Den Medialiserade Kulturskandalen

Den medialiserade kulturskandalen

En kvalitativ innehållsanalys av Handkedebatten i svensk press

Clara Monserrat Forssén

Institutionen för mediestudier Examensarbete 30 hp Journalistik Masterprogram i journalistik 120 hp Vårterminen 2020 Handledare: Christian Christensen Examinator: Maria Nilsson Den medialiserade kulturskandalen

En kvalitativ innehållsanalys av Handkedebatten i svensk press

Clara Monserrat Forssén

Sammanfattning

Svenska Akademiens beslut att ge 2019 års Nobelpris i litteratur till författaren Peter Handke väckte starka reaktioner världen över. Valet uppfattades som kontroversiellt på grund av Handkes ställningstaganden under krigen i det forna Jugoslavien. Ämnet blev föremål för en upphettad debatt om författarens ansvar och förhållandet mellan konst, politik och moral. Syftet med den här studien är att undersöka vad som har karaktäriserat den svenska Handkedebatten, för att få en förståelse för hur skandaliseringsprocesser blir till genom redaktionella beslut och interventioner från diverse aktörer. Studien är en kvalitativ innehållsanalys i två delar. Materialet består av debattartiklar och kommentarer från Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet. Inledningsvis kartläggs interaktionsmönstren redaktioner och aktörer emellan, i syfte att undersöka intermediala dagordningseffekter. Studiens andra del är en framing-analys av artiklarnas innehåll. I sökandet efter dominerande drag används Semetko och Valkenburgs (2000) generella inramningar: ansvar, mänskliga öden, konflikt och moral. Resultatet visar på att debatten centreras kring ett fåtal så kallade ”elitkällor” och ”elitmedier”, vilket tyder på att de intermediala dagordningseffekterna speglar, bekräftar och förstärker en mediehierarki. Resultatet visar också hur redaktioner använder skandalen för att positionera sig gentemot konkurrenter. Framing-analysen visar bland annat att Handkedebatten blir till projektionsyta för diskussioner om samtida ideologiska strider.

Nyckelord Skandaliseringsprocesser, medialiserad skandal, intermediala dagordningseffekter, framing, kulturjournalistik, kulturdebatt, Nobelpriset, Peter Handke

1 Innehållsförteckning

1 INTRODUKTION ...... 3

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ...... 4

1.2 BAKGRUND ...... 5

2 LITTERATURÖVERSIKT ...... 8

2.1 TIDIGARE FORSKNING ...... 8

2.2 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ...... 11 2.2.a Skandaliseringsprocesser ...... 12 2.2.b Dagordningseffekter ...... 18 2.2.c Framing ...... 20 2.2.d Teoretisk summering ...... 23

3 METOD ...... 24

3.1 MATERIAL OCH AVGRÄNSNING ...... 25

3.2 KARTLÄGGNING AV DEBATTEN ...... 26

3.3 FRAMING-ANALYS ...... 27

3.4 METODDISKUSSION ...... 29

4 RESULTAT OCH ANALYS ...... 30

4.1 HANDKEDEBATTENS NYCKELSPELARE ...... 31

4.2 EN SKANDAL BLIR TILL ...... 45

5 DISKUSSION ...... 58

6 REFERENSER ...... 63

6.1 LITTERATURLISTA ...... 63

6.2 BILAGA ...... 68

2 1 Introduktion

Den 10 oktober 2019 annonserade Svenska Akademien att den österrikiske författaren Peter Handke skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur, ett beslut som omedelbart väckte starka reaktioner världen över. Det som gjorde valet av Handke så kontroversiellt var hans ställningstaganden under krigen i det forna Jugoslavien på 1990-talet. Handkes olika uttalanden och texter i Serbienfrågan har bland annat uppfattats som relativiserande och förminskande av folkmordet i Srebrenica. Peter Handke besökte även den folkmordsåtalade serbiske presidenten Slobodan Milošević i häktet i Haag, samt höll tal på dennes begravning år 2006. I diskussionen som följde gick bland andra yttrandefrihetsorganisationen PEN International ut och beklagade valet av litteraturpristagare. En internationell elit av uppburna författare, journalister, Balkankännare och statstjänstemän uttryckte sitt missnöje i både traditionell media och på sociala medier. Srebrenicas mödrar, anhörigorganisationen för folkmordets offer, krävde i ett protestbrev till Svenska Akademien att priset skulle dras tillbaka. Brittiska The Times (2019) publicerade en osignerad ledarartikel där tidningen markerade sin ställning gentemot vad de kallade ”a shameful decision that should for ever haunt the Nobel Foundation”. Debattörer i Sverige anklagade Handke för att vara ”folkmordsförnekare”, ofta utan att referera till några källor (Irenius 2019). Vissa menade å andra sidan att Handke kanske inte har förnekat massakern i Srebrenica ”i bokstavlig bemärkelse”, men att ”historierevisionism och förnekelse ofta opererar med subtilare metoder, vilka alla känns igen i Peter Handkes litterära arsenal” (Wiman 2019). I medierna riktades kritik mot Svenska Akademien, som efter skandalen i samband med #metoo höll på att återvinna allmänhetens förtroende, men nu grävt sin egen grav ännu djupare. Handkedebatten kom därmed att bli en vidare diskussion om författarens moraliska ansvar, åtskillnaden mellan verk och person, estetik kontra politik, och om en kulturell elit som saknar kontakt med verkligheten. Kontroversen är inte ny. Liknande debatter har uppstått vid tidigare tillfällen då Handke har tilldelats litterära priser. Debatten som återaktualiserades i och med Nobelpriset kan ses som ett exempel på en skandaliseringsprocess. Med det menas att en skandal inte bara uppstår, genom att ett normbrott begåtts och avslöjats, utan blir till genom redaktionella beslut och interventioner från diverse aktörer i normbrottets efterföljd (Allern & Pollack 2012a; Jensen & Fladmoe 2012).

3 Händelsen kring Nobelpriset i litteratur 2019 uppfattades av många som skandalös i sig, men den häftiga debatten kan också ses som en fortsättning på de skandaliseringsprocesser som redan omgärdat Peter Handke och Svenska Akademien. I fallet Handke har vissa uttolkare menat att kontroverserna i själva verket är en ”proxydebatt”: en debatt om författarskap i avsaknaden av en diskussion om Jugoslavienkrigen (Deupmann 2008). Efter Handkestormen i Norge vid utdelningen av Ibsenpriset 2014 konstaterades senare att debatten började i litterära kretsar men snart utvidgades till att innefatta även historiker och människorättsorganisationer (Lindkvist 2019b). Handke är inte den första politiskt belastade Nobelpristagaren – Akademiens beslut väcker nästan alltid reaktioner – men den mediala storm Handkes pris utlöste saknar motstycke. ”Den som velat sänka Svenska Akademien för det oanständiga i att prisa en författare som stöttar Slobodan Miloševic har ju haft sen 2005 på sig, då Harold Pinter fick priset”, skrev exempelvis Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner (2019). Forskningen visar att nordisk kulturjournalistik är unikt politisk (Hemer & Forsare 2010; Riegert, Roosvall & Widholm 2015; Kristensen & Riegert 2017). Pressens kulturdebatter har en speciell roll i det offentliga samtalet och kan ses som en förenande intellektuell plattform för Sverige (Ljung Svensson 2010). Med sitt syfte att utmana rådande värderingar och normer speglar kulturens debatter tidens anda. Handkedebatten kan ses som ett illustrerande exempel på hur en till synes snäv kulturdebatt kan inbegripa komplexa politiska och moraliska frågor. Kulturens debatter utgör en viktig del i tidningarnas varumärkesbygge och skänker dem ett symboliskt kapital. Men de har också ett ekonomiskt värde. Diskussioner om vår tids svåra frågor lockar onekligen till läsning – och på en digitaliserad mediemarknad är det framförallt åsiktsmaterialet dagstidningarna kan konkurrera med (Allern & Pollack 2009; Sandström 2010; Nord, Enli & Stúr 2012; Riegert, Roosvall & Widholm 2015). Kulturdebatter ger också kulturcheferna möjlighet att profilera sig och positionera den egna redaktionen gentemot andra kulturredaktioner. På samma gång är skandalen ekonomiskt gynnsam och ett verktyg för medier att stärka sin image som granskare av makten (Allern & Pollack 2009, 2012a).

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med den här studien är att undersöka vad som har karaktäriserat kulturdebatten om Peter Handkes Nobelpris, för att få en förståelse för hur skandaliseringsprocesser blir till och vecklas

4 ut. Genom en kvalitativ innehållsanalys ämnar jag synliggöra hur redaktioner och andra aktörer är delaktiga i skandalens framfart. Den övergripande frågan denna uppsats vill besvara är till vilken utsträckning den svenska Handkedebatten präglades av medieinterna interaktioner (intermediala dagordningseffekter), och därefter huruvida inramningarna (framing) ansvar, mänskliga öden, konflikt och moral användes för att driva på skandaliseringen. Tanken är att analysera debatten i två steg. Med avstamp i skandalforskningen och teorin om intermediala dagordningseffekter avser jag först visa hur medier samspelar och påverkar varandra, och hur debattens aktörer driver den framåt genom att referera till andra. Mina första forskningsfrågor är således:

1. Hur interagerar skandalens aktörer med varandra, i vilken utsträckning görs det och vilka funktioner fyller det? 2. Vilken roll spelar redaktionerna i att driva på och forma dramat, genom att erbjuda en arena för externa aktörer eller själva styra diskussionen?

Den andra delen av studien fokuserar på hur skandalens aktörer väljer att rama in händelsen och därmed styra samtalet, vilket kommer att göras med hjälp av framing-analys. Mer specifikt kommer jag att tillämpa Semetko och Valkenburgs (2000) teori om de generella inramningarna ansvar, mänskliga öden, konflikt och moral. Mina forskningsfrågor lyder:

3. Hur och på vilket sätt väljer skandalens aktörer att rama in frågan? 4. Finns några dominerande drag eller skarpa skillnader?

Genomgående söker studien bringa klarhet i följande funderingar: Vilka aktörer driver debatten och vilka perspektiv utgår de från? Med vilka medel kan enskilda aktörer och redaktioner definiera problemet och därmed styra samtalet?

I.2 Bakgrund

Svensk kulturjournalistik unikt politisk

5 Vad som försiggår på kultursidorna har länge förbisetts av journalistikforskningen, inte sällan på grund av att klassisk nyhetsrapportering och politisk bevakning har ansetts spela en mer central roll i den politiska offentligheten och för demokratin (Kristensen & Riegert 2017). Kulturjournalistiken ses av många som ”soft news” och har därmed förpassats lägre i rang jämfört med andra journalistiska genrer (ibid). Samtidigt kan kulturjournalistiken ses som en motvikt till nyhetsjournalistiken, då den tillåts vara mer långsam och eftertänksam: nyhetsjaktens ”skugga och samvete” (Sandström 2010: 38). Medan nyhetsrapportering förutsätter objektivitet och saklighet, tillåter kulturjournalistiken subjektivitet och vidöppna perspektiv (ibid). Som Kristensen och Riegert (2017) också pekar ut, har kulturjournalistiken ibland avfärdats som forskningsobjekt då man inte har ansett att den ingår i den journalistiska professionen. Orsaken till det är att många kulturskribenter inte själva är journalister till yrket, utan konstutövare som recenserar andras verk och akademiker som skriver essäer. Studier av kultursidornas innehåll har således bedrivits inom andra akademiska discipliner. Uppfattningen om vad som utgör kulturjournalistik är också splittrad. Genren spänner mellan allt från nöje och livsstil, till bevakning av konstområdet och populärkultur, och vidare till kritik och idédebatt. Detta har försvårat framväxten av ett enhetligt forskningsområde då kulturjournalistik kan utgöra olika saker i olika länder och till och med mellan olika medieformer (Kristensen & Riegert 2017). Historiskt sett är det dagspressen som har format kulturjournalistiken i Norden och är än idag agendasättande i kulturkretsar (Kristensen & Riegert 2017). Kulturjournalistiken i nordisk press är i själva verket unik internationellt sett. Medan man i den anglo-saxiska världen ofta benämner genren som ”arts journalism” i olika varianter, med fokus på de olika konstformerna, har de skandinaviska kultursidorna även kommit att bli yta för samhällsdebatt (Hemer & Forsare 2010). ”Kulturdebatt” kan syfta såväl till den konstnärliga eller underhållande bemärkelsen av ”kultur” som den vidare definitionen: den kultur som genomsyrar hela vårt samhälle. Exempelvis har tidningarnas kulturdebatter varit centrala för diskussioner om rasism och yttrandefrihet i Sverige (Roosvall, Widholm & Riegert 2015). Kulturjournalistik i Norden har således en mer samhällskommenterande funktion (Hemer & Forsare 2010). Sammantaget innebär det att svensk kulturjournalistik, på ett särdeles sätt, bidrar till det offentliga samtalet om demokratifrågor (Riegert & Roosvall 2017).

6 Kulturdebattens roll i offentligheten

Politikerna går fram med karta i hand. Kulturkritikerna bör använda kompass och gå tvärsöver fält som handlingens män kringgår. – Olof Lagercrantz

1960-talet brukar beskrivas som det decennium kulturjournalistikens politisering befästs i Sverige (Elam 2010). En förgrundsgestalt för den moderna kulturjournalistikens åsiktsdrivna form är Dagens Nyheters (DN) forne chefredaktör Olof Lagercrantz. När Lagercrantz först tillträder som kulturchef 1951 propagerar han för att kultursidan ska vara helt fri från tidningens i övrigt politiska hållning, och inte låta tvinga in kulturens debatter i samma åsiktsram som ledarsidan. Under Lagercrantz mandat förvandlas kultursidan till att bli DN:s primära forum för politisk debatt, där idéer av det mer radikala slaget får framföras (Lundqvist 2012). Åke Lundqvist (2012: 278) beskriver i sin historiska redogörelse Kultursidan hur DN:s kultursida på 1960-talet vitaliserar tidningen och fångar tidsandan. Enligt Lagercrantz mening var kulturdebattens främsta uppgift ”en prövning av de värderingar och normer som behärskar samtiden och bestämmer dess tankar och handlingar” (citat i Lundqvist 2012: 239). Ambitionen var att sätta den intellektuella dagordningen. Det är under denna tid DN erövrar sin ställning i den kulturjournalistiska hierarkin som den främsta bland svenska dagstidningar, enligt Lundqvist (2012: 15). Lagercrantz utgör bara en del av den svenska kulturjournalistikens historia men hans insats gav ringar på vattnet. Han bidrog till att stärka kultursidornas självständighet och vidga debattfriheten i svensk press (Lundqvist 2012), även om oberoendet har varit en fortsatt kamp för landets kulturchefer (Riegert & Roosvall 2017). På 1980-talet får debattsidan en mer framträdande position som diskussionsforum för politiker och makthavare, men kulturdebatterna förblir hemvist åt de fria skribenterna (Lundqvist 2012). Lundqvist (2012: 363) beskriver hur klimatet skiljer sig åt mellan DN:s två debattsidor: ”På kultursidan står argumenten i centrum, stöts och blöts i debatter som kan pågå i veckor och månader. DN Debatt är, trots namnet, ointresserat av meningsutbyten, det är utspelet som gäller”. Sammantaget visar forskningen på att kulturdebatten inom svensk press har en viktig demokratisk funktion: som ett diskussionsforum bortom sakfrågepolitiken, där stora och svårfångade frågor kan ”stötas och blötas”. Kulturdebattens aktörer tycks åtnjuta en större intellektuell frihet än ledarskribenter, och även andra debattörer i offentligheten. Ansatsen att gå

7 in i en konflikt verkar också vara en vilja att vidga perspektiven. Det framstår som en mer dialektisk diskussionsform, hur upphettade debatterna än kan vara. Den arena för samtidsdebatt kultursidorna erbjuder bidrar med något unikt till mediernas själ, skriver Sydsvenskans förra kulturchef Rakel Chukri (2010: 101). Det skulle kunna översättas till att sidorna som viks åt kulturdebatt har avgörande betydelse för tidningarnas varumärke: att de ger tidningen ett symboliskt kapital som nyhetsjournalistiken inte kan mäta sig med. Kulturens debatter ger dessutom marknadsmässiga fördelar och gör kulturjournalistiken fortsatt relevant. Konflikter och åsikter säljer, till skillnad från bevakningen av snart fridlysta konstområden.

2 Litteraturöversikt

2.1 Tidigare forskning

I denna sektion presenteras aktuell forskning om nordisk kulturjournalistik och kulturdebatt, med särskilt intresse för dess politiska prägel och förutsättningar i dagens medielandskap. Därefter följer en kortare redogörelse av den existerande litteraturen kring kontroverserna om Handke.

”Det politiska” i kulturjournalistiken Forskare i Norden har intresserat sig för den nordiska kulturjournalistikens politiska natur. Riegert, Roosvall och Widholm (2015) har studerat hur kulturchefer- och redaktörer i svensk press och public service-media definierar kulturjournalistik och dess politiska dimensioner, i ljuset av ökande digitalisering och konvergens mellan medieformer. Deras intervjubaserade studie intresserar sig bland annat för synen på ”det politiska” i kulturjournalistiken och vad det betyder för demokratin. Här använder de Mouffes (2005) distinktion mellan ”politik”, som avser den institutionella politiken, och ”det politiska” som är av en mer ideologisk natur och kan uttryckas i konstnärliga praktiker. Författarna finner att synen på ”det politiska” i kulturjournalistiken skiljer sig åt mellan företrädare för pressen respektive public service. Tidningarnas kulturchefer uppfattade ”det politiska” som en del av kulturjournalistikens roll som forum, där motstridiga uppfattningar om människans natur och hur vi bör bete oss möts. Deras jobb är att ifrågasätta all makt, alla orättvisor och auktoritära regimer, menade de själva.

8 Kristensen och Riegerts Cultural Journalism in the Nordic Countries (red. 2017) genomlyser både kulturjournalistikens historia på våra breddgrader och samlar aktuell forskning om kulturjournalistikens funktion i offentligheten och dess utmaningar i det nya medielandskapet. Antologin innehåller komparativa fallstudier från Danmark, Sverige, Norge och Finland. Särskilt intressant är Kristensen och Roosvalls (2017) analys av den debatt som uppstod i samband med terrorattackerna i Paris och Köpenhamn 2015. Det är en både kvantitativ och kvalitativ jämförelse av danska och svenska opinionsartiklar, från såväl kultur- som debatt- och ledarsidor. Studien bygger vidare på intressanta resultat från tidigare forskning. De tar fasta på bland andra Riegert, Roosvall och Widholm (2015) som funnit att kulturredaktionernas debattmaterial ger uttryck för en annan världsåskådning än andra redaktioner, samt Wallentin och Ekecrantz (2007) undersökning av debatten som följde Mohammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten 2005, vilken kunde konstatera att kultursidorna uppvisade ett mer reflekterande och förklarande perspektiv situerat i en historisk och politisk kontext, medan ledarsidorna beskrev världen i mer polariserade termer. Kristensen och Roosvalls egen jämförelse mellan danska och svenska debattartiklar fann skillnader både mellan de olika länderna och tidningarnas sektioner. Bortsett från olikheter i hur saken ramades in i de olika länderna, visar resultatet att kulturartiklarna särskilde sig genom att använda en mångfald av referenspunkter (kulturella, politiska, filosofiska) och en mer nyanserad världsbild än vad ledarartiklarna gjorde. Kulturartiklarnas stil, djup och politiska innehåll gjorde att de utmärkte sig mer än det övriga åsiktsmaterialet. De var också de mest ”politiska” (ideologiska) i motsats till ledarsidornas syn på ”politik” (institutionell politik). Således menar Kristensen och Roosvall att kultursidornas debattinlägg utgör ”tidningarnas själ” och spelar en viktig roll i en demokrati.

