, ett välbekant exkursionsmål för växtbiologerna i Uppsala. Sernander beskriver noggrant floran i den säregna miljön vars stämning av stillhet och mystik får full rättvisa i den beledsagande teckningen. I andra teckningar illustrerades karakteristiska inslag i det uppländska moränlandskapet, som enbackar med eller utan bautastenar. Nära sin bostad i Noor hade Thunman en jättelik gran som han beskrev med bifogad teckning. Under flera år förberedde Thunman ett arbete som skulle skildra träden ur ett etnobiologiskt perspektiv. Ett längre utkast publicerades i UNT i februari 1928 under titeln »Träddyrkan och uppländska offerträd». Här vidgas framställningen tillbaka i tidsåldrarna, till Gamla Orienten och medelhavs- kulturerna, för att nå den nordiska forntiden och dess förgreningar in i sam-

60 Allan Ellenius tiden. Äringskulten och trädens roll i den primitive odlarens religion berör Thunman i anslutning till Martin P. Nilsson, skogens växtkraft ser han som underställd hemlighetsfulla makter. Här skymtar de grekiska dryaderna och de nordiska lövdiserna, i träden fanns boningar för de dödas andar. Förbudet mot träddyrkan i de svenska medeltidslagarna vittnar om fortlevnaden av gamla övertygelser och att människor behövde skydd under färder i främ- mande vildmarker. Ingen skulle dyrka avgudar eller tro på lundar eller stenar. Thunman försummar inte att också anföra Konstantin Pophyrogenetos uppgifter om att 800- och 900-talens nordbor i österled offrade inför en stor ek efter passerandet av de sju forsarna. De etnologiska och kulturhistoriska reflexionerna kombineras på ett givande sätt med konstnärens skarpögda iakttagelser av trädens karaktär och skiftande utseenden. Thunman ger en rad exempel på träddyrkan i det upp- ländska landskapet. Jag har tyckt mig märka att »suptallar» och »brännvinstallar» i växtsättet skilja sig från vanliga furor. De äro mångstammiga och ha ett rikare grenverk än nor- maliteten. Stundom ha de en låg stam med tätvuxen takformig krona. Kvistför- greningen är också ofta tätare än normalt och barranhopningen mera kompakt. Det förefaller som om deras ovanliga och yviga växtsätt kommit människorna att betrakta dem som anhopningar eller förtätningar av växtkraft och livsmakt och fördenskull vänt sig till dem med offer. Thunman uppmuntrades i sitt insamlings- och forskningsarbete av Sernan- der liksom av boktryckaren Zacharias Hæggström och religionshistorikern Nathan Söderblom. I uppsatsen »Skvätteken och Brokstenen» (1926) betonar Sernander eftertryckligt Thunmans roll som upptecknare av gamla före- ställningar om trädens folkloristiska innebörd. Skvättekens historia ger våra uppländska vägträd en annan betydelse än den de alldagligen tilldelas. För de flesta äro de endast skämtsamma »supträd», för- bundna med forböndernas rustika vanor, vilka man någon gång, då man så hava kan, själv följer i spåren. Men bakom denna lilla lustighet ligger i själva verket ett stycke av våra förfäders religiösa liv, trädkulten. Riterna och föreställning- arna kring skvätteken, sådana som Thunman lyckats uppteckna dem, återge osedvanligt fulltonigt några moment i densamma.: 1] Hyllningen: man bugar sig 2 gånger på ömse sidor om trädet. 2) Offret: man kastar ett mynt in i stammens hålighet. 3) Libationen: man förtär en dryck (dricka eller brännvin) och gjuter en skvätt därav på trädets rötter. 4) Nyttan av att utföra ceremonien: säljarlycka; faran av att underlåta densamma: hästarna skena vid Brokstenen. I det av Thunman och Sernander planerade verket skulle alltså skildras suptallar, skvättekar, krånktallar, tandvärksgranar och annat; själv hade Thun- man hittat fullt med nålar under en tall i Bladåker, rester av en uppländsk metod att bota tandvärk. Den nyss nämnda uppsatsen i UNT avslutar Thun- man med ett slags enkät, där han uppmanar läsaren att till honom skicka

Bild och populärvetenskap 61

Bild 11. Skvätteken, 1926.

Bild 12. Brokstenen, 1926.

62 Allan Ellenius iakttagelser av intresse för väg- och offerträdens förekomst och historia. Han önskar också upplysningar om trefaldighetskällor eller andra märkliga källor som finns eller har funnits, liksom uppgifter om stenar och berg till vilka sägner är knutna, allt tänkt att samlas under rubriken »Uppländska offer-, läkedoms- och vägträd». Tyvärr kom inte verket att utges, även om åtskilligt bildmaterial finns bevarat, bl.a. på nuvarande Växtekologiska institutionen i Uppsala. Konstnärens dödsår 1944 pryddes omslaget till jul- numret av en åldrig ek, med en rullstensås i fonden. Etnobotaniken hade sina föregångare redan under 1800-talet men utvecklades i Sverige först under 1970- och 80-talen till en specifik forsknings- disciplin. Enligt Ingvar Svanberg i uppsatsen »Människan, växterna och djurenÈ, i Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige (2001), har etno- biologin under senare år förskjutits mot bevarandefrågor och disciplinens praktiska tillämpning. Det är här viktigt att påminna om Sernanders tidiga insatser inom naturskyddet, uppenbarligen kopplade till hans breda intresse för kulturhistoriska sammanhang. Arkeologin stod Thunmans hjärta nära; så hade han redan 1915 illustrerat en artikel av Sernander som beskriver den höga rullstensåsen vid Flottsund och Kungshamn med de en gång uppkastade strandvallarna och stenkumlet på höjden, passerat av ångbåtsresenärerna som nämndes i inledningen av denna uppsats. Sernander väver här på ett karakteristiskt sätt samman iakttagelser från en rad olika discipliner, geologi, arkeologi och växtgeografi. Han antar att stenkumlet är en bronsåldersgrav, eftersom sådana brukade anläggas på krönet av öar och uddar invid dåtidens segelleder. Han skisserar en topografi med utgångspunkt från tanken att graven var samtidig med Hå- gahögen för vilken man antagit en samtida havsstrandlinje 14 meter högre än nutidens. Kungshamnsön bildade då en holme. Mot sydväst, väster och norr sträckte sig Upplands tätaste bronsåldersbygd, Hågakungens rike som den kallats. »[…] ett härligt läge, från vilket utsikten gick vida över stora fjärdar och över ett land, som tidens varma klimat klätt med lövängens hela yppiga fägring.» Ofta återkommer illustrationer tillsammans med artiklar av arkeologer, i flera fall skrivna av Gunnar Ekholm, mestadels visande teckningar av run- och bautastenar. Ekholm skrev 1936 om uppländska fornvägar, med en re- konstruerande illustration av Thunman visande det forna vadet vid Lilläng- en nära Läby. En annan teckning återger de resta stenarna i närheten av vadet. 1910 skildrar Thunman Ottarshögen i Vendel som illustration till en artikel av von Friesen, betitlad »När Sverige blev till». Intresset för dokumen- tationen av fornlämningarna delades av arkeologen Sune Lindqvist som i slutet av 1920-talet påbörjat utgrävningarna av båtgravfältet i Valsgärde. I ett bidrag till julnumren tar Lindqvist med läsaren på en promenad ut bland gravarna efter att visat sig angelägen att få bilder av Thunman. För- ankringen i hembygdsintresset försummar han inte att betona: »Häradsdo- maren E. Eriksson, Fullerö, och disponenten Petrus Hübinette, Uppsala, ha

Bild och populärvetenskap 63

Bild 13. Stenkummel, Kungshamn, 1915.

Bild 14. Valsgärde gravfält, 1932. Institutionen för arkeologi och antikens historia.

äran av deras upptäckande.» Han sände konstnären ett foto och litteratur- hänvisningar och beskriver spåren efter de c:a 10 m långa gravarna som en gång var försedda med ett vågrätt bjälktak, sedermera förmultnat. När den första Valsgärdepublikationen 1942 skulle utkomma ber Lindqvist f.ö. om en teckning, att tjäna som frontespis. Bilden utfördes i blyerts för Greta Ar- widssons avhandling Valsgärde 6 och visar gravfältet från söder. Bortom Fyrisåns slingrande lopp med sina vassruggar utbreder sig slättlandet. Som komplement till denna realistiska bild utförde Thunman en omslags- bild för samma volym men nu en laverad teckning med en forntidsvision. Ett skepp ror fram över ån, vinden drar över vågorna och gravfältet framträ- der i fonden under mäktigt upptornande stackmoln.

64 Allan Ellenius

Bild 15. Ärentuna kyrka, 1926.

Till den pågående kartläggningen av landskapets kultur hörde framväx- ten av verket Sveriges kyrkor, med Johnny Roosval och Sigurd Curman som intiativtagare och unga studenter från Uppsala som tidiga medarbetare. Fotografiska avbildningar av en rad uppländska kyrkor inflöt i julnumren. Olof Thunman delade intresset för de sakrala byggnaderna och bidrog med en rad teckningar som dokumenterade bemärkta kyrkor, däribland Aspnäs, Björklinge, Jumkil, Tierp, Viksta, Ärentuna och Tensta. Obetydligt norr om Tensta kyrka ligger Gödåkers gravfält från romersk järnålder. En första expedition hit gjordes redan 1915 under ledning av Oscar Almgren. I en arkeologisk rapport från samma fornminnesområde av Gunnar Ekholm från 1924 bidrar Thunman med illustrationer av bautastenar och en närliggande

Bild och populärvetenskap 65

Bild 16. Portlider, Gamla Uppsala, 1938. offerkälla. Så möts forntid och medeltid med sina minnesmärken, alla oupp- lösligt förankrade i landskapet. Vandringarna ute i terrängen förde konstnären till gårdar som föranledde pittoreska skildringar av åldriga hus, inte sällan av etnologiskt intresse som monument över en gången byggnadskultur. Redan 1908 års julnummer kunde förmedla en fotografisk avbildning av en gårdsport i Yttre by, Tierps socken, med en text som upplyste om byggnadsskicket i äldre uppländska byar. Den etnologiskt välorienterade Nils Ålenius, som 1923 deltagit i en kulturhistorisk kartläggning av allmogebebyggelsen, initierad av Sigurd Erixon, och som bl.a. skrev en av Thunman illustrerad artikel om bystäm- mor i Bälinge (1927), kom f.ö. att behandla en typ av uppländska gårds- portar som Thunman illustrerat (1928). I äldre upländsk timmerbyggnadskonst förekommer en detalj, som även bör nämnas i detta sammanhang. Det är portalutsmyckningarna till upländska gårds- portar. På port och portomfattning har man, i tydligt magiskt syfte, anbragt vissa ornament. På portarna förekommer ibland solbilder, och mitt över portöppning- en är inristat ett likarmat kors, ofta omgivet av två utåtböjda linjer, som antagligen återge ett i Upland vanligt magiskt skyddsmedel: hornet. Dessa stolpar förekomma märkligt nog blott i Upland, och äro rikast företräd- da i trakten av Gamla Upsala. Ett par starkt förenklade typer förekomma t.o.m. i själva Upsala. När Thunman illustrerade denna typ av bebyggelse dominerade helt naturligt den dokumenterande ambitionen. Bilderna skulle kunna ersätta eller komplettera fotografiska avbildningar. Men konstnären kunde också ha av- sikter som aktualiserade i egentlig mening estetiska avvägningar. Thunman

66 Allan Ellenius var ju också poet och kunde skildra slättlandets gårdar i stämningslägen som bidrog till att ge vidare dimensioner åt upplevelsen. I vissa fall samspe- lade bilderna med egna poetiska texter. Här som så ofta rörde han sig i gränslanden mellan topografisk exakthet och en mera visionär tolkning av synintrycken. Inte sällan lyckades han på detta sätt åskådliggöra den genius loci som bidrar till att avslöja egenarten i det uppländska landskapet. Vill man söka rötterna till denna dokumenterade aktivitet leder spåren ytterst tillbaka till de patriotiska illustrationsprojekten under stormaktstiden. Gustav II Adolfs fornvårdsplakat finns naturligtvis i begynnelsen, Erik Dahlberghs Svecia liksom Rudbeckarnas inventering av landets kultur och naturrikedomar och Antikvitetskollegiets verksamhet innebar viktiga insatser. Antikvarien Johan Peringskiöld samlade historiskt vetande i ett par dig- ra volymer i det tidiga 1700-talet. Linné betonade i sina instruktioner för re- sandet (Instructio peregrinatoris, 1759) att naturstudiet borde förenas med ett uppmärksamt studium även av runstenar och andra fornminnen. Med det tidiga 1800-talet och stiftandet av Götiska förbundet förstärktes intresset för upptäckter ute i provinsen, detta i en patriotisk anda som till en del också torde ha betingats av förlusten av Finland. Flitiga patrioter som N.H. Sjö- berg, C.G. Hilfeling och J.H. Hallman bidrog genom sina forskningsresor till ökade kunskaper inom ämnen som historia och geografi, språk och geologi, den senare disciplinen nära lierad med fornforskningen. Mot slutet av 1800-talet publicerades en rad arbeten som spred ljus över kulturarvet, handböcker fann läsare i det demokratiska genombrottets tecken. Av sär- skilt intresse är det ovan nämnda tvåbandiga verket Uppland, skildring af land och folk (1905, 1908) med bidrag av ledande forskare inom historia, geologi, meteorologi, zoologi och växtgeografi. Det är betecknande att UNT:s årliga kulturbilaga de första åren publicerade fotografier över landskap och byggnader som hämtats från dessa volymer. I verket Sveriges rike skrev vidare Arvid Högbom om den geologiska utvecklingens historia medan Rutger Sernander behandlade växtvärlden i forntid och nutid. Dessa insatser kan nära kopplas till de föreläsningsföreningar som bildades och där professorer och andra informerade om vetenskapens senaste rön. Hela denna verksamhet i folkupplysningens tjänst var i grunden en produkt av den kulminerande nationalromantiken. Kunskap är makt lydde ännu en av parollerna, upplysningens idéarv genomsyrade den kulturpublicistis- ka verksamheten. Forskarna ställde upp med sina erfarenheter. Men deras insatser kunde också, som vi sett, få ett komplement genom en visuell do- kumentation som inte endast illustrerade men också gav plats för känslo- mässiga upplevelser. Det finns med andra ord skäl att tilldela även den dokumenterande konstnären en inte oviktig roll i folkbildningens och populär- vetenskapens tidiga historia.

Bröderna Säve mellan tradition och modernitet 67 Bröderna Säve mellan tradition och modernitet

Av Ulf Palmenfelt

Den 13 september 1878 invigde Oskar II järnvägen mellan Visby och Hem- se. Vid den festliga invigningen deklamerade Per Arvid Säve en egenhän- digt författad kantat (Säve 1878) som jag ska citera tre strofer ur: Så hela Gotland är en minnets ö Med sina böljors, lundars, klippors skaldskap, En fornsal, dit de trötta minnen flygta Att gömma sig för dagens bjärta sken. * * * Ja, våra minnen! Må de aldrig glömmas. Dock, Thjelvar-elden, tänd i forntids gryning, Nu överstrålas av det klara ljus, Vår tid har nytändt på sin blåa himmel; Ty får ett folk ej, än så rikt på minnen, Städs såsom draken rufva på det gamla, Nej, huru mycket godt i verk och tankar, Vi ärft af våra vördnadsvärda fäder, Som med det gamla kommer att försvinna, Så tagen mot den nya tiden vänligt Och bruken vist det bästa som han bjuder. […] Alltså, nu tagen brådt uti vår tjenst Den nya tidens alla starka armar, Hvart mäktigt häftyg, som oss snillet bringar, Så ångans kraft som telegrafens ilblixt, Att sprida lif och fart i hela Gotland, I hus och hem, på åkerfält och stränder. I sin dikt ställde Säve minnena från det förgångna, symboliserade av Tjel- vars eld och de vördnadsvärda fädernas tankar och gärningar, mot den nya tiden med dess snillrika uppfinningar som ångmaskinen och telegrafen. I denna artikel ska jag följa hur bröderna Per Arvid och Carl Säve verkade som insamlare av dialektord och folklore i detta spänningsfält mellan det traditionella och det moderna.

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 15 september 2004.

68 Ulf Palmenfelt

KÄLLOR

När det gäller Per Arvid Säve finns det ett stort och lätt tillgängligt biografiskt material. I Gustav Adolfs Akademien presenterades han av Herbert Gustavson 1961 i samband med 150-årsminnet av hans födelse (Gustavson 1961). Både Ragnar Bjersbys avhandling 1964 (Bjersby 1964) och min egen från 1993 (Palmenfelt 1993) innehåller biografiska avsnitt om Per Ar- vid Säve. Gotlands fornvänners årsskrift Gotländskt Arkiv ägnade 1937 års utgåva åt 50-årsminnet av Per Arvid Säves död. Där återgavs till exempel landssekreteraren Johan Hambræus minnestal över Säve som han ursprungligen höll inför sällskapet De Badande Wännerna i Visby tre år efter Säves död (Hambræus 1937). Om den yngre brodern Carl Säve är det inte lika lätt att hitta biografiskt material. Svenskt biografiskt lexikon har ännu inte hunnit fram till uppslagsordet Säve. Det finns en kortare biografi tecknad av bibliotekarien vid Det Konglige Bibliotek, Carl S. Petersen, i inledningen till dennes utgåva av brevväxlingen mellan N.M. Petersen och Carl Säve (Petersen 1908 s. 23–33, 40–42). Några biografiska notiser finns också i Herbert Gustavsons förteckning i Gotländsk ordbok (Efterskrift 1945 s. XIII f.) över källorna till ordboken.

BREVEN

Den främsta källan till uppgifter om Carl Säves liv är de brev han under hela sitt vuxna liv skrev till den äldre brodern Per Arvid. Redan dagarna efter Carls död den 27 mars 1876 satte sig Per Arvid att skriva av stora delar av Carls brev till honom. […] emedan Hans minne är mig så heligt, vill jag med dessa spridda Bref- Utdrag försöka efter Honom upprätta ett slags tanketestamente till forskningens vänner; ock med detta välmenta lilla storverk börjar jag redan idag innan den Saknades stoft knapt är kallnadt och Han ännu ligger ofvan jord […] Visby den 30 mars 1876. (UUB R 623:5 s. 336.) Drygt två år senare skrev Per Arvid: Sålunda har jag (nästan hvar dag från d. 3 Apr. 1876 till d. 17 juni 1878) varit sysselsatt med dessa anteckningar ur min ädle broders Professor Carl Säves Bref till mig, allt från d. 9 Juni 1831 till den 5 Jan. 1876 – eller långa utdrag ur 731 [över raden: Bref] från Honom till mig, här utgörande 420 fol. sidor. (UUB R 623:5 s. 753). Per Arvid skrev av breven ordagrant med bibehållna dateringar, hälsnings- och avskedsfraser. Han skriver själv att han bara uteslutit avsnitt av alltför privat karaktär. Vad denna censur innebar är förstås omöjligt att veta. Tyd- ligen gällde det i alla fall inte kroppsliga symptom under Carls många och besvärliga sjukdomsperioder. Inte heller verkar det ha gällt hans stundtals

Bröderna Säve mellan tradition och modernitet 69 oförbehållsamma och ibland rent nedsättande uttalanden om medtävlare i det akademiska livet. Kanske var det fråga om kvinnohistorier. Med det uppriktiga tonläge som rådde i brevväxlingen mellan bröderna är det väl osannolikt att Carl inte med ett enda ord skulle beröra sitt kärleksliv, förrän han vid 44 års ålder förlovade sig 1 juli 1866 och sedan gifte sig 11 september samma år. I de tidiga breven klagar Carl över sina återkommande sjukdomsperioder. Dessutom oroar han sig för de stora koleraepidemier som drabbar Norden under 1840- och 1850-talen. I september 1853 skriver han till och med ett avskedsbrev till Per Arvid, eftersom han tror att han är döende i kolera. Han verkar ha ständiga penningbekymmer och tackar ofta för penninggåvor som Per Arvid själv eller något annat av syskonen skickat till honom. Han ber att få sig tillsänt liljelökar, mullbärs- och valnötssylt och till hösten ber han om sina »stöflor med korksulor». Han kan skriva ett tacktal på hexameter för en broderad skjorta som en av systrarna sytt åt honom. Den 15 september 1841 skriver han: Du begär att få veta något om planen för o tillvägagångssättet med min bearbetning af Gotlands-målet. Då jag härom ville skrifva något utförligare till dig, så måste jag spara detta till nästa gång. – var god sänd mig en kappe lingon. (UUB R 623:5 s. 378.) Då och då betonar han att han känner sig underlägsen och förbisedd i den akademiska miljön i Uppsala. Med en far som hade en framskjuten position i det gotländska samhället och som var personlig vän med landshövdingen Carl Fredrik Aschling (efter vilken Carl uppkallades), med en bror (Johan Adolf) som var riksdagsman i mer än 20 år och en annan (Salomon) som var internationellt erkänd läkare var väl rollen som obemedlad och obemärkt student både ovan och obekväm. Efter utnämningen till professor 1859 får hans brev en självsäkrare ton, han berättar med illa dold stolthet om sina samtal med kronprins Oscar, med namnkunniga akademiker och honoratiores och han börjar skicka pengar och fotografier av sig själv till släkten hemma på Gotland. Från slutet av 1850-talet infogar Per Arvid allt oftare sina egna kommentarer i avskriften. Inte minst gäller det när Carl uttalar sig i politiska frågor. Inte vid något enda tillfälle har jag dock kunnat upptäcka att han polemise- rar mot den döde brodern eller ens noterar att han har avvikande åsikt. I tidens stora debattfrågor, ståndsriksdagens avskaffande, maktspelet mellan Frankrike och Preussen, införandet av allmän värnplikt och emigrationen till Amerika verkar de yngre bröderna ha intagit samma ståndpunkter som storebror Johan Adolf pläderade för i riksdagen.

70 Ulf Palmenfelt

LIVSLOPP

Bröderna föddes och tillbringade sina första år i Roma prästgård på mellersta Gotland. Per Arvid föddes 19 april 1881 och Carl 22 oktober 1812. Deras för- äldrar var prosten Pehr Hieronymus Säve (1775–1837) och hans hustru i andra giftet Hedvig Charlotta Lallerius (1775–1830). De hade sex äldre halvsyskon, till vilka de verkar ha haft ett kärleksfullt förhållande och med vilka de höll kontakten hela sina vuxna liv. 1821 flyttade familjen till Visby, där fadern fått en tjänst som lektor vid det nyinrättade gymnasiet. 1830 reste bröderna tillsammans till Uppsala för att studera vid universitetet. Per Arvid läste teologi, latin och historia, men lämnade Uppsala 1833 utan att ha avlagt någon akademisk examen. Carl var framför allt road av botanik, men efter att ha påbörjat studier i detta ämne fortsatte han sedan att studera medicin. Han började arbeta som underläkare vid Garnisonssjukhuset, men allt svårare anfall av gikt gjorde att han var tvungen att avstå från en karriär inom det fysiskt krävande läkaryrket. Istället började han intressera sig för nordiska språk, i vilket ämne han fick den första svenska professuren 1859. Per Arvid återvände till Visby och började arbeta som lärare vid Lär- doms- och apologistskolan som 1857 slogs samman med gymnasiet till Vis- by högre elementarläroverk. Han undervisade i historia, geografi och mo- dersmålet samt periodvis i teckning och gymnastik. Han var aktiv i det lokala sällskapet De Badande Wännerna och satt flera perioder i Visby stads- fullmäktige. 1861–1864 upprätthöll han en tjänst som antikvitetsintendent för Västergötland, Östergötland och Gotland på uppdrag av Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien. 1871 fick han pension och ägnade åter- stoden av sitt liv åt att bygga upp Gotlands fornsal och åt att samla guta- målsord, folkminnen och inte minst föremål. Carl avled 27 mars 1876 och Per Arvid 10 november 1887.

LIVSVERK

Sedan 1840-talet arbetade bröderna mer eller mindre intensivt med att samla material till en ordbok över gutamålet. Carl gjorde dessutom flera insamlingsresor till Dalarna med målsättningen att också åstadkomma en ordbok över dalmålet. Herbert Gustavson arbetade i 25 år med färdigställandet av den gotländska ordboken och 1945 utkom det femte och sista häftet i »Got- ländsk ordbok på grundval av C. och P.A. Säves samlingar. Red. av G. Da- nell, A. Schagerström och H. Gustavson». Carl Säve disputerade för filosofie kandidatexamen 1837 med avhandlingen »Synopsis floræ Gothlandicæ». Han fick Svenska akademiens mindre guldmedalj för översättningen av »Snorre Sturlesons Ynglinga- SagaÈ (1854) till svenska tillsammans med avhandlingen ÈDe starka ver-

Bröderna Säve mellan tradition och modernitet 71 berna i dalskan och gotländskan», som framlades för filosofiska fakulteten i Uppsala 30 mars 1854. Som specimen inför inrättandet av professuren i nordiska språk framlade Carl Säve 30 april 1859 »Gutniska Urkunder: Guta Lag, Guta Saga och Got- lands Runinskrifter, språkligt behandlade. Academisk afhandling af Carl Säve, Ph. M., Docent i Fornnordiska Språket» (Säve 1859). Den 26 augusti 1859 tilldelades han den första svenska professuren i nordiska språk. Carls första större publicerade verk var uppsatsen »Bemærkninger over ¯en Gotland, dens Indbyggere, og disses SprogÈ (i Historisk Tidskrift 1843). Större delen av den uppsatsen utgörs av ett utkast till en gotländsk språklära. För att motivera publiceringen i Historisk Tidskrift uppmanade redaktören Christian Molbech Säve att skriva ett inledande avsnitt om öns natur och folkliv. Själv skrev Molbech en 20 sidor lång introduktion till Gotlands historia som publicerades som inledning till Säves text. Per Arvid Säve erövrade som sagt aldrig några formella akademiska meriter, men uppmärksammades ändå med Vasaorden 1860, han promovera- des till filosofie hedersdoktor i Uppsala 1877 och utnämndes till hedersledamot av Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien 1885. De bedrifter som motiverade dessa utmärkelser var hans omfattande po- pulärvetenskapliga författarskap och de insatser han som lokalpolitiker, de- battör och entreprenör gjorde för tillvaratagandet av folkminnen, framför allt på Gotland. Hans stora samlingar av gotländsk folklore var knappast kända annat än av en handfull speciellt intresserade av hans samtida. Mera påtagligt var förstås hans etnografiska museum Gotlands Fornsal som växte fram under 1870-talet. Listan över P.A. Säves tryckta verk omfattar nära 100 titlar, varav ett tiotal är av bokformat (se bibliografi i Lindquist, Gislestam & Palmenfelt 1992 s. 127Ð131).

FÄLTARBETE

Om var och en av bröderna Säve finns en anekdot som ska förklara deras intresse för dialekter och språkhistoria. För Carls del handlar berättelsen om att han under en sjukdomsperiod fick besök av en kamrat som råkade glömma Snorres Heims-Kringla hos honom. Carl började bläddra i den och slogs av hur många likheter han hittade mellan den gamla isländskan och det gutamål han hört som barn på Gotland. Med detta var hans intresse väckt (Svenska Familj-Journalen 1866 s. 227 f.; Petersen 1908 s. 24). I ett brev av den 4 september 1842 skrev Per Arvid uppmuntrande till Carl: Jag anser det sanerl. för ett [över raden: så] stort, ädelt och vtnskapligt företag att uppsamla de flygtande ljuden af Nordfolkens fornspråk, att det ensamt bör för lifstiden sysselsätta o m ett ärestort minne belöna den man, s. m hela sin

72 Ulf Palmenfelt

själshåg o kunskap det omfattar o utförer. Känner Du dig ha’ sinne o kraft att ge- nomföra dena högvigtiga sak, så tror jag Dig vara född i en för Land o Folk lycklig stund! (UUB R 623:5 s. 390.) I Per Arvids fall är han själv upphovsmannen till den anekdot som sedan upprepats i något olika form av hans biografer (Gustavson 1961 s. 66). Så här skriver han själv i början av 1876: När bror Carl (o. näst. alla Landsmän) [över raden: jag blef qvar i Upsala] i juni 1831 rest hem, kände jag mig första ggn mkt ensam. [---] Jag hade nyl. på Bok- auktion köpt mig Joh. Ihres Sv. Dial. Lex., Ups. 1766, 4o (egentl. derför att boken, enl. egenhändig påskrift på permen, tillhört Es. Tegnér). Det var då som jag und. min enslighet, o. m. tankarna ständigt på hembygden, kom att uppteckna alla deri befintliga gla Gotlands-ord, hvarefter jag inskref allt flera som jag [sås. född landtbarn] hade i minnet. – Så uppkom denna min första språk-samling Guta-ord und. alla åren 1831–76 samlade på Gotland af Pehr Arvid Säve, inne- hållande 416 sid., 8o, som jag i början ofta citerat und. titel af »Inbundna Bo- kenÈ. (UUB R 623:5 s. 338.) Ordlistor och andra tryckta förlagor verkar sedan ha varit ett grundläggande hjälpmedel i brödernas samlande av dialektord. Vid flera tillfällen förefaller de ha suttit med sin sagesman och systematiskt gått igenom ordsamlingar från a till ö. Här ett exempel på hur insamlaren kunde fråga: – Vad heter abborre på gotländska? Ð Abbur. Ð Heter det abborren, han? Ð Jo. Ð Vad heter flera abborrar? Ð Abburar. Och så vidare ända fram till alla sammansättningar på över-: yvargalän, yvargambäl, yvarkallt, yvarmårgu, yvarverk och yvarar ’den översta åran när man fiskar strömming på vrak’. Däremot saknas övertro, eftersom det heter geisk på gotländska. Tre längre brevcitat kan ge en uppfattning om brödernas inställning till sina sagesmän och till fältarbetets strapatser. Så här skriver först Carl till Per Arvid den 27 augusti 1849, då han befinner sig på fältarbete i Bergslagen: Jag vet också fullkomlt att uppskatta alla dervid mötande obehag o svårigheter. Den der »kurtisen», s. måste brukas innan man riktigt kan koma i gång, har äf- ven jag i fullt mått nödgats begagna m våra hederliga Gutar. Ja, »kartisera» dem måste man, o tolamodet o det goda lynnet måste vara outtömliga. [---] Nej, du har rätt deri, man får inte vara hvarken kavaljer el. ifrare. Min vana är derf., när jag begifver mig ut i obygderna, att i den Èciviliserade verldenÈ qvarlemna alla anspråk på förfining o sipphet: hd bryr jag mig då om, att de hedersgubbarna i Dalom und. samtalen rapade mig mitt i synen m den godlyntaste min i verlden el. t.o.m. läto höra en el. anan crepitus? Tvärtom, det gaf mig vinsten af 2ne nya verber. [---] Likväl måste jag vidgå, att man behöfver mycket mindre omvägar m en Dalkarl än m en Gotländing för att få honom fullt språksam och öppen; den förre mkt enklare i hela sitt väsende o framför allt, han skäms icke för sitt språk. (UUB R 623:5 s. 470 f.)

Bröderna Säve mellan tradition och modernitet 73

En tydlig och levande bild av hur Carl bar sig åt i fältarbetssituationen ger han själv i detta brevcitat: – När jag började åka m någon ny skjutsbonde, sade jag honom alltid: »Hör du, jag är så beskaffad, att jag tycker om att prata m folk, särds roar det mig att höra de olika sockenmålen, så att ju mer du kan prata för mig o ge svar på mina frå- gor, desto långsamare kör jag o desto mer drickspenningar betalar jag.È Dessa för bonde-öron högst öfverraskande ord förmådde också vanl. att få munnen »paa Gled» (som Dansken säger). Dena gång hade jag äfven en mer än vanligt talborg skjutsgosse, hvadan hände, att jag på dessa 9 fjerds väg tillbragte fulla 5 timmar, under hka det ej fanns ett vått hår på hästen, oaktadt solbaddet; men dermed ökades, nu som oftast, und. sjelfva färden, ej litet det dyrbara ordförrå- det. (UUB R 623:5 s. 465.) Många år senare (20 juli 1872) skriver Per Arvid till Carl: Men äfven jag tycker mig också ha förnummit ett ljud af den höga kallelsen: jag är ingen lärd man – det må Gud veta –, utan blott en slags språkforskningens ar- betskarl, en »trapper», en »courreur de bois», s. i bonde-skogen på Nordiskans utmarker kanske har gjort ngn nytta för vår stora språksak, utan att dervid nånsin ha’ tänkt på mat ell. dryck ell. lägerstad […].I not: antingen då jag sitter vid den rökiga gräuu o språkar m en gl. guma som kardar, eller jag i en rutten båt i sista stund med stormen på ryggen jagar i land från Fläjsi vid Näs-udden, eller bland de »gungande bergen» besöker Dämba-Mislaupern ell. Austr-garnholm, o.s.v., bara jag dermed kan vinna något guldkorn från forntidens skattkamrar, som kan tjena vetenskapen o fägna Dig! [---] (UUB R 623:5 s. 705 f.) Som en underliggande idé i brödernas ordsamlande kan man skönja en tanke om språket som ett komplett, sammanhängande system. Kanske kan man se det som att Carls botaniska intresse har påverkat också hans samlande av dialektord. Precis som han vandrade runt i de gotländska markerna med sin portör om nacken, kunde han ströva runt i den språkliga terrängen och plocka åt sig rara fynd. Liksom örterna kunde bestämmas till art och familj genom ett noggrant studium av deras minsta detaljer, gällde det att dokumentera språ- kets minsta former, böjningsmönster och uttalsvarianter för att korrekt kunna ortfästa ord, uttryck och hela dialekter på den språkliga världskartan. El- ler kanske ska man se bröderna Säves förhållningssätt som ett tidstypiskt exempel på hur de naturvetenskapliga idealen genomsyrade allt vetenskapligt arbete på 1800-talet. Den danska antropologen Kirsten Hastrup har jäm- fört de tidiga upptäcktsresandenas inställning med hur naturvetenskaperna har upptäckt naturlagar (Hastrup 1988 s. 122 f.). Antropologerna mätte, kartlade och typologiserade människor på samma sätt som kemister ordnade grundämnen och biologer beskrev spindlar. Den 11 augusti 1849 formulerade Carl själv sådana tankar i ett brev till Per Arvid: Nå väl, liks. den kloke botanisten inskränker sig till sina blomor, så inskränkte jag mig också till språket o till de ord, s. jag fann på den obildade allmogens läp-

74 Ulf Palmenfelt

par. Men den finaste ros, den mest doftande hyacinth uppväxer ju ur den svarta mullen – mullen, som sätter sådana fula fläckar på salongernas silkesstrumpor! Jag fann sål. mitt högsta nöje i språkforskandet o mina högtidsstunder voro [över raden: när jag] hittade på något ord, jag förut ald. hört, s. bragte reda o smnhang inom förut redlöst omkringsväfvande ordfragmenter. (UUB R 623:5 s. 469.) Oavsett vilket, så verkar Carl och Per Arvid ha förutsatt att varje språkets glosa hade sitt unika fack, som det gällde att fylla med ett korrekt nedskrivet belägg innehållande uttal och alla böjningsformer och gärna också med exempel på ordets användande i talade fraser. Antingen fanns ett ord i dia- lekten och då stoppades det i den rätta lådan, som därmed var komplett, eller också hade ordet ännu inte belagts och då måste sökandet fortgå. Detta systematiska samlande kompletterades av att bröderna så snart tillfäl- le gavs inledde samtal med dialektkunniga personer för att avlyssna uttal och satsmelodi och kanske träffa på helt nya ord som dittills hade saknats i ordlistorna. För mig som inte är språkman är det omöjligt att bedöma hur ändamåls- enlig denna insamlingsteknik är. Bröderna ägnade tillsammans ungefär femtio år åt samlandet och lyckades under denna tid belägga närmare 30 000 gotländska dialektord. (Per Arvid skriver efter broderns död att denne under åren 1843–1859 »hopbragte samlingar af Folkspråken» till en mängd av: gotlandsmålet 1 160 sidor, dalmålet 900 sidor, hälsingemålet 400 sidor och Ègot-svenskaÈ 100 sidor, UUB R 623:5 s. 335.) När det gäller det folkloristiska materialet vågar jag däremot hävda att tankemodellen med tomma fack som ska fyllas har avsevärda brister. Per Arvid verkar ha fått en kort introduktionskurs i genreanalys av Carl, som i sin tur fått denna kunskap genom den danske språk- och litteraturforskaren Christian Molbech och genom studier av bröderna Grimms tryckta verk. Efter några år kan du med vinst och nöje utgifva en samling Gotländska Sagor och Sägner (de förra hafva ej något säkert fäste i något särskildt ställe, såsom Skattetornet, Solendi lilla m.fl., då sägnen deremot är fast knuten vid historiskt kända personer och ställen såsom Bro stajn-kalm, Hobergsgubben, Domedags- fisken, Digurråjr i Garda, Kärringen som lät den röda hanen utflyga över Tinap- pels flotta, m.fl.). Se: Folksagor och Äfventyr samlade och 1844 utgifna af Ste- phens och Hyltén-Cavallius, som äro riktiga mönster af bästa stil. (UUB R 623: 5 s. 423.) Förutom att Carl på detta sätt lärde Per Arvid att skilja mellan saga och sä- gen, gjorde han honom uppmärksam på genrer som visor och ballader, lekar, ramsor, ordspråk och talesätt. Vid Per Arvids insamlingsresor verkar dessa grova genreindelningar ha utgjort de stora lådorna som skulle fyllas med material. Det som inte kunde hänföras till någon av dessa kategorier hamnade under Per Arvids egen beteckning ÈfolklivsuppteckningarÈ Ð eller blev överhuvud taget inte uppmärksammat, det vet vi inte. Det finns inget

Bröderna Säve mellan tradition och modernitet 75 synligt belägg för att Per Arvid inom huvudkategorin »sägner» skulle ha la- borerat med underkategorier. Den indelning som finns i den tryckta utgåvan av Säves sägner, som börjar med »A. Mytologiska väsen» med underavdel- ningarna »1. Gudar», »2. Jättar», »3. Djävulen» och så vidare övertogs av utgivarna från ULMAs sakregister. Däremot verkar han ha haft i klart minne vilka sägner han en gång upptecknat. Med få undantag antecknar han varje sägen bara en gång. Träffar han på samma berättelse flera gånger fyl- ler han på med de nya sagesmännens namn under den första anteckningen. På samma sätt lägger han till nya motiv som han får höra. Det bör påpekas att Säve endast fäste avseende vid innehållet i berättelserna. Form, struktur, formuleringar och ordval uppmärksammade han endast i undantagsfall. Ar- betsmetoden är den rakt motsatta till vad den finske folkloristen Lauri Hon- ko har lanserat under namn av Èthick corpusÈ: Instead of concentrating on a particular tale or even genre, wider thematic fields have been covered. More importantly, the documentation of performance situa- tions, relevant audiences and the social background of expressions of folklore has become part and parcel of the material base. (Honko 2000 s. 16.) Resultatet av en sådan inriktning gör att forskaren slipper arbeta med spridda, osammanhängande uppteckningar hämtade från disparata kulturella miljöer: Instead, they have been located within ÈliveÈ bodies of tradition in a dynamic state of interdependence where they obey the same rules of reproduction and may affect each other in subsequent performances. (Honko 2000 s. 17.) Det folkloristiska genresystemet och den etnologiska bilden av en Folkkul- tur med stort F är förstås också inspirerade av en naturvetenskaplig vilja att typologisera. Visst var det (och är det) så att folk berättade sagor, sägner, anekdoter, sjöng visor, lagade mat, sydde kläder, byggde hus, bildade bid- lag, båtlag och byalag. Men det var de tidiga folkloristerna och fornforskar- na som uppfattade allt detta som ett sammanhängande system som kunde kallas Folkkultur och det var de som avgjorde vad som skulle få äran av att upphöjas till att utgöra element i detta system.

TRADITION OCH MODERNITET

Pedagogen och mentalitetshistorikern Per-Johan Ödman har i tabellform sammanställt ett antal dikotomier som enligt hans mening särskiljer det traditionella från det moderna (Ödman 1995 s. 460). Hans empiriska exempel är hämtade från debatten kring skiftesreformerna på 1800-talet, men åt- minstone några av motsatsparen är så generella att de kan användas för att positionsbestämma också de två fältarbetande 1800-talsbröderna Säve.

76 Ulf Palmenfelt

Tradition Modernitet Närhet Distansering Konkretion Abstraktion Kroppslighet Intellektualism Inriktning på det unika Inriktning på det allmänna Existentiell förståelse Systemförståelse Om jag prövar dessa nyckelord på bröderna Säve, framträder ingen entydig bild. I fältarbetets kontakt med informanterna kännetecknas deras hållning i mycket av orden i traditionsspalten ovan. Att Per Arvid Säves fältanteck- ningsböcker och hans egna renskrifter av dem utmärks av konkretion är knappast förvånande med tanke på vad som ovan hävdats om brödernas för- hållningssätt till sitt samlande. Vad de samlade var belägg för ett ords (eller någon annan företeelse ur folkkulturen) existens eller frånvaro. Inriktningen på det unika är inte lika självklar. Det var ju inte enbart det sällsynta och ovanliga som var föremål för brödernas intresse. Per Arvid uppmärksam- made allt som han bedömde hörde hemma inom den gotländska folkkulturen medan Carl eftersträvade heltäckande kunskaper inom fornnordiska, runsvenska och så många lokala dialekter som möjligt. Med brödernas och deras samtids synsätt kan man hävda att föremålen för deras studier var unika på två sätt: dels hade de inte studerats tidigare och dels var de på väg att försvinna. Det finns flera exempel på hur bröderna Säve själva betonade vikten av att skapa en närhet till informanten och utomstående iakttagare omvittnar att de bägge tycks ha haft en framträdande förmåga på det området. Närheten till informanterna och till det samhälle de studerade, liksom den stora kon- kretionen, hänger samman med den existentiella förståelsen. Bröderna hör- de hur orden brukades och uttalades, de såg hur folkkulturen utövades. Ge- nom sin uppväxt i prästgården på landet och genom sina flitiga resor i fält hade de nog förutsättningar för en god existentiell förståelse av det de studerade, även om deras erfarenheter av fattigdom och svält inskränkte sig till studentlivets vedermödor: uteblivna matsändningar från föräldrahemmet, upplupna växlar, pantsatta böcker och överrockar, längtan efter valnötssylt, lingon och varma vinterstövlar. Betoningen av insamlingsarbetets kroppsliga sidor är särskilt tydlig hos Per Arvid, som gärna beskriver hur han gräver axeldjupa gropar för att fri- lägga bildstenar eller drypande av svett knackar loss inmurade runstenar ur kyrkväggar. Han följer med sina sagesmän på farliga seglatser, på bräckliga isar, ja, han till och med kryper upp i sängen till dem. Anm. Då Gubben var stendöv o städse lade sig in åt väggen, måste jag under samtalet lägga mig jämte honom i sängen. (R 625:11 s. 11.) Carl med sin bräckliga hälsa var förstås försiktigare med fysiska ansträng- ningar, men drog sig ändå inte för att företa månadslånga improviserade insamlingsresor.

Bröderna Säve mellan tradition och modernitet 77

I det vidare arbetet med det insamlade materialet är det dock tydligt hur de stickord som representerar moderniteten kommer att överväga. Här betonar de det generella, söker efter de abstrakta systemen, bortser från individer och kroppar till förmån för intellektuella konstruktioner. En jämförelse mellan de två bröderna placerar Per Arvid något mera åt den traditionella sidan av skalan. Som insamlare framstår han som mindre influerad av teoretiska överväganden och som publicist strävar han efter att förmedla närhet, lukt, stämningar och lokalfärg till sina läsare. Carl förefal- ler mera målmedvetet inriktad på att dokumentera de språkliga belägg han misstänker borde finnas, likt astronomen som försöker hitta den okända himlakropp som skulle sätta alla dittills oförklarliga data på plats. Carls publicerade skrifter kännetecknas av en knastertorr sakprosa som så snart ämnet tillåter övergår i tabeller över böjningsmönster och ordklasser. Så här lyder första meningen i Carls avhandling om de starka verben i dalskan och gotländskan (Säve 1854 s. 1): De lärdaste språkforskare hafva behandlat den vigtiga frågan, om de Germanis- ka, d.v.s. de Tyska och Skandinaviska, nominal-rötterna härstamma från de starka verberna, eller tvärtom; eller om så väl verbal- som nominalrötter äro ursprungliga hvar för sig, och att således såväl nomina utgått från de förre som verber från de senare. I breven till den äldre brodern (som han alltid kallar Pehr) visar dock Carl – som vi redan har sett – prov på ett ledigt och färgrikt skriftspråk, som han gärna kryddar med talspråksuttryck på dialekt och med kortare eller längre citat på latin, grekiska, hebreiska, ja, till och med arabiska och turkiska på sina håll. (Per Arvids kunskaper i grekiska och hebreiska var antagligen sämre, för i hans avskrifter av sådana citat ur Carls brev verkar bokstäverna avritade snarare än skrivna av någon som har vana därvid.) Samtal med sina danska, brittiska och amerikanska kollegor återger Carl Säve i sina brev alltid på originalspråken. I sin politiska gärning gav Per Arvid Säve exempel på en nästan för- vånansvärt pietetslös utvecklingsanda. I Visby stadsfullmäktige föreslog han att man skulle anlägga ett esplanadsystem runt den medeltida stads- muren av samma slag som det Georges Haussman samtidigt planerade i Paris. Han föreslog att S:t Lars ruin i Visby skulle förses med en takkon- struktion av glas och järnbalkar liknande den som vid samma tid hade upp- förts på Victoria Station i London. (Den takförsedda ruinen skulle sedan hysa den av Säve planerade Gotlands Fornsal.) Inget av dessa förslag för- verkligades dock. Det gjorde däremot anläggandet av en botanisk trädgård (som Säve stödde i sällskapet D.B.W.) och hans förslag om grundandet av ett planteringsgille, som skulle stödja och uppmuntra planterandet av frukt- och ädelträd på Gotland. Samtidigt har vi lärt känna honom som en av sin tids främsta bevarare av det gamla. Hur kan vi förklara denna skenbara paradox? En hållbar förklaring ger den norska folkloristen Anne Eriksen i

78 Ulf Palmenfelt sin artikel ÈDen nasjonale kulturarven Ð en del av det moderneÈ (1993), nämligen den att modernitet och tradition betingar varandra. Representan- terna för det moderna samhället behövde idén om det traditionella för att tydliggöra sin egen modernitet. Så lades grunden till omfattande folkloristiska och språkhistoriska arkiv och så skapades etnologiska museer. Det var ju inte fråga om att hålla det gamla samhället vid liv, bara att dokumentera det. Det framväxande moderna samhället valde ut delar av det bortdöende traditionella samhället och placerade dem som museiföremål i montrar och arkivlådor. Betraktat på det viset blir Säves handlande logiskt, tidsenligt och inte det minsta paradoxalt. I Sverige och stora delar av Nordeuropa kom denna process, där idén om att det moderna skapar idén om det traditionella, att knytas ihop med en tredje idé, nämligen den om det nationella. I 1800-talets officiella retorik (så som den till exempel manifesterade sig i Folkskolans läsebok, se t.ex. Als- mark 1982 s. 14 f.) kopplade man samman kärleken till hemmet, familjen och hembygden med kärleken till nationen som hem. De intellektuella na- tionalromantikerna beskrev de regionala folkkulturerna (eller kanske rentav skapade dem med sina beskrivningar, jfr Eriksen 1993 s. 20) som exempel på sådana hembygder och utnämnde den samtida allmogen till bärare av de äkta nationella traditionerna. Under 1800-talets första hälft uppmuntrade Götiska förbundets medlemmar till historiska studier, framför allt av vikingatiden (eller »de gamla göterna» som man gärna uttryckte sig), med syftet att återuppväcka intresset för det genuint nordiska, kanske som en kontrast till 1700-talets starka franska inflytande (se t.ex. Gustavson 1961 s. 65 f.; Grandien 1987 s. 45Ð51, 55Ð62). Samtidigt som man konstaterade att det traditionella samhället var dömt till undergång såg man det som en länk bakåt till en sorts oförfalskat nationellt urhem. Idén om en uppsättning regionala folkkulturer som tillsammans konstituerade den svenska nationen passade väl in i alla dessa sammanhang. Byggstenarna i dessa regionala folkkulturer var dialekterna, folkloren och den materiella folkkulturen. Just därför skulle dessa fenomen dokumen- teras och beskrivas. Men de utgjorde också en länk till den nationella historien. Kunskap om dialekterna skulle ge nycklar till de moderna språkens historia och förhistoria. Sägner och annan folklore skulle ge förklaringar till äldre tiders sätt att tänka. De gamla bruksföremålen bar vittnesmål om äldre och ursprungligare tekniker. Ett syfte med 1800-talssamlarnas arbete var praktiskt-historiskt. Man ville få veta hur det varit förr. Men samlandet var också ideologiskt betingat. Det gällde också att teckna en historia åt den egna nationen, som framhävde de höga, tidlösa idealen som stod över samtidens omvälvande förändringar. Det framväxande, moderna samhället be- hövde det traditionella som sin kontrast samtidigt som de eviga värdena inte fick glömmas bort.

