Futhark International Journal of Runic Studies

Main editors James E. Knirk and Henrik Williams

Assistant editor Marco Bianchi

Vol. 7 · 2016 Published with financial support from the Nordic Publications Committee for Humanist and Social Sciences Periodicals (NOP-HS)

© Contributing authors 2017 This work is licensed under a Creative Commons Attribution 4.0 International License (CC BY 4.0) All articles are available free of charge at http://www.futhark-journal.com A printed version of the issue can be ordered through http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309051 Editorial advisory board: Michael P. Barnes (University College London), Klaus Düwel (University of Göttingen), Lena Peterson (Uppsala University), Marie Stoklund (National Museum, Copenhagen) Typeset with Linux Libertine by Marco Bianchi University of Oslo Uppsala University ISSN 1892-0950 Contents

Foreword ...... 5

Bernard Mees. The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation ...... 7 Wolfgang Beck. Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen als Zeugnis der germanischen Heldensage? ...... 29 Luzius Thöny. The Chronology of Final Devoicing and the Change ofz * to ʀ in Proto-Norse ...... 47 Helmer Gustavson. Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik (Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B) ...... 63 Elena A. Melʹnikova. A New Runic Inscription from Hagia Sophia Cathedral in Istanbul ...... 101 Jana Krüger and Vivian Busch. The Metrical Characteristics of Maeshowe Runic Inscription No. 20 ...... 111

Short notices Juliana Roost. An Inscribed Fibula from Basel-Kleinhüningen? . . . . 127 Charlotte Boje Andersen and Lisbeth M. Imer. Ydby-stenen (DR 149) genfundet ...... 131 Jan Owe. Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239) ...... 137 Magnus Källström. Till tolkningen av runorna på ett dryckeskärl från Lund (DR EM85;474A) ...... 143 Per Stille. Johan Bures runtavla och dess titel ...... 149

Reviews Martin Findell. Runes. Reviewed by Mindy MacLeod ...... 155 Heikki Oja. Riimut: Viestejä viikingeiltä. Reviewed by Kendra Willson . 158 Wolfgang Krause. Schriften zur Runologie und Sprachwissenschaft. Reviewed by Martin Hannes Graf ...... 164 Klaus Düwel. Runica minora: Ausgewählte kleine Schriften zur Runenkunde. Reviewed by Patrik Larsson ...... 170 Irene García Losquiño. The Early Runic Inscriptions: Their Western Features. Reviewed by Martin Hannes Graf ...... 174 Lisbeth M. Imer and (photo) Roberto Fortuna. Danmarks runesten: En fortelling. Reviewed by Anne-Sofie Gräslund ...... 181 Florian Busch. Runenschrift in der Black-Metal-Szene: Skripturale Praktiken aus soziolinguistischer Perspektive. Reviewed by Martin Findell ...... 186 Contributors ...... 193 Foreword

This seventh volume ofFuthark again has a wide scope, with contributions ranging from one of the oldest runestones to the very first runological­ pub­ li­cation. Half a dozen articles and five short notices deal with topics which are chrono­logically, geographically and topologically diverse. The seven reviews highlight this variation, not least diachronically, as is shown by the examination of a book on sociolinguistic aspects of the use of runes in contem­porary Black Metal rock. This serves as a reminder that runic inscrip­tions are as popular as ever today, if not more so. Albeit small, the discipline of runology is pursued by scholars from over twenty countries and popular interest is growing. Two serious handbooks in English have been published in recent years, and they will, we hope, counteract the mis­infor­mation and abuse of runic matters. The general public must be offered scholarly evidence in this media world of post-factual “truths”. This issue contains no contributions to debate. This is somewhat sur­ prising in view of the article in last year’s Futhark on the Rök stone inscrip­tion, which adopted a largely new position on its interpretation, triggering worldwide interest and full-length pieces or shorter notices in many newspapers, including the Washington Post. The article itself has been downloaded over 4,000 times, validating the idea of making Futhark freely available on the Internet. The lack of published criticism from runol­ogists does not of course imply general agreement with the new find ­ings. Scholarly counter­arguments may be forthcoming, and as always we invite debate on this and other runic matters. We wish to thank Mindy MacLeod for her excellent work as our language consultant. Our gratitude also extends to our many peer reviewers and book reviewers who perform invaluable work without tangible rewards and, in the case of the former, in anonymity as well. We again remind you that Futhark is also available in print: make sure libraries and institutions order it. While Open Access publishing in digital form is invaluable, hard copies will never lose their usefulness and are a guarantee of permanent avail­ability.

James E. Knirk Henrik Williams

The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation

Bernard Mees (RMIT University, Melbourne)

Abstract In 2009 an early runic inscription was discovered on a triangular projecting area that through subsequent excavation was confirmed to be at the lower part of a funerary monument. Yet such find reports and commentaries as have appeared to date have tended not to assess the Hogganvik inscription prin­ ci­pally as a commemorative expression, as an example of a broader memo­ rial epigraphic tradition. Rather than as an epigraphic record of the history of emotions, suggestions of magic appear in the main treatments of the remark­ able find. After all, lexically irregular sequences found on other early runic memorials­ are often taken as signs they feature a magical aspect. Taking the Hoggan­vik inscription in its broader linguistic and archaeological context, how­ever, suggests a rather different understanding is to be assumed for the early Norwegian memorial. Instead of reflecting magic, the less clear sections of the Hogganvik­ text can more regularly be understood as abbreviated or other­wise obscurely expressed sequences. Keywords: Hogganvik runestone (Vest-Agder), runic inscriptions, history of emotions, onomastics, memo­ri­alisation, curses, abbreviations

Introduction

he question of what constitutes proper method in the humanities Twas of particular concern to scholars such as Wilhelm Dilthey. In his Einleitung in die Geisteswissenschaften (1883), Dilthey laid out his own under­standing of what social scientists such as Max Weber (1922) would come to call Verstehen — interpretative understanding of humanly derived expressions. It remains rare, however, in runological discourse for interpretative­ issues to be treated explicitly, even in assessments of

Mees, Bernard. “The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation.”Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 7–28.

© 2017 Bernard Mees. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-316585. 8 • Bernard Mees recently un­covered finds such as the older runic memorial text unearthed at Hoggan­vik, Norway, in 2009. The early runic texts are usually not approached in terms of broader devel­opments in ancient or medieval histori­ography­ such as the “epigraphic habit” of Roman experience first emphasised by Ramsay MacMullen (1982) or the more recent history of emotions approach to early medieval funerary memorials advanced by Barbara Rosen­wein (2006, 57–78). This includes previous interpretations of the Hoggan­vik memorial, discovered by Henrik and Arnfinn Henrik­sen while clearing away stumps on their property in the village of Sånum- Lunde­vik, in the Norwegian county of Vest-Agder. A reflection of the long-discussed matter of interpretative method, however, can be seen in discussions of the role that historical imagination plays in runic studies, partic­ularly as the matter was set out by Ray Page in the first edition of his Introduction to English Runes (1973, 13–15).

Background In the first edition of his “little red book”, Page contrasts the approach to epigraphic­ interpretation of Karl Schneider (1956) with that of Erik Molt­ke (cf. Moltke 1985) — and even the extremely reactive stance taken by An­ ders Bæksted­ (1952). Page’s main concern here was inter­pretations of runic texts that are overly reliant on magical explanation, often with­out using any sort of formal substantiation of what magic is and what it may reason­ ably be taken to constitute in a runic context (cf. Page 1964 = 1995, 105–25, Nielsen­ 1985). Runology has long been practised very much by scholars with the opposite­ approach to what Ulrich von Wilamowitz-Moel­ len­ ­dorf privately derided as “DM-Wissenschaft” (Braun et al. 1995, 232). For Wilamowitz, classical epigraphy was evidently a pedantic form of scholar­ship that was overly obsessed with cataloguing relatively trivial­ ex­ pressions such as funerary epigraphs (DM or D(is) M(anibus) ‘to the spirits of the dead’ being a common formula in Roman funerary inscriptions).­ Such epi­graphers were apparently so lacking in intel­lec­tual ambi­tion they never felt able to venture beyond the bounds of their texts — their work never seemed to allow them to contribute anything of importance­ to broader scholar­ship. There is likewiseusually little engagement­ in “sceptical” runol­ogy with the key inter­pretative issue in historical analysis — i.e. how to deal with what the historical philosopher (and epigrapher) R. G. Col­ ling­wood (1946) saw as the essentially unempirical­ nature of historical under­standing. In 1967 Page had already written mockingly of “that law of runol­ogy which ordains that all unintel­ligible inscriptions shall be thought

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 9 magical” in reference to the ignotum per ignotius reasoning of Schneider. But much of what is presented in the works of Page and his magic-abjuring followers remains limited to mat­ters of kinds which saw them fail to de­vel­ op their scholarship beyond the level of descriptive empiricism. The main source of magical interpretations in runic studies at the time was the German comparativist Wolfgang Krause whose corpus of older runic inscriptions (Krause and Jankuhn 1966) is filled with con­ jecture­ of Page’s “imaginative” type. The interpretations favoured by Krause, however, often make runic epigraphs appear more remarkable than comparable texts found in Roman tradition and suggest a kind of Northern exceptionalism that is asserted but not properly demonstrated. The approach of many scholars since the 1970s has been to ally them­ selves to the culturist ambitions of Krause but to reject his penchant for inter­preting runic texts as magical. Nonetheless­ both of the scholars to have published extended treatments of the Hoggan­ ­vik inscription since 2009 can be faulted for ful­filling Page’s law (the “Second Law of Runo­ dynamics” according to Page in Düwel 1981, 18) in their assessments of the early Norwegian­ memorial. They may also be criticised for failing to develop their treatments of the Hogganvik inscription to the fuller inter­ pretative level that Marc Bloch (1954 [1949]) explained properly consti­ tutes historical understanding. Taking the example of a Roman funerary inscription “carved from a single block, made for a single purpose”, Bloch (pp. 119 f.) claimed that “nothing could be more variegated than the evidences which there await the probing of the scholar’s lancet.” Bloch admitted that he knew how to read Roman inscriptions, but “not how to cross-question them” (Bloch 1954, 54). Early runic memorial inscriptions might more profitably be ap­proached in terms of Bloch’s (p. 71) “struggle with documents”,­ (p. 53) “the prime necessity of well-conducted historical research”. E. H. Carr (1964, 30) took Bloch’s notion of interpretative struggle further, describing a “contin­ ­uous process of interaction between a historian and his facts”. Rather than matters magical, ancient memorials may be more con­vinc­ingly exam­ined in light of MacMullen’s notion of an “epigraph­ ­ic habit” and the broader “emotional turn” (Plamper 2010) that has recently emerged elsewhere in historical studies.

The Hogganvik inscription In 2009, the first older runic memorial to have been discovered in Norway in over fifty years was announced in the Scandinavian press. As head of

Futhark 7 (2016) 10 • Bernard Mees the Runic Archives in Oslo, James Knirk was duly given access to the find, eventually publishing a full report on the memorial and its discovery in the archaeological journal Viking in 2011. The University of Agder’s Michael Schulte also produced an analysis of the inscription which ap­ peared in a Festschrift for the Dutch Nordicist Arend Quak that year after presenting a more typologically sophisticated study of the runestone text to the Agder Academy of Sciences in 2010 (and cf. also Schulte 2013). The inscrip­tion from Hogganvik proved an exceptional and exciting find for Nor­wegian runology. The Hogganvik stone is 152 cm broad and 145 cm high, is a reddish augen gneiss, and is rounded at the top where the longest section of the inscription is found. Dated to the late Roman Iron Age (i.e. A.D. c. 150/160–375/400) by Imer (2015, 122) on account of the rectangular form of its e-runes, the Hogganvik inscription features four lines of text which are read by Knirk (2011, 28) from right to left as:

kelbaþewas⁝sṭ͡ainaz⁝aaasrpkf aarpaa⁝inananaḅoz eknaudigastiz ekerafaz

Much of the Hogganvik text is fairly readily interpretable, but not all parts of the inscription made immediate sense to Knirk and Schulte. The in­scrip­tion clearly features an explanation that the stone belonged to a figure called Kelba­þewaz, other early runic memorials often featuring the name of the memorialised in a genitival relationship to a suitably funer­ ary object description such as stainaz ‘stone’. The inscription also features­ two first-person statements,ek naudigastiz and ek erafaz, with the lat­ ter seeming to represent an expected *erbaz (cf. Old Norse [hereafter­ ON] *jarfr (ierfr) ‘wolverine’), the apparent devoicing perhaps a sign of medial voicing of /f/ (and hence the orthographic equivalence of ‑b- and ‑f‑) emerging at the phonetic level; cf. the By stone’s (-)laif- (KJ 71) vs. the Myklebostad­ memorial’s -[la]ib- (KJ 77; Schulte 2010, 59 f.). After all, the erector of the Järs­berg memorial (KJ 70) similarly describes himself by relating that he is called …ubazhite:h͡arabana͡z — i.e. with an idio­nym fol­lowed by what seems best to be understood as an animal cognomen­ (erafaz or ‘wolverine’ at Hogganvik, h͡arabana͡z or ‘raven’ at Järsberg).­ But not much of the rest of the text on the Hogganvik stone could be inter­preted precisely by either of the earliest publishers of inter­pretations of the find.

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 11

Apart from the most obviously interpretable sections, the Hoggan­ vik inscription features two seemingly non-lexical sequences as well as a pre­po­sitional phrase that Knirk and Schulte interpret differently. Both also suggest that the (apparently) non-lexical sequences may be magical, citing a study by the German runologist Klaus Düwel (1988 = 2011) which seeks to explain the seemingly nonsensical early runic letter sequences that appear so commonly on the Old Germanic bracteates in terms of classical forms of letter magic. But what a magical alphabetic sequence would mean on a runic memorial is not fully explored by Knirk or Schulte. The name Kelbaþewaz is one of several early runic examples of dithe­ matic names in ‑þewaz, much as the element -gastiz is particularly well attested among the oldest Nordic finds (Peterson 2004). The element-þewaz is also found as an independent lexical item in early runic inscriptions and is often interpreted literally as ‘servant’ (rather than Krause’s ‘liegeman’).­ The first elementkelba - is evidently a full-grade variant of the Common Ger­manic word for ‘calf’ (cf. Old English [hereafter OE] cilfer, Old High Ger­man [hereafter OHG] chilburra ‘chilver, ewe lamb’ < *kelbizjō/-uzjō; cf. Schulte 2010, 52; Knirk 2011, 31). A heroic interpretation ‘calf-thane’ (i.e. a name for a young warrior) also makes much better sense than (mere­ly) ‘calf-servant’ — a þewaz (as someone who ‘served’ militarily) presumably represented one of the middle-ranking figures (or liege­men) who featured in Iron Age armies (cf. Mees 2003, 59 f.; Pauli Jensen et al. 2003). Naudigastiz is more transparently to be translated literally as ‘need- guest’ — i.e. a guest who is (or has been) in need — an onomastic indexing of the early Germanic (and indeed Indo-European) tradition of (military) hospitality (Wessén 1927, 44 f.; cf. Watkins 1996, 246; Schulte 2011, 63). The obviously lexical part of the Hogganvik text for which the proper inter­pretation is disputed is the collocation in(n)ana nabōz, literally ‘from within the nave’. Schulte (2010, 56; 2013, 124) notes that Old Norse nǫf can also refer to the corner of a house (presumably because the junctures of timber were seen to be comparable to that of the nave of a wooden wheel), but in some later dialects (and place-names) the same form can also mean ‘protruding rock, elevated headland, promontory, cape’, evidently a develop­ ­ment of the semantic ‘corner’. Bjorvand­ and Lindeman­ (2007, 786 f.) argue that two different etymological roots are involved, with the mean­ing ‘corner of house’ semantically unrelated to ‘nave’. At any rate, compar­able runic memorials do not feature the preposition in(n)ana; nor do they clear­ly feature references to headlands, wheel naves or the corners of houses.

Futhark 7 (2016) 12 • Bernard Mees

The early runic memorial habit

It is quite clear, however, even from a superficial survey of the somewhat over forty early runestone inscriptions which have survived, that textual formulas and subtypes can be isolated within the overall older funerary genre. Memorial epigraphy is typically formulaic — funerary inscriptions usually repre­sent the clearest epigraphic testimony for what Weber (1922, 12–16) characterised as traditional action (cf. Mees 2013, 327 f.). Much like sets of Iron Age grave goods, funerary epigraphs typically accord to standard typol­ogies and feature recurrent formulas because they are solemn emo­tional expressions that are public in character (cf. Rosenwein 2006, 61). Like Roman memorials, they clearly reflect a form of “epigraphic habit” (MacMullen 1982) and often feature little more than indications of who the memorialised was and who set the monument up. Since all forms of memorial­ epigraphy are stereotypical, the disagreement which has arisen in inter­pretations of the Hogganvik inscription may perhaps be resolved by a fuller consideration of the fundamental formulaic characteristics of the older runic memorial habit. The Hogganvik inscription was found near the remains of an Iron Age grave­yard or burial site (Glørstad et al. 2011) and clearly belongs to the early Nordic genre of runestone texts that characteristically feature a man’s name in the genitive and a labelling of the associated grave or memorial­ stone. The Bø stone’s hnab͡ụdas hlaiwa ‘Hnabudaz’s grave’, Sten­stad’s igijon halaz ‘Ingijo’s stone’ and the similar hariẉulfs·stᴀinᴀz ‘Hari­wulfz’s stones’ on the transitional/younger Rävsal memorial are parade examples of this labelling type (KJ 78, KJ 81 and KJ 80, respectively; cf. Anton­sen 2002, 191, and Schulte 2010, 49 f., 2013, 121). In contrast, early runic magico-religious inscriptions often feature item descriptions and naming expressions or names, but these are never brought together syn­tactically­ in the (genitival) manner seen at Hogganvik (MacLeod and Mees 2004; 2006, 71–101). Early Nordic runestone texts sometimes also feature what are usually taken to represent locativising prepo­sitional phrases (another feature absent from early runic magico-religious texts), but the proper interpretation of such expressions has often been debated. The Möjbro inscription features the formanahahai , taken by Krause and also Antonsen as ana ha(n)hai ‘on a steed’ (cf. ON hestr < *hanhistaz ‘stallion’) — i.e. as a description which reflects the image of a horse and rider that also appears on the stone (KJ 99; Antonsen 1975, no. 11). Yet *hanhaz is not *hanhistaz — a form *hanhaz is not paralleled in Germanic with a meaning ‘steed’. Hence Staffan Fridell (2008, 2009)

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 13 has more recently suggested a toponymic interpretation ‘at Hå’, with hahai instead representing the name of the place where the memorialised warrior died (although the apparent Sanskrit cognate śankú- ‘peg, spike’ and Old Church Slavonic sǫkŭ ‘branch’ suggest that Hå was a u-stem in Ger­manic). The Rö memorial features what seems to have been meant as another prepositional phrase beginning with the preposition ana, but with the rest of the line largely unreadable today (KJ 73). Even less clear is the inscription on the Nordhuglo stone that instead finishes simply with the sequence ih, which has often been supposed (since Bugge, NIæR, no. 49) to represent an abbreviation for in Hugla ‘in Huglo’ (KJ 65), although this interpretation is rather speculative. The Hogganvik text, however, reads in(n)ana ‘within’, not in ‘in’ or ana ‘at, upon’ as would be expected in connection with a place-name. Schulte’s connection of naḅoz with a geographical description of the location of the monument ‘within the area of the protruding rocks’ seems rather unlikely in this light. Indeed the preposition in(n)ana clearly represents a locativising ex­pres­ sion which etymologically means ‘from within’, the suffixna - being direc­ tional (cf. Latin ‑nē in supernē ‘from above’, Goth. utana ‘from without’, aftana ‘from behind’ etc.; Schmidt 1962, 178–81 and 183 f.). Surely the semantic which fits best with a directional ‘from within’ is ‘corner of a house’ — i.e. a formation of a type which is widely paralleled in Old Norse; cf. ON innan borgar ‘within the town’, innan hallar ‘within the hall’, innan­veggja ‘within the walls’ and (especially) innandura, innan­garðs, innan­gátta, innanhúss and innanstokks, all of which signify ‘at home, in­doors’. The Hogganvik expressioninananaḅoz can be understood as metonymic,­ then — i.e. with the literal meaning ‘from within the corner of a house’ indicating ‘at home, within the corners/walls of his house’. If the use, albeit limited, of prepositional phrases in other runestone memorials can be used as a guide, then the description inananaḅoz looks as if it indicates that Kelbaþewaz­ died at home, rather than (more heroically) out of doors. No indication comparable to the Möjbro stone’s slaginaz ‘slain’ is given, but the Möjbro inscription is unique among the older runic texts by featuring an explicit verbal indication of dying.

Non-lexical sequences The seemingly non-lexical sequences on the Hogganvik stone are linked by both Knirk and Schulte with magical interpretations of comparable orderings which appear on early runic amulets. Nordén (1934, 1940) inter­ preted several of the early Nordic runestone inscriptions as funerary­ curses

Futhark 7 (2016) 14 • Bernard Mees and many such interpretations duly feature in the corpus edition of older runic texts produced by Krause and Jankuhn. Schulte (2013, 122) simi­larly cites Page (1987, 30) who claims that some early rune­stone inscrip­tions in­ clude magical features that seem to have been intended to “keep the grave from desecration or the corpse in the grave”, much as if the Hoggan­vik sequences represent some sort of magical threat arraigned against thieves or haunting. Page, however, was clearly referring to the appearance of the etymologically controversial magico-religious term alu as the sole form recorded on the Elgesem runestone and the palin­drome sueus from the Kylver runestone which can both be paralleled by forms that appear in amuletic epigraphy (KJ 57 and KJ 1, respectively). Early runic alu is a relatively common term in bracteate texts and a similar palindrome to the Kylver­ form sueus is reflected in the Roman-letter sequence siususuis which appears on the medallion imitation from Kälder (IK 286). Yet few of the texts of Nordén’s grave-haunting type feature non-lexi­ cal sequences and nothing directly comparable to the Hogganvik forms aaasrpkf and aarpaa is known from any of the bracteates. The first expres­ sion is somewhat reminiscent of the sequence aụþrkf pre­served on the Roskilde bracteate (Hauck and Heizmann 2003) which seems to re­pre­sent a scrambled form of fuþark, with the a moved to where the equivalent char­ acter, A, appears in the Roman abecedarium and the f-rune taking the place where the corresponding letter, F, comes in the Latin pedagogical ordering. A more recent bracteate find from Stavnsager simi­larly features a spelling aalul that includes comparable letter doubling but appears to re­pre­sent an irregular form of the common early runic charm word alu (Ax­boe and Imer 2012). Rather than comparing with attested bracteate­ sequences, however, Schulte (2010, 53 f.; 2013, 123) cites the evidence of inscriptions­ such as the transitional-runic Ällerstad memorial­ which ends with a sequence kk︲kiiii︲ kkk that is often taken to be magical (KJ 59). Triple repetition­ (such as kkk) is often connected with magical and religious expressions,­ in what West (2007, 106) characterises as “litur­gical-magical” iteration. Such repetitions are also reflected in some younger runic texts where their context is more clearly magical — e.g. the three i-runes of the eleventh-century amulet from Sigtuna which has been read as iii isiR þis isiR ‘iii ice, these ice’ in the inscription (Eriksson and Zet­ter­holm 1933; MacLeod and Mees 2006, 118). But Krause (in KJ 59) instead inter­preted the final Ällerstad sequence as a form of cryptic runes, taking kk︲kiiii︲kkk to represent a coded form of the com­mon early runic bracteate­ term alu. His derivation, however, relies on the coding system of so-called is-runes developed for the sixteen-character younger futhark, and hence seems quite implausibly anachronistic.

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 15

There appear to be four possible interpretations of such expres­ sions — either as abbreviations, coded sequences, linguistically meaning­ less expressions or magical letter orderings. Knirk and Schulte assume that the last possibility is the most likely at Hogganvik, relying on the ap­ proach to such sequences advocated by Düwel for the irregular spellings attested on the Migration Age bracteates. But the difficult ganHog­ ­vik expressions are only broadly paralleled on the bracteates and the Hoggan­ vik inscription shows no other sign that it was intended to be magical. Instead,­ it features elements that are not reflected in other early runic magico-religious inscriptions, but that are typical of memorial texts. The characteristic features of early runic magical inscriptions are names (and longer naming expressions), item descriptions, letter sequences (often futhark orderings), “charm” words (such as early runic alu) and magical sym­bols (such as swastikas) — but not possessive genitive anthroponyms and locativising prepositional phrases (MacLeod and Mees 2004, 2006, 71– 101). The inscription on the early Nordic Kylver stone is generally thought to be magical as it features a futhark row and a tree-like symbol (as well as the palindrome sueus), while the appearance of alu as the sole term on the Elgesem stone is unambiguously cultic or magical. The Kylver and Elge­sem texts do not feature memorial formulas or vocabulary and are typologically unlike the Hogganvik memorial which is otherwise quite clearly to be associated formulaically with other, non-magical runestone inscrip­tions. The Hogganvik memorial seems to represent a typical com­ memo­rative­ expression supplemented by some non-lexical sequences that may or may not be magical and which from a Roman perspective seem unlikely to represent a magico-religious addition to the early runic memorial habit.

Abbreviations and repetitions The most orthographically regular manner by which to explain an un­pro­ nounceable sequence of letterforms is as an abbreviation. Standard epi­ graphic formulas often appear abbreviated in Latin epigraphy, sequences such as Dis Manibus ‘to the spirits of the dead’, sit tibi terra levis ‘may the earth lie lightly upon you’, hoc monumentum heredem non sequitur ‘this tomb does not pass to the heir’ and sua pecunia ‘from his own money’ often appearing as DM, STTL, HMHNS or SP (Keppie 1991, 138 f.). Some early Nordic bracteate texts also appear to feature abbreviations such as r(ūnōz) ‘runes’ and f(aihidō) ‘I drew, I decorated’ which are not clearly motivated on magico-religious grounds (KJ 132 and KJ 134) and the

Futhark 7 (2016) 16 • Bernard Mees sequence ih on the Nordhuglo stone has long been thought to represent a similar abbreviation. Imer (2011, 22) argues that an abbreviation w(orahtō) or w(ritu) is to be understood on the Gårdlösa fibula (KJ 12) and Schneider (1975, 116) similarly suggested than an abbreviation h(aitē) was intended on the Thorsberg shield boss (KJ 21). Some unpronounceable sequences of runes, however, can evidently be ascribed to coding rather than abbreviation. The representation of the patently magical þistil, mistil, kistil (or ‘thistle, mistletoe, casket’) for­ mula as :þmk:iii:sss:ttt:iii:lll on the eleventh-century Ledberg stone is the most transparent instance of coding in Northern memorial epigraphy (Moltke 1985, 171; MacLeod and Mees 2006, 145 f.). Similarly, the reference to ṣtᴀḅᴀ þria | fff in the transitional inscription on the Gummarp stone (KJ 95) is often taken to indicate a triple repetition of the rune name *fehu ‘cattle, wealth’ (MacLeod and Mees 2006, 112) and authors such as Krause put considerable effort into promoting similarly ideographic or coded interpretations of obscure sequences in early runic texts. Clear references to *fehu, however, are otherwise unparalleled in early runic epigraphy, whereas employments of *faihjan ‘draw, decorate, colour’ are quite common (with an abbreviated form possibly evidenced on the Femø brac­teate). Hence an interpretation of the Gummarp inscription (which was destroyed in a fire in the eighteenth century and is only known today from illustrations) with more parallels is [afətr] Haþuwoləfa sat(t)e; staba þri(j)a f(āhda), f(āhda), f(āhda), ‘Set up in memory of Haþuwoləfr; three staves I drew, I drew, I drew’. Commonly used terms such as fecit ‘made’ are routinely abbreviated in Latin epigraphy and are represented in some of the maker’s marks which appear on weapons imported into the North during the later Roman Iron Age (Imer 2011). Indeed a double abbreviation FF is preserved in several Roman inscriptions as an abbreviation for fecerunt ‘(they) made’ (e.g. CIL, 3: no. 4197) and doubling and tripling is regularly used in Roman epigraphy to indicate plurality. A memorial inscrip­tion from Lyon, for instance, ends with the sequence PPP CCC SSS AAA DDD which is clearly a tripled abbreviation of the common Latin memo­rial formula p(onendum) c(uraverunt) s(ub) a(scia) d(edicaverunt) ‘(all three) caused (this) to be placed (and) dedicated while it was under construction’ (CIL, 13: no. 2016). A similar threefold repetition of a form of the fabricatory verb *faihjan (‘three staves they drew’?) would seem — from a Roman perspective — to be the best paralleled inter­pre­ tation of the difficult Gummarp sequence. A comparably “sceptical” approach might accordingly be taken to the difficult Ällerstad sequence which also has the impression of an abbre­vi­

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 17 ation about it, although an alternative procedure involving parallels in the non-runic world may be to compare it with the numeric sequences that often appear in Roman texts — as indications of time, weight, distance, price or the like (Gordon 1983, 44–49). With its four i-runes, the sequence looks much like it is numeric and Roman memorials sometimes feature temporal expressions such as vixit ann(os) vi, m(ensibus) viii, d(iebus) xxii, ‘lived for six years, eight months and twenty-two days’ (Gordon 1983, no. 99). Given the origin of the Roman numeral v in a representation of a hand, the Ällerstad sequence kk︲kiiii︲kkk (where each of the k-runes takes the transitional form «) could be interpreted as a similar attempt to indicate three numbers: 10 (years), 9 (months and) 15 (days). Schulte, however, compares the Hogganvik sequences to the non-lexical form aaaaaaaazzznnn∗bmuttt on the Lindholmen amulet (KJ 29), an expression which has often been connected with the medieval magical tradition of þurs þríu ‘three þ-runes’ (or thurses), ása átta ‘eight a-runes’ (or Æsir) and nauðir níu ‘nine n-runes’ (or needs); see MacLeod and Mees (2006, 121 f.). Yet precisely what an inscription on a piece of worked horn or bone might have to do with the early Nordic memorial habit is not made clear by Schulte. Alliterating expressions such as þurs þríu may instead be related to the younger runic practice of indicating the names of the Old Norse numerals in abbreviated forms: i.e. as e(inn), t(veir), þ(rír), f(jórir), f(imm), s(ex), s(jau), á(tta), n(íu), t(íu) etc. (MacLeod and Mees 2006, 147 f.). In younger runic employment, a þ-rune (called þurs) could in this case serve as an abbreviation for þríu ‘three’, an a-rune for átta ‘eight’ and an n-rune for níu ‘nine’, and a tradition where such alliterating numerical pairs were taken to be magical appears to have developed in medieval times. But nothing similar to the younger numeric employment is clearly evidenced in older epigraphy, and only three (or perhaps four) n-runes (i.e. rather than nine) are preserved in the Lindholmen inscription (which Krause nonetheless persisted in interpreting as a long sequence of ideographs). The irregular sequences on the Hogganvik stone show no obvious similarity with the repeated runes found on the Lindholmen amulet which can alternatively be taken as a sort of coded term or name (perhaps Az(i)n[a]mu(n)d(az), if not a reversed form of tumbnaz ‘of the tip’; cf. ON tumba ‘tumble’, OHG zumba ‘stub, tip, penis’) and appear in a context that clearly supports a magical interpretation (Grønvik 1996, 70–73, MacLeod and Mees 2006, 92). A more mundane explanation for the Hog ­ganvik­ sequences would seem to be much better paralleled in early runic memorial epigraphy.

Futhark 7 (2016) 18 • Bernard Mees

Memorial and magical inscriptions

A rather clearer comparison, however, may be with the similarly not- immediately interpretable expression that appears on the obverse of the Krog­sta stone (KJ 100). It is taken by MacLeod and Mees (2006, 110) to be magico-religious, yet even this rather minimalist runestone text can be under­stood as a member of a well-attested early runic sub-genre of memorial monuments. Moreover, Imer (2015, 154) has dated the Krogsta monument (by means of the shape of its e-rune) to the late Roman Iron Age, much like the similarly funerary Hogganvik stone — i.e. to the period A.D. c. 150/160–375/400. The most outstanding feature of the Krogsta stone is the picture of a man that it bears, the representation having its arms extended in a manner which in both ancient and early Christian contexts is usually regarded as a representation of praying (Klauser 1959; 1960). This orans or ‘one who prays’ posture taken by the figure suggests that the person represented at Krog­sta was considered very pious (perhaps even a pagan gudja or priest). The picture is also accompanied by two inscriptions, one on the front of the stone and one on its back. Only the text on the reverse of the stone seems immediately readable, however, and even it appears to be deficient in one striking manner. The readable Krogsta text issïainaz , a sequence that has usually been taken as a mistake for the common early runic term stainaz ‘stone’ with the (comparatively rare) ï-rune apparently standing erroneously for what was meant to be a t-rune. The other Krogsta expression seems quite uninterpretable lexically, however, reading mwsïeij∗, a perhaps incomplete sequence. It seems that a slightly substandard text on one side of the Krogsta stone has been complemented by an even less regular one on the other. Yet the most characteristic feature of the Krogsta inscription would seem to be its labelling of the associated stone. This behaviour suggests (given the memorials which feature texts of the genitive name plus object descrip­tion type) that the more obviously lexical Krogsta sequence should be interpreted as ‘(this pious man’s) stone’ — i.e. as a mixed pictorial/ orthographic reflection of the ‘NN’s stone/grave’ formula typical of the early runic memorial habit. Theorans figure seems to serve as the pictorial equivalent of an anthroponym, the labelling of the object representing a kind of deixis (or linguistic “pointing”) which (equally) stands in contrast to the usual tendency in more literate cultures for the focus of such labelling to be on naming the owner of a find rather than the associated object.

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 19

Typically, however, the difficult sequence which accompanies theorans representation at Krogsta is treated as completely opaque by scholars. Yet the use of the ï-rune where we would expect a runic t on the more immediately interpretable side suggests that a similar reading should be entertained for the sequence on the orans face of the stone. This, then, as Seebold (1994, 79) suggests could be taken as evidence that mwsïeij∗ was supposed to be understood as featuring a sequence steij∗, a form which he links with an obliquely inflected variant ofstainaz . Nonetheless if it is to be interpreted in such a manner, a spelling steij∗ would appear more likely to represent a development of Proto-Germanic *stajanan (< e o Indo-European *steh2-, *sth2-eh1 i̯ / -) ‘stand, remain’; cf. OHG stēn, stān, Old Saxon stān, Latin stō, stāre, Oscan staít, stahínt, Old Church Slavonic stojǫ, stojati and the younger runic stændr stæinn ‘stands the stone’ formula (Sihler 1995, 529 f.; Källström 2007, 52). Given the early *j-loss in *stajanan (Thór­hallsdóttir­ 1993, 35 f.), steij∗ looks as if it may continue analogical vocalism (cf. OHG stēn < *stai-). If so, the inscription on the orans side of the Krogsta stone could possibly be read as mw stæij[u], with mw representing an abbreviation — i.e. a typical fabricant (NN statuit or ‘NN set up’) expression and not a magical sequence of a type not clearly paralleled elsewhere in runic epigraphy. The Krogsta expressionmwsïeij∗ may thus represent an irregularly expressed but typical mundane formation, and hence like the sequence kk︲kiiii︲kkk on the Ällestad memorial may not be a good example of a magical sequence on an early runic memorial. Yet some of the older and transitional runestone inscriptions are undoubtedly magico-religious in character, the Elgesem monument being found in a burial mound, much as the Kylver stone was found in a grave. These texts, however, clearly accord to the magico-religious genre described by MacLeod and Mees (2004; 2006, 71–101) and not to those usually attested in early runic memorial epigraphy. The date at which magico-religious textual features first found their way into the runic memorial habit is unclear. As it is possible to interpret both the Krogsta and the Ällerstad inscriptions as wholly mundane, albeit in part abbreviated or otherwise orthographically irregular memorial expressions, a similar opacity might well be present in the Hogganvik inscription. What is clear about the Hogganvik sequences aaasrpkf and aarpaa, however, is that they are quite different than the Kylver stone’s palindrome sueus or other kinds of magical letter sequences known from ancient magical sources, such as the row of Greek vowels (αηιουω) found on a Jasper amulet of uncertain provenance now in the National Museum in

Futhark 7 (2016) 20 • Bernard Mees

Copen­hagen (Mackeprang 1940, 94 and fig. 16, p. 96).1 Nonetheless some letter doubling is evident in the Hogganvik sequenceaarpaa in a manner comparable to that which appears in the Stavnsager bracteate’s aalul and the names uuigaz and ssigaduz on the Väsby and Svarteborg amulets (KJ 128 and KJ 47, i.e. IK 241 and IK 181, respectively; Wagner 2009). Cer­ tain kinds of partially and completely non-lexical sequences such as abece­ daria and palindromes were used in both classical and early Germanic magic, but it is only the letter doubling in the Hogganvik sequences aaasrpkf and aarpaa that makes them seem potentially magical. Taken from the perspective of Roman funerary epigraphy, however, the two sequences seem more likely to represent abbreviated forms than they do magical expressions.

The Hogganvik sequences As the Roman use of letter repetition suggests, the doubling and tripling of runic staves may not be clear evidence of a magical use of early Nordic writing. The difficult Hogganvik forms are evidently similar to each other as each features a repetition of a-runes and the sequence rp, and the Tune memorial (KJ 72) records a suitably funerary alliterating sequence arbija . . . arbijano ‘inheritance . . . of the inheritors’ (Mees 2015). Yet the sequence rp would be more difficult to account for thanaa as an abbreviation, as terms beginning with /p/ are typically restricted to loanwords in Proto- Ger­manic. And while an early North Germanic text comparable to sua pecunia might well have featured a reference to an early form of Old Norse penningar ‘pennies, money’, nothing similar is attested anywhere in runic epigraphy. Nonetheless the triple repetition in aaasrpkf is reminiscent of the ab­ bre­viation AAA for annorum ‘years’ recently found on an amphora from Cologne (AE 2009: no. 918b) and the latter part of the difficult Hoggan­vik sequence is quite similar to the Roman memorial style d(e) s(ua) p(ecunia) c(uravit) f(aciendum) ‘paid for it with her own money’ (CIL, 1: no. 1688). The other Hogganvik formaarpaa , however, is also reminiscent of OE earp ‘dark, dusky’, a scribal or apophonic variant of OE eorp ‘idem’, and ON jarpr ‘swarthy, brown’; cf. OE Earpwald, Eorpwald. After all, a similar o-grade form is continued by Greek ὀρϕνός ‘dark, dusky’ and the Illerup shield mount features a semantically comparable anthroponym swarta ‘Black one’ (Moltke 1985, 95). Consequently the sequence aarpaa looks

1 My thanks to Peter Penz of the National Museum in Copenhagen for this reference.

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 21 as if it may best be presumed to be another anthroponym, the fourth to be recognised on the Hogganvik stone. Moreover, *erpaz ‘dark, dusky’ has long been thought to represent the colour term from which the early North Germanic animal name *erbaz ‘wolverine’ (and hence Hogganvik’s erafaz) derives. Their clear morphological relationship suggests that the two colour terms represent the detritus of an older Kluge’s law n-stem *erbōn, *arbnaz (arp paz), the colour and animal descriptions having the same relationship as Greek ὀρϕνός ‘dark, dusky’ has to ὄρϕος ‘dusky perch’ (Kluge 1884; Wood 1902, 71; Krahe and Meid 1969, 138 f.; Kroonen 2011, 55–84 and 133–46). The form aarpaa does not feature an epenthetic vowel comparable to that seen in erafaz, but this may merely be a sign that it is the fricative (i.e. not just the juncture with /r/) which has occasioned the epenthesis. Thus the sequence aarpaa looks as if it may have been related to the cognomen erafaz. Letter doubling appears often enough in older runic texts that it seems to have been used occasionally as an emphasising strategy similar to ligaturing, the employment of mirror runes and other comparable forms of orthographic highlighting — hence, presumably, the appearance of letter repetition not just in names but also in more remarkable expressions such as the Lindholmen sequence aaaaaaaazzznnn∗bmuttt (MacLeod 2006). If not a contraction of a name like Earpwald, Arpa however seems to represent a nickname based on the hair colour of the man who bore it, the cognomen ‘wolverine’ presumably (at least in part) being similarly inspired by the physical appearance of Naudigastiz. Schulte (2013, 122 f.) suggests that the designation ‘wolverine’ may also have indicated Naudigastiz’s elite social standing as references to fur coats appear in later Germanic anthroponyms (such as ON Biarnheðinn and OHG Mardhetin). But the sequence aarpaa is immediately followed by inananaḅoz, much as if Arpa (rather than Kelbaþewaz) is being described as in(n)ana nabōz — i.e. Arpa was the name that Naudigastiz was known by ‘at home, indoors’. Consequently, the style erafaz ‘Wolverine’ may have been Naudigastiz’s public (and elite) cognomen, aarpaa ‘Dark one, Dusky one’ his more colloquial nickname among members of his immediate household. If so, the earlier sequence aaasrpkf may also represent another ortho­graphically unconventional reference to Naudigastiz. The final rune f could be understood as an abbreviated reference to Naudigastiz’s­ function as the inscriber or commissioner of the Hogganvik memorial, with aaasrpkf an abbreviated reference to Arpa writing (f(aihidē)) the inscrip­tion on Kelbaþewaz’s memorial stone. Indeed aaasrp could well

Futhark 7 (2016) 22 • Bernard Mees reflect a scrambled or irregular form ofarpa , as if the sequence were meant to be read partly in a retrograde manner: i.e. as sa aarp k f, sā Arp(a) K(elbaþewas) f(aihidē), ‘the one Arpa son of Kelbaþewaz drew’; cf. sā þat bəriutiþ ‘the one that breaks (this)’ in the curse on the Stentoften stone (KJ 96). Yet the medial letters of the most difficult Hoggan­vik sequence are not clearly to be associated with an early-runic memorial style commonly attested elsewhere, so it may simply be better to leave aaasrpkf uninterpreted (i.e. as an unexplained sequence) and not to draw any conclusions from the unexpected form at all. In contrast to Roman memorials, however, a more obvious characteristic of the Hogganvik inscription is that it gives considerably more space to describing the identity of the person who raised the stone than it does the memorialised. Some of the early Nordic memorial inscriptions only mention the name of the dead, but there are others, such as the Nordhuglo text, which only seem to mention the name of the commissioner of the memorial. Still others spend rather more time describing who the manu­ factures or (in the case of the Tune memorial) who the inheritors of the memorialised’s estate were. This unexpected feature suggests that a key function of some of the Iron Age monuments was to commemorate the act of raising the memorial as much as it was to celebrate the memory of the deceased. Ogam stones in contrast never feature indications of who raised them or who wrote (or benefited from) their early Irish inscriptions and Roman funerary epigraphs, although often mentioning the name of the commemorator, similarly focus mainly on the name and situation (titles, age at death, etc.) of the memorialised (Keppie 1991, 106 f.; Saller and Shaw 1984; McManus 1997, 51). Yet MacMullen (1982) talks of the Imperial Roman epigraphic habit in terms of its “sense of audience” and Meyer (1996) explains the rapid growth in monumental epigraphy in the Roman provinces (the production of which is often thought to have peaked in the late second century) as due to a desire of the new, provincial elites of the Empire to demon­ strate their Latinity. Speidel (2015, 335–37) similarly notes the habit of self-representation common in the epigraphs associated with Roman veterans and soldiers, particularly in texts which demonstrate the social standing of the commissioners of an inscription. It sometimes seems to have been the supplying of the name of the erector of the memorial that was considered most important in older runic tradition, as if the practice of raising runestones (rather than testifying to the deeds and social standing of the dead) was seen to be the most significant aspect of early Nordic commemoration. The main emotional display represented by the

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 23

Hoggan­vik monument seems to have been focussed on the (first-person) com­memorator, not the (genitival) memorialised — and this inversion of textual focus so different from what typically applies in Roman funerary epigraphy appears to represent evidence for a remarkably self-predicative or agentive aspect to early Scandinavian commemoration.

Conclusion Taken from a textual and pragmatic perspective, the inscriptions that appear on early Nordic funerary runestones seem quite different in many ways to those from the Viking and later periods where a stronger sense of epigraphic habit had evidently led to the development of a greater level of textual standardisation. The formulaic elements that appear in older runic memorials are often very simple possessive and labelling expressions of a kind that suggests deictic, oral language of a form reasonably to be expected in an only marginally literate culture. Other aspects of the early runic memorial texts typically represent rhetorical expansions, whether adding comments to the obvious memorialising context, naming the erector of the monument or adding some sort of elaboration to the name of the commissioner or the memorialised. Minimalistic from an emotional perspective, such extensions can also evidently include expressing part of the text in manners which are difficult to interpret today. In the Hogganvik inscription, these extensions include a reference to in(n)ana nabōz, a prepositional phrase that seems best to be translated as ‘at home, indoors’. The phrase is immediately preceded by an orthographically unex­pected form aarpaa that looks much like the expected o-grade equivalent of the Old English onomastic theme Eorp-, Earp- ‘dark, dusky’. A third, even less regular sequence is also represented on the stone, but whether it represents an abbreviated, coded or even magical sequence remains unclear. No clearly magical sequences are found on other early runic memorials, however, suggesting that an abbreviated or otherwise irregular text was intended by the carver. Where younger memorial texts are often so standardised as to be predictable, the older runic memorial inscriptions are often much more interesting and varied. Many of the comments and styles found on early runic memorials are repeated often enough that their general typological character can be reconstructed. Difficult sequences found in early runic texts are also often thought to be magical. But the recent focus on epigraphic habits first articulated by the classicist MacMullen and the history of emotions approach promoted especially by the medievalist

Futhark 7 (2016) 24 • Bernard Mees

Rosen­wein asks runologists to look at early memorials primarily in terms of audience, genre and emotion, and in this way bring runic studies more clearly into accord with the mainstream of contemporary epigraphic historiography.

Bibliography AE = L’Année épigraphique. Paris: Presses Universitaires de France, 1888–. Antonsen, Elmer H. 1975. A Concise Grammar of the Older Runic Inscriptions. Sprach­strukturen, ser. A: Historische Sprachstrukturen, 3. Tübingen: Niemeyer. ― . 2002. Runes and Germanic Linguistics. Trends in Linguistics: Studies and Mono­graphs, 140. Berlin: De Gruyter. Axboe, Morten, and Lisbeth M. Imer. 2012. “Nye guldbrakteater med runer.” http://runer-moenter.natmus.dk/nye-guldbrateater-med-runer/, dated 4 July. Bæksted, Anders. 1952. Målruner og troldruner: Runemagiske studier. National­ museets skrifter, Arkæologisk-Historisk Række, 4. Copenhagen: Gyldendal. Bjorvand, Harald, and Frederik Otto Lindeman. 2007. Våre Arveord: Etymologisk ordbok. 2nd ed. Oslo: Novus. Bloch, Marc. 1954 [1949]. The Historian’s Craft. Trans. Peter Putnam. Manchester: Manchester University Press. Braun, Maximillian, William M. Calder III and Dietrich Ehlers, eds. 1995. “Lieber Prinz”: Der Briefwechsel zwischen Hermann Diels und Ulrich von Wilamowitz- Moellen­dorff (1869–1921). Hildesheim: Weidmann. Carr, Edward H. 1964. What is History? Harmondsworth: Penguin. CIL = Corpus Inscriptionum Latinarum. Ed. Theodor Mommsen et al./Academia litterarum regiae Borussica (and successor bodies). 17 vols. Berlin: Reimer/De Gruyter, 1863–. Collingwood, Robin G. 1946. The Idea of History. Oxford: Clarendon. Dilthey, Wilhelm. 1883. Einleitung in die Geisteswissenschaften: Versuch einer Grund­legung für das Studium der Gesellschaft und der Geschichte. Leipzig: Deucker. (English translation: Introduction to the Human Sciences: An Attempt to Lay a Foundation for the Study of Society. Trans. Ramon J. Betanzos. Detroit: Wayne State University Press, 1988.) Düwel, Klaus. 1981. “The Meldorf Fibula and the Origin of Germanic Writing.” Michi­gan Germanic Studies 7­.1: 8–14 [with discussion on pp. 15–18]. ― . 1988. “Buchstabenmagie und Alphabetzauber: Zu den Inschriften der Gold­ brakteaten und ihrer Funktion als Amulette.” Frühmittelalterliche Studien 22: 70–110. ― . 2011. “Buchstabenmagie und Alphabetzauber: Zu den Inschriften der Gold­ brakteaten und ihrer Funktion als Amulette.” InDie Goldbrakteaten der Völker­ wanderungs­zeit — Auswertung und Neufunde, ed. Wilhelm Heizmann and Mor­ ten Axboe, 475–524. Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germa­nischen Alter­tums­kunde, 40. Berlin: De Gruyter.

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 25

Eriksson, Manne, and Delmar O. Zetterholm. 1933. “En amulet från Sigtuna: Ett tolk­ningsförsök.” Fornvännen 28: 129–56. Fridell, Staffan. 2008. Hå,“ Håtuna och anahahai.” Namn och bygd 96: 47–59. ― . 2009. “Hå, Håtuna and the interpretation of Möjbro anahahai.” NOWELE: North-Western European Language Evolution 56/57: 89–106. Glørstad, Zanette Tsigaridas, Jakob Johansson and Frans-Arne Stylegar. 2011. “Minne­lund og monument: Runesteinen på Hogganvik, Mandal, Vest-Agder.” Viking 74: 9–24. Gordon, Arthur E. 1983. Illustrated Introduction to Latin Epigraphy. Berkeley: Univer­sity of California Press. Grønvik, Ottar. 1996.Fra Vimose til Ødemotland: Nye studier over runeinskrifter fra før­kristen tid i Norden. Oslo: Universitetsforlaget. Hauck, Karl, and Wilhelm Heizmann. 2003. “Der Neufund des Runen-Brakteaten IK 585 Sankt Ibs Vej-C Roskilde (Zur Ikonologie der Goldbrakteaten, LXII).” In Runica — Germanica — Mediaevalia, ed. Wilhelm Heizmann and Astrid van Nahl, 243–64. Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Alter­ tumskunde,­ 37. Berlin: De Gruyter. IK + no. = bracteate or its inscriptions published in Die Goldbrakteaten der Völker­ wanderungs­zeit, vols. 1.2–3.2: Ikonographischer Katalog, ed. Karl Hauck et al., 3 vols., Münster Mittelalter-Schriften, 24.1.2–24.3.2 (Münster: Fink, 1985–89). Imer, Lisbeth. 2011. “Maturus fecit — Unwod Made: Runic Inscriptions on Fibulae in the Late Roman Iron Age.” Lund Archaeological Review 2011: 11–27. ― . 2015. “Jernalderens runeindskrifter i Norden — Katalog.”Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie 2014: 1–347. Källström, Magnus. 2007. “The Rune-stone Fragment from Finsta in Skederid — the Oldest Rune-stone with Long-branch Runes in the Mälar Valley?” In Cultural Inter­action between East and West: Archaeology, Artefacts and Human Contacts in Northern Europe, ed. Ulf Fransson, Marie Svedin, Sophie Bergerbrant and Fedir Androshchuk, 50–55. Stockholm Studies in Archaeology, 44. Stockholm: Stock­holm University. Keppie, Lawrence. 1991. Understanding Roman Inscriptions. Baltimore: Johns Hop­kins University Press. KJ + no. = inscription published in Krause and Jankuhn 1966. Klauser, Theodor. 1959. “Studien zur Entstehungsgeschichte der christlichen Kunst II.” Jahrbuch für Antike und Christentum 2: 115–45. ― . 1960. “Studien zur Entstehungsgeschichte der christlichen Kunst III.” Jahr­ buch für Antike und Christentum 3: 112–33. Kluge, Friedrich. 1884. “Die germanische consonantendehnung.” Beiträge zur Geschichte der deutschen Sprache und Literatur 9: 149–86. Knirk, James E. 2011. “Hogganvik-innskriften: En hard runologisk nøtt.” Viking 74: 25–39. Krahe, Hans, and Wolfgang Meid. 1969. Germanische Sprachwissenschaft, vol. 3: Wort­bildungslehre. Sammlung Göschen, 1218b. Berlin: De Gruyter.

Futhark 7 (2016) 26 • Bernard Mees

Krause, Wolfgang, and Herbert Jankuhn. 1966. Die Runeninschriften in älteren Futhark. Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften in Göttingen, Philo­ logisch-Historische Klasse, 3rd ser., 66. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Kroonen, Guus. 2011. The Proto-Germanic N-stems: A Study in Diachronic Morpho­ phonology. Leiden Studies in Indo-European, 18. Amsterdam: Rodopi. Mackeprang, Mogens B. 1940. “Aarslev-fundet: Et rigt fynsk Gravudstyr fra 4. Aarh. e. Kr.” Fra Nationalmuseets Arbejdsmark 1940: 87–96. MacLeod, Mindy. 2006. “Ligatures in Early Runic and Roman Inscriptions.” In Runes and Their Secrets: Studies in Runology, ed. Marie Stoklund, Michael Lerche Niel­sen, Bente Holmberg and Gillian Fellows-Jensen, 183–200. Copenhagen: Museum Tusculanum. MacLeod, Mindy, and Bernard Mees. 2004. “On the t-like Symbols, Rune-rows and Other Amuletic Features of the Early Runic Inscriptions.” Interdisciplinary Journal for Germanic Linguistics and Semiotic Analysis 9: 249–99. ― . 2006. Runic Amulets and Magic Objects. Woodbridge: Boydell. MacMullen, Ramsay. 1982. “The Epigraphic Habit in the Roman Empire.” American Journal of Philology 103: 233–46. McManus, Damien. 1997. A Guide to Ogam. Maynooth Monographs, 4. Maynooth: An Sagart. Mees, Bernard. 2003. “Runic erilaR.” NOWELE: North-Western European Language Evolution 42: 41–68. ― . 2013. “‘Giving’ and ‘Making’ in Early Runic Epigraphy.” Transactions of the Philological Society 111: 326–53. ― . 2015. “Further Thoughts on the Tune Memorial.”Norsk lingvistisk tidsskrift 33: 49–62. Meyer, Elizabeth A. 1990. “Explaining the Epigraphic Habit in the Roman Empire: The Evidence of Epitaphs.”Journal of Roman Studies 80: 74–96. Moltke, Erik. 1985. Runes and Their Origin, Denmark and Elsewhere. Rev. ed.; Trans. Peter G. Foote. Copenhagen: National Museum of Denmark. NIæR = Norges Indskrifter med de ældre Runer. By Sophus Bugge and Magnus Olsen. 3 vols. Norges Indskrifter indtil Reformationen, 1st division. Christiania: Brøggers, 1891–1924. Nielsen, Karl Martin. 1985. “Runen und Magie: Ein forschungsgeschichtlicher Über­blick.” Frühmittelalterliche Studien 19: 75–97. Nordén, Arthur. 1934. “Från Kivik till Eggjum II: Runristningar med gengångar­ ­ besvärjelse.” Fornvännen 29: 97–117. ― . 1940. “Tysk runforskning under de sista åren.” Fornvännen 35: 318–32. Page, Raymond Ian. 1964. “Anglo-Saxon Runes and Magic.” Journal of the British Archaeo­logical Association, 3rd ser., 27: 14–31. ― . 1967. Review of Peter Berghahn and Karl Schneider, Anglo-friesische Runen­ solidi im Lichte des Neufundes von Schweindorf (Ostfriesland) (Cologne, 1967). The Numismatic Chronicle 7: 304–06. ― . 1973. An Introduction to English Runes. London: Methuen.

Futhark 7 (2016) The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation • 27

― . 1987. Runes. Reading the Past. London: British Museum Press. ― . 1995. Runes and Runic Inscriptions: Collected Essays on Anglo-Saxon and Viking Runes. Ed. David Parsons. Woodbridge: Boydell. Pauli Jensen, Xenia, Lars Jørgensen and Ulla Lund Hansen. 2003. “The Germanic Army — Warriors, Soldiers and Officers.” InThe Spoils of Victory: The North in the Shadow of the Roman Empire, ed. Lars Jørgensen, Birger Storgaard and Lone Gebauer Thomsen, 310–28. Copenhagen: National Museum. Peterson, Lena. 2004. “Reflections­ on the Inscription laguþewa on Shield- Handle Mount 3 from Illerup.” In Namenwelten: Orts- und Personennamen in historischer Sicht, ed. Astrid van Nahl, Lennart Elmevik and Stefan Brink, 659– 77. Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, 44. Berlin: De Gruyter. Plamper, Jan. 2010. “The History of Emotions: An Interview with William Reddy, Barbara Rosenwein, and Peter Stearns.” History and Theory 49: 237–65. Rosenwein, Barbara H. 2006. Emotional Communities in the Early Middle Ages. Ithaca: Cornell University Press. Saller, Richard P., and Brent D. Shaw. 1984. “Tombstones and Roman Family Rela­ tions in the Principate: Civilians, Soldiers and Slaves.” Journal of Roman Studies 74: 124–56. Schmidt, Gernot. 1962. “Studien zum germanischen Adverb.” Dissertation, Free Uni­versity of Berlin. Schneider, Karl. 1956. Die germanischen Runennamen: Versuch einer Gesamtdeu­ ­ tung: Ein Beitrag zur idg./germ. Kultur- und Religionsgeschichte. Meisenheim: Hain. ― . 1975. Review of Heinz Klingenberg, Runenschrift, Schriftdenken, Runen­ inschriften (Heidelberg: Winter, 1973). Beiträge zur Namenforschung, n.s., 10: 110–17. Schulte, Michael. 2010. “Runene på Hogganvik-steinen ved Mandal: En runologisk og lingvistisk kommentar.” Agder Vitenskapsakademi, Årbok 2010: 48–65. ― . 2011. “Die sprachliche Deutung der Hogganvik-Inschrift: Ergänzungen zum vorläufigen Bericht.”Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik 67: 57–68. ― . 2013. “The Norwegian Hogganvik Stone as an Emblem of Social Status and Identity.” Journal of the North Atlantic, special vol. 4: 120–28. Seebold, Elmar. 1994. “Die sprachliche Deutung und Einordnung der archaischen Runeninschriften.” InRunische Schriftkultur in kontinental-skandinavischer und ‑angelsächsischer Wechselbeziehung: Internationales Symposium in der Werner- Reimers-Stiftung vom 24.–27. Juni 1992 in Bad Homburg, ed. Klaus Düwel, 56– 94. Ergänzungsbände­ zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, 10. Berlin: De Gruyter. Sihler, Andrew. 1995. New Comparative Grammar of Greek and Latin. New York: Oxford University Press. Speidel, Michael A. 2015. “The Roman Army.” The Oxford Handbook of Roman Epigraphy, ed. Christer Bruun and Jonathan Edmondson, 319–44. Oxford: Oxford University Press.

Futhark 7 (2016) 28 • Bernard Mees

Thórhallsdóttir, Gudrún. 1993. “The Development of Intervocalicj * in Proto-Ger­ manic.” Dissertation, Cornell University. Wagner, Norbert. 2009. “Zum ssigaduʀ des Svarteborg-Medaillons.” Beiträge zur Namen­forschung, n.s., 44: 209–11. Watkins, Calvert. 1995. How to Kill a Dragon: Aspects of Indo-European Poetics. New York: Oxford University Press. Weber, Max. 1922. Wirtschaft und Gesellschaft. Vol. 3 of Grundriss der Sozial­ ökonomik. Tübingen: Mohr. Wessén, Elias. 1927. Nordiska namnstudier. Uppsala universitets årsskrift, 1927; Filo­sofi, språkvetenskap och historiska vetenskaper, 3. Uppsala: A.-B. Lunde­ quistska bokhandeln. West, Martin L. 2007. Indo-European Poetry and Myth. Oxford: Oxford University Press. Wood, Francis A. 1902. Color-names and Their Congeners: A Semasiological Investi­ gation. Halle a. S.: Niemeyer.