Kulturjournalistik i förändring Allt sedan tidigt 1900-tal har kulturjournalistiken i de nordiska länderna präglats av konkurrerande paradigm: estetiskt paradigm och ett baserat på medielogiken, visar tidigare forskning (Kristensen & From 2011; Hellman & Jaakkola 2012; Riegert & Roosvall 2017). På senare tid har pendeln svängt mer och mer åt det senare. Digitaliseringen, ekonomiska utmaningar och en ökande professionalisering inom mediesektorn har helt stöpt om kulturjournalistikens villkor (Kristensen & Riegert 2017). Specialkompetensen har tappat i

9 betydelse samtidigt som kulturredaktionernas oberoende från nyhetsredaktionerna försvagats (ibid). Tjänsterna decimeras och vägs upp av centralt placerade allmänreportrar. En annan stötesten för 2000-talets kulturjournalister är vad kulturjournalistik ska vara i en alltmer kommersialiserad mediemarknad: hur viktar man kvalitetskultur mot populärkultur i en era av infotainment? Kultursidorna som historiskt sett varit mer idéburna är numera mer händelsedrivna enligt nyhetslogik (Elam 2010). Samtidigt har kulturens kommenterande journalistik sipprat ut på nyhetsplats (Sandström 2010). Det finns dock tecken på att kulturjournalister är mindre styrda av bestämda nyhetsprinciper och inramningar jämfört med journalister verksamma inom andra områden (Kristensen & Riegert 2017). Med nyhetstänkets intåg har en bevakning av kulturområdet liknande klassisk nyhetsbevakning växt fram (Sandström 2010). Framförallt tycks public service-bolagen ha anammat den formen. Riegert och Roosvall (2017) beskriver hur press, radio och tv har utvecklat komplementära utbud av kulturjournalistik i och med sina olika syften. Medan dagstidningarna ger plats åt kritik, stora tankar och utmanande åsikter, ägnar sig public service i högre grad åt att bevaka och granska kulturområdet och mindre åt ideologiska åsiktsutbyten (ibid). Denna balans riskerar dock att rubbas, lyfter Riegert och Roosvall (2017: 106), i takt med att pressen i allmänhet, och kulturjournalistiken i synnerhet, får allt svårare att stå sig ekonomiskt, vilket ger public service-bolagen en konkurrensfördel. Men samtidigt påpekar de att dagstidningarnas kulturdebatter drar in många läsare. Till exempel har 2010-talets opinionstexter om etnicitet och svenskhet varit bland de mest lästa texterna på DN online, vilket talar för att kulturdebatten är konkurrenskraftig bland digitala konsumenter (Riegert, Roosvall & Widholm 2015).

En kontroversiell författare Utöver rent litterära studier av Handkes författarskap är Karoline von Oppen och Kurt Gritsch två akademiker som har tagit sig an Handkedebaclet. Båda två situerar Handkes mest kritiserade text i en tyskspråkig kontext för att förstå den massiva responsen. Deras forskning utgör också utgångspunkten i Svenska Akademiens och Nobelkommitténs resonemang i den svenska Nobelprisdiskussionen (se Lindkvist 2019a). Historikern Kurt Gritsch går i sin bok Peter Handke und ’Gerechtigkeit für Serbien’: Eine Rezeptionsgeschichte (2009) igenom den debatt som blossade upp i samband med publiceringen

10 av Handkes skärskådade alster ”Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morava und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien”, en essä som först gick att läsa i Süddeutsche Zeitung 1996. Gritsch lyfter bland annat upp den kritik Handke formulerade mot den västerländska nyhetsrapporteringen av Jugoslavienkrigen, vilken han uppfattade som antiserbisk. Gritsch finner att Handkes kritik av den tyskspråkiga Balkanrapporteringen inte var helt ovidkommande, men genom att peta med fingret i ett infekterat sår utlöste Handke en av samtidens största litteraturdebatter. ”Justice for Peter Handke?” är von Oppens kapitel i antologin German Text Crimes: Writers Accused, from the 1950s to The 2000s (2013), då i samband med den kontrovers som uppstod när Handke skulle få det tyska Heinepriset 2006. I sin studie närläser von Oppen samma reseberättelse och ställer Handkes argument i relation till efterföljande kritik och tolkningar. Hon instämmer med Gritsch om att Handke kom åt en nerv när han medvetet utmanade uppfattningar det rådde konsensus om i Tyskland. Handkes avsikt var att kritisera Tysklands och Österrikes glömska inför vad som hände i Jugoslavien under andra världskriget, menar von Oppen. Hon anser att Handke medvetet ville provocera, med litterära medel, men att han också har blivit missförstådd. Efter den inflammerade debatten i Norge 2014, då Handke mottog Ibsenpriset, sammanställde litteraturkritikerna Kaja Schjerven Mollerin och Henning Hagerup (2015) en nästan 700 sidor lång antologi kallad Handke-debatten. Avsikten vara att dokumentera, kontextualisera och analysera vad de menar blev en av de senaste decenniernas mest omfattande och intressanta debatter i den norska offentligheten.

2.2 Teoretiska utgångspunkter

I följande sektion presenteras det teoretiska ramverket för denna uppsats. Det inledande avsnittet avhandlar forskning om skandaljournalistik. I avsnittet beskrivs hur skandaliseringsprocesser blir till och dramatiseras, samt hur både medier och externa aktörer är delaktiga i förloppet. Därnäst följer en genomgång av dagordningsteorin och teorin om intermediala dagordningseffekter, som beskriver massmediernas inflytande på allmänheten och på varandra. Slutligen presenteras begreppet framing, det vill säga hur media ramar in och organiserar innehåll med hjälp av så

11 kallade frames. Därtill ges även en redogörelse för skillnaden mellan generella inramningar och sakfrågespecifika inramningar.

2.2.a Skandaliseringsprocesser

Som tidigare nämnts är skandaljournalistik ett etablerat forskningsfält. I Norden har Allern och Pollack ägnat sig åt sådana studier, men då med fokus på politiska skandaler. Under Allern och Pollacks (2009, 2012) redaktörskap har två antologier i ämnet getts ut, där de tillsammans med sina medförfattare utforskar hur politiska skandaler regisseras och dramatiseras genom journalistiken, samt hur mediedrev ter sig som kampanjer vilka utnyttjas eller initieras av politiska motståndare. Den politiska skandalen kan i grund och botten anses vara symptomatisk för en sund demokrati, eller i vilket fall ett typiskt inslag i samtida liberala demokratier (Tumber & Waisbord 2004; Allern & Pollack 2012a). En ökande skandalisering världen över skulle på så sätt kunna ses som en effekt av en global demokratisering, menar Tumber och Waisbord (2004). I ett totalitärt samhälle kan inget ansvar utkrävas eftersom makten är absolut, medan i en demokrati måste makten granskas. Ett starkt civilsamhälle gör det möjligt, där också pressfrihet är en hörnsten. Det gör att demokratier är benägna att återkommande skakas av skandaler (ibid). Enligt Allern och Pollack (2009; 2012a) har medierna tagit över kyrkans roll i översynen av skuldfrågor, erbjudandet om botgöring och utdelandet av nåd. Utan inslag av synd, skam och straff blir det ingen skandal. Därmed har nyhetsmedia blivit den institution som vakar över samhällets normer (Allern & Pollack 2012a). Normöverträdelser blir dock först till skandaler när de medieras, reageras på och fördöms i offentligheten (ibid). Därav används begreppet skandalisering – för att betona de avsiktliga handlingar som ligger till grund för en skandal (Jenssen & Fladmoe 2012). Skandalen beskrivs ha fem karaktäristika (Thompson 2000 se Allern och Pollack 2012a: 11– 12).

1. Ett normbrott begås. 2. Normbrottet hamnar i offentlighetens strålkastarljus och kommer allmänheten till känna. 3. En publik reagerar på skandalen, i form av exempelvis chock eller förfäran.

12 4. Aktörer går ut med kritik, framprovocerad och mobiliserad av medierna. 5. Anklagelserna hotar förstöra normförbrytarens inflytande så mycket att en avgång, eller andra konsekvenser, står på spel.

Skandalens potential att blomma ut är dock beroende av redaktionella beslut. Media har makten att bestämma hur stort utrymme händelsen ska få i den dagliga nyhetsrapporteringen. Därtill ska det moraliska övertrampet visualiseras, paketeras och presenteras utifrån journalistiskt valda vinklar (Allern & Pollack 2012a). Skandalens omfattning växer när en redaktions avslöjande blir till en nyhet i andra medier och det skapas ringar på vattnet, något som kan tänkas förstärkas ytterligare i en tid då det är möjligt att nå ut på flera plattformar (ibid). Så länge publikens intresse är intakt kan berättelsen vandra runt likt en sorts ”circular dance through the media” (Allern & Pollack 2012a: 20). När flera redaktioner börjar samverka på detta sätt kan man tala om ett mediedrev, där de likt jägare gemensamt driver bytet mot ruinens brant (Allern & Pollack 2012a: 22). Trots enskilda publicistiska beslut finns ingen övergripande redaktör för rapporteringen i sin helhet (ibid). Medier tävlar om att vara först i ledet och den publicistiska kompassen försvagas när enskilda redaktioner gömma sig bakom ett massmedialt fenomen (Jenssen & Fladmoe 2012).

Skandalens ekonomiska värde Allern och Pollack (2012b) beskriver den offentliga arena skandalen iscensätts på som en marknadsplats i två bemärkelser. I första hand har media blivit den skampåle på stadens torg där normförbrytare hängs ut för att spottas på. Redaktionerna bjuder på sensationella avslöjanden för att få publikens uppmärksamhet. I andra hand används media som en marknadsplats, där olika aktörer erbjuder redaktionerna information i utbyte mot medial uppmärksamhet. Det finns ett stort underhållningsvärde i skandalen, en nervkittlande nyfikenhet, som gör den värdefull. Den drar till sig uppmärksamhet (klick, prenumerationer, lösnummer, tittarsiffror) som ökar försäljningen. Därtill bär den på ett symboliskt kapital för medier och journalister som vill framstå som allmänhetens beskyddare, enligt Allern och Pollack (2009, 2012a). Stora avslöjanden ger journalistiken sitt existensberättigande, och det är knappast en nackdel att de ofta resulterar i prestigefulla priser (ibid).

13 Kommersialiseringen av journalistiken har främjat ett underhållningsformat i nyhetsmedia, eftersom det attraherar publiken – så kallad infotainment (Altheide 1997). På så sätt kan skandalerna ses som en direkt följd av en ökande kommersialisering.

Skandalens dramaturgi Eftersom skandaler säljer, är de alltså inte något som bara inträffar. Journalister är delaktiga i att skapa den perfekta skandalen, genom att tolka och dirigera händelsen (Allern & Pollack 2012a). Eftersom det finns ekonomiska incitament för medier att lansera och underhålla en skandal har redaktioner lärt sig anamma en följetongsliknande rapporteringsstil, där en skandal berättas likt en såpopera med stort personfokus, menar Allern och Pollack (2009, 2012a). Publiken är helt enkelt tvungen att komma tillbaka för att få reda på hur berättelsen fortsätter. Den premierade tolkningen utvecklas till en berättelse, och ju mer befäst den blir desto svårare är det för enskilda redaktioner eller journalister att ge en motbild (Allern & Pollack 2009). Skandaljournalistikens inramningar är kulturellt bundna och bygger ofta på gamla sagor och myter, exempelvis ett David och Goliat-liknande narrativ (Allern & Pollack 2012a). Verkligheten bakom en skandal är ofta invecklad och tvetydig, därför måste berättelsen förenklas och generaliseras för att slå an hos den breda massan (McNair 2000 se Jenssen & Fladmoe 2012: 90). Inte sällan anspelar berättelsen på en förenklad konflikt: en dualistisk kamp mellan gott och ont, skuld och oskuld (Allern & Pollack 2012a). Av samma anledning är skandalen oproportionerligt fokuserad på individen, snarare än på en institution, ett kollektiv eller strukturella problem. Personifiering gör det lättare för publiken att identifiera sig, med konsekvensen att verkligheten reduceras till att handla om känslor inför en enskild person medan det kollektiva ansvaret förträngs (Allern & Pollack 2012b: 183). Dramatiseringen beskrivs av Allern och Pollack (2012a) enligt följande: Det inträffade försätts i en frame som bygger på ett välkänt narrativ, exempelvis en berättelse om offer och förövare. I nästa steg får den utpekade möjlighet att svara på anklagelserna, varpå redaktioner har en benägenhet att framhäva det som bäst passar in i den etablerade tolkningsramen. Skandalen fördjupas sedan i takt med följande reaktioner och motreaktioner i form av dementier eller bortförklaringar. Därefter samlar redaktionen in reaktioner som bekräftar mediernas berättelse och skandalens betydelse, med resultatet att publiken fjärmar sig från den utpekade och att sympatierna minskar. Kanske kräver allmänheten ett straff: en avgång (eller ett indraget

14 Nobelpris) – vilket i sin tur kan bli nytt stoff till nyheter som stärker den dominerande berättelsen. Det hela byggs upp till dramats ”sista akt”: att personen i strålkastarljuset får sitt straff och kanske även framträder i media i form av en ångerfull syndare. I värsta fall kan det konstant påeldade och enkelspåriga narrativet resultera i en demonisering av den utpekade (Bjerke 2012). När en människa blir demoniserad berövas hen på sin mänsklighet, vilket i sin tur sänker ribban för andra att gå till attack mot denne (ibid). Bjerke (2012: 169) beskriver demonisering inte som ett fenomen utan som en handling, med etiskt tvivelaktiga dimensioner. I efterspelet av skandalen kan dock en ny debatt ta fart – den om mediernas roll och ansvar, särskilt då medierapporteringen varit förödande för den skandaliserade (Allern & Pollack 2012a). Det är med skandalens hjälp medierna manifesterar sin roll som moralens väktare, den roll som förr innehades av kyrkan (ibid). Samtidigt kan alltså samma skandal ur ett pressetiskt perspektiv anses vara problematiskt. Enligt Allern och Pollack (2012a: 19) är moralens nya överhet assisterad av ett modernt prästerskap – kommunikationsexperterna.

Kommentariatet Behovet av analytiker och uttolkare uppstod i takt med journalistikens ökande oberoende från partipolitiken – ett behov som har fyllts av redaktionerna själva (Allern & Pollack 2012a). Samtidigt har åsiktsmaterialet letat sig bort från debattsidorna och in jämte nyhetsrapporteringen i en mix av news och views (Allern & Pollack 2009; Sandström 2010). Med ökande konkurrens, kommersialisering och ett krav på att rapportera dygnets alla timmar, har kommentarerna också kommit att fylla ut nyhetsluckorna (Nord, Enli & Stúr 2012). Provokativa, avvikande och underhållande analyser har blivit till exklusiva handelsvaror och lockbete för publiken. När de etablerade medierna inte längre kan tävla om att vara först i rapporteringen tvingas de bygga sina varumärken på sitt debattmaterial (Sandström 2010). Profilering av enskilda journalister eller utomstående medarbetare har därmed blivit ett trumfkort i konkurrensen (Allern & Pollack 2009). Mediernas kommentatorer har enligt Allern och Pollack kommit att bli auktoriserade vetare, en yrkesgrupp de kallar kommentariatet (2009: 22). Att de hjälper publiken att begripliggöra komplicerade skeenden ger dem sitt existensberättigande, även om man som Nord, Enli och Stúr

15 (2012: 90) påpekar kan diskutera huruvida de klargör eller förvränger verkligheten. Samtidigt fungerar dessa förståsigpåare som en bekräftelse på mediernas roll som auktoritet: som politisk institution med definitionsmakt och uppdrag att ingripa (Allern & Pollack 2012a). Dessa röster ”snackar upp” skandalen genom att betona normbrottets allvar och utkräva ansvar, och den mest extrema analysen får mest uppmärksamhet (Jenssen & Fladmoe 2012). Dessutom har de privilegiet att med sin plattform kunna inta olika journalistiska roller och få sista ordet (ibid). Spalter markerade som kommentar, analys, ledare, debatt eller krönika behöver inte underordna sig den traditionella journalistikens objektivitetsideal. Dessa texter följs ofta av brasklappen: ”Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna”, trots att samma skribent inte sällan också producerar nyheter i samma medium. Kopplat till ovanstående avsnitt blir inte sällan dessa analytiker de som leder läsarna genom narrativet – sagoberättarna som ger svar på alla frågor som lyfts i nyhetsspalterna (Nord, Enli & Stúr 2012). Svenska och norska studier har visat att politiska kommentatorer ofta är drivkrafter under en skandal och avgör vem som blir vinnare och förlorare: ”The arsenal of dramatic storytelling often includes a rapid recognition of persons to blame and persons to perceive as victims”, skriver Nord, Enli och Stúr (2012: 101). Kommentariatet är på samma gång åklagare, försvarsadvokater och domare. Ett sådant mångskiftande ämbete ger dem mandat att både tycka till i sakfrågan samt utvärdera de andra aktörernas bidrag som en ovanifrån eller avsides stående betraktare. En annan viktig aspekt att ta upp är kommentatorernas varierande status. Framförallt de mest framstående politiska kommentatorerna har en betydande definitionsmakt och inflytande över dagordningen (Nord, Enli & Stúr 2012). Dessa profilers slutsatser blir i högre grad refererade till av andra skribenter och de åtnjuter i allt högre grad ett slags kändisskap (ibid). Vi kan kalla dessa ”elittyckare”, vilka även går att finna i domäner utanför politiken. Nord, Enli och Stúr (2012: 101) visar med flera exempel på att när politiska analytiker har varit samstämmiga i sin kritik tycks utgången i högre grad sluta enligt deras vilja, exempelvis en politikers avgång, än när ledande kommentatorer tycker olika. Det gör att experternas förutsägelser till viss del fungerar som självuppfyllande profetior (Allern & Pollack 2012a). Kulturjournalistiken i Sverige har till skillnad från nyhetsjournalistiken en tradition av kritik och kommentar (Hemer & Forsare 2010; Riegert & Roosvall 2017), men verkar också inom ett samhälle präglat av tävlingsinriktad individualism (Pålsson 2010). I Pålssons (2010: 80–81)

16 mening medför en sådan kultur att vi får ett antal väl synliga kulturjournalister som utger sig för att ha koll på allt som är av betydelse och blir därmed enhetskulturens främsta uttolkare: ”Kulturjournalister som […] kan gå ut i sändning 10 minuter efter offentliggörandet av vem som fått Nobelpriset i litteratur, och föra initierade diskussioner om den nye pristagaren”. Pressens kulturchefer och kulturredaktörer får därmed anses utgöra en betydande del av kommentariatet. Men även om dessa personers upphöjda status kan ifrågasättas, för visst innehar de en maktposition, fyller de en funktion i ett översvallande informationssamhälle. ”I ett hav av tankar och åsikter reser sig de kända kulturskribenterna som fyrbåkar. De har blivit någonting att orientera sig efter”, skriver Pålsson (2010: 78). Som tidigare forskning också visat hjälper kulturjournalistikens tyckare till att sätta saker i ett större perspektiv och komma bort från en dualistisk världsbild, med hjälp av en mångfald av referenser (Kristensen & Roosvall 2017).

Skandalens aktörer Hittills har denna litteraturöversikt fokuserat på redaktionernas roll i skandaliseringsprocesser, men den drivande parten i ett drev kan likväl komma utanför redaktionerna – av aktörer som utnyttjar media som sin spelplan (Allern & Pollack 2012a). Forskning om politiska skandaler visar att politiska aktörer ofta figurerar i kulisserna i rollerna som hemliga källor, hämndlystna motståndare eller bundsförvanter (Jenssen & Fladmoe 2012). Utomstående aktörer är bärare av information som redaktionerna är beroende av för att skapa innehåll, men dessa källor har också lärt sig att presentera sin information enligt de format – inramningar – medierna använder (Altheide 1997). Därav kan man tala om ”the weapon of scandalization”, som ett redskap för att besegra politiska motståndare (Allern & Pollack 2012a: 25). Att skandalen är ekonomiskt lönsam gör den desto lättare för källan att få igenom. När utomstående aktörer sedan ges utrymme att uttrycka sin bestörtning bidrar de till att markera situationens allvar och därmed skapa en ”aura of scandal” (Jesper & Fladmoe 2012: 64). Efter ett tag kan nästan vem som helst uttrycka vad som helst: ”Almost anything will burn if the temperature is high enough” (ibid: 68). När den skandalomsusade således upplever sig vara utsatt för en konspiration är det således inte alltid en långsökt slutsats, åtminstone inte inom politisk kretsar, menar Jenssen och Fladmoe (2012: 59–60), som dock hellre vill kalla det ett nätverk, av informella sociala relationer och interaktioner.

17 Precis som Allern och Pollack (2012b) beskriver skandalen som en byteshandel mellan redaktörer och utomstående aktörer, är även Entman (2012) en av de teoretiker som lyft innebörden av externa aktörers intressen och hur medierna är beroende av utomstående källor i sin rapportering. Enligt Entmans forskning inom den amerikanska politiken blir vissa händelser, med potential att bli skandaler, aldrig till skandaler om politiska konkurrenter inte väljer att utnyttja de avslöjanden som kommit fram. Skandaler kan alltså dö ut i brist på ny information, men också försvagas av motkrafter: exempelvis om den skandaliserade får uppbackning eller om allmänheten får sympati för den uthängda personen. Jenssen och Fladmoe (2012: 65–66) beskriver det som två hjul som roterar åt motsatta håll, en figur de kallar ”the hunt and the counter forces”. Frågan återstår om aktörsdrivna skandaler går att finna utanför den organiserade politiska sfären.