Bröderna Säve mellan tradition och modernitet 79

PRETEXT, TEXT OCH KONTEXT

Lauri Honko har tecknat en serie av folkloristiska forskningsparadigm med utgångspunkt i hur forskaren har förhållit sig till den folkloristiska texten och han skiljer mellan fyra utvecklingsstadier: pretext, text, kontext (eller performans) och mental text (Honko 1996, 1998, 2000). Den äldsta genera- tionen av folkloresamlare var intresserade inte av folkloren i sig, utan av det den kunde berätta om äldre tiders seder och tänkande. Man var intresserad inte av själva texten, utan av vad som låg före den. På ett allmänvetenskap- ligt plan hör detta folkloristikens pretextuella paradigm hemma i 1800- talets evolutionism, där man med Edward Tylors ord menade sig i den egna samtiden kunna hitta ÈsurvivalsÈ av tidigare kulturer och religioner. I det pretextuella paradigmet sågs folkloren som en sorts mentala arkeologiska fynd som var värdefulla, därför att de kunde hjälpa forskarna att rekonstruera lägre sittande pinnar på mänsklighetens utvecklingsstege. Nästa steg i den folkloristiska vetenskapens utveckling sammanfattar Honko under parollen »the Text is King». Det är denna inriktning som har givit upphov till de stora materialsamlingarna i våra folkloristiska arkiv, till monografier om enskilda sagor, sägner, ballader, till genrediskussioner, till Aarne/Thompsons sagokatalog och till den finska historiskt-geografiska metoden. Genom det tredje utvecklingssteget, som Honko till en början kallade Èdet kontextuellaÈ (Honko 1996), men som han i sina sista texter inom detta område sammanfattade med uttalandet »the Performance is King» (Honko 1998 s. 47; Honko 2000 s. 13), degraderas texten till att bara utgöra en del av det som folkloristen studerar. Nu står hela framförandesituationen med alla dess kommunikativa, estetiska, symboliska och betydelseladdade aspekter i fokus för forskarens intresse. Det fjärde framväxande paradigmet som Honko menade med nödvändig- het måste komma efter performansinriktningen betecknade han med nyck- eltermen »den mentala texten» eller »the pre-narrative». Härmed avsåg han de föreställningar om ännu inte förverkligade performanser som forskaren tillsammans med berättaren kunde kartlägga. Honko var klar över att detta paradigm ännu inte fanns, men han tänkte sig uppenbarligen att det skulle lyfta fram den enskilde traditionsbäraren, det unika i varje performanssitua- tion och textualiseringsprocessen, den problematiska manöver som för- vandlar talade, sjungna, avlyssnade ljud till bokstäver, ord och meningar på papper. Performansperspektivet relativiserade textbegreppet, menade Hon- ko, och på liknande vis skulle nästa paradigm kunna antas relativisera per- formansbegreppet. Dessa idéer sysselsatte Honko när han under sitt sista nio år långa fältarbete samarbetade med den episke sångaren Gopala Naika i Karnataka i södra Indien (Honko 1998; Honko 2000 s. 15–19). När jag prövar att placera in bröderna Säve i Honkos paradigmschema finner jag, inte överraskande, att de framför allt hör hemma i det äldsta, pre-

80 Ulf Palmenfelt textuella förhållningssättet. Det råder ingen tvekan om att de betraktade både dialekt- och folkloresamlingarna som ett historiskt betydelsefullt käll- material. För dem representerade dialekterna, »folkspråken», ett ålderdom- ligare språkskikt. Här kunde man hitta glosor, ordvändningar, uttalsformer och grammatikaliska egenheter som försvunnit ur riksspråket. De ännu levande dialekterna representerade ett värdefullt mellanled mellan fornnor- diskan, runinskrifterna, isländskan och deras egen samtids språk. Så här skriver Carl den 16 november 1853 i ett brev till Per Arvid: Men så hafve vi också sjelfve den stolta glädjen att hafva utfört ett stort verk, att hafva räddat från döden det eljest oanmärkt bortdöende o för evigt försvinnande. Och hafve [över raden: vi] härunder icke njutit det renaste nöje? Hafve vi icke minnet af de lyckligaste stunder, då forntiden för oss upplåtit sin skattkammare af ännu fortfarande, fast af mängden obegripet, lif i fornspråken? (UUB R 623:5 s. 527.) I några texter finns det till och med antydningar till att Per Arvid Säve (i likhet med Gunnar Olof Hyltén-Cavallius) menat att sägnernas övernaturliga väsen skulle kunna tolkas som reminiscenser av förhistoriska stammar som hade befolkat Gotland innan ön intogs av gutarna. […] antagligen har havsfågeln och den vittfarande örnen allra först lett till ön hennes första bebyggare. Dessa kallas i folksägnen trull, jättar eller kämpar samt folk (som vill säga: olika folkstammar), men deras rätta folknamn känner man icke, liksom man om deras liv och seder icke vet mer än vad som deras gravstäder samt fornfynden mäkta upplysa. (Säve 1983 s. 13.) Annars avstår prästsonen Per Arvid helt och hållet från att placera in säg- nernas övernaturliga väsen i någon sorts folklig trosvärld. Han återger be- rättelser om djävulsutdrivning, gengångeri, trolldom, magi, divination och nära umgänge med övernaturliga väsen lika noggrant, sakligt – och okom- menterat! – som redogörelser för öronmärkning av får, snickrande av kvarn- hjul eller impregnering av strömmingsgarn. Folkloren, liksom språket och den materiella folkkulturen, hörde till det genuina, ursprungliga gotländska bondesamhälle som var på väg att gå under. Därför skulle den dokumente- ras och bevaras för framtiden i dess egenskap av historiskt källmaterial, men också, som det verkar, för berättelsernas egen skull. Bägge bröderna skriver vid flera tillfällen uppskattande om namngivna berättelser (framför allt folksagor), men mitt intryck är att Carl Säve framhöll sagor han mindes från sin barndom därför att de återfanns i samlingar av bröderna Grimm, Chris- tian Molbech och George Stephens. Per Arvid, å andra sidan, var själv en epiker som gärna lät sina redogörande texter slå över i frodigt berättande. Utom i fråga om visor och ramsor har Per Arvid inte eftersträvat att ordagrant återge de berättelser han nedtecknade. Man kan alltså inte hävda att han fäst något avseende vid den narrativa uppbyggnaden. Däremot är han observant vad gäller enskilda motivs historia. I sina renskrifter gör han ofta korsredovisningar mellan sina egna uppteckningar och referenser till andra

Bröderna Säve mellan tradition och modernitet 81 samlingar och särskilt till fornnordiska och antika paralleller. Här finns ett tydligt intresse för åtminstone vissa aspekter av texten som sådan. Såsom aktiv fältinsamlare är det väl omöjligt att inte reflektera över sa- gesmännens framförande och samspelet mellan upptecknare och berättare. I brödernas brevväxling kommenterade de inte sällan mötena med särskilt goda – eller svårflörtade – sagesmän. De gladdes med varandra åt lättprata- de, mångkunniga informanter och utbytte erfarenheter om hur man skulle hantera ovilliga intervjuoffer. Men sådana frågeställningar var för bröderna Säve inga ämnen för vetenskaplig behandling. De hörde till insamlandets metodfrågor eller blev till lustiga anekdoter i deras brev. Samtidigt står det klart för oss i efterhand att utan sådana den aktiva forskarens direkta erfarenheter av fältarbete hade det performansinriktade paradigmet aldrig kunnat födas.

MELLAN TRADITION OCH MODERNITET

Även om bröderna Säve förstås idémässigt framför allt hör hemma i Lauri Honkos äldsta paradigm, det pretextuella, är det lätt att hos dem finna em- bryon till också senare tiders folkloristiska inriktningar. Det är en lockande tanke att leta efter exempel på hur 1800-talets insamlare i sitt arbete och sina hållningar förebådar det sena 1900-talets intresse för performans, kommunikation och mentala texter! Bägge bröderna var breda i sina intressen, men Carl kom att verka på en högre akademisk nivå. Som professor vid Uppsala universitet blev han en del av den nationella och skandinaviska intelligentian. Han umgicks med Sveriges och Skandinaviens intellektuella elit, liksom med högt uppsatta män i staten och vid hovet. Han var mera teoretisk, eller kanske man ska säga akademiskt analytisk. Hans forskning spände över vidare områden, både geografiskt och historiskt. Förutom Gotland arbetade han med dialekt- material från Dalarna och Hälsingland, förutom det samtida studerade han runinskrifter och annan fornnordisk diktning. Per Arvids arbete hade sin tyngdpunkt inom den gotländska folkkulturen, även om han inom detta område var synnerligen mångsidig, liksom han genom privata resor och sitt arbete som antikvitetsintendent skaffade sig ut- blickar till andra delar av Sverige. Hans gärning var snarare folkbildarens än forskarens. Genom föreläsningar och ett omfattande populärvetenskap- ligt författarskap delade han med sig av sina kunskaper. Som stadsfullmäk- tig, medlem av lärda sällskap och akademier hade han ett rikare kontaktnät än många av hans samtida visbybor. Ändå var hans position i småstaden och vid landsortsläroverket mera perifer än Carls vid det stora universitetet. Även om det alltså fanns skillnader mellan bröderna har jag i denna artikel hävdat att både Per Arvid och Carl Säve samtidigt var pretextuella mo- dernister och traditionsbundna kontextualister, samtidigt nygötiska roman-

82 Ulf Palmenfelt tiker och naturvetenskapligt influerade humanister, kanske med en viss för- ståelse för performans och mentala texter. I detta var de alls inte unika, utan tvärtom tidstypiska. Deras samtida kollegor bland samlarna av folkkultur verkade alla i spänningsfältet mellan det traditionella och det moderna, vilka samtidigt utgjorde varandras motsatser och varandras förutsättningar.

LITTERATUR

Alsmark, Gunnar, 1982: Folktraditionens roll vid utformandet av nationell och regional identitet. I: Nenola-Kallio, Aili (red.) Folktradition och regional identitet i Norden. Åbo. S. 25-39. Bjersby, Ragnar, 1964: Traditionsbärare på Gotland vid 1800-talets mitt. En under- sökning rörande P.A. Säves sagesmän. Uppsala. Eriksen, Anne, 1993: Den nasjonale kulturarven Ð en del av det moderne. Kulturel- la Perspektiv 1993:1. S. 16Ð25. Gotländsk ordbok på grundval av C. och P.A. Säves samlingar. Red. av G. Danell, A. Schagerström och H. Gustavson. 1918–45. Uppsala. (Skrifter utg. genom Landsmålsarkivet i Uppsala A:2.) Grandien, Bo, 1987: Rönndruvans glöd. Nygöticistiskt i tanke, konst och miljö under 1800-talet. Stockholm. (Nordiska museets handlingar 107.) Gustavson, Herbert, 1937: P.A. Säve som gotländsk språk- och folkminnesforskare. Gotländskt Arkiv. S. 51–61. — 1961. Per Arvid Säve. Saga och Sed. S. 61–103. Hambræus, Johan, 1937: Minnestal över Dr. Per Arvid Säve hållet inför Sällskapet D.B.W. den 9 juli 1891. Gotländskt Arkiv. S. 4–26. Hastrup, Kirsten 1988. Kultur som analytisk begreb. I: Hauge, H. & Horstboll, H. (red.): Kulturbegrebets kulturhistorie. Århus. Honko, Lauri, 1996: Textualisation as a problem. Föreläsning vid konferensen Tex- tualization of Oral Epics, Åbo 27 juni 1996. — 1998: Textualising the Siri Epic. Helsingfors. — 2000: Thick Corpus and Organic Variation: an Introduction. I: Honko, Lauri (ed.) Thick Corpus, Organic Variation and Textuality in Oral Tradition. Helsin- ki. (NNF Publications 7). S. 3Ð28. Lindquist, Sven-Olof, Gislestam, Torsten & Palmenfelt, Ulf, 1992: Per Arvid Säve och hans samtida. Rapport från Visbysymposiet 1987. Palmenfelt, Ulf, 1993: Per Arvid Säves möten med människor och sägner. Stock- holm. Petersen, Carl S., 1908: Brevvexling mellem N.M. Petersen og Carl Säve. Et bidrag til skandinavismens og den nordiske filologis historie. K¿benhavn. Svenska Familj-Journalen bd 5, 1886. Säve, Carl, 1843: Bemærkninger over Øen Gotland, dens Indbyggere, og disses Sprog. I: Historisk Tidskrift 4. S. 167Ð252. Säve, Carl, 1854: De starka verberna i dalskan och gotländskan. Uppsala. Säve, Carl, 1859: Gutniska Urkunder: Guta Lag, Guta Saga och Gotlands Run- inskrifter, språkligt behandlade. Stockholm. Säve, Per Arvid, 1878: Visby den 13 sept. Visby-Posten nr 74, 13 september 1878. Säve, Per Arvid, 1983: Gotländska skrifter 5. Visby. Ödman, Per-Johan, 1995: Kontrasternas spel. En svensk mentalitets- och pedago- gikhistoria 2. Stockholm.

Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer 83 Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer

Av Kjell Å. Modéer

1. DET SENMODERNA PERSPEKTIVET

Rättens kontexter har med allt mer öppna gränser efter hand blivit ound- gängliga för förståelsen av vår tids multinationella, multikulturella och mul- tireligiösa kulturmöten. För denna artikel hämtar jag därför utgångspunkter- na i senmodernismens rättskulturer, dvs. inom de kunskapsstrukturer som dagens jurister utvecklar och tillämpar. Med begreppet senmodernism för- står jag ett medvetet avståndstagande från men samtidigt ett kontinuerligt förhållningssätt till modernismen som det gångna 1900-talets dominerande kunskapsparadigm. Den rättsliga modernismen karakteriserades av en konsekvent positivistisk, antitraditionell och historiekritisk syn på rätten. I vårt land var den dessutom starkt präglad av ett verklighetsanknutet, rättsrealis- tiskt perspektiv, lanserat av den sk. Uppsalaskolan. Sedan ca 20 år tillbaka har västerländska jurister allt mer kritiserat det modernistiska synsättet. Det är inte rättvisande att säga att rättsvetenskapen, generellt sett, blivit postmodern, även om det också gjorts försök att dekon- struera modernismen (Douzinas & Warrington 1991; Minda 1995). Postmoderna perspektiv på rätten kan samtidigt upplevas som menings- fulla, särskilt när det gäller att analysera vår tids erodering av den homogena nationalstatens institutioner och övergången från en monolitisk modern rättssyn till en polycentrisk, som också inrymmer andra rättsliga dimensioner/kompletterande rättssystem, exempelvis i form av individuella eller kollektiva rättighetskoncept, ursprungsfolkens stamrätter och internationella konventioner (Zahle 1986; Petersen & Zahle 1995). Som ett alternativ till ett senmodernt teoriperspektiv kan man också med Ulrich Beck (2004 s. 13 f.) tala om en reflektiv modernism, vars grundtanke inte innebär ett abrupt brott med det moderna utan istället utgår från följder- nas reflektiva tillbakaverkande på sig själv, dvs. modernismens sidoföljder och sidoföljdernas sidoföljder. På samma sätt som senmodernismen för-

Artikeln bygger på ett föredrag som förf. höll vid Akademiens sammanträde den 13 oktober 2004.

84 Kjell Å. Modéer söker den reflektiva modernismen att omskriva gårdagens förflutna perspektiv i ett framtida morgondagsperspektiv och att undersöka om den inrymmer en historisk förändringsprocess. Om modernismen utvecklats ur 1700-talets nationalstatliga handlingslogik, som i hög grad orienterades efter en antingen Ð eller-princip, har den reflektiva modernismen synliggjorts genom en både – och-princip. Om nationalstatens företrädare talade i kategorier som medborgare eller utlänningar, vi eller de andra, dvs. antingen nationella samhällen eller en Europagemenskap, så talar Ulrich Beck med den reflektiva modernismens terminologi om utlänningar och medborgare, både krig och fred, både europeisering och nationella samhällen, och dessutom på samma plats och vid samma tillfälle. Nationalstatens rättskultur präglades av den moderne juristen, samhälls- ingenjören, som med hjälp av lagen som styrinstrument förändrade samhäl- let. Rätt och makt blev synonyma termer. Statens maktutövning legitimera- des av det majoritetsstyrda demokratiska synsättet, dvs. antingen majoritet och ett avgörande eller en minoritet och ett omintetgörande. I den europeiska nationalstaten har det i stället blivit minoriteterna som kvalitetssäkras. Minoriteternas synliggörande har av Harald Gustafsson (2000) jämförts med 1600-talets konglomeratstat. Det var den tidigmoderna privilegiepräg- lade statsbildningen som samtidens juridiska fakulteter gav uttryck för i devisen suum cuique tribuere, dvs. att ge åt var och en sitt. Den devisen innebar ett rättsskydd för de privilegierade minoriteterna i den europeiska nationalstaten. Tidens absolutistiska rättskällelära gjorde att privilegier tillläm- pades parallellt med folkrättsligt bindande konventioner, nationell lagstiftning och regionala eller lokala sedvanor. För rättstillämparna (domarna), som under modernismen arbetat med en strikt objektiviserad rättskällesyn, har den senmoderna både – och-princi- pen inneburit att vid sidan av nationalstatliga lagar och förordningar också rättighetskonventioner och rättsliga sedvanor fått en mer markerad plats i rättskälleläran.

2. SEDVANA OCH TRADITION

Senmodernismen har skapat ett helt nytt sätt att förhålla sig till rättsliga konstruktioner. Den rättskällelära som framför allt rättsvetenskapen utvecklat, och som ligger till grund för domstolarnas avgörande, har inte bara utvecklats som en sedvana, den är också i sig en konstruktion. I den svenska rättskälleläran har begreppen lag och sedvana inte bara historiskt förhållit sig till varandra. Också bland 1900-talets modernistiska rättskällor återfinns sedvanan (Strömholm 1988 s. 216 ff.) även om den för att bli en »legitimerad» rättsregel måste tillhöra ett »livsområde av juridisk betydelse». I övrigt har sedvanan inte tillagts någon egen rättskraft. Sedva- nan har konsumerats av lagstiftaren.

Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer 85

Rättshistorien påvisar å andra sidan att just det folkliga rättselementet har utvecklats som en form av motkraft till överhetens lagstiftning. Sedvanan och traditionen har framstått som uttryck för rättskällelärans idealistiska instrument. I Olaus Petri domarregler från 1540-talet återfinns i artikel 8 en central formulering för domarrollen: »En god domare är bättre än en god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten.» Det stora paradigmskiftet för synen på sedvanan kom med övergången från en tidigare gudomligt präglad naturrättsuppfattning till den av Charles Darwin lanserade utvecklingsläran. Det innebar en övergång från en meta- fysiskt präglad skapelseberättelse till en sekulariserad utvecklingslära. Sär- skilt i förhållande till de etniska minoriteterna fick denna vetenskapssyn högst påtagliga konsekvenser. Socialdarwinismen födde också en samhälls- syn byggd på geopolitiska och rasistiska argument. När modernismen fick sitt genombrott ungefär samtidigt som det demokratiska genombrottet efter första världskrigets slut innebar det för rättsve- tenskapens vidkommande en helt ny syn på de rättsregler som hade styrt det gamla samhället, Lort-Sverige. De reformerades nu för att kunna styra mot ett nytt modernt samhälle, ett Folkhem, ett välfärdssamhälle. Modernismen präglades av administrativ och byråkratisk regleringslagstiftning, den moderna förvaltningsrätten. Ny lagstiftning ersatte i stor utsträckning gamla föråldrade lagar. Detta synsätt reducerade samtidigt rättskällorna i formell mening. Rättshistorien som sedan 1800-talets början hade utgjort en bäran- de teoriram för rättsvetenskapen ersattes med politiska direktiv. Sedvane- rätten accepterades endast i den mån som den kunde godkännas av lagstiftaren. Traditionen, förmedlad genom en muntlig folklig rättskultur, blev med detta synsätt marginaliserad. Den skriftliga rättskulturen fick tolk- ningsföreträde framför den muntliga, traditionsburna rättskulturen.

3. SENMODERNISMENS RENÄSSANS FÖR TRADITION OCH SEDVANA

Senmodernismen har skapat nya förutsättningar för tradition och sedvana. Genom öppna gränser uppträder helt nya fenomen i den slutna nationalstatens samhälle. För närvarande upplever vi en obalans mellan de äldre etablerade konstruktionerna och de som är under konstruktion. I hegelianska termer kan förändringsprocessen formuleras på följande sätt. Rättens förmoderna konstruktioner präglades av idealism och metafy- siska föreställningar. De utgjorde en tes i förhållande till den antites som modernismen skapade. I dag attackeras denna antites i sin tur av föreställ- ningar och konstruktioner som utgör en syntes, som delvis hittar sina före- bilder i det förmoderna, i tesen. Syntesen blir, som jag nämnde, en reflektiv modernism, både – och. Syntesen är delvis helt nyskapande, delvis ankny-

86 Kjell Å. Modéer tande till äldre historiska föreställningar. Rättens långa linjer, med rötter bortom modernismen, blir då särskilt betydelsefulla. Det individuella rättighetsskyddet är ett exempel på detta. Med sina rötter hos Thomas ab Aquino kom deklarationerna om individuella mänskliga rättigheter att bli viktiga markörer både i den nordamerikanska och i den franska revolutionen på 1780-talet. Under 1800-talet fick rättighetskoncep- tet konkurrens av ett annat författningsteoretiskt koncept, »intresset». Det allmänna intresset, »det allmännas bästa», utvecklades i den starka moderna socialstaten, såväl i demokratier som i 1900-talets totalitära stater. Som Michael Stolleis (1974) visat blev nationalsocialismens s.k. Gemeinwohl- formeln det sätt på vilket Führern legitimerade sina maktanspråk. Efter andra världskriget upplevde det kontinentala Europa en ideologisk naturrättsrenässans, som sökte rekonstruera den idealistiska värdegrund som traditionellt burit upp det europeiska kulturarvet. Ett konkret resultat av denna diskurs blev Europakonventionen för mänskliga rättigheter som på nytt betonande det individuella rättighetsskyddet och den mänskliga värdig- heten, dignitatis, human dignity, Menschenwürde. Detta rättighetskoncept utvecklades under efterkrigstiden genom de med- borgerliga rättigheterna, civil rights, som också ger skydd åt minoriteterna i samhället. Den senmoderna författningssynen präglas just av minoritets- skyddet, som i dag är en global författningsdiskurs. Den kommer till uttryck såväl i de postkoloniala diskurserna (Loomba 1998; Hasian 2002; Darian- Smith & Fitzpatrick 1999) om We and The Other, vi och den andre, som i den sydafrikanska s.k. Mandelaförfattningen 1994 (Dyzenhaus 1998), som ger samtliga stamrätter lika ställning, och som samtidigt finner traditionsri- ka konfliktlösningsmodeller som bygger på försoning och förlikning. Det är i denna författningskontext som vi upplever renässansen för konglomeratstaten, där minoriteterna i samhället får särregler. Minoriteter- na synliggörs i det senmoderna samhället samtidigt som vi upplever en frag- mentisering av den homogena nationalstatskulturen. Sammanfattningsvis: Den kontextuella rättsliga diskursen om det senmoderna söker sig fram mot en syntes. Den lyfter fram två viktiga begrepp, hämtade från en amerikansk postmodern argumentation (French 1998), re- traditionalisering och desekularisering. Syntesen reagerar mot modernismens traditionskritik och skapar på nytt plats för tradition och historia – samtidigt som den ger en renässans för religionerna på den offentliga sce- nen, religion in the public square.

4. MODERN OCH SENMODERN RÄTTSKULTUR

Det senmoderna perspektiv som här anlägges får stor betydelse för tolkningen av begreppet rättskultur. Det finns därför anledning att något kom- mentera min position till denna omfattande diskursen (Modéer 2000 och

Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer 87

2002). Begreppet rättskultur förekom flitigt i den tyska rättsvetenskapliga debatten i slutet av 1800-talet (ex.-vis Kohler 1885), men som ett instrument i den moderna teoridiskussionen dök det upp först i slutet av 1960- talet genom den amerikanske rättshistorikern Lawrence M. Friedman. Friedman är vetenskapligt fostrad av den sociologiskt orienterade rätts- historikern Willard Hurst i Wisconsin, och när han identifierade rätts- kulturer var det i första hand just rättskulturerna hos minoriteterna i det amerikanska efterkrigssamhället han intresserade sig för: mexikanarna i Kalifornien, puerto-ricanarna i Brooklyn/New York, tyskarna i Pennsylva- nia och i Mellanvästern (ex.-vis Friedman 1981, 1985 och 1990). Friedman analyserade hur dessa sociala och etniska minoriteter upprätthållit sina mentaliteter, attityder och sedvanor i förhållande till en nationell, amerikansk smältdegelskultur. Friedman fick under en generation ett stort antal elever i USA, men efter hand har hans rättskulturbegrepp alltmer ifråga- satts. Kritikerna (främst Cotterrell 1997) har framför allt pekat på vagheter- na i definitionen av rättskulturbegreppet, och på att Friedman helt avstod från att analysera rättskulturernas relation till juristerna och juristernas kun- skapssfärer. Friedman är helt ointresserad av juristerna, han har fokuserat sitt (sociologiska) intresse till minoritetsgruppernas egen kultur (Friedman 1997). Under 1990-talet utvecklades ett alternativt rättskulturbegrepp, där juristernas egen kultur står i centrum, och där juristernas egen kunskapssfär kon- textualiseras. Den engelske rättsteoretikern Roger Cotterrell har utgått från ideologierna i sin definition av rättskulturbegreppet, ett perspektiv jag också utgår från i mina rättskulturella modeller. Sammanfattningsvis: Den senmoderna rättshistoriska forskningens före- trädare har tagit intryck av dessa rättskulturella diskurser. De ställer ex.-vis frågan om hur juristerna med hjälp av sin speciella kunskap löst rättsliga problem under skilda tidsperioder och i olika geografiska rum. Senmoder- nismens metafor om öppna gränser har fokuserat intresset till blandade rättssystem, mixed legal systems (Zimmermann 2001), och jämförande rättskulturforskning, comparative legal cultures.

5. DOMSTOLARNA SOM UTTOLKARE AV SEDVANA OCH TRADITION

Det är mot denna teoretiska bakgrund som de rättsliga frågorna om sedvana och tradition i dag skall tolkas. De utgör viktiga och aktuella geopolitiska frågor och är samtidigt en viktig del av globaliseringsdiskursen. Rättsliga frågor om sedvana och tradition aktualiseras i dag alltmer i våra domstolar. Vår tids författningsdiskussioner präglas också av en uttalad maktposition för våra domstolar. Alltsedan murens fall och Sovjetunionens

88 Kjell Å. Modéer sönderfall har författningsrevisionerna mer präglats av maktdelningslära och rättighetstänkande än av folksuveränitet och intressen. Som Neal Tate och Torbjörn Vallinder (1995) visat talas det till och med om en judikiali- sering av det politiska livet, där politiska frågor lämnas till domstolarna för avgörande. Det har i sin tur lyft fram behovet av rättviseteorier. Justice must be seen to be done, dvs. rättvisan måste synliggöras för att bli verksam; domstolarna skall inte bara garantera rättssäkerhet utan också rättvisa. Hen- rik Zahle (2003) har i ett nyutkommet arbete framhållit att domarna måste känna omsorg för rättvisan. Rätten består inte bara av lagar och förordning- ar, det finns också en »rättens mjukvara». Domare måste förhålla sig till begrepp som barmhärtighet, rättskänsla, makt, mod, omsorg, svaghet, anpass- ning, tvivel och ödmjukhet, dvs. hur domare visar omsorg om rättvisan. Zahles bok för tankarna till den tyske rättsvetenskaparen Rudolph von Jhe- ring som i sitt berömda idealistiska föredrag »Der Kampf ums Recht» 1872 manade domarna att resa rättvisans svärd. Det var domarens uppgift att kämpa för rätten, dvs. det rätta mot det orätta. Med ett synliggörande av rättvisebegreppet blir också begrepp som tradition, historia, sedvana, rättslig kultur och kontext betydelsefulla för förstå- elsen av rätten.

6. SEDVANANS RÄTTSLIGA INSTRUMENT GENOM RÄTTS- HISTORIEN

Moderna jurister ställs inför alldeles speciella problem när det gäller att för- hålla sig till en muntlig rättskultur, som bygger på seder och bruk, sedvana och tradition. Konflikten mellan lag och sedvana kan föras tillbaka till den medeltida rätten, ja egentligen till den romerska rättstraditionen, som accepterade att sedvanan kunde leva vid sidan av den romerska rätten, om de enskilda parterna så önskade. Vid sidan av den europeiska bildade rätten, ius commune, som utgjordes av en väv av romersk och kanonisk rätt, ställdes den lokala sedvanerätten, ius proprium, som nedtecknades i Norden under 1100Ð1200- talen först som landskapslagar och senare som landslagar. De medeltida rättsförhållandena utvecklade en dynamisk sedvanerätt som anpassades till tidens krav. Per Nyström (1973) var den förste som såg rättsutvecklingen som en konflikt mellan internationella maktanknutna rättsprinciper och lokala sedvanerättsliga regler. De svenska landskapslagarna kan således ses som produkter av denna konflikt. Därutöver utvecklades ett annat internationellt sedvanerättsligt rätts- system av handelsmännen, den sk. lex mercatoria. Handelsmännens konflikter löstes på deras marknadsplatser i städerna. Stadsdomstolarna blev i förhållande till landsherren en form av privilegierade domstolar, vid vilka

Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer 89 de handelsrättsliga konflikterna stod i centrum och där det internationella inslaget av såväl parter som domare var påtagligt. I en rättslig diskurs utvecklades ett internationellt handelsrättsligt system. I den svenska medeltidsrätten utvecklades också begrepp som knöts till den rättsliga bundenheten av sedvanan. Ett sådant begrepp är hävden, både viss tids hävd och urminnes hävd. I Hälsingelagens byggningabalk (BB 16 pr) uppställdes ett krav på tre års hävd för den som först hävdade jorden, res nullius. Hade någon i tre år brukat en intaga okvalt och oklandrat, hade ve- derbörande vunnit hävd på jorden. Den vanligare formen av treårshävd reg- lerades i Magnus Erikssons landslag beträffande jord som haft tidigare äga- re. Hade jorden hävdats i tre år var den tidigare ägarens anspråk avskurna. Det innebar att man med stöd av hävd kunde förvärva äganderätt. Urminnes hävd kan härledas till den kanoniska rättens praescriptio im- memorialis. I landskapsrätten fanns ett sådant hävdefång reglerat i Östgö- talagen från slutet av 1200-talet, där det i byggningabalken (Bb 28 § 4) stadgades att man kunde hävda en intaga i en annans skog, om man besuttit och brukat den så länge att två gärdesgårdar hunnit ruttna ner och en tredje blivit uppsatt. Gärdesgården som gränsmärke spelade för övrigt en viktig roll i östgötarätten. Detta exempel på urminnes hävd har emellertid en annan karaktär än det som möter i de senare landslagarna. Där definie- rades urminnes hävd som att man besuttit och brukat viss jord så länge att ingen längre vet eller minns hur man kom därtill. Urminnes hävd kan så- ledes antingen vara ett laga fång som ger äganderätt till området eller ock- så utgöra en presumtion om att hävdaren lagligen åtkommit ett jordområ- de (Wallén 1963). Som Maria Ågren (1997) visat blev urminnes hävd ett viktigt argument i den svenska 1600-talsjuridiken, både i doktrin och praxis. Långt fram under 1600-talet levde också föreställningen att rätten var statisk i den meningen att rättsreglerna utbildades folkligt bland medborgarna och mellan medborgarna. Det betydde att domstolen skulle tillämpa sådana sedvanerättsliga regler, såvida de inte explicit var bundna av den skrivna rätten. Det fanns enligt Stig Jägerskiöld (1963 s. 75) vid denna tid ej heller »någon motsätt- ning mellan en kategorisk naturrätt och en av människor utbildad sedvane- rätt». Domstolarna följde den senare. Sedvanan var som rättskälla sidoord- nad med den skrivna rätten. I den rättegångsprocess 1615 som färdigställdes i anslutning till hovrättens tillkomst angavs sedvanerätten som en rättskälla jämställd med lag (art. 6) (Schmedeman 1706 s. 146). Som Jan Eric Alm- quist (1935 s. 33) visat ansåg Johan Stiernhöök att »loffligit bruck ähr och een lagh, dher effter een döma kan». Genom sedvana kunde också skriven lag bringas att upphöra. Den kunde gå »in desuetudinem». I Svea hovrätts praxis hänvisade man också under 1600-talet till domar- reglerna, »varest det står, att övligt bruk bör som lag anses». Ett »allmänt bruk» vore »för en lag antagen», sade vice presidenten Johan Wattrang i ett arvejordsmål 1715 (Jägerskiöld 1963 s. 78 f.).

90 Kjell Å. Modéer

I 1734 års lag föreskrevs också i Rättegångsbalken 1:11 att »Landssed, som ej har oskäl med sig, må [domaren] ock rätta sin dom efter, där beskri- ven lag ej finnes». När det gällde laga fång grundat på hävd godtogs också detta i 1734 års lag, både en 20 årig hävd och urminnes hävd. Under 1700-talet kom en ökad respekt för den skrivna rätten. Upplys- ningstidens nationella kodifikationer skulle vara s.k. totala kodifikationer, och domaren skulle endast vara en subsumtionsapparat som fann alla sina rättsregler i kodifikationen. Också för denna ståndpunkt fanns stöd i den justinianska rätten (C 8.52.2.), enligt vilken sedvana ej gällde mot lag och naturlig rätt. I enlighet härmed hade – som Jägerskiöld (1963 s. 78 f.) visat – redan Johan Stiernhöök ett uttalande om att sedvanerätt ur statsrättslig synpunkt måste godkännas av konungen. I ett kungligt brev 13.7.1691 under det karolinska enväldet föreskrevs också att ingen »wana, Häfd eller Præscription» bör gälla emot Kongl. Maj:ts »höga Rätt och Interesse» (Schmedeman 1706 s. 1309). Den rättsliga argumentationen var således inte entydig. Det var först med den tyska historiska skolan under 1800-talets första hälft som sedvanerätten blev betydelsefull. Den organiska rättssynen ville finna folksjälen och identifiera den nationella rätten med hjälp av historien. Källorna skulle kritiskt granskas, »wie es eigentlich gewesen war». Det krävdes inte att sedvanerätten skulle vara offentlig eller godkänd, varken av lagstiftaren eller domaremakten. Den fanns där ändå i den levande rätten, i folksjälen. Den lundensiske civilrättsprofessorn Fredrik Schrevelius, som var starkt påverkad av tysk doktrin, skrev i sin lärobok i civilrätt (1851 s. 48 ff.) om folkets rätt, dvs. sedvanor: Angående denna rättskälla samt dess vigt och betydelse har man ända intill sed- naste tider haft ganska skefva och oriktiga föreställningar. Man har trott, dels att, om den som sådan skall anses, erfordras Lagstiftarens åtminstone stillatigande samtycke, dels att den bör anses såsom endast ett supplement till lagstiftningen. Vidare har man angående det egentliga upphofvet till den Rätt, som ur denna källa hämtas, haft den oriktiga föreställningen, att de kännemärken, av hvilka man i sjelfva verket blott slutar till dess redan varande existens, skulle i stället vara att anse som vilkor för dess existens. Alla dessa fördomar försvinna, när man blott besinnar det, som redan i det föregående är anmärkt, att nemligen den Rätt, som ur denna källa hämtas, icke mer och icke mindre än Lagarne, har sin egentliga grund uti folkets gemensamma öfvertygelse, och att den enda väsendt- liga skilnaden emellan båda består uti det olika sätt, hvarigenom man kommer till kunskap om existensen af en sådan folköfvertygelse. Det vanligaste är nu, som sagdt är, att Folket tillkännagifver sin öfvertygelse genom sina handlingar, genom utöfning af vissa rättssatser. En sådan utöfning är det man kallar en Sed- vana, en Plägsed. I den rättskällediskussion som förekom i den historiska rättsskolans spår var det enligt denna skolas främste företrädare Carl von Savigny juristerna (och framför allt domarna) som gav uttryck för folkets sedvanerätt. I den rättsve-

Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer 91 tenskapliga doktrinen likställdes också rättspraxis med sedvanan. Rätts- praxis var, som R.A.Wrede (1920 s. 18) framhöll, »blott en form av sedvän- ja, icke en rättskälla av eget slag». Att lagstiftaren emellertid skulle ge sedvanan legitimitet betonade också Kreüger (1882 s. 575). Han hävdade att »utan att landsseden upptagits och godkänts av lagstiftningen, kan den ej hava gällande kraft av lag». I den norska rättskulturen har doktrinen (Platou 1915 s. 51) hävdat en motsatt uppfattning: »Læren om at sedvaneretten skal hvile på lovens samtykke er origtig, thi ikke alene er sedvaneretten den eldste rettskilde og går således forut den skrevne lov, men også for nutiden er denne lære urigtig.» Ett område där sedvanerätten fick stor plats i 1800-talets rättsbildning var inom handelsrätten, där sedvana, handelsbruk och kutymer gavs företräde framför lagstiftningen. Det kom till uttryck i de tyska handelslagböckerna 1866 och 1897, och de fick också sin plats i den nordiska köplagen 1905, där det redan i § 1 föreskrevs att lagens stadganden om säljares och köpares rättigheter och skyldigheter skulle lända till efterrättelse såvitt ej annat är ut- tryckligt överenskommet eller eljest må anses avtalat eller också följer av handelsbruk eller annan sedvänja. Denna bestämmelse har lett till en omfattande rättsvetenskaplig diskussion, bl.a. av Hjalmar Karlgren (1960 s. 7), och också till en omfattande rättspraxis. Ett annat rättsområde, som alltsedan 1800-talets mitt varit centralt be- träffande sedvanerätten, är samernas rätt till land och vatten, främst genom den s.k. renbetesrätten, för vilken både sedvanerättslig argumentation som urminnes hävd spelat en central roll. Genom avvittringen av jorden i Norrland kom privata ägarintressen att ställas mot de bruks- och nyttjanderätter som samerna av tradition innehavt. På grund av uppkomna konflikter mellan de svenska lapparna och landets bofasta befolkning i Jämtlands län fick 1882 års lappkommitté i uppgift att utarbeta lagbestäm- melser på detta område. Arbetet resulterade i 1886 års renbeteslag. Även om majoriteten gav lapparna en sådan rätt till vinterbete för sina renar grundad på sedvana var förslaget kontroversiellt. Det fanns ledamöter av kommittén som helt förkastade sedvanan och hävdade att äganderätten måste vara oinskränkt. Genom renbeteslagarna 1886 och 1898 fastslogs att renbetesrätten kan grundas på urminnes hävd, ett rättsinstitut som redan vid denna tid genom fastighetsböckernas tillkomst 1875 hade börjat bli obsolet. Redan 1909 föreslogs att urminnes hävd skulle avskaffas. Inom samerätten har emellertid urminnes hävd fortfarande stor relevans (Bengtsson 2004 s. 87 ff.). Också lagstiftaren, som avskaffade institutet genom den nya jordabalkens ikraftträdande 1972, har åberopat sig på detsamma i den nu gällande rennäringslagen från 1992. Som Bertil Bengts- son (2004 s. 87) påpekat utgör urminnes hävd »själva grunden för samernas rätt till land och vatten».

92 Kjell Å. Modéer

7. DEN NORSKA ANALYSEN AV SEDVANA SOM RÄTTS- KÄLLA

I de nordiska länderna förekommer olika föreställningar om sedvanerättens karaktär. I den norska rättsvetenskapliga litteraturen har sedvanans ställning som rättskälla blivit föremål för en vidlyftig diskurs, medan den varit betydligt mer avslagen i Sverige. I den moderna svenska rättslitteraturen saknas en analys av sedvanan som rättskälla. I Norge har emellertid frågan om förutsättningarna för att sedvanerätt ska föreligga utretts av Per Augdahl (1973 s. 205 ff.). (1) Sedvanan ska vara gammal. Med exempel hämtade från den romerska rätten talade man där om longa conseutudo. Det betydde 10 år, dvs. den all- männa hävdsfristen, longi temporis praescriptio. I de tyska partikulärrätterna fanns motsvarande explicita lagregler, ex.- vis i den bayerska landsrätten en 30-årsgräns, i den badiska 1809 endast 10 år. Den historiska skolans uppfattning var att sedvanan ska vara så gammal att den tyder på en väl befäst rättsuppfattning – och inte på någon kortsiktig förändring eller stämning. I den engelska rätten har man en definition som går tillbaka till ett rättsfall i slutet av 1100-talet. Den som ville åberopa äganderätt till fast egendom skulle haft egendomen i sin besittning »within the time of human memoryÈ. I detta fall talades det om att en sedvana skulle vara äldre än mans minne, of immemorial antiquity. Presumtionen för att detta rekvisit skulle vara uppfyllt låg dock vid 20 år. Det gällde också be- träffande en lokal och partikulär sedvanerätt. En mer allmän sedvanerätt, general custom, gällde såvida den inte stred mot common law. (2) Därutöver krävs ett psykologiskt moment för att en sedvana anses ha skapat sedvanerätt. Vad som här krävs är en tro, en övertygelse, om att det är en rättsregel som tillämpas genom den aktuella sedvanan. Det ska före- ligga en opinio iuris, en rättsuppfattning hos dem som tillämpar sedvanan. Därtill har framförts tanken att sedvanan också ska representera en för- nuftig, rättvis regel. (3) Det krävs också att sedvanan inte får strida mot allmänna moral- föreställningar eller grundläggande principer för den kristna civilisationen, eller grunderna för samhällets sociala och politiska organisation. I England talar man om att particular customs ska vara reasonable. Genom att sedvanerätten beror på lagstiftarens stillatigande samtycke finns dessutom ett krav på att sedvanan måste vara offentligt tillgänglig för att bli betraktad som sedvanerätt. Därutöver har också andra krav uppställts i doktrinen. Ett är att sedvanan icke blir sedvanerätt förrän den har stadfästs genom dom, ett annat är att den icke kan uppstå på grund av en villfarelse. Av dessa i den norska doktrinen uppställda kriterier råder full enighet om

Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer 93 krav på sedvanans ålder och på opinio iuris. Sedvanerätt uppstår i norsk doktrin »när den faktiska regel som sedvanan representerar övergår till att bli en rättsregel, dvs. ’gällande rätt’» (Augdahl 1973 s. 213).

8. ALDERS TIDS BRUK OCH URMINNES HÄVD

Då de högsta rättsinstanserna ska värna om rättsenheten i riket har frågan ställts om de också ska uttala sig om lokala sedvanor. På ett område har man i den norska Høyesterets praxis erkänt lokal sedvanerätt beträffande fast egendom. I sådana mål skiljer man mellan sedvanerätt och alders tids bruk även om gränsen mellan dessa båda rättsfigurer är långt ifrån klar (Eriksen 1993). När det gäller samernas bruksrättigheter har den norske rättstillämparen generellt sett använt rättsfiguren alders tids bruk, vilket i svensk rätt när- mast har likheter med urminnes hävd. Bestämmelsen om urminnes hävd i 1734 års lag finns intagen i Jordabal- ken 15:1. »Det är urminnes hävd: där man någon fast egendom eller rätt- tighet i så lång tid okvald och ohindrad besuttit, nyttjat och brukar haver, att ingen minns, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fånges- män först därtill komne äro.» Trots att urminnes hävd enligt lagen kunde betraktas som ett laga fång har det i 1900-talets rättspraxis mer uppfattats som en presumtion för att en rätt har uppstått. De två grundläggande förutsättningarna är dels det långvariga nyttjandet och dels ett nyttjande som ska ha accepterats av andra som varit berörda. I svensk modernistisk doktrin (Undén 1936 s. 213) och rättspraxis har uppställts en ungefärlig 90-årsgräns för urminnes hävd, dvs. två mansåldrar. Det är således en gräns som nära ansluter till den inledningvis nämnda om Östgötalagens kriterium på uppförandet av den tredje gärdesgården. Denna långa tidsperiod går tillbaka på reglerna i 1734 års lag, där det i jordabalken stadgades att brukandet ska ha inletts för så länge sedan att ingen levande minns eller från sina anfäder hört när det påbörjats. Denna 90-årsgräns har i ett rättsfall så sent som för ett par år sedan ansetts så okontroversiell att parterna (i det s.k. Härjedalsmålet mellan samerna och de privata skogs- ägarna i Härjedalen) vitsordade densamma (Hovrätten för nedre Norrland T 58Ð96).

9. SKILLNADER I SVENSK OCH NORSK RÄTTSKULTUR

En intressant jämförelse beträffande kvalificeringstiden för hävd föreligger med Norge, där motsvarigheten till urminnes hävd, alders tids bruk, innebär

94 Kjell Å. Modéer att ett bruk förelegat under en viss tid och i god tro. Definitionen är emellertid vag. Brukskontinuiteten är inte så sträng som vid urminnes hävd och kvalificeringstiden är mera obestämd. Ju mer markerat bruket har utövats desto mer kan rättstillämparen göra avkall på tidskraven. Tidsgränsen har varken i teori eller praxis fixerats till ett bestämt antal år. I vart fall handlar det om en tidsrymd som är »betydelig lengre enn tyve år». Brækhus och Hærem (1964 s. 611) anser att tidsrymden bör sättas »til den tid gamle folk normalt husker tilbake; altså 50 – 60 år». Under påverkan av presumtions- teorin verkar man i praxis kräva en längre tidsperiod. De försöker också uppställa en regel för alders tids bruk: »Bruk i alders tid foreligger når de eldste folk på stedet bekrefter at bruken har foregått så langt tilbake i tiden som de kan erindra, og det ikke er bevist at tilstanden har vært anderledes eller urettmessig er oppstått i de siste hundre år.» Denna skillnad i synen på det långvariga nyttjandet som kvalifikationsgrund blir särskilt relevant, när det gäller urbefolkningarnas rätt att hävda sina rättigheter, främst samerna och deras bruksrättigheter knutna till renbetesrätten och rendriften mera generellt sett. I den norska doktrinen har gjorts skillnad på alders tids bruk och lokal sedvanerätt. Medan alders tids bruk ansetts grunda en subjektiv rätt har den lokala sedvanerätten betraktats som en del av den objektiva rätten. Kritik har riktats mot detta synsätt (Brækhus & Hærem 1964 s. 612 f.). I stället anses de båda instituten förhålla sig till varandra så: »Alders tids bruk bestem- mer retsforholdene for den specielle eiendom hvorover bruken i alders tid er ¿vet; lokal sedvanerett regulerer i almindelighet bruksforholdene for eiendommene i vedkommende distrikt.» Det innebär att den som åberopar lokal sedvanerätt som grund för sin rätt inte själv behöver att ha utövat bruket. Han behöver endast hänvisa till – och bevisa – den lokala rättsuppfatt- ningen. Samernas rätt till renbete och andra bruksrätter samt äganderätt till land och vatten har i mer än 100 år varit föremål för kontinuerliga konflikter med staten (regering och riksdag) och med privata markägare. Samernas huvud- argument i dag är att de som en ursprungsbefolkning har rätt till en särbe- handling som en kollektiv etnisk minoritet. Detta gör de med stöd av ILO- konventionen nr 169 från 1989 om ursprungsbefolkningar och stamfolk i självständiga stater, vilken Norge ratificerade 1990. Sverige har dock fortfarande inte ratificerat denna konvention. Däremot har statligt utrednings- arbete inletts om de konsekvenser som en ratificering från svensk sida inne- bär. Rennäringspolitiska kommittén var i sitt betänkande (SOU 2001:101) »påfallande ointresserad av ILO-utredningens förslag» (Bengtsson 2004 s. 115). Två andra utredningar (den sk. gränsdragningskommittén samt jakt och fiskerättsutredningen) fortsätter f.n. detta arbete. Det är emellertid inte enbart beträffande synen på ILO-konventionen som den svenska och norska rättskulturen skiljer sig åt. I realiteten visar just frå- gan om samernas renbetesrätt hur det ideologiska och kulturella klimatet

Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer 95 mellan de båda länderna uppvisar både likheter och påtagliga skillnader i det längre tidsperspektivet. Den ideologiska och filosofiska utgångspunkten för inställningen till den nu aktuella diskussionen om ursprungsfolkens rätt att tillämpa sina sedva- nor går historiskt tillbaka till den engelske filosofen John Locke, som i sitt arbete Two Treatises of Government 1690 hävdade att ursprungsbefolkningar var diskvalificerade att inneha äganderätt till land och politisk suve- ränitet (Strøm Bull 2001 s. 285). Locke anför som exempel indianerna som ett sådant jägar-, fångst- och nomadsamhälle. Lockes tidstypiska uppfattning har setts som det moraliska ställningstagandet till hur urfolk bör behandlas. Locke utgår från en kvalitativ utvecklingsteori för det mänskliga samhällets stadier, från jägare och nomader (indianer) till det europeiska civiliserade samhället som det optimala stadium mot vilket alla övriga sam- hällen inriktar sina mål. De norska och svenska samerna fick sin rätt för första gången rättsligt reglerad i den s.k. lappkodicillen 1751. Den utgjorde ett tillägg till den första gränstraktaten mellan Sverige och Norge. Däri stadgades bl.a.: »Så- som lapparna behöver båda rikenas land, skall det efter gammal sedvana vara dem tillåtet, höst och vår, att flytta med sina renhjordar över gränsen in i det andra riket.» Denna regel från 1751 har betraktats som samernas mag- na charta på sedvanerättens område. Hundra år senare hade såväl John Lockes som Charles Darwins idéer slagit rot hos både den norska och svenska lagstiftaren, och inskränkningarna av samernas rätt blev synliga. Redan 1857 stadgades i Norge i proposition till en lag om renbete i Finnmarken att nomadernas liv »påkallar ett utsträckt förmynderskap för dessa steppers barn». Renbeteslagstiftningen i både Norge och Sverige i slutet av 1800-talet talade om »utvecklingens obön- hörliga lag» och påstod att »kulturlivets framåtskridande med tillbakaträng- ande av gamla naturlivsformer har historiskt berättigande». Denna exklude- rande kultursyn resulterade också i att samernas kultur skulle integreras, assimileras in i den svenska respektive den norska ÈantingenÐellerÈ-kulturen. Mot bakgrund av att den nationalstatliga monolitiska rättskulturen samtidigt positivierades och pragmatiserades försämrades samernas rättsställ- ning kontinuerligt. I den nya svenska jordabalken 1970 (SFS 1970:994) ut- mönstrades institutet urminnes hävd ur lagstiftningen. Men den senmoderna både–och-inställningen började komma till uttryck redan genom ett särvotum i den norska Høyesterett 1957, och i den s.k Altevanndomen 1968 (NRt 1968 s. 429) ändrades den sedan början av 1900-talet uppställda rättsregeln för rätten till marken i Finnmark att samernas rätt var given av staten »og staten kan når som helst trække bruks- retten tilbaka». Beteckningen för denna statens rätt var »tålt bruk», vilket utraderades genom Altevanndomen. Genom denna dom erkändes också att rendriftsamernas bruksrättigheter hade ett expropriationsrättsligt skydd (Str¿m Bull 2002 s. 152).