Futhark 7 (2016) Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen als Zeugnis der germanischen Heldensage?

Wolfgang Beck (Friedrich Schiller University Jena)

Abstract The pairAigil and Aïlrun of the runic inscription on the Pforzen silver buckle (A.D. 570–600) is usually compared to the heroic couple Egill and Ǫlrún of Vǫlundar­kviða and Þiðreks saga, although there is no etymological reason for this. The collocation seems to be justified by the well-known phenomenon that he­roic­ names often do not correspond exactly to their equivalents in a differ­ ent lan­guage. The identification ofaigil with Egill and a͡ïlrun with Ǫlrún has led to conclusions that go far beyond the basic evidence of the find and (the literal inter­pretation of) its inscription; its text is considered to be one of the oldest testimonies of Germanic heroic poetry taking its way from Conti­nental Ale­mannia to the Scandinavian North (or the other way round?). Attempts have been made to link the Pforzen inscription with the pictorial programme of the rune-inscribed Auzon (Franks) whalebone casket as well as with the Old English epic Beowulf. Prior to acceptance of the Pforzen inscription as a testi­ mony of Germanic heroic legend, further investigation is necessary. It must be considered how the inscription fits into the system, the development, the trans­mission and the mediality of Germanic heroic legend. Keywords: Continental runic inscriptions, South Germanic runic inscriptions, Pforzen silver buckle, Germanic heroic poetry, Germanic heroic legend

m Jahr 1992 wurde im Grab (Nr. 239) eines fränkischen Kriegers auf Idem alemannischen Friedhof in Pforzen eine silberne Gürtelschnalle romanisch-mediterraner Provenienz entdeckt, die anhand archäologischer

Beck, Wolfgang. “Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen als Zeugnis der germanischen Heldensage?” Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 29–45. English: “The runic inscription on the Pforzen silver buckle as testimony of Germanic heroic legend?”

© 2017 Wolfgang Beck. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309052. 30 • Wolfgang Beck

Kriterien auf die Mitte des 6. Jahrhunderts datiert werden kann und von einem wohlhabenden Krieger getragen wurde, der im letzten Drittel des 6. Jahrhunderts­ bestattet wurde (vgl. Babucke 1999, 22–24). Die Gürtel­ schnalle trägt auf der Vorderseite eine Inschrift mit 27 sicher lesbaren Runen­zeichen. Die Runen der zweizeiligen, rechtsläufigen und mit Wort­ trennern versehenen Inschrift sind vergleichsweise gut zu lesen. Die Inschrift wird heute nahezu übereinstimmend (Düwel 1993, 10; 1997, 281; 1999b, 37–43; 2008, 19; Nedoma 2004b, 158; Graf 2010, 89; Findell 2012, 446–448; Waldispühl 2013, 298 f.) gelesen als:

aigil∙andi∙a͡ïlrun’ ≡ | ltahu∙gasokun ≡ Am Ende der ersten Zeile ist eine Ritzung angebracht, die wie ein Schräg­ gitter aussieht und überwiegend als nicht runisches Zeichen gedeutet wird. Ein Flechtband-Ornament steht am Ende der zweiten Zeile. Die Tatsache der pla­kativen­ Anbringung der Inschrift auf der Vorderseite der Schnalle, die trotz Beschä­di­gung weiter benutzt wurde (fehlender Dorn und abge­ brochene Öse), und die Alliteration in der ersten Zeile, die man als Anvers einer ger­ma­nischen stabreimenden Langzeile vom Typus der Inschrift auf dem Goldhorn­ von Gallehus (KJ 43: ek⁞hlewagastiz⁞holtijaz⁞horna⁞ tawido⁞ ‚Ich Hlewagast,­ Holtes Sohn, das Horn verfertigte‘) verstehen kann, haben zu Deutungen­ dieser Inschrift geführt, die durch ihre Versuche der Kontextualisierung und der Etablierung eines Sitzes im Leben einen erheblichen Mehrwert­ im Ver­gleich zur bloßen Überlieferung von germanischen Personen­namen haben.

Die Deutung der Inschrift Eine Deutung der Inschrift ist aus mehreren Gründen problematisch. Zum einen weist das Verb gasokun (zu got. sakan, ahd. sahhan, ga-sahhan, as. sakan, ae. sacan, afries. seca < urgerm. *sakana-) eine polyvalente Semantik auf, die in den Einzeldeutungen jeweils unterschiedlich akzentuiert wurde: Bedeu­tungs­angaben reichen von ‚verfluchen‘ (Düwel 1997, 289), ‚schelten, drohen‘ (Wagner 1999b, 94 f.), ‚beschwichtigen, bedrohen‘ (Schwab 1999, 78), ‚verwerfen‘ (Seebold 1999, 88 f.) bis hin zu ‚kämpfen, streiten‘ (Ne­ doma 1999, 106; Eichner 1999, 112; Grønvik 2003, 180 f.; Marold 2004, 224 f.; Nedoma 2004a, 360 f.). Zum anderen erscheint die Runen­sequenz ltahu als sprachunwirklich,­ da in den germanischen Sprachen ein Silbenanlaut­ /lt/ nicht existiert. Die Inschrift auf der Gürtel­schnalle von Pforzen weist aller­dings einen hohen schrift­syste­matischen Elabo­riert­heits­grad auf, zudem spricht die Alliteration für eine bewusste Konzeption (vgl. Waldis­

Futhark 7 (2016) Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen • 31 pühl 2013, 228–230). Sie dürfte daher zu denjenigen lexikalischen In­ schriften zu zählen sein, bei denen eine Gesamtdeutung möglich sein kann und bei der man für die problematische Runensequenz ltahu nicht mit Schriftimitation­ oder einer nicht-lexikalischen Runenfolge rechnen muss. Die Deutungen der Inschrift von Pforzen (die hier alle im Einzelnen weder vorgestellt noch diskutiert werden sollen) ruhen auf einer Reihe von Prämissen. Der Runensequenz ltahu kann „nur über mehr oder weniger kunstreiche Emendationen sprachlicher Sinn“ (Graf 2010, 89) zuge­sprochen werden; gegen jeden Vorschlag lassen sich runo­logische und sprach­wissenschaftliche­ Argumente vorbringen. Die Vor­schläge lassen sich folgender­maßen systematisieren: • Bei Annahme der Regel nach Grønvik (vgl. Grønvik 1985, 186), der­ zufolge­ Vokale vor sonoren Liquida unterdrückt werden konnten, ergibt sich [i]ltahu bzw. [a]ltahu (Nedoma 1999, 107; 2004a, 354). Dagegen lassen sich sprach­wissen­schaft­liche und runo­logische Gründe vorbringen (siehe unten und vgl. Findell 2012, 131–133, 193– 195). • Die initiale l-Rune repräsentiert eine versteckte Binderune i͡l, dies führt ebenfalls zur Lesung i͡ltahu (Eichner 1999, 112 f.). Mit dem Konzept­ versteckter Binderunen (schwedisch inskrivna runor) sollte zurück­haltend argumentiert­ werden (vgl. MacLeod 2000); ob Binde­ runen mit einer i-Rune überhaupt existieren, bleibt zu diskutieren (vgl. Düwel 2008, 10). • Vor der Runensequenz ist eine a-Rune vergessen worden, daher ist [a]l tahu zu lesen (Looijenga 2003, 254 f.) oder zu [a]ltahu zu substi­ tuieren (Beck 2010, 209). • Die initiale Runenfolge lt ist als Binderune für e͡l zu verstehen, dies führt zur Lesung e͡lahu (Düwel 1993, 10; 1997, 284–286; 1999b, 47 f.; Marold 2004, 225–227) oder e͡la[a]hu (Schwab 1999, 67). Der Ansatz einer Binderune e͡l ist paläo­graphisch nicht haltbar (vgl. Waldispühl 2013, 298 f.). • Die ersten beiden Runen sind als Begriffsrunen fürl und t zu lesen, damit erhält man l[agu] t[iwa] ahu (Seebold 1999, 89 f.). Mit dem Kon­zept von Begriffsrunen sollte zurückhaltend argu­men­tiert wer­ den (vgl. zuletzt Griffiths 2013, 121–131). • Es liegt eine vertauschte Runenfolge für hulta vor (Reichert 1998, 68). Diese Annahme wird nicht weiter konkretisiert, aus sprach­wissen­ schaftlicher­ Sicht bleiben sowohl ein Anschluss an urgerm. *χulþaz ‚hold‘ als auch an urgerm. *χultan ‚Holz, Wald‘ problematisch.

Futhark 7 (2016) 32 • Wolfgang Beck

• Das Schräggitter der ersten Runenzeile repräsentiert ein Binderunen­ ­ kon­glomerat a͡ŋi, somit ist zeilenübergreifend a͡ŋiltahu (Wagner 1995, 105; 1999b, 93) zu lesen. Obwohl diese Deutung als einzige eine stimmige­ Gesamt­lesung der Inschrift ergibt, wird das Schräg­gitter aus verschiedenen Gründen (vgl. Pieper 1999, 32; Nedoma 2004b, 158; Graf 2010, 91–98; Waldispühl 2013, 298 f.) als ornamen­ tales­ Ele­ ment gedeutet.

Die aus diesen unterschiedlichen Lesungen resul­tierenden­ Deutungen lassen sich in inhaltlicher Hinsicht folgender­maßen syste­ma­tisieren: • Keine innere Deutung wird aus der hypothetischen Lesung *hulta gene­riert (vgl. Reichert 1998, 68). • Im weiteren Sinne religiöse Deutungen: -- Die Lesung e͡lahu (zu ahd. elah/elacho ‚Elch, Elen, Hirschart mit einem Bocksbart, Bockshirsch, Brandhirsch, Auerochs‘, vgl. Lloyd et al. 1998, 2: Sp. 1029) führt zu einer Deutung der Inschrift als Zauber­spruch, die aus dem Schnallenträger einen besseren Hirsch- Jäger machen soll (MacLeod und Mees 2006, 19 f.). -- Die Lesung e͡lahu (zu ahd. elah/elacho, vgl. unmittelbar oben) führt zu einer Deutung der Inschrift als Absage an den paganen Ritus der Hirsch­ver­kleidung (cervulum facere; Düwel 1999b, 53) oder konträr dazu zu einer Deutung als Christussymbol­ (Grønvik­ 2003, 183). -- Die Lesung e͡la[a]hu führt zu einer Deutung der Inschrift als pagane oder christliche Formel zur Entdämonisierung eines Aal- Schlangen-Gewässers (Schwab 1999, 78 f.). -- Die Lesung l[agu] t[īwa] ahu führt zu einer Deutung der Inschrift als Abschwörungs­formel für eine Wassergottheit, vergleichbar der Nerthus-Gottheit (Seebold 1999, 89 f.). -- Die Lesung a͡ŋiltahu führt zu einer Deutung der Inschrift als An­rufung/Beschwörung einer den idisi des Ersten Merse­burger Zauber­spruchs vergleichbaren Gestalt (Wagner 1999b, 97). -- Die Lesung [a]ltahu als Verb (1. Sing. Präs. Ind.) führt zu einer Deu­tung der Inschrift als Losung für einen Krieger „verbunden mit der Konno­tation des Zauberischen“ (Beck 2010, 210). • Deutungen im Kontext der germanischen Heldensage (siehe gleich unten). Die Deutung der Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen als Zeug­nis der germanischen Heldensage zieht ihre Berechtigung aus der Tat­sache des von Andreas Heusler (1910) zuerst beschriebenen Phäno­mens

Futhark 7 (2016) Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen • 33 von Heldennamen­ in unterschiedlicher Lautgestalt (z. B. Sîvrit — Sigurðr, Wielant — Vǫlundr, Horant — Heorrenda/Hjarrandi, Kriemhilt — Guðrún), mit dessen Hilfe die Namen aigil und a͡ïlrun zu dem aus der Vǫlundar­ kviða und der Þiðreks saga bekannten Paar Egill und Ǫlrún zu stellen sind (vgl. Marold 1996, 1 f.), obwohl in etymologischer Hinsicht weder aigil (urgerm. *ai̯ǥilaz, vgl. Wagner 1999a, 117) zu Egill (urgerm. *aǥilaz) noch a͡ïlrun (urgerm. *ai̯l-rūnō) zu Ǫlrún (urgerm. *alu-rūnō) gehört. Es ist daher auch nicht davon auszugehen, dass die beiden Namenträger­ nach dem Per­sonal der ger­manischen Helden­sage benannt worden sein könnten (vgl. Fischer 2001, 184; 2005, 178). Die Lesungen alurun oder allrun/all[u]run (Düwel 1997, 281, Anm. 3; Pieper 1999, 30 f.; Marold 2004, 221–223) würden die „Namendiskussion vereinfachen“ (Düwel 1997, 281, Anm. 3), weil mit alurun/all[u]run exakte Übereinstimmung zumindest bei dem Namen Ǫlrún gegeben wäre. Die Lesungen alurun oder allrun/ all[u]run scheiden jedoch aus paläographischen Gründen aus, nicht zuletzt weil Doppelschreibungen von Runen eher die Ausnahme sind (kunni auf dem Runenknochen 1 von der Unterweser, vgl. Findell 2012, 343; ksamella auf dem Schemel von Wremen, vgl. Findell 2012, 486 f.). Das Paar Egill und Ǫlrún gehört zu den Nebenfiguren­ der Wieland­sage: in der Vǫlundar­kviða kommt es zu einer neun­jährigen Verbindung der Brüder Vǫlundr, Egill und Slagfiðr mit den Walküren­ Hervǫr, Ǫlrún und Svanhvít, die im weiteren Verlauf des Liedes aber keine Rolle mehr spielt, hier verschwindet Egill auf der Suche nach seiner ver­schwundenen Frau: Austr skreið Egill at Ǫlrúno ‚Ostwärts­ schritt Egill, um Ölrun zu suchen‘ (Vǫlundarkviða, Str. 4). Im Velents þáttr der Þiðreks saga tritt Egill in der bekannten Rolle als Meisterschütze­ auf (Apfelschuss­ und Schuss auf den entfliegenden BruderVǫlundr ), Ǫlrún ist keine handelnde Person, sie ist nur indirekt durch die Namens­nennung Ǫlrúnar-Egill präsent. Schließlich ist darauf hinzuweisen, dass auf dem Deckel des Runenkästchens­ von Auzon (Franks casket) ein Bogenschütze,­ durch eine Runeninschrift als ægili identifiziert, zu sehen ist, der ein Haus, worin sich eine Frau befindet, gegen feindliche Angreifer verteidigt (vgl. Page 1999, 177). Ein Zusammenhang mit der auf der Vorderseite des Kästchens dargestellten Wieland-Szene ist unsicher. Die Deutung der Inschrift von Pforzen als Zeugnis der germanischen­ Helden­sage beruht zunächst auf der Gleichsetzung des Namenpaares­ aigil und a͡ïlrun mit Egill und Ǫlrún und geht von einer kriegerischen Semantik des Verbs gasokun ‚kämpfen, streiten‘ aus (gedeckt durch Beo­wulf, V. 439: fōn wið feonde ond ymb feorh sacan ‚kämpfen gegen den Feind und um das Leben kämpfen‘). Wenn an der Deutung der Runeninschrift­ auf der Bügel­

Futhark 7 (2016) 34 • Wolfgang Beck fibel von Mer­tingen ieoḳ aun mit ieoḳ zu urgerm. *i̯eu̯kēna- ‚kämpfen‘ fest­zuhalten ist (vgl. aber Findell 2012, 186), dann bleibt die kriegerische Semantik von gasokun nicht isoliert im Tableau der südgermanischen Runen­inschriften, die, wenn sie eine Kombi­nation von Verb und Personen­ name bilden, überwiegend Verben aus dem Bereich der Inschriften­her­ stellung bieten (Neudingen-Baar II, Holzstab [vgl. Findell 2012, 434 f.]: bliþguþ:uraitruna; KJ 144 Freilaubersheim, Bügelfibel:boso:wraetruna ; Pforzen II, Einfassungs­ring [vgl. Düwel 1999a]: aodliþ:urait:runa, vgl. auch Graf 2011, 227 f.). Die Möglichkeit, die Runensequenz­ gasokun als Nomen zu verstehen, wird nur selten in Betracht gezogen (McKinnell et al. 2004, 58; Beck 2010, 209 f.). Diese Annahme beruht wesentlich darauf, in der Runen­sequenz ltahu ein präfigiertes Verb (zu got.tahjan ‚reißen, zerren‘) zu sehen, wozu gasokun (zu ahd. gegin-sahho, gi-sahho ‚Gegner‘) als Objekt gehört (Beck 2010, 209 f.). Angesichts der Tatsache, dass die erste Runenzeile­ zwei Namen nennt, ist eine darauf folgende Verbalform­ (1. Sing. Präs. Ind.) jedoch unwahrscheinlich. Wenn gasokun als Verb aufgefasst wird, bleibt unklar, ob das Präfix ga- eine perfektivierende Funktion hat, im soziativen/komita­ ­tiven Sinn ‚zusammen/gemeinsam kämpfen‘ (vgl. Nedoma 1999, 106) oder im rezi­ proken Sinn ‚gegeneinander kämpfen‘ (Eichner 1999, 112) zu deuten ist. Aus ­gehend von diesen Prämissen wird dann in der Runensequenz­ ltahu entweder der Gegner des Paares mit dem Beinamen ‚Hirsch‘ (vgl. Þórir hjǫrtr oder Sigurðr hjǫrtr; Marold 2004, 233) oder jener Ort gesehen, wo der Kampf stattgefunden hat: mit der Lesung elahu[n] als lokaler Dativ ‚im Hirsch‘, wobei an die Halle Heorot aus dem altenglischen Beowulf zu denken wäre (Marold 2004, 233) oder mit der Lesung [i]ltahu/ [a]ltahu als lokaler Dativ ‚an der Ilz (linker Nebenfluss der Donau)‘ (vgl. Nedoma 1999, 107; 2004a, 354) bzw. ‚an der Alz (rechter Nebenfluss des Inn)‘ (vgl. Nedoma 1999, 107). Auch der Modus des Kämpfens wurde aus der Lesung [a]ltahu abgeleitet: zäh gegen alle (vgl. Looijenga 2003, 254 f.) oder „ich zer­streue (verwirre) ganz und gar die Gegner“ (Beck 2010, 210). Die postulierte Namengleichheit der runischen Namen aigil und a͡ïlrun mit den skandinavischen Namen Egill und Ǫlrún ist bislang das einzige­ Argument, das für die Verbuchung der Pforzener Inschrift für die ger­ manische Heldensage namhaft gemacht wurde. Damit wäre die In­schrift von Pforzen das einzige sichere runische Zeugnis ger­manischer Helden­ sage, denn für andere in diesem Zusammenhang diskutierte­ Runen­ inschriften lässt sich ein Bezug zur Heldensage nicht zweifelsfrei belegen (vgl. Reichert 1998, 67–69). Dies gilt für die immerhin im Kontext einer Sigurd-Ritzung angebracht Inschrift des Ramsund-Felsens (Sö 101:siriþr:

Futhark 7 (2016) Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen • 35 kiarþi:bur:þosi:muþiR:alriks:tutiR·urms:fur:salu:hulmkirs:faþur: sukruþarbuata·sis· ‚Si(g)ríðr machte diese Brücke, die Mutter des Alríkr, Tochter des Ormr, für die Seele des Holmgeirr, Vater des Sigrøðr, ihres Mannes‘) ebenso wie für die Inschrift auf dem Solidus von Schwein­ dorf (weladu [Looijenga 2003, 308]), bei der ein Bezug zur Wieland-Sage nicht her­gestellt werden kann. Auch bei der Inschrift und der Bildszene auf dem Deckel des Runenkästchens­ von Auzon (ægili) ist es nicht sicher, ob sie als Denkmal­ einer Egill-Sage gelten können. Die Deutung von emsigimer auf dem Schwert­knauf von Gilton/Ash (Looijenga 2003, 276) als zwei Worte (em sigimer) ist unsicher, allein die Nennung eines Namens, der auch als Heldenname­ (Sigemâr in Dietrichs Flucht und in der Raben­schlacht) Ver­wendung findet, reicht nicht aus, um einen Bezug zur Helden­sage herzustellen. Der fornyrðislag-Strophe auf dem Runenstein von Rök (Ög 136) mit der Nennung des Ostgotenkönigs Theoderich (raiþ [þ]iaurikR) wird ihr Zeugniswert für die germanische Heldensage seit neuestem abzusprechen­ versucht (Ralph 2007, 146–153; Holmberg 2016, 88). Das über­lieferte Namen­material der süd­ger­manischen Runen­ inschriften (Nedoma 2004b) weist auch sonst keine direkten Über­ein­ stimmungen mit dem Namenmaterial der germanischen Heldensage­ (Gillespie 1973) auf — abgesehen natürlich von einzelnen Namenelementen­ wie urgerm. *aliza-, *amala-, *ƀalþa-, *ƀerǥō-, *ǥīsla-, *ǥunþi-, *χari̯a-, *lenþii̯a-, *mērii̯a-, *leu̯ði-, *rēða-, *rīka-, *rūnō-, *seǥiz-, *senþa-, *u̯alða-, *u̯eni-. Vorbehalte gegen einen Zusammenhang der Runeninschrift von Pforzen mit der germanischen Heldensage sind bislang von Seiten der Archäo­logie (Fischer 2005, 178–181) formuliert worden: eine mögliche Kon­textualisierung­ der Runen­inschrift auf der Gürtel­schnalle von Pforzen mit der Runeninschrift auf dem Einfassungsring von Pforzen, der ca. 10 Meter entfernt in einem Frauengrab des gleichen Zeithorizonts­ auf­gefunden­ wurde und eine Herstellerinschrift mit mehreren ‚pro­ fanen‘ Personennamen­ trägt (aodliþ:urait:runa | gisali ‚Aodli(n)þ ritzte die Runen | Gisali‘), bleibt zu bedenken. Aus diesem Grund sei vor der Etablie­rung der Meinung, die Runeninschrift von Pforzen repräsentiere­ Helden­sage, als opinio communis zu warnen (Fischer 2005, 179). Gegen die im Zu­sammen­hang mit der Heldensage wichtige Lesung von ltahu als [i]ltahu/ [a]ltahu gibt es zudem sprachwissen­ ­schaftliche bzw. runo­ logische Argu­mente (vgl. Findell 2012, 131–133, 193–195), die um ein wei ­teres Argument vermehrt werden können: Die von Nedoma heran­ ge­zogene Regel nach Grønvik (vgl. Grønvik 1985, 186) ist im Falle der Pforzener Inschrift eben nicht anwendbar, weil keine Beispiele für den

Futhark 7 (2016) 36 • Wolfgang Beck

Silben­anlaut, sondern nur für den Silbenkern namhaft gemacht werden kön­nen — vgl. z. B. owlþuþewaz auf dem Ortband von Thorsberg (KJ 20), birgŋgu auf dem Stein von Opedal (KJ 76), gisuhldu auf dem Webschwert­ von Wester­emden (Looijenga 2003, 311 f.), ufnþai auf der Fibel von Char­ nay (KJ 6), …abrg auf der Fibel von Oettingen (Findell 2012, 443 f.). Die Sequenz lguskaþi auf dem Schemel von Wremen (Findell 2012, 486 f.) ge­ hört nicht in diesen Argumen­ ­tations­zusammenhang,­ weil hier entwe­ der­ l[a]guskaþi mit vergessenem a vorliegt (Findell 2012, 240) oder aber bei einer Annahme von [a]lguskaþi das initiale a durch eine Doppel­verwen­ ­ dung des vorangehenden wort­schließenden a in ksamella erklär­bar ist. Bislang noch nicht diskutiert wurde, ob sich das Postulat, die Runen­ inschrift von Pforzen repräsentiere Heldensage oder Helden dichtung,­ grundsätzlich­ mit der Textualität, Medialität/Literalität und Über­lieferung, mit ihrer Genese und Entwicklung verträgt.

Textualität, Medialität/Literalität und Überlieferung Die vorauszusetzende syntaktische Struktur der Inschrift (Subjekt — Objekt — Verb) weist im Verbund mit der poetischen Gestaltung durch Alli­teration,­ die eine stab­reimende Langzeile ergibt, darauf hin, dass es sich um einen (Mikro)Text handelt, der wesentliche Merkmale der Textua­li­tät (vgl. de Beau­grande und Dressler 1981), vor allem Kohärenz und Kohä­sion, Inten­ ­tionalität,­ Akzeptabilität und Informativität, aufweist — in­wiefern­ die Merkmale der Situatio­nalität und der Inter­textualität erfüllt sind, ist allerdings schwierig zu beurteilen. Unklar ist aber der konkrete textuelle Status der Inschrift: Die vorauszusetzende­ poetische Struk­tur der Inschrift als germanische stab­reimende Langzeile­ (vgl. Feul­ ner 1998; Nau­mann 1998, 705; Marold 2011, 94 f.) wäre als Argument für geformte Heldendichtung­ und nicht für deren ungeformtes Substrat (Helden­sage) zu verbuchen. Der Text stehe dabei „virtuell für die ganze Fabel“ (Nedoma 1999, 108). Als Zeugnis germanischer Heldensage sei der Text der Pforzener Inschrift als „,Textem‘ mit beispielgebender Funktion“ (Ne ­doma 1999, 105) entweder „eine Art Motto bzw. Wahlspruch­ des sozial höher­gestellten und darum mit der (mündlich tradierten) Helden­dichtung krie­gerisch-aristokratischen Gepräges vertrauten Trägers“ (Nedoma 1999, 105) oder als „Stichzeile des Spells eines Zauberspruchs“ (Eichner 1999, 112; wie Phol ende uuodan uuorun zi holza ‚Phol und Wodan begaben sich in den Wald‘ aus dem Zweiten Merseburger Zauberspruch) anzu­sehen; in beiden Fällen bleibt unentschieden, ob es sich etwa um einen ad hoc gedichteten Text oder um das direkte Zitat (als Initialvers oder Vers) aus

Futhark 7 (2016) Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen • 37 einem verlorenen Heldenlied­ handelt. Ebenfalls wäre mit der Möglich­ keit zu rechnen, dass der Text ein Zitat aus einer Katalogdichtung wie dem alt­englischenWidsith (vgl. Marold 2004, 234) oder Deors Klage ist. Die Verse aus derartigen Katalogdichtungen­ (vgl. z. B. Deors Klage, V. 18 f.: Ðeodrīc āhte þrītig wintra Mǣringa burg; þæt wæs monegum cūþ ‚Dietrich besaß dreißig Winter die Burg der Maeringe, das war vielen bekannt‘) sind aller­dings keine primären Zeugnisse der Helden­dichtung: sie können sich auf Helden­dichtung beziehen oder aber Sagen­wissen referieren ohne selbst Helden­dichtung zu sein. Prinzipiell kann Heldensage bzw. Heldendichtung sowohl im medialen Status der Mündlichkeit/Oralität als auch im medialen Status der Schrift­ lich­keit überliefert werden. Da die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle­ von Pforzen in schriftlicher Form überliefert ist, bleibt die Frage zu disku­ tieren, ob sie als direkte Verschriftung einer mündlichen Äußerung (etwa als ausschnitthafte Niederschrift eines mündlich vorgetragenen Helden­ lieds) oder aber als Verschriftlichung, das heißt, mit konzeptionellen­ Verände­rungen, aufzufassen ist. Die Forschung hat sich mit dem Problem der Verschriftung und Verschriftlichung­ bei Runen­inschriften noch nicht in ausführlicher Weise auseinandergesetzt­ (vgl. Beck 2000; 2006), für Runen­inschriften scheint die Bestimmung des medialen Status als „begrenzte Literalität“ (Beck 2000, 17) angemessen zu sein, der sich durch die Kriterien der Exklusivität und der Stilisierung auszeichnet (vgl. Beck 2000, 18 f.). Im Hinblick auf die Pforzener Inschrift scheinen die Elaboriert­ heit sowie die sprachliche und metrische Struktur eher für den Prozess der Verschrift­lichung zu sprechen, dennoch unterscheidet sich die Inschrift in syntaktischer und inhaltlicher Hinsicht von der frühen über­lieferten stab­ reimenden Helden­dichtung: Auffällig ist zunächst einmal der „deklarativ- assertorische . . . Satztyp“ (Graf 2011, 224). Die Langzeile der Runen­ inschrift von Pforzen weist in ihrer vorauszu ­setzenden syn­taktischen Struktur (Subjekt — Objekt — Verb) eine inhalt­liche Geschlossenheit­ auf. Das spricht eher gegen die Vorstellung, es könne sich um ein Zitat aus einem (verlorenen) Heldenlied handeln, da stabreimende epische Dichtung durch Hakenstil und Bogenstil gekennzeichnet ist. Hierbei­ gehen syntaktische Einheiten über mehrere Langzeilen; das Ende einer syntaktischen Einheit liegt oft nicht auf dem Ende des Abverses, sondern­ auf dem Ende des Anverses einer Langzeile. Einzelverse, die als Langzeile­ innerhalb stabreimender Dichtung eine in sich geschlossene syntak­tische Ein­heit ohne Anbindung an einen benachbarten Vers bilden (z. B. Hilde­ brand­lied, V. 27: her was eo folches at ente, imo was eo fehta ti leop ,Er war stets an der Spitze der Kriegerschar, ihm war stets der Kampf sehr lieb‘),

Futhark 7 (2016) 38 • Wolfgang Beck sind in der Helden­dichtung eher die Ausnahme als die Regel. Eine für die Helden­dichtung relevante „mnemonisch effektive Syntax“ (Hafer­land 2004, 333) durch Pronomi­nalisierung ist ebenfalls nicht erkennbar. Obwohl das runische Kontinuum und das Kontinuum der Heldensage­ weit­gehend identisch sind (vgl. Reichert 1998, 66), scheint der Aspekt der Media­lität und der Literalität zunächst eher gegen die Möglich­ keit­ zu sprechen, die Pforzener Inschrift als Zeugnis germanischer­ Helden­sage zu ver­buchen. Die (frühe) runische Schriftkultur­ generiert Inschriften mit epi­graphischem Charakter, neben magischen Inschriften und Memorial­ inschriften stehen Inschriften, die Namen­nennungen (vgl. Lüthi 2006, 173 f.) bie­ten, und Inschriften, die auf die Kunst des Runenschrei­ bens­ ver­wei­ sen. Trotz des epi­graphischen Charakters sind derartige Inschri­ f­ten als nicht öffent­lich, als quasi private Botschaften­ zu verstehen (vgl. Roth 1994, 311), die plakative­ Anbringung­ der Pforzener Inschrift auf der Vorderseite­ der Gürtel­schnalle stellt freilich eine bemer­kens­werte Ausnahme­ dar. Auch die frühen alliterie­ ­renden Runen­inschriften (Gold­horn von Gallehus­ [KJ 43], Brakteat von Tjurkö I [KJ 136], Stein von Tune [KJ 72], Ort­band von Thors­berg [KJ 20]) gehören in andere Diskurszusammen­ ­hänge als den der Helden­dichtung. Insofern ist auch die Überlegung, die Schnalle mit ihrer In­schrift habe als Anlass­geber für eine mündliche Erzähl­situation (also Voka­li­sierung) von Heldensage oder Helden­dichtung (vgl. Seiler 2012; Waldis­pühl 2013, 241) dienen können, als spekulativ­ zu bezeichnen.

Genese und Entwicklung In chronologischer Hinsicht wäre die Inschrift von Pforzen als ein Zeug­ nis geformter Heldensage oder Heldendichtung zu sehen, das in jener Zeit entstanden wäre, die gemeinhin erst das stoffliche Substrat der Helden­sage liefert: das heroic age der Völkerwanderungszeit.­ In Kenntnis anderer Sagenkomplexe ist die Nicht-Nachweis­ barkeit­ eines histo­rischen Sagenkerns zunächst unerheblich; hier die Konstellation­ der Alemannen unter fränkischer Oberherrschaft im 6. Jahrhundert­ anzunehmen­ (Marold 2004, 235), ist spekulativ. Theoretisch wäre auch damit zu rechnen, dass jener Kampf, von dem die Pforzener Inschrift Zeugnis gibt, seinerseits ein historisches Ereignis ist, der von einem Anführer­paar (wie Hengist und Horsa bei den Angelsachsen oder Ibor und Agio bei den Lango­barden) ausgefochten wurde (vgl. Graf 2010, 96–98) und damit den Nukleus für eine Sagenbildung darstellt. Selbst wenn man in Rech­nung stellt, die Inschrift sei in der Inkubationszeit der Heldensage­ entstanden, wäre zu fragen, inwieweit sie sich von den transfor­mierenden­ Para­metern des

Futhark 7 (2016) Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen • 39

Umerzählens des stofflichen Substrats, der Reduktion, Assi­mi­lation und Koordination­ (vgl. Heinzle 2004, 11) beeinflusst­ zeigt. In erzähltheo­ ­ retischer Hinsicht ist der Inschriftentext mit seiner (voraus­gesetzten) Struktur Mann — Frau — Kampf — Lokal­bestimmung allen­falls als Motiv, als kleinste semantische Einheit, zu bestimmen, das als isolier­tes und abgeschlossenes Ereignis keinerlei Anzeichen des Sujetaufbaus­ wie Ver­ kettung oder Einbettung zeigt. Der reduzierte Gehalt und die inhalt­liche Ge­schlossenheit­ des Inschriftentextes­ könnten allenfalls als „registrierende Verschrift­ ­lichung“ (Wolf 1988, 312) oder als Verschriftung gewertet werden, für eine problematisierende Verschrift­ ­lichung findet sich kein Anzeichen.­ Aufgrund des reduzierten Gehalts lässt sich über ein mögliches koordinierendes­ Erzählen nichts sagen. Das Erzählprinzip der Reduktion hingegen könnte mit der Nennung zweier Personen umgesetzt worden sein; solange der historische Nukleus des erzählten Motivs jedoch unbe­ kannt ist, bleibt man hier auf Spekulationen angewiesen. Wenn Helden­ sage dadurch konstituiert wird, dass „historische Erfahrung mittels lite­ rarischer Schemata zu sich selbst kommt“ (Haug 1975, 282), dann ist damit das Paradigma der Assimilation angesprochen. Das literarische Schema eines Kampfes zwischen einem Mann und einer Frau bzw. des gemein­ samen Kampfes von Mann und Frau ist in der germanischen Helden­sage ein durch­aus belegbares Motiv. Szenarien wie die Tötung von Hagen durch Kriem­hilt (Nibelungen­lied), die Tötung von Gêrlint durch Wate (Kudrun) oder die Tötung von Atli durch Guðrún (Atlakviða) gehören aufgrund des fehlenden Kampfmotivs­ nicht in diesen Zusammenhang. Neben den promi­nenten Kämpfen von Beowulf gegen die Mutter von Grendel (Beo­ wulf) oder von Gunther gegen Brünhilt (Nibelungenlied) fallen vor allem in der Dietrich­epik Kämpfe gegen Riesinnen mit tödlichem Ausgang ins Auge: Wolf­dietrich gegen Berille (Wolfdietrich B), Dietrich gegen Hilde und gegen Uodel­gart (Eckenlied E2), Ortnit gegen Runze (Wolf­dietrich B). Aus dem skandinavischen Bereich wäre auf die Auseinander­setzung zwischen Hrólfr kraki und dem Paar Hjǫrvarðr und Skuld (Hrólfs saga kraka), auf die versehentliche Tötung der Kára durch Helgi (Helgakviða Hundings­ bana II) sowie auf den Kampf der Hervǫr gegen die Hunnen hinzuweisen (Hlǫðs­kviða). Weiterhin gibt es zahlreiche Kämpfe, in denen Walküren oder Schildmädchen­ die männlichen Kämpfer unterstützen, wie z. B. Sváva den Helgi (Helgakviða Hjǫrvarðssonar), Vébjǫrg/Webiorga, Vísna/ Wisna und Heiðr/Hetha den Haraldr Hilditǫnn/Haraldus Hyldetan in der Brávalla-Schlacht (Saxo Grammaticus: Gesta Danorum) oder ihnen unter­ liegen wie im meykongr-(Mädchenkönig)-Motiv die Þorn­bjǫrg dem Hrólfr Gaut­reks­son (Hrólfs saga Gautreks­sonar). Schließ­lich können die männ­

Futhark 7 (2016) 40 • Wolfgang Beck lichen Kämpfer von ihren weiblichen Gegnerinnen auch getötet wer­den, wie z. B. Hjálm-Gunnarr durch Sigrdrífa (Sigrdrífumál). In all diesen Fällen­ han delt­ es sich um weibliche Gestalten, die aus dem Bereich des Mythos stam­men, um Riesinnen, Walküren, Schwanen­mädchen und Schildmäd­ ­ chen. Mit anderen Worten: Es handelt sich bei dem in der Pforzener In­ schrift über­lieferten Erzähl­motiv um eine Konstellation, die im Rahmen der auf historischen Ereig­nissen beruhenden Sagen­bildung nicht als etwas Ursprüng­liches, sondern allenfalls als etwas nach­träglich Hinzu­ gekom­menes zu kategorisieren wäre. Im Kontext der Heldensage­ sind märchen­ ­hafte oder mythische Motive sekundär (wie der Egill-Komplex im Rahmen der Vǫlundr-Sage), als Schema können sie die Sagenbildung­ wohl beeinflussen, sie können aber nicht die Sage selbst sein. In diesem Zusam­men­hang wäre mit ebensoviel Recht die Frage zu diskutieren, ob es sich bei der genannten a͡ïlrun ‚Feuer­beschwörerin‘ (vgl. Wagner 1995, 108) um einen mythischen Namen handelt.

Zusammenfassung Die Annahme, die Runeninschrift von Pforzen sei ein Zeugnis der ger­ manischen Heldendichtung/Heldensage ist von verschiedenen Prämissen ab­hängig. Zum einen muss mit dem Phänomen von Heldennamen­ in un­ ter­schiedlicher Laut­gestalt gerechnet werden, zum anderen ist diese An­ nahme wesentlich abhängig von der kriegerischen Semantik des Verbs gasokun — schon der Ansatz einer alternativen möglichen Wortbedeu­ ­ tung wie ‚verfluchen‘ (Düwel 1997), ‚schelten, drohen‘ (Wagner 1999b), ‚be­schwich­tigen, bedrohen‘ (Schwab 1999), ‚verwerfen‘ (Seebold 1999) schwächt eine solche Annahme. Die Annahme ist weiterhin abhängig­ von der Lesung und Deutung der Runensequenz ltahu. Die Deutungen sehen hier ent­weder den Gegner des kämpfenden Paares mit dem Beinamen ‚Hirsch‘ (Marold 2004, 233) oder den Ort, wo der heroische Kampf statt­ge­ funden haben soll: mit der Lesung e͡lahu[n] als lokaler Dativ ‚im Hirsch‘, wo­bei an die Halle Heorot aus dem altenglischen­ Beowulf zu denken wäre (Marold 2004, 233) oder mit der Lesung [i]ltahu/ [a]ltahu als lokaler Dativ ‚an der Ilz‘ oder ‚an der Alz‘ (vgl. Nedoma 1999, 107; 2004a, 354). Die Unsicherheiten bei der Lesung und Deutung sind nicht die ein­ zigen Argumente gegen eine Kontextualisierung der Runeninschrift­ von Pforzen mit der germanischen Heldensage/Heldendichtung.­ Der textuelle und der mediale Status sprechen ebenso wie die grundlegenden Prinzipien der Genese von Heldendichtung gegen eine Verbuchung der Runen­ inschrift von Pforzen als Zeugnis der Heldensage. Nimmt man die sprach­

Futhark 7 (2016) Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen • 41 wissenschaft­ ­lichen, die runologischen und die archäologischen­ Vor­ behalte hinzu, kommt man nicht umhin, diese Theorie als spekulativ zu bezeich­nen. Als sicher kann nur gelten, dass die Pforzener Inschrift zwei vor­alt­hochdeutsche­ Personennamen­ in einem nicht näher zu erhellenden Kontext bietet.

Abkürzungen und Literatur ae. = altenglisch ahd. = althochdeutsch got. = gotisch afries. = altfriesisch as. = altsächsisch urgerm. = urgermanisch

Babucke, Volker. 1999. „Die Runenschnalle von Pforzen (Allgäu) — Aspekte der Deutung: 1. Zur Herkunft und Datierung: Archäologischer Befund.“ In Bam­ mes­berger 1999, 15–24. Bammesberger, Alfred, Hg. 1999. Pforzen und Bergakker: Neue Untersuchungen zu Runen­inschriften. Historische Sprachforschung, Ergänzungsheft 41. Göttingen. de Beaugrande, Robert-Alain, und Wolfgang Ulrich Dressler. 1981. Einführung in die Text­linguistik. Tübingen. Beck, Heinrich. 2000. „Runen und Schriftlichkeit.“ In Von Thorsberg nach Schles­ wig: Sprache und Schriftlichkeit eines Grenzgebietes im Wandel eines Jahr­ tausends: Internationales Kolloquium im Wikinger Museum Haithabu vom 29. September–3. Oktober 1994, hg. Klaus Düwel, Edith Marold und Christiane Zimmer­mann, 1–23. ERGA, 25. Berlin. ― . 2006. „Das fuþark und Probleme der Verschriftung/Verschriftlichung.“ InDas fuþark und seine einzelsprachlichen Weiterentwicklungen: Akten der Tagung in Eich­stätt vom 20. bis 24. Juli 2003, hg. Alfred Bammesberger und Gaby Waxen­ berger, 61–79. ERGA, 51. Berlin. ― . 2010. „Isoliertes appellativisches Wortgut im proprialen Lexikon: Ein runo­ logischer Beitrag.“ In Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen: Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 7.–9. April 2010, hg. Lennart Elmevik und Svante Strandberg, 207–217. Acta Aca­ demiae Regiae Gustavi Adolphi, 112. Uppsala. Beowulf. In Holthausen 1914, 1–103. Braune, Wilhelm. 1994. Althochdeutsches Lesebuch. 17. Aufl., rev. Ernst A. Ebbing­ haus. Tübingen. Deors Klage. In Holthausen 1914, 108–109. Düwel, Klaus. 1993. „Die Runenarbeit am Seminar für Deutsche Philologie (Ar­ beits­stelle: Germanische Altertumskunde), Göttingen.“Nytt om runer 8: 10–11. ― . 1997. „Zur Runeninschrift auf der silbernen Schnalle von Pforzen.“ His­ torische Sprachforschung 110: 281–291. ― . 1999a. „Die Runeninschrift auf dem Elfenbeinring von Pforzen (Allgäu).“ In Bammes­berger 1999, 127–137.

Futhark 7 (2016) 42 • Wolfgang Beck

― . 1999b. „Die Runenschnalle von Pforzen (Allgäu) — Aspekte der Deutung: 3. Lesung und Deutung.“ In Bammesberger 1999, 36–54. ― . 2008. Runenkunde. 4. Aufl. Sammlung Metzler, 72. Stuttgart. Eichner, Heiner. 1999. „Addendum zu Nedoma.“ In Bammesberger 1999, 110–113. ERGA = Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde. Feulner, Anna Helene. 1998. „Metrisches zur Runenschnalle von Pforzen.“ Die Sprache 40: 26–42. Findell, Martin. 2012. Phonological Evidence from the Continental Runic Inscriptions. ERGA, 79. Berlin. Fischer, Svante. 2001. Review of Bammesberger 1999. Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik 54: 181–186. ― . 2005. Roman Imperialism and Runic Literacy: The Westernization of Northern Europe (150–800 AD). Aun, 33. Uppsala. Gillespie, George T. 1973. A Catalogue of Persons Named in German Heroic Literature (700–1600) Including Named Animals and Objects and Ethnic Names. Oxford. Graf, Martin Hannes. 2010. Paraschriftliche Zeichen in südgermanischen Runen­ inschriften: Studien zur Schriftkultur des kontinentalgermanischen­ Runen­hori­ zonts. Medien­wandel — Medienwechsel — Medienwissen, 12. Zürich. ― . 2011. „Schrift, Sprache und was dazwischen liegt: Zur Materialität epi­ graphischer Schriftlichkeit der ältesten Runeninschriften.“ In Language and Literacy in Early Scandinavia and Beyond, hg. Michael Schulte und Robert Ne­ doma = NOWELE: North-Western European Language Evolution 62/63: 213–247. Griffiths, Alan. 2013. „A Family of Names: Rune-names and Ogam-names and Their Relation to Alphabet Letter-names.“ Dissertation, Universität Leiden. Grønvik, Ottar. 1985. „Über den Lautwert der Ing-Runen und die Auslassung von Vokal in den älteren Runeninschriften.“ Indogermanische Forschungen 90: 168–195. ― . 2003. „Die Runeninschrift von Pforzen.“ In Runica — Germanica — Mediae­va­ lia, hg. Wilhelm Heizmann und Astrid van Nahl, 174–185. ERGA, 37. Berlin. Haferland, Harald. 2004. Mündlichkeit, Gedächtnis und Medialität: Helden­dichtung im deutschen Mittelalter. Göttingen. Haug, Walter. 1975. „Andreas Heuslers Heldensagenmodell: Prämissen, Kritik und Gegen­entwurf.“ Zeitschrift für deutsches Altertum und deutsche Literatur 104: 273–292. Heinzle, Joachim. 2004. „Was ist Heldensage?“ Jahrbuch der Oswald von Wolken­ stein Gesellschaft 14 (2003/2004): 1–23. Heusler, Andreas. 1910. „Heldennamen in mehrfacher Lautgestalt.“ Zeitschrift für deutsches Altertum und deutsche Literatur 52: 97–107. Hildebrandlied. In Braune 1994, 84–85. Holmberg, Per. 2016. „Svaren på Rökstenens gåtor: En socialsemiotisk analys av menings­skapande och rumslighet.“ Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015): 65–106.

Futhark 7 (2016) Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen • 43

Holthausen, Ferdinand. 1914. Beowulf nebst den kleineren Denkmälern der Helden­ sage, mit Einleitung, Glossar und Anmerkungen. 4. Aufl. Heidelberg. KJ + Nummer = Inschrift publiziert in Wolfgang Krause, mit Beiträgen von Herbert Jan­kuhn, Die Runeninschriften im älteren Futhark, 2 Bände, Abhandlungen der Aka­demie der Wissenschaften in Göttingen, Philo­logisch-historische Klasse, 3. Folge, 65 (Göttingen, 1966). Lloyd, Albert L., Rosemarie Lühr und Otto Springer, unter Mitwirkung von Karen K. Purdy. 1998. Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen. Band 2, bî — ezzo. Göttingen. Looijenga, Tineke. 2003. Texts and Contexts of the Oldest Runic Inscriptions. The Northern World, 4. Leiden. Lüthi, Katrin. 2006. „South Germanic Runic Inscriptions as Testimonies of Early Literacy.“ In Runes and Their Secrets: Studies in Runology, hg. Marie Stoklund, Michael Lerche Nielsen, Bente Holmberg und Gillian Fellows-Jensen, 169–182. Copen­hagen. MacLeod, Mindy. 2000. „Hidden Bind-Runes.“ Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik 53: 21–31. MacLeod, Mindy, und Bernard Mees. 2006. Runic Amulets and Magic Objects. Wood­bridge. Marold, Edith. 1996. „Egill und Ǫlrún — ein vergessenes Paar der Heldendichtung.“ Skandi­navistik 26: 1–19. ― . 2004. „Die Schnalle von Pforzen und die altnordische Heldensage.“ In Ver­ schränkung der Kulturen: Der Sprach- und Literaturaustausch zwischen Skan­ dinavien und den deutschsprachigen Ländern: Zum 65. Geburtstag von Hans- Peter Naumann, hg. Oskar Bandle, Jürg Glauser und Stefanie Würth, 217–238. Bei­träge zur nordischen Philologie, 37. Tübingen. ― . 2011. „Vers oder nicht Vers? Zum metrischen Charakter von Runeninschriften im älteren Futhark.“ Futhark: International Journal of Runic Studies 2: 63–102. McKinnell, John, und Rudolf Simek, mit Klaus Düwel. 2004. Runes, Magic and Religion: A Sourcebook. Studia Medievalia Septentrionalia, 10. Wien. Naumann, Hans-Peter. 1998. „Runeninschriften als Quelle der Versgeschichte.“ In Runen­inschriften als Quellen interdisziplinärer Forschung: Abhandlungen des Vier ­ten Internationalen Symposiums über Runen und Runeninschriften in Göt­ tingen vom 4.–9. August 1995, hg. Klaus Düwel, 694–714. ERGA, 15. Berlin. Nedoma, Robert. 1999. „Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen — ein Zeugnis der germanischen Heldensage.“ In Bammesberger 1999, 98–109. ― . 2004a. „Noch einmal zur Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen.“ In Alemannien und der Norden: Internationales Symposium vom 18.–20. Oktober 2001 in Zürich, hg. Hans-Peter Naumann, 340–370. ERGA, 43. Berlin. ― . 2004b. Personennamen in südgermanischen Runeninschriften. Studien zur alt­ ger­manischen Namenkunde, I.1.1. Heidelberg.

Futhark 7 (2016) 44 • Wolfgang Beck

Ög + Nummer = Inschrift publiziert inÖstergötlands runinskrifter, von Erik Brate = Sveriges runinskrifter, Band 2, hg. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Stockholm, 1911–1918). Page, Raymond Ian. 1999. An Introduction to English Runes. 2. Aufl. Woodbridge. Pieper, Peter. 1999. „Die Runenschnalle von Pforzen (Allgäu) — Aspekte der Deu­ tung: 2. Technologische Betrachtungen und runographische Überlegungen.“­ In Bam­mes­berger 1999, 25–35. Ralph, Bo. 2007. „Gåtan som lösning: Ett bidrag till förståelsen av Rökstenens run­ inskrift.“Maal og minne 2007: 133–157. Reichert, Hermann. 1998. „Runeninschriften als Quellen der Helden­ ­sagen­for­ schung.“ In Runeninschriften als Quellen interdisziplinärer Forschung: Ab­hand­ lungen des Vierten Internationalen Symposiums über Runen und Runenin­ ­schriften in Göttingen vom 4.–9. August 1995, hg. Klaus Düwel, 66–102. ERGA, 15. Berlin. Roth, Helmut. 1994. „Runenkunde und Archäologie: Bemerkungen zu den süd­ deutschen Inschriften.“ InRunische Schriftkultur in kontinental-skandi­ ­navischer und -angelsächsischer Wechselbeziehung: Internationales Symposium in der Werner-Reimers-Stiftung vom 24.–27. Juni 1992 in Bad Homburg, hg. Klaus Dü­ wel, 309–312. ERGA, 10. Berlin. Schwab, Ute. 1999. „Die Runenschnalle von Pforzen (Allgäu) — Aspekte der Deu­ tung: 4. Diskussion.“ In Bammesberger 1999, 55–79. Seebold, Elmar. 1999. „Bemerkungen zur Runeninschrift von Pforzen.“ In Bam­ mes­berger 1999, 88–90. Seiler, Annina. 2012. „The Function of the Sword-Hilt Inscription in Beowulf.“ In Words, Words, Words: Philology and Beyond: Festschrift for Andreas Fischer on the Occasion of His 65th Birthday, hg. Sarah Chevalier und Thomas Honegger, 181–197. Tübingen. Sö + Nummer = Inschrift publiziert in Södermanlands runinskrifter, von Erik Brate und Elias Wessén = Sveriges runinskrifter, Band 3, hg. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Stockholm, 1924–1936). Vǫlundarkviða. In Edda: Die Lieder des Codex Regius nebst verwandten Denkmälern, hg. Gustav Neckel und Hans Kuhn, 116–123. 5. Aufl. Heidelberg, 1983. Wagner, Norbert. 1995. „Zu den Runeninschriften von Pforzen und Nordendorf.“ His­torische Sprachforschung 108: 104–112. ― . 1999a. „Ahd. Eigil(-).“ In Bammesberger 1999, 114–117. ― . 1999b. „Zur Runeninschrift von Pforzen.“ In Bammesberger 1999, 91–97. Waldispühl, Michelle. 2013. Schreibpraktiken und Schriftwissen in südger­ma­ nischen Runen­inschriften: Zur Funktionalität epigraphischer Schriftver­ wendung­ . Medien­wandel — Medienwechsel — Medienwissen, 26. Zürich. Wolf, Alois. 1988. „Die Verschriftlichung von europäischen Heldensagen als mittel­alter­liches Kulturproblem.“ In Heldensage und Heldendichtung im Ger­ manischen, hg. Heinrich Beck, 305–328. ERGA, 2. Berlin. Zweiter Merseburger Zauberspruch. In Braune 1994, 89.

Futhark 7 (2016) Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen • 45

English summary

The runic inscription on the Pforzen silver buckle as testimony of Germanic heroic legend?

The runic inscription on the Pforzen silver buckle has been interpreted in various ways. The most popular interpretation suggests a connection with Germanic heroic legend or epic poetry. This interpretation is, however, based on several assumptions, and there are in addition runological, linguistic, and archaeological arguments that can be made against it. This paper examines whether the claim that the runic inscription on the Pforzen silver buckle represents Germanic heroic legend is compatible with the textuality, mediality, and tradition as well as the origin and development of heroic legends in general. It can be shown that the textuality of the inscription speaks against such an interpretation. Likewise, the nature of the medium and the transmission do not align with the context of early runic literate culture. In view of the genesis and development of heroic legends, it can be stated that the battle allegedly recorded in the inscription (Aigil fighting together with Aïlrun, or Aigil fighting againstAïlrun ) probably represents a motif more commonly found in the world of mythology. Thus in the context of the creation of heroic legend, this motif should not be classified as original but rather as accidental or secondary. As long as the semantics of gasokun is not known with certainty and as long as the meaning of the runic sequence ltahu remains unclear, all that can be said with any certainty is that the Pforzen inscription contains two pre-Old High German personal names in a context that cannot be further elucidated.

Futhark 7 (2016)

The Chronology of Final Devoicing and the Change of *z to ʀ in Proto-Norse

Luzius Thöny (University of Bern)

Abstract The inflection of strong verbs in Old Norse shows that its predecessor, Proto- Norse, must have undergone a process of final devoicing. This paper is an attempt to describe in some detail the sound change of final devoicing and to clarify its absolute and relative chronology. Special focus is placed on the relation­ship between final devoicing and the first phase of rhotacism, i.e. the change of *z to ʀ, and potential consequences that this may have on determination of the sound value of the alǥiz-rune (· = z/ʀ). An investi­gation of direct evidence from runic inscriptions and an analysis of the relative chro­ nol­ogy with a-syncope and other sound changes leads to the conclusion that final devoicing was not yet in effect in the oldest group of inscriptions, but had been carried through by A.D. c. 600, most likely in the sixth century. After this time, the alǥiz-rune is unlikely to have represented a voiced sibilant. Keywords: Proto-Norse, Old Norse, final devoicing, sound change, relative chro­nology, syncope/apocope, alǥiz-rune

Introduction

t is commonly assumed that the predecessor of Old Norse (hereafter ION), Proto-Norse (hereafter PN), was affected by final devoicing, a sound law which turned voiced consonants into unvoiced ones in word- final position. The main evidence for this change comes from the inflection of strong verbs in Old Norse, where we find alternations of the following kind:

Thöny, Luzius. “The Chronology of Final Devoicing and the Change ofz * to ʀ in Proto-Norse.” Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 47–62.

© 2017 Luzius Thöny. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-313892. 48 • Luzius Thöny

Class I: ON stiga ‘climb’, 3rd sg. pret. ste; ON hniga ‘to sink down’, 3rd sg. pret. hne Class II: ON suga ‘to suck’, 3rd sg. pret. so; ON fljuga ‘to fly’, 3rd sg. pret.fl o Class III: ON binda ‘to bind’, 3rd sg. pret. batt; ON springa ‘to spring, burst’, 3rd sg. pret. sprakk Class V: ON mega ‘can, may’, 3rd sg. pres. (pret.) má

To explain these Old Norse preterite forms, it is necessary to assume a two-step development. The first step is the devoicing of the consonants -ǥ, -g, and -d to -χ (a voiceless velar fricative), -k, and -t, respectively, and the second is the loss (-χ > Ø) or doubling (due to the assimilation of a pre­ceding nasal: nC > CC, where C stands for any consonant) of the new unvoiced­ consonant. Examples of the developments are therefore: Proto-Germanic (hereafter PGmc.) staiǥ* a > *staiχ > ON ste (3rd sg. pret.) PGmc. *spranga > *sprank > ON sprakk (3rd sg. pret.) PGmc. *banda > *bant > ON batt (3rd sg. pret.)

(Note that superscript a here, e.g. in *staiǥa, indicates a single vowel *-a which has been lost at an early stage in word-final position.) This explanation, which requires a period of final devoicing in Proto- Norse, is commonly provided in grammars and handbooks of Old Norse; an overview of the relevant literature on the issue is available in Ralph 1980, 2 f. The two casesbarg ‘concealed’ and svalg ‘swallowed’, which appear to have escaped this development, are convincingly explained as functionally motivated retentions by Ralph (1980, 8 f.; similarly Sturtevant 1956). While there is general agreement that final devoicing did indeed take place in Proto-Norse, details are less clear, in particular regarding the chronology of events. In the following, I will attempt to describe the process of final devoicing in Proto-Norse in some detail and discuss its absolute chronology and that relative to other sound laws, especially the first phase of rhotacism in which z* became ʀ.

Affected sounds The Old Norse verbal forms given above serve to demonstrate that both voiced stops and voiced fricatives in Proto-Norse were affected. So far, we have seen evidence for final devoicing in the following three cases:

Futhark 7 (2016) The Chronology of Final Devoicing • 49

-d > -t -g > -k -ǥ > -χ

From a systematic point of view, we would then expect final devoicing also in the following cases: -đ > -þ -ƀ > -f -b > -p (On *-z > -s, see below.)

However, the expected devoicing in these cases does not seem to have left any traces in Old Norse and can therefore not be proven to have been in effect. This is because in Old Norse, the contrasts between oldđ and þ and between old ƀ and f were neutralized after a vowel (Heusler 1932, 49 f.). Examples for words ending in PN -b are lacking (ibid., 54). Besides studying the evidence of Old Norse, scholars have also exam­ ined the corpus of runic inscriptions in an attempt to find direct traces of final de­voicing. This has proved difficult as the material from the relevant period is sparse, and the linguistic interpretations are often disputable.