2.2.b Dagordningseffekter

Dagordningsteorin År 1972 publicerades McCombs och Shaws banbrytande studie om agendasättande medier, en teori som har vunnit starkt stöd inom forskarsamfundet. Dagordningsteorin (agenda setting theory) är numera en av grundbultarna inom journalistikforskning och bygger på hypotesen att de sakfrågor massmedia rapporterar om resulterar i vad allmänheten också uppfattar som samhällsviktiga sakfrågor (McCombs & Shaw 1972). Dagordningen kan beskrivas som ”a set of issues that are communicated in a hierarchy of importance at a point in time” (Dearing och Rogers 1996). Teorin bygger på att massmedia fungerar som grindvakter i beslutsfattarrollen om vad som ska diskuteras i offentligheten och hur stor vikt samhället bör lägga vid specifika frågor eller viss information. Beroende på hur mycket utrymme en nyhet får, eller dess placering (i tidningen/sändningen/flödet) får publiken en uppfattning om hur viktig nyheten är (McCombs & Shaw 1972). Denna medieeffekt på publiken har gått att se oavsett vilka politiska preferenser mediekonsumenterna har (McCombs & Shaw 1972; Shehata & Strömbäck 2013). På senare år har dock relevansen av dagordningsteorin ifrågasatts i och med digitaliseringen som gett upphov till ett mer komplext medielandskap och selektiv nyhetskonsumtion (Bennett & Iyengar 2008). När sociala medier äntrade scenen förändrades också dynamiken mellan avsändare och mottagare av information. Mediekonsumenterna fick möjlighet att skräddarsy sin

18 egen nyhetsdiet och bli delaktiga i produktionen. Sociala medier skapade också en alternativ arena att diskutera samhällsviktiga frågor på. I en uppmärksammad artikel föreslår Bennett och Iyengar (2008) att vi har förflyttat oss in i ”a new era of minimal effects”. Det vill säga att de mediala dagordningseffekterna skulle ha minskat avsevärt i ett tidevarv där nyhetskonsumenter själva väljer vilka nyheter de vill ta del av. Med uppluckringen av den nationella publiken kan medier inte längre förväntas ha lika stort inflytande över publiken som helhet. Deras hypotes har ifrågasatts av bland andra Shehata och Strömbäck (2013) som menar att Bennett och Iyengars resonemang inte nödvändigtvis är generaliserbart eller applicerbart utanför USA där studien bedrevs. Man måste ta hänsyn till olika samhällens mediesystem och politiska system, menar Shehata och Strömbäck som inte fann stöd för tesen om minimala effekter i Sverige. När det gäller dynamiken mellan sociala medier och traditionella medier konstaterar Rogstad (2016) i sin studie att Twitter till viss del har en självständig dagordning och att det därmed går att runda mainstreammediernas grindvakter. Men hon fastslår samtidigt att sociala medier ger mer uppmärksamhet åt traditionella mediers agenda än vice versa. Sammanfattningsvis går det att se tendenser till att etablerade mediers makt över dagordningen har försvagats, men att det ändå finns fortsatt starka belägg för att traditionell media sitter på en unik position i att sätta agendan (Shehata & Strömbäck 2013) och som förmedlare av ”bättre än annan information” (Karlsson 2012: 102).

Intermediala dagordningseffekter

”Intermedia agenda setting is the mechanism creating a common definition of what is news and what is not.” (Vliegenthart & Walgrave 2008)

Det finns många studier som pekar på att nyhetsmedier har stor inverkan på vad andra nyhetsmedier väljer att uppmärksamma, så kallade intermediala dagordningseffekter, eller intermedia agenda setting (McCombs 2004; Vliegenthart & Walgrave 2008). Begreppet syftar till fenomenet att ena dagens nyhetsuppslag får nytt liv hos konkurrenten dagen därpå. Att medier återanvänder varandras nyheter brukar beskrivas i termer av imitationsprocesser (Vliegenthart & Walgrave 2008).

19 Att journalister arbetar utifrån gemensamma nyhetsprinciper och metoder att inhämta information på kan visserligen förklara varför mediebevakningen kan uppfattas så likriktad (Gans 1979). Men betydande forskning på flera håll i världen tyder ändå på att det går att tala om ett stort mått av konformitet och imitation medier emellan (Vliegenthart & Walgrave 2008; Boczkowski 2010). Dagordningsteorin har således utvecklats från att studera om massmedia har en inverkan på publiken och politiken till att försöka kartlägga under vilka specifika förhållanden mediebevakningen påverkar publikens och politikens prioriteringar (Vliegenthart & Walgrave 2008). Intermediala dagordningseffekter utmärker sig bland annat i det att effekten sker omedelbart eller med kort eftersläpning, jämfört med andra sorters dagordningseffekter som karaktäriseras av en långsam och gradvis justering av agendan (ibid). Vliegenthart och Walgrave (2008) beskriver flera möjliga förklaringar till varför medier härmar varandra: 1) I en oöverskådlig omvärld ger medier ledtrådar till varandra om vad som är av prioritet att rapportera om. 2) Det upprätthåller journalistiska normer: när den ena redaktionens story vandrar vidare i mediesfären förstärks bilden av att det var ett korrekt beslut att rapportera om saken från första början. 3) Konkurrensen inom mediebranschen gör att varje redaktion följer efter det konkurrenterna väljer att bevaka i kampen om publikens uppmärksamhet. En invändning mot relevansen av Vliegenthart och Walgraves resultat är det faktum att studien undersöker nyhetsbevakningen mellan åren 1993 och 2000, alltså innan digitala lösningar fick fäste och förändrade människors konsumtionsmönster. Kan samma slutsatser dras i dagens medieklimat, där tempot skruvats upp och traditionell nyhetsförmedling börjat hitta nya vägar? Vliegenthart och Walgrave (2008: 872) menar själva att digitaliseringen inte nödvändigtvis ändrat dynamiken, men att den förmodligen har accelererat imitationsprocessen.

2.2.c Framing

”[T]he social world is … a kaleidoscope of potential realities, any of which can be readily evoked by altering the ways in which observations are framed and categorized.” (Edelman 1993; cit. efter Entman 1993: 54)

20 Medan dagordningsteorin undersöker vad som tas upp på agendan, kan studiet av hur det paketeras och presenteras beskrivas i termer av framing (de Vreese 2005). Framing-konceptet försöker beskriva hur vi människor ramar in och begripliggör verkligheten. Framförallt brukar teorin användas för att synliggöra hur journalister framställer samhälleliga angelägenheter (Reese 2001). Med det menas den tolkningsram det inträffade ska förstås inom. Bland de teoretiker som dedikerat sin forskning åt teoribildningen finns bland andra: Goffman 1974; Tuchman 1978; Iyengar 1991; Entman 1993; Altheide 1997; D’Angelo 2002 och de Vreese 2005. På svenska kallas denna teori gestaltningsteorin och används inom allt från medie- och kommunikationsforskning till statsvetenskap och sociologi. Begreppet gestaltning har utanför gestaltningsteorin en mer allmän betydelse på svenska, det vill säga att något ges form. Framing är ett sätt att ordna innehåll på – en journalistisk konstruktion. Istället för gestaltning kommer det svenska ordet inramning att användas synonymt med begreppen frame och framing. I de fall någon variant av ordet gestaltning ändå används ska det läsas i allmänspråklig bemärkelse. Framing-teorin inbegriper både ett verb (framing) och ett substantiv (frame), för att beskriva att det handlar om en aktiv process och ett resultat (Reese 2001; de Vreese 2005). Framing hjälper oss att organisera intryck och binda dessa till en kontext som gör att vi kan utläsa en mening (Goffman 1974). Denna syn grundar sig på ett socialkonstruktivistiskt synsätt, det vill säga att meningsskapande processer ligger till grund för mellanmänsklig interaktion (Shehata 2019). Det innebär att journalistikens inramningar hjälper oss att förstå och tolka världen. Vi är alltså beroende av dem för att kunna begripliggöra vår omvärld men samtidigt begränsade av dem eftersom en konturlös verklighet tvingas in i fasta ramar. En inramning är resultatet av att framhäva viss information genom placering, upprepning och associering med kulturellt välkända symboler, menar Entman (1993: 53). På samma gång kan en inramad berättelse präglas lika mycket av det som betonas som av det som utelämnas (Entman 1993; Altheide 1997). Det gör inramningar problematiska, eftersom vad man ser genom ett fönster mot verkligheten beror på hur fönstret är utformat och var man står i förhållande till det (Tuchman 1978). En inramning kan enligt Entman (1993: 52) ha fyra funktioner: definiera problemet, diagnostisera orsakerna, göra moraliska bedömningar och föreslå lösningar. I praktiken innebär det att viss information – medvetet, omedvetet eller rutinmässigt – lyfts fram på bekostnad av andra aspekter, ofta baserat på nyhetsprinciper (Allern & Pollack 2012a). Vissa källor väljs ut

21 och andra sorteras bort. Bilder och grafik hjälper till att iscensätta nyheten och inte minst ordval påverkar perspektivet. Kraften i journalistikens inramningar är att de har en förmåga att förstärka sig själva och samtidigt få alternativa perspektiv att framstå som icke-trovärdiga eller obegripliga (Entman 1993), vilket påminner om skandalens dramaturgi. En inramning tenderar alltså att smalna av och cementeras i takt med att redaktionerna fyller på med information som gör narrativet än mer renodlat och prioriterar bort information som försvagar det (Bjerke 2012). För att återknyta till avsnittet om skandalens aktörer har det exempelvis visat sig att strategiska inramningar som skapas utanför redaktionerna har större publiceringsmöjligheter om de bygger på samhälleliga myter och narrativ (Baden 2019). Enligt studier om framing-effekter på mottagarna tycks bilden vara att långsiktig och upprepad exponering av samma inramning kan påverka opinionen, förutsatt att konkurrerande perspektiv inte får genomslagskraft (Shehata 2019). Även om denna studie inte har för avsikt att studera effekter på publiken är det ändå viktigt att ha i åtanke då de inramningar som får stort utrymme i media också kan få verkliga följder.

Generella inramningar Studier har konstaterat, bland andra Neuman, Just och Crigler (1992), att vissa inramningar ständigt återkommer i media. Därmed har man slutit sig till en idé om att det finns ett visst antal centrala inramningar som återfinns i rapporteringen om en mängd sakfrågor. Inom framing-forskningen skiljer man numera mellan sakfrågespecifika (issue-specific) och generella (generic) inramningar, där de sakfrågespecifika inramningarna endast är relevanta inom en viss kontext medan de generella går att känna igen oavsett ämne, tidpunkt eller kulturell kontext (de Vreese 2005). De kan ses som kompletterande lager av samma fenomen men på olika nivåer av abstraktion (Brüggemann & D’Angelo 2008). Generella inramningar är inte bara övergripande ämneskategorier för mer specifika sådana. De utgör den process något måste passera – enligt journalistiska normer, genrekonventioner, redaktionella rutiner och nyhetsprinciper – för att komma ut som en nyhet på andra sidan (de Vreese 2005). Generella inramningar kan alltså beskrivas som ett resultat av medielogiken (Shehata 2019). Att således observera generella inramningar bidrar till att identifiera mönster i medierapporteringen och därmed också journalistisk praxis (Brüggemann & D’Angelo 2008).

22 Litteraturen nämner flertalet vanligt förekommande inramningar, bland andra: konflikt, mänskliga öden, ansvar, moral och ekonomiska konsekvenser (Neuman, Just & Crigler 1992; Semetko & Valkenburg 2000). Konfliktinramningar framhäver motsättningar mellan individer, grupper, institutioner eller nationer (ibid). Mänskliga öden-inramningar bygger på antingen just ett drabbande människoöde, eller på en känslomässig beskrivning av en händelse eller sakfråga (Neuman, Just & Crigler 1992). Ansvarsinramningar tillskriver någon/några ansvaret för att ha orsakat en situation (Iyengar 1991), och moralinramningar utvärderar något i förhållande till religiösa eller moraliska principer (Neuman, Just & Crigler 1992). Ekonomiska konsekvenser- inramningen kommer att lämnas därhän då den inte är aktuell för denna studie, men är likt de andra relativt självförklarande. Dessa, framförallt konflikt, är vanligt förekommande just eftersom de går i linje med nyhetsprinciper, men också för att de hjälper journalister att strukturera innehåll (de Vreese 2005). Marknadskonkurrensen pressar journalister att skapa material som fångar publikens intresse (Bennett 1995 se Semetko & Valkenburg 2000: 96). Det är en förklaring till att mänskliga öden förekommer så frekvent i media.

2.2.d Teoretisk summering

Journalistiken är en av samhällets huvudsakliga arenor där politiska sakfrågor, kulturella identiteter och samhälleliga värderingar förhandlas om. Inte minst spelar den svenska dagspressens kulturdebatter en viktig roll för utmanande diskussioner av politiska dimensioner. Peter Handkes Nobelpris utgjorde ett sådant debattämne och utvecklades till att bli en skandal, i avseendet att det uppfattades som ett moraliskt övertramp och kom att fördömas i offentligheten. Detta är en undersökning om hur medier och andra aktörer agerar för att initiera och driva på en skandal. Studien är en process i två steg, där den inledande delen tar avstamp i teorin om intermediala dagordningseffekter för att undersöka interaktionsmönster redaktioner och aktörer emellan, medan den andra delen tar hjälp av konceptet framing för att studera hur skandalens aktörer framställer frågan. Från skandalteorin hämtas förståelsen av hur redaktionella beslut och ingripanden från externa aktörer påverkar skandalens utveckling, där en betydande del av begreppsapparaten hämtas från Allern och Pollack (2012). Däremot anser jag att det finns en lucka i forskningen om skandaler, då fokus främst legat på politiska skandaler. Medan nyhetsjournalistiken vill framhäva hårda och mätbara fakta, sysslar kulturjournalistiken med

23 kvalitativa värden och subjektiva bedömningar (Sandström 2010). Det medför att dramaturgin kan se annorlunda ut för en kulturskandal präglad av ett annat debattklimat, mer informella spelregler och andra drivkrafter. Intermediala dagordningseffekter är det begrepp som används för att beskriva hur medier tenderar att efterlikna varandra i sin rapportering (Vliegenthart & Walgrave 2008). Teorin har främst applicerats på nyhetsbevakning men används här i vidare bemärkelse, då jag anser att samstämmighet i medieinnehåll kan beskådas oavsett journalistisk genre. I kombination med skandalforskningens förståelse för hur skandaler växer när de vandrar runt i mediesfären (Allern & Pollack 2012a), används konceptet intermediala dagordningseffekter här för att observera dynamiken i en redaktionsöverskridande kulturdebatt. Framing ska förstås i denna studie som en sätt att organisera och presentera innehåll på, exempelvis genom att framhäva viss information och utesluta annan (Entman 1993). Framing är visserligen som en naturlig del av hur vi människor försöker begripliggöra vår omvärld, men här är utgångspunkten att den som får genomslag för sin tolkning kan styra över vad samtalet ska och inte ska handla om. Forskningslitteraturen fokuserar i huvudsak på inramningar av nyheter, men konceptet har också visat sig användbart i studiet av skandaliseringsprocesser. En vanlig invändning mot kvalitativa framing-studier är att resultat från specifika fallstudier tenderar att bli kontextspecifika och inte generaliserbara (de Vreese 2005). Av den anledningen vänder jag mig till Semetko och Valkenburgs (2000) generella inramningar, för att komma åt övergripande drag. Denna studie kommer inte att gå in på interaktionen mellan traditionella och digitala medier i Handkedebatten, även om det finns utrymme för vidare forskning där. Framförallt eftersom sociala medier och andra mediala plattformar används som källor i Handkedebatten. Utgångspunkten är att traditionella medier fortfarande har stort inflytande över den allmänna opinionen. Inte minst säger forskningen att dagspressens kulturjournalistik har fortsatt inflytande på dagordningen inom kulturkretsar, det Habermas kallade ”den litterära offentligheten”, och att dess kulturdebatter fyller en demokratisk funktion (Kristensen & Riegert 2017).

3 Metod

24 Studien kommer att utföras i två delar för att undersöka följande: 1. Hur påverkar och samspelar olika aktörer med varandra? 2. Hur ramas frågan in av de olika aktörerna? Den första delen är till att börja med en kvantitativ kartläggning av debatten, i syfte att synliggöra eventuella mönster i debatten. Genom att ta reda på i vilken utsträckning debattörer refererar till varandra går det att få en uppfattning om vilka aktörer som har haft störst inflytande i diskussionen. Syftet är också att få en bild över hur de olika redaktionerna interagerar med varandra och ta reda på om vissa intar en mer aktiv/passiv eller dominant/underordnad position, eller på annat sätt försöker inta en särskild roll gentemot konkurrerande medier. Nästa steg är en kvalitativ innehållsanalys av de medieinterna hänvisningarna. Medan det första steget ger en bild av omfattningen av interaktionerna, kommer jag härnäst undersöka hur det görs och om det fyller olika funktioner. Med utgångspunkt i teorin om intermediala dagordningseffekter kommer resultatet sedan att tolkas för att kunna säga något om dynamiken i just denna debatt. Den andra delen av analysen tar vid där kartläggningen slutar. På vilket sätt ramas debatten in av de olika aktörerna? Vilka inramningar dominerar? Närstudiet av de utvalda texterna kommer att utgå från framing-analys som metod, med avstamp i Semetko och Valkenburgs (2000) teori om generella inramningar. Målet är att se hur olika aktörer och redaktioner formar debatten och driver den framåt beroende på hur problemet definieras. För att tyda enskilda aktörers underliggande budskap och drivkrafter behöver jag gå på djupet. Men även för att kunna se hur olika medier och aktörer kommunicerar med varandra – ibland i form av öppna svar, ibland i intertextuella och implicita referenser. Kvalitativ innehållsanalys brukar vara det föredragna sättet att studera texters underliggande budskap (Østbye 2004). Framförallt har kvantitativa framing-studier sina begränsningar när det kommer till att upptäcka nyanser och oväntade inramningar (Baden 2019). En kvalitativ analys lutar sig mot en teoretisk bakgrund som sedan används för att tolka och förstå sitt material, ofta ur ett kritiskt perspektiv (Ledin & Moberg 2019). Utöver framing-teorin kommer denna del av analysen att ha en teoretisk utgångspunkt i skandaliseringsprocesser.

3.1 Material och avgränsning

25 Studien kommer att innefatta argumenterande och resonerande texter från dagspress med kulturbevakning. (Med dagspress avses både morgon- och kvällstidningar.) Med det menas debattartiklar samt kommentarer och analyser som i första hand fokuserar på Nobelpriset till Peter Handke, Svenska Akademiens val av honom som pristagare samt kritiken mot de båda. Studien kommer att avgränsas till att endast gälla publiceringar hos: Aftonbladet, Dagens Nyheter (DN), Expressen, Göteborgs-Posten (GP) och Svenska Dagbladet (SvD). Fokus på tryckpress kan motiveras av flera anledningar. I första hand i relation till tv och radio, då kulturjournalistiken har fått olika funktioner i olika medieformer. Traditionellt sett har kultursidorna i pressen utgjort centrum för svensk kulturdebatt, en ställning de fortsatt innehar (Kristensen & Riegert 2017). Därnäst är det tryckta formatet intressant om man vill synliggöra den journalistiska processen, då materialet på grund av platsbrist måste genomgå en mer rigorös bearbetning av diverse redaktörer. Man skulle således kunna se de artiklar som ingår i den tryckta tidningen som essensen av debatten, där de mest viktiga bidragen valts ut och kurerats. Ett sådant antagande stärks av materialet i denna studie, då skribenterna nästan uteslutande refererar till texter som också publicerats i tryckt format. Analysenheterna, det vill säga artiklarna, har hämtats via Mediearkivet Retriever. Sökningen innehåller orden ”Peter Handke” och innefattar endast artiklar publicerade av ovan nämnda medier från och med den 10 oktober 2019 (datum för tillkännagivandet av Nobelpristagare i litteratur) fram till den 3 mars 2020 (datum för datainsamlingen). Mediearkivet gav 302 träffar och därefter har materialet gallrats från notiser, nyhetsartiklar, featureartiklar och andra texter som inte deltar i åsiktsmaskineriet i form av debattinlägg eller kommentarer. Dubbletter, framsidor och texter där kontroverserna runt Handke inte är huvudfokus har avlägsnats. Kulturchefernas krönikor har inkluderats på ett mer generöst vis, det vill säga även när de gör avsteg från sakfrågan. Dessa texter får ses som en annan genre än de mer renodlade debattinläggen, där kulturchefernas kommentarer fyller funktionen av en metakommentar om den samtida kulturdebatten. En granskning av materialet visade att debattinläggen i stort sett upphörde i samband med Nobelprisutdelningen. Efter denna gallring har 70 artiklar inom ovan nämnda kriterier fått ingå i denna studie: 23 från DN, 14 från GP, 13 från Expressen, 10 från Aftonbladet och 10 från SvD.

3.2 Kartläggning av debatten

26

Aktörerna har kartlagts efter namn, yrke och eventuell roll i mediebranschen. I vilket medium samt hur ofta de blivit publicerade har dokumenterats. Därefter har antalet explicita referenser debattörer sinsemellan dokumenterats och sammanställts i ett Excelark. En hänvisning måste alltså vara en namngiven person för att räknas, och avse någon som också uttalat sig i frågan om Handkes Nobelpris. Referenser som inte tagits med i kalkylen är: 1. Skribenter som hänvisar till sina egna tidigare inlägg. 2. När en och samma person refereras till mer än en gång i samma text, även om det gäller olika debattinlägg. 3. Referenser till Peter Handke, då han är det skandaliserade objektet. 4. Hänvisningar till Svenska Akademien, Nobelkommittén eller andra konstellationer, då dessa inte kan personkartläggas. För att får en djupare förståelse av materialet har alla analysenheter (artiklar) närlästs och skribenter delats upp i tre kategorier: försvarare, kritiker och kulturchef/redaktör. Trots att kulturchefer och redaktörer också tar ställning i frågan tilldelas de en egen kategori då de i sin professionella roll har en unik position som kommentatorer och bedömare av debatten. De kan således ses som både aktiva debattörer och avsides förståsigpåare.