96 Kjell Å. Modéer

I Sverige fastslog Högsta domstolen genom den s.k. Skattefjällsdomen 1981 om samernas äganderätt till de s.k. skattefjällen i Härjedalen (NJA 1981 s. 1) i sina premisser att nomadisk rendrift kunde skapa inte bara en bruksrätt/nyttjanderätt utan också en äganderätt om den var tillräckligt omfattande och exklusiv i ett område. Samerna förlorade skattefjällsmålet mot staten, men domskälen var klargörande för deras möjlighet att kunna förvär- va äganderätt. I Norge har Høyesterett i två aktuella avgöranden bifallit samernas yrkan- den. I den s.k. Selbudomen 2001 (NRt 2001 s. 769), vilken grundades på ett pleniavgörande med stöd av alders tids bruk, gavs samerna nyttjanderätt till visst angivet område, och i en annan dom samma år, den s.k. Svarteskogs- domen (NRt 2001 s. 1229), fastslogs att områdets befolkning genom lång tids nyttjande, primärt som ett samiskt brukande, skulle kunna förvärva äganderätt av en kollektiv karaktär. Sommaren 2004 invigdes i Norge en särskild samisk domstol, Indre Finnmarks Tingrett, för de knappt 15 000 invånarna i domkretsen. Domsto- lens uppgift är återvinna det samiska folkets förtroende för det norska rätts- systemet genom att tillämpa samisk sedvanerätt. I konsekvens härmed borde enligt Carsten Smith (2004) samerna också få en kollektiv äganderätt till jorden i Finnmark, även om det förslag till ny Finnmarkslov som nu före- ligger inte löser detta problem. »Man får neppe noen god og varig løsning for retten til land og vann i Finnmark før dette rettsspørsmålet er avgjort», säger han. Den norska senmoderna synen på samernas rättsställning strävar således mot ett konsekvent erkännande av samisk sedvanerätt. Kirsti Strøm Bull (2005) betonar att det naturligt nog är norsk lag som ska läggas till grund för avgörandena i Indre Finnmark, »men avgjørelser tas jo på bakgrunn av skjønn og vurderinger. Da blir det viktig å ha dommere som forstår nyan- sene i samisk språk og kultur». Strøm Bull (2005), »tror man vil kunne gjøre beslutninger i ganske stor utstrekning ut fra samiske hensynÈ.

10. RENÄSSANS FÖR TRADITION OCH SEDVANA

De här kortfattat angivna exemplen på rättslig användning av sedvana och sedvanerätt har kunnat visa på denna rättskällas långa, sega strukturer, och hur den också kunnat hävda sin position i förhållande till nya sociala konstruktioner. Vår tids senmoderna konstruktioner har anknutit till de för- moderna och därigenom identifierat det Kaarlo Tuori (1997 s. 432 ff.) kallat rättens djupstrukturer. Inom den senmoderna komparativrättsliga forskningen finns också exempel på forskare som gått bortom kulturdiskursen och istället har identifierat just de på muntliga kulturer grundade rättstraditionerna. Exempelvis har Patrick Glenn (2004) ställt världens rättsliga traditioner i fokus för sin

Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer 97 konstruktion. De västerländska rättskulturerna bygger på en konstruktion skapad av upplysningstidens filosofer. De skapade också en skarp dikoto- mi mellan tradition och rationalitet. Alla rättsliga traditioner utgår enligt Glenn (2004 s. 8) från det talade ordet som det bevaras av det mänskliga minnet. Traditionen tolkas därför av varje tidsålder, antingen blir den om- tolkad eller bortglömd. »There can thus be no such thing as a static oral tradition.È Samtidigt är rättstraditionen en viktig del av den rättskulturella identiteten. Genom rättshistorien har rättskulturerna recepierat eller påtvingat rätts- liga traditioner. Därför kan man i dag enligt Glenn (2004 s. 34) inte tala om några »rena» rättstraditioner. Traditionernas identiteter är, mer eller mindre, relaterade till varandra. Flera av de rättstraditioner Glenn lyfter fram är världsreligioner (den tal- mudiska, den islamiska, den hinduistiska rättstraditionen), men han tar ut- gångspunkten i ursprungsfolkens rättstraditioner, the chthonic legal tradition, som bygger på en muntlig tradition, traderad från generation till generation. Beteckningen chthonic – att leva i harmoni med jorden – hämtar Glenn (2004 s. 60) från aktuella ekologiska diskurser. Denna äldsta av alla rättstraditioner identifieras genom sina egna interna kriterier, vilka konsekvent motsätter sig påtvingade kriterier. Den identifieras i vår tid bäst genom ursprungsfolkens rättstraditioner, dvs. som ett försök att se traditionen inifrån – trots alla språk- och tolkningsproblem. Genom att på nytt använda traditionsbegreppet har också Patrick Glenn placerat sig i den senmoderna diskursen. I vår tids multikulturella samhällen gäller det inte att enbart fokusera vad som är universellt och det som förenar kulturer och traditioner utan också vad som skiljer dem åt: både – och. Dessa mångfaldspräglade kunskapsstrukturer är i dag under stark utveckling och skapar, som denna uppsats velat visa, ett antal vitala diskurser om rättskulturer och rättstraditioner. I dessa får förmoderna begrepp som sedvana och tradition en ny position i rättskälleläran. Detta uppbrott från modernistiska strukturer finner vi inte bara exempelvis i Australien, Sydafrika och Latinamerika utan också i de nordiska länderna.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Almquist, Jan Eric, 1935: Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666–1668. Stock- holm. Augdahl, Per, 1973: Rettskilder, 3. utg. Oslo. Beck, Ulrich, 2004: So macht Gleichheit Ungleiche aus uns allen. I: Frankfurter Allgemeine Zeitung 8.10.2004, Feuilleton. S. 36. Beck, Ulrich & Lau, Christoph (utg.), 2004: Entgrenzung und Entscheidung. Was ist neu an der Theorie reflexiver Modernisierung? Frankfurt/Main. Bengtsson, Bertil, 2004: Samerätt. En översikt. Stockholm. Brækhus, Sjur & Hærem, Axel, 1964: Norsk tingsrett. Oslo.

98 Kjell Å. Modéer

Cotterrell, Roger, 1997: The Concept of Legal Culture, I: David Nelken, Compar- ing Legal Cultures. Aldershot. S. 13Ð31. Darian-Smith, Eve & Fitzpatrick, Peter (red.), 1999: Laws of the Postcolonial. Ann Arbor. Douzinas, Costas & Warrington, Ronnie, 1991: Postmodern Jurisprudence. The Law of Text in the Texts of Law. London & New York. Dyzenhaus, David, 1998: Truth, Reconciliation and the Apartheis Legal Order. Cape Town. Eriksen, Gunnar, 1993: Alders tids bruk. Oslo. French, Rebecca R., 1998: Lamas, Oracles, Channels, and the Law. Reconsidering Religion and Social Theory. I: Yale Journal of Law & the Humanities 10. S. 505Ð535. Friedman, Lawrence M., 1985: Total Justice. New York. — 1990: The Republic of Choice: Law, Authority, and Culture. Cambridge/Mass. Friedman, Lawrence M., & Percival, Robert V., 1981: The Roots of Justice. Crime and Punishment in Alameda County, California, 1870Ð1910. Chapel Hill. Glenn, H. Patrick, 2004: Legal Traditions of the World. Sustainable Diversity in Law. 2 uppl. Cambridge. Gustafsson, Harald, 2000: Gamla riken, nya stater. Statsbildning, politisk kultur och identiteter under Kalmarunionens upplösningsskede 1512–1541. Stock- holm. Hasian, Jr, Marouf A., 2002: Colonial Legacies in Postcolonial Contexts. A Critical Rhetorical Examination of Legal Histories. Frankfurt/Main. Jägerskiöld, Stig, 1963: Studier rörande receptionen av främmande rätt i Sverige under den yngre landslagens tid. Stockholm. Karlgren, Hjalmar, 1960: Kutym och rättsregel. Stockholm. Kohler, Jos., 1885: Das Recht als Kulturerscheinung. Einleitung in die vergleichen- de Rechtswissenschaft. Würzburg. Kreüger, J.,1882: Huru må man förstå 2 mom. af 11 § i 1 kap. Rättegångsbalken i 1734 års lag: Landssed, som ej har oskäl med sig, må han (domaren) ock rätta sin dom efter der beskrifven lag ej finnes? Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 19. S. 572–580. Loomba, Ania,1998: Colonialism / Postcolonialism. London & New York. Minda, Gary, 1995: Postmodern Legal Movements. Law and Jurisprudence at Cen- tury’s End. New York. Modéer, Kjell Å., 2000: Vad är rättskultur? Om vår tids historiska skolstrid vid juridisk fakultet. I: Lars M. Andersson m.fl (red.), Rätten. En festskrift till Bengt Ankarloo. Lund. S. 384Ð403. — 2002: Om rättskultur och rättens senmoderna kontextualisering. En litteratur- översikt. I: Från Schlyters Lustgård. Rättshistoriska uppsatser 2002:2. Lund. S. 1Ð13. NJA = Nytt juridiskt arkiv, avd. 1. NRt = Norsk retstidende. Nyström, Per, 1973: Landskapslagarna. I: Tomas Forser (utg.), Historieskrivning- ens dilemma. Stockholm. Petersen, Hanne & Zahle, Henrik, 1995: Legal Polycentricity. Consequences of Pluralism in Law. Aldershot. Platou, Oscar, 1915: Retskildernes Theori. Oslo. Schmedeman, Joh., 1706: Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolutioner ifrån Åhr 1528 intil 1701 angående Justitiæ- och Executions-Ährender. Stock- holm Schrevelius, Fredrik, 1851: Lärobok i Sveriges Allmänna nu gällande Civil-Rätt. Lund.

Sedvana och tradition i senmoderna rättskulturer 99

Smith, Carsten, 2004: Samiske sedvaner har plass i landets rett. I: Aftenposten Nettutgaven Oslo 17.9.2004 (http://www.aftenposten.no/meninger/kronikker/ article872308.ece). Stolleis, Michael, 1974, Gemeinwohlformeln im nationalsozialistischen Recht. Berlin. Str¿m Bull, Kirsti, 2002: Rettsoppfatninger om samisk bruksut¿velse Ð med fokus på reindriften i Finnmark. I: Rettsteori och rettsliv. Festskrift til Carsten Smith til 70-årsdagen 13. juli 2002. Oslo. S. 139–153. — 2005: Indre Finnmark Tingrett. Liten domstol – stort oppdrag. I: Advokatbladet 18.1.2005 (http://www.jus.no/?id=29869). Str¿m Bull, Kirsti m.fl., 2001: Reindriften i Finnmark: rettshistorie 1852Ð1960. Os- lo. Strömholm, Stig, 1988: Rätt, rättskällor och rättstillämpning. En lärobok i allmän rättslära. 3 uppl. Stockholm. Tate, Neal & Vallinder, Torbjörn, 1995: The Expansion of Judicial Power. New York. Tuori, Kaarlo, 1997: Towards a multi-layered view of modern law. I: Aulis Aarnio, Robert Alexy & Gunnar Bergholz (utg.), Justice, Morality and Society. A Tribute to Aleksander Peczenik on the Occasion of his 60th Birthday 16 Novem- ber 1997. Lund. S. 427Ð442. Undén, Östen, 1936: Svensk sakrätt 2:1. Fast egendom. Lund. Wallén, Per-Edwin, 1963: [Art.] Hävd, Sverige. I : Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 7. Sp. 284Ð285. Wrede, R.A., 1920: Grunddragen af Finlands rätts- och samhällsordning. Handbok för medborgare. Helsingfors. Zahle, Henrik, 1986: Polycentri i retskildelæren. I: Samfunn Rett Rettferdighet. Festskrift til T. Eckhoffs 70-årsdag. Oslo. S. 752–756. Zimmermann, Reinhard, 2001: Roman Law, Contemporary Law, European Law Ð The Civilian Tradition Today. Oxford. Ågren, Maria, 1997: Att hävda sin rätt. Synen på jordägandet i 1600-talets Sverige, speglad i institutet urminnes hävd. Stockholm. (Rättshistoriskt bibliotek 57.) 100 Kjell Å. Modéer

I Villa Lusthusporten 101 I Villa Lusthusporten hos professor Sigurd Erixon

Av Ilmar Talve

Jag minns fortfarande morgonen den 10 december 1945 då jag för första gången gick till arbetet på institutet med min »kungliga överrock» (så kallade esterna de överrockar som den svenska staten hade försett dem med), min egenhändigt inköpta hatt på huvudet, min ur ett filttäcke utskurna sjal om halsen och halvkängor på fötterna. Jag ville inte redan första dagen komma för sent, och då jag inte visste hur lång tid resan med spårvagnarna skulle ta, var jag tidigt på plats, en kvart i nio. I närheten av institutet stod ännu några parkbänkar ute vid stranden av Djurgårdsbrunnsviken. Jag satte mig på en av dem, rökte en cigarett, kände en viss oro och tänkte att jaha, nu börjar det och vad skall det väl bli av allt detta? Institutet för folklivsforskning hade grundats av professor Sigurd Erixon, då han 1934 utnämndes till professor i folklivsforskning. Det var i själva verket en forskartjänst som hörde till Nordiska museet, men enligt avtal med Stockholms högskola (universitet blev den först senare) var Erixon i fråga om undervisning och examination jämställd med de andra professorerna och hörde till den humanistiska fakulteten. Som institutets byggnad fungerade den forne korkfabrikanten Wicanders tornvilla, som han hade skänkt till museet. Där fanns i bottenvåningen arbetsrum och på andra vå- ningen Erixons bostad. De som arbetade på institutet var med enstaka undantag arkivarbetare, svenska och baltiska. Fast tjänst hade bara Lisa Löfman, som arbetade som sekreterare, och assistenten Anders Nyman, som också var arkivarbetarnas förman och som förmodligen fick en del av sin lön från staten på samma sätt som dessa. På kansliet arbetade som tolk Margit Stoye, men på vad sätt hon fick sin lön, det vet jag inte. Som halvtidsarbetande fanns en till institutet »utlånad» kvinnlig tjänsteman från Nordiska museet för att sköta biblioteket. De svenska arkivarbetarna var i huvudsak kvinnor, med två undantag. Deras antal varierade, men tillsammans var svenskarna alltid omkring 4Ð5. Av ester fanns på institutet när jag kom dit Gustav Ränk, som emellertid arbetade hemma och sällan gick till institutet, och Eerik Laid. Som den tredje

Artikeln är hämtad ur Ilmar Talve: Kutsumatu külaline. Autobiograafia 2, Tartu 1998. Över- sättningen är gjord av Carl Göran Andræ. Den är granskad och godkänd av författaren.

102 Ilmar Talve kom nu jag. Bland letterna var det Juozas Lingis, som redan före kriget hade kommit till Sverige som stipendiat, utskickad för att lära sig till etnolog. Han var gift med en svensk kvinna och talade god svenska. Av litauer fanns där arkitekten Gunnars Legzdins och professor Karlis Straubergs, som lika- så arbetade hemma. Senare kom professor Pauls Kundzins dit från Tyskland och som tecknare arbetade konstnären A. Tuisk från Narva. När jag kom till arbetet den första dagen togs jag emot av arkivarbetarnas förman och Erixons närmaste medarbetare, Anders Nyman, som esterna, när de talade sinsemellan, hade givit öknamnet »fogden», en mera välvillig än hånfull benämning. Han förde mig till ett arbetsbord i ett litet rum där det dessutom satt en svensk herre, K. Hallman, som egentligen härstammade från de svenskar (gammelbysvenskarna) som hade utvandrat från Dagö till Ukraina. Den svenska regeringen hade räddat dem tillbaka till Sverige under den tid då det ryska jordbruket lades under kolchoser. Honom hade jag nytta av senare på grund av hans kunskaper i ryska språket. Som första uppgift fick jag ordna bibliografikort och på mitt bord sattes fram tre meter- långa metallådor. Utan tvivel var det till en början ett lämpligt arbete för mig, inte minst med tanke på mina svaga kunskaper i svenska. Men jag blev också intresserad eftersom jag alltid har tyckt om bibliografering, och genom att ordna korten fick jag snart kunskap om vad som hade skrivits i Sverige om folkkultur. Arbetstiden på institutet varade från klockan nio till klockan fyra. Två gånger om dagen, klockan elva och klockan halv tre, var det en tio minuters paus, då rummen vädrades, ty arkivarbetarnas arbetsplats var ett stort rum, som genom mellanväggar hade uppdelats i tre ganska små enheter. Under vädringspauserna kunde man gå ut och röka. Från tolv till ett var det svenskarnas högtidliga lunchpaus och då gick Nordiska museets tjänstemän till ett avskilt rum i en restaurang på Skansen för att äta en lågprislunch i vilken också de som arbetade på institutet deltog. Och dit tog Laid, Lingis och Legzdins mig med redan den första dagen. Under alla de år jag arbetade på institutet blev detta också vanligtvis mitt enda lagade mål mat under dagen. Vi gick tillsammans uppför backen till Skansen där vi på den tiden åt på en restaurang som hette Högloftet. Senare ändrades platsen ett par gånger. Matsalen för vår del låg på Högloftets andra våning där det stod ett matbord i vinkel. Nordiska museets tjänstemän satt vid den långa bordsdelen och balterna vid den korta. Ingen hade delat upp platserna på det viset, men det formade sig så av sig självt. Esterna var vid den här tiden intresserade av att lyssna till och diskutera nyheter och analyser av de politiska förhållandena. Samtalet fördes naturligtvis på estniska, ty de flesta hade ännu torftiga kunskaper i svenska. Vi visste att svenskarna inte tyckte om att vi talade estniska, och därför blev det ibland också oss emellan tal om att vi borde sitta bland svenskarna och tala svenska, men efter några enstaka försök flöt det åter i de gamla fårorna. Våra problem och våra intressen var ju när allt kom omkring ändå skiljaktiga från svenskarnas. Förutom Laid, jag själv och nå-

I Villa Lusthusporten 103 gon gång också Ränk gick där från Nordiska museet Helmut Hagar och konstnären Eduard Ole, som arbetade som tecknare, samt förre konsuln vid Estniska legationen, Edgar Pärli. Särskilt den senare hade för vana att analysera de politiska förhållandena och politik intresserade oss alla. Och ganska ofta blev diskussionen livlig och då uppstod måhända ett tonläge högre än det normala, men vi försökte strax tysta ner det. Jag lade snart märkte till när jag bodde i Stockholm att det irriterade svenskarna då man talade ett för dem obekant språk, exempelvis i spårvagnarna, och då kunde de till och med börja göra anmärkningar. Svenskarna på Nordiska museet brukade sinsemellan kalla Erixons institut för »Baltiska institutet» och i detta fanns en förtäckt spydighet. Jag hörde snart att Erixons relationer till museet inte var de allra bästa. Museets styresman var vid den här tiden konsthistorikern Andreas Lindblom, och kanske låg bakom alltihop det förhållandet att Erixon på sin tid inte hade utvalts till denna befattning. Han hade varit ställföreträdande styresman, men på museet gick ett rykte att han under denna period skulle ha grundligt vanskött museets ekonomi, vilken Lindblom sedan skulle ha ordnat upp. För mig blev det på institutet en ny erfarenhet även detta att jag nu för första gången i mitt liv varje dag vid lunchen träffade företrädare för ester- nas grannar söderut. Litauern Lingis och letten Legzdins blev strax mina vänner. Straubergs och Kundzins var båda professorer och redan äldre her- rar, som arbetade hemma och som jag sällan mötte. Lingis kände Sverige väl och med honom började jag genast tala svenska och han rättade i början mina språkfel. Svenska talade jag också med letterna. Lingis var aktiv i Bal- tiska Humanistiska Förbundet och deltog i arbetet med utgivning av litauiska tidskrifter i USA och gav själv ut, för den lilla gruppen litauer i Sverige, en stencilerad tidskrift, där jag senare skrev en berättelse på svenska, som Lingis översatte till litauiska. [---] Under mars månad 1949 var jag ledig från arbetet och satt hemma i vårt tak- rum och läste från morgon till kväll ihärdigt litteraturen på min lista för examen, medan Lisa gick till sitt arbete. Mitt försök att ta en licentiatexamen var visserligen lovvärt, men jag hade i min okunnighet begått ett kar- dinalfel. Som redan tidigare sagts så hade bland mina kamrater varken Laid eller Hagar försökt avlägga denna examen och av dem fick jag inget råd och ingen upplysning. Jag skulle ha kunnat fråga några bekanta bland svenskarna, men ansåg inte detta vara nödvändigt, och fastän jag hade pratat med professor Erixon om mina planer, hade han inte sagt något eller givit mig något råd. Därför utgick jag naivt nog från mina erfarenheter från Tartu. Den för examen erforderliga litteraturen fanns på en lista i kursfordringarna; sålunda skulle man läsa och genomarbeta de där upptagna arbetena och ar- tiklarna för att sedan gå till examen. Så gjorde jag också, jag läste dessa tiotal verk eller fler och artiklar, jag skrev upp i anteckningsböcker och repe- terade och menade att jag nog kunde det här. Tiden var också knapp, jag

104 Ilmar Talve måste snart gå tillbaka till mitt arbete. Jag kom överens med Erixon om tid för min examen och gav honom en lista över den litteratur som jag hade läst, och han sa inte något. Kanske lade jag inte märke till en intresserad glimt i hans ögon eller ett knappast märkbart ironiskt småleende i mungipan som sa: men titta, här är en karl som tror att han kan klara av licentiatexamen med en gång! Jag minns att det var på förmiddagen som jag gick upp i tentamen. Erixon satt bakom sitt arbetsbord och framför honom på bordet låg min litteraturlista, men han ägnade den bara en tankspridd blick, förblev tyst och tittade ut genom fönstret. Där låg invid vägen som förde till Skansen ett litet natur- museum [Biologiska museet] och framför det stod ett monument. Och så frågade han mig över vilken svensk konung detta monument var rest och vad jag visste om honom. Monumentet som stod litet vid sidan av vägen hade jag gått förbi åtminstone ett par hundra gånger på väg till lunch på Skansen. Gått förbi men inte mera, jag hade inte itts gå och se efter vem som egentligen stod där. Jag kunde inte svara och Erixon sa så själv att det var Karl XV Johan1 och tillade: »och berätta nu något om honom». Jag mindes att denna konung var av fransk härkomst och den första Bernadotten och därmed det nuvarande kungahusets stamfader, men där slutade min visdom. Erixon drog ytterligare ett par frågor om svensk historia och jag kände mig verkligen dum, för jag hade ju inte kommit till en examen i svensk historia! Erixon var tyst och jag var tyst, och jag fattade att jag hade misslyckats på ett genant sätt ty Erixon hade inte framställt en enda fråga på examenslitte- raturen. Efter tystnaden frågade jag så vad en svensk licentiatexamen var för nå- got och vad man skulle kunna till en sådan. Den erforderliga litteraturen hade jag läst igenom. Erixon satt med händerna knäppta på hjässan, så som han brukade, gungade lätt på sin stol, tittade så på mig och sa: »Käre vän», som han brukade säga, »en svensk licentiatexamen är en sådan examen där man skall kunna tala om allt!» Han tittade på mig och sa med eftertryck: ÈOm allt!È Andra upplysningar eller anvisningar fick jag inte. Jag reste mig upp, bugade mig och kom med denna kunskap ut ur hans tjänsterum. Naturligtvis var detta misslyckade examensförsök något nedslående, men det fanns också något komiskt i situationen, eftersom det aldrig blev en riktig examination och därför tog jag det inte så gravallvarligt. Jag kunde bara anklaga mig själv att jag hade varit så naiv att jag inte frågat svenskarna hur denna examen, särskilt då hos Erixon, brukade gå till. Först efteråt hör- de jag att också svenska kollegor hade råkat ut för liknande svårigheter. Lik- väl förstod jag inte varför Erixon gjorde på detta sätt och varför han inte i förväg hade givit mig några upplysningar eller rättesnören. Men jag hade

1 Trots Erixons bemödanden har tydligen Talves kunskaper i svensk historia förblivit osäkra. Den staty som åsyftas avtäcktes 1909 och den föreställer Karl XV, som här blandas samman med farfadern Karl XIV Johan. (Översättarens anmärkning.)

I Villa Lusthusporten 105 inte själv gått och frågat honom. Kanske ansåg han det nödvändigt med nå- gon slags chockterapi fastän han var positivt inställd till oss ester. Då jag tänkte på saken, förstod jag vad Erixon verkligen hade menat med sina ord »det måste vara möjligt att tala om allt». En licentiat måste känna Sveriges, Skandinaviens och Europas historia, geografi och kultur och till detta kom som tillägg grundliga kunskaper om den egentliga folkkulturen. Svenskarna hade vanligtvis fått dessa grundkunskaper i gymnasiet, men vad visste vi om Sverige? Något litet om Gustav Adolf och om Karl XII, »den svenska järnskallen». Av Erixons ord förstod jag nu att en sådan examen var det överhuvudta- get inte möjligt att klara av på en gång, åtminstone inte för mig, ty den var alltför omfattande för något sådant. Med tiden fick jag också höra av mina svenska bekanta att det inte fanns någon som hade lyckats med det utan att det alltid hade krävts flera vändor. Man skulle tentera och fortsätta att tentera till dess examinator fann att man var mogen och hade kompetens för en licentiatgrad. [---] I april 1951var jag klar att gå till min sista tentamen. Erixon krävde att jag vid varje examenstillfälle skulle lämna en förteckning över den litteratur som jag hade läst, och eftersom det nu var fråga om sista gången skulle jag särskilt påminna honom om detta. Det hade jag också gjort, och en kväll efter arbetet omkring klockan sju gick jag på överenskommen tid till Erixons tjänsterum. Jag räckte honom litteraturlistan och sa att detta är nu sista gången. Härtill sa han inte ett ord. Examen, som denna gång var muntlig, började och avlöpte utan missöden, enligt vad jag minns gick det ganska bra. Då vi hade tagit oss igenom litteraturlistan, gick vi båda från hans arbetsrum till institutets kansli, dit Eerik Laid just hade kommit för att göra sitt kvällsarbete. Erixon vände sig med spelad högtidlighet mot Laid och sa i det han pekade mot mig att här är nu en man som avlagt licentiatexamen för mig och han befallde Laid att gratulera mig. Det var litet komiskt för oss båda, men Laid gjorde som befallt var och tryckte min hand. Jag hade inte haft förstånd att till examen ta med mig högskolans tentamensbok. Då Erixon frågade efter den, sa jag att jag skulle komma med den till honom nästa morgon. Klockan tio, strax efter det att han hade kommit ned från sin våning, gick jag till hans tjänsterum och lade boken på hans bord, men han reagerade inte på något sätt utan satt litet stel i sin länstol. Jag hann tänka att han kanske var sjuk, men då lade han på sitt vanliga sätt sina knäppta händer på huvudet och sa, utan att se åt mitt håll, att han inte hade kunnat sova under natten och att han då hade tänkt på min examen. Och han tillade att han tyckte att jag borde läsa litet till! Det betydde att jag måste vänta ytterligare på min examen. För mig var detta ytterst oväntat och motbjudande att höra, särskilt som jag föregående kväll hade glatt mig så åt att examen nu en gång var över och att jag sålunda hade förmått fullfölja den till slutet, och att jag nu vore fri att

106 Ilmar Talve göra annat. Jag stod en stund förstummad, men upprepade så att jag hade gjort mitt, så som han hade förelagt mig, att jag i förväg hade sagt att detta var sista gången. Han hade examinerat mig och givit mig beröm, han hade sagt till Laid att jag hade klarat av examen och uppmanat honom att gratulera mig. Varför då nu detta att jag måste fortsätta ytterligare? Erixon såg ännu inte åt mitt håll, och inte heller motiverade han sin ståndpunkt, varför han bedömde saken så, om det var något som var fel eller om där fanns nå- gon kvarstående brist, men han svarade på nytt att jag måste läsa ytterligare något. Jag är en människa som mången gång kan vara lättretad. Och jag kände nu hur temperaturen steg, men jag var medveten om min situation och där- för upprepade jag på nytt vad jag redan hade sagt, fastän kanske med något större skärpa, att han i går kväll hade accepterat min examen. Och Erixon upprepade likaså att jag ännu behövde läsa något ytterligare. Efter en kort paus sa jag då att jag inte tänkte läsa något mera. Troligtvis upprepade jag detta ganska kort och kategoriskt och då sa inte Erixon något mera, utan tog min tentamensbok och skrev in betyget. Jag bemödade mig att bibehålla mitt lugn och att inte fråga vidare, vilket betyg han gav mig, men jag tänkte att det må vara som det vill med den saken. Denna examen var nu för min del avslutad. Jag kom ut och först ute i kansliet tittade jag i examensboken och såg att han inte hade givit mig det högsta betyget, Berömlig, utan det lägre, Med beröm godkänd. I det ögonblicket var det mig likgiltigt, det viktiga var bara att examen var avlagd och att jag nu var fri från den. Nästa dag, den 13 april, gick jag till högskolans kansli och betalade 34 kronor i avgift för licentiatexamen och dessutom ytterligare 125 kronor i nå- gon slags avgift till studentkåren. Allt som allt hade det tagit mer än hälften av min månadslön, men jag hade intyget i min hand. [---] Läsåret 1954/55 var professor Sigurd Erixons sista, och en ny professor, John Granlund, skulle tillträda tjänsten från den 1 september. Jag var den siste av esterna som blivit kvar på institutionen och även mitt samarbete med Erixon slutade före julen 1954. Så upplöstes det kollektiv som perso- nalen på Nordiska museet sinsemellan skämtsamt hade döpt till »Baltiska institutet» eftersom Erixons samarbetspartner under årens lopp hade varit bland letterna professorerna Karlis Straubergs och Pauls Kundzins liksom arkitekten Gunnars Legzdins, bland litauerna Juozas Lingis och bland esterna professor Gustav Ränk, Eerik Laid, Helmut Hagar och jag själv samt tecknaren, konstnären A. Tuisk. Som jag tidigare nämnt, hade Erixon bemö- dat sig att så långt som möjligt finna nya arbetsplatser åt oss. Mig hade han förskaffat ett stipendium. Straubergs, som var den äldste, gick i pension och Kundzins reste till sin son i Kanada. Erixon var i Sverige den som hade dragit samman de forskare som kom från Baltikum till sitt institut och givit dem möjlighet att arbeta. En svår be- svikelse för oss var Nordiska museets hållning, särskilt då vi jämförde folk-

I Villa Lusthusporten 107 livsforskarnas situation med vad som gällde för våra historiker och arkeologer. Av historikerna hade Arnold Soom, Evald Blumfeldt och Jakob Koit alla från att ha varit arkivarbetare utnämnts till ordinarie arkivarier och på Statens historiska museum hade arkeologerna Richard Indreko och Lili Kaelas fått fasta tjänster; Kaelas flyttade dock snart till Göteborgs museum. Vi »utländska» estniska etnologer, alla nu även svenska medborgare, fick inget tillträde till Nordiska museet. Där gick visserligen som arkivarbetande tecknare Eduard Ole och Helmut Hagar och sist Eerik Laid till sin död (1961), men så vitt jag vet fick han inte någon fast anställning i motsats till de från Erixon överflyttade Anders Nyman och Marianne Olsson. Helmut Hagar hade en gång tagit sig före att gå till museichefen Gösta Berg för att tala om saken. Enligt Hagar hade han sagt: ge mig en fast tjänst om så bara som vaktmästare, men Berg hade svarat att för det var han över- kvalificerad. Och han hade så upplyst om att Nordiska museet var ett svenskt museum, vilket betydde att tjänstemännen skulle vara svenska. Det var fråga om en hövlig utkastning, sa Hagar. Nordiska museet ändrade sin hållning först mot slutet av 1960-talet, då man tog i sin tjänst den efter Ungernrevolten flyktade Matyas Szabo, som också disputerade i Sverige. På grund av allt detta var det Sigurd Erixons speciella förtjänst att etnologer från Baltikum kunde arbeta vidare inom sina områden. Och särskilt finns det för mig anledning att vara honom tacksam, eftersom han 1945 kallade mig från flyktinglägret och tog mig till ett arbete på institutionen. Han räknade sannolikt med att man också för min del skulle betala en arkivarbe- tarlön med statliga medel. Då jag på grund av min ungdom (26 år) inte fick tjänst som arkivarbetare, så gjorde han mig ändå inte arbetslös våren 1946 utan betalade mig samma lön som för de andra av medel som jag inte kände till. Om jag hade varit tvungen att gå från institutet till den s.k. fria marknaden, skulle jag väl ha fått något slags arbete, men jag skulle ha hamnat utanför institutet och jag skulle inte ha fått ta del av hans undervisning eller hans handledning och sannolikt skulle jag inte ha avlagt licentiatexamen. Det skulle ha inneburit att jag inte heller skulle ha kunnat framlägga en doktorsavhandling. Mitt liv skulle ha blivit något helt annat utan Erixons stöd och det är högst tveksamt om jag skulle ha kunnat arbeta vidare på den vetenskapliga banan. Att jag nu hade doktorandstipendium och att även av- handlingsarbetet fortskred var Erixons förtjänst och därför minns jag honom alltid med stor tacksamhet och värme. Näst efter min fru var Sigurd Erixon den viktigaste människan i mitt liv under Sverigeåren. Det är anledningen till att jag nu skriver om honom. Sigurd Erixon föddes i Söderköping i Östergötland som son till en köp- man. Han studerade nordisk filologi, konsthistoria, arkeologi och historia vid universitetet i Uppsala och han arbetade sedan på Nordiska museet som intendent till 1934. Då dog Nils Lithberg, professor vid museet, och Erixon utsågs till hans efterträdare. Det var en forskningsprofessur, grundad på do- nationsmedel, och endast vid sidan av andra uppgifter kom föreläsningar

108 Ilmar Talve och examination, ty etnologi fanns ännu inte som universitets- eller högsko- leämne. Erixon hade varit den förste som i detta ämne, efter särskilt till- stånd, fick avlägga licentiatexamen. När så behövdes, fungerade han redan på Lithbergs tid som examinator i Uppsala, Lund och Göteborg. Erixon hade själv inte författat eller försvarat någon doktorsavhandling, men Upp- sala universitet hade gjort honom till hedersdoktor redan 1927 vid 39 års ål- der. Till grund för detta låg hans breda, vetenskapliga produktion. Erixon kunde från 1939 utnyttja en tornförsedd tvåvåningsvilla i nyantik stil mitt emot Nordiska museet på andra sidan Djurgårdsvägen. Den var uppförd 1874–1875 och hade skänkts till museet av konsul Hjalmar Wican- der. Huset kallas Lusthusporten och ligger på en stor tomt omgiven av ett järnstaket. På den undre våningen låg institutets rum, men den övre våning- en var avdelad som professorns privata bostad. På den undre våningen fanns kansliet och professorns runda arbetsrum och i slutet av den trånga korridor som låg intill fanns seminarie- och biblioteksrummet, tidigare »Gula sa- longen», och vid sidan av korridoren låg tre små arbetsrum, den tidigare matsalen, nu uppdelad med mellanväggar. Också i källarvåningen fanns några rum som emellanåt användes som arbetsrum. Sigurd Erixon hade varit en forskare med europeisk ryktbarhet redan före kriget liksom på 1920- och 1930-talen, och han redigerade den allmäneuro- peiska tidskriften Folk-Liv, som utgavs i Sverige. Under åren före kriget hade han besökt nästan alla europeiska länder och gjort rundresor där, då med undantag för Sovjetunionen. Till de länder han besökte hörde Finland, Estland, Lettland och Litauen, i vilka han inte bara reste utan också skrev om. Sannolikt var han bland Europas etnologer den ende som hade sådana erfarenheter och kunskaper. Om man till detta lägger hans omfattande produktion, hans enastående arbetsförmåga och hans organisatoriska talang, kan man säga att han var en av Europas mest kända etnologer. Hans livsverk var en mångsidig undersökning och kartläggning av den svenska folkkulturen som han hade påbörjat genom en storstilad materialinsamling redan under sin tid på Nordiska museet och som han fortsatte med även som professor fram till sin död. Han var de svenska etnologernas erkände ledare, »kej- saren», vars elever alla senare blev kända etnologer i Sverige.2 När jag i början av december 1945 kom att arbeta på institutet var Erixon 57 år. Nio och ett halvt år fram till slutet av 1954 arbetade jag under honom vid institutet och jag kan säga att den tiden var för mig en fullt tillräcklig lärotid. Erixon hade vid den tiden bakom sig en massiv produktion, men vad

2 Om Erixon och Villa Lusthusporten se Karl-Olov Arnstberg: Utforskaren. Studier i Sigurd Erixons etnologi, Stockholm 1989; Bo G. Nilsson: Folklivets upptäckare. Sigurd Erixons by- och bebyggelseundersökningar, i Samhällets linneaner, Stockholm 2000 s. 191–226; Lusthus- porten. En forskningsinstitution och dess framväxt 1918–1993. Festskrift till Hallwylska professuren i folklivsforskning i Stockholm vid dess 75-årsjubileum, red. av Mats Hellspong, Stockholm 1993; Nils-Arvid Bringéus: Sigurd Erixon i helbild. Högtidsföreläsning på Nordis- ka museet den 26 mars 1988 i anledning av hundraårsdagen av hans födelse, i Saga och sed 1988 s. 17Ð38.

I Villa Lusthusporten 109 som förvånade mig under det första året var att nya arbeten, för att inte tala om nya artiklar, kom, då som under senare år, flytande i en jämn ström. De flesta av dem fick vi som vetenskapligt samarbetade med honom strax över- lämnade med författarens dedikation. Jag har en första sådan artikel, »Kila, en skogsby i Östergötland», daterad den 11 september och vänligt dedicerad »Vänskapsfullt från författaren». Vi, d.v.s. Ränk, Laid och jag samt från 1950 också Hagar, kallade vår chef helt enkelt för »gubben», till en del för att svenskarna inte skulle förstå om vem vi pratade, fastän han blev 60 år först 1948. Helmut Hagar berättade för mig hur han 1945 för första gången hade gått på en föreläsning på institutet och där, när han tittade på de församlade, försökt räkna ut vem som kunde vara denne »store Erixon». Då hade det kommit dit en jämförelsevis kortväxt man, som började leda det hela och som var den väntade »store Erixon». Han verkade fyrkantig, hade ett skarpskuret ansikte och glest hår, men glasögon använde han, som jag kan minnas, inte för jämnan. Han talade med lugn och stilla röst som han någon gång när han blev otålig även kunde höja något. Erixons auktoritet grundade sig inte på hans utseende utan på hans arbete, hans verk, hans skapande och hans kunskaper. En till hundraårsmin- net av hans födelse utgiven artikel hade också rubriken »Mannen som kände hela det svenska folket», och redan under hans livstid var ett talesätt i svang som sa att det som Erixon inte visste om svensk folkkultur det var heller inte värt att veta. Dessa kunskaper hade han naturligtvis skaffat sig genom forskningsarbete och materialkännedom men också genom sina otaliga resor till varje vrå av Sverige. Till detta kom hans kännedom om grannländerna och Europa, som jag redan nämnt. När man till detta lägger hans utomordentliga arbetsförmåga, hans akademiska position, hans aktivitet och hans organisationstalang, då kan man förstå vilken auktoritet han ägde. Svenskarna kallade honom efter det sätt på vilket han stavade sitt namn helt enkelt för X-et, och hans namn förväxlades emellanåt med en annan känd Erixon, konstnären Sven Erixon. Jag var en morgon tillfälligt- vis på kansliet då Erixon hade fått en postcheck på 10 000 kronor från en församling för att ha målat en altartavla. Han beklagade skämtsamt att han tyvärr inte hade fått måla den. Det som i början mest imponerade på en ung man som jag var Erixons oavbrutna arbetsiver. Han hade förutom forskningsarbetet också administrativa uppgifter och arbete vid högskolan vilket då inte tog alltför mycket tid på grund av det ringa antalet elever. I allmänhet kom han ner från sin bostad på andra våningen omkring klockan tio och ägnade då förmiddagen åt löpande ärenden och åt att diktera. Anteckningar för detta hade han förberett under det andra arbetsskiftet som drog ut till efter midnatt. På eftermidda- garna hade han flera sammanträden och ärenden, men då arbetet på institutet var slut omkring klockan fyra och när han hade ätit sin middag, då bör- jade han vid sju–åttatiden sitt andra arbetsskift, och ibland fanns där då en

110 Ilmar Talve för kvällen engagerad andra maskinskriverska för vilken han dikterade texter. Dessa rättade han under natten och på morgonen låg de på maskinskri- verskans fru Margits Stoyes bord för att renskrivas. Hon kunde engelska och tyska och hjälpte honom med översättningar och hon skötte den ut- ländska brevväxlingen som emellanåt var ganska omfattande. Då jag och Laid började gå till institutet på kvällarna för att arbeta, för min del i samband med arbetet på licentiatavhandlingen åren 1946–1947, hände det att Erixon när han omkring klockan nio gick upp till sin våning för att dricka te bjöd med mig eller Laid. Så har jag ett par gånger suttit på tu man hand med honom vid tebordet för en halvtimme, varpå vi åter gick ner för att fortsätta vårt arbete. I sitt arbete som i allt annat var Erixon alltid snabb. Att få ett samtal med honom även för att få klarhet i någon fråga, särskilt då jag gjorde spridningskartor över den svenska folkkulturen, var förenat med svårigheter ty på kansliet vakade och styrde med fast hand institutets sekreterare Lisa Löf- man. En annan nära och av Erixon länge anlitad hjälpreda var Anders Ny- man, till vars fögderi hörde alla arkivarbetare och i viss mån också vi fastän vi hade mera självständiga arbetsuppgifter. Nyman var en vänlig och välvil- lig man vilken vi på grund av hans uppgift som övervakare oss emellan kallade ÈfogdenÈ. Om man lyckades ta sig in i Erixons arbetsrum blev samtalen alltid korta och sakliga, men just därför lärde jag mig mycket, särskilt under den tid jag gjorde spridningskartor. Alla som minns Erixon har samma uppfattning: han var en usel föreläsare men en storartad seminarieledare och expeditionschef. Och så var det verkligen. Hans föreläsningar måste vi alltid lyssna på, ty de hölls under vår arbetstid och det var vårt, hans vetenskapliga medarbetares, privilegium, som vanliga arkivarbetare inte hade. Erixon var till sin natur ingen god talare, och han var dålig på att hålla föreläsningar eftersom han upplevde dem som en obehaglig plikt. Hans föreläsningsserier kunde ha vackra och mycket lo- vande rubriker, och han kunde i början verkligen hålla ett par tre föreläs- ningar knutna till det angivna temat, men sedan kunde han dra vilka texter som helst från under arbete varande undersökningar eller det kunde vara en av fru Stoye översatt text från något utländskt arbete. I några nedtecknade minnen av honom påstås också att han vid en föreläsning hade läst upp ett korrektur till ett just färdigt arbete och att han samtidigt passade på att rätta tryckfelen! Allt detta gjorde att hans föreläsningar gav mycket litet, samtidigt som de var mycket tråkiga. Jag fruktade alltid att jag skulle slumra till och trilla av stolen och lade därför det ena benet över det andra knäet med handen ovanpå och höll en blyertspenna i fingrarna. När jag slumrade till föll blyertspennan till golvet och jag vaknade. Seminariet sammanträdde en gång i veckan på tisdag kväll klockan sju. Eftersom eleverna var få kunde alla delta i seminariet oavsett hur långt de hade hunnit i sina studier. Studenterna skulle hålla föredrag med anknytning till sin tilltänka kandidatuppsats eller lägga fram någon del av den, och det-

I Villa Lusthusporten 111 samma gjorde de som studerade för licentiatexamen. På seminariet föreläste också utländska forskare som hade kommit till Stockholm. På de vanliga se- minarierna då studenterna uppträdde var det få närvarande, men då andra uppträdde var Nordiska museets intendenter och docenter närvarande (Gös- ta Berg, bibliotekarien Sam Owen Jansson, John Granlund, Albert Eskeröd och andra) och ofta var diskussionerna livliga. Erixon satt som seminariets ordförande vid ändan av det långa bordet och ingrep vanligtvis i dessa dis- kussioner och man kunde märka att han njöt av detta. Till slut gjorde han så en sammanfattning av föredraget och diskussionen och den var alltid bra med breda perspektiv och synteser i vilka hans egna stora kunskaper kom väl till sin rätt. Erixon förutsatte att vi hos honom använde dagens arbetstid till de av honom förelagda arbetsuppgifterna. Vår vetenskapliga verksamhet och vårt forskningsarbete stödde han helhjärtat, men detta måste vi göra på vår fritid. Han gav oss också publiceringsmöjligheter i sin tidskrift Folk-Liv och i sina serier, exempelvis Liv och folkkultur. Han förutsatte att vi avlade licentiatexamen och det gjorde vi också, jag 1951, Hagar 1953 och Laid 1954, samma år som han disputerade. På institutet rådde i vissa avseenden en patriarkal atmosfär, vilket betydde att Erixon intresserade sig för sina medarbetares liv och leverne. Han lovade mig och Laid att på hösten 1946 få låna pengar av honom för att köpa ett par kostymer; lånet betalade vi sedan tillbaka med tjugo kronor i måna- den. Till mitt bröllop fick jag av honom till skänks pengar »att köpa linne eller annat», som han sa, och då vi hade svårt att hitta en våning, satte han mig ovetande in en annons i en tidning och genom den fick vi också på sen- hösten 1946 ett rum. Då vi på våren 1949 fick möjlighet att skaffa oss en liten våning i Solna ordnade han ett nödvändigt banklån genom några bekanta. På institutet och i Erixons våning firades tjänstemännens jämna fö- delsedagar liksom julhögtiden, och en gång om året samlade han hela per- sonalen till middag. År 1947 var vi en gång också i hans sommarstuga i när- heten av Stockholm för att äta kräftor. Erixon hade sinne för humor, men han var inte elak, däremot ibland iro- nisk och däri ingick också en hos svenskarna mycket ovanlig självironi. Han var sparsam med institutets pengar, vilket ibland exempelvis när det gällde fältarbeten kunde gå till det löjligas gräns, men i nödens stund var han alltid beredd att hjälpa. Han var fordrande både i arbetet och i det professorliga examinerandet, men stor betydelse hade det att man kunde tala med honom, även motsäga honom, utan att han tog illa upp. Medan andra svenskar ofta var nationalister, var Erixon visserligen svensk patriot i ordets bästa bemär- kelse, men nationalismen var honom främmande. Detta visade redan hans förhållande till de flyktingar som kom från Baltikum. Han krävde detsamma av oss som av svenskarna, men behandlade oss inte på något vis annorlunda på grund av vår nationalitet. Han förstod mycket väl vår politiska situation, men han talade aldrig med mig om detta, men däremot med Eerik Laid,

112 Ilmar Talve

Gustav Ränk och letten Pauls Kundzins, som han kallade »mina gamla vän- ner». Alla tre kände han redan från tiden före kriget. Jag kan säga att för mig var Erixon en betydelsefull lärare inom etnologin, fastän, vilket jag har sagt tidigare, det som jag lärde mig under dessa år fick jag inte från hans föreläsningar, något mer då från hans seminarier men huvudsakligen i samband med det löpande arbetet, särskilt med att göra spridningskartorna till den svenska folklivsatlasen, genom att läsa hans verk och genom de utdragna studierna för licentiatexamen, vilket jag redan har beskrivit. När jag nu har läst andras minnen finner jag att jag inte alls var ensam om att behöva göra tillägg till licentiatexamen. Det har funnits också andra som tvingades läsa om delar av sin litteraturlista eller som han gav kompletteringar till denna lista. Jag hade inte möjligheter att följa Erixons exkursioner eller fältarbeten, med undantag av en dagsutflykt till Södertörn våren 1948 och en ett par dagars resa till Dalarna samma vår och en exkursion till Danmark 1952. Jag kan inte påstå att jag under dessa resor med honom lärde mig särskilt mycket, fastän det var intressanta resor. Men vi lärde oss mycket under fältarbetena i Norrbotten och i Dalarna när vi undersökte byarna, dit han skickade mig tillsammans med Hagar. Hagar och Laid, som hade varit mera tillsammans med honom vid fältarbetena, kunde berätta lustiga historier och anekdoter om någon händelse under dessa resor. »Pojkar, ni måste vara ambitiösa!», sa Erixon flera gånger till mig och till Hagar. Det betydde att vi måste genomföra och publicera undersökningar. För att uppmuntra oss när vi drog till ett nytt fältarbete var han snabb att lova att vi med allt det samlade materialet som grund skulle kunna skriva något, så till exempel när vi for till Dalarna för att undersöka den stora byn Vika. På grund av att Erixon alltid fick ändrade och nya planer blev aldrig denna by, ej heller de andra byarna i Norrbotten vetenskapligt beskrivna. Alltid fanns det nya och akuta uppgifter som väntade. Erixon hade alltid varit en stor materialsamlare, och han blev aldrig fri från det. Erixon var som vetenskapsman inte påtagligt intresserad av teoretiska problem. Han hade skrivit om sin uppfattning härvidlag i ett par artiklar på engelska i Folk-Liv och på svenska i artikelsamlingen »Svenskt folkliv» (1938). Under hans professorsår var ännu inte synsätt inspirerade av social- antropologi och sociologi aktuella. Troligen de enda antropologer bland amerikanarna som under dessa år kom till Sverige (med föreläsningar i Stockholm och Uppsala) var Robert Redfield och Ralph Linton, och en av den senares arbeten hade funnit vägen till Erixons examenslistor då jag bör- jade bedriva mina licentiatstudier. Erixon var en pragmatiker som hade definierat tre dimensioner i folkkulturen, rum, tid och socialt rum eller grupp, något som varje student måste kunna. Folkkulturen var bunden i ett geografiskt rum, i tid och i ett av kulturen bestämt socialt utrymme. Det var ett historiskt-geografiskt synsätt. Forskningsintresset koncentrerades därför till en förklaring av variationerna inom ramarna för dessa tre dimensioner. Atlasen över den svenska folkkul-

I Villa Lusthusporten 113 turen (liksom liknande verk för andra länder) strävade att klarlägga och kartlägga de geografiska variationerna. Själva syntesen hade man då fram- för ögonen i klarläggandet av kulturområdena, av deras uppkomst och fram- växt. Åtminstone när det gällde bondekulturen kom den sociala sektorn att hamna vid sidan, men den lyftes fram då det blev fråga om undersökningar om arbetarklassen och om stadskulturen. Erixon var en av de första som började syssla med undersökningar av arbetarklassen i ett verk om hamnar- betarna i Stockholm 1949. Den historisk-geografiska metoden hade en central betydelse i Erixons hela produktion. Tack vare den fick svenskarna tidigare än andra en översikt av den svenska folkkulturens rumsliga uppdelning och av de viktigaste om- rådena, som de skildrades i det lilla arbetet »Svenska kulturgränser och kul- turprovinser» (1945) som för studenterna fungerade nästan som en katekes. Erixon gav aldrig ut någon övergripande beskrivning över svensk och inte heller över skandinavisk folkkultur, något som han med sina kunskaper och erfarenheter hade bättre förutsättningar för än någon annan. Knappast ens en arbetsplan hade han haft för något sådant. Och så saknades detta centrala verk, denna bibel där all visdom och kunskap om svensk folkkultur borde varit nedtecknad. I grunden berodde detta på att Erixon inte var någon syntesernas man och inte hade något intresse av att skriva sammanfattande översikter. Ty det hade förutsatt användandet av en omfattande litteratur, som han förstås kän- de till, men det hade också krävt att han tog ställning till andra forskare och hänsyn till deras resultat. Erixon menade, och det sa han också en gång, att det är mycket bättre att ge sig i kast med problem som ingen tidigare har behandlat. Detta hade han också kunnat göra i hela sitt liv på grund av det be- gränsade antalet forskare inom hans område. Forskningsarbete var för honom att göra upptäckter på grundval av primärmaterial, där det inte var nöd- vändigt för författaren att citera eller hänvisa till någon. Hans sista större arbete, av vilket endast första delen hann utkomma, blev »Svenska byar» (1960). Då jag hade kunnat följa Erixons arbete, var det en sak som började oroa mig, nämligen att han ännu vid 60-års ålder enligt min mening förslösade sin tid på många snävt lokalt avgränsade undersökningar och andra uppgifter, vilka också andra och yngre forskare hade kunnat utföra, i stället för att under sina sista år kunna koncentrera sig på väsentligare teman och skriva om det som var möjligt endast för honom. Men Erixon fortsatte på det gamla viset ännu som pensionär och samlade ständigt nytt material, som skulle det aldrig ha fallit honom in att tiden en gång tar slut och att ingen lever evigt. En kväll då jag arbetade på institutet och Erixon bjöd in mig att komma och dricka te med honom, tog jag mod till mig och förde försiktigt och tveksamt in samtalet på österrikaren Arthur Haberlandt, som redan 1926 hade givit ut en översikt över den europeiska folkkulturen, vid en tid då man hade

114 Ilmar Talve publicerat mycket få undersökningar om enskilda länder. Detta företag var ett vågstycke i sig själv och resultatet var också ganska bristfälligt, men även i detta skick var det likväl bättre än ingenting. En liknande ny översikt behövde vi nu, då fler förarbeten och undersökningar hade publicerats. Jag sa troligen något om att hela den europeiska folklivsvetenskapen behövde ett sådant verk, eftersom det skulle stimulera tillkomsten av kompletterande arbeten. Hade han inte tänkt på att skriva ett sådant verk, då han var den ende som hade rest i alla länder utom Sovjetunionen och som behärskade litteraturen? Ingen annan europeisk etnolog hade liknande förutsättningar. Erixon tittade på mig med en lätt humoristisk glimt i ögonen, log svagt och sa på sitt vanliga sätt: »Käre vän, den tiden är ännu inte kommen!» Jag sa inget vidare, men tänkte att om han inte skulle göra det, vem kunde det då? Och när kommer »den tiden»? Nu när jag skriver dessa rader är det ett halvt århundrade efter detta samtal och nya undersökningar har kommit fram i riklig mängd. Men »den tiden» har likväl ej kommit. Därför tänker jag att det snarast är fråga om en brist på modiga män och inte om en brist på tid. För mig var Erixon dock i första hand min patronus, min arbetsgivare, den som hade gjort det möjligt för mig att fortsätta den vetenskapliga vägen och arbeta vidare. Vad han ansåg om min förmåga det vet jag inte, ty han använde inte onödigt många ord och berömmande ord hörde man ytterst säl- lan från hans mun. Jag tror ändå att Erixon uppskattade att jag strävade efter att få forska och att jag också hade förmåga att få ut ett och annat. Färdig- ställandet av min avhandling inföll inte under hans tid som professor, men han var på min disputation år 1960, där han satt rakt under katedern och höll handen bakom örat för att höra bättre. Han fick till och med uppleva att jag kom till Åbo och att jag där blev professor. Jag mötte honom senare ännu ett par gånger i Stockholm, sista gången i början av 1967 på en konferens. Erixon dog strax före sin åttioårsdag (1968). För att fira den hade det för- beretts en stor, allmäneuropeisk festskrift i två band, som sedan utkom som minnesskrift efter hans död. Jag beklagar ännu att jag på grund av sjukdom inte kunde närvara vid hans begravning, fastän jag redan hade beställt bil- jetter. Av Helmut Hagar hörde jag om begravningen i Seglora kyrka på Skansen, vid vilken professor Nils-Arvid Bringéus från Lund, som också var prästvigd, hade börjat sitt griftetal med orden: »Mästaren är död.» Bättre hade det inte kunnat sammanfattas.