Runic evidence As far as I can see, there is no evidence at all for final devoicing in the very earliest inscriptions. The best piece of evidence is alugod on the early Vær­løse fibula (KJ 11, A.D. c. 200). If the form is indeed a vocative — one of multiple possible interpretations presented by Krause and Jankuhn­ (1966, 34) — it speaks against final devoicing at this time. But the form has also occasionally been regarded as West Germanic (Antonsen 1975, 75, cf. García Losquiño 2015, 69–72; cf. also Looijenga 2003, 163 f., who pro­vides an over­view of proposed etymologies and decides in favor of a West Ger­ manic male personal name) or has even been completely rejected as evi­ dence in this matter (Ralph 1980, 4 f.). The sequence adag on the Vi­mose buckle (KJ 24; archaeologically dated to A.D. 210–60), if taken as a per­sonal name A(n)dag (Krause and Jankuhn 1966, 60), must, like alugod, either be re­garded as a vocative or a West Germanic form (cf. Ilkjær, Lerche Nielsen and Stok­lund 2006 for a summary of proposed inter­pretations). The material from the bracteate period is somewhat richer. Relevant forms are:

Futhark 7 (2016) 50 • Luzius Thöny

alawid Skodborg bracteate (B-type), IK 161 ụuilald Eskatorp/Väsby bracteate (F-type), IK 241 (cf. ụilald Overhornbæk II- A, IK 312)

? hag Ølst bracteate (C-type), IK 135 (hag(ala)?) ? laþoþ Halskov bracteate (C-type), IK 70 (cf. laþodu Trollhättan-A, IK 189), cf. Düwel and Nowak (2011, 385) and Heizmann (2011, 545)

The material from this corpus is problematic, with many inscriptions pre­sumably garbled and some lacking any meaningful linguistic inter­ pretation whatsoever. However, it can be noted that as both the d- and the g-rune occur in word-final position, there do not appear to be any grounds to claim that final devoicing was already in effect in this period. The most important piece of evidence is alawid on the Skodborg brac­ teate. If taken at face value, it would indicate that there was as yet no final devoicing. The interpretation ofalawid as a personal name appears to be generally accepted, although the etymology of -wid remains unclear (Fin­dell 2012, 137; I do not accept Findell’s idea that the sequence jalawid might simply be a fourth, abbreviated repetition of aujaalawin plus d as a para­textual marker since the status of the finald -rune would remain unclear).­ The form hag on the Ølst bracteate might show the lack of final devoicing forǥ ; however, it is entirely possible that this is an ab­ bre­viated spelling (haǥ(ala)?) and that ǥ was not actually in word-final position (cf. Axboe 2011, 285, for more examples of abbreviations in brac­ teate inscriptions). The bracteates cannot be precisely dated, but Axboe’s remarks on their grouping and chronology (2011, 288) would suggest that the Skodborg and the Ølst inscriptions, which he places in the late H2- group and the early H3-group, respectively, belong to roughly the middle of the bracteate period, perhaps around A.D. 500 (cf. also Birkmann 1995, 56 and 72). The only potential example for final devoicing in the bracteate period is laþoþ on the Halskov bracteate, taken as positive evidence for the sound change by Krause (1971, 90). However, I hesitate to use it to draw any linguistic conclusions as it occurs amidst a long and mostly unintelligible inscription. A major concern is that the sequence directly following laþoþ is not interpretable. This lack of context makes it questionable whether the word is correctly segmented and interpreted. If laþoþ were indeed an example of final devoicing, it would be significant from a chronological point of view, as the bracteate belongs to Axboe’s H1-group, i.e. the earliest bracteate period (Axboe 2011, 288 and 291). Further­more, it should be kept in mind that the contrast between old đ

Futhark 7 (2016) The Chronology of Final Devoicing • 51 and þ was later neutralized in some contexts, cf. above; but laþoþ is not likely to be a forerunner of this merger, as the so-called weakening of þ > đ, which was responsible for the neutralization, is dated to about the tenth century according to Heusler (1932, 50). The evidence from the period of the older futhark, although sparse, sug­ gests on the whole that final devoicing had not yet occurred — with only one (uncertain) piece of evidence that would seem to indicate an earlier oc­ currence.­ It is noteworthy that clear evidence is available only for -đ; for -ǥ it is much less certain, and data for final -ƀ seem to be missing altogether. The data is even more sparse for the so-called transitional period, here loosely defined as the period between the Early Runic era and the Viking Age (A.D. c. 500–750). (I follow H. F. Nielsen 2000 in using the term Early Runic for the language of the oldest inscriptions in the period A.D. c. 200– 500, for the reasons explained there, especially pp. 31–33.) Unfortunately, the available data from this period is very difficult to evaluate. The following is a list of relevant forms:

mᴀ Setre comb (KJ 40), dating: A.D. c. 575–700, perhaps later (Egil Bakka, quoted in Grønvik 1987, 9 and 174 f.); A.D. c. 620? (Birkmann 1995, 142)

gᴀf, bᴀriutiþ Stentoften stone (KJ 96), dating: A.D. c. 590? (Birkmann 1995, 142); A.D. 600–650 (H. F. Nielsen 2000, 95)

lat, ob Eggja stone (KJ 101), dating: A.D. c. 650 (Birkmann 1995, 142); A.D. c. 650–750 (Bjorvand 2010, 210)

The most relevant, but perhaps also the most controversial of these forms, is mᴀ on the Setre comb. This is identified by Grønvik as corresponding to ON má, the 3rd sg. pres. (pret.) of mega ‘can’. If so, it would constitute direct evidence that not only final devoicing, but also the loss of voiceless -χ with compensatory lengthening had already been com­pleted by around A.D. 600.1 This would make the language on the Setre comb very progressive; it would already appear to be essentially Old Norse. Of course, all of this depends on whether or not we accept Grøn­vik’s 1976 interpretation of the first part of this rather enigmatic inscription as corresponding to Hall-mær ma una ‘May Hallmær be con­ tent!’ (Grønvik 1987, 21 f.; a revised interpretation of hᴀl mᴀʀ and of the par­tic­ular meaning but not the form mᴀ is given on pp. 23 f.).

1 Nedoma (2010, § 44.1b [p. 123]) explains the opposition ON ma vs. megum as a result of Verner’s Law, but that cannot be right as the root is Proto-Indo-European *magh- (Rix et al. 2001, 422) > PGmc. *maǥ-, cf. Gothic mag ‘I can’, magum ‘we can’.

Futhark 7 (2016) 52 • Luzius Thöny

The two formsgᴀf and bᴀriutiþ on the Stentoften stone appear to show the final devoicing of -ƀ > -f and -đ > -þ. The first case,gᴀf , is fairly clear evidence of final devoicing, as we are in fact dealing with a PGmc. ƀ* (*geƀa-). As etymological b/ƀ and f are otherwise kept apart (cf. hᴀborumʀ, bᴀriutiþ vs. -wulafa, -wulafʀ etc. on the Blekinge stones, KJ 95–98), there is no reason for doubt. The second case,bᴀriutiþ , is less clear, as we cannot­ be certain whether this verbal ending had a voiced or a voiceless­ con­so­ nant in Proto-Germanic: The various Old Germanic languages in fact point to a Proto-Germanic doublet *-iđ, *-iþ (< Proto-Indo-European­ *-e-ti; cf. Old High German nimit vs. Old English nimeþ), similar to the situa­ ­tion in the second person (doublet *-is, *-iz; cf. Krause 1971, 42, note 2, and Bout­kan 1995, 310 f.). As Old Norse has the voiced variant in the 2nd pers. sg. -r < *-iz (which implies former root accent), it seems more likely that the third person ending reflects -iđ* .2 Therefore, although the formbᴀriutiþ is likely to be a case of final devoicing, it is not compelling evidence.­ The formlat (= ON land) on the Eggja stone has been considered evi­ dence of final devoicing by Grønvik (1985, 71 f.), and although this has been doubted by some scholars, it does result in a consistent picture given the oc­cur­rence of gᴀ̣lanḍẹ on the same stone. It is noteworthy, how­ever, that this does not correspond with the usual views regarding the chronology of final devoicing and a-syncope (see below), according to which the nomi­ native and accusative singular of neuter nouns (with an original ending *-an) should in no way be affected by final devoicing. (Superscript­ n here indicates­ that the vowel was originally followed by a nasal and is itself likely to have become nasalized.) An alternative is to assume that the spel­ ling with t is an early instance of the practice common­ to the younger futhark in which t was used for both /d/ and /t/ (Krause and Jankuhn 1966, 229); cf. asm͡ut ‘Ásmund’ on the Sölvesborg stone (DR 356, from the second half of the eighth century according to Krause and Jankuhn 1966, 220, note 2). However, /d/ — /t/ and /g/ — /k/ appear to be otherwise kept apart on the Eggja stone (as far as it has been convincingly­ interpreted). Finally, ob on the Eggja stone has been regarded by Krause (1971, 41) as evidence against final devoicing. According to Krause, the word should be identified with an Old Norse verbal particleof (< *uƀa), meaning ‘over’. Grøn­vik separates this from the enclitic verbal particle ON of, which serves synchronically as a filler in Old Norse but may originally have had

2 Old High German shows, however, that the second and third person forms do not necessarily need to be parallel, as that language has -s < *-s in the 2nd pers. sg. (suffix accent) and -t < *-đ in the 3rd pers. sg. (root accent).

Futhark 7 (2016) The Chronology of Final Devoicing • 53 per­fective meaning (Heggstad et al. 2008, 464, s.v. of C.). If so, the lack of final devoicing would be rather surprising, considering that the Eggja in­scrip­tion is usually dated somewhat later than those from Setre and Sten­toften. But ifob is indeed an enclitic, or even a prefix (labeled as such by Grøn­vik [1985, 74]; cf. also Bjorvand 2010, 219), this raises doubts as to the occur­rence of a word boundary afterob . It may then be that obkam is not a sequence of two words but a prefixed verb ob-kam ‘came . . . over’, in which case the conditions for final devoicing would not be met. Because of this possibility, I do not consider ob on the Eggja stone to provide strong counterevidence of final devoicing.3 Direct evidence thus indicates — although data are admittedly very thin — that final devoicing has not yet occurred in the oldest inscriptions, but has taken place by A.D. c. 600. Most of the examples are for the de­ voicing of fricatives, but with lat there is one — although not entirely certain — case for the devoicing of a stop.

Relative chronology A different approach to dating the sound change is through relative chro­ nol­ogy. The relative chronology of final devoicing and other sound laws has been studied in detail in the research literature, cf. the overview by Ralph (1980, 5–9). For the present purpose, it suffices to state that final de­voicing must have occurred after aiχ* > *aχ, but before both apocope of unstressed *-an and assimilations of the type nC > CC. The reasoning behind this chronological ordering will be explained in the following for each of the three cases. Moberg (1944, 199–201) has convincingly argued that the change of *aiχ to *aχ precedes final devoicing. This is because Old Norse shows, for example: a ‘owns’ < PGmc. *aiχa (cf. Gothic aih), va ‘fought’ < *waiχa (cf. Gothic waih) next to: ste ‘climbed’ < *staiǥa, hne ‘sank down’ < *χnaiǥa. This is naturally explained, with no need for analogies, if the following order of rules is assumed:

3 Cf. e.g. Gothic urreisan ‘to stand up’ < *uz-rīsa- without devoicing of -z in the prefix, although this evidence is admittedly not conclusive as the assimilation could have preceded final devoicing in (Pre-)Gothic.

Futhark 7 (2016) 54 • Luzius Thöny

1. *aiχ > *aχ 2. *-ǥ > *-χ 3. *aiχ (i.e. new instances created through rule 2) > *æiχ > *ēχ (Noreen 1913, 76) 4. *-χ (> *-h) > Ø

In the runic material, there are instances of both older aih and monoph­ thongized ah. The former occurs in the verbal form faihido ‘(I) painted’ attested on the runestones from Vetteland (KJ 60) and Einang (KJ 63; cf. H. F. Nielsen 2000, 165). The two stones cannot be dated archae­ologically, but are tentatively assigned to the fourth century by Krause and Jankuhn. The sequence aih on the stone from Myklebostad (KJ 77, “um 400”) is often inter­preted as a still unmonophthongized preform of ON a ‘he owns’ (cf. Gothic aih). The monophthong is first attested in fahido on the stone from Rö (KJ 73, A.D. c. 400) and multiple times on bracteates (cf. H. F. Nielsen 2000, 165, 285). It therefore appears that both the change *aiχ > *aχ and (by implication) final devoicing have not yet occurred in the very oldest runic inscriptions. As regards the assimilations, it unfortunately seems impossible to find any clear evidence of the process in the runic inscriptions of the relevant time period. Gutenbrunner’s attempt to do so (1951, 12 and 40) is the only one known to me. But Gutenbrunner’s identification of the personal name Votti on the Overhornbæk II-A bracteate (IK 312,1) — allegedly an early attestation of the assimilationnt > tt — cannot be maintained as it is based on a speculative interpretation of the sequence uu∗tw∗.4 It should also be kept in mind that a nasal can be omitted before a stop in runic orthography, which makes the runic material in general ill-suited for the study of this particular problem. Conclusive evidence is available only in those cases where the newly assimilated consonant cluster has demonstrably caused a lowering of the preceding vowel. The earliest examples of this kind are according to Moberg (1944, 29) from after A.D. 1000. A more promising attempt to find a chronological upper limit for final devoicing has been made by considering the relative chronology of final devoicing and a-syncope. The view that final devoicing precedesa -syncope (technically­ perhaps rather a-apocope) had already been expressed by Noreen (1913, 99), and has in more recent times been supported by Grøn­ vik (2010, 127–29; cf. also Boutkan 1995, 333; Bjorvand 2008, 10). The rel­

4 The last symbol of the sequence — a stave with three horizontal twigs — may not even be a rune according to Hauck et al. 1985–89, 2.1: 147 f. (IK 312,1).

Futhark 7 (2016) The Chronology of Final Devoicing • 55 ative­ chronology of the two sound changes is established on the basis of the following examples: PGmc. *banda ‘(I/he) bound’ > ON batt PGmc. *bandan n. ‘band, fetter’ > ONband n.

If syncope was indeed earlier than final devoicing, the two forms should have merged. The fact that they result in different forms in Old Norse must mean that final devoicing took place after the loss of a single Proto-Ger­manic vowel in word-final position, but before the loss of final *-an. The sequence of events was thus:

PGmc. *banda *bandan n. PN (1st stage) *bant *bandan (final devoicing) PN (2nd stage) *bant *band (a-syncope) PN (3rd stage) *batt *band (assimilation) ON batt band

This is a convincing argument, even if the possibility of analogical resti­ tu­tions among the nouns cannot be entirely ruled out.5 The next step is then to date a-syncope. Fortunately, Birk­mann has already established the de­tails (1995, 160–86). According to Birkmann­ (pp. 91–93 and 160 f.), the name or name element -hᴀukʀ on the Vallentuna­ dice, archaeologically­ dated to A.D. c. 600, already shows syncope. Further examples can be found in the Blekinge in­scrip­tions (e.g. -wulafʀ on the Istaby stone, KJ 98). On the slightly more recent Eggja stone, syncope is already fully estab­lished (e.g. stᴀin, fiskʀ). Birk­mann concludes that the first phase of syn­cope, which af­fected­ at least a after heavy syllables, is certainly to be dated before A.D. 600 (p. 161). Syncope should perhaps be moved back even further in time if wiʀ on the Eikeland fibula (KJ 17a, A.D. c. 550) is in fact a contraction of the personal nameWiwaʀ , as Grøn­vik claims (1987, 53–56), although this is not assured (cf. Birk­mann 1995, 77). A similar date is given by H. F. Niel­sen (2000, 260), according to whom a-syncope was in operation­ in the North “before and around AD 600”. What limits this argument somewhat is that syncope may have oc­ curred earlier for oral than for nasalized vowels. This is at least the claim

5 If so, the form lat on the Eggja stone might be the only surviving example of a nominal form with final devoicing. This is uncertain, however, and it seems preferable to operate without analogy unless it is specifically required.

Futhark 7 (2016) 56 • Luzius Thöny of Noreen (1913, 87). He points out the accusatives -wulafa on the Istaby stone (cf. syncopated nom. -wulafʀ in the same inscription) and horn͡a on the Strøm whetstone (KJ 50, around A.D. 600), both with unsyncopated *-an. As the argument presented above concerning *bandan involves syncope of a nasalized vowel, this will to some extent raise the chronological upper limit for final devoicing. The material on which Noreen bases this claim is quite thin, however, especially considering that some of it actually con­cerns the vowels i and u, rather than a. Should syncope of nasalized vowels have occurred later, it could not have been at a significantly later date, as the chronologically close Eggja stone already has full syncope, including of nasalized vowels (cf. acc. stᴀin < *stainan). It therefore seems to me that Noreen’s claim regarding the two stages of a-syncope (oral vs. nasal vowels) does not significantly alter the time frame of final devoicing.

Relationship to the change of *z to ʀ A further point of interest regarding relative chronology is the relation­ ship of final devoicing and rhotacism. As pointed out by Bjorvand (2008, 10) and Grønvik (2010, 127–29), the date of final devoicing has potential con­sequences for the interpretation of the disputed fifteenth rune of the older futhark, the alǥiz-rune (· = z/ʀ). This rune, which frequently oc­ curs in word-final position, is by some scholars thought to represent a voiced sibilant, while others assume from the earliest inscription that it represents a kind of r-sound (see e.g. H. F. Nielsen 2000, 33 f. and 166 f., on the one hand, and Grønvik 2010, 127–29, on the other). The argument advanced by both Bjor­vand and Grønvik is as follows: At a time when final voiced consonants are devoiced, we expect a voiced sibilant -z to turn into -s and merge with old voiceless -s. As no such merger occurred, it is argued, the rune can no longer have been a voiced sibilant z at the time of final devoicing. Smirnitskij (1990, 197) is in my opinion correct in pointing out that rhotacism must have been a two-step development, i.e. (1) *z > ʀ and (2) ʀ > r, and he emphasizes that these two steps need not have occurred at the same time in all the North and West Germanic languages.6 To explain

6 The alternative view held by some scholars that z* became r directly, with no inter­mediate stage, implies that *z existed well into the Viking Age, which is not compatible­ with stan­ dard views on the chronology of sound changes of the period. In my opinion, this alter­ native view must be rejected solely on the grounds of the form lᴀusʀ < *lausaz on the Björke­torp stone (KJ 97), as a desinence -sz (without voicing assimilation) is implausible. Cf. Lars­son 2002, 31, for an overview of the relevant literature.

Futhark 7 (2016) The Chronology of Final Devoicing • 57 why word-final -z* did not merge with old -s, we are forced to assume that the first phase of rhotacism (*z > ʀ) preceded final devoicing. The second phase of rhotacism, ʀ > r, occurred later and is less relevant for the pur­ poses of the present study.7 The sound value ofʀ remains unclear (cf. Larsson 2002, 30–33, for a sum­mary of the discussion with literature). The phoneme has sometimes been tentatively compared to Czech ř (Steblin-Kamenskij 1963, 365), a sound best described as an “alveolar trill fricative” (/r̝/) according to the Hand­book of the International Phonetic Association (1999, 71). Interest­ ­ ingly, the sound ř in Czech has a voiceless allophone in environments of voicing assimi­lation (ibid.). If PN ʀ was indeed a similar sound, it could also have been affected by final devoicing, although the later merger with r may have obscured this stage. The argument advanced by Bjorvand and Grønvik is plausible, but it rests on the assumption that final devoicing must necessarily affect all potential target consonants at the same time. A closer look at similar processes of final devoicing in related Germanic languages sug­gests that this may not necessarily be the case. In Middle High German, for example, final devoicing appears to have occurred gradually over a considerable length of time (Paul et al. 2007, § L72 [pp. 131–33]). Some of the affected sounds show devoicing as early as the ninth century (-g > -c, -d > -t) — strictly speaking still in the Old High German period — while others show the effect in a consistent manner as late as the late twelfth or thir­ teenth century (-b > -p, -g > -c/k/ch). This may of course to some degree be a matter of conservative orthography; the time span is so long, however, that it rather suggests a gradual process. Another Germanic language that might be compared is Gothic. In this language, we observe final devoicing of -ƀ > -f and of -đ > -þ, but sur­prisingly not of -ǥ, which is always spelt .8 The (apparent) lack of devoicing of -ǥ is unexpected from a systematic point of view. The problem is usually solved by assuming that Gothic -ǥ was affected by final devoicing as well, but the change was simply not expressed in writing

7 Larsson (2002, 33–35, 189) dates the earliest steps of the development of ʀ to r to the tenth century (probably earlier in West Nordic), but the merger was not completed in East Nordic until at least the thirteenth century. He concludes that etymological /r/ and /ʀ/ were still largely kept apart in the Viking Age inscriptions, at least in East Nordic (p. 178). 8 Strictly speaking, the Gothic data do not prove that Wulfila’s Gothic had a synchronic rule of final devoicing; they prove merely that the rule applied in an unspecified period in the (pre-)history of Gothic (Marchand 1973, 67).

Futhark 7 (2016) 58 • Luzius Thöny

(Braune and Heidermanns­ 2004, § 65; Krause 1968, 130).9 If so, the sound change has indeed affected all voiced fricatives in Gothic, including -z, but not stops (cf. Gothic bindan ‘to bind’, 3rd sg. pret. band). As regards chronological stages, little can be said due to the fact that our knowledge of Gothic depends so heavily on a single text, the Wulfila bible. The comparison to final devoicing in Gothic thus leaves some doubts as to whether final devoicing must necessarily affect all potential targets at the same time. If we accept the standard view that final devoicing in Gothic included -ǥ, then the conclusion must be that final devoicing does indeed tend to affect all voiced consonants of a certain phonetic subgroup, e.g. voiced fricatives or voiced stops, but does not necessarily affect all voiced consonants in the language (both stops and fricatives). The case of Middle High German further highlights the possibility that such a process of devoicing can occur in a series of steps over a considerable length of time. A tendency towards devoicing of consonants in word-final position is also apparent in Old English and Old Saxon, although the spellings in both languages show considerable variation (cf. Brunner 1965, 185 f.; King 1968, 256; Boutkan 1995, 311).

Conclusion Both direct and indirect evidence suggest that final devoicing occurred before A.D. c. 600 in the North. The direct evidence from Early Runic, although sparse, suggests that final devoicing had not yet occurred. This is further corroborated by multiple attestations of unmonophthongized -aiχ-, which suggest a chronological lower limit for final devoicing some­ where in the Early Runic period, perhaps around A.D. 400. The evidence of the bracteates does not permit any clear conclusions. If one accepts alawid on the Skodborg bracteate as evidence, then the chronological lower limit for final devoicing has to be moved to the bracteate period, per ­haps to around A.D. 500. The first reasonably clear evidence for final devoicing in runic inscriptions comes from the late sixth or seventh century (Setre, Stentoften, Eggja). The earlier formlaþoþ (Halskov bracteate) from the bracteate period seems too uncertain to allow any

9 It is interesting to note that χ < *ǥ before t is represented by in Gothic, as in mahta to mag ‘I can’, ōhta to ōg ‘I fear’ etc. (cf. Marchand 1973, 68). If -ǥ in word-final position were in fact devoiced to -χ, we might expect a parallel spelling . Krause (1968, 132 f.) therefore considers that the sound of Gothic was close to a pure aspirate [h] in all positions, allowing χ to be spelled as .

Futhark 7 (2016) The Chronology of Final Devoicing • 59 con­clusions to be drawn. Overall, then, the sixth century seems the most likely time period for final devoicing to have taken place. The fifth century is also a possibility, although this requires either disregarding alawid and other evidence from the bracteate period, or their very early placement in the respective time frames. The early seventh century as a date for final devoicing is possible only if Noreen’s claim that nasalized*-a n was apocopated later than its oral counterpart is accepted. The date cannot be moved far into the seventh century, however, because of the evidence of the Setre, Stentoften, and Eggja inscriptions, especially considering the fact that the Eggja stone with full syncope clearly marks an upper limit (and several indications support a dating of the Eggja stone to the seventh century; A.D. c. 650 by Birkmann 1995, 142; cf. also Bjorvand 2010, 210 f.). This time frame is somewhat earlier than the traditional dating to the seventh century (cf. Ralph 1980, 16, with references; Noreen 1913, 95 f., 99, in fact ascribes the devoicing of stops to the eighth century). It is later, however, than in the scenario described by Grønvik (1987). According to Grønvik, a-syncope is traceable as early as A.D. 500–520 (1987, 62, 89; questioned by Birkmann 1995, 77), which implies that final devoicing was even earlier. However, Grønvik in a later publication ascribes final devoicing to the sixth century (Grønvik 2010, 127), which accords with the results of the present study. The following table shows an overview of the sound changes discussed above and their relative chronology (cf. Ralph 1980, 7):

earlier sound loss in Proto-Germanic of single, short vowels in word-final changes position • *z > ʀ • *aiχ > *aχ • final devoicing later sound • *aiχ > *ēχ changes • apocope of *-an • assimilation nt > tt, nk > kk

If we accept that final devoicing was during its operation a strict rule affecting all potential targets in word-final position, then the date (or time frame) of final devoicing of fricatives is a chronological upper limit for the sound change *z > ʀ. Although the comparison to similar processes in other Old Germanic languages has raised some doubts about the strictness of such a rule, it nevertheless seems the most likely scenario for

Futhark 7 (2016) 60 • Luzius Thöny

North Ger­manic from a systematic point of view. The change z* > ʀ can thus hardly have occurred later than the sixth century. From about A.D. 600 onwards, then — and this includes the Blekinge inscriptions as well as Eggja — the alǥiz-rune (·) is almost certainly no longer a voiced sibilant z. Note, however, that this conclusion does not apply to the Early Runic period, up to A.D. c. 500; as final devoicing cannot be shown to have been in effect so early, we cannot use it to determine the phonetic nature of the alǥiz-rune in the period of the oldest group of inscriptions.

Bibliography Antonsen, Elmer H. 1975. A Concise Grammar of the Older Runic Inscriptions. Sprachstrukturen, ser. A: Historische Sprachstrukturen, 3. Tübingen. Askedal, John Ole, Harald Bjorvand, James E. Knirk, and Otto Erlend Nordgreen, eds. 2010. Zentrale Probleme bei der Erforschung der älteren Runen: Akten einer inter­nationalen Tagung an der Norwegischen Akademie der Wissenschaften. Osloer Beiträge zur Germanistik, 41. Frankfurt am Main. Axboe, Morten. 2011. “Die Chronologie der Inschriften-Brakteaten.” In Heizmann and Axboe 2011, 279–96. Birkmann, Thomas. 1995. Von Ågedal bis Malt: Die skandinavischen Runen­ inschriften vom Ende des 5. bis Ende des 9. Jahrhunderts. ERGA, 12. Berlin. Bjorvand, Harald. 2008. “Det besværlige adjektivet på Tunesteinen.” Norsk lingvistisk tidsskrift 26(.1): 3–12. ― . 2010. “Der Mensch und die Mächte der Natur: Bemerkungen zu Sprache und Botschaft des Eggja-Steins.” In Askedal et al. 2010, 209–36. Boutkan, Dirk. 1995. The Germanic ‘Auslautgesetze’. Amsterdam. Braune, Wilhelm, and Frank Heidermanns. 2004. Gotische Grammatik, mit Lese­ stücken und Wörterverzeichnis. 20th ed. Sammlungen kurzer Grammatiken ger­ ma­nischer Dialekte, A: Hauptreihe, 1. Tübingen. Brunner, Karl. 1965. Altenglische Grammatik, nach der angelsächsischen Gram­ matik von Eduard Sievers. 3rd ed. Sammlungen kurzer Grammatiken ger­ma­ nischer Dialekte, A: Hauptreihe, 3. Tübingen. DR + number = inscription published in Danmarks runeindskrifter, by Lis Jacobsen and Erik Moltke, 3 vols.: Text; Atlas; Registre (København, 1941–42). Düwel, Klaus, and Sean Nowak. 2011. “Die semantisch lesbaren Inschriften auf Gold­brakteaten.” In Heizmann and Axboe 2011, 375–473. ERGA = Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde. Findell, Martin. 2012. Phonological Evidence from the Continental Runic Inscrip­ tions. ERGA, 79. Berlin. García Losquiño, Irene. 2015. The Early Runic Inscriptions: Their Western Features. Berkeley Insights in Linguistics and Semiotics, 92. New York.

Futhark 7 (2016) The Chronology of Final Devoicing • 61

Grønvik, Ottar. 1985.Runene på Eggjasteinen: En hedensk gravinnskrift fra slutten av 600-tallet. Oslo. ― . 1987. Fra Ågedal til Setre: Sentrale runeinnskrifter fra det 6. århundre. Oslo. ― . 2010. “Nordische Merkmale in der Sprache der älteren Runeninschriften.” In Aske­dal et al. 2010, 115–35. Gutenbrunner, Siegfried. 1951. Historische Laut- und Formenlehre des Alt­ isländischen. Heidelberg. Handbook of the International Phonetic Association: A Guide to the Use of the Inter­ national Phonetic Alphabet. Cambridge, 1999. Hauck, Karl, Morten Axboe, Urs Clavadetscher, Klaus Düwel, Lutz von Padberg, Ulrike Smyra, Cajus Wypior, and Herbert Lange. 1985–89. Die Goldbrakteaten­ der Völker­wanderungs­zeit: Ikonographischer Katalog. 3 parts in 7 vols. Müns­ tersche Mittelalter-Schriften, 24.1.1–24.3.2. München. Heggstad, Leiv, Finn Hødnebø, and Erik Simensen. 2008. Norrøn ordbok. 5th ed. of Gamal­norsk ordbok, by Marius Hægstad and Alf Torp. Oslo. Heizmann, Wilhelm. 2011. “Die Formelwörter der Goldbrakteaten.” In Heizmann and Axboe 2011, 525–601. Heizmann, Wilhelm, and Morten Axboe, eds. 2011. Die Goldbrakteaten der Völker­ wanderungs­zeit — Auswertung und Neufunde. ERGA, 40. Berlin. Heusler, Andreas. 1932. Altisländisches Elementarbuch. 3rd ed. Sammlung ger­ manischer Elementar- und Handbücher, ser. 1, 3. Heidelberg. [Reprint 1967.] IK + number = bracteate or its inscription published in Hauck et al. 1985–89. Ilkjær, Jørgen, Michael Lerche Nielsen, and Marie Stoklund. 2006. “Vimose.” In Real­lexikon der Germanischen Altertumskunde, founded by Johannes Hoops, ed. Heinrich Beck, Dieter Geuenich, and Heiko Steuer, 32: 410–16. 2nd ed. Berlin. King, Robert D. 1968. “Root Versus Suffix Accent in the Germanic Present Indic­ a­tive.” Journal of Linguistics 4: 247–65. KJ + number = inscription published in Krause and Jankuhn 1966. Krause, Wolfgang. 1968. Handbuch des Gotischen. 3rd ed. Handbücher für das Studium der Germanistik. München. ― . 1971. Die Sprache der urnordischen Runeninschriften. Heidelberg. Krause, Wolfgang, and Herbert Jankuhn. 1966. Die Runeninschriften im älteren Futhark. 2 vols. Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften in Göttingen, Philol.-hist. Klasse, 3rd ser., 65. Göttingen. Larsson, Patrik. 2002. Yrrunan: Användning och ljudvärde i nordiska runinskrifter. Run­rön, 17. Uppsala. Looijenga, Tineke. 2003. Texts and Contexts of the Oldest Runic Inscriptions. The Northern World, 4. Leiden. Marchand, James W. 1973. The Sounds and Phonemes of Wulfila’s Gothic. Janua Linguarum, Series Practica, 25. The Hague. Moberg, Lennart. 1944. Om de nordiska nasalassimilationerna mp > pp, nt > tt, nk > kk. Uppsala. Nedoma, Robert. 2010. Kleine Grammatik des Altisländischen. 3rd ed. Heidelberg.

Futhark 7 (2016) 62 • Luzius Thöny

Nielsen, Hans Frede. 2000. The Early Runic Language of Scandinavia: Studies in Ger­manic Dialect Geography. Indogermanische Bibliothek, ser. 1: Lehr- und Hand­bücher. Heidelberg. Noreen, Adolf. 1913. Geschichte der nordischen Sprachen, besonders in altnordischer Zeit. 3rd ed. Grundriss der germanischen Philologie, 4. Strassburg. Paul, Hermann, Thomas Klein, Hans-Joachim Solms, Klaus-Peter Wegera, Heinz- Peter Prell, and Ingeborg Schöbler. 2007. Mittelhochdeutsche Grammatik. 25th ed. Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte, A: Hauptreihe, 2. Tübingen. Ralph, Bo. 1980. “Urnordisk slutljudsskärpning.” Arkiv för nordisk filologi 95: 1–24. Rix, Helmut, Martin Kümmel, Thomas Zehnder, Reiner Lipp, and Brigitte Schir­ mer. 2001. Lexikon der indogermanischen Verben, LIV: Die Wurzeln und ihre Pri­mär­stamm­bildungen. 2nd ed. Wiesbaden. Smirnitskij, A. I. 1990. “Rhotacism in Old English and West Germanic Loss of *z: Trans­lated and with a Postscript by Anatoly Liberman.” General Linguistics 30(.4): 197–206. Steblin-Kamenskij, Michail I. 1963. “The Scandinavian Rhotacism and Laws Governing the Change of Distinctive Features.” Philologica Pragensia 6(.45): 362–67. Sturtevant, Albert Morey. 1956. “Final g in the Old Icelandic Strong Verbs.” Scan­ dinavian Studies 28(.1): 15–19.

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik (Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B)

Helmer Gustavson

Abstract During the Viking Age and Early Middle Ages, Köpingsvik was one of the centres of trade on Öland. Commercial activities can be archaeologically dated from the end of the tenth century until the end of the twelfth, and some ten loose objects inscribed with runes or rune-like signs have been found in archaeological excavations there. The most remarkable find, comprising two interrelated runic plates of copper, was made in 1972 in a post hole by a furnace. The two plates have nearly 240 runes on their front and back. The parts of the text which can be interpreted consist of an invocation of Christ and the Virgin Mary to save the woman Ōlǫf as she gives birth, and also of a heathen curse to drive a three-headed and soil-stained ogre from the labouring woman. Runologically, the inscription reflects eleventh- and early twelfth- century practices. Keywords: Köpingsvik (Öland), copper amulet, Christian prayers and invoca­ tions, Christian protective or healing formulas, heathen curses and exorcisms, childbirth,­ giants and trolls (ogres)

Inledning

land har intagit en viktig plats i Östersjöhandeln under förhistorisk­ Ötid trots att ön genom kustens öppna läge endast äger några få goda natur ­liga hamnar. Några skyddade hamnlägen fanns dock, ett av dem vid den grunda viken vid Köping. Här fanns förutsättningar­ för handel att växa fram, vilket också skedde, som namnet Köping visar. Här fanns under

Gustavson, Helmer. “Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik (Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B).” Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 63–99. English: “Two rune-inscribed copper amulets from Solberga, Köpingsvik (Öl Fv1976;96A and Öl Fv1976;96B).”

© 2017 Helmer Gustavson. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-317111. 64 • Helmer Gustavson perioden c:a 750−1250 en handelsplats, som blomstrade under 1000-talet. Gravhögar­ och resta stenar, runstenar och runstens­fragment samt delar av run­ristade grav­monu­ment (jfr Owe 2002) vittnar om platsens forna betydelse. Den medeltida kyrkan från tidigt 1100-tal revs 1805. Den var ovan­ligt mäktig, lika stor som den äldsta domkyrkan i Linköping. Området var ännu på 1200-talet betydelsefullt (Boström 1977, 9 f.). Det är alltså lätt att förklara varför själva handelsplatsen har givit namn åt socknen (Hall­ berg 1985, 22). Hur gammal den äldst kända administrativa indelningen på Öland har varit och hur den varit beskaffad är oklart. Häraderna på norra delen av ön kan vara kvarlevor av en äldre indelning och socken­bildningen kan ha skett betydligt senare (Göransson 1983, 109–112). En kyrka omtalas på en run­sten från 1000-talet, Öl 36, och de äldsta stenkyrkorna har bedömts vara från första hälften av 1100-talet samt har i vissa fall konstaterats­ ha haft före­gångare i trä (Boström 1982, 3). Vi vet också att Öland senast 1178 varit anslutet till Lin­köpings stift (Schück 1959, 280–291). Det är därför rimligt­ att anta att den kyrkliga indelningen varit färdig vid mitten av 1100-talet. Själva missionsfasen­ hade sin tyngdpunkt under 1000-talet av arkeo­logins och run­inskrifternas vittnesbörd att döma (Gräslund 2001, 122). Köping var ett regalt pastorat, ett tecken på dess särskilda betydelse (Rahm­qvist et al. 1996, 128). Vid Köpings kyrka samman­trädde också härads­tinget under medeltiden (DS 2034 [1315]), och om tinget vittnar indi­rekt run­stenen Öl 46 Tingsflisan,­ som kallades så redan på 1600-talet (Rhe­zelius 1634). Arkeologiska undersökningar i Köpingsvik under 1970-talet har preci­ serat platsens funktion och visat dess stora betydelse som handels- och hant­verksort.­ Fynd av mynt samt av rester av vikter och vågar visar på handel. Hant­verksmässigt­ har man sysslat med koppar­gjut­ning, till­verk­ ning av kammar, nålar och andra föremål av horn och ben, järnfram­ ställ­ ­ ning och smide, och under tidig medeltid även slipning av kalksten. Här har också reparerats eller byggts båtar (Hagberg 1973, Schulze 1978). Köping var under vikingatiden en av huvudorterna för handeln på Öland. Men dess betydelse har inte varit begränsad till handel och admini­ stration.­ Det var en plats där mötet mellan människor och omsätt­ningen av varor gjorde att nya tankar och kulturmönster spreds. Det är mot denna bakgrund som fynden av ett antal lösföremål, koppar­ bleck och revben med runor och runliknande tecken skall ses. Alltsedan­ 1950-talet har ett dussin sådana föremål påträffats vid de arkeologiska­ under­sök­ningarna. De är som följer (jfr Gustavson 2004, 66−69):

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 65

• Nyfynd 1957: Två kopparbleck med runor från Klinta 3:2, 3:3 ”Gro­ pen” (SHM 25840:59:3) • Nyfynd 1972 -- Revben med runor, Solberga 4:11 (fyndnr 228) -- Revben med runor, Solberga 4:11 (fyndnr 1155) -- Två kopparbleck med runor, Solberga 4:11 (fyndnr 1413) -- Kopparbleck med runliknande tecken, Solberga 4:11 (fyndnr 1545) • Nyfynd 1973: Revben med runor, Solberga 4:4 (fyndnr 622) • Nyfynd 1983: Kopparbleck med runinskrift på två sidor, Solberga 4:8 (ATA, diarienr 6371/83) • Nyfynd 1990 -- Kopparbleck med upphängningsring med inskurna runliknande tecken, Solberga 4:8 (fyndnr 447) -- Blybleck med runor, Övra Vannborga -- Sländtrissa med förmodad runinskrift, Övra Vannborga

Tyvärr är de flesta av dessa inskrifter så fragmentariskt bevarade, svår­lästa eller korta att verkliga texter som regel inte kan etableras. På de tidigaste­ fynden, till exempel, två kopparbleck från Klinta 3:2 och 3:3, kan runorna bara sporadiskt bestämmas till sitt teckenvärde. På den ena bredsidan av det större blecket kan ett tjugotal runor iakttagas: a∗∗t∗bi∗∗þ̣lukal∗iu∗∗∗ (run­tecken som inte säkert kan identifieras återges med ∗), på den andra bredsidan­ finns bara svaga spår av ett tiotal lodräta linjer som torde vara rester av nu oläsbara runor; den mindre blecket har runor bara på den ena sidan och kan läsas: …∗rþ̣n (möjligen …∗rụn). Det nästa fyndet, revben­ från Solberga 4:11 med fyndnr 228, har runradens två första ätter ristade­ på ena sida (fuþorkhnias) och på den andra en otolkad run­följd iþboetæ∗, medan på det andra revbenet från samma plats har sex runor ristats in: ∗orifi (möjligen kan ordet rif ’revben’ ha ingått i inskriften). På det sista revbenet, från Solberga 4:4 och som förmodligen hört till ett nöt­kreatur, är runorna ur inristade, som kan ha varit ūr, ett gammalt ord för oxe, eller benämning på runan u. På den ena sidan av kopparblecket­ från Solberga 4:8 är runorna inskurna på tre rader, på den andra sidan på två rader. Inskriften består dels av regelrätta runor av långkvist­ karaktär,­ dels av tecken som inte kan bestämmas som gängse runor utan som lönn­ runor, alternativt­ som run­liknande tecken. Några av run­följderna kan hypo­tetiskt uppfattas som ord, men någon begriplig mening har inte kun­ nat utvinnas. Blyblecket, ett metall­detektor­fynd på Övra Vann­borga, har inskrift på båda sidor, fördelad på tre rader på vardera sidan (radslut mar­ keras nedan med ett lodrätt streck). Men metallytorna är ojämna och vitt­

Futhark 7 (2016) 66 • Helmer Gustavson ring­skadade och av inskriften på drygt 50 runor kan endast 25 med säker­ het bestämmas till sin teckenkaraktär: (sida A) ∗il∗ʀ∗∗∗ | þumsut ︲ ik∗∗ | ms∗f∗∗∗, (sida B) ∗∗iu∗∗∗∗ | aums∗∗∗u · t∗ | ∗∗∗um∗rt · n. Inskriften är alltför­ fragmentarisk för att ge grundlag för en säker tolkning.

De två kopparbleck med runor från Solberga 4:11: Fynd och läsning

Det märkligaste fyndet från Köpingsvik är de två sammanhörande run­ ristade kopparbleck som kom fram 1972 från Solberga 4:11, Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B (Gustavson 1976, 96; 2004, 63−66). En omfattande arkeologisk utgrävning påbörjades hösten 1971 i Köpings­ vik. Vid utgrävningen påträffades rester av olika anläggningar: ler­klinade hus, smältugnar för järnfram­ ställ­ ning,­ förråd av koppartackor som till­ hört en koppar­gjutare, en stenlagd väg, en knuttimrad brunn. Här fanns också början till en mur eller en strandskoning, som senare grävningar­ har påvisat ha sträckt sig genom hela samhället och har varit äldre än det vikingatida­ Köpings­vik. Strax intill muren påträffades ett avfallsdike från vikingatiden­ fyllt av benrester, avfall från ett kammakeri, slaggklumpar­ och trasiga föremål av koppar och järn. Inom området påträffades också en s.k. skurkvarn, en häst- eller oxdriven sten­slip­ningsanordning­ för planslipning av kalkstenar. Den har daterats till äldsta medeltid.­ Vid en arkeologisk utgrävning hösten 1972 påträffades två kopparbleck (fyndnr 1413). De starkt ärgade blecken rubricerades som beslag av kop­ par. De kom fram då man sållade den sot- och myllblandade sand som hade fyllt ett stolphål. Stolphålet var ett av flera dylika runt en anlägg­ ning (A 403), som bedömts ha varit en smältugn inne i en byggnad. Fynd­ omständig­heterna för de två blecken ger inte någon absolut date­ring. Det vikinga­tida/tidig­medeltida Köpings­vik kan utifrån myntfynd dateras från 1040/1050 till omkring 1125, medan keramikmaterialet­ ger en vidare tidsram från slutet av 900-talet och fram mot 1100-talets slut. Den vidare date­ringen stöds också av fynden av kammar (Johnson och Schulze 1990, 54). Runografiskt­ är runorna på de två blecken konsekvent lång­kvist­ runor och ger inte någon snävare datering. Runan g g finns redan under vikinga­tiden och det är osäkert om o-runan uppträder allo­grafiskt.Med sina närmare 240 runor är inskriften en av våra längsta run­inskrifter och inne­håller både förkristna och kristna inslag. Den torde åter­spegla en över­gångsperiod­ mellan hedendom och kristendom under 1000-talet och början av 1100-talet.

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 67

Kopparblecken kom att ingå bland de föremål som användes, då man vid Tekniska institutionen vid Riksantikvarieämbetet 1975 påbörjade en utveck­ling av preparerings- och konserverings­ ­metoder för metallföre­ ­ mål. Resul­tatet av en röntgenfotografering­ antydde att blecken kunde bära någon form av ristning i metallen under den kraftiga gröna ärgen. I början av juli 1975 stod det klart att de två blecken kunde vara ristade med runor. Efter en försiktig rengöring av blecken visade en granskning med ett stereomikroskop­ att så var fallet. En årslång frampreparering­ av de ristade ytorna inleddes i samarbete med en metall­specialist, Marga­ retha Klock­hoff. Tack vare henne kunde inskrifterna tas fram, något som före­föll ogörligt vid den första granskningen (Klockhoff 1993). Under­sök­ ningen visade att de två blecken hade runor på båda sidor (fig. 1−2).

Läsning av runorna De två blecken kallas här bleck 1 och bleck 2. Blecken har nästan helt samma storlek, men bleck 1 är lite längre (86 mm långt och 19 mm brett och 0,7 mm tjockt) och bleck 2 är lite bredare och tjockare (85 mm långt och 20–15 mm brett och 1 mm tjockt). Inskrifterna på de två bleckens fyra sidor är fördelade på sammanlagt nio rader. Texten och ristningstekniken — det vill säga grader och kor­ sande eller i varandra gående ristningslinjer, som uppkommit när runorna skars in med en vass kniv — visar att inskriften på bleck 1 börjar på övre raden av det som här kallas sida A och fortsätter på den nedre raden. Av textinne­ hållet­ i denna rad framgår det också att inskriften fort­satt på översta raden på sida B. Här har endast sju runor skurits in. Rist­nings­ tekniken visar att ristaren därefter har gått vidare med inskriften på den nedersta raden och avslutat med mellanradens tjugofem runor. I vilken ordning runorna på bleck 2 har skurits in är osäkert. Utnyt­ tjandet av ristningsytorna och textinnehållet talar för att inskriften börjar med de sex runor som skurits in över hela ytan på sida A och fortsätter med runorna i den övre raden och avslutas med runorna i den nedre. Läs­ ord­ningen på sida B är oklar. Runorna på blecken återges translittererade med början uppifrån och ned­åt och från vänster till höger. Början görs med inskriften på sida A av bleck 1. En runa som inte säkert kan identifieras återges med∗ medan tecken som inte kan identifieras som runor avbildas grafiskt. Byte av rad markerar radslut. För jämförelse återges här teckningar av de båda blecken (fig. 3−4).

Futhark 7 (2016) 68 • Helmer Gustavson

Fig. 1. Öl Fv1976;96A Solberga. Sida A och sida B av bleck 1. Foto: Gabriel Hildebrand, Statens historiska museer, Stockholm (CC BY).

Fig. 2. Öl Fv1976;96B Solberga. Sida A och sida B av bleck 2. Foto: Gabriel Hildebrand, Statens historiska museer, Stockholm (CC BY).

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 69

5 10 15 20 25 30 35

40 45 50 55 60 65 70 75

5

30 15 20 25

35 40 45 50 55 60 65 70 74

Fig. 3. Öl Fv1976;96A Solberga. Sida A och sida B av bleck 1. Renritning: Helmer Gustavson.

5 10 15 20 25 30 35

40 45 50 55

5

10 15 20 25 30

Fig. 4. Öl Fv1976;96B Solberga. Sida A och sida B av bleck 2. Renritning: Helmer Gustavson.

Futhark 7 (2016) 70 • Helmer Gustavson

Bleck 1, sida A

iiiêihiiasnuhúiịṇnsiiiḳousµµµµµµo 5 10 15 20 25 30 35

ûiúnaiiiuk·∗ i·kristrauksantamariabiargi 40 45 50 55 60 65 70 75

Bleck 1, sida B

þiʀoluf 5

biargumb͡aaukaʀaukiʀumarkaʀ 10 15 20 25 30

franþiʀinarkiotunulufaukþrymiantiþursaltit 35 40 45 50 55 60 65 70 74

Bleck 2, sida A

þursikfahinþrihufþahinmiramultikafran 5 10 15 20 25 30 35

manskunuhanatsaiþi 40 45 5540

Bleck 2, sida B

oiþki 5

sinhausuirtihaniloaumliþin 10 15 20 25 30

Kommentar till läsningen: Bleck 1

På sida A av bleck 1 är tecknen 1–37 ristade i den övre raden. Tecken 1–3 består av tre lodrätt skurna linjer, 6–10 mm långa och utan spår av bistavar. Tecken 4 består av en lodrät linje, något diffus i toppen. Till vänster om den lodräta linjen är en 3 mm lång vinkel med spetsen åt vänster skuren på halv runhöjd, sålunda som ett speglat þ; det nedre vinkel­benet skär något litet igenom huvudstaven. Det finns inga spår av någon bistav till höger om tecken 4. Tecken 5 består av en 11 mm lång lod­rät linje. Runa 6 h är tydligt ristad med bevarade grader. Tecknen 7

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 71 och 8 består av lodräta linjer. Tecken 9  har dubbel­dragna linjer, vilka är tydliga med väl bevarade grader. Samma tillstånd och utseende har teck­nen 10 och 11. Runa 12 a är 9 mm hög; vänstra spetsen av den dub­ bel­sidiga bistaven skär in i nedre delen av den yttre bågen i tecken 11. Av de tre leden i runa 13 s är endast graderna av de skurna linjerna bevarade; runan är säkert s. Huvudstaven i runa 14 är skuren 2 mm till höger om runa 13 s. En överlång dubbelsidig bistav är skuren genom den snett upp åt vänster/snett ned åt höger något ovanför dess mitt. Runan läses somn . Runa 15 u är mycket tunn och grund. Runa 16 h är säker; nedre hälften av huvud­staven är endast bevarad genom sina grader. Nedre vänstra bi­ staven i tecken 17 ú är något kortare än den nedre högra. Huvudstaven­ till runa 18 i är vittrad i toppen; en diffus drygt 1 mm lång för­djup­ning på platsen för en vänster a-bistav utgör högra kanten av en bortvittring. Tecken 19 består av en lodrät linje. Strax ovanför dess mitt är en linje skuren snett nedåt höger genom tecken 20, vilket består av en lodrät linje. De två teck­nen kan läsas som runorna ni, där n-runan har ensidig bistav eller som in, där n-runan har dubbelsidig bistav. Vänstra bistaven i runa 21 n är endast urskiljbar­ i stereomikroskop.­ I runa 22 s fram­träder mellan­ ledet tack vare graderna. Till höger om runa 22 s är tre 8 mm långa lodräta­ streck skurna utan spår av bistavar. Av runa 26 återstår en huvud­stav och spåren av en bistav på platsen för en k-bistav. Om en diagonal för­djup­ ning till vänster om huvudstaven är en rest av en bistav kan runan läsas som en a-runa med högt ansatt dubbelsidig bistav. Runorna 27 o och 36 o har dubbelsidiga bistavar snett uppåt vänster och snett nedåt höger. Teck­nen 30–35 har formen µ. En och en halv mm till höger om runa 36 o är ett trevinklat streck ristat med lodrät riktning (tecken 37): á. Dess nedre spets når toppen av huvudstaven till runa 75 g i raden under. Tre mm till höger om runa 36 o är en 9 mm lång lodrät stav skuren, tecken 37, vars bas når toppen av runa 76 i i raden under. Till höger om staven är en linje skuren på platsen för det nedre ledet i en r-bistav. På var sida av huvudstavens­ topp finns en stungen streckformad punkt. Till höger om den högra punkten finns ett delvis bortvittrat streck på platsen för övre delen av en r-bistav. Det rör sig om en spegelvänd pendang till bistaven på tecken 37. Raden har alltså avslutats med en stungen ”spegelruna” r med utse­endet . Runorna 38–76 är ristade på den undre raden. Tecknet 38 kan förstås som en t-runa med tre tvåsidiga bistavar, varav den nedersta endast anas vid gynn­sam belysning. Tecknet 40 har formen ú och är ristat 2 mm till höger om runa 39 i. Den dubbelsidiga bistaven i runa 41 n fram­träder endast under snedbelysning i stereomikroskop. På det lodräta strecket i

Futhark 7 (2016) 72 • Helmer Gustavson teck­net 43 är två kryss skurna, det ena över det andra, . Tecken 44 består av ett fem­vinklat streck i vertikalled, . Tecknen 45–47 består av tre lodräta streck utan spår av bistavar. Metallytan är här vittrad och porig, och om en diffus och porig för­djupning­ på platsen för en dubbelsidig n-bistav vid tecken 46 är rester av en avsiktligt ristad bistav kan inte avgöras. Runa 48 u är ytterst grund men säker. Bistaven är skuren från en punkt något ovan mitten på huvudstaven och snett nedåt höger. Av bistaven i runa 49 k är endast graderna bevarade. En mm till höger om bistavens ansättning­ till huvud­staven finns en 1,5 mm lång upphöjning, den bevarade graden av ett skiljetecken. Tecken 50 är en kort lodrät linje, 2 mm lång, ristad på halv runhöjd 1,5 mm till höger om runa 49 k. Tecken 51 i är en 9 mm lång lodrät huvud­stav skuren 5 mm till höger om runa 49 k; det är inga spår av bistavar. Runa 52 k är grund men säker, likaså runorna 53 r och 54 i. Toppen av första ledet i runa 55 s är bortvittrad. Av högra bistaven i runa 56 t återstår övre spetsen och bistavens vänstra kant. Runa 57 r är vitt­ringsskadad,­ likaså runa 58 a, som har dubbel­sidig bistav. Runorna 60–62 ksa är vittrade men säkra. I runa 64 t är högra bistaven endast nål­tunt bevarad i en vittring. Nedre spetsen av bistaven i runa 68 r skär basen av huvud­staven i runa 69 i. Bistavens mittdel är i runa 71b ristad genom och förbi huvudstaven­ och bildar en vinkel till vänster om denna. En fördjupning strax ovan huvudstavens mitt i runa 72 i är en vittring,­ ej sting­ning. Runa 75 g är stungen med ett 0,5 mm långt lodrätt streck i vinkeln mellan huvudstaven och bistaven. Toppen av runa 76 i fort­sätter uppåt i övre radens tecken 38. Det är inget spår av ristning efter runa 76i . På sida B av bleck 1 är runorna bättre bevarade än på sida A. Runorna 1–7 är ristade i den övre raden. Runa 1 þ är ristad knappt 1 mm till höger om kort­sidan. Huvudstaven är skuren i ett drag och är längre än de övriga runornas huvud­stavar i den övre raden. Genom att bistaven är högt placerad har runan en opropor­tionerlig­ form. Huvud­stavens mitt i runa 2 i är vittrad, men det är inga spår av stingning eller av bistavar. Runa 4 o har dubbel­sidiga bistavar snett nedåt vänster och snett uppåt höger. Bistavarna är avsevärt längre till höger om huvudstaven än till vänster. På grund av en liten metallkluns i ristningsytan har bistaven i runa 6 u inte ristats ned i jämnhöjd med huvudstavens bas. Huvudstaven i runa 7 f är jäm­förelse­vis kort (5 mm). Runan tycks ursprungligen inte ha varit längre. Det finns inga spår av ristning på den 72,5 mm långa ytan mellan runa 7 f och bleckets högra kortsida. Runorna 8–32 är ristade i mellanraden. Övre delen av runa 8 b är delvis bort­vittrad. Toppen av huvudstaven och den övre öglan av bistaven är endast synliga i stereomikroskop.­ Bistavens nedersta spets är ansluten till

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 73 huvud­staven ett stycke ovanför dess bas. Runa 12 g är stungen med ett c:a 0,5 mm långt skråstrek i vinkeln mellan huvudstav och bistav. Runa 15 b͡a är tydlig. Övre delen av b-bistaven har en spetsig form, den nedre en mer rundad. Dess nedre spets är ansatt ett stycke upp på huvudstaven. Graderna visar att huvud­staven skurits in först, därefter b-bistaven och sist a-bistaven. Basen av runa 19 a skär in i toppen av runa 48 u i undre raden. För­hållandet­ mellan graderna talar för att mellan­radens runor har skurits in efter undre radens. Bistavarna i runa 27 m skär varandra något till höger om huvud­staven. Basen av huvudstaven i runa 31 a slutar i en spricka i metallen, som når toppen av vänstra bistaven i runa 60 m i den undre raden. Högra bistaven i runa 32 ʀ är mycket tunn. Den ansluter inte till huvud­staven. Den 33 mm långa ytan mellan runa 32 ʀ och den högra kort­sidan har inte varit ristad. Runorna 33–74 är ristade i undre raden. Nedre hälften av huvudstaven i runa 33 f är nästan helt bortvittrad eller dold under patineringen. Runa 46 o har dubbelsidiga­ bistavar snett nedåt vänster och snett uppåt höger. Runa 59 y är stungen med ett drygt 1 mm långt lodrätt streck. Övre spetsen av högra bistaven i runa 64 t är endast skönjbar i stereomikroskop. Bistavens nedre del runa 66 þ är skuren genom och något förbi huvud­ staven. Bistavarna i runa 74 t är ansatta mot huvudstaven något nedanför­ toppen. Den högra bistaven är mycket tunn och diffus. Den avlånga för­ djup­ning som på foto ser ut att vara nedre spetsen av en u-bistav är en porig vittring i metallytan.

Kommentar till läsningen: Bleck 2 På sida A av bleck 2 är runorna 1–6 och 8−9 ristade tvärs över hela rist­ nings­ytan, runorna 7 och 10–37 i en övre rad, runorna 38–55 i en undre. Första ledet i runa 4 s har dragits ett stycke förbi mellanledet. Bistaven i runa 6 k är högt ansatt, varigenom runan får ett dis­proportio­ nerligt­ utse­ende. Huvudstaven i runa 7 f är mycket tunn; runan är bevarad i sin ursprung­liga höjd. Bistaven i runa 8 a är högt placerad. De högt placerade bistavarna i runa 9 h skär varandra till höger om huvudstaven. Dessa runor är säker avsedda att vara korta och har förlängts sekundärt, en liten för­skjut­ning i huvudstavens linje antyder detta, om inte förskjut­ ningen­ beror på den smala, längsgående bristningen i metallytan. Nedre spetsen av bistaven i runa 12 þ skär genom och något förbi huvudstaven.­ En linje snett nedåt höger genom skärnings­ ­punkten är inte ristad utan är en tunn spricka i metallen. En grund lodrät linje, svagt synlig på foto, mellan runa 16 u och runa 17 f är inte avsiktligt ristad. Bistaven i runa 18 þ är högt

Futhark 7 (2016) 74 • Helmer Gustavson ansatt. Ansätt­ningen av bistavens nedre spets mot huvudstaven­ syns endast i stereo­mikroskop men runan är säkert þ. Större delen av vänstra bistaven i runa 19 a är bortvittrad. Bistavarna i runa 20 h skär varandra till höger om huvud­staven. Vänstra bistaven i runa 30 t är mycket kort på grund av bristande utrymme. Mellan runa 37 n och bleckets högra kort­sida är ytan delvis kraftigt vittrad. Här finns inga spår av ristning förutom ett kort diagonalt streck snett uppåt höger till höger om huvudstavens övre del. Det bedöms inte vara avsiktligt ristat. Två mm innanför kort­sidan finns ett 1 mm stort genomgående hål i metallen, som kan vara gjort med avsikt. Runorna 38–55 är ristade i den undre raden. Basen av huvudstaven på runa 38 m är bortvittrad. I runa 39 a är vänstra bistavens spets täckt av patina. Runa 41 s har stolsform. Vänstra bistavens spets i runa 44 n är bort­vittrad eller dold under ärgen. I runa 46h skär bistavarna varandra till vänster om huvudstaven, nedåtlutande bistavens spets träffar huvud­staven men fort­sätter inte genom den. I runa 47 a är vänstra bistaven kor­tare än den högra. I runa 48 n är bistaven mycket tunn och lång. Högra bistaven i runa 50 t slutar vid ett hål i blecket. Hålet har funnits, då runorna ristades in. Runa 51 s har stolsform. Det är högt ansatt bistav i runa 52 a. Basen av runa 55 i är ristad i en rund metallkluns. Det är inget spår av någon huvud­stav nedanför klunsen, vilken kan vara resultatet av en lagning­ av ett genom­gående hål. En kluns sitter nämligen på samma plats på motsatta­ sidan av blecket. Det är inga spår av avsiktligt ristade linjer på det 15 mm långa partiet mellan runa 55 i och bleckets högra kant. I det nedre hör­net finns ett 3 mm stort genomgående hål, som bedöms ha gjorts med avsikt. På sida B är runorna 1–5 ristade i den övre raden. Runa 1 o har dubbel­ sidiga bistavar snett nedåt vänster och snett uppåt höger. Någon rist­ning har inte funnits mellan vänstra kortsidan och runa 1 o. Runa 2 i stöter mot runa 9 h i raden under. Bistaven i runa 3 þ har en något kantig form. Några spår av ristning­ på den 64 mm breda ytan mellan runa 5 i och bleckets högra kant finns inte. Runorna 6–31 är ristade i den undre raden. Runa 6 s har stolsform. Bi­stavarna i runa 9 h skär varandra till vänster om huvudstaven. Nedre vänstra bistaven är mycket kort, liksom vänstra bistaven i runa 10 a. I runa 12 s skär mellersta ledet genom och något förbi det tredje ledet, form: ô. Till höger om basen av runa 18 h finns en liten kluns i metallen som delvis täcker huvudstaven. Runa 23 o har dubbelsidiga bistavar snett ned­åt vänster och snett uppåt höger. Högra spetsen av nedre bistaven är bort ­vittrad. Bistaven i runa 29 þ har en kantig och vinklad form. Nedre delen av runa 30 i och av runa 31 n är bortvittrade. Det är inga spår av rist­ning mellan runa 31 n och bleckets högra kant.