3.3 Framing-analys

Denna del av studien kommer att titta på övergripande inramningar med utgångspunkt i Semetko och Valkenburgs (2000) klassificering av generella inramningar. För att kunna säga något om hur skribenterna arbetar med framing behöver jag djupdyka i texterna och således göra en kvalitativ innehållsanalys. Det kan endast göras med ett begränsat antal texter. För denna framing-analys ansågs 20 artiklar av totalt 70 vara ett tillräckligt underlag för att kunna urskönja tendenser. Urvalsprocessen presenteras nedan. En inramning byggs upp av språkliga och visuella uttryck som tillsammans ramar in en berättelse, där vissa delar betonas och andra tonas ned. Denna studie kommer dock att fokusera på det språkliga. Detta på grund av den praktiska genomförbarheten, men även med tanke på att debattmaterial och kommentarer ofta illustreras endast med ett personporträtt på skribenten. Med avstamp i teorin om vad som utgör en inramning, vilket går att finna i litteraturöversikten, kommer fokus i analysen att ligga på:

27

1. Textens manifesta innehåll: så som rubrik, underrubriker, ingress, brödtext, bilder, bildtexter, grafik, citat, statistik, källor och referenser. 2. Textens underliggande budskap: vilket går att skymta i nyckelord, begrepp, metaforer, argument, narrativ, värdeladdade ord och känslouttryck.

Jag kommer att titta på huruvida skribenten antyder att det finns motsättningar eller att något är underförstått. Jag kommer även att titta på eventuella luckor och vad som utelämnas. Dessa komponenter studeras med Semetko och Valkenburgs (2000) generella inramningar i åtanke, i en ansats att identifiera dessa. För att identifiera dessa har de utvecklat specifika frågor att ställa till materialet för att kunna bedöma det empiriskt. I sin studie utformade de en serie av 20 frågor utifrån fem på förhand bestämda inramningar: ansvar, mänskliga öden, konflikt, moral och ekonomiska konsekvenser. Denna studie kommer att använda Semetko och Valkenburgs frågor för att söka efter dessa inramningar, med undantag för ekonomiska konsekvenser. Då Semetko och Valkenburgs frågor har definierats för att studera nyhetsjournalistik har de inför denna studie modifierats något i anpassningen till en kulturdebatt. Exempelvis har frågan ”Does the story suggest that some level of the government is responsible for the issue/problem?” översatts till ”Föreslår texten att någon/några är ansvarig(a) för problemet?”. Frågorna ser därför ut som följande:

Ansvar

Ø Föreslår texten att någon/några har förmågan att lindra problemet? Ø Föreslår texten att någon/några är ansvarig(a) för problemet? Ø Föreslår texten lösning(ar) på problemet? Ø Föreslår texten att problemet kräver brådskande åtgärder?

Mänskliga öden

Ø Ger texten ett mänskligt exempel eller ett ”ansikte” åt frågan? Ø Använder texten adjektiv eller personliga erfarenheter som framkallar känslor av upprördhet, empati, omtanke, sympati eller medkänsla? Ø Betonar texten hur individer och grupper påverkas av problemet?

28 Ø Går texten in på aktörernas privata eller personliga liv? Ø Innehåller texten visuell information som kan skapa känslor av upprördhet, empati, omtanke, sympati eller medkänsla?

Konflikt

Ø Återspeglar texten oenighet mellan individer/grupper? Ø Förebrår en individ/grupp en annan individ/grupp? Ø Hänvisar texten till två sidor eller till mer än två sidor av problemet? Ø Hänvisar texten till vinnare och förlorare (eller offer och förövare)?

Moral

Ø Innehåller texten något moraliskt budskap? (Exempelvis skuld, skam, respekt) Ø Hänvisar texten till moral eller andra samhälleliga värderingar och principer? Ø Ger texten specifika föreskrivelser om hur man bör uppträda?

Urval För att få ett så representativt urval som möjligt har artiklarna först delats in i två grupper utifrån aktör: intern och extern. Interna skribenter innefattar kulturchefer, redaktörer, medarbetare samt återkommande krönikörer och skribenter. I den andra gruppen ingår de debattörer som inte öppet är knutna till något av de medier som ingår i denna studie. Nobelkommitténs externa ledamöter har fått ingå i gruppen externa skribenter, trots att de är eller har varit medarbetare hos tidningarna i studien. Detta då de i den här debatten uttryckligen skriver utifrån sina uppdrag i Nobelkommittén. Artiklarna har sedan utan inbördes ordning radats upp i två kolumner efter interna och externa skribenter. Kolumnen med interna skribenter resulterade i 29 rader och den med externa i 41. Siffrorna 1–29, respektive 1–41, har sedan bearbetats i en slumpgenerator för att ta fram tio analysenheter per skribentkategori. De totalt 20 artiklar som legat på de kolumnrader slumpgeneratorn valt ut har därmed fått ingå i framing-analysen. Dessa är märkta i bilagan med de analyserade artiklarna.

3.4 Metoddiskussion

29 Att kartlägga explicita referenser är en effektiv metod för att få en generell bild av hur aktörer interagerar i en debatt som denna. Det kvantitativa angreppssättet kräver tydliga regler och avgränsningar för vad som ska mätas. Det innebär i detta fall att kollektiv och implicita referenser inte kan studeras, vilket kan ses som en begränsning. Jag anser dock att fördelarna med metoden överväger nackdelarna, särskilt när resultatet kombineras med en kvalitativ innehållsanalys. Vanlig kritik mot kvalitativ framing-analys är att resultat från specifika fallstudier inte alltid är generaliserbara eller replikerbara (de Vreese 2005). Varje kvalitativ studie riskerar att identifiera nya inramningar som inte är applicerbara i andra sammanhang. Ämnesspecifika studier kan också beskyllas för att stanna vid det deskriptiva stadiet och bli mer av en kommentar på en stundande debatt (Baden 2019). Av dessa anledningar kan det vara mer användbart att studera generella inramningar (de Vreese 2005). Sådana studier kan finna övergripande tendenser i den journalistiska produktionen, vilket alltså är utgångspunkten för denna studie. En annan vanlig invändning är att inramning lätt förväxlas med andra närliggande fenomen som exempelvis narrativ och argumentation (Baden 2019). Därav används här Semetko och Valkenburgs (2000) på förhand definierade inramningar som metodologiskt verktyg. En problematiserande aspekt är dock sannolikheten att finna just det man letar efter och endast det. Därmed riskerar forskaren att förbise oväntade inramningar eller bortse från det avvikande. Användandet av generella inramningar kan således upplevas som ett trubbigt analysverktyg, utan utrymme för nyanser eller möjlighet för materialet att överraska.

4 Resultat och analys

Detta kapitel består av två delar. I den första delen kommer resultatet av den kvantitativa kartläggningen att presenteras som visar hur de intermediala kopplingarna ser ut och i vilken utsträckning debattörerna refererar till varandra. Kartläggningen ger också en bild av debattens främsta aktörer, i termer av de som hänvisas till mest frekvent, men visar också hur drivande de olika redaktionerna är i jämförelse med varandra. Därefter följer en innehållsanalys av hur skribenterna refererar till andra och vilka olika funktioner det fyller, samt hur redaktionerna kan påverka debattens utveckling. I del två presenteras resultatet av framing-analysen där de generella

30 inramningar som går att återfinna i debatten beskrivs och analyseras kategori för kategori: ansvar, mänskliga öden, konflikt och moral.

4.1 Handkedebattens nyckelspelare

Av de medier som ingår i studien sticker en tidning ut i antalet publicerade artiklar. Av de 70 analysenheterna står DN för 23 av dem, GP för 14, Expressen för 13 och slutligen Aftonbladet och SvD med tio vardera. Det innebär dock att samma skribent kan ha publicerat sig på flera håll. DN är dessutom det enda mediet i detta materialurval som har publicerat argumenterande texter om Handke på ledar-, debatt- och nyhetsplats, det vill säga utanför kultursektionen. I materialet från DN ingår även fyra översatta debattartiklar från utländska publikationer, varav alla är kritiska mot Handkes Nobelpris. Efter en noga genomgång av materialet blir det tydligt att debatten studsar mellan de fyra rikstäckande dagstidningarna med säte i Stockholm: Aftonbladet, Expressen, DN och SvD. Därtill visar sig även GP ha en tydligt framträdande roll i debatten. En kartläggning av referenserna visar att ingen skribent i detta material hänvisar till en specifik artikel publicerad i övrig svensk press, mer än kulturchefernas enstaka omnämnande av exempelvis Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal och Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell. När andra medier nämns, om än inte i lika hög utsträckning, är det antingen public service-bolagen eller utländsk press. Lokalpress lyser med sin frånvaro. Bland de debattörer som har varit mest aktiva, det vill säga de som har skrivit flest inlägg, går att se att det finns två röster som har varit mer högljudda än de andra. Det är regissören och politikern Jasenko Selimović, som har skrivit sex debattartiklar och dessutom publicerat sig över fyra olika medier, samt Nobelkommitténs externa ledamot Henrik Petersen med fyra inlägg i två olika tidningar. Därefter följer de fem kulturcheferna med tre till fyra inlägg vardera. De övriga aktörerna sträcker sig inte över två inlägg per person. Vid studiet av de personer som har omnämnts flest gånger urskiljer sig ett tydligt mönster. De fem i toppskiktet är nämligen alla medlemmar av Svenska Akademien eller Nobelkommittén och försvarar valet av Peter Handke. I topp finns Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm (15 ggr), tillsammans med de tre externa ledamöterna i Nobelkommittén som har deltagit i debatten, Rebecka Kärde (14 ggr), Henrik Petersen (13 ggr) och Mikaela Blomqvist (8 ggr), samt

31 akademiens ledamot tillika jurist Eric M Runesson (9 ggr). Detta alltså trots att de, förutom Henrik Petersen med sina fyra artiklar, endast bidragit med ett till två inlägg var, utöver Eric M Runesson som inte har skrivit något alls utan endast deltagit i intervjuer. De aktörer som tydligast urskiljer sig i antalet omnämningar är därefter den amerikanske journalisten Peter Maass (8 ggr), författaren och kritikern Steve Sem-Sandberg (7 ggr), folkmordsforskaren och docent i sociologi, Kjell Magnusson (7 ggr), tidigare nämnda Jasenko Selimović (6 ggr), danske författaren och journalisten Carsten Jensen (5 ggr) samt författaren och poeten Johannes Anyuru (5 ggr). En kartläggning av aktörerna visar att nästintill alla går att förpassa inom yrkeskategorierna ”kulturarbetare”, ”akademiker” och ”politiker”. I den första kategorin återfinns Akademiens och Nobelkommitténs ledamöter samt tidningarnas medarbetare. Därtill hör även övriga journalister, författare, poeter, kritiker, översättare, dramatiker, regissörer och fristående skribenter, varav de flesta innehar mer än en yrkestitel. Denna grupp utgör en betydande majoritet av de som deltar i diskussionen. Därnäst följer forskarna och akademikerna, alla inom humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner som spänner mellan filosofi, historia, juridik och sociologi till litteraturvetenskap, filmvetenskap och engelska. Vidare följer de partipolitiskt anknutna, som inte sällan även är kulturarbetare av något slag. De politiska partier som återfinns representerade av någon skribent är Liberalerna, Centerpartiet, Vänsterpartiet samt Feministiskt initiativ. Detta innebär dock inte att skribenterna undertecknar i egenskap av företrädare för ett politiskt parti, men det nämns allt som oftast som en del av deras offentliga persona. Slutligen återfinns enstaka skribenter som inte undertecknar i egenskap av sin yrkesroll, istället i form av en insändare, eller i rollen som aktivist. Många debattörer har även personliga erfarenheter från kriget. Vissa som flyktingar eller anhöriga till krigets offer. Andra som politiskt engagerade i Jugoslavienfrågan, eller som i sitt yrke rapporterade från fronten.

32

Figur 1. Kartläggning av referenser.

En medieintern debatt ”Jag hörde Rebecka Kärde på radion berätta att det var ’Handkes dag i dag’.” En kommentar som hördes i radio, ett inslag på tv eller en mening som lästes i tidningen – nästan alla inlägg i den här debatten väver in andra uttalanden i media som del av den egna argumentationen. Ett lånat stycke ord att ta spjärn eller luta sig mot, att gå i polemik eller enhet med. Varje nytt bidrag berättigas av att det krokar i något som tidigare sagts. Debatt går självklart ut på att svara, referera till och gå till angrepp mot andra, vilket för diskussionen vidare, men koncentrationen kring vissa namn, publiceringar och medier signalerar ändå att Handkedebatten har präglats av intermediala dagordningseffekter, där den enes ord i offentligheten föranleder den andres och där vissa röster och redaktioner har större betydelse än

33 andra. Beteendet påminner också om det Allern och Pollack (2012a: 20) använder för att beskriva hur en skandal tar fart, nämligen genom att vandra runt likt en dans medier emellan. Varje redaktion turas om att bjuda upp. Att vissa namn återkommer oftare än andra tyder på att dessa personer, i detta specifika sammanhang, har en viss status. Vad de tycker och tänker finner andra debattörer relevant att diskutera. Som presenterat i avsnittet ovan är det två av Svenska Akademiens ledamöter samt tre medlemmar av Nobelkommittén som kommit att spela nyckelroller i den här debatten. Därutöver ytterligare några kulturpersonligheter vars stämmor fått stort gehör. Dessa namnkunniga personligheter väljer jag att kalla ”elitkällor” då de har avgörande betydelse för hur det offentliga samtalet om Nobelpriset 2019 vecklas ut. De mest typiska anledningarna till att referera till andra debattörer är för att antingen gå i strid med eller ansluta sig till en argumentationslinje. När hänvisningarna görs i negativa ordalag är det dock allt som oftast inte direkt motsatta åsikter som framförs. Ofta ges ett kontrasterande perspektiv, något korrigeras eller förlöjligas. Så här kan det se ut (min kursiv):

Ulrika Milles sa i SVT under dagen för tillkännagivandet att det i dessa tider av desinformation är skamligt att ge Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Jag menar precis tvärtom, att just i dessa tider av desinformation har Nobelpriset till Peter Handke visat sig vara ett ytterst i samtiden träffande val. (Henrik Petersen, SvD 18 oktober)

Till skillnad från Anyuru anser jag inte att ett författarskap bör underkastas ideologisk prövning innan det kan godtas som litteratur. (Steve Sem-Sandberg, GP 17 oktober)

Rebecka Kärde beskriver ärligt och klargörande (DN 19/10) hur hon kommit fram till att Peter Handke är en värdig Nobelpristagare i litteratur. Påkallat då att vi som anser motsatsen förklarar oss bättre än vi hann göra när priset till Handke tillkännagavs. Och följer henne när hon går till texterna. (Svante Weyler, DN 21 oktober)

För Nobelpriset i litteratur är inte ett medel att värna den bästa litteraturen, som Kärde och Petersen fått för sig; det är en årligt återkommande reklamkampanj för en viss typ av litteratur, och för en stockreaktionär litteratursyn. (Magnus Ullén, Aftonbladet 29 oktober)

Kärde menar att människor som råkar komma från platser den stora författaren beskrivit, reagerar för känsligt. Jag vill tro att det klumpiga uttalandet är en omedveten – för att inte säga naiv – övertro till

34 eliternas förmåga att kyligt och balanserat kunna förstå sanningens innersta väsen och inte en illvillig kommentar som ytterligare diskvalificerar offren […]. Jag vill hursomhelst hävda motsatsen. Människor som haft personliga erfarenheter av krigen på 1990-talet har enorma detaljkunskaper kring det Handke uttalar sig om, till skillnad från honom. (Sanjin Pejkovic, Expressen 9 november)

Som exemplen visar är det sällan exakta citat som återges. De som väljer att gå i polemik tar således definitionsmakten att sammanfatta åsiktsmotståndarens ståndpunkt, och kanske till och med vrida på den några varv, innan ett motargument ges. Det illustrerar hur skandalen kring Handkes Nobelpris är en förhandling, eller strid, om olika värden, beroende på hur problemet definieras. I takt med att debatten intensifieras blir konfliktlinjerna tydligare och retoriken präglas i högre utsträckning av ett ”vi och dem”-perspektiv. Handkes försvarare likväl som hans kritiker använder sig av stödreferenser. Det kan fylla flera olika funktioner. Exempelvis kan det underbygga den egna tesen, genom att visa att man inte är ensam om att hysa en särskild åsikt. Man kan också ta stöd av röster som har mer kunskaper än en själv i ett visst område, för att täcka hål i den egna argumentationen. Att argumentera i egen sak kan göra en utsatt, men med stöd av fler röster framstår man som del av något större och svårare att angripa: en åsiktsfraktion. Men att till stor del hänvisa till andra kan också få den egna stämman att framstå som klen. Så här kan det se ut när skribenterna tar stöd av andra röster (min kursiv):

Handke försvarar paramilitärer och deras ledare, ifrågasätter New York Times sätt att beskriva deras gärningar. Men som Peter Maass visat (DN 29/10) pratar Handke om Milan Lukic, dömd av Haagtribunalen för mord på 132 identifierade kvinnor, barn och gamlingar. (Jasenko Selimović, Expressen 31 oktober)

I en klargörande artikel i SvD (24/10) undrar Thomas Steinfeld över att så många debattörer verkar tro att nyckeln till Handkes över femtio år långa författarskap finns just i ”Eine winterliche Reise...”. (Mikaela Blomqvist, GP 5 november)

Jag ämnar inte gå närmare in på vad Handke har sagt eller skrivit, det finns tillräckligt med artiklar som bistår med referat från hans böcker och citat där Handke förminskar, förnekar och relativiserar folkmord och krigsbrott. Alida Bremer, Ed Vulliamy och Peter Maas bland andra har påvisat Handkes lingvistiska strategi och hur han tillämpar denna för att vinkla sanningen och relativisera. (Teufika Sabanovic, SvD 5 december)

35

De intertextuella referenserna fungerar delvis som en kondenserad argumentation. Skribenterna sparar både sin egen och läsarens tid genom att inte upprepa vad andra redan har sagt utan endast nämna det kort. I alla dessa fall tycks hänvisningarna också användas för att stötta upp den egna argumentationen med auktoriteten från någon annan. Många gånger används andras utlåtanden som bevis, trots att det allt som oftast handlar om tolkningar. GP:s krönikör America Vera-Zavala (14 november) skriver exempelvis: ”Sanjin Pejkovic sammanställning av Handkes tankegods borde undanröja alla tvivel”. Sammanfattningsvis tycks det nästan vara omöjligt att ge sig in i debatten utan att hänvisa till tidigare inlägg. Om man inte heter Mats Malm, det vill säga. De vars namn andra refererar till befäster sin position i den kulturella offentligheten just genom att andra finner deras roll eller inlägg relevant, vare sig det är i positiv eller negativ bemärkelse. Ju fler som hänvisar till samma person, desto större betydelse tycks personen ha, vilket genererar fler hänvisningar och mer exponering. Det blir således en självförstärkande process. Så smalnas debatten av när vissa källor premieras framför andra. Det är delvis ett resultat av marknadskonkurrensen att redaktioner imiterar varandra i val av innehåll och källor (Vliegenthart & Walgrave 2008). För att kunna tävla om publikens uppmärksamhet måste man erbjuda det innehåll publiken vill ha. Men det finns även andra faktorer bakom detta beteende. Verkligheten är oöverblickbar vilket föranleder att medier tar intryck från varandra. Vad andra redaktioner väljer att publicera signalerar vad som är av prioritet. När andra redaktioner sedan följer efter bekräftas att det ursprungliga beslutet om publicering var korrekt. Så upprätthålls alltså journalistiska normer (Vliegenthart & Walgrave 2008). På samma gång är denna ”följa John”-lek en avgörande del i skandalens dramaturgi, när både externa aktörer och redaktioner samverkar och ger vissa röster och perspektiv en mycket framträdande position.