Två medeltida Nydalagods 115 Två medeltida Nydalagods

Av Staffan Fridell

BIORNWLFBIU

I ett brev utfärdat av kung Erik Knutsson (1208–16 u.d. u.o. SRAp, SD 1 s. 163) och riktat till häradshövdingen och »alla invånare i Njudung» (över- sättning av Gejrot 1994 s. 202) tilldöms Nydala kloster en omtvistad egendom (possessio) de biornwlfbiu. Nasalstrecket står egentligen ovanför o men måste rimligen läsas enligt ovan. Claes Gejrot (1994 s. 81) läser Biorn- wlfbru (nasalstrecket ej markerat), men både i och u är tydliga och av samma utseende som i brevet i övrigt. På brevets baksida står med yngre medeltida hand de bonis in biorwmssbiw. Skrivningen har inget eget källvärde utan beror på en felläsning av brevets form, där de höga och raka bokstäver- na lf har uppfattats som två långa s och nasalstrecket tydligen har utlästs som ett m efter w. Man kan dra slutsatsen att skrivaren av baksidesanteck- ningen inte haft någon egen kännedom om namnet. Förleden i ortnamnet har, naturligt nog, antagits vara mansnamnet fsv. Biornulf, Biornolf (Lundgren & Brate 1892Ð1934 s. 25, SMP 1 sp. 346). Gejrot (1994 s. 177) anger *Björnulfsbro som uppslagsform. Det är också högst sannolikt att ett genitiv-s funnits i namnet men av misstag inte kommit med i brevet. Skrivaren kan ha förvillats av de två höga raka bokstäverna lf, som har mycket små särskiljande hakar, och trott sig ha skrivit ett långt s (jfr felläsningen hos den som skrivit tergalanteckningen). Man förväntar sig också att ett personnamn som förled står i genitiv (Andersson 1979 s. 131 ff.). Ett fonetiskt betingat bortfall av s i konsonantkluster kan ske under senare delen av medeltiden (Ejder 1979 s. 50 ff., Fridell 2004 s. 53), men är inte troligt så här tidigt. Efterleden har, också tilltalande, antagits vara by (Kock 1906 s. 474, Ols- son Nordberg 1926Ð32 1 s. 36, 142). Det finns flera exempel i fornsvenskan på att stavningen ui står för y (de flesta exemplen just -bui för -by) och enstaka på att iu står för y (Kock 1906 s. 474, Olsson Nordberg 1 s. 142). Ols- son Nordberg (a.st.) formulerar regeln så att bokstaven i Ètillsammans med bokstaven u [betecknar] y-ljud». Förklaringen kan vara att pågående ljud- övergångar iu > y och omvänt y > iu i vissa kontexter skapat osäkerhet kring stavningen och gett upphov till s.k. omvända skrivningar (Kock 1906 s. 474, Löfkvist 1976 s. 355) samt kanske också påverkan från utländsk (låg- tysk, dansk) ortografi (Löfkvist a.st.).

116 Staffan Fridell

Namnet biornwlfbiu bör alltså normaliseras *Biornulfsby. Någon bebyggelse med det namnet är dock inte känd. Det är troligt att *Biornulfsby legat i Njudung, eftersom det kungliga dombrevet riktar sig till häradshövdingen och »alla invånare i Njudung» (Gejrot 1994 s. 145, 177). Ett fornsvenskt *Biornulfsby borde utvecklas till *Bi¿rnelsby vid medeltidens slut och möjligen vidare till *Björnesby > *Björnsby > *Björsby vid 1500-talets början. Utvecklingen behöver inte ha följt hela denna linje, utan kan ha stannat vid något stadium i kedjan. Paralleller till utvecklingen -ulfs- > -els- > -es- finns t.ex. i Askesum (< *Askulfsrum), Skällviks sn, Hammar- kinds hd, Östergötland (SOÖg 11 s. 141), Brunnsbo (< Bryniulfsbo), Åsaka sn, Skånings hd, Västergötland (SOSk 10 s. 59 f.), Edstorp (< *Estolfs- thorp), Asby sn, Ydre hd, Östergötland (Norrby 1905 s. 15 f.), Estenstorp (< Estolfsthorp), Malmbäcks sn, Västra hd, Småland, Grimsum (< *Gri- mulfsrum), Ringarums sn, Hammmarkinds hd, Östergötland (SOÖg 11 s. 102), och Hillerstorp (< Hildolfsthorp), Kävsjö sn, Östbo hd, Småland. Det finns faktiskt en bebyggelse i Njudung, som är en intressant kandidat för identifikation med *Biornulfsby, nämligen Bjännesby, Norra Sandsjö sn, Västra hd. Det saknas medeltida belägg för namnet, men i jordeböckerna skrivs det: benisby 1545, Bennessby, Bennssby 1554, biennisby, biennessby 1572, biennisby, biennesby 1599, Biennessby, 1680, Biännesby 1715. Dialektuttalet är b4i5:ä7énsb¡y (OAU 1932), bj:ä5nésb∞y (OAU 1933). Byn omfattar i jordeboken 1545 2 skattegårdar, men 1554 nämns även 2 skattetorp och en kyrkoutjord. I jordeboken 1572 benämns de 2 skattetorpen i stället skatteutjordar. Namnet Bjännesby är otolkat. Elof Hellquist (1918 s. 64) säger dock: »Hit [dvs. till namn på -by med personnamnsförled] höra väl ock nsv. Bjän- nesby N. Sandsjö sn och Knäfvelsby i annexsocknen Vallsjö, hvilkas fsv. former äro mig obekanta. Skrifformerna öfverensstämma med uttalet å ort och ställe.» Man kan förmoda att han haft i tankarna ett sammansatt personnamn med förleden Biærn-. För att kunna härleda Bjännesby ur ett *Biærnulfsby måste man anta utvecklingen *Biærnulfsby > *Biærnelsby > Bjännesby. Det enda oväntade och problematiska i detta förlopp är assimilationen rn > nn. En sådan assi- milation uppträder i fornsvenskan (till skillnad från i fornvästnordiskan, där den är allmännare) normalt endast i svagtonigt slutljud, t.ex. i namn på -biorn, samt i starkton före konsonant, t.ex. i Arnbiorn och ®rnbiorn (Noreen 1904 s. 223 f., Modéer 1949, Hesselman 1948–53 s. 341). Som Lars Hellberg (1973 s. 48) framhållit kan emellertid »konsonantförbindel- ser assimileras på ett påfallande sätt», »avsevärt tidigare än vad man enligt handböckerna skulle vänta» och »långt utanför sitt egentliga område» i för- leder i sammansatta flerstaviga ortnamn. Även Gun Widmark (1997 s. 288) summerar fenomenet på ett likartat sätt: »konsonantgrupper kan […] assimileras [genom sammansättningsreduktion]. I fråga om assimilationerna tycks gälla att de i sig själva visserligen inte är egenartade men […] kan

Två medeltida Nydalagods 117 uppträda tidigare än i andra fall och även utanför sitt egentliga område.» Hellberg (a.st.) ger exemplen ld > ll, tn > nn och nk > kk. Det förefaller inte orimligt att förklara rn > nn i Bjännesby på ett motsvarande sätt. Det är således å ena sidan högst sannolikt att biornwlfbiu är en skrivning för *Biornulfsby och å andra sidan fullt möjligt att Bjännesby återgår på ett fsv. *Biærnulfsby. Det som återstår att förklara, innan en identifikation mellan biornwlfbiu och Bjännesby kan göras trolig, är skillnaden Biorn- ~ Biærn-. Detta är en fråga som måste diskuteras ur ett större perspektiv som rör variationen mellan Biarn- (> Biærn-) och Biorn- (> Bi¿rn-) som förled i sammansatta variationsnamn i nordiska språk. Gun Widmark (1991 s. 44) har visat att förleden i fornvästnordiska namn normalt är Bjarn-. Undantag är Bj™rnúlfr och Bj™rnmundr (a.a. s. 51), där förledens vokal beror på omljudspåverkan från efterleden. Till detta ansluter sig också runbelägget [biaurn(u)]... N 519 (troligen avseende Bj™rnulfÁ) med digrafen au, sannolikt för ™. I de fyra fallen i vikingatida östnordiska runinskrifter skrivs förleden som väntat med a-runa i biarngaiΩ DR 344 (svensk ristare), biarnkir U 1174 och [biarlaukr] Sö 287, men även i [biarn- ulfr] U 1103. Att mansnamnet ska lyda BiarnulfÁ > *Biærnulf i östnordiska är också vad man väntar sig på grund av skillnaden i det yngre u-omljudets verkan mellan västnordiska och östnordiska. I fornsvenska finns däremot endast förleden Biorn- > Bi¿rn-: Biornmund, Bi¿rnolf och Biornvidh (SMP 1 sp. 346; i forndanskan saknas jämförbara namn).1 Detta bör sannolikt för- klaras med att Biærn- bytts ut mot Biorn- > Bi¿rn- genom analogi med ordet biorn > bi¿rn i dess grundform. Motsvarande substitutioner är vanliga i ortnamn som börjat på fsv. Biærk- och Biærn-. Intressant i sammanhanget är att Hakon Finvidhsson skänker en gård ii byærnolfsriudhum 1380 (31/5 u.o. SRAp) till Nydala kloster. Ortnamnet är inte säkert identifierat. Det har antagits syfta på Björnaryd, Svarttorps sn, Tveta hd (SRP 3 s. 21). För att bebyggelsen legat i Tveta härad talar onek- ligen att häradshövdingen där, Karl Lange, är sigillvittne tillsammans med kyrkoherden Gödike i Barkeryd i samma härad. Björnaryd, Svarttorps sn, skrivs ij biærnnarydh 1398 (23/7 Djuvarp SRAp). Det är knappast möjligt med en ljudutveckling Biærnulfs- > Biærna-. Möjligen kunde man som för- klaring tänka sig en substitution av Biærnulf mot dess hypokoristiska form Biærne, eller en ombildning i anslutning till de många Biærnarydh (Fridell 1992 s. 28). Troligast är kanske att byærnolfsriudhum har lagts öde och för- svunnit både som bebyggelse och namn. Hur som helst är detta ortnamn ett indirekt belägg på den väntade östnordiska formen av mansnamnet: *Biærnolf. Ovanstående resonemang har gjort troligt att namnformen Biornulf är se- kundär till *Biærnulf. Det är därför sannolikt att *Biornulfsby återgår på ett ursprungligt *Biærnulfsby, som kan ha utvecklats vidare till Bjännesby.

1 På en silverskål från 1100-tal funnen i Gamla Uppsala står med runor birnulfr (Gustavson 2002 s. 29). 118 Staffan Fridell

Stavningen med biorn i biornwlfbiu kan vara en högst tillfällig skrivarform, medan den äldre formen med *Biærn- levat vidare lokalt. Efter det att assimilationen rn > nn skett i namnet Bjännesby, fanns det inte längre någon möjlighet att analogiskt ansluta till björn, vilket har medfört att det ursprungliga ä här har kunnat bevaras. En identifikation av biornwlfbiu med Bjännesby är alltså språkligt möjlig. Det finns visserligen inga sakliga omständigheter som pekar på att det funnits en gård tillhörig Nydala kloster i Bjännesby. Å andra sidan saknas andra kända ortnamn i Njudung som skulle kunna härledas från fsv. *Biorn- ulfsby.

GULBRUNZRYDH I ärkebiskop Andreas Sunesons skyddsbrev för Nydala kloster (1201–15 u.d. u.o. SRAp, SD 1 s. 147) omnämns bland många andra jordegendomar en gård (mansio) in […] gulbrunzruth. Samma dokument finns även avskri- vet i Nydala klosters kopiebok 1506Ð08 (A 134 a pag. 3),2 men där står det in […] gwlbrantzrydh, medan en marginalanteckning med annan hand lyder gulbruntzryd. I ett senare brev från biskop Karl i Linköping (1216–20 u.d. u.o. SRAp, SD 1 s. 189), riktat till häradshövdingen och alla invånare i Sun- nerbo, fredas återigen klostrets egendomar »som finns hos er [dvs. väl i Sunnerbo härad], särskilt gården i Gulbrunzrydh [de guldbrunzruthe]3 och fisket i Skeen» (översättning av Gejrot 1994 s. 205). På brevets baksida står med en senare medeltida hand gulbrunzrydh. Samma dokument finns i en vidimation 1372 (9/5 u.o. Skoklosterp, SD 10 s. 152), där namnet skrivs de gulbrwnzryth. Gården nämns sedan inte under en lång period förrän den dyker upp igen och för sista gången i en förteckning över Nydala klosters gods i Sunnerbo 1506Ð08 i Nydala klosters kopiebok (A 134 a pag. 182, Gejrot 1994 s. 195), där det står: Jtem gwlbrwntzrydh sex pwnd sm¿r ther liggher til een qværn ok een b¿gheskogh. Namnet skrivs med efterleden ruth i de två äldsta originaldokumenten från 1200-talet. Det är emellertid mycket vanligt att använda u för y i tidiga medeltidsdokument (Olsson Nordberg 1926–32 1 s. 144 f.). I det äldsta av de här aktuella breven finns fler exempel på detta: Lynandruth (fsv. Linundarydh, Linneryd, Tofteryds sn, Östbo hd), Nutyolt (fsv. Nytiahult, Nöthult, Byarums sn, Östbo hd). De senmedeltida formerna av namnet Gul- brunzrydh talar starkt för att efterleden är det vanliga rydh. Sammansatta namn med efterleden rud (< rudh) finns för övrigt inte i denna del av Små- land. Man har hittills inte lyckats att identifiera eller lokalisera Gulbrunzrydh, bortsett från den ganska uppenbara slutsatsen att gården torde ha legat i

2 För dateringen se Eriksson 1943 s. 75 och Gejrot 1994 s. 41. 3 Gejrot 1994 s. 87 läser guldbrunxruthe, men de fyra x som finns i brevet ser annorlunda ut. Två medeltida Nydalagods 119

Sunnerbo (Härenstam 1946 s. 200, Tollin 1998 s. 53 f.). Clas Tollin (a.a. s. 54) påpekar: »En enhet som räntade sex pund smör och hade en underliggande kvarn borde inte försvinna spårlöst på 30–40 år [dvs. mellan klostrets kopiebok 1506–08 och 1538, då den äldsta kända av kronans jordeböcker för Sunnerbo härad skrivs], särskilt inte under en period som präglades av agrar expansion. Någon ödeläggelse var det därför sannolikt inte fråga om.» En viss närmare indikation på Gulbrunzrydhs läge kan man faktiskt få genom att studera den ordning i vilken gårdarna nämns i kopieboken 1506–08. Metoden beskrivs av Christensen & Kousgård Sørensen (1972 s. 93): »Den rækkefølge, hvori lokaliteter nævnes i et retsligt dokument, svarer […] un- dertiden til lokaliteternes placering i terrænet. Kan man konstatere et sådant system, vil de ulokaliserde eller usikkert lokaliserede navne kunne få en nøjagtigere stedfæstelse.» Av de exempel som följer framgår att man inte avser enbart rättsliga, utan även kamerala dokument. Listan över klosterjorden i Sunnerbo härad i Nydala klosters kopiebok 1506–08 (A 134 a pag. 181 f., Gejrot 1994 s. 194 f.) har överskriften Paro- chia andherstadh och inleds också med egendomarna i Annerstads socken, där de flesta klostergårdarna i Sunnerbo fanns, men därefter följer omedelbart utan ny rubrik andra klosteregendomar i flera olika socknar i Sunnerbo. Listan lyder: Parochia andherstadh Jtem skædhens fiske sexthen hwndhrat aal medh gardh ok qværn Jtem søndhre næs ffira pwnd sm¿r Jtem nørnæs thry pwnd sm¿r Jtem ¿yatorpp twa gardha aff s¿dhra gardhen thry pwnd sm¿r ok aff n¿rra gardhen ffira pwnd sm¿r Jtem lillatorp sex pwnd sm¿r Jtem rombørna thræ gardha then ¿stersthe ffira pwnd sm¿r then ther næsth ffira pwnd sm¿r och then ther næsth thry pwnd sm¿r Jtem kærlinghe ffem pwnd sm¿r Jtem gnwsthorpp ffem pwnd sm¿r Jtem qwænnighatorpp ffem pwnd sm¿r Jtem een gardh i ¿sia sex pwnd sm¿r for alle affgherdh Jtem fiskeridh otthe pwnd sm¿r Jtem ramsaas twa gardha ok hwar thera ffira pwnd sm¿r Jtem brwsatorpp och brwsatorpp qværn nia pwnd sm¿r ther liggher til horsiæ ok en qværnstadh ok qværnastr¿m som byttis til brwsathorpp medh horsya Jtem gwlbrwntzrydh sex pwnd sm¿r ther liggher til een qværn ok een b¿gheskogh Jtem ekishyltha ffira pwnd sm¿r ther liggher til en qværnstr¿m Jtem ¿yab¿ghe sex pwnd sm¿r ther liggher til4

4 Meningen slutar abrupt här. Efter Sunnerbolistan följer en lista med några gårdar i Västbo. Därefter, längst ner på sidan och med annan hand, står det: Jtem børstna syndhersta gaaarden j Risby sokn iiij pund sm¿r ¼ mark hestel¿p, Jtem asnes iiij pund smør. Den första gården ligger i Borsna, Ryssby sn, Sunnerbo hd. Den andra skulle möjligen kunna ligga i Askenäs, Gö- teryds sn, också Sunnerbo hd. Noteringen måste vara skriven i tid efter den första Sunnerbo- listan som en komplettering till denna. Det finns dock inget klostergods i någon av dessa byar i jordeboken 1538 eller senare. 120 Staffan Fridell

De första nio gårdarna ligger i Annerstads socken: Skeen, Sundranäs, Nor- ranäs, Öjarp (två gårdar), Lillarp, Romborna (tre gårdar). Därefter följer Kärringe i Angelstads socken, Gnustorp i Tutaryds socken, Kvänjarp i Kån- na socken, Össjö och Fiskeryd i Södra Ljunga socken, Ramsås i Agunna- ryds socken (två gårdar), Brusarp och Horsöja i Nöttja socken, Gul- brunzrydh, Öckershult i Hinneryds socken och slutligen Yaböke i Lidhults socken. De flesta gårdarna är lättidentifierade. Enda undantaget (förutom Gulbrunzrydh) är Öckershult i Hinneryds socken, som, såvitt jag vet, inte tidigare identifierats med ekishyltha. Gården testamenterades 1414 (25/7 u.o. SRAp, SDns 2 s. 839) till Nydala kloster och hette då ¯kolshylto (så skrivet två gånger i brevet). I jordeböckerna har namnet varierande former innan det stabiliseras under 1600-talet: Egeshultt 1538, Eigishult 1540, Ekiehult 1543, echehult 1548, Egersholt 1549, Öckelshult 1550, Öckers- hultt 1575, Okarshullt 1599, Ökershult 1632, Öckersshult 1680. Namnet ut- talas 5:ökEsElt (OAU 1920). Förleden är oklar, men har under en period fel- aktigt kommit att associeras med eke ’ek(bestånd)’, sannolikt på grund av uttalsformen ök ’ek’ (varom se Lindroth 1926–45 1 s. 185 f.). Efterleden är från början hylta ’skog’ som sedan, som så ofta, substituerats med det vanligare hult med samma betydelse. Gården Öckershult är i dag försvunnen. Den låg strax nordost om Mattisholm. Gårdarna nämns verkligen i en bestämd geografisk ordning. Man börjar med Annerstads socken, där de flesta klosteregendomarna fanns. Sedan fortsätter man först norrut till grannsocknen Angelstad, därefter rakt österut till Tutaryds socken, sedan mot sydväst till Kånna, därefter mot sydost först till Södra Ljunga och sedan till Agunnaryd. Därpå går man västerut till Nöttja, sedan mot sydväst till Hinneryd och slutligen norrut till Lidhult. Om man skulle förbinda gårdarna med varandra på en karta, skulle man få en något oregelbunden spiral, som börjar i mitten och sedan går mot norr, ös- ter, söder, väster och sedan åter mot norr utan att någon gång korsa linjen. Gulbrunzrydh borde alltså, i konsekvens härmed, ligga i södra delen av Sunnerbo hd, dvs. i någon av socknarna Nöttja, Hamneda, Pjätteryd, Göte- ryd, Hallaryd, Traryd, Markaryd, Torpa eller Hinneryd. En närmare identifikation av gården Gulbrunzrydh blir, enligt min uppfattning, möjlig genom en jämförelse mellan den ovan anförda listan ur klostrets kopiebok 1506–08 och den äldsta bevarade av kronans jorde- böcker (»årliga räntan») för Sunnerbo härad 1538 (Smålands handlingar 1538:3). Nedanstående uppställning är en jämförelse av Nydalas klostergods i de båda källorna (i den ordning de nämns i kopieboken). Överensstämmelsen mellan de båda godsförteckningarna är, som synes, relativt stor. De gårdar som är klostergods i båda listorna räntar vanligen lika mycket 1506–08 som 1538. Endast smärre avvikelser finns: en gård i Romborna räntar 5 i stället för 4 pund smör år 1538 och Yaböke rän- tar salt, inte smör. Några gårdar har försvunnit 1538: Kärringe i Angel- stads socken har ersatts med en gård i kyrkbyn i samma socken. I Kärringe Två medeltida Nydalagods 121

Räntar 1506–08 Räntar 1538 Skeen 16 000 ålar 16 000 ålar Sundranäs 4 pund smör 4 pund smör Norranäs 3 pund smör 3 pund smör Öjarp (2 gårdar) 4 + 3 pund smör 4 + 3 pund smör Lillarp 6 pund smör 6 pund smör Romborna (3 gårdar) 4 + 4 + 3 pund smör 5 + 4 + 3 pund smör Kärringe 5 pund smör [ej klostergods] Angelstad [ej i kopieboken] 6 pund smör Gnustorp 5 pund smör 5 pund smör Kvänjarp 5 pund smör 5 pund smör Össjö 6 pund smör [ej klostergods] Fiskeryd 8 pund smör [ej klostergods] Ramsås (2 gårdar) 4 + 4 pund smör 4 + 4 pund smör Brusarp + Horsöja 9 pund smör [ej klostergods] Gulbrunzrydh 6 pund smör [ej i jordeboken] Ryd, Hinneryds sn [ej i kopieboken] 6 pund smör Öckershult 4 pund smör 4 pund smör Yaböke 6 pund smör 1 tunna [thönne] salt finns emellertid en klostergård i jordeboken 1575. Alla klostrets gårdar i Södra Ljunga (Össjö och Fiskeryd) samt Nöttja (Brusarp och Horsöja) har också försvunnit 1538. Brusarp är dock klostergods i jordeböckerna 1543Ð1599. Mot bakgrund av den relativt stora överensstämmelsen mellan de två godslistorna 1506–08 och 1538 vill jag dra slutsatsen att gården Ryd i Hin- neryds socken sannolikt är identiskt med det medeltida Gulbrunzrydh och detta av följande skäl: 1) Ryd ligger i södra delen av Sunnerbo (dvs. där man kan förvänta sig med tanke på ordningen i klostrets kopiebok 1506–08) 2) Ryd är klostergods i jordeboken 1538–1599. 3) Ryd räntar 1538 sex pund smör, dvs. lika mycket som Gulbrunzrydh gjorde trettio år tidigare. 4) Ryd saknar medeltida belägg, medan Gulbrunzrydh inte nämns efter medeltiden. 5) Det har funnits en kvarn vid Ryd i Vänneån. Kvarnen finns utsatt på äldsta häradskartan över Sunnerbo 1685 (LMV F 23).

Ryd i Hinneryds socken har följande äldre belägg i jordeböckerna: Ryd 1538, Rydh 1540, Ryd 1542, Rydh 1543, i rede 1548, Rydh 1575, Ry 1599, Ryyd 1632, Rydh 1680, Ryd 1715. Gården är alltså klostergård till omkring 1600, därefter kronogård till och med 1715 och sedan skattegård. Idag ligger byn strax sydväst om det lilla samhället Vivljunga. Förändringen från Gulbrunzrydh till Rydh är inte ett namnbyte, utan en 122 Staffan Fridell förkortning (elliptering) av namnet, sannolikt från början en vardagligare variant i närhorisontperspektiv. I min avhandling (Fridell 1992 s. 18) skriver jag: »Det finns flera exempel på att sammansatta namn på -ryd elliptiskt benämns enbart Ryd, Rydet, Ryden e.d. Ofta anges i sådana fall att den enkla formen är den vardagligt brukade, medan den sammansatta tillhör det officiella språket.» Därefter ger jag nio säkra exempel från Småland på fenomenet. Man har tidigare gjort försök att tolka förleden i namnet Gulbrunzrydh, trots att gården inte kunnat lokaliseras. Magnus Lundgren & Erik Brate (1892–1934 s. 78) säger att ett personnamn »*Gulbrun synes ingå i ortnamnet Gulbrunzruth». Som i mängder av andra liknande fall hos Lundgren & Brate är detta personnamn fritt rekonstruerat endast ur ortnamnet. Tolkning- en är därmed högst osannolik. Erik Noreen (1921 s. 53) menar i stället: »Möjligen ha vi [i gulbrunzruth och guldbrunzruthe] att göra med felformer för *Gul(d)branz-.» Det som avses är alltså genitiv av mansnamnet fsv. Gudhbrand, vilket genom en ljudutveckling dhb > lb ofta uppträder under variantformen Gulbrand (jfr SMP 1 sp. 329 ff.). Som Evald Lidén (1937 s. 51) framhåller är »[e]n ren förvanskning […] av ett omedelbart begripligt *gulbranz- till ett obegripligt gul(d)brunz […] dock mycket svårt att tro på». Det motsatta vore betydligt mer sannolikt och faktiskt också en gång belagt genom avskriftsformen gwlbrantzrydh i Nydala klosters kopiebok. Lidén själv (1937 s. 52) förespråkar i första hand att förleden är genitiv av ett fsv. *gultbrunder, en sammansättning av stamform av ett *gulta f. ’sumphål’ och brunder m. ’brunn, källa’ o.d. Det antagna *gulta ingår i en större etymologisk rekonstruktion, som av Hans Jonsson (1966 s. 141 f.) be- tecknas som »mycket djärv», vilket närmast är ett understatement. Efter Jonssons (1966 s. 84 ff.) egen grundliga genomgång av etymologin för göl och gölpa är i själva verket Lidéns huvudförslag för Gulbrunzrydh fullstän- digt uteslutet. Lidén (1937 s. 52) har också ett alternativt förslag till tolkning av förle- den i Gulbrunzrydh: ÈEtt *Gull-brunn, ’guldkälla’, är kanske även möj- ligt.» Tolkningen är faktiskt enligt min mening i princip korrekt, men måste specificeras närmare. Det finns i Sverige ett ganska stort antal källor med namnet Gullkällan eller Guldkällan, där namnanledningen (enligt natur- namnsregistret i OAU) oftast anges vara att källan sällan eller aldrig sinar. Förleden Gull- eller Guld- är alltså allmänt berömmande. Ordet brunn betyder ofta ’källa’ (Jonsson 1966 s. 264) och ett fsv. *Gullbrunn ’guldkällan’ med samma berömmande betydelse vore därför fullt tänkbart. Ordet brunn kan emellertid i svenska ortnamn även betyda ’vattenhål, mindre tjärn’ o.d. (Brevner 1942 s. 27 f., Jonsson 1966 s. 264), »i synnerhet […] i Smål., Vgötl., Närke, Värml., Dal[arna], Ögötl., Åland, Österb.» (Jonsson a.st.). Alldeles invid byn Ryd finns en liten avlång vattensamling utan in- eller utlopp (se fig.). Den är ca 170 × 30 m och är på alla sidor omgiven av byns inägomark. Vattensamlingen kallas på nuvarande ekonomiska kartan (4D5b) för Ryds håla, ett namn som även används lokalt. På den Två medeltida Nydalagods 123

Ryds håla, fsv. *Gullbrunn, i byn Ryd, Hinneryds sn, Sunnerbo hd. (Foto förf. 2004.)

äldsta lantmäterikartan över byn (LMV F 27-45:1), gällande storskifte av inägor från 1815–16, har vattensamlingen samma omfång och utseende som idag och beskrivs på kartan med ordet Gjöl, medan ägor invid heter Sjöhå- lan och Sjöåker. Det är sannolikt denna vattensamling som har kallats *Gullbrunn. Enligt den lokale sagesmannen Bengt Jönsson, Uppsala by, Hinneryd, har sjön alltid friskt vatten och torkar aldrig ut. Det nu nedlagda mejeriet i Vivljunga tog till och med upp is i sjön. Färgadjektivet gul med 124 Staffan Fridell syftning på gulbrunt, grumligt stillastående vatten stämmer alltså inte.5 San- nolikt är det i stället frågan om ett berömmande *Gullbrunn ’»guldbrun- nen», vattenhålan som inte torkar ut, utan ständigt ger friskt vatten’. Också skrivningen guldbrunzruthe 1216–20 talar för att förleden är gull. Att det finns en vattensamling av en sådan karaktär att den förklarar förleden Gul- brunz- är i sig ännu ett oberoende argument för att identifiera Gulbrunzrydh med Ryd i Hinneryd. Kulturgeografen Clas Tollin, som har forskat om Nydala klosters godsinnehav (Tollin 1987, 1995, 1998), har läst denna min artikel i manus och säger sig tro på identifieringen av Gulbrunzrydh med Ryd i Hinneryd. I ett brev 18/5 2004 säger han bl.a.: Hypotesen stärks av de geografiska förhållandena för Nydala klosters äldsta godsinnehav. De egendomar, som omtalas i Andreas Sunesons skyddsbrev från 1200-talets början, låg till största delen samlade inom en radie på 20 km från själva klosteranläggningen i Nydala. Två gods hade ett starkt avvikande läge: Skälby vid Kalmar och Seglaberga vid Laholm. Det verkar alltså som om godset tidigt hade haft intresse av egendomar vid de goda hamnarna vid Östersjön respektive Västerhavet. Klostret hade dessutom gods i Tofta (nuvarande Tofta- holm, Dörarps sn, Sunnerbo hd) längs huvudvägen Lagastigen. Närmaste väg till Seglaberga från Lagadalen går över Nöttja, Hinneryd och Knäred. Sista byn på den svenska sidan är Ryd. Från Ryd bör man ha nått Seglaberga på en dags- marsch. En alternativ väg går över Kånna, Annerstad, Skeen, Torpa, Hinneryd, vilken är väl så strategisk med tanke på ålfisket i Skeen. Genom sitt läge halv- vägs mellan Tofta och Hinneryd kan Skeen också använts som stödjepunkt vid färder mellan Nydala och Seglaberga.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

A 134 a = Nydala klosters kopiebok, Kungl. biblioteket, Stockholm. Andersson, Thorsten, 1979: Eigennamen als erstes Glied nordischer Ortsnamen. Stamm- und Genitivkomposition. I: Namn och bygd 67. S. 123Ð46. Brevner, Erik, 1942: Sydöstra Närkes sjönamn. Sjönamnen i Askers, Sköllersta och Kumla härader. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs akademien för folklivsforskning 9.) Christensen, Vibeke & Kousgård Sørensen, John, 1972: Stednavneforskning 1. Af- grænsning. Terminologi. Metode. Datering. København. DR = Danmarks runeindskrifter. Ved Lis Jacobsen & Erik Moltke under medvirk- ning af Anders Bæksted & Karl Martin Nielsen. Text. 1942. København. Ejder, Bertil, 1979: Ryd och rud. Lund. (Skrifter utg. genom Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund 2.) Eriksson, Ruben, 1943: Nydala klosters kopiebok. I: En bok om Nydala kloster. Jönköping. (Meddelanden från Norra Smålands fornminnes- och Jönköpings läns hembygdsförbund 16.) S. 65–80. Fridell, Staffan, 1992: Ortnamn på -ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

5 Fornsvensk ortografi dubbeltecknar som regel inte lång konsonant i morfemslut. Ett fsv. *Gulbrun kan alltså stå för både nsv. *Gulbrunn och *Gullbrunn. Två medeltida Nydalagods 125

— 2004: Buggeryd. I: Namn. Hyllningsskrift till Eva Brylla den 1 mars 2004. Upp- sala. (Namn och samhälle 15.) S. 53–55. Gejrot, Claes, 1994: Diplomata Novevallensia. The Nydala charters 1172Ð1280. A critical edition with an introduction, a commentary and indices. Stockholm. (Acta Universitatis Stockholmiensis. Studia Latina Stockholmiensia 37.) Gustavson, Helmer, 2002: Verksamheten vid Runverket i Stockholm. I: Nytt om runer 17. S. 25Ð39. Hellberg, Lars, 1973: Skänninge och Skenaån. En ortnamnskombination i ljudhistorisk belysning. I: Svenska studier från runtid till nutid tillägnade Carl Ivar Ståhle på 60-årsdagen den 27 juni 1973. Stockholm. (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 48.) S. 37–58. Hellquist, Elof, 1918: De svenska ortnamnen på -by. En öfversikt. Göteborg. (Göte- borgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhälles handlingar. Följd 4. 20:2.) Hesselman, Bengt, 1948–53: Huvudlinjer i nordisk språkhistoria 1–3. Uppsala, Stockholm, Oslo & K¿benhavn. (Nordisk kultur 3Ð4.) Härenstam, Curt, 1946: Finnveden under medeltiden. Lund. Jonsson, Hans, 1966: Nordiska ord för vattensamling. Lund. (Lundastudier i nordisk språkvetenskap 16.) Kock, Axel, 1906: Svensk ljudhistoria 1. Lund. Lidén, Evald, 1937: Ordstudier. Göteborg. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforsk- ning 1.) Lindroth, Hjalmar, 1926–45: Ölands folkmål 1–2. Göteborg. (Göteborgs högskolas årsskrift 1925:1, 1945:1.) LMV = Forskningsarkivet, Lantmäteriverket, Gävle. Lundgren, Magnus & Brate, Erik, 1892–1934: Svenska personnamn från medeltiden. Uppsala. (Svenska landsmål och svenskt folkliv 10:6.) Löfkvist, Jan-Eskil, 1976: Svenskan i latinska originaldiplom 1300–1325. En studie i medeltida skrivarvanor. Uppsala. (Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Philo- logiae Scandinavicae Upsaliensia 9.) Modéer, Ivar, 1949: Ankarsrum. I: Namn och bygd 37. S. 1–19. N = Norges innskrifter med de yngre runer 1Ð6. 1941Ð90. Oslo Noreen, Adolf, 1904: Altschwedische grammatik mit einschluss des altgutnischen. Halle. (Sammlung kurzer grammatiken germanischer dialekte 8. Altnordische grammatik 2.) Noreen, Erik, 1921: Västgötska ortnamn. I: Namn och bygd 9. S. 45–55. Norrby, Robert, 1905: Ydre härads gårdnamn 1–2. Stockholm. OAU = Ortnamnsarkivet, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala. Olsson Nordberg, Stig, 1926–32: Fornsvenskan i våra latinska originaldiplom före 1300 1Ð2. Uppsala. SD = Diplomatarium Suecanum. Svenskt diplomatarium 1Ð. 1829 ff. Stockholm. SDns = Svenskt diplomatarium [ny serie] från och med år 1401 1–. 1875 ff. Stock- holm. Skoklosterp = pergamentsbrev i Skoklostersamlingen, Riksarkivet, Stockholm. SMP = Sveriges medeltida personnamn. Förnamn 1–. 1967 ff. Uppsala. Smålands handlingar, Kammararkivet, Riksarkivet, Stockholm. SOSk = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Skaraborgs län 1–18. 1950–81. Uppsala. SOÖg = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Östergötlands län 4–. 1982 ff. Uppsala. SRAp = pergamentsbrev i Riksarkivet, Stockholm. SRP = Svenska riks-archivets pergamentsbref från och med år 1351. Förtecknade med angifvande af innehållet 1–3. 1866–72. Stockholm. Sö = Södermanlands runinskrifter granskade och tolkade av Erik Brate & Elias Wessén. 1924–36. Stockholm. (Sveriges runinskrifter 3.) 126 Staffan Fridell

Tollin, Clas, 1987: Nydala kloster och den tidigmedeltida nyodlingen. I: Bebyggel- sehistorisk tidskrift 13. S. 129Ð40. — 1995: Nydala klosters äldre jordinnehav. En historisk-geografisk undersökning av gods och godsutveckling 1143Ð1280. Stockholm. [Otryckt licentiatavhand- ling.] — 1998: Nydala klosters grundläggning och jordegendomar under äldre tid. I: Ny- dala kloster. Andligt centrum och maktfaktor i det medeltida Småland. Växjö. (Växjö stiftshistoriska sällskap. Meddelande 20.) S. 35–58. U = Upplands runinskrifter granskade och tolkade av Elias Wessén & Sven B. F. Jansson. 1940Ð58. Stockholm. (Sveriges runinskrifter 6Ð9.) Widmark, Gun, 1991: Fornvästnordiska förleder i omljudsperspektiv. Uppsala. (Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Philologiae Scandinavicae Upsaliensia 19.) — 1997: Om s.k. ordlängdsbalans i ortnamn och dess prosodiska förutsättningar. I: Ortnamn i språk och samhälle. Hyllningsskrift till Lars Hellberg. Uppsala. (Acta Universitatis Upsaliensis. Nomina Germanica. Arkiv för germansk namnforskning 22.) S. 287Ð95.