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 75

Förslag till tolkning av bleckens inskrifter

Runblecken är av magisk karaktär och inskrifterna innehåller böner och besvärjelser. Ett studium av runformerna på blecken, av ristnings­ ­ tekniken — i den mån detta är möjligt till följd av den starka korro­ deringen — och av ortografin och textinnehållet visar att inskrifterna hör sam­man och att de avser att hjälpa en och samma kvinna. Det avslöjar också att samme ristare svarat för inskrifterna på de två blecken. Vissa delar av inskrifterna medför inga större tolkningsproblem. Det gäller runföljden 52‒76 på sida A av bleck 1 och runföljderna 1–7 och 33–69 på sida B. Detsamma kan sägas om runföljden 1–37 på sida A av bleck 2. Det är problematiskt­ hur inledningspartiet, teckenföljden 1–51, på bleck 1 skall tolkas. Vissa av dessa tecken har ett avvikande utseende jämfört med de run­former som finns på de två blecken i övrigt. De kan karaktäriseras som runlik­ nande.­ Den avvikande teckenföljden består både av en serie identiska tecken och av ett antal unika. Gemensamt för dem är att de tycks kunna förknippas­ med talet tre. Inskriften inleds med tre lodräta streck, och denna sekvens upprepas två gånger (tecknen 23–25 och 45–47). Det kan nämnas att tre is-runor också förekommer initialt i andra bleckinskrifter,­ nämligen U NOR1994;26A Hovgården, U Fv1933;134 Sigtuna och G 361 Hallbjäns. Möjligen har de haft en öppnande rituell uppgift. Teck­nen 9–11 består av tre þ-liknande tecken, som kan vara spegelformer­ av runan med huvudstav och bistavar inskurna två gånger, . Även runan s och u förekommer tre gånger i denna del av inskriften, men det är möjligt att de här har sin normala teckenbetydelse. Anmärk­ ningsvärt­ är också det sex gånger på varandra följande tecknet µ, något som för övrigt talar emot att inledningen består av ett lönnrune­avsnitt. Möj­ligen förekommer även en runa som formmässigt motsvarar kalender­ runan tve­maþer tre gånger, men i så fall är tecknet 43 felristat. Tretalet kanske också ingår i själva konstruktionen av tecknen i de nämnda serierna, nämligen iii och  samt det dubbla tretalet i µµµµµµ liksom i de unika tecknen , û, ú. Eftersom runan o har formen É i inskriften, kan det tänkas att tecknet o, som uppträder minst två gånger, eventuellt tre om runa 43  är en felristning, det vill säga ristaren rättat É till o, också är ett uttryck för talet tre. Avståndet mellan bi­stavarna i tecknet 43 talar dock mot detta. Då ju tretalet återkommer i själva inskriften (den trehövdade tursen, se nedan) och runan och begreppet þurs har en viktig plats i bleckens in­ skrifter är det naturligt att räkna med något slags siffermagi. Med tanke på att den tredje runan i den ätt som i lönnrune­sammanhang räknas som

Futhark 7 (2016) 76 • Helmer Gustavson den tredje är þ, har vi kanske att göra med någon form av turs-magi i inled­ningen av inskriften. Genom att använda chiffertecken kan den som har ristat in inskriften ha velat dölja sina intentioner för att inte försvaga­ kraften i inskriften eller för att ge den ännu mer kraft. Det kan också tänkas att han inte använt ett aritmetiskt system utan skapat lönnskriften med hjälp av spegelrunor och runor med ”tecken­redundans”, det vill säga att iii skall läsas som i, det trefaldiga  som þ och så vidare. Försök att tolka de runliknande tecknen som lönnrunor ger inte någon begriplig mening. Vad som också kan tala emot lönnrunor är förekomsten­ av det sex gånger i följd upprepade tecknet µ, något som inte passar in i ett gängse lönnrunesystem. En tolkning med en utgångspunkt­ i spegel­ runor och en elimi­nering av ”tecken­redundans” har inte heller givit någon rimlig mening. En förenkling genom att ta bort de tecken som konsti­ tueras av talet tre, det vill säga att läsa hasnuhinskouso överst på sida A av bleck 1, ger inte någon omedelbart begriplig mening. Vad som talar för språk­ligt betydelse­bärande lönn­runor är förekomsten­ av runor inne i sekvensen av tecken som inte är runor. Inskrifterna innehåller böner och besvärjelser. Runföljden 52–76 på sida A och 1–7 på sida B av bleck 1, kristrauksantamariabiargi resp. þiʀoluf, kan i normaliserad runsvensk form återges med Kristr ok Sankta Maria biargi þēʀ, Ōlǫf, ’Kristus och Sankta Maria må frälsa dig, Oluv!’ Kristr är den runsvenska formen av latinets Christus. Det uppträder i några inskrifter på vikingatida runstenar. Runorna santa kan, liksom till exempel sata på Vg 105 och Vg 122, där t står för en nasal jämte t, återspegla en uttalsform, som inte är oväntad vid ett intervokaliskt nct (Väänänen 1967, 64, och Brøndum-Nielsen 1950–73, 2: 188). Efter kristendomens införande var det naturligt att anropa jungfru Maria för att hjälpa den födande kvinnan (Gotfredsen 1956). Köpings­vik­ blecken visar att Marias betydelse inte var inskränkt till liturgien, utan att hon tidigt spelade en betydande roll i den privata sfären (troligen vid födsel, se nedan). I run­stenarnas­ inskrifter används verbetbiarga , som det tycks, synonymt — men vida mindre frekvent (Williams 1996, 66) — med verbet hialpa och då med and eller sial som objekt (till exempel Vg 217). Det konstrueras med dativobjekt i betydelsen ’bärga, frälsa, rädda’ (Ny­ gaard 1905, 101), till exempel fornsv. bærghat sino liue ’räddat sitt liv’. Den religiösa bety­delsen ’frälsa, rädda en själ’ har sannolikt utvecklats ur en mer allmän bety­delse (Thors 1957, 523) och utvecklingen har enligt Gösta Matts ­son (1933, 48) möjligen­ skett under inverkan från engelsk mission. Verbet biarga tycks också ha använts i en speciell betydelse ’hjälpa, bistå en kvinna i barnsnöd’. I Sigrdrífumál, strof 10, ges uppma­ningen ”lär dig

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 77 bärge­runor, / om du bärga vill / och lösa en kvinnas livs­frukt” (Bjarg­rúnar skaltu kunna, / ef þú bjarga vilt / ok leysa kind frá konum). Vad de bärge­ runor som Åke ristade i den spiralformade amulett­inskriften på bak­sidan av DR AUD1999;288 Østermarie (Stoklund 1999, 286–288) skulle uppnå är oklart. Från fornisländskan känner vi också ordet biargrýgr f. ’jorde­ gumma’. Om dessa och liknande förlossningsformler, se Raudvere 2003, 160–162. Runorna þiʀ återger dativformen 2 pers. sing. av det runsvenska­ per­son­liga pronomenet þū, och till detta står kvinnonamnet Ōlǫf tecknat oluf, som apposition. Detta namn, som är den feminina mot­svarigheten­ till mans­namnet Ōlafʀ, återfinns i ett tiotal vikingatida­ runinskrifter­ och har levt kvar långt fram i tiden i dialektala former som Olu och Ole (Sal­berger 1973, 105 f.). Att ristaren inte använt resten av raden bör tolkas så att denna del av inskriften slutar här. Ristningstekniken­ visar att ristaren har gått vidare med att skära in runorna i den nedre raden och avslutat med den mellersta radens runor. Det innebär inte nödvändigtvis att inskriften också skall läsas i denna ordning. Runföljden fran þiʀ, som inleder den nedre raden, förstår jag som ett run­svenskt frān þēʀ, det vill säga ’från dig’. Prepositionen fornsv. frān konstrueras­ med dativobjekt. Den är av naturliga skäl sällsynt i vikinga­ tidens runinskrifter, som mestadels är stereotypt formulerade minnes­ inskrifter med preposi­tionerna aft, at och æftiʀ ’till minne av’. Den är dock belagd i Ardre-stenen (G 111) rest till minne av en hustru, som dog ung från min­der­åriga (to : unk fran : ofurmakum) och — sannolikt — i inskriften­ på runblecket­ från Södra Kvinneby i Stenåsa socken på Öland (Westlund­ 1989, 49). Det kan noteras att formen frān har använts, inte frā som är en äldre form och som är den normala i forndanskan­ och forn­väst­nordiskan. Runföljden 40–49 inarkiotun kan knappast translittereras annat än som inn argi iotunn, där inn är en framförställd artikel — jämför uttrycken in heilhi kristr (Sö 125) och in mikla (U 226) — som finns belagd några gånger i run­svenskan och fornsvenskan. Huvudordet i ordförbindelsen är iotunn, forn­isländskans jǫtunn ’jätte’. Den gängse formen i forn­svenskan är iatun, iætun (och den därtill bildade kortformen iætte) och beror på en mycket diskuterad östnordisk särutveckling, se Brøndum-Nielsen 1950–73, 1: 153–155, och Hesselman 1945, 71–73. Den beror på att io diffe­ren­tierats så att det övergått tillia , iæ framför icke-velar konsonant + u, men genom till­jämning till iu framför g, k och u + u. Köpingsvikbleckets form iotunn är alltså form­mässigt äldre än den östnordiska särformen iatunn, iætunn. Det är märkligt att möta ordet iotunn i inskriften. Jättarna är ju urtids­ väsen, som representerar­ kaosperioden­ i världens tillkomst­historia. De strävar­ ständigt att störta tillbaka tillvaron i detta kaos och Tor strider

Futhark 7 (2016) 78 • Helmer Gustavson oupphörligt­ mot dessa kaosmakter, som hotar de livsfrämjande­ makterna och den världsordning som gudarna försvarar. I den fornnordiska­ litte­ ra­turen är jättarnas roller ganska tydliga: några är perso­ni­fi­kationer av natur­krafter eller naturfenomen, andra är urgamla mytiska stam­fäder. Den viktigaste rollen har dock jättarna som gudarnas och det bestå­endes fiender. Däremot ingriper inte jättarna i den enskilda människans liv på samma sätt som till exempel troll och vättar, vilka ju uppfattas som exis­ te­rande i människans omvärld (jfr Halvorsen 1962). Jättarna kallades ocksåþursar , hrímþursar, troll och risar, men skill­naden i dessa begrepp är inte fullt klar. En viss skillnad kan dock iakt­tagas. Troll (och tursar?) är farliga och fruktansvärda fiender till människor­ ­nas värld, de hör till mörkret och den bottenlösa ondskan. Jättar och resar är snarast urtidsväsen och äventyrs­figurer i mytens värld. I den folkspråk­ liga­ reli­ giösa litte­raturen identifieras trollen med djävlarna, ord somdjǫ ­full, fjándi och óhreinn andi används som synonymer till troll. I forn­svenska över­ sätt­ningar återges ord som vulgär­latinets dæmon, monstruum, belva med ordet troll och ett inte ovanligt ordpar är ”troll och djävlar”. Köpingsvik­ bleckets iotunn passar inte in i de betydelser som här redovisats.­ Kanske ordet här har en annan och äldre innebörd, som mytens värld inte gett utrymme åt, en betydelse som hör samman med demonins värld? Som bestämning till iotunn står argi, det vill säga det runsvenska­ adj. argʀ i svag form maskulinum. Begreppet fornisl. ergi, det vill säga egen­ skapen att vara argʀ, avser olika slag av moraliska brister, feghet och oman­lig­het — speciellt den passiva rollen i ett homosexuellt förhållande mellan män eller ett avvikande sexuellt beteende hos kvinnor — samt i fråga om män som utövar vissa typer av trolldom, framför allt sejd. Det har blivit in­gå­ende belyst av flera forskare, och då framför allt dess struk­ tu­rella roll i vissa isländska sagor, bland annat av Meulen­gracht Sørensen­ (1983). Avvikelser i det sexuella beteendet är ett huvudbegrepp­ i ergi, ett annat är kunnighet i trolldom. Ett tredje är feghet och oman­lig­het i avse­ ende på moral och karaktär. Den senare betydelsen kan härledas ur den sexuella. Tanke­gången har väl varit att en man som låter sig utnyt­tjas sexuellt passivt av någon eller tvingas till det också kan upp­träda oman­ ligt även i andra avseenden. För en ingående analys av argr och ergi samt en litte­ratur­genomgång, se Dillmann 2006, 439–450. Detta är huvudpunkten i den isländska sagansníð - ’hån, äre­kränkning’ och ergi-begrepp: En förutsättning för sammankopplingen av de sexuella och de moraliska begreppen är nämligen polariteten mellan det manliga­ och det kvinnliga. Den förutsättningen fanns på Island under medeltiden,­ där en mans beteende och sociala uppgifter var klart avgränsade från

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 79 en kvinnas. Island var ett samhälle utan någon institutionellt verkstäl­ ­ lande makt. I princip låg rätten till och kravet på att svara för sig och sin rätt hos individen, det vill säga varje enskild fri man. Samhället byggde i hög grad på en aggressiv manlig etik. Kvinnans uppgift var att svara för hem­met och barnen och andra uppgifter inom hemmet; hennes uppgifter­ låg för att citera den isländska lagen Grågås innan stokks (Meulen­gracht Sørensen 1983, 19–21.). Även om vår mer ingående kunskap om níð och ergi huvud­sak­ligen bygger på medeltida fornvästnordiska källor, vilka återspeglar sin tids mora­liska synsätt, så råder det intet tvivel om att begreppen är mycket gamla. Som ett mycket tidigt belägg (c:a 100 e.Kr.) brukar man anföra ett textställe i Tacitus’ Germania, kap. 12, där han redogör för det straff, näm­ligen att sänkas i kärr, som germanerna ger de män som är fega eller okrigiska och som vanärat sin kropp (vilket torde innebära att vara homo­sexuell i en passiv roll; Bruun och Lund 1974, 1: 46; 2: 22 och 77). Men att vi, som Nathanael Beckman (1920) har hävdat, i Tacitustexten­ har en beskrivning som väl täcker det fornväst­ nordiska­ begreppet ergi är osäkert. Den affekt som har legat latent i ordetargʀ och i före­teelsen­ infamia framgår också av longobardisk lagstiftning på 600-talet och i Paulus Diaconus’ Historia Langobardorum (bok 6, kap. 24) från andra hälften av 700-talet. Begreppet ergi möter vi också i inskrifterna på de blekingska run­ste­ narna DR 357 Stentoften och DR 360 Björketorps (c:a 575–675) i form av det med det isländska ordet ergi närstående ordet ærgia, som i dativ­ formen arageu (det vill säga ærgiu) uppträder i uttrycken hearma­lausʀ ærgiu och ærgiu hearmalausʀ ’genom arghet (det vill säga sexuellt av­ vikande beteende) rolös’. Den som bryter minnesmärket skall plågas med sådan ständig ’arghet’. Adjektivet argʀ uppträder också i inskriften på en vikingatida västgötsk run ­sten, Vg 67 Saleby. Den som hugger sönder eller bryter ner stenen hotas med att bli till en ’arg’ kvinna at( argʀi kunu). Vad begreppet egentligen står för i dessa inskrifter är väl inte möjligt att närmare precisera, här finns inga kontexter som i den isländska sagan. Om ordets etymologi, se Bjor­vand och Lindeman 2007, s.v. arg. Forskare har dock försökt sammanfatta innebörden i ordet när det an­vänds i runinskrifternas förbannelseformler. Lis Jacobsen formulerar bety ­delsen på följande sätt: Att vara av ’arg’ natur betyder att vara utstött från de riktiga människornas värld och höra hemma bland till­varons förakt­liga och avskyvärda varelser: sejdmän, häxor, under­jordens vål­ nader och trollpack. Men enligt detta synsätt var det framför allt på ett

Futhark 7 (2016) 80 • Helmer Gustavson sätt som ’argskapen’ manifesterade sig hos män, nämligen som sexuell oman­lighet (Jacobsen 1935, 56 f.). Det har också gjorts gällande att bland de germanska­ språken är det i de nordiska som fornisl. argr bäst bevarat en tänkt ursprunglig betydelse ’omanlig, homosexuell, femini­ ­serad’ (Weis­weiler 1923, 16–27). Det är därför möjligt att uttrycket i ­inskrif­ten på Saleby­ stenen­ skall tolkas som ett hot om ”fallisk aggression” mot den man som inkräktar och utsätter stenen för våld. Även om vi inte närmare kan precisera innebörden av argʀ i Köpings­ vik­bleckets inskrift, står det klart utifrån den definition av begrep­pet ergi som skriftliga källor ger möjlighet till, att det här avses något från normalt mänskliga beteenden och normer i grunden avvikande, något som i stället hör till deras motpol, nämligen kaos och pervers ondska. Adjektivet­ innebär, om inte en precisering av jättens karaktär, dock en antydan om en av hans egenskaper. Som en parallell till inn argi iotunn uppfattar jag runföljden 57–69 þrymianti þurs som motsvarar det runsvenska þrymiandi þurs, det vill säga ’den vrålande tursen’. I den fornväst­ ­nor­diska diktningen hölls jǫtnar och þursar inte alltid isär från varandra.­ I Þryms­kviða vill Trym, þursa dróttinn (strof 6), ha Freja till brud, men luras av Tor, som i kvinnokläder­ beger sig in i Jǫtun­heimr och där dräper Trym och gör slut på hans släkt (ok ætt jǫtuns / alla lamði; strof 31), och i kvädet om jätten Hymer kallas jätte­dödaren Tor för þurs ráðbani (Hymiskviða, strof 19). Ordet þurs återfinns i två viktiga magiska runinskrifter från vikinga­ tiden. På ett kopparbleck från Sigtuna (U Fv1933;134) uppträder det i en exor­cis­tisk besvärjelse: Þōr sārriðu, þursa drōttinn! Fliū þū nū! Fundinn es!, ’Sår­feberns böld, tursars furste, fly du nu, funnen är du!’ En praktiskt taget parallell formulering återfinner vi i en angelsaxisk handskrift från Canter­bury (DR 419), tillkommen senast på 1070-talet. Det mot­sva­rande partiet lyder: Gyrill sárþvara, far þú nú, fundinn estu; Þórr vígi þik, þursa dróttinn . . ., ’Du sårets varhärd, far du nu! Funnen är du! Tor vige dig, du tursars furste (till undergång)!’ Om Lennart Mobergs (1962, 54 f.) tilltalande tolkning av inledningen på Sigtuna­blecket som ”sårfeberns böld” är riktig och avser själva sjukdomen­ eller dess förkropps­ligande i en sjukdomsdemon får vi även inne­hålls­ligt en god parallell. Redan i förkristen tid fanns en uppfattning att demoner eller onda andar var orsak till sjukdomstillstånd och att den sjuke inte kunde botas förrän demonen hade identifierats och drivits ut ur den sjukes kropp. Tankegången i Sigtuna- och Canterburybesvärjelserna är då att sjukdomsdemonen åkallas och identifieras:þursa dróttinn, fundinn est (þú). Genom att demonens namn blir känt bryts dess makt och den kan

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 81 för­jagas (far þú nú). Att vi kan ha en demonisk turs i Solberga­inskriften visar en del inskrifter, där runanþ (det vill säga þurs) har använts i magiskt syfte (Gustavson i Gustavson och Snædal Brink 1981, 189). Mobergs tolkning har också stöd i den gamla uppfattningen att en inflam­matorisk sjukdom tog sin boning i kroppen och att bölden uppstod när den ville ut igen. Om detta se Falk och Reichborn-Kjennerud (1923) samt Reich­born-Kjennerud (1928–47, 1: 96). Inflammationen kunde upp­ fattas som att den sjuke hade blivit biten av en tusse (Tillhagen 1962, 277– 279; Klint­berg 1980, 33, 68 och 107 not 13) och en mängd besvärjelser mot det ”onda bettet” finns upptecknade, i Sverige bland annat kallat torsbett eller tossa­bett, i Norge tussebit(t) och på Island þursabit, i det sistnämnda landet ännu ett levande ord (Almqvist 1965, 204 not 70). Jämför Íslenzk orðabók, där þursabit avser ’gikt í mjóhrygg, lendum; (harðvítugt) giktar­ tak’. För svenska exempel se Linderholm 1917–40, 370–372. Eddadiktningen visar också attþurs kan ha ristats för att störa män­ niskans naturliga driftliv Skírnismál( , strof 36), och några medel­tida ramsor om runornas benämningar (Lindquist 1932, 78) säger att ”tursen vållar kvinnors kval” (jfr nedan). Detta senare kan möjligen ge en viss led­ ning till förståelsen av Köpingsvikblecken. Inskriftens þurs betecknas som þrymiandi. Formellt är detta ord ett presens­particip av det fornisländska verbet þrymja (pret. þrumdi), som hör samman med substantivet þrymr ’brak, larm, oväsen’ och som möj­ ligen hör till samma rot som ordet þurs. Dessa ords etymologi är oklar, men de tycks ha haft en grundbetydelse ’röra sig häftigt (framåt), larma, rasa, dåna’. Det rör sig kanske om en fast allittererande formel. Jättar och för­mod­ligen också tursar förknippas ofta med oljud och larm, jäm­ för namn som Gillingr till fornisl. gjalla ’skrika’, Hrungnir, en parallell till svenska runga, och flera liknande namn. De här presenterade förslagen till tolkning får väl bedömas som oom­ tvistade. Det gäller väl också den återstående runföljden i undre raden, det vill säga runorna 70–74 altit. Att denna direkt skulle fortsätta med runorna i början av mellersta raden eller med runorna i inskriften på bleck 2 förefaller inte troligt av bland annat fonotaktiska skäl. Den bildar snarast ett ord. Om vi bortser från runorna altit skulle den ovan behandlade delen av inskriften i runsvensk form kunna återges ... frān þēʀ inn argi iotunn, Ōlǫf, ok þrymiandi þurs, ’... från dig den naturvidrige jätten, Oluv, och den rasande tursen ...’. Att vi endast tycks ha en nominalfras är besvärande, efter ­som själva handlingen att driva bort demonen från kvinnan är så väsent lig.­ Någon verbfras har jag inte kunnat identifiera. Predikatet i en

Futhark 7 (2016) 82 • Helmer Gustavson sådan fras borde stå i konjunktiv och verbet ha en intransitiv betydelse och stå i aktiv eller medial form, till exempel fly, fara, förgås. Besvärjelsen skulle kunna lyda ’Från dig må den naturvidrige jätten och rasande tursen fly’. Runföljdenaltit kan leda tanken till verbet fornsv. ælta, en intensiv- iterativ bildning (< urnord. *alatjan) med betydelsen ’sätta i rörelse, på­ driva, driva, hetsa, jaga, förfölja, förjaga, fördriva’, och det till detta verb bildade svenska substantivet älta ’feberfrossa hos barn; malaria’. Såvitt jag kan finna kan runföljden altit inte vara någon form av detta verb, inte heller någon med partikeln (a)t negerad form. Runföljden kanske i stället skall tolkas adverbiellt och vara en bildning svarande mot fornisl. all títt av all tíðr och ha betydelsen ’alltid, beständigt’. Någon övertygande tolkning av inskriften på den mellersta raden kan jag inte ge. Raden inleds med ett ord som börjar medb - eller p- och avslutas med ett ord som ändar på -ʀ. Reglerna för distributionen av palatalt ʀ talar för att runorna 20, 25 och 32 ʀ markerar ordslut. Denna del av inskriften skulle då kunna bestå av 3–4 ord. Eftersom avsikten är att hjälpa en kvinna, ligger det nära till hands att tolka mellanraden­ i en sådan riktning. Förmodligen inleds den med någon form av verbet biarga eller av ett hittills icke belagt runsvenskt substantiv biarg med betydelse ’räddning, hjälp’, en feminin ō-stam (< urnord. *bergō), jfr efter­leden borg i sammansatta kvinnonamn­ och fornisländskans­ biǫrg f. Läsningen av mellanraden är säker. Ett problem är dock bindrunan 15 b͡a. Frågan är om den skall läsas a͡b eller b͡a. Öglorna i b-bistavs­ele­mentet möter inte varandra så som i runa 71 b på sida A av bleck 1, vilket skulle kunna bero på att ristaren velat ha utrymme för en a-bistav. Som nämnt ovan i kommentaren till läsningen ser det ut som om ristaren har skurit in b-bistaven före a-bistaven. Därför ristades förmodligen inte först runa 14 m och därefter ena -runa samt slutligen en b-runa när ristaren upptäckte att den sistnämnda saknades. Inskriftens karaktär av skyddande eller avvärjande besvärjelse eller bön talar för att mellersta raden inleds med någon form av verbet biarga som pre­dikat och att det i den återstående delen finns ett eller flerastan­ sub ­tiv som subjekt. De sista runorna i raden bildar sannolikt ett ord som slutar på -ʀ. Något passande enstavigt sådant ord kan jag inte finna. Döljer sig ett tvåstavigt ord iarkaʀ eller markaʀ, kan några tolkningar vara for­ mellt tänkbara. Eftersom adjektivetargʀ uppträder i inskriften skulle arkaʀ kunna tänkas vara en form av detta adjektiv. Det ger dock ingen begrip­lig innebörd åt mellersta raden. Runföljden markaʀ skulle kunna vara fem. plur. av adjektivet margʀ, ’mången’, men också en form av det feminina substantivet mark, som

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 83 finns i forn­svenskan i betydelsen ’mark’ som viktenhet såväl som mynt­ enhet. Ordet brukar föras till ett germanskt *markō-, *marka-, och anses lik­som det forn­väst­nordiska mark n. ’märke, kännemärke, tecken’ höra till samma rot som mark f. med en betydelseutveckling ’gräns > gränsskog­ > mark’. Av intresse i detta sammanhang är att det svenska ordet märke av germanska *markia- besläktat med mark f., visar en betydelseutveck­ ­ ling ’gräns > gränsmärke > märke, tecken’. Böjningen mark, plur. marker i forn­svenskan liksom mǫrk, plur. merkr i fornvästnordiskan­ är sekundär. Ursprung­ligen är ordet en feminin ō-stam som i urnordiskan­ bör ha böjts *marku, plur. *markōz, och i runsvenskan mark, plur. markaʀ. Om runföljden 8–14 biargum innehåller en form av biarga eller biarg kan den motsvara ett verb i 1 pers. plur. presens eller 1 pers. plur. impe­ rativ av biarga eller av ett substantiv i dat. plur. av biarg. Det kan också vara en imperativ sing. biarg jämte prepositionen eller partikeln um. En transkription av runföljden biargumb͡aaukaʀ auk iʀu markaʀ med ett runsvenskt­ biarguma baugaʀ ok eʀu margaʀ (med läsning av bindrunan som a͡b) ger inte någon begrip­lig inne­börd. Om baugaʀ skulle svara mot nom. plur. av fornisländskans­ baugr m. ’ring, armring, halsring’ skulle man vänta sig en form margiʀ. Att uppfatta runföljden somBiarg guma baugaʀ ok eiʀumarkaʀ, det vill säga som ’Hjälp människan, ringar och läketecken!’ (se nedan), är inte över­tygande, om än formellt möjligt. Substantivet­ gumi ’människa, man’ är en maskulin an-stam. Genom att läsa bindrunan somb͡a och bortse från den överflödiga dubbleringen av a är en norma­lisering­ Biargum baugaʀ ok eiʀumarkaʀ möjlig, men ger knappast någon rimlig tolkning. Ett alternativ är att läsa raden som ett runsvenskt Biarg um baugaʀ ok eiʀumarkaʀ! ’Bistå (henne), ringar och läketecken!’. Betydelsen i markaʀ har då preciserats genom förleden æiʀu-. Förleden skulle då bestå av ett svagt femi­ninum urnord. *æira, jfr fornisl. eir f., som har betydelsen ’nåd, mild­het, hjälp’ och som också återfinns i namnet på läkekonstens gudinna Eir (de Vries 1970, § 540, 554) och som utgår från ett germanskt *aizō- eller *aiziō-, vilket skulle ha givit ett runsvenskt æiʀ* > *ēr. Svag­formen finns inte belagd som simplex, men att den har funnits visar samman­sätt­ningen úeirumaðr ’hän­syns­lös, våldsam man’. Att förleden skulle vara en mot­ svarig­het till fornisl. eir n. ’koppar’ (< urnord. *ajaz ’metall; koppar; järn’), gen. sing. eirs, gen. plur. eira, är inte möjligt ur ordbildningssynpunkt. Som ovan påpekats är det en gammal och från flera källor känd upp­fatt­ ning att troll och tursar kunde ge en kvinna en mycket svår förloss­ ­ning. Onda makter drev då sitt spel och särskilt tursarna tycks ha plågat kvinnor som skulle föda. Tursens makt kunde betvingas med runor, galdrar och

Futhark 7 (2016) 84 • Helmer Gustavson hjälpande hulda väsen som till exempel diserna. Sigdrifa uppmanar Sigurd Fafnes­bane (i Sigrdrífumál, strof 10): ”Lär dig bärgerunor (bjargrúnar), / om du bärga (bjarga) vill / och lösa en kvinnas livsfrukt; / du skall rista dem på lovarna / och lederna fatta / och be om disernas bistånd.” Det är därför naturligt att förstå inskriften på bleck 1 som födslo­hjälp och att avsikten med de i besvärjelsen nämnda ringarna och läketecknen­ (markaʀ) kan ha varit en hjälpande förlossande verkan eller ett av­ värjande av barnsängsfeber.

Delar av inskriften på bleck 2 går att tolka säkert. Följden þursikfahin þrihufþahinmiramultikafranmanskunu torde runsvenskt kunna återges­ med þurs ek fā hinn þrīhofða hinn meramuldiga frān manns kunu ’Jag får bort den trehövdade tursen . . . från mannens kvinna’. Tursen uppträder här på nytt, även här i direkt anknytning till kvinnan, men med andra bestämningar.­ Det är uppenbart att en del besvärjelser, ”kvinnogaldrar”, använder tursen som en betvingande kraft. I de medeltida runinskrif­terna från Bergen finns en runristad pinne (N B257) med en lång, men tyvärr genom skador ofullständig besvärjelse för att betvinga ett kvinnligt väsen, kanske en kvinna. Här ristas runor mot bland annat tursen: Ríst ek bót­ rúnar, ríst ek bjargrúnar, einfalt við elfum, tvífalt við trollum, þrífalt við þursum, ’Jag ristar botrunor, jag ristar bärgerunor; en gång mot alvarna, två­falt mot trollen, trefalt mot tursarna’ (Liestøl 1964, 41). Och möjligen­ nämns här även jǫtunn i formen iolun (jämför dock Liestøl 1964, 49; Söder­ berg 1988, 364–366; Lozzi Gallo 2001). I den isländska ”rundikten” (Bauer 2003, 165, 191–194) är tursen kvinnors plåga, en klippboe och (jättinnan) Vårdruns man (þ [= þurs] er kvenna kvǫl ok klettabúi ok [Varð]­rúnar verr). Om livskraften i dessa kvinnobesvärjelser vittnar den isländska svart­ konst­boken från 1500-talet. Enligt den skall man för att förhäxa en kvinna, så att hon inte går till någon annan än till den som riktar besvärjelsen mot henne, göra en grop i det (jord)golv över vilket hon brukar gå och gjuta orm­blod (iotun geira, kenning-aktig omskrivning för ’ormar’ gen. pl.) i den samt rita en ring omkring den tillsammans med kvinnans namn och bland annat tre ”stavar”, det vill säga ”tre (gånger) ’stupade’ Molldþurs- och Maðr-runor”. (De tre gånger stupade, dvs. upp och ner ställda Maðr- runor, leder tankarna till de 2–3 tvemaþer-runor i inledningen till sida A av bleck 1.) Därefter läses en kraftfull besvärjelse som anger vad som skall hända kvinnan, om mannens vilja inte uppfylls: ”Drabbe dig ofärd, om du inte älskar mig. Om fötterna skall du frysa. Aldrig vinne du ära eller säll­het. Sitte du som i eld; ruttne ditt hår, remne dina kläder, om du icke fri­vil­ligt vill giva dig till mig” (Lind­qvist 1921, 56–61, jfr även s. 29).

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 85

Tron på dessa besvärjelsers krafter framgår av en uppgift från 1554 i Diplo­matarium Islandicum, 12: 751 (nr 482). Enligt den skulle en man ha för ­fört en flicka med sådana besvärjelser som han hade i sin svart­konst­ bok: Oddr Þorsteinsson hade lockad hanz omaga til samlagz vid sig med sijnum konztrum og gaulldrum epter þui sem þær galldrabækur innehielldu­ er fundizt haufdu j hanz geymslu, ’lockat hans [det vill säga prästen Torfis] mynd­ling till samlag med sig genom sina svartkonster och galdrar, ur det som de svartkonstböcker innehöll som hade hittats i hans gömställe’. I fråga om den verkande kraften i runanþurs kan det vara så att tursen, som vållar kvinnan olycka och lidande, övertar i kraft av sin run­ benämning rollen som ett aktivt magiskt tecken, vilket genom att ristas kan realisera något, till exempel tillfoga någon en skada. Utvecklingen­ kan ha varit att demonen först själv uppfattats som skadegöraren, där­ efter run­benäm­ningen represen­terande begreppet och slutligen runan själv som ett själv­ständigt magiskt tecken, men alltid utläst och uttalat som þurs (jfr Dillman 1996, 57 not 20). I runföljden 5–8 ik fa återger ik en svagtonig form av det personliga pro­nominet ’jag’, det vill säga ek utvecklat ur eka, medan fa uttrycker predi­katet i satsen och styr objektet þurs. Det verb som döljer sig i fa kan formellt vara första person singularis av verbet fā ’måla, skriva, rista’ eller av det (ursprungligen) reduplicerande verbet fā (< urnord. *fanhan) ’fånga, fatta, gripa, erhålla, få’. På grund av mångtydigheten i ordetþurs , som kan avse själva demonen eller runan, kan inte något av de två verben ute­slutas. Ver­bet fā (< urnord. *faihian) används i nordiska run­inskrifter för att ange att man anbragte runor (Ebel 1963, 30–35, och Wessén 1969, 17 f.). Om det är fā ’rista’ som avses bör man väl tolka det så att ristaren genom att skära in runanþurs i blecket avser att fördriva den onda varelsen från kvinnan. Ofta uttrycks själva fördrivandet mycket konkret i sjuk doms­ ­ besvärjelser med uttryck som ’fly du nu’, ’far du nu’ o.s.v. Det skulle tala för att fa här står för verbet fā, som då används i en betydelse ’få, bringa, lyckas skilja eller avlägsna någon eller något från någon’ såsom i Forn­ svenska legen­dariets thu faar mik ey af then rätvisa väghenom, ’du får mig ej av den rättvisa vägen’ (s. 54719 f.). I den fornisländska diktningen framställs tursen ofta som frånstötande och omänsklig (de Vries 1970, § 174, 179), så också här. Genom runföljden­ hinþrihufþahinmiramultika karaktäriseras tursens yttre egenskaper:­ han är trehövdad och jordig, smutsig, oren. Med þrihufþa uttrycks hans ab­norma skapnad att vara försedd med tre huvuden. Samma karaktä­ristik åter­finner vi i Skírnis­mál, strof 31, där jättinnan Gerd hotas med att få leva med en trehövdad turs eller vara utan man, om hon inte ger sig åt

Futhark 7 (2016) 86 • Helmer Gustavson

Frej: Með þursi þríhǫfðuðum / þú skalt æ nara, / eða verlaus vera. Det genom allitteration formelartade uttrycket ’trehövdade tursen’ har alltså varit känt både i Västnorden och Östnorden. Det något kortare uttrycket på kopparblecket,­ runsv. þrīhǫfða, kan bero på haplografi eller återspegla ett bort­fall av en trycksvag vokal mellan lika konsonanter (exempel hos Brøn­dum-Nielsen 1950–73, 1: 419 f.), mindre troligt är att det här rör sig om samma ordbildning som i till exempel namnet Svarthǫfði. Själva idéinnehållet har väl stått klar för samtiden, men inte för oss. Reli­ gions­historiker har tolkat bland annat trehövdade gudomar som ett sätt att koncen­trera och symbolisera flera gudomars kraft eller grundprinciper­ i en enda, men i den trehövdade tursens fall rör det väl sig snarast om att det som avviker från det normala, från det egna kulturmönstret,­ är hot­ fullt och farligt. Ett intressant, men minst lika svårtolkat material som det skriftliga och som kan ha viss anknytning till den trehövdade tursen är de mång­hövdade föremål, bland annat miniatyrskulpturer,­ som börjar uppträda i Norden under tidig järnålder (Lamm 1985). Reminiscenser av den trehövdade tursen i kristen tappning, det vill säga djävulen själv, upp­träder sannolikt i bildvävnaden från 1200-talet från Skog (Franzén och Nockert 1992, 51–54 och 56 f.). Här är också värt att lägga märke till benämningen ”þrihofdadur Belzebup” för djävulen i den isländska dikten Niður­stigningsvísur, strof 36 (Jón Helgason 1936–38, 1.2: 234). Eftersom läsningen av runa 30 är i viss mån osäker — snarast bör den läsas som t, men också möjligen som l — kan runföljden 27−33 återspegla­ ett run­svenskt adj. *muldigʀ (jfr fornsv. muldhoger) eller ett med līkʀ- bildat runsv. *muldlīkʀ, det vill säga i båda fallen bildningar till substantivet muld f. ’jord, mull’. Båda tolkningarna medför formella svårigheter, däremot knappast betydelsemässiga­ (Åkerlund 1929, 137–148). I det förstnämnda­ fallet är vokalen i avledningen anmärkningsvärd. Det normala hade varit u, det vill säga muldugʀ, eftersommuld är en feminin ō-stam och -ugr är den avled­ningsform­ som förallmänligades i de nordiska fornspråken. Former på -igr förekommer dock där: fornisl. auðugr (-igr), ráðugr (-igr), saurugr (-igr), úrugr (-igr) och i några fall uppträder endast former på -igr. Om vi i stället räknar med mulḷika, det vill säga ett runsvenskt adj. muldlīkʀ, bereder konsonant­bortfallet inte något problem (se Sverdrup 1911, 7), men väl dubbel­skrivningen­ av l som bryter mot den runografiska principen att inte dubbel­teckna lång konsonant. Möjligen har ristaren haft svårighet att återge en fonemföljd /ldl/. Hur runföljden 23–26 mira som föregår multika skall tolkas är osäkert. Efter­som runa 25 r står för ett ursprungligtr återger den knappast någon form av den runsvenska komparativen meiʀi ’mer, större’. Det ligger nära

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 87 till hands att tro att ordet har angivit karaktären hosmuld , till exempel dess utseende eller beskaffenhet. Om uttrycket använts för att ange beskaf­ fenhet skulle man kunna tänka sig en substantivisk eller adjektivisk bild­ ning till en rot mer-/mor- (se till exempel Bjorvand och Lindeman 2007, s.v. mørk och usle (eldmørje)) som uppträder i det isländska verbet merja (marða) ’krossa, stöta sönder, mosa’ och i svenska dialekter i orden mor (mår) n. ’hög av sönderkrossade ting, avfall, skräp’ och mora ’slå sönder, krossa i små smulor eller stycken’ (Rietz 1862−67, 444b). Vare sig det nu ifråga om multika rör sig om ett adjektiv bildat genom avled­ning med suffixet -igʀ eller en bildning med -līkʀ, så förknippar adjek­tivet tursen med jord och smuts. Denna koppling kommer till direkt uttryck i den isländska svartkonstboken från 1500-talet, där det talas om moldþurs- och maðr-runor (Lindqvist 1921, 56 f.). Runbleckets turs besvärjs alltså att lämna mannens kvinna mans( kunu), ett uttryck som väl markerar det mänskliga i motsats till tursen. För den återstående delen av inskriften båda sidor av bleck 2 ges här bara några hypo­tetiska förslag. Denna del bör innehålla uttryck för att för­driva sjukdoms­ tursen­ och förgöra den. Runföljden hanatsaiþi kan delas upp på olika sätt. Utifrån inskriftens förmodade karaktär är det fres­ tande att föra samman­ saiþi med orden kring begreppet sejd och tolka det som en dativ­form av en mot­svarig­het till forn­väst­nordiskans seiðr ’sejd, trolldom’, eller som en pret. konj. av síða ’utöva sejd, vara troll­ karl’ eller — och snarast — som pres. konj. av kausativet seiða ’genom sejd, trolldom åstad­komma eller förgöra’.­ Om saiþi återger en form av kausa­ tivet rör det sig om en opera­ tiv­ magi för att skada eller förgöra sjukdoms­ ­ tursen, som då väl åsyftas med ru­nor­na han, medan at skulle avse prepo­ sitionen at i abso­lut, ad­ver­biell be­tydelse ’dit’. Innebörden skulle då vara ’Jag må genom sejd få tag på honom’ eller ’jag må sejda honom dit (där han hör hemma)’. Det skulle i så fall röra sig om vad Bo Almqvist (2000, 262) kallar attra­herande sejd. En sådan tolkning förutsätter bland annat att sejd inte hade den snäva och negativa betydelse som den oftast har i den fornisländska littera­ turen­ (Näs­ström 2002, 238 f.; jfr de Vries 1970, § 237). En mer nyanserad bild av sejden och sejdande män ger Dillmann (2006, 40–42, 137–167). Det var van­hedrande för en man att ägna sig åt en sådan verksamhet. Men det kan ju tänkas attsaiþi i en inskrift på 1000-talet kan ha en äldre och mer allmän betydelse ’påverka eller förändra med hjälp av övernaturliga medel, det må vare till det bättre eller till det sämre’ (jfr Foote 1979, 395: ”affect or fix by super­natural means”; Raudvere 2003, 89–170 [kap. ”Trolldomsritualer:­ Praktik och teknik”]).

Futhark 7 (2016) 88 • Helmer Gustavson

Besvärjelser mot sjukdomsdemoner kan avslutas med att demonen manas i väg från den sjuke. Besvärjelsen avslutas ibland med igångssätt­ ­ nings­ord, exempelvis Niūt lyfia (U Fv1933;134 Sigtuna) och Amen ok þæt se (DR EM85;493 Ribe). Man kan också uppge vart man vill förjaga demonen, till exempel in i berget, ut på en fjärran sten i havet. Det kan tänkas att slutet av inskriften på bleck B innehåller en sådan tanke­gång. Runföljden­ umliþin kan svara mot ett fornisländskt um liðinn, det vill säga ett prete­ ritum­particip av líða um i betydelsen ’gå hän, gå bort, försvinna’. Man kan jämföra följande stycke ur den isländska Homilieboken (s. 568) þessir allir lutir fara á braut ok líða um sem skuggi, ’alla dessa saker går bort och för­svinner som en skugga’. Om tankegången är riktig anges före umliþin vart man vill förjaga de­ monen som omtalas som hann (runorna 18–20 han), nämligen iloa som kan förstås som ett uttryck ī lo(g)a ’in i lågan, elden’. I run­svenskan före­ kommer omskrivning med verbet verða jämte perfektparticip­ för att om­ tala att något sker eller skedde, det vill säga för att ange en förändring­ eller ett inträdande av ett tillstånd. En önskan att förjaga demonen in i elden för att förgås där skulle ha kunnat uttryckas med ett allitte­rerande verði han ī loga um liðinn. Skillnaderna gentemot lydelsen på blecket är så pass avsevärda (rt i stället för rþ i uirti — jämför dock det oförklarade ny­norska verte ’bliva’ — och konsonantbortfallet i loa) att en sådan tolk­ ning knappast är försvarlig. I det förra fallet rör det sig i så fall om en på­ fallande runografisk avvikelse och i det senare fallet måste vi räkna med ett i och för sig sporadiskt belagt bortfall av intervokaliskt­ g, eftersom­ det inte är tilltalande att räkna med en i nordiska språk icke belagd växel­ form urnord. *luhan-, som uppträder i till exempel det medel­hög­tyska sub­stantivet lohe m. ’låga’. Att runföljden återger en icke belagd svensk mot­svarig­het till nyisländska lui ’utmattning’ är inte troligt. Hur oiþki sinhaus skall förstås är likaså ovisst. Möjligen kan man iden­ ti­fiera pronominet sinn och det fornsvenska substantivet hös, m. ’huvud, huvudskalle’,­ vilka skulle kunna syfta på tursen, som tidigare karaktä­ ri­ ­ serats som trehövdad. Än mer dunkel förefaller runföljden oiþki att vara. Det är till exempel föga tilltalande att laborera med en verbform runsv. øyðgi, presens konj. 3 pers. sing. av ett icke tidigare belagt verb *øyðga ’göra öde, föröda’. Eftersom det inte lyckats att presentera en sammanhängande och över­ tygande tolkning av texten på sida B av bleck 2, avstår jag också från möj ­liga tolkningar av enstaka runföljder där, eftersom en helhetstolkning­ med hjälp av dem skulle bli enbart hypotetisk.

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 89

Tillväxten av kunskap inom det beteendevetenskapliga, arkeologiska och litte­raturvetenskapliga­ området liksom det religionshistoriska ger nya as­pek­ter på texter som de två Solbergableckens. Dessa texter är rituella, det vill säga till dem är knutna vissa handlingar, riter, som grundar sig på veder­tagna regler och som ger dem som deltar i riten ett menings­fullt sätt att hantera föreställningar och händelser. Solberga­blecken är sanno­ likt exempel på en ontavvärjande rit och inbegriper inte bara själva texten utan också själva föremålen, kopparblecken, och de handlingar som ingick i den rituella processen och som runblecken är det enda synliga resultatet­ av. Hur denna process sett ut kan möjligen litterära motiv i medeltida­ litte­ ratur, framför allt i den isländska sagan, ge oss en uppfattning om. I Egil saga Skalla-Gríms­sonar (kap. 72) berättas hur Egil botar den sjuka flickan Helga Tor­finns­dotter, som lidit av vanmakt (hefir hon haft langan van­mátt), inte kunnat sova och genom trolldom varit berövad sina själsförmögen­ ­ heter. Egil frågar ingående om hennes tillstånd och får veta att det hade ristats runor av en bondpojke för att bota henne, men att hennes till­stånd då i stället förvärrats. Egil inleder därefter själva botanderitualen­ genom att låta lyfta ut flickan ur sängalkoven och lägga ett rent kläde under henne. Han undersöker alkoven och finner ett runristat valben. Han läser runorna, täljer bort dem och skrapar ner dem i elden. Där­efter bränner han upp benet och låter bära ut flickans sängkläder i friska luften, ristar botande runor och lägger dem under hennes kudde. Flickan vaknar upp och är frisk men svag (heil, en þó var hon máttlítil) och Egil får som lön den proviant han behöver. Samma moment som möter i den kortfattade­ skildringen av Egils till­vägagångs­ ­sätt, kunskaps­inhämtning, analys och åtgärd, en utveckling från en intellektuell aktivitet till konkreta åtgärder, torde också ha gällt den ritual som Köpings­vikblecken­ är konkreta vittnen om.

Sammanfattning och avslutning Efter utredningen ovan och med vederbörliga reservationer kan därför de två bleckinskrifterna­ läsas (med ordmellanrum), tolkas på runsvenska och över­sättas på följande sätt. Bleck 1, sida A

iiiêihiiasnuhúiịṇnsiiiḳousµµµµµµo ûiúnaiiiuk·∗ i · kristr auk santa maria biargi . . . Kristr ok Sankta Maria biargi ’Kristus och Sankta Maria må frälsa’

Futhark 7 (2016) 90 • Helmer Gustavson

Bleck 1, sida B

þiʀ oluf þēʀ, Ōlǫf! ’dig, Oluv!’

biarg um b͡aaukaʀ auk iʀumarkaʀ Biarg um baugaʀ ok æiʀumarkaʀ! ’Bistå (henne), med hjälp av? ringar och läketecken!’

fran þiʀ in arkiotun uluf auk þrymianti þurs altit frān þēʀ inn argi iotunn, Ōlǫf, ok þrymiandi þurs all tītt ’Alltid (må vara) från dig den naturvidrige jätten, Oluv, och den rasande tursen.’

Bleck 2, sida A þurs ik fa hin þrihufþa hin miramultika fran Þurs ek fā hinn þrīhǫfða hinn meramuldiga frān ’Tursen får jag bort, den trehövdade (och) den jordiga från’

mans kunu han at saiþi manns konu, hann at sæiði ’mannens kvinna. Jag må genom sejd sejda honom dit (där han hör hemma).’

Bleck 2, sida B

oiþki . . .

sin haus uirti han i loa um liþin . . .

Runinskrifterna från Köpingsvik är yttringar av ett samhälle där skrift kommit till användning. Redan själva skriftbärarna (se inledningen här och Gustavson­ 2004), åtta bleck av metall, tre revben och ett redskap (en sländ­ trissa), belyser den vikingatida och tidigmedeltida användningen­ av runorna i Köpingsvik.­ Runinskrifter på bleck av koppar hör hemma i förkristen­ tid och inskrifterna har sammanhang med magins värld, medan blybleck­ bär inskrifter som hör samman med den nya tron och dess språk, latinet. Ben­ inskrifter kan karaktäriseras som vardagssituationernas texter, till fälliga­ manifestationer­ utan tanke på att bevaras för eftervärlden. Inskrifter på bruksföremål­ och redskap från platser om Lödöse och Sigtuna innehåller praktiska uppgifter, till exempel om ägaren eller till­verkaren, ibland därtill en uppgift om föremålets art. Tecknen på en sländ­trissa från Köpings­vik är

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 91 dess värre­ så villsamma och svårbestämbara att det inte ens med säkerhet­ går att avgöra om det är runor. I några fall som i fråga om ett bronsbleck med upphängnings­ ­ring från Solberga 4:8 kan det inte säkert avgöras om det rör sig om en runinskrift. Kanske skall den ses som en del av en ritual, där inristandet av tecken på skyddsamuletten var en väsentlig del av riten. Fastän runfynden från Köping är ganska få vittnar de om att gemene man var i stånd att läsa och förfärdiga skriven text i vida högre grad än vad de lärdes handskrifter låter ana. Tillsammans med runfynden från medel­tida städer i Sverige som Sigtuna och Lödöse antyder runfynden en bredare och varierande användning av skrift under tidig­medel­tiden, det vill säga under sen vikingatid och tidig medeltid. Arkeologernas förfinade dateringar av det stadigt ökande antalet fynd från arkeologiska undersökningar förbättrar förhopp­ningsvis möjlig­he­ terna att finna direkta kopplingar av de arkeologiska­ fynden till sådana skrift­liga källor som de isländska sagorna och skaldedikt­ ­ningen. Dessa kom­mer visserligen nästan uteslutande från Island, men i många fall behand­lar de förhållanden i Danmark, Norge och Sverige från den tid där de nämnda arkeologiska fynden hör hemma. Problemet med att finna en bärighet­ mellan de stumma föremålen och de nämnda skrift­liga käl­lorna är vet­skapen att vi aldrig med säkerhet kan fastställa äktheten­ i det som dessa källor berättar om det förflutna. De återspeglar ju sin tids upp­fatt­ ning om det förflutna. Även i de fall det finns en hållfast koppling mellan före­mål och texter, ger den vunna kunskapen inte någon full­ständig bild av det förflutnas samhälle. Handskrifternas­ texter åter­speglar vad kyr­ kans klerker och socialt och ekonomiskt­ betydelse­fulla individer ute i sam­hället fann vara viktigt att anförtro pergamentet.­ Och även om nutida arkeo­loger till stor del undersöker­ bebyggelse­ ­lämningar åter­speglar före­ målen från dessa undersökningar­ också en likartad för­delning. Socialt och eko­nomiskt betydelsefulla samhällsmedlemmar lämnade efter sig en mer om­fattande fysisk kvarlåtenskap än de mindre besuttna. Även i detta avseende ger medeltida runfynd med inskrifter av till­ fällig­hetskaraktär­ en bredare aspekt på medeltida literacy. De klar­gör ibland också kopplingar mellan de förhållanden som de senare tillkomna­ skrift­liga källorna beskriver och de äldre materiella lämningarna från de arkeo­logiska undersökningarna.­ Ett sådan exempel är förmodligen de två Köpingsvik­ ­blecken som ristats för att rädda kvinnan Oluv. Det bör betonas att de återspeglar en medeltida religiositet med rötter i förkristen­ livs­upp­fattning. Runfynden från Köpingsvik är också intressanta ur ett skrifthistoriskt­ perspektiv. Med tanke på den omfattande kyrkliga verksamheten i Köping

Futhark 7 (2016) 92 • Helmer Gustavson under tidig medeltid, bör då där ha existerat en diglossi, en användning­ av latinskt språk med texter med latinskt alfabet och ett folk­språk med inskrifter med runor. Troligen hör runinskrifterna från Köpingsvik till en inle­dande fas av användningen av skrift i Sverige. Denna fas kulmi­ ­nerade sanno­likt under 1200-talet och i början av 1300-talet, då run­skriften nådde sin största omfattning samtidigt som bruket av latinsk skrift till­ växte. Använd­ningen av runskrift tycks ha tagit ett brått slut vid mitten av 1300-talet och därmed också den folkliga läs- och skriv­kunnig­heten. Denna hade dock varit av blygsam omfattning. Till en mer omfattande sådan lades grunden först på 1600-talet genom statens och kyrkans alfa­ beti­serings­insatser.

Förkortningar och bibliografi fornisl. = fornisländska runsv. = runsvenska fornsv. = fornsvenska urnord. = urnordiska

Almqvist, Bo. 1965. Norrön niddiktning: Traditionshistoriska studier i versmagi, vol. 1: Nid mot furstar. Nordiska texter och undersökningar, 21. Stockholm. ― . 2000. ”I marginalen till sejd.” I Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning, av Dag Strömbäck, med bidrag av Bo Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gid­ lund, red. Gertrud Gidlund, 237–271. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 72. Hedemora. ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Bauer, Alessia. 2003. Runengedichte: Texte, Untersuchungen und Kommentare zur gesamten Überlieferung. Studia Medievalia Septentrionalia, 9. Wien. Beckman, Nathanael. 1920. ”Ett ställe hos Tacitus (Germ. c. 12).”Nordisk tidsskrift för filologi , 4:e ser., 9: 103–108. Bjorvand, Harald, och Fredrik Otto Lindeman. 2007. Våre arveord: Etymologisk ord­bok. 2. utg. Oslo, 2007. Boström, Ragnhild. 1977. Köpings kyrkor: Slättbo härad, Öland. Sveriges kyrkor, 170, Öland. Uppsala. ― . 1982. Ölands kyrkor. Svenska fornminnesplatser, 53. Stockholm. Bruun, Niels W., och Allan A. Lund, utg. 1974. Cornelius Tacitus. Germaniens historie, geografi og befolkning: De origine et situ Germanorum liber. 2 vol.: Over­ sættelse; Kommentar. Århus. Brøndum-Nielsen, Johannes. 1950–73. Gammeldansk Grammatik i sproghistorisk Frem­stilling. 8 vol. København. Dillmann, François-Xavier. 2006. Les magiciens dans l’Islande ancienne: Études sur la représentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires norroises. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 92. Uppsala.

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 93

Diplomatarium Islandicum: Íslenzkt fornbréfasafn, sem hefir inni að halda bréf og gjörnínga, dóma og máldaga, og aðrar skrár, er snerta Ísland eða íslenzka menn. 16 vol. København och Reykjavík, 1857–1972. DR + nr = inskrift publicerad iDanmarks runeindskrifter, av Lis Jacobsen och Erik Moltke, 3 vol. (København, 1941–42). DR AUD1999;288 = amulettinskrift från Englyst, Østermarie socken, Bornholm, publi­cerad i Marie Stoklund, ”Runer 1999”, Arkæologiske udgravninger i Dan­ mark 1999 (2000): 285–88 (på s. 288). DR EM85;493 = inskrift från Ribe (Ribeamuletten), Sønderjylland, publicerad i Erik Moltke, Runes and Their Origin, Denmark and Elsewhere (Copenhagen, 1985), 493–497. DS = Svenskt diplomatarium: Diplomatarium Suecanum. Utg. av Johan Gustaf Lilje­gren med flera. Stockholm, 1829–. Ebel, Else. 1963. ”Die Terminologie der Runentechnik.” Otryckt doktorsavhand­ ­ ling, uni­versitetet i Göttingen (Georg-August-Universität Göttingen). Eddukvæði. Utg. Jónas Kristjánsson och Vésteinn Ólason. 2 vol.: 1. Goðakvæði; 2. Hetjukvæði. Íslenzk fornrit. Reykjavík, 2014. Egils saga Skalla-Grímssonar. Utg. Sigurður Nordal. Íslenzk fornrit, 2. Reykjavík, 1933. Falk, Hjalmar, och Ingjald Reichborn-Kjennerud. 1923. ”Tussebitt og verkefinger.” Maal og minne 1923: 74–85. Foote, Peter. 1979. Recension av Erik Moltke, Runerne i Danmark og deres oprin­ delse (Køben­havn, 1976). [Dansk] Historisk tidsskrift, 13:de ser., 6: 392–397. Fornsvenska legendariet = Ett forn-svenskt legendarium: Innehållande medeltids kloster-sagor om helgon, påfvar och kejsare från det I:sta till det XIII:de år­ hundradet, vol. 1: Efter gamla handskrifter. Utg. George Stephens. Svenska Forn­skrift-Sällskapet, Samlingar, 7. Stockholm, 1847–58. Franzén, Anne Marie, och Margareta Nockert. 1992. Bonaderna från Skog och Över­hogdal och andra medeltida väggbeklänader. Stockholm. G + nr = inskrift publicerad iGotlands runinskrifter, dvs. SRI, 11–12. Gotfredsen, Edvard. 1956. ”Barsel.” I Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid, 1: sp. 354–365. Malmö o.s.v. Gräslund, Anne-Sofie. 2001. Ideologi och mentalitet: Om religionsskiftet i Skan­ di­navien från en arkeologisk horisont. Occasional Papers i Archaeology, 29. Uppsala. Gustavson, Helmer. 1976. ”Runfynd 1975.” Fornvännen 71: 96–109. ― . 2004. ”Runor på föremål från Köpingsvik.” I Köpingsvik på Öland: 30 under­ sök­ningar 1970−1994: Arkeologiska undersökningar i Köpingsvik, utförda av Riks­antikvarieämbetet och Kalmar läns museum: RAÄ 215, 216 m fl, Köpings s[ocke]n, Borgholms k[ommu]n, Öland, red. Hella Schultze, 63–70. Arkeologiska enheten, rapport 2004.2. Kalmar. Gustavson, Helmer, och Thorgunn Snædal Brink. 1981. ”Runfynd 1980.” Forn­ vännen 76: 186–195.