Elitmedier och elitkällor styr debattens centrum Möjliga förklaringar till att debatten till stor del håller sig till de fyra Stockholmsbaserade tidningarna är att de alla har nationell täckning samt bedriver ambitiös kulturbevakning och därmed kan förväntas utgöra den huvudsakliga arenan för en svensk kulturdebatt. Att lokal

36 kulturjournalistik inte nådde den nationella offentligheten är kanske inte särskilt förvånande då den aspirerar på att vara just lokal, och kan ses som ett komplement till den nationella arenan. Anledningen till att GP tog klivet in i den nationella offentligheten kan möjligen härledas till Nobelkommitténs Mikaela Blomqvist. Eftersom Blomqvist utöver sitt deltagande i den tillfälligt sammansatta Nobelkommittén är litteraturkritiker i GP faller det sig naturligt att hon publicerar sig där. Precis som för Rebecka Kärde och DN. Deras deltagande i debatten kan tänkas förklara att det finns en koncentration kring GP och DN. Men en lika viktig anledning till att GP har fått en sådan central roll kan tillskrivas debattörerna Johannes Anyuru, Steve Sem-Sandberg samt Jasenko Selimović, vars artiklar i GP återgavs i den Stockholmsbaserade dagspressen. Tre namn som kan tillskrivas epitetet ”elitkälla” i detta fall: Anyuru som ansedd författare, Sem-Sandberg även han författare och före detta korrespondent från det krigsdrabbade Jugoslavien, samt Jasenko Selimović, som kom till Sverige som flykting från Sarajevo och senare blev en inflytelserik kulturpersonlighet och politiker. Av siffrorna att döma intar DN en mer aktiv hållning. Tidningen dominerar debatten i antalet publicerade artiklar (23). Det är kanske extra anmärkningsvärt i jämförelse med främsta konkurrenten SvD som publicerat mindre än hälften så många (10). Dessutom är DN den enda tidningen i detta material som valt att ta in och översätta debattartiklar som redan publicerats i utlandet. Det synliggör hur redaktioner kan vara aktiva i att påverka debatten, och skandaliseringen, genom sina val av källor. Precis som Allern och Pollack (2012a) blir det ett sätt att dirigera skandalen, genom att aktivt söka perspektiv som bekräftar den redan existerande inramningen, och kanske även fördjupa den. Att DN:s redaktionella beslut får effekt på opinionen bekräftas av att en av de utländska skribenterna klättrar upp som en av de absolut mest omnämnda (Peter Maass). Det är förmodligen inte heller oviktigt att DN anses erbjuda Sveriges mest prestigefulla kultursida (Lundqvist 2012). Den kanske viktigaste personen i detta sammanhang, Svenska Akademiens talesperson Mats Malm, svarade på kritiken i just DN. Det ska heller inte glömmas att DN publicerade det avslöjande om den så kallade Kulturprofilen 2017 som blev startskottet för Svenska Akademiens #metoo-kris. Avslöjandet kom att ifrågasätta hela institutionens legitimitet och ledde bland annat till att Nobelpriset i litteratur inte delades ut 2018. Att för DN behöva upprätthålla positionen som kulturlivets vakthund kanske indirekt innebär krav på att sticka ut hakan och ta ledningen även i nästa kulturskandal. Att DN således tar täten i

37 fördömandet av Svenska Akademiens beslut är kanske föga förvånande ur ett skandalperspektiv, då redaktioner tävlar om att vara först i ledet i kampen om publikens uppmärksamhet och om titeln som allmänhetens beskyddare (Jenssen & Fladmoe 2012). Sammanfattningsvis tycks de intermediala dagordningseffekterna även spegla en outtalad hierarki medier emellan, där de med mest prestige har störst inflytande över dagordningen och vad som diskuteras i andra medier. Ytterligare en intressant aspekt av resultatet från denna kartläggning visar på är hur ansedda skribenter externa från redaktionerna kan styra debattens riktning och förflytta brännpunkten. Dessa ”elitkällor” skänker strålglans över medierna som publicerar deras texter och en chans för redaktionerna att ta plats i strålkastarljuset.

Publicistisk positionering

Jag har inte läst Peter Handkes romaner, trots deras ofta poetiskt intagande titlar. Jag kan inte uttala mig om honom som konstnär. Men jag kan säga något om honom som politisk tänkare. Han står på samma mark som Hamsun. Han är en öppen förespråkare av folkmord och utrotning. Han hyllar blodutgjutelse och naken, rå brutalitet, och när det blir för otäckt ljuger han bort verkligheten. (Carsten Jensen, DN 12 oktober)

Tidigt ut i debatten var Carsten Jensen, dansk författare och journalist, som utan förbehåll kom med grova anklagelser om Handkes uppsåt. Det gjorde honom möjlig att angripa av meningsmotståndare och användes dessutom som anledning att ge en känga till DN som låtit publicera anklagelserna. Exempelvis skrev SvD:s kulturchef Lisa Irenius (20 oktober) att ”det är anmärkningsvärt att sådana grova anklagelser publiceras utan belägg”. Även Henrik Petersen (18 oktober) anmärkte på Jensens påståenden, också han i SvD:

Det hindrade inte Dagens Nyheter från att häromdagen publicera en artikel där Carsten Jensen kallar Handke för ”en öppen förespråkare av folkmord och utrotning”, och att Handke, som Jensen samtidigt skryter om att han aldrig har läst, ”hyllar blodutgjutelse”. Artikeln får betraktas som ren ryktesspridning.

Båda tycks mena att DN inte uppvisat god publicistisk sed när de släppte igenom sådana anklagelser. Det faktum att Jensen erkände att han inte hade läst något av Handke sågs inte heller med blida ögon av Handkes försvarare. Det säger också något om vilka förväntningar övriga

38 debattörer har på grundnivån i en kulturdebatt som (åtminstone till en början) handlar om litteratur. Irenius använder DN vid flera tillfällen för att positionera sig mot. Hon skriver:

Efter en höst då DN Kultur närmast har drivit en kampanj mot Nobelpriset till Peter Handke – och publicerat en stor övervikt av mycket kritiska artiklar – förefaller behovet av en kulturjournalistik som ger läsarna flera perspektiv särskilt stort. (SvD 20 december)

Med ens sänker hon konkurrenten och antyder att den egna redaktionen är den publicistiskt överlägsna. När hon kallar DN:s Handkerapportering för ”en kampanj” och anklagar dem för en skev åsiktsfördelning får hon DN att framstå som partisk eller aktivistisk i sin journalistik. Utan att för den sakens skull behöva skriva det rätt ut har hon insinuerat att DN brutit mot journalistikens grundbult: objektivitetsprincipen, men det sista argumenterande ledet får läsaren själv fylla i. Att de hårdaste pikarna kommer från SvD är kanske inte särskilt förvånande, som historiskt sett ansetts vara DN:s största rival i kulturbevakningen (Lundqvist 2012). Kanske är det ett strategiskt försök att undergräva DN:s legitimitet som huvudsaklig arena för kulturdebatt. Nobelkommitténs Henrik Petersen (SvD 7 december) kan också han tolkas uppvisa en viss bitterhet gentemot DN när han känner sig manad att svara på den amerikanske journalisten Peter Maass ”som översatts ett flertal gånger i DN de gångna veckorna”. Meningen kanske framstår som harmlös men Petersen pekar samtidigt på det faktum att DN, med sin agendasättande makt, har tagit ett aktivt beslut att översätta Peter Maass. Vid flera andra tillfällen anklagas DN mer eller mindre explicit för bristande publicistisk sed, ofta just för valet att publicera artiklar som andra debattörer finner felaktiga eller irrelevanta. När Jasenko Selimović (Expressen 24 oktober) kritiserar Rebecka Kärdes (DN 18 oktober) artikel lägger Selimović en stor del av argumentationen på det faktum att Kärde vid ett tillfälle refererar till sociologidocenten Kjell Magnusson, en person Selimović menar förnekar att Srebrenica var ett folkmord. ”Det mest tragiska är att Magnusson återigen gör samma sak i den artikel Kärde länkar till – utan att varken hon eller Dagens Nyheter förstår det”, skriver Selimović. Trots att det är Kärdes kredibilitet han ifrågasätter, ger han samtidigt en pik till DN, som i Selimovićs mening ger utrymme åt en folkmordsförnekare utan att veta om det. (Kanske fick Selimovićs anklagelse effekt, då Magnussons nästa inlägg inte publicerades i DN utan i Expressen.) Det visar också att bruket att referera till andra i hopp om att stärka den egna tesens legitimitet lika väl risker att sänka den.

39 Inte heller GP undgår prövning. Återigen är det Selimović (Expressen 31 oktober) som denna gång anser att Mikaela Blomqvists artikel med rubriken ”Selimović påståenden om Handke är substanslös retorik” publiceras ”för att få klick”. I sitt svar hänvisar Blomqvist (GP 25 oktober) till sin arbetsgivare, kulturchef Björn Werner: ”Och så frågan om GP numera publicerar vad som helst, så länge det kan tänkas generera så kallade klick. Det får Björn Werner gärna svara på i nästa krönika”. Detta gör, om man bortser från eventuella gliringar, att frågan flyttas från en diskussion om innehållet till att istället handla om publicistik. Kommentarer som dessa belyser att journalistiska principer råder även på kultursidorna, vilket bekräftar det forskningen också visar på – att kulturjournalistiken rört sig mot ett journalistiskt paradigm (Kristensen & Riegert 2017). Trots att kulturjournalistiken tillåts vara mer subjektiv och utmanande (Sandström 2010) kommer reprimander efter publiceringar som inte anses följa journalistikens konventioner.

Utländska röster bjuds in Debatten är centrerad runt den svenska offentligheten, men återkommande nämner aktörerna utländska personer och medier – vilket tycks fylla en eller flera funktioner. De används som ”elitkällor”, om man så vill. Delvis för att kunna sälla sig till en rad röster av internationell dignitet, men säkert också för att påvisa att debatten är större och viktigare än vad som dryftas i den svenska offentligheten. Selimović illustrerar detta när han skriver:

Då skulle ni förstå varför många av de mest kunniga omedelbart protesterade mot priset. Seriösa, respekterade internationella skribenter och tänkare, från tunga högertidningar som The Times, via Anne Applebaum, Deborah Lipstadt, Ian Buruma, Salman Rushdie, Roy Gutman, Aleksandar Hemon, till människor långt till vänster som Ed Vulliamy och Slavoj Zizek, inklusive de tyngsta Balkanforskarna […]. (DN 10 december).

Dessa respekterade skribenter används alltså som fundament till Selimovićs tes, tunga namn och tidningar som ger fyllighet åt hans argumentation. Enligt Selimovićs bedömning är dessa internationella tänkare ”de mest kunniga”, emellertid är det han som har gjort urvalet. Den internationella utblicken kan fungera som ett kulturellt kapital, enligt Bourdieus (1984) teori om vad som ger status och inflytande inom ett visst fält. Som röst att räkna med i en kulturdebatt förväntas man kanske läsa utländska tidskrifter och ha koll på de namn som anses ha

40 hög aktning i kulturkretsar. Resultatet av kartläggningen visar exempelvis att den amerikanske journalisten Peter Maass är ett av de mest omnämnda namnen i den svenska debatten. Det är ändå anmärkningsvärt och tyder på att det har betydelse vem och vad de andra skribenterna vill associera sig med. En fråga värd att begrunda är huruvida en skribent automatiskt anses ha mer tyngd om personen har kopplingar till ett ”elitmedium” i utlandet? Debattörer på båda sidor antyder stundvis att den svenska kulturdebatten inte håller tillräckligt hög nivå. Att det av den anledningen är nödvändigt att väva in perspektiv som inte finns representerade i den inhemska debatten. Exempelvis citerar Johannes Anyuru (GP 19 oktober) den bosnisk-amerikanska författaren Aleksandar Hemon, ”när han i en underbar sorgesång i New York Times (15/10) skriver att det enda sättet han kan tolka årets Nobelpris på är att ’i Stockholms salonger är Mr Handkes nervösa målvakt långt mycket verkligare än en kvinna från Srebrenica vars familj utplånades i massakern’”. Det underförstådda budskapet går att tolka som att de som befinner sig i ”Stockholms salonger”, det vill säga Svenska Akademien och den stockholmska kultureliten saknar markkontakt med världen bortom litteraturen. Nobelkommitténs externa ledamot Henrik Petersen, den av Handkes försvarare som har varit mest aktiv i debatten, uttrycker frustration över den svenska debattens tillkortakommanden när han skriver:

Eftersom kritiken mot Handke envetet fäst sig vid hans första Serbienessä från 1996, Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien, och inte alls går in på helheten av hans kritik, sluter jag mig också till att den svenska offentligheten 2019 fullt ut också står för det perspektiv som förmedlas av Handkes hårdaste kritiker, vilka i stort sett förblir obesvarade. (Aftonbladet 7 december)

”Den svenska offentligheten” viker sig för kritikerna, tycks Petersen mena. Citatet illustrerar kampen om olika problembeskrivningar: hur en tolkning blir så befäst att det till slut är omöjligt att rama in problemet på något annat sätt, det som Allern och Pollack (2009) menar är typiskt för skandalens förlopp. Petersen framställer sig som ganska ensam vid frontlinjen och väljer då att ta stöd av åsikter som framförts i danska och tyska medier i brist på svenska meningsfränder. Anledningen till att den tyskspråkiga debatten kommer på tal i Petersens artikel är dock på grund av den kritik som drivs av Alida Bremer i DN (3 december), en text som ursprungligen publicerades i det tyska

41 kulturmagasinet Perlentaucher den 25 oktober. I DN-versionen finns ett infogat stycke där Bremer anmärker på en sekvens ur Petersens artikel från den 13 november. Här framträder dock ett problem med att DN och Bremer kringgår debattens kronologi, vilket Petersen sätter ljuset på:

Det ironiska i saken är att min artikel i Aftonbladet faktiskt delvis skrevs apropå Bremers text i Perlentaucher 25 oktober. Hennes artikel var själva anledningen till att jag valde att ta upp scenen i fråga: kapitlet med vakthunden. I DN:s version av artikeln åberopas samma ”utomlitterära” tolkning, vilken hon också fått kritik för av Struck och Hartmann. (Aftonbladet 7 december)

Förutom den förvirring sådan kors- och tvärsreferering innebär, är det även intressant information att Bremers ursprungliga text blev ifrågasatt i den tyskspråkiga offentligheten. På så sätt kan DN snedfördela debatten i Sverige genom att ta in kritiska artiklar från utlandet men undanhålla att publicera eventuellt motstånd artiklarna stött på och kontexten de skrevs i. Det man kan tänka sig är att DN Kultur, i rollen som en av Sveriges mest prestigefulla plattformar för kulturjournalistik och idédebatt, därmed utnyttjar sin agendasättande makt. Genom redaktionella beslut och urvalet av de delar i den utländska Handkedebatten de anser att den svenska offentligheten borde ta del av, utövar de också inflytande över vilka röster och tankar som bör – och inte bör – höras i Sverige. Om medielandskapet betraktas som ett kretslopp, blir det tydligt hur varje litet ingripande kan få en betydande effekt på hela systemet. Det visar hur det intermediala samspelet innehåller ett visst mått av nödtvång, när ett medium har så stort inflytande att dess publiceringar dikterar vad konkurrenterna ska diskutera. Vissa redaktionerna har således stor makt att påverka debattens och skandalens gång. Mediernas agendasättande makt ligger också i hur innehåll hierarkiseras: att genom placering och utrymme signalera vilken betydelse ett visst innehåll har (McCombs & Shaw 1972). De fyra utländska artiklar som har publicerats i DN har alla fått en framträdande position på kultursidorna. Alida Bremers ”Varför är ni så blinda för Handkes lögner om Srebrenica” sträcker sig över fyra sidor. Aleksandar Hemons ”Dagen när jag slutade läsa Peter Handke” täcker ett uppslag. Peter Maass ”Låt mig berätta om folkmordet i Bosnien, Peter Handke” och ”Konsten att fördunkla sanningen om ett folkmord” har båda fått ett helt, eller nästan ett helt uppslag vardera. Alla dessa artiklar är bildsatta och tar visuellt stor plats, vilket blir en indikation till läsarna att detta är innehåll av hög prioritet.

42 Framing-forskningen har påvisat att media i lika hög grad brukar sin definitionsmakt genom att betona viss information och nedprioritera eller utelämna annan (Tuchman 1978; Entman 1993; Altheide 1997). Man skulle kunna tänka sig att illusionen om den rena berättelsen, den uppenbara skandalen, till viss del bryts av att debattörer som Petersen påtalar att det finns en annan sida av myntet. En motkraft i skandalens framfart. Samtidigt har förmodligen DN högre anseende än en enskild skribent, och allmänheten har inte överblick nog att kunna bedöma huruvida DN snedfördelat debatten eller inte.

Sagans allvetande berättare Nord, Enli och Stúr (2012) beskriver redaktionernas kommentatorer som de som leder läsarna genom skandalens narrativ och ger svaren på alla frågor. Inte minst kan de vara behjälpliga med att ge den historiska och litterära kontexten, och de hjälper läsarna att orientera sig. Kulturcheferna roll är delvis att guida publiken: Vad är det viktigaste att känna till? Vem har sagt vad? Efter att ha studerat kulturcheferna och kulturredaktörernas krönikor blir det tydligt att de gärna strösslar med namn och hänvisar till vad andra har sagt. Som kommentatorer har de det pedagogiska uppdraget att sammanfatta en svårnavigerad debatt åt en publik som knappast kan förväntas konsumera lika mycket journalistik och litteratur som dessa medieorakler. Det kan se ut så här:

Mest upprörd var regissören och politikern Jasenko Selimovic som tyckte priset var både ”bisarrt” och ”skamligt” och aldrig borde delats ut. (Martin Aagård, Aftonbladet 11 oktober)

I en intervju med SVT är litteraturkritiker Ingrid Elam mer skeptisk till draget – Akademien har enligt henne gått bort sig i valet av Handke. (Björn Werner, GP 11 oktober)

De har också gjort det till sitt uppdrag att göra en kvalificerad bedömning av debatten, vilka personer och vilka åsikter som bör lystras till, eller som kan anses vara mest betydelsefulla eller representativa för åsiktsutbytet. Men lika ofta deltar de i debatten och fäller utlåtanden som om debatten är en spelplan och de linjedomarna.

43 Svenska Akademiens och den nya Nobelkommitténs svar på kritiken mot årets prisbeslut är – med undantag av Rebecka Kärdes intellektuellt hederliga artikel i DN – knappast imponerande. (Björn Wiman, DN 20 oktober)

Högmodigt så det förslår. Och ifall det inte ska kallas för politik vet jag inte riktigt vad som ska kallas för politik, alldeles oavsett hur mycket Nobelkommitténs ledamot Henrik Petersen insisterar på att inte göra det (SvD 17/10). (Victor Malm, Expressen 18 oktober)

Dessa krönikor utgör en knepig genre, då den ger utrymme för att både kommentera debatten i sak och debatten som helhet. Det skiljer sig en hel del kulturcheferna emellan hur mycket de ger sig in i sakfrågan och hur mycket de ger sken av att vara just allvetande. ”Ju mer jag läser, desto svårare blir frågan om Handke”, reflekterar Lisa Irenius (SvD 20 oktober) medan Björn Wiman (DN 20 oktober) slår fast att: ”Floskler om språket och sanningen imponerar inte på folkmordets offer”. Det är kanske inte helt oproblematiskt att redaktionernas kommentariat samtidigt gör sig till domare, åklagare och försvarsadvokater, som Nord, Enli och Stúr framhåller (2012). Tidigare avsnitt har berört hur kulturcheferna kan använda sina kolumner åt att inte bara evaluera debatten, utan också för att å ena sidan kommentera konkurrenternas hantering av Handkefrågan och å andra sidan för att stärka den egna redaktionens anseende. Förutom att påpeka andra redaktioners brister passar de gärna på att göra PR för den egna redaktionen genom att guida läsarna till sina egna skribenter och aktuella bidrag till debatten. Inte minst Björn Wiman (DN 8 december) är noga med att lyfta DN:s kulturreporter Matilda Gustavsson som fick Svenska Akademien på fall:

Tur då att det också finns en autentisk litterär sanning, en som faktiskt är förankrad i den verklighet som resten av världen lever i. I den världen kan vi i dag alla läsa Matilda Gustavssons bok […]. I den kan alla läsa om hur föraktet för människovärdet och den djupa nihilismen sitter i väggarna på en institution som alltjämt anser sig ha rätten att sväva fritt över både levande och döda. / Det är inte Peter Handke som ska skämmas när Nobelpriset i litteratur delas ut på tisdag. Det är Svenska Akademien.

Förutom att stärka den egna redaktionens anseende genom att påminna om Gustavssons avslöjande, visar också citatet hur DN använder Handkes Nobelpris för att spinna vidare på den skandal som omgärdat Svenska Akademien. Allern och Pollack (2009) har beskrivit hur skandaler tenderar att likna såpoperor just eftersom det får läsarna att komma tillbaka, vilket ger

44 redaktioner ekonomiska incitament att underhålla en existerande skandal. Att Wiman således framställer Handkeskandalen som en förlängning av Akademiens illustrerar just den följetongsliknande rapporteringsstil Allern och Pollack beskriver. Men det är inte bara av ondo kulturcheferna vinklar debatten till att handla om något annat än frågan om huruvida det var rätt eller fel att ge Nobelpriset till Handke. Den metakontext kulturcheferna placerar debatten inom är en del av kulturjournalistikens essens: att reflektera över och utmana tankar och idéer, ur ett vidare historiskt, kulturellt, politiskt och filosofiskt perspektiv. Således blir Handkedebatten och alla svårbesvarade frågor priset väckt utgångspunkt för nya diskussionsämnen. Om förhållandet mellan konst och politik (Björn Wiman, Martin Aagård), om förlorade språkkunskaper (Björn Werner) och om kulturjournalistikens oberoende (Lisa Irenius).