Lämneå, Lien och Dråsa 127 Lämneå, Lien och Dråsa

ORTNAMN I NORRA ÖSTERGÖTLAND Av Svante Strandberg

Lämneå bruk är byggt vid Lämneån i Finspånga läns härad av Östergötland. Vattendraget bildar gräns mellan socknarna Hällestad och Tjällmo. Det gamla bruket tillhörde Tjällmo socken, men gården Lämneå ligger på Dim- perö ägor i Hällestad (ek 9F3f, T 9FSO). Någon medeltida bebyggelse med namnet Lämneå är inte känd. En lant- mäteriakt från 1638–40 omtalar en hammar (jfr Bergsten 1946 s. 251) och en skvaltkvarn i Lämneån (LMV D 3:123); en annan, samtida lantmäteri- karta utvisar hamrar och sågkvarnar i vattendraget (LMV D 3:116). Om ännu tidigare kvarndrift vittnar namnet Lijdz qvarn 1558 (Almquist 1917 s. 226), vars förled åsyftar gården Lid vid ån. På 1720-talet tillkom ett stång- järnsbruk vid ån (Broocman 1760 s. 435, Ridderstad 1875–77 s. 411 f.). År 1762 fanns vid Lemnå Bruk också en mjölkvarn, en sågkvarn och en ålkista (LMV D 114–29:2). Stångjärnsbruket har efterträtts av olika senare in- dustrianläggningar (Bergsten 1946 s. 251, Järvholm 1950 s. 561). Det omtalade vattendraget rinner från Annsjön till Lien; en upptecknare (G. E. Olsson 1928, OAU) beskriver ån som ganska stor, och dess namn kan utan tvivel ha mycket hög ålder. Någon tidigare framställd tolkning av detta Lämneå är mig inte bekant. Brukets namn har upptecknats med uttalen l:ämn!5åna (N. Lindqvist 1928, OAU) och l:ämn5åna (G. E. Olsson u.å., OAU). Tillgängliga jb-belägg (OAU) är Lammenåhn 1680 (Hällestads sn), Lämbeåhn 1715 (Hällestads sn) och Lemnåen 1760, alla avseende ett fiske, och det om bruket använda Lämnå 1825. En framkomlig väg till namnets ursprung tycks öppna sig genom några äldre skrivningar som jag påträffat i lantmäteriakter från 1600- talet. De hänför sig direkt till vattendraget: Lammunna Åhn 1638Ð40 LMV D 3:116 och Lämunna [eller Lämunona, vilket skulle kunna återge ett *Lä- munnåna] Åhn, Lämmunna åhn 1638–40 LMV D 3:123. Senare uppträder formen Lemnån (1762 LMV D 114Ð29:2). Formen Lä(m)munna ån för tanken till en ortnamnsgrupp som Eva Ny- man (2000) behandlar i sin viktiga doktorsavhandling om nordiska ortnamn på -und. Det är fråga om hydronymer som Lemanfjorden och Lemonsj¿en i Oppland (s. 380 ff.) och Lemundtjärnarna i Värmland (s. 387 f.) och bebyg-

128 Svante Strandberg gelsenamn som Lemunda i Östergötland (s. 386 f.), Limna (fsv. Læmunda) i Småland (s. 389 f.) och önamnet Lämund i Sörmland (s. 402 f.). I samma del av Östergötland som Lämneå ligger gården Lemunda i Mo- tala socken. För dess namn vill Nyman gärna räkna med ett adjektiv *laimund- ’kännetecknad av sumpmark, sumpig’ e.d. eller ett ur detta adjektiv bildat appellativ *laimund- ’sumpmark’ e.d. Hon framhåller att byns mark till stor del består av torvdy. Samma substantiviska eller adjektiviska *laimund- tänker sig Nyman i gårdnamnet Limna i Marbäcks socken och i önamnet Lämund (numera avseende en halvö) i Västerljungs socken. Bild- ningar som dessa kan föras till rotvarianten ie. *(s)léim-, (s)l©im-, (s)lim-; se om denna Nes 1985 s. 16 ff., i sht 22 ff. (Julius Pokorny 1959 s. 662 ff. ansätter ett ie. *(s)lei- ’slemmig’ m.m.) Ett hithörande ord är substantivet sv. slem (Hellquist 1948 s. 987); anföras kan här också det fjordnamn som ligger till grund för namnet Schleswig (Hald 1965 s. 243 f., Berger 1993 s. 236 s.n. Schlei, Schleswig). Det är formellt tilltalande att anta ett ånamn, urnord. *Laimundo(n-) f., bakom 1600-talets Lä(m)munna (ån) i Tjällmo. I en trestavig form *Læi- munda f. såväl som i ett epexegetiskt utvidgat *Læimunda(r)a eller *Læi- mundoa ’ån Læimund(a)’ kan *Læim- (< *Laim-) förändrat genom ord- längdsbalans ha givit Läm- med kort ä i stället för det kanske i första hand förväntade *Lem- med lång vokal; jfr Hellberg 1973 s. 37 ff. om det östgöt- ska Skänninge (< *Skain-) och vidare Wessén 1968 § 38:8 (t.ex. hämta till hem) och Ð om just *læim- > läm- – Nyman 2000 s. 387. Att ett ä. fsv. *Læ- munda(-) eller *Læmundo- givit nya tidens Lämne- är inte överraskande; jfr Nyman 2000 s. 386 f. med uttalsformerna l:ämn och l:ä5mné för Lemunda i Motala och i övrigt t.ex. Lundahl 1954 s. 15, Nyman 2000 s. 237 f. med uttalsformen b:5œ‘a för Borgunda i Västergötland. Ett urn. *laim- har under vissa omständigheter via *lem- kunnat utvecklas till lim-; se Nyman 2000 s. 389 f. om Limna och s. 392 f. om Limuntorp. Det förtjänar därför nämnas att en obetydlig holme i Annsjön nära utflödet i Lämneån heter Limön (T 9FSO). Namnet har upptecknats som l:i5m5öna (G. E. Olsson 1928, OAU). Enligt meddelande från Gertrud Wiking, LMV, omtalas denna holme med ordet Holme på en karta från 1762 (LMV D 114–29: 2) och med namnet Limön 1911 på LMV D 114–32:1. Huruvida namnet överhuvudtaget kan sammanhänga med Lämneå får anses vara ovisst; Gus- taf E. Olsson anför ordet limsten ’kalksten’ i sin uppteckning från 1928, och av glk Aa 70 (1878) framgår att holmens bergart är urkalksten (jfr namnet Kalkugnslyckan ett stycke väster om Limön, ek 9F3f). Det kända materialet för Lämneå ger inte anledning att i första hand räkna med ett ånamn eller namn på Annsjön (invid vilken vissa små kalkstensförekomster finns) inne- hållande ett fsv. *lim-, en sidoform till *laim- ’sumpmark’ e.d. Se Nes 1985 s. 22 ff., Nyman 2000 s. 382 f. om urg. *l4m- och *lim-. Vattnet i Lämneån tycks, att döma av kartorna och information från Bertil Arvidsson, Lämneå, inte kunna motivera ett *Laimund- ’sumpig’, och i Lämneå, Lien och Dråsa 129

Fig. 1. Utsnitt ur (den äldre ekonomiska kartan över) Hällestads och Tjällmo tingslag af Fin- spånga läns härad. 1877. Bilden visar bl.a. hur Annsjön, Lämneå, Lien och Dråsasjön ligger i förhållande till varandra. 130 Svante Strandberg större delen av sitt lopp utmärks ån inte heller av sumpiga stränder. Vid utloppet i en liten vik av sjön Lien har dock funnits (LMV D 3:116 och D 3: 123 från 1638–40) intilliggande sankmarker, som troligen kunnat rättfärdi- ga ett *Laimundo(n-) ’den sumpiga’ e.d. brukat om den rätt korta ån. Just vid utflödet markeras på LMV D 3:123 två vattenarmar omkring en holme; att ett forntida namn på denna obetydliga ö ytterst skulle ha givit upphov till Lä(m)munna ån är tänkbart men knappast det troligaste. Topografin vid Lämneån ger trots allt anledning att undersöka om ånam- net kan vara dehydronymiskt, bildat till namnet på ett annat, med ån sam- manhängande vatten. Gamla dehydronymiska sjö- och ånamn finns på olika håll i Norden (se Strandberg 2004a s. 27 ff., 2004b s. 119 ff.). Tanken går i detta sammanhang lätt till sjön Lien, vars nutida namn (Lien 1638Ð40 LMV D 3:120, Liden 1762 LMV D 114–29:2) sannolikt är bildat till gårdnamnet Lid vid dess strand och inte behöver vara särskilt gammalt. Den synnerligen framstående etymologen Elof Hellquist har (1903–06 1 s. 339 f.; 2 s. 4 f.) i första hand antagit att sjön burit ett till lid f. ’sluttning, backe’ bildat namn, i oblik fsv. form *Lidh, som givit upphov till gårdnamnet. Denna tolkning framlades dock innan Jöran Sahlgren (1912) hade publicerat sin i fråga om ellips i sjönamn (s. 15 ff.) omvälvande doktorsavhandling; det bör tilläggas att Hellquist själv (s. 340) reserverar sig för möjligheten att sjönamnet Lien är formellt sekundärt i förhållande till gårdnamnet Lid och att han snarast vill betrakta Lien som ellips av ett Lidsjön. Just vid Lid finns en markerad bergssluttning, och ett Lien återgående på ett fsv. *Lidha(r)sio(r) eller ä. nsv. *Lidhssiön ’sjön vid gården Lid’ ter sig mycket naturligt. Att sjön är rätt stor och att det finns andra bebyggelser vid stränderna hindrar givetvis inte detta antagande. Lid ligger mycket nära vattnet, och dess ägor innefattar sjöns största, centralt belägna ö (Lidsö). Att döma av en urkund från 1316 kan Lid, då omtalat som curiam nostram liihd, ha varit en icke obetydlig bebyggelse med Colonis, Molendinis, agris pratis piscaturis atque siluis ’torp, kvarnar, åkrar, ängar, fiskevatten och skogar’ (11/11 Skänninge SRAp or., SD 3 s. 282). Det är högst rimligt att anta att Lids ägoområde for- dom varit större än nu och då inneslutit grannbebyggelserna Klotorp (klot- tatorp 1546 jb) och Kopperorp (koppratorp 1546 jb), vilkas namn innehål- ler -torp ’nybygge, utflyttargård’. Även större sjöar, fjärdar och åar har kunnat få namn efter enskilda bebyggelser; se t.ex. Ståhl 1975 s. 113 ff. om Åmänningen och Strandberg 1991 s. 246 om Lidsjön. Den stora Mälarfjärden Galten har av allt att döma fått namn av en tämligen obetydlig lokalitet med namn på Galt- (se SOL s. 87). Blacken, namnet på en annan vidsträckt del av Mälaren, har enligt Lars Hellberg (1967 s. 24) sitt ursprung i holmnamnet Blackhäll. Sjön Liens nuvarande namn utgör sålunda inget hinder för tanken att den en gång burit ett formellt primärt namn på *Laimund-. Sjöns karaktär talar dock bestämt emot ett sådant antagande. Lien är att döma av kartor (se glk Aa 70, T 9FSO) och vittnesbörd från personer i orten ingalunda en dyig eller Lämneå, Lien och Dråsa 131 sumpig sjö. Detsamma tycks gälla den likaledes med Lämneån direkt för- bundna Annsjön. Ett formellt sekundärt *Laimunde(r) m. ’den med ån Lai- mund- f. förbundna sjön’ kan, som Lennart Elmevik muntligen påpekat, tänkas som Liens gamla namn. Jfr Nyman 2000 s. 385 f. om det norska Le- monsj¿en: »Någon sumpmark av betydelse finns ej vid själva Lemonsjøen, men dess utloppsälv, Grovi, rinner under en del av sitt lopp genom en vid- sträckt våtmark med kärrartade småtjärnar. [- - -] Det vore tilltalande att anta att Grovi förr burit ett namn urn. *Laimund- f. ’den som kännetecknas av sumpmark’ e.d., vartill ett maskulint sjönamn urn. *LaimundaR bildats genom movering.È Efter att ha passerat Lien fortsätter det vattendrag som mellan Annsjön och Lien kallas Lämneån söderut till Dråsasjön (Drossa Siönn 1638Ð40 LMV D 3:164, Dråsiön 1673 LMV D 13) och därifrån vidare ned till Storån, som tillhör Finspångsåns förgrenade vattensystem (ek 9F1f, 2f, 3f, T 9FSO). I loppet mellan Lien och Dråsasjön benämns det numera Skansån efter en mindre, intilliggande bebyggelse. Ett äldre namn på Skansån är det Möån som ännu används om den ursprungliga förbindelsen mellan Dråsa- sjön och Storån (Miöghåhn 1638Ð40 LMV D 3:164, Miögåhn 1638Ð40 LMV D 3:149). Utgångspunkten för den sistnämnda hydronymen är rim- ligtvis det adjektiv (fsv. mior) med innebörden ’smal’ som i övre Dalarna bevarats som mjå (OÖD s.v. mjö). Först under 1800-talet tillkom Dråsa ka- nal mellan Dråsasjön och Storån; ännu 1846 var Möån det enda avloppet från Dråsasjön (LMV D 114–9:3). Förutsättningarna för ett forntida namn på vattenleden mellan Lien och Storån med betydelsen ’sumpig’ eller ’ån vid sumpig mark’ har av allt att döma varit utomordentligt goda. En karta från 1763 (LMV D 114–9:1) visar hur Möån hela vägen från Dråsasjön till Storån rinner genom moss- och kärrmark eller sank mark och hur Skansån passerar dy- och kärrvall. Jfr LMV D 3:164 (1638–40) som redovisar kärrvall längs Skansån. Trots 1800- talets tidigare sänkning av Dråsasjön genom kanalbygget utvisar geologiska kartan 1878 betydande marker med torvdy vid Skansån-Möån (glk Aa 70). Vid sökandet efter vattenledens forntida namn vid Dråsasjön kan det unga Skansån omedelbart ställas åt sidan. Möån – på LMV D 3:164 med formen Miöghåhn använt om sträckningen både till och från Dråsasjön – behöver inte vara ett urgammalt namn. Ett besvärligare hinder för antagan- det av det topografiskt synnerligen välmotiverade *Laimundo(n-) som gammalt namn på vattendraget från Lien till Storån utgör bynamnet Dråsa vid Dråsasjön. Äldre skrivningar av detta ortnamn är bl.a. hi droso, hi droso 1466 oviss dag Tjällmo SRAp or., Drossa 1535 jb, Drosa 1546 jb, 1559 jb och Dråssa 1560 jb. Den gamla byboplatsen låg öster om sjön (LMV D 3: 164). John Kousgård Sørensen har utan närmare kommentar anfört det östgöt- ska Dråsa (som antas ha varit ånamn innan det blev bynamn) i diskussionen kring vissa av honom rekonstruerade danska vattendragsnamn, *Dros, 132 Svante Strandberg

*Drus, *Dr¿s (DSÅ 1 s. 326 f.). Han ställer de berörda hydronymerna till det forngermanska verbet *dreusan ’falla’ (got. driusan, feng. dreosan, fsax. driosan, no. dial. drjosa). Med detta starka verb sammanhänger sv. dråsa ’falla el. ramla tungt, dunsa, dimpa; gå långsamt; falla tätt och rikligt (vanligen om säd)’ (SAOB D 2239), dråse m. ’senfärdig karl’ (Rietz 1867 s. 102), drösa ’vara långsam; falla tätt och rikligt’ (Rietz 1867 s. 102, SAOB D 2300), da. drysse ’strö; falla ned i små delar; röra sig långsamt’ (ODS 3 sp. 1033 ff., Nielsen 1989 s. 95 f.) och no. drusa ’falla rikligt; rusa fram’ m.m. (NO 2 sp. 166 f.), drysja ’rusa fram’ (NO 2 sp. 184). Kousgård Søren- sen framhåller att betydelsen av ånamn hörande till verbet *dreusan ’falla’ är osäker. Bildningar till preteritumstadiet (*draus-) har, anser han, ett be- tydelseinslag av långsam rörelse, medan bildningar till tredje avljudsstadiet (*drus-) ofta betecknar snabb rörelse. »I alle tilfælde sigtes til vandets bevægelse.» Tanken att bynamnet Dråsa, böjt som ett svagt femininum, äldst fungerat som namn på vattendraget genom Dråsasjön får sägas vara närliggande. Det är då avljudsstadiet *drus- man får utgå från. Syftning på snabbt lopp kan dock inte gärna komma i fråga med tanke på nivåförhållandena på platsen, utan det bör fastmer vara trögflytande vatten som ligger bakom ett ånamn fsv. *Drusa, *Drosa f. i Tjällmo. Drys f., ett fornsvenskt namn på ån Dofsan i Skara stad och vissa intilliggande socknar, har Ivar Lundahl (1970 s. 60) förklarat på helt annat sätt; han ställer det till got. driusan ’falla’, no. drjosa ’störta ned, falla ned’ och tyder det som ’ån med branta stränder’ (jfr Beck- man 1916 s. 157). En motsvarande tolkning för Dråsa som namn på Skans- ån-Möån i Tjällmo ter sig dock mindre sannolik med tanke på topografin (se T 9FSO, SV). Då ett urnord. *Laimundo(n-) f. ’den sumpiga’ skulle passa så utmärkt för vattenleden vid Dråsa, och som ån på 1600-talet kallades Möån (Miögh- ån) och den gamla byboplatsen i Dråsa inte ligger i omedelbar anslutning till Skansån-Möån, bör man pröva möjligheten att Drosa f. äldst varit namnet på ett annat inslag i landskapet än ån. Håkan Nilsson, Dråsa, som vid flera tillfällen lämnat mig topografiska upplysningar, uppger att det förr fanns ganska många källor i Dråsa by. M. Stolpe (1881 s. 22) omtalar en källa med järnhaltigt vatten mellan Dråsa och Lillgölen längre österut. I ett tidigare skede, långt före 1800-talets sänkning av Dråsasjön, kan en källa tänkas ha föranlett ett *Drosa f. ’källan med framsipprande vatten’ på denna plats. Tänkbart är också att bynamnet Dråsa innehåller ett terrängbetecknande appellativ eller naturnamn som beskrivit sumpig mark med mycket långsamt framsipprande och i marken nedsjunkande vatten. Vissa etymologiska samband finns mellan verb för ’falla, sjunka’ och sankmarksbetecknande ord; jfr det till verbet sjunka hörande adj. sank (Hellquist 1948 s. 887) och de med fsv. sigha ’sjunka ned, glida ned, segna; förfalla’, fvn. síga ’falla el. glida ned’ samhöriga orden sv. dial. siga, sega ’sakta framrinna, rinna sakta fram el. ned, sila sig fram’, sv. dial. seg n. ’framsipprande vatten; vatten- Lämneå, Lien och Dråsa 133 sjukt ställe’, (käll)seg n. ’källsprång’ och no. dial. sig n. ’framsipprande vatten’ (Lindqvist 1933 s. 90, Ståhle 1946 s. 435 f., Hellquist 1948 s. 906, Strandberg 1973 s. 177, Strid 1982 s. 61 ff.). Som ytterst samhöriga med got. driusan ’falla’ upptar Sigmund Feist (1939 s. 126) ord som feng. dreor ’blod’ [»eig. triefende Flüssigkeit») och mhty. tror ’drypande, droppande fuktighet’. I den markerade, numera dränerade däld som ligger öster om Dråsa gamla byboplats – närmare byn än Skansån och Möån – har det förr av allt att döma varit vattensjuk mark; ett gammalt sankängsnamn eller sumpmarksnamn *Drusa, *Drosa f. låter sig tänkas i användning om denna terräng, i så fall att jämföra med det appellativiska *simb- ’framsipprande vatten, ställe där vatten sipprar fram’, kanske ’källa’, som Lennart Elmevik (1971 s. 37) övervägt i det uppländska socken- och häradsnamnet Simtuna. Man bör kanske också överväga ett *Drosa f. använt om en framträdande, sumpig källa nära Dråsa i dalen nedanför, som sträcker sig fram mot Lillgö- len; jfr Stolpes ovan anförda uppgift från 1881 om en källa mellan Lillgölen och Dråsa. Elmevik vill inte utesluta möjligheten att Simtuna (fsv. Simba-) innehåller ett till *simb- ’flyta långsamt’ bildat namn på Lillån, ett *Simb f., men är böjd att ge företräde åt en tydning som sammanknyter *simb- ’framsipprande vatten’ i -tuna-namnets förled med Simpa källa i närheten av sockentemplet: »[…] rinner i sluttningen mot Lillån en kraftig källa upp; dess flöde bildar en rännil ned mot ån. Det råder ingen tvekan om att förle- den i Simtuna kan syfta på denna källa.» (Jfr Holmberg 1969 s. 169 ff., El- mevik s. 37 f. om en kraftig källa som upphov till förleden i det västman- ländska by- och sockennamnet Skultuna.) Med utgångspunkt i ett *simbl(-) ’ställe där vatten sipprar fram, vattensjuk mark’ e.d. behandlar Elmevik (s. 39 ff.) också andra ortnamn, bland dem det uppländska bynamnet Simlom i Husby-Lyhundra socken. Den trånga dalsänkan strax öster om Dråsa tycks just vid den gamla byboplatsen ha rätt sluttande sidor (T 9FSO); huruvida detta förhållande – i analogi med den bakgrund Lundahl antagit för ånamnet *Drys (jfr got. driuso f. ’sluttning’, Feist 1939 s. 126) – kunnat föranleda ett ägo- eller ter- rängbetecknande *Drusa, *Drosa f. skall jag här låta vara osagt. Om man håller fast vid uppfattningen att Dråsa förr använts om Skansån eller hela sträckningen Skansån-Möån men samtidigt antar att *Lai- mundo(n-) (> Lämunna) en gång varit namnet på samma vattendrag, tvingas man anta ett tidigt namnbyte. Att ursprungliga hydronymer ofta har undan- trängts av yngre, formellt sekundära bildningar till bebyggelsenamn är väl- bekant: det gamla Fold t.ex. har ersatts av Oslofjorden (Nes 1975 s. 65) och det sörmländska Vegern har efterträtts av Duveholmssjön (Strandberg 1991 s. 109). Man måste även räkna med möjligheten att formellt primära namn tidigt utbytts mot andra formellt primära namn; se t.ex. Lundahl 1950 s. 45 f. om *Vighn Ð Mogden i Ulricehamnstrakten. Har *Laimund- ’sumpån’ under förhistorisk tid äldst använts om vattenleden mellan Lien och Storån, kan ett därtill bildat namn på Lien ha för- 134 Svante Strandberg medlat det hydronymiska *Laimund- till ån mellan Annsjön och Lien. For- men Lä(m)munna ån behöver då inte vara epexegetisk utan kan betyda ’ån som sammanhänger med sjön Laimunde’. Om ett *Laimund- använts om både Lien och dess tillflöde från Annsjön, kan det av tydlighetsskäl ha varit en fördel att ge utloppet från Lien ett nytt namn. Då ett utbyte av *Laimund-, *Læimund- mot *Drusa, *Drosa övervägs, blir åldern hos bynamnet Dråsa och fornlämningsbilden i omgivningen av betydande intresse. Antikvarien Anders Persson vid Östergötlands länsmu- seum, Linköping, har givit mig upplysningar om fasta fornlämningar i trakten. Några gravar på Dråsa ägor är inte registrerade. I området närmast norr om Dråsa uppträder spridda fornlämningar, som av Persson hänförs till den äldre järnåldern. Fornlämningsbilden kan möjligen uttydas så att ett brott i bosättningskontinuiteten vid Skansån-Möån inträffat under yngre järnålder. Om så varit fallet, blir det ännu lättare att tänka sig att ett urgermanskt eller tidigt urnordiskt ånamn på *Laimund- där efterträtts av ett kanske vikingatida eller tidigt medeltida *Drusa, Drosa.

Sammanfattande vill jag främst framhålla att namnet Lämneå i Tjällmo av allt att döma innehåller ett hydronymiskt urn. *Laimund- och därmed ger stöd åt Eva Nymans rekonstruktion av en adjektiv- eller appellativstam *laimund- ’sumpig; sumpmark’ e.d. i nordiska språk. Sjönamnet Lien är sannolikt formellt sekundärt, bildat till bebyggelsenamnet Lid ’backen, sluttningen’. Bynamnet Dråsa kan innehålla ett försvunnet ånamn med innebörden ’den långsamt rinnande’, men möjligt är också att Dråsa åsyftar en källa eller en sumpmark med framsipprande vatten. Topografiska förhål- landen gör det tilltalande att anta att ånamnet *Laimund- en gång under forntiden användes om Lämneåns fortsättning från Lien till Storån.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Almquist, Joh. Ax., 1917: Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523–1630 med särskild hänsyn till den kamerala indelningen 3. Stockholm. (Meddelanden från Svenska riksarkivet. Ny följd 2:6.) Beckman, Nat., 1916: En fornsvensk ånamnsramsa från Västergötland. I: Namn och bygd 4. S. 155Ð157. Berger, Dieter, 1993: Geographische Namen in Deutschland. Herkunft und Bedeu- tung der Namen von Ländern, Städten, Bergen und Gewässern. Mannheim, Leipzig, Wien & Zürich. (Duden-Taschenbücher 25.) Bergsten, Karl Erik, 1946: Östergötlands bergslag. En geografisk studie. Lund. (Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution. Avhandlingar 10.) Broocman, Carl Fredric, 1760: Beskrifning öfwer the i Öster-Götland befintelige städer, slott, sokne-kyrkor, soknar, säterier, öfwer-officers-boställen, jernbruk och prestegårdar, med mera 2. Norrköping. DSÅ 1 = Kousgård Sørensen, John, 1968: Danske sø- og ånavne 1. A–D. Køben- havn. (Navnestudier udg. af Institut for Navneforskning 6.) Lämneå, Lien och Dråsa 135 ek = (nya) ekonomiska kartan. Elmevik, Lennart, 1971: Simris, Simlinge och Simtuna. I: Sydsvenska ortnamns- sällskapets årsskrift. S. 10–47. Feist, Sigmund, 1939: Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache mit Einschluss des Krimgotischen und sonstiger zerstreuter Überreste des Gotischen. 3. Aufl. Leiden. glk = [den äldre] geologiska kartan (Sveriges geologiska undersökning). Hald, Kristian, 1965: Vore Stednavne. 2. Udg. K¿benhavn. Hellberg, Lars, 1967: Kumlabygdens ortnamn och äldre bebyggelse. Kumla. (Kum- labygden. Forntid Ð nutid Ð framtid 3.) — 1973: Skänninge och Skenaån. En ortnamnskombination i ljudhistorisk belysning. I: Svenska studier från runtid till nutid tillägnade Carl Ivar Ståhle på 60- årsdagen den 27 juni 1973. Stockholm. (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 48.) S. 37–52. Hellquist, Elof, 1903–06: Studier öfver de svenska sjönamnen, deras härledning ock historia [1–6]. Stockholm. (Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv 20:1Ð6.) — 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. Lund. Holmberg, Karl Axel, 1969: De svenska tuna-namnen. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 45. Studier till en svensk ortnamnsatlas 12.) jb = excerpter i OAU ur kamerala handlingar i Kammararkivet (Riksarkivet), Stockholm. Järvholm, Bertil, 1950: Tjällmo socken. I: Sveriges bebyggelse. Statistisk-topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd. Landsbygden. Östergöt- lands län 4. Uddevalla. S. 508–596. Lindqvist, Natan, 1933: Några svenska häradsnamn. I: Namn och bygd 21. S. 85– 91. LMV = Lantmäteriverkets forskningsarkiv, Gävle. Lundahl, Ivar, 1950: Några gamla nordiska sjö- och vattendragsnamn. I: Namn och bygd 38. S. 38Ð57. — 1954: Ortnamnen i Skaraborgs län 4. Gudhems härad. Territoriella namn. Upp- sala & Köpenhamn. (Skrifter utg. genom Ortnamnsarkivet i Uppsala A. Sveriges ortnamn.) — 1970: Ortnamnen i Skaraborgs län 17. Naturnamn. Uppsala. (Skrifter utg. genom Ortnamnsarkivet i Uppsala A. Sveriges ortnamn.) Nes, Oddvar, 1975: Ei ferd langs ÇNordvegenÈ. Fjordnamn og landskapsnamn. I: Norske stedsnavn/stadnamn. Red. av Botolv Helleland. Oslo. S. 63Ð79. — 1985: Gamle vassførenamn *Inn og *Lemund-. I: Namn og nemne 2. S. 7–27. Nielsen, Niels Åge, 1989: Dansk etymologisk ordbog. Ordenes historie. 4. udg. Kø- benhavn. NO = Norsk ordbok. Ordbok over det norske folkemålet og det nynorske skriftmå- let 1Ð. 1966 ff. Oslo. Nyman, Eva, 2000: Nordiska ortnamn på -und. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 70. Studier till en svensk ortnamnsatlas 16.) OAU = Ortnamnsarkivet i Uppsala (nu ingående i Språk- och folkminnesinstitutet). ODS = Ordbog over det danske sprog 1Ð28. 1919Ð56. K¿benhavn. OÖD = Levander, Lars & Björklund, Stig (under medverkan av Margareta Käll- skog, Kristina Hagren & Anna Westerberg), Ordbok över folkmålen i Övre Da- larna 1–. 1961 ff. (Stockholm &)Uppsala. (Skrifter [numera] utg. av Språk- och folkminnesinstitutet genom Dialektavdelningen D 1.) Pokorny, Julius, 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1. Bern & München. 136 Svante Strandberg

Ridderstad, Anton, 1875–77: Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon öfver Östergötland 1. Norrköping. Rietz, Johan Ernst, 1867: Svenskt dialekt-lexikon. Ordbok öfver svenska allmoge- språket. Malmö, Köpenhamn, Leipzig & London. Sahlgren, Jöran, 1912: Skagershults sockens naturnamn 1. Stockholm. SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska Akademien. 1898 ff. Lund. SD = Svenskt diplomatarium. [Numera:] Utg. av Riksarkivet. 1Ð. 1829 ff. Stock- holm. SOL = Svenskt ortnamnslexikon. Utarbetat inom Språk- och folkminnesinstitutet och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Red.: Mats Wahl- berg. 2003. Uppsala. SRAp = pergamentsbrev i Riksarkivet, Stockholm. Stolpe, M., 1881: Beskrifning till kartbladet Tjällmo. Stockholm. (Sveriges geologiska undersökning Aa 70.) Strandberg, Svante, 1973: Sibro och Simora. I: Namn och bygd 61. S. 171Ð179. —1991: Studier över sörmländska sjönamn. Etymologi, namnbildning och formut- veckling. Uppsala. (Skrifter utg. genom Ortnamnsarkivet i Uppsala B 8.) — 2004a: Dehydronymische Ableitungstypen. I: Suffixbildungen in alten Orts- namen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.Ð16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson & Eva Nyman. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 88.) S. 27Ð44. — 2004b: Dehydronymiska avledningstyper. I: Namn. Hyllningsskrift till Eva Brylla den 1 mars 2004. Red. av Svante Strandberg, Mats Wahlberg & Björn Heinrici. Uppsala. (Namn och samhälle 15.) S. 119–126. Strid, Jan Paul, 1982: Segersäng och andra ortnamn på Seger-, Segel-. I: Ortnamns- sällskapets i Uppsala årsskrift. S. 53–79. Ståhl, Harry, 1975: Åmänningen. Ett tolkningsförsök. I: Namn och bygd 63. S. 113Ð118. Ståhle, Carl Ivar, 1946: Studier över de svenska ortnamnen på -inge på grundval av undersökningar i Stockholms län. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 16. Studier till en svensk ortnamnsatlas 3.) T = Topografisk karta över Sverige (Gröna kartan, Terrängkartan). Wessén, Elias, 1968: Svensk språkhistoria 1. Ljudlära och ordböjningslära. 8 uppl. Stockholm. (Nordiskt kursbibliotek.)

Dvärgen som hamnskiftare 137 Dvärgen som hamnskiftare

TILL FÖRSTÅELSEN AV DET FORNVÄSTNORDISKA DVÄRGNAMNET LITR Av Sebastian Cöllen

INLEDNING

Det omfattande mytologiska system Viktor Rydberg framlade med sina Un- dersökningar i germanisk mythologi (1–2, 1886–89) har ofta rönt uppskattning från forskningen. Mer sällan har det lagts till grund för seriös tolkning.1 I vår tid, när genialiteten är mindre uppskattad, räcker det inte med att ha ett stort system. Varje enskildhet måste ha en fast objektiv grund. Att Rydberg saknade en sådan grund, åtminstone för sin tolkning av var- för Tor enligt Snorre sparkade in dvärgen Litr i Balders bål, har Henrik Wil- liams nyligen velat klargöra (Williams 2004). Episoden lyder enligt Snorres Edda, Gylfaginning 49:2 Tor stod bredvid och vigde bålet med Mjölner. Men en dvärg sprang framför hans fötter. Han kallas Lit. Tor sparkade till honom så han for in i elden och brändes. Williams förnekar Rydbergs åsikt att det skulle ligga inte bara något olo- giskt, utan också något för den högtidliga situationen högst opassande i Tors våldsamma förfarande med den stackars dvärgen. I Williams ögon är handlingen ett rent impulsdåd, en »logisk klimax på den aggressionsspiral som sätts igång inom Tor i samband med Balders begravning» (s. 91). Det skulle dock finnas en djupare anledning till Tors handling: på ett mer poetiskt djup skulle motivet vara en etiologisk myt om hur elden fick sin färg; fornväst- nordiskans litr betyder nämligen ’färg’. Williams stöder sitt antagande dels på att namnen i den eddiska poesien och i Snorres Edda ofta är »talande» – deras bärare har ofta något att göra med det som namnet står för –, dels på att Snorre i samband med Balders

1 Ett exempel på den »glömska» som råder kring Rydbergs verk är att Rydberg inte tas upp i Jan de Vries översikt över den germanska religionshistorien (de Vries 1956). Man kunde väl förvänta sig Rydbergs namn i § 28 om 1800-talets skandinaviska forskning. 2 Alla hänvisningar till Snorres Edda följer numreringen i Karl G. Johanssons och Mats Malms översättning från 1999.

138 Sebastian Cöllen bålfärd faktiskt tar upp tre »andra» etiologiska myter. Då alla ting skall grå- ta Balder ur Hel gör Snorre anmärkningen att precis så gråter alla ting när de kommer in från kyla till värme. Att laxens stjärt är smal förklaras bero på Tors grepp om den då Loke förklädd i laxhamn fångades av Tor. Och då Loke slutligen straffas för sin del i den gode Balders död, sliter han i fjätt- rarna så att jorden skälver. Det är jordbävningar. Problemet är att i alla dessa tre myter i Snorres Gylfaginning (Gg.) står den etiologiska innebörden klart uttryckt: »just såsom du måste ha sett att sådana ting gråter» (Gg. 49), »Och för den sakens skull är laxen smal bak- tillÈ och ÈDet kallar ni jordskalvÈ (Gg. 50). Existensen av Williams etiologiska myt är å sin sida rent hypotetisk. Följaktligen måste Williams också erkänna att eftersom tolkningen saknar stöd i paralleller, måste dess styrka i första hand ligga i »den grad av sannolikhet den kan anses besitta, något som det tillkommer andra att avgö- raÈ (s. 94). Det mest uppenbara problemet med denna sannolikhet är att det är svårt att föreställa sig hur själva »färgningen» skulle ha gått till. Andra fornväst- nordiska ursprungsmyter är över huvud taget inte svårgenomträngliga på denna punkt. Att vinden kommer från en örns vingar (Gg. 18) beror på att en örns vingslag faktiskt ger upphov till »vind». Vinterns köld kommer av att Vinters släkt var bister och kallhjärtad (Gg. 19). Solen lyser för att den är gjord ur de gnistor som flög från det varma Muspellheim (Gg. 8 och 11), alternativt för att den är ett skinande guldföremål tillverkat av en dvärg (»Dvalins leksak», Allvismål 163). Williams menar att den sist antydda be- röringen mellan dvärgar och guld samt guldfärgens likhet med eld skulle stödja hans förklaring, men det är en stor skillnad mellan å ena sidan den »logiska» tanken på solen som en skimrande guldplatta tillverkad av de smideskunniga dvärgarna4 och å andra sidan tanken på en dvärg som blir in- sparkad i ett likbål.

DVÄRGAR, DRAKAR OCH ORMAR: DVÄRGEN SOM HAMNSKIFTARE

Namnet Litr förekommer inte bara som namn på en dvärg. Det är också namnet på en jätte, en häst och en oxe. I de senare fallen kan betydelsen ’färg’ vara en tillfredsställande grund till namnvalet,5 men det är svårare att förstå hur en dvärg kunnat bära samma namn. Dvärgarnas ursprung är om- tvistat och deras väsende ovanligt brokigt. Deras namn tycks ofta antyda ett

3 Hänvisningar till Äldre Eddan avser Björn Collinders översättning från 1957 (Den poetiska Eddan). 4 Jfr kenningarna himna skj™ldr, skØja skj™ldr (Meissner 1921 s. 104). 5 Från vår egen tid kan man ju alltid tänka på ”Gamle Svarten”.

Dvärgen som hamnskiftare 139 samband med den dystra döden, jämför namn ur Völvans spådoms dvärg- lista som Nár ’lik, död kropp’ och Dáinn ’död, avliden’. Andra namn knyter dem till släkten, t.ex. Ái ’farfarsfar’, Náinn ’nära släktning’. Namn som Náinn, Óri, Óinn m.fl. delar de dessutom enligt andra namnlistor, så kallade ulur, med ormar – en vanlig symbol för döden och underjorden.6 Snorre ger själv, Gg. 14, en mycket intressant skildring av dvärgarnas tillkomst: de föddes i jorden, i »Ymers kött, och de var maskar då. Genom gudarnas be- slut fick de förstånd och människoskepnad, men de bor i jorden och klippor- na.È7 Ett annat mytologiskt väsen som inte olikt dvärgarna tänktes bo i grot- tor och gamla högar, och som inte olikt dvärgarna ofta föreställdes vakta stora skatter, var drakarna. I den nordgermanska kontexten hade ormen ett växelförhållande med draken. Eddans namnkunnige drake, Fafner, före- ställdes t.ex. sannolikt som en stor orm. (Jämför Reginsmål, prosan efter str. 14: »[…] Fafne låg på Gnitahed i en orms skepnad.» Episoden finns avbil- dad i runristningen på Ramsundsberget nordost om Eskilstuna.) Dvärgen, draken och ormen uppvisar alltså flera förbindelseled: gestalten eller, hos dvärgen, ormnamnen, relationen till guldet, boningen i stenar eller i jorden. Jag vill inte hävda att dessa tre sorters väsenden skulle vara ett. Men de egenskaper de delar kan ge öppningar för att förstå vart och ett av väsendena för sig. Ett gemensamt upphov för hur dessa led knutits samman kan förslagsvis traditionella legender kring gravhögarna och deras kvarläm- nade gravgåvor utgöra (t.ex. i Ynglingasaga 10). Ormarna som bodde i hö- gen och drakarna som vaktade guldet var ingenting annat än den höglagde förfaderns själ. I samma föreställning tycks dvärgarna ha sitt ursprung. Dvärgens guldgirighet, hans boning i stenar och härkomst (som »mask») ur jorden, det samband med döden och med förfäderna som uppvisas i dvärg- arnas namn, sammanfaller alla i tanken med den avlidne »högbon» eller ÈjordbonÈ (haug-, j™r¶búi). Dvärgarna – liksom draken Fafner när han inlåter sig i en visdomskamp med hjälten Sigurd (Fafnesmål 12–15) – utmärker sig även genom en stor klokskap, något de också har gemensamt med de döda, vars vetande i den nordgermanska föreställningsvärlden inte sällan överglänser gudarnas.8 Det finns fler paralleller till de döda och till djurriket. Till själens förmågor då

6 En logisk grund för detta är deras boningar bland stenar och i hålor, som i folktraditionen ofta trotts vara vägar till underjorden. Därtill kommer deras märkvärdiga ömsning av skinn, som det legat nära till hands att förknippa med föreställningar om död och återuppståndelse. 7 Min kursivering. – Snorres skildring är väl en tolkning av Völvans spådom 10:5 ff.: eir manlíkon / m™rg um g¿r¶o / dvergar ór j™r¶o (efter Neckels Edda-utgåva, kommateringen utesluten). Frågan är om man skall föra ór j™r¶o ’ur jorden’ som adverbial till g¿r¶o eller om det hör till dvergar. Snorre har valt det senare alternativet, vilket verkar rimligt mot bakgrunden att dvärgarna annars inte förekommer som skapare av liv, endast av föremål, men att de däremot själva har ett starkt band till jorden. 8 Jfr t.ex. Balders drömmar. På dvärgar med denna egenskap utgör Allvis bara ett exempel. Han mäter sig i Allvismål i kunskap med Oden. Bland dvärglistans namn skvallrar Vitr ’klok, vitter’ om liknande egenskaper.

140 Sebastian Cöllen den uppträdde i drömmar och visioner hörde nämligen ofta hamnskiftet, d.v.s. själen visade sig i en annan skepnad än sin ägares kropp. Med denna förmåga har också dvärgarna förbundits. I den kända myt som Wagner lagt till grund för sin »Der Ring des Nibelungen», sägs dvärgen Andvare ofta ha befunnit sig i forsen i gäddas skepnad. Hans broder befinner sig i utterhamn då asarna påträffar honom. En medlem av denna syskonskara är det också som förvandlar sig till en drake för att vakta det åtrådda Rhenguldet (Re- ginsmål). Bakom dvärgnamnet Gandalfr (sammansatt av gandr ’trolldom’, även ’ulv’, och alfr ’övernaturligt väsen’) anar man kanske en liknande för- måga. Jag skall kort återgå till det märkliga sammanfallet mellan dvärgnamn och ormnamn i Eddan. Belägg för ormarnas samband med underjorden och de dödas rike är i den eddiska föreställningsvärlden många. I underjorden krälar otaliga ormar kring Yggdrasils rötter (Grimnesmål 34). Bland dessa finns också Nidhögg (Grimnesmål 35) – samma orm som »suger de dödas lik» i Hel, där menedare och mordvargar vadar (Völvans spådom 39). Men även Oden själv förvandlar sig, skiftar hamn till orm, nämligen då han skall besöka den underjordiska grottvärld där skaldemjödet finns dolt (Snorres Edda, Skaldskapens språk 58). Vill man ha en förklaring till varför dvärgar- na förknippats med hamnskiftet, föreslår jag att man åter sätter sambandet med ormarna i centrum. Mycket pekar som ovan antytts på att föreställning- en om dvärgarna har sitt ursprung i en föreställning om de dödas andar och deras vistelse eller besök i en gravhög. Ormarna har genom sin hudömsning och sin boning i rösen och högar förknippats med de döda och underjorden. När man sett en orm slingra ut från en grav har det således, i en tid oförnek- ligen annorlunda än vår egen, varit »logiskt» att i ormen se den dödes själ i ormhamn. Litr kan nu betyda antingen ’färg’ eller ’utseende, hamn’ (jämför uttryck- et skipta litum ’skifta hamn’). Förutom på en dvärg är det som sagt namnet på en häst, en oxe och, i en strof tillskriven Brage skald, på en jätte.9 Mot bakgrund av dvärgarnas karaktär och förmågor tror jag det vore rimligt att det är i betydelsen ’hamn’ namnet brukats om en dvärg. Om dvärgarnas färg vet vi inte mycket. Att utifrån en hypotetisk ursprungsmyt anta att det är eldens (guldets) färg som åsyftas måste framstå som ganska vågat i förhållan- de till den mer solida bakgrund vi har till dvärgarnas hamnskifte. Namnet Litr finns alltså enligt min mening med i dvärglistan på grund av dvärgarnas förmåga att skipta litum. Jag vill mena att det är i denna betydelse ordet an- vänts också som namn på en jätte.

9 Strofen finns anförd i Snorres Edda, Skaldskapens språk 42: ”Lits mäns [jättarnas] strids- bjudares [Tors] krok” (Johanssons och Malms översättning).

Dvärgen som hamnskiftare 141

VARFÖR SPARKADES LIT IN I ELDEN?

Snorre stöder sig i sin Edda uppenbarligen, förutom på den isländska traditionen från sin egen samtid, på en rad eddakväden, på skaldekvad och på sin egen inbillningsförmåga och lärdom. I vissa fall är det ganska lätt att känna igen precis vilka kväden han bygger sin skildring på, ibland citerar han dem till och med. Snorres skildring av Balders bålfärd och händelserna omkring den synes stödja sig dels på ett par strofer ur Völvans spådom (32 f.: Balders död; 35: hämnden mot Loke), som han också annorstädes citerar, dels på en längre drapa (Ulf Uggasons Husdrapa), vilken inte finns bevarad i sin helhet men som citerats i och överlevt till vår tid just tack vare Snorres Edda. Ulfs drapa beskriver de bilder som prydde Olav påfågels nybyggda hall kring år 983. Av de strofer som finns bevarade handlar fem om Balders bålfärd. Innehål- let är i korta drag:10 7. Frej kommer på galten Gullinborst till Balders bål. 8. Oden kommer. 9. Valkyrjor och korpar kommer. 10. Heimdall kommer på sin häst. 11. »Den mycket starka jättekvinnan» sköt ut Balders skepp, men Odens krigare fällde hästen (d.v.s. hennes häst) till marken.

Snorres Edda utelämnar ingen av dessa punkter i sin skildring. Jag återger Snorres beskrivning i korthet. (Gg. 49.) Vid Balders bålfärd gick hans skepp inte att rubba, för det var ett stort skepp, det största av alla skepp. Då sände gudarna efter jättinnan Hyrrokin. Hon red på en varg och hade en huggorm till töm. Fyra bärsärkar vaktade hästen men kunde inte hålla den förrän de slagit den till marken. – Hyrrokin sköt ut skeppet så att det stod eld ur syllarna. Då blev Tor vred och ville krossa henne med hammaren. Men han fick hejda sig, eftersom platsen var helgad. – Balders hustru Nanna »sprängdes av sorg» och dog. Hon lades på bålet med sin man. Tor vigde det med Mjölner, men dvärgen Lit sprang då framför hans fötter och Tor sparkade in honom i bålet. Vilka kom till bålet? Snorre nämner Oden och Frigg, valkyrjorna och korparna. Frej kom efter Gullinborst, Heimdall på Gulltopp. Freja åkte efter sina katter. Också rimtursar och bergresar kom till bålet, där ringen Draup- ner placerades. Härefter följer beskrivningen av Hermods Helfärd för att hämta Balder och till sist (Gg. 50) om hur gudarna letade rätt på Loke. Men Loke hade gömt sig genom att skifta hamn. Varje dag bytte han skepnad till en lax och gömde sig i Franangersfors. Men gudarna kände igen honom, och Tor fick tag på honom just som han hoppade och fjättrade honom i underjorden.

10 Numrering och citat enligt Jónsson 1973.

142 Sebastian Cöllen

Vad är det Snorre tillför till Husdrapas skildring? 1. Att »den mycket starka jättinnan» hette Hyrrokin och red på en varg med en orm till töm. Hyrrokin var Snorre bekant med som ett namn på en jättinna annorstädes ifrån (Skaldskapens språk 4), och det är möjligt att det är han som först använt det i samband med Balders bålfärd. Motivet med Hyrrokins underliga häst har sitt stöd i traditionen, något som visas inte minst av den slående överensstämmelsen med Hunnestadsmonumentet i Skåne (se bild hos Williams s. 85). Var »hästen» en varg blir det också klart varför den redan i Husdrapa måste brottas ned. Här föreligger således inga stora diskrepanser. 2. Att det stod eld ur syllarna när Hyrrokin stötte ut skeppet kan Snorre ha använt för att bildligt framhäva den styrka det krävdes att skjuta ut det »orubbliga» skeppet, något som i Husdrapa framhävs genom beskrivningen av jättinnan som »den mycket starka». Tillägget är över huvud taget inte svårbegripligt. 3. Att Tor då blev vred är förvisso överraskande med hänsyn till gudarnas stora sorg strax innan, men motivet har vissa paralleller. När asarna i Gg. 43 kallat till sig en jätte för att bygga en borg åt dem, var det Tor som gav betalt – men »inte med solen och månen. Med första slaget krossade Tor [jättens] skalle.» Litet tidigare framhävs att jättens säkerhet styrkts med många eder, eftersom jättarna trots dessa var rädda att vistas hos asarna för Tors skull. »Blott Tor slog till», säger völvan (Völvans spådom 26), »trängd av vrede». Då bröts alla eder. 4. Att Balders hustru dog av sorg är spektakulärt, men inte främmande för den föreställningsvärld Snorre var bekant med. Också Brynhild dog av sorg över sin döde Sigurd; »hon grät inte som andra kvinnor – hon var nära att brista av sorg.» Till slut brändes hon på bålet vid sin makes sida (Det första kvädet om Gudrun). 5. Tor vigde bålet och sparkade av okänd anledning in en dvärg i det, en dvärg vars roll på platsen inte är mindre okänd. 6. Frigg kom dit – men det var väl väntat att också Odens fru skulle komma, när till och med hans valkyrjor – och korpar! – gjorde det. Detsamma gäller Freja, ty Frej kom ju enligt Husdrapa dit. Slutligen sägs att Oden lade Draupner på bålet, vilket leder berättelsen in i myten om Hermods Helfärd, som inte Ulfs drapa tar upp. Bara punkt 4 och 5 är egentligen väsentliga tillägg som står någorlunda »för sig själva» i förhållande till Husdrapa. Dessa två avvikelser får man förklara antingen som stödjande sig på en eller ett par förlorade strofer i Husdrapa eller på Snorres fantasi. Men utgår man från Snorres fantasi verkar episoden med dvärgen Lit ut- göra en fullkomligt ologisk tillsats – särskilt i förhållande till de andra punk- terna, vilka trots att de är avvikelser mer eller mindre bara bygger vidare på Husdrapas skildring. Enligt min mening måste Snorre ha hämtat sitt motiv någonstans ifrån, och då är Ulf Uggasons Husdrapa den naturliga källan.

Dvärgen som hamnskiftare 143

Rydbergs tes varför Lit skulle ha nämnts i Husdrapa är att Lit i själva verket var Ulfs beteckning på Loke, vars straff för sin del i Balders död på bild- framställningen hos Olav påfågel skildrades genom att Tor sparkade in honom i bålet. Eftersom Snorre, som verkade ett par hundra år efter Islands officiella kristnande, bara hade Husdrapa att tillgå för episoden kring själva bålfärden, tolkade han Lits roll så gott han kunde utifrån sin kunskap om förkristen mytologi. Han fann då att Litr fanns i dvärglistan (Völvans spå- dom 12, som Snorre själv anför i Gg. 14) och uppfattade därför Lit som en dvärg, som hade oturen att råka springa framför fötterna på den vrede Tor.11 Enligt Williams (s. 87) bygger Rydbergs tolkning inte bara på de felakti- ga antagandena att litr kan betyda ’lax’ och att det använts som binamn på Loke, utan den skulle inte heller föra oss närmare någon egentlig förståelse av Lits roll i sammanhanget. Men för sammanhanget ger tolkningen en utmärkt förståelse. Lokes bestraffning omtalar både Snorre själv och den strof i Äldre Eddan han verkar stödja sig på (se ovan). På de bilder Husdrapa skildrade kan bestraffningen som en förenkling ha samlats kring bålet istället för att förläggas till en grot- ta. Bilden har visat Tor som sparkade in Loke i elden. – Och varför bär då Loke namnet Litr? Det är ganska uppenbart att Ulf Uggason måste ha burit i tankarna berättelsen om Lokes bestraffning såsom den skildras senare i Snorres Edda (Gg. 50) och såsom Husdrapas åhörare sannolikt också kände den. Enligt denna berättelse fångades ju Loke i skepnad av en lax och bands med sin sons tarmar. Litr betyder inte bokstavligt ’lax’ och finns inte heller belagt i denna betydelse – men det finns belagt i betydelsen ’hamn’, och med den innebörden skulle namnet kunna syfta på Lokes hamnskifte! På grund av dvärgarnas liknande förmåga att skifta hamn har namnet förts till dvärglistan. Om det skett tidigare eller senare torde vara av ringa vikt: namnet har i båda fallen haft samma innebörd. Det är på grund av Lokes hamnskifte som Brage skald senare (?) kan an- vända »Lits män» som kenning för ’jättar’: Loke var ju till börden jätte. Utan detta mellanled verkar det tveksamt att en jätte skulle fått samma namn som en dvärg.

SAMMANFATTNING

Jag anser alltså inte att det finns något skäl att avvika från Rydbergs tolkning av Litr som ett namn på Loke. Mitt eget bidrag i denna artikel har gällt att påvisa att tolkningen är plausibel även utan de förutsättningar Henrik Williams kritiserar samt att föreslå en lösning på frågan hur det kunnat vara möjligt att Litr använts som namn på både en jätte och en dvärg. I båda fal-

11 Kärnan i Rydbergs tolkning finns återgiven hos Williams s. 87. Se även Rydberg 1887 s. 206 f.

144 Sebastian Cöllen len har namnet avsett förmågan att skifta hamn, skipta litum. En etiologisk myt om »eldens färg» (litr) har Snorre, till skillnad från andra ursprungsmyter han tar upp, inte uttryckligen pekat på. Ingenting säger heller att en dylik myt någonsin skulle ha funnits och att konstruera en sådan är enligt min mening inte nödvändigt för att förstå varför »dvärgen Lit» figurerar i Snorres skildring av Balders likfärd.

LITTERATUR

Edda. Die Lieder des Codex Regius nebst verwandten Denkmälern 1. Text. Hrsg. von Gustav Neckel. 3. Aufl. 1936. Heidelberg. Den poetiska Eddan. I översättning av Björn Collinder. 1957. Stockholm. Snorres Edda. Översättning från isländskan och inledning av Karl G. Johansson och Mats Malm. 1999. Stockholm. Jónsson, Finnur, 1973 (1912): Den norsk-islandske Skjaldedigtning B 1. Køben- havn. Meissner, Rudolf, 1921: Die Kenningar der Skalden. Ein Beitrag zur skaldischen Poetik. Berlin. (Rheinische Beiträge und Hülfsbücher zur germanischen Philolo- gie und Volkskunde 1.) Rydberg, Viktor, 1886–89: Undersökningar i germanisk mythologi 1–2. Stock- holm. — 1887: Fädernas gudasaga. Stockholm. Snorri Sturluson, Ynglingasaga. Utg. av Finnur Jónsson. 1912. København. Williams, Henrik, 2004: »…ok brann hann.» Varför sparkade Tor in dvärgen Lit i Balders bål? I: Saga och Sed 2003. S. 84–95. de Vries, Jan, 1956: Altgermanische Religionsgeschichte 1. 2. Aufl. Berlin.