Futhark 7 (2016) 94 • Helmer Gustavson

Göransson, Sölve. 1983. ”Härad, socken och by på Öland.” Bebyggelsehistorisk tid­ skrift 4 (1982): 97–116. Hagberg, Ulf Erik. 1973. ”Köping på Öland.” Tor 1972–1973: 209–236. Hallberg, Göran. 1985. Ortnamn på Öland. Stockholm. Halvorsen, Eyvind Fjeld. ”Jotner.” I Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid, 7: sp. 693-697. Malmö o.s.v. Hesselman, Bengt. 1945. Omljud och brytning i de nordiska språken: Förstudier till en nordisk språkhistoria. Nordiska texter och undersökningar, 15. Stockholm. Homilieboken, den isländska = Homiliu-bók: Isländska homilier efter en handskrift från tolfte århundradet. Utg. Theodor Wisén. Lund, 1872. Hymiskviða. I Eddukvæði, 1: 399–407. Íslenzk orðabók handa skólum og almenningi. Red. Árni Böðvarsson. Reykjavík, 1963. Jacobsen, Lis. 1935. Forbandelsesformularer i nordiske runeindskrifter. Kungl. Vitter­hets Historie och Antikvitets Akademien, Handlingar, 39.4. Stockholm. Johnson, Marianne, och Hella Schulze. 1990. Köpingsvik. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Medeltidsstaden, rapport 77. Stockholm. Jón Helgason, utg. 1936–38. Íslenzk miðaldakvæði: Islandske digte fra senmid­ ­del­ alderen. 2 vol. København. Klintberg, Bengt af. 1980. Svenska trollformler. 2:a utg. Stockholm. Klockhoff, Margaretha. 1993. ”Conservation by EDTA: Four Applications.” I Sources and Resources: Studies in Honour of Birgit Arrhenius, red. Greta Arwids­ son et al., 505–518. Rixensart. Lamm, Jan Peder. 1985. ”Hednisk gud eller fyrhövdad turs? Kommentarer kring en vikingatida benskulptur från Tunby i St. Ilians socken.” Västmanlands forn­ minnes­förenings och Västmanlands läns museum, Årsskrift 63: 110–120. Liestøl, Aslak. 1964. ”Runer fra Bryggen.” Viking 27 (1963): 5–53. Linderholm, Emanuel. 1917–40. Signelser ock besvärjelser från medeltid och ny tid / Benedictions et conjurations du moyen âge et des temps modernes. Svenska lands­ mål och svenskt folkliv, ser. B, 41. Stockholm. Lindquist, Ivar. 1932. Religiösa runtexter, vol. 1, Sigtuna-galdern: Runinskriften på en amulett funnen i Sigtuna 1931: Ett tydningsförslag. Vetenskapssocieteten i Lund, Skrifter, 15. Lund. Lindqvist, Natan. 1921. En isländsk svartkonstbok från 1500-talet. Uppsala. Lozzi Gallo, Lorenzo. 2001. ”On the Interpretation of ialuns in the Norwegian Runic Text B257.” Arkiv för nordisk filologi 116: 135–151. Mattsson, Gösta. 1933.Konjunktiven i fornsvenskan. Lund. Meulengracht Sørensen, Preben. 1983. The Unmanly Man: Concepts of Sexual Defamation in Early Northern Society. The Viking Collection, 1. Odense. Moberg, Lennart. 1962. ”Språkliga strövtåg i forntidens Uppland.” Saga och sed 1961: 47–60. N B256 = inskrift från kvarteret Søndre Gullskoen, Bryggen i Bergen, publicerad i Liestøl 1964, 40–50.

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 95

Nygaard, Marius. 1905. Norrøn syntax. Kristiania. Näsström, Britt-Mari. 2002.Fornskandinavisk religion: En grundbok . 2:a uppl. Lund. Owe, Jan. 2002. Runfynden vid Köpings kyrka. Bro. Paulus Diaconus. Historia Langobardorum: Geschichte der Langobarden. Utg. Wolf­gang F. Schwarz. Darmstadt, 2009. Rahmqvist, Sigurd, Roger Axelsson och Kaj Janzon. 1996. Öland. Del 3 av vol. 4: Små­land av Det medeltida Sverige. Stockolm. Raudvere, Catharina. 2003. Kunskap och insikt i norrön tradition: Mytologi, ritualer och trolldoms­anklagelser. Vägar till Midgård, 3. Lund. Reichborn-Kjennerud, Ingjald. 1928–47. Vår gamle trolldomsmedisin. 5 vol. Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo, 2:a Hist.-filos. klasse, Skrifter, 1927.6, 1933.2, 1940.1, 1943.2, 1947.1. Oslo. Rhezelius, Jonas Haquini. 1634. ”Monumenta Runica in Ölandia Comitatu Regni Sveciae Gothiaque.” Manuskript med signum F.c. 2/3, konc. 31, i Kungl. Biblio­ teket, Stockholm. Rietz, Johan Ernst. 1862–67. Svenskt dialekt-lexikon: Ordbok öfver svenska allmoge­ språket. Lund. Salberger, Evert. 1973. ”Olu: Ett gammalt skånskt kvinnonamn.” Namn och bygd 61: 101–109. Schulze, Hella. 1978. ”Köpingsvik under vikingatiden.” Kalmar län 1978: 103–107. Schück, Herman. 1959. Ecclesia Lincopensis: Studier om Linköpingskyrkan under medel­tiden och Gustav Vasa. Stockholm Studies in History, 4. Stockholm. SHM = Statens historiska museum, Stockholm. Sigrdrífumál. I Eddukvæði, 2: 313–321. Skírnismál. I Eddukvæði, 1: 380–388. SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare; publicerade av Kungl. Vitterhets His­ torie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, 1900–. SRI, 1 = Ölands runinskrifter. Av Sven Söderberg och Erik Brate. 1900–06. SRI, 3 = Södermanlands runinskrifter. Av Erik Brate och Elias Wessén. 1924–36. SRI, 5 = Västergötlands runinskrifter. Av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström. 1940–70. SRI, 6–9 = Upplands runinskrifter. Av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson. 1940–58. SRI, 11–12 = Gotlands runinskrifter. Av Sven B. F. Jansson, Elias Wessén och Eli­sabeth Svärdström. 1962–78. För nummer över G 222 se Helmer Gustavson och Thorgunn Snædal, manus tillGotlands runinskrifter, del 3, dvs http://www. raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/digitala- sveriges-runinskrifter/gotlands-runinskrifter-3/ under ”Supplement till Got­ lands runinskrifter del 1 och 2”. Sverdrup, Jakob. 1911. ”De gammelnorske adjektiver paa -ligr og adverbier på -liga, -la.” Arkiv för nordisk filologi 27: 1–50. Sö + nr = inskrift publicerad iSodermanlands runinskrifter, dvs. SRI, 3.

Futhark 7 (2016) 96 • Helmer Gustavson

Söderberg, Barbro. 1988. ”En runstrof från Bryggen.” I Ingemar Olsson 25 augusti 1988, 361–367. Meddelanden från Institutionen för nordiska språk vid Stock­ holms universitet, 28. Stockholm. Tacitus, Germania = Bruun och Lund 1974. Thors, Carl-Eric. 1957.Den kristna terminologien i fornsvenskan. Studier i nordisk filologi, 45. Helsingfors. Tillhagen, Carl-Herman. 1962. Folklig läkekonst. 2 uppl. Stockholm. Þrymskviða. I Eddukvæði, 1: 422–427. U + nr = inskrift publicerad iUpplands runinskrifter, dvs. SRI, 6–9. U Fv1933;134 = amulettinskrift från kvarteret Granhäcken i Sigtuna, Uppland, publi ­cerad i Manne Eriksson och D. O. Zetterholm, ”En amulett från Sigtuna: Ett tolkningsförsök”,Fornvännen 28 (1933): 129–156. U NOR1994;26A = amulettinskrift från Hovgården, Adelsö socken, Uppland, preli­ minärt publicerad i Helmer Gustavson, ”Verksamheten vid Runverket i Stock­ holm”, Nytt om runer 9 (1994): 25–28 (på s. 26). Se också Thorgunn Snædal, ”Rapport till Riksantikvarieämbetet, 23 april 1997”, ATA, diarienr 2524/97. Vg + nr = inskrift publicerad iVästergötlands runinskrifter, dvs. SRI, 5. de Vries, Jan. 1970. Altgermanische Religionsgeschichte. 2 vol. 3. uppl. Grundriss der germanischen Philologie, 12. Berlin. Väänänen, Veikko. 1967. Introduction au Latin vulgaire. 2:a utg. Bibliothèque fran­ çaise et romane, ser. A: Manuels et études linguistiques, 6. Paris. Weisweiler, Joseph. 1923. ”Beiträge zur Bedeutungsentwicklung germanischer Wörter für sittliche Begriffe.”Indoeuropäische Forschungen 41: 13–77, 304–368. Wessén, Elias. 1969. Från Rök till Forsa: Om runornas historia under vikingatiden. Filo­logiskt arkiv, 14. Stockholm. Westlund, Börje. 1989. ”Kvinneby — en runinskrift med hittills okända gudanamn?” Studia anthroponymica Scandinavica 7: 25–52. Williams, Henrik. 1996. ”Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande?” I Krist­ nandet i Sverige: Gamla källor och nya perspektiv, 45–83. Projektet Sveriges kristnande, Publi­kationer, 5. Uppsala. Åkerlund, Walter. 1929. Studier över adjektiv- och adverbbildningen medelst suf­ fixen -liker och -lika i fornsvenskan. Lund. Öl + nummer = inskrift publicerad iÖlands runinskrifter, dvs. SRI, 1. Öl Fv1976;96A = amulettinskrift från Solberga, Köpings socken, Öland, preliminärt publi­cerad i Gustavson 2004, 64−66. Öl Fv1976;96B = amulettinskrift från Solberga, Köpings socken, Öland, preliminärt publicerad i Gustavson 2004, 64−66.

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 97

English summary

Two rune-inscribed copper amulets from Solberga, Köpingsvik (Öl Fv1976;96A and Öl Fv1976;96B)

Köpingsvik was one of the centres for trade on Öland during the Viking Age and early medieval period. It was also a place where human interaction stimulated the spread of new ideas and cultural patterns. This is the background against which finds of a number of loose objects with runes and rune-like signs, especially copper plates and rib bones, can be seen. Since the 1950s, archaeological excavations have uncovered a number of such objects. The most remarkable find was made in 1972 at the Solberga farm where two interrelated plates of copper (Öl Fv1976;96A and Öl Fv1976;96B) were unearthed via the sifting of sand filling a post hole at what seems to have been a furnace. Examination revealed that the two plates had runes on the front and back. The inscriptions on the four sides are divided into nine lines. The inscription on plate 1 begins on the upper line of the front side and continues on the lower line. The inscription resumes on the back’s upper line and, although the inscriber continued on the lower line and terminated with the twenty-five runes on the middle line, the reading provided below presents lines from top to bottom on all sides since that may well have been the intended reading order also here. The reading order on plate 2 is uncertain. Its arrangement and content suggest that the inscription begins with the six runes which were carved over the whole front, continuing with the runes in the upper line and terminating with those in the lower one. The reading order on the back is similarly unclear. The inscription can be read and partly interpreted and translated as follows: Plate 1, side A

iiiêihiiasnuhúiịṇnsiiiḳousµµµµµµo ûiúnaiiiuk·∗ i · kristr auk santa maria biargi . . . Kristr ok Sankta Maria biargi ‘May Christ and saint Mary save’

Plate 1, side B

þiʀ oluf þēʀ, Ōlǫf! ‘you, Ōlǫf.’

biarg um b͡aaukaʀ auk iʀumarkaʀ Biarg um baugaʀ ok æiʀumarkaʀ! ‘Assist (her), rings and healing marks!’

Futhark 7 (2016) 98 • Helmer Gustavson

fran þiʀ in arkiotun uluf auk þrymianti þurs altit frān þēʀ inn argi iotunn, Ōlǫf, ok þrymiandi þurs all tītt ‘Always (may be) from you, Ōlǫf, the perverse giant and the furious ogre.’

Plate 2, side A þurs ik fa hin þrihufþa hin miramultika fran Þurs ek fā hinn þrīhǫfða hinn meramuldiga frān ‘The ogre I remove, the three-headed (and) the soil-stained, from’

mans kunu han at saiþi manns konu, hann at sæiði ‘the man’s woman, may (I) through sorcery conjure him thence (where he belongs).’

Plate 2, side B

oiþki . . .

sin haus uirti han i loa um liþin . . .

The two Solberga plates are significant for several reasons. Despite the lack of a complete interpretation, the length and content of the inscriptions shed light on pre-medieval and early medieval Christian prayers and invocations for a woman in childbirth while simultaneously containing heathen curses deriving from a pre-Christian worldview to protect her from a woman-hating ogre. The arrangement of the inscriptions suggests they should be seen in a ritual context, with their presence linked to ritual actions at the delivery. The text begins with a prayer to Christ and an invocation of Saint Mary to save Ōlǫf, the woman in childbirth. The formula shows that Mary’s importance was not restricted to Christian liturgy but extended to birth itself. Alongside a more general meaning, the verb biarga seems to have been acquired a more specific sense of ‘assist a woman in labour’. Thereafter follows the invocation that rings and healing marks should help (her) and the exhortation that the perverse giant and the furious ogre always stay away from Ōlǫf. The text on plate 2 follows with an exorcising formula where the sorcerer drives the three-headed and soil-stained ogre away from the man’s woman and through sorcery banishes him to where he belongs. The growth of knowledge in the areas of behavioural science, archaeology and literature as well as the history of religion sheds new light on texts such as those found on the two plates from Köpingsvik. These are ritual texts, that is to say that certain actions, i.e. rites, which are associated with them are grounded in generally accepted rules which give participants in the rite a meaningful way of

Futhark 7 (2016) Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik • 99 handling actions and ideas. The plates are probably examples of a rite to drive away evil involving not only the text itself but also the object, the copper plates, and the actions which comprised the ritual process of which the runic plates are the only visible result. Motifs in medieval literature, primarily Icelandic sagas, can give us some idea of how this process may have worked. Egils saga Skalla-Grímssonssonar (ch. 72), for example, describes how Egill cures a sick girl rendered weak, unable to sleep and witless through magic. After making detailed inquiries about her condition, Egill initiates a healing ritual and carves healing runes, whereupon the girl wakes up healthy. The same elements encountered in the short description of Egill’s approach, i.e. information gathering, analysis and active response — a development from intellectual activity to concrete action — must also have applied to the ritual which the Köpingsvik plates bear tangible witness to. The use of rune-inscribed copper plates in Sweden arouses undeniable interest. In several cases, as with Köpingsvik and Sigtuna, there is a clear association with metalworking sites, which might indicate that they were both produced and inscribed there. It is striking that few of them carry long, linguistically meaningful texts like those on the Köpingsvik plates. In most cases the inscriptions are non-lexical or comprise putative or possibly coded runes (lönnrunor). This might suggest that linguistic comprehensibility was not crucial; it was, rather, the carving of signs on the copper plate according to ritual demands that was important.

Futhark 7 (2016)

A New Runic Inscription from Hagia Sophia Cathedral in Istanbul

Elena A. Melʹnikova (Institute of World History, Russian Academy of Sciences, Moscow)

Abstract During the investigation of the interior of Hagia Sophia Cathedral in Istanbul in search of Cyrillic inscriptions, Russian epigraphists discovered an inscrip­ tion that was later identified as comprised of Scandinavian runes. In 2011, the present author had the opportunity to study it herself. The inscription is lo­ cated on a marble windowsill in the eastern wall of the northern first floor gallery, a sill covered with many Cyrillic (mostly of the second half of the twelfth to the mid-thirteenth century) and Greek graffiti. The c. 27 cm long line of runes reads a͡rịṇba͡rþrr͡aṣtruna͡rþasi, Old Norse Arinbárðr rеist rúnar þessar [older: þā(ʀ)si], ‘Arinbárðr cut these runes’. The inscription appears to be cut fairly regularly but demonstrates some paleographic idio­syncrasies, e.g. all r-runes (also in a͡r) have sharply pointed tops. Some distinctive features in­clude the consistent usage of the bind-rune a͡r whenever a combination of a and r is employed (four times, once for r͡a) and the absence of the ʀ-rune in older rūnaʀ. Though neither peculiarity provides firm grounds for dating the in­scrip­tion, it was most probably produced in the second half of the eleventh or first half of the twelfth century and most likely carved by a Scandinavian­ merce­nary in the service of the Byzantine emperor. Keywords: Runic graffiti, Hagia Sophia Cathedral in Istanbul, Vikings in zanBy­ ­ tium, carver formula

he presence of Scandinavians in Byzantium is attested to by a Tgreat variety of Greek, Scandinavian and Russian written sources (Vasilʹevskij 1915; Blöndal 1978; Jansson 2005), as well as by archaeological­ material (Müller-Wille 1997, 1999; Piltz 1989; Androshchuk 2013, 91–130). Runic inscriptions occupy a prominent place among these records, being

Melʹnikova, Elena A. “A New Runic Inscription from Hagia Sophia Cathedral in Istanbul.” Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 101–10.

© 2017 Elena A. Melʹnikova. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309277. 102 • Elena A. Melʹnikova authentic contemporary witnesses. More than thirty runestones, mostly from Central Sweden, memorialize people who traveled to and sometimes died in Byzantium (Melʹnikova 2001, passim; Melʹnikova 2005, 160–80; Käll­ström 2016). Much rarer are written traces of the Varangians (Greek βαραγγοι) preserved in Byzantium itself. The most imposing is the Piraeus lion statue (now in Venice) with, according to the most recent examination, three inscriptions on its body, one ornamented in the typical Central Swed­ish runic style (Melʹnikova 2001, 259–72; Snædal 2014). Two other undoubtedly Scandinavian runic inscriptions were found in Hagia Sophia Cathedral in Istanbul. The first, readingalftan… , hlftan… or 〈h〉alftan…, was published by Elisabeth Svärdström in 1970, the second was read as ari : k by Mats Larsson (1989) but arni by Folke Hagberg in 1975 and Svein Indrelid in 1997 (both cited in Knirk 1999, 26). Both inscriptions were republished with commentaries in Melʹnikova 2001, 258 f., and on examining the inscription de visu, the present author is inclined to agree with the reading arni. Five more rune-like graffiti consisting of two to five letters were reported by Indrelid to Knirk, who (1999) was skeptical about their identification as runic. These graffiti (runic or otherwise) remain unpublished.­ The runic inscriptions can now be supplemented by four incised drawings of ships that were interpreted by Thomas Thomov (2015) as depictions of Viking Age drekar (large war ships). In 2009, the Russian epigraphists Alexej Gippius, Jurij Artamonov and Tatjana Roždestvenskaja started a project the purpose of which was to search the interior of Hagia Sophia Cathedral in Istanbul for Cyrillic inscrip­tions. As some fifteen of these dating from the thirteenth to the fifteenth century have been documented since the nineteenth century, there was a reasonable expectation that modern technical apparatus might uncover some further examples. The medieval surfaces suited to writing (inner walls, windowsills, parapets, etc.) were examined and photo­ graphs of all possible graffiti were taken. Studying the photographs back in Moscow, they suspected several graffiti to be runic, and their photo­ graphs were forwarded to the present author. Only one of these emerged as authentically runic. The rest included the inscription first published by Lars­son, pictorial representations and a multitude of occasional scratches. In September 2011, the present author visited Istanbul and had the oppor­ tu­nity to examine the inscription in person. A visual examination, even in the absence of advanced technical apparatus, permitted the correction and clarification of several details. The inscription is incised on the marble sill of a window that was bricked up probably as early as the Middle Ages (perhaps after the Muslim

Futhark 7 (2016) A New Runic Inscription from Hagia Sophia • 103

Fig. 1. The window with the inscription Fig. 2. The location of the window on the plan of the first floor gallery of Hagia Sophia cathedral conquest of Constantinople)­ and later decorated using grisaille technique (fig. 1). The window is located in the eastern wall of the northern gallery of the first floor to the left of the arched opening leading to the central apse (fig. 2). The sill is covered with dozens of medieval Greek, Cyrillic and Arabic graffiti. Some fifteen centimeters closer to the edge of the sill than the runic inscription, for example, there is a Cyrillic graffito,коса ψ (‘Kosa wrote’ or ‘Kosa has written’), and a little further to the left, игнат ψ (‘Ignat wrote’ or ‘Ignat has written’). On this and adjacent window­ sills was found the largest complex of Cyrillic graffiti, including more than twenty inscriptions that on the basis of paleographic and linguistic features can be dated to the second half of the twelfth to the mid-thir­ teenth century (Artamonov and Gippius 2012). There are also many later inscrip­tions, including modern ones, in various languages. The runic inscription is 26.8 cm long, and the height of the runes varies from 3 to 4.8 cm. While the inscription is relatively well preserved, there are two badly worn areas where the runes cannot be read with certainty (see fig. 3). Rune 1, like rr. 5, 8 and 14, is a bind-rune a͡r with the branch for a only on the left side of the stave. This is a well-attested bind-rune and by far the most common one used in the Middle Ages (MacLeod 2002, 190 et passim). In the Hagia Sophia inscription, this bind-rune is used consistently in all cases where the collocation of /a/ and /r/ occurs. The graphic form of all instances of r (both in combi­nation with a and separately) is striking — it has a distinctively pointed top and a rounded pocket that is often not very wide.

Futhark 7 (2016) 104 • Elena A. Melʹnikova

Fig. 3. The photograph of the inscription (made in 2009 by Alexej Gippius and Ju. Arta­ monov) and its drawing

Rune 1 a͡r is followed by a partially damaged area where two staves can be discerned. No branches can be detected belonging to the first stave (r. 2), but between the staves can be seen a rather shallow slash which seems to continue to the right of the second staff and to end in a deep pit. It thus seems that these two staves and the downward sloping cut form the runes ị and ṇ (with long-branch form), although their reading is uncertain. Following this group of runes and before the next rune there is a small pit. Another pit seems to terminate the right branch of r. 3 ṇ. These two pits might have formed a division mark, but this is highly unlikely. The lower dot is somewhat obliquely formed, as if terminating the branch of the pre­ ceding ṇ with a deeper cut, and there is a third and larger pit between the two but far to the left and practically on the stave of the ṇ. This third pit seems to constitute damage that occurred after the inscription was cut. The interpretation­ of the pits as a division mark separating the two words is also highly dubious since there are no other division marks in the inscription. Rune 4 is a distinct b with rounded but not very wide pockets. The top of r. 6 is poorly preserved but a rounded pocket in the middle part of the stave identifies it with certainty as þ. Rune 7 r has the same top typical of the bind-runes: pointed and with a rounded pocket. Rune 8 is a ligature of the runes a and r which, in addition to representing a͡r, might stand for r͡a (in what is sometimes called “unnatural order”, since the a-branch is on the left side of the stave and is the first element the reader perceives). After r. 8 there is a badly damaged area where the number of decimated runes, two or three, is unresolved. The only readily visible sign is the stave of a rune at the right edge of the area. There may be a branch descending from its top on the left side although only an indication of the lower part

Futhark 7 (2016) A New Runic Inscription from Hagia Sophia • 105 is visible. It can be presumed to be an uncertain t. Since the runes are generally cut roughly equidistant from each other, the space between r. 8 and the rune identified ast seems enough for either one wide rune such as r, u, or s or two narrow runes such as i, a, t, l. In the middle part of the damaged space are traces of a barely visible zigzag line with smooth curves and a rather long right stroke descending perpendicularly. The zigzag line is similar to the middle part of the much clearer r. 17 s toward the end of the inscription. There is also a barely visible stroke which might be the upper part of the left perpendicular of the s form s. The remaining cuts thus best correspond to an uncertainly readṣ . The rest of the inscription is well preserved and all the runes are clearly visible. Their distinctive features are as follows: r. 11r has a much wider pocket than in other instances, and the leg proceeds from the pocket rather than the meeting point of the pocket and the stave; in r. 14 a͡r the pocket appears to be open, the leg then descending from the open end of the pocket; the pocket of r. 15 þ is also much wider than in the first occur­ rence (r. 6) and its upper part is slightly damaged; the middle part of r. 18 i is worn and partially obliterated. The whole inscription can thus be rendered:

a͡rịṇba͡rþrr͡aṣtruna͡rþasi 1 5 10 15

Runes 1 to 7 can be interpreted as the masculine personal name Arin­ bárðr. The name is not attested as such but both stems are widely used in dithematic names found in runic inscriptions and in the Icelandic sagas. The first, highly productive stem Ar(i)n- (with variants Arn-, Erin-, Ærin-, Ærn-) is correlated with Old Norse ǫrn (< *arnuʀ) ‘eagle’ or arinn ‘hearth’ (Peter­son 2007, 24; Janzén 1947, 65). As a separate name it is rarely used, but it forms the first part of many compounds such as Arinbjǫrg, Arin­ bjǫrn, Aringeirr, Arinmundr (Peterson 2007, 25 f.; Lind 1911, col. 32 f.). The sec­ond stem bárðr (< *Baðu-friðuʀ) could be used as a simplex name Bárðr, which is found in runic inscriptions only in Norway (Peterson 2007, 40) and is common in the West Scandinavian area (Janzén 1947, 67; Lind 1911, col. 111–13). In compounds, it is used as the second stem in both mythological (Hár-bárðr) and ordinary names such as Hag-bárðr (U 1041, which Lena Peterson [2007, 102] regards as a borrowing from Old High Ger­man Hagupart), Ráð-bárðr (in the context of fornaldarsögur) and so on (Janzén 1947, 67; Lind 1911, passim). The interpretation of the second stem as a byname meaning ‘beard’ is impossible due to the final -r which un­ doubtedly points to -bárðr masc. and excludes barð neut. ‘beard’.

Futhark 7 (2016) 106 • Elena A. Melʹnikova

Runes 8–10 form the sequence r͡aṣt which can be interpreted as the preterite form reist, 3rd person sg. of the verb rísta ‘carve, scratch’, one of the standard designations for cutting runes on memorial stones and objects (Käll­ström 2007, 141 f.). The usual rendering of ei-- in the preterite singular of rísta is ai or i (Peterson 1994b, 44). Magnus Källström (2010, 188) has, how­ever, indicated the possibility of regional variations in spelling. The usage of a for the root vowel -ei- is on the other hand not uncommon in Swed ­ish runic inscriptions, cf. 3rd sg. pret. rasi (Sö 258), rasti (Ög 14, Ög 221, Sö 62, Sö 341, U 1173), rasþi (Sö 129) and pl. rastu (Ög 228, U 755, U 768, etc.) of reisa ‘raise, erect’, although the most frequent forms are raisti and raistu. Another parallel is provided by the noun steinn ‘stone’ spelled stan in 40 cases while in c. 300 cases it is spelled stain (Peterson 1994b, 45–48, 62 f.). The first case is particularly significant for this comparison since it also concerns root vowels immediately before the consonant group -st. Most of the inscriptions with a rendering -ei- in the root come from Uppland, Södermanland and Östergötland, which of course are also the Swed­ish counties with the greatest number of runestones. Runes 11–14 represent the word runar, acc. pl. of rún f. ‘rune’. Runes 15–18 represent the word þasi, acc. pl. of sú f. ‘this’. The spelling is usual for Swedish runic inscriptions (Peterson 1994b, 53). The inscription thus can be read as Old Norse: Arinbárðr rеist rúnar þessar [older: þā(ʀ)si] ‘Arinbárðr cut these runes.’ The inscription is seemingly carved in a mixture of short-twig and long- branch runes, but explanations may be provided to account for the pre­ sum­ably short-twig variants. The particular short-twig form ofa in all the a͡r bind-runes may have been necessitated by the presence of the distin­ guishing features of r on the right side of the stave, as appears generally to be the case for this bind-rune, although variants with long-branch a do occur (MacLeod 2002, passim). The branch appears to cross the stave to some extent in r. 16 a, thus probably representing long-branch a. Rune 3 n ap­pears to be the long-branch variant n, and r. 17 s and probably also r. 9 ṣ are the long-branch variant s. The absence of the right branch of r. 10 t (likely t) and of any continuation of the branch on the left side of r. 13n (likely n) could be the result of damage to the marble surface and may not necessarily constitute instances of the short-twig variants T and N. The inscription was executed by a skillful person practiced in writing runes. The graffito appears to be painstakingly carved: the line is even and the distance between runes is approximately the same throughout.

Futhark 7 (2016) A New Runic Inscription from Hagia Sophia • 107

Var­i­ations in the height of individual runes may largely be due to sur­ face damage. One characteristic of Arinbárðr’s writing is the graphic form of his r: All instances have a sharply pointed top, a pocket that usually touches the stave (r. 16 appears to be an exception) and a straight leg as far as this can be determined (although the point of contact with the pocket or pocket and stave appears to vary). Of interest, although probably only inci ­dental, is the fact that the form of the r here appears somewhat similar to the form in Hagia Sophia 2 (arni; see the drawing in Knirk 1999), which also has a pointed top, although there the pocket begins somewhat below the top of the stave, and the pocket is open (as apparently in r. 14 a͡r here). In addition, many pockets on the b, r and þ runes are rather narrow, and if r. 9 is indeed s, it is quite similar to r. 17, with smooth curves in the middle, the upper stroke on the left side and the lower stroke on the right. All collocations of /a/ and /r/ are rendered by the bind-rune a͡r. Such stability in the usage of bind-runes is unusual for younger runic inscrip­tions (MacLeod 2002, 125). In most cases, bind-runes substitute for indi­vid­ual runes only occasionally, and in any one inscription there can be both ligatures and individual runes rendering the same combination of sounds. For example, in the Kälvesten inscription (Ög 8, early 800s) the com­bi­nation /au/ is rendered once by a bind-rune and three times with the unligatured runes au. Proficiency in writing runes is also reflected in Arin­bárðr’s employment of the same bind-rune for both a͡r (rr. 1, 5, 14) and r͡a (r. 8). No marks designating the division between words are used. There seem to be no specific paleographic indications that could facilitate dating the inscription more or less precisely. The bind-rune a͡r appears in older runic inscriptions and continued to be used throughout the entire period of runic literacy. In the ninth to the eleventh century, bind-runes were seldom found in inscriptions on memorial stones (Peterson 1994a, 65; MacLeod 2002, 124): Mindy MacLeod counts some sixty instances of bind-runes in Swedish inscriptions, mostly from Uppland, Söderman­ land­ and Gästrikland,­ including four instances of the bind-rune a͡r (three from Upp­land; MacLeod 2002, 125–27). She also stresses the irregularity of bind-rune usage as well as the absence of inscriptions with more than one bind-rune. She points out, however, that inscriptions on various portable objects can feature more than one bind-rune (MacLeod 2002, 125 and note 12). Thus, on the rune-stick from Old Ladoga, dated to the early ninth cen­tury, there are at least three bind-runes of different composition. The usage of bind-runes as well as their repertoire increases from the turn of the eleventh to the twelfth century, and they are widely used in medieval­ inscrip­tions in Sweden and Norway (MacLeod 2002, 184–89).

Futhark 7 (2016) 108 • Elena A. Melʹnikova

Another feature of the Hagia Sophia inscription is the total replace­ment of the rune ʀ /ř/ by r /r/ (i.e. the finalr in both a͡rịṇba͡rþr, after a dental con­sonant, and runa͡r), but neither can this serve as a precise indicator for dating. The confusion of these runes as a result of the depalatalization of /ř/ is attested as early as the ninth century more or less regularly in Norway, and occasionally in Denmark and Sweden. The usage of the yr- rune continued longer in Sweden and it was only in the second half of the eleventh century that the regular use of the r-rune in all positions became standard (Steblin-Kamenskij 1953, 123; Larsson 2002, 33–36; Schulte 2008, 175 f.). In view of these peculiarities, it seems safe to assume that the inscrip­ tion was made no earlier than the mid-eleventh century. As to the upper limit of its dating, it could hardly be later than the twelfth century, prob­ ably­ its first half since the inscription shows no traces of high medieval­ Scan­dinavian developments in the rune-row. The new runic inscription in Hagia Sophia Cathedral, like the two pre­ vi­ously known, was most probably carved by one of the Scandinavian­ merce­naries in the emperor’s guard (Blöndal 1978), though the possibil­ ­ ity that it was made by a Scandinavian merchant or pilgrim cannot be excluded. One of the duties of the Varangians was to attend services in the cathedral as the escorts and bodyguards of the Byzantine emperor. The emperor’s guard began to be staffed by Scandinavians at the end of the tenth century (in the 980s). After the conquest of England by the Nor­ mans in 1066, large numbers of Anglo-Saxons entered the service of the Byzantine emperor and the ethnic composition of the guard began to change (Vasilʹevskij 1915, 355–73). Though Scandinavians continued as members of the emperor’s guard in the second half of the eleventh cen­ tury as well as in the twelfth century, their golden age had passed and most of them served as so-called outer Varangians, i.e. in the field army. This makes the dating of the inscription to the second half of the eleventh cen­tury or beginning of the twelfth century more probable.1

1 The interpretation of this inscription was discussed at the Runic Forum Runråd( ) at the Depart­ment of Scandinavian Languages, Uppsala University, on 4 December 2014, and I am greatly thankful to Henrik Williams, Lena Peterson, Magnus Källström and all the other participants there for valuable suggestions and observations. I published a shorter, preliminary presentation of this inscription in Melʹnikova 2013.

Futhark 7 (2016) A New Runic Inscription from Hagia Sophia • 109

Bibliography Androshchuk [Androščuk], Fedir. 2013. Vikings in the East: Essays on Contacts along the Road to Byzantium (800–1100). Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Byzantina Upsaliensia, 14. Uppsala. Artamonov, Jurij A., and Alexey A. Gippius. 2012. “Drevnerusskie nadpisi Sofii Konstantinopolʹskoy.” Slavjanskij alʹmanax (Moscow) 2011: 41–52. Blöndal, Sigfús. 1978. The Varangians of Byzantium: An Aspect of Byzantine Mili­ tary History. Trans., rev. and rewritten by Benedikt S. Benedikz. Cambridge. Jansson, Henrik, ed. 2005. Från Bysans till Norden: Östliga kyrkoinfluenser under vikingatid­ och tidig medeltid. Malmö. Janzén, Assar. 1947. Personnamn. Nordisk kultur, 7. Stockholm; Oslo; København. Knirk, James E. 1999. “Runer i Hagia Sofia i Istanbul.”Nytt om runer 14: 26–27. Källström, Magnus. 2007. Mästare och minnesmärken: Studier kring vikingatida run­ristare och skriftmiljöer i Norden. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stock­ holm Studies in Scandinavian Philology, n.s., 43. Stockholm. ― . 2010. “Runbruk i förändring: Några tankar om vikingatidens skrifttraditioner.” Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Årsbok 2010: 183–94. ― . 2016. “Byzantium Reflected in the Runic Inscriptions of Scandinavia.” In Byzan­tium and the Viking World, ed. Fedir Androshchuk, Jonathan Shepard and Monica White, 169–86. Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Byzantina Upsaliensia, 16. Uppsala. Larsson, Mats G. 1989. “Nyfunna runor i Hagia Sofia.”Fornvännen 84: 12–14. Larsson, Patrik. 2002. Yrrunan: Användning och ljudvärde i nordiska runinskrifter. Run­rön, 17. Uppsala. Lind, Erik H. 1911. Norsk-isländska dopnamn och fingerade namn från medeltiden. Upp­sala; Leipzig. MacLeod, Mindy. 2002. Bind-Runes: An Investigation of Ligatures in Runic Epig­ raphy. Runrön, 15. Uppsala. Melʹnikova, Elena A. 2001. Skandinavskie runičeskie nadpisi: Novye naxodki i inter­pretatsii. Мoscow. ― . 2005. “Vizantija v skandinavskix runičeskix nadpisjax.” Vizantijskij vremennik 64: 160–80. ― . 2013. “Novaja skandinavskaja runičeskaja nadpisʹ iz sobora sv. Sofii v Stambule.” Drevnejšie gosudarstva vostočnoj Evropy 2011: Ustnaja tradicija v pisʹmennom tekste (2013): 521–29. Müller-Wille, Michael, ed. 1997, 1999. Rom und Byzanz im Norden: Mission und Glaubens­wechsel im Ostseeraum während des 8.–14. Jahrhunderts. 2 vols. Mainz. Peterson, Lena. 1994a. “Runorna som skriftsystem.” In Runmärkt: Från brev till klotter, ed. Solbritt­ Benneth, Jonas Ferenius, Helmer Gustavson and Marit Åhlén, 63–74. Stockholm. ― . 1994b. Svenskt runordsregister. 2nd ed. Runrön, 2. Uppsala. ― . 2007. Nordiskt runnamnslexikon. 5th ed. Uppsala.

Futhark 7 (2016) 110 • Elena A. Melʹnikova

Piltz, Elizabeth, ed. 1989. Bysans och Norden: Akta för Nordiska forskarkursen i byzan­tinsk konstvetenskap 1986. Uppsala. Schulte, Мichael. 2008. “Om å skrive språkhistorie ‘nedenfra’: Tanker om en ny norsk språk­historie for tiden 700–1050.” Maal og minne 2008: 167–88. Snædal, Thorgunn. 2014.Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig. Stockholm. Steblin-Kamenskij, Mikhail I. 1953. Istorija skandinavskix jazykov. Мoscow. Svärdström, Elizabeth. 1970. “Runorna i Hagia Sofia.”Fornvännen 65: 247–49. Sö + number = inscription published in Södermanlands runinskrifter, by Erik Brate and Elias Wessén = Sveriges runinskrifter, vol. 3, publ. Kungl. Vitterhets­ Historie och Antikvitets Akademien (Stockholm, 1924–36). Thomov, Thomas. 2014. “Four Scandinavian Ship Graffiti from Hagia Sophia.” Byz­an­tine and Modern Greek Studies 38(.2): 168–84. U + number = inscription published in Upplands runinskrifter, by Elias Wessén and Sven B. F. Jansson = Sveriges runinskrifter, vols. 6–9, publ. Kungl. Vitter­hets His­torie och Antikvitets Akademien (Stockholm, 1940–58). Vasilʹevskij, Vasilij G. 1915. “Varjago-russkaja i Varjago-anglijskaja družina v Konstantinopole XI i XII vekov.” In his Trudy, 3: 176–376. Petrograd. Ög + number = inscription published in Östergötlands runinskrifter, by Erik Brate = Sveriges runinskrifter, vol. 2, publ. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Stockholm, 1911–18).

Futhark 7 (2016) The Metrical Characteristics of Maeshowe Runic Inscription No. 20

Jana Krüger and Vivian Busch (Kiel University)

Abstract Maeshowe runic inscription no. 20 in Barnes’s edition (1994) is one of the most dis­cussed among the runic inscriptions which were carved into the walls of the prehistoric cairn by Norsemen around the middle of the twelfth century. The inscription states that it was carved by the man who was most skilled in runes west of the ocean with the axe of Gaukr Trandilssonr (known from Njáls saga and Land­námabók). Various opinions have been aired with regard to the metrical character of the inscription. Whereas Olsen (1903, 18–21) con­ sidered it to be poetic, Finnur Jónsson (1904–05, 33) firmly rejected this notion. In this paper a thorough investigation of the metrical character of Maeshowe no. 20 is carried out, starting from the premise that a runic inscription can only be declared metrical if it shows both rhythm and alliteration. This leads to a refinement of the principles for evaluating the metricality of any given inscription. Keywords: Maeshowe, younger futhark, runic poetry, metrics, Sievers’s verse types, fornyrðislag, ljóðaháttr

Introduction

he corpus of runic poetry is a relatively small one compared to what Thas been transmitted of Eddic and skaldic poetry with Roman let­ ters in manuscripts. Nevertheless it is an important primary source which largely precedes the medieval manuscript transmission of these genres and it is important for our understanding of the development of the different verse forms and their distribution. For instance we find the oldest attestation of end-rhyme in Sweden in a runic inscription from the beginning of the twelfth century, i.e. U 214 from Vallentuna.

Krüger, Jana, and Vivian Busch. “The Metrical Characteristics of Maeshowe Runic Inscription No. 20.”Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 111–25.

© 2017 Jana Krüger and Vivian Busch. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309273. 112 • Jana Krüger and Vivian Busch

Poetry in runes can be found throughout the entire time span of runic use, starting with the corpus of inscriptions in the older futhark with the well-known KJ 43 Gallehus inscription from the fifth century which is generally regarded as the first firm attestation of a Germanic long-line (for an overview of this corpus of metrical inscriptions see Marold 2012). It seems furthermore that there is evidence of so-called full lines found in runic inscriptions as early as those in the older futhark (see the analysis of the KJ 75 Kjølevik inscription from Norway in Marold 2012, 78 f.). In contrast to a long-line, a full line has no metrical caesura. In general it has three lifts and at least two alliterations placed on the lifts within the verse line. Most of the metrical runic inscriptions date from the Viking Age, and are pre­dominantly found on runestones from Sweden. Often they show a mixture of prose and verse with the versified part of the inscription con­sisting only of one or two long-lines in fornyrðislag. Inscriptions in the skaldic metre dróttkvætt are rare, although an example is found on the Karlevi stone (Öl 1) from Öland. As Marold (2010, 3–7) pointed out in her paper at the international runic symposium in Oslo in 2010, cer­tain sections with a particular content in these Viking Age memorial inscrip­ ­ tions can on occasion be expressed metrically. These particularly concern praise of the deceased, information about any journey(s) abroad and the mode or place of death. In a number of inscriptions, praise of the memorial and the wish that it may last for a long time is also expressed in verse. In the Scandinavian Middle Ages, the custom of erecting runestones was largely abandoned. Runic inscriptions in this period come predomi­ nantly from an urban cultural context. Bergen, with its many finds of rune-sticks, is such a source of a large number of medieval metrical in­ scrip ­tions. Whereas the runestones of the Viking Age are charac­ ­ter­ized by their official and public purpose, the medieval inscriptions are often of a more private nature. In recent research, diverging views on the requirements for the classi­ fi­cation of a runic inscription as metrical have been proffered. It is agreed that alliteration is a necessary prerequisite. But Hübler (1996, 36 f.), in his in­ves­ti­gation of Swedish metrical runic inscriptions from the Viking Age, expressly discards rhythm as a criterion. His approach has, however, been strongly criticized (Wulf 1998, 93 f.; Marold 2012, 69 f.). As Marold points out, both criteria, i.e. rhythm and alliteration, are essential: A rhythmical­ in­scrip­tion without alliteration or an inscription with alliteration but with­out rhythm cannot be classified as verse. The alliterating expression­ þrōttaR þiagn, for example, is attested in a number of runic inscriptions

Futhark 7 (2016) The Metrical Characteristics • 113 from Söderman­ ­land which are not versified (Sö 90, Sö 112, Sö 151, Sö 158, Sö 170, Sö 367, Sö Fv1948;295). The sentenceHann varð drepinn ī Æist­ landum on the Frugården stone from Västergötland (Vg 181) evidences rhythm and could be analysed as a long-line if it showed alliteration.

The Maeshowe cairn and its inscriptions The large prehistoric cairn of Maeshowe is situated on Mainland, Orkney, Scot­land, and was probably built about 2,800 B.C. (Ritchie and Ritchie 1991, 29). It consists of an 11 m long and only 91 cm high entrance passage leading to the central chamber which measures about 4.6 m on each side and which has three side chambers. There is good reason to assume that the Maeshowe­ barrow is identical with the Orkahaugr mentioned in one of the Maeshowe inscriptions (no. 24 in Michael Barnes’s edition of 1994) and in Orkney­inga saga (ch. 93), where it is related that the Orcadian earl Haraldr Madda­ðar­son and his retinue sought shelter in the barrow Orka­ haugr during a storm in 1153. In 1861 the cairn was excavated and the runic inscriptions (thirty-three according to Barnes’s edition), carved into its walls by several people, were discovered. The rune forms, orthography and language indicate that the inscriptions were carved c. 1125–75 (Barnes 1994, 39 f.). Two of the inscriptions (no. 14 and 24) relate that crusaders on their way to or from Jerusalem broke into the mound. It is tempting to link these inscriptions­ with Earl Rǫgnvaldr Kali’s crusade to the Holy Land and to assume that he and his retinue broke into the mound on their journey to Jerusalem in the winter of 1150–51 (Barnes 1994, 117 f.).

The content of inscription Maeshowe no. 20 Inscription no. 20 of Maeshowe (OR Barnes20) spans two different surfaces on the south-eastern wall (see Barnes 1994, pl. 4a). It consists of four lines: the first, second and third are carved to the left of the entrance to the south-eastern side chamber; the inscription continues with the fourth line immediately above the entrance. There is no doubt that these lines belong together (for arguments see Barnes 1994, 144 f.). The first line consists of coded runes (e.g. 3|3 = þ) in a twig-rune variant, the other three lines of ordinary runic characters, with the exception of rune 7 in the second line, which is similarly a twig-rune. The inscription reads as follows (here the coded runes are decoded and placed within angle brackets):

Futhark 7 (2016) 114 • Jana Krüger and Vivian Busch

〈þisarrunar〉 ristsa〈m〉aþr·er·runstrer·fyrir uæstanhaf mæþ·þæiriøhse·erate·kǫukrtrænilsonrfyrir·sunanlant Þessar rúnar reist sá maðr, er rúnstr er fyrir vestan haf, með þeiri øxi, er átti Gaukr Trandils sonr fyrir sunnan land. ‘The man who is most skilled in runes west of the ocean carved these runes with the axe which Gaukr, Trandill’s son, owned in the south of the country [Iceland].’

Unfortunately we do not know who carved these runes. But we do know of a Gaukr Trandilssonr from Old Icelandic sources. Njáls saga (ch. 26) relates that a man named Ásgrímr Elliða-Grímssonr slew his foster- brother named Gaukr Trandilssonr in Iceland in the late tenth century, although Gaukr’s axe is not mentioned (Einar Ól. Sveinsson 1954, 72; Cook 2001, 44, with the personal names normalized here according to the system otherwise employed): Gaukr Trandilssonr var fóstbróðir Ásgríms, er frœknastr maðr hefir verit ok bezt at sér gǫrr. Þar varð illa með Ásgrími, því at Ásgrímr varð banamaðr Gauks. ‘Gaukr Trandilssonr, who was a most valiant and accomplished man, was foster-brother to Ásgrímr, but bad blood arose between them, with the result that Ásgrímr slew Gaukr.’

We even know that a saga about Gaukr Trandilssonr must once have existed because in the Icelandic manuscript Mǫðru­valla­bók from the middle of the fourteenth century, after the conclusion of Njáls saga, the fol­lowing­ note is found (Einar Ól. Sveinsson 1954, 72; translated by the authors): Láttu ríta hér við Gauks sǫgu Trandilssonar; mér er sagt, at Grímr eigi hana. ‘You should have Gauks saga Trandilssonar written here; I am told that Grímr owns it.’ Hermann Pálsson (1962; somewhat differently in 1970) attributed the inscription Maeshowe no. 20 to the Icelander Þórhallr Ásgrímssonr, who according­ to Orkneyinga saga (ch. 90) transported Earl Rǫgnvaldr with his ship from Norway to Orkney in 1153 (see Barnes 1994, 158, and Finnbogi Guðmunds­ ­son 1965, 238 f.). He assumes that Þórhallr was the great-great-great-grandson of Ásgrímr Elliða-Grímssonr and therefore could have been in possession of Gaukr’s axe. But, as Barnes (1994, 38) points out, we should not take the words of the Maeshowe inscriptions literally as they are to be understood as medieval graffiti. Thus, in his

Futhark 7 (2016) The Metrical Characteristics • 115 opinion, all that Maeshowe­ no. 20 reveals for certain is that its carver knew about Gaukr and his axe.

Previous statements as to the metrical character of Maeshowe no. 20

In newspaper notices as early as 1861, shortly after the discovery of the Maeshowe­ inscriptions, C. C. Rafn considered this inscription metrical in form (see Barnes 1994, 155). Olsen (1903, 18–21) commented in more detail on the metrical character of the inscription and interpreted it as a rhyth­mically regular stanza in fornyrðislag (‘old story metre’, a metre com­prised of long-lines: one long-line consists of two half-lines which are divided by a metrical caesura and connected by alliteration; each half-line normally has four metrical positions; the first half-line is called the odd line and the second half-line the even line, see Clunies Ross et al. 2012, li–liv): Þessar rúnar reist sá maðr, er rúnstr er fyrir vestan haf, með þeiri øxi, er átti Gaukr Trandils sonr fyrir sunnan land.

In addition to the rhythm and alliteration, he adduced similarities in the sentence structure between his two half-stanzas (sá maðr, er — þeiri øxi, er) as well as the parallelism between the expressions fyrir vestan haf and fyrir sunnan land as further arguments for considering the inscription a stanza. Olsen’s conclusion was firmly rejected by Finnur Jónsson (1904–05, 33), how­ever. He argued that the word order and expressions were prosaic, that a rhythmic structure was lacking and that there was no alliteration in Olsen’s second long-line (er rúnstr er / fyrir vestan haf). The reason these two scholars arrived at such different conclusions on the inscription’s metrical character lies in their differing evaluations of what they considered rhythmical, which, however, in neither case was based on a systematic approach. While Olsen arrived at his evaluation partly by counting syllables, Finnur Jónsson did not relay any specific criteria by which he could decide that the inscription was not rhythmical. If either of them had applied Sievers’s (1893) system for the evaluation of metrical characteristics of Old Norse poetry, they would have shown a more objective approach.

Futhark 7 (2016) 116 • Jana Krüger and Vivian Busch

But let us first examine the other criteria which have been applied for the purpose of evaluating the inscription, such as word order and choice. As Wulf (1998, 96) points out, neither non-prosaic word order nor use of stylized vocabulary are prerequisites for poetry. Thus the lack of such stylistic devices does not preclude identification as a versified inscription if the necessary formal criteria, i.e. rhythm and alliteration, are present. Neither does the metrical character of an in­scrip­tion depend on its content, which might to us often seem prosaic (Marold 2012, 70 f.). Therefore Finnur Jónsson’s use of prosaic word order and expressions as grounds to deny the inscription’s metrical nature has to be rejected, while Olsen’s observation of the parallel structure of his two half-stanzas demonstrates a certain amount of stylization. However, to demonstrate the likeli­hood of metricality, this element must be combined with a met­ ri­cal analysis. Finnur Jónsson’s remark concerning the lack of alliteration in Olsen’s second long-line cannot be disregarded since alliteration of a vowel with a semi ­vowel, as suggested by Olsen for er — vestan, would be highly unusual at the very least. In fact its very existence in Old Norse poetry has been judged altogether doubtful (Kuhn 1983, 50). Olsen’s other long-lines do show regular alliteration if sonr in the fourth long-line is understood as a simplex. The problem with the alliteration in Olsen’s second long-line will now be examined along with the remaining criterion for the evaluation of the inscription’s character as verse, namely metrical analysis.

Metrical analysis of Maeshowe no. 20 Sievers’s five-type system is a valuable tool for evaluating the metrical character of runic inscriptions, as has been shown by Marold (2012; see her work for a short introduction and overview of the system and its notation). If for the moment we accept Olsen’s arrangement of the inscription as a stanza consisting of four long-lines, we arrive at the following analysis of the separate half-lines (henceforth counted as lines 1–8): Þessar rúnar reist sá maðr,  x |  x  x |  A3 / A1 catalectic er rúnstr er fyrir vestan haf, x  |  x x  | x  C1 catalectic / B1 með þeiri øxi, er átti Gaukr x |  x |  x x  | x  A3 with anacrusis / B1

Futhark 7 (2016) The Metrical Characteristics • 117

Trandils sonr fyrir sunnan land.  x |  x x  | x  A3 catalectic / B1

(The metrical termcatalectic means that the last, unstressed syllable of a verse line is missing, i.e. the verse has three instead of four metrical positions, namely syllables. The termanacrusis is used to indicate an addi­tional unstressed syllable before the beginning of a verse with four metrical positions.) This analysis reveals a problem: While lines 1–2 make a regular long- line, line 3 with Olsen’s suggested alliteration on the finite verb er is irreg­ ular and apparently incorrect because in C-verses the stronger stress and thereby the alliteration is placed on the first lift, not the second (Sievers 1893, 38, § 19.3; see also Kuhn 1983, 49–51, § 11). Thus in line 3 the stronger stress and alliteration should be on rúnstr, and therefore the long-line must be deemed to lack alliteration; the alliteration assumed by Olsen was in any case highly doubtful. The following long-lines are, however, un­ problematic with regard to alliteration. The question thus arises whether the whole inscription should be viewed as non-metrical, based exclusively on a flaw in the second long-line. Regarding the inscription as non-metrical would involve ignoring the otherwise regular metre as well as the stylized sentence structure. Alternatively, one could regard the inscription as what Barnes (1994, 155) terms “rough-and-ready verse”, and simply to accept the lack of alliteration in the second long-line. This might find support in the fact that in the poetry found in the fornaldarsǫgur there are also several instances of lines with ­out alliteration, as pointed out to us by Kari Ellen Gade (pers. com.). The following long-lines from the lausavísur (‘freestanding stanzas’ which do not belong to a longer poem, see Clunies Ross et al. 2012, xli–xliii) by Angantýr Heiðreksson (AngH Lv; see Burrows forthcoming a) and Hervǫr (Herv Lv; see Burrows forthcoming c), and from Gestumblindi’s Heiðreks gátur (‘Riddles of Heiðrekr’, Gestumbl Heiðr; see Burrows forthcoming b) from Hervarar saga ok Heiðreks may serve as examples: Ek mun bjóða þér fagrar veigar (AngH Lv 3/1–2) ‘I will offer you fair draughts’ Sé ek eigi þann í mínu liði (AngH Lv 8/1–2) ‘I do not see that one in my troop’ lýða lemill, orða tefill(Gestumbl Heiðr 1/4–5) ‘crippler of people, hinderer of words’

Futhark 7 (2016) 118 • Jana Krüger and Vivian Busch

Hvítan skjöld þær um vetr bera (Gestumbl Heiðr 20/4–5) ‘They bear a white shield in winter’ Bú þú mik at öllu, sem þú hraðast kunnir (Herv Lv 4/1–2) ‘Prepare me in all respects, as quickly as you can’ at þér þolið aldri kyrrir (Herv Lv 14/3–4) ‘that you will never rest quietly’ nema þú, Angantýr, selir mér Tyrfing (Herv Lv 14/5–6) ‘unless you, Angantýr, give me Tyrfingr’

While the lausavísur are composed in fornyrðislag, the Heiðreks gátur are composed in ljóðaháttr (‘song form’, a combination of long-lines and full lines: the long-lines are connected by alliteration as in fornyrðislag while the full lines contain internal alliteration independent of the long- lines, see Clunies Ross et al. 2012, lvi f.). Hervarar saga ok Heiðreks has been dated to the first third of the thirteenth century, but most of the poetry which it contains might be older (see “Introduction” to Hervarar saga ok Heið­reks, Burrows forthcoming d). In any case this brings the saga as well as the stanzas rather close in date to our inscription from Maeshowe. This shows that an occasional lack of alliteration was not unacceptable, at least in some forms of poetry, around that time. If we recall the graffiti-like character of the Maeshowe inscriptions, it is possible to postulate that the carver of Maeshowe no. 20 made up a short, simple verse which showed regular rhythm but lacked alliteration in one line. Yet there is another way of analysing the stanza in accordance with Sievers’s system which could even solve the problem of alliteration. So far we have considered the inscription to be a stanza in fornyrðislag metre. But according to Sievers (1893, 83 f., § 57,3c), the second long-line (lines 3–4) could instead be analysed as a full line and lines 1–2 together with this full line as a ljóða­háttr half-stanza (then lines 1–3): The first lift in line 3 is on rúnstr, which repeats the alliteration on r found in lines 1–2. It is not recorded that a long-line would alliterate with a previous long-line in such a way. But Sievers (1893, 83 f., § 57, 3c) gives examples of what he calls Anreimung der Vollzeile an die Langzeile, literally ‘rhyming the full line with the long-line’, in ljóðaháttr metre. This means that a full line alliterates with the previous long-line instead of having internal alliter­ ­ ation, as in the following example from Hávamál: Þat er þá reynt, er þú at rúnom spyrr, inom reginkunnom (Hávamál, st. 80/1–3; Neckel and Kuhn 1983, 29)

Futhark 7 (2016) The Metrical Characteristics • 119

‘That is then attested true, what you ask of the runes, the divinely descended’ (Dronke 2011, 18)

Accordingly, the first half of the inscription could be analysed as: Þessar rúnar reist sá maðr,  x |  x  x |  A3 / A1 catalectic er rúnstr er fyrir vestan haf, x  x x x  x  full line

The assumed full line would have three lifts and a monosyllabic closing word, each of which is regular according to Sievers (1893, 82–84, § 57, 1–4). Only the type of alliteration would be exceptional. The second half of the inscription could then be analysed as follows: með þeiri øxi, er átti Gaukr x |  x |  x x  | x  A3 with anacrusis / B1 Trandils sonr fyrir sunnan land.  x  x x  x  full line

Here the full line would have four lifts. Sievers (1893, 89, § 57, 9) gives a few similar examples, which according to him have either four lifts or an extra­ordinarily heavy dip; cf. the following full line from Hávamál: sjaldan hittir leiðr í lið (Hávamál, st. 66/6; Neckel and Kuhn 1983, 27) ‘one who’s not liked rarely hits the right moment’ (Dronke 2011, 18)

Thus with Sievers the whole inscription could be analysed as aljóðaháttr stanza consisting of two half-stanzas, each made up of a long-line and a full line. But as we have seen earlier, Trandils sonr fyrir sunnan land would work perfectly well as a regular long-line, and as such it would be less exceptional than a full line with four lifts. So if we retain the long-line, the stanza would then have the structure LFLL (L = long-line; F = full line). If we once more take Hávamál as an example, it becomes clear that next to the regular pattern LFLF, there is room for variation on the structure of ljóða­háttr stanzas. Thus Hávamál st. 141 also shows the pattern LFLL, followed by Hávamál st. 142 (LFFFFF), Hávamál st. 143 (LFFF), and Háva­ mál st. 145 (LFLLL; see Neckel and Kuhn 1983, 40 f.; on the structure of

Futhark 7 (2016) 120 • Jana Krüger and Vivian Busch ljóða­háttr stanzas see also Sievers 1893, 80 f., § 55). The pattern LFLL is further­more not restricted to Hávamál, but is also found in Grímnismál, st. 2 (Neckel and Kuhn 1983, 57), and Fǫr Skírnis, st. 24 (Neckel and Kuhn 1983, 74). Thus a final alternative way to analyse the stanza would be: Þessar rúnar reist sá maðr,  x |  x  x |  A3 / A1 catalectic er rúnstr er fyrir vestan haf, x  x x x  x  full line með þeiri øxi, er átti Gaukr x |  x |  x x  | x  A3 with anacrusis / B1 Trandils sonr fyrir sunnan land.  x |  x x  | x  A3 catalectic / B1 It is remarkable that all the long-lines begin with odd lines of type A3 in this analysis. To test this observation, statistical data on the distribution of line types from a recent publication on Old Norse Eddic metres by Suzuki (2013) can be used. While it must be admitted that Suzuki’s scansion differs from that of Sievers in some details (e.g. he analyses type A3 as containing only one lift, preceded by unstressed syllables; on this see Suzuki 1996, 47–59, and Suzuki 2013, 56 f., where he explains “the retention of the first lift by Norse innovation”), he does in principle retain Sievers’s set of line types (see Suzuki 2013, 10). His collected data from Eddic poetry shows that type A3 in fornyrðislag as well as ljóðaháttr, while not prohibited in the even line as in West Germanic poetry, is found primarily in the odd line (Suzuki 2013, 590 f.), as is the case in our inscription. Suzuki also notes that type A3 occurs more often in ljóðaháttr than in fornyrðislag; therefore its predominance in the inscription at least does not contradict the analysis as a ljóða­háttr stanza, although neither does it confirm it. Catalectic type A3, as in line 6 of our final analysis of the stanza, is according to Suzuki (2013, 600) far more common in ljóðaháttr than in fornyrðislag. Suzuki’s (2013, 607, table 12.27) analysis of the distribution of type B in the two differ­ent metres shows that in ljóðaháttr, the majority of type B verses (88%, rounded to the nearest whole percent) is found in the even line, as is the case in our inscription, while in fornyrðislag they are conversely much more common (74%) in the odd line. As regards the size of the first dip in type B lines in ljóðaháttr, Suzuki notes a majority of disyllabic dips (46%), as in fyrir sunnan land in the inscription, followed by trisyllabic (24%) and mono­syllabic (21%) first dips, the latter represented by er átti Gaukr in the inscrip­tion. The inscription’s assumed full line could be analysed

Futhark 7 (2016) The Metrical Characteristics • 121 as type A1 with a monosyllabic anacrusis and a trisyllabic first dip according to Suzuki (2013, 674 f., tables 13.12 and 13.13). However, it must be noted that Suzuki excludes such full lines as Hávamál st. 80/3 inom reginkunnom, which Sievers regards as rhyming with the preceding long- line, from his corpus, and according to his analysis they lack alliteration (see Suzuki 2013, 999). To sum up, his statistics seem to favour analysis of the inscription as a stanza in ljóðaháttr, but the full line would still lack alliteration, as would the long-line if the inscription is instead analysed as a fornyrðislag stanza. In support of the analysis as a ljóðaháttr stanza, it can be added that combi­nations of long-lines with full lines are also known from some other runic inscriptions.1 Consider the following examples: Drængr gōþr dræpin ūsyni, ok Skōgi swēk saklø̄san. ‘A good companion, killed shamefully, and Skōgi betrayed the guiltless one.’ (DR 387 Vestermarie 5, c. 1075–1125; cf. Krüger forthcoming a) Þēʀ stafaʀ munu Þorgunni miok længi lifa. ‘These staves will live a very long time for Þorgunnr.’ (DR 40 Randbøl, c. 900–970; cf. Marold forthcoming) Brø̄ðr vāʀu þæiʀ bæztra manna ā landi auk ī liði ūti, heldu sinna hūskarla vel. Hann fiǫll ī orrustu austr ī Garðum, liðs forungi, landmanna bæztr. ‘The brothers were the best of men in the land and in the retinue abroad, they treated their housecarls well. He fell in battle in the East in Garðar, the leader of the host, the best of the landholders.’ (Sö 338 Turinge, c. 1070–1100; cf. Krüger forthcoming b)

1 Our attention was drawn to Maeshowe runic inscription no. 4 by Ragnhild Ljosland at the Orkney Rune Rede in 2015 and by one of the referees of this article. It has been questioned whether this could also be a versified inscription which might combine a long-line and a full line. The first part of the inscription can be interpreted as:Þat mun satt, er ek segi, at fé var fœrt á brott ‘That will be true which I say, that treasure was carried away’ (Barnes 1994, 76). However, the alliteration in the assumed even line (er ek segi) would fall on the second lift. Although Sievers (1893, 70) gives a few examples of type A3 (with alliteration only on the second lift) in the even line, here the alliteration would also fall on a short syllable. There­fore it must be regarded as alliterating prose.