4.2 En skandal blir till

För att förstå vad som har karaktäriserat debatten behöver man se till hur aktörerna väljer att framställa frågan, eftersom den som har makten att definiera problemet också styr samtalet. Enligt Entmans (1993) definition har framing fyra funktioner: att definiera problemet, fastställa orsakerna, göra en moralisk bedömning och rekommendera en behandling. Jag är intresserad av att undersöka hur Handkedebattens aktörer har ramat in frågan. Vilka är de dominerande inramningarna och hur skiljer de sig åt? Hur använder skandalens aktörer framing som medel eller motmedel i skandaliseringsprocessen?

Ansvar Någon ansvarig kan pekas ut först i relation till ett problem. I Semetko och Valkenburgs (2000) frågor som används för att identifiera en ansvarsinramning hänvisar alla till ett problem eller en sakfråga, som en individ, grupp eller organisation kan ses som ansvarig för alternativt ha förmågan att lösa eller lindra. Även i Entmans (1993) beskrivning av de fyra funktioner framing har kan någon eller några tillskrivas ansvar eller skyldighet. Att utforska ansvar som inramning i Handkedebatten hör alltså tätt ihop med hur varje enskild skribent väljer att beskriva problemet. Det är tydligt att aktörernas uppfattning om vad som utgör själva problemet skiljer sig åt. Egentligen diskuteras flera olika sakfrågor, varpå ansvar kan tillskrivas personer på olika nivåer och för olika saker.

45 I materialet återfinns tre huvudlinjer i vem/vilka som tillskrivs ansvar. Till att börja med Peter Handke själv. Det kan handla om ett försök att leda i bevis att Handke de facto är skyldig för det han anklagas för (folkmordsförnekelse, historierevisionism) eller att han med rätta bör stå till svars för sina ställningstaganden.

”Handke har inte förnekat massakern i Srebrenica”, säger hans försvarare och det är visserligen sant i bokstavlig bemärkelse. Men lika sant är att historierevisionism och förnekelse ofta opererar med subtilare metoder, vilka alla känns igen i Peter Handkes litterära arsenal: dimbildning och ”frågor” kring fakta, relativisering, skuldförskjutning. (Björn Wiman, DN 20 oktober)

Handke säger öppet i flera intervjuer att Srebrenica ”inte är ett folkmord”, att han inte ”tror på ett enda ord de [Srebrenicas mödrar] säger”, ifrågasätter i sina böcker om det verkligen var ett ”organiserat, systematiskt (..) mördande...”, samtalar, ger intervjuer och ”lär sig” av notoriska folkmordsförnekare […] – och ni sovrar dessa fakta från det han skriver. (Jasenko Selimović, Expressen 31 oktober)

Självklart ska Handke avkrävas svar på varför han stödde Slobodan Milosevic, han kan både hånas och hatas, men Svenska Akademien? (Martin Aagård, Aftonbladet 11 oktober)

Som citaten visar sätts också Handkes skuld i förhållande till någon annans ansvar: antingen är det Handkes försvarare eller Svenska Akademien och Nobelkommittén som gjort valet att ge honom Nobelpriset i litteratur. Inte sällan ramas debatten in som en fråga om att slå bort tvivlen om de serbiska nationalisternas skuld i Jugoslavienkrigen.

Hur mycket man än skulle önska sig att alla sidor vore lika onda så står det glasklart redan då när vi kommer dit att de serbiska styrkorna […] gjort sig skyldiga till övergrepp som inte går att jämföra med de bosniska. (America Vera-Zavala, GP 23 oktober)

Argumentationen tycks därmed gå i flera led: att Svenska Akademien bör (eller inte borde) bära Handkes skuld, som i sin tur står i direkt relation till hans stöd för serberna, varav vissa står ansvariga för folkmord och krigsbrott. Det kan också handla om ett annat sorts ansvar. Det ansvar vissa menar att en författare eller intellektuell människa indirekt bär på. Exempelvis gör DN:s politiske redaktör Per Svensson (21 oktober) en jämförelse med den franske författaren Robert Brasillach som dömdes till döden 1945 för att ha kollaborerat med nazisterna med motiveringen att ”i litteraturen, som överallt

46 annars, medför talang ansvar”. GP:s skribent Mikael van Reis (21 december) lyfter ett liknande resonemang, men där ansvaret snarare handlar om att en intellektuell i offentligheten har en skyldighet att våga simma motströms:

Handke tillhör en generation som alltid betonat författarens intellektuella uppgift. Och som en intellektuell i opinionsbildningen följer ett ansvar som stöds av integritet och självständighet i förhållande till varje politisk och ideologisk makt.

Vi har även de av Handkes försvarare som vill tillskriva honom ansvar men samtidigt relativisera skulden. Ofta kan det handla om förklaringar till varför Handke tyckte och tänkte som han gjorde – en argumentation om förmildrande omständigheter. I annat fall handlar det om ett sätt att beskriva Handkes handlingar på som gör dem lättare att förlåta. Henrik Petersen (SvD 18 oktober) skriver:

I Balkanfrågan utgjorde Peter Handke ett slags politisk kamikazefigur, sannolikt klart medveten om vilka risker han tog. Handkes grundtes var den att den serbiska sidan inte fick höras i rapporteringen i tyska och österrikiska medier från kriget. Hans sätt att framföra den kritiken i sina essäer var sårigt, klumpigt och ofta med direkt vettlösa jämförelser.

Petersen tar alltså fasta på att Handke är ansvarig, men inte så mycket för vad han gjorde, utan snarare på vilket sätt han gjorde det: sårigt och klumpigt. Snarare framstår det som att Petersen har tvingats in i motståndsidans tolkningsram och försöker argumentera utifrån deras premisser. Den andra, och kanske mest framträdande inramningen av detta som en fråga om ansvar, är den skuld som tillskrivs Svenska Akademien och Nobelkommittén. Många debattörer framhåller återkommande att en konstnär har fritt fram att uttrycka vedervärdiga åsikter, men att det är beslutet att tilldela en sådan person ett prestigefullt pris som är ansvarslöst. Att en institution med makt och inflytande har ett ansvar att förvalta. Vidare går att läsa:

När kungen ger Handke priset kommer det att bli en slutpunkt i Akademiens legitimering av folkmordsförnekelse och historierevisionism. Bilden av kriget kommer framöver att bli annorlunda. För det ska endast Svenska Akademien och Nobelkommittén hållas ansvariga. (Jasenko Selimović, DN 10 december)

47

[J]ag kan bara inte fatta att Svenska Akademien har gjort det den har gjort. Deras oansvariga ställningstagande för tankarna till kapitalister som säljer de rep de själva kommer att hängas i. Esteterna i Svenska Akademien har gjort ett val som – med rätta – kommer att ödelägga deras pris. (Peter Maass, DN 16 oktober)

Ibland handlar kritiken inte om Handkefrågan i sak, utan om Svenska Akademien som institution. Att deras beslut av pristagare är ett bevis på att de misslyckats med sitt förändringsarbete efter skandalåret 2018 och där konceptet med en Nobelkommitté, tillfälligt kompletterad av externa ledamöter, var en del av rehabiliteringen. Björn Wiman (DN 11 oktober), kulturvärldens kanske mäktigaste kommentator, fäller sin dom: ”Inte heller den nya Nobelkommittén lyckades vidga världen till att bli större än Centraleuropa”. Men Wimans utlåtande säger egentligen mer om de förväntningar omvärlden hade på Akademien, än vilket ansvar de i själva verket har. En sista tydlig linje är egentligen en metadiskussion om debatten, den om mediernas ansvar. Det handlar delvis om mediernas ansvar att inte publicera felaktigheter och grundlösa anklagelser. Andra redaktioner pekas ut som (med)skyldiga till att skapa en kritikstorm och en infekterad debatt. I GP:s Björn Werners analys av debatten är det kulturskribenterna som är problemet. Att de tagit för starkt intryck av nyhetsjournalistikens principer och därmed endast ägnar sig åt att ge snabba kommentarer. Men han presenterar också åtgärder för att komma till rätta med debattklimatet: ”Det innebär att göra det som priset uppfordrar oss att göra: att faktiskt läsa och diskutera författarskapens betydelse. För det krävs […] seminarier, essäer, omläsningar och recensioner.” Men en annan sida av mediekritiken handlar om att journalisterna har gjort för lite – brustit i sitt ansvar att granska och ifrågasätta. Kritiken kommer från Jasenko Selimović (DN 10 december) i debattens upplösning, dagen då Handke ska ta emot sitt pris i Stockholm.

Tystnaden från granskarna gör också ont. Varför krävde ingen journalist att Mikaela Blomqvist skulle förklara sig? Varför frågade ingen Eric M Runesson: "Hur kan du citera forskare som stöder sig på konspirationsteorier?" Varför ställde ingen journalist Mats Malm till svars […]. Varför tittade ni på, ännu en gång, utan att göra något? Vi som pekade på problemen var många, detaljerna konkreta, lögnerna uppenbara. Ändå blev vi lämnade med en förnimmelse av obegriplig likgiltighet; med en känsla av att våra liv inte är lika mycket värda som era, av att journalisterna i Sverige tycker att ett folkmord och några hundra tusen människors historia inte är något att bry sig om.

48

En tystnad som gör ont och en känsla av att ens eget liv är värt mindre än andras. Detta är bevisligen ett personligt ämne för Selimović. Citatet visar också hur olika inramningar går in i varandra: här kopplar Selimović ihop ansvar med mänskliga öden, moral och konflikt. Ansvarsdelen handlar om att granskarna inte tagit sitt yrkesansvar, att journalisterna ”ännu en gång” tittat på utan att göra något. Det är dock otydligt vilka andra tillfällen han syftar på. Konflikten som målas upp är den mellan ”journalisterna i Sverige” och ett svårtolkat ”vi”. Initialt skriver Selimović ”vi som pekade på problemen”, vilket tycks syfta på Handkes kritiker. Därefter beskriver Selimović en upplevd känsla av att ”våra liv inte är lika mycket värda som era” och om att ”ett folkmord och några hundra tusen människors historia inte är något att bry sig om”. Det gör att tankarna om Selimovićs ”vi” snarare går till Bosnienkrigets offer, en grupp han själv ingår i som flykting från krigets Sarajevo, i kontrast till likgiltiga svenska journalister. Selimović kritik innehåller också moraliska implikationer, med anspelning på skuld. Men är detta en existerande konflikt, en verklig uppdelning? Allern och Pollack (2012) menar att skandaler ofta berättas som en förenklad, dualistisk kamp mellan motsatta krafter. Alla dessa komponenter gör att Selimovićs patosladdade retorik ekar av ett klassiskt narrativ: ett om offer och förövare. I frågorna till granskarna skymtar också idén om de tysta medlöparna, en bild vi känner igen kanske främst från Förintelsen och hur det tilläts hända. Sammantaget utgör denna inramning ett typexempel på hur en skandal dramatiseras: genom förenkling och anspelning på kulturellt välkända myter.

Mänskliga öden Drabbande livsöden är något mediekonsumenter regelbundet stöter på. Semetko och Valkenburg (2000: 96) menar dock att redaktioner pressas till att anspela på enskilda människoöden av ekonomiska skäl: ”Such a frame refers to an effort to personalize the news, dramatize or ’emotionalize’ the news, in order to capture and retain audience interest”. Människoöden finns det också gott om exempel på i Handkedebatten. I första hand handlar det om redogörelser, scener och vittnesmål från det krigsdrabbade Bosnien och om de människor som var där. Ibland beskrivs krigets skeenden och verkliga förövare i förhållande till Handkes litterära produktion. Ibland utgör de ett självständigt narrativ, blir den fond som Handkes Jugoslavienprojekt tecknas mot.

49 Det är främst bland Handkes kritiker denna inramning återfinns, och den är mer framträdande hos vissa debattörer än hos andra. Enligt Semetko och Valkenburgs idé av denna inramning är sökandet efter att framkalla känslor en viktig komponent. Inom retoriken brukar man tala om pathosappeller. Med det menas argument som talar till mottagarens känsloliv, till skillnad från logos som appellerar till förnuftet (Vigsø 2019). Pathos-stilen kännetecknas bland annat av värdeladdade ordval (ibid). Att anspela på känslor kan således ses som en retorisk strategi. I det slumpmässiga urvalet av analysenheter är det både livsöden i förfluten tid och från vår nutid som används för att ge ”ansikte” åt frågan. När denna inramning används blir språket mer av berättande karaktär och fylls av adjektiv och laddade begrepp. Den tycks ta större utrymme i textomfång jämfört med de andra. Vid flera tillfällen beskrivs fruktansvärda övergrepp och krigsbrott, vilka inte kommer att återges här. Nedan följer dock några illustrerande exempel på hur sakfrågan har personifierats:

Den viktigaste lärdomen av det folkmord som tog Ramo Osmanovics och hans son Nermins liv är att det som hände faktiskt har hänt. Det har hänt tidigare i historien – och det kan hända igen. (Björn Wiman, DN 20 oktober)

På torsdag kommer jag tillsammans med andra genomföra en performance-aktion utanför Svenska Akademin när de sammanträder. Klädda i svart i solidaritet med Srebrenicas mödrar som skrivit ett brev till Svenska Akademien som åter har öppnat det sår som för många började läka. (America Vera- Zavala, GP 23 oktober)

”Jag känner ett av offren från Srebrenica, Teufika Sabanovic. Det är en mjuk, klok kvinna, utan minsta spår av hat trots allt som har hänt henne. Hennes far, eller rättare sagt 36 procent av kvarlevorna från hennes far, har hittats i åtta olika massgravar, femtio kilometer från varandra. […] Svenska Akademien har med sitt pris spottat på Teufika Sabanovic och andra offer.” (Jasenko Selimović, DN 10 december)

Jag tillbringade nästan ett år i det belägrade Sarajevo. […] Nobelpriset katapulterade mig tillbaka till den verkligheten. Det som gjorde den där tiden outhärdlig var inte bara kriget, förnedringen, svälten, döden. Ännu värre, om möjligt, var förnekelsen av det som hände oss. (Jasenko Selimović, DN 10 december)

Dessa utdrag stämmer mycket väl överens med Semetko och Valkenburgs modell för att identifiera mänskliga öden som inramning. Skribenterna beskriver hur individer, ofta nämnda vid

50 namn, påverkas av Svenska Akademien och Nobelkommitténs beslut. Citaten innehåller begrepp och personliga erfarenheter som kan skapa känslor av upprördhet och medkänsla. Man kan tänka sig att greppet har flera retoriska funktioner: det väcker sympati för offren och antipati för förvarna – känslor som färgar av sig på både Handke och Svenska Akademien. Ju mer empati det går att känna för de berörda, desto ondskefullare framstår de vars beslut utlöst skandalen. Greppet förstärks av det känslostarka språkbruket: offren förnedras och spottas på. I Selimovićs fall kan det ha en auktoritetsstärkande effekt, där hans personliga erfarenheter blir en del av hans ethos. Björn Wimans användning av ett mänskligt exempel tycks snarare ha funktionen av ett ”evidence by example” och användas i avskräckande syfte (Østbye 2004). Hur avskyvärd den verkliga berättelsen än är blir den i Wimans text till en sedelärande historia av en typ som återkommer i klassiska sagor – ”det har hänt förut och det kan hända igen”. En problematiserande aspekt av att skapa associationsband mellan dessa hemska övergrepp och Svenska Akademien respektive Nobelkommittén är att de symboliskt får ärva skulden för de serbiska nationalisternas brott. Det blir en metonymisk operation: där skribenten skapar en betydelsenärhet mellan två delar som inte nödvändigtvis hör ihop, i syfte att överföra egenskaper från det ena till det andra (Østbye 2004). Denna offer och förövare-logik hamnar nära det som Bjerke (2012) kallar demonisering. Försvarssidans debattörer ramar inte in frågan som en humanitär sådan, åtminstone inte på ett lika konkret sätt som exemplen ovan. Man skulle dock kunna hävda att vissa debattörer på försvarssidan närmar sig mänskliga öden-inramningen när de kontextualiserar Handkes ställningstaganden mot en bakgrund av hans liv och sammanhang. Detta med ansatsen att skapa förståelse och sympati. Henrik Petersen (SvD 18 oktober) går till Handkes författarskap i sin argumentation:

Därefter kan vi vända vår läsande blick till boken ”Upprepningen” – en nyckelbok i författarskapet – och där se hur Handke investerade ett stort känslomässigt kapital i Jugoslaviens befrielsekrig mot Nazityskland. Detta utgör hos Handke en personlig bakgrund till varför han menade att regionerna borde hållit ihop, såsom syskonfolk sida vid sida.

Man kan se Petersens inramning som en motstrategi, att fokusera på Handkes personliga bevekelsegrunder: att han ”investerade ett stort känslomässigt kapital i Jugoslaviens befrielsekrig mot Nazityskland”. Petersen tycks försöka omdefiniera bilden av Handke, som en person med

51 känslor och rättvisepatos, och inte den styvnackade folkmordsapologet kritikerna anklagar honom för att vara. Thomas Steinfeld (Svenska Dagbladet 25 oktober), kulturkorrespondent och före detta kulturchef för Süddeutsche Zeitung, försöker också vrida på perspektivet om vem/vilka som förtjänar allmänhetens sympati:

Det är som om de jugoslaviska krigen måste föras igen, inte på fältet, men på kultursidorna, och med det uppenbara syftet att inte bara förstöra ett författarskap, utan också en människa – och en akademi, som just hade verkat att komma på fötterna igen.

Steinfeld belyser även han människan Handke och överför det krigstema som kritikerna använder till att här handla om en strid på kultursidorna, där Svenska Akademien och Handke är offren. I Steinfelds metaforiska krigstema drivs kritikerna av ett strategiskt mål: att förstöra ett författarskap. Han gestaltar därmed motståndarsidan som illvilliga och sluga och en stapplande akademi som den svaga. Vad kritikerna skulle vinna på att förstöra ett författarskap får läsarna själva avgöra. Petersen och Steinfelds ansats att humanisera Handke och Svenska Akademien kan därmed ses som ett försök att bromsa skandaliseringsprocessen genom att ge konkurrerande perspektiv. Att knuffa på det motsatt roterande hjulet i den figur Jenssen och Fladmoe (2012: 66) kallar ”the hunt and the counter forces”.

Konflikt Den 10 oktober 2019 tillkännagavs inte bara att Peter Handke skulle erhålla Nobelpriset i litteratur, utan även att den polska författaren Olga Tokarczuk tilldelats 2018 års pris. Efter beslutet att inte dela ut litteraturpriset året innan, sågs det senkomna priset av många som ett symboliskt val. Den sällsynta händelsen att två pristagare utsågs vid samma tillfälle gav kulturskribenter möjligheten att tolka valen av pristagare i ljuset av varandra. En vanligt förekommande inramning, framförallt i debattens linda, var den politiska skiljelinje flera debattörer tolkade in i kontrasten mellan de två pristagarna. Björn Wiman (DN 11 oktober) skriver:

52 Hon: en progressiv humanist som gör motstånd mot den framväxande höger-populismen i världen. Han: en manlig bråkmakare som försvarat aggressiv nationalism, förnekat folkmord och hyllat misstänkta krigsförbrytare. Nobelprisets Dr Jekyll och Mr Hyde.

Robert Louis Stevensons roman om den omtyckte läkaren Dr Jekyll som ömsom byter skepnad till den ondskefulle Mr Hyde, har lästs som en allegori över människans inneboende goda och onda sida. Wiman lämnar inte mycket utrymme för att tolka saken annorlunda än att Tokarczuk är den goda och Handke den onda. Han ramar därmed in frågan precis som en klassisk och renodlad saga om godhet och ondska, ljus och mörker, i enhet med skandalteorin (Allern & Pollack 2012a). I citatet skymtar även en genusaspekt: där Tokarczuk, en kvinnlig humanist, ställs mot ”en manlig bråkmakare”. Associationen går från manlighet till bråkmakeri och vidare till aggressiv nationalism. Användningen av ett sådant uttryck gör också att läsaren kan fylla i med andra bilder av ”manliga bråkmakare” hämtade från kulturen och historien, och sedan sammanföra Handke med dessa. Nobelpristagarna görs återkommande till symboler för samtidens ideologiska strider. På ena sidan har vi demokratiska värderingar och progressiv humanism och på andra sidan konservatism, högerpopulism och ultranationalism. Vad som ska uppfattas som rätt och fel behöver skribenterna inte skriva ut, det är underförstått. Även andra politiska motsättningarna kommer till uttryck: till exempel höger/vänster och ”den äldre vänstern” jämfört med identitetspolitiken. Återkommande beskrivs intellektuella personers dragning till dogmatiska ideologier som både ett historiskt faktum och en oförståelig paradox. Mest slagkraftigt uttryckt av Peter Maass (DN 16 oktober) som sätter Handkes pris i en amerikansk kontext av nynazister i Charlottesville och tv- kanaler som ”saluför rasism och konspirationsteorier”:

Det sista vi behöver, och det sista jag förväntade mig, är att en intellektuell hedersbetygelse av Nobelprisets dignitet skulle gå till en författare som förkroppsligar vår tids främsta intellektuella röta.

