Smalspåret Åseda-Hultsfred Är Mera Vanliga
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
Smalspåret Åseda-Hultsfred Kulturhistorisk utredning av räls, banvallar, broar, signalsystem mm Jan Westergren Daniel Niklasson Rapport maj 2003 Kalmar läns museum Innehåll Inledning 1 Historik 1 Fem etapper 1 NVHJ och VÅHJ 3 Järnvägsbyggandet i Sverige 3 Godstrafik på smalspåret 3 I statlig ägo 4 Utvecklingen under senare tid 4 Enhet i två delar 6 Ägarförhållanden 6 Stationer, banvaktshus och hållplatser 7 Förteckning över samtliga trafikplatser och banvaktshus 7 Åseda-Hultanäs 7 Hultanäs-Hultsfred 8 Banvallar och skärningar 9 Teknisk status 10 Banöverbyggnad 10 Teknisk status 10 Broar 11 Teknisk status 13 Lastkajer och upplagsplatser 14 Vägkorsningar och vägsignalanläggningar 14 Teknisk status 15 Ställverk, signaler och skyltar 16 Stängsel 18 Telestolpar 18 Jämförbara banor i Sverige 19 Kulturhistorisk värdering 20 Fotodokumentation från Åseda till Hultsfred 22 Kronobergs län 22 Jönköpings län 26 Kalmar län 28 Käll- och litteraturförteckning 41 U:\Uppdrag\3100\3198 \3198Adm\underlag och gammalt\3198Innehåll.doc 1 Inledning Smalspåret från Åseda till Hultsfred utgör den mittersta tredjedelen av det spår som funnits mellan Växjö och Västervik. Sträckan Åseda – Hultsfred berör tre län – Kronobergs, Jönköpings och Kalmar län. Den allra största delen ligger inom Kalmar län. Till Kronobergs län hör Åseda och den första milen järnväg mot nordväst. Därefter följer en kort sträcka på ca 6 km inom Jönköpings län. Just i början av denna sträcka ligger Hultanäs station. Hela den övriga delen av spåret, något över fyra mil, löper genom Kalmar län. Denna kulturhistoriska utredning av smalspåret Åseda – Hultsfred har utförts av Kalmar Läns Museum genom antikvarie Jan Westergren vid ATRIO arkitekter och samhällsplanerare Daniel Niklasson vid Vägverket Konsult på uppdrag av Länsstyrelsen i Kalmar län. Utredningen omfattar i första hand de delar som hör till själva spåret – räls, banvallar, broar, signalsystem mm. Jan Westergren har varit huvudansvarig för texten. Daniel Niklasson har deltagit som sakkunnig i järnvägsfrågor och svarat för stycket Jämförbara banor i Sverige, samt de delar där teknisk status behandlas. Samtliga bilder är tagna av Jan Westergren. Den aktuella sträckan dokumenterades vid en resa med motordressin den 4:e och 5:e november 2002. Förare och guide under resan var Evald Hammarström, tidigare VD för Småländska Smalspåret AB (SMAB). Evald Hammarström har tillsammans med representanter för SMAB också givit synpunkter på texten i denna rapport. Vi tackar för deras bidrag till arbetet. För sträckan mellan Hultanäs och Hultsfred finns stationer, banvaktshus, hållplatser och miljöerna omkring dessa anläggningar redovisade i en separat utredning upprättad av Lars Sandahl, på uppdrag av Länsstyrelsen i Kalmar län. Utredningsrapporten är inte publicerad. Smalspåret inom Kronobergs län, från Växjö till Åseda, finns beskrivet i en tryckt rapport från Länsstyrelsen i Kronobergs län, utgiven år 2000. Rapporten är författad av Daniel Melchert och Lars Sandahl och beskriver såväl byggnader som spår, med dess tekniska anläggningar och signalsystem. Trots de övertygande argument för bevarande som presenteras i rapporten från Kronobergs län har rälsen på sträckan mellan Växjö och Åseda rivits upp under 2001 och 2002. Fortlevnaden för smalspåret från Hultsfred till Västervik är däremot långsiktigt säkrad, dels genom att större delen av sträckan förklarats som byggnadsminne, dels genom den fungerande organisation för trafik, förvaltning och marknadsföring som byggts upp av Tjustbygdens Järnvägsförening och Förvaltnings AB Smålandsbanan. Syftet med denna rapport är att öka kunskapsunderlaget för ett eventuellt beslut om byggnadsminnes- förklaring även av sträckan Åseda - Hultsfred. Historik Fem etapper Smalspåret från Växjö till Västervik byggdes i fem etapper. Nedan anges årtalen för de olika banornas öppnande. 1879 Hultsfred - Västervik 1895 Växjö - Klavreström 1902 Klavreström - Åseda 1911 Åseda - Virserum 1922 Virserum - Hultsfred Banans nordligaste del, mellan Hultsfred och Västervik, byggdes alltså först. Med start från Växjö byggde man sig därefter successivt framåt mot Hultsfred, tills man 1922 hade en hel bana från Växjö till Västervik. U:\Uppdrag\3100\3198 \3198Adm\3198Rapport2s.doc 3 NVHJ och VÅHJ Samtliga bandelar byggdes och drevs ursprungligen av privata bolag. Hultsfred – Västervik byggdes av HWJ, Hultsfred-Westerviks Jernvägsaktiebolag. Efter sammanslagning med två andra bolag ombildades det senare till NVHJ, Norsholm-Västervik-Hultsfreds Järnvägsaktiebolag. Smalspårsjärnvägen från Växjö drevs av bolag som skiftade namn allt eftersom banan förlängdes, tills man slutligen kunde bilda VÅHJ, Växjö-Åseda-Hultsfreds Järnväg. Järnvägsbyggandet i Sverige Vid uppbyggnaden