Futhark 7 (2016) 122 • Jana Krüger and Vivian Busch

Furthermore, the word order and the choice of vocabulary do speak in favour of regarding Maeshowe no. 20 as metrical. Despite Finnur Jónsson’s claim to the contrary, the inscription does indeed show specific metrical characteristics in both respects. The usual word order in a carver formula is subject–verb–object with a personal name functioning as the subject, e.g. Maes­howe no. 16. This is not the case here: no personal name is given, and the inscription starts with the object. It is also remarkable that within the runic corpus the adjective rúnn/rȳnn ‘skilled in runes’ is otherwise attested only in two metrical inscriptions, i.e. the Ågersta inscription from Upp­land (U 729; see Busch forthcoming a) and the Fyrby inscription from Söder­manland (Sö 56; see Busch forthcoming b). The expressions fyrir sunnan land and fyrir vestan haf are unparalleled in the runic corpus.

Conclusion As we have seen, the criterion of regular rhythm is fulfilled by the inscrip­ tion, which can be satisfactorily analysed according to Sievers’s system, and there can be little or no doubt that the carver himself intended to com­pose a small verse. The criterion of alliteration is conversely less well attended to. However, only one line lacks alliteration if we do not accept Sievers’s Anreimung, i.e. alliteration of the full line with the preceding long-line. The other lines do fulfil the requirement. If the inscription con­ sisted of only one potential long-line which lacked alliteration, it would have to be deemed non-metrical. But here we are dealing with an other­ wise regular stanza which might lack one instance of alliteration. On this basis and in the light of other examples from Old Norse poetry where allit­er­ation is lacking, the inscription has to be regarded as indubitably metrical. As we have seen, irregularities were surprisingly frequent in the stanzas from Hervarar saga ok Heiðreks where they seem to have been acceptable. The same might hold true for runic poetry. It is of course generally more difficult to establish the metricality of a runic inscription as compared to that of poetry in a manuscript text which is often marked as poetic by an introductory sentence such ashann kvað ‘he said/recited’, followed by at least one complete stanza. Far more often, runic poetry consists of only one or two verse lines. In such cases, the only practical rule is to accept only fully regular lines as poetry since they would other­wise be hard to distinguish from alliterating prose or naturally rhyth­mical sequences of words. But if an inscription consists of a longer poetic sequence which shows just one irregularity, as is the case with Maeshowe­ no. 20, it should be accepted as metrical. This does

Futhark 7 (2016) The Metrical Characteristics • 123 not mean that the essential criteria of alliteration and rhythm can be disregarded in an evaluation of the metricality of an inscription. But, as with other poetry, irregularities do occur, and an inscription should not be deemed entirely non-metrical if only one of its verse lines is irregular.2

Bibliography Barnes, Michael P. 1994. The Runic Inscriptions of Maeshowe, Orkney. Runrön, 8. Uppsala. Burrows, Hannah, ed. Forthcoming a. “Angantýr Heiðreksson, Lausavísur.” In Poet­ry in fornaldarsögur, ed. Margaret Clunies Ross. Vol. 8 of Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. Turnhout. ― . Forthcoming b. “Gestumblindi, Heiðreks gátur.” In Poetry in fornaldarsögur, ed. Margaret Clunies Ross. Vol. 8 of Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. Turnhout. ― . Forthcoming c. “Hervǫr, Lausavísur.” In Poetry in fornaldarsögur, ed. Mar­ ga­ret Clunies Ross. Vol. 8 of Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. Turn­hout. ― . Forthcoming d. “Introduction to Hervarar saga ok Heiðreks.” In Poetry in forn­aldar­sögur, ed. Margaret Clunies Ross. Vol. 8 of Skaldic Poetry of the Scandi­ navian Middle Ages. Turnhout. Busch, Vivian, ed. Forthcoming a. “Ågersta stone (Run U 729).” In Runic Poetry, ed. Edith Marold. Vol. 6 of Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. Turn­hout. ― . Forthcoming b. “Fyrby boulder (Run Sö 56).” In Runic Poetry, ed. Edith Marold. Vol. 6 of Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. Turnhout. Clunies Ross, Margaret, Kari Ellen Gade, Guðrún Nordal, Edith Marold, Diana Whaley, and Tarrin Wills. 2012. “General Introduction.” In Skaldic Poetry of the Scandinavian­ Middle Ages, vol 1: Poetry from the Kings’ Sagas, ed. Diana Whaley, xiii-xciii. Turnhout. Cook, Robert, trans. 2001. Njal’s saga. Penguin Classics. London. DR + number = inscription published in Danmarks runeindskrifter, by Lis Jacobsen and Erik Moltke, 3 vols.: Text; Atlas; Registre (København, 1941–42). Dronke, Ursula, ed. and trans. 2011. The Poetic Edda. Vol. 3, Mythological Poems, part 2. Oxford. Einar Ól. Sveinsson, ed. 1954. Brennu-Njáls saga. Íslenzk fornrit, 12. Reykjavík. Finnbogi Guðmundsson, ed. 1965. Orkneyinga saga. Íslenzk fornrit, 34. Reykjavík. Finnur Jónsson. 1904–05. Review of Olsen 1903. Nordisk tidsskrift for filologi, 3rd ser., 13: 32–33.

2 This article is a revised version of a presentation delivered by the authors at the Orkney Rune Rede in 2015. The authors are grateful to Hannah Burrows and Margaret Clunies Ross for generously granting them access to not yet published materials.

Futhark 7 (2016) 124 • Jana Krüger and Vivian Busch

Hermann Paulsson. 1962. “Öxi Gauks Trandilssonar.” Samvinnan 56.11–12: 4–5, 42–43. ― . 1970. “Farmaður frá Bræðratungu.” In his Tólfta öldin: Þættir um menn og mál­efni, 44–54, 154. Reykjavík. Hübler, Frank. 1996. Schwedische Runendichtung der Wikingerzeit­ . Runrön, 10. Uppsala. KJ + number = inscription published in Wolfgang Krause and Herbert Jankuhn, Die Runen­inschriften im älteren Futhark, 2 vols., Abhandlungen der Akademie der Wissen­schaften in Göttingen, Philol.-hist. Klasse, 3rd ser. 65 (Göttingen, 1966). Krüger, Jana, ed. Forthcoming a. “Vestermarie 5 stone (Run DR 387; DK Bh 42).” In Runic Poetry, ed. Edith Marold. Vol. 6 of Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. Turnhout. ― . Forthcoming b. “Turinge stone (Run Sö 338).” In Runic Poetry, ed. Edith Marold. Vol. 6 of Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. Turnhout. Kuhn, Hans. 1983. Das Dróttkvætt. Heidelberg. Marold, Edith. 2010. “Formen runischer Dichtung.” Paper at The Seventh Inter­ national Symposium on Runes and Runic Inscriptions, “Runes in Context”, Oslo, 2010. Preprint: http://www.khm.uio.no/english/research/publications/ 7th-symposium-preprints/marold.pdf. ― . 2012. “Vers oder nicht Vers? Zum metrischen Charakter von Runen­ inschriften im älteren Futhark.” Futhark: International Journal of Runic Studies 2 (2011): 63–102. ― , ed. Forthcoming. “Randbøl stone (Run DR 40; DK SJy 14).” In Runic Poetry, ed. Edith Marold. Vol. 6 of Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages. Turn­hout. Neckel, Gustav, and Hans Kuhn, eds. 1983. Edda: Die Lieder des Codex Regius nebst ver­wandten Denkmälern, vol. 1: Text. 5th ed. Heidelberg. Njáls saga = Einar Ól. Sveinsson 1954. Öl + number = inscription published in Ölands runinskrifter, by Sven Söderberg and Erik Brate = Sveriges runinskrifter, vol. 1, publ. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Stockholm, 1900–06). Olsen, Magnus. 1903. Tre orknøske runeindskrifter = Christiania Videnskabs- Selskabs Forhandlinger 1903, no. 10. Christiania. OR Barnes20 = inscription published in Barnes 1994, 144–58. Orkneyinga saga = Finnbogi Guðmundsson 1965. Ritchie, Graham, and Anna Ritchie. 1991. Scotland: Archaeology and Early History. Edin­burgh. Sievers, Eduard. 1893. Altgermanische Metrik. Sammlung kurzer Grammatiken ger­manischer Dialekte, Ergänzungsreihe, 2. Halle. Sö + number = inscription published in Södermanlands runinskrifter, by Erik Brate and Elias Wessén = Sveriges runinskrifter, vol. 3, publ. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (Stockholm, 1924–36).

Futhark 7 (2016) The Metrical Characteristics • 125

Sö Fv1948;295 = inscription from Lunda rectory, Södermanland, published in Sven B. F. Jansson, “Sörmländska runstensfynd”, Fornvännen 43 (1948): 283– 314 (at p. 295). Suzuki, Seiichi. 1996. The Metrical Organisation of Beowulf: Prototype and Iso­ morphism. Trends in Linguistics: Studies and Monographs, 95. Berlin. ― . 2013. The Meters of Old Norse Eddic Poetry: Common Germanic Inheritance and North Germanic Innovation. Ergänzungsbände zum Reallexikon der Ger­ ma­nischen Altertumskunde, 86. Berlin. U + number = inscription published in Upplands runinskrifter, by Elias Wessén and Sven B. F. Jansson = Sveriges runinskrifter, vols. 6–9, publ. Kungl. Vitterhets His­torie och Antikvitets Akademien (Stockholm, 1940–58). Wulf, Fred. 1998. Review of Hübler 1996. Alvíssmál 8: 93–97.

Futhark 7 (2016)

An Inscribed Fibula from Basel-Kleinhüningen?

Juliana Roost (University of Basel)

In his 2004 article “Kontinentalgermanische Runeninschriften und ‘ala­ man­nische Runenprovinz’ aus archäologischer Sicht”, Max Martin men­ tions an inscribed bow-fibula from grave 115 of Basel-Kleinhüningen,­ citing it as one of only five examples of runic inscriptions on a typical early Merovingian fibula with semi-circular head plate and rectangular foot. This type is very well attested and dates to the last quarter of the sixth century (Martin 2004, 178). All other fibulas with runic inscriptions show so-called Nordic influence and feature rectangular head plates and a foot shaped as an oval or an animal head (Martin 2004, 178 f.). The other four inscriptions on the same type of bow-fibula are on a pair from München-Aubing grave 303, as well as on one fibula each from Plei­ dels­heim grave 20 and Hohenstadt. All four have been discussed in runo­ logical literature but two have only illegible or uninterpretable inscriptions (cf. e.g. Waldispühl­ 2013, 286 f., 278, 301; concerning Pleidelsheim see the new reading and interpretation in Nedoma 2015, 312, no. 57). The Basel-Kleinhüningen fibula, however, has not been mentioned in any runo­logical literature of which I am aware other than Martin’s article. This lacks further information on the runes and cites no literature beyond the catalogue of the graveyard in question (Giesler-Müller, 1992), which was edited by him. In this catalogue the fibula is described as having “eingravierte, teilweise sich kreuzende Linien” (engraved, partially cross­ ing lines, p. 106) on the back of the fibula; these are not referred to as runes or any other type of writing in the catalogue. Nor is it made clear whether the scratches are deemed to be intentional, originating from later wear or tear, or perhaps even of modern origin.

Roost, Juliana. “An Inscribed Fibula from Basel-Kleinhüningen?” Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 127–29.

© 2017 Juliana Roost. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-312835. 128 • Short Notices

Fig. 1. Reverse of the bow-fibula from grave 115 of Basel-Leinhüningen showing traces of a cleaning process as clear scratches. © Historisches Museum Basel.

The fibula is kept at the Historisches Museum Basel, the curator of which, Pia Kamber, kindly allowed me to examine the object.1 While the scratches mentioned in the catalogue can easily be seen on a photo­ graph (cf. fig. 1), this is not enough to determine their nature. Personal inspection makes it immediately apparent that the fibula was rigorously cleaned, presumably shortly after its excavation in the 1930s: the traces

1 I would like to thank Pia Kamber and her conservation team at the Historisches Museum Basel for their hospitality and their valuable feedback.

Futhark 7 (2016) An Inscribed Fibula from Basel-Kleinhüningen? • 129 of this cleaning process can be seen in the form of thin lines on both the front and back of the buttons, and wider lines on the inside of the bow and the foot. The back of the head plate is scratched all over with lines of various depths and widths. The lines on the head plate are the only ones that could feasibly be taken to represent intentional carvings. The scratches are all of similar width, which suggests they were pro­ duced by the same instrument. The depth varies, however, indicating the application of uneven degrees of pressure. The majority of the lines are straight, alongside a few curved ones which tend to be shallower. The lines on the head plate are radially arranged around the semi-circle and crossed by a few straight and curved lines. It is striking that many lines do not appear to have a distinct and intentional end point. This lack of clear intent, as well as the radial arrangement, indicates that we are dealing with the marks of overenthusiastic cleaning rather than intentional writ­ ing. This is further corroborated by the pattern of wear and corrosion. The front of the fibula is rubbed nearly smooth at the bow, indicating not only heavy use but also that any corrosion would have occurred later. Since there is a higher concentration of lines in areas where the corrosion remains, with the scratches on top, they cannot date from the period of use. It can be concluded that this fibula is not inscribed and should not be con­sidered a member of the aforementioned group of fibulas with semi- circular head plate, rectangular foot and runic inscription, which should consist of only four fibulas from three different graves.

Bibliography Giesler-Müller, Ulrike. 1992. Das frühmittelalterliche Gräberfeld von Basel-Klein­ hüningen: Katalog und Tafeln. Basler Beiträge zur Ur- und Frühgeschichte, 11. Deren­dingen, Solothurn. Martin, Max. 2004. “Kontinentalgermanische Runeninschriften und ‘alaman­ ­ nische Runenprovinz’ aus archäologischer Sicht.” In Alemannien und der Norden, ed. Hans-Peter Naumann, 165–212. Ergänzungsbände zum Real­lexi­kon der Germanischen Altertumskunde, 43. Berlin. Nedoma, Robert. 2015. “Wege und Probleme der areal- und sozioonomastischen­ Aus­wertung von Personennamen in älteren Runeninschriften auf Fibeln.” In Archäo­logie und Runen: Fallstudien zu Inschriften im älteren Futhark, ed. Oliver Grimm and Alexandra Pesch, 291–332. Schriften des Archäologischen­ Landes­ museums, Ergänzungsreihe, 11. Kiel. Waldispühl, Michelle. 2013. Schreibpraktiken und Schriftwissen in südgermanischen Runen­inschriften: Zur Funktionalität epigraphischer Schriftverwendung. Medien­ wandel — Medienwechsel — Medienwissen, 26. Zürich.

Futhark 7 (2016)

Ydby-stenen (DR 149) genfundet

Charlotte Boje Andersen (Museum Thy) og Lisbeth M. Imer (National Museum of Denmark)

Nye fund af runesten i Danmark sker meget sjældent, og endnu sjældnere er det at genfinde runesten, som vi kender til gennem antikvariske teg­ ninger, men som siden er hugget op i småstumper eller har fundet gen­ anvendelse i nyere tids bygninger. Ydby-stenen i Thy har været kendt siden begyndelsen af 1700-tallet og blev beskrevet i et tillæg til Erik Pontoppidans værk Marmora Danica (1739–41, 2: 349). Dengang stod stenen på Flarup mark i Ydby sogn (Bæk­ sted 1941, 3). Tegneren Søren Abildgaard, som aftegnede stenen i 1767, be­ skrev den som stående “Østen for Bonde Byen Flarup”, hvortil den skulle være flyttet fra den nærliggende Hellehøj (Jacobsen og Moltke 1941–42, Text, sp. 186 f.). Efter dette forsvandt stenen sporløst, og blev forgæves­ efter ­søgt af bl.a. landskabsmaleren Rasmus H. Kruse i 1841 (Bæksted 1941, 8 f.). I 1990’erne kom runestenen igen for dagens lys. Gårdejer Ole Kappel fra nabo­sognet Boddum havde købt gården Søndergaard i 1980’erne, og da gårdens bygninger var overflødige, blev de revet ned. Ved nedrivningen fra­sorteredes en del store sten, der blev kørt til Ole Kappels gård i Bod­ dum. Én af disse blev udvalgt til at fungere som havebænk, mens nogle an­vendtes som belægningssten i en terrasse ved stuehuset. Ved en besigtigelse foretaget af Museum Thy og Nationalmuseet i marts 2016 kunne det konstateres, at der var runer på stenbænken, som består­ af rødlig granit og måler 102 × 23 × 27 cm. Runerne þurḳisḷ kunne læses uden større vanskeligheder (k-runen og l-runen måtte først læses som usikre, da toppen af disse var at finde på det fragment, som udgør den anden halvdel af stenens forside), og dermed var det sandsynlig­ gjort,­ at sten­ bænken var et fragment af den forsvundne Ydby-sten (fig. 1), hvor teksten netop indledes med navnet þurkisl. En undersøgelse af stenene i terrassen­

Boje Andersen, Charlotte, and Lisbeth M. Imer. “Ydby-stenen (DR 149) genfundet.” Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 131–36.

© 2017 Charlotte Boje Andersen and Lisbeth M. Imer. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309973. 132 • Short Notices

Fig. 1. Fragmentet af runestenen, som blev brugt som bænk i haven. Foto: Lisbeth M. Imer. resulterede i yderligere to sten­fragmenter med runer. Her fandtes en stor del af stenens bagside samt en mindre del af stenens tredje runeside, som også udgjorde venstre del af forsiden med toppen af runerne i navnet þurkisl. Flere andre sten i terrassen blev vippet forsigtigt op og under­ søgt, men der er tilsyneladende ikke flere fragmenter at finde her. Der er i alt gen­fundet omtrent tre ottendedele af runestenen, som formentlig blev hugget op i otte stykker. Den nu genfundne runesten må i begyndelsen af 1800-tallet være blevet hugget op og fragmenterne helt eller delvis anvendt som bygnings­ elementer i en gård blot få hundrede meter fra stenens oprindelige­ placering. I 1823 var Flarupgaard, på hvis jord omtalte Hellehøj ligger, blevet delt i to. I de følgende år nyopførtes den ene del som gården Sønder­ gaard i den sydlige udkant af Flarup ejerlav i Ydby sogn (Madsen 1990, 58). Vi må formode, at det var i forbindelse med dette byggeri, at man fik øje på den store sten som egnet byggemateriale, og den blev kløvet og hugget op til aflange heller. Mindst et af fragmenterne blev anvendt som tærskel­ sten. Derom vidner fire borede huller, hvori dørkarmen har været fæstnet, og et betydeligt slid på overfladen, antagelig fra jernskoede hestehove. Til alt held havde man ikke vendt siden med runer opad, så de var beskyttet. Anders Bæksted foreslog en sammenhængende­ læsning og tolkning på bag­grund af Abildgaards tegning fra 1767, som han sammenholdt med præsten Sebastian P. A. Opitz’ aftegning fra 1738 (Bæksted 1941, 17), og denne blev i store træk fulgt i tillægget til Danmarks rune­indskrifter (Jacob­sen og Moltke 1941–42, Text, sp. 590). Ifølge Abildgaards tegning

Futhark 7 (2016) Ydby-stenen (DR 149) genfundet • 133

Fig. 2. Søren Abildgaards tegning fra 1767 af Ydby-stenen (public domain)

Fig. 3. Sebastian P. A. Opitz’ tegning fra 1738 af Ydby-stenen (public domain)

er stenen ristet på tre af stenens fire sider (fig. 2, jf. Jacobsen og Moltke 1941–42, Atlas, 136, fig. 364), hvorimod Opitz på sin tegning lader ind­ skriften løbe hen over stenens top (fig. 3).

Futhark 7 (2016) 134 • Short Notices

Fig. 4. Ydby-stenens forside med begyndelsen af indskriften, navnetÞōrgīsl fordelt på de to fragmenter. Foto: Roberto Fortuna (CC BY-SA). Fig. 5. Bagsiden af runestenen med slutningen af første del af indskriften, de tre tydelige runer nsi, og bunden af en række runer til højre. Foto: Roberto Fortuna (CC BY-SA). Fig. 6. Stenens tredje runeside med en del af indskriftens afslutning. Her ses også den slidte flade med de fire borede huller på fragmentet, der udgør bagsiden. Foto: Roberto Fortuna (CC BY-SA).

På de genfundne fragmenter af stenen ser det ud til, at indskriften, som begynder nederst på forsiden (fig. 4), fortsætter hen over toppen af stenen og dermed fortsætter nedad på bagsiden af stenen (fig. 5). Det er mest sandsynligt,­ at det er bunden af runerne, vi kan følge her, for der er ikke mange synlige bistave, som ofte sidder på toppen af runen. Det betyder,­ at de sidste tre runer nsi nederst på bagsiden står med bunden vendt mod bunden af de andre runerester på denne side af stenen, hvilket også Abild­ gaards tegning viser. Toppen af stenen er ikke bevaret, og vi kan derfor ikke afgøre, hvor indskriften skifter fra forsiden til bagsiden (mærket || i trans­lit­terationen). Ind­skriften afsluttes på den tredje side af stenen (fig. 6), hvor den ser ud til at være ristet nedefra og op. Havde vi ikke kendt til 1700-tallets aftegninger af Ydby-stenen, ville en translitteration af de bevarede stenfragmenter­ bære præg af stor usikkerhed og se således ud (med ubestemmelige rester af runetegn gengivet med ∗): Forsiden–bagsiden: þurkisl : ∗∗… || … ∗∗∗ (:) ∗ : s∗ạþ̣…∗∗ | : nsi : Tredje runeside: ∗∗∗ṇ : ụ…

Futhark 7 (2016) Ydby-stenen (DR 149) genfundet • 135

Navnet þurkisl læses uden problemer. Efter navnet er resterne af et skille ­tegn og toppen af en rune tydelig på fragmentet til venstre. På bag­ siden er der mellem de to første runespor kort afstand, hvorimod der er god af­stand mellem det andet og tredje runespor. Det kan under­støtte, at de to første synlige runespor er runerne i og f i navnet lifa, mens det tredje rune­spor kan være et a. Herefter er muligvis det nederste punkt i et skille­tegn og en lang hovedstav, som ikke ser ud til at have nogle synlige bi­stave fra hverken en a-rune eller en ą-rune. Der er formentlig tale om præpo­si­tionen ī, og ikke a, hvilket også Abildgaard aftegnede, og hvilket også blev tolk­ningen i Danmarks rune­indskrifter (Jacobsen og Moltke 1941–42, Text, sp. 603). Herefter er der igen et skilletegn og ens -rune, hvor man kan se tværstaven. Så kommer resterne af en hovedstav, og dernæst en for­modet a-rune, hvor man kan se afslutningen af runens bistav til venstre. Næstfølgende­ er et ret sikkert þ, da man kan følge en bistav, der går ud fra hovedstaven mod højre. Herefter er der god afstand til bunden af to hovedstave.­ Denne afstand indeholder sandsynligvis et skilletegn.­ Et stykke længere nede ad stenen er der endnu en vandret fordyb­ ­ning, men den har en anden karakter end hovedstavene og er formentlig et kløve­ mærke. Runerne nsi på denne side af stenen ser ud til at være omgivet af skille­tegn bestående af to punkter. På stenens tredje side findes resterne af tre hovedstave­ uden særlige kendetegn, mens der på den næstfølgende er bevaret resterne af en bistav til højre, hvilket sandsynliggør, at det er en n-rune. Her­efter kommer nederste punkt af et skilletegn og dernæst to hoved­stave, hvor den til højre peger lidt ind mod den til venstre. Disse to må udgøre u-runen, som er den sidste synlige rune i den bevarede ind­ skrift. Sammenholder man denne translitteration med de antikvariske teg ­ ninger, kommer vi frem til følgende translitteration. Her er både fuld­ stændigt tabte runer og uidentificerbare runespor gengivet i kantet paren­ tes efter de ældre tegninger.

þurkisl : [sati : auk : suniʀ : lifa : i] : s[t]aþ [: þa] | : nsi : [sti]ṇ : ụ[ftiʀ : lifa]

Med fundet af Ydby-fragmenterne kan det nu konstateres, at indskriften har været fordelt på tre sider af stenen, som Abildgaards tegning viser, men at indskriften formentlig har løbet hen over toppen af stenen og ned på bagsiden, som Opitz’ tegning viser, og som Bæksted foreslog. På grund af uoverensstemmelserne mellem de to antikvariske aftegninger af stenen er det i dag umuligt at afgøre, hvor indskriften skifter fra den ene side af

Futhark 7 (2016) 136 • Short Notices stenen til den anden. Hvor resten af runestenen befinder sig er fortsat en gåde, og det kan ikke udelukkes, at de øvrige dele er gået tabt enten ved ophugningen af stenen eller ved nedbrydningen af Søndergaard.

Bibliografi Bæksted, Anders. 1941. ‟Flarup-Runestenen.” Historisk Aarbog for Thisted Amt 1941: 3–21. DR + nr = indskrift publiceret i Jacobsen og Moltke 1941–42. Jacobsen, Lis, og Erik Moltke. 1941–42. Danmarks runeindskrifter. 2 bind: Text; Altas. København. Madsen, Bjarne. 1990. ‟Flarup Bye: Aspekter af Flarup Bys historie i 1600-tallet.” Sydthy Årbog 1990: 57–70. Pontoppidan, Erik. 1739–41. Marmora Danica selectiora sive Inscriptionum, quot­ quot fatorum injuriis per Daniam . . . supersunt, vel ævo, vel elegantia, vel rei momento præ reliqvis excellentium fasciculus. 2 bind. Hafniæ.

Futhark 7 (2016) Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239)

Jan Owe

Sommaren 1913 hittades en runristad sten i samband med rivningen av ett hus vid hörnet av Västra kyrkogatan och Vadstenagatan i Skänninge. Där hade den legat inmurad i en bakugn. Kort efteråt granskades stenen av den då 24-årige språkforskaren Elias Wessén vars undersöknings­ protokoll (Wessén 1913) låg till grund för Erik Brates beskrivning i det av­slutande häftet avÖstergötlands runinskrifter (SRI, 2 [1918]). Brates läsning och tolkning i Östergötlands runinskrifter, där stenen fick num­mer Ög 239 (s. 222 f., jfr. pl. lxxxvii, nr 2), lyder:

kunar · lakþi ︲ stein ∙ þena : eftiʀ : kuþlug : kunu : sina : koþa : auk : eftiʀ ahsu : totur : sina : mu koþa ∙ kuþ : hielbi : saflu ∙ þiʀa bekia ∙ ’Gunnar lade denna sten efter Gudlög, sin hustru god. och efter Åsa, sin dotter mycket god. Gud hjälpe båda deras själ.’

Brate (s. 222) läser här kuþlug i stället för Wesséns kunluk. Nästa runo­ logiska undersökning gjordes i juli 1943 då Sven B. F. Jansson (1943a) gjorde en preliminär läsning av stenen. Denna läsning publicerades senare samma år i Fornvännen (Jansson 1943b). Man bör notera att Jansson i sin rapport (1943a) skriver om inskriften: ”Den lästes i förbigående och under ogynn­samma omständigheter, varför läsning meddelas som preliminär.” Han kan här (s. 317) inte urskilja vissa runor och menar också att det är en lakun framför ahsu (som därför kanske inte är ’Åsa’), men den största skill­naden gentemot Brates läsning utgörs av att Jansson inte tar med runorna mu. Gravhällen var redan vid fyndtillfället sprucken i tre delar, men efter Jans­sons granskning blev den lagad med stenkitt. År 1946 granskade Arthur Nordén stenen (fig. 1) för sitt arbete med supplementet till Öster­ götlands run­inskrifter (Nordén 1948). Hans läsning (s. 217 f.) överens­

Owe, Jan. “Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239).” Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 137–41.

© 2017 Jan Owe. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-316574. 138 • Short Notices

Fig. 1. Stenen i stenmuseet vid S:ta Ingrids kloster efter Nordéns arrangemang av stenarna i museet. Foto: Arthur Nordén, 1946 (i ATA). stämmer i stort sett med Brates, och han har också med runorna mu. Nordén (s. 217 f.) skriver om denna runföljd: Wessén avböjer att i de fragmentariskt kvarstående linjer, som närmast synas ange runorna mu, se annat än rester av stenens ornamentik, och med honom överensstämmer Sven B. F. Jansson. I opposition mot Wessén räknar emeller­ ­ tid Brate här med runor och tar dettamu för en ofullgången skrivning för ordet miok, ’mycket’. Jag skulle för egen del ha lättare att ansluta mig till Wessén- Jans­son, om jag kunde se, hur den förutsatta ornamentiken i denna ristnings­ del skulle vara utformad. Då man icke kommer ifrån, att övre delen av ett m samt ett kort stycke av mellanpartiet av dess h[uvud]st[av] jämte ett praktiskt taget helt bevarat u låta urskilja sig, synes det mig icke oberättigat att här räkna med ett ristatmu , hur man nu sedan vill förklara detsamma.

Futhark 7 (2016) Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239) • 139

Elias Wessén publicerade 1929 sitt arbete ”Skänninge­bygdens run­ inskrifter”; där och i en omarbetad version (1966, 5) vidhåller han sitt ute­lämnande av runorna mu. Brate tolkade som nämnt dessa runor som en för­kortning­ av adverbet miǫk, ’mycket’. Men varför räkna med en förkortning? Och vad står det egentligen på stenen? Ög 239, en kalksten i gulröd färg, har sedan länge funnits i det s.k. sten­ museet vid S:ta Ingrids kloster beläget i den nordvästra delen av staden. Den 13 augusti 2011 besökte jag stenmuseet och granskade inskriften. Min egen läsning, tolkning och översättning av inskriften lyder, med det inom [ ] efter äldre läsningar:

[k]ụnaṛ : lakþi : stein : þena : eftiʀ : [k]uþ̣lug : kunu : si∗a : goþa : [a]uk : eftiʀ : ahsu : totur : sina : mu : koþa : guþ : hielbi ∙ saflu ∙ þiʀa ∙ bekia ∙ Gunnarr lagði stæin þenna æftiʀ Guðlaug, kunu sī[n]a gōða, ok æftiʀ Āsu, dōttur sīna, møy gōða. Guð hialpi sālu þæiʀa bæggia. ’Gunnar lade denna sten efter Gudlög, sin goda hustru, och efter Åsa, sin dotter, en god mö. Gud hjälpe bägge deras själ.’

Några runor är nu täckta av lagning, vilket de inte var då Jansson­ granskade inskriften 1943. Runorna i brotten kunde då granskas bättre. Av interpunktionstecknen före lakþi och guþ har de nedre prickarna försvunnit i brottet. Ornamentiken består av en spiral före : kunu och av ett stiliserat orm­huvud i fågelperspektiv vilket återfinns ovanför runorna mu och snett till vänster om runföljden [k]ụnaṛ där läsningen börjar. Ormhuvudet är således en markör av var läsningen ska börja. Som framgår ovan är min läsning av runföljden 64−65 mu, men till skill­nad mot Brates tolkningsförslag menar jag att detta ska tolkas møy, ’mö, flicka’. Ordet māʀ (i ackusativ møy) har senast behandlats av Ulla Stroh-Wollin (2012) i hennes uppsats om avslutningen av inskriften på U 169 Björkeby, Östra Ryds sn, vilken lyder iftiʀ × uku + my sina ×. Den tidigare tolk­ningen ’efter sin unga dotter’ ska säkerligen, i enlighet med Stroh-Wollin, vara ’efter Unga/Öga, sin dotter’. Staffan Fridell har (2008) visat att den äldsta betydelsen avmāʀ bör vara ’dotter’. Ordet återfinns, utöver på U 169, även på Hillersjöhällen (U 29), där Wessén översätter det med ’flicka’, på U 126 Överjärva, se Williams 1989 som översätter ordet med ’mö’, och på Ög Fv1958;252 Sankt Lars kyrka i Linköping där Jansson översätter det med ’ungmö’. Men Ög 239 visar att det fanns en skillnad mellan orden māʀ och dōttiʀ åtminstone under sen vikingatid.­ Cecilia Ljung menar att skillnaden mellan ’mö’ och ’dotter’ handlar om juridisk status. En mö, dvs. en ogift kvinna, tillhör sin

Futhark 7 (2016) 140 • Short Notices bio­logiska familj (under faderns förmyndarskap) medan en dotter mycket väl kan vara gift och således ingå i en ny familj (Ljung i e-brev till artikel­ författaren, jämför även Ljung 2004). Åsa var alltså ännu ogift när hon avled, kanske samtidigt med modern Gud­lög, varefter fadern resp. maken Gunnar lät göra minnesmärket efter dem båda. Att øy ristas med enbart en u-runa kan jämföras med t.ex. frustin för Frøy­stæinn på Ög 31 Å kyrka, liksom på U 91 Vibble och den ovan nämnda U 169 (där i ackusativ). Jämför också runföljden my med en stungen u-runa på just U 169.

Bibliografi ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Fridell, Staffan. 2008. ”Möjbro.”Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2008: 43– 49. Jansson, Sven B. F. 1943a. Rapport till Riksantikvarieämbetet, 16/7 1943 [ang. Ög 239]. ATA, diarienr 3201/43. ― . 1943b. ”Ytterligare några nyfunna runinskrifter.”Fornvännen 38: 309–318. Ljung, Cecilia. 2004. ”’Henne fick Ragnfast i Snottsta till hustru’: Äktenskap och släkt­skapsförbindelser utifrån vikingatida runinskrifter i Mälardalen.” I Kyst­ kultur: Aktuel arkæologi i Norden, red. Anna Beck et al., 75–84. Kontakt­stencil, 44. København. Nordén, Arthur. 1948. ”Östergötlands runinskrifter: Supplement till Erik Brates ’Östergötlands­ runinskrifter’ utg. 1911–18.” Manuskript i ATA. SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare; publicerade av Kungl. Vitterhets His­ torie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, 1900–. SRI, 2 = Östergötlands runinskrifter. Av Erik Brate. 1911–18. SRI, 6–9 = Upplands runinskrifter. Av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson. 1940–58. Stroh-Wollin, Ulla. 2012. “U 169 Björkeby: A Daughter without a Name?” Futhark 2 (2011): 193–200. U + nr = inskrift publicerad iUpplands runinskrifter, dvs. SRI, 6–9. Wessén, Elias. 1913. Brev till Erik Brate den 17 augusti 1913. I Brates samling, Run­inskrifter 4. ATA. ― . 1929. ”Skänningebygdens runinskrifter.”Skänninge stads historia, red. Adolf Schück, 14–22. Linköping. ― . 1966. Skänningebygdens runinskrifter. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvi­ tets Akademien, Filologiskt arkiv, 10. Stockholm. Williams, Henrik. 1989. ”Åsgisl och Guds moder? En bön och ett mansnamn i U 126.” I Projektet De vikingatida runinskrifternas kronologi: En presentation och några forskningsresultat, 39–50. Runrön, 1. Uppsala.

Futhark 7 (2016) Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239) • 141

Ög + nr = inskrift publicerad iÖstergötlands runinskrifter, dvs. SRI, 2. Ög Fv1958;252 = inskrift från Sankt Lars kyrka, Linköping, publicerad i Sven B. F. Jansson,­ “Runstensfynd i kyrkmurar”, Fornvännen 53 (1958): 241–257 (på s. 252–254).

Futhark 7 (2016)

Till tolkningen av runorna på ett dryckeskärl från Lund (DR EM85;474A)

Magnus Källström (Swedish National Heritage Board)

Vid de omfattande arkeologiska undersökningarna i kvarteret S:t Botulf 12 i centrala Lund 1964–65 påträffades bebyggelse från 1000-tal till och med 1300-tal tillsammans med ca 20 000 föremål (Mårtensson 1965, 1966; Gar ­delin 2007). Bland de senare fanns ett laggat träkärl med runor, vilket liksom övriga fynd införlivades med Kulturens samlingar i Lund (KM 57135:1240). Runorna är ristade på kärlets botten och består av två rader, där endast den ena har kunnat tolkas. Den antas svara mot en beteck­ning på själva föremålet. Någon mer exakt datering av föremålet har inte publi­ cerats, men det ska ha påträffats i en avfallsgrop­ som utifrån fältdoku­ ­ men­tationen i Kulturens arkiv kan dateras till 1100–1200-tal (e-brev från Conny Johansson Hervén, Kulturen, Lund). När Erik Moltke skrev sin bok Runerne i Danmark og deres oprindelse (1976, 380) behandlade han inskriften med utgångs­punkt i en kalke­ring av arkeo­logen Maria Cinthio (fig. 1) och tillägger i en bildtext: ”Bægeret ej set af forf.” I den engelska upplagan av samma bok (Moltke 1985, 471) var tyd­ligen för­ut­sätt­ningarna desamma och Moltke har alltså själv aldrig granskat inskriften utan bygger på den nämnda kalkeringen tillsammans­ med fotografier. Den redaktion av inskriften som meddelas i Sam­nordisk run­text­databas under signum DR EM85;474A och i databasen Danske Rune­indskrifter (SkL 27) återgår båda på Moltkes arbeten. I den senare åter­ges förutom teckningen också ett fotografi av föremålet (fig. 2). I maj 2016 vände jag mig till Kulturen i Lund för att få möjlighet att studera inskriften i verkligheten, men det visade det sig då att föremålet­ inte gick att lokalisera i samlingarna och man misstänkte att det hade blivit fel­placerat. Genom museet fick jag dock tillgång till en rit­ning av före­

Källström, Magnus. “Till tolkningen av runorna på ett dryckeskärl från Lund (DR EM85;474A).” Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 143–48.

© 2017 Magnus Källström. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-312843. 144 • Short Notices

Fig. 1. Maria Cinthios kalkering av inskriften på laggkärlsbottnen från kv. S:t Botulf 12 i Lund. Efter Moltke 1976 och 1985. Fig. 2. Fotografi av samma laggkärlsbottnen, i Kulturens samlingar, Lund målet, som måste vara Maria Cinthios original­teckning och den egent­liga förlagan till avbildningen hos Moltke. Den överensstämmer­ också full­ ständigt med denna och är vid sidan av fotografier vår främsta källa till denna inskrift. Förmodligen är detta den enda avritning av runorna som har gjorts med direkt tillgång till föremålet. I Runologisk Labora­ ­torium vid National­museet i Köpen­hamn finns visserligen ett ark med läsning av Erik Moltke som han skall ha gjort i samband med ett besök i Lund den 5 mars 1975, men av anteckningarna­ framgår att den bygger på ett fotografi och att före­målet redan då var på avvägar.1 Förutom bottnen består fyndet av fem kilformiga laggar, som visar att sidorna i kärlet har lutat utåt. Det har alltså i ursprungligt skick haft formen av en trattformad,­ ganska vid och låg skål. Bottnen skall enligt upp­gift ha måtten 8,7 × 7,2 cm och runorna vara 1,8–2,7 cm höga. Ristningen består som nämnts av två rader med runor, som Moltke i den engelska upplagan av sin bok (Moltke 1985, 474) återger på följande sätt: bikka͡r fa͡r(u)n? – beaker … Bågen i den första runföljden skall egentligen sträcka sig över de tre runorna kar som ingår i samma bindruna, ett fel som har korri­gerats i de ovan nämnda databaserna.­ I bikk︠a︦r︡ har Moltke alltså funnit en motsvarig­ ­

1 Ett stort tack till Anders Jansson, Kulturen i Lund, och Lisbeth Imer, Nationalmuseum, Köpen­hamn, för tillhandahållande av arkivmaterialet.

Futhark 7 (2016) Till tolkningen av runorna på ett dryckeskärl från Lund • 145

Fig. 3. Maria Cinthios kalkering av träkärlet från kv. S:t Botulf 12 Ö. Efter original i Kul­ turens samlingar, Lund. het till ordet bägare, vilket verkar över­tygande. Det motsvarar­ forn­väst­ nordiska bikarr, fornsvenska bikar(e), forn­danska bechæræ m. och åter­går ytterst på medel­tids­latinets bicarium, bacarium ’vin- el. vattenkärl’ (se t.ex. SAOB, sp. B4746; Hellquist 1948, 121, s.v. bägare). Den dubbeltecknade­ k-runan framstår som helt omotiverad, men detta kan knappast­ utgöra någon större invändning mot den föreslagna tolkningen.­ Möj­ligen beror stav­ningen på osäkerhet rörande konsonantens kvantitet­ i det ursprung­ ligen kort­staviga ordet. Om den senare delen av inskriften uttalar sig inte Moltke, men han har satt den tredje runan u i den andra raden inom parentes, medan det sista tecknet har lämnats oidentifierat. Anledningen till tveksam­ ­heten be­träf­ fande det tredje tecknet är något oklar, eftersom det på bilden framstår som en mycket tydlig u-runa, även om bistaven har en tyd­lig vinkel upptill. (I Moltkes anteckningar från 1975 har denna runa i stäl­let getts en vagt r-liknande form, men att döma av fotografiet kan han ha miss­ letts av en skada i träet.) Det sista tecknet ser också ut som en u-runa, men med en kortare mer bågböjd­ bistav, som är ansatt ett stycke nedan­ för huvud­stavens topp och i en trubbigare vinkel mot huvud­staven. Ned­ till på samma huvudstav finns dessutom en kort dubbelsidig bistav snett nedåt höger, som liknar den som förekommer i den föregående­ antagna n-runan. Den tydliga skillnaden gentemot den tidigare u-runan gör det mindre tilltalande­ att här också räkna med ettu . Sanno­likare är att det rör

Futhark 7 (2016) 146 • Short Notices sig om en l-runa med något lång bistav. Det skulle alltså kunna handla om en binde­runa l͡n eller n͡l, men detta resulterar i en helt out­tal­bar anhop­ ning av konsonanter.­ Frågan är därför om inte ”n-bistaven” i stället skall uppfattas som en stingning­ och att det rör sig om en stungen l-runa. En sådan runa före­kommer ju sporadiskt i medel­tids­inskrifterna och brukar som bekant translittereras medʟ . Detta får konsekvenser för identi­­ fieringen av den föregående runan, eftersom den korta bistaven även här skulle kunna uppfattas som en mot­svarande stingning­ och runan alltså läsas e. En sådan variant är också känd från medel­tids­inskrifterna och brukar ömsom återges med e eller æ. I detta fall ligger det förstnämnda­ alter­nativet närmast till hands. Den andra raden kan i så fall trans­littereras fa͡rueʟ, vilket inte är särskilt svårt att tolka. Det man osökt asso­cierar till är givetvis ordet farväl och runföljden kan utan problem återge­ en mot­ svarig­het till forn­svenska far väl ’må det gå dig väl, var lycklig,­ far väl’ (Söder­wall 1884–1918, 1: 240). Detta är ju en rätt passande inskrift på ett dryckes­kärl. Mitt förslag är alltså att inskriften skall återges, normaliseras och tolkas på följande sätt:

bikk︠a︦r︡ | fa͡rueʟ Bikarr. Far vel. ’Bägare. Må det gå dig väl.’

Inskriften på träskålen från Lund illustrerar problemet med att entydigt kunna trans­litte­rera en runinskrift. Fyndet har bedömts som medel­tida och man måste då utgå från möjligheterna­ i det medeltida runsystemet­ när man ska överföra texten till latinska bokstäver. Att Moltke åter­ger den näst sista runan med n beror säkert på att han (omedvetet?) har haft vikinga­tidsinskrifterna­ i åtanke. Redan förekomsten av ena -runa med en­ sidig bistav på gammalt danskt område är dock ett tydligt tecken på att vi be­finner oss i medeltid, och i samma riktning pekar också det stora inslaget av bind­runor. I ett vikingatida sammanhang är också det avslutande teck­ net obegrip­ligt, medan det har goda — om än rätt sällsynta — motsvarig­ ­ heter under medel­tid (se t.ex. Källström 2016, 130 f.). Någon stungen l-runa är inte tidigare känd från runinskrifterna i Lund, men väl en stungen n-runa. Den ingår i det bekanta tofaɴa Tōfa-Anna (gen.) på bennålen DR 307 från Prennegatan.­ En stungen l-runa finns där­emot representerad i de danska runhand­skrifterna, Codex Runicus av Skåne­lagen och den s.k. Mariaklagan, vilket visar att denna variant har varit känd på medeltida danskt område (se vidare Brøndum-Nielsen 1927– 28, 158–160).

Futhark 7 (2016) Till tolkningen av runorna på ett dryckeskärl från Lund • 147

Den stungna l-runan har i de rätt fåtaliga exempel som vi känner i flera fall använts för att markera långt /l/, vilket knappast är för­väntat i ordet vel, som bör ha haft kort konsonant i utljud. Att här använda en stungen l-runan verkar alltså ganska omotiverat, men detta behöver man förmod­ligen inte ta så allvarligt. I fornsvenskan förekommer exempelvis­ vid sidan av vel, veel, wal även skrivningar som väll och vell (Söder­wall 1884–1918, 2: 1026). Det finns dock en detalj i läsningen som bör uppmärksammas. Studerar man fotografiet (fig. 2) lite närmare upptäcker man att utform­ningen av de två sista runorna inte riktigt stämmer med teckningen. De bistavar som jag har tolkat som sting­ningar ser här ut att vara längre och de verkar gå helt i linje med varandra som om det rörde sig om en enda obruten linje. I så fall är den avslutande l-runan inte stungen, utan det är bistaven i den näst sista runan som har dragits för långt åt höger. Runföljden bör då i stället translit­te­reras faruel eller faruæl beroende på hur man vill upp­fatta runan n. Tolkningen blir dock ändå detsamma som ovan har före­slagits: Far vel, ’Må det gå dig väl’. Moltke (1976, 380) kallar föremålet ”det store bæger”, men egent­ligen har det rört sig om en ganska låg skål, som har kunnat rymmas i en hand (jfr även formuleringen­ i Moltke 1985, 474: ”this big cup”). Föremålet som sådant har tillhört de enklare dryckeskärlen under medeltiden. Visser­ligen hade de medeltida bägarna också cylindrisk form och gärna tratt­formig myn­ning, men de var betydligt högre och kunde vara tillverkade i andra mate­rial än trä (om skål och bägare under denna period, se t.ex. Kjellberg­ 1962, 34–45, 77–97). Man kan alltså fråga sig om det bikarr som har ristats på den laggade träskålen från S:t Botulf verkligen är en beteckning på det aktuella före­målet eller om vi kanske här skall räkna med en mer ironisk användning­ av ordet.

Bibliografi Brøndum-Nielsen, Johannes. 1927–28. ”Studier i dansk lydhistorie.” Acta philo­ logica Scandinavica 2: 150–185. Danske Runeindskrifter. Nordisk forskningsinstitut, Københavns universitet. http://runer.ku.dk/ DR + nr = inskrift publicerad iDanmarks runeindskrifter, av Lis Jacobsen och Erik Moltke, 3 vol.: Text; Atlas; Registre (København: Munksgaard, 1941–42). Gardelin, Gunilla. 2007. Kv. Botulf 12, Lund: Arkeologisk undersökning 1964. Arkeo­logiska arkivrapporter från Lund, 277. Lund: Kulturen. Hellquist, Elof. 1948. Svensk etymologisk ordbok. 3. uppl. Lund: Gleerup.

Futhark 7 (2016) 148 • Short Notices

Kjellberg, Sven T. 1962. Att dricka öl: Aktiebolaget Malmö förenade bryggerier 1912–1962. Malmö: AB Malmö förenade bryggerier. Källström, Magnus. 2016. ”Gravhällsfragmentet från Tornby i Fornåsa i Östergöt­ ­ land och utvecklingen av några medeltida runformer.” Futhark: International Journal of Runic Studies 6 (2015): 107–142. Moltke, Erik. 1976. Runerne i Danmark og deres oprindelse. København: Forum. ― . 1985. Runes and Their Origin, Denmark and Elsewhere. Copenhagen: National­ museets forlag. Mårtensson, Anders W. 1965. ”Stadshallen och det medeltida Lund.” Våra vägar och byggen (Stockholm) 1965.1: 5–9. ― . 1966. ”Vårfrugatan i Lund.” Ale: Historisk tidskrift för Skåneland 1966.3: 1–12. Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm SAOB = Ordbok över svenska språket. Utgiven av Svenska akademien. Lund: Gleerup, 1898–. Söderwall, Knut Fredrik. 1884–1918. Ordbok öfver svenska medeltids-språket. 3 vol. Lund: Berlingska boktryckeri. Supplement. Av Knut Fredrik Söderwall, Walter Åkerlund, Karl Gustaf Ljunggren och Elias Wessén. 2 vol. Lund: Berlingska bok­tryckeri, 1925–73.

Futhark 7 (2016) Johan Bures runtavla och dess titel

Per Stille (Linnæus University)

Under en stor del av 1599 var Johan Bure (Johannes Bureus) sysselsatt med att förfärdiga ett kopparstick som sammanfattade det viktigaste av vad han då kände till om runor. Ofta omnämns detta stick som Bures runtavla,­ men om den verkliga titeln (se fig. 1) har det rått osäkerhet.­ Så återges den exempelvis hos Elisabeth Svärdström (1936, 11) som ”Runakänslones­ läre­ spån” och hos Håkan Håkansson (2014, 536) som ”Runakenslones­ lere­ span”, vilket för övrigt är den version man finner i Kung­liga biblio­tekets kata­log Libris. Man vågar nog anta att de flesta åter­givande av titeln inte byg­ger på egen direkt läsning av runtavlan. Här ska den verk­liga titeln pre­senteras­ och en del av omständigheterna kring runtavlan. En av anledningarna till att Bure utarbetade sin runtavla bör ha varit att han velat sprida kunskapen om runor och att detta kopparstick skulle kunna fungera som ett läromedel. Nu var det nog inte så enkelt som att bara göra ett stick och sedan börja undervisa. Det behövdes officiell tillåt­else, stöd och ersättning. Runtavlan måste kunna väcka intresse hos de makthavande.­ Detta förklarar en del av runtavlans utseende. Den är vackert och smakfullt­ utformad, mer än vad som behövs ur ett rent prak­ tiskt perspektiv, något som gör att den omedelbart fångar ögat. Det för­ klarar också varför det elegantaste partiet längst ned är en stor och under­ dånig hyllning till riks­föreståndaren­ hertig Karl och hertigarna Johan och Gustav Adolf. Tavlan är utformad som ett lärdomens tempel där man stiger in mellan ett par pelare prydda med Sveriges alla landskapsvapen,­ och denna hyllning har alltså en central placering. Ytterligare ett parti, det översta i mitten, ägnas åt att ge en bild av Sverige som folkens urhem utifrån runornas spridning. Bure lyckades i sitt förehavande.­ Hertig Karl tog intryck och insåg att Bure kunde vara en god hjälp i att propa­gera för Sverige. Bure fick senare också ett ovanligt stort understöd­ för sin run­ tavla, 188 tunnor säd och 24 daler (Klemming 1883, 15).

Stille, Per. “Johan Bures runtavla och dess titel.” Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 149–53.

© 2017 Per Stille. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309517. 150 • Short Notices

Fig. 1. Titeln på Johan Bures runtavla

De existerande exemplaren (se Svärdström 1936, 11) visar att runtavlan­ trycktes i två versioner. Den senare versionen skiljer sig på så sätt att Bure i tavlans mittparti, där han redovisar olika runformer, har lagt till flera sådana. Ytterligare tillägg är Malsta­stenens och Forsa­ringens inskrifter som han lärt känna under sin norrländska­ resa 1600–1601. För att förstå­ när den senare versionen kom till och hur många exemplar som egentligen­ trycktes kan man gå till Bures egna anteckningar (citerat från Klemming­ 1883). Det första trycket kan hänföras till 1600; den 5 april ”lycktades wårt Runa­tryck medh storan leek” (s. 16). Troligen var det ett relativt litet antal exemplar som trycktes eftersom Bure måste bekosta allt själv. Årtalet 1599 som möter på runtavlan får ses som en datering av själva kopparsticket­ och har inte med tryckningen att göra. Andra tryck­ningen skedde 1602; den 30 november ”trychte wij 10 Exemplar af mijn Runetafla­ daghen för än försten gaf Normalm wapnen” (s. 26). Tredje tryckningen skedde 1604; omkring den 20 augusti: ”köpte Försten för 12 ½ daler tryckte kopar­taflor på papeer 181 stykke 17 större halfmark stykket 164 för 2 öre styket der af befalte Konungen lefrere Hertig Göstaf 16 st. och fröken Maria Elisabet 14 st. 21 behölt han sielf 130 skulle iagh hafva i förwaring de lågo sedhan hoos Andream Bureum och finnas få quarra” (s. 34). Tre tryckningar omnämns alltså, den första 1600. Rimligtvis syftar no­ tisen från 1604 på den senare versionen, eftersom det sedan aldrig talas om någon mer tryckning. Troligen skedde tryckningen i nära sammanhang­ med det omtalade köpet. Det är inte alldeles lätt att säkert fastställa­ om tryckningen­ 1602 var av den första eller andra versionen. Det är rim­ligt att tänka sig att den första tryckningen var gjord i ett ganska begränsat antal, vilket borde innebära att det totala antalet exemplar av runtavlan­ inte var särskilt många fler än drygt 200. Tyvärr måste man säga att runtavlan inte kom att betyda så mycket som den kunde ha gjort. Kanske var den alldeles för besvärlig att förstå utan Bures egen instruktion. Däremot kan man bli något fundersam över de ganska kate­goriska uttalanden som senare granskare gjort utan att rimligt­ vis ha sett närmare på runtavlan. En av dessa granskare, möj­ligen typisk och betydelse­full för synen på Bure, är Henrik Schück. I flera arbe­ten hävdar han åsikten att runtavlan bara innehåller ett enkelt åter­givande av

Futhark 7 (2016) Johan Bures runtavla och dess titel • 151

Fig. 2. ”Specimen harmoniae runicae” på runtavlan

Futhark 7 (2016) 152 • Short Notices runor. Så skriver han (Schück och Warburg 1927, 227): ”Men olyckan var, att han aldrig fullt kunde befria sig från sin kabbalistiska­ utgångspunkt.­ Runorna fort­foro att för honom vara en mystisk, hem­lighets­ ­full skrift, han såg dem aldrig med den nyktert prövande vetenskaps­ ­mannens blick, och hans flesta runologiska skrifter äga därför för vår tid huvud­sakligen kurio­ si­tetens intresse. Bäst är otvivelaktigen­ hans första arbete,­ den 1599 ut­ stuckna runtavlan, som inskränker sig till enkla avbild­ningar av typerna; sämst hans lärda diktsamling­ Runa redux, som rör sig med en numera­ obe­ grip­lig mystik.” För att ytterligare förstå den negativa synen på Bure kan man ta del av Matthew Norris’ (2016, 22–63) klar­görande dis­kussion kring en senare tids förståelse av den tidiga antikvariska forsk­ningen. En följd av att man inte sett närmare på runtavlan är som ovan nämnts att man förblivit osäker om hur titeln i runor ska utläsas. I litteraturen och i bibliotekskataloger­ kan man som påpekats ovan finna flera varianter, dock alla oriktiga. Bure ger emellertid en klar anvisning om hur titeln ska läsas i det avsnitt som finns längst ned till höger på runtavlan under rubriken ”Specimen­ harmoniae runicae” (fig. 2). Där uppvisar han sin egen­konstruerade runrad i ett antal stilar och som han kallar anpassad till latinsk stil. Men det är mer och något annat än enbart detta. Det är en run ­rad som utökats med ett antal tecken som Bure ansett vara behöv­liga för att uttrycka sitt samtida svenska språk. Man skulle också kunna säga att det är Bures fonematiska­ analys av svenskan. Som sådan är den själv­ fallet värd en betydligt mer ingående studie än vad som här kan presen­ teras och mycket finns också redovisat hos Hjalmar Lindroth (1911–12). Ska man läsa Bures runtexter på tavlan, och sådana finns åtskilliga, är det nöd­vändigt att ta del av ovan­nämnda parti. Här ska bara nämnas att Bure skapar särskilda tecken för j, v och å, likaså att han finner det nödvändigt­ att skapa nya tecken för de ljud som han skriver eller benämnerCh , Dh, Gh, Th, L gutturalis, N gutturalis, Gi och Ki. För att förstå runtexten i titeln måste man se att Bure skiljer mellanK och Ki, respektive mellan A och Å genom att använda den grafiska skillnaden mellan rak och rundad kvist. På en del ställen i run­tavlan kan denna skillnad vara svår att urskilja då runorna är små och trycket inte alltid det bästa. Titeln är dock i originalet helt tydlig och denna bör alltså utifrån Bures intentioner återges med runakiänslånäs läräspån.

Bibliografi Håkansson, Håkan. 2014. Vid tidens ände: Om stormaktstidens vidunderliga dröm­ värld och en profet vid dess yttersta rand. Göteborg.