Detta ger uttryck för en samtida konflikt vi har mellan å ena sidan en högutbildad elit och en framväxande högerextremism. För många debattörer tycks debatten alltså handla mer om vad Handke representerar. En problematisk aspekt är att dessa debattörer gör Handke till en symbol för fenomen långt vidare och sentida än de saker han själv tog ställning för under Jugoslaviens

53 upplösning. Det anspelas på någon slags associationsskuld som visar sig motsägelsefull när vissa aktörer beskriver Handke som en tänkare åt höger, andra åt vänster. Medan Handkes kritiker drar paralleller till vit makt-rörelsen (Alida Bremer), nynazister (Peter Maass) och antisemiten Knut Hamsun (Carsten Jensen), menar Handkes försvarare att han tillhör 68-rörelsens antifascistiska tradition (Thomas Steinfeld) och att Jugoslavienprojektet grundar sig i ett känslomässigt engagemang för landets befrielsekrig mot Nazityskland (Henrik Petersen). Dessa motsägelser i debatten ger stöd åt Deupmanns (2008) tes om att de ständiga kontroverserna runt Handkes författarskap egentligen utgör en ”proxydebatt”, det vill säga att vad som kanske borde vara en politisk debatt ersätts av en om litteratur. Medan Deupmann tolkade debatten som utlöstes 1996, när Handke krävde ”Rättvisa för Serbien”, som en ställföreträdande debatt åt en icke-existerande diskussion om Jugoslavienkrigen, tyder resultaten av denna studie på att Handke-ämnet idag används för att diskutera högerpopulism och skiljelinjer i post-sanningens tidevarv. Även i hur Handke beskrivs som Tokarczuks motsats. Där hon ses som en motkraft mot den växande etniska nationalismen i hemlandet Polen, görs Handke till hennes motsats. Tydliga exempel på när spalterna är dedikerade åt Handkedebatten men egentligen diskuterar andra politiska frågor är när Aftonbladets Martin Aagård (Aftonbladet 20 oktober) kontrasterar att Handke ”avfärdas som folkmordsförnekande vänstertomte” med att ”vi stänger gränserna för dagens flyktingar”. Eller när Jasenko Selimović (DN 10 december) talar om ”ironin att inte bjuda Jimmie Åkesson till Nobelfesten men kunna ge priset till Peter Handke”. Dessa kommentarer beskriver en konflikt som inte går att utläsa i debattens argumentationslinjer. Det uppmålade motståndet tycks snarare vara den svenska allmänna opinionen. En annan framträdande konflikt är den mellan konsten och politiken, alternativt moralen. Det talas om estetiken kontra etiken och om åtskillnaden mellan verk och person. Vissa menar att de hör ihop, andra att de måste separeras. Detta är kanske den tydligaste skiljelinjen, där försvarssidan menar att det är nästintill vattentäta skott mellan litteraturen och omvärlden, medan kritikerna menar att det politiska i litteraturen har reella följdverkningar. Litteraturprofessor Sven Anders Johanssons (Aftonbladet 28 oktober) artikel ”Prisa litteraturen!” sätter fingret på konflikten:

Det både underliga och signifikativa med Handke-debatten är att den handlar så lite om litteratur, och så mycket om intervjuuttalanden, politiska ställningstaganden och tvivelaktiga förbindelser. Det är för

54 att politik och estetik inte kan skiljas åt, och heller inte författaren och hans verk, säger de som är kritiska till valet av Handke. Nej, det kan de naturligtvis inte. Men det innebär ju inte att estetik och politik är samma sak. Eller att litterära bedömningar kan baseras på författarintervjuer.

Det kan också låta så här:

Konsten vinner sällan över politiken. Den vinner aldrig över moralen. (Martin Aagård, Aftonbladet 20 oktober)

[Å]tskillnad mellan litteratur och verklighet låter sig inte göras i dessa böcker, Handke skriver inte om imaginära människor och landskap, utan om verkliga personer, med namn och efternamn. (Jasenko Selimović, Expressen 31 oktober)

Inom ett angränsande tema ryms också en diskussion om elitism. Det handlar antingen om en världsfrånvänd kulturaristokrati som är blinda inför de umbäranden verklighetens människor får genomlida, eller om en elit som tror sig ha tillgång till en högre sanning än vad andra har tillgång till. Bland eliterna hör Peter Handke, Svenska Akademien, Nobelkommittén och kulturskribenter. Alida Bremer (DN 3 december) skriver att Peter Handke ”representerar en hierarki där det finns speciella människor som ser mer och förstår mer än andra, och där det finns vanliga människor, som inte tänker som han och som han gärna förolämpar”. Jasenko Selimović (Expressen 31 oktober) är inne på samma tema: ”Hela världen ryms inte i era litterära skriverier. Därute, utanför kultursidorna och Akademiens salonger, finns liv och död, mord och våldtäkt, det finns en bottenlös sorg och levande offer”. Peter Maass (DN 16 oktober) skriver om att ”Stockholm ligger mer än 200 mil från Sarajevo, och kriget i Bosnien tog slut 1995. Avståndet är således stort mellan de svenskar som just utsåg Nobelpristagaren i litteratur och det vidriga krig som tog plats i hjärtat av Balkan för en generation sedan”. Svenska Akademien är en institution med stort inflytande i kultursfären, vilket förutsätter kritisk granskning och att deras beslut måste kunna ifrågasättas. Samtidigt återfinns ett klassiskt narrativ om världsfrånvända eliter. Det finns ett myt-tema som känns igen exempelvis i berättelsen om Marie-Antoinette och hennes ”låt dem äta kakor” mitt under pågående hungersnöd – en uppdiktad fras som syftar till att illustrera överklassens blindhet inför världen utanför.

55 Detta krokar i ännu en motsättning: en kunskapskonflikt. Den ena sidan förebrår den andra för att vara okunniga om folkmordet: ”ni är analfabeter inför Srebrenica”. Den andra sidan anklagar kritikerna för bristande förtrogenhet med Handkes författarskap, språk och kontext. Konflikterna, motsättningarna och grupperingarna slutar inte här. Det talas om historiens vinnare och förlorare, om de som gick fel och de som fick rätt, om att göra förövare till hjältar och offer till brottslingar. Mediernas inramningar kryllar av symboler, sagor och myter som hämtats från kulturen (Entman 1993; Allern & Pollack 2012a). Eftersom verkligheten och människors beteenden är svårtolkade måste vi helt enkelt förenkla och generalisera. Det är inte lätt att utöva motstånd mot en suddig fiende som faktaförnekelse eller populism, enklare är det att tycka något om Handke och Svenska Akademien. Av samma skäl fokuserar debattens aktörer på individerna, och deras tillkortakommanden, snarare än på kollektiva problem. Konflikter är också tacksamma att ta till då det är ett effektivt sätt att strukturera innehåll på och går i linje med medielogiken (de Vreese 2005). Inte minst är en förenklad konflikt kommersiellt gångbar – den är lättsmält, underhållande och når ut i de breda lagren.

Moral Denna inramning är förmodligen den minst renodlade. Den smyger sig in i och överlappar med de andra. Moral är något vi förväntas uppfatta intuitivt. En hänvisning till sunt förnuft. En gemensam uppfattning om vad som är rätt och fel. Den moraliska bedömningen utgör en av de huvudsakliga funktionerna hos en inramning, enligt Entman (1993), men hur ska det förstås? Här tolkas moraliska budskap som ett fördömande av ett oönskat beteende eller en vilja att korrigera någons beteende. Det handlar om uttryck av skuld- och skambeläggande, alternativt uppmaningar om att visa respekt och hänsyn. Så här ger några skribenter uttryck för moraliska bedömningar:

Akademien bryr sig inte om världen utanför litteraturen. (Martin Aagård, Aftonbladet 11 oktober)

Genom sin egocentrerade esteticism har Handke – och Svenska Akademien genom sin upphöjelse av honom – visat en uppenbar brist på medkänsla med de offer och efterlevande som förtjänar en korrekt historieskrivning […]. (Björn Wiman, DN 20 oktober)

56 Skammen över att se juristen Eric M Runesson åberopa hur forskare som han inte förstår stöder sig på konspirationsteorier. (Jasenko Selimović, DN 10 december)

Det amoraliska beteendet hos Svenska Akademiens ledamöter är enligt skribenterna att inte bry sig, inte visa medkänsla, att luta sig mot konspirationsteorier och upphöja en egocentrerad estet. De egenskaper skribenterna implicit håller för goda rör sig alltså kring omtänksamhet, korrekthet och ödmjukhet. Denna inramning kan också syfta till att visa på var en moralisk gräns går.

[J]ag menar att det finns en skillnad mellan att hysa grumliga åsikter i allmänhet och att aktivt välja att hålla ett hyllningstal vid en misstänkt krigsförbrytares grav i synnerhet. (Björn Wiman, DN 11 oktober)

Det är en sak att läsa honom – och en helt annan att belöna honom med ett pris som skänker stor legitimitet åt hans litterära gärning som helhet […]. (Peter Maass, DN 16 oktober)

För mig är det viktigt att Peter Handke beklagat Balkankriget, att han skulle ha föredragit att konflikterna lösts på fredlig väg. (Henrik Petersen, SvD 18 oktober)

Vi ger inte priser till historierevisionister. Inte heller till folkmordsförnekare. Lika otänkbart som det vore att belöna David Irving eller Robert Faurisson borde det därför vara att belöna Peter Handke. (Jasenko Selimović, DN 10 december)

Skribenterna ger uttryck för vad som kan accepteras: att hysa grumliga åsikter och att läsa Handkes verk. Men det är inte moraliskt godtagbart att hålla tal vid en krigsförbrytares begravning eller ge Nobelpris till historierevisionister och folkmordsförnekare. För Nobelkommitténs Henrik Petersen gick den egna moraliska gränsen för att ge Nobelpriset till Handke vid huruvida han föredrog att Balkankriget löstes fredligt eller inte. En intressant aspekt i den moraliska bedömningen hos kritikerna är att förkastligheten står i paritet med Nobelprisets upphöjda status. Det är skillnad på att läsa Handke och att ge honom Nobelpriset, anses det. ”[Ä]ndå djärvdes ni ge Handke det finaste priset man kan ge någon” anmärker Jasenko Selimović (DN 10 december). Det fälls överlag anmärkningsvärt många yttranden om hederlighet. Det talas om ”hedersbetygelser”, ”dignitet” och om debattörer som är ”intellektuellt hederliga” eller ”gör våld

57 på sin anständighet”. Språkbruket om moralisk anständighet för tankarna till Allern och Pollacks tes om att medierna har tagit över kyrkan roll i översynen av skuldfrågor (2009; 2012a). Slutligen vill jag nämna något om den visuella aspekten av framing, även om denna uppsats fokuserar på den språkliga inramningen. En artikel framstår som särskilt visuellt intressant. Jasenko Selimovićs sista inlägg ”Hur vågar ni ge priset till Peter Handke?” i DN 20 december illustreras med ett fotografi taget på presskonferensen i Börshuset en vecka tidigare. På bilden syns Nobelkommitténs ordförande tillika akademiledamot Anders Olsson – kindpussas – med Peter Handke. Det är en intim gest, med Handkes hand om Olssons nacke. Närheten mellan institutionens representant och dess utvalda pristagare kontrasterat mot Selimovićs ”hur vågar ni?” blir en slags visuell metafor för ett etiskt övertramp, ett förräderi, där Selimović retoriska fråga anspelar på att Svenska Akademien är i färd med att göra något skamligt. Den fysiska aspekten förstärker känslan av att Akademien symboliskt har gått till sängs med fienden. Inramning för tankarna till Judaskyssen – kanske vår mest klassiska symbol för svek.

5 Diskussion

Syftet med den här studien har varit att göra en kvalitativ innehållsanalys av Handkedebatten 2019, för att utforska de mekanismer som ligger bakom en medial skandal. Ambitionen har varit att öka förståelsen för hur medier agerar och samverkar med andra aktörer för att initiera och driva på skandaliseringsprocesser. Med en övervikt av forskning om politiska skandaler har denna undersökning haft ett särskilt intresse för att studera utmärkande drag för en skandal som tar plats på kultursidorna. Särskilt med hänsyn till den nordiska kulturdebattens unika funktion: som yta för samhällsdebatt bortom sakfrågepolitiken. Med utgångspunkt i forskningen om skandaljournalistik och teorin om intermediala dagordningseffekter har Handkedebattens aktörer kartlagts och interaktionsmönstren analyserats. Hur debattörerna refererar till varandra signalerar en inbördes hierarki, där vissa personer framstår som debattens nyckelspelare, det vill säga dem som andra hänvisar till i störst utsträckning. Föga förvånande visar resultatet att Svenska Akademiens och Nobelkommitténs ledamöter omnämns flest gånger, följt av ett fåtal andra aktörer. Dessa inflytelserika personer har

58 jag valt att kalla ”elitkällor”. De som värderas högt av andra är däremot inte nödvändigtvis själva speciellt aktiva eller generösa med referenser, snarare tvärtom. Den organiskt utformade relevansordningen påminner om de rankningssystem sökmotorer använder för att rangordna sökresultat, där varje hemsidas värde bedöms utifrån en kombination av hur många andra hemsidor länkar in till sidan och hur få länkar som går ut från samma sajt. Det fungerar som ett förtroendesystem. På samma sätt illustrerar referenskartläggningen hur olika röster prioriteras upp och andra ner, en urvalsmetod som också tycks fungera självförstärkande. Här kommer den intermediala dagordningsteorin in. Forskningen visar att det finns tydliga imitationsprocesser medier emellan, då medier signalerar till varandra vilken information som bör prioriteras (Vliegenthart & Walgrave 2008). På så sätt homogeniseras den mediala dagordningen. Vad medier rapporterar om signalerar i sin tur till allmänheten vad som är viktig information (ibid). Det innebär att redaktionerna och debattens aktörer samverkar genom att premiera vissa röster och prioritera bort andra. På så sätt formas debattens fortsatta väg. Analysen visar också att de intermediala dagordningseffekterna delvis kan härledas till elitkällorna. Debattens centrum tycks gravitera mot de medier dessa personer figurerar i. Det är en förklaring till att diskussionen har sin koncentration kring DN och GP i antalet referenser och publicerade inlägg. På samma sätt har vissa ”elitmedier” ett större inflytande på dagordningen än andra. Därför menar jag att de intermediala dagordningseffekterna speglar, bekräftar och förstärker en mediehierarki. Med det sagt vill jag även belysa hur redaktioner använder skandaler för att flytta fram positionerna. Forskningslitteraturen i ämnet menar att mediala skandaler har ett dubbelt värde för medier: de genererar uppmärksamhet och därmed intäkter, samt en möjlighet för redaktioner att stärka bilden av dem som allmänhetens beskyddare (Allern & Pollack 2009). I Handkedebatten intog DN en mer aktiv position genom att ge stort utrymme åt diskussionen (avseende antalet artiklar) och ta in debattmaterial från utlandet. Jag vill mena att DN:s framåtlutade hållning kan ses som ett försök till att bygga vidare på den skandal runt Svenska Akademien som DN initierade 2017 och fick stort erkännande för. Att DN:s redaktionella beslut får efterverkningar bekräftas bland annat av aktörernas frekventa hänvisande till DN:s specialkurerade och översatta debattinlägg. Samtidigt passar andra kulturchefer på att positionera sig som publicister genom att anmärka på de andra redaktionernas Handke-hantering. Spelet

59 kulturcheferna emellan befäster också journalistiska normer, när dubiösa publiceringar möts av tillrättavisningar från konkurrenterna. Resultatet har visat hur redaktioner genom att fatta beslut om urval, utrymme och placering kan styra en skandal bakom kulisserna. Men hur gör enskilda aktörer för att styra samtalet? Framing-analysen visar att Handkedebatten bär drag av narrativ som känns igen från forskningen om skandaliseringsprocesser. Skandaljournalistikens berättarstruktur hämtas från klassiska sagor (Allern & Pollack 2012a), precis som framing i allmänhet bygger på kulturellt välkända symboler (Entman 1993). Framförallt är det bland Handkes kritiker som frågan beskrivs i polära termer som en kamp mellan gott och ont, offer och förövare. I materialet går även att uttolka välkända myter som Judaskyssen och de tysta medlöparna. Semetko och Valkenburgs (2000) teori om generella inramningar har här använts som verktyg för att komma åt dominerande drag i inramningen av Handkefrågan, det vill säga: ansvar, mänskliga öden, konflikt och moral. Man måste dock skilja en kulturangelägenhet från politisk bevakning eller regelrätt nyhetsrapportering, den sortens journalistik Semetko och Valkenburg utformade sin studie efter. Inte minst är det stor skillnad mellan det ansvarsutkrävande man kan se i media när exempelvis en myndighet har brustit i sitt uppdrag, jämfört med en situation som denna. Ansvarsfrågan blir onekligen diffusare i en situation där de formella kraven är otydliga och lämnar stort utrymme för tolkning. Där själva handlingen, att utse en Nobelpristagare, grundar sig på en subjektiv bedömning. I Alfred Nobels testamente tillfaller det Svenska Akademien att bedöma vem ”som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” och inom litteraturens område ”har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning” (The Nobel Prize). Hur ska omvärlden utvärdera om Svenska Akademien har fattat rätt beslut med sådana premisser? I denna debatt tycks måttstocken vara inneboende uppfattningar om vad som kan anses vara estetiskt eller moraliskt riktigt. Denna förhandling går igen i alla de inramningar som används i debatten. Ansvar handlar i den här debatten snarare om en moralisk skyldighet. Att skuldfrågan går i flera led får följden att debatten till stora delar avhandlar de jugoslaviska krigen, för att överhuvudtaget kunna diskutera Handkes och Svenska Akademiens ansvar. Av samma anledning dominerar vittnesmålen från Bosnien i de artiklar som använder mänskliga öden som inramning. Även moralinramningen tvingas ta liknande omvägar. När den moraliska grundpremissen är att

60 ”vi inte ger priser till folkmordsförnekare” måste det bevisas att Handke gjort sig skyldig till att förneka folkmord. Det är möjligt att kontroverserna runt Handke är en ”proxydebatt” i brist på en verklig konversation om Jugoslavienkrigen som kanske fortfarande inte har ägt rum. Deupmann (2008) menade med den beskrivningen att vad som borde ha varit en politisk debatt blev en debatt om litteratur. Om Handkedebatten är en ”proxydebatt” innebär det att den här typen av debatt kanske alltid kan paketeras om till en tidsenlig, kontextanpassad konflikt. Debatten om Handke används således för att diskutera brännande motsättningar här och nu: faktaförnekelse, högerpopulism och polarisering. Resultaten från framing-analysen tyder alltså på att Handkedebatten görs till projektionsyta för angelägna demokratifrågor. Människor behöver ofta andra människor att identifiera sig med för att engagera sig i ett ämne. Därför är mediernas innehåll så personifierat och dramatiserat – det fångar publiken i högre utsträckning (Allern & Pollack 2012b). Men det innebär samtidigt att man underlåter att diskutera kollektiva misstag och strukturella problem. Medier har gjort det till sin uppgift att övervaka och fördöma moraliska övertramp, men fokus är alltid på enskilda personer. Allern och Pollack (2012b: 183) presenterar hypotesen att denna uppgift är begränsad till individuella normöverträdelser, även när ett vidare politisk perspektiv borde vara av intresse. I Handkedebatten ser vi hur den större frågan om faktaförnekelse och folkmord tar gestalt i en debatt kring huruvida en författare ska tilldelades ett prestigefyllt pris eller inte. I förlängningen skulle det kunna innebära att mediernas demokratiska uppdrag undermineras av medielogiken. Att demokratiskt viktiga frågor kokas ned till att handla om enskilda personers moraliska brister och att vi därmed undviker att ta tag i strukturella problem. Skandaliseringsprocesser kännetecknas av att en dominerande inramning hela tiden smalnas av och till slut blir så befäst att problembeskrivningen blir omöjlig att ifrågasätta (Allern & Pollack 2012a). Handkes försvarare försöker visserligen styra om samtalet till att handla om litteratur, men tvingas så småningom ge efter för kritikerna och deras problembeskrivning. Petersen (Expressen 7 december) deklarerar till slut sin egen förlust mot den allmänna opinionen: ”Som Handkeförsvarare kommer jag att få erkänna mig som en förlorare, med en förkrossande tydlighet. Samma bombardemang kommer tillbaka”. Denna uppsats har studerat de aktörer som aktivt engagerat sig i Handkedebatten. Men hur har debatten formats av ställningstaganden utanför det publika åsiktsutbytet? Hur kan aktörer påverka

61 genom att inte agera? I Handkedebatten bistod exempelvis Horace Engdahl Aftonbladet med en översättning av en intervju med Peter Handke i Die Zeit, en översättning som fick kritik för att vara ”suddig på just det kritiska stället” (Alida Bremer, DN 3 december). Peter Englund valde att informera DN om att han inte hade för avsikt att delta vid Nobelprisutdelningen innan han annonserade detsamma på sitt Instagramkonto. I reaktionernas kölvatten valde även Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer att lämna sina uppdrag i den tillfälligt tillsatta Nobelkommittén. Men framförallt: vad har den traditionsenliga tystnaden från Svenska Akademiens övriga ledamöter för inverkan på skandaliseringsprocessen? Det vore intressant att studera vidare hur andra former av interventioner kan se ut i en skandaliseringsprocess inom kulturens domän.