av det svenska järnvägsnätet, som på allvar inleddes under 1850-talet, tog staten kontroll över de större s.k. stambanorna medan man lät privata aktörer bygga landets mindre banor. Inledningsvis dominerade det statliga järnvägsbyggandet, men under 1870-talet ökade antalet sekundärbanor stort. År 1870 var 65 % av det svenska järnvägsnätet statligt och 35 % privatägt. År 1885 var förhållandet det omvända. Stambanorna byggdes med spårvidden 1 435 mm, medan ungefär en tredjedel av de enskilda banorna byggdes med smalare vidd. En mängd olika spårvidder förekom. Den vanligaste var dock 891 mm, tre svenska fot. År 1930 fanns det ca 13 000 km normalspårig järnväg i Sverige och knappt 3 000 km smalspår med vidden tre fot. Trefotabanorna var hade sin största utbredning i Småland, Västergötland, Östergötland och Uppland. Godstrafik på smalspåret I en avhandling från 1947 om Smålands skogs- och träförädlingsindustrier beskrivs den godstrafik som bedrevs av NVHJ och VÅHJ. Här framgår att Norsholm-Västervik-Hultsfreds järnväg hade stor betydelse för transporterna till och från de stora metallindustrierna i Ankarsrum, Överum och Gunnebo, ”samt Åtvidaberg med dess mångsidiga industrier.” Skogsprodukterna anges ha spelat en dominerande roll i godstrafiken och sågverksindustrin längs spåret var väl utvecklad. Skogen var av stor vikt för råvaruförsörjningen vid Skärblacka och Ljusfors massafabriker i Östergötland. Som större virkesförbrukare i området nämns också trähusfabrikanterna i Hultsfred och tändsticksfabriken i Västervik. I avhandlingen beskrivs hur transporterna på smalspåret från Växjö ökat sedan banan till Hultsfred färdigställts. Spåret ingick i ett omfattande system av smalspåriga järnvägar som sträckte sig från Örebro i norr till Växjö och Torsås i söder. Sedan den sista länken mellan Virserum och Hultsfred byggts kunde man även från denna del av banan frakta massaved till Skärblacka och Ljusfors utan omlastning. Vidare var frakten av timmer betydande, och utgjorde vid mitten av 1920-talet hälften av det transporterade godset. En mindre del av produktionen från sågverken längs smalspåret transporterades till Växjö och vidare mot Alvesta och södra stambanan. Den största delen av virket såldes på närmre håll, till snickeriindustrierna i Åseda och Hultsfred och möbelfabrikerna i Virserum. Virserum beskrivs som ett av Sveriges största möbelindustricentra. Möbelindustrierna utnyttjade järnvägen i Hultanäs, Triabo, Mosstorp och Hultarp för sina transporter. Vid sidan om frakt av massaved och mer eller mindre bearbetade trävaror hade smalspåret mellan Växjö och Hultsfred stor betydelse för gjuterierna i Norrhult och Klavreström. Att förbättra kommunikationen mellan Växjö och Klavrestöm var en av de främsta anledningarna till att den södra delen av banan började byggas. Transporter till och från sågverken i Hultanäs, Triabo, Mosstorp, Flaten och Gårdveda inkluderade leveranser av träkol till olika bruk. I Mosstorp hade man dessutom omfattande utlastning av flis. I Hjortöström har det funnits gjuteri och maskintillverkning där järnvägen hade stor betydelse. U:\Uppdrag\3100\3198 \3198Adm\3198Rapport2s.doc 4 I statlig ägo År 1941 försattes VÅHJ i likvidation och järnvägen tillsammans med övriga tillgångar övertogs av staten. Åtta år senare, 1949, förstatligades även smalspåret från Hultsfred till Västervik. Huvudorsaken var att bolagen inte klarade den ökade konkurrensen från lastbilar. På 1950-talet ersattes ångloken av diesellok och rälsbussar övertog allt mer av persontrafiken. Trafiken på banan beskrivs i Kronobergs läns rapport om smalspåret ha upplevt en höjdpunkt under detta decennium. Under slutet av 1950-talet avskaffade SJ banvaktssystemet och under 1960-talet började SJ avbemanna stationerna. År 1970 togs beslut om att lägga ner smalspåret. Bland annat tack vare protester från berörda kommuner uppsköts nedläggningen en tid. År 1981 lades ett beslut om att ersätta järnvägstrafiken med busstrafik. Kommunerna längs banan var positiva till fortsatt drift av tågtrafiken, men ansåg sig inte kunna bära de kostnader trafiken skulle innebära. Efter olika politiska turer enades man till slut om att lägga ner tågtrafiken. Det sista persontåget i SJ:s regi rullade den 19 augusti 1984. Godstrafiken avvecklades successivt och upphörde helt den 3 februari 1986. Under den sista tiden hade godstrafik endast bedrivits i banans båda ytterändar, mellan Växjö och Braås och mellan Västervik och Verkebäck. Utvecklingen under senare tid När SJ beslutat lägga ner trafiken bildades 1984 ”Föreningen Rädda Smalspåret”. Föreningen drev en kampanj för fortsatt trafik på järnvägen, i första hand som turistbana med sommartrafik. År 1985 bildades Växjö-Hultsfred-Västerviks Järnvägsaktiebolag, VHVJ. Föreningen lyckades köpa lok och vagnar samt större delen av banan från SJ. Den 13 juli 1987 rullade