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 145 Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete

EN SKOGSHISTORISK ANALYS AV TRE BONDEDAG- BÖCKER FRÅN NORRA SVERIGE Av Lena Sandberg och Lars Östlund

INLEDNING

Vår kunskap om allmogens liv grundar sig på källor som tillkommit på administrativ väg, exempelvis mantalslängder, bouppteckningar och skiftes- kartor. Dessa källor ger underlag för statistiska bearbetningar och lämnar information om större grupper men ger sparsam upplysning om det verkliga livet för den enskilda personen bakom dessa data. De speglar dessutom oftast enbart saker och förhållanden som statsmakten intresserat sig för och bör därför kompletteras och korrigeras med hjälp av samtida källor som spontant skrivits ner av folket självt (Berg & Myrdal 1981). Bondedagböck- er är ett material som ger oss denna möjlighet. Sådana dagböcker tillhör de nyare källmaterialen inom historisk forskning i Sverige och ger oss unik information om hur bondebefolkningen levde redan från slutet av 1700-talet (Larsson 1992, Myrdal 1988). Bondedagböcker är kontinuerliga anteckningar skrivna av bönder, torpare och andra personer med någon form av anknytning till jordbruket (Lars- son 1992). Anteckningarna redovisar noggrant hur tiden använts, framför allt för olika mansarbeten, men även för kontakter med framförallt männi- skor utanför det egna hushållet. De innehåller dessutom iakttagelser av vä- der och natur samt nyttiga minnesanteckningar (Liljewall 1995). Dagböck- erna ger unik information både om enskilda personers liv och arbete och om mer övergripande frågor som arbetsårets uppdelning i olika delar av landet, allmogens resor, kyrksamhet och familjesammanhållning (Larsson 1992). Notistätheten varierar mycket. De värdefullaste dagböckerna är de som har dagliga eller nästan dagliga notiser, eftersom de kan användas till många olika undersökningar (Berg & Myrdal 1981). Få komparativa studier har genomförts utifrån bondedagböcker och ingen jämförelse av dagböcker från olika delar av Sverige har gjorts. Genom att jämföra dagböcker, tids-

146 Lena Sandberg och Lars Östlund mässigt och geografiskt, kan vi få kunskap om förändringar över tiden och skillnader mellan olika landsdelar. Nordiska museet påbörjade i slutet av 1970-talet ett arbete med insamling av bondedagböcker i syfte att underlätta för den framtida agrar- och lokal- historiska forskningen. Projektet resulterade bland annat i ett nationalregister över alla då kända svenska bondedagböcker. Liknande register finns också i England, Danmark och Tyskland (Larsson 1992). I USA uppmärk- sammades bondedagböcker som kulturhistorisk källa redan på 1930-talet och där har man också givit ut en del dagböcker. Dagböcker har även publicerats, bland annat i Finland och Norge (Berg & Myrdal 1981). Två undersökningar från 1990-talet där dagboksmaterial står i fokus är »Skrivandets villkor» (Svenske 1993) och »Bondevardag och samhällsför- ändring» (Liljewall 1995). »Skrivandets villkor» studerar dagboksskrivandets funktioner och situationella kontexter med utgångspunkt från Black- åkers Eriks dagbok 1861–1914. I »Bondevardag och samhällsförändring» skildras vardagslivet för några få konkreta västsvenska bondefamiljer insat- ta i sin sociala och kulturella miljö. Inom ramen för projektet »Kulturgräns norr» vid Umeå universitet har Ann-Catrine Edlund studerat kvinnodag- böcker från tidigt 1900-tal utifrån ett handlingsperspektiv, bl.a. med stöd i teorier inom forskningsfältet »new literacy». De frågor som belyses rör exempelvis dagboksskrivandets identitetsskapande funktion (Edlund 2003, 2004 och under utgivning). Ofta är dagboksanteckningarna förda i en almanacka av något slag, men vanligare var att man skrev i särskilda anteckningsböcker. Utseendet varierar kraftigt, från enkla, hembundna anteckningsböcker med snöre och papp- pärmar till professionellt inbundna volymer (Berg & Myrdal 1981). De första bondedagböckerna är från 1700-talet och består endast av tillfälliga anteckningar som främst hade ett praktiskt syfte. Räkenskaper och anteckningar står blandade om varandra och man antecknade exempelvis när skörden påbörjades och avslutades samt hur vädret var (Schousboe 1980). Anledningen till att anteckningarna förts har troligtvis främst varit för att ge livet en struktur. Bondedagböckerna har mer sällan haft funktionen som för- trolig vän som anförtrotts hemligheter och skvaller. De ger oss därför få upplysningar om hur bönderna tänkte men desto mer om vad de gjorde (Myrdal 1991). De var sällan skrivna för att läsas av eftervärlden och sammanhang och kommentarer är sällsynta i böndernas anteckningar ända fram till slutet av 1800-talet (Liljewall 1995). En grundläggande förutsättning för uppkomsten av bondedagböcker var skrivkunnigheten. En annan förutsättning var almanackans ökade spridning eftersom många bondedagböcker skrevs i almanackor. Bondedagböckernas genombrott kom samtidigt som den agrara revolutionen, dvs. under perioden 1750Ð1850. Den agrara revolutionen bestod inte enbart av nya redskap och nya odlingsmetoder utan innebar även ett delvis nytt sätt att tänka. Män- niskornas tidsuppfattning förändrades. Tidigare hade man en diffus uppfatt-

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 147 ning om tidens gång och tiden uppfattades som tänjbar. I samband med den agrara revolutionen övergick man till att se tiden som ett jämnt flöde där ständiga och regelbundna arbetsinsatser gav resultat. Allmogen började skaffa sig metoder för att kontrollera sin tid och en sådan metod var att föra dagbok (Myrdal 1991). Andra orsaker till att bönderna skrev dagbok kan ha varit ett behov av att minnas händelser och förhållanden, till exempel stor- leken på lån, betäckning av kreatur, antalet dagar en daglönare skall ha betalt för eller ett allmänt behov av att dokumentera för att skapa möjlighet att se tillbaka i en tid av förändring (Liljewall 1995). Under 1800-talet är hu- vudtemat i dagböckerna vädret och det dagliga arbetet på gården och karak- täristiskt för dagböckerna är fortfarande att de oftast är registrerande och inte reflekterade. I dagböckerna fastslås att händelser inträffat och att handlingar är utförda men man tar inte ställning till dem. På sin höjd sträcker man sig till religiösa betraktelser (Scousboe 1980). Den äldsta kända svenska dagboken är Moradagboken från 1671–1678 (Larsson 1992). Den är skriven av Mats Ersson Norman som var länsman i Mora. Dagboken består av sex almanackor där strödda notiser skrivits in. Anteckningarna behandlar till viss del jordbrukets årscykel och en del av dess binäringar, men någon typisk bondedagbok är det inte fråga om. Den är förd av en ämbetsman och innehåller mycket annat, bland annat om häx- processerna i Mora och om mobiliseringen inför Karl XI:s krig mot Dan- mark. Från norra Sverige finns ett flertal kända bondedagböcker med dagliga noteringar förda under en längre tid (Larsson 1992). Från Mörsils socken i Jämtland finns Mörsil-Nyckelgårdsdagboken bevarad. Den är skriven av bonden, riksdagsmannen och uppfinnaren Olof Walter mellan åren 1889 och 1894. Anteckningarna är förda i fyra skrivhäften och handlar om arbete, resor och väderlek. Från Svegs socken i Härjedalen finns Svegdagboken som är skriven av Hjalmar Bredberg mellan åren 1896 och 1940. Anteck- ningarna är förda i skrivhäften och handlar om arbete, väder och resor. Från Degerfors socken i Västerbotten finns två bondedagböcker bevarade, Degerforsdagboken och Jonas Åströms dagbok. Degerforsdagboken är förd av bonden och häradsdomaren Per Norgren åren 1887–1888 och 1893– 1897. Anteckningarna är kortfattade och rör arbetet, händelser i livet och på bygden, födslar och dödsfall, räkenskaper med mera. Jonas Åströms dagbok är en av de mest omfattande dagböckerna från norra Sverige. Jonas Åström bodde i Vindel-Ånäset i Västerbotten och skrev dagbok mellan åren 1868 och 1891. Han har fört i princip dagliga anteckningar om vädret och arbetet på gården. Under perioder då han varit bortrest har han ofta skrivit mindre detaljerade sammanfattningar i efterhand. Hittills har få komparativa studier av dagböcker genomförts där ett bestämt tema analyserats med samma analysmetod.

148 Lena Sandberg och Lars Östlund

SYFTE

Det övergripande syftet med denna studie är att jämföra tre bondedagböcker från olika delar av Norrland, skrivna under samma tidsperiod. De specifika frågor vi vill få svar på är följande: 1. Vilka arbetsuppgifter utfördes? 2. Hur stor del av året ägnades åt olika arbetsuppgifter och finns det någon skillnad mellan olika platser i Norrland? 3. Skiljer sig de skogsrelaterade arbetsuppgifterna mellan olika platser i Norrland? 4. Hur fördelades de skogsrelaterade arbetsuppgifterna över året och finns det någon skillnad mellan olika platser i Norrland?

Dessutom vill vi försöka analysera vilka personer som skrev dagbok och varför just dessa skrev dagbok. Detta utgör ett led i en vidare tolkning av dessa primärkällors värde och potential för framtida tolkningar.

KÄLLMATERIALET – ORIGINALET OCH AVSKRIFTEN

Vid analysen av Olof Walters och Hjalmar Bredbergs dagböcker har origi- naldagböckerna, som förvaras på landsarkivet i Östersund, använts. Olof Walters dagbok ingår i Olof Walters arkiv som består av två volymer (ÖLA 10260). Volym 1 innehåller, förutom dagböcker för perioden 1889–1894, bland annat tumningsböcker, kvitton och dikter. I volym 2 finns olika handlingar, bland annat angående malmprospektering och patent, samt en för- teckning över jämtländska vattenfall och kostnadsförslag för en damm i Äggforsen. Själva dagboken sträcker sig från den första januari 1889 till den tredje juli 1894. Olof Walter för dagliga anteckningar och dagboken inne- håller endast en sammanfattning, nämligen under perioden 6/1–1/7 1894. Hjalmar Bredbergs dagbok ingår i Hjalmar Bredbergs arkiv som består av tre volymer (ÖLA 10026). Volym 1 innehåller en lantbruksjournal för perioden 1883–1886 samt dagboksanteckningar från åren 1896–1925. Vo- lym 2 består av dagböcker för perioden 1926–1940 och volym 3 av bl.a. brev, tidningsklipp, teckningar, skisser och dikter. Själva dagboken sträcker sig från den 27 september 1896 till år 1940. Hjalmar Bredberg för så gott som dagliga anteckningar. Enstaka perioder är sammanfattade och anteckningar saknas för någon enstaka dag. Under perioden 27 september 1896 till 31 december 1925 saknas exempelvis endast dagboksanteckningar för en enda dag, den 19 juli 1917. De kvarvarande delarna av Jonas Åströms dagbok har givits ut av Vindel- Ånäsets byalag. Som underlag för detta arbete har denna renskrivna och nå- got bearbetade version använts. Boken gavs ut år 1996 och består av drygt

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 149

300 maskinskrivna A4-sidor. I utgåvan har bl.a. punkt och kommatecken skrivits ut, stavfel rättats och äldre böjningar ibland ändrats till moderna (Sandberg 2000). Förkortade ord har i vissa fall skrivits ut och en del ord har förkortats. Dessutom har dialektöversättningar och förklaringar lagts till inom parentes för att göra texten mer lättbegriplig. Ändringarna gör dagboken mer lättläst utan att förändra innehållet och budskapet. Känslan av att läsa en 1800-talsdagbok försvinner dock något i och med att texten föränd- rats. I början av den renskrivna versionen finns en sammanställning över Jo- nas Åströms familj samt foton på Jonas Åström, hans hustru och barnen. Boken innehåller dessutom en skiss över Vindel-Ånäset med omnejd. De citat som förekommer i detta arbete är tagna ur den renskivna versionen. Dagboken är inte helt komplett. Dagboksanteckningar från åren 1870, 1871, 1874 och 1885 samt nästan hela 1872 och 1886 saknas. Anteckningar saknas även för halva år 1869 och halva år 1873 samt för vissa månader åren 1868, 1877, 1878, 1881, 1882, 1887 och 1888. Perioden 17/8Ð22/9 1877 har inte skrivits av Jonas Åström. Dagboken slutar den 8 augusti 1891. Jonas Åströms dagbok innehåller viss information om arbetet på gården som helhet. Hjalmar Bredbergs och Olof Walters dagböcker innehåller där- emot enbart information om det arbete som författaren själv utförde.

Från varje dagbok har ett komplett år valts ut. Från Olof Walters dagbok har år 1889 valts, från Hjalmar Bredbergs dagbok år 1897 och från Jonas Åströms dagbok år 1891. Åren har valts så att de ligger så nära varandra i tiden som möjligt. I Jonas Åströms dagbok har endast Åströms eget arbete behandlats, dels för att det är mycket svårt att avgöra hur många arbetsföra män som fanns på gården eftersom Åström ofta anställde dagsverksarbetare, dels och framför allt för att kunna göra en så exakt jämförelse som möj- ligt med de andra dagböckerna. Vid analysen av Åströms dagbok har dagboksanteckningar som exempelvis lyder Èjag tummade timmerÈ, Èvi tummade timmerÈ, Èatt tumma timmerÈ, ÈtummadeÈ samt ÈtummarÈ tolkats som att Jonas Åström var med och utförde arbetet. Anteckningar som »tum- mades» eller »folket tummade» har däremot tolkats som att någon annan ut- fört arbetet. För att kunna analysera dagböckerna har vi klassat alla sysslor som Jonas Åström, Hjalmar Bredberg och Olof Walter utförde i olika arbetsmoment. Utgångspunkten har varit att så långt som möjligt följa den indelning som gjorts vid bearbetningen av Gustaf Perssons dagbok, som utgivits av Nor- diska museets förlag som en del i projektet »Svenska bondedagböcker» (Myrdal 1988). I detta arbete har vi använt följande klassificering: ¥ Byggenskap ¥ Jordbearbetning ¥ Skörd och tröskning

150 Lena Sandberg och Lars Östlund

¥ Fodertäkt och boskapsskötsel ¥ Jakt och fiske ¥ Skogsbruk ¥ Kontakter och ärenden utanför gården ¥ Räkenskaper och skrivarbete ¥ Övrigt

Följande avvikelser har gjorts i förhållande till Gustaf Perssons dagbok: Ð Arbetsmomentet »gärdesgårdsarbeten» är borttaget. Ð Arbetsmomenten »räkenskaper och skrivarbete» och »övrigt» har lagts till. Ð Arbetsmomentet ÈfiskeÈ har ersatts med Èjakt och fiskeÈ. Ð Under arbetsmomentet ÈskogsbrukÈ har undergrupperna Èhugga vedÈ, »hugga timmer», »hugga stör/gärdsel», »hugga svedja», »kubba ved» samt »bearbeta stör/gärdsel» tagits bort och ersatts med undergrupperna »flottningsarbete», »tumma timmer» samt »gradera/taxera/räkna skog». Ð Under arbetsmomentet »fodertäkt och boskapsskötsel» har undergrupperna »lövtäkt» och »sjö- och tjärntäkt» tagits bort. Ð Arbetsmomentet ÈjordbearbetningÈ har inte delats upp i huvudmoment/ övriga moment och ingen detaljerad indelning har gjorts. (Exempelvis har ingen skillnad gjorts mellan vårsådd och höstsådd.) Ð Under arbetsmomentet »skörd och tröskning» har ingen uppdelning gjorts mellan råg och havre och undergruppen »potatisupptagning» har lagts till. Ð De flesta arbetsmoment har kompletterats med undergruppen »övrigt».

Vid beräkningen av tidsåtgång för olika sysslor har endast dagboksförfatta- rens arbete behandlats. I övrigt har samma metod använts som vid bearbetningen av tidsåtgången i Gustaf Perssons dagbok. När två eller tre arbetsuppgifter nämnts under en dag har det inte varit möjligt att avgöra vilken eller vilka av arbetsuppgifterna som tagit längst tid. I dessa fall har 1/2 eller 1/3 arbetsdag räknats till varje syssla.

DAGBOKSFÖRFATTARNA OCH DERAS HEMORTER

Olof Walter och Mörsils socken Olof Walter föddes den 2 augusti 1851 i Äggen, Mörsil. Mörsils socken ligger i västra Jämtland. Landskapet består till stor del av kuperad skogsmark och bebyggelsen är samlad längs Indalsälven som flyter genom området. Namnet Mörsil är sammansatt av mör ’jämt och fuktigt land’ och siller, ett ord som är besläktat med sel ’lugnvatten ’(Norrländsk uppslagsbok 3, 1995, s. 181).

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 151

Olof Walter var faderslös men hans mor, Christina Olofsdotter, härstam- made från en gammal Mörsilssläkt (Olof Walters arkiv i ÖLA). Walter gick tidigt med i skarpskytterörelsen, hembygdsförsvaret, och det var som skarp- skytt han tog sig sitt efternamn (L. Larsson 1927). Han var mångsysslare och naturfilosof och hade ett starkt tekniskt intresse. Han övertog morfa- derns jordbruk i Äggen, men blev senare handlare i stationssamhället (Folk- war 1939). Dessutom ägnade han sig bland annat åt malmprospektering. Walter satt som riksdagsman under två perioder och fick även ett flertal offentliga uppdrag i kommun och landsting (Olof Walters arkiv). Han trivdes dock inte med de offentliga uppdragen utan ville hellre ägna sin tid åt sina ideella intressen, slöjd, måleri, musik och folkrörelser (L. Larsson 1927). Walter var även fiolspelman och ett antal låtar finns upptecknade efter honom. Han var med och arrangerade den första spelmanstävlingen i Öster- sund (Roempke 1994). Hos Andersson & Andersson (1973) står följande om Olof Walter: »Walter är född 1851 i Äggen, Mörsil, och började vid unga år spela fiol. Någon spelman i egentlig mening är han ej, men han har alltid intresserat sig för, samt även själv upptecknat, en del Jämtlåtar.» Olof Walter var en av de främsta förkämparna inom länet för nykterhets- och hembygdsrörelserna (Olof Walters arkiv) samt utvecklade turismen i länet (Roempke 1994). Vid sidan av jordbruket engagerade han sig i Ägg- forsanläggningen och utrustade verket med elektrisk belysning (1892). I såghuset inrättade han ett snickeri, en reparationsverkstad (1893) samt ett svarveri (1898) (Edqvist 1989). Han gjorde ett flertal uppfinningar och fick bl.a. patent på en barkningsmaskin och en automatsvarv. Olof Walter var gift två gånger, andra gången med sin 17 år yngre hus- hållerska. Båda äktenskapen var barnlösa (Roempke 1994). Walter dog den 17 december 1926, 75 år gammal (Olof Walters arkiv i ÖLA). Han förde dagbok mellan åren 1889 och 1894, från 38 till 43 års ålder.

Hjalmar Bredberg och Svegs socken Hjalmar Bredberg föddes i Bredbergstorpet strax utanför Sveg den 9 november 1864. Svegs socken ligger i östra Härjedalen. Socknen består till största delen av skogsklädd moränmark, berg och myr. Genom området flyter Ljusnan med biflöden. De första nybyggarna slog sig ner vid älven, vilket skedde senast under medeltiden (Norrländsk uppslagsbok 4, 1996, s. 198). I Sveg byggdes Härjedalens första kyrka, som uppfördes redan på 1000-talet. Sveg var inte bara kyrkplats utan även tingsplats. Namnet Sveg innehåller dialektordet sveg ’böjning, krökning’ och syftar på den starka krök eller »sväng» som Ljusnan gör strax nedanför kyrkplatsen. Utanför kyrkplatsen hade socknen 17 byar, av vilka många låg på uppodlade bergssluttningar och andra nere vid Ljusnans stränder, ofta ganska långt från varandra (Bromée 1974). Efter föräldrarnas död bosatte sig Bredberg i en liten röd stuga vid fäbodvallarna nedanför Solnberget, vid Bodarsjön,

152 Lena Sandberg och Lars Östlund söder om Sveg (Haldosén 1991). Han förde dagbok mellan åren 1896 och 1940, från 32 till 76 års ålder. Han avled den 18 februari 1940 i en ålder av 76 år.

Jonas Åström och Degerfors socken Jonas Åström föddes i Vindel-Ånäset i Degerfors socken den första mars 1825. Hans far hette Pehr Nilsson och hans mor Maria Greta Andersdotter. Åström hade tio syskon, varav tre bröder. Han bodde hela sitt liv i Vindel- Ånäset, där han försörjde sig som hemmansägare samt lant- och trävaru- handlare. Han gifte sig med Johanna Johansdotter Sjögren, som var född i Lillträsk år 1833. Tillsammans fick de 13 barn, varav sju var flickor och sex pojkar. En av sönerna, Anders, dog i lunginflammation den 31 juli 1890, 24 år gammal. Under 1860-talet började Jonas Åström att idka handel i Vindel-Ånäset. De enda handlare som fanns i Degerfors socken vid denna tidpunkt var An- ders Åström (Jonas Åströms bror), J.A. Wikner och Jonas Högberg i Deger- fors kyrkby. Jonas Åström förde dagbok mellan åren 1868 och 1891, från 43 till 66 års ålder. Han avled den 28 februari 1892, dagen innan han skulle ha fyllt 67 år. Hans hustru, Johanna Johansdotter Sjögren, levde till den 5 oktober 1915 och blev 72 år. Under många år vistades Johan Ericsson i familjen. Han arbetade dels som dräng, bodbetjänt och skrivare, dels som medhjälpare vid tumning, flottning och skogsaffärer. På gården fanns dessutom två pigor och periodvis ytterligare drängar samt i genomsnitt ett tiotal dagsverksarbetare. Under sommaren hade gården många anställda, bl.a. »getare» som vaktade kreatu- ren i skogen, och översta våningen på logen hade våningssängar för de till- fälligt anställda. Degerfors socken, numera Vindelns kommun, ligger i de inre kustbyg- derna i Västerbotten. Genom området flyter två stora fjällälvar, Umeälven och Vindelälven, som bildar dalgångar med lättodlade sediment. Området norr och öster om Degerfors är sjörikt och avvattnas av stora biflöden till Vindelälven. Degerfors har lägre medelhöjd än andra kommuner i länet, vilket är gynnsamt ur odlingssynpunkt (Bunte et al. 1982). Den första kolonisationen skedde på de lättodlade sedimenten i älvdalar- na (Bunte et al 1982). Senare utnyttjades även platser mellan de större vat- tendragen. I inlandsområdet bosatte man sig på uddar och näs vid sjöar eller i höjdlägen på sydsluttande lider för att undvika frosten i så stor utsträck- ning som möjligt. På uddar och näs fanns näringsrika sedimentjordar som värmdes upp av sjön. Lidlägen högt upp i terrängen gav skydd mot den kalla, tunga luften som rann ned mot dalbottnarna (Karlsson 1996). De första nybyggarna kom till trakten omkring år 1760, men de bosatte sig omkring 1 km utanför den nuvarande byn (DAUM 1798). Nybyggarnas

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 153 kamp för tillvaron var hård, och de flyttade därför till den nuvarande platsen för byn efter några år. Namnet Ånäset fick byn av det näs som bildas av Blåkullån och Rödån (DAUM 1798). Den största byn i socknen var Deger- fors. Där låg sockenkyrkan och där hölls bland annat ting. Det tog vanligtvis 1 timme och 45 minuter att gå från Vindel-Ånäset till Degerfors. Med häst tog det två timmar både på sommarväg och vinterväg. Att det tog längre tid med häst berodde på att man inte använde samma väg som när man gick. Närmaste stora stad var Umeå (DAUM 1798).

ANALYS AV DE TRE DAGBÖCKERNA

Olof Walters arbete Byggenskap Kategorin byggenskap har delats in i husunderhåll och nybyggnationer. Husunderhåll har i sin tur delats upp i anskaffning av råmaterial och under- håll/ombyggnad. År 1889 ägnar Olof Walter ytterst lite tid, knappt ett dagsverke, åt byggenskap. De arbetsuppgifter som nämns är »lade in nytt golv i kammaren» och »täckte källaren». Båda uppgifterna tog en tredjedels dagsverke vardera i anspråk. Walter skriver följande om golvet i kammaren: »Fick för tredje gången inlägga nytt golf i kammaren och detta til följe af torröta o vägg svamp.» Han utförde inga nybyggnationer detta år.

Jordbearbetning Till jordbearbetning räknas dikning, gödsling, plöjning och jordkörning, men även sådd och potatissättning. År 1889 ägnar Olof Walter drygt sex dagsverken åt jordbearbetning, varav 2,5 dagsverken vardera åt dikning och sådd, en tredjedels dagsverke åt att sätta potatis och ett dagsverke åt övriga arbetsuppgifter inom jordbearbetning. När han ägnar sig åt dikning skriver han bl.a. att han avväger diken, stakar diken, lägger igen diken och mäter diken. Ofta skriver Walter vad han sår och han nämner kryddörter, morots- frö, höfrö och råg. Övriga arbetsuppgifter består av att gallra rovor och spränga sten i åkern. Detta år ägnar han sig varken åt att gödsla, plöja eller köra jord. Han använder sig av konstgödsel, ty den 3 juni skriver han: »War till Semlan o sådde konstgödning m.m.»

Skörd och tröskning Olof Walter ägnar mycket lite tid åt skörd och tröskning, endast sex dagsverken. Skörd nämns endast vid ett tillfälle och utgör endast 0,2 dagsverken. Till tröskning åtgår två dagsverken, till potatisupptagning knappt ett och till övriga arbetsuppgifter tre. Exempel på övriga arbetsuppgifter är att mala potatis, torka havre, laga tröskmaskinen och torka örter. De sädesslag som nämns är havre och korn. Skörden påbörjades den 6 augusti då Walter no-

154 Lena Sandberg och Lars Östlund terar: »Började skörden.» Eftersom skörd inte nämns vid något mer tillfälle är det svårt att avgöra när den avslutades.

Fodertäkt och boskapsskötsel År 1889 ägnar Olof Walter endast fem dagsverken åt fodertäkt och boskaps- skötsel, varav fyra dagsverken ägnas åt fodertäkt och ett åt boskapsskötsel. Fodertäkten delas in i slåtter och transport från ängslador. Walter ägnar ett halvt dagsverke åt slåtter, två dagsverken åt transport från ängslador och 1,5 åt övriga uppgifter. Exempel på övriga arbetsuppgifter är att väga hö och göra i ordning räfsor. Den tid han ägnar åt boskapsskötsel sätter han upp gärdesgård, försäkrar en häst och skor en häst. Han nämner inte när slåttern påbörjas men den 6 augusti noterar han att det är »Slut med slåttern».

Jakt och fiske År 1889 ägnar Olof Walter ett dagsverke åt fiske. Den 20 juli noteras exempelvis »War på fiske» och den 29 juli »War på fiske (dåligt)». Walter näm- ner ingenting om var han fiskar, vilken metod han använder eller vilka fiskar som fångas. Detta år ägnas ingen tid åt jakt.

Tabell 1. Antal dagsverken som Olof Walter ägnade åt skogsbruk år 1890 samt hur arbetet fördelades mellan olika arbetsuppgifter.

1890 Antal dagsverken flottningsarbete Ð Ètummade timmerÈ 4 vedarbete Ð skogstransport Ð »var åt sågen» 25 övrigt 3 totalt 32

Olof Walter ägnar ingen tid åt vare sig flottningsarbete, skogstransporter eller vedarbete. Oftast skriver han endast »War till sågen» och inte vad han gjorde. I såghuset låg bland annat snickeri och reparationsverkstad och det troliga är att Walter snickrade eller arbetade i verkstaden när han skriver att han var till sågen. Tumning av timmer var ett arbete som var starkt säsongs- bundet; det förekom nästan enbart under mars månad. Walter nämner även att han kapar timmer samt utser timmer för avverkning under mars månad. Arbete på sågen nämns däremot under hela året.

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 155

Kontakter och ärenden utanför gården Kontakter och ärenden utanför gården omfattar förflyttningar utanför hemmet och den egna gårdens ägor. Slåtter och skogsarbete, såsom vedhuggning, har inte tagits med eftersom det skedde på de egna skogsskiftena eller på slåttermarken som tillhörde gården/byn. Fiske har inte räknats in eftersom Olof Walter inte skriver var han fiskar. År 1889 utnyttjas hela 229 dagsverken till kontakter och ärenden utanför gården och det är därmed den typ av arbetsuppgift som tar flest av årets dagar i anspråk. Olof Walter anger sällan vilket färdsätt han använder vid resorna; ofta noterar han endast »War till Undersåker» eller »Reste till Öster- sund». De färdsätt som nämns är »lokaltåget», »aftontåget» och »godstå- get». Den 30 mars skriver han exempelvis »War å Waplan o copierade kartor, Reste hem med lokaltåget» och den 9 november »Reste med lokaltåget till Östersund o åter hem på qvällen». Då han färdas med tåg reser han oftast till Östersund, men även orter som Mattmar, Trångsviken och Waplan nämns. Vid ett tillfälle nämner Walter att han åker båt och det är under en långresa till Stockholm. På ditresan åker han med nattåg från Östersund och på hemresan med ångbåt till Gävle och vidare till Sundsvall. Därifrån reser han med nattåget till Östersund och därefter med godståget hem. Han näm- ner aldrig något om väglaget vid sina resor. En förklaring kan vara att han ofta reste med tåg och därmed var oberoende av väglaget. Olof Walter befinner sig på resa 63 procent av årets dagar och resorna sker under hela året. Resmålen är oftast posten, Bye och Östersund. Ofta skriver han: »War till Bye o på posten.» Syftet med resan nämns sällan. Walter reser nästan alltid ensam; när han har sällskap är det hustrun som följer med. Den 1 januari skriver han till exempel »Min hustru o jag voro till Undersåkers kyrka och besågo Lappguds tjänsten» och den 6 oktober »Hustrun o jag reste på bjudning till Wallberg i Mattmar». Resorna har, beroende på syftet med dem, delats upp i ärenden av privat karaktär, ärenden som berör det offentliga livet samt långresor av privat ekonomisk karaktär. Vilka typer av ärenden som ingår under varje rubrik samt hur många dagsverken varje typ av ärende tog i anspråk visas i tabell 2. Ärenden av privat karaktär omfattar grannhjälp, umgängesliv, privat- rättsliga ärenden och ekonomiska transaktioner. Olof Walter hjälper grannar med att bland annat väga ut hö och staka ut torp. Den 17 oktober noterar han »Var till Bye o lärde dem spränga med bellit». Han ägnar relativt mycket tid åt umgängesliv, han är aktiv i Nykterhetsföreningen och mycket tid går åt till möten och resor inom föreningslivet. Den 12 januari skriver han: »Reste till Stockholm som ombud för districktlogen för att närvara vid Svenska Allmänna Nyckterhetskonferensen.» Umgängeslivet består även av att exempelvis dricka kaffe med bekanta, gå på trolleriföreställning, bal och kalas samt på begravning. Detta år ägnar Walter ingen tid åt privaträtts- liga ärenden. Fem dagsverken åtgår till ekonomiska transaktioner och då går han på auktion, köper »färsk-sill» samt reser till marknaden.

156 Lena Sandberg och Lars Östlund

Tabell 2. Antal dagsverken som Olof Walter ägnar åt kontakter och ärenden utanför gården år 1889.

1889 Antal dagsverken Ärenden av privat karaktär grannhjälp 3 umgängesliv 44 privaträttsliga ärenden Ð diverse ekonomiska transaktioner 5 Offentliga livet besök i sockenkyrkan 1 skattebetalning Ð offentliga förrättningar 27 vägunderhåll 24 skjutsning Ð Långresor av privat ekonomisk karaktär Östersund 17 Övrigt 108 Totalt 229

Ärenden inom det offentliga livet omfattar bland annat kyrkobesök, skattebetalning och vägunderhåll. Åt denna kategori ägnas 52 dagsverken, största delen av tiden åt offentliga förrättningar och vägunderhåll. Endast en dag, den 1 januari, besöker han kyrkan. I dagboken noteras: »Min hustru o jag voro till Undersåkers kyrka och besågo Lappguds tjänsten.» 24 dagsverken ägnas åt vägunderhåll och då går han bl.a. på brostämma och brosamman- träde, mäter väg, arbetar på bron, gör ritningar till en ny bro samt reser till Östersund för att få ersättning för broskador och köpa verktyg till broarbe- tet. Bron över älven bröts sönder av timmer och högt vattenstånd natten mot den 29 maj. Walter stämmer sågverksbolagen för skadorna och den 24 augusti noterar han: »War till Östersund o tog ut stämning på Levis Millers o Johannesviks Aktiebolag med anledning af att de under timmerflottning förstört bron öfver elfven.» Långresor av privat ekonomisk karaktär tar 17 dagsverken i anspråk. Må- let för resorna är Östersund. Den 10 januari noterar Walter exempelvis: »Träffade Grosshandlar Sillerström o timmeruppköp.» Resor som redovisas under »Övrigt» utgörs dels av kortare sådana där syftet inte nämns och det därmed inte går att avgöra om ärendet är av privat eller offentlig karak- tär, dels av småärenden som »till Doktorn» och »till apoteket». En stor del av ärendena, 48 dagsverken, utgörs av ärenden till posten. Walter skriver ofta »War på posten», men noterar aldrig syftet med ärendet.

Räkenskaper och skrivarbete Olof Walter ägnar 8 dagsverken åt räkenskaper och skrivarbeten. Ett dagsverke åtgår till att göra kostnadsförslag och materialförslag till brobygget

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 157 och sju dagsverken till övriga uppgifter som »förde böcker» och »skrev brevÈ.

Övrigt År 1889 ägnar Olof Walter 60 dagsverken åt »övriga» arbetsuppgifter. Ex- empel på denna typ av arbeten är att rita, snickra, smida, slöjda, kärna smör, svarva, tvätta tagel samt måla båten. Mest tid, omkring 40 dagsverken, åtgår till att rita, smida, slöjda och svarva. Troligtvis är detta arbetstid som ägnas åt olika uppfinningar.

Hjalmar Bredbergs arbete Byggenskap Kategorin byggenskap har delats in i husunderhåll och nybyggnationer. Husunderhåll har i sin tur delats upp i anskaffning av råmaterial och under- håll/ombyggnad. År 1897 ägnar Hjalmar Bredberg 9,5 dagsverken åt byggenskap. Varken nybyggnationer eller anskaffning av råmaterial förekom- mer detta år utan all tid ägnas åt underhåll och ombyggnad. De underhålls- och ombyggnadsarbeten som nämns är exempelvis »Har börjat anlägga nytt tak på boden och foderladan» och »I dag har jag tapetserat om kammaren».

Jordbearbetning Till jordbearbetning räknas framför allt dikning, gödsling, plöjning och jordkörning, men även sådd och potatissättning förs hit. År 1897 ägnar Hjalmar Bredberg 31 dagsverken åt jordbearbetning, varav fem åt gödsling, fyra åt sådd, två åt plöjning, ett åt potatissättning och 19 åt övriga arbetsuppgifter inom kategorin i fråga. Exempel på övriga arbetsuppgifter är ler- upptagning, plantering och trädgårdsarbete. Bredberg ägnar ingen tid åt dik- ningsarbete eller jordkörning.

Skörd och tröskning År 1897 ägnar Hjalmar Bredberg 13 dagsverken åt skörd- och trösknings- arbete, varav fem åt skörd, två åt potatisupptagning och sex åt övriga arbetsuppgifter som »gjort ren säd på logen» och »tagit upp rovor». Första dagen skördearbete nämns är den 7 augusti. I dagboken noteras: »Började att skära korn i dag.» Skördearbetet pågår till den 24 augusti då Bredberg skriver: »I dag har jag skurit det sista af säden för i år.»

Fodertäkt och boskapsskötsel År 1897 ägnar Hjalmar Bredberg 40 dagsverken åt fodertäkt och boskaps- skötsel, varav 34 åt fodertäkt och sex åt boskapsskötsel. Fodertäkten delas in i slåtter och transport från ängslador. Största delen av tiden, 19 dagsverken, ägnas åt slåtter, 1,5 dagsverken åt transport från ängslador och 13 åt öv- riga uppgifter. Dessa övriga arbetsuppgifter är löv- och mosstagning samt

158 Lena Sandberg och Lars Östlund transport av mossa. De dagar Hjalmar Bredberg ägnar åt boskapsskötsel slaktar han, stänger hagar, »buför» eller hälsar på i fäboden. Den 10 juli noterar han: »Har varit med och ’bufört’ till Åsen i dag.» År 1897 påbörjas slåtterarbetet den 15 juli, då Hjalmar Bredberg noterar: »Har börjat att slå i dag, men det tycks bli litet af höe.» Slåtterarbetet pågår till den 30 augusti. Efter slåttern följer lövstrykning och mosshämtning. Den 13 september noteras exempelvis »Har skurit löf idag» och den 5 oktober »I dag har vi börjat att taga mossa». Lövstrykningen pågår under september månad medan mosstagningen pågår till mitten av november.

Jakt och fiske År 1897 ägnas 25 dagsverken åt jakt och fiske, varav tre åt jakt och 22 åt fiske. De dagar Hjalmar Bredberg ägnar sig åt jakt sätter han ut eller tar in snaror. Det är tjäder som snaras och jakten pågår under oktober månad. De fiskemetoder som nämns är mete samt fiske med nät och långrev. Oftast noterar inte Bredberg vilka fiskar som fångats, men abborre, gädda, laxöring och sik nämns. Oftast innehåller fiskeredskapen fisk då de vittjas, men fångsten varierar kraftigt, från tre till 53 fiskar. Fångstens storlek noteras dock inte alltid. Den 29 september skriver sålunda Bredberg: »I dag har vi tagit upp långref. Fick dugtigt med fisk.» Men fisket är inte alltid lyckat; den 29 maj noteras: »I dag har jag varit till Blindån och metat, men fick ej ett enda lif» och den 2 juni: »Varit till Långtjern och fiskat i dag. Det lyckades ej särdeles.» Fisket pågår under nästan hela året, från slutet av februari till mitten av december. Under vinterhalvåret förekommer mest mete, medan fiske med långrev förekommer under sommaren och hösten och nätfiske under oktober månad. Den 20 oktober noterar Hjalmar Bredberg: »I dag har Carl Wal- lin och jag tagit upp näten samt slutat med sikfisket för denna gång.»

Skogsbruk Till skogsbruk räknas ett flertal arbetsuppgifter såsom flottning, tumning av timmer, vedarbete, transport av virke och ved samt arbete på sågen. Hur många dagsverken som åtgår till de olika arbetsuppgifterna framgår av tabell 3. Största delen av tiden ägnas åt vedarbete. Detta innefattar vedsågning och vedhuggning samt de dagar Hjalmar Bredberg noterat ÈArbete med ved» i dagboken. Exempel på övriga arbetsuppgifter är »filat sågar» och »hyvlat bräder». Flottningsarbetet pågick endast under vårfloden och var därmed starkt sä- songsbundet. År 1897 genomförs flottningen under perioden 2–17 maj. Den 2 maj skriver Hjalmar Bredberg: »I dag har jag rest till Solnån på flottning. Från den andra t.o.m. den 16de Maj var jag i Solnan. Onsdagen den 12. Och Torsdagen den 13de regnade och Snöade det förfärligt. Därefter var det vackert väder Hela tiden. Slutade på e.m. Söndagen den 16de Maj då hemresan anträddes.» Dagen efter, den 17 maj, noteras: »Har varit på Vilsvattnet

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 159

Tabell 3. Antal dagsverken som Hjalmar Bredberg ägnade åt skogsbruk år 1890 samt hur arbetet fördelades mellan olika arbetsuppgifter.

1890 Antal dagsverken flottningsarbete 16 Ètummade timmerÈ Ð vedarbete 26 skogstransport 1,5 »var åt sågen» Ð övrigt 3,5 totalt 47 och gjort räkning idag. Hade i ren förtjänst 40. Kr. 6 öre. Bruttoförtjänsten 50.87. öre.» Även vedarbetet var starkt säsongsbundet; det förekom främst under vinter och tidig vår, det vill säga från december till april. Transport av ved nämns under februari och mars. Under perioden juli till november ut- förde inte Hjalmar Bredberg några skogsrelaterade arbetsuppgifter. Andra arbetsuppgifter som hänför sig till skogen men som tagits upp under andra arbetsmoment är lövstrykning och mosstagning, som räknats till fodertäkt och boskapsskötsel. Hjalmar Bredberg skriver exempelvis »Sedan så ströko vi löf hela dagen», »Har tagit ifrån mig mossan idag».

160 Lena Sandberg och Lars Östlund sor äger rum i augusti månad då 14 dagar tillbringas utanför hemmet och minst resor i maj då endast 3 dagar tillbringas på resande fot. Sett över hela året är resorna relativt spridda och det går inte att utläsa någon period då ovanligt många eller ovanligt få resor företas. Målet för Bredbergs resor är oftast kyrkan eller Sveg. Oftast skriver han endast »Varit till Sveg i ärenden i dag» eller »Ärenden till Sveg i dag», men några gånger nämner han syftet med resan. Den 8 mars skriver han exempelvis ÈDenna dag gick jag till Sveg för att vara behjelplig hos Bergholtz med isupptagning» och den 25 mars »Var till Sveg efter tidningar». Andra ärenden som nämns är »köpt kläder», »varit på auktion» och »varit till Sveg efter medicin». Hjalmar Bredberg nämner aldrig något om sällskap vid resorna utom vid de tillfällen han själv följer med som ressällskap. Den 9 augusti skriver han: »I dag så anträder jag resan till Ljusdal med ofvannämnda fruntimmer.» Den 19 augusti noteras att »I dag så anträder jag en ny Ljusdalsresa i säll- skap med Apot. BergholtzÈ och 12 dagar senare ÈI dag far jag till Ljusdal för att möta Bergholtz». Resorna har delats upp i ärenden av privat karaktär, ärenden som berör det offentliga livet samt långresor av privat ekonomisk karaktär beroende på syftet med resan. Vilka typer av ärenden som ingår under varje rubrik samt hur många dagsverken varje typ av ärende tog i anspråk visas i tabell 4.

Tabell 4. Antal dagsverken som Hjalmar Bredberg ägnar åt kontakter och ärenden utanför gården år 1897.

1897 Antal dagsverken Ärenden av privat karaktär grannhjälp 23,5 umgängesliv 13,5 privaträttsliga ärenden Ð,5 diverse ekonomiska transaktioner 1,5 Offentliga livet besök i sockenkyrkan 33,5 skattebetalning 1,5 offentliga förrättningar 0,5 vägunderhåll 1,5 skjutsning Ð,5 Långresor av privat ekonomisk karaktär 0,5 Övrigt 43,5 Totalt 116,5

Ärenden av privat karaktär omfattar grannhjälp, umgängesliv, privaträttsli- ga ärenden samt ekonomiska transaktioner. Hjalmar Bredberg hjälper grannar med bland annat fiske, isupptagning, ved, husbyggnationer samt odling och bränning. Den 14 oktober skriver han: »Denna dag har jag varit hos Ol Jönsson och lagat ladugårdsgolfvet.». Hans umgängesliv består bland annat

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 161 av att gå på dans, bröllop och begravning samt att hälsa på vänner. Den 24 januari, en söndag, noterar han: »Var med till Ågren och språkade bort en stund med flickorna på gården.» År 1897 ägnar Hjalmar Bredberg ingen tid åt privaträttsliga ärenden. En- dast 1,5 dagsverken åtgår till ekonomiska transaktioner och då går han på auktion i Sveg samt köper kläder. Ärenden inom det offentliga livet omfattar bland annat kyrkobesök, skattebetalning och vägunderhåll. Åt det offentliga livet ägnas 35 dagsverken, varav största delen utgörs av besök i sockenkyrkan. Endast ett halvt dagsverke ägnas åt offentliga förrättningar och då besöker Bredberg tinget. Ett dagsverke vardera ägnas åt vägunder- håll och skattebetalning. Den dag han ägnar sig åt vägunderhåll noterar han: »Har hållt på och gjort väg i dag.» Hjalmar Bredberg gör inga långresor av privat ekonomisk karaktär. Re- sor som redovisas under »Övrigt» utgörs bland annat av sådana till apote- karen och till Sveg; i fråga om de sistnämnda noteras inte syftet med dem.

Räkenskaper och skrivarbete Hjalmar Bredberg har inte noterat någonting om räkenskaper och skrivarbete i dagboken.

Övrigt År 1897 ägnar Hjalmar Bredberg 52,3 dagsverken åt »övriga» arbetsuppgifter. Exempel på denna typ av arbeten är skomakeri, läsning, teckning, må- leri och snickring.

Jonas Åströms arbete Byggenskap Kategorin byggenskap har delats in i husunderhåll och nybyggnationer och husunderhåll i sin tur i anskaffning av råmaterial och underhåll/ombyggnad. År 1890 ägnar Jonas Åström mycket lite tid åt byggnationer, endast tre dagsverken. Största delen av tiden, 2,5 dagsverken, går åt till husunderhåll, varav ett halvt dagsverke ägnas åt anskaffning av råmaterial och två åt hus- underhåll och ombyggnad. När Åström anskaffar råmaterial skriver han att han bestyr huggning av ladutimmer. Detta år ägnas endast ett halvt dagsverke åt nybyggnationer. Att Jonas Åström endast ägnar tre dagsverken åt byggnationer betyder inte att husunderhåll och nybyggnationer inte förekom på gården. Det var snarare en typ av arbete som utfördes av andra på gården samt dagsverksarbetare. Dessutom hyrde Åström in hantverkare för vissa moment. I september 1884 har han till exempel hjälp av en kakelugnsmakare som tillsammans med svärsonen Anders Fredrik Jonsson lägger grunden till en kakel- ugn i Backsalen, och i september år 1890 noteras att »Målaren Tegström strök köksgolvet andra gången».

162 Lena Sandberg och Lars Östlund

Husen var i behov av kontinuerligt underhållsarbete. I juli år 1890 noteras att »AF Jonsson och Carl Persson bröto upp salsgolvet på Backen förty sju- kan hade frätt upp det och golvåsarna med». Samma år rivs spåntaket på bo- ningshuset bort för att ersättas av papp med asfalttjära.

Jordbearbetning Till jordbearbetning räknas dikning, gödsling, plöjning och jordkörning men även sådd och potatissättning. År 1890 ägnar Jonas Åström endast en dag åt jordbearbetning och den dagen sår han. Jordbearbetning är dock ett arbetsmoment som ägnas mycket tid på gården, men det utförs inte av Åström. Dikningen utförs i huvudsak av anställda arbetare och i september år 1890 skriver Åström: »Carl, E Öberg, Jon Emanuelsson arbetade med att igenlägga ett lönndike på Backskiftet. Ackordskarlarna Walfred och Olof Jacobsson lade igen sitt dike.» I oktober samma år noteras att »Öberg dika- de eller rensade 100 famnar diken på Östra skiftet à 4 öre famnen». Jonas Åström odlade korn, råg och havre, men korn var huvudsädessla- get. Höstråg nämns vid ett flertal tillfällen, men det är oklart om man även odlade sommarråg. Åström nämner varken sådd eller skörd av lin men han spinner lin vid ett tillfälle. Då linodling var mycket vanligt förekommande i Västerbotten vid den här tiden odlades det troligtvis lin på gården trots att Åström inte nämner det i dagboken. Han använde sig av konstgödsel åt- minstone till några av åkrarna. År 1890 skriver han: »Carl Donatus till De- gerfors efter 3 säckar gödsel.»

Skörd och tröskning Till skördearbete räknas dels själva skörden, dels skylning, hässjning och ladning. Även transport av årsväxt och uppsättning av hässjestänger har hänförts till denna kategori. År 1890 ägnas sex dagsverken åt skörd- och tröskningsarbete, varav fyra åt skörd och ett vardera åt att tröska och ta upp potatis. Jonas Åström äger ett tröskverk och det tycks som om han även lånar ut det till granngårdarna, eventuellt mot någon form av ersättning, ty i november 1890 noteras: »Johan på Borås att tröska jämte maskin» och »Johan gick till Häggnäs med tröskverket att tröska». Säden maldes vid minst tre olika kvarnar; Ånäskvarnen, Degerforskvar- nen och Kvarnträskkvarnen. Eftersom Jonas Åström oftast inte anger vid vilken kvarn säden maldes har alla kvarnresor hänförts till »Kontakter och ärenden utanför gården». År 1890 är det oftast svågern Anders Fredrik Jonsson som sköter kvarnen. Vid ett tillfälle har han sällskap av Oscar Åström, och Jonas Åström noterar att de reser till Degerfors med två hästar och åtta tunnor korn och mal det till en kostnad av 6 kronor och 50 öre. I november 1890 skriver dock Jonas Åström att han sköter kvarnen själv tillsammans med Oscar. Vid det

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 163 tillfälle då Ånäskvarnen omtalas sker malningen i slutet av april. Degerfors och Kvarnträsk nämns däremot på hösten. Ånäskvarnen låg vid ett litet vattendrag som var beroende av vårfloden för att den skulle gå att driva. De- gerforskvarnen låg däremot vid Vindelälven och där fanns troligtvis till- räckligt med vatten året runt. Första dagen som skördearbete nämns år 1890 är den 18 augusti. I dagboken noteras att »skördeanden börjar på Tegelugnslägda». Skördearbetet pågår en bit in i september. Tröskningen var inte lika tidsbunden utan kunde utföras när som helst under året.

Fodertäkt och boskapsskötsel År 1890 ägnade Jonas Åström 49,5 dagar åt fodertäkt och boskapsskötsel (se tabell 5). Största delen av tiden gick åt till fodertäkt och endast en dag ägnades åt boskapsskötsel. Fodertäkten delas in i slåtter och transport från ängslador. Till slåtter räknas förutom att slå även att hässja, lada och röra upp hö.

Tabell 5. Antal dagsverken som Jonas Åström ägnade åt fodertäkt och boskaps- skötsel år 1890.