62 6 Referenser

6.1 Litteraturlista

Allern, S. & Pollack, E. (red.) (2009). Skandalenes Markedsplass. Politikk, moral og mediedrev. Bergen: Fagbokforlaget. Allern, S. & Pollack, E. (2009). Den mediale skandalen. I Allern, S. & Pollack, E. (red.). Skandalenes Markedsplass. Politikk, moral og mediedrev. Bergen: Fagbokforlaget, s. 9–26. Allern, S. & Pollack, E. (red.) (2012). Scandalous! The mediated construction of political scandals in four Nordic countries. Göteborg: Nordicom. Allern, S. & Pollack, E. (2012a). Mediated Scandals. I Allern, S. & Pollack E. (red.). Scandalous! The mediated construction of political scandals in four Nordic countries. Göteborg: Nordicom, s. 9–28. Allern, S. & Pollack, E. (2012b). The Marketplace of Scandals. I Allern, S. & Pollack E. (red.). Scandalous! The mediated construction of political scandals in four Nordic countries. Göteborg: Nordicom, s. 181–190. Altheide, D. (1997). The News Media, the Problem Frame, and the Production of Fear. The Sociological Quarterly 38(4), s. 647–68. Baden, C. (2019). Framing the News. I Wahl-Jorgensen, K. & Hanitzsch, T. (red.). The Handbook of Journalism Studies. New York: Routledge, s. 229–245. Bennett, W. L. (1995). News: The politics of illusion. New York: Longman. Bennett, W. L. & Iyengar, S. (2008). A New Era of Minimal Effects? The Changing Foundations of Political Communication. Journal of Communication 58 (4), s. 707–31. Bjerke, P. (2012). Media Victims and Media Morals. I Allern, S. & Pollack E. (red.). Scandalous! The mediated construction of political scandals in four Nordic countries. Göteborg: Nordicom, s. 165–179. Boczkowski, P. J. (2010). News at work: Imitation in an age of information abundance. Chicago, IL: University of Chicago Press. Bourdieu, P. (1984). Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste. London: Routledge.

63 Brüggemann, M. & D’Angelo, P. (2018). Defragmenting news framing research: Reconciling generic and issue-specific frames. In D’Angelo (red.). Doing news framing analysis II: Empirical and theoretical perspectives. New York, NY: Routledge, s. 90–111. Chukri, R. (2019). Konstnärlig makeover. I Hemer, O. & Forsare, M. (red). Kulturjournalistikens gränser. Umeå: H:ström, s. 98–105. D’Angelo, P. (2002). News Framing as a Multiparadigmatic Research Program: A Response to Entman. Journal of Communication 52(4), s. 870–88. Dearing, J. W. & Rogers, E. M. (1996). Agenda-setting. Thousand Oaks, CA: Sage. de Vreese, C. H. (2005). News framing: Theory and typology. Information Design Journal + Document Design, 13(1), s. 51–62. Deupmann, C. (2008). Die Unmöglichkeit des Dritten. Peter Handke, die Jugoslawienkriege und die Rolle der deutschsprachigen Schriftsteller. Zeithistorische Forschungen, s. 87–109. Edelman, M. J. (1993). Contestable categories and public opinion. Political Communication, 10(3), s. 231-242. Elam, I. (2010). Kulturjournalistikens historia. I Hemer, O. & Forsare, M. (red). Kulturjournalistikens gränser. Umeå: H:ström, s. 10–20. Entman, R. M. (1993). Framing: Toward Clarification of a Fractured Paradigm. Journal of Communication 43(4), s. 51–58. Entman, R. M. (2012). Scandal and silence. Media responses to presidential misconduct. Cambridge: Polity. Gamson, W. A. (2001). Foreword. I Reese, S. D., Gandy, O. H., & Grant, A. E. (red). Framing Public Life : Perspectives on Media and Our Understanding of the Social World. Routledge, s. ix–xi. Gans, H. J. (1979). Deciding what’s news: A study of CBS Evening News, NBC Nightly News, Newsweek, and Time. New York, NY: Pantheon Books. Goffman, E. (1974). Frame Analysis. New York: Harper & Row. Gritsch, K. (2009) Peter Handke und ’Gerechtigkeit für Serbien’: Eine Rezeptionsgeschichte. Innsbruck: StudienVerlag. Hagerup, H. & Mollerin, K. S. (red.) (2015). Handke-debatten: dokumentasjon, videreføring, analyse. Oslo: Kolofon. Hemer, O. & Forsare, M. (red.) (2010). Kulturjournalistikens gränser. Umeå: H:ström.

64 Hellman, H. & Jaakkola, M. (2012). From Aesthetes to Reporters: The Paradigm Shift in Finland. Journalism, 13(6), s. 783-801. Irenius, L. (2019). Ju mer jag läser, desto svårare blir frågan om Handke. Svenska Dagbladet. 20 oktober. Iyengar, S. (1991). Is anyone responsible? How television frames political issues. Chicago: University of Chicago Press. Jenssen, A.T. & Fladmoe, A. (2012). Ten Commandments for the Scandalization of Political Opponents. I Allern, S. & Pollack E. (red.). Scandalous! The mediated construction of political scandals in four Nordic countries. Göteborg: Nordicom, s. 51–71. Karlsson, M. (2012). Mediernas teknologiska villkor. I Nord, L & Strömbäck, J. (red.) Medierna och demokratin. Studentlitteratur, s. 93–116. Kristensen, N. N. & From, U. (2011). Kulturjournalistik. Journalistik om Kultur. Frederiksberg: Samfundslitteratur. Kristensen, N. N. & Riegert, K. (red.) (2017). Cultural Journalism in the Nordic Countries. Göteborg: Nordicom. Kristensen, N. N. & Riegert, K. (2017). Why Cultural Journalism in the Nordic Countries?. I Kristensen, N. N. & Riegert, K. (red.). Cultural Journalism in the Nordic Countries. Göteborg: Nordicom, s. 9–23. Kristensen, N. N. & Roosvall, A. (2017). Editorial and Cultural Debates in Danish and Swedish Newspapers. Understanding the terror attacks in Paris and Copenhagen in early 2015. I Kristensen, N. N. & Riegert, K. (red.). Cultural Journalism in the Nordic Countries. Göteborg: Nordicom, s. 135–157. Ledin, J. & Moberg, U. (2019). Språklig analys av text. I Ekström, M. & Johansson, B. (red.). Metoder i medie- och kommunikationsvetenskap. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur, s. 193–224. Lindkvist, H. (2019a). Svenska Akademien om kritiken mot Nobelpristagaren: ”Finns olika bilder av Handke”. Dagens Nyheter. 12 oktober. Lindkvist, H. (2019b). Såren kvar efter Norges Handke-strid. Dagens Nyheter. 23 oktober. Ljung Svensson, A. (2010). Motståndets essäistik. I Hemer, O. & Forsare, M. (red). Kulturjournalistikens gränser. Umeå: H:ström, s. 88–97.

65 Lundqvist, Å. (2012). Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864-2012. Stockholm: Albert Bonniers förlag. McCombs, M., & Shaw, D. L. (1972). The agenda-setting function of mass media. Public Opinion Quarterly, 36, 176–187. McCombs, M. (2004). Setting the agenda: the mass media and public opinion. Oxford: Polity. McNair, B. (2000). An Introduction to Political Communication. 4:e utgåvan. London: Routledge. Mouffe, C. 2005. On the Political. London: Routledge. Neuman, W. R., Just, M. R., & Crigler, A. N. (1992). Common knowledge. News and the construction of political meaning. Chicago: The University of Chicago Press. Nord, L., Enli, G. & Stúr, E. (2012). Pundits and Political Scandals: A Study of Political Commentarors in Norway and Seden. I Allern, S. & Pollack E. (red.). Scandalous! The mediated construction of political scandals in four Nordic countries. Göteborg: Nordicom, s. 87–111. Pålsson, F. (2010). Att se och bli sedd. I Hemer, O. & Forsare, M. (red). Kulturjournalistikens gränser. Umeå: H:ström, s. 72–87. Reese, S. D. (2001). Prologue – Framing Public Life: A Bridging Model for Media Research. I Reese, S. D., Gandy, O. H., & Grant, A. E. (red). Framing Public Life : Perspectives on Media and Our Understanding of the Social World. Routledge, s. 7–31. Riegert, K., Roosvall A. & Widholm A. (2015). The Political in Cultural Journalism. Journalism Practice 9:6, s. 773-790. Riegert, K & Roosvall, A. (2017). Cultural Journalism as a Contribution to Democratic Discourse in Sweden. I Kristensen, N. N. & Riegert, K. (red.). Cultural Journalism in the Nordic Countries. Göteborg: Nordicom, s. 89–108. Rogstad, I. (2016). Is Twitter just rehashing? Intermedia agenda setting between Twitter and mainstream media. Journal of Information Technology & Politics 13:2, s. 142–158. Roosvall, A., Widholm, A. & Riegert, K. (2015). Kulturjournalistik. In Karlsson, M. & Strömbäck, J. (red.) Handbok i journalistikforskning. Lund: Studentlitteratur, s. 263–278. Sandström, D. (2010). Kulturjournalistikens blinda fläck. I Hemer, O. & Forsare, M. (red). Kulturjournalistikens gränser. Umeå: H:ström, s. 38–45.

66 Semetko, H. A., & Valkenburg, P. M. (2000). Framing European politics: A content analysis of press and television news. Journal of Communication, 50(3), s. 93–109. Shehata, A., & Strömbäck, J. (2013). Not (yet) a new era of minimal effects: A study of agenda setting at the aggregate and individual levels. The International Journal of Press/Politics, 18(2), s. 234–255. Shehata, A. (2019). Journalistikens dagordningar och gestaltningar. I Karlsson, M. & Strömbäck, J. (red.). Handbok i journalistikforskning. Andra upplagan Lund: Studentlitteratur, s. 242–350. The Nobel Prize. Alfred Nobels testamente. https://www.nobelprize.org/alfred-nobel/alfred- nobels-testamente/ (Hämtad: 2020-05-23). The Times. (2019). The Times view on the Nobel laureate Peter Handke: Ignoble. 11 oktober. https://www.thetimes.co.uk/article/the-times-view-on-the-nobel-laureate-peter-handke- ignoble-6gtbdl85w (Hämtad: 2020-06-12) Thompson, J. B. (2000). Political Scandal. Power and Visibility in the Media Age. Cambridge: Polity Press. Tuchman, G. (1978). Making news: A study of the construction of reality. New York: Free Press. Tumber, H., & Waisbord, S. R. (2004). Introduction: Political Scandals and Media Across Democracies, Volume I. American Behavioral Scientist, 47(8), s. 1031–1039. Vigsø, O. (2019). Retorisk analys. I Ekström, M. & Johansson, B. (red.). Metoder i medie- och kommunikationsvetenskap. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur, s. 277–305. Vliegenthart, R., & Walgrave, S. (2008). The Contingency of Intermedia Agenda Setting: A Longitudinal Study in Belgium. Journalism & Mass Communication Quarterly, 85(4), s. 860– 877. von Oppen, K. (2013). Justice for Peter Handke?. I Cheesman, T. (red.). German text crimes: writers accused, from the 1950s to the 2000s. Amsterdam: Rodopi. Wallentin, K. & Ekecrantz, J. (2007). Sweden: Freedom of Speech: Fundamentalism and Moderate Pragmatism. I Kunelius, R. Eide, E. Hahn, O. & Schroeder, R. (red.) Reading the Mohammed Cartoons Controversy: An International Analysis of Press Discourses of Free Speech and Political Spin. Bochum/Freiburg: Projekt Verlag, s. 187-200. Werner, B. (2019). Kritiken mot valet av Handke är överdriven. Göteborgs-Posten. 8 december. Wiman, B. (2019). Floskler om språket och sanningen imponerar inte på folkmordets offer. Dagens Nyheter. 20 oktober.

67 Østbye, H. (2004). Metodbok för medievetenskap. 1 uppl. Malmö: Liber ekonomi.

6.2 Bilaga

Analyserade artiklar

Not: De 20 slumpmässigt utvalda artiklarna till framing-analysen är märkta med ”X”.

Aagård, M. (2019). Akademien bryr sig inte om världen utanför litteraturen. Aftonbladet. 11 oktober. X Aagård, M. (2019). Inget hopp för Handke. Aftonbladet. 20 oktober. X Aagård, M. (2019). Handke – en grinig rockgubbe. Aftonbladet. 7 december. Andersson, L. (2019). Tidningsrubrikers förenklingar ingår i det som för Handke utgör lögnen. Dagens Nyheter. 26 oktober. Andersson, L. (2019). Peter Handkes misstag är att han valde fel kollektiv. Dagens Nyheter. 7 december. Anyuru , J. (2019). Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?. Göteborgs-Posten. 15 oktober. Anyuru, J. (2019). Nobelpriset är uppenbart politiskt. Göteborgs-Posten. 19 oktober. Blomqvist, M. (2019). Selimović påståenden om Handke är substanslös retorik. Göteborgs- Posten. 25 oktober. Blomkvist, M. (2019). Debatten om Peter Handke liknar en hetsjakt. Göteborgs-Posten. 5 november. Bremer, A. (2019). Varför är ni så blinda för Peter Handkes lögner om Srebrenica?. Dagens Nyheter. 3 december. X Elam, I. (2019). Ett litterärt pris legitimerar alltid författaren. Dagens Nyheter. 30 november. Hemon, A. (2019). Dagen när jag slutade läsa Peter Handke. Dagens Nyheter. 27 oktober. Irenius, L. (2019). Valen är så politiska att de blir opolitiska. Svenska Dagbladet. 11 oktober. Irenius, L. (2019). Ju mer jag läser, desto svårare blir frågan om Handke. Svenska Dagbladet. 20 oktober. Irenius, L. (2019). Lisa Irenius: Tokarczuks revansch – Handke blek i jämförelse. Svenska Dagbladet. 08 december.

68 Irenius, L. (2019). Pinsamt om Akademien och pengarna, Liljestrand. Svenska Dagbladet. 20 december. Johansson, S. A. (2019) Prisa litteraturen!. Aftonbladet. 28 oktober. X Jensen, C. (2019). Peter Handke är en författare på förföljarnas sida. Dagens Nyheter. 12 oktober. Kärde, R. (2019). Därför är Peter Handke en värdig Nobelpristagare. Dagens Nyheter. 19 oktober. Kärde, R. (2019). ”Selimovic slåss mot halmgubbar”. Dagens Nyheter. 25 oktober. Lindqvist, I. L. (2019). Kusligt försvarstal för Handke. Aftonbladet. 16 november. Magnusson, K. (2019). ”Handke förnekar inte folkmordet i Srebrenica”. Dagens Nyheter. 18 oktober. Magnusson, K. (2019). ”Inte ett folkmord”. Expressen. 30 oktober. Malm, M. (2019). ”Vi har givetvis inte tänkt belöna en krigshetsare”, skriver Svenska Akademien. Dagens Nyheter. 18 oktober. Malm, V. (2019) Nobelpolitik. Expressen. 18 oktober. Malm, V. (2019) Ett klokt val. Expressen. 7 december. Maass, P. (2019). Låt mig berätta om folkmordet i Bosnien, Peter Handke. Dagens Nyheter. 16 oktober. X Maass, P. (2019). Konsten att fördunkla sanningen om ett folkmord. Dagens Nyheter. 30 oktober. Mavi, D. (2019). Vad betyder ett folkmord, Akademien?. Aftonbladet . 12 oktober. Motturi, A. (2019). Handke visar brist på omdöme i sanningsfrågan. Svenska Dagbladet. 23 oktober. Musaefendic, A. (2019). Handke ville vara nära folkmördaren. Expressen. 14 oktober. Musaefendic, A. (2019). Victoria får svara. Expressen. 29 oktober. Musaefendic, A. (2019). Kungen borde inte dela ut priset till Handke. Dagens Nyheter. 10 december. Olsson, K. (2019). En lyckad saltomortal. Expressen. 11 oktober. X Olsson, K. (2019). Han borde ha sagt något. Expressen. 3 november. Olsson, K. (2019). Att posera duger inte. Expressen. 8 december. Pejkovic, S. (2019). Serbernas pris?. Expressen. 1 november. X Persson, M. (2019). Frågorna kvarstår. Expressen. 16 oktober. Petersen, H. (2019). Petersen försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt. Svenska

69 Dagbladet. 18 oktober. X Petersen, H. (2019). Handke är ingen politisk författare. Aftonbladet. 13 november. Petersen, H. (2019). Bomber mot Handke. Aftonbladet. 7 december. Petersen, H. (2019). Replik om priset till Handke: ”Vi talar om helt olika saker”. Svenska Dagbladet. 7 december. Resic, S. (2019). Maskburken. Expressen. 26 oktober. Sabanovic, T. (2019). ”Svenska Akademien öppnar Pandoras ask på tisdag”. Svenska Dagbladet. 5 december. Sadiku, A. (2019). Svenska Akademien borde byta namn till Skandal-Akademien. Dagens Nyheter. 18 oktober. Selimović, J. (2019). Kungen borde vägra dela ut Nobelpriset till Handke. Göteborgs-Posten. 20 oktober. Selimović, J. (2019). Ni är okunniga om folkmordet. Expressen. 24 oktober. Selimović, J. (2019). Tyvärr, Blomqvist, meningen återstår vilka ord du än använder. Göteborgs- Posten. 25 oktober. Selimović, J. (2019). Hänsyn krävs. Expressen. 31 oktober. X Selimović, J. (2019). Akademien låter som Bagdad Bob. Aftonbladet. 19 november. X Selimović, J. (2019). Hur vågar ni ge Nobelpriset till Peter Handke?. Dagens Nyheter. 10 december. X Sem-Sandberg, S. (2019) Stor litteratur kan skrivas av författare med förkastliga åsikter. Göteborgs-Posten. 17 oktober. Sem-Sandberg, S. (2019). Ska bara personer med moralisk resning få Nobelpris?. Göteborgs- Posten. 23 oktober. X Sokolnicki, A. (2019). Svenska Akademien gav just alla kritiker rätt. Dagens Nyheter. 18 oktober. Steinfeld, T. (2019). ”Märklig tribunal mot Handke med förvrängda citat och felaktigheter”. Svenska Dagbladet. 25 oktober. X Sunesson, O. (2019). Peter Handke gick vilse, men misstänkliggör inte hans uppsåt. Dagens Nyheter. 23 oktober. Svenbro, J. (2019). Akademiledamot skriver dikt till försvar för Handkes verk. Svenska Dagbladet. 24 oktober. X

70 Svensson, P. (2019). Ideologiernas hand i Handke. Dagens Nyheter. 21 oktober. X Ullén, M. (2019). Akademiens attack mot medierna. Aftonbladet. 29 oktober. van Reis, M. (2019). Nobelpriset till Handke blev precis den skitstorm man kunde förvänta sig. Göteborgs-Posten. 21 december. X Vera-Zavala, A. (2019). Jag ska läsa Anyurus text utanför Akademien. Göteborgs-Posten. 23 oktober. X Vera-Zavala, A. (2019). Att ifrågasätta ett folkmord är att ifrågasätta alla. Göteborgs-Posten. 14 november. Werner, B. (2019). Akademiens kris har gjort oss till sportkommentatorer. Göteborgs-Posten. 11 oktober. X Werner, B. (2019). Handke-debatten visar på pinsam kunskapslucka. Göteborgs-Posten. 20. oktober. Werner, B. (2019). Kritiken mot valet av Handke är överdriven. Göteborgs-Posten. 8 december. Weyler, S. (2019). Peter Handkes förakt för sanningen. Dagens Nyheter. 21 oktober. Wiman, B. (2019). Årets Nobelpris går till – Dr Jekyll och Mr Hyde. Dagens Nyheter. 11 oktober. X Wiman, B. (2019). Floskler om språket och sanningen imponerar inte på folkmordets offer. Dagens Nyheter. 20 oktober. X Wiman, B. (2019). Pristagaren hånler fortfarande åt frågorna. Dagens Nyheter. 7 december. Wiman, B. (2019). Det är inte Peter Handke som ska skämmas för Nobelpriset. Dagens Nyheter. 8 december.

71