Futhark 7 (2016) Johan Bures runtavla och dess titel • 153

Klemming, Gustav E. 1883. ”Anteckningar af Johannes Thomæ Agrivillensis Bureus.” Samlaren 4 (1883): 12–43, 71–126. (Fortsättning i 1885: Samlaren 5 (1884): 5–26.) Lindroth, Hjalmar. 1911–12. J. Th. Bureus, den svenska grammatikens fader. Svenska fornskrift-sällskapet, Samlingar, ser. 1: Svenska skrifter, 42. Lund. Norris, Matthew. 2016. A Pilgrimage to the Past: Johannes Bureus and the Rise of Swed­ish Antiquarian Scholarship, 1600–1650. Ugglan, Minervaserien, 19. Lund. (Diss. Lunds universitet, 2016.) Schück, Henrik, och Karl Warburg. 1927. Illustrerad svensk litteraturhistoria, del 2: Refor­ma­tions­tiden och stormaktstiden. 3. uppl., utg. Henrik Schück. Stock­holm. Svärdström, Elisabeth. 1936. Johannes Bureusʼ arbeten om svenska runinskrifter. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Handlingar, 42.3. Stock­ holm.

Futhark 7 (2016)

Reviews

Martin Findell. Runes. London: British Museum Press, 2014. ISBN 978-0-7141- 8029-8. £9.99.

Reviewed by Mindy MacLeod

A compact little book of only 100 or so pages, Martin Findell’s Runes provides a useful general introduction to the subject of runology. Published by the British Museum, the guide is understandably weighted to those inscriptions found in their collection and while the bulk of the book deals with Anglo-Saxon runic inscriptions,­ it nevertheless functions as an informative and up-to-date overview of the topic as a whole. For those with any knowledge of runes, the book covers familiar ground, bringing a smart and stylish coverage to a centuries-old subject of interest and fascination. The best feature of the book, in fact, are the thirty-eight vivid illustrations which accompany the chapters. For too long, runologists have had to rely on line- drawings (or, even worse, no drawings at all), and the photographs provided here add enormously to the book’s impact, lifting the inscriptions out of the murky archives and storage areas of the museum to confront the reader with often blinding brilliance. The significance of this is hard to overstate. Even inscriptions routinely labelled “meaningless” or “unintelligible” are shown to be undeniably worthy of appraisal and admiration in their own right. Findell’s introductory chapter, “What are runes?”, provides a lucid overview of runic history. It deals briefly and straightforwardly with enduringly controversial terri ­tory such as the origin and purpose of runic writing and the problems in­ herent in interpreting inscriptions, concentrating on what we do know rather than what we do not. The first chapter also rehashes much familiar territory, providing a fair and balanced account of the origin and early evidence of runic writing. Chapter two is by far the longest, concentrating on Anglo-Saxon runes as exemplified by many illustrated sample texts. The book is a popular work for a general readership, so it would be churlish to accuse it of shying away from difficult issues and in any case, such criticism is deflected with the caveat that “oversimplification”­ is required as “it would not be appropriate” to go into tech­

MacLeod, Mindy. Review of Martin Findell. Runes. London: British Museum Press, 2014. ISBN 978-0-7141-8029-8. Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 155–57.

© 2017 Mindy MacLeod. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309684. 156 • Reviews nical details (n. 3, p. 100, to p. 26, similarly p. 31). Lack of space is also cited as a reason to treat subjects only superficially (e.g. pp. 44, 94, 97). Frisian runes are also discussed in this chapter, which nonetheless does not quite justify the assertion of the blurb on the French fold of the front cover that runes provide “invaluable evidence” of Dutch language, which seems somewhat anachronistic at best (the inscription with the best claim to being considered “Dutch”, on a scab­ bard from Bergakker, is not considered in the book). The decline of runic writing in England itself in the late tenth or early eleventh cen­tury was countered by their renaissance in Scandinavian territories. The third chap­ter, on runes in the Viking period and later Middle Ages, could per­ haps have provided more detail on the commemorative runic tradition outside of Eng­land, but nevertheless offers an interesting overview of the period. Chapter four discusses the rune-names as they are attested in manuscript sources and (briefly) epigraphically. This is a chapter where Findell could perhaps have found more to say, but presumably space was an issue. In the next chapter on the work of runologists, Findell emphasises the importance of not reading runic texts in isolation from the object and the archaeological context in which they were carved. The photographs provided throughout the edition highlight the impor­ tance of considering the material of the inscribed object and its decoration as well as the rune-carving technique alongside what the text actually says. The final chapter, on runes in the modern world, is an excellent summary of the twentieth and twenty-first century fascination with runes, in literary sources and popular con­sciousness­ and culture. A list of further reading contains a handy record of online resources in addition to the familiar print ones. While the book is a welcome addition to the layperson’s runic library, there are some minor quibbles: on p. 22 Findell directs the reader to pp. 60–61 for a picture of a comb, although a comb-case rather than a comb is illustrated there. As regards technical details — the suprascript curves (usually termed “bows”, but here rather oddly called “breves”) over the bind-runes are unfortunately marked, usually covering only the second element of the bind (e.g. pp. 11, 28, 68). Some­ times the runes are not printed in bold face (e.g. k for k on p 59, r for r on p. 64, A for ᴀ on p. 78). More seriously, long-branch n, n, is mistakenly rendered as a a in the table on p. 58. In the table on p. 76, the reader is invited to compare the Old Norse rune-name z ýr ‘yew’ with Old English f feoh ‘wealth’ rather than § ēoh ‘yew’. Findell’s language is generally clear if sometimes a little clunky, and the ubiq­ ui­tous ‘we’ quickly becomes more than a little irritating (when he writes on p. 11 that “the book will help us better understand the lives of people who in­habited Europe over a thousand years ago”, the use of the plural pronoun seems pa­ tron­ising: presumably it is the readers of the book rather than the writer who seek a better understanding of the people described). Granted, the book is aimed squarely at a non-specialist readership, but even so one may wonder whether quite so many explanations are required (must the reader really be reminded who Romu­lus and Remus are [p. 26], or that “epigraphically” means “in inscriptions”­

Futhark 7 (2016) Runes • 157 and so on?). It can also be a little repetitious — we hear a few too many times that in­scribed objects may be worn or corroded (pp. 9, 11, 82), or about Cynewulf’s runic signatures (pp. 39, 55). There are some infelicities of expression and some outright­ errors (e.g. Hickes’ suffers from a misplaced apostrophe on p. 74, there are two successive renderings of the word ‘and’ on p. 81, and ‘inform[a]tion’ and ‘signify[ie]s’ are misspelt on pp. 9 and 86 respectively), but these are hardly sig­ nif­icant. Nor are the unwarranted spacings in the British Museum number for the Und­ley bracteate (p. 27) and after “runic” on p. 83. Such trivialities hardly detract from the overall usefulness of the book, and its slight size does not diminish the worth of Findell’s contribution to the field. Although it adds nothing new, the work provides an accessible and reasonably wide-ranging treatment of the topic, and by taking a sensible approach and steering clear of sensationalist speculation, it delivers an enlightening introduction to the study of runes and their historical and cultural significance throughout the changing circumstances and settings of their use.

Futhark 7 (2016) Heikki Oja. Riimut: Viestejä viikingeiltä. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2015. 240 pp., numerous black and white illustrations. ISBN: 978-952-222- 591-7. €33.00.

Reviewed by Kendra Willson

Riimut: Viestejä viikingeiltä (Runes: Messages from the Vikings) is the first gen­ eral book on runes written in Finnish based on scholarly tradition. The author, Heikki Oja, Ph.D. and docent (adjunct associate professor) in astronomy at the Uni­versity of Helsinki, was the head of the University Almanac in Helsinki from 1994 to 2012. Oja has made substantial contributions to popular science (cf. “Heikki Oja”). He was instrumental in founding the science museum Heureka and has written numerous general works on astronomy; he was long secretary for the periodical Tähdet ja avaruus (Stars and space). Oja became interested in runic calendar sticks (Finnish riimusauva, Swedish runstav or primstav) through his almanac work (p. 8), discovered the lack of popular books on runes in Fin­nish and, after retirement, decided to address this gap (Oja 2016). Introductions to runes are generally national in orientation — hence Spurk­land 2001 (trans. 2005) focuses on Norway, Jansson 1963 (trans. 1987) and Snædal,­ Åhlén and Lundberg­ 2004 on Sweden, Moltke 1976 (rev. trans. 1985) on Den­ mark, Page 1999 and (to a lesser extent) Elliott 1959 (rev. ed. 1989) on England. Broader overall treat­ments tend to come from outside Scandinavia: Barnes 2012, Findell 2014, Krause 1970, Musset and Mossé 1965, Page 1987 (still with a British emphasis); Düwel [1968] 2008 concentrates on early inscriptions. Oja represents a Finnish per­spective. As Finland is outside the core runic areas but closely tied to Sweden, his intro­duction covers the lifespan of runes from invention to modern reception, with an emphasis on Scandinavia and on runic calendars. In a way, Oja’s book is trying to do the work of three books. First, it is a brief general­ introduction to runes. Second, it provides a more thorough treatment of runic calendar sticks. Third, it assembles information about runic inscriptions in Fin­land. To a certain extent, these functions have different audiences and might have been separated into different publications. However, it is likely that Finnish readers will both want general background on runes and be particularly curious about runes in Finland. The issue of runes in Finland should be explored further in future works (by Oja and others). Assembling information on runes in Finland will help form a more cohesive picture of Finland’s relationship to runic culture and Scan­di­navian culture of the Viking Age more generally (various aspects of which are explored in Ahola and Frog with Tolley 2014 and Ahola, Frog and Lucenius 2014).

Willson, Kendra. Review of Heikki Oja. Riimut: Viestejä viikingeiltä. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2015. 240 pp., numerous black and white illustrations. ISBN: 978-952-222-591-7. Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 158–63.

© 2017 Kendra Willson. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-312811. Riimut: Viestejä viikingeiltä • 159

The question of runes and Finland is prominent in the book, starting from the first page (p. 7). Runes in Finland are notable for their near absence. The dearth of runic finds from Åland is particularly mysterious, given Åland’s close ties to Uppland during the Viking Age (p. 228, cf. Sjöstrand 2014, 128). Although there was much contact between what is now Finland and central Sweden during the main periods of runic production, only a handful of runic inscriptions have been recovered in Finnish territory. All are in Old Scandinavian or Latin; no runic in­ scrip­tions have been established to be in a Finnic or Sámi language, although pro­ posed interpretations­ involving those languages occur occasionally in the liter­ ature (see discussion in Willson 2012). Most of the inscriptions found in Fin­land are on loose objects such as coins and are thought to have originated elsewhere,­ e.g. in Sweden (Hiittinen/Hitis stone fragment) or Gotland (Tuukkala brooch), and been imported to Finland. The few inscriptions on landscape features (e.g. at Vöyri/Vörå and Naantali/Nådendal) are commonly regarded as modern. How­ ever, three medieval wooden vessels found in Turku with runic inscriptions in Latin point to runes being at least a limited part of medieval writing culture there (Harjula 2008, 16 f.; 2016). Oja discusses each of the inscriptions from Finland (on artifacts pp. 72–78, runic calendars pp. 81–85, the Vörå inscriptions pp. 159–67, the Hitis stone pp. 213 f., Ålandic inscriptions pp. 215–20, modern ones p. 221), making the book a useful point of entry on runes in Finland. The final section of Oja’s book (pp. 225–28) addresses the question of why there are so few runic inscriptions in Fin­ land. The population density in what is now Finland was quite low at the start of the second millennium A.D., whereas runestones appeared mainly in more densely populated areas (p. 225). The principal directions of trade contacts from Fin­land in the tenth and eleventh centuries were east and south, as seen e.g. in the numismatic record (Talvio 2002), while Finland was of limited interest to the Vikings, less a destination than a way-station on the eastern route to Russia and Byzantium (p. 226). Swedish influence only started to become dominant in Fin­ land in the twelfth century, by which time the use of runes in Sweden was fading in favor of the Latin alphabet (p. 228). Runic calendars, however, persisted in Sweden for centuries longer, and this tradition did take root in Finland (p. 228). The volume is also distinctive among introductions to runes in its emphasis on runic calendar sticks. These are generally not considered by runologists to be “real runes”, but like ownership marks (Finnish puumerkki, Swedish bomärke) they have a connection to earlier runic traditions (Oja does not discuss the evo­ lution of the symbols or the relationship to earlier runic traditions in any detail). Enok­sen has a short section on runic calendars (1998, 156–60), but for the most part they fall outside the scope of runic introductions. In Oja’s book, the section on runic calendars (pp. 79–156) is comparable in length to and precedes the section on runestones (pp. 157–228), and the treatment of the examples is much more extensive than in other parts of the book. The section includes detailed enu­merations of holidays that appear in runic calendars (pp. 119–51) and other

Futhark 7 (2016) 160 • Reviews

information that is somewhat peripheral to discussion of runes per se. The section on calendars could almost have functioned as its own book. The fact-checking is fairly good overall. There are some apparent oversights; for instance, Oja mentions the Roman and North Italic theories of the origins of the runes (pp. 12) but not the less popular Greek one (though still represented e.g. by Morris 1988). The statement that the original primary function of runes was “taikamerkkeinä ja koristeina” (as magical symbols and decorations; p. 7) may be a matter of definition and point of view. The characterization fof and þ as having respective voiced values v and dh (i.e. [ð]) “sanan tai tavun lopussa” (at the end of a word or syllable; pp. 18, 19) is not fully precise (see Williams 2016, 188, on a similar simplification in Enok­sen 2015, 77). Some simplifications may reflect a desire to keep the treatment concise and accessible. There is some ambiguity about the language forms represented, likely reflecting varied practices in the sources Oja used and a lack of standardized terminology in Finnish. In some places, the text does not make a clear distinction between lan­guage forms or futhark variants. For instance, the language of the third- or fourth-century Tune stone is called muinaisnorja ‘Old Norse’ (p. 13), rather than e.g. kantaskandinaavi ‘Proto-Scandinavian’ or kantapohjoisgermaani ‘Proto-North Ger­manic’. The box on runic inscriptions in the British Isles (pp. 192 f.) does not clearly specify that the St. Paul’s burial monument inscription is in Scandi­navian lan­guage and runes, in contrast to the Anglo-Saxon one on the Ruthwell Cross discussed­ in the following paragraph. The brief presentation of Anglo-Saxon runes (pp. 11, 15–17) does not mention that the Frisian runic tradition is partly distinct. A statement that the oldest runic calendar must be from the eleventh or twelfth century as it contained some older futhark rune forms (p. 99) is reproduced from George Stephens (cf. 1866–1901, 2: 866–69); the older futhark had ceased to be used by A.D. c. 800. Many of these details may be due to a lack of clarity in the sources Oja used or an insufficiently critical reading of older references such as Stephens. There are also inconsistencies in the treatment of names in transliterations and inter­pretations of inscriptions. Oja sometimes provides only transliterations (especially in cases where there is no established interpretation), sometimes only Finnish translations; contrary to general runological practice, he uses italics for both transliterations and normalized forms in interpretations. In general his trans­literations are simplified for readability, replacing þ with and word dividers with spaces, and not indicating bind-runes. The Latin text on the Turku stave vessel a︠u︦e︡ma͡ria͡gra͡kia appears normalized to Ave Maria Gratia (p. 76). Names sometimes appear normalized to Old Scandinavian forms, e.g. ola͡fs (gen.) is rendered Olafrin (in the translation including the Finnish genitive ending -in) in the Bro church inscription from fifteenth-century Gotland (p. 206). More often, names are adjusted to modern Swedish or other Scandinavian forms (hulti > Hulte, fastkair > Fastger, but Rikr is not modernized in U Fv1976;104, p. 180). The normalized Old Norse form with untranslated byname Olafr Hattu­sveinn appears in a translation of a Bryggen inscription (p. 70, correct Hettu­sveinn); on the same

Futhark 7 (2016) Riimut: Viestejä viikingeiltä • 161

page the name Torstein Lang appears in a modern Norwegian form; this contrasts with the treatment of names on the previous page, where ð and þ are indicated by digraphs and in the name guþormr (normalized Old Norse Guðþormr), which thus appears as Gudhthormr, and where the byname fuþcllæikir (fuðsleikir) is translated (as Pillunnuolija ‘cunt-licker’; p. 69). Sometimes confusing forms appear: (Proto/Early/Pre-)Germanic harixasti in the inscription in a North Italic alphabet on the Negau helmet B is “normalized” to the Old High German form herigast (p. 11, most likely after Elliott 1959, 9, corrected in 1989, 9). The names kun͡nar (transliterated simply “kunar”) and hlhi in the twelfth-century Rike shield (p. 56) appear partially normalized to Kunnar and Hilgi rather than, say, Old West Norse Gunnarr and Helgi. Presumably Oja is following the practices of his diverse sources. In most of the book, the amount of information provided about individual in­ scrip­tions or topics is generally appropriate — enough to give context without “bogging down” — and Oja does a good job of structuring information into engaging and easily digestible stories. One implicit audience for the book are people interested in fantasy and reen­ actment of various sorts; references to Tolkien appear in several places (pp. 11, 40, 57). Those interested in carving their own runic calendars will also find plenty of models, as well as explicit advice (pp. 155 f.). Oja’s book is extensively illustrated with black and white drawings and photo­ graphs, most reproduced from older works (p. 8) but some of his own taking. Every two-page opening has some kind of illustration. Care has been taken to make the pictures clear and the overall effect aesthetic and unified. Captions and short texts associated with the illustrations provide interesting additions to the text; I found it possible to read the short texts without losing the flow of the whole. To maintain flow in the text, Oja does not use footnotes or parenthetical cita­ tions but frequently integrates mentions of his sources into the main text. The four-page bibliography (pp. 231–34) is divided into numerous small sections, evi­ dently representing the sources used in preparing each chapter of the book. It in­cludes both canonical works and some obscure references, as well as a limited number of online resources. The six-page index (pp. 235–40) focuses on proper names. Riimut: Viestejä viikingeiltä is a visually attractive and clearly written book and enjoyable to read. It provides an approachable introduction to runes in a lan­ guage that has not previously been represented in the literature. It is hoped that the book will help stimulate interest in runes among Finnish readers.

Bibliography Ahola, Joonas, Frog, and Jenni Lucenius, eds. 2014. The Viking Age in Åland: Insights into Identity and Remnants of Culture. Helsinki: Finnish Academy of Science and Letters.

Futhark 7 (2016) 162 • Reviews

Ahola, Joonas, and Frog with Clive Tolley, eds. 2014. Fibula, Fabula, Fact: The Vi­ king Age in Finland. Studia Fennica Historica, 18. Helsinki: Finnish Literature Society. Barnes, Michael P. 2012. Runes: A Handbook. Woodbridge: Boydell. Düwel, Klaus. [1968] 2008. Runenkunde. 4th ed. Sammlung Metzler, 72. Stuttgart: Metzler. Elliott, Ralph. 1959. Runes: An Introduction. Manchester: Manchester University Press. ― . 1989. Runes: An Introduction. 2nd ed. Manchester: Manchester University Press; New York: St. Martin’s Press. Enoksen, Lars Magnar. 1998. Runor: Historia, tydning, tolkning. Lund: Historiska media. ― . 2015. Runor: Mästarens handbok. Lund: Historiska media. Findell, Martin. 2014. Runes. London: British Museum. Harjula, Janne. 2008. “Arkeologia ja muuttuva keskiajan kirjallisen kulttuurin kuva.” Kasvatus ja aika 3.2: 7–25. ― . 2016. “Runic Inscriptions on Stave Vessels in Turku: Materializations of Lan­ guage, Education, Magic and Domestic Religion.” In Objects, Environment and Every­day Life in Medieval Europe, ed. Ben Jervis, Lee G. Broderick and Idoia Grau Sologestova, 213–34. Leiden: Brill. “Heikki Oja.” Wikipedia: Vapaa tietosanakirja. https://fi.wikipedia.org/wiki/ Heikki_Oja, accessed 10 July 2016. Jansson, Sven B. F. 1963. Runinskrifter i Sverige. Stockholm: Almqvist & Wiksell. ― . 1987. Runes in Sweden. Trans. Peter Foote. Photo: Bengt A. Lundberg. Stock­ holm: Gidlunds. Krause, Wolfgang. 1970. Runen. Sammlung Göschen, 1244/1244a. Berlin: de Gruyter. Moltke, Erik. 1976. Runerne i Danmark og deres oprindelse. København: Forum. ― . 1985. Runes and Their Origin, Denmark and Elsewhere. Trans. Peter Foote. Copen­hagen: National Museum of Denmark. Morris, Richard L. 1988. Runic and Mediterranean Epigraphy. North-West Euro­ pean Language Evolution, Supplement 4. Odense: Odense University Press. Musset, Lucien, and Fernand Mossé. 1965. Introduction à la runologie: En partie d’après les notes de Fernand Mossé. Paris: Aubier-Montaigne. Oja, Heikki. 2016. “In Search of Finnish Runes.” Presentation at Riimuraati/Run­ råd “Runes and Cultural Contacts: Runes and Finland” (the eleventh full-day runic colloquium), Turku, 18 April 2016. Page, R. I. 1987. Runes. Reading the Past. London: British Museum Publications. ― . 1999. An Introduction to English Runes. 2nd ed. Woodbridge: Boydell. Sjöstrand, Per Olof. 2014. “History Gone Wrong: Interpretations of the Transition from the Viking Age to the Medieval Period in Åland.” In Ahola, Frog and Lucenius 2014, 83–152.

Futhark 7 (2016) Riimut: Viestejä viikingeiltä • 163

Snædal, Thorgunn, Marit Åhlén, and Bengt A. Lundberg (photo). 2004. Svenska runor. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Spurkland, Terje. 2001. I begynnelsen var fuþark: Norske runer og runneinnskrifter. Oslo: Landslaget for norskundervisning; Cappelan akademisk forlag. ― . 2005. Norwegian Runes and Runic Inscriptions. Trans. Betsy van der Hoek. Wood­bridge: Boydell. Stephens, George. 1866–1901. The Old-Northern Runic Monuments of Scandinavia and England. 4 vols. London: Williams and Norgate. Talvio, Tuukka. 2002. Coins and Coin Finds in Finland AD 800–1200. Helsinki: Suomen muinaismuistoyhdistys. Williams, Henrik. 2016. Review of Enoksen 2015. Futhark 6 (2015): 187–92. Willson, Kendra. 2012. “A Putative Sámi Charm on a 12th c. Icelandic Spade: Runic Reception, Magic and Contacts.” In Finno-Ugric Folklore, Myth and Cultural Iden ­tity: Proceedings of the Fifth International Symposium on Finno-Ugric Lan­ guages, University of Groningen, June 7–9, 2011, ed. Cornelius Hasselblatt and Adriaan van der Hoeven, 267–81. Studia Fenno-Ugrica Groningana, 7. Maastricht: Shaker.

Futhark 7 (2016) Wolfgang Krause. Schriften zur Runologie und Sprachwissenschaft. Ed. Hein­rich Beck, Klaus Düwel, Michael Job and Astrid van Nahl. Ergänzungsbände­ zum Real­ lexikon der Germanischen Altertumskunde, 84. Berlin and Boston: de Gruyter, 2014. vi + 813 pp., numerous plates. ISBN 978-3-11-030723-8. e-ISBN 978-3-11- 030739-9. ISSN 1866-7678. €209.00.

Reviewed by Martin Hannes Graf

Ein Sammelband mit unselbständigen Veröffentlichungen eines vor bald 50 Jah­ ren verstorbenen Wissenschaftlers ist etwas Außerordentliches. In der Zeit­schrift Futhark braucht selbstverständlich nicht dargelegt zu werden, wer Wolfgang­ Krause (1895–1970) war und was er in der und für die Runenforschung­ geleistet hat. „Der Krause-Jankuhn“ (1966) oder in der Kurzform einfach nur „KJ“ ist bis heute ein Referenz­werk für jeden, der sich mit den älteren Runen­inschriftenaus ­ einander­setzt, und Generationen von (Alt-)Germanisten haben zumindest im Studium mit Krauses Handbuch des Gotischen (1968) gearbeitet. Auch der brei­ teren Leserschaft der Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Alter­tums­kunde (= ERGA) dürfte Krause wenigstens dem Namen nach ein Begriff sein. Dennoch wirft ein so monumentaler Sammelband Fragen auf. Zunächst ist es die einfache Frage nach den Motiven für eine solche Sammlung. Das Buch enthält kein Vorwort, worin diese dargelegt würden. Man vergleiche als Gegen­ beispiele etwa das freundliche Vorwort von Rudolf Simek zu Klaus Düwels eigenem Band mit gesammelten Schriften (Düwel 2015, 7 f.), Bela Brogyanyis Vor ­wort zu den runologischen Schriften von Heinz Klingenberg (Klingen berg­ 2007, v f.) oder, um noch einen dritten runologischen Sammelband zu nennen, das Vorwort von Vittoria Dolcetti Corazza und Renato Gendre zu Ute Schwabs klei­neren Forschungen zu runologischen Themen (Schwab 2009, v). Die beiden lesens­werten Einführungen zu den Abteilungen „Schriften zur Runologie“ (Klaus Düwel) und „Schriften zur Sprachwissenschaft“ (Michael Job) leisten diese Erklärungs­arbeit bestenfalls andeutungsweise. Man muss wohl davon ausgehen, dass man die Auswahl der Schriften inhaltlich und wissenschaftsgeschichtlich­ für so bedeutend gehalten hat, dass sie einer Wieder­veröffent­ ­lichung unbedingt zugeführt werden sollten. Und gelegentlich spielte sicherlich auch eine Rolle, dass der eine oder andere Aufsatz nicht so leicht greifbar ist. Der Band irritiert — um zunächst bei diesen Äußerlichkeiten zu bleiben — auch dahingehend, dass alle Texte durchgehend formal vereinheitlicht wurden. Eine einleitende Fußnote legt das ursprüngliche Publikationsjahr­ und den

Graf, Martin Hannes. Review of Wolfgang Krause. Schriften zur Runologie und Sprachwissenschaft. Ed. Heinrich Beck, Klaus Düwel, Michael Job and Astrid van Nahl. Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, 84. Berlin and Boston: de Gruyter, 2014. vi + 813 pp., numerous plates. ISBN 978-3-11-030723- 8. e-ISBN 978-3-11-030739-9. ISSN 1866-7678. Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 164–69.

© 2017 Martin Hannes Graf. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309845. Schriften zur Runologie und Sprachwissenschaft • 165

Publikations­ort offen, alles Weitere wurde im Hinblick auf Layout und Zitier­ weise verein­heitlicht. Über zwei Literaturverzeichnisse­ am Ende des Bandes sind die in Kurzzitaten­ genannten Verweise auf Sekundärliteratur­ auflösbar. Dies wirkt auf den ersten Blick äußerst komfortabel, und für eine reine Leseausgabe­ mag es dies auch sein. Möchte man aber nur einen einzelnen Aufsatz lesen, ist dies nur möglich, wenn man entweder den ganzen Band in der Hand hält (ihn sich also für 209,00 € gekauft oder aus einer Bibliothek besorgt hat) oder aber sich das umfangreiche­ Literaturverzeichnis­ anderswie beschafft hat. Den einzelnen Aufsatz — etwa „Húsdrápa 9“ (S. 540–543) — kann man sich von der Homepage des Ver­lags für 30,00 € herunterladen. Das für die Auflösung der in den bloß sieben Fuß­noten genannten Literatur zu konsultierende Literaturverzeichnis­ kann man für weitere 30,00 € erstehen. Macht 60,00 € für einen nur vierseitigen­ Aufsatz aus dem Jahr 1934. Das ist stoßend. Diesem — man kann es wohl nicht anders benennen — unanständigen Verlags­ gebaren stellt sich ein wissenschafts­ethisches Problem zur Seite: Darf (oder soll) man solche Texte überhaupt zitieren? Lernt die Philologin/der Philologe nicht, dass man Sekundärliteratur­ nach Möglichkeit nach dem ursprünglichen Publikations­kontext zu zitieren hat? Andere Verfahren, einen zitierbaren Sammel­band zu konzipieren, wären etwa der (zweifellos ästhetisch nicht sonder­ lich befriedigende) fotomechanische Nachdruck der ursprünglichen Texte, wie ihn der Sammel­band von Klingenberg 2007 repräsentiert oder der gänzlich neu gesetzte Text, in dem jedoch der ursprüngliche Seitenumbruch durch minimale Ein­griffe in den Text (etwa durch Virgeln und die zusätzliche Angabe der Seite­nzahlen der Erst­publikation) gekennzeichnet ist (als Beispiel hierzu hat der Rezensent zufällig Weisgerber 1969 zur Hand). Sollte damit am Ende auch etwas vernebelt werden, dass Krauses Schriften — den Zeiten geschuldet — nicht immer in sehr schmeichel­hafter Umgebung veröffentlicht wurden? Ganz abge­ sehen davon wüsste man doch als Leser auch sehr gern, wer diese zweifellos­ immense Arbeit der Neuerfassung und -aufbereitung der Texte geleistet und zu verant­worten hat — waren es neben Klaus Düwel und Michael Job die sonst nicht weiter in den Vorder­grund tretenden Mitherausgeber des Bandes, also Hein­rich Beck und Astrid van Nahl? Oder doch eher subalterne Mitarbeiter, studentische Hilfs­kräfte? Wer auch immer diese seltsame Publikationsform zu verantworten hat: Der Person, die die Neuerfassung technisch geleistet hat, wäre zu danken, und der oder die Entscheidungsträgerinnen­ oder Entscheidungsträger­ für diese Publikations­form hätte(n) seine/ihre Motive offenzulegen. An dieser Stelle zu bemerken ist aber auch, dass die Neuerfassung der Texte fast fehlerfrei­ gelungen ist. Im Zuge dieser Arbeit wäre es vermutlich ein Leichtes gewesen, wenigstens für den runologischen Teil die archäologischen Fundorte­ zu indexieren. Wenngleich über das Inhaltsverzeichnis­ ein schneller Zugang zu manchen Inschriften (die bekanntlich allgemein über deren Fundort namentlich­ bekannt gemacht werden) ermöglicht wird, so gilt dies für die große Mehrheit­ der Inschriften nicht. Für den Benutzer einer elektronischen Ausgabe des Buchs mag dies von untergeordneter Bedeutung sein, für eine Vielzahl von

Futhark 7 (2016) 166 • Reviews

„traditionellen“ Lesern ist es dies nicht. Ein solcher Index fehlt also — ein großes Ärgernis, das umso schwerer wiegt, als man aus der Forschungspraxis weiß, wie ungeheuer­ nütz­lich und hilfreich solche Verzeichnisse sein können, gerade wenn sie mit Sachverstand­ angefertigt wurden. Ein geradezu perfektes (da um Editions­ ­hinweise angereichertes) Register der „Inschriften und Fundorte“, dem ein nicht weniger nützliches Register der „Inschriftlichen Formen“ folgt, bietet der ERGA-Band 43 (Naumann 2004, 399–407 resp. 408–412), der nicht einmal­ ausschließ­ ­lich runologischen Themen gewidmet ist. Man vergleiche ferner etwa auch das „Register der Fundortsnamen“ im Sammelband Düwel 2015, 481–486. Eine kritische inhaltliche Würdigung von Krauses Schriften seitens des Rezen­ senten wäre vermessen. Die zahlreichen Aufsätze wurden viel­tausendfach­ ge­ lesen, breit rezipiert, wieder und wieder zitiert, sie flossen in zahlreiche­ weiter­ gehende Forschungs­arbeiten ein und sind ein gewichtiger Teil der Geschichte der his­torischen Sprachwissenschaft.­ Der erste Teil des Bandes enthält 28 Aufsätze zu runo­logischen, der zweite 26 Aufsätze zu sprach­wissenschaftlichen­ Themen. Diese aus praktischen Gründen sinnvolle­ Zwei­teilung ist im Einzelnen vielleicht­ dahin­gehend verwirrend, da die Runologie, wie sie Krause betrieb, im Wesent­ lichen sprach­wissenschaftlich aus­gerichtet und seine Argu­mentation stets um eine linguis­tische Begründung bemüht war. Unter die „Schriften zur Sprach­ wissen­schaft“ fallen daher insbesondere Aufsätze, die nichts oder nur am Rande mit Runen zu tun haben. Der Beitrag „framea“ (S. 544–548) etwa geht zwar der Etymo­logie jenes bekannten Tacitus-Worts framea nach, behandelt im Kern jedoch auch die in Runen überlieferten­ Lanzen­namen tilarids, ranja, sioag/ gaois und raunijaʀ. Auch im Aufsatz „Ziu“ (S. 549–564) spielen Runen eine Rolle, weitaus wichtiger ist jedoch die indo­germanistische Frage, ob die Götter­namen Ziu und Týr einem idg. *di̯ē u̯ s oder einem idg. *dei̯u̯ o s entsprechen. Diese indo­ germanistische Perspektive berührt die Mehrheit der sprachwissenschaft­ ­lichen Schriften. Einen heraus ragenden­ Platz nehmen dabei die sieben Beiträge zum Tocharischen ein. Doch Krauses Expertenwissen­ ging noch sehr viel weiter, wie die Aufsätze zum Keltischen, Germanischen, (Alt-)Lateinischen, Altindischen, Altiranischen,­ Awestischen usw. zeigen. Dabei fällt auf, dass sich Krause in nahezu allen Bereichen sprachlicher­ Kategorien­ und Systeme auskannte — bis hin zu Fragen der vergleichenden­ Stilistik und Poesie. Selbst Nicht-Indogermanisches­ behandelt Krause in einem Beitrag zum finno-ugrischent -Suffix. Gleich­wohl scheint ihm das (Alt-)Germanische besonders nahegelegen zu haben, wie die Auf­sätze über Alt­nordistisches sowie ungezählte Verweise auf Germanisches in den übrigen Aufsätzen zeigen. Die Schriften zur Runologie, die für diese Zeitschrift natürlich von größerem Interesse sind, repräsen­tieren einen Querschnitt aus Krauses runo­logischem Schaffen. Beginnend mit einer Arbeit zum Stein von Eggjum (Eggja), zum Lanzen­ schaft von Krage­hul und zum Stein von Tune (1926) unter dem Titel „Runica [I]“ (S. 20–26) und endend mit dem Aufsatz „Die gotische Runeninschrift­ von Leţcani“ (S. 378–384) deckt die Schriftensammlung­ fast das ganze Spektrum der runischen Über­lieferung und ihrer Probleme ab. Nur jüngste Runenzeugnisse­ haben Krause

Futhark 7 (2016) Schriften zur Runologie und Sprachwissenschaft • 167 schein­bar weniger interessiert, was sicher­lich an ihrer philo­logisch-linguistisch­ weniger ergiebigen Aus­wertbarkeit­ (und sprach­geschichtlichen Relevanz) gelegen haben dürfte. Ebensowenig­ fielen die (anglo-)friesischen und alt­englischen Runen­denkmäler in den Fokus von Krauses runo­logischer Forschung. (Sehr wohl fanden sie aller­dings in Krauses ein­führenden, mono­graphischen Publi­kationen Er­wähnung, vgl. etwa die Kapitel „Anglo-friesische Runen­denkmäler“ oder „In­ schriften des Hoch­mittel­alters und der Neuzeit“­ in Krause 1993, 90–94 resp. 120–128.) Im vorliegenden Sammel­band stehen die älteren (und auch wikinger­ zeitlichen) skandi­navischen Denk­mäler verständ­licher­weise im Vorder­grund, haben sie doch Krauses Interesse mit verschiedenen­ Skandi­navien­reisen ab 1926 geweckt (vgl. die Einführung, S. 4 und passim). Thematisiert werden denn etwa „[d]as Runen­denkmal von Kårstad“ (S. 57–66), eine typo­logisch, sprach­lich und graphematisch faszinierende Steininschrift­ aus dem 4. oder 5. Jahrhundert­ (heute tendiert man — im Gegensatz­ zu Krause — zu einer Datierung im 4. Jahrhundert), der allseits bekannte Kylver-Stein (im Rahmen der „Beiträge zur Runen­forschung [I]“, S. 69–88 resp. 103), „[d]er Runen­stein von Pilgårds“ (S. 244–259) und viele mehr. Bei der Lesung der Inschriften dürfen manche Vor­schläge Krauses als überholt gelten — man vergleiche etwa die Ausführungen­ zur Inschrift auf dem Stein von Sten­toften („Runica III“, S. 315–319, 326) mit jüngeren Arbeiten (zusammen­gefasst bei Williams 2001, 510–512). In diesem Zusammenhang­ ist zu bemerken, dass Krause seit seiner Jugend an einer Augenkrankheit­ litt, die nach 1945 zur völligen Erblindung führte (vgl. die Einleitung, S. 9). Wenn es einleitend (oder in Fußnoten)­ häufig heißt, die folgenden Dar­legungen würden jeweils auf Unter­suchungen fußen, die der Autor zusammen mit seiner Frau unter­nommen habe, so schwankt man als Leser zwischen der Skepsis, einem blinden Runologen­ trauen zu können, und der Bewunderung für einen Forscher, der seines — für einen Runo­logen — wichtigsten Sinnes­organs beraubt war und wohl nicht selten auf die tat­sächlich über­ragende Expertise seiner Frau angewiesen war. Auch die kontinentalen Inschriften fanden Krauses Aufmerksamkeit, inso­ fern etwa „[d]ie Runenfibel von Bad-Ems, Hessen-Nassau“ (S. 140–145), die „Runen­inschrift auf der Scheibenfibel­ von Schretzheim“­ (S. 260–263) oder „[d]ie Runen­fibel von Beuchte, Kr. Goslar“ (S. 264–291) mehr oder weniger ausführ­ liche Aufmerk­ ­samkeit und Behandlung fanden und hier mit ihren Publi­ka­ tionen wieder­abgedruckt wurden. Der umfangreiche Aufsatz zur Inschrift von Beuchte ist indes nur der teilweise Abdruck der ursprünglich mit Co-Autoren verfassten Erstver­ öffent­ ­lichung des Stücks. Dass der Beitrag hier noch einmal veröffentlicht wird, ist äußerst wertvoll, zitiert man heute im Zusammen­hang mit Beuchte — nebst jüngerer Literatur — doch eher die wesentlich kürzere Fassung in KJ 8. Die Auf­fassung von buirso als Personenname­ ist naheliegend und wird heute (fast) ein­hellig vertreten (über die eigen­artige Form hat man sich allerdings vielerlei Gedanken gemacht) — die eigentliche­ und überwältigend­ material­ reiche Grundlage­ dafür hat jedoch Krause geboten, und sie hier noch einmal abzudrucken, war ein sicher­lich guter Entscheid.

Futhark 7 (2016) 168 • Reviews

Weniger „Denkmal“-fokussiert sind der Beitrag zu den „Runen als Begriffs­ zeichen“ (S. 150–165) und die beiden Aufsätze mit dem Titel „Untersuchungen­ zu den Runen­namen“ (I und II, S. 218–222 resp. 223–243). Sie vergegenwärtigen­ exemplarisch Krauses magisch-kultische Auffassung der Runennamen,­ sind aber letztlich­ vor allem von wissen­schafts­geschichtlichem Wert, zeigt doch ein heutiger Blick auf die Problematik, dass die Rekonstruktion nicht-profaner Bedeutungs­sphären für die Runen­namen einiger „Gedanken­akrobatik“ (Nedoma 2003, 561) bedarf. Wort­geschichtliche Kombinations­gabe und einen Blick für sprach(familien)-über­greifende linguistische Details beweist Krause in dem Beitrag „Zur Herkunft von finn. runo ‚Lied‘“ (S. 372–377), indem er vorschlägt, das finnische Wort sei aus urn. *runō ‚Reihe‘ ent­lehnt, also nicht mit urgerm. *rūnō ‚Geheimnis‘ deckungsgleich — ein­ Gedanke, der einzig den Schönheits­ ­ fehler auf­weist, dass die Entsprechung­ jenes *runō ‚Reihe‘ im Alt­nordischen vollständig fehlt. Gemeinsam ist vielen Beiträgen in dem Band ihre relative Kürze; Krause verstand es meisterhaft, einen Gedanken­gang, eine Argumentations­kette, eine Beweis­führung auf das Wesent­liche zu kondensieren sowie schnörkel­ ­los, klar und eindeutig­ zu formulieren. Wo Problem­behandlungen auf Neben­gleise führen, werden diese explizit als „Exkurse“ deklariert (etwa S. 68 bzw. 85/87, 368, 644, 646). Wie aus dem Lehrbuch für wissen­schaftlichesSchreiben mutet auch die Tat­ sache an, dass Ergebnisse­ meist als solche am Ende eines Absatzes oder Beitrags referiert werden. Nicht selbstverständlich­ ist ferner, dass Krause stets ohne Polemik anders­lautende Meinungen referiert und gegebenenfalls­ ver­wirft; das sei darum besonders erwähnt, weil gelehrte Diskussionen­ zu Krauses Zeiten nur allzu oft von Spott und erbitterter Gegner­schaft geprägt waren. Krauses Wirken stand dagegen stets im Dienste des Erkenntnisgewinns,­ was auch darin zum Aus­druck kommt, dass der Forscher durchaus selbst­kritisch immer wieder auch eigene, ältere Lesungen und Interpretationen­ neueren Überprüfungen­ unter­zog. Die wissenschaftliche­ Redlichkeit ist es denn vielleicht auch, die den Band trotz der einleitend­ vermerkten Irritationen zu einem auch heute noch lesens­werten Stück Forschungs­geschichte machen.

Bibliographie Düwel, Klaus. 2015. Runica minora: Ausgewählte kleine Schriften zur Runenkunde. Hg. Rudolf Simek. Studia Medievalia Septentrionalia, 25. Wien. ERGA = Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde. KJ + Nummer = Inschrift herausgegeben in Krause und Jankuhn 1966. Klingenberg, Heinz. 2007. Ausgewählte kleine Schriften, Bd. 2: Interpretationes runi­ cae: Schriften zur Runenkunde. Hg. Bela Brogyanyi. Schriften zur Mediävistik, 10. Hamburg. Krause, Wolfgang. 1968. Handbuch des Gotischen. Handbücher für das ger­ manistische Studium. 3., neubearbeitete Aufl. München.

Futhark 7 (2016) Schriften zur Runologie und Sprachwissenschaft • 169

― . 1993 [1970]. Runen. 2., unveränderte Aufl. Sammlung Göschen, 2810. Berlin. Krause, Wolfgang, mit Beiträgen von Herbert Jankuhn. 1966. Die Runen­inschriften im älteren Futhark. 2 Bde.: Text; Tafeln. Abhandlungen der Akademie der Wissenschaften­ in Göttingen, Philol.-hist. Kl., 3. Folge, 65. Göttingen. Naumann, Hans-Peter, Hg. 2004. Alemannien und der Norden: Internationales Sym­posium vom 18.–20. Oktober in Zürich. ERGA, 43. Berlin. Nedoma, Robert. 2003. „Runennamen.“ In Reallexikon der Germanischen Alter­ tums­kunde, begründet von Johannes Hoops, hg. Heinrich Beck et al., 25: 556– 562. 2. Aufl. Berlin. Schwab, Ute. 2009. Le rune in Italia. Hg. Vittoria Dolcetti Corazza, Renato Gendre und Chiara Simbolotti. Bibliotheca Germanica: Studi e testi, 27. Alessandria. Weisgerber, Leo. 1969. Rhenania Germano-Celtica: Gesammelte Abhandlungen, dem Autor zum siebzigsten Geburtstag am 25. Februar 1969. Hg. Johann Knob­ loch und Rudolf Schützeichel. Bonn. Williams, Henrik. 2001. „Lister, § 2. Runological.“ In Reallexikon der Germanischen Alter­tumskunde, begründet von Johannes Hoops, hg. Heinrich Beck et al., 18: 509–512. 2. Aufl. Berlin.

Futhark 7 (2016) Klaus Düwel. Runica minora: Ausgewählte kleine Schriften zur Runenkunde. Ed. Rudolf Simek. Studia Medievalia Septentrionalia, 25. Wien: Fassbaender, 2015. 486 pp. ISBN 978-3-902575-70-8. €39.90.

Reviewed by Patrik Larsson

Klaus Düwels Runica minora innehåller 16 av författarens runologiska bidrag. För urvalet svarar utgivaren Rudolf Simek och Klaus Düwel själv, och tids­mässigt spänner bidragen över perioden 1968–2008, dock med en klar tyngdpunkt på 80-, 90- och 00-talen (bara en uppsats var från 60- respektive 70-talen). En del av upp­satserna är ganska korta (omkring 10 sidor), medan några andra är täm­ligen om­fattande (en är på 80 sidor och en på 100). Volymen omfattar inemot 500 sidor, och vid sidan av de 16 uppsatserna ingår också två förord (ett av Rudolf Simek och ett av Klaus Düwel), en för­teck­ning över Klaus Düwels publi­kationer­ 1964–2015 samt ett inskrifts­register. Ett tydligt vittnesbörd­ om vilken lång och produktiv aka­demisk karriär Klaus Düwel har haft fram till nu är att den nämnda förteck­ ­ ningen över hans publikationer omfattar drygt 20 sidor, trots att den utgörs av ett urval. Runica minora är ingen festskrift i egentlig mening, men utgivaren Rudolf Simek framhåller att publiceringen sammanfaller­ med Klaus Düwels 80-års­dag, och att jubilaren gratuleras å det hjärtligaste med denna volym. Klaus Düwels förord är också värt att framhålla, då han här ger personliga kommentarer­ till de olika uppsatserna och därmed sätter in dem i sitt samman­hang. Det bör också påpekas att Klaus Düwel har lagt till uppdateringar, exempelvis hänvis­ ­ningar till litte­ratur utkommen efter den ursprungliga publiceringen, vilket gör uppsatserna än mer aktuella och användbara. Man bör dock notera att uppsatserna här, i jäm­ förelse med de ursprungliga publiceringarna, också fått en ny sidnumrering, så vill man exempelvis citera uppsatserna gäller det att ha dessa skillnader mellan Runica minora och de ursprungliga versionerna i åtanke. Utmärkande för flera av uppsatserna­ är också att de är författade i samarbete med eller med bidrag av forskare från andra discipliner, i första hand arkeologi. Detta är en naturlig följd av att runologi är en tvärveten­ skapligt­ präglad verksamhet, och jag ser det som före­dömligt att då låta olika forskare bidra med sina expertkunskaper. Det är inte möjligt att gå in i detalj på samtliga uppsatser, så jag ger först en del generella och övergripande kommentarer, och skriver sedan något mer utförligt om några utvalda bidrag. Det går att urskilja ett antal teman hos bidragen, exempelvis runinskrifter kopplade till vissa typer av föremål, dit fyra bidrag kan föras: ”Knochen­kämme mit Runen­inschriften aus Fries­land: Mit einer Zusammen­stellung aller bekannten

Larsson, Patrik. Review of Klaus Düwel. Runica minora: Ausgewählte kleine Schriften zur Runenkunde. Ed. Rudolf Simek. Studia Medievalia Septentrionalia, 25. Wien: Fassbaender, 2015. 486 pp. ISBN 978-3-902575-70-8. Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 170–73.

© 2017 Patrik Larsson. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-310362. Runica minora: Ausgewählte kleine Schriften zur Runenkunde • 171

Runen­kämme und einem Beitrag zu den friesischen Runeninschriften”­ (1968), ”Runen­inschriften auf Waffen” (1981), ”Mittelalterliche­ Amulette aus Holz und Blei mit lateinischen und runischen Inschriften” (2001) och ”Kämme mit Runen­ inschriften” (2001). Ett par bidrag tar upp frågan om runornas anknytning till magiska föreställningar, ”Runen als magische Zeichen” (1992) och ”Magische Runen­zeichen und magische Runeninschriften” (1997), medan övriga bidrag inte lika lätt låter sig indelas i urskiljbara grupper. Möjligen skulle det vara ”Runen und interpretatio christiana: Zur religions­geschichtlichen Stellung der Bügel­fibel von Norden­dorf I” (1982) och ”Zu den theriophoren Runen­meister­namen, ins­ besondere in Brakteateninschriften”­ (1984), som båda, fast på olika sätt, berör religions­historiska och mytologiska­ spörs­mål. Även ”Runen als Phänomen­ der oberen Schichten” (2008) kan föras hit, men sett till att för­vikinga­tida inskrifter från kontinenten dominerar generellt kan man säga att de flesta upp­satser berör sådana frågor i någon mån. Några undantag­ finns dock, och det tydligaste­ exemplet är ”Wege und Brücken in Skandinavien nach dem Zeugnis wikinger­ zeitlicher Runen­inschriften” (1986), som endast behandlar vikingatida inskrifter från Skandi­navien. Uppsatsen ”Die Fibel von Meldorf und die Anfänge der Runenschrift” (1981), skriven tillsammans med Michael Gebühr, presenterar och diskuterar inskriften på den allt­sedan upptäckten 1979 mycket livligt debatterade Meldorf­fi bulan från Tysk­land. Att den blivit så omdebatterad har två orsaker: dess mycket tidiga datering, kring år 50 e.Kr., och huruvida tecknen ska uppfattas som runor eller ej. Om det rör sig om runor är detta nämligen det äldsta bevarade exemplet på run­skrift över­huvudtaget,­ men tecknen har också tolkats som latinska bokstäver eller som rent ornamental­ utsmyckning. Düwel lutar åt att det verkligen rör sig om runor, och att de kan läsas antingen iþih eller iwih, eller, med omvänd läs­ riktning och runa tre som en vändruna, hiþi eller hiwi. Vad gäller tolk­ningen utgår Düwel från de senare alternativen, och fastnar för det sistnämnda, då det går att anknyta till känt ordmaterial­ och inte minst till runbelägget­ hiwigaz på den urnordiska Årstadstenen­ från Norge. Sammanställningen­ framstår onek­ligen som mycket tilltalande, men risken för cirkelresonemang­ är här överhängande.­ Düwel skriver (s. 141): ”Eine Form hiþi kann ich sprachlich nicht einordnen.­ Dagegen bietet sich für hiwi eine Anknüpfung.” Risken är således att Meldorf­ inskriftens läsning etableras utifrån vilka tolknings­möjligheter som står till buds, och inte på själv­ständiga, grafonomiska grunder, vilket ur metodisk synvinkel är tvek­samt. Sedan måste det till­stås att det senare inte är särskilt lätt i detta fall, då tecknen inte är fullt jämförbara med de runtecken vi känner till från något senare inskrifter, sådana där det råder full konsensus om att det rör sig om runor. Just detta faktum manar till försiktighet, men själva osäkerheten i sig är säkert också en bidragande orsak till att inskriften är så pass omskriven som den är, och sista ordet om den är säkerligen inte sagt än. ”Wege und Brücken in Skandinavien nach dem Zeugnis wikingerzeit­ licher­ Runen­inschriften” (1986) är som sagt den enda uppsats som uttryck­ligen behand­ lar vikingatida inskrifter, och ger en översikt över vad inskrifterna ger för infor­

Futhark 7 (2016) 172 • Reviews

mation om vägar och broar, liksom vad som avses med det runsvenska ordet brō och hur anläggandet av vägar och broar sågs som goda gärningar, gynnsamma­ för själen. Översikten i sig finns inget att invända emot, möjligen då att den är väl kort­fattad, men det kan anas i ett par mindre detaljer att dessa inskrifter inte är Klaus Düwels främsta expertområde.­ Exempelvis tas inskrifterna Sö 311 och Sö 312 upp, där anläggandet av en väg omtalas (braut + ruþia resp. braut + ryþia), liksom att denna fortfarande går förbi ristningarna (gamla Turingevägen).­ Av kommentaren att döma (s. 176) får man dock intrycket att Düwel upp­fattat Sö 311 och Sö 312 som en och samma sten, vilket visserligen kan sägas stämma, men också att det rör sig om en rest runsten. Sö 311 och Sö 312 (liksom den rent ornamentala­ Sö 313) är dock ristade i fast berg, vilket utesluter att de blivit ”aufgestellt” (s. 176) nära vägen. I uppsatsen ”Runenkundige Frauen im Frühmittelalter” (2002) diskuteras de exempel som tycks finnas i de kontinentala inskrifterna på kvinnliga runristare.­ Exemplen är ganska fåtaliga, men åtminstone ett par av dem bliþguþ( : uraitruna och aodliþ : urait : runa) framstår som fullt säkra, med ristarna Blid­gund res­pek­ tive Odlind. Düwel anför också ett par mer osäkra belägg, bland annatAmel ­gund (s. 189–192), och här är det lätt att instämma i tveksamheten,­ då det antagna namnet ristas af : m͡elk : u͡d, och någon övertygande förklaring till den till synes över­flödiga f-runan inte har presenterats (se s. 190 f.). ”Runen als Phänomen der oberen Schichten” (2008) behandlar föreställ­ningarna om runornas gudomliga ursprung och frågan om vilka som behärskade att rista runor under den äldsta perioden (då den 24-typiga runraden användes). Av såväl språk­liga som arkeologiska­ skäl kan runskriften under denna period kopplas till de övre sociala skikten i samhället, och bland annat förekommer­ ordet erilaʀ som en beteckning/titel­ för en runkunnig­ person. Även om det säkert inte finns någon anledning att betvivla riktig­heten i den bild som målas upp hade det varit intressant med en diskussion om hur representativa de bevarade inskrifterna är. Naturligtvis är det ytterst vanskligt att resonera om det som inte finns bevarat, men det är ju känt att runor också ristats i material som är betydligt förgäng­ ligare­ än sten, metall och horn, exempelvis trä. Idén om att runornas former ursprung­ ligen varit anpassade för att kunna ristas i just trä verkar inte kunna upprätt­ hållas (se Klaus Düwel, Runenkunde [Stuttgart, 2008], 7), men det finns ju ett antal inskrifter med den äldre runraden i trä. Dessa är dock ganska få och tycks inte avvika nämnvärt­ från övriga bevarade inskrifter, men det är inte omöjligt att det kan ha funnits någon slags uppdelning i material utifrån social status och typ av inskrift. Man kan också erinra om de medeltida inskrifterna från Bergen och hur det stora antalet inskrifter i trä därifrån påverkat vår uppfattning om vad som kunde ristas och vilka som kunde rista runor under medeltiden.­ Naturligt­vis är det ett stort tidsavstånd,­ så jämförelsen låter sig kanske inte göras, men det finns också tidiga vittnesmål­ om att runor anbringats på trä, exempelvis hos Venan­ tius Fortunatus vid slutet av 500-talet (se Sven B. F. Jansson, Runes in Sweden [Stock­holm, 1987], 158). Metodiskt måste man naturligtvis utgå ifrån det material

Futhark 7 (2016) Runica minora: Ausgewählte kleine Schriften zur Runenkunde • 173 som finns för handen, men som sagt, en diskussion om det bevarade materialets represen­tativitet hade varit välkommen. Två uppsatser tar upp en av de mer omdiskuterade aspekterna hos runor och run­inskrifter, nämligen i vilken mån run­tecknen i sig och/eller run­inskrifterna kan kopplas till magi och magiska föreställ­ ­ningar. I ”Runen als magische Zeichen” (1992) står själva runtecknen­ i fokus, medan ”Magische Runen­zeichen und magische Runen­inschriften” (1997) tar ett bredare grepp, då också före ­ komsten av magiska inskrifter diskuteras. Düwel skiljer som sagt på runtecknen­ i sig och de inskrifter som kan åstad­kommas med hjälp av dessa, och menar att det inte finns något som tyder på att ett run­tecken endast i egen­skap av att vara en runa kan tillskrivas någon magisk innebörd,­ medan runinskrifter­ utan tvekan kan före­komma i magiska samman­hang. Denna distinktion bör upprätt­hållas, och slut­satsen före­faller högst sannolik.­ Düwel företar också en kritisk granskning av de teorier som framförts om runornas förmenta magiska innebörd, och fler­talet av dem avvisas kategoriskt. För att kunna uppfattas som magiska bör inskrifterna kunna kopplas till någon ritual eller liknande, där själva skrivandet i sig ingår som en del av denna. Detta kan till och med komma till uttryck i inskriften, som i Björke­torps- och Stentoften­ ­inskrifterna, med sina uttalade förbannelser mot de som gör åverkan på monumenten. Så långt allt väl, men därefter följer ett resone­ mang som jag har betydligt svårare att följa. Det nämns i inskrifterna att runor dolts, och Düwel skriver (s. 229): „Das ‚Verbergen‘ ist hier so gemeint, daß der Runenmeister in diesen Runen magische Kräfte barg; vgl. aisl.fela í rúnum, etwas in Runen verbergen“ (Krause 1966, 217). Jedoch geht es hier um das Verbergen von Runen, nicht in Runen. Dieses ‚Verbergen‘ ist eher so zu verstehen, daß die Runenreihe selbst in der Inschrift verborgen wurde. In der Tat finden sich unter den 90 Runen der Fluch­formel (einschließlich der Überschrift) bis aufï , j und ŋ alle Runen der älteren Runenreihe.

Med andra ord: om 21 av runradens 24 tecken används i en lång, semantiskt fullt tolk­bar passage om 90 runor så ska det uppfattas som att runraden­ ligger dold i denna passage? Detta förefaller­ en aning långsökt, men i övrigt tycker jag Düwel reso­nerar klokt och balanserat angående frågorna om kopplingen mellan runor och magi. Avslutningsvis kan sägas att boken ger ett gediget och väl bearbetat intryck över lag och jag har endast noterat en del smärre korrektur­missar. Som påpekats ovan har jag endast kunnat beröra en del av innehållet, så för den runintres­ serade, särskilt den med intresse för de äldre inskrifterna, finns mycket kvar att upptäcka.

Futhark 7 (2016) Irene García Losquiño. The Early Runic Inscriptions: Their Western Features. Berke­ ley Insights in Linguistics and Semiotics, 92. New York: Peter Lang, 2015. 193 pp., numerous plates. ISBN 978-1-4331-2704-5. e-ISBN 978-1-4539-1349-9. ISSN 0893-6935. $81.95.

Reviewed by Martin Hannes Graf

Als „a young Spaniard, naïve and optimistic“ führt sich die Autorin im Vorwort ein, und die sympathische Bescheidenheit lässt auf eine schöne Lektüre hoffen, umso mehr, als der schmale Band, wie der rückseitige­ Umschlagtext­ verrät, be­ reits den „Royal Gustavus Adolfus Academy for Swedish Folk Culture prize for runology and Germanic philology“ gewonnen hat. Leider verspricht dies mehr, als das Buch, eine Dissertation der Universität von Aberdeen, einhalten kann. Der naive Optimismus, mit dem García Losquiño operiert, ist zwar stellen­weise tat­ sächlich erfrischend und beleuchtet Sachverhalte­ aus ungewohnter Perspektive.­ Zahl­reiche Fehler, Versäumnisse,­ Ungereimtheiten­ und formale Patzer hinter­ lassen jedoch nach der Lektüre einen zwiespältigen Eindruck. In den zentralen Kapiteln versucht die Autorin nachzuweisen, dass die ältesten Runeninschriften,­ die im Raum des heutigen Dänemark gefunden wurden, bereits deutlich west­ germanische Züge tragen und dass bestimmte Merk­male angel­sächsischer In­ schriften keine insularen Neuerungen darstellen, sondern bereits kontinentale­ Anlagen­ reflektieren. Darauf folgen längere Kapitel zu den südger­ ­manischen In­ schriften, zur Frage nach der Runenherkunft überhaupt sowie zur Funktion von Runen­inschriften. Diese im Gesamtkontext eher peripheren Ausführungen­ sind zwar lesenswert, verschieben aber bei einer linearen Lektüre des Buches etwas den Fokus hin zur Darstellung eines textsorten­ ­geschicht­lichen Ent­wick­lungs­ bogens. Eröffnet wird die Arbeit mit einer kurzen Einleitung (S. 11–12), einem kleinen Abschnitt, der die Fragestellung­ präzisiert (S. 12–13), einer etwas ausführlicheren­ Dar­stellung der Forschungs­geschichte zur früh­germanischen Dialekto­logie (S. 13–26) und ein paar „concluding remarks“ (S. 26). Die Autorin betont, dass sie, aus­gehend von der bibliographisch gut durchleuchteten­ Forschungs­geschichte, den Terminus „Northwest Germanic“ im Sinne Elmer Antonsens als Sprachstufe­ ab der Abwanderung der Goten bis ins beginnende 6. Jahr­hundert verstehe, also ein gewisser­maßen ingwäonisch-nord­germanisches Kontinuum, dem sie nun aber unter­stellt, dass es in seinen südlichen Aus­läufern (sprich: im Raum des heutigen Däne­mark) nach Ausweis der frühesten Runen­inschriften schon ab der zweiten Hälfte des 2. Jahr­hunderts so viele westgermanische­ Züge aufweise, dass man nicht mehr von „Proto­nordisch“ (o. ä.) sprechen könne. Den Fortgang der

Graf, Martin Hannes. Review of Irene García Losquiño. The Early Runic Inscriptions: Their Western Features. Berkeley Insights in Linguistics and Semiotics, 92. New York: Peter Lang, 2015. 193 pp., numerous plates. ISBN 978-1-4331-2704-5. e-ISBN 978-1-4539-1349-9. ISSN 0893-6935. Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 174–80.