1890 Antal dagsverken Fodertäkt slåtter 9,5 transport från ängslador 3,5 övrigt 36,5 Boskapsskötsel 1,5 Totalt 49,5

Gruppen »övrigt» består i huvudsak av arbete med dammar; hela 31 dagsverken ägnas åt denna syssla. När Jonas Åström ägnar sig åt dammarbete inspekterar han ofta vattenhöjden i dammarna eller öppnar och stänger dammluckor allt eftersom vattenståndet förändras. Andra exempel på övri- ga arbetsuppgifter är »bar bort hässjevirke» och »synade arbetare som högg spänger». De dagar som Åström sysslar med boskapsskötsel letar han efter bortsprungna kor eller ser efter hur pojkarna skött korna. Jonas Åström hade minst 13 lador utspridda på slåttermarkerna. Eftersom ladorna ofta låg ute på myrar och dammängar påverkades transportför- hållandena förutom av snön även av tidpunkten för isläggningen. Den 12 november 1890 noterar Åström: »Vi förde hö från Dammrödjningen […]. Isen bar hästen så vi behövde inte dra själva.» Transporten av hö sker under hela vinterhalvåret och sköts av »gossarna» på gården. Ladorna måste ses över och repareras med jämna mellanrum, eftersom de ofta förstördes av isen och vattnet på dammängarna. Vattenståndet i dammar och på dammängar samt dammluckor måste också bevakas och jus- teras. I januari 1890 noteras: »Jag rände till Änges- och Ängestjärnsdam-

164 Lena Sandberg och Lars Östlund men för att efterse om vattenhöjden hade stigit av den snö som fallit på is- arna.È År 1890 startade slåtterarbetet den 9 juli och pågick till den 16 augusti då Jonas Åström skriver »slut på slåttand med undantag av oladade hässjor». Vid några tillfällen anger han hur många som deltog i arbetet. Den 8 augusti 1890 noteras att det var »10 lejda arbetare på änget utom gårdsfolket som ock var 10 personer, således 20 personer». Eventuellt var det fler lejda arbetare än vanligt detta år eftersom man troligtvis låg efter med slåtterarbetet till följd av att sonen Anders dog den 31 juli. Under Anders sjukdomstid var familjen sysselsatt med att sköta och vaka över sonen och Åström noterar i dagboken att »De få slåttare vi har» slår vallgräs. Detta år släpptes korna ut på bete den 16 juni och gick ute till den 2 oktober då de åter fick vara i ladugården. År 1884 skriver Jonas Åström att han har 3 hästar – Olle, Ståmpen och Wresken –, 16 kor, 7 ungnöt och 41 får. Ibland nämner han vilken av hästarna som används i arbetet, exempelvis »Förde hö med Ståmpen», »Timmer fördes med hästen Olle».

Jakt och fiske År 1890 ägnas 12,5 dagsverken åt jakt och fiske, varav fyra åt jakt och då har snaror satts ut. De fiskemetoder som nämns är ryssja och nät. Den fiskart som oftast nämns är gädda, men några gånger även lake. Oftast noteras inte var fisket sker men vid två tillfällen omtalas »sjön». Jonas Åström är nästan alltid ensam när han är ute och fiskar, men vid två tillfällen nämns att sonen Oscar är med och vid ett tillfälle skriver han: »Jag och Löfgren försökte att näta efter fisk, fick ganska litet.» Oftast innehåller fiskeredskapen fisk då de vittjas, allt från en eller ett par fiskar upp till 18 kilo beroende på fiskeme- tod. I maj 1890 skriver Åström: »Vittjade fisknät, fick 18 kilo vackra gäd- dor, 8–10 skålpund den största. Det var en tung börda i så dåligt före att bära för en 65 år gammal man ifrån Bastustranden hit till Ånäsby.» De djur som snaras är hare, tjäder, orre och ripa. Vid ett tillfälle nämns att sonen Oscar sköt en järpe. Det är endast i enstaka fall som de utsatta sna- rorna är tomma då de vittjas och vid ett av dessa tillfällen noteras att »Räven har ätit upp alla harar». Jakten sker under vinterhalvåret, dvs. från oktober till mars, medan fisket påbörjas i april och pågår till augusti/september. Den mest intensiva fiskeperioden är under april och maj och fisket upphör nästan när flottningsperioden och »sädesanna» börjar.

Skogsbruk Till skogsbruk räknas ett flertal arbetsmoment såsom flottning, tumning av timmer, transport av virke och ved samt arbete på sågen. Skogsarbete är en av de arbetsuppgifter som Jonas Åström lägger ner mest tid på. Hur många dagsverken som åtgår till de olika arbetsuppgifterna framgår av tabell 6. Flottningsarbetet upptar största delen av tiden och utgörs främst av momen- ten flottning och flottledsarbete.

Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 165

Tabell 6. Antal dagsverken som Jonas Åström ägnade åt skogsbruk år 1890 samt hur arbetet fördelades mellan olika arbetsuppgifter.

1890 Antal dagsverken flottningsarbete 34 Ètummade timmerÈ 9 vedarbete Ð skogstransport Ð »var åt sågen» Ð övrigt Ð Totalt 43

Av de 34 dagar som ägnades åt flottningsarbete år 1890 tillbringade Jonas Åström 14 dagar med flottning och 14 dagar med flottningsarbeten. Andra arbetsuppgifter tog endast en eller ett par dagsverken i anspråk och utgjordes exempelvis av att granska flottledsarbetare, göra upp om strandskador och barkrensningskostnader samt leta bomträd och stumpar i sjön. Flott- ningen ägde rum under vårfloden. Arbetet var därmed starkt säsongsbundet och inföll framför allt under maj och juni månad. Andra arbetsuppgifter som rör skogsbruk men som oftast inte uträttas av Jonas Åström själv var att köra, hugga och såga ved, köra timmer samt köra upp timmervägar. Det var främst sönerna på gården som körde ved medan sågning och huggning av veden främst utfördes av dagsverksarbetare. Tim- merkörningen sköttes främst av Anders Fredrik Jonsson, men ibland av nå- gon av sönerna på gården eller någon av dagsverksarbetarna. Arbetet med att hugga och dra gärdsel utfördes nästan enbart av dagsverksarbetare. Vid ett par tillfällen nämner Jonas Åström arbete med att gärdsla hagar och det utförs då av dagsverksarbetare tillsammans med yngste sonen Oscar som då är omkring 13 år gammal. Jonas Åström nämner att de hade »ackord på 5 öre paret». Vid ett av tillfällena skötte dagsverksarbetarna själva gärdslan- det medan »Oscar skötte bandsvidningen». Skogsarbetet var ett säsongsarbete. Arbete med att köra, hugga och såga ved utfördes under vinterhalvåret, dvs. från oktober till maj månad. Tum- ning, huggning och transport av timmer uträttades mellan december och maj. Gärdsel höggs och transporterades under januari till april medan själva gärdsgårdsbyggandet skedde i juli månad. Skogen taxerades, räknades och graderades i april och juli samt under oktober och november. Vårmånaderna maj och juni ägnades åt att flotta och såga i sågen medan flottledsarbeten utfördes under maj till september samt under november och december. År 1890 ägnade sig Jonas Åström endast åt att tumma timmer, flotta samt ut- föra flottledsarbeten. Tumningen utförs under februari till april, flottningen under april till juli och flottledsarbetena under juli till september samt under november och december. 166 Lena Sandberg och Lars Östlund

Jonas Åström befinner sig på resa 21 procent av årets dagar, dvs. omkring 7 dagar varje månad. Resorna är relativt ojämt fördelade över året. De flesta sker under september och december och det minsta antalet i maj, juni och oktober. Degerfors och Umeå är de platser som oftast besöks. I Degerfors besökte Jonas Åström kyrkan, betalade skatt, lämnade in timmerlängder och dagsverkslängder för flottning samt gick på ting. Vid besöken passade han ibland på att t.ex. handla eller besöka tandläkaren. I Umeå sålde och köpte han varor samt besökte bank, post och apotek. Jonas Åström har sällskap vid drygt hälften av sina resor. Främst är det Johan Ericson och/eller någon eller några ur familjen som följer med. Re- sorna har delats upp i ärenden av privat karaktär, ärenden som berör det offentliga livet samt långresor av privat ekonomisk karaktär, beroende på syftet med resan. Vilka typer av ärenden som ingår under varje rubrik samt hur många dagsverken varje typ av ärende tog i anspråk visas i tabell 7. Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 167

Tabell 7. Antal dagsverken som Jonas Åström ägnar åt kontakter och ärenden utan- för gården år 1890.

1890 Antal dagsverken Ärenden av privat karaktär grannhjälp 19,5 umgängesliv Ð,5 privaträttsliga ärenden 3,5 diverse ekonomiska transaktioner 9,5 Offentliga livet besök i sockenkyrkan 1,5 skattebetalning Ð,5 offentliga förrättningar 11,5 vägunderhåll 1,5 skjutsning Ð,5 Långresor av privat ekonomisk karaktär Umeå 13,5 Övrigt 20,5 Totalt 79,5

Ärenden av privat karaktär omfattar grannhjälp, umgängesliv, privaträttsli- ga ärenden samt ekonomiska transaktioner. Jonas Åström hjälper grannar med många typer av arbetsuppgifter men vanligast är att han tummar timmer åt andra. Största delen av all grannhjälp bestod av att tumma timmer, men ett dagsverke vardera ägnades åt att väga hö, mäta diken och hålla bo- uppteckning. År 1890 ägnar Åström enligt dagboken ingen tid åt umgänges- liv, något som dock troligen inte helt överensstämde med verkligheten. När han till exempel besökte grannar i något ärende passade han säkert på att prata lite och då han reste runt och höll samling eller predikan kom han ofta fram redan kvällen innan och då fanns säkert tid till umgänge. Han reste runt till byarna kring Vindel-Ånäset och läste för byborna, ofta på begäran av dessa själva. Jonas Åström ägnar inte många dagar åt privaträttsliga ärenden. Den 31 juli dör sonen Anders i en ålder av 25 år, och tre dagar går åt till begravning och minnesafton över sonen. Söndagen den 10 augusti noteras: »En minnes- värd dag efter min son Anders. Vi sammankallade våra grannar och gjorde en minnesafton. Kaffe med bröd m m.» Nio dagar ägnas åt ekonomiska transaktioner. Åström köper till exempel ett hemman i Björntjälen, troligtvis för att få tillgång till skogen. Ärenden inom det offentliga livet omfattar bland annat kyrkobesök, skattebetalning och vägunderhåll. År 1890 ägnades drygt 13 dagsverken åt uppgifter som hör till det offentliga livet. Mest tid, elva dagar, ägnades åt offentliga förrättningar. Exempel på sådana är byastämma, ting, kyrkostämma och husförhör. Ting och kyrkostämma hölls i Degerfors. Åström ägnar 1,5 dagsverken åt vägunderhåll och då sysslar han med väglagning och är med på vägmöte. 168 Lena Sandberg och Lars Östlund

Fyra gånger under året gör Jonas Åström långresor av privat karaktär. Målet för resorna är Umeå, eller »staden» som han oftast skriver. Vid varje resa är han borta tre till fyra dagar och oftast görs resan i två etapper med övernattning i Hissjö. Sammanlagt tar stadsresorna 13,5 dagar i anspråk och de är relativt jämnt fördelade över året. Några gånger reser Åström ensam men oftast har han sällskap av Johan Ericsson eller något av barnen. Syftet med resorna är främst att köpa varor och att göra ärenden på bank och apotek, men några gånger för han även med sig varor till försäljning. Det tycks dock som om det oftast är någon eller några av sönerna eller Anders Fredrik Jonsson som för varor till stan. Vid stadsresorna inhandlas många olika varor, till exempel kaffe, socker, strömming, läder, lim, spik, konstgödsel, lag- bok och »engelskt te». Troligtvis säljs en stor del av varorna vidare i han- delsboden. Till gruppen »Övrigt» har bland andra följande arbetsuppgifter räknats: »lotsade en man», »hackade kvarnen», »Till Degerfors med flottningsräk- ning, timmerlängd samt dagsverkslängder för flottning» samt »höll samling och predikan». Varje uppgift har tagit mellan 0,5 och 2 dagar i anspråk.

Räkenskaper och skrivarbete Under 1880-talet bildades ett andelsmejeri i Vindel-Ånäset (DAUM 1798). De drivande krafterna bakom projektet var troligtvis Jonas Åström och hans brorson Anders Åström d.y. Mejeriet hade ett 30-tal delägare, framför allt från byarna Vindel-Ånäset, Buberget och Kryckeltjärn (Bunte et al. 1982). Mejeriet tillverkade ost och smör. Bönderna levererade sin mjölk och när produkterna sålts delades pengarna ut till varje bonde allt efter den mjölk- mängd som denne levererat (DAUM 1798). Jonas Åström ägnar 28 dagar åt räkenskaper och skrivarbete år 1890, varav 5,5 dagar åt räkenskaper som rör mejeriet. Han skriver till exempel att han »reviderade mejeriräkningar för 1888», »betalade ostpengar» och »ut- delade växel åt mejeriägare». Detta år ägnas fyra dagar åt flottningsräkning- ar och tre dagar åt byaräkningen. Hela 15,5 dagsverken ägnas åt övriga rä- kenskaper. Till sådana räknas dels de som inte passar in under någon av rubrikerna, dels de som är svåra att placera, exempelvis när Åström endast skriver »räknade ihop» eller »skrev och räknade». Exempel på den förra typen är »skrev förmyndarräkningar», »skrev och räknade angående synade hemman», »räknade ut stämningskostnaden för byamän», »skrev brev till StockholmÈ.

Övrigt Till huvudgruppen »Övrigt» har de arbetsuppgifter räknats som inte går att hänföra till någon annan grupp. Exempel på sådana arbetsuppgifter är »höll samling eller predikan», »stack en vante», »gjorde ett råttgiller», »packade ostlådor». Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 169

JÄMFÖRELSE MELLAN DE TRE DAGBÖCKERNA

Arbetet En analys av tre bondedagböcker från olika delar av Norrland, alla skrivna under 1800-talet, visar att det finns både likheter och skillnader i fråga om vilka arbetsuppgifter som utfördes på en gård och hur dessa fördelades över året. Gemensamt för de tre dagboksförfattarna är att de ägnar mycket tid åt kontakter och ärenden utanför gården; det är den typ av arbetsuppgift som tar flest av årets dagar i anspråk. Anledningen härtill kan vara att dessa tre män var mycket utåtriktade och engagerade personer. Olof Walter utförde uppdrag åt kommun och landsting och ägnade sig mycket åt ideell verksamhet. Jonas Åström var väckelsepredikant och reste i denna funktion runt bland byarna kring Vindel-Ånäset. Både Walter och Åström var dessutom handlare och gjorde troligtvis många resor för att köpa upp och sälja varor. Hjalmar Bredberg tycks av dagboken att döma inte ha haft några officiella uppdrag, men ägnade mycket tid åt umgängesliv, kyrkobesök och att hjälpa grannar. En annan förklaring kan vara att det rörde sig om händelser som bröt vardagsrutinerna och var förhållandevis viktiga och därför i stor ut- sträckning noterades i dagböckerna. Jonas Åström noterar ofta hur föret är, något som Hjalmar Bredberg och Olof Walter ytterst sällan eller aldrig gör. En förklaring kan vara att Åström skriver mycket mer detaljerat i dagboken, en annan att transportavstånden var längre och transportmöjligheterna sämre i Västerbotten. Mörsil hade tågförbindelse med Östersund och Walter åker tåg på sina resor. Bredberg i sin tur hade inte så långt till Sveg. Åström går eller åker skidor när han fär- das kortare sträckor. Vid längre resor, som till Umeå, var släde eller kärra enda transportmöjligheten. Dessutom var avståndet till Umeå relativt långt. Resan tog två dagar med övernattning på vägen och Åström var därmed starkt beroende av föret. Dagboksförfattarna ägnar förhållandevis lite tid åt att uppföra och repa- rera byggnader. Hjalmar Bredberg är den som lägger ner mest tid på detta arbete. Jonas Åström skriver uttryckligen i dagboken att han ibland hyr in hantverkare och kanske gör även Olof Walter det fast han inte noterar det. Hjalmar Bredberg och Jonas Åström ägnar ungefär lika mycket tid åt jordbruk och boskapsskötsel. Åström lägger ner mycket tid på dammarbete, ett arbete som inte ens nämns av Bredberg. Troligt är att Bredberg hade en betydligt mindre gård än Åström och därmed färre kreatur. Kanske gräset från de naturliga ängsmarkerna var tillräckligt för vinterns behov utan att avkastningen från ängsmarkerna behövde förbättras med hjälp av överdäm- ning och översilning. Det är också möjligt att Bredberg odlade vall. Denne ägnar betydligt mer tid åt jordbearbetning än Åström, men skillnaden är troligtvis inte så stor på gårdarna som helhet. Jordbearbetning och speciellt dikning var ett arbete som ägnades relativt mycket tid även på Åströms 170 Lena Sandberg och Lars Östlund gård, men det var ett arbete som utfördes av anställda arbetare och inte av Åström själv. Olof Walter ägnar mycket lite tid åt jordbruksarbete. Han övertog morfa- derns jordbruk i Äggen, men blev senare handlare i stationssamhället. Kan- ske övergav han jordbruket för att på heltid ägna sig åt handel och sina uppfinningar då han började föra dagbok. Hjalmar Bredberg ägnar dubbelt så mycket tid åt fiske som Jonas Åström. Enligt Haldosén (1991) sålde Bredberg fisk som han fiskat i Bodarsjön till alla han kände i Sveg och »när stämningen var god blev han bjuden på middag här och var». Kanske kan det förklara varför han ägnade förhållandevis mycket tid åt detta arbete. Bredberg och Åström ägnar ungefär lika mycket tid åt jakt och i båda fallen ägnar de sig åt att snara djur. Olof Walter lägger nästan ingen tid på fiske och ingen tid alls på jakt. I Mörsils sockenkrönika (Olsson 1905) berättar dock Walter jakthistorier, bland annat en historia om när han var med och gillrade »ett björnjärn sör på skogen nära Stortjärn». Hjalmar Bredberg och Jonas Åström ägnar i princip lika mycket tid åt skogsbruk medan Olof Walter redovisar något mindre tidsåtgång för denna arbetsuppgift. Vad gäller Walter kan siffrorna vara missvisande. Han skriver ofta »Var till sågen» utan att precisera vad han gör där. I såghuset låg förutom sågen även svarveri, snickeri och verkstad och det är troligt att han, i alla fall ibland, ägnade sig åt sina uppfinningar och inte åt sågningsarbete. Förutom arbete vid sågen nämner Walter att han tummar timmer, utser timmer för avverkning samt kapar timmer. Jämfört med Åström och Bredberg lägger Walter ner ytterst lite tid på skogsarbete. En trolig förklaring är att han främst försörjer sig på handel och kanske även till viss del på sina uppfinningar. Hjalmar Bredberg och Jonas Åström ägnade sig delvis åt olika typer av skogsarbete. Bredberg använder största delen av tiden, 55 procent, till arbete med ved och 34 procent av tiden till flottningsarbete. Övrig tid går åt till att transportera ved, klyva spån och fila sågar. Åström ägnar största delen av tiden, 79 procent, åt flottningsarbete och resterande 21 procent åt att tumma timmer. Han ägnar sig, förutom att flotta, även åt flottledsarbeten, åt att granska flottledsarbetare samt exempelvis åt att göra upp om strandskador och barkrensningskostnader. När Bredberg nämner flottning skriver han sammanfattningsvis att han rest »på flottning». En dag nämner han dessutom att han »gjort räkning». Troligen hade Åström någon form av arbets- ledarställning vid flottningsarbetet medan Bredberg var anställd arbetare. Skogsarbetet var starkt säsongsbundet. Tumningsarbetet skedde under vinter och tidig vår. Jonas Åström nämner att han tummar timmer under februari, mars och april. Olof Walter nämner tumning i mars och i början av maj. Flottningsarbetet inföll under vårfloden. Jonas Åström ägnar sig åt flottning under april, maj och början av juni. Hjalmar Bredberg arbetar med flottning under maj månad. Vedarbete nämns endast av Bredberg och han ägnar sig åt detta arbete under vinter och tidig vår, dvs. från december till Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 171 april. Endast Walter nämner arbete med att kapa timmer och utse timmer för avverkning och detta sker under mars månad. Jonas Åström ägnar mer än tre gånger så mycket tid åt räkenskaper och skrivarbete som Olof Walter. Detta kan bero på att Åström tagit på sig många skrivuppdrag, exempelvis genom att han var med och startade meje- riföreningen. En annan förklaring kan vara att han i större utsträckning noterar denna typ av arbete. Han skriver över lag betydligt mer och utförligare än vad Walter gör. Räkenskaper och skrivarbete var troligtvis sällan dagens huvuduppgift och kanske därför en typ av arbete som inte alltid noterades i dagboken. Hjalmar Bredberg har inte noterat någonting om räkenskaper eller skrivarbete i dagboken.

Dagboksförfattarna som personer Jonas Åström var en mångsysslare. Han var hemmansägare, lant- och träva- ruhandlare samt väckelsepredikant. Dessutom anlitades han, i egenskap av god man, vid bland annat bouppteckningar och auktioner samt till räkenska- per och skrivarbete. Han var utåtriktad och hade många kontakter utanför gården. Att han hade möjlighet att resa relativt mycket tyder på att gården var förhållandevis välmående och att tillräckligt med arbetskraft fanns för att sköta gården även de perioder då han var bortrest. Åström var initiativrik och snabb att ta till sig nya idéer. Han var exempelvis en av initiativtagarna till mejeriet i Vindel-Ånäset samt tidig med att använda gödsel och skörde- maskiner. Han höll även reda på händelser som inträffade utanför byn. I dagboken noteras exempelvis när första ångbåten kom till Umeå på våren, om krig i Europa mellan »turken och ryssen» samt hur många som utvandrat till Amerika under året. Åström gör resor till Amerika, bland annat för att hälsa på en av sina söner som emigrerat. Olof Walter var först bonde en tid men blev sedan handlare i stationssam- hället. Han var politiskt engagerad och var riksdagsman i två perioder. Han var naturfilosof och tänkare; han ville vara en fri man och gå sin egen väg (Folkwar 1939). Han hade många ideella intressen och var bland annat engagerad i nykterhetsrörelsen och hembygdsrörelsen. Inget praktiskt arbete var honom främmande. Han slöjdade, framför allt i trä och metall, och reste i sin ungdom på handelsfärder till Norge (Larsson 1927). Han hade ett starkt tekniskt intresse och gjorde ett flertal uppfinningar. I samband med att han var i Stockholm på nykterhetsmöte noterar han: »Wa på Patentbyrån o ge- nomgick handlingarna för 15 års tid för att öfvertyga mig om att ej något patent utagits på någon maskin liknande en af mig uppfunnen sådan för hyfling av åror […].» Han ägnade sig dessutom åt malmprospektering samt utrustade Äggforsanläggningen med elektrisk belysning och inrättade ett »automatiskt svarveri» i såghuset. Hjalmar Bredberg tycks främst ha ägnat sig åt jordbruksarbete. Han tycks dock ha varit mycket utåtriktad och på hösten 1906 reser han till Amerika 172 Lena Sandberg och Lars Östlund och är borta i elva månader. Han noterar världshändelser i dagboken, ofta infogade i marginalen eller på extra sidor som är inklistrade i efterhand. I februari 1904 har han skrivit i marginalen att ÈKrig utbryter mellan Ryss- land och Japan. De diplomatiska förbindelserna afbrutna den 7de FebrÈ. Bredberg var en levnadskonstnär som alltid gick sin egen väg. Enligt Hal- dosén (1991) beskrivs han som »en högst originell människa. Han kunde liknas vid Första Mosebokens ’Nimrod’, den skicklige, framstående och iv- rige jägaren. [---] Över denne märklige man låg det något bestämt som icke gav vika. Det skulle vara rak kurs i livet.» Han hade en konstnärlig talang och målade teckningar och tavlor. Ofta tecknade han sin stora idol Karl XII och de fältslag denne genomförde. Han hade en unik förmåga att röra sig såväl i högertrogna led som bland bönder och arbetare. Enligt Haldosén (1991) kunde han »berätta de mest fantastiska historier. Han var ett levande lexikon, som hade svar på nästan allt.» De tre dagboksförfattarna motsvarar knappast genomsnittliga bönder. De är utåtriktade och färgstarka personer med många järn i elden. Alla tre finns dessutom omnämnda i böcker eller sockenkrönikor vilket tyder på att de har utmärkt sig och skilt sig från mängden på något sätt. Jonas Åström och Olof Walter hade relativt hög status, de var handlare och förtroendemän. Åström var dessutom storbonde. Dagböckerna ger emellertid ingen representativ bild av bönder i allmänhet under slutet av 1800-talet och därmed går det inte att dra generella slutsatser utifrån dagboksanteckningarna. Att bondedagböcker inte ger en representativ bild av bondebefolkningen i allmänhet stöds av Liljewall (1995) som påpekar att bönder som innehar förtroendeuppdrag påfallande ofta skrev dagbok. Uppdragen som förtroen- demännen utförde krävde redovisning och detta gav – eller förutsatte – skrivvana som kan ha smittat av sig i dagboksskrivande. Även Berg & Myr- dal (1981) nämner att dagboksförfattare oftare än andra tycks inneha förtro- endeuppdrag och att de ofta får göra bouppteckningar och andra skrivären- den åt grannarna. Berg & Myrdal framhåller även att dagboksskrivarna var personer som var mer litterära än genomsnittet, särskilt i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Liljewall (1995) påpekar även att det ibland framhålls att individer med kompletterande sysslor tydligt anknutna till en marknadsekonomi samt bönder i tidigt kommersialiserade trakter oftare blev dagboksförfattare än andra bönder. Detta stämmer in på Olof Walter, Hjalmar Bredberg och Jo- nas Åström. Walter och Åström var handlare och Bredberg och Åström äg- nade sig bl.a. åt flottning. Dessa sysslor medförde kontakter med människor utanför det egna hushållet och det krävdes troligtvis någon form av bokfö- ring för att minnas exempelvis varupriser och leveranser. Steget till att börja skriva dagbok var sedan inte långt. Jonas Åström var dessutom storbonde och många storbönder förde arbetsjournaler för att komma ihåg hur mycket arbetarna skulle ha betalt. En större gård medförde även att det det blev mer att hålla i huvudet, exempelvis när korna skulle kalva, vilket gav ett ökat behov av att skriva ner uppgifter och händelser. Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 173

Överhuvudtaget var det främst män som skrev dagbok. Liljewall (1995) påpekar att det endast finns 17 kvinnor bland de 336 namngivna författarna i det svenska registret över bondedagböcker. Han frågar sig även om det verkligen var genuina bönder, och inte förklädda borgare, som skrev dag- böckerna, men konstaterar att det bland dagboksförfattarna i det svenska registret endast finns ett fåtal som genom sin sociala ställning eller sitt yrke kan betraktas som stående på gränsen till borgerligheten. Liljewall drar där- med slutsatsen att det inte råder någon tvekan om att dagboksskrivandet kom att spridas inom ett allt bredare skikt av den genuina bondebefolkningen under 1800-talet. Berg & Myrdal (1981) påpekar att personer ur alla grupper av landsbygdsbefolkningen utom kvinnor har fört dagbok – stor- bönder och småbönder, torpare och drängar – samt att det inte tycks ha gällt enbart framgångsrika, förutseende och ordentliga personer. Det kan vara en tillfällighet att dagboksförfattarna i denna studie var ovanligt driftiga och färgstarka personer. Men för att börja skriva dagbok krävs, förutom skrivkunnighet, ett visst mått av initiativförmåga. Det krävs även tålmodighet och till viss del noggranhet och en förmåga att strukturera upp sitt liv för att komma ihåg och ta sig för att sätta sig ner och skriva varje kväll. Notistätheten i bondedagböckerna varierar kraftigt, från dagliga anteckningar till sporadiska kommentarer eller månadsvisa sammanfattningar. För att kunna företa tidsstudier utifrån bondedagböcker krävs regelbundna anteckningar och kanske var just de bönder som gjorde regelbundna anteckningar noggrannare och driftigare än bönder i allmänhet.

Dagböckernas tillförlitlighet och möjliga felkällor Jonas Åström gör längre anteckningar och skriver mer detaljerat. Dagboken behandlar männens arbete på gården som helhet. Ofta räknar Åström upp vilka som utför de olika arbetsuppgifterna och ibland nämns även småsyss- lor. Dagboken innehåller även kommentarer och reflektioner. Olof Walter och Hjalmar Bredberg gör kortare och mer korthuggna noteringar än Jonas Åström. De nämner bara sitt eget arbete och går sällan in på detaljer. En för- del med att endast dagboksförfattarens eget arbete nämns är att det inte finns någon risk att misstolka vem som var med och utförde arbetet. En nackdel är att man får en sämre bild av arbetet på gården som helhet. Ett källproblem som ligger i dagbokens natur är att dagsverken under vintern och dagsverken under sommaren är olika långa. Trots detta har både en arbetsdag under sommaren och en arbetsdag under vintern räknats som ett dagsverke eftersom det är omöjligt att avgöra hur stor del av dygnets timmar som ägnades åt arbete. Det är dessutom svårt att avgöra exakt hur lång tid varje arbetsuppgift tog då flera arbetsuppgifter räknats upp under en dag. Vissa arbetsuppgifter utfördes troligtvis på väg till eller från dagens huvud- arbete och många småarbeten nämns inte. Hjalmar Bredberg noterar vad han gör under alla årets dagar och Olof 174 Lena Sandberg och Lars Östlund

Walters noteringar täcker så gott som alla dagar. Jonas Åström antecknar vad han gör 75 procent av årets dagar. Bortfallet beror till stor del på att han inte uttryckligen skrivit vad han själv gjort vissa dagar utan endast nämnt vad andra på gården gjort. Osäkerheterna gör att de beräknade arbetstiderna blir ungefärliga och inte så exakta som de ger intryck av att vara i tabellerna. Resultaten ger trots detta en mer exakt bild av hur arbetet fördelades och hur omfattande det var än i något annat samtida källmaterial. Sammanfattningsvis kan sägas att alla tre dagboksförfattarna var mycket utåtriktade och engagerade personer som ägnade mycket tid åt kontakter och ärenden utanför gården. Annars är författarna mycket olika, både vad gäller personlighet, intressen och hur arbetet prioriteras. Det är svårt att av- göra vilka olikheter som beror på personlighet och vad som beror på skillnad i regionala förutsättningar. För att studera regionala skillnader krävs därför flera dagböcker från samma geografiska område, skrivna under samma tidsperiod – detta för att minska risken för att skillnaden i personlighet skall påverka resultatet. Dagboksstudier kräver dessutom regelbundna anteckningar. Att få tag på tillräckligt många dagböcker kan därför vara mycket svårt.

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Källor och förkortningar Hjalmar Bredbergs dagbok 1896–1940. I: Hjalmar Bredbergs arkiv i ÖLA, acc.-nr 10026. Olof Walters dagbok 1889–1894. I: Olof Walters arkiv i ÖLA, acc.-nr 10260. Vindel-Ånäsets historia. I: DAUM, acc.-nr 1798. Jonas Åströms dagböcker. Förvaras hos Britt Jonsson, Vindel-Ånäset. Jonas Åströms dagbok 1868–1891, skriven av Jonas Åström, Vindel-Ånäset, Väs- terbotten. Utgiven av Vindel-Ånäsets byalag 1996.

DAUM = Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. ÖLA = Landsarkivet i Östersund.

Litteratur Andersson, Nils & Andersson, Olof, 1973: Svenska låtar. Jämtland, Härjedalen. Stockholm. Berg, Jonas & Myrdal, Janken, 1981: Bondedagböcker. I: Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok. S. 49–95. Bromée, Nils, 1974: En bok om Sveg och Härjedalen. Östersund. Bunte, Rune, Gaunitz, Sven & Borgegård, Lars-Erik, 1982: Vindeln. En norrländsk kommuns ekonomiska utveckling 1800Ð1980. Lund. Edlund, Ann-Catrine, 2003: Från avskrift till egen textproduktion. Två ånger- manländska visböcker från 1930-tal. I: G. Flodell, A. Greggas Bäckström & A. Westum (red.), Ord i Nord. Vänskrift till Lars-Erik Edlund 16 augusti 2003. S. 33Ð50. — 2004: Det enda privata rummet? Tankar kring dagboksskrivandets rumsskapan- Bondedagböcker som källa för kunskap om skogsarbete 175

de funktion för kvinnor i agrar miljö under tidigt 1900-tal. I: Kulturella perspektiv 13:1. S. 53Ð64. — (under utgivning). Ett rum för dagen. Kvinnors dagboksskrivande i norrländsk agrar miljö under tidigt 1900-tal. Edqvist, Olle, 1989: Guld och gröna skogar. Sågverksepoken i västra Jämtland. En studie av teknik och regional utveckling i skogsbygd. Östersund. (Fornvårdaren 22.) Folkwar, Erik, 1939: Mörsils sockenkrönika 2. Ocke. Haldosén, Mats, 1991: Älskade Sveg. Samtal med Greta Werner. Sveg. Karlsson, Anders, 1996: Vårt odlade landskap. Umeå. Länsstyrelsen i Västerbot- tens län. Meddelande 1996:10. Larsson, Bo, 1992: Svenska bondedagböcker. Ett nationalregister. Stockholm. (Nordiska museet/Bondedagboksprojektet.) Larsson, Lars, 1927: In memoriam. Olof Walter. I: Jämten. S. 186–187. Liljewall, Britt, 1995: Bondevardag och samhällsförändring. Studier i och kring västsvenska bondedagböcker från 1800-talet. Göteborg. (Avhandlingar från His- toriska institutionen i Göteborg 10.) Myrdal, Janken (red.), 1988: Gustaf Perssons liv och arbete. Ur en värmländsk bondedagbok 1809Ð1833. Stockholm. — (red.), 1991: Alla de dagar som är livet. Bondedagböcker om arbete, resor och umgänge under 1800-talet. Stockholm. (Nordiska museet/Bondedagboksprojek- tet.) Norrländsk uppslagsbok. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländ- ska regionen. 3–4. Chefred. Lars-Erik Edlund. 1995–96. Umeå. Olsson, Erik, 1905: Mörsils sockenkrönika 1. Strömsbro. Roempke, Ville, 1994: På spelmansfärd med Lapp-Nils. Östersund. Sandberg, Lena: »Anders Andersson hade eld i sin tjärdal». En analys av Jonas Åströms dagböcker 1868–1891. (Manus.) Schousboe, Karen, 1980: Bondedagb¿ger Ð kilder til dagliglivets historie. Brede. Svenske, John, 1993: Skrivandets villkor. En studie av dagboksskrivandets funktioner och situationella kontexter utgående från Backåkers Eriks dagbok 1861– 1914. Uppsala. (Skrifter utg. av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 32.) 176 Lena Sandberg och Lars Östlund

Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004 177 Sekreterarens verksamhets- berättelse 2004

Det är med tillfredsställelse och tillförsikt inför framtiden som Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur kan blicka tillbaka på sitt sjuttioandra verksamhetsår. Den allmänna ekonomiska återhämtningen har gjort att Akademiens stöd i olika former till forskning inom dess ansvars- område legat på en nivå som är högre än fjolårets.

Akademiens styrelse har under år 2004 haft följande sammansättning:

Preses: Herr Nils-Arvid Bringéus Vice preses: Herr Bo Gräslund Sekreterare: Herr Lennart Elmevik Skattmästare: Herr Torbjörn Lewin Bibliotekarie: Herr Svante Strandberg Övriga ledamöter: Herr Bengt af Klintberg, Herr Lars-Gunnar Larsson, Herr Tomas Matsson och Fru Birgitta Skarin Frykman Suppleanter: Herr Lars-Erik Edlund, Herr Mats Hellspong och Fru Maj Reinhammar.

Granskningsnämnden har bestått av Akademiens sekreterare (självskriven ordförande) samt av Herr Torkel Jansson, Herr Lars-Gunnar Larsson, Fru Maj Reinhammar och Fru Birgitta Skarin Frykman. Revisorer har varit auktoriserade revisorn Lennart Jakobsson och Herr Börje Tjäder med auktoriserade revisorn Staffan Wahlnäs och Herr Karl Inge Sandred som suppleanter. Som särskilda ledamöter i nämnderna för vissa av Akademiens fonder har fungerat: i Nils Ahnlunds prisfond: Herr Lars-Gunnar Larsson; i Jöran Sahlgrens prisfond: Herr Svante Strandberg; i Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning: Herr Bengt af Klint- berg; i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning: Herr Mats Hellspong, Fru Maj Reinhammar och Fru Birgitta Skarin Frykman.

178 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004

Under året har som stödjande ledamöter invalts bokförläggare Trygve Carlsson, Stockholm, och civilingenjör Mats Henriksson, Solna. Två ledamöter har avlidit under året: hedersledamoten Proinsias Mac Cana, Glenageary, Irland, den 22 maj och arbetande ledamoten Anders Salomonsson, Lund, den 26 maj. Akademien har under året haft sex sammanträden: den 11 februari, den 17 mars, den 28 april (tillika årsmöte), den 15 september, den 13 oktober och den 6 november. Den 11 februari höll Fru Anne-Sofie Gräslund sin inträdesföreläsning över ämnet »Om identitet – några vikingatida exempel med utgångspunkt i runstensmaterialet». Den 17 mars föreläste Herr Bengt af Klintberg över ämnet »Ella Odstedt – en norrländsk folkminnesupptecknare». Vid årsmötet den 28 april höll Herr Allan Ellenius ett föredrag betitlat »Bild och populärvetenskap – ett regionalt perspek- tivÈ. Ämnet för föredraget den 15 september, av korresponderande ledamoten Herr Ulf Palmenfelt, var »Bröderna Säve mellan tradition och modernitet». Vid sammanträdet den 13 oktober höll professorn i rättshis- toria vid Lunds universitet Kjell Åke Modéer ett föredrag med titeln »Sed- vana och tradition i senmoderna rättskulturer», detta som utgångspunkt för en diskussion om svensk folklig rättspraxis. Vid högtidssammanträdet den 6 november slutligen föreläste Akademiens hedersledamot Fru Chris- tina Mattsson över ämnet »Den svenska skålvisan – en visgenre med historia». Föreläsningen illustrerades med sång av en manskvartett ur Radio- kören. Akademiens styrelse har under året sammanträtt sju gånger och haft totalt ca 140 ärenden på dagordningen. 14–16 maj anordnades på Akademiens initiativ och i dess lokaler ett internationellt symposium om suffixbildningar i gamla ortnamn, ett för ort- namnsforskningen centralt tema. Medarrangörer var Kungl. Vitterhets His- torie och Antikvitets Akademien och Seminariet för nordisk namnforskning vid Uppsala universitet. Symposiet samlade ett 25-tal för temat special- intresserade deltagare. Det hölls 12 föredrag av ortnamnsforskare från för- utom Sverige fyra länder, Danmark, Norge, Skottland och Tyskland. Under fem dagar, 1–5 september, företog Akademien en exkursion till Normandie. Antalet deltagare var 32. Programmet, som hade karaktären av en resa i vikingarnas spår med bl.a. besök i museer och åhörande av föreläs- ningar om skandinaviska drag i ortnamn, personnamn och dialekter, hade sammanställts av Akademiens arbetande ledamot Herr François-Xavier Dillmann, Versailles, som också fungerade som reseledare. I enlighet med vad som stipuleras i ett testamentariskt förordnande av Akademiens framlidne hedersledamot och sekreterare 1975Ð80, professor Folke Hedblom, och hans likaså framlidna maka Carin om ett legat till Aka- demien har Akademien instiftat en fond benämnd »Folke Hedbloms minnesfond», vars avkastning skall utdelas »som belöning för eller understöd till vetenskaplig verksamhet som akademien företräder, varvid dock skall

Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004 179 gälla att vid lika meriter i övrigt bör forskare vars insatser berör landskapen Gästrikland och Hälsingland särskilt hågkommas». Akademien har fr.o.m. 1 september inrättat en befattning som akademiintendent med tills vidare 80% tjänstgöring. Akademiens verksamhet har de senaste åren vuxit så kraftigt att det krävs en fast anställd med uppgift att handha de mångskiftande administrativa uppgifterna, inklusive de ekono- miadministrativa, att bemanna ett kansli med fasta besöks- och telefontider och att fungera som vicevärd för Akademiens fastighet. Till innehavare av tjänsten har utsetts Akademiens korresponderande ledamot fil. dr Marit Åhlén. Planeringen av en volym i Sveriges Nationalatlas ägnad språken i Sverige, ett företag som Akademien är engagerad i tillsammans med Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Svenska Akade- mien och Svenska litteratursällskapet i Finland, har under året tagit allt fastare form. Akademien bidrar till arbetet med och tryckningen av atlasen med 170 000 kronor per år under tre år. Akademiens arbetande ledamot Herr Lars-Erik Edlund och professor Östen Dahl, Stockholm, vilka fått uppdraget att som temaredaktörer leda atlasarbetet, har utarbetat en utförlig synops till innehållet i volymen, och en referensgrupp på sex personer har utsetts och sammanträtt. Akademien representeras i referens- gruppen av sin sekreterare (som ordförande), Herr Lars-Gunnar Larsson och Fru Maj Reinhammar. Akademiens styrelse beslutade redan under föregående verksamhetsår att parallellt med Akademiens medverkan i arbetet med språkbandet i Sve- riges Nationalatlas söka i egen regi få till stånd en svensk dialekt- och ort- namnsgeografisk atlas. Vissa förarbeten för en sådan atlas har gjorts under året. Akademien har under året delat ut nära 2 miljoner kronor till olika ändamål inom sitt ansvarsområde. De båda största enskilda posterna, på vardera 625 000 kronor, utgörs av stipendier till oförsörjda doktorander i slutskedet av forskarutbildningen och bidrag till tryckningen av doktorsavhandlingar samt av priser och belöningar. Ansökningar om bidrag till tryckning av vetenskapliga skrifter, anordnande av symposier m.m. har bifallits till ett belopp av 453 400 kronor. Till Akademiens ledamöter har för forskningsresor, deltagande i konferenser och symposier m.m. utdelats 250 000 kronor. Till tryckningen av de fem tidskrifter Akademien utger, årsboken Saga och sed samt Arv. Nordic Yearbook of Folklore, Ethnologia Scandinavica. A journal for Nordic ethnology, Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning och Svenska landsmål och svenskt folkliv, har Akademien bidragit med 358 317 kronor. Tryckningen av de nedan förtecknade sex arbetena i Akademiens huvudskriftserie Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi har dragit en kostnad av 377 861 kronor.

180 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004

Akademien har under året, utöver sin årsbok för 2003, utgivit: Arv. Årg. 60, 2004. Ethnologia Scandinavica. Årg. 34, 2004. Namn och bygd. Årg. 92, 2004. Svenska landsmål och svenskt folkliv. Årg. 127, 2004. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943– 1944. (Acta 83.) Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentar av Bengt af Klintberg. (Acta 84.) Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791 tillkomna på anmo- dan av landshövdingen F. A. U. Cronstedt. Utgivna av Nils-Arvid Bringéus. (Acta 85.) Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. (Acta 86.) Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Uppsala 17Ð19 januari 2003. Utgivna av Lennart Elmevik. (Acta 87.) Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Sym- posiums in Uppsala 14.Ð16. Mai 2004. Herausgegeben von Thorsten Andersson und Eva Nyman. (Acta 88.)

Vid högtidssammanträdet den 6 november, som ägde rum i Johan III:s gal- leri på Uppsala slott, utdelades Akademiens priser och belöningar för året samt ett stipendium. Ur Nils Ahnlunds prisfond tilldelades Akademiens arbetande ledamot och vice preses Herr Bo Gräslund, Uppsala, 60 000 kronor för framstående, av nytänkande präglat arkeologiskt författarskap. Ur Jöran Sahlgrens prisfond utdelades tre priser om vartdera 40 000 kro- nor till: Professor Bjarne Hodne, Oslo, för hans vetenskapligt gedigna och breda folkloristiska forskningsinsatser samt hans framgångsrika engagemang i nordisk forskningssamverkan. Akademiens hedersledamot Herr Börje Tjäder, Uppsala, för hans för nordisk dialektologi och ortnamnsforskning viktiga morfologiska och fono- logiska undersökningar, särskilt för arbetet »Studier över de plurala bebyg- gelsenamnens morfologiska utvecklingÈ. Akademiens seniorledamot Herr Kjell Venås, Oslo, för hans betydelsefulla insatser för nordisk ortnamnsforskning genom de stora grundläggande arbetena ÈNorske innsj¿namn 3: Hedmark fylkeÈ och ÈNorske innsj¿namn 4: Telemark fylkeÈ. Ur Dag Strömbäcks belöningsfond utgick ett pris på 30 000 kronor till dr. phil. Gísli Sigur¶sson, Reykjavík, för hans viktiga forskning om de isländska sagornas muntliga källor, senast manifesterad i den engelska versionen av hans doktorsavhandling, ÈThe Medieval Icelandic Saga and Oral Tradition. A Discourse on MethodÈ.

Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004 181

Ur Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning utdelades fyra priser à 25 000 kronor till: Fil. dr Sune Björklöf, Leksand, för hans bok »Leksands hemslöjd. 100 år av skaparglädje och gott hantverk», som djuplodande för fram och analyserar hemslöjdsrörelsens ideella och kulturella arbete i Sverige med särskilt beaktande av Leksands hemslöjdsförenings insatser. Chefen för Göteborgs stadsmuseum, fil. dr h.c. Gunnar Dahlström, för hans starka och framgångsrika engagemang i att förmedla kunskap om män- niskorna i Göteborg, deras liv, traditioner, seder och bruk, i nära samarbete med universitetet och dess forskare liksom med andra verksamheter i staden. Fil. lic. Torsten Sigfridsson, Strömstad, för hans forskning om vardag- liga företeelser som varit viktiga i många människors liv men sällan upp- märksammats, och för hans förmåga att förmedla sina vetenskapligt gedigna resultat i lättillgänglig och engagerad form. Hemmansägare Åke Öhman, Husarö, för hans betydelsefulla insatser inom hembygds- och folkmusikforskning, främst genom skapandet av lots- museet på Husarö, något av en kulturinstitution i skärgården, och insamlan- det av materialet till och författandet av boken »Låtar och visor från Rosla- gens skärgård, med berättelser om spelmännen». Med pris ur Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning belönades följande tre: Berättaren och författaren Per Gustavsson, Bjärnum, för hans insatser som organisatör av Ljungby berättarfestival, grundare av Sagomuseet i Ljungby samt berättare och utgivare av folksagor, insatser som sammanta- get verksamt bidragit till folksagans och det muntliga berättandes renässans i Sverige, 25 000 kronor. Akademiens arbetande ledamot Herr Rolf Kjellström, Viks fiskeläge i Skåne, för hans viktiga, under en lång följd av år bedrivna forskning och informationsverksamhet om samisk kultur, särskilt för boken »Samernas livÈ, 30 000 kronor. Fil. dr Eva Silvén, Enskede, för doktorsavhandlingen »Bekänna färg. Modernitet, maskulinitet, professionalitet», som på ett konstruktivt och intrikat sätt diskuterar både en yrkeskårs villkor under 1900-talet och all- mängiltiga frågor kring smak, professionalism, klass och kön, 25 000 kro- nor. Ur Torsten Janckes minnesfond utgick priser till följande fyra: Fil. dr Gunilla Eriksson, Stockholm, för doktorsavhandlingen »Norm and difference. Stone Age dietary practice in the Baltic regionÈ, en studie som givit helt nya aspekter på födans kulturhistoria och en närmare inblick i stenåldersmänniskans vardag, 25 000 kronor. Akademiens arbetande ledamot Herr Jóan Pauli Joensen, Tórshavn, Färöarna, för betydelsefullt författarskap inom färöisk etnologi och kulturhistoria, senast genom det stora arbetet »I ærlige brudefolk – bryllup på Færøerne», 40 000 kronor.

182 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004

Fil. dr Patrik Larsson, Uppsala, och fil. dr Thorgunn Snædal, Älvsjö, vilka genom doktorsavhandlingar av hög kvalitet och flera smärre skrifter givit värdefulla bidrag till svensk och nordisk runologi, 25 000 kronor vardera. Ur Harry Karlssons fond för folklivsforskning utdelades ett pris på 25 000 kronor till fil. dr Gunnel Olsson, Lund, för doktorsavhandlingen ÈMellan Rum. En studie i fysisk och mental utveckling av kommunikation med utgångspunkt i en mellanstadieklass», ett omfattande och imponerande arbete, som med hjälp av ett historiskt perspektiv analyserar synen på kropp och inlärning i svenska skolor. Med ett pris på 30 000 kronor ur Erik och Dency Östhols donationsfond belönades Akademiens hedersledamot Herr Erik Olof Bergfors, Uppsala, för sin mångåriga och viktiga gärning för svensk dialektologi och svensk namnforskning. Ur Sten Carlssons minnesfond utgick ett pris på 25 000 kronor till fil. dr Lizette Gradén, Bromma, för doktorsavhandlingen »On Parade. Making heritage in Lindsborg, Kansas», ett viktigt bidrag till kännedomen om svenskhetens situation i USA:s gamla svenskbygder under slutet av 1900- talet. Ur Gösta Bergs minnesfond tilldelades museumsinspekt¿r Inge Adrian- sen, Museet på Sønderborg Slot, Danmark, ett pris på 40 000 kronor för sitt breda kulturhistoriska författarskap av hög kvalitet, särskilt för det år 2003 utkomna tvåbandsverket »Nationale symboler i Det Danske Rige 1830– 2000È. Ur Marie-Louise och Gösta Virdings fond utgick ett stipendium på 25 000 kronor till fil. dr Carina Sjöholm, Lund, som uppmuntran till fortsatt bearbetning av frågelistor rörande småländska hembygdsskildringar.

Vid middagen i Riksssalen på Uppsala slott efter högtidssammanträdet hyllade Fru Birgitta Skarin Frykman, ledamot av Akademiens styrelse, pristagarna med följande anförande:

Kära pristagare! Som alla kunde märka, när motiveringarna för belöningarna lästes upp av sekreteraren i Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, är svensk folkkultur ett stort område. Kanske någon slogs av tanken att det verkar nästan imperialistiskt. Vad är inte svensk folkkultur? Ni pristagare kommer från Sverige men också från Danmark, Färöarna, Island och Norge. Era forskningar är inte begränsade till folkkultur i Sverige. Svensk folkkultur har heller aldrig varit enbart svensk. Vad betyder folk? Folk – det måste vara alla vi människor, i alla fall om vi utgår från en enkel sortering i »folk och fä». Folk är då inte bara något som fanns förr

Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004 183 utan vi finns lika mycket i dag, som era bidrag till folkkunskapen visar. Vare sig ni har ägnat er åt ortnamn, dialekter, runor, sagor, mjölkbord, målare, bröllop, skolan eller nationalism, för att bara ge några exempel från allt det vetande ni representerar, ryms den mångfalden inom Gustav Adolfs Akade- miens målsättning att uppmuntra olika slag av strävanden att försöka förstå och kunskapliggöra oss människor som kulturella varelser. Ni som har belönats är ett tjugotal, men jag vill att ni skall veta att vi har haft många fler att välja mellan. Kort sagt, alla som ägnar sig åt svensk folkkultur i vid bemärkelse belönas inte av Gustav Adolfs Akademien. Ni är en liten utvald skara, som fått pris utifrån den mycket goda kvaliteten på era olika bidrag till kunskapsbildningen och kunskapsspridningen. Alla vi som är här, vågar jag säga, vet att de slag av »känn dig själv»- kunskaper som faller inom Akademiens område är viktiga på många sätt. »Känn dig själv» står inte för egotrippad introspektion utan handlar väl så mycket om att känna andra. Vi kan inte känna oss själva utan att känna andra och vice versa. I rapporten 1997 från Världskommissionen för utbildning inför 2000-talet skriver kommissionens ordförande Jaques Delors också att den viktigaste grunden för utbildning är att Lära sig leva tillsammans, genom att utveckla förståelse för andra, deras historia, traditioner och andliga värderingar och på basis av det skapa en ny anda […]. Den nya andan måste styras av att vi erkänner det växande ömsesidiga beroendet och av gemensam förståelse för framtidens risker och utmaningar. En utopi, säger många, men en nödvändig utopi, ja en livsviktig utopi om vi ska undgå att en ond och farlig cirkel blir bestående genom cynism och resignation. De många olika slag av humanistiska kunskaper och insikter som behövs för en bättre värld och som ni pristagare representerar lever farligt. I senaste numret (2004:3) av Vetenskapsrådets tidskrift Tvärsnitt skriver ansvarige utgivaren, filosofiprofessorn Bengt Hansson, att i det framtida europeiska forskningsklimatet kommer storskalighet att dominera. Då, konstaterar han »kommer ämnesområden, som inte passar för stordrift eller är nationellt orienterade att missgynnas». Han slutar med en uppma- ning: »Samhället behöver livaktig humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, men vi måste samla våra krafter för att visa det!» Vi känner igen kampropet, i annan form, från den tidiga kvinnorörelsens »Vi kan, vi behövs!». I »vi behövs» ligger den ömsesidiga samverkan med det omgivande samhället som i dag är en av universitetspolitikens paroller och som för Gustav Adolfs Akademien redan vid grundandet år 1932 var en självklarhet. Till det utbytet har också många av årets pristagare bidragit. Det får mig osökt att tänka på att jag i väntrummet på en av Göteborgs vårdcentraler nyligen till min stora förvåning fick läsa om Gustav Adolfs Akademien. När jag förstrött bläddrade i nummer 20/2004 av tidningen Vi, hittade jag en artikel om Lilian Ryd Ð Èbarfota-etnologenÈ som hon kallas där. Hon fick ett pris år 1997 för boken Kvinnor i väglöst land (1995). Det

184 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004 priset och den årshögtiden ledde i sin tur till att hon skrev en ny bok. Den heter Vi åt aldrig lunch och utkom i år. Jag skaffade genast boken och med ett citat från den vill jag förflytta oss tillbaka till Akademiens årshögtid och rikssalen: Efter de förtrollande öppningsorden, Kungliga Gustav Adolfs Akademien sam- manträder!, kände jag att vi gått in i en annan värld. Men riktigt vad det var för- stod jag inte med detsamma. Först trodde jag att vi hamnat på dagens föreställ- ning i Ekomuseum Frackmiddag. I ett ekomuseum har gamla industrimiljöer och andra anläggningar bevarats på ursprunglig plats med intakt maskineri, som ibland körs igång så att besökaren ska känna ett eko av gångna tider. Men det här var något utöver sådan rekonstruerad uppvisning. [---] Att jämföra med ekomuseum kan låta elakt, men jag använder ordet i beröm- mande avsikt, som motsatsen till mossig. Det som spelades upp var minst lika levande och charmfull historia som knirkande medeltida gruvanläggningar eller vinpressar eller bondgårdar med tidsenligt klädd museipersonal. Det som använ- des var arbetsformer och ceremoniel som lärts ut och förts vidare från man till man i uppåt 300 år. Det var en uppvisning, men det var också en genuin och levande verksamhet. En förutsättning för den genuina och levande verksamheten vid Ekomu- seum Frackmiddag, som Lilian Ryd säger och där vi nu befinner oss, är i allra högsta grad ni förtjänstfulla pristagare. Jag hoppas ni kopplar av, kän- ner glädje och stor uppskattning och njuter av den fantastiska miljön på Uppsala slott. Pristagarnas skål!

Professor Bjarne Hodne tackade på pristagarnas vägnar med följande tal:

Preses, akademimedlemmer, prisvinnere, ¿vrige gjester! Lik andre internasjonalt h¿yt anerkjente akademier arbeider Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur på en rekke områder for å fremme forskning og forskningens plass i samfunnet og kjennskap til forskningsresultater. Man gir uttalelser om sentrale forsknings- og utdanningspoli- tiske spørsmål til regjering og departementer; det avholdes seminarer og symposier; tidsskrifter og årbøker gis ut for å formidle til nasjonale og internasjonale milj¿er forskningsresultater av verdi; nettverk bygges mellom akademier, forskningsinstitusjoner og enkeltforskere for å fremme vitenskapelig aktivitet Ð og priser deles ut om man har sterk nok ¿konomi til dette. Kungl. Gustav Adolfs Akademien har i dag utdelt 20 priser og bel¿n- ninger til like mange nordiske forskere fra Island, Færøyene, Danmark, Norge og Sverige. Jeg har fått den ære å takke på vegne av prisvinnerne. En pris fra det akademiet som ligger i en by med et universitet grunnlagt i før-reformatorisk tid, vurderes høyt i akademiske kretser, både i Sverige

Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004 185 og utenfor dette landets grenser. Det er derfor en glede og ikke minst en ære i kombinasjon med takknemlighet prisvinnerne vil takke. Overrekkelsen av prisene gir inspirasjon til videre arbeid. Selv om en høyt hengende pris er rettet mot enkeltpersoner, så har en prisutdeling også andre aspekter ved seg og konsekvenser utover det å ære den enkelte. Ved prisutdelinger synliggj¿r akademiet her i Uppsala sin posisjon. Derfor er det, må det være tillatt å bemerke, av en viss betydning også for akademiet hvem man gir priser og bel¿nninger til. Gjennom lig- nende arrangementer som dette her i dag benytter et hvert akademi seg av muligheten til å vise sin posisjon i akademia, sitt aktivitetsnivå og sin ambisjon om å ha en plass i det internasjonale forskningsmiljøet – samtidig som forskningens plass i samfunnet påpekes. For: det er stadig nødvendig å presisere samfunnets fundamentale behov for akademia Ð og kanskje spesielt for de forskningsbidrag som blant annet kommer fra de humanistiske forskningsområder som er trukket fram ved dagens prisutdeling. Her finner vi representert eksempelvis runologi, arkeologi, etnologi, folkloristikk, samisk kultur, stedsnavnsforskning, sagaforsk- ning, folkemusikkforskning. Vi har blant prisvinnerne personer som har bidratt til institusjonsetablering og formidling og utgivningsvirksomhet på høyt nivå. Eksempler på temaer som prisvinnerne har tatt opp i sine forfat- terskap spenner fra gøteborgernes liv og tradisjoner til færøyske bryllups- skikker og videre til danske nasjonale symboler, svenskhetens situasjon i USA, norske innsjønavn og til synet på kroppen i innlæringen i svensk skole. Hva er da så spesielt med dette at det har noe å si for andre enn denne kretsen som er samlet her på Uppsala slott en lørdagskveld i november i det Herrens år 2004? Betydningen ligger i akademiets fokusering nettopp på disse og beslek- tede emner år etter år. For emnene beskriver, berører, fortolker og formidler menneskers levde liv i en kulturhistorisk kontekst. Det er folks egen kultur, den kulturen som er levd og leves og som er utformet og utformes av dem som har utgjort og som utgjør samfunnene våre, som på dette viset hentes frem og blir synliggjort. Prisutdelingen ved Kungl. Gustav Adolfs Akademien minner oss på nød- vendigheten og viktigheten av forskning på det mest sentrale som finnes: mennesket selv og dets kultur i fortid og samtid. Forskningsfeltet har ¿kt aktualitet i en tid hvor globalisering med kulturutveksling og mobilitet skaper behov hos enkeltindividet for forankring når tid og rom er relative stør- relser. I forankringsbehovet ligger en s¿ken etter identitetstilknytning i lokaliteten og i regionen. I en slik sammenheng vil forskning på og formidling av vår kulturarv, enten den er knyttet til lokalitet, region eller nasjon, ha en direkte relevans for enkeltmennesker og grupper i samfunnet. Forsk- ningen får dermed en betydning langt utenfor seg selv. Den blir samfunns- n¿dvendig.

186 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2004

I en slik sammenheng blir en pris en ære å motta – samtidig som Akade- mien minner våre omgivelser på viktigheten av humanistisk forskning. Kjære forsamling. La oss utbringe en skål for Akademien og dens virk- somhet – og la skålen samtidig være en takk fra 20 prisvinnere.

Lennart Elmevik

Akademiens ledamöter 187 Akademiens ledamöter1

BESKYDDARE HANS MAJ:T KONUNGEN

HEDERSLEDAMÖTER Weijnen, Antonius Angelus, dr. phil., professor, Merelaan 9, NL-6581 CH Malden, Holland, f. 28/12 09, inv. 68. Mundebo, Kurt Allan Ingemar, f.d. landshövding, förutv. statsråd, De Geersgatan 14, 115 29 Stockholm, f. 15/10 30, inv. 81. Edsman, Carl-Martin, teol. o. fil. dr, professor, Vasagatan 5 C, 753 13 Uppsala, f. 26/7 11, inv. 59. Åberg, Alf Robert Edvin, fil. dr, professor, f.d. krigsarkivarie, Gyllen- stiernsgatan 8, 115 26 Stockholm, f. 14/6 16, inv. 81. Kretzenbacher, Leopold, Dr. phil., professor, AT-8403 Lebring, Steier- mark, Österrike, f. 13/11 12, inv. 74. Hellberg, Lars Alvar, fil. dr, professor, Storgatan 8, 753 31 Uppsala, f. 3/3 14, inv. 67 Moberg, Lennart Albert, fil. dr, professor, Fredsgatan 2 B, 753 13 Uppsala, f. 13/12 14, inv. 60. Rasmussen, Holger, dr. phil., f.d. overinspekt¿r, Fuglsangvej 30, DK-2830 Virum, Danmark, f. 8/4 15, inv. 81. Lundkvist, Sven Edvin, fil. dr, professor, f.d. riksarkivarie, Lilla Ålbo, 740 20 Vänge, f. 6/12 27, inv. 85. Holm, Per Olof Gösta, fil. dr, professor, Docentgatan 9, 223 63 Lund, f. 8/7 16, inv. 70. Ejder, Gustaf Åke Bertil, fil. dr, professor, Pedellgatan 14 E, 223 60 Lund, f. 2/11 16, inv. 70. Holmdahl, Svante Martin H:son, med. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Döbelnsgatan 26 A, 752 37 Uppsala, f. 10/6 23, inv. 87. Norén, Brita Lisbeth, Bonäs Box 4744, 792 95 Mora, f. 10/11 22, inv. 87. Strömholm, Stig Fredrik, jur. o. fil. dr, Dr. jur., professor, f.d. universitetsrektor, Norra Rudbecksgatan 5, 752 36 Uppsala, f. 16/9 31, inv. 87. Wickman, Bo Nils Valdemar, fil. dr, professor, Ö. Ågatan 53, 3 tr., 753 22 Uppsala, f. 7/9 17, inv. 65.

1 Dock med utelämnande av ledamöter som avlidit före 1 april 2005.

188 Akademiens ledamöter

Alsén, Hans Olof, f.d. landshövding, Gluntens gränd 1, 753 13 Uppsala, f. 16/8 26, inv. 87. Biörnstad, Margareta, fil. dr, f.d. riksantikvarie, Döbelnsgatan 38 A, 113 52 Stockholm, f. 23/5 28, inv. 87. Almgren, Bertil Oscar, fil. dr, professor, Strandgatan 42, 621 55 Visby, f. 27/9 18, inv. 70. Viires, Ants, dr. phil., professor, Kaubamaja 6Ð12, EE-0001, Tallinn, Est- land, f. 23/12 18, inv. 84. Talve, Ilmar, fil. dr, professor, Keltasirkunpolku 1 A a 17, FI-20600 Åbo, Finland, f. 17/1 19, inv. 85. Benson, Sven Archer, fil. dr, professor, Utlandagatan 6 A, 412 61 Göte- borg, f. 22/1 19, inv. 77. Roelandts, Karel, dr. phil., professor, Sergeystraat 3, BE-3020 Herent, Bel- gien, f. 6/5 19, inv. 68. Tjäder, Börje, fil. dr, professor, Jumkilsgatan 9, 752 18 Uppsala, f. 6/10 19, inv. 86. Widmark, Gunvor (Gun) Margareta, fil. dr, professor, Grönstensvägen 34, 752 41 Uppsala, f. 31/7 20, inv. 75. Bergfors, Johan Erik Olof, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Tiundagatan 45, 752 30 Uppsala, f. 25/8 21, inv. (72) 80. Tottie, Thomas John Henry, fil dr, f.d. överbibliotekarie, Kyrkogårdsgatan 5 A, 753 10 Uppsala, f. 3/7 30, inv. 91. Rundgren, Gustaf Frithiof, fil. dr, professor, Gustav Kjellbergs väg 16, 4 tr., 756 43 Uppsala, f. 25/12 21, inv. 75. Halvorsen, Eyvind Fjeld, dr. philos., professor, Skiferlia 23, NO-1352 Kolsås, Norge, f. 4/5 22, inv. 73. Röhrich, Lutz, Dr. phil., professor, Horbener Strasse 36, DE-79100 Frei- burg/Br., Tyskland, f. 9/10 22, inv. 68. Sköld, Tryggve Mark, fil. dr, professor, Skidspåret 19 D, 903 39 Umeå, f. 2/11 22, inv. 81. Wikström, Jan-Erik, f.d. landshövding, förutv. statsråd, Sysslomansgatan 38 A, 752 27 Uppsala, f. 11/9 32, inv. 92. Dal, Per Johan Erik, dr. phil., f.d. administrator, Forchhammersvej 1, DK- 1920 Frederiksberg C, Danmark, f. 20/12 22, inv. 89. Norberg, Erik Ragnar, fil. dr, f.d. riksarkivarie, Bruksvägen 26, 165 65 Hässelby, f. 14/12 42, inv. 96. Ling, Jan Nils, fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Raketgatan 13, 413 20 Göteborg, f. 12/4 34, inv. (90) 97. Haglund, Ann-Cathrine, f.d. landshövding, Odensgatan 15, 753 13 Upp- sala, f. 24/8 37, inv. 97. Hagberg, Ulf Erik, fil. dr, docent, f.d. museidirektör, Mistelgatan 5 C, 754 37 Uppsala, f. 30/9 32, inv. (89) 98. Löfgren, Lars Inge, fil. kand., BA, Doctor of Human Letters, f.d. styresman för Nordiska museet, Sjötullsbacken 27, 115 25 Stockholm, f. 6/9 35, inv. 99.

Akademiens ledamöter 189

Sundqvist, Bo Ulf Robert, fil. dr, professor, rektor för Uppsala universitet, Ihres väg 17, 752 63 Uppsala, f. 21/9 41, inv. 99. Mattsson, Brita Christina, fil. kand., styresman för Nordiska museet, Rör- strandsgatan 52, 113 33 Stockholm, f. 9/3 47, inv. 02. Björck, Anders Per-Arne, landshövding, förutv. statsråd, Slottet, 752 37 Uppsala, f. 19/9 44, inv. 03.

STÖDJANDE LEDAMÖTER Lindblad, Sven Johan Härje, jur. kand., bankdirektör, Toftvägen 11, 181 43 Lidingö, f. 6/11 09, inv. 64. Östhol, Erik, civilingenjör, direktör, Villa Japan Haga, 169 70 Solna, f. 5/4 16, inv. 65. Thunholm, Lars-Erik, fil. dr, pol. mag., civilekonom, bankdirektör, Döbelnsgatan 13, 4 tr., 111 40 Stockholm, f. 2/11 14, inv. 67. Sahlin, Gösta, direktör, Starrängsringen 42, 115 50 Stockholm, f. 22/5 21, inv. 74. Lewin, Erik Torbjörn, civilekonom, direktör, Östra Ågatan 27, 753 22 Uppsala, f. 20/6 32, inv. 74. Karlsson, Sven-Harry, byggmästare, Ekholmsnäsvägen 91, 181 41 Lidingö, f. 8/12 31, inv. 77. Sundblad, Lars Gunnar, civilingenjör, bruksdisponent, Strandgatan 12, 824 42 Hudiksvall, f. 24/7 23, inv. 78. Wall, Karl Anders, med. dr, direktör, generalkonsul, Starfors Säteri, 744 91 Heby, f. 10/3 31, inv. 81. Ehn, Johan Erik, fil. kand., bankdirektör, Ymervägen 20 A, 182 63 Djurs- holm, f. 7/12 27, inv. 86 Gustafsson, Reinhold Emil Hjalmar, byggnadsingenjör, byggmästare, Hanebergs säteri, 640 25 Julita, f. 23/12 20, inv. 86. Lundh, Lars Gunnar Fredrik, jur. kand., civilekonom, bankdirektör, Fyris- gatan 14, 753 15 Uppsala, f. 2/7 33, inv. 87. Berggren, Bo Erik Gunnar, tekn. dr, bergsingenjör, direktör, Strandvägen 27, 114 56 Stockholm, f. 11/8 36, inv. 87. Nordenfalk, Sigfrid Rålamb Erik Johan, friherre, f.d. ambassadör, Fredrikshovsgatan 5, 115 23 Stockholm, f. 24/9 34, inv. 88. Matsson, Arne Tomas, jur. kand., advokat, Östra Ågatan 29, 753 22 Upp- sala, f. 29/4 40, inv. 89. Rasmusson, Karl Eric, direktör, Älgvägen 8 B, 302 73 Halmstad, f. 28/1 16, inv. 89. Jerenäs, Hans Inge, grosshandlare, V. Mårtensgatan 1, 223 51 Lund, f. 2/4 38, inv. 97. Swahn, Jan-Öjvind, fil. dr, professor, Stora Tomegatan 44, 223 52 Lund, f. 15/5 25, inv. 97.

190 Akademiens ledamöter

Lilliehöök, Lennart Fredrik B:son, agronom, direktör, Lindhults säteri, 311 93 Långås, f. 21/4 24, inv. 00. Curman, Johan Olof, agronom, Edsby gård, 194 91 Upplands Väsby, f. 10/10 19, inv. 01. Rausing, Finn, direktör, Tetra Pak International AB, 221 86 Lund, f. 1/9 55, inv. 02. Carlsson, Sten Erik Trygve, fil. dr, bokförläggare, Carlsson Bokförlag, Box 2112, 103 13 Stockholm, f. 27/2 45, inv. 04. Henriksson, Mats Evert, civilingenjör, Villa Kina Haga, 169 70 Solna, f. 16/3 43, inv. 04.

SENIORLEDAMÖTER Fjellström, Phebe Maria, fil. dr, professor, Lyssnavägen 6, 756 53 Uppsala, f. 11/2 24, inv. 83. Kristjánsson, Jónas, dr. phil., fil. dr, professor, f.d. chef för Stofnun Árna Magnússonar á Íslandi, Oddagata 6, IS-101 Reykjavík, Island, f. 10/4 24, inv. 83. Fries, Claes Sigurd Elias, fil. dr, professor, Axtorpsvägen 4, 903 37 Umeå, f. 22/4 24, inv. 74. Foote, Peter Godfrey, M.A., fil. dr, professor, 18 Talbot Road, Highgate, London N6 4QR, England, f. 26/5 24, inv. (62) 67. Göransson, Carl Axel Sölve Ragnvald, fil. dr, docent, Norra Parkvägen 2 B, 756 45 Uppsala, f. 6/5 25, inv. 78. Sandred, Karl Inge Rune, fil. dr, docent, Slagrutevägen 14, 756 47 Upp- sala, f. 7/5 25, inv. 84. Bandle, Oskar, Dr. phil., fil. dr, professor, Am Pfisterhölzli 22, CH-8606 Greifensee, Schweiz, f. 11/1 26, inv. 69. Huldén, Lars Evert, fil. dr, professor, Nylandsgatan 2 C 18, FI-00120 Hel- singfors, Finland, f. 5/2 26, inv. 78. Bringéus, Nils-Arvid Edvard Alarik, fil. dr, dr. philos., teol. kand., professor, Galjevångsvägen 4, 224 65 Lund, f. 29/3 26, inv. 70. Sandnes, J¿rn, dr. philos., fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Harry Borthens veg 18, NO-7040 Trondheim, Norge, f. 3/5 26, inv. 83. Podolák, Ján, DrSc., professor, f.d. universitetsrektor, Podzáhradamie 62, 84102 Bratislava, Slovakien, f. 17/5 26, inv. 89. Ejskjær, Inger Jensen, dr. phil., professor, H¿eghsmindeparken 121 t.h., DK-2900 Hellerup, Danmark, f. 20/5 26, inv. 85. Alinei, Mario, Dottore in Lettere, professor, Casella Postale 102, IT-50029 Tavarnuzze (Firenze), Italien, f. 10/8 26, inv. 86. Cabouret, Michel, Docteur d’Etat, professor, 3, rue des Cors, FR-57140 Woippy lès Metz, Frankrike, f. 27/8 26, inv. 88. Akademiens ledamöter 191

Ellenius, Allan Mattias, fil. dr, professor, Nedre Slottsgatan 20, 753 09 Uppsala, f. 6/8 27, inv. 89. Venås, Kjell, dr. philos., professor, Terassevegen 104, NO-0682 Oslo 6, Norge, f. 30/11 27, inv. 88. Stoklund, Bjarne, cand. mag., professor, Uglevangen 13, DK-2830 Virum, Danmark, f. 17/1 28, inv. 84. Wiegelmann, Günter, Dr. rer. nat., professor, Frauenburgstrasse 39, DE- 48155 Münster, Tyskland, f. 31/1 28, inv. 75. Furuland, Lars Gunnar Anton, fil. dr, professor, Rapphönsvägen 4 C, 756 53 Uppsala, f. 22/2 28, inv. 86. Olsen, Olaf, dr. phil., professor, f.d. riksantikvarie, Rikkeslyst, Strevelsho- vedvej 2, Alr¿, DK-8300 Odder, Danmark, f. 7/6 28, inv. 84. Jonsson, Hans Erling, fil. dr, professor, f.d. ordbokschef, Fästan, Tygelsjö 331, 247 91 Södra Sandby, f. 10/6 28, inv. 86. Hidemark, Brita Elisabet, fil. dr, docent, Canton 1, 178 93 Drottningholm, f. 16/10 28, inv. 91. Andersson, Karl Thorsten Gunnar, fil. dr, dr. phil., professor, Grönstensvä- gen 32, 752 41 Uppsala, f. 23/2 29, inv. 73. Fenton, Alexander, D.Litt., professor, 132 Blackford Avenue, Edinburgh EH9 3HH, Skottland, f. 26/6 29, inv. 77. Vilkuna, Asko, fil. dr, professor, Kauppakatu 10, FI-40100 Jyväskylä, Fin- land, f. 17/11 29, inv. 86. Hofer, Tamás, Dr. phil., f.d. museichef, Szilágyi Erzsébet fasor 17, HU- 1026 Budapest, Ungern, f. 29/12 29, inv. 96. Brückner, Wolfgang Winfried, Dr. phil., professor, Bohlleitenweg 59, DE- 97082 Würzburg, Tyskland, f. 14/3 30, inv. 83. Jonsson, Bengt Olof Anders Robert (Bengt R.), fil. dr, professor, f.d. arkivchef, Framnäsbacken 8, 171 66 Solna, f. 19/3 30, inv. 74. Rostvik, John Allan, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Floragatan 11, 752 18 Uppsala, f. 22/3 30, inv. (77) 84. Andræ, Carl Göran, fil. dr, professor, Slöjdgatan 17, 752 38 Uppsala, f. 23/4 30, inv. 80. Almqvist, Bo Gunnar, fil. dr, professor, 6 Seafield, Shankill, Co. Dublin, Irland, f. 5/5 31, inv. 73. Ottenjann, Helmut, Dr. phil., professor, f.d. museichef, Museumsstrasse 13, DE-4590 Cloppenburg, Tyskland, f. 15/5 31, inv. 87. Ek, Sven Birger (Sven B.), fil. dr, professor, Welandergatan 19, 416 56 Göteborg, f. 10/6 31, inv. 77. Hasselmo, Nils, fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, 2126 Connecticut Avenue NW, # 75 Washington, D.C. 20008, USA, f. 2/7 31, inv. (80) 89. Wilson, Sir David M., M.A., fil. dr, professor, f.d. Director of the British Museum, The Lifeboat House, Castletown, Isle of Man IM9 1LD, Stor- britannien, f. 30/10 31, inv. (69) 76. 192 Akademiens ledamöter

Tarvel, Enn, dr. scient. hist., professor, Trummi põik 5A-30, EE-0026 Tal- linn, Estland, f. 31/7 32, inv. 94. Arrhenius, Birgit, fil. dr, professor, Langelandsgatan 6, 5 tr., 164 43 Kista, f. 25/8 32, inv. 95. Grandien, Bo Leonard, fil. dr, professor, Rålambsvägen 10 A, 6 tr., 112 59 Stockholm, f. 21/11 32, inv. 94. Storå, Nils, fil. dr, professor, Vårdbergsgatan 8 C, FI-20700 Åbo 70, Fin- land, f. 29/5 33, inv. 83. Hildebrandt, Reiner Willi, Dr. phil., professor, Am Zuckerberg 2, DE- 35043 Marburg, f. 21/3 33, inv. 99. Gräslund, Bo Albert, fil. dr, professor, Norra Parkvägen 4 B, 756 45 Upp- sala, f. 13/12 34, inv. 88.

ARBETANDE LEDAMÖTER

Inländska Elmevik, Bengt Lennart, fil. dr, professor, Vasagatan 1 C, 753 13 Uppsala, f. 2/2 36, inv. 77. Österberg, Eva Birgitta, fil. dr, professor, Filippavägen 2 A, 222 41 Lund, f. 25/10 42, inv. 84. Daun, Åke, fil. dr, professor, Folkungagatan 142, 116 30 Stockholm, f. 1/4 36, inv. 85. Gustavsson, Anders Karl Gustav, fil. dr, professor, Hogen 5173, 473 97 Henån, f. 7/12 40, inv. 87. Korhonen, Kauko Olavi, fil. dr, professor, Kanotvägen 5, 961 51 Boden, f. 8/5 38, inv. 89. Löfgren, Orvar Sigurd, fil. dr, professor, Linnégatan 12, 224 60 Lund, f. 2/10 43, inv. 89. Reinhammar, Maria (Maj), fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Stackvägen 18, 756 47 Uppsala, f. 17/5 35, inv. (86) 90. Hellspong, Mats, fil. dr, professor, Riddargatan 51, 114 57 Stockholm, f. 15/10 40, inv. 91. Jansson, Nils Torkel, fil. dr, professor, Petterslundsgatan 25, 753 28 Upp- sala, f. 7/3 47, inv. 92. Larsson, Lars-Gunnar, fil. dr, professor, Berthåga Lindväg 5 A, 752 60 Uppsala, f. 9/12 47, inv. 93. Skarin Frykman, Harriet Birgitta, fil. dr, professor, Bögatan 35 B, 412 72 Göteborg, f. 4/1 41, inv. 93. af Klintberg, Bengt Knut Erik, fil. dr, författare, Vendevägen 13, 181 31 Lidingö, f. 25/12 38, inv. 93. Akademiens ledamöter 193

Frykman, Nils Jonas Daniel, fil. dr, professor, Dag Hammarskjölds väg 1 C, 224 64 Lund, f. 22/10 42, inv. 94. Peterson, Lena Cecilia, fil. dr, professor, Gråalsvägen 12, 753 50 Uppsala, f. 27/1 39, inv. 94. Edlund, Lars-Erik Anders, fil. dr, professor, Stationsgatan 3, 913 31 Holmsund, f. 16/8 53, inv. 94. Thelander, Mats Olov Arvid, fil. dr, professor, Oslogatan 64, 752 64 Upp- sala, f. 16/9 45, inv. 95. Myrdal, Janken Peter, fil. dr, professor, Västerlånggatan 31, 111 29 Stock- holm, f. 4/11 49, inv. 95. Strandberg, Lars Svante, fil. dr, professor, Damastvägen 2, 757 57 Upp- sala, f. 2/8 42, inv. (88) 95. Nordberg, Bengt Karl Richard, fil. lic., professor, Wallingatan 1, 752 24 Uppsala, f. 8/8 36, inv. 96. Edström, Karl-Olof (Olle), fil. dr, professor, Möttviksvägen 15, 421 66 Västra Frölunda, f. 31/7 45, inv. 96. Johannesson, Torborg Ida Lena, fil. dr, professor, Burgårdsgatan 13, 412 52 Göteborg, f. 20/2 45, inv. 97. Lönnroth, Lars Christoffer, fil. dr, professor, Santessonsgatan 15, 412 66 Göteborg, f. 4/6 35, inv. 97. Brohed, Nils Ingmar, teol. dr, professor, Warholms väg 8, 224 65 Lund, f. 3/1 40, inv. 97. Magnusson, Lars Gösta, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 26 G, 753 12 Uppsala, f. 6/6 52, inv. 97. Bursell, Barbro Julia, fil. dr, docent, överintendent, Bodarna, Häggeby, 746 94 Bålsta, f. 30/12 42, inv. 98. Lindegren, Jan Axel, fil. dr, professor, Hugleksgatan 5, 753 34 Uppsala, f. 3/1 49, inv. 98. Kjellström, Rolf Evert, fil. dr, docent, Viks fiskeläge 1421, 272 95 Simris- hamn, f. 4/6 36, inv. 98. Svedjedal, Erik Johan Olof, fil. dr, professor, Hedensbergsvägen 27, 752 60 Uppsala, f. 29/6 56, inv. 98. Genrup, Kurt Lennart, fil. dr, professor, Norra Åsarvägen 36, 905 80 Umeå, f. 8/5 44, inv. 99. Winberg, Bo Inge Christer, fil. dr, professor, Föreningsgatan 16 B, 411 27 Göteborg, f. 5/6 42, inv. 99. Hallberg, Axel Göran, fil. dr, docent, arkivchef, Krokgränd 20, 241 32 Eslöv, f. 7/10 39, inv. 00. Klein, Barbro Maria, fil. dr, professor, Fatbursgatan 14 A, 118 54 Stock- holm, f. 14/3 38, inv. 00. Ramsten, Märta Anna Margareta, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Upplands- gatan 44, 5 tr., 113 28 Stockholm, f. 25/12 36, inv. 00. Hultgård, Erik Anders N:son, teol. dr, fil. mag., professor, Gråmesvägen 6, 756 52 Uppsala, f. 23/12 36, inv. 01. 194 Akademiens ledamöter

Brink, Arthur Stefan, fil. dr, professor, Sysslomansgatan 40 B, 752 27 Uppsala, f. 26/7 52, inv. (95) 01. Williams, Henrik Bruun, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 14 C, 753 10 Uppsala, f. 16/10 58, inv. 02. Svensson, Ulla Birgitta, fil. dr, professor, Linnégatan 31, 2 tr., 114 47 Stockholm, f. 17/12 48, inv. 02. Gräslund, Anne-Sofie Elisabeth, fil. dr, professor, Norra Parkvägen 4 B, 756 45 Uppsala, f. 1/6 40, inv. 03.

Utländska Barnes, Michael Patrick, M.A., fil. dr, professor, 93 Longland Drive, Lon- don N20 8HN, England, f. 28/6 40, inv. (77) 84. Brednich, Rolf Wilhelm, Dr. phil., professor, Tuckermannweg 6, DE- 37085 Göttingen, Tyskland, f. 8/2 35, inv. 85. Kvideland, Reimund, mag. art., professor, f.d. direktör för Nordiska institutet för folkdiktning, Øvrelia 7 B, NO-5231 Paradis, Norge, f. 28/1 35, inv. 92. Dillmann, François-Xavier, Docteur d’Etat ès Lettres, fil. dr, professor, 35 bis, rue du Maréchal-Gallieni, FR-78000 Versailles, Frankrike, f. 27/11 49, inv. 92. Paproth, Hans-Joachim Rüdiger, fil. dr, professor, Merianstrasse 28, DE- 80637 München, Tyskland, f. 4/3 42, inv. 92. Lönnqvist, Bo Hjalmar, fil. dr, professor, Unionsgatan 45 B 30, FI-00170 Helsingfors, Finland, f. 29/9 41, inv. 93. Nes, Oddvar Sigmund, mag. art., professor, Storevardsbrekka 31, NO-5305 Florvåg, Norge, f. 27/12 38, inv. 93. Joensen, Jóan Pauli, dr. phil., fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Gæsugøta 18, FO-100 Tórshavn, Färöarna, f. 30/4 45, inv. 94. Viereck, Wolfgang Wilhelm, Dr. phil., fil. dr, professor, Obere Dorotheen- strasse 5 A, DE-96049 Bamberg, Tyskland, f. 4/9 37, inv. 95. Köstlin, Konrad, Dr. phil., professor, Oberzellergasse 3/13, AT-1030 Wien, Österrike, f. 8/5 40, inv. 96. Alver, Bente Gullveig, dr. philos., professor, Lille ¯vregate 36 A, NO-5018 Bergen, Norge, f. 26/8 41, inv. 96. Wolf-Knuts, Gisela Ulrika Christina, fil. dr, professor, Regementsvägen 41, FI-20880 Åbo, Finland, f. 6/12 47, inv. (92) 96. Düwel, Heino Willi Klaus, Dr. phil., professor, Am Sölenborn 18, DE- 37085 Göttingen, Tyskland, f. 10/12 35, inv. 97. Scharfe, Martin Reinhard, Dr. phil., professor, Eulenkopfstrasse 23, DE- 34043 Marburg, Tyskland, f. 8/3 36, inv. 97. Tarkiainen, Kari Valtteri, fil. dr, f.d. riksarkivarie, Georgsgatan 14 B 12, FI-00120 Helsingfors, Finland, f. 14/6 38, inv. 97. Akademiens ledamöter 195

Häggman, Solveig Ann-Mari, fil. dr, professor, chef för Finlands svenska folkmusikinstitut i Vasa, Rådhusgatan 40 B, FI-65100 Vasa, Finland, f. 19/9 41, inv. 98. Hägg, Inga Helena, fil. dr, professor, Backtorp, Box 5416, 782 91 Malung, f. 14/7 39, inv. 99. Glauser, Jürg, Dr. phil., professor, Reutlenring 20, CH-8302 Kloten, Schweiz, f. 7/12 51, inv. 99. Valk, Ülo, dr. phil., professor, Vainu 12, EE-50304 Tartu, Estland, f. 25/8 62, inv. 99. Ólason, Vésteinn, dr. phil., professor, chef för Stofnun Árna Magnússonar á Íslandi, N˘lendugata 43, IS-101 Reykjavík, Island, f. 14/2 39, inv. 99. Kaivola-Bregenh¿j, Annikki Irmeli, fil. dr, professor, Auroravägen 25, FIN-65610 Korsholm, Finland, f. 1/2 39, inv. 00. Mitchell, Stephen Arthur, Ph.D., professor, 44 Oak Hill Road, Harvard, Massachusetts 01451, USA, f. 22/4 51, inv. 00. Åström, Anna-Maria, fil. dr, professor, Ursinsgatan 13 C 57, FI-20100 Åbo, f. 15/9 51, inv. 00. Clunies Ross, Margaret Beryl, M.A., fil. dr, professor, 4/3 The Astor, 123 Macquarie Street, Sydney, New South Wales 2000, Australien, f. 24/4 42, inv. 01. Mohrmann, Ruth-Elisabeth, Dr. phil., professor, Entrup 2, DE-48341 Altenberge, Tyskland, f. 20/12 45, inv. 01. Ivars, Siv Ann-Marie, fil. dr, professor, Skepparegatan 35 A 13, FI-00150 Helsingfors, Finland, f. 6/11 41, inv. 01. Lysaght, Patricia, PhD, professor, 37, Brook Court, Monkstown, Co. Dublin, Irland, f. 6/3 48, inv. 01. Bugge Amundsen, Arne, dr. philos., professor, Postboks 247, NO-1601 Fredrikstad, Norge, f. 13/8 55, inv. 02. Trudgill, Peter John, MA, PhD, professor, 32 Bathurst Road, Norwich NR2 2PP, England, f. 7/11 43, inv. 03. Christiansen, Palle Ove, dr. phil., direktör för Dansk Folkemindesamling, Svinget 18, 1.th., DK-2300 K¿benhavn S, Danmark, f. 3/9 46, inv. 03.

KORRESPONDERANDE LEDAMÖTER Forssman, Erik Ernst, fil. dr, professor, Johann v. Weerth-Strasse 4, DE- 7800 Freiburg/Br., Tyskland, f. 27/12 15, inv. 65. Sanderson, Stewart, M.A., f.d. Director of the Institute of Dialect and Folk Life Studies, University of Leeds, Leeds LS2 9JT, England, f. 23/11 24, inv. 67. Nyman, Åsa Margareta, fil. dr, f.d. 1:e arkivarie, Ingemunds väg 25, 193 40 Sigtuna, f. 4/6 21, inv. 76. 196 Akademiens ledamöter

Lindow, John, Ph.D., professor, Department of Scandinavian, Winelle Hall, University of California, Berkeley, Calif., USA, f. 23/7 46, inv. 77. Zachrisson, Karl Sune Ragnar, fil. lic., f.d. direktör för Julita Gård och Museer, Klosterledsgatan 6, 592 32 Vadstena, f. 28/1 32, inv. 80. Whitaker, Ian, dr. philos., professor, 97-2533, 152 St., Surrey, British Columbia, Canada, V4 P1 N4, f. 4/7 28, inv. 81. Steingrímsson, Sigurgeir, cand. mag., redaktör vid Stofnun Árna Magnús- sonar á Íslandi, Brekkustígur 3, IS-101 Reykjavík, Island, f. 2/10 43, inv. 82. Poulsen, Jóhan Hendrik W., mag. art., professor, FO-175 Kirkjub¿ur, Färöarna, f. 20/6 34, inv. 83. Hofrén, Erik Johan, fil. lic., professor, f.d. direktör för Stiftelsen Arbetets museum, Knopgatan 13, 603 85 Norrköping, f. 10/4 36, inv. 83. Nordenson, Eva Vilhelmina, f. Cederblad, fil. lic., f.d. direktör för Stiftel- sen Skansen, Furusundsgatan 5, 115 37 Stockholm, f. 7/12 25, inv. 83. Markey, Thomas Lloyd, fil. dr, professor, 2466 North Camino Valle Verde, Tucson, AZ 85715-3405, USA, f. 29/5 40, inv. 84. Petersen, Robert Karl Frederik, professor, Magel¿s 9 BIII t.h., DK-5000 Odense C, Danmark, f. 18/4 28, inv. 85. Gustavson, Helmer Olov, fil. kand., f.d. avdelningsdirektör, Skestavägen 43, 163 53 Spånga, f. 23/3 38, inv. 86. Strid, Jan Paul, fil. dr, professor, Hargs Västergård, 590 48 Vikingstad, f. 15/7 47, inv. 86. Englund, Karl Gösta, direktör, Morkarlbyvägen 7, 792 30 Mora, f. 3/5 22, inv. 87. Fisher, Brian Peter, M.A., M.Phil., 3 Luckett’s Close, Histon, Cambridge CB4 4HG, England, f. 28/4 34, inv. 87. Kan, Aleksander, fil. dr, professor, Norrtäljegatan 6 B, 753 27 Uppsala, f. 31/10 25, inv. 88. Schietzel, Kurt, Dr. phil., professor, Direktor des Archäologischen Landes- museums und des Wikinger Museum Haithabu der Christian-Albrechts- Universität, Schloss Gottorf, DE-24837 Schleswig, Tyskland, f. 25/9 33, inv. 88. Stoklund, Marie Ingerslev, cand. mag., f.d. museumsinspekt¿r, Ugle- vangen 13, DK-2830 Virum, Danmark, f. 11/8 34, inv. 88. Vensild, Henrik, mag. art., museumsdirekt¿r, Storegade 29, DK-3700 R¿nne, Danmark, f. 5/4 42, inv. 88. Ivarsdotter, Backa Anna Hilma Svea, fil. dr, professor, Grönstensvägen 12, 752 41 Uppsala, f. 2/3 38, inv. 90. Melnikova, Elena, dr. phil., professor, Vernadsky av. 117-14, 117571 Moskva, Ryssland, f. 25/11 41, inv. 90. Person, Per Bengt-Arne, fil. lic., f.d. länsmuseichef, Engelbrektsgatan 3, 432 41 Varberg, f. 30/3 27, inv. 90. Akademiens ledamöter 197

Lamb, Raymond George, Ph.D., No 4 Janet Street, Thurso, Caithness, Skottland, f. 9/1 48, inv. 91. Estham, Hjördis Inger Katarina, teol. dr, fil. lic., f.d. avdelningsdirektör, Torsgatan 2, 753 15 Uppsala, f. 9/6 28, inv. 92. Häkli, Esko Antero, teol. dr, fil. lic., professor, f.d. överbibliotekarie, Mechelingatan 13 B 24, FI-00100 Helsingfors, Finland, f. 30/11 36, inv. 92. Lindquist, Sven-Olof, fil. dr, docent, f.d. landsantikvarie, Sankt Hansgatan 1 C, 621 57 Visby, f. 3/3 33, inv. 93. Rydh, Stig Erik Ingvar, fil. kand., f.d. landsantikvarie, Sysslomansgatan 17 A, 753 14 Uppsala, f. 25/3 37, inv. 93. Brylla, Eva Margareta, fil. dr, docent, forskningschef, Rotfruktsgatan 7, 754 49 Uppsala, f. 1/3 44, inv. 94. Melefors, Nils Evert Fredrik, fil. dr, docent, f.d. ordbokschef, Odensgatan 18, 753 13 Uppsala, f. 19/4 33, inv. 94. Nyström, Bo Gunnar, fil. lic., forskningschef, Bertilsvägen 22 A, 752 60 Uppsala, f. 7/7 39, inv. 94. Nilsson, Jan, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Myrvägen 8, 903 46 Umeå, f. 2/12 32, inv. 95. Tornehed, Stig Lennart, fil. dr, redaktör, Stamvägen 15, 352 53 Växjö, f. 8/4 24, inv. 95. Ambjörnsson, Ronny, fil. dr, professor, Näset 117, 922 66 Tavelsjö, f. 21/3 36, inv. 98. Jobs-Björklöf, Kersti, fil. kand., f.d. kulturintendent, Tibble 207, 793 36 Leksand, f. 8/11 37, inv. 98. Mackay, Margaret A., Ph.D., Director of School of Scottish Studies, Uni- versity of Edinburgh, 41 St. Vincent Crescent, Glasgow G3 8NG, Skott- land, f. 7/8 45, inv. 98. Dahllöf, Tordis Karin, fil. lic., Östra Ågatan 17, 753 22 Uppsala, f. 1/3 28, inv. 99. Quinn, Judy Elisabeth, Ph.D., senior lecturer, Newnham College, Cam- bridge CB3 9DF, England, f. 20/1 57, inv. 99. Runblom, Harald, fil. dr, professor, föreståndare för Centrum för multiet- nisk forskning, Uppsala universitet, Hesselmans väg 26, 752 63 Upp- sala, f. 20/11 39, inv. 99. Åhlén, Marit Marianne, fil. dr, akademiintendent, Vasagatan 1 C, 753 13 Uppsala, f. 14/3 51, inv. 00. Nyström, Bengt Georg Tage, fil dr, bibliotekschef, Upplandsgatan 74, 113 44 Stockholm, f. 3/10 37, inv. 01. Brück, Ulla, Dorrit Louise, fil. kand., universitetslektor, Sandhamnsgatan 42, 115 28 Stockholm, f. 20/2 42, inv. 02. Palmenfelt, Ulf Alrik, fil. dr, professor, Östra Sömmerskestigen 12, 621 53 Visby, f. 6/6 47, inv. 03. Arvastson, Stig Gösta, fil. dr, professor, Timmermansgatan 20 C, 753 33 Uppsala, f. 16/5 43, inv. 03. 198 Akademiens ledamöter

Fridell, Björn Staffan Folke, fil. dr, professor, Solstrålevägen 105, 743 35 Storvreta, f. 11/4 52, inv. 03. Lövkrona, Inger Sylvia Astrid, fil. dr, professor, Plåtslagarevägen 4 D, 227 30 Lund, f. 15/11 43, inv. 03 AKADEMIENS SKRIFTER 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. A. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien, 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. fr.o.m. nr 38 Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 1. Ivar Modéer: Småländska skärgårdsnamn. 1933. 54. Vidar Reinhammar: Pronomenstudier. 1975. 2. Inger M. Boberg: Sagnet om den store Pans død. 1934. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 3. Gunnar Granberg: Skogsrået i yngre nordisk folktradition. 1935. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbonde- 4. Gertrud Areskog: Östra Smålands folkmål. 1936. namn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 5. Bertil Ohlsson: Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån. 1939. 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i 6. Johan Götlind (och Samuel Landtmanson): Västergötlands folkmål. 1–4. 1940–1950. Norden. 1990. 7. Lennart Björkquist: Jämtlands folkliga kvinnodräkter. 1941. 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 8. Sven Rothman: Östgötska folkminnen. 1941. 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and 9. Erik Brevner: Sydöstra Närkes sjönamn. 1942. Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 10. Verner Ekenvall: De svenska ortnamnen på hester. 1942 60. Staffan Fridell: Ortnamn på -ryd i Småland. 1992. 11. Lars Levander och Ella Odstedt: Övre Dalarnes bondekultur. 1–4. 1944–1953. 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfre∂ur Örn Eiríksson. 12. Helmer Olsson: Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 1945. 1992. 13. Folke Hedblom: De svenska ortnamnen på säter. 1945. 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval 14. Lars Forner: De svenska spannmålsmåtten. 1945. Records and Place-Names. 1994. 15. Johan J. Törners »Samling af Widskeppelser». Med inledning och anmärkningar utg. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. av K. Rob. V. Wikman. 1946. 1997. 16. Carl Ivar Ståhle: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. 1946. 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997. 17. Bengt Holmberg: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 1946. 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i 18. Oskar Loorits: Grundzüge des estnischen Volksglaubens. 1–3. 1949–1960. fornsvenskans vokalsystem. 1998. 19. Daniel Harbe: Folkminnen från Edsbergs härad. 1–2. 1950–1956. 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 20. Harry Ståhl: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 1950. Namngivning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 21. Lars Hellberg: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 1950. 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk 22. Per Wieselgren: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svensk- användning i svenska dialekter. 2000. bygder. Ostharrien med Nargö. 1951. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn. 23. Einar Törnqvist: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1–2. 1953. 2000. 24. Valter Jansson: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 1951. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 25. Nils Tiberg: Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 1951. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 26. Gunnar Linde: Studier över de svenska sta-namnen. 1951. 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food Research, 27. Gideon Danell: Ordbok över Nuckömålet. 1951. Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 28. Andrus Saareste: Petit atlas des parlers estoniens. 1955. 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo 29. Sigurd Fries: Studier över nordiska trädnamn. 1957. Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 30. Nils von Hofsten: Eddadikternas djur och växter. 1957. 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg: Gammalsvenskbydokument. 1958. och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 32. Lars Alfvegren: r-genitiv och are-komposition. 1958. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetnologins 33. Gösta Franzén: Runö ortnamn. 1959. 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per 34. Nils von Hofsten: Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 1958. Peterson. 2000. 35. Nils Tiberg: Runöbondens ägor. 1959. 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belys- 36. Nils von Hofsten: Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 1960. ning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790–1791. Med efterskrift och register utg. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid – av Nils-Arvid Bringéus. 1961. Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) 38. Nils Tiberg: Estlandssvenska språkdrag. 1962. 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. 39. Elis Åström: Folktro och folkliv i Östergötland. 1962. 2001. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårsda- Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. gen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 2001. 1963. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 2001. 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. Reinhammar. 2002. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrsprå- 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. kig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970– 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. 1971. 84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentarer 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav av Bengt af Klintberg. 2004. Adolfs Akademien 13.8 1970. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska 2004. språk. 1–2. 1970. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Upp- sala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. Saga och Sed B. Övriga skriftserier

ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI Distribution: Swedish Science Press Box 118, SE-751 04 Uppsala E-post: [email protected] ISSN 0586-5360