© 2017 Martin Hannes Graf. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309685. The Early Runic Inscriptions: Their Western Features • 175

Unter­suchung bilden sodann zwei Hauptteile, zunächst der Teil über die „Early dialectal forms in Northwest Germanic“ (S. 27–75), danach „The consolidation of a dialect: West Germanic forms from AD 350 to AD 700“ (S. 77–176). Behandelt werden im ersten Teil Personennamen, die auf -o enden (Kapitel 1, S. 29–53) sowie Personennamen,­ die den Verlust des auslautenden ger­ manischen -z aufweisen (Kapitel 2, S. 54–75). Traditionell werden auf -o aus­ lautende Personennamen­ im zur Diskussion stehenden Korpus als weibliche Namen der nordwest­ ­germanischen bzw. protonordischen­ schwachen n-Stämme im Nomi­nativ inter­pretiert oder aber als bereits west­germanische schwache Masku­lina, die den -o-Ausgang später bekanntlich viel­tausendfach­ aufweisen. García Losquiños Ent­scheidung für Letzteres ist nichts Neues, hat man Namen­ formen wie wagnijo (Lanzen­spitzen 1 und 2 von Illerup Ådal, Lanzen­spitze von Vimose), niþijo (Schild­griff­beschlag 2 von Illerup Ådal), rawsijo (Riemen­beschlag von Nydam), hariso (Bügelfibel von Himlingøje),lamo (Fibel von Udby [Skov­ gårde]) usw. ja schon immer als erklärungsbedürftig­ betrachtet und west- bzw. süd­germanische Bildungen zumindest nicht ausgeschlossen (vgl. zu Beuchte [buirso, emendiert als Personenname­ Buriso] etwa KJ 9). Letztlich sind es aber im wesentlichen außer­sprachliche Gründe, die für masku­lines Genus sprechen (Fund­zusammen­hänge, Namen­nennungen als Hersteller­signaturen usw. — auch Nedoma 2004, 290, möchte Eho [Donzdorf] „aus äußern Gründen eher als Masku­ linum denn als Femi­ninum“ fassen). Hat man früher mehr oder minder komplexe Erklärungs­versuche für die auffälligen Formen entworfen (vgl. für Donzdorf die Über ­sicht bei Nedoma 2004, 290), ist García Losquiños Ansatz in der Tat ebenfalls­ grundsätzlich­ nach­voll­ziehbar, wonach das jütländische Germanisch jener Zeit ein­fach bereits in größerem Umfang jene westgermanischen Züge aufgewiesen haben müsse. Analog — als westgermanische dialektale Innovation — erklärt García Losquiño auch die Fälle, wo inschriftlich als starke Maskulina identifizierte Personen­ namen im Nominativ Singular das Kasuskennzeichen­ -z nicht aufweisen („the strongest evidence for the presence of WGmc traits in the language of the Oldest Runic inscriptions“, S. 54). Während üblicherweise die ∙-Rune für auslautendes­ germanisches -z oder im Nord­germanischen rhotazistisch weiter­entwickeltes­ -R steht, fehlt in den jütländischen Inschriften jenes Zeichen häufig (bzw. man unter­stellt ihm ein Fehlen, etwa in laguþewa, Schildgriff­ ­beschlag 3 von Illerup Ådal; swarta, Schild­griffbeschlag­ 1 von Illerup Ådal; harja, Kamm von Vimose), und es liegt konsequenter­weise nahe, jene Erscheinung mit dem im West­ger­ manischen laut­gesetzlichen Schwund von auslautendem -z zur Deckung zu bringen. Ähnliches gilt für Namen wie (inschriftlich) alugod (Værløse), alawin und alawid (beide Skodborg) sowie aadagasụ oder aadagast (Schnalle von Vimose) — nicht alles a-Stämme, aber stark flektierende Maskulina. Für sich genommen ist dieser ganzheitliche Ansatz durchaus überzeugend. Kaum Raum wird jedoch der Konter­evidenz der zahlreichen, mehr oder weniger zeitgleichen Inschriften eingeräumt, die ganz offensichtlich den -z-Ausgang erhalten haben. Die Autorin erklärt diese Fälle mit dialektaler Varianz bzw. einem im Umbruch

Futhark 7 (2016) 176 • Reviews befind­lichen Lautsystem­ (S. 77). Dies sind Argumente, die man für gewissermaßen system­widrige sprachliche Phänomene immer anführen kann, Zweifel be­seitigen sie natürlich nicht. Ebensowenig thematisiert (resp. problematisiert) die Autorin alternative Lesungen, epigraphische Fragen oder weitere Deutungs­möglichkeiten, soweit sie nicht dialekt­geographische Probleme berühren. Außer­ordentlich störend ist dabei aber ins­besondere, dass die Autorin die einschlägigste aller jüngeren Unter­suchungen zum Thema, Schmidt, Nedoma und Düwel 2011, mit der sprach­ geschicht­lichen und dialekt­geographischen Kontextualisierung des Sensations­ funds des Kamms von Frienstedt/Thüringen­ (spätes 3. Jahrhundert,kaba für west­germanisch ka[m]ba ‚Kamm‘) nicht berück­sichtigt hat. Die dort durch­ geführten Ana­lysen bringen für West­germanizität unter den dänischen Funden allein noch den Schild­griffbeschlag­ 3 von Illerup Ådal (laguþewa) in Anschlag. Daneben wirft García Losquiño aber zum Beispiel auch nie die Frage auf, ob Eigennamen­ wirklich­ zwingend in derselben Form wie die voraus­zusetzenden Ap­pellativa­ erscheinen müssen, sprich: in einer vollkommen appellativgram­ ­ matischen Flexionsform­ (hier im Nominativ Singular). Die Autorin nimmt zwar H. F. Nielsens­ (2000, 150) Vorschlag auf, wonach man auch mit endungslosen­ Voka­tiven rechnen könnte, aber sie tut dies ab mit der Bemerkung, „there is no clear trace of it in the corpus of early inscriptions“ (S. 70). Dass man allen­falls auch mit Namenformen­ rechnen könnte, die sich kraft ihrer Wortklasse­ den appella­tiven Bildungsregeln­ entziehen, ist jedoch stark anzunehmen. Gerade in Fällen, wo eine entschieden nicht-appellativische, d. h. onymische Bildung bei erkenn­barer lexi­kalischer Basis (vgl. Lamo, Swarta, Harja) sichtbar wird, sind die zu­grunde­liegenden Namenbildungs­ ­modelle als solche zu analysieren. Harja (harja, Kamm von Vimose) etwa ist mitnichten­ ein starkes Masku­linum mit fehlendem z-Ausgang, sondern der Nominativ­ Singular eines schwachen ur­nordischem jan-Stammes (vgl. Schmidt, Nedoma und Düwel 2011, 155). Als Bildungs­typ fungiert hier die klassische onymische Reduktion plus Derivation (Typ 1.2.1.1 bei Nedoma 2015, 299), bei der ein zweigliedriger­ Vollname­ um ein Ele­ment gekürzt und die verbleibende­ Derivations­basis um ein n-Suffix erweitert wurde, ein in der Ger­mania außer­ordent­lich produktives und auch in der weiteren Indo­germania bekanntes Namen­bildungsmuster.­ Kurz: Es empfiehlt sich grund­ sätzlich, die Wortklasse­ Proprium nach den ihr zugrundeliegenden­ Eigenschaften­ und Bildungs­regeln zu analysieren. Ein wichtiges Seitenstück in García Losquiños Argumentationslinie ist die auf Elmer Antonsen zurückgehende­ Interpretation des Segments auwija in der In­ schrift der Schnalle von Vimose: „The wordauwija is fundamental for my theory that certain traits of WGmc were already functioning c. 200. It is the same form encountered in Skodbor [sic] auja, but showing WGmc gemination.“ Abgesehen­ davon, dass die ganze Inschrift sehr umstritten in ihrer Deutung ist (nur schon die Segmentierung der Zeile laasauwija gelingt kaum eindeutig), fällt es auch schwer, die Zeichen u und w als Geminate zu fassen. Die mehrfach­ betonte Über­ zeugung (ohne begründete Erklärung), dass auwija ein klarer Fall einer west­

Futhark 7 (2016) The Early Runic Inscriptions: Their Western Features • 177

germanischen Konsonanten­gemination sei (etwa S. 178: „Auwija is a clear instance of WGmc gemination“) macht die Sache nicht ein­deutiger. Eine Gemination wird indes heute ohnehin vor allem aus Datierungs­gründen mehr­heit­lich abgelehnt (vgl. Beck und Schuhmann 2015, 19). In Kapitel 3 („The Anglo-Saxon corpus: the importance of the orthographical reform“, S. 79–103) untersucht García Losquiño fünf angelsächsische­ Inschriften, in denen sie die bekannten lautlichen und graphematischen Besonder­heiten („fronting“ sowie den Wandel der unbetonten Silben und die damit zusammen­ ­ hän­genden Um­stellungen im Zeicheninventar)­ früher datiert als bisher ange­ ­ nommen (den Brakteaten von Undley und den Astragalus von Caistor-by-Nor­ wich sogar auf dem Kontinent entstanden wissen will). Damit wird der Bogen zur (süd)jütischen Herkunft der Angeln und Sachsen geschlagen, die demnach bestimmte west­germanische dialektale Eigenschaften bereits auf dem Kontinent aus­ge­bildet und nach Britannien mitgebracht hätten. Die Argumentation ist in sich wiederum stimmig, dürfte aber wohl nicht in jedem Detail unwider­sprochen bleiben. Im folgenden Kapitel 4 („The continental inscriptions“, S. 104–135) verliert sich die Autorin etwas zwischen allgemein Bekanntem und abenteuerlichen­ Detail­analysen (buirso, Beuchte, zu germ. *burjaz ≈ Boreas), die wenig mit dem Rahmen­thema zu tun haben. Die unbestrittene Uniformität des süd­germanischen Runen­korpus ist bereits in seinen älteren Vertretern sichtbar und passt in seinen Aus­prägungen gut zu der für das dänische Korpus postulierten West­ germanizität — mehr ist es aber auch nicht. Ähnlich unspezifisch verfährt García Losquiño auch im letzten Kapitel („The extra-linguistic significance of the corpus“, S. 136–176), das mit ­Abschnitten zur Frage nach der Runen­schöpfung („created at a single point of time“, S. 140, und zwar, wenig über­raschend, ohne „need for influence other than the Latin alphabet for the creation of the futhark“, S. 142) und zur Funktion von Runen­ inschriften zwar immer wieder mit interessanten Einsichten und Thesen auf­ wartet, letztlich aber haupt­sächlich zwei in jüngerer Zeit vorgebrachte Themen­ komplexe weiterspinnt: Zunächst Christiane Zimmermanns­ (2010; nicht „Zim­merman“,­ wie der Name der Autorin stets geschrieben wird) Arbeit, die die kom­mu­ni­kativen Aspekte der Runennutzung­ auf Fibeln in den Vordergrund­ stellt, dann ganz besonders Lisbeth Imers (2010) Studie, die die engen textuellen Verbindungen­ zwischen römisch-lateinischen und runisch-germanischen Ver­ schriftungs­praktiken heraus­streicht. Letztlich seien die meisten der auf Waffen und Waffen­zubehör ange­brachten Runen­inschriften als „maker’s marks“ oder nach römischen Vor­bildern imitierte Qualitätszeichen­ zu verstehen. Es folgt eine Art statistischer Aus­wertung der drei Korpora, wobei bereits die Überschrift der ersten Korpus­tabelle („Selection of Danish inscriptions“, S. 154, analog auch bei den angelsächsischen­ und kontinentalen Inschriften) dahingehend irritiert, dass nicht klar wird, woraus genau eine „Auswahl“ getroffen wurde. Danach heißt es (S. 164): „When looking at the Danish inscriptions as a whole corpus, we can see that it is a rather homogeneous body, both linguistically and in terms of the

Futhark 7 (2016) 178 • Reviews purposes for script usage. I must agree with Zimmerman­ [sic] that we cannot assume that the whole corpus of inscriptions in the Older Futhark can be taken as a single entity in terms of script usage, but the older inscriptions in Denmark­ do work as a group of their own.“ Solche Aussagen (mögen sie auch richtig sein) funktio­nieren natürlich nur, wenn sich die quantitative Analyse auf ein nach­ voll­ziehbar zusammengestelltes­ Korpus bezieht. Immerhin macht die Autorin im Hin­blick auf die kontinentalen­ Inschriften diesbezüglich eine klare Aus­ sage; das Korpus entspricht jenem der Dissertation von Martin Findell in deren unpublizierter Fassung (s. dazu unten). Alles in allem sind die Schlüsse, die García Losquiño aus der Zusammenschau­ der drei Korpora zieht, aber durchaus nach­ voll­ziehbar; die Autorin bringt sie wie folgt auf den Punkt (S. 175): „With the expansion of runic literacy, runic writing evolved, in less than 400 years, from a Roman-inspired recording of the manufacturer’s name, to a way of conveying practical, emotional or magical information.“ Und etwas später heißt es in einer guten Konklusion (S. 181): „with the spread of runic literacy, the script quickly develops other attributes that make the inscription desirable and add further aesthetic, economic or protective value to the object.“ Beginnt die Arbeit zunächst mit einem klar phonologisch-morphologischen und dialekt­geographischen Fokus, der die „western features“ der älteren Runen­ inschriften in den Blick nimmt, verschiebt sich die Argumentations­weise von Kapitel zu Kapitel hin zu einer Darlegung eines entwicklungs­ ­geschichtlichen Bogens von den frühen dänischen über die angel­sächsischen hin zu den konti­ nentalen Inschriften, wobei pragma- und textsorten­ ­linguistische Argumente mehr und mehr Gewicht erhalten. Letztere Argumentationsschritte­ gelingen der Autorin dabei weitaus besser als die phonologisch-morphologischen­ Analysen. Nach der oben erwähnten Studie von Schmidt, Nedoma und Düwel 2011 lassen die ältesten jütländischen­ Inschriften jedenfalls kaum ein so umfassendes west­ germanisches Gepräge erkennen, und die Autoren haben wohl die besseren Argu­mente auf ihrer Seite. Mag man mit etwas Wohlwollen das Buch inhaltlich als naiv-optimistischen Versuch­ werten, etwas Licht in die dunklen, lückenhaften Zusammenhänge­ der frühesten Runen­zeugnisse zu bringen (mit durchaus anregenden Schlüssen), so offen­bart es im Umgang mit Formalia eine stellenweise geradezu bestürzende Non­chalance. Die vom Verlag der Titelei vorangestellte Angabe „Every volume is peer reviewed and meets the highest quality standards for content and produc­ tion“ wirkt geradezu höhnisch. Es ist natürlich nicht an einem Deutschschweizer,­ das Eng­lisch einer Spanierin zu beurteilen (die Tippfehler: geschenkt); wo jedoch Deutsch­sprachiges zitiert wird, geschieht dies oft fehlerhaft (beispielsweise­ S. 31, 32, 44, 111, 152) und verrät, wie wenig der Autorin an Sorg­falt lag (oder wie ober­flächlich Betreuer­schaft, peer reviewers und Verlags­verant­wortliche gelesen haben mögen). Eine kleine Auswahl an weiteren Inkonsistenzen, Fehlern und Versäum­nissen mag diesen Eindruck doku­mentieren: Die Bezeichnung Elder (S. 26) bzw. Older Futhark (S. 27 und sonst meist) wird inkonsequent ver­wendet. Der Familien­name der Autorin Marie Stoklund erscheint häufig in der Schreibung

Futhark 7 (2016) The Early Runic Inscriptions: Their Western Features • 179

Stock­lund (S. 31, 35, 68, 191); analog der Vorname Ludwig statt Ludvig (Wimmer, S. 140) sowie Marion stattMartin (Findell, S. 50). S. 36 ist von apelativae stattappel ­ lativa die Rede. Fußnote 93, S. 52, enthält eine falsche Referenz (Peter­son statt Düwel). Die Schriften der AutorenMichael Barnes (S. 56), Dirk Boutkan (S. 61), Gunter Müller (S. 121), Martin Durrell (S. 126), ein S. 128 genannter Codex Chrono­ logico Diplomaticus . . . sowie einige weitere erscheinen nicht in der Biblio­graphie (was sonst bei allen in Fußnoten genannten Titeln der Fall ist). S. 67 wird eine falsche Kapitel­nummer (2.2 statt 2.4) angegeben (ähnlich ist S. 179 von Kapitel 6 statt 5 die Rede). S. 108 und 124 ist vonAlemannic die Rede, S. 109 von Ala­mannic („migration“, „forces“, „origin“). Auf einer einzigen Seite (110) ist ein Ortsname­ in drei­facher Schreib­weise vertreten (Tolbiac [richtig] — Tobilac — Tobiac). Ähn­lich erscheint auf S. 172 der Ortsname Wurm­lingen einmal richtig, dreimal­ hingegen falsch als Würmlingen. Noch wesentlich höher ist die Fehlerdichte in der Bibliographie (Auswahl): S. 183: Antonsen 2003: Fehler im Buchtitel;­ Breds­dorff 1839: alphabetisch­ falsch eingeordnet; Birkmann: 1955 statt (richtig) 1995; Braune 1967: veraltete Auf­ lage. S. 184: Düwel/Temple 1968 statt (richtig) Tempel; Findell 2009: Statt der unpublizierten Dissertation­ von 2009 wäre die publizierte von 2012 zu verwenden.­ S. 185: Frag­würdige Ausgabe von Jordanes. S. 187: Krause 1966: Fehler im Buch­ titel; Makaev 1996: Èvner statt (richtig) Ènver. S. 190/191: Tacitus’ Schriften Agricola und Germania sind an unterschiedlichen Stellen alphabetisch­ einge­ ordnet (zudem in fragwürdigen­ Ausgaben). S. 191: Stocklund 1994 statt (richtig) Stok­lund. S. 192 (und auch sonst): Warmers 2000 statt (richtig) Wamers; Wernern 1950 statt (richtig) Werner; Zimmerman 2010 statt (richtig) Zimmermann. S. 193: Statt einer obskuren, auf einem russischen Server liegenden „Germanic Ety­ mol­ogy Data­base“ mit kaum abtippbarer­ Internetadresse­ (für die zudem kein Zugriffs­zeitpunkt angegeben wird) hätte die Autorin besser etwa das einschlägige­ Wörter­buch von Kroonen (2013) zurate gezogen. Passim: Unterschiedliche Hand­ habung von Bandangaben von Zeitschriftentiteln (vgl. z. B. beiFuthark ). Wie so häufig in Qualifikationsschriften­ fehlt auch dieser Dissertation ein Index (etwa der Fundorte oder inschriftlichen Formen). Dies und die oben genannten Kritikpunkte­ machen die Lektüre letztlich zu einem etwas zweifel­haften Ver­ gnügen, und man bedauert vor allem, dass die Arbeit nicht gründlicher betreut und unterstützt wurde.

Bibliographie Beck, Wolfgang, und Roland Schuhmann. 2015. „Die ältesten Runeninschriften im Kontext (sprach)wissenschaftlicher Editionen.“Futhark 5 (2014): 7–24. Imer, Lisbeth M. 2010. „Runes and Romans in the North.“ Futhark 1: 41–64. KJ + Nummer = Inschrift herausgegeben in Wolfgang Krause, mit Beiträgen von Her­bert Jankuhn, Die Runeninschriften im älteren Futhark, 2 Bde.: Text; Tafeln, Ab­handlungen­ der Akademie der Wissenschaften in Göttingen, Philol.-hist. Kl., 3. Folge, 65 (Göttingen, 1966).

Futhark 7 (2016) 180 • Reviews

Kroonen, Guus. 2013. Etymological Dictionary of Proto-Germanic. Leiden Indo- European Etymological Dictionary Series, 11. Leiden. Nedoma, Robert. 2004. Personennamen in südgermanischen Runeninschriften. Studien zur altgermanischen Namenkunde, I.1.1. Heidelberg. ― . 2015. „Wege und Probleme der areal- und sozioonomastischen Auswertung von Personennamen in älteren Runeninschriften auf Fibeln.“ In Archäologie und Runen: Fallstudien zu Inschriften im älteren Futhark, hg. Oliver Grimm und Alexandra Pesch, 291–332. Schriften des archäologischen Landesmuseums, Ergänzungsreihe, 11. Kiel. Nielsen, Hans Frede. 2000. The Early Runic Language of Scandinavia: Studies in Germanic Dialect Geography. Heidelberg. Schmidt, Christoph G., Robert Nedoma und Klaus Düwel. 2011. „Die Runen­ inschrift auf dem Kamm von Frienstedt, Stadt Erfurt.“ Die Sprache 49 (2010/2011): 123–186. Zimmermann. Christiane. 2010. „‚How to Do Things with Runes‘: Illocutionary Forces and Communicative Purposes behind the Runic Inscriptions in the Older Fuþark.“ Futhark 1: 85–107.

Futhark 7 (2016) Lisbeth M. Imer and (photo) Roberto Fortuna. Danmarks runesten: En fortelling. 366 pp., richly illustrated. København: Nationalmuseet and Gyldendal, 2016. ISBN: 978-87-02-19132-5. DKK 349.95.

Reviewed by Anne-Sofie Gräslund

Detta väl illustrerade sammanfattande arbete om Danmarks runstenar är verk­ ligen något att glädjas åt. Ambitionen har varit att presentera ett kulturarv be ­stående av samtliga de nästan 260 forndanska runstenarna i huvudsak från vikinga­tiden, det vill säga från det medeltida Danmark inklusive Skåne, Blekinge, Hal land­ och Slesvig. Fotografierna är mestadels tagna i ”den blå timmen” med konst­ljus för att så tydligt som möjligt återge runristningarna. Många av inskrif­ ­ terna är helt knivskarpa och därigenom lätta att läsa på bilderna; i andra fall är stenens yta uppenbarligen relativt vittrad vilket gör läsningen betydligt svårare. Det bör nämnas att förkomna runstenar, dvs. sådana som under gångna sekler dokumenterats­ av runforskare men numera inte kan återfinnas, som regel inte ingår i materialet i boken. Dock nämns undantagsvis förkomna stenar med en teckning­ som illustration. Den lättillgängliga texten innehåller först ett kapitel betitlat ”Danmarkshistorie­ hug­get i granit”, där runstenarnas betydelse som samtida källa för 400 års dansk historia (700−1100) betonas. Syftet är just att sätta in dem i deras historiska­ kon­ text. Språkligt utgör de förstahandskällor till vår kunskap om rundanska (och run­svenska). Det leder till några kapitel om vikingatidens språk, om runskriften och om skriftligheten, bland annat med en föredömligt enkel och bra beskrivning av de olika stegen i läsning och tolkning av en runinskrift. Ett pedagogiskt och trev ­ligt grepp är att Imer ofta i bildtexten anger ett specifikt ord, mestadels ett namn, visar hur det ser ut i runskrift och talar om var på stenen man kan hitta ordet ifråga. Det bidrar säkert till att många läsare kommer att öva upp sin för­ måga att läsa runor. Namngivningen av monumenten som alltid återfinns först i bildtexten följer enligt Imer den namngivning som tillämpades av Lis Jacobsen och Erik Moltke i Dan­marks rune­indskrifter (1941–1942), nämligen sockennamnet och om det fanns flera runstenar i socknen fick de löpande nummer, dvs. Langå 1, Langå 2 osv. Här har jag dock en invändning. I Jacobsen och Moltkes arbete har varje runsten­ dessutom ett för det medeltida Danmark genomgående löpande nummer, så att Langå 1 = DR 84, Langå 2 = DR 85 osv. Den skånska stenen Lund 1 har signum DR 314. Det hade varit mycket värdefullt om dessa signa hade skrivits ut i bildtexten, om inte annat kunde man haft en tabell med både sockennamn och DR nummer i slutet av boken. Vill man till exempel använda den förträffliga Sam­nordiska

Gräslund, Anne-Sofie. Review of Lisbeth M. Imer and (photo) Roberto Fortuna.Danmarks runesten: En fortelling. 366 pp., richly illustrated. København: Nationalmuseet and Gyldendal, 2016. ISBN: 978-87-02-19132-5 Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 181–85.

© 2017 Anne-Sofie Gräslund. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309722. 182 • Reviews runtext­databasen (www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm) är det nämligen sig­num man i första hand söker på. Bildtexten anger monumentets namn, fyndhistorik, läsordning, var man börjar och i vilken riktning texten går, och textens innehåll, ofta påpekande var i texten man kan finna ett visst ord; dessutom inte sällan annan intressant infor­ mation. När en sten omtalas i den löpande texten anges ofta, men tyvärr inte all­tid, sidnummer inom parentes var man kan finna ett foto av stenen ifråga. Boken avslutas emellertid med ett register där alla omnämnanden av varje sten för­tecknas, inklusive sidnummer i fetstil till foto. När det gäller runstenarnas funktion blir man lite förvånad när man på sidan 15 läser om den enda runstenen i Ukraina vid ön Berezanj nära en av Dnjepr­forsarna att den mer har karaktär av gravsten än en ”egentlig runesten”. Funktionen som minnes­sten/grav­sten är ju något ganska vanligt förekommande i Sverige och inte minst i Danmark,­ vilket framgår av Imers text. Dock kan formuleringen­ bero på att Berezanj­stenen (UA Fv1914:47 $) sannolikt är en del av ett s.k. tidigkristet­ grav­monu­ment eller med den tidigare beteckningen Eskilstunakista;­ de bästa mot­svarigheterna­ till den finns i Västergötland. Texten lyder: ”Grane gjorde detta valv över Karl, sin kamrat.” Ordet hvalf brukar användas i betydelsen ’(valv­ formad) kista’. Imer uppger att det finns ca 2300 vikingatida runstenar i Sverige (minus forn­ danska områden), ca 260 i Danmark och ca 50 i Norge. Den ojämna fördel­ningen i de tre nordiska länderna vill hon förklara med politiska, geografiska och demo­ grafiska för­hållanden tillsammans med tradition och mode, och menar att Norge var glest befolkat och att storbönderna uppenbarligen fann andra sätt att uttrycka makt och status. Här saknar jag ett omnämnande av stenkorsen med eller utan run­inskrift; de är ju något typiskt för Norge som varken finns i Sverige eller i Dan­mark vid denna tid. De tidigaste inskrifterna på danska runstenar är korta, innehåller ofta bara ett namn. Under 900-talet blev inskrifterna mer stöpta i samma form, både vad gäller skriftens eller skriftbandets uppläggning och innehåll. Runorna ristades i paral­ lella lodräta­ band som antingen lästes nedifrån och upp eller omväxlande ner­ifrån och uppifrån.­ Det som vi i Sverige kallar portalstenar där texten är kantföljande­ från ena sidan över till andra sidan som en portal uppfattar Imer istället som en bro, en symbol för den kristna gärningen att göra en bro för någons själ. Efter de första mer allmänna hundra sidorna övergår texten till en kronologisk genom­gång av de gammaldanska runstenarna, illustrerade med instruktiva utbrednings­ ­kartor för de olika perioderna. De äldsta är de fyra stenarna i Blekinge, resta av samma släkt med stormannen­ Hådulv i spetsen. Björketorp­ stenen (DR 360), som ännu står på ursprunglig plats, och Stentoftenstenen­ (DR 357) innehåller­ båda förbannelse­formler om vad som ska hända den som förstör monu­mentet. Tids­mässigt hör de sannolikt hemma i andra hälften av 500-talet eller 600-talet, en period då makten i ett större område centraliserades­ på färre händer, i detta fall till Hådulv och hans släkt. Under 700-talet började man resa runstenar, ett litet antal, inom det nuvarande Danmarks gränser; då hade man

Futhark 7 (2016) Danmarks runesten: En fortelling • 183 enligt Imer redan rest runstenar vid gravar i Norge och i Sverige i flera hundra år. Under 700-talet sker stora samhällsförändringar i Danmark, till exempel byggs försvarsvallen Danevirke i södra Jylland och Kanhave kanal tvärs över Samsø, båda säkert uttryck för en fortsatt centralisering av makten. Under 700-talet inträffade flera förändringar i runteckensystemet i samband med övergången­ från den 24-typiga till den 16-typiga runraden, och det verkar som om runristarna­ var lite osäkra på hur de skulle skriva. Runstenarna tycks huvudsakligen ha rests i anslutning till grav­platser som kanske också fungerade som samlingsplatser. Imer anför möjligheten att reformen av runskriften som fortsätter under 800-talet kanske ska ses i samband med Karl den stores skriftreform, när den karo­lingiska minuskelskriften­ blev dominerande. Under 800-talet uppträder gåt­ fulla partier i inskrifterna, hon jämför med de östgötska ristningarna i Oklunda (Ög N288) och Rök (Ög 136). Maltstenen (DR NOR1988;5), funnen 1987 omkull­ vält på sin ursprungliga plats på norra sidan av Kongeå på södra Jylland, har in­skriften uppdelad i lodräta och vågräta rader, där de vågräta är synner­ligen gåt­fulla, förmod­ ligen­ syftande på mytologi, magi och skaldedikt, som för den tidens män­niskor, åtminstone en skara stormän och runristare, var helt begrip­ liga. Intres­sant är påpekandet att Maltstenen kan ha gjort tjänst som land­märke då den bör ha synts vida omkring. 900-talets runstenar behandlas under rubriken ”Stormænd og konge­slægter”. Den gamla tanken om svenskväldet i Hedeby avskrivs på grund av att danska och svenska på 900-talet var så lika att det är svårt att peka på språkliga olik­ heter. Runstenar­ från denna period finns framför allt från Jylland och i någon mån Fyn, utbredningen stämmer ganska väl överens med den för rika kammar­ gravar, något som Imer ser som ett uttryck för Västdanmarks omedelbara närhet till det stora tyska riket. Hon tar särskilt upp några kvinnostenar, som talar om en drottning, en beteckning som inte ska uppfattas i modern bemärkelse utan mer att drottningen var en kvinna av en förnäm släkt som intog en mycket stark position i det förkristna samhället. Två stenar kan knytas till den kvinnliga resaren Ragnhild,­ båda i kontakt med impo­nerande skepps­sättningar, Glaven­drup på Fyn (DR 209) och Trygge­vælde på sydöstra Själland (DR 230). Även kvinnan Asfrid har rest två stenar, efter kung Sigtrygg, hennes och Gnupas son, i Hedeby (DR 2, DR 4). Man kan ifrågasätta Imers konstaterande att det var något speciellt att både Ragnhild­ och Asfrid sätter sig själva i händelsernas centrum genom att nämna sig själva först — det är ju den naturliga ordningsföljden i en runinskrift, först står namnet på den som lät resa stenen. Att kvinnor reste runstenar efter män var inte så ovanligt i Danmark, däremot finns det bara ett litet antal stenar som är resta efter en kvinna. Den viktigaste kvinnan i det sammanhanget­ är förstås Thyra, hustru till Gorm och mor till Harald Blåtand. Sannolikt var det bara mycket betydelsefulla kvinnor av förnäm släkt som fick minnesstenar­ resta efter sig. Det sista allmänkronologiska kapitlet har rubriken ”Krig og handel — runesten i tiden 970−1020”. Den stora Jellingestenen (DR 42) restes omkring 970 och den kan ha bidragit till att det under ett par generationer omkring år 1000 restes runstenar­

Futhark 7 (2016) 184 • Reviews som aldrig förr. Då var det emellertid inte kungamakten och deras allierade som stod för resandet, inte heller aristokratin, därtill är stenarna helt enkelt för många, utan förmod­ ligen­ välbesuttna bönder. Det är speciellt två områden som utmärker sig för många runstenar, norra och östra Jylland och Skåne. Mer än hälften av alla run­stenar i Danmark tillhör denna sena period. Många forskare har försökt förklara orsaken till uppblomstringen. Imers konklusion att det är frågan om ett komplext mönster med många olika orsaker är säkert riktig. De ca 40 runstenarna på Bornholm har fått sitt eget kapitel under rubriken ”’Gud hjælpe hans sjæl vel’ — de yngste runesten i Danmark”. Bornholm var sannolikt­ en själv­ständig politisk och ekonomisk enhet. Under vikingatiden fanns det inte något enskilt stort handelscentrum på ön som tidigare under järnåldern, då den s.k. Sorte Muld-boplatsen vid öns nordvästra hörn hade en permanent, tät bosätt­ ning domi­nerad av boskapsskötsel och med specialiserat hantverk. Platsen, som också hade funktion som marknadsplats och kultcentrum, var säte för en lokal höv­ding med starka kontinentala kontakter. Under vikingatiden tycks handeln i stället ha bedrivits från enskilda storgårdar. På många sätt påminner de born­ holmska stenarna om de mellansvenska, men Imer menar att de mellansvenska­ inte ska ses som förebilder till de bornholmska utan att de befintliga likheterna­ beror på vad som låg i tiden. Dock är det enligt min mening svårt att frigöra sig från tanken på någon form av kontakt och samband, både när det gäller de kristna bönerna på nästan hälften av inskrifterna, de talrika brostenarna liksom också orna­mentiken. Intressant är en bön ’Gud lätte hennes ande för evigt’ i en inskrift, liksom ordalydelsen ’ljus och paradis’ i en annan. Båda har nära motsvarigheter i det uppländska materialet, liksom åkallandet av Sankt Mikael, som förekommer­ på flera bornholmska stenar. Beträffande ornamentiken konstaterar Imer att de danska runstenarna inte alls är ornerade i samma utsträckning som de svenska. Hon tar huvudsakligen­ upp före­ställande bilder som masker, skepp, människo­figurer och fristående djur, däremot inte mycket om vad vi kallar djurornamentik. Maskerna har före­slagits vara avbildningar såväl av Oden som av Kristus. Den zoomorfa ornamentik som är så karakteristisk för många av de mellan­ svenska ristningarna och har visat sig vara ett hjälpmedel för datering saknas nästan helt i Danmark. Undantag är ett antal stenar på Bornholm samt de två Simris­stenarna (DR 344, DR 345), den ena utförd i klassisk Pr 4-stil, vilket innebär­ att det profil­sedda rundjuret ristats i långa svepande linjer och öglor i enlighet­ med den s.k. Urnesstilen,­ den andra i fågelperspektiv-stil, där rundjurets huvud ses ovanifrån (för klassificeringen se min ”Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds”, i Runes and their Secrets, red. Marie Stoklund et al. [Copenhagen, 2006], s. 117–139). Simrisstenarna föreslogs redan av Jacobsen och Moltke i Danmarks rune­indskrifter vara gjorda av runristare från Mälardalen.­ När det gäller de bornholmska stenarna har just den zoomorfa orna­mentiken på åtskilliga av dem föranlett slutsatsen om ett samband med Mellansverige.­ Imer förhåller sig avvaktande till den tanken, bland annat eftersom de språkliga grunderna som också anförts inte anses bärkraftiga. Skill­naderna mellan danska

Futhark 7 (2016) Danmarks runesten: En fortelling • 185 och svenska på 900- och 1000-talen var i det närmaste obefintliga. Min uppfatt­ ­ ning är dock att den zoomorfa ornamentiken är så likartad att det är svårt att tänka sig att något samband inte förelegat. Beträffande alla danska runstenar utan sådan zoomorf ornamentik är det intres­ sant att pröva Ragnar Kinanders indelning av ”de oornerade” stenarna i olika grupper i inledningen till Smålands runinskrifter (= Sveriges runinskrifter, vol. 4.1 (1935), s. 10 f.). Han talar om Rad­system, Mitt­slinga och Rand­slinga beroende på hur bandet med runinskriften placerats på ristningsytan. Bortsett från de allra tidigaste ristningarna, där runorna placerats i horisontella eller vertikala rader med godtycklig­ ordning, ser han som de äldsta de ristningar där inskriften löper vertikalt i en eller flera rader. När två sådana rader binds samman med en båge talar han om mittslinga om raderna står tätt intill varandra och lämnar breda margi­naler på stenen. Om raderna däremot är kantföljande och lämnar en fri yta i mitten kallas det randslinga, som, om det finns en eller flera om­böj­ningar, i sin tur kan indelas i undergrupper. En hastig genomgång av planschbandet­ till Dan­marks rune­indskrifter visar att gruppen Radsystem är helt dominerande­ även på de yngre stenarna, varför indelningen inte tycks medföra någon kronologisk­ betydelse. Gruppen Randslinga kommer därnäst med drygt hälften så många exempel som Radsystem, medan Mittslinga endast förekommer ett fåtal gånger. Zoo­morf ornamentik förekommer på närmare femton stenar, run­djur i fågel­ perspektiv särskilt i Skåne och sådana med profilsedda huvuden nästan enbart på Bornholm.­ Det finns också några exempel på run­slingor som avslutas med spiraler, som är ett vanligt inslag i den s.k. Ringerike­stilen, före­kommande på metall­föremål, daterade till 1000-talets första hälft. Boken avslutas med några kapitel om namnskicket, där namnvariationen­ är särskilt tydlig på Bornholm, om bevarandet av runstenar och om nyskapandet av runstenar. Sammanfattningsvis bör sägas att det är en oerhört vacker bok som Lisbeth Imer och Roberto Fortuna lägger fram, ett överdåd av fantastiska fotografier och en i stort sett utmärkt text. Målgruppen är i första hand, såvitt jag förstår, fram­för allt den ”bildade allmänheten”, vilket inte hindrar att boken också är i hög grad använd­bar för runologer av facket och till exempel arkeologer med intresse för run­monument.

Futhark 7 (2016) Florian Busch. Runenschrift in der Black-Metal-Szene: Skripturale Praktiken aus soziolinguistischer Perspektive. Sprache — Kommunikation — Kultur: Soziolinguis­ ­ tische Beiträge, 18. Frankfurt am Main: Peter Lang, 2014. 179 pp. ISBN 978-3-653- 96226-0. €40.10.

Reviewed by Martin Findell

The training of most runologists is multidisciplinary, but located in the human­ ities (principally historical linguistics, archaeology and art history). In order to under­stand the uses of runes in modern popular culture, though, we need to refer to those disciplines which study other contemporary cultural phenomena, namely, cultural studies and the social sciences. Florian Busch’s book, Runen­ schrift in der Black-Metal-Szene, offers a valuable demonstration of how the study of modern popular culture and subcultures can be brought together with the sort of graphological study that is more familiar to most runologists. The author de­ ploys a range of methods drawing on semiotics, interactional socio­linguistics and corpus linguistics to obtain some original insights into what he sees as a living tradition of rune use, albeit a recent one based on reinterpretations of historical uses of runic script which need not be historically accurate (and indeed, the issue of historical accuracy is a central theme throughout the discussion). The introduction to the book is followed by an explication of the theoretical back­ground to the empirical study that follows: Busch lays out the foundations of a sociolinguistics of writing, as opposed to speech. Since its foundation in the 1960s, the main focus of sociolinguistics — and of linguistics in general since the early twentieth century — has been on spoken rather than written language. Early sociolinguists­ associated writing with standard varieties of languages and their principal interest was in “authentic”, non-standard language use. Since the 1980s more attention has been given to written language as a social resource, but the emphasis is still on speech. The taxonomy of types of script variation (p. 20) will be familiar to runologists, al ­though the approach adopted by Busch is different (and refreshingly so). The major areas of variation are orthography, choice of script (runes vs. roman) and typography. The latter is more salient for modern than historical materials, partic­ularly with the easy availability of fonts and the ease for a modern reader of recognising the motivations behind the use of a particular font or typographical­ style (such as the widespread use of Fraktur in the metal scene, type­faces resem­ bling graffiti art in hip hop and so on). In the context of the Black Metal scene, it is emphasised that the visual as well as the linguistic characteristics of the text carry social meaning; in order to interpret the written sign, the reader requires an

Findell, Martin. Review of Florian Busch. Runenschrift in der Black-Metal-Szene: Skripturale Praktiken aus soziolinguistischer Perspektive. Sprache — Kommunikation — Kultur: Soziolinguistische Beiträge, 18. Frankfurt am Main: Peter Lang, 2014. 179 pp. ISBN 978-3-653-96226-0. Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): 186–92.

© 2017 Martin Findell. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-309713. Runenschrift in der Black-Metal-Szene • 187 aware­ness of these meanings, which can change over time. As an example from Ger­man history, Busch mentions the successive “re-enregisterment” of Fraktur (i.e., the changing cultural meanings attached to it over time). This style of script had been identified positively with “Germanness” since the time of Luther, and was later associated negatively with German nationalism and the Third Reich. The connotations of militarism and Wagnerian bombast made it attractive to metal bands in the 1970s, and Fraktur script became conventional in the iconography of metal music, in which context it lost its political meanings (p. 22). Having discussed the social indexicality of variation in writing, Busch introduces some concepts from the social sciences that are crucial to his study: firstly, the notion of a subculture as a speech community (or, to use a broader term since we are dealing with written and visual modes of communication, a community of practice). Secondly, drawing on other studies of subcultures, Busch stresses the self-conscious positioning of members of the Black Metal scene as a counter- culture, in opposition to a mainstream society identified with Christianity, capitalism and modernity. Individuals position themselves in alignment with a scene or social grouping by use of appropriate social styles, the central question being, “Was müssen wir tun, um ein ‘guter/echter X’ zu sein; [...]?” (What must we do in order to be a ‘good/proper X’?; Kallmeyer and Keim 2003, 38, quoted by Busch on p. 38, Busch’s ellipsis). Much of the analysis that follows makes reference to the tension between this concept of “authenticity” and “commercialisation”, the idea within the scene being that truly “authentic” behaviour marks one out as being part of a select in-group and thereby distances one from society at large. Appeal to a wider public, on the other hand, involves a compromise or even betrayal of the subculture’s “authentic” values. When particular signs (written or other­wise) become part of commercialised production, the meanings that are salient for members of the “in-group” may be lost or altered. Artists or musicians hoping to make a living from their creations must confront the tension between the values of subcultural authenticity and the need to reach an audience who will pay the artist for their work. In chapter 3, Busch presents a short account of the historical and modern uses of runes, and a brief history of Black Metal music. The former is impressively­ concise and, unsurprisingly for a non-specialist work, relies for the most part on general introductions to runology (Düwel 2001; Barnes 2012; and, secondarily, Findell 2014). When dealing with modern reinterpretations of runes, Busch does draw on more specialist work (notably Hunger 1984), as well as some primary sources from the völkisch (romantic populist) occult literature (e.g., List 1908) which has been so influential on modern beliefs about runes. Given the necessary brevity of this section of the book, it is to be expected that there are some oversimplifications which will not satisfy the specialist. Runic script is characterised as “pre-Christian” and assumed to fall into decline follow­ ing Christianisation, when the evidence of medieval Scandinavian inscrip­tions demon­strates widespread use of the script, often in explicitly religious con­ texts (see, for example, Zilmer 2013). Busch also seems to have misunder­ ­stood

Futhark 7 (2016) 188 • Reviews

Barnes on some points such as the questionable value of Eddic poetry and sagas as evidence for actual beliefs of medieval Icelanders regarding magical uses of runes. The errors are not major, however, and they do not undermine the analysis of the modern materials which is the focus of the work. While one may criticise the assumptions about the association between runes and heathen magic, the central position of these assumptions in the modern re-enregisterment of runes deserves to have attention drawn to it. Busch identifies the successive re-enregisterments or recontextualisations of runes in medieval literature (where their uses in magic are depicted in the context of a fictionalised pre-Christian past; Busch does not mention the epigraphical evidence for the use of runes in charms and spells in medieval Scandinavia­ and else­where [see, for example, Spurkland 2005, 11–16, 191–93 et passim; MacLeod and Mees 2006]; in the nationalist discourse of the eighteenth and nine­teenth centuries; in the German völkisch movement, which appropriated­ them as part of an ancient German cultural and racial heritage; in the National Socialist period where they were adopted as overtly political symbols [some of which are still used by neo-Nazi groups]; in modern esoteric and pagan literature;­ and in fantasy fiction). All of these are treated cursorily, as background­ to the discussion of runes in the specific context of the Black Metal scene. Section 3.3 serves as a sort of primer on Black Metal music, essential for the outsider­ reading about this topic. Although this reviewer came away from the book still uncertain about some of the distinctions between Black Metal and related subgenres­ (such as Viking Metal and Doom Metal), it is an instructive intro­duction that emphasises scene members’ aspiration to “trueness” — authen­ ticity expressed through a rejection of modernity and the lyrical exploration of themes such as Satanism, heathenism and Nordic mythology. Unlike other metal sub­genres influenced by fantasy, Black Metal bands have oriented them­selves more towards a (supposed) historicity, harking back to pre-Christian mythology, medieval history and European folklore. In chapter 4, the methodology for the empirical study at the heart of the book is outlined. There are, in essence, three corpora compiled in different ways and used for different but complementary purposes. The first is a corpus of German- language discourse about runes (or at least, containing the search terms Futhark and/or Runen) drawn from online platforms used by Black Metal scene members (web­zines and forums). This material was gathered using Google searches, a method which might be cause for concern for two main reasons: first, Google is adaptive, filtering results based on the user’s search history; and second, web designers and marketers are adept at manipulating site content and metadata to improve the search ranking of a site. For fan sites that are not self-consciously marketing their content (and which cater to an audience hostile to the forces of com­mercialisation), the second problem may be less serious, but the first raises an issue of reproducibility. That said, Busch does acknowledge the problems and since his search strategy is explicit it can at least be tested (the author might be gratified to know that when the reviewer repeated his searches using google.de,

Futhark 7 (2016) Runenschrift in der Black-Metal-Szene • 189 most of the top-ranked links referred to his book). In order to understand patterns of discourse peculiar to the Black Metal scene, Busch has also compiled corpora of dis ­course about runes from two other domains for comparison: one from national media across a broad political spectrum, and the other from academic literature (the digitised text of Düwel 2001 and of Grünzweig 2004). The second major corpus consists of two extended interviews with individuals involved in the Black Metal scene, one a critic and editor, the other a musician. The use of these interviews is qualitative, with selected extracts used to supple­ ment the observations from the other corpora. With only two interviewees, there is no guarantee that they are representative of the larger community of practice to which they belong (and it may be worth noting that both are male and of a similar age, in their late twenties at the time of the interviews). Finally, and perhaps most informative, is the “artefact corpus” taken from the online database Encyclopaedia Metallum (www.metal-archives.com) and supple­ ­ mented using informants from a number of Facebook groups. This corpus con­ sists of cover art for recordings (which, including cassettes, account for about 45% of the artefacts), isolated band logos, concert publicity material, T-shirts and other merchandise, and so on. Chapters 5 and 6 contain the results of the empirical investigation, the analysis of (respectively) the discourse corpus and the artefact corpus. Chapter 5 breaks the discourse about runes down into several subcategories: spiritual-magical, political, linguistic, historical or historicising, and discourse about “authenticity”­ in the use of runes. The last two, the discourse about historicity and authen­ticity, are the most important for the construction of a Black Metal subcultural identity, on which the other three sub-discourses all depend. In particular, the popular association of runes with pre-Christian religion, magic and mysticism can be seen in the discourse about the esoteric meanings of rune-names and the supposed power inherent in or represented by them. Busch is not really interested in the spiritual practice of modern heathens, but rather in the use of spiritual-magical ideas about runes as part of the construction of a countercultural social identity in which Christianity belongs to the negatively-evaluated mainstream. Although this positioning is itself political, the label of politischer Teildiskurs (political sub-discourse) is reserved for the association of runes with National Socialism. Although National Socialist Black Metal (hereafter NSBM) is a mar­ ginal subgenre within the larger Black Metal scene, and one to which most scene members are hostile, the connection between runes and the Third Reich is sufficiently­ culturally salient (strongly enough enregistered) that bands and indi­viduals feel obliged to defend their use of runes as apolitical and to reject emphat­ ­ically what they regard as misuse or abuse of runes for political purposes. Their con­cern seems well justified by the prominence in the corpus of main­ stream German-language media content that mentions runes: the overwhelming­ majority (90%) of the items in this corpus refer to runes in connection with their use by the Nazis. Busch also relates the story of efforts to ban a 2008 concert­ fea­turing overtly fascist pagan metal bands, in which the display of runes was

Futhark 7 (2016) 190 • Reviews presented by antifascist activists as part of the justification for the ban (p. 89). This context sheds valuable light on the apparent defensiveness­ of members of the Black Metal scene. When so much attention is focused on the political extremists and the violent crimes committed by people connected with NSBM (the most notorious being Varg Vikernes) it is hardly surprising that scene members are conscious of being misunderstood as political extremists. Overtly racist, fascist voices within Busch’s main corpus are only marginally represented, because the corpus is drawn from “apolitical” scene media which consciously reject NSBM. To flesh out this part of the discussion, Busch might have referred to studies of the far-right scene such as Goodrick-Clarke’s Black Sun (2002), or Gardell’s (2003) examination of the overlap between neo­paganism and white supremacist politics. Modern heathens, like Black Metal enthusiasts, often feel the need to distance themselves from what (again) they regard as an abuse of runic tradition by the Far Right. As recently as August 2016 a large number of heathen/Asatru organisations issued a public statement, “Declaration 127”, condemning the explicitly racist and homophobic stance of the Asatru Folk Assembly (Declaration 127 [website]) and affirming that their religion should be open to anyone. Busch is right to place this unsavoury element of the Black Metal scene on the fringes, not because of its repellent political views but for the meth­od­o­log­ically more satisfactory reason that it is a small element of a much larger scene, and one which is unrepresented in the empirical data. What is noteworthy about the responses to NSBM is that they are oriented towards the key concepts of authen­ ticity and historicity: the use of runes by the Nazis and their modern followers­ is held to be not only politically objectionable but “inauthentic” and historically erroneous (in that it represents a misuse of runes based on a misunderstanding­ of their history). Recalling the fundamental question “What must we do in order to be a ‘good/proper [Black Metaller]’?”, scene members in general seem to have judged NSBM to be not “true” Black Metal. The discussion of the artefact corpus in chapter 6 covers visual as well as textual aspects of a runic text, such as its position on the artefact and its relationship­ to other design elements — an aspect of artefact study with which runologists­ are familiar. Viewing runes as texts, Busch looks closely at their orientation to modern writing practices (use of modern language, word spacing, punctuation, computer fonts and so on) versus “historical” practices (such as handwriting­ or typo­graphical styles intended to resemble handwriting; the use of framing lines; dotted word separators; and the use of pre-modern languages, chiefly Old Norse but occasionally Old English, Proto-Norse [Urnordisch] or Proto-Germanic). The use of runes as isolated symbols is common, reflecting widespread belief in esoteric meanings, although there is an important difference which highlights­ the use­fulness­ of Busch’s multi­disciplinary approach: the discursive distinction between NSBM and “apolitical” bands, revealed in the discourse corpus (almost entirely represented from the perspective of the latter — see above), overlaps­ with differences in the use of runes observable in the artefact corpus. Runes as

Futhark 7 (2016) Runenschrift in der Black-Metal-Szene • 191 isolated symbols are a common feature of both neopagan and National Socialist traditions, and they appear in artefacts connected with both NSBM and Pagan Black Metal bands, but they are far more frequent in the former. Busch mentions the especially frequent use of the algiz-rune · in the performance of a far-right identity, often associated with other political symbols such as triskelia and the Black Sun. He does not go into the reasons for this, but this reviewer suspects the prominence of this rune as a “Nazi rune” is connected with List’s explanation of it as a “life rune”. List’s Armanen-runes are based on Viking Age runes, so in this context · ought to be read m rather than z; but it is common for occult­ and pagan literature to conflate the two. The esoteric meaning “life” influenced its widespread use in the Nazi period (for example in medical insignia [Hunger 1984, 100 f.]), and a “life-rune” framed by an oak crown (another of the recurrent­ symbols in the NSBM artefacts) was the logo of the National Alliance, which was very influential in the far-right political scene of the 1980s and 1990s (the same period which saw the birth of Black Metal, including NSBM). As well as dealing with runes “proper”, Busch also discusses the use of roman letters styled to look like runes (with angular letter shapes, avoidance of horizontal lines and so on), which are a common feature of the Black Metal artefacts. It is easy for scholars to dismiss this phenomenon as a reflection of ignorance, but Busch argues that here too the visual appearance forms part of a graphic resource used to construct subcultural identity. In the chapter on the artefact corpus, the tension between “authenticity” or historicity on the one hand and commercialism or accessibility on the other comes into play. Using runes in ways closer to their medieval or pre-medieval use (such as writing older languages rather than modern ones, and using the conventions of text layout found in runic inscriptions)­ might be seen as more “historical” and can display a higher level of knowledge about the script, identifying the user as an insider; but the text cannot be understood by a reader without a similar level of knowledge. To gain wider appeal, it may be necessary to compromise this “authenticity”. As an example of how this tension works out, Busch (p. 104) discusses a demo CD released by the band Drautran in 2000, in which the title Unter dem Banner der Nordwinde was written in older runes (in modern German). The band subsequently signed with a record label and re-released the album in 2009, with the same cover art but the title in roman letters (in a Fraktur font). At times Busch’s points in this chapter are not easily understandable for a reader who is not already familiar with the Black Metal scene and its artefacts.­ The chapter contains many images which would be helpful if they were better presented, but unfortunately they are for the most part very small, monochrome­ and rather low resolution, so it is difficult to see the aspects of the design which are being discussed in the accompanying text. This is a shame, because it is this dis­cussion which stands out as some of the most interesting in the book, revealing the motives behind design choices which seem inconsequential at first glance. In the final chapter, Busch sums up his arguments and concludes that the refunc­tionalisation of runes in the Black Metal scene (and other areas of popular

Futhark 7 (2016) 192 • Reviews culture) should be seen not as a modern aberration but as part of a succession of re-enregister­ments of the script (like the adaptation of runes for writing different languages, or their adoption as an exotic or cipher alphabet in medieval manu­ scripts, for example). This defense of modern uses of runes might seem some­ thing of a straw man, but on the other hand runologists are still apt to be wary of studying modern rune use, partly for fear of being seen as endorsing historically inac­curate beliefs or being fooled into “authenticating” modern inscrip­tions which purport to be older (the Kensington Runestone is the prime example). For the runologist interested in engaging with modern runic practices, Busch’s work offers an intriguing insight into a subculture based on sound methodology, and a use­ful point of reference for future studies in this area.

Bibliography Barnes, Michael P. 2012. Runes: A Handbook. Woodbridge. Declaration 127 (website). www.declaration127.com. Hosted by Huginn’s Hea­ then Hof (www.heathenhof.com). Düwel, Klaus. 2001. Runenkunde. 3rd ed. Sammlung Metzler, 72. Stuttgart. Encyclopaedia Metallum (website). www.metal-archives.com Findell, Martin. 2014. Runes. London. Gardell, Matthias. 2003.Gods of the Blood: The Pagan Revival and White Separatism. Dur­ham, NC. Goodrick-Clarke, Nicholas. 2002. Black Sun: Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity. New York. Grünzweig, Stefan. 2004. Runeninschriften auf Waffen: Inschriften vom 2. Jahr­ hundert n. Chr. bis ins Hochmittelalter. Wiener Studien zur Skandinavistik, 11. Vienna. Hunger, Ulrich. 1984. Die Runenkunde im Dritten Reich: Ein Beitrag zur Wissen­ schafts- und Ideologiegeschichte des Nationalsozialismus. Europäische Hoch­ schul­schriften, ser. 3, 227. Frankfurt am Main. Kallmeyer, Werner, and Inken Keim. 2003. “Eigenschaften von sozialen Stilen der Kommunikation: Am Beispiel einer türkischen Migrantinnengruppe.” In “Multisprech”: Hybridität, Variation, Identität, ed. Jürgen Erfurt, 35–56. Osna­ brücker Beiträge zur Sprachtheorie, 65. Duisburg. List, Guido. 1908. Das Geheimnis der Runen. Vienna. MacLeod, Mindy, and Bernard Mees. 2006. Runic Amulets and Magic Objects. Wood­bridge. Spurkland, Terje. 2005. Norwegian Runes and Runic Inscriptions. Woodbridge. Zilmer, Kristel. 2013. “Christian Prayers and Invocations in Scandinavian Runic Inscrip­tions from the Viking Age and Middle Ages.” Futhark 4: 129–71.

Futhark 7 (2016) Contributors

Wolfgang Beck. Associate Professor, Department of Germanic Medi­ eval Studies, Friedrich Schiller University Jena, Germany. wolfgang beckuni-jenade. Charlotte Boje Andersen. Curator, Museum Thy, Thisted, Denmark. charlottemuseumthydk. Vivian Busch, M.A. Research Fellow, Institute of Scandinavian Studies, Frisian Studies and General Linguistics (ISFAS), Kiel University, Ger­ many. vbuschisfasuni-kielde. Martin Findell. Assistant Professor, School of English, University of Nottingham, UK. martinfindellnottinghamacuk. Martin Hannes Graf, Ph.D. Schweizerdeutsches Wörterbuch, Zurich, Switzer­land. martinhgrafidiotikonch. Anne-Sofie Gräslund. Professor emeritus, Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University, Sweden. anne-sofiegraslund arkeologiuuse. Helmer Gustavson, Ph.D. honoris causa. Senior Antiquary (retired), Swed­ ish National Heritage Board, Stockholm, Sweden.­ hgustafsson1938 gmailcom. Lisbeth Imer. Senior Researcher, The National Museum, Copenhagen, Den­mark. lisbethimernatmusdk. Jana Krüger, Ph.D. Research Fellow, Institute of Scandinavian Studies, Frisian Studies and General Linguistics (ISFAS), Kiel University, Ger­ many. jkruegerisfasuni-kielde. Magnus Källström. Associate Professor, Swedish Nation­ ­al Heritage Board, Stockholm, Sweden. magnuskallstromraase. Patrik Larsson. Associate Professor, Dalarna University, Falun, Sweden. ploduse. Mindy MacLeod, Ph.D. Melbourne Graduate School of Education, Univer­ ­ sity of Melbourne, Australia. mindy112optusnetcomau. Bernard Mees. Senior Lecturer, RMIT University, Melbourne, Australia. bernardmeesrmiteduau. Elena A. Melʹnikova. Professor, Institute of World History, Russian Acade­ ­ my of Sciences, Moscow, Russia. melnikova_2002mailru. 194 • Contributors

Jan Owe, M.Sc. Independent scholar, Ginstvägen 38, Bro, Sweden. jan gamlebose. Juliana Roost. Ph.D. candidate, Department of Ancient Civilizations, Uni­ versity of Basel, Switzerland. julianaroostunibasch. Per Stille. Associate Professor (retired), School of Language and Literature, Linnaeus University, Växjö, Sweden. perstillelnuse. Luzius Thöny, Ph.D. Lecturer, Institute of Germanic Languages and Liter­ atures,­ University of Bern, Switzerland. luziusthoenygermunibech. Kendra Willson, Ph.D. Research Fellow, Department of Language and Translation Studies, University of Turku, Finland. kendrawillson utufi.

Futhark 7 